1921. Andra kammaren. Nr 4

ProtokollRiksdagens protokoll 1921:4

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1921. Andra kammaren. Nr 4.

Tisdagen den 18 januari, f. m.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 12 innevarande januari.

§ 2.

Fortsattes den från gårdagens sammanträde uppskjutna debatten P»<* remiss av
rörande Kungl. Maj:ts propositioner nr 1, angående statsverkets tillstånd
och behov, samt nr 2, om tilläggsstat till riksstaten för år 1921; ProP^Si^onen
och lämnades därvid enligt förut skedd anteckning ordet till (Forts )

Herr R ö i n g, som yttrade: Det är herr talman, utan tvivel

den svåra ekonomiska kris, vilken vi här i Sverige genomleva, som
föranlett det stora intresse, som i allmänhet är rådande både inom
och utom riksdagen för ekonomiska frågor, och som föranledde den
långa remissdebatt, som ägde rum i går och som avbröts först vid
''/212-tiden på natten, då ytterligare 16 talare hade begärt ordet.

Det var helt naturligt med en rätt stor spänning, som vi väntade
statsverkspropositionen för att få kännedom om de riktlinjer,
som regeringen tänkte följa rörande vår finanspolitik, liksom ock
om det sätt, varpå den eventuellt uppkomna bristen borde täckas.

Det borde för regeringens ledamöter ha varit odelat angenämt under
den långa debatten i går, att icke en enda talare, såvitt jag kunde
finna, tog avstånd från de riktlinjer rörande landets finanspolitik,
som regeringen uppdragit i den föreliggande statsverkspropositionen.
Den kritik, som under debattens gång kom till stånd, berörde
dels de olika anslagskrav, som begärts, dels ock det sätt, varpå regeringen
föreslagit, att den uppkomna bristen skulle täckas. Jag tilllåter
mig först att stryka under, att de riktlinjer, som regeringen
tänker följa rörande landets finanspolitik, helt och fullt ansluta sig
till de uttalanden, som dels gjorts av 1920 års finanssakkunuiga,
dels av Brysselkonferensen, och till sist av det ekonomiska rådet.

1920 års finanssakkunniga yttrade: »Det ekonomiska återställelsearbetet
i första hand borde inriktas på prisstegringens hejdande
och på att förhindra varje ny höjning av prisnivån. Då cn
stabilisering av det då gällande penningvärdet skulle innebära ett

Andra hammarens protoholl 1921. Nr It.

1

Nr 4. 2

Tisdagen den 18 januari, f. m.

Vid remiss av
statsverkspropositionen

m. m.
(Forte.)

avsiktligt fastlåsande av det dåvarande oefterrättlighetstillståndet,
anslöte sig de sakkunniga vidare till uppfattningen, att såsom närmaste
mål borde uppställas den svenska valutans återförande till
guldparitet, sedelinlösningens återupptagande och guldexportförbudets
upphävande, så snart sådant utan fara för den svenska valutans
internationella värde kunde ske.»

Ä Briisselkonfercnsen uttalades enhälligt av de mest sakkunnige,
som finnas på detta område i världen, följande grundsatser:
»Beträffande spörsmålet om statsfinanserna framhålles, att den brist
i budgeten, som uppkommer genom att statens utgifter ständigt överskjuta
dess inkomster, utgör ett av de förnämsta hindren för en ökning
av produktionen, i det den förr eller senare har till följd

a) en ytterligare inflation av krediten och av sedelcirkulationen;

b) en fortsatt nedgång av köpkraften hos den inhemska valutan
och ännu större fluktuationer i de utländska växelkurserna;

c) en ytterligare stegring av prisnivån och av levnadskostnaderna.
»

Till sist uttalade det ekonomiska rådet, då detsamma avgav
yttrande i valutaspörsmålet, följande: »I avseende å prisbildningen
för varor och arbete i svenska kronor synes detta särskilt innebära.

att ingen ytterligare stegring äger rum i de genomsnittliga varupris-
och arbetslönenivåerna i Sverige;

att sänkning av varupris- eller lönenivåer i länder med effektiv
guldvaluta åtföljes av cn motsvarande sänkning i Sverige; samt _ ^

att eu sådan utveckling av förhållandet mellan arbetslöneniva
och varuprisnivå förebygges, som skulle medföra en skärpt konkurrens
om inhemska varor med uppdrivning av dessas pris och en
fortsatt import av utländska varor i sådan omfattning, att den överstiger
landets verkliga förmåga att betala.»

Det är uteslutande glädjande, att regeringen helt och fullt anslutit
sig till dessa principiella uttalanden, och att under gårdagens
långa debatt icke från något håll någon som helst anmärkning gjorts
mot denna regeringens ståndpunkt, eller att någon uttalat att andra
linjer och andra vägar borde följas än de här utstakade. Det gäller
för oss, mina herrar, att här i riksdagen noga tillse vid varje anslagssummas
beviljande, att vi icke frångå dessa kajer och dessa
principer. Man har då anledning att framställa den frågan, om regeringen
å de olika huvudtitlarna tillräckligt beaktat dessa principer,
som ha godkänts av densamma. Jag vill Öppet erkänna, att, såvitt
jag kan finna, regeringen nedlagt ett förtjänstfullt arbete pa att
i rätt hög grad minska de orimliga krav, som från olika myndigheter
framställts till regeringen med anhållan att regeringen matte ior
1921 års riksdag framlägga propositioner, innebarande anslag till
olika angivna ändamål. Men jag nödgas dock instämma med liera
föregående talare derutinnan, att det är nödvändigt att riksdagen i
ännu högre grad. än det lyckats regeringen, gör begränsningar och
tillser, att icke alla de anslagssummor beviljas, som regeringen ioreslagit.
Jag ger herr Lindman fullständigt rätt däri, att beträffande
anslag, som riksdagen beviljar, emedan riksdagen ansag desamma

Tisdagen den 18 januari, f. in.

3 5r 4.

synnerligen bea.ktansvärda och vilka anslag skulle utgå under vissa vid remis» av
år, t. ex. för skolbyggnader, för byggandet av sjukhus etc. riksdagen staU<>erksnu
bör noga undersöka, huruvida icke riksdagen, till följd av den
förändrade ekonomiska situation, i vilken vi befinna oss, måste (Forte.)
omlägga den plan, som en gång är beslutad och bestämd och enligt
vilken dessa arbeten skola utföras under vissa år, och nu måste besluta
att anslagen skola fördelas på en längre tid, än som förut varit avsedd
och förut varit beslutad. Detta är helt naturligt fallet med socialministerns
huvudtitel, och jag anser också, att riksdagen under nuvarande
förhållanden måste pruta ned rätt avsevärt vissa av de anslag,
som kommunikationsministern begärt, och jag ansluter mig till
det uttalande, som gjorts både av herr vice talmannen och av flera
andra talare här i riksdagen i går, att den nuvarande ekonomiska
situationen oavvisligen kräver att ytterligare besparingar och begränsningar
göras bland annat på fjärde huvudtiteln. Jag är den
förste, herr talman, som erkänner det sakliga och skickligt lagda
anförande, som herr försvarsministern hade i går, när han försvarade
de krav, som regeringen framställt under fjärde huvudtiteln.

Ur försvarssynpunkt äro utan tvivel de skälen i stort sett bärande,
men vi riksdagsmän kunna allra minst i den nuvarande ekonomiska
situationen se försvarsfrågorna på det sätt, som de militära myndigheterna
göra, utan vi måste se till, att till följd av den ekonomiska
krisen, alla de besparingar göras, som denna situation kräver, och
vi behöva icke vara alltför rädda för att vi rörande vårt försvar komma
på efterkälken, om vi göra dylika besparingar långt utöver vad
Kung!. Maj:t här gjort, då, såvida jag icke är felaktigt underrättad,
vårt broderland Norge vågat sig på att göra en sådan begränsning
i försvarsutgifterna, att dess försvarsbudget för detta år i runt
tal endast uppgår till 40 miljoner kr.

Det är oavvisligen nödvändigt, om penningvärdet skall bli ett
helt annat och om den svenska kronan skall få en helt annan köpkraft
än don nu har, att riksdagen i första rummet för den strängaste
sparsamhetspolitik, som över huvud föras kan. Men det är icke nog
härmed. Riksdagen måste också se till, att en mängd avgifter o. dyl.
icke bli förhöjda utan om möjligt nedsatta. Men innan jag går in
på det kapitlet, skall jag tillåta mig yttra några få ord rörande det
sätt, på vilket Kungl. Maj:t föreslår, att den brist, som Kungl. Maj:t
utgår ifrån, skall täckas. Jag får då i strid mot flera andra talare
uttala såsom min åsikt, att riksdagen i det stora hela icke bör ha
någon större anmärkning att gorå mot det sätt, varpå Kungl. Maj:t
föreslagit, att denna brist skall täckas.

Det är rätt egendomligt att höra en och annan talare så skarpt
reagera mot, att en eller annan direkt skatt införes — i den händelse
det är nödvändigt att införa några nya skatter — då riksdagen, såvitt
jag erinrar mig, fullständigt eller så gott som enhälligt anslutit sig
till det ytterst viktiga principuttalande, som 1920 års bevillningsutskott
gjorde, nämligen att vi nu hava nått gränsen, om vi icke ha
överskridit densamma, för den direkta beskattning, och att vi således

Nr 4. 4

Tisdagen den 18 januari, f. ra.

■Vid remiss av
statsverkspropositionen

ro. ro.
(Forts.)

nu, i den händelse att nya skatter behövas, måste tillgripa indirekta
skatter.

Den kris, som vi nu genomleva, är, mina herrar, icke blott av
ondo, utan den kommer utan tvivel en gång, när vi ha genomlevat
densamma, att visa, att den i vissa hänseenden även varit till nytta,
och att vi under densamma ha lärt oss mångt och mycket, som vi
förr förbisett. Denna kris kommer säkert att lära mången, som
ansett det vara en lycka för ett land att ha sina statsinkomster huvudsakligen
baserade på en enda skatteprincip, den direkta skatten,
och först och främst inkomst- och förmögenhetsskatten, att detta
skattesystem icke är lyckligt för landet. Pågår denria kris ännu
under någon längre tid detta år, kunnen I vara övertygade om, mina
herrar, att den direkta skatten, inkomst- och förmögenhetsskatten,
icke drabbar de samhällslager, som i stor utsträckning förut ha burit
denna skattebörda, nämligen förnämligast våra näringar, utan den
kommer under sådana förhållanden först och främst att drabba arbetare
och andra löntagare. Då bör åtminstone det ljuset gå upp
för dessa samhällsklasser, att ingenting kan för ett land vara olyckligare
i skatteväg än att ha godkänt single-tax-systemet med en
direkt skatt. Våra skatter måste naturligtvis läggas så, att såväl
de direkta som de indirekta bli väl avvägda och på olika sätt drabba
de olika samhällsklasserna.

Jag har visserligen aldrig under alla de år, som jag tillhört
bevillningsutskottet, varit med om att tillstyrka en förhöjning av
kaffetullen. Jag har aldrig någonsin i riksdagen ännu röstat för
en förhöjd kaffetull, men den ekonomiska situationen har heller aldrig,
herr talman, under de femton år, som jag har tillhört andra
kammaren, varit sådan, som den är nu år 1921. Nu gäller det för
var och en, som sakligt vill pröva varje fråga, att icke känna sig
bunden av uttalanden, gjorda under normala förhållanden, och därför
fasthålla vid desamma under förhållanden, som äro så abnorma,
som de överhuvudtaget kunna vara. Ur den synpunkten kan jag
icke finna annat, än att om det är nödvändigt att införa en ny skatt,
för att en eventuell brist i budgeten skall täckas,^ så bör man icke
tveka att i denna situation ge sin röst till förmån för en förhöjd

kaffetull.

Herr vice talmannen yttrade, att kaffet är en nödvändighetsvara.
Jag vill icke medgiva, att det påståendet är riktigt. Jäg kan
ge honom rätt i, att man icke kan säga, att kaffet under alla förhållanden
uteslutande är ett njutningsmedel. Man vet, vad det betydde
under världskriget, att soldaterna i löpgravarna då och då
erhöllo en kopp kaffe, men vi få väl dock här i landet fortfarande
huvudsakligast betrakta kaffet som ett njutningsmedel. Man bör
väl icke under så abnorma förhållanden som nu tveka att vara med om
en förhöjning av en tull på ett dylikt njutningsmedel, när man, mina
herrar, riksdag efter riksdag icke tvekat att vara med om att bibehålla
en sådan beskattning som exempelvis sockeraccisen. som drabbar
fattiga och rika lika mycket, emedan den fattige använder socker
minst lika mycket som den rike. Sockret är dock icke i första

Tisdagen den 18 januari, f. m.

5 Jir 4.

rummet ett njutningsmedel, utan ett livsmedel med ett mycket stort vid remiss av
näringsvärde. Man bör därför icke a priori under de exceptionella St^tS^t^en
förhållanden, vari vi nu befinna oss, ställa sig som motståndare till ^m^m***
kaffetullen. _ (Fortg.)

Man börjar dock både utom och inom riksdagen att bliva orolig
över att skatteskruven alltför mycket användes, då regeringen har
att besluta i frågan om vissa avgifter. Jag tänker närmast på de
nu utgående telefontaxorna, vilka visa, att avgifterna nu ha överskridit
bristningsgränsen, då icke blott telefonsamtalen ha minskats
i hög grad, utan även enligt dagens tidningar abonnenternas antal
avsevärt avtagit. Det gäller, mina herrar, att noga undersöka, huruvida
det icke är möjligt, att även i detta verk sådana besparingar,
sådana begränsningar i tjänstemännens antal genomföras, att det
snarast skall bli möjligt för regeringen att nedsätta dessa taxor, som
i så hög grad betunga icke minst vårt näringsliv.

Det gladde mig att i går afton höra det korta anförande, som
statsrådet Murray höll och som, om jag icke missuppfattade honom,
gick i den riktningen, att situationen krävde att man tillsåg, att
taxorna icke ytterligare höjdes, även beträffande våra postavgifter,
vilka praktiskt taget i fjol fördubblades. Ja, man gick då till och med
så långt, att lokalportot helt och hållet borttogs. Jag har till min
förvåning sett, att icke ens denna höjning av postavgifterna skulle
vara tillräcklig för att få postverkets stat att gå ihop, icke ens med
den förhöjning av utrikesportot med 100 som beslöts på postkonferensen
i Madrid för några månader sedan, utan att vi antagligen
ytterligare måste finna oss i förhöjda postavgifter för inrikes brev
och andra postförsändelser. Jag vädjar till regeringen att noggrant
i tid undersöka, huruvida det icke är möjligt att slå in på en annan
väg, för att få postverkets stat att gå ihop, än att ytterligare beskatta
svenska folket genom förhöjda postavgifter.

Det får, ers excellens, icke upprepas, att den nu sittande regeringen
nödgas behandla denna fråga på samma sätt som för ett år
sedan den ‘då sittande regeringen fick göra, då generalpoststyrelsen
fann, att vissa beräkningar icke voro hållbara, och då fyra sakkunniga
tillsattes, som fingo en kort tid på sig att vara generalstyrelsen
behjälplig att utarbeta ett förslag, hur den konstaterade bristen skulle
täckas. Ännu finnes det tid att ägna ett par månader till en utredning,
huruvida det icke inom postverket liksom inom statens järnvägar
är möjligt att göra besparingar i utgifterna, varigenom postverkets
stat kan gå ihop utan ökade postavgifter.

Till sist frågar man sig: Om nu riksdagen följer de sunda

ekonomiska linjer, som regeringen har accepterat, och om riksdagen
se” till, att all sparsamhet iakttages, är då allt gjort, som göras kan,
för att den svenska kronan skall få den köpkraft, som vi alla önska?

Nej, för visso icke. Det finnes ännu många hinder, som statsmakterna
måste undanröja, för att den svenska kronan skall få den önskade
köpkraften. En av orsakerna till, att vi icke utan vidare
kunna nå detta resultat, är att söka i vissa organisationer, som finnas
inom näringslivet, och vilka organisationer i viss utsträckning hava

Sfr 4. 6

Tisdagen den 18 januari, f. in.

en sådan maktställning, att de göra näringsfriheten .illusorisk och
propositionen till konsumenternas skada lyckats föra en sådan prispolitik, att konm.
m. sumenterna icke få varorna så billigt, som världsmaknadspriserna

(Forts.) möjliggöra, och vilket medför att den svenska kronan därigenom icke

erhåller den köpkraft, som den borde hava. Jag vet, att föregående
regeringar hava vidtagit olika förberedande åtgärder för att hindra
dessa sammanslutningar att eventuellt missbruka sin maktställning.
Jag vet, att en kommitté är tillsatt för att utreda mellanhandsproblemet
i livsmedelsbranschen, och att man kan vänta, att denna kommitté
snart skall inkomma med sitt yttrande och att regeringen ämnar framkomma
med en proposition i ämnet. Yi känna också till, att en jurist
har fått i uppdrag att utarbeta ett reviderat förslag till ockerlagstiftning.
Men det uppgives beklagligtvis, att den person, som fått
detta uppdrag, nu nödgas nedlägga sitt arbete på en annan uppgift.
Det är dock i hög grad önskvärt, herr justitieminister, om denna
fråga snarast möjligt kunde beredas av någon för uppdraget kvalificerad
jurist, så att riksdagen med det snaraste kunde motse en proposition
i ämnet.

Till sist känna vi alla till, att den Brantingska regeringen tillsatt
en trustkommitté, en åtgärd, som borde hälsas med glädje av var
och en, som önskar sunda förhållanden inom vårt näringsliv. Denna
kommitté har som bekant endast arbetat en kort tid. Man kan
således icke begära, att denna kommitté redan nu skall ha kunnat
komma fram med något betänkande; men det uppgives, att så stora
förarbeten äro gjorda, att det torde bliva möjligt för denna kommitté
att inom de närmaste veckorna inkomma med vissa förberedande förslag,
och det vore önskligt, ers excellens, om dessa förslag vore av sådan
art, att regeringen redan vid 1921 års riksdag kunda framlägga
en proposition i ämnet.

Ni fråga er möjligen, mina herrar, om det verkligen är möjligt
att det inom vissa branscher i vårt näringsliv finnes sammanslutningar,
som genom sin starka organisation kunna hindra det prisfall,
som uppstått på världsmarknaden? Jo, förvisso finnas sådana
organisationer inom vårt näringsliv. Och jag skall endast för att icke
trötta er med ett alltför långt anförande framdraga ett enda exempel.
Huru äro våra minuthandlare inom järnvarubranschen organiserade?
Tro ni. att det är möjligt för vilken köpman det vara månde att mot
kontant betalning inköpa de järnvaror, han eventuellt önskar börja
försälja? Det torde endast stå som regel de järnhandlare till buds,
vilka tillhöra sammanslutningen eller upptagas i densamma. Enligt
mig från mycket vederhäftigt håll lämnad uppgift, så skulle även om
jag erbjöd mig betala till exempel 100,000 kronor i förskott till
en järnvarugrossist för att därför erhålla järnvaror och sedermera
börja en järnvaruaffär, han av hänsyn till minuthandlarnas organisation
vägra att mottaga beloppet och utföra ordern, om jag icke invalts
som medlem av nämnda organisation. Den prispolitik, som
föres inom den branschen, är för lantmännen väl bekant, de veta,
vilka priser de få betala för alla de olika förnödenheter inom
branschen, vilka jordbrukets män behöva.

Tisdagen den 18 januari, f. ra.

7 Nr 4.

Det intresserar mig att ibland gå in i olika minutaffärer för att
undersöka, vilka priser begäras för artiklar, vilka jag har kännedom proposihowe*
om, vad de kosta hos den svenske fabrikanten. Jag gick för en må- m. ra.

nåd sedan in till en av järnvaruhandlarne här i staden, medtagande (Fora.)

en kniv — det är ju en artikel, som alla måste hava — vilken kniv
jag visste hos fabrikanten kostade 2 kronor och 55 öre, när den såldes
till järnhandlaren. Jag frågade i affären, där de icke visste,
vem jag var, om de hade en liknande kniv av samma märke till salu.

Det var en kniv med ett vanligt utseende och av en känd fabriks tillverkning.
Jo. för all del. blev svaret och en liknande kniv framvisades.
— »Vad är priset?» — »6 kronor och 50 öre.» — Järnvaruhandlarens
pris inneslöt alltså en avans av cirka 160 å 170 % på
denna nödvändighetsartikel.

Detta får icke uppfattas, som om jag skulle anse. att sammanslutningar
inom näringslivet i och för sig äro av ondo. Självklart
äro de det ej lika litet som fackföreningar inom arbetarevärlden eller
andra liknande organisationer inom andra samhällsklasser; det gäller
endast att staten ser till att dessa sammanslutningar icke missbruka
sin maktställning. Det är detta, som staten har en oavvislig
skyldighet ett göra, icke minst i dessa tider, då knappast någon tillvaratager
konsumenternas berättigade intressen.

Det kanhända förvånar en och annan, att jag, som själv är köpman,
är den, som framdrager denna sak. Herj vice talmannen antydde
visserligen med några få ord i sitt anförande detta förhålande utan
att framdraga något exempel. Men jag reagerar såväl mot dessa
som mot många andra försök, som göras för att hindra, att den svenska
allmänheten kommer i åtnjutande av de billigare priser, som
världsmarknaden numera möjliggör för köparna att anskaffa varorna
till. Och Ni skola icke tro, att det är av någon illvilja från näringslivets
sida, som allmänheten mången gång nödgas betala alltför
höga priser för en massa nödvändighetsartiklar, det vet jag på
grund av många samtal med olika industriidkare i vårt land. Men
det är beklagligtvis mången industriidkare, som enligt min mening
har en oriktig uppfattning om vad situationen kräver, och vilket
föranleder, att den prispolitik följes, som nu äger rum. Jag har
frågat framstående industriidkare inom beklädnadsbranschen: »Hur
är det möjligt, att ni föra den nuvarande prispolitiken på den och
den produkten, då råvarorna fallit i pris så avsevärt?» — »Jo», svarar
man, »våra kunder minuthandlarne hava redan i somras och i
höstas gjort upp stora kontrakt hos oss till då gällande priser och de
hava stora partier på lager osålda. Skulle vi nu till följd av råvarornas
och halvfabrikatens fall i Amerika och annorstädes ute i världen
sänka våra nriser, så skulle vi därmed bidraga till att dessa våra
kunder, mellanhänderna — minuthandlarna, gjorde avsevärda förluster,
och det vilja vi gärna söka förhindra.» — Jag kan icke dela
denna uppfattning. Det går icke an, att industriens organisationer och
mellanhändernas organisationer samarbeta för att hindra ett prisfall
inom landet, när varorna fallit avsevärt i utlandet. Lika väl som
mellanhänderna utan anmärkning kunna, när varupriserna stiga, höja

Är 4. 8

Tisdagen den 18 januari, f. m.

Vi^ZZaV sitt pris i förhållande till prisstegringen å världsmarknaden, så anser
propositionen ■''ag’ handelns män måste finna sig i att de förlora penningar och
m. m. kanske avsevärda belopp, när varorna fallit på världsmarknaden. Det
(Forts.) skulle glädja mig, om dessa mina ord möjligen kunde hava till följd,
att en och annan industriidkare tänkte över, om jag icke har fullkomligt
rätt i den uppfattning som jag nu uttalat.

Det är, herr talman, egentligen endast ett enda uttalande, som jag
livligt beklagar, att det förekommer i den föreliggande statsverkspropositionen.
Det uttalandet framhölls av bland andra herr Lindman
i går. Det är den olyckliga siffran 260 rörande levnadskostnadsindex
för 1922. Man frågar sig själv, när man läser igenom statsverkspropositionen:
avser regeringen, att, om riksdagen bifaller dess
olika äskanden, prisnivån icke kommer att falla mera eller att den
svenska kronan icke får större värde, än att indextalet behöver beräknas^
så högt som till 260, när det gäller år 1022? Det gladde mig
att från regeringsbänken i går av herr finansministern få den
förklaringen, att denna siffra endast är en kalkylerad basis, ej ett
uttryck för regeringens uppfattning om indextalet för 1922. Det skulle
utan tvivel ha varit synnerligen önskligt, om ett sådant uttalande
gjorts i statsverkspropositionen, och jag ger herr Lindman rätt däri,
att psykologiskt sett kommer alltid denna siffra, som står utsatt i
Kungl. Maj:ts proposition, att verka olyckligt.

Det är en och annan både inom och utom riksdagen, som förvånat
sig över, att man bland inkomsterna i statsverkspropositionen
saknar en väntad avkastning från Vin- och spritcentralen. Jag skall
icke tillåta mig göra någon anmärkning häröver, emedan jag icke
med säkerhet känner till förhållandet mellan Vin- och spritcentralen
och staten. Jag meddelade herr finansministern i går, att jag med
några ord skulle komma att beröra denna fråga och att det ur olika
synpunkter vore synnerligen önskligt att från regeringsbänken få en
klarläggande uppgift om Vin- och spritcentralens förhållande till staten,
och jag fick även herr finansministerns löfte, att han i dag skulle
lämna en dylik redogörelse. Men beklagligtvis erfar jag, att finansministern
till följd av illamående icke är i tillfälle att bevista detta plenum.
Nog är det emellertid hög tid på att riksdagen och den svenska
allmänheten får reda på, om Vin- och spritcentralen både formaliter
och realiter är ett enskilt företag, eller om Vin- och spritcentralen
formaliter är ett enskilt företag men realiter är ett statsföretag, ett
företag, Jrån vilket staten erhåller hela avkastningen sedan viss utdelning
åt aktieägarne ägt rum, eller om detta bolags 10 aktieägare i
samförstånd med den sittande regeringen äga eller icke äga rätt att
bestämma huru vinsten skall disponeras, som uppkommer i Vin- och
spritcentralen. Det kan icke vara tillfredsställande ordnat, om förhållandet
är det — jag önskar ännu en gång framhålla, att jag icke
har fullständig kännedom om förhållandet — att Vin- och spritcentralen
realiter är statens, att riksdagen då icke är den, som bestämmer,
huru den vinst skall användas, som uppkommer på Vinoch
spritcentralens drift. Det är icke tillfredsställande, om det är

Tisdagen den 18 januari, f. m.

9 Sr L

staten, som skall hava denna vinst, att dessa tio aktieägare i samför- rid remiss
stånd med den sittande regeringen få bestämma vinstens användning. skUsve

Det skulle utan tvivel vara ett och annat att anmärka mot vissa pro^et^ner''
uttalanden av talare, som yttrade sig i går, men jag skall begränsa (Forte.)
mitt anförande till att endast beröra några få yttranden. Herr Lindman
framhöll, att det icke är nog med att regeringen ägnar sin uppmärksamhet
åt förhöjda finanstullar, om så kräves, utan ävenledes
åt ren a lyxtullar, sa att dessa höjas, och det kan näppeligen någon
hava någonting emot. Men jag är övertygad om, att många av kammarens
ledamöter fingo det intrycket av herr Lindmans anförande,
att han, då han omedelbart därefter nämnde tull på automobiler och
pianon, ansåg dessa två tulltaxerubriker i tulltaxan gälla tullar,
som han kunde hänföra till lyxtullar. Jag har förskaffat mig visshet
av herr Lindman själv, att det aldrig var hans avsikt, så det är
ej min mening att angripa herr Lindman, utan endast att försöka
skingra ett eventuellt missförstånd hos en och annan av kammarens
ledamöter.. Skall man införa en förhöjd tull på automobiler eller på
pianon, mina herrar, så bli dessa förhöjda tullsatser rena skyddstullar,
som komma automobilindustrien och pianoindustrien tillgodo och
icke statskassan, ty en förhöjd tull på dessa två artiklar medför icke
eller avser icke att medföra detta, utan man hoppas, att den förhöjda
tullsatsen medför minskad import och ökad inhemsk produktion.

Anser man, att dessa artiklar däremot äro lyxföremål, som böra beskattas,
sa skall riksdagen icke söka beskatta dessa lyxvaror genom
förhöjda tullar, utan da skall skatten uttagas på ett annat sätt.

Vidare gjorde herr Lindman i går liksom vid föregående remissdebatter
ett angrepp — och fick understöd från det vänstersocialistiska
partiet — det är ofta som les extrémes se touchent — mot
tillsättandet av denna mängd olika kommittéer. Men jag vill fråga
herr Lindman och många andra av kammarens ledamöter: vems är
skulden.till att flertalet av dessa kommittéer tillsättas? Jo, riksdagen
själv. Det är ju vi som i skrivelser anhålla att Kungl.''Maj :t
torde utreda den och den frågan. Åtminstone borde väl icke Kungl.

Maj it klandras därför från riksdagens sida, att Kungl. Maj:t i överensstämmelse
med riksdagens uttlanden genom särskilda sakkunniga
utreder det önskade spörsmålet. Det framkom som en underström från
en och. annan talare, att dessa kommittéuppdrag äro så lockande och
lukrativa, vilket framgar därav att de kosta staten så enormt. Tron
F*hna herrar, att det för oss, som bo i landsorten och som måste
tillbringa den tid. som vi använda tillfölje sådana uppdrag här i
ötockholm,. är något så synnerligen ekonomiskt lockande eller frestande.
da vi erhålla för vart arbete 18 kronor om dagen, när riksdagen
mke är samlad? Jag uppehöll mig tillfölje ett dylikt uppdrag här i
ötockholm i höstas. Pa samma hotell, där jag tagit in, bodde en borgmästare
från västkusten, som av Kungl. Maj:t hade erhållit ett dylikt
uppdrag och i ersättning för sitt arbete hade 18 kronor om dagen.
. Denne tjänsteman måste avstå 10 kronor om dagen till sin
vikarie och hade således åtta kronor över att leva på, men trots att han
hade ett jämförelsevis litet rum på hotellet, så hade han redan 2 kro -

Nr 4. 10

Tisdagen den 18 januari, f. in.

fii remiss av nors deficit, när han steg upp på morgonen, ty rummet kostade 10
statsverks- kronor 0m dagen. Tron I verkligen, att det är ekonomiskt lockande
propositionen åt sig ett sådan t kommittéuppdrag? Nej, man gör det, emedan
**'' m man känner ett ansvar mot regering och riksdag, i förhoppning, att
man genom att antaga ett sådant kommittéuppdrag kan gorå någon
nytta för att få den föreliggande frågan utredd. Det är verkligen pa
tiden, om det nu existerande kommittéväsendet skall angripas, att
man åtminstone angriper rätt forum, nämligen riksdagen^ själv, som
är skulden till dessa kommittéers tillsättande och icke någon utom -

(Forto.)

Herr Nyländer uttalade sitt beklagande över, att riksdagen i
fjol avslog den motion, soun från högerhåll väckts angående eu generell
tullförhöjning till följe pennirgevärdets fall, och trodde han
att vi genom ett bifall redan under senare lialften av lJdO och
under 1921 skulle haft betydligt ökade inkomster av tullmedlen.
Åsätter man en vara en ökad tull. är denna åtgärd avsedd att verka
i den riktningen, att importen skall minska, och i så fall både man
väl icke nått det resultat, som herr Nyländer önskade. Hade 1920
års riksdag godkänt den från högerhåll väckta motionen i detta
hänseende, då hade 1920 års riksdagsbeslut just verkat i den riktningen,
att den svenska allmänheten icke kommit i åtnjutande av don
prissänkning, som ägt rum på den utländska marknaden. Men såvitt
jag fattade herr Nyländer rätt, gjorde han någon minut senare
en kullerbytta, när han yttrade, att det är lyckligt att tanken pa en
schablonmässig förhöjning av tullarna över lag är ur världen. Nu
däremot, sade han, pågår en utredning, varigenom varje industri skall
få ett provisoriskt förhöjt tullskydd alltefter behovet. Nej, herr
Nyländer, gudskelov pågår icke en sådan utredning. Det vore nog
i hög grad lättsinnigt av den nuvarande regeringen, om den skulle
framkomma med ett dylikt förslag till en provisorisk tulltaxa, där
varje ''industri skulle erhålla det tullskydd, varav den ä,r i behov
under nuvarande förhållanden. En utredning bär påbörjats och
pågår, vilken utredning man kan hoppas blir färdig inom de pärmaste
månaderna, för att undersöka, huruvida i något eller nagra
enstaka fall tillräckligt tungt vägande skäl föreligga för en provisorisk
tullförhöjning, när det gäller ett varuslag, vars inhemska produktion
är för landet betydelsefull och av synnerligen stort värde.
Skall riksdagen slå in på sådana vägar som att hjälpa landets industrier
ur sitt nödläge genom sådana statsåtgärder som provisoriska
tullar i förhållande till dessa industriers behov, ja, då stryka vi,
mina herrar, ett stort streck över vad finanssakkunniga, över vad
Brysselkonferensen, över vad det ekonomiska rådet har yttrat i denna
fråga. Det skulle föga hjälpa att uppehålla produktionen. Det skulle
som regel endast hava till följd, att vi ytterligare försvårade tillvaron
för vår exportindustri, vilken industri har kanske lika störa
svårigheter som någonsin de industrier, vilka tillverka varor för inhemsk
konsumtion. Det skulle föranleda, att den nuvarande lönenivån
upprätthölls. Det skulle medföra, att vi fortfarande skulle hava en
stark känning av den dyrtid, under vilken vi ännu leva. Det enda

Tydligen den 18 januari, f. in.

11 Nr 4.

Tätta är att följa den väg, som de finanssakkunniga, Brysselkonferen- remis» au
sen och det ekonomiska rådet hava utpekat. Det är även min livliga
förhoppning, att 1921 års riksdag även noga skall tillse, att den vagen
följes. (ForT,

Vidare anförde:

Herr Hage: Herr talman, mina herrar! Det var en ny och

mycket angenäm erfarenhet att höra herr Röing i senare delen av
sitt anförande uppträda emot mellanhänderna. Det händer icke ofta
i denna kammare, att herr Röing talar så. Däremot måste jag säga,
att herr Röings anförande med avseende på den indirekta beskattningen
icke var tilltalande, och jag skall be, att, eftersom jag har
ordet strax efter herr Röing, få säga några ord med anledning av herr
Röings principiella förklaring i detta fall, särskilt därför att herr
Röings anförande ju kan innebära, att vissa stora delar av det liberala
partiet nu tänker kapitulera i den frågan och gå in på den indirekta
beskattningens väg. Jag hoppas det icke kommer att ske.
men det är ju möjligt.

Herr Röing gjorde gällande, att, skall man gå fram på den
direkta beskattningens väg även i framtiden, skulle detta icke komma
att i så stor utsträckning träffa kapitalet, utan det skulle fastmera
i stor utsträckning träffa tjästemännen och arbetarna. Ja. låt gå
för att det kanske! någon mån förhåller sig på detta sätt. Men även
om det förhåller sig så, att en sådan skatt skulle träffa även arbetarna
och tjänstemän i tämligen blygsamma förhållanden, är det dock
icke då riktigare, att denna skatt träffar dem på det sättet, att de
bland arbetarna och bland tjänstemännen, som ha större inkomst, få betala
en högre skatt, som det sker enligt den direkta skattens princip, än
att skatten utmätes i förhållande till familjens storlek, som Jet sker
enligt den indirekta beskattningens metod? I senare fallet får ju
den, som har en större familj och alltså konsumerar mera. betala en
högre skatt än den, som har en mindre familj och alltså konsumerar
mindre. Jag tror det skall bliva mycket svårt för herr Röing att
bland arbetare och tjänstemän få tag i ett större antal, som ansluter
sig till herr Röings uppfattning i denna fråga.

I detta sammanhang skall jag också be att få säga några ord om.
hur man betraktar denna sak i Norge. För mig har jag på min
bänk liggande ett kommittébetänkande från Norge, där man för
att reda sig i den ekonomiska situationen, i vilken detta land befinner
sig. förordar en utväg, som även varit under diskussion hos oss, nämligen
dels tvångslån från kapitalet och dels även läggande av en
ganska skarp skatt på de högre förmögenheterna ävensom på inkomsterna.
Jag har endast velat nämna detta, icke för att göra några
särskilda reflexioner med anledning därav, utan endast som en motvikt
mot den stora agitation för indirekt beskattning, som bedrives
här i dessa dagar.

Emellertid var det icke egentligen för att säga detta, som jag
begärde ordet, utan fastmera därför, att jag skulle vilja, trots det

Nr 4.

12

Tisdagen den 18 januari, f. in.

Vid remiss av att herr utrikesministern icke är här, framföra nagra synpunkter t
statsverks- försvar för min partivän herr Vennerström. Herr Vennerstroms
propositionen f å ffällde bland annat möjligheterna att få till stånd politiska
" förbindelser med Ryssland. Om det svar som herr utrikesministern

( lämnade på den frågan, måste man ovillkorligen saga, att det var

mycket undvikande och mycket knapphändigt. . Herr utrikesministern
sade nämligen, att han ansåg, att tiden för inledande av sadana
politiska förbindelser icke var lämplig. För mm del maste jag saga,
att ett sådant svar är i högsta grad undvikande. l)et ar icke något
svar på frågan. För min del skulle jag därför vilja — det ar möjligt
att jag icke får något svar härpå — ytterligare framställa nagra
frågor. Jag skulle nämligen vilja fråga herr utrikesministern: vad
kan anledningen vara till, att tiden icke är lämplig. Varpa beror
detta? Är det möjligt, är det tänkbart, är det troligt, att^ tiden

senare blir mera lämplig? Vidare skulle jag vilja fråga så här:

är det så, att man i Sverige, särskilt på grund av påstötningar tran
annat håll, icke anser tiden vara lämplig? Eller förhaller det sig
på det sättet, att nationernas förbund icke anser tiden vara lämplig.
Eller kanske den aldrig blir lämplig? Och slutligen skulle jag vilja
fråga: kan det möjligen förhålla sig så, att den nuvarande regeringen
anser, att orsaken till att tiden icke är lämplig, är den, att
Ryssland representerar ett annat ekonomiskt system än det privatkapitalistiska?
Frågorna äro kanske en liten smula näsvisa, men
jag ber om ursäkt, om de skulle anses vara så.

Nu skulle jag särskilt vilja säga med avseende pa den senare
frågan, att den behöver jag väl icke rikta till den avgående socialdemokratiska
regeringen, ty det kan man val aldrig tänka sig ens i
sina mest elaka tankar, att det skulle förhålla, sig så, att en socialdemokratisk
ministär på grund av sådana skäl icke skulle vara villig
att inleda förbindelser med Ryssland. Och jag är övertygad om,
att därest den avgångne utrikesministern vore här närvarande, sa
skulle han giva ett mycket tillfredsställande svar på den frågan.
Beklagligtvis är han ju i London. Inom parentes vill jag säga, att
här äro nog många i denna kammare, som beklaga, att herr Palmstiema
nu är i London.

Det var egentligen icke ens främst för att säga detta, som jag
begärde ordet, utan det var egentligen för att framföra en protest .mot
en del åtgärder med avseende på statsförvaltningen,, som visserligen
icke äro verkställda av regeringen, men som säkerligen, så vitt jag
kan förstå, ske med regeringens tysta medgivande. Jag. syftar därmed
på de avskedanden i tusental och åter tusental, som i dessa tider
ske vid statens verk, särskilt vid kommunikationsverken. För övrigt
är det ju att märka, att dessa stackars människor, som utkastas i
tusental.* skola också genom den kommande indirekta beskattningen,
genom kaffetullen, bidraga till, att medel tillföras statskassan.
Dessa människor, som nu avskedas, så hänsynslöst, särskilt i kommunikationsverken.
måste ju känna detta synnerligen bittert. Det har
ju i första hand varit så, att man avskedat de tillfälligt anställda,
sedan de extra och därpå de extraordinarie. Men nu till sist ha av -

Tisdagen den 18 januari, f. m.

13 Sr 4.

skedandena utsträckts att gälla sådana människor, som synnerligen Vid reBi“* ac
länge varit anställda i statsverkets tjänst samt gifta personer med p*c^o“Tio«eK
familj. Det har ju alltid förut hetat, att statens kaka är liten men m. m.

säker. Häromdagen läste jag — trots vad man kan konstatera i dessa (Korta.)

dagar — i en liberal tidning, att de statsanställda borde känna sig
tillfredsställda i dessa tider, därför att de i alla fall sutto säkra. Sannerligen,
detta är ett påstående, som behöver korrigeras i dessa tider!

Man måste ju dock säga, att dessa avskedanden, som man får
konstatera i dessa tider, förvärra det allmänna tillståndet, förvärra
det därför, att de inträffa under en tidpunkt, då man samtidigt i
mycket stor utsträckning avskedar personer inom den enskilda verksamheten.
Följden av, att det samtidigt försiggår ett avskedande
vid statens verk blir ju, att den arbetslöshet, som kanske icke kan
undvikas vid de enskilda företagen, utökas och blir ännu mera svårartad.
Och det beklagliga därvidlag är ju även det förhållandet, att
de utgifter för det allmänna, som bliva en följd av detta avskedande,
träffa kommunerna i mycket stor utsträckning och träffa dessa synnerligen
ojämnt, låt vara att staten på något sätt kommer att tillskjuta
en del medel åt dessa kommuner för att därigenom hjälpa
dem. Det är ju så, att dessa statsföretag, som många gånger äro
ganska stora företag — en verkstad, en större övergångsstation och
sådant — kunna finnas i ganska små samhällen. Då det nu sker
avskedanden, så blir följden, att dessa ofta ekonomiskt ganska svaga
samhällen få på sig en utgift, som ekonomiskt trycker ned samhällena
i högsta grad. Det blir med andra ord icke ett jämnt fördelande
av de ekonomiska konsekvenser, som uppkomma av avskedandena.

Nu vet jag ju mycket väl, att det kan påstås och göras gällande
såsom ett genmäle till, vad jag framhållit: det är ju så, att riksdagen
för sin del sagt, att statens ekonomiska företag skola drivas affärsmässigt
och att man icke skall använda mera personal än som verkligen
behöves. Ja, det är riktigt detta, och jag för min del vill
naturligtvis understryka det. Jag kan icke vara med om, att medborgarna
i vårt land skola för direkt försörjning taga på sig större
bördor för personalkostnader i statsverken än som motiveras av behovet.
Men frågan är, om det är motiverat, när man konstaterat
ett sådant förhållande som detta, att man icke behöver mer än en viss
personal, att man hux flux och utan sociala hänsyn kastar en mängd
människor på gatan utan att söka överföra dem till annan verksamhet
eller eventuellt behålla dem under en viss övergångstid. Man
kan ju tänka sig den möjligheten, att man fastställer det antal personer,
som behöves, och sedan försöker att genom gradvis skeende
åtgärder komma ned till detta antal. Härvidlag skulle jag för övrigt
vilja säga, att detta avskedande resulterar ju i alla fall icke
uti, att det blir så, att det allmänna fullständigt kan frigöras från
utgifterna för dessa människors försörjning, utan tvärtom förhåller
det sig ju på .det sättet, att dessa människor som avskedas måste
leva. Någonstädes måste man taga penningarna för att försörja dem,
och följden blir, att dessa utgifter, som man avlyftar från ett område,
återkomma på ett annat. Härvidlag skulle jag vilja föra fram

Kr 4. 14

Tisdagen den 18 januari, f. m.

Wié remiss av den synpunkten, att det måste vara sa med avseende pa
etatsverks- statens verk, att man icke kan med avseende på dess föreor°P^i^nen
tag uteslutande göra .gällande, att de skola drivas efter de privata
(forts) företagens regler i det här avseendet, utan det måste alltid vara pa
det sättet, att en statsverksamhet alltid måste taga vissa sociala
hänsyn, som man sålunda icke kan frigöra sig från beträffande
sådana företag.

Jag skulle i detta sammanhang vilja kasta iram ett förslag, som
jag varit inne på förut beträffande kommunikationsverken. Det är
ju för övrigt på det sättet, att dessa kommun! kationsverk antagligen
efter en viss tid komma fram till en tidpunkt, då man behöver dessa
människor, som man avskedat. Det måste sålunda alltid finnas en
marginal beträffande personalbehovet. Då skulle det kunna tänkas,
att man ginge tillväga på det sättet, att man bibehölle en viss maiginalpersonal,
som avlönades genom ett anslag för sociala kostnader,
så att man i bokföringen endast upptoge kostnaden för den personal,
som verkligen behövdes, under det att kostnaden för verkets marginalpersonal
överfördes på den sociala huvudtiteln. På detta sätt
kunde man i viss utsträckning bibehålla, marginalpersonalen, utan
att man behövde tynga ned utgifterna för kommunikationsverken.
En sådan anordning borde ju kunna glädja herr Lithander.

Tillsammans med min partivän herr Vennerström väckte jag
förlidet år en motion, som gällde bl. a. dessa frågor. Det gällde darvidiag
att försöka åstadkomma en lagstiftning eller åtgärder, som
gingo ut på att vid behov föra över folk och arbetskraft från ett
arbetsområde till ett annat. Jag vill icke påstå, att denna motion
och de riktlinjer, som angåvos i densamma, skulle kunna motarbeta
den oerhörda arbetslöshet, som inträffat under nuvarande tid pa
grund av den allmänna depression, som vi nu kommit till. Men jag
vill, i likhet med vad riksdagen då uttalade, säga, att de riktlinjer
och de vägar, som omnämndes i denna motion, dock borde Kunna
åstadkomma något. Jag vill erinra, att bägge kamrarna beslutade
en utredning i den här frågan, och jag föreställer mig, att ärendet
nu vilar i socialdepartementet. Det skulle vara intressant att hora
av den nuvarande socialministern, vad man tänker kunna goras pa

detta område. .4

I detta sammanhang skulle jag vilja fråga, 1 vilket läge utredningen
om arbetslöshetsförsäkringen befinner sig. Man maste om
denna utredning säga, att den går mycket sakta fram. Det var sa,
att min partivän herr Karlsson i Sandviken ar 1919 interpellerade
dåvarande civilministern om denna sak, och det antyddes da av civilministern,
att man tämligen snart skulle söka åstadkomma något
i frågan. Men så vitt man kan se både av trontalet och annat finnes
icke någon antvdan om, huru långt denna sak har avancerat. Jag
tror för min del, att i en tid. då arbetslösheten tränger sa pa, som sker
i nuvarande tid, en fråga sådan som den om arbetslöshetens motarbetande
måste tränga sig fram och bliva aktuell. Jag finner darfor, att
det skulle vara både nödigt och lämpligt, om herr socialministern 1

Tisdagen den 18 januari, f. m.

15 Nr L

denna debatt kunde giva oss något slags upplysning, huru denna sak
verkligen ligger.

Jag skall, innan jag slutar, be att få säga några ord även om
budgeten. Här bar förut betonats, att med avseende på budgeten kan
man konstatera det förhållandet, att man ganska kraftigt beskurit de
produktiva utgifterna, under det man däremot har tillåtit, att de
improduktiva fått breda ut sig, speciellt beträffande de militära
bördorna. För min del skulle jag vilja säga, att detta är en mycket
dålig utväg att förbättra det nationalekonomiska tillståndet. Jag tror
knappast, att det finnes någon nationalekonom, som, om man frågar
honom, huru man skall göra för att förbättra det nationalekonomiska
tillståndet i ett land, skulle vilja säga: jo, tag och öka de improduktiva
utgifterna och minska de produktiva, så komma ni snart i ett
utmärkt gott nationalekonomiskt läge. Jag tror tvärtom, att en verklig
nationalekonom skulle säga: nej, skola ni öka utgifterna, så öka
de produktiva och minska de improduktiva, ty de produktiva resultera
ju dock i en behållning av det utförda arbetet och däruti, att nationaltillgångarna
ökas. Om man bygger en järnväg och ger anslag till
järnvägar, så framkomma ju av det arbete, som härvid presteras,
järnvägar, som öka nationaltillgångarna, under det att om man däremot
kastar ut diverse improduktiva utgifter, så blir följden av detta
förhållande, att sedan man en gång gjort dessa utgifter, intet återstår
som resultat av desamma.

Jag tror alltså, att man kan anlägga dessa synpunkter, när en
ökning av de improduktiva utgifterna förordas. Jag tror därvidlag
också, att man kan resonera på det sättet, att om man ökar de improduktiva
utgifterna och minskar de produktiva — t. ex. sådana, som
erfordras för anläggande av järnvägar o. d. — så blir följden en
minskad arbetstillgång. Och vad blir följden av en minskad arbetstillgång?
Jo, följden måste bli en ökning av arbetslöshetsanslagen,
d. v. s. en ytterligare ökning av de rent improduktiva utgifterna.

Jag tror därför, att jag för min del icke kan instämma med
dessa personer, som sagt, att man nu måste på grund av vissa svårigheter
minska de produktiva utgifterna. Tvärtom skulle jag vilja
gorå gällande, att man måste hålla dessa produktiva utgifter uppe.
En sådan uppfattning har också i viss mån regeringen deklarerat
då den tillstyrkt beviljande av anslag för Inlandsbanan. Men jag
beklagar i det sammanhanget, att regeringen föreslagit anslag för
en del andra banor, t. ex. den bana, som berör min hemtrakt, järnvägen
Jörn—Gubblijaure.

Jag upprepar, att i en tid som denna, då vi ha arbetslöshet och
måste söka sträva för en minskning av arbetslöshetsanslagen. vi böra
öka anslagen för anläggning av järnvägar och mera sådant. Därvidlag
vill jag dock säga i detta sammanhang, att när det gäller anläggning
av nya järnvägar i mera avlägsna bygder, det bestämt bör
poängteras för dem, som makten hava på detta område, att man här
icke förväntar sig järnvägar av den sort, som vi hittills haft. utan
att man kan i dessa fall nöja sig med banor av tertiärbanetyp. Jag

Vid Temiss cm
statsverkspropositionen m.

m.
(Fort*.)

Nr 4. 16

Tisdagen den 18 januari, f. m.

Vid remiss av skulle därför vilja uttala, att, när det gäller dessa nya järnvägar, de
statsverks- m^e anordnas med billigare omkostnader, än vad hittills skett.
propositionen j detta sammanhang, och när det gäller statsverkets omkostna(Ports.
'') der, skulle jag också vilja säga några ord med anledning av ett ytt rande

av herr Lindman. Herr Lindman var inne på frågan om, att
statens administrationskostnader skulle kunna nedbringas något.
Han liksom jag har förut väckt motioner i detta ämne, vilka resulterat
i riksdagsskrivelse. Men såvitt man förstår av statsverkspropositionen,
har det ännu icke gjorts något i saken. Men det är nödvändigt,
att den saken påskyndas. Nu vill jag emellertid inom parentes
till herr Lindman säga, att han och hans parti har nog ett Janusansikte,
när det gäller den här saken. Jag kommer ihåg många gånger,
då jag stått och bekämpat herr Lindman, många tillfällen, då
jag sökt bringa ned antalet ämbetsmän och administrationskostnaderna,
men nu först under senare tider har herr Lindman och hans
parti börjat att tänka på, om man icke skulle kunna förenkla administrationen.
Det är bara synd, att herr Lindman icke alltid varit
inne på de där vägarna.

Slutligen ber jag få säga några ord med avseende på trontalet.
Däri talas om, att vi troligtvis få till stånd en ändring av vallagen.
Förekomsten av detta »troligtvis» tycker jag är synnerligen
beklagligt; det hade varit önskligt, att detta ord icke kommit med.
Riksdagen har ju förut eller redan 1918 uttalat sig för en ändring
av vallagen, åsyftande att åstadkomma större valkretsar, så att även
de mindre partierna skulle bliva bättre representerade i förhållande
till sin styrka. Redan 1918 uttalade sig riksdagen för detta. Nu
har frågan varit föremål för en utredning, och jag måste verkligen
beklaga, att man icke ens kan giva bestämt besked på detta område,
så att man med bestämdhet kan veta, att nu år 1921 framkommer
förslag om förändring av vallagen i nämnda hänseende. Det är ju
nämligen så, att, få vi icke fram ett sådant förslag nu, så måste
en hel valperiod förflyta, innan dessa nya bestämmelser kunna tilllämpas,
och under tiden komma alla dessa olägenheter, som följa med
små valkretsar, att kvarstå.

Vidare skall jag be att få säga några ord med avseende pa bostadsfrågan
och hyresstegringslagen. Här ropas allmänt och mycket
högljutt från husägareintresset, att hyresstegringslagen skall
upphävas. Nu någår en utredning om denna sak, och yttranden väntas
inkomma och ha inkommit. Men man vet icke, huruvida prolongerandet
av hyresstegringslagen skall bli föremål för denna riksdags
behandling eller icke. Nu äro riksdagsmännen i den synnerligen obehagliga
belägenheten, att, om motionstiden för motioner till de ständiga
utskotten utgår på fredag, utan att någon motion i ämnet väckts
och regeringen icke väcker förslag om prolongering av hyresstegringslagen,
då skulle det kunna inträffa, trots att det kanske förefinnes
majoritet för en förlängning av hyresstegringslagen, att vi
under sådana omständigheter på grund av riksdagstekniska förhållanden
plötsligen kunde få konstatera, att denna tillfälliga lag upp -

Tisdagen den 18 januari, f. in.

17

» 4,

hörde, och man sålunda stode utan någon hyresstegringslag. Det ^id remiss av
vore att göra den sista villan värre än den första. Ett gådant upp- statsver.fo''
hävande skulle ju direkt motarbeta en sänkning av prisindexen, som ProP^s>^onen
man på sina håll talar så varmt för. Ty det är givet, att komma (Forts)
vi fram till en tidpunkt, då hyresstegringslagen plötsligen upphäves.
så komma vi att stå inför hyresstegringar, som måste drabba småfolket
oerhört tungt och i oerhörd grad medverka till ökning av den
jäsande förbittring, som redan förefinnes inom de djupa lagren på
grund av arbetslösheten, det sociala eländet och all den nutida nöd
nere i bottnen på samhället.

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Eke berg:

Herr talman! Herr Röings anförande gav mig anledning att begära
ordet för att lämna ett par meddelanden.

Den ärade talaren uttalade önskemålet, att åtgärder snarast
möjhgt matte vidtagas, för att man skulle na fram till en väl avvägd
prisockerlagstiftning, som skulle ersätta den nu gällande provisoriska
prisockerlagen, vilken, som bekant, visat sig vara föga verksam.
Jag vill i anledning härav nämna, att denna viktiga lagstiftningsfråga
är föremål för regeringens livliga intresse. Erågan är
emellertid av ytterst svår och invecklad natur, och det har därför
mött stora svårigheter, trots upprepade försök, att få arbetet lagt i
fullt förfarna händer. Dess bättre har jag nu grundad anledning
att tro, att jag har funnit de rätta männen och att arbetet omedelbart
med all kraft skall kunna sättas i gång.

Herr Röing berörde också frågan om trustlagstiftningskommittén
och uttalade sin förhoppning, att denna kommittés arbete skulle
kunna avsätta en första frukt redan denna riksdag. Som en och
annan av herrarna möjligen sett av berättelsen om vad i rikets styrelse
sig tilldragit, har trustlagstiftningskommittén i sin årsberättelse
uttalat den förhoppningen att kunna framlägga ett första förslag
redan under innevarande månad. Tyvärr har ett sjukdomsfall inom
kommittén föranlett något dröjsmål, men detta dröjsmål torde icke
medföra längre uppskov med förslagets framläggande än en eller
annan vecka, så att man i varje fall i början av februari skulle kunna
motse ett förslag. Genom kommitténs ordförande håller jag mig underrättad
om arbetets gång och om de resultat, till vilka man väntas
komma, och till följd härav är det mig möjligt att bättre planera för
förslagets fortsatta beredning inom regeringen. Sin slutliga ståndpunkt
kan regeringen naturligtvis icke taga, innan arbetet inom kommittén
blivit färdigt, men jag kan försäkra, att jag skall göra allt
vad i min förmåga står för att bringa frågan till avgörande så snart
sig göra låter. Ehuru uppgiften är mycket vansklig, tiden knapp
och regeringens arbetsbörda betydande, ser jag för min del optimistiskt
på möjligheten, att regeringen skall komma till ett resultat i så
god tid, att ett förslag kan föreläggas redan denna riksdag.

Herr Hage berörde frågan om vissa ändringar i vallagen. Denna
fråga är i det hela i ungefär samma läge som den nyss berörda.

Andra hammarens pr oi dkoll 1921. Nr 4. 2

Sr 4. 18

Tisdagen den 18 januari, f. m.

Vid remiss åt Tyvärr har ett sjukdomsfall medfört dröjsmål jämväl i den komvropofritionen
m^tés arbete, som sysslar med denna fråga, och detta förklarar tillära.
m. räckligt den försiktighet, varom uttalandet i trontalet bär vittne.

(Forts.) Men jag vill ärligt lova, att allt vad göras kan skall göras också i

denna fråga.

Slutligen berörde herr Hage frågan om hyresstegringslagens förlängning.
Det är en fråga, som berör även min kollega socialministern,
och då jag har anledning antaga, att han skall yttra sig i
detta ämne, anser jag mig icke behöva här närmare gå in på detsamma.

Herr Lithander: Herr talman, mina herrar! Herr vice talmannen
började sitt anförande i går med en maning till den svenska
riksdagen att följa den vädjan, som nationernas förbund hade gjort,
att inskränka rustningarna. Jag skulle i detta avseende vilja säga,
att jag tror, att nationernas förbund kan med mycket stort lugn taga
underrättelsen om de rustningar, som försiggå här i Sverige. Jag
tror snarare, att om någon anmärkning skulle kunna riktas mot oss
från nationernas förbund, så vore det den, att uraktlåtenheten att
tillse vad vi därvidlag böra göra snarare gjorde oss till en mindrevärdig
medlem av förbundet på ett sätt, som från dess sida ej vore
önskvärt.

Den förutvarande handelsministern reagerade här mot ett anslag
på 15 miljoner för försvaret. Jag skulle vilja säga det, att han reagerade
vida mindre, när mer än sjudubbla beloppet rann bort kommissionsvägen.
Jag tror, att om vi koppla bort den synpunkt, som
så ofta anlägges, så fort det gäller anslag till försvaret, och tänka
på vad detta ytterst och innerst innebär, nämligen ett värn om riket,
en utgift, som vi under alla förhållanden böra finna oss i för att
värna om de högsta värdena, så skulle vi komma in på den rätta
vägen. Jag vill med flit börja vad jag här har att säga med ett
ord för försvaret för att därmed angiva den ställning, som många
med mig antaga, att det är i alla fall en primär och icke en sekundär
uppgift, som det i den delen gäller att fylla.

Under behandlingen av budgeten har särskilt från herr Lindmans
sida, men även från övriga talare, så mycket ordats om de affärsdrivande
verkens budget, att något nytt knappast kan vara att
tillfoga. Jag skulle dock beträffande postverket vilja säga, att det
är mycket beklagligt att ett verk, som dock under alla år har lämnat
ett visst tillskott till statskassan, nu med hänsyn till sin stora budget
har det så ställt, att utgifter och inkomster väga lika mot lika.
och att det skall hänga på dyrtidstilläggets storlek och en och annan
portoförhöjning, huruvida det går ihop eller icke. Man vet emellertid,
att bär i detta verk pågått ett målmedvetet strävande att hålla
kostnaderna inom en rimlig ram. Man säger inom de olika affärsdrivande
verken, att riksdagen har förryckt deras ekonomi genom att
fastställa en högre lönestat. Men jag skulle vilja säga, att de affärsdrivande
verkens styrelser ha väl i alla fall en egen mening i avseende
å den norm, efter vilken de anse rättvist och riktigt, att gå i av -

Tisdagen den 18 januari, f. m.

19 Sr 4.

seende a avlöningsfrågan, och jag menar, att de höra val kunna säga Vid remiss av
sitt eget ord: det och det är rimligt, det och det lönar sig, det och statstxrkedet
kunna vi antaga, om det gäller att driva våra verk affärsmässigt; ProP^sit^>nen
går riksdagen däröver, så sker det på dess eget ansvar. Den för- (Forts)

klaringen bör man ifrån riksdagen ha rätt att fordra att få fram,
sa att man vet vad verken själva vilja giva för direktiv därvidlag.

För övrigt, skulle jag vilja säga, att verken torde väl ha varit i
så pass intim kontakt i en så viktig sak som fastställandet av lönestaten,
. att de haft både möjlighet och även sk5ddighet att redan på
ett tidigt stadium säga ifrån sin mening, så att icke ansvaret sedan
kunde vältras över på riksdagen.

I en liten detalj tror jag, att postverket skulle kunna åtminstone
bokföringsvägen tillföras ökad inkomst. Jag tror nämligen, att i
fråga om den ersättning postverket får från andra statens verk. särskilt
socialstyrelsen och riksförsäkringsanstalten, för att med portofrihet
. eller mot viss avgift befordra en mycket stor mängd av
trycksaker, det skulle verka välgörande, om i det avseendet en viss
begränsning ägde rum. Ty om för en ringa ersättning ett mycket
stort arbete ålägges postverket, så måste det i alla fall ha personal
sysselsatt med detta. Jag tror det skulle verka välgörande, om man
därvidlag iakttoge en viss kontroll, så tillvida att detta, jag skulle
vilja kalla det formulärraseri, som utvecklas från en del ämbetsverk,
i någon mån begränsades, samtidigt som man också begränsade den
arbetsbörda, som man lägger på postverket. Det är även tryckningskostnaderna
och kostnaderna för papper och sådant, som för statens
verk härvidlag skulle kunna inbesparas.

I avseende å telegrafverket måste man givetvis instämma i kravet
på, att det verket följer den maning, som nu tvenne gånger av
statsrevisorerna riktats till detsamma, att inleverera medel i riktig
ordning och icke själv handskas med dem, även om det givetvis icke
är så, att dessa medel därför försvinna. Det är inte det rätta tillvägagångssättet,
som telegrafverket härvidlag praktiserat.

Jag har fått en skrivelse från industrikammaren i Göteborg och
verkstadschefernas förbund, som påpekat den ytterligt stora olägenhet
för näringslivet under nedåtgående konjunkturer, som ligger i
onormala taxor, nu särskilt beträffande telefonen, men i övrigt beträffande
kommunikationsverken i allmänhet. Jag ber att få bringa
denna skrivelse vidare till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet.
Vidare har man ansett, att den begränsning av
2,000 meter för den lägre avgiften för samtal inom samhällen är väl
snävt tillmätt.

Jag skall be att få efterlysa den utredning som sattes i gång.
jag tror i juni 1919, och som enligt meddelanden i pressen skulle
varit slutförd under slutet av sista året, beträffande statens järnvägars
ekonomi, vilken utredning emellertid ännu icke kommit riksdagens
ledamöter tillhanda i tryck och därför ej kunnat tjäna som
material vid bedömande av de ekonomiska frågorna. Härigenom undanryckes
man också möjligheten att i detalj göra ett påpekande beträffande
de inskränkningar och förenklingar, som från sakkunnigt

Nr 4. 20

Tisdagen den 18 januari, f. m.

Vid remiss av håll påyrkats, men som man nu icke vet, i vad mån de tagits om
statsverks- ^and ay ^enna kommitté eller icke. Jag vill också uttrycka den mepwpostiwnen
ningen, att £ en gg, viktig fråga, där varje dag, som går, betyder
(Förta.) så oerhört mycket i utgifter, det hade varit önskvärt, om denna kommitté
kunnat arbeta raskare, än vad den gjort. Jag vet, att den har
sammanträtt ofta, och jag vet, att man sökt under arbetets gång
rätta till vad som visat sig felaktigt eller bort rättas till, men i alla
fall har dock pågått halvtannat år en utredning, i fråga om vilken
• det om någonsin skulle varit önskvärt, att den bedrivits i ett mycket
räskärG tempo

Det var ett i visst mån ledsamt meddelande, som herr kommunikationsministern
gav oss i går, då han nämnde, att det var under
förutsättning av normal drift, som nästa ars stat för järnvägarna
skulle kunna vidmakthållas. Här balanseras det nu sa nära, som är
tänkbart, och för såvitt jag kan se, så är även det resultat vartill
man kommit beroende därpa, att man räknat med en osäker fordran
hos malmbolaget, som man processar om. Jag minns nu icke siffran
exakt, och den betyder ej heller så mycket, men jag vill minnas, att
det gäller en post på 26 miljoner eller däromkring, som erfordras, för
att det över huvud skall gå ihop. Antag nu, att staten förlorar denna
process — och den möjligheten finnes väl alltid, da det är fråga
om en tvistig sak, om vilken man behöver processa — då försvinner
överskottet, och det hänger sedan på, om det blir normal drift eller
icke. Under dessa förhållanden är läget ingalunda glad.iande. iy
det kunna vi väl tämligen säkert emotse litet var, att en normal trafik
går det icke att under nästa år upprätthålla. Då ha vi lågt oss
ombord med en utgiftspost till en oerhört stor siffra, och vi kunna
nätt och jämnt räkna med att det skall gå i lås. Det har ju förut
visat sig, att när beräkningar ha gjorts, så har man sedan, i avsevärd
mån nödgats avvika därifrån. Se exempelvis på 1918 års stat.
Där beräknades driftkostnaderna till 28 miljoner och belöpte sig i
verkligheten till 44. Skola vi nu ett kommande år få något liknande,
då får jag säga, att det hade varit mer än eljest önskvärt, om denna
utredning rörande ekonomien hade i ett tidigt skede, kommit oss
tilhanda. Och jag kan icke neka till, att det varit riktigast,. att
ekonomien hade uppgjorts, innan vi definitivt fastlast en lönestat. Vi
hade kunnat taga denna som ett provisorium för en övergångstid,
men vi borde icke ha fastlåst den utan att förut ha kunnat blicka
in i konsekvenserna. Jag vill peka pa, att enbart attatimm ar sdagen
har för statens järnvägar betytt en ökning på 6 miljoner utöver det,
som man räknat med.

Det är en sak, som inom vida kretsar av vårt land vackt ganska
mycket uppmärksamhet, nämligen när järnvägsstyrelsen indrog
de viktigaste förbindelserna mellan rikets större orter, Malmö—
Stockholm, Göteborg—Stockholm. Och .det _ skedde beträffande de
mest trafikerade tågen. Jag gjorde på sin tid en hemställan till regeringen,
att den ville taga denna fråga under förnyad provning pa
grund av dess stora betydelse för allmänheten. Man avgav svaret
den 1 oktober, samma dag indragningen skedde, och svaret innebar,

Tisdagen den 18 januari, f. m.

21 >''r 4.

att framställningen icke ledde till någon åtgärd. Sedan gjorde jag
en förnyad hänvändelse till vederbörande och ville ha fram kalkylerna
för att få veta, vad det hade kostat att driva ifrågavarande tåg och
vad det gav i inkomster. Järnvägsstyrelsen svarade med en allmän
statistik eller rättare sagt hänvisade till en allmän statistik för hela
landet, som man emellertid icke kan vara betjänt med, när det gäller
att bedöma denna fråga. Ty man måste veta exakt, vad detta kostar
och vad det har givit för inkomster. För lekmän, och jag ville säga
även för många inom järnvägskretsar, har riktigheten av att vidtaga
denna åtgärd stått som ett frågetecken, och jag skulle vilja hemställa
— även utan någon särskild interpellätion — om icke herr statsrådet
skulle vilja litet speciellt undersöka den saken, huruvida kostnadsökningen
för framdragandet av dessa längre, tyngre tåg, där allmänheten
med mycket stort omak måste finna sig i att vara hoppressade
— de långsamt gående dag- och nattågen — kompenseras av den
minskning, som de andra indragningarna medföra, och om icke försvårandet
av samtrafiken med andra banor — man skall betänka, att
här gäller det att avskära vissa strängar i förbindelse med bibanorna
•— i realiteten inneburit för statens järnvägar förlust och icke
besparing.

Jag tror, att det skulle vara önskvärt, att man i bokföringshänseende
skilde ifrån sådana järnvägar, som icke bure sig, som betraktas
som kulturbanor eller sådant, men som ändå skola hållas i gång,
så att det bleve föremål för riksdagens beslut, i vad mån dessa banor
skola hållas i gång, och att man beviljade medel härför. Däremot
borde man icke gå till väga som nu, så att man indroge trafiken på
leder, som äro att betrakta som stora pulsådror, för att det hela icke
skall förryckas. Jag tror även, att nödig hänsyn till befolkningen i
tätt bebyggda orter kräver, att man går den vägen. Jag tror med
ett ord, att frånsett den skyldiga hänsyn till allmänheten, som borde
finnas, man har allt skäl att kräva en omläggning i enlighet härmed.
Man vet ju också, att trafiken faktiskt går över till enskilda
banor, den går alldels särskilt till Bergslagsbanan. Samtidigt med
det, att staten försvårar trafikmöjligheterna, gör det obekvämare
och gör det långsammare, så gör Bersglagsbanan prisnedsättning i
sina tariffer, som åstadkommer en förskjutning av trafiken. Jag
vet sålunda, att flera finnas, som resonera så: nej, när statens järnvägar
förlänga restiden och behålla sina dyra taxor, då fara vi icke
med dem. Det är svårt visserligen att få fram någon statistik, men
en undersökning, i den mån den är möjlig att åstadkomma, kan enligt
min mening vara på sin plats och skulle kanske litet vederlägga
den utgångskalkyl, som man tagit för detta steg.

Jag talade något om samtrafiken på bibanorna och har här från
ett mycket vederhäftigt håll uppgifter över, vilka olägenheter som
den trafikerande allmänheten ganska hänsynslöst utsättes för genom
dessa åtgärder. Ett av huvudskälen för järnvägsstyrelsens åtgöranden
var den osäkra koltillförseln. Det skälet är nu fullkomligt borta,
ty det finns god tillgång på kol och tillgång på billiga sådana. Jag
vill således hemställa till herr statsrådet, om icke hela frågan kommit

Vid remiss av
statsverkspropositionen

m. m.
(Toris.)

Nr 4. 22

Tisdagen den 18 januari, f. in.

Vid remiss av [ annat läge, så att vi icke skola behöva skjuta upp denna sak
statsverks- nästa sommar, såsom järnvägsstyrelsen ställt i utsikt, utan att

*TO. allmänheten redan dessförinnan får de trafikmöjligheter, som den
(Forts.) bäst behöver.

Så vill jag peka på en annan sak, som heter kortare tågsätt. Man
kan draga fram korta tåg. Vi ha erforderlig linjepersonal och annan
personal, materiel, o. s v., och vi kunna lätta på de tyngre tågen
och få tåglägenheter, som samla trafiken under dagens lopp och
snabbare befordra folk, som ha bråttom, från och till huvudstaden.
Jag tror, att om man vill se saken riktigt kallt och icke bita sig fast
vid det en gång fattade beslutet och säga: det skola vi hålla på, så
skulle saken lätteligen kunna ordnas. Om det sålunda kan gå för
sig, så böra vi även göra det, då vi därigenom fylla ett allmänt behov.
Ty kommunikationslederna äro ju till i alla fall för allmänheten
och för att i möjligaste mån komma denna till godo. Det är
en väsentlig skillnad för handeln, industrien och även enskilda, om
man kan på en halv dag komma fram till huvudstaden. Man har då
förmiddagarna för sig till att klarera sina angelägenheter i huvudstaden
eller de andra orter, varom det kan vara fråga, och kan i alla
fall komma hem på kvällen. Det blir härvidlag en så betydande skillnad,
att jag sannerligen ej undrar på, att allmänheten mycket skarpt
reagerat mot dessa indragningar. Men tyvärr har jag funnit det
vara så, som någon talare i går sade, att om man gör en framställning
till järnvägsstyrelsen, så är det som att köra huvudet i väggen.
Därför vill jag nu vända mig direkt till herr statsrådet och be, att
man på försök sätter in kortare tågsätt så snart som möjligt. ^Är
det så, att det visar sig av kalkylerna, att detta icke bär sig, då måste
vi finna oss i att taga bort dem igen; men man bör i alla fall göra ett
försök. Enligt min mening utgör denna åtgärd, som jag nyss talat
om, ett nytt bevis på bristande ekonomisk blick hos ledningen av statens
järnvägar och därav förorsakat vacklande hit och dit.

Under den verkliga högkonjunkturen 1916—1918 bibehöllo statens
järnvägar den gamla alltför låga taxan »för att icke skada näringslivet»,
men inskränkte samtidigt trafiken på ett sätt som omöjliggjorde
för industrien att fullt utnyttja högkonjunkturen. Att denna
trafikpolitik måste bliva olycklig såväl för statens järnvägar som
för näringslivet, är påtagligt. Hade järnvägsstyrelsen i likhet med
de enskilda järnvägarna i rätt tid såväl höjt taxan som övergått till
vedeldning, hade statens järnvägar under nämnda år kunnat lämna
ett betydande nettoöverskott, utan att eu sådan trafikpolitik på något
sätt skadat industrien, då huvudsaken för industrien vid denna
tid var att få fraktmöjligheter, ej att få tillgodonjuta fraktsatser,
som alls ej motsvarade den allmänna prisnivån.

Nettoöverskottet från högkonjunkturen hade sedermera kunnat
i viss mån användas för utjämnande av driftresultatet under nu
rådande lågkonjunktur, utan att järnvägsstyrelsen behövt, såsom i
förklaring över tågindragningarna den 11 oktober 1920 ^säges, »ständigt
vara beredd att tillgripa eller ingiva förslag angående snabba
åtgärder för ekonomiens förbättrande».

Tisdagen den 18 januari, f.

23 Nr 4.

Envisheten att under högkonjunkturen under alltför lång tid Fi<Z remiss av
fasthålla vid en för låg taxa har nu förhytts i ett ständigt vacklande sUltsverksbeträffande
icke endast taxan utan även med avseende på tidtabel- ProP^s,^onen
len och tågantalet m. m., Vintern 1917—1918 var antalet tågkilo- (Forts''
meter sålunda minskat med 44 procent av det år 1916 utförda antalet. ’

I oktober 1919 gjordes en utvidgning av tågantalet, men redan den
1 juni 1920 företogos återigen tågindragningar. Just i dagarna har
järnvägsstyrelsen i skrivelse till Göteborgs handelskammare ställt
i utsikt flera tåg under instundande sommar.

Taxeförändringar företagas numera så ofta, att den icke särskilt
intresserade har svårt att hålla reda på dem.

Järnvägsstyrelsen synes ämna införa ett system i det stora verk
den har att förvalta, som kan betecknas med orden »ur hand i mun».

Det är ju klart, att allmänheten och näringslivet skola bliva i
hög grad lidande på denna osäkerhet i skötseln av landets största ekonomiska
verk, varav dock alla äro mera eller mindre beroende.

Jag har velat yttra detta i avseende på själva driften. Men det
är en annan fråga, som jag har tillåtit mig vid ett föregående tillfälle
att vidröra, nämligen 1912, genom en interpellation till dåvarande
civilministern. Den gäller elektrifieringen av statens järnvägar.

Redan då voro vi utsatta för höjda såväl kolpriser som priser i allmänhet.
Redan da hade den viktiga frågan om elektrifiering av
statens järnvägar fördröjts sedan år 1905, då vi köpte vattenfall för
4 miljoner, för, som det då hette, »en snar elektrifiering av statens
järnvägar». Sju år senare riktade jag min fråga till dåvarande
civilministern, samma civilminister, som hade 1905 genomdrivit beslutet
om inköpet av vattenfallen med motivering, att det gällde »en
snar elektrifiering». Sedan förgingo åren, och under hela tiden har
erfarenheten och utvecklingen på elektricitetens område varit tillräckligt
stor för att kunna verkställa denna elektrifiering. Och jag
vill hemställa till herrarna, vad det hade betytt för oss under de år,
som gått, om den tanke, som låg till grund för beslutet 1905 och om
vilken jag erinrade 1912, hade förverkligats. Nu ha vi kommit till en
tidpunkt, då arbetslöner och allt har stigit till sådan höjd. att det
jakande, som järnvägsstyrelsen gjort förra året, nu har måst tagas
tillbaka, därför, att vi kunna icke taga steget fullt ut, vi kunna icke
offra, de 75 miljoner, som elektrifieringen skulle kräva. Yi veta för
övrigt icke, om det icke kan komma att krävas vida utöver det beloppet.
Och nu har i det sista frågan om enfas — eller jag vet inte vilka
faser det är — erbjudit en räddningsplanka ur det ekonomiska kaos,
i vilket denna fråga har tillåtits att komma, och detta till en oerhörd
förlust för hela landet. Yi ha enbart på den frågans lösning,
såsom den beslöts, kunnat klarera en hel del av våra försvarskostnader
och utgifter för andra ändamål, som vi nu få avböja, därför att
rikets inkomster icke handhafts med ekonomisk omsikt eller skötts
med den ekonomiska och praktiska blick och vidsynthet, som tidsläget
krävt. Man kan icke annat, det får jag lov att säga, än uppröras
rent av inför en sådan uraktlåtenhet att handla på rikets vägnar,
som i alla fall denna fråga vittnar om. Och jag kan inte annat än

Nr 4. 24

Tisdagen den 18 januari, f. in.

t Ten^rksaV anse’ det ar betrakta som ett utslag av järnvägsstyrelsens brist

proportionen Pa ekonomisk blick, då styrelsen förra året framkom med förslag
m. m. om att elektrifiera banlinjen Stockholm—Göteborg just vid en tid(Forts.
) punkt, då arbets- och materialprisen stodo på sin höjdpunkt. Förslaget
är nämligen baserat på kalkyler, som icke kunna karakteriseras
annat än som hasard. I dessa har förutsatts icke endast en
oerhörd trafikstegring under de närmaste åren, vilken påtagligen
icke kan förväntas, utan även att kolprisen skola hålla sig uppe på
den s. k. krigstidens höga nivå under flera år framåt. Blir detta icke
fallet, uppstå enligt kalkylerna årliga förluster på elektrifieringen,
vartill kommer förlusten av anläggningens utförande till dyrtidspris.

De andragna förhållandena torde otvetydigt giva vid handen, att
vår nuvarande järnvägsstyrelse, vilka förtjänster den i övrigt kan
hava, saknar nödig ekonomisk blick för att sköta statens största affärsdrivande
verk. Affärsförmåga och en markerad känsla för ekonomin
borde för framtiden vara ett oeftergivligt villkor för ledande
befattningar inom detta statens viktigaste affärsdrivande verk.

Det är icke med glädje, man gör dessa uttalanden, men man kan
såsom riksdagsman icke med korslagda armar tyst bevittna, att ett
kapital på ett tusen miljoner kronor finnes där och delvis upplånat,
på vilket staten årligen har att betala ränta. Detta kapital har understundom
icke avkastat ett enda öre, alltså icke ens en låg ränta
på fyra procent, vilket skulle betytt fyrtio millioner kronor. Fastmer
måste man t. ex. 1918 av skattemedel taga sextio miljoner kronor
ur fickorna på landets innevånare för att täcka bristen. Jag
menar, att man har skyldighet att, till dess andra förhållanden inträda,
upprepa de erinringar, man såsom riksdagsman har skyldighet
att göra. Det är för övrigt icke bara fråga om de särskilda utgiftsposterna,
utan det gäller den inverkan på hela hushållningen i övrigt,
som det skulle få, om dylikt oanmärkt finge passera.

Det är en särskild sak, som jag vill fästa herr statsrådets uppmärksamhet
på. Det är frågan om det s. k. järnvägsråd, vi äga här
i landet. Tanken vid dess tillsättande var den, att man .skulle taga
efter något, som i utlandet var brukligt, att man från näringslivet
skulle så att säga sträcka ut tentakler in i järn vägsledningen. Jag
har studerat ursprungshandlingarna till detta råd i statens järnvägars
historik. Där finner man, hurusom redan i början detta räds
inflytande tämligen mycket begränsades. Jag får lov att säga, att i
tillämpningen sedan det övriga har tagits bort. Rådet sammankallas
nämligen så sällan, att det många år i följd inte alls gör skäl ens för
tryckkostnaderna för den årliga förteckningen i statskalendern över
ledamöterna. Man gör en gest utåt, mot allmänheten, och under
mycket ostentativa former kan man säga försiggå valen till järnvägsrådet;
det publiceras i pressen, att den ena eller andra stora
sammanslutningen har valt den ena eller andra ledamoten; allmänheten
vet icke, att rådet så gott som aldrig sammankallas. Jag tror
för min del, att det skulle vara till nytta, om detta råds befogenhet
utvidgades, så att det verkligen bleve ett språkrör hos järnvägsstyrelsen
som därigenom sattes i livligare kontakt med näringslivet,

Tisdagen den 18 januari, f. m.

25 Sr L

vilket ju från början var avsett. Jag skulle alltså vilja Hemställa, att FM remiss av
hp.rr starsTAnof vQlvillifv+ ^____ _ i i* „ J _____

i Ä , , o T . , -------- auioa vilja Hemställa, alt

Herr statsrådet välvilligt toge upp frågan och antingen gåve rådet en
lö^enhela^^1°d^t0n, ^ ^ ^Un<^6 upp^y^a sin mission, eller ock upp -En

annan fråga, som jag vet skall beröras av en redan anmäld
talare och som jag alltså icke skall gå in på, är ångfärjefrågan.
Men jag skulle dock i detta sammanhang vilja säga, att innan vi besluta
något i detta avseende, vi noga böra pröva de ekonomiska kal*V^n.
a- Ja’ ,T!jan tar bhvit bränd av statens järnvägars ekonomi.

i la i varje fall icke kasta oss in i något alldeles oprövat, som kan
ytterligare betunga de skattskyldiga vid ett eventuellt underskott.
Jag hemställer, om icke denna prövning skulle kunna ske snarast"
mojiigt, ty redan det osäkerhetstillstånd, soin nu råder, då alltså
enskilda sjöfarten står inför möjligheten att helt berövas tillfälle
till ifrågavarande trafik, gör, att trafiken blir sämre ställd än om
järnvägsstyrelsen och regeringen gåve ett klart och tydligt beskedia
eller nej.

statsverksproposil
ionen
m. m.
(Fort*.}

Herr statsministern säde _ i går, att han ickeJiört, att det skulle
vara ett önskemål, att kommittén rörande de enskilda järnvägarnas
förstatligande skulle upphöra. Vi ha dock här i andra kammaren
från vart håll till protokollet uttalat mycket starka betänkligheter
mot de enskilda järnvägarnas förstatligande, och för min del har jag
ifrån denna plats sagt ifrån, att det vore en riksolycka, ifall de enskilda
järnvägarna förstatligades. Då finge vi på skattesedlarna varje
underskott, som bleve följden av statsdriften, och man kan icke tillräckligt
varna för någonting sådant. Vill herr statsministern minska
budgeten genom att borttaga anslagen till denna kommitté, tror jag,
att det icke skulle bli någon sorg bland de allra flesta inom denna
kammare.

Jag vill också såga, att regeringen synes böra tänka sig för mer
än en gång, huruvida det är skäl att följa järnvägsstyrelsen i dess
planer beträffande bangårdsfrågan i Göteborg, i den mån dessa planer
strida mot vad hela samhällets representation därvidlag uttryckt som
sin önskan.

Jag skall till herr statsrådet genom protokollet — han är nu
icke närvarande — rikta en hemställan därom, att han ville granska
de kontrakt, som upprättats mellan järnvägsstyrelsen och Transportkompaniet,
ett tioårigt kontrakt, som enligt mitt förmenande har överhövan
bundit handlingsfriheten och heller icke är för statsverket ekonomiskt
fördelaktigt. Det har vidare väckt stor uppmärksamhet inom
speditionsnäringen, att ett liknande tioårigt kontrakt upprättats mellan
statens järnvägar och speditör i Trälleborg. Det har även påvisats,
att speditionen icke på ett för statens järnvägar ekonomiskt fördelaktigt
sätt skötts heller på andra orter. Jag kan vid detta tillfälle
icke lämna herr statsrådet de detaljerade upplysningar beträffande
denna sak, ^som för hela fragans bedömande äro nödiga, men jag
är säker på, att han sitter inne med möjligheter att företaga en
verkligt ingående prövning i denna fråga. Jag vill även anhålla,
att han föranstaltar om en utredning i den fråga, som herr Nyländer

Nr 4. 26

Tisdagen den 18 januari, f. m.

Vid remiss av detaljerat var inne på, nämligen den, som rör uppgjorda frakter

statsverks- mec[ utlandet. Det sker här ett orimligt gynnande av utlandet till
•propositionen ... ... „ ,

m. m. toriang tor vara intressen.

(Forts.) Det är även i fråga om ett annat spörsmål, som jag skulle

anse det vara önskvärt, att herr statsrådet vidtoge en undersökning.
Det är nämligen med avseende å frågan, i vad mån och i vilken utsträckning
statens järnvägar begagnas utan någon som helt ersättning,
i vad mån alltså fribiljetter användas. Utan att härvidlag ge
något bestämt uttryck för vad jag anser vara rimligt och rätt,
skulle jag dock vilja säga, att man kanske får taga denna fråga
en smula annorlunda under de förhållanden, då statens järnvägar
äro en god affär, och de förhållanden, då de äro en dålig affär.. År
det förra händelsen, kan man tillåta sig saker, som man eljest icke
kan göra, men är det så, att det svenska folket skall av skattemedel
taga hundra miljoner kronor understundom för att täcka bristerna,
måste man se saken på ett annat sätt. Jag tror, att det vore ensidigt
att få från vederbörligt håll utrett, i vad mån de anmärkningar, som
man undan för un^an hör från enskilda personer rörande missförhållanden
i denna punkt, äro befogade eller icke. Jag har skaffat mig
det kungliga brev, som innehåller bestämmelser rörande fribiljetter,
men det synes mig, att vid en dålig ekonomi det är_ åtskilliga begränsningar,
som böra göras. Jag kan för min del inte se någonting,
som hindrar, att om det än medges en del personer rätt att
åka fritt på järnvägarna, det dock häröver föres en viss kontroll
av den institution, som är statsunderstödd, i fall det blir ett underskott
på rörelsen. Det förefaller mig, att det icke bör möta hinder,
att lika väl som järnvägsrådets medlemmar, när de någon gång
göra resor, måste köpa sina biljetter, men få avgifterna restituerade,
då det visas, att de rest i tjänsteärenden, det tillämpas samma princip
i övriga fall. Jag menar, att man nog på den punkten skulle
kunna få till stånd en mera ingående kontroll än nu är fallet. Det
gäller för övrigt icke endast själva biljetterna, utan även rättigheten
att fritt få frakta på statens järnvägar. Man kan taga den frågan
under övervägande på ett annat sätt nu, _ än vad man kunde förr,
därför att det nu kommit till en kompensation av dyrtiden för järnvägspersonalen;
man har givit den en så stor kompensation t. o. m.,
att det är fråga om, huruvida den går att uppehålla i längden. Herr
Hage nämnde att »kronans kaka är liten, men säker». Ja, nu har
i vissa fall kronans kaka blivit så stor, att det framstår som en ren
konsekvens, om den blivit osäker. Det går icke att i längden hålla
fast vid det nuvarande systemet. I varje fall skall jag be, att herr
statsrådet undersöker saken.

Jag har från en på sin ort mycket aktad person fått ett exempel
i avseende på fribiljetter, som är rätt belysande. Han reste vid ett
tillfälle från en stad till en annan. Det var kort efter det järnvägarna
höjt biljettprisen, så att det var litet dyrare än förut att åka
i andra klass. I varje fall ville han åka bekvämt och Teste, som sagt,
i andra klass salongsvagn. Av femton personer i kupéen var det då
bara en, som betalte biljett till statens järnvägar, de andra hade

Tisdagen den 18 januari, f. m.

27

.» 4.

fribiljetter! Detta är kanske ett extremt fall. Säkert är dock. att Vid remiss av
förhållandena inte aro bra sådana som de nu äro. statsverk-s Jag

bemärkte med glädje, att herr finansministern ställde i
utsikt, att det gångna årets utgifter och lönepolitik på detta område (Forts)
skulle bli föremål för revision. Jag har redan förut i dag uttalat den
meningen, att man borde ha gatt fram pa annat sätt och gjort löneregleringen
provisorisk. Men nu är i alla fall beslutet fattat och är
gällande. Vi maste emellertid i detta fall helt enkelt gå till rätta
med ekonomien på annat sätt, än vad vi hittills gjort. Det stod
i dag en jämförelse i tidningarna mellan vad som enligt skiljedomsbeslut
vid de enskilda järnvägarna visat sig vara sådan avlöning,
med vilken det mycket val går att hålla driften i gång, och vad
som, tillämpat vid statens järnvägar, skulle visa sig vara ekonomiskt,
och det var en avsevärd differens. Sådant måste prövas. Det blir
framför allt nödvändigt att pröva det, då en under kristiden alldeles
onormalt stor utökning av personalen givetvis tvingar till inskränkningar,
när avlöningarna gå upp och det hela låser sig. Man
tvingas da till ett steg tillbaka, som ingalunda är angenämt eller
roligt att ta, men som helt enkelt blir följden. Då är ju bättre, att
man försöker lägga det hela på en så pass sund ekonomisk basis, att
det går att hålla i gång och bibehålla status quo även under dåliga
konjunkturer.

Jag har här exempel på, hur löntagare med mycket små kvalifikationer
komma till löneinkomster i statens tjänst, som faktiskt med
den föregående korta utbildningen icke kunna betraktas annat än såsom
alltför stora och i varje fall icke vittna om hushållning med
statens medel. Här har jag hört en person, som skildrar, vilken
mängd^ av personal som mötte vid en station i Småland för att ta
emot tåget. Jag skall icke gå in i detaljer. Jag tänker, att dylika
saker, ha tillräckligt visat sig vid den utredning, som nu har pågått.

Men ,iag kan säga så mycket, som att jag var ute på resa i England i
somras, och det var anmärkningsvärt att konstatera skillnaden och
se, hur lite personal, som där gick sysslolös längs järnvägslinjerna, i
jämförelse med den mängd, som här stå med händerna i byxfickorna
nästan så gott som vid varje station man kommer in till. Det ligger
en förklaring därtill däri, att i det ena fallet gällde det enskilda järnvägar,
där man hushållar med ekonomiska ting, och i det andra fallet
gäller^ statsdrift, där man bara går till riksdagen och säger, att så
och så stort underskott förefinnes, man har räknat fel, så och så
mycket fordras och var nu god och satsa. Det är i varje fall den
skillnaden,, som är yttersta anledningen till förhållandet. Jag skall,
som sagt, icke exemplifiera med några detaljer; saken är tillräckligt
känd för att vara vittnad.

Jag skulle vilja säga én sak rörande indexen, som varit på tal
förut under denna debatt, och det är därför, att den saken ju har
en så stor. betydelse för oss i budgetärt hänseende. Denna index
räknas ut. inom socialstyrelsen, och vi hörde, att herr socialministern i
går var inne på den frågan. Men jag kunde icke uppfatta själva
innebörden av hans anförande då. Jag ville emellertid säga. att jag

Nr 4. 28

Tisdagen den 18 januari, f. m

Vid remiss av tror det vore önskvärt -— om hprr statsrådet berörde den sidan av
statsverks- gaken jjer jag om ursäkt — om riksdagen bereddes litet mera möjPr°m°T.
nen låghet att kunna kollationera de primäruppgifter, på vilka dessa yt -

(1’orts.;

1erst viktiga siffror baseras. Jag tror, att man då skulle kunna i varje
fall för egen del förvissa sig om, att det man kommer till, är det
råtta. Nu får man meddelande från socialstyrelsen och regeringen
om en siffra och därmed punktum, och så multipliceras det på grundval
av den beträffande de olika lönestaterna, och så är saken klar.
Detta är så mycket mera viktigt, som det icke är utan exempel på,
att enskilda verk såsom försäkringsanstalter, banker och andra inrättningar,
också vilja lägga samma index till grund för sina lönestater.
Så mycket mer är det av vikt, att svenska folket genom sina
representanter får litet större inblick i den frågan, än som för närvarande
är fallet. Och jag skulle vilja såga, att jag kan första, att
man liksom väjer för att gå tillbaka i indexen, men väl icke för att
gå upp. Det är ett stort önskemål givetvis för stora grupper, att den
siffran icke skall bliva för låg, ty det är den, som är bestämmande
för avlöningarna. Det är dock ur alla synpunkter önskvärt, tror
jag, att man där kunde förvissa sig om, att utgångspunkterna äro
de riktiga.

Herr Yennerström yttrade i går beträffande 8-timmarslagen,
att han ansåg herr Lindmans yrkande om dess borttagande omotiverat
just nu, när arbetslöshet råder. Jag skulle till herr Yennerström
vilja säga det, att frågan om 8-timmarslagens borttagande har inverkan
icke allenast på tillverkning utav saker och ting — ty det veta
vi, att där har en naturlig minskning inträtt, och jag tror vi skulle
vara glada, om arbetstillfälle funnes för de 8 timmarna — utan
det finnes andra områden, där ett fastlåsande av 8-timmarslagen har
.synnerligen vittgående ekonomiska följder, detta särskilt för statskassan
och icke minst för det verk, som jag nyss talat om, nämligen
statens järnvägar. En hel del s. k. passningstjänst, far nu tack vare
8-timmarslagen lov att ordnas med flera skift, så att,_ som^ jag nyss
sade, järnvägsstyrelsen på detta sätt fått en extra utgift på^6 miljoner
kr., som den icke har räknat med. Det är alltså icke småsummor
det gäller, och detta äger rum vid flera verk än statens järnvägar.
Det är ett fall, som icke alls har med tillverkningstiden att göra,
men där ändå en ändring i 8-timmarslagen är nödvändig. Och det
finnes många arbetsområden inom vårt land, där flera skift få anordnas,
men där man icke kan jämföra arbetet med sådant arbete, där
en ansträngning utföres eller tjänsten är prövosam, utan där i varje
fall en mycket stor del av den s. k. arbetstiden utgöres av vila.

Så vill jag också säga till herr Vennerström beträffande det, som
han särskilt riktade sig emot och mest tänkte på, nämligen själva arbetet
vid tillverkningen, att vi, som icke voro med på 8-timmarslagen,
ha dock icke något emot att 8-timmarsdagen tillämpas, där det är
fritt avtal om den saken. Men vi vilja icke i detta fall ha ett fastlåsande
genom lag, utan om såväl arbetsgivare som arbetare anse,
att här är bättre att ta ett tåg till och hålla ''utlandets produktion
borta, så skall icke lagen lägga hinder i vägen därför.

Tisdagen den 18 januari, f. m.

29 >r 4.

Jag vill också säga, det jag tror, att det linnes lika mycket Vid remiss av
känsla för arbefarna, lika mycken månhet om, att de skola ha det eko- sUU^rkenomiskt
lira och^ tryggade möjligheter, och detta icke blott för till- pr°1^lt^nen
fallet, från det håll, där man ger dem arbete, som från det håll, där de (forts.)
ha sina politiska målsmän i det offentliga livet. Jag anser, att det
bör ordnas så, att det blir under alla förhållanden en större anpasslighet
än som nu är för att möta industriens krav. Yi fingo i går en
konfirmering på de farhågor, som vi en gång uttalade mot denna lag.

Det uttalades då från vår ledare, amiral Lindman, att arbetsintensiteten
icke skulle höjas, och herr statsministern sade i går, att han
beklagade, att så blivit fallet, den har icke höjts. Jag har här statistik
från stora industrier, som visar, att produktionen gått ned precis
i samma proportion som timantalet, och där lämnas icke ringaste
bevis för, att arbetsintensiteten ökats. * Det går, mina herrar, att
hålla industrierna i gång under tider sådana som varit, men låt
utlandet ligga på här! Yi se nu i alla fall, hur vår inhemska produktion
kommer till korta gent emot utlandet, ofta tack vare låga
kurser och sådant, men icke minst för att man där arbetar på ett
annat vis, än vi i många fall göra här. Vi vilja komma därhän att
lagen icke hindrar oss från att använda de möjligheter vi ha, det
må gärna ske i form av en full och fri överenskommelsd med arbetarna.

Hans excellens herr statsministern sade också, att han icke ville
vara med om lagens borttagande, därför att densamma under sfi
många år varit ett önskemål för arbetarna. Jag tror för min del.
att lagen mera varit ett önskemål för ledarna än för arbetarna, och jag
tror mig kunna konstatera, att den glädje, som skulle följa på detta
beslut, har ingalunda svarat mot vad man tidigare velat gorå gällande
skulle komma att inträffa.

Det är ytterligare en sak, som jag skall be att något få vidröra,
nämligen i fråga om budgeten. Det erkännandet anser jag böra ges
regeringen, att den har ärligt strävat till att begränsa utgifterna. Yi
ha också under debatten i går helt naturligt berört frågan, huru vi
skola kunna bringa ned levnadskostnaderna i vårt land. Det är för
oss alla, vare sig man bero]- av indexen eller inte, en fråga av mycket
stor vikt. Jag skulle vilja säga, att en utav de saker, som medverka
tall dyrtiden och till dess fastlåsande, är det, att man har sökt återlnföra
ett medeltida skråväsende sa att säga, som icke tillstädjer fri
tävlan på olika områden, utan det skall vara vissa grupper förbehallet
att förrätta det och det arbetet, och när det icke passar dem.
sa ha de rätt att mot hela samhället göra sina krav, ofta ekonomiska
stundom av annan art, gällande. I varje fall vilja de ha rätt att
ra den fria tävlan, som skulle göra det omöjligt att mot samhället
att förrätta det och det arbetet, och när det icke passar dem.
det. bedan kommer man in till riksdagen, när det blir rubbningar
i de normala, möjligheterna till inkomster, och begär av den arbetsbi?
.^understöd. ^Men jag hemställer till eder. mina herrar, är detta
ett önskvärt förhållande, är detta över huvud taget för någon ett
önskvärt förhållande, ja, är det önskvärt ens för de grupper, som på

Nr 4. 30

Tisdagen den 18 januari, f. m.

Vid remiss av detta viset nu intaga en maktställning? Jag tror det icke, ty även för
statsverks- dem gku^e fr£ tävlan på detta område på ett helt annat sätt, än nu
propositionen £allet, framskapa förnödenheter, bostäder och annat, som behöves
(Forts.) för livets uppehälle och nödtorft.

Jag vet, att vad jag nu säger är som att röra vid vitögat på
socialdemokratiska partiet, men jag kan dock icke underlåtå att göra
det. Är det icke upprörande att något sådant kan existera, som att
tidningen Social-Demokraten, på vars första sida står tryckt ordet
»frihet», på fjärde sidan, spalt upp och spalt ned, är fylld med annonser
om blockad och förtryck i den mest förhatliga form, där medmänniskor
förbjudas att utföra ett för samhället nyttigt och nödigt
arbete. Den sidan svär ju mot det stolta ordet frihet på första sidan,
och det är icke lyckligt för samhället att sådant äger rum. Detta tillhör
visserligen icke i sträng mening budgeten, men det tillhör dock
budgeten så till vida, att så länge dylika förhållanden få existera,
ha vi att år efter år räkna med dyrtid och högre levnadskostnader,,
än eljest skulle behöva vara fallet.

Det är för övrigt icke endast i Social-Demokraten som man kan
läsa dylika annonser. Även i den press, som utgör språkrör för den
yttersta vänstra flygeln av socialisterna, finner man spalt efter spalt
ett oerhört antal annonser, där medborgare förbjudas arbeta vid det
eller det bygget eller den eller den fabriken, därför att det icke
passar den eller den. Jag anser, att det för regeringen i varje land
borde vara en viktig uppgift att bibehålla medborgarna vid deras
rätt att oförkränkt arbeta. Ett eklatant bevis på, vart det kan leda.
är det, när till och med nödhjälpsarbeten förklaras i blockad.

Herr vice talmannen riktade i går en maning till oss att avblåsa
meningslösa strider inom näringslivet. Jag hoppas, att vi, när den
dagen kommer, då vi skola söka trygga denna frihet för alla att arbeta,
också må finna herr vice talmannen bland dem, som vilja avblåsa
dessa meningslösa blockadstrider, som existera inom näringslivet.
Det är rätt anmärkningsvärt att finna, att den frihet man
nu söker återinföra, kom till uttryck redan i inledningen till Turgot’s
lag 1791 i Frankrike, där det heter att »rätten att arbeta är
var mans egendom, och den rätten är den företa, den heligaste och
den viktigaste av alla».

Jag vill hemställa till regeringen att, i den mån det är möjligt
för regeringen att kunna inverka till förmån för ett för hela samhället
lyckligare förhållande härvidlag än det, som nu råder, den
icke skall uraktlåta att också göra det.

Det är en annan fråga, som jag också skulle vilja föra fram och
som jag ber att särskilt få rikta till herr justitieministern, i förhoppning
att det skall visa sig vara möjligt för regeringen att komma fram
med ett förslag till lösningen av ett spörsmål, som är av betydelse för
många samhällen. Jag skall nämna ett exempel. På landsbygden,
exempelvis i en kommun med ordnad ekonomi, uppväxer ett industrisamhälle,
som småningom, tack vare nu gällande rösträttsbestämmelser
får hela avgörandet av ortens angelägenheter i sin hand. Landsbygdens
befolkning kan mangrant infinna sig på stämmorna, men kan

Tisdagen den 18 januari, f. m.

31 Nr 4.

icke gorå sin röst gällande. Pen får icke bestämma över sina egna
angelägenheter, det är andra, som bestämma om den saken. Nu vill
jag hemställa till regeringen om det icke skulle låta sig göra att ut1“,
na något sätt, som möjliggjorde för landsbygden att i dylika fall
sjalv fa sköta sm ekonomi. I ett fall, som jag känner till, hade ett
industrisamhälle mot alla rösterna från landsbygden beslutat, att kommunen
sku le upptaga ett lån på 31,000 kronor till en folkpark och
likaså beviljat 20,000 kronor till arbetslöshetsunderstöd. Petta genomdrevs
utan att landsbygdens befolkning hade någon möjlighet
att inverka pa saken och nu får lantbefolkningen finna sig i att
bidraga till dessa utgifter. Pet var kanske ändå icke så mycket utgifterna,
som upprörde denna befolkning, men det beslöts också, att
den skola, som sedan långlig tider varit dess och där dess barn varit
vana att ga, skulle flyttas in i industrisamhället. Fattigvårdsbördan
trafiar ju också hela landsbygden, och i detta fallet är att märka
att i hela socknen fanns det utanför industrisamhället icke mer än ett
enda fattighjon. Man kan förstå, att den jordbrukande befolkningen
reagera^ nar den blir utsatt för sådant, och frågar sig, om det
icke linnés någon möjlighet att komma ut ur detta bedrövliga förhållande
Jag tror, att frågan är svårlöst, men det finns ju nu framstaende
juridisk sakkunskap på regermgsbänken, och jag vill hemställa
till regeringen att taga upp frågan och se till, om det icke fin tZr

Pil T ?mllg uVä#\w 1kan bereda rättvisa åt båda parterna.
Vill industrisamhället betala sin budget för sig, så gärna det

detbar Jag “gentmg emot, men låt icke ett dylikt samhälle vara till
förfång för befolkningen från den kringliggande landsbygden

vill hemställa till regeringen, om det icke finnes någon möjlighet
att gorå den förändringen i budgeten, att de medel, som skapats
genom överskottet i kngsförsäkringskommissionens verksamhet
ma kunna åter Dordas i någon form till sjöfarten för något densamma
gagnande ändamål. Pet har väckt förstämning i sjöfartskretsar, att

genom sjöfartens egen verksamhet,
skall anvandas till att tacka allehanda brister, brister i Övriga kommis®10n.
er* verksamhet och brister i statsbanornas drift. Jag inser och
behjartar den synpunkten, och vill därför hemställa till regeringen
om det icke finnes någon möjlighet att lösa detta problem.

Vad kommittéerna beträffar vill jag instämma med dem som
yrka pa begränsning och jag vill upprepa vad jag tillät mig’ säga
vid fjolarets remissdebatt, nämligen att det är önskvärt både för riksdagsarbetet
och ur andra synpunkter, att den sakkunskap, som är nöd7“^*
for utredningar utöver vad som kan göras i departementen,
tages\ utanför riksdagsmännens krets. Pet är icke sällan, som arbetet

Sfi f01Tny„CkV’iigeurm+ att .arbetsuppgifterna äro fördelade på olika
had. Jag skall villigt erkänna den mycket stora och dugande insats
som gjorts från nksdagsmannahåll på detta område. Men det hindrar

kommer jag, mina herrar, till kontrollstyrelsen. I en tidning
tor den 15 januari, som jag läste häromdagen, fanns ett uttalande från

Vid remiss av
statsverkspropositionen

m. in.
(Forts.)

Nr 4. 32

Tisdagen den 18 januari, f. m.

Vid remiss av kontrollstyrelsen, där det hette, att denna styrelse endast fullgjorde
statsverks- g-n plikt, då den tillsåg att gällande lagbestämmelser iakttogos. Jag
Pro^l^onen vm göra gällande, att kontrollstyrelsen har gått vida utöver sin befo(Fortis.
) genhet. Den har förvägrat klara och tydliga krav, .byggda på vad
lagen tillstädjer svenska medborgare att göra. Den har medverkat
till att skapa ett monopol, som står i strid med förordningen, med
regeringsformens § 60 och med en vitt utbredd uppfattning hos det
svenska folket om vad som är riktigt och rätt. Kontrollstyrelsen har
i en mängd enskildheter gjort sig till förmyndare för svenska folket,
något som ingalunda varit avsikten med förordningen och icke heller
kan spåras i dess motivering, utan helt enkelt är en självtagen och
godtycklig åtgärd. Man har genomdrivit ett mattvång, som är så mycket
besynnerligare i dessa tider, då man vet, att en stor del av Europas
folk svälter, och som vållar ett absolut förstörande av födoämnen,
vilka på andra håll sannolikt skulle hälsas som den största välsignelse.

Jag har under årens lopp varit i tillfälle att taga del av mer än
en handling, där kontrollstyrelsen har vägrat svenska medborgare deras
lagliga rätt. Jag har sökt att få rättvisa genom att vända mig
till justitieombudsmannen, men fått handlingarna tillbaka, utan att
min framställning föranlett någon åtgärd. Jag vill hemställa, om
det icke skall finnas någon möjighet att hos den nuvarande regeringen
i alla fall få dessa saker bragta på rätt bog. Jag vill därför hemställa,
särskilt till herr justitieministern, som jag vet sitter inne med
djup lagkunskap och som jag dessutom vet är besjälad av känsla för
vad som är riktigt och rätt, att han ville gå in på dessa frågor och
pröva befogenheten av kontrollstyrelsens åtgärder mot svenska medborgare.

Jag har här i min hand en skrivelse ställd till Konungen, va,ri
en person begär att få den rätt till partihandel som motiveringen till
lagen förutsatt och lagen själv föreskriver, men som kontrollstyrelsen
vägrar att bevilja. Handeln till allmänheten skall visserligen gå igenom
systembolagen, men mellan dessa skall göra sig gällande ett
moment av fri tävlan, för att, såsom fallet alltid är vid fri tävlan,
bästa möjliga resultat skall kunna uppnås. Nu bär kontrollstyrelsen
bidragit till att helt avkoppla denna tävlan, och styrelsens skäl till
vägran härvidlag förklaras vara, dels att styrelsen genom beslut den
31 december 1918 meddelat A.-B. Vin- och spritcentralen med fyra
dotterbolag rätt att idka dylik handel med rusdrycker, och dels att
landets legitima behov av spritdrycker kan fullt tillgodoses genom
den redan existerande partihandeln. Nu är det emellertid inte fråga
om, huruvida det legitima behovet kan tillgodoses av dem eller inte,
utan det är fråga om, huruvida lagen efterleves eller inte, och att så
inte är förhållandet, det är nog en allmänt utbredd, bestämd mening.
Det har visat sig, att man inte kan komma till rätta med denna till
synes oansvariga styrelse. Men det kan hända, att det växer upp en
storm av ovilja inom landet, som lyfter även den ur sadeln, och det
vore önskligt, om i varje fall strävandena att få rättvisa på detta område
vunne ett markerat och obetingat stöd ifrån regeringen.

Tisdagen den 18 januari, f. m.

33 Nr 4.

.lag vill också nämna, att även gamla firmor, som ha haft fullt PW remiss av
klar och tydlig rätt att fortsätta, ha förvägrats detta. Vad det be- xtatsverk*-träffar, finnes det tillräckligt material, för att regeringen skall kunna P’ro^st^ven
bilda sig ett omdöme om saken. Man har inom kontrollstyrelsen inte (Forts j
ens behandlat deras ansökningar, förrän fatalietiden varit ute, trots
\ att handlingarna voro inlämnade inom den tid, det ålåg dem. Utan
att alltså gå in i några detaljer, skall jag be, att denna fråga i hela
dess vidd måtte bli föremål för regeringens uppmärksamhet. Den
har varit tillräckligt debatterad i pressen, och helt säkert kommer
regeringen, när den tar upp den frågan, att få ett så rikligt material
till sitt förfogande, att den enda svårigheten blir att hinna igenom
allt.

Nu kommer jag, mina herrar, till Vin- och sprit centralen. .Tåg
skulle egentligen ha sagt, att jag kommer tillbaka till budgeten, men
\i kunna ju gå den vägen i alla fall. Ty budgeten är anmärkningsvärd,
inte bara för vad som finns där, utan även för vad som saknas
där, och när jag läste igenom den, gjorde jag genast den reflexionen:
var finns redovisningen för medlen ifrån Vin- och spritcentralen? Det
-är anmärkningsvärt, att det växer upp i skydd av en kunglig styrelse
ett monopol, som hetes skola befrämja rikets inkomster och som
tillvällar sig en maktställning, som är exempellös, men att man sedan
r budgeten inte får se ett ord om denna statsinstitution. Jag är ledsen,
att inte herr finansministern är här, ty han kunde måhända ge
■en förklaring. D. v. s. det kan ju hända, att detta är sådana saker,
som man helst inte vill röra vid.

Koncernen har farit fram så hänsynslöst gent emot svenska medborgare,
att det saknar motstycke inom vår historia. Jag vet fall, där
personer ha blivit avfordrade förbindelser att lämna sin näring, som
de bedrivit under långliga tider och på vilken de ha vunnit sin bärgning
för sig och sina familjer, för en liten, understundom ingen ersättning.
De ha tvungits att skriva på i många fall, att för framtiden
den grenen skall varå stängd för deras verksamhet. Jag vet
-ett fall, där personen i fråga på ett annat område förut avfordrats
en likadan förbindelse. Han är stängd på två vägar. Jag måste
saga, att den metoden icke är värdig människor emellan, och jag vill
på det skarpaste reagera emot den framfart, som Vin- och spritcentralen
tillåtit sig mot svenska medborgare i skydd av det, som kallas
• för lag.

Regeringsformens § 60 säger, att Konungen icke må instifta
några monopolier. Här har icke Konungen instiftat ett monopol, men
en kunglig styrelse har tillåtit sig att realiter åvägabringa ett slutresultat,
som står i strid med lagen.

Det är även en annan synpunkt, som kan göra sig gällande, och
det, är den, att riksdagen har grundlagsenlig rätt att vara svenska
folkets representant i avseende å beskattning. Svenska folket skall
sig självt beskatta, och vi veta, att det vid varje frågas behandling i
bevillningsutskottet är ett nagelfarande av, hur mycket som skall uttagas
genom skatt, hur mycket genom tull och hur mycket genom

Andra hammarens protoholl 1921. Nr h. 3

Nr 4. 34

Tisdagen den 18 januari, f. in.

Vid remiss av accis. Men genom denna åtgärd — enligt min mening i klar strid emot
statsverks- ] a«^en — har det skapats möjlighet för ett enskilt bolag — jag kallar

det enskilt, därför att det drives enskilt och utan offentlig revision
(Forts.) ifrån statens sida — att beskatta svenska folket genom att godtyckligt
höja eller sänka sina pris, och ingen annan har rätt att tävla med
dem eller rätt att bjuda någonting bättre. Att det inte gäller någon /
liten beskattningsmöjlighet, det torde vara klart för var och en, men
jag skall i alla fall nämna, att med en årsomsättning, som enligt uppgift
skall uppgå till 38 miljoner liter av s. k. rusdrycker, innebär en
kronas ökning i pris 38 miljoner kronors skatt av svenska folket, där
varken riksdagen eller bevillningsutskottet tillfrågas, och vi veta, vilka
prisförhöjningar, den svenska allmänheten understundom utsatts
för i dylika fall.

Vidare är varje kontroll utesluten över, hur dessa varor inköpas.

Jag vill inte göra något påstående i den vägen nu, men jag vill säga.
att systemet är sådant, att man kan tänka sig den följden, att de ledande
inom bolaget för egen räkning kunna komma i åtnjutande av
provisioner och annat, som svenska staten icke har tillfälle att följa.

Jag betonar, att jag icke gör något påstående i det fallet nu, ty jag
bär inga bevis för eller anledning att antaga något sådant, men jag
vill påpeka, att systemet är sådant, att det ligger nära till hands, att
om personer komma till ledningen där, som äro mindre nogräknade,
detta kan bli följden. Och säkert är, att det inte är önskvärt ur någon
synpunkt, att det finnes en enda köpare för hela landets behov; det iir
icke önskvärt ifrån vår sida och säkert icke från de vinproducerande
ländernas. Man har emellertid på detta område avkopplat den möjlighet
till fri tävlan, som lagen föreskriver, och som är a och o i
all affärsverksamhet.

Vi ha heller ingen kontroll på den affärsmässiga skötseln av dessa
företag. Det heter, att det skall vara till statens gagn, men vi ha, ingen
inblick i detta, och det är ett byråkratiskt system, som anan icke
kan komma till rätta med.

En produktion, som förr existerade här i landet, har också numera
försvunnit, tack vare detta monopol, nämligen de svenska bärvinerna,
och ingen annan-får lov att framställa dem. Om man går
in i denna fråga, är det ett moment, som torde klargöra, att det är
fråga om ett våld på den svenska allmänheten, liksom det varit ett
våld på de enskilda näringsutövarna förut. Många agenter äro kastade
ur sadeln. Jag vet fall, verkligen upprörande fall, där folk ha
satts i misär genom åtgärder ifrån detta monopol, där folk tvingats
att sälja sitt bohag för att kunna existera, under det att de förut haft
en tillräcklig utkomst för sig och sin familj. Och samtidigt avlönas
personer, som förut aldrig ägnat sig åt denna näring, med mycket
störa belopp, och vilkas enda kvalifikation är, att de händelsevis std
de styrande och ledande nära. Detta är ett tillskapande av förhållanden,
som vi icke kunna vara med på och som vi höra skarpt reagera
emot.

I en skrivelse, som är inlämnad till regeringen, framhålles detta,
att man har tvingats till att skriva under dylika kontrakt, och jag

Tisdagen deu 18 januari, f. m.

35 >''r 4.

skall be att få citera, vad denne person anför. Handlingen ligger hos t remiss ar
regeringen, så att regeringens medlemmar kunna taga del av den där. statsverhs.
Med. hänsyn just till det förhållandet, att näringsidkarna avfordras
förbindelser att icke ägna sig åt den näring, de förut utövat, säger (rörte.)
han: »Jag är således i verkligt behov av att komma i åtnjutande av
rätten att arbeta. Skulle konkurrensklausuler, sådana som den, Vinoch
spritcentralen åberopar, få anses äga bindande verkan, innebure
detta ett återvändande till mindre personliga rättigheter än livegenskapen
utgjorde. De livegna ägde rätt både att arbeta och att erhålla
sitt uppehälle, under det att ifrågavarande konkurrensklausul, om den
är bindande, omöjliggör båda delarna.» Något sådant måste uppröra,
och jag tror, att regeringen, om den granskar handlingarna och förhållandena
på detta område, skall komma till samma resultat.

Jag har ju inte kunnat underlåta att beröra det, som man ur rent
mänsklig synpunkt måste anse vara upprörande, men man kan ju,
eftersom vi tala om eu. budget, även anlägga den synpunkten på saken:
är det över huvud taget förenligt med statens ekonomiska intressen,
att detta förhållande fortgår? Är det inte så, att ett stort
antal av på olika håll arbetande självständiga personer, så som lagen
tilFstädjer, är det mest förmånliga även ur denna synpunkt? De tillföra
dock staten skatteinkomster. Den synpunkten anser jag, att herr
finansministern bör taga i övervägande, när han bedömer saken, ty
det kan rent av ur finansiell synpunkt vara oriktigt, att det förhållande,
som nu äger rum, får fortsätta.

Hur denna verksamhet bedrives, framgår bl. a. av att då jag
kom till Stockholm i november förra året, möttes jag av helsidor i Dagens
Nyheter med en annons från ett monopolbolag, som alltså kostat
på sig en helsidesannons för att tillkännagiva för svenska folket, att
bolaget hade de och de varorna, men utan att ange priset. Det är
någonting så huvudlöst, att en enskild firma aldrig skulle tillåta sig
något dylikt. Det kan endast ett dylikt bolag göra, som med det ryggstöd,
det har fått, tror sig kunna gorå vad som helst.

Det är emellertid inte endast till denna gren av verksamhet, som
detta bolag har sträckt sina tentakler. Vi ha sett, att det, med den
makt, som det har kunnat förskaffa sig, har sträckt sina tentakler
också till hotell- och restaurangrörelsen. Även i det fallet anser jag,
att det gått utöver vad som är riktigt. Men nu har det planerat en
sak till. Det vill nämligen så att säga ställa svenska folkets hälsa
på aktier. Det vill skapa ett läkemedelsmonopol, i klar och tydligstrid
mot vad apoteksvarustadgan föreskriver. Man vände sig till
den förra regeringen med förfrågan, huruvida inte detta kunde tillstädjas,
och den dåvarande socialministern, som kanske i detta såg
ett nytt hägrande förverkligande av socialiseringstanken, sade ja.

Jag vill hoppas, att den nuvarande regeringen säger nej. Säkert är.
att det skulle gå emot vad den övervägande delen av Sveriges folk
tänker och känner, om på detta område tillätes skapandet av ett monopol.
Man har visserligen sagt, att det finns garantier för att det
bästa kommer fram på den väg, som man sålunda beträtt, och att
allting skulle komma att gå under riktig ursprungsbeteckning. Jag

Nr i.

36

Tisdagen den 18 januari, f. in.

Vid remiss av har tillåtit mig att här i denna kammare exemplifiera, hur det skeds
talsverks- je j (jet avseendet i fjol beträffande sulfitspriten och andra tillverkpr°^lf]i<men
ningar. Yi ha inga garantier för, att ett monopol, som har visat sig
(Forts.) hava sådana tendenser, skulle vara det rätta att taga hand om eu
så viktig sak som hela den svenska läkemedelsproduktionen. Jag
vill på det starkaste varna för varje steg i den riktningen. Det är
inte för ro skull, som man har kommit till en sådan paragraf i regeringsformen,
vilken alltså icke kan avskaffas utan grundlagsändring,
som den, att inga monopol skola få instiftas. Det är gamla
tiders erfarenhet om varthän sådant leder, som är förklaringen härtill.
Och det inte bara i vårt land! Redan på 1600-talet hade man
i England kommit till insikt om det galna och dyra för folket i monopol.
Och det är rätt intressant i detta sammanhang att konstatera,
att i början av 1600-talet tillskapades någonting, som motsvarade
vår nuvarande vin- och spritcentral. Men år 1603 tillsattes en
kommitté för klagomål, och dess första åtgärd blev ett upphävande
av dåtidens vin- och spritcentral. Jag vill livligt hoppas, att regeringen
icke skall vara mjuk i handen, när det gäller att taga i håll
med den här saken. Herr justitieministern yttrade nyss i ett svar
på en fråga angående ett svårlöst prisbildningsspörsmål, att regeringen
har sin uppmärksamhet fäst på saken. Och det blir givetvis
av intresse att se, till vilket resultat den kommer. Jag skulle vilja
göra ett uttalande, som jag tror innefattar vad som på det området
visat sig vara en erfarenhet, nämligen att det bästa sättet att få
fram den lägsta möjliga norm, det är, att man på alla håll värnar
om den enskilda tävlan, att alltså denna får göra sig gällande. År
det någon, som går över märket, så, skall någon annan kunna träda
in och verka reglerande. Det har i alla tider visat sig vara den
säkraste och bästa regulatorn. Jag medger, att det.är svårt att understundom
komma sammanslutningar till livs, men jag tror. att man
kommer säkrast fram på den vägen, att man inriktar sig på att i
möjligaste mån bibehålla den prisreglerande tävlan, som alltid inträder,
ehuru den kanske har svårare att komma till sin rätt under
stigande än som nu under vikande konjunkturer. Staten må givetvis
träffa de bestämmelser, som anses lämpliga för att reglera livet i
samhället. Men jag vill såga, att varje budget kommer att ha gagn
av att fri tävlan inom varje verksamhetsområde tryggas, och att alltså
inga monopol och intet skråväsen tillåtas uppkomma, utan som
sagt trygghet skapas för den fria näringsutövning och den fria tävlan,
som gör att den starkaste vinner. Det har hela samhället nytta
av och det kommer ytterst även den budget till godo, som vi i dag
diskutera och till vars remiss, herr talman, jag ber att få yrka bifall.

Herr Bratt: Herr talman, mina herrar! En lycklig omständighet
gjorde, att jag i går förmiddag fick mitt namn på talarlistan
antecknat omedelbart efter den föregående ärade talarens! Det sätter
mig nämligen i stånd att ännu medan intrycket av hans kritik
är färskt och kan göra sig starkt gällande försöka att i någon mån
bidraga till att belysa halten av denna kritik. Visserligen är det

Tisdagen den 18 januari, i‘. in.

37

Xr 4.

också‘en annan omständighet under förmiddagens debatt, som skulle Vid remiss av
kunnat motivera att jag begärt ordet, nämligen ett omnämnande ^tUsverksfrån
herr Röings sida, att han för sin del svävade i en viss okunnig- i,roP£sll^onen
liet om Vin- och spritcentralens allmänna ställning i förhållande till (Forte )
statsverket. Emellertid önskade han få ett uttalande från chefen för
finansdepartementet, och jag för min del beklagar livligt, att han på
grund av herr finansministerns bortovaro inte kunnat få det. Ett yttrande
från min sida därvidlag kan i intet avseende ersätta det han begärt.
Men det kan tänkas, att jag skulle kunna på detta område
lämna en del upplysningar, som kunde skingra den obekantskap med
förhållandena, som herr Röing tillstod för egen del och som måhända
delas av åtskilliga av kammarens ledamöter.

För egen del vet jag knappast, vilket som är mest anmärkningsvärt,
när det gäller Vin- och spritcentralen: det utomordentliga intresse,
den uppmärksamhet och den kritik, som detta bolag lyckats
ådraga sig, eller den svårighet, med vilken kännedomen om dess tillkomst,
motiv och allmänna ställning har att breda ut sig och nå fram
dit den bör komma.

Herr Lithander har angripit dels kontrollstyrelsen och dels Vinoch
spritcentralen. Idet kan ju egentligen inte vara på sin plats, att
jag försvarar kontrollstyrelsen. Det är ett ämbetsverk, i vars beslut
jag icke har någon del. Men då det är så ordnat, att Kungl. Maj: t
utser ett kontrollråd, som av kontrollstyrelsen tillkallas vid viktigare
frågors avgörande och jag är en av de sex eller sju ledamöter, vad det
nu kan vara, som detta råd inrymmer, så är det klart, att kritiken
å de punkter, där jag själv varit med att tillstyrka den kritiserade
åtgärden, i någon mån åtminstone drabbar även mig. Och det må
därför ursäktas mig, om jag även vidrör detta ämne.

Jag skall emellertid, då det ligger litet vid sidan av vad jag har
att säga, be att få börja med kritiken mot kontrollstyrelsen. På
vissa punkter var den kritiken sådan, att jag måste komma tillbaka
till den, då jag talar om Vin- och spritcentralen. Herr Lithander beskyllde
nämligen kontrollstyrelsen — för vilken gång i ordningen,
kan jag inte erinra mig — för att ha begått rena olagligheter, då
denna styrelse skulle förvägrat svenska medborgare deras i lag tydligt
utskrivna rättigheter och gjort detta till favör för ett enskilt
bolag, Vin- och spritcentralen. Men han spelade jämväl på den strängen,
som så ofta anslås i den offentliga diskussionen, att kontrollstyrelsen
gjort sig till förmyndare för svenska folket, och med de idéassociationer,
som härmed hänga samman, ville han väcka opinion
mot detta ämbetsverk. Härvidlag tror jag icke, att jag skulle göra
rätt, och jag tror icke heller, att det skulle lyckas mig, om jag på formella
grunder sökte avvältra från mig viss del av ansvaret, när det
gäller tillskapandet av de bestämmelser, han här kritiserade. Det är
nämligen uppenbart, att det restriktionssystem, som för närvarande
råder i Sverige i fråga om spritdrycker och viner, medför ett visst
förmynderskap. Man kan icke komma ifrån den saken. Man har
haft att välja emellan de båda ytterligheterna att antingen förbjuda
dessa drycker med de konsekvenser på ont och gott, som därav kunna

Nr 4. 38

Tisdagen deri 18 januari, f. in.

Vid remiss av följa, eller också att släppa denna handel fri. Gör man detta senare,
statsverks- åsfaclkommer man onekligen mycket ont. Men jag vill icke förneka,
m m_ att man också pa vissa områden därigenom kunde åstadkomma 11a(Forts.
) gonting gott. Ty varje inskränkning i näringsfriheten, och icke endast
i näringsfriheten utan även i försäljningen av en åtrådd vara, medför
olägliga symtom, som man skulle vara blind — åtminstone om man
har med den saken att göra så mycket som jag — för att inte se. Jag
tror emellertid, att man åsyftat — och det skulle jag nu helt kort
vilja här vidröra —• att i stort sett lämpa sig efter den rättsåskådning.
den lämplighetsåskådning jämväl, som finns hos den stora massan
av det svenska folket vid restriktionernas utformning. De kunna
dock icke ha undgått att väcka mycken kritik på många håll. och
jag tror, att de, som bli förargade och känna sig kränkta av dessa
restriktioner, ofta ha en gällare stämma och i varje fall oftare lyckas
få den hörd i pressen, än de. som i själva verket finna, att det är
ganska förnuftigt och bra ordnat. Förmynderskapet finns där emellertid.
Att här i dag gå in på och söka visa, huruvida det har sträckt
sig för långt, om det på någon punkt kan mildras, det förbjuder både
tiden odi även platsen. Det skulle bli en detaljanalys av de bestämmelser,
som finnas, och vilka ha attraherat så mycken uppmärksamhet
och kritik, vilken ofta fört tankarna alldeles bort från det stora målet
och de störa principerna för det hela. Det vill jag endast säga vad
min egen verksamhet beträffar och vad de mäns åskådning beträffar,
med vilka jag samverkar, och — ehuru jag icke är bemyndigad att
säga det — jämväl med hänsyn till kontrollstyrelsen, att jag tror,
att alla dessa skulle hälsa med stor och uppriktig tacksamhet möjligheten
att på någon punkt verkligen kunna minska det intrång, som
göres i hedervärda och hyggliga medborgares liv och villkor, därest
man icke ansåge, troligen ganska välgrundat, att man därigenom
äventyrade saker, som åtminstone i begynnelsen av restriktionstillståndets
tillämpning icke få äventyras. Jag bjuder inte ens till att
försöka lämna ett bevis för detta. Jag vill endast hava sagt det såsom
en allmän deklaration.

Herr Lithander kunde emellertid på. tal om dessa restriktioner
icke undgå att vidröra en sak, som särskilt under sista tiden varit så
mycket debatterad, nämligen det s. k. mattvånget. Han gjorde det
onekligen i en originell kombination, då lian satte mattvånget mot
bakgrunden av svälten i Europa, .lag tror. att proportionerna äro
för orimliga för att det skall kunna i själva verket göra någon verkan.
Och jag vill säga, såsom en som har att leda även restaurangföretag
i ganska stor utsträckning och har under mig en personal, av vilken
jag kan få alla nödiga upplysningar på området, att såsom mattvånget
tillämpas i Stockholm i regel ingen mat förfares. Det är åtminstone
mycket ovanligt, att så sker. Men i någon mån kan det naturligtvis
inte nekas, att det inte blir så, som det är tänkt, att personer,
som gå på restaurang för att äta, jämväl där skola få förtära dessa
drycker, utan det blir nog ofta så. att man går dit, därför att man
vill ha dessa drycker och då även ser sig tvungen att äta. Det blir
ju härigenom en överkonsumtion, som ju strängt taget är oekonomisk.

Tisdagen den 18 januari, f. m.

39 Nr 4.

Men jag undrar, var man skall kunna genomföra bestämmelser på remiss av
något område, så fullkomliga, att icke följder skola kunna, komma sMsverlsdärur,
som icke äro avsedda eller i och för sig icke önskvärda. Vad '' ,n. m
mattvånget i övrigt beträffar är det nog för närvarande ett nödvän- (Forts i
digt komplement till de inskränkande bestämmelser på minutliandelsområdet,
som finnas. Det är möjligt, att det kan ändras, att det kan
lättas på det senare, det vill jag icke yttra mig om. Att det skulle
vara olagligt förnekar jag. Och jag vill till herr Lithander såsom
en allmän replik säga, att då han beklagar sig över så mycket olagligheter
på detta område, så behöver detta inte bero därpå, att lagarna
blivit överträdda, utan det kan — och det förefaller rent av som det
sannolika för den, som följt herr Lithanders kamp under många år —
också bero därpå, att han läst och tolkat lagen oriktigt. Detta är väl
i och för sig icke så otroligt. Herr Lithander har gjort mångfaldiga
hänvändelser till kontrollstyrelsen, till justitiekansler!!, till regeringen,
till justitieombudsmannen — alla äro de ju döva för dem. Det
kan ju hända, att detta beror på, att herr Lithander icke vet och känner
till, vad lagen i själva verket innebär. Och jag tror, att det
skall bli ganska lätt att visa upp, att det just förhåller sig på det
sättet.

Till den kritik herr Lithander riktade mot att kontrollstyrelsen
vägrat enskilda rätt att fortsätta sin rörelse, att gamla firmor likaledes,
till förmån för Vin- och spritcentralen, vägrats sådan rätt, när
»fatalietiden utgått», skall jag återkomma. Men en sak i denna inlösningsfråga
vill jag redan nu framhålla. Herr Lithander slog
nämligen an på mera mänskliga strängar, eller försökte åtminstone
göra det, då lian förklarade, att han kände till upprörande fall. då
enskilda personer hade blivit brödlösa och hemlösa genom detta hänsynslösa
bolags framfart. Jag vill säga till herr Lithander, att
skulle det förhålla sig så i ett eller flera fall, är jag den förste som
beklagar detta, och jag skall vidtaga alla de åtgärder jag kan för att
råtta det. Men ett litet medansvar till denna olyckliga följd måtte
ändå herr Lithander ha, som icke vänt sig till detta bolags ledande
män eller styrelse för att åvägabringa rättelse. Jag vet ej i något
fall, där det gjorts hänvändelse till Vin- och spritcentralen eller dess
ersättningssakkunnige, av vilka jag är en, där vi ej ha till och med
gått långt utöver vad man i själva verket skulle kunna tänka sig,
att vi hade rätt att göra, och som påpassliga offentliga revisorer, vilka
icke äro, som herr Lithander föreställer sig. obefintliga, skulle
kunna gå med på. Vi ha varit med om att bevilja pensioner till
gamla vinhandlareänkor, vilkas män innehaft firmor, som slutat för
20 år tillbaka, och till vilka det ej finns någon anledning att ge något,
mer än att man kan säga att där eu gång långt borta i tiden
fanns eu vinhandlare, som efterlämnat en änka som nu är i nöd. Vi
ha försökt med de mest krystade motiveringar för att kunna lämna
de understöd, som rent mänskligt sett varit i hög grad av behovet
påkallade.

Herr Lithander läste upp något av en skrivelse. Ha,n nämnde
icke namnet på den som skrivit under densamma. Det skulle vara

Nr 4. 40

Tisdagen den 18 januari, f. in.

Vtd remiss av en vinhandlare. Jag tror mig förstå vilken det är. Herr Litliander
■propositionen sa<*e’ alt denne skrivit under en förbindelse att icke vidare driva af^
m. m. färer i vin och spirituösa. Det tyckte herr Lithander vara så uppförts.
) rörande. Jag undrar, om icke detta förekommer på ofantligt många
områden av rent enskild verksamhet, att då ett affärsföretag ger viss
ersättning till viss person, motprestationen då är att denne person
ej vidare ägnar sig åt denna rörelse, ehuru personen har fullt laglig
rätt att ägna sig åt den. Vi ha å andra sidan förbundit oss till
statsmakterna att i fall, där det gäller smärre agenter, ersätta dem
minst efter tobaksmonopolets grunder. När en sådan man, som haft
1—2,000 kronor om året — han har väl då haft annat yrke vid sidan
— och fått ersättning på sex, åtta, tio, tolv tusen kronor, olika
efter de olika inkomster vederbörande haft, ha vi alltid dessutom tagit
hänsyn till ålder, försörjningsförmåga o. d. Då är det klart, att
detta kapitals ränteavkastning icke ensam kan räcka till hans utkomst.
Men jag undrar, var man kan träffa en sådan uppgörelse,,
att en person skall få så, att han kan leva ensamt därav under framtiden?
Man har gått efter skäliga och rimliga grunder, när man
prövat dessa ersättningskrav, och man bara förvånar sig, då man
ser deras deklarationssummor, hur de ha kunnat leva förut. När
inkomsten varit liten förut, har ersättningen ej kunnat bli så stor.

Jag ber nu få före mitt svar till herr Lithander på hans sakliga
anmärkningar i övrigt förutskicka en kort orienterande framställning
iiver aktiebolaget Vin- och spritcentralen.

Herr Rökig frågade: Är det formaliter enskilt, är det även realiter
enskilt, är det formaliter statligt och är det så även realiter? —
Till det kan jag säga, att om han fordrar ett svai^ ja eller nej. på
den frågan, så kan det ej lämnas ty det finns många underliga
blomster i vår herres örtagård. Bolaget är något mitt emellan statligt
och enskilt. Till sin natur är det givetvis ett enskilt bolag.
Initiativet är enskilt; det finns intet tvivel därom. Initiativet togs
år 1916, innan den nya rusdryckslagen var antagen, och det skedde
genom att aktiebolaget Stockholmssystemet, som är ett systembolag
liksom övriga i landet ehuruväl det största, helt enkelt inte kunde få
köpa konjak direkt från de stora franska husen utan hänvisades att
köpa genom en av dem, som de själva beklädde med rättighet. Då
köpte Stockholmssystemet aktiebolaget Grönstedt, och sedermera bär
under intim samverkan — jag vet icke med hur många finansministrar
— hela denna plan genomförts men mina herrar, utan samverkan
med det ämbetsverk, som herr Lithander beskyller för denna
samverkan, nämligen kontrollstyrelsen. Det är ingen hemlighet,
utan det finns i papperen tydligt utsagt, att kontrollstyrelsen ställt
sig mycket tveksam, snart sagt, åtminstone till en tid relativt avog
emot hela denna rörelse, mot hela detta bolag som bildades och köpte
alla vinhandelsfirmor utan något positivt stöd från kontrollstyrelsens
sida. Att kontrollstyrelsen skulle vägrat en partihandelsrättighet
åt enskilda, som ej förut hade sålt sin rörelse till oss, det tror jag
mig kunna på goda grunder helt enkelt förneka. Det skulle ovill -

Tisdagen den 18 januari, f. in.

41 » 4.

korligen hava kommit till min kännedom — enskilda personer som Vid remiss av
förut hade drivit en sådan rörelse och ännu hade den kvar. stateverks Vin-

och spritcentralen är numera konstituerat på det sättet, att pro^st^onen''
det har en del dotterbolag med speciella uppgifter, anskaffning av (Forts)
olika sorters viner, punschfabrikation o. s. v. Dessa fyra bolag ha
fått partihandelsrättigheter, och det är Vin- och spritcentralen som
tar inkomsterna från de andra. Vad Vin- och spritcentralens egen
ställning beträffar, är den sådan, att aktieägarna, såväl preferenssom
stamaktieägarna, inte kunna få mer än begränsad ränta. Preferensaktieägarna
kunna få 7 procent på aktiekapitalet, och stamaktieägarna
eu ränta högst uppgående till den genomsnittliga aktiebelåningsräntan
för räkenskapsåret, uträknad av riksbanken.

Bolagets stadgar äro sådana, att de inte kunna ändras utan
Kungl. Maj:ts tillåtelse, .lag skall strax komma till vart vinsten
går. Jag vill endast nämna, att styrelsen består av 8 personer, av
vilka 4 jämte ordföranden äro utsedda av Kung]. Maj:t; 4 äro utsedda
på bolagsstämman. Kungl. Maj:t har sålunda majoritet, är
avgörande inom styrelsen. Av revisorerna, som äro 4 utses 2 av
Kungl. Maj:t. Beträffande vinsten står det, att sedan aktieägarna
fatt sitt, den återstående vinsten skall, efter det avsättningar till reservfond
och pensionsfond blivit gjorda, i den mån den ej användes
enligt paragraf 8 till inlösen av preferensaktier eller för sådant ändamål
avsättes, levereras till kungl. statskontoret för statsverkets
räkning.

Nu klagar herr Lithander över att det allmänna och Kungl.

Maj:t ej ha tillräckligt inflytande på Vin- och spritcentralen. Ja.
jag vet ej vilka pretentioner han har på att det allmänna skall ha
inflytande, men kontrollstyrelsen kan när som helst ge inköpsnämnden
— ty det är det som herr Lithander underlåter att omtala, , att
en sådan finnes; det är de svenska systembolagens förenade uppköpsnämnd
— order att uppköpa av andra än detta bolag av utländska
firmor direkt, under förutsättning att de bjuda fullgoda varor till
bättre pris än Vin- och spritcentralen. Det är den ena möjligheten
man har gentemot bolaget. Den andra möjligheten att utöva inflytande
ligger däri, att Kungl. Maj :t har majoritet inom styrelsen. Den
tredje möjligheten är, att Kungl. Maj:t, som är hembjuden alla aktierna
till pari, kan av riksdagen begära att aktierna inköpas. Aktierna.
majoritetens, ligga i riksbankens kassavalv, och det finns sådant
kontrakt med hänsyn till dem, uppgjort i finansdepartementet,
att ägarna vilket ögonblick som helst kunna förmås avstå från sina
aktier. År denna tredubbla säkerhet ej tillräcklig för att taga kål
på eller komma till rätta med ett motspänstigt bolag, även om det är
Vin- och spritcentralen, då vet jag ej vilka garantier herrarna fordra.

Jag kommer nu till frågan om vinsten, vilken nu icke finns
upptagen i statsverkspropositionen för 1922. Det är givetvis icke
min sak att förklara varför den vinsten ej blivit upptagen. Jag
förmodar, att det på ena eller andra sättet står i samband med att
den ej förut varit upptagen, därför att den förut ej funnits tillgänglig.
Stadgarna ändrades för ett halvt år sedan. Förut inflöt

Kr i.

42

Tisdagen den 18 januari, f. in.

Vid remiss av vinsten via Stockholnisysteniet, som då ägde stamaktierna. Sedan
statsverks- dess har sambandet med Stockholmssystemet avklippts och Vin- och
’°m. m. spritcentralen satts direkt, på sätt jag skildrat, under statsverket.

(Forts.) Rörande vinsten 1922, inskränker jag mig att säga att den givetvis
blir betydande helt enkelt därför att rörelsen är så utomordentligt
omfattande och därför att — trots att motsatsen stått i tidningspressen
— administrationskostnaderna kunna hållas förhållandevis låga.

Jag hörde, att herr Lithander ville väcka en viss opinion mot de
löner, som skulle utbetalas i Vin- och spritcentralen, och ehuru jaganser,
att det är olämpligt att nu från denna plats gå in i alla sådana
enskilda detaljer som detta, vill jag dock hava sagt, att i hela bolaget
och hela koncernen förekommer ej ett öres tantiéme. Och lönerna
äro notoriskt små, därom finns intet tvivel, i jämförelse med de löner,
som betalas dels inom större privata affärsföretag och dels inom
rent statliga monopol. Det är gjort med avsikt för att icke ge
lastarenom rum. Men jag erkänner, att detta syfte icke uppnåtts.

Att administrationskostnaderna äro förhållandevis små, beror,
förutom på den ofantliga omsättningen, därpå att vi ej ha några
resande. Man behöver ej resande med ett sådant system som detta,
den saken klarar sig ändå. Och vi ha icke, herr Lithander, några
annonser heller utom den där stora annonsen. Men vad tror herr
Lithander i själva verket den spelar för roll för ett stort bolag, en
sammanslutning av 200 firmor? Och över huvud taget är det endast
undantagsvis som det annonseras. 1 denna annons har det icke
intagits några priser, utan den upptager endast vilka varor som
finnas. Vilket herr Lithander fann så huvudlöst. Detta beror helt
enkelt därpå, att priserna äro partipriser, avsedda för systembolagen
och icke detaljpriser avsedda för allmänheten. Systembolagen skola
sedan lägga på icke en fix, utan en i någon mån varierande procent.
Det skulle vålla ett oändligt trassel om allmänheten skulle läsa i
tidningarna om partiprisen, men sedan hos bolaget få betala ett avsevärt
högre pris. Här kommer riksdagen t. ex. och beslutar en omsättningsskatt
på 25 % å det pris systembolagen erlägga för spritdrycker,
vilken skatt allmänheten naturligtvis får betala i detaljpriset.
Visserligen är allmänheten städse benägen att hänföra de
höga detaljprisen till Vin- och spritcentralen — och särskilt till
ep olycklig ledamot av dess styrelse — men jag är dock ej säker
om det vore lämpligt annonsera partiprisen även om detta vore
en vinst för spritcentralen. Då skulle allmänheten ondgöra sig över
systembolagens avance, glömska av exempelvis den nyss vidrörda omsättningsskatten
och även utskänkningsskatten. Summan är att
det är svårt för allmänheten att av de priser, som den får betala
i minuthandeln, bedöma de priser, som av bolagen betalas
till Vin- och spritcentralen. En liter renat brännvin, som ju är
grundvalen för det hela, kostar allmänheten — jag törs icke saga
precis vad den kostar, men jag tror det är något över 8 kronor.
Men Vin- och spritcentralens pris är kronor 1:85. fritt levererat
/rån Ystad till Haparanda. Givetvis kan jag icke här ^gå igenom
alla priserna, men jag vill endast framhålla, att vår pris -

Tisdagen deu 18 januari, f. in.

4o

Sr 4.

sättning ansluter sig till världshandelspriserna och de priser, Vid remiss av
som dessa varor skulle betinga, om de av bolagen skulle inköpas från stat*''*rteannat
håll. Och kontrollstyrelsens prisnämnd granskar dessa priser Pro^lfJonen
med mycket stor noggranhet. Det finns exempel på att enskilda Z0Z]
systembolag kunnat skaffa sig billigare priser genom agenter i utlandet,
men dessa exempel ha då hänsyn tagits till varornas kvalitet
icke varit uppmuntrande. Vin- och spritcentralen har visserligen
fatt sänka vissa priser, där det funnits vara fog därför, men rörelsen
är så omfattande och koncentrationen så väl genomförd, att vinstmedel
utöver aktiekapitalets förräntning finnas att inleverera till
statskassan. Huru stor vinst på innevarande års rörelse blir det
då, fråga herrarna. Ja, det beror givetvis på rörelsens omfattning.

Under det gångna året och under nu pågående bränningskampanj
ha vi haft behov av mycket stora kapital. Bolaget har lager inne.
som uppgå till -10 miljoner kronor, och tomter och byggnader, representerande
ett värde av 15 miljoner kronor. Det gör, att ett bolag,
som givetvis måste skötas i enlighet med ekonomiskt sunda principer,
i dessa tider icke lämnar ifrån sig behövligt rörelsekapital.

Den vinst, som kan beräknas för 1922 års stat, kommer säkerligen
att bliva avsevärd, men vad innevarande års bolagsstämma kan
komma att besluta rörande bokföringsvinsten för 1920 blir givetvis
beroende på kassaställningen. I stor utsträckning torde vinsten
böra överföras till reservfonden såvida icke statsmakterna vilja
placera exempelvis rusdrycksföndens medel i preferensaktier i bolaget.
Ur bolagets synpunkt är det skäligen likgiltigt om aktiekapitalet
eller reservfonden ökas.

Jag skall emellertid gå över till den allvarliga anmärkningen,
som herr Lithander gjorde, att det var ett enskilt bolag, som beskattade
allmänheten. Av vad jag sagt torde framgå, att bolaget icke
kan göra detta. Men naturligtvis kunna vi göra vår vinst väsentligt
lägre genom att sänka priserna. Ty genom vår ställning och vårt
uppköpssystem böra vi kunna skaffa oss våra varor till billigare pris
än någon annan firma, vem den än må vara.

Nu säde herr Lithander, att detta system medgiver, att enskilda
personer i bolaget — han ville naturligtvis icke påstå att de gjort
det — kunna taga emot provisioner. Det hade bara fattats, att
han sagt att de gjort det. Då hade eventuella efterräkningar även
för kritikern kunnat bliva svåra. Men såtillvida har herr Lithander
rätt, att den eller de som inom spritcentralen verkställa varuuppköp.
om de missbruka sin ställning, kunna mottaga provisioner, utan att
svenska statens representanter i styrelsen och bland revisorerna
kunna få kännedom därom. Men så kan ske på många områden.

Tro icke herrarna, att det lian bli returprovisioner t. ex. i tobaksmonopolet?-
En av anledningarna till att denna koncentration kommit
till är just, att man icke bör överlåta åt 160 skilda systembolag
att göra sina inköp själva från utländska agenter och utländska hus.
därför att den risk, som herr Lithander talar om, då blir så mycket
större. I Vin- och spritcentralen kan jag icke säga annat än att
genom valet av de ledande personerna, och den mest ingående revi -

Nr 4. 44

Tisdagen den 18 januari, f. in.

propositionen
m. m.
(Forte.)

Vid remiss av sion, som stål- att erhålla, farorna för berörda missbruk inskränkts
till det minsta möjliga. Det är kanske endast en, två eller tre, som
äro i det läget att de skulle kunna på nämnt sätt missbruka sin
ställning. Och den man, som satts på den ledande posten, är icke blott
eu skicklig fackman utan även en hederlig man, och hans efterträdare
kommer också att vara det, om den organisation som nu finnes
bibehålies. Man har sålunda på detta område vidtagit masta möjliga
åtgärder för att mota åtskilliga tänkbara missförhållanden. Men
hur skulle det bli, om herr Lithanders dröm skulle gå i uppfyllelse,
om det vore 160 systembolag, som endast utdelade 5 % till aktieägarna,
men som med den ställning de hade skulle kunna inleverera
till statskassan ett stort antal miljoner kronor i överskott? Om jag
nu själv skulle vilja gå ut och köpa cognac för Stockholmssystemets
räkning hos fria handlande utomlands eller enskilda handlande här
i Sverige, då kunna herrarna förstå, att om jag är chef för ett sådant
bolag, så kunde jag göra mig stora okontrollerbara vinster
genom att missbruka min ställning. Detta är ett fel, som vidlåder
hela systembolagsidén och varje företag, där den eller de avgörande
icke handla i öppet och erkänt eget, ekonomiskt intresse, ett fel, så
allvarligt, att det är fullt berättigat att ha uppmärksamheten riktad
härpå. Men vi ha försökt skaffa alla de garantier, som kunna
vinnas för att icke de osunda förhållanden skola kunna breda ut
sig som skulle frodas, därest herr Lithanders plan ginge igenom.

Herr Lithander har slagit sig till riddare för näringsfriheten
och i kraft härav går han till attack mot eu monopolisti sk företeelse
sådan som Vin- och spritcentralen. Han tror att priserna skulle
kunna bliva lägre om här etablerades konkurrens. Herr Röing har
förut vidrört det förhållandet att näringsfriheten på många områden
icke mäktar åstadkomma verklig konkurrens. Jag fruktar att
just på spritens område detta skulle bliva fallet i än högre grad.
Men jag är villig medgiva att näringsfriheten har sina fördelar och
varje ur affärssynpunkt konstlat system sina olägenheter. Men herr
Lithander synes alldeles förbise att försäljningen av rusdrycker, i
vad den rör försäljningen till allmänheten redan genom systembolagen
är monopoliserad, och då uppstår en fråga som bör prövas jämväl
av den mest entusiastiske förkämpen för näringsfriheten: leder
det icke till orimliga konsekvenser att så att säga ovanpå ett monopolsystem
för detaljhandel etablera näringsfrihet för partihandel?
Det låter väl tänka sig, att alla sakliga skäl tala för att ombilda jämväl
partihandeln i närmare överensstämmelse med detaljhandeln, just
för att få system i det hela. Min bestämda mening är i allmänhet
den att näringsfrihet kan accepteras, monopolsystem kan accepteras,
men ett blandat system är förkastligt.

Härmed kommer jag in på motiven för Vin- och spritcentralens
bildande. Jag vill av dem endast omnämna fyra;
jag måste ju fatta mig kort. Ett av skälen, varför spirituosahandeln
ansågs böra organiseras på det sätt som skett,
var, att när restriktionerna infördes, hade man behov av att
tillse, att de stora lagren helt enkelt icke »försvunne». Mina

Tisdagen den 18 januari, f. m. 45 «(r 4.

herrar, i Stockholm försvinna på detta sätt under år 1917 betydan- Vid remiss av
de lager från flertalet privata spiritousahandlande, utan att man Valsverkshade
anledning att misstänka att ägaren gjort sig skyldig till ProP£sl£or''-n
kontraktstridigt förfaringssätt. En fullt hederlig vinhandlare blev (™or^
efter de inventeringar, som Stockholmssystemet gjorde, omärkligt
bestulen på icke mindre än 20 % av hela sitt cognagslager! De
enskilda affärsmännen hade icke den kraft, som fordrades gentemot
de anställda. Det fordrades mycken kraft för att kunna genomföra
en noggrann undersökning för var och en som lämnade arbetslokalerna.
Men arbetarna visade sig småningom förstå denna
saks vikt, men mycket motstånd restes i början. Detta är ett av
skälen — visst icke det viktigaste — för att förskärning och behandling
av spritdrycker måste ske under auktorativ kontroll, som knappast
kunde åstadkommas, om det funnes ett par hundra privata vinhandlare.
Ett annat skäl var nödvändigheten att genomföra en fullt
riktig ursprungsbeteckning på dessa varor. Och jag tror. att vad herr
Lithander härom har anfört kan Vin- och spritcentralen taga med
mycket stort lugn. Ett tredje skäl, som jag endast som hastigast
skall vidröra, var att hela lagstiftningen av sociala skäl uppbyggts
på principen: borttagandet av det enskilda ekonomiska intresset vid
rusdryckshanteringen. Tro herrarna verkligen, att vi haft samma
rörelsefrihet ifråga om den nya lagens tillämpning, om vi haft
150 vinhandlare, vilkas existens vore beroende på huru mycket de
fi.ngo sälja? För icke länge sedan inskränktes starkvinsomsättningen
på ett stort nöjesetablissement i Stockholm högst avsevärt.

Ett av spritcentralens dotterbolag hade hitintills levererat dessa
betydande kvantiteter. Då leveransen nu i en hast upphörde stodo
hela lokaler tomma och icke så få av arbetspersonalen blevo obehövliga
för denna uppgift. Huru skulle en privat vinhandlare, som
för sin utkomst helt varit beroende på en leverans sådan som denna,
kunnat finna sig i en dylik konsekvens av lagstiftningen, som gick
•oskyldigt ut över honom och hans arbetare?

Det fjärde och viktigaste skälet, som även herr Lithander berörde,
var det kommersiellt monstruösa tillstånd, som skulle skapats
genom en enda uppköpare, pris- och inköpsnämnden, med
många försäljare. Huru skulle en enskild partihandlare ha ställt
sig, om nämnden t. ex. kom och sade, att det där vinet är ej bra.
det vilja vi icke köpa? Vad skulle han gorå, när han icke hade
någon annan att sälja till? Det hela skulle resultera i ett så osunt
system, att antingen skulle systembolagen komma fullständigt i
händerna på vinhandlarna, då dessa mycket snart skulle bilda karteller
och systematiskt utkrama allmänheten och systembolagen på
pengar, eller också skulle de privata affärsmännen komma i ett
olidligt läge.

Eu skulle väl visserligen herr Lithander svara mig med att säga:
Det är märkvärdigt, att herr Bratt visar sig mån om svenska

folkets slantar. Hittills har han icke handlat på det sättet. Är
det någon som förstått att pressa ut pengar, så är det väl herr Bratt.

Och vart ha dessa pengar tagit vägen? .Ja, mina herrar, organisatio -

Nr 4. 46

Tisdagen den 18 januari, f. m.

Vid remiss av nen skapades just för att det skulle bil ett friktionsfritt förhållande
fomsitionen meban försäljaren och de konstitutionellt likartade systembolagen.
m. m. Försäljningsprisen granskas av kontrollstyrelsens organ men skulle
(Forts.) i något fall systembolagen få giva 20 eller 10 öre för mycket för en
vara, så,är det visserligen icke önskvärt, men om de gorå det, så
finns det i Vin- & Spritoentralen ett bräddavlopp, genom vilket det
för mycket erlagda flyter in till statskassan, på samma sätt som
vinstmedelen gå från systembolagen.

Nu må det vara nog sagt om Vin- och spritcentralen. Visserligen
vore härom mycket mer att säga och otvivelaktigt kunde jag
hålla på en god stund till. Men jag skall övergå till vad herr Lithander
kallade, att vi sträcka ut tentaklerna. Först kanske jag emellertid
får nämna ett ord med anledning av hans omtanke om de .svenska
bärvinerna. Denna är mycket malplacerad. Det möter icke de!
ringaste hinder från vin- och spritcentralens sida att sådana viner
tillverkas. Men det kommer icke längre att stå på etiketten »Very
old superior» eller »Finest madeira», utan det kommer att stå
»svenskt bärvin», och då är det ingen människa, som dricker det.

Likaledes talade herr Lithander om, att om det vore många vinhandlare,
så skulle det bli mera skatt till stat och kommun. Jagförstår
icke hans resonemang på denna punkten. Om det vore många
vinhandlare, skulle ju enligt hans mening priserna sjunka, och sålunda
skulle ju totalvinsten på det försålda bli mycket mindre. Hur
skall det då kunna bli större skatt? Dessutom har jag trott, att
svenska riksdagen har beslutat större skatt, om inkomsten ligger på
en än om den ligger på många händer. Det gör, att ur ''åtminstone
skattesynpunkt den nuvarande ordningen måtte vara idealisk.

Siå var det detta om griparmarna och tentaklerna! Ena gången
tar spritcentralen Carnegies porterbryggeri, eu annan gång tar den
Grand hotell. Och nu har bolaget åter försökt »taga» ett bolag —
det har ju icke gått ännu — som skulle framställa svenska läkemedel!
Beträffande Grand hotell och Carnegies porter vill jag säga,
att det ju icke är första gången svenska vinhandlare ägt restaurator
och varit intresserade i bryggerier. Traditionen finns. Men anledningen
till att vi avslutat köpet av Grand hotell — i fullt samförstånd
med den då sittande regeringens finansminister, och en annan
ledamot av regeringen var också tillfrågad om sin åsikt — var den,
att Grand hotell stod inför ödet att stängas. Och då hade Stockholm
förlorat sitt största hotell. Jag tror det var jag som väckte
frågan på tal, att vi skulle köpa det till ett pris, som syntes vara
skäligt: och som förmodligen skulle kunna förräntas, därest företaget
sköttes på ett ekonomiskt förståndigt sätt. Måste det nedläggas kunde
staten på förmånliga villkor förvärva fastigheterna, vilka kunde
kamma väl till pass och i varje fall syntes vara ett större intresse,
än om de skulle gå en annan väg. Detta var emellertid anledningen
till köpet. Nu vågar jag påstå, att om det gått därhän, att Grand
hotell måst läggas ned, så hade det blivit en oerhörd kritik'' gent emot
restriktionerna. Då hade det varit »systemets» fel. Och jdet bara

Tisdagen den 18 januari, f. m.

47

Nr 4.

stärker mig i min uppfattning, att vad vi än göra. så blir det kritik. Vid remiss av
Kritiken spelar ju då icke så stor roll. statsverks

Senare köpte vi Carnegies porterbryggeri. och det sammanhönger
med ett annat tema, som förresten star i sammanhang med ett (Forts t
riksdagsbeslut. Jag kan icke inga pa ett utförligare omnämnande
av denna sak,^ men jag vill framhålla, att bland de uppgifter, som
blivit lagda på de svenska systembolagen, ingår också enligt den <*enomförda
rusdrycksförsäljningslagstiftningen att handha försäljningen
av maltdrycker med 3,6 volymprocent alkohol och därutöver.

Dessa skulle komma under systembolagen och försäljas å motbok
Om dylika drycker nu skulle börja tillverkas, skulle det — därom
ciro alla sakkunniga ense valla utomordentligt störa svårigheter dels
ur nykterhetssynpunkt och dels ur administrativ och teknisk synpunkt.
Den uppi att ningen har därför allt mera gjort sig gällande att
bolagen skulle behöva fa ägna sig odelat åt sina nya uppgifter i vad
dessa ^beröra försäljningen av spritdrycker och viner under ett år el-,
ler två och först sedan söka taga hand om de starkare maltdryckerna.

Riksdagen har ock beslutat en utredning om huruvida dessa starkare
maltdrycker böra i fortsättningen tillatas eller ej. Men riksdagen uraktlåt
att under utredningstiden sörja för att tillverkningen av de
starkare maltdryckerna icke återupptogs. Hade riksdagen det gjort,
hade situationen icke inneburit någon fara. Man borde kunna hålört
det, då ju ingen satt i sjön. Bryggerierna buro sig mycket bra. Och
låt vara, att det nuvarande pilsnerdrickat icke är så gott eller så bra
som det gamla ölet, men som en efterdyning av kristidens svårigheter,
hade det säkerligen väl fördragits under något år. Men det
träffades icke någon sådan bestämmelse. Och det gjorde, att Carnegies
porterbryggeri, som led förhållandevis mera än ölbryggerierna
under dessa förhållanden på grund av att den sänkta alkoholhalten
mera förändrar denna drycks karaktär, helt enkelt sade ifrån, att det
sätter i gång med tillverkningen av starkare porter, lagen lake ju ej
något hinder i vägen därför. Oå sade de andra bryggerierna, att det
kunna de icke åskåda, utan då sätta också de igång med de alkoholstarkare
dryckerna, Detta spelade eu stor roll för hela det svenska
restriktionssystemet och även för nykterhetstillståndet. Oå det å
andra sidan var fullt lojala personer i Carnegieska bolagets ledning
vilka endast motvilligt ansågo sig skyldiga använda sig av de lagliga
möjligheterna, så kunde man komma överens — även i det fallet efter
samråd med vederbörande departementschef —-om att övertaga aktierna
i bolaget, vilka vi tro och hoppas med bibehållande t. v. av den
nuvarande alkoholstyrkan i portern kunna förränta. Skulle riksdagen
emellertid besluta, att ändringar icke skall göras i maltdryckstillverkningsförordningen,
sa blir situationen en. annan. Bryggerierna
äro emellertid mycket lojala och hålla den ingångna konventionen,
men nyckeln till det hela var Carnegies porterbryggeri. Därför
skedde inköpet.

Därmed kommer jag över till den senaste »landvinningen», förvärvet
av Astrafabrikerna i Södertälje. Många finnas som nu säga:

Hittills ha vi förstått och kunnat gilla edra- åtgöranden, men detta

Nr 4. 48

Tisdagen den 18 januari, f. m.

Vid remiss av begripa vi icke alls; vad liar ni med läkemedelstillverkningen att
statsverks- göra? J)(;t är ju vin och sprit ni handlar med, skall ni då taga hand
Pr°P^mt‘°nen om läkemedlen? Jag vill gärna erkänna, att det ligger något befogat
,Folts ) i det resonemanget. Och i den skrivelse, som Vin- och spritcentralens
styrelse avgav i anledning av remiss från socialministern, säger styrelsen
uttryckligen, att den »icke ansett sig utan vidare kunna ikläda
sig ansvaret för genomförande av cn dylik affär och upptagandet
av en verksamhet, vilken, såsom den här ifrågavarande, ligger så fjärran
från bolagets egentliga arbetsuppgifter». Planen väckte stor
tveksamhet hos styrelsen, ehuru spritcentralen endast skulle tjänstgöra
som ett slags emissionsinstitut för det bolag, som skulle tillverka
läkemedlen. Nu sade herr Lithander — och det visar, hur litet
han satt sig in i denna sak, som han med så frejdigt mod kritiserar,
jag vill icke säga avsiktligt, ty jag vill icke tro det — att »bolaget
vände sig till regeringen».

Så förhöll det sig icke. Det var regeringen, som vände sig till
oss. Det var medicinalstyrelsen som väl har det högsta ansvaret på
detta område, som sade, att det borde handlas något så när snabbt för
att försäkra sig om de fabriker, som under kristiden uppförts efter
högst ovanliga mått — alldeles för stora för resten — i Södertälje,
och lada fram en plan för regeringen och sade, att det vore det enda
sättet för att nu kunna göra någonting, att det bildades ett bolag i
likhet med Vin- och spritcentralen, som var privat till formen och
af färsdrivande men stod under det allmännas ledning och kontroll. I
den avsikten vände sig medicinalstyrelsen under hand till Vin- och
spritcentralen som icke kunde svara annat, än att planen kunde övervägas
endast, därest Kungl. Maj:t uttryckt sin önskan därom och
förklarade att Vin- och spritcentralens ställning icke lade hinder i
vägen därför. Kungl. Maj:t har i konselj gillat planen och framlagt
sin önskan, och under sådana omständigheter har Vin- och spritcentralens
styrelse icke ansett sig böra uraktlåta att lämna sill medverkan.
Det ekonomiska ansvaret ha vi under vissa förutsättningar tagit på
oss. Men vi ha icke givit upphov till detta bolag, förrän regeringen
tydligen sagt ifrån, att det är ett stort allmänt intresse och att det
icke var något hinder för Vin- och spritcentralen att göra det. Såsom
förhållandena sedan utvecklat sig vill jag gärna erkänna, att den
synpunkt, som nu synes ha blivit den dominerande i diskussionen, att
Vin- och spritcentralen förälskat sig i socialistiska ideal och velat
gorå sig till ett redskap för dylika strävanden, den synpunkten var
fullkomligt främmande för styrelsen, och jag vågar påstå, fastän jag
icke har någon rätt att göra det, jämväl för den föregående regeringen.
Den synpunkten både trots frågans ingående diskuterande aldrig ens
omnämnts.

Det vore nu i hög grad frestande att gå in på, huru denna fråga
ligger för ögonblicket. Jag vill emellertid därom endast säga följande:
apotekarna sälja ju läkemedel till allmänheten, och hittills
har man tagit för givet, att apotekare, som sälja läkemedel till allmänheten,
själva skola svara för deras sammansättning. 1913 års apoteksvarustadga
har visserligen inaugurera! en bestämd frihet i fråga

Tisdagen dcu 18 januari, f. m.

49 Jfr 4.

och enkla medel, som ni själva kunna analysera, men sammansatta
läkemedel (preparanda) får ni icke köpa, ty ni kunna icke analysera
dem, och ni veta ej, vad de innehålla. Ni få köpa ingredienserna,
men m skola själva framställa dessa läkemedel. Nu ha förhållandena

om droghandeln men man har tagit för givet, att medicinalstyrelsen Vid
alltjämt hatt befogenhet att säga till apotekarna: ni få köpa droger sU

V id remiss av
statsverksproposition
r n
m. m.

Sera (Forts.)

emellertid utvecklat sig så, att många sådana läkemedel med större
fördel 1 ramställas fabriksmässigt. Medicinalstyrelsen anser därför
lämpligt att dessa sammansatta läkemedel, i den mån apotekarna ej
själva önska framställa dem, inköpas från ett företag, som kunde
noggrant kontrolleras. Den stora mängden av läkemedel, droger osv
hava apotekarna givetvis rätt att köpa varifrån de vilja. Det var så>
lunda icke frågan om upprättandet av ett monopol utan på sin höjd att
utvidga ett monopol, som redan fanns. Men därtill kommer den för
riksdagen och i synnerhet för allmänheten intressanta synpunkten, att
dessa läkemedel, som, nu skola göras av apotekarna, prissättas efter
en särskild laboratorietaxa, som gör dem avsevärt dyrare än de behöva
vara. Det är karakteristiskt, att man hittills har ansett, att
medicinalstyrelsen bör bygga läkemedelstaxan i minuthandeln på de
framsotällningskostnaderna i apoteken. Men apoteken ha i viss
man frångått dessa bestämmelser och köpt från droghandlare direkt
till billigare pris men ända av allmänheten tagit det högre pris, som
betingas, av att, till verkningen sker under apotekskontroll. Apotekarna
ha på det sättet kunna avsevärt höja sin avance. Vin- och spritcentralen
svarade till den framlagda planen: skola vi inlåta oss på
detta, sa skall det åtminstone bil till någon fördel för allmänheten,
därigenom att taxan omarbetas efter de lägre prisen.

Senare har den fragan kommit upp: har 1913 års stadga därhän
etablerat näringsfrihet, att medicinalstyrelsen icke bär någon befogenhet
över dessa preparanda? Detta är en juridisk fråga, som jag icke
vill närmare ga in pa, da ärendet möjligen kommer inför riksdagen i
annat sammanhang. Jag vill endast nämna, att är det så, att 1913
års apoteksvarustadga skulle innehålla förbud för medicinalstyrelsen
att utöva den strängaste kontroll vid sammansatta läkemedels framställning,
da har det skett utan att denna sida av saken belysts av
den kommitté, som avfattat stadgan, utan att Kungl. Maj:t, som lade
fram propositionen, nämnt därom, utan att riksdagen, som beslöt i frågan,
diskuterat saken, och slutligen utan att medicinalstyrelsen efterföljt
stadgan. Apotekarna som profiterat av den förmånliga prissättningen
ha heller ej förstått stadgans innebörd och apotekaresocietetens
styrelse har helt nyligen enhälligt hävdat medicinalstyrelsens rätt.
Skulle det visa sig vid den juridiska undersökningen att 1913 urs
stadga upphäver medicinalstyrelsens befogenhet i detta fall, ja, då är
naturligtvis läget sådant, att medicinalstyrelsen alldeles icke kan göra
några förfoganden över dessa preparanda och följaktligen varken förbjuda
apotekarna att köpa dem av droghandlarna eller medgiva dem
att endast köpa dem från centrallaboratoriet. Då har frågan kommit
i ett nytt skede. Den juridiska sidan av saken tror jag mig icke
kunna bedöma. Jag tror dock icke, att man kan tolka denna stadga

Andra hammarens protokoll 1021. Nr It. 4

Nr 4. 50

Tisdagen den 18 januari, f. ra.

Vid remiss av så hårdraget. Jag vägrar i allmänhet, eftersom jag icke är jurist,
irfZiHonen att ga mecl pa en strän^t formell lagtolkning, som jag anser skadlig,
men det kan hända, att juristerna, jämväl sådana som erkänna,
(Forts.) att tolkningen leder till men för det allmänna, komma att finna, att
en sådan tolkning är riktig, och är så fallet, bör lagen ändras. Spritcentralens
ställning till läkemedelshistorien var emellertid ingalunda
den, att vi önskade utvidga verksamheten. Vi ha lojalt böjt oss för de
framställda önskemålen för att kunna även på detta område vara till
gagn för en utveckling, som vi trodde vara den riktiga.

Ett enda ord till vill jag säga till herr Lithander. Han har här
givit en bild av detta bolag såsom fött i lönndom och uppvuxet i mördcer
och skumrask men jag tror, att de herrar, som följt med riksdagsförhandlingarna,
skola finna, att det icke är första gången hem
Lithander givit en sådan framställning. Det är icke heller första gången
han blir desavouerad, men var övertygad om, att han ändå kommer
åter. Ett memento därvidlag bör dock vara bevillningsutskottets
utlåtande nr 47 vid 1918 års riksdag, då han i sitt nit för denna
sak gick så långt, att han till och med väckte en motion om att lagändring
skulle göras, för att hindra tillkomsten av Vin- och spritcentralen.
Där har utskottet — och riksdagen följde utskottet —
avstyrkt motionen och sagt: »utskottet är jämväl förvissat om, att
därest partihandeln utövas av ett fåtal, under offentlig kontroll stående
bolag med begränsad vinstandel, åtskilliga hittillsvarande osunda
företeelser på ifrågavarande område, såsom varuförfalskning och
varuförsämring, anbringande av missvisande etiketter m. m., skola
komma att upphöra». Därtill har fogats en reservation, som likaledes
går med på samma sak, och även reservanterna säga: »Det torde
också, efter utskottes förmenande, kunna antagas, att, därest partihandeln
utövas av ett mindre antal under offentlig kontroll stående
bolag med begränsad vinstandel, åtskilliga hittillsvarande osunda företeelser
på ifrågavarande område, såsom varuförfalskning och varuförsämring,
anbringande av missvisande etiketter m. m., komma att upphöra.
» Riksdagen har varit med om denna utveckling och likaledes de
olika ministärerna, till att börja med en högerministär och sedan den
liberala och den socialdemokratiska och även den nuvarande ministären.
Jag vill tillägga, att det misstroende, som kommit Vin- och spritcentralen
så livligt till del från tidningarna och allmänheten och från
herr Lithanders sida, har icke visats oss från någon av de regeringar,
som vi haft att göra med. Detta gör, att Vin- och spritcentralens
styrelse har gott samvete, och den kommer icke att giva sig för skott
med så löst krut i som herr Lithanders.

Hans excellens herr statsministern friherre De Geer: Herr talman!
Jag har begärt ordet icke för att bemöta den siste ärade talaren
och icke heller för att på något vis beklaga mig över den kritik,
som regeringens proposition har varit utsatt för. Denna kritik har i
varje fall varit betydligt mildare och mindre omfattande, än den, som
Vin- och spritcentralen varit utsatt för. Men jag skall i alla fall be
att få yttra några ord med anledning av de anmärkningar, som såväl

Tisdagen den 18 januari, f. m.

51 Xr 4.

i går som i dag framställts emot deri försvarsbudget, som av regerin- 1~id remiss av
gen framlagts. statsverks Jag

ber herrarna vara övertygade om, att det var ingalunda med :‘ro^s;‘''°”en
nagra synnerligen glada känslor, som regeringen beslöt sig för att i Fori<
framlägga eu så hög budget för försvarsändamål. Det skulle naturligtvis
för oss ha varit mycket angenämare, om vi kunnat gå fram
med en budget, som varit lägre, i stället för högre än den föregående.

Men vi vågade icke göra detta, vi kunde icke se saken såsom herr
Rökig i dag, _ då han sade, att riksdagen måste se saken ur den ekonomiska
situationens synpunkt och att det framför allt vore nödvändigt
att få bättre köpkraft för den svenska kronan. Det är ett önskemål,
som var och en sätter mypket högt, men det är icke så säkert,
att den svenska kronans köpkraft skulle bli större, om vi icke hade ett
försvar, som vi hoppas skall göra, att man icke vill kränka vår frihet
och var självständighet. Jag skulle vilja betrakta detta försvar såsom
något analogt med en brandförsäkring. Jag tänkte på det, när herr
Hage talade om det nationalekonomiskt oriktiga i att öka de improduktiva
utgifterna särskilt för försvaret, och att man borde lägga mera
an på de produktiva utgifterna. Det är fullkomligt sant, men jag
ser denna sak helt och hållet ur den synpunkten, att det är en säkerhetsåtgärd,
som man ännu icke vågar undandraga sig.

Ser man pa situationen i världen, far man väl säga, att ännu kan
det icke anses, att rättssäkerheten staterna emellan är garanterad.

Visserligen har det tagits ett storartat initiativ, till vilkets verkningar
jag för min del hyser det största förtroende, genom nationernas
förbunds instiftande, men ingen kan begära, att sedan mänskligheten
från urminnes tider haft den ovanan att slita sina tvister med våld,
detta pa en enda gång skulle kunna avskaffas. Det fordras nog någon
tid, innan rättssäkerheten staterna emellan kan bli genomförd. Här
man ser, huru få tecken till avrustning som ännu yppats i världen och
hurusom alla stormakter med undantag av den, som med våld hindras
att rusta, fortsätta att halla sina arméer och flottor i hög krigsberedskap,
kan man mycket väl tänka sig, att det ännu finnes rum för
krigiska förvecklingar. Vill man stå utanför dem, känner man härför
icke något annat medel än att hålla försvaret vid makt, för att
andra stater skola finna det mindre lockande att anfalla oss.

oDå man har denna uppfattning, kan en regering icke gärna underlåta
att föreslå, att vårt försvar skall förses med de numera nödvändiga
tekniska hjälpmedlen. Man har tyvärr under världskriget visat
en mycket stor uppfinningsrikedom ifråga om förstörelsemedel av mer
och i synnerhet mindre tilltalande art; men ett försvar, som icke disponerar
över dylika medel, är tillspillogivet, om vi skulle komma i strid
med en fiende, som besitter alla dessa moderna stridsmedel, som de civiliserade
staterna icke akta för rov att använda. Jag skall icke ingå
på någon specialisering; försvarsministern har redogjort för en hel del
försvarsmedel, som vi sakna, något som ju var och en kan förstå är
mycket betänkligt. Tänk blott på luftförsvaret, hur litet utvecklat
det är. Vart land ligger öppet för några dussin flygmaskiner, som

Nr 4. 52

Tisdagen den 18 januari, f. m.

Vid remiss av kunna komma hit och anställa den största skada, utan att vi för närstatsoerks-
varan(je aro fullt beredda att skydda oss emot dem.

Sedan är det en annan sak, som jag för min del har svårare att
(Forts.) bedöma, men beträffande vilken jag måste tro, att det verkligen förhåller
sig så, som det framställts i alla de yttranden därom, vilka
fällts från sakkunnigt håll, och det är, att någon liten förändring i
våra värnpliktsövningar måste göras. Herr vice talmannen yttrade i
går, att det gäller blott att använda tiden bättre. Det är ett argument,
som ofta använts och som jag tror kanske haft sitt berättigande,
men jag anser också, att numera gör man vid armén sitt bästa för
att väl använda övningstiden. Herr vice talmannen rekommenderade
också, att vi skulle taga till mönsten förhållandena i Schweiz. Det
kan nog vara att tänka på, men det går icke så fort att skapa en sådan
armé, och dessutom, mina herrar, är det nog en ganska väsentlig
skillnad mellan Schweiz och oss. Yi skola komma ihåg, att den
schweiziska nationen har i alla tider levat på en liten fläck mitt inne
bland stridande nationer, uppvuxen vid att bokstavligen höra kanonerna
dåna runt omkring sig, och detta giver nog ett särskilt allvar
åt schweizarnas övningar och deras håg att försvara sitt land. Dessutom
vet man ju, att i Schweiz är det en nationell sed, att var och
en skall kunna skjuta, Det är något, som alla deras nationella fester
gå ut på, nämligen att anordna skyttegillen och stora skjuttävlingar.
Här är icke förhållandet detsamma. Vår ungdom anses vara
ett utmärkt soldatmaterial, och ett så intelligent folk som svenskarna
kan otvivelaktigt utbildas till goda fosterlandsförsvarare, men det
kan ju hända, att det behövs något mera övning för att kunna slåss i
den terräng, som vi ha, än i den, som schweizarna ha i sina bergspass.
Jag tror därför, att man icke får bortse från att förhållandena nog
ändå icke äro så''tillfredsställande ifråga om övningarna.

Jag har endast med dessa ord velat framhålla, att regeringen med
hänsyn till den nuvarande situationen i världen har ansett det vara
sin plikt att framlägga de förslag, som den gjort. Sedan må det bli
riksdagens sak, om riksdagen vill taga på sig ansvaret att nedsätta de
anslag, som vi ansett vara nödvändiga.

Herr Söderberg: Herr talman, mina herrar! Jag har

trots den långa debatten trott mig våga taga kammarens tid i anspråk
några minuter för att taga upp eu fråga, som står inför sitt avgörande
inom den närmaste framtiden i regeringen, en fråga, som har
samband med den nu framlagda statsverkspropositionen på det sättet,
att den kan i någon mån, fastän kanske mycket litet, inverka på
de beräknade vinstmedel, statens järnvägar avsetts att giva..

Järnvägsstyrelsen har gjort en framställning till regeringen om
antagande av ny taxa för den s. k. förortstrafiken. Denna framställning
har väckt synnerlig oro och starka betänkligheter. Det
får icke förundra någon, att så är fallet. Dels är den uppgjord på
det sättet, att den kommer att drabba vissa grupper av medborgare
synnerligen hårt och andra mindre hårt. Det må icke förundra, att
man är betänksam mot alla förhöjningar i tider, då allt tenderar att

Tisdagen den 18 januari, f. m.

53 Nr 4.

sjunka och arbetslönerna mest, såvitt jag kan förstå, och då arbets- vid remiss av
löshet hotar i mycket stor omfattning. De grupper av befolkningen,
som beröras av dessa ifrågasatta biljettförhöjningar tillhöra åtmin- J n. m.
stone i Stockholms närhet i stort sett de mindre bemedlades kate- (Forts.)
gori, och så mycket större måste då den oro bliva, som man hyser
för den här ifrågasatta förhöjningen i levnadskostnaderna. Det bär
väckt oro också därför, att man tyckt sig finna, att de beräkningsgrunder,
som järnvägsstyrelsen anlagt, äro något omtvistade. Järnvägsstyrelsen
erkänner själv, att några exakta beräkningar, huruvida
lokaltrafiken bär sig, icke hava gjorts och att verkställandet av
dylika beräkningar skulle taga för mycket tid och draga för stora
kostnader, för att man skulle ge sig in på det. Så ungefär har man
resonerat. Det anses emellertid vara mycket omtvistat, även bland
folk som syssla med dessa saker, huruvida icke lokaltrafiken bör
bära sig. Jag lämnar dock den saken därhän.

Järnvägsstyrelsen har givit sig in på kalkyler, huruvida icke
ändå trots dessa förhöjningar det skulle vara förmånligare att bo i
förorterna än att bo i Stockholm, och det har gjorts vissa jämförelser
mellan hyresbeloppen på de olika orterna. Jag skall då blott nämna
ett enda exempel, som jag känner, för att visa, att järnvägsstyrelsens
beräkningar nog äro minst sagt omtvistade, I den ort, jag tänker
på, har järnvägsstyrelsen fått fram ett medeltal i fråga om hyror
för två rum och kök av 515 kronor, under det att de kommunala
myndigheter, som också haft att räkna med hyran vid bestämmande
av ersättning till sådana kommunens tjänstemän, som äro berättigade
till bostadsersättning, kommit till ett belopp av 800 kronor.

Jag skall i övrigt icke ingå på framställningen från järnvägsstyrelsen
i annan mån, än att jag vill sätta ifråga, huruvida icke
järnvägsstyrelsen trots riksdagens beslut, att det hela skall skötas
affärsmässigt, i vissa fall ändå bör anlägga sociala synpunkter, och
här är ett sådant område, där dessa sociala synpunkter böra komma
till sin rätt, såvitt det finnes någon möjlighet.

Bostadsfrågan för storstäderna är oerhört svår för närvarande.

Det tycks vara svårigheter att bringa någon ljusning i dessa förhållanden.
Det meddelades i en tidning häromdagen, att Stockholms
stad icke kunnat fullt utnyttja de anslag, riksdagen beviljat till uppförande
av bostäder, beroende på att man i nu rådande osäkra tider
icke vågat sig på att uppföra avsedda byggnader. I detta sammanhang
skulle kanske kunna sägas, att om detta är riktigt, vore det
möjligen skäl i att vid fördelningen av dessa statsanslag något bättre
tillgodose förorternas krav, där man ändå vågat sig på att uppföra
bostäder och naturligtvis så mycket säkrare skulle våga sig på
det, om man kunde i större omfattning få bidrag av statsmedel.

Jag har ansett det vara i någon mån berättigat att föra denna
fråga på tal, och jag skulle tro, att när regeringen går att slutgiltigt
avgöra denna fråga, det skall väcka bättre förståelse och säkrare bidraga
till att skapa mera lugn bland de människor det här gäller,
om regeringen tar större hänsyn i detta speciella fall till de sociala
frågorna än till de synpunkter som järnvägsstyrelsen anlagt, nämigen
de rent affärsmässiga.

Nr i.

54

Tisdagen den 18 januari, f. in.

Vid remiss av
statsverkspropositionen

m. m.
(Forts.)

Chefen för kommunikationsdepartementet herr statsrådet lurray:
Herr talman, mina herrar! Det har av några talare riktats

några särskilda förfrågningar till mig i min egenskap av kommunikationsminister
samt eljest framställts en del allmänna anmärkningar,
vilka jag icke är i tillfälle att i sin helhet besvara och som väl
icke voro avsedda att kunna på rak arm besvaras. Jag har emellertid
velat upptaga några av dem.

Herr Lithander anförde klagomål över indragningen .av dagsnälltågen
mellan Stockholm och Göteborg och även över andra indragningar
som järnvägsstyrelsen gjort. Det är för mig självklart,
att man måste med den största aktsamhet skrida till indragningar i
förbindelserna mellan rikets två största städer. När järnvägsstyrelsen
ändock i samråd med dåvarande regering gjort detta, är det
därför, att man funnit tvingande ekonomiska skäl föreligga för att
göra dessa indragningar. Det har sagts att det icke borde komma
att medföra så stora kostnader, om man åter insatte dessa dagsnälltåg.
Jag har i detta hänseende hört mig för hos järnvägsstyrelsen,
och det har sagts mig, att ett återinförande av dessa dagsnälltåg kunde
beräknas medföra en merkostnad av cirka en miljon kronor om
året. Vidare har det sagts mig, att dessa snälltåg icke kunna insättas
nu under, så att säga, pågående termin därför att det nu icke finnes
några förbindelser med de anslutna banorna, vadan man skulle
för närvarande uteslutande bygga denna förbindelse på den trafik,
som finnes mellan Göteborg och Stockholm. Detta är de upplysningar,
som jag under hand fått från järnvägsstyrelsen. Jag
skall emellertid taga saken i förnyat övervägande och grundligt pröva
densamma.

Vidare anmärkte herr Lithander på de planerade ångfärjeförbindelserna
mellan Göteborg och England samt varnade för att oförsiktigt
inlåta sig på ett sådant förehavande utan en noggrann granskning
av de ekonomiska kalkylerna. Läget därutinnan är för närvarande
det, att en utredning som gjorts här i Sverige visat, att med
1914 års priser och med beräkning av 1913 års trafik skulle en dylik
ångfärjeförbindelse komma att gå med en årlig driftförlust av cirka
3 miljoner kronor. Nu är det emellertid tydligt, att man har att
räkna med helt andra och högre siffror för närvarande och att följaktligen
driftförlusterna väl också komma att ställa sig väsentligt
större. Regeringen beslöt år 1919 att förhandla med England i denna
fråga, men de engelska myndigheterna ha visat sig synnerligen
avvisande, och man har från regeringsbänken sagt i parlamentet, att
man icke ens vill vara med om en undersökning av saken, ehuru man
i princip icke haft något emot färjetrafiken. Däremot har det engelska
industriförbundet visat sitt intresse, och det är mellan representanter
för detta industriförbund och några svenska officiella delegerade,
som i dagarna förhandlingar ägt rum. Våra delegerade hava
erhållit instruktion att för den engelska kommittén framlägga de
svenska synpunkterna på frågan — det är ju ett tämligen vagt uttryck
— men i instruktionen har dessutom uttryckligen sagts ifrån,
att de delegerade icke skulle få inlåta sig på några för Sverige bin -

Tisdagen den 18 januari, f. in.

55 Nr 4.

dande utfästelser. Nu är det tydligt, att när det stora engelska ri- Vid remiss av
ket ställer sig betänksamt inför kostnaderna, måste detsamma i ännu
högre grad vara fallet med oss, och de förhandlingar, som nu föras, TO_
få således ingalunda avse och avse säkerligen icke heller att nu göra (Forts.)
upp något, som i en nära framtid kan leda till stora utgifter för oss.

De torde fasthellre vara inriktade på att hålla frågan levande, ty
det är givetvis ett stort svenskt intresse, att vi ekonomiskt och kulturellt
kunna närma oss det stora öriket. Men något mera än att
utreda frågan från engelsk synpunkt och vidare att utreda densamma
ekonomiskt samt överhuvud hålla saken vid liv, kan enligt min
mening dessa förhandlingar icke få innebära. Det är såvitt jag kan
förstå tydligt, att man för en avsevärd tid framåt måste av ekonomiska
skäl ställa sig avvaktande i denna fråga.

Herr Röing skall under förmiddagen ha yttrat — jag var icke
då inne i kammaren ■—• att de ord jag i går anförde rörande taxepolitiken
i de affärsdrivande verken skulle hava inneburit en utfästelse
att någon taxeförhöjning där icke skulle förekomma, icke ens
ifråga om postverket. Med anledning därav skall jag be att få något
närmare precisera, vad jag i går uttalade. Det är ju så, att riksdagen
har sagt ifrån, att den förväntar, att de affärsdrivande verken
för framtiden skola drivas .så, att icke blott icke någon driftsförlust
uppkommer, utan även så, att de lämna en skälig avkastning
på det nedlagda kapitalet. Denna synpunkt torde otvivelaktigt vara
riktig. Jag erinrade härom, men jag tilläde också, att om, vartill
för ögonblicket starka tendenser framträda, sådana tider komma, då
rörelsen totalt eller så gott som totalt utsinar, det knappast kan vara
rimligt att på den sista tynande trafiken lägga alltjämt ökade taxor
med påföljd, att även den alldeles upphör. Det kan inträda en sådan
situation, då riksdagens i och för sig sunda direktiv icke längre kan
upprätthållas, och jag sade, att jag för min personliga del hade en
känsla av, att vi måhända närma oss en sådan situation.

Har jag fått herr Röings ifrågavarande uttalande oriktigt framställt,
så har jag nu polemiserat förgäves. Vad som egentligen låg
mig om hjärtat, var att säga, att jag icke i denna stund kunde utfästa,
att det icke bleve nödvändigt att för postverkets del komma
med någon mindre förhöjning, ty postverket står redan nu på driftförlustens
kant. Det kan således hända, att det blir oundgängligt
göra några mindre höjningar; jag kan åtminstone i denna stund icke
giva någon utfästelse, att så icke kommer att ske.

Slutligen ber jag att med anledning av vad herr Söderberg
nämnde om förortstrafiken få säga, att jag mer än val förstår de
synpunkter som han framlagt och att i en sådan vargatid, som vi nu
leva i, det måste kännas svårt för den i närheten av Stockholm boende
befolkningen, som här har sin utkomst och sitt arbete, om på
denna befolkning skall läggas ytterligare avgifter, sådana som delvis
förutsättas i nu föreliggande förslag till ändring av förortsbanetaxorna.
Jag skall icke försumma att hålla denna synpunkt levande
framför mig, när frågan avgöres. Jag vill tillägga, att det nog icke
lider något tvivel om att så gott som all förortsbanetrafik i denna

Nr 4. 56

Tisdagen den 18 januari, f. m.

VlstaUmrke-V stund’ saval^ privat som statlig, är förlustbringande. Sedan blir det
propositionen sunnan i råga, om en sådan förlust helt eller delvis bör tagas eller
m. m. icke.

(Forts.)

Herr Hagman. Herr talman, mina herrar! Om det icke
vore sa, att jag redan under gårdagen, alltså nu för nära trettio timmar
sedan, begärde ordet med den bästa förutsättning att kunna få
det under gårdagen — och vilket jag hoppats också skulle skett —
hade jag knappast efter den långa och uttömmande debatt, som här
ägt rum, velat upptaga kammarens tid med att ytterligare understryka-
nagra spörsmål, som av föregående talare berörts. Men det finns
för närvarande ett spörsmål, som jag för min del måste betrakta såsom
ett av de viktigaste av dem, som nu föreligga, nämligen den
situation, som för tillfället råder på arbetsmarknaden i vårt land.
Det har här skett en fullständig omkastning av förhållandena under
loppet av de tre sista manaderna, i det att vi för närvarande ha att
räkna med driftsinställelser, stagnation och avskedanden av personal,
under det att i medio av föregående år det icke kunde anskaffas tillräcklig
arbetskraft för att tillgodose olika industriers behov, utan
man gjorde då från arbetsgivaresidan synnerligen kraftiga ansträngningar
för att fylla det föreliggande behovet av arbetskraft genom
utländsk import. Det är alldeles klart, att produktionens betingelser
äro, att densamma skall kunna utföras på ett sådant
sätt, att den icke går med någon direkt förlust, och
när vi tidigare^ under denna kristid gjort gällande, att industrien
hade en sådan högkonjunktur, så att vinstsiffrorna blivit synnerligen
höga, anfördes från industriens män, att dessa vinster helt
säkert voro nödvändiga för att möta den fredskris, som i sinom tid
helt ^säkert skulle uppkomma, när vi skulle återgå till mera normala
förhållanden. Vi stå nu helt säkert i början av denna befarade fredskris,
men då se vi, hur våra industrier i regeln åtminstone icke använda
sig av dessa stora tidigare inkomster för att hålla driften
igång utan hur man genast är färdig att inställa verksamheten och
avskeda personalen, och då gå vi helt säkert mycket bekymmersamma
tider till mötes.

Nu är det klart, att den syn på problemet, som de båda här närmast
intresserade parterna ha, nämligen å ena sidan arbetsgivarna
och a andra sidan arbetarna, är konträr, och det kommer naturligtvis
också att bidraga till att ytterligare komplicera problemet. Men
jag tror, att man här särskilt måste förutsätta, att det finns vilja å
båda sidor att åstadkomma en avveckling på ett mjukt och smidigt
sätt, som ju dock trots allt måste komma, om vi skola gå tillbaka till
en mera hållbar prisnivå än den för närvarande föreliggande. Det är
stor anledning och starka skäl att icke alltför bryskt taga på det
spörsmål, som nu uppkommit. Jag tror, att det Varit önskvärt,
om man från industriens målsmän i praktiken kraftigare genomfört
det gjorda uttalandet om att de stora vinsterna skulle användas till
att betala övergången till en lägre prisnivå. Från arbetaresidan har

Tisdagen den 18 januari, f. m.

57 Sr 4.

man också vid ett tillfälle för någon tid sedan, när dessa spörs- remiss av
mål behandlades, framlagt sin synpunkt på saken som ingalunda är statjsv(*teoresonlig,
på så sätt, att man ansett, att ingen förändring i rådande Pr°m. m**™
löne- och arbetsvillkor under några som helst förhållanden får ske, (Forts.)
utan att man dessförinnan erbjudits att tillsammans med arbetsgivaren
pröva den föreliggande situationen och, därest det visar sig omöjligt
att med förut gällande bestämmelser hålla driften igång, då
pröva den förändring, som kunde behöva vidtagas, för att en fortsättning
av driften överhuvud taget skall möjliggöras. På denna — jag
skulle vilja säga — framsträckta hand ha emellertid lämnats tvära
och förkastande svar, i det att ett sådant krav som att arbetarna skulle
få någon inblick i industriens driftkostnader och därtill hörande ting
stämplats såsom ett rent bolsjevikiskt krav och det skulle icke under
några förhållanden kunna tillåtas, att man övergick till ett sådant
gemensamt granskande av de föreliggande komplicerade förhållandena.
Jag tror emellertid, att det varit i hög grad önskvärt, om man
från arbetsgivaresidan beaktade detta uppslag och överhuvud bidroge
till att dessa nu föreliggande svårartade ekonomiska problem — svåra
nog i sig själva — icke behövde göras ännu svårare, därigenom att
man förvägrar arbetarna att överhuvud få en inblick i industriens
ställning, som säkerligen är väl behövlig på många håll redan därför
att, såsom jag för min del är böjd att tro, man från arbetsgivaresidan
icke försummat att i god tid klaga över svårigheter, som kanske icke
alltid förelegat.

Nu är faktiskt ställningen den, att till statens arbetslöshetskommission
■—- den centrala myndigheten för arbetslöshetens bekämpande
—• inkomma en mängd framställningar, som gå ut på att en
hjälpverksamhet måste i en eller annan form igångsättas, därför att
arbetslösheten på de olika platserna nu räckt så många veckor, så att
man icke längre kan fortsätta utan någon som helst hjälpverksamhet.

Det har nämligen kunnat konstateras, att kommuner, som i första
hand skola träda hjälpande emellan, på många ställen sakna det nödiga
ekonomiska underlaget, och att på många ställen detta är beroende
därav att kommunens väsentligaste inkomstkälla kanske just
är den industri, som måst stoppa sin verksamhet på grund av den allmänna
depressionen, och alla övriga av kommunens innevånare äro
sådana, som behöva hjälp. Detta är därför en situation, som är synnerligen
svårartad, och som absolut kräver, att staten måste träda
hjälpande emellan, och det blir säkert också under den tid, som vi
gå till mötes, betydligt svårare för staten än det exempelvis var
under den stora arbetslöshetsperioden 1914 och 1915, då understödsverksamheten
var ganska omfattande. Då hade man på alla områden
reserver att tillgå från tidigare normala förhållanden, under det att
den dyrtid och kris, som vi nu ha rätt så nära inpå oss bakåt, gjort,
att inga sådana reserver finnas; och det stora flertalet kan icke gå så
värst länge utan inkomst, förrän hjälp i en eller annan form måste
meddelas.

Nu är det lyckligtvis så, att vi ha kvar den provisoriska organisation
för arbetslöshetens bekämpande som kom till stånd omedel -

Nr 4. 58

Tisdagen, den 18 januari, f. m.

Vid remiss av bart efter krigsutbrottet 1914 ocli som naturligtvis nu far lov a,tt
statsverks- trä(ja ^ mera effektiv verksamhet. Vid behandlingen av anslag till
pro%slt™nen arbetslöshetsunderstöd vid 1920 års riksdag hade. visserligen statsut(Forts'')
skottet i sitt utlåtande uttalat såsom en förhoppning, att man snart
'' '' skulle kunna gå till en avveckling av denna kristidsorganisation, som

heter statens arbetslöshetskommission och underlydande kommunala
kommittéer för arbetslöshetens bekämpande. Men man ville _ i alla
fall vänta något för att se, huru förhållandena utvecklade sig, och
de ha. såsom jag förut tillät mig framhålla, och såsom vi alla känna
till, avsevärt försvårats efter den relativt kortvariga högkonjunkturen
under sommaren 1920. I den föreliggande statsverkspropositionen
är under femte huvudtiteln upptaget ett belopp av 3 miljoner kr.
för år 1921 och en miljon kr. för år 1922 såsom anslag till arbetslöshetens
bekämpande. Detta belopp överensstämmer med de äskanden
som arbetslöshetskommissionen på sin tid i skrivelse till Kungl. Maj:t
den 9 oktober förordade att upptagas i 1922 års stat. Dä var emellertid
situationen betydligt ljusare än vad fallet för närvarande är, och
jag har velat begagna detta tillfälle, när vi ga att remittera statsverkspropositionen,
att göra riksdagens ledamöter uppmärksamma på
att det nog blir nödvändigt att beträffande anslag till detta ändamål
gå väsentligt utöver de belopp, som här äro angivna och begärda.
Det kommer säkerligen från flera håll framställningar därom i form
av motioner, och det kan ju också hända, att arbetslöshetskommissionen
finner sig nödsakad att på nytt påkalla uppmärksamheten pa
dessa ting. Yi finna ju även chefen för socialdepartementet i propositionen
säga, att beloppen förefalla att vara små och att det skulle
kunna tagas i övervägande, huruvida de icke behövde höjas.

Nu är det säkerligen att befara, att när man framför krav på
att dessa anslagsbelopp skola höjas, en hel rad invändningar kommer
att resas mot sådana yrkanden. Yi ha ju här under gårdagen hört
att uttalanden på Brussel-konferensen tagits fram, innehållande att
understöd till ändamål som icke äro absolut nödvändiga — och därvid
vill jag minnas, att särskilt arbetslöshetsunderstöd nämndes —
böra icke av respektive stater utbetalas, därför ^att de skulle förhindra
ett återställande av normala ekonomiska förhållanden. Det är emellertid
så, att även om man kunde ordna de problem, som stå i samband
med driftens upprätthållande inom industrien, kommer det alltid
under själva övergångstiden att finnas en del yrkesgrupper och en
mängd arbetare, som icke kunna finna någon sysselsättning, och då är
det alldeles nödvändigt att från samhällets sida en sådan situation beaktas
så att man genom att ställa nödiga medel till disposition tillser,
att icke övergången till mera drägliga förhållanden kommer att kosta
allt för stora och omfattande offer.

Vid studiet av statsverkspropositionen i dess helhet har ået förefallit
mig, som om man också mycket lätt kan upptäcka, varifrån nödiga
medel till denna understödsverksamhet kunna tagas. Herr
Lindman anförde i går vid öppnandet av remissdebatten, att ledstjärnan
för riksdagens verksamhet och över huvud för varje enskild medborgares
verksamhet nu under den närmaste tiden borde bli spar -

Tisdagen den 18 januari, f. in.

59 Nr 4.

samhet och åter sparsamhet, och han androg också några exempel Vid remiss ar
för att visa, huru man icke iakttagit denna sparsamhet. statsverks Jag

måste instämma i att det är klart att en sådan övergångstid, pro^m^oner

varuti vi nu rätt snart komma att befinna oss, naturligtvis kommer
att kräva konsumtionsinskränkningar på alla möjliga områden. Men
då är det också egendomligt, såsom det också så många gånger undeF
debatten framhållits, att man icke har iakttagit denna sparsamhet vid
fjärde huvudtiteln, som nu anses kräva ett belopp av cirka 250,000,000
kronor. (Det förefaller -mig vara synnerligen berättigat att överflytta
en del av de medel, som här begäras, till att hjälpa de ofrivilliga
offren för arbetslösheten.

Under gårdagen framhöll en ärad ledamot av denna kammare —
representanten för Karlskrona stad, om jag icke är felaktigt underrättad
— att man som lämpligt nödhjälpsarbete skulle kunna bygga
örlogsfartyg, och att detta skulle berättiga till att sådana anslag funnos
med. Jag tror, att detta måste betecknas som en alldeles felaktig
nödhjälpsverksamhet, ty även om det kan sägas vara en hjälp under
den tid, detta arbete pågår, blir det ju dock så, att dessa fartyg för
lång framtid draga dryga omkostnader och belasta vår budget. Denna
form för nödhjälpsarbete förefaller mig därför verkligen icke vara
att rekommendera. Man måste se till att erhålla mera produktiva
arbetsområden för de nödhjälpsarbeten, som måste igångsättas.

Den situation på arbetsmarknaden, som nu föreligger speciellt
med hänsyn till våra rent provisoriska hjälpförhållanden, då det
gäller att bekämpa arbetslösheten och understödja offren för densamma,
ger, såsom också en talare förut här i dag har framhållit, anledning
till en hel mängd reflektioner, speciellt därför, att vi på detta
område, där det gäller arbetslöshetens bekämpande, befinna oss så
långt efter våra grannländer och för övrigt även efter en hel del
andra länder i världen. Vi ha icke kommit från ord till handling,
när det gäller en verkligt ordnad och rationell arbetslöshetsförsäkring.
Då jag speciellt är intresserad för dessa saker, har jag sett
efter huru frågan ligger, och jag fann då, att den första åtgärd,
som man här vidtog, då man från samhällets sida skulle intressera
sig för arbetslöshetens offer, var den arbetslöshetsräkning, som
ägde rum under åren 1909 och 1910, men som icke ledde till något
resultat. Vid sammanträde inom Kungl. Maj:ts regering den 17
november 1911 beslöt man att lämna civildepartementet i uppdrag
att påbörja en utredning av frågan. Sedermera har den 31 december
1915 tillsatts den socialförsäkringskommitté, som för någon tid
sedan har framlagt förslag om ordnande av vår sjukförsäkringsfråga.
Denna kommitté erhöll även i uppdrag att utarbeta förslag till en
rationell arbetslöshetsförsäkring i vårt land.

Vi ha emellertid icke sett något resultat av denna kommittés
arbete. Jag fann just i berättelsen om vad sig i riket tilldragit,
att kommittén t. o. m. utgången av år 1920 har kostat 495.000 kronor.
Jag finner det verkligen påkallat att förena mig i den hemställan,
som förut i dag till herr statsrådet och chefen för socialdepartementet,
vars intresse för ett dylikt ärende jag känner, gjorts

(Forte.)

Nr 4. 60

Tisdagen den 18 januari, f. m.

Vid remiss av
statsverkspropositionen

m. m.
(Forts.)

därom, att alla de åtgärder vidtagas, som äro möjliga, för att vi
skola komma fram till en bättre ordning på detta område än vad
nu är fallet. Vi få nämligen alltid, så länge vi skola räkna med
en direkt kapitalistisk produktion, räkna med mer eller mindre omfattande
kriser och störningar av det produktionella livet. Det är
alldeles uppenbart, att de arbetslösa, som gett sin arbetskraft åt
den ena eller andra industrien, kunna ha rätt att fordra att även under
den tid, då denna industri icke kan bereda dem arbete, erhålla inkomst
efter andra grunder än de vi. för närvarande använda.

Det nuvarande systemet har många brister. Det tillgodoser
visserligen den viktiga principen om arbetskraftens rörlighet men
gör det på ett sätt, som lett till ständiga konflikter och komplikationer.
Vi ha ju tillfälle att se, hur det uppstår konflikter även
vid de nödhjälpsarbeten, som redan ha börjat igångsättas här och
var ute i landet.

Under en tid som denna, då arbetsmarknaden är så ansträngd
som fallet är, är det naturligtvis oerhört viktigt, att statens egna
myndigheter icke avskeda i större utsträckning än vad som är oundgängligen
nödvändigt. Jag tänker därvidlag på de af färsdrivande
verken och även en del av statens mera tillfälliga arbetsanordnare.
Jag vill begagna tillfället att, då ju på en hel del av dessa områden
konflikter förekomma, här påtala ett förhållande, som jag icke
finner vara förenligt med den ståndpunkt, som staten bör intaga
i föreliggande fall.

Det är så, att vid några av de kasärnbyggnader, där arbetet
utföres direkt för kasärnbyggnadsnämndens räkning — arbetet
ifråga är måleriarbete — har man etablerat arbetsinställelse av eu
mycket egendomlig grund. Man har nämligen velat göra gällande,
att det vid dessa kasärnetablissement skulle arbetas efter andra
principer än som gälla för orten och platsen i fråga enligt upprättat
kollektivavtal. Detta är ju något, som aldrig annars förekommer
i det industriella livet. Vid behandling av förslag till lagar
om kollektivavtal, som tidigare ägt rum här i riksdagen, har man
ju varit ense därom, att den principen borde tillämpas, att det skall
råda likartade arbetsförhållanden på samma plats. Icke desto mindre
har emellertid kasärnbyggnadsnämnden krävt, att det skulle göras
speciella undantag för dess vidkommande, icke i för arbetarna
förbättrande utan i försämrande riktning. När man då icke kunnat
få arbetskraft, som varit villig att ställa sig till disposition på dessa
sämre arbetsvillkor, har man infört annonser i dagspressen om
att man anställde måleriarbetare och elever, som voro villiga att
arbeta på dessa villkor.

Detta är ett förhållande, som är synnerligen egendomligt, icke
minst därför, att ju även i årets statsverksproposition upptagits ett
belopp av 40,000 kronor till den centrala skiljenämnden, som ju har
att slita tvister om kollektivavtal. Man borde därför kunna kräva,
att statens myndigheter på andra områden kände till de principer, som
numera ingå i kollektivavtal och deras tillämpning, även om icke all -

Tisdagen den 18 januari, f. m.

61 Är 4.

tid alla parter, som uppträda på arbetsmarknaden, äro bundna av, avtalet.
Överallt tillämpas annars den genomgående principen, att samma
arbetsbestämmelser skola gälla för samma plats.

Herr Lithander bär i dag under sin framställning bär i kammaren
varit inne på ett område, som jag också vill begagna tillfället
att beröra, därför att det ser ut som om han såge på dessa förhållanden
alldeles för ensidigt. Han vill framför allt. att vi skola ernå
förbättrade förhållanden inom vårt ekonomiska liv därigenom, att
rätten att arbeta skall bliva fri, och att det skall bliva fri tävlan,
och han omnämnde speciellt som ett hinder för denna fria tävlan de
blockader, som proklameras i vissa namngivna tidningar. Jag måste
till herr Lithander säga, att naturligtvis är arbetet fritt, ty jag vet
icke, att det finns någon, som kan hindra folk att utföra arbete, men
om vissa grupper överenskomma om att man endast vill arbeta efter
vissa arbetsvillkor, är det naturligtvis dessa gruppers självklara rätt.
Man behöver icke gå längre än till det anförande, som herr Röing
höll i dag, i vilket han tydligt och klart uppvisade, hurusom det förhållandet,
att man genom sammanslutning vill uppnå vissa resulta^
tillämpas även på andra områden. Han omnämnde därvidlag speciellt
järnhandlarna, vilkas sätt att utnyttja sin organisation helt säkert
har en helt annan effekt för konsumenterna, än arbetarnas sammanslutning
för att skydda priset på sin arbetskraft kan medföra. Jag
skulle också vilja rekommendera herr Lithander att på den punkten
sätta sig i förbindelse med sin partikamrat, häradshövding von Sydow,
svenska arbetsgivareföreningens ordförande, som ju allt emellanåt
har tillfälle att taga ställning till just denna rätt om frihet
att arbeta. Yi ha i vår ägo vissa cirkulär — och det har också offentligt
meddelats i pressen — som taga sikte just på att vissa namngivna
personer av ett eller annat skäl icke skola beredas arbete.

Om dessa konflikter, som naturligtvis i viss mån för tillfället
äventyra lugnet och tryggheten på arbetsmarknaden, vill jag begagna
tillfället att säga, att de som bekant i regel röra sig om rent ekonomiska
fordringar. Det har på vissa arbetsområden visat sig vara nödvändigt
att använda sig av dessa blockader för att få berättigade krav
uppfyllda enligt ingångna avtal. Hade man icke denna möjlighet,
skulle verkligen dessa arbetsgrupper bli utsatta för alldeles för stora
förluster.

Innan jag slutar, herr talman, skall jag tillåta mig att med några
ord beröra en annan fråga, därför att jag hade tillfälle att vara med
då densamma ingående ventilerades. Det gäller indextalet, som ju beräknas
av socialstyrelsen i vårt land. Då riksdagen på sin tid beslöt,
att statstjänarnas dyrtidstillägg skulle bindas i viss relation
till indextalet, ansåg riksdagen också, att en undersökning skulle
göras för att få grunderna för dess uträknande prövade, så att det
hela var så betryggande som möjligt. Tillsammans med tvenne andra
riksdagens ledamöter, representerande andra partier, fick jag detta
uppdrag. Vid ett sammanträde, som räckte under ett par dagar, hade
jag tillfälle att ganska grundligt bliva informerad i hur indextalet
kom till stånd. Vid detta tillfälle hade man också inbjudit en repre -

Vid remiss av
statsverkspropositionen

m. m.
(Forts.)

Nr 4. 62

Tisdagen den 18 januari, f. m.

Vid remiss av sentant för pressen, en förutvarande ledamot av riksdagen, som hade
propositionen framställt anmärkningar både offentligt i pressen och i första karnis.
m. maren, för att han skulle få tillfälle att göra sina erinringar inför

(Forts.) det forum, som då var samlat. Vidare deltog i sammanträdet ett

av socialstyrelsens ombud som hade till uppgift att på sin ort upptaga
primäruppgifter till indexberäkningarna. Jag får verkligen
säga, att sedan alla fått veta, huru dessa primäruppgifter upptogos
och vilket arbete som nedlades på att få materialet omfattande och
därigenom tillförlitligt och vilket system, som användes för bearbetningen,
samt vilken noggrannhet, varmed det hela utfördes, så funno
samtliga, som där voro samlade, alltså även han, som förut varit
synnerligen kritisk mot indextalet, att man icke kunde komma fram
till ett mera exakt resultat än det, som man fick av det förarbete,
som nedlades för det primära materialets insamlande. Och jag tror,
att man utan att göra sig skyldig till den allra minsta överdrift kan
ansluta sig till den mening, som herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
här uttalade under gårdagen, nämligen att den indexberäkning,
vi hava i vårt land, det är den bästa, som över huvud kan
uppdrivas.

Herr Bergström i Bäckland: Herr talman, mina herrar! Det
var, om jag icke minnes fel, under remissdebatten vid förra årets
riksdag, som en förstakammarledamot frågade, vem en viss talare
var, som stod antecknad å talarelistan för denna kammare. När
så den upplysningen lämnades, att den åsyftade talaren hade
blivit invald i riksdagen 1917, anmärkte den frågande, att det hade
dröjt i tio år, innan han själv hade vågat att gå upp i någon remissdebatt.

Nu är det nog så, att djärvheten har vuxit hos kammarens yngre
ledamöter, och kanske djärvheten också har vuxit hos den frågande
själv. Det är detta, som gör, att jag nu djärvts begära ordet vid
detta tillfälle. För övrigt behövs det väl egentligen ingen djärvhet
för att yttra sig i en remissdebatt, ty de bästa tankarna och de
bästa idéerna inom varje parti bruka i de flesta fall komma till uttryck
i början av varje remissdebatt. Emellertid skall jag försöka
att från min_ synpunkt sett rätt använda den korta tid, som jag nu
ämnar taga i anspråk, genom att påpeka ett och annat, som berör
småfolket och då särskilt bondeklassen. Denna klass, och även
arbetareklassep, har alltid fått leva ett mycket sparsamt och på samma
gång strävsamt liv. Många önskningar bland småfolket, som
äro berättigade, kunna dessa människor aldrig få se uppfyllda, önskan
t. ex. att pryda hemmet med ett konstverk får i de flesta fall
stanna vid inköpet av en oljetryckstavla från Åhlén & Holm.

När en jordbrukare skall skaffa sig ett nytt jordbruk, så får han
icke fråga efter, om det på den nya platsen finnes allmänt läroverk,
läroverk för flickor och teater utan huru långt det är till kyrkan
och kvarnen. Sådana inrättningar som post och telefon börja
nu nästan bliva fördelar endast för de rika, åtminstone gäller detta
vad telefon beträffar. Dessutom är det i vissa trakter så, att tele -

Tisdagen den 18 januari, f. m.

63 Jfr 4.

fonlinjerna äro så upptagna, att det går fortare för en allmogemänniska
att komma från den ena platsen till den andra än att använda
telefon. Denna regering tyckes även på dessa områden endast hava
höjda avgifter att ställa i utsikt.

Med avseende på jordbrukets inkomster så hava ju dessa varit
något så när goda, det skall villigt erkännas, under krigsåren, om det
också varit maximipris på dessa inkomster. Jag säger med avsikt
maximipris å inkomsterna, ty vad en jordbrukare har att sälja utgör
ju hans inkomster, hans arbetsinkomst. Priset å de flesta lantmannaprodukter
har nu betydligt sjunkit, under det att varupriserna
för övrigt äro nästan lika höga som förut. I min hemtrakt har
priset å kött varit mycket lågt, och varan har knappast gått att
sälja på grund av importen från Finland. Denna import från Finland
är en rätt bekymmersam fråga för oss jordbrukare där uppe
inom stora delar av Norrland.

Nu förstår jag så väl, att det kan frågas: vad vill då vi jordbrukare
med avseende på de ekonomiska frågorna? För min del
skulle jag vilja ge det svaret, att många av oss kräva, att utredningen
om mellanhandssystemet måtte bliva så genomgripande och
omfattande som möjligt. Herr Röing betonade också idag rättmätigheten
av ett sådant krav. Bönderna där hemma säga, att det gör
icke så mycket, om priset på lantmannaprodukter sjunker, blott även
varupriserna för övrigt gå ned. Men det är ju detta, som nu icke
sker, åtminstone icke i någon nämnvärd utsträckning.

Jag vet, och det fingo vi också höra i går, att man skjuter skulden
för de ekonomiska svårigheterna för vårt land på lagen om den
förkortade arbetstiden. Jag får för min del säga, att jag icke kan
gilla denna lag sådan den blev fastställd. Men det finnes nog andra
orsaker, djupare orsaker, till de ekonomiska svårigheter, som nu
särskilt beröra småfolket. Om en familj får en viss summa
pengar att dela, och några av familjemedlemmarna taga för
sig det mesta av summan, så få de övriga icke mycket att dela emellan
sig. Det finns en viss summa, som vi kunna kalla för inkomstsumma
för den stora familjen Sveriges folk. Nu är det klart, att
när den stora summan och den stora summan tages av vissa samhällsmedlemmar,
så blir det icke mycket, som varje enskild individ av
småfolket får, när resten skall delas. Nu är det nog sant —- det
skall jag villigt erkänna — att sådana, som icke hava kroppsarbete
utan måste använda sina själskrafter i sitt arbete, ofta få hava en
längre arbetstid än åtta timmar. Men dessa kunna väl ändå icke
behöva i näringsämnen t. ex. potatis för 25 tusen kronor eller kött
för 10 tusen kronor och därför äro nödsakade att ha en inkomst,
som kan räknas i hundratusental. Nej, det är nog det rena vinstbegäret,
som gör sig gällande på så många områden.

Nu skulle jag också vilja säga, att många av oss jordbrukare
— och jag tänker nu särskilt på mina valmän — kräva, att staten
icke är alltför försiktig, när det gäller att låta de stora inkomsttagarna
med sina inkomster gagna samhället. Jag väckte — och det
kanske var mitt oförstånd -—• för några riksdagar tillbaka en motion

Vid remiss av
statsverks
propositionen
in. m.
(Forts.)

Nr 4. 64

Tisdagen den 18 januari, f. m.

Vid remiss av om bildandet av en fond för de arbetslösa med bidrag huvudsaklietatsverks-
gen ifrån industriella företag. Motionen blev naturligtvis avslagen.

Pr°m. m. Nu hava de stora vinsterna under kriget gått till aktieägarna, och
(Forts.) de arbetslösa får staten taga hand om; och staten måste också känna
sitt ansvar gentemot dessa på det ena eller andra sättet.

Så skulle jag också vilja saga, att vi kräva verklig sparsamhet.
Denna regering har ju manat till sparsamhet. Jag får säga, att vi
jordbrukare känna så väl till den konsten. Det skulle vara gott, om
den konsten även skulle börja övas bland andra samhällskasser än
bland jordbrukare och arbetare. För övrigt, vad hjälper det egentligen
för oss ute på landsbygden att spara, då vi rentav tvingas
att uppföra vissa byggnader, som draga stora kostnader. Detta berördes
för övrigt också här i går. Nu vill det rentav synas av statsverkspropositionen,
som om regeringen icke själv skulle riktigt följa
sin egen maning. Jag har velat säga detta, för att det även skulle
komma till uttryck vad som rör sig bland männen i de djupa leden.

Yi skulle också, många av oss jordbrukare, önska, att städernas
intressen på olika områden icke finge göra sig alltför mycket
gällande. När det är fråga om att bygga den ena eller andra anstalten,
så blir det alltid en tävlingskamp mellan de olika städer,
som möjligtvis kunna ha utsikter att få en anstalt i sin närhet.
När de, som bo i städerna, skola hämta vila och vederkvickelse, resa
de ut på landsbygden. Men när det är fråga om att bygga sanatorier,
skall ett sådant alltid förläggas intill en stad. Man skulle
gärna vilja hava det mitt i centralaste delen av en sådan. Detta
kunna vi icke gilla.

Det är också en annan sak, som jag här skulle vilja något beröra.
Den gäller icke endast jordbrukarna utan även andra samhällsklasser.
Det lär nämligen vara så •— jag har åtminstone blivit underrättad
därom, men kanske är det felaktigt -—• att i den nya apotekstaxan
kvarstår den osmakliga bestämmelsen, att det skall erläggas
en viss avgift för varje tillsats, som göres till en medicin.
Medicinen är nog dyr ändå utan denna särskilda avgift.

Emellertid få vi bönder icke så helt uppgå i våra ekonomiska
frågor, att vi glömma bort, att även andra frågor, politiska frågor,
beröra oss på det mest intima sätt. Yi få icke så fästa oss vid våra
speciella jordbruksfrågor att vi icke tänka på, att det t. ex. kan finnas
bondesöner, som kunna få sitta i fängsligt förvar för sin religiösa
uppfattning i militärfrågan. Jag läste i en stockholmstidning —
det var för övrigt Svenska Morgonbladet — att vid ett förhör med en
sådan samvetsöm värnpliktig en pastor, som blivit tillkallad för att
lämna vissa upplysningar, hade fått sådana frågor, att han kände
sig nödsakad fråga, om han vore anklagad eller huru därmed förhölle
sig. De samvetsömma värnpliktige torde hava föga stöd att
vänta hos den nuvarande försvarsministern. Men jag vill ändå hoppas
på grund av det lilla, jag känner herr statsrådet från debatterna
i denna kammare, att herr statsrådet icke kan gilla ett tillvägagångssätt
sådant som det jag här omnämnt.

Med anledning av ett yttrande, som fälldes här i går, vill jag

Tisdagen den 18 januari, f. m.

65 Kr 4.

säga, att när det gäller de allmänna politiska frågorna äro vi lånt- tiid remiss av
män —• jag tänker nu särskilt på mina valmän — icke alls benägna sUUsve:r^aatt
lyssna till locktonerna från högerns industrimän. Varje gång ProP^s''^ncn
högerns industrimän hava vänt sig till oss jordbrukare, har jag kommit
att tänka pa en liten berättelse, som jag så gärna skulle vilja
relatera i detta sammanhang. Jag läste en gång, att det var en
liten gosse — han blev sedan en framstående man — som blev ombedd
att draga slipstenen, medan en man skulle slipa sin yxa, och
den lille gossen drog och drog så att svetten lackade, och" mannen
slipade sin yxa väl. Gossen tänkte väl som så, att han skulle få en
liten slant, ty det är icke endast vi stora som tycka om stora och
många slantar utan även smågossarna. Men när mannen hade slipat
sin yxa och slipat den väl, gick han utan att tacka, och den författare
som anför denna berättelse tillägger: »Om du möter någon på din
väg, som är mycket vänlig och inställsam, så kom ihåg: det är någon,
som vill ha.sin yxa slipad.» När nu högerns industrimän hava vänt
sig till oss jordbrukare.och väntat att få hjälp av oss för att få igenom
sina krav, då vilja de förvisso ha sin yxa slipad, och att vi
skola dra slipstenen.

Nåväl, trots att det börjar bli rätt modernt att leka kurra gömma
i politiskt avseende, ja, så modernt att man nu egentligen icke
kan veta vad vi hava att vänta av en sittande regering, så passar
ändock icke den politiken för oss bönder, och det finns många som
icke heller gilla densamma. Vi, dessa många, kräva bland annat, att
nykterhetsfragan löses i överensstämmelse med vad majoriteten av
Sveriges nykterhetsvänner fordra. Vi kräva också, att’ militärbördorna
lättas efter som omständigheterna det kunna medgiva, och herr
talman, vi, dessa många, skola också veta att giva eftertryck åt våra
berättigade krav.

Herr Månsson i Hagaström: Herr talman, mina herrar! Ingen
borde val mera än jag* nu vara belåten, när jag står inför en regering
efter mitt sinne, en regering som jag alltid agiterat för, en partilös
och förutsättningslös regering, som handhar de löpande ärendena. Jag
har sedan mer än ett artionde tillbaka bekämpat partiregeringarna,
bekämpat riksdagens deltagande i regeringsbestyren och hävdat den
uppfattningen, att riksdagen skulle vara riksdag, svenska folkets ombud
inför regeringen, som skulle vara ämbetsmannakårens spets, en
regering, som skulle, hava ansvaret för de ämbets- och tjänstemän,
som handha förvaltningen och som äro tjänare åt folket. Jag är ganska
ensam om denna statsrättsliga uppfattning i denna fråga, förmodar
jag, men min ställning i detta avseende är ju heller icke obekant.
. Jag vill endast säga, att jag tror, att hade vi varit fria från
partiregeringar såväl av högern som av andra partier och haft expeditionsministärer,
då skulle vårt land icke hava varit så vanskött i
många avseenden, som det nu har varit.

Om jag alltså ur statsrättslig synpunkt är belåten med det regeringssystem,
som vi nu se företrättt för en gångs skull här, så
är jag dock icke belåten med de arrangemang, som denna regering

Andra hammarens protokoll 1921. Nr -4. 5

Nr 4. 66

Tisdagen den 18 januari, f. m.

Vid remiss av ]^(er framskymta i propositionen, och klart är, att jag, med min upppropositionen
rättning om vad regeringen och riksdagen hora vara, anser, att rent.
ro. geringens uppgift är att taga emot stryk och riksdagens att ge stryk.
(Forts.) Jag vet nog, att i morgon en hel del människor skola himla sig och
skrika över detta mitt kätteri. Jag skulle dock kunna anföra hundratals
skäl för att min synpunkt är för den samhälleliga nyttan den
riktigaste.

I dag skall jag endast taga fram en sak och uppehålla mig huvudsakligen
vid den. Herr Lindman nämnde i går, att vi behöva
sparsamhet, och han klagade över bristande sparsamhet i förvaltningen,
och särskilt gick han löst på de många kommittéer, som gud skall
veta äro alltför många och alltför dyrbara. Den, som lärt sig att läsa
mellan raderna och icke endast på raderna, och mellan orden och
icke endast orden, märkte dock för väl, var skon klämde på herr
Lindmans fot, att det gällde icke sparsamheten i förvaltningen, ånej,
det gällde en, två, tre, fyra nya utredningar och ämbetsverk med en
hel massa generaldirektörer och byråchefer och kansliråd och gud vet
allt vad det skulle bli. Där ha vi nu det, som låg bakom detta och
ingenting annat.

Visserligen bör riksdagen se till, att kommittéernas antal blir
så litet som är oundgängligen nödvändigt, och att hushållningen
blir den bästa möjliga, men därför bör riksdagen också vara lyhörd
med avseende på den eviga kampen mellan byråkrati och riksdag.
Sedan urminnes tider pågå försök att mota bort folket från varje
betydelse i de allmänna ärendenas avgörande. Byråkratien skall
handha papperen, sätta röda stämplar på dem, förklara dem hemliga
och låsa in dem i kassaskåpen. Och när så folk fråga varför, skall
byråkratien såga: det är hemligt, hemligt, hemligt — bevars väl, det
är hemligt! Det är det, ser ni, som ligger bakom allt skriket om kommittéväsendet,
ehuru jag medger, att mycket av det skriket är i hög
grad berättigat. Men det finnes en annan historia, som följer med
kommittéväsendet, och som gör, att jag för min del finner detsamma
i viss mån betänkligt, ehuru jag å andra sidan anser, att det är oundgängligen
nödvändigt, att riksdagen vid frågornas förundersökning
genom sina ombud får tillfälle att vara med, så att det icke bygges
på rent bedrägliga byråkratiska uppgifter, som vi fingo bygga 1914,
det bekanta olycksåret i försvarsfrågan. Det finnes, som sagt, ett
men även i kommittéväsendet, ett men, som jag i högre grad fäst
mig vid än vid de tämligen betydelselösa kostnaderna härför i vårt
lands budget, och det är, att ett system med det nuvarande starka
partiväsendet tär på folkrepresentationens kraft och binder dess medlemmar.
Med det nuvarande partiväsendet, som är så skarpt ■—• det
skola alla bestrida öppet och allmänt, ingen skall förneka det enskilt
— är det så, att en riksdagsman känner sig bunden av vad
som en framstående medlem av hans parti eller styrelse som kommittémedlem
varit med om att besluta. Har en man i ett stort parti,
vilken intar en framskjuten ställning, bestämt intagit en hållning i
en kommitté, då vågar jag tio mot ett, att ingen eller ytterst, få av
den mannens partikamrater sedermera i sitt utskott eller motionsvis

Tisdagen den 18 januari, f. m.

67 Jir 4.

i riksdagen våga gå i annan riktning, än vad som partiet genom denne P*"<i remiss av
man halvt om halvt har bundit sig för. Där ha vi de olyckliga följ- statsvert*-derna, som åtfölja kommittésystemet, och så blir riksdagen återigen ProP^slt^neri
dragen vid näsan, icke av den gamla yrkesbyråkratien utan av en (Forts )
halvbyråkrati, som växer upp inom riksdagen, och som även den är
farlig. Den som vill se på tredje huvudtiteln — det är den jag nu
närmast syftar på — och den som vill se på behandlingen här i kammaren
av denna huvudtitel förut och i vintras, skall få ännu ett tillfälle
bland de många att sanna mina ord.

Sedan näringslivets män här i kammaren år efter år hållit på
att tala om huru nödvändigt det vore, att vår representation i utlandet
verkligen bleve sammansatt så, att näringslivets krav tillgodosåges,
då gav riksdagen äntligen efter för det man fann förnuftigt,
och skrev, 1918 tror jag det var, till Kung!. Maj:t om saken. En
kommitté tillsattes för att utvidga representationens konsulära del
och för att sörja för ett tillgodoseende av de merkantila intressena.

Och vad se vi nu? Jo, läs tredje huvudtiteln och läs detta bredvid
det till denna huvudtitel fogade betänkandet! Se på de siffror, som
där finnas! Där vi i år hade en budgetsiffra på 3,678,000 kronor,
där möter nu vårt förvånade öga en siffra av 6,106,000 kronor. Är
det någon av herrarna, som tror, att inte den budgeten går igenom?

Då känner den mannen mycket litet till den svenska riksdagen, känner
litet till, hur betydelselös egentligen den svenska riksdagen är,
nedsjunken som den är i partibanden, där man kväver varje viljeyttring
eller, då den inte kan krävas, i varje fall hämmar den under
årtionden framåt.

Det är väl intet samhälleligt verksamhetsområde, som under
kriget framstått i en dager så löjlig och så förargelseväckande som
just det diplomatiska området. Var två eller tre varit församlade
och talat om kriget liksom särskilt bland dem, som läst de vita,
blå, gula, röda och svarta böckerna och deras kommentarer och kommentarers
kommentarer, har det hetat: de där eländiga gyckelbockarna
måste ut på huvudet från den civiliserade mänskligheten efter
allt vad som nu hänt. Det systemet har under hela den tid, det varit
till, från det första ögonblicket till det sista, aldrig gjort någon verklig
nytta, endast skada. Det har varit ett organ, ett uttryck för
furstefåfänga under förfallstider, då folket ingenting hade att säga
till om. Det systemet väntade vi nu skulle avskrivas, och de demokratiska
partierna sade ju också, att den hemliga diplomatiens tid
måste vara slut.

Men den som ser på denna huvudtitel märker sannerligen riktigheten
av ordspråket, att människan spår, men Gud rår. Det är
andra makter som råda, när det kniper, ser ni. än deras, som vredgade
slå näven i bordet och säga: det är ett eländigt spektakel detta, det
måste vi göra slut på. Vi trodde alla, att efter de skandaler, som
utspelats i nästan hela den diplomatiska världen före och under kriget,
och som t. o. m. tvingat diplomater i andra länder att komma med
digra försvarsskrifter i bokform, ehuru man där icke haft något att
försvara sig med, vi trodde, säger jag, att efter dessa skandaler det

Nr 4. 68

Tisdagen den 18 januari, f. m.

Vid remiss av skulle i och med nationernas förbunds upprättande bli mer enkelhet
propositionen oc^ Öppenhet överallt i folkens umgänge sinsemellan och att det främja.
m. för allt i vår utrikespolitik skulle gå därhän, att vi komme fram

(Fort*.) till idealet för en sådan utrikespolitik, nämligen att icke ha någon

alls. Yi kunna ju ändå nu icke föra någon självständig utrikespolitik.
Består nationernas förbund, så komma de stora herrarna i världen,
tre, fyra stycken, att regera oss genom nationernas förbund. Består
icke nationernas förbund, så regera stormakternas pansarflottor oss
utan nationernas förbund. Stormakterna ha under kriget fört oss in
i verkliga bojor ända fram till svältdödens rand ett slag. De ha nu
under freden, den s. k. freden, hållit oss så nere, att vi icke ens på
många år vågat och icke ännu våga sända så mycket som en slåttermaskin
eller en såningsmaskin till det stora landet i öster, som vi
förr så ofantligt handlade med. Vad betyder det då, om vi ha en
bajonett eller hundratusen bajonetter, om vi ha en roddbåt eller en
pansarbåtsflotta, det betyder icke ett skal, icke ett spår annat än
att det blir mera utgifter för kol, olja, bemanning och dylikt. Det
är rena humbugen, förstår ni. Yi föra ju ingen förnuftig politik,
utan vi gå fortfarande som strutsarna med huvudet i buskarna än här
och än där.

Den kommitté, som har suttit och arbetat med det här betänkandet,
har nu kommit till ett resultat, som man sannerligen kan för,
våna sig över. Man skyr inte ens för att hosta någonting här och

där på raderna om ambassadörer. Yi skola förvandla en del av våra
nuvarande sändebud till ambassadördr! Vet herrarna, vad en ambassadör
är för någonting? Jo, under det att ett vanligt sändebud är
ett sådant, som utsändes från regering till regering, så är en ambassadör
något, som i mina ögon är alldeles idiotiskt, men naturligtvis på
diplomatiskt språk är mycket utmärkt: det är ett sändebud från den
regerande monarken personligen till det andra landets monark personligen,
i följd varav han erhåller rätt till personligt företräde hos
denna monark utan de ceremonier, som de andra sändebuden ha. Det
är någonting sådant, som när påven på sin tid ville ha in pengar
för syndernas förlåtelse: då sände han ut en särskilt helig legat, som
var utgången ur hans kropp, och därför hade en särskild beteckning.

Den moderna demokratien, som har lovat att avskaffa den hemliga
diplomatien och all sådan där galenskap alltifrån den Westfaliska
fredens dagar, då man kunde slåss i sex, sju år om vem som skulle
vara till höger eller till vänster om en person, under det att hyddorna
brunno och folket ödelädes, den har så behandlat denna hemliga diplomati,
som jag nu har antytt. Personligt tillträde till våra dagars
regenter med förbigående av ministrarna! Tänk om vi hade ett sändebud,
som personligen kunde få tillträde till kejsaren av Sahara,
vad hade vi för det? Gäller det handel med ökenriket, så svarar
kejsaren: gäck till min handelsminister; han kan icke säga annat.
Gäller det yttre politik: gäck till min utrikesminister! Vid de nutida
hoven är det icke så som förr i världen eu sängkammarpolitik, som
man kan förlita sig på och få skydd och hjälp av. Vad är
det då för förnuftigt intresse av ett personligt tillträde? Men det

Tisdagen den 18 januari, f. m.

69 Nr 4.

karl gärna stå i betänkandet sona en märkesten över den nya demo- Vid remiss av
kratiens genomgripande reformatoriska sinnelag! En enda sak möj- statsv^Jcgliggör
man genom detta — det säges också i betänkandet — och det 1 m.
är, att det går för riksdagen att ge vederbörande sände- (Forts.)
bud i stället för trettiotusen kronor, på sex kronor när, åttiotusen
kronor, på sex kronor när, om det vill sig väl. Varför de inte kunna
få de sex kronorna med, det tillhör väl också den högre diplomatiska
klokheten, som vi andra icke kunna få kännedom om.

Vi ha nu hitintills tjuguen beskickningar, därav femton på ordinarie
stat, nämligen i Belgien, Danmark, Tyskland, Finland. Frankrike,
Italien, Norge, Spanien, Portugal, England, Ryssland, Schweiz,

Förenta staterna, Argentina och Japan med Kina. Jag har ett par
tre gånger här i kammaren uppträtt och vid behandlingen av denna
huvudtitel påpekat, att jag anser en beskickning i Italien vara fullkomligt
meningslös. Vi ha så litet handelsförbindelser med detta
land, att före kriget av vår till 600,000,000 kronor uppgående utförsel
endast 2,500,000 kronor kommo på Italien. Och politiskt är
det fullkomligt oförklarligt, vad vi ha för otalt egentligen med Italiens
regering, och som skulle nödvändiggöra för oss att i Rom ha
en dyrbar legation liggande för jämnan. Men det är ju så, nästan
mera med den diplomatiska kårens medlemmar än det varit med officerarna
förut, att de icke sakna möjligheter att motivera inrättande
av nya platser och genomförande av nya utvidgningar och löneförhöjningar.
Om verkligen någon tror, att vi, därför att vi ha en beskickning
i Rom, få sälja så mycket som en last bräder mer till
Italien, så är han alldeles bakom flötet om de orsaker, som konstituera
uppkomsten av en handelstransaktion. Om man i vanliga fall
skyller på, att det kan resa någon historiker dit ned någon gång
för att i Vatikanens bibliotek läsa de gamla papperen där, så vill jag
säga, att Vatikanens bibliotek står öppet för alla, vare sig vi ha en
minister, som bor i Rom, eller icke. En skrivelse från utrikesministern
i Sverige väger allra minst lika tungt som en rekommendation
från vederbörande minister i Rom. Det är till den grad urbota
meningslöst, att det är fullkomligt oförklarligt, hur regering kan
sitta efter regering och tolerera ett sådant penninge- och arbetskraftslöseri,
som detta innebär.

Samma historia gäller Turkiet. Turkiet har numera sjunkit
ned från sin stormaktställning till en politisk ställning, som man i
Europa icke'' räknar med, även om det är så, att denna stat blir i
viss mån internationell även framdeles — den har alltid varit en internationell
stat, där alla äventyrare och levebussar i hela världen samlas
för att leva rövare. Det kunde de göra ostraffat, ty blevo de
häktade, kom vederbörande legation och tog dem fria utan vidare resonemang.
Vi ha aldrig haft någon förbindelse med det där landet
med undantag av att en äventyrlig kung låg där ett halvt år och
spelade schack och lånte pengar, när han inte kunde klämma fram
fler i sitt eget land. I anledning därav fingo vi denna beskickning
i dessa vidbyxade matadorers huvudstad, där vi nu hålla ett stort, välbeläget
beskickningshus med tillhörande paradisiska trädgård, som vi

Nr 4. 70

Tisdagen den 18 januari, f. ra.

''Vid remiss av mycket val kunde sälja till någon internationell kommission, som
statsverks- joller till där nere. Och männen i beskickningen kunde säkerligen
VroP°sl^men g;jra något nyttigare arbete. Det kunde kanhända ordnas med ett
(Forts.) storartat generalkonsulat för hela främre Orienten, som kunde ställas
under en verkligt duktig köpmannaledning. Vårt affärsliv skulle
nämligen enligt min mening ha nytta av en representation i dessa
trakter, där man sedan gammalt är benägen att betala de varor, man
erhåller, med konkurser — de rekommenderas där som äldsta och förnämsta
betalningsmedel.

På samma sätt förhåller det sig med Wien och Budapest. Där
har nu den tusenåriga Habsburgska staten exploderat och sjunkit, och
vrakspillrorna ha flutit upp på ytan. Jag kan icke se, att det finnes
någon som helst mening uti att längre hålla någon beskickning där,
annat än möjligen ett konsulat. Österrike ligger nu slaget och kan få
bliva en sådan där korsväg för Mellan- och Västeuropa, för Tyskland,
Polen, Jugoslavien, Böhmen, Ungern och Ryssland, som där i första
hand komma att driva handel. Det blir icke någon handel för oss ■—
det kunna vi vara tämligen säkra på — i annan mån än att det kan
tänkas fall, där man blir tvungen att taga varor från vårt land, och de
varor, som vi kunna sälja, sälja vi, om vi ha en beskickning eller icke.
Polen är då vida viktigare för oss än Österrike. Vår diplomati i Österrike
är av ingen betydelse, åtminstone bär den icke större, än att
dessa saker kunna klaras från Warschau eller Berlin. Ungefär vad
jag här sagt, men med mindre skärpa, gäller Spanien och Portugal.
Där skulle vi kunna ha generalkonsulat och överlämna åt våra sändebud
i Paris att sköta de dimplomatiska förbindelserna. För alla
dessa poster kommer det att bliva betydande löneförhöjningar, när de
som stått på extra stat komma att överföras på ordinarie, såsom i
Grekland, Jugoslavien, Holland, Polen, Rumänien, Schweiz, Böhmen,
Mexiko och Brasilien.

Kanske jag icke förstår saken, men jag undrar, vad vi ha för viktiga
affärer med Böhmen, som omöjliggöra för sändebudet i Wien att
sköta dessa affärer. Och beträffande länder som Rumänien och Brasilien
-— vad ha vi för affärer med Brasilien? I ett avseende skall
jag dock be att få modifiera mitt omdöme, nämligen beträffande betydelsen
av eu sändebudspost i Brasilien. Om vi där hade ett sändebud,
som ville följa med förhållandena i detta underbart styrda land,
som ville giva oss del av de rapporter, som den engelska regeringens
sändebud skickar ut och som vi kunde få läsa, något som eu del av herrarna
här i kammaren skulle ha mycket gott av att läsa, varav man
finge se, huru tullarna där höjts i himmelens sky, till rekordet i världen,
och varav man finge se, huru de mest hopplösa ansträngningar
göras för att med tillhjälp av tullar skapa grundvalen för en självbärande
industri, huru detta land van skötes av en obildad överklass och
de djupa leden nedtrampas i materiellt och andligt armod, och huru det
är omöjligt att bringa reda i förhållandena utan de mest våldsamma
katastrofer — vill man anställa en beskickning för att lära, huru sådana
olyckor för ett land uppkomma, då skall jag gå med på inrät -

Tisdagen den 18 januari, f. m.

71 Nr 4.

tandet av en sådan sändebudspost. Under andra förhållanden förefaller
mig detta meningslöst.

Våra diplomatiska förbindelser med Rumänien äro väl icke viktigare
än att de kunna klaras av ett för detta land och Balkanhalvön gemensamt
sändebud. Jugoslavien är en ny stormakt och kommer att
bliva en ekonomisk stormakt, varför det synes mig riktigt att man
till Jugoslavien förlägger platsen för detta sändebud, som då får sköta
om våra diplomatiska affärer med de andra länderna på Balkanhalvön.

Jag skall med hänsyn till den framskridna tiden förbigå en del
underordnade saker om den föreslagna organisationen för legationerna.
Jag skall bara be att något få uppehålla mig vid det oväsen,
som på senare tid trängt fram rörande attachéerna. Vi ha nu icke
bara de gamla marin- och militärattachéerna, vi ha också attachéer
för handel och för sociala ändamål och nu slutligen för jordbruket,
och man håller ju också på att få till stånd fiskeriråd, så att fiskarna
skola ha särskilda ombud där nere. Och så komma väl andra yrken
och begära särskilda ombud. Någon gräns för byråkratien finnes
icke, så länge det existerar en enda repslagaremästare, som vill ha ett
eget ombud och en egen attaché.

Militär- och marinattachéernas lysande saga känna vi. Denna institution
bankrutterade 1910, så att vi ha numera ingen anledning att
behålla den. När de franska flottorna både vid västkusten och Medelhavet
hade sina epokgörande flottövningar, varvid undervattensbåtens
överlägsenhet över allt så grundligt demonstrerades, att manövrer, som
företagits en dag, upprevos åtta dagar efteråt, så hade våra attachéer
icke ett jota aning om detta. När England införde sitt firing-direction-system
för sitt artilleri, så hade attachéerna icke heller om detta
någon aning. Man kunde möta officerare i marinstaben, som fräckt
förnekade tillvaron av ett sådant system. Att tyskarna hade ett ännu
bättre, det visste icke vi lekmän, men det visste icke heller attachéerna.
På vilket område det än gällt, vare sig den italienska flottans eller
den franska flottans eller den engelska flottans manövrer, hela utveckling
och sjökrigsmaterial, visade det sig, att våra attachéer voro
fullständigt bakom flötet. Och vad värre är: de gitte icke ens att läsa
facktidningar, då deras mesta tid upptogs av middagar, visiter, supéer
och besök — de läste icke sådana facktidskrifter, som de sedan kunnat
sända hem. Ty hade de vetat om, hade regeringen och officerskåren
vetat om detta, trots den agitation, som bedrevs 1914, ja, då framstår
denna regering och denna officerskår som något rent bedrägligt, och
det ställer saken i ett ännu värre ljus.

Nu ha, som väl är, marin- och militärattachéerna fått nya uppgifter.
När de icke kunna följa med rustningarna, så skola de följa
med avrustningar''na. Detta motiveras av kommittén med uttalandet:
slutligen böra från vår sida alla de strävanden, som avse en allmän
begränsning av rustningarna på det kraftigaste understödjas. Och
därför måste man ha militär- och marinattachéer. Men därför böra
också, säger kommittén, attachéerna fortfarande eller för framtiden
vara av minst majors grad. Den reformen skall i varje fall genomfö -

Vid remiss av
statsverkspropositionen TJI.

771.

(Forts.)

%

>r 4.

72

Tisdagen den 18 januari, f. m.

Vid remiss av
statsverkspropositionen

m. m.
(Forts.)

ras. Man synes tro, att majorer och de, som kommit så högt på den
militära rangtrappan, att de icke ha några högre löner att förvänta,
skola vara villiga att vara med, när det gäller att avskaffa försvaret,
men att löjtnanter och kaptener, som ha befordran i sikte, skola vara
olämpliga och ovilliga att bliva attachéer i detta fall. Det är verkligen
en trevlig omväxling. När den tragiska galenskapen under så
många år behärskat världen, så är det ett ombyte och en omväxling,
att den komiska galenskapen kommer med på ett hörn.

Huru illa våra affärer med utlandet skötas, främst när det gäller
utländska förhandlingar, det visade herr Nyländer i sitt anförande,
däri han på det mest upprörande och uppseendeväckande sätt skildrade,
huru våra förhandlingar skötts i t. ex. avtalsfrågorna. Men
herr Nyländer talade också om en demokratisk rekrytering av diplomatien.
Tror någon av de höga herrar, diplomater och andra, som
stå bakom detta förslag till utveckling av en livdömd institution,
att det kan bliva en demokratisk rekrytering av diplomatien? Den
diplomatiska kåren är i ännu högre grad än officerskåren reserverad
för de med relationer utrustade. Där hjälper ingen begåvning, ingen
duglighet, ingen flit. Man skall händelsevis ha en vän, som har inflytande,
ser du, det är det enda, som hjälper. Kommer där en fattig
men kunnig man, som bjuder sig till, så är det med mild förvåning
som han motses.

Jag kände en ung man, som i licentiatbetyg hade berömlig i
slaviska språket, berömlig i romanska språk och med beröm godkänd
i engelska. Två år sedan han gått ut från en verkstad hade han
tagit studentexamen, på ytterligare ett år fil. kandidatexamen och
efter ytterligare två år hade han erhållit licentiatbetyg. Han kunde
utom de romanska och slaviska språken, engelska, polska, lettiska,
franska och holländska. Jag hemställde hövligast, om man icke på
en plats, där det behövdes kunskap i polska språket, skulle kunna
tillgodogöra sig hans arbetskraft. Jag fick till svar: han har ju
ingen juridisk examen. Jag undrar, huru många av herrarna på
de där posterna, som verkligen ha juridisk examen? Jag talade vid
en annan man om hans språkskicklighet, arbetsvillighet och flit.
Då frågade denne man, vad han varit förut. Textilarbetare. Då
betänkte sig denne en stund och så sade han: ja, då bör han kunna
bli en utmärkt hotellvaktmästare. De som äro dugliga, språkkunniga,
flitiga vräkas åt sidan, men de med relationer försedda komma
atit få löner på 70,000 och 80,000 kronor med ortstillägg. Sannerligen,
ni ge era efterkommande ett tungt arv att släpa på, när denna
institution inom kort kommer att reformeras. Jag säger som gamle
kung Hans på sin tid, när han red tillsammans med Sten Sture den
äldre 1497. De svenska herrarna hade då i halvtannat årtionde suckat
och lidit under Sten Stures regemente: ingen hade blivit riddare och
ingens hustru hade blivit fru. Då reste sig deras »rättskänsla» och
de vräkte honom undan och inkallade kung Hans. Dalarnas, Gästriklands,
Hälsinglands och Västmanlands allmoge samlades då till
ett antal av 30,000 och mötte herrarna. Det kom till ett avgörande
vid Rotebro den 29 september 1497, då Svante Sture i spetsen för

Tisdagen den 18 januari, f. m.

3 Nr 4.

de danska och tyska knektarna och de svenska herrarna vräkte hela vid rem**f av
Dala-hären i plurret. När detta var slut och dalkarlarna sänkta, pf^^tioäe»
ihjälslagna eller slagna på flykten och försoning åvägabragt mellan m, m.
Sten Sture den äldre och den danske kungen och de redo sida vid (Forts.)
sida över Norrbro, som då fanns på den plats, där det nuvarande
riksdagshuset ligger, då sade kung Hans till Sten Sture den äldre:
herr Sten, I haven givit oss ett tungt arv — dem, som Gud gjort
till herrar, haven I gjort till trälar, och dem Gud gjort till trälar,
haven I gjort till herrar. Och så må jag säga med avseende på det
svar, som jag nyss talade om: de som skulle blivit hotellvaktmästare,
ha blivit diplomater, och de, som skulle blivit diplomater, ha blivit
hotellvaktmästare. Men en gång måste ändå denna historia redas
upp och då blir det för svenska folket ett tungt arv att draga på.

En attachéinstitution, som är om möjligt ännu löjligare än den
militära, är den sociala. Social attaché, vad är det för någonting?

Kan någon förklara mig vad han skall göra annat än läsa tidskrifter,
och det kunna vi göra själva lika bra en trappa ned, det blir billigare
här, utan ortstillägg, än att läsa dem i Paris och London — det är
det rena skojet. Vare det nog sagt om den saken. Yi må väl hoppas,
att riksdagen kan finna på något sätt att använda den arbetskraften
på andra ställen.

Skola vi ha någon verklig nytta av vår sändebudsinstitution,
kräves det att det startas en posttidning, en stor statstidning, för
vilkens räkning skilda sändebud skulle vara ålagda att varje månad
komma in med sin rapport, en revy över vederbörande lands utveckling
politiskt, finansiellt och kommersiellt, vid äventyr av ämbetets förlust.
När vi få en sådan diplomati och en sådan posttidning, som ju
varje köpman kan läsa på sitt kontor och där han kan få reda på
hur det står till i Persien, Argentina, Brasilien, Främre Orienten,

Bortre Orienten o. s. v., då ha vi en diplomati, som även jag vill vara
med om att ge löner åt. Men så länge vi inte få en rad från dess
hand och man inte har någonting att göra, så länge vill inte jag vara
med om ett dylikt spektakel.

Av andra ärenden, som varit föremål för debatt, vill jag uppehålla
mig vid ett och säga några ord om finanstullfrågan.

Jag kommer nog att få tillfälle, om jag får ha hälsa, att säga
några ord i vinter om denna sak, men det vill jag redan yttra till
herr finansministern och regeringen, att skall man taga upp skatt,
kan man knappast fundera ut ett olyckligare sätt än detta. Vill jag
få in 20,000,000 kronor, skall jag inte göra det på det viset, att
skatteindrivaren tar 30,000,000 för sin del, därför att han har besväret
att driva in det, varigenom det blir en summa på 50,000,000 kronor.

Ett sådant skattesystem kunde vi haft under gulaschtiden, då man
inte brydde sig om pengar utan lät dem rulla. Men att i tider av
arbetslöshet, fattigdom och nöd, ha ett skattesystem, som tager fem
öre när man vill ha två — ty det veta ju alla människor, att när
handlandena skola vara skatteindrivare och exempelvis driva in
20,000,000 kronor, det stannar minst 30,000,000 kronor vid deras

Andra hammarens protokoll 1921. Nr It. 6

Nr 4. 74

Tisdagen den 18 januari, f. m.

V''statsverk™ ^ngrar oc^ ’ deras kassa, vilka aldrig komma staten till godo —
proportionen ^ är e^; sådant system, att ett osaligare icke kan uppfinnas.

m. m. Jag bär förut framfört den synpunkten, att vi borde omlägga

(Forts.) vårt skattesystem, så att de som ha inkomster verkligen betala skatt.

Men det har varit så i vårt land som vi veta, att våra jurister icke
kunna göra en lag, förrän tyskarna har gjort den. Först då kunna
de översätta den. Men göra en ny det kunna de icke. Och nu är
det så, att tyskarna icke förrän i fjol — jag har inte följt med saken
så noga, men jag har hört sägas det —• genomfört ett system, varigenom
de redan på arbetsplatsen, där inkomsten förvärvas, ta ut skatt
från alla, från presidenten och ned till arbetaren — tio procent av
inkomsten, som således användes till skatt. Så skall man belägga en
skatt och icke så, att man lägger ut en grov ryssja, som hälften kryper
igenom, och att man kommer och begär att man skall betala
skatt på ett sådant sätt på indirekt väg, att handlanden tager en
och en halv gånger så mycket i provision som staten får. Detta gäller
icke bara kaffetullen; här kommer efter vad det förspörjes hela
raden av andra skatter på indirekt väg, och det blir väl tillfälle att
sedan säga några ord om den saken.

Emellertid skulle jag vilja säga ett ord — jag var icke närvarande
då herr Rökig talade, men jag har hört att denna sak blivit
berörd förut — och det rör mellanhandssystemet. Detta innebär en
fruktansvärd utsugningsapparat. Om Gustav Vasa kunde om de
160 klostrens invånare, vi hade den gången, säga, att de åto som
gräshoppor och förtärde all must och näring i landet, så är detta i än
högre grad fallet med de nuvarande mellanhänderna. Det är ett
system, som innebär något oerhört för en civiliserad nation, att man
skall för en artikel som kostar 6 eller 12 kronor taga två gånger så
mycket som grosshandelspriset eller två gånger tillverkningspriset för
att man säljer det; vad man skall ha är 100 % eller 150 % på tillverkningsvärdet.
Om tillverkarna fingo detta, skulle det icke förarga mig
hälften så mycket, men att folk, ovidkommande människor, som äro
onyttigare än junkrarna på sin tid voro — ty de hade ändå en andlig
mission att fylla — skola riva åt sig landets must och märg, det
är ett system, som vi icke kunna tåla och icke få tåla.

Som tiden nu var långt framskriden och många talare anmält
sig för yttrandes avgivande, beslöt kammaren, på hemställan av herr
talmannen, att uppskjuta den vidare debatten rörande förevarande
propositioner till kl. 7 e. m., då enligt utfärdat anslag detta plenum
komme att fortsättas.

§ 3.

Avgåvos följande motioner nämligen av

herr Bengtsson i Kullen, nr 19, om skrivelse till Kungl. Maj:t
angående revision av gällande författning om folkskoleväsendet pa
landsbygden;

Tisdagen den 18 januari, f. m.

75

Tfr 4.

herr Block, nr 20, om skrivelse till Kungl. Maj:t angående
anordnande av tillsyn genom läkare över hälsotillståndet i landsbygdens
folkskolor;

herr Persson i Tofta, nr 21, om förlängd giltighetstid för och
ntvidgad tillämpning av lagen med vissa bestämmelser mot oskälig
arrendestegring;

herrar Anderson i Råstock och Lövgren i Nyborg, nr 22, om
skrivelse till Kungl. Maj:t i fråga om lagstiftning rörande beredande
av tillfälle för parter i rättegångar och deras biträden att
sittande övervara förhandlingarna;

herr Johansson i Kullersta m. fl., nr 23, om upphävande av legostadgan;
och

herr Kant m. fl., nr 24, om rätt för revisorn C. G. Beskow att
vid beräknande av ålderstillägg tillgodoräkna sig viss tid, därunder
han varit utesluten från revisorsförordnande.

Dessa motioner blevo på begäran bordlagda.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5.9 e. m.

In fidem
Per Cronvall.