1921. Första kammaren. Nr 21 (Riksdagens protokoll 1921:21)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1921. Första kammaren. Nr 21.

Onsdagen den 6 april f. m.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollet för den 31 nästlidne mars.

Herr statsrådet Hansson avlämnade Kungl. Maj ds propositioner;
nr 341, angående dyrtidstillägg åt vissa lärare vid lantmannaskolor
och lanthushållsskolor samt lantbruksskolor; och

nr 342, angående dyrtidstillägg åt lärarinnepersonalen vid Fredrika
Jiremerförbundets lanthushållningsseminarium å Rimforsa.

Dessa propositioner föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets utlåtande nr 37, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående anslag för barnmorskeundervisningen jämte i ämnet
vackta motioner; samt

bevillningsutskottets betänkanden:

nJ ,I5- 1 anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till
förordning om ratt för Konungen att i visst fall åsätta särskild tullavgift;
och

.”y..16’,1 anledmng av Kungl. Maj.ds proposition angående tullfrihet
for införsel av en telefonkabel.

Föredrogos men bordlädes på flera ledamöters begäran ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 31 och 32 samt första lagutskottets
utlåtande nr 26.

Första kammarens protokoll igel. Nr 21.

Nr 21. 2

Onsdagen den 6 april f. m.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets
utlåtande nr 36, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar om anslag till inlandsbanan mellan Volgsjön
och Gällivare ävensom vissa tvärbanor mellan nämnda bana och norra
stambanan jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1 och 2.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Anslag till Punkten 3.
fortsättning

av statsba- Kungl. Maj :t hade (punkt 37) föreslagit riksdagen att till fort-sunset*
sättning av statsbanan Hällnäs—Stensele för år 1922 anvisa ett reservationsanslag
av 2,000,000 kronor.

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren
(nr 18) av herr G. Rosén m. fl. och den andra inom andra kammaren
(nr 33) av herr /. Rehn m. fl., hade hemställts, att riksdagen till fortsättning
av statsbanan Hällnäs—Stensele måtte för ar 1922 anvisa ett
reservationsanslag av 3,000,000 kronor.

Utskottet hade i föreliggande punkt på anförda skäl hemställt, att
riksdagen, med bifall till Kungl. Maj :ts förevarande förslag och med
avslag å de av herr Rosen m. fl. och herr Rehn m. fl. i ämnet väckta
motionerna i vad de skilde sig från Kungl. Majjts förslag, måtte till
fortsättning av statsbanan Hällnäs—Stensele för ar 1922 anvisa ett reservationsanslag
av 2,000,000 kronor, att utgå av lånemedel.

Herr Rosén: Herr talman! 1917 års statsutskott fann, att denna

bana över Lycksele vore väl motiverad, men att den ej borde byggas i
hastigare tempo än som beräknats i järnvägsstyrelsens byggnadsplan.
Denna byggnadsplan avsåg, att banan till Lycksele en sträcka av 6^4

mil_skulle vara färdig för provisorisk trafik år 1922 och fullt färdig

år 1923.

Nu har järnvägsstyrelsen ifrågasatt ett anslag av 3,000,000 kronoi
för att denna bana skulle kunna vara färdig år 1924, men detta har icke
Kungl. Maj :t och icke heller statsutskottet kunnat tillstyrka. Banan blir
sålunda färdig tidigast år 1925, och det är ju föga löftesrikt för den
stora befolkning, som bor i lappmarken. Det gäller ju många tiotusental
människor. För några dagar sedan behandlade vi 1 denna hammare
en fråga om anslag för uppförande av jägmästarebostader 1Messa
trakter. Då gällde det att bevilja över 100,000 kronor, for att bereda
en enda tjänsteman ökad trevnad och bekvämlighet. Då beviljades anslaget.
Men när det nu gäller att bereda ökad bekvämlighet åt en talrik
befolkning och tillnärmelsevis samma kommunikationsmöjligheter
som i andra landsdelar, och detta kräver ett jämförelsevis blygsamt be -

Onsdagen den 6 april f. m.

3 Nr 21.

lopp, kan icke utskottet tillstyrka en sådan åtgärd. Särskilt med hänsyn
härtill men även med hänsyn till arbetslösheten i dessa trakter kan
jag icke annat än beklaga, att utskottet icke kunnat gå så långt, som järnvägsstyrelsen
ifrågasatt.

Jag skulle också vilja framhålla, då det ofta klagas över att de
norrländska statsbanorna gå med förlust, att detta är ganska naturligt,
då man här har en sträcka av över hundra mil, som går genom trakter,
där det egentligen icke finns några bibanor till huvudlinjen. Landets
bredd är ju över 40 mil, och det är då naturligt, att ett mycket stort
antal människor icke kunna begagna sig av denna bana. En del av
Norrlands befolkning måste ju för övrigt använda sig av norska förbindelser.
Jag undrar, hur banorna i mellersta och södra Sverige hade
ourit sig, om det funnits bara en enda längdbana och inga bibanor.

Jag finner det naturligtvis utsiktslöst, men jag kan likväl icke
underlåta att yrka bifall till motionen.

Herr förste vice talmannen: Då den siste ärade talaren
åberopade, vad statsutskottet tidigare sagt vid 1917 års riksdag, får
han väl medgiva, att åtskilligt inträffat sedan den tiden och att förhållandena
nu äro sådana, att man får se till att gå fram med försiktighet
beträffande såväl skatte- som lånemedel.

Jag kan mycket väl medgiva att, om man kunde bygga utan att
taga hänsyn till var man skall taga medel därtill, det vore fördelaktigt
att gå på och bygga banorna så fort som möjligt, men de förhållanden,
som vi nu råkat in i, hava nödvändiggjort, att vi utsträcka tiden för
byggandet, då man icke har obegränsad tillgång av medel att röra sig
med. I år har statsutskottet i allmänhet fått göra betydande inskränkningar
i vad Kungl. Maj :t föreslagit och även på den avdelning, inom
vilken jag har äran att vara ordförande, här man fått lov att göra väsentliga
inskränkningar i de punkter, som där komma före, men i föreliggande
punkter, som på grund av en från kommunikationsdepartementet
uttryckt önskan komma separat fram, har man icke kunnat göra det
med hänsyn just till arbetslösheten i de trakter, genom vilka banorna gå.
Hade icke denna arbetslöshet varit, så hade det sannerligen också med
hänsyn till lånemedlen varit nödvändigt att här göra en begränsning.

Statsutskottet har i denna fråga ansett sig höra gå så långt som
Kungl. Maj :t men icke längre. Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan i den föreliggande punkten.

Herr Ström: Herr talman! Jag undrar, om det är en klok sparsamhet,
som statsutskottet här visar genom att på allt sätt söka begränsa
dessa järnvägsbyggen. Det är dock så att dessa järnvägsbyggen förr
eller senare maste fullföljas och da det nu är en tid av mycken arbetslöshet,
så tycker jag, att den bästa sparsamheten skulle vara att giva
dessa människor, som äro arbetslösa, möjlighet att få arbetsförtjänst;

/Inslag till
fortsättning
av statsbanan
Hällnäs
—St ensele.

(Forts.)

Nr 21. 4

Onsdagen den 6 april f. m.

Anslag till
fortsättning
av statsbanan
Hällnäs
—St ens de.

(Forts.)

därigenom skulle man ju också fullfölja samhällsnyttiga arbeten för vårt
land, vilket ju järn vägsbyggena äro.

Jag bestrider, att det kan vara klokt att gå till väga på det sattet,
att man anslår några futtiga allmosor till understöd åt de arbetslösa i
stället för att tillse, att man bereder dem avtalsenligt betalt arbete, som
samtidigt gagnar samfärdseln och kulturen. Och da man sålunda kan
förena både hänsynen till de arbetslösa och till ett statsnyttigt ändamål,
så förefaller det mig, att statsutskottet här slagit in på en sparsamhetspolitik,
som kommer att hämna sig i fortsättningen.

Jag hade haft för avsikt att yttra detta redan vid den första punktens
behandling, men då det är en generell invändning, ansåg jag mig
kunna vänta till denna punkt.

Herr Rosén: Med anledning av herr förste vice talmannens yttrande
vill jag säga, att jag mycket väl vet, att det har inträffat åtskilligt
sedan 1917. Det uttalade jag i denna kammare redan i fjol. Vid det
tillfälle då vi behandlade statsutskottets utlåtande angående dyrtidstilläggen
anmärkte jag, att det vore skäl i att man toge i akt, att något
hade inträffat, men vid detta tillfälle hade statsutskottet ännu icke kommit
till insikt om att någonting inträffat. Det hade varit lämpligare att
vid det tillfället pruta något på de 362 miljoner kronor, som då beviljades
på ett bräde, än att snåla in då det gäller anslag för produktiva
företag, som avse att sätta en del av svenska folket i ungefär samma
ställning som andra människor.

Efter härmed slutad överläggning gjordes enligt därunder framkomna
yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet i den nu
föredragna punkten hemställt samt vidare på bifall till de i ämnet väckta
motionerna, och förklarades den förra propositionen, vilken upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande jordbruksutskottets
utlåtande nr 9 A, angående regleringen av utgifterna under
riksstatens nionde huvudtitel, innefattande anslagen till jordbruksdepartementet
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—5.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 6.

Lades till handlingarna.

Punkterna 7—13.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 6 april f. in.

5 Nr 21.

Punkten 14.

Under punkt 13 hade Kungl. Maj :t föreslagit riksdagen att höja
det under anslagstiteln ”undervisningsanstalter för jordbruk och lantmannanäringar”
uppförda ordinarie anslaget till reseunderstöd för lantbrukets
studerande från 20,000 kronor med 20,000 kronor till 40,000
kronor.

Utskottet hade på anförda skäl hemställt, att riksdagen måtte med
bifall till Kungl. Maj :ts förevarande framställning höja det under anslagstiteln
”undervisningsanstalter för jordbruk och lantmannanäringar”
uppförda ordinarie anslaget till reseunderstöd för lantbrukets studerande
från 20,000 kronor med 20,000 kronor till 40,000 kronor.

Vid denna punkt hade reservation avgivits av herrar Träff, Dalberg,
Öberg, Johansson i Uppmälby, Igel, Ericsson i Arboga och Edberg,
som ansett, att utskottets utlåtande bort hava följande lydelse:

"Den omständigheten---härtill. På grund härav och i be traktande

jämväl av de stegrade resekostnaderna anser utskottet, att
ifrågavarande anslag bör undergå en förhöjning. Med avseende å anslagets
storlek finner utskottet emellertid icke skäl föreligga att gå utöver
det av lantbruksstyrelsen föreslagna beloppet eller 30,000 kronor.

Under åberopande av det anförda, hemställef utskottet, att riksdagen
må i anledning av Kungl. Maj :ts förevarande framställning höja
det under anslagstiteln ”undervisningsanstalter för jordbruk och lantmannanäringar”
uppförda ordinarie anslaget till reseunderstöd för lantbrukets
studerande från 20,000 kronor med 10,000 kronor till 30,000
kronor”.

Herr T rä f f: Ja, herr talman, reservanterna hava här gått på en
annan linje än Kungl. Maj :t och utskottet. Vi hava nämligen gått på
den linjen att öka de begärda anslagen med endast 50 procent, under
det att Kungl. Maj :t föreslagit och utskottet gått med på en förhöjning
av 100 procent.

Nu ligger den här saken på det sättet, att vi hava sett den ifrån
en principiell synpunkt, nämligen att man kan vara förvissad om att
denna anslagspost kommer att i framtiden ökas, oavsett om man här
okär med 50 eller 100 procent.

Vi hava även beaktat det förhållandet, att denna anslagspost för
år 1919 var 15,000 kronor och att år 1920, då det var topp-priser på alla
möjliga områden, den dock icke ökades med mer än 5,000 kronor. Nu
kommer Kungl. Maj :t i år och ökar med IOO procent och det tycka
vi är väl starkt, i synnerhet som lantbruksstyrelsen har ställt sig på
samma sida som vi. Och då ansågo vi oss hava en stark ståndpunkt,
när vi yrkade på en förhöjning av 50 procent till sammanlagt 30,000
kronor.

Reseunderstöd
för lantbrukets
studerande.

Nr 21. 6

Onsdagen den 6 april f. m.

Reseunderstöd
för lånt
brukets studerande.

(Forts.)

Tåg tror således, att reservanterna hava fullt fog för sitt yrkande,
''och jag ber att med endast dessa ord få yrka bifall till reservanternas
förslag.

Herr statsrådet Hansson: Herr talman! Den föregående ärade
talaren anförde som skäl för att på denna punkt stanna vid 30,000 kronor,
att posten år 1920 icke ökades i nämnvärd grad.

Angående den saken vill jag påpeka, att under år 1920 och tidigare
hava vi haft sådana förhållanden i utlandet, att dessa studieresor,
som i första hand böra medgivas konsulenter och lantbrukslärare, icke
kunnat ske utanför vårt land. Man har måst inställa dem, och detta
har varit anledningen till att man icke kommit fram med förslag att
öka denna anslagspost förrän innevarande år.

Att jag kommit med ett förslag, som är litet högre än lantbruksstyrelsens,
beror därpå, att jag tänkt lägga in litet mera tyngd i det
förslag, som lantbruksstyrelsen upptagit, nämligen att dessa reseanslag
icke skulle utgå blott till lantbrukslärare och konsulenter för resor inom
landet eller för kortare studieresor på några veckor. Härvid reser
man ut för att se, hur man bedriver lantbruk i andra delar av vårt
långsträckta land, i våra grannländer eller på kontinenten. Jag vill visserligen
som gammal lantbrukslärare kraftigt understryka betydelsen
av dessa studieresor, men vi stå nu på en punkt, då även en annan form
av studieresor måste realiseras. Det gäller då närmast de unge män
från lantbruksinstituten eller universiteten, som vilja inrikta sina framtidsstudier
så, att de kunna upptaga lärareverksamhet vid lantbruksinstituten
eller ledareposterna vid våra centrala försöksanstalter för jordbruket.
Jag kan också peka på de unge män, som vi hoppas vilja utbilda
sig för de platser, som riksdagen sannolikt kommer att uttala sig
för såsom ytterst behövliga, nämligen lantbruksattachéer i en del länder,
med vilka vårt lantbruk har en livlig förbindelse.

Nu har frågan om det högre lantbruksundervisningsväsendets omorganisation
icke hittills kunnat finna en form, som kunnat komma fram
ens till riksdagen. Det är under dessa förhållanden önskligt, att våra
unge män, som vilja utbilda sig för några av de nyss nämnda uppgifterna,
komma ut och få ligga vid någon av de högre lantbruksundervisningsanstalterna
eller försöksstationerna i Europas föregångsländer
för att icke tala om Amerikas Förenta Stater.

Innevarande år har jag av besparingar på nionde huvudtiteln lyckats
skaffa några anslag i detta syfte. Då detta möjligen ett kommande år
icke kan ske på den vägen, vill jag hemställa, att kammaren ville bevilja
det högre beloppet, det som Kungl. Maj :t föreslagit och som utskottet
i sitt utlåtande har tillstyrkt.

Herr Ericsson, Aaby: Herr greve och talman, mina herrar!
Jag var endast med vid den förberedande behandlingen av denna fråga

Onsdagen den 6 april f. m.

7 Nr 21.

inom utskottet och då lutade jag rätt mycket åt reservanternas sida, där- Reseunderför
att vi levde under det intrycket, att vi skulle försöka spara på alla stöd för lånt-,
sätt, och då man nu såg, att en institution sådan som lantbruksstyrelsen duande''
föreslagit ett lägre belopp, under det att Kungl. Maj :t hade varit mera (Forts.)
frikostig, så inbjöd ju detta nästan liten ansats att spara. Men skola
pengarna räcka till för alla de ändamål, som herr statsrådet nu anfört,
så tror jag verkligen, att det högre anslaget fullt och väl behöves, och
jag tror, att det är väl använt, varför jag ber att få yrka bifall till vad
utskottet här hemställt.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes enligt de yr-,
kanden, som därunder förekommit, propositioner, först på bifall till vad
utskottet i den nu föredragna punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den vid punkten anförda reservationen,
och förklarades den förra propositionen, vilken upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkteji 15.

Lädes till handlingarna.

Punkten 16.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 17 och 18.

Lades till handlingarna.

Punkterna 19—24.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 25—27.

Lades till handlingarna.

Punkterna 28—55.

Vad utskottet hemställt bifölls

Punkten j<5.

Lades till handlingarna.

Punkterna 57—55.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 56.

Under punkt 55 hade Kungl. Maj :t föreslagit riksdagen att kemiska stasåsom
bidrag till underhåll av åtta kemiska stationer för jordbrukets och tioner.
näringarnas behov — inom de orter, där landsting eller hushållningssällskap,
vart för sig eller i förening, förbundit sig att upprätta labora -

Sr 21. 8

Onsdagen den 6 april f. m.

Anslag till
k etniska stationer.

(Forts.)

torium och bekosta ej mindre lokal för detta jämte bostad eller hyresmedel
för kemist och assistent än även avlöning till dessa och laboratorietjänaren
ävensom de årliga utgifterna för laboratoriets underhåll
samt till inköp av böcker och inventarier för stationens behov — å extra
stat för år 1922 anvisa ett förslagsanslag, högst 80,000 kronor, att utgå
till varje station med 6,000 kronor, med rätt för Kungl. Maj :t att efter
prövning av omständigheterna i varje särskilt fall för ifrågavarande
ändamål disponera återstoden av anslaget.

I detta sammanhang hade utskottet till behandling förehaft en inom
första kammaren väckt, till jordbruksutskottet hänvisad motion nr
127 av herr Norling, vari hemställts, att riksdagen måtte besluta antingen
att det av Kungl. Maj :t begärda beloppet, 80,000 kronor, till understöd
åt åtta kemiska stationer för jordbrukets och näringarnas behov
höjdes med högst 8,000 kronor, och Kungl. Maj :t därigenom bereddes
tillfälle att bevilja understöd jämväl åt kemiska stationen i Gävle eller,
därest det av Kungl. Maj :t begärda anslagsbeloppet icke ansåges böra
höjas, att detsamma måtte så disponeras, att understöd ur detsamma kunde
utgå jämväl till nämnda kemiska station.

I den föreliggande punkten hade utskottet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till Kungl. Maj :ts förevarande
framställning och med avslag å den av herr Norling väckta motionen såsom
bidrag till underhåll av åtta kemiska stationer för jordbrukets och
näringarnas behov ■— inom de orter, där landsting eller hushållningssällskap,
vart för sig eller i förening, förbundit sig att upprätta laboratorium
och bekosta ej mindre lokal för detta jämte bostad eller hyresmedel
för kemist och assistent än även avlöning till dessa och laboratorietjänaren
ävensom de årliga utgifterna för laboratoriets underhåll samt
till inköp av böcker och inventarier för stationens behov -— å extra stat
för år 1922 anvisa ett förslagsanslag, högst, 80,000 kronor, att utgå till
varje station med 6,000 kronor, med rätt för Kungl. Maj :t att efter
prövning av omständigheterna i varje särskilt fall för ifrågavarande
ändamål disponera återstoden av anslaget.

Herr Norling: Herr talman! Det är icke min avsikt att yrka
bifall till den av mig väckta motionen om ökat anslag till de kemiska
stationerna eller, alternativt, förändrad disposition av det anslag, som
Kungl. Maj :t begärt för ändamålet, ty jag förstår mycket väl, att ett
sådant yrkande skulle vara ganska utsiktslöst. Jag har emellertid av
ett par anledningar tillåtit mig att begära ordet i denna fråga.

Utskottet erinrar om att utom den i motionen avsedda kemiska stationen
finnas inom landet andra icke statsunderstödda dylika stationer
och alldenstund ingen utredning rörande dessa senare föreligger, så
skulle, enligt utskottets förmenande, ett beslut i motionens riktning kunna
medföra mycket betänkliga konsekvenser.

Det skulle förvånat mig ganska mycket, ifall utskottet hade urakt -

Onsdagen den 6 april f. m. .

9 Nr 21.

låtit att utnyttja detta lätthanterliga argument. Jag nödgas dock påpeka Anslag till
att, huru bristfällig utredningen än må vara beträffande dessa andra ke- kemiska stamiska
stationer, så kan det nog betraktas som mycket säkert, att den av [ports)
mig avsedda stationen i vissa avseenden, såsom också påpekas i motionen,
tillhör en kategori för sig.

Som jag tillåtit mig framhålla i motionen, finnes det icke någon
statsunderstödd kemisk station i hela norra hälften av riket utom i Härnösand".
Och längs hela östkusten från Härnösand till Kalmar finnas inga
statsunderstödda stationer. Sju av de åtta stationer, som komma i åtnjutande
av statsunderstöd, ligga söder om Dalälven, och den av dessa stationer,
som ligger närmast Härnösand, befinner sig i Västerås.

Under sådana förhållanden torde man kunna giva mig rätt i att den
av mig avsedda, på enskilt initiativ tillkomna, kemiska stationen är placerad
på ett sådant sätt, att dess inordnande i kretsen av de statsunderstödda
stationerna bör falla sig ganska naturligt, allra helst som den
ligger i knutpunkten av ett stort industri-, sjöfarts- och jordbruksindustridistrikt.

I likhet med utskottet har jag observerat, att frågan om de kemiska
stationernas framtida ställning är föremål för utredning inom lantbruksstyrelsen.
Utskottet har även här använt sig av ett av dessa argument,
som ständigt ligga till hands på vilken hylla som helst. I ett eller annat
Optimistiskt ögonblick hade jag hoppats, att utskottet skulle rent av våga
sig på att understryka önskvärdheten av att även de icke statsunderstödda
stationerna måtte bliva föremål för beaktande vid den ifrågavarande utredningen
inom lantbruksstyrelsen, Då något sådant emellertid icke förekommer
i utskottets utlåtande, har jag velat begagna detta tillfälle att uttala
en blygsam förhoppning om att lantbruksstyrelsen måtte taga under övervägande,
huruvida icke någon eller några bland de icke statsunderstödda
stationerna kunna på grund av sitt läge eller av andra skäl anses förtjänta
av att inrangeras bland de stationer, som äro föremål för statens
omvårdnad.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i den föredragna
punkten hemställt.

Punkterna 57—67.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 68. Norrländska

I denna punkt hade utskottet i anledning av vad Kungl. Maj :t ovdikningsföreslagit
hemställt, att riksdagen måtte till understödjande medelst ans,a9etstatsbidrag
utan återbetalningsskyldighet av myrutdikningar och vattenavtappningar
inom Norrland och Dalarna, vare sig ändamålet med arbetsföretaget
vore uppodling av till åker eller äng lämplig jord eller

Jir 21. io

Onsdagen den 6 april f. m.

Norrländska minskning av frostländighet för närliggande bygd eller utdikning av
avdiknings- redan odlad jord, anvisa å extra stat för år 1922 under benämning
(Forts*) "norrländska avdikningsanslaget” ett reservationsanslag av 500,000
kronor.

Herr Rosén: Herr talman! Jag har begärt ordet vid denna punkt
för att rikta en hemställan till herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet.
Det sker på grund av de oerhörda summor, som åtgå
för undersökningar för och avsyningar av dessa avdikningar. Jag skall
be att i allra största korthet få redogöra för ett fall, som jag haft anledning
att närmare undersöka — ett fall, där vederbörande odlare befann
sig i fattiga omständigheter och ej hade råd att vänta alltför länge
med att utfå sitt statsbidrag, varför han begärde hjälp för detta ändamål.

Som vanligt hade lantbruksingenjören naturligtvis gjort en undersökning
och upprättat förslag. Mannen bor 25 mil från närmaste
järnvägsstation. Lantbruksingenjören hade alltså att resa från stationen
och till det ställe, där utdikningen skulle äga rum, sammanlagt 50
mil. Jag förmodar och hoppas att han samtidigt hade någon annan förrättning
att utföra under samma resa. Odlaren fick i statsanslag ett belopp
av ungefär 1,500 kronor för sin utdikning. Sedan arbetet var färdigt,
reser lantbruksingenjören ånyo dit för att avsyna arbetet, men först
på ort och ställe får han veta, att lantbruksstyrelsen förordnat en annan
person, en kapten i väg- och vattenbyggnadskåren, att förrätta avsyningen.
Lantbruksingenjören reste då hem igen utan att verkställa avsyningen.
Jordbrukaren väntar några månader på, att den förordnade
syneförrättaren skall komma, men han kommer ej. Efter hänvändelse
till lantbruksstyrelsen förordnas som avsynare en annan person, en assistent
åt den lantbruksingenjör, som verkställt undersökningen. Denne
reste dit upp i december månad, sedan marken snötäckts, då det naturligtvis
är fullkomligt omöjligt att se, hur en utdikning är utförd. Han
finner emellertid, att arbetet var i det närmaste färdigt. Jag vågar ej säga
den exakta siffran, men jag tror, att 98,6 % av arbetet angavs vara färdigt.
Det skulle alltså återstå 1,4 %. Det såg han under snötäcket!
Han reser hem och utfärdar en mycket enkel attest. Och då en mycket
liten del av arbetet uppgivits återstå, måste nu en annan person resa dit
igen för att slutligen avsyna detta arbete, d. v. s. konstatera, huruvida
verkligen de återstående 1,4 procenten äro utförda. Hela arbetet kostade,
som jag nämnde, 1,500 kronor, men för undersökningen och arsyningarna
företagas alltså fyra resor, vardera sammanlagt 50 mil från och
till järnvägsstationen, d. v. s. 200 mil sammanlagt. Herrarna förstå, att
denna undersökning och avsyning kostar många gånger mer än hela arbetet.

Nu är en sådan där avsyning av ett dike på ett kronotorp eller någon
annan jordlägenhet ett mycket enkelt uppdrag, som verkligen borde
kunna utföras av en mindre kvalificerad personal än kaptener i väg- och
vattenbyggnadskåren eller lantbruksingenjörer och deras assistenter.

Onsdagen den 6 april f. in.

ii Nr 21.

Detta arbete borde kunna anförtros åt jordbrukskonsulenter, som ju ocks&N orrländska
kunna litet i den vägen, eller till och med åt vandringsrättare, som mycket av8ikningsväl
förstå sig på, huruvida ett dike är utfört enligt föreskrifterna eller ej. (Forts V
Jag tror, att det skulle kunna utföras åtskilliga mil diken om året för
de belopp, som skulle kunna inbesparas genom att avsyningarna anförtroddes
åt enklare människor än dessa högt kvalificerade personer, som
nu anlitas av kungl. lantbruksstyrelsen. Jag hemställer till herr statsrådet,
som Ju är fackman på området, att taga under övervägande, huruvida
ej åtskilliga förenklingar skulle med gott resultat kunna utföras i
detta avseende.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i den föreliggande
punkten hemställt.

Punkterna 6p—j6.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 77.

Lades till handlingarna.

Punkterna 7#—100.

Vad utskottet hemställt bifölls.’

Punkten 101.

Lades till handlingarna.

Punkten 102.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 103 och 104.

Lades till handlingarna.

Punkterna 103—112.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 113.

Lades till handlingarna.

Punkterna 114—134.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 135 och 136.

Lades till handlingarna.

Punkterna 137—141.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 21. 12

Onsdagen den 6 april f. m.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande jordbruksutskottets
utlåtande nr g B, angående regleringen av utgifterna under tillläggsstatens
för år 1921 nionde huvudtitel, innefattande anslagen till
jordbruksdepartementet.

Punkterna 3, 8, Q, 14, 30, 38, 39, 43, 46, 47, 54, 35 och 56.

Lades till handlingarna.

Övriga punkter.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande jordbruksutskottets
utlåtande nr 10 A, angående reglering av utgifterna för kapitalökning
för år 1922 i vad angår jordbruksärendena.

Punkterna 1 och 3.

Lades till handlingarna.

Övriga punkter.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande jordbruksutskottets
utlåtande nr 10 B, angående reglering av utgifterna för kapitalökning
å tilläggsstat till riksstaten för år 1921 i vad rör jordbruksärenden.

Punkten 1.

Lades till handlingarna.

Punkterna 2—6.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Ang. fram- Föredrogs ånyo första kammarens första tillfälliga utskotts utställningar
låtande nr 9, i anledning av väckt motion om vidtagande av åtgärder
Ull nationer- föT att framställningar till nationernas förbund från folk, som.äro an”påandra*
s^utna till förbundet, må avlämnas på modersmålet.
språk än de I en inom första kammaren väckt och till första kammarens första
officiella, tillfälliga utskott remitterad motion, nr 155, hade herr Lindhagen hemställt,
att riksdagen ville anhålla, att regeringen utverkade hos folkens
förbund,

Onsdagen den 6 april f. m.

13 Nr 21.

1) att framställningar till förbundet, officiella såväl som enskilda, Ang. fram irån

folk, som vore anslutna till förbundet, finge avlämnas på moders- sfällningar
målet med skyldighet för förbundet att genom sitt sekretariat eller annor-(tfia”a^”^d
ledes verkställa nöjaktig översättning, på andra

2) att i varje fall en sådan självskriven rättighet måtte tillkomma språkande

svenska framställningar. officiella.

b (Forts.)

I det nu föredragna utlåtandet hade utskottet på anförda skäl hemställt,
att förevarande motion icke måtte till någon första kammarens
åtgärd föranleda.

Reservation hade anmälts av herrar Lundberg och Carlsson, vilka
dock ej angivit sin mening.

Herr Lundberg: Herr vice talman, mina herrar! Då jag har
låtit anteckna en reservation vid föreliggande utskottsutlåtande skall jagbe
att få säga ett par ord.

Motionärens tanke, att enskilda medborgare inom de olika folken
skulle ha rätt att på sitt eget modersmål vända sig till nationernas förbund,
anser jag vara fullt riktig. Av praktiska skäl har emellertid förbundet
icke velat medgiva detta utan såsom officiella språk endast erkänt
franska och engelska. Alla framställningar till förbundet måste
göras på något av dessa språk, och förbundet vill icke bekosta någon översättning
till desamma. Olägenheterna härav hava känts på andra ställen
än i Sverige. Så har Spanien gjort ett energiskt försök att få sitt språk
erkänt såsom förbundsspråk. Detta blev avslaget, och det torde därför
ej vara några som helst utsikter för att Sverige skulle kunna få sitt
språk erkänt som förbundsspråk: Skall emellertid nationernas förbund
bli vad man från början har tänkt sig och i all synnerhet om de folk,
som nu stå utanför förbundet, längre fram komma att höra till detsamma,
då blir det alldeles nödvändigt även från denna synpunkt att få fram
ett gemensamt språk, ett världsspråk. Under tiden skulle vi för vår del
kunna reda oss genom att exempelvis låta utrikesdepartementet översätta
framställningar, som svenska medborgare göra till nationernas förbund.
Hade utskottet haft motionsrätt anser jag, att det hade bort hemställa
om en skrivelse i dylikt syfte. Då emellertid så ej ansetts möjligt,
skall jag i det läge, vari frågan ligger, herr vice talman, icke göra
något yrkande.

Herr Lindhagen: Gentemot den siste talarens formella be tänkligheter

vill jag blott erinra, att i varje händelse har ett tillfälligt
utskott rättighet att föreslå annan kläm än motionären föreslagit, bara
den på något sätt kan falla inom ramen för hans yrkande, och såvitt jag
kan förstå var det yrkande, som den siste ärade talaren hade tänkt sig
bort göras av utskottet, av den beskaffenhet, att det mycket väl kunde
ha fallit inom den ram, som innefattas i motionärens yrkande. Emellertid
har det blivit en allt oftare förekommande missuppfattning, sär -

Onsdagen den 6 april f. m.

>''r 21.

Ang. framställningar

till nationernas
förbund
på andra
språk än de
officiella.
(Forts.)

skilt bland nyare riksdagsmän, som ej ha varit med om de gamla tiderna,
att det är förbjudet att göra andra yrkanden än det motionären gjort,
vilket ofta föranlett, att saken fallit utan att behöva falla. Detta om
den saken.

Ja, här föreligger nu först en principfråga och så en praktisk fråga.
Den praktiska frågan kan ej bedömas utan att man först har någorlunda
klar för sig själva principen, och om nationerna skola kunna sammanslutas
i ett förbund så böra de ju principiellt naturligtvis kunna tala med •
varandra, förstå varandra. Annars blir det ju ett Babels tom av förbundet,
och vi veta av historien, hur det gick med Babels torn. Detta
principiella åskådningssätt framtvingar ju, som den föregående talaren
också, såvitt jag förstod, riktigt erinrade, nödvändigheten av en aktion
för ett världsspråk, som inläres i alla världens skolor. Men emellertid,
vi äro ej där ännu. Då är det en annan principfråga, som gör sig gällande,
och det är den, att andra nationaliteter utom fransmän och engelsmän,
som äro anslutna till nationernas förbund och i all synnerhet de
små nationaliteterna, de ha ej någon självständig ställning, utan de befinna
sig i ett slags slaveri under dessa två stora språkligt privilegierade
nationer. Därav följer också, att när dessa andra stater skola välja ombud,
så kan man ej välja vem som helst, utan man måste välja dem, som
på grund av sin privilegierade uppfostran fått tillfälle att någorlunda lära
sig ett av de två stora dominerande språken, franskan eller engelskan.
Det är sålunda två principfrågor här, som vi ej böra gå förbi, om vi i avvaktan
på ett världsspråk, som inläres ordentligt i alla världens skolor,
skulle försöka se till att under väntetiden på något sätt kunna komma
ifrån det där slaveriet.

Då har jag fäst uppmärksamheten på att det minsta man kan begära
väl är, att åtminstone framställningar från dessa andra länder eller, om
vi ej alls ha befogenhet att tala för dem, åtminstone framställningar från
Sverige måtte kunna vederfaras den rättvisan att få inlämnas på det
svenska modersmålet, med skyldighet sedan för nationernas förbund att
låta översätta dessa framställningar. Jag har anfört ett exempel: den
svenska världsspråkskommittén, som velat göra en petition till folkens
förbund rörande nödvändigheten av ett världsspråk. Hade vi varit fransmän
eller engelsmän, så hade det gått mycket glatt. Vi hade skrivit ut
framställningen utan särskilda kostnader och inlämnat den. Nu måste
man uppsöka en översättare till franska. Det kostade bara det 300 kronor,
och då petitionen väl kommit fram så sades det: var så snäll och
giv oss en massa dupletter till utdelning bland förbundets medlemmar, ty
vi ha ej tillfälle att trycka sådana. Vi skulle sålunda åsamkas också
tryckningskostnader, som engelsmän och fransmän ha sluppit undan.
Detta är naturligtvis en orättvis ställning i ett förbund av bröder och
bör på något sätt undvikas. Varför skall Sverige på det sättet åsamkas
alla möjliga kostnader?

Här kommer också en annan sak, och det är den, att på detta sätt
äventyras den gamla svenska petitionsrätten. Vi ha rättighet här i Sve -

Onsdagen den 6 april f. m.

IS Nr 21.

rige sedan hedendös att ”söka konungen”, som det heter, och den rät- Ang. framtigheten
existerar i sin fulla utsträckning ännu. Nu ha vi i detta spe- fällningar
ciella fall fått en övermyndighet över den svenska regeringen, vår högsta^
myndighet, och enligt våra traditioner så böra vi då också ha rättighet att på andra
söka denna högsta myndighet. Men den rättigheten blir på grund av språk än de
språkfrågan en illusion. Den blir svenska folket avhänd, under det att °fficielladen
upprätthålles för alla, som tala franskt eller engelskt tungomål. Nu (Forts )
har utskottet svarat på detta genom att återgiva en arbetsordning från
delegerademötet i Geneve. Den saken har motionären ej inlåtit sig på.
Motionären har icke ansett, att man skulle vid delegerademötet få fritt
tala på svenska och ha rätt att få det fritt översatt till de andra språken.

Det bleve ju en fullständig omöjlighet.

Utskottet har också erinrat om, att det är förbjudet i arbetsordningen,
att expeditioner från folkens förbunds delegerademöten avfattas på
andra språk också. Det har motionären icke heller velat ifrågasätta,
ehuru jag ber att få säga, att expeditionerna av folkförbundets beslut
nog böra rätteligen också ske på alla de nationers språk, som tillhöra förbundet,
från förbundets centralledning. Om vi nu också tänka på, hur
stora kostnader, som vi se av en nyligen avlämnad proposition, det svenska
folket får vidkännas för sin delaktighet i detta förbund, så skulle
det ju ej vara för mycket begärt, att någon del av dessa kostnader av förbundet
användes även till översättning av svenska petitioner och även till
expeditioner på svenska av förbundets beslut. Vi ha hört oss för i utrikesdepartementet,
och de ha ingå medel till sitt förfogande. De ha visserligen
medel till hemliga utgifter, men de ha ej ansett -dessa medel
användbara för detta ändamål, och några andra fonder ha de ej heller.

Därför ha vi även inför vår egen regering stått rättslösa.

Men däremot äskas nu som sagt av riksdagen ett betydande anslag
för att bland annat befordra engelskt och franskt tryck i stora upplagor.

Och är det rätt, som en fransk tidning anmärkt, att även här som överallt
annorstädes i världen, då man söker övertaga någon sorts maktbefogenhet,
växt upp en mångtalig byråkrati med kolossal organisation^så
ha vi genom våra svenska anslag bidragit jämväl därtill. Men
då får jag säga, att vi förmena, att det icke är för mycket, att någon
del av detta bidrag användes till att bekosta svenska petitioner och även
expeditioner av besluten omedelbart på svenska.

På grund av vad jag sålunda anfört, ber jag att få yrka bifall till
motionen.

Herr B o r e 11: Herr greve och talman, mina herrar! Det synes
mig vara alldeles uppenbart, att om en framställning göres i enlighet
med det föreliggande förslaget, så skulle en sådan framställning åtminstone
icke för närvarande mötas med något förstående. Man skulle peka
på de praktiska konsekvenser, som ett bifall därtill skulle medföra, och
det torde också för ett avstyrkande vara tillräckligt att peka på dessa,
även om man möjligen har andra skäl. Det är ju alldeles givet, att

Nr 21. 16

Onsdagen den 6 april f. m.

Ang. fram- skulle alla folk, som är o anslutna till nationernas förbund, icke blott geställningar
nom s;na regeringar och representationer utan även genom enskilda per''nasförbund
son€r och enskilda korporationer få på sitt modersmål hänvända sig till
på andra nationernas förbund, så skulle dess kansli svälla ut i oerhörd grad och
språk än de komma att förete en särdeles brokig samling. Vad som förekom med
officiella. avseende å frågan om spanskans erkännande som officiellt språk vid mö(Forts.
) tet j Oeneve varslar ju också om utgången av en eventuell framställning,
och till vad den förste talaren därom yttrat vill jag tillägga, att denna
framställning avstyrktes även från svenskt håll. Från alla håll var man
ense om att avstyrka, att man skulle slå in på flerspråkighetens väg. Jag
tillåter mig att yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Lindhagen: Den fråga, som var uppe vid det tillfälle

den siste talaren omnämnde, var förhandlingsspråken under själva delegerademötet
och därvid uppträdde också svenskarna mot att spanskan
skulle bli ett av dessa, ty om man hade slagit in på den bogen, hade det
aldrig blivit något slut på förhandlingarna, och svenskarna hade icke heller
haft någon nytta av ett bifall till förslaget, då det ju icke var fråga om
deras språk utan om det spanska språket. Här är nu endast fråga om
petitioner till folkförbundet, alltså ett bevarande, kan man såga, av den
gamla svenska petitionsrätten. Det är ju en mycket mera begränsad sak.
Jag hörde visserligen någon säga, att om mitt förslag genomfördes, skulle
man bli alldeles överhopad av framställningar, men det veta ni nog, mina
herrar, att i detta kalla klimat taga vi mycket sällan några initiativ, och
det torde bli mycket sällan som några kostnader av detta slag skulle åsamkas
nationernas förbund.

Efter härmed slutad överläggning gjordes enligt de yrkanden, som
därunder förekommit, propositioner, först på bifall till vad utskottet i
det föreliggande utlåtandet hemställt samt vidare på bifall till den i ämnet
väckta motionen, och förklarades den förra propositionen, som förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Om infö- Föredrogs ånyo första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtanrandeavett
de nr io, i anledning av väckt motion om vidtagande av åtgärder för
världsspråk, internationell utredning och överläggning i fråga om antagande av ett
världsspråk m. m.

I en inom första kammaren väckt och till utskottet remitterad motion,
nr 154, hade herr Lindhagen hemställt, att riksdagen ville anhålla,
att regeringen måtte:

1 :o) hos folkens förbund och de stater, som ej vore anslutna till
detsamma, taga initiativ till en förutsättningslös internationell utredning
och överläggning för antagande genom mellanfolklig överenskommelse

Onsdagen den 6 april f. m.

17 Nr 21.

av ett världsspråk, avsett att inläras i alla världens skolor, ävensom till
åtgärder för inrättande av en internationell världsspråksakademi för
övervakande av det antagna språkets utveckling och enhetlighet;

2.0) för sådant ändamål särskilt stödja den av svenska världsspråkskommittén
genom regeringens bemedling till förbundet ingivna
hemställan om ett dylikt initiativ från förbundets sida.

Utskottet hade i det föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att första kammaren ville för sin del besluta, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, det Kungl. Maj :t täcktes på sätt,
som kunde befinnas lämpligt, stödja den av svenska världsspråkskommittén
till nationernas förbund ingivna framställningen om vidtagande
av en förutsättningslös utredning angående möjligheterna för införandet
av ett världsspråk.

Herr Lundberg: Herr greve och talman, mina herrar! Tack vare

den ärade motionären har denna fråga ofta varit föremål för riksdagens
behandling.

När världsspråkstanken först på allvar framfördes, betraktades den
som en ren utopi och mottogs på många håll med löje. Så är numera
icke längre fallet. Det har i detta som i så många andra avseenden
besannats, vad en tysk författare yttrat: ”Die Utopien von gestern sind
Wahrheiten von heute.” Politikens såväl som vetenskapens och det
praktiska livets män skänka numera denna fråga ett allvarligt intresse.

Förhallandena i världen ha också undergått en stor förändring.
För blott några årtionden sedan voro de internationella förbindelserna
inskränkta till en trång krets av sådana som hade kunskap i de tre
kulturspråken. De djupa leden inom folken kände icke något behov av
att träda i beröring med varandra. Men så uppstodo de stora kulturrörelserna.
Då vidgades det internationella umgänget till stora grupper
av människor, som antingen saknade eller hade otillräckliga kunskaper
i de stora kulturspråken. Särskilt de små folken måste känna bristen
av ett internationellt språk mycket stor.

Efter världskriget torde folken komma i ännu livligare fredlig beröring
med varandra. Det är ju meningen med nationernas förbund,
att de olika folken skulle lära förstå varandra. Men hur skall detta
kunna ske, om de icke ha lärt sig ett gemensamt språk? Ja, förhåller
det sig så, som jag hört från kompetent håll berättas, så skulle även
vetenskapsmännen, som förut varit oberoende av språkskillnaderna, numera
ha kommit i en rätt bekymmersam situation, sedan efter världskriget
tack vare den växande nationalkänslan japanska, slaviska med
flera vetenskapsmän använda sitt eget språk i stället för som förut de
stora kulturspråken.

Från alla synpunkter föreligger sålunda utan tvivel ett starkt behov,
som icke längre kan förnekas. Däremot äro meningarna mycket delade

Första kammarens protokoll 1921. Nr 21.

Om införande
av ett
världsspråk.
(Forts.)

Nr 21. 18

Onsdagen den 6 april f. m.

Om införande
av ett
världsspråk.
(Forts.)

om, hur frågan skall lösas. Somliga anse, att engelskan bör upphöjas
till världsspråk. Andra och däribland vara främsta sprakmän anse
nämnda språk alltför idiomatiskt och alltför svårt med hänsyn till uttal
och ortografi. Man anser även engelskan och varje annat levande språk
omöjligt på grund av den nationella ömtåligheten, som ej skulle finna
sig i det ofantliga gynnandet av en viss nation, som upphöjandet av
dennas språk till världsspråk skulle innebära. I stället vill man ha ett
konstgjort språk bestående av de stora kulturspråkens kvintessens, logiskt,
lätt att lära, lätt att minnas, ett språk som, såsom Ostwald säger,
icke blott den lärde utan även arbetaren i fabriken och poliskonstapeln

på gatan kan förstå. .

Utskottet har ej velat taga ställning till dessa olika meningar. Liksom
motionären anser det, att en förutsättningslös utredning om denna
sak bör komma till stånd och hemställer därför, att Kungl. Maj :t matte
på sätt som må befinnas lämpligt stödja den i detta syfte av svenska
världsspråksföreningen till nationernas förbund ingivna framställningen.

Vad herr Lindhagen yrkat angående en världsspråksakademi, torde
enligt min mening följa av sig självt, såvida det lyckas att genomföra
en mellanfolklig överenskommelse om ett världsspråk.

Många ha varit och äro väl ännu av den meningen, att hela denna
sak bör ordnas av de stora folken. Det anses olämpligt för ett litet
folk att taga ett dylikt initiativ. Gentemot dem skall jag be att fa
citera vår framstående språkman professor Koch, vilken härom yttrar:
”Det är alltid bekvämare att lägga händerna i kors, låta andra utföra
arbetet och sedan själv vara med om att njuta frukterna. Det skulle
vara en heder för Sverige, om det i allt som gäller ett sunt, praktiskt,
mellanfolkligt framåtskridande, intoge en plats, som motiverar dess höga,
även av utlandet prisade kultur. Jag tror ej, att det skulle inom den
civiliserade världen uppfattas som ett oblygt tilltag,
frågan om världsspråk gjordes av Nobelstiftelsens, de djärva upptäcktsfärdernas
och den höga folkbildningens hemland.”

Jag tillåter mig sålunda, herr greve och talman, yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Ericsson, Aaby: Herr greve och talman! Först ett

litet vänligt ord till den ärade motionären med anledning av ett yttrande,
som han fällde här alldeles nyss. Man hade sagt honom att
ett bifall till hans då omhandlade motion skulle medföra, att ett alltför
stort antal framställningar skulle göras hos nationernas förbund, men
han lugnade oss då därmed, att det nordiska klimatet nog skulle inverka
hämmande på framställningarnas antal. Jag kan endast konstatera,
att det nordiska klimatet icke haft någon hård och tryckande inverkan
på den ärade talaren själv.

Jag ber sedermera att med några ord få vända mig m°t den nu
föreliggande motionen. I densamma föreslår motionären utskottet
bär ju givit en något annan form åt sin hemställan att vi skulle

Onsdagen den 6 april f. in.

19 Nr 21.

anhålla hos regeringen, att denna måtte taga initiativ till åstadkommande
av eu internationell överenskommelse om ett världsspråk, avsett att inläras
i ”alla världens skolor”. I lördags afton antogo vi, som herrarna
minnas, ett ^förslag av samme motionär, däri vi uttalade oss för vidtagande
av åtgärder mot överansträngningen i skolorna. Jag trodde då
och jag tior fortfarande icke så mycket på denna överansträngning, så
som arbetet i skolorna är ordnat. Men jag måste bekänna, att kommer
detta vaikisspråk in i skolorna, då är jag rädd, att det uppstår överansträngning.

Mina henai ! hör att det skall bli litet konsekvens i våra beslut,
sa att vi icke ena dagen uttala oss för att motarbeta överansträngningen
i skolorna men den andra dagen lägga bördor på våra stackars barn —
bland andra de små flickorna däruppe från Karlstad — ber jag att få
hemställa till herrarna, huruvida det icke vore klokt, att vi avslo^e motionen.
ö

Det skulle kunna sägas mycket mera och många djupt allvarliga
saker i denna fråga, men jag tror, att jag, för att spara kammarens tid,
inskränker mig till det nu sagda. Således : av omsorg för våra ungdomar
—• avslag på motionen!

Herr Bruhn: Herr talman! Då jag har vågat begära ordet i

enna fråga, har det berott därpa, att jag sedan många, många år mycket
har intresserat mig för den polske läkaren Zamenhofs genialiska
skapelse, världsspråket esperanto, ett intresse, som 1918 vid den första
skandinaviska esperantokongressen i Göteborg tog sig uttryck bland annat
däri, att jag då i Annedals kyrka höll den första predikan på esperanto,
som blivit hållen i någon nordisk kyrka.

Jag skulle vilja säga, att världsspråkstanken icke blott är en stor
tanke, utan en mycket, mycket stor tanke. Men det är med denna stora
tanke, som det är med sa manga andra stora tankar — den mötes länge
med överlägsen axelryckning; till sist skall den dock — det är min
fasta övertygelse — välsignas.

Det som gör världsspråkstanken så stor, är detta, att den är en
förbrödringstanke. Förbrödringstanken har alltid varit en av mänsklighetens
största tankar. Det är stort med pengar, det är stort med teknik,
men det är ännu större med kärlek. Särskilt nu efter det ohyggligt splittrande
världskriget är väl förbrödringstanken en av mänsklighetens allra
största tankar. Det som mäktigt bidrager till att vi känna oss liksom
bröder i en familj eller inom ett folk är just språket, att vi tala samma
språk, att vi omedelbart utan översättning förstå varandra. Så skulle
ett världsspråk mäktigt bidraga till att människor i olika länder förstode
varandra omedelbart och därför kände sig såsom bröder. Men förbrödringstanken
är en fredstanke, och därför se vi världsspråksmänniskor
i världsspråket ett kraftigt hjälpmedel för freden, och det synes
mig, att alla, som hungra och törsta efter fred, efter att ”frid på jor -

Oin införande
av ett
världsspråk.
(Forts.)

Nr 21. 20

Onsdagen den 6 april f. m.

Om införande
av ett
världsspråk.
(Forts.)

deri” måtte bliva en verklighet, borde vara med om att arbeta för världsspråkstankens
snara realiserande.

Lägger jag härtill de många praktiska fördelarna, lättheten för
resenären att taga sig fram i främmande land, lättheten för affärsmannen
att sköta sin utländska korrespondens, befrielsen för våra elementarskolebarn
från den babyloniska språkförbistringen i skolorna och
möjligheten för folkskolebarnen åtminstone på folkskolans högre stadium
att bli i viss mån jämnställda i språkliga hänseende med elementarskolebarnen,
synes mig arbetet för världsspråkstanken vara synnerligen väl
motiverat.

Härtill skulle jag vilja lägga två yttranden från ytterst sakkunnigt
håll. Det ena återfinnes i utskottsbetänkandet och är ett yttrande av
professor Adolf Noréen i Uppsala, vilken uttalade, ”att det lede intet
tvivel och erkändes alltmera enhälligt bland sakkunnige, att ett världsspråk
(hjälpspråk) utgjorde ett trängande och med vart år allt omistligare
behov.”

Det andra yttrandet, som jag skulle vilja citera i detta hänseende, fälldes
av den bekante språkmannen, lektorn och docenten Emil Rodhe i
Göteborg vid den förut nämnda skandinaviska esperantokongressen. Han
yttrade ungefär följande: De, som allt bestämdare komma att fordia

ett världsspråk, äro vetenskapsmännen. Hittills har det gått för en
vetenskapsman att följa med den vetenskapliga litteraturen, om man behärskat
dessa tre språk: tyska, franska och engelska, men numera utkomma
vetenskapliga arbeten på alla möjliga språk. Vetenskapsmannen
har icke tid att lära sig alla dessa, ty då får han ingen tid över till sin
egentliga vetenskap. ”Det behövs” — det var hans slutord — ”ett
världsspråk för vetenskapen.”

Märkligt nog, men för övrigt riktigt nog, var docenten Rodhe, som
ju är målsman speciellt för engelskan, av den bestämda övertygelsen, att
engelskan icke hade några utsikter att bli detta världsspråk, dels på grund
av den besvärliga stavningen — i den punkten äro engelsmännen mycket
konservativa — dels och framför allt på grund av avundsjukan och
hätskheten från de andra nationernas sida.

Nu är det ju här icke fråga om, huruvida världsspråket skall vara
ett nationellt språk eller ett s. k. konstgjort språk. Den frågan är ju
icke framförd vare sig i motionens eller i utskottsbetänkandets kläm.
Frågan är, för att tala med motionären, lyft upp på ett högre plan.
Det är världsspråkstanken, den stora enande världsspråkstanken, som dominerar
såväl motionen som utskottets utlåtande, och det begäres en
förutsättningslös utredning.

Innan jag slutar, ber jag att såsom världsspråksentusiast få framföra
mitt tack först till herr Lindhagen för att han trots många motgångar
icke har förtröttats i att återigen bära fram denna fråga i Sveriges
riksdag, och vidare till utskottet för att det för en gångs skull enhälligt
har ställt sig på herr Lindhagens sida. Till sist, herr talman,
ber jag att kraftigt få yrka bifall till utskottets hemställan.

Onsdagen den 6 april f. m.

21 Nr 21.

Ilerr B ä c k s t r ö m : Herr talman ! Den siste ärade talaren be tecknade

sig som världsspråksentusiast. Jag skall be att få ställa mig
i samma led; jag har varit mycket intresserad för denna fråga i åtminstone
20 år. Emellertid skulle jag gärna vilja framföra några synpunkter,
som kanske icke äro fullt så entusiastiskt hållna som i den
siste ärade talarens anförande, men ägnade att lugna de av kammarens
ledamöter, vilka tycka att man här för mycket siktar på ett konstgjort
språk.

Vad det bär gäller är att genom internationell överenskommelse
välja ett språk, som företrädesvis skall läras i skolorna. Vi veta allesammans,
som kunna några främmande språk och ha försökt tala dem,
hur oerhört svårt det är att obehindrat tala ett främmande språk; hur
ofta man finner sig icke kunna säga allt det man vill så, som man vill.
Det blir något klumpigt och tafatt i uttryckssättet, även om tanken är
god. Det kan möjligen gå för några att lära sig ett språk, kanske två,
men säkert är att mycket få kunna lära sig att tala flera främmande
språk som sitt modersmål. Detsamma gäller, om än i mindre grad, när
det gäller att skriva eller läsa främmande språk.

I samma mån som nu det internationella arbetet växer och sam.
färdseln underlättas, stiger behovet av att komma i beröring med utländsk
litteratur och utbyta tankar med utlänningar. Samtidigt med
denna internationalisering har emellertid gått en motsatt rörelse, nämligen
en nationalisering. Varje nation har blivit mycket känsligare än
förr i världen. Var och en vill ha fram sitt språk, och man kan vara
övertygad om att efter detta krig, som skapat så många nya nationaliteter,
det kommer att bli ännu svårare att få folken att avstå från att
aven i vetenskapliga och internationella arbeten i första hand använda sitt
eget språk. Därmed växer också nödvändigheten, att man gör någonting
för att få en överenskommelse i syfte att åstadkomma ett slut på detta,
en överenskommelse om att man skall koncentrera sig på ett språk, så
att varje bildad person i hela världen skall jämte sitt modersmål kunna
behärska ett främmande språk. Vilket skall då detta språk vara? Ja,
den saken är det vi för ögonblicket icke vilja yttra oss om. Vi äro
endast ense om att det maste bli en överenskommelse, om vilket språk
detta skall vara. Annars blir det bara ett virrvarr.

Jag behöver kanske icke ytterligare stryka under behovet av kännedom
om främmande språk; det är alltför väl känt. Men särskilt inom
den vetenskapliga världen, som jag ju står närmast, har detta behov
gjort sig mycket starkt gällande, och det har blivit ytterst svårt att tillgodogöra
sig den vetenskapliga litteraturen på alla de främmande språk,
på vilka den nu skrives. Även för arbetarvärlden, som ju också har
blivit mera internationell än den varit, stiger behovet av att få ett språk,
vilket man verkligen kan tala, så att icke ombud vid internationella kongresser
fa sitta där utan att kunna deltaga i eller förstå de diskussioner,
som där föras.

Frågan är alltså bara, vilket språk man internationellt skall söka

Om införande
av ett
världsspråk.
(Forts.)

Nr 21. 22

Onsdagen den 6 april f. m.

Om införande
av ett
världsspråk.
(Forts.)

komma överens om att göra till hjälpspråk. I detta avseende har i den
skrivelse, som är inlämnad till nationernas förbund, icke tagits något
bestämt parti för någon av de olika lösningar, som finnas, och jag vill
stryka under detta, därför att det finns ju många, som hava den uppfattningen,
att man icke skall försöka komma med ett konstgjort språk,
utan som anse, att man helt enkelt bör taga ett av de stora levande kulturspråken.
Jag vet, att denna uppfattning är rätt allmän, och jag vill
därför stryka under, att en sådan lösning är ingalunda utesluten genom
ett bifall till vad utskottet här föreslagit. Skulle det visa sig omöjligt
att ena nationerna om att välja ett levande språk på grund av den fördel,
som detta bereder den nation, vars språk man väljer, får man övergå
till att taga ett konstgjort språk, men jag vill också påpeka, att man
har kommit så långt i fråga om det konstgjorda språket genom den förbättring
av esperanto, som man erhållit i ido, att man där verkligen fått
ett språk, som skulle kunna användas som talspråk och skriftspråk vid
sidan av det nationella språket med fullt tillfredsställande resultat. Detta
är emellertid som sagt en sak, som vi för ögonblicket icke behöva fästa
oss alltför mycket vid. Huvudsaken är för närvarande, att vi stryka
under, att vi önska en internationell aktion för att få fram en överenskommelse,
om vilket språk, som skall bli det internationella hjälpspråket
par préférence, och ur den synpunkten, herr talman, ber jag att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr Lindhagen: Jag skulle bara vilja göra en erinran gent

emot herr Aaby Ericsson. Han framhöll, att ifall det bleve ett världsspråk,
som skulle inläras i skolorna, bleve därigenom också skolans
schema ytterligare betungat. Det var en mycket ny uppfattning, som
jag verkligen aldrig hört uttalas förr, icke ens från någon motståndare
till denna sak. Det var en originell synpunkt, om jag så får uttrycka
mig. Alla ha förut varit ense om att just antagandet av ett sådant
här språk i hög grad skulle lätta skolans arbetsschema, och den nuvarande
ecklesiastikministern, som också är entusiast för ett världsspråk,
har bland motiverna för detta just framhållit, att därmed bleve man
äntligen i tillfälle att lätta något på en av skolans allra förnämsta bördor.
Ty det är klart, att om det bestämmes ett språk, det må nu bliva
engelskan eller ett konstgjort språk, som allmänt inläres i skolorna, så
kan man taga sig fram i världen, handeln kan upprätthålla sina förbindelser,
inom vetenskapen kan man läsa de olika arbetena överallt, utan
att man behöver pina sig icke blott med att lära tre språk, såsom nu äi
fallet, utan snart nog också ryska och spanska och det ena efter der
andra, vilket ju är en fullkomligt omöjlig uppgift. I all synnerhet för
ett sådant folk som vårt, som har den olyckan att tala ett språk med
så liten kurs i världen, är det väsentligen ur vår självbevarelsedrifts
synpunkt ofantligt maktpåliggande, att vi så gott vi kunna understödja
just denna tanke.

Nu är det, såsom också påpekats av den siste ärade talaren, en

Onsdagen den 6 april f. m.

23 Nr 21.

förutsättningslös utredning om en allmän överenskommelse i detta avse- Om inföende
— det må sedan bliva ett konstgjort språk eller ett levande språkran,?

— som tor dagen ar bragt under kammarens bedömande. (Forts )

Jag vill, herr talman, bara tillägga, att utskottet främst har yrkat
bifall, kan man säga, till andra punkten i motionen, nämligen att man
skall stödja världsspråkskommitténs framställning till nationernas förbund.
Första punkten avser, att regeringen oavsett detta skulle taga
initiativ och även vända sig till andra stater, som icke äro anslutna till
förbundet. Men i utskottets yrkande ligger ju i alla fall inneslutet även
den förra tanken, och jag är därför övervägande tillfredsställd med utskottets
utlåtande, sådant det nu är avfattat.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt de yrkanden, som därunder förekommit, propositioner, först
på bifall till vad utskottet i det föreliggande utlåtandet hemställt samt
vidare på avslag därå, och förklarade sig finna den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Herr Ericsson, Aaby, begärde votering, i anledning varav uppsattes,
justerades och anslogs en omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som bifaller första kammarens första tillfälliga utskotts i utlåtande
nr 10 gjorda hemställan, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan.

Omröstningen företogs, och vid dess slut bekmnos rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 74;

Nej — 48.

Jämlikt § 63 riksdagsordningen skulle detta beslut genom utdrag
av protokollet delgivas andra kammaren.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till det pågående
sammanträdets fortsättande kl. 8 på aftonen.

Föredrogs ånyo första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande
nr 11, i anledning av väckt motion om hänvändelse till regeringen
i syfte att statsmakten må söka att genom samvetspolitik och verklig
kristendom bringa lidandet erforderlig hjälp.

Om avskaffande
av s. k.
makulaturism
i utredningar.

I en inom första kammaren väckt och till utskottet remitterad

Nr 21. 24

Onsdagen den 6 april f. m.

Omavskaf- motion, nr 153, hade herr Lindhagen hemställt, att riksdagen ville anande
åt; s. k hålla, att regeringen måtte:

1) uppmärksamma hurusom de sociala kraven och tidens övriga
påfrestningar möttes inom administrationen och av intressepolitiken med
makulaturism i utredningarna och därav följande obstruktionstendenser
i förslagen,

2) behjärta angelägenheten, att detta makulaturismens tidevarv nu
måtte ställas på avskrivning, och att statsmakten i stället sökte genom
samvetspolitik och verklig kristendom skänka lidandet tillräcklig hjälp
i rätt tid och i de enstaka fallen lika väl som i de många.

makulaturism
i utred
ningar.
(Forts.)

I det föreliggande utlåtandet hade utskottet av anförd orsak hemställt,
att ifrågavarande motion icke måtte till någon första kammarens
åtgärd föranleda.

Herr Lindhagen: Rubriken på detta ärende har fått en något

missvisande formulering, som gör, att det synes sammanfalla med ett
av de ärenden, som behandlades här förra gången i ''kammaren. Huvudsakligen
är motionen riktad emot, vad jag tillåtit mig kalla ”makulaturism
i utredningarna och därav följande obstruktionstendenser i förslagen”.

Då vi nu se, hur det förhåller sig i världen, och allting håller på att
gå ur led, har jag, som jag så många gånger erinrat om, velat få fram
även i den praktiska politiken några metoder, som hjälpa oss bättre i
väg än de nuvarande. Jag tror icke, att vetenskapen kan hjälpa oss så
synnerligen mycket lika litet våldet, utan det måste finnas någonting
annat verkligt vägledande, och det har jag kallat för samvetet.

Det är ju en massa missförhållanden, som en mängd människor
lida av i vårt samhällsliv, och när man vill avhjälpa dessa, så — som
jag tillät mig säga förra gången — reser man upp en mur av utredningar,
som icke få något annat ändamål än att i högsta grad försena
och omöjliggöra den hjälp, som påkallas av samhället. Alla dessa ofantliga
statistiska utredningar, som taga åratal och som kosta ohyggligt med
penningar, vilka delas ut till oss i luntor, som aldrig bliva besedda, dessa
utredningar äro en obstruktion mot vad man skulle hjälpa, och medan
dessa berg av hinder växa, så dör den ko, som skulle hava ett levande
bete att existera på.

Jag tillät mig förra gången — och jag upprepar det nu — att erinra
om en sådan sak som att då här finnas hundratusen familjer i landet,
vilka i brist på andra utvägar hava fått bygga sig ett eget hem,
ett eget hus på annans mark och man slutligen efter alla möjliga förevändningar
och sedan tusental kanske stupat och förlorat sina hem omsider
måste göra någonting, så finner man inga andra utvägar än att
göra en skenlagstiftning, som hjälper i början knappast någon och numera
kanske några få, men lämnar alla de andra ohjälpta. Varför? Jo,
därför att man också mot detta reser juristeriets uppfattning och de

Onsdagen den 6 april f. m.

25 Nr 21.

egna intressenas uppfattning om äganderätten, eu uppfattning, som icke Om avskafdelas
av samvetet hos oss allesammans, oavsett vilket parti vi höra tillsam- /ande avs. k.
mans med. Det vore väl inte för mycket ändå, att man i kampen för ett makulatu~
hem ville i den mest omfattande skala bereda dessa människor, som bo m.''ntngar
på lösan sand, tillfälle att få ett stycke mark under föttema, då det (Forts)
endast gäller att taga ett stycke, ett litet stycke jord från en stor jordpossession
och därtill också erlägga betalning för själva markstycket.

Icke ens så mycket kan man höja sig till, till en så pass stor flykt som
att tillgodose detta, utan man låter den ena makulaturistiska och obstruktiva
lagstiftningen avlösa den andra. Detta är endast ett av hundratals
exempel.

Jag menar, att från de djupa ledens rättsmedvetande måste vi resa
oss mot det spektakel, som drives i regeringen och här i riksdagen med
all möjlig, förfelad obstruktiv social lagstiftning; och med dessa synpunkter
tillåter jag mig att yrka bifall till motionen.

Herr B o r e 11: Under åberopande av vad utskottet anfört och
vad jag yttrade vid lördagens sammanträde i ett liknande ärende tilllåter
jag mig yrka bifall till utskottets hemställan.

Föredrogs ånyo ''första kammarens första tillfälliga utskotts utlå-Ow antagantande
nr 12, i anledning av väckt motion om vidtagande av åtgärder i de till intersylta
att grundsatserna om nationaliteternas rätt må antagas till inter- nationM}a9
nationell lag. av grundsat °

serna om na tionaliteter I

en inom första kammaren väckt och till utskottet remitterad nasratt
motion, nr 159, hade herr Lindhagen hemställt, att — sedan nordiska
interparlamentariska förbundet, som förut ansett nationalitetsfrågan ej
falla ens inom dess verksamhetsområde, år 1920 slutligen hos svenska
regeringen förordat, att grundsatserna om nationernas rätt upptagits
1 folkens förbunds förbundsakt — jämväl riksdagen själv måtte omsider
hemställa till regeringen, att den ville intressera sig för denna även för
vårt land så viktiga rättsgrundsats, samt taga initiativ till, att den måtte
bliva antagen till internationell lag inom folkens förbund och även genom
medverkan från de stater, som ej vore anslutna till förbundet.

, Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet av anförd orsak

Sr 21. 26

Ons''dagen den 6 april f. m.

Om antagan- hemställt, att förevarande motion icke måtte till någon första kammade
ti//intcr- rens åtgärd föranleda.
nationell lag
av grundsatserna
om nationaliteter-
Herr Lindhagen: Här är jag inne på sådana praktiska reali nasrätt.

tetsfrågor, som enligt min uppfattning borde intressera oss på ett helt
^ '' annat sätt än som framgår av utskottets sätt att behandla motionen, att

jag i denna punkt, på grund av sakens ofantliga betydelse i dagspolitiken,
såsom en opinionsyttring kommer att nödgas begära votering, det må
bliva vilken utgång som helst.

Den här frågan om nationaliteternas rätt och dess fastställande genom
internationell lag har åt olika håll den mest vittgående betydelse.
Jag skall för det första erinra om, huru man strävat att skapa en internationell
domstol utan att hava någon lag att döma efter. Vad har följden
blivit? Jo, att ifrån denna internationella domstols avgörande man
alltid har undantagit s. k. vitala intressen, d. v. s. de mest viktiga, de
mest brännbara, de som mest föranleda ofred i världen. Man kan icke
få någon effektivitet i denna internationella domstol, förrän den också
får en rättslag att döma efter. Genom nationernas förbunds föranstaltande
har det blivit en utvidgning eller en omformering av den gamla
domstol, som fanns i Haag, men den har fortfarande ingen lag att
döma efter.

En sådan lag är väl den personliga friheten i världssamhället, och
personerna i världssamhället äro nationerna. Nationerna äro realiteter,
som man måste räkna med. Man kan icke undgå dem, och därför har
det från de mest vitt skilda håll framhållits, att grundvalen för ett
samhälle är erkännandet av nationaliteternas rätt. Sådana uttalanden
hava gjorts av många tänkare, från och med Immanuel Kant till den
socialdemokratiska politikern Lassalle, många andra att förtiga. Det
är således först och främst av betydelse, att få det fastslaget som lag.
Nu har jag för min del, då jag mycket tidigt under mitt funderande över
dessa ämnen fann denna sak vara självklar, också ansett, att min plikt
som riksdagsman krävde, att jag framförde denna även för vårt folk
såsom en liten nation vid sidan av de stora så synnerligen viktiga fråga,
viktig för övrigt för hela världsfrågan. Det har icke gått. Den har
fallit den ena gången efter den andra.

Jag har också försökt att framföra frågan i det interparlamentariska
nordiska förbundet, men där har den också fallit. Ja, den föll
så grundligt, att det nordiska förbundet 1913 och I9I4 på tillstyrkan av
dess råd beslöt att förklara denna angelägenhet icke falla inom omfånget
för förbundets verksamhetsområde. Enligt sina stadgar har det
skyldighet att intressera sig för gemensamt samförstånd och fred i världen,
men man fann ändå, att denna viktiga sak icke föll inom omfånget
för förbundets verksamhetsområde. Det var alla spetsarna i de tre partierna
i de tre nordiska länderna, som talade på det sättet — de parlamentariska
spetsarna. Sista gången var det på våren 1914. Så utbröt

Onsdagen den 6 april f. m.

27 Nr 21.

världskriget på sommaren 1914. Redan hösten samma år var samma Om antaganförbund
färdigt med det uttalandet, att detta är en mycket viktig prin- detillintercip,
för vilken förbundet alltid intresserat sig. Det var dock endast ett avgrundsMhalvår
förut, då samma rådsmedlemmar sade, att frågan icke föll inom serna om naförbundets
intresseområde. Där ser man, huru stora olyckor måste tionaliteterövergå
människorna, förrän en t. o. m. självklar sak kan gå upp för n%rätt\
deras högsta ledande. Det vill till ett världskrig, för att de högsta ledan- (Forts-l
de i intressepartierna skola få ens något intresse för en så viktig angelägenhet
som denna.

Nu omsider har det nordiska förbundet vid sitt möte i Kristiania
sommaren 1920 gjort ett helt annat uttalande. Då har rådet, utgående
från samma åskådningssätt, varmed jag tillät mig inleda denna debatt,
föreslagit, att grundsatserna om nationaliteternas rätt skulle upptagas i
nationernas förbundsakt. Vid slutet av sammanträdet beslöts sedan att
meddela detta beslut åt de tre nordiska ländernas regeringar.

Några veckor därefter hölls folkförbundets delegerademöte i Geneve.

Intet sådant förslag framkom ens från nordiska regeringarna om att
även skriva en lag att tillämpas av den domstolsorganisation, som man
då skulle ordna, vilket förefaller mig hade varit synnerligen befogat.
Regeringarna kommo icke fram med detta. De tyckte kanske, att det
var för tidigt och att det väl kommer så småningom.

Men då vill jag säga det —- och det ingår också i en av de uppgifter,
som de utrikespolitiska motioner jag tillåtit mig väcka vid denna
riksdag peka på — att då man här har talat om parlamentarisk kontroll
över utrikespolitiken, eller låt oss säga delaktighet i utrikespolitiken,
så betyder detta också, att vi även här i riksdagen skola
kunna framföra utrikespolitiska förslag, som skola tagas ad notam
och behandlas lojalt och främjas så gott ske kan. Nu har det emellertid
visat sig på alla sätt, både, som jag tycker för min del, i den sist
antagna författningen i detta avseende, den nyss verkställda grundlagsförändringen,
och genom den behandling sådana frågor i allmänhet få
här, att det fortfarande anses, att regeringen är den, som ensam skall
behandla dessa ärenden, och att riksdagen högst ogärna bör befatta sig
med dylika angelägenheter. Nu hava vi emellertid ett belägg på, att
herrar riksdagsmän, när de bilda en enskild förening, som kallas för
det nordiska interparlamentariska förbundet med särskilda fredsgrupper
inom detsamma, så går det för sig att göra framställningar genom dessa
organisationer till de nordiska ländernas regeringar och däribland även i
den nu föreliggande frågan. Men när de uppträda officiellt och skola
värna om mänsklighetens väl och vår egen nations välgång i sina parlament,
passar det icke att göra sådana framställningar. Det är bara
en privatsyssla för oss men kan icke gå för sig, då vi uppträda som
officiella representanter.

Nu säger utskottet, att ”det lärer kunna antagas att Kungl. Maj :ts
regering även utan att riksdagen därom avlåter särskild framställning
ägnar den i motionen avhandlade frågan nödig uppmärksamhet och, om

Nr 21. 2S

Onsdagen den 6 april f. m.

Om antagan- så befinnes möjligt, vidtager åtgärder.” Varför trodde icke interparlanationell
lag mer|tariska förbundet, som också består av riksdagsmän, detsamma år
av grundsat- 192° Då ansåg det som enskild förening till och med nödvändigt att

serna om na- gå till regeringarna. Men då medlemmarna komma hit för att repretionaliteter-
sentera det folk, som valt dem, och de skola handla under ansvar, passar
”(Forts) c^et *nte ^ngre alls. Jag förstår icke detta. Det är nödvändigt, att vi
på något sätt avskaka oss denna usurpation av det svenska parlamentets
rätt, som det interpariamentariska förbundet genom sedvänjans makt
och slöhetens makt tillägnat sig i fråga om utrikespolitiken i vårt offentliga
liv.

Denna fråga har slutligen för det tredje också stor betydelse därigenom,
att bakom densamma, om den icke löses juste, lura stora faror
för oss i framtiden i vår utrikespolitik. Jag tänker då på att tillgodoseendet
av nationaliteternas rätt en dag också måste komma att omfatta
ett reglerande av förhållandena för de minoritetsnationaliteter, som på
grund av geografiska eller andra skäl måste stanna kvar under ett rike,
där majoriteten av befolkningen tillhör en annan nationalitet och talar
ett annat språk. Vi ha längs finska kusten en sådan svensk nationalitet.
Vi ha sett, vilken fåfäng kamp denna, har haft för att i det
finska parlamentet gent emot den finska majoriteten få befästa grundsatser,
som kunna trygga dess skäliga anspråk och därmed också det
goda förhållandet i framtiden mellan oss och Finland. Denna fråga
borde vi intressera oss för, ty kommer icke den heller till lösning genom
en ordentlig lagstiftning, så ligger däri fröet till upprepade missförstånd,
missförhållanden och slutligen kanske de mest häftiga förvecklingar i
framtiden mellan oss och Finland. Ty vi skola icke inbilla oss, att icke,
med en tämligen prisgiven svensk nationalitet där borta, den stora nationalistiska
majoriteten där som överallt i världen skall använda alla medel
för att söka depatriera och exkommunicera den svenska nationaliteten.
Och vilka missljud, vilken hätskhet, vilket hat även i vårt land, skall icke
uppstå, om förhållandena få utveckla sig så!

Även denna synpunkt, som jag nu tillåtit mig framhålla, är av så
stor betydelse, att även vi i riksdagen måste intressera oss för den.
Ändå kommer detta utskott, till skillnad från det privata utskottet i det
nordiska förbundet, med en framställning sådan som den föreliggande.
Låt oss, mina herrar, i denna sak komplettera vad vi göra privat med
att göra detsamma officiellt! Det är det enda enkla anspråk, som motionen
framställer, och jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall
till motionen.

Friherre Adelswärd: Herr vice talman! I sitt nyss hållna anförande
liksom i motionen har motionären klandrat det nordiska interpariamentariska
förbundet, för att det vid ett tidigare tillfälle icke velat
intressera sig för denna fråga utan avslagit ett förslag från motionärens
sida, som framställts i förbundet. Jag vill icke upptaga den saken
till diskussion. Nu har motionären själv påpekat, och även, tror jag,

Onsdagen den 6 april f. rn.

20 Nr 21.

nas rätt.
(Forts.)

nyss åberopat, att det nordiska parlamentariska förbundet liar sig om-öm antaga,,-vant och bättrat, och vid det sista delegerademötet i Kristiania gjort ett de Muntermycket
kraftigt uttalande just i den riktning motionären önskade nationell lag
Beträffande den nu föreliggande frågan, huruvida riksdagen enligtsernTomnamotionarens
mening bor gorå ett uttalande i denna riktning eller följa tionaliteterutskottet,
som avstyrkt detta, vill jag för min del säga, att jag nog icke
tior, att det har så stor praktisk betydelse, vilket riksdagen än måtte
gorå, därför att frågan säkerligen icke är glömd och, oavsett om riksdagen
uttalar sig eller icke, kommer — det tror jag mig kunna såga_

att -framhållas och befordras av den svenska regeringen och dess representation
likaväl som av många andra regeringar och deras delegerade
vid nationernas förbunds möte. Jag kan säga, vad mig själv beträffar,
att det ar ingen punkt, som jag oftare, regelbundet vid varje tillfälle som
erbjudit sig har framhållit och påpekat, som den stora inre
motsägelse, som förefinnes i stadgarna för nationernas förbund,
forbundsakten, genom det förhållandet, att denna punkt helt enkelt
ar uteglömd. Skälen till att så är har jag vid åtskilliga tillfällen framhållit.
Jag skall icke gå in närmare på det. Skälet till att man
t. ex. icke vid det första förbundsmötet i Geneve kom fram med några
mera kraftiga yrkanden på att något skulle göras i denna riktning var,
att det var så ofantligt många andra ändringar och tillägg, som voro
angelägna och av mera omedelbar innebörd, och man var naturligtvis
läckl att i början komma med allt för mycket ändringsförslag, särskilt
i sådana frågor, som man visste vara synnerligen ömtåliga och kunde
leda till svårigheter emellan de olika intresserade medlemmarna i föroundet.
Men att den frågan skall fram och att den måste fram, är jag
■ övertygad om, liksom också om att man ingalunda från veder börligt

håll icke skall glömma att framkomma med den.

Men å andra sidan får jag säga, att huru stort förtroende än riksdagen
med skäl kan hava för regeringen och dess ställning till nationernas
förbund och dess åtgöranden genom sina delegerade inom förbundet,
så tycker jag nog ändå, att det är rätt lyckligt och bra, om riksdagen
emellanåt i en stor och viktig fråga uttalar någon bestämd mening och
visar sitt intresse på det viset för nationernas förbund och för vad som
böi göras för att förbättra detsamma. Ur den synpunkten anser jag,
att utskottet borde hava behandlat motionärens framställning på ett
något mer tillmötesgående sätt än utskottet gjort, då det helt enkelt
avstyrkt hans motion. Jag ämnar för min del yrka bifall till motionen,
men jag tors icke säga, om formuleringen där är den allra lämpligaste’
och jag tillåter mig därför yrka bifall till motionen och avslag på utskottets
hemställan pa sa sätt, att riksdagen ville besluta att göra ett
uttalande överensstämmande med det, som gjordes så gott som enhälligt,
vill jag minnas, av det nordiska förbundets delegerademöte i fjol. Det
föreföll av motionärens anförande nyss, som om han hade tillgång till
denna resolution och citerade den. Om jag minnes rätt, var den så formulerad,
att principen för nationaliteternas rätt må upptagas i natio -

Nr 21. 30

Onsdagen den 6 april f. m.

Om antagande
till internationell
lag
av grundsatserna
om nationaliteternas
rätt.

(Forts.)

nernas förbunds stadgar” eller någonting dylikt. Jag anhåller, herr talman,
att få på så sätt yrka bifall till motionen och hemställer, att motionären
själv, som jag tror har tillgång till den i nämnda resolution
använda formuleringen, vill korrigera den jag nyss angav, för den händelse
jag icke återgivit uttalandet fullkomligt exakt.

Herr B o r e 11: Herr vice talman, mina herrar! Utskottet har

haft samma uppfattning om vikten och betydelsen av denna fråga, som
de båda föregående ärade talarna. Att utskottet emellertid har avstyrkt
framställningen, beror på följande förhållanden.

I den första punkten av sitt yrkande anhåller motionären, att riksdagen
måtte hemställa till regeringen, att den ”ville intressera sig för
denna även för vårt land så viktiga rättsgrundsats.” Det är ju alldeles
uppenbart — och det har framhållits av den senaste ärade talaren — att
regeringen har oqh måste hava ett verkligt intresse för denna brännande
fråga. Att skriva till regeringen och bedja, att regeringen skall skaffa sig
intresse för en fråga, för vilken den redan otvivelaktigt har ett stort
intresse, har utskottet ansett överflödigt.

Herr Lindhagens yrkande i andra punkten går ut på att man skulle
begära, att regeringen skall taga initiativ till att denna rättsgrundsats
”må bliva antagen till internationell lag inom folkens förbund och även
genom medverkan från de stater, som ej äro anslutna till förbundet.”

I denna punkt har utskottet ansett skrivelseförslaget olämpligt. Det
kan enligt utskottets mening icke vara lämpligt, att riksdagen tar initiativ
i en fråga som denna. Det initiativet måste tillhöra Kungl. Maj :t. Endast
Kungl. Maj :ts regering är i stånd att överblicka, när det kan vara
möjligt och lämpligt att taga initiativ i en fråga, som för närvarande
är så brännande, så ömtålig som den nu föreliggande. Har man den^bestämda
uppfattningen, att regeringen, såsom jag förut framhållit, måste
hava ett stort intresse i denna fråga, så bör man väl också med fullt förtroende
kunna antaga, att regeringen, om och när så blir möjligt, skall
göra detta intresse gällande genom sådana praktiska åtgärder, som kunna
befinnas lämpliga och utförbara.

Av dessa skäl tillåter jag mig yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr W i n b e r g: Herr talman! Det är närmast med anledning

av friherre Adelswärds uttalande, som jag har begärt ordet.

Så vitt jag fattade honom rätt, ansåg han till och med, att det var
överraskande eller egendomligt, att icke i själva förbundsakten intagits
någon punkt om nationaliteternas rätt. För min del finner jag det
mycket förklarligt, att så icke har blivit fallet, och jag ifrågasätter till
och med, att den dag en sådan punkt komme att inskrivas i förbundsakten
och man krävde dess ovillkorliga efterföljd, den dagen, komme
också det nuvarande nationernas förbund att spricka, och detta helt enkelt
av den anledningen, att politiken hos de flesta av de länder, vilka

Onsdagen den 6 april f. m.

31 Nr 21.

nu utgöra kärnan i nationernas förbund, går ut på rätten att förhindra^»! antaganeHer
förneka vissa nationer deras fulla rätt. Såväl politiskt som ekono- dc tUlinter~
miskt är dessa länders politik byggd på rätten att förmena övriga na- nahonellJa0
tioner deras rätt. Jag behöver bara nämna Irland, för att man skall ^Ternaomnaklart
for sig den saken. Jag har sålunda ingen som helst förhoppning tionaliteterom,
att fio.tioficvHQs f övbuud kan pa fullt allvar gå i bräschen för hav- rätt.
dandet av den viktiga fråga, som här är på tal. Men å andra sidan (Forts)
kan jag icke heller vara med om de skäl för avslag, som från utskottets
och särskilt från utskottsordförandens sida anförts. Då den senare förklarade,
att det icke kunde vara riktigt, att riksdagen loge initiativ i en
sådan fråga som denna, utan att det endast kunde vara möjligt för
Kungl. Maj :ts regering att ge sig in på en så ömtålig fråga, då tycker
jag i alla fall, att man går något för långt i fråga om att underkänna
riksdagens möjlighet att bedöma frågor som denna. Jag för min del anser
det vara mycket naturligt, att om det skall tagas något initiativ i en
sådan här fråga, skall det vara riksdagen i första hand som skall säga
klart och tydligt ifrån, så att regeringen vet, vad den har att rätta
sig efter.

Då jag som sagt visserligen icke anser, att denna fråga på sätt här
är föreslaget kommer att bringas till lösning, men å andra sidan finner
det fullkomligt riktigt, att riksdagen uttalar sig i densamma, ber jag
för min del, herr talman, att få yrka avslag på utskottets hemställan
och bifall till motionen.

Herr Hellberg: Det är nog en mycket enhällig mening bland

alla fredsvänner, att en av de största bristerna i stadgarna för nationernas
förbund består däri, att inte någon princip eller någon regel för
nationaliteternas rätt i dessa stadgar blivit fastställd. Orsakerna härtill
kunna ju tilläventyrs vara av det slag, som den siste ärade talaren antydde:
det ligger nära till hands att förmoda, att de, som beslöto förbundsakten,
hade sina skäl att avvisa de framställningar angående nationaliteternas
rätt, som förelågo i de kända 14 Wilsonska punkterna,
där denna fråga berördes i den ena efter den andra. Men det är också
en enhällig mening bland fredsvänner, att knappast någon fråga är av
större vikt än den, att nationaliteternas rätt blir faktiskt erkänd och
rättsligt skyddad. Därför synes det vara i sin ordning, att man, när
helst anledning därtill föreligger, uttalar sig för att förbundsakten må
bliva kompletterad i detta stycke.

Nu menade utskottets ärade ordförande, att det skulle vara olämpligt
— det var hans uttryck — om riksdagen gjorde framställning i
detta avseende, därför att regeringen nog skulle, riksdagen förutan,
sörja för den saken. För min del har jag den uppfattningen, som förut
uttalats av både herr Adelswärd och herr Winberg, att riksdagen icke
bör försumma att, när anledning därtill gives, uttala sin mening i frågan
— regeringen må sedan fatta sina beslut på sätt den bäst finner.''

Nr 21. 32

Onsdagen den 6 april f. m.

Om antagande
till internationell
lag
av grundsatserna
om nationaliteternas
rätt.

(Forts.)

Herr Lindhagen har framhållit, att det just för en mindre nation är
av stort intresse att få nationaliteternas rätt erkänd och betryggad, och
även ur denna synpunkt synes det mig, att representationen för vårt lilla
folk har all anledning att uttala sig i denna fråga, när den uppfordras
därtill, och inte bara indolent skjuta den ifrån sig och säga, att det sörjer
nog regeringen för. Jag är visserligen för min personliga del övertygad
att regeringen kommer att ägna frågan all möjlig uppmärksamhet,
men regeringen får ju en ytterligare anledning att göra det, om från
riksdagens sida uttalas, att frågan efter riksdagens uppfattning är en
fråga av synnerligt stor vikt och betydelse.

Jag tillåter mig på den grund, herr talman, i så måtto yrka bifall
till motionen, att jag ansluter mig till den resolution i ämnet, som i fjol
antogs av den nordiska internationella konferensen i Kristiania och som
är likalydande med det uttalande som här framlagts av friherre Adelswärd.

Friherre Adelswärd: Herr vice talman! Jag vill endast närmare
formulera mitt förut gjorda yrkande och hemställer, att kammaren
måtte besluta, att Kungl. Maj :t må taga initiativ till att grundsatserna
om nationaliteternas rätt må upptagas i förbundsakten för nationernas
förbund.

Herr Westman: Herr vice talman! Jag ber att få uttala mitt

beklagande av att kammarens bänkar äro så glest besatta under den
debatt, som nu pågår. Jag vågar nämligen antaga, att om kammaren
vore fulltaligt samlad, skulle kammaren finna anledning föreligga att
frångå den ståndpunkt, som utskottet intagit. För min del har jag
av de skäl, som framlagts i debatten, blivit övertygad om att den ståndpunkten
är den riktiga, att riksdagen bör uttala sitt intresse för det viktiga
ärende, som nu är föremål för vår överläggning. Särskilt efter
den argumentering, som anförts av motionären, förefaller det mig omöjligt
att rösta för en rent negativ ståndpunkt.

Jag ber därför, för min del, att få ansluta mig till det yrkande, som
framställts av friherre Adelswärd.

Herr Lindhagen: Då jag hemställde om bifall till motionsyrkandet,
observerade jag icke, att där står en lång sats mellan tankstreck.
Denna sats avsåg jag icke med mitt yrkande. Jag skulle helst
vilja ha mitt yrkande formulerat sålunda, att regeringen ville taga initiativ
till att principen om nationaliteternas rätt må bliva antagen till internationell
lag inom folkens förbund och även genom medverkan från
de stater, som ej äro anslutna till förbundet.

Då nu emellertid ett något mera begränsat yrkande blivit framställt,
men däri även ligger såsom en konsekvens det övriga, så skall jag,
herr talman, för att få denna viktiga princip om nationaliteternas rätt

Onsdagen den 6 april f. m.

33 Nr 21.

0C|,1 en, yttring av folkens förbund till stånd, också nöja migOm antaganmed
att yrka bifall till friherre Adelswärds yrkande. de till intet Sedan

överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr förste nalioneU las
vice talmannen, som för en stund övertagit ledningen av kammarens för-Z^omnä
handlingar att i avseende a det föreliggande utlåtandet yrkats: i :o) att tionalitetervad
utskottet hemställt skulle bifallas, 2:0) att den i ämnet väckta mo- nas rätt.
tionen skulle bifallas och 3 ro) av friherre Adelswärd, att riksdagen måtte (Forts )
hemsta la, att Kungl. Maj :t ville taga initiativ till att grundsatsen om
nationaliteternas ratt upptoges i förbundsakten för nationernas förbund.

Sedermera gjordes propositioner enligt dessa yrkanden, och förklarades
propositionen på bifall till friherre Adelswärds yrkande vara med
overvagande ja besvarad.

Jämlikt § 63 riksdagsordningen skulle detta beslut genom utdra? av
protokollet delgivas andra kammaren.

Föredrogs ånyo första kammarens första tillfälliga utskotts utlå- Omtryckande
nr 13, i anledning av väckt motion angående tryckning i svensk ning av vissa
översättning av det gamla Asiens samt den europeiska antikens vishets- skrifter av
forkunnares, filosofers och humanistiska statsmäns viktigaste skrifter, ^hluför

I en inom första kammaren väckt och till första kammarens första
tillfälliga utskott för behandling hänvisad motion, nr 157 hade herr
Lindhagen hemställt, att riksdagen ville anhålla om regeringens övervägande,
1 vad mån och på vad sätt det gamla Asiens samt den europeiska
antikens vishetsförkunnares, filosofers och humanistiska statsmans
viktigaste skrifter skulle kunna genom statsverkets försorg befordras
till trycket till överkomliga pris samt det svenska folket på detta
satt till sm vägledning och väckelse stifta bekantskap med de gamla
sanningarna, dessa mänsklighetens evigt unga ledstjärnor.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att förevarande motion icke måtte till någon första kammarens åtgärd
föranleda.

Herr Lindhagen: Med den uppfattning, som jag har om det

nya, som bör så småningom inarbetas i vår politik, bör det vara tämligen
klart,° att en sådan tankegång också måste utmynna i att vi i allmänhet
i vårt land måtte få tillgång till att läsa och lära de nya tankar,
som egentligen äro mycket gamla och som äro bärande för en sådan
nydaning inom samhällslivet. Dessa tankar, som kallas ”de gamla sanningarna”,
hava haft olika förespråkare, som uttalat dem på olika sätt
— och ofta på samma sätt. Dessa uttalanden ligga mycket långt tillbaka
i tiden, och därav kan man också draga den slutsatsen, att dessa
sanningar kanske icke äro så relativa, som de materialistiska lärorna ve

Första kammarens protokoll 1921. Nr 21. 3

Nr 21. 34

Onsdagen den 6 april f. m.

Om tryckning
av viss
skrifter av
antikens
vishetsförkunnare

m. fl.
(Forts.)

lat gorå gällande, utan kunna vara uttryck för samma tankegång med
; flera tusen års mellantid.

Nu har svenska folket icke tillgång till detta i stort sett. Vi hava
visserligen tillgång till Nya testamentet, men detta är ju tydligen icke
verksamt annat än om söndagarna, då det är fastslaget såsom lektyr för
vår andakt. Men det har icke haft den ringaste betydelse i riksdagen,
åtminstone så vitt jag har kunnat finna under min 2i-åriga verksamhet
här — endast mycket obetydligt och mera slumpvis då och då. Därför
vore det nog nyttigt, att man erinrades även om andra sådana vishetsförkunnelser,
som också hava morgonens dagg över sig och som på ett
friskt och tilltalande sätt uttrycka det, som vi borde hava till vägledning
för ost såväl i samhällslivet som i det privata. Denna litteratur
saknas emellertid. Och man kan icke få tillfälle att få den tryckt, eftersom
förläggarna säga, att det icke bär sig. Det är mest dussinromaner
och en del tämligen slippriga saker, som gå i publiken. Men som ett
motgift mot ett dylikt förråande av det allmänna tänkesättet finns det
ingen annan utväg, än att stVen ingriper och försöker bereda oss tillfälle
att läsa några av de författare, som föryngra själen och göra oss
till bättre människor.

Jag ber därför få yrka bifall till motionen.

Herr Ström: Ja, jag har ingenting alls emot herr Lindhagens

motion i vad den avser dessa översättningar. Jag skulle kunna instämma
med honom däri, att det är något oerhört, att den svenska litteraturen
saknar en lång rad av de stora kulturbärarnas verk. Men jag
måste säga mig, att jag finner, att herr Lindhagen har slutat litet for
tidigt i tiden, och att han borde hava fortsatt för att få med aven de
mera modärna filosofernas och de stora sociala författarnas verk. Jag
skulle anse det vara synnerligen påkallat, att t. ex. ett sådant verk som
Karl Marx’ ”Das Kapital” genom den svenska riksdagens åtgörande
bleve översatt till svenska språket. Det är medelst anslag av finska staten
översatt till finska språket, och sannolikt kommer det inom kort,
även i Norge att genom statsanslag bliva överfört till det norska språket.
Det är något som man verkligen borde tillse, att det även i Sverige möjliggjordes
genom statsanslag. Det finns också en rad av andra betydande
socialistiska och ekonomiska skrifställares verk, som fattas på svenska
språket, och man borde genom en riksdagens åtgärd kunna få dessa
överförda även till vårt språk.

Jag har, herr talman, intet yrkande. Jag har endast velat påpeka,
att det är av den största vikt, att även de stora socialistiska författarnas
verk bliva överförda till vårt språk.

Herr B o r e 11: Herr greve och talman, mina herrar! Till de

skäl, som utskottet anfört för sitt avslagsyrkande, har jag egentligen

icke mycket att lägga. . . .

Utskottet har framhållit den farhågan, att de gamle vise i sm sven -

Onsdagen den 6 april f. m.

35 Nr 21.

ska drakt skulle bliva i rätt stor omfattning kvarstående på bokhyllorna.
Samma farhåga har motionären mera indirekt givit uttryck åt. Han
har sagt, att motivet varför förläggarna icke våga sig på att trycka
ifrågavarande arbeten i svensk översättning är, att de befara, att böckerna
icke bliva lästa i så stor omfattning. Förhållandet blir naturligtvis
detsamma vare sig dessa arbeten utgivas på enskild bekostnad eller
med statsunderstöd. I varje fall tycker jag, att även motionären skulle
kunna erkänna, att tidpunkten att komma fram med en motion sådan som
den ifrågavarande är rätt illa vald. Först och främst föreligga å folkupplysningens
och folkbildningens område många ännu ouppfyllda spörsmål,
som äro av mycket större praktisk betydelse än det nu föreliggande spörsmålet.
Det finns alltså många viktigare åtgöranden och önskemål, som böra
vidtagas och fyllas med medel, som möjligen kunna stå till buds. Förra
arets .riksdag upptog frågan om folkbildningens främjande och fäste därvid
särskilt stor vikt vid biblioteksväsendets ordnande. Den frågan är nu
under utredning, och här föreligger således redan möjlighet för att det önskemål,
varom nu är fråga, må kunna beaktas. Nu säger man måhända, att
det icke är fråga om något större belopp och i varje fall endast om en utredning.
Jag tror dock, att kostnaderna i förhållande till ändamålet och
nyttan komma att bliva rätt sa stora, och jag har den uppfattningen,
att i den^nuvarande situationen riksdagen icke bör ifrågasätta utredningar
om sådana förslag, som för sitt förverkligande kräva anslag, om icke
förslagen äro av sådan beskaffenhet att de nödvändigt måste tillgodoses
och verkligen icke tåla uppskov. Så är i varje fall icke förhållandet
med det föreliggande förslaget.

På dessa skäl tillåter jag mig att yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr O lsson, Oscar: Jag far gent emot utskottets ärade ordförande
säga, att jag icke tycker, att det är många saker, som äro så
pass viktiga att erhålla som en sådan läsning, som herr Lindhagen vill
åvägabringa för det svenska folket. Jag får också säga, att jag helt
och hållet kan instämma i herr Lindhagens hela resonemang i det hänseendet.
Jag är fullt av hans mening beträffande lämpligheten av att
dessa klassiska författare bliva tillgängligare för det svenska folket.

Vad emellertid beträffar saväl herr Lindhagens som även herr
Ströms förslag, gav riksdagen i fjol, såvitt jag kan finna, sin anslutning
till dessa förslag. Därför kan jag icke förstå, att det nu är nödvändigt
att skriva till Kungl. Maj :t igen. 1920 års riksdag fattade, såsom
herrarne kanske erinra sig, det beslutet att skriva till Kungl. Maj :t
ifråga om de klassiska författarna, och riksdagens beslut lyder: ”På
grund av vad sålunda anförts får riksdagen anhålla,- att Eders Kungl.
Maj ,t täcktes lata utreda de ekonomiska och litterära möjligheterna att
med det snaraste genom statsmakternas medverkan i form av anslag
eller på annat sätt utge billiga folkupplagor av de främsta svenska och
till svenska översatta utländska klassiska författares skrifter samt för

Om tryckning
av vissa
skrifter av
antikens
vishetsförkunnare

m. fl.
(Forts.)

Nr 21. 36

Onsdagen den 6 april f. m.

Om tryck- riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kan föranleda.” Såning
av wurovjtt j ag kan f;nna) skulle den enda bristen i detta förslag enligt denna
antikens riksdagsskrivelse vara, att man icke också begärt, att den ifrågasatta utvishetsför-
redningen finge taga under övervägande frågan om åstadkommande
kunnare av översättningar av klassiska österländska och antika författares verk,

m.// men jag undrar om denna lucka är av den betydelse, att man för den

^ orts'' sakens skull bör avlåta en ny skrivelse. Att det kommer med på köpet
i utredningen, tycker jag är en fullkomligt självklar sak. Jag erinrar
mig mycket väl denna historia, därför att jag hade en mycket het
strid att utkämpa med utskottet på denna punkt. Utskottet kom då med
samma argumentering mot mig som det gör i dag gent emot herr Lindhagen.

Riksdagen har således så sent som i fjol skrivit om utgivandet av
billiga folkupplagor av de klassiska författarna för att sätta svenska folket
i stånd att kunna tillgodogöra sig dessa verk. Jag hade alltid inbillat
mig, att när det gällde dessa ”svenska och till svenska översatta”
författare, skulle det bl. a. just vara de antika filosoferna, och jag kan
icke finna, att det är något, som hindrar, att de österländska filosoferna
också tagas med.

Under hänvisning till denna redan avlåtna riksdagsskrivelse vädjar
jag till motionären, om han inte kan anse det vara tämligen onödigt att
nu i detta fall komma med en extra skrivelse. Just på grund av att riksdagen
redan skrivit i frågan, borde man kunna nöja sig med den redan
avlåtna skrivelsen.

Herr Lindhagen: Ja, den riksdagsskrivelse, som den ärade talaren
omnämnde, var föranledd av en motion av herr Vennerström i andra
kammaren, men läser man denna motion, finner man, att herr Vennerström
tänkt sig så gott som uteslutande skönlitterära författare. Han
räknar nämligen upp en hel rad, som allesammans äro skönlitterära författare.
Vidare talas i denna riksdagsskrivelse icke om översättningar
från främmande språk till vårt eget utan endast om publicerandet av
redan gjorda översättningar. Även därutinnan utgör mitt förslag således
en bestämd komplettering av förra årets riksdagsskrivelse. Skönlitterära
författare i all ära, men de gamla vishetskälloma böra också uttryckligen
betonas, och för dem finns det endast få, och detta merendels
i upplagor som utgått i bokhandeln för länge sedan, översättningar till
svenskt språk. Tyskarna häva många sådana översättningar, och således
skulle det vara lätt att från tyska språket överföra dem till vårt språk, eljest
äro översättningarna ofta svåra, särskilt från asiatiska språk. Därför
tror jag, att det är ömkligt, att riksdagen skriver även i denna fråga
lika väl som den skrev i den andra frågan i fjol.

Nu har herr Ström tillagt, att man också borde begära att även den
nyare tidens författare, t. ex. Karl Marx, bleve översatta och publicerade
på svenska språket till allmänhetens tjänst. Jag har verkligen tänkt,
att jag skulle inskränka mig till det allra nödvändigaste, och för mig är

Onsdagen den 6 april f. m.

37 Nr 81.

j st det, som jag har pekat pa, det nödvändigaste. Ty där talas om mild- Om trycklet,
människornas samförstånd och världens fullständiga omdaning [ ning av visso
överensstämmelse med de gamla sanningarna, under det att de sociala skrifteLr av
skrifterna mera vädja till oss att genom fortsatt slagsmål i möjligaste vishetsförman
komma till ratta med varandra, vilket jag enligt min erfarenhet tror kännare
vara fu lkomhgt omöjligt. Denna litteratur finnes också, ehuru visser- m- fligen
icke alltid ordagrant översatt. Det finnes t. ex. eu resumé av (Forts)

Karl Marx Kapitalismen , ett sammandrag, vilket väl är det mesta
som foU* i allmänhet kan rå med av ett så digert och för menige man
sa tämligen tungläst verk, som alla sådana arbeten äro. Men naturligtvis
har jag ingenting emot, om svenska staten anser sig kunna utsträcka
sm omsorg till detta. Jag har tänkt mig det, varav det icke finns någonting
alls pa vart språk och vad jag anser i vikt stå över allt annat, och
man skall vara opportun i någon mån och börja med litet. Därför herr
talman, i hopp att detta i sm tur skall draga nya konsekvenser med sig
vdl jag for mm del draga denna nya konsekvens av riksdagens skrivelse

!. fj0; s°m byggde på ett allt för otillräckligt övervägande av

ämnets kärnpunkt i hela dess vidd.

Herr Olsson, Oscar: Herr Lindhagen torde ta något fel på
vad riksdagens skrivelse egentligen gäller. Jag kommer inte ihåg herr
Vennerstroms motion och de exempel han framdrog, men det gör ju ingentmg,
da riksdagen icke brydde sig om att skriva av motionen utan avattade
skrivelsen så att den kom att gälla den klassiska litteraturen över
uvud, inte bara den klassiska skönlitteraturen. Då sedan herr Lindhagen
beklagar sig över att dessa saker icke äro översatta och följaktligen
luckan i den riksdagsskrivelsen skulle vara av rätt så väsentlig natur,
tar herr Lindhagen fel i en viktig punkt. Just nu pågår Översättning
från antik litteratur, omfattande just dessa tänkare, som herr Lindhagen
sa varmt ömmar för, ett arbete som att döma av begynnelsen är

an dfeon,bf,skafftnhet’ att svenska folket efter dess slutförande kommer
att sta fullt jämbördigt med vilket kulturfolk som helst i fråga om ypperliga
översättningar i detta avseende. Jag vill fästa uppmärksamheten på
den Platonoversattning, som just nu är påbörjad, inledd med Sokrates’

Försvarstal säkerligen en av herr Lindhagens mest uppskattade bekännelseskrifter
och varderad av alla bildade och ädla människor i hela
Var!,en; ,.nda felet med denna översättning är att den är för dyr för
att bil folklasnmg, men den saken klaras ju genom förra årets riksdagsskrivelse
Det ar meningen att hela den antika värdefullaste litteraturen
skah av framstående, over hela världen kända vetenskapsmän överflyttas
till svenska just dessa år. Vad den österländska litteraturen beträffar finnas
också ganska avsevärda brottstycken på svenska i ”Främmande religionsurkunder
, utgiven för en del år sedan under ärkebiskopens auspicier
och tanagra andra böcker också. Det är alltså icke så ställt, att vi icke
ha dem pa svenska, fast det icke alls är bekant för folket i tillräcklig utsträckning
hur mycket vi ha. Att inte herr Lindhagen har reda på det, be -

Nr 21. 38

Onsdagen den 6 april f. m.

Om tryck- ror väl på att han läst dessa saker på tyska eller vad det nu är för tungotiing
av vissamå\ Men de finnas faktiskt översatta eller hålla på att översättas till
skrifter av syenska .

vighet för- Jag är således övertygad om att fjolårets riksdagsskrivelse i denna

fråga är av större omfattning än vad herr Lindhagens motion avser att
riksdagen nu skall skriva om, och på grund därav ber jag få yrka bifall
till utskottets hemställan.

kunnare
m. fl.
(Forts.)

Herr Lindhagen: Jag vet mycket väl att det finns en del utdrag
ur en del av dessa skrifter på svenska, emedan jag har dessa utdrag
själv, vilket jag vill upplysa den siste ärade talaren m. Vad Platon beträffar
behöva vi icke alls någon ny översättning, da det finns en alldeles
utmärkt sådan i tre band; den har jag också. Så det är tydligen alldeles
onödigt att kosta på en ny översättning, och det vore bra mycket
bättre att använda pengarna för att översätta saker, som vi inte ha. Vidåre
upplyste den siste talaren att ”det är meningen”. Vilkens mening?
Det har ingen människa hört talas om. Det beror ju på förläggarna!
Jag kan också bestå mig med en mening, och det är den som jag
uttalat i motionen, nämligen att när man vänder sig till förläggarna, vriket
jag har gjort, säga de nej. Det som är översatt är så obetydligt emot
det som icke är översatt, att man blir bedrövad över att sådana skatter
skola gå förlorade för vårt andliga liv.

Herr Olsson, Oscar: Endast en replik. Herr Lindhagen frågade,
vems mening det är. Det är förläggarnas i deras prospekt uttalade
mening att göra dessa översättningar.

Herr Lindhagen: Statsmannen av Machiavelli var det som

förläggarna började med, då de skulle utge översättningar av klassiska
skrifter.

Efter härmed slutad överläggning gjordes propositioner, först pa
bifall till vad utskottet i det föreliggande utlåtandet hemställt samt vidare
på bifall till den i ämnet väckta motionen, och förklarades den foirra
propositionen, vilken upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Ang. det politiska
utskyldsstrecket.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets utlåtande nr 28, i anledning
av väckta motioner om ändrad lydelse av 16 § riksdagsordningen.

I två inom första kammaren väckta motioner, nr 7 av herr Johansson,
Johan, i Kälkebo m. fl. och nr 8 av herr Wohlin, samt 1 en inom
andra kammaren väckt motion, nr 29, av herr Nilsson 1 Vibberbo m fl.
hade hemställts, att riksdagen måtte för sin del besluta att till vidare

Onsdagen den 6 april f. m.

39 Nr 21.

grundlagsenlig behandling såsom vilande antaga följande ändrade ly-Ang. det podelse
av 16 § riksdagsordningen: litiskaut Valrätt

tillkommer en var man och kvinna, som är svensk under-skyldfst.rec''
såte och senast under nästföregående kalenderår uppnått 23 års ålder. fForts 1

Valrätt må dock ej utövas av

a) den som står under förmynderskap eller som är i konkurstillstånd
;

b) den som är av allmänna fattigvården omhändertagen för varaktig
försörjning;

c) den som icke erlagt de honom påförda utskylder till stat och
kommun, vilka förfallit till betalning under de tre sist förflutna kalenderåren
;

d) den som är från valrätten utesluten på grund av odömd straffpåföljd
;

e) värnpliktig, som icke fullgjort de honom till och med utgången
av sist förflutna kalenderårets åliggande värnpliktsövningar.

Till efterrättelse---inträffar.

Konstitutionsutskottet hade i det föreliggande utlåtandet på anförda
grunder hemställt, att förevarande motioner icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Vid utlåtandet funnos fogade reservationer

1 :o) av herr Clason, som med instämmande av herr K. J. Ekman
ansett, att utskottet bort föreslå, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl.

Maj :t anhålla om utredning och förslag rörande sådana bestämmelser,
att den, som av andra grunder än oförvållad skattebetalningsoförmåga
uraktlåter att erlägga till staten till betalning förfallna utskylder, icke
skall äga att utöva politisk rösträtt och därigenom deltaga i beskattning
av andra;

2 ro) av herrar Resterskiöld, J. Johansson i Kälkebo och P. S. Hedlund
i Östersund, Som ansett, att utskottets yttrande bort hava viss angiven
lydelse och att utskottet bort hemställa, att riksdagen ville, i anledning
av motionerna i: 7 och 8 samt II: 29 besluta att

dels till vidare grundlagsenlig behandling som vilande antaga följande
ändrade lydelse av R. O. § 16:

”Valrätt---ålder.

Valrätt--. — av

a) -------------------

b) --------------------

c) den som häftar för påförda utskylder till stat och kommun; vilka
förfallit till betalning under de tre sistförflutna kalenderåren ;

. d) den som är---straffpåföljd;

. e) värnpliktig---värnpliktsövningar.

Till---inträffar.”

dels i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam utredning

Nr 21.

Onsdagen den 6 april f. m.

Ang. det po litiska

ut skyldsstrec ket.

(Forts.)

och förslag rörande sådant anordnande av skatteuppbörden i stat och
kommun, att oförvållad skattebetalningsoförmåga vid påförd skatts förfallotid
skulle kunna efter ansökan föranleda förfallotidens framflyttande
eller full befrielse, så att ej i följd av grundlagsstadgande om utskyldsstreck
rösträtt i sådana fall ginge förlorad;

3 ro) av herrar af Ekenstam, Persson i Fritorp och Gustafson i
Kasenberg, som anfört: I likhet med en mycket stor del av Sveriges
folk anse vi, att rättvisan kräver det s. k. utskyldsstreckets bibehållande.
Skälen för en sådan lagstiftning hava så nyligen och ingående debatterats,
att anledning icke nu finnes att återupprepa desamma. Vi få
därför endast hemställa, att riksdagen ville i.anledning av motionerna
nr 7 och 8 i första kammaren och nr 29 i andra kammaren till vidare
grundlagsenlig behandling som vilande antaga följande ändrade lydelse
av § 16 riksdagsordningen: ”Valrätt etc.” (se 1 mom. i herr Reuterskiölds
reservation).

Herr Johansson, Johan, i Kälkebo: Herr greve och talman,

mina herrar! Då denna fråga i realiteten för icke så länge sedan debatterades
här i kammaren, nämligen i samband med behandlingen av konstitutionsutskottets
memorial rörande de vilande grundlagsändringsförslagen,
skulle det ju kunna tänkas att en diskussion nu, och särskilt från
motionärernas sida, icke skulle vara så synnerligen behövlig, just därför
att vi då voro i tillfälle att uttala den mening, som vi hade i frågan. Jag
har emellertid icke alldeles velat låta bli att nu säga några ord, och detta
med anledning av att frågan nu i alla fall kommit i ett något förändrat
läge, eftersom vi nu ha att behandla utskyldsstrecket enbart, medan det
förra gången upptogs i samband med förändring av hela det vilande
grundlagsförslaget, vilket då behandlades i ett sammanhang.

Frågan gäller fortfarande, huruvida det skall vara något samband
mellan erläggande av påförda skatter och rätten att utöva rösträtt, i det
här fallet politisk rösträtt. Man vill på vissa håll göra gällande, att det
icke bör finnas något samband mellan dessa frågor, och statsmakterna
ha ju också intagit den ståndpunkten genom att införa en sådan bestämmelse
i den nu gällande grundlagen. Huruvida det kan vara tänkbart
och möjligt att nu så omedelbart kunna få återinföra andra bestämmelser,
är en sak som jag icke vågar säga något om, men när den motion väcktes,
som ligger till grund för utskottsutlåtandet, hade vi, som avgåvo motionen,
i alla fall anledning att på ett alldeles särskilt sätt markera den
ställning vi intogo till denna fråga, den nämligen att vi icke ville stjälpa
•den kvinnliga rösträtten men icke heller på något sätt kunde gilla atr
utskyldsstrecket togs bort ur våra rösträttsbestämmelser.

Jag förstår mycket väl att i den diskussion, som kommer, man även
i dag skall göra ett väsentligt nummer av skillnaden mellan oförvållad
och självförvållad uraktlåtenhet att betala skatt. Men den som läst igenom
den reservation, som avgivits av herr Reuterskiöld, mig och en ledamot
av andra kammaren, skall säkerligen också finna att vi försökt

Onsdagen den 6 april f. m.

4i Nr 21.

sätta oss in i den frågan så långt det varit oss möjligt. Att vi icke kunnat Ang. det påkomma
fram med något fullt genomarbetat förslag, bör vara lätt för var Etiska utoch
en att förstå, men vi ha dock försökt att ge sådana riktlinjer, för.skyldsstrecsökt
peka på en sådan väg som vi trott och allt fortfarande tro vara (Forts.)
framkomlig i och för frågans lösning på ett sätt, vid vilket det icke bör
vara förenat med alltför stora svårigheter att skilja mellan självförvållad
och oförvållad medellöshet, om jag får använda ett så kortfattat uttryck.
Beträffande skatteskolkarna, som icke äro detta på grund av medellöshet,
d. v. s. personer som möjligen skulle kunna betala sina skatter om de bara
ville, ja, från dem har, så vitt jag kan förstå, alla som yttrat sig i frågan
försökt taga mycket bestämt avstånd, och man har sagt att med dem
har man egentligen intet som helst medlidande. Att de skulle bli utan
rösträtt skulle man icke säga så mycket om, bara man kunde skilja dem
ifrån dem, som icke kunde betala skatt. Och som sagt, vi ha i vår reservation
försökt att visa på en framkomlig väg, som skulle kunna tänkas
leda till ett sådant mål.

Nu har man pekat på att i samband med att detta utskyldsstreck togs
bort förde man in i våra politiska förhållanden något, som man kallade
för införselinstitutet, och man menade, att detta skulle vara tillräckligt
för att man härefter skulle slippa andra skatteskolkare än sådana, som
blivit det av ren fattigdom eller oförmögenhet att betala. Det har också •
inom konstitutionsutskottet gjorts försök att göra en utredning, huru detta
införselinstitut verkat, och man fick från vederbörligt håll till svar, att
efter vad förhållandena ännu utvisa, har detta institut icke haft någon
som helst verkan, som kan sägas ha haft något praktiskt inflytande på
frågan om skatteindrivningen, ty de fall, då detta införselinstitut har lett
till ett indrivande av skatten, äro av så relativt ringa omfattning, att de
icke äro något att tala om.

Det är klart, att när man talar om dem, som äro på rest för sina
utskylder, får man alltid använda något dämpade tonfall, ty man måste
göra klart för sig, att det finns sådana, som kanske blivit på ett eller annat
sätt orättvist påförda skatt, och sådana som efter skattebeloppets påläggande
kommit i en sådan ekonomisk misär, att de icke längre äro i
samma ställning som då skatten påfördes. Jag menar således, att man
från alla håll maste ta upp, denna fråga med mycket stor försiktighet.

Men jag kan icke alldeles^förbise ett förhållande, som jag vant i tillfälle
att iakttaga och som nog har ganska stort inflytande på de statistiska
siffror man söker få fram, när det gäller antalet skatteskolkare. Man
har försökt — och det även förra gången frågan var före — att visa
att antalet av dem som restera för utskylder vore så ofantligt stort i
vissa kommuner och vissa städer, att det kunde uppgå till omkring 50
procent av dem, som från början varit uppförda i röstlängden. Ja, jag
vill icke förneka, att så kan vara förhållandet, ehuru jag tror, att när
man anför dessa siffror, man också bör taga dem med ganska stor försiktighet.
Men vad jag tror mig med bestämdhet kunna säga är att
många av dessa, som äro upptagna såsom varande i skuld för utskylder,

Nr 21.

Onsdagen den 6 april f. m.

Ang. det po litiska

ut skyldsstrec ket.

(Forts.)

äro i skuld för så obetydliga summor, att de praktiskt taget icke äro något
att tala om och vilkas betalande icke skulle vara någon uppoffring
för dem, i vilken ekonomisk ställning de än stå, bara de ville betala. Ty
åtminstone enligt den uppfattning jag har, i den mån jag deltagit i arbetet
med restlängderna och sett dessa avkortningslängder, som kommit
tillbaka efter indrivningen, är det icke ovanligt, att det är de som häfta
för personella avgifter som icke erlagt utskylderna. Och jag skulle
nästan våga tro, att ingen av de närvarande väl anser att vårt folk befinner
sig i en sådan ekonomisk misär, att det stora flertalet icke skulle
kunna betala så små belopp, som de personella avgifterna utgöra, om
verkligen god vilja att erlägga skatten funnes. Att antalet av dessa
är relativt stort i samhällen där folk kommer och far, är alldeles givet,
ty det är ju många av dessa människor som av särskilda anledningar bli
skrivna i en viss kommun men därefter ganska snart resa därifrån och
sedan icke äro anträffbara under ett eller annat år på något håll.

Nu tror jag mig också veta, att det är en ganska stor olikhet mellan
de olika taxeringsdistrikten, om jag får använda ett sådant ord, vid behandlingen
av sådana personer i skattehänseende. Det lär tillgå så i en
del taxeringsnämnder, att en viss person icke påföres skatt, om icke
nämnden på grund av personlig kännedom eller föreliggande uppgifter
vet, att han haft inkomst, under det jag låtit mig berättas, att man i vissa
delar av landet intar den principiella ståndpunkten, att varje person, som
kan anses vara i arbetsför ålder, påföres en minimitaxering, oavsett om
det är bekant att han haft någon inkomst eller icke. Hur det i verkligheten
förhåller sig med den saken, kan jag givetvis inte säga, ty jag
har endast muntligen hört sägas, att ''det tillgår på det sättet.

Allt som allt, om man läser den reservation vi här velat föra fram
såsom den vi skulle vilja ha till utgångspunkt för en utredning och för
ett blivande förslag att skilja mellan skatteskolkare av olika slag — om
man läser denna reservation, torde man finna, att den i varje fall ger
ett uppslag till hur man skall få fram en skillnad utan att i förfarandet
behöver framträda det moment, som skulle verka sårande och som man
var så ivrig att framhålla i förra debatten. Det framhölls ju då med
styrka, att det var omöjligt att få ett sådant förfaringssätt vid bedömandet
av dessa frågor, att det icke skulle få ett politiskt, jag förmodar ett
intressepolitiskt, inslag. Jag menar emellertid att om man går den väg
vi i vår reservation föreslagit, kan man näppeligen med fog påstå att
den innebär ett sådant intressepolitiskt inslag som den andra vägen. Och
jag för min del vill säga, att det framstår allt tydligare, att om man
kan få något sådant till stånd, skulle det ha större betydelse såsom ett
praktiskt ordningsförhållande än såsom inverkande på den politiska rösträttens
utövning. Ty jag vill säga nu liksom i den förra debatten, att jag
anser, att man från ren skattebetalningssynpunkt bör tänka på att införa
någon mildrande omständighet vid skattens erläggande för de mindre
bemedlade.

Ja, jag skall icke vidare ingå på denna fråga, då jag förmodar att

Onsdagen den 6 april f. m.

43 Nr 21.

det är kammarens önskan, att denna debatt icke måtte utsträckas alltförAng. det polänge.
Jag skall därför till sist endast be att få säga, att för mig ^Tam~ slyj^strecstår
det allt fortfarande som ett mycket mänskligt krav och som ett £<?f.
folkligt krav, att påförda utskylder erläggas av dem det vederbör, om (Forts.)
nämligen förmåga finns, och jag menar, att samhället har icke bara rätt
utan även plikt att på det tänkbarast och möjligast lämpliga sätt söka
få detta att äga rum. Och jag kan icke förneka, att jag själv tror, att
sammankopplandet av en persons rösträtt med erläggande av skatt, eller,
som det står i reservationen, fordran på att han icke häftar för skatt,
måste införas som ett villkor för rösträttens utövande. Detta kan icke
frånkommas i ett samhälle, det må vara hur demokratiskt som helst, att
man måste se även på de rent ekonomiska förhållandena. Och det ligger
givetvis ett ganska stort samhälleligt ekonomiskt intresse i att vederbörande
erlägga sina skatter, ty om icke den ene erlägger sin skatt får den
andre betala så mycket mer i stället. Samhället kan ändå icke låta bli
att ta ut vad det oundgängligen anser sig behöva enligt deras beslut, som
makten ha att besluta.

På grund av vad jag sagt och med hänvisning till vad jag vid föregående
tillfälle hade att säga i saken ber jag att få yrka bifall till den
reservation, som finnes vidfogad detta utskottsutlåtande och som är
avgiven av herr Reuterskiöld, undertecknad och herr Hedlund från andra
kammaren.

Herr C 1 a s o n : Ehuru detta utlåtande egentligen endast rör det

politiska skattestrecket och det kommunala skattestrecket kommer först
i det följande, skall jag tillåta mig att i ett sammanhang beröra båda frågorna.
De hänga ju så nära samman.

Jag konstaterar då först, att när utskottet avvisat det framställda
ändringsyrkandet, utskottet, så vitt jag förstår, funnit frågans kärnpunkt
vara, att det skulle vara omöjligt att skilja mellan dem, som icke kunna
betala utskyldema och därför underlåta det, och dem som icke vilja
det. Kan man skilja dessa båda grupper åt, förefaller det mig, som om
utskottet principiellt icke skulle ha något särskilt emot att låta den senare
gruppen — de som kunna ''betala, men icke bry sig om att göra det
— suspenderas från rösträtt tills betalning skett. Det finns en rad av yttranden
i utskottets båda utlåtanden, som tyda på att detta är utskottets
ståndpunkt. Skulle jag emellertid misstaga mig härutinnan, anhåller jag
att av någon, som talar för utskottet, få ett bestämt besked på den frågan
: gillar man eller gillar man icke, att den, som kan betala utskylderna,
men i alla fall underlåter att göra det, skall vara med om att beskatta andra?
Ty det är naturligtvis innebörden av frågan.

Jag sade, att det förefaller mig som om utskottets ståndpunkt skulle
vara den, att utskottet faktiskt i princip ogillar detta. Det skulle icke
heller förvåna mig. Ty det är dock så, att det finnes inom mycket, mycket
vidsträckta lager av vårt folk en alldeles bestämd uppfattning, att
den som på det viset underlåter att fullgöra sina skyldigheter, icke skall

Nr 21. 44

Onsdagen den 6 april f. m.

Ang. det politiska
utskyldsstrecket.

(Forts.)

ha rätt att vara med om beslut, som innebär en beskattning av andra.
Det är alldeles uppenbart, att långt, långt ut i det liberala lägret reagerar
man exempelvis mot att på kommunalstämmor personer, som äro skatteskolkare
i ordets egentliga bemärkelse, skola uppträda och deltaga i beskattningsåtgärder.
Det finns ju i nästa ''betänkande ett mycket starkt
vittnesbörd härom i herr Janssons i Edsbäckens reservation, som yrkar
att utskottet direkt skulle föreslå, att sådana skatteskolkare skulle förlora
rätten att deltaga i kommunalstämmornas beslut. Jag riskerar nog icke
heller att bli motsagd, om jag skulle vilja göra gällande, att man även
i arbetarkretsar anser det vara illa, att somliga undandraga sig att betala
sina utskylder, ehuru de ha lika stor förmåga därtill som andra, som
betala. Man inser, och det med rätta, att genom ett sådant handlingssätt
göres skattetungan tyngre för de ordentliga skattebetalarna, och det
reagerar man emot. Är jag icke oriktigt underrättad, lär ju också förhållandet
vara det, att i ett stort antal fackföreningar genomför man
mycket strängt utskyldsstreck, d. v. s. man förvägrar dem rätt att deltaga
i röstningarna, som icke betalat sina avgifter till fackföreningen.

Om nu detta är riktigt, är den springande punkten naturligtvis denna:
kan man skilja de rena skatteskolkarna från dem, som vilja men icke
kunna? Utskottet har nu sökt besvara den frågan med nej. Jag för
min del har i en reservation framlagt skälen, varför jag icke kunnat
finna mig övertygad av utskottets argumentering. Jag skall först tilllåta
mig påpeka, att lagstiftningen redan nu, såvitt jag kan förstå, på en
punkt svarat ja, nämligen då den faktiskt bibehållit en del av det kommunala
utskyldsstrecket, nämligen så att de, som icke betala ens ett år
av tre, skola vara sin rösträtt förlustiga. Jag tror, att i detta ligger en
ganska allmän övertygelse, att man mycket väl rättvisligen kan skilja
bort denna grupp, d. v. s. att i denna grupp uraktlåtenheten att betala
år efter år åtminstone i regel beror på försummelse. Jag drar också
den slutsatsen bland annat därav, att iden, som två år å rad icke kunnat
betala sina utskylder, skulle förmodligen icke det tredje året bli uppförd
till skatt till så stort belopp, att det bleve honom övermäktigt.

Nu anför utskottet såsom ett huvudskäl kommittéutlåtandet av 1918,
vilket skulle bevisa omöjligheten att skilja mellan dem, som vilja men icke
kunna, och dem, som kunna men icke vilja. Jag har i min reservation
och vid andra tillfällen uttalat, att lika litet som jag 19x8 var övertygad
om bärkraftigheten hos denna utredning, lika litet är jag det nu. Den
vilar enligt min tanke alltför mycket på doktriner och alltför litet på
en praktisk undersökning av förhållandena. Man skulle, menar jag, innan
man svarade så kategoriskt, ha sökt svar på en hel del sakfrågor, som
med denna stå i sammanhang. Huru förhåller det sig exempelvis med dessa
försumliga skattebetalare inom särskilda kommuner ? Inom vilka skattegrupper
ligga de? Tag ut en del kommuner och tag stickprov! Är det så
som den siste ärade talaren sade, att en stor del av dessa ligga i skattegrupper,
där skattebeloppen äro ytterst ringa, då är det ju alldeles självklart, att
deras försumlighet icke beror på en större grad av oförmåga. I vilket för -

Onsdagen den 6 april f. in.

45 Nr 21.

hållande siå för övrigt skatterna till inkomsten och den skatt man under-''4''1?- det polater
att ‘betala till inkomsten? Ge dessa förhållanden verkligen vid litiska ul~
handen, att underlåtenheten att betala beror på skattens storlek i iör-skyldisttrec''
hållande till inkomsten t Har det i förekommande fall — man kan ju (Forts.)
mycket väl undersöka förekommande fall — förefunnits dessa ömmande
omständigheter, som man med rätta anser sig härvid kunna böra ta hänsyn
till, sjukdom, oförvållad arbetslöshet och dylika, som jag mycket
gärna vill vara med om att lata medföra suspension av skattebetalningsskyldigheten
? Inom vilka åldersgrupper ligga vidare dessa skatteförsumliga
? Det finns i en av de senaste valstatistikerna en ganska märklig
antydan, som, om jag icke tar miste, går ut på, att i den yngre åldersgruppen
ligger den största procenten skatteförsumliga, under det däremot
i något äldre åldersgrupper ligger en mindre procent. Det visar naturligtvis
alldeles uppenbart, att skatteskolkarna faktiskt icke ligga inom
den åldersgrupp, som i regel- har den tyngsta försörjningsplikten, och
tyder också på, att här ligger i ganska väsentlig grad icke bristande förmåga
utan någonting annat bakom. I vilken utsträckning slutligen beror
uraktlåtenheten på flyttning från en ort till en annan, d. v. s. därpå
att när det kommer till skattebetalningen, man icke bär reda på vederbörande,
utan saknar möjlighet att indriva utskyldema med påföljd att
vederbörande blir skriven såsom försumlig? Jag misstänker, att om man
gor en sådan praktisk undersökning av frågan, skulle det mycket väl
kunna hända, att de fall, som verkligen äro tvivelaktiga — de fall som
sta på gransen, jämförda med dem, som man icke alls anser kunna förardeda
befrielse — jag misstänker att dessa fall skulle visa sig ganska
ta och i följd därav ganska lätta att avskilja.

Man kunde också göra sig den frågan: hur ställer sig uraktlåtenheten
till vart indrivningsinstitut ? Är det så, att genom uraktlåtenheten
rostratten förloras för någon viss tid, men att den sedan genom
indrivningen kanske återställes igen ? Det är förresten känt, att det finnes
olika metoder att använda för dem, som med flit vilja undandraga
sig sm skattebetalningsskyldighet. Det finnes metoden med boskillnad,
metoden med äktenskapsförord, metoden med avbetalningskontrakt o.
s. v., som användas systematiskt av sådana, som vilja undandraga sig sin
skattebetalningsskyldighet. I dylika fall måtte väl icke föreligga något
behov av befrielse från denna skattebetalningsskyldighet; de falla visserligen
icke under rubriken ömmande omständigheter. Som sagt, jag är
övertygad, att om man gjort undersökning om dessa och andra fall, skulle
man med vida större lätthet kunna lösa denna fråga. Man skulle komma
till klarhet om vilka de skatteförsumlige i verkligheten äro och om det
skulle vara någon så synnerligen stor konst att skilja den ena gruppen från
en andra. För dem åter, som verkligen hava förmildrande omständigheter,
bor man naturligtvis göra vad man kan för att underlätta skattebetalningen;
och vidare skulle man kunna giva uppskov eller efterskänkande
ävensom i de särskilda fallen gå på den linjen, att man hellre
friår an faller. Men jag är i alla fall övertygad, att man ganska lätt

Nr 21.

Ang. det po litiska

ut skyldsstrec ket.

(Forts.)

46 Onsdagen den 6 april f. m.

skulle kunna skilja från de värsta fallen av skatteskolkning, dem som
äro mest upprörande.

Jag skulle även kunna säga, att på andra punkter 1918 års utredning
icke förefaller mig tillfredsställande, men jag skall icke trötta kammaren
med att här gå igenom sida för sida av den och göra mina anmärkningar.
Det förefaller mig, som om man där hopat svårigheter pa
svårigheter, vilka dock skulle kunna lättare lösas. Jag riktar icke någon
anmärkning mot dem, som gjort utredningen, ty de hava givetvis gått
fram med den största samvetsgrannhet, men jag undrar, om det icke
var under en viss brådska som arbetet utfördes. Och när man t. ex.
talar om att det icke skulle vara möjligt att företaga en diskretionär prövning,
förefaller det mig, att om man, såsom frågan blivit lagd i herr
Reuterskiölds m. fl. reservation, företager en diskretionär prövning om
uppskov med eller efterskänkande av skattebetalning, så är en sådan
prövning av den art, att liknande diskretionära prövningar företagas synnerligen
ofta i våra samhällen, utan att någon större risk därav har visat
sig. Naturligtvis skulle det finnas möjlighet att överklaga beslutet i fall
man misstänkte, att något godtycke gjort sig gällande. Man skulle också
kunna sammansätta de myndigheter, som hade att göra prövningen, så att
man i sammansättningen skulle hava en stark garanti mot missbruk. Ser
man på skatteområdet, så förekommer en sådan diskretionär prövning
oupphörligt.

Man har också gjort gällande, att man skulle sakna objektiva grunder
för bestämmande av i vilka fall man skulle medgiva uppskov och efterskänkande
eller icke. Så vitt jag kan finna av utredningen, finnes det
en hel rad objektiva grunder av den beskaffenhet, att man verkligen
mycket väl kan använda dem.

Jag skall dessutom tillåta mig peka på ett annat förhållande. Det
förefaller mig, att man skulle kunna hava god ledning av en jämförelse
mellan vederbörandes inkomst och skatt det ena året och hans inkomst
och skatt det andra året. Om han ett visst år har en viss inkomst och i
följd därav viss skatt, och det visar sig, att han kunnat betala denna skatt,
förefaller det mig, som om man ganska lätt skulle kunna draga åtskilliga
slutsatser angående hans förmåga att betala samma skatt med samma inkomster
ett annat år. Tillika skulle naturligtvis tagas hänsyn till inträffade
fall av ekonomiskt nödläge, och man skulle undersöka, huruvida
med mindre inkomster en mindre skatt skulle för honom kunna vara betalbar
eller icke.

Därjämte är jag fullkomligt övertygad därom, att det i en hel dei
kommuner är tämligen klart för envar, eller, åtminstone i varje fall för
vederbörande myndighet, vilka de grövsta skatteskolkarna äro. Man
skulle där mycket väl kunna skilja mellan, vilka som kunna men icke
vilja, och vilka som vilja men icke kunna betala. Det skulle icke vara
någon så synnerligen stor konst i många fall.

Till sist skall jag tillåta mig i detta sammanhang erinra om en sak,
som frapperade mig i avseende på denna utredning, som verkställts av

Onsdagen den 6 april f. m.

47 Nr 21.

fyra politiskt intresserade personer, nämligen att i utredningen icke del - Ang. det potagit
någon speciellt skattesakkunnig, någon speciellt uppbördstekniskt hVtkfca ut~
sakkunnig. I varje fall finnes icke något sådant namn under utlåtandet. skylds^Jtcc~
Vidare blev säkerligen på grund av den brådskande tiden, utredningen (Forts.)
så vitt jag vet icke remitterad till någon av de myndigheter, som på detta
område äro speciellt sakkunniga. Betänkandet kom ganska sent, icke
förr än den 14 november, och det var således ganska kort tid urtima riksdagen
hade på sig för sitt beslut. Således, frågan om möjligheten att
kunna skilja eller icke skilja är för mig icke alls avgjord. Jag tror, att
möjlighet skulle kunna finnas; i varje fall har jag icke blivit övertygad
om att sådan möjlighet saknas.

Däremot har jag icke kunnat ansluta mig till den av herr Reuterskiöld
m. fl. avgivna reservationen, och detta av följande skäl. Egentliga
skälet är det, att reservationen föreslår inskrivande redan nu både i
grundlagen och i kommunallagarna av ett positivt stadgande. Vad grundlagen
beträffar synes det mig något för tidigt att göra detta, sedan man
vid denna riksdag definitivt har antagit grundlagen i på denna punkt
ändrad lydelse. Jag förstår visserligen, att herr Reuterskiöld avser, att
om hans grundlagsbestämmelser förklarades vilande nu, skulle man kunna
göra en utredning, och så skulle man kunna låta det definitiva antagandet
av grundlagsstadgandet vara beroende på, huruvida man vid denna utredning
kommit till ett tillfredställande resultat. Men detta sätt att antaga
grundlagsändringar vilande tilltalar mig icke.

Vad åter det kommunala skattestrecket angår, så synes det mig stå
i så nära samband med det politiska, att jag icke heller på denna punkt
kan ansluta mig till det framställda ändringsförslaget. Detta även av
ett annat skäl, det nämligen, att genom ett sådant beslut just nu man
ju skulle på det området faktiskt i avsevärd utsträckning fastslå, att
även de försumliga skattebetalarna, som kunde åberopa sig på bristande
betalningsförmåga, skulle omedelbart bliva suspenderade från rösträtt,
och det vill jag icke vara med om. Jag vill hava undersökning rörande
möjligheten att göra åtskillnad. Därför har jag framställt det förslag
som jag gjort, och jag kan icke underlåta att uttrycka den tanken, att det
förefaller mig, som om detta förslag borde kunna vinna anslutning från
deras håll, som icke kunna bifalla motionärernas yrkanden. Känslan av
det oriktiga därutinnan, att rena skatteskolkare äro med om beskattningsbeslut,
är sa pass stark och sa pass levande, att den känslan icke kommer
att do, huru än beslutet kan bliva fattat i dag. Men låter man det gå till
utredning, skulle man därigenom vinna, att en del dunkla förhållanden
i denna fråga verkligen bleve klarlagda bättre än de för närvarande äro,
särskilt frågan huruvida möjlighet föreligger att göra en rationell åtskillnad.
Och under utredningstiden slipper man från ett uppslitande
tvisteämne.

_ Jag tillåter mig på den grund yrka bifall till den reservation, som
avgivits av mig och herr Ekman och som innehåller, såsom kammaren
behagade finna av detta betänkande, ”att riksdagen ville i skrivelse till

Nr 21. 48

Onsdagen den 6 april f. m.

Ang. det politiska
utskyldsstrecket.

(Forts.)

Kung!. Maj :t anhålla om utredning och förslag rörande sådana bestämmelser,
att den, som av andra grunder än oförvållad skattebetalningsoförmåga
uraktlåter att erlägga till staten till betalning förfallna utskylder,
icke skall äga att utöva politisk rösträtt och därigenom deltaga i beskattning
av andra.”

I nästa betänkande har jag en alldeles liknande reservation, avseende
det kommunala utskyldsstrecket.

Herr Lyberg: Den tankegång, som varit bestämmande för motståndarna
till utskyldsstreckets återupptagande -— bestämmande åtminstone
för de liberalas motstånd — är väl i all korthet denna:

Det är alldeles obestridligt, att åtskilliga av dem, som häfta för utskylder,
häfta därför, att de med bästa vilja i världen icke kunnat betala.
Det är, mena vi, under sådana förhållanden orättfärdigt, att dessa
människor därjämte skola straffas med förlust av sina medborgerliga
rättigheter. Detta synes särskilt obilligt och orättvist numera, sedan
man har rösträtt, ehuru man icke kommit upp till en inkomstsiffra, som
över huvud taget medför skattskyldighet, även om förhållandet har sin
grund däri, att vederbörande varit för lat eller av annan anledning underlåtit
att förskaffa sig en årsinkomst tillräckligt stor för att beskattas.

Att man däremot även på liberalt håll anser, att det ligger något
för vanlig uppfattning otillbörligt i att skatt icke betalas, då vederbörande
kan betala behöver väl knappast sägas. Och om man kunde utpeka
dessa, skulle motstånd icke resas mot ett utskyldsstreck, som drabbar
dem. Därmed har lämnats det svar, som jag för min del giver på
herr Clasons framställda fråga om uppfattningen beträffande anmärkta
förhållande.

Men vi anse, att de självförvållat häftande icke kunna uteslutas från
dessa medborgerliga rättigheter, om det icke påvisas någon utväg, varigenom
man kan skilja på de oförvållat och de självförvållat häftande.
Så länge icke sådan utväg är påvisad, är det mera mänskligt och rättfärdigt
att låta även de förvållat häftande ha kvar sin rösträtt tillsammans
med de oförvållat häftande. Det är bättre — om man icke kan skilja på
”fåren och getterna” ■—• att låta getterna leva med fåren, hellre än
att slakta hela hjorden. Det är bättre att låta den skyldige gå fri än att
hänga den oskyldige med den skyldige. Nu har därtill kommit, att det
verkställts utredning av sakkunniga från olika partier, och att denna utredning
givit ett resultat, om vilket på denna punkt av utredningen man
varit fullständigt ense — det resultatet nämligen, att det icke är möjligt
att åstadkomma någon på samma gång kompetent och opartisk prövning
av den art, varom det skulle vara fråga. Den ofrånkomliga slutsatsen
av tankegången måste då bliva: vi kunna icke annat än lata utskyldsstrecket
falla.

Nu hava emellertid åtskilliga motioner väckts om dessa utskyldsstrecks
återupptagande i grundlagen och upptagande i den gamla formen
i kommunallagarna. Man måste naturligtvis utgå från att det varit

Onsdagen den 6 april f. m.

49 Nr 21.

en riktigt brinnande övertygelse, som givit anledning till att dessa motioner
framkommit, innan det man motionerar om ens blivit borttaget ur
grundlagen och innan någon längre tids erfarenhet hunnit vinnas om verkan
av utskyldsstreckets reducerande enligt kommunal författningarna

St ( t T ;®? V3nt,Sa heta på -röten’ torde man kunnat förutsätta''
att de skulle försöka motbevisa eller åtminstone bestrida riktigheten av

en av mig nu antydda tankegången, att de ansett sig i motionerna hava
söndertrasat den bevisföring, som låg till grund för utskyldsstreckets
j ,pande’ e,ler att de åtminstone ur erfarenheten (från den korta tid man

det vm trer t)“ Tt am myckGt drastiska exempel på huru ödesdigert
det vant för vara kommuner, att utskyldsstrecket mildrats. Det var

Tae fic^för^t T'' mtrtfSSH jagu lÖrdjuPade mig 1 Iäsning av motionerna,
il* it T!n hand 0ch borJade läsa en av de motioner, som var

tänkte Sn?d aV,bbtt m person’ en motionär från denna kammare. Jag
tankte, att jag i denna motion skulle finna en av alla sidoinflytelser obe maiedstät0gTaSfeVt1S:f°Tg

°ch en objektivitet av i allo professionellt
majestät. Jag laste, och fick genast veta, att motionären för tretton år

nin^r-M^TT ’ e™erationsutredningen och därunder haft känhälkförf
de.bredaia&rens vantrevnad på grund av den svenska samhällsförfattningen.
Jag fick veta, att motionären icke tyckte om den 40-gradiga rostskakn och att han år 1917 gripits av beklämning”/“ htg-^P
fhtlken, Ja§ laste Vldare och fide veta att motionären våren 1917
nolittl fl56 mCd en lberal tidningsredaktör och samma år deltant

IQIS of qv1SkUSS1?Tr’ (bm7ad fick ia& icke veta), att han den 1 maj
1918 pa Skansen talat om den ”svenska folkkraften”, och den 7 juli

samma ar 1 Harnosand talat om något annat, och att han påföljande sep —

i/1"/*■!°rdbj''ukarnas nksforbunds organs spalter öppnade för sig

dennf tiänsf vf T ^ ^ huvudor?an- som gjorde honom

denna tjänst. Vidare fick jag veta, att han samma månad blev — glad

rö rä?ta ^Th ^ 7 Utta''ande aV förbundets styrelse om lika kommunal
ostratt. Och jag far saga, att aven jag blev ett ögonblick glad, då mo ‘

° ar,tn X dareftei". e,terar ett uttalande av detta förbund, vari säges,
att personer som häfta for utskylder, men häfta därför att de icke
Tnna baa 0sma utskylder, icke borde träffas av utskyldsstrecket. Men
i f f Ögonblick hava snuddat vid ämnet återgår motionären

t 11 Sig själv och omtalar vad han tyckt och tycker om kvinnans politiska
rösträtt och vad han tyckt och tycker om förstakammarproblemet. Sedan
motionaren sa avslutat historiken över sig själv och lämnat en nog
sa intressant fyrsidig självbiografi, som han låtit trycka på statens bekostnad,
overgar han till det mera banala ämnet — utskyldsstrecket Åt
det agnar han en halv sida. Och vad får jag då veta ? Jo, att motionären
skrivit sm motion (om sig själv) därför att han eljest skulle svikit sin
fgea °VGrtyfe!se och sma valmäns. Han säger vidare, att han icke haft
tillfälle att kritisera 1918 års sakkunnigas utredning. Och så inskräner
han sig till en anmärkning, den anmärkningen nämligen, att det politiska
utskyldsstrecket är ett uttryck för gammal svensk rättsuppfatt Fvista

kammarens protokoll 1921. Nr 21

Ang. det politiska
utskyldsstrecket.

(Forts.)

Nr 21. So

Onsdagen den 6 april f. m.

Ang. det politiska
utskyldsstrecket.

(Forts.)

ning som icke kan och icke bör kränkas. Punkt och slut. Jag maste
erkänna att jag, då jag kom till detta slut, greps av samma känsla av
''missräkning, som när man kommer till slutet av en roman, just da man
tror, att det roliga skall börja.

Och jag gick till nästa professorsmotion i bondepohtik, den motion,
som torde utgöra det auktoritativa uttrycket för bondegruppernas ståndpunkt
i denna fråga. Men icke heller här - lika litet för övrigt som.
högermotionerna — har jag funnit någon tillstymmelse till försök att
jäva vare sig premisserna eller slutledningen i den tankegang jag nyss
sökt referera, och icke heller har jag kunnat finna, att i någon av dessa
motioner dragits fram erfarenhetsrön från den korta tid, varunder man
över huvud taget kan räkna med att hava någon erfarenhet. Utan aven
i dessa motioner heter det: ”utskyldsstrecket. har sitt fäste i urgammal

svensk rättsuppfattning”, såsom en annan motionär från denna kammare
uttrycker sig, eller ”medborgerliga rättigheter skola motsvaras av medborgerliga
skyldigheter” o. s. v.

Här ha vi nu åter det mycket vackra talet om svenskheten. Men
jag kan icke hjälpa, att man, då man hör det takt, har anledning misstänka
att det är ett nödankare, som man försöker klamra sig fast vi
i eu position som är svag. Och är det så, att man i likhet med en svensk
statsminister kan säga, att något är ”svenskt och ingenting annat an
svenskt”, då har man anledning misstänka, att positionen ar mycket svag
och att man är rädd för att ankaret icke skall nå botten. Hur ar det
nu emellertid med denna svenskhet? Hur är det med talet om utskyldsstrecken
såsom något urgammalt? Jo, de aro icke alls gamla, utan
en jämförelsevis modern uppfinning. Beträfiande den kommunala^osträtten
upptogs ett utskyldsstreck först i 1862 års kommunalforfattnmgar.
Det fanns icke förut. Och samma streck infördes vad angar den politiska
rösträtten först genom 1866 års representationsförändring, pa det
sättet, att den politiska rösträtten gjordes beroende av rostratt 1 kommunen
Och hur är det med utskyldsstrecket, i vad angar skatt till staten,
hur är det mecf dess ålder? Jo, det strecket är så pass färskt såsom hinder
för politisk rösträtt, att det tillkom 1909 1 sällskap med det proportionella
valsättet. Så förhåller det sig med den ”urgamla’ rattsgrundsatsen.

Och om man sedan går till de allmänna uttalandena, att enligt gammal
svensk rättsuppfattning för åtnjutande av medborgerliga rättigheter
gäller såsom villkor fullgörande av medborgerliga skyldigheter. Huru
är det med den saken? To, samhället är ingalunda sa strängt att straffa,
som de tro, vilka formulerat denna sats om den svenska rattsuppfattningen.
Samhället är barmhärtigare än så. Det förhåller sig nog såsom
riksdagens flitigaste motionär i någon av sina många motioner sager:
”vårt liv är fullt av icke fullgjorda skyldigheter”. Om vi taga exempel
från det område, på vilket vi röra oss, finna vi genast detta. De, som
icke betala skatt till kommunen och icke till staten, äro.icke förty fullt
berättigade att taga i anspråk kommunens resp. statens institutioner or
undervisning, för sjukvård, för fattigvård o. s. v. Man kan till och

Onsdagen den 6 april f. m.

Si Nr 2i.

med saga, att just de, som, trots förmåga eller på grund av oförmåga, icke
fullgöra sina skyldigheter, ofta använda sig av dessa rättigheter mer än
andra. Och vidare, for att trycka på det mycket omtalade direkta sambandet
mellan kommunal rösträtt och skyldighet att betala kommunals
-att, hur har det vant och är hittills? Jo så, att man har kommunal röstratt
och rätt att deltaga i bland annat val av landstingsmän, ehuru man
icke betalat landstingsskatt. Detta därför att utskyldsstrecket endast hänför
sig till allmänna kommunalutskylder eller sådana utskylder som bestammas
av kommunalfullmäktige och kommunalstämma, resp. stadsullmaktige
och allmän rådstuga. Och icke nog härmed: även om man
haftar för utskylder till den kommun, där man är mantalsskriven, kan
man hava kvar sin rösträtt i kommunen, nämligen för så vitt dessa utskylder
aro s. k. personliga eller speciella kommunalutskylder såsom
skolavgifter, avgifter till prästerskap och till sjukvård - sådana speciella
utskylder finnas i en hel del kommuner — för att icke tala om skyldighet
att fullgöra vissa naturaprestationer, som ibland förekommer eller förekommit
^kommuner på landsbygden. Man tycker, att det varit större anlednmg,
åtminstone under tidigare skeden, att inrikta sig mot dessa förhallanden.
Ty nog ar det märkvärdigt,'' att den som icke betalar några
hundra kronor i skatt, går förlustig sin rösträtt, straffas med förlust av
en medborgerlig rättighet, men att den, som icke har skyldighet att betala
a™at ,f.n d^s®a Personhga avgifter och icke bryr sig om att betala det
obetydliga belopp, en, två eller tre kronor, varom är fråga, får behålla
sin rösträtt Att folket ”ute i bygderna”, liksom litet var av oss, reagerar
mot underlåtenhet att betala skatt, då förmåga finnes, är helt naturligt,
men jag kan icke riktigt förstå, att man verkligen kan vara så indignerad,
da utskyldsstrecket av gammalt varit och fortfarande är rätt egendomligt
till sm innebörd och sina konsekvenser.

Enligt min mening hava alltså motionärerna varken principiellt eller
med nagra skal, hamtade av erfarenheten, påvisat, att den tankegång, som
ligger bakom utskyldsstreckets slopande, är oriktig; och de allmänna uttalanden,
man aberopar till stod för motionerna, ha icke sin grund i

, , o!?1?1 man stunda måste säga, att dessa motioner icke givit någon
behållning kan man icke med full rättvisa säga detsamma om reservationerna
till utskottets betänkande. Redan det är ju från deras synpunkt
sorm försvara utskottets betänkande, ett framsteg, att detta betänkande
åstadkommit en sådan .villervalla, att de åtta reservanterna delat sig på

tre olika linjer. Men även i annat hänseende betyder reservanternas_

somligas åtminstone — ståndpunkt ett framsteg. Tre av dem ha, såsom
man finner, ansett sig kunna utan vidare gå med på de allmänna uttalandena
i motionerna; det är tre reservanter från andra kammaren; och
jag har vid sadant förhållande icke någon anledning att uppehålla mig
vid dem. Beträffande de två andra reservationerna, måste man säga, att
de, trots utgångspunkten, synas principiellt godkänna den tankegång som
sägen, att vi icke få låta dem gå förlustiga sin rösträtt, som icke kunna

Ang. det politiska
ulskyldsstrec
-ket

(Forts.)

Sr 21. 52

Onsdagen den 6 april f. m.

Ang. det pa- betala sina utskylder. Det är dock ett ganska avsevärt framsteg om
litiska ut- man ställer reservationerna i relation till den uppfattning, som gjorde
skyldsstrec-. äUande igiy inom första kammarens majoritet. Såsom redan andorn
) mf rits av en reservant, går den första av reservationerna, den Clasonska
( _ likasom delvis även den andra, den Reuterskioldska - ut pa be

gäran om utredning. Nu är att märka, att nar 1917 yrkande gjordes om
fn sådan utredning, ställde sig bland annat just reservanterna herrar Clason
och Ekman, emot konstitutionsutskottets och vänsterns utredn g
krav, liksom även första kammarens majoritet Utredningen kom em
lertid till stånd och, såsom förut är nämnt och såsom herrarna veta, fram
iades resultatet år 1918. Nu säga samma två herrar som ar 1917
utredningen överflödig, att en dylik bor komma till stånd. Nu maste det
ställas till med utredning om ett förhållande, som för dem var alldeles
likgiltigt för fyra år sedan, och varom utredning slutfördes för c .a tv
år sedan Med kännedom om dessa reservanters laggning skulle jag
vilja påstå, att, om ett dylikt yrkande framkommit från annat hall 1 annat
sammanhang, skulle de ha sagt, att yrkandet vore abderitisk!. och
icke borde tagas på allvar. Jag vill för mm del icke använda sa starka
ord men jag är övertygad, att dessa två reservanter och högern 1 gemen
Se hava gjort det. De skulle haft så mycket större anledning åt
säga så, om såsom i detta fall utredningskommissionen vant fullkomligt
ense om utredningsresultatet.

Nu skulle man under sådana omständigheter kunnat förvänta, att
dessa reservanter angivit mycket klara linjer för den nya utredning, som
skulle Verkställas stfaxt ovanpå den tidigare Då ser man av rese
tionen, att vad denna tidigare utredning beskylles för, ar först oc
främst att den är så teoretisk eller så doktrinär, såsom herr Clason säde
för en stund sedan. Ja, jag har tyckt mig finna att nar professorer och
lärda vilja komma andras uppfattningar och ståndpunkter till livs, aro
de framför andra angelägna att kalla dessa uppfattningar och ståndpunkter
teoretiska, i synnerhet om de gjorts gällande av andra professorer
och lärda. Jag förmodar att det ar efter den gamla göda regeln.
”hellre förekomma än förekommas”. Na, pa vad satt skulle man ast
komma en mer reell undersökning? Jo, säga herrar Clason och Ekman
man skulle i ett lämpligt antal kommuner undersöka bland annat, vilka
de s. k. skatteskolkarna äro. Jag förmodar, att darmed menas, pa vilka
yrkesgrupper dessa skatteskolkare fördela sig. Ja, det kan ju ty ekas
vara intressant att få veta detta. Men jag pastar, att, om man såsom
den verkställda utredningen gjort, kommer till det resultatet, att det over
huvud taget är ogörligt att åstadkomma en provning, sådan som nu a.
ifråga, det är alldeles utan praktisk betydelse att fa_ veta vilka de s. k
skatteskolkarne äro. Vidare skulle undersökning, sages det, ske för att
utreda, vilka grunder föreligga för försumligheten. Men det ar ju just
dessa grunder, som utredningsmannen pavisa vara omöjligt att konsta
tera genom en på samma gång objektiv och kompetent provning. Hur .
all rimlighets namn skulle dessa utredningsman da kunnat ga 1 land med

Onsdagen den 6 april f. m. ^

en dylik provning. Till sist säga reservanterna, att det bort undersökas,
huruvida skatteskolkarna över huvud taget visat något intresse för deltagande
i politiska och kommunala avgöranden. Det vill säga man begär
det orimliga, att utredningsmännen skulle hava undersökt dessa människors
intresse för deltagande i avgöranden, vari de icke kunnat enligt
lag deltaga. Det är, så vitt jag förstår, ett teoretiserande, som man gör
sig skyldig till, då man säger, att den förra utredningen icke var tillräckligt
uttömmande. Emellertid skall jag icke vidare gå in på detta teoretiska,
mycket allmänt hållna resonemang, då jag förmodar, att reservanterna
från annat håll få svar, bättre än jag kan giva. Men så mycket
vill jag säga, att icke äro de för den nya utredningen angivna riktlinjerna
av den natur, att desamma av dem av kammarens ledamöter, som anse,
att man bör taga hänsyn till en undersökning, som gjorts så gott möjligt
vant, och som givit ett enhälligt resultat, kunna anses hava praktisk betydelse.

. Övergår jag så till att säga några ord om den Reuterskiöldska reservationen,
så har^denna på sätt och vis givit mera rätt åt 1918 års utredPen
f*ar åtminstone indirekt erkänt, att den prövning, varom varit
fråga, är förenad med åtskilliga vanskligheter, bland annat med faran
för en medborgerlig deklassering”. Men även denne reservant har
riktat sig mot sättet för utredningens utförande. Först göres ett jämförelsevis
allmänt uttalande om den tvärsäkerhet, som kännetecknar den
ifrågavarande utredningen. Om jag icke visste, att den person, som
främst star för reservationen, personligen vore älskvärdheten och välvilligheten
själv, skulle man nästan kunna tro, att därmed avsetts att'' på
ett personligt sätt komma åt den, som här i kammaren tidigare utförligt
försvarat denna utredning, efter det han förut deltagit i densamma. Men
huru darmed än må förhålla sig, får jag säga, att i varje fall uttalandet
ar en stor oartighet, särskilt mot den av utredningsmännen, som nog i det
ängsta sökte hålla pa utskyldsstrecket, och som, efter vad jag tror, eljest
stod herr Reuterskiöld i denna fråga rätt nära. Ty, mina herrar, utredningsmannen,
jierr Hildebrand, har i själva verket uttryckt sig mycket
tvärsäkrare på denna punkt (nämligen i fråga om möjligheten att skilja
mellan förvållat och oförvållat häftande) än majoriteten; och det kan
kanske icke skada att läsa upp två satser, som härröra från herr Hildebrand.
Han säger i sin reservation: ”Jag är med de övriga sakkunniga
darom ense, att man ej kan objektivt skilja mellan förvållad och oförvållad
uraktlåtenhet att erlägga utskylder. Det är helt enkelt otänkbart att
begära att åt någon myndighet eller åt enskilda intygs givare överlämna
omprövningen härav.”

Herr Reuterskiöld och hans medreservanter ha emellertid sa°t om
utredningen, att den icke ägnat tillräcklig uppmärksamhet åt något, som
de kalla anstandsmstitut i fråga om erläggande av förfallna utskylder.

t mena, att man vid ett sådant instituts tillämpning icke skulle tänka
sa mycket på rösträtten och därför kunna undgå faran för s. k. medborgerlig
deklassering och för en partisk eller politisk prövning. Man

Nr 21,

Ang. det politiska
ut- *
skyldsstrecket.

(Forts.)

Nr 21. 54

Onsdagen den 6 april f. m.

Ang.-del politiska
utskylésstrec

ket.

(Forts.)

skulle nämligen få en förhandsprovmng, en provning av fragan om oförvållad
eller förvållad oförmåga att betala skatten, innan skatten skräll
betalas Jag har mycket svårt att förstå det resonemanget. Det störa
felet är ju obestridligen, enligt enstämmig uppfattning, att vi icke ha
medel av tillräcklig kraft för att tvinga skattskyldiga att betala, om de
kunna det. Huru kan man då tro, att de skattskyldiga som man i al
fall icke kan komma åt med vårt uppbördsvasende, skulle i syfte att bil
befriade från skatt, som ändå icke kan exekutivt uttagas, eller fa ans lan
med skattens betalande, ha anledning att begära anstånd, eventuellt b -frielse? Både de själva, de, som pröva ansökningen, och alla andra

människor måste begripa, att prövningen i själva verket icke ror den
frågan, utan om den sökande skall få rösträtt eller icke. Och vidare,
är det icke uppenbart oöverkomliga svårigheter, som mota for en sådan
förhandsprövning, svårigheter lika dem vid efterprovmngen? Herr
Reuterskiöld säger, att prövningen kan anfortros vad angar skatten ti
staten, åt Konungens befallningshavande efter hörande av taxeringsnämnderna
och, vad angår skatten till kommunen, till kommunalstyrelserna.
Ja, om dessa tiotusentals personer, som mom resp. lan häfta tor
utskylder, komme att översvämma länsstyrelserna med små ansökningar,
är jag rädd, att man finge fördubbla länsstyrelsernas antal, for att de
skulle hinna med en sådan prövning. Och hur lansstyrelserna skid e
kunna skaffa sig några fasta hållpunkter för provningen i alla dessa fall

är ännu svårare att förstå. Och kommunalstyrelserna! År det verkligen
någon som tror, att en kommunalstyrelse, som bestode uteslutande
av vänstersocialister eller kommunister, för att använda en modernare
beteckning, skulle behandla en dylik fråga på samma satt som en kommunalstyrelse,
som bestode uteslutande av högerman? Uppenbart ar
att prövningen skulle giva ytterst olika resultat i olika kommuner och
mycket olika resultat i samma kommun beträffa ade personer i likartad

ställning.

Men allra märkligast förefaller det slut, vartill hesr Reuterskiöld
kommit. Såsom redan herr Clason anmärkt, utmynnar reservationen i
yrkande, att i grundlagen skall införas ett positivt lagbud i huvudsaklig
överensstämmelse med motionärernas yrkande. Men samtidigt skall
man enligt reservationen skriva och begära utredning, huruvida det stadgande,
för vilket man uttalar sig, är av forhållandena motiverat. Och
detta gäller grundlagsändring, som enligt grundlagens egen uttryckliga
bestämmelse endast bör ifrågakomma om den är både nodig och nyttig.
Tag får säga, att denna frukt av modärn statsrättsvetenskaplig forskning
förefaller mig rätt vidunderlig. Jag kan undra, vad herr Reuterskiöld
skulle ha tyckt, och vilket omdöme han skulle ha fällt, om motsvarande
yrkande hade gjorts beträffande rösträtt åt kvinnor — om man skulle
hava sagt: antag lagbud om kvinnans rösträtt såsom vilande och lat herr
Reuterskiöld därefter verkställa utredning angående saken!

Men ännu märkligare blir denna ståndpunkt, om man jamfor densamma
med den, som intages av samma reservant beträffande yrkandet

Onsdagen den 6 april f. m.

55 Nr 21.

2*11 ^ Samla utskyldsstreckets upptagande i kommunal författningarna.
Öar föreslås _utan vidare utskyldsstreckets återupptagande utan att det
forutsattes, sa vitt jag kan se av reservationen, att man skall göra utrednmg
angående förvålla! eller oförvållat häftande. Jag förstår väl att
herr Reuterskiold menar, att en person icke anses häfta, då han fått anstånd
och att han därför icke skulle gå miste om sin rösträtt. Men innan
något anståndsinstitut införts, skulle ju den nya bestämmelsen här
tråda i tillämpning. Och om resultatet åter blir, att det icke är möjligt
att gorå ett sadant urskiljande, som här är fråga om, ha vi kvar bestämn,
le:s,e,n.“~ for den hande]se vi antaga den — och detta ehuru herr Reutersk.
!°ldl annat sammanhang anser, att man bör skilja på oförvållat och
sjalvforvallat häftande, innan man slutligen intager i författningen någon
bestämmelse om utskyldsstrecket.

Nu har man emellertid, om icke i reservationerna så åtminstone
tidigare har i kammaren under riksdagens lopp, särskilt strukit under
att folket icke ännu haft tillfälle att yttra sig om utskyldsstreckets slopande.
Jag kan visserligen för min del icke förstå annat, än att det var
ett gott tillfälle att göra det vid de senaste andrakammarvalen. Är det
sa, att folket därvid icke tagit vidare notis om den då ifrågasatta grundlagsändringen,
så lärer det icke kunna tolkas på annat sätt, än jitt folket
icke. funmt det så farligt eller rättskränkande att taga bort strecket Mest
förvåna,r det mig i alla fall, att herr Reuterskiold är så angelägen, att
folket skall horas i denna fråga, då man vet, att han annars gärna ser
spöket imperativt mandat, så snart man ifrågasätter, att ge folket tillfälle
att under vissa förhållanden höras i någon aktuell fråga. Emellertid
tror jag nog det ar riktigt, att man ansett sig höra taga upp frasen
huvudsakligen därföre, att man vill ha lägligt tillfälle att tala om utskyldsstrecket
under den väntade valrörelsen i sommar. Jag har så mycket
större anledning att tro detta vara själva grunden för och anledningen
till motionernas tillkomst, som däri gång på gång hänvisas till ”de breda
lagren , som jag för min del visserligen har mycket stor aktning för.
Jag tror nämligen på folkets rättfärdighetskänsla och urskiljning kanske
mycket mer än dessa, som gång på gång tala om de breda lagren. Jag
ar övertygad alltså, att bondegrupperna särskilt skola gripa efter denna
bila valplattform, och att icke heller högern skall försmå att stå på
aen, i synnerhet nu, sedan högern ju åter blivit demokratisk, nu liksom
or c :a tio år sedan, i ett ögonblick, då nya valmansskaror släppts
fram. Men jag skulle vilja göra en vördsam hemställan — och om denna
hemstaHan vunne någon anklang, tror jag icke vi behöva frukta för något
markbart uppror i folksjälen — jag skulle vördsamt vilja hemställa, huruvi
da icke herrarna då också ville tala om att vi, som ansett oss böra gå
med Pa utskyldsstreckets slopande, gjort det därför, att det ansetts
orättfärdigt att låta dem, som icke kunnat betala sina skatter förlora
sm medborgarrätt, och vidare, att det visats genom en utredning, som
verkställts for ett par år sedan, att det icke är möjligt att skilja på de
olika slagen av skatteskolkare, samt att utredningsresultatet var sådant,

Ant7. det politiska
utskyldsstrecket.

(Forts.)

Nr 21. 56

Onsdagen den 6 april f. m.

Ang. det po-att högermännen uttryckte sin övertygelse härom till och med starkare än
litiska ut- vänstermännen. Om man gör en sådan framställning inför de breda
skyldsstrec-lasTen„'' gå tror jag att de komma att förvåna sig så mycket över

(Forts.) konstitutionsutskottets utlåtande, till vilket jag, herr talman, ber att få
yrka bifall.

Herr Reuterskiöld: Ehuru jag i denna fråga varken direkt

eller indirekt är motionär utan endast reservant i konstitutionsutskottet,
skall jag, då jag ändå i alla fall står för en av reservationerna, be att få
taga kammarens uppmärksamhet några ögonblick i anspråk.

Den siste ärade talaren sade, att reservanterna både av ena och andra
slaget inom första kammaren hade gjort ett framsteg, ty deras reservationer
tydde på att de nu erkände, att de som o förvållat icke förmådde
betala sin skatt, icke borde förlora sin rösträtt. Jag skulle vara glad
om jag kunde kasta om satsen och säga, att de liberala även gjort ett
framsteg genom att nu vilja medverka till att den förvållat oförmögne
bleve utan rösträtt, men något tillmötesgående mot oss, som varit tillmötesgående
mot andra, har uteblivit under en motivering, till vilken
jag strax skall be att med några ord få .återkomma.

Ja, fast jag icke är motionär, skall jag be att få även taga upp ett
par av den siste ärade talarens yttranden mot motionärerna angående
utskyldsstrecket i vår svenska rätt. Han sade, att det var en ganska modern
uppfinning. Ja, det beror alldeles på, hur man ser saken. ^ När
man skapar en rösträtt av den allmänna politiska rösträttens karaktär, är
det nödvändigt att därvid bestämma vissa villkor, som^ förut icke vant
behövliga. Men om den ärade talaren menade, att i våra gamla städer
och i vårt bondestånd betalning av utskylder liksom inkomst och förmögenhet
icke haft betydelse tror jag han är på fel sida. Tvärtom,
i hela vår gamla kommunala rätt spelar detta en oerhört stor, for att icke
säga en avgörande roll.. I växlande former under växlande tider^ finner
man, att rösträtten varit bunden vid ekonomiska villkor. Man får därför
icke vara så formalistisk, som våra liberaler dock oftast äro; att man
uteslutande ser till formerna med bortseende från själva saken: utskyldsstrecket
i sin här ifrågasatta form är ganska ungt och nytt, men i sak
är det gammalt. Den ärade talaren fann det också underbart, att den
-som icke betalar landstingsskatt likväl icke är utesluten från rösträtt
vid landstingsmannaval, liksom att man icke heller inom kommunen förlorar
sin rösträtt vid underlåtenhet att betala de speciella och personliga
utskylderna. Riktigare vore måhända att den, som icke betalar ifrågavarande
utskylder, skulle förlora sin kommunala rösträtt. Men harfor
kan ju finnas tvenne skäl: det ena skälet är att man vid lagtolkningen
har en stark benägenhet till formalism och att här yäsentligen genom
praxis blivit, att bestämmelserna skola tolkas på sagda sätt. Det är da
icke skäl att taga sig vatten över huvudet i denna saken och söka på en
gång återfå utskyldsstrecket och få det reformerat; bättre är att hålla sig

Onsdagen den 6 april f. in.

57 Nr 21.

till vad förut varit gällande och från vår sida befunnits vara gott sådant
det var. Men det finns också ett annat skäl och det är, att en liten
olikhet existerar mellan de uttaxerade repartitionsbidragen till fyllande
av sådana kommunens behov, varom kommunen själv bestämmer och sådana
skatter av personlig och speciell natur, vilka icke utgå såsom de
uttaxerade fyllnadssummorna. Jag tror att det icke spelar någon liten
roll, vilketdera slaget det här är fråga om, och om man begränsar sig
till det slag av kommunala utskylder, som uttaxeras för gemensamt behov,
för fyllande av vad som fattas i kommunens inkomster, så tror jag,
att det finnes ganska god grund att hålla sig till, när man intar ståndpunkt
i frågan.

Nu säger vidare den siste ärade talaren, på vars ytterst hovsamma
och älskvärda anförande jag sätter det största värde, att vad som föreslås
i reservationen även det är ganska underligt ur många synpunkter.
Han säger: hur kan man tro, att skolkarna skola anhålla om befrielse,
då uppbördsväsendet är sådant det är, och de just på grund av uppbördsväsendets
långsamhet och vansklighet hava möjlighet att ändå slippa
undan? Jo, mina herrar, vi ha verkligen tänkt, att det blir de verkliga
skolkarna som underlåta att söka anstånd, och då har man också all anledning
att utesluta dem; anståndet är för dem, som icke vilja vara skolkare,
för dem, som vilja betala men icke kunna, och att det bör finnas
full anledning att antaga, att de, som sakna förmågan men hava viljan,
skola söka och att förty de där skolkarna, som den ärade talaren talade
om, avskilja sig själva genom att icke söka. Å andra sidan säger talaren,
att det blir så ofantligt många, som söka, om detta går igenom,
att vi få öka länsstyrelsens personal både på landskontoret och landskansli
och allt sådant. Jag tror ändå, att det är att måla en viss potentat på
väggen för att piska honom. Vidare påstår han, att genom detta sätt
uppstå olikheter mellan olika kommuner. I en kommun, där det finns
en kommunistisk styrelse, blir det den, som sitter och beviljar på sitt sätt.
I en annan kommun med högkonservativ styrelse blir den styrelsen,
som beviljar på sitt sätt. Jag tror, att jag får fatta honom så, att han
avser, att det blir allmän olikhet över landet. Jag skulle då vilja påpeka,
att med våra kommunalförfattningars innehåll kan efterskänkning
av kommunalutskylder ske endast i verkligt ömmande fall och med 34
majoritet, samt att genom besvärs anförande vederbörande myndigheter
och i sista hand regeringsrätten måste få prövningen; och möjligheten att
bevara enhetligheten i landet är därmed given. Att det därvidlag kan
bli svårigheter i begynnelsen, kan man ju medgiva, men så är det alltid
med nya institut, som bliva litet mera allmänt använda.

Den siste ärade talaren sade också, att det är underligt, att herr
Reuterskiöld och hans medreservantej- begära en skrivelse i fråga om det
politiska utskyldsstrecket, men icke i fråga om det kommunala utskyldsstrecket.
Nej, däri ligger intet anmärkningsvärt, därför att vi se frågan
på ett helt annat sätt, än den ärade talaren såg den, något som också beror
därutav, att vi anse, att i den gällande kommunalförfattningen det redan

Ang. det politiska
utskyldsslreckct.

(Forts.)

Nr 21. 58

Onsdagen den 6 april f. m.

Ang. det po-nu, såsom en ärad talare på Göteborgsbänken före mig framhållit, finnes
litiska ut- en möjlighet att, genom denna bestämmelse om kvalificerad majoritet
skyj^ststrec"för efterskänkande av kommunalutskylder i ömmande fall, på ett lika
(Forts.) enkelt som effektivt sätt skilja mellan ”fåren och getterna”. Därför
behöves det icke någon utredning i den punkten.

Den ärade talaren på Kopparbergsbänken säger också, att det är litet
underbart att nu antaga såsom vilande en grundlagstext, om vars möjlighet
man samtidigt begär en utredning, men, mina herrar, vi reservanter
begära icke någon utredning om den textens möjlighet eller lämp■
lighet, utan den anse vi solklar. Vad vi önska få utrett, är allenast
säitet för sådana skattebetalningsanordningar, att ej genom dem rösträtt
måste förloras av oförskyllt betalningsoförmögne. Den text, som
föreligger, kan antagas, och vad vi begära är alltså en utredning om,
huru man skall skatterättsligt ordna en sak, så att den icke får vissa
rösträttsverkningar. Kan den saken ordnas, är det väl, och vi äro vissa
att den kan det — skulle vi misstaga oss, så kunna dock bestämmelserna
från min ståndpunkt stå kvar.

Jag skall härefter med några ord granska utskottets skäl för avstyrkande.
Utskottet har i slutet av sitt anförande betonat, att här
föreligger en sammankoppling, som det heter, av frågan om rösträtt och
ekonomisk förmåga. Däri ligger kärnpunkten av utskottets uppfattning,
och den är enligt mitt sätt att se alldeles felaktig. Här föreligger
icke en sammankoppling i den meningen som man vanligen tar detta
uttryck, ty själva principen om rösträtt utan skatteplikt står orubbad
kvar, och vad man här velat få fram är blott, att om någon är skattskyldig,
men underlåter sin skattebetalning, han icke skall få utöva sin
rösträtt. Man frågar då: varför? Och jag ber att därpå få svara
med en liten omformulering av det eljes vanliga svaret, som ock gör
detta litet annorlunda till innehållet. Jag förutser att någon följande
ärad talare möjligen kommer att säga, att det är endast en omformulering,
men jag ber herrarna då tänka litet närmare på vad mitt svar
verkligen innebär. Grunden till vår uppfattning är den, att genom val,
och det är här rösträtten främst verkar, utses representanter, som till
sin främsta uppgift hava alt utöva svenska folkets självbeskattning.
Genom dessa val gäller det i själva verket alla statsutgifterna, och då
menar man, att den omständigheten, att man betalar mer eller mindre
i enlighet med gällande skattelag allt efter sin förmåga, det skall visserligen
icke inverka på rösträtten, men att åter den omständigheten,
att man icke betalar vad man enligt gällande bestämmelser är skyldig
och enligt taxeringen också har möjlighet att gälda, det bör hava inverkan
på ens rätt att rösta (= att välja), då det gäller att utse personer,
som sedan skola besluta om den självbeskattning, vars innebörd jag i det
följande skall närmare stryka under.

Den siste ärade talaren var inne på den tankegången, att det är så
många andra plikter, som man underlåter. Man deklarerar icke rätt.
Ja, i 1918 års betänkande och utredning finnes uttalad den satsen, om

Onsdagen den 6 april f. m.

59 Nr 21.

jag icke missminner mig, att det är många, som kanske äro så lata, att
de icke få den inkomst, som de rätteligen behövde ha och rätteligen
borde hava för att staten skall få sitt. De göra sig skyldiga till underlåtenhet
av en moralisk förpliktelse, men vår svenska rätt och vi reservanter
hava icke tänkt på att man skulle taga hänsyn i denna rättsfråga
till den moraliska skyldigheten i det ena eller andra fallet, utan
att det här är fråga om den yttre rättvisan. Den inre rättvisan kunna
vi människor icke nå, men den yttre kunna vi eftersträva så långt den
förenas med praktisk tillämpningsmöjlighet, och då måste skatteskolkarna
ställas på ett annat plan än de icke skattskyldige eller dessa, som
icke fullgjort sina medborgerliga plikter av social och moralisk natur.
Jag undrar, om man icke kan vara ense, efter allt som sagts, att de
verkliga skatteskolkarna bör man utmönstra. Något klart besked från
våra liberala vänner hava vi icke fått, om de vilja vara med om utmönstringen,
därest en sådan skulle låta sig göra, ty de förskansa sig alltid
bakom detta uttalande, att det låter sig icke göra: 1918 års utredningtyckes
för dem vara helig eller ”tabu”. Och härmed kommer jag till
vad utskottet anfört om utredningen av år 1918.

Den föregående ärade talaren påtalade ett något starkt uttryck,
som vi reservanter använt och som utan tvivel i första hand får stå
för dens räkning, som skrivit reservationen, naturligtvis. Jag skulle
emellertid vilja såga'', att såvitt jag kunnat följa debatten i denna fråga,
både när det gällde det vilande grundlagförslaget och nu, så har man
kunnat förmärka — kanske jag sett galet, men det tror jag inte — en
tendens att slå fast som en trossats, vilken skall vara fullkomlig och
orubbad, att 1918 års utredning är uttömmande. Vad man icke kan verka
på annan väg, vill man verka på trons väg. Man skall tro absolut säkert,
att här är sista ordet sagt. Alla invändningar avvisas med det, att någon
annan utredning icke är gjord och någon punkt, där man visat, att utredningen
är bristfällig, förekommer icke. Den kan helt enkelt ej förekomma,
dess möjliga existens förnekas blankt. Om man läser utskottets betänkande
noggrant, finner man emellertid, att utskottet även självt kommit till ett
visst tvivel om satsens rättmätighet. Utskottet har med en liten reservation
: ”1 nyss angivna sakkunnigbetänkande gives i enlighet med direktiven
för de sakkunnigas arbete en utförlig framställning av detta
spörsmål.” Ja, det är riktigt. Det är i enlighet med direktiven. Men
om frågan, som i direktiven göres, är galet ställd, kan då svaret bliva
riktigt? Om direktiven för den begärda utredningen begränsas så, att
svaret är på förhand givet, kan man då vara nöjd med svaret? Jag
vill påstå, att om 1918 års kommitté hade haft längre tid på sig, borde
den kunnat gå utöver direktiven. Men direktiven sade helt enkelt ■—
de finnas anförda i begynnelsen av betänkandet — att utgångspunkten
skulle vara andra kammarens vid 1917 års riksdag uttalade mening, att
rösträtt icke borde förloras på grund av utebliven skattebetalning i sådana
fall, då uteblivandet beror på skatteskyldigs sjukdom, oförvållad
arbetslöshet eller andra liknande, av honom icke vållade förhållanden.

Ang. det politiska
utskyldsstrecket.

(Forts.)

Nr 21. 60

Onsdagen den 6 april f. m.

Ang. detpo-Där förutsattes, att skattebetalningen skall ha uteblivit. Där förutsattes,
att Pr°vningen sker vid röstlängdens justerande. Från den utgångs^
^ket reC Pur*kten hava kommitterade handlat, men då gäller enligt mitt förme(Forts.
) ilande att stryka under med all den styrka, varav en minoritet eller en
ensam man är mäktig, att här är ett fall, där kommittén, som visserligen
icke valt utgångspunkten, underlåtit att säga ifrån — på ett ställe har
den dock gjort även det — att om direktiven icke funnits, skulle saken
ställt sig ”helt annorlunda”. När man å ena sidan vill slå fast, att här
föreligger en oomkullrunklig utredning och å andra sidan har detta
sista för ögonen, så tror jag det är förlåtligt, om man för att fästa uppmärksamheten
på detta förhållande använder ett uttryck, som tillspetsar
saken. Däri ligger från min sida inte något personligt. Och syftet
har vunnits. — Om det förhåller sig på detta viset, vad är det då det
gäller? Jo, det gäller, att man icke behöver reservationsvis uppvisa
någon positiv utväg för att kunna skilja mellan dem, som oförskyllt
eller förskyllt sakna skatteförmåga, utan det är nog, om man uppvisar,
att den utredning, som föreligger, icke från sin utgångspunkt kunnat
komma till något annat, ån den gjort, och att.utgångspunkten bort vara
en annan. Och jag vågar påstå, att detta hava vi reservanter visat.
Det föreligger därför från vår sida ett grundat anspråk på, att de, som
säga eller antyda, att de förskyllt betalningsoförmögna må kunna uteslutas,
verkligen skola , vara med om en ny utredning. Det borde vara
självklart. Mot den positiva vägen kunna invändningar möjligen göras,
fast jag tror dem vara ogrundade: först vid utredning kunna invändningar,
som här framföras, på allvar prövas. Vi reservanter kunna
inte såsom sådana utföra en ny utredning, vi kunna endast anvisa vissa
synpunkter. Det må sedan undersökas, om de äro felaktiga. Det kan
icke i förväg bedömas eller utdömas. Vad som behöves är än en gång
endast ett påvisande av att den gjorda undersökningen icke är allomfattande.

Till sist, herr vice talman, ber jag få säga ett par ord i sakens kärnpunkt.
I den debatt, som tidigare förts i ämnet, yttrade en ärad talare
på Stockholmslänsbänken, att det vore för Sveriges arbetare en livssak,
fpr att icke säga en hjärtesak, att de en gång borttagna utskyldsstrecken
icke återinfördes. Man skulle då kunna tro, att här stå arbetare och
bönder emot varandra eller för att gå ett steg längre, arbetare och Sveriges
medelklass emot varandra. Men jag tror icke, att det behöver
vara så. Jag antydde i mitt anförande den gången med några ord, att
den motsatsen kanske icke var så riktig. Jag trodde på en önskan, att
man skulle komma till ömsesidig förståelse av varandras rättsuppfattning
och utgångspunkter. Det är sant, såsom den ärade talaren då yttrade,
att utskyldsstrecket drabbar industriarbetarna mest, och det är
sant som då också sades, att, därför att bonden har jord att förlora och
skatten kan tagas ut ur den egendom han äger, så betalar han. Det är
alltsammans sant, men därav får ej göras någon indelning i moraliskt
dåliga och moraliskt goda medborgare, ty det gäller blott den yttre rätt -

Onsdagen den 6 april f. in.

61 Nr 21.

visan. Och jag vädjar till kammarens ärade arbetarrepresentanter, om
det anspråket verkligen är obilligt, att när en arbetare befinner sig på
samma inkomstnivå som en annan löntagare, tillhörande vår arbetande
medelklass, de två böra stå i samma yttre pliktställning. Jag menar,
att kan man säga om bonden, att han genom sparsamhet och försakelse
kan vinna så mycket, som behöves, för att han skall kunna betala skatten,
alldeles bortsett från att man eljes kan taga jorden från honom, så
skulle man väl även inom vårt samhälles övriga klasser kunna komma
därhän, att den synpunkten dominerade, att man skulle spara för att
betala den skatt, som vore oss påförd efter av oss själva fastställda
grunder. Jag medgiver mycket gärna, att det finnes mycket större
svårighet för Sveriges arbetare att spara. De ha icke samma fasta
anställning, som möjliggör för andra löntagare att göra det. De hava
icke samma fasta grund, som bonden har i sin jord. Det finnes nog
också hos dem samma lilla lättsinne som hos Sveriges befolkning i allmänhet
att leva ur hand i mun, men månne det icke skulle vara så,
att skatten kunde lika väl betalas som de för arbetarklassen nödvändiga
avgifterna till deras egna kassor och organisationer? Jag undrar, vilketdera
som går först. Jag kan förstå, att i en kamptid, vad de behöva
till sina organisationer måste för dem gå före annat, men nu hava de
blivit lika myndiga som andra svenska medborgare, lika i rättigheter och
lika i plikter, och då undrar jag, om vi icke kunna av dem begära det
tillmötesgående, att där oförmågan till skattebetalning är förskylld, där
må den medföra, att rösträtten förloras. Men, säger man: de hava inte
samma förmåner som vi andra. Om vi emellertid, mina herrar, se till,
vad vi göra här i riksdagen, så är det viktigaste området för våra beslut
/icke blott vår sociala lagstiftning utan just beviljandet av de medel,
som denna sociala lagstiftning kräver för sitt genomförande. Här föreligger
i år en kungl. proposition om pensionslagens ändring. Här förebådas,
icke i år men inom kort ett förslag till obligatorisk sjukförsäkring,
till omläggning av hela den sociala försäkringen och olycksfallsförsäkringen.
Här hava vi en skattelagstiftning, vari man infört talrika
och vittgående avdragsrättigheter särskilt med hänsyn till arbetarna.
Jag vädjar till herrarna, om det ej är mycket gjort. Mera kan
göras för att möjliggöra den skatteplikts fullgörande, som är ett nödvändigt
komplement till rätten att välja dem, som skola beskatta det
svenska folket. Jag vågar tro, att den begäran, som vi framställa om
utredning i denna punkt, icke är obillig.

Och till sist, när vi hava framställt detta förslag om viss grundlagstexts
antagande såsom vilande och samtidigt ett förslag till utredning,
så är det för att markera, att de två frågor, som genom det bristfälliga
eller felaktiga direktivet till 1918 års kommitté i dess betänkande kommit
att kombineras eller sammansättas, måste skiljas åt. Vi måste göra klart
för oss, att rösträtten är en sak och att befrielsen eller anståndet med
skattebetalningen, då förmågan brister, är en annan. Under sådana förhållanden
kan jag naturligtvis icke hava något emot att, därest det skulle

Ant), det politiska
utskyldsstrecket.

(Forts.)

Nr 21. 62

Onsdagen den 6 april f. m.

Ang. det po-befinnas lämpligare eller vinna mera genklang, gå med på herrar Clasons
litiska ut- g^ Epmans avgivna reservation, men jag anser, att i klarhetens namn
sky^strec''det är vida bättre att gå på den linje, som jag och mina medreservanter
(Forts.) angivit, och därför ber jag, herr vice talman, att få yrka bifall till vår
reservation.

Herr Alexanderson: Herr vice talman! Det skulle ju onek ligen

för mig vara en smula frestande som kammarens ledamöter lätt
förstå, att med anledning av reservationerna och med anledning av den
förda debatten mera ingående diskutera dessa frågor. Jag har emellertid
redan en gång under denna riksdag länge tröttat kammarens ledamöter
med mitt tal i ämnet, så att jag skall icke falla för frestelsen att
i dag hålla något långt anförande. Jag behöver det desto mindre, som
de flesta av de synpunkter, jag skulle hava kommit att framföra
redan på ett förträffligt sätt framförts av utskottets representant, herr
Lyberg. Men några små randanmärkningar till vad särskilt herrar
Clason och Reuterskiöld i dag sagt och till vad de anfört i sina reservationer,
må ändå tillåtas mig.

Herr Lyberg fäste uppmärksamheten på, att situationen onekligen är
mycket egenartad, i det man yrkar, att samma riksdag, som redan debatterat
och genom sitt beslut tagit ståndpunkt till en viss fråga av grundlags
innebörd, skall omedelbart efteråt debattera och besluta om samma
fråga i så gott som alldeles samma form. Jag vågar påstå, att herr Reuterskiölds
företrädare på den lärostol han sitter, den tid de tillhörde riksdagen,
icke skulle hava funnit det vara rätta sättet att behandla grundlagsärenden
att gynna och uppmuntra sådana tendenser. Och det är nog också
ett tecken på, att man på reservanternas sida känt sig en smula besvärad
och i följd därav oviss, hur man skall förhålla sig på minst angripliga sätt,
då reservanterna delat sig på icke mindre än tre linjer. Tre av andra kammarens
högerrepresentanter hava icke velat vara med på en utredning,
vare sig sådan herr Reuterskiöld eller sådan herr Clason tänkt sig den —
förmodligen enär de anse, att en sådan utredning icke kan giva något resultat.
Herr Clason å sin sida har en stark känsla, som han givit uttryck
åt i debatten, för orimligheten av, att man redan nu vid samma riksdag
beslutar såsom vilande en grundlagsändring, som innebär återinförande
i grundlagen av vad man avfört därur för någon månad sedan.

Man har emellertid åberopat som skäl för vidtagande av nya utredningsåtgärder
— och så långt äro herrar Clason och Reuterskiöld ense
att något sådant borde göras — att den redan gjorda utredningen är
bristfällig. Vad då först angår herr Clasons anmärkningar mot denna
utredning, har jag icke lyckats förstå, i vilket hänseende vi kommitterade
skulle kunnat klargöra frågan bättre genom att vidtaga de av herr Clason
föreslagna åtgärderna. Det var vill jag minnas, vid denna riksdags
remissdebatt, som herr Clason stod i talarstolen och med skäl och med
instämmande från olika håll i kammaren klagade över det överhandtagande
kommittéväsendet här i landet samt över de stora och dryga kost -

Onsdagen den 6 april f. m.

63 Nr 21.

nader, som dessa kommittéer föra med sig. Den lilla kommitté, det här
är fråga om, den fattade verkligen icke sin sak så, att den skulle ansett
det vara försvarligt att väsentligt öka kostnaderna och tidsutdräkten
genom att giva sig in på en utredning, som man på förhand kunde förutse
icke skulle giva något bidrag av värde till belysande av den fråga,
som kommittén hade sig förelagd. Det är vad jag med herr Lindhagen
skulle vilja kalla ”makulaturism”, när man får en utredning, som med
bilagor går på så och så många hundra sidor och med diverse statistik
och utredningar och så ändå icke giver något.

Nu tror emellertid herr Clason för sin del, att om man går så till
väga, att man utväljer ett antal kommuner och där undersöker i detalj,
vilka som där böra anses vara skatteskolkare i egentlig mening och
vilka som restera på grund av oförvållad oförmåga, så skulle man kunna
få fram en bild av förhållandena, med vars hjälp man kunde lösa problemet
att lösa de båda kategorierna åt i rösträttshänseende. Ja, det är
först och främst en liten nätt utredningsuppgift, som därmed förelägges
utredningsmännen! Man kan naturligtvis icke gå till några små låntkommuner,
där blott några få resterande förefinnas, då det är bekant,
att de resterande förefinnas framförallt i större industrikommuner och
storstadskommuner. Man måste taga med som en typ exempelvis ett
samhälle som Norrköpings stad o. s. v., och så hade man med några
”sjukbesökare”-metoder fått gå från hem till hem, förmodar jag och
fråga: har det varit sjukdom här eller har det varit andra anledningar
till att ni resterar o. s. v. Ty på annat sätt har man icke kunnat komma
till botten av frågan om vilka som äro skatteskolkare och vilka som icke
äro det. Även om man vill ha till resultat en fördelning på yrkesgrupper,
så är uppenbart, att man icke kan åstadkomma den med mindre
än att man går till de enskilda fallen. Om man däremot vill se, huru
de resterande fördela sig på olika yrkesgrupper, så finner man detta
klarlagt i den officiella valstatistiken, och denna statistik är också avtryckt,
åberopad och kommenterad i kommitterades utlåtande.

Men jag påstår vidare, att herr Clason skall bliva svaret skyldig
på den frågan: om man nu hade fått en något trognare bild av, hur det
förhåller sig i ett antal olika kommuner med de olika anledningarna till
skatteskolkning, hur hade man därmed fått en utgångspunkt för en lagstiftning,
som skapar rättvisa vid bedömande av de konkreta fallen?
Antag alltså, att man vet, att det förhåller sig ungefär så och så inom
de olika yrkesgrupperna och bland de gifta och ogifta personerna i de och
de s. k. stickprovkommunerna. Vad vill man rlå därav draga för slutsats
beträffande de åtgärder, som sedan skola i lagstiftningsväg vidtagas för
att kunna få ett tillförlitligt och säkert avgörande i de enskilda fallen,
när det gäller att bestämma, om den och den personen skall uteslutas
från rösträtt eller icke? Jag vågar påstå, att man icke fått någon som
helst ledning eller garanti för ett rättvist avgörande.

Ytterligare vill jag bestämt bestrida att utredningen var något
''"hastverk”, såsom herr Clason ville göra gällande. Den pågick under

Ang. det politiska
utsliyldsstreckel.

(Forts.)

Nr 21. 64

Onsdagen den 6 april f. m.

Ang. det politiska
ittskyldsstrecket.

(Forts.)

ett helt år. Även om regeringen icke hade förelagt frågan för urtima
riksdagen 1918, så hade utredningen i alla fall blivit avlämnad vid ungefär
samma tid, möjligen en eller par veckor senare, beroende på långsammare
korrekturarbete. Manuskriptet till utlåtandet var redan praktiskt
taget färdigt vid den tidpunkt, då regeringen beslöt sig för att upptaga
frågan. Något hastverk är utredningen således icke, och 1918 års
urtima riksdag har åtminstone icke givit anledning därtill.

Herr Reuterskiöld ville göra gällande, att kommittéarbetet var på
förhand felaktigt inriktat. Det är ju så, mina herrar, att det liberala
partiets ståndpunkt till denna fråga av ålder varit den, att det icke i
princip varit för utskyldsstreckets slopande, utan tvärtom har det under
många år förfäktat den ståndpunkten, att man skulle söka att göra en
skillnad mellan de förvållande och oförvållande skatteresterande och
påkallat utredning i denna riktning. Mot denna ståndpunkt har ju som
bekant högern i konstitutionsutskottet — där dess främste representant
var herr Clason — riksdag efter riksdag intagit den ståndpunkten, att
sådan utskiftning vore omöjlig och således den liberala linjen orimlig.
Som herr Lyberg anmärkte, är det för herr Clason en något fatal situation,
att han nu, då likvisst, trots hans starka motstånd, en dylik utredning
kommit till stånd, men med negativt resultat säger, att på honom
verkar denna utredning icke övertygande, ty han finner det så naturligt
och klart, att man verkligen skall kunna finna en lösning. Emellertid,
utskiftning var alltså det liberala kravet, och i enlighet därmed
avfattades den liberala statsministerns direktiv till den lilla kommittén.
Och det borde icke vara någon hemlighet, att denne liberale statsminister
själv var en varm och övertygad anhängare av denna uppfattning
att man kunde göra en sådan uppdelning, som han i konstitutionsutskottet
tidigare vid flera tillfällen försvarat. Kommitténs resultat var alltså
sannerligen icke någon behaglig överraskning för den liberale statsministern.
Men han fann sig i likhet med det liberala partiets medlemmar
i allmänhet övertygad om riktigheten av detta resultat. I trots
av allt detta säger nu herr Reuterskiöld, att direktiven skulle varit felaktiga.
Jag måste säga, att ett något underbarare försök att trolla med
kammarens ledamöter än det, som herr Reuterskiöld här gjort sig skyldig
till, har jag sällan bevittnat — ehuru jag sett trolleriprofessorer
förr. För kommitterade uppställdes som riktpunkt det önskemål, ”att
rösträtt bör icke förloras på grund av utebliven skattebetalning i sådana
fall, då uteblivandet beror på skattskyldigs betalningsoförmåga i följd
av sjukdom, oförvållad arbetslöshet eller andra liknande av honom själv
icke vållade förhållanden.” Detta var alltså direktivet. Nu säger herr
Reuterskiöld, att detta direktiv är alltför begränsat. Det borde nämligen
icke uteslutande få hänga på utebliven skattebetalning. Man både
förbisett möjligheten av den av herr Reuterskiöld numera uppfunna
och patenterade anordningen att icke alls betrakta det såsom underlåten
skattebetalning, då någon efter erhållet anstånd eller befrielse underlåter
att betala. Nu tror väl ändå icke herr Reuterskiöld, att denna

Onsdagen den 6 april f. m.

Nr 21.

kommitté tagit sin uppgift på ett så löjligt och formalistiskt

u gw ''e anSC“ S‘g förhindrad au taga upp ett uppslag av" så "lindrig
och blott lent förment modifierad art som att kalla saken för att ”bfa
nmgstermm icke inträtt”, då vederbörande fått e.t moratorium? Natt
n.gtyis bär det icke vant av sådana grunder, utan det har vant på
sakskal, som kommitterade icke gått den av herr Reuterskiöld förordade
vägen Dessa sakskal ha redan av herr Isberg anförts och de borde
l.S?a . öppen dag. Herr Reuterskiöld har i själva verket Std rldaget
■ an oss kommitterade. En passage i vårt utlåtande har varit den
oskyld^ anledningen till hans projekt. Vi ansågo oss , fullständighe 1

Ta1010 t ^.dl.kra att berätta, att i ett par sydtyska småstater Baden
och Elsass-Lothringen, hade följande lilla arrangemang av gammalt fun SlDrsT^förmir^;16

rät!.atV vid sLteTermLen

torklarar sig for tillfallet ur stånd att betala, giva anstånd med unn
borden, om han sa funne skäligt. Till denna gamla inrättning anknöt
man sedermera valrattsbestammelserna i Baden och Elsass-Lothringen
det man stadgar, att i allmänhet häftande för utskylder medför förlust
av valrätt, men om vederbörande får anstånd, betraktades han så länge

stom ha,a„°df dD?er visst antal månadeS Icke

såsom häftande Denna anordning kan vara rimlig, om den från början

mrattats med hänsyn uteslutande till att lämna anstånd med skatte
alnmg och om uppbordsmannen hava en viss gammal praxis att eå
efter vid bedömandet av de skäl, som kunna föranleda sådant kortare an
,tan^:. ^en. n.agon st°r betydelse har det naturligtvis icke på grund av
de banda ledsamma forhållandet, att den, som resterar med skatt ocli
befmner sig i jämförelsevis fattiga levnadsvillkor och icke heller lyckas
tala den narmaste tiden därefter, har sådana oerhörda svårigheter att

de nyaSPskaatter0uta0noackI“nf6 ^ ^ betala icke bara då förfallannya
skatter utan också den gamla. Det är gamla erfarna uppbördsman
erfarenhet har i landet liksom annorstädes, att den där möilSeten
att komma något halvår efter och betala resterande skatte^ —
or mycket störa lager av befolkningen mycket liten, och därför spelar
en sådan dar bestämmelse mycken liten roll ^

- si oSr“s,drsäasrfl,,,a a,,ordnineen ,i"

agan om rostrattens bevarande eller icke bevarande. Och han tror

fnä att den svenska allmänhetens ögon skulle bortvändas från

dt de,Sf ** ,iUa tricket m€d eu skatteteknEkt farande

da det likvisst ar faktum, att institutet skulle bli infört uteslutande för

SS SSn''T Skf NN behov av <" skatteuppSS™

Se SSÄSr ‘ '' I''-"11 ei°rt Sig hÖrt’ d« " ä icae

i sadant sammanhang, som frågan nu tagits upp. Det är då Harf
att provningen skulle uppfattas av var och en som gällande direkt ett
avgörande av enskild medborgares rösträtt eller icke.

Forsla kammarens protokoll 1921. AV 21.

sätt, att Ann. de! i

It tiska nisk
vidi''sire
ket.

<Forts.)

Sr 21. 66

Onsdagen den 6 april f. m.

Ang. det politiska
utskyldsstrecket.

(Forts.)

Nu tror herr Reuterskiöld vidare, att om man låter en rätt lång tid
förflyta mellan denna prövning och själva röstlängdens uppgörande,
''skulle man därmed kunna lyckas att fördunkla det verkliga forhallandet
Men detta kan så mycket mindre bliva förhållandet, som na u
limvis i allmänhet de myndigheter — Konungens befällningshavande t.
ef, som herr Reuterskiöld föreslagit — vilka skulle besluta om anstånd
eller befrielse, i regel icke kunna meddela annat an anstånd pa kortare i .
Skulle som herr Reuterskiöld också förutsätter, förnyad begäran om anstånd
beviljas, kommer man allt närmare in pa den kritiska tidpunkten
för vallängdens upprättande, och således blir inflytandet pa denn.
längds innehåll allt uppenbarare. Det vore verkligen icke bara ui synpunkten
att man orimligt toge i anspråk Konungens tefallnmgshavand^
tid såsom redan herr Lyberg papekat, utan också med = hänsyn t
Konungens befallningshavandes ställning i respektive lan någonting yt
terligt farligt och för deras auktoritet förödande att lagga denna sa grannlaga
prövning i deras hand; och det är naturligtvis an omojligare att lata

taxeringsmyndigheterna taga hand om saken.

Tåg tror att för kammarens ledamöter i allmänhet, som aro vana vid
praktiska angelägenheter, skall det stå rätt klart huru litet jmkomhg
eu sådan utväg är, som den av herr Reuterskiöld frafJas^aJea
i herr Clasons reservation kommer det i grund och botten fram tvivei
på dess användbarhet, och även högerreservanterna från andrakammar
sidan ha ju som nämnt icke velat ga med pa skrivelseforslaget och

kan man icke förtänka dem. , ... .o »

Tåg skall, herr talman, icke uppehålla mig med att längre ingå p
bemötande av, vad som här sagts, utan jag tillåter mig hemställa om 1-fall till utskottets förslag.

Herr Wohlin: Herr talman! Den föreliggande frågan är en

detalj, ehuru visserligen en mycket viktig sådan, av den sstörre fragan
om omgestaltningen av vårt lands författning, vilken ^handlades
avgjordes här i kammaren för ett par manader sedan. Det ar icke
överensstämmande med riksdagsordningen att avvika från det ämne som
föreligger, men jag tror, att herr talmannen tillåter mig att gorå den a
märkningen, att ännu betydelsefullare an det spörsmål som har före
ligger är och har alltid, enligt min uppfattning, vant fragan om upprätthållandet
av Sveriges tvåkammarsystem, vilken fraga genom de nyligen
beslutade grundlagsändringarna blivit lost i en foba lycklig
ntn<r. I syfte att om möjligt få denna sak på nytt_ upptagen vande jag
mig5 under den tid, inom vilken motioner i konstitutionella frågor kunn
väckas till några representanter för de tre stora politiska partierna har
i kammaren vilka personer från utomstående håll for mig uppgivits

säom särskilt intresserade för förstakammarproblemet med förfrågan,
huruvida de vore villiga att medverka till en motionsvis framförd fram
ställning om återupptagandet av detta problem till en formsattningslos
och allsidig utredning. Svaren ådagalade, att man pa ett hall var foga

Onsdagen den 6 april f. in.

Nr SI.

r>7

intresserad för saken, medan man på de två Övriga hållen, som ju också
kunde forvantas, ingalunda var ointresserad utan fast mera ansåg förstakammar-fragan
vara alltjämt i realiteten olöst. Man ansåg det emellertid
icke vara rätta tidpunkten att vid denna riksdag upptaga ärendet, utan
att det bordera anstå därmed till något följande år. Ehuru jag icke
delar denna åsikt, bär jag fått böja mig för densamma, ty när det
icke funnits möjlighet till samverkan med de stora partierna här i kammaren,
hade en motion från min sida självfallet saknat alla utsikter att
bifallas. Jag bär velat säga detta, emedan jag i ett anförande under debatten
i januari om de vilande grundlagsändringarna nämnde att ja»
sedermera under riksdagen möjligen skulle få tillfälle att återkomma till
denna fråga.

Vad beträffar det föreliggande spörsmålet om det politiska utskyldsstrecket,
har det förklarats från de mest auktoritativa håll inom
r o ^° , ,ska riktninS 1 värt land- som allt fortfarande på för mig icke
fullt förklarliga grunder anser sig företräda liberalismens grundsatser, att
man av ålder hyst samma uppfattning som vi företräda, nämligen att medborgerliga
rättigheter förutsätta vissa medborgerliga skyldigheters fullgörande.
Herr Clason uttryckte i sitt anförande något tvivel härom
men han har dock därvid fått besked dels genom de äldre uttalanden
i amnet, som gjorts av herr Staaff m. fl. representanter för det liberala
paitiet under dettas glansdagar, dels ytterligare genom vissa uttalanden,
som förekomma i den mycket åberopade sakkunnigeutredningen
av 1918, dels slutligen i dag genom den siste ärade talaren, herr Alexanderson,
vilken 1 sitt anförande bekräftade, att det liberala partiet sedan
gammalt hävdat den i frågakommande rättsgrundsatsen och vilken ytterligare
omtalade, att partiets nuvarande ordförande har varit en varm
och övertygad anhängare av denna princip. Endast den förmenta omöjligheten
att särskilja självförvållad och oförvållad oförmåga att betala
skatt har för ett par år sedan kommit partiet att ändra ståndpunkt gentemot
utskyldsstrecket. Det är da så mycket anmärkningsvärdare, att i
ett utlåtande av konstitutionsutskottet, som kommer att behandlas här
om en kort stund, samtliga representanter för detta parti hava varit med
om att borttaga det s. k. värnpliktsstrecket, som är ett renodlat uttryck
for samma rättsgrundsats. Mot detta streck kunna ju inga av de invändningar
göras, som här från liberalt hall blivit resta mot utskyldsstrecket.

Det finnes vidaie i denna kammare en ärad representant för industriarbetarklassen,
på vilkens anföranden vi alla sätta stort värde, men
som tyvärr brukar tala så lågmält, att jag från min plats i kammaren
ofta har svårt att uppfatta hans för vår rättsåskådnings utveckling i
ratt riktning vägledande framställningar. Jag har emellertid, efter det
att förra debatten ägt rum, läst herr kyrkoherde Klefbecks uttalande under
densamma och funnit i detta bland annat följande: ”Det föreföll
för övrigt ganska underligt, när herr Wohlin, såsom representant för
bondeklassen, så starkt förde fram sitt vackra tal om rättsgrundsatser
och satte dem i motsats mot klassprivilegier. Herr Alexanderson har

Ant), del politiska
utskyldsstrecket.

(Forts.)

Nr 21. 68

Onsdagen den 6 april f. m.

Ang. det politiska
utskyldsstrecket.

(Forts.)

förut belyst detta, men jag vill ända peka på, att alla dessa arbetare,
om vilka man sagt, att de icke betala sin skatt, i alla fall det har mångtusende
gånger framförts från vårt håll — fullgjort skyldigheter mot
samhället, som sannerligen icke äro små. De hava betalt indirekta skatter,
såsom vi veta, och fullgjort sm värnplikt. Det ena som det andra
är medborgerliga skyldigheter, som bestämt, om de mättes i pengar,
skulle befinnas vara värda långt mera än det belopp, som skatten belöper
sig till. Att då stämpla dem som sådana, som blott vilja taga ut
sina rättigheter, men icke vilja ikläda sig några skyldigheter, anser jag
icke riktigt talat.” Herr Klefbeck har sålunda för några månader tillbaka
— frånsett att han missuppfattat vår ståndpunkt, ty vi hava aldrig
sagt att arbetarna ”icke vilja ikläda sig några skyldigheter i sin argumentation
för utskyldsstreckets borttagande hänvisat till och gjort
gällande, att värnpliktsstrecket för arbetareklassens vidkommande i viss
mån har utgjort en motsvarighet till det politiska utskyldsstrecket. Han
har icke desto mindre i likhet med sina meningsfränder uti ett följande
konstitutionsutskottsutlåtande varit med om att tillstyrka vämpliktsstreckets
borttagande. Det behövs icke mera än att sammanställa dessa båda
ståndpunkter med varandra för att bliva något tveksam om, huruvida
det är så helt beställt med den rättsuppfattning, som man i princip forklarar
sig hylla, men som man endast av vissa praktiska skäl, varom debatten
i övrigt rör sig, säger sig hava måst frångå i fråga om utskyldsstrecket.

Herr Alexanderson, som bär det största ansvaret för, att den
av det liberala partiet förut hävdade rättsuppfattningen ansetts höra
övergivas, har gentemot den av herr Reuterskiöld m. fl. anvisade vägen
att särskilja självförvållad och oförvållad försummelse av skattebetalning
bland annat anfört, att herr Reuterskiölds linje är oframkomhg, och
att detta skulle hava visats i 1918 års kommittébetänkande. Jag har
givetvis icke samma insikt i fråga om skattebetalning och uppböi dsväsen
som herr Alexanderson, men för mitt lekmannaomdöme framstår det
som en rätt framkomlig väg att tänka sig en anordning, varigenom betalningen
av förfallen skuld till kronan får anstå en viss, tid, liksom
det är vanligt, att enskilda skulder under viss tid få anstå. Det föihållandet,
att man i några utländska länder skulle hava konstaterat ökad
svårighet att sedermera inbetala dessa på viss anståndstid ställda skattebetalningar,
synes mig mindre hållbart, när man tager i betraktande de
orsaker till’ uraktlåtenhet av skattebetalning, som här skulle kunna godkännas
som grund för uppskov, nämligen arbetslöshet på grund av driftsinställelse
och sjukdom etc., förhållanden som i regel förr eller senare
måste upphöra. För den händelse att de icke upphöra, har herr Reuteiskiöld
i sin reservation också tänkt, att fullständig befrielse skulle kunna
beviljas. Enligt min uppfattning tänker man därtill väl lågt om vara
svenska taxeringsorgan och våra länsstyrelser, om man U"or, att de skulle
bedöma dessa skatteuppbördsfrågor efter sin politiska åskådning pa satt,
som en ärad talare från konstitutionsutskottet i ett tidigare anförande

Onsdagen den 6 april f. in.

(><) Nr 21.

gjorde gällande. Jag föreställer mig, att den svenska ämbetsmannakaren
vid utövningen av sin tjänst, icke tager hänsyn till sin politiska
åskådning, och jag tror, att det är ett överord från herr Alexandersons
sida, da han säger, att det skulle bliva för Konungens befallningshavande
i b venges land ”farligt och förödande”, om de skulle fä eu dylik, enligt
min mening, ratt naturlig prövning åt sig anförtrodd. Herr Alexanderson,
som ansåg sig hava hört trolleriprofessorer förr — förmodligen då
han hade hört sina egna ord vid tidigare tillfällen här i riksdagen —
anser att 191,S års sakkunnigeutredning är slutgiltig och definitiv. Så anspråksfull
är dock ingen annan, som deltagit i offentligt utredningsarbete
har 1 landet, ty alla frågor äro dock av den art, att de kunna ses
tran manga sidor, och synpunkter finnas i regel, som icke alltid komma
fram under den första behandlingen. Den önskan att få denna fråga
anyo upptagen till utredning, som framförts från reservanternas sida,
synes så mycket mera befogad, som just ”anståndslinjen” uppenbarligen
blivit väl summariskt behandlad i ifrågavarande sakkunnigeutlåtande.

Det har under den föregående debatten i denna fråga från flera ärade
kammarledamöters sida sökts göra gällande, att de, som företräda denna
åskådning om det politiska utskyldsstreckets betydelse, göra detta icke
pa grund av sin rättsuppfattning, som de själva påstå, utan med hänsyn
till särskilda politiska intressen. Jag anser emellertid, att man måste
hava så mycken aktning för varandra här i riksdagen, att man blir
trodd av. sina .motståndare, då man för sin åsikt anför vissa skäl, och
att man icke tillvitas bevekelsegrunder, som enligt ens egen förklaring
icke forefmnas. Jag vill särskilt tillägga, att för mig, som för övrigt
stod pa denna ståndpunkt långt innan jag hade en aning om, att jag
skulle komma in j det politiska livet, är tankegången, att det politiska
utskyldsstreckets återinförande i modifierad form skulle i politiskt hänseende
gagna en viss samhällsklass och skada en annan, så mycket mera
främmande, som jag över huvud taget icke alls tror, att åtgärden ifråga
har eller kommer att få någon större praktisk politisk betydelse. Den
senaste tidens erfarenheter från de politiska och kommunala valen här
! andet hava visat ett alltmera bristande intresse för det politiska livet,
icke minst inom de delar av vårt lands befolkning, som, enligt nu belörda
uppfattning, särskilt skulle skadas av ett politiskt utskyldsstreck.
Jag tror, att utgången av valen kommer att bliva ungefär densamma
om alla dessa skatteskolkare få rösträtt eller icke. Ty i stort sett tror
jag, att flertalet av dem icke kommer att begagna sig av rösträtten,
aven om de få den, icke blott av det skälet, som jag nämnde, utan även
darfor, att dessa personer i mycket stor utsträckning vid tiden för rösträttens
utövning äro bosatta på andra orter än på den ort, där de äro
röstberättigade. Herr Klefbeck bär också i förenämnda yttrande påpekat,
att det kan komma en tid, då förhållandena bliva så omkastade,
att den svenska jordbrukande befolkningen till följd av skattetryckets
ökning och ogynnsamma konjunkturer kan komma i ett sådant läge, att
den i lika hög grad som den industriarbetande klassen kan erfara olä -

Ang. del politiska
utskyldsstrcehet.

(Korts.)

Nr 21. 70

Onsdagen den 6 april f. m.

Ang. det po
litiska utskyldsstrcc

ket.

(Forts.)

-genheterna av utskyldsstreckets befintlighet. Han har i detta sitt anförande
även låtit framskymta, att i sådant hänseende skulle möjligen
"åsikten bland våra svenska bönder om detta rättfärdighetskrav bliva en
annan. Jag tror, att på den punkten har herr kyrkoherden fullständigt
misstagit sig om sinnelaget hos de befolkningsklasser, han därvidlag
haft i tankarna. Hur konjunkturerna än komma att växla, och
vilka befolkningsgrupper, dessa olägenheter än komma att träffa, skall
nog bondeklassen i Sverige fortfarande och i all framtid bibehålla sin
nuvarande uppfattning om det riktiga i att den politiska rösträtten knytes
vid villkoren av vissa medborgerliga skyldigheters fullgörande.

Herr Lyberg har behandlat de olika i ämnet väckta motionerna och
därvid gjort mig den äran att rätt utförligt uppehålla sig vid den lilla
motion, som jag i början av riksdagen väckte. Herr Lyberg förklarade,
att det var en ”roman” på hela fyra sidor, som slutade, där det roliga
skulle börja. Ja, det roliga brukar ju vara, när kontrahenterna finna
varandra, men jag har ju här angivit, att jag, som i rösträttsfrågan under
de gångna åren haft med det liberala partiets rätt näia sammanfallande
åsikter, icke har kunnat finna det liberala partiet just i slutet
av ”romanen”, så icke är det något roligt, som den romanläsande ledamoten
av konstitutionsutskottet har gått miste om. Det har för övrigt
varit för att visa, att man även från liberala utgångspunkter kommer
till vår ståndpunkt ifråga om utskyldsstrecket, som jag varit en smula anspråksfull
och berättat denna förhistoria till min ståndpunkt beträffande
utskyldsstrecket.

Det har gjorts gällande från herr Clasons m. flis sida, att den av
herr Reuterskiöld och medreservanter intagna ståndpunkten är mindre
lycklig, då dessa reservanter begära omedelbart återinförande till vilande
i grundlagsenlig ordning av ifrågavarande bestämmelser om utskyldsstrecket
och samtidigt därmed en utredning, i stället för att endast
inskränka sig till ett skrivelseförslag på sätt, som herr Clason föreslår.
Vidare har från olika håll som en svaghet bland reservanterna
även anmärkts, att dessa splittrat sig på icke mindre än tre olika linjer.
lag tror nu för min del, att splittringen i själva verket icke är så stor,
ty linjerna konvergera mot samma punkt och mot samma mål, nämligen
införandet i vår grundlag av ett reviderat politiskt utskyklsstreck. De
menitmsskiljaktigheter, som förefinnas mellan reservanterna, röra mera
formen än innehållet. Herr Reuterskiöld har emellertid redan förklarat,
varför han och hans medreservanter funnit sig böra formulera sm reservation
på sätt som skett, och jag vill för min del helhe ansluta mig
till den linjen än till herr Clasons. Detta därför, att när man möter så
liten förståelse för den ifrågavarande rättsgrundsatsen hos en så stor
del av kammarens ledamöter, de som arbeta för återinföiandet av ett
reviderat utskyldsstreck behöva en viss fastare utgångspunkt för det
framtida arbetet än som gives dem ifall de här frånfalla kiavet på det
oreviderade utskyldsstreckets återinförande tillsvidare. Dessutom hat
av herr Reuterskiöld påpekats, att ett beslut om dessa bestämmelsers an -

Onsdagen den 6 april f. m.

71 Nr 21.

tagande till vilande i grundlagsenlig ordning icke komme att medföra
några olägenheter i avseende å de stundande valen.

Ja, mina herrar, de glest besatta bänkarna i denna kammare och det
matta politiska intresse, som ju över huvud taget förmärkts under denna
riksdag allt sedan dess början, gör att man icke har anledning hoppas
pa någon större framgång detta år för det här framställda yrkandet på
ett reviderat utskyldsstrecks införande. Men detta har icke hindrat
oss, som 1918 ansågo, att ett mycket väsentligt fel begicks vid den stora
uppgörelsen i rösträtts- och författningsfrågorna, att vid denna riksdag
motionsvis göra dessa framställningar, och det har ej hindrat rätt många
av konstitutionsutskottets medlemmar att reservationsvis framföra
detta här framställda krav. Det är min förhoppning, att även om, såsom
jag dess värre förmodar, den ena eller sannolikt båda de ifrågavarande
reservationerna denna gång komma att avslås, insikten om dei
verkligt rättfärdiga i tankegången om att medborgerliga rättigheter förutsätta
medborgerliga skyldigheters fullgörande skall växa sig allt starkare
även hos dem, som för närvarande övergivit den, och växa sig allt
starkare även bland de ärade representanterna för den stora industriarbetarklassen,
vars levnadsförhållanden för närvarande otvivelaktigt äro
svåra, men som icke desto mindre saknar anledning att motsätta sig
bibehållandet av en dylik rättsgrundsats i svensk lagstiftning. Jag beklagar
livligt, att den åtgärd, som vidtogs åren 1918 och 1919, skall få
den följden, att denna fråga icke endast denna gång utan enligt min
tro vid många följande tillfällen skall riva upp debatter och stridigheter
om också i vänskaplig anda — mellan olika meningsriktningar i riksdagen.
Det är icke till gagn för vårt politiska arbete, som under den
kommande fyraårsperioden har så många stora och viktiga statsfinansie|la
och ekonomiska uppgifter sig förelagt, att strider rörande författmngsfrågor
skola grumla det goda samarbetet mellan de olika fraktionerna
i riksdagen, men att så i någon mån blir fallet är åtminstone icke
vår skuld, som i år för första gången få tillfälle att framföra denna
fråga i riksdagen, utan ansvaret därför faller på andra.

Tåg ber att få yrka bifall till herr Reuterskiölds m. fl. reservation.

Under detta anförande hade herr talmannen uppstått och avlägsnat
sig, varefter ledningen av kammarens förhandlingar övertagits av herr
förste vice talmannen.

Herr Möller: Herr vice talman! Genom föregående talares anföranden
— jag menar då dem, som äro motståndare till det utskyldsstreck,
som här föreslås till återinförande — har man, om jag undantager
professor Wohlin, försökt att komma ifrån den ursprungliga motiveringen
för sin ståndpunkt, som väsentligen var av moralisk art. Professor
Wohlin har ju nu senast faktiskt helt och hållet gått tillbaka till
den moraliska motiveringen igen. Jag betraktade det nu i varje fall som
ett litet, litet framsteg hos speciellt professor Reuterskiöld och ett par av

Ang. det pa
litiska ulskvldsstrec

ket.

< Forts.)

Nr 21. 72

Onsdagen den 6 april f. in.

Ang. det po-hans meningsfränder, att de försöka draga undan frågan från det molitiska
ut- raliska planet i dess sammankoppling mellan utskylderna och rösträtten,
sky^strec''fast jag ju måste erkänna, att försöket så till vida är misslyckat, som de
(Forts.) naturligtvis i grund och botten själva inte stå på någon annan ståndpunkt
än den moraliska.

Alla operera här med den kategori av skatteskolkare, som utan tvivel
finnas i ganska stort antal i landet, vilka medvetet och avsiktligt försöka
undandraga sig fullgörandet av sina skyldigheter. Alla talare operera
med denna kategori, men när man skall draga slutsatsen ur argumentet,
då drager man utan någon tvekan den slutsatsen, att det må gå
med alla de andra, som oförskyllt falla för utskyldsslrecket, hur det vill;
vi skola i varje fall, för att komma åt dem, som avsiktligt undandraga sig
sin skattebetalning, göra ett generellt streck för alla. Tv det är väl ändå
ingen enda i denna kammare, som av hr Clasons eller hr Reuterskiölds
anföranden kunna få något som helst intryck av, att det skulle vara
praktiskt utförbart att göra den ifrågasatta uppdelningen. Jag skall inte
på den punkten förlänga den kritik, som professor Alexanderson och
herr Lyberg framfört.

Jag vill bara påpeka, att det uppenbarligen skulle leda till en individualisering
av fallen. Om man inte gjorde en särskild undersökning i
varje fall, då ansökning om betalningsanstånd inkommit, så vore ju hela
åtgärden ganska meningslös. Men den arma myndighet — jag säger
arma myndighet, det må vara vilken som helst som skulle få hand om
saken — i vars händer man lägger saken, blir fullständigt olycklig. Vad
skulle den taga hänsyn till ? Skulle den be att få se hushållsböckerna hos
vederbörande? Skulle den se efter, om vederbörande under året gjort
någon utgift, som han kunde underlåtit, för att i stället betala sin skatt?
Eller vilka slags undersökningar vore det, som skulle verkställas av den
myndighet, som skall pröva anståndsansökningarna ? Skall det bliva
någon effektiv undersökning, då leder detta till en så ytterligt närgången
kontroll över den enskilde medborgarens liv, att man kan vara övertygad
om, att det skulle uppstå mycket, mycket svårare missnöje därmed än
någonsin det faktum, att utskyldsstrecket nu är avskaffat, nu kan uppväcka
bland bondeklassen.

Jag skall tillåta mig en reflexion här, innan jag för övrigt går in
på den anförda argumenteringen. När bondeförbundet och jordbrukarnes
riksförbund bildades, så hade jag den känslan, som också professor
Wohlin här ofta har givit uttryck åt och som han har försökt att med
all makt predika, att man ville bilda en av demokratisk anda genomträngd
bonderörelse, närmast därför, att man hade förstått, att det var ett missgrepp
av den gamla högern att så ytterligt energiskt, som skedde, ända
fram till 1918, motsätta sig en verklig demokratisering av vårt offentliga
liv. Nu tillät jag mig, då frågan förra gången var före här, betona, att
dessa utskyldsstreck — man må förklara det hur man vill — faktiskt
hänga samman med frågan om industriarbetarnas rösträtt. När jag då
ser representanterna här i riksdagen för dem, som själva kalla sig den

Onsdagen den 6 april f. m.

7.i Nr 21.

nya bondedemokratin, gå till storms mot ett önskemål hos industriarbetarklassen,
som först efter många, många års hård kamp har kunnat
realiseras, då ser jag ju i stället för ett nytt demokratiskt parti, som visserligen
har andra intressen än dem, som utmärka industriarbetardemokratien,
vilket i många fall står på annan ståndpunkt, då ser jag, säger
jag, att denna bondedemokrati i stället blivit reaktionens stormtrupp i
värf land, som går till de verkligt allvarliga anfallen. Här gäller det nu
i dag rösträtten. Vänta, tills vi komma till åttatimmarsdagen, så få vi
se detsamma, och då vi komma till spannmålstullarna få vi kanske uppleva
det i ännu högre grad, trots det lilla återtåg i bevillningsutskottet,
som vi känna till från dagens tidningar. Professor Wohlin har ju förresten
skickat ut några svalor om möjligheten för ett samarbete mellan
industriarbetardemokratien och bondedemokratien. Det är en snygg metod
denna att söka leda in utvecklingen på sådana vägar, när man går fram
på det sättet, som bl. a. dessa yrkanden och motioner i rösträttsfrågan
giva uttryck för! Ty jag slår yttermera fast, att det faktiskt är industriarbetarnas
rösträttsfråga det här gäller. Den saken kommer man inte
ifrån, när man tittar på statistiken. Jag har tillåtit mig att räkna ut för
14 valkretsar i vårt land, huru många industriarbetare, som falla för de
olika strecken. Sammanlagt är det som bekant 186,000 i 56 valkretsar.
Men i dessa 14 valkretsar, som framför allt ha en storindustri och i hög
grad äro befolkade av industriarbetare, falla sammanlagt 102,000 industriarbetare
för dessa streck. Bland bondeklassen falla i hela vårt land
för dessa streck inte mer än 11,000 personer, vilket ju säger oss åtskilligt
om, vad det är för slags intressen, som här stå emot varandra.

Jag skall nu tillåta mig att fråga professor Reuterskiöld vilken skillnad
— för en lekman är det ju i varje fall ytterligt svårt att fatta skillnaden
— det kan finnas mellan den ”inre rättvisan” i en sak och den
”yttre rättvisan” i en sak. Jag tror för min del, att man icke har sinne
för rättvisa alls, om man, som professor Reuterskiöld, bara bryr sig om
den yttre rättvisan men blankt struntar i den inre rättvisan. Professor
Reuterskiöld framställde saken ju så, att nu vore det fråga om en yttre
rättvisa bara, icke om den inre rättvisan i allt detta. Därför är det enligt
hans mening icke heller en moralisk fråga, men man måste väl medge,
att om det icke är någon moralisk fråga, det är en ekonomisk fråga;
någotdera maste det vara. Men är det då en ekonomisk fråga, så ligger
däri ett erkännande av att man här vill pa en omväg för vissa grupper
av vår befolkning återinföra i våra rösträttsbestämmelser ett penningstock.
Ja, det är för mig alldeles klart, att det här faktiskt gäller icke
att återinföra en oskyldig ordningsregel i vårt offentliga liv utan faktiskt
att i vårt land omintetgöra den allmänna rösträtten. Det intresserar mig
inte i detta sammanhang, om folk lider av politisk slöhet eller om det har
visats något som kallas för valtrötthet och sådant. För mig är det uppenbart,
att den enda säkra grundvalen att bygga ett rättssamhälle på är,
att varje man och varje kvinna, som har hunnit till en politiskt mogen och
myndig ålder, får lika rättigheter, lika inflytande över den lagstiftning,

Ang. det politiska
utskyldsstrceI:
et.

(Forts.)

Nr 21. 74

Onsdagen den 6 april f. m.

Ang. det po-som alla äro precis lika skyldiga att lyda. Det tror jag är den stora ocl)
litiskaut- bäriga rättsgrundsatsen. Och när professor Wohlin slutade sitt anfö•^f-rande
med den förhoppningen, att insikten om det verkligt rättfärdiga i
(Forts.) bondegruppernas ståndpunkt skall växa sig starkare och starkare även
bland dem, som nu äro motståndare därtill, så får jag erkänna, att jagundrade
en smula, om inte orden skulle stocka sig i halsen på honom,
när man vet, att det i denna stund finnes omkring 100,000 arbetslösa i
detta land, vilka under mars och juni månader skola betala sina förfallna
kommunalutskylder, grundade på inkomster under det bästa arbetsförtjänstår,
som svenska arbetare haft, nämligen under år 1919! Jag kan
för min del inte annat än uppröras över försöken att göra detta till en
sådan rättfärdighetsfråga. Om nu den bristande inbetalningen av årets
utskylder skulle ha haft inflytande på den rösträtt, som tillkommer
svenska folket vid de val, som antagligen skola äga rum till hösten, skulle
då någon människa med gott samvete ha kunnat gå ut och förklara:
”Ja, de där 100,000, som blevo arbetslösa på våren och som inte kunde
betala sina skatter, de äro några oordentliga slarvar, som varken skola
ha eller böra ha inflytande i vårt offentliga liv.”

Andra kammaren har ju redan avslagit de förslag, som här föreligga,
och jag skall inte bry mig om några långa utläggningar. Jag skulle bara
vilja ge den s. k. bondedemokratiens representanter en enda sak att tänka
på. Om det bleve fullständig missväxt under ett par år i vårt land eller
om — jag medger mycket gärna, att det är en rent teoretisk frågeställning,
men den är principiellt riktig — det skulle hända, att våra bönder icke
kunde försälja någon del av sina varor under en längre tid, under ett
eller ett par år, utan finge ligga med dem, och alltså inte kunde skaffa
sig några pengar och blevo ruinerade praktiskt taget allesamman eller
åtminstone en 25 eller 30 proc. av dem, då skulle de befinna sig i precis
samma situation som den svenska arbetarklassen nu befinner sig i. Skulle
man då ha tyckt, att det vore riktigt, att Sveriges bondeklass bleve berövad
sin rösträtt? Då skulle kanske ögonen gå upp för att det finnes
andra och efter min mening ofantligt mycket mer vägande skäl för att
ändå tillåta människorna att behålla sin rösträtt, även om de råkat i ekonomiska
svårigheter.

Ja, herr vice talman, jag skall i korthet be att få yrka bifall till utskottets
hemställan i den förhoppningen, att den strid, vars tredje uppklossning
vid denna riksdag vi nu bevittna, måtte definitivt kunna upphöra,
sedan de här väckta motionerna gjort den beräknade tjänsten för
bonderörelsen vid de val, som vi ha att vänta till hösten — ty trots allt
åberopande av den ärliga övertygelsen så misstänker jag, att där ligger
pudelns kärna!

Herr Lindhagen: Jag har tillåtit mig väcka en motion, som,

förutan att den föreslår upphävandet av återstående så kallade rösträttsstreck,
även innehåller en särskild motivering för avslag på de nu framlagda
motionerna om återinförande av utskyldsstrecket. Denna min mo -

Onsdagen den 6 april i. m.

75 » 21.

tion behandlas även i denna del i ett senare betänkande, ehuru jag trott
och förmodat, att den sak denna motion avser, såsom intimt sammanhängande
med den nu föreliggande, skulle ha. behandlats i detta sammanhang.

Det återstår för mig nu endast att åberopa de skäl, som jag där tilllåtit
mig att anföra, skäl, som i denna kammare icke varit föremål för
någon särskild utläggning.

Jag vill bara gorå den erinran, då herr Möller nu sist sade, att ett rättssamhälle
kommer att grundas på den allmänna rösträttens genomförande
utan några streck, att jag för min del tror, att han har väl mycket överskattat
detta medel för att uppnå ett rättssamhälle. Jag medger, att det
är ett litet steg mot ett rättssamhälle. Det har varit ett grovgöra att
ta bort dessa streck, ett själsmördande grovgöra, som vi haft under en
generation, men vad det nu gäller är att slå sig fram till nästa bagatell
för att nå detta rättssamhälle. Alla. dessa så kallade milstolpar äro enligt
min uppfattning endast bagateller på vägen mot detta rättssamhälle.

Jag vidhåller den uppfattning jag uttalat här en föregående gång, att
förr än vi bli klara med att ta varandra precis sådana vi äro och inte försöka
utskilja några såsom bättre eller sämre och lägga olika måttstockar
på de syndiga människor, som vi äro allesammans, kommer man icke att
nalkas ens någon rätt. Skulle vi nu försöka att hindra varandra att utöva
rösträtt på grund av ouppfyllda förpliktelser mot samhälle och individer,
ja, om vi skulle göra detta grundligt och rättvist, då skulle det inte
finnas en enda kotte i detta land, som komme att få rösträtt, enligt min
uppfattning.

Detta förslag om utskyldsstrecket innebär således, så vitt jag. förstår,
ett försök till återinförande av en giftblandning i det politiska arbetet,
som vi trodde, att vi skalle ha kommit ifrån. Det kan inte leda till andra
resultat än att det politiska livet åter nedsjunker till ett oerhört lågt plan
med alla dessa små uträkningar och beräkningar, som vi föra fram under
det lånade namnet av rättstankar och rättsgrundsatser.

Jag ber, herr talman, att på de skäl jag anfört i min motion få yrka
avslag å de här föreliggande motionerna.

På framställning av herr förste vice talmannen uppsköts den fortsatta
överläggningen om förevarande utlåtande till aftonsammanträd.et.

Avgåvos följande motioner:

nr 196, av herr Borell m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
till lag om ändring i vissa delar av lagen om bankrörelse;

nr 197, av herr Hallin m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående befrielse för Göteborgs och Bohus läns landsting från
skyldighet att för statens järnvägars räkning inlösa visst markområde vid
Tingstad; samt

nr 198, av herr Johansson, Johan, i Kälkebo m. fl., i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition nr 284 med förslag till lag om ändrad lydelse
i vissa delar av lagen om allmän pensionsförsäkring m. m.

Ang. det po
/diska utskyldsstrec

kel.

(Forts.)

Nr 21. 76

Onsdagen den 6 april f. m.

Dessa motioner hänvisades, nr 196 till bankoutskottet, nr 197 till
statsutskottet och nr 198 till behandling av lagutskott.

Upplästes en så lydande ansökning:

Till Första Kammaren.

Jag får härmed vördsamt anhålla om ledighet från riksdagsarbetet
under tiden 8 till 25 april för resa till Geneve och Bruxelles såsom representant
för Riksdagens Interp. Grupp vid Intp. Unionens rådsmöte
och sammanträde med exekutivkommittén och för samma ändamål vid
motsvarande sammanträden inom Union des Associations pour la Société
des Nations.

Stockholm den 6 April 1921.

Theodor Adelswärd.

Denna anhållan bifölls.

Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 33, i anledning av väckt motion om rätt för äkta make att under
viss förutsättning på grund av fullmakt utöva kommunal och politisk rösträtt
för den andre maken; och

nr 34, i anledning av väckt motion om de tillfälliga utskottens avskaffande
och ersättande med utskott, gemensamma för båda kamrarna;
statsutskottets utlåtanden och memorial:

nr 7 A, angående regleringen av utgifterna under riksstatens för år
1922 sjunde huvudtitel, innefattande anslagen till finansdepartementet;

nr 7 B, angående regleringen av utgifterna under tilläggsstatens
för år 1921 sjunde huvudtitel, innefattande anslagen till finansdepartementet
;

nr 38, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om statsbidrag
för uppförande eller inrättande av arbetshem; och

nr 39, i anledning av kamrarnes återremiss av punkt 69 (angående
stipendier för utbildning av tuberkulosläkare) i statsutskottets utlåtande
nr 5 A; samt

bankoutskottets utlåtande nr 25, angående vissa framställningar
rörande elvte huvudtiteln, innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammaren åtskildes
kl. 4,32 e. m.

In fidem

A. v. Krus enstjernå.

Onsdagen den 6 april e. m.

77 Nr 21.

Onsdagen den 6 april e. m.

Kammaren sammanträdde kl. 8 e. m.

Anmäldes och bordlädes första lagutskottets utlåtanden:
nr 27, i anledning av väckta motioner angående ett mera effektivt
tillvaratagande av utom äktenskap födda barns och deras mödrars rätt
m. m.; samt

nr 28, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj :t
i fråga om viss ändring i gällande bestämmelser om laga domstol i brottmål.

Fortsattes överläggningen om konstitutionsutskottets utlåtande nr
28, i anledning av väckta motioner om ändrad lydelse av 16 § riksdagsordningen.

Herr C 1 a s o n: Jag begärde ordet för ett par repliker särskilt till
herrar Lyberg och Alexanderson. Jag vill säga, att jag ej blev det minsta
överraskad av den läggning deras argumentation fick. Jag hade på förhand
klart för mig, att den skulle läggas efter den linjen, att 1918 års
utredning var något fullständigt ofelbart., Huruvida de lyckades bevisa
detta lämhar jag åt andra att avgöra. Utgången av voteringen i andra
kammaren, där herr Reuterskiölds förslag om utredning samlade 91
röster, visar i alla fall, att man icke är fullständigt enig om saken. För
min egen del är jag icke alls övertygad därom, hur mycket än herr
Alexanderson i sitt anförande använde uttrycken ”naturligtvis”, ”det är
klart” etc. etc.

De båda ärade talarna gjorde mig till föremål för en särskild personlig
vänlighet, i det de beklagade den genanta ställning jag uppgavs hava
råkat i därigenom att jag — som orden folio — skulle vid flera föregående
riksdagar ha motsatt mig utredning rörande utskyldsstrecket, men nu i
alla fall kommit in på utredningskravet. Jag nödgas då erinra om, att
det icke förhåller sig alldeles på det viset. Något krav på den utredning,
varom här är fråga, framställdes ej vid ett flertal föregående riksdagar.
Det framställdes först vid 1917 års riksdag. När jag då motsatte mig detta
krav framhöll jag för min del, att det sätt, varpå skattebetalningen fungerade,
ytterst olika i olika landsdelar, visade att utskyldsstrecket fak -

Ang. det politiska
utskyldsstrecket.

(Forts.)

Nr 21. 78

Onsdagen den 6 april e. m.

Ang. det politiska
utskyldsstrccket.

(Forts.)

tiskt var ett sorts ordentlighetsstreck och att den rätta vägen att gå därför
enligt min tanke vore att försöka sig på åtgärder för att lätta de mindre
bemedlades skattskyldighet, att underlätta skattebetalningen genom att
öka antalet uppbördsstämmor o. s. v., o. s. v. Jag vågar påstå, att avståndet
mellan den ståndpunkt jag då intog och den jag nu intager är
mycket mindre än mellan den liberala ståndpunkten dittills, att utskyldsstrecket
skulle bibehållas, och det totala slopandet av detta streck, till
vilket man sedan kommit.

Båda talarne, särskilt herr Lyberg, underströko, att denna 1918 års
utredning skulle varit synnerligen enhällig. Herr Lyberg uppläste därvid
ett stycke ur herr Hildebrands uttalande, som visade att herr Hildebrand
vid det sätt, varpå utredningen då lagts, hade förmåtts att ansluta
sig till de övriga sakkunnigas uttalande om möjligheten eller svårigheten
att skilja mellan den oförvållade och den själv förvållade skattebetalningsförsumligheten,
mellan fåren och getterna, som herr Lyberg, om jag
ej hörde miste, uttryckte sig, varvid han tydligtvis räknade dem som betalade
sina skatter såsom får. Nu vill jag säga, att detta ej var så underligt,
på det sätt denna utredning var lagd, ty den var enligt min tanke
felaktigt lagd. Men jag skall tillåta mig fortsätta citatet, där herr Lyberg
stannade.

Herr Hildebrand fortsatte därefter: ”Sakkunnigas flertal har

då stannat vid att helt lättvindigt släppa hela utskyldsstrecket, ehuru
de visserligen säga sig vara fullt medvetna därom, att deras reformlinje
är ägnad att uppväcka de starkaste betänkligheter inom stora samhällsgrupper.
Jag kan omöjligt komma till samma negativa resultat och har
sålunda att utfinna något medel, som väsentligen medger undantag för
den tillfälligt och ofrivilligt bristande utskyldsbetalningen.”

Således var han visst ej enig med de sakkunniga, utan skilde sig från
dem och sökte finna en annan utväg att nå målet, den utvägen att låta
det stanna vid att fordra betalning för två år. När nu herr Lyberg i
valrörelsen vill, att dessa förhållanden skola relateras, skulle jag vilja
be honom, när han kommer in på denna fråga om enhälligheten, att han
även relaterar detta förhållande fullständigt och tillika upplyser om vad
herr Hildebrand uttalade om det enligt hans mening lättvindiga sätt,
varpå de sakkunniga släppt utskyldsstrecket. Jag tror, att många skola
instämma med herr Hildebrand i detta hans omdöme om utredningens
lättvindighet.

När jag beträffande utredningen framhöll, att den skett under en
viss brådska, så vill jag erinra därom, att det framgår av de sakkunniges
betänkande, att herr Hildebrand först började deltaga i denna utredning
i slutet av september 1918, och betänkandet avgavs ett stycke in i november.
Under sådana förhållanden förefaller mig ganska tydligt, att åtminstone
han ej haft tillfälle att ägna någon synnerligen ingående behandling
åt spörsmålet.

Herrar Lyberg och Alexanderson ville göra gällande, att ingenting
skulle vara vunnet med det statistiska underlag, som jag ansett nödvän -

Onsdagen den 6 april e. m.

79 Nr 21.

(ligt och nyttigt för denna frågas lösning. Herr Lyberg ville särskilt
göra gällande, att jag skulle fordrat något alldeles speciellt dumt, när jag
ifrågasatt, att man skulle söka utröna förhållandet, i vad mån de skatteförsumliga
över huvud visat intresse för politiska och kommunala frågor.
Han sade, att det ej funnits någon möjlighet för dem att påvisa ett
sådant intresse, då de ingen rösträtt hade. Det förefaller mig, att herr
Lyberg förbisett, att även på den tiden det icke rådde samma diskvalifikationsgrunder
på det politiska och det kommunala området; man kunde
sålunda vara diskvalificerad på det ena av dessa områden, men icke på
det andra. Det förefaller mig också, som om man skulle kunna nå ett
ganska gott resultat, om man utsträckte denna undersökning till att omfatta
exempelvis en jämförelse mellan de politiskt diskvalificerade enligt
de 1917 gällande politiska rösträttsbestämmelserna och de kommunalt
röstberättigade enligt 1918 års bestämmelser. Diskvalifikationen i dessa
båda hänseenden följde ju alldeles olika grunder. Det kan hända och
jag håller för sannolikt, att det därvid skulle visa sig, att mycket stora
grupper äro alldeles likgiltiga för alla dessa frågor.

För resten framställde jag icke bara dessa frågor utan en hel rad
andra. Herr Alexanderson sade kategoriskt, att det ej skulle tjäna något
till att ha en saklig statistisk utredning som underlag. Jo, jag tror, att
det skulle tjäna till ganska mycket, om man visste, hur faktiskt förhållandet
ligger, i stället för att nu som alltid röra sig bara med allmänna talesätt.
Jag skulle vilja påpeka det betydelsefulla av en sådan utredning
icke bara för denna fråga, som vi nu behandla, utan även för hela den
stora frågan om skattebetalnings förmågan över huvud och vilka åtgärder
som på det området lämpligen kunna vidtagas för att få till stånd
bättre betalning av skatterna, bättre möjlighet att underlätta densamma
för de verkligt behövande men också att hålla efter de andra. Jag tror
för resten, att redan en jämförelse mellan skattebeloppet och inkomsten
skulle i en del fall visa, att det verkligen ej i realiteten är fråga om någon
verklig oförmåga, utan snarare brist på intresse och vilja. Detta må
också vara ett svar på vad herr Möller ville framhålla, då han påstod, att
en undersökning av dessa förhållanden skulle leda till, så vitt jag förstod,
en alldeles för intim granskning av folks privata förhållanden. Jag tror
visst icke det; det finnes nog en hel del annan statistik, som går mycket
längre in på privata förhållanden än denna, vars ändamål skulle bli att
utröna, på vilka grunder folk underlåter att fullgöra sina skyldigheter
till stat och kommun.

Herr Möller ville göra gällande, att i denna fråga egentligen skulle
ligga ett försök att komma åt industriarbetarnas rösträtt för att så att
säga omintetgöra den allmänna rösträtten för dem. Jag hoppas han erkänner,
att den argumentationen ej på något sätt drabbar det förslag jag
tillåtit mig framställa. Men jag tillåter mig i alla fall uttala ett visst
tvivel rörande hans uppfattning av saken. Jag undrar, om han själv
verkligen tror, att de där 100,000 han rör sig med — kanske var det
flera — verkligen skulle rekrytera den politiska eller kommunala val -

/lng. det po
litiska utskyldsstrec

ket.

(Forts.)

Nr 21. So

Onsdagen den 6 april e. m.

Ang. det po- manskåren. Jag skulle vilja fråga: vet han, hur många av dem det
friska ut- var som deltogo i sista valet i Stockholm? Jag misstänker, att det var
skyldsstrec-^ ganska ]jten procent. Men om verkligen dessa 100,000 skulle komma
(Forts.) tipp till de kommunala avgörandena, ehuru de i själva verket icke vore
skattebetalare, trots det att en mycket stor del av dem hade lika förmåga
att betala som de industriarbetare, som betalt, undrar jag, om verkligen
den senare gruppen skulle vara så synnerligen tilltalad av detta, att bli
beskattad av sådana som vore skatteskolkare i egentlig mening.

När herr Möller förde fram de arbetslösa, vill jag återigen säga, att
det är en kategori, som icke det ringaste beröres av det utredningsförslag
jag framlagt. Jag har uttryckligen framhållit, att den oförvållade arbetslösheten
och för resten arbetslösheten över huvud skulle kunna inverka
på rätten att få uppskov eller att i vissa fall vinna avskrivning av
skattskyldigheten.

Herr Möller uttalade också till sist några ord om detta förslag såsom
ett bete i valfisket. Det drabbar naturligtvis icke heller mitt förslag; jag
är icke motionär i detta ämne vid årets riksdag. Men jag kan ej hjälpa,
att de mycket starka uttryck herr Möller använde ger mig anledning att
fråga, om icke måhända man också vill använda denna sak som valfiske
i någon mån på den andra sidan, hans sida. Jag skulle då vilja säga, att
vill man slippa valfiske med dessa frågor, skulle jag tro, att det vore klokt
att ansluta sig till mitt yrkande och att alla partier enades därom. Man
skulle då för närvarande nedgräva stridsyxan genom att låta utredningen
gå på den linjen, att ingen, som verkligen är oförmögen, skulle mista rösträtten,
men att man ville förhindra de verkliga skatteskolkarna och slarvarna
att beskatta andra. Då tror jag, att frågan kunde bli fullständig avförd
ur valrörelsen. Skall man nödvändigt ha den upp i valrörelsen, skall
lag i anslutning till herr Lybergs avslutningsord tillåta mig göra en vördsam
anhållan till vederbörande, att de äro så snälla och upplysa valmännen
därom, att vid denna riksdag framlades från en del av högern det
förslag, att man skulle verkställa en förutsättningslös utredning i den av
mig antydda riktningen och därmed bli fri från frågan nu.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr K 1 e f b e c k: Herr talman! Jag skall först be att få svara

ett par ord på den siste ärade talarens anförande.

Så vitt jag kommer ihåg — jag har ej tillgång till de sakkunniges betänkande
för tillfället — voro de sakkunniga i sin utredning ense därom,
att det icke ginge att skilja mellan sådana som oförskyllt voro ur stånd
att betala skatter och sådana som skolkade. Det var den enigheten herr
Lyberg med sådan styrka betonade. Men sedan skilde sig, så vitt jag
minnes, vägarna, ity att majoriteten ansåg, att, då det icke gick att göra
en dylik skillnad, man måste offra utskyldsstrecket, under det herr Hildebrand
gick den vägen att man skulle behålla utskyldsstrecket i den formen,
att sådana som ej betalt skatt två år av tre, skulle förlora sin rösträtt,
och detta fastän han var medveten om att det drabbade både oskyldiga
och skyldiga.

Onsdagen den 6 april c. m.

81 Nr 21.

■ppj1 skall jag också be att få framhålla vad som sades bär i

formiddags. Det har förefallit mig underligt, att herr Clason, som med
sådan styrka gick fram i remissdebatten mot hela kommittéväsendet nu
yrkar på, att en ny utredning skall sättas igång, som skall bli betydligt mer
omfattande an den förra, trots att denna är blott två år gammal. Sålunda
- - herr Clason i januari är bestämd motståndare till stora kommittéer,
men herr Clason i april vill ha en kommitté, som skall behandla ett
ärende, som varit före blott för två år sedan.

Vidare vill jag säga, att när han först påpekar, huru våra känslor
gentemot skatteskolkarne äro allt annat än vänliga, och sedan använder
dessa känslor som argument för utskyldsstrecket, tycker jag icke heller
att det är riktigt som det bör vara. Ty en sak är ju, att vi litet var ärö
eniga om, att sådana som kunna betala och icke göra det böra hållas
efter, men en helt annan sak är, att detta senare skall äga rum på det
sätt, att man söker taga från dem deras medborgarrätt. Jag är fullt
ense med herr Clason i att alla åtgärder, förn höra till det området, böra
vidtagas,, för att. var och en som kan betala sin skatt verkligen får göra
det, och jag har icke det bittersta misskund med en skatteskolkare. Men
det menar jag ar en sak och medborgarrätten en annan sak. Den senare
far enligt min mening ej användas som något skatteindrivningsmedel,
och utebliven skattebetalning får ej heller beröva medborgaren hans medborgerliga
rättigheter. Nu svarar man gentemot detta, att så går det
till i fackföreningarna. Ja, yi framhöllo redan i utskottet, att det är
något helt annat, ty en fackförening är en ekonomisk sammanslutning,

C a™ °C^ mec^em> så länge han gör sin ekonomiska insats. Men
medborgare i riket blir man genom födsel och uppfostran och såsom sådan
har man också visserligen skyldigheter. Men skulle man försumma
dessa skyldigheter, är man lika fullt medborgare i samhället.

Det var emellertid icke alls detta jag egentligen ville säga. Ja0"
hade över huvud icke tänkt yttra mig nu, men då herr Wohlin här på
förmiddagen apostroferade mig, måste jag begära ordet. Tåg får då
såga, att den omtalade biografien utökades i förmiddags, då han tydligen
ådagalade, att till hans bild med stort skäl kan fogas ett starkt drag av
godhet. Ty det blev ju uppenbart för alla, att han från sin professorliga
höjd med nedlåtande sympati såg till sin ringe tjänare, när han till kammarens
måttliga förnöjelse föredrog några bitar ur mitt föregående anförande.
Men även om jag senterar både denna sympati och den farbroderliga
skrupens,^ som vederfors mina uttalanden, är jag i alla fall
nog vanvördig att våga påstå, att denna hans professorliga visdom och
stora dialektiska förmåga ledde honom in på åtskilliga sofistiska spetsfundigheter,
som jag ej kan gilla. Han anförde att jag talat om värnpliktens
fullgörande såsom en medborgerlig skyldighet hittills och även
om skyldigheten att betala indirekta skatter, tullar och sådant som en
medborgerlig skyldighet hittills. Men därav att jag anfört ett faktum,
följer ingalunda, som han gör gällande, att jag skulle i princip hylla dessa
grundsatser, utan ett faktum, som jag ej gillar, anser jag mig oförhind Första

kammarens protokoll 1921. Nr 21. 6

Ann. do t politiska
utskyldsstrecket.

(Forts.)

Nr 21. 82

Onsdagen den 6 april e. m.

Ang. det politiska
utskyldsstrecket.

(Forts.)

rad att gorå allt vad jag kan för att fa ändrat. Sålunda vill jag ha sagt
honom, att detta vämpliktsstreck, som kommer sedan, har jag varit mycket
ivrig i utskottet att få borttaget. Och jag är det, fastän jag i den
föregående debatten haft tillfälle att påminna om, att det icke var sant,
att våra arbetare ej hade annan skyldighet än skattebetalningen.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Johansson, Johan, i Friggeråker: Den fråga, som föreligger
är tydligt och klart belyst särskilt av herrar Johansson i Kälkebo
och Reuterskiöld m. fl. Jag skall därför endast be att få \ända orig
mot de anspråk herr Möller förut i dag tycktes vilja ställa på lantmännen.
Han uttalade sin stora förvåning över, att bondegrupperna, av
vilka man, såsom han sade, kunde hoppas att de skulle vara besjälade
av en rent demokratisk anda, nu helt och hållet kastat denna demokiatiska
anda å sido samt, såsom han ock menade, nu i reaktionens tecken gå
till storms mot industriarbetarna. Mot ett sådant påstående vill jag
starkt protestera. Jag tror, att under den tid, som bondegrupperna deltagit
här i kammarens förhandlingar, de tydligt och klart ha ådagalagt, såväl
när det gällt rent sociala eller ekonomiska som övriga spörsmål, att
de vilja anlägga en så klar och vidsynt blick på tingen som sig göraRåter.
Vad särskilt denna speciella fråga om utskyldsstrecket beträffar, får jag
som min mening framhålla, att vi i var motion anlagt en fullt demokratisk
syn på tingen. Ja g har alltid tänkt mig, att även i detta spöismal
just med demokratien skulle följa något vida mera. Det är åtminstone
min mening, och det är icke ensamt representanterna för jordbrukarna
här i landet, som äro besjälade av denna uppfattning, utan andra och vida
större grupper ansluta sig till den principen, att med demokratien skulle
följa något som heter pliktuppfyllelse och ansvar. Jag tror, att det är
just på den punkten vi i denna fråga hava olika uppfattning, vi jordbrukare
och herrar representanter för industriarbetarne. Jag kan ej
komma ifrån, att även demokratien måste, som jag nämnde, vara förenad
med pliktuppfyllelse och pliktkänsla. År det nämligen så att med demokratien
just detta senare skall kastas över bord och trampas under Rötterna,
då medför icke demokratien något gott, utan da djärves jag pasta,
att demokratien under sådana förhållanden medför något, som är motsatsen,
nämligen något ont, och det är mot detta onda jag kan säga,
varifrån det än kommer — som vi komma att med styrka reagera. Här
i slutet av utskottets betänkande heter det: ”Streckets borttagande innebär
därför enligt utskottets mening en betydelsefull vinst för vårt politiska
liv, som också bland stora lager av vårt folk hälsades med livlig
tillfredsställelse.” Jag har under mitt arbete, som varit ganska vidsträckt
på agitationens område, icke minst i denna fråga rörande utskyldsstrecket,
haft tillfälle att mer än en gång på skilda platser komma
i kontakt även med industriarbetarna. Jag har då naturligtvis, alldenstund
denna fråga intresserar oss alla utan hänsyn till den verksamhetsuppgift
vi ha i landet, sökt utröna, så gott sig göra låtit, uppfattningen

Onsdagen den 6 april e. m.

8.3 Nr 21.

hos de enskilda arbetarna i denna fråga och vilken syn på tingen de ha. .4»17. detpo■När
nu fragan vant vilande bara nagra nianader, sedan den avgjordes i hVny&a utriksdagen,
får jag säga^att jag från mer ån ett håll, och, i detta fall även sky‘dsstrecfrån
industriarbetare, fått höra den åskådningen mycket markerat göras (Forts)
gällande, att utskyldsstrecket bör bibehållas, kravet härpå är en rättssynpunkt,
en rättsgrundsats som hyllas av de sunt tänkande arbetarna,
och många ha uttryckt sin förhoppning om, att utskyldsstrecket skall få
finnas kvar. Jag tror för övrigt, att mången här. sätter arbetarna på
en alldeles för låg nivå. Jag är alldeles viss om, att de i detta fall ha
betydligt större'' omdömesförmåga än man under nuvarande förhållanden
kanhända vill göia gällande. Jag vill också på det bestämdaste bestrida,
att vi kört fram med denna fråga som en valteknisk fråga — för sådant
stå vi alldeles främmande. Vi vilja att medborgarrätten här i landet
skall betyda, att lika rättigheter skola motsvaras av lika skyldigheter, och
detta är en grundsats, som vi trots allt icke kunna gå ifrån.

... Till sist vill jag även belysa en annan sak. Såsom professor Reuterskiöld
framhöll och även professor Clason vidrörde, är det nog ganska
riktigt, vad som framhållits, att vid det kommittébetänkande, som låg till
grund för behandlingen, just när denna fråga första gången var föremål
för behandling vid urtima riksdagen 1918, de sakkunniga eller denna
kommitté icke gått ned i grund och botten med denna fråga. Man får
nog det intrycket, att vederbörande myndigheter icke blivit hörda i den
omfattning, som varit önskligt. Vad frågan gäller är att komma åt
skatteskolkarna. Jag tror, att vi alla kunna vara överens om, att en
undersökning här bör ske. Det skulle, såsom i ovannämnda reservationer
framhalles, vara önskligt, att en undersökning komme till stånd,
ty genom en sådan undersökning skulle ingen, efter vad jag kan förstå''
bli lidande och ingen skada ske. Misslyckas man, så står ju saken som
den är, men lyckas man, så är ju, kan man säga, en god sak vunnen. Jag
kan icke förstå, att däri skulle ligga någon skada, ty resultatet av en
undersökning skulle ju även komma arbetsklassen till godo. Det bör
vara ett intresse icke endast för en eller annan utan för hela samhället,
att denna viktiga fråga i grund och botten blir klar. Man får icke frånkänna
våra kommuner all sakkunskap på detta område. Litet var, som
vill avlyssna förhållandena, kan lämpligen erinras om, huru restlängderna
svälla ut och huru en allt allmännare, allt mer sig utbredande tendens
gör sig gällande inom kommunerna att söka draga sig undan skatten.

Ja, det är klart, att hela den princip man slagit in på lockar till sådant.

Vi måste uppmuntra en var att göra sin plikt, och jag tror det i så fall
kommer att visa sig, att man dock vill göra något för att få behålla sin
rösträtt och att önskan att få utöva rösträtt hos flertalet är så stark,
att den utgör en drivfjäder till att i görligaste mån försöka fullgöra sin
skatteplikt till stat och kommun.

Då jag har denna uppfattning, ber jag att på grund av vad jag nu
anfört få yrka bifall till den reservation, som avgivits av herrar Reuterskiöld,
J. Johansson i Kälkebo och P. S. Hedlund i Östersund.

Nr 21. 84

Onsdagen den 6 april e. in.

Ang. det politiska
utskyldsstrec ket.

(Forts.)

Herr Lindqvist: Herr talman, mina herrar! Jag har begärt

ordet, då jag anser, att det bör sägas något från håll, som står i den
allra närmaste kontakt med de befolkningslager det här är fiåga om 1
deras dagliga gärning. Jag har under 30 år varit anställd uti ett stort
industriföretag här i Stockholm, och jag har varit i tillfälle att under
samvaro med mina kamrater lära känna deras uppfattning i en hel del
spörsmål. Jag har också de sista 2 åren varit föreståndare för ett intressekontor,
som denna firma upprättat för att kunna hjälpa arbetarna och
underlätta såväl de ekonomiska som sociala bekymmer som de råkat uti,
och jag har under denna min verksamhet gjort iakttagelser, som jag anser
vara värdefulla och därför böra meddelas här i kammaren.

Till en början vill jag då meddela, att jag under denna min verksamhet
fått ett starkt allmänt intryck.av, att det ingalunda är så, att
flertalet arbetare äro glada över eller tillfredsställda med att bli skatteskolkare
eller att det skulle finnas någon allmän tendens hos dem att uraktlåta
att betala skatt. Det är i allmänhet så, att det är ibland industriarbetarna,
som den största procenten finnes av dem, som skulle falla
offer för utskyldsstrecket. Dessas budget är uppgjord inom synnerligen
tränga och snäva gränser. Om det inträffar någonting med avseende
på arbete å fabriken eller i hemmet, så är bristningspunkten mycket nära,
och har denna punkt en gång överskridits, är det mycket svårt för en
arbetare att kunna repa sig igen. Arbetaren har icke samma möjlighet
som stat och kommun att skriva ut nya skatter, och han har icke heller
möjlighet att kunna tänka sig, att han skall kunna få någon avans pa
en annan lyckad affär, utan han måste lita till sin dagliga inkomst. Jag
tror därför, att det är en fullkomlig villfarelse att tro, att det for en
arbetare skulle lända till någon egentlig nytta att få uppskov med skattens
betalning ett eller annat år. Det skulle endast leda därhän, att det,
när tidpunkten komme, då skatten skulle ut, skulle bli ändå s\ätare för
dem att ordna saken. Min erfarenhet är att, om en arbetare en gång
kommit på efterkälken med skattens betalning, det hart när är omöjligt
för honom att komma i normala gängor igen, trots det att man på. allt
sätt sökt hjälpa honom. Det är därför som vi i intressekontoren ^allmänhet
söka förmå arbetarna att för skattens betalning avsätta någon
del av sin inkomst per vecka och draga sedan försorg om, att skatten
blir i vederbörlig ordning betald. Härvid har det visat sig, att det lyckats
mycket bra för dem som icke häfta för ogulden skatt, men för de
andra som redan råkat i skuld till statsverket har det blivit ännu svårare.
Under de senare åren har ju också lagen om införsel i lön tilllämpats,
och den har tillämpats — jag vill icke utöva någon kritik — pa
det sättet, att det för arbetaren blivit mycket svårare att kunna reda sig
och komma på fötter igen. Man tager i allmänhet införsel till 15 ä 20 procent
av den löpande veckolönen, och man kan väl förstå, vad detta skall
betyda för en arbetares hushållning. En utredning om huruvida man i vissa
fall skall kunna medgiva ett uppskov med skattens betalning och i andra
och ömmande fall helt och hållet kunna avskriva skatten tror jag därför

Onsdagen den 6 april e. m.

85 Nr 21.

icke på. Jag tror icke att det är möjligt att kunna göra en utredning och Ang. det />obedöma
fragan rätt, ty vem skall kunna bedöma, om skulden är oför- litiskautvållad
eller självförvållad ? Vem från uppbördsverket eller någon an- sky,d^trc^
nan inrättning, som till äventyrs har att indriva skatten, skall väl ha (Forts)
möjlighet att kunna pröva detta, då skatten kommer flera år efter det
den blivit förfallen ? Om en uppbördsman kommer till mig och säger:
här är införsel på herr A, så frågar han blott, huru mycket har A i inkomst,
och på denna fråga får han ett svar, som han skriver ned. Han
kan icke därigenom veta, huru arbetaren har det ställt. Ofta har jag
själv gått emellan och sökt meddela upplysningar och jag kan till uppbördsmännens
förtjänst_säga, att de därtill tagit den hänsyn de kunnat.

Nu vill man på utrednlngsväg konstruera upp möjligheten att kunna
skilja dessa två grupper. Huru i all rimlighets namn skall man kunna
göra detta? Jag kan icke begripa, huru det skall gå till, ty endast genom
att man individuellt känner en person kan man bedöma möjligheten för
honom att kunna betala skatt eller icke. Jag tror därför icke, att man
skulle vinna någonting alls med en utredning.

Med det nu sagda bär jag velat giva några erinringar om den erfarenhet,
som jag har på detta område. Det är ingalunda så, att arbetaren
för sin del vill vägra att betala skatt men jag tror, att arbetarna i allmänhet
ha den uppfattningen, att rösträtten och dess utövning är en sak
och betalandet av skatten en annan sak. Vad jag däremot vill rekommendera
för dem som äro intresserade av en utredning och för att göra
det möjliga för att de lägre befolkningslagren må kunna i ordentlig tid
betala, sina skatter, det är, huru man på ett rättvist och efter dessa befolkningslagers
bärkraft avpassat sätt skall kunna inkassera skatten
ungefär vid den tidpunkt, da förtjänsten inflyter. Tåg tror nämligen
på möjligheten av ett avdrag på inkomsten — ett sätt som jag vet tilllämpas
på vissa håll utomlands — som löper pr kvartal, månad eller
vecka, så att man får betala skatten jämsides med det att inkomsten inflyter.
Om allt, som kan göras för att för arbetaren underlätta möjligheten
att kunna betala sin skatt, göres, tror jag säkert, att detta skall komma
att bliva långt mera fruktbringande än om man hotar arbetaren genom
att säga: den som icke betalar skatt förvägras rösträtt. Den vägen tror
jag icke herrarna lyckas vinna någonting på.

Jag skall för min del be att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Ström: Vi kommunister skola vara mycket tacksamma för

de agitationsmöjhgheter som denna debatt har berett oss ty det kunna
herrarna vara övertygade om att det blir vi som komma att skörda frukterna
av vad i denna fråga och denna debatt förekommit.

Det är ganska egendomligt men såsom symtom mycket talande, att
man får vara med om, att den svenska riksdagen, under en tid, då stora
och för de arbetande klasserna livsviktiga frågor och problem stå på
dagordningen, ägnar nästan en hel dag åt diskussionen av en sådan fråga
som denna, som inte har mer än såsom symtom någon avgörande bety -

Nr 21. 86

Onsdagen den 6 april e. m.

Ang. det politiska
utskyldsstrecket.

(Forts.)

delse. Såsom symtom är emellertid den debatt, som här förts ytterst
lärorik. Den visar nämligen, att den bondedemokrati, som man påstått
skulle finnas här i landet, icke ens icke är en vanlig borgerlig demokrati
utan att den i många fall i själva verket står till höger om den gamla
högern. Ty vad uppleva vi här i dag om icke det, att i en fråga, vars
spets direkt är riktad mot industriarbetarna, högerns fältherrar dragit
sig åt sidan och låtit bondeförbundets ledare träda fram för att angiva
riktlinjerna i kampen mot arbetarna. Det måste absolut göras klart för
de lantarbetare och småbönder som onekligen till en viss del stå bakom
bondeförbundet, i vilka reaktionära fållor de i verkligheten råkat,__ var de
ha sina ledare i en rad av frågor, som beröra dem. Av dessa frågor ar
dock den, som här i dag föreligger av vida mindre betydelse an vissa
andra frågor, som dels förut blivit behandlade och dels längre fram under
riksdagen komma''att behandlas, beträffande vilka den så kallade bondedemokratien
i än högre grad avslöjat sig såsom reaktionens förtrupp än
vad den gjort i dag. Men jag vill också såga, att det icke bara ar bondeförbundets
fel, att det över huvud är möjligt att man kan våga^ komma
med sådana reaktionära försök, som vid denna riksdag sker på manga
områden. Ett sådant försök, som det, som nu göres skulle icke vant
möjligt, man skulle helt enkelt icke vågat denna utmaning mot Sveriges
arbetare, om icke den borgerliga demokratien, däri även inberaknat hogersocialistema,
hade uppträtt på ett så undfallande sätt vid många tdl fallen,
att reaktionen nu tror sig ha vind i seglen och kunna göra ^ungefär
vad den vill. Jag vill säga, att jag av den behandling, som frågan om
regeringsbildningen fått vid denna riksdag särskilt vid den sista regeringskrisen,
fått det intrycket, att majoriteten i riksdagen, liberaler och
högersocialister, faktiskt sakna varje vilja och möjlighet att taga led
ningen, att taga upp striden gent emot den yttersta reaktionen och att de
givit upp fältet åt denna reaktion, som nu styr och ställer under masken
av en opolitisk ämbetsmannaregering. Man måste också finna, att den
efterlåtenhet, som herr Möllers parti visat gent emot lönenedsättnmgarna
och då det gällt att råda bot på arbetslösheten samt när det gällt att från
riksdagens sida--•—

Herr talmannen: Jag tillåter mig hemställa till den ärade

talaren, att han ville hålla sig till det ämne, som här föreligger.

Herr Ström: Ja, herr talman, jag för min del anser, att det

ämne vi här behandla i mycket hög grad har med de saker att göra, som

jag redan berört och närmare här kommer att utveckla. o

Jag ville säga, att det uppträdande, som herr Möllers parti låtit komma
sig till del i fråga om undfallenhet och skygghet, när det gällt viktiga
livsfrågor för arbetsklassen, just hava givit reaktionen den kanslan, att
den numera kan våga sig på litet av varje, då det icke längre finnes någon,
som kommer till motstånd, när reaktionens stormtrupper, såsom
herr Möller kallade dem, gå till anfall. Reaktionen anser tydligen att

Onsdagen den 6 april e. m.

87 Nr 21.

(let skall bli ganska lätt att först göra cn liten bräsch och sedan storma in
med de tunga kolonnerna. Slöheten hos massorna, som ett par talare
här berört, är, enligt mitt förmenande, just att hänföra till den förlorade
tron på demokratien, som förefinnes hos arbetarne, och denna förlorade
tro är i sin ordning att hänföra till, att de maktägande så kallade demokratiska
partierna icke visat någon som helst kraft, när det gällt att tillbakavisa
reaktionens försök att åter tillvälla sig makten i landet. Jag
är övertygad om, att denna slöhet kommer att växa, om det icke säges
och göres ett ordentligt halt gent emot dem, som nu försöka att väfträ
över krigets och kristidens alla bördor på de arbetande klassernas skuldror,
på massorna, som förlorat tron på rösträtten. Jag kan försäkra, att
dessa massor icke ha något större intresse av den debatt, som föres här
i dag. De hava hela sitt intresse koncentrerat på de stora frågor, som
ligga dem så nära just nu, nämligen frågan om arbetslösheten och lönenedsättningarna
från arbetsgivarnas sida och andra sådana frågor. Men
när de nu finna, att de icke kunna på den väg, som man har sagt dem,
nå fram till ett resultat, och när de finna, att reaktionen nu försöker på
alla möjliga håll och kanter återvinna sin förlorade makt, då kunna
herrarna vara övertygade om, att dessa massor komma att söka sig fram
på andra vägar än dem, som den borgerliga demokratien finner vara de
lekommendabla. Da komma vi fram till en annan lösning av rösträttsfrågan
än vad både herr Möller och herr Wohlin anvisa, nämligen
till en lösning, där rösträtten lägges uteslutande i de arbetande klassernas
händer, till vad allt sedan Karl Marx’ kommunistiska manifest kallas
proletariatets diktatur.

Herr Lyber g: Herr talman ! Sedan herr Ström nu bröstat av

sitt tunga artilleri, som kört fram vid sidan av stridsfältet, skall jag be
att få säga några ord i den föreliggande frågan.

Jag har begärt ordet med anledning av en antydan från herr Clasons
sida, att jag icke skulle refererat herr Hildebrand fullständigt. Han
ville styrka detta genom att läsa upp en passus ur herr Hildebrands reservation.
De av herrarna, som hörde på fortsättningen av citatet, torde
dock finna, att vad herr Clason läste upp icke rörde den fråga, varom
jag talat - frågan huruvida man genom en så kallad diskretionär prövning
kan åstadkomma en uppdelning av självförvållat och oförvållat
häftande. Fortsättningen av herr Hildebrands anförande rörde uteslutande
frågan vilken ståndpunkt man bör intaga, då det, såsom herr
Hildebrand starkt betonat, icke är möjligt att göra en sådan uppdelning.
Sålunda torde denna antydan — om det nu var någon sådan — att jag
på ett missvisande sätt skulle ha refererat herr Hildebrand, icke varit
befogad.

Det är ju just rörande frågan, vilken ståndpunkt man skall intaga,
då det visar sig omöjligt att göra en sådan uppdelning, som intressena
och uppfattningarna i själva verket bryta sig. Nu har det sagts, att de
frisinnades ståndpunkt därutinnan icke skulle vara klar. Jag kan icke

Ang. det po
litiska utskyldsstrec ket.

(Forts.)

Nr 21. 88

Onsdagen den 6 april e. m.

Ang. det po- se annat än, att densamma'' är fullt klar och tydlig. Man säger ju: när
Etiska ut- (jet; icke går ajt gorå en uppdelning, anser åtminstone det stora flertalet
skytdsAree- ay ,jenna meningsgrupp, att man måste underkasta sig att slopa utskylds(Forts.
) strecket för alla. Men däremot är det icke alldeles klart, vad de herrar
mena, som nu vilja ha en ny utredning till stånd. Det är klart vilken
ståndpunkt som herr Wohlin under det förhållandet vill intaga. Detta
är klart, visserligen icke genom herr Wohlins motion, men genom ett
yttrande som han hade den 26 januari, där han säger: ”Man måste upprätthålla
den stora och viktiga grundsatsen och, liksom i så många andra
fall här i världen, icke fästa sig vid undantagen, och man får tills vidare,
intill dess att en allmän och saklig revision hinner i framtiden verkställas,
finna sig i att ett procentiskt mindre antal skattskyldiga, som oförvållat
brustit i skattebetalning, dela de förras öde och gå valrätten förlustiga.
”

Konsekvensen av detta uttalande kan icke vara någon annan, än att
herr Wohlin anser, att, om det icke är möjligt att genom den utredning,
som han vill ha till stånd, göra en uppdelning, de oskyldiga skola lida med
de skyldiga.

Herr Wohlin, efter som jag nu. åter igen fått anledning att säga
några ord om honom, påstod, att de frisinnades uppfattning, som jag
nyss talat om, skulle stå i strid med den tidigare principiella uppfattning,
som gjorts gällande av dem, då dessa i det längsta hållit på utskyldsstrecket.
Jag för min ringa del vill säga, att jag tänkt, att man skulle
kunna upprätthålla utskyldsstrecket, så vitt angår självförvållat häftande,
icke av principiella skäl utan snarare av lämplighetsskäl: med hänsyn
till den ute bland befolkningen onekligen ganska allmänt utbredda uppfattningen,
att man bort, så vitt möjligt, bibehålla ett dylikt streck. Om
det sålunda är tämligen klart, vilken ståndpunkt herr Wohlin kommer att
intaga, för den händelse en blivande utredning giver till resultat, att en
uppdelning icke är möjlig, så är det däremot icke lika klart, vilken ståndpunkt
t. ex. herr Reuterskiöld under sådana förhållanden kommer att
intaga. Han sade, att det icke ligger någon motsättning mellan hans
yrkande om positiv lagändring i grundlagen och hans yrkande om utredning.
Jag kan icke förstå detta yttrande på annat sätt, än att han menar
att den grundlagsändring, som sålunda skulle bli vilande, under alla
förhållanden skulle stå kvar. Är detta hans mening, måste det givetvis betyda,
att han har samma uppfattning som herr Wohlin eller att, om en utredning
giver det resultat jag nyss antydde, ”de oskyldiga skola lida med
de skyldiga”. Om han däremot icke har denna uppfattning, vilket jag med
hänsyn till hans argumentering inom utskottet haft anledning betvivla,
är det väl uppenbart, att den lagändring, som han vill ha vilande, skall
falla bort, för den händelse utredningen giver det resultat, att en uppdelning
icke kan ske. I så fall äro hans två yrkanden obestridligen
kuriösa, om de sammanställas med varandra.

Jag får till sist såga det, att då jag hörde en ärad talare här yttra
något om vad industriarbetare hade sagt till honom om utskvldemas be -

Onsdagen den 6 april c. m.

8g Nr 21.

talande, så kan'' jag ej underlåta att också nämna för kammaren vad en
gammal lantmannarepresentant i riksdagen sade i går afton. Han sade
något, som för resten sagts på många andra håll, men jag anser, att det
är rätt betecknande, eftersom det är sagt av en lantman: ”de värsta

skatteskolkarna på landsbygden äro de, som deklarera för lågt”. Och
det bör ej alldeles förglömmas, att hela den här frågan hänger samman
med frågan om vad som är existensminimum. Herr Clason har
under sitt första anförande i dag sagt, att han vill vara med om att giva
skattelindringar. Menade då herr Clason också, att den undersökning,
den diskretionära prövning, som han tänkt sig kunna anordnas, skall avse
även, huruvida en person verkligen har haft tillräckligt stora inkomster
för sig och sin familj för att kunna betala skatten ? Det har kanske icke
varit någon exceptionell svårighet för hans familj på grund av sjukdom,
arbetslöshet etc. Han kan i alla fal! ej betala den. Varför? Jo, måhända
därför, att han blivit skattskyldig utan att under normala förhållanden
kunna bära skatten. Skall prövningen omfatta detta, vilket med
hans utgångspunkt synes rimligt, blir den givetvis vanskligare än någonsin.

Herr N o r 1 i n g: Herr greve och talman! Såväl motionärerna

som reservanterna i den föreliggande frågan ha med synnerlig energi
understrukit, att fullgörandet av medborgerliga skyldigheter bör vara
förutsättningen för utövningen av medborgerliga rättigheter, och denna
mening har också kraftigt framförts under debatten i dag.

Man har erinrat om, att denna grundsats har ”gammal hävd i
svenskt medborgarliv och djupa rötter i svenskt rättsmedvetande”. Det
förhåller sig utan tvivel på detta sätt, och såvitt bekant är har ingen
bestritt, att det icke bör existera ett naturligt balansförhållande mellan
medborgerlig rätt och medborgerlig plikt. Så långt kan jag följaktligen
för min del vara ense med dem, som kämpa för skattestreckets återinförande,
men när man sedan gör gällande, att just skattskyldigheten
skulle vara den allmänt medborgerliga plikt, som det åligger medborgarna
att fullgöra som kompensation för rösträtten, och när man till
och med söker framställa detta som något fullkomligt axiomatiskt så
måste jag för min del anmärka, att det dock kan givas utrymme för en
annan uppfattning.

Det citerade resonemanget skulle vara oangripligt, ifall samhället
icke vore en tvångsorganisation utan en frivillig sammanslutning, som
man efter behag kunde tillhöra eller uraktlåta att tillhöra. Men denna
förutsättning är som bekant inte för handen, och vid sådant förhållande
blir det ingalunda orimligt att tänka sig plikten att tillhöra samhället
såsom den viktiga allmänt medborgerliga skyldighet, som bör
kompensera rätten att deltaga i avgörandet av de samhälleliga angelägenheterna.
Eftersom man ej kan föreställa sig någon social belägenhet,
någon moralisk abnormitet eller någon intellektuell defekt, som skulle
dispensera från skyldigheten att tillhöra samhället, så måste det också
betecknas som orättmätigt av samhället att av sociala, moraliska eller

Ang. det politiska
utslryldsstr
eckel.

(Forts.)

Nr 21. oo

Onsdagen den 6 april e. m.

Ang. det po- intellektuella bevekelsegrunder avstänga någon från rätten att utöva den
Etiska ut- allmänna medborgerliga befogenheten. Endast därför, att samhället är
skyldksesttrec~ starkare än den enskilde lär något sådant kunna ifrågakomma. Samkörts.
) hället tar sig fullkomligt godtyckligt en rätt, som icke har något moraliskt
fog för sig, och detta samhällets övergrepp mot den enskilde
blir visst ej mindre klandervärt därför, att det baseras på vad man kallar
ett allmänt rättsmedvetande. Även om en kraftig opinion förklarar,
att 2X2 = 5, så ändrar det ju som bekant ingenting i det faktiska sakförhållandet,
att 2 X 2 — 4-

Min uppfattning är sålunda, herr talman, att utskyldsstrecket under
alla förhållanden är oberättigat, liksom varje annat rösträftsstreck med
undantag av åldersstrecket, som av rent praktiska skäl måste bibehållas,
och som åtminstone har den fördelen, att det skär väljarekåren horisontalt.
Från denna utgångspunkt kan jag ej ens godkänna utskottsmajoritetens
resonemang, att man skulle kunna vara med om ett utskyldsstreck,
ifall det funnes en säker metod att skilja oförmåga från oordentlighet.

Den enda grundsats, som verkligen håller, är den, att skatteplikten
ej har med rösträtten att skaffa. De försumliga skattebetalarna, de
måste efterhållas i annan ordning och av andra skäl, och det anstånd,
som vissa bland reservanterna önska giva dem, som på grund av konstaterad
oförmåga ej betala sin skatt, bör lämnas icke för rösträttens skull
utan därför, att allmänmänskliga hänsyn kräva det. Det kan lämpligen
i detta sammanhang erinras om, att just för närvarande pågår det ju
inom finansdepartementet en utredning om, hur skatteuppbörden lämpligen
bör ordnas, och bland annat undersöker man därvid frågan om
lämpligheten av att uppbära skatten vid själva inkomstkällan, sålunda
genom avdrag vid arbetslönens utbetalande. Andra lämpliga utvägar
kunna ju också mycket väl tänkas. Över huvud taget måste det sägas,
att från det socialdemokratiska partiets sida givetvis intet kan vara att
invända mot den grundsatsen, att de, som kunna betala skatt, också
skola göra det, men däremot bör det framhållas, att denna sak ej alls
har någonting principiellt med rösträtten att skaffa. Av de skäl, jag
sålunda i korthet har angivit, yrkar jag, herr talman, avslag å motionerna
och följaktligen bifall till konstitutionsutskottets förslag.

Herr Möller: Ja, jag uppkallades egentligen av herr Johansson .

Friggeråker, vars anförande syntes mig närmast vittna om, att han över
huvud taget ej har lyssnat till den i dag förda debatten. Han återkommer
nämligen med alla de förut mycket grundligt bemötta argumenten.
Här är det enligt herr Johanssons åsikt fråga om, huruvida
demokratien skall kräva pliktuppfyllelse av medborgarna eller ej. Jag
tror ej det finnes någon normal demokratiskt sinnad person, som bestrider,
att man skall kräva pliktuppfyllelse av medborgarna. Men jag
frågar, om det är någon människa, som tror, att de siffrorna, som föreligga
i vår statistik om utebliven skattebetalning, skulle vara något bevis

Onsdagen den 6 april c. m.

91 Nr 21.

skyldsstrec kct.

(Forts.)

på bristande pliktuppfyllelse. Är det över huvud någon rim och reson Ang. det po
i ett sådant antagande som att siffran i de fjorton valkretsar jag på Etiska utförmiddagen
nämnde, där 102,000 industriarbetare fallit på strecken
och endast 98,000 röstberättigade funnits d. v. s. mer än varannan
arbetare alltså vid 1917 års val saknat sin rösträtt — är det rimligt, säger
jag, att dessa siffror skulle vara uttryck för bristande pliktuppfyllelse?
Ja, då vittnar den ju om, att samhället har fött en klass, som
genom något slags trolleri måste göras om, ty man kan helt enkelt ej
ha en stor väldig klass i samhället, som är så beskaffad, att den blankt
struntar i de förpliktelser samhället ålägger den. Det är alldeles uppenbart,
att sådana oerhörda siffror icke kunna motiveras på det sättet utan
bero på andra ting. Nu är det, herr Johansson, som herr Lyberg mycket
riktigt anmärkte, verkligen för bonderepresentanterna ett ganska delikat
och ömtåligt ämne detta om skattepliktuppfyllelsen, ty vi hava
många gånger i denna riksdag blivit erinrade om böndernas metod vid
självdeklarationen, och vi ha måst vidtaga speciella åtgärder för att få
dem att deklarera rätt. Det är ej någon skillnad i avseende å pliktuppfyllelsen
mellan en man, som i sin deklaration försöker narra samhället,
och en man, som möjligen ej betalar sin skatt. Det tillhör de där
mänskliga böjelserna, som ej äro vackra, men som man får försöka
komma åt på annat sätt än genom att beröva dem rösträtten. Likaväl
som man ej bestraffar en falsk deklaration, såvitt jag vet, med förlust
av rösträtten, utan man försöker komma åt sådana syndare på andra
vägar, likaväl skall man naturligtvis på andra vägar söka komma åt
den försumlige skattebetalaren, och jag vågar försäkra, att ifrån det
parti jag tillhör och ifrån industriarbetareklassen över huvud taget skall
det ej resas hinder mot något praktiskt förslag, som kan leda till ett
bättre skatteuppbördssystem, och som kan leda till, att folk både deklarerar
rätt och betalar de skatter, som påföras dem, om det över huvud
taget är dem möjligt.

Men sedan gör herr Johansson återigen den frågan varför man
ej vill vara med om en undersökning. Den kunde ju ej skada! Ja,
herr Johansson, riksdagen kan besluta undersöka fläckarne på solen, vi
kunna fatta beslut om praktiskt taget vilken undersökning som helst.

Den kan aldrig skada! Med den motiveringen kan jag faktiskt i riksdagen
föreslå vilken slags utredning som helst. Nu har det i denna fråga
gjorts en utredning. Det har sagts här många gånger. Det föreligger
ju en klar utredning, och det har ej kommit från något håll något annat
uppslag än det av herr Reuterskiöld anförda om anstånd. Men det är
redan, såvitt jag förstår, klargjort under denna diskussion, att den utvägen
är orimlig och med all sannolikhet outförbar, och därmed borde
väl egentligen den saken vara klar.

Ja, vad herr Ström beträffar, som betraktar detta som en liten
fråga, en helt obetydlig liten fråga — det förvånar mig nästan, att han
fann anledning yttra sig därom — så kan jag ej på något sätt dela hans
uppfattning, tv om omkring 40 % av landets industriarbetares rösträtt

Nr 21. 92

Onsdagen den 6 april e. m.

Ang. det (o- hänger på dessa bestämmelser, så är detta för mig en av de vitala och
kuska ut- störa frågorna, och jag tror ej, att landets industriarbetare ännu hava
skylj~''Jtrec~ förlott tron på demokratien, fast jag medgiver, att om en riksdag, som
(Forts.) nu sitter och har makt till det, skulle börja beskära den rösträtt, som
finnes och som nu en gång är beslutad, då kunde det mycket väl ledå
dithän, att de alldeles förlora tron på demokratien, men ännu har det
gudskelov ej skett, och jag tror, att herr Ström, som visst är sekreterare
i det nybildade kommunistiska partiet, han har nog gjort den erfarenheten,
att tron på demokratien ännu är så stark, att det har varit så
gott som omöjligt för kommunistpartiet att vinna några anhängare för
deras antidemokratiska läror bland industriarbetarna i detta land.

Herr Ekman, Carl Gustaf: Jag ber endast få till proto kollet

antecknat, att när jag röstar för utskottets hemställan, så sker
det utan att jag i allo ansluter mig till den motivering, som utskottets
majoritet givit denna hemställan.

Herr Gustafsson: Ja, debatten har dragit ut så långt på ti den,

att jag nog tror ni äro trötta allesamman, men det var ett yttrande
av herr Lyberg, som uppkallade mig, och som jag ej vill låta stå oemotsagt.
Han har i detta citerat ett ord från en annan, men då han ej
namngivit denne, så är det naturligtvis ej annat att säga än att han
själv sagt ordet. ”De värsta skatteskolkarna äro de, som deklarera för
lågt på landsbygden.” Jag vill då fråga herr Lyberg, om de på landsbygden,
som deklarera för lågt, äro sämre eller bättre skatteskolkare än
de i städerna, som deklarera för lågt. I detta hans yttrande ligger naturligtvis
ett underkännande av allt vad lantmän heter, att de ej skulle
kunna förstå att deklarera efter inkomst eller på heder och samvete.
Jag försvarar ej de män från landsbygden, som deklarera för lågt,
men jag kan ej heller låta detta tillfälle gå mig förbi utan att säga ifrån,
att herr Lyberg bör kanske se sig om litet grand på landsbygden och
taga reda på, hur det är. Vad skola vi deklarera för? Är det vår
bruttoinkomst eller är det den inkomst som blir övrig, när vi dragit
ifrån de utgifter, som äro nödvändiga för att förvärva inkomsten? Det
är étt par ord, som blivit förväxlade, synnerligast av flere talare, och
många gånger här i denna kammare och även i medkammaren och i
tidningspressen ha vi blivit utsatta för detta. Man tyckes mena, att alla
de inkomster, som förvärvas på landsbygden, skulle vara rena inkomster,
och för dessa skulle vi skatta, men man bortser från alla de utgifter,
som fordras för att få inkomsten att ibliva det netto, som vi egentligen
äro skyldiga att skatta för. Det ser ut, säger jag, som om det
förelåge en förväxling dem emellan! Herr Möller har senast understrukit
detta herr Lybergs yttrande och sagt, att vi också ha på senare
tider behövt skaffa särskilda blanketter för att avhjälpa dessa lantmännens
underlåtenhetssynder. Ja, herr talman, bättre betyg på våra deklarationsblanketter,
som vi fingo införda för lantbruksbeskattningen,

Onsdagen den 6 april c. in.

93 Nr SI.

kan man ej få. Är det nu verkligen så, att vi lantmän äro en särskild Ang. det pogrupp,
som har försyndat sig så emot hela svenska folket, att vi skola Etiska utstraffas
med särskilda blanketter, som ej några andra behöva bestå sig skyl^sstrecmed?
Är det endast lantmännen, som ej deklarera rätt, frågar jag. (Forts.)
Hur är det med handelsmannen i staden, med arbetaren på landsbygden,
som har extra förtjänst? Hur är det med .en del andra? Är det
säkert, att de taga upp hela sin inkomst? Är det icke rätt, att lantbrukarne
deklarera sitt netto, som de skola deklarera för? Jag tror,
att det under alla tider har kommit fram bevis på, att de vilja göra rätt
både till staten och kommunen, och vi vilja ej ha den beskyllningen, det
får ej stå oemotsagt här i denna kammare, att vi äro en särskild klass,
som ej vilja göra rätt för oss till stat och kommun. Jag kan tala om
en liten händelse för herrarne. Jag vet, att den tilldrog sig i en större
landskommun under påskveckan, då det var ett fullmäktigesammanträde,
som skulle avgöra om skattebefrielse för en del av kommunalskatterna.
Det skulle bli skatteavskrivning. Bland dessa fullmäktige
sutto 13 vänstermän, därav 9 socialdemokrater och 4 liberaler. Då var
det fråga om ett par stycken, som hade begärt, att de just på grund av
tillfällig arbetslöshet skulle få avdrag på sin skatt, sålunda därför, att de
ej hade arbete för tillfället. Men med en mun sade arbetarne, att de
skulle betala, så långt det vore möjligt. Och till herrarne, som stå här
och försvara demokratien som herr Möller och säga, att arbetarne fortfarande
tro på demokratien och den demokrati, som herrarna ha talat
om, d. v. s. att det är rätt, att den skall ha rösträtt, som ej betalar sin
skatt, till Eder vill jag säga, att det stämmer ej med uppfattningen hos
arbetareklassen ute på landsbygden, ty denna fordrar likaväl av sina
egna, att de skola betala sin skatt, som av varje annan svensk medborgare,
att han skall fullgöra sina skyldigheter. Så att det är ej så
underligt efter mitt sätt att se, att de bliva intagna av den allmänna valledan
och valtröttheten, som gjort sig gällande på många ställen, och
det är kanske ej så säkert, hur det är med tron på demokratien ens inom
herrarnas egna led.

Herr Ström: Jag vill vända mig emot ett yttrande av herr Möller.
Herr Möller förklarade, att jag ansåg, att frågan som behandlades
vore av ringa betydelse, men då har han alldeles säkert missförstått mig.

Jag framhöll ändå ganska tydligt, som jag vill hoppas, att det var
arbetarna, som betraktade frågan såsom jämförelsevis obetydlig i förhållande
till de stora ekonomiska livsfrågor, som för närvarande tränga
sig in på dem. .

Vad sedan angår herr Möllers parti och det parti, som jag tillhör, så
kan ju herr Möller brösta sig över att tillhöra ett mycket stort och talrikt •
parti, men hur pass mäktigt det i själva verket är tala många voteringar
och regeringskriser om. Det är icke alltid det stora antalet, som är så
betydelsefullt, och när herr Möller särskilt framhåller, hur obetydliga
vi äro, så vill jag nämna, att det var en tid/ då herr Möllers parti icke

Nr 21. 94

Onsdagen den 6 april e. m.

Ang. det politiska
utskyldsstrecket.

(Forts.)

var mycket större än vad vårt är i kamrarna i dag. Och vi skulle kunna
citera den danske politikern Neergaard, som en gång, då man angrep
hans parti, därför att det var så litet, sade, att visserligen äro vi få,
men vi äro svset dyre: vi äro ganska dyra.

Vi hava till exempel i Stockholms stadsfullmäktige avgörandet, när
det gäller många voteringar, ty utan våra röster skulle icke arbetarepartiet
i stadsfullmäktige hava majoritet, och det är vid mer än ett tillfälle
som herr Möllers parti fått komma till det parti, som jag tillhör,
och anmoda oss att vänligast bistå dem i voteringar, som förestode.

Herr Lyberg: Mot den näst siste talaren vill jag endast säga,

att då jag citerade ett yttrande, som skulle hava fällts av en lantman,
så var det ett citat och inte dikt, som denne talare antydde.

För det andra vill jag säga, att då jag tillåtit mig citera detta yttrande,
var det för att, i anledning av en lantmans uttalande nyss om hur
en industriarbetare kunde tänka, angiva en uppfattning, som i den här
frågan kan finnas bland lantmän, i direkt strid med den uppfattning,
som här i denna kammare göres gällande från lantmannahåll. Jag hade
allra minst därmed velat antyda, att lantmännen skulle vilja i högre grad
än andra svenska medborgare söka undandraga sig sina plikter. Då jag
citerade yttrandet trodde jag, att man kunde erinra om ett allbekant och
även av lantmännen erkänt förhållande, att svårigheten och vanskligheten
att uppskatta de naturaförmåner, som lantmännen åtnjuta, har
varit så stor, att den ofta givit anledning till upptagande av alltför låga
inkomstsiffror. Och jag hemställer till den ärade talaren att avgöra, om
icke just det deklarationsformulär, som ansetts vara nödvändigt att fastställa
för lantmännen, också måtte anses vara ett uttryck för denna
allmänna uppfattning.

Efter härmed slutad överläggning yttrade herr talmannen, att därunder
yrkats i :o) att vad utskottet i föreliggande utlåtande hemställt
skulle bifallas; 2:0) att den av herr Reuterskiöld m. fl. vid utlåtandet
fogade reservationen skulle godkännas och 3 :o) att det förslag skulle
antagas, som innefattades i herr Clasons vid utlåtandet anförda reservation.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt dessa yrkanden
och förklarade sig anse propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits godkännande av herr Clasons reservation, uppsattes,
justerades och anslogs en omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet hemställt i sitt utlåtande
nr 28, röstar

Ja;

Onsdagen den 6 april e. m.

95 Nr 21.

Den, det ej vill, röstar Ang. det po JsJgj

• litiska ut skyldsstrec •

ket

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan och antages det förslag, (Forts.)

som innefattas i den av herr Clason vid utlåtandet avgivna reservationen.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 70

Nej — 44.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets utlåtande nr 29, i anledning Ang. det
av väckta motioner angående förändring av det kommunala utskylds- kommunala
strecket m. m. utskylds strecket.

I en inom första kamaren väckt motion, nr 12, hade herr Ericsson,

A aby, hemställt, att riksdagen ville besluta,

dels att § 8 mom. d i kungl. förordningen angående kommunalstyrelse
på landet och § 9 mom. d i kungl. förordningen angående kommunalstyrelse
i stad måtte erhålla följande lydelse :

Icke erlagt honom påförda utskylder till kommunen, vilka förfallit
till betalning under de tre sistförflutna kalenderåren,

dels ock motsvarande ändring av förordningen om kommunalstyrelse
i Stockholm.

I en inom andra kammaren väckt motion, nr 30, hade herr af
Ekenstam hemställt, att riksdagen ville besluta, att § 8 mom. d i kungl.
förordningen angående kommunalstyrelse på landet och § 9 mom. d i
kungl. förordningen angående kommunalstyrelse i stad måtte erhålla
följande lydelse:

I avseende å påförda utskylder till kommun, vilka förfalla till betalning
under de tre sistförflutna kalenderåren, häftar för utskylder
för något eller några av dessa år.

I en annan inom andra kammaren väckt motion, nr 176, hade herr
Clemedtson m. fl. hemställt, att riksdagen behagade besluta

att § 9 mom. d i kungl. förordningen om kommunalstyrelse i stad,

§ 7 mom. d i kungl. förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm
och § 8 mom. d i kungl. förordningen om kommunalstyrelse på landet
måtte erhålla följande lydelse:

”icke erlagt de honom påförda utskylder till kommunen, vilka förfallit
till betalning under de tre sistförflutna kalenderåren”;

att § 9 mom. c i kungl. förordningen om kommunalstyrelse i stad,

§ 7 mom. c i kungl. förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm och
§ 8 mom. c i kungl. förordningen om kommunalstyrelse på landet måtte
erhålla följande lydelse:

Nr 21. 96

Onsdagen den 6 april e. m.

Ang. det ”häftar för varaktigt understöd, vilket under löpande eller sist kommunala

förflutna kalenderåret av fattigvårdssamhället tilldelats”.
utskylds -

strecket.

(Forts.)

I det föreliggande utlåtandet hade konstitutionsutskottet på anförda
skäl hemställt, att förevarande motioner icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Vid utlåtandet funnos fogade reservationer:

1) av herr Clason, som, med instämmande av hr K. J. Ekman, på
de grunder, som anförts i deras reservation till utskottets betänkande
nr 28 om det politiska utskyldsstrecket, yrkat, vad beträffar det kommunala
utskyldsstrecket, att utskottet bort föreslå, att riksdagen ville i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om utredning och förslag rörande
sådana bestämmelser, att den, som av andra grunder än oförvållad skattebetalningso
förmåga uraktlåter att till kommunen erlägga till betalning
förfallna utskylder, icke skall äga att utöva kommunal rösträtt och därigenom
deltaga i beskattning av andra.

2) av herrar Reuterskiöld, J. Johansson i Kälkebo och P. S. Hedlund
i Östersund, som ansett, att utskottets yttrande bort hava följande
lydelse:

”Den ändring av gällande fattigvårdsstreck, som i motion II: 176
föreslås, kan måhända vara lämplig, men då frågan härom icke torde
kunna behörigen prövas, innan tillräcklig erfarenhet vunnits om detta
strecks verkningar i dess nuvarande avfattning, synes motionen icke böra
föranleda någon åtgärd av innevarande riksdag.

Beträffande därefter det i samtliga motioner föreslagna kommunala
utskyldsstreckets återställande i sin äldre form, torde inom betydande
grupper av Sveriges folk en allmän mening råda därom, ätt den nuvarande
bestämmelsen om ett års utskylder böra ersättas av sådana om
tre års utskylder. Mellan motionen II: 30 och de två andra föreligger
den skillnad, att de senare upptagit det äldre stadgandet i oförändrad
form, men den förra delvis anknutit sin formulering till nu gällande
lagtexts lydelse. Skillnaden innebär, att enligt den senare rösträtten
förloras vid häftande för utskylder och alltså kan återvinnas, om ett
efterskänkande i ömmande fall enligt kommunalstyrelseförordningarna
för landet § 21 och för stad § 18 med kvalificerad majoritet beslutes,
under det att den äldre lagtexten binder rösträttsförlusten vid det faktum,
att utskylderna icke erlagts. Då en avfattning i enlighet med nu
gällande text i detta stycke tillgodoser behovet av skälig hänsyns tagande
till oförvållad betalningsoförmåga, torde densamma vara att föredraga.

Med stöd av vad som sålunda anförts, hemställes, att riksdagen
ville besluta: att i anledning av motionerna 1: 12 och II: 176 samt med
bifall till motion II: 30, för sin del antaga följande ändrade lydelse av
§ 8 mom. d i kungl. förordningen angående kommunalstyrelse på landet,
§ 9 mom. d i kungl. förordningen angående kommunalstyrelse i
stad och § 7 mom. d i kungl. förordningen angående kommunalsty -

97 Nr LM:

Onsdagen den 6 april c. m.

förfaHif^in hpfTl ''* avset''ndca påförda utskylder till kommunen, vilka Ang. det
torfalht till betalning under de tre sistförflutna kalenderåren häftar kommunala
för utskylder for något eller några av dessa år’, utskyld

samt atf i den män motionen II: 176 ej kan anses härigenom be- 1 Förtid
svarad, förklara densamma ej föranleda någon riksdagens åtgärd.” ( °

3) av herrar af Ekenstam, Persson i Fritorp och Gustafson i Ka i^’

S°m T dd ti11$tyrkt’ att 1 anlednin* av väckta motioner
riksdagen ville besluta, att § 8 mom. d) i kungl. förordningen angående

rå^dT 7 V1 T0''1 °Ch § 9 m°m- d) 1 kun^'' förordningen angående
kommunalstyrelse 1 stad samt § 7 mom. d) i kungl. förord dekeV"1

k0n?mmialrtyrflse 1 Stockholm måtte erhålla följande lyhS
avseende a paforda utskylder till kommunen, vilka förfallit till
betalning under de tre sistförflutna kalenderåren, häftar för utskylder
för något eller några av dessa år. y

4) av herr Jansson i Edsbäcken, som ansett, att utskottet i anledng
av förevarande motioner bort tillstyrka bestämmelser om det i

nalTTf,skattestrecket sås™ villkor för deltagande i komring
b Ut’ °Ch darJamte reserverat sig mot viss del av motive -

Herr Ericsson, A a by: Ja, herr greve och talman vi hava

ger medhdenen Sa St,or debattr°m en fråga, som så nära sammanhänhåMaTd
d 3 ,C näppeligen torde vara skäl i att längre uppe ha

la kammaren med en debatt 1 denna punkt. Den är ju dock något

d va’styröstarät£!ler dCtl JU CndaSt d6t Så kallade kom™nalstrecket,
: rostratten inom kommunerna, och då jag motionerat i ärendet

far kammaren tillåta mig att helt kort, som jag hoppas herrarne veta
att jag brukar vara, anföra några ord i den saken

nr,fUet har lagts sår oerhört störa mått på dessa frågor och det har
ordats av hen ar professorer om behovet av och svårigheten med särskilda
utredningar härom. Jag skall försöka att hålla mig - om jag får
begagna det uttrycket — mera på jorden. 18

m . J°r mig, f.taIler de* sig så att, om några personer inställa sig på

hetalåmmUT mma °Ch dar förskaffat sig tillfällig rösträtt genom att
betalä mantalspengarna under ett år av tre och däipå rösta i kull de

ga närvarande som skola betala de utgifter, som beslutas genom

att ef betala* skattCh Sed*ndJSa Personer kanske till på köpet fortsätta
vilken unnfai ’ S*“r,dett? nå90t orättfärdigt. Herrarne få hava

fl*k " uppfattning som helst, jag kan icke hjälpa, att jag tror att
flertalet av Sveriges invånare anse, att det ligger något orätt i detta

åt at?ednenar±fTeSentanten Pu Dalabänken S™ ett visst erkännande
att den uppfattningen var allmän bland, som han sade de diuna

eden och han letade, om jag fattade honom rätt, lite, efL de, ord

. h han ansag, att man borde beteckna detta förhållande med, och då

Första kammarens protokoll igel. Nr 21.

Nr 21. 98

Onsdagen den 6 april e. m.

Ang. det fann han ett ord, med vilket jag för min del är fullt till freds, när han
kommunala sade, att det är otillbörligt. Jag delar den uppfattningen. Men sa kom
utskylds- (jen ’ärade talaren liksom hans meningsfränder inom det liberala partiet
%e‘k‘\ in på rätt färdighetskänslan, som alltid har utmärkt detta parti. Det ar
så snällt och vill så innerligen väl. När jag ser det partiet, sa kommei
jag alltid att tänka på en gammal snäll tant, som stapplar på gravens
brädd och som vill på andra sidan ställa det så väl för sig som möjligt.
Ni äro, mina herrar, så rädda för att röra en enda person, som icke
har förmåga att betala sin skatt, att beröva honom rostratten, och dartor
begå ni den orättvisan, att andra personer få betala for dem och fa
lida för deras skatteskolkning. Den här ytterligt ömsinta omsorgen —
jag vill icke vara någon hård barbar, och det tror jag icke herrarne
anse att jag är heller — men den här omsorgen om minoritetens ratt
innebär vissa risker, och jag är övertygad om, att den för Sveriges land
och folk medfört, att vi hava fått en massa lagar, som stiftats just under
det att man riktat in sig blott på att skydda minoriteten, och detta har
drivits därhän, att det verkar, om icke som ett tvång, en börda eller ett
lidande, så dock mycket irriterande.

Sedermera yttrade en ärad talare på Stockholmsbänken av det socialdemokratiska
partiet, att vi lantbrukare skulle tänka oss, att vi skulle
kunna få lida av många års missväxt och icke kunna hava något att
sälja eller att vi under ett år icke skulle kunna få sälja något alls. Ja,
vet herr Möller, ett sådant år har det varit förut och ett sådant år kan
det Bliva, men vad hava lantbrukarna fått göra? Jo, de hava fatt sätta
in på sparbankerna under gångna år, då det vant bättre, och därmed
betala de sina skatter. Den ärade talaren på Stockholmsbänken erkände,
att år 1019 var för Sveriges arbetare i avlömngshanseende det
bästa året. Varför hava de icke följt samma metod som allmogen pa
landet och reserverat litet för de svåra tiderna. Ja, mina herrar, har
lönar det sig icke att tala vidare om detta. Min övertygelse ar att, vad
det liberala partiet beträffar, så får jag säga att i valhänseende är jag
ytterst belåten med att ni hålla fast vid det beslut, som nu ar gjort,
ty det tror jag ingalunda kommer att vara till fördel för Eder vid de
blivande valen. Beträffande det socialdemokratiska partiet sa ber jag
att få peka på vart det leder, om man vill gå till mötes i oändlighet.
To, det leder dit bort mot herr Ström, att det endast blir proletariatet,
som skall rösta, och Ni andra, mina herrar, som näppeligen torde kunna
räknas dit, aldrig få ett dugg att säga.

Ja, mina herrar, jag skall icke uppehålla tiden längre. Jag skulle
helst''hava önskat yrka bifall till den av herr Reuterskiold eller lika
gärna till den av herr af Ekenstam avgivna reservationen, ty de aro 1
detta fallet ungefär lika, men då det kan hända, att herr Clasons reser -vation kunde samla flere röster, så ber jag, herr talman, att fa yrka
bifall till den av herr Clason avgivna reservationen.

Herr L y b e r g: Det var under förmiddagens lopp någon, som

Onsdagen den 6 april e. in.

99 Nr 21.

säde, att en av de föregående talarna hade velat måla en viss potentat på
väggen föi att sedan kunna piska honom, och jag hemställer till herrarne,
om icke den ärade talare, som nyss yttrade sig, har sökt att göra
något dylikt. Jag erkänner, att han gjort det på ett synnerligen trevligt
satt. Målningen var mycket trevligare än vad den kan tänkas bli
da man målar en sådan potentat.

Emellertid vill jag vända mig emot först och främst det uttalande,
som den ärade talaren gjorde, då han sade, att vi liberaler äro
sa mana om minoritetens rätt. ja, det äro vi visserligen, men vi äro
icke alldeles säkra på att det här är fråga om en minoritet. Det är
J“ JUSt ,en uPPdelning av ”fåren och getterna”, som varit ifrågasatt.
Fragan ar, vilka som äro mindretalet, de oförvållade eller de siälvforvallade
skatteskolkarna.

Ant/, det
kommunala
utskyldsstrecket.

(Ports.)

Jag skall emellertid icke åter upptaga debatten i denna sak. Jag
vill dock säga, att jag icke tror, att vi liberaler, såsom den ärade talaren
formenar, velat göra gällande, att vi icke liksom andra dödliga äro
av denna världen. Om vi stappla på gravens bredd är väl fördolt för
h*a mycket..som0för °ss själva. Jag vill emellertid påpeka ett
erhållande, som gör, såvitt fråga är om den kommunala rösträtten,
-fk-3 .utskyldsstrecks borttagande icke är från någon synpunkt sett
Otillbörligt”, — vilket ord jag icke tror mig i detta sammanhang hava
anvant eller ens förenat med de risker, som talaren antytt. Jag vill
medgiva, att strecket kan synas mera befogat än i fråga om den politiska
rosträtten, men i själva verket är dess vara eller icke vara av ännu
mindre betydelse i fråga om den kommunala rösträtten än i fråga om
den politiska rösträtten, därför att dessa skatteskolkare, åtminstone de,
som man med rätta kan kalla för skatteskolkare — sådana, som icke
vilja betala skatten i regel icke äro kvar i den kommunen, där de äro
lostberättigade vid val av fullmäktige inom kommunen. Nu har det
trots högerns motstånd i det längsta inträffat, att fullmaktsröstningen
avskaffats ungefär samtidigt som det kommunala utskyldsstrecket i
stort sett fallit bort. Detta medför, att dessa så kallade skatteskolkare,
som i allmänhet vistas långt borta ifrån den kommun, där de hava
rosträtt, och som icke få rösta genom fullmakt, icke bliva i tillfälle att
använda sig av den rösträtt, som skulle berövas dem genom utskyldsstrecket.
Jag tror därför, att i själva verket frågan om det kommunala
utskyldsstrecket, såvitt rör rösträtten inom kommunerna, har en mycket
ringa betydelse, åtminstone i de kommuner, där man har fullmäktige.

Jag hemställer sålunda, herr talman, om bifall till utskottets utlåtande.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr andre
vice talmannen, som för en stund övertagit ledningen av kammarens
förhandlingär, enligt de framställda yrkandena propositioner, först på
bifall till vad utskottet i det under behandling vätande utlåtandet hemställt
samt vidare på antagande av det förslag, som innefattades i herr

Nr 21. ioo

Onsdagen den 6 april e. m.

utskylds strecket.

(Forts.)

Ang. det Clasons vid utlåtandet avgivna reservation och förklarade, efter att hava
kommunala Upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig finna denuitbvid.
c proposition vara*, med övervägande ja besvarad.

Då votering nu äskades, uppsattes, justerades och anslogs en sa
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet hemställt i sitt utlåtande
nr 29, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan och antages det förslag,
som innefattas i den av herr Clason vid utlåtandet avgivna reservationen.

Vid slutet av den häröver företagna omröstningen befunnos rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 71;

Nej — 44.

Om bortta- Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande konstitutions gande

av utskottets utlåtande nr 30, i anledning av väckt motion om grundlagsvissa
politi- ändring i syfte att borttaga vissa s. k. rösträttsstreck.
skasr°*‘ckättS'' 1 en inom första kammaren väckt motion, nr 174, hade herr Lind SrCC

'' hagen hemställt, att riksdagen ville:

1) beträffande utskyldsstrecket förklara, att de vid denna riksdag
väckta motionerna om återinförandet av ett utskyldsstreck icke kunde
bifallas,

2) beträffande förmynderskapsstrecket besluta, att i § 16 riksdagsordningen
de i mom. a) första stycket förekommande orden ”den som
står under förmynderskap” skulle utgå eller åtminstone utbytas mot
orden: ”den som på grund av vanvett star under förmynderskap ,

3) beträffande konkursstrecket besluta, att i § 16 riksdagsordningen
under mom. a) andra stycket förekommande orden: ”eller som är i
konkurstillstånd” måtte utgå,

4) beträffande fattigstrecket besluta, att i § 16 riksdagsordningen
de under mom. b) förekommande orden: ”den som är av allmänna fattigvården
omhändertagen för varaktig försörjning” måtte utgå,

5) beträffande värnpliktsstrecket besluta, att i § 16 riksdagsordningen
de under mom. d) förekommande orden: ”värnpliktig, som icke
fullgjort de honom till och med utgången av sistförflutna kalenderåret
åliggande värnpliktsövningar” måtte utgå.

I det föreliggande utlåtandet hade utskottet på anförda skäl hemställt,
att motionen It 174 i

Onsdagen den 6 april e. in.

IOI

Kr 21.

a) punkt i) (”beträffande utskyldsstrecket”) måtte anses besvarad Om borttagenom
vad utskottet i sitt utlåtande nr 28 hemställt, gande av

b) punkt 2) (”beträffande förmynderskapsstrecket”) icke måtte till visso politi någon

riksdagen åtgärd föranleda, , streck

c) punkt 3) (”beträffande konkursstrecket”) icke måtte till någon (Forts.)
riksdagens åtgärd föranleda,

d) punkt 4) (”beträffande fattigstrecket”) icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda,

e) punkt 5) (”beträffande värnpliktsstrecket”) måtte av riksdagen
bifallas och att riksdagen sålunda ville såsom vilande till vidare
grundlagsenlig behandling antaga följande

Förslag till ändrad lydelse av § 16 riksdagsordningen:

(Nuvarande lydelse:)

§ l6‘

Valrätt tillkommer en var man och kvinna, som är svensk undersåte
och senast under nästföregående kalenderår uppnått tjugutre års
ålder.

Valrätt må dock ej utövas av:

a) den, som står under förmynderskap eller

som är i konkurstillstånd;

b) den, som är av allmänna fattigvården omhändertagen för varaktig
försörjning;

c) den, som är från valrätten utesluten på grund av ådömd straffpåföljd;
<

d) värnpliktig, som icke fullgjort de honom till och med utgången
av sistförflutna kalenderåret åliggande värnpliktsövningar.

Till efterrättelse vid val skall finnas röstlängd; och skall, på sätt
i vallagen finnes närmare bestämt, valrätten grundas på förhållandena
vid tiden för röstlängdens tillkomst, ändå att förändring före valet inträffar.

(Föreslagen lydelse:), ,

§ 16.

Valrätt tillkommer en var man och kvinna, som är svensk undersåte
och senast under nästföregående kalenderår uppnått tjugutre års
ålder.

Valrätt må dock ej utövas av:

a) den, som står under förmynderskap eller

som är i konkurstillstånd;

b) den, som är av allmänna fattigvården omhändertagen för varaktig
försörjning;

c) den, som är från valrätten utesluten på grund av ådömd straffpåföljd.

Till efterrättelse vid val skall finnas röstlängd; och skall, på sätt
i vallagen finnes närmare bestämt, valrätten grundas på förhållandena

Nr 21. 102

Onsdagen den 6 april e. in.

Om borttagande
av
vissa politiska
rösträttsstreck.

(Forts.)

vid tiden för röstlängdens tillkomst, ändå att förändring före valet inträffar.

Vid utlåtandet funjios fogade reservationer:

1) mot punkt c) av utskottets hemställan (”konkursstrecket”) av
herrar Larsson i Västerås, Klefbeck, Thulin, Larsén, Sävström och
Hansson i Gärda, som på angivna skäl ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen, med bifall till vad som yrkats under punkten 3)
i motionen I: 174 ville såsom vilande till vidare grundlagsenlig behandling
antaga följande

Förslag till ändrad lydelse av § 16 riksdagsordningen.

§ 16.

Valrätt tillkommer en var man och kvinna, som är svensk undersåte
och senast under nästföregående kalenderår uppnått tjugotre års
ålder.

Valrätt må dock ej utövas av:

a) den, som står under förmynderskap;

b) den, som är av allmänna fattigvården omhändertagen för varaktig
försörjning;

c) den, som är från valrätten utesluten på grund av ådömd straff-''
påföljd;

d) värnpliktig, sopa icke fullgjort de honom till och med utgången
av sistförflutna kalenderåret åliggande värnpliktsövningar.

2) mot punkt e) av utskottets hemställan (”vämpliktsstrecket”)

dels av herrar Clason, von Hofsten, af Ekenstam, Nilsson i Antnäs

och Persson i Fritorp, som yrkat avslag å såväl motionärens yrkande som
utskottets hemställan i denna punkt;

dels av herrar Reuterskiöld, Gösta Andersson och P. S. Hedlund i
Östersund, som ansett, att motionen bort avstyrkas även beträffande det
s. k. värnpliktsstreckets avskaffande, då grunden för detta streck, så
länge härordningen principiellt vore byggd på allmän värnplikt i samma
utsträckning som hittills, vore densamma som för det utskyldsstreck, vars
återställande i reservation till utskottets utlåtande nr 28 yrkats.

Punkten a.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten b.

Herr Lindhagen: Det skulle icke fallit mig in att just nu väcka

Onsdagen den 6 april e. m.

103 Nr 21.

frågan om borttagande av dessa mindre rösträttsstreck, om icke för
professor Wohlins och andras motioner om restauration av utskyldsstrecket
åberopats som grund också värnpliktsstrecket och andra bestående
streck, som kräva en överbyggnad. Jag ansåg då det vara bäst
att föreslå att taga bort hela bråten.

Dessa kvarvarande .streck äro ju bara en påminnelse i grundlagen
om människornas litenhet, men de betyda i själva verket icke så mycket
och därför kunde de ju få finnas tillsvidare, tycker jag, om man kan
bereda de sörjande kring de stora rösträttsstreckens igenskottade grav
någon glädje. Emellertid ha de icke nöjt sig med denna glädje, utan
ha velat en återuppståndelse av de döda. Om den tiden kommer ha vi
den stora politiska giftblandningen i full gång, som förvandlar hela
detta parlament till en undervärdig församling. Därför är det pricipiellt
riktigt att vi gå till rätta med dessa små streck också, som bara kvarstå
som en påminnelse om vår litenhet.

Förmynderskapsstrecket är nu kanske formellt av den största vikten
bland de kvarstående strecken, men enligt min uppfattning saknar det
också all förnuftig betydelse. Här få alla möjliga människor rösta, herr
talman, med alla möjliga brister och dåliga egenskaper, alla möjliga uppfyllda
och ouppfyllda förpliktelser; folk utan den allra minsta självständighet
går i massor under valbossarnas ledning till urnan utan en
tanke i sin huvudknopp, och då vill man här under sken av att förmynderskapet
karakteriserar en del människor som särskilt ofria, att dessa
därför icke skola få rösta. Alla dessa människor, som begärt sig under
förmynderskap, därför att de äro sjuka eller hava dåliga affärer, som
de anse sig icke kunna sköta, eller på andras begäran blivit satta under
förmyndare av den anledningen — varför skola de icke deltaga i ett
riksdagsmannaval, där de säkerligen hava en lika god eller lika dålig insikt
som de flesta andra valmän? De få ju upprätta sitt testamente,
fast de äro under förmynderskap, utan att fråga någon förmyndare.
Då tycker jag verkligen också, att man kan tillåta dem att''rösta.

Det enda undantag, som jag ifrågasatt, gäller dem som på grund
av vanvett äro satta under förmyndare. Men nu är det på det sättet,
att en hel del vanvettiga här i landet icke stå under förmyndare, och
således få alla dessa vanvettiga nu rösta. Det få de göra, och det har
icke märkts någon olägenhet av detta. De komma antagligen aldrig upp
till urnan. Men skall man då i grundlagen behålla en särskild bestämmelse
om att just sådana vanvettiga, som lyckligtvis fått en förmyndare,
som tager litet hand om dem och vägleder dem, icke skola få rösta, men
att dessa alldeles ovårdade vanvettiga få rösta? Men om man tycker
om en sådan juridisk finess, må den gärna för mig stå kvar. Jag yrkar
således, att förmynderskapsstrecket enligt mitt första alternativ tages
bort, så att endast den som på grund av vanvett står under förmynderskap
blir utan rösträtt.

Jag yrkar bifall till motionen i denna punkt.

Om borttagande
av
vissa politiska
rösträttsstreck.

(Forts.)

Sr 21. 104

Onsdagen den 6 april e. m.

Om borttagande
av
vissa politiska
rösträttsstreck.

(Forts.)

Herr L y b e r g: Herr talman! Jag ber om ursäkt för att jag åter
nödgas besvära kammaren, men jag skall icke säga många ord.

När utskottsmajoriteten har avstyrkt herr Lindhagens motion, såvitt
angår den nu föredragna punkten samt punkterna 3) och 4) beträffande
konkursstrecket och fattigvårdsstrecket, har utskottet resonerat så,
att det förhållande, som råder, då en person är satt under förmyndare,
är i konkurs eller är omhändertagen av fattigvården för varaktig försörjning,
måste anses innebära eller åtminstone presumera, att vederbörande
i ett eller annat hänseende är i en sådan osjälvständig ställning,
att rösträtt icke bör åt honom anförtros. Het är naturligtvis alldeles riktigt,
som herr Lindhagen säger, att det också finnes en hel del andra,
som icke borde hava rösträtt. Men frågan är, om man kan få fram
några ytterligare objektiva regler, som träffa de olika former av vanvett,
som just herr Lindhagen åsyftar eller med vars tillhjälp åtskillnad
kan göras av det ena eller det andra slaget.

Jag kan icke hjälpa, att det förefaller mig, som om den av herr
Lindhagen uppställda analogien med osjälvständighet under valbossama
icke är hållbar, ty jag tänker mig, att i så fall skulle herr Lindhagen
också hava motionerat om valbossarnas avskaffande.

Jag hemställer om bifall till utskottets utlåtande.

Herr Lindhagen: Den sista repliken förstår jag inte alls, att
man skulle motionera om valbossarnas avskaffande. Det är alldeles
omöjligt för resten, ty de komma att finnas i alla fall. Det hör inte till
denna sak.

Jag vill inte ha några regler alls i den här punkten, utan en verkligt
allmän och lika rösträtt för alla människor, precis sådana, som vi
äro, utan något skrymteri från lagstiftningen och utan något juristeri,
som detta egentligen är.

Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes enligt de
yrkanden, som därunder förekommit, propositioner, först på bifall till
vad utskottet i den föreliggande punkten hemställt samt vidare på antagande
såsom vilande av det förslag, som innefattades i första alternativet
av punkten 2 i herr Lindhagens ifrågavarande motion; och-förklarades
den förra propositionen, vilken upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkten c.

Herr Thulin: Herr talman! Åtskilliga ledamöter av konstitu tionsutskottet

hava ansett sig böra biträda det av herr Lindhagen i denna
punkt framställda yrkandet. Vi hava emellertid icke vunnit majoritet
i utskottet för detta yrkande men hava förenat oss i en reservation, som
finnes fogad till det betänkande, som nu föreligger till behandling. Jag
skall här i korthet angiva skälen för den ståndpunkt, som minoriteten
i konstitutionsutskottet intagit.

Onsdagen den 6 april e. m.

105 Nr 21.

Motionärens uppfattning om föreskriften rörande konkursstrecket Om borttaär
såvitt jag kan finna riktig. I sin motion karakteriserar han denna f,,''nde av
föreskrift så, att den utan tvivel är ett kvarstående uttryck för en gån- v‘ssa/''°lUigen
tids åskådning, enligt vilken insolvens likställes med vanfrejd od\™.‘clatts
även kunde föranleda ett slags frihetsstraff, s. k. bysättning. Det tor- (Korts.'')
de nämligen förhålla sig så, att konkursen tidigare hade vissa sociala och
rättsliga påföljder av vanhedrande karaktär, men tendensen i den moderna
lagstiftningen har gatt i den riktningen, att de sociala påföljderna
av konkursen alltmera lindras, och konkursen torde därför numera vara
att anse som ett juridiskt likvidationsförfarande, där det gäller att
fördela gäldenärens tillgångar mellan borgenärerna. Ur de nu angivna
synpunkterna synes därför icke något som helst skäl föreligga, för att
konkursstrecket skall bibehållas.

Ett av huvudskälen för konkursstreckets bibehållande torde vara
det, som hämtas från den formella uppställningen av föreskrifterna
i riksdagsordningen. Där sammanställes nämligen, helt försåtligt för
övrigt, konkursstrecket med det s. k. förmynderskapsstrecket. Man har
velat gorå gällande,, att den i konkurs försatte står i paritet med den
omyndigförklarade. Även om vissa juridiska påföljder av konkursen och
av omyndigförklaringen möjligen äro desamma, så föreligga, såvitt jag
kan finna,^ beträffande skälen för de bägge åtgärderna helt och hållet
olika förhållanden. Omyndighetsförklaringen är tillkommen för att
skydda den omyndigförklarade mot sig själv, och den beror, så vitt jag
kan första, väsentligen pa vissa inre brister hos den individ, varom det
är fråga... Konkursen åter är tillkommen för att så vitt möjligt skydda
a!^ras ra^’ oc^ ^ess anledning kan ofta, ja i allmänhet, sökas i yttre
förhållanden, som ligga utom individen. Dylika förhållanden kunna vara
hastigt skiftande konjunkturer på affärsområdet; det kan vara en spekulation,
som har misslyckats; det kan också vara andras underlåtenhet
att fullgöra sina förbindelser till den, som råkar i konkurs. Ibland kan
visserligen konkursen förorsakas av bristande omdömesförmåga och
bristande ekonomisk insikt, men denna brist på omdöme och insikt behöver
icke alls vara av samma art, som den brist som utmärker den
omyndigförklarade.

Konkursstrecket är också i sin verkan synnerligen mekaniskt. Driver
nämligen en enskild affärsman en rörelse och råkar i sådana förhållanden,
att han tvingas till konkurs, blir han därigenom också berövad
sin rösträtt. Men har han varit så klok, att han satt sin affär på
aktier, och hans aktiebolag kommer i konkurs, inträder icke den nämnda
påföljden. Men vidare, har en affärsman, som råkat i ekonomiskt trångmål,
så välvilliga borgensmän, att han kan erhålla ackord eller försättas
i administration, far han bibehålla rösträtten, även om hans faktiska
beroende av borgenärerna i ett dylikt fall, såvitt jag kan förstå, kan vara
betydligt större än om han försättes i konkurs, vilken ju är ett inom
noga angivna gränser uppdraget offentligt förfarande.

Praktiskt har ju konkursstreckets upphävande jämförelsevis liten

Nr 21. 106

Onsdagen den 6 april e. m.

Om borttagande
av
vissa politiska
rösträttsstreck.

(Forts.)

betydelse. Enligt den statistik, som föreligger från tiden före kriget —
och det är den statistiken man får gå till för att skaffa sig en översikt
över hur det ställer sig under mera normala förhållanden — var det
egentligen endast två eller tre kategorier, som berördes av konkursstrecket.
Det var först och främst yrkesgruppen fabrikörer o. dyl. Av hela
denna grupp miste 1.3 % sin rösträtt på grund av konkurs. Vidare var
det yrkesgruppen mindre handlande. Av denna grupp var det ända till
1.5 %, som förlorade sin rösträtt på grund av konkurs. Slutligen var
det gruppen övriga näringsidkare. Nära 1 % av denna grupp miste sin
rösträtt genom konkursstrecket. Det är ju uppenbart, att konkursstrecket
sålunda har sin väsentliga betydelse för affärsmännen, och det är
givet, att konkursstrecket kommer att få en skärpt betydelse under en
tid av ekonomiska kriser. Det synes åtminstone mig vara orättvist, att
en person, som på grund av ekonomiska konjunkturer, särskilt sådana
som för närvarande råda, kommer i konkurs, därigenom skall mista sin

rösträtt. , t •

På grund av vad jag sålunda anfört får jag, herr talman, yrka bifall
till den av herr Larsson i Västerås m. fl. avgivna, vid betankandet
fogade reservationen.

Herr C 1 a s o n: Jag skall däremot be att få yrka bifall till utskottets
hemställan. Jag ansluter mig helt till den uppfattning, som herr Lyberg
nyss gjort sig till tolk för, att det i alla dessa tre fall galler personer,
som i viss mån hava en ofri och icke fullt självständig ställ Tag

skall dessutom be att få erinra därom, att den bestämmelse,
som för närvarande är införd på denna punkt i grundlagen, är väsentligt
mildare än den, som stod där för icke länge sedan. Då stod det, att
man skulle vara fri från sina borgenärers krav, vilket betydde någonting
helt annat än den nuvarande bestämmelsen, och för vederbörande
medförde förlust av denna medborgerliga rätt för vida längre tid än
det här är fråga om. Nu begränsas det till den tid, under vilken man

är i konkurstillstånd. . .

Jag skall, utan att närmare gå in på frågan, inskränka mig till att

på dessa grunder yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning gjorde herr talmannen enligt
därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall^ till vad utskottet
i den förevarande punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den av herr Larsson m. fl. vid denna
punkt avgivna reservation; och förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Flere ledamöter begärde votering, i anledning varav uppsattes, justerades
och anslogs en omröstningsproposition av följande lydelse.

Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet hemställt i sitt utlåtande
nr 30, punkten c), röstar

Onsdagen den 6 april c. m.

107 Nr ii.

Den, det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den av herr
Larsson m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Omröstningen företogs och vid dess slut befunnos rösterna
utfallit sålunda:

Ja - 58;

Nej 53.

hava

Punkten d.

Herr Lindhagen: Av dessa småstreck anser jag för min del

fattigvårdsstrecket vara det mest upprörande, om man nu får använda
ett sådant uttryck. Fattigvårdsstrecket har ju oupphörligt fått jämka
med sig. Man har fått pruta på det mer och mer, men ändå har man
aldrig kunnat taga bort det helt och hållet, utan man har envisats att
hava någon flik kvar av detsamma.

Den utländska lagstiftningen går på två linjer. Den ena är den
svenska prutlinjen, d. v. s. man har något litet kvar. I andra länder
däremot är fattigvårdsstrecket helt och hållet borttaget.

Vad skall det nu vara för finess, för en särskild rättvisa i att just
den person, som övertagits till full försörjning av det allmänna, skall
mista sin rösträtt, när det gäller frågan om hans egen och andras ställning
i samhället? De allra flesta, som erhålla full försörjning av samhället,
hava kommit i detta läge därigenom, att de under ett helt livs
arbete icke haft det så inrättat för sig på grund av de bestående förhållandena,
att detta arbete åt dem avkastat en trygg och fri ålderdom,
utan de måste anlita det offentliga för att få hjälp. Sådana personer
skola väl icke straffas därför. Man kan väl icke säga, att de hava
någon mindre rätt än andra att utöva rösträtt. Jag tycker snarare,
att just en sådan person bör hava rösträtt, därför att han har åtskilligt
att tala om och åtskilligt att anmärka på, eftersom han vet, huru illa
mycket är ställt här i världen. Att beröva just den, som värst har lidit
under samhällets missförhållanden, möjligheten att göra sin stämma
gällande till avhjälpande av desamma, förefaller vara en av samhällets
mest fariseiska stadganden.

Jag yrkar, att fattigvårdsstrecket, i likhet med vad som är fallet
i en del utländska lagstiftningar, nu definitivt avskaffas, och således
begär jag bifall till min motion.

Herr C1 a s o n: Med hänvisning till de i utskottets yttrande an förda

skälen skall jag be att få yrka bifall till utskottets hemställan. Jag
påpekar, att fattigvårdsstrecket genom de vid denna riksdag efter överenskommelse
genomförda grundlagsändringarna väsentligt har föränd -

Om borttäljande
av
vissa politiska
rösträttsslreck.

(Forts.)

» 21. io8

Onsdagen den 6 april e. m.

Om borttagande
av
vissa politiska
rösträttsstreck.

(Forts.)

rats, och att förändringen innebär, att det i hög grad har mildrats. Såsom
utskottet här anfört, höra väl de nya bestämmelserna tillämpas, innan
man yrkar förändring av desamma.

Herr Lindhagen: Det är inte något svar på tal. Att det har
varit en överenskommelse mellan de härskande partierna, angår ju inte
mig. Den överenskommelsen är för övrigt i detta fall omoralisk, och
därför bör den upphävas.

Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen
att därunder yrkats dels att vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt skulle bifallas, dels ock att såsom vilande skulle antagas
det förslag, som innefattades i punkten 4 av den i ämnet väckta
motionen.

Härefter gjordes propositioner enligt desså yrkanden, och förklarades
propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med övervägande
ja besvarad.

Punkten e.

Herr von Hofsten: Herr talman! Utskottsmajoriteten har

i denna punkt tillstyrkt bifall till motionen och har alltså varit av den
meningen, att fullgjord värnpliktstjänstgöring icke bör vara villkor för
utövande av valrätt.

Det synes mig kunna sägas, att tre huvudskäl tala för ett bibehållande
av denna förpliktelse såsom villkor för utövande av valrätten.
För det första är det i och för sig en rättfärdighetssak, kanske ännu
mera omfattande än i de nyss behandlade fallen. Man kan ju med fog
säga, att omyndighets- och konkurs förhållanden delvis kunna vara oförvållade,
men att i förevarande hänseende uteslutande föreligger rent
slarv, ett avsiktligt undandragande av värnpliktsskyldighetens fullgörande.
För det andra skulle jag vilja betona, att denna sak dessutom i och
för sig knappast är av den betydelse, att den tarvar den stora apparat,
som bleve följden av en grundlagsändring. Och för det tredje skulle
jag jämväl vilja framhålla, att det''är olämpligt med en sådan åtgärd
som att stryka ett dylikt villkor, som nu är gällande och fastställt i
grundlag. En sådan åtgärd kan ju därjämte lätt få den verkan, att
vederbörande bibringas den uppfattningen, att underlåtenheten att fullgöra
värnplikten icke är av någon vidare betydelse. För oss har sålunda
detta villkor på visst sätt synts såsom det viktigaste av dem, som här
varit under diskussion.

Jag ber sålunda att få yrka avslag på motionen jämväl i denna
punkt och bifall till den av herr Clason m. fl. avgivna reservationen.

Herr Hellberg: Jag har, herr talman, inte deltagit i behandlingen
av detta ärende inom utskottet, men jag har, för att inte en och

Onsdagen den 6 april e. m.

109 \r 21.

. samma person skall behöva uppträda för många gånger, åtagit mig att Omborttasäga
några ord till försvar för utskottet vid denna punkt. gande av

Jag har i motsats mot den föregående talaren den uppfattningen, vista politiatt
detta är ingen stor fråga. Jag tror att den i själva verket är av ^Tre™"*
ganska liten betydelse. (Forts )

Den andra reservantgruppen, till vilken den föregående ärade talaren
inte hör och som har motiverat sitt avslagsyrkande, har gjort det
därmed, att grunden för detta streck, som det heter i deras reservation,

"så länge härordningen principiellt är byggd på allmän värnplikt i samma
utsträckning som hittills, är densamma som för det utskyldsstreck,
vars återställande i reservation till utskottets utlåtande nr 28 yrkats.”

Det förefaller mig, att den likställighet mellan de båda strecken, som
sålunda hävdas, inte är riktigt hållbar. I fråga om utskyldsstrecket är
åtminstone majoriteten inom högerpartiet ense med de andra partierna
därom, att därest det vore möjligt att indriva utskylderna av alla, som
utan giltig anledning, utan oförmåga underlåta att betala dem, skulle
vi inte alls behöva något utskyldsstreck, ty då återstode det inte några
andra icke skattebetalande än de som av oförmåga underläte att betala.

Men i fråga om värnpliktsstrecket förhåller det sig så, att det inte saknas
en sådan möjlighet att göra lagens krav gällande. Den som underlåter
att fullgöra värnplikten kan ju tvingas därtill, och han kan undandraga
sig sin skyldighet endast genom att hålla sig undan. Om han presenterar
sig vid valurnan, blir väl alltså påföljden den, att han blir tagen
och tvungen att fullgöra värnplikten. Därför synes det mig, att jämförelsen
med^ utskyldsstrecket inte alls är hållbart, och därför synes
det mig också — vilket jag tror, att erfarenheten vittnar — att detta
streck i praktiken har mycket liten betydelse. På denna grund anser
jag, att det rätteligen bör försvinna, ehuru jag, såsom jag sade i början
av mitt anförande, ju erkänner, att det inte är någon stor och viktig
fråga.

Ett särskilt litet skäl till att detta streck nu bör försvinna är ju,
att kvinnorna numera fått politisk rösträtt, och då borde väl annars
någonting motsvarande påläggas dem för att inte en olikställighet mellan
män och kvinnor ifråga om de politiska rättigheterna skall uppstå.

Jag tillåter mig på grund av vad jag nu haft äran anföra yrka bifall
till utskottets hemställan under förevarande punkt.

Herr Klefbeck: Herr talman! Jag visste icke, att herr Hell berg

begärt ordet. I så fall skulle jag hava sparat kammaren, men då
jag nu fått ordet, skall jag i alla fall be att få begagna mig därav. Jag
skall försöka göra det så kort som möjligt.

För det första vill jag säga, att om detta streck synes mig gälla precis
detsamma, som jag sade om utskyldsstrecket, att alltså värnplikten
är en skyldighet, som ännu påvilar vårt folk och som bör uttagas, så
länge den finnes; men det är en sak och utövandet av rösträtten en
annan. Jag vill vidare framhålla, att detta streck icke har någon vörd -

Nr 21. no

Onsdagen den 6 april e. m.

Om bortta- nadsväxd ålder. Det kom till ar 1909» därföi att en del människor lät
gande av tare skulle gå med pa den allmänna rösträtten. För det tredje vill jag,
visso politi- utom vad herr Hellberg sade om kvinnorna, påpeka, att det ju finnes
‘streck'' s. k. kronvrak, som slippa värnplikten och sålunda utan denna kom(Forts.
) pensation behålla sin rösträtt.

Men till sist vill jag påpeka, hurusom genom de senaste lagändringarna
en förändring inträtt i förhållandena mot vad det var år 1909. Då
fnskrevos de värnpliktiga det år de fyllde 21 år och rösträtten inträdde
samma år. Nu återigen inskrivas de värnpliktiga det år de fylla 20 år
och deras värnpliktstjänstgöring börjar senast det år de fylla 21 år,
men rösträttsåldern inträder icke förrän det år de fylla 24 år, d. v. s.
de skola hava fyllt 23 år under föregående år. I alla normala fall
hinna alltså de värnpliktiga fullgöra sin värnplikt, innan de komma 1
den åldern, att de kunna få utöva sin rösträtt.

Men vilka är det då, som detta rösträttsstreck skulle drabba? Ja,
det kan ju komma att drabba en och annan skolkare, om man får kalla
honom så, en person som hållit sig undan av ren bekvämlighet, och
honom kan man ju ha mindre barmhärtighet med, men det skulle också
komma att drabba en hel del andra. Jag vill påminna om t. ex. de unga
män, som taga hyra på fartyg och i åratal äro ute än här och än där
på vår jord och sedan komma hem vid en tidpunkt, då det icke just
är lämpligt att börja värnpliktstjänstgöringen. Jag vill vidare påminna
om en hel del idealister, som anse all krigstjänstgöring vara oförenlig
med deras åskådning. Dessa skulle möjligen också med en sträng lagtillämpning
bliva förvägrade sin rösträtt — en grupp människor, för
vilka jag för min del har den allra största respekt. Vidare skulle jag
vilja påpeka alla dessa värnpliktiga, som på grund av s. k. familjeskäl
få uppskov med sin inskrivning. Det är sådana som på grund av att
de äro sin moders, som är änka, ende son och såsom sadana hava att
försörja sin moder och kanske även minderåriga syskon, få uppskov
med sin inskrivning eller med sin första tjänstgöring år efter år till det
år, vill jag minnas, då de fylla 25 eller 26 år. Dessa hedervärda arbetande
medborgare, som draga försorg om sin familj, skulle möjligen
också drabbas av detta streck, om man i dess största stränghet ville
tillämpa lagen.

Jag skall på grund av de orättvisor, som detta streck enligt vad
jag framhållit medför, och för övrigt på grund av de principiella betänkligheter,
som jag i början anförde, be att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr C 1 a s o n: Den siste ärade talaren har fullkomligt misstagit

sig, när han ville göra gällande, att de personer, som av den ena eller
andra anledningen vare sig på grund av samvetsbetänkligheter eller såsom
familjeförsörjare under en viss tid befrias från att fullgöra sin
värnpliktsskyldighet, skulle drabbas av detta rösträttsstreck. Jag har

Onsdagen den 6 april e. m.

in Nr 21.

aldrig förut hört talas om en sådan tolkning av ifrågavarande stadgande, Omborttaoch
jag är viss, att den är fullkomligt felaktig. För mig ligger saken po.nde av
helt enkelt så, att de som drabbas av detta streck, äro uteslutande sådana rösträtts
personer, som på grund av eget förvållande underlåta att fullgöra en streck.
skyldighet gentemot samhället, och jag säger, som herr von Hofsten (Forts.)
sade, att jag kan förstå, att man vid de föregående punkterna — beträffande
omyndiga och sådana, som kommit under fattigvården ■— kan på
vissa grunder känna sig tveksam, men att man skulle känna sig tveksam
på denna punkt, kan jag rakt icke förstå.

Jag skall dessutom påpeka, att här kan användas samma skäl, som
under förmiddagens debatt rätt mycket anfördes mot dem, som ville
hava en skrivelse ifråga om utskyldsstrecket — att här föreligga nu
rösträttsbestämmelser, som äro definitivt antagna vid denna riksdag
på grund av överenskommelse mellan partierna och att en ändring av
dessa bestämmelser vore att rubba den överenskommelse, som sålunda
är träffad. De här ifrågavarande bestämmelserna hava alltså undergått
prövning under föregående och under detta år, och riksdagen har därvid
behållit dessa streck. Det synes mig då icke finnas något skäl att
nu ändra bestämmelserna.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr W o h 1 i n: Det bör endast konstateras, att principiellt vik tiga

rättsfrågor äro för herr Hellberg små och obetydliga frågor och
få betydelse endast i den mån de praktiskt taget få större verkningar.

Ett sådant uttalande är rätt egendomligt, när det kommer från representanten
för ett parti, som under årtionden har gjort anspråk på att
företräda principståndpunkter och rättsuppfattningar i motsats till ”egoistiska
klassintressen”.

Herr Lindhagen: Genom det sista uttalandet tror jag, att den
verkliga orsaken är framförd, varför detta streck är så dyrbart för
många personer. Det är först och främst därför, att det icke finnes
något annat land i världen, som har detta streck, mer än vi, och man
skall väl bevara och vårda sina dyrbaraste klenoder. Herr Wohlin gör
en stor fråga av detta streck, fastän det icke finns i något annat land —
icke ens i sådana, som på sin tid gjort allt för att göra sina författningar
reaktionära. Men vidare är det också begripligt, att man vill
bevara detta streck, därför att det är ju i själva verket ett offer på
militarismens altare, en honnör för det brutala våldet, under det att
åsidosättandet av andliga plikter, av samvetets fordringar eller över
huvud taget av det värdefullaste i livet icke under några förhållanden
anses böra beröva någon valrätten. Det är däri det ligger. Till exempel
en fader till ett oäkta barn, vilken underlåter att försörja detta och
som man måste hålla efter med alla möjliga medel, har rösträtt. De,
som deklarera falskt och bli ertappade på bar gärning och straffas, ha
rösträtt. En hel del brott föranleda visserligen förlust av rösträtten,

Nr 21.

112

Onsdagen den 6 april e. m.

Om borttagande
av
vissa politiska
rosträttsstreck.

(Forts.)

men då skall straffet vara straffarbete i minst 6 år. En massa brott,
som straffas ofantligt mycket strängare än uteblivande från inskrivningsförrättningar
och skolkande från värnpliktstjänstgöring, hava icke
något inflytande på rösträtten. Men att en värnpliktig, en representant
för världskrigets kultur, som skolkar från sin mördargäming, skall få
behålla sin rösträtt, är något alldeles oerhört.

För övrigt ha vi ju nu slopat utskyldsstrecket. Varför skall då
icke detta streck slopas lika väl som utskyldsstrecket? Det gäller dock
icke mera än en utskyld till det allmänna såväl i det ena fallet som i
det andra.

Slutligen kommer därtill, att kvinnorna nu fått rösträtt, och de fullgöra
icke någon värnplikt. Det var en tid, då det anfördes mot kvinnornas
rösträtt, att de icke fullgöra någon värnplikt och därför icke borde
ha rösträtt. Då svarades det alltid, att de göra sin värnplikt genom att
föda barn till världen. Med tillämpning härav skulle konsekvensen av
regeln, att de, som skolka från värnplikten, icke skulle äga rösträtt, bliva,
att alla kvinnor, som icke fått några barn, också skulle berövas sin rösträtt.

Att göra en stor fråga av en sådan struntsak och envisas att vilja
behålla detta streck ensamt i vårt land, det är verkligen till prydnad för
det svenska samhället, herr talman!

Jag yrkar emellertid bifall till utskottets hemställan.

Herr Hellberg: Med anledning av herr Wohlins attack mot

mig ber jag att få fasthålla, att den ståndpunkt, som jag har hävdat i
denna punkt, fullkomligt stämmer med den ståndpunkt, som vi hava
intagit ifråga om utskyldsstrecket. Nu säger herr Wohlin, att det är en
hög rättsprincip, som jag giver upp utan vidare och anser vara en obetydlighet.
Jag har inte alls behandlat frågan ur den synpunkten, utan
jag har talat om att dess praktiska verkningar äro obetydliga. Det förefaller
mig verkligen, som om herr Wohlins, som jag tycker, rätt onödiga
angrepp på mig vittnade om en överdriven lust att stinga en motståndare.

Herr W ohlin: Från den sida, på vilken herr Hellberg står,
har under alla debatterna om det politiska utskyldsstrecket framhållits, att
man icke underkänt den av oss hävdade rättsgrundsatsen, utan att motståndet
mot utskyldsstrecket uteslutande berott på omöjligheten att särskilja
självförvållad och oförvållad uraktlåtenhet att betala skatt.
Här föreligger nu ett streck, där ett dylikt särskiljande alls
icke kan komma ifråga, utan där var och en, som undandrager sig denna
medborgerliga skyldighet, faktiskt saknar alla ursäktsgrunder. Därmed
har alltså genom herr Hellbergs och hans meningsfränders uttalanden
visats, att den rättsuppfattning, de förklarat sig hylla ifråga om utskyldsstrecket,
icke omfattats med synnerlig värme och övertygelse.

Herr Hellberg: Nej, herr Wohlin, det är inte så. Principiellt
hava vi varit med om att de som på grund av bristande vilja undandraga

Onsdagen den 6 april e. m.

113 Nr 21.

sig att betala skatt skulle förlora sin rösträtt, medan vi anse, att de
som på grund av bristande förmåga inte betala skatten böra få behålla
rösträtten. Men praktiskt har det visat sig inte gå att skilja mellan
de två grupperna. I fråga om värnpliktsstrecket däremot har jag
sökt visa, att där finns det möjlighet att av var och en uttvinga den
skyldighet han har att fullgöra, och därför anser jag, att detta streck
inte behöver bibehållas.

Efter härmed slutad överläggning gjorde herr talmannen enligt de
yrkanden, som därunder förekommit, propositioner, först på bifall till
samt vidare på avslag a vad utskottet i den under behandling varande
punkten hemställt; och förklarade herr talmannen sig anse den förra
propositionen, vilken förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning varav uppsattes, justerades och anslogs
en omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som bifaller konstitutionsutskottets i punkten e) av utlåtandet
nr 30 gjorda hemställan, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 63;

Nej — 48.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 34» i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående beräkning
av arvoden åt skolläkäre vid allmänna läroverken; och

nr 35» i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående disposition
av elevavgifterna vid tandläkarinstitutet.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av första lagutskottets utlåtande nr 23,
i anledning av väckt motion om ändring av 27 § i lagen om tillsättning
av prästerliga tjänster, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Om borttagande
av
vissa politiska
rösträltsstreck.

(Forts.)

Första kammarens protokoll 1921. Nr 21.

Kr 21. 114

Onsdagen den 6 april e. m.

Ang. revi- Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 24, i anledning av
ntm av lagen väckt motion om åvägabringande av utredning och förslag rörande reom
rc!)[er''n(J vision av lagen om reglering av prästerskapets avlöning.

'' ‘Tätting! I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion,

nr 136, som behandlats av första lagutskottet, hade herr Bergqvist hemställt,
ätt riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om utredning
angående revision av lagen den 9 december 1910 om reglering av
prästerskapets avlöning jämte i samband därmed stående författningar
samt om framläggande för riksdagen av de förslag, vartill utredningen
kunde föranleda.

I det nu föredragna utlåtandet hade utskottet på anförda grunder
hemställt, att ifrågavarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda. *

Herr R o g b e r g: Herr talman! Den lönereglering för präster skapet,

som jämlikt med 1910 års författning verkställts, har genomförts
vid en tidpunkt, då verkningarna av samma lönereglering blivit
jämförelsevis ogynnsamma för dem, som beröras av regleringen; detta
av den anledning att de i lagen införda maximibestämmelserna varit för
låga vid den dyrtid, som inträtt, medan löneregleringarna skett. Visserligen
innehåller lagen möjligheter att med hänsyn till särskilda förhållanden
kunna höja lönerna, men möjligheterna därutinnan hava varit snäva
och väl mycket begränsade.

För prästerskapet är det nu tvenne omständigheter, som nu påverka
både deras arbete och deras levnadsförhållanden. Den ena är
om skjutsningen och den andra angår bränslet. Frågorna härom befinna
sig i ett ogynnsamt skick. Följaktligen måste det erkännas, att
vissa skäl förefinnas för utredning enligt motionen; men om man å
andra sidan betänker, att Kungl. Maj :t och riksdagen^ dock i rätt stor
omfattning behjärtat vederbörande prästers anspråk på skälig löneförbättring,
om man betänker, att löneregleringarna dock icke äro gjorda för
all framtid utan endast för viss tid, och om man ytterligare betänker,
att tidsförhållandena för närvarande just icke uppmuntra till löneregleringar
i allmänhet, så saknar jag anledning till anmärkning mot utskottets
hemställan, till vilken jag inom utskottet också anslutit mig.
Men jag, som icke i allt vill godkänna utskottets motivering, har härmed
velat uttala en förhoppning, att Kungl. Maj :t, såsom utskottet jämväl
förklarat sig förvänta, skall med uppmärksamhet följa hela denna
stora och viktiga fråga och, när omständigheterna därtill kunna föranleda,
utan rubbning av huvudgrunderna i den nu gällande löneregleringen
vidtaga de ändringar i enskilda punkter, som kunna visa sig erforderliga.

Herr Bergqvist: Eftersom jag är motionär i denna fråga, skall

Onsdagen den 6 april e. m.

iiS Nr 21.

jag- be att få säga några ord, men med hänsyn till den sena timmen Ang.revilovar
jag att icke bli lång. stött av lagen

Jag vill då först och främst uttala min tillfredsställelse över att“ZvVrästerutskottet
trots avstyrkandet behandlat motionen ganska välvilligt. Ernel- skåpets avlertid
förefaller det mig, som om utskottet betraktat denna motion mera Våning.

som om den skulle innehålla ett bestämt förslag än en blott hemställan (Forts.)
om utredning, eftersom utskottet sagt, ”att ett ställningstagande till det
av motionären framställda spörsmålet ej kan tagas utan en ingående undersökning
av alla på frågan inverkande omständigheter.” Det är just
en sådan utredning, jag begärt, och den är naturligtvis nödvändig, om
en revision av löneregleringslagen för prästerskapet skall kunna komma
till stånd. Då jag emellertid måste medge, att genom tillfällig löneförbättring
och dyrtidstillägg åt prästerskapet frågan icke, såsom också
utskottet har sagt, är så trängande som den skulle varit, ifall icke dessa
tillägg hade kommit, är det ju givet, att någon förhoppning om bifall
till motionen, icke nu kan av mig hysas. Jag vill dock ta fasta på
utskottets uttalande att, när detta behov i samband med dyrtidstilläggens
avkoppling framställer sig mera klart, Kungl. Maj :t icke lärer underlåta
att ta initiativ i frågan. I varje fall skall jag, herr greve och talman,
be att få yrka bifall till motionen.

Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet i det föreliggande utlåtandet hemställt
samt vidare på bifall till den i ämnet väckta motionen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av andra lagutskottets utlåtande nr 17,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av s § i lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Anmäldes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr
103, till Konungen i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 5 § i lagen den 30 juni 1913 om
allmän pensionsförsäkring.

Skrivelseförslaget godkändes under förutsättning att vad utskottet
i sitt utlåtande nr 17 hemställt bifölles även av andra kammaren.

Nr 21. 116

Onsdagen den 6 april e. m.

Herr von Hofsten avgav en motion, nr 199, i anledning av Kungl.
Maj :ts förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen om bankrörelse.
Denna motion hänvisades till bankoutskottet.

Justerades ytterligare protokollsutdrag för denna dag, varefter
sammanträdet avslutades kl. 11,09 e. m -

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Stockholm 1921. Tryckeri A.-B. Thule.