1921. Första kammaren. Nr 38 (Riksdagens protokoll 1921:38)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1921. Första kammaren. Nr 38.

Onsdagen den 25 maj f. m.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m., och dess förhandlingar leddes
till en början av herr förste vice talmannen.

Herr statsrådet Ericsson avlämnade Kungl. Maj :ts proposition nr
36,.,, angående kostnaderna för dyrtidstillägg åt lärare vid vissa statslån
erstödda undervisningsanstalter.

Vid härefter skedd föredragning av denna proposition hänvisades
densamma till statsutskottet.

Föredrogos, men bordlädes anyo pa flera ledamöters begäran första
lagutskottets utlåtande nr 40 samt jordbruksutskottets utlåtanden nr
02—64.

Fortsattes föredragningen av bevillningsutskottets betänkanden: Förord nr

36, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till för- ^ingsför slag

ordning om allmän fastighetstaxering år 1922 ävensom en i ämnet väckt °?
motion; samt jashghets .

ii* —. laxering ar

nJ 37* 1 anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till 1922 m. m.
förordning om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid allmän fastig- (Forts.)
hetstaxering ar 1922 ävensom i ämnet väckta motioner.

Därvid företogs till en början till avgörande enligt förut beslutad
foredragmngsordning återstående delar av det utav utskottet i betänkandet
nr 36 under I tillstyrkta förordningsförslaget.

2 §» 3 §< 4 § och därtill hörande anvisningar samt 5 § och därtill
hörande anvisningar.

Godkändes.

Första kammarens protokoll igel. Nr 38.

Nr 3*. 2

Onsdagen den 25 maj f. m.

Förordningsförslag

om allmän
fastighetstaxering
år
1922 m. m.
(Forts.)

6 § och därtill hörande anvisningar.

6 § hade följande lydelse:

(i Kungl. Maj:ts förslag:)

Taxeringsvärde skall, där ej annat följer av vad
gas, åsättas till det belopp, som prövas utgöra fastighetens
ortens pris (allmänna saluvärdet).

nedan

värde

stad efter -

(i utskottets förslag:)

Taxeringsvärde skall, där ej annat följer av vad nedan stadgas,
åsättas till det belopp, som prövas utgöra den fasta egendomens
värde efter ortens pris (allmänna saluvärdet).

(i Kungl. Maj:ts förslag:) (i utskottets förslag:)

Skogsmark och växande skog skola upptagas till det värde, som
de kunna anses äga vid ett efter rationella grunder bedrivet skogsbruk.
Finnes å skogsmark därutöver betesvärde, som ägaren kan tillgodogöra
sig, eller tomt- och industrivärde, varom i 8 § förmäles, varde sådant
vid uppskattningen jämväl iakttaget.

Frälseränta uppskattas till tjugu gånger det belopp, varmed räntan
beräknas utgå.

(Se vidare anvisningarna.)

De till paragrafen hörande anvisningarna återfunnos å sid. 25—28
i utskottets betänkande.

Enligt en vid utlåtandet fogad reservation hade herrar Wohlin,
Ahlmans Olof Olsson, Jonsson i Hökhult och Olsson i Kullenbergstorp
ansett, att 6 § i utskottets förslag bort hava följande lydelse:

6 §■

Taxeringsvärde skall, där ej annat följer av vad nedan stadgas,
åsättas till ett belopp, som prövas skäligen svara mot den fasta egendomens
avkastning och värde efter ortens pris.

Skogsmark och växande skog skola upptagas till det värde, som
de kunna anses äga vid ett efter rationella grunder bedrivet skogsbruk.
Finnes å skogsmark därutöver betesvärde, som ägaren kan tillgodogöra
sig, varde sådant vid uppskattningen jämväl iakttaget.

Frälseränta uppskattas till tjugu gånger det belopp, varmed räntan
beräknas utgå.

(Se vidare anvisningarna.)

I en särskild reservation hade samma ledamöter av utskottet förordat
viss ändrad lydelse av ifrågavarande anvisningar.

Herr statsrådet Beskow: Herr talman, mina herrar! Jag har

Onsdagen den 25 maj f. m.

3 Nr 3s.

begärt ordet för att i korthet uttala den åsikten, att i denna punkt utskottets
förslag bör följas och icke reservanternas. Ser man på reservationens
motivering, så finner man först och främst att reservanterna bestämt
framhålla, att det i allmänhet är en avsevärd skillnad mellan det allmänna
saluvärdet och avkastningsvärdet. Huvudparten av motiveringen
går ut på att framhålla olägenheterna av detta förhållande, varvid man
anför agrarpolitiska skäl, som ej äro utan ett visst värde. Längre fram
i reservationen påpekas dessutom, att det är mycket svårt att fastställa avkastningsvärdet.

Ser man nu efter, hur reservanterna draga ut konsekvenserna av sin
motivering, så finner man, att de ej vilja vara med om utskottets förslag
i § 6 utan vilja formulera denna paragraf så, att taxeringsvärdet
skall, där ej annat följer av vad därefter stadgas, ”åsättas till ett belopp,
som prövas skäligen svara mot den fasta egendomens avkastning och
värde efter ortens pris”. Och uti anvisningarna till paragrafen säga de,
att man visserligen i första hand skall hålla sig till saluvärdet, ”dock
skall, där detta saluvärde finnes väsentligen avvika från fastighetens
värde efter dess förhandenvarande och för framtiden beräkneliga avkastningsförmåga,
hänsyn jämväl tagas till sistfoerörda avkastningsvärde.
”

Nu gör man för det första onekligen den reflexionen, att om det,
som reservanterna framhålla, är en avsevärd skillnad mellan det allmänna
saluvärdet och avkastningsvärdet, så borde det bli mycket svårt
för taxeringsmyndigheterna att vid tillämpande av reservanternas § 6
fastställa taxeringsvärdena så att en jämn taxering åstadkommes. Det
finnes ju ingen fast grund, när man skall gå efter två olika normer,
nämligen dels efter det allmänna saluvärdet och dels efter avkastningsvärdet.
Man frågar sig ovillkorligen. Hur mycket skall man taga hänsyn
till avkastningen ? För det andra gör man den reflexionen, att om,
såsom herr Wohlin och de övriga reservanterna mena, avkastningsförmågan
är svår att fastställa, så förefaller ju paragrafen också ur den
synpunkten mindre lyckligt avfattad.

För min del tror jag emellertid ej, att det i allmänhet är så stor
skillnad mellan det allmänna saluvärdet och det avkastningsvärde, som
definieras såsom ”förhandenvarande och för framtiden beräknelig! avkastningsvärde”.
Det är väl nämligen i allmänhet så, att en förståndig
köpare, när han skall köpa en egendom, räknar med dels den förhandenvarande
avkastningen och dels för framtiden beräkneliga avkastningsförmågan
och efter dessa fixerar det pris han vill betala. Ja, då kan man
ju säga mig, att det under sådana förhållanden ej är något ont i, att paragrafen
lyder som reservanterna yrka, eftersom salu- och avkastningsvärdet
är detsamma. Detta skulle ju kunna vara riktigt, ifall man nämligen
vore säker på, att taxeringsmyndigheterna alltid skulle komma att
vid fastställande av värdet taga hänsyn till det för framtiden beräkneliga
avkastningsvärdet. Jag tror ej, att detta blir fallet, utan det blir nog snarare
så, att man skulle komma att inrikta sig mera på det tillfälliga av -

1-örordningsförslag

om allmän
fastighetstaxering
år
1000 in. in.
(Forts.)

Nr :ts. 4

Onsdagen den 25 maj f. ni.

Förord- kastningsvärdet. Möjligheten, att man på så sätt får fram ett avkastningsfårslag
njngSVärde, som är långt från det riktiga, är då nära till hands, och san°T
fTts nolikheten av ojämna taxeringar given, vilket är så mycket skadligare
■taxering år som det är just en jämn taxering, som vi vilja komma fram till.

1922 m. m. Ser man då i stället efter, hur värdet är formulerat efter utskottets
(Forts.) förslag, så finner man i § 6,''att ”taxeringsvärde skall, där ej annat följer
av vad nedan stadgas, åsättas till det belopp, som prövas utgöra den
fasta egendomens värde efter ortens pris (allmänna saluvärdet).” Ser
man nu efter vid anvisningarna vad som förstås med allmänna saluvärdet
så är det, såvitt jag kunnat bedöma saken, uttryckt på ett mycket
klart och mycket lyckligt sätt, som torde kunna bidraga till, att vi verkligen
få den jämna taxering, som vi här åstunda. Det säges nämligen, att
”Med fastighets värde efter ortens pris (allmänna saluvärdet) förstås
det belopp, som en förståndig köpare kan antagas vilja betala för
fastigheten, om den tänkes såld inom den kundkrets, som för en dylik
egendom kan antagas vara att påräkna, och köpt för ett med hänsyn till
fastighetens beskaffenhet lämpligt utnyttjande.

Härav följer, att köpeskilling, som under senare tid faktiskt betalts
för en viss fastighet, icke får utan vidare anses som ett exakt uttryck
för det allmänna saluvärdet. Frånsett det att köpeskillingen kan hava
påverkats av särskilda förhallanden såsom släktskap, affektionsvärde och
dylikt, kan densamma vara ett topp-pris eller ett bottenpris, som ingalunda
motsvarar det allmänna saluvärdet. Sådant kan föranledas av
vid tiden för försäljningen rådande abnorma konjunkturer å fastighetsmarknaden,
av särskilt tvingande skäl till försäljning eller köp vid en
viss tidpunkt, av ett obetänksamt, ingånget avtal in. in. dylikt. Först
om ett något så när tillräckligt antal olika försäljningar föreligga, om vilka
anledning ej finnes antaga, att ovidkommande omständigheter inverkat
å prisbildningen, kan ur dem dragas en. tillförlitlig slutsats angående
det allmänna saluvärdet. Detta värde är sålunda att förstå såsom ett
normalt värde i handel och vandel, icke såsom beloppet av en i visst
fall för en viss fastighet faktiskt betald köpeskilling.”

Såvitt jag kan förstå, representerar detta en utveckling av vad som
för närvarande gäller. Jag tror, att vi genom att hålla oss kvar pa bevillningsförordningens
grund, på det sätt som utskottet här föreslår, lyckas
få fram vad vi med denna fastighetstaxering verkligen åstunda.

Det är endast på en punkt, som jag har litet betänklighet för att det
allmänna saluvärdet kan bli svårt att fastställa, nämligen då det gäller
tomt- och industrivärden omkring städer och stadsliknande samhällen.
Där kan det lätt bli en benägenhet att fastställa alltför höga värden.
Jag skall tillåta mig att med ett exempel påvisa vad jag menar. Jag utgår
då därifrån, att utanför ett större samhälle tomter inom en viss rayon
kunna säljas i mindre utsträckning till ett pris av låt oss säga 6 kronor
per kvadratmeter. Vi kunna ju vidare gå ut från i detta exempel, att
en fastighetsägare äger ett område på 100,000 kvadratmeter. Eftersom
hela området icke kan säljas på en gång, säger ingen förståndig män -

Onsdagen den 25 maj f. m.

Nr 38.

niska, att egendomen är värd 600,000 kronor, men många, som ej riktigt
tänkt över saken, uppskatta den kanske i alla fall till en 300- 400,000
kronor, även om relativt små delar av området årligen kunna säljas
till det angivna kvadratmeterpriset. — Jag skall gå vidare i exemplet och
för enkelhetens skull göra det antagandet, att det säljes endast en tomt
om året på 1000 kvadratmeter. I så fall får alltså vederbörande jordeller
tomtägare in 6,000 kronor om året under 100 år. Om man räknar
med en räntefot av 6 % är egendomens värde tydligen i detta fall avsevärt
under 100,000 kronor eller mindre än en krona per kvm. Med stöd
av det valda exemplet alltså anser jag det således vara av en viss vikt här
att framhålla, att man på detta område får akta sig för att komma upp till
för höga taxeringsvärden. Jag har för ögonblicket ej något att därutöver
tillägga.

Herr W o h 1 i n : Det väcker onekligen någon förvåning att höra

herr finansministern, som under gårdagens långa princip- och realdebatt
i denna fråga ej fann anledning att begära ordet, nu så energiskt träda
fram i diskussionen om en paragraf, som man trodde ej skulle behöva
i dag ytterligare realdiskuteras. Då emellertid herr statsrådet gjort
detta, så torde det vara därför, att herr statsrådet tillmäter den reservation,
som är avgiven vid den ifrågavarande paragrafen, rätt så stor
principiell betydelse, och det har den i själva verket också. Det förklarades
nu från regeringsbänken, att reservationen vore mindre lyckligt
avfattad och att den ej skulle kunna bidraga till åstadkommande av den
jämna taxering, som man tror sig uppnå, för den händelse att det renodlade
saluvärdet, på sätt i regeringspropositionen och i utskottets förslag
föreslås, lägges till grund för taxeringen av jordbruksfastigheter.
Tåg vill då ånyo erinra om vad jag i går framhöll, nämligen att de hittillsvarande
bestämmelserna om taxering av fast egendom gå i ungefär
samma riktning som reservationen, i det att anvisningarna till den nuvarande
bevillningsföcordningen innehålla åtskilliga bestämmelser, som
visa, att lagstiftarens mening för närvarande ej är att fast egendom skall
taxeras efter sitt renodlade saluvärde. Ehuru enligt regeringspropositionen
och utskottsmajoritetens förslag hänsyn ej skall tagas till särskilda
toppriser och affektionspriser och dylikt, så skall man dock enligt
detta förslag grunda sitt omdöme om fastigheternas taxeringsvärden
på de betalade köpeskillingar, till vilka man har tillgång, samt på värdet
av liknande egendomar i orten, som gått i handel. Detta blir nog icke
den jämna taxering, som man tyckes föreställa sig, ty saluvärdet varierar
ganska mycket, och jag tror, att med den modifikation, som’i reservationen
föreslås, taxeringen många gånger tvärtom kan bli jämnare än
den blir enligt den av utskottsmajoriteten förordade principen. Herr
statsrådet nämnde, att det kungl. förslaget vore en ”utveckling” av vad
som redan gäller. Det innebär emellertid att man utesluter vissa bestämmelser,
som nu äro intagna i bevillningsförordningens anvisningar
och som lämna taxeringsmyndigheterna möjlighet att moderera taxe -

Förorditingsförslag

om allmän
fastighetstaxering
år
11)22 in. JK.
(Forts.)

Nr 88. 6

Onsdagen den 25 maj f. m.

Förordningsförslag

om allmän
fastighetstaxering
år
1922 m. m.

(Forts.)

ringen efter avkastningsyärdet och naturligtvis kan det sägas vara en
”utveckling”, om man kastar bort någonting gammalt och förnuftigt
och anlägger de rent merkantila synpunkterna på våra jordfrågor. Om
det åter är en utveckling i rätt riktning, det är eri annan fråga. Det finnes
ingen anledning för mig att i dag ånyo uppdraga hela den långa debatt,
som förekom i går, utan jag ber, herr talman, att få yrka bifall till
reservationen i den nu föredragna punkten.

Friherre Fleming: Herr talman, mina herrar! Efter den långa
diskussion, som fördes i går, skall jag ej ingå i någon vidare bevisföring
för att ej förlänga debatten. Jag hoppades, att vi ej skulle behöva
några långa diskussioner i dag och jag inskränker mig till att,
med hänvisning till vad jag yttrade i går och i anslutning till vad herr
finansministern i dag yttrat, yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Heyman: Herr Wohlin förebrådde herr finansministern

att han i dag ånyo upptagit denna fråga till realdebatt. Jag var icke
här i går, så jag vet ej hur långt denna realdebatt sträckte sig, men jag
för min del är i varje fall tacksam för, att herr finansministern än en
gång velat understryka de skäl han funnit bärande för avfattningen av
såväl § 6 som § 8. — Beträffande fastställandet av taxeringsvärdet
jämlikt § 6 delar jag ej herr Wohlins nyss anförda liksom i reservationen
antecknade mening. — Vad de små gårdarne beträffar, blir det
tvivelsutan hädanefter liksom hittills, att saluvärdet eller det pris, som
en förståndig köpare vill betala för gården, just kommer att sammanfalla
med det av herr Wohlin förordade avkastningsvärdet. De stora
gårdarna intaga emellertid härutinnan ej så sällan en helt annan ställning,
men detta tyckes herr Wohlin märkvärdigt nog alldeles ha tappat
bort, när det gällt att bedöma frågan om taxering efter saluvärde eller
avkastningsvärde. Det finnes nämligen stora gårdar, som genom
luxuriösa corps de logis eller andra dyrbara arrangemanger
lämna en förhållandevis låg avkastning eller kanske rent av
ingen avkastning alls. Herr Wohlins avkastningsteori skulle därför
konsekvent kunna leda till, att dylika gårdar ej alls åsattes taxeringsvärde
eller i bästa fall ett mycket lågt taxeringsvärde, vilket ju
ej kan vara överensstämmande med rättvisa och billighet. Som ett belysande
exempel på, varthän taxering efter avkastningsvärde kan leda,
vill jag erinra om de i England tidigare rådande förhållandena. Englands
bästa jord äges, som känt är, av de rika lorderna. Dessa beså
emellertid jorden — åtminstone var förhållandet sådant före krigsutbrottet
— <pj med vete, utan med enbuskar, avsedda att tjäna till gömsle
för harar och rävar, eller med andra ord, de sätta ej jorden under givande
kultur, utan de använda den till jaktmarker, vilkas avkastning naturligtvis
ligger långt nere vid nollgränsen. När Lloyd George en gång
i tiden blev finansminister, var även en av hans allra första kraftåtgärder
att försöka förmå överhuset att låta verkställa fastighetstaxering efter

Onsdagen den 25 maj f. m.

7 Sr S.N.

saluvärdet i stället för efter det förut tillämpade avkastningsvärdet. Nu
finnes det visserligen här i landet inga jagande lorder, men däremot ett
ej så ringa antal stora gårdar, där agremangema i övrigt förtära stora
delar av avkastningen, och jag har därför velat framhålla detta exempel,
som är ett nog så talande skäl för, att avkastningsvärdena äro ohållbara
att läggas till grund för taxeringsvärdet. Jag förstår mycket väl, att
det för en intelligent teoretiker som herr Wohlin skall vara mycket
lockande att upprätta fastighetstaxering efter avkastningsvärde, men min
erfarenhet som mångårig praktisk taxeringsman säger mig, att det av
alika skäl ej åtminstone för närvarande låter sig göra. Jag kan ej ens,
särskilt med hänsyn till de stora gårdarna, vara med om att nu acceptera
det av herr Wohlin provisoriskt förordade förslaget att låta taxeringsvärdet
utgöra medelvärdet av salu- och avkastningsvärdena. Vad
om igen de små gårdarna vidkomma, och det är ju deras talan, som herr
Wohlin framför allt för, vågar jag påstå, att vid normal avkastning
bliva deras taxeringsvärden bestämda efter de pris, som en förståndig
köpare vill giva för dem, i 99 fall av 100 just det av herr Wohlin eftersträvade
avkastningsvärdet. Däremot torde de illa skötta gårdarna komma
att åsättas ett i förhållande till avkastningsvärdet något för högt
taxeringsvärde. Det kan emellertid nu ej hjälpas, men å andra sidan
anser jag ej heller, att rättvisan brytes därav, att illa skötta gårdar ej
erhålla någon lindring i fastighetsbeskattningen. Det är naturligtvis ur
samhällets synpunkt att föredraga, om illa skötta gårdar snarast möjligt
komma i bättre och mera välvårdande händer. Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag i § 6, och skall be att få återkomma vid § 8.

Herr Östberg: Herr vice talman, mina herrar! Den förste

talaren i detta ämne under gårdagen, som framlade en exposé av hithörande
frågor och deras behandling inom bevillningsutskottet, klagade
över, att så här vid riksdagens slut detta ämne ej kan avvinnas något
större intresse, och det kan ju vara, att så är förhållandet. Saken är
ju den, att när så många ärenden trängas på riksdagens bord, hinna givetvis
de särskilda ledamöterna ej sätta sig in i varje ärende så fullständigt,
som kanske önskligt vore.

Emellertid berör ju denna fråga, i vad den ändå diskuterats, en rätt
så avsevärd principiell sak. Den gamla bevillningsförordningen gick
ut från att man skulle beskatta fast egendom efter dess ”verkliga värde”,
och nu gällande lagstiftning går ut från att sätta värdet efter näst föregående
års värde och uppgiver då, hur man skall komma fram till detta
värde. Den nämner då i första rummet läget, beskaffenheten och arealen,
och först sedan kommer man till köpeskillingen. I nu föreliggande
förslag har man däremot satt köpeskillingen i förgrunden på ett enligt
min uppfattning ganska betänkligt sätt.

Det är sant, att det är mycket svårt att giva hithörande bestämmelser
en avfattning, som tillfredsställer alla, och vilken avfattning man än
slutligen kommer att lämna, så blir det i så pass vaga ordalag, att taxe -

Förordningsförslag

om allmän
fastighetstaxering
är
10ej m. in.
(Forts.)

Nr as. 8

Onsdagen den 25 maj f. m.

Förord- ringsmyndigheterna, som nu en gång äro vana att uppskatta efter ett visst
mngsförslag skön, fortfarande ha anledning att göra det. Men i alla fall synes det
fastighetsom om deri föreslagna lagstiftningen väl mycket ställde fram, att
taxering år försäljningspriset d. v. s. det allmänna saluvärdet för en viss period
1922 m. m. skall vara bestämmande. Det är ju dock så, särskilt under nuvarande
(Forts.) period, när penningvärdet så mycket växlar och är så litet stabilt, som
det för närvarande är och särskilt under den gångna tiden har varit,
att saluvärdet är underkastat större förändringar än under normala
förhållanden. Dessa förändringar ligga i själva penningens beskaffenhet.

Nu säger man å andra sidan, att, om skall taga ett ”avkastnings -värde”, såsom herr Wohlin föreslår, så måste man giva regler för hur
avkastningsvärdet skall bestämmas, och det finnes ej angivet i reservationen.
Ja, men med samma rätt kan man säga, att några bestämda
regler för, hur allmänna salupriset skall värderas, ej heller finnas angivna.

Man måste nämligen här alltid röra sig med tämligen allmänna
och svävande ordalag. Men genom att betona avkastningsvärdet starkare
än vad som sker enligt utskottets förslag, så betonar man också
det rimliga däri, att en fastighets egentliga värde beror på avkastningen,
och särskilt är det ju så i avseende å jordbruksfastigheter, ty det är ju
dock med avkastningen, som skatten skall betalas. Avkastningsvärdet
är ju det bestående värde, som en egendom har, och särskilt i avseende
å skogsbeskattningen har man nu uttryckligen gått därhän att betona,
att skogen skall taxeras efter den avkastning, den kan i stadigvarande
bruk giva. Denna princip har emellertid skjutits åt sidan med avseende
å fastigheter över huvud. Man har där i stället, efter min mening, fört
fram köpeskillingen för starkt. *

Man har visserligen i ”anvisningarna” hänvisat på, att det skall
vara vad en ”förståndig köpare” betalar för fastigheten under de föreliggande
omständigheterna. Ja, vad man menar med en ”förståndig köpare”
är naturligtvis mycket svårt att säga. I dessa tider är det förståndigaste
att icke köpa alls, om man ej är tvungen, och i senare fallet
finnes naturligtvis strängt taget ej några ”förståndiga köpare”. Om
en förståndig man är tvungen att skaffa sig en bostad å en viss ort,
kan han bli tvungen betala en oskälig köpeskilling. Vi ha här i Stockholm
och dess omnejd under de gångna åren lidit av en ganska stor
bostadsbrist, och folk har då köpt villor, särskilt i Stockholms närhet,
som de eljest ej skulle ha reflekterat på, men för att skaffa sig bostad
ha de måst köpa dem och till högst betydande priser. Dessa priser
kunna naturligtvis var tämligen allmänna inom villasamhällena, men de
motsvara naturligtvis ej vad som bör räknas som det ekonomiska köpvärdet,
även om de varit ganska allmänna på grund av en förhandenvarande
bostadsbrist.

Jag tror sålunda, att köpeskillingens skarpa framhållande här är rätt
så odiöst. Allt beror visserligen på, hur tillämpningen kommer att ske,

Onsdagen den 25 maj f. m.

9 Nr 3S.

och en god domare är ofta bättre än god lag, som vi veta. Men i alla
fall förefaller det mig, som om de av herr Wohlin föreslagna bestämmelserna
vore ägnade att bättre tillgodose ett rättvist taxeringsvärde
än de av utskottet föreslagna.

Man säger nu här, att man söker ernå samma rättvisa som vid
inkomsttaxeringen, och att det ju också där är svårt att giva visa
regler. Ja, det medgives gärna och man har ju här i kammaren hört en
av bevillningsutskottets ledamöter förklara, att rättvisa i beskattningsväg
förekommer numera över huvud taget ej. Vid beräkningen av inkomsten
är det ock ofta så, att det ej är inkomsten, som beskattas, utan det är
själva kapitalet, som tages.

Nu skall medgivas, att man sökt något avvärja den tendens, som
ligger i lagförslaget, nämligen att det skulle bli köpeskillingen, som
obesatt följdes vid beskattningen, men det är dock den faran, att den
likväl tillmätes allt för stor betydelse.

I de nuvarande anvisningarna är det ju ej bara köpeskillingen, som
man framhåller, utan även fastigheternas uppskattning för belåning,
deras hypoteksvärdering. Denna värdering åter bygger ju, särskilt vad
angår jordbruksfastighet, på fastighetens sannolika avkastning. Dessa
värderingar förtjäna alltså vid en fastighetstaxering allt avseende.

Man har visserligen, som jag nyss nämnde, givit vissa inskränkande
regler, vissa varningar mot att tillmäta de särskilta köpeskillingarna för
stor vikt, men sa har man i alla fall, sedan man givit dessa regler, till—
lagt. Härmed är emellertid faktiskt betald köpeskillings betydelse såsom^
uppskattningsgrund för det allmänna saluvärdet ingalunda förrin9aod”
„ Man kör oså}edes fram och tillbaka och vänder åt alla möjliga
håll, sa att man får icke bli alltför förvånad, om taxeringsmyndigheterna
bliva yra i huvudet och fästa sig enbart vid det enkla faktum, att så och
så stor köpeskilling betalts.

Jag, som har den tron, att det icke kan vara till fördel, att köpeskillingen
är så skarpt betonad i avseende å uppskattningen av fast
egendom, hyser den uppfattningen, att den av herr Wohlin givna formuleringen
är att föredraga.

Herr Wohlin slutade sitt anförande i går med att säga, att jordbruksnäringen
icke i denna kammare hade några så särskilt stora sympatier
för sina intressen, utan att dessa ibland sattes åt sidan. Jag tror,
att 1 förevarande fall jordbruksnäringens intressen sammanfalla med
det allmänna intresset i avseende å fastighetstaxering, och därför tror
jag, att det är så mycket mera skäl för kammaren att biträda, vad som
från den sidan blivit här yrkat. Jag tror, att en mera tillfredsställande
formulering ligger i herr Wohlins reservation än i utskottets förslag.

Herr Lindhagen: Det uttalande, som herr statsrådet och chefen
för finansdepartementet i dag avgav, bottnar i — som man också
kunde vänta en underlåtenhet att röra vid denna saks ömtåliga punkt,
nämligen den så kallade sociala jordfrågans samband med denna for -

Forörd -ningsförslag
om allmän
fastighetstaxering
år
1922 m. m.
(Forts.)

Nr 38. io

Onsdagen den 25 maj f. m.

Förord- mella taxerings fråga. Det var denna också i den kungl. propositionen
ningsförslag fullständigt oberörda sak, som jag hade väntat att i går på något sätt
om allmän f. höra statsrådet taga ställning till. Han tog icke heller ställning till
taxering år densamma i dag, meji han betonade i stället upprepade gånger, att vad
1922 m. m. vi vilja ernå är en jämn taxering.

(Forts.) yad menas då med en jämn taxering? Under detta uttryck dölja

sig två saker: antingen en fullt rättvis taxering, som på samma gång
främjar alla de andliga värden och de sociala framsteg, som samhället
måste göra ur jordfrågans synpunkt, eller också betyder det en jordtaxering
efter schablon, som skär allting över en kam och som i själva
verket åstadkommer en mycket ojämn taxering. Jag befarar eller, rättare
sagt, jag vet på grund av herr statsrådets anförande, att det är den
sista linjen, på vilken statsrådet går fram, eller, som han sade, ”vi” gå
fram. Men det finns många ”vi” här i landet, som icke vilja gå fram
på den vägen, därför att vi anse det innebära ett nedsjunkande till ett
mycket lågt plan, ett plan, som i varje fall är lägre än det, på vilket vi
nu stå.

Här har nu också framhållits för att få denna jämna, schablonmässiga,
på det lägre planet nedsjunkande uppskattning, gällande, att
det passar så ''bra för de stora egendomarna. Där se vi just, hur det gåi,
då man skall sammanslå olika saker. En sak är de stora spekulationsoch
nöjes jordarna, en annan sak är den lilla fastigheten, som precis är
avpassad för individens behov och där han har nedlagt sin arbetstid
för att kunna existera och göra det med någon rimlig hemtrevnad. Att
lägga samma beskattnings- och taxeringsgrunder på de stora spekulations-
och nöjes jordarna som på den lilla enskilda medborgarens arbete
på jorden för att skapa sig ett hem i sitt eget och samhällets intresse,
det är den ”jämna” taxering, som den nuvarande regeringen
och den nuvarande riksdagen vill komma med såsom en present till det
svenska folket. Dessa två saker äro inkommensurabla. Man kan icke
sammansmälta dem, de måste skiljas åt i två fullständigt olika taxeringar.

Nu stå vi bär bara inför valet mellan regeringens förslag, d. v. s.
utskottets, och reservanternas förslag. Reservanterna röra sig med begreppen
avkastningsförmåga och saluvärde. Det är ju klart, att även
ett sådant förslag har många vanskligheter, och enligt min uppfattning
skattar det också alldeles för mycket åt den grundsatsen, som nu framförts
ifrån regeringsbänken. jag skulle för min del vilja formulera
författningen på ett helt annorlunda sätt. Men i alla fall, trots att man
här vill göra gällande, att avkastningsförmågan och saluvärdet komma
ått sammanfalla, så tror således en del att det gör detsamma hur man
skriver, men andra tro, att det icke kommer att göra detsamma. De två
begreppen komma i varje händelse icke att sammanfalla beträffande
dessa fastigheter, som endast avse att vara egna hem i smått med en liten
tomt, på vilken man kanske nedlägger ett intensivt trädgårdsarbete. Där
kommer avkastningsförmågan och saluvärdet att skilja sig ofantligt på

Onsdagen den 25 maj f. m.

ii Nr 3X.

många ställen och för långa tider. Avkastnings förmågan följer det, som Förordden
lille egnahemsbyggaren haft råd att lägga ned på sitt ställe; salu- »>»<7*förslag
värdet åter är vad han på grund av växlande konjunkturer kan få in, °m
oa lian säljer fastigheten antingen frivilligt eller därför att han genom taxeringar
lagstiftningen av de svenska statsmakterna tvingas att gå ifrån sitt hem 1922 m. m.
för att i stället få en snöd summa penningar i sin hand, penningar, som (Forts-)
rinna bort såsom vatten i ökensanden.

Detta förslag, som jag bland de många ärendena ej observerat förr
än efter motionstidens utgång, är något av det som smärtat eller pinat
mig mest under riksdagen, och det sätt, på vilket man sökt lösa frågorna,
grusar fullkomligt de förhoppningar beträffande jordfrågans
lösning, som hysas av dem, som under långa tider arbetat med denna
fråga. Man vill ej erkänna en enda sund princip, man underlåter totalt
att i den förberedande beredningen ens röra vid eller diskutera dessa
dock för framtiden sa grundläggande frågor. Det är nutidens enkla
statskonst att med enkla schabloner på grund av vanans makt utan någon
djupare inblick i människolivets förhållanden söka vinna en parlamentarisk
seger och få jämnstrukenhet över folket och dess livsförhållanden,
en schablon, som nivellerar allt.

Då jag nu emellertid står här i valet och kvalet, så — då reservationen
i alla falMämnar utvägar för taxeringsmyndigheterna i landet
att liksom nu i någon mån, om dock säkerligen icke fullt i samma mån
som nu, laga efter lägenheterna, vilket just är den enda jämna taxering,
som jag för min del kan godkänna, och då det är möjligt att även vid
den jämna taxering, som herr statsrådet eftersträvar, i alla fall myndigheterna
på många ställen komma att göra en konst i densamma, därför
att den verkar så orättfärdigt, och det är bättre, att de, såsom reservanterna
formulerat sitt förslag, skola även i någon mån kunna stödja
sig på lag i sin rättsskipning i stället för att nödgas överträda det andligen
fattiga förslag, som nu lagts fram på kammarens bord — då är det,
säger jag, på grund av dessa konjunkturer, herr talman, som jag kommer
att rösta med reservanterna.

Derr Sandler: Ja, herr talman, om herr Lindhagen ville be tänka,

vilken betydelse detta förslag har för till exempel en liten löntagare
i ett av de taxeringsdistrikt här i landet, som är särskilt präglat
av den företeelse, som nu sa ofta har påtalats här i riksdagen, nämligen
denna ojämna taxering, så tror jag, att han skulle hava talat med större
respekt om de långvariga strävanden att komma närmare denna jämnhet
i taxeringen, som hava lett till denna proposition.

Anledningen till att jag begärde ordet var egentligen det yttrande,
som fälldes av herr Wohlin, att om man tager reservationen, så fullföljer
man nuvarande praxis och gar sålunda icke ut i något okänt. Jag
anser det verkligen vara erforderligt, att mot detta ställa icke min uppställning
om denna sak utan den uppfattning, som råder hos den myndighet,
som bör känna till dessa ting något bättre än både jag och herr

Sr as.

Onsdagen den 25 maj f. m.

Förord- Wohlin, nämligen kammarrätten. Man får här lov att skilja mellan
ningsförslag praxjs i de underordnade och de överordnade taxeringsinstanserna och
°fastilieu- därvidlag kan herr Wohlin hava rätt i att det i de förstnämnda har hittaxering
år tills förfarits si och så, men i alla de fall, då de överordnade instan1922m.
m. serna haft tillfälle att pröva och justera fastighetsvärdena, har, efter
(Forts.) va(j kammarrätten själv i sitt yttrande över fjolårets proposition angående
ny kommunalskattelag anfört, denna princip om det allmänna saluvärdet
vidhållits. Det borde för övrigt herr Östberg känna till. Det
som nu föreslås i reservationen innebär, att man först skall taxera efter
det allmänna saluvärdet, och sedan skall man taxera efter något, som
man icke vet, vad det är, det förhandenvarande och för framtiden beräkneliga
avkastningsvärdet. Sedan man fastställt detta senare — vilket
herr Wohlin själv säger, att man icke kan göra — sedan man fastställt
det, så skall man se efter, om det är någon väsentlig skillnad, och
då skall man taga hänsyn till denna skillnad. Min tro är, att den enda
effekten av att skriva lag på det viset är att öppna en möjlighet för
företagsamheten på olika håll att utnyttja denna oklara lagskrivning till
att förrycka det som man hade väntat skulle bliva resultatet av detta förslag,
nämligen åstadkommande av jämnhet i taxeringen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Wohlin: Den ärade talaren på västgötabänken tyckes

anse att det är tillräcklig anledning att åter upptaga en debatt i ämnet,
därför att Zion var förhindrad att närvara under gårdagens långa realdiskussion
om denna fråga. Samme talare anförde, att här skulle en
”avkastningsteori” stå emot den praktiska taxeringserfarenheten. Detta
är fullständigt missvisande, ty i reservationen föreslås icke någon taxering
efter avkastningsvärdet, utan vad som i reservationen föreslås är
endast den förståndiga medelväg, som hittills tillämpats. Samme talare
förklarade vidare, att ingen skillnad bestode, särskilt beträffande mindre
fastigheter, mellan det allmänna saluvärdet och det värde, som skulle
framgå enligt de i reservationen föreslagna grunderna för taxeringsförfarandet.
Även detta bottnar i obekantskap med verkliga förhållandet,
och detta förvånar mig så mycket mera, som den ärade talaren själv anförde,
att han vore i taxeringsfrågor särskilt förfaren. Det blir en betydande
skillnad, som särskilt under högkonjunkturår skulle komma att
uppstå mellan dessa båda värden.

Jag vill fästa kammarens uppmärksamhet på att i 10 § av det efterföljande
betänkande, som här kommer att behandlas, förekommer ett
stadgande, enligt vilket beredningsnämnden har ”att föreslå och uti härför
avsedda kolumner i fastighetslängden införa det eller de värden,
nämnden anser varje fastighet i distriktet böra åsättas, därvid”, tillägges
det i författningstexten, ”beträffande varje mera ensartad del av distriktet
början göres med de jordbruksfastigheter, som under de senaste
fem åren gått i handel, varefter ordningen i fastighetslängden följes.
Enligt utskottsmajoritetens förslag i denna § av det nästföljande betän -

Onsdagen den 25 maj t. m.

13 Nr &$.

kandet skall man sålunda vid upprättandet av fastighetslängdema börja
med att plocka fram de fastigheter, som gått i handel och sätta dem
främst i längden, för att därigenom få vägledning för den efterföljande
fastighetstaxeringen. Mot denna bestämmelse i ifrågavarande lagtext
hava emellertid reserverat sig icke mindre än nio ledamöter av bevillningsutskottet,
tillhörande olika meningsfraktioner inom utskottet, med
herr Brännström, som varit ledamot av utredningskommittén, i spetsen.
Det har förefallit dessa nio ledamöter väl starkt att till och med gå så
långt, att man skulle börja med att i fastighetslängdema upptaga de saluvärden,
som man har tillgång till från de senaste åren, för att sedermera
verkställa taxering av de övriga fastigheterna enligt samma grunder.
Denna sistnämnda reservation, till vilken kammaren återkommer, är ett
ganska betecknande bevis för den stora tvekan, som råder om riktigheten
av den av utskottet förordade principen, även hos åtskilliga av de herrar,
som här hava trätt fram och yrkat bifall till utskottets lagtextformulering,
bland dessa friherre Fleming, som står som reservant på ifrågavarande
punkt, men som nu yrkat bifall till utskottets förslag i den här
föredragna punkten. Jag får slutligen ännu en gång framhålla att det
här gäller en viktig principfråga och en viktig praktisk fråga för vårt
svenska jordbruk. Här stå representanter för två olika åsikter emot
varandra: de, som vilja att jorden i vårt land skall hava ett värde, som
i någon män rättar sig efter dess avkastningsvärde, och de som vilja
uppskruva värdet på jorden till dess fulla saluvärde i öppna marknaden
med därav följande konsekvenser ifråga om jordbrukets skuldsättning
och den spekulativa handeln med jordegendomar. Då det är min uppfattning,
att jordpolitiken i framtiden bör gå i den riktningen att jorden
bibehålies i den verkligen jordbrukande befolkningens ägo och icke behandlas
och betraktas som en marknadsvara, så har jag nu velat taga
avstånd från dem som företräda den motsatta principen och jag vidhåller
mitt yrkande.

Herr Johansson, Johan, i Kälkebo: Jag hade icke tänkt
deltaga i denna debatt, men då jag finner, att vissa sidor av frågan vunnit
alltför litet beaktande, kan jag icke låta bli att fästa uppmärksamheten
på dem. ^ Detta gäller i synnerhet norrländska förhållanden, där det i allmänhet
är så, att i köpeskillingen ingår värdet för både jord, skogsmark
och skog. Enligt det nu föreliggande förslaget skall skog och skogsmark
avkopplas och icke taxeras efter de allmänna grunder, som bestämmas i
denna paragraf utan efter särskilda uppskattningsgrunder enligt en annan
paragraf. Således kommer en del av den egendom, som har betingat
en enhetlig köpeskilling, att avkopplas vid värdesättningen och få en
värdesättning efter de beräkningsgrunder, som stadgas för skogsmark
och växande skog. Då måste jag fråga: vad har man därefter för ledning
av köpeskillingen vid bedömande av värdet å den övriga delen ?
Jag har velat fästa uppmärksamheten på denna synpunkt, då den förut
under diskussionen här icke framförts och då jag anser den vara av

I: orördningsförslag

om allmän
fastighetstaxering
år
1922 tn. tn.

(Forts.)

Nr 3N. 14

Onsdagen den 25 maj f. m.

Förordningsf
årslag
om allmän
fastighetstaxering
år
1922 m. m.

(Forts.)

den beskaffenhet, att avseende därå bör fästas och att man bör i någon
mån utvidga den taxeringsgrund, som skall användas för taxeringen,
som måste hava betydelse särskilt för de norra delarna av landet. Detta
anser jag nämligen vara behövligt, och då jag tror, att detta kommer att
ske, om reservationen antages, kommer jag särskilt med hänsyn till de
av mig nu påpekade förhållandena att avgiva min röst för reservationen.

Herr Nilsson, Gustaf: Jag hade ej tänkt begära ordet, men
jag blev uppkallad, då det här sades, att det gäller att se till, att icke
jordvärdena genom taxeringen komma upp i ett så högt pris att det skulle
verka skadligt för framtiden för själva innehavarna av jordvärdet eller
jorden.

Den synpunkt, som jag anser, att icke kammaren bör förbise har,
är att det i främsta rummet gäller en beskattningsgrundsats, och ju lägre
man håller jordvärdena och fastighetsvärdena nere, ju mera skatt flyttar
man över på de medborgare i de olika kommunerna, som betala skatt
efter sin inkomst. Hade det icke varit sa, att denna taxering hade varit
grundläggande för den kommunalskatt, som vederbörande skall betala,
skulle man möjligen kunnat taga hänsyn till de framförda synpunkterna,
men så länge beskattningen vilar på denna grund så måste åtminstone
undertecknad och flera, som hava en känsla av hur det är ställt i kommunalt
skattehänseende på landsbygden, hålla fast vid denna grundsats,
att taxeringen bör ske efter allmänna saluvärdet och icke efter det så
kallade beräknade avkastningsvärdet.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Rooth: Herr talman ! Jag skall endast be att få säga några
få ord.

Var och en, som sysslat med taxeringsarbete 1 bygderna, har, tormodar
jag, fått klart för sig, ått ingenting är svårare än fastighetstaxeringarna.
Nu har jag emellertid den uppfattningen, att genom de
nya, noggranna bestämmelser, som finnas intagna i den föreliggande
taxeringsförordningen, särskilt med hänsyn till redovisningen av de olika
ägoslagen och genom den särskilda skogsbeskattningen, skall det bil
möjligt för taxeringsmyndigheterna att åtminstone så småningom kunna
på ett tillfredsställande sätt bättre än hittills verkställa fastighetstaxeringen.
Det har, naturligtvis med fullt skäl, mycket ofta ifrågasatts, huruvida
man icke skulle kunna lägga fastighetstaxeringen efter fastigheternas
avkastningsförmåga, men alla, även reservanterna bär i dag, förklara
ju, att detta är omöjligt. Och det är det också. Det är en taxeringsgrund,
som åtminstone för närvarande är fullkomligt opraktisk och
omöjlig att tillämpa. I samma mån som vi få en noggrannare och fullständigare
redovisning av fastigheterna, tror jag likväl, att man sa småningom
kanske kan komma att lägga avkastningen till grund för taxeringen,
men det är en lång väg dit. . „

Jag skall be att få yrka bifall till utskottets förslag beträffande 6 fc,

Onsdagen den 25 maj f. m.

15 Nr 38.

emedan jag anser, att detta innehåller fullt betryggande bestämmelser
ifråga om saluvärdenas beräknande och beräkningen av egendomarnas
avkastning.

Herr Olofsson: Jag skall endast be att få till protokollet antecknat,
att enligt min mening reservationen i detta fall erbjuder ett så
avsevärt försteg i jämförelse med utskottets förslag, att jag ber att få
yrka bifall till densamma och kommer att rösta därför.

Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr förste
vice talmannen enligt därunder framkomna yrkanden propositioner, först
på godkännande av den nu föredragna paragrafen och de därtill hörande
anvisningarna samt vidare därpå att för paragrafen och anvisningarna
skulle godkännas den lydelse, som förordats i de av herr Wohlin m. fl.
därom anförda reservationerna; och förklarade herr förste vice talmannen
sig anse den förra propositionen, vilken upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Wohlin begärde votering, i anledning varav uppsattes, justerades
och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner 6 § och därtill hörande anvisningar i det av bevillningsutskottet
i betänkande nr 36 under I tillstyrkta förordningsförslaget,
röstar

^ , Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes för ifrågavarande paragraf och anvisningar
den lydelse, som förordats i de av herr Wohlin m. fl. därom avgivna
reservationerna.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 91;
Nej — 40.

7 §•

Godkändes.

8 § och därtill hörande anvisningar.

Den nu föredragna paragrafen lydde:

(i Kungl. Maj:ts förslag:)

Vid taxering av fast egendom skola, i den mån förhållandena därtill
föranleda, följande särskilda värden, vilka tillsammans utgöra fastighetens
taxeringsvärde, bestämmas, nämligen:

Förordningsfdrslag

om allmän
fastighetstaxering
år
ig22 m. m.
(Forts.)

Nr 88. 16

Onsdagen den 25 maj f. m.

Förordmng
sfär slag
om allmän
fastighetstaxering
år
1922 m. m.
(Forts.)

(i utskottets förslag:)

Vid taxering av fast egendom skola, i den mån förhållandena därtill
föranleda, följande särskilda värden, vilka tillsammans utgöra fastighetens
taxeringsvärde, redovisas, nämligen:

(i Kungl. Maj:ts förslag:) (i utskottets förslag:)

för jordbruksfastighet:

a) jordbruksvärde, varmed förstås fastighetens värde för jordbruk
med binäringar ävensom värdet av skogsmark, betesvärde däri inberäknat,
och övrig till fastigheten hörande mark;

b) skogsvärde, varmed förstås värdet av växande skog; samt

(i Kungl. Maj:ts förslag:)

c) tomt- och industrivärde, varmed förstås det värde, som mark
kart äga utöver jordbruksvärde på grund därav att den lämpligen kan tillgodogöras
för annat ändamål än jordbruk med binäringar eller skogsbruk,
såsom för bostadsbyggnader, industriella anläggningar och dylikt;

(i utskottets förslag:)

c) tomt- och industrivärde, varmecf förstås det värde, som mark
äger utöver jordbruksvärde;

(i Kungl. Maj:ts förslag:) (i utskottets förslag:)

för annan fastighet:

a) markvärde eller värdet av marken med bortseende från därå
befintliga träd och anläggningar;

b) byggnadsvärde eller värdet av byggnader å fastigheten; och

c) parkvärde eller det värde, som fastigheten kan utöver markvärdet
och byggnadsvärdet äga på grund av därå befintliga träd, trädgårdsanläggningar
och dylikt.

(Se vidare ånvisningama.)

Anvisningarna voro av följande lydelse:

Ijordbruksvärde skola inräknas jordägaren tillhöriga mangårdsbyggnader
och driftsbyggnader för jordbruk med binäringar eller
skogsbruk. Tillhöra dylika byggnader annan än jordägaren, skall värdet
å dem likaledes utföras såsom jordbruksvärde. Till mangårdsbyggnader
hänföras bostadsbyggnad för ägare eller brukare med tillhörande s. k.
ekonomibyggnader ävensom byggnader, uppförda för ägares eller brukares
bekvämlighet och trevnad, såsom lusthus, bad- och båthus, stall för
lyxhästar, jaktstuga och dylikt. Till driftsbyggnader räknas dels byggnader
för personal, som är eller varit anställd i och för jordbruket med
binäringar eller skogsbruket, såsom förvaltar- eller inspektorsbyggnad,
drängstuga, statare- eller stattorpsbyggnader, bostad för skogvaktare
och annan skogspersonal, dels ock för själva driften avsedda byggnader,
såsom stall, ladugård, ladu- och logbyggnader, smedja och dylikt, även -

Nr 38.

Onsdagen den 25 maj f. m. 17

som byggnader, avsedda för sådan verksamhet, som är att hänföra till
jordbrukets binäringar.

På sätt instruktionen för uppskattning av skogsmark och växande
skog utvisar, skall vid bestämmande av skogsmarkens värde hänsyn ej
tagas till värdet å impediment eller annan till skogsbörd ej duglig mark.
Eventuellt värde å dylik mark skall alltså beräknas vid värdesättningen
av den till fastigheten hörande mark, som ej värdesättes såsom skogsmark.
•

Tomt- och industri värde förefinnes i allmänhet blott å
sådana jordbruksfastigheter, som äro belägna i närheten av större städer
eller i tillväxt varande industri- och järnvägssamhällen. Men även
närbelägenhet till gruv- och vattenkraftsanläggningar, badortsanläggningar
och andra sådana företag kan medföra ett mervärde av ifrågavarande
art. I den mån utvecklingen å en dylik ort fortskrider, behöver närbelägen,
därför lämpad mark tagas i anspråk för nya bostäder, industriella
anläggningar med mera. Där en sådan utveckling framträtt, har den
mark, som kan antagas komma att därvid bliva föremål för användning,
utöver jordbruksvärdet ett värde, som bör särskilt för sig angivas. Understundom
kan ock vattenfall eller brytningsvärdig fyndighet grundlägga
ett liknande mervärde, som jämväl bör upptagas såsom tomt- och
mdustrivärde, där ej naturtillgången i fråga är av beskaffenhet att böra
taxeras såsom annan fastighet.

(i Kungl. Maj:ts förslag:)

Tomt- och industrivärde utgör skillnaden mellan markens jordbruksvärde
och vad den skulle kunna i allmänna marknaden betinga, om den
såldes för byggnadsändamål eller för industriellt utnyttjande. Uppskattningen
av detta värde får grundas å de i varje särskilt fall föreliggande
faktiska förhållanden, som kunna tjäna till ledning för värdesättningen.

(i utskottets förslag:)

Tomt- och industrivärde utgör alltså den del av taxeringsvärdet,
som tillkommer mark utöver jordbruksvärde på grund därav, att den kan
tillgodogöras f ör annat ändamål än jordbruk med binäringar eller skogsbruk,
såsom för bostadsbyggnader, industriella anläggningar och dylikt,
och sålunda betingar ett högre försäljningspris, än om den skulle användas
endast för jordbruk.

(i Kungl. Maj:ts förslag:) . (i utskottets förslag:)

Därest tomt- och industrivärde belöper allenast å viss del eller vissa
delar av en fastighet, bör sådan del eller sådana delar till läge och storlek
angivas i vederbörande längd. Befinnes fastighet till särskilda områden
hava olika tomt- och industrivärden, skall likaledes sådant i längden
angivas.

Förordningsförslag

om allmän
fastighetstaxering
år
1922 m. m.

(Forts.)

Första kammarens protokoll 1921. Nr 38.

Nr 38. 18

Onsdagen den 25 maj f. m.

Förordningsförslag

om allmän
fastighetstaxering
år
1922 m. m.

(Forts.)

(i Kungl. May.ts förslag:)

Vid uppskattning av markvärde å annan fastighet
har taxeringsmyndigheten att taga hänsyn utom till de ovan i anvisningarna
vid 6 § angivna förhållanden jämväl till det värde, som kan hava
åsatt marken vid den uppskattning av mark i och för framdeles skeende
taxering till jordvärde- eller jordräntestegringsskatt, som ägt rum
på grund av förordningen den 28 maj 1920.

(i utskottets förslag:)

Vid uppskattning av markvärde å annan fastighet
har taxeringsmyndigheten att taga hänsyn till de ovan i anvisningarna
vid 6 § angivna förhållanden; och hör jämväl beaktas det material, som
återfimies i längden över den uppskattning av mark i och för framdeles
skeende taxering till jordvärde- eller jordräntestegringsskatt, som ägt
rum på grund av förordningen den 28 maj 1920.

(i Kungl. Maj:ts förslag:) (i utskottets förslag:)

Är å annan fastighet mark och byggnad i samme ägares hand, skall
byggnadsvärde utföras med det belopp, som utgör skillnaden
mellan fastighetens allmänna saluvärde i dess helhet och markvärdet
jämte eventuellt parkvärde.

(i Kungl. Maj:ts förslag:)

Parkvärde torde endast undantagsvis förekomma. I allmänhet
lärer å fastighet, som skall såsom annan fastighet taxeras, mera sällan
förekomma växande träd eller anläggning, som ej är att hänföra till byggnad,
av den betydenhet, att fastighetens värde i allmänna marknaden därigenom
i någon väsentligare grad påverkas. Men om å fastigheten finnes
trädbestånd eller till byggnad ej hänförlig anläggning, exempelvis en
mera avsevärd trädgård eller park, och denna förmån kan anses i avsevärd
mån inverka på fastighetens allmänna saluvärde, bör särskilt värde
— parkvärde — därå sättas. Emellertid bör alltid tillses, att summan av
de särskilda värden, som vid taxeringen åsättas, kommer att motsvara allmänna
saluvärdet för fastigheten i dess helhet.

(i utskottets förslag:)

Parkvärde torde endast undantagsvis förekomma. I allmänhet
lärer å fastighet, som skall såsom annan fastighet taxeras, mera sällan
förekomma växande träd eller anläggning, som ej är att hänföra till byggnad,
av den betydenhet, att fastighetens värde i allmänna marknaden
därigenom i någon väsentligare grad påverkas. Men om å fastigheten
finnes trädbestånd eller till byggnad ej hänförlig anläggning, exempelvis
en mera avsevärd trädgård eller park, och denna förmån kan anses i avsevärd
mån inverka på fastighetens allmänna saluvärde, bör särskilt värde
— parkvärde — därå sättas.

Onsdagen den 25 maj f. m.

19 Sr 3H.

Emellertid bör alltid tillses, att summan av de särskilda värden,
som vid taxeringen åsättas, kommer att motsvara allmänna saluvärdet för
fastigheten i dess helhet.

! '' ■ é '' y

Även vid 8 § hade reservation anförts av herrar Wohlin, Åhlmans
Olof Olsson, Jonsson i Hökhult och Olsson i Kullenbergstorp, vilka ansett,
att förevarande paragraf borde hava följande lydelse:

8§-

Vid taxering av fast egendom skola, i den mån förhållandena därtill
föranleda, följande särskilda värden, vilka tillsammans utgöra fastighetens
taxeringsvärde, redovisas, nämligen:

för jordbruksfastighet:

a) jordbruksvärde, varmed förstås fastighetens värde för jordbruk
med binäringar ävensom värdet av skogsmark, betesvärde däri inräknat,
och övrig till fastigheten hörande mark; och

b) skogsvärde, varmed förstås värdet av växande skog ;

för annan fastighet:

a) markvärde eller värdet av marken med bortseende från därå befintliga
byggnader; och

b) byggnadsvärde eller värdet av byggnader å fastigheten.

Samma reservanter hade, enligt vad en fjärde av dem avgiven
reservation utvisade, ansett, att ifrågavarande anvisningar bort i utskottets
förslag hava följande lydelse:

Vid 8 §.

I jordbruksvärde skola inräknas jordägaren tillhöriga mangåidsbyggnader
och driftsbyggnader för jordbruk med binäringar eller skogsbruk.
Tillhöra dylika byggnader annan än jordägaren, skall värdet å
dem likaledes utföras såsom jordbruksvärde. Till mangårdsbyggnader
hänföras bostadsbyggnad för ägare eller brukare med tillhörande s. k.
ekonomibyggnader ävensom byggnader, uppförda för ägares eller brukares
bekvämlighet och trevnad, såsom lusthus, bad- och båthus, stall
för lyxhästar, jaktstuga och dylikt. Till driftsbyggnader räknas dels
byggnader för personal, som är eller varit anställd i och för jordbruket
med binäringar eller skogsbruket, såsom förvaltar- eller inspektorsbyggnad,
drängstuga, statare- eller stattorpsbyggnader, bostad för skogvaktare
och^annan skogspersonal, dels ock för själva driften avsedda byggnader,
såsom stall, ladugård,- ladu- och logbyggnader, smedja och dybkt,
ävensom byggnader avsedda för sådan verksamhet, som är att hänföra
till jordbrukets binäringar.

Förordningsförslag

om allmän
fastighetstaxering
är
l<)22 m. m.
(Forts.)

Nr 38. 20

Onsdagen den 25 maj f. m.

Förordningsförstag

om allmän
fastighetstaxering
år
1922 m. m.
(Forts.)

Eventuellt värde å dylik mark skall alltså beräknas vid värdesättningen
av den till fastigheten hörande mark, som ej värdesättes såsom skogsmark.

Vid uppskattning av markvärde å annan fastighet har taxeringsmyndigheten
att taga hänsyn till de ovan i anvisningarna vid 6 § angivna
förhållanden; och bör jämväl beaktas det material, som återfinnes
i längden över den uppskattning av mark i och för framdeles skeende
taxering till jordvärde- eller jordräntestegringsskatt, som ägt rum på
grund av förordningen den 28 maj 1920.

Är å annan fastighet mark och byggnad i samme ägares hand, skall
byggnadsvärdet utföras med det belopp, som utgör skillnaden mellan fastighetens
värde i dess helhet och markvärdet.

Det bör alltid tillses, att summan av de särskilda värden, som vid
taxeringen åsättas, kommer att motsvara värdet för fastigheten i dess
helhet enligt 6 §.

Beträffande de nu föredragna anvisningarna hade reservationer vidare
avgivits dels av herrar K. A. Nilson och Olsson i Ramsta, vilka
yrkat, att i det stycke, som började med ”Tomt- och industrivärde utgör”,
uttrycket ”att den kan tillgodogöras” måtte utbytas mot ”att den tillgodogöres”; dels

ock av herr Heyman, vilken anfört:

”Visserligen skall jämlikt 6 § fastigheten först taxeras i sin helhet
och sedermera enligt 8 § redovisas i delvärden, men i praktiken kommer
det säkerligen att tillgå så, att totalvärdet utföres på grundval av summan
av delvärdena.

Utskottets formulering i denna del innebär sålunda praktiskt taget,
att markområde kommer att åsättas tomt- eller industrivärde, så snart
samma kan tillgodogöras för sådant ändamål. — Det bör emellertid erinras
om, att jordägaren i många fall genom brukningsförhållanden eller
eljest icke utan stor ekonomisk förlust kan avsöndra vissa delar av fastigheten
för tomt- eller industriellt ändamål utan fortfarande måste bruka
dem för jordbruksändamål. — Jag anser därför, att utslagsgivande för
huruvida ett markområde skall åsättas tomt- eller industrivärde icke bör
vara den omständigheten, att området kan tillgodogöras för ändamålet i
fråga, utan att det fördelaktigare kan tillgodogöras för tomt- eller industriellt
ändamål än att fortfarande användas för jordbruksändamål.

, Jag föreslår därför, att i det stycke vid anvisningarna i 8 §, som
börjar med ''Tomt- och industrivärde utgör’, uttrycket ''att den kan tillgodogöras’
utbytes mot ''att den uppenbarligen fördelaktigare kan tillgodogöras’
etc.”

Herr Heyman: -Herr talman! Då jag här anmält reservation
och föreslagit en annan lydelse av anvisningarna vid denna paragraf,
hemställer jag att få anföra skälen till denna min avvikande mening.

Enligt ifrågavarande § 8 skall en jordbruksfastighet, därest anled -

Onsdagen den 25 maj f. m.

21 Xr 38.

ning därtill finnes, inom ramen av ett totalt taxeringsvärde åsättas olika
värden, nämligen förutom jordbruksvärde och skogsvärde även tomteller
industrivärde. Att nu söka hindra en sådan uppdelning förmodar
jag icke låter sig göra, sedan fjolårets riksdag principiellt godtog en sådan
ordning. Herr Wohlins och herr Nilsons i Kristinehamn reservationer
innebära emellertid icke något annat än ett underkännande av
denna princip i vad angår uppdelning av taxeringsvärdet å jordbruksfastighet
även i tomt- och industrivärde. I samma ögonblick en jordbruksfastighet
upplåtes för tomt eller industriändamål, upphör naturligtvis
fastigheten ifråga alldeles automatiskt att vara jordbruksfastighet.
Ett bifall till någondera av nämnda reservationer måste därför
konsekvent medföra, att även mom. c) av 8 § uteslutes. Herr Wohlin
har även konsekvent föreslagit detta, men däremot har herr Nilson
och hans medreservant herr Olsson i Ramsta underlåtit att göra det.
Därmed hava de också enligt mitt förmenande visat, att de icke riktigt
klart satt sig in i vad frågan här gäller.

Till prövning kvarstår emellertid alltjämt den frågan öppen, när
skall det på grundval av den redan accepterade uppdelningsprincipen anses,
att tomt- och industrivärde föreligger. Jag ber att härvidlag få erinra
därom, att om en jordbruksfastighet ligger intill en stad, ett stationssamhälle
eller en industri, medför detta i och för sig, att fastighetens
taxeringsvärde går rätt mycket i höjden, därigenom att bättre
avsättningsmöjligheter finnas. Att man skulle än ytterligare skärpa detta
taxeringsvärde, endast därför att fastigheten anses kunna ha tomt- eller
industrivärde, anser jag icke böra ifrågakomma, med mindre det verkligen
prövas vara för jordägaren fördelaktigare att bruka fastigheten
för tomt- eller industriändamål än att använda den för jordbruksändamål.
Det bör nämligen här ihågkommas, att jordägaren i många fall
genom brukningsförhållandena eller exempelvis därigenom, att åbyggnadernas
storlek är anpassad efter en osöndrad areal, icke utan mycket
stor ekonomisk förlust kan avsöndra någon del för tomt- eller industriändamål
utan fortfarande måste bruka hela fastigheten för jordbruksändamål.
Det är dessa många fall, som jag med min reservation vill
skydda. Jag gör alltså gällande, att det utslagsgivande i frågan, när
tomt- och industrivärde skall åsättas, skall icke vara, att området kan
användas för tomt- och industriändamål utan att det uppenbarligen fördelaktigare
kan använda för sådant ändamål än att fortfarande brukas
för jordbruksändamål. På denna grund har jag tillåtit mig att föreslå
den ändringen på sid. 29 i betänkandet, där det heter: ”Tomt- och industrivärde
utgör alltså den del av taxeringsvärdet, som tillkommer mark
utöver jordbruksvärde på grund därav, att den kan tillgodogöras för annat
ändamål” etc., att mellan orden ”den” och ”kan” inskjutes orden
”uppenbarligen fördelaktigare”. Jag ber att få hemställa om bifall till
denna reservation. Om jag fattade herr finansministern rätt, underströk
han också den synpunkt, jag här framhållit.

Forordningsförslag

om allmän
fastighetstaxering
år
1922 m. m.
(Forts.)

Nr 38. 22

Onsdagen den 25 maj f. m.

Förordningsförslag

om allmän
fastighetstaxering
åtlöje
m. fn.
(Forts.)

Jag ber som sagt, herr talman, att få yrka bifall till min reservation
vid denna punkt.

Herr Nilson, Karl August: Herr talman! Med risk av

herr Heymans onådiga omdöme, att jag icke satt mig in i .frågan, måste
jag dock besvära kammaren med ett par ord beträffande min reservation.
Jag har ju icke heller förut besvärat kammaren i denna fråga.

Jag ber att få påpeka att, såvitt jag förstår, äro både herr Heyman
och herr Wohlin överens med mig i frågans realitet. Vi hava alla tre
försökt att komma tillrätta med den, ehuru på olika vägar. Redan i går
antydde herr Wohlin, att den väg, som jag föreslagit, icke skulle vara
framkomlig, men herr finansministern har ju alldeles särskilt i dag
understrukit just den tankegång, åt vilken jag givit uttryck. Jag skulle
vara tacksam, om herrarna ville försöka sätta sig in i denna fråga från
den synpunkt reservanterna velat föra fram. Om herrarna giva akt på
sidan 29 i betänkandet, skola herrarna märka den olika formuleringen
enligt Kungl. Maj :ts förslag och enligt utskottets förslag. Det är uppenbart,
att utskottet har försämrat Kungl. Maj :ts förslag ganska avsevärt.
Enligt Kungl. Maj :ts förslag skulle anvisningarna på denna punkt
lyda sålunda: ”Tomt- och industrivärde utgör skillnaden mellan markens
jordbruksvärde och vad den skulle kunna i allmänna marknaden
betinga, om den såldes för byggnadsändamål eller för industriellt utnyttjande.
” Man skulle kunna vara med om denna lydelse, trots att
det är en tämligen svag formulering. Men märk nu vad utskottet har
föreslagit: ”Tomt- och industrivärde utgör alltså den del av taxeringsvärdet,
som tillkommer mark utöver jordbruksvärde på grund därav,
att den kan tillgodogöras för annat ändamål än jordbruk med binäringar”
etc. Jag vill fråga herrarna: vilken tomt i en kommuns närhet är
det, som icke kan tillgodogöras för annat ändamål än jordbruk? Alla
tomter kunna ju säljas till byggnadsplatser eller till industriella anläggningar.
Men att därför upptaxera värdet på dessa tomter så högt, som
de skulle kunna betinga i pris, om de såldes för sådant ändamål, anser
jag vara fullkomligt orimligt. Det är ju så, att särskilt de större städerna
— och jag tror mig veta, att det är så med de allra flesta städer,
som utvecklas —• köpa egendomar i utkanterna, som de ämna dela upp,
och på kartor och planer uppgöras förslag till sådan uppdelning av egendomarna
till byggnadstomter, men det tager kanske femtio, kanske hundra
år, innan dessa planer kunna bliva tillämpade. Men bara därför,
att en sådan plan uppgjorts och det alltså visat sig, att fastigheten kan
användas till byggnadstomt eller säljas för industriellt ändamål, skulle
naturligtvis taxeringsnämnderna enligt detta stadgande i dess av utskottet
föreslagna lydelse tvingas att åsätta tomterna ett högre värde.
Det är naturligtvis icke riktigt, ty så länge som denna egendom i fortsättningen
nyttjas för jordbruksändamål eller dylikt, bör den väl också
taxeras i enlighet därmed. Först i den mån man verkligen skiljer av
tomter, bjuder ut dem, eventuellt säljer dem, bör fastigheten åsättas

Onsdagen den 25 maj f. m.

23 Nr 88.

ett högre taxeringsvärde. Jag har just med min reservation velat åstadkomma
någonting sådant.

Jag vill alltså föreslå, att utskottets formulering beträffande anvisningarna
till 8 § får följande lydelse: ”Tomt- och industrivärdet utgör
alltså den del av taxeringsvärdet, som tillkommer mark utöver jordbruksvärdet
på grund därav, att den tillgodogöres för annat ändamål
än jordbruk med binäringar” etc.

Det går nog att säga som herr Heyman, att detta låter sig icke göra,
tv därmed upphäver man den princip, som skulle vara bestämd redan
på förhand. Men jag kan icke se, att herr Heyman har rätt i sin tolkning
härvidlag, utan såvitt jag förstår saken, måste det bli så, att i den
mån en sådan egendom tillgodogöres eller utbjudes till tomter, skall
det högre taxeringsvärdet åsättas. Jag hoppas, att vi skola kunna på
något sätt ena oss om denna reservation, då grundtanken såväl i Kungl.
Maj :ts förslag som i herrar Wohlins och Heymans reservationer är
densamma som i min reservation.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till min reservation, i tro att
den har på det bästa sättet formulerat uttrycket för denna tanke.

Förordningsförslag

om allmän
fastighetstaxering
är
1922 m. fn.
(Forts.)

Friherre Fleming: Jag skall be att få yrka bifall till utskottets
förslag men samtidigt påpeka, att på sidan 30 i slutet av anvisningarna
står: ”Emellertid bör alltid tillses, att summan av de särskilda värden,
som vid taxeringen åsättas, kommer att motsvara allmänna saluvärdet
för fastigheten i dess helhet.” Där har kommit att bli en felredigering.
Orden ”allmänna saluvärdet” böra utbytas mot ”det enligt 6 §
åsätta värdet”. Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag med denna
ändring.

Herr W o h 1 i n: Jag skall*icke här återupprepa vad som i går

anfördes angående beräkningen av ”tomt- och industrivärde” vid taxering
av jordbruksfastighet. Jag finner ingen anledning att ånyo ingå
på en realdiskussion i denna fråga. Jag ber endast att i korthet få yrka
bifall till den av mig m. fl. vid paragrafen ifråga avgivna reservationen.

Herr Ö r n e: Herr vice talman, mina herrar! Jag kan icke riktigt
förstå den opposition, som gjort sig gällande emot denna uppdelning.
Det synes mig, som om såväl herr Heyman som herr K. A. Nilson alldeles
hava missuppfattat saken. Förhållandet är ju, att först taxering av
hela egendomen skall ske med hänsyn till det saluvärde den kan hava
med skogen undantagen, och sedan skall det sålunda framkomna värdet,
om jag fattat saken rätt, uppdelas på jordbruksvärde och annat värde.
Hur detta kan leda till några farliga konsekvenser, kan jag för min del
absolut icke förstå.

Beträffande herr K. A. Nilsons yrkande i reservationen måste jag
såga,, att det hör till det besynnerligaste jag någonsin sett. Herr K. A.
Nilson vill utbyta uttrycket ”att den kan tillgodogöras” mot ”att den till -

Nr 38. 24 Onsdagen den 25 maj f. m.

Förord- godogöres”, således att den verkligen användes för tomt- eller industri"ornallmän?andamal-
Men, herr Nilson, då skall området ju taxeras som annan
°fastighets- fastighet och icke som jordbruksfastighet. Jag kan icke riktigt förstå,

taxering år hur herr Nilson kommit på den idén att föreslå en sådan ändring. En

jg22m.n1.
(Forts.) som annan fastighet.

På grund av vad jag här har påpekat skall jag, herr vice talman,
be att få yrka bifall till utskottets förslag med det förtydligande som
friherre Fleming gjort.

Herr H e y m a n: Herr talman! Om jag fattade herr Örne rätt,
ansåg han, att de av mig uttalade farhågorna voro alldeles ogrundade, ty
enligt 6 § skall fastigheten först taxeras i sin helhet och sedan skall den
jämlikt § 8 redovisas i särskilda värden. Det är därför icke så noga,

menade väl herr Örne, om de olika delvärdena inbördes skulle åsättas

oriktiga värden, då totalvärdet i allt fall skall vara bestämt på förhand.
Men i så fall vill jag verkligen fråga herr Örne: vartill tjäna då föreskrifterna
om de synnerligen omständliga beräkningarna av skogsvärdet,
som härnäst skall ligga till grund för växande skogs beskattning, om
detta värde sedermera så att säga på måfå får justeras in efter helt
andra mått än dem som framgå av denna besvärliga och tidsödande beräkning
för skogsbeskattningen ? Eller är det kanske herr Örnes mening,
att man först skall konstruera upp det totala värdet och sedan räkna
ut skogsvärdet samt slutligen bäst möjligt krångla jordbruks- samt tomtoch
industrivärde? Förfar man på så sätt, är det verkligen stor anledning
till att man ställer sig än mera skeptisk mot det experimentalvärde,
som här slutligen kan framkomma som tomt- och industrivärde. Nej,
mina herrar, i praktiken kommer det naturenligt att förfaras i rak omvänd
ordning eller på så sätt att delyärdena först fixeras, varefter totalvärdet
enligt vanliga additionsregler kommer att framgå ur summan av
delvärdena. Redovisningsteorien är ej annat än ett spegelfäkteri med vad
som kan äga rum. Under sådana förhållanden anser jag, att min reservation
har ändå större skäl för sig, och jag anhåller än en gång att få
yrka bifall till densamma.

Herr Nilson, Karl August: Även jag måste, herr talman,
protestera mot herr Örnes förtolkning av det föreliggande förslaget.
Herr Örne påvisade ju, att fastigheten skall åsättas ett visst helhetsvärde
; men givetvis blir det många fastigheter, som helt kunna utnyttjas
till tomt- eller industriändamål. Om då hela fastigheten kan utnyttjas
till dylikt ändamål, så skall man gå därefter vid taxeringen, trots
att den i fortsättningen komme att brukas som jordbruksfastighet för
ganska lång tid framåt. Så ligger saken, och jag tror, att det förhåller
sig fullkomligt så som jag säger. Jag önskar helt enkelt hindra, att man
på detta sätt överskattar värdet av en sådan egendom, som först i framtiden
blir utnyttjad för annat ändamål än jordbruk. Eljest äro vi ense,

Onsdagen den 25 maj f. m.

Nr 38.

men jag måste ännu en gång uttala, att det är förunderligt, att utskottet
har ändrat Kungl. Maj :ts förslag, som var tydligare och bättre samt
medförde mindre risk för denna övertaxering som jag påpekat.

Vad nu herr Heymans förslag beträlfar, förstår jag detta mycket
väl och skulle gärna förenat mig om det, om jag ej funnit, att det icke
är tillfyllest. Herr Heyman föreslår, att man skriver ”att den uppenbarligen
fördelaktigare kan tillgodogöras”. Ja, det är naturligtvis ungefär
detsamma som ”att den kan tillgodogöras”. Jag tror knappast att
uttrycket ”uppenbarligen fördelaktigare” ändrar förhållandet det allra
minsta. Jag anser, att det steg man bör taga när man lagstiftar, bör
vara fast, koncist och bestämt, och det blir det med det uttryck jag föreslagit.

Herr Sandler: Jag vill endast påpeka med anledning av herr
Heymans yttrande, att den summa av redovisningsvärden, som skulle
motsvara det allmänna saluvärdet, är summan av de redovisningsvärden,
som åsättas vid taxeringen med ledning av allmänna saluvärden. Skogsmarkens
taxering ligger utanför detta. Om herr Heyman läser 6 §,
skall han finna av dess uppställning, att det allmänna saluvärdet tillämpas
beträffande de andra värdena, men icke beträffande skogsvärdet.

Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr förste
vice talmannen, att med anledning av de yrkanden, som därunder framställts,
propositioner komme att göras, först särskilt beträffande den nu
föredragna paragrafen samt vidare särskilt angående de därtill hörande
anvisningarna.

Därefter gjorde herr förste vice talmannan till en början jämlikt de
i avseende å 8 § förekomna yrkandena propositioner, först på paragrafens
godkännande samt vidare på paragrafens antagande med den lydelse,
som förordats i den av herr Wohlin m. fl. därom avgivna reservationen;
och förklarade herr förste vice talmannen sig finna den förra
propositionen, vilken upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning varav uppsattes, justerades och anslogs
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner 8 § i det av bevillningsutskottet i betänkande
nr 36 under I tillstyrkta förordningsförslaget, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes för ifrågavarande paragraf den lydelse, som
förordats i den av herr Wohlin m. fl. därom avgivna reservation.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hava
utfallit sålunda:

Förordningsförslag

om allmän
fastighetstaxering
år
ig22 m. m.
(Forts.)

Nr 38. 26

Onsdagen den 25 maj f. m.

Förordningsförslag

om allmän
fastighetstaxering
år
1922 m. m.

(Forts.)

Ja— 88;

Nej — 40.

Herr förste vice talmannen yttrade nu, att sedan vid den utgång,
den nyss företagna omröstningen erhållit, herr Wohlins yrkande beträffande
de till 8 § hörande anvisningarna förfallit, i avseende å dessa
anvisningar kvarstodo följande yrkanden: 1:0), av friherre Fleming,
att förslaget i denna del skulle godkännas med rättelse av det av honom
under överläggningen anmärkta redaktionsfel i det att de å näst sista
raden förekommande orden ”allmänna saluvärdet” skulle utbytas mot
”det enligt 6 § åsätta värdet”; 2:0), av herr Nilson, Karl August, att
anvisningarna skulle godkännas med den ändring, som påyrkats i den
av honom och herr Olsson i Ramsta därom avgivna reservationen; samt
3:0), av herr Heyman, att anvisningarna skulle godkännas med den av
honom reservationsvis förordade ändring.

Sedermera gjorde herr förste vice talmannen propositioner, först
på godkännande av utskottets förslag i den förevarande delen oförändrat
samt vidare enligt nyss berörda tre yrkanden; och förklarade herr förste
vice talmannen sig anse propositionen på bifall till friherre Flemings yrkande
vara med övervägande ja besvarad.

Herr fleyman begärde votering, i anledning varav och sedan till
kontraproposition därvid antagits bifall till herr Heymans yrkande, uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, spm godkänner de till 8 § hörande anvisningar med den av
friherre Fleming anmärkta rättelse i det av bevillningsutskottet i betänkande
nr 36 under I tillstyrkta förordningsförslaget, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

^Nej;

Vinner Nej, godkännes ifrågavarande anvisningar med den ändring,
som förordats i den av herr Heyman därom avgivna reservation.

Vid slutet av den häröver anställda omröstningen befunnos rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 76;

Nej — 40.

9—12 §§•
Godkändes.

Instruktionen för värdesättning å skogsmark och växande skog.
Friherre Ba rnekow: Herr talman! I mitt yttrande i går

Onsdagen den 25 maj f. m.

27 Nr 38.

nämnde, jag, att jag vid denna punkt ämnade framkomma med yrkande förordom
bifall till herr Olssons i Ramsta reservation beträffande antalet år,
efter vilka medelpriset skulle beräknas. Nu ber jag emellertid få med- fastighetsdela,
att det synes finnas möjlighet att åstadkomma full enighet mellan taxering år
bevillningsutskottets medlemmar såväl i denna kammare som i andra kam- ff m- ™
maren, ifall vi få lov att ändra tidsberäkningen, och jag ber därför, ^ 0 s''''
herr talman, att få yrka återremiss till utskottet av hela instruktionen.

Friherre Fleming: Jag ber få säga, att detta yrkande icke
från utskottets sida kommer att möta något motstånd, utan jag ber att
få instämma i yrkandet om återremiss.

JEfter härmed slutad överläggning yttrade herr förste vice talmannen,
att i avseende å den nu föredragna delen av ifrågavarande förordningsförslag
endast yrkats att densamma skulle visas åter till utskottet.

Sedermera gjordes propositioner, först på godkännande av ifrågavarande
instruktion samt vidare på dess återförvisande till utskottet,
och förklarades den senare propositionen vara med övervägande ja besvarad.

Övriga delar av det under behandling varande förordningsforslaget.

Godkändes.

Det av utskottet i betänkandet nr 36 under II tillstyrkta förslaget
till förordning om fastighetstaxering åren 1923 och 1924.

Godkändes.

Utskottets'' i betänkandet nr 36 gjorda hemställan.

Bifölls i vad den ej kunde anses besvarad genom kammarens föregående
beslut.

Det av utskottet i betänkandet nr 37 förordade förslaget till förordning
om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid allmän fastighetstaxering
år 1922.

J—9 §§-

Godkändes.

JO §.

Denna paragraf lydde sålunda:

(i Kungl. Maj:ts förslag:) (i utskottets förslag:)

1 mom. Vid beredningsnämndens sammanträden, vilka hållas å
lämpligt ställe i orten å tider, som av ordföranden bestämmas, är ordföranden
föredragande och ansvarig för att nödigt protokoll föres.

Nr 38. 28

Onsdagen den 25 maj f. m.

Förord- (i Kungl. Maj:ts förslag:)

"om altmän9 2 m 0 m- Vid nämndens första sammanträde och innan uppskatt°fastighets-
ningsarbetet tager sin början åligger det ordföranden att avgiva nogtaxering
år grann redogörelse ej mindre rörande de enhetsvärden, som föreslagits vid
jp22 m. m. det i 4 § omförmälda sammanträdet, samt de värderingsgrunder i övrigt,
(Forts.) som £ detta sammanträde ansetts böra inom distriktet tillämpas, än även
rörande samtliga de köp av jordbruksfastighet inom distriktet, som
under senaste fem åren förekommit, samt de slutsatser beträffande fastighetsvärdena
i orten, som enligt ordförandens mening kunna dragas av
dessa köp. Finnas inom distriktet fastigheter med skog, bör i redogörelsen
tillika lämnas upplysning om de anvisningar, som i fråga om värdesättning
av skogsmark och växande skog lämnats vid det ovan omförmälda
sammanträdet. Redogörelsen ävensom beredningsnämndens mening
härom böra protokollföras.

(i utskottets förslag:)

2 ni 0 m. Vid nämndens första sammanträde och innan uppskatt -ningsarbetet tager sin början åligger det ordföranden att avgiva nog-,
grann redogörelse ej mindre rörande de enhetsvärden, som föreslagits vid
det i 4 § omförmälda sammanträdet, samt de värderingsgrunder i övrigt,
som å detta sammanträde ansetts böra inom distriktét tillämpas, än även
rörande samtliga de köp av jordbruksfastighet inom distriktet, som
Under senaste fem åren förekommit, samt de slutsatser beträffande fastigheternas
allmänna saluvärden i orten, som enligt ordförandens mening
kunna dragas av dessa köp. Finnas inom distriktet fastigheter med
skog, bör i redogörelsen tillika lämnas upplysning om de anvisningar,
som i fråga om värdesättning av skogsmark och växande skog lämnats
vid det ovan omförmälda sammanträdet. Redogörelsen ävensom beredningsnämndens
mening härom böra protokollföras.

(i Kungl. Maj:ts förslag:) (i utskottets förslag:)

Härefter åligger det nämnden att föreslå och uti härför avsedda
kolumner i fastighetslängden införa det eller de värden, nämnden anser
varje fastighet i distriktet böra åsättas, därvid beträffande varje mera
ensartad del av distriktet början göres med de jordbruksfastigheter, som
under de senaste fem åren gått i handel, varefter ordningen i fastighetslängden
följes.

Vid taxering av fastighet med växande skog har nämnden att iakttaga
föreskrifterna i instruktionen för värdesättning av skogsmark och
växande skog, varjämte det åligger nämnden att för varje sådan fastighet
i fastighetslängdens anmärkningskolumn anteckna de vid värdeberäkningen
begagnade sifferbeteckningama för rotvärde per kubikmeter, medelbonitet
och relativ skogstillgång i nu nämnd ordning.

(i Kungl. Maj:ts förslag:)

Vid dessa värdeberäkningar äger nämnden åtnjuta biträde av skogs -

Onsdagen den 25 maj f. m.

29 Xr 38.

sakkunnig person, som länsstyrelsen efter förslag av domänstyrelsen
eller länets skogsvårdsstyrelse därtill förordnar.

(i utskottets förslag:)

Vid dessa värdeberäkningar äger nämnden åtnjuta biträde av skogssakkunnig,
som länsstyrelsen därtill förordnar, och må länsstyrelsen från
domänstyrelsen samt länets skogsvårdsstyrelse eller skogsvårdsnämnd
inhämta förslag angående för ändamålet lämpliga personer.

(i Kungl. Maj:t förslag:) (i utskottets förslag:)

Nämnden äger, där så anses erforderligt, tillkalla sakkunnigt biträde
för taxeringen i övrigt, börande dock länsstyrelsens tillstånd härtill före
tillkallandet inhämtas.

3 mom. Beslut må icke kunna fattas av beredningsnämnd, vars
distrikt omfattar blott en kommun eller del därav, därest icke ordföranden
och minst två ledamöter äro närvarande, ej heller av beredningsnämnd,
omfattande två eller flera kommuner, därest icke, utom ordföranden,
en ledamot från varje kommun är tillstädes ; börande ordinarie
ledamot, som är förhindrad att tillstädeskomma, i sitt ställe kalla sin
suppleant och tillika härom underrätta ordföranden.

Därest vid föreslående av fastighetsvärde skiljaktiga meningar inom
beredningsnämnden uppstå, skall den mening gälla, varom de flesta
sig förenat, samt, om rösterna utfalla lika, den, som ordföranden biträder.

Ordföranden åligger att i alla de fall rörande värdesättning, då hans
mening icke gjort sig gällande, i härför avsedd kolumn i fastighetslängden
upptaga det värde, han ansett böra föreslås; varande det jämväl var
och en av de övriga ledamöterna av beredningsnämnden obetaget att få
sin särskilda mening till protokollet antecknad eller, skriftligen avfattad,
vid protokollet fogad, om den senast vid protokolls justeringen föreligger.

I fråga om jäv för ordförande eller ledamot i beredningsnämnd
gäller vad i 52 § 3 mom. taxeringsförordningen stadgas beträffande ordförande
och ledamot i beskattningsnämnd.

Vid denna paragraf hade reservation anförts av friherre Fleming
samt herrar Antonsson, Wohlin, Åhlmans Olof Olsson, Jonsson i Hökhult,
Olsson i Kullenbergstorp, Olsson i Ramsta, Kant och Brännström,
vilka ansett, att det stycke, som började med orden ”Härefter åligger
det nämnden..och slutade med orden ”i fastighetslängden följes” bort
i utskottets förslag hava följande lydelse:

”Härefter åligger det nämnden att föreslå och uti härför avsedda
kolumner i fastighetslängden införa det eller de värden, nämnden anser
varje fastighet i distriktet höra åsättas.”

Förordningsförslag

om allmän
fastighetstaxering
år
IQ22 m. m.
(Forts.)

Friherre Fleming:. Vid denna paragraf finnes en reservation,

Nr 38. 30

Onsdagen den 25 maj f. m.

Förord- som i ett föregående anförande redan är omnämnd. Det gäller nämliningsförslag
gen uteslutande av följande ord: ”därvid beträffande varje mera ens°fast!nhets-
artad del av distriktet början göres med de jordbruksfastigheter, som
taxering år under de senaste fem åren*''gått i handel, varefter ordningen i fastighets1922
m. m. längden följes”. Jag tror, att det är mera överensstämmande med hela
(Forts.) taxeringens anda enligt § 6, där det just fastslås, vilka värdena skola
vara, att man utesluter dessa ord, emedan, om de stå kvar, taxeringsmyndigheterna
lätt kunna förledas att börja allt för mycket fundera på
försäljningsvärdena under de senare åren och därigenom möjligen delvis
komma att sätta värdena för högt och i andra fall kanske för lågt.
Jag tror, att det kan verka vilseledande, om dessa ord stå kvar, och ber
därför att få yrka bifall till reservationen.

Herr Sandler: Jag ber att få fästa uppmärksamheten på att

vad som föreslås från utskottets sida är likalydande med Kungl. Maj :ts
förslag. Det innebär helt enkelt, att man skall vidtaga den praktiska
anordningen beträffande taxeringsförfarandet, att man giver taxeringsmyndigheterna
den anvisningen, att de böra begynna med taxerigen av
de fastigheter, för vilka de hava några utgångspunkter genom köpeskillingar.
- Därigenom ändras naturligtvis ingenting i de grunder, som i den
andra författningen om fastighetstaxering äro fastslagna beträffande
alla de olika hänsyn, som skola tagas, då det gäller att bedöma, huruvida
dessa köpeskillingar skola läggas till grund för taxeringen och sålunda
anses utgöra ett rätt uttryck för de allmänna saluvärdena. Men
■det är klart, att om det skall vara någon mening med att begagna köpeskillingarna
som utgångspunkt för denna värdesättning, måste ju det
praktiska sättet att gå tillväga vara, att man börjar taxeringsarbetet
med att åsätta taxeringsvärden å de fastigheter, som gått i handel.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Friherre Bar nekow: Gent emot den siste ärade talaren får

jag säga, att om det vore bevillningsutskottets ledamöter, som vore ordförande
i taxeringsnämnderna, kunde hans invändning vara fullkomligt
berättigad; men det ligger i sakens natur, att om utskottets förslag till
10 § blir antaget, så komma taxeringsnämndsordförandena att få det intrycket,
att det är de faktiska köpeskillingarna och icke det verkliga
värdet på egendomarna, som skall ligga till grund för taxeringen. På
grund därav ber jag att få yrka bifall till reservationen.

Herr Sandler: Det förefaller mig, som om ingen taxerings nämndsordförande

kan gå till sitt arbete utan att läsa följande ord i den
blivande författningen angående fastighetstaxering: ”Härav följer, att
köpeskilling, som under senare tid faktiskt betalts för en viss fastighet,
icke får utan vidare anses som ett exakt uttryck för det allmänna saluvärdet.
” Denna bestämmelse tror jag kommer att vara mera vägledande
för taxeringsnämndsordförandena ijn den omständigheten, att man föreslår
nu ifrågavarande kronologiska ordning vid taxeringen.

Onsdagen den 25 maj f. m. 31

Friherre Barnekow: Jag ber att gent emot detta få säga, att
då det i båda dessa författningar, som nu hava föredragits, överallt står
talat om köpeskillingar, föreställer jag mig, att ingen taxeringsnämndsordförande
heller kan förbigå det uttrycket.

Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr förste
vice talmannen enligt de yrkanden, som framkommit i avseende å den
nu föredragna paragrafen, propositioner, först på paragrafens godkännande
samt vidare på dess antagande med den ändring, som förordats
i den av friherre Fleming m. fl. därom anförda reservationen; och förklarade
herr förste vice talmannen sig finna den förra propositionen,
vilken upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning varav uppsattes, justerades och anslogs
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner 10 § i det av bevillningsutskottet i betänkande
nr 37 tillstyrkta förordningsförslaget, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes ifrågavarande paragraf med den ändring,
som förordats i den av friherre Fleming m. fl. därom avgivna reservation.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 64; _

Nej — 59.

u §■

Godkändes.

12 §■

Denna paragraf hade följande avfattning:

Fastighetstaxeringen på landet och i stad verkställes av särskilda
taxeringsnämnder, en var inom dess distrikt. Fastighetstaxeringsnämnd
skall bestå av ordförande samt på landet sex och i stad fyra ledamöter.

Länsstyrelsen har att indela länet i fastighetstaxeringsdistrikt,
vilka böra givas den omfattning, som för taxeringsarbetets behöriga
gång inom därtill anslagen tid anses lämpligt.

Varje stad bör i allmänhet utgöra ett taxeringsdistrikt; länsstyrelsen
dock obetaget att, där sådant anses nödigt, uppdela stad i två
eller flera distrikt.

>''r 38.

Förordningsförslag

om allmän
fastighetstaxering
år
ig22 m. m.
(Forts.)

Nr 38.

Onsdagen den 25 maj f. m.

Förordningsförslag

om allmän
fastighetstaxering
år
1922 m. m.
(Forts.)

Reservation hade anmälts av herr Åhhnans Olof Olsson, vilken hemställt,
att paragrafen bort i utskottets förslag hava följande lydelse:

”Fastighetstaxeringen på landet och i stad verkställes av särskilda
taxeringsnämnder, en var inom dess distrikt. Fastighetstaxeringsnämnd
skall bestå av ordförande samt på landet sju och i stad fem ledamöter.

Länsstyrelsen har att indela länet i fastighetstaxeringsdistrikt,
vilka böra givas den omfattning, som för taxeringsarbetets behöriga
gång inom därtill anslagen tid anses lämpligt.

Varje stad bör i allmänhet utgöra ett taxeringsdistrikt; länsstyrelsen
dock obetaget att, där sådant anses nödigt, uppdela stad i två
eller flera distrikt.”

Herr Olsson, ÅhlmansOlof: Under åberopande av den
motivering jag i går lämnade för mitt ändringsförslag beträffande förevarande
paragraf får jag hemställa om bifall till min reservation, som
går ut på att taxeringsdistriktet skulle få utse tre ledamöter i stället för
enligt utskottets förslag två ledamöter i fastighetstaxeringsnämnden.

Friherre Fleming: Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter i enlighet med
framkomna yrkanden gjordes propositioner, först på godkännande av
den under behandling varande paragrafen samt vidare på antagande av
det förslag till paragrafens lydelse, som förordats i den av herr Åhlmans
Olof Olsson vid lagrummet anförda reservationen; och förklarades den
förra propositionen, vilken upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Övriga delar av nu ifrågavarande förordningsförslag.

Godkändes.

Utskottets i betänkandet nr 37 gjorda hemställan.

Bifölls i vad den ej kunde anses besvarad genom kammarens föregående
beslut.

Herr förste vice talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till
sammanträdets fortsättande kl. 8 e. m.

Onsdagen den 25 maj f. m.

33 Nr 88.

Föredrogs ånyo första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande
nr 20, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.
Maj :t i fråga om kristendomsundervisningen i folkskolorna.

I en inom andra kammaren av herr Pehrsson i Göteborg m. fl. väckt
motion, nr 140, hade hemställts,

1) att tiden för kristendomsundervisningen måtte i varje undervisningsavdelning
utsträckas till minst 3 timmar i veckan, och

2) att föreskrift måtte givas, att i vederbörlig ordning godkänd
lärobok skulle användas vid sammanfattningen av den kristna tros- och
livsåskådningen.

I en annan, likaledes inom andra kammaren väckt motion, nr 143,
hade herr Johanson i Huskvarna m. fl. hemställt, att riksdagen ville
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att sådan ändring måtte vidtagas i
undervisningsplanen för rikets folkskolor av den 31 oktober 1919, att
tiden för kristendomsundervisningen i regeln utsträcktes till tre timmar
i veckan.

Andra kammarens första tillfälliga utskott, till vilket motionerna
remitterats, hade i avgivet utlåtande på anförda skäl hemställt, att motionerna
nr 140 och 143 icke matte till någon andra kammarens åtgärd
föranleda.

Vid sistberörda utlåtande hade fogats reservation av herrar Björkman
i Norrköping, J ohansson i Edsbyn, B ergström i Högsön, Barsson
i Jonsjö och Wallerius, vilka på åberopade grunder hemställt, att andra
kammaren för sin del matte besluta att i anledning av nämnda motioner
riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj it anhålla, att sådan ändring
måtte vidtagas i undervisningsplanen för rikets folkskolor av den 31
oktober 1919, att tiden för kristendomsundervisningen i regel utsträcktes
till tre timmar i veckan.

Vid föredragning av andra kammarens utskotts utlåtande hade samma
kammare, med avslag å utskottets hemställan, bifallit den vid utlåtandet
fogade reservationen, varefter ärendet överlämnats till första
kammaren, som remitterat detsamma till sitt första tillfälliga utskott,
vilket i det nu föredragna utlåtandet av angivna orsaker hemställt, att
första kammaren måtte biträda andra kammarens i ärendet fattade
beslut.

Vid utlåtandet fanns fogad en reservation av herrar Lundberg och
Carlsson, vilka anfört:

”Vi anse i likhet med skolöverstyrelsen och andra kammarens första
tillfälliga utskott, att det endast genom praktisk tillämpning av 1919
ars undervisningsplan under den fastställda treåriga övergångstiden kan

Första kammarens protokoll 1021. Nr 38. 3

Om kristendomsundervisningen
i
folkskolorna.

Nr 88. 34

Onsdagen den 25 maj f. m.

Om kristendomsunder■

visningen i
folkskolornc

(Forts.)

ådagaläggas, huruvida den tid, som i den nya undervismngsplanen ar
anslagen för ämnet kristendomskunskap, är tillräcklig eller ej.

På grund härav anse vi, att utskottet hade bort hemställa, att första
''kammaren icke måtte biträda andra kammarens i ärendet fattade beslut.

Herr Lundberg: Herr vice talman, mina herrar! Den, som
under många år undervisat i en skola, vet alltför väl, att man icke på
förhand kan säga, om exempelvis en ny skolbok är fullt lämplig eller
ej eller om nya kurser och timplaner passa samman eller icke. Det nya
måste först under någon tid prövas, innan man därom kan falla något
vederhäftigt omdöme. Så mycket mer måste detta bliva fallet, na.r det
är fråga om en fullständig omläggning av hela planen för undervisningen.
Därför har också det ojämförligt största antalet av skolans man
ansett sig höra uppskjuta sina omdömen om den nya undervismngsplanen
till dess man prövat den, detta så mycket mer som man har e
bästa förhoppningar om att den nya planen skall komma att visa sig
vara ett betydande framsteg. Ingenting är fullkomligt har 1 världen.
Det är mycket möjligt, att en eller flera av planens detaljer hora och
kunna ytterligare förbättras, men vilka dessa, detalj er aro eller huru de
skola behandlas, därom kan endast vunnen erfarenhet upplysa.

Man tyckes också vara enig om riktigheten av dessa asikter 1 allt
övrigt utom beträffande de förändringar, som vidtagits med amnet kristendomskunskap.

Den massmotion, som av herr Pehrsson i Göteborg m. fl. 1 andra
kammaren väckts angående omläggningen av kristendomsundervismngen
i folkskolan, blev redan inom samma kammares forsta tillfälliga utskott
så illa åtgången, att icke ens motionärerna sjalva vågade reservationsvis
hålla fast vid sina yrkanden. Så uppgåvo de icke blott kravet
på att föreskrift skulle givas, att i vederbörlig ordning godkänd lärobok
skulle användas vid sammanfattningen av den kristna tros- och
livsåskådningen, utan även yrkandet på att tiden för kristendomsundervisningen
måtte i varje undervisningsavdelnmg utsträckas till minst tre
timmar i veckan, något som, inom parentes sagt, gar långt utöver va
skolöverstyrelsen föreslagit, i det denna hade nöjt sig med tva timmar
för småskolestadierna i heltidsläsande skolor och en timme för samma
stadier i halvtidsläsande samt två timmar för de sistnämnda skolornas
folkskolestadier. Från yrkandet på minst tre veckotimmar for varje undervisningsavdelning
har man retirerat till herr Johansons. 1 Huskvarna
m. fl. yrkande på att tiden för kristendomsundervisnmgen 1 regeln matte
utsträckas till tre timmar i veckan. Det är allt som ar kvar av de bada
massmotionerna, och frågan kommer sålunda 1 ett mycket reducerat

skick till denna kammare. ■ „

Emellertid vet var och en, att striden har statt och star. om nago
helt annat och vida mera än frågan om två eller tre veckotimmar för
kristendomsundervisningen. Det gäller om man skall lyckas omm e
göra en reform, som avser att från den förnedring, 1 vilken namnda un -

Onsdagen den 25 maj f. m.

35 Jir 38.

demsmng har ibefunnit sig, föra den upp på ett högre plan. Givetvis Om kristenbor
detaljen om timplanen, i den mån den för närvarande kan bedömas, dotnsunderses
1 samband med reformen i dess helhet. Jag är även viss om att Vlsnin9™ •
efterföljande talare komma att så göra, varför jag ej tvekar att ingå''
pa hela fragan. Det kan icke undgås, ty det är ju därom agitations- ''

och opinionsyttringarna ha rört sig.

Ingen skall då kunna förneka, att icke de förändringar, som den
nya planen inför beträffande kristendomsundervisningen, totalt bryta
med det gamla systemet. Vad var det då som utmärkte detta system?
h ramför allt en mekanisk, själsdödande utanläsning. Verbalism och
memorermaterialism nedtryckte detta ämne mer än något annat Katekesens
dogmatiska och för barn mestadels osmältbara lärostoff rabblades
om och om igen, många, många gånger under skoltiden. Det eviga
tjatet om katekesdogmerna blev till en plåga för både barn och
lärare, varför även ingen bok blivit så impopulär som katekesen, och
oviljan mot denna bok och detta system har i vida kretsar övergått till
ovilja mot allt vad religion och religionsundervisning heter. Då det
dopiatiska innehållet på många punkter står i skarp kontrast till den
rehgmst intresserade, bildade allmänhetens sanningsmedvetande, så inträffar
det ofta, att barnen vid mognare ålder inse ohållbarheten av mvcket
som skolan lärt, och då betrakta de alltsammans som lögn och vända
sig med harm och förbittring mot både skolan och hennes religionsundervisning.
Det ä.r visst icke de dåliga lärjungarna utan oftast de begåvade,
de vetgiriga och de ideellt anlagda.

Nu ar jag säker på att mången säger, att detta är att måla för svart
och att han sjalv har erfarenhet av en relativt god kristendomsundervisning.
Jag skall icke förneka, att sådan förekommit, men i så fall
har det skett 1 trots av det härskande systemet. Rättvisligen skall också
erkannas, att på grund av den kritik, som riktats mot metoden utan.
asmngen av katekesen på många ställen blivit under de sista åren betydligt
inskränkt.

, Man måste fråga sig, hur ett sådant system kunnat hålla sig under
folkskolans snart åttioåriga tillvaro. Man talade i andra kammaren
om hur konservativ man är i sin uppfattning om det, som hör till
religionen, och detta kan vara en förklaring. Men därjämte finnas andra.
Kn viktig anledning har varit seminariernas efterblivenhet på
denna punkt. Dar har sedan gammalt praktiserats just en sådan knstendomsundervismng
som den jag skildrade. Där det varit som värst
både man digra luntor av anteckningar, innehållande förklaringar till
angkatekesen. Dessa anteckningar skulle ordagrant inpluggas. Det
kostade mycken tid och möda, och elevhumom kallade systemet ”gröna
noden för omkring 15 år sedan togo tidnh-.garna itu med denna vrånglld
av knstendomsundervisnmg. ”Gröna nöden” försvann men icke den
anda som framalstra! den. Den lever nog där och var kvar, fastän
et skall villigt erkännas, att religionsundervisningen vid seminarierna
de sista aren blivit betydligt förbättrad. Man får dock komma ihåg,

Sr 38. 36

Onsdagen den 25 maj f. m.

Om kristen- att flertalet nu i tjänst varande lärare fått sin utbildning efter den gamla
(Wttnder-ordningen. I folkskolorna hölls denna uppe genom gammalmodiga in
visningen i Dektörer som visserligen nu äro avlösta av andra, men det ar icke sa
folkskolarna. V ’ , statens folkskoleinspektör i Skane vid sina besök 1

distriktets skolor Utmärkte stg genom åt. ge konstiga ka.ekesnppgtf.er
såsom då han på flera platser befallde krama att undervisa om de olika.

ställen i katekesen, där ordet daglig forekom. ,

Mot den själlösa katekesutanläsningen uppstod tidigt en skarp opposition
Folkskolans lärare ha på snart sagt otaliga moten yrkat pa
reformer Från dogmat till evangeliet! blev reformvännernas lösen.
Man krävde en återgång till Jesu egen förkunnelse, som man ansag vara
bättre än någon katekes6 Reda» .893 hörde jag Fridtjuv Berg ».veckla
sitt program för en reform av skolans religionsundervisning, och det
är i huvudsak detta program, som nu blivit förverkligat. Reformkraven
ha även framförts i riksdagen av bönder, frikyrkliga samt av skolans
och bildningens representanter, men kyrkomötet har med alla sina s
velser nämnder och kommittéer lyckats förhindra varje losnmg
W endast velat vara med om en ny katekes, och de nya katekesforslagen
ha blivit allt sämre. 1878 års katekes var en ^''gjord forsamnng
av den Lindblomska. I mångt och mycket avskrev man Lindblom me
trängde det etiska momentet tillbaka för det sträng or o •

så betecknande för den syn man hade på saken, att man ej vi e m g

det Lindblomska stycket om arbetets nytta, vilket ju som bekant lyde .
"Arbete befordrar hälsa och välstånd, hindrar manga til fallen till synd,
hiälper oss att emotstå onda begärelser samt bidrager till tröst och sinnesstyrka
i motgången”. Jag har hört, att man skulle hava ansett detta
stycke irrlärig!, men vari irrlärighet en ligger, har jag aldrig kunnat
förstå I mer än 40 år har denna benhårda, ortodoxa katekes vant
Srnaplågan 1 våra skolor, och otroligt mycken tid, arbete och kostnad
har nedlagts för att inlära dess kalla, oförståeliga satser. Da kritiken
över katekesplugget blev allt starkare, satte sig kyrkomötet 1 rörelse
för att, såsom det hette, åstadkomma en tidsenlig lärobok. Manga omslag
framkommo, och till slut framlade den s. k. katekesnamnden ett for
slag som var uiarbetat av tvenne biskopar. Det var sådant, att man

inom alla för kristendomsundervisningen intresserade pedagogiska kretsar
genast insåg, att det var oantagligt, och det blev liksom andra
slag lagt på hyllan.

Under den tid kyrkomötet sysslat med dessa ofruktbara men kostsamma
försök, ha alla upplysta vänner av en forbattrad kristendom -undervisning allt mer vänt katekesen ryggen. Vederbörande ha anset
sig nödsakade att så småningom uppgiva kravel pa utanläsning av de
stora katekesen. I stället retirerade man till Luthers bila ka ^es sasom
något rent av ofelbart. För kristendomsundervisningen intresserade
ckolmän ha allt mer insett, att lillkatekesens pedagogiska värde ar synnerligen
ringa, vilket också kommit till uttryck 1 de yttranden angående
dennf sak, vilka inkommit till skolöverstyrelsen. Ingen vill förneka, åt

Onsdagen den 25 maj f. m.

37 Nr 38.

det finnes värdefulla ting i Luthers lilla katekes, men man anser, att Om k rist endessa
finnas bättre framställda i Jesu tal och liknelser och framför allt domsunderi
bergspredikan. Riksdagen har tidigare tagit ställning till de riktlinjer, f^skolorna
som blivit följda i den nya undervisningsplanen. År 1915 väckte herr (Forts)
Sterne i andra kammaren en motion om att riksdagen skulle i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t täcktes utarbeta sådana bestämmelser
i den nya normalplanen för folkskolan, att undervisningen i
kristendom måtte komma att helt grunda sig på läsning av bibeln eller 1
särskilda böcker sammanförda bibeltexter utan användande av dogmatiska
utläggningar i form av läro- och läxböcker samt att den därigenom
inbesparade tiden skulle användas till utökande av den historiska kursen
i folkskolan. Utskottet avstyrkte motionen, men andra kammaren biföll
en vid utskottat fogad reservation, ur vilken jag skall be att få citera
följande: ”Så långt ifrån att endast den dogmatiska undervisningen
förmår bibringa barnen en verklig kunskap, vinnes detta mål bättre och
säkrare genom en rent historisk framställning, i vilken religiöst och etiskt
upphöjda personligheter från olika tider få i sina ord pch gärningar
träda fram för de unga. Jesu böner, tal, liknelser och handlingar äro
sådana, att man gott kan låta dem själva tala till barnen utan vidlyftigt
sönderplockande eller långa utläggningar. Härmed är naturligtvis icke
sagt, att barnen skola lämnas utan kännedom om grunddragen i kyrkans
trosbekännelse. Men denna kunskap får icke inpräntas på ett sådant
sätt, att barnen måste göra denna bekännelse till sin egen eller råka i
samvetsnöd, emedan de icke lyckats detta, utan bekännelseskrifterna måste
insättas i sitt historiska sammanhang och framställas såsom uttryck
för den religiösa uppfattningen hos dem, som antagit dessa skrifter.

Vad speciellt Luthers lilla katekes beträffar, så finnas ju textorden till
denna i bibeln och äro intagna i den av folkundervisningskommittén föreslagna
textboken, undantagandes den apostoliska bekännelsen. Denna
torde då böra läsas i sammanhang med den första kristna kyrkans historia
och som sammanfattning av den religiösa uppfattningen på den tiden.

Likaledes kan Luthers lilla katekes i övrigt i korta drag genomgås vid
redogörelsen för Luthers liv och verksamhet. Något innötande av denna
läroboks långa förklaringar bör naturligtvis icke förekomma. Enkla
drag ur andra religioners historia böra meddelas i den mån och till det
omfång, som barnens fattningsförmåga och folkskolans strängt begränsade
tid medgiva.”

Som man ser har sålunda andra kammaren redan för sex år sedan
uttalat sig för just de grundlinjer, som vunnit tillämpning i den nya undervisningsplanen.
Sedan dess ha många motioner blivit väckta om religionsundervisningens
reformering. Det skulle föra för långt att nu
ingå på dem.

Mot den genomförda reformen har uppstått en opinionsrörelse, om
vilken en folkskoleinspektör yttrar, att den haft mycket litet sakligt men
sa mycket mer politiskt underlag. På sina håll har den agiterats fram
utav helt andra än religiösa bevekelsegrunder eller, för att tala med ka -

St 38. 38

Onsdagen den 25 maj f. m.

Om kristen- tekesen, man har som så många gång;er förut dolt världsliga och orena
iomsunder- avsjkter under ett skrymtaktigt nit för Guds ära. Därom vittna bland
visningen 1 ^ ket annat de tryckt^ petitionslistor, om vilka man annonserade i
fFortsT0 vissa tidningar. Av helt annan art har den frireligiösa opinionen vant,
ty den har icke haft någon som helst avsikt att omintetgöra sjalva reformen,
som den tvärtom skattat mycket högt, utan den har endast befarat,
att den anslagna tiden var för kort. Deras oro kan jag förstå, även om
jag ej kan dela den. För min del vågar jag tro, att den opinion, som
vilar på enbart religiösa grunder, snart skall lugna sig infor det faktum,
att där man tillämpat det nya snart ett helt läsår, har man iakttagit
ett ökat intresse för ämnet, som ju också kommer att bidraga till att
tiden kan räcka.

Med anledning av de petitioner, som inkommit till* Kungl. Maj it
rörande denna sak, har Kungl. Maj :t befallt skolöverstyrelsen avgiva
yttrande. Skolöverstyrelsen har infordrat yttrande i ärendet från samtliga
statens folkskoleinspektörer, ämneskonferenserna i kristendomskunskap
vid folkskoleseminarier, vissa lärarsammanslutningar och domkapitel
Dessa yttranden har jag tagit del av. Ett par yttranden hava ännu
icke inkommit, vilket icke inverkar på det hela. Många av dessa yttranden,
exempelvis domkapitlens, ha ingen erfarenhet att bygga pa.
Folkskoleinspektörerna och ämneskonferenserna vid seminarierna kunna
åberopa erfarenhet, även om tiden, under vilken det nya tillämpats, ännu
är för kort. Det är emellertid ett rikhaltigt material.

Av folkskoleinspektörerna hade 17 eller en tredjedel yttrat si^ för
tre timmar i hela skolan, under det att två tredjedelar påyrkat antingen
ett lägre timantal eller också, att erfarenheten skulle få falla utslaget.
För övrigt förekomma anmärkningsvärda uttalanden. En inspektör
yttrar, att Dalarnes folk taga saken med lugn. De inse alltför väl,
att frågan om två eller tre timmar har litet med kristendomens vara
eller icke vara att göra. En annan inspektör yttrar något liknande.
Doktor Knut Kjellmark i Växjö anser, att erfarenheten bör vara det
avgörande, men därjämte yttrar han: ”Avskaffandet av katekesen som
lärobok anser jag vara det mest förtjänstfulla i den nya planen, enär den
till en stor del av sitt innehåll aldrig av barn åtminstone kunnat fattas
och därför vanligen utgjort en pina att inlära och varpå man förspillt
så mycken tid, som kunnat bättre användas. För kristendomsämnet, som
jag för min del anser vara av en helt annan art än skolans övriga ämnen
och som icke kan betraktas såsom ett vanligt kunskapsämne, bör en
särskild läroform användas, och inga andra böcker äro lämpliga än bibeln
jämte en textbok samt psalmboken.”

Liknande äro förhållandena med de uttalanden, som gjorts av kristendomslärarna
vid seminarierna. Ur det yttrande, som avgivits, av ämneskonferensen
i kristendomskunskap vid folkskoleseminariet i Stockholm
må anföras: ”Den nya undervisningsplanen, som givit uttryck åt
mycket av de sista årtiondenas reformsträvanden, är ägnad att gorå
kristendomsundervisningen i folkskolan mindre intellektualistisk och

Onsdagen den 25 maj f. m.

39 Nr in -

bringa barnen mera i kontakt med den religiösa verkligheten i levande Om kristenkonkreta
gestalter. Konferensen kan icke instämma i de anmärknin- domsundergar,
som gjorts mot undervisningsplanens allmänna innehåll och lägg- *

ning i fråga om ämnet kristendomskunskap, utan vill avböja ändringar
i detta avseende. Böcker äro nödvändiga, såsom en lärobok i kyrkohistoria
och en textbok, innehållande valda bibeltexter. Vad angår den
sammanfattning av den kristna tros- och livsåskådningen, som undervisningsplanen
upptager, håller konferensen före, att en lärobok av traditionell
katekestyp, innehållande lärostycken, skulle vara ägnad att
gentemot undervisningsplanens intentioner leda in i en intellektualistisk,
ofruktbar och systematisk undervisning och således skulle vara till största
skada för undervisningen. Beträffande tiden vill konferensen betona,
att det stora timantal, som kristendomsundervisningen förut har i
folkskolan, säkerligen i flera avseenden länt undervisningen till skada.
Konferensen anser att den tid, som undervisningsplanen anslår till ämnet,
i allmänhet är lämpligt avvägd. Konferensen anser i varje fall,
att större erfarenhet behöver vinnas, innan någon ändring i detta avseende
genomföres, helst som en brytning med den traditionella tidsödande
undervisningen säkerligen lättast vinnes genom att lärarna tvingas till
en sträng ekonomisering av tiden.”

Konferensen i kristendomskunskap vid Växjö seminarium vill bestämt
avstyrka varje ändring i syfte att åt det rent dogmatiska giva
Större utrymme än det fått i den nu gällande undervisningsplanen. Den
uttalar sig emot att Luthers lilla katekes tillerkännes någon annan ställning
än den erhållit i undervisningsplanen. Ej heller bör någon ändring
vidtagas i fråga om bestämmelserna rörande utanläsningens omfattning.
Erfarenheterna under läsåret från dåvarande övningsskola visa, att
lärobok ej behöves. Tiden är fullt tillräcklig även för sjätte skolåret.

Någon oro eller brådska har där ej försports.

Samtliga domkapitel ha yrkat på tre timmar, några därjämte på att
församlingar, som så önska, skulle få följa 1900 års normalplan. Man
får det intrycket, att domkapitlen, såsom var att vänta, ställa sig fientliga
till hela reformen. Likväl ha icke ens där alla reformvänliga röster
kunnat utestängas, utan de ha reservationsvis kommit fram.

Vidare ha Centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärareförening
samt styrelsen för Sveriges folkskollärareförbund yttrat sig.

Den förra yttrar: ”Sedan Kungl. Maj :t den 31 oktober 1919 utfärdat
kungörelse angående undervisningsplan för rikets folkskolor, har denna
i det stora flertalet av landets folkskolor vunnit tillämpning vid läsårets
början 1920. Vad som tilldragit sig den största uppmärksamheten i den
nya undervisningsplanens bestämmelser har varit, att tiden för kristendomsundervisningen
i regel bestämts till två timmar i veckan. Särskilt
med anledning därav ingåvos under förra året till Kungl. Maj :t
ett flertal framställningar, i vilka bl. a. yrkades, att tiden för denna
undervisning måtte utsträckas till tre timmar i veckan. Centralstyrelsen
v?ll med hänsyn därtill uttala, att några förändringar i nu gällande be -

Nr 88. 40

Onsdagen den 25 maj f. m.

Om kristen- stämmelser i fråga om tiden för kristendomsundervisningen icke nu böra
domsunder-åtagas.'' Först när den nya ordningen prövats och erfarenhetet vunfolkskolornanits
om dennas verkningar, vore tiden inne att upptaga frågan till för(Forts.
) nyad prövning.”

I samma riktning yttrar styrelsen för Sveriges folkskollärareförfcund:
”Beträffande den del av de ifrågavarande framställningarna, som
rör önskemåi i fråga om förändring av kristendomsundervisningens allmänna
innehåll och planläggning, anser förbundsstyrelsen, att den nya
tmdervisningsplanen tillmötesgått de reformsträvanden och önskemål,
som under senare tid allmänt framförts såväl från lärare som från barnens
målsmän. En kritik av densamma kan i varje fall ej anses grunda
sig på erfarenhet vid dess tillämpning. Den uppfattning om kristendomsundervisningens
mål, som ligger till grund och anförts som motivering
för planen, synes alltjämt äga giltighet och det förefaller, som om den
icke i de ifrågavarande framställningarna blivit vederlagd. Förbundsstyrelsen
vill rörande yrkandet i den senare delen av de berörda framställningarna
som sin mening hava uttalat, att det icke ännu låter sig
sagas, att den för kristendomsundervisningen anslagna tiden skulle med
hänsyn till den fastställda kursplanen vara för kort. Innan den nya undervisningsplanen
hunnit prövas och arbetet enligt densamma vunnit
nödig stadga, måste det anses principiellt oriktigt att genom ett upprivande
av en av dess detaljer bringa oreda i hela planen. Därigenom
skulle de många med övergångstiden förenade olägenheterna ytterligare
ökas.”

Genom den skedda omläggningen har en mycket större tidsbesparing
vunnits än man är böjd för att tro. Jag skall be att få visa detta
med ett exempel. I stället för tredje artikeln har man nu att behandla
Jesu liknelse om den förlorade sonen. Huru enkel, vacker och föga
(tidskrävande är icke denna liknelse i jämförelse med den svåra tredje artikeln,
vars många stycken i långkatekesen kräva en mångdubbelt längre
tid! Ha barnen i hjärta och sinne och även i minne tillägnat sig denna
liknelse, så ha de en åskådlig kunskap om synd, ånger och förlåtelse,
mycket värdefullare än det system av lärosatser, som innehålles i tredje
artikeln. Det finnes också mycket större utsikter till att denna liknelse
skall bli kvar för livet, under det att tredje artikelns konstiga stycken
äro glömda ett halvt år efter skoltidens slut. För riktigheten av dessa
tankar kan man till och med åberopa Tegnér, som i ett av sina så tankedigra
skoltal yttrar: ”Ett enda kapitel i Johannes, som alls intet dogmatiskt
innehåller, är mer värt än alla katekeser och alla teologiska system
tillsammantagna. Det är en helt annan värld för den unga själen, där
doftar en helt annan doft, där strålar ett helt annat ljus, icke ett vetenskapligt
utan ett himmelskt.”

Enligt min och mångas mening är frågan om de två eller tre timmarna
ingen kardinalpunkt för den genomförda reformen. Den är en
ren praktisk-pedagogisk fråga. När det hela varit föremål för ett omsorgsfullt
övervägande, varför skall man då nu ändra denna detalj ?

Onsdagen den 25 maj f. m.

41 Nr 88.

Om man i lugn och ro under övergångstiden får lov att på olika skolstadier
pröva både två och tre timmar, så vinner man erfarenhet om vil- v-sn^„gen;
ket, som behövs. För egen del har jag varit i tillfälle att tillämpa den folkskolorna.
nya planen med dess två veckotimmar. Det skedde i femte klassen under (Forts.)
sista höstterminen. Vid terminens slut hade vi läst icke fullt halva
årskursen, men då vårterminen är en månad längre, drog jag den slutsatsen,
att den klassens årskurs kunde mycket väl genomgås med två
veckotimmar. Samma erfarenhet säga sig en hel mängd andra lärare
ha, ja, även av dem, som tillhöra denna kammare. I likhet med många
andra hade jag tänkt mig, att en tredje timme skulle tillsättas i någon
viss klass och då naturligtvis i avgångsklassen, där barnen ha betydligt
större mognad, men jag har sedan jag gjort de nyss nämnda erfarenheterna
i femte klassen, och sedan jag dessutom läst utlåtandet från Växjö
seminarium, där det förklaras, att dess övningsskola mycket väl kunnat
hinna med kursen även i sjätte klassen, måst uppge denna åsikt. Även
detta är naturligtvis en sak, som erfarenheten kan ge svar på.

För övrigt kan jag icke dela deras mening, som anse, att den tid,
som är bestämd till morgonbön och som utgör lika mycket som lärotimme
per vecka, ej skulle fa medräknas. Kristendomsämnets uppgift
och möjlighet är ju även och icke minst att påverka viljan och känslan,
och det vore väl underligt, om denna 1^3 lärotimme, som användes till
morgonbön, psalmsång och bibelläsning, skulle anses mindre värdefull
för detta ämne. Medräknas denna tid, så användes för kristendomsämnet
i A-skolorna 3^ lärotimme per vecka. Det är vidare en känd
sak, att det ämne, med vilket dagsarbete! börjas, det som har första
timmen på schemat, som ju ämnet kristendomskunskap vanligen har, därigenom
är gynnsamt ställt, då både barn och lärare äro pigga och uppmärksamheten
större än senare på dagen, då trötthetskänslan gör sig
gällande.

Ingen, som påyrkat en tredje timme, har heller sagt, varifrån denna
timme skall tagas. Det hade varit önskvärt med ett förslag därom;
man vet ju, att ämnena trängas på skolans schema. Såväl naturkunnighet
som historia och geografi ha förut icke haft mer än två timmar
och därmed ha rätt goda resultat kunnat nås. Flade dessa haft möjlighet
till en sådan förstärkning av il/i lärotimme, som tiden för morgonbönen
innebär för kristendomsämnet, så hade dessa ämnen, vad tiden
beträffar, varit mycket gynnsamt ställda. Naturligtvis, kan en tredje
timme anskaffas, men det bör ej ske, om ej behov föreligger, och detta
är ännu icke bevisat, ty det ämne, från vilket timmen skall tagas, kommer
att bli lidande.

För övrigt är jag livligt övertygad om, att det resonemang, som
säger, att ju fler timmar kristendomsämnet kan få, dess bättre, är felaktigt.
Det är min bestämda mening, som även uttalats av kristendomslärarna
vid Stockholms folkskoleseminarium, att det är själva det
Stora timantal kristendomsämnet haft, som, jämte den skadliga pluggmetoden,
länt denna undervisning till skada. Grundvillkoret för att

Nr 38. 42

Onsdagen den 25 maj f. m.

Om kristen- denna undervisning skall få önskvärt resultat är att den kan väcka ett
visningen Tlevande intresse, men detta är alldeles omöjligt, om samma sak skall
folkskolornaJjfHs om och om igen, samt ända upp till 16 gånger under hela skol(Forts.
) tiden. Det är att tråka ut barnen och ge dem leda vid den nötta läxan.

På kristendomsundervisningen bör läggas en kvalitativ och icke en kvantitativ
synpunkt.

Utom detta lider den i andra kammaren antagna reservationen av
en oklarhet, som gör, att den blir svår att tillämpa. När det heter, att
tiden för kristendomsundervisningen i regel skall utsträckas till tre timmar
i veckan, sa kan väl därmed icke menas de skolor, som endast ha
halv undervisningstid och som uppgå till 5,404. Sådana skolor ha ju
alltid måst vidkännas tidsminskning i alla ämnen. Ej heller får man
veta, ^om med uttrycket i regel åsyftas även småskolorna, vilkas antal
uppgår till 7,290. I skolöverstyrelsens förslag ingick endast två timmar
för småskolan, och även sådana skolmän, som påyrkat tre timmar
för den egentliga folkskolan, nöja sig med två timmar för småskolan.
Skulle man ej avse småskolorna och de halvtidsläsande skolorna, så
återstå endast 4,391 av de 17,085 skolorna eller blott 25 procent av dessa
olika slag av skolor, som äro innefattade i uttrycket i regel tre timmar
i veckan.

Vad till sist de föreslagna böckerna beträffar, så bör man vara mycket
försiktig, så att man ej må åter komma in i den gamla slentrianen.
Att det skulle möta sa stor svårighet att ge en kort sammanfattning av
den kristna tros- och sedeläran, tror jag icke. De blivande lärarna komma
naturligtvis att övas däri, och de i tjänst varande lärarna ha ju böcker
att tillgå. Om läraren skall ge en sammanfattning av sedeläran, så
kan han exempelvis vända sig till Wadéns lilla vackra bok ”Tio bud”,
icke för att framställa den för barnen, utan för att själv hämta impulser
därifrån. Han får då med i sin sammanfattning ett sanningsbud, vilket
saknas i dekalogen. Han slipper dennas orimliga sammanställning av
att frukta ^och älska. Likaså slipper han att jämställa nästans hustru med
oxar och åsnor, vilket är ännu mera olämpligt, sedan kvinnan tillerkänts
en med mannen jämbördig ställning. En handbok för läraren kan ju
dock vara önskvärd, och det är ju meningen, att en sådan skall åstadkommas.
För barnen bör införas en textbok, vilken enligt min mening
bör vara försedd med illustrationer, även om den därigenom fördyras.
Illustrationer tilltala barnasinnet och öka även barnens intresse.
Det blir ju dessutom därigenom ett utmärkt tillfälle att utan någon
tidsförlust ge barnen en liten antydan om den kristna konsten.

Jag vet mycket väl, att man mot oss kommer att slunga den beskyllningen,
att vi vilja avkristna det svenska folket och att detta skulle
vara en början. Det slagordet biter icke hårt, därtill har det använts
alltför vårdslöst av helt andra än religiösa bevekelsegrunder och av personer,
som stå fullkomligt främmande för allt vad religion och social
etik heter. Jag kan dock begagna tillfället att deklarera, att jag för min
del anser en religiös-etisk undervisning, som huvudsakligen grundas på

Onsdagen den 25 maj f. m.

43 Nr 38.

Kristi egen förkunnelse, vara ett viktigt bildningsmedel, som icke utan
skada kan ur skolan borttagas. På samma gång måste jag på grund av
de erfarenheter, jag under en snart 30-årig lärarverksamhet gjort, ansefolkskolorna.
det hittills bedrivna katekesplugget motverka det syfte, som man velat (Forts.)
vinna.

Till sist vill jag framhålla, att ett bifall till reservationen icke innebär,
att vi vare sig för övergångstiden eller för den följande tiden fastslagit
två veckotimmar för religionsundervisningen, utan blott att både
två och tre veckotimmar skola få prövas på olika stadier för att sedan
erfarenheten skall få fälla utslaget. Om så skulle inträffa, vilket
alls icke är omöjligt, att erfarenheten skulle ge vid handen, att tre timmar
behövas, antingen i alla folkskoleklasser eller också i någon eller
några av dem, skall jag — och jag är övertygad om att även alla mina
meningsfränder skola göra detsamma — villigt böja mig för detta erfarenhetens
utslag. Men så länge någon sådan erfarenhet icke föreligger,
anse vi det vara orimligt att nu intaga den ståndpunkten, att man
vill ha tre timmar överallt på alla skolstadier.

Herr greve och talman! Med anledning av det anförda ber jag
att få yrka avslag på utskottets hemställan och bifall till den av mig
och herr Carlsson avgivna reservationen.

Under detta anförande hade herr talmannen inkommit.

Herr Borell: Herr greve och talman, mina herrar! Då jag

går att redogöra för de skäl, på vilka utskottet grundat sitt utlåtande, och
att bemöta den föregående ärade talaren, är jag i sistnämnda hänseende
i det lyckliga läget, att jag behöver bemöta honom allenast i en enda
punkt, nämligen ifråga om behovet av ökning av den för kristendomsundervisningen
tillmätta tiden. I övrigt är jag i det väsentliga fullt ense
med honom, och jag skulle tro, att nästan alja härutinnan dela min mening.
Det är ingen, tror-jag, som förnekar, att den normalplan för undervisningen
i folkskolan, som stadfästes av Kungl. Mai -t pa hösten
1919, innebär mycket stora framsteg och har många förtjänster i jämförelse
med de äldre undervisningsplanerna. Detta gäller, såvitt jag
förstår, icke blott om undervisningsplanen i allmänhet, utan kanske alldeles
särskilt om undervisningsplanen i vad den avser ämnet kristendom.
Undervisningsplanens författare har fått ett fullt riktigt grepp på sin
uppgift. Det kan enligt min mening icke riktas någon invändning mot
att man inskränker eller borttager den döda, tyngande minnesläsningen.

Det riktas heller i allmänhet ingen invändning mot borttagandet av katekesläsningen
och jag skulle tro, att det är mycket fa, som skulle önska
återinföra katekesen som lärobok. Undervisningsplanens fasthållande
vid och framhävande av att undervisningen, kunskapsmeddelandet om
kristendomens uppkomst, utveckling och innehåll, skall läggas så, att den
tilltalar de ungas sinnen och lämpas efter deras fattningsförmåga samt
skall ha till sitt främsta mål att fostra dem till starka, sedliga och religiösa
personligheter, är givetvis alldeles riktigt.

Nr 88. 44

Onsdagen den 25 maj f. m.

Om kristen- Det står således ingen strid om undervisningsplanens utformning och
visningenTinnehålL Det står> såvitt )aS förstår, ingen strid om katekesens vara
folkskolorna.^* ’cke vara- Katekesen såsom lärobok torde en gång för alla vara
(Forts.) utdömd. Vad striden gäller är endast frågan om undervisningsplanens
syfte skall kunna nås, om undervisningen inskränkes till den tid, som
enligt undervisningsplanen anvisats. Det är härom striden står, det
är härom tvivlen göra sig gällande. Dessa tvivel ha ju, såsom den föregående
ärade talaren anfört, tagit sig uttryck i många framställningar
till Kungl. Maj :t från korporationer och enskilda, och denna opinionsyttring
är så omfattande och så imponerande, att man inte kan annat
än fästa största avseende vid densamma. Nu säger den föregående ärade
talaren, att det ej finnes någon, som kan visa, att den tid, som enligt
undervisningsplanen anslagits till kristendom, är otillräcklig för att bibringa
lärjungarna en tillräckligt ingående och grundlig undervisning i
kristendom, förrän erfarenheten härom givit sitt utslag. Från andra hållet
säges, att det ej kan visas att den anslagna tiden är tillräcklig. Skulle
det nu vara så, att man ej i förväg kan avgöra, om en undervisningstid
av två timmar i veckan är otillräcklig, så borde man, synes det mig,
ha gått en annan väg, än man nu har gjort. Man borde gått fram försiktigt,
letat sig fram med hjälp av vunnen erfarenhet, minskat den
förut kanske för långa tiden varsamt och försiktigt och icke gått längre
än erfarenheten givit vid handen, att man kunde gå. Nu har man gått
den motsatta vägen, man har genast gått till en nedsättning av timtalet,
som är synnerligen stor, så att åt detta viktiga ämne har givits i förhållande
till andra ämnen ett mycket ringa utrymme på skolschemat. Det
finnes för övrigt en viss erfarenhet, som pekar på att den åt kristendomsundervisningen
tillmätta tiden är otillräcklig. En jämförelse med
förhållandena i realskolan är i detta hänseende vägledande. I realskolans
sjätte klass omfattar kursen för kristendomsundervisningen bilder
ur kyrkohistorien och "timantalet är två timmar i veckan. Enligt
vad jag från mycket vederhäftigt håll har försport, anses denna tid av
två timmar endast nödtorftigt räcka till för att genomgå den anvisade
kursen. För de högsta klasserna i folkskolan är kursen densamma, kursen
omfattar även där bilder ur kyrkohistorien, men därtill kommer,
att under den anslagna tiden dessutom skall genomgås, repeteras och
sammanfattas hela kristendomsämnet i den omfattning detsamma erhållit
enligt undervisningsplanen. Det är icke möjligt, att detta kan ske på
denna korta tid på sådant sätt, att kristendomsundervisningen blir vad
den skall vara, en undervisning, som lärjungarna föra med sig ut i livet
till styrka för kommande dagar.

Den föregående ärade talaren har också berört frågan om lärobok.
Tåg har redan förut sagt, att det nu icke är fråga om att återinföra katekesen,
icke heller fråga om huruvida över huvud taget läroböcker
skola användas eller icke. För min privata del tror jag visserligen, att
det blir nödvändigt att skaffa en lärobok. Det är en fullkomlig illusion
om man tror, att frånvaron av läroböcker skulle göra, att det behöves

Onsdagen den 25 maj f. m.

45 Sr 38.

mindre tid för undervisningen. Säkerligen ar förhållandet det mot- ^m^hTersatta.
Emellertid, frågan om införande av lärobok synes mig för nar- vismfigen •
varande kunna avföras från diskussionen. Denna fråga är, såsom to*folkskolorna.
alla torde vara bekant, redan under utredning, och en pristävlan är ut- (Forts.)
lyst, med vilken man avser att få fram göda förslag till en sammanfattning
av lärokursen, avsedd till vägledning för lärarna. Detta såsom ett
första steg, för att man sedan skall kunna gå vidare och åstadkomma en
lärobok för lärjungarna, om en sådan skulle anses behövlig. Nu gäller frågan
endast tiden. Frågan är, huruvida man kan antaga, att den i undervisningsplanen
angivna kursen kan genomgås och inläras på tillfredsställande
sätt på den tid, som därför är anslagen, eller icke. För min
del är jag övertygad om att sa icke är förhållandet, och jag vill ytterligare
framhålla, att när tvekan, huruvida så är förhållandet eller icke, såsom
även den föregående talaren medgiver, i varje fall finnes, så vore det
naturligare och riktigare att icke nedsätta det förutvarande timantalet
längre, än att man med säkerhet kan antaga, att timantalet skall motsvara
det, som kräves för en tillräcklig och grundlig undervisning. Min
åsikt är således, att det ur alla synpunkter är klokare att bifalla utskottets
förslag och sedermera, om erfarenheten skulle visa att man kan
gå längre, då taga ett steg vidare.

Jag tillåter mig att på grund av det anförda yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr B er ge: Herr talman! Det framgår enligt min mening

klart och tydligt av de båda motionerna, att det är den stora kärleken
till minneskunskapen, som gjort, att herrar motionärer framkommit med
dessa motioner. Att det även varit andra bevekelsegrunder, det vill jag
icke frånkänna dem, men dessa tänker jag icke nu beröra. Om målet
tyckes nästan fullständig enighet råda, det tyckes vara detsamma for
motionärerna som enligt undervisningsplanen, och vi äro alla sa gott
som ense om, att det är en sådan kristendomsundervisning, som främjar
lärjungarnas religiösa och sedliga utveckling, giver dem stöd och kraft
i livet och danar dem till verkligt religiösa och sedliga människor. Men
den stora frågan är: kan man genom minneskunskap komma till detta
mål? Jag för min del skattar minneskunskap mycket högt, särskilt nar
det gäller matematiken och även andra ämnen, men kan man verkligen
genom att inlära vissa satser, synteser eller system, mer eller mindre
grundade på dogmatiska spetsfundigheter, komma till ett religiöst liv,
och kan man få näring för det religiösa livet genom detta? Jag anser,
att man bör gå till religionshistorien och de religiösa erfarenheterna för
alt få svar på den frågan, och om jag läst svaret rätt, är det nej! Jag
ber t. ex. att få draga fram kyrkofadern Augustinus. Vad var det som
gjorde honom till en religiös man? Det var icke dogmatik eller något
system, utan det var att han läste bibeln. Och om vi tänka oss den blivande
reformatorn Luther, då han låg på det kalla cellgolvet i full förtvivlan
och önskade sig döden, var var det han fann sin räddning ? Den

Hr 38. 46

Onsdagen den 25 maj f. m.

Om kristen- korn under det han läste bibeln. Det var icke den skolastiska visdom
v^Ung™7 SOm han inhämtat. förub som räddade honom. Vad var det som gjorde
folkskolorna.^ssa båda män till klart skinande ljus och djupt religiösa andar? Det
(Forts.) var bibelstudiet, icke studiet av dogmer eller system. Och går man till
den religiösa erfarenheten, finner man vidare, att brottslingar kunna
bli religiösa genom att läsa bibeln, att en hedning kan bli religiös genom
att läsa bibeln, och att en vanlig människa, som råkat i sinnesoro och
fruktar för sig själv, kommer i jämviktsläge genom att läsa bibeln. Här•
vidlag hjälper icke, om han kan både stora och lilla katekesen utantill.

Jag anser såsom en synnerligt stor förtjänst hos undervisningsplanen,
att den tagit fram bibeln och låtit den dominera i skolan samt tagit
hänsyn tid den religiösa erfarenheten på detta område. Men herrar motionärer
hålla obetingat på minneskunskap. Det torde vara tydligt, trots
vad den föregående ärade talaren sade. Det står uttryckligen i båda motionerna
om detta, och jag vågar påstå, att detta är icke blott konservatism,
utan det är atavism. Vi skola tänka oss, att det funnits kristna
i över ett och ett halvt årtusende, som icke kunnat läsa bibeln, därför att
de icke haft innanläsningsfärdighet och dessutom bibeln icke funnits på
deras modersmål. Vad blev följden? Bibeln delgavs dem genom föreläsningar,
den meddelades muntligen, och vi känna, att då bibeln så
meddelades, förvanskades den i åtskilliga avseenden. Vad kom sedan?
Sedan satte man upp dogmer, och dessa skulle läras utantill, då människorna
icke kunde läsa bibeln. Sa kom man till minnesläsningsmetoden,
och det är bibehållandet av denna, som är rena atavismen, säger jag.
Det är meningen — det framhålles i en av motionerna — att inlärandet
av ett koncentrerat lärostoff fortfarande skall förekomma. Det är klart
och tydligt, att denna minnesläsningsmetod har varit synnerligen tidsödande
och givit ett synnerligen negativt resultat. Man har emellertid
med kraft och värme drivit den ända till i våra dagar, men nu har äntligen
en ljusning inträtt, glädjande nog, en ljusning jämförlig med den,
som inträdde, då genom Olaus Petris försorg svenska folket fick bibeln
översatt till svenska språket och fick läsa den på svenska. Nu har bibeln
kommit till heders igen, och nu kan och skall enligt undervisningsplanen
bibeln vara dominerande i skolorna, då det gäller kristendomsämnet.
Man får ju säga, att det vidtages åtgärder, för att bibeln skall
undanträngas, och att man icke vill låta bibeln bibehålla den plats, som
enligt den nya undervisningsplanen är densamma tillförsäkrad, men det
vore efter min mening synnerligen lyckligt, om vi i folkskolorna kunde
vänja barnen att läsa bibeln, och om bibeln verkligen kunde få en dominerande
plats i skolan. Detta att inlära ett koncentrerat lärostoff, såsom
det heter i motionen, i stil med den gamla katekesundervisningen
eller med tillhjälp av någon lärobok av samma art, anser jag vara en
förfelad kristendomsundervisning, och jag vädjar till kammaren att icke
giva sitt bifall till utökande av timantalet för ett innötande av abstrakta
teser och satser. Dessutom skulle ett utökande av timantalet skade
det ämne, från vilket denna timme toges.

Onsdagen den 25 maj f. m.

47 Sr 88.

Jag har nu uteslutande talat om den religiösa sidan av kristendoms-Om kristenundervisningen,
jag skall något litet se även på den moraliska eller etiska rfo”^“nd^''
sidan, den som gäller inriktandet av känslo- och viljelivet samt fan -/olTskoforno.
tasien. Därvidlag är ju också bibeln det bästa hjälpmedlet. Dessutom (Forts.)
ha vi i våra dagar fått ett annat hjälpmedel, nämligen i innanläsningstimmarna,
de modersmålets timmar, som användas för innanläsning.

Om vi tänka oss tillbaka 25 å 30 år, så voro, såsom de herrar ledamöter
av kammaren själva kunna intyga, som då gingo i folkskolan, lästimmarna
färglösa, tråkiga och ointressanta, och vad berodde det på? Jo,
det berodde på att man läste sådana stycken, som utgjordes av hopkonstruerade
berättelser utan någon flykt eller av långrandiga djur- och
landskapsbeskrivningar. Därvidlag är det bättre ställt i våra dagar, nu
har principen: ”endast det bästa är gott nog åt barnen” verkligen slagit
igenom i detta avseende. I alla nutidsenligt inrättade folkskolor läsas
även i de lägsta klasserna de förnämsta svenska författare. Selma Lagerlöf,
Anna Maria Roos, Hedin och Heidenstam ha skrivit mästerliga
böcker för folkskolan, och i dessa finnes mycket, som innehåller etiska
moment. Dessutom har utkommit ett urval av 17 svenska författare, ett
omsorgsfullt gjort urval, som skall användas i folkskolorna, och alster
av flera författare äro under utgivning. lag nämner bland dessa Tegnér,

Gei jer, Victor Rydberg, Selma Lagerlöf, Heidenstam, Karlfeldt, Karl
Erik Forsslund, Hallström och Geijerstam. Min mening är, att den läsning,
som nu förekommer på modersmålstimmarna, har en mycket stor
betydelse för den etiska daningen, den kan giva de ädlaste impulser i
sedlig och etisk riktning, och jag kan därför verkligen icke anse annat
än såsom högst obefogat att nu uppstämma klagovisor, därför att man
icke vill hava flera katekestimmar, då man under den tredje timmen
meddelar en undervisning, som illustrerar det etiska livet. Jag för
min del anser, att denna kan ha mycket högt värde, och då utskottsmajoriteten
talanmm en fruktbringande kunskap, betvivlar jag på det högsta,
att någon fruktbringande kunskap kan erhållas genom läroböcker för inlärande
av ett koncentrerat lärostoff. Det blir i alla fall på det hela
taget endast abstraktioner och dogmer.

Jag anser således, .och det är min övertygelse, att flera speciella
kristendomstimmar behövas icke för närvarande, och i varje fall anser
jag, att man icke för närvarande, förrän man prövat den nya ordningen,
bör bifalla något sådant förslag. Man bör först pröva den nya ordningen
för att se, vad man verkligen har att bedöma. Jag tror knappt
det är fallet, att man i alla avseenden nu vet, vad man bedömer härvidlag.
Jag ber, herr talman, få yrka, att reservationen måtte bifallas.

Herr Almkvist: Herr talman! Utskottets ärade ordförande
nämnde i sitt uttalande, att det numera icke stode någon strid om undervisningsplanen
och icke heller någon strid om katekesen, varför det
enda som kvarstode i diskussionen skulle vara frågan, huruvida timantalet
skulle utsträckas från två till tre timmar i veckan. Den ärade

Nr 38. 48

Onsdagen den 25 maj f. m.

Om kristen- talaren kan hava rätt däri, att det formellt icke längre står någon strid
visningen? °m undervisninSsPlanen> men reellt är det dock så, att det är mot unfolkskolorna.
^visnmgsplanen, som motionerila hava riktat sig, och jag skall be att
(Forts.) få bevisa riktigheten av detta påstående genom att återföra i tankarna,
huru denna fråga förut har blivit behandlad. Jag erinrar då först och
främst därom, att vid dechargedebatten i fjol anmärkning förelåg mot
undervisningsplanen. Denna anmärkning gällde visserligen i huvudsak
sättet för tillkomsten av densamma, men såsom motivering för huvudanmärkningen
framställdes anmärkningar dels mot läroinnehållet, speciellt
beträffande kristendomsundervisningen och den historiska undervisningen,
dels mot timplanen och slutligen även mot promulgationsbestämmelsens
avfattning. I sistnämnda avseende gjordes gällande, att
den icke skulle tillåta skoldistrikt att använda sig av tre timmar i veckan
till kristendomsundervisning. Den ståndpunkten måste man emellertid
under diskussionens gång falla ifrån. Kammaren biträdde för
övrigt icke någon av de framställda anmärkningarna beträffande undervisningsplanen.
Men därmed voro vederbörande ingalunda belåtna, utan
så gott som omedelbart efter riksdagens slut utsändes från någon central
petitionslistor till alla rikets församlingar, åtminstone tror jag till
alla. Dessa petitionslistor upplästes i kyrkorna efter gudstjänsten eller
omedelbart före gudstjänsten, och man fick anslutning från församlingarna,
utan att det stora flertalet av dem, som gåvo sin anslutning till
uttalandena i petitionen, ens sett eller förut hört talas om undervisningsplanen.
De petitionerande hade följaktligen ingen som helst kännedom
om undervisningsplanens innehåll, utan de stodo fullkomligt främmande
för såväl det nya undervisningsstoff, som tillförts de skilda ämnena, som
för de motiv, på vilka de företagna ändringarna voro grundade. Detta
gällde om den nya undervisningsplanen i allmänhet, men givetvis i särskild
grad om de nya bestämmelserna rörande kristendomsundervisningen.
Folket hade bibringats den uppfattningen, att det nu vore fråga
om ett mycket stort steg hän mot avkristning och att avsikten vore att
så gott som fullständigt frigöra folkskolorna från kristendomsundervisning.
I känslan härav och under intrycket av de sålunda lämnade
uppgifterna om den företagna skolreformens omfattning och innehåll,
vad det nämnda ämnet anginge, ansåg sig befolkningen i stort sett överallt
böra deltaga i den föreslagna opinionsyttringen.

De petitioner, som på nyss skildrat sätt tillkommo, hava sedan inlämnats
till Kungl. Maj :t och föranlett undersökningar, som fortfarande
pågå. Ännu äro de icke avslutade. Endast beträffande vissa delar äro
infordrade utlåtanden inkomna, men icke ens dessa äro ännu bearbetade.
Man vet sålunda över huvud icke, åtminstone icke officiellt, vad dessa
uttalanden, som inhämtats från skolråd och läroverksmyndigheter, innehålla.
Det oaktat har ett flertal ledamöter av riksdagen nu hemställt,
att riksdagen skall giva sin anslutning till de synpunkter, som blivit uttalade
i petitionen, på det sätt, att riksdagen skulle hemställa hos Kungl.
Maj :t om tre timmars kristendomsundervisning i varje undervisnings -

Onsdagen den 25 maj f. m.

49 Sr 38.

avdelning, d. v. s. motionerna innebära, att det skulle bliva tre timmar i Om kristenalla
klasser såväl i folkskolan som i småskolan. Dessutom hemställa domsundermotionärerna,
att en i vederbörlig ordning godkänd lärobok i den krist- folkskolorna
na tros- och sedeläran skulle av Kungl. Maj :t antagas. (Forts.)

Andra kammarens första tillfälliga utskott, som behandlade detta
ärende, yrkade avslag på bägge punkterna, men i reservation framfördes
ett yrkande, som endast i första punkten i någon mån tillgodosåg motionärernas
önskningar, på det sättet nämligen, att reservanterna hemställde,
att det i regel måtte bliva tre timmars kristendomsundervisning
i folkskolan. Reservanterna hade alltså uteslutit småskolan, vilken följaktligen
icke vidare förekommer i diskussionen. Icke heller yrkade reservanterna
på att det i folkskolans högre klasser skulle vara minst
tre timmars kristendomsundervisning utan i regel tre timmar.

Hurudan är då ställningen för närvarande? Jo, med ledning av
den tolkning av promulgationsbestämmelsen, som kom till uttryck först
i konstitutionsutskottet och sedermera vid dechargedebatten, har ett
stort antal skoldistrikt beslutat att under övergångsåren anslå tre timmar
till kristendomsundervisning i folkskolans högre klasser, och det
finnes t. o. m. flere skoldistrikt, som fattat beslut, som av vederbörande
domkapitel godkänts, utan att tvist därom sedermera uppstått, om tre
timmars kristendomsundervisning genom hela folkskolan. Sådan är
ställningen för närvarande. Och man kan således fråga sig: vad är
det för brådska som föreligger? År första kammaren verkligen beredd
att på grund av den agitation, som förekommit och som till stor del är
av politisk innebörd, innan denna undersökning, som pågår, är verkställd,
uttala sig till Kungl. Maj :t om tre timmars kristendomsundervisning
i veckan, oavsett vad den pågående undersökningen giver för
resultat ?

Jag vill för min del säga, att, såvitt jag kunnat döma under den
ytterst korta tid jag haft till förfogande för att bilda mig en åsikt, grundad
på vunnen erfarenhet, en tid av två timmar i veckan för kristendomsundervisningen
i småskolan, är fullt tillräcklig och att en utökning
till tre timmar skulle innebära, att läroinnehållet måste i väsentlig grad
utvidgas. Men det är att märka, att man nu helt plötsligt från alla håll
och kanter blivit ense om att förklara att läroinnehållet har man ingenting
emot, det är gott och bra samt utmärkt i flera avseenden framför
det gamla. Den visan är ny för året, det sjöngs en annan i fjol.

Vad undervisningsplanens tillämpning i folkskolan vidkommer,
finns det flera städer, där man vid den nya planens tillkomst omedelbart
övergick att tillämpa den i full utsträckning, och där man således
läser kristendom endast två timmar i veckan även i folkskolan. I en del
av dessa städer har man funnit, att två timmar äro tillräckliga. I andra
åter, särskilt i sådana, där man önskar läsa fylligare undervisningskurser
i kyrkohistoria, har man funnit det bra, om tiden för dessa ämnen
kunde utsträckas till tre timmar.

Alltså, för närvarande tillämpas undervisningsplanen på det sät Första

kammarens protokoll l<)21. Nr 38.

Nr 38. 50

Onsdagen den 25 maj f. m.

Om kristen- tet, att både två och tre timmar förekomma, men man kan säga, att i det
domsunder- störSta antalet skolor tre timmars kristendomsundervisning förekommer
folkskolorna1 skolornas högre klasser, och särskilt gäller detta om landsbygdens
1 (Forts.) skolor.

Men den förut omtalade promulgationsbestämmelsen gäller icke
blott för övergångsåren, utan för all framtid, till dess en annan förordning
blivit av Kungl. Maj :t stadfästad och utsänd att tillämpas. Följaktligen
finnes det inga som helst hinder för de skoldistrikt, som så önska,
att även efter övergångstidens slut utsträcka kristendomsundervisningen
till tre timmar i veckan. Vad skulle följden bliva, om nu regeringen
enligt motionärernas önskan utfärdade ändring i undervisningspianen
därhän, att det bleve tre timmar i stället för två och promulgationsbestämmelsen
stode kvar i sitt nuvarande skick? Jo, med samma
tolkning av promulgationsbestämmelsen i detta avseende, som man hittills
tillämpat, skulle därav följa, att vilket skoldistrikt som helst som
så önskade skulle kunna utsträcka tiden för kristendomsundervisningen
till fyra timmar i veckan. Är man beredd på att taga en sådan konsekvens
?

Jag vill vidare erinra därom, att det finnes så vitt skilda områden
i vårt land, att jag tror, att första kammarens herrar ledamöter icke
på rak arm kunna avgöra, huruvida det är lämpligt att på förhand binda
regeringen med ett uttalande. Vi hava till exempel gränstrakter mot
Finland, där språkförhållandena äro rätt så besvärliga. Man kan, åtminstone
jag för min del, utan tvekan påstå, att två timmar för kristendomsundervisningen
där icke äro tillräckliga, icke ens för småskolan,
enär det just är på småskolans stadium, som språksvårigheterna göra
sig mest gällande, och därför skulle jag icke hysa någon som helst tvekan
att biträda ett yttrande, att dessa bygder skola i detta avseende redan
nu få intaga en särställning.

Mina herrar! Om jag nu gör en sammanfattning av frågans om
timtalet för kristendomsämnet läge just nu, utmynnar den i det påståendet,
att från alla dessa omfångsrika anmärkningar, som man i våras
vid undervisningsplanens tillkomst framställde, har man övergått till
eller rättare sagt, gått tillbaka till en enda liten punkt och yrkar nu på
i regel tre timmar i folkskolans högre avdelningar. Det är allt, som
återstår i det avseendet.

Motionärerna hade vidare upptagit de förut ofta hörda anmärkningarna,
att det saknas handböcker för lärarna och lärobok för barnen.
Icke ens reservanterna i andra kammarens första tillfälliga utskott höllo
på, att dessa anmärkningar skulle framföras till Kungl. Maj :t, och
andra kammarens beslut innebär icke heller något uttalande i den riktningen.
Man torde ha rätt att tolka andra kammarens beslut på det
sättet, att kammaren ansett sig kunna med förtroende lämna frågorna
rörande handbok och lärobok till Kungl. Maj :t att avgöra efter hörande
av de myndigheter, som på olika håll äro satta att leda undervisningsväsendet.
I fråga om timplanen åter, där en vidlyftig undersökning är

Onsdagen den 25 maj f. m.

51 Nr 3S.

igångsatt, skulle däremot man icke våga överlämna till Kungl. Maj :t att Om kristenavgöra,
huruvida på grund av den erfarenhet, som vunnits, och med an- domsund erledning
av de uttalanden, som gjorts och ytterligare göras under den ''

pågående undersökningen, någon ändring i timantalet bör ske eller icke.1 ° (Forts.)"0
Jag för min del har icke någonting emot att timantalet utsträckes till
tre timmar för de högre klasserna i folkskolan. Men jag vill, att denna
utsträckning skall grunda sig på det resultat, undervisningen under
övergångsåren givit. Jag anser, att erfarenheten bör få tala, och att
icke uttalanden från riksdagen, vilka givetvis måste antagas hava politisk
bakgrund, skola på förhand binda Kungl. Maj :t. Man kan visserligen
säga, att Kungl. Maj :t icke formellt är bunden av ett uttalande
härvidlag från riksdagens sida, men i realiteten blir det dock så.

På grund av vad jag anfört, herr talman, ber jag att få tillstyrka
bifall till reservationen.

Herr Johansson, Johan, i Tväråselet: Herre greve och tal man,

mina herrar! Jag har ej begärt ordet för att upptaga kammarens tid
med något längre anförande i den viktiga fråga, som föreligger för oss
att avgöra, nämligen om två eller tre timmar i veckan äro behövliga
för att giva våra barn den kristendomsundervisning, som vi med ansvar
för våra gärningar och deras framtid äro pliktiga att giva dem.

Då denna fråga är så grundligt debatterad, vill jag ej upptaga tiden
med ingående detaljer i denna sak. Jag tillåter mig dock påpeka, att
skolöverstyrelsen den 31 mars 1918 hade den uppfattningen, att i folkskolan
med heltidsläsning vore tre timmar behövliga, samt även föreslog
detta. Men den dåvarande ecklesiastikministern behagade något
egenmäktigt reducera tiden till två timmar samt förkastade skolöverstyrelsens
förslag om inlärandet av textorden ur Luthers lilla katekes.
Skolöverstyrelsen har märkvärdigt nog ändrat sin mening sedan år
I91^ och inlåtit sig på det Rydénska experimentet samt såsom ett stöd
för sin nu intagna ståndpunkt förklarat, att det ej kan anses lämpligt
att utan tvingande skäl vidtaga ändringar i författningsenliga föreskrifter,
som nyss börjat tillämpas.

Mina herrar, intet bärande skäl kan jag anse har framkommit, som
talar för, att vi skola försöka experimentera oss fram till två timmar under
en övergångstid på tre år, för att sedan, på grund därav att läroämnet
fordrade mera tid, återgå till tre timmar. Jag vill inlägga en
protest mot skolöverstyrelsens yttrande, att inga tvingande skäl förekommit,
ty jag anser tvingande skäl föreligga, och jag tänker därvid,
att vi höra avlyssna folkviljan även i denna kammare, där vi äro så väl
demokratiserade.

Det kan ju hända, att socialdemokraterna anse, att man ej skall
lyssna till folkviljan, då folket vill lära barnen kristendom i skolan. Ja,
den saken är ju en privat sak. Och i den litteratur, som utgått från
det socialdemokratiska hållet i syfte att ''bibringa folk bildning, har man
fått veta, att kristendomen utgöres av gamla dogmer, käringfabler och

Nr 38. 52

Onsdagen den 25 maj f. m.

Om kristen- amsagor, som cj passa för vår tid och vårt upplysta släkte. Jag tilldomsunder-
ijper mig även åberopa, huru såväl lärarkåren som folket från den del
msmngem v^rt land, som jag närmare känner, äro upprörda över den nya under(Forts.
) visningsplanen i den del, som bestämmer endast två timmars kristendomsundervisning
i veckan. I regel anses nog tre timmar vara kort tid för
detta viktiga ämne. Eftersom nu debatten i denna fråga rört sig så mycket
om katekesen (fast ej reservanterna i andra kammarens utskott
och ej heller utskottet i första kammaren yrkat på bibehållandet av denna
lärobok), så ber jag få fästa herrarnas uppmärksamhet på, huru mycket;
tro på Gud och bibeln, som blir kvar i vår kristendomsundervisning,
om den Rydénska åskådningen får göra sig fullt gällande. Och för att
visa detta tar jag mig friheten att citera några uttalanden från andrakammardebatten,
som fälldes av herr Rydén, då han ville visa, huru
olämplig katekesen var som lärobok: ”Jag tager till exempel begynnelseorden
av Luthers förklaring till andra trosartikeln: ''Jag tror, att Jesus
Kristus, sann Gud, född av Fadern i evighet och tillika sann människa,
född av jungfru Maria, är min Herre’. Vart tro herrarna, att
man kommer, när det gäller att lära barn förstå kristendomen i sådana
vändningar?” utropar herr Rydén och fortsätter: ”Ännu orimligare är
det, att bjuda barn den upprörande lära, som möter oss i ett stycke under
fjärde huvudstycket:---’Den som tror och bliver döpt, han

skall varda frälst, men den, som icke tror, han skall varda fördömd’.”

På grund av ovanstående citerade yttranden och andra i samma
anda kan jag ej frigöra mig från den tanken, att man nu skall med
allvar lägga an på att lära barnen förstå allt i kristendomsläran. Man
behöver ej undervisa dem om, att så säger Gud i sitt ord i vår bibel,
och det är sant, även om vi ej med vårt förstånd kunna fatta det. Men
eftersom herr Rydén tyckes vilja erkänna Jesu bergspredikan, som är
skriven av Matteus, borde han vara konsekvent och erkänna fortsättningen
av samma evangelium, där Jesus säger om en sak, som lärjungarna
häpnade över och således ej kunde förstå: ”för Gud är allting möjligt”.
Det är ju ändå för att våra barn skola hava någon nytta av
kristendomen både i livet och döden, som de skola hava undervisning
däri. Och barnen hava i allmänt lättare att tro bibeln än de, som äro
äldre och kloka och förståndiga; Jesus sade, att den, som ej mottager
Guds rike som ett barn, han kommer aldrig där in. Jag kan ej underlåta
att uttala min övertygelse om, att vi böra så lägga kristendomsundervisningen
för våra barn, att de få en trons åskådning såsom grund
för den livsåskådning, vi böra meddela dem ur bibeln, och bibeln säger:
Den seger, som övervinner världen, är vår tro. Vilken annan övervinner
världen än den, som tror, att Jesus är Guds son? Jag vet väl, att om
man citerar bibeln som stöd för sin tro, så kan man till och med från
präster i våra dagar få höra ord, som lyda så här: ”jag gillar ej Pauli
och Kristi teologi”. För deras del äro två timmars kristendomsundervisning
tillräcklig, ty då man ej tror på vad Paulus skrivit i bibeln och
såsom en följd därav ej mera än man med sitt förstånd begriper, då kan

Onsdagen den 25 maj f. m.

53 Nr 38.

man även instämma med en aktad folkskollärare, som ansåg, att levnadsregler,
skrivna av vissa hedniska visa män, vore fullt lika goda som
bibeln.

Innan jag slutar mitt anförande, kan jag ej underlåta att giva uttryck
för mitt bekymmer över, hurudan kristendomsundervisning Sveriges
barn skola få, om ej en lämplig lärobok i detta viktiga ämne kommer
till stånd. Jag tror ej, mina herrar, vi ha rätt att ställa den fordran
på vår lärarkår, att den utan lärobok skall kunna fylla sin uppgift i
detta viktiga ämne. Jag tager mig friheten att med några ord bevisa
detta. Folkskolläraren herr Rydén, som vi väl måste erkänna såsom
en av de mest kvalificerade bland folkskollärarna, uttryckte i andra kammardebatten
sitt förakt för Luthers katekes i fråga om den första artikeln
med att citera följande ord: ”därtill försörjer mig rikligen och
dagligen med kläder och föda, hus och hem m. m., och med allt
det jag till timlig näring behöver”. Samme man hänvisar till nya testamentet
och främst Jesu bergspredikan såsom lämpliga till undervisning
för barn i kristendomslära. Men i Jesu bergspredikan stå dock dessa
ord: ”Gören Eder icke ''bekymmer för edert liv, vad I skolen äta eller

dricka, ej heller för eder kropp, vad I skolen kläda Eder med”, och
vidare heter det, ”att vi skola se på liljorna på marken, huru de äro
klädda, skulle Han då icke mycket mer kläda Eder, I klentrogne?”
Här framträder samma mening, som herr Rydén anser så olämplig, då
den finnes i första artikeln, nämligen att vi skola tro på Gud Faders
omsorg om oss. Även med bibeln som lärobok i skolan kommer det lilla
ordet tro att vara en stötesten, ty det förekommer så ofta. Det är ej
så underligt, att bibelns lära är motbjudande för dem, som ej tro på
Gud, utan i stället tro på staten såsom allsmäktig och försöka utså missnöje
hos folket för att staten ej är nog barmhärtig, och därför anse sig
ej behöva bedja själva och ej lära barnen den bön, som Jesus lärde i
sin bergspredikan: ”Vårt dagliga bröd giv oss i dag”.

Av vad jag nu har anfört framgår, att jag fruktar för att Sveriges
ungdom ej endast kommer att möta otro och förakt för Gud och bibeln
utom skolan utan även i en del skolor, ehuru på ett annat sätt, nämligen
då man skall lära barnen förstå kristendomen, även i fråga om sådant
som bibeln säger, att vi skola tro. Och jag vill på det varmaste vädja
till herrarna att i denna viktiga fråga så lägga edra röster, att vi må fatta
samma beslut som andra kammaren, det är dock ett steg i den riktning,
som visar aktning för Gud, som sade, när han gav sin lag: ”Du skall
inskärpa dessa mina ord i dina barn, när du sitter i ditt hus, när du går
på vägen, när du lägger dig eller uppstår”.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Norling: Herr talman! När jag lyssnar till meningsutbytet
i denna fråga, får jag det bestämda intrycket, att vi här befinna
oss på ett område, där man knappast kan finna några utgångspunkter
för ett sakligt och realitetsbundet resonemang. Representanterna för

Om kristendomsundervisning
en i
folkskolorna.
(Forts.)

Nr 38. 54

Onsdagen den 25 maj f. m.

Om kristen- olika meningsriktningar känna sig tydligen hänvisade att lägga sina anvimingen?
iöran^n På.en mer eller mindre vittnesbördsmässig nivå; man ”tror”,
folkskolorna.man ”föreställer sig”, man ”förmenar”, man ”är övertygad om” o. s. v..

(Forts.) men ingen tycks veta någonting bestämt, och än mindre känner sig någon
rustad att prestera bevis för sin uppfattnings riktighet. Den närmast
föregående talaren hotade visserligen att bevisa ett påstående som han
fällde, men det s. k. bevis han presterade var så konstruerat, att man
knappt kan tillmäta det någon starkare beviskraft.

Jag måste såga, att jag inte kunnat undgå att finna det ganska förklarligt,
att man på detta sätt håller sig mera till hypoteserna än till
realiteterna, ty där ingenting finns att ta, där har som bekant kejsaren
förlorat sin rätt. Man måste ju, med eller mot sin vilja, ta intryck av
det obestridliga förhållandet, att ingen tvist råder i fråga om det, som
rimligtvis borde vara det centrala i det problemkomplex man tangerar,
nämligen frågan om kristendomsundervisningens vara eller icke vara.
Praktiskt taget rader, såvitt man kan förstå, den mest obrutna enighet
om att kristendomsundervisningen bör bibehållas; man har inte ens i
detta sammanhang tvistat om, huruvida kristendomsundervisningen borde
ersättas med den enligt min uppfattning tämligen tvivelaktiga anrättning,
som kallas konfessionslös religionsundervisning. I båda de motioner
i andra kammaren, som utgöra den formella anledningen till det
pågående ^meningsutbytet, erkänner man, att den nya undervisningsplanen
i fråga om kristendomsämnet har avgjorda förtjänster, och samma
mening har uttalats av, bland andra, en så pass omdömesgill bedömare
som teologiska fakulteten i Lund.

Meningsbrytningarna gälla enbart ett par bland utanverken, och jag
tillåter mig säga ett par av de mindre viktiga utanverken. Man har
på de håll, som här i riksdagen representeras av andra kammarens majoritet
och av majoriteten inom första kammarens första tillfälliga utskott,
kommit till den uppfattningen, att det åt kristendomsundervisningen
anslagna timantalet är otillräckligt och att av denna anledning en
fruktbärande kristendomsundervisning inte är möjlig. Därjämte kan det
ju inte förnekas, att katekesfrågan skymtar i bakgrunden, ja, att mångas
missbelåtenhet med den undervisningsreform som genomförts alldeles
särskilt bottnar däri, att katekesen detroniserats. Jag måste säga, att
jag för min del har synnerligen svårt att förstå det resonemang, som
fördes av den föregående ärade talaren, när han uttryckligen förklarade,
att ingen egentligen önskade katekesen tillbaka och att den frågan
icke influerar på det föreliggande problemet. Gent emot detta vill jag
erinra om att vid denna riksdag i andra kammaren väckts motion i frågan,
där man även upptagit önskan om en lärobok i kristendom, och den
motionen är undertecknad av ett stort antal ledamöter av andra kammaren.

Jag tillhör dem, som från början ansträngt sig att bedöma frågan,
sådan den nu en gång föreligger, så objektivt som möjligt. Jag har inte
haft någon förutfattad mening; tvärtom har jag känt mig uppfordrad att

Onsdagen den 25 maj f. m. 55 Nr 8*.

villigt lyssna till bärande argument och sakskäl, från vilket håll de än Om krist cnkomme
att presteras. Men ju längre meningsutbytet pågått och ju
mera samvetsgrannt jag avlyssnat det, desto mera prononcerad har hos
mig den uppfattningen blivit, att anhängarna av ett ökat timantal ha en (Forts.)
sakligt sett fullkomligt ohållbar position att försvara, så länge som de
inte förmå ådagalägga, att erfarenheten vitsordat deras mening om det
fastställda timantalets otillräcklighet. Man har valt en synnerligen enkelt
och primitivt konstruerad argumenteringsmetod, när man går ut
för att kämpa för sina syften, och så tillvida är kanske detta tillvägagångssätt
berömvärt, som det utan tvivel stål'' i god harmoni med doktor
Stockmans berömda visdomsord i ”En folkefiende”. Man har iakttagit,
att den nya undervisningsplanen förutsätter en ganska avsevärd nedprutning
av det timantal, som förut stått till kristendomsämnets disposition,
och med en slutledningskonst, som är betydligt mera oförvägen
än genialisk, drar man utan vidare den slutsatsen, att följaktligen det
nu bestämda timantalet måste vara otillräckligt. När man väl hunnit
dit i sitt resonemang, slår man utan betänkande in på en sidoväg. I stället
för att fortsätta rakt fram och måhända komma till något, som åtminstone
skulle ha vissa likheter med en logisk utveckling av tankegången,
fortsätter man med inkonsekvenserna och hamnar naturligtvis
alldeles följdriktigt i det antagandet, att den brist, man trott sig konstatera,
kan botas genom en godtyckligt fixerad utökning av timantalet.

Så vitt man kan döma av ”handlingarne i målet”, har man inte allvarligt
bemödat sig om att undersöka, huruvida det i undervisningsplanen bestämda
lärostoffet kan, när det förståndigt disponeras, bli på ett tillfredsställande
sätt utnyttjat och tillgodotaget inom ramen av den bestämda
kurstiden. Man utgår helt enkelt ifrån att det inte är möjligt. Från
sådana förutsättningar kan man givetvis inte heller objektivt bedöma,
vilket timantal som kan vara erforderligt med hänsyn till lärostoffets
omfattning; i stället måste man tillgripa den nödfallsutvägen att förorda
en ökning från två till tre timmar, fastän man som sagt inte vet,
huruvida just tre timmar är den tidskvantitet, som något så när exakt
täcker det godtyckligt förutsatta behovet, och fastän man inte är beredd
att ens antydningsvis ge någon anvisning om varifrån den tredje timmen
skall tagas.

Så vitt jag förstår ligger det inte så litet av ansvarslös lättsinnighet
i att gå fram på sådana linjer, när det gäller en allvarlig angelägenhet.
Vida mera resonligt förefaller det då att intaga den ståndpunkt,
som nu senast valts av skolöverstyrelsen, nämligen att man bör
pröva sig fram och vinna full visshet om det bestämda timantalets otillräcklighet,
innan man går att vidtaga ändringar. Nu invändes det ju
häremot, att en sådan ”experimenterandets väg” ej kan godtagas av dem,
som betrakta kristendomsämnet som skolans viktigaste ämne, då det
gäller vårt folks karaktärsdaning och fostran. Men befinner man sig
inte i själva verket på experimenterandets stadium, vare sig man bestämmer
sig för två eller tre timmar? Att risken är mindre, ifall man

Ur 38. 56

Onsdagen den 25 maj f. m.

°2™!T tar CndaSt Ctt lket 0ch försiktigt ste& nedåt från den förut relativt långa
^r«7enTUndrerv!Snin^stiden> kunde Ju låta såga sig, ifall det endast vore fråga om
folkskolorna.a^ förändra timantalet, men låta kursinnehållet och sattet för lärostoffets
(Forts.) tillgodogörande förbli vid det gamla. Nu är ju i stället förändringen
även dessa sistnämnda hänseenden så pass avsevärd, att det helt enkelt
inte går att draga några slutsatser för framtiden, med ledning av de förhållanden
som tidigare vant rådande. Man är hänvisad till att experimentera,
och man kan göra det med desto större samvetslugn, som ingen
lär kunna påstå, att resultaten av den kristendomsundervisning, som
hittills bibragts i våra skolor, varit av så lysande art, att inte högre rekord
äro tänkbara. Vid denna undervisning har man dock befjänat sig av
andra metoder, andra kurser och annat timantal, men fastän åtminstone
timantalet varit tämligen rundligt tilltaget, kunde en prästerlig talare
vid senaste kyrkomötet, hovpredikanten Källander, vitsorda, att vårt
folks kristliga och religiösa utveckling under en mansålder inte talar för,
att den kristendomsundervisning, som beståtts Sveriges barn, burit önskad
frukt. Det klagas ju också oupphörligt över ungdomens tilltagande
förvildning. Naturligtvis kan det invändas, att ingen kan veta huru
ungdomen skulle varit beskaffad, ifall sedan årtionden tillbaka kristendomsundervisningen
varit kvantitativt tillbakaträngd inom ramen av
exempelvis två timmar i veckan, eller om inte alls någon kristendomsundervisning
lämnats. Men detta är ett argument för andligen fattiga.
Man vet ju inte heller, hur situationen skulle tagit sig ut, ifall det inte
funnits dansbanor, kortlekar, biografer och tjugofemöresböcker. Det
är alldeles påtagligt, att man haft att göra med en mängd olikartade
företeelser, som var för sig påverkat utvecklingen, men det är inte möjligt
Mt avgöra, hur förhallandena skulle gestalta sig, ifall förutsättningarna
varit andra än de som verkligen förelegat. Adan måste helt enkelt
nöja sig med de utgångspunkter det faktiskt föreliggande läget
skapat; och gör man det, finner man i alla händelser mycket goda skäl
för det antagandet, att en bättre kristendomsundervisning verkligen är
önskvärd. Det är just en sådan bättre kristendomsundervisning den nya
undervisningsplanen syftar till, och om man verkligen nitälskar för en
sådan bättre undervisning, borde man snarare understödja bemödandena
att verkliggöra undervisningsplanens bestämmelser än resa en
kamp för timantalets utökning redan vid en tidpunkt, då det inte kan
avgöras huruvida det bestämda timantalet är tillräckligt eller icke.

Som stöd för uppfattningen att en ändring är erforderlig, anför
man bland annat, att en stark opinion i denna riktning gjort sig förnimbar.
Det är riktigt; det har verkligen petitionerats och fabricerats
uttalanden i^ denna fråga med en ihärdighet som varit beundransvärd.
Men man far väl inte utan vidare utgå ifrån, att en opinion har rätt,
just därför att den omfattas av många. Vad nu särskilt beträffar opinionen
för ökat timantal vid kristendomsundervisningen, har man ju
göda skäl att förutsätta, att dess frodiga utveckling till mycket stor del
är ett resultat därutav, att de opinerande inte veta mera om undervis -

Onsdagen den 25 maj f. m.

57 Sr 38.

ningsreformens innebörd än vad de fått erfara genom agitatoriskt be-Om krisientonade,
ofta långt ifrån opartiska redogörelser från håll, där man varit domsunderintresserad
av att mobilisera en folkmening i förut bestämd riktning, /gfkskolorna.
När man iakttagit vilka tvivelaktiga medel agitationen understundom (Forts.)
betjänat sig utav, kan man knappast hysa någon överdriven respekt för
den opinion som givit sig till känna. Det lär inte kunna förnekas, att
många anslutit sig till den opinion, helt enkelt därför, att man intalat
dem, att undervisningsreformen utgör ett attentat mot själva kristendomsundervisningen,
ja rent utav ett steg på avkristningens väg, som
man också brukat uttrycka sig, och jag vill icke sticka under stol med
att det förefaller mig, att man i den föregående ärade talarens argumentering
kunde finna en eller annan återklang av dessa agitationsmetoder.

Dessutom får man inte glömma, att de opinerandes syften betydligt
divergera. Somliga nöja sig med att begära timantalets utökning, andra
önska därjämte en lärobok i stället för katekesen, om de inte rentav
begära katekesen tillbaka. De, som intaga denna sistnämnda ståndpunkt,
kunna ju näppeligen känna sig mera än till hälften tillfreds med
vad utskottets majoritet uttalat och föreslagit. De borde snarare kunna
ansluta sig till den mening, som förfäktats av majoriteten inom andra
kammarens första tillfälliga utskott, som funnit det tänkbart, att en lärobok
vid sidan av bibeln och de medgivna textböckerna kan komma att
visa sig erforderlig. Att katekesens återinförande som lärobok är otänkbart,
borde ju utan vidare vara klart, men därmed är visst inte sagt,
att någon annan lärobok inte skulle kunna ifrågakomma, fastän det väl
även beträffande denna angelägenhet torde visa sig mest praktiskt att
låta erfarenheten fälla utslaget. Under de tre övergångsåren hinner
man helt säkert förvärva all den erfarenhet, som kan vara erforderlig
på detta område.

Till denna mening har ju också, såsom den förste talaren framhöll,
styrelsen för Sveriges folkskollärareförbund anslutit sig i ett uttalande,
som bygger inte på godtyckligt förutfattade meningar utan på den sakkännedom,
som måste förutsättas hos dem, som ha att ta itu med och
söka praktiskt lösa undervisningsproblemen. I detta uttalande framhålles,
att undervisningsplanen beträffande kristendomsundervisningen
tillmötesgått de reformsträvanden och önskemål, som under senare tid
allmänt framförts av såväl lärare som målsmän. Innan planen hunnit
prövas och arbetet enligt densamma vunnit nödig stadga, måste det enligt
styrelsens mening anses principiellt oriktigt att genom ett upprivande
av en bland dess detaljer bringa oreda i hela planen.

Då jag för min del inte förmått tillägna mig den uppfattningen,
att skäl föreligga, som kunna anses motivera en åtgärd, mot vilken den
pedagogiska sakkunskapen eftertryckligt varnat, tillåter jag mig, herr
talman, att yrka avslag å utskottsmajoritetens förslag.

Herr Sandegård: Jag skall be att få börja med den fromma

Nr 88. 58

Onsdagen den 25 maj f. m.

Om kristen- oron ute i landet, till vilken en av motionärerna i andra kammaren
visningen i~ hänvisade, och som nu skulle motivera en tydlig och klar desavouering
folkskolornap^de av Kungl. Maj :t och kungl. skolöverstyrelsen. Jag tror för min
(Forts.) del, att en sådan oro finnes — vid sidan av en annan, som icke är
from, även om den till äventyrs skulle hava så att säga, prästbetyg på
det. Jag har frågat mig: Är det möjligt, att denna fromma oro — i
stort sett — gäller timtalet eller Luthers lilla katekes eller vår gamla
bibliska historia? Jag har för min del icke kunnat komma till något annat
svar än det, att oron gäller kristendomen överhuvud och dess tillvaro
som grundval för vårt folks religiösa och moraliska uppfostran.
Det är ju en socialistisk minister, som satt sitt namn under det
regeringsbeslut, varigenom den nya undervisningsplanen fastställdes. I
den bohuslänska skärgården var man redan i fjol klar på, att religionen
i skolan var avskaffad av Värner Rydén! Ja, jag säger icke så mycket
om denna fromma oro, men när den kallblodigt tages om hand och verksamt
utnyttjas av dem, som borde förstå bättre, till att underhålla misstro
och osäkerhet om vad denna undervisningsplan verkligen syftar till,
frestas man till hårda ord. Jag skall icke uttala dem. Jag skall endast
konstatera, att exempelvis Allmänna svenska prästföreningen nu som alltid
ansett lämpligt att placera sig i frontställning mot sunda, rimliga och
övermogna tidskrav. Jag tvekar icke ett ögonblick att uttala som min
övertygelse, att om vi från början hade fått med i den nya undervisningsplanen
dessa tre timmar, i alla fall precis samma skådespel skulle
hava upprullats, som vi nu fått bevittna: en ”spontan”, religiöst och
moraliskt djupt betonad folkrörelse, välvilligt omhändertagen och i lämpliga
banor ledd.

Jag kan i alla fall icke underlåta att som bakgrund peka på den
kyrlcligt-religiösa förkunnelse, som hittills i stort sett beståtts vårt folk.
Den har stått i bra liten överensstämmelse med Kristi lära. Jag säger
Kristi lära, fast jag vet, att uttrycket måste anses vittna om en fruktansvärd
ytlighet och obekantskap med det djupt centrala i kristendomen.
Bara ett enda exempel: när det drog upp till storm på släktets himmel,
en storm, som slutligen urladdade sig i världskrigets fasor, då blev den
insats, som till och med den unga kyrkliga kämpaskaran, den s. k. ungkyrkliga
rörelsen, här i landet genom sin främste målsman presterade
— en pansarbåtsinsamling, medan militära försvarspredikningar, med
eller utan sakkunniga biträden, exempelvis Sven Hedin, hörde till ordningen
för söndagen i en stor del av landets kyrkor. Vilken uppfattning
man än må hava om det militära försvarets nödvändighet, nog borde
det väl ändå vara en tämligen enstämmig mening därom att till kyrkan
och den kyrkliga förkunnelsen hör fridens och fredens evangelium,
icke hatets och krigets. Men jag undrar inte på, att man ur denna
synpunkt måste anse det synnerligen olämpligt att lägga t. ex. bergspredikan
som grundval för kristendomsundervisning för våra barn.

Nu gäller det emellei-tid två eller tre timmars kristendomsundervisning,
säges det. Om man å motsidan medgiver detta, skulle vi då

Onsdagen den 25 maj f. m.

59 5r S8.

icke kunna komma överens om, att det verkligen i så fall saknas all reellOnt kristcngrund
för fortsatt from oro, och skulle det icke vara i hög grad fram- domsunderjande
för denna frågas lösning, att den kraft, som nu sättes in för attf^[”skohrna.
— som det hette i någon tidning efter andra-kammar-beslutet — desa- (Forts.)
vouera herr Rydén, inriktades på dels ett nödvändigt och insiktsfullt
arbete att få till stånd en verkligt god religionsundervisning, dels ock
att med lugn och saklig upplysning om, vad det gäller och icke gäller,
gjuta olja på orons vågor. Det förefaller nämligen, som om vi vore
ense bär om huvudsaken, och jag kan icke undertrycka en viss förvåning
över att vi verkligen blivit ense om det väsentliga: innehållet i och
syftningen med den undervisning, som hädanefter skall bestås våra barn.

Jag skall icke trötta herrarna med citat. Jag skall bara erinra ojn,
att kyrkoherde Pehrsson i andra kammaren bland annat på tal om detta
fällde följande ord: ”Jag vill utsöndra allt detta tal om att man icke
givit sitt erkännande åt den undervisningsplan, som kommit fram. Jag
vet inte, om herr Rydén från något håll har fått ett vackrare erkännande,
ehuru det icke tycks vara uppskattat.” Från frireligiöst håll yttrade
herr Bengtsson i Norup: ”Det är därför för mig i dag ett kärt
tillfälle att få till herr Rydén uttala ett hjärtevarmt tack därför, att han
under den korta tid, han satt som ecklesiastikminister, vågade dra detta
breda streck över katekesplugget.”

Jag vill stryka under alldeles särskilt detta glädjande faktum, så
mycket mera, som den historiska anläggning av denna undervisning, vilken
exempelvis katekesmotionären, herr Per Pehrsson, i andra kammaren
förklarat sig finna så förträfflig, innebär, såvitt jag förstår, en radikal
brytning med det system och de metoder för kristendomsundervisning
och -förkunnelse, enligt vilka ”kristendomen fallit ner som en meteor
från himmelen”.

I en kritik av professor Linderholms bekanta uppsats ”Från dogmat
till evangeliet” anger nuvarande innehavaren av professuren i dogmatik
vid Lunds universitet de riktlinjer, efter vilka modern evangelisk
teologi numera arbetar, sålunda: ”Jag vill oförbehållsamt erkänna, att

mycket av det, som kräves och säges i Linderholms opus, står i samklang
med vad den evangeliska teologien sedan länge framhållit såsom
riktlinjer för teologiens fortgående reformation. Nödvändigt är det att
arbeta med en historisk-kritisk syn på kristendomens urkunder. Nödvändigt
att lösgöra det kristna trosinnehållet från förbindelsen med en
världsåskådning, som tillhör det förgångna. Teologien måste arbeta med
ett annat uppenbarelsebegrepp än det exklusivt supranaturalistiska, d. v.
s., det som betraktar uppenbarelsen såsom något i mänskligheten nedsänkt
övernaturligt utan förbindelse med släktets liv för övrigt; den
måste befria skapelsetron från sammankopplingen med en förgången
uppfattning av världsbilden och tiden. Den måste utgestalta en mot
den historiska verkligheten bättre svarande antropologi än den, som
utgick från teorierna om urtillståndet och därmed förbundna föreställningar.
I fråga om Jesu person måste teologien på ett helt annat sätt an

Sr 38. 60

Onsdagen den 25 maj f. m.

Om kristen- deri gamla kristologien förmådde göra allvar av tanken på Jesu sanna
^».W»Tm!nskHghet: den kan icke motivera Jesu enastående ställning med den
folkskolorna.irån dogmatisk synpunkt värdelösa föreställningen om Jesu födelse utan
(Forts.) mans medverkan. Ojämförligt viktigare än den historiska frågan om
uppståndelsens huru är den kristna trostanken om den levande Kristus.
Försoningsläran måste övervinna det religiöst mindervärdiga för att
icke säga fördärvbringande mekaniskt-juridiska uppfattningssättet av
Jesu livsverk. Sakramentsläran måste renas från all öppen eller fördold
magi.---

Saken är den, att alla nyssnämnda krav och andra, som kunde läggas
därtill, icke innebära några nyheter.”

• Ja, vi hava här i dessa ord, som jag tycker, klart uttalat och angivet
det väsentliga av de synpunkter, som måste beaktas även vid skolans
kristendomsundervisning.

Liksom skolans kristendomsundervisning måste avse att meddela
solid och klar kunskap, så måste barnen hava rätt till att se och
höra sanningen även på kristendomstimmarna. Naturligtvis blir här i
första rummet fråga om lärarens utbildning, en fråga, utan vars ordentliga
lösning den bästa undervisningsplan kommer att förbli verkningslös,
liksom man kanske vågar påstå, att när den frågan är någorlunda
tillfredsställande löst, religionsundervisningsproblemet för skolans
vidkommande också är löst. Självfallet kräves också en lärobok.
Bibeln i stället för katekes och biblisk historia kan enligt min uppfattning
för ögonblicket anses som ett framsteg. För min del måste jag
inom parentes säga, att de läroböcker i biblisk historia, som vi hittills
måst nöja oss med, varit om möjligt ännu ohanterligare än katekesen
även i den bästa lärares hand. Som sagt: bibeln i stället för katekes
och biblisk historia av detta slag torde för ögonblicket kunna anses
som ett avgjort framsteg. Men det kan naturligtvis också bli ett steg
ur askan i elden genom att man släpper in genom fönstret den dogmatism,
som man nyss kört ut genom dörren. Vi måste få läroböcker —-varför inte flera till fritt bruk ? -— som i klar och pregnant form giva
några nödvändiga och elementära grundbegrepp, som kunna bilda ryggrad
åt den historiska framställningen, men som låter bli det periferiska,
som skiljer konfessionerna åt. Ty, för sa vitt man inte skall överhuvud
bestrida, att det finns något gemensamt centralt i kristendomen, som
förenar både lutheraner, metodister, baptister och allt, vad de heta, och
som till och med icke religiösa föräldrar kunna giva sitt bifall till, kan
detta icke vara omöjligt.

Jag skall icke spilla något ord alls på dem, som fortsätta att deklamera
om Luthers lilla katekes, en bok, vilken dock som historiskt dokument
vore värd ett bättre öde än att på detta sätt tagas om hand och
bli försvarad som lärobok i kristendom för barn i nådens år 1921.
Det vore frestande att här närmare undersöka arten av den historiska
kristendomsframställning, som enligt exempelvis kyrkoherde Pehrsson i
Göteborg bl. a. skulle bestå i, att barnen måste lära sig utantill ordaly -

Onsdagen den 25 maj f. m.

61 5r *8.

delsen i Luthers lilla katekes. Den är tydligtvis syskonbarn med den,
som uppenbarar sig exempelvis i kyrkomötets beslut härom året att i
den för gudstjänstbruk avsedda handboken insätta den nicenska trosbekännelsen
vid sidan av den apostoliska och inleda denna bekännelse
till det historiska sambandet med gångna tiders tro med orden: ”Låtom
oss nu gemensamt bekänna vår kristna tro.”

När det göres gällande, att avkopplingen av Luthers lilla katekes
är att avbryta en lång historisk utveckling, må det ändå få hemställas,
om icke troheten mot innehållet i nya testamentets kristendom kan få
anses som ett återknytande till en historisk utveckling, som tack vare
en upprörande dålig kristendomsundervisning nu i långa tider varit avbruten.

För övrigt vill jag säga, att det är mer än förvånansvärt, vad man
ändå tilltror ett folkskolebarns intellekt i detta fall. Det skall tvingas
att genomtränga en traditionell dogmatiks omformuleringar för att komma
fram till kärnan, det skall överhopas med distinktioner och utläggningar,
om vilkas lycklighet och sanningsvärde alla tiders teologer tvistat.
Visst är detta intressant, men det gäller ju —• barn! Jag vill med detta
icke hava sagt, att icke också barnen understundom kunna finna nöje
i att tränga bakom en viss trosföreställning, se, hur den uppstått o. s. v.,
alldeles som barnen på ett mycket tidigt stadium tycka, att det är roligt
att se efter hur leksaken ser ut inuti. Men det förefaller verkligen som
tiden på det stadium, det här är fråga om, med något bättre utbyte
kunde reserveras för det oundgängligt nödvändiga och elementära. Och
därtill: är det meningen, är det verkligen mehingen, att ingen hemligheter
skola återstå, inga nya land att upptäcka? Är det meningen, att
barnen skola lämna skolan med fullständig teologisk utrustning eller som
fullärda kristna? eller skall skolans undervisning även i detta ämne
framför allt få avse, att väcka lust till fortsatt självständigt sökande och
arbete? Kunde det icke ställas något anspråkslösare krav på skolan
i detta stycke: att så långt det är möjligt tillhandahålla, så att säga, material
för den livsåskådning, som väl ändå aldrig kan vara blott en produkt
av andras arbete?

Tänk om barnen en gång fingo möta någon enstaka Jesu liknelse
i en annan miljö och på en annan timme, t. ex. i folkskolans läsebok
på modersmålstimmen! Eller, låt mig fråga: om det är angeläget att
låta barnens religiösa känsla väckas och stärkas skulle det icke kunna
ske någon gång även i t. ex. den profana historien? Går där ingen röd
tråd igenom? Finns där inte ett sammanhang, som vittnar om en historiens
levande Gud, som icke låter gäcka sig? Har naturläran icke någonting
att säga om det underbara i tillvaron, som kan stämma ett barnasinne
till andakt och vördnad, en känsla, som väl är det väsentliga i
religionen, individuellt sett? Ja, jag menar nu inte alls, att man skulle
börja utnyttja skolans timmar i allmänhet till ett religiöst prat, som
i regel verkar motsatsen till det, som avses. Men jag menar, att väckandet
och vidmakthållandet av den religiösa känslan över huvud verkli -

Om kristendomsundervisning
en i
folkskolorna.

(Forts.)

J*r 38. 62

Onsdagen den 25 maj f. m.

Om kristen- gen icke alls hänger på, om vi hava två eller tre eller flera timmars
domsunder- kristendomsundervisning i veckan i skolan.

folkskolorna. °ver huvutl taget tror jag, att ett folks religiösa klarsyn och över(Forts.
) tygelse står i omvänt förhållande till massan av ord och predikan —
både vad kyrkan och skolan beträffar.

Det var någon, som en gång påstod, att ”tron är densamma både
i Uppsala och landsorten, det är bara kunskapen som skiljer”. Det ligger
förmodligen åtskilligt i de orden. När man tänker, mina herrar,
på arten och omfånget av den religiösa okunnighet, som trots både sex
och flera timmars kristendomsundervisning ändå existerar här i landet,
önskar man endast så mycket kraftigare understryka kravet på att krist
endomsundervisningen verkligen kommer att inriktas energiskt och
målmedvetet på att meddela verklig kunskap. Man svarar: ”Ja,
men då måste väl kravet på ökad tid vara naturligt och ofrånkomligt”.
För min del vill jag då framför allt göra gällande, att det kommer
dock icke an .på kvantiteten utan på kvaliteten. Jag kan icke hjälpa,
att jag måste beteckna det som en hopplös enfald att söka vindicera fram
en slutsats om att precis tre timmars kristendomsundervisning är nödvändig
i det här fallet, när premisserna — erfarenhetens utslag — fullständigt
saknas. Jag medger naturligtvis, att tid är nödvändig för meddelande
av även ett begränsat mått klar och fast kunskap. Men å andra
sidan — med ett förnuftigt avvägt kunskapsstoff — ligger i en stram
tidsbegränsning en icke ohälsosam uppfordran till både lärare och lärjungar
att ordentligt utnyttja tiden. Skolan skall väl icke vara en barnkammare
precis, även om den skall hava något av hemmets sol och värme
över sig. 1 skolan, även under kristendomstimmarna, skall det arbetas
och meddelas kunskap. Tiden skall ordentligt utnyttjas. Men vidare
vill jag erinra om, att om man nu låser fast tre timmar, som man naturligtvis
i realiteten gör genom ett ifrågasatt beslut, tages icke någon
hänsyn vare sig till Kungl. Maj: t eller skolöverstyrelse men ej heller
till de församlingar och skoldistrikt, där man redan har anpassat sig
eller där man under övergångstiden kan komma att anpassa sig efter
2-timmars linjen. Som saken nu ligger, hålles däremot vägen öppen,
såvitt jag kan se, för de jämkningar, som av olika skäl i olika delar av
vårt land kunna befinnas påkallade och lämpliga. Det kunde tills vidare
rentav kanske vara att reflektera på att vid övergångstidens slut
avstå från varje tanke på uniformitet över hela linjen, om därigenom
i någon mån det för oss alla gemensamma målet kunde vinnas: en gedigen
kristendomsundervisning i våra skolor åt våra barn, för vilka endast
det bästa här må vara gott nog.

Som saken nu ligger eller — jag djärves begagna uttrycket —
”blivit lagd”, har jag för min del icke någon återvändo. Jag ber för
min del att få yrka avslag på utskottets hemställan, och bifall till den vid
utskottets utlåtande bifogade reservationen.

Herr Ekman, Karl Johan: Herr greve och talman, mina

Onsdagen den 25 maj f. m.

63 Nr 88.

herrar! Det är smärtsamt för mig, som inom den svenska kyrkan icke Om kristenblott
för egen del utan också för hela vårt folk har funnit omistliga domsunderlivsvärden,
att nödgas i denna fråga uppträda emot en av denna kyrkas folkskolorna
präster. (Forts.)

Han talade om en oro ute i landet, och han sökte bagatellisera
den. Men, mina herrar, denna oro har en djup grund. Den finnes,
och den låter icke stilla sig med mindre än att man får känna att även
statsmakterna vilja, att vårt folk icke skall-berövas de livsvärden, som
ligga i vår kristna tro. Han erkände själv, att skolans ändamål dock
är att meddela kunskap i kristendom. Han erkände också, att det råder
okunnighet, och att således undervisning är välbehövlig. Det är då egendomligt,
att han kan på detta sätt förorda en nedsättning av tiden för
kristendomsundervisningen, som var och en måste inse vara otillräck !ig Han

och även en förgående talare hava hänvisat till, att man
kan erhålla jämkningar, att församling kan genom vederbörligt tillstånd
redan nu få utöka tiden för kristendomsundervisningen. Ja, det
erkännes, att det kan få ske i enstaka fall; men, mina herrar, en författning,
som bestämt föreskriver som regel en undervisning, som icke
överstiger två timmar i veckan, har dock genom själva sin karaktär av
lag någonting, som binder. Jag skall be att få återgiva de bestämmelser
i författningen, som här åsyftas, då en föregående talare har
återgivit dem på ett sätt, som, jag tror, är ganska vilseledande. Det
heter i författningen: ”De i timplanerna upptagna timtalen för de olika
undervisningsämnena skola vid uppgörande och fastställelse av den läroplan,
som enligt § 10 i folkskolestadgan skall tillhöra varje skoldistrikts
reglemente, lända till efterrättelse.” Därefter kommer ett undantagsstadgande:
”dock må, där särskilda förhållanden sådant föranleda, mindre
avvikelser härutinnan kunna göras.” Timplanen innehåller, att undervisning
i kristendom icke skall utsträckas över två timmar, och det
förklaras i denna författning, att dessa bestämmelser om timplanerna
skola lända till efterrättelse utom i enstaka undantagsfall. Vad övergångsstadgandena
beträffar, som skola gälla under de närmaste tre åren,
avse de endast jämkningar i lärokurserna. Det heter, att ”denna kungörelse
skall äga tillämpning från och med början av det läsår, som
infaller närmast efter utgången av juni månad år 1920; dock att en
övergångstid av tre läsår må medgivas för vidtagande av de jämkningar
i lärokurserna, som under denna tid kunna vara av behovet påkallade”.

Det har av flera talare redan erinrats, att frågan här icke alls gäller
katekesen eller någon annan lärobok, ty den frågan är redan föremål
för Kungl. Maj :ts behandling, utan frågan gäller här uteslutande tiden
för kristendomsundervisningen, och det vore, tycker jag, ganska lyckligt,
om herrar talare ville hålla sig till den fråga, det här gäller.

Kristendomsämnet har hittills i folkskolan varit huvudämnet, och
att det så förhåller sig, det har också betygats av folkundervisnings -

Sr 38. 64

Onsdagen den 25 maj f. m.

Om kristen- kommittén i dess betänkande av den 1 augusti 1914; men enligt den nya
domsunder- undervisningsplanen har kristendomsämnet degraderats till att vara ett
folkskolorna''™ skolans mest missgynnade ämnen. Folkundervisningskommittén har
(Forts.) också med styrka framhållit vikten av detta ämne, även efter en begränsning,
som folkundervisningskommittén dock icke ansett böra gå så
långt, som i den nya planen har fastställts. Folkundervisningskommittén
påpekar vikten därav för den personliga utbildningen, för karalctärsdaningen
och säger, att för denna är det religiösa momentet av synnerlig
vikt. Och herr Värner Rydén har såsom ecklesiastikminister uti protokollet
för den 31 oktober 1919, då denna undervisningsplan beslöts,
uttryckligen uttalat, att undervisningen i skolan bör avse att bibringa
kunskap om kristendomens uppkomst, innehåll och utveckling, varefter
han betonat, att undervisningen i kristendom även bör bibringa barnen en
mera fördjupad och allsidig uppfattning av hithörande spörsmål. Om nu
allt detta, om bibringandet av en varaktig och allsidig kunskap och bibringandet
av denna karaktärsdaning, om vilken alla äro ense, skall bliva möjligt,
får icke detta ämne jäktas igenom, utan åt barnen måste beredas tillräcklig
tid, för att de skola kunna tillägna sig de kunskaper och den
karaktärsbildning, som åsyftas. Det har invänts av åtskilliga talare här,
dels att två timmar i veckan i varje klass skulle vara tillräckligt, och
dels att man inte bör göra någon ändring i denna bestämmelse, förrän
man vunnit någon tids erfarenhet, huru de två timmarnas undervisning
verkat, och det har åberopats uttalanden från enstaka håll, folkskoleinspektörer
och andra personer. Jag skulle vilja häremot åberopa det
uttalande, som har avgivits av l;''olkskolans vänner, en förening, som består
nästan uteslutande av folkskollärare och folkskollärarinnor, ett uttalande,
som den 26 april i år har inlämnats till skolöverstyrelsen. Det
heter däri, att ”av det lärostoff, som förut skulle ingå i folkskolans
kristendomsundervisning, är visserligen en icke liten del utgallrad. Men
som ersättning för katekesen har tillkommit minnesord ur bibeln, psalmverser
och en på bergspredikan byggd sammanfattning av den kristna
tros- och livsåskådningen. Utöver den gamla lärokursen har tillagts
kyrko- och missionshistoria. Rörande det metodiska tillvägagångssättet
har föreskrivits, att bibeln skall komma till mera direkt användning än
förut”. Om sålunda åtskilligt har borttagits från undervisningen i
kristendom, är det inte så litet nytt, som tillkommit. Därför säger också
denna förening vidare, att ”allt detta, även det sistnämnda kräver sin
tid, och helt visst icke liten sådan. Om det enligt den gamla normalplanen
gavs 4, 5 eller flera veckotimmar till kristendomsundervisningen,
synes det uppenbart, att man icke behöver någon erfarenhet utöver
den, som vunnits genom tillämpandet av den nya undervisningsplanen för
att vara viss om, att två veckotimmar icke kunna vara tillräckliga för
skolans kristendomsundervisning”. Detta omödme måste ju tillmätas
största vikt, då det kommer från personer, som ägnat hela sitt liv åt
denna undervisning och som äro väl förtrogna med densamma och dess
krav. Såsom bekant har icke förut från något håll, där man kunnat

Onsdagen den 25 maj f. m.

65 Nr 38.

tillmäta ett uttalande någon betydelse, påyrkats en sådan inskränkning Om kristenav
undervisningen, som uti den nya planen har skett. Skolöverstyrelsen domsunderföreslår,
att i regel skolundervisningen skulle sättas till tre timmar i f''oiT''1-olorna
veckan, men vid undervisningsplanen utfärdande nedskrevs undervis- (Forts.)
ningen till två timmar, och den timme, som på det sättet vanns, tillädes
modersmålsundervisningen. Det är ju dock ett ganska egendomligt
förfarande detta, som skett utan tillstyrkan av någon myndighet. Och att
denna timme tillagts modersmålsundervisningen förefaller så mycket
egendomligare, som denna undervisning i den nya planen redan enligt
överstyrelsens förslag varit skolans mest gynnade ämne. Uti överstyrelsens
förslag har modersmålet i en 7-klassig skola av A-typen 66 timmar
i veckan, under det kristendomen endast har 19 timmar i veckan.

Med den förändring, som skedde i och med den nya undervisningsplanens
utfärdande, fick modersmålet icke mindre än 71 timmar i veckan, under
det ämnet kristendom inskränktes till 14 timmar i veckan, d. v. s. två
timmar i varje klass. Därmed torde också vara ganska klart, varifrån
den timme skall tagas, som nu påfordras, att kristendomsundervisningen
skall återfå. Den bör givetvis få tagas från det ämne, till vilket den
tredje timmen lades, när kristendomsundervisningen inskränktes till två
timmar, nämligen från undervisningen i modersmålet, och man svävar
här icke i någon villfarelse om, att detta icke låter sig göra. Flera
talare hava talat om, att det finnes icke någon utredning, intet auktoritativt
uttalande bakom en sådan förändring, men det finnes det verkligen,
ty såsom herrarna torde erinra sig, har ju skolöverstyrelsen, som
väl får anses sitta inne med fullständig sakkunskap härutinnan, ansett,
att det var alldeles tillräckligt för modersmålet i sådana skolor, som
jag talade om, med 66 timmar i veckan och att kristendomsämnet behöver
19 timmar i veckan. Man behöver således icke sväva i någon
okunnighet om vad erfarenheten på detta område har att säga.

Denna fråga har på det djupaste upprört hela vårt folk. Den föregående
talaren har velat framställa den rörelse, som uppstått med anledning
av den nya undervisningsplanen såsom framkonstruerad, men så
förhåller det sig icke. Det är en rörelse, som givetvis icke kunnat uppkomma,
utan att ett påpekande har gjorts om vad den nya undervisningsplanen
innehåller. Men sedan folket har fått detta klart för
sig, har det gått ned djupt i folkets egna led, att en ändring
här måste äga rum. Och om man ser på de uttalanden,
som inkommit, finner man, att ett mycket, mycket stort antal härleder sig
från skolråd och från personer, som i de lokala församlingarna ha att
sysselsätta sig med skolväsendet och som sålunda äro förtrogna med
skolans behov. Det är icke så, att det är personer, som äro alldeles
okunniga om saken, som huvudstupa kastat sig in i densamma och som
uttalat sig därom, utan det är till en mycket stor del personer, som
till stöd för sina uttalanden och petitioner hava en på egen erfarenhet
grundad uppfattning av saken och vad ämnet i skolan kräver. Och att
denna rörelse har gått djupt ned i folket, bevisar icke minst andra kamma Första

kammarens protokoll 1921. Nr 38.

Nr 38. 66

Onsdagen den 25 maj f. in.

Om kristen- rens beslut i ärendet. Det är min övertygelse, att den är grundad på ett
domsunder- c]jUpt ansvarsmedvetande, och jag tror, att det skulle väcka den största
folkskolorna tillfredsställelse landet runt, om första kammaren här ville följa andra
(Forts.) kammarens exempel. Jag tror, att denna rörelse ute bland folket icke
kommer att lägga sig eller att denna oro kommer att stillas, förrän en
ändring härutinnan skett. Det, som begäres, är det allra minsta, som i
denna sak kan fordras, och jag tycker, att det skulle vara ganska egendomligt,
om man erkänner, att skolan skall fortfarande undervisa i kristendom
och att detta ämne är av vikt för vårt folk, att man skulle vilja
neka ämnet den tid, som erfordras, för att ett nöjaktigt och varaktigt
bestående resultat skall kunna ernås. På grund av dessa skäl, herr greve
och talman, ber jag få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Carlsson, Johan Gustaf: Herr talman, mina herrar!

Eftersom jag är en av reservanterna inom utskottet har jag ansett mig
med några ord böra motivera mm ställning till den föreliggande frågan.
Från första början måste jag säga, att jag har ingen anledning betvivla,
att utskottsmajoriteten vid sitt ställningstagande till denna fråga låtit
sig bestämmas av synpunkter, som även jag kan respektera. Emellertid
tror jag mig ha skäl påstå, att utskottsmajoriteten i denna fråga dock
sett allt för ensidigt på den ställning, ämnet kristendom intager, och ej,
som enligt min uppfattning är nödvändigt, tillräckligt beaktat undervisningsplanen
i sin helhet. Jag styrkes i denna min uppfattning av ett
uttalande, som i debatten här gjordes av utskottets ärade ordförande, då
han påpekade, att kristendomen enligt timplanen för realskolans sjätte
klass har ett allt för litet antal timmar med hänsyn till det vidlyftiga
lärostoffet. Jag vill då säga, att om vi skola gå in på den saken, så är
åtminstone jag och helt visst de flesta läroverkslärare av den uppfattningen,
att i realskolans sjätte klass råder en alldeles olidlig ämnesträngsel
och att det är visst icke endast kristendomsundervisningen, som med
hänsyn till lärostoffet har ett väl litet tilltaget timantal. Jag försäkrar
av egen erfarenhet, att det icke är lätt att i denna klass fullgöra kurserna
1 sådana ämnen, som biologi, kemi och geologi med det lilla timantal,
som dessa ämnen ha på schemat.

Då jag i den föreliggande frågan utgått ifrån, att undervisningsplanen
är ett organiskt helt, där de olika ämnenas timantal på schemat
är fastställt med hänsyn till ämnenas omfattning och till det värde, som
de olika ämnena kunna anses äga med hänsyn till allmän medborgerlig
bildning har jag kommit till den slutsatsen, att jag icke kan taga på
mitt ansvar, att medverka till att riksdagen fattar ett beslut, som genom
att öka timantalet för ett enda ämne rubbar hela undervisningsplanen.
Tåg anser, att man icke kan med fog påstå, att ämnet kristendom är
missgynnat på det nya skolschemat, utan att ämnet tvärtom intager en
stark ställning. Jag vill särskilt påpeka, att ämnet är genomgående för
hela skoltiden, att timtalet för detsamma i sjuklassig A-skola -—• jag tager
ett av de enklaste fallen — per vecka i samtliga klasser upptager ej

Onsdagen den 25 maj f. m.

67 Nr :ts.

mindre än 14 timmar, vartill kommer 10 minuters morgonandakt varjeOmkristcndag,
under det att ämnen, vilkas betydelse för den allmänna medborgen domsundcrliga
bildningen väl ingen i denna kammare vill bestrida, få nöja sig med f^ikskolonia
betydligt mindre timtal, om vi betrakta veckan i dess helhet för samt- (Forts.)
liga klasser. Ett så pass viktigt ämne som historia har på timplanen
i samtliga klasser per vecka i sjuklassig folkskola 10 timmar, geografi
10 timmar och hela naturvetenskapen får nöja sig med 11 timmar. När
ämnet kristendom har 14 timmar förutom dessa tio minuters morgonandakt
varje dag, kan jag icke anse, att detta ämne är missgynnat på
det nya skolschemat. Det är så förklarligt, att man icke kan bereda
längre tid åt dessa allmänbildande ämnen, som jag nämnde, naturligtvis
med hänsyn till att den längsta tiden måste beredas de ämnen, vilkas
läsning kräva en lång träning. Jag tänker i detta fall på läsning, skrivning
och räkning. När man nu här kommer och påstår, att timantalet för kristendomsundervisningen
måste ökas, må man väl göra sig den frågan,
vilket ämnes timantal vill man gå att minska. Jag har frågat åtskilliga
förespråkare för kristendomstimmarnas ökning om denna sak, men fått
mycket olika svar. En ville taga bort timmar från ämnet hembvgdskunskap,
en ville minska den naturvetenskapliga undervisningen, en tredje
förklarade sig vilja taga kristendomstimmarna från gymnastiken.

Dessa olika svar visa vilka svårigheter, man råkar in i, när man börjar
slita i en undervisningsplan, som enligt min uppfattning är synnerligen
väl uppbyggd och inom vilken de olika ämnenas ställning med hänsyn
såväl till läroinnehåll som till timantal är väl motiverad.

Vad är nu skälet för den ökning i kristendomstimmarnas antal,
som motionärerna åsyfta? Jo, det framhålles i herr Pehrssons m. fl.
motion i slutet av motiveringen till motionen, där man säger, att en
tillfredsställande anordning av undervisningen i kristendom som det bärande
underlaget för folkets religiösa och sedliga liv är en livsfråga
för vårt folks framtid. Jag vill oförbehållsamt medgiva, att i detta ligger
en sanning, men jag vill också påstå, att det finnes icke något
av de övriga ämnena i undervisningsplanen, som icke har sitt värde för
åstadkommande av goda seder ibland vårt folk. Jag antager, att ingen i
denna kammare vill bestrida, att undervisningen i ett sådant ämne som
historia har sin stora betydelse för danandet av goda karaktärer, och det
får jag säga, att undervisningen i ett sådant ämne som biologi, vetenskapen
om den levande naturen, om något, måste få anses vara karaktärsdanande.
Är det så, det är min bestämda uppfattning, att alla de olika ämnena
ha sitt värde med hänsyn till daningen av goda karaktärer, ja, dä
menar jag, måste en läroplan, där de olika ämnenas inbördes ställning
är väl avvägd, få anses ha högt värde.

Vi skola väl också besinna en annan sak. Trots att läraren i folkoch
småskolorna undervisar i alla ämnen, må man väl förstå, att en lärare
kan ha olika personlig läggning beträffande de olika ämnena. Ja.
rent mänskligt måste vederbörande lärare omfatta de olika ämnena med
olika intresse. Ur denna synpunkt är det av ofantlig vikt, att i under -

Nr 38. 68

Onsdagen den 25 maj f. m.

Om kristen- visningsplanen i en skola, som om någon skall verka uppfostrande, de
domsunder- 0nka ämnenas timtal är avvägt så, att det finnes möjligheter för en läfoIksko''torna
rare att ålägga s*n uppfostrande kraft just i samband med undervisnin(Forts.
) gen i det ämne, som vederbörande själv hyser det största intresset för.

I detta fall anser jag, att den nya undervisningsplanen för folkskolorna
tillfredsställer alla rimliga anspråk, och jag skulle anse det som synnerligen
olyckligt att genom att utvidga undervisningen i kristendom låta
något av de andra ämnena sitta emellan.

Slutligen ett par ord i fråga om lärostoffet! Reservanterna inom
andra kammarens första tillfälliga utskott såväl som utskottsmajoriteten
här ha ej ansett sig kunna yrka bifall till andra delen av herr Pehrssons
motion. Andra kammarens utskotts reservanter säga sig väl vilja
förorda ett uttalande, för att en lärobok i den kristna tros- och sedeläran
enligt motionärernas önskemål införes, och att motionärernas
önskemål är att återinföra katekesen framgår, menar jag, med all tydlighet
av motiveringen till motionen. Det är min övertygelse, att det
centrala i denna fråga —- och i detta avseende delar jag fullständigt
herr E. A. Nilsons i Örebro i andra kammaren uttalade mening —
är frågan om återupptagandet av katekesläsningen. Och det må jag
säga, att katekesen är efter mitt sätt att se saken en synnerligen olämplig
lärobok för barn, och jag har långt innan detta förundrat mig över, att
det har varit möjligt för denna bok att så länge kunna hålla sin ställning
i barnskolorna. Vad säger nu undervisningsplanen om lärostoffet, om
vad som skall i verkligheten meddelas barnen i ämnet kristendom i svenska
folkskolor i framtiden? Ja, det kan naturligtvis läsas på flera ställen
i den nya undervisningsplanen. Jag ber bara att få citera på sidan
27 i den nya planen, där det tydligen uttryckes vad man åsyftar. Undervisningsplanen
säger där i moment 7 beträffande kristendomsämnet
följande: ”Ämnets olika grenar böra vid undervisningen sammanhållas
till en enhet, så att barnen från kristendomsundervisningen i skolan må
• medföra en samlad och levande bild av Jesus, hans liv och verk.” Och
längre ned på sidan i moment 9 säges det: ”Kursen för de två första
skolåren utgöres till sin väsentliga del av sådana enkla berättelser ur
evangelierna, vilka äro ägnade att grundlägga barnens första religiösa
och sedliga föreställningar.” Detta är vad den nya undervisningsplanen
åsyftar. Detta är principen för den religionsundervisning, män enligt
den planen vill ha i våra svenska skolor. Jag får för min del säga,
att jag mycket förundrat mig över det omdöme, som av herr Pehrsson
i Göteborg gives om bibeln, att den ur olika synpunkter icke egentligen
kan användas som lärobok. Jag kan medgiva, att det finnes vissa partier
av bibeln, som icke lämpa sig för barn, men jag har så mycket förtroende
för den svenska folkskollärarekåren, att jag tror vederbörande
lärare vara i stånd att bedöma vad som i bibeln är lämpligt för undervisningen
i barndomsskolan. Det är emellertid min fasta övertygelse, att
undervisningsplanen i detta avseende fyller alla anspråk, och det är också
min övertygelse, att den Kristusgestalt, som evangelierna göra levande

Onsdagen den 25 maj f. m.

69 >’r 38.

för människorna, just är den, som skall ställas inför barnen; och det°J“frär
väl dock kring denna och i denna gestalt, som barnen skola hämta
sina högsta begrepp om moral och goda seder. Jag har här i min hand folkskolorna.
en redogörelse för statens uppfostringsanstalt på Bona, där det ställes (Forts.)
som mål att göra goda medborgare av unga män, som redan beträtt brottets
bana — och vad säger pastorn och religionsläraren därstädes ? Jo,
han säger ord för ord följande: ”Kardinalfelen hos Bonas pojksjälar
bristen på självbehärskning och lögnaktigheten -— har i predikan så
belysts och bekämpats, varvid framställningen om Jesu person och orden
från honom varit förkunnelsens centrum.” Det är just detta som kristendomsundervisningen
enligt den nya undervisningsplanen åsyftar.
Det är denna grundmening i kristendomsundervisningen,
som den nya undervisningsplanen vill giva. Är det så, att Kristusgestalten
är det bästa och starkaste, när det gäller att dana
karaktärer av den ungdom, som redan beträtt brottets bana, då menar
jag, är den kristendomsundervisning, som vill framställa Kristusgestalten
direkt tagen ur evangeliet den bästa för ännu ofördärvade barn. Till
sist må jag säga, att jag har den bestämda meningen, att undervisningsplanen
är väl genomarbetad såväl i princip som när det gäller dess utformning
i detaljer, och jag skulle anse det vara en verklig olycka
att slita sönder den, något som efter min mening måste bli följden av
ett beslut av första kammaren, som går i samma riktning som medkammarens;
och jag har såsom skolman ansett det vara min plikt att i detta
fall höra till dem, som vilja se denna undervisningsplan tillämpad i våra
svenska offentliga skolor.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den av herr Lundberg och
mig avgivna reservationen.

Friherre Barnekow: Herr greve och talman, mina herrar! Då
man gått så långt ned på listan bland anmälda talare, så återstår det för
mig föga att säga, men jag kan icke neka mig, att när jag har ordet, gå
igenom frågan helt flyktigt samt något beröra vad som yttrats i debatten
i dag. Det förefaller mig då verkligen som om de flesta talare, som här
hava uppträtt för reservationen, i hela sin motivering, ända tills de
kommit fram till slutet, ha lagt denna fråga så, att man skulle egentligen
kunnat vänta en tillstyrkan av utskottets förslag, ja, med undantag
av en talare; han hade ganska skarpa ord att säga om vår kyrka och
vårt prästerskap. Och jag får säga, att jag hoppas verkligen att, då lian
ju givetvis kan göra det, han är med om att reformera vad man där
behöver reformera. Det förefaller mig, som om det motstånd mot utskottets
förslag, som här reses i dag, egentligen bottnar i det förhållande,
att man anser utskottets kläm icke vara riktigt lyckligt ^avfattad. Det
skiner, som jag sade, igenom i alla anföranden, som hållits, att saken
skulle man nog kunnat vara med om, men på grund av klämmen, som
utskottet kommit med, måste man yrka avslag pa utskottets förslag och
bifall till reservationen. Nu får jag lov att säga, att jag för min del,
och, som jag tror, även andra av utskottsmajoriteten, gärna velat skina

Kr 38. 70

Onsdagen den 25 maj f. m.

Om kristen- sin kläm på annat sätt, men, ehuru vi formelit behandla motionerna,
domsunder- måste dock frågan faktiskt bliva ett till- eller avstyrkande av andra kamfo7kskolorna.
marens beslut, och då har jag för min del måst ställa mig på den stånd(Forts.
) punkten att tillstyrka klämmen, även om jag velat ha den annorlunda
formulerad.

En talare i dag använde ett uttryck, som jag fann litet lustigt i
det sammanhanget. Han sade, att det ”verkligen är ansvarslöst godtyckligt
att komma och ändra timantalet för kristendomsundervisningen”.
Ja, jag vet icke, om det är utskottsmajoriteten, som skall ta åt sig detta,
eller om det skulle vara en snärt till herr Rydén. Mig förefaller det,
som om det närmast kan riktas till honom, ty det är väl ändå han, som
ursprungligen ändrat timantalet, fastän utskottsmajoriteten här föreslår
ett återgående delvis till det gamla, men eftersom talaren slutade med ett
tillstyrkande av reservationen, var detta kanske icke hans mening. Det
vill jag icke tro, men jag har blott anfört det som bevis för, att man
kanske lyckats leta fram flera skäl mot utskottets förslag än man bort
i denna debatt.

Vid bedömandet av här föreliggande utskottsförslag måste man givetvis
uppdela frågeställningen för sig så att säga i två avdelningar.
För det första får man ju göra klart för sig: Är en utökning av tim antalet

önskvärd, för att icke säga nödvändig? Och för det andra fåtalan
rikta den frågan till sig: Är det många skäl, som tala emot en dylik
utökning? Jag skall upptaga den sista frågan först. De skäl, som då
skulle tala emot en dylik utökning av timantalet till tre timmar, skulle
först och främst vara — vilket av de flesta talare framhållits här i dag
— överstyrelsens utlåtande. Jag ber då få erinra herrarna om, att ett
genomläsande av överstyrelsens utlåtande dock ger det intrycket, att det
är ett ganska svagt avstyrkande. För det första avstyrker överstyrelsen
av det skälet, att kursplanen har ändrats. Vi veta ju alla, att
överstyrelsen en gång förut tillstyrkt ett timantal av tre för folkskolans
högre klasser, men att det av den dåvarande regeringen ändrades på
grund av att kursplanen ändrades. Vad är det då som är ändrat i kursplanen?
Jo, det är borttagandet av genomgående av textorden till
Luthers lilla katekes, och genomgåendet överhuvud av denna lilla katekes
är utbytt mot ett mera ingående betraktande av Jesu bergspredikan.
Nog ha barnen icke alltid så lätt att lära sig minnessaker, men kan man
verkligen säga, att detta genomgående av textorden till Luthers lilla
katekes skulle taga så mycket mera tid i anspråk än betraktandet av
Jesu bergspredikan, så att det skulle berättiga till att då behövts 3 timmar,
men nu behövas endast 2. Jag vågar säga, att ett sådant betraktelsesätt
utgör nära nog ett underkännande av våra folkskollärares såväl
kompetens som goda vilja, ty det är klart, att en undermålig folkskollärare,
som icke har intresse för sitt ämne, givetvis mycket lättare och
på mycket kortare tid kan hasta igenom några kapitel ur Jesu bergspredikan,
än han kan lära barnen eller, rättare sagt, med dem gå igenom
lilla katekesen. Men jäg tror nu för min del, att det större antalet av

Onsdagen den 25 maj f. in.

71 Kr 38.

våra folkskollärare äro så intresserade, att de komma att använda Om tru/e..-mycket längre tid på Jesu bergspredikan an de skulle ha anvant pa z,is^ingcn ,
Luthers lilla katekes. folkskolorna.

Så kommer det andra skälet till överstyrelsens avstyrkande, och det (Forts.)
är, att vi ha arbetat så kort tid med den nya organisationen eller det nya
•timantalet. Jag vill då bara be att få erinra om, att här i dag av en folkskoleinspektör
har sagts, att det rent av icke är manga skolor, som arbeta
med två timmars kristendomsundervisning i veckan. De flesta ha
fortfarande tre timmar och komma, enligt vad han yttrade, att behålla
det under denna försökstid, om vi så skola kalla den. Men då vet jag
egentligen icke, huru skolöverstyrelsen tänker sig få fram något resultat
av detta prov, om folkskolorna fortfarande skulle ha kvar sina tre timmars
kristendomsundervisning. Är det blott några få° skolor, som begagna
sig av två timmars undervisning, så äro dessa då försökskaniner,
som skola ge utslag för det hela. Blir det ej kanske ett lite svagt medeltal
vi få fram?

Slutligen ännu en punkt i överstyrelsens yttrande. Överstyrelsen
säger, att motionärerna — ty vi få komma ihåg, att det är motionerna
i andra kammaren, som överstyrelsen yttrar sig om icke skilt på de
olika skolformerna eller på de olika klasserna inom skolformerna. Då
ber jag få påpeka, att reservanterna i andra kammarens utskott och
det var ju reservanterna, som segrade — i sin motivering ha papekat,
att de särskilt tänka på huvudformen av skolan, och på de högre klasserna
i denna, och i sitt uttalande i kammaren underströk särskilt herr
Björkman i Norrköping detta. Och jag vill, för att inte någon skall
säga, att det är ett oviktigt påpekande jag gjort, slå fast, att herr Rydén
själv i sitt tal yttrade, om jag minns rätt, ungefär så här: ’ Jag skall för
enkelhetens skull säga, att jag givetvis uppehåller mig, när jag nu talar
om undervisningen, vid den högre skolformen och vid de högre klasserna
där, vilket ju även reservanterna menat.” Något i den vägen yttrade
han. Jag kommer icke riktigt ihåg ordalagen. Då få vi väl vara överens
om, att även reservanterna i andra kammaren närmast ha tänkt pa
de högre klasserna inom folkskolans huvudform. Dessutom ber jag
särskilt få påpeka, att första kammarens utskott absolut har slagit fast
detta i sin motivering och sagt, att man med ett införande av i regel
tre timmars kristendomsundervisning i veckan menar, att ”en dylik revision
synes lämpligen böra givas en omfattning, motsvarande den, som
av skolöverstyrelsen i dess den 31 december 1918 avgivna förslag till
undervisningsplan angivits”.

Således, om den frågan kunna vi tillsvidare säga, att den är alldeles
bragt ur världen.

Ja, sedan komma vi ju till något, som både i andra kammaren och
även här i första kammaren blivit huvudmomentet i debatten. Det är ju
katekesen. Den större delen av debatten saväl här som i andra kammaren
har ju egentligen rört sig om denna. Jag ber då få påpeka, att
första kammarens första tillfälliga utskott icke nämner något om någon

Nr 38. 72

Onsdagen den 25 maj f. m.

Om kristen- lärobok, och att reservanterna i andra kammaren skjuta undan denna
■visningen i fråSa tl!1 den utredning, som förestår. Nu får jag för min del säga, att
folkskoloma.l^-S skulle hålla för mycket troligt, att vi behöva en lärobok i kristendom,
(Forts.) icke så mycket för barnen, men till ledning för de lärare, som kanske
ha sådan läggning, att de ha svårt att meddela en fullgod undervisning
i kristendomsämnet utan lärobok. Sa bär det i dag från så många håll
sagts: ja, det kan ju herrarna stå här och säga, att ni inte vill ha katekesen
återinförd, och det tro vi också på, men bland dem, som rösta med
er, som stå på samma sida, är det säkert många, som ha katekesen i
baktanke. Jag ber fa säga, att det är också jag alldeles övertygad om,
men jag vet icke om detta, att på samma sida som jag stå några, som
ha en baktanke, kan få mig att frångå min mening. Jag ber i detta sammanhang
fa fråga de herrar, som sta pa andra sidan i dag och som gjorde
det även vid en annan frågas behandling — då vi resonerade om psalmboken:
Tro herrarna, att alla de, som röstade tillsammans med er i psalmboksfrågan,
gjorde det av intresse för kyrkan? Tåg är icke övertygad
om det. Men herrarna höllo tillgodo med deras röster i alla fall, när vi
voterade.

Som jag från början framhöll, är den andra frågan, som man måste
göra klar för sig: Är det önskvärt att vi få tretimmarsundervisningen
genomförd? Behöves det? Då ber jag få erinra om, vad jag nyss
nämnde, att överstyrelsen ursprungligen uttalade sig för tre timmar,
fastän man sedan, med en artig bugning för statsrådet, lämnade denna
mening och väl fortfarande anser sig höra stå kvar på den ståndpunkt,
man i följd därav intagit. Men det är icke blott överstyrelsen, som först
varit av den meningen, utan det är även en mängd lärare, för att nu
icke nämna alla andra ute i landet, som äro intresserade för denna fråga,
som önska tre timmar. En föregående ärad talare, herr San degån 1, kom
att säga, att vi ändå borde böja oss för auktoriteterna, eller vad han
kallade dem för, sakkunskapen, med ett ord. Jag ber då få påpeka,
att här står i överstyrelsens yttrande, att ”överstyrelsen jämlikt Kungl.
Maj :ts föreskrift infordrat yttranden i ärendet från samtliga statens folkskolinspektörer,
domkapitlen och Stockholms stads konsistorium, ämneskonferenserna
i kristendomskunskap vid statens folkskoleseminarier
och vederbörande lärare vid småskoleseminarierna”.

Det är väl dessa, som herr Sandegård särskilt menar. Jag har fått
en uppgift i dag, som jag verkligen icke är i tillfälle att kontrollera, men
då den lämnades av en synnerligen pålitlig person, vågar jag
här använda den. Är det någon här, som kan bevisa, att den icke skulle
vara riktig, skall jag genast taga tillbaka. Alltnog, jag har fått den
uppgiften, att dessa myndigheter delvis äro hörda, och att majoriteten
av dem har uttalat sig för tre timmar i de högre klasserna av folkskolan.

Ja, det hela bottnar väl i alla fall ytterst i vilket värde vi anse kristendomsundervisningen
eller religionsundervisningen har. Det är väl
där tyngdpunkten ligger, ty anse vi, att den har ett mycket högt värde,
måste vi givetvis gärna vilja ge den en mera framskjuten plats, även om

Onsdagen den 25 maj f. in.

Nr 38.

det skulle ske på bekostnad av någon undervisningstimme för något an-Omkristennat
ämne. Men om vi däremot skulle anse den vara av mycket ringa domsundcivärde
■—■ vilket jag är övertygad om att ingen av mina motståndare här folkskolorna
i dag gör — då skulle vi önska sätta ner tiden icke blott till två utan (Forts.)
till en timme i veckan. Men, som sagt, jag upprepar, att jag är övertygad
om, att ingen av mina motståndare anser den ha ett lågt värde.

Frågan är bara: hur högt sätta vi den i förhållande till andra ämnen?

Vi ha givetvis i fråga om religionen ganska skilda åsikter, men jag vågar
påstå, att vi dock försöka att respektera varandras åsikter så mycket
som möjligt, och jag vill bestämt varna för vad herr Sandegård och,
förvånande nog, även herr Almkvist, tror jag, voro inne på, att det göres
politik av denna fråga. Jag vill bestämt säga ifrån här och ha antecknat
till protokollet, att jag icke anser detta vara eu partifråga, även om där
bli flera eller färre av det ena eller andra partiet, som gå för eller emot
utskottet. Det får icke och kan icke betraktas, och jag vill icke betrakta
det som en partifråga. Vi äro ju alla överens om vad denna religionsundervisning,
denna kristendomsundervisning, skall tjäna till, nämligen
att försöka bibringa barnen de högsta moraliska och sedliga begrepp.

Och jag vågar fråga: finnes det någonting som kan göra detta i så hög
grad som religionsundervisningen? Här har av ett par föregående talare
påpekats, att där är så mycket annat i undervisningen, som bibringar
barnen samma idéer, så att säga, samma upphöjda uppfattning av livet.

Och det är jag den förste att erkänna. Men jag vill säga, att då är det
så, därför att de ämnena eller de bilder, som läraren i dessa ämnen rullar
upp, just göra barnen religiöst stämda. Jag är fullkomligt enig med
dem av de föregående talarna, som ha sagt, att man kan bli synnerligen
religiöst och varmt stämd inför en historisk berättelse, inför ett naturfenomen.
Ja, jag tror, att varenda en utav oss, icke bara barnen, utan
även vi äldre, mer än en gång i vårt liv känt oss högtidligt stämda, antingen
det varit inför ett naturfenomen eller inför en väns dödsbädd eller
något annat. Och jag vågar säga, att i en dylik stund har också den
fullkomligt irreligiöse känt sig religiöst stämd. Men jag vågar bestrida,
att kunskaper i andra ämnen än religion kunna ge människan den varma
känsla, som religionen kan ge. Kunskaper i andra ämnen göra ofta människan
kall.

Det gjordes ett påpekande här i dag av någon ärad talare —- jag
minns inte vem — ”att den där religionsundervisningen dock faktiskt icke
visat något gott resultat. Den har icke lyckats i att uppfostra människorna.
” Ja, skola vi så att säga känna oss mindre böjda för det, som
har misslyckats i sina strävanden, så tror jag det är mycket, som vi få
kassera. Då den ärade talaren yttrade detta, rann det mig i minnet en
fullkomligt sann händelse vid Hesselby lungsotssanatorium. Där fanns
det en gammal båtsman, mycket religiös, som legat där och varit mycket
illa sjuk men som -blev frisk och reste därifrån. När han gick omkring
och skulle säga adjö, kom han till två män, som stodo ensamma, och han
sade: ”Adjö, mina herrar! Gud välsigne er!” Och då fick han det

Nr 38. 74

Onsdagen den 25 maj f. in.

domsunder-svaret, som jag är övertygad om att ingen i denna kammare skulle förvisningeni
svara: ”Säg inte så, ty vi äro socialdemokrater!” Och gubben svarade
folkskolorna.ganska. kvickt: ”Det vet jag, och det är ju mycket duktigt och bra, men
(Forts.) tycks inte ha hindrat herrarna från att komma hit, och det lär inte
komma att hjälpa er att komma härifrån heller.”

Jag menar, att vi få inte kassera någonting, därför att det ej lyckats.
Människorna äro nu en gång sådana, att jag misstänker, att det skall
mycket till, innan de bli goda.

Det fälldes också ett yttrande i dag strax i början av debatten, som
jag kände igen från psalmboksdebatten, fastän jag nu råkade befinna
mig på den andra sidan. Det var en ärad talare, som sade, att det är
riksdagen ovärdigt att uttala sig i denna fråga och icke överlämna
saken till Kungl. Maj :t. Jag minns en annan ärad talare, som talade
för gamla psalmboken eller för utskottsreservanterna den gången, en
talare, som väl kommer upp senare i dag. Jag hoppas då han upprepar
det yttrande han då fällde, ty det var han, som gendrev det nyss citerade
yttrandet förra gången, i det han sade, att det icke vore riksdagen ovärdigt
att uttala sig i ett ärende, som berörde hela Sveriges folk.

Jag skall inte upptaga tiden vidare. Jag vill bara säga, att då vi i
dag yrka bifall till utskottets förslag, är det inte för ett utskotts seger
vi tala, utan vi föra talan för hela den massa av Sveriges folk, som
står undrande och som med spänning avvaktar, vilket beslut kammaren
skall fatta här i dag, alla dem, som i ett bifall av första kammaren till
utskottets förslag skulle se någonting annat och mer än blott en liten
ändring i en skolfråga, som däri skulle se en uppmuntran för den tanken,
att statsmakterna dock sätta de ideella värdena långt högre än de materiella.
Vi böra väl kunna mötas i dag, tycker jag ändå, icke för
att söka återinföra något katekesplugg, icke för att försöka påtvinga
barnen något utanrabblande av för dem oförståeliga dogmer, utan för
att ge dem ökad tid till att begrunda de finaste tankar och finaste bilder,
som dock någonsin ha uttalats eller stått att läsa i skrift eller tryck.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Modig: Herr talman, mina herrar! Jag besvärar inte

kammaren ofta, men i dag känner jag ett behov att få uttala min ståndpunkt
i den föreliggande frågan och få detta antecknat till dagens protokoll.
Jag skall emellertid fatta mig mycket kort.

Den stora begränsning av timantalet för kristendomsundervisningen,
som skett genom denna undervisnings omläggning, har väckt verklig
oro och bekymmer över hela vårt land. När man rör sig på ett område
som detta, där skilda uppfattningar bryta sig mot varandra, så
hade man enligt min åsikt bort framgå mera varsamt än som skett.
Begränsningen av timantalet har gått längre än vad både kommittén och
skolöverstyrelsen ansett rådligt. Inom den begränsade tid, som nu givits
ämnet, är det icke möjligt, så vitt jag förstår, att kursen kan hinna
genomgås.

Onsdagen den 25 maj f. m.

Nr 3*.

Det har sagts, att en fruktbärande undervisning kan givas även med Om k rist eu -den begränsade tiden, ”om läraren i synnerhet är besjälad av kristen- domsunderdomens
grundsanningar”. Ja, men vilka garantier har man för folkskolorna
detta intresse allmänt förefinnes inom lärarkåren? Om kyrkomötet (Forts.)
någon gång skall vara en auktoritet att fästa sig vid, så borde det väl
vara i en fråga som den nu föreliggande, och här har detta med stor
kraft förklarat tiden för knapp för ett bibringande av till och med ett

minimum av kristendomskunskap.

•

Det är ju sant, att många ämnen trängas inom skolan, men här skapades
det icke full rättvisa, synes det mig, genom att så kraftigt som
skett beskära tiden för ett av skolans allra viktigaste ämnen. Att pruta
av en timme i veckan på kristendomsundervisningen för att i stället erhålla,
såsom herr Rydén framhöll under sitt anförande i andra kammaren,
en timmes rättskrivning mera i veckan, det förefaller mig icke kunna
försvaras, även om man, som jag gör, ställer detta ämne mycket högt
och anser, att allt bör göras för att barnen må vinna synnerlig förkovran
även häri. Enligt min merling hade det varit riktigare, om man i
undervisningsplanen först upptagit de av överstyrelsen år 1919 föreslagna
tre timmarna för kristendomsundervisningen för att därefter se, om
erfarenheten gåve vid handen, att tiden kunde ytterligare begränsas.

Med erkännande av det goda i den nya kristendomsundervisningsplanen,
som verkligen finnes där, kunde man dock icke komma ifrån den uppfattningen,
att tiden för kristendomsundervisningen nu vore så knappt
tilltagen, att man hade störa skäl att frukta, att barnen icke få tillräcklig
behållning av denna undervisning.

Då jag emellertid aldrig varit någon vän av katekesplugget, den
själsdödande utanläsningen, är det med sann tillfredsställelse jag sett,
att en ändring härutinnan blivit gjord. Det har varit en ren plåga för
barnen i alla tider, detta mekaniska upprabblande av katekesstyckena,
under det att det största antalet barn icke haft en aning om vad de läst
eller kunnat fatta vad det varit fråga om. Ofta har detta odrägliga katekesplugg
också medfört hos barnen en stor olust, ja, en verklig leda
för kristendomen.

Men trots detta står jag dock ganska frågande, om vi icke i fortsättningen
behöva en lärobok i kristendom, huvudsakligen för lärarna i och
för den undervisning de skola bibringa barnen, då helt säkert icke alla
lärare stå så intresserade för kristendomens djupa sanningar, som de
borde göra. Undervisningen i detta ämne är naturligtvis mycket beroende
på lärarens personlighet och i vilket förhållande han själv står
till kristendomen. Utan en lärobok här skulle det dock, från min synpunkt
sett, vara omöjligt till och med för varmt religiösa lärare att
kunna klara sig, och nog skulle saknaden av en sådan lärobok komma
att medföra stora svårigheter att kunna lämna barnen den i den nya
undervisningsplanen föreskrivna sammanfattningen av den kristna
tros- och sedeläran. Det troliga är, att de erfarenheter, som man kom -

Nr 38. 76

Onsdagen den 25 maj f. m.

Om kristen- mer att skörda under de tre övergångsåren, med säkerhet också komma
aomsunder- visa, att man vid undervisningen icke kan reda sig utan lärobok.
folkskolorna Men huvudfrågan är ju nu begränsningen av undervisningstiden
(Forts.) till endast två timmar i veckan, vilken fråga väckt allmän opposition
över hela landet, och jag har den övertygelsen, att om i denna fråga
folkomröstning skulle ske, skulle denna folkomröstning med stor majoritet
utfalla till förmån för ökning med en timmes undervisning från
två till tre timmar i veckan.

Lika säkert är ock, att den opinion mot kristendomsundervisningens
avskaffande, som nu blåser fram över landet, icke kommer att
lägga sig. Man kan ej avstå från att hävda, att våra barn måtte få eu
fullt tillfredsställande kristendomskunskap. Det gäller nu för alla dem,
scm intressera sig härför och som önska, att kristendomsundervisning i
fortsättningen på ett levande sätt må bibringas vårt uppväxande släkte,
ja, hela vårt folk, att säga ifrån och söka bevara det goda, som vi hava.
Det förefaller mig mycket underligt, om det kan finnas någon, som har
verkligt intresse för religionen, som kan godkänna en så våldsam nedprutning
i timantalet som från fyra timmar till jämnt hälften, nämligen
till två timmar i veckan.

Jag hoppas, att första kammaren här i dag skall ställa sig på samma
ståndpunkt, som medkammaren förut intagit, och att det klart skall ges
tillkänna, att kristendomsundervisningens undanskjutande från en hedersplats
på skolschemat till en av de minst gynnade är en sak, som icke
kan godkännas. Jag ställer mig för min del odelat på den sidan, som
yrkar på tretimmarskravet såsom minimum, och här ha vi i detta krav
bland många andra den stora mängden av kristligt intresserade i landet,
så väl fri- som statskyrkliga, bakom oss. Kristendomsundervisningen
i våra folkskolor har varit till utomordentlig välsignelse för generationer
av vårt släkte och kan i en framtid bliva till ännu större gagn,
om vi blott vaka över dess stora betydelse och gärda om denna undervisning.

Herr talman! Med dessa få ord beder jag att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Under överläggningen hade herr talmannen uppstått och avlägsnat
sig, varefter ledningen av kammarens förhandlingar övertagits av herr
andre vice talmannen, vilken nu hemställde, att då tiden vore tämligen
långt framskriden och många talare funnos anmälda, kammaren ville
besluta att till aftonsammanträdet uppskjuta den fortsatta överläggningen
rörande det föreliggande utlåtandet.

Denna hemställan bifölls.

Upplästes följande inkomna läkarintyg:

Ledamoten av riksdagens första kammare, f. skeppsredaren, gods -

Onsdagen den 25 maj f. m.

77 Sr 38.

ägaren Johan Ingmansson på Stensnäs, som är under min behandling
f. n., lider av följderna av ett svårare olycksfall (Luxatio axill. dextra)
samt symptom av cardioscleros och bör tillfölje härav med nödvändighet
avhålla sig från allt deltagande i riksdagsarbetet fortfarande från
och med denna dag till och med medio av nästa månad, vilket på begäran
meddelas såsom intyg och bestyrkes på heder och samvete.

Karlskrona den 21 maj 1921.

Christer Nilsson.

Leg. läk., förste provinsialläkare i Blekinge.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag:
dels till riksdagens skrivelse, nr 227, till Konungen, angående utseende
av sex ledamöter och sex suppleanter i den uti 33 § av förordningen
den 28 maj 1920 omförmälda uppskattningsövernämnd;
dels ock till riksdagens förordnanden:

nr 228, för sex ledamöter i den uti 33 § av förordningen den 28
maj 1920 omförmälda uppskattningsövernämnd; och

nr 229, för sex suppleanter i den uti 33 § av förordningen den 28''
maj 1920 omförmälda uppskattningsövernämnd.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 230, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående förhöjning
av vissa av statsmedel utgående understöd;

nr 231, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 254 a § i lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse;
samt

nr 232, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till
kungörelse med bestämmelser för vissa tjänstemän vid statsdepartement
och andra till den civila statsförvaltningen hörande verk i fråga om rätt
till pension m. m.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelse
nr 233, till Konungen, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående anvisande av medel till hjälpverksamhet bland förut i Ryssland
bosatta svenska undersåtar, vilka genom världskriget kommit i nödläge.

Upplästes och godkändes ett uppsatt förslag till skrivelse till Ko -

Nr S8. 78

Onsdagen den 25 maj f. in.

''T

nungen med anmälan att innan nästa lagtima riksdag ledigheter inom
kammaren uppkomme efter samtliga dess ledamöter.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets memorial och utlåtanden:

nr 136, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut angående verkställande
av utredning rörande en statsbana från Matarengi till Pajala
kyrkoby;

nr 137; i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående anslag
till driftskostnader för en statens vårdanstalt å Venngarn för alkoholister
samt om anordnande av en dylik anstalt å Ventholms kungsgård
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 138, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående anställande
av en statens tryckerisakkunnig;

nr 139, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till
förordning angående understöd av skatteutjämningsmedel åt synnerligt
skattetyngda landskommuner; och

nr 140, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående anslag
till riksförsäkringsanstalten samt i anledning av vissa av Kungl. Maj d
i statsverkspropositionen och i propositionen om tilläggsstat för år 1921
gjorda framställningar angående anslag till sagda ämbetsverk; samt
bankoutskottets utlåtanden:

nr 51, i anledning av väckt motion om, inrättande i visst syfte av
ett riksbanksråd; och

nr 53, i anledning av väckta motioner om åvägabringande av utredning
och förslag rörande en reform av jordbrukets kreditväsen.

Justerades protokollsutdrag för detta sammanträde, varefter kammaren
åtskildes kl. 4,27 e. m.

In fidem

A. v. Krusen stjerna.

Onsdagen den 25 maj e. m.

79 Sr 38.

Onsdagen den 25 maj e. m.

Kammaren sammanträdde kl. 8 e. m.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets memorial nr 42, angående fullbordad granskning
av de i statsrådet förda protokoll; och

första lagutskottets utlåtande nr 41, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag med vissa ändrade bestämmelser mot
oskälig hyresstegring m. m. ävensom i ämnet väckta moioner.

Fortsattes överläggningen om första kammarens första tillfälliga ut -Om kristenskotts
utlåtande nr 20, i anledning av väckta motioner om skrivelse till domsundcrKungl.
Maj :t i fråga om kristendomsundervisningen i folkskolorna. folkskolorna.

(Forts.)

Herr Enhörning: Herr greve och talman! Kristendoms undervisningen,

som förr stått främst på skolans läroplan, tillmättes 1
f jol ett timantal, som man i allmänhet anslår åt mindre viktiga övningsämnen.
Och ej nog med det — läroböckerna slopades -— kristendomen
skulle hädanefter tolkas endast av lärarne, vilken undervisning säkerligen
på många håll kommer att bliva tämligen tunn och ytlig och helt
säkert icke bibringa barnen den kännedom i vår kristliga lära, som för
dem torde vara nödvändig för deras vandring här på jorden.

Liksom alla, utom möjligen språkgenien, ha svårt att inhämta språk
utan att lära grammatiken, så torde även barnens insikt i kristendomen
bli mycket ytlig och svag, sedan man tagit ifrån dem den stomme,
som läroböckerna utgjorde för inhämtandet av den kristliga trosuppfattningen.
Varje religion strävar efter att meddela sina bekännare sina
bärande grundtankar. Även om desså mången gång för barnasinnet
kunna te sig svårfattliga, finnas de dock kvar i medvetandet och växa
till klarhet med de mognare åren.

Det är glädjande, att båda kamrarnas utskott såväl som andra kammaren
tillstyrkt ett ökat timantal för kristendomsundervisningen, och jag
hoppas varmt, att första kammaren kommer att biträda denna uppfattning,
men jag beklagar, att man bortsett från spörsmålet om återinförandet
av gemensam lärobok i kristendom i skolorna, ty endast under
den förutsättningen, att undervisningen åtföljes av rationell läxläsning,
kan man hoppas på något resultat — i synnerhet som även tre timmar

?ir 88. So

Onsdagen den 25 maj e. m.

Om kristen- kunna anses vara för knappt tillmätt tid åt detta, för människans rättsdomsunder-
uppfattning grundläggande ämne. Jag tänker även, att våra pedagoger
visningen i allt mer och mer börja taga avstånd från den uppfattningen, att läxfolkskoloma.
yåsningen är av ondo. Skolan kan ej vara en filosofisk anstalt, där
(Forts.) |3arnen sk0ia resonemangsvis tränga till sanningen. Barnets största förmåga
ligger i dess receptivitet för fakta, men allt för mycket diskuterande
förvirrar det och ger föga resultat för framtiden. Över alla pedagogiska
teorier står dock den satsen, att barnens ambitionskänsla
skall väckas och deras arbetshåg uppmuntras. De flesta av våra skolor
likna nu palats, och därinom finnes all modern och sinnrik undervisningsmateriel.
Men jag frågar: har resultatet tillnärmelsevis motsvara!
alla uppoffringar? Vad hjälper en snabbt förflyktigad kunskap om företeelserna!
Det är av karaktärens daning, som barnets framtid beror.

Jag tror ej, att någon här skall kunna förneka sanningen av vad
jag nu sagt. Och med anledning av det sagda yrkar jag på trenne timmars
kristendomsundervisning i våra skolor samt vill dessutom uttala
önskvärdheten av att en gemensam lärobok i kristendomskunskap med
det snaraste återinföres.

Herr Kl ef beck: Herr talman! Jag skall ju helt naturligt ej

understå mig att hålla det anförande, som jag tänkte, när jag omedelbart
vid debattens början antecknade mig. Jag förstår ju, att även om detta
ämne berör våra viktigaste frågor, kan ju kammaren vara trött, och jag
skall därför försöka inskränka mig till det minsta möjliga.

Utskottets ärade ordförande började med att vilja slå fast, att det
här icke gällde någon strid om undervisningsplanens innehåll, utan blott
om kristendomsundervisningen skulle få sina två eller tre timmar i veckan.
Gent emot detta har gjorts gällande, att på grund av motionernas
innehåll frågan också rör sig om katekesens vara eller icke vara. Utskottets
ordförande säger då, att det dock icke är upptaget i utskottets
yttrande. Men jag frågar då bara: om kammaren skulle biträda andra
kammarens beslut och en skrivelse till regeringen avlåta, skulle då icke
denna motiveras ej blott med de få rader, som utskottets eget yttrande
innebär, utan också med motionernas tankar? Är detta fallet, då ha
vi en bön om att katekesen måtte få bevaras såsom undervisningsämne.
Jag utgår sålunda från detta.

Det har nu såsom det förnämsta skälet för bifall till utskottets hemställan
talats om den starka oro, som gjort sig kännbar inom vårt land
med hänsyn till det nu föreliggande spörsmålet. Herr K. J. Ekman
säger t. ex.: den oron finnes, och den låter ej stilla sig, ty det är fråga
om att vi skola berövas de livsvärden, som finnas i vår kristna tro. -—
Ja, jag känner också till den oro, som gjort sig gällande i vida kretsar
bland vårt folk, och jag har, när det var tal om referendum, förklarat,
att jag anser mig pliktig att i viss mån taga hänsyn till en sålunda uttalad
folkmening. Men om jag frågar mig: hur har denna folkmening
uppkommit; hur har problemställningen gjorts för dessa, som skulle

Onsdagen den 25 maj e. m.

81 >''r 38.

taga ståndpunkt till frågan? så får jag säga, att min respekt för dennaO/nkristen
folkmening betydligt försvagas. Det har framställts för hederligt, fromt
folk, att det nu skulle vara fråga om att taga bort kristendomsundervis-y0/^f^(,/'')r(
ningen för svenska folket, avkristna landet och mera sådant. Då är (Forts.)
det icke underligt, att var och eu, för vilken kristendomen blivit det
högsta av allt, reagerar. Jag läste helt nyligen en liten uppsats i en
kristlig tidskrift, vari en för övrigt mycket begåvad präst ej aktar för
rov att till Sveriges kyrkofolk, det fromma kyrkofolket, ställa den maningen,
att nu gällde det att bedja, ty det var fråga om att taga bort
kristendomsundervisningen för folket. Vi skulle bedja, att första kammarens
hjärtan skulle röras. När problemställningen göres på detta
fruktansvärt snedvridna och missvisande sätt, menar jag, att man icke
har något starkare skäl att taga hänsyn till denna stämning. Gå i stället
ut i bygderna och säg, såsom sanningen är, hur det verkligen förhåller
sig med den nya undervisningsplanen! Då fruktar jag icke folkets dom.

Säg dem — och läs och följ med i undervisningsplanen, om jag anför
oriktigt — säg dem, att undervisningsplanen vill lära barnen, hur under
gamla testamentets tid det har beretts väg genom stora profeter och
övriga Herrens tjänare för den kommande frälsaren och mästaren! Säg
dem, att denne mästares liv och hans person är något, som enligt den nya
undervisningsplanen skall vara medelpunkten för hela undervisningen!

Säg dem, att denna framställning sedan skall följas av en framställning
om hur under den kristna kyrkans historia kristligt liv och kristlig anda
blivit en makt i människors hjärtan och danat stora och ädla män och
kvinnor! Säg dem, att det är detta, som är den nya undervisningsplanens
syfte och som skall meddelas våra barn, visserligen på bekostnad
av lilla katekesen, men att det i varje fall är ordet om Kristus, som först
och sist denna undervisningsplan innehåller! Fråga dem sedan: vill
ni ha denna undervisning för vårt svenska folk feber den gamla katekesen
som det uteslutande eller huvudsakliga, som skall inpräglas i barnens
hjärtan? — Jag är då ej rädd för folkets dom, åtminstone icke det
kristna folkets.

Det förvånar mig också, när jag hör vissa ärade representanter för
denna kammare här yttra sig. Må det förlåtas mig, om jag säger, att
jag fått det intrycket, att t. o. m. en del av dessa icke visste riktigt vad
de talade om. Jag tyckte i stället, att från deras utgångspunkter skulle
de på det allra livligaste sätt velat instämma i önskemålet om denna
nya undervisningsplans utförande i det praktiska livet. Vad sade t. ex.
herr Johansson i Tväråselet? Jo, han frågade, hur mycket av tron
på Gud skall bli kvar, om katekesen komme bort. Han sade, att vi
ej skulle undervisa längre om vad Gud säger i ordet. Han sade: barnen
ha lättare att tro bibeln. Och vad kom han till för slutsats från
alla dessa vittnesbörd om trons makt och bibelns makt? Jo, att vi skulle
låta den nya undervisningsplanen fara och återgå till katekesen. Vem
är det, som mötte människors barn här på jorden med inbjudningen att
komma till honom, tro på honom och få kraft och liv genom honom!

Första kammarens protokoll 1921. Nr 38.

Jfr 38. 8.2

Onsdagen den 25 maj e, m.

Om kristen- Det var Kristus Jesus, som skall vara medelpunkten i undervisningen
dom sund er- efter den nya läroplanen. Friherre Barnekow talade om hur det råder
folkskolorna en strävan att sätta de materiella värdena framför de ideella. Han talade
(Forts.) om hur vi borde göra tvärtom, och hur de finaste tankar och bilder
möta oss i Jesu förkunnelse o. s. v. Ja, just denna Jesu förkunnelse är
det som införts i den nya undervisningsplanen på bekostnad av stickor
och strå, som jag måste kalla katekesen i jämförelse med Jesu egen
förkunnelse. Herr Modig talade under debatten i förmiddags om faran
i att taga från folket hela kristendomsundervisningen. Ja, vad är det
annat än den verkliga kristendomen -— ordet om Kristi liv och gärningar
— som vi i denna undervisningsplan vilja bevara åt våra barn?
Vill man verkligen göra allvar av dessa synpunkter, kan jag icke förstå
annat, än att man med liv och själ skall önska, att denna undervisningsplan
kommer till tillämpning i vår undervisning.

Nu kommer jag till frågan om de två eller tre timmarna. Då får
jag säga — jag skall icke upprepa mycket av vad som är sagt -— att det
är förunderligt vad dessa, som tala om kristendomsundervisningen, om
andliga värden och allt sådant, ha för kvantitativa synpunkter på dessa
förhållanden. Få de två timmars undervisning, är det slut med all kristendom,
men få de tre timmars undervisning, är kristendomen räddad.
Om iag finge göra en tarvlig parallell, skulle jag vilja säga: står en präst
och predikar en halv timme, blir folket avkristnat; håller han på tre
kvarts timme, kommer evangelium in i hjärtana. Denna kvantitativa
synpunkt förstår jag ej alls i fråga om andliga värden. Vad som för
mig är det väsentliga är, att denna nya undervisningsplan, som jag förut
antytt, samlar allt omkring Kristus. Den giver det högsta och bästa, som
finnes, och gent emot detta blir det enligt min mening en oerhört underordnad
synpunkt, om timantalet är två eller tre.

Man säger nu, att det är så klart att det skall vara tre timmar. Det
behöves ingen prövning, det är solklart från början. Ja, men alla skolman
säga, att de behöva pröva saken, innan de kunna bilda sig en uppfattning
därom. Jag vill bara påpeka en enda sak. Om det gällde att
bevara den gamla katekesen, kunde jag säga, att det icke behövdes någon
prövning, ty att det ej går att plugga igenom den på två timmar i
veckan, är självklart. Men då nu alltsammans är lagt på helt annat sätt,
då det är en genomgående historisk betraktelse, som går igen i hela
planen, ter det sig helt annorlunda. Ty historiska, levande bilder ur
livet ha barnen mycket lättare att tillägna sig än abstrakta, för dem obegripliga
lärosatser, som måste pluggas och nötas in om och om igen.
Det behöves sålunda enligt min mening betydligt mycket mindre tid för
att lära barnen vad denna plan innehåller, än som erfordras för att
lära dem vad den gamla planen innehöll- Det är emellertid möjligt, att
en prövning kan visa, att det behöves tre timmar, och då är man, som
sagt, villig att genast böja sig för utfallet av prövningen.

Sedan vill jag påpeka en sak, som icke nämnts och kanske icke är
så mycket känd, nämligen att det praktiseras ganska mycket kristendoms -

Onsdagen den 25 maj e. m.

83 Nr 38.

undervisning utöver dessa två timmar, ty under modersmålstimmarna O w. kristcnt.
ex., då läsning skall förekomma i litteratur, är det ej ovanligt i de domsiMderhögre
klasserna, att en timme av denna läsning användes till läsning ^folkskolorna
kyrkohistoria bilder. Det beror så mycket på lärarens intresse för (Forts.)
ämnet. Det är vidare en sak, som vi aldrig fått svar på, så många gånger
än den frågan framställts: varför är denna plan ödeläggande för undervisningen
i folkskolan för att den blott omfattar två timmar i veckan,
när det icke är förenat med några vådor att hava samma timantal anslaget
i läroverken? Så vitt jag vet, restes ingen storm alls, när undervisningsplanen
för läroverken genomfördes. Men då var det ingen socialdemokrat,
som var ecklesiastikminister, och icke heller var det fråga
om att taga bort lilla katekesen från undervisningen. Alltså två timmar
utan katekes är ödeläggande för kristendomsundervisningen, samma två
timmar, men med katekes, går för sig utan våda.

En sak har också mycket förvånat mig, och det är, hur det kan vara
möjligt för våra vänner bland de frikyrkliga, att de så enigt slutit upp
gent emot den nya undervisningsplanen. Deras store lärofader P. P.
Waldenström hade ju till grundläggande lärosats i allt vad han lärde:
så står det skrivet. Hans stora kamp i försoningsfrågan baserades från
början till slut på vad som stod skrivet i bibeln. Men nu, då det är
fråga om att gå ifrån dogmatiken, även i Luthers vördnadsvärda form,
till bibeln och se vad som är skrivet, och bjuda barnen Vad som är skrivet,
då gå hans anhängare från sin lärofader. Det är dock underligt,
att då han, så vitt jag vet, gång efter annan gjorde gällande, att inom
hans samfund det icke fick förekomma någon annan bekännelse än nya
testamentets, hans efterföljare vilja maka undan nya: testamentet för att
i stället haka fast vid bekännelsen ■— låt vara den förtjänstfulla Lutherska
lilla katekesen.

Härefter skall jag bara säga ett litet slutord. Ni minnas allesamman,
att det för några år sedan förekom en ganska stark agitation för
att få bort kristendomsundervisningen ur folkskolan och i bästa fall få
den ersatt med en undervisning i religionshistoria. Det kravet fick
styrka på grund av de erfarenheter, som gjorts i barnens hem ifrån den
dåvarande undervisningen i lilla och stora katekesen. Föräldrarna sågo,
att allt detta icke berörde deras barn, åtminstone icke på det sätt, som
lände dem till välsignelse. Det nya kravet växte starkt. Nu ha vi, tror
jag, brutit udden av hela den strömningen. Nu ha vi blivit förda fram
till testamentet, till Kristus, och för hans stora gestalt böja sig även
dessa, som förut så starkt opponerat sig. Det är hans mäktiga personlighet,
som — det känna vi litet var — det måste vara till välsignelse
för barnen att få möta i undervisningen. Skola vi nu mota bort testamentet,
skola" vi föra upp katekesen i högsätet igen, då få ni kanske
bereda er på att det gamla ropet: ”bort med kristendomsundervisningen
!” vaknar igen och höres igen. Men då skola nr icke klaga över
tidens ondska utan slå er för ert eget bröst. Ty taga ni bort den levande
källan och det levande brödet för de små och giva dem hö och

Nr «8. 84

Onsdagen den 25 maj e. m.

Om kristen- halm, även om det blir i Luthers vördnadsvärda form, säger jag än en
domsunder- gång, att då kommer domen att gå ut över er, när stormen väckes mot all
folkskolorna kristendomsundervisning. Det var en gång några mödrar, som ville
T° (Forts.)”0 fora fram sina barn till den store mästaren. Då kommo lärjungarna och
ville hindra dem att föra fram barnen. Men mästaren sade: ”låten barnen
komma till mig, och förmenen dem icke, ty dem hörer himmelriket
till!”

Då jag, herr talman, är livligt övertygad om att den undervisningsplan,
vi fått, skall tjäna till att bereda våra barn den största välsignelse
av kristendomsundervisningen, som man kan bjuda dem, yrkar jag avslag
på utskottets hemställan och bifall till reservationen.

Herr Bergqvist: Herr talman, mina herrar! Under de långa

debatter, som vid denna riksdag hållits såväl i andra kammaren som i
första beträffande kristendomsundervisningen i våra folkskolor, är det
två saker, som jag konstaterat, vilka båda mycket glädja mig. Den ena
är den allmänna vördnad för kristendomen, som kommit till uttryck
från alla talares sida, de må nu ha i sina yrkanden slutit sig till den ena
eller andra meningen. Man har märkt, att det hos alla har funnits en
levande uppfattning om kristendomens stora värde som uppfostrande
faktor för vårt folk. Jag kan ej underlåta att giva uttryck åt den oförställda
tillfredsställelse och glädje, jag för min personliga del känner
över detta, och jag ber. att även till de talare, som intagit en annan ståndpunkt
än den jag i denna fråga intager beträffande tiden för kristendomsundervisningen,
få uttala ett tack för att de i allt fall velat giva
uttryck åt sin uppfattning om kristendomens stora och bestående värde.
Och vidare — den andra saken, beträffande vilken jag också konstaterat,
att full enighet kommit till synes mellan alla talare, är att man
är villig att erkänna de många förtjänsterna i den nya undervisnings -planen, och detta även, där det gäller själva kristendomsämnet.

Den näst föregående talaren har givit starka uttryck åt sin förhoppning
och önskan, att demia undervisningsplan må komma till tilllämpning
i våra skolor. Ja, jag ber att få helt och hållet instämma i
vad han därvidlag sagt, och så vitt jag kan förstå, har icke heller någon
som helst verklig opposition häremot rests vare sig i andra kammaren
eller här. Det är ju givet, att man måste betrakta det som en förtjänst,
att barnen vid undervisningen ledas till själva urkunden eller källan, som
är bibeln. Det skall icke vara en medelbar bekantskap med uppenbarelsen
i vår religiösa urkund, utan det skall vara ett omedelbart införande
i denna. Man har — det vill jag medgiva ■— ofta gått omvägar, då
det gällt att göra ungdomen förtrogen med gudsuppenbarelsen och Jesu
Kristi gestalt. Att man nu går direkt till bibeln, att man där söker föra
barnen in i gudsrikets tankar och ställa dem inför Kristusgestalten ansikte
mot ansikte — skulle icke det vara något, som alla, vilka ha sinne
för kristendomen, erkänna som något gott? Det göra vi visserligen, och
alltså behöver ej någon meningsskiljaktighet komma till uttryck på denna

Onsdagen den 25 maj e. in.

85 Jfr 3».

punkt. Men vad det nu närmast gäller är själva tiden för denna under-O”! kristenvisning,
den tid, som blivit tillmätt därför i den nya undervisningsplanen. ömsande--I detta avseende har man trott sig finna, att det skett en alltför starkf^jhskoiorna
begränsning, då från de fyra eller fem timmar, som förut anslagits till'' (Forts.)
detta viktiga ämne, tiden nedsatts till i regel endast två timmar i veckan.

Detta är ju onekligen ett mycket stort steg, och det är icke så underligt,
att det väckt oro bland folket. Jag för min del är övertygad om
att man gått för långt i. beskäringen av tiden för kristendomsundervisningen.
Två timmar i veckan är utan tvivel eu alltför knappt tillmätt
tid, om man betänker, huru vidlyftigt lärostoffet i själva verket är. Att
man gått från katekesen direkt till bibeln, tror jag ej innebär, att man
kan begränsa tiden så skarpt, som skett. Skall man verkligen kunna
göra barnen förtrogna med en bok sådan som ”böckernas bok” med sitt
rika innehåll, omspännande årtusendens religiösa Utveckling, tror jag,
man får taga något mer tid, än vad som finnes medgivet uti denna undervisningsplan.
Om katekesen må man diskutera. Jag har undervisat
i katekesen på tre olika språk, och jag har haft tillfälle att lära känna
både dess brister och dess förtjänster. Jag har alltid haft en känsla av
att uppställningen i Luthers lilla katekes icke är pedagogisk, och därför
har det mången gång varit svårt att strikte kunna följa gången i densamma.
Men det finnes i Luthers lilla katekes sanningar och lärdomar,
som ha bestående värde och som icke få förbigås i någon kristendomsundervisning.
Emellertid lämnar jag katekesfrågan därhän, ty det är
icke därom det nu närmast rör sig. Men jag vill uttala en varm anslutning
till det önskemål, som från många håll gjorts, nämligen, att vi
böra få litet mera tid för kristendomskunskaps meddelande i våra skolor.

Jag vill göra det framför allt därför, att barnen icke på ett sådant ämne,
som det här gäller, skola jäktas alltför mycket. De böra få, såsom
friherre Ilamekow så varmt uttryckte det i dag på förmiddagen, tid
att begrunda dessa de finaste tankar och de finaste bilder som finnas.

Jag tror, att det för själva kristendomsämnet och för karaktärens daning
är viktigt, att man beträffande kristendomsämnet icke far alltför hastigt
fram med barnen under deras skoltid.

Det har sagts här från flere talares sida, att de, som yrka på tre
timmar, anlägga en alltför kvantitativ synpunkt på frågan och förbise
den kvalitativa sidan av saken. Det är möjligt, att det ligger någonting
i detta, men när nu undervisningsplanen uppställer och mycket riktigt
uppställer såsom mål för kristendomsundervisningen att bibringa ungdomen
kunskap angående kristendomens uppkomst, innehåll och utveckling,
måste det finnas tid därtill. Varje kunskapsmeddelelse har något
kvantitativt i sig, och om vi se på timplanerna och de schemata, som äro
uppställda i undervisningsplanen såsom exempel, så visst har man sökt
tillgodose den kvantitativa synpunkten för alla övriga undervisningsämnen.
Varför skulle man då icke tillgodose denna synpunkt även beträffande
kristendomsämnet? Man skall icke överskatta den kvantitativa
sidan av saken, men icke heller underskatta densamma. När man

Jfr 38. 86

Onsdagen den 25 maj e. m.

Om kristen- talar om det kvalitativa, är jag den förste att förstå den synpunkten, men
damsunder- jag tror> att den sidan av saken rör mera det karaktärsdanande inflysom
kristendomsundervisningen skall ha på ungdomen. Det är
*° (Forts.)”0 visserliga icke det kvantitativa, som är det viktigaste, utan det kvalitativa,
men utan tillräcklig tid vinnes intet kunskapsresultat.

Man har sagt, att det icke kommer an på den tid, som är tillmätt,
utan att det kommer an på den, som leder undervisningen. Om han
är besjälad av kristlig tro och kristligt intresse, så kan han på kortare
tid vinna mer än en annan, som icke har denna tro och detta intresse,
vinner på eu längre tid. Ja, det är så sant som det är sagt. Men man
kan icke bedöma denna sak endast från den synpunkten, utan man måste
på kristendomsämnet, såsom jag förut betonat, lägga ungefär samma
synpunkt som man gör på andra ämnen, t. ex. modersmålet, som är ett
mycket viktigt ämne. Om någon skulle komma och säga så här: ja,
modersmålet är ett mycket viktigt ämne, vi skola icke tänka som så, att
clen kunskap, som meddelas däri, beror på den tid ämnet får, utan det
beror på läraren, så tror jag icke, att någon vill utan vidare godkänna
den grundsatsen. Jag tror icke heller, att någon vill invända något emot
att man tillmäter nödig tid för vårt modersmål. Men detsamma gäller
nog varje annat ämne, där det är fråga om att meddela kunskap, således
även kristendomsämnet. Man får därför icke underskatta betydelsen
av att tillräcklig tid tillmätes för detta ämne.

Nu har det sagts i .början av diskussionen av en talare — jag tror
det var herr Lundberg — att det var någon oklarhet uti utskottets förslag,
ity att det icke skulle ligga riktigt klart vad som menades med att
undervisningstiden skulle i regel vara tre timmar i veckan. Ja, om den
invändningen kunnat göras ifråga om det beslut, som fattats i andra
kammaren, tror jag knappast, att den kan göras ifråga om det beslut,
som vårt första tillfälliga utskott föreslagit kammaren att fatta. Ty det
står uttryckligen uttalat här om den ifrågasatta revisionen: ”En dylik
revision synes lämpligen böra givas en omfattning, motsvarande den,
som av skolöverstyrelsen i dess den 31 december 1918 avgivna förslag
till undervisningsplan angivits och undervisningstiden i kristendom på
folkskolestadiet således i regel utsträckas till tre timmar i veckan.” Därmed
är det klarlagt vad man menar med detta ”i regel”.

Man har också sagt att vi icke skola ”slita sönder” den undervisningsplan,
som nu är fastställd och kommit i bruk. Man menar, att det
skulle vara ett sönderslitande, om man införde tre timmars undervisning
i stället för två. Månne detta ändå icke kan hänföras till vad man
brukar kalla slagord? Ty från samma håll har betonats, att redan nu
tre timmars kristendomsundervisning förekommer i de flesta skolor,
men då har man ju redan i praktiken sönderslitit undervisningsplanen,
för såvitt det kan bli fråga om ett sönderslitande härvidlag. Ett lagfästande
av att undervisningstiden i folkskolorna skall vara tre timmar
i veckan är icke ett sönderslitande i vidsträcktare mån än redan i praktiken
skett.

Onsdagen den 25 maj e. m.

87 >''r 38.

Man har på flera håll sökt lugna dem, som önska utsträckt tid <J»‘ kristcnför
kristendomsämnet, därmed att det redan nu finnes möjlighet att få domsvnderclessa
önskade tre timmar. Ja, det finns det verkligen. Men huru? jo, skolor na

på det sätt, att man i tolkningen hårdrager ett uttryck, som aldrig varit'' (Forts.)
avsett att hårdragas såsom nu sker. Det heter nämligen, att där ”särskilda
förhållanden” sådant föranleda, där kunna mindre avvikelser
från timplanen äga rum. Men ingalunda har det varit författarens av
undervisningsplanen mening, att dessa ”särskilda förhållanden” skulle
bli allmän regel, och vem vet, om det i fortsättningen kan gå för sig
för skolråd, som önska tre timmars undervisning i folkskolorna, att
kunna få det fastställt av vederbörande myndigheter. Är det fråga om
ett allmänt krav, ett allmänt behov, skall det icke hänga på en trång undantagsbestämmelse
i lagen, utan det skall vara helt och klart och fullt
medgivet.

Vidare har det talats mycket om den folkopinion, som kommit till
synes i denna fråga och det har fällts många förklenliga yttranden om
densamma. Det har sagts, att den är konstlad, uppagiterad, politisk
o. $, v. Det är möjligt, att det kan finnas något av allt detta i en eller
annan av de petitioner och uttalanden, som kommit till synes, men jag
bestrider på det bestämdaste, att detta är den bärande grunden för dessa
meningsyttringar hos folket. Jag kan taga ett exempel från mitt eget
stift.

Under förra riksdagen fick jag från allmogebefolkningen uppe i
finnbygden mottaga en skrivelse, däri man begärde, att jag skulle göra
någonting för att de skulle få utsträckt undervisningstid och få behålla
sin katekes i skolorna. Jag sade då, att det var mycket svårt att få någon
ändring i en så nyligen promulgerad lag. Emellertid satte man däruppe
i gång en rörelse, fullkomligt spontant, och på hösten kom en deputation
hit ned till Stockholm från finnbygden med en petition, som
var underskriven av, om jag icke missminner mig, 7,000 personer. Det
låg ingenting konstlat i den meningsyttringen. Vad beträffar de beslut,
som fattats i kyrkor och på möten angående petitioner om utsträckt
undervisningstid, har det sagts, att man läst upp dem för folk, som icke
vetat vad saken gällt. Herr Klefbeck sade till och med, att präster
uppstått och förkunnat för folket: nu är det fråga om att taga bort
kristendomsundervisningen i våra folkskolor. Det kan hända, att i enstaka
fall så skett, men jag vågar påstå, att åtminstone i hela det nordliga
Sverige, som jag känner till, icke något fall förekommit, där man
velat inbilla folket, att det vore fråga om att taga bort kristendomsundervisningen
i våra folkskolor. Men man har sagt, att tiden för densamma
icke är tillräcklig, och det har folket självt sagt. Man har nog haft
reda på vad saken gällt. Det har stått i tidningarna, varom fråga varit,
och man har läst tidningarna och fått kännedom därom. Meningsyttringarna
ha koncentrerat sig på vissa punkter: om tiden för kristendomsundervisningen,
om lärobok, om utanläsning m. m. Dessa bestämda
punkter ha varit klart formulerade, och det har icke varit i blindo, som

>r 38. 88

Onsdagen den 25 maj e. m.

Om kristen- uttalandena gjorts. Jag håller herr Klefbeck räkning för att han något
visningeni litet ber°rde referendum i detta sammanhang. Han kände tydligen, att
folkskolorna.om v* underkänna sådana opinionsyttringar, varom det här är fråga,
(Forts.) så ha vi därmed också underkänt värdet av det nyligen av riksdagen
beslutade referendum.

Till slut vill jag säga, att det vore lyckligt, om vi vid bedömande
av denna fråga kunde se bort ifrån skilda politiska ståndpunkter och
hålla borta alla politiska meningsskiljaktigheter. Kristendomen lämpar
sig icke för politik. Jag tillåter mig säga, att ingen kan känna sig mera
smärtsamt berörd än jag, om t. ex. en präst står på predikstolen och
blandar in politik i sin predikan. Sådant smärtar mig djupt. Men vi
måste erkänna, att vårt svenska prästerskap i stort sett i kristendomens
förkunnelse sökt så mycket som möjligt hålla sig borta från politiken,
och jag hoppas, att det kommer att förbliva så också i framtiden. Må
vi komma överens om att när vi avgöra denna fråga, vare sig vi vilja
bifalla utskottets hemställan eller reservationen, vi skola göra det utan
politiska lidelser och utan att över huvud taget lägga någon politisk synpunkt
på saken.

Då redan mycket talats i detta ärende, skall jag nu avstå från att
fortsätta mina betraktelser i saken. Jag vill till sist uttala den förhoppningen,
att kristendomsundervisningen allt framgent skall för vårt folk
bli en bärande, lyftande faktor i vår folkbildning och att den skall göra
en insats i vårt folks karaktärsdaning, så att dess sedliga styrka växer
och att det allt framgent skall komma att förbli andligen sunt och
starkt.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Pers: Herr talman! Det har sina sidor att uppträda i

denna fråga efter ett så humant och väl lagt anförande, som den föregående
ärade talarens, vare sig man står på samma sida som han eller
man hyser en annan åsikt. Jag har emellertid funnit mig uppfordrad
att bekänna kort uti denna sak. Det har förts en betydande agitation
i riksdagens kamrar i frågan, och lite var har fått den frågan ställd till
sig huru man står här, och då jag icke vill dölja det, har jag, som sagt, begärt
ordet.

Jag vill då säga, att huru mjukt man än tolkar andra kammarens
beslut och huru litet aggressivt man än vill inlägga i detsamma, det dock
icke kan undgås, att detta andra kammarens beslut kommer att tolkas
och måste tolkas som en reaktion mot den plan för kristendomsundervisningen
och det timantal, som bestämts för denna undervisning. Detta
beslut kommer att ute i landet fattas så, att kammaren reagerat mot vad
här beslutats i denna sak. Ja, skulle första kammaren fatta samma beslut,
skulle man nog i denna fråga ha en rätt så god parallell till psalmboksfrågan.
Man vill ha kvar den Wallinska psalmboken och man vill
ha kvar katekesen. Jag gör denna reflexion så mycket hellre, som jag
av personlig erfarenhet vet, att det finnes folkskollärarkretsar i

Onsdagen den 25 maj e. m.

89 Nr 38.

vårt land, där man umgås med tanken på att fortsätta med kristendoms- Om kristc»-undervisningen på samma sätt som förut i trots av den nya planen ocli c’i°”^und^
i trots av vad inspektionen odi vederbörande förmän föreskriva. Manfolkskolorna
gör detta så mycket hellre, som lärarkåren nog på många håll har den (Forts.)
riktiga känslan av att den icke har den underbyggnad i kristendomskunskap,
som fordras för den utvidgning och den fördjupning av kristendomsundervisningen,
som den nya planen förutsätter. När man har
undervisat såsom lärare i 10, 20 eller 30 år efter den gamla metoden,
är det sannerligen icke lätt att gå över till att meddela undervisning i
stil med vad man i detta fall tänkt och som vi hört så mycket om här
i dag. Jag är säker på — det ligger nära till hands — att om vi biträda
andra kammarens beslut i frågan, en sådan rörelse, en sådan reaktion
skulle få luft under vingarna, och därtill vill jag för min del icke
bidraga.

Jag har även ett annat skäl för den ställning jag intager, och det
är, att jag icke har så stort förtroende för kristendomsundervisningen
efter en utvidgad plan. Det har sagts av en annan talare här, som också
lagt sina ord mycket väl, att kunskap i andra ämnen gör människan kall,
men kunskap i kristendom gör människan varm. Ja, jag undrar det.
Kristendomsundervisningen sådan den hittills bedrivits har nog icke i
någon''större utsträckning gjort människorna varma och icke barnen
heller. Det är en och annan lärare, som har lagt in ett varmt hjärta, som
har lagt in människovänlighet och som har lagt in det, som vi vilja ha
ut ur kristendomen, i sin undervisning, men jag vågar säga, att de flesta
icke gjort det. Om vi tänka på den undervisning, som de flesta fått i
folkskolan, låtom oss säga i fjärde och femte huvudstyckena, undrar
jag, om den värmt mera än multiplikationstabellen eller någon annan
kunskap.

I detta sammanhang vill jag säga, att jag tvivlar på att en lärobok
komme att bli till gagn. Det ligger ju också under, och det yrkandet
har framförts från olika håll. Mina herrar, vi ha haft en lång debatt
om psalmboken, vi ha nu en debatt om religionsundervisningen, och jag
vill säga som biskop Bergqvist, att dessa debatter, åtminstone i denna
kammare, där jag mest åhört dem, legat på ett högt plan. Men jag
frågar: huru skall det bli, om denna nya lärobok i kristendomskunskap
blir förelagd kamrarna till diskussion, och jag föreställer mig, att detta
icke kan undgås. Jag misstänker, att vi föras ut på ett plan, som kommer
att föra oss alltför långt. Det har redan förebådats, jag har sett
det, att det är om innehållet i denna lärobok, som andarna komma att
drabba samman, och att det är där, som njurarna skola prövas. Jag
misstänker, att det icke kommer att bli så uppbyggligt, när vi komma
att taga itu med detta.

Det är åtskilligt, som barnen skola lära under uppväxtåren, och
mycket är av den vikt, att det icke bör försummas. När vi i det praktiska
livet taga emot ungdomen från skolan vid 13—14 eller numera
vid 15—16 års ålder, tror jag, att man i allmänhet finner deras kunska -

?fr 38. 90

Onsdagen den 25 maj e. m.

Om kristen- per synnerligen bristfälliga, åtminstone är det fallet på stora sträckor ute
visningenY v^r landsbygd. Jag tror, att om man rannsakar dem i katekesens eller
7o//b£o/o!''rta.kristend°mens stycken, man kommer att finna, att de icke ha så myc(Forts.
) ket kvar. Min övertygelse är, att kristendomens sanningar, de bästa
bland dem, den moderna kristendomen, d. v. s. vad vi, såsom jag nyss
sade, anse vara det bästa uti kristendomen, meddelas icke genom läxor
och läroböcker, utan genom lärarens personlighet, genom de intentioner,
som läraren giver. Vid morgonbönerna, vid andaktsstunderna, där läraren
kan giva något personligt, där är ett stort fält för lärarne, ty där
äro de fria. Men ju mera man planlägger, ju mera man klavbinder, ja,
jag skulle vilja säga, ju mindre giver undervisningen.

Om jag nu återgår till hurudan ungdomen är när den lämnar skolan,
så har det också sitt ansvar, om den icke kan det enklaste uti de
kunskapsstycken, som en människa skall taga sig fram med uti detta
livet. Huru stor respekt jag än har för meningsyttringar, som komma
från folket, måste jag dock i denna fråga handla efter mitt eget bedömande
och biträda det bästa som jag finner kunna beslutas i dag.

Jag skall be att få göra en liten polemisk anmärkning också. Det
har anmärkts av en talare det vackra uti, att de friare religiösa riktningarna
här förena sig med den äldre riktningen, den ortodoxa. Ja,
men kan det icke vara så, att den riktiga kristendomen i sin tusenåriga
kamp mot formkristendomen kommit att nu som mången gång förr ligga
under, att formkristendomen, formen, ytan tagit överväldet även över
den riktning, som man väntat mera av ifråga om hjärtelag och vilja till
verklig kristendom?

Såsom en utveckling därav vill jag också göra en annan fråga. Denna
fria religiösa riktning vill icke lämna sakramentens förvaltning åt
prästerna, åt kristendomens speciella bärare, men den är beredvillig att
öka möjligheten till ordets förvaltande av folkskollärare. Det har berättats
mig, att Luther ansåg ordet vara det egentligen grundläggande
sakramentet. Det grundläggande sakramentet, ordet, bibelordet, skulle
anförtros åt 25,000 skollärare, men sakramenten i inskränkt bemärkelse
vill man förmena det ordinarie prästerskapet att förvalta. lägger det
icke en motsägelse härutinnan?

Jag skall, herr talman, icke längre upptaga tiden, utan jag ber endast
att få ansluta mig till avslagsyrkandet.

Herr Pettersson, Olaus: Herr greve och talman, mina

herrar! Jag ber att i korta ordalag få säga ifrån, att jag ämnar giva
min röst till förmån för utskottets förslag. Jag gör det därför, att det
för mig är av mycket stort värde. Jag gör det icke därför, att jag vill
protestera eller demonstrera emot någon eller några, som ha varit med
om att utarbeta den här nya kursplanen, men jag måste säga, att när
det är fråga om undervisning i kristendom, så är det beklämmande att
veta, att man vill ha den allra minsta möjliga tiden. D. v. s. man vill
ha så litet undervisning som möjligt, när det är fråga om att undervisa

Onsdagen den 25 maj e. m.

91 SS.

i kristendom. När det gäller att undervisa i andra ämnen, då vill man Om kristen ba

en rundlig'' tid. Nu har man sökt att krångla bort frågan med att

tala om läroböcker, katekesen och andra sådana, och mankill därmed f0ikskoloma.

säga, att få vi två timmar så hoppas vi vara kvitt dessa, få vi tre tim- (Forts.)

mar, så ha vi dem kvar, men så är icke förhållandet. Man kan ju ha

bibelkunskapsundervisning såväl med tre timmar i veckan som om man

har endast två timmar.

Det vackra tal, som den ärade talaren på Stockholmsbänken presterade
med avseende på bibeln och det levande vattnet och brödet o. s. v.,
är jag villig skriva under, och jag erkänner vartenda ord därav, men
jag bara sätter frågetecken. Jag frågar: är det icke möjligt att ha
detta med tre timmars undervisning i Tvekan? Min ärade granne till
vänster sade, att det har rått och råder mycken oro ute i landet med
avseende å den bär förändringen i kursplanen. Jag tror ej, att det är
så farligt med den saken. Men här är det en annan oro, som gör sig
ganska mycket gällande uti vårt land, och det är de tendenser, som visa
sig på olika områden, till att avkristna vårt folk. Man behöver ej se
sig om mycket för att höra och se folk, som göra allt vad de kunna för
att få kristendomen bannlyst.

När man nu talar här om undervisningen i kristendom, så är det
ju klart, att man menar, att man vill undervisa om den person, som namnet
innebär, nämligen Kristus. Det är fråga om att undervisa om vem
han är, vad han har gjort, vad vi hava att vänta av honom, i vad ärende
han har kommit hit till världen, och det är då gott — jag säger det
med eftertryck — att få säga detta till våra barn i unga år. Det är som
när man planterar levande korn i jorden. Det gror och bär frukt. Nu
sade någon på förmiddagen, jag tror det var från Södermanlandsbänken,
att det har ingen betydelse, vilket minne man har härav. Ja, jag säger,
att det har en stor betydelse. Jag har själv erfarit vad minnena ha för
betydelse, minnena från folkskolan. Jag minnes ännu denna dag, med
vilket nit och vilket intresse vår lärare försökte bibringa oss kunskap
om Kristus, om frälsningen genom honom. Det är därför så beklämmande,
att man velat göra gällande, att de frireligiösa här skulle gå eu
annan väg än våra föregångsmän hava gått. Jag protesterar mot detta,
och det har också givit sig till känna såväl här som under debatten i
andra kammaren, där man sade rent ut, att man ville söka sa långt det
är möjligt visa till Kristus, visa till evangelium, visa på Guds levande
ord, som dock är den källa, som kyrkoherde Klefbeck talade om, aen
levande källan med det levande vattnet, det vatten, som giver liv, andligt
och evigt liv, men det är så, mina herrar, som den store hednaaposteln
Paulus sade: ”När världen i sin visdom icke kunde fatta Gud i
hans visdom, då täcktes det Gud med dåraktig predikan frälsa dem som
tro.” Det har man sökt skratta åt. Man har sökt att hämma det. Det
är oron, som gör sig gällande i landet, när solen börjar gå ner och mörkret
börjar omtöckna vårt svenska folk, en oro, som är berättigad. Man
säger, åtminstone har man sagt det många gånger, att kristendomen,

>''r 3S. 92

Onsdagen den 25 maj e. m.

Om kristen- religionen är en hämsko när det gäller utveckling, när det gäller bildvisningcn?
ning> när det Säl]er kultur- JaS har en helt annan uppfattning. Krisio!kskolornattmlomen^
är den säkraste grunden för verklig utveckling, ''för sann kul(Forts.
) tur, det är en grund, på vilken vi kunna vila trygga och säkra, och det
är något, som för oss framåt, och var tro herrarne vi varit, om ej evangelium
hade kommit till Sverige? Vi hade stått kvar ännu i hedendomens
mörka natt. Vad hade det varit för kultur? Vad hade det
varit för bildning den dag, som i dag är?

Jag säger detta med känsla och känner mig skyldig att säga det till
denna församling. Och jag vill med dessa ord, med detta korta anförande,
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Nilson, Karl August: Herr talman, mina herrar! Jag
begärde ordet, ej egentligen därför att jag mer än andra skulle kunna
giva kammaren någon vägledning i denna debatt, men jag har just i
dag satts i tillfälle att hämta uppgifter från ett håll, som jag tror för
kammaren vara av större betydelse än mina egna åsikter. Jag har nämligen
varit i tillfälle att taga del av de rapporter, som ha inkommit från
52 folkskoleinspektörer och 40 ämneskonferenser vid seminarierna, vilka
yttrat sig över denna fråga på grund av den remiss, som skett till dem
på grund av de petitioner, som ingått till Kungl. Maj :t. Det visar sig
då, att av dessa folkskoleinspektörer och ämneskonferenser vid seminarierna
en överväldigande majoritet anslutit sig till kravet på tre timmars
undervisning. Det är alltså från det mest kompetenta håll man gärna
kan tänka sig, som en anvisning om den rätta vägen har givits. Jag
har velat här påpeka detta särskilt med hänsyn till att en talare på förmiddagen
— det var herr Norling — anförde, att de som tala för tre
timmars undervisningstid inte ha bättre skäl för sin ståndpunkt än att
”man tror”, ”man föreställer sig”, ”man förmenar” och dylikt. Jag ber
att få saga, att för min del har jag ej hört, att herr Norling eller någon
annan sökt giva just något bättre skäl för sin mening om två timmar,
utan det har sagts, att man först skall försöka den nya timplanen och
således undersöka resultatet.

Jag har därför velat genom framställningen från nyssnämnda auktoritativa
håll giva skäl för vår mening, som torde väga mer än de flesta
andra, och hoppas, att kammarens ärade ledamöter härtill vilja taga den
hänsyn, som de kunna finna, att just ett sådant yttrande kan förtjäna.
Emellertid vill jag också tillägga, att det s. k. skäl, som här alldeles
särskilt använts mot utskottets förslag: skrämselmanövern med katekesen,
inte heller varit synnerligen bärande. Det har hänvisats till, att
i^andra kammarens beslut skulle ingå just det momentet, att katekesen
skulle återinföras såsom lärobok i skolan. Jag har roat mig med att
se efter hur de, som dikterade beslutet, reservanterna i utskottet och de,
som talade för reservationen i andra kammaren, hava yttrat sig. Jag
skall be att få påpeka för kammaren det förhållandet, att så gott som
samtliga dessa eller åtminstone det största antalet av dem, som gingo

Onsdagen den 25 maj e. m.

93 Nr Sh.

med på reservationen, ha bestämt tagit avstånd från katekesundervis- Om krutenningen.
Herr Johansson i jEdsbyn, som var reservant i utskottet, säger:

”Det är, mina herrar, enligt reservanternas förslag ej fråga om något folkskolorna.
återinförande av katekesen. Det kräves helt enkelt en efter olika skol- (Förn.)
former modifierad utökning av tiden för kristendomsundervisningen i
skolorna. Detta är allt. Skulle det gälla ett återinförande av katekesplugget
i våra skolor, så skulle även jag befinna mig bland motståndame.
” Herr Pehrsson i Göteborg markerade också något så när samma
sak, då han sade: ”Nu har man fått det intrycket —- jag vill dock
inte säga, att det har sagts här i dag — att det är meningen att göra
gällande, att när vi i dag företräda denna stora opinion, när bakom oss
stå alla dessa, som givit sin mening till känna, vi träda in för katekesplugget,
för en själlös utanläsning. Mina herrar! Ett större misstag
kan inte begås.” Och så kunde jag anföra en del övriga talare, herrar
Sehlin, Eliasson, Hamrin m. fl., som alla markerade, att det ej var
fråga om katekesen. Jag hoppas, att vi därmed kunna hava denna sak
avförd, så att herrarne ej längre kunna taga den som intäkt för att gå
emot utskottets förslag.

Men jag måste också säga ett par ord till herr Klefbeck. Det har
gjort på mig ett beklämmande intryck, när herr Klefbeck också ville slå
på samma sträng, att här var det bara fråga om att i stället för den
levande kristendomen, återgiven i bibeln, giva den döda genom katekesplugget.
Jag föreställer mig, att herr Klefbeck ej själv tror på att de,
som tala för motionerna, någonsin tänkt någonting sådant. Likaså vill
jag alldeles bestämt tillbakavisa herr Klefbecks påstående, att just de
frikyrkliga i detta stycke skulle ha frånträtt den mening, vilken P. P.
Waldenström förde fram, att det är ordet allenast, som skall vara grundläggande
för kristendomsundervisningen, och ej katekesen. Jag tror man
tryggt kan säga, att de frikyrkliga stå orubbligt kvar på samma ståndpunkt,
och att det är denna ståndpunkt, som vi vid detta avgörande absolut
och helt förfäkta, och endast denna.

Men herr Klefbeck sade någonting annat också, som icke kan få stå
oemotsagt. Han frågade: varför skulle två timmars undervisning i
folkskolan vara ”ödeläggande”, när denna tid är nog i de allmänna läroverken?
Jag måste beklaga, att herr Klefbeck ej tagit bättre reda på
saken. Det är ej så, att det är alltigenom två timmars undervisning i
de allmänna läroverken i kristendom, utan i de allmänna läroverken undervisas
i första, andra och tredje klasserna tre timmar i veckan. Jag
var just för några få dagar sedan i tillfälle att samtala med en framstående
läroverksrektor om denna sak, och jag frågade honom, huruvida
denna tid, tre timmar, kunde anses lagom, för kort eller för lång för
ämnet. Han svarade, att lärarne i kristendomsämnet allmänt klagade
över, att denna tid är mycket knapp. De ansågo alltså tiden — tre
timmar — vara väl knapp och ej för lång.

Det torde alltså få anses ha visats, att även i folkskolan tre timmar
behövas och behövas fullväl även med den undervisning, som det här

Nr 88. 94

Onsdagen den 25 maj e. m.

Om kristen- är fråga om att giva, en på bibeln grundad undervisning, fritt meddelad
domsunder- av läraren — och är det på detta skäl och på grund av den motivering
folkskolorna}a8 nu lämnat, som jag, herr talman, ber att få yrka bifall till utskottets
(Forts.) hemställan.

Herr B r u h n: Herr talman! Herr Barnekow uttalade under
sitt yttrande på förmiddagen den förhoppningen, att den talare, som i
psalmboksdebatten så kraftigt hävdade riksdagens rätt att uttala sig,
skulle göra det också i denna fråga. Jag är fullt konsekvent, vilket
naturligtvis icke hindrar, att jag i sak kommer att göra ett alldeles motsatt
yrkande mot herr Barnekow.

Om man till mig såsom kristendomslärare riktade den frågan: vill
du hava två eller tre timmar för ditt ämne? skulle jag utan tvekan svara:
tre timmar. Precis som om en liknande fråga riktades till en historielärare
eller språklärare rörande dennes ämne, denne då säkerligen utan
tvekan också skulle svara: tre timmar. Tv var och en vill hava så många
timmar, som han kan få, för sitt ämne. Men när en undervisningsplan
skall göras upp, kan det icke gå till på det sättet, att den, som gör upp
planen, ger varje lärare just det timantal, som han önskar erhålla för
sitt ämne, utan den, som gör upp undervisningsplanen, måste väga de
olika ämnena mot varandra och med ledning av detta vägande bestämma
timantalet.

Jag ställer mig fullkomligt på undervisningsplanens upphovsmans
ståndpunkt, då han säger, att han anser, att till ämnet kristendom skulle
icke givas flera timmar än som vore oundgängligen nödvändigt för detta
ämne. Men när man så skall bestämma, vad som är oundgängligen nödvändigt
med hänsyn till timantalet, så beror detta huvudsakligen på en
annan fråga, och det är den: vad är oundgängligen nödvändigt att meddela
vid undervisningen under kristendomstimmarna ? Därför att timantalet
ovillkorligen sammanhänger med vad som är oundgängligen nödvändigt
att meddela vid undervisningen, så gäller det här icke timplanen
isolerad, utan det gäller i själva verket hela den stora reform på kristendomsundervisningens
område, som genom den nya undervisningsplanen
har genomförts. Jag tvekar icke här, mina herrar, att kalla den för en
stor reform, och jag vill med dessa ord hava inlagt en kraftig gensaga
emot det yttrande, som fälldes i andra kammaren, då en talare sade, att
detta var en reform baklänges.

När man nu skall avgöra, vad som är oundgängligen nödvändigt
att meddela vid undervisningen i kristendom, så är det många hänsyn,
som måste tagas.

För det första gäller det att besinna, att vi icke skola göra våra folkskolebarn
till teologie professorer, för det andra, att man icke skall i de
olika årskurserna upprepa och omtugga ända till leda vad som sagts
förut, utan det skall komma åtminstone något nytt in med varje årskurs.
Det bör väl också för oss präster, som sedan skola taga hand
om ungdomen i konfirmationsskolan, vara en tillfredsställelse, om vi

Onsdagen den 25 maj e. m.

95 Xr 38.

kunna hava något nytt att säga dem då, något som icke upprepats och Om k rist enomtuggats
ända till leda i skolan. Vidare gäller det att besinna, att det domsvndcrickeär
dogmatik, som skall bjudas våra folkskolebarn. Den hör till fölkskohrl.a.
universiteten, väl också till det högre läroverksstadiet och kanske i nå- (Forts.)
gon mån till konfirmationsskolan, men bestämt icke till folkskolestadiet.

Vidare bör man naturligtvis taga hänsyn till de många, för vilka det
spörsmålet är brännande, om vi i våra skolor skola hava obligatorisk
kristendomsundervisning eller icke, och vidare till frågan: skall den
obligatoriska kristendomsundervisningen vara en kristendomsundervisning
av mera allmänt kristlig karaktär eller konfessionellt bestämd.

Mig synes, att den, som står som upphovsman för undervisningsplanen,
med hänsyn till alla dessa ting, som jag nu nämnt, riktigt har formulerat
tre grundsatser med hänsyn till vad som är oundgängligen nödvändigt
för själva undervisningen. Den första grundsatsen är, att undervisningsstoffet
skulle vara lämpligt för barn, den andra att undervisningen
skulle omfatta kristendomens uppkomst och utveckling med
tyngdpunkten lagd på Jesu liv och förkunnelse, och den tredje, att religionsfrihetens
grundsats skulle tillämpas så långt som det var möjligt
inom ramen av obligatorisk kristendomsundervisning.

Jag frågar: äro icke dessa tre grundsatser riktiga med hänsyn till
stoffurvalet? Skulle icke den första vara riktig, att stoffet skall vara
lämpligt för barnen? Jo, visserligen! Skulle icke den andra vara riktig,
att tyngdpunkten vid kristendomsundervisningen skall läggas på Jesu
liv och Jesu förkunnelse? Jo, visserligen! Och jag frågar, skulle icke
också den tredje grundsatsen om religionsfrihetens grundsats vara riktig?
Denna tredje grundsats, som har blivit så härligt uttryckt i anvisningarna
till den nya undervisningsplanen på sidan 26, där det heter om
läraren: ”Han bör vid sin undervisning sorgfälligt undvika allt, som kan
verka såsom sårande angrepp på andras åskådning eller motverka uppkomsten
hos lärjungarna av en vidhjärtad fördragsamhet mot olika tänkande.
” Hur kan man kalla allt detta, om vilket jag nu talat, för avkristning.
Mig synes det tvärtom vara äkta kristet. Ja, så olika kunna
människor se detta, såsom då en talare nyss nämnde, att han tyckte, att
det var som om solen skulle vilja gå ner. Jag tycker tvärtom, att jag vill
hälsa detta såsom gryningen till en ny dag på kristendomsundervisningens
område.

Men varför har då denna opposition tillkommit? Oppositionen begynte
långt innan undervisningsplanen var färdig, och har sedan alltjämt
pågått, men varför har den kommit? För mig är svaret helt enkelt
det: Därför att den nya undervisningsplanen på kristendomsundervisningens
område innebar ett stort steg från dogmat och till evangeliet,
såsom professor Linderholm har formulerat det. Dogmat är icke för
barn, det lägger icke tyngdpunkten på Jesu liv och Jesu förkunnelse, och
dogmat är icke fördragsamt gent emot olika religiöst tänkande, men den
vill dogmat, denna opposition, som riktar sig mot den nya undervisningsplanen.
Alldeles så som de skriftlärde och fariséerna på Jesu tid ville

Nr 38. 96

Onsdagen den 25 maj e. m.

Om kristen- det judiska dogmat och icke förstodo sig på det enkla evangeliet, så
Jisningeni~ v^ia manSa '' dag det mer eller mindre kristna dogmat med förkasfolksioloma.
tande av Jesu enkla evangelium. Att det verkligen gäller detta och
(Forts.) ingenting annat, därför hämtar jag bevis i den stora motionen i andra
kammaren, undertecknad av 54 motionärer, där det talas om Luthers
ypperliga och oöverträffliga lilla katekes såsom grundval för kristendomsundervisningen.

Naturligtvis har Luthers lilla katekes sina förtjänster, men jag har
aldrig kunnat vara med om det där avgudandet av Luthers lilla katekes,
ett avgudande som gjort, att man skjutit den boken till och med framför
själva bibeln. Det var säkerligen icke Luthers egen mening, att
så skulle ske, och jag vågar påstå, att med Luthers lilla katekes såsom
underlag för kristendomsundervisningen blir det dogmatik, särskilt när
det gäller andra huvudstycket, fjärde huvudstycket och femte huvudstycket.
Jag instämmer alldeles med herr Rydén, då han i andra kammaren
sade, att när man har försökt sig på att åstadkomma en bättre
lärobok i kristendom, så har Luthers lilla katekes varit blacken om foten,
och skall man i kristendomsundervisningen bygga på denna, så blir det
stenar i stället för bröd, som man kommer att giva vår ungdom. Mig
synes, att herr Rydén i andra kammaren var alldeles för hovsam emot
lilla katekesen, då han yttrade ungefär detta, att det kan ifrågasättas,
huruvida i vissa avseenden framställningen i Luthers lilla katekes
står i full samklang med en upplyst kristen åskådning i våra dagar. Jag
vill icke vara så hovsam. Det är min bestämda övertygelse, att på flera
punkter ^ framställningen där icke står i överensstämmelse med upplyst
kristen åskådning i våra dagar. Nu vill man släta över med hartassen,
såsom skett i motion nr 140 i andra kammaren, där man säger: ”Det
obetydliga omfånget av denna bok innebär i sin mån en garanti för att
icke den överklagade för långt drivna utanläsningen, som på vissa håll
bedrivits vid användande av katekesutvecklingen, den s. k. stora katekesen,
skall förekomma.” Det säges vidare, att fjärde och femte huvudstyckena
ligga ovanför planet för skolbarnens undervisning i allmänhet,
och herr Bergqvist sade i kväll, att han alltid haft många anmärkningar
att göra emot katekesen ur pedagogisk synpunkt. Jag frågar: varför
har man icke ifrån ledande kyrkligt håll, ifrån allmänna svenska prästföreningen,
som den ärade förste motionären på ett särskilt sätt representerar,
varför har man icke ifrån dessa håll, där man nu vill kasta över
bord både fjärde och femte huvudstyckena och där man haft många
anmärkningar ur pedagogisk synpunkt att framställa, varför har man
icke gjort något för en reformerad kristendomsundervisning? När från
dessa ledande håll ingenting gjordes, var det nödvändigt för herr Rydén
att göra denna ändring. Han måste göra det ur skolbarnens och kristendomens
intresse. Ja, han maste till och med gå emot överstyrelsen, tv
överstyrelsen hade icke mod att bryta med lilla katekesen. Och i detta
sammanhang skulle jag vilja nämna, att det just är det, att han brutit
med lilla katekesen, och det icke blott, såsom herr Barnekow sade, i den

Onsdagen den 25 maj e. m.

97 Sr 38.

meningen att han tog bort utanläsningen av den, utan också i den menin-Om krist engen,
att han icke grundade den kristna tros- och livsåskådning, som skall domsundermeddelas
ungdomen, på den — att det just är det, som var hans star-folkskolorna.
kaste skäl för att stryka en av de tre timmar, som överstyrelsen hade (Forts.)
föreslagit.

Nu säger man : ja, men vi få icke släppa efter kravet på en trosåskådning
för våra barn. Jo, säger jag, det få vi göra i våra folkskolor, så framt
icke trosåskådningen är innerligt förenad med en livsåskådning. Och
så säger man vidare om bergspredikan, på vilken den nya undervisningsplanen
vill att den kristna tros- och livsåskådningen skall byggas, att
den är enbart en livsåskådning. ”Är det då icke ett pedagogiskt missgrepp
att vilja lägga bergspredikan till grundval för den kristna trosoch
livsåskådningen? Den är en lag för det ideella gudsriket, men en
lag, som icke ännu har möjlighet att förverkligas.” Det är ingenting,
som jag blir så harmsen över som när man vill kritisera Jesus av Nasaret,
hans ord och gärningar, och så även i detta fall. Han är för mig
den störste kristendomspedagogen. Och skulle detta, att bergspredikan
är en lag för det ideella gudsriket, men en lag, som ännu ej har möjlighet
att förverkligas — skulle detta vara ett hinder för densamma att utgöra
en grundval för den kristna tros- och livsåskådningen? Är den en
lag för det ideella gudsriket, då skola vi kristna människor förverkliga
den. Vår livsåskådning skall helt enkelt byggas på den. Men liksom
den duger att bygga en kristen livsåskådning på, så duger den också att
bygga en kristen trosåskådning på, och därför ställer jag mig i likhet
med herr Pers mycket skeptisk mot någon annan lärobok i kristendom
för barnen i våra folkskolor än bibeln. Få våra lärare ordentlig seminarieutbildning,
och få vi en god handledning för våra lärare, då tror
jag vi reda oss med bibeln såsom lärobok för våra barn. Där ha vi ju
berättelserna om Jesus, där ha vi hans liknelser, där ha vi hans bergspredikan,
där ha vi hans oförlikneliga Fader vår. Är det ej detta, som
är det huvudsakliga, som skall meddelas barnen? Är det ej detta, som
skall vara kristendomsundervisningens mål: att lära barnen känna Jesus
och genom honom den himmelske fadern och hurudana han vill, att vi
skola vara mot varandra under vårt liv här på jorden, på det att vi alla
måtte varda lyckliga och saliga? Men är detta undervisningsstoffet och
ej någon dogmatisk framställning, är detta undervisningsstoffet, så tror
jag, att de två timmarna räcka till i våra skolor. Det blir ju ändå 69
kristendomstimmar för varje läsår, och när ett barn har genomgått en
sexklassig skola, så har det ändock varit med om ej mindre än 414 kristendomstimmar.
I detta sammanhang skulle jag gentemot utskottets ordförande,
herr Borell, vilja säga, att jag under flera år undervisat i realskolans
sjätte klass, om vilken han talade, just i kyrkohistoria och att
jag då fann, att den tid av två timmar, som var tillmätt detta ämne, var
alldeles tillräcklig. Och så är det ju en sak till: det skall väl ej vara
samma lärobok i kyrkohistoria i folkskolan som i realskolans sjätte klass.

Innan jag slutar, skulle jag ytterligare vilja påpeka tre ting. Det

Första kammarens protokoll 1921. Nr 38.

Jfr 8K. 9S

Onsdagen den 25 maj e. in.

Om kristen- första är detta, att det är oriktigt, när man säger, att man har flyttal
domsund er- ned undervisningsämnet till att bli ett av de minst betydelsefulla med
folkskolorna.hänsyn till timtalet. Det är ej rätt. Det finner man, om man studerar
(Forts.) timplanen, sådan denna finnes t. ex. på sid. 6 i den nya undervisningsplanen.
Kristendomskunskap har där fått 12 veckotimmar sammanlagt
under de 6 skolåren i en sexklassig skola. Det finnes tre ämnen, som
ha fått mer. Dessa ämnen äro gymnastik, räkning och modersmålet.
Gymnastiken har fått 15 timmar, men när det gäller gymnastiken, så
får man ej ställa den ensamt mot kristendomen, utan man får tänka så:
gymnastiken representerar, om jag så får uttrycka det, kroppskulturen,
och allt det andra på schemat representerar själskulturen. Man skall
därför ställa gymnastikens 15 timmar gentemot alla de andra timmarna,
som representera själskulturen, tillhopa 153 timmar. De två andra ämnena,
som fått flere timmar än kristendomsundervisningen, äro som
sagt räkning och modersmålet. Men det äro vi väl alla övertygade om,
att åt två sådana ämnen, i vilka det gäller att inöva hos oss en viss färdighet,
i synnerhet när det gäller modersmålet, då det kommer an på
att lära sig tala och skriva detta, vilket ju är den första förutsättningen
för att kunna tillgodogöra sig all annan undervisning, måste ett bett dligt
större timtal tillmätas. Men sedan kommer kristendomsundervisningen,
och allt det andra, som finnes, har fått träda i bakgrunden för denna.

Det andra jag ville påpeka är detta, som jag menar ej kan nog
betonas, även om det förut i kväll framhållits, nämligen att det är ej
blott under de tre övergångsåren, som man får göra mindre avvikelser
i timplanen, utan också allt framgent, där, som herr Bergqvist sade,
särskilda förhållanden sådant föranleda. Jag är alldeles viss om att
ifall det kommer till Kungl. Maj :t en hemställan ifrån ett skoldistrikt
om att med hänsyn till en förefintlig bestämd önskan det måtte medgivas
tre timmar i folkskolans högre klasser åt ämnet kristendom, så
skall Kungl. Maj :t icke avslå en sådan hemställan. Skulle man åter
inom ett skoldistrikt ej ha så mycket intresse från lärarehåll eller från
skolrådets sida, att man vill möda sig med en hemställan till Kungl. Maj :t,
då menar jag, att det ej är mycket bevänt med ett lagstadgande om tre
timmar för ett sådant skoldistrikt. Nu invänder man, att då blir det
ej överallt, som man får tre timmar. Jag kan ej finna, att tyngdpunkten
skall ligga på uniformiteten. Redan enligt den gamla timplanen ha somliga
distrikt 4, andra 5 och ännu andra 6 timmar.

Det tredje jag ville påpeka är följande. Trots de många kristendomstimmar,
som vi haft, klagas det ideligen över ungdomens förvildning.
Nu kan man ju säga: ja, men det beror på, att vi ej haft tillräckligt
mycken kristendomsundervisning. Vi måste ha många flera
timmar. Jag svarar från min synpunkt: det kan hända, att vi haft för
många. Det kan hända, att lärostoffet upprepats och omtuggats så under
skoltiden, att det framkallat, som jag förut nämnde, en leda, som håller
i sig långt fram i människolivet, och därför skulle jag vilja säga:
låt oss nu först pröva denna nya undervisningsplan, denna nya timplan

99 Jfr 38.

Onsdagen den 25 maj e. in.

inte blott en termin utan flera. De uttalanden, som hers Barnekow ochOm kristcn K.

A. Nilson omnämnt såsom inkomna till överstyrelsen, de ha ju dock d omsund erej
mer än på sin höjd en termins erfarenhet att bygga på, nämligen sist- folkskolorna.
lidna hösttermins, och det är alldeles för litet, då man därtill måste be- (Forts.)
sinna, att i de allra flesta skoldistrikt man ännu ej försökt med två
timmar. Ja, erfarenheten är alldeles för liten för att man ännu skall
därpå kan bygga någon slutsats. Låt oss försöka tillräckligt länge,
innan vi ändra! Kanske denna nya undervisningsplan i sin enkelhet, i
sin evangeliskhet, i sin raritet skall visa sig äga mer förmåga att fängsla
de unga, än den gamla visat sig äga.

När jag studerat denna fråga i riksdagen, så har det synts mig, att
man begynte ganska högt på pretention sstegen. I de 54 motionärernas
motion, nr 140 i andra kammaren, hette det: minst tre undervisningstimmar
i varje läroavdelning plus lärobok. Den andra motionen, underskriven
av 23 motionärer, motionen nr 143 i andra kammaren, ställde
sig ett steg längre ned. Där heter det: i regel tre timmar i veckan. På
den ståndpunkten ställde sig också de fem reservanterna i andra kammarens
första tillfälliga utskott, som hänvisat till, att Kungl. Maj :t
föranstaltat om en handledning för lärarne, och därför strukit kravet
på en lärobok. Vårt utskott har tagit ännu ett steg nedåt, ty det yttrar
klart i sin motivering: i regel tre timmar på folkskolestadiet. Där har
man alltså strukit småskolestadiet. Låt oss nu, mina herrar, här i första
kammaren taga det sista steget ned från pretentionsstegen och säga:
vi ha nyss, alldeles nyss fått genomförd en stor och genomgripande reform
på kristendomsundervisningens område: från dogmat till evangeliet.
Vi vilja icke vara med om att rubba någon detalj i denna stora
reform, förrän vi efter tillräcklig tid ha fått se, hur den verkar.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till den vid
utskottets utlåtande fogade reservationen.

Herr Rogberg: Herr talman! Jag föreställer mig, att kammaren
börjar bli trött på denna rätt långvariga debatt, och jag skall
ej länge upptaga kammarens tid, men det må tillåtas mig att säga några
ord och först med anledning av den förre talarens yttrande. När han
sätter ifråga, huruvida kristendomsämnet blivit nedflyttat på undervisningsplanen
eller icke, så får jag säga, att för vanligt enkelt förstånd
innebär det en nedflyttning, när antalet undervishingstimmar i avsevärd
mån minskas, och låt vara att det är riktigt, att man får även
efter övergångstiden göra avvikelser från undervisningsplanen, när särskilda
förhållanden därtill föranleda, så torde det väl efter de framkomna
petitionerna vara klart, att dylika avvikelser komma att begäras
i så stor omfattning, att det är största skäl att ändra hela planen. — Om
det klagas över ungdomens förvildning så torde det väl knappast vara
troligt, att denna förvildning skulle bero på, att ungdomen här i landet
tidigare erhållit alltför mycket kristendomsundervisning! Om den föregående
talaren verkligen håller på sin sist sagda uppfattning, så är jag

Nr 38. 100

Onsdagen den 25 maj e. m.

Om kristen- färdig göra den reflexionen, att liksom det i historien finnes talrika
tnmmgen?exemPel på framstående personer, vilka haft sin verksamhet på den
folkskolornayåridsUga kulturens fält, men ändock givit religionen företräde, så giver
(Fort*.) flan ett exempel på en person, vilken har sin verksamhet på religionens
fält, men ändå vill lämna den världsliga kulturen företräde. I huvudsak
vill jag endast be att få erinra om vad den egentligen innebär. Det statsråd,
på vars föredragning undervisningsplanen tillkommit, är Kungl.
Maj :ts rådgivare såväl på religionens som på kulturens områden, och
när religion och kultur ibland haft stridiga intressen, så har han kompromissat
och gjort kompromissen så, att han offrat för mycket av religionens
intressen. De, som finna anledning till klagomål häremot, ha icke
alls begärt någon återgång till det gamla utan endast ifrågasatt ett enda
litet steg av tillmötesgående. Att detta tillmötesgående bör givas, har
andra kammaren genom sitt beslut i ärendet förklarat, och jag hoppas nu,
att denna kammare icke av traditionell aktning för Kungl. Maj :t skall
finna sig förhindrad att biträda andra kammarens uppfattning.

Men det är egentligen ej för att säga detta, som jag har begärt
ordet, utan för att uttala en förmodan om huru det skall gå, om kammaren
icke förenar sig med medkammaren. Jag tror då, att de supplikanter,
som föranlett detta ärendes upptagande i riksdagen, då skola
återkomma med sin begäran till Kungl. Maj :t, och jag tror, att de kunna
göra det med skäl. Ty hurudana äro förhållandena ute i Europa på
religionens område? För ögonblicket alldeles tydligt sådana, att religionen
seglar i medvind, och om supplikanterna återkomma med sina
anspråk på en något fullständigare kristendomsundervisning, så kunna
de för denna sin begäran söka stöd i den framgång, som inom andra
länder strävandena för kristendomsundervisningen i de allmänna skolorna
haft. Jag vill därutinnan endast nämna om Frankrike och kanske
i all synnerhet om Holland. Där hava vännerna av kristendomsundervisningen
i skolorna fulla skäl att erinra om lysande framgångar.

Huvudsumman av den debatt, som i andra kammaren i ämnet förts,
är den, att de ene i sin månhet om en verkligen förbättrad kristendomsundervisning
ingalunda i något avseende underkänt religionsfrihetens
ide, och att de andre, för vilka huvudsaken består i religionsfrihetens
ide, samtidigt förklarat, att de önska en god, en gedigen historisk kristendomsundervisning.
Om herrarne läsa t. ex. de anföranden, som i
medkammaren hållits av herrar Bengtsson i Norup och Engberg, så
skall riktigheten av vad jag nu sagt tydligt framträda. Här är läget
således tydligt för en kompromiss, och denna kompromiss bör lämpligen
avslutas så, som andra kammaren har beslutat och denna kammares utskott
föreslagit.

Herr talman, jag tillåter mig yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Boberg: Herr greve och talman! Herr Rydén yttrade i
sitt anförande i andra kammaren i denna fråga bland annat: ”Om vi
vilja förstå varandra och visa fördragsamhet även på det religiösa om -

Onsdagen den 25 maj e. m.

101 Sr 38.

rådet, så äro kanhända de verkliga motsättningarna inte större, än attOmkristenvi
skola kunna enas om en sådan undervisning för våra barn, som läm- domsundernar
de dogmatiska spetsfundigheterna utanför skolan, men låter Jesus -folkskolorna.
gestalten, hans liv och förkunnelse dominera kristendomsämnet.” I (Forts.)
detta avseende instämmer jag helt och hållet med herr Rydén. Jag instämmer
också med honom i hela planen för övrigt, så vitt den avser
att både beträffande ämnesval och undervisning få skolan mer praktisk,
än vad den hittills varit. Det är blott på den punkt, där debatten stått i
dag, som jag har en annan uppfattning än han och de, som ha fört
talan från den ståndpunkt, som han intagit. Det synes också, som om
han själv, att döma av hans anförande, varit tveksam. Jag läser på sid.

22 i andra kammarens protokoll: ”Ja, jag vill icke säga, att det var alldeles
oundvikligt, men när jag vägde mot varandra de olika ämnenas
kurser i förhållande till deras timtal, måste jag säga mig, att efter den
omläggning av kristendomsundervisningen, som skett, var detta ämne
det, som med hänsyn till kursen med minsta olägenhet skulle kunna
släppa till en timme.” Så fick detta viktiga ämne endast 2 timmar mot
4 å 5 timmar, som det hade förut. Det är detta, som väckt oro ute i
landet bland dem, som förstå, vad kristlig kunkap betyder för vårt
folk.

Vidare får jag säga, att det för mig verkligen var beklämmande att
höra tre kyrkoherdar i svenska statskyrkan uppträda här i kammaren
och tala på det sätt, som de gjort, och icke minst det sista anförandet,
hr Bruhns, var högst beklämmande. För att kunna ställa dessa prästers
ställning och vittnesbörd i historisk belysning, anser jag det vara nödigt
att i tanken återgå till den tid, då kristendomen ännu ej var känd
i vårt land, d. v. s. till dess grundläggning. De män, som förde den hit,
voro drivna av Kristi kärlek, upplysta av kristendomens anda och behärskade
av dess kunskap. De kommo hit till våra stränder och vårt folk
för att arbeta i kristlig mission och odling. De ägnade hela sitt liv och
hela sin kraft åt att sprida kristlig kunskap. De ledo förföljelse och
motstånd på allehanda sätt, och många av dem ledo t. o. m. martyrdöden.
De kommo snart underfund med, att om kristendomen skulle segra
här i landet över hedendomen, så måste de unga vinnas; så inrättades
skolor, som egentligen från början byggdes på kristlig grund, och vars
viktigaste ämne var kristendomen. De präster, som då tillkommo, och
de lärare, som då uppträdde, och som voro besjälade av de stora föregångarnes
ande, de ansågo sannerligen ej tiden vara för långt tilltagen
för detta ämne. Snarare fingo de icke nog tid. De arbetade av hela
sin själ för att kristendomen skulle bli utbredd i landet, omfattad och
trodd. Nu ha vi haft kristendomen här i landet i många århundraden.

Vi ha haft reformationen här i fyra århundraden. Och vi kunna väl
ändå ej meka till, att rika och härliga välsignelser ha strömmat till oss
från evangelium, från kristendomens ande och den kristliga kunskap,
som upplyst vårt land, från socken till socken, från stad till stad. Nu
ser det ut, som om själva prästerna, — d. v. s. vissa bland dem — skulle

Nr 38. 102

Onsdagen den 25 maj e. m.

Om kristen- vilja gå i spetsen för att avkorta kristendomsundervisningen och bland
domsunder- folket utbreda den tanken, att denna undervisning ej mer förtjänar så
/:r=aframst-nde rum hos svenska folket, utan att detta ämne kan skjutas
(Forts.) undan för andra ämnen, såsom gymnastik, matematik, språk med flera
ämnen. Om de nu få sina önskningar fulibordade, så fruktar jag, att
det kan komma att gå i vårt land, som det en tid gick i den katolska kyrkans
länder, där kristendomskunskapen nästan alldeles försvann, varför
Luther när han framträdde måste framdraga Guds ord ur mörkret,
översätta det och försöka få det spritt bland folket, så att kristlig
kunskap åter kunde växa upp i Tyskland, upplysande dess folk. Och
när Olaus Petri, en av Luthers härliga lärjungar, kom åter till Sverige,
så var hans första arbete att få Guds ord översatt till svenska, så att
Sveriges folk måtte kunna komma i direkt beröring med Gud och Kristus
genom ordet.

När emellertid Luther kom till barnen och till ungdomen i övrigt,
så fann han, att han måste utarbeta en lärobok, som var lämplig dels
för lärarne, som skulle undervisa i kristendom, och dels för barnen, som
skulle undervisas, och så utarbetade han sin katekes. Denna katekes
blev grundläggande för kristendomsundervisningen i Tyskland och blev
också till en början och under århundraden grundläggande för undervisningen
här i Sverige. Nu talar man skarpa ord om denna Luthers lärobok,
och man vill ha bort den, enär den är för gammal och enär den
skulle innehålla en hel del saker, som ej lämpa sig för nutidens människor.
Ja, men innan den tages bort, så bör man väl veta, vad man får
i stället. Ty herrarne på den sidan ha alla framhållit, att en lärobok behöves
som ledning i skolan. Men vem skall skriva den, och hurudan
skall den bli ? Den är ju icke skriven ännu. Vi ha ej sett den, och vi veta
således ej ännu, hurudan den läroboken blir.

Nu håller jag ej precis på katekesen. Jag lärde mig visserligen i
min ungdom katekesen — det var den Lindblomska — och enär jag då
hade god tid och ett relativt gott minne, så var det just ingen svårighet
att göra det. Sedan dess har jag visserligen glömt en stor del
av den. Men jag kommer dock ihåg vissa stycken, som jag har nytta av
att praktisera i livet — bland annat det stycket, som nyss citerades av
herr Lundberg: ”Arbetsamhet befordrar hälsa och välstånd, hindrar

många tillfällen till synd, hjälper oss att emotstå onda begärelser samt
bidrager till tröst och sinnesstyrka under motgången”. Om jag hade fått
det som motto över åttatimmarslagen, så både det kanske haft en praktisk
nytta för både vår inre människa och hela vårt ekonomiska liv. Allt,
som står i katekesen, vare sig det gäller den lilla eller den stora, är naturligtvis
ej av ondo. Tvärtom förekommer däri mycket praktiskt och gott.

Men det rör sig icke härom, mina herrar. Det är en krigslist att
lägga debatten så. Vi kämpa icke för katekesplugg och katekesvälde.
Det är icke alls fråga om den saken utan den enkla frågan är: skola vi
ha två timmars undervisning i kristendom i veckan, eller skola vi ha
tre? Nu tycker jag, det är mycket egendomligt, att t. ex. kyrkoherde

Onsdagen den 23 maj e. m.

103 Xr 38.

Klefbeck kunde säga, att detta blir ungefär detsamma, som om man Om krist ensäger:
en halv timmes predikan gagnar till ingenting, men tre kvarts
timmes predikan kan väl bli till välsignelse. Ja, jag påstår, att om svenska j0ikskoloma.
folket skulle förlora den kristna kunskapen, så bleve predikan till mycken (Forts.)
liten välsignelse här i landet. Jag har i uppdrag att hälsa från en, som
känner förhållandena i Amerika. Han säger, att vi här i Sverige ej
kunna sätta nog stort värde på den kunskap, som ungdomen erhåller i
skolorna, då det gäller den kristna kyrkan. Ty när prästerna predika
i kyrkorna och predikanterna i missionshusen, så vädja de till åhörare,
som känna skriften och kristendomens lärostycken från sin ungdom.

Men om kunskapen försvinner, vad skola då prästerna anknyta sig till?

Hur skall det då gå med förkunnelsen? Ja, d. v. s. om man förkunnar
vad som helst och deklamerar vackert, så att det blir en stämningsstund
i kyrkan, då kan det ju gå an. Men den, som verkligen vill bibringa sina
åhörare kristlig kunskap, liv och anda, han måste känna sig glad över, att
hans åhörare ha kristlig kunskap, som han kan anknyta sig till vid förkunnelsen.
Han är ej orolig över att åhörarna ha för mycken kunskap
om de ting, varom han talar. Den, som verkligen vill bibringa sina
åhörare kristendomens liv, anda och kraft, måste ovillkorligen mycket
högt värdera den kristliga kunskapen.

En socialdemokratisk talare här på förmiddagen sade, att det syntes
honom, som om kristendomen icke hade burit sådan frukt i det verkliga
livet, att man av den anledningen kunde hålla så mycket på under-,
visningen. Ja, varpå beror det? Beror det på själva undervisningen
eller kunskapen? Nej, det beror på vår onda vilja, att man icke vill iyda
och rätta sig efter undervisningen. Det är så i alla kunskapsgrenar, att
människorna glömma, människorna förgäta, människorna praktisera
icke, vad de hava lärt. Men det rår väl icke själva kunskapen för, utan
det rår människan får, som är försumlig och icke frågar efter vad hon
lärt eller vill gå den väg, som anvisats.

Nu är det också med den kristliga kunskapen så — det tror jag,
att vi erfarit litet var — att den är död eller levande hos oss vid olika
tider. Man kan under vissa förhållanden likna den vid snön, som
faller om vintern på våra fjäll. Den ligger där frusen och kall, som
vore den till ingen nytta. Men när våren kommer och fästets sol värmer,
då smälter snön. Det kommer rörelse i drivorna. Det blir bäckar,
det blir åar, och det blir älvar. Det blir liv och rörelse längs deras
sjungande gång ända ned till kusten. Vem vill da påstå, att snön icke
varit till någon nytta, därför att den föll under vintern och låg där någon
tid utan att röra på sig? På samma sätt är det med den kristliga
kunskapen. Den kan ligga till synes död och som om den icke vore till
någon nytta i människans liv. Men det kan också komma en annan tid,
då de blir levandegjord genom de skickelser, som Gud sänder över människan.
Då har hon nytta av den kunskap, som hon inhämtade i barndomen
och ungdomen.

Nu förstår jag, att herrarna äro trötta på denna långa debatt, och

Nr 38. 104

Onsdagen den 25 maj e. ra.

Om kristen- jag undrar icke därpå. Men jag undrar även, om Olaus Petri kunde
“;rStiga upp ur sin grav oc!l komma ''» i denna kammare i kväll och svara
folkskolornapa vad trenne kyrkoherdar i den svenska kyrkan här anfört i dag —
(Forts.) jag undrar, vad han då skulle säga. Jag tror, att det bleve blixt och
dunder, och att ”mäster Olof” ännu en gång skulle göra sig gällande i
sin kraft. Och jag tror, att om lektor Waldenström, som man också
åberopat — det var kyrkoherde Klefbeck, som gjorde det — vore här
inne i kväll och finge säga sin ärliga mening om herrarnas försök att inskränka
kristendomsundervisningen från 4 å 5 till 2 timmar i veckan,
skulle han säga ifrån på ett sådant sätt, att det skulle gälla i öronen. Nu
äro de borta och en annan tid har brutit in. Men må vi akta oss, att
vi icke stöta omkull den ljusastake, som våra fäder under bön och arbete
satte upp och tände. Kanske vi därvid begå ett sådant misstag, som
vi få lida av under en lång tid. Ty det är lätt att glida utför.

Jag skall till sist be att få säga endast en sak till, enär det behöver
betonas gent emot vad som framhållits av herr Bruhn. Här står i skolöverstyrelsens
yttrande i ärendet: ”Överstyrelsen har emellertid möjlighet
att snart nog erhålla ytterligare material för ifrågavarande spörsmåls
bedömande. Sedan Kungl. Maj :t till Överstyrelsen för yttrandes
avgivande remitterat de petitioner, som inkommit till Kungl. Maj :t rörande
kristendomsundervisningen i folkskolan, har Överstyrelsen jämlikt
Kungl. Maj :ts föreskrift infordrat yttranden i ärendet från samtliga
statens folkskolinspektörer, domkapitlen och Stockholms stads konsistorium,
ämneskonferenserna i kristendomskunskap vid statens fölkskoleseminarier
och vederbörande lärare vid småskoleseminarierna ävensom
berett de lärarsammanslutningar, som så önska, tillfälle att yttra sig i
frågan.”

Mina herrar! Om överstyrelsen i dag hade inkommit med detta
yttrande, kunde överstyrelsen tillagt, att majoriteten av alla dessa tillfrågade
hava tillstyrkt tre timmars kristendomsundervisning.

Vad intryck skall det f. ö. göra ute i landet, när nu den s. k. ”folkvalda
kammaren”, som ju av demokraterna anses som den egentliga, den
som representerar ”folkets tänkesätt” även i religiösa frågor, har bestämt
sig för tre timmar — skulle det då vara värdigt, skulle det vara
lyckligt, och tro icke herrarna, att det kommer att hava en viss återverkan
om några år, om första kammaren, svikande sina traditioner, här i kväll
skulle avslå en sådan billig begäran, helst de tre timmarna ju i praktiken
finnas redan nu, och det sålunda icke är fråga om något annat
än att fortsätta därmed. Ty ingen är väl dock i grunden så naiv, att han
anser att en sak blir sämre, om den utföres på 3 timmar, även om man
hastigt kan utföra den på 2. Det är sålunda mera en formfråga, en
maktfråga, som man här håller på från den motsatta sidan. Jag tror
knappast, att det kan gagna, att så sker, och därför slutar jag, herr greve
och talman, med att yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Borell: Herr greve och talman, mina herrar! Det skulle

Onsdagen den 25 maj e. m.

105 Nr 38.

ju vara ganska frestande att yttra en hel del om mycket, som förekom-Om kristenmit
i denna debatt. Jag skall dock vid denna sena timme icke falla för domsunderdenna
frestelse. Jag skall endast uttala några allmänna reflexioner an-fofkskoforna.
gående debatten i dess helhet. (Forts.)

Jag har möjligen tagit fel, men jag har hittills haft den uppfattningen,
att om någon av riksdagens kammare bifaller en hemställan av
något sitt utskott — i detta fall om en skrivelse till Kungl. Maj :t —
innebär detta riksdagens beslut precis detsamma, som står i utskottets
kläm, sådan samma kläm kan läsas möt bakgrunden av motiveringen.

I detta fall hava reservanterna i andra kammaren, vilkas förslag vann
denna kammares bifall, yttrat, att de villigt erkänna, att genom den nya
undervisningsplanen för rikets folkskolor undervisningen i kristendom i
vissa hänseenden blivit förtjänstfullt omlagd, men att tiden för undervisningen
är för knapp. Vidare hava de beträffande läroboksfrågan
sagt, att det väl kunde vara önskvärt, att en sådan lärobok skulle komma
till användning. ”Men”, fortsätta de, ”då frågan härom i allt fall
är under behandling av vederbörande myndighet, torde med ett uttalande
härom för närvarande kunna anstå.”

Första kammarens utskott har icke yttrat ett ord vare sig om undervisningsplanen
eller om en lärobok utan i sin motivering endast betonat,
att tiden för undervisningen enligt dess mening är för kort. Antages nu
första kammarens utskotts hemställan av denna kammare, och kammaren
således biträder andra kammarens i ärendet fattade beslut, kan däri
enligt min mening icke ligga någonting annat än att riksdagen skriver
till Kungl. Maj :t och begär en ändring beträffande tiden för undervisningen
— detta och ingenting annat. Det kan i detta icke ligga något
angrepp på något sätt mot undervisningsplanen, och detta så mycket mindre,
som under debatten från nästan alla talare har betonats denna undervisningsplans
stora förtjänster. Det kan icke heller i detta riksdagsbeslut
ligga någon hemställan om införande av en lärobok, allra minst
en hemställan om återinförande av katekesen.

Jag har velat ytterligare betona detta, då jag tycker, att det är en
sak, som alla borde instämma i, ett önskemål, som alla kammarens ledamöter
borde hysa, att varje sak, som är före, skall behandlas och bedömas
efter de skäl, som höra till saken och icke med hänsyn till omständigheter,
som icke hava eller böra hava någon inverkan på densamma.

Jag vill särskilt anmärka, hurusom herr Klefbeck anförde, att det
måste ligga någonting annat i det föreslagna beslutet än frågan om undervisningstiden,
därför att man måste bedöma beslutets innebörd med
hänsyn tagen till de i ämnet väckta motionerna, och i anledningen av
lydelsen av den ena av dessa motioner måste man komma till den uppfattningen,
att det vore fråga om ett återinförande av katekesen. Herr
Klefbeck syftade tydligen på herr Pehrssons i Göteborg motion, däri
hemställes, att tiden för kristendomsundervisningen måtte i varje undervisningsavdelning
Utsträckas till minst tre timmar i veckan, och att före -

Nr 38. 106

Onsdagen den 25 maj e. m.

Om kristen- skrift gives, att i vederbörlig ordning godkänd lärobok skall användas
domsunder- v''ui sammanfattningen av den kristna tros- och livsåskådningen. Även
folkskolornaom man emellertid skulle instämma med herr Klefbeck i att man vid
(Fort».) bedömande av innebörden av ifrågavarande utskottshemställan måste se

densamma mot bakgrunden av de i ämnet väckta motionerna, så innehåller
i varje fall icke någon av dessa motioner någon framställning om
återinförande av katekesen utan endast en framställning om införande
av en lärobok.

Det är således, såvitt jag kan se, i detta fall icke fråga om någonting
annat än tiden för undervisningen. Bifallés utskottets hemställan,
kommer enligt mitt förmenande Kungl. Maj :t i den skrivelse, som då
kommer att avlåtas, icke att kunna se något annat eller fatta skrivelsen
vidare än såsom omfattande frågan om tiden för kristendomsundervisningen.

Jag slutar med vad jag nyss sade, att jag har velat framhålla detta
för att åtminstone i min mån bidraga till att, när denna debatt, som, såvitt
jag förstår, har rört sig om så mycket, som icke hör till saken,
skall avslutas genom kammarens beslut, detta fattas endast på grundvalen
av de för denna fråga avgörande omständigheterna.

Jag tillåter mig, herr talman, att vidhålla mitt yrkande.

Efter härmed slutad överläggning gjorde herr talmannen jämlikt
föreliggande yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet
i nu ifrågavarande utlåtande hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid utlåtandet fogade reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning varav uppsattes, justerades och anslogs
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad första kammarens första tillfälliga utskott
hemställt i sitt utlåtande nr 20, röstar

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid utlåtandet
fogade reservationen.

Vid slutet av den häröver anställda omröstningen befunnos rösterna
hava utfallit sålunda:

Den, det ej vill, röstar

Ja — 57!

Nej — 62.

Onsdagen den 25 maj e. m.

107 Nr 38.

Föredrogs ånyo första kammarens andra tillfälliga utskotts utlå- Om återfötande,
nr 17, i anledning av andra kammarens beslut rörande väckt motion
om skrivelse till Kungl. Maj :t angående återförande till kronan re™0gmi?onsrekognitionshemman
m. m. hemman

m. m.

I anslutning till en inom andra kammaren väckt motion, nr 224, av
herr Vennerström, hade nämnda kammare på hemställan av sitt fjärde
tillfälliga utskottet för sin del beslutit, att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om utredning snarast möjligt, huruvida åtgärder
borde vidtagas för att till kronan återföra rekognitionshemman och till
bergshanteringens understöd anslagna skogar, samt om framläggande för
riksdagen av de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Detta beslut hade delgivits första kammaren, som hänvisat ärendet
till sitt andra tillfälliga utskott, vilket i det nu föredragna utlåtandet på
åberopade grunder hemställt, att första kammaren icke måtte biträda
andra kammarens i ärendet fattade beslut.

Reservation hade avgivits av herrar Almkvist, Malmberg och Julin,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att första kammaren måtte
biträda andra kammarens i ärendet fattade beslut.

Herr Malmberg: Herr talman! Ifall man säger, att riksdagen
sällan har att behandla ärenden av så svårförståelig och komplicerad natur
som det föreliggande, torde det icke ligga någon överdrift i ett sådant
påstående. Även om man vid ett ganska uppmärksamt studium av
tillgängliga handlingar har rätt svårt för att tränga in i frågan i hela
dess vidd, mötes man dock vid detta studium av en hel del detaljer, som
verka rent av chockerande och som ovillkorligen framtvinga frågan vad
det egentligen kan hava varit för människor, som hava styrt och ställt
här i landet under gångna tider.

Föreliggande ärende har ju åtskilliga gånger förut förekommit till
behandling här i riksdagen, och det är därför klart, att det är särdeles
svårt att nu avvinna frågan några nya synpunkter. Jag tänker mig,
att den blivande diskussionen endast kommer att utgöra ett upprepande
av vad som förut har sagts för eller emot vid frågans tidigare behandling.
Emellertid torde det trots detta icke vara ur vägen, att man även
nu i all korthet relaterar några data ur ärendets förhistoria och därtill
anknyter några reflexioner över vad som anförts mot det framkomna
förslaget.

Den föreliggande frågan har ju, som vi veta, sin första upprinnelse
i en så avlägsen tid som ett par tre hundra år tillbaka. På den tiden
var ju industrien här i landet synnerligen ringa företrädd; däremot
synes det hava funnits god tillgång på skogar, som ägdes av kronan,
och då det var ett synnerligen stort statsintresse att stödja den svaga
industrien och driva utvecklingen av densamma framåt, gjorde man

Kr 88. 10S

Onsdagen den 25 maj e. m.

Om återfå- på det sättet, att man överlät till bergsbruken nyttjanderätten till vissa
kronan av kronoskoSar- Denna överlåtelse skedde till en början utan avgift. Serekognitions-åcYm&r*
pålades någon mindre sådan. Längre fram i tiden bereddes
hemman innehavarna av dessa rekognitionshemman tillfälle att genom skatteköp
m. m. förvärva sig äganderätt till desamma. Allt detta skedde dock med två
(Forts.) förbehåll, vilka äro av så viktig beskaffenhet, att jag för min del anser
dessa utgöra den springande punkten i denna fråga, och jag ber därför
kammaren särskilt lägga märke till dem. Det ena förbehållet var nämligen,
att skogarna icke finge skiljas från de bruk, som erhållit nyttjanderätten
till desamma; det andra villkoret var, att i händelse bruksdriften
nedlades, skulle skogarna återgå till kronan. På detta sätt skatteköptes
omkring 500,000 å 600,000 tunnland av kronans skogar. Denna överlatelseform
var dock i själva verket ingenting annat än en form av
gåva, ty den köpeskilling som kronan erhöll därför belöpte sig endast
till omkring^ 4 öre per tunnland. Jag skall be att få nämna ett par
exempel. Således skattköpte Nyhammars bruk 63 tunnland för en summa
av 1 krona 66 öre eller 2 y2 öre per tunnland. Björnhytte bruk
köpte ävenledes ett större område för 3,3 öre per tunnland, sedan de
åbor, som på sin tid varit bosatta på området, blivit fördrivna. Längre
fram i tiden lades detta bruk ned, och skogarna såldes till en enskild
person. Sedan den nya ägaren avverkat skog för hela köpeskillingen,
som uppgick till 400,000 kronor, såldes detta hemman till staten, som
en gång skänkt bort det, för 435,000 kronor.

Ett annat exempel är Tunabergs kopparverk, som på sin tid begärde
att få skatteköpa över 4,000 tunnland. Kammarkollegium har i enlighet
med 1811 års skatteköpsförordning bestämt köpeskillingen för detta
område till 544 kronor 74 öre, under det att domänstyrelsen har taxerat
dess nuvarande värde till 1,831,067 kronor.

Vid 1886 års riksdag gjordes ett försök att få de båda förbehållen,
om skogarnas oskiljaktighet från bruken och deras återgång till kronan
i händelse av rörelsens nedläggande, avlägsnade. Detta misslyckades
emellertid, och riksdagen underströk tvärtom, att dessa båda förbehåll
fortfarande skulle äga gällande kraft. De båda villkoren hava emellertid
föga respekterats. Således har en stor del av bruken nedlagts, men
skogarna hava ändock behållits. De hava till och med i många fall försålts
till andra, eller också har avverkning skett för helt andra ändamål
än det ursprungligen bestämda. Vidare har det förekommit, att man
genom en ren skendrift sökt upprätthålla rörelsen för att därigenom få
behålla skogarna. Ett exempel härpå är Ludvika bruk, som lades ned
för omkring 30 år sedan. För att bevara skenet av bruksdrift har
emellertid brukets ägare i en mindre byggnad uppställt ett par smideshärdar,
där smide bedrives med från annat håll lejd arbetskraft någon
vecka vissa vintrar.

Försök har emellertid ej saknats att på rättslig väg återförvärva
dessa egendomar åt kronan. För detta ändamål väcktes på 1890-talet
atervinningstalan mot 80 stycken innehavare av rekognitionsskogar med

Onsdagen den 25 maj e. in.

109 Kr a*

stöd av de båda förbehåll, som jag här nämnt, och med stöd av att Om återfå1886
års riksdag förklarat dessa förbehåll fortfarande vara i gällande rande till
kraft. Men då inträffar det högst märkliga, att i samtliga dessa 80^”“"^
fall blevo kronans anspråk av underdomstolarna ogillade, och i de 17 a v™ hemman
dessa fall, som drogos inför högsta domstolen, rönte kronans talan sam- m.m.
ma öde. Man häpnar verkligen, när man läser om detta, och man frå- (Fort*.)
gar sig, hur något dylikt över huvud taget har kunnat vara möjligt.

Men detta är och förblir väl ett stort mysterium för alla, som icke äro
bevandrade i det svenska juristeriets irrgångar och fällor. Eller kanske
det beror, såsom en talare yttrade i denna kammare, då ärendet i
fjol behandlades, på att industrialismen har trängt så långt fram i vårt
land, att t. o. m. våra domstolar hava blivit industrialiserade. I förbigående
kan jag nämna, att antalet av dessa rekognitionshemman är 310.

Av dessa hava emellertid 55 återköpts av staten, och bortser man dessutom
från de 80, rörande vilka laga domar blivit fällda, så återstå i
varje fall 175.

Vid 1898 års riksdag, d. v. s. året efter det högsta domstolen fällt
sina utslag, beslöts helt enkelt, att de ifrågavarande förhållanden skulle
bortfalla. Härigenom lämnades fältet öppet för att dessa kronans tillhörigheter
kunde slungas ut i den allmänna marknaden såsom en vanlig
handelsvara.

Den föreliggande motionen avser nu att söka återförvärva till kronan
så mycket av dessa dess egendomar, som det över huvud kan vara
möjligt. Häremot göres emellertid en hel del invändningar. ''Man säger
bland annat, att på grund av 1898 års riksdagsbeslut har en hel del
personer köpt dylika rekognitionsskogar i god tro och betalat deras fulla
värde. Skulle man nu taga ifrån dem deras egendom, begår man naturligtvis
en stor orätt emot dem. Jag ber att häremot få anföra, vad
herr Bernhard Eriksson i Grängesberg yttrade i den motion han i fjol
avgav i samma ämne. Han säger där: ”Jag är icke blind för att ett
sadant beslut i vissa fall kan leda till obilliga konsekvenser. Givet är
däi för, att varje rekognitionsskogs upplåtelse bör prövas för sig och att
kronan av billighet i vissa fall bör efterskänka sitt krav och i andra fall
träffa uppgörelse med innehavaren, som lämnar honom ekonomiskt skamlös.
Här är alltså icke fråga om att begå någon mannamån emot
sådana personer, som köpt dessa egendomar i god tro. Det är ju mycket
sannolikt, att det finns en hel del sådana, men å andra sidan torde det
vara lika sannolikt, att det också finns en hel del, med vilka detta icke
är förhållandet och i vilka fall det skall vara möjligt att åstadkomma,
att kronan kommer till sin rätt.

Jag vill endast hänvisa till en motion, som just i kväll blivit bifallen
av andra kammaren. Den gäller Åkers styckebruk, som också innehar
rekognitionshemman, och andrakammarutskottet säger här bestämt, ”att
det kan anses obestridligt, att kronan har äganderätt till denna egendom,
och detta har heller icke av någon blivit bestritt”. Här är således ett

Nr 38.

Om återförande
till
kronan av
rekognitions■
hemman
m. m.
(Forts.)

no Onsdagen den 25 maj e. m.

exempel på att det dock finnes dylika egendomar, sorti det verkligen är
möjligt för kronan att återförvärva.

Det säges av kammarkollegium med anledning av herr Erikssons 1
■Grängesberg fjolårsmotion, att man icke bör giva civillag tillbakaverkande
kraft, men kollegium säger dock därjämte, att givetvis kan civillag
likaväl som andra normer av statsförfattnings natur upphävas eller
modifieras, dock under vissa förutsättningar. Nu anser visserligen kammarkollegium,
att sådana förutsättningar icke föreligga i denna fråga,
men det är ju klart, att meningarna om den saken kunna vara delade,
och det är detta, som den begärda utredningen skulle avse att klarlägga.

Kammarkollegium säger vidare i nämnda utlåtande: ”Utan tvekan
ger kollegium motionären rätt därutinnan, att statsmakternas syfte med
skatteförsäljningarna av rekognitionsskogarna förfelats i och med att
1897 års domar underkänt den från kronans sida väckta talan.” Vidare
fortsätter kammarkollegium: ”Genom utgången av de omförmälda rekognitionshemmansrättegångarna
kan på visst sätt hava uppstått en konflikt
mellan materiell och formell rätt, vilken konflikt, som framgår
icke minst av riksdagsförhandlingarna, i icke ringa grad oroat det allmänna
rättsmedvetandet. Tanken att genom en lagstiftningsakt återställa
det så att säga rubbade jämviktsläget mellan formell och materiell
rätt måste därför i och för sig te sig förklarlig.”

Denna herr Bernhard Erikssons motion remitterades till andra lagutskottet,
som enhälligt gjorde en hemställan om utredning. Denna hemställan
godkändes av andra kammaren men avslogs av första kammaren
med 52 röster mot 44. Det var således endast 8 rösters majoritet,
och det var alltså nära att kammaren redan i fjol antagit denna hemställan.

Samma yrkande, som andra lagutskottet frambar i fjol, är det som
herr Vennerström har upptagit i årets motion. Den omständigheten, att
frågan många gånger har framkommit i riksdagen, tyder ju på att den
kan räknas till sådana frågor, som icke utan vidare kunna skjutas undan
utan hålla sig vid liv och komma tillbaka, till dess full klarhet har
vunnits och full belysning åstadkommits i desamma. Det är givetvis
ett synnerligen stort statsintresse, som det här gäller. Det rör sig dock
om hundratals miljoner kronor, och mig synes det verkligen, som om det
skulle vara synnerligen ansvarslöst att utan tvingande skäl kasta bort
möjligheten att återvinna åtminstone något av dessa stora belopp.

Motionen har för andra gången bifallits av andra kammaren, och
jag hoppas, att första kammarens minoritet från i fjol nu i år skall hava
vuxit till majoritet, och ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Andersson, Elof: Den föregående ärade talaren har

ju redogjort för den historiska utvecklingen av denna fråga, och jag
skall därför icke trötta kammaren med att närmare ingå därpå. Jag

Onsdagen den 25 maj e. m.

in Sr 38.

skal! i stället försöka att så att säga taga vid, där han slutade. Han Om återfönämnde
något om att de domar, som för en del år sedan folio i mål rande till
rörande dessa rekognitionsskogar, voro mystiska, men jag skall be Ht rck°ogniUonsfå
fästa den ärade talarens uppmärksamhet på vad som sägs på sidan hemman
9 i utskottets utlåtande om en nådig förordning av den 1 maj 1810, och m. m.
som alltså är ett år äldre än den förordning som herr Malmberg åbero- (Forts.)
pade. Denna förordning av år 1810 stadgade, ”att säljare i köpeavhandling
om jord och fastighet ej hädanefter finge förbehålla sig eller andra
att få framdeles vinna egendomen åter”. Följaktligen upphävde denna
förordning den åberopade kungl. förordningen av 1811. Vidare åberopade
den föregående ärade talaren kammarkollegii utlåtande; detta utlåtande
tyckes oavbrutet hava använts såsom stöd för de beslut, som hava fattats
i denna fråga under föregående år och även detta år i medkammaren.

Men jag tror, att man icke har läst detta kammarkollegii utlåtande riktigt
rätt, ty som man finner på sidan 16, står där något som ger vid
handen, att den utredning, som här ifrågasättes, egentligen icke är att
förorda. Kammarkollegium slutar med en passus, som man skulle kunna
översätta ungefär så här: ”vi gå naturligtvis gärna med på en utredning,
men något resultat av denna utredning kan det givetvis icke bliva”. Så
skulle man kunna uppfatta det sista stycket i kammarkollegii utlåtande,
där kollegiet säger: ”Då emellertid, såsom kollegium i det föregående
antytt, å ena sidan den tanke, som ligger till grund för motionen, ytterst
bottnar i den i och för sig enligt kollega mening icke oriktiga föreställningen
att genom 1897 års domar den materiella rätten blivit lidande
til! förmån för den formella och denna föreställning uppenbarligen delas
av stora befolkningsgrupper inom landet, men, å andra sidan, de svårigheter
som äro förenade med ett realiserande av motionärens tanke
icke synas vara klart insedda, har kollegium för sin del icke något att
erinra mot en utredning, dock icke såsom motionären avser allenast
angående sättet för rekognitionshemmanens återförande till kronans fria
disposition, utan i första hand för utrönande av möjligheten och lämpligheten
av en sådan åtgärd. —• Även om en sådan utredning skulle giva
ett i huvudsak negativt resultat, har i allt fall därmed vunnits, att denna
under de senare årens riksdagar ständigt återkommande fråga finge en
så fullständig belysning, att den kunde på ett säkrare sätt än hittills av
allmänheten bedömas och därmed tilläventyrs bliva avförd från diskussion.
” Man kan således förstå, att kollegium för sin del anser, att endast
detta kunde vinnas genom en utredning, nämligen att befolkningen
i de trakter som särskilt beröras av denna fråga kände sig lugnare
därefter. Men då kan man å andra sidan sätta i fråga, huruvida man
icke genom att en sådan utredning beslutades skulle väcka eu viss oro
inom ett annat läger, nämligen bland dem som nu äga dessa rekognitionshemman
och dem som hava inteckningar i desamma. Jag skall
tillåta mig att i detta sammanhang citera ett stycke av ett anförande, som
en aktad ledamot av denna kammare under förra årets debatt här hade.

Han yttrade på ett ställe: ”Det framgår av kammarkollegii utredning,

Sr 3K. ii2

Onsdag''en den 25 maj c. m.

Om återförande
till
kronan av
rekognitions■
hemman
m. m.
(Forts.)

vilka oöverskådliga konsekvenser för hela vårt ekonomiska liv ett ingrepp
av denna art skulle hava, och för min del föreställer jag mig, att
blott detta, att riksdagen begär en utredning, huruvida något dylikt
kan komma till stånd eller icke, måste vålla en oro på kreditmarknaden
och osäkerhet hos de in- och utländska institut, som tjänstgöra
som långivare eller låneförmedlare i fall, där dessa fastigheter tjäna till
kreditgrundval. Redan detta förhållande, att man begär en utredning,
är ägnat att ge vårt ekonomiska liv en ganska allvarlig stöt, även om resultatet
av utredningen, vilket vi icke hava anledning att betvivla, bladen
negativa, som kammarkollegium pekar på såsom tämligen given”.
Följaktligen skulle man hava vunnit med denna utredning, att man tror
sig hava lugnat vissa grupper av befolkningen, men å andra sidan skulle
man väcka oro inom andra grupper, vilka man kan beteckna såsom närmare
berörda av denna utredning än en hel del personer, som kanske
hava blivit suggererade till sin oro.

Vidare är det en annan sak, som man bör tänka på i detta sammanhang.
Jag undrar verkligen, hur folket i landet skulle ställa sig till ett
beslut i den riktning,, som här är satt i fråga. Det gäller nämligen ingenting
mindre än ett upphävande av 1898 års riksdagsbeslut, vari riksdagen
uttalade, att nådiga kungörelsen av år 1811, som i praktiken visat sig
vara ohållbar, skulle upphävas och att således dessa bestämmelser om
att skogarna och hemmanen skulle vara oskiljaktiga från de bruk, varunder
de lydde, skulle bortfalla. Om ett sådant beslut fattas, är jag
alldeles övertygad om att det ute i landet skulle bliva en oro bland betydligt
flera befolkningslager än det här närmast är fråga om, och utom
denna oro skulle alldeles säkert följa ett misstroende mot riksdagen.
Man skulle helt enkelt kunna göra den reflexionen: vad tjänar det till
att riksdagen fattar ett beslut i en viss fråga, då den om några år kan
upphäva detsamma? Jag vill endast erinra om ett beslut, som fattades
här för några dagar sedan och som även berörde ett spörsmål angående
kronans marköverlåtelse till personer, som voro beroende därav, nämligen
beslutet angående Skanörs och Falsterbo vångar. Det torde bemärkas
att det ännu icke med bestämdhet kunnat påvisas annat än att
dessa s. k. vångar fortfarande formellt skulle tillhöra kronan. Men kronan
har icke heller ansett sig kunna åtminstone med någon vidare säkerhet
vara berättigad att återtaga denna jord, som under en längre
tidrymd varit upplåten till enskilda, och riksdagen har nu funnit för gott
att utan vidare avstå densamma till fastighetsinnehavarna där nere.
Detta beslut fattades här för några dagar sedan efter ett enhälligt utskottsutlåtande
utan votering. Jag är alldeles övertygad om att dessa
personer nere på Falsterbo och Skanörs vångar blevo glada över detta
riksdagens beslut, men ponera om efter något år ett sådant beslut skulle
upprivas och en ny lag med retroaktiv verkan, innebärande ingenting
mindre än att denna jord återtoges av kronan, stiftades, då undrar jag,
om vederbörande lägenhetsägare skulle få något vidare förtroende för
riksdagen.

Onsdagen den 25 maj e. m.

113 Nr 38.

Herr Malmberg gjorde vissa erinringar, om att de pris, som dessa Omåterförekognitionshemman
en gång såldes för, voro alltför låga. Men jag vill rande till
fästa den ärade talarens uppmärksamhet på att vid den tid, då dessa kr/jnan‘tv
skatteförsäljningar ägde rum, var jorden icke så värst dyrbar. ForsaV)-™hemman *
ningarna ägde nämligen rum på 1840-, 1850- och 1860-talen — åtminsto- m. m.
ne till största delen — och vid den tiden var nog den jord som det nu är (Forts.)
fråga om icke värd mer än 50 å 75 öre tunnlandet eller så. Nere i min
landsända, i Skåne, kunde man på 1840-talet köpa dylik jord för 80 öre
tunnlandet. Jag tycker för min del att det icke är så märkvärdigt, att denna
jord, särskilt om den legat illa till, blivit såld för några öre per tunnland.
Då jag säger, att jord nere i Skåne såldes på 1840-talet för 80
öre tunnlandet, kan jag ju bekräfta detta mitt uttalande med att jag
själv har en egendom, som icke kostat mer än 80 öre per tunnland vid
den tiden. Detta är således ett på egen erfarenhet grundat påstående.

Följden av ett sådant beslut, som här är satt ifråga, skulle förmodligen
bliva, att samtliga rekognitionshemman skulle återgå till kronan.

Detta torde dock icke kunna ske med mindre än att en särskild lag kommer
till stånd, ty hittills hava vi väl icke någon dylik av sådan beskaffenhet,
att den har tillbakaverkande kraft. En sådan lag har kammarkollegium
ej velat förorda. Då man vill gå ut ifrån att kammarkollegium
har förordat den ifrågasatta utredningen, är detta således icke
alldeles riktigt. Kammarkollegium yttrar dessutom på ett ställe: ”Det
är enligt kollegii mening sålunda uppenbart att ett återförande tvångsvis
till kronans fria disposition av rekognitionshemmanen i största omfattning
skulle komma att kännbart träffa i god tro varande tredje
man”. Ja det är ju alldeles klart, att det skulle bliva tredje man, som
komme att göra den största förlusten. Det är visserligen sant, att denne
tredje man kunde i någon mån göras skadeslös, men huru det skulle gå
till, är nog icke så lätt att säga, då han nog i allmänhet icke av den
som sålt jorden till honom skulle kunna få någon återvinning.

Vidare säger kammarkollegium: ”Det får vidare icke frånses, att
åtgärder av här föreslagen innebörd städse och oundvikligen åtföljas
av ett nedsatt förtroende för rättsordningen. Såsom en ytterligare
olägenhet har man givetvis att räkna med en mer eller mindre omfattande
rubbning av fastighetskrediten i landet” — det är alltså det ämne
jag nyss var inne på — ”som under nutida förhållanden måste anses
vara en av det ekonomiska livets viktigaste faktorer. Till sist får icke
heller förbises att i den mån denna kredit kunnat utnyttjas i utlandet
och utländska undersåtar i god tro blivit ägare av värdepapper, för vilka
nu ifrågavarande slag av fastigheter utgöra säkerhet, statsmakterna löpa
risken, att främmande stater till skydd för sina undersåtars intressen
vidtaga folkrättsliga motåtgärder.” Detta är naturligtvis en mycket viktig
omständighet, som man här får taga med i betraktande, innan riksdagen
går att fatta sitt beslut, och det är just denna tankegång, som den
ärade ledamot av denna kammare var inne på vid förra årets debatt i
denna fråga, vars uttalande jag här förut tillåtit mig citera.

Första kammarens protokoll igel. Nr 38.

Kr 38. 114

Onsdagen den 25 maj e. m.

Om återförande
till
kronan av
rekognitionshemman

m. m.
(Forts.)

Då jag inom utskottet icke ansett mig kunna vara med om att tillstyrka
bifall till den föreliggande motionen utan i stället förordat avslag,
har jag ansett mig böra här göra reda för min ståndpunkt, vilken ju
också sammanfaller med utskottsmajoritetens, och tillåter jag mig därför,
herr greve och talman, att yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Malmberg: Den föregående talaren har påpekat, att det
skulle möta synnerligen stora svårigheter att verkställa en sådan utredning,
som här har begärts, men den omständigheten, att det möter svårigheter,
får väl icke vara avgörande och avhålla oss från att här göra
ett försök. Svårigheter äro ju till för att övervinnas.

Vidare har det sagts, att endast en utredning skulle vålla oro och
osäkerhet på kreditmarknaden. Jag ber då att ännu en gång få erinra
om att detta ärende har förevarit i riksdagen flera gånger och att, även
om riksdagen denna gång avslår motionen, den antagligen kommer igen
flera gånger. I fjol hade det endast behofts en fyra, fem röster, för att
utredningen skulle hava beslutats redan då. Följaktligen hänger hotet
om en utredning fortfarande över vårt huvud och kommer alltjämt att
hänga där, och denna omständighet synes mig innebära ett betydligt
starkare irritament på kreditmarknaden, än om riksdagen nu tar utredningen
genast och söker verkställa den så fort som möjligt, på det att
frågan ju förr dess hellre bringas ur världen. Först när detta har skett
kan man säga, att denna oro och osäkerhet har avlägsnats. De som
önska, att denna oro icke skall fortfara, borde alltså, så vitt jag kan se,
vara de första att nu gå med på en sådan utredning.

Vidare säges det, att en åtgärd i motionens syfte skulle åstadkomma
misstroende till rättssäkerheten o. dyl. Men om det nu ute i landet
bland stora befolkningslager råder den uppfattningen, att en uppenbar
orätt här har blivit begången, och kammarkollegium säger dock, att den
materiella rätten uppenbarligen har blivit kränkt — om den uppfattningen
är rådande ute i landet och man därvid ser, att riksdagen icke ens
vill försöka att bjuda till att vrida rätt igen, vad som blivit gjort orätt,
då synes det mig, som om detta skulle åstadkomma ett betydligt större
misstroende till rättssäkerheten här i landet. Vidare har föregående talare
sagt, att prisen på skogarna voro så låga vid den tid, då skatteköpen
ägde rum, att det inte alls vore märkvärdigt, att de blivit så lågt
upptaxerade. Jag ber då att återigen få hänvisa till exemplet med Tunabergs
kopparverk. Den egendomen har ju enligt 1811 års skatteköpsförordning
upptaxerats till något över 500 kronor, men dess nuvarande
värde är upptaxerat till närmare 2 miljoner. Vem är det då, som åstadkommit
denna oerhörda värdestegring? Är det innehavarna av egendomen
? Antagligen ha icke dessa lagt två strån i kors för värdestegringen,
utan denna har åstadkommits genom tiden själv och andra förhållanden.
Kan det då vara rimligt, att innehavarna av dessa egendomar
skola få skörda frukterna av denna oerhörda värdestegring? Jag
kan icke se annat än att det ligger en ren orimlighet i dylika anspråk.

Onsdagen den 25 maj e. m. 115

Jag vidhåller alltså mitt yrkande om bifall till reservationen.

Herr Lindhagen: Denna fråga är ju en del av en större fråga,
som ruvar över oss sedan lång tid tillbaka och som fortfarande är
olöst och måste avföras från dagordningen på ett tillfredsställande sätt,
och det är frågan om kronans jorddonationer i allmänhet, dels till industrien,
dels till jordbruket och dels till städerna. Denna fråga i hela
dess vidd upptogs i riksdagen redan 1908 och fullföljdes de närmast
följande åren. Vid dessa tillfällen tillstyrkte andra kammaren, att man
skulle taga itu med dessa saker på något sätt, under det första kammaren
avslog alla åtgärder. Slutligen blev det ett slags resultat av
innebörd, att en del av denna stora fråga, nämligen den som rör kronans
jorddonationer till industrien, de s. k. rekognitionsskogarna, avgjordes.
Genom rekognitionsskogarna hade dels skog, dels ock jordbruk
på skogarna bortskänkts. Riksdagen beslöt 1912 — och då förenade
sig bägge kamrarna därom — att hos Kungl. Maj :t begära ett
återbördande av jordbruket på dessa skogar till innehavaren med full
äganderätt genom någon slags social expropriation. Därmed har riksdagen
således redan beslutat att göra ett ingripande i fråga om rekognitionsskogarna.
Detta riksdagens beslut föranledde tillsättande av den
s. k. åbolcommittén, som har arbetat under många år. Mest har den
emellertid rekryterats av personer, som varit i industriens tjänst, och
därigenom har dess arbete — så påstås det åtminstone — alldeles förlamats
och i varje fall har man ganska allmänt nu kommit till den uppfattningen,
att åbokommitténs förslag icke duger, varför dess uppdrag
överförts på jordkommissionen för att resultatet måtte bättras upp.

Återstår då frågan om själva skogarna. Denna fråga har fått sin
skilda aktualitet, som gör att den återkommer speciellt för sig, under
det den övriga stora jorddonationsfrågan ännu i sin helhet vilar osmält
över oss. Den återkommer oupphörligt därför att det är något, som
häftar vid densamma, som upprört svenska folkets rättskänsla på ett
sådant sätt, att man icke velat släppa sitt krav, att lösningen skall bli
någon slags försoning därav, och det är de berömda, eller jag kanske
skall säga beryktade, högsta domstolens domar av 1897.

Ni kunna ju förstå det, mina herrar! Det fanns klara papper på,
att kronan skänkt dessa skogar med villkor, att en viss bruksrörelse
skulle hållas vid liv och upphjälpas och stödjas av desamma. När sedan
bruksrörelsen lades ner helt och hållet, låg det väl i sakens natur,
att skogarna skulle återgå till kronan, och därom anställdes också processer
från kronans sida. Men då förklarade högsta domstolen vid den
tiden, att något dylikt icke kunde komma ifråga, utan de dåvarande
innehavarna fingo behålla dessa skogar som god pris, fastän skogarna
icke vidare tjänade det ändamål, för vilket de hade blivit bortgivna.
Anledningen till att ett sådant utslag kan fällas i vårt land hör ju icke
hit, men man vill ju alltid söka en förklaring. Och den kan inte bli mer
än en, som jag också tror vara den riktiga och som även inom kammarkollegium
göres gällande, då man talar om dessa saker. Den förklarin -

Nr 38.

Om återförande
till
kronan av
rekognitionshemman

m. m.
(Forts.)

Nr 38.

Om återförande
till
kronan av
rekognitionhemman

m. m.
(Forts.)

116 Onsdagen den 25 maj e. m.

gen är, att domstolsväsendet är alldeles för mycket industrialiserat, för
att domarna skola kunna med tillräckligt sinneslugn och jämvikt döma
i denna fråga, och därför har också kronan förlorat sina processer.
Jag vet också av egen erfarenhet i domstolarna, vilken animositet mot
kronan, som uppstår hos domarna, som tycka, att nu bör väl denna
krona en gång för alla klämmas till, så att den inte kommer igen och
gör gällande sådana anspråk. Och varför tycka de så? Jo, därför att i
dessa tider är hela mänskligheten ställd på aktier och hela vår framfärd
är beroende av vår inkomst på rörelse, på aktier, framför allt i sådana
industriella företag, som haft mycket jord och särskilt mycket kronojord.
Alla inom den högre överklassen äro ju så mycket för sina inkomster
beroende av detta; själv är man aktieägare, släktingar äro aktieägare,
goda inkomster få juristerna där o. s. v. Instinktivt och omedvetet
måste det inträffa för en sådan samhällsklass, att den även på
domarsätet, när det gäller att laga efter lägenhet och lagen icke har
alldeles påtagliga uttalanden, tycker, att vad skall det bråkas för om
sådana gamla saker. Här har ju jorden kommit i händer, som trott
sig få behålla den, och därför dömes på det sättet.

Sedermera när det gällde Tunabergs bergslag låg frågan på det
sättet, att då hade högsta domstolen åtrat sig så pass mycket, att det
stod tre röster mot tre. Ändå förlorade kronan, därför att den sjunde
ledamoten var sjuk och han hade uttalat sig till förmån för kronan.
Sålunda ogillade i själva verket fyra ledamöter de grundsatser högsta
domstolen gjorde gällande 1897. Det har emellertid som sagt blivit så
inplanta! i folkets medvetande, att här begåtts en orätt, ett justitiemord,
om jag så får uttrycka mig, på en stor egendom, som med rätta skulle
tillhört hela svenska folket, och därför kommer denna fråga igen oupphörligt.
Från 1908 ända till nu, 1921, har det knappt varit något år, då
den icke varit framme på ena eller andra sättet. Rättsmedvetandet hos
folket kräver, att denna sak på något sätt uppklareras, och det tror jag,
mina herrar, är alldeles nödvändigt. Ty annars kommer den alltid igen.
Nu är ju motionen skriven på ett moderat sätt, så att man skulle kunna
lättare gå med på densamma, men jag måste också ge den andra sidans
talare rätt därutinnan, att man måste tänka sig in i, hur alltsammans
skall verkställas, vilken effekt det kommer att få o. s. v. Vi måste göra
klart för oss att saken icke kan utrangeras på annat sätt än genom en ny
lagstiftning, det finns icke planer på annat sätt, och denna lagstiftning
kan icke gå ut på annat än att staten utan eller mot ersättning skall få
tillbaka skogarna genom någon slags expropriation, likaväl som det
ifrågasatts att taga tillbaka jordbruket på rekognitionsskogarna genom
expropriation. Hur långt denna skall gå och vilka villkor, som skola
knytas vid densamma, bör få vara en öppen fråga. Vad som lästes upp
av herr Lundberg, då han på ett utförligt och redigt sätt klargjorde
sin ståndpunkt, har bidragit till sakens uttömmande, liksom då hans motståndare
inom utskottet sakligt och fullständigt framlade sina skäl. Vi
få finna oss i att taga saken under övervägande.

Onsdagen den 25 maj e. m.

117 Sr 38.

Jag föreställer mig således, att här måste — och det blir följden av Omåterföett
bifall till reservationen — tagas under övervägande, huruvida icke rande till
det stora värdet skogarna, likaväl som åkerbruket på skogarna, skola
återbördas till kronan genom någon slags expropriation. Har man sagt hemman
A, kan man också gärna säga B. A-frågan har ännu icke kommit fram m.m.
till riksdagen, låtom oss alltså på samma grundvalar utreda B-frågan, (Forts.)
sä att de kunna komma fram bägge två och denna sak avföras från
dagordningen på ett sätt, som tillfredsställer rättsmedvetandet, och samtidigt
så, att rättvisa skipas för dem, som kommit i besittning av dessa
egendomar i god tro. Det finns måhända många skogar, som icke gått
i salu, utan som de nuvarande innehavarna fått fullkomligt till skänks
och där det icke är fråga om någon industri, som är beroende av dem,
då den gamla industrien är nedlagd och någon ny icke baserats därpå.

Det är ju också givet, att man i speciella fall måste se till, vad som
är skäligt och billigt, men att saken måste på något sätt lösas tycker jag
är alldeles nödvändigt, det vill säga att riksdagen någon gång beslutar
att även framföra denna fråga till en så beskaffad utredning, när det
gäller skogarna, som vi en gång gjort beträffande jordbruket.

Sedan blir det nog en hel del andra kronans jorddonationer, som
också komma tillbaka, om man väl får tid därmed bland de många göromålen,
men den nu förevarande är som sagt den mest elakartade på
grund av högsta domstolens domar, och därför måste vi bereda oss på
att avföra den från dagordningen på ett sådant sätt, att den icke kommer
tillbaka. Men genom att bifalla utskottets förslag kommer den
tillbaka i evighet, tills ni bli uttröttade fullkomligt och måste förena
er med andra kammaren i att skogsfrågan, lika väl som jordfrågan, hänskjutes
till slutlig prövning.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr von Hof sten: Den siste ärade talaren framhöll, att 1897
års domar i förevarande avseende upprört det svenska folkets rättskänsla,
och använde därvid ett uttryck, likartat med den förste talarens,
genom att säga, att det svenska domstolsväsendet i förevarande avseende
blivit industrialiserat, i vilket uttryck man efter min mening icke
kan undgå att inlägga en beskyllning mot de domare, som handlagt dessa
mål, att de låtit sig påverkas av andra synpunkter än sakliga. En sådan
insinuation, då den kommer från en domare, synes mig vara betänklig,
nämligen att påstå, att våra domstolar blivit påverkade i detta hänseende.

Jag trodde annars, att i vårt land rådde en allmän uppfattning, att våra
domstolar med oväld och skicklighet fullgjorde sina åligganden. Beträffande
dessa domar var det väl så, att advokatfiskal i kammarkollegium
utletat de fall, som det syntes mest sannolikt, att kronan skulle
vinna gentemot innehavarna av rekognitionsskogarna, men i alla föreliggande
fall förlorade ju kronan samtliga rättegångar. Utom den synpunkten,
att det föreligger laga kraftvunna domar, får man heller icke
förbise riksdagens beslut 1898, då riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t

Nr 38.

Om återförande
till
kronan av
rekognitionhemman

m. m.
(Forts.)

nS Onsdagen den 25 maj e. m.

den 12 maj anmälde, att riksdagen för sin del beslutat, att vad som
i fråga om skatteköpsbreven av s. k. rekognitionshemman stadgats,
nämligen att hemmanen alltid skulle vara oskiljaktigt förenade med de
bruk, under vilka de lyda, skulle upphöra att gälla. Riksdagen har
således fattat ett uttryckligt beslut, att detta villkor om samhörigheten
med bruken skulle upphöra att gälla anno 1898. Efter detta år ha
dessa skogar gått i handel och vandel i det uppenbara förhållandet, att
köpare måste hava varit i god tro, då de förvärvat dessa områden, att
de också förvärvat dem under enskild äganderätt. Således är det icke
blott dessa laga kraftvunna domar, som den siste ärade talaren Kväljde,
som ligger bakom, utan även riksdagens uttryckliga beslut.

Herr Lindhagen gjorde ett uttalande, som jag från den synpunkt
jag företräder håller honom räkning för, då han sade, att det helt enkelt
är fråga om expropriation. En sådan åtgärd i nu förevarande sammanhang^måste
anses innebära ett likartat förfaringssätt som under Carl
XI på 1600-talet, d. v. s. en reduktion eller att kronan beslutar att utan
laga rätt frånhända personer deras enskilda egendom. Herr Lindhagen
säger, att den som vill gå med på en sådan reduktion skall rösta med
reservationen. Med enahanda utgångspunkt ber jag för min del att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Friherre Fleming: Herr greve och talman, mina herrar! Det
är ganska egendomligt, att denna fråga kommer fram nu igen och att
det åberopas samma uttalande av kammarkollegium som förra året.
Kammarkollegium har ju, som förut framhållits, sagt, att det icke har
något emot en utredning, ty en sådan skulle blott kunna lugna dem, som
tro, att kronan skulle kunna återvinna något. Men, mina herrar, om
man skall lugna dessa, vilken oro blir det då icke bland de andra, som
sitta i god tro och ha sina hemman. Jag framhöll i fjol och vill göra
det även i år, att'' för mig innebär frågan, om vi här i Sverige skola ha
ett samhälle, byggt på rättssäkerhet eller icke i fråga om laga kraftvunna
domar. Jag kan icke förstå annat än, att om man här vill att
staten skall taga tillbaka något, bryr man sig icke om en laga kraftvunnen
dom av statens högsta domstol; man skall annars ha respekt
för en sådan, men icke om staten vill ha igen något. Jag tror dock,
att en sådan rättssäkerhet är högst betänklig. Nu kan man ju mot detta
säga, att det blott är fråga om en utredning. Då svarar jag: skall man
utreda, om man skall respektera dom av statens högsta dömande myndighet?
Vad vill detta såga? Vart skall det bära hän? Jag vill fråga
er, mina herrar: vart tar det vägen, om förtroendet för sådana domar
förloras ute i landet, särskilt i dessa tider, då vårt ekonomiska liv ändå
lider under en sådan depression? Vad skall man tänka om, att det ett,
tu, tre skapas en sådan osäkerhet i landet? Jag redogjorde i fjol för,
hur ett av vårt lands största järnverk förlorat åtminstone 20 miljoner
kronor just genom statens processer. Den förste ärade talaren talade
om, att här är miljoner att vinna för staten. Ja, vad hjälper det, om

Onsdagen den 25 maj e. m.

119 Nr 38.

vi vinna miljoner åt staten, om de enskilda ägarna förlora många hundra Om återfömiljoner
i stället? Vad har staten för glädje av dem, jag vill fråga det?

De ha ingen betydelse, ty staten kommer att förlora på det hela. Sta- rek0gnitionsten
är nämligen icke något specifikt för sig utan sammanslutningen av hemman
hela landets invånare, och förlora invånarna på statens åtgörande, kom- m. m.
mer staten själv att förlora. Huvudsaken i denna fråga är för mig, att (Forts-)
det är att undergräva rättssäkerheten i landet att gå med på denna motion,
och därför yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Herr Alexanderson: Herr talman! Det var ett uttalande av

den ärade utskottsreservanten, som uppkallade mig. Han framkastade
den frågan, om det i själva verket icke är vikt:gare för rättssäkerheten,
att den materiella rätten dock slutligen segrar över den formella. Han
menar, att detta är viktigare, än att en dom får bestå, som är fälld av
domstol, eller att ett beslut respekteras, som en gång är fattat av statsmakterna,
av konung och riksdag. Den där uppfattningen kan tyckas
ligga snubblande nära, att, om man tycker sig se, att den eller den domen
varit grundad på otillfredsställande skäl, det eller det riksdagsbeslutet
varit oklokt eller fattat på grund av missledande upplysningar, allt detta
då skall kunna få rättas till. Icke desto mindre, mina herrar, är det
ändå en alldeles nödvändig sak för en rättsordning, ett rättssamhälle,
att man tar hänsyn till den andra synpunkten, den nämligen, att tvister
och tvivel, om vem som har rätt i ett visst fall, skola kunna praktiskt
och för all framtid skäras av genom ett domslut, genom ett beslut. Om
vi på andra områden av rättsordningen skulle söka tillämpa den synpunkt,
som den ärade reservanten framförde, skulle vi strax finna, till
vilka orimligheter vi skulle komma. Ingen skulle i själva verket vara
säker på, att vad han hade skulle komma att stanna i hans händer, han
må anse sig ha hur klara, formella rättsgrunder för det som helst.

Man kunde icke lita på, att icke någon av ens företrädare i egendomen,
även om han hade kraftvunnen dom på, att den vore hans, hade fått
den sig tillerkänd på otillfredsställande grunder,''som skulle återverka
på alla efterföljande rättsinnehavare. På samma sätt på det personliga
området. Den, som blivit frikänd i någon straffdom från brott, skulle
nödgas finna sig i, att saken när som helst grävdes upp igen. Det är
verkligen så på en punkt i Sveriges föråldrade brottmålslag, att ett sådant
uppdrivande kan ske, i motsats till alla de principer, som i den nutida
rättsordningen härska, men det är något, som dock alla äro ense om,
att det måste upphävas och att det bara står kvar som ett märke efter
en föråldrad rättsståndpunkt, som bottnade i en uppfattning om individens
rätt mot staten, som ingen av oss längre gärna vill godkänna.

Jag tror, att det vore angeläget att de, som nitälska för en kraftig
jordsocial politik från det allmänna •— och till dem hör även jag ■—
rikta blicken framåt och se till, vilka åtgärder, som nu av oss kunna
vidtagas ut ifrån det läge som är, och icke rikta blicken långt bakåt i
forna tider och se efter, huruvida icke då ett eller annat har passerat.

Kr 38. 120

Onsdagen den 25 maj e. m.

hemman

m. m.
(Forts.)

Om återfå- som vi numera beklaga, att det har skett, och låta oss därav frestas att
kronanav r''Va UPP> vac* som en gång blivit gjort för länge sedan.
rekognition- Nu är det nog också så, att om man kommer närmare inpå livet
frågan om dessa domar och hela frågan om rekognitionshemmanens
frångående från staten, så skall man i själva verket finna andra omständigheter
att taga hänsyn till än dem, som i dag hava framdragits
av herr Lindhagen. Det var i själva verket icke så, att det var egendomar
under statens disposition, som såldes bold genom dessa skatteköpebrev,
utan det var områden, till vilka staten sedan långliga tider
tillbaka, sedan hundratals år, avstått bruket och nyttj anderätten. Detta
ställer naturligtvis frågan om värdet av vad staten sedermera avhänt
sig genom skatteköpebreven i en helt annan dager. Vad högsta domstolens
domar angår, ligga väl dessa i väsentlig del så, att högsta domstolen
på sin tid fann, att staten, som hade avsett att dessa skogar skulle
vara förenade med bruken så länge bruken sköttes, realiserat denna sin
avsikt på ett mycket dåligt sätt genom de skatteköpebrev, som på så sätt
utgivits. Skatteköpebreven hade i själva verket icke förbehållit staten
den rätt, som det hade varit statens tanke att förbehålla sig. Men det
finns en gammal sats som säger: skylle sig själv den, som sig ej bättre
före såg. Den satsen kan det icke ligga något obilligt i att tillämpa, så
länge man har att göra med de bägge ursprungliga kontrahenterna,
men om den skulle verka så att den efter långa, långa tider drabbar
helt andra personer, som efter ett mångtal av fång fått denna egendom
i sina händer och om den skall drabba kreditgivarna, är det verkligen i
alla fall åtskilligt, som ställer i en bättre dager de domar, som från
herr Lindhagens sida blevo föremål för en så skarp kritik. Jag tror
således, att om man tar fram alla de olika synpunkter, som förefinnas
i denna sak, skall man finna, att den starka upprördhet över vad som
tilldrog sig för ett par decennier sedan, skulle — och kanske med rätta
— inte helt och hållet lägga sig, men man skulle i alla fall finna, att
den icke på långt när hade en så stark rättsgrund, som man nu ofta
tror den hava utan närmare kännedom om vad det gäller. Det svaras
nu: Låt oss då få en utredning, så att detta blir klarat! Det har också
slagits på den strängen i dag, först av den ärade utskottsreservanten och
sedan av herr Lindhagen, att denna utredning bör komma till stånd
endast för att det skulle bli lugn på detta nu så oroade område. Herr
Lindhagen hotade oss med att så länge detta icke skett, komme frågan
upp igen, till dess första kammaren böjt sig för hans åsikt. För min del
kan jag inte taga intryck av en sådan argumentering. Jag är av den
uppfattningen, att det är en väsentlig skillnad, om enskilda riksdagsmän
motionsvis finna sig böra föra fram ett yrkande sådant som detta, eller
om riksdagen går med på att föranstalta om en sådan utredning. Den
utredningen kan rimligtvis riksdagen icke göra, om den icke verkligen
känner på sig, att här bör rivas upp vad som riksdagen själv beslutat
för ett par decennier sedan och möjligen också vad som sedan decennier
är laga kraftvunnen dom. Jag vågar för min del hoppas, att de

Onsdagen den 25 maj e. in.

121 Sr 58.

bättre skälen skola segra i längden, så att man till slut skall ge sig och Omåterföfinna,
att detta icke är den riktning, som man bör ge sina jordsociala
strävanden. Vill man tillämpa expropriationsinstitutet i ett betydligt reh°Jgnitionsradikalare
skick än nu genom ny expropriationslagstiftning, så välan; hemman
det är ett fullständigt naturligt och rimligt sätt att sköta vår jord- m. m.
sociala fråga. Men detta sätt att vända tillbaka på dessa gamla för- (Forts.)
hållanden, därför att man tror och kanske delvis med rätta, att ärendena
icke blivit lyckligt handlagda i forna tider, är något som jag hoppas,
att man snart ganska allmänt skall finna ej vara riktigt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Lindhagen: Jag glömde verkligen, såsom utskottets
ärade ordförande erinrade om, att yttra något om 1898 års författning.

Men jag gjorde verkligen detta, därför att jag anser denna författning
vara det lumpnaste av allt, som förekommit här och därför ej förtjänar
det allra minsta avseende. Det var nämligen så, att sedan dessa domar
år 1897 folio, passade, jag tror det var en bruksägare i första kammaren,
på att föreslå riksdagen att helt enkelt besluta, att de villkor, som
Högsta domstolen icke iakttagit, skulle anses icke vidare häfta vid dessa
donationer. På denna tid voro jordfrågorna icke alls så aktuella som
nu. Det var de gamla plundringarna av kronans jord, som ända intill
början av seklet pågingo tämligen opåtalade, och riksdagen sov fullkomligt.
Jag var då ny riksdagsman och hade icke kommit in i frågorna,
så att jag observerade icke saken. Icke heller satt jag i utskottet. Det
var ingen som fäste uppmärksamheten på, vilket spektakel det i själva
verket var, att riksdagen gick med på denne bruksägares framställning
i sådant avseende. Det var det egna intresset, som utnyttjades i riksdagen,
och riksdagen blundade för vad det egentligen gällde. Sedan
har man genom motioner försökt att få denna författning upphävd,
men den gamla första kammaren har också på denna punkt sagt nej.

Utskottets ordförande framhöll, att herrarna här kunde se, att det
rent av är fråga om expropriation, således fråga om att inlåta sig på
att taga ifrån en annan, vad han med rätta åtkommit. Men den ärade
ledamoten av kammaren får väl i alla fall erkänna, att expropriation
av jord är något som länge praktiserats och som vid olika tider mer
och mer utvidgats. Först hade vi expropriation endast för allmänna
ändamål, men nu hava vi ju expropriation även för sociala ändamål •—
vi hava ju ett första stapplande försök till ensittarlag och vidare rätt
att expropriera för folkets hus. Vi hava en riksdagsskrivelse om expropriation
just av jordbruken på rekognitionsskogarna, och regeringen
har ju tillsatt jordkommissionen med särskild instruktion att genom
expropriation söka mot ersättning fråntaga jordägarna arrendegårdar
i en ofantlig omfattning. Herr Wohlin förkunnade också i fjol här i
kammaren, att den stora jordreform, som kommer, består i att frigöra
70,000 arrendatorer i landet från det beroende, vari de stå till jordägarna.
Det är således icke något alldeles nytt och fasaväckande, det
som nu ifrågasatts beträffande denna fråga.

Nr 38. 122

Onsdagen den 25 maj e. m.

Om återfå- Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen en kronanav

härunder framkomna yrkanden gjorde propositioner, först på bifall

rekognition*-^ vac* utskottet i det föreliggande utlåtandet hemställt samt vidare
hemman på antagande av det förslag, som innefattades i den vid utlåtandet anm.
m. förda reservationen; och förklarade herr talmannen, efter att hava
(Forts.) upprepat propositionen på bifall till utskattets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning varav uppsattes, justerades och anslogs
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad första kammarens andra tillfälliga utskott
hemställt i sitt utlåtande nr 17, röstar

ja;

Den, det ej vill, röstar

NeJ;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid utlåtandet
fogade reservationen.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 53;

Nej — 41.

Jfr

Om kronans Föredrogs ånyo första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåskogsupplå-
tande, nr 16, i anledning av väckt motion om åvägabringande av utredtelser
till ning angående behörigheten av kronans upplåtelser till bergsbruket av

bergsbruket skogar'' inom Hedemora socken.

»Hedemora 0
socken.

I en inom första kammaren väckt och till dess andra tillfälliga
utskott hänvisad motion, nr 31, hade herr Lyberg hemställt, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, det Kungl. Maj :t täcktes
snarast möjligt verkställa utredning angående behörigheten av kronans
upplåtelser till bergsbruket av skogar inom Hedemora socken i Kopparbergs
län samt att, därest utredningen därtill skulle giva anledning,
för riksdagen framlägga förslag till åtgärder i syfte att ifrågavarande
skogar, i den mån de vore för jordbruket inom socknen behövliga, måtte
komma jordägare till godo, eller ock att kronan under nyss nämnda
förutsättning på annat sätt hölle jordägarne skadeslösa.

Utskottet hade i det föreliggande utlåtandet av angiven orsak hemställt,
att förevarande motion icke måtte till någon första kammarens
åtgärd föranleda.

Onsdagen den 25 maj e. m.

123 >''r 58.

ej antytt sin mening.

Reservation hade anmälts av herrar Kjellén och Julin, vilka likväl Om k ronans

skogsupplåielscr
till
bergsbruket
i Hedemora
socken.
(Forts.)

Herr Julin: Genom den omplacering på föredragningslistan,

som företagits beträffande andra tillfälliga utskottets utlåtanden nr 16
och 17, har man velat göra gällande, att de två frågor, som behandlas
i dessa båda utlåtanden, hade med varandra det sammanhang, att utgången
av frågan om rekognitionsskogarna skulle vara avgörande även
för denna fråga om Hedemoraskogarna. Jag skall nu icke vid denna
timme upptaga kammarens tid med en redogörelse för denna fråga.
Den torde vara kammaren bekant från tidigare behandling. Men förhållandet
är ju icke alls så, att det här gäller samma sak, ehuru frågorna
äro närbesläktade. Här gäller det skogsmarker, som privata personer
uppgivit blivit dem frånhända till förmån för bruken. I förra
fallet rör det sig om kronans egendom, som överlämnats till bruken del -

vis med orätt.

Jag har vid utskottets utlåtande fogat en blank reservation, och
jag har därigenom velat bereda mig tillfälle att yrka bifall till den motion,
som är väckt av herr Lyberg. Herr Lybergs motion går, såsom
herrarna se, ut på att riksdagen skulle begära utredning angående behörigheten
av kronans upplåtelser till bergsbruket av skogar inom Hedemora
socken. Jag har vid behandlingen av denna fråga tagit ett särskilt
starkt intryck av att kammarkollegium funnit saken tvistig. Kammarkollegium
slutar nämligen sitt utlåtande i denna fråga med följande
rader: ”Huruvida genom nämnda eller andra i motionen vidrörda upplåtelser
av liknande slag Hedemora socknemäns rätt blivit trädd för nära,
är kollegium nu icke i tillfälle att bedöma. Skulle emellertid så hava
skett, synes billigheten tala för, att socknemännen av kronan i någon •
form hållas skadeslösa. Kollegium har förty icke något att erinra mot,
att den av motionären föreslagna utredningen verkställes.”

Frågan måste alltså anses tvistig, och jag har därför ansett, att en
utredning är av behovet påkallad. Följaktligen ber jag att få yrka
bifall till den väckta motionen.

Herr von Hofsten: Då den föregående talaren yrkat bifall
till motionen, anser jag mig skyldig att med några ord yrka bifall till
utskottets hemställan.

'' Såsom den föregående talaren angav, avser denna motion att återvinna
vissa skogar icke till kronan utan till socknemännen i Hedemora.
Man kan alltså konstatera, att det icke är fråga om någon allmän utredning,
utan om en speciell utredning, en specialsak. Om man då söker
efter rättsgrunderna för den förevarande motionen, tror jag nog,
att motionären såsom jurist skall ge mig rätt i att några som helst sådana
grunder icke blivit i motionen åberopade, än mindre styrkta. Man
skulle kunna våga säga, att det är en känslosak, som härvidlag förts fram
— helt förklarlig från motionärens sida. Det har under decennier vuxit

Nr Sfi. 124

Onsdagen den 25 maj e. in.

Om kronans fram en uppfattning i Hedemora socken, att en orättvisa där en gång
lÄ^iv* * förevarande hänseende begången. Det är möjligt, att så är falbergsbruket
*et> men det synes mig dock, att innan riksdagen går till en sådan åtgärd
t Hedemora som att besluta en utredning, motionären borde hava företett några alls°cken-
männa rättsgrunder eller några skäl för en så omfattande åtgärd. Denna
( orts.) kammare beslöt föregående år med den motivering, att, såsom det heter,
då, vad i motionen anförts, icke syntes erbjuda tillräckligt fasta hållpunkter
för att därpå grunda en hemställan om utredning av den art, som i motionen
avsågs, utredningen måtte avslås. Jag kan icke se, att i år företetts
några skäl, som skulle kunna rubba kammarens då intagna ståndpunkt.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Lyberg: Herr greve och talman! Jag skall icke tillåta

mig att söka taga kammarens uppmärksamhet i anspråk genom att närmare
inlåta mig på de förhållanden, varom här är fråga. Jag kan emellertid
icke förstå utskottets uppfattning, då utskottet säger, att det icke
finns fasta utgångspunkter för en utredning. Utredningens föremål, utredningens
anledning och utredningens syfte äro angivna. Det är däremot
alldeles riktigt, att de rättsgrunder, som möjligen böra inverka på
resultatet av utredningen, icke blivit utvecklade, och detta helt naturligt
därför, att det just är dessa rättsgrunder, som skulle bliva föremål för
utredning. Det förefaller mig, som om åtminstone kammarkollegium,
som väl i detta avseende närmast representerar statens intresse, skulle
anse, att fasta utgångspunkter finnas, eftersom kollegium förklarat sig
icke hava något att erinra mot att den ifrågasatta utredningen kommer
, till stånd.

Vid förra årets riksdag råkade denna fråga bliva sammankopplad
med den fråga, som nyss av kammaren behandlats. Denna sammankoppling
är alldeles onödig och oegentlig. Frågorna hava med varandra
icke ett sådant sammanhang, att sammankopplingen är berättigad. Här
ställes i själva verket av enskilda ett eventuellt anspråk mot kronan på
grund av ett förment obehörigt förfarande från statens sida, under det
att i den nyss avhandlade frågan kronan ställer eller eventuellt ställer
anspråk mot enskilda. Det förhåller sig så — jag skall som sagt icke
närmare gå in på frågan, utan endast konstatera detta — att man kan
påvisa, att ett missförhållande förefinnes i det avseende, som närmare
utvecklas i motionen, det missförhållandet nämligen, att jordägarna i en
hel landsända för respektive hemman erhållit skogsanslag, som icke tillnärmelsevis
motsvarar, vad som brukar vara det vanliga i de trakter,
varom är fråga. Somliga hemman hava icke fått något skogsanslag
alls, och i medeltal har varje hemman per hektar inägojord erhållit endast
en halv å en hektar skogsmark. Över detta missförhållande, som
med fog anses hava uppkommit genom kronans åtgörande, har nu sedan
ett sekel tillbaka missnöje rått, och bittra klagomål hava upprepade gånger
framförts däremot. Det synes mig då, som om det borde vara ett

Onsdagen den 25 maj e. m.

125 Sr 38.

intresse ej blott för dessa jordägare, utan även för staten — som på.Omkronans
sätt och vis här intar parts ställning — att söka genom en auktoritativ ''

utredning klarlägga detta spörsmål för sig själv och för sin eventuella
motpart. Även om resultatet skulle bliva negativt — d. v. s. ofördel- iHedemora
aktigt för jordägarna — borde åtminstone därmed kunna vinnas, att socken.
detta gamla missnöje och dessa gamla klagomål till sist upphörde. Då (Forts.)
det därtill är tämligen tydligt, att, ehuru en sådan utredning ställer sig
synnerligen besvärlig för de enskilda jordägarna, utredningen genom
statens egna organ bör kunna verkställas utan någon större apparat och
utan några större kostnader, vågar jag säga, att knappast några vägande
skäl mot utredningen kunna framföras.

Jag tillåter mig därför, herr greve och talman, yrka bifall till motionen.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes enligt därunder
framkomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet
i nu föredragna utlåtande hemställt samt vidare på bifall till den i ämnet
väckta motionen; och förklarades den förra propositionen, vilken
upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

1 M*..

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 30, i anledning av Lagförslag
väckt motion om antagande av förslag till lag om förlängning av vissaj^*åvvUsa
arrendeavtal. arrendeavtal.

I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion,
nr 85, vilken behandlats av andra lagutskottet, hade herr Lindhagen anhållit,
att riksdagen ville för sin del antaga det av regeringen vid 1920
års riksdag genom propositionen nr 397 framlagda och av andra lagutskottet
i utlåtandet nr 39 behandlade förslaget till lag om förlängning
av vissa arrendeavtal.

\é<

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på åberopade grunder
hemställt, att herr Lindhagens förevarande motion icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

I en vid utlåtandet fogad reservation hade herrar Linder, Carl E.

Svensson, Lindhagen, Magnusson i Kalmar, Hagman och Hage anfört:

”Enahanda skäl, som år 1920 talade för framläggande av förslaget
till lag om förlängning av vissa arrendeavtal, synas oss alltjämt vara
för handen.

Enligt utlåtande, som andra lagutskottet låtit inhämta från jordkommissionen,
har kommissionen, med hävdande av sin förut i ämnet intagna
ståndpunkt, på ytterligare, närmare angivna skäl hemställt, att utskottet
måtte även i år tillstyrka lagförslagets antagande.

Nr 38. 126

Onsdagen den 25 maj e. m.

Lagförslag Vid sålunda upptagna förhållanden hava vi ansett oss böra hem om

for ang- ställa om bifall till ifrågavarande motion.”
tung av vissa ö

arrendeavtal.

(Forts.) Herr Linder: Herr talman! Då den kungl. propositionen med
förslag till lag om förlängning av vissa arrendeavtal framlades inför
1920 års riksdag, blev, såsom vi minnas, propositionen avslagen. • Frågan
har nu kommit igen till riksdagen; denna gång genom en enskild
motionär, och det gäller ju alltså att på nytt fatta ståndpunkt i
saken. Jag anser det då vara skäl att bringa i erinran, att andra kammaren
vid flera tillfällen, senast år 1918, för sin del på förslag av enskilda
motionärer uttalat sig för, att Kungl. Maj :t ville efter verkställd
utredning taga under övervägande, i vad mån 1907 års lag om nyttjanderätt
till fast egendom kunde jämkas i syfte att bereda bolagsarrendatorer,''
torpare och med dem socialt jämställda arrendatorer en i rättsligt avseende
mera tryggad ställning, samt för riksdagen framlägga det förslag,
vartill utredningen kunde föranleda, att redan Norrlandskommittén
upptagit spörsmålet om tvångsavlösning såsom medel att skapa nya
självständiga jordbruk, där en för långt driven monopolisering av jorden
skett eller eljest starka samhälleliga skäl talade för ett dylikt ingripande
i den bestående jordfördelningen, och att kommittén i sitt år
1904 avgivna betänkande framlagt förslag till lag angående åtgärder för
beredande åt enskilda jordbrukare i Norrland och Dalarna av lämpliga
odlingslägenheter, i vilket förslag tvångsavlösen ingick såsom yttersta
medel, och slutligen att andra.kammaren vid 1918 års riksdag för sin
del antagit en skrivelse till Kungl. Maj :t av den innebörd, att Kungl.
Maj :t ville låta utreda och, i den mån utredningen därtill föranledde, för
riksdagen framlägga förslag om ytterligare åtgärder i ändamål att för
jordbrukets upprätthållande och utveckling och brukarnas frigörelse
från beroende i erforderliga fall och under för framtiden betryggande
villkor åstadkomma avlösning av torpares, bolagsarrendatorers och vederlikars
jordbruk på enskilda domäner.

Som bekant har jordkommissionen fått i uppdrag att utreda dessa
frågor, och det var ju också på jordkommissionens eget initiativ som
fragan om förlängning av arrendeavtal kom upp. Jordkommissionen
ansåg det vara av vikt, att arbetet med en lagstiftning på de områden,
som avsågo den sociala arrendelagstiftningen samt tvångsavlösningen av
jord för tillgodoseende av jordbruksändamål, finge fortgå utan att störas
av åtgöranden från enskilda personer, varigenom lagstiftningen kunde
äventyras. Jordkommissionen befarade dock, att jordägarna skulle i
större eller mindre omfattning söka genom indragning av arrenden, som
inom de närmaste åren utlöpte, så vitt möjligt undvika de olägenheter,
som kunde för dem tänkas förbundna med en blivande lagstiftning på
de nämnda rättsområdena.

Propositionen blev, som sagt, avslagen. Jag skall icke på nytt upptaga
till bemötande de skäl, som då förebragtes gent emot förslaget.
Då man emellertid vill påstå, att lagen innerst inne syftar till ett an -

Onsdagen den 25 maj e. m.

127 Nr 38.

grepp på äganderätten, så anser jag detta påstående vara oberättigat. Lagförslag
Ingen vet, såvitt jag har mig bekant, ännu vad en blivande lag om fri~^^issa
köpning av jord kan komma att innehålla. Men jag anser, att man i arrendeavtal.
allt fall bör komma ihåg, att i direktiverna för jordkommissionen ut- (Forts.)
sagts, att en friköpning borde ifrågakomma endast där en långt driven
monopolisering av jorden skett eller eljest starka samhälleliga skäl talade
för en avlösning av jorden. För övrigt måste det ihågkommas, att
en gång, när en lag om friköpning av jord eller om en social arrendelagstiftning
kommer att ligga på riksdagens bord, så står det ju riksdagen
fritt att avslå lagen, om riksdagen så behagar, eller att ändra eller forma
om lagen, såsom riksdagen önskar.

Det föreliggande lagförslaget kan emellertid icke sägas i ekonomiskt
avseende missgynna jordägarna, ty det ligger icke något hinder i vägen
för att en förhöjning kan ske av arrendet, nämligen en skälig förhöjning,
och längre kan jag icke antaga att jordägarna önska gå. Jag vill emellertid
säga, att saken kan i detta avseende anses vara högst betänklig.

Jag har här i min hand en skrivelse, undertecknad av Skånes arrendatorsförening,
och det heter i denna skrivelse: ”Det har på senare tiden
visat sig, att vid underhandlingar om förnyelse av utlöpande arrendeavtal
vederbörande jordägare betingat sig arrendeersättningar, som vida
övergå förut gällande arrendebelopp. Ofta ha de begärda höjningarna
utgjort IOO procent och däröver på arrendebelopp, som i vissa fall fastställts
så sent som för blott ett år tillbaka.” Denna skrivelse är dagtecknad
den 2 mars i år. Jag tror, att vad som sagts i denna skrivelse grundar
sig på fakta. Det är icke min mening att prestera någon fyllig bevisföring
i detta avseende. Men jag har här i min hand ett kontrakt,
som det nog kunde löna sig att något närmare gå in på. Det skall jag
emellertid icke göra utan endast hålla mig till det förhållandet, att det
är ställt på tiden den 14 mars 1904 till samma dag 1919. Det gäller
en fastighet om 48,70 hektar, och arrendet var under nämnda tid 883
kronor 70 öre. Detta arrendekontrakt har sedermera förnyats. Det
avser fortfarande samma fastighet, som dock utökats med en viss areal
ouppodlad mark, betesmark. Arrendetiden omfattar nu tio år från
den 14 mars 1919 till samma dag 1929. För denna tid har arrendebeloppet
för den i föregående kontrakt avsedda fastigheten höjts från
883 kronor 70 öre till 2,475 kronor. För den ouppodlade betesmarken
har ett särskilt arrende av 420 kronor bestämts. Det är, såvitt jag kan
förstå, en ganska ansenlig höjning, och detta styrker ju vad som har
påståtts i arrendators föreningens skrivelse. Jag har också ett annat arrendekontrakt
i min hand. Det är ett kontrakt på 8 år, räknat från den
14 mars 1913. För fastigheten skulle betalas i arrende 730 kr. Nu
har arrendet för samma fastighet förnyats på 5 år, räknat från den 14
mars 1921, och nu gäller det 1,550 kr. Jag har här ytterligare ett kontrakt,
enligt vilket arrendesumman för en fastighet uppgått till 980 kr.

Kontraktet har förnyats på 10 år från den 14 mars 1920, och nu gäller
summan 1,800 kr. — Jag har ännu ett vittnesbörd, som kan vara förtjänt

Nr 38. 128

Onsdagen den 25 maj e. m.

Lagförslag av viss uppmärksamhet. Det är ett utdrag av ett protokoll, som förts
ning av vissa mtÖr UPPlands arrendatorskongress. Det påpekas i detta protokollsarrendeavtal.
nt^TaS det osäkerhetstillstånd, som under nu rådande förhållanden exi(Forts.
) sterar. ”Det är nämligen så”, säges det, ”att arrendatorerna i många
fall riskera att arrendet pressas till den höjd, att det verkar såsom avhysning.
Så var förhållandet t. ex. vid Bro i Films socken 1917, där
en arrendator måste flytta på denna grund. Likaså i Hargs socken har
i år en ren avhysning etablerats. Denna gång gällde det en arrendator
med stor familj, för vilken det i år kan vara rätt svårt att skaffa sig
utkomst på annat område. Liknande fall förekomma, där arrendatorer
drivits från sina gårdar, utan att något verkligt skäl förelegat.”

Det har från utskottets sida framhållits att någon massuppsägning
av arrenden ej ägt rum. Jag vill ej bestrida, att på sina håll någonting
dylikt förmodades. Jag vill emellertid framhålla, att jordkommissionen
befarade en indragning av arrenden i större eller mindre omfattning,
vadan det av denna formulering vill synas, som om för jordkomissionen
antalet uppsägningar i stort sett vore likgiltigt. Huvudvikten skulle väl
ligga därpå, att vägen för uppsägningar, av skäl att undvika en kommande
lagstiftning, ej lämnades öppen.

Det har också på sin tid förmenats, att den ifrågasatta lagen om
tvångs förlängning av arrenden så långt ifrån skulle vara arrendatorerna
till gagn och skydd, att den fastmera skulle svårt hota dem sålunda, att
jordägarna skulle söka att på alla upptänkliga sätt bliva av med dem.
Utskottet har åter låtit höra jordkommissionen, och jordkommissionen
har förklarat sig ej dela dessa farhågor. Det vill synas, som om detta
också vore riktigt. Uti den skrivelse från Skånska arrendatorsföreningen,
som nyss citerades, påyrkas, att till denna riksdag måtte avlåtas
proposition om förlängning av arrendeavtalen, liknande det förslag, som
var före vid förra årets riksdag. På samma sätt heter det i protokollsutdraget
från Upplands arrendatorsförening, att föreningen uttalar sig
för nödvändigheten av arrendeförlängningslagens genomförande. —
Jordkommissionen, som på nytt hörts i saken, hemställer, att utskottet
måtte även i år tillstyrka lagförslagets antagande.

Jag kan icke göra mig fri från uppfattningen, att en lag, som den
ifrågasatta, skulle vara av stor betydelse. Jag vill i detta hänseende
blott erinra om att, då en annan fråga av jordpolitisk natur en gång
förelegat, erfarenheten har visat, att man sökt undandraga sig de förhållanden,
som skulle uppkomma genom en blivande lagstiftning. Jag
hänvisar nämligen till den undersökning, som på sin tid verkställdes
av landshövding Widén angående den norrländska förbudslagstiftningen
och dess verkningar, av vilken framgår, hurusom bolagen, innan den
norrländska förbudslagen trädde i verkställighet, skyndade sig att i stor
omfattning inköpa bondhemman. Det är en ganska kraftig beskrivning,
som man finner i denna utredning. Det heter där, sedan i en tablå framställts
värdena av de inköpta hemmanen: ”Man finner av denna tablå,
i vilken betydande utsträckning bolag begagnat sig av den givna fristen

Onsdagen den 25 maj e. in.

129 Nr SB.

mellan den tidpunkt, då norrlandskommittén först framställde sitt för- Lagförslag
slag till provisorisk lag angående förbud för dylika att förvärva fast trissa
egendom (nov. 1901), och den tid, då lagen härom äntligen antogs -arrendeavtal
Särskilt anmärkningsvärt är det ansenliga belopp, c:a 11 j/2 miljoner (Forts.)
kronor, vartill köpeskillingarna vid de under år 1906 lagfarna fastighetsköpen
uppgått. Det framgår härav påtagligt, i vilket starkt forcerat
tempo bolagens fastighetsförvärv pågingo under tiden näst före förbudslagens
införande.” Det är min uppfattning, måste jag säga, att vill
man verkligen en lagstiftning, som åsyftar att bereda en tryggare ställning
för arrendatorsklassen, och för övrigt en lagstiftning i överensstämmelse
med den utredning, som är under utarbetande genom Kung!.

Maj :ts försorg och som jordkommissionen har hand om, och vill man,
att denna utredning skall kunna något så när lyckligt föras fram, så ånger
jag att det finns mycket goda skäl att bifalla föreliggande motion, som
jag jämte åtskilliga kamrater reserverat mig till förmån för. Jag yrkar
bifall till densamma.

Herr von Sneidern: Denna fråga har synnerligen ingående

diskuterats förra året såväl i denna kammare som i medkammaren; då''
den vidare har diskuterats i andra kammaren ganska länge i dag och
motionen där nu är avslagen och sålunda frågan för detta år fallit;
skall jag endast yttra några få ord.

Den föregående ärade talaren hänvisade till och ville liksom jordkommissionen
göra gällande, att riksdagen på något sätt skulle kraftig!
hava understrukit behovet av en lagstiftning på detta område. Han
hänvisade till ett beslut av andra kammaren från år 1918, då en lagstiftning
begärdes. Det kanske kan vara skäl att något taga del av, huru
detta beslut i andra kammaren tillkom. Det var sent på natten liksom
nu, den 12 juni, då man länge diskuterat ensittarlagen. På förmiddagen
hade denna kammare gått ganska långt till höger i sitt beslut, och det
gällde att i andra kammaren vinna kompensation för att komma till ett
riktigare resultat. Då blev skrivelsen beslutad. Den understöddes
endast av fyra reservanter, och mot densamma talade första lagutskottets
ordförande, herr Jakob Pettersson, men han begärde icke votering,
och så kom skrivelsen till stånd. Detta är underlaget och den verkliga
förutsättningen för den gjorda framställningen. På grund av den stora
vikt, som av jordkommissionen tillagts detta beslut bör det upplysas om
denna sak. Men jordkommissionen har ju långt fastare grund att stå på.
nämligen Kungl. Maj :ts beslut vid dess tillsättande, då den fick uppgiften
att utreda den fråga som här förekommer, det vill säga åstadkommande av
en social arrendelagstiftning, ävensom att utreda frågan, i vad mån en
tvångsinlösning av jord för tillgodoseende av jordbruksändamål må komma
till stånd. Vi avvakta nu detta förslag, och göra det naturligtvis med
stort intresse. Detta hindrar naturligtvis icke att blivande förslag komma
att bli föremål för granskning här och så är även förhållandet med det
förberedande förslag, som nu framkommit, och vilket vi förra året på

Första hammarens protokoll 192/. Nr 38.

Jfr ;{S. I3S

Onsdagen den 25 maj e. m.

Lagförslag grund av skål, som man då gick synnerligen noga in på, icke kunde anse
om forlang- tillfredsställande. Samma skäl gälla även nu och dessutom ett par ytter”rre“*OTfo/.
1}Sare- Vårt. principiella skäl mot lagstiftningen förra året var att,
(Forts.) såsom framgick av handlingarna, jordkommissionen inriktade sig på en
tvångsinlösning på sådant sätt, att det skulle ske genom friköpning av
arrenderad jord i viss utsträckning. Vi sade, att under sådana omständigheter
kunde ju en lag som denna vara tillåtlig, men det ansågs
icke, att denna ^princip borde ensamt uppställas, utan man kunde även
tänka sig att tvångsinlösning finge äga rum under andra omständigheter
Nu säger jordkommissionen, att den aldrig hade tänkt sig något annat än
att så skulle ske. Det står visserligen i opposition mot vad flera ledamöter
av jordkommissionen förra året yttrade. Det vare härmed huru
som helst, och jag skall icke riva upp någon debatt på denna punkt, men
jag vill säga, att enighet nu tyckes råda mellan jordkommissTonen och
majoriteten inom utskottet i år liksom mellan kommissionen och minoriteten
i fjol. I sådant fall föreligger ju icke något intresse för en jordägare
att säga upp en arrendator, med vilken han för övrigt är nöjd
då eventuell tvångsinlösning av jord kan träffa en jordägare, vare sig
hans jord är utarrenderad eller icke. Det blir därför efter andra grunder,
som man har att komma till rätta med förhållandena. Först måste
emellertid givetvis prövas och avgöras, huruvida en sådan tvångsinlösen
är av behovet absolut påkallad för att tillgodose därmed avsedda
syften. Detta är naturligtvis den nödvändiga förutsättningen för ett så
djupt ingripande i enskilda förhållanden, som tvångsinlösningen är.

Vad vidare de många exempel på arrenderätter och nya upplåtelser
angår, som framfördes av den föregående talaren, vill jag framhålla,
att denna lag egentligen icke var avsedd till reglering av arrendeavgifterna,
utan har en helt annan uppgift. Att arrendena på grund av
penningvärdets fall måste stiga under dessa tider, bör väl aldrig väcka
någon förvåning.

Till sist en anmärkning rörande invändningen, att det vore en önskan
från arrendatorsklassens sida, att saken ånyo skulle komma fram
för denna riksdag. Denna framställning måste icke anses vara så tungt
vägande, då från jordkommissionens sida icke gjorts någon framställning
till Kungl. Maj :t, att lagen skulle ånyo framläggas, och vid sådant
förhållande skall jag, herr talman, inskränka mig till att hemställa om
bifall till utskottets förslag.

Herr W ohlin: Då andra kammaren avslagit detta lagförslag
och intresset för frågan vid denna sena timma är ganska litet, skall jag,
ehuru mycket vore att säga i ämnet, inskränka mig till några mera kortfattade
anmärkningar.

Eftersom vi tack vare tillmötesgående av bondeförbundama på
Dalsland ha nöjet att numera hava andra lagutskottets ärade ordförande
i denna kammare, får jag framhålla för honom, att den av honom m. fl.

Onsdagen den 25 maj e m.

131 Sr 3*.

avgivna, vid andra lagutskottets betänkande i frågan i fjol fogade re- Lagförslag
servationen visserligen bifölls av andra kammaren, men ingalunda god- omförlåugkändes
av denna kammare, i det att voteringen i denna kammare rörd ^rfendemiaJ.
sig om bifall till det framlagda lagförslaget eller rent avslag på detsam- (Forts.)
ma utan all motivering för avslagsyrkandet, och att sålunda riksdagen
lyckligtvis icke godkände den av herr von Sneidern m. fl. uttalade principiella
uppfattningen i avseende å den s. k. tvångsavlösningen. Detta
var från min synpunkt en god utgång, enär denna reservation, såsom
jag i fjol anmärkte, innehöll åtskilliga uttalanden, som synas mig strida
mot principerna för en sund jordreform. I reservationen gjordes bl. a.
gällande, att en eventuell s. k. tvångsinlösning skall ske oberoende av
huruvida jorden är utarrenderad eller icke. Jag utvecklade emellertid
förra året utförligt den uppfattningen, som jag fortfarande vidhåller,
nämligen att ”tvångsavlösningen” bör hava karaktären av en friköpning
av utarrenderade ställen, och jag vill i denna stund på intet sätt
eller i någon mån giva på hand att jag kommer att biträda några förslag
om tvångsinlösning av annan än sådan utarrenderad jord. Det är
så mycket angelägnare för mig att betona detta, som det här gäller en
viktig skillnad mellan dem, som dela min uppfattning, och dem, som
vilja gå längre. I den av jordkommissionen till andra lagutskottet här
inlämnade skrivelsen uttalas icke heller, såsom den föregående ärade talaren
tyckes uppfatta saken, någon bestämd ståndpunkt i denna fråga,
utan jordkommissionens skrivelse innehåller endast ett referat av det
åt kommissionen från den dåvarande justitieministern erhållna utredningsdirektivet.
Det resoneras i allmänhet om att man kan tänka sig
en dylik så kallad tvångsinlösning tillämpad efter olika grundsatser,
men jordkommissionen förklarar i slutet av skrivelsen, att kommissionen
icke tagit bestämd ståndpunkt till de olika linjerna för frågans lösning,
och detta är anledningen till att de olika ledamöterna av kommissionen
kunnat förena sig om denna skrivelse.

Beträffande den föreliggande lagens behövlighet eller icke, har jag
redan vid förra årets riksdag uttalat, att lagen icke har något självändamål
utan endast har till syfte att förebygga obehöriga avhysningar
av brukare å utarrenderade områden i syfte att undandraga sådana utarrenderade
områden en blivande eventuell friköpningslagstiftnings
verkningar. Det har nu av utskottsmajoriteten sagts, att inga som helst
skäl blivit förebragta till stöd för denna i fjol uttalade farhåga, och den
siste talaren har ju också framhållit detta såsom ett skäl för att icke
i år reflektera på denna lagstiftning. Den första ärade talaren hade
emellertid i sin hand åtskilliga aktstycken, som klart nog visade, att på
åtskilliga orter i Sverige uppstegringar av arrendesummor ägt rum,^ till
en sådan höjd, att åtgärderna ifråga i en hel del fall faktiskt måste
komma att verka såsom avhysningar. Det är vidare en känd sak, att
direkta avhysningar också förekommit, exempelvis här i mellersta Sverige,
varom även den första talaren gav vissa upplysningar. Ytterligare
tillkommer, att flera arrendatorsföreningar, bland andra den skan -

Sr 38. 132

Onsdagen den 25 maj c. m.

Lag färsing ska arrendatorsföreningen, som omfattar ett mycket stort antal av Skåo’n
förläng-nes arrendator, för sin del uttryckligen förklarat, att en lagstift''arrendeavtalnin&
av har ifrågasatt art är synnerligen önskvärd och behövlig för att
(Forts.) skydda arrendatorerna mot dylika obehöriga uppstegringar av arrendena
med därav följande faror för avhysning.

Jag vill emellertid medgiva, att förhållandena i år såtillvida ligga
något annorlunda mot i fjol, att ett år nu har gått, och tiden för lagens
giltighet sålunda blivit förkortad. Det tillkommer vidare en omständighet,
som gör, att lagen i år från viss synpunkt sett kan synas vara
mindre behövlig mot vad jag ansåg den vara i fjol. Sedan denna fråga
behandlades i fjol, har den s. k. kronolägenhetskommissionen avgivit
sitt stora betänkande, innehållande förslag om besittningsrätt för obegränsad
tid till kronojord och annan publik jord. Detta förslag om besittningsrätt
har biträtts av dels kommissionens lagfarna ledamöter och
dels representanterna för det socialdemokratiska och det liberala partiet
i kommissionen. Det ifrågavarande lagförslaget innehåller synnerligen
långt gående inskränkningar i nyttjanderättshavarens dispositionsrätt
över jorden, ställer honom i en mängd hänseenden under en ingående
kontroll och uppgift och berövar honom i stor utsträckning den rörelsefrihet,
som en vanlig jordägare äger. Mot detta lagförslag har jag i en
utförlig reservation inlagt min gensaga och hemställt, att, därest man
vid upplåtelse av jord av ifrågavarande slag vill underlätta upplåtelserna
genom att icke hela köpeskillingen med ens skall inbetalas, eu
annan form för frågans lösning förefinnes, nämligen s. k. köp mot
avgäld, vilket innebär att sedan avgälden är avlöst, nyttjanderättshavarna
övergå till att bliva fullt fria ägare av jorden. Det anmärkningsvärda,
som jag nu vill påpeka, är, att under debatten i fjol om denna
arrendeförlängningslag ledamoten i nyssnämnda kommission, samtidigt
ledamoten i jordkommissionen och ledamoten i denna kammare, herr
Ingeström, för sin del uttalade, att han under inga förhållanden kominer
att kunna gå med på en sådan avlösningslagstiftning, varom här
är fråga, för den händelse ifrågavarande arrendatorer och torpare
skulle få jorden med äganderätt, utan att han endast kommer att kunna
biträda en dylik lagstiftning, därest en besittningsrätt kommer att läggas
till grund för deras framtida besittning av jorden. Då jag nu för
min del är av den uppfattningen, att ett överförande av våra under de
stora bolagsdomänerna, fideikommissen och de stora godskomplexen
sittande arrendatorer till nyttjanderättshavare med denna nya besittningsförm
ingalunda kan anses vara till gagn för arrendatorerna eller tjäna
det konservativa syftet att öka den självägande bondeklassens antal här
i landet, så har hela frågan om friköpningslagstiftning kommit i ett mycket
försvårat läge, eftersom man har anledning förmoda, att stora fraktioner
inom riksdagen äro obenägna för att gå med på en dylik friköpningslagstiftning
med äganderätten som upplåtelseform, under det att andra
stora fraktioner äro motståndare mot varje friköpningsrätt och de
fraktioner, som vilja gå med på friköpning under äganderätt, äro järn -

Onsdagen den 25 maj e. m.

133 Sr 38.

förelsevis små.''Utsikterna för att få fram denna friköpningslagstiftning Lagförslag
enligt den princip, som jag för min del tänkt mig vara den riktiga, hava °_mförlä"galltså
betydligt förminskats mot vad jag hoppades i fjol, och det lig-”arfendeavtål.
ger i ovissa fältet, när en dylik lagstiftning kan framläggas till riks- (Forts.)
dagens prövning och än mera, när den kommer att kunna av riksdagen
antagas. De ärade ledamöter av denna kammaare, som principiellt
motsätta sig friköpningslagstiftningen, torde vara belåtna med detta sakernas
läge. För min del är jag rätt ledsen däröver. Emellertid anser
jag icke desto mindre, att, då förbättringar i den nu gällande arrendelagen
äro under utarbetande och då vidare arbetet på den s. k. friköpningsreformen
i varje fall fortskrider, skäl fortfarande förefinnas för
mig att vidhålla den i fjol intagna ståndpunkten till den föreliggande
lagen, oavsett det praktiska behov, som lagen enligt vad jag nyss anförde
skulle komma att fylla. Jag anser således att kammaren gjorde
klokt i att biträda det av utskottets reservanter förordade lagförslaget,
vilket jag, herr talman, såsom ledamot i jordkommissionen och med den
principiella uppfattning, som jag i dessa frågor hyser, ber att få förorda.

Herr Lindhagen: Ja, här hava vi ett sådant fall, beträffande
vilket herr Alexanderson uttalade en önskan om att vi måtte se framåt.

Det är skada, att herr Alexanderson icke är här nu, ty då hade vi haft
större utsikt att kanske kunna få ett tillstyrkande från hans sida till
denna framsynta lagstiftning i stället för till den, som vi nyss hade
före under överläggning.

Jag begärde egentligen ordet, därför att jag blev något överraskad
över den ofantliga affär, som herr Wohlin gjorde av något utlåtande,
som jordkommissionen skulle hava avgivit om under vilka former man
skulle kunna upplåta jord ifrån statsegendomar och däri den hade föreslagit
en viss slags besittningsrätt. Men vad det har att göra med
denna sak, varför hela friköpningslagstiftningen skall äventyras och
råka i ett ofantligt bekymmersamt läge, kan jag icke för min del förstå,
utan det får väl stå för herr Wohlins egen räkning.

För min del, om vi skola diskutera den saken redan nu, så har jag
ingen annan särskild önskan i det avseendet än att, då staten upplåter
av sin jord eller exproprierar annan jord för att upplåta till jordbruk,
man åtminstone vid den äganderätt, eller vad man vill kalla det, varmed
den skall överlåtas, kan fästa det villkoret, att denna jord icke
sedan igen skall få av den, som fått den, återförsäljas till den stora
jordägare ifrån vilken expropriationen eller upplåtelsen skett eller eljest
utan tillstånd användas för annat ändamål än det, för vilket staten
nedlagt omtanke och kostnader. Det skall bliva ganska intressant att se,
tycker jag, huruvida herr Wohlin vill vara med om en friköpning, som
äventyrar att ändamålet med friköpningen går förlorat. Annars är det
för mig fullkomligt likgiltigt, om upplåtelsen sker under namn av
äganderätt eller besittningsrätt, bara det blir bra.

Nr 38. 134

Onsdagen den 25 maj e. m.

Lagföfslog Nu vill jag också fästa uppmärksamheten därpå, att det icke blott
niZ av visso *r fö.r den tillämnade fnköpningslagstiftningens skull, som den här proarrendeavtal.
v}soris^a lagen föreslagits utan, såsom jordkommissionen också uttryck(Forts.
) tigen säger, även för den blivande sociala arrendelagstiftningens ändamål,
och det har yppats många sådana exempel på att denna reglering
av arrendena och även av arrendebeloppen, som måste följa med en social
arrendelag, är av behovet synnerligen påkallad, och att arrendatorer,
vilkas kontrakt gå ut under den närmaste tiden, äventyra att i detta
avseende kunna råka på många håll ganska illa ut. Även herr Wohlin
framhöll, att han fått mottaga meddelanden härom från arrendatorsföreningar.
Jag har också själv haft påminnelser därifrån, att de absolut
vilja hava denna lag genomförd. Men när nu kamrarna eventuellt
avslå denna lag, så ser jag däri ett ännu större varsel och en farhåga
för att det över huvud icke blir någon social jordlagstiftning i det
här landet under den närmaste tiden; ty vilja kamrarna icke vara med
om ens detta att trygga den blivande lagstiftningen, som man har under
hand, så är det icke heller så stor utsikt, att den majoritet, som motsätter
sig detta förslag, skall vara färdig att bifalla denna stora fråga,
när den kommer.

Men det är ju så, att de båda kamrarna i sociala och viktiga frågor
synas vilja hava olika beslut, ena dagen är det första kammaren, som har
sin särskilda mening och visar att nu är det jag, som i dag är rätt demokratisk,
och andra dagen är det andra kammaren, och så pågår denna
tävlan mellan kamrarna och resultatet är, att det blir ständiga dispyter
om vem som först skall avskaffas, den andra eller den första kammaren.

Då nu emellertid herr Wohlin sade, att andra kammaren redan har
avslagit detta förslag, och att det därför också troligen blir avslaget av
första kammaren, så skulle jag vilja säga: eftersom andra kammaren
har avslagit det, så tycker jag, att då kan verkligen första kammaren finna
tiden vara inne att bifalla det.

Herr von Sneidern: Endast en kort replik till herr Wohlin!

Det var med anledning av att herr Wohlin deklarerade en fortsatt skiljaktig
mening mot mig beträffande principerna för en blivande lagstiftning-
Jag skulle då vilja säga det, att det är något underligt, då han
varit med om det beslut, som jordkommissionen här har avlämnat. Jordkommissionen
säger här, i det den riktar sig emot reservanterna förra
året, att vi gjort oss skyldiga till att hava dragit ”den ingalunda befogade
slutsatsen, att kommissionen tänkte begränsa tvångsavlösningen till att
omfatta endast utarrenderade brukningsdelar”. I detta beslut har herr
Wohlin själv deltagit, och vi hava här en ganska rik erfarenhet av att
herr Wohlin icke brukar gärna åtminstone avstå ifrån sin reservationsrätt,
vilken jag tror i detta fall hade varit mycket välplacerad.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr
talmannen enligt därunder framkomna yrkanden propositioner, först på

Onsdagen den 25 maj e. m.

135 Nr 38.

bifall till vad utskottet i det förevarande utlåtandet hemställt samt vidare Lagförslag
på bifall till den i ämnet väckta motionen; och förklarade herr talman- om förlängnen,
efter att hava upprepat propositionen på bifall till utskottets hem-''arfendeiw^al
ställan, sig finna denna proposition vara med övervägande ja besvarad. (Forts.)

Herr Linder begärde votering, i anledning varav uppsattes, justerades
och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet hemställt i sitt utlåtande
nr 30, röstar

Den, det ej vill, röstar
Vinner Nej, bifalles den

Ja;

.. Nei;

i ämnet väckta motionen.

Vid slutet av den häröver anställda omröstningen befunnos rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 42;

Nej — 36.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 29, i anledning av Om expro väckt

motion med förslag till provisorisk lag om expropriation av jord P^Lon arj

för vissa sociala ändamål m. m. ].ord ''°.r,

vissa sociala

ändamål.

I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion,
nr 84, vilken behandlats av andra lagutskottet hade herr Lindhagen
hemställt, att riksdagen ville:

1) påminna regeringen om angelägenheten att den stora jordreformen
för avlösning av torpares, bolagsarrendatorers och andra beroende
jordbrukares jordbruk samt beredandet av jord till nya jordbruk måste
ske effektivt och snabbt;

2) i avvaktan på denna angelägna och brådskande jordreforms ankomst
för sin del antaga en i motionen införd provisorisk lag om expropriation
av jord för vissa sociala ändamål.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på grund av vad
däri anförts hemställt,

A) att yrkandet under 1) i förevarande motion icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda;

B) att yrkandet under 2) i samma motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

I en vid utlåtandet fogad reservation hade herr Lindhagen på anförda
skäl hemställt, att riksdagen måtte åtminstone antaga det genom

Nr 38. 136

Onsdagen den 25 maj e. m.

Omexpro- motionen nr 84 framförda förslag till provisorisk lag om expropriation

pnation av av jor(j för vjssa sociala ändamål.
jord för

vissasociala „ •

ändamål. Herr Lindhagen: Detta är också ett förslag till provisorisk

(Forts.) lagstiftning med samma ändamål som ett föregående provisoriskt lagförslag
var avsett att tjäna. Detta anser jag för min del vara ännu
bättre än det föregående, ty det avhjälper ett behov omedelbart och avhjälper
icke bara det behov, som förefinnes, utan reglerar därjämte förhållandena
för framtiden definitivt. Det är icke heller något nytt förslag
utan ett förslag, som flera gånger förelagts riksdagen i samband
med frågan om social expropriation, och det har framförts såsom socialdemokratisk
partimotion mer än en gång.

Jag yrkar, herr talman, bifall till motionen.

Herr von Sneidern: Jag finner detta vara ett mycket svårt
och invecklat lagstiftningsspörsmål. Det är även för närvarande under
utredning av jordkommissionen, som i ett avgivet utlåtande avböjt herr
Lindhagens motion.

Jag tillåter mig, herr talman, att yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes enligt därunder
framkomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet
i förevarande utlåtande hemställt samt vidare på bifall till den
i ämnet väckta motionen; och förklarades den förra propositionen, vilken
upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogs ånyo första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande
nr 19, i anledning av andra kammarens beslut rörande väckt motion
om skrivelse till Kungl, Maj :t i fråga om åtgärder för utbetalande
månatligen av statspensioner.

Utskottets hemställan bifölls.

Herr talmannen yttrade: Enär tiden är långt framskriden,

tillåter jag mig hemställa, att kammaren behagade till ett annat plenum
uppskjuta behandlingen av de på föredragningslistan återstående
ärendena.

I sammanhang härmed ber jag att få meddela kammaren till undvikande
av allt missförstånd, att plenum kommer att av mig utsättas till
fredag klockan 2 e. m., dels för att en interpellation då kommer attt besvaras
och dels för att detta plenum kommer att bliva ett arbetsplenum.

Onsdagen den 25 maj e. m.

137 Nr 88.

Herr andre vice talmannen erhöll ordet och anförde: Jag
får hemställa, att kammaren ville besluta, att statsutskottets utlåtande
nr 134, i anledning av Kung! Maj ds proposition angående anslag till
befrämjande av lufttrafik, måtte uppföras främst bland två gånger
bordlagda ärenden å föredragningslistan för nästa plenum.

Denna hemställan bifölls.

Justerades ytterligare protokollsutdrag för denna dag, varefter
kammarens sammanträde avslutades kl. 12,48 på natten.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Första kammarens protokoll 1921. Nr 38.