1921. Första kammaren. Nr 36

ProtokollRiksdagens protokoll 1921:36

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1921. Första kammaren. Nr 36.

Fredagen den 20 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 3 e. m.; och dess förhandlingar leddes
av herr förste vice talmannen.

Justerades protokollen för den 13 och den 18 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 216, till Konungen, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning om ändrad lydelse i vissa delar av
förordningen den 30 juni 1916 om automobiltrafik, dels ock i anledning
därav väckt motion.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 217, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag om beredande av rörelsekapital
för hantverksskolan i Kristinehamn för blinda ;

nr 218, i anledning av Kungl. Maj :ts framställning om beredande av
lån åt allmänna barnhuset i Stockholm;

nr 219, i anledning av Kungl. Maj :ts framställningar dels oip anslag
till byggnader och reparationer, dels ock om anvisande av medel till förstärkning
av nämnda anslag; samt

nr 220, i anledning av Kungl. Maj :ts framställning om anslag för
inredande till tjänstelokaler av vinden i gamla riksdagshuset.

Anmäldes och godkändes sammansatta andra lag- och jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 221, i anledning av Kungl. Maj :ts propositioner dels med förslag
till lag om ströängars indragande till kronan m. m., dels ock angående
Första kammaren protokoll 1921. Nr 36. I

Nr 36. 2

Fredagen den 20 maj.

anslag till bestridande av kostnader för ströängars indragande till kronan;
och

nr 222, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ändring
i vissa delar av de beträffande tilläggsavvittringen i Västerbottens läns
lappmark gällande bestämmelser.

Anmäldes och bordlädes

bevillningsutskottets betänkande nr 38, i anledning av väckta motioner
om höjning av den särskilda avgiften för brännvin, tillverkat av
majs m. fl. utländska råämnen;

jordbruksutskottets utlåtanden och memorial:
nr 59, i anledning av vissa av Kungl. Maj :t dels i statsverkspropositionen,
dels ock i propositionen nr 2 om tilläggsstat för år 1921 gjorda
framställningar;

nr 60, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ändrade
villkor för lån från täckdikningslånefonden m. m.; och

nr 61, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut angående anslag
dels för uppförande av en lärlingsbyggnad för lantbruksskolan vid Ultuna,
dels ock till vissa byggnadsarbeten vid lantbruksinstitutet vid Ultuna;
samt

första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 21, i anledning
av väckta motioner i fråga om vissa ändringar i kungörelsen angående
boställsordning för lärarpersonalen vid folk- och småskolor.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran andra
lagutskottets utlåtanden nr 29 och 30 samt första kammarens andra tillfälliga
utskotts utlåtanden nr 19 och 20.

Herr andre vice talmannen erhöll ordet och yttrade:
Tåg får hemställa, att kammaren måtte besluta,

att på morgondagens föredragningslista bland tvenne gånger bordlagda
ärenden första lagutskottets utlåtande nr 38 sättes först;

att andra tillfälliga utskottets utlåtande nr 16 sättes efter samma
utskotts utlåtande nr 17; samt

att andra lagutskottets utlåtande nr 29 sättes efter samma utskotts
utlåtande nr 30.

Denna hemställan bifölls.

Fredagen den 20 maj.

3 Nr 8<>.

Herr Hansson väckte en motion, nr 239, angående ratificering av
ett vid internationell konferens i Washington beslutat förslag till konvention
angående begränsning av arbetstiden i industriella företag.

Motionen hänvisades till behandling av lagutskott.

Herr Lindhagen erhöll ordet och yttrade: Jag ber att få till Ang. ifråga protokollet

anteckna, att jag genom mitt eget förbiseende och på grund safta motioav
en senare oriktig befunnen, från kansliet per telefon lämnad uppgift nertrodde,
att tiden för avgivande av motion med anledning av propositionen
om arbetstiden utgick först i dag middag. Jag har nu för ändamålet
fyra motioner. Nu finner jag, att tiden redan gått till ända. Sekreteraren
meddelade, att de skulle ha lämnats senast i förrgår. Emellertid
ber jag att få till protokollet anteckna dessa frågor, som jag ansett mig
vara skyldig att framföra nu liksom vid föregående tillfällen. I första
motionen har° jag begärt en skrivelse med påminnelse om riksdagens
skrivelser angående dels söndagsvila och dels nattarbete för män, som
för länge sedan avlåtits, men som det aldrig kommit något svar från
Kungl. Maj: t om. Vidare en motion, att bestämmelsen om, att lagen ej
skall vara tillämplig på rörelse med högst fyra arbetare, måtte utgå.

Vidare, att riksdagen måtte skriva i enlighet med sin framställning 1907
och efterlysa lagstiftningen om lantarbetarnes arbetstid. Och slutligen
på samma gång också, i en särskild skrivelse, efterlysa övervägandet av
arbetstiden vid det så kallade hemarbetet.

Ordet gavs ånyo till herr Lindhagen, som nu anförde: Herr Begäran att
talman, mina herrar! Jag skall be att få framställa ett par interpella- fåinterpeltioner.
lera om

Den 27 april 1920 beviljade första kammaren en interpellation om ^nnandT''
bland annat regeringens avsikt att — liksom skedde i fråga om erkän- somsjälvnandet
av Finlands självständighet — tillika nitälska för att Sverige ständig stat
bleve bland de första att erkänna även Estland, Lettland och Litauen, mde
tre gamla svenska syskonfolken, såsom självständiga medlemmar i
samtliga nationers brödrakrets.

På denna fråga svarade utrikesministern den 5 maj 1920, att regeringen
skulle med glädje se det läge inträda, att den kunde taga steget
fullt ut och skänka de nya staterna på andra sidan Östersjön även det
formella erkännandet. Förhållandena i Östeuropa voro emellertid då
ännu alltför litet stadgade. Särskilt gällde detta förhållande mellan de
nya randstaterna och Rådsryssland, som ännu befann sig uti krigstillstånd
med flertalet av dem. Från Paris och London ingångna underrättelser
gåvo ock vid handen, att härutinnan från de allierades sida ingen för -

Nr 36. 4

Fredagen den 20 maj.

Begäran att ändring skett och svenska regeringen hade lika litet som andra stater
fåinterpel- kunnat underlåta att taga hänsyn till de faktiska förhållandena.

Litauens1 er Vid delegerademötet med folkens förbund hösten 1920 intogo sven kännande

ska regeringens ombud samma ståndpunkt. Tiden ansågs icke mogen för
som själv- bifall till de tre baltiska randstaternas upptagande i folkens förbund.
ständig stat Det var andra stater än de skandinaviska, som gent emot ententens stor,
p‘ . makter fingo föra de baltiska ländernas talan.

För någon tid sedan kom så oväntat ett meddelande att ententen såsom
det uttrycktes ändrat politik och erkänt de jure Estlands och Lettlands
självständighet. Genast blev Sverige och de båda andra skandinaviska
länderna färdiga även med sitt erkännande. Därav framgår således
tydligt, att de faktiska förhållandena, som hindrade oss att öva
rättvisa i själva verket bestodo i vårt beroende av ententen. Vi voro i
utrikespolitiskt avseende ett lydland eller rättare sagt vår regering försatte
oss i en sådan belägenhet.

Detta är så mycket mer påfallande, som erkännandet av Litauens
självständighet fortfarande uteblev från vår sida. De faktiska förhållandena
kunde svårligen föranleda en sådan åtskillnad. Litauen hade
då mera definitiv fred med Sovjetryssland, vilket förra året av utrikesministern
åberopades såsom den väsentliga fordran från svensk sida.
Visserligen förmenas nu, att gränserna mot Polen ännu äro svävande.
Detta har dock icke hindrat svenska regeringen att erkänna Polens självständighet
och varför skall då samma sak vara ett hinder för erkännandet
av Litauens självständighet. Det är allenast det av svenska folket
icke påkallade beroendet av ententen i en ren rättsfråga, som går igen.

Flertalet av det svenska fredsfolket tror jag är enigt med mig, att
vi icke kunna stå till svars med att stillatigande finna oss uti en. dylik
svensk utrikespolitik. För oss står det klart, att det svenska folket
måste i sin utrikespolitik föra rättens talan och att det endast på den
vägen kan även för egen del betyda något och vinna något. Vi måste i
vad på oss ankommer bygga upp ett värn av rättstankar kring det som
är svagast och mest övergivet. Ett sådant med orätt hotat folk är litauerna.
Vårt samvete bör ålägga oss och vår historiska plikt uppfordra
oss att över havet räcka dem åtminstone vår hand. Vi bliva för övrigt
ingalunda de första, om detta skrämmer. Tyskland, Sovjetryssland, Lettland,
Estland, Argentina och Mexiko ha redan föregått med exempel.

Även såsom medlem i Nationernas förbund uppfordrar dagshändelserna
vår utrikespolitik till erinringar om förbundets plikt att hävda
rätten om det skall ha utsikt att kunna bestå. Sålunda lär Polen i en
lång omfamning mot norr avskurit Litauen från möjligheterna till förbindelse
med Ryssland samt låtit detta av vapen genomförda besittningstagande
stadfästas i den polska freden med Ryssland. Litauerna anse
detta uppenbarligen innefatta en politisk manöver, som innebär ett hot
mot Litauens självständighet eller åtminstone stor fara för dess lemlästande.
Under sådana förhållanden, och då ententen lärer för närvarande
ganska litet bekymra sig om Litauen, kanske i följd av sina

Fredagen den 20 maj.

5 Nr 3<i.

många egna bekymmer, höra vi rycka upp på vår post och säga ifrån till Begäran alt
hela världen, att vi erkänna det litauiska folkets rätt att leva sitt eget fåinterpelfria
liv. fera om

Slutligen bör väl Sverige såsom medlem av Nationernas förbund på jkännande*
de olika vägar, som stå till buds, tillkännagiva sitt avståndstagande från somsjälvde
grundsatser för nationalitetsfrågans ordnande från förbundets sida, ständig stat
som kommit till uttryck på åtskilliga ställen i ålandsrapportörernas in- .

laga till förbundet. Ett svar, som redan nu kan och bör givas från Sve- ^ °r *''
riges sida, är det oförbehållsamma erkännandet av Litauens självbestämningsrätt
utan avvaktan av något liknande för Litauen äventyrligt
utlåtande från förbundets experter.

Såsom från olika håll förnummits spelar ock samgåendet med Norge
och Danmark en viss roll. Det förmäles att Norge och Danmark
eller åtminstone det senare i sin sekreta utrikespolitik även principiellt
varit ogynnsamt stämda mot de baltiska ländernas självständighetsförklaring.
Det lärer till och med förmenats, att de skulle sakna existensberättigande.
Men när ententen kom till ett annat resultat ifråga
om Estland och Lettland, vände sig ögonblickligen denna opinion. Ett
beroende för övrigt av en dylik skandinavisk politik synes mig från
svensk sida ställa sig alldeles oantaglig.

På grund härav hemställer jag vördsamt om kammarens tillstånd
att få till utrikesministern framställa följande spörsmål:

1) Anser regeringen det önskvärt och gagneligt, att den
svenska utrikespolitiken framför allt framträder självständig
som bärare av rättstankar?

2) Om så är förhållandet, finner regeringen tiden ej vara
inne för Sverige att omsider erkänna Litauens självständighet
lika väl som övriga baltiska länders, nämligen Finlands, Estlands,
Lettlands och Polens, och vilka högviktiga, för mänsklighetens
framfärd betydelsefulla hinder kunna uppresa sig mot
en dylik suverän rättshandling från svensk sida?

Denna anhållan blev på begäran bordlagd.

Härefter lämnades ordet ännu en gång åt herr Lindhagen, som Om interpelyttrade:
Regeringen har vid denna riksdag kanske mindre än någonsin ^ationsinstimeddelat
sig med folkrepresentationen om den utrikespolitiska situatio-^^^jj''
nen. Utrikesnämnden har uppenbarligen väsentligen blivit, vad mången
väntat, nämligen en ny mur mellan regeringen och folket. Den föreskrivna
”varsamheten” i medlemmarnes uttalanden har, såsom ock befarats,
blivit effektiv.

Den 12 sistlidne mars beviljade första kammaren framställandet av
en interpellation till utrikesministern med följande två frågor:

1 :o) Ämnar svenska regeringen i någon form påkalla folkförbun -

Nr 3C. 6

Fredagen den 20 maj.

Om intet pel- dets medling i anledning av den nya världskatastrof, som hotar genom
tldetsres ^con^^ten me^an ententen och Tyskland? eller

farande 2:o) Har svenska regeringen för avsikt att i stället av eget initiativ

(Forts.) och efter samråd till äventyrs med riksdagen rikta en vädjan till världens
stater att samråda om en utrikespolitik, som förekommer dylika nya
hotelser mot mänskligheten och inleder en ny tid, där även människornas
samveten få någon talan i fråga om gestaltningen av folkens och individernas
öden?

Denna interpellation har ännu icke besvarats och vid efterfrågan
mer än en gång hos utrikesministern och även hos statsministern har
yppats en synnerlig obenägenhet från vederbörandes sida att låta den
komma till besvarande. Man har sagt, att besked ej kunde givas om
interpellationen komme att besvaras och att det helst såges att något svar
ej behövde avgivas.

Det antyddes även varsamt vid ett tillfälle, att regeringen ju numera
hade att hålla sig till utrikesnämnden. På fråga därefter hos medlemmar
i utrikesnämnden, om ärendet till äventyrs underställts densamma,
ha två vägrat svara, en givit undvikande svar, en förklarat sig
personligen ej blivit rådfrågad och en sagt sig ha hört sägas att en eller
annan medlem i nämnden blivit enskilt tillfrågat om interpellationen.
Dessa senare konferenser synas således knappast utfallit till interpellationens
förmån. Det visar sig således som sagt redan nu, att utrikesnämnden
äventyrar att bli mindre en representation för riksdagen inför
regeringen utan mera ett bålverk för regeringens sekretess emot riksdagen
och svenska folkets konstitutionella rättigheter.

Som bekant har på senare tider, oavsett ministärens politiska färg,
blivit allt vanligare att ministrar underlåta att besvara beviljade interpellationer
utan att till interpellanten eller kammaren ens framföres
något meddelande därom.

På grund härav anhåller jag vördsamt om kammarens tillstånd att
få till statsministern framställa följande spörsmål:

1 ro) Anser regeringen det genom konstitutionell praxis
inom riksdagen stiftade interpellationsinstitutet böra respekteras
även av regeringen och dess medlemmar?

Eller bör det tilläventyrs enligt regeringens förmenande
lämpligen vara överlämnat åt de enskilda ministrames eller regeringens
gottfinnande att underlåta fästa avseende vid en beviljad
interpellation, och anser regeringen i sådan händelse icke
ens något meddelande därom höra lämnas till interpellanten eller
kammaren?

2:0) Håller regeringen före att en särskild grund för en
dylik underlåtenhet är de utrikespolitiska ärendenas sekreta beskaffenhet
enligt regeringens uppfattning, och att de personer,
som genom politiska konjunkturer för någon tid upphöjts till
ministrar eller medlemmar i utrikesnämnden jämte regeringens

Lördagen den 21 maj.

7 Nr 36.

förtrogna ensamma äro skickade att bevara, bedöma och bruka Om interpelsådana
förmenta hemligheter? lationsinsti Eller

anser regeringen måhända i anslutning till det van‘^Jrandem^
liga förståndet och de demokratiska löftena, att utrikespolitiska ^(Forts!) ”*
angelägenheter lika litet som inre politiska främjas genom politisk
sekretess, och att således uti en utrikespolitik, som skall
skapa en internationell ordning byggd på rätten, i regel ingenting
bör kunna eller få förekomma, som ej tål och förtjänar att
diskuteras öppet inför hela världen.

Även denna anhållan blev på begäran bordlagd.

Justerades protokollsutdrag för denna dag.

Herr förste vice talmannen yttrade: Jag får för
kammaren anmäla, att morgondagens förmiddagsplenum kommer att
fortgå till framåt sjutiden, och att i händelse av behov ett plenum kommer
att äga rum på måndagen kl. 8 e. m.

Kammarens sammanträde avslutades kl. 3,30 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Lördagen den 21 maj.

Kammaren sammanträdde kl. ix f. m., och dess förhandlingar leddes
av herr förste vice talmannen.

Herr statsrådet Dahlberg avlämnade Kungl. Maj :ts proposition nr
362, angående ytterligare anslag för bekämpande av arbetslösheten samt
lindrande av nöd.

Propositionen föredrogs och hänvisades till statsutskottet.

Nr 36. 8

Lördagen den 21 maj.

Anhållan att Föredrogs herr Lindhagens anhållan att få till hans excellens herr
leraomministem för utrikes ärendena framställa spörsmål om Sveriges erkänSverigeTer-
nande av Litauens självständighet m. m.
kännande av

Litauens Herr förste vice talmannen hemställde, huruvida kammaren med^hefmm9
^^’ att ifrågavarande spörsmål finge framställas, samt förklarade
sig finna denna fråga vara med övervägande nej besvarad.

Votering begärdes, i anledning varav uppsattes, justerades och anslogs
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som icke medgiver, att nu ifrågavarande spörsmål må framställas,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, lämnas medgivande härtill.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 67;

Nej — 27.

Herr Lindhagen: Jag skall tillåta mig att begagna mig av den
praxis, som råder i denna kammare i överensstämmelse med regeringsformens
och riksdagsordningens uttryckliga bud, och yttra mig något
över de ämnen, som förekomma i kammaren. Tyvärr kan denna konversation
icke försiggå med herr utrikesministern, men i alla fall kan
det ju hända, att de kammarens ledamöter, som icke voro närvarande här
i går och hörde interpellationens motivering, kunna få någon föreställning
om det beslut, som kammaren nu fattat.

Interpellationsinstitutet har ju, utom att det är en konstitutionell garanti,
också ansetts vara så att säga en garanti för minoriteterna. Man
har ansett, att vad de hava på hjärtat och de tankar de representera och
hava rättighet att representera lika väl som herrar majoritetsmän sina, de
tankarna skulle icke fullständigt få undertryckas, och därför brukar i
regel en interpellation bifallas. I detta fall hörde man ju redan i går,
att ett motstånd dock skulle organiseras, och då talmannen nu också,
vilket stämmer med resultatet, hörde, att det var övervägande ja för att
icke tillåta interpellationen, så var därom ingenting att säga, men det
inverkar i alla . fall hypnotiskt på kammaren till att tro, att här är något
som icke bör ifrågakomma.

Vad som nu emellertid — och det ber jag särskilt få betona — i
första hand har av kammaren sagts ifrån är, att frågan, huruvida den
svenska utrikespolitiken framför allt skall framträda självständigt som
bärare av rättstankar, har ansetts vara en så farlig eller också en så

Lördagen den 21 maj.

9 Nr !W>.

oriktig princip, att därom får i det stolta svenska parlamentet icke dis - Anhållan alt
kuteras. De hetsiga organiserade ropen på votering tydde också, vilket
vi äro vana vid för resten i denna materialistiska tid, på att rättstankarSverige™eranses
vara ett sådant bosch, som i denna kammare över huvud taget icke kännande av
får komma under diskussion och ännu mindre naturligtvis läggas till Litauens
grund för den heliga, sekreta, intriganta utrikespolitik, som vi hava vant sjiilvständigoss
att se skött bakom några kulisser, av ett fåtal priviligierade (Forts*)''
händer.

Det är den ena saken.

Den andra saken är, att vi minoritetsfolk åtminstone hava tagit
som en uppgift, som kan vara lika värdig som andra eller åtminstone
ha ett existensberättigande, att vi skola räcka vår hand här i landet också
till att stödja de svaga som icke hava de stora majoritetstalen för sig,
dem som verkligen i bekymmersamma stunder behöva en broderlig hand,
till och med om det är över haven, och som också enligt alla både gudomliga
och mänskliga lagar hava rätt att få ett sådant handtag.

Här har man nu erkänt självständighet de jure åt alla stater på
andra sidan havet, nämligen Finland, Estland, Lettland och Polen, men
den svenska utrikespolitiken och således nu även första kammarens majoritet
anse, att den felande länken, Litauen, som kämpar den mest förtvivlade
kamp mot det organiserade våld, som hotar denna stat, kunna vi
fortfarande icke lämna vårt erkännande, ehuru den så väl förtjänar det
och så väl behöver det.

Förra året tilläts emellertid av kammaren en interpellation just om
denna sak, och varför man i år slår om och icke tillåter en sådan interpellation,
må de stora i landet själva avgöra med sina samveten. Jag
känner icke bevekelsegrunderna. Det gällde då både Estland, Lettland
och Litauen, och vid det tillfället svarade dåvarande utrikesministern
friherre Palmstierna, att svenska regeringen med glädje skulle se ett
tillfälle att giva dem ett erkännande de jure, när de faktiska förhållandena
tilläte det. Såsom den svåraste stötestenen i det avseendet anförde
excellensen — nej, förlåt, jag använder aldrig ordet excellens, herr talman,
ty det är en usurperad titel, som inte står i grundlagarna, och vid
detta tillfälle kan jag ännu mindre göra det, ty excellens betyder ”det
utmärktaste som finns”, men jag tycker inte, att våra utrikesministrar
äro utmärktare än vi andra — således, helt enkelt: utrikesminister Palmstierna
svarade förra året, att den största stötestenen vore, att dessa
randstaters existensförhållanden voro så oklara, i det så gott som allesamman
lågo i krig med Sovjetryssland. Nu är ju i alla fall detta bekymmer,
det väsentligaste bekymret, då det var fråga om att en svensk
utrikespolitik skulle erkänna dessa stater, undanröjt. Sovjetryssland
har slutit fred, och gränserna mellan Sovjetryssland och randstatema äro
definitivt och avgjort bestämda.

Nu tilläde emellertid utrikesminister Palmstierna, att det kort förut
kommit meddelande från London och Paris, att förhållandena där icke
ansågos tillåta något erkännande, och, tilläde vår utrikesminister, Sve -

Nr 36.

io

Lördagen den 21 maj.

Anhållan att rige kan naturligtvis icke heller undgå att rätta sig efter de faktiska för“leraom
hållandena. Redan i detta låg således i själva verket en antydan om att
Sveriges er- opinionen i London och Paris hade en ganska utslagsgivande betydelse
kännande av för oss i detta avseende.

s Emellertid kom sedan som bekant nationernas förbunds delegerade J;Åefw.

”j»!5,"n?öte- Vi äro’ som herrarna veta, medlemmar i detta förbund, och då
(Forts.) riksdagen uttalade sig för att vi skulle gå in däri, erkändes, att förbundets
författning befann sig i det första utvecklingsstadiet; det felades
mycket, men vi skulle gå in i detta förbund för att förbättra detsamma
och framför allt för att göra det till ett förbund för alla stater i världen.
Nåväl, då gällde det bland annat vid detta möte att få de tre baltiska
landstaterna upptagna i förbundet. Det var ju också gamla svenska
syskonland, som en gång lytt under Sveriges spira och som för närvarande
alltjämt i hög grad bevara sympati för Sverige, ehuru jag undrar,
huru länge den skall hålla sig. De svenska ombuden ansågo sig emellertid
förhindrade att då bifalla deras ansökan, och det var andra stater,
som fingo föra våra gamla länders talan även vid det tillfället.

_ Men så kom det plötsligt meddelande, att ententen hade ändrat sin
politik beträffande Estland och Lettland och erkänt dessa stater. Bums
på ögonblicket, jag tror det var bara åtta dagar efteråt, var den svenska
regeringen färdig med att finna, att alla dessa faktiska förhållanden, som
stodo i vägen, nu hade upphört i och med att ententen ändrat sin politik.
Vad betyder då detta? Jo, det betyder, att även när det gäller
rena rättstankar, är Sverige under nuvarande förhållanden icke någonting
annat än ett lydland eller, rättare sagt, Sveriges regering försätter
oss i ett lydlands situation.

Nu återstår Litauen. Varför lät icke Sverige då också Litauens
självständighet följa med de två andra randstaternas? Ja, det finns
ingen förklaring övrig annat än att det var därför, att yi vänta på ententens
tillåtelse att lämna ett sådant medgivande.

Nu för jag ju här talan endast för en liten minoritet inom riksdagen.
Hur utbredd vår mening är ute i landet känner jag icke, men
tror att den är mycket omfattad. Få eller många ha vi emellertid klart
för oss, att den utrikespolitik, som Sverige nu för, icke är den som vi
höra fora. Det står nämligen klart för oss, att det svenska folket måste
föra rättens talan, om det vill betyda något och skall kunna vinna något
även för egen räkning. Vi maste i vad på oss ankommer bygga upp ett
värn av rättstankar för dem som äro svagast och mest övergivna, och ett
sådant med orätt hotat folk är just det litauiska folket. Vi behöva icke
vara rädda, att vi skola gå först, vilket vore en ära för oss. Tyskland,
Sovjetryssland, Lettland, Estland, Argentina och Mexiko hava redan de
jure godkänt detta folks självbestämningsrätt.

Härtill kommer ock en annan sak. Jag kommer så väl ihåg en dag,
då vi fredsaktivister här i landet ordnade ett stort möte på Auditorium
för det polska folkets krav att bliva fritt och odelat, men vi tänkte, att
det var bäst att också på samma gång tillgodose det gamla polska för -

Lördagen den 21 maj.

11 Nr !Mi.

bundslandet Litauens självständighet, och ehuru polackarna icke gärna Anhållan att
sago det, hängde vi upp i Auditorium två fanor, en polsk fana och en fåinterpellitauisk
fana, och hade möte för bägge dessa folk. Nu har det gått på ^^ige^erdet
sättet, att polackarna ju hava besatt en stor del av Litauen, och än kännande av
mera, de hava kört upp en kil långt i norr, som för närvarande fullkorn- Litauens
ligt skiljer de litauiska områdena från de ryska, och denna gräns hava
polackarna tack vare sin övermakt i kriget fått stadfäst i freden med (ports)’
Sovjetryssland. Detta betrakta litauerna såsom ett politiskt hot emot
deras självständighet eller en fara för landets lemlästning, och de behöva
även därför ett erkännande av att de hava rätt att vara ett självständigt
folk. Jag beklagar, att våra varma känslor för Polens frihet och odelbarhet
den gången icke kunna fullt motsvaras av liknande känslor i
detta ögonblick.

Men så kommer här också ytterligare en omständighet, och det är
Ålandsfrågan. Sverige är ju medlem av nationernas förbund. Vi måste
således se till även för vår egen del, att rättens tankar bliva de vägledande.
Nu hava vi ju sett, huru de av vår egen utrikespolitiska överstyrelse
utsedda rapportörernas rapport på åtskilliga punkter i motivema
bär konjunkturpolitikens prägel i den allra högsta grad och på ett
sätt, som gjort oss bär i Sverige, på de flesta håll åtminstone, mycket
bekymrade. Någonting måste väl från svensk sida göras för att förfäkta
en motsatt mening, och denna motsatta mening kan icke göra sig
hörd med någon effekt, om den icke bygger på den universella rättens
ståndpunkt. Det kan mycket väl hända, om Litauen nu lämnas åt sitt
öde, att det kommer nya rapportörer, utsedda av folkförbundet, som i
fråga om Litauen anlägga samma synpunkter som dem, vilka anlagts i
fråga om Åland, och detta är så mycket äventyrligare, som det i det
fallet gäller ett helt folks existens och icke endast en mindre landsända.

Därför tror jag också, att ett av de svar, som Sverige bör giva på
Ålandsrapportöremas förslag, är att erkänna Litauens självständighet.

Ja, jag har hört från mer än ett sakkunnigt håll, att det också har
stött på svårigheter från Norge och Danmark, särskilt Danmark —
icke från deras folk men från deras sekreta utrikesledningar. Dessa
hava nämligen haft den uppfattningen, säges det med bestämdhet, att
dessa randstater icke. hade något existensberättigande. Men när sedan
ententen kom och tillerkände Estland och Lettland existensberättigande,
förändrade sig denna skandinaviska opinion ögonblickligen, men från
Sveriges sida, föreställer jäg mig, hava vi icke någon anledning att
skatta åt en så beskaffad politik.

Det är sålunda, herr talman, nu fastslaget av majoriteten i denna
kammare, att de rättstankar, som skola styra folkens öden, icke böra
få diskuteras här — ja, ni se, att det dock inte går att förhindra det
alldeles, tack vare en brist i konstitutionen, en brist enligt er uppfattning
förmodligen — och vidare är det fastslaget, att man icke får diskutera
i denna kammare frågan om att räcka en broderlig hand åt ett folk

Nr 36. 12

Lördagen den 21 maj.

Anhållan att som behöver hjälp och vars gamla förbindelser med oss vi känna från
''lera onf'' ^en svens^a historien.

Sveriges er- Nu vet jag mycket väl, att dessa meningar, som majoriteten här
kännande av gjort sig till tolk för, komma att grusas under tidernas lopp. De komma
Litauens att gå under, och vad som kommer att stå kvar är den outrotliga förs^hetrTm9''n’mmelsen
hos folksjälen, i våra samveten, att det inte blir någon rätsida
(Forts.) världen, förrän det icke blott blir tillåtet att även i folkrepresentationerna
diskutera rättstankar, utan vi också, vad än mera är, lägga dem
till grund för våra handlingar.

Herr Olsson, Olof: Jag vill inte inlåta mig i någon diskussion,
men jag vill ha till protokollet antecknat, att jag i den votering, som nu
ägt rum, röstade nej, och att jag beklagar den utgång, som voteringen
fick.

Anhållan att Föredrogs herr Lindhagens anhållan att få till hans excellens herr
spörsmål statsministern framställa spörsmål om interpellationsinstitutets respekinterpella-
terande av regeringen och dess medlemmar m. m.

tionsinstitutets
respekterande
m. m.

Herr förste vice talmannen hemställde, huruvida kammaren medgåve,
att nu ifrågavarande spörsmål finge framställas; och förklarade
herr förste vice talmannen sig finna de härå avgivna svaren hava ut -

fallit med övervägande ja.

Votering begärdes, i anledning varav uppsattes, justerades och anslogs
en omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som medgiver, att ifrågavarande
röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Vinner Nej, medgives ej detta.

spörsmål må framställas.

t

Vid slutet av den häröver anställda omröstningen befunnos rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 47;

Nej — 68.

Herr Lindhagen: Ja, herr talman, även utgången av den senaste
voteringen kommer att sporra oss att ytterligare fortsätta kampen
emot den utrikespolitiska sekretessen och den enväldesdiktatur, som allt
mer och mer försöker förvandla oss till rena nummer utan någon tilllåtelse
att diskutera vårt folks verkliga livsfrågor i denna kammare.

Lördagen den 21 maj.

13 Nr 80.

I denna andra interpellation har jag upptagit dels ett formellt kon- Anhållan att
stitutionellt spörsmål, dels en realfråga, som tränger sig fram till all- {försmålom
varligt övervägande på grund av den nya författningen, som vi fått, interpellarörande
den s. k. parlamentariska kontrollen. tionsinstitu Den

formellt konstitutionella frågan avser, om och i vad mån en tets respekteregering
eller dess medlemmar äro, icke i lag förpliktade, men av kon- ran^^''-w''-stitutionell praxis förbundna att svara på avgivna interpellationer. Det or
kan ha sin ganska‘störa betydelse, och varför jag kommit in på denna
fråga är därför att, då första kammaren omedelbart medgivit en interpcllations
framställande om den utrikespolitiska situationen vid denna
riksdag, så har jag, vid förfrågan när svaret kunde väntas, fått det svaret,
att man ytterligt ogärna vill besvara den interpellationen, och att
inget svar kunde givas, om man skulle göra det.

Detta kan väl icke vara meningen i alla fall med interpellationsinstitutet?
Och vad gäller det även här? Jo, det gäller, att vi såsom
folkets representanter och som representanter för olika meningar skola
kunna få bryta dessa meningar emot varandra och framföra de åskådningar,
som våra valmän i stor utsträckning hava. Och den rätten vilja
ni här i kammaren sätta under censur och förbjuda det fria ordet från
landets förnämsta talarstol. Jo, det är just en vacker talarstol, som
omgives med munkorgslagar på olika sätt under den senare tiden, och
det blir, såvitt jag förstår, allt värre och värre. Men så blir den svenska
politiken också därefter, den blir en småskuren dvärgpolitik, som icke
avsätter några spår i världsutvecklingen, och som icke heller på ett tillbörligt
sätt tillgodoser våra möjligheter och sanna intressen, en småpolitik
om gärdesgårdar och allt, som är inom vars och ens egen hank,
utan att vi på något sätt vilja eller förmå skåda ut över den stora världen.

Nå, när man får ett sådant överraskande svar från regeringens medlemmar,
så frågar man sig: förstår då denna regerings utrikesminister,
som händelsevis blivit tillsatt, lika som vi händelsevis blivit valda till
representanter här, har han därigenom fått en sådan gudomlig inblick
i dessa saker, att han ensam begriper och förstår och kan bedöma detta
till skillnad ifrån hela svenska folkets representation? Och vad blodet
över av denna demokratiska reform, som kallats parlamentarisk kontroll
på utrikespolitiken?

Jag läste — jag tror det var i det betänkande, som avgavs av det
socialdemokratiska partiets programkommission — en hänförd eloge över
ordets frihet och sekretessens avskaffande, och även de demokratiska
motioner, som framburits under tidernas lopp, hava alla stått på denna
grund. Men jag har knappast funnit något styrelsesätt, som lägger
en sådan kapson på det fria ordet som just detta demokratiska styrelsesätt,
vilket bevisar, att vi äro människor allihop och kanske, när allting
kommer omkring, grundkonservativa allesamman. Det gäller främst att
vinna makt, men hava vi fått makten i vår hand, så slå vi alla möjliga
skrankor omkring densamma, så att någon annan icke kan få tillträde

Nr 36. 14

Lördagen den 21 maj.

Anhållan att och röra sig ett tuppfjät därinne. Jag kan icke förklara saken på något
fa framställa^nnat sätt. 8

spörsmål om åt u 1 °

intetpella- nar också statsministern varsamt antytt — och det tror jag sär tionsinstitu-

skilt slår an på denna kammares majoritet; det kanske också är en av
tets respekte- anledningarna till majoritetssiffrorna vid dessa omröstningar — att rer°(Forts.
)” SerinSen ju har utrikesnämnden, till vilken den skall vända sig.

Detta blir således utrikesnämndens uppgift hädanefter! Icke ens
dessa fromma enskilda sammankomster med riksdagen, där man i hemlighet
fick veta mycket alldagliga saker, icke ens dessa få vi höra talas
om nu, ty nu ha vi ju ''utrikesnämnden.

Nå, detta besked föranledde mig naturligtvis att gå till några av
utrikesnämndens ledamöter — det har blivit en oerhörd demokratisk
reform genom att den gamla hemlighetsfullheten utbytts emot ”varsamhet
i avseende å meddelanden”, som det står i grundlagen — och
jag sade till dem: var snäll och giv mig ett varsamt uttalande, om denna
interpellationsfråga verkligen har varit förelagd utrikesnämnden. Två
av utrikesnämndens medlemmar tolkade ”varsamt” på det sättet, att de
absolut vägrade att svara. En var så svävande, att man icke kunde
få riktigt klart för sig, huru det förhöll sig. En ledamot förklarade:
uppriktigt sagt, jag känner icke till den saken, jag personligen har åtminstone
aldrig^ varit tillfrågad”. En annan ledamot sade: ”Jag har
icke blivit tillfrågad, men jag har hört sägas att andra ledamöter hava
blivit tillfrågade om interpellationen.” Således, man frågar riksdagens
1 epresentanter, om en interpellation, som är bifallen av en kammare,
behöver av regeringen effektueras. Det är väl ändå verkligen en riktigt
humoristisk demokrati. Utrikesnämnden är icke en riksdagens och
vår representation, utan en ny mur emellan regeringen och folket. Men
därhän går det, så att man nu kan fastslå, såvitt jag förstår, helt enkelt
att utrikesnämnden äventyrar att bliva mindre en representation för
riksdagen inför regeringen än ett bålverk för regeringens sekretess emot
riksdagen och svenska folkets konstitutionella rättigheter, och jag vet,
att jag icke är ensam om den asikten. Jag har hört personer, som stå
långt till höger, uttala för mig precis samma farhåga.

Det är nu för märkvärdigt med oss människor i alla fall. När vi
få en sådan där befogenhet och komma in exempelvis i en sådan där
utrikesnämnd, borde vi känna oss ha till uppgift att just där försvara
svenska folkets yttrandefrihet och rättighet att intressera sig för och diskutera
och besluta i utrikespolitiska angelägenheter. Vi skulle reagera
emot en annan uppfattning, vi skulle stå i kontakt med våra kommittenvi
skulle vara beredvilliga att lata dem fa veta vad som försiggår.
Men nej! Så snart människan fått en maktbefogenhet, är hon nöjd
och sluter sig inom sitt skal och blir i själva verket icke vidare representant
för någon annan än för sig själv.

Detta exempel har jag velat framdraga för kammaren för att visa,
huru den s. k. demokratiska formen om kontroll å utrikespolitiken 1
själva verket ser ut i tillämpningen och vad man kan vänta av den i

Lördagen den 21 maj.

15 Nr 3(5.

fortsättningen. Och då får man ju icke heller förundra sig över att Anhållan att
vi, som kanske äro ganska många, i alla fall vilja begagna våra möjligheter
såsom representanter för våra valmän i riksdagen att göra gällande Pinterpcliaen
motsatt uppfattning, att hävda rättens suveränitet även i det parla- tionsinstiiumentariska
livet, att hävda yttrandefrihetens gamla princip även i fettets respekteparlamentariska
livet, att hävda sekretessens undertryckande nu, som
vi alltid kämpat för i gamla tider. Därför har denna interpellation sönderfallit
i två delar. Den första frågan rör sig om regeringens befogenhet
att vägra svar på interpellationer, och den andra rör den reala
fråga, som här föreligger, nämligen som jag formulerat den i min interpellation,
och som jag tillåter mig såsom slutord upprepa:

”Håller regeringen före att en särskild grund för en dylik underlåtenhet
är de utrikespolitiska ärendenas sekreta beskaffenhet enligt regeringens
uppfattning och att de personer, som genom politiska konjunkturer
för någon tid upphöjts till ministrar eller medlemmar i utrikesnämnden
jämte regeringens förtrogna ensamma äro skickade att bevara,
bedöma och bruka sådana förmenta hemligheter?

Eller anser” — och det är huvudsaken i interpellationen — ”regeringen
måhända i anslutning till det vanliga förståndet och de demokratiska
löftena, att utrikespolitiska angelägenheter lika litet som inre
politiska främjas genom politisk sekretess och att således uti en utrikespolitik,
som skall skapa en internationell ordning byggd på rätten, i regel
ingenting bör kunna eller få förekomma, som ej tål och förtjänar att
diskuteras öppet inför hela världen?”

Det är dessa tankar, som kammarens majoritet nu har brutit staven
över. Huruvida ni därmed komma att grundlägga någon storhetsperiod
för det svenska väldet åtminstone på det andliga området, lämnar jag
därhän, men den uppfattning, för vilken ni gjort eder nu till tolk, är i alla
fall dömd till undergång, ty den är icke byggd ett spår på våra grundlagars
anda och ännu mindre på det nya testamentet, som vi bekänna
allenast med våra läppar om söndagarna.

Föredrogs, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran bevillningsutskottets
betänkande nr 38 samt jordbruksutskottets utlåtanden
nr 59 och 60.

Vid föredragning av jordbruksutskottets memorial nr 61, i anledning
av kamrarnas skiljaktiga beslut angående anslag dels för uppförande
av en lärlingsbyggnad för lantbruksskolan vid Ultuna dels ock till vissa
byggnadsarbeten vid lantbruksinstitutet vid Ultuna, godkändes de i detta
memorial föreslagna voteringspropositionerna.

Nr 36. 16

Lördagen den 21 maj.

Föredrogs, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran första
kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 21.

Ändrade
sträfflagsbestämmelser

rörande
fosterfördrivning

m. in.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 38, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa
clelar av 14 kap. strafflagen.

Genom en den 11 februari 1921 dagtecknad, till lagutskott hänvisad
proposition, nr 71, vilken behandlats av första lagutskottet, hade Kungl.
Maj :t, under åberopande av bilagda utdrag av i statsrådet och lagrådet
förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga framlagt förslag till lag
om ändring i vissa delar av 14 kap. strafflagen.

Utskottet hade i det föreliggande utlåtandet på anförda grunder
hemställt, att ifrågavarande proposition måtte av riksdagen bifallas.

Vid utlåtandet fanns fogad en reservation av herrar Westman och
Högberg, greve Spens samt herrar Hedcrstierna och Thore, vilka ansett,
att utskottets utlåtande bort hava den lydelse reservationen utvisade, slutande
med en hemställan, att riksdagen, med förklarande att Kungl.
Maj :ts förslag ej kunnat av riksdagen i oförändrat skick bifallas, måtte
för sin del antaga en i reservationen införd lag om ändring i vissa delar
av 14 kap. strafflagen.

I fråga om sättet för utlåtandets föredragning yttrade

Herr Åkerman: I avseende å föredragningen av första lagutskottets
utlåtande nr 38 får jag hemställa,

att ifrågavarande lagförslag föredrages paragrafvis, med ingress och
rubrik sist;

att sedan förslaget blivit genomgånget utskottets hemställan föredrages
;

att vid behandlingen av den paragraf, varom först uppstår överläggning,
denna må omfatta utlåtandet i dess helhet;

att lagtext ej må behöva uppläsas i vidare mån än sådant av någon
kammarens ledamot begäres;

^samt att för den händelse lagförslaget kommer att i en eller annan
del återremitteras, utskottet lämnas öppen rätt att vid ärendets förnyade
behandling i avseende å de delar, som blivit med eller utan ändring godkända,
föreslå sadana jämkningar, som kunna föranledas av ifrågasatta
ändringar i återförvisade delar.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Lördagen den 21 maj

17 Nr 86.

Kungl. Map:ts av utskottet tillstyrkta lagförslag.
22 §.

Ändrade
sträfflagsbestämmelser

rörande

Denna paragraf lydde: fZerför Har

kvinna, som av olovlig beblandelse blivit havande, vid födseln drivninO
eller därefter uppsåtligen dödat sitt foster, vare sig genom handaverkan (ForU)
eller underlåtenhet av det, som till fostrets bibehållande vid liv nödigt
var; dömes, för barnamord, till straffarbete från och med sex månader
till och med fyra år. Aro omständigheterna synnerligen försvårande;
må tiden för straffarbetet till sex år höjas: äro de synnerligen mildrande
; må till fängelse, dock ej under sex månader, dömas.

Herr Westman: Herr talman, mina herrar! Vid första ögonkastet
kan det ju förefalla, som om skillnaden mellan utskottsmajoritetens
ståndpunkt och reservanternas icke vore så stor utan inskränkte
sig till vissa straffrättsliga detaljer. Emellertid har det visat sig vid
diskussionen rörande detta ärende i lagutskottet, att de skiljaktigheter,
som framträda, äro beroende på en klyfta mellan två principiellt olika
åskådningar.

Olikheten mellan dessa åskådningar kommer icke fram — det ber
jag få framhålla — i fråga om strafflindringarna med avseende å barnamord.
Enighet råder också därom, att man i fråga om fosterfördrivnmg
kan vidtaga ganska långt gående straffnedsättningar. Men reservanterna
°hava för sin del velat säga bestämt ifrån att dessa strafflindringar,
på vilka de hava gått in, icke få uppfattas såsom ett steg i den
riktningen, på den vägen, som leder därhän, att fosterfördrivning i större
omfattning göres sträf fri.

Vilken ståndpunkt, frågar man sig då, intar utskottet i detta avseende
t Svaret härpå är framför allt att finna i de direktiv, som utskottet
har ansett sig böra giva de män, vilka sysselsätta sig med den
stora strafflagsrevisionen, som nu pågår i vårt land, de direktiv, som
herran^ återfinna på sid. 16 och 17 i utskottsutlåtandet. Behöves det
då, att sådana direktiv meddelas? Vad är anledningen till att de givas?

Ja, anledningen kan icke vara den, att de sakkunniga, som avgivit det
utlåtande, som ligger till grund för nu föreliggande förslag, skulle underlåtit
att uttala sina avsikter. Tvärtom, de sakkunniga hava ju lämnat
upplysning härom, och dessa upplysningar återfinnas, som herrarna se,
avtryckta i utskottsbetänkandet. På sid. 14, mitt på sidan, säga de sakkunniga:
uppenbart är, att hela frågan om lagens förhållande till

foster fördrivningen bör, så snart ske kan, från grunden underkastas en
sorgfällig omprövning.” Därefter yttra de sakkunniga, som herrarne
se, att avbrytande av havandeskap ur viss medicinsk synpunkt redan nu
är straffritt, och sedan fortsätta de sakkunniga och säga, att vid den
kommande allmänna utredningen, varom de hava talat, synes närmast
vara påkallat att undersöka vissa problem, som de angiva.

Jämför man nu det program, som de sakkunniga framlägga på det
Första kammarens protokoll 1921. Nr 36. 2

Nr 56. 18

Lördagen den 21 maj.

Ändrade
strafflagsbestämmelser

rörande
fosterfördrivning

m. m.
(Forts.)

ställe i sitt utlåtande, vartill jag nu hänvisat, och utskottsmajoritetens
program, som meddelas i dess direktiv, så skall man finna flera högst
betydelsefulla skiljaktigheter. Dessa framträda först vid uppräknandet
av de ömmande fall, för vilka straffrihet ifrågasättes. När de sakkunniga
i sin uppräkning hava använt uttrycket ”andra fall av svåra intressekollisioner”,
har utskottet funnit detta vara för allmänt och ersatt det
med framhållande av de fall, att kvinna verkställt fosterfördrivning på
sig själv under trycket av ett svårt socialt eller ekonomiskt nödläge.
När förslaget till detta uttalande framlades i utskottet, frågade jag genast
: Vad menas med ett socialt nödläge i motsats till ett ekonomiskt
nödläge? Jag fick då från det mest auktoritativa håll det svaret, att
en kvinna skall anses befinna sig i ett socialt nödläge, då hon tillhör en
samhällsklass eller en krets, där man med alldeles särskild ovilja ser en
kvinna föda barn utom äktenskapet och hon alltså riskerar att förlora
sin ställning i den sociala krets hon tillhör, eventuellt till och med att
uteslutas från densamma. Alltså, menar man, i detta fall kan man tänka
sig, att en kvinna bör få företaga fosterfördrivning straffritt. Vad är
då innebörden av detta? Jo, innebörden är den, att i sådana kretsar,
inom sådana familjer, där man av religiösa eller etiska skäl strängt håller
på sedligheten, där skall fosterfördrivning få ske, om en kvinna vill
vidtaga en sådan åtgärd för att dölja ett felsteg, men i kretsar, där man
icke är så noga i detta avseende, utan där en flicka kan påräkna mera
överseende, där blir hon straffad, om hon företar samma handling. Jag
ber att få hemställa till er, mina herrar, huruvida inte denna idé ändå
förefaller en smula grotesk och om det inte är ett raffinerat sätt att
neutralisera föräldrars strävan att hålla sina barn på dygdens stig?

Jag kan heller icke undertrycka den tanken, att det ändå är märkvärdigt
vad tiderna förändrats. På 80-talet skulle en idé sådan som denna
stått i strid med tidens ledande tankeriktning. Då lydde fältropet: ”Ingen
hänsyn för den konventionella moralen! Inga offer åt hyckleriet!”
Efter den tidens åskådning var det en plikt för ungdomen att bryta den
gamla sedeläran och skapa en ny — som man naturligtvis på grund av
oerfarenhet om världen i många fall konstruerade skäligen naivt. Men
i alla fall, jag måste säga, att 80-talets ungdomliga trots ändå var friskare
än den kvalmiga luft, i vilken vi nu leva, och jag kan icke annat
än erkänna, att det nog många gånger händer, att jag längtar tillbaka
till 80-talet.

Ja, så mycket om det sociala nödläget.

Efter det sociala nödläget nämner utskottet det ekonomiska nödläget
såsom värt att tagas i övervägande såsom grund för straffrihet. Jag
medger i fråga härom, att härunder rymmas många högst ömkansvärda
fall, men jag vill å andra sidan framhålla, att det uttryck utskottet använt
är ett uttryck av synnerligen vidsträckt omfattning. Däri inrymmas
nämligen också fattiga äktenskap, och jag frågar då om det icke
är farligt att säga till äkta makar så, som utskottet eventuellt vill säga:
”kan man anse, att ni befinna er i ekonomiskt nödläge, så få ni verk -

Lördagen den 21 maj.

i<) Nr

ställa fosterfördrivning straffritt!” Hur går det, om man säger så, Ändrade
med ansvarskänslan? Och för övrigt, var går gränsen mellan en fattig.strafflagsbedom,
som kan rubriceras såsom ett ekonomiskt nödläge, och eu fattig- ^^rande*
dom, som icke kan betecknas så? Det blir ju så, att kvinnan-och hennes fosterförman
få i första rummet göra prövningen angående graden av sin fattig- drivning
dom. Nu veta vi ju, att det alltid är förenat med uppoffringar, isynner- mmhet
för den fattige, att uppföda barn, och frestelsen kan naturligtvis, (''Forts’)
när man ställer makarna inför ett sådant avgörande, lätt bliva för stor
för dem. Jag vill framhålla, att man genom att anordna en situation
som denna lätt kan åstadkomma, att vårt land tillskyndas stora förluster.

Vi veta ju alla, att inånga av våra mest utmärkta medborgare kommit
från fattiga hem, ha fötts i hem, där läget ofta synts vara ur ekonomisk
synpunkt förtvivlat och där det kanhända från deras synpunkt, som icke
äro så villiga att underkasta sig uppoffringar, kunnat anses rent av oförsvarligt,
att barnen kommit till.

Vidare kan jag icke underlåta, när jag gör denna jämförelse mellan
utskottets program och de sakkunnigas, att framhålla ännu en skillnad.

Som herrarna se på sid. 14, tala de sakkunniga om garantier och kontroll
med avseende på handlingens utförande i de fall, där den skulle vara
tillåten, det talas exempelvis om, att den skulle företagas av läkare enligt
särskilt meddelade föreskrifter. Herrarna finna allt detta nederst
pa sid. 14* Utskottet har däremot icke ett ord om några dylika försiktighetsbestämmelser! Slutsatsen

av den jämförelse jag verkställt är alltså den: utskottets
direktiv måste tolkas på det sättet, att utskottet vill driva den blivande
lagstiftningen i detta ärende — den lagstiftning, som skall ske i samband
med den stora straffrättsreformen — längre i den riktning, att fosterfördrivning
skall bliva tillåten, än de sakkunniga tänkt.

Jag vågar uttala den förhoppningen, att kammaren icke skall följa
utskottet härutinnan. Jag hoppas i stället, att kammaren skall ansluta
sig till den ståndpunkt, som reservanterna intagit.

Reservanterna ha, som herrarna finna i utskottsbetänkande! på sid.

19, strukit utskottets direktiv och sagt, att anledning icke föreligger att
söka binda det pågående lagstiftningsarbetet genom att för detsamma
meddela några särskilda direktiv. Och jag ber att få fråga er, mina
herrar: när nu de sakkunnige ha omtalat, att de ämna upptaga dessa
problem pa sätt de angivit, vad finns det då för anledning för riksdagen
att nu binda sig och taga ståndpunkt i dessa så ytterligt vanskliga frågor?
Är det icke klokare, att riksdagen undviker att göra detta, så
att den kan gå att med fria händer behandla detta ärende, när det återkommer
i större sammanhang och bättre belyst?

Jag har hittills talat om den principiella skillnad, som i de olika
förslagen till motivering kommer till uttryck mellan å ena sidan utskottet
och å andra sidan reservanterna med avseende å riktlinjerna för det
kommande lagstiftningsarbetet. Med dessa skiljaktigheter sammanhänga
vissa olika meningar rörande den lagtext, varom vi nu i dag skola fatta

Nr 36. 20

Lördagen den 21 maj.

Ändrade
sträf flagsbestämmelser

rörande
fosterfördrivning

m. m.
(Forts.)

beslut. Som herrarna finna, lättast genom att se på reservationen, äro
skiljaktigheterna icke så många.

Den första rör 26 §, vilken handlar om kvinna, som i uppsåt att
döda eller fördriva sitt foster, nyttjar invärtes eller utvärtes medel, som
sådan verkan hava kan. För ett dylikt fullbordat brott är nu strafflatituden
1—6 års straffarbete. Utskottet vill, som herrarna se, stryka
straffarbetet helt och hållet och endast stadga fängelsestraff. Reservanterna
däremot vilja göra det forna minimum för straffarbetet, nämligen
1 år, till maximum. Det är således ett mycket stort steg reservanterna
vilja taga, när de gå ner från ett maximum av 6 års straffarbete
till ett maximum av 1 års straffarbete.

Jag vill till stöd för vårt yrkande om utsättande av ett maximum av
1 års straffarbete framhålla, att det inom den brottstyp, varom nu är
fråga, kan föreligga högst olika fall. Det kan föreligga fall,
som äro synnerligen värda medlidande, men det kan också
föreligga fall, som icke förtjäna så stort undseende, och
det kan väl icke skada, att man för dessa sistnämnda fall bibehåller ett
så högt maximum, att det motsvarar det i gällande lag stadgade straffminimum.
Vidare vill jag göra den invändningen mot utskottsförslaget
om att stryka straffarbetet och endast bibehålla enkelt fängelsestraff att
brottet därigenom av lagstiftaren betecknas som en förbrytelse av mindre
betydelse, som en förbrytelse av mindre samhällsfarlighet än sådana, för
vilka straffarbete stadgas. Jag kan icke förstå, att en riktig jämförelse
mellan samhällsfarligheten i detta fall och i andra fall, för vilka
straffarbete föreskrivas, ägt rum, när — för att taga ett exempel ur högen
— lönnbränning anses vara så samhällsfarlig, att straffarbete därå
kan följa — så är det ju enligt gällande lag och enligt den proposition,
som nu ligger på vårt bord — medan man däremot vill borttaga straffarbetet
för fosterfördrivningsbrottet.

Ur liknande synpunkter som de, vilka jag här antytt, ha reservanterna
också föreslagit, att för försök enligt 26 § straffpåföljden böter,
som alternativt stadgas i utskottsförslaget, skall utgå, då det ju inte kan
anses lämpligt att klassificera brottet genom en bestämmelse om så ringa
straffpåföljd.

När jag nu talar för straffskärpningar i viss grad i förhållande till
utskottsförslaget, ber jag emellertid att få mycket starkt betona, att trots
de straffskärpningar reservanterna föreslagit kan enligt deras förslag
dock alltjämt villkorlig dom användas. Jag understryker detta särskilt
kraftigt därför att, när jag motsätter mig tanken på att i större omfattning
göra fosterfördrivning straffri, jag anser den utvägen böra stå
öppen att i ömmande fall tillgripa villkorlig dom! Samhället uttalar då
i alla fall ett omdöme om handlingens samhällsfarlighet, men visar likväl
icke en alltför stor hårdhet mot den enskilde, ifråga om vilken det
föreligger särskilt ömmande omständigheter.

Jag vill till sist framhålla ytterligare en olikhet mellan reservanternas
förslag och utskottets. Det är ifråga om 27 § andra stycket, d. v.

Lördagen (len maj.

21 Nr Sfi.

ä. rörande person, som å andra vanemässigt eller för att därmed bereda Ändrade
sig vinning företager fosterfördrivning. Här har utskottet föreslagit,
att straffminimum skall sänkas från det nuvarande, som är 2 år, till i rörande
år. För vår del ha vi reservanter icke funnit det föreligga det minsta fosterförskäl
att ifråga om en dylik person, som vanemässigt eller för att därmed drivning
bereda sig vinning verkställer fosterfördrivning, visa någon som helst ep''*?'')
hjärtnupenhet, och vi ha därför ansett, att det icke finns någon anledning
att ändra nu gällande rätt i detta avseende.

Som herrarna hört av jnitt anförande ha reservanterna velat uttala
en varning mot att man glider för långt på den väg, som kännetecknas
av eftergift för vissa sjukliga företeelser, som framträda i vårt land,
särskilt i de större städerna. Det är ju så, att på grund av de socialt
osunda förhållanden, som råda för vida kretsar i dessa större samhällen,
en del individer förlorat de naturliga instinkterna och på grund av
den miljö, i vilken de leva, kommit fram till den åsikten, att fosterfördrivningen
bör göras straffri. Jag hemställer, huruvida det icke i alla
fall är bättre för riksdagen att hålla på den åskådning, som omfattas av
de sundare delarna av vårt folk, och huruvida det icke är bättre att behandla
dessa sjukdomsföreteelser på det sättet, att man söker genom
socialsanitära åtgärder undanröja de missförhållanden, under vilka stora
kretsar av vårt folk, särskilt i de större samhällena, nu leva, för att
på det sättet få bort själva sjukdomshärden. Jag undrar, om det icke
är lyokligare att gå till väga på det sättet än att låta de åskådningar, som
uppstå i dylika sjukdomshärdar, få påverka lagstiftningsarbetet och därmed
få vidgad utbredning och ökad betydelse.

Lagstiftningen rör, när den behandlar det område, varom nu är
fråga, vid vårt folks livskällor, och även om man icke får allt för mycket
överskatta lagstiftningens moralbildande förmåga, måste man i alla
fall erkänna, att icke minst i våra dagar, då betydande delar av vårt folk
icke längre hämta sina moralföreställningar från kristendomen, det är
av synnerligen stor betydelse, att lagstiftningen lämnar en vägledning vid
bildandet av moralbegreppen. Man kastar ju icke heller på andra lagstiftningsområden
yxan i sjön, man ställer sig icke, då frågan är t. ex.
erm nykterhetslagstiftning, på en rent anarkistisk ståndpunkt och säger,
att det tjänar ingenting till att försöka uppfostra vårt folk till sedlighet.

Nej, mina herrar, då tror man på lagstiftningen, och det förefaller mig,
som om det icke skulle vara obefogat, att man visar åtminstone lika
mycken optimism i den sak det här är fråga om och alltså icke ställer
sig på den ståndpunkten, att de sjukliga företeelser, jag här berört, redan
äro så svårartade, att det är hopplöst att försöka råda bot för dem och
att det enda lagstiftaren kan göra är att kapitulera.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr Åkerman: Herr vice talman, mina herrar! Jag skall be

att få yrka bifall till lagutskottets förslag. Jag har en helt annan uppfattning
av både överläggningarna i lagutskottet och lagutskottets mo -

Nr 36. 22

Lördagen den 21 maj.

Ändrade tivering än den, som den föregående ärade talaren velat göra gällande.
tämmelser Jag erinrar miS särskilt vad mig själv beträffar, att jag upprepade gånrörande
£eor >nom utskottet vädjade till samtliga utskottets ledamöter sålunda:
fosterför- Låt oss, mina herrar, låt oss för all del icke fördjupa oss i några spedrivning
kulativa undersökningar, som denna fråga lätt kan leda in på! Låt oss
(Forts) källa oss den enkla fråga, som här föreligger, nämligen om humanisering
av straffen för ifrågavarande brott, en mildring av de nu oproportionerligt
höga straffen! Det är ingenting annat, som det här gäller.
Utskottet har i sin motivering velat visa tillbaka de tankar, som framträtt,
att redan nu, i detta sammanhang, ge på hand några slags bindande uttalanden
för framtidens lagstiftning. Det finns intet program i motiveringen,
som herr Westman velat göra gällande, och icke heller har det
varit utskottets mening att på något sätt polemisera mot de sakkunniga,
vilkas tankar ligga till grund härvidlag. Alls inte! Jag får säga, att jag
med rätt stor förvåning åhört den föregående talarens anförande; och
jag tycker — jag vågar säga det och hoppas jag icke sårar — att han
skjutit över målet högst betydligt, gjort saken mycket större än den är
och velat se frågan mot en bakgrund, som han själv — naturligtvis i god
tr° —'' konstruerat fram. Det är icke så, som han förmenat, vi ha tvärtom
velat skjuta undan den stora och ytterst komplicerade frågan huruvida
och i vad mån — precis som det står i utlåtandet — straffrihet i
vissa ömmande fall skall kunna förekomma. Det blir framtidens sak
att avgöra det.

Det förvånade mig också, att den ärade talaren visade sig ha den
uppfattningen och kunde föreställa sig, att en sådan omständighet som
den, huruvida man rycker in straffarbete i straffskalan eller ej, kan vara
av så eminent betydelse. Hur kan man säga, att detta brott på något
sätt gjorts bagatellartat genom den straff skala, som här är föreslagen?
Märk väl, mina herrar, att om denna straffsats råder full enighet, icke
allenast bland de sakkunniga med professor Thyrén i spetsen, utan även
inom hela lagrådet, regeringen och en överväldigande majoritet inom lagutskottet.
Kan någon då tänka sig, att det kan vara så, som den föregående
ärade talaren sade? Men ingalunda är det betydelselöst, om
straffarbete sättes in i straffskalan eller icke. Det har stora praktiska
konsekvenser och det är dessa jag ansett att man bör undvika. Kommer
straffarbete in i straffskalan, kan häktning äga rum av dessa kvinnor,
som råkat i olycka, och det vet man väl, vad det betyder för en sådan
person att plötsligt bliva häktad och kanske få sitta länge, innan hon
äntligen får sin dom. Det är för övrigt onödigt mot den sortens förbrytare.
Vidare vågar jag påstå, att kvinnor i allmänhet äro så pass lättagade,
att det räcker för dem med fängelse för en sådan sak, varom
här är fråga, ty det värsta av allt är naturligtvis den offentliga vanäran
och den undgå de ju icke i någotdera fallet.

Jag vill också nämna — och den omständigheten anser jag för min
del vara av synnerligen stor vikt — att, såvitt jag kan bedöma saken,
komma dessa brott, vilken ställning än den blivande lagstiftningen må

Lördagen den 21 maj.

23 Nr R6.

intaga till själva brottet, aldrig någonsin i den svåra klass, för vilken
straffarbetet stadgas, ty som herrarna naturligtvis allesamman ha sig bekant
blir det en ledande princip i den nya strafflagens allmänna del,
som nu föreligger till behandling av sträfflagskommissionen, att straffarbete
skall kunna ådömas endast på jämförelsevis mycket lång tid. Man
kommer alltså att klassificera brotten på helt annat satt an nu, sa att
endast vissa verkligt grova brott bliva belagda med straffarbete, och
detta alltid minst så pass lång tid, att det absolut icke kan ifrågakomma
att belägga fosterfördrivning med så lång tids straffarbete. Sa kommer
det med all säkerhet att ‘gå, och därför menar jag, att det ar alldeles
onödigt att nu göra sig några bekymmer for den saken, att sträffarbetsflacken
om jag så får uttrycka mig, redan nu tages bort från dessa brott,
ty när den nya strafflagen föreligger färdig, komma desamma helt säkert
att icke beläggas med svårare straff an fängelse. Vilken stallning
straff lagskommissionen först och riksdagen och Kungl. Maj :t sedan
komma att intaga till själva den fråga, som den föregående arade talaren
gjorde så mycket, jag vågar säga, buller for, få vi se da, det kan ingen
säga nu. Vi ha velat skjuta den frågan undan — detta ar meningen
och ingenting annat är meningen med lagutskottets utlåtande i den delen.

Men utom det att kvinnan efter reservanternas förslag kan b 1
häktad för fosterfördrivningsbrott, finns det även en annan praktisk
konsekvens, och det är, att preskriptionstiden enligt deras förslag blir
förlängd till 5 år i stället för 2 år efter vårt, och vad detta betyder
kunna ju herrarna lätt tänka sig. Att en kvinna, som kanske 1 förtvivlan
eller överilning begått en sådan handling, skall gå 1 hela 5 ar 1 fruktan
för efterräkningar, är ju orimligt; det bör vara nog med, att hon gar

Ändrade
sträf f lagsbestämmelser

rörande
fosterfördrivning

m. m.
(Forts.)

2 år i ångest.

Den ärade talaren och reservanterna ha också vänt sig emot, att det
är insatt böter i straffskalan för försök. Ja, även om den saken ha de
förut av mig uppräknade auktoriteterna vant ense och det kan val icke
vara något märkvärdigt, ty redan på 1700-talet, då man var sa sträng
i övrigt fanns böter för försök till fosterfördrivning. Det kan finnas
många fall, då det är ytterst lämpligt, att vederbörande slipper undan
med''detta jämförelsevis ringa straff. Det får bero på domstols prov
ning att avgöra detta i varje särskilt fall. _

Slutligen ett par ord om det sista, den som vanemassigt n;alper kvinnor
att bli av med sina foster. Jag vill gärna säga, att den som gor
detta, är en mycket osympatisk figur, och jag kan mycket val forsta, att
reservanterna i den punkten velat bibehålla lagen vid det gamla. Men
även här möter man rent praktiska synpunkter. Det kan finnas sadana
fall, <iå en person av rent missriktat filantropiskt nit vanemassigt tillhandagått
i en sådan sak. Det kan finnas och det finns sådana underliga
människor, som leva i den föreställningen, att de gorå en god garning
genom att på det sättet tillhandagå kvinnor, och då kan det val 1
ett eller annat av dessa fall vara lämpligt att gå ner till ett ars straffarbete.
Även här spelar häktnings frågan in. Det bleve obligatoriskt att

Nr 36. 24

Lördagen den 21 maj.

Ändrade
strafflagsbestämmelser

rörande
fosterfördrivning

m. m.
(Forts.)

förslag på

häkta efter reservanternas förslag, medan efter utskottets för
denna punkt häktning kunde, men ej ovillkorligen måste äga rum. Däror
anser jag det praktiskt och fullt försvarbart att det må få räcka med
vad utskottet föreslagit. Även härvidlag äro också alla dessa av^
gånger omnamnda auktoriteter ense. g

, , J.ag kan alltsa icke finna, att kammaren inlåter sig på några som
helst aventyrhgheter genom att bifalla detta lagutskottets utlåtande vartill
jag vagar hemställa om bifall. ’

Greve Spen s: Hep vice talman! Den ärade föregående tala nnnfb<Hrjade

^ an^orande med att tillkännagiva, att han hade en olika
uppfattning om utskottets mening med den motivering, för vilken den
förste talaren närmare redogjorde. Den siste ärade talaren sade att man
inom utskottet velat visa tillbaka tanken på straffrihet för vissa fall av
fosterfordrivning. Jag ber emellertid att särskilt få framhålla huru
svart det synes mig vara att göra en sådan tolkning av utskottets motivering,
som den siste arade talaren gjorde. Utskottet uttalar uttryckligen
såsom ett önskemål, att vid den fortsatta revisionen av 14 kapitlet
strafflagen fragan om fosterfördrivnings straffbarhet i hela dess vidd
upptages till provning. Strax därförut säger utskottet, att det bör utredas,
huruvida och 1 vad mån lagen bör uttryckligen stadga straffrihet
för den, som fordriver sitt foster under trycket av ett svårt socialt eller
ekonomiskt nodlage. Jag vill fastslå, att utskottet väckt fråga om att
straffrihet skall aga rum för den, som under trycket av ett svårt socialt
eller ekonomiskt nodlage fördriver sitt foster. Om nu utskottets förslagantages,
kommer den av utskottet föreslagna motiveringen att ingå i riksdagens
skrivelse i ämnet, och var och en, som röstar för utskottets förslag,
kommer därför att uttala sig för att en sådan straffrihet kan tänkas
hora ifrågakomma. Det är väl ändå att gå för långt. Man bör betänka,
ad , f°sterf°rdnvmng har kvinnan åtminstone i regel mera tillfälle
till lugn överläggning än vid barnamord, och straffrihet för barnamord
har ingen velat ifrågasätta.

Den siste ärade talaren framhöll vidare, att han ansåg, att reservanterna
velat stadga för strängt straff för fosterfördrivning. Nu är det
emellertid sa, att storleken av ett straffs bestämmande beror på den olika
uppfattning, som man har av brottets mer eller mindre svåra beskaffenhet.
Vi reservanter anse, att fosterfördrivningsbrottet är av en mera
allvarlig och svår karaktär, än de sakkunniga och utskottsmajoriteten
synas mena, och detta jämväl om man ställer fosterfördrivning i jämförelse
med barnamordsbrott. Jag tror för min del också, att reservanternas
mening i detta avseende delas av en mycket stor del, kanske den
större delen av vår befolkning. Och enligt min mening är det ett verkligt
statsintresse, att lagstiftningen fortfarande betraktar fosterfördrivnmg
såsom ett svårare brott. Om uppfattningen slappas i detta avseende,
kan detta lätt leda till sedligt förfall särskilt hos ungdomen, och detta
kan 1 sin ordning verka därhän, att släktet försämras och försvagas så -

Lördagen ilen 21 maj.

-’5 Nr Sfi.

val 1 psykiskt som i fysiskt hänseende. Det är därför enligt min mening
av stor vikt, att straffen för fosterfördrivning icke sänkas för häftigt,
om man vill undvika, att sederna taga en farlig inverkan därav. Nu
är det så, att de gällande straffbestämmelserna för fosterfördrivning
tillkommo så sent som 1890. Reservanterna hava gått med på en så
stor nedsättning, att straffminimum i gällande lag är gjort till straffmaximum.
Man har i reservationen sänkt straffmaximum från sex till
ett års straffarbete, men inte ens med en sådan nedsättning är utskottets
majoritet nöjd utan vill sätta straffmaximum till fängelse. Jag tycker
icke, att man kan säga, att reservanterna varit stränga i detta fall.

yidare talade den siste< ärade talaren om att om straffarbete bibehålies,
häktning kan äga rum. Häktning kan nog äga rum, men häktning
måste icke äga rum, så fort straffminimum icke är två års straffarbete.
Här kan man således häkta men i regel behöver man inte häkta
oftare, om straffminimum är ett års straffarbete, än om det är fängelse.
Jag tror man kan säga, att detta i praktiken icke kommer att ske. Och
i vilket fall som helst förhåller det sig så, a‘tt även om straff maximum
endast är fängelse, kan häktning i vissa fall ändå äga rum. Men är en
människa bofast, kommer hon nog icke att häktas i det fallet, att straffmaximum
sättes till ett års straffarbete.

Sedan anfördes av den siste talaren såsom ett ytterligare skäl för
de lägre straffsatser, som utskottet föreslagit för fosterfördrivningsbrott,
begångna av kvinnan själv, att preskriptionstiden för brottet skulle
bliva två i stället för fem år. I praktiken kommer nog detta icke att
spela någon vidare roll. Det torde bliva ytterst få fall, då åtal kommer
att anställas så sent som två till fem år efter brottets begående.

Sedermera talade den siste talaren också om det sista stycket i 27
§, d. v. s. om straff, då någon vanemässigt eller för att därmed bereda
sig vinning verkställer fosterfördrivning. Talaren framhöll såsom ett
skäl, varför man skulle välja utskottets förslag om nedsättning i straffarbetet
till ett år i stället för mot nuvarande två år, som reservanterna
velat bibehålla, att det skulle följa av bifall till reservanternas
förslag, att en sådan förbrytare alltid måste häktas. Jag anser emellertid
i likhet med den förste talaren, att någon vidare misskund behöver
man icke hava med dem, som bedriva en så snuskig trafik, varom här
är fråga. Man har heller icke hört, att det nuvarande straffet vållat
olägenheter eller förorsakat, att det allmänna medvetandet rest sig däremot.
Något giltigt humanitärt skäl för den av utskottet föreslagna
straffsänkningen i detta avseende synes mig således icke föreligga.

Jag ber, herr vice talman, att få yrka bifall till reservanternas förslag,
som avse 26 och 27 §§ i lagförslaget.

Herr statsrådet Ekeberg: Herr andre vice talman! Vid dis kussionen

över detta ämne har man att hålla i sär två skilda spörsmål,
som båda berördes av den förste ärade talaren. Det ena rör ett uttalande
i utskottets motivering angående straffrihet i vissa fall för fosterfördrivning,
det andra åter rör själva den föreslagna lagtexten. Lag -

inärade
draf j lag sbestämmelser

rörande
fosterfördrivning

m. m.
(Forts.)

Nr 36. 26

Lördagen den 21 maj.

Ändrade
sträfflagsbestämmelscr

rörande
fosterfördrivning

m. in.
(Forts.)

texten berör väl att märka alls icke frågan om straffrihet, utan förslaget
innefattar allenast vissa jämkningar i straffsatserna. Jag vågar
uttrycka den förhoppningen, att var och en måtte pröva dessa frågor
var för sig, och icke till äventyrs för att så att säga demonstrera mot
vissa uttalanden i utskottets motivering gå ifrån utskottets förslag, såvitt
angår själva straffsatserna.

Den förste ärade talaren nämnde någonting om kvalmigheten i vår
tid och om vissa eftergifter mot sjukliga uppfattningar i tiden. Det
kan då vara lämpligt, att jag erinrar om vad som för övrigt redan förut
är berört, nämligen att upphovsmannen till det föreliggande förslaget
är professor Johan Thyrén. Knappast någon har i vårt land med .större
kraft och talang än han dragit i härnad för åtgärder till värnande av
vårt folks kroppsliga och andliga hälsa. Hans namn förefaller mig
därför vara den bästa borgen för att de förslag till straff sänkning, som
utskottet accepterat i överensstämmelse med kommitténs och regeringens
förslag, icke innefatta någon fara för folkhälsan utan allenast utgöra
en gärd av rättfärdighet. Jag vill också ytterligare påminna om att lagrådet
enhälligt ställt sig på kommitténs och Kungl. Maj :ts ståndpunkt.

Jag skall nu i det följande icke uttala mig om nämnda passus i utskottets
motivering. Det kan nämligen icke tillkomma mig att göra
detta från denna plats. Jag vill hålla mig allenast till de föreslagna
ändringarna i straffsatserna.

Alla äro vi väl ense därom, att en sänkning av nu gällande straff
för fosterfördrivning är i högsta grad av omständigheterna, påkallad.
Att ett sådant behov föreligger, finner man genast, om man lägger vid
sidan av varandra nu gällande straffsatser för barnamord och fosterfördrivning.
Fastän vårt rättsmedvetande dömer det förra brottet vida
strängare, äro straffsatserna desamma. Det har icke alltid vant så.
År 1864, vid tillkomsten av nu gällande strafflag, bestämdes straffet
för barnamord till 4—10 år och för fosterfördrivning till 2—6 år. 1890
sänktes båda straffsatserna, straffet för barnamord till 2—6 år, straffet
för fosterfördrivning till 1—6 år. 1907 företogs en sänkning allenast
av minimum för barnamordsstraffet, så att straffsatserna blevo lika.

Det är en genomgående företeelse i praxis, att domstolarna, såvitt
angår fosterfördrivning, använda straff minimum, även om omständigheterna
icke äro särskilt mildrande. Detta visar bättre än något annat,
att en lindring och en väsentlig lindring är av behovet påkallad. En
sådan lindring ges i själva verket redan nu och det i två skilda former,
nämligen dels benådningsvägen, varvid straffet ofta sättes till en bråkdel
av nu gällande straffminimum, och dels helt enkelt i den formen, att
åklagaren tillvällar sig en benådningsrätt, därigenom att han underlåter
att sin plikt likmätigt verkställa åtal.

Nu förhåller det sig så, såsom vi finna av utskottets utlåtande, att
lagutskottets samtliga ledamöter i stort sett äro ense beträffande straffsatserna.
De variationer, som föreligga, äro, om man synar dem närmare
i sömmarna, tämligen obetydliga. De gälla till en början fullbor -

Lördagen den 21 maj.

27 Nr 36.

dac! fosterfördrivning, utövad av kvinnan själv. Man är ense därom, Ändrade
att straffminimum skall vara en månads fängelse, men medan straH-strcff^ag^e"
maximum enligt Kungl. Maj :ts och utskottets förslag utgör fängelse i s Yrande’''
två år, uttala reservanterna, att straffmaximum är för lågt och att straff- fosterförlatituden
borde något vidgas. Den utvidgning, som därvid föreslås, in- drivning
skränker sig emellertid därtill, att man vid sidan av fängelsestraff i två
år ställer straffarbete intill ett år. Härigenom har man kommit fram '' or ''
till en straffsats, som såvitt jag vet är för vår strafflag fullkomligt unik.

Jag vet icke ett enda fall i strafflagen, där man vid sidan av varandra
har fängelsestraff och straffarbete och där fängelsetidens maximum är
högre än straffarbetstidens maximum. Om man sporde, vad delinkventerna
själva anse om denna sak, skulle man förvisso få det svar,
att det maximum, som är föreslaget av Kungl. Maj :t, i verkligheten
är ett högre och mera avskräckande maximum än detta nu vid sidan
därav föreslagna på ett års straffarbete. Förhållandet är nämligen det,
att för det stora flertalet fångar och särskilt för dem, som det här
gäller — de flesta, som drabbas av straff för detta brott, befinna sig
i små omständigheter — är det i verkligheten just ingen skillnad mellan
straffarbete och fängelse. Fängelsefången har visserligen rätt att förskaffa
sig vissa särskilda förmåner, men dessa förmåner har han i allmänhet
icke råd att bestå sig. Såsom straffsatsen enligt reservationen
är lagd, inträder sålunda det egendomliga förhållandet, att domstolen,
om den ville döma så strängt som möjligt, icke komme att döma till
straffarbete i ett år utan till fängelse i två år, därför att detta med allt
fog måste räknas såsom det strängare straffet. Jag tror således, att
man på goda grunder kan betvivla, att den i reservationen föreslagna
straffsatsen verkligen framstår såsom något mera avskräckande för dem,
mot vilka detta straffhot riktar sig. Det är en skärpning allenast i
teorien, men denna teoretiska skärpning medför, såsom redan påpekats
av lagutskottets ärade vice ordförande, vissa praktiska konsekvenser, som
synas mig betänkliga. Det kan hända, att en och annan tjänsteman känner
sig frestad att för fosterfördrivning häkta en bofast kvinna, om
straffarbete ingår i straffsatsen och häktning sålunda lagligen kan ifrågakomma
även beträffande den, som har stadigt hemvist. Men i sådant
fall torde sakligt sett häktning alltid vara obefogad, ty de personer, varom
här är fråga, äro icke några förbrytarnaturer i verklig mening, som
behöva sättas inom lås och bom för att icke ge sig av. Men värre är,
att av reservanternas förslag också följer, att preskriptionstiden utvidgas
från två till fem år, vilket kan vara högst betänkligt. Det är möjligt,
såsom den siste ärade talaren anförde, att detta icke så ofta visar sig
äga någon betydelse, men om det någon gång sker, kunna konsekvenserna
bliva mycket betänkliga. Antag t. ex. att en ung kvinna en gång
begått ett felsteg och sedan under påtryckning av den manliga parten
och genom välvilliga råd av en kvinna, som driver sådan här hantering,
låtit förmå sig till fosterfördrivning. Sedan bildar hon ett lyckligt hem,
men efter några år blir hennes medhjälperska avslöjad, det röres upp

Sr 86. 28

Lördagen den 21 maj.

Ändrade
sträfflagsbestämmelser

rörande
fosterfördrivning

m. ro.
(Forts.).

vad man brukar kalla en fosterfördrivningsaffär, och hon ryckes från
hem och barn och ställes inför rätta.

Nu kanske någon skulle vilja säga: om reservanternas förslag icke
innebär någon verklig höjning av straffmaximum, vore det måhända
skäl att göra en sådan höjning. Förvisso icke. Ingen må hängiva sig
åt den uppfattningen, att man därigenom kan åstadkomma ett spår i
syfte att hålla dessa förbrytelser nere. Den som tror detta misstar sig
ganska grundligt. Om man statistiskt undersöker, huru många som årligen
straffas för förbrytelser av ifrågavarande slag, skall man finna,
att siffran är alldeles förvånansvärt låg. Under åren 1913—1919 är det,
såsom framgår av kommittébetänkandet, i genomsnitt allenast fyra, säger
4, kvinnor om året, som straffats enligt denna paragraf. Detta utgör
en så försvinnande bråkdel av hela antalet förseelser, att man dessvärre
nog har ganska svårt att vänta någon avsevärd verkan av straff hotet.
Anledningarna till att straff så sällan ådömes äro två. Det ena är att
åklagarna i det längsta draga sig för att åtala förseelser av detta slag.
I detta avseende kan man vänta sig någon ändring, då straffet humaniserats
och ställts i bättre förhållande till brottets verkliga natur. Den
andra anledningen är den, att bevisningen är så ytterligt svår att åstadkomma.
De flesta hithörande brott begås på ett tidigt stadium av havandeskapet,
och i bevistemat ingår icke blott att kvinnan använt abortivmedel
utan även att hon verkligen varit havande. För min del tror jag,
att den avskräckande verkan och den moraliska förkastelsedom, som
här obestridligen är behövlig, gives med tillräcklig skärpa, så snart man
över huvud hotar med ett frihetsstraff. Vad som verkar mest avskräckande
på kvinnan härvidlag är nämligen hela den situation, som
inträder, om brottet blir upptäckt. Fallet dragés då inför offentligheten
och omtalas i pressen, gärningen skall rannsakas inför en krets av
män och kvinnan utfrågas om de mest intima förhållanden. Allt detta
är för henne en formlig katastrof, vilken, i den mån hon verkligen räknar
med upptäckt, måste verka synnerligen starkt återhållande. I de
allra flesta fall begås denna gärning för att sopa igen spåren. Det bida
uppenbart, att brottet endast sällan skulle bliva begånget, ifall kvinnan
på allvar räknade med upptäckt. Jag tror därför, att det endast
är en meningslös grymhet, om man på de få kvinnor, som verkligen råka
i lagens våld, utkräver ett grövre straff än brottet i och för sig kan anses
böra föranleda.

Herr Westman påyrkade socialsanitära åtgärder till förebyggande
av detta slags förbrytelser. I detta avseende är jag fullkomligt ense
med honom, och jag tror knappast, att någon här i den punkten är av
annan mening. Men vill man med strafflagens hjälp träffa det onda,
bör man i främsta rummet rikta sig mot medhjälparen, framför allt mot
den yrkesmässige medhjälparen. Såsom synes av förslaget, äro straffen
för dessa icke alls nedskurna på samma sätt som i fråga om kvinnan
själv.

Den andra olikheten mellan utskottets förslag och reservationen av -

Lördagen den 21 maj.

39 Nr iVl.

ser straffet för försök till fosterfördrivning'', övat av kvinnan själv. I Ändrade
det fallet avser olikheten emellertid icke såsom i det nyssnämnda straff-^?^^*''
satsens maximum utan i stället dess minimum. Enligt den kungl. pro- rörande
positionen och även enligt utskottets förslag skulle i denna straffsats fosterföringå
även böter, medan man däremot enligt reservanternas förslag skulle drivning
stanna vid fängelse. För min del tror jag, att denna fråga har ytterst /p01”‘s)
liten praktisk betydelse. Jag vet icke ett enda fall, då nu gällande straffbestämmelse
för försök till fosterfördrivning blivit tillämpad. Däremot
måste jag säga, att reservanternas förslag stöter på vissa betänkligheter
från rent principiell synpunkt. Enligt detta förslag skulle man sänka
straffet för det fullbordade brottet lika mycket som enligt utskottets förslag,
men däremot skulle enligt det förra försöksstraffets minimum stanna
vid det nuvarande. Följden härav bleve den, att straffminimum för
fullbordat brott och försök i dessa fall bleve ett och detsamma. Nu
veta vi, att försöket enligt svensk rätt endast i sällsynta undantagsfall
över huvud är straffbart. Under sådana förhållanden kan det icke vara
riktigt att här för framtiden stadga samma straffminimum för försöket
som för det fullbordade brottet. Man måste också komma ihåg, att
dessa försök understundom kunna vara övade under synnerligen förmildrande
omständigheter. Antag t. ex. att kvinnan av den manliga partens
påtryckningar låtit förmå sig att använda abortivmedel, vilka dock
ännu icke käft någon effekt. Så ångrar hon sig, inställer kuren, går
kanske och anger sig själv. År det icke då billigt, att man har möjlighet
att ådöma böter?

Reservanterna hava slutligen också vänt sig mot det straff, som i
27 § andra stycket av förslaget stadgas för yrkesmässig fosterfördrivning.
Jag medger, att detta är en punkt, som kan vara disputabel och
i vilken man kan vara av olika meningar, men jag tror emellertid, att
kammaren även här gör klokast i att taga den straffsats, som efter moget
övervägande är föreslagen av en kommitté, i vilken såsom ordförande
sitter vårt lands störste kriminalist och en av vår tids störste kriminalister.
Denna straffsats är även den enhälligt godkänd av lagrådet.

Jag vågar sålunda, herr vice talman, uttrycka den förhoppningen,
att utskottets förslag måtte vinna kammarens bifall.

Herr Rogberg: Herr talman! Jag vågar antaga, att kam maren

icke hyser något större intresse för utredningen angående straffsatserna
och de olika arterna av straff, men ehuru jag således gärna
vill undvika den delen av förevarande fråga, kan jag ändock icke underlåta
bedja att även därutinnan få yttra några ord.

Herr statsrådet kritiserade den straffsats för fullbordat brott, som
reservanterna föreslagit i 26 §, under hänvisning till att en sådan straffsats
icke funnes i strafflagen. Jag tror, att herr statsrådet i denna del
har alldeles rätt, men reservanterna hava ansett sig kunna föreslå samma
straffsats av den anledningen, att Kungl. Maj :t själv föreslagit en dylik
i förevarande proposition för så vitt det gäller 23 §. Det är icke fullt

Nr Sfi. 30

Lördagen den 21 maj.

And^ade säkert, att domstolarna, såsom statsrådet yttrade, skulle anse att två års
stämmelser fänSelse skulIe vara ett strängare straff än ett års straffarbete. Vid
rörande det oförmodade fall, att domstolarna skulle anse sig böra ådöma det
fosterför- strängaste straffet, föreställer jag mig, att domstolarna snarare skulle
drivning välja det högsta måttet av straffarbete än dét högsta måttet av fängelse.
(Forts) ^5 möjligheter till häktning, som reservanternas förslag innebär,
torde icke heller böra avskräcka kammaren från att ansluta sig till reservanternas
förslag, då, såsom samtliga talare, vilka här yttrat sig. framhållit,
häktning sällan torde komma i fråga.

Och när herr statsrådet drog fram ett rörande exempel huru det
skulle kunna gå, om man bibehölle den preskriptionstid, som reservanternas
förslag föranleder, vill jag fråga, huruvida herr statsrådet tänkt
sig, att ett dylikt fall skulle bliva praktiskt. Herr statsrådet nämnde
själv, att de mål, i vilka fråga om ansvar för fosterfördrivning förekommit,
på senare tider inskränkt sig till fyra om året, och att åklagarna
icke visat en alltför stor iver att anhängiggöra mål av denna beskaffenhet.

Beträffande de straff för försök, som reservanterna föreslagit, borde
även de kunna godtagas, då man betänker, att möjligheten till villkorlig
dom sannolikt kommer att i stor omfattning av domstolarna anlitas.
Och jag föreställer mig att då det gäller vanemässiga förbrytare,
kunna domstolarna icke hava någon särskild böjelse att visa dem något
högre mått av mildhet. Men huvudsynpunkten vid denna frågas bedömande
är straffets betydelse för den allmänna rättsåskådningen. Reservanterna
hava icke kunnat ansluta sig till den uppfattning, som den
ärade talare, vilken förde utskottets talan, framförde. Det gäller icke
bara en strafflindring, det galler icke bara en humanisering — en humanisering,
om vilken herr Åkerman påstod, att allmän enighet rådde
— utan det gäller någonting annat och mycket mera. De sakkunniga
hava förklarat, att fosterfördrivning är ett brott, som sannolikt varit sällsynt
förr, men numera veterligen är rätt vanligt. Och nu tro reservanterna,
att om ett brott, för vilket nationen tidigare liksom av sin instinkt
skyggat tillbaka, bleve vanligare och lagstiftaren samtidigt sänkte
straffet för samma brott, skulle det påverka rättsåskådningen. Om en
kraftig strafflindring plötsligt gives såsom bevis på lagstiftarens ökade
mildhet och humanitet, skall det icke fela, att de personer, som ägna sig
åt. eller vilja sysselsätta sig med denna ruskiga hantering, skola säga sig
själva, att lagstiftaren måtte anse brottet vara av ringa betydelse för
samfundet och brotten ökas. Själva samfundets synpunkt har icke i
någon mån kommit fram i de sakkunnigas utlåtande och naturligtvis
icke heller i den kungl. propositionen, och icke i utskottets hemställan.
Jag skulle kunna —- men jag tror icke, att kammaren är intresserad av
den saken — med stöd av den statistik, som för oss alla är tillgänglig,
upplysa med siffror huru pass allvarlig denna sak verkligen är och att
vi faktiskt hotas att na den punkt, vid vilken den naturliga folkmängdstillväxten
här i landet fullständigt motväges av den naturliga dödlighe -

Lördagen den 21 maj.

31 Nr 36.

stämmelser
rörande
fosterfördrivning

m. m.
(Forts.)

ten, d. v. s. att folkmängdstillväxten avstannar. Om då herrarna vilja Ändrade
ställa detta faktum i sammanhang med möjligheten till stark emigration
och samtidigt med den fullt sannolika immigrationen från Tyskland, Polen,
Ryssland och Finland, skola herrarna säkerligen finna denna fråga
vara av synnerligen allvarlig beskaffenhet, och att den snarare borde
bedömas från den synpunkten, om vi med lagens tillhjälp kunna hindra
brottsligheten, än från den synpunkten att vi borde få fram en kanske
mången gång i de enskilda fallen önskvärd lindring i straffet. Jag försäkrar
herrarna, att reservanterna äro fulla av medkänsla för de olyckliga
kvinnor, som nu begå det brott varom här är fråga, och reservanterna
hava därför varit med om en allvarlig strafflindring, en strafflindring,
vilken såsom herr Westman nämnde, måste leda till flitigt användande
av den villkorliga domen. Men reservanterna hava icke velat
vara med om att sätta straffet så lågt, att detsamma blir lägre än vad
som enligt reservanternas uppfattning motsvarar det allmänna rättsmedvetandet
här i landet, åtminstone det rättsmedvetande, som är rådande
på landsbygden och i landets mindre städer. Det tillmötesgående
mot vissa tidens fordringar, som reservanterna visat, borde kunna tillfredsställa
alla och en var. Att gå så långt, som Kungl. Maj :t föreslagit
och utskottet godkänt, torde vara mera än vanskligt.

Jag får därför, herr talman — med förklarande att jag vid den
paragraf, som nu föreligger, icke har något yrkande i övrigt — yrka
bifall till reservationen jämväl beträffande motiveringen.

Herr Larsson, Jacob: Herr andre vice talman! Jag tror

vi kunna giva den sista ärade talaren rätt däri, att kammaren svårligen
kan hysa något större intresse för en juridisk utredning beträffande
straffsatserna. Den sak, som vi här hava att behandla, är, skulle jag tro,
mycket, mycket mindre en juridisk fråga än en allmän humanitär fråga.
Men då den siste ärade talaren försökte gent emot herr statsrådet och
chefen för justitiedepartementet försvara den ståndpunkt i fråga om
straffskalan, som reservanterna intagit, ber jag i alla fall, att kammarens
ledamöter behagade beakta de ur humanitär synpunkt olyckliga följder,
som skulle kunna åstadkommas genom ett bifall till reservanternas förslag.
Det har av utskottets vice ordförande liksom av herr statsrådet och
chefen för justitiedepartementet påpekats, att genom bibehållande av
straffarbete i straffskalan i den särskilt omtvistade 26 § inträder häktningsrätt,
om också icke häktnings/>h''&f, och jag hemställer, om man verkligen
kan hava det förtroendet till den stora mängden av våra åklagare,
landsfiskaler och stadsfiskaler, att de icke komma att mången gång i
alldeles oträngda och kanske mycket upprörande fall verkställa häktning.
Det är ett av de huvudsyftemål, som genom den föreslagna reformen
skulle vinnas, att såvitt det finnes möjlighet skona kvinnan — jag
vill inom parentes säga, att vad denna fråga närmast rör sig om, det är
ett mildare bedömande av brott begånget av kvinnan själv — att man
skulle skona kvinnan för häktning.

Den andra ur humanitär synpunkt synnerligen olyckliga påföljd.

Jfr 36. 32

Lördagen den 21 maj.

A™fj;adc som reservanternas förslag skulle medföra, är såsom redan påpekats den
Sstiimmelser lån?a preskriptionstiden. Det bör väl, såsom förut erinrats, vara allrörande
deles tillräckligt, att de stackars kvinnorna skola under två år hava
fosterför- damoklessvärdet svävande över huvudet.
drm’m''9 V.iU e.melIertid> som sagt, lämna dessa resonemang, men skall

(Forts) m0* ^en s''s*e ärade talaren be att få göra ett par erinringar.

Han framhöll de strängare straffens betydelse för den allmänna
rättsuppfattningen, och han påpekade särskilt, i vilken förfärande grad
fosterfördrivningen tilltagit, och att den hotade vårt folkbestånd, om jag
fattade, honom rätt. Men, mina herrar, huru har det varit under de tider,
då vi haft nu gällande drakoniska bestämmelser i vår strafflag?
Det är just under dessa tider, som den allmänna rättsuppfattningen har
medfört att, såsom det påpekas här, åklagarna i allmänhet dragit sig för
att inskrida mot den brottslige. Och är det icke just under nu gällande
drakoniska lagbestämmelser, som fosterfördrivningsfrekvensen ökats i
synnerligen hög grad? Är det då antagligt, att genom den förändring,
som reservanterna föreslagit, man skulle på något mera verksamt sätt
kunna fiämja den allmänna rättsuppfattningen och minska frekvensen
i fråga om fosterfördrivningsmål? Nej, jag tror tvärtom, att just ett
mildare bedömande här kan vara starkt verkande.

Det har varit huvudtemat hos reservanterna och framför allt hos
den förste och den andre ärade talaren för reservationen, att utskottet i
sin motivering velat göra ett programuttalande, som skulle vara bindande
för den fortsatta utredningen i fråga om revision av 14 kap. strafflagen.
Detta har av utskottets vice ordförande tillbakavisats, och jag skall med
honom till fullo instämma i att här föreligger från utskottets sida ingalunda
något programuttalande. Vad utskottet med sitt uttalande åsyftat,
det är att fästa uppmärksamheten på att här föreligger ett problem av
den omfattning, den svårlösa natur och den ömtåliga beskaffenhet, att
man vid den fortsatta revisionen av 14 kap. strafflagen måste bedöma
frågan 1 ett större sammanhang. Den förste ärade talaren uttalade sig
ganska vidlyftigt om vad utskottet yttrat angående socialt och ekonomiskt
nödläge, och han tycktes vilja pretendera, att det borde uppdragas
några allmängiltiga regler för att bedöma, om något socialt eller ekonomiskt
nödläge förelåge. Det tror jag är att alldeles för mycket förenkla
detta problem. Det gäller här icke att taga upp några allmängöra
regler. Vad det framför allt gäller, det är, att man skall så mycket
som möjligt individualisera prövningen av de förbrytelser, varom här är
fråga. „Och vi må icke glömma, mina herrar, att här röra vi oss på
ett område, där det icke gäller brottslingsnaturer i vanlig mening, utan
car det gäller förseelser, tillkomna under inflytelse av de möjligen starkaste
affekter, som naturen utrustat människorna med. Det är då nödvändigt,
att man så lägger lagstiftningen, att tillräckligt utrymme lämnas
för provning i varje särskilt fall huruvida med hänsyn till de omstänoigheier,
under vilka handlingen är begången, verklig skuld kan anses
föreligga.

Ixirclagen den 21 maj.

33 Nr 86.

Den förste ärade talaren försökte göra gällande, att man här skulle
riskera sedligt förfall. Nej, mina herrar, man riskerar icke sedligt förfall,
därigenom att man mot en förvillad varelse utövar all den mildhet
och humanitet, som är av behovet påkallad.

Den förste ärade talaren ville en jämförelse emellan lönnbränning
och fosterfördrivning med hänsyn till straffskalan. Ja, det må väl kunna
sättas i fråga, vilkendera av dessa förbrytelser som ur samhällets synpunkt
är den farligaste. Fosterfördrivning tror jag icke på långt när
är så socialt vådlig som en vitt utbredd lönnbränning. Men det må
vara huru som helst med den saken.

Jag skulle till sist vilja till kammaren rikta den maningen att erinra
sig ett gammalt skaldeord, som med någon obetydlig ändring skulle kunna
lyda så: ”Dom ej hårt den vilseförda. Icke mätte du den börda, ödet
uppå henne lagt!” Det är tillämpningen av denna rent humanitära uppfattning
i dessa frågor, som jag anser bör vara avgörande, och därför,
herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr T rygger: Jag skall be att få säga blott några ord. Jag
skulle visserligen kunnat inskränka mig till att helt och hållet instämma
i vad herr Westman och greve Spens och herr Rogberg här gjort gällande,
ty även jag är av den meningen, att reservationen bör föredragas
framför utskottets hemställan. Vad hela denna sak, sådan jag ser den,
beträffar, är det för mig avgörande, att fosterfördrivningen är ett brott,
som är av den allra största farlighet för hela samhället. Jag kan knappt
tänka mig ett brott, som för vårt folk är farligare. Vi hörde visserligen
nyss den siste ärade talaren hava funnit ett annat brott, som vore för
samhället ännu farligare, nämligen lönnbränning, och den är ju ett avskyvärt
brott, därom äro vi alla ense. Jag hade dock icke trott, att det
brottet skulle kunna anses för nationen farligare, än om fosterfördrivning
skulle bliva allmän. Men om ett brott är så farligt för samhället,
som det ifrågavarande, är det en plikt mot samhället att straffa det så
hårt, att denna fara undanröjes. Det synes mig, att för närvarande är
denna fara större än någonsin. Jag har hört av läkare, de mest kunniga
och som jag hyser det största förtroende för, att foster fördrivandet tilltagit
i en grad, som man icke kan göra sig en föreställning om, och det
inom alla samhällsklasser. Det är ju någonting fruktansvärt, när man
finner sig stå inför en dylik nationalolycka.

Den siste ärade talaren sade, att man bör vara mild mot kvinnor,
som begå ett sådant felsteg. Det kunde ske under omständigheter, som
vore mycket förmildrande. Ja, det är sant; men å andra sidan, om inom
samhället den uppfattningen får gorå sig gällande, att man i själva verket
icke begår något brott, i fall man vidtager en fosterfördrivningshandling,
om sålunda hela känslan av det orätta i handlingssättet nötts
bort undan för undan, då måste man ju säga, att dessa kvinnor visserligen
icke kunna hava några särskilda anspråk på mildhet vid deras behandling.
Ett synnerligen farligt brott mot samhället föreligger och en
reaktion från samhällets sida mot detta farliga brott är nödvändig.

Första kammarens protokoll igel. Nr 36. 3

Ändrade
sträf flan sbestämmelser

rörande
fosterfördrivning

m. m.
(Forts.)

Sr 86. 34

Lördagen den 21 maj.

Ändrade
sträfflagsbestämmelser

rörande
fosterfördrivning

m. m.
(Forts.)

Ja, nu har här åberopats, herr statsrådet gjorde det först, att trots
de stränga straffen för närvarande hava i alla fall dessa brott tilltagit.
Emellertid, såsom skäl härför anfördes dels bevisningssvårigheten, den
kvarstår ju alltid, och dels att åklagarna icke åtala. För mig ligger saken
så att, om åklagarna icke åtala trots sin lagliga skyldighet i detta
avseende, borde herr justitieministern se till att åtgärder vidtoges, som
tvingade åklagarna att fullgöra sin skyldighet. Kanske när allt kommer
omkring är det så, att det är åklagarnas pliktförsummelse, som företrädesvis
gör, att dessa brott tilltagit så mycket, men då är det på den
punkten man skall vidtaga åtgärder men däremot vara varsam vid sänkandet
av straffsatserna. Jag erkänner gärna att, trots allt tal om
de riktiga straffsatserna, det alltid är en smaksak, huru man skall bestämma
straffsatserna, och den ena kan hava bärande skäl för
sin mening och den andra för sin. Men å andra sidan, när ett
brott är så allmänt som detta, och när det är så farligt som
detta, har man en alldeles särskild anledning att vara försiktig, när man
sänker straffsatserna, och att avvakta huru förändringen verkar, innan
man går alltför långt. Och vidare får jag säga, att påståendet, att man
bör taga särskild hänsyn även till personer, som äro vaneförbrytare i
fråga om dessa fosterfördrivningar och som hjälpa kvinnorna att begå
dessa brott, kanske hava det såsom yrke, förefaller mig synnerligen
märkvärdigt. Jag kan säga, att jag bokstavligen mådde illa, när jag
hörde lagutskottets vice ordförande motivera de mindre stränga bestämmelser,
som utskottet föreslagit med avseende på ifrågavarande brott.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr P e t r é n: Det är visserligen riktigt, vad den siste ärade talaren
nämnde, att de kriminella fosterfördrivningarna under de senare
åren i högst väsentlig grad tilltagit, men vill jag i anledning av detta påpekande
fästa uppmärksamheten på att, om man med framgång skall
kunna bekämpa brottsligheten, skall man icke endast tänka på att straffa
de enskilda individerna utan också söka utrota orsaken till brottsligheten.
Orsaken till de brott, varom här är fråga, bottnar såsom vi veta mycket
ofta ytterst i det svåra sociala och ekonomiska nödläge, vari dessa kvinnor
vid brottets begående icke sällan befinna sig, ty det är ju utan tvivel
mycket vanligt att, när en ogift kvinna, som blivit havande, meddelar
detta till den man, som är skulden härtill, hon blir brutalt övergiven
av denne. Utan tvivel är det då den nödställda belägenhet, vari hon
kommer, när hennes arbetskraft sviker, hennes förtvivlan, när hon icke
ser någon möjlighet att försörja det barn hon väntar, som driver henne
att söka på konstlad väg bliva av med fostret. Vi kunna därför vara
övertygade, att en hel del fosterfördrivningshandlingar skulle bliva ogjorda,
därest samhället mera toge sig an blivande mödrar i nödställd belägenhet.
Den stora nedgången i nativiteten, som under de senare årtiondena
inträtt och som länge utgjort en källa till bekymmer för fosterlandsvännen,
synes mig vara ett mycket starkt skäl för samhället att på allt

Lördagen den 21 maj.

35 Nr 36.

sätt stödja de nödställda kvinnor, som stå i begrepp att skänka landet
nya liv, som ära behövliga för att icke befolkningsstocken skall gå tillbaka.
Jag tror vi alla måste erkänna, att vi icke tillräckligt beaktat
detta, att vi bär gjort oss skyldiga till försummelse, som vi höra söka
råda bot för. Denna försummelse bör stämma oss till mildhet vid bedömande
av de olyckliga brottslingar, vilkas straff vi nu gå att bestämma.
Tåg har, ber.r talman, med dessa ord velat framhålla önskvärdheten av
att vid den fortsatta revisionen av straffbestämmelserna rörande fosterfördrivning
och barnamord även den frågan tages upp till skärskådande
vad samhället kan göra för ''ekonomiskt blottställda kvinnor, som skola
bliva mödrar.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr A kex an d e r son: Jag vill icke ingå på en vidare utveckling
eller ett upprepande av de skäl, som under denna redan allt för långa
debatt framförts, men det är särskilt en synpunkt som förefaller mig,
ehuru redan en gång bär berörd, böra ytterligare understrykas, därför
att från reservanternas och deras hjälpares sida denna debatt förts så,
att kammarens ledamöter kanske icke vunnit erforderlig klarhet därom,
att i det föreliggande ärendet meningsskiljaktigheterna gälla tre särskilda
punkter, där man kan taga ståndpunkt i var och en av dessa punkter,,
^oberoende av huru man ställer sig i de övriga. Det gäller för det första,
huru man skall ställa sig till straffet för kvinna, som fördriver sitt
foster — det är 26 §. Det gäller vidare, vilken lägsta straffsats skall
gälla för den som vanemässigt eller för att därigenom bereda sig vinning
hjälper kvinna att fördriva hennes foster. För det tredje gäller
meningsskiljaktigheten den slutliga del av utskottets motivering till dess
betänkande, där utskottet talar om vissa önskemål beträffande strafflagskommissionens
framtida behandling av föreliggande ämne. Här vilja
reservanterna att icke något uttalande alls skall göras, medan utskottet
framhåller, att det är angeläget, att man går till bottnen med hela denna
fråga och reder ut den ordentligt, då man framdeles tager upp ämnet
i hela dess omfattning. Den framlagda föredragningsordningen innehåller
ju, att paragraferna skola föredragas var för sig, och det blir således
tillfälle att omrösta om dem var för sig. Sedan vidare rubrik och
ingress behandlats, kommer slutligen att föredragas frågan om utskottets
betänkande med motivering, och därvid blir tillfälle för den, som vill,
att yrka på uteslutningar ur utskottets motivering.

_ För min del har jag visserligen ingen anledning att frångå utskottets
betänkande i någon av dessa tre punkter. Och det har förekommit mig
ytterst egendomligt, att debatten tagit sådana dimensioner, som den gjort,
och att man från motsidan rivit upp principfrågan såsom man gjort, då
det står fast, att vi i det hela och väsentliga äro eniga om vad som bör
göras. När det talats så mycket om vikten av att med skärpa beivra den
stora samhällsfara, som fosterfördrivningen innebär, är ju dock att
märka, att man är ense om en radikal sänkning av den nuvarande straff -

Ji Härad r
sträf flagsbcstämmelscr

rörande
fosterfördrivning

m. m.
(Forts.)

Nr 36. 36

Lördagen den 21 maj.

Ändrade
strafflagsbestömmelser

rörande
fosterfördrivning

m. m.
(Forts.)

satsen, som är från ett till sex års straffarbete. Man är ense om att
sänka den till fängelse och skillnaden är att reservanterna vilja vid sidan
av fängelsestraffet stipulera straffarbete dock i högst ett år, d. v. s. det
förutvarande minimum skulle nu bli maximum, medan enligt utskottets
och Kungl. Maj :ts förslag allt straffarbete skulle bortfalla. I själva huvudfrågan,
straffet för kvinnan vid fosterfördrivning, råder alltså i själva
verket bra stor enighet, och det förefaller mig därför underligt, att man
så starkt markerat olika principiella ståndpunkter i denna sak. Men
i fråga om den meningsskiljaktighet, som verkligen ändock finns på
denna punkt, torde det tillåtas mig att erinra om att vid sidan av avskräckningssynpunkten,
som den ärade talaren på huvudstadsbänken tycktes
anse förenligt med moderna straff principer att låta dominera, äro
dock andra synpunkter att framhäva, som måste vara i minst lika hög
grad avgörande. Vi straffa nu för tiden icke brottet utan brottslingen:
individualpreventionen är en synpunkt, som måste tillmätas en mycket
dominerande plats bredvid den allmänna preventionen, åt vilken denne
talare allena skänkte beaktande.

Det är vidare icke så, att det blott är åklagame som underlåtit att
åtala, utan det är så, att högsta domstolen föreslagit och regeringen i fall
efter fall givit benådning med tillämpning, så vitt man kan finna, av
just den straffskala, som i Kungl. Maj :ts proposition föreslås skola bli
lagfäst. Det vittnar också om, att för ett rättsmedvetande, vars egenskap
att vara ett upplyst rättsmedvetande icke kan sättas i fråga,
det framstått såsom ett verkligt behov att väsentligen nedsätta det straff,
det här gäller. Och vad angår frågan om bästa sättet för staten att
säkerställa sig för den samhällsfara, som fosterfördrivningen utgör, är
frågan mycket invecklad och kinkig att besvara. Den har varit föremål
för ingående diskussion i vetenskapliga tidskrifter, bland annat i
vårt södra grannland och i den gemensamma nordiska straffrättstidskriften,
och därvid har från mycket vederhäftigt håll utvecklats den
mening, att det finnes mycket som talar för att straffrihet för kvinnan
är rent av det effektivaste vapnet, tv det vore på den vägen man bäst
skulle komma åt dem, som hjälpa kvinnan vid fosterfördrivningen, och
det är mot dem man framför allt bör rikta sig. Nu vill jag icke göra
mig till talesman för denna åskådning, men påpekar, att problemet är
ofantligt kinkigt och invecklat; och när utskottet i sitt betänkande sagt,
att allt detta kan verkligen icke prövas utan ingående och allsidig utredning
— det är allt vad utskottet begär, utan något bestämt direktiv,
vart utredningen skall leda — tycker jag därför att utskottet har fullkomligt
rätt.

Vad slutligen 27 § angår, ifråga om vilken den ärade talaren på
Stockholmsbänken yttrade, att yrkesmässiga utövare och förhjälpare av
foster fördrivning borde man icke skona och att det på honom hade gjort
ett rent beklämmande intryck att höra andra synpunkter göras gällande
från lagutskottets vice ordförande, anser jag visserligen, såsom jag nyss
antydde, det angeläget att starkt klämma efter just denna klass.

Lördagen den 21 maj.

.57 » 86.

Men jag fäster uppmärksamheten på att 27 § :s straffbestämmelser om- Ändrade
fatta icke bara dem, som yrkesmässigt, d. v. s. vanemässigt och för \[n-stra/^a9s^c''
nings skull hjälpa kvinnor vid fosterfördrivning, utan det omfattar även ^‘rörande''
dem, som utan vinning men visserligen gång på gång av någon egendom- fostcrförlig
sorts ideell övertygelse, att fosterfördrivning är något nyttigt och gott, drivning
bedriva denna verksamhet, och den omfattar slutligen även den — och
det fallet är nog av långt större praktisk betydelse — som i ett enstaka orts"''
fall, kanske på kvinnans egen ivriga begäran och lockad utav en av
henne erbjuden lön, varit henne behjälplig med att bortdriva foster. På
sådana extrema fall kan det vara lämpligt att man kan sänka straffet
till ett år och icke absolut obligatoriskt behöva häkta, såsom med nuvarande
straffsats är nödvändigt. Däremot råder ju ingen meningsskiljaktighet
om maximisatsen i detta fall, och jag är övertygad att, i
motsats till vad som gäller ifråga om bestraffning av kvinnan själv,
domstolarne ingalunda, då de någon gång lyckas träffa de yrkesmässiga
fosterfördrivarna, komma att lägga fingrarna emellan. Man behöver
icke riskera att latitudens minimum kommer att bliva normalt använt.

Med hänsyn till vad jag anfört, anhåller jag om bifall till utskottets
hemställan, närmast i vad föredragna paragraf angår.

Herr von Koch: Jag skall icke länge upptaga kammarens tid,

synnerligast som jag icke hade tänkt att yttra mig i denna fråga; men i
anledning av vad här i dag förekommit, ber jag att få säga några ord.

I det stora hela är jag synnerligen tacksam för det förslag, som
genom chefen för justitiedepartementet blivit framlagt, och som godtagits
av utskottet. För min del har jag dock den uppfattningen, att
detta ömtåliga problem icke i större mån eller fullständigare kan lösas
genom lagbestämmelser. Det är på andra vägar man skall träffa det
onda. Men det är givetvis av betydelse, att lagstiftningen humaniseras
på sådant sätt, att den tillfredsställer vår tids rättsuppfattning. Det är
blott i ett enda avseende som jag är tveksam, nämligen beträffande den
andra delen av 27 §, som även omnämndes av den siste ärade talaren.
lag blev ändå mera betänksam då jag hörde det anförande, som presterades
av utskottets vice ordförande. Han antydde, att det finnes personer,
som av missriktad filantropi betjänade kvinnorna, på det sätt paragrafen
omtalar. Och av denna anledning skulle man nedsätta straffet.
Jag får säga, att för min del finner jag icke någon som helst anledning
att taga hänsyn till en sådan ”filantropisk” verksamhet. Orsaken varför
jag i alla fall icke följer reservanterna, utan går med på Kungl.
Maj ds och utskottets förslag, är, att då straffet i enlighet med § 27 bestämmes
till straffarbete från och med ett till och med sex år, det finnes
möjlighet för domstolen att åstadkomma stränga straff för dessa personer,
särskilt i fråga om sådana som yrkesmässigt begå dylika brott.

Däremot skulle jag vilja säga, att jag ställer mig betänksam mot
att riksdagen nu skulle göra ett uttalande med direktiv för frågans vidare
behandling av de sakkunniga. Jag har visserligen hört sägas av

Nr Sfi. 38

Lördagen den 21 maj.

Ändrade
strafflagsbestämmelser

rörande
fosterfördrivning

vi. in.
(Forts.)

åtskilliga talare i dag, att det icke skulle utgöra något direktiv, i händelse
riksdagen godtager utskottets på sidorna 16 och 17 gjorda uttalande,
men å andra sidan bestrides detta från personer, som deltagit i utskottets
arbete. Jag kan icke finna annat, än att det är ett visst ställningstagande,
man här skulle inlåta sig på från riksdagens sida. Låt vara
att utskottet, som haft tillfälle att studera denna fråga, vågar stå för
vad som säges i motiveringen, men jag tror i alla fall, att många med
mig skulle önska, att då de sakkunnige utreda frågan på grundligaste
sätt med hänsyn till de svåra och ömtåliga omständigheter, som här
föreligga, de må komma med ett förslag, som är fullständigt obundet
av något uttalande från riksdagen på förhand. Det är från denna synpunkt,
som jag kommer att rösta för att denna del av motiveringen
måtte uteslutas.

Herr Westman: Flere talare och särskilt den ärade talaren på
Upplandsbänken, herr Alexanderson, hava givit uttryck åt sin förvåning
över att från reservanternas sida rivits upp en principdebatt, då skillnaderna
mellan de straffsatser, som föreslås av utskottet och reservanterna,
icke äro större.

Anledningen till att herr Alexanderson här uttalat en sådan förvåning
är säkerligen till stor del att söka däri, att den ärade talaren icke
deltog i utskottsbehandlingen av detta ärende. Hade den ärade talaren
det gjort och hört de skarpa meningsbrytningar mellan olika principiella
ståndpunkter, som ägde rum under denna debatt, och hade han varit
med om, hurusom de direktiv, som meddelas i utskottets betänkande på
sidan 16 och följande för det förestående arbetet i och för den blivande
straffrättsreformen, tillkommo genom en kompromiss, som avsåg att i
viss mån tillgodose den ståndpunkt, som fordrade, att fosterfördrivning
under ett tidigt stadium under alla omständigheter skulle vara straffri,
så skulle den ärade talaren icke hava behandlat dessa direktiv med den
godtrogenhet, som kom till uttryck i hans anförande.

Nu har emellertid av utskottets vice ordförande och herr Jacob
Larsson i denna debatt förklarats, att dessa utskottets uttalanden, som
jag avser, icke äro att fatta såsom något program. Nå, om herrarna för
sin del verkligen stå på den ståndpimkt, som nu intages av vice ordföranden
och herr Jacob Larsson och icke vilja inlägga så särskilt mycket
i detta uttalande — om herrarna verkligen anse, att detta uttalande
icke utgör något program, hoppas jag att herrarna skola vara med om
att stryka det, då vi komma till den frågan. Härigenom undvika herrarna
faran att missförstås. När under debatten herr statsrådet sade,
att man noga har att skilja mellan det föreliggande lagförslaget och det
uttalande, som utskottet gör i motiveringen, så föreföll statsrådets mening
vara den, att utskottet verkligen ville giva ett direktiv för den blivande
utredningen. Således ser man här, att uttalandet kan giva anledning
till missuppfattning. Å andra sidan kan jag icke finna att det
är behövligt att rycka in det i utskottsutlåtandet. Vi se av de sakkun -

Lördagen den 21 maj.

39 Nr 88-

niges yttrande, anfört på sidan 14, att man i alla fall utan påstötning Ändrade
ämnar taga upp det problem, utskottet åsyftar, och det grundligt. ”Up
penbart är”, säga nämligen de sakkunniga, ”att hela frågan om lagens för- rörande
hållande till fosterfördrivningen bör, så snart ske kan, från grunden un- fosterförderkastas
en sorgfällig omprövning.” Alltså, prövning kommer att ske, drivning
även om man stryker detta utskottets uttalande, som river upp frågan i
hela dess principiella vidd.

Jag skall icke upptaga kammarens tid med bemötande av åtskilliga
andra uttalanden, som här gjorts. Det kunde eljest varit anledning att
närmare ingå på det yttrande, som herr statsrådet gjorde sig skyldig till,
då han förklarade att någon kombination av straffarbete på högst ett
år med fängelse, såsom reservanterna föreslå, i andra fall icke fanns.

Detta yttrande är emellertid här redan i korthet vederlagt, under hänvisning
till att i föreliggande proposition en dylik kombination föreslås.

Med anledning av herr Petréns yttrande skall jag nöja mig med
att säga, att jag för min del synnerligen varmt behjärtar de synpunkter,
herr Petrén framförde. Jag framhöll liknande synpunkter i det anförande,
varmed jag började debatten — dock utan att ur dem draga
alldeles samma slutsats som herr Petrén.

Jag kan ej heller gå så långt, att jag såsom en generell regel kan
omfatta den princip, herr Jacob Larsson talade för, den nämligen, att
man icke riskerade sedlighetens förfall genom att visa mildhet mot förvillade
människor. Det är ju så, att inom nästan alla brottyper förekomma
fall, då en människa är förvillad, och man bör naturligtvis hava
en sådan strafflatitud, att man kan visa mildhet mot sådana personer i
dessa ömmande fall. Men man kan icke gå så långt, att man med hänsyn
till dessa förmildrande omständigheter för långt nedsätter straffmaximum.
Det går icke för sig att lagstiftaren helt och hållet abdikerar
från den ståndpunkten, att man genom lagen kan giva vägledning för det
allmänna rättsmedvetandets utbildning i en viss riktning. Vi skola väl
ändå i denna speciella fråga, varom vi nu skola besluta, icke ställa
oss på en annan ståndpunkt än vi göra ifråga om strafflagstiftningen för
övrigt.

Jag har, herr talman, av debatten icke funnit anledning att frångå
min uppfattning och vidhåller mitt yrkande om bifall till reservanternas
förslag.

Herr Larsson, Jacob: Endast några korta ord, vartill jag

föranleddes av att den tolkning, reservanterna vilja giva åt vissa uttalanden
i utskottets motivering, har förvillat t. o. m. ett så klart huvud
som herr von Kochs. Det kan väl icke på något sätt vara farligt, om
kammaren genom att godkänna även utskottets motivering stryker litet
under vad de sakkunnige redan uttalat. Herr Westman har gjort sitt
bästa med att försöka konstruera upp en meningsskiljaktighet mellan utskottet
och de sakkunnige, men denna skiljaktighet föreligger enligt min
mening alls icke. För att samstämmighet skall kunna råda, tycks herr

<i5r 36. 40

Lördagen den 21 maj.

Ändrade
strafflagsbestämmelser

rörande
fosterfördrivning

m. m.
(Forts.)

Westman förutsätta, att man skall använda även samma ord och samma
'' ordställning, men det bör väl icke vara behövligt. Jag trotsar vem som
helst att, såsom herr Westman, kunna påstå, att det kan läsas ut någon
skiljaktighet mellan utskottsmajoritetens uttalande och de sakkunniges,
och det kan således icke vara någon fara i att godkänna utskottsbetänkandet,
men det kan vara en fördel för de sakkunnige, som väl antagligen
även i fortsättningen komma att behandla detta ärende, att de för det
uttalande, som de själva gjort i sitt betänkande, finna sig ha ett visst
stöd hos riksdagen.

Herr Alexanderson: Gent emot herr Westmans yttrande i

fråga om motiveringen vill jag anmärka, att när den ärade talaren själv
anser, att det kommer att företagas en utredning av samma beskaffenhet
och gående i samma riktning, som den utskottet förordar, även utan
ett sådant förord, så kan detta icke vara något starkt skäl för att stryka
denna passus i motiveringen. Det kan möjligen hava varit onödigt att
utskottet medtagit den, men om det nu var överflödigt, ligger däruti icke
någon anledning för kammaren att stryka densamma. De herrar, som
ha deltagit i utskottsbehandlingen och tillhöra utskottets majoritet, hava
under debatten fastslagit, att uttalandet i fråga icke är avsett att innebära
annat än ett yrkande på en förutsättningslös utredning i föreliggande
spörsmål. Herr Westman har visserligen upplyst att de, som
varit med i utskottsbehandlingen, genom något uttalande av någon utskottsledamot,
från andra kammaren såsom jag förmodar, bibringats
den uppfattningen, att innebörden skulle vara en annan. Men kammarens
ledamöter böra läsa betänkandet efter såsom där står och icke efter
någon uttolkning, som gjorts vid utskottsbehandlingen, och vilken uttolkning
sedermera av utskottsledamöter tillhörande majoriteten uttryckligen
desavuerats. Under sådana förhållanden, och ehuru saken icke
tyckes vara så viktig, får jag såsom min mening uttala, att ifrågavarande
del av utskottets motivering bör bibehållas.

Herr statsrådet Ekeberg: Endast ett par ord! Jag skall icke

inlåta mig på något bemötande av de invändningar, som gjorts mot
vissa delar av mitt anförande, huru frestande det än kunde vara. Men
då herr Westman i sitt nyss hållna anförande ville taga mitt uttalande
till intäkt för den uppfattningen, att utskottets motivering skulle kunna
föranleda olika tolkningar, måste jag betona, att jag i det hänseendet
icke avsett att göra något som helst uttalande. För min del har jag
icke haft anledning att tolka utskottets motivering på annat sätt, än
de ledamöter av utskottet gjort, vilka stå bakom denna motivering.

Efter härmed slutad överläggning godkändes den nu föredragna
paragrafen.

23''—25 §§■

Godkändes.

Lördagen den 21 maj.

41 Nr »i.

§.

Denna paragraf hade följande lydelse:

(i Kungl. Maj:ts förslag:)

Kvinna, som, i uppsåt att döda eller fördriva sitt foster, nyttjar
invärtes eller utvärtes medel, som sådan verkan hava kan, varde dömd,
om fostret kommer utan liv eller ofullgånget fram, till fängelse, och, i
annat fall, till fängelse i högst sex månader eller böter.

Ändrade
sträfflagsbcstäinmelser

rörande
fosterfördrivning

m. m.
(Forts.)

(i reservanternas förslag:)

Kvinna, som, i uppsåt att döda eller fördriva sitt foster, nyttjar
invärtes eller utvärtes medel, som sådan verkan hava kan, varde dömd,
om fostret kommer utan liv eller ofullgånget fram, till straffarbete i
högst ett år eller till fängelse, och, i annat fall, till fängelse i högst sex
månader.

Herr Westman: Herr talman! Jag anhåller att få yrka bifall
till reservationen.

Herr Åkerman: Jag hemställer om bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr förste
vice talmannen propositioner, först på godkännande av Kungl. Maj :ts
förslag i den nu förevarande delen samt vidare på godkännande för
ifrågavarande paragraf av den lydelse, som förordats i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade herr förste vice talmannen,
sedan han upprepat propositionen på godkännande av Kungl. Maj :ts
förslag, sig anse denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning varav uppsattes, justerades och anslogs
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner Kungl. Maj :ts av första lagutskottet i utlåtande
nr 38 tillstyrkta förslag till ändrad lydelse av 14 kap. 26 § strafflagen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes för ifrågavarande paragraf den lydelse,
som förordats i den av herr Westman m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 87;

Nej — 43.

Nr 36. 42

Lördagen den 21 maj.

27 §•

Denna paragraf lydde:

(i Kungl. Maj:ts förslag:) (i reservanternas förslag:)

Den som, med kvinnans vilja, söker döda eller fördriva hennes
(Forts) foster> På sätt ‘ 26 § säSs> varde dömd, om fostret kommer utan liv eller

'' ofullgånget fram, till straffarbete från och med sex månader till och

med två år eller till fängelse i minst sex månader, och, i annat fall, till
fängelse i högst ett år.

(i Kungl. Ma-j:ts förslag:)

Begår någon brott, som här sägs, vanemässigt eller för att därmed
bereda sig vinning; dömes, om fostret kommer utan liv eller ofullgånget
fram, till straffarbete från och med ett till och med sex år, och, i annat
fall, till sådant arbete i högst ett år.

(i reservanternas förslag:)

Begår någon brott, som här sägs, vanemässigt eller för att därmed
bereda sig vinning; dömes, om fostret kommer utan liv eller ofullgånget
fram, till straffarbete från och med två till och med sex år, och, i annat
fall, till sådant arbete i högst ett år.

Herr Westman: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till
reservationen.

Herr Åkerman: Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr
förste vice talmannen propositioner, först på godkännande av Kungl.
Maj :ts förslag till ändrad lydelse av 14 kap. 27 § strafflagen samt vidare
på godkännande av det utav herr Westman m. fl. reservationsvis framlagda
förslaget till paragrafens lydelse; och förklarade herr förste vice
talmannen sig anse den förra propositionen, vilken upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning varav uppsattes, justerades och anslogs
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner Kungl. Maj :ts av första lagutskottet i utlåtande
nr 38 tillstyrkta förslag till ändrad lydelse av 14 kap. 27 § strafflagen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
.......Nej;

Vinner Nej, godkännes för ifrågavarande paragraf den lydelse, som
förordats i den av herr Westman m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Ändrade

strafflagsbe stämmelser rörande fosterför drivning -

Lördagen den 21 maj.

43 Nr 36.

Vid slutet av den häröver anställda omröstningen befunnos rösterna

strofflagsbe stämmelser -

hava utfallit sålunda:

Ja — 7 9!

Nej — 48.

rörande

josterför -

drivning
m. m.

(Forts.)

Övriga delar av ifrågavarande lagförslag.
Godkändes.

Utskottets hemställan.

Herr Westman: Herr talman! Jag ber få hemställa i fråga om
utskottets motivering, att det stycke, som börjar nere på^sidan^iö, ”Utskottet
har ansett sig böra i detta sammanhang framhålla några omständigheter,
som enligt utskottets mening äro av beskaffenhet att vid
den fortsatta straff lagsrevisionen påkalla särskild uppmärksamhet”,
måtte utgå och likaså de följande styckena t. o. m. det stycke, som på
sidan 17 slutar med orden ”till prövning.” Med andra ord, detta yrkande
innebär, att de direktiv, som utskottet ansett sig böra meddela
i fråga om arbetet på en blivande straffrättsreform, måtte utgå.

Herr Åkerman: På de grunder jag förut anfört, anhåller jag

att få yrka bifall till motiveringen oförändrad.

Överläggningen förklarades härmed slutad, varpå herr förste vice
talmannen yttrade, att därunder framställts endast ett yrkande, avseende
motiveringen, till vilket herr förste vice talmannen strax ville återkomma.

Därefter förklarades till en början på gjord proposition utskottets
hemställan besvarad genom kammarens beslut beträffande lagförslaget.

I avseende å motiveringen, fortsatte herr förste vice talmannen, hade
yrkats dels att utskottets uttalanden skulle godkännas, dels ock, av herr
~Westman, att samma uttalanden skulle godkännas med utelämnande av
den i slutet förekommande delen, som började med orden ”Utskottet har
ansett sig höra i detta sammanhang framhålla några omständigheter” och
slutade med orden ”i hela dess vidd upptages till prövning”.

Sedermera gjorde herr förste vice talmannen propositioner enligt
berörda yrkanden samt förklarade sig anse propositionen på godkännande
av utskottets motivering oförändrad vara med övervägande ja
besvarad.

Votering begärdes, i anledning varav uppsattes, justerades och anslogs
en så lydande omröstningsproposition:

Sr 36. 44

Lördagen den 21 maj.

Ändrade
strafflagsbe1
tämmelser
rörande
fosterfördrivning

m. in.
(Forts.)

Den, som godkänner motiveringen i första lagutskottets utlåtande
nr 38, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Westmans yrkande rörande motiveringen.

Omröstningen, företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 69;

Nej — 48.

ning rörande .. Föredrogs åny° statsutskottets utlåtande nr 113, i anledning av
en statsbana väckta motioner om verkställande av utredning rörande en statsbana
Matarengi—från Matarengi till Pajala kyrkoby.

Pajala

kyrkoby. I tva likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren
(nr 70) av herr O. Bergqvist m. fl. och den andra inom andra kammaren
(nr 78) av herr N. E. Nilsson i Antnäs m. fl., hade hemställts, att riksdagen
måtte på extra stat för år 1922 anvisa ett belopp av 75,000 kronor
för verkställande av en allsidig utredning rörande framdragande av
statsbanan från Matarengi till Pajala kyrkoby.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på angivna grunder
hemställt, att herrar Bergqvists m. fl. och N. E. Nilssons i Antnäs m. fl.
i ämnet väckta motioner icke måtte av riksdagen bifallas.

Vid utlåtandet fanns fogad en reservation av herrar N. M. Bäckström,
O. Bergqvist, A. Anderson i Råstock, A. Wiklund, F. T. Hamrin,
J. D. Norman och P. M. Olsson i Blädinge, vilka ansett, att utskottets
yttrande och förslag bort hava den ändrade lydelse reservationen utvisade
och att utskottet bort hemställa, att riksdagen i anledning av herrar
Bergqvists m. fl. och Nilssons i Antnäs m. fl. i ämnet väckta motioner
måtte för verkställande av en förberedande utredning rörande framdragande
av statsbanan från Matarengi till Pajala kyrkoby på extra stat
för år 1922 bevilja ett reservationsanslag av 15,000 kronor.

Herr Bergqvist: Herr talman, mina herrar! Statsutskottet

har icke ansett sig kunna tillstyrka den förevarande motionen, vari begäres
ett belopp av 75,000 för anställande av en allsidig utredning rörande
framdragande av statsbanan från Matarengi till Pajala kyrkoby.
Emellertid har mot utskottets avstyrkande utlåtande även avgivits en
reservation, vilken dock går på en något mer begränsad linje än den,
som motionärerna tänkt sig, i det att reservanterna begränsat sig till

Lördagen den 21 maj.

45 Nr Sfi.

att föreslå eu förberedande utredning rörande ifrågavarande fortsättning
av statsbanan till Matarengi och begära för detta ändamål 15,000
kronor. Jag skall nu be att få yttra några ord till förmån för reservationen.
Jag skulle önska, att jag förfogade över de retoriska resurser,
att jag kunde inverka på kammaren ifråga, men jag hoppas, att saken
själv är så stark, att den går fram segrande utan tillhjälp av någon
retorik.

Det är en ganska betydelsefull fråga det här gäller, fastän det belopp,
som begäres, är litet. Där uppe i den avlägsna gränsbygden bor
en fattig, men strävsam befolkning. Den är ju inte så stor. Dess numerär
kan i vad den närmare beröres av den föreslagna järnvägssträckan
uppskattas till omkring 10,000 själar eller något därutöver. Från
Pajala kyrkoby, som är ett slags centrum i denna avlägsna ort, är det
10 mil fågelvägen till närmaste järnvägsstation. Det är klart, att det
för de människor, som i den karga och isolerade bygden där uppe skola
söka sin utkomst, är av största vikt, att de kunna få underlättade kommunikationer
och komma i förbindelse med det övriga Sverige. Frågan
har sålunda, från en synpunkt sett, samma betydelse, som varje annan
kommunikationsfråga, och den har den största betydelse såsom sådan,
därför att det gäller en befolkning, som är mera isolerad och längre
avlägset boende än andra orters befolkningar. Men härtill kommer,
att denna fråga även har en alldeles särskild innebörd. Den har en
nationell betydelse i eminent grad. Befolkningen däruppe talar ej det
svenska språket, utan det finska. Sålunda samma språk, som talas på
andra sidan gränsen! Vi svenskar äro intresserade av, att denna befolkning
skall lära sig riksspråket, och riksdagen har offrat mycket för
detta ändamål genom skolor och andra anordningar för undervisningsväsendet.
Emellertid visar erfarenheten att, fastän i detta avseende
mycket offrats, det likväl går sakta med det svenska kulturarbetet i
Finnbygden. Den bästa läromästaren därvidlag är järnvägen, Detta
hava vi redan hunnit göra erfarenhet av dels genom Gellivarebanan
och dels genom den bana, som är dragen till Matarengi. Vilja vi, att
den befolkning, som bor där uppe, en gång skall tala med svensk tunga,
lär det icke kunna ske med mindre, än att vi förse dem med järnvägsförbindelse.

Jag vill också framhålla, att förhållandena i denna gränsort icke
äro utan sin ömtåliga karaktär. Starka krafter äro i rörelse på andra
sidan gränsen för att vända befolkningens sinne från Sverige, men den
har hittills stadigt motstått alla locktoner Öster ifrån. Jag tycker, att
detta är sä vackert, att det bör vinna ett varmt erkännande från svenska
riksdagens sida. Vi skulle kunna tänka oss, att vi hade en opålitlig
befolkning däruppe, en befolkning, som icke kände med svenska känslor
och icke tänkte med svenska tankar. Då kanske den svenska riksdagen
med uppräckta händer offrade miljoner för att binda denna befolkning
fastare till landet. Men nu, när befolkningen är svenskt sinnad
och litar till Sverige, så möter det kanske större svårighet att

Om utredning
rörande
eu statsbana
Matarengi—
Pajala
kyrkoby
(Forts.)

Nr 86. 46

Lördagen den 21 maj.

Om utred- kunna få ett sådant företag som det här ifrågasatta till stånd. Jag

"il Statsbana tTOT’ att vi gÖra klokt uti att ^ tiU’ att även för framtiden marken
flatare 1 tgl— ^aruPPe icke blir mottaglig för några inflytelser utifrån, och jag tror
Pajala hven, att ett bifall till reservationen skulle hava en stor betydelse i detta
kyrkoby. avseende. Den finska befolkningen i Tornedalen litar till Sverige, till
(Forts.) dess Konung och riksdag. Jag bär här i min hand en petition, ’som
kommit från befolkningen där uppe. Den har framkommit spontant
utan alla påtryckningar. Den är på kort tid undertecknad av 1,000
personer, och jag skall be att få läsa upp några satser ur denna petition.
Petitionärerna skriva så här: ”Vi som bygga och bo i den svenska Tornedalen,
ingen av oss vill lyssna till de finska locktonerna. Vi vilja vara
och förbliva svenskar, vi vilja blott knytas fastare samman med det
övriga svenska folket. Men detta kan effektivt ske endast genom livligare
samfärdsel med det övriga Sverige. Och kommunikationerna
äro de viktigaste ådrorna i statskroppen, genom vilka de olika folkelementen
bäst kunna enas till samma livsenhet. Men vi äro isolerade
från det svenska livet. Vi kunna, trots vår goda vilja, aldrig vinna så
stark livsgemenskap med Sverige och det svenska, som vi alla önska,
genom de nuvarande åtgärderna med det syftet från statens sida. Genom
dessa kan lika litet svenskt liv framskapas, som man kan väcka
liv i en lem genom att droppvis införa blod i den. Nej, låt en gren
av det svenska järnvägsnätet skjuta upp genom Tomedalen, och den
skall bli den pulsåder, genom vilken svenskt liv, tänkesätt, själ och språk
kan strömma in i Finnbygden! Sedan skall det icke dröja länge, förrän
vår dal är svensk, och det ej längre behöver talas om någon Finnbygd.
Ty vi ha nu sett, huru mycket järnvägen Haparanda—Övertorneå åstadkommit
i det hänseendet. På få år har genom den uträttats lika mycket
som genom det övriga kulturarbetet under tiotals år.”

Det är sant, att denna järnväg icke kan på grund av de statsfinansiella
förhållandena tänkas byggd under den närmaste framtiden,
och det har också varit detta, som framför allt har föranlett utskottet
att avstyrka motionen. Utskottet säger: ”Då således en utredning i av
motionärerna angivet syfte enligt utskottets mening torde för närvarande
komma att bliva av föga praktiskt värde, får utskottet hemställa” om
avslag.

Jag tror emellertid, att en utredning nu har sin stora betydelse åtminstone
psykologiskt sett. Jag har nyss haft ett brev från Finnbygden,
däri omförmäles, att man på finska sidan håller på att planera en järnväg
upp till Pello. Det skulle icke vara särdeles angenämt för oss,
om denna järnväg skulle komma till stånd, innan vi hade vidtagit någon
åtgärd för en fortsättning av banan från Matarengi uppåt. Den utredning,
som nu ifrågasättes, skulle också klarlägga en hel del frågor såsom
om banans sträckning m. m., om möjligheten av dess räntabilitet
och om utsikterna att kunna få trafik över från finska sidan till den
svenska m. m. sådant. Nu säges det eller har sagts, att man icke vill
invagga befolkningen i falska förhoppningar, att man snart får en järn -

Lördagen den 21 maj.

47 Hr »6.

väg byggd där. Jag tror icke, att det är så farligt med detta, men farligare
är det, om man genom avslag avskär varje förhoppning. Beloppet
är också litet, och när nu andra kammaren har tagit reservationen,
vill jag hoppas, att även första kammaren följer exemplet och därmed
ådagalägger sin villighet att understödja denna gränspost i öster, som vi
hava där i de finsktalande församlingarna. Jag ber därför, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen.

Herr Swartz: Herr talman, mina herrar! Jag vill betyga min
fulla aktning för det varma intresse och det varma sätt, varpå den
föregående ärade talaren givit uttryck åt intresset med hänsyn till dessa
gränsbygders förhållanden och behov. Men jag tror, att saken ligger
nog helt annorlunda, än vad den föregående ärade talaren anförde. Han
har liksom statsutskottet kommit till den uppfattningen, att under den
närmaste tiden i alla händelser icke någon bana kan komma att byggas
där uppe. Det är också anledningen, varför han, ehuru han, såsom
motionär har begärt ett anslag av 75,000 kronor för en allsidig utredning,
såsom reservant inom utskottet ansett sig böra stanna vid en begäran
av endast 15,000 kronor för åstadkommande av en statistisk utredning
i sammanhang med en okulärbesiktning av den tilltänkta järnvägen.
Ja, det kunde man tänka sig, att man skulle kunnat gå med på,
i händelse det varit fråga om det, men på avdelningen i utskottet hade
man att beakta motionen och icke detta. Vi hade icke anledning att
giva oss in på en närmare undersökning, hur det förhöll sig på detta
område; förrän efteråt, då denna reservation kom fram. Nu hava vi
från järnvägsstyrelsen fått det besked, att det är alldeles överflödigt
att nu besluta om en okulärbesiktning och statistisk utredning, emedan
en sådan utredning har igångsatts av järnvägsstyrelsen på Kungl. Maj :ts
order; och för detta ändamål har järnvägsstyrelsen redan år 1918 fått
ett belopp av 25,000 kronor sig anvisat. Och så säger järnvägsstyrelsen,
att den okulära linjeundersökningen slutförts, varigenom man erhållit
approximativa uppgifter på linjernas längder och kostnader. Dessa linjeundersökningar,
som det här har varit fråga om, beröra icke allenast
den gränslinje, som särskilt av motionärerna framhållits och som finnes
här angiven, d. v. s. linjen från Övertomeå till Pajala, utan de omfatta
även järnvägslinjen i fortsättningen upp till Kiruna ävensom en
undersökning av en linje i Kalixdalen. Det är sålunda fullgjort vad
som reservationen här först åsyftar få till stånd, nämligen en okulärbesiktning
bl. a. av linjen Övertomeå—Pajala; och det har visat sig,
att ur synpunkten av byggnadssvårigheter möta inga sådana av någon
betydenhet. Marken är för detta ändamål ganska tjänlig. Vad den
nationalekonomiska betydelsen av linjen beträffar, så är den utredningen
ännu icke avslutad, men den pågår, och man har i alla fall kommit
så långt med avseende på den utredningen, att det visar sig, att rent
nationalekonomiskt kan man icke just hava några vidare förhoppningar,
att banan skall bära sig.

Om utredning
rörande
en statsbana
Matarengi—-Pajala
kyrkoby.
(Forts.)

Sr 86. 48

Lördagen den 21 maj.

Om utred- Däremot säger järnvägsstyrelsen: ”Emellertid finnes även en annan
*en statsbana synPun''<t> som bör beaktas vid bedömande av nu föreliggande frågor
Matarengi—nämligen den nationella. Från denna synpunkt torde en fortsättning av
Pajala bandelen Karungi—Övertomeå upp längs Torne älv till Kengis eller Pakyrkoby.
jala böra allvarligt övervägas. För att skydda den svenska kulturen i
(Forts.) gränstrakterna, torde denna bana bliva av största betydelse och helt säkert
nödvändig, då banan på finska sidan fortsättes upp efter älven.”
Beträffande den finska sidan är jag i tillfälle att meddela, enligt de
upplysningar jag själv fått från håll, som jag antar vara väl underrättat,
att ifrån Torneå till Karungi på finska sidan var en provisorisk bana
anordnad under kriget, och den lär nog ännu i någon mån trafikeras,
men den är ännu icke byggd så, att den kan trafikeras på fullt allvar.
Om någon fortsättning på den är påtänkt, vet jag icke, men den är
i alla fall icke påbörjad. Under sådana omständigheter kan jag icke
förstå, varför man nu skall giva ytterligare anslag till en undersökning
som redan är igångsatt och till stor del utförd, och vartill medel hava
blivit anslagna, utan att den, som har fått sig ålagt att utföra detta uppdrag
— det skulle vara järnvägsstyrelsen enligt reservanternas förslag
-— på något sätt har förklarat, att den behöver ytterligare medel.

Såsom landet ligger, äro vi alla ense om själva saken. Vad vi äro
oense om, det är att giva 15,000 kronor mera än vad som behövs, och det
tror jag icke på något sätt kan vara lämpligt av riksdagen. Andra kammaren
— det vet jag — har visserligen i en sen aftonstund beslutat att
giva detta anslag. Jag förmodar, att man åtminstone kan tänka sig den
möjligheten, att beslutet har fattats utan att alla hört den diskussion,
som föregick beslutet, och det är icke gott att veta, hur det hade gått,
om man klart hade vetat, att pengar redan äro anslagna för denna undersökning,
vilken redan är igångsatt och till största delen fullbordad. Jag
förstår icke, varför man skall kasta ut 15,000 kronor.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Berg q vist: Jag ber till en början få uttala min stora förvåning
över, att avdelningen nu först efteråt, sedan utskottet fattat sitt
beslut, har funnit anledning att konferera med järnvägsstyrelsen i denna
sak. Det hade väl ändå bort ske på ett något mera förberedande stadium.

Vidare vill jag säga, att de 25,000 kronor, som herr Swartz talade
om, tillkommo, om ock indirekt, på grund av en motion vid 1917 års
riksdag angående anslag till undersökning av sträckan från Kalix till
Kiruna, där visserligen sträckan Pajala—Matarengi omnämnes — dock
endast mera i förbigående. När jag jämte andra väckte motion om, att
det skall bliva en undersökning för framdragande av statsbanan från
Matarengi till Pajala, har det varit för att betona, att vi vilja, att här
skall tyngdpunkten ligga på befrämjandet av nationell svensk kultur i
Tornedalen. Det är detta som vi vilja poängtera. Jag tror icke, att
dessa 15,000 kronor skulle kunna bliva överflödiga. Det står visser -

Lördagen den 21 maj.

49 Nr 8<>.

ligen i reservationen något om okulär besiktning jämte en statistisk ut- Om utrcdredning,
men det står i klämmen, att det är fråga om en förberedande ning rörande
utredning, och det är klart, att ju mer tillgång på pengar man har, desto Matarengl—
utförligare kan denna förberedande utredning göras. För att lägga Pajala
särskild tonvikt på detta, vilja vi hava en undersökning av förhållandena kyrkoby.
i den finska räjongen. Jag anser, att det vore klokt, om denna kamma- (Forte.)
re följde andra kammarens exempel och beviljade beloppet. Det är så
litet, men beviljandet av detsamma har en psykologisk inverkan. När
befolkningen får höra, att första kammaren avslagit beloppet, ifall detta
sker, har den icke reda på alla dessa detaljer, som herr Swartz upplyste
om, utan den ser det som ett naket avslag. Jag tror icke, att vi
skola gå den vägen. Om vi bevilja dessa 15,000 kronor, oaktat de eventuellt
icke behövas, är ingen skada skedd. När jag ser saken ur rent
psykologisk synpunkt, tycker jag som sagt, att det icke vore välbetänkt
att avslå beloppet. Därför nödgas jag -—■ särskilt med framhållande av
vad det här egentligen gäller — betona betydelsen av den sträckning, varom
nu är fråga.

Av denna anledning ber jag att få vidhålla mitt yrkande om bifall
till reservationen.

Herr Swartz: Vad det beträffar, att den här av reservanten angivna
delen av de föreslagna norrländska järnvägarna icke skulle vara
särskilt inbegripen i undersökningen, skall jag be att få läsa upp följande:
”Kungl. Maj :t har den 14 januari 1918 anbefallt styrelsen att
verkställa förberedande utredning” — således användes precis samma
uttryck som i reservationen — ”rörande behovet av och förutsättningarna
för en järnvägsanläggning genom Kalix och Torne älvdalar från
Nederkalix eller Övertorneå till Kiruna” — jag ber att få påpeka, att
bägge delarna ingå i undersökningen — ”(alltså förbi Pajala) eller
annan lämplig punkt å Riksgränsbanan, vilken utredning jämväl skulle
omfatta okulärundersökning av och ungefärliga kostnadsberäkningar för
de särskilda sträckningarna samt dessutom de nationalekonomiska förutsättningarna.
” Jag kan icke förstå i vad avseende den utredning,
som reservanterna här hava begärt, skiljer sig från den utredning, som
Kungl. Maj :t redan har ålagt järnvägsstyrelsen.

Vad det beträffar, att avdelningen icke fann sig föranlåten att, innan
den behandlade motionen, fråga sig för i järnvägsstyrelsen, så vill
jag säga, att motionen rörde sig på ett mycket större område, ty det
var meningen att göra en sådan utredning, att man snart skulle kunna
börja staka ut banan. Vi ansågo, att någon anledning därtill förefanns
icke, ty det skulle komma att dröja så länge, innan utstakningen kunde
ske. Det har ju reservanterna gått in på, och själva saken inskränker
sig sålunda till just denna undersökning. Det blev då en helt annan
fråga, och vi fingo därför anledning att höra efter hos järnvägsstyrelsen,
varvid vi erhöllo detta svar.

Beträffande den psykologiska inverkan däruppe får jag säga, att jag
Första kammarens protokoll 192T. Nr 36.

4

5r 86. 50

Lördagen den 21 maj.

Om utred- är alldeles övertygad om, att biskop Bergqvist mycket väl kan övertyga
röraHdebefolkningen om (jet intresse, som förefinnes för själva saken, utan att
Matårengi—^an behöver som underlag hava ett anslag på 15,000 kronor, som gives av
Pajala riksdagen i alldeles bestämd motsats mot de synpunkter, riksdagen i år
kyrkoby. anlagt.

(Forts.)

Herr Bergqvist: Herr talman! Jag ber att få säga, att jag
har ett så,vidsträckt stift, att jag icke hinner springa från stuga till stuga
och tala om den saken.

Herr Asplund: Med anledning av de upplysningar, som lämnades
i herr Swartz’ första anförande, vill jag påminna kammaren om,
att 1917 års riksdag avslog en motion, vari begärdes 25,000 kronor till
utredning rörande en järnvägsförbindelse från Kiruna till Kalix eventuellt
med sträckning förbi Pajala. Jag har anledning att vara mycket
glad över att Kungl. Maj :t det oaktat verkställde utredning, men jag
tycker, att det icke alls skulle vara ur vägen, att riksdagen nu gjorde
en efterbevillning och täckte det emot riksdagens föregående beslut använda
anslaget.

Under sådana förutsättningar ber jag att få yrka bifall till reservationen.

Herr Lindblad: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan. Jag kan knappast förstå, huru man kan försvara
reservanternas ståndpunkt, sedan sådana upplysningar blivit lämnade
kammaren som de herr Swartz lämnat. När nu kungl. järnvägsstyrelsen
redan delvis har gjort undersökning i samma syfte som reservanterna
önska, så säger man, att det kan ändå icke skada, att riksdagen beslutar
att nu giva anslag ”för att därmed täcka de kostnader, som varit förenade
med denna utredning!” Är det motivering för ett bifall till reservanternas
förslag? Jag måste verkligen fråga kammaren om det.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Överläggningen förklarades härmed slutad, varefter herr förste vice
talmannen enligt därunder framkomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet i det föreliggande utlåtandet hemställt
samt vidare därpå att kammaren skulle antaga det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet anförda reservationen; och förklarade herr
förste vice talmannen, efter att hava upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning varav uppsattes, justerades och anslogs
en så lydande omröstningsproposition:

.......---rf Den,

som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 113,
röstar

Ja;

Lördagen den 21 maj.

51 Nr 8«.

Den, det ej vill, röstar (}m utred_

Nej ; ning rörande

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid utlåtandet Z statsbana
fogade reservationen. Matarengn—

Pajala

... .. kyrkoby.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hava (Forts.)
utfallit sålunda:

Ja — 771

Nej — 47.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande nr 43, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition med förslag till kungörelse med bestämmelser
för vissa tjänstemän vid statsdepartement och andra till den civila
statsförvaltningen hörande verk i fråga om rätt till pension m. m.

Vad utskottet i detta utlåtande hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande nr 44, i anledning av
väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj :t angående upphävande av
den statens befattningshavare åliggande skyldighet att erlägga avgifter
för sin egen samt sina änkors och barns pensionering.

I en inom riksdagens andra kammare av herr Falk jämte fem öv- Ang. omriga
av kammarens ledamöter väckt motion, nr 46, som hänvisats till läggning av
bankoutskottet, hade hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. säti^‘ f°r
Maj :t anhålla, det Kungl. Maj :t täcktes snarast möjligt låta föranstalta”^?1,6*m''”1''
om utredning rörande en sådan revision av de för statsförvaltningen ställdaTpengällande
pensionsbestämmelserna, att den befattningshavarna å 1 i gg a n d e s ionsavgifter.
skyldigheten att erlägga avgifter för egen samt deras änkors och barns
pensionering måtte bortfalla, ävensom att för riksdagen framlägga det
förslag, vartill utredningen föranledde.

Utskottet hade i det förevarande utlåtandet på åberopade grunder
hemställt, att riksdagen, i anledning av förevarande motion, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj: t anhålla, att Kungl. Maj: t ville i samband med
förestående revision av gällande pensionsbestämmelser låta verkställa utredning
angående omläggning, i överensstämmelse med vad i utlåtandet
framhållits, av sättet för uppbörd och redovisning av statsanställdas pensionsavgifter,
samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen
kunde föranleda.

*

Nr 88. 52 Lördagen den 21 maj.

Ang. om- Herr Ekman, Carl Gustaf: I den föreliggande frågan har ut läggning

av sk0ttet haft att behandla ett yrkande, som går ut på utredning om, att
blb*d°r • den befattningshavarna i statens tjänst åliggande skyldigheten att er“av
Jtatsan™lägga avgifter för egen samt deras änkors och barns pensionering måtte
ställdas pen- bortfalla ävensom att för riksdagen skall framläggas det förslag, vartill
sionsavgifter.u‘ae(]n\ngtn föranleder.

(horts.) Om man går igenom utskottets motivering, sa stannar man snart

i tveksamhet, huruvida utskottet verkligen avser att fullt biträda motionärens
hemställan, eller huruvida det förslag, som utskottet här gör, är
av den art, att det endast skulle föranleda till en allsidig och förutsättningslös
prövning av frågan, huru man skulle kunna förenkla uppbörden
och redovisningen av pensionsavgifterna.

Inledningsvis säger utskottet i sin hemställan, att nuvarande bestämmelser
uppenbarligen ha sin grund ”i den riktiga satsen, att en var
bör under sin krafts dagar göra avsättningar av sina inkomster för att
trygga sitt uppehälle vid den tid, da arbetsförmågan sviker . Det är
ju också på den ståndpunkten, som riksdagen står alltsedan 1907 års bestämmelser
infördes därom, att med rätt till pensionering skulle följa
avgiftsplikt från vederbörande tjänstemans sida. Men i fortsättningen
av den motivering, som utskottet föreslår, kan jag icke fa annan uppfattning
av det sagda än att utskottet förordar en åtgärd, varigenom
allt vad avgiftsplikt heter, bortfaller, och att man i stället skulle försöka
åstadkomma bidrag från tjänstemännens sida, när genom en lönereglering
det gäller att bestämma det allmänna löneläget för tjänstemännen. Man
skulle då sätta lönen lägre än eljest och så mycket lägre, som man anser,
att hänsynen till pensionskostnaderna skulle kräva. Men man blir
icke säker på •— jag åtminstone kan icke klart se — vad utskottet i detta
avseende menar, d. v. s. om det menar, att därmed all direkt bidragsplikt
för tjänstemännen skulle bortfalla, eller om man önskar, att det skulle
verkställas en utredning, vari det endast gäller att tillse, huruvida ''man
icke kan åstadkomma ett förenklat eller billigare uppbördssätt för i fortsättningen
utgående pensionsavgifter.

För egen del har jag ingenting emot, att en utredning av sistnämnda
art sker, och jag tror, att åtskilligt i det avseendet kan åstadkommas.
Jag ber att få hänvisa till det sätt, varpå man exempelvis i telegrafverket
löst frågan; där har man på senare tiden hunnit omarbeta jämväl änkeoch
pupillkassan och fått dess avgiftsbestämmelser ordnade på sådant
sätt i förhållande till den allmänna löneplanen, att direkta avdrag kunna
ske vid månadslönens utbetalning, varigenom man kommit fram till en
form, som väsentligt förenklat det där förut ganska invecklade och på
vissa håll fortfarande tillämpade sättet för beräkning av pensionsavgifter.
Men jag kan för min del icke vara med om den kläm, som utskottet
här föreslår, däri utskottet säger, att utredning skall verkställas angående
omläggning av sättet för uppbörd och redovisning ”i överensstämmelse
med vad här ovan framhållits”. Ty det som ”ovan framhållits
är, såvitt jag förstår, att man skulle ordna det så, att pensionsavgiften

Lördagen den 21 maj.

53 Nr .''ML

helt skulle bortfalla. iDet förefaller mig dock vara rimligt och riktigt, Ang. omatt
man här fattar ett beslut, som innebär begäran om en förutsättnings- läggning av
lös utredning rörande ett förenklat uppbördssätt och utan hänvisning till siittet för
en motivering, av vars innehåll man icke kan bli fullt övertygad om, av statsädvad
som därmed avses. ställdas pen Jämväl

i andra kammaren uppstod i denna fråga strid, men därsionsavgifter.
stred man å ena sidan för att man skulle helt avslå utskottets hemställan (F°rts.)
med dess begäran om en utredning, och å andra att man skulle bifalla
utskottets förslag i förefintligt skick. Med några rösters majoritet blev
den senare meningen segrande. Jag tror, att man på rätt sätt löser frågan,
om man följer utskottet och sålunda hemställer om utredning, men
icke en utredning, med direktiv i en hänvisning till motiveringen, utan
en utredning, som blir förutsättningslös och allsidig. I sådant avseende
ber jag först få yrka den ändring av klämmen, att orden ”i överensstämmelse
med vad här ovan framhållits” på femte och sjätte raderna utgå,
och att man i motiveringen på sid. 11, rad 8, efter ordet ”kostnader”
sätter punkt och stryker det återstående av samma stycke och sedermera
godkänner i andra stycket ”Av vad i ärendet blivit anfört” o. s. v.
varefter det återstående av motiveringen på sid. 11 och första stycket
på sid. 12 ytterligare strykes. Härigenom skulle motiveringen komma
att erhålla följande förkortade lydelse:

”Ett åläggande för tjänstemännen att till statsverket inbetala vissa
pensionsavgifter måste givetvis för detsamma medföra ett synnerligen
vidlyftigt redovisningsväsende och naturligtvis även vara förbundet med
avsevärda kostnader. Av vad i ärendet blivit anfört, torde också framgå,
att en tämligen onödig omgång äger rum vid debitering och redovisning
av statstjänares pensionsavgifter. Det vill under sådana förhållanden
synas, som om åtgärder borde vidtagas i syfte att åstadkomma
en förenkling härutinnan.”

Och så fortsätter man på sid. 12: ”1 motionen beröres jämväl frågan
om borttagandet av avgifterna för familjepensioneringen” o. s. v.,
som det står i utskottsbetänkandet, med den skillnaden, att på sätt jag
förut yrkat i klämmen orden ”i överensstämmelse med vad här ovan
framhållits” utgå, då klämmen kommer att erhålla följande lydelse:

att riksdagen, i anledning av förevarande motion, må i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville i samband med förestående
revision av gällande pensionsbestämmelser låta verkställa utredning angående
omläggning av sättet för uppbörd och redovisning av statsanställdas
pensionsavgift, samt för riksdagen framlägga de förslag,
vartill utredningen må föranleda.

Herr Gustafsson: Herr vice talman! Den föregående ärade

tala: en har gjort sig till tolk för den uppfattningen, att det skulle i
häri koutskottets utlåtande kunna ligga inrymd en möjlighet för statstjänarna
att vid denna utredning få bort bestämmelserna om deltagande i
inbetalning av viss del av sitt pensionsbelopp. Det har nu icke varit

Nr 36. 54

Lördagen den 21 maj.

Ang. om- möjligt för bankoutskottet att i ord uttrycka, vad vi här ha menat, så
säfteTför*'' att den föregående ärade talaren hade kunnat känna sig tillfredsställd,
uppbörd m.m.mGn )aS tror i alla fall> då hans yrkande icke går ut på annat än att
avstatsan- det bara skulle ske ett förtydligande, att han skall känna sig nöjd med,
ställdas pen- att här i kammaren tydligt blir uttalat, att utskottet för sin del har tänkt
U<%o?tof)er‘Sig Cn förenkling av sättet för uppbörd och redovisning av statsanställ''
das inbetalning av pensionsavgifterna, och att det således må ankomma
på den blivande utredningen, under vilken form det kommer att
försiggå. Under sådana förhållanden tror jag, herr vice talman, att
kammaren mycket lugnt kan gå till behandling av frågan och godkänna
utskottets motivering oförändrad, i likhet med vad som skett i andra
kammaren.

Jag ber således, herr vice talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Ekman, Carl Gustaf: Jag skulle kunna nöja mig med
en dylik förklaring, om den icke stode i strid med vad utskottet i sin
motivering säger. När utskottet ger exempel på, hur utskottets mening
skall genomföras, så står det där, att man skulle kunna genomföra den
i samband med en lönereglering. Man talar om, att nu har en allmän lönereglering
på vissa områden genomförts, och så fortsätter utskottet.
”Men oaktat en lönereglering sålunda genomförts, torde med den uppställning
omförmälda löneplan erhållit, det icke erbjuda någon svårighet
att i samband med den revision av gällande pensionsföreskrifter,
som måste bliva en följd av löneregleringen och varom förslag ställts
i utsikt redan till nästkommande års riksdag, i löneplanen införa nya
avlöningsbelopp med iakttagande att pensionsavgifterna bortfalla.”

När utskottet säger detta, är det svårt, ja, omöjligt att tro, att man
endast syftar på att förenkla och förbilliga uppbörden av och bokföringssättet
för dessa pensionsavgifter.

Jag nödgas därför vidhålla mitt yrkande.

Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr förste
vice talmannen, att beträffande det under behandling varande utlåtandet
yrkats dels att utskottets hemställan skulle bifallas, dels ock, av herr
Ekman, Carl Gustaf, att Vad utskottet yttrat och hemställt, skulle godkännas
med följande ändringar:

Av utskottets yttrande skulle utelämnas ej mindre den del, som å
sid. 11 i det tryckta utlåtandet, rad 8 uppifrån, började med orden ”vilket
allt torde” och å samma sida, rad 17 nedifrån, slutade med orden
kostnader för statsverket”, än även det stycke, som började med orden
"Frågan om pensionsavgifternas borttagande” och slutade med orden
"till grund för ovanberörda lönereglering”.

I den s. k. klämmen skulle orden ”i överensstämmelse med vad här
ovan framhållits” utelämnas.

Lördagen den 21 maj.

55 Nr 8<S.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen propositioner enligt be- Ang. omrörda
yrkanden samt förklarade sig finna propositionen på bifall till herr läggning av
Ekmans yrkande vara med övervägande ja besvarad. uppbörd mm

av statsan Herr

Gustafsson begärde votering, i anledning varav uppsattes, ställdas penjusterades
och anslogs en så lydande omröstningsproposition: skolavgifter.

(Forts.)

Den, som bifaller herr C. G. Ekmans under överläggningen om
bankoutskottets utlåtande nr 44. framställda yrkande, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 79 J

Nej — 37.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtande och memorial:
nr 46, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående tillfällig
pensionsreglering för vissa lärarinnor vid privatläroverk m. m.; samt
nr 47, angående avskrivning av osäkra fordringar vid riksbankens
huvudkontor samt avdelningskontor i Malmö och Visby.

Vad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande nr 56, i anledning av Lagförslag
Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av om ändringar
12, 52 och 60 §§ i lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbe- * den s-ksvärets
utgörande på landet jämte sex i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen den 4 mars 1921 avlåten, till jordbruksutskottet
hänvisad proposition, nr 157, hade Kungl. Maj :t, under åberopande av
propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till lag om ändrad
lydelse av 12, 52 och 60 §§ i lagen angående väghållningsbesvärets utgörande
på landet den 23 oktober 1891.

I sammanhang med denna proposition hade utskottet till behandling

Nr 36. 56

Lördagen den 21 maj.

Lagförslag förehaft tre inom första och tre inom andra kammaren väckta, till utom
ändringarhänvisade motioner, nämligen
t aen s. k.

väglagen. a) nr 41 i första kammaren av herr Kvarnzelius m. fl. och nr 129
(Forts.) j andra kammaren av herr Edén m. fl., likalydande, vari hemställts,

* att riksdagen måtte

för sin del besluta om sådan ändring i lagen den 23 oktober 1891
angående väghållningsbesvärets utgörande på landet,

att i 12 § efter dess andra stycke såsom ett tredje stycke insattes
ett stadgande av innehåll, att, därest för beredande av bättre och jämnare
vägunderhåll sådant funnes nödigt, de väghållningsskyldiga finge
besluta, att samtliga vägar eller viss vägsträcka inom väghållningsdistriktet
skulle övertagas till underhåll medelst vägkassan med skyldighet för
den, som därigenom helt eller delvis befriades från vägunderhåll in
natura, att i stället bidraga med penningar på sätt i andra stycket av nyssnämnda
paragraf sades, dock att beslutet för att bliva gällande skulle
underställas vederbörande länsstyrelses prövning;

samt att i 52 § efter dess andra stycke såsom nytt tredje stycke
intoges ett stadgande av innehåll, att utgången av omröstning bestämdes
genom enkel pluralitet av de i omröstningen deltagandes röster efter
röstvärdet, dock att för beslut i fråga, som avsåges i 12 § tredje stycket,
erfordrades två tredjedelar av de avgivna rösterna;

b) nr 14 i första kammaren av herr Bondeson m. fl. och nr 59 i
andra kammaren av herr Olsson i Blädinge m. fl., likalydande, vari hemställts,

att riksdagen för sin del ville besluta sådan ändring av väglagen,
varom 1920 års vägsakkunniga hemställt; dock med den modifikation
att, om vägdistriktets samtliga vägar övertagits till underhåll av vägkassan,
det belopp, som därför erfordrades, skulle, i den mån detsamma
icke täcktes genom statsbidrag, påföras samtliga vägfyrkar till lika andel
för en var av dem;

c) nr 278 i andra kammaren av herr Andersson i Boda, vari hemställts,

att riksdagen med ändring av Kungl. Maj :ts proposition i förevarande
hänseende måtte besluta sådan ändring i lag angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet, att, i det fall väghållningsdistrikt
övertoge underhållet av endast viss indelad vägsträcka, den naturaväghållare,
som därigenom helt befriades från naturavägunderhåll, finge i
ersättning därför ävensom för sin andel i vägdistriktets övriga utgifter
erlägga vägskatt till samma belopp som icke naturaväghållare och sålunda
likställas med dessa, samt

att vederbörande utskott måtte utforma erforderlig ändring i lagtexten
;

d) nr 15 i första kammaren av herr Isak Svensson, vari hemställts,

att första stycket av 60 § i lagen den 23 oktober 1891 angående

väghållningsbesvärets utgörande på landet måtte erhålla följande lydelse:

Lördagen den 21 maj.

57 Nr Sfi.

”Av uppskattade kostnaden för underhållet av allmän väg, bro och färja Lagförslag

lämnas hälften av statsmedel. Därutöver---tillgång.” °™den 7^°

väglagen.

Utskottet hade i det föreliggande utlåtandet på anförda skäl hem- (Forts.)
ställt,

1) att riksdagen måtte med avslag å motion II: 278 av herr Andersson
i Boda bifalla Kungl. Maj :ts förevarande proposition;

2) att motionerna 1: 14 av herr Bondeson m. fl. och 1: 41 av hen
Kvarnzelius m. fl. samt II: 59 av herr Olsson i Blädinge m. fl. och
II: 129 av herr Eden m. fl. måtte anses besvarade genom vad utskottet

förut anfört och hemställt ...

3) att motionen I: 15 av herr Svensson, Isak, icke måtte till någon

riksdagens åtgärd föranleda.

I det av utskottet sålunda tillstyrka lagförslaget hade 60 § följande
lydelse:

Av---tillgång.

Statsbidraget---sätt.

Inom distrikt, där vägunderhållet in natura helt eller delvis utfores
av därtill jämlikt 7 § förpliktade väghållare, skall den av särskilda nämnden
uppskattade kostnad för underhåll av all indelad väg inom distriktet,
efter avdrag för bidraget av statsmedel, fördelas på de enligt 7 § till
vägunderhåll in natura förpliktade vägfyrkar, varefter det belopp, som
enligt denna fördelning på varje sådan fyrk belöper, såsom vägskatt påföres
varje annan vägfyrk. Vad därutöver erfordras för,bestridande av
vägkassans utgifter enligt den fastställda utgiftsstaten paföres samtliga
vägfyrkar tillika andel för en var av dem. Hava väghållningsdistrikts
samtliga vägar övertagits till underhåll medelst vägkassan, skall hela
det belopp, som utöver tillgängliga medel erfordras för täckande av vägkassans
utgifter, på sätt nyss nämnts paföras samtliga vägfyrkar.

Reservation hade avgivits av, utom annan, greve Hatnilton och
herr Olsson i Broberg, som ansett, att utskottets utlåtande bort hava
viss ändrad lydelse och att utskottet bort hemställa:

1) att riksdagen måtte---proposition;

2) att motionerna I: 14 av herr Bondeson m. fl.---och

hemställt;

3) att riksdagen i anledning av motion I: 15 av herr Svensson, Jsak,
måtte för sin del besluta att efter första stycket i 60 § av lagen angående
väghållningsbesvärets utgörande på landet införa ett stycke av följande
lydelse:

Har väg jämlikt 12 § tredje stycket övertagits till underhåll av vagkassa,
utgår ett ytterligare bidrag av statsmedel motsvarande 10 procent
av uppskattade kostnaden för vägens underhåll.

Rörande sättet för utlåtandets föredragning yttrade

Nr 36. 58

Lördagen den 21 maj.

Lagförslag Herr Ericsson, Aaby: Herr talman, mina herrar! Ta? anatt
1 avse€nde. På föredragningen av jordbruksutskottets utlåväglagen.
t^nde nr 5b fa hemställa, att detsamma ma företagas till avgörande på
(Forts.) det sätt,

att först föredrages det av utskottet tillstyrkta lagförslaget paragrafvis
med promulgationsstadgande, ingress och rubrik sist;

att, sedan lagförslaget blivit genomgånget, utskottets hemställanden
föredragas;

att vid behandlingen av den paragraf, varom först uppstår överläggning,
denna må omfatta utlåtandet i dess helhet; samt

att lagtext ej må behöva uppläsas i vidare mån, än sådant av någon
kammarens ledamot begäres.

Vad herr Aaby Ericsson sålunda hemställt bifölls.

Det av utskottet tillstyrkta lagförslaget.

12 §•

Herr Svensson, Isak: Herr vice talman, mina herrar! Då

jag varit motionär i ärendet, ber jag att få säga ett par ord. Jag skall
emellertid fatta mig kort.

Av utlåtandet ser jag till min ledsnad, att utskottet icke kunnat
förorda någon höjning av statsbidraget för vägunderhållet på landet
i enlighet med min motion, ehuru utskottet likväl ansett, att en höjning
”visserligen kan synas önskvärd”. Det är väl under sådana förhållanden,
förmodar jag, lönlöst att här i kammaren göra något yrkande härom.
Jag skall icke gorå detta utan i stället ansluta mig till det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet fogade reservationen, ehuru jag anser, att
framställningen i min motion varit vida bättre och rättvisare, enär det
hade gått ut över alla väghållare med en förhöjning av tjugo procent av
den uppskattade kostnaden, då däremot yrkandet i reservationen endast
utgör en förhöjning av tio procent och enbarligen kommer sådant vägunderhåll
till godo, där vägstyrelsen övertagit väghållningsbesväret.

Jag erkänner ju, att innehållet i reservationen är ett steg framåt till
det bättre,^ men den föreslagna förhöjningen är ej tillfyllest för att bereda
väghållare ersättning för den år efter år ökade väghållningstungan,
vilken så gott som helt och hållet påvilar lantborna.

I de allra flesta fall är det nog så, att uppskattningen av .väghållningsbesväret
verkställts flera år tillbaka under en tid, då allting var
billigt. Annorlunda ställer sig saken nu med dessa fördyrade kostnader
och då vägunderhållet i mycket hög grad försvårats genom biltrafiken,
vilken trafik alltjämt ökas och i följd härav större krav ställas''på väg-1
hallarna. Jag tror mig kunna påstå att detta vägunderhåll — möjligen
på något undantag när — åtminstone under nuvarande förhållanden,
är för lågt uppskattat.

Mot detta kan ju invändas, att den utvägen alltid finnes att föran -

Lördagen den 21 maj.

59 Nr 80.

staka om ny uppskattning av vägunderhållet och därigenom bli i tillfälle Lagförslag
att utfå högre ersättning av staten. Ja, detta är nog så riktigt; men0™^
vederbörande draga sig nog härför, så långt möjligt är, av den orsaken, väglagen.
att det är förenat med både kostnader och besvär. (Forts.)

Utan att i ringaste mån vilja vara med om att utkräva oskäliga
avgifter eller på något sätt vara avogt stämd mot bil- eller motortrafiken
— tvärtom är jag för min del mycket glad över, att dennas utveckling
gått framåt så fort som skett — får man väl ändå erkänna,
att denna trafik betydligt sliter vägarna, synnerligast där dessa vägar
icke äro byggda för sådan trafik.

Några åtgärder måste emellertid skyndsamt vidtagas för att förhjälpa
väghållarna till någon ersättning för dessa ökade underhållskostnader,
och då nu reservanterna kommit fram med så blygsamma belopp
som tio procents förhöjning att utgå endast för sådana vägar, där vägstyrelsen
till följd av den ökade slitningen måst övertaga vägunderhållet,
så tillåter jag mig hysa den förhoppningen, att denna kammare går med
härpå. Denna ersättning är naturligtvis enligt mitt förmenande icke
tillräcklig, men det är ju ändå något, och vederbörande kunna ju i så
fall se den goda viljan.

Av dem, som äro emot höjningen av statsbidraget, har framhållits,
att den utredning angående vägväsendet, som nu pågår, snart kan vara
färdig. Ja, det kan ju vara mycket möjligt, och för min del skulle jag
önska, att den allaredan vore klar, men det dröjer törhända ännu något
eller några år, och under tiden få väghållarna dragas med väghållningstungan.

Som saken nu ligger, kan jag intet annat göra, herr vice talman,
än yrka bifall till den av herrar Hamilton och Olsson i Broberg vid utlåtandet
fogade reservationen.

Herr F r ä n d é n: Herr talman ! Den lindring av den tryckande
väghållningsbördan, som lantmännen så länge önskat och väntat på, tror
jag icke vinnes med det förslag, som återfinnes såväl i den kungl. propositionen
som i motionärernas framställning. Att medelst entreprenad
bortsätta vägarbeten kan ju i vissa fall möjligen bereda en enskild väghållare
någon lättnad. Likaså kan man också tänka, att det i vissa fall
kan inträffa, att vägarna bli något bättre hållna, men dessa enstaka fördelar
tror jag icke komma att i ringaste mån uppväga de olägenheter
och ökade kostnader, som skulle uppstå, därest allt vägunderhåll bortsättes
på entreprenad. Jag har också ett stöd för denna min uppfattning
i utskottsutlåtandet. Om allt vägunderhåll bortsättes på entreprenad,
kunna vi vara säkra på, att vi inom en kort tid skulle vara beroende
av strejker även på detta område och att ersättningen för vägunderhållet
skulle komma att drivas upp till det oskäliga.

Lindring i det för oss lantmän olidligt tunga vägunderhållet får
nog därför sökas i helt andra ändringsförslag än det, som återfinnes i
dessa framställningar. Man kunde därför med skäl ha väntat, att när

Nr 36. 60

Lördagen den 21 maj.

Lagförslag
om ändringa
i den j. k.
väglagen.
(Forts.)

så många av det liberala partiets ledamöter inkommit till riksdagen med
rmotioner, att dessa skulle innehållit mera verkningsfulla ändringsförslag
än vad som här förekommit. För min del står det alldeles klart,
att därest man i allmänhet önskar ett bättre vägunderhåll efter den förändring
av trafik, som inträtt efter automobilernas tillkomst, då bör man
också i första hand se till, att väghållarna få ett ökat statsbidrag. Vidare
borde man också ha väntat, att reformerna riktats åt att uppskattningen
i allmänhet skedde på ett mera rättvist sätt än som nu förekommer och
att det vid uppskattningen tages bestämd hänsyn till den verkliga underhållskostnaden.
Så sker ej i allmänhet nu. Det saknas icke exempel
på, att i en del län uppskattningar ske, som äro rent av upprörande,
i fråga om prissättningen av naturavägunderhållet, vilket har sin orsak
i att den särskilda nämnden har till sin största uppgift att spara på statens
medel, i en del län däremot blir ju uppskattningen rättvis, och där
överstiger den med flerdubbelt belopp de förra.

I den för tillfället mera politiska väglagning, som de liberala här
ha velat åstadkomma, ha de alldeles uteglömt det för vägunderhållets
lindring mest verksamma medlet, nämligen att väghållarna bort få en
ökad ersättning, och detta förvånar mig, då ju liberalerna alltid vilja
värna om lantmännens förmåner. De tvenne närmast förutvarande
regeringarna ha — det vågar man väl ändå säga — icke visat denna
fråga den uppmärksamhet och det intresse, som man kunnat ha rätt
att fordra, och jag ber få begagna tillfället att uttala den förhoppningen,
att den regering, som till nästa års riksdag skall framlägga nödiga reformförslag,
måtte på ett bättre sätt fylla sin uppgift och ägna denna
fråga det berättigade intresse, som den förtjänar.

Då emellertid herrar reservanter i sin reservation i någon mån sökt
att tillgodose väghållarna med ett ökat bidrag, ber jag, herr talman, få
yrka bifall till den vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr Barthelson: Herr talman, mina herrar! Jag ber först

få påpeka, att det förslag, som Kungl. Maj :t här framlägger, endast och
allenast avser ändring i en detalj av den nuvarande väglagen, en detalj,
visserligen mycket viktig, men dock endast en detalj. Det synes mig
då vara ganska olämpligt att nu, såsom reservanterna vilja, i visst avseende
ändra de grunder, efter vilka ersättning för vägunderhållet utgår.
Konsekvenserna av det förslag, som innefattas i reservationen, komma,
såsom den ärade talare, som senast både ordet, antytt, att bliva först
och främst ökade statsutgifter, men icke blott detta, utan det blir statsutgifter,
som ingen nu kan beräkna. Kungl. Maj :t har lämnat ett förslag
till detaljändringar, grundat på en utredning som påvisar att ett
behov av en snar ändring i förevarande fall verkligen föreligger. Man
kunde väl också ha fordrat, när det är fråga om ett större statsanslag
eller en större utökning av ett nu utgående statsanslag, att reservanterna
hade kommit med någon den minsta utredning i detta avseende, men
det ha de icke gjort. De framhålla endast, att det blir ökade kostnader,

Lördagen den 21 maj.

61 Nr !HS.

men icke i vilken grad. Man kan t. ex. icke alls beräkna, vilka eller huru Lagförslag
många distrikt, som komma att begagna sig av det nya sätt för vägunder-0^™Oar
hållet, som Kungl. Maj :t här medger, nämligen att använda entreprenad- väglagett.
systemet. Man kan tänka sig, att det kommer att bli avsevärt många (Kurts.)
distrikt, som komma att begagna sig av denna utväg, som Kungl. Maj :t
härvidlag vill giva dem, därför att reservanterna ha lågt sitt förslag så,
att om det antages, detta kommer att bli en premiering för de vägdistrikt,
som vilja använda entreprenadsystemet. Konsekvenserna av ett förslag,
sådant som reservanternas, komma också att leda till en orättvis fördelning
av statsbidraget. Det kan nämligen då icke undvikas, att ett vägdistrikt,
där vägskatten t. ex. endast är 20 öre per fyik, kommer att få
lika mycket statsbidrag som ett distrikt, där den är fyradubbel eller So
öre per fyrk. Det kan icke vara lämpligt, säger jag, att vara med^om
ett sådant förslag. För en utökning av statens bidrag till vägunderhållet
måste fordras verklig utredning, men här föreligger ingen alls. Blott
det veta vi, att reservanternas förslag föranleder högre statsutgifter.

Jag ber därför herr talman, att på de skäl, jag här anfört, få yrka
reservanternas förslag, olämpligt även ur den synpunkten att vi^till nästa
års riksdag ha att vänta ett nytt förslag till väglag. Är det då skäl att
lappa på den gamla lagen? ......

Jag ber därför, herr talman, att på de skäl, jag här anfört, fa yrka

bifall till utskottets förslag.

Herr Olofsson: Ja, herr talman, det var icke min mening att

deltaga i diskussionen i denna fråga, men då herr hrändén inblandat så
mycket liberal politik i densamma, kunde jag icke annat än begära
ordet.

Jag vill då säga, att jag icke tror det vara ur vagen att fa dessa
missförhållanden delvis avhjälpta, medan vi vänta på den stora reformen,
och herr Frändén skall icke säga, att det ej har någon betydelse att få
vägunderhållet lämnat på entreprenad. Jag vet, att åtminstone i mitt
vägdistrikt finnes det en massa väghållare, som ha t. ex. en meter av
vägen att sköta. Man kan få se vägpåle vid vägpåle på mycket kort
avstånd från varandra, medan väghallarna själva bo en mil ellei däröver
från sina vägstycken. Nu kan man säga, att det vore rimligt att
få bort dessa oegentligheter och få väghållet på entreprenad. Det skulle
bli både billigare och bättre. Här gäller det icke någon stor reform av
frågan, utan det är den vi vänta pa. Det bär är endast ett provisorium,
tills vi få den stora reformen. o o

Varför herr Frändén gång på gång kommer fram med sina påståenden,
att de liberala uraktlåtit att komma med förslag om störa och
särskilt genomgripande åtgärder i denna fråga, det vet jag icke. Nog
finnes det väl anledning att föra liberal politik på tal vid andra punkter
än denna. Det här är väl en fråga, som vi skulle kunna behandla utan
politiska synpunkter.

Jag yrkar .bifall till utskottets förslag.

6 2

Lördagen den 21 maj.

HwtI;rfnC1i6n; Herr talman! Jag har också delvis yrkat bifall
idens. k. utskottets förslag, fastan jag har tagit mig friheten att något klandra
väglagen, de liberala motionärerna, därför att de icke velat se till, att man sam(Forts.
) tidigt kunde få ökat. statsbidrag. Tv det är dock så, åtminstone i de
norrländska vägdistrikten, att där ske uppskattningar av det natura
vagunderhållet som ange en kostnad på ända ned till 9 å io öre per
meter. Darav får man då omkring 3 öre i bidrag, medan andra län begagna
andra metoder för uppskattningen. Jag har som sagt icke förbisett
den forman, som ligger i, att man på vissa håll kan bortsätta välhållet
pa entreprenad, men den möjlighet ha vi ju redan nu i gällande
väglag.

„ .. Herr Kvarnzelius: Jag kan icke underlåta att här fästa herr
b randens uppmärksamhet på, att det är fritt för vem som helst, att väcka
motmn 1 ett ämne inom den enligt grundlagen föreskrivna motionstiden.
Således borde icke herr Frändén nödvändigt pretendera, att det skall
komma förslag från liberalt håll i frågor, som ligga honom om hjärtat.

Herr Frändén: Jag har bara velat säga, att man har gått och
\antat
vant utlovat under 1919 och 1920 och nu alldeles säkert till 1921. Det
ar. JUS.t„, velat. stryka under, att denna förändring av väglag-en

icke tillhor de nödvändigaste. Jag vill säga, att jag alldeles säkert har
hka god kännedom om vägförhållandena däruppe som den ärade libera
a partichefen jhär i första kammaren, och det är därför jag vågat
tillåta mig att gorå en vänlig erinran till de liberala att väghållaren ‘ingalunda
ar nojd med väglagsreformer som öka deras kostnader för
vagunderhållet. Jag har således ansett det vara på sih plats att fram„att.
maiJ forst fm£e en ändring genomförd på detta område att de
vaghallmngsskyldiga erhölle högre bidrag till vägunderhållet.

Herr Ericsson, A a b y: Jag ber få fästa kammarens upp märksamhet

pa, att andra kammaren redan har antagit utskottets förs
ag och avslagit reservationen. Jag ber därför få yrka bifall till utskottets
förslag.

Flen- Bondeson: Jag är förekommen av herr Aaby Ericsson.
Andra kammaren har, som sagt, godtagit utskottsförslaget.

Gent emot herr Frändén vill jag framhålla, att han icke synes ha
ast motionerna. Liberalen greve Raoul Hamilton har i andra kammaren
vackt ^motion om att höja statsbidraget med 50 %, och i denna
ammare är det en liberal ledamot, herr I. Svensson, som väckt motion
om samma höjning av statsbidraget. För min del delar jag fullständigt
dessa herrar motionärers åsikt, att det behöves högre statsbidrag,
men under nuvarande förhållanden, när vi samt och synnerligen tala
om att vi skola inskränka statsutgifterna, måste ju var och en lägga

Lördagen den 21 maj.

63 Nr 3«.

band på sig, och då få icke de önskemål, som ligga honom närmast Lagförslag
om hjärtat, tränga fram. Ty var och en anser, att den sak, som han0>Jfar
talar för, är det nödvändigast att få statsbidrag till. ''väglagen

Jag kan för min del icke annat än yrka bifall till utskottets förslag, (Forts.)
alldenstund utskottsförslaget fullt och helt innefattar det, som vi motionärer
från Kronobergs län gjort hemställan om. Herr talman, jag yrkar
bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning godkändes den förevarande paragrafen.

52 §•

Godkändes.

<5o§.

Herr Svensson, Isak: Herr talman! Jag ber få yrka bifall
till reservanternas hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes propositioner,
först på godkännande av det utav utskottet tillstyrkta förslaget i den
nu föredragna delen samt vidare på godkännande av samma förslag med
den ändring, som föranleddes av godkännande av punkten 3 i greve Hamiltons
och herr Olssons i Broberg reservation; och förklarades den
förra propositionen, vilken upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Övriga delar av det under behandling varande lagförslaget.

Godkändes.

Utskottets hemställan.

Bifölls i vad den ej kunde anses besvarad genom kammarens föregående
beslut.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets utlåtande nr 57,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående avstående av kronans
anspråk på äganderätt till vissa delar av de så kallade Skanörs store
vång och Skanörs knä- eller norre vång samt Falsterbo vång, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande jordbruksutskottets
utlåtande nr 58, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition, nr
87, angående försäljning av vissa kronoegendomar och upplåtande av lägenheter
från sådana egendomar, punkt 5.

Punkten 1.

Lades till handlingarna.

Sr 36. 64

Lördagen den 21 maj.

Ang. för- Punkten 2.

säljning av

viss krono- Ivungl. Maj :t hade i proposition nr 87 punkten 5 föreslagit riksjord
i Sond- dagen medgiva, att, sedan från kronoparken Tyludden i Söndrums socrums
socken pen av Hallands län blivit avskilt ett område om 0,1 so hektar, innefattande
ägofiguren nr 14 b å distriktslantmätaren G. NorlinsJ ärendet
åberopade karta samt ett område om 2.043 hektar, omfattande å samma
karta med nr 15 och 16—21 betecknade ägofigurer,

dels nämnda två områden finge överlåtas, det förra till lotsverket
mot en ersättning till domänfonden av 10 kronor och det senare till tullverket
mot en ersättning till domänfonden av 315 kronor,

dels ock återstående delen av kronoparken, omfattande en areal av
43.631 hektar, försäljas till Halmstads stad mot en köpeskilling av 12,000
kronor, att vid tillträdet kontant inbetalas till länsstyrelsen i Hallands
län, samt under villkor i övrigt,

att köparen ensam vidkändes kostnader, som bleve förenade med köpets
avslutande, ävensom för avskiljande av lots- och tullverkens områden
;

att arrendeavgifter och andra inkomster av området, som belöpte
på tiden före tillträdet, skulle tillkomma kronan, medan dylika inkomster,
som belöpte på tiden efter tillträdet, skulle tillkomma köparen;

att köparen, därest kronans kostnader för iordningställande och
underhåll av vägen från Halmstads stads västra utmark till Tyludden
vid tiden för köpets avslutande överstigit 2,000 kronor, till kronan gälda
överskjutande belopp;

att köparen vid påfordran uppförde betryggande stängsel mot lotsoch
tullverkens områden och för framtiden i gott stånd underhölle samma
stängsel;

att fyrpersonalen vid Tylöns fyr och andra, som kunde vara därav
i behov, skulle äga att från eller till det å kartan med nr 14 b betecknade
området begagna de med nr 36 och a betecknade vägar;

att för samfärdsel till och från det för tullverket undantagna området
finge begagnas de med a och nr 37 betecknade vägar;

att änkan Josefina Carlsson och hennes rättsinnehavare förbehölles
rätt att tillsvidare och med ett års ömsesidig uppsägningsrätt mot en årlig
avgäld av 25 krondr disponera de å kartan med nr 24 och 25 betecknade
tomtområdena med därå varande byggnader; samt

att köparen, när sistberörda tomtupplåtelse från någondera sidan
uppsagts, vore skyldig inlösa av Josefina Carlsson nu innehavda byggnader
med belopp, som vid bristande överenskommelse bestämdes av
tre gode män, utsedda i enlighet med bestämmelserna i lagen om skiljemän
den 28 oktober 1887.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet av angivna orsaker
hemställt, att förevarande proposition ej måtte av riksdagen bifallas.

Reservation hade anmälts av herrar Ingeström och Elisson samt
friherre Hermelin, vilka likväl ej antytt sin mening.

Lördagen den 21 maj.

65 Nr ;Wi.

Herr Ingeström: Då jag, herr talman, finner synnerligen Ang.för tungt

vägande skäl föreligga för ett bifall till den kungl. propositionen säljning av
i denna fråga, har jag inte kunnat vara med om utskottsutlåtandet utan JordASöndhar
där låtit anteckna min reservation. rums''socken

Med denna sak förhåller sig ungefär så, som jag i några korta ord m. in.
skall söka redogöra för. (Forts.)

Ungefär en mil utanför Halmstads stad ligger ett flygsandsområde,
varav staden äger en del och staten en annan del. Detta flygsandsområde
planterades för en del år tillbaka med barrskog. För någa år
sedan ingick ett konsortium i Halmstad till Kungl. Maj :t med anhållan
att få köpa det område staten äger, men då Halmstads stad erfor detta,
ingick även staden med en framställning till Kungl. Maj :t och anhöll
att få företräde, ifall ifrågavarande område skulle komma att försäljas.
När dessa framställningar blevo allmänt bekanta, kom också den kommun,
Söndrums kommun, inom vilken området är beläget, in med en
framställning att få köpa detsamma, och en dylik framställning gjordes
också av en änka, Josefina Carlsson, som på området i fråga arrenderade
ett stycke jord och där ägde en torpstuga. Det föranstaltades om
en utredning, och denna gav vid handen, att marken i fråga utgjordes
av grund och mager sandmark på berggrund, att skogen var av stormarna
från havet illa tilltygad och delvis bestod av bergtall. Vederbörande
jägmästare och överjägmästare förklarade, att skogen ur skogshushållningssynpunkt
vore av synnerligen ringa betydelse för staten. Domänstyrelsen
tillstyrker också försäljningen. Konungens befallningshavande
säger i sitt utlåtande, att området är synnerligen lämpligt för
anläggande av ett havsbad, och i detta hänseende av enastående värdefull
beskaffenhet samt att det skulle vara till ovärderligt gagn för Halmstads
stad och den kringliggande orten, om Halmstad finge köpa detta
område, då det är stadens mening att där anlägga en badort. Och
Konungens befallningshavande framhåller vidare, att man, om staden
övertar området, har de bästa garantier dels för att en verkligt modern
badort med lämpliga anordningar kommer att upprättas, och dels också
för att ordning och skick bli rådande på området.

Jag vill erinra kammaren om att riksdagen för några år sedan gick
med på att till Varbergs stad försälja Getterön utanför Varberg, just
för att staden skulle kunna ha kontroll över badlivet därstädes. Halmstads
stadsfullmäktige framhålla också, huru viktigt det är, att staden
får överta detta område och att det inte försäljes till enskild person.
Man kan då befara jobberi, varjämte dessa enskilda personer eller
ifrågavarande konsortium kunna komma på obestånd och badortens existens
sålunda äventyras.

Uppskattningsmännen framhålla också, att det är synnerligen olämpligt
att sälja området till enskild person, och de förklara, att Halmstads
stad bör ha företräde, då staden äger de största förutsättningar för
anläggandet av en badort på området.

Nu säger utskottet, att man icke tagit behörig hänsyn till Söndrums

Första kammarens protokoll 1921. Nr j<5.

5

Nr 36. 66

Lördagen den 21 maj.

Ang. försäljning
av
viss kronojord
i Söndrums
socken
m. m.

CForts.)

kommun. Söndrums kommun har intet annat motiv för sin framställning
om inköp än att området ligger inom kommunen, och man kan vara
övertygad om att ifall Söndrums kommun skulle få köpa området, skulle
kommunen sedermera försälja det till staden Halmstad, och Söndrums
kommun komme då att söka skaffa sig förtjänst på försäljningen av
detta område.

Och vidare, säger man, är det inte utrett, huruvida icke ovannämnda
änka som äger en stuga på platsen lämpligen borde få köpa området.
Nu förhåller sig emellertid så, att änkan för några månader sedan avled.
Men hennes rättsinnehavare finnas ju alltid kvar. Ja, om dessa
rättsinnehavare upplysa uppskattningsmännen, att den numera avlidna
änkan saknar nära anhöriga, lämpliga såsom egnahemsbrukare. I propositionen
säges för övrigt tydligt ifrån, att Josefina Carlssons rättsinnehavare
skulle få sitta kvar med viss uppsägningstid eller också
skall staden vara skyldig att inlösa de nu av dem innehavda byggnaderna
till belopp, som vid bristande överenskommelse skulle bestämmas av tre
gode män. Jag kan således inte finna annat än att alla skäl tala för ett
bifall till propositionen.

Ärendet förekom i går till behandling i andra kammaren, och där
bifölls den kungl. propositionen utan någon votering.

Nu är det naturligtvis meningen, att Halmstads stad genast skulle
igångsätta arbetena för badortens anläggande, och man måste väl säga
sig, att det inte skulle vara lyckligt, om detta skulle uppskjutas under
denna arbetslöshetstid.

Jag tillåter mig således yrka bifall till den kungl. propositionen och
avslag å utskottets hemställan.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! När

jag begärde ordet i denna fråga, var det inte därför att jag såsom hallänning
har några lokalintressen i saken, utan därför att jag så väl
känner till detta ärende och funnit utskottsutlåtandet oförklarligt. Utskottet
tycks vilja grunda några slags rättsanspråk för numera avlidna
änkan Carlsson — änkan Carlsson har avlidit helt nyligen — och
på denna grund har utskottet ställt sig avvisande mot den kungl. propositionén.
Änkan Carlsson har inga nära anförvanter och den omständigheten,
att hon under en tid innehaft en lägenhet på området torde
inte kunna anses grunda några rättsanspråk. Jordbruket är mycket
ringa, jordmånen är sandig och mager och består av omväxlande klippor
och flygsand. Det lär inte vara möjligt för stärbhuset att kunna
ekonomiskt utnyttja platsen och åstadkomma de nödiga förbindelserna
med Halmstad, som av Halmstads stads befolkning användes för friluftsbad.
Halmstads stad har redan ordnat reguliär trafik dit ut, och befolkningen
begagnar sig därav. Det är synnerligen angeläget, att Halmstads
stad blir ägare till detta område, icke minst med hänsyn till upprätthållandet
av ordningen därute; det lär inte gå i längden att låta en
massa människor fara dit ut, utan att det hålles ordning där.

Lördagen den 21 maj.

67 Nr 36.

Nu framhåller utskottet, att också Söndrums kommun uppträder Ang. fördom
spekulant på detta jordområde. Jag vill då säga, att den omständigheten,
att området ligger inom denna kommuns gränser, icke bör för- jord \ ^öndanleda
herrarna att tro, att det har ett sådant läge, att kommunen skulle™»».? socken
ha någon särskild kommunal fördel av att förvärva området. De gjorda m.m.
planteringarna avse huvudsakligast att binda flygsanden. Några kost- (Forts.)
nåder för platsens ordnande och tillvaratagande lär kommunen icke
vilja åtaga sig. Området ligger visserligen inom Söndrums kommuns
gränser, men det ligger geografiskt så att säga skilt från kommunen på
spetsen av en udde, som skjuter ut i havet, och Halmstads stad äger
innanför denna spets ett område, som sträcker sig fram till havet på
båda sidor, så att det är endast själva spetsen, som kommunen skulle
erhålla. Om Söndrums kommun emellertid skulle bli ägare till området
blir förhållandet bara det, att Söndrums kommun skulle sälja det i
spekulationssyfte, och precis samma bleve förhållandet om änkan Carlssons
stärbhus bleve ägare därtill.

Orsaken till att Halmstads stad uppträder som köpare är, att staden
önskar, att detta område icke må utnyttjas i spekulationssyfte, utan staden
vill förvärva området för att kunna trygga platsens användande
som badort och tillflyktsort för stadens befolkning.

Jag vill bara säga, när man talar om Söndrums kommun såsom köpare,
att den omständigheten, att staden blir ägare till området, i sin tur
kommer att medföra, att där uppstå anläggningar, som bli skatteobjekr
för Söndrums kommun, varför Söndrums kommun inte förlorar utan
snarare vinner på att staden blir ägare till området. Jag håller före,
att stadens övertagande därav lämnar de bästa garantierna för att platsen
kommer att få den användning som badort, vartill den är lämpad,
samt att reda och ordning upprätthållas därstädes och att platsen kommer
att bevaras i värdigt skick, vilket betyder ganska mycket, ty därutanför
ligger Tylön med sin säregna och vackra natur. Jag vill även framhålla,
att staden icke har några andra intressen än rent ideella, och den
omständigheten, att det blir en kommun, som köper området, bör utgöra
den bästa garantien för staten, att området icke kommer att utnyttjas
i spekulationssyfte.

Nu har utskottet gjort gällande, att försäljningssumman skulle vara
väl låg, men jag vill framhålla, att området som är beläget en mil från
Halmstad är ett flygsandsfält, varpå planterats litet tall för att binda
sanden. Det är således ingen värdefull mark det är fråga om. Samtliga
myndigheter, som yttrat sig över ärendet, ha också tillstyrkt försäljningen.
Jag vill även påpeka, att om platsen i en framtid skulle användas
till en större badort — för närvarande användes den för friluftsbad
— så kommer detta att kräva mycket stora kostnader från stadens
sida för anläggande av ordentliga förbindelser. Jag vill också erinra
om att riksdagen 19x9 beviljade en anhållan av Varbergs stad att få
köpa en del av den utanför staden liggande Getterön på samma skäl,
som här angivits.

Nr 36. 68

Lördagen den 21 maj.

Ang. försäljning
av
viss kronojord
i Söndrums
socken
tn. m.

(Forts.)

Jag vill sålunda med framhållande av dessa synpunkter i korthet
yrka bifall till den kungl. propositionen och alltså avslag å utskottets
hemställan.

Herr Larsén: Jag ber att få lämna några sakliga upplysningar

rörande uppkomsten av föreliggande fråga, för att sålunda ge en bakgrund,
mot vilken den bör ses.

Det område, som här är ifrågasatt till försäljning, är beläget en
mil från Halmstad, längst ute på en udde. Den återstående delen av
udden upptages av ett område, som tillhör Halmstads stad och är ett
planterat flygsandsfält. Detta område sträcker sig från strand till strand
över udden och ett stycke in på fastlandet. Platsen har sedan gamla
tider varit en utflyktsort för stadens invånare, ty man har där betydligt
bättre bad än inne i bukten.

Emellertid ha förhållandena där varit ganska oordnade. För åt c
åstadkomma bättre ordning bildades i staden för något år sedan ett
bolag, som skulle ta hand om saken. Detta bolag har anordnat väg dit
ut. Det har där anlagt en del vägar och uppfört en liten restaurangbyggnad.
Staden har emellertid icke velat till bolaget sälja området,
utan detta har endast utarrenderats till tomter för sommarbostäder,
av vilka omkring ett halvt dussin äro uppförda.

Nu begärde detta bolag att få inköpa statens område. Bolaget
gjorde detta av två skäl. Ett skäl var, att det är rätt svårt att få goda
tilläggsplatser för båtar där ute vid den fullständigt öppna kusten, men
man väntade att man skulle kunna anordna sådana på det område staten
äger. Dessutom har detta område de vackraste utsiktspunkterna, och
det är tydligen av intresse för den besökande allmänheten att få tillträde
även till dessa.

Emellertid begärde staden å sin sida att med företrädesrätt framför
bolaget få inköpa området ifråga. Det är naturligt, att det för Halmstads
stad har en viss betydelse, att området blir skyddat för vandalisering.
Den faran ligger nära till hands, för den händelse området
köpes av enskilda eller av ett bolag, att naturen här kommer att förstöras.
Vi ha erfarenhet av hur dylika naturminnesmärken under de senaste
årens lopp dels förstörts och dels löpt risk att förstöras. Jag erinrar
om huruledes på Hallands ås i närheten av Torekov, ett säreget
klipparti, Hovs hallar, för något år sedan höll på att komma i händerna
på personer, som där tänkte anlägga ett stenbrott för export av sten till
Danmark. Det är med dylik vandalisering för ögonen som staden ansett
sig böra ingripa i fråga om Tyludden. Något ekonomiskt intresse för
staden kan här icke föreligga av helt naturliga skäl. Den skog, som där
finnes, är ingenting värd och stenen tänker man inte använda. Det är
således endast ur naturskyddssynpunkt som staden önskar förvärva området,
varjämte det naturligtvis är av intresse, ifall man där kommer att
anlägga en badort, att staden äger hela udden.

Sedermera har inträffat att Söndrums kommun och en änka, vilken

Lördagen den 21 maj.

69 Nr a#.

bebott platsen, kommit som mellankommande parter med anhållan att få Ang. förköpa.
området. Vad Söndrums kommun beträffar, torde man verkligen salJsn^™
kunna betvivla, att en landskommun vill betala 12,000 kronor för ett jord i Söndområde,
som inte ger mer än 160 kronor i årlig inkomst, såvida manrums socken
inte vill exploatera området i industriellt syfte. Man kan verkligen m.m.
också ifrågasätta, om änkan, som begärt att få köpa området, skulle (Forts.)
vilja betala 12,000 kronor för att bli ägare av en jordbit, för vilken hon
förut erlagt endast 160 kronor i årligt arrende. I såväl det ena som
andra av dessa fall har man alla skäl att anta, att det här blott är
fråga om mellanhänder, som på ett eller annat sätt skulle gorå sig vinst
på affären genom att försälja området till enskilda eller till staden för
höjt pris. Jag finner därför reservanternas ståndpunkt fullt förklarlig.

Det gäller här att skydda ett område, som är värt att skydda och bevara,
och jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr Ericsson, Aaby: Herr talman! Då herrarna här hört
åtskilliga ortsrepresentanter, kunde det kanske också vara av intresse
att få höra en ledamot av utskottet.

Nu är förhållandet det, att jag icke deltagit i behandlingen av denna
fråga, men jag förstår de skäl utskottet haft för sitt yrkande.

Då vi nu emellertid från fullt sakkunnigt håll erfarit, att änkan
är död och jordmånen mager, ber jag att få yrka bifall till reservationen.

Herr statsrådet Hansson: Jag har icke mycket ätt tillägga utöver
vad som förut sagts. Jag vill endast framhålla, att vi, när detta
i och för sig obetydliga ärende behandlades inom departementet, i första
hand fäste oss vid, att den odlade jorden var mycket dålig och att området
i övrigt delvis är beväxt med martallar och för övrigt består av
stenklippor, så att värdet av området i statens ägo icke är alltför stort
Vidare ville vi, ifall det visade sig behövligt och lämpligt att på området
anlägga ett strandbad, ha ordning och reda där, och därför ha vi
föreslagit, att området skall överlämnas till den av spekulanterna, som
enligt vår mening är bäst lämpad att hålla god ordning vid strandbadet.

Jag bär med denna lilla motivering velat klarlägga ärendets behandling
inom departementet.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet i förevarande punkt hemställt samt vidare
därpå att kammaren skulle bifalla Kungl. Maj :ts i ämnet gjorda
framställning; och förklarades den senare propositionen vara med övervägande
ja besvarad.

Nr 36. 70

Lördagen den 21 maj.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets
utlåtande nr 4 A, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
för år 1922 fjärde huvudtitel, innefattande anslagen till försvarsdepartementet.

Punkterna 1 och 2.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3.

Lades till handlingarna.

Punkten 4.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 5.

Lades till handlingarna.

Punkterna 6 och 7.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 8.

Lades till handlingarna.

Punkten 9.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 10.

Lades till handlingarna.

Punkten 11.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 12.

Lades till handlingarna.

Punkten 13.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 14.

Lades till handlingarna.

Punkterna 15—22.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Lördagen den 21 maj.

71 Nr 36.

Punkten 23. Anslag till

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen dels till det frivilliga skytt
väsendets befrämjande å extra stat för år 1922 anvisa ett reservations- jel
anslag av 1,388,000 kronor, dels medgiva, att av detta anslag ett belopp
av 800,000 kronor, motsvarande ammunitionsbidraget till äldre anslagsberättigade
skyttar, ställdes till förfogande av arméförvaltningens artilleridepartement
för anskaffning av mobiliseringsammunition, mot det
att departementet till skytteförbundens överstyrelse utlämnade 8,000,000
skarpladdade patroner m/94 med skyldighet för överstyrelsen att återställa
tomhylsor och laddramar, svarande mot 75 procent av det utlämnade
antalet patroner, dock med rätt för Kungl. Maj :t att, därest förhållandena
skulle sådant påkalla, till överstyrelsen kontant utbetala sistnämnda
belopp, dels ock medgiva, att till den vid skytteförbundens överstyrelses
expedition anställda personalen, med undantag av kassaförvaltaren,
finge från förefintliga reservationer under extra anslaget till det
frivilliga skytteväsendets befrämjande under år 1921 utbetalas dyrtidstillägg
enligt de grunder, som för samma år vore eller kunde varda
bestämda i fråga om dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst.

Kungl. Maj :t hade i samband med detta anslagsäskande begärt
riksdagens medgivande att under år 1921 av å anslaget förefintliga reservationer
utbetala dyrtidstillägg åt viss hos skytteförbundens överstyrelse
anställd personal.

Utskottet hade i den förevarande punkten på åberopade grunder
hemställt, att riksdagen måtte

a) till det frivilliga skytteväsendets befrämjande å extra stat för
år 1922 anvisa ett reservationsanslag av 1,376,000 kronor,

b) medgiva, att av detta anslag ett belopp av 800,000 kronor, motsvarande
ammunitionsbidraget till äldre anslagsberättigade skyttar, ställdes
till förfogande av arméförvaltningens artilleridepartement för anskaffning
av mobiliseringsammunition, mot det att departementet till
skytteförbundens överstyrelse utlämnade 8,000,000 skarpladdade patroner
m/94 med skyldighet för överstyrelsen att återställa tomhylsor och
laddramar, svarande mot 75 procent av det utlämnade antalet patroner,
dock med rätt för Kungl. Maj :t att, därest förhållandena skulle sådant
påkalla, till överstyrelsen kontant utbetala sistnämnda belopp,

c) medgiva, att till den vid skytteförbundens överstyrelses expedition
anställda personalen, med undantag av kassaförvaltaren, finge från
förefintliga reservationer under extra anslaget till det frivilliga skytteväsendets
befrämjande under år 1921 utbetalas dyrtidstillägg enligt de
grunder, som för samma år vore eller kunde varda bestämda i fråga
om dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst.

Enligt en vid utlåtandet fogad reservation hade herrar O. U. B.

Olsson, J. Nilsson i Malmö, F. L. Lindqvist, A. Anderson i Råstock,

O. H. Waldén, O. Nilsson i Örebro och .S\ /. Karlsson i Nynäshamn
ansett, att utskottets yttrande och förslag bort hava följande lydelse:

Nr 36. 72

Lördagen den 21 maj.

det''frivilliga , Ltsk°tt^t haller fore att 1 nu rådande statsfinansiella situation

skytLasen- , den fnV*lhga skytterörelsen tillhör de anslag som i första

det. hand bora kunna mbesparas. Detta så mycket hellre som nyttan av
(Forts.) anslaget myren försvarssynpunkt alltid varit i hög grad omtvistad. Icke
ens framstående skyttar i värnpliktsåldern hava ansetts kunna erhålla
någon lindring eller lättnad i den för övriga värnpliktige fastställda
ovningstiden. Utskottet hemställer, att riksdagen må avslå Kung! Mai ds
förslag 1 förevarande punkt.” J''

^en Nilsson, Johan, i Malmö: Herr talman, mina herrar1

Skytterörelsen har icke samma betydelse för vårt försvar i dag som
den hade den gången, då det för första gången beviljades anslag till densamma
från riksdagens sida. I krig sker numera avgörandet på längre
distanser och utvecklingen har fört därhän, att sådana vapen, som förut
spelat den kanske mest betydande rollen, numera hava endast en underordnad
betydelse. På längre avstånd är det numera kanonerna som äro
dominerande och på kortare avstånd är det kulsprutor och maskingevär,
som spela den största rollen. Skjutskickligheten kommer givetvis icke
till sin ratt förrän vid rekognosceringar, och för denna uppgift användes
endast folk med militär utbildning. Skjutskickligheten i och för sig är
sålunda icke att förakta, om jag får använda det uttrycket, men om den
icke förefinnes i samband med rent militär utbildning, är det klart, att
den icke får den betydelse, som man i många fall vill tillskriva densamma.
Jag har således av det skälet, att jag anser, att skytterörelsen icke
har den betydelse för vårt försvar som många vilja tillmäta densamma,
anslutit mig till den vid betänkandet under denna punkt fogade reservationen.

Då jag i fjol talade i samma ärende, tillät jag mig att uttala en de!
klander mot själva skytterörelsen, sådan den bedrives. Jag betecknade
den som ett folknöje och som ett, på vissa ställen, mindre förstklassigt
folknöje. Tillika uttalade jag klander mot det sätt, varpå man använde
ammunitionen. Jag framhöll, att ammunitionen i en del fall icke användes
i det syfte vartill den är avsedd, och ur den synpunkten ansåg
jag, att staten -borde själv använda den ammunition, den behöver och
har. . Vid detta tillfälle var det flera som bestredo riktigheten av mina
uppgifter, men jag förmodar, att herrarna sedan den tiden haft tillfälle
att kontrollera, huruvida mina små anklagelser, om jag så må säga, varit
berättigade. Jag tror, att man åtminstone i några fall kommit underfund
med, att jag den gången icke hade så orätt, utan att tvärt om det
klander, som jag då riktade mot det sätt varpå våra skyttar på vissa ställen
nppfört s’g> visat sig vara alldeles riktigt och berättigat. Jag menar
arför, att de medel som stå till vårt förfogande och den ammunition,
som vi ha råd att bestå oss med böra användas till landets eget försvar,

1 vilket fall vi också få möjlighet att kontrollera det sätt på vilket dessa
penningar och denna ammunition användas. Förutom av dessa rent
militära skäl anser jag att man också av statsfinansiella skäl icke bör

Lördagen den 21 maj.

73 Nr 3(i.

bevilja det anslag, som bär är ifråga. Jag tror, att det för alla är be- Anslag till
kant, att vi under detta år med ljus och lykta sökt efter möjligheter att det frivilliga
gorå besparingar. Vi hava gått alldeles för långt i sparsamhet, då ^kytteväscngällt
anslag till rent kulturella ändamål, vilket likaledes kan sägas i vissa (Forts)
fall om anslagen till rent produktiva ändamål som ock om anslaget till
idrottens befrämjande. Vi hava sparat på alla möjliga punkter. Det
skulle väl då vara förvånansvärt, om vi icke skulle kunna spara in ett
anslag, som, enligt min mening, icke längre har någon uppgift att fylla.

Jag bär den uppfattningen, att, om skytterörelsen och med densamma
jämställda rörelser vilja existera, böra de kunna göra det med egna kontingenter.
Staten bör använda de medel, den har till sitt förfogande,
för sitt eget försvar och under egen kontroll. Då vet man vad man får.

Om staten har medel, att använda till det syfte varom bär är fråga, vill
jag nämna, att vi inom några dagar komma att behandla en fråga, som
gäller lönereglering för militärer, manskap såväl som befäl. Om man
anser sig ha god tillgång på pengar, får man tillfälle att där visa sin goda
vilja.

Med stöd av de skäl, som jag tillåtit mig anföra, ber jag till sist,
herr vice talman, att få yrka bifall till den vid denna punkt av utskottets
betänkande fogade reservationen.

Herr Enhörning: Herr talman! Från socialdemokratiskt håll
har även i år inlagts en reservation mot tilldelande av anslag till den frivilliga
skytterörelsen. Huvudmotiveringen härför är sparsamhet parad
med det påståendet att den frivilliga skytterörelsen ej leder till några
praktiska resultat såsom förkortad vapenövningstid för färdighet i handhavandet
av geväret.

Vad sparsamhetssynpunkten beträffar, har man skådat mycket
grunt.

Anslaget till skytterörelsen är en billig premie, som vi gärna böra
offra vid sidan av de stora anslagen till vår värnkrafts upprätthållande,
varav vårt lands självbestämmanderätt beror, detta så mycket mer som
riksdagen i år avslagit den kungl. propositionen om utvidgad värnpliktstid.
Och tanken på förkortad värnpliktstid för skjutskickliga torde väl
knappast någon taga på allvar — andra militära lärdomar och övningar
äro också nödvändiga, även om vi endast skola möta det första anfallet,
enligt herr Hellbergs åsikt. Då är det så mycket nödvändigare stå segrande,
ty eljest vore ju vårt land prisgiv et åt fienden.

Den frivilliga skytterörelsen har i vårt land gamla och goda anor,
och resultatet av dess verksamhet har blivit, att vi stå bland de högsta
på rangskalan, vad skjutskickligheten beträffar. Statens utgifter härför
hava varit relativt små, och varför skulle vi icke nu visa oss frikostiga,
då skytterörelsen skulle kunna få en ännu större betydelse än förr
för vårt försvar.

Tiden är ond, och den blir ej bättre, om vi betrakta den genom idea -

Nr 36. 74

Lördagen den 21 maj.

Anslag till litetens färgade glas.
det frivilliga^ vilja till liv.

Vi måste se den sådan den är och visa världen

skytteväsen det.

(Forts.)

Då nu, trots alla varnande röster, en gradvis nedsättning av vår
försvarsberedskap pågår, borde man väl ej rikta en dödsstöt mot det
frivilliga arbetet på att fostra män med säkert öga och säker hand. Den
frivilliga skytterörelsen har dessutom utgjort och utgör allt fortfarande
ett stort intresse för massor av medborgare, och detta intresse är i ständigt
stigande. Detta måste vi även taga hänsyn till.

Vi böra ej inskränka de tillfällen då hurtiga ungdomar ur skilda
levnadsförhållanden kunna lära bättre förstå varandra i ädel tävlan att
skydda, vårt fosterland.

Då dessutom det cirkusmässiga och skräniga, som tyvärr på senare
tider börjat vidlåda vissa grenar av den idrottsliga rörelsen, är förvisat
från skyttarnas sammankomster och övningar, över vilka något friskt,
sunt och fosterländskt vilar, vädjar jag till kammaren att med kraft i
arm och mod i barm i likhet med andra kammaren bifalla utskottets hemställan.

Herr Rosén: Herr talman! Jag kan icke vitsorda den siste ärade
talarens uppgift, att intresset för den frivilliga skytterörelsen här i landet
skulle vara i ständigt stigande. Tvärtom, förhåller det sig nog så, att
detta intresse på många håll i rätt avsevärd mån befinner sig i sjunkande,
och jag vill här nämna ett par skäl, varför så är förhållandet.

Det råder ute i landet ett mycket starkt missnöje med det sätt, varpå
statens pristävlingar i regel anordnas. Härvidlag tillgår så, att framstående
skyttar från avlägsna bygder intresseras för att begiva sig till
regementenas skjutbanor för att där deltaga i distriktstävlingar. Där
nödgas de alltid tävla med yrkesmilitärer, vilket förklarar, att dessa civila
skyttar, som naturligtvis icke kunna mäta sig med dem, som ständigt
ha tillfälle att öva sig i skjutning, oftast icke kunna vinna några pris
och därför känna sig missnöjda. Vidare har cfet varit och är fortfarande
ett gammalt önskemål, att de, som under några år deltagit i övningar
på skjutbanor och utbildat sig till goda skyttar, skola få någon
lindring i sin värnpliktstjänstgöring. Detta önskemål har icke beaktats.
Det har framförts åtskilliga gånger även i riksdagen utan att vinna avseende.
Under sådana förhållanden och då de värnpliktige, som utbildat
sig i skjutning på frivillighetens väg, ändock få underkasta sig samma
värnpliktstjänstgöring som andra, vilka vid inträdet i tjänstgöring äro
fullkomligt odugliga skyttar, synes det vara meningslöst att fortsätta att
utbilda sig i förväg.

Då det emellertid skulle bereda skytterörelsen ett rätt svårt avbräck,
om anslaget till densamma nu på en gång slopades, vill jag för
min del för denna gång rösta för anslaget. Men jag gör det i den bestämda
förhoppningen, att man till nästa år verkligen skall lyckas komma
fram med ett förslag till undanröjande av de missförhållanden på
detta område, som man rätt allmänt ute i landet klagar över. Skulle man
icke göra detta utan komma att fortsätta på samma sätt som hittills, an -

Lördagen den 21 maj.

75 Nr SI».

ser jag mig för min del vara skyldig att hädanefter rösta mot beviljande Anslag till
av ytterligare anslag för det ändamål, varom här är fråga. det frivilliga

Herr talman, jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan. s y

(Forts.)

Herr Kvarnzelius: Herr talman! Den förste ärade talaren
anförde såsom motiv, varför man borde bifalla reservanternas hemställan,
bland annat det, att den ekonomiska depression, under vilken
vi nu leva, manade till att företaga besparingar. Jag vill då fästa uppmärksamheten
på, att vid statsutskottets behandling i år av denna huvudtitel
mycket avsevärda nedsättningar och besparingar ägt rum, större
än som så långt jag kan minnas tillbaka förekommit beträffande denna
huvudtitel. Men när utskottet detta oaktat icke ansett sig kunna vidtaga
mer än en högst obetydlig nedsättning av detta anslag, så beror
det på att anslaget bibehållits oförändrat efter samma beräkningsgrund
som användes före kriget. Om anslaget hade höjts i proportion till den
allmänna prisstegringen, skulle det givetvis i närvarande stund varit
betydligt högre än det nu är. Därav följer också, att de skyttar, som
under tiden efter världskrigets utbrott deltagit i skytteövningarna, under
dessa år måst underkasta sig betydligt större ekonomiska uppoffringar
än de förut fått göra, och det är tydligt, att det för dem under denna
depressionstid skulle kännas ännu hårdare, om de skulle nödgas göra
ytterligare uppoffringar. Det antal skott, som beräknas för varje skytt
är 80, d. v. s. 8 serier. Huru snart skjuta de icke 8 serier! För så vitt
de skola deltaga i övningarna, förefaller det mig, som om någon nedsättning
av detta antal skott icke kan ifrågakomma, och de övriga anslagsposterna
äro, såsom jag förut påvisat, oförändrade.

Vidare sade herr Nilsson, att den frivilliga skytterörelsen icke numera
hade samma betydelse ur försvarssynpunkt, som den hade före
kriget, emedan utvecklingen gått i den riktningen, att striderna numera
avgöras på längre distanser än vad handvapnen kunna nå. Ja, det är ju
olika med den saken. Under vissa förhållanden har det sista stora
kriget förts på mycket korta distanser. Striderna ha i många fall avgjorts
på något tiotal meters avstånd mellan skyttelinjerna och det förhåller
sig således icke i alla fall så, som den ärade talaren sade. Vad
var det för övrigt under boerkriget, vilket ju icke ligger så långt tillbaka
i tiden, som gjorde att boerna visade så stor motståndskraft om icke
just det, att de voro skickliga uti att använda handvapnen.

Nu är det naturligtvis bekvämt att säga, att det numera är kanoner
som avgöra stridernas utgång, men jag misstänker, att det icke är lika
säkert, att herr Nilsson, när Kung!. Maj :t kommer med proposition om
anslag till kanoner, då vill taga konsekvenserna av det resonemang, som
han här i dag fört. Sannolikt kommer han då att söka någon annan
förevändning för att komma ifrån ett sådant krav.

Med anledning av vad herr Rosén yttrade vill jag säga, att jag
tror, att det är riktigt som han sade, att det på vissa platser i landet
inträtt en avmattning i intresset för skytterörelsen och att det måhända

Jir 36. 76

Lördagen den 21 maj.

Anslag till på en eller annna plats kommit till synes vissa oegentligheter inom
det frivilliga s^y^crQTe\stn. Exempel härpå hava också anförts under debatten i
jet andra kammaren. Det förhåller sig emellertid med denna sak på samma
(Forts.) sätt som med alla andra folkliga rörelser. Det är alldeles ofrånkomligt
att dylika avarter förekomma inom en rörelse, som omfattar mer än
hundra tusen personer, men det riktiga är naturligtvis att man ifall
man iakttager något sådant fäster vederbörandes uppmärksamhet därpå.
Förlidet år vädjades det också från regeringsbänken till samme
talare, som i år anfört exempel på sådana oegentligheter — han anförde
även exempel på sådana i fjol -— att han, om någonting förekomme av
beskaffenhet att böra påtalas, därom ville göra anmälan i lantförsvarsdepartementet.
Någon anmälan har emellertid icke gjorts, oaktat han
haft en massa intyg att förete i dag. Om han hade inlämnat dessa intyg
till vederbörande departement i syfte att få saken beivrad, hade det kanhända
visat sig, att anmärkningarna i många fall icke varit befogade.
Därom äro ju alla ense, att det på detta som på andra områden så
långt som möjligt skall gå juste och ordentligt tillväga och att inga
missbruk av medel skola ifrågakomma, utan att medlen verkligen skola
komma till användning för det ändamål, för vilket de varit avsedda.

Vad sedan beträffar att intresset för skytterörelsen i vissa delar
av landet skulle vara i avtagande, kan man ju finna en ganska naturlig
förklaringsgrund härtill. Den allmänna depression, som nu råder, inverkar
givetvis även på denna rörelse, andra intressen hava måhända
också i någon mån trängt intresset för den frivilliga skytterörelsen i
bakgrunden. Det bästa sättet att vidmakthålla detta intresse är emellertid
att riksdagen fortsätter såsom hittills och beviljar de medel, som äro
erforderliga för ändamålet, och då Kungl. Maj :t varit rätt så sparsam
på detta område, synes det mig, att denna kammare bör biträda utskottets
förslag.

Jag nämnde, att statsutskottet vidtagit rätt avsevärda nedsättningar
under fjärde huvudtiteln, och bästa beviset på att utskottet därvid
gått så långt som man över huvud taget kan anse vara rimligt är, att
andra kammaren, efter vad jag erfarit, godkänt vad statsutskottet föreslagit
i alla punkter utom i en, där kammaren funnit sig böra gå
längre än vad statsutskottet förordat. Under sådana förhållanden finner
jag det tämligen självklart, att denna kammare inte skall komma att
underbjuda vad statsutskottet föreslagit.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall till statsutskottets förslag.

Herr Lundberg: Jag läste under gårdagen en intervju med
generalfältläkaren Bauer, däri han framhöll att Röda korsets framtidsverksamhet
komme att, bland annat, inrikta sig på att verka för freden
Vidare framhöll han, att den Röda korskonferens, som hölls i Geneve 1
början av april månad detta år, fattade beslut om att i den internationella
Röda korskonferensens namn rikta en appell till alla världens folk
att bekämpa den krigets anda, som fortfarande funnes i världen. Vi -

Lördagen den 21 maj.

77 Nr SWi.

dåre ansåg man, att om krigets anda effektivt skulle kunna bekämpas Anslag till
och om folken skulle bliva besjälade av fredstanken, så måste man börja det frivilliga
med att ?enom undervisning söka påverka de unga. Konferensen ^jhUevaseuslöt
därför att frånvända sig till de olika regeringarna för att i samtliga (Forts)
länder fa till stånd en dylik undervisning. Det kan icke nekas till, att
skytterörelsen, som just vänder sig till de unga, uppeggar den krigsinstinkt,
som Röda korset vill söka motverka och därigenom hindrar
den uppfostran i fredens anda, på vilken hela vår kulturs framtid kommer
att bero. Redan av detta skäl kan jag icke vara med om att tillstyrka
ett anslag av denna art.

Jag har också ett annat, ännu tyngre vägande skäl härför. För
några (lagar sedan besökte jag en skola, som huvudsakligen besöktes
av barn från arbetarkvarteren. Det som då slog mig med häpnad var,
att barnen sågo sa undernärda och eländiga ut. När jag samtalade med
åtskilliga av dem, fick jag reda på, att deras fäder voro arbetslösa och
jag fick också mycket lätt klart för mig, att anledningen till den rent ut
sagt sorgliga synen var undernärdhet, som berodde på, att arbetslöshetens
hemska spöke nedtryckte deras hem. Jag menar, att om vi någonsin
haft skäl att spara, sa ha vi det ännu mera i ett tidsläge sådant
som det nuvarande. Vi hava alla skäl att spara för att kunna avhjälpa
den nöd som råder, och det är min uppfattning, att denna nöd
är vida större än man i allmänhet föreställer sig. Riksdagen har tidigare
sparat en hel del små belopp, avsedda för ändamål, som kunna vara
nog så behjärtansvärda, men man har ansett och det gör även jag för
mm del, att riksdagens förfaringssätt härvidlag varit fullt riktigt. Jag
kan då icke finna, att det skulle vara konsekvent att nu bevilja icke
mindre än 1,380,000 kronor till någonting, som i det svåra läge, vari vi
befinna oss, mycket väl kunde uppskjutas eller helt och hållet inställas.

Då jag anser att skytterörelsen är farlig med hänsyn till freden, och
även sparsamhetsskäl tala mot detta anslag, böra vi icke bifalla vad
statsutskottet under denna punkt föreslagit.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall till den vid denna punkt av
statsutskottets betänkande fogade reservationen.

Greve Wachtmeister: Jag har begärt ordet med anledning
av vad herr Johan Nilsson i Malmö m. fl. talare här yttrat. Herr Nilsson
hade funderingar om, att kanoner och kulsprutor numera skulle ha
så att säga ätit ut gevären och att skytteövningar därför icke skulle
vara av behovet påkallade. Likaså sade han, att skytterörelsen numera
icke vore av någon större betydelse och att därför anslaget till
densamma kunde användas på annat sätt, till exempel till att förbättra
lönerna åt militärer. En klen tröst för skytterörelsen! Då emellertid
herr Kvamzelius redan har bemött allt detta, skall jag icke vidare giva
mig in härpå.

Herr Rosén^ anmärkte, att dessa frivilliga skyttar, som icke äro
fackmän på området, finge tävla med yrkesmilitärer. Detta är visser -

Sr 86. /8

Lördagen den 21 maj.

Anslag till ligen sant, men det är ett förhållande, som icke kan hjälpas. Tillika
det frivillig a y[i\ jag tillägga, att det långt ifrån är säkert, att dessa yrkesmilitärer
skyttevasen- ajjt;cl draga det längsta sträet. Enligt den erfarenhet jag har, kommer
(Forts.) ett motsatt förhållande rätt ofta till synes.

Vidare sade herr Rosén, att man borde göra någonting för att dessa
skickliga skyttar skulle erhålla någon lindring i sin värnpliktstjänstgöring.
Den saken har varit dryftad och man har bland fackmän vänt
och vridit på densamma. Emellertid har det vid utredning visat sig
att den lindring de värnpliktiga skyttarna skulle kunna erhålla skulle
bliva så liten att den fördel de därav möjligen skulle kunna draga ingalunda
skulle komma att uppväga den stora skada, som skulle komma
att tillfogas vårt försvar, därigenom att övningarna skulle bli splittrade
och att något hafsigt skulle komma att vila över det hela. Det
ligger emellertid onekligen någonting i denna tanke, och jag för min del
anser därför, att man icke bör uppgiva densamma.

Herr Rundberg nämnde om att generalfältläkaren Bauer i en intervju
hade meddelat, att Röda korskonferensen i Geneve uttalat den
uppfattningen, att man genom undervisning borde söka påverka de
unga i fredens intresse. Ja, denna undervisning om fredens välsignelse
kan mycket väl försiggå parallellt med skytteövningarna och den frivilliga
skytterörelsen. Att lägga landet försvarslöst kan icke befordra
freden, det är åtminstone min, och såsom jag tror, de flesta andras
mening.

Det har för mig alltid varit en gåta, att det socialdemokratiska
partiet så envist motsatt sig alla anslag till den frivilliga skytterörelsen.
Denna gåta har icke lösts genom vad i reservationen anförts och icke
heller genom de anföranden, som från reservanternas sida här i dag hållits.
-Det synes mig att de blivit svaret skyldiga, varför den frivilliga
skytterörelsen icke skulle vara till någon nytta för vårt försvar. Reservanterna
säga, att det i hög grad är omtvistat, huruvida anslag till
den frivilliga skytterörelsen är till någon nytta. Jag har den hedern att
vara ordförande i ett av vårt lands skytteförbund och i denna min
egenskap har jag haft rätt mycken kontakt med de truppförband, i vilka
värnpliktiga skyttar äro inskrivna. Det har bland dem icke rått den
ringaste meningsskiljaktighet om att icke den ökade skjutskicklighet,
som genom den frivilliga skytterörelsen tillföres vårt försvarsväsende,
är av utomordentligt stort värde för vårt försvar.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall till statsutskottets hemställan
i denna punkt.

Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Endast ett par ord med
anledning av vad herr Kvarnzelius yttrade.

Herr Kvarnzelius talade om den sparsamhet som statsutskottet
iakttagit, och den är ju rätt så uppenbar, då den visat sig uti åtskilliga
miljoner kronor. Men vi böra icke låta därav förleda oss att överskatta
betydelsen av denna sparsamhet, ty i själva verket är den icke

Lördagen den 21 maj.

79 Nr 36.

så stor som det ser ut. Vi minnas, att vi på anslaget till värnplikts- Anslag till
övningar sparat in 5 miljoner kronor. Man hade begärt mycket järn- det frivilliga
fort med vad som för detta år är anvisat för 1921, och därför prutades''ti’:y*^“''r‘;”"
det ned 5 miljoner kronor. På många andra anslag är det endast pris- (Forts.)
fallet som inverkat, och följaktligen har försvaret i det stora hela ändå
fått ungefär vad det normalt borde få. Man har för all del begärt
mycket, men blivit utsatt för stora prutningar. Detta betyder dock
icke någon mera betydande sparsamhet, avvikande från vad som
kunnat anses skäligt. Jag tror därför icke att gränsen för sparsamheten
sammanfaller med den ståndpunkt, herr Kvarnzelius intager.

I tider som dessa, då man vid alla tillfällen söker efter möjligheter att
kunna göra besparingar, kan man utan svårighet gå ett steg längre än
vad som här föreslagits.

Jag har icke, som hr Kvarnzelius påstår, sagt, att kanoner ersätta
gevären, men jag har sagt, att kanoner spela en dominerande roll på
längre avstånd, och att på kortare avstånd kulsprutor och maskingevär
äro de dominerande vapnen. Skjutskickligheten är icke att förakta,
men den kommer endast till sin rätt i samband med uppgifter, för vilkas
fyllande rent militär utbildning kräves.

Jag ber att få vidhålla mitt yrkande om bifall till den vid denna
punkt av utskottets betänkande fogade reservationen.

Herr W ohlin: Den förste ärade talarens anförande var i år
väsentligt måttfullare och mindre självsäkert än i fjol, och jag kan därför
nu inskränka mig till några kortfattade anmärkningar. Då kammaren
för några dagar sedan med stor röstövervikt uttalade sig emot den av
regeringen föreslagna ökningen i övningstiden för värnpliktiga av 1921
års klass, vid jämförelse med den förra året beslutade övningstiden för
värnpliktige av 1920 års klass, torde nog kammarmajoritetens uppfattning
icke i första rummet hava bottnat i statsfinansiella betänkligheter,
i synnerhet efter det uttalande av herr statsministern, som gjordes under
debatten, nämligen att vår budget efter slutförd omräkning visat
sig vara relativt fast. Motståndet mot regeringspropositionen om förlängd
övningstid härrörde nog i första rummet därav, att man icke
kunde övertygas om att den utökade vämpliktstiden skulle medföra en
sådan uppenbar och påtaglig vinst för landets värnkraft, som av‘herr
försvarsministern gjordes gällande. Det synes mig hava varit tvivlet
på denna vinst för vår vämkraft, som var bestämmande för kammarens
majoritet. Man har inom stora fraktioner inom riksdagen, såvitt jag
förstår, uppfattningen, att värnpliktstidens längd icke äger avgörande
betydelse för värnkraften, för så vitt icke fullt effektiva garantier finnas
för att varje dag av vämpliktstiden effektivt utnyttjas för vinnande av
sådana militära färdigheter, som i farans stund äro verkligt utslagsgivande
och icke i mer eller mindre stor utsträckning användes till militär
dressyr och annat, som för värnkraften saknar väsentlig betydelse.

Man torde också inom stora lager av vårt folk, även där försvarsväsen -

Nr BO. 80

Lördagen den 21 maj.

Anslag till det betraktas med välvilja, hysa uppfattningen, att den goda militära

det frivilligaandan

är väsentligen bestämmande för försvarskraften, och man har
J y ^Sen~ gjort den erfarenheten, att denna anda bland våra värnpliktige ofördel(Forts.
) aktigt påverkats av en alltför långt utsträckt värnpliktstid i förhållande
till vad som varit absolut nödvändigt. När emellertid nu frågan
om detta anslag till skytterörelsen föreligger, kan man ej göra gällande
någon enda av dessa invändningar, som man brukat gorå mot en alltför
långt utsträckt värnpliktstid. Det har så många gånger sagts, att
jag ej ånyo behöver utveckla det, hurusom den stora svenska folkrörelse,
om vilken det här rör sig, bottnar i en försvarsanda hos folket, som i
alla hänseenden är sund och som är så mycket mer att bygga på, som
denna rörelse vilar på frivillighetens grund. Den svenska försvarsorganisationen
må efter försvarsrevisionen i framtiden utvecklas i den ena
eller andra riktningen — därom veta vi i denna stund föga — men i
vilken riktning revisionen än kommer att gå, vågar jag det påståendet,
att den militära färdighet, som ligger i hanterandet av geväret och i
skickligheten att skjuta, alltid kommer att intaga en synnerligen framstående
plats bland betingelserna för vår värnpliktsarmés duglighet i
striden. Från reservanternas sida, liksom av den förste ärade talaren
i dag, har visserligen förklarats, att nyttan av detta anslag till den frivilliga
skytterörelsen icke är oomtvistlig, det vill säga att skytterörelsen
själv, eftersom den är beroende av statsanslaget, är beträffande sin
nytta för vår försvarskraft omtvistlig. Jag kan väl icke i någon mån
tävla med den militära sakkunskap, som företrädes av herr Johan Nilsson
i Malmö, men mitt enkla förstånd säger mig, att hur de militärtekniska
experternas åsikter än gå ihop eller isär, kommer skjutskickligheten
alltid att intaga en mycket betydande plats i en armés försvarskraft.
Då det vidare sagts av såväl reservanterna som av herr Rosén,
att det icke hittills gjorts något försök att minska vämpliktstiden för
våra skarpskyttar, synes mig den logiska konsekvensen av denna tanke,
med vilken jag i mångt och mycket sympatiserar, vara att vid den pågående
försvarsrevisionen en verkligt ingående undersökning göres, om
icke möjligheter förefinnas för att tillgodose detta önskemål om lättnad
och lindring för skarpskyttarna i fråga om deras militära tjänstgöring.

Vid förra årets riksdag uttalade jag mig i allmänhet om den socialdemokratiska
oppositionen mot detta förslag och försökte analysera
karaktären av denna opposition, och jag har ingen anledning att i år
frångå vad jag då yttrade. Jag kom visserligen, när jag såg den fulltaliga
socialdemokratiska reservationen vid den förevarande punkten
att tänka på en gammal sats i ABC-boken, nämligen att man med all
sin möda och all sin flit ej kan tvätta en neger vilt, eller, om jag i likhet
med min ärade kollega på Uplandsbänken herr Alexanderson skall använda
en bild ur naturens liv, på en annan sats under en annan bokstav,
nämligen, att zebran är ett randigt djur och ränderna gå aldrig ur.
I själva verket äro emellertid dessa satser ingalunda här tillämpliga, tv
det ligger tydligen och gror inom det socialdemokratiska partiet en

Lördagen den 21 maj.

81 Nr Hd.

växande känsla av att det motstånd, som här reses, är baserat på för- Anslag till
åldrade doktriner, och man finner bevis därpå i den matta kraft, med det frivilliga
vilken de ärade representanterna för reservationen i år uppträtt. ttzrrytt™™en~
Lindhagen, med vilken jag ibland sympatiserar och ibland alldeles icke, (Forts.)
använde i fjol, för att slå an de veka och lyriska känslosträngarna i
kammarledamöternas hjärtan, ett uttryck som han ofta brukar upprepa
i detta samband och som kanske åter kommer att framdragas, nämligen
att den frivilliga skytterörelsen är stridande mot en högre etisk
kultur, enär målet, pricken, som man siktar på ”är ett människohjärta”.

Denna erinran gör nog hos många en viss verkan, men jag vill för att
ställa saken i sin rätta belysning, berätta hurusom jag i höstas besökte
en del av Europa, där pest och farsoter foro fram i stor utsträckning.

Där mötte jag en dag på landsvägen en hund, som löpte mot mig med
fradga kring munnen. Jag tog fram min gamla revolver, som jag alltid
har med mig på resor, sköt och lyckades träffa hunden, fastän det icke
var någon större förtjänst, då avståndet var kort. Sedan fick jag veta,
att en vecka tidigare en ingenjör och en arbetare vid ett närbeläget
oljeraffinaderi hade blivit bitna av en rabiessmittad hund, och att sådana
hundar voro talrika i trakten. Om det över huvud skulle gälla
för våra skarpskyttar att träffa ”pricken”, bleve det, herr Lindhagen,
icke fråga om människohjärtan utan om rabiessmittade hundar, ty så
måste man kalla människor, som skulle komma att kasta sig över vårt
gamla fredsälskande folk, detta folk, som så kraftigt företräder rättens
idéer i världen och som alltid kommer att fasthålla vid sin rättrådiga
och förnämliga fredspolitik. Huru livligt jag än hoppas, att den dagen
aldrig kommer, då vi bliva på sådant sätt överfallna, så är det dock en
plikt för oss att icke genom att vägra detta anslag döda den stora och
friska svenska folkrörelse, varom det här rör sig och visa bristande intresse
för den fosterlandskärlek, som uppbär denna folkrörelse.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Lindhagen: Jag beklagar, att jag nu fick bekräftelse
på ett påstående, som en bekant gjorde en gång, men som jag icke
trodde på. Han sade, att herr Wohlin var mycket farlig, ty han gick
omkring med revolver i trakten, där han vid det tillfället bodde — jag
tror det var Lidingön — och sköt andras hundar. Herr talman, jag
bestred det, men nu har han ju själv sagt, att han, ”sin vana likmätigt”,
även i Polen gick och sköt andras hundar. Detta var egentligen också
hans stora patos i denna debatt om anslaget till skytteväsendets upprätthållande.

Det var i alla fall en företeelse, som han tog fasta på och som
också jag tycker, man bör taga fasta på, och det är den, att det varje
förefinnes en socialdemokratisk reservation vid detta anslag. Man
måste då fråga sig: Varför äro just socialdemokraterna reservanter, och
varför är det alltid så gott som alla socialdemokraterna ?

Ja, det är, herr talman, en historisk företeelse. Det beror på att

Första kammarens protokoll 1921. Nr 36.

6

Nr 36. 82

Lördagen den 21 maj.

Anslag till socialdemokratien i sin ungdoms var var ett antimilitaristiskt och fredsdetfrivilligaakfaistiskt
parti, och att man då i de djupa leden inplantade nödvänskyttevasen-
(jjgheten av militarismens avskaffande och fredsidéernas seger. En
(Fort*.) sådan sådd faller i god jord just i människors hjärtan, och det är icke
så lätt att rycka upp detta säde med rötterna, fastän vi nu äro i färd
därmed. Herr Wohlin sade, att vi här sträva bara för freden. Jag
märkte det i förmiddags, då kammaren beslöt att man icke ens fick
diskutera de rättstankar, som likväl måste göra sig gällande för att det
skall kunna bli någon varaktig fred. Det voro herrarna emot, och jag
förmodar också, att herr Wohlin isynnerhet var det. Därför är allt
detta bara talesätt, för att icke säga onödiga sådana.

Nu har socialdemokratien blivit en makt. Man rycker upp till
maktens säten och sammansmälter med de gamla bestående inrättningarna.
Man får också en känsla för de gamla institutionernas betydelse.
Man är mer benägen att godkänna försvaret utan att ha så mycket
som en tanke på att detta snarast bör avskaffas, och även på socialdemokraternas
yttersta flygel går man samma väg. Jag har på senare
tider i ”Stormklockan” t. o. m. läst en insändare, som visar, hur ungdomen
numera vill uppfostras till militarismen. Det heter nu mångenstädes:
”In i skytterörelsen att förbereda er till det blivande inbördeskriget
!”

Således är det icke underligt, att herr Wohlin med goda skäl kan
säga, att försvaret för reservationen från socialdemokratin blir svagare
år från år. Men det beror på, att det försvar, som nu användes, sker
med ett sådant antikverat-strategiskt vapen, som herr Nilsson försökte
sig på. Jag skall be herr Nilsson att avstå från det en gång för alla.
Ty den förvissningen kan man ändå ha, att alla militära strateger komma
att rycka fram och säga, att skytterörelsen är något mycket bra.
Socialdemokraterna komma i all synnerhet aldrig att kunna övervinna
ett sådant argument som detta: Om vi vilja ha ett försvar, måste vi ha
det förankrat hos folket och därför skola vi akta oss för att taga bort
det spontana intresse, som ligger i skytterörelsen. Det hjälper för övrigt
ej heller att säga, att man numera skjuter med kanoner, och icke
kommer varann så nära. Visst icke, herr Nilsson! Nu sticker man,
såsom i sista kriget, ned varann med bajonetter, då man stormar, det
är det allra modernaste. Närmare har man knappast kommit varann
förr än som nu sker vid dessa stormningar med bajonetterna, när ingenting
annat hjälper. Socialdemokraterna få säkerligen antingen övergiva
sin reservation eller återgå till sin vår och dess idéer. Först då
kunna de med framgång hävda sin reservation.

Det var ett litet uttalande i den riktningen, som framkom i herr
Lundbergs anförande. Den socialdemokratiska reservationen är mera
ett historiskt minnesmärke än en levande nutidsverklighet. Nu befinna
vi oss, som fortfarande hålla på människornas avväpning såsom en livsfråga,
i en försvinnande minoritet bland folkets förtroendemän, men
säkerligen icke bland folket. Den yttersta högern liksom den yttersta

Lördagen den 21 maj.

8i Nr Std.

vänstern av^ socialdemokratien äro militarister ända ut i fingerspetsarna. Anslag till
De ha också båda samtidigt ur sitt program utkastat de andliga värden det frivilliga
som jag varit med om att föra in i detsamma. Även där stå vi cn’jky“^”-samma. ^Vi fortsätta dock att hävda, att människornas avrustning är (Forts.)
en tidsfraga, då vi tro, att aldrig någon social fred eller det tusenåriga
uket kan komma till synes med tillhjälp av några som helst vapen,
ly dessa vapen förvandla människorna till banditer, de må befinna sig
inom vilket parti som helst.

Jag har här framför mig en skrivelse, som delats ut bland kammarens
ledamöter: ”Döda icke skytterörelsen!” Jag vill ej klandra den
uppfattning, som där kommer till synes, även om den icke är min egen.
ly jag förstår, att då man inplanta! hos en del folk den uppfattningen,
att det högsta, som finnes, är att med vapen försvara sitt land och tror
att man kan det — vilket herr Hellberg, då det gällde ökad värnplikt
inte trodde manga medborgare med ärlig övertygelse hängiva sig åt
skytterörelsen såsom en vacker sak. Ur den synpunkten kan även°jag
högakta detta upprop. Men i fråga om uppropets slutsats måste jag
S°rae" erinran. Sammanfattningen av detta dokument är följande:

Vad far landet genom detta anslag? Ett skjutskickligt folk”. Icke
mera! Men tank efter vad vi få på samma gång! Ett fördummat folk!

Ett folk, som — eftersom herr Wohlin vill det, skall jag upprepa min
hklj5lse TT ett folk> som tror> att den högsta uppgift, det har, är att
trafFa pricken, som symboliserar ett människohjärta. Ty det är till detta
ett sådant folk uppfostras och icke till fredens tankar. Man finner ej
1 något enda yttrande, som under debatten fällts till förmån för detta
anslag, en underton av känsla för detta utom från herr Lundberg en
längtan efter vapnens nedläggande, efter fred på jorden. Herr Wohlin
säde tvärtom, ati detta anslag ”alltid” kommer att stå kvar vilket han
ansag vara utomordentligt bra. Ja, skall detta bli den nya bonderörelsens
lösen, gratulerar jag den; den kommer då att stå på huvudet mycket
snart.

Jag begärde egentligen ordet, därför att det är ganska intressant
att konstatera, att vi har röra oss med två folkrörelser: den gamla fredsrörelsen,
som också socialdemokraterna fordom slogo vakt om och vidare
en modern skytterörelse, som är en folklig militaristisk rörelse.

Med vilken beredvillighet anslår man icke nu medel till skytterörelsen
som skall uppfostra folket på det sätt jag sade! Men är det möjligt
att fa anslag till fredsrörelsen, när det gäller att uppfostra folket för
redens tankar? Nej, tvärtom, det går utför. Interparlamentarikerna
skaffa sig sjalva till egen trevnad anslag hur mycket som helst, men till
tolkrorelsen gar icke ett öre. I detta års budget har t. o. m. utan någon
motivering försvunnit den lilla tillstymmelse till anslag åt dessa tankar,
som lag 1 det lilla beloppet av, som jag tror, 750 kronor, till fredsbyrån
1 bern, somju ar centralorganisationen för fredsföreningarnas arbete
1 Europa. Så står det till med den saken.,rHär vill man för alltid bibe -

Nr 3«. 84

Lördagen den 21 maj.

Anslag till hålla det rikligt tilltagna, som kommer att fördumma folket, men det
4et frivilliga]-^'' som ges fredstankarna, tager man alldeles bort.
skyttfvasen- Man avböjer ock, såsom skedde genom det på herr Swarts initia(Forts.
) tiv organiserade avslaget i dag på de två utrikespolitiska interpellationerna,
varje diskussion inom parlamentet om hela denna sekreta diplomati,
denna gammalmodiga diplomati, som bakom sina kulisser bara
upprätthåller detta oefterrättliga tillstånd. Man vågar icke släppa in
något ljus över regeringens förehavanden utan, som herr Swartz sade
mig, söker skaffa sig underrättelse om vad som behagar utrikesledningen,
den officiella såväl som den fördolda. Det är tydligen en befallning
ovanifrån, från utrikesdepartementet eller regeringen, som åstadkommit
detta organiserade motstånd mot att riksdagen ens skall tillåtas
diskutera fredstankarna. Det är ett supplement till den sorgliga företeelse
med det folkfördummande skytteanslaget.

Jag har ingen anledning att yrka något särskilt i fråga om någon
viss post i denna budget, ty, herr talryan, jag är emot hela budgeten.
Men då jag nu har ordet i denna punkt, har jag ett särskilt skäl att
såsom ett uttryck för min synnerliga ovilja även mot hela budgeten yrka
blankt avslag på det förevarande anslaget till den frivilliga skytterörelsen,
men icke på den socialdemokratiska reservationens nuvarande motiv
utan på de motiv, som anfördes för densamma under partiets ungdomsfriska
och segersäll vår.

Herr Olsson, Oscar: När jag hörde herr Lindhagens pate tiska

anförande, kom jag att tänka på den gamla satsen: ”Så jag målar,
ty så roar mig att måla.” Han har i dag på tal om skytterörelsen visat
betydligt mindre intresse för skytteanslagets avskaffande ur budgeten
än begär att komma åt socialdemokratien, som här genom sina representanter
lagt fram sitt gamla förslag om skytteanslagets avskaffande.
Hans yrkande sammanföll dock rätt nära med det socialdemokratiska
partiets ställning i denna fråga. Och vad den målning beträffar, som
herrar Wachtmeister och Wohlin upprullade, berodde den naturligtvis
— därom är jag alldeles övertygad —■ icke på något sätt på illvilja hos
dessa herrar utan på rent troskyldig okunnighet om förhållandena. Det
är ju inte så förfärligt kinkigt, då det gäller det socialdemokratiska partiets
ställning i en eller annan fråga, att man målar upp så, som det roar
en att måla. Det tages icke så värst illa upp varken till höger eller till
vänster.

Det var ytterligt rörande att se detta herr Wohlins frejdiga mod
att ge sig på att tvätta ränderna ur zebror och tvätta negrer vita. Om
herr Wohlin emellertid haft litet reda på den ställning, som det socialdemokratiska
partiet intagit till skytterörelsen, så skulle han haft reda
på att det i gamla tider var rätt stor meningsskiljaktighet inom det socialdemokratiska
partiets och även inom ungdomsförbundets leder i denna
fråga, under det att man nu praktiskt taget kan säga, att det socialdemokratiska
partiet står enhälligt. Således är detta raka motsatsen

Lördagen den 21 maj.

85 Nr :«i.

till vad både herr Lindhagen och herr Wohlin behagat förutsätta och Anslag till
proklamera såsom fakta, med den respekt för fakta, som mer än en gång det frivilliga
har förvånat mig hos dessa herrar. skytteväsén Herr

Lindhagen insinuerade icke, utan han proklamerade som ett (Forts.)
faktum, att socialdemokratien hade tagit avstånd ifrån sin antimilitaristiska
ståndpunkt sedan gamla tider. Det har det socialdemokratiska
partiet visst icke gjort. Det är lika antimilitaristiskt nu som det någonsin
har varit. Att herr Lindhagen under en viss tid var i sällskap med
f. d. socialdemokrater, som övergått till ren militarism, kan ju i någon
mån förklara hans missuppfattning i det här fallet, med den lätta fantasi,
som han, då det gäller att komma åt gamla partivänner, anser vara ett
nog så behändigt och bekvämt vapen. Men det är också på det sättet,
att socialdemokratien har på sitt program punkten om hävdandet av
nationernas självbestämningsrätt, och det socialdemokratiska partiet även
i Sverige har också sagt, att det icke kan frånsåga sig skyldigheten att
hävda denna självbestämningsrätt. Men det är en sak att stå på den
ståndpunkten och en annan sak att stå på den rent försvarsnihilistiska
ståndpunkten. Det är väl icke nödvändigt, att vara militarist därför att
man icke står på den sistnämnda ståndpunkten ?

Citatet av herr Hellberg var ju också felaktigt, så som det kom,
nämligen i den meningen att herr Hellberg skulle på något sätt ha velat
förklara ett militärt försvar såsom obehövligt. Han stod i detta fall,
så vitt jag förstår, fullkomligt på samma ståndpunkt som socialdemokraterna,
att det är en illusion att tro, att ett militärt försvar någonsin kan
bliva betryggande för folket. Om man således citerar rätt, så har man
icke sa lätt att draga sadana slutsatser, som herr Lindhagen drog, då han
var så angelägen om att angripa det socialdemokratiska partiet.

Det, som var särskilt tråkigt för herr Lindhagen, var, att inledaren
av denna debatt icke talade om allt möjligt, som kunde förekomma, då
det blir fråga om försvar och militarism, utan höll sig till den här föreliggande
frågan. Ja, det är ju rysligt ledsamt för herr Lindhagen, och
jag kan förstå, att det från hans synpunkt sett närmast är att betrakta
som en sorts förolämpning; men här i kammaren ha vi andra ledamöter
den uppfattningen, att det icke alls är opassande att hålla sig till den
fråga, varom debatten skall röra sig.

Det som egentligen föranledde mig att begära ordet var herr Wachmeisters
förvåning över att socialdemokraterna kunde ha en sådan uppfattning,
då det gällde den frivilliga skytterörelsen. Det är icke alls
förvånansvärt, och herr Wachtmeister var själv inne på förklaringen.

Jag är riktigt glad över den synpunkt, som först framfördes här i debatten
av herr Rosén och som så varmt upptogs av herrar Wachmeister
och Wohlin, nämligen att den frivilliga skytterörelsen verkligen skulle
kunna komma till användning på det sättet att därigenom lättnad skulle
kunna beredas under värnpliktstiden, men jag vill fästa herr Wachtmeisters
uppmärksamhet på att han själv erkände, att, med den organisation,
som skytterörelsen nu har, och efter de sakkunnigundersökningar,

Nr 36. 86

Lördagen den 21 maj.

Anslag till som blivit gjorda, resultatet befanns vara så ytterligt obetydligt, att det
det''frivilligajcpe ]can anses hava något som helst inflytande ifråga om lättnad under
^ ^ deiSen~ vämpliktstiden. Då saken ligger på det sättet, så borde man kanske
(Forts.) också kunna förstå, att det socialdemokratiska partiet och icke minst
de medlemmar av det socialdemokratiska partiet, vilka — så starka och
övertygade antimilitarister de än äro — dock äro övertygade om att en
avrustning måste bliva en allmän avrustning, som det står i det socialdemokratiska
programmet, det är icke så förunderligt, säger jag, om
dessa socialdemokrater, som hava den åsikten, att en avrustning icke
kan isolerat företagas av vårt land, och att det därför är av stor vikt
och betydelse, att folkets känsla för försvaret icke undermineras, måste
starkare än andra hålla på att icke en man, icke ett dagsverke, icke ett
öre går till försvaret, utöver vad som kan bevisas vara alldeles oundgängligt
för att icke utsätta vårt lands självbestånd för de allra mest
ödesdigra faror. Och jag ber att få försäkra ledaren för bondeförbundet
i denna kammare, som ofta här har ådagalagt i ord en synnerligen
demokratisk uppfattning, att det icke torde gå för sig att få någon
försvarsvilja här i landet, innan icke endast arbetare utan även bönder
äro fullt och starkt genomträngda av den övertygelsen, att det här icke
offras ett öre, icke en man och icke ett dagsverke mera än som är absolut
nödvändigt. Den största tjänst, som svenska folkets representanter,
som äro övertygade om försvarets nödvändighet, kunna göra
svenska folket, är att arbeta för att denna övertygelse också må kunna
utbreda sig inom folkets breda lager, arbetare såväl som bönder.

Nu var det åtskilliga synpunkter i fråga om den sparsamhet, som
skall iakttagas vid denna riksdag, som hava blivit något lättvindigt behandlade,
synes det mig, icke bara av statsutskottets ärade ordförande
utan också av herr Wohlin, vars partikamrat för några dagar sedan, då
åttonde huvudtiteln ''behandlades, lät höra det, att landet var fullt av
lanthandlare och andra näringsidkare, som stodo på ruinens brant och
som det skulle gå synnerligen illa för om icke från deras debetsedlar
toges bort, först och främst vad det då gällde, en utgift för en handelsskolas
förstatligande, vilken skulle kosta några tusen kronor om året.
Här är det fråga om något över en miljon kronor. Jag hade verkligen
trott att vi från samma håll i dag skulle få se framförda lanthandlarnas
och andra näringsidkares skuggor i proportion till det betydligt högre
anslaget. I dag är det icke alls tal om att vårt land hotas av ruin, fastän
det gäller betydligt större summor än vid det tillfället.

Jag förstår naturligtvis mycket väl, att den talare, som då målade
upp dessa skräcksyner för kammaren, anser, att det i dag är en annan
sak, en sak, som ligger nationens hjärta betydligt närmare, än då det
gäller de anslag, som stå på åttonde huvudtiteln. Jo, för allt i världen!
Men man skulle också kunna tänka sig, att ifrån det håll, där man icke
är så kinkig, då det gäller den här miljonen plus några hundra tusen
kronor till, att man ifrån det hållet kunde förstå, att socialdemokraterna,
när de, så vitt jag kan se, på mycket goda grunder — vilket för övrigt

Lördagen den 21 maj.

87 Nr :«>.

av herr Wachtmeister i hans anförande blivit bestyrkt — anse, att skytte- Anslag till
rörelsen, med den nuvarande organisationen, betyder så gott som ingen- det frivilliga
ting för svenska folkets försvar, skulle vilja i någon mån lätta på bör-* Du™sendorna,
då man ser, att man kan göra det utan risk för vårt lands själv- (Forts.)
ständighet och oberoende — för att taga till dessa stora ord, som så
flitigt ha använts här i debatten.

Det är möjligt, att en frivillig skytterörelse under den tid, då vi
äro tvungna att hava ett försvar, kan bliva av betydelse, men det blir
för visso icke den sorts skytterörelse, som vi hava nu i dag och som
bland annat har kritiserats av herr Rosén i hans anförande. Den skytterörelsen
måste nog läggas på andra linjer, på sådana linjer att folkets
förtroende på ett helt annat sätt än beträffande den nuvarande skytterörelsen
kan komma den till del. Den saken är det icke tu tal om.

Jag ber nu, herr talman, att få yrka bifall till den socialdemokratiska
reservationen.

Friherre Barnekow: Det gäller väl här närmast att avgöra, om
skytterörelsen är till gagn för vårt försvar. Jag har under denna debatt
trott mig finna, att om vi kunde komma överens om att skytterörelsen
är till gagn, så skulle den få ett nära nog enhälligt bifall här i dag.
— Den förste ärade talaren, herr Johan Nilsson i Malmö, var inne på
frågan om de olika vapnens betydelse. Jag skall ej gå närmare in därpå,
men kan ändå ej underlåta att påminna om uppgifter, som väl äro
kända av oss alla, ej blott från boerkriget utan också från det sista kriget.
Om herr Johan Nilsson, som jag antar, har reda på, att officerarne
då fingo lägga bort varje stark färg på sin uniform och varje blank
knapp i sin rock för att ej bli nedskjutna, så förmodar jag, att herr
Johan Nilsson icke antager, att det var med kanonerna, som man siktade
på dem, utan att det var de enskilda skyttarna, som genom att nedskjuta
officerarne bland sina motståndare kanske ofta ändrade utgången
av ett angrepp. Om herr Johan Nilsson varit med någon gång i en
övning och deltagit som man i ledet, där det använts både kulsprutor
och handgevär, så förmodar jag, att han ändå fått en viss känsla av,
att det ej är så lätt att sköta en kulspruta, att det ej är så lätt att skuta
till måls med den, som man säger. Den kan man väl lätt begagna till
att meja med, men att skjuta på ett enskilt föremål är ej så lätt, som
han har föreställt sig. Med ett gevär i hand däremot kan man lätt
plocka undan kulspruteskyttama. —

Sedan var herr Johan Nilsson inne ett enda ögonblick på de små
fester, som skyttarna hade efter sina segrar. Han gick ej så mycket
in på den saken, men eftersom han dock berörde den, kan jag ej neka
mig att säga, att den agerade vi ut i fjol. Jag tror också, att han vill
giva mig rätt i, att man måste skilja huvudsak från bisak. Jag tror,
att det händer inom flere kårer än skyttarnes — efter sina examina vid
universiteten till exempel — att man gör en liten fest. Men jag förmodar,
att herr Nilsson ej vill vara med om att draga in anslaget till
universiteten för det.

Nr 36.

Lördagen den 21 maj.

Anslag till Ja, så var det ett yttrande av herr Rosén om den här tävlan mellan
det frivilliga^ cjvjia och de militära skyttarna, ett yttrande, som redan blivit beskyttevåsen-
mött, men i anledning varav jag ber att få göra ett påpekande. Det är,
(Forts.) som greve Wachtmeister nämnde, ej alls säkert, att en militär skytt
drar det längsta strået. Jag har själv varit med och tävlat med underofficers-
och officerskårer och sett dem grundligt slagna. Det är väl
ändå ej så, att vårt militära manskap, jag höll på att säga just för
deras skjutskicklighets skull, har fri tillgång till ammunition, utan de
få i ganska stor utsträckning liksom de frivilliga skyttame själva skaffa
sig ammunition.

Herr Lundberg gjorde en mycket vacker jämförelse, då han talade
om Röda korset och dess insats genom att arbeta för freden. Men herr
Lundberg, jag undrar — jag har åtminstone ej fått reda på den saken
— är det så, att Röda korset verkligen har slutat att rusta sig för kriget ?
Jag trodde, att det fortfarande rustade sig för att i händelse en sådan
olycka som krig skulle hända oss, dock kunna utföra sitt värv där, och
så är det ju också med vårt försvar.

Herr Oscar Olsson gjorde den anmärkningen mot föregående talare,
att de målade precis som de ville om socialdemokratien. Jag vill
ej taga dem i försvar, ty jag förmodar, att de försvara sig själva, men
jag tror, att det behövs ingen målning, utan i dag skola vi få det nöjet
att döma herrar socialdemokrater efter deras gärningar, då de votera.
Herr Olsson sade: ”Vi äro fortfarande antimilitarister, men vi vilja
dock hävda vårt lands självständighet.” Jag förmodar, att han då menade:
med vapnens makt eventuellt; och då vågar jag säga, att åtminstone
jag för min del i den bemärkelsen också skall bliva antimilitarist.
När nu herrar socialdemokrater på punkt efter punkt säga: ”Ja, försvara
vår självständighet, det vilja vi, men på denna punkt vilja vi
ändå ej vara med”, så undrar jag, om det ej påminner om den där personen,
som fick en böld och sade: ”När som helst och var som helst
men bara inte precis här”. Det är så, att bara det blir fråga om försvaret,
så kommer det alltid lika olägligt, och då herr Olsson så vackert
lär, att vi böra draga in på medlen till skytterörelsen för att göra vårt
försvar populärt eller rättare sagt för att hindra, att det blir impopulärt,
då vågar jag bestrida, att herr Olsson har rätt. Jag vågar säga, att
skytterörelsen, den frivilliga övningen för försvaret, är någonting, som
gör försvaret populärt. Jag tror, att om detta anslag till skytterörelsen
minskas här i dag, så skulle det utöva en ganska olycklig inverkan på
vår skytterörelse, och det är ju dock icke med statsanslag, som denna
annat än till en ringa del bedrives, utan det är genom enskild uppoffring;
de enskilda männen få här träda fram och uppoffra sig för arbetet,
och på dem måste ett avslag givetvis verka så, som om riksdagen
ej ansåge deras arbete vara något värt. Tvärtom anser jag, att vi böra
giva dem en uppmuntran, och därför, herr talman, ber jag att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr P å 1 s s o n: Herr talman ! Den förste. ärade talaren herr

Lördagen den 21 maj.

89 Nr !Jö.

Johan Nilsson i Malmö yttrade, att skytterörelsen numera saknade all Anslag till
betydelse och berättigande. Den saknade folkets förtroende och vore^/™™en-°
ej värd att uppmuntras med statsanslag. Jag undrar, om det ej ligger y det
en stor överdrift i ett sådant yttrande. Det visar sig på sidan 14 i ut- (Forts.)
skottsutlåtandet, att antalet anslagsberättigade skyttar för år 1922 ansetts
böra beräknas till 120,000, därav 100,000 äldre skyttar och 20,000 mycket
unga skyttar och nybörjare. Det måste om en rörelse, som under
sin fana samlar en så stor massa ungdomar i Sverige, icke vara rätta
uttrycket att säga, att rörelsen saknar berättigande. Jag undrar även,
om icke detta stora deltagande i en rörelse, som går vid sidan av andra
ungdomssammanslutningar i landet, är orsaken till och utgör det rättu
svaret på herr Lindhagens fråga, ”varför jämt och ständigt socialdemokratiska
reservanter vilja söka komma åt detta anslag genom avslagsyrkande
år efter år upprepad”. Denna höga medlemssiffra bör även giva
herr Olsson något att tänka på, då han sade, att han skulle vara med
om att skapa en skytterörelse, som ägde folkets förtroende. Jag tror,
att ett så talrikt deltagande som detta visar, att den redan äger folkets
förtroende, och att det således från herr Olssons sida är andra synpunkter,
som läggas på denna fråga vid hans avslagsyrkande än de, som
bäras på läpparna. Och vidare: det belopp, som skulle beviljas åt denna
skytterörelse, får ej mätas med samma skala som andra penninganslag,
ty det är att märka, att största delen av anslaget eller 800,000 kronor,
gå ej ut i kontanter utan i ammunition. Det är alldeles klart för alla,
som någorlunda studerat sig in i denna fråga, att det är nödvändigt att
omsätta det lager av mobiliseringsammunition, som finnes vid armén,
annars blir den för omodern. Det är ju också en mycket gammal modell,
som här skjutes upp, och i stället för att ammunitionen kanske
om några år är omodern och då ej kan användas i fält, så kan den nu
med fördel användas vid sådana här målskjutningar. Ett sådant anslag
kan därför mycket väl försvaras även efter sparsamhetens måttstock.
Blir det rent avslag på denna punkt kan det hända, att vi för denna
ammunitions omsättnings skull nödgas att om några år anställa en autodafé
på stora mängder av denna ammunition, som nu i skytterörelsen
lämpligen och utan nämnvärd särskild kostnad kan användas. Den har
en viss begränsad tid för att vara duglig och modem i fält. Då det
sålunda i denna fråga ej är ett så stort direkt penninganslag, som är
före, så anser jag, att den omtalade sparsamheten i detta fall mycket
väl kan anses vara tillgodosedd i och med det att utskottet har från
den kungl. propositionen avdragit 11,858 kronor. Här har således avdrag
redan skett, och således kan man fullt verifiera den sparsamhet,
som man naturligtvis bör lägga på denna fråga, liksom på alla andra
frågor detta år. Jag ber sålunda, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr Ström: Ja, mina herrar, jag hör, att ni ha bråttom, men
klockan är inte sju ännu!

Nr 36. 90

Lördagen den 21 maj.

Anslag till Jag blev uppkallad egentligen av min gamle vän Lindhagen, som

sklu^äs!n-a^Cgagnade tiIlfället’ som JaS tror för första gången, att rikta en stöt
det. åt vänster. Jag vet dock ej, om han anser, att jag står till vänster om
(Forts.) honom. Herr Lindhagen kanske anser, att han själv står längst till
vänster, men han yttrade ungefär så, att även yttersta vänstern har blivit
militaristisk. Det skulle jag vilja bestrida. Jag vill erkänna, att vi ej
ha kvar vår gamla försvarsnihilistiska åskådning, och i den mån som
han menar detta, så är det riktigt, att vi ha lärt av händelserna i världen,
att en konsekvent försvarsnihilistisk uppfattning icke är möjlig att upprätthålla
i en värld fylld av krig, kapprustningar, sociala strider och vit
terror, och jag tror, att ej ens herr Lindhagen själv i de allra yttersta
konsekvenserna skall vara villig att bibehålla denna uppfattning. Vi
ha övergivit den, men vi ha icke i något avseende övergivit vår antimilitarism.
Vi äro villiga att försvara ett socialistiskt fädernesland iped
alla medel, mot både inre och yttre fiender och förtryckare, men vi äro
icke vidga att offra en man, ett öre för ett kapitalistiskt samhälles försvar.
Och detta också med hänsyn därtill, att det kapitalistiska samhället
riktar sitt s. k. yttre försvar också mot — såsom det många gånger
har betonats, om ej i riksdagen så vid debatterna ute i bygderna och i
pressen och för övrigt i de allmänna diskussionerna — den s. k. inre
fienden.

Jag minnes, hur det var förr, för 20 år sedan, då jag, kan jag säga,
först började verka inom det socialdemokratiska partiet. Många år efteråt
liksom många år dessförinnan var det socialdemokratiska partiet, då
rödare till färgen än nu, den inre fienden, men nu har socialdemokratien
blivit hoffähig, blivit ett mäktigt och stort parti, ett parti som reglat
även i det kapitalistiska samhället utan att detta tagit skada, och
därför så anser man icke längre socialdemokratien vara någon inre fiende.
I stället antar jag, att man numera med den inre fienden menar
kommunisterna och kanske också — jag vet icke säkert — i någon
män den meningsriktning, som herr Lindhagen företräder — jag vet
icke riktigt, vad namn partiet bär. Det är också detta, som jag tror
ligger bakom vad herr Lindhagen citerade ur en kommunistisk tidning,
när han yttrade, att denna tidning — jag tror, att det var Stormklockan
— hade uppmanat sina meningsfränder att gå in i den frivilliga skytterörelsen.
Tåg tager för givet att det gjordes med just den motiveringen
att, sådan den frivilliga skytterörelsen nu är beskaffad och med den
anda, som besjälar den, är den riktad även emot arbetarklassen, och det
enda sättet att kunna neutralisera den är, att man också ifrån’arbetarklassens
sida går in i den och på det sättet inifrån erövrar densamma.
Kanske, min käre vän Lindhagen, att detta skall visa sig vara det enda
sättet att kunna fa avslag pa de anslag till den frivilliga skytterörelsen,
som här i riksdagen frambäras. Det är möjligt, att vi då icke skola
behöva få vare sig några kungl. propositioner om anslag eller någon
utskottsmajoritet, som tillstyrker sådana anslag.

Sedan vill jag också erinra om, att den frivilliga skytterörelsen

Lördagen den 21 maj.

91 Nr !».

en gång hade en annan grund att stå på än den grunden, som den står Anslag till
på i dag. När August Blanche och hans vänner kallade till liv den det frivilliga
gamla skarpskytterörelsen, så voro motiven framför allt de, att man"31 de(
ville hava ett folkligt väpnat värn emot det hot ovanifrån inom landet, (Forts.)
emot demokratien, emot folket, som även då framskymtade och som
ofta i vår historia tagit faktisk gestalt. Men denna sociala — om jag
får kalla den så — och frihetliga bakgrund för skytterörelsen såsom
ett värn emot det inre förtrycket, emot herremaktens tyranni, har alldeles
försvunnit. Den frivilliga skytterörelsen har erövrats ifrån folket
av dess fiender, har uteslutande fått en militaristisk prägel och just
därför att den har en sådan militaristisk prägel, därför att den är ett
vapen i de maktägandes, de besittandes händer, är det, som vi bekämpa
densamma. Därför kommer jag till slut, ehuru med en helt annan motivering,
till samma yrkande som herr Lindhagen, till att vi här böra
yrka avslag på och rösta avslag på det anslag, som begäres, och liksom
herr Lindhagen, gör jag det också med den motiveringen att jag anser,
att i detta avslagsyrkande bör läggas också ett principiellt betonande
av att vi äro fiender till hela den militära budget, som här föreligger.

Icke för det att jag längre tror, att det är möjligt att kunna avrusta i
en kapitalistisk värld eller att det ens är möjligt för något enskilt land
att kunna avrusta — det visar världskriget och det visar Versaillesfreden
och allt som skett, att det är en utopi, ty det tillåter icke kapitalet
— men vi kunna ur andra synpunkter finna att på den väg man
hittills har vandrat är det omöjligt att nå fram till en allmän avrustning
eller avväpning. Denna allmänna avrustning kan först komma, då
arbetarklassen i hela världen har tagit den revolutionära makten i sina
händer och kan skrida till en avrustning i samtliga länder. Detta är,
såvitt jag kan finna, den enda väg, varpå man kan genomföra avrustningen
och åstadkomma en allmän och bestående världsfred.

Herr talman! Jag ber att få yrka avslag.

*

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Bara två ord. Herr

Ström påstod, att han var beredd att försvara ett socialdemokratiskt
fädernesland. Herr Ström är kanske beredd till något mera? Herr
Ströms högsta kommunistiska uppdragsgivare hava till och med erövrat
ett socialdemokratiskt fädernesland med vapenmakt. Jag skulle emellertid
tro, att herr Ström över huvud taget vill hava någon resonans
för något, som han behagar kalla antimilitarism, så borde han först och
främst, om han det vågar och har rätt därtill, taga avstånd ifrån den
imperialistiska militarismen i världen, som han och hans vänner giva
sitt allra varmaste och starkaste erkännande, då denna just trampar
under föttema till och med små folk, som hava en socialdemokratisk
samhällsordning.

Vad vidare herr Ströms tal beträffar — och detta var det andra
ordet — om den väpnade makten mot ”den inre fienden”, så proklamerade
han till min stora häpnad, att han fortfarande var fientligt stämd

Nr 36. 92

Lördagen den 21 maj.

Anslag till emot vapenmaktens användning emot ”den inre fienden”. Det social ÄSä^n-°demokratiska

partiet har alltid hållit på den Principen, att vårt lands
det. försvar icke får användas i de inre stridigheterna, och detta håller so(Forts.
) cialdemokratiska partiet fortfarande på. Men det gör icke herr Ström,
utan han anser, om man skall döma efter den programskrift, som han
är solidarisk med, att endast under en tid, då en klass förbereder sig

till kamp om makten, bör den förbjuda användande av våldsmedel _

och så kommer det — emedan den är för svag att själv bruka dem.

Jag får säga, att det manlighetsidealet är något av det, som jag
tycker, att herr Ström möjligen kan nå upp till.

Herr Ekman, Carl Gustaf: Jag tänker icke, herr vice talman,
förlänga denna debatt, men jag ber, med anledning av vad som sagts här
och då jag biträtt utskottets hemställan, att få säga ett par, tre ord.

Jag hyser den övertygelsen, att, om icke i den nya härorganisationen
en skytterörelse kan infogas såsom ett organiskt moment, varigenom
man, samtidigt som man medgiver lättnader för de i rörelsen deltagande,
skaffar vårt försvar såsom helhet ökad effekt, så kan och bör man i
längden icke uppehålla en rörelse av denna art. Kan så däremot ske,
så tror jag på dess fortsatta livslängd.

Då jag vet, att man inom försvarsrevisionen kommer att göra verkliga
ansträngningar för att undersöka detta problem och då, till dess
den undersökningen blivit gjord, man icke synes höra ödelägga den
skytterörelse, som nu finnes, har jag för min del biträtt utskottets hemställan,
vartill jag yrkar bifall.

Herr Ström: Det var litet svårt för mig att uppfatta herr Ols sons

anförande, ty han talade dåligt ur skägget, men såvitt jag fattade
honom rätt, ville han säga, att jag borde taga avstånd ifrån den imperialistiska
makt, som trampar små folk under fotterna, eller något sådant.

Jag vet ju, vad herr Oscar Olsson syftar på, men jag skulle också
vilja be herr Oscar Olsson att han för sin del först ville taga avstånd ifrån
de imperialistiska strävanden och tendenser, som i så utomordentligt
hög grad göra sig gällande ifrån ententens sida och som hava gått ut över
så många små folk och som nu gå ut över det tyska riket, även där det
har rätten på sin sida. Jag är övertygad om att, därest de stora och
mäktiga ententemakterna ville avstå ifrån sin imperialism, ville nedlägga
sina mäktiga vapen, sa skulle de icke behöva utgöra ett hot för de revolutionära
folken, som då också skulle kunna få möjlighet att skrida till
en avrustning.

Vad sedan angår herr Olssons manlighetsideal och mitt, så är det
ju möjligt, att herr Oscar Olsson har något sådant ideal, som överträffar
mitt och andras, med det måste jag säga, att icke är det just något bevis
på att man besitter någon alldeles extra manlighet att anföra något lösryckt,
okontrollerbart citat ur någon broschyr, som man för tillfället kan
hava tillgänglig i sin pulpetlåda.

Lördagen den 21 maj.

93 Nr «(.

Herr Lindhagen: Jag skall bara beriktiga ett yttrande av Anslag till

herr Ström. Jag känner det politiska livet, och jag kan lätt bliva b
skylld för osannfärdighet annars. tet.

Jag sade icke, att en viss tidning, Stormklockan, hade uppfordrat (Forts.)
till att ingå i skytterörelsen. Den officiella ledningen av tidningen, var
den befinner sig, är nog så opportunistisk och taktiskt klok att den icke
säger ut sådana saker. Det var i insändare från entusiastiska ungdomar,
som man sade, att nu skola vi gå in i skytterörelsen för att öva oss
i vapnens bruk för vårt eget bruk. Jag fäste mig vid detta förhållande,
ty det är en frontförändring emot vad jag varit med om att kämpa för.

Den beror på vars och ens olika övertygelse nu, men jag vill konstatéra,
att vi fredsaktivister för närvarande smultit samman till en liten skara,
vilket icke hindrar att bland folket kanske finns majoritet i själva verket
just för våra förmenanden.

Så yttrade också herr Ström — vilket är konsekvent för övrigt ——
att han kommit till den övertygelsen, att ett ensamt folks avrustning är
en utopi. Även där äro ni sålunda i armarna på varandra allihop!

Jag åter vidhåller, herr talman, att för oss svenskar skulle det vara
den största fördelen, den största säkerheten och det mest lysande föredömet
för andra, om vi började med att ensamma avrusta totalt, om
ingen annan vill göra det.

Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr andre
vice talmannen, som för en stund övertagit ledningen av kammarens
förhandlingar, jämlikt föreliggande yrkanden propositioner, dels på bifall
till vad utskottet i den nu föredragna punkten hemställt, dels på
antagande av det förslag, som innefattades i den av herr O. U. B.

Olsson m. fl. vid punkten avgivna reservationen, dels ock på avslag å
utskottets hemställan; och förklarade herr andre vice talmannen sig
finna den första propositionen vara med övervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning varav, och sedan till kontraproposition
därvid antagits godkännande av reservationen, uppsattes, justerades
och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 4
A punkten 23, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den av herr O.

U. B. Olsson m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 64;

Nej — 41-

Punkterna 24—31.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 36. 94

Lördagen den 21 maj.

Anslag till Punkten 32.

utrustning åt Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen att av det för anskaffande
landstormen.av mtendenturutrustning åt landstormen utav 1918 års riksdag beviljade
anslag, 1,755,800 kronor, å extra stat för år 1922 såsom reservationsanslag
anvisa återstoden, 277,900 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten yttrat:

ifrågavarande anskaffning utan större olägenhet torde kunna
tillsvidare anstå, har utskottet av statsfinansiella skäl icke ansett sie
nu kunna tillstyrka Kungl. Maj :ts förslag.

Utskottet hemställer alltså, att Kungl. Maj :ts förevarande förslå?
icke ma av riksdagen bifallas.”

t T,p!Sf,rVatl0n hade anmälts av herrar J. Nilsson i Skottlandshus /
L. Widell, O. Bergqvist, E. A. Hallin, A. R. Rooth, P. Nilsson i Bonare
/. Erlansson, K. E. W. Söderhielm och P. M. Olsson i Blädinge vilka
ansett, att utskottets yttrande och förslag bort hava följande lydelse:

Under erinran att ifrågavarande anvisning är ägnad att bereda någon
lättnad åt var hårt beträngda beklädnadsindustri hemställer utskot.
tet, att riksdagen må av det för anskaffande av intendenturutrustnin?

åt landstormen utav 1918 års riksdag beviljade anslag, 1,755,800 kronor,
a extra stat för år 1922 såsom reservationsanslag anvisa återstoden''
277,900 kronor.”

Herr W i d e 11: Herr vice talman! De sorgliga erfarenheter, som
vid mobiliseringen 1914 gjordes beträffande landstormens intendenturutrustning,
medförde, att det vid följande årens riksdagar beviljades
jämförelsevis betydande anslag för anskaffande av sådan utrustning.
Emellertid visade det sig, att de beviljade medlen icke på långt när
kunde förslå för ändamålet, och det tillkallades då sakkunniga, som
utarbetade en fullständig plan för landstormens förseende med intendenturutrustning.

Då förslag i den riktningen skulle föreläggas riksdagen — det var
till 1918 års riksdag — ansåg sig emellertid Kungl. Maj :t av finansiella
skal icke då kunna taga upp förslaget i hela dess vidd utan inskränkte
sig till att endast begära medel för de närmast följande två åren. Det
var det anslag, som nu omnämnes bär, 1,755,800 kronor. Av detta anslag
beviljades hälften på 1919 års stat och avsikten var att återstoden
skulle beviljas pa 1920 års stat. Vid riksdagen 1919 ansågs det emellertid
på grund av de finansiella förhållandena icke vara möjligt att då
bevilja hela det återstående beloppet, utan beviljades på 1920 års stat
endast 400,000 kronor. Man tänkte sig, att återstoden skulle beviljas
pa följande års stat. Sa blev dock icke förhållandet, utan på 1921 års
stat beviljades 200,000 kronor, och då återstod således att bevilja ett
belopp av 277,900 kronor. Kungl. Maj :t har nu begärt, att detta återstående
belopp skall anvisas på 1922 års stat, men utskottet har föreslagit,
att denna Kungl. Maj :ts begäran skall avslås.

Lördagen den 21 maj.

95 Nr !M>.

Det är nog ett ytterligt sällsynt fall att ett utskott hemställer om Anslag till
vägrande av anvisning på ett redan beviljat anslag. Jag erinrar migUtntsfnin^åt
icke ett enda fall, då något sådant tidigare har ägt rum, utan det förhål-“a^J(onn(,„
landet, att ett anslag är beviljat, har ansetts förplikta riksdagen till att (Forts.)
också anvisa medlen, när den tiden kommer. Då nu utskottet har gått
ifrån denna praxis, både man anledning vänta, att synnerligen bärande
skäl skulle hava anförts därför, men ser man på utskottets motivering,
så lyder den helt enkelt: ”Då ifrågavarande anskaffning utan större
olägenhet torde kunna tillsvidare anstå, har utskottet av statsfinansiella
skäl icke ansett sig nu kunna tillstyrka Kungl. Maj :ts förslag.”

Vad beträffar den saken, att anskaffningen kunde ”utan större
olägenhet” anstå, så torde detta väl dock vara tvivelaktigt, om man
tänker på huru synnerligen illa försedd armén är med intendenturutrustning.
Detta gäller icke bara landstormen, utan det gäller tyvärr även
linjen, och om det skulle gälla, är det möjligt, att den utrustning, som
anskaffats för landstormen, kan komma linjen tillgodo.

Emellertid är huvudskälet uppenbarligen de finansiella svårigheterna.
Ja, det är klart, att dessa finansiella svårigheter nödga oss att spara
över allt, där vi kunna göra det; men jag får säga, att den punkt, som
utskottet här har valt för sin sparsamhet, är en av de sämsta tänkbara,
såvitt jag kan se, ty det finnes något, som heter ekonomiska svårigheter
i landet också. En talare på Malmöbänken har för en stund sedan erinrat
om den stora arbetslöshet, som för närvarande råder i landet, och
denna arbetslöshet är tyvärr en verklighet; det är också bekant, att den
ingalunda är minst, kanske tvärt om störst, inom textilindustrien. Det
förefaller då vara en märkvärdig sparsamhet att, samtidigt som män
beviljar textilindustriens arbetare arbetslöshetsunderstöd till stora belopp,
vägra att anvisa ett av riksdagen beviljat anslag för anskaffande
av sådan materiel, som just dessa fabriker frambringa. Det förefaller
mig att, om man icke vill taga detta anslag på grund av militära skäl,
man verkligen borde taga det med hänsyn till textilindustriens ställning.

Det kan ju sägas, att beloppet icke är betydande; 278,000 kronor
kunna ju icke bringa textilindustrien på fotter, det är ju självklart, men
varje beställning är värdefull under tider som de nuvarande, och jag
har anledning att antaga, att denna beställning skulle för vissa fabriker
komma att möjliggöra arbetets bedrivande allt fortfarande.

På grund av de skäl, som jag här anfört, anhåller jag, herr vice
talman, att få yrka avslag å utskottets hemställan och bifall till den av
mig jämte flera ledamöter av utskottet avgivna reservationen.

Herr Kvarnzelius: Herr talman! Den föregående ärade talaren
hade förväntat, att vi, utskottets ledamöter, skulle komma med
starkare skäl än vi gjort, då vi hava vägrat att i år anvisa detta belopp,
som är äskat.

Nr 36. 96

Lördagen den 21 maj.

Anslag till Ja, det kan jag ju vara villig att medge, att det icke är så synnerutrustningå]Iigen
starka skal> som hava anförts, men det är dock samma skäl som
landstormen.varit bestämmande för statsutskottet i en hel massa andra punkter, det
(Forts.) skälet nämligen att skjuta undan allt, som icke är oundgängligen nödvändigt,
och man skulle ju kunnat förvänta, att åtminstone reservanterna
skulle hava kommit med de starkare skälen. Men vad hava de anfört?
Jo, de säga endast: ”Under erinran att ifrågavarande anvisning är ägnad
att bereda någon lättnad åt vår hårt beträngda beklädnadsindustri hemställer
utskottet,” etc.

Det primära borde väl vara, att det är nödvändigt för det ändamål,
för vilket äskandet är avsett, och sedan såsom ett ytterligare skäl skulle
man kunna åberopa läget inom textilindustrien.

Nu är det emellertid så, att ingen kan på allvar påstå, att vårt lands
säkerhet eller vårt lands försvar på något som helst sätt äventyras, ifall
vi låta med denna anvisning anstå något år. Jag tror därför, att utskottet
har haft goda skäl för sig, då det här har föreslagit, att vi skulle
låta anstå ännu något år med denna anvisning.

Detta är icke någon ny företeelse, att man vägrar en sådan anvisning.
Det har förekommit åtskilliga gånger. Ehuruväl riksdagen förut
beviljat ett anslag, som skulle utgå med visst belopp år för år, så härtill
och med Kungl. Maj :t meddelat, att Kungl. Maj :t på grund av vissa
skäl funnit sig icke böra göra något äskande, utan bär det fått anstå
därmed. Detta tillvägagångssätt har således prejudikat redan förut.

Jag vill icke ytterligare upptaga tiden, utan anhåller att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr von Koch: Herr talman! När man som jag har det tvivelaktiga
nöjet att tillhöra statens arbetslöshetskommission och därvid
bemärker, huru arbetslösheten griper omkring sig i allt större utsträckning,
huru tusentals människor måste åtnjuta statsunderstöd för att
kunna existera och huru förtvivlan bemäktiga sig de arbetslösa, som
vilja arbeta, men som icke kunna få göra det, kan jag icke neka till
att det väckte min förvåning att finna, att majoriteten av statsutskottet
här har yrkat avslag på detta anslag, som dock skulle möjliggöra att
en hel mängd människor finge en god sysselsättning.

Min förvåning har vuxit därav, att jag funnit, att de, som kanske
stå arbetarna närmast, hava varit med om att yrka avslag på detta anslag.
Jag ber få säga, att jag försökt få en liten utredning — dock
utan någon absolut säkerhet för att beräkningen är riktig — om i vilken
mån detta anslag skulle kunna minska arbetslösheten. Genom denna utredning,
som verkställts av sakkunnig person på detta område, har jag
kommit till den uppfattningen att ett hundratal arbetslösa skulle kunna
sysselsättas under 18 veckor, d. v. s. ett tredjedels år, om detta anslag
beviljades. Detta dock under förutsättning att samma arbetsvillkor tilllämpas
som inom textilindustrien i Norrköping f. n. råda. Jag har också
fått det bestämda meddelandet ifrån sakkunnigt håll, att den beställning,

Lördagen den 21 maj.

97 Nr Sfi.

som då skalle ifrågakomma, måste betraktas såsom synnerligen förmån- Anslag ull
lig för staten, emedan ullpriset nu är nere på ungefär samma nivå som intendenturföre
krigets utbrott. utrustning åt

Jag vill icke nu gå djupare in i frågan, då så många andra ärenden "(FortsT™
bär äro före. Jag har bara velat på det bestämdaste framhålla, att det
ur den synpunkt, som jag ser saken här, nämligen ur arbetslöshetens
synpunkt, vore synnerligen ömkligt, att detta anslag nu beviljades av
riksdagen. Jag ber i detta avseende få nämna, att det på kammarens
bord för närvarande ligger en proposition om anslag för understöd
och nödhj årsarbete åt arbetslösa och dylika, ett anslag, som med ungefär
10,000,000 kronor understiger det belopp, som arbetslöshetskommissionen
ansåg vara nödvändigt för att kunna säkerställa de arbetslösa.

Jag undrar, om icke detta förhållande, som tillkommit sedan statsutskottet
fattat sitt beslut i denna fråga, i någon mån kan verka omstämmande
på statsutskottets ledamöter och få kammaren i sin helhet att gå med
på detta anslag, detta anslag, som avser en tillverkning, som är speciellt
lämplig för vissa av de arbetslösa, nämligen för dem som äro sysselsatta
inom textilindustrien.

Jag ber med dessa ord, herr vice talman, att få instämma i yrkandet
om bifall till reservationen.

Herr Ericsson, Aaby: Herr talman! Endast några få ord

med anledning av vad den ärade ordföranden i statsutskottet yttrade
om att till och med Kungl. Maj :t hade avstått från att begära anslag,
som förut av riksdagen beviljats. Ja, men det är väl dock en himmelsvitt
olika sak, ty Kungl. Maj :t anser i dessa fall, att de icke behövas,
men nu anser Kungl. Maj :t, att anslaget behöves, och därför begäres det.

Är det inte ändå en god affär, när det är arbetslöshet i landet och vi hava
anvisat dessa pengar samt persedlarna förr eller senare måste inköpas,
att vi inköpa dem just nu, när vi kanske få dem billigast och på samma
gång bereda arbetstillfällen?

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr Olsson, Oscar: Bara ett par ord! Jag skall inte gå

framför vare sig utskottet eller reservanterna, men när herr von Koch
undrar över att vi representanter i statsutskottet, som stå arbetarna närmast,
hava kunnat gå med på utskottets förslag, vill jag säga, att då
vi granskat fjärde huvudtiteln — liksom vid granskningen av alla huvudtitlar
— hava vi ansett oss skyldiga att taga hänsyn till den sak som
föreligger. Jag är inte alls emot att arbetslösheten lindras även genom
en åtgärd i detta sammanhang, men jag tycker inte, att man kan säga,
att denna sak har med försvaret att göra. Skulle vi gå fram på de
vägar, som herr von Koch antydde, att vi borde gå, så undrar jag, vad
vi över huvud skulle pruta på i denna huvudtitel, ty då skulle man alltid
kunnat få anledning att på varje punkt säga, att här kan man på något
litet sätt eller på något stort sätt lindra arbetslösheten. Vi hava således
pa avdelningen, när det gällt denna punkt, liksom vid andra punkter

Första kammarens protokoll 1921. Nr 36. 7

Nr 36. 98

Lördagen den 21 maj.

Anslag till
intendenturutrustning
åt
land st orm en
(Forts.)

följt sakskälen. Vi hava sett efter, om det är behövligt för försvaret
eller ej, och det är därifrån vi hava utgått.

Nu kan herr von Koch säga, att vi ibland hava motiverat ett förslag
särskilt genom att anföra, vad dess beviljande betyder för en arbetarstam
eller en arbetargrupp, men jag vill fästa uppmärksamheten pa
att detta alltid har varit ett skäl så att säga vid sidan, en bisak för utskottet,
och då har det också i någon mån även rört försvarsfrågan, ty
det bär därvid gällt sådana arbetargrupper, som icke kunnat avskedas
utan att man riskerat, att en för försvaret direkt nödvändig mindre
eller större arbetargrupp upplösts. Vårt resonemang här står således
icke på något sätt i strid med vårt resonemang, när det gällt viss vapentillverkning
eller när det gällt varvsarbetare, vilka just på grund av sin
yrkesutbildning äro av vikt och betydelse för försvaret. Riksdagen kan
visserligen handla på det sättet, herr von Koch föreslår, men jag anser
dock icke, att det är lämpligt att lämna arbetslöshetsunderstöd under
rubriken försvarsanslag. Det tycker jag inte precis är den riktiga vägen
att gå.

Herr von Koch: Jag respekterar fullkomligt den synpunkt, som

herr Olsson nyss antydde, att man skall vara saklig och taga hänsyn
till speciellt det område, som man skall behandla. Men bör man icke
ändå kunna rikta blicken omkring sig och se, huru livet gestaltar sig?
Bör man icke i alla fall, när nu denna arbetslöshet råder, kunna taga
någon hänsyn härtill och ställa om, att sådana arbeten som kunna motverka
arbetslösheten verkligen komma till stånd?

Det kanske kan tilläggas, att från den synpunkt jag anlagt på denna
fråga, nämligen från arbetslöshetssynpunkten, är det mycket svårt att
finna lämpliga arbeten. I de flesta fall äro själva materialkostnaderna
så betydande, att en alltför ringa del av själva anslaget går till löner
o. dyl. för arbetarna. Här är dock ett område, där man på ett mycket
naturligt sätt kan skaffa arbete åt ganska många människor, därför att
de äro vana vid detta arbete. Det bör också framhållas att en massa
av textilarbetarna, tusental av dem, just nu gå arbetslösa.

lag har under mitt arbete med denna sak blivit livligt övertygad
om de demoraliserande verkningarna av att lämna folk understöd ocli
att vad som framför allt är av vikt är att man ser till, att man kan
sysselsätta folk. Det är en uppfattning, som delas av alla arbetare,
som äro självmedvetna, och särskilt av de äldre bland arbetarna. Jag
har därför icke kunnat underlåta att vid detta tillfälle vädja till herrarna,
när det nu gives en möjlighet att utan svårighet kunna bereda arbete
genom ett anslag, som riksdagen i alla fall förut beviljat, att riksdagen
måtte anvisa beloppet vid detta tillfälle.

Herr Kvarnzelius: Jag vill försäkra den siste ärade talaren,
att vi inom den avdelning, som haft att handlägga denna huvudtitel, vid
varje anslag tagit hänsyn till den omständigheten, huruvida genom ett
tillstyrkande av detsamma någon lättnad på arbetsmarknaden kunnat be -

Lördagen den 21 maj.

99 Nr ,lö.

redas. Då herr von Koch säger, att utskottet icke riktat blicken om- Anslag till
kring sig och sett, huru förhållandena äro, beror det därför på att han tntendenluricke
har kännedom om verkliga förhållandet. Även när vi behänd 1 ade"''i^ds^orm^
nu ifrågavarande anslag, beaktades denna synpunkt, och den har sålunda “”ponso™
icke varit främmande för utskottet, när ärendet handlades. Men jag
för min del hade den uppfattningen — och jag har den fortfarande trots
de siffror, som nämndes av herr von Koch — att man med dessa

278,000 kronor, om det gäller att lindra arbetslösheten på annat sätt,
kan åstadkomma anordningar och arbeten, varigenom man under betydligt
längre tid kan sysselsätta ett betydligt större antal arbetare än genom
beviljandet av ifrågavarande anslag. När det gäller att bereda
sysselsättning åt de arbetslösa kommer det att bliva fråga om så mycket
pengar, att man måste lägga de synpunkter på denna fråga, som måste
vara de primära, nämligen att för minsta möjliga antal kronor bereda det
största möjliga antal armar sysselsättning. Jag tror icke, att man genom
detta anslags beviljande kan uppnå ett sådant resultat, och det är därför
jag fortfarande vidhåller min uppfattning.

Herr von Koch: Herr talman! Om möjligtvis kammaren fick
den uppfattningen av mitt anförande, att jag riktade ett angrepp mot
statsutskottets politik i allmänhet, var det ett misstag. Jag riktade min
replik endast mot det anförande min ärade granne hade här i kammaren.

Jag ber i alla fall, när jag har ordet, att få säga, att här får man
dock samtidigt som man bereder arbete valuta för pengarna. Man fålen
vara som behövs, som riksdagen och Kungl. Maj :t måste erkänna
vara behövlig för försvaret, och samtidigt kommer man även i någon
mån en betryckt näring till hjälp. Gives det ofta något tillfälle, då man
med jämförelsevis små medel kan vinna flera olika och så betydelsefulla
syften? Jag bara frågar.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr förste
vice talmannen enligt därunder framkomna yrkanden propositioner, först
på bifall till vad utskottet i förevarande punkt hemställt samt vidare
på avslag å utskottets hemställan och antagande av det förslag, som
innefattades i den vid denna punkt anförda reservationen; och förklarade
herr förste vice talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig anse denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning varav uppsattes, justerades och anslogs
en omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 4
A punkten 32, röstar

Ja;

Jfr 36.

ioo

Lördagen den 21 maj.

Den, det ej vill, röstar :

Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan och antages det förslag,
som innefattas i den av herr J. Nilsson i Skottlandshus m. fl. vid punkten
avgivna reservationen.

Vid slutet av den häröver anställda omröstningen befunnos rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 59;

Nej — 46.

Punkterna 33 och 34.

Vad utskottets hemställt bifölls.

Punkten 35.

Lades till handlingarna.

Punkterna 36—38.

Vad utskottets hemställt bifölls.

Anslag till
truppförbandens
övningar.

Punkten 39.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen att minska ordinarie reservationsanslaget
till truppförbandens övningar, nu 2,098,463 kronor, med

50,000 kronor till 2,048,463 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten för egen del yttrat
följande:

”Mot beräkningen av förevarande anslag bär utskottet allenast funnit
anledning till den erinran, att antalet lejningsdagar på grund av den
beslutade minskningen av de värnpliktigas tjänstgöringstid synes kunna
för år 1922 nedsättas. Enligt en av utskottet verkställ approximativ
beräkning (bil. B) torde antalet lejningsdagar, varom här är fråga,
kunna reduceras från av Kungl. Maj :t angivna 253,596 till omkring
208,000. Anslaget till truppförbandens övningar torde härigenom kunna
minskas med i runt tal 130,000 kronor utöver av Kungl. Maj :t angivna

50.000 kronor och synes alltså böra för år 1922 upptagas med 1,918,463
kronor.

Utskottet hemställer, att riksdagen må minska ordinarie reservationsanslaget
till trupp förbandens övningar, nu 2,098,463 kronor, med

180.000 kronor till 1,918,463 kronor.”

Reservationer hade avgivits

dels av herrar C. G. Ekman och F. T. Hamrin, vilka ej antytt sin
mening;

dels ock av herrar O. U. B. Olsson, J. Nilsson i Malmö, F. L. Lindqvist,
A. Anderson i Råstock, O. H. Waidén, O. Nilsson i Örebro och

Lördagen den _>i maj.

ioi Nr Sfi.

■S. J. Karlsson i Nynäshamn, vilka ansett, alt utskottets yttrande och
förslag bort hava följande lydelse:

Mot beräkningen---— 208,000 kronor. Anslaget skulle häri genom

minskas med i runt tal 130,000 kronor utöver av Kun<d. Maj’t
angivna 50,000 kronor. b ''

På grund av det svåra statsfinansiella läget, som nödgar till den
största sparsamhet på alla områden, torde dessutom det beräknade anslagsbeloppet
för frivilliga landstormsövningar, 05,910 kronor, böra inbesparas,
varjämte det beräknade anslaget för vinterövningar, 374,500
kronor, torde böra nedsättas till i runt tal 175,000 kronor.

Utskottet hemställer, att riksdagen ma minska ordinarie reservationsanslaget
till truppförbandens övningar, nu 2,098,463 kronor, med
475.410 kronor till 1,623,053 kronor.”

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Jag skall icke länge

upptaga tiden, men jag vill fästa uppmärksamheten på den som jag
finner ganska väl motiverade reservation, som är vidfogad denna punkt.

Denna reservation rör bland annat vinterövningarna. Vinterövningarna
aro uppdelade på tre avdelningar, och den sista av dessa eller
manskapets vinterövningar står upptagen till 225,000 kronor. Detta
anslag ar emellertid av den art, att departementschefen år 1920 ifrågasatte,
om dessa 225,000 kronor till ifrågavarande övningar borde anslås,
eftersom det ju var ställt i utsikt en minskning av övningstiden. Det
förutsattes t. o. m., att detta anslag möjligen skulle komma att tagas i
anspråk för någon till vintern förlagd repetitionsövning. Att departementschefen
då framlade förslaget, berodde på att det antagligen på
grund av dyrtiden skulle bliva brist på de andra rubrikerna, övningarna
för artilleriet och fortifikationen, så att anslaget under alla förhållanden
skulle behövas.

Då således anslagets indragning redan i fjol ifrågasattes av departementschefen
själv, ehuru han stannade för att begära dessa 225,000
kronor, tror jag, att kammaren skall giva mig rätt, då jag fäster uppmärksamheten
pa att förhallandena i ar dock äro sådana, att några an®kg>
vilkas behövlighet kan ifragasättas, icke böra av kammaren beviljas.
Reservanterna hava icke alldeles strukit dessa 225,000 kronor i
sin reservation utan låtit ett par tiotusental kronor stå kvar, och de
hava dessutom varit så försiktiga, att de hava överlämnat åt Kungl.
Maj :t att rörande titel III använda pengarna på bästa sätt, varför, om
det skulle uppstå vissa svårigheter, som det är litet svårt för avdelningen
att hava en saklig uppfattning om, det dock skulle finnas möjligheter
för Kungl. Maj: t att ha viss frihet vid användande av det anslag, som
reservanterna föreslå. Det blir en nedprutning på denna punkt ifrån
374.5^° kronor till 175,000 kronor, och därigenom skulle några svårigheter
icke behöva uppstå.

Så är det en punkt till, som är viktigare, nämligen titel V, där det
gäller frivilliga övningar med landstormen. Jag vill hemställa till kamma -

Anslag till
truppförbahd
tils övningar.

(Forts.)

Kr 36.

102

Lördagen den 21 maj.

Anslag till
truppförban
dens övningar.

(Forts.)

ren, om det är sådana tider nu, att vi böra bevilja 95,910 kronor till
''dessa frivilliga övningar med landstormen. Det måste väl ändå var och
en erkänna, att dessa övningar icke äro av den vikt och betydelse, att
vårt försvar kan på något sätt anses i sina väsentliga delar läderat, om de
upphöra under detta år. Det är ju för resten icke nödvändigt, att de
upphöra, även om anslaget indrages. Är det så, att ett starkt intresse
förefinnes, kunna frivilliga övningar ändå komma till stånd. Jag tror
inte, att vi hava råd att i år anslå dessa 95,910 kronor till frivilliga övningar
med landstormen.

Den beskärning, som reservanternas förslag innebär utöver utskottets,
gör, att summan skulle reduceras till 1,623,053 kronor. Till denna
reservation ber jag att få yrka bifall.

Herr statsrådet Hammarskjöld: Gent emot vad den föregående
talaren sade ber jag få påpeka, att detta anslag är beräknat efter
det pris och de kostnader, vilka voro gällande före kristiden. På grund
av penningvärdets fall och den rådande dyrtiden är det belopp, Kungl.
Maj it äskat, redan nedskuret.

Vad den förste talarens erinring om de frivilliga landsto rmsövnin garna

beträffar, vill jag framhålla, att landstormen fortfarande måste
anses spela en viktig roll i vårt försvar. I 1914 års försvarsplan ingick
för landstormen dels obligatoriska övningar, dels även frivilliga övningar.
Nu har riksdagen år efter år inställt de obligatoriska övningarna.
Detta gör naturligtvis, att de enda återstående övningar, som finnas
för landstormen, nämligen de frivilliga övningarna, icke förlorat sin betydelse
utan tvärtom vunnit ökad betydelse.

Vad nu frågan om vinterövningar beträffar-, är det visserligen sant,
att dåvarande chefen för lantförsvarsdepartementet, när 1920 års statsverksproposition
avgavs, ställde sig ganska tveksam om möjligheten att
för den närmaste framtiden anordna dylika övningar, men sedan dess
hava förhållandena ändrats. När frågan om tjänstgöringsförhållandena
för 1920 års klass avgjordes i riksdagen, upptogs i övningsplanen även
att i vissa fall lägga en repetitionsövning till vintern, och min närmaste
företrädare som chef för försvarsdepartementet bestämde i den grundläggande
ordern för värnpliktstjänstgöringen under nu pågående utbildningsåret,
att en repetitionsövning skulle förläggas till vintern för icke
mindre än 16 infanteriregementen. I enlighet härmed hava också dylika
övningar ägt rum. På grund av särskilda förhållanden —- brist på snö
— hava övningarna ordnats ganska långt norrut, vilket haft till följd,
att icke blott årets anslag utan även förut befintliga reservationer förbrukats.
Om jag rätt fattat riksdagens beslut i år med avseende på
värnpliktstjänstgöringen för 1921 års klass, är det riksdagens mening,
att samma system, som bestämdes förra året, skall tillämpas även under
nästa år. Sålunda torde även nästkommande år vissa repetitionsövningar
komma att förläggas till vintern. Likaledes måste man taga i

Lördagen den 21 maj.

103 Nr :W.

även av fast anställda. Och det kan naturligtvis icke vara rimligt att
helt och hållet inställa vinterutbildningen för sistnämnda manskap.

Jag kan sålunda, herr talman, icke finna, att de skäl, som reservanterna
anfört för att stryka hela anslaget till frivilliga landstormsövningar
och beskära anslaget till särskild vinterutbildning med halva
beloppet, äro på något sätt bärande.

Herr Kvarnzelius: Jag kan fatta mig mycket kort efter det
yttrande, som nu hållits av herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet.
Jag vill till det yttrandet endast lägga, att detta anslag
givetvis icke på långt när räcker för det ändamål det är avsett till, utan
man måste bevilja ett extra förstärkningsanslag, för att det skall gå ihop.
Att under sådana förhållanden pruta på det ordinarie anslaget anser jag
vara att sticka huvudet i busken, och det skulle endast betyda, att vi
finge tillbaka det i annan form.

Enbart i fråga om hästlega är det räknat med ett så lågt pris, att
om man skulle gå efter de pris, som i verkligheten utbetalas, räckte anslaget
endast till lega av hästar om övningarna skola bedrivas i den
utsträckning, som förutsättes. Således blir det under alla förhållanden
nödvändigt för Kungl. Maj :t att göra avsevärda inskränkningar i fråga
om truppförbandens övningar.

Vad de frivilliga landstormsövningarna beträffar, förhåller det sig
därmed så, att det är för saken intresserade enskilda personer, som
själva underkasta sig en hel del uppoffringar för att deltaga i dessa
övningar, och att under sådana förhållanden vägra det statsbidrag, som
här är ifrågasatt, vilket ju icke är något synnerligen stort belopp, anser
jag icke vara rimligt, försåvitt man icke vill utgå ifrån vad jag hörde
en talare i andra kammaren yttra, nämligen att det bara är förmöget
folk, som intresserar sig för den saken. Min erfarenhet är emellertid
den, att det även är personer i blygsamma ekonomiska förhållanden,
som äro intresserade deltagare i dessa övningar, och man kan icke begära
att de skola bära hela kostnaden, utan de måste hava någon uppmuntran
från statens sida.

Jag anhåller därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Ekman, Carl Gustaf: Som kammaren behagade finna,
har jag jämte en kamrat vid denna punkt avgivit en blank reservation,
och jag ber med anledning därav att få säga några ord.

Då utskottet skulle justera sitt yttrande, hade jag ännu icke haft
tillfälle att så noga penetrera denna punkt, för vilken jag satt ett frågetecken,
att jag redan då kunde framställa ett skriftligt yrkande. Sedan
jag nu haft tillfälle att överväga den, ber jag att få framställa ett yrkande.
Det gäller de under titel V förekommande frivilliga övningarna
med landstormen. Jag har sålunda icke kunnat förena mig med de Övriga
reservanterna om att verkställa nedprutning på anslaget om vinter -

Anslag till
truppf ärbart ■
dens övningar

(Forts.)

Nr 36.

104

Lördagen den 21 maj.

Anslag till övningar. Jag tror, att de skäl, som i detta avseende blivit anförda av
-herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet liksom också av
herr Kvamzelius, måste tillerkännas vitsord. Tåg har således anslutit

nvngar. 0 o

(FortsO mig till deras uppfattning pa denna punkt.

Men i fråga om landstormsövningarna har jag kommit till det resultatet,
att det förefaller mig, som om det anslaget kan utan verklig
olägenhet för försvaret nu indragas. Jag måste säga, ehuru jag förstår
den synpunkt, som legat till grund vid beviljandet av tidigare anslag,
nämligen att, när det här verkligen gällt ett av frivilliga intresserade
utfört arbete, man då vill uppmuntra dem dels genom att bereda möjlighet
till erhållande av erfaren ledning och dels med till dem personligen
utgående dagbidrag. Men då det under nuvarande situation gäller att
för anslag efter anslag undersöka, huruvida anslaget verkligen är av
förhållandena oundgängligen påkallat, har jag kommit till det resultatet,
att man här kan göra den besparing, som ligger i att stryka dessa 95,000
kronor.

Den siste ärade talaren sade, att detta icke är så synnerligen mycket.
Det förefaller mig dock vara ett aktningsvärt belopp, och det
synes mig, att om man kan göra den besparingen, så bör det »ske.

Det yrkande som jag ber att få framställa innebär, att jag i utskottets
yttrande under punkt 39, nederst på sidan, där utskottets yttrande
börjar, föreslår följande ändrade lydelse:

”Mot beräkningen av förevarande anslag har utskottet allenast funnit
anledning till ett par erinringar. Antalet lejningsdagar” o. s. v. i
likhet med utskottets yttrande i sin motivering. Efter den punkt, där
utskottet behandlat frågan om antalet lejningsdagar m. in., så fortsätter
jag efter siffran 208,000, som återfinnes på följande sida i betänkandet,
tredje raden uppifrån: ”Vidare synes utan svårare olägenhet det under
tit. V upptagna beloppet, 95,910 kronor, till frivilliga övningar med
landstormen, kunna för år 1922 indragas. Anslaget till truppförbandens
övningar” — detta i likhet med utskottets hemställan — ”torde härigenom
kunna minskas med i runt tal 226,000 kronor utöver av vad Kungl.
Maj :t angivna 50,000 kronor och synes alltså böra för år 1922 upptagas
med 1,822,463 kronor. Utskottet hemställer, att riksdagen må minska
ordinarie reservationsanslaget till truppförbandens övningar, nu
2,098,463 kronor, med 276,000 kronor till 1,822,463 kronor.”

Jag anhåller om bifall till ett så formulerat yrkande.

Friherre Barneko w: Herr talman! Jag kan icke underlåta

att uttala min förvåning över den siste ärade talarens yrkande. Jag
åtminstone har icke i handlingarna här kunnat leta ut att han är för
ett rent slopande av landstormen. Skola vi hava landstorm, så måste
vi givetvis även hava landstormsbefäl, och de övningar, som detta anslag
är avsett att möjliggöra, äro väl huvudsakligen sådana övningar
eller kurser, där landstormsbefäl utbildas. Jag har själv deltagit i icke
mindre än två dylika kurser, och jäg har kunnat konstatera, som just

Lördagen den -''i maj.

105 Nr ätt.

herr Kvarnzelius anmärkte, att det ofta är de mindre bemedlade, f. d. Anslag till
underbefäl och dylika, vilka av intresse för saken taga del 1 dessa kur- ,n^Js°^n
ser, varigenom de erhålla utbildning till plutonchefer och dylikt. De ningar
hava kanske aldrig förut tjänstgjort som annat än halvtroppchefer. (Forts.)
En dylik övning är absolut nödvändig — vågar jag säga -— även för
landstormsfolkets utbildning, ty om vi någon gång skola hava en femdagarsövning,
eller vad det kan vara för landstormen, så måste landstormsbefälet
hava fått någon utbildning för den tjänst, som det skall
sköta.

Ur den synpunkten ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Olsson, Oscar: Gent emot vad den siste.ärade talaren
yttrade ber jag att få fästa uppmärksamheten på att landstormsbefälets
utbildning genom frivilliga övningar nog har en viss betydelse, men
hans sätt att draga slutsatser av vår ståndpunkt i denna fråga är icke
precis så riktigt. Det är icke någon här, som under denna diskussion
har ifrågasatt landstormens slopande eller avskaffande, men den ärade
talaren får kanske erkänna, att de landstormsövningar, som äro de viktigaste,
äro de ordinarie, de obligatoriska landstormsövningarna. Om
det är så, att riksdagen finner så starka skäl föreligga för sparsamhet,
att riksdagen anser sig vara tvungen att slopa de ordinarie landstormsövningarna,
är det väl icke precis konsekvent, att riksdagen då beviljar
anslag till de övningar, som väl ändå måste anses mindre betydelsefulla
än de ordinarie.

Herr Ekman, Carl Gustaf: Jag kom tyvärr icke i tillfälle

att höra allt vad den ärade talaren på Kristianstadslänsbänken anförde,
men jag ber endast att få erinra om att det förhåller sig så, att vi hava
de frivilliga landstormsövningarna kvar från den tid, då vi icke hade
obligatoriska landstormsövningar. I sammanhang med 1914 års härordning
infördes obligatoriska landstormsövningar, men man bibehöll likväl
den förutvarande formen av frivilliga landstormsövningar med statsbidrag.
Jag finner för min del, att man under nästa år kan utan olägenhet
indraga anslaget till dessa frivilliga landstormsövningar, och därför
vidhåller jag mitt yrkande.

Friherre Barnekow: Jag ber bara få påpeka, att jag tror, att
vi icke vid dessa obligatoriska landstormsövningar, som den siste ärade
talaren omnämnde, kunna få tillräckligt antal utbildat befäl för landstormen
ännu så länge. Det är visserligen sant, som han framhåller,
att de obligatoriska landstormsövningarna för närvarande icke äga rum,
men vad jag vill påpeka är, att vi, då de skola sättas i gång, måste hava
befäl för att leda övningarna, och det befälet kan icke skapas på en gång.

[Därför måste dessa frivilliga övningar bibehållas för att vi en gång, då
de obligatoriska landstormsövningarna återkomma, skola hava tillräckligt
befäl för desamma.

Nr 36. 106

Lördagen den 21 maj.

‘in , Herr K v a r n z e 1 i us : Ja, herr talman, med anledning av vad
dens°öv-a,‘ |.\err. Ekman yttrade om obligatoriska landstormsövningar ber jag att
ningar. fästa uppmärksamheten på det förhållandet, att de hava varit inställda
(Forts.) flera år och förmodligen fortfarande komma att vara inställda. Under
sådana förhållanden är det av ännu större betydelse, om de, som skola
föra befäl inom landstormen, kunna få tillfälle till någon övning, och
man bereder ju ökad möjlighet därtill genom detta anslag.

Herr Ekman, Carl Gustaf: Ja, det förhåller sig ju så, att
det varit ekonomiska skäl, som föranlett riksdagen att besluta de obligatoriska
landstormsövningarnas inställande.

Då resonerar jag för min del så: när man funnit att detta kunnat
i viktiga punkter ske med hänsyn till ekonomiska skäl utan att rubba
något rent organisatoriskt sett nödvändigt, så kan man fullfölja förfaringssättet
jämväl då det gäller de frivilliga landstormsövningarna. Jaghemställer
fortfarande om bifall till mitt yrkande.

Överläggningen förklarades härmed slutad, varefter herr förste vice
talmannen yttrade, att därunder yrkats, dels bifall till vad utskottet i
förevarande punkt hemställt, dels antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr O. U. B. Olsson m. fl. vid punkten anförda reservationen,
dels ock, av herr Ekman, Carl Gustaf, att vad utskottet yttrat
och hemställt skulle godkännas i följande ändrade avfattning:

”Mot beräkningen av förevarande anslag har utskottet allenast funnit
anledning till ett par erinringar. Antalet lejningsdagar på grund av
den beslutade minskningen av de värnpliktigas tjänstgöringstid synes
kunna för år 1922 nedsättas. Enligt en av utskottet verkställd approximativ
beräkning (bil. B) torde antalet lejningsdagar, varom här är
fråga, kunna reduceras från av Kungl. Maj :t angivna 253,596 till omkring
208,000. Vidare synes utan svårare olägenhet det under tit. V
upptagna beloppet, 95,910 kronor, till frivilliga övningar med landstormen,
kunna för år 1922 indragas. Anslaget till truppförbandens övningar
torde härigenom kunna minskas med i runt tal 226,000 kronor
utöver av Kungl. Maj :t angivna 50,000 kronor och synes alltså böra för
år 1922 upptagas med 1,822,463 kronor.

Utskottet hemställer, att riksdagen må minska ordinarie reservationsanslaget
till truppförbandens övningar, nu 2,098,463 kronor, med
276,000 kronor till 1,822,463 kronor.”

Sedermera gjorde herr förste vice talmannen propositioner enligt
berörda yrkanden samt förklarade sig anse propositionen på bifall till
utskottets hemställan vara med övervägande ja besvarad.

Herr Olsson, Oscar, begärde votering, i anledning varav och sedan
till kontraproposition därvid antagits bifall till herr Carl Gustaf Ekmans
yrkande, uppsattes, justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition.

Lördagen den 21 maj.

107 >''r Sfi.

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 4 Anslag till
A punkten 39, röstar ''"filt*"

Ja > ningar.

Den, det ej vill, röstar (Forts.)

Nej;

Vinner Nej, bifalles herr C. G. Ekmans yrkande i frågan.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 44;

Nej — 47.

Punkterna 40 och 41.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 42. Anslag till

Med tillstyrkande av Kungl. Maj :ts förslag i ämnet hade utskottet fält- och
i förevarande punkt hemställt, att riksdagen måtte i riksstaten för år ° tJ“££r°V
1922 åter uppföra ordinarie reservationsanslag till fält- och fälttjänstövningar
och därå anvisa 640,000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar O. U. B. Olsson, J. Nilsson i
Malmö, F. L. Lindqvist, A. Anderson i Råstock, O. H. Waidén, O.

Nilsson i Örebro och S. J. Karlsson i Nynäshamn, vilka likväl ej antytt
sin mening.

Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Herr talman, mina herrar!

Vi hava vid denna punkt bifogat en blank reservation. Med denna avse
vi icke att göra någon besparing annat än för tillfället, då det ekonomiska
läget kan betraktas som särskilt tryckt.

Det är så med dessa fälttjänstövningar, att de förekomma vart
tredje år. I fjol ägde en sådan rum. Det blir alltså ingen av i år, ingen
nästa år utan först året därpå. Då mena vi reservanter i utskottet, att
man utan olägenhet kan vänta med att avsätta medel därtill till nästa
år, alltså först i staten för 1923. Nu kan det invändas att även arméoch
befälsövningar böra äga rum. Detta är riktigt och därför har jag
för min del tänkt att man skulle kunna bevilja hälften av det begärda
anslaget och låta med andra hälften anstå till nästkommande år.

Vi erkänna det ändamålsenliga med dessa fälttjänstövningar. Så
länge man har ett försvar, måste dessa övningar finnas för att befäl
och manskap skola erhålla den utbildning, som är behövlig för att de
skola få vana att röra sig i större truppförband.

Jag skulle alltså vilja hemställa, att riksdagen beslutade att anslå
hälften av det äskade beloppet, d. v. s. 320,000 kronor.

Herr Kvarnzelius: Genom ett bifall till det yrkande, som

Tir 36. 10S

Lördagen den 21 maj.

Am-9och fLamStäU?S 3V den siste ärade talaren> har man endast ordnat det så
fälttjänstov-att man fai taga tl!Pp sa mycket större anslagsbelopp ett kommande år.
ningar. fy sa snart det blir fråga om att ordna en fälttjänstövning eller fält(Forts.
) ovmng, så är det alldeles tydligt, att det här anslaget icke är tillräckligt
Det vet också den föregående ärade talaren. Transportkostnaderna på
järnväg ensamt sluka nästan hela anslaget på grund av de höjda taxorna.
J

Vad är det då egentligen för ekonomi med att till ett kommande år
uppskjuta en anslagspost, som man icke kan komma ifrån. För såvitt
man över huvud taget skall hava ett försvar, så måste man se till att
officerskåren får den nödvändiga utbildning, som erhålles genom dessa
övningar, annars kan man lika väl taga bort hela försvaret. Jag tror,
att erfarenheterna från de sista fälttjänstövningarna ådagalade behovet
av dessa övningar mer än något annat.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr statsrådet Hammarskj ö 1 d: Detta anslag är avsett för tre
särskilda huvudändamål. Det ena är fältövningar för officerare, det
andra ar mindre fälttjänstövningar, som äga rum årligen inom vane
arméfördelning, antingen med hela arméfördelningen eller också med
en del av densamma. Det tredje ändamålet utgöres av större fälttjänstovmngar.

förste ärade talaren ifrågasatte icke någon rubbning av de två
första ändamålen, nämligen fältövningarna och de mindre fälttjänstovmngärn3,
utan han föreslog endast, att man skulle uppskjuta de större
falttjänstövnmgarna och i sammanhang härmed bevilja medel för dylika
övningar först året närmast före det år under vilket övningarna skola
äga rum, eller, därest man vill taga beloppet på tilläggsstat, först under
ovmngsåret.

0 Undei nuvarande förhallanden är det synnerligen angeläget, att
någon inskränkning icke vidtages i fältövningarna och i de mindre fälttjänstövningaina,
ty vid båda dessa slag av övningar måste man inöva
de nya taktiska förfaringssätt, som uppkommit under kriget, hela mekanismen
för ordergivning och för samverkan mellan de olika truppslagen.
Vad särskilt officersövningarna beträffar, är det naturligtvis av
så mycket större vikt att kunna hava dylika övningar utan trupp, när de
övningar som försiggå med trupp äro så väsentligt inskränkta ’som de
genom riksdagens beslut om värnpliktstjänstgöringen hava blivit för
den närmaste framtiden.

Från början var det nog meningen att man vissa år skulle reservera
en del^ av anslaget för större fälttjänstövningar, vilka icke anordnades
varje år utan i allmänhet vart annat eller vart tredje år. Så kan icke
forfaras för närvarande. Jag tror icke, att man kan hålla alla de övningar,
herr Johan Nilsson avser, för 320,000 kronor, emedan, som
statsutskottets ordförande erinrade, allting har stigit så väsentligt, järnvägstransporter,
kostnaden för lejning av hästar, kostnaden för halm

Lördagen den 21 maj.

109 Xr :u>.

in. in. Sedan anslaget bestämdes, hava dessutom genom den nya upp- Anslag till
ställningen av huvudtiteln tillkommit vissa poster, som skola bestridas /äk- och
av detta anslag, men som förut gingo på mathållningsanslaget, nämligen
utgifterna för kokplats och kokved. * (Forts)

När propositionen utarbetades var det icke möjligt att noga angiva,
hur stort belopp, som komme att åtgå för fältövningar och mindre fälttjänstövningar
under år 1922. Därtill voro pris förhållandena alltför
ovissa. Skulle man räkna efter de pris, som gällde, då propositionen
avfattades, skulle helt visst anslaget i det närmaste åtgå till fältövningaoch
mindre fälttjänstövningar. Nu har emellertid prisfall inträffat, och
det är möjligt, att även någon sänkning kommer att vidtagas i järnvägstarifferna.
I så fall kommer naturligtvis icke hela det begärda anslaget
att förbrukas under året för de angivna ändamålen utan det blir möjligt
reservera en del av anslaget för avhållande av större fälttjänstövningar
under ett kommande år. Om riksdagen beviljar endast 320,0c» kronor,
kommer ett dylikt beslut antagligen att leda till, att riksdagen nästa år
får bevilja medel på tilläggsstat för att kunna tillgodose det angelägnaste
behovet.

Under sådana omständigheter tror jag, att alla skäl tala för att
kammaren följer utskottets förslag.

Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr förste
vice talmannen i enlighet med framkomna yrkanden propositioner, först
på bifall till vad utskottet i nu ifrågavarande punkt hemställt samt vidare
på bifall till samma hemställan med den ändring, att anslaget bestämdes
till 320,000 kronor; och förklarade herr förste vice talmannen,
efter att hava upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning varav uppsattes, justerades och anslogs
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr
4 A punkten 42, röstar

*Ta;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan med den ändring, att anslaget
bestämmes till 320,000 kronor.

Vid slutet av den häröver anställda omröstningen befunnos rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 58;

Nej — 30.

Punkterna 43—48.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 49.

Lades till handlingarna.

Kr 36.

no

Lördagen den 21 maj.

Punkten 50.

Utskottets hemställan bifölls.

Anslag till . Pakten 51.

befrämjande Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen att till befrämjande av det
av det frivil- frivilliga sjukvårdsväsendet i krig å extra stat för år 1922 anvisa ett
vårdsväsen reservat''onsans^ag av 25,000 kronor.
det i krig. Utskottet, som icke funnit sig böra tillstyrka större förhöjning av
anslaget än med 5,000 kronor till 15,000 kronor, hade hemställt, att
riksdagen matte till befrämjande av det frivilliga sjukvårdsväsendet i
krig a extra stat för ar 1922 anvisa ett reservationsanslag av 15,000
kronor.

Herr von Koch: Herr talman! Jag ber för min del att få

uttala det önskemålet, att det anslag, som bär är föreslaget att utgå,
måtte förhöjas till det belopp, som andra kammaren i djig har bifallit,
nämligen 25,000 kronor.

När jag nu gör detta, så tror jag, att någon motivering för e”tt
sådant förslag näppeligen behöver bär framställas. Förhållandet är ju
det, att Röda korsets verksamhet är känd över hela vårt land." Dess
betydelsefulla verksamhet ej minst under kriget är av den art, att jag
anser det vara en hederssak för staten att bevilja detsamma ett så stor:
anslag, att det måtte kunna fullfölja sin gagnade verksamhet.

Utan att närmare ingå på någon ytterligare motivering ber jag sålunda,
herr talman, att få föreslå, att det av utskottet föreslagna anslaget
av 15,000 kronor måtte förhöjas till det av Kungl. Maj :t föreslagna
beloppet av 25,000 kronor.

Herr Sederholm: Jag har icke mycket att tillägga till vad

den föregående talaren yttrade. Röda korsets verksamhet är ju så allmänt
erkänd, att någon motivering för ett understöd till denna förening
knappast behöves. iDet är dessutom naturligt, att det anslag, som beviljades
1906 med 10,000 kronor, med den utvidgning, som föreningens
verksamhet sedan dess har fått, nu givetvis ställer sig oproportionerlig;
litet mot vad det var då. Under sådana förhållanden och då nu hela
vårt folk samlas i enig strävan att visa sitt intresse och sin uppskattning
av Röda korsets verksamhet under de närmast förflutna åren, så kan jag
ej finna annat än, att det är en fullt tillbörlig gärd av den aktning och
förbindelse, vari vi känna oss stå till denna förening, om vi nu i likhet
med medkammaren bevilja detta förhöjda anslag.

Jag ber därför att få yrka bifall till Kungl. Maj :ts förslag.

Herr Kvarnzelius: Herr talman! Såsom framhållits av den
föregående talaren, har detta anslag förut utgått med 10,000 kronor.
Kungl. Maj :t både begärt en förhöjning till 25,000 kronor och utskottet
har sin vana troget att spara så mycket som möjligt ansett, att en ökning
av 5,000 kronor till 15,000 kronor kunde vara tillräcklig. Jag vill
emellertid villigt medgiva, att det icke varit någon vidare stark stämning
vare sig för den ena eller andra summan i statsutskottet. Jag tror där -

Lördagen den 21 maj.

in Nr 36.

för, att ingen av statsutskottets ledamöter kommer att taga det så syn- Anslag till
nerligen hårt om kammaren nu vill följa medkammaren och bevilja befrämjande
25,000 kronor för ändamålet. Jag ber därför att få meddela, att 0,11 °Vliga sjuk-''
kammaren beviljar 25,000 kronor, har jag ingenting att invända dar- -järdsväsenemot.
det i krig.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter gjordes propositio- ^Forts^
ner, först på bifall till vad utskottet i den nu föredragna punkten hemställt
samt vidare på bifall till Kungl. Maj :ts i ämnet gjorda framställning;
och förklarades den senare propositionen vara med övervägande
ja besvarad.

Punkterna 52—72.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 73.

Lades till handlingarna.

Herr förste vice talmannen yttrade: Med anledning av

den långt framskridna tiden anser jag skäligt att avbryta förhandlingarna.

Behandlingen av återstående, på föredragningslistan förekommande
ärenden kommer att äga rum vid nästa sammanträde, som hålles om
tisdag klockan 2 e. m.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 223, beträffande vissa återstående delar av Kungl. Maj :ts propositioner
med förslag till ny konkurslag m. m., förslag till lag om utmätningsed
m. m. och förslag till lag om ändring i vissa delar av utsökningslagen
m. m.;

nr 224, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till
lag om ändring i vissa delar av strafflagen m. m. ävensom en i ämnet
väckt motion;

nr 225, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 9 § i lagen om reglering av prästerskapets
avlöning den 9 december 1910, dels ock en i ämnet väckt motion; samt

nr 226, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till
lag om ändring i vissa delar av utsökningslagen m. m.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:

nr 126, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående åtgärder
för avhjälpande av brist på underbefäl vid infanteriet;

nr 127, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående uppförande
av en bostadslägenhet för en förrådsvaktmästare och en eldare vid
Kronobergs regemente;

Nr 36. 112

Lördagen den 21 maj. ,

nr 128, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående disponerande
av vissa för komplettering av arméns radiotelegrafmateriel anvisade
medel;

nr 129, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående engångskostnader för försvaret;

nr 130, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående uppförande
av ammunitionsförrådshus m. m. å Stora Fjäderholmen;

nr 131, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående viss
ändring i planen för pansarbåten Sveas omändring till depå fartyg för
undervattensbåtar m. m.;

nr 132, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående bestridande
av kostnader i anledning av en inom Älvsborgs fästning inträffad
eldsvåda;

nr 133, i anledning av väckt motion om löneförbättring åt löjtnanten
Nils Ekeggström;

nr x34. i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående anslag
till befrämjande av lufttrafik; och

11 r I35» 1 anledning av Kungl. Maj ds proposition angående befrielse
för Göteborgs och Bohus läns landsting från skyldighet att för statens
järnvägars räkning inlösa visst markområde vid Tingstad jämte två i
ämnet väckta motioner;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 48, i anledning av väckta motioner om pensioner åt två änkor
efter distriktsveterinärer;

nr 49, i anledning av justitieombudsmannens framställning angående
anslag till täckande av kostnader för justitieombudsmansexpeditionens
flyttning, uppvärmning och telefoner; samt

nr 50, i anledning av militieombudsmannens framställning angående
förhöjning av anslaget till bestridande av expenser vid militieombudsmannens
expedition, vikariatsersättning m. m.; ävensom

sammansatta andra lag- och jordbruksutskottets memorial nr 3, angående
ersättning åt sammansatta andra lag- och jordbruksutskottets
tjänstemän och vaktbetjäning.

Justeiades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 7,11 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Stockholm 1921. Tryckeri A.-B. Thule.