1920. Första kammaren. Nr 46
ProtokollRiksdagens protokoll 1920:46
RIKSDAGENS PROTOKOLL
1920. Första kammaren. Nr 46.
Onsdagen den 12 maj, 1*. in.
Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.
Anmäldes och godkändes första lagutskottets föislag till riksdagens
skrivelser till Konungen:
nr 222, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 26 § i lagen angående tillsättande av
prästerliga tjänster den 9 december 1910 ävensom i ämnet väckt
motion;
nr 223, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående tillfällig löneförbättring åt kyrkoherdar och komministrar
i nyreglerade pastorat samt åt kontraktsprostar och vissa
extra ordinarie präster; samt
nr 224, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående dyrtidstillägg åt kontraktsprostar.
Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets utlåtande nr 44, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av
lagen om val till riksdagen m. m. jämte en inom riksdagen väckt
motion; ävensom
bankoutskottets utlåtanden:
nr 53, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående beredande av rätt till pension åt sådana änkor och
barn efter statstjänare, som enligt nu gällande bestämmelser ej
erhålla pension;
nr 54, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående förbättrad pensionering för underofficerare jämte
vederlikar, som efter uppnådd pensionsålder avgått från tjänsten
före 1918;
nr 55, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående rätt till tjänstepension för ordinarie tjänstemän
vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens
vattenfallsverk m. m., dels ock i ämnet väckta motioner;
nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
Första kammar ens protokoll 1920. Nr hd.
1
Sr 46.
2
Onsdagen den 12 maj, f. m.
ändringar i gällande bestämmelser om pensionering av icke ordinarie
personal vid statens järnvägar, telegrafverket och statens vatten
fallsverk;
samt .
nr 58, i anledning av väckt motion om inrättande av åtta ordinarie
eldarbefattningar vid riksbankens avdelningskontor.
Föredrogs, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran
första lagutskottets utlåtande nr 36.
Ang. folkomröstningsinstitutet.
Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets utlåtande nr 38, i anledning
av väckta motioner angående folkomröstningsmstitutet.
I en motion i första kammaren, nr 217, hade herr Clason hemställt,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t ville anhålla, det
täcktes Kungl. Maj:t låta verkställa en allsidig utredning, huru
folkomröstningsinstitutet verkat i främmande länder och huruvida,
i vilken utsträckning samt under vilka former och betingelser ifrågavarande
institut kunde för viktiga frågor införas i var författning,
ävensom därefter för riksdagen framlägga förslag till de andringar
i grundlagarna, vartill utredningen kunde giva anledning.
Samma hemställan hade, med viss formell skiljaktighet, gjorts
i motion i andra kammaren, nr 324, av herr T'' ennerström.
I motion i första kammaren, nr 220, hade herr Lindhagen
hemställt, att riksdagen måtte besluta hos regeringen begära förslag
till sådant tillägg till grundlagarna:
att folkstyrelsen komme att omfatta icke blott valrätt till
förtroenderådsförsamlingar av det ena eller andra slaget utan
även omedelbar beslutanderätt i viktiga frågor, , r , ,
att denna beslutanderätt vid sidan av riksdagens befogenheter
komme att omfatta icke blott folkomröstning pa initiativ av regering
eller riksdag (»referendum») utan även folkomröstning pa
initiativ från medborgarens sida (»initiativ»);
samt att för dylik beslutanderätts utövning objektiv kunskap
i det ämne, varöver skulle beslutas, i möjligaste man meddelades de
röstande.
Utskottet hade i föreliggande utlåtande på anförda skal, med
bifall till herrar Clasons och Vennerströms motioner samt med anledning
av herr Lindhagens motion, hemställt, att riksdagen i . k
vilse till Kungl. Maj:t ville anhålla, det täcktes Kungl. Maj :t lata
verkställa eu allsidig utredning, huru folkomröstnin^nstitutet wkat
i främmande länder, och huruvida i vriken £tst™hmrig »am
under vilka former och betingelser ifrågavarande institut kunde
för viktiga frågor införas i vår författning, äfvensom därefter för
riksdagen framlägga förslag till de ändringar i grundlagarna, vartill
utredningen kunde giva anledning.
Onsdagen den 1* imij, f. in.
Nr 40.
Reservationer både avgivits:
l:o) av herr Clason, som an fort:
»Da jag icke kan godkänna den i utskottets motivering uttalade
uppfattningen, att konsultativ folkomröstning kan utan hinder av
våra nuvarande författningsbestämmelser åvägabringas, har jag
yrkat, att vad utskottet därom yttiat skulle utgå ur motiveringen,
och att alltså sista meningen å sid. 4 skall hava följande lydelse:
»Den föreslagna utredningen bör givetvis omfatta olika former såväl
av egentligt referendum som folkinitiativ, och bör uppmärksamhet
därvid naturligtvis även ägnas åt den konsultativa folkomröstningen.
»
2:o) av herrar von Geijer, Magnusson i Törnhult, Henrikson
och Forssell, som av angivna grunder hemställt, att ifrågavarande
motioner icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.
Herr von Geijer: Herr greve och talman! Jag har, såsom
framgår av utskottets utlåtande, avgivit reservation mot detsamma.
Tills vidare står jag ensam som reservant från denna kammare, men
jag antager, att även en annan utskottsledamot, som deltagit i ärendets
behandling, har en mening, som överensstämmer med min egen.
Denna omständighet gör, att jag nu på oppositionens vägnar vill säga
några ord till försvar för den mening vi hävdat.
Jag vill dock peka på grundlagens eget yttrande om vad som
är nödigt ock nyttigt. Den omständigheten att detta verkligen så
till leda ofta upprepats, hindrar mig ej att än en gång framhålla
denna ssmpunkt. Det har emellertid ej visats, att ifrågavarande referendums
införande är för vårt land vare sig nödigt eller nyttigt. I
och för sig förefaller det mig, att detta skulle innebära en återgång
till äldre och något mer primitiva former. Först var det väl ändå
stammen, tinget eller den primära församlingen, som var beslutande.
Emellertid visade utvecklingen mer ock mer, att ,en dylik massa icke
var lämplig att fatta avgörande viktiga beslut, utan att det var alldeles
nödvändigt att så småningom lämna detta till färre och färre
ombud. I den riktningen har hela vår författning utvecklat sig, och
icke minst på det kommunala området ha vi ännu på senaste tid fått
bevittna detta. Där bar beslutanderätten mer och mer övergått från
kommunalstämmorna till kommunalfullmäktige, liksom städerna sedan
länge lämnat sin beslutanderätt ej till allmänna rådstugorna utan
till delegationer av stadsfullmäktige. Det förefaller mig dock, som
om man nu passerat kulmen och började återgå till enklare former.
Jag kan förstå, att i vissa fall omständigheterna kunna vara sådana,
att man trots denna utveckling skulle vilja ha detta institut som
ultima ratio, som sista resursen, om maskineriet på ett eller annat
ställe hotar att gå varmt eller stanna helt och hållet — med ett ord
ha möjlighet att vädja till folket som sådant.
Då är frågan: Föreligger något fall av den arten nu? Jag vill
erinra om det program för referendum, som framlades 1908. Det
var ett vänsterprogram, och skälet då var just av antydd art, att
A iuj. folkomröslnirujftinsti
tutet.
(Forts.)
Nr in. 4
Onsdagen den 12 maj, f. in.
Ang. folkomröstningsinstitutet.
(Forts.)
spänningen mellan de båda kamrarna och de båda statsmakterna var
sådan, att det kela hotade att stanna. Jag undrar, om denna förutsättning
nu är för handen, och jag skulle vilja framhålla, att, skall
man <?å till införande av detta institut, är det väl bara som en subsidiär”åtgärd,
ett ultima ratio. Ett sådant förhållande anser jag icke
föreligga i detta fall. . x
Sedan kommer jag till frågan om den andra betingelsen: År
denna reform nyttig? Är det fråga om en sak av så genomgripande
art i vår konstitution som införande av folkomröstning, förefaller det
mf,er att de två begreppen »nödig» och »nyttig» böra sammanfalla.
Jag vet, att det ju kan inträffa fall, då det rör grundlagsändringar
och då saken kan anses vara skäligen likgiltig, men ändå kan sägas
vara nyttig, om den också icke är nödig. Man kan då och da vidja
så att säga städa i våra grundlagar, men så är icke fallet har; detta
förslag är genomgripande i vårt offentliga liv.
Jag vill vidare säga, att förslaget måste innebära rent av olagenheter;
och detta ligger i sakens natur. Jag säger rent ut som mm
personliga uppfattning, att jag ej anser, att folket pa detta satt om
vi skola tala om folket i val, verkligen är i stånd att fatta fullt objektiva
beslut, som skola vara beslut i sista hand och sålunda alldeles
bindande för den lagstiftande församlingen. Det är en rent principiell
ståndpunkt. Jag tror icke, att detta kan vara lämpligt.
Sedan vill jag erinra om, att vi ha känt och lidit tillräckligt av
de verkligt stora olägenheter, som följt med våra upprivande valstrider
Vi ha sökt på allt sätt förekomma dessa. Vi ha fattat beslut
om förlängd tid för riksdagens båda kamrar och vilm sökt förlägga
valen till bestämt återkommande tider, allt i det bestämma syltet
att förekomma dessa verkligen upprivande saker som följa med
valstriderna. Eu skola vi införa något annat som enligt mitt förmenande
kommer att ha samma effekt, ty det är alldeles otankbart, att,
om folkomröstning skall äga rum, man utan vidare kommer att överlämna
frågorna till folkets ostörda objektiva bedömande. Det
måste vara en ledning. Det är väl alldeles givet, att respektive motståndare
komma att anstränga sig på allt sätt för att fa sm mening
att vinna majoritetens bifall. Jag vet icke, hur vederbörande förslagsställare
tänkt sig saken, huru ofta dylika referenda kunna
tänkas återkomma, men dessa strider skulle kanske kunna återkomma
varje år dteh upprepade gånger under ett år.
Dessa omständigheter förefalla mig vara sa avgörande, herr ffreve
och talman, att jag redan på denna grund yrkar avslag. Jag sag
emellertid i går en aftontidning, som, så vitt jag kunde forsta, uttryckte
sympati för tanken på referendum; den hänvisade dock till,
att det visserligen fanns reservanter till ifrågavarande utlåtande;
men, sade tidningen, jämväl reservanterna kunna ju ej neka till att
,det skulle kunna ligga någonting i förslaget som sådant, och da fann
tidningen märkvärdigt, att ej reservanterna voro med om en utredning
i frågan. Jag vill då häremot säga, att detta påminner mig
om ”för att taga en bild ur mitt eget yrke, huru, når man skall skriva
ett utslag, en dom, det kan finnas ett avgörande skäl och sedan
Onsdagen den 12 mai, f. in.
5 Nr 40.
andra, som bidraga till samma slut. Då är frågan den: Skall mai»
taga in både det ena och det andra? Om det är ett skäl, som avgör
hela saken, skulle man väl saklöst kunna utesluta de andra. Det
föTefaller mig, att så även i någon mån här är förhållandet. Det
första av de skäl, vi åberopat i vår reservation, anser jag för min del
vara fullständigt avgörande, men härtill kommer jämväl en del andra
omständigheter. Det förefaller mig då, oavsett det första, det avgörande
skälet, att den omständigheten att så utomordentligt få riktlinjer
åtminstone i klämmen äro uppdragna för denna utredning, är
ett sådant där ytterligare skäl som jag talade om, Det är ej meningen,
att här skall framkomma en vetenskapligt objektiv utredning
om saken. Som förslaget nu förebnagts är det politik i det; och skall
enligt utskottets begäran, mynna ut i ett positivt förslag. I vad
form det blivande förslaget kommer att föreligga, därom vet man
ingenting. Man har ingen aning därom och kan ej gissa sig till det;
ej ett enda direktiv, hur det skall gå till är givet. Jag tycker, att
detta är ett ytterligare skäl att yrka avslag och innebär intet erkännande
att det skulle ligga något i förslaget. Det är ruin övertygelse,
att om vi gå med på att begära utredning, så ligger det för visso ett
löfte däri, och gör det icke det, kommer det ändå att uppfattas så
och det kommer att tagas till intäkt framdeles. Hur ofta ha vi ej
hört satsen: »Tro herrarna, att man skäll kunna stå emot ett förslag,
som kommer gång på gång?» Jag förmenar ''bestämt, att det kan vara
rätt riskabelt att begära ett förslag, när man icke vet, i vilken riktning
det skall gå?
Herr greve och talman, på de skäl jag anfört ber jag att för min
del få .yrka avslag på utskottets hemställan såväl som de i ämnet
väckta motionerna.
Ang. folkomröstning
»-institutet.
(Forts.)
Herr Clason: Jag har, herr greve och talman, att i denna
fråga slåss på två fronter, dels att mot reservanterna försvara utskottets
kläm, dels — och det är för mig lika viktigt — att strida
mot utskottsmajoriteten för att få bort ett enligt min uppfattning
oriktigt uttalande i motiveringen.
Vad först reservationen mot klämmen angår, kan jag förstå de
betänkligheter, som där uttalats mot ett förut oprövat institut. Om
jag icke desto mindre förordat detsamma, beror det på, att det har
synts mig vara en mycket närliggande, jag skulle nästan vilja säga
en nödvändig konsekvens av hela den demokratisering, som vår senaste
författningsreform genomfört. Bland annat, som den genomfört,
är nämligen att den enligt min uppfattning försvagat, för att
icke säga avlägsnat, den gamla maktbalans, som fanns i det svenska
statslivet och som man på grund av vår historiska erfarenhet varit
angelägen att lägga in där, så att ingen av statsmakterna skulle stå
enväldig eller allenahärskande gent emot andra. Denna balans fanns
tidigare mellan konungamakten och riksdagen, och den fanns principiellt
även inlagd i riksdagen mellan dess två på olika grunder
byggda kamrar, vilka byggts på det sättet just för att den ena skulle
vara en jämlike vid den andras sida och ingen kunna bli enväldig.
Nr 46. 6
Onsdagen den 12 maj, f. in.
Ang. folkomröstningsinstitutet.
''(Forts.)
Allt detta har man nu enligt min uppfattning till största delen strukit
bort och man diar därvid även gjort kamrarna lika varandra-.
Men enligt- min .mening är det ej nyttigt att på det viset ha en så
gott som enväldig maktfaktor i statslivet. Man har väsentligen försvagat
konungamakten, och man vill, att regeringen endast skall vara
ett utslag av denna enväldiga kammarmajoritet. Men när man gjort
så, .menar jag, att folkomröstningen kan vara ett lämpligt medel att
åter skapa en viss jämvikt. Den kan bliva ett medel till vad jag
skulle vilja kalla demokratiens självbesinning. I den händelse man i
riksdagen vid behandlingen av vissa frågor skulle vilja gå för långt
åt den ena eller andra sidan, menär jag, att referendum skulle kunna
vara ett lämpligt medel att underställa den fråga det gäller folkets
avgörande genom att vädja till folket. Jag vill också erinra, att denna-
tanke att vädja till folket visst icke är främmande för vår författning.
Möjlighet därtill ligger nu hos regeringsmakten, _ men en
dylik vädjan förlorar en stor del av sin betydelse, om regeringsmakten
blott är ett utslag av den inom riksdagen härskande majoriteten.
Dessutom medför detta referendum även en annan fördel. _ Det
möjliggör — och det är enligt min mening dess största förtjänst
— att taga ut en särskild fråga och om den höra folket i val. Det
går icke för sig för närvarande. "Vi veta, huru det gar till vid valprogrammens
uppgörande. Man binder ihop en bukett av allehanda
löften; det ena tilltalar den ena och det andra tilltalar den andra.
På det viset får man ihop kanhända majoritet, kanhända en koalition.
Så uppkommer, sedan riksdagen samlats, en hel del nya frågor,
som ingen människa tänkt på vid valtillfället eller rörande vilka i
varje fall ingen hade tänkt sig möjligheten till en sådan utveckling,
som dessa frågor sedan genom allehanda partiöverläggningar och under
riksdagsdiskussionerna bliva föremål för. Jag menar, att det då
skulle kunna visa sig synnerligen välgörande i vårt land liksom i en
rad andra länder att kunna få sådana frågor utbrutna och lagda under
folkets särskilda avgörande. Det skulle säkerligen här liksom i
andra länder, där detta institut fhfört-s, verka modererande i avsevärd
grad. Det- skulle hindra allt för bråda omkastningar, främja
saklighet och av partihänsyn obunden behandling av de frågor, som
på det viset underställdes folkets avgörande.
Nu säde herr von Geijer nyss, att folkets väljarskaror ej äro
kompetenta att bedöma sådana frågor. Ja, såvitt jag förstår, är detta
ett grundskott mot hela den demokratiska uppfattningen. Jag skall
icke besvara anmärkningen, det må andra göra; men det vill jag påpeka,
att om man över huvud skall tala om och tänka på kompetens
hos väljarkåren, kan man naturligtvis förutsätta en sådan, om
man till dessa väljare framställer en alldeles särskild fråga och lagar,
att för denna särskilda fråga förut föreligger en från alla sidor objektiv
utredning. Då- kan man ju tänka sig få fram folkviljan på den
punkten, men däremot tror jag ej, att man kan få fram den på det
sätt, varpå de nuvarande valprogrammen söka plocka ihop majoritet
genom att samla vissa, som intressera sig för en fråga, från ett håll
och andra, som intressera sig för en annan fråga, från ett annat håll.
OnS''liu:en ilen 1^ muj, f. in
Nr bi.
Herr von Geijor gjorde också mot förslaget den anmärkningen, ^
att riktlinjerna för detsamma skulle vara sa pass svävande, att man
skulle binda sig för häri. genom att gå med på denna skrivelse Jag
tror i stället, att skrivelsen är alldeles ovanligt försiktigt aviattad.
Man begär, att Kung! Maj:t skall låta verkställa en allsidig utredni
ii o;, huru folkomröstningsinstitutet verkat i främmande länder, och
huruvida, i vilken utsträckning samt under vilka förmer och betingelser
ifrågavarande institut må för viktiga frågor införas i var
författning, ävensom därefter för riksdagen framlägga förslag till
de ändringar i grundlagarna, vartill utredninen kan giva anledning.
Jag tror, att man kan vara fullt övertygad, att denna skrivelse ej
skulle föranleda något förslag förrän efter den mest allsidiga utredning,
där man skulle få framlagda alla erfarenheter, som vunnits från
främmande länders författningar och som överallt, såvitt jag kunnat
finna, visat, att detta institut verkat synnerligen välgörande. Och
till sist skulle man få utrett, i vad mån och under vilka former man
skulle inpassa detta institut i vart författningsliv. Det ar nämligen
så, att det är en hel rad specialfrågor, som böra utredas, exempelvis
hur och av vem ett sådant referendum skall kunna begäras; vilka frågor
det skall omfatta, grundlagsfrågor eller även andra; hur man
skall sörja för en objektiv upplysning före frågornas framställande,
vilken majoritet man’skall begära hos de omröstande o. s. v. Det är
ju alldeles klart, att meningen ej är. att vilka frågor som helst skola
kastas ut till referendum. , . . „
Med dessa ord och under hänvisning i övngt till utskottsutlatandet
torde jag tillräckligt ha motiverat den ståndpunkt jag för mm
del intagit i fråga om utskottets kläm. _
Om jag sålunda anser utskottsförslaget i klämmen nyttigt och
gagneligt’ kan jag. som jag nyss nämnde, så mycket mindre gå med
på det stycke i motiveringen, mot vilket jag reserverat mig. Vad jag
reserverat mig mot är, att utskottet i motiveringen uttalat, att »enligt
utskottets uppfattning kan utan hinder av våra nuvarande författningsbestämmelser
i särskilda fall konsultativ folkomröstning åvägabringas.
då den ju endast avser att utröna folkmeningens ställning
till en viss fråga och alltså ej har karaktären av ett beslut eller innehär
näsrot intrång pa statsmakternas rättigheter.» dkg anser för
min del, att denna utskottets ‘uppfattning är alldels oriktig, och jag
anser, att det uttalande som däri förekommer är stridande mot vår
författning. Utskottet torde icke kunna uppleta en enda bestämmelse
i vår författning, som kan motivera det uttalandet, att konsultativ
folkomröstning kan införas utan ändring av vår författnings bestämmelser.
Däremot finns det en rad bestämmelser alldeles i strid häremot.
När det exempelvis på flera ställen talas om att svenska folket
representeras av riksdagen, betyder det, att svenska^folket i alla fragor
representeras av riksdagen, både i grundlagsfrågor, vanliga lagfrågor
och beskattnigsfragor, d. v. s. i saduna frågor där riksdagen
har beslutanderätt, men jämväl i frågor, i vilka riksdagen a. folkets
vägnar blott kan uttala önskemal. I vissa fall är denna princip än
skarpare uttryckt, dag erinrar om den gamla lydelsen av 57 § re
-
Ang. folkonröst
niitgsinstilutel.
(Forte.)
Nr 46. 8
Onsdagen den 12 maj, f. m.
Ang. folieomröstningsinstitutet.
(Forte.)
geringsformen, där det hette: »»Svenska folkets urgamla rätt att sig
beskatta utövas av riksens ständer allena på allmän riksdag»,
och .där man alltså stryker under riksdagens allenavälde, riksdagens
ensamberättigande. Från detta riksdagens ensamberättigande
kan man ju på visst sätt tala om en sorts modifikation i en enda
punkt, nämligen grundlagsfrågor, där som bekant den riksdag, för
vilket ett grundlagsändringsförslag framlägges, icke får avgöra detsamma,
utan där det skall vädjas till folket i val. Man skall höra
folket i val, men sedan skall frågan återigen framläggas för riksdagen,
och det är riksdagen som då har avgörandet. Både regel och
undantag bekräfta således, vad jag nyss sade, att riksdagen enligt vår
grundlag ensam har att representera svenska folket, och att man ej
grundlagsenlig! kan sätta in någon annan representation för svenska
folket än riksdagen utan att ändra grundlagen.
Jag skulle vidare vilja erinra, att denna princip i vår grundlag
icke är något som kommit till tillfälligt eller godtyckligt, utan tvärtom
är resultatet av en lång utveckling, under vilken man vid olika
tillfällen haft andra reperesentationer för folket i rikets angelägenheter,
landskapsmöten, provinsmöten, marknader och annat dylikt,
och där man ibland försökt att med undanskjutande av riksdagen sätta
in sådana extra ordinarie församlingar. Med tydlig hänsyftning på
detta ha dessa bestämmelser kommit till, vartill jag nu refererat. Meningen
är, att svenska folket representeras uteslutande av riksdagen
och av ingen annan.
Då försöker man säga, att här endast är fråga om folkets uttalande
av vissa önskemål, och att ett sådant uttalande av önskemål
icke är bindande. Jag svarar: Även i fråga om uttalande av önskemål
är en grundlagsenlig väg utstakad; det är riksdagen, som enligt
89 § regeringsformen har att uttala dem. För övrigt, är det någon
som tror, att det endast skulle bli önskemål? Om man ser de motioner,
som på senare år väckts i denna fråga och särskilt den som förekommer
i ett följande betänkande, motionen om antagande av en provisorisk
lag om folkomröstning i en viss författningsfråga, frågan
om monarki eller republik, så erkänner motionären å ena sidan, att
Sveriges författning icke känner folkomröstningsinstitutet och att
därför en folkomröstning icke kan avgöra en fråga. Således folkomröstningen
är för vår författning okänd i sin nuvarande form. Men
enligt motinärens mening måste riksdagen och regeringen känna det
som en plikt att vidtaga de åtgärder, som fordras för republikens införande,
ifall folket förklarar sig önska detta. Där är det klart utpekat.
Men tror icke kammaren, att om man först underställer en dylik
fråga folkets omröstning, man sedan i riksdagen skall se sig tvungen
att följa folkmeningens utslag? Det är uppenbarligen meningen
att på förhand binda riksdagen; och även det strider mot grundlagen.
Jag skall ock tillåta mig framhålla, att hela vår hittillsvarande
praxis stått i överensstämmelse med den uppfattning jag uttalat.
I konstitutionsutskottets utlåtande nr 40 finns en redogörelse för
ett synnerligen eklatant fall från 90-talet, där statsutskottet i detta
hänseeende gjorde ett mycket bestämt uttalande. Alla frågor som
Onndtigcu ilen 1” inaj, f. in.
It Nr 44*.
sedermera väckts om införande av folkomröstningsinstitutet eller om
hörande av ifolket i vissa frågor, ha i konsekvens därmed remitterats
till konstitutionsutskottet; och varför har så skett? Jo, tydligen därför
att man käft på känn, att dessa frågor voro grundlagsfrågor, och
att ett sådant konsultativt referendum icke kunde införas utan grundlagsändring.
Nu har konstitutionsutskottet i förbigående i sin motivering
kastat in en alldeles ny teori. Det säger, att ett sådant institut, när
det endast är fråga om konsultativt referendum, kan Titan grundlagsändring
införas när som helst och i vilken fråga som helst. Att detta
strider mot vår författning har jag förut påvisat, och jag kan tillägga,
att det också strider mot flen allmänna statsrättsliga teoretiska
utredningen. Frågan har varit upptagen och behandlad av främmande
statsrättslärde. De stå i denna punkt tämligen ense, och utskottet
har enligt min uppfattning icke kunnat påvisa ett enda fall, då. sådan
folkomröstning införts utan författningsändring, så framt icke
författningen varit så skriven att det gått för sig.
Slutligen skall jag tillåta mig att i någon mån peka på konsekvenserna.
Godkänner kammaren detta utskottets uttalande, så betyder
det, att man i vilken fråga som helst kan motionera och yrka
att frågan underställes folket genom konsultativt referendum. Motioner
med sådana yrkanden kunna komma fram i vilka frågor som
helst, i tullfrågor, i kommunalskattefrågor, i utrikespolitiska frågor,
i sådana frågor som t. ex. om riksbankens sedelinlösningsrätt o. s. v.
Man skall i dessa frågor motions vis kunna framlägga yrkande, att
riksdagen icke skall realbehandla frågan, förrän den underställts konsultativ
folkomröstning. Man kan säga: Kammaren har naturligtvis
rätt att avslå ett sådant yrkande. -Tåg svarar, att bara det att det så
lättvindigt kan kastas upp, om riksdagen skall avgöra en viss fråga
eller hänskjuta den till folket, kommer att i väsentlig grad. förrycka
riksdagens behandlingssätt av dylika frågor. Det är naturligtvis något
helt annat, om man går den väg, på vilken utskottets kläm pekar,
och får till stånd en allsidig, opartisk och grundläggande utredning
om detta institut, under vilka former och betingelser det kan införas
i vår författning. Detta är raka vägen; den väg jag velat gå. Den
väg som omtalas i mellanmeningen i utskottets motivering är en bakväg,
varigenom man vill få ett uttalande till stånd, att man skulle
kunna genomföra detta institut i eu viss form utan grundlagsändring
— en bakväg som på detta sätt kommer att, om den av riksdagen godkännes,
öppna väg för en bel rad av, enligt min uppfattning, icke
författningsenliga åtgärder.
Gent emot den ärade reservanten herr von Gei jer tillåter jag mig
till sist påpeka att, om han fruktar den raka vägen därför, att den
skulle öppna möjlighet till täta rådfrågningar av valmännen, antager
jag, att han ännu mycket mera måste frukta den väg utskottets majoritet
vill föra fram i sin motivering. Ty då kommer utan någon
objektiv utredning, utan någon kontroll och utan några bestämmelser,
under vilka former och betingelser institutet skulle kunna iuföras, förslag
om detta instituts användning att när som helst kunna fram
-
Ang. folkomröstningsinstitutet.
(Forts.)
Nr 46. 10
Onsdagen den 12 maj, f. m.
läggas för riksdagen i vilken fråga som helst, utan annan restriktion
än riksdagens egen bestämmanderätt i frågan.
Herr talman, jag ber på dessa grunder att få yrka bifall till utskottets
kläm, men att beträffande imotiveringen ynka bifall till min
reservation, och anhåller jag, att herr talmannen ville framställa särskild
proposition på båda dessa yrkanden.
Herr Hellberg: Herr talman! Jag bar naturligtvis endast
anledning att vända mig mot den senare delen av det anförande, som
utskottets ärade vice ordförande här hållit, den del nämligen, däri han
uppträdde mot den sats i utskottets motivering, som beröres i hans
reservation.
Herr Clason menade, att det uttalandet i utskottets motivering att
våra nuvarande grundlagsbestämmelser icke lägga, hinder i vägen
för s. k. konsultativt referendum skulle vara oriktigt och stridande
mot vår författning. Han ''hänvisade till en hel rad grundlagsbestämmelser,
som uttala, att svenska folket representeras av riksdagen,
och han uttalade betydelsen av dessa bestämmelser så, att
det inte skulle vara tillåtit, såsom hans ord folio, att sätta in någon
annan representation i riksdagens ställe och att t. o. m.
när det gäller att uttala öskemål, endast riksdagen som äger rätt därtill.
— Såvitt jag kan förstå, så begagnar han sig i denna motivering
av en viss dubbeltydighet i begreppet referendum. eller folkomröstning.
Det finns olika slag av referendum. Det finnes konsultativt
referendum, det finnes initiativreferendum och beslutande referendum,
men vad lian sagt kan omöjligen hänföras till annat än till de
båda senare slagen. Inom parentes vill jag säga, att han synes mig
driva innebörden i talet om att riksdagen representerar svenska folket
till det rent orimliga, när han menar, att folket inte ens skulle ha rätt
att framställa önskemål annat än genom riksdagen: om det vore så,
skulle ju själva petitionsrätten vara avskuren — det har dock vid
mångfaldiga tillfällen förekommit, att svenska folket, eller stora delar
av folket petitionsvis framfört sina önskemål i aktuella frågor;
jag ber att få erinra om den stora rösträttspetitionen år 1899. Huru
det nu än förhåller sig med denna sak, så är det här fråga om ett referendum,
som endast i rätt oegentlig mening kan kallas referendum,
därför att det inte utgör något mer än en utredning av, huru folkmeningen
ligger i en viss fråga. Det är således bär inte fråga om, huruvida
svenska folket äger petitionsrätt eller icke, utan det gäller här,
om riksdagen skall ha rätt att i en viss fråga låta utröna, huru folkmeningen
ligger. Detta menar jag är riksdagens ovillkorliga rättighet
redan nu. Vi, som oupphörligt begära utredningar än i den ena
och än i den andra frågan, varför skulle vi icke kunna begära en utredning
om huru folkmeningen ställer sig till en viss fråga? Vi utreda
ju allt möjligt i fråga om folket i övrigt, dess fördelning i olika åldersklasser
dess yrkesfördelning och dess civilstånd och allt sådant som
bidrager till en viss kännedom om vårt folk, varför skulle vi inte också,
om man anser det nödigt och behövligt, kunna få utröna huru folket
tänker i en viss fråga?
Ang. folkomröstningsinstitutet.
(Forts.)
O u lingon don 12 maj, f. in.
11 Nr Ul
Nu har utskottets ärade vice ordförande, själv gjort mig den tjänsten
att i sitt anförande visa, att ett sådant utrönande av folkmeningen
i en viss fråga inte kan ske genom ett val. Han uttryckte det lörträ,
ffligt, då han talade om, att valprogrammet är en hel bukett av
olika frågor: då röstar folket inte om en speciell fråga utan på ett
program i dess helhet, och även de som reserverat sig i en eller annan
punkt av detta program rösta ändock i överensstämmelse med detsamma,
för såvitt de i huvudsak anslutit sig till det. Endast om det i dt
visst fall skulle finnas vara av stor vikt att få utrönt, huru folknieningen
i en så att säga renodlad fråga ligger. Skulle konsultativt referendum,
som endast är en form av utredning bland andra kunna
användas.
Nu säger emellertid den ärade reservanten, utskottets vice ordförande,
att riksdagen i själva verket skulle komma att bliva bunden
genom en sådan utredning. Jag förstår inte, att riksdagen skulle bli
mera bunden efter en sådan utredning än efter vilken annan utredning
av folkmeningen som helst, och jag bestrider bestämt, att det behöver
bliva fallet. Låt oss exempelvis tänka oss en folkomröstning i en fråga,
som förefaller mycket aktuell och lämplig för en sådan, nämligen
nykterhetsfrågan för eller emot förbud. Låt oss antaga, att 60 %
rösta för förbud och 40 % rösta mot förbud. Kan detta anses på något
sätt verka som ett imperativt mandat för riksdagen? Visst inte.
I)et kommer endast att utgöra en grund för bedömande av frågan:
den som själv är förbudsvän, anser, att det finnes tillräcklig majoritet
för förbud, röstar naturligtvis för det. Den däremot, som har
en annan uppfattning och anser, att, om man skall våga sig på en så
riskabel sak som ett rusdrycksförbud, det fordras en mycket stark
folkmening för att det skall kunna upprätthållas, han tycker att 60
procent är en för svag majoritet och att minoriteten är för stark för
att det skall kunna gå.
För min del kan jag omöjligen begripa, varför riksdagen skall
avskära sig denna möjlighet att i ett visst fall verkställa en utredning
av folkmeningen, och jag är alldeles oförmögen att inse, att det
kan inkräkta på riksdagens beslutanderätt. Riksdagen kan ha vilken
mening den vill och den kan bedöma frågan efter dess egen innebörd.
Jag kan med ett ord inte se, att den representationsrätt för
svenska folket som riksdagen äger och som väsentligen innebär beslutanderätt
har någonting att göra med det så kallade konsultativa referendum.
Det har i år liksom föregående år anförts, att statsutskottet år
1897 uttalade sig mot ett sådant referendum. Men, mina herrar, det
är väl ändå ett rent gyckelspel att i en konstitutionell fråga låta statsutskottet,
vars befogenhet i konstitutionella frågor annars inte brukar
tillmätas någon synnerligt stor betydelse, vara det avgörande
eller tillmäta det avgörande betydelse. Det verkligt avgörande
skälet för statsutskottets uttalande den gången var för övrigt helt
visst den mycket starka ovilja mot rösträttsrörelsen som då rådde hos
dess majoritet, vilken ansåg det som ett okynnestilltag av herr David
Bergström, när han motionerade om, att ställningen till rösträttsfrågan
Ang. folieomröstning
i -institutet.
(Forts.)
Kr 4-<>. 12
Onsdagen den 12 maj, f. m.
Ang. folkomröstningsinstitutet.
(Forts.)
skulle utrönas genom folkomröstning. Detta är gamla saker, som icke
nu kunna tilmätas någon slags aktualitet och inte heller någon auktoritet
i denna fråga.
Utskottets ärade vice orförande talade till sist om konsekvenserna
och menade, att de skulle kunna bliva betänkliga, om riksdagen
oupphörligt finge att avgöra, huruvida folkomröstning om den ena
eller andra frågan skulle verkställas. Ja, i så fall kanske dessa betänkligheter
återkomma, när den utredning föreligger som han varit
med om att tillstyrka, nämligen om referendum i större omfattning.
Men jag anser det vara att måla spöken på väggen, när man förutser,
att det skulle komma att bli en sådan mängd av frågor, i vilka riksdagen
skulle komma att besluta- om konsultativt referendum. Något
sådant tror jag inte man har minsta anledning att befara; och skulle
några förslag i den vägen komma att väckas — de kunna ju väckas
redan nu — kan ju riksdagen göra kort process med dem.
Herr talman, på grund av vad jag nu anfört ber jag få yrka bifall
till utskottets utlåtande oförändrat såväl vad beträffar motiveringen
som klämmen.
Herr von Hofsten: Herr talman! Då jag deltagit i beslu
tet
utan att finnas antecknad som reservant, skall jag be att få angiva
min anslutning till det av herr von Geijer m. fl. reservationsvis framställda
yrkandet om avslag på föreliggande motioner.
Huvudskälet mot ett folkomröstningsinstitut hava redan angivits
av eu föregående talare såsom varande huvudsakligen tvenne. Dels
att någon utredd folkmening i vårt land knappast torde kräva en .sådan
anordning, och dels att ett sådant omröstningsinstitut skulle införa
i vår författning en genomgripande nyhet, som komme att verka
helt främmande för författningens anda och naturliga utveckling; redan
dessa skäl synas mig vara i och för sig avgörande. Emellertid
tillkommer ännu ett skäl, som man icke alldeles bör bortse ifrån. Det
talas så mycket i dessa dagar om att allmänheten jäktas och uttröttas
genom valförrättningar, och man söker råda bot därpå genom att sammanföra
valen så mycket som möjligt till en gemensam tidsperiod.
Nu skulle genom detta folkomröstningsinstituts införande tillkomma
ett ännu mera uppslitande val med ty åtföljande agitation, där det
gällde att direkt påverka folkmeningen i en viss anda. Jag tror, att
det är ganska främmande för svensk uppfattning att valmännen skola
ställas inför ett direkt avgörande av en viss fråga; och gent emot herr
Clason tillåter jag mig säga, att det dock är så att, om riksdagen skriver
i ärendet, så giver den på hand att den vill saken. Det är att observera,
att den motion i förevarande hänseende, som på sin tid väcktes
av herr Staaff och nu åberopas i utskottets utlåtande, avsåg något
helt annat. Då gällde det folkomröstning såsom medel att vinna
avgörande vid meningsskiljaktigheter mellan kamrarna i lag- och
grundlagsfrågor — man förstår ju, att med de dåtida partiförhållandena
ett sådant yrkande skulle ligga nära till hands — då var folkomröstningsinstitutet
avsett att vara en skiljedomare mellan kamrarne,
men nu innebär det någonting helt annat.
Onsdagen den 12 iiinj, 1 in.
13 Nr 4l>.
Jag skall också be all få understryka den uppfattning, som herr
Clason i sitt anförande gjorde sig till tolk för. Herrar ne torde observera
det uttalande som står på sidan 4 i utskottets utlåtande där det
heter, att enligt utskottets uppfattning kan en konsultativ folkomröstning
åvägabringas utan hinder av våra nuvarande författningsbestämmelser,
då den ju endast avser att utröna folkmeningens ställning.till
en viss fråga och alltså ej har karaktären av ett beslut. Nog förefaller
det ändå för ett oförvillat omdöme ganska klart, att detta utskottets
uttalande innebär en grundlagstolkning. Nog är det rätt
ovanligt, att man i en motivering till ett utlåtande inrycker ett bestämt
uttalande om en så omfattande sak. Det är dock så, att härigenom
fastslås en viss lagtolkning utan ändring i vår författning Man
frestas att tänka sig, att anledningen till denna^ grundlagstolkning,
detta uttalande i motiveringen som innebär en sådan tolkning, närmast
avser och är framkallad av tanken på folkomröstning i iörbuds
frågan.
. .
Herr Hellberg berörde frågan om. petitionsvägen. Det ar val någonting
helt annat att personer göra cn framställning till Kungl. Maj :t
i ett visst ärende; det har intet sammanhang med denna fråga. Själva
saken gäller i detta fall mindre att taga ställning till frågan om konsultativ
folkomröstning än huruvida det är lämpligt att i en motivering
inrycka ett så positivt viktigt och omfattande uttalande som
att riksdagen fastslår, att konsultativ folkomröstning kan tillämpad
i vårt land efter gällande författningar.. Herr Hellberg nämnde om,
att riksdagen därigenom avskär sig möjligheten .att avlyssna folkmeningen.
Riksdagen kan ju besluta i laga. ordning att konsultativ
folkomröstning får äga ram. Jag vill särskilt rikta mig mot att pa
detta sätt fastslå en sådan tolkning.
På grand av vad jag nu anfört her jag. således herr talman att
få yrka avslag på utskottets hemställan och bifall till den av herr von
Geijer med flera avgivna reservationen.
A-nff. folk
omröstning*-■i rist i tv fet.
(Korta
Herr Reuterskiöld: Herr greve och talman,.mina herrar!
Till en början är det nödvändigt att taga ståndpunkt till den fråga,
som i utskottets motivering beröres och här varit föremål för angrepp
från olika håll. Utskottet talar här om,.att konsultativ folkomröstning
kan utan hinder av gällande författning redan på nuvarande stadium
införas och användas inom vårt .land. Jag kan icke^ fullt dela
den mening som bär uttalats om oriktigheten av en sådan åskådning,
men jag kan icke heller ansluta mig till utskottets här ..uttalade uppfattning,
utan her att med några ord få beröra frågan härom.
Efter min uppfattning ställer sig saken nämligen så, att en konsultativ
folkomröstning kan vara dels en ren förvaltmngssak och dels
en författningsfråga. För såvitt den är en förvaltmngssak är den
enligt min mening, nu möjlig och möjlig i den grad att Kunrri. Mai:!
kan anordna den på, egen hand alldeles utan riksdagen. Konstitutionsutskottets
ärade vice ordförande åberopade mot denna åskådning
§ 89 regeringsformen, men denna paragraf har till väsentligt sytte
att förhindra riksdagen besluta i där omförmälda rikshushållmngsan
-
Nr *46. 14
Onsdagen den 12 maj, f. in.
Alu), folkomröstningsinstitutet.
(Forts.)
gelägenheter. Riksdagens makt att besluta är i § 89 begränsad uteslutande
till sådana fall, i vilka Kungl. Maj:t överlämnar åt riksdagen
att med sig besluta. Men jämte det att paragrafen sålunda begränsat
makten för riksdagen har den som en självklar följd uttalat,
att riksdagen kan i sådana frågor, gom i §:en avses giva uttryck åt
sina önskningar men icke åt något mera. Därav får man dock icke,
såsom konstitutionsutskottets ärade vice ordförande gjorde, draga den
slutsatsen, att petitionsrätten å folkets vägnar eller rätten att fästa
Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på en viss fråga skulle vara särskilt
förbehållen riksdagen allena. När våra grundlagar tala om riksdagens
beslutanderätt och om riksdagen som representation, så gorå de
det. otvivelaktigt i den mening, att riksdagen allena har att handla
å folkets vägnar, men det är ingalunda meningen — den uppfattningen
kan jag icke dela — att riksdagen allena skulle vara det medel
varigenom folkets önskningar må komma till synes och uttryck. Att
riksdagen genom 89 § regeringsformen fått en sådan rätt att uttala
önskningar sig tillerkänd det betyder allenast, att riksdagen i detta
fall har fått övertaga den självklara rätt att framsälla besvär och önskningar,
som förut tillkom stånden vart och ett för sig likaväl som
stånden gemensamt; men det finnes ingenting, som hindrar, att i sådana
angelägenheter, som 89 § avser, Kungl. Maj:t på utredningens
stadium även eller i stället för att fråga riksdagen, använder sig
av ett sådant institut som konsultativ folkomröstning; Kungl Maj:ts
rätt härtill är icke genom § 89 utesluten, då denna paragraf över huvud
icke talar om vare sig riksdagens eller folkets rätt att höras, utan
ger Kungl. Maj:t fullt fria händer. Men å andra sidan kan jag ej,
som den ärade talaren på Värmlandsbänken, anse, att riksdagens lätt
skulle på något sätt trädas för nära, om man säger, att en konsultativ
folkomröstning icke skulle överensstämma med nu gällande rätt.
Jag anser nämligen, att om också Kungl. Maj:t inom vissa gränser
har en sådan obestridlig rätt, har riksdagen det icke. Riksdagen som
representation har ej rätt att skjuta ansvaret ifrån sig, utan måste
själv bära upp det, och dess medlemmar ha att själva bilda sig en mening
om vad deras kommittenter i själva verket tänka eller önska. De
ha ej rättighet enligt mitt förmenande att skjuta sig bakom en på
annat sätt uttryckt folkmening, utan de måste själva taga ståndpunkt
i alla frågor oberoende av alla sådana utfrågningsåtgärder, så vitt författningen
lagt beslutandemakt däri hos riksdagen.
Vad återigen beträffar ett konsultativt folkomröstningsinstitut i
författningsfrågor eller frågor, som avse allmän lagstiftning eller
statsreglering och beskattning, så måste jag på det allra livligaste instämma
med konstitutionsutskottets vice ordförande. I författningsfrågor
har grundlagen klart och tydligt givit vid handen, att ändring
av grundlag ej kan ske annat än efter nyval till andra kammaren, och
därmed har den anvisat den enda väg, på vilken en folkomröstning
här kan ske. Det är lämnat öppet för folket i val att inrikta sig på
den vilande grundlagsfrågan — om det så vill, eller på någon annan
fråga — men tanken är klar och tydlig, att här är folkomröstning icke
möjlig i annan form än grundlagen anvisat. Och vad angår övriga
Onsdagen den 12 maj, f. in.
15 Nr Hl
riksdagsfrågor, är uppenbart att, därest dessa ej bero av § 89 i regeringsformen,
grundlagen ansett svenska folkets vilja och åsikt uteslutande
kunna genom riksdagen uttryckas.
Jag .skulle dessutom vilja säga i anslutning till vad utskottets
vice ordförande yttrade om ett senare på föredragningslistan upptaget
ärende — nämligen om folkomröstning rörande republik eller
monarki — att man synes mig i konstitutionsutskottet vara alltför
benägen till doktrinära konstruktioner av vår författning. Vår svenska
författning bygger på vissa förutsättningar, vissa rent faktiska
förutsättningar, och dessa bli icke fastställda genom grundlagen, utan
grundlagen vilar på dem. Nu tyckes utskottet tro, att man kan skriva
en författning ungefär som man vill, sa att den också blir en levande
författning; men det är icke händelsen, utan författningen,
även om den i ett visst ögonblick givit uttryck åt vissa då rådande
doktrinära åskådningar, kommer att omsättas i verklighet genom
praxis och denna praxis råder ytterst ofta bot på felaktigheter och
brister i den doktrinära utformningen. Det låter sig ej göra att
votera, om det skall vara republik eller monarki, utan det äi endast en
fakticitetsfråga. Om omröstningen skulle giva det ena eller andra
resultatet, kan ändock ingen ändring ske, så länge de två nmkterna
konung och riksdag hålla fast vid sitt ansvar. Ingendera kan frisäga
sig själv från ansvaret, och ingendera kan frisäga den andra från
ansvaret. Vår författning vilar pa de tva makterna-, inte inskrivna i
grundlagen utan förutsatta av grundlagen.
För det andra skulle jag så komma till frågan om den egentliga
folkomröstningen och det förslag, som konstitutionsutskottet här
har framställt rörande utredning om dess införande. För min del
ansluter jag mig i detta stycke till herr von Geijers m. fl. reservation,
och när jag gör det, så gör jag det med åberopande av den
motivering, som konstitutionsutskottets herr vice ordförande med sådan
styrka har framställt, då han sökte hävda, att ett folkomröstningsinstitut
icke överensstämmer med nuvarande författningsbestämmelser.
Ty det är sant, som han säger, att om det blir fråga om ett
konstitutionellt referendum, så överensstämmer det icke alls med var
nu gällande författnings grunder, allra minst med dess tankar om
ansvaret för de två: konung och riksdag. Men om det är så, då blir
för mig den naturliga följden, att en skrivelse med begäran om utredning
om referendum kommer att gå mycket längre än vad^ orden
angiva, ty den kommer att röra vid själva grundvalarna i vår författning.
" Det går ej att i svensk rätt införa ett folkomröstningsinstitut
utan att man samtidigt rubbar på själva de grundvalar, på vilka
hela vår författning vilar. Lika litet som det är möjligt att i författningsfrågor
nu använda referendum utan grundlagsändring, lika
litet kan en grundlagsändring genomföras utan att den får verkningar
för hela vårt konstitutionella liv. Jag kan ej, i likhet med. utskottets
vice ordförande, anse, att den senaste utveckling, som vi ha
genomgått, skulle vara ett tillräckligt skål. Det är nog sant, att mjcket
i denna utveckling pekar på att balansen, sådan som den förut var
skapad, nu är rubbad; men vår svenska författning har en otrolig
Ang. folkröstning#
institutet.
(Forts.)
Nr 46. 16
Omdagen den 12 maj, f. m.
Ang. folkomröstningsinstitutet.
(Forts.)
seghet, en otrolig förmåga av självbot så att saga, och jag vill påstå,
att ännu är det alldeles för tidigt att döma om, huruvida det attentat,
som 1918 och 1919 gjordes på denna författnings grundvalar,
i själva verket kommer att få sådana följder, som man har tänkt sig.
Det är ej alls säkert, att den balans, som ingår i vår författning, är
borta därför, att vissa former ha förändrats. Förrän vi ha sett, att vi
icke med de makter, som äro verksamma i vårt konstitutionella liv,
ändå kunna få en sådan balans tillbaka, synes det mig ej vara
skäl att gå in på några nya experiment. Och jag skulle till sist
vilja säga det, att när man här vill göra en utredning om, hur folkomröstningsinstitutet
verkat i främmande länder, då är det en helt
vetenskaplig undersökning, som jag knappast tror kan på den här föreslagna
vägen åstadkommas, men dessutom menar jag, att det spelar
mycket liten roll för oss. Det har ej mycket stor betydelse, hur det
har verkat, därför att vår svenska författning är alldeles enastående.
Den har utvecklat sig själv, och den kommer allt fort att utveckla
sig själv efter egna linjer. Därför tror jag, att det är riktigast att häT
följa den reservation, som jag redan angivit, och jag kan helt och
fullt ansluta mig till såväl den förste ärade talarens anförande som
också till vad i själva reservationen är sagt.
Herr greve och talman! Jag ber att få yrka bifall till herr von
Geijers reservation och avslag å utskottets hemställan och motionerna
Herr Thulin: Herr talman! Då jag inom utskottet medverkat
till, att den punkt i motiveringen influtit, gentemot vilken konstitutionsutskottets
ärade vice ordförande vänt sig, har jag känt mig uppkallad
att försöka besvara de olika invändningar, som riktats mot denna
motivering.
Såvitt jag kan finna, har frågan, huruvida denna motivering
skall stå kvar eller ej, blivit en av huvudpunkterna i den föreliggande
diskussionen och den föreliggande frågan. Under diskussionen om
detta stycke i motiveringen synes man ha utgått från tre olika slags
grundlagstolkningar. Man har dels utgått från en rent bokstavlig
tolkning av själva grundlagen. Man har också under diskussionen
åberopat grundlagens anda såsom stridande emot den här föreslagna
motiveringen. Och slutligen har man också utgått från, att den föreslagna
motiveringen skulle strida emot grundlagens rimliga mening.
Det sista tolkningssättet ger naturligtvis rum för en rent subjektiv
uppfattning om, vad som är rimligt eller ej, och jag vill därför helt
och hållet utelämna det i den granskning, som jag skall ägna åt
de olika ståndpunkterna.
Utgående från den bokstavliga tolkningsmetoden kan frågan formuleras
på följande sätt: kan en konsultativ folkomröstning anses
vara stridande mot grundlagens bokstav? Enligt 84 § regeringsformen
är det uttryckligen bestämt, att grundlagarna skola efter deras
ordalydelse i varje särskilt fall tillämpas. Det synes sålunda, som
om denna metod för grundlagstolkning är den enda riktiga. Frågan
om en folkomröstning kan anses stridande mot grundlagens bokstav, vill
Onsdagen den 12 mnj, f. in.
17
Nr 4(i.
jag besvara nekande. Det har under diskussionen a be ropats liera
olika grundlagsrum, som skulle tala emot en konsultativ tolkomröstnings
överensstämmelse med grundlagen. De anfördes av herr talmannen
vid föregående års debatt om folkomröstning angående republik,
och de ha i år förts fram av konstitutionsutskottets bräde
vice ordförande. Det har sagts, att en konsultativ tolkomröstning
skulle strida mot 49 § regeringsformen. Det stål'' där: >Riksdagen
representerar svenska folket. De rättigheter och åliggande!), som gällande
lag tillägger rikets ständer, tillkomma hädanefter riksdagen.
Den fördelas i två kamrar» etc. Vidare stadgas i 1 § riksdagsordningen
— ett lagrum, som jämväl åberopats mot den föreslagna motiveringen
— att »Svenska folket representeras av riksdagen, fördelad
i två kamrar, den första och den andra, vilka i alla frågor
hava lika behörighet och myndighet. Riksdagsman nen kunna i utövningen
av sin befattning ej bindas av andra föreskrifter än rikets
grundlagar.» Efter mitt sätt att se kan en rådgivande folkomröstning
ej göra någon ändring i dessa grundlagens föreskrifter. Svenska
riksdagen representerar, om en dylik omröstning företages, i tilta
hög grad som förut det svenska folket. Någon som helst avknappning
i den svenska riksdagens författningsenliga rättigheter kan jag
oj se bli följden, därest en folkomröstning antages. Inom konstitutionsutskottet
har frågan givetvis ingående debatterats, och inom utskottets
kansli har utarbetats en promemoria, i vilken det frarnhålles,
att en rådgivande folkomröstning blott innebär ett börande
av folket, för att därigenom konstatera det för riksdagens
hållning betydelsefulla, men icke avgörande faktum om folkets uppfattning
i en viss fråga. Kärnpunkten i argumenteringen är,
att den ifrågasatta omröstningen skall vara rent konsultativ. Det
innebär rent juridiskt, att riksdagen visserligen upptager ett för (lass
ihällning i en viss fråga betydelsefullt utlåtande, men står med fria
händer beträffande ett senare ställningstagande till densamma. En
bestämmelse om en tillfällig folkomröstning är sålunda i princip likställd
med upptagandet av ett uttalande från ett visst begränsat antal
personer, t. ex. en samling sakkunniga. Skillnaden är blott kvantitativ,
i det att utlåtandet i detta fall upptages från hela väljarekåren,
men ej principiellt. Så långt utskottspromemorian.
I detta sammanhang vill jag göra eu jämförelse. Man synes nämligen
utgå från, att en konsultativ folkomröstning skulle vara grundlagsstridig
därför, att den skulle utöva ett bestämmande inflytande på
riksdagens hållning. Häremot skulle jag vilja framhålla, att det
givetvis är på grund av den faktiska tyngden i ett folkomröstningsuttalande,
men ej på grund av den rättsliga tyngden, som ett dylikt
uttalande kan få betydelse. Så skulle även förhållandet bli, om man
tänker sig, att en koalition mellan alla partier övertoge regeringen.
I ett dylikt fall skulle givetvis ett uttalande och förslag från en dylik
regering få en faktisk tyngd i riksdagen, som vore nästan ofrånkomlig,
och som säkerligen hade samma faktiska tyngd som ett folkom
röstningsuttal ande.
Första hammarens protoholl 1920. Nr hh. 2
Awj. folknnröstninys
■institutet.
(Forts.
Nr 4«. 18
Onsdagen den 12 maj, f. m.
A ng. folkomröstningsinstitutet.
(Pörte.)
Vidare har emot grundlagsenligheten av den här föreslagna motiveringen
anförts från konstitutionsutskottets ärade vice ordförande,
att 89 § i regeringsformen skulle utgöra hinder för en konsultativ
folkomröstning. Uti denna 89 § stadgas det ju: »Uti riksdagens
kamrar må frågor väckas om förändring, förklaring och upphävande
av lagar och författningar som rikets allmänna hushållning röra, om
sådana nya lagars stiftande samt om grunderna för allmänna inrättningar
av alla slag. Riksdagen äge dock icke makt att i dessa mål annat eller
mera besluta än föreställningar och önskningar att hos Konungen
anmälas, och varå Konungen, sedan statsrådet däröver blivit hört, göre
det avseende, han för riket nyttigt finner» etc. Jag kan för min
del icke förstå, hur denna § på något sätt kan utnyttjas till stöd
för den grundlagstolkning, som konstitutionsutskottets vice ordförande
har presterat. Av herr Reuterskiöld har ju redan framhållits innebörden
av 89 §. Jag vill bara ytterligare understryka de förklaringar,,
han i det hänseendet har lämnat.
Jag skall därefter övergå till att något beröra frågan, om en sådan
konsultativ folkomröstning kan vara stridande mot grundlagens
anda, och i det hänseendet skulle jag vilja framhålla, att jag tror,
att man ej kan åberopa vad man kallar »grandlagens anda» som
skäl mot företagandet av en folkomröstning. Denna »anda», den
ställer sig givetvis ytterst olika under olika tider. Jag vill bara erinra
om, att grundlagens anda på Carl XIV Johans tid var helt och
hållet annan än den för närvarande är. Grundlagens anda är, såvitt
.jag förstår, det verkliga författningslivet under olika tider, ty inom
en och samma grandlagsform kan detta författningsliv taga sig en
högst olika utgestaltning genom olika betoning av författningsstadgandena
och genom utvecklingen av en praxis, som kan döda vissa
grandlagsstadganden men giva ett kraftigt liv åt andra grandlagsstadganden.
Jag håller därför före, att grundlagens anda ej kan åberopas
gentemot den här föreslagna tolkningen.
Vidare har anförts av herr Clason, att den uppfattning, som
konstitutionsutskottet kommit till, ej skulle på något sätt delas av
främmande statsrättslärda, och han anförde vidare, att det ej i ett
enda fall kan påvisas, att en sådan här konsultativ folkomröstning
har företagits. Åtminstone fattade jag honom så, att en sådan
■konsultativ folkomröstning icke skulle ha företagits i något annat
land utan en ändring av vederbörande lands författning. Om jag har
missuppfattat honom, så beklagar jag det. Nu är emellertid förhållandet,
att en hel del främmande statsrättslärare ha uttalat sig ej
''blott och bart för riktigheten av en konsultativ folkomröstning utan
även för en «. k. bekräftande folkomröstning utan någon ändring
■av i vederbör an de lands, grundlagar. Jag skall emellertid ej giva
mig in på något utförligare anförande av olika främmande auktoriteter.
Vidare vill jag erinra om. att man i Norge föregående år har
företagit en konsultativ folkomröstning utan någon ändring i den
norska grundlagen. Det var den folkomröstning, som företogs i oktober
■månad angående ett på visst sätt beskaffat rusdrycksförbtid. Jag
Onsdagen den 12 maj, f. m.
19 Nr 4(1
bär framför mig eif utdrag av det norsk a socialdepartementets motivering
för företagandet av denna folkomröstning. Efter att hava
diskuterat frågan, om man .skulle välja eu ''bekräftande omröstning
eller en konsultativ omröstning, säger departementet:
»Denne freingangsmåte er efter deportera entets skjönn å foretrekke
for de andre ovenfor nevnte alternativer. For det förste fordi
der dike gir anledning till konstitusjonale tvil, da avstemningen jo
formelt vil vane å betrakta alene som eu opinionsytring fra nas jonens
side, mens vedtagelsen af de nödvendige lovbeslutninger vedblir
helt å ligge i de ordinaere lovgifningsmyndigheters hand. Dernäst
opnår man å samle de stemmendes opmerksomhet af det vesentlige,
og — navnlig, når der hare stilles et spörsmål — å foreligge
dem et enkelt, kort og förståelig avstemningstema.»
Jag har velat anföra detta ur socialdepartementets motivering
för denna folkomröstning, som ju sedermera godkänts av det norska
stortinget, för att visa, att man i Norge har ansett, att en dylik folkomröstning
väl står i överensstämmelse med den norska grundlagen.
Till sist tillåter jag mig göra en replik till konstitutionsutskottets
ärade vice ordförande. Han gjorde nämligen gällande, att det
.skulle följa vissa beklagliga konsekvenser av införandet av en rådgivande
folkomröstning. Häremot må framhållas, att om den av
konstitutionsutskottets majoritet presterade tolkningen av .grundlagen
är riktig, kunna de konsekvenser, som följa av utskottets uppfattning
av grundlagens innebörd, ej gorå denna uppfattning grundlagsstridig
eller grundlagsenlig. Är det så, att utskottets uppfattning
är grundlagsenlig, så kan jag ej förstå, att konsekvenserna av
uppfattningen på något sätt skulle åstadkomma att tolkningen bleve
grundlagsstridig.
Ja, herr talman, ehuru det skulle vara ganska mycket att anföra,
gentemot de föregående talarnas uppfattning beträffande
grundlagsenligheten av konstitutionsutskottets motivering, så torde
tiden för diskussionen redan nu vara så långt framskriden, att
jag* ej anser mig böra ytterligare taga kammarens tid i anspråk.
Jag ber att få förena mig med det yrkande, »om herr Hellberg
har framställt.
Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets
fortsättande kl. 8 e. m.
Herr Holmquist: Herr greve och talman! Redan vid
första blicken på det föreliggande betänkandet finner man, att det
är motionärer av högst väsentligt olika allmän politisk ställning, som
här förenat sig i yrkandet om en skrivelse rörande folkomröstningsinstitut.
Här har vi herr Clason, som jag är alldeles övertygad om ej
ifrågasätter annat än att räknas till ultras på högerhåll, vilken har
förenat sig med herrar Vennerström och Lindhagen, som jag tror
mig, Tedan av courtoisie för dom, ha rätt att räkna till den yttersta
vänstern. Var och en förstår redan av den innebörden, att man
Ang. folleomröstningHinsiitutet.
(Pörte.)
Nr 46. 20
Onsdagen den 12 maj, f. m.
Ang. folkomröstningsinstitutet.
(Forts.)
vill genom det här ''beslutet ändå ha någonting, som från olika håll
betraktas med helt olika blickar. Å ena sidan tror man sig väl av
det här kunna få något stöd för vissa konservativa eller älskvärt
sagt konserverande åskådningar. Å andra sidan tror man sig väl med
denna skrivelse kunna få en första hävstång för att få fram något
mycket radikalt. Jag tror knappast jag bär gissat orätt, åtminstone
från de personers synpunkt sett, som jag bär tagit mig friheten
att nämna.
Vad nu själva referendum beträffar, så har man delat upp det
i konsultativt referendum, initiativreferendum och i ibeslutsreferendum.
Det är ju i själva verket dock olika tekniska begrepp, som
ej säga så alldeles mycket. Jag tror, att det är mera teoretiska
skiljaktigheter i stort mellan de olika referendas egenskaper. Jag tror
att de i stort sett i många hänseenden hava ungefär samma egenskaper.
Ett konsultativt referendum, som, när det blir etablerat, ger
det utslaget att 4/s av folket vill eu sak — ja, tror någon människa
att en folkförsamling, vald på proportionell grund kommer att motsätta
sig det? Om över huvud taget så sker förmodar jag, att en
sådan folkförsamling, den är satt i det skick, att den ej vidare utövar
något motstånd. Sålunda, att göra den där bestämda skillnaden
på ett beslutsreferendum och ett konsultativt referendum, det
är väl ändå i sig själv ganska teoretiskt! Men å andra sidan är det
för mig alldeles naturligt, att det ej kommer att dröja så otroligt
länge, förrän vi stå inför nödvändigheten av ett referendum. Det
bär ju gått fram i olika stater, under olika former visserligen, och
där det ej redan är genomfört så är det ju kan man säga, på väg
att genomföras. Men mina herrar, hur är det hos oss? Jo, vi äro
ju själva i kammaren ej så sammansatta, som vi inom en mycket
nära stående tid bli. Den svenska kvinnan har ännu ej fått vara
med om att välja svenska folkets riksdagsmän enligt det åtminstone
en gång givna löftet. Yore det ej då ganska naturligt, att- vi väntade
med en sådan bär genomgripande sak, till dess att åtminstone vi
vore så sammansatta i riksdagens båda kamrar, som vi efter de senast
vidtagna grundlagsändringarna skola bli? Jag tycker det vore en
sak, som till och med ganska långt isärgående politiska åskådningar
ha rätt att säga, att det ligger bra nära den vanliga tarvliga
måttfullheten. Tar man ej för mycket på sig genom att nu omedelbart
införa ett referendum, innan riksdagen bär fått den sammansättning,
som den slutligen skall ha? Det förefaller mig, som om
det vore en ganska naturlig åskådning. Jag förmodar, att jag kommer
att bli motsagd från ganska många håll, men det skulle icke
förvåna mig, om jag även från ett eller annat håll skulle vinna anslutning
till detta mitt ställningstagande i frågan.
Jag kan ej gilla den motivering, som av reservanterna är framförd
beträffande sakfrågan här i betänkandet, men jag har den uppfattningen,
att den ligger det nätta närmast, och jag vill under sådana
förhållanden förena mig med dem. Nu har en annan fråga
uppkommit och kanske blivit den så att säga primära och stora
Onsdagen den 12 maj, f. in.
21 Nr 4iU
frågan här, och dot är. huruvida man enligt nu gällande grundlag
han genomföra ett s. k. konsultativt referendum utan någon ändring
i grundlag. Det är den motivering, som utskottet använder
för sitt förslag, då det säger, att den konsultativa folkomröstningen
enligt utskottets uppfattning icke hindras av sina nuvarande författningsbestämmelser
i särskilda fall. Ja, jag kan för min del
eg annat än instämma med herr Clason i vad han i det fallet har
uttalat. Det är mig omöjligt att läsa Sveriges grundlag, då det uttryckligen
står, att »svenska folket representeras av riksdagen»,
så att ej svenska folket även skall i det här avseendet, då det gäller
folkomröstningsinstitutet, representeras av svenska riksdagen, och
att det följaktligen är genom riksdagen, som svenska folket skall
tala. Därmed har jag naturligtvis ej i någon män lagt, något hinder
i vägen för de politiska petitionerna. Det är alldeles självfallet,
att det svenska folket får petitionera så mycket det vill. Om man i
varje församling vill samla svenska folket till ett petitionsuttalande,
-så äger man rätt därtill, och så har ju svenska folket förfarit.
Så har Jet gatt, då det varit fråga om nykterhetsfolkets
bestämda krav på förbudets genomförande. Så har Jet varit, då
kvinnan har gjort sin rätt gällande. Det har vant petitionsvägen,
och den vägen är efter mitt bregrepp fullkomligt inattaokabel.
Den ha vi naturligen gått, och den komma vi efter mitt begrepp att
även fortfarande följa, men att utan ändring i grundlagen nu genomföra
något konsultativt referendum, det tror jag ej är med
grundlagens anda och. mening — och jag vill även säga bokstav —
överen s stämman de.
Nu har man dragit in i den här härvan en annan sak, och det
är den svenska regeringens eller, som man säger, »Kungl. Maj:ts»
ställning till frågan om referendum. Ja, den frågan ligger ju utanför
den föreliggande diskussionens ram. Om den skall jag ej yttra
mig, ehuru även på det gebitet nog finnes ett och annat, som kan
vara en hake; men, som sagt, den frågan ligger icke inom det föreliggande
betänkandets ram. Jag kan således i fråga om den motivering
i denna del, som utskottet bär använt, ej annat än instämma
med herr Clason. Ja, herr talman, jag har endast velat framställa
dessa mina tankar och slutar som jag börjat med att yrka bifall
till de båda vid utlåtandet fogade reservationerna.
Herr Lindhagen: Ja,g ber att till en början få framhålla,
att under hela debatten har bär icke betonats vad som enligt min uppfattning
är själva kärnan i denna sak, och den ligger däri, att den så
kallade demokratien — jag understryker den så kallade demokratien
— icke kommit längre än att den giver valmännen vart tredje år eller
numera tyvärr först vart fjärde år en rättighet att lägga i urnan en
valsedel, med vars tillkomst de flesta haft ofantligt litet att skaffa.
Det är alldeles för litet för ett folk, som skall styra sig självt, att icke
ha fått mera. Det måste komma därhän, att folket också får rätt
att tänka på själva saken, att rösta om saken, ty förr kan icke menige
Ang. folkomröstningsinstitutet.
(Forts.)
Nr 46. 22
Onsdagen den 12 maj, f. m.
Ang. folieomröstningsinstitutet.
(Forts.)
man bliva upplyst och fylld av självansvar och förr är det icke värt
att tala om någon verklig demokrati, utan tills den tiden kommer
röra vi oss bara med så kallad demokrati.
Den bilaga, som fogats till min motion, innehåller en framställning
av folkstyrelsens utveckling i Amerika av generalsekreteraren i
det demokratiska förbundet för denna sak. Judson Ring slutar med
följande ord: »Under århundraden ha folken böjt sig för budet att
regering och styrelse voro uppgifter för de bästa och visaste och något
vida över förmågan för det stora flertalet. Världen har prövat despotism.
monarki, konstitutionell monarki och valrepubliker — alla hava
misslyckats med att stifta fred och rättvisa». Och det är väl fullkomligt
riktigt. »Folken fordra nu omedelbar makt. Detta är det
sista steget, och initiativ och referendum lämna oss medel till detta
ändamål», eller såsom en av de ledande schweiziska statsmännen yttrat:
»initiativ och referendum är icke en princip, som endast vidkommer
två eller tre land, den angår alla land. Den är ett politiskt varsel,
den betecknar ett folkens allmänna uppvaknande till insikt om sin
rätt att själva uppbygga staten». Det är något helt annat. Men nu
vid detta tillfälle lika väl som i de motioner, som jag tillät mig väcka
åren 1917 och 1919, har jag lågt huvudvikten, för att icke säga den
största vikten vid, att detta folkinstitut måste ordnas så, att det icke
fortfarande blir ett demagogiskt redskap för partierna, utan att det
blir en möjlighet för folken att resa sig emot ledarna och partierna.
Alltså, att det skall bliva — såsom man i Amerika försöker utexperimentera
saken — byggt på en verklig upplysning om den sak, som
är i fråga. Och detta har man sökt tillgodose på det sättet, att det
från styrelsens sida upprättas en objektiv framställning om själva
sakförhållandena och sedan får varje parti inom ett begränsat utrymme
framställa sin mening. Allt detta tryckes sammanlagt och utdelas
till alla dem. som skola deltaga i omröstningen. Det är i alla fall
ett försök att vrida osanningens vapen ur det nuvarande partistyrets
händer och försöka befria folken ifrån lögnen och bereda dem ett tillfälle
att uppfostra sig själva.
Trots det, att detta har så starkt betonats av mig åren 1917 och
1919. och trots det att vi hava Amerikas föredöme, så återfinnes Varken
i herr Clasons eller herr Vennerströms motioner ett ord om denna
sak. varav jag måste draga den slutsatsen, att för riksdagens flesta,
ledamöter och även för dem, som befinna sig på yttersta vänsterkanten
likaväl som för dem, som befinna sig på yttersta högerkanten, denna
stora uppgift icke ännu är en hjärtesak. Det är icke något, som de
känna ett inre behov av att föra fram. Man glider över det såsom eu
bisak. Jag måste verkligen säga. att om det kommer ett förslag utan
detta, så är jag mycket tveksam, om jag överhuvud taget skall lämna
det min röst. ty då, förutser jag, att det nya ingenting annat blir än
det gamla. Det blir ett tvång på folket att acceptera färdiga, meningar,
som färdiggjorts i partitidningarnas rubriker och i deras innehåll
av valinpiskame.
Nu säde herr von Geijer till att börja med. att han kan icke vara
med om det bär. Det var kontentan, och det förstår jag ju. ty herr
Onsdagen don 12 maj, f. m.
23 Nr 44*.
von Geijer representerar det konservativa och konserverande och det
här är något nytt. Men lian sade också, att lian måste även av det
skälet yrka avslag att han icke fått den ringaste riktlinje, huru man
skulle ordna saken. Det fanns icke ett spår därom och därför måste
han yrka avslag. Men, herr von Geijer, redan principen är ju en
den bästa riktlinje, så att de, som yrka bifall till skrivelsen, måste
vara vägledda av principen. Det är en ypperlig riktlinje. Sedan ha
vi exemplifieringen i de olika ländernas lagstiftning, där saken är genomförd.
Slutligen i (ice minst Judson Kings framställning, som ledamöter
inom konstitutionsutskottet tackat mig för att den fogats vid
motionen. Den framställningen är uppfylld av riktlinjer och erfarenheter
om vekningarna. Herr von Geijer har såsom ledamot av
konstitutionsutskottet kanske icke ens läst denna bilaga. Det intrycket
måste man få av hans framställning.
Herr Clason! Ja, han är ju också med på saken, och herr
Holmquist sade: »Där ser Ni: yttersta högern och yttersta vänstern»,
men jag skall komma till herr Holmquist strax, ty det är det tacksammaste
ämnet. Herr Clason har icke tryckt på, att detta skall vara
ett folkuppfostrande institut och därför läggias på folkuppfostrando
grund, och därför kan man möjligtvis få en känsla av, då detta förslag
bekämpades enhälligt av högern i första kammaren under den gamla
regimen, att man tänker — det är mycket förklarligt och förlåtligt —
»nu hava vi förlorat makten, vi måste söka nya utvägar att i vissa
punkter åtminstone återvinna vår maktställning». Nå, det göra ju
alla människor, så att det bör icke vara något, som talar emot förslaget
som sådant. Det kan vara lika gott. Man slåss om makten på det
ena eller andra stället, så att det är icke något större hinder för att
genomföra en sådan bär sak ä,n för att genomföra allmän och lika
rösträtt.
Herr Reuterskiöld höll före — och det var ju en ofantligt klämmig
synpunkt — att förslaget strider emot grunderna för vår författning.
Det kan icke komma ifråga att vi få besluta så här överhuvud
taget. Då vill jag för det första saga, att. ett påstående om författningens
främsta grunder utan att hålla sig till dess bokstav, blir
väl i alla fall en mycket vacklande ståndpunkt. Vilja vi vara uppriktiga
mot varandra, så är det nog så, att om ett grundlagsförslag
faller oss på läppen så tycka vi. att det också överensstämmer med
grunderna för vår författning; faller det oss icke på läppen, tycka vi.
att det icke överensstämmer med grunderna för vår författning. Sådan
är överhuvud taget i allmänhet individernas psykologi. Men om
det nu verkligen vore så att. trots det att bokstaven icke innehåller
något härom, förslaget ändock strider emot vår författning, så skulle
herr Reuterskiöld hava begärt, att herr talmannen måtte på hela utskottsbetänkandet
och icke endast på en viss förflugen del av motiveringen
vägra proposition. Ty precis samma grunder, som herr
Reuterskiöld anförde emot denna ändring, anfördes också då republikfrågan
var före. Det är intet förbud i grundlagen att i laga ordning
ändra alla paragrafer och således ej heller den. där det talas''om konungamakt,
men ''det stred emot grunden för vår författning sade hö
-
Ang. folk.
omröstnings
institutet.
(Fort*.)
Nr 46. 24
Onsdagen den 12 maj, t'', m.
Ang. folkomröstningsinstitutet.
(Forts.)
gerns ledare och då var hela. högern i riksdagen enig om att på denna
grund skulle man vägra proposition. Nu få vi se, om herr Reuterskiöld
har framgång i denna punkt hos herr talmannen eller icke. Men
jag befarar, att det anses, att grunderna mot detta förslag icke äro
så påtagliga, som man ansåg grunderna mot republikförslaget vara.
Ty eljest skulle talmannen redan år 1919 hava vägrat proposition,
och jag förmodar, att han icke gör det denna gång heller, utan där får
nog herr Reuterskiöld, såsom med många av oss ibland är fallet, stå
såsom »en ropandes röst i öknen».
Nu ansåg herr Reuterskiöld också, att det icke fanns någon anledning
från saklig synpunkt, man har icke visat, att förslaget var
behövligt. Men jag skulle verkligen, för att återgå till den förra synpunkten,
vilja fråga herr Reuterskiöld, om det finns många grunder
i författning, som dock icke någon gång behöva omgestaltas. Hur
skola de då kunna ändras? Ty den är i alla fall ett människoverk
även den svenska grundlagen, och tiderna förändras och vi med dem.
Ja, hur skall man få ändring? Får man icke ändring i laga form,
så återstår endast revolutionen, den skall man val då ha rättighet att
tillgripa? Jag undrar, om icke herr Reuterskiöld och jag till nästa
riksdag, om vi äro kvar, skulle kunna förena oss om att väcka motion
eller i varje fall herr Reuterskiöld snarare ensam väcka en motion om
att, då grundlagen icke anses kunna i eljest föreskriven ordning
ändras i vissa huvudpunkter, men den måste någon gång ändras, det
infördes i författningen, vad som lär hava stått i ett annat lands författning
någon folkets rätt att i stället göra revolution. Det är väl
alldeles nödvändigt, ty någon ventil måste man hava, då man blir
instängd i en så oerhörd förstämd luft.
Ja, sedan kommer jag till herr Holmquists argument. Herr
Holmquist gjorde den här gesten med utslagna händer: Herr Cla
son,
herrar Lindhagen och Vennerström vad göres oss mera vittnesbörd
behov! Den ene tror, att projektet skall gynna deras konservativa
benägenheter, de andre tro, att förslagets genomförande skall
gynna deras radikala önskemål. Men denna frågeställning är oriktig.
Jag tror, att i frågan att vara radikal eller konservativ, äro vi
precis på samma linje allihop. Ty när äro vi radikala? Jo, vi äro
det. då vi ställa fordringar på andra och hava mycket tillgodohavande
för oss själva; men vi äro konservativa allesammans, då det gäller att
ställa fordringar på oss själva och giva något åt andra. Alltså, vi
äro precis av samma kött allihop.
Jag har verkligen icke alls väckt denna fråga ur konservativ
eller radikal synpunkt, ty jag hatar dessa synpunkter. Jag har väckt
den därför att folket någonsin skall få bliva i tillfälle att uppfostras
eller uppfostra sig självt. Vart det sedan bär hän, det intresserar mig
icke. ty detta är i alla fall den enda väg, på vilken man kan tänka,
att det kan bära hän på ett någorlunda drägligt sätt. Vad som kommer
efter mig och herr Holmquist, det känna vi icke.
Så menade herr Holmquist också, att man bör vänta åtminstone
tills kvinnorna få utöva sin rösträtt. De ha fått utöva sin rösträtt redan
vid val till första kammaren. Till andra kammaren få de snart
Onsdageu dea 12 maj, f. in. ~*r>
också rösta och den eventualiteten kommer att inträffa långt innan
denna vittutseende utredningssoppa hunnit återvända till våra tallrikar.
Men herr Holmquist var fullkomligt främling för de realiteter,
som det här gäller, själva denna saks synpunkt. Man tillhör ett parti,
som kämpat för den allmänna och lika rösträtten, dock först på sista
tiden. Först voro herrarna emot kvinnans rösträtt — jag kommer
i håg det — oerhört, icke de meniga men herrar ledare, som slutligen
slöjades med av den opinion, som ni nu frukta. Ni voro emot att
slopa de andra strecken i det längsta, men sedan tvingades ni av denna
opinion att också borttaga dem. Tänk, om det skulle komma en
tid, då opinionen tvingade eder att ej heller stanna vid den trevliga,
valrätt, som folket fått genom s. k. allmän och lika rösträtt, för att i
stället kunna undfå något mera och något bättre.
I debatten har slutligen kommit in frågan om den konsultativa
folkomröstningen och den har till och med av många gjorts till den
primära. Jag skall anhålla, att herrarna avfärda den såsom en fråga
i detta sammanhang tillhörande det andra planet, fastän den naturligtvis
kommer att väcka uppseende, då man sagt, att det kommer att
inträffa något. Vad den saken angår är det naturligtvis så att, vill
man saken, så är man nog för en konsultativ omröstning i vissa frågor,
men vill man icke, är man emot den. Vad menas med konsultativ
omröstning? Herr Holmquist sade, att den strider emot regeringsformen,
som säger, att svenska folket representeras av riksdagen. Ja,
men det är i besluten, vilket ej ändras genom konsultativ omröstning.
Men innan riksdagen fattar beslut, tänk så många representationer,
som redan nu säga sina ord innan dess och som inverka på riksdagens
beslut, såsom hela ämbetsmannakåren, hela pressen. Varför skall
icke folket självt kunna få inverka på riksdagens beslut genom att
höras, likaväl som pressen och ämbetsverken. Jag kan icke förstå,
varför man skall göra denna skillnad. Folket självt har också en
instinkt. Pressen och ämbetsverken äro konstruktioner, som handla
efter schablon. Då är det bättre att infordra folkets instinkt också
och icke ämbetsverkens och pressens schablon. Det är ju med »folkstyrelse»,
som det i vår tid grälas så mjmket i teorierna. Saken ställer
sig så, att det här kunde vara bra att höra, vad svenska folket i
allmänhet tycker om en sak och icke bara partipressen, landshövdingeämbeten
och deras underlydande, landsfiskaler, länsmän och fjärdingsman.
Icke heller behövs för ändamålet någon särskild civillag
men däremot antagligen pengar. Om riksdagen anslår 20,000 kronor
för att i ett visst fall inrätta en sådan omröstningsapparat, så
arrangerar Kungi. Maj:t saken och så komma meningsyttrandena in.
Skulle det då vägras proposition på förslaget om de 20,000 kronorna?
Icke skulle jag göra det, herr talman, om jag vore talman.
På dessa grunder ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan,
med betonande av den del av motiveringen, som icke berörts
av några andra talare, nämligen den sakliga upplysningens omistliga
värde i denna organisation.
Nr 4*5.
Å7UJ. folkomröatningainatitutrt.
(Forts.)
Pir 46. 26
Onsdagen den 12 maj, f. m.
Ang. folkomröstningsinstitutet.
(Forts.)
Herr C 1 a s o n: Så länge som debatten nu har fortgått, skall
,jag fatta mig ganska kort i mina repliker. Då den förste talaren emot
mig, min ärade vän, herr Hellberg, ville göra gällande, att min ståndpunkt
skulle på något sätt beröra svenska medborgares petitionsrätt,
så är detta absolut icke fallet. Man kan naturligtvis petitionera hur
mycket som helst, men man kan icke säga, att man med sådana petitioner
talar å svenska folkets vägnar. Det är skillnaden.
Det föreföll mig vidare, som om han menade, att min ståndpunkt
skulle innebära att jag ville betaga den svenska riksdagen någon rätt
som förefunnes för den att få utrönt, huru folkmeningen ligger i en
viss fråga. Jag vill icke betaga den svenska riksdagen någon som
helst rätt — och naturligtvis icke heller regeringen heller — som våra
grundlagar tillerkänna den; men vår författning känner för närvarande
icke något annat sätt för utrönande av folkets mening än genom
val, och den rätten återstår naturligtvis också nu. Däremot känna
icke plebiscit i särskilda frågor, vare sig man nu vill kalla det
för rådgivande eller avgörande plebiscit. Sådant är för vår författning
främmande; men naturligsvis kvarstår både petitionsrätten och
rätten att genom val till riksdagen uttrycka sin mening, att ställa
upp en fråga på valprogrammet och så utröna svenska folkets mening.
Och regeringen har alldeles särskilt denna rätt att vädja till
folket i val i särskilda frågor.
Man har något berört nykterhetsfrågans ställning i detta sammanhang.
Jag skulle vilja säga, att jag tror, att även för dem, som
äro intresserade av folkomröstning i den frågan, det skulle vara det
riktiga att här bifalla utskottets kläm, ty på det viset får man hela
folkomröstningsfrågan utredd, hela institutet utrett, och kan få till
stånd en reglering av huru detta institut skall användas, men man slipper
— vad man kan riskera, om man går med på utskottets motivering
i den av mig bestridda punkten — att kasta in nykterhetsfrågan
eller andra frågor under folkomröstning på ett sådant sätt, att
det vid varje särskilt tillfälle blir fråga om en lex in casu. Detta är
för mig den avgörande frågan; det är det, som gör det så farligt att
godkänna utskottets motivering.
Då svarar man mig: »Det gör väl ingenting, riksdagen lär val
icke besluta många sådana tillfälliga lagar!» Jag sade redan i mitt
första anförande att man genom godkännande av denna motivering
skulle utsätta sig för att i vilken fråga som helst få en motion om att
man skulle höra folket och att detta lomme att i våra debatter kasta
in ett brännämne, som för riksdagen ingalunda vore lyckligt. Dessutom
körnare man ju att kasta in andra brännämnen sådajia som:
Hur skall en dylik tillfällig folkomröstning i_ den särskilda frågan
anordnas? Vilken majoritet skall det vara? l illtå skola rösta? Hur
skall röstningen gå till? Hur skola de frånvarandes röster räknas?
Skall det vara 50 eller 60 % för bifall o. s. v., o. s. v.? Och även den
omständigheten, att man under sådana förhållanden skulle kunna riskera
att vid varje fråga få en sådan motion och under debatten om
den motionen kunna få höra: »Herrarna av majoriteten våga icke i
denna fråga vädja till folket i val» etc., etc., tror jag skulle verka allde
-
Onndn^en den 12 muj, f. m.
27 INr 4«.
les förryckande på vårt riksdagsarbete, likasom det icke heller stämmer
med vår författning.
Herr Reuterskiöld ville mot utskottets kliim göra gällande, att
en skrivelse med begäran om referendum komme att röra vid vår författnings
grundvalar. Jag svarar därpå vad jag_ redan framhöll i mitt
första anförande att, vad angår maktbalansen inom vår författning,
enligt min mening dessa grundvalar redan äro rubbade. Herr Reuterskiöld
vill även göra gällande, att den vetenskapliga undersökning,
som utskottet pekar på, icke skulle vara vägledande; den skulle Hliya
för vidlyftig. Det förefaller egendomligt att höra denna replik ifrån
eu talare, som på sin tid verkställde en mycket vidlyftig vetenskaplig
undersökning rörande den kvinnliga rösträtten och dess verkningar.
Vad den nu föreliggande frågan beträffar, tror jag, att en sådan undersökning
skulle visa för de herrar, som nu äro sa tveksamma, huru
välgörande detta institut har verkat i främmande land. och att det
skulle verka välgörande även här.
Vad beträffar herr Thulins anförande, fäste jag mig bland annat
vid hans yttrande att inom utskottets kansli utarbetats en promemoria,
som skulle visa, att konsultativ folkomröstning vore genomförbar
med vår nuvarande författning. Jag tillåter mig då erinra, att
det inom utskottets kansli hade vid förlidet års riksdag utarbetats
en promemoria, som visade raka motsatsen. Den har jag här, och den
är betydligt mycket mera utförlig och ingående än den, som presterats
i år. Skall man döma efter utskottspromemorior, kan man alltså
komma till vilket resultat som helst. Beklagligt är emellertid, att
denna fjolårets promemoria icke är tryckt, ty den skulle hava åtskilligt
av värde att meddela i denna diskussion, men det kan givetvis icke
falla mig in att nu uppläsa densamma. Jag vill endast betona, att
frågan om införande av referendum visst icke varit före endast bos
oss. Den har exempelvis varit diskuterad mycket utförligt i Frankrike,
och under de debatter, som därifrån äro refererade, uppträdde en
så bekant fransk parlamentariker som Jaurés med beklagande, att
författningen icke tillät införande av ett sådant konsultativt referendum.
Då författningen var byggd på att folkets mening uttalades genom
dess representanter, så, konstaterade han, var det icke möjligt att
införa referendum på annat vis än genom att ändra författningen.
Herr Thulin ville göra gällande, att jag på något sätt skulle^ hava
citerat paragraf 89 såsom skäl mot folkomröstning utan förratt -ningsändring. Jag framhöll emellertid att hindret låg i andra paragrafer,
men jag betonade, att det fanns intet undantag från regeln,
att riksdagen representerade folket i fråga om de önskemål, som riksdagen
enligt § 89 regeringsformen har rätt att uttala: Även när det
gäller att på det svenska folkets vägnar uttala önskemål, skall detta
enligt § 89 regeringsformen ske av riksdagen.
Man har också frågat, vilket ändamål införandet av referendum
genom författningsändring skulle tjäna, och en föregående ärad talare
ville göra gällande, att högern alltid hade bekämpat dylika förslag.
Jag tillåter mig gentemot honom framhålla, att den ståndpunkt,
som jag intar i år, är alldeles densamma som i fjol. Jag förklararde då,
Ang. folkomröstnings
institutet.
(Korte.,
Nr 46. 28
Onsdagen den 12 maj, f. m.
Ang. folkomröstningsinstitutet.
(Forts.)
att jag icke företrädesvis betraktar detta referendum såsom en konservativ
garanti utan såsom en modererande garanti. Den kommer
att verka modererande på partimotsättningarna, därför att
man kan hänskjuta särskilda frågor till folket i val, och sedan
kommer att böja sig för dess votum. Den kommer att
verka modererande även därutinnan, att man icke efter dess
införande skall kunna säga, att avgörandet i enstaka frågor har varit
beroende på partikarteller eller byteshandel. Den kommer ock att
verka modererande därutinnan — såsom det har visat sig i främmande
länder, där folkomröstning är införd — att den dels i viss mån hindrar
en representation att alltför hänsynslöst använda sin. makt, och dels
också verkar emot alltför täta omkastningar. Vad särskilt representanternas
ställning beträffar, har det visat sig, att om exempelvis eu
representant i eu viss fråga har röstat emot sitt parti och man sedermera
dragit saken under folkomröstning, institutets förekomst medverkat
till, att dugliga representanter fått sitta kvar. Man har vant sig
ifrån att lägga partitvång på representanterna i enskilda frågor, då
saken kunnat på annat sätt avgöras.
Jag skall icke förlänga debatten med någon ytterligare replik,
men jag skall till sist, herr talman, anhålla att få ändra mitt yrkande
om särskild proposition på motiveringen och särskilt proposition
på klämmen. Jag tror det blir mera enkelt om jag nu i ett sammanhang
yrkar bifall till utskottets hemställan med den ändring, som jag
har förslagit i motiveringen.
Herr Al exand erson: Herr i alman! Här föreligga ju två
alldeles skilda- frågor, nämligen frågan om bifall eller icke till konstitutionsutskottets
kläm och frågan om bifall eller icke till motiveringen
uti den del, som herr Clasons reservation har gjort anmärkning
på. Det synes mig angeläget att betona, att man kan vara vän
av en utredning rörande folkomröstningsinstitutet och t. o. m. en.
varm vän av detta institut själft, fastän man däremot icke anser
sig böra göra något uttalande angående vilken statsrättslig ställning
detta institut — även i dess konsultativa form — har i vår
nu gällande rätt. För min del skall jag, ehuru jag icke är fullt ‘belåten
med den formulering, som konstitutionsutskottets kläm har
erhållit, dock be att få yrka bifall till denna kläm.
Beträffande motiveringen åter får jag säga, att jag i fråga om
den intager en annan ståndpunkt. Det förefaller mig först och
främst, som om den frågan vore vida viktigare än den nyss berörda.
Huruvida riksdagen i år avlåter eller icke avlåter en skrivelse med
begäran om utredning angående folkomröstning, tror jag icke kommer
att spela så stor roll. Den frågan kommer i alla fall igen med
det snaraste, och en utredning kan igångsättas, även om riksdagens
kåda kamrar icke skulle förena sig om bifall till det framförda
skrivelseförslaget. Men ett uttalande från riksdagens sida om vad
som är gällande .svensk statsrätt i en så betydelsefull punkt som i
fråga om detta konsultativa referendum, det är en åtgärd, som tydligen
är av den allra största betydelse och varigenom riksdagen för
Onsdagen deri 12 maj, f. in.
£0 Nr 41».
sin del skulle nu omedelbart taga ett i viss mening definitivt steg.
.För min del förvånar jag mig över att konstitutionsutskottet funnit
vare sig nödigt eller lämpligt att engagera riksdagen i ett teoretiskt
uttalande rörande vad som är gällande statsrätt i en fråga av
denna räckvidd. Det synes mig icke ha förelegat någon som helst
nödvändighet för utskottet med hänsyn till det till konstitutionsutskottet
hänvisade ärendets behandling, att föreslå riksdagen att
härom uttala sig. Det förefaller mig ur ren lämplighetssynpunkt
vara det riktigaste, att riksdagen avhåller sigt från att avgiva
deklarationer av denna art. Därtill kommer verkligen, att den nu
ifrågasatta deklarationen — om vars riktighet jag för min del på
olika tider hyst olika meningar —• förefaller mig synnerligen tvivelaktig;
ja, ju längre ja tänkt över frågan och försökt
att sätta mig in uti den, desto mer har jag kommit att
luta åt herr Clasons uppfattning, att det bör anses att
ett konsultativt referendum icke står i överensstämmelse med
våra nuvarande grundlagar. Jag stöder mig därvid närmast på
samma punkt i grundlagarna som den föregående talaren, nämligen
att »riksdagen representerar svenska folket». Detta är icke blott ett
tomt ord, en fras utan närmare mening, utan det är en på historiska
reala grunder fotad sats, som av gammalt riktar sin spets mot möjligheten
att folkets talan skulle föras av andra organ än just den
svenska riksdagen.
Här har anförts av eu talare för utskottet, att man t. ex. i Norge
icke funnit grandi agshinder föreligga, och det är ju riktigt, att så
icke varit förhållandet med förbudsomröstningen i fjol — eller
rättare sagt det förhåller sig ju så, att man då antog en lag om
fakultativt referendum, oberoende av de hinder, som grundlagen
kunde innehålla däremot. Men för det första gällde det därvid en
annan fråga, nämligen frågan om norsk grundlag och icke om
svensk. Den norska grundlagen säger, att »ilagstiftningsmakten utövas1»
av stortinget, och den fråga, som var före, var den, huruvida
stortinget skulle antaga en lag, varigenom det bestämdes om konsultativt
referendum i en viss fråga. Och detta gjorde stortinget. Däremot
säger norska grundlagen icke ut, att stortinget i andra avseenden
representerar det norska folket. Det oaktat var man under
debatten i stortinget gång på gång inne på den konstitutionella
frågan. Utskottsordföranden och flera andra talare underströ^
därvid kraftigt, att det var minst sagt tvivelaktigt, huruvida dtet
till ämnade förfarandet vore konstitutionellt. En .talare uttalade
för sin del bestämt den meningen, att så icke vore förhållandet.
Mot detta var det, såvitt jag av stortingsförhandlingarna kunnat se,
ingen talare som vågade påstå, att förfarandet var fullt konstitutionellt,
utan man anförde uteslutande rent reala, nykterhetspolitiska
skäl, varför det vore bäst att en folkomröstning finge äga
ram. Men ett verkligt försvar mot de framställda betänkligheterna
försökte man sig icke på.
Nu gäller det emellertid icke norsk, utan svensk grundlag.
Ang. folkomröstningsinstitutet.
(Forts.)
Nr 46. 30
Onsdagen den 12 maj, f. m.
Ang. folkomröstningsinstitutet.
(Forte.)
Härnad torde ytterligare förtjäna uppmärksammas, att konstitutionsutskottets
uttalande synes föra oss fram till att ett konsultativt
referendum egentligen kan anordnas i vilka former det må "befinnas
lämpligt för den ena eller andra statsmakten att använda.
Någon ''begränsning till att det skulle kunna ske endast genom någon
av konung och riksdag stiftad lag finnes icke av utskottet antydd
-— och jag fruktar, att det heller icke varit utskottets mening,
att underförstå några särskilda begränsningar i formellt hänseende.
Då kommer man till de konsekvenser, som herr Reuterskiöld icke
tvekat att draga, nämligen att Kungl. Maj:t skulle vara berättigad
att i administrativ väg genom ett fakultativt referendum sätta eu
torped under den svenska riksdagen genom att, i stället för att upplösa
densamma och förordna om nya val — något som ju icke
alltid får ske — påbjuda eu allmän folkomröstning rörande en fråga,
i vilken Kungl. Maj:t är oense med riksdagen och söka skaffa, väl
icke ett istatsrättsligt giltigt beslut, men en faktor av den styrka, att
Kungl. Maj:t skall få tillräcklig kraft att genomföra sin uppfattning.
Det kan nog icke nekas till att såsom konstitutionsutskottet
bär har resonerat, det icke skulle finnas hinder för att referendum
kunde anordnas vare sig genom beslut av statsmakterna gemensamt
eller av Kungl. Maj:t ensam. Men ju mer man överväger,
till vilka konsekvenser det således leder att antaga tillvaron vid
sidan av grundlagen av en sådan ''där möjlighet, som icke finnes där
alls reglerad, desto mera står det klart, att riksdagen i varje fall
icke bör engagera sig alldeles i onödan och göra ett uttalande sådant
som det i motiveringen föreslagna,
Jag iber för min del, herr talman, att få instämma i herr Clasons
yrkande.
Herr Påla son: Herr greve och talman! Jag skall icke yttra
mig om det grundlagsenliga eller det konstitutionellt riktiga i förslaget,
härom står kamp bland auktoriteter på området, Jag skulle endast
som min mening vilja uttrycka, att jag anser referendums införande
vara alldeles onödigt, nu sedan rösträttsfrågan är löst. Det
är ju klart, att när man med den lösning rösträttsfrågan erhållit hos
oss, får med nästan alla myndiga såsom väljare, det vapen, som referendum
skulle vara, icke vidare behövs. Det har funnits en tid, då
det ansetts nödvändigt, att. tillgripa detta vapen. Man hoppades att
det skulle hjälpa folkmakten i dess hopplösa kamp mot herren]akten.
Man ville med referendum lägga ett band på första kammaren. Man
villie genom att förelägga vissa viktiga ärenden till allmän folkomröstning
tvinga första kammaren att lyssna till den mening, som andra
kammaren uttalat genom beslut många år å rad. Men tiden har glidit
fort undan. Spänningen mellan första och andra kammaren är förbi.
Jag tror, att man även från herr Lindhagens håll tycker, att första
kammarens uppsättning numera är rätt hygglig och dess beslut rätt
förståndiga. Men ehuru de, som förklarat sig vara anhängare av
detta referendum, säger sig önska detsamma endast som ett rådgivande
moment, blir diet i alla fall säkert så, att man snart söker få
On6ilagcn den 12 maj, f. in.
31 Nr 4«.
(lot till att bliva ett titelagsgi vand e och beslutande moment. Man iar
<lå vid sidan av var nuvarande beslutande myndighet riksdagen en
ny beslutande myndighet: detta referendum. Om man tänker sig
konsekvensen av detta med två beslutande myndigheter, är det tydligt,
att det skulle nedsätta riksdagsmännens ansvar oerhört. Dessa
två parter, de som besluta genom referendum och riksdagsmännen,
skulle endast skylla på varandra, och ansvaret skulle för ingendtera
parten kännas så tungt som nu, då det besllutas i viktigare frågor.
Det är ganska säkert, att om det svenska folket vill hava någonting''
genomfört och intresserar sig för dess genomförande, går det också
ganska säkert igenom. Skulle man särskilt tänka på denna fråga
från nykterhetshåll och tro, att referendum skulle vara till nytta vid
lösningen av nykterhetsfråga.n, kan väl dock med skäl invändas att
nykterhets!''rågan väl i huvudsak är så väl löst, att man icke för
den skull behöver tillgripa ett referendum. Man har ju därvidlag i
alla fall den gamla goda utvägen att tillgripa, att man genom petitionslistor
underskrivna av 50- å 100-tusentals personer bringar sin
mening till känna och försöka få den genomförd. En sådan petitionering
är ju icke förbjuden, utan kan väl tillgripas som förr i världen
trots besvär och arbete.
Herr Lindhagen yttrade, att då ämbetsmännen och pressen hava
tillfälle att påtrycka riksdagen sin mening, borde även svenska folket
hava. det. Ja, samma tillfälle bär ju även svenska folket. Ty såvitt
jag vet, finnes det intet referendum för press och ämbetsmän.
De gå den andra vägen och söka genom upplysning och petitionering inverka
för att få sin mening antagen av riksdagen. De få också på så
sätt icke sällan sin vilja igenom.
För. övrigt hava vi ett annat, i opinionshand starkt verkande vapen,
i riksdagsupplösningen. Det är dock ganska osäkert att i än
så viktigt ärende, som samlar den allmänna opinionen omkring sig, det
hjälper ens med ett referendum. Här bör man tillgripa en annan huvudmaktfaktor,
nämligen riksdagsupplösning. Då folket skall taga
ställning till och bestämma sig i en viktig fråga, är det tydligt, att
denna väg är den enda rätta. På det sättet får man löst en fråga i
enlighet med folkets önskan.
.lag anser således, herr talman, att jag hör yrka avslag på konstitutionsutskottets
hemställan.
Herr S c h 1 y t e r: Herr Alexanderson framkastade nyss den
frågan, varför konstitutionsutskottet funnit nödigt eller lämpligt att
engagera riksdagen i ett uttalande, sådant som det i motiveringen intagna,
angående grundlagsenligheten av den konsultativa folkomröstningen,
då det föreliggande ärendet icke gjorde detta nödvändigt. Jag
skall be att på den frågan för min del få svara följande.
Då utskottet insatt detta uttalande i motiveringen, har det bl. a.
berott därpå, att utskottet, som på grund av tidigare propositionsvägran
rörande fråga om referendum i särskilt -fall hade anledning antaga,
att det i ett senare ärende .skulle kunna ifrågakomma, att första
kammarens talman vägrade proposition på ett där framställt förslag
Aruj. folkornröstniitqsinstituiet.
(Forte.,)
Nr 40. 32
Onsdagen den 12 maj, f. m.
Ang. folkomröstningsinstitutet.
(Forts.)
om tillfällig lagstiftning angående konsultativt referendum i en särskild
fråga, genom att gorå detta uttalande i ett föregående ärende
velat bereda kammaren tillfälle till en uttömmande diskussion ock till
att <renom omröstning visa vad kammaren ansåg i denna sak. Man
anså" sig nämligen kunna utgå från att kammarens ställningstagande i
denna fråga skulle komma att utöva något inflytande på, huruvida
proposition i det senare ärendet komme att vägras eller icke.
[Nu vill jag erinra, att den paragraf i riksdagsordningen, 61 Si
som handlar om talmannens rätt att vägra proposition, säger, att talman
ej må vägra proposition, utom när han finner väckt fråga strida
mot grundlags lydelse. Uti ett senare ärende är det väckt fråga om
konsultativ folkomröstning angående införande av republik. Bär kan
det möjligen diskuteras, huruvida den frågan strider mot grundlags
lydelse eller ej. I det här föreliggande ärendet har väckts den draga,
som innehåll i utlåtandets kläm, och som bland andra herr Clason
yrkat bifall till, en fråga, om vilken ingen här i kammaren ifrågasätter.
att den skulle strida mot grundlags lydelse. I motiveringen
till denna kläm har utskottet uttalat en åsikt, som blivit föremal tor
diskussion här i kammaren. Det är ju alldeles uppenbart, att talmannen
i detta ärende icke kan vägra proposition på grund av att han
eventuellt skulle hava en annan åsikt om det, som är sagt i motiveringen.
Då alltså i detta ärende icke kan förekomma någon propositionsvägran,
förefaller det mig, som om den diskussion, kammaren
här fått tillfälle att föra, varit synnerligen val pa sin plats, och
att det alltså icke kan sägas, att utskottet i onödan velat engagera
kammaren i det av utskottet gjorda uttalandet. Ty om kammaren
säger sin mening nu eller om en halv timme, kan Väl icke spela na
"°n
1° själva saken skall jag icke upprepa de redan tillräckligt utvecklade
skälen, varför man icke i satsen, att »svenska folket representeras
av riksdagen» kan se något hinder mot att riksdagen tar de
intryck den behagar av de åsikter, som kunna uttalas vare sig av enskilda
korporationer eller av folket i dess helhet, eller mot att nfasdao-en
utröner dessa åsikter på det sätt. som den kan finna lämpligt.
Men jag skall i anledning av ett yttrande, som herr Clason hade och
som synes i någon mån röja en missuppfattning från hans sida, be att
få säga ett par ord. Han yttrade: godkännes utskottets uttalande,
m ediför det den konsekvensen, att vem som helst skall kunna motionsvis
begära att få vilken fråga som helst hänskjuten till konsultattv
folkomröstning: och senare talade herr Clason om att man vid behandlingen
i riksdagen av dylika motioner skulle fa att diskutera,
huruvida det skall fordras, att 40 % eller 60 % av de i folkomrostmno-en
deltagande uttala sig för en viss åtgärd, för att riksdagen skall
fästa avseende vid omröstningens resultat. Så snart man kommer in
på talet om 40 % eller 60 tf, måste det gälla eu för riksdagen bindande
folkomröstning, alltså icke den konsultativa, ty det är ju fullkomlig
uteslutet,, att det skulle meddelas några bestämmelser om vilken
procent av ja-röster vid en konsultativ folkomröstning som skulle utöva
inflytande på hur jag sedan här i riksdagen skall ställa mig till
Onsdagen den 12 maj, f. in.
.‘>3 Nr 4<\
en viss fråga. Att här motionsvis framkomma förslag om folkomröstningar,
förebygger man icke genom att avslå utskottets förslag.
Men för att en lag om folkomröstning i en viss fråga skall komma
till stånd fordras, att Kungl. Ma,j:t och riksdagen besluta denna lag,
och det är ju en händelse, som föregåtts av så grundliga överläggningar
och förhandlingar, att man icke behöver befara, att vi skulle
komma att drunkna i konsultativa folkomröstningar.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Hellberg: Herr talman! Jag skall inte upptaga tiden
med en del repliker, som jag skulle hava anledning till. Jag skall
blott dröja ett ögonblick vid det, som jag anser vara det väsentliga,
nämligen, huruvida riksdagen kan ha befogenhet att utröna folkmeningen
i en viss fråga eller inte genom ett beslut om folkomröstning.
Jag vill dock i förbigående anmärka mot min högt värderade vän,
utskottets vice ordförande, att det inte är jag som fört talet in på
petitionsrätten. Det anser jag vara en sak, som icke föreligger här,
men det var han själv, som betonade, att riksdagen ensam skulle
hava rättighet att framställa önskemål, och det var då jag anmärkte,
att petitionsrätten kan man väl ändå inte fråntaga foiket. Nu har
han tillagt, att det inte är fråga om någon petitionsrätt, utan att
de är fråga om att å folkets vägnar framföra önskemål. Ja, det må
vara, men jag upprepar att det här inte alls är fråga om någon petitionsrätt,
utan om riksdagens rätt att utröna folkmeningen i en viss
fråga. Det .är meningen att verkställa en utredning om donna genom
folkomröstningen såsom medel. Detta och ingenting annat gäller
frågan.
Nu har utskottets vice ordförande tolkat grundlagens bestämmelse,
att riksdagen representerar det svenska folket, så strängt, att
folket inte har rätt att säga sin mening i en viss fråga, därför att
riksdagen så att säga ensam skall hava rätt att göra detta. Samma
uppfattning uttalade också herr Alexanderson: han underströk uttryckligt,
att riksdagen representerar svenska folket, och att några
andra inte få representera^ folket. Nej, självfallet inte representera,
därom är ju inte tal, utan här är det fråga om, huruvida det är tillå•tet
eller inte att genom en folkomröstning utröna vad folket tänker i
en viss fråga. Att då pressa uttrycket »representera folkets därhän,
att man skulle omöjliggöra en sådan åtgärd, varigenom det klarerades
ut^så mycket som möjligt, huru folkmeningen ställer sig i en viss
fråga, är, tycker jag, att driva saken in absurdum. Att i en tid, då
vi verkligen behöva rörelsefrihet på olika sociala och politiska områden,
avstänga oss från denna möjlighet, som är synnerligen värdefull,
är att gå för långt i konstitutionell stränghet.
r Alexanderson förundrade sig över att vi, såsom uttrycket
föll »alldeles i onödan» gjort ett uttalande om denna sak. Herr Schlyter
har redan givit ett svar i detta avseende. Jag skall be att från
en annan synpunkt få lägga ytterligare något därtill. Det tedde sig
inte lör manga av oss så, att det var så »alldeles i onödan» att säga
något om denna sak, därför att vi bland annat trodde oss veta, att
Första kammarens protokoll 1920. Nr h6. o
An;/, full.,
omröstningsinstitutet.
(Forts.)
Nr 46. 34
tjnsdagen den 12 maj, f. in.
Ang. folkomröstningsu
institutet.
(Forts.)
i en annan fråga, som säkerligen mer än någon annan intresserar det
svenska folket, nämligen nykterhetsfrågan. just för närvarande planeras
en sådan utredning av folkmeningen för att tjäna till ledning
vid riksdagens kommande beslut i frågan. Då är det inte »alldeles i
onödan» om man säger, att denna väg att få en utredning om vad
folket tänker i en viss fråga bör hållas öppen. Herr Alexanderson
skrämde också med att Kungl. Maj :t kunde ställa till med en folkomröstning.
Det gjorde också herr Reuterskiöld, då han sade, att det är
Ivungl. Maj:ts oinskränkta rätt att begagna den utvägen. Man må
säga, att den .farhågan inte är så synnerligen sannolik, även om man
inte är rädd för den, därför att en motsatsställning mellan regeringen
och majoriteten i riksdagen i regel under ett parlamentariskt styrelsesätt
val inte skall ifrågakomma, men om den skulle inträffa, Kung!.
Maj:t har en grundlagsenlig väg att häva den genom en riksdagsupplösning,
vilket väl är en mycket naturligare väg.
Det har också talats om Norge och om den folkomröstning, som
nyss ägt rum i detta land. Vi kunde också gå några år tillbaka och
erinra oss folkomröstningen 1905, som kom till genom en uppfordran
från den svenska riksdagen, vilken då satte såsom ett villkor för en
uppgörelse i unionsfrågan, att det skulle hållas en direkt folkomröstning
i Norge. Men det är inte det enda, utan det har också varit
en annan rörande frågan om monarki eller republik efteråt. Sålunda
har man ju haft sådana folkomröstningar också i konstitutionella frågor
och vädjat till detta sätt att utröna folkmeningen, så att nog finns
det prejudikat i tillräcklig mängd.
Jag vidhåller, herr talman, det yrkande, som jag förut framställt.
Herr Alexanderson: Den upplysning, som jag fick av den
ärade ledamoten av konstitutionsutskottet, var ju, synes det mig,
överraskande. Det är för att bereda riksdagen tillfälle att diskutera
den här frågan med hänsyn till ett senare förekommande ärende, som
man förfarit som man gjort. Därtill vill jag säga för det första, att
jag tycker, att det i och för sig icke är så synnerligen sympatiskt, att
det är av sådana skäl, som utskottet formulerar sina betänkanden.
Men för det andra vill jag framhålla, att det mål, som konstitutionsutskottet
sålunda synes hava satt sig före, icke kan på _ den vägen
nås. Konstitutionsutskottet tycks hava förblandat två olika frågor:
å ena sidan den frågan, huruvida riksdagen bör engagera sig för ett
påstående om att det är i god överensstämmelse med vår gällande författning
att arrangera ett konsultativt referendum och det eventuellt
t. o. in. i administrativ ordning, och å andra sidan den frågan, huruvida
en propositionsvägran bör förekomma, på grund därav att »den
väckta frågan strider emot grundlags ordalydelse», om det föreslås
att ett dylikt referendum bör påbjudas genom en lag av bägge statsmakterna.
Här finnas tydligen helt olika faktorer att taga i beräkningen
i de bägge fallen. Man kan hava sin störa tvekan och till och med
vara övertygad om att det mindre väl överensstämmer med grundlagen
utan att därför finna, att man skulle kunna godkänna en propositions
-
Onsdagen den 12 maj, f. m.
35 Nr 40.
vägran i enlighet med bestämmelsen i 61 § riksdagsordningen. Huru
som helst tror jag, att det varit förmånligast, om riksdagen helt enkelt
fått gå direkt till avgörande rörande utlåtandet nr 40, utan att riksdagen
behövt engagera sig på sätt utskottet förordat i förevarande
utlåtande. Konstitutionsutskottets majoritet må nu ha funnit sig,
efter sina bedrivna studier i ämnet, vara färdig att taga ståndpunkt,
men det är något annat att inleda riksdagen i frestelse att göra deklarationer
i saken.
Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande.
Friherre Adelswärd: Herr greve och talman! Då jag tillhör
konstitutionsutskottet, men icke deltagit i denna frågas behandling,
anser jag mig på grund av den här förda diskussionen böra deklarera
min ståndpunkt. Jag får då säga, att jag efter ett uppmärksamt
lyssnande till den diskussion, som här förts, ansluter mig till de
motiv, som anförts, och till den ståndpunkt, som intagits av herr
Alexanderson, och kommer jag därför att biträda herr Clasons reservation.
Herr talmannen: Under överläggningen har bland annat
yrkats godkännande av utskottets motivering. Med anledning härav
anser jag mig här böra göra ett uttalande.
Enligt 49 § regeringsformen och 1 § riksdagsordningen representeras
det svenska folket av riksdagen. Detta stadgande, som är
undantagslöst, innebär att i vilken fråga som helst, även när det blott
gäller att uttrycka en åsikt eller en önskan -—- jag ber att få hänvisa
till 89 § regeringsformen — ingen annan än riksdagen äger att tala
å svenska folkets vägnar.
Med denna av mig alltjämt hysta uppfattning fann jag mig vid
1919 års lagtima riksdag föranlåten att vägra proposition på bifall
till ett yrkande om utarbetande och framläggande för riksdagen av
förslag till provisorisk lag angående omröstning bland alla till riksdagens
andra kammare valberättigade medborgare för utrönande av
stadgan och omfattningen inom nationen av kravet på republikansk
statsförfattning. Kammaren lät då efter votering med 50 röster mot
22 bero vid nämnda propositionsvägran.
Nu har konstitutionsutskottet nederst på sid. 4 i föreliggande
utlåtande uttalat, att enligt utskottets uppfattning den konsultativa
(rådgivande) folkomröstningen »utan hinder av våra nuvarande författningsbestämmelser
i särskilda fall kan åvägabringas, då den ju
endast avser att utröna folkmeningens ställning till en viss. fråga och
alltså ej har karaktären av ett beslut eller innebär något intrång på
statsmakternas rättigheter».
Då ett sådant uttalande strider mot 49 § regeringeformen och 1 §
riksdagsordningen, vägrar jag proposition på godkännande av utskottets
motivering.
Herr Hellberg: Jag befinner mig i den ledsamma ställ
ning,
att jag nödgas motsäga vår ärade och högt värderade talman i
Ang. folkomröstningsinstitutet.
(Forts.)
Nr 40.
Ang. folkomröstningsinstitutet.
(Forts.)
36 Onsdagen den 12 maj, f. m.
denna fråga. Enligt den nyss åberopade 61 § riksdagsordningen äger
talman att vägra proposition endast då lian finner väckt fråga strider
mot grundlags lydelse, och grundlag skall, såsom på annat ställe säges,
tolkas efter ordalydelsen. För mig är det alldeles omöjligt att
inse, att de av talmannen nämnda paragraferna i regeringsformen och
riksdagsordningen, som tala om att riksdagen representerar svenska
folket, lägga något som helst hinder i vägen för att genom en folkomröstning
utröna svenska folkets mening i en viss fråga.
Jag tillåter mig därför, herr talman, hemställa, att kammaren
måtte för sin del yrka att proposition må framställas jämväl å motiveringens
godkännande.
Herr Reuterskiöld: Herr greve och talman! Ehuru jag
för min del icke kan ansluta mig till den uppfattning, som av herr
talmannen vid denna punkt kommit till uttryck, anser jag likväl skäl
finnas att låta vid talmannens vägran bero, och jag ber att därom
få framställa yrkande.
Herr Trygger: Jag skall be att få för min del helt och hållet
instämma i det uttalande, som är gjort av herr talmannen. Vid detta
tillfälle, liksom förut i liknande fall, är jag fast övertygad om att det
är grundlagens verkliga uppfattning, som kommit till uttryck i herr
talmannens propositionsvägran.
Herr Lindhagen: Frågan, huruvida en propositionsvägran
här är av grundlagen påkallad, har varit föremål för en utförlig debatt,
och jag ber för min del endast få hänvisa till de motiv, som
från olika håll anförts för att dylik vägran ej står i överensstämmelse
med grundlagen. Andra kammaren har också nu slutligen avgjort
utskottets hemställan utan att vid denna punkt någon vägran från
andra kammarens talman förekommit, och det måste således betraktas
såsom åtminstone i hög grad ovisst, huruvida den av denna kammares
talman uttalade motsatta uppfattningen är riktig. Jag ber
därför, herr talman, att få begära votering.
Herr Kvarnzelius: Ja, herr talman, jag maste uttala min
anslutning till den av herr Hellberg hävdade uppfattningen. Enligt
min mening kan det icke vara till gagn, och det kunde även vala
till olägenhet för riksdagen, därest man gåve en så snäv tolkning av
grundlagens lydelse, som herr talmannen här gjort. Jag kommer
därför att ansluta mig till dem, som rösta för att propositionen pa
detta förslag bör framställas.
Herr Möller: Även jag skall tillåta mig att yrka, att kam
maren
måtte yrka att proposition framställes. Jag tror, att det är
riktigt, att i en sak som denna låta konstitutionsutskottet avgöra. Jag
måste också betona, att de argument, som under hela den föregående
debatten anförts emot den konsultativa folkomröstningens möjlighet
att tillämpa utan grundlagsändring, hava vant så ytterligt strängt
Onsdagen den 12 maj, f. in.
37 Nr 4G.
formellt juridiska, att det åtminstone för mig är omöjligt att kunna ansluta
mig till dem. Tvärtom anser jag, att allt sunt förnuft bjuder,
att riksdagen och Konungen gemensamt skola kunna stifta en lag för
att åstadkomma en så konsultativ omröstning utan att därigenom
grundlagens stadganden på något sätt kränkas.
Jag ber på grund av vad jag anfört att få ansluta mig till herr
Hellbergs yrkande.
Herr talmannen hemställde nu, huruvida kammaren yrkade
proposition på godkännande av utskottets motivering i förevarande
utlåtande; och förklarade herr talmannen sig finna denna proposition
vara med övervägande nej besvarad.
Votering begärdes, i anledning varav uppsattes, justerades
och anslogs en så lydande omröstningsproposition:
Den, som icke yrkar proposition på godkännande av konstitutionsutskottets
motivering i utlåtandet nr 38, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, påyrkar kammaren sådan proposition.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hava utfallit sålunda:
J a — ;
Nej — 72.
På grund härav blev jämlikt § 61 riksdagsordningen överläggningen
förklarad vilande och målet förvisa,des till konstitutionsutskottet.
Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets utlåtande nr 39, i anledning
av väckt motion angående skrivelse till Konungen i fråga
om organisation av en i grundlag värnad samhällelig publikation
för politiska frågor.
I en inom första kammaren väckt, till konstitutionsutskottet
hänvisad motion, nr 221, hade herr Lindhagen hemställt, att riksdagen
ville anhålla, att regeringen måtte överväga, på vad sätt
lämpligen kunde organiseras en av grundlagen värnad, samhällelig
publikation för politiska frågor med uppgift att — till främjande
av folkets politiska uppfostran och möjlighet för individerna att
tänka själva — lämna objektiv och allsidig kunskap i viktiga
aktuella spörsmål, ävensom för riksdagen framlägga förslag till
de tillägg i grundlagen jämte övriga förfoganden, vartill det gjorda
övervägandet kunde föranleda.
Ang. folkomröstningsinstitutet.
(Forts.)
Om en grundlagsvärnad
samhällelig
publikation
för politiska
frågor.
Nr 46. 38
Onsdagen den 12 maj, f. m.
Om en grundlagsvärnad
samhällelig
publikation
för politiska
frågor.
(Forts.)
Ang. folkomröstning
om införande
av republik.
Utskottet hade i nu föredragna utlåtande av angiven orsak
hemställt, att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Herr Lindhagen: Konstitutionsutskottet har i denna fråga
hänvisat till att motionen äger sammanhang med den fråga, som nyss
har avgjorts, och att motionärens önskningar alltså blivit beaktade i
den man de kunna föranleda grundlagsstiftning. Motionens syfte går
emellertid vida längre och stannar icke vid sammanhanget med frågan
om allmän folkomröstning. Motionären har nämligen ifrågasatt,
att uti grundlagen, d. v. s. uti tryckfrihetsförordningen förmodligen,
skulle inskrivas, att landet också skall ha en statlig publikation, som
vid sidan av andra publikationer med ensidigt syfte skulle ha till uppgift
att främja en allmän och saklig upplysning i viktiga frågor, icke
blott i sammanhang med folkomröstning, utan även vid andra tillfällen.
Då utskottet nu endast yttrat sig angående motionen i den mån
den har sammanhang med folkomröstningen, har utskottet sålunda underlåtit
att upptaga till bedömande frågan i hela dess vidd, såvida icke
i slutet av motiveringen kan ligga ett slags motivering i de andra
avseendena. Det står nämligen: »Då alltså den av motionären berörda
_ frågan, i den mån den kan tänkas bliva föremål för grundlagsstiftning,
redan beaktats», får utskottet hemställa om avslag å
motionen.
Nu är det ju så, att motionären tänkt, att den skall bli föremål
för grundlagsstiftning även för andra ändamål. Och då denna
tanke är i motionen uttalad, är det utskottets skyldighet att avgiva
yttrande över denna tankes riktighet eller ej. Då sålunda utskottet,
herr talman, har underlåtit att ingå i behandling av berörda förslag,
yrkar jag, att frågan måtte återremitteras till utskottet.
Herr C 1 a s o n: Jag skall tillåta mig att yrka bifall till utskottets
hemställan.
Herr Lindhagen: Av det sista yttrandet framgår endast, att
den som tiger han samtycker; det yrkande om återremiss till utskottet,
som jag anförde, var således riktigt.
Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter jämlikt föreliggande
yrkanden gjordes propositioner, först på bifall till vad utskottet
i nu ifrågavarande utlåtande hemställt samt vidare därpå
att utlåtandet skulle visas åter till utskottet; och förklarades den
förra propositionen, vilken upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.
Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets utlåtande nr 40, i anledning
av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående
en folkomröstning för utrönande av, huruvida folket önskar den
39 Nr 4(».
Onsdugen den 12 inaj, f. in.
monarkiska statsförfattningens bibehållande eller införande av
republik. ,
I en motion i andra kammaren, nr 34, hade herr k ennerström
m. fl. hemställt, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om
utarbetande och föreläggande för riksdagen av en provisorisk lag
angående omröstning av alla män och kvinnor över 21 år i och för
utrönande, om folket önskade den monarkiska statsförfattningens
bibehållande eller införande av republik.
Utskottet hade i nu ifrågavarande utlåtande på åberopade
skäl hemställt, att föreliggande motion måtte av riksdagen lämnas
utan avseende.
Enligt avgiven reservation hade herrar Strömberg, Schlyter,
Thulin, Hansson i Gärda, Vennerström och Andersson i Igelboda
yrkat, att utskottets yttrande skulle erhålla den lydelse, reservationen
utvisade, och sluta på följande sätt:
»På grund av vad sålunda anförts får utskottet —— inom. vilket
olika meningar uttalats därom, huruvida i en omröstning av ifrågavarande
slag böra deltaga samtliga till myndig ålder komna svenska
män och kvinnor eller någon inskränkning i fråga om rösträtten
bör göras efter förebild från gällande bestämmelser om rösträtt till
riksdagens andra kammare — i anledning av den föreliggande
motionen hemställa, att riksdagen måtte besluta att hos Kungl.
Maj :t anhålla om utarbetande och framläggande av förslag till lag
angående en konsultativ folkomröstning beträffande frågan, huruvida
den monarkiska statsformen bör bibehållas eller republik
införas.»
Reservation hade anmälts jämväl av lierr Hellberg, som med
viss förändring yrkat, att utskottet skulle tillstyrka lierr \ ennerströms
motion.
Herr Thulin: I den föregående frågan angående referendum
bär ju av talmannen vägrats proposition på ett uttalande från konstitutionsutskottets
sida, att en konsultativ folkomröstning var överensstämmande
med vår författning. Den föreliggande motionen, över
vilken utskottet har avgivit utlåtande, är ju en praktisk tillämpning
av den grundsats, åt vilken konstitutionsutskottet i sitt tidigare behandlade
utlåtande har givit uttryck.
Vid detta betänkande är fogad en i nära anslutning till motionen
utformad reservation, avgiven av herrar Strömberg m. fl., i vilken
reservation det yrkats, »att riksdagen måtte besluta att hos Kungl.
Maj :t anhålla om utarbetande och framläggande av förslag till lag
angående en konsultativ folkomröstning beträffande frågan, huruvida
den monarkiska statsformen bör bibehållas eller republik införas».
Med hänsyn till en tidigare uppfattning, som gjorts gällande av talmannen,
torde väl på ett dylikt yrkande proposition komma att vägras.
Av hänsyn härtill anser jag, att det icke tjänar någonting till
Ang. folkomröstning
im införande
av republik.
(Forts.)
Nr 4& 40
Onsdagen den 12 maj, f. m.
.ilig. folk- att gå in på en realbehandling av de synpunkter, som tala för anmn7nCmi.
de
av republik, herr talman, att yrka bifall till den av herr Strömberg m. fl. nu avkorta.
) givna reservationen för att därigenom lämna herr talmannen tillfälle att
.göra den propositionsvägran, som väl torde komma i detta fall.
Herr Clason: Jag förstäf icke riktigt den föregående ärade
talarens anförande, då han, såvitt jag förstod honom rätt, ville göra
gällande, att denna fråga vore alldeles densamma som den fråga,
som ^förelåg i det föregående betänkandet. Så är väl alldeles icke
förhållandet. Här är ju sakläget sådant, att det avslagsyrkande, på
vilket utskottet bär ställt sig, baserar sig på olika skäl. Dels har ju
från en del av utskottets medlemmar de skälen framförts, att ett
konsultativt referendum icke kan utan grundlagsändring införas med
vår nuvarande författnings bestämmelser; och jag skulle vilja påpeka,
att i en fråga sådan som denna har tydligtvis en sådan uppfattning
med alldeles särskild styrka kunnat göra sig gällande. Jag kan förstå
personer, som kunna hysa en viss tvekan, om icke ett sådant referendum
kunde äga rum beträffande en del frågor, där det från folkets
sida endast gäller att uttala önskemål, men jag måste betona
att, när det såsom här är fråga om grundlagsstiftning, träder den av
mig i en föregående debatt hävdade uppfattningen alldeles särskilt i
förgrunden. Vi skola nämligen komma ihåg, att för grundlagstiftning
över huvud förefinnas alldeles särskilda former stadgade. Ett
förslag om grundlagsändring skall först noga beredas av konstitutionsutskottet,
men möjligheten att sedermera få ett grundlagsändringsf
buskig antaget förutsätter ju faktiskt eu form av referendum. Därvid
förekommer nämligen — det påpekade jag i mitt föregående anförande
— den form av referendum att man verkligen skall vädja
till valmännen i val. Således skall en dylik fråga på ett alldeles
särskilt sätt underställas folket i val, och först sedan återkommer den
till en påföljande riksdag, och vid detta senare tillfälle har riksdagen
att fatta sitt definitiva beslut. Det synes mig alltså att då man av
grundlagens bestämmelser över huvud bör draga den slutsatsen, att
utan ‘grundlagsändring eu folkomröstning är utesluten, gäller detta alldeles
.särskilt i fråga om grundlagsstiftning, där redan niu folkomröstning
är i författningen införd under vissa bestämda former. Här skulle
det alltså vara fråga om att inkasta ett nytt slags allmän folkomröstning.
Detta om den sidan av saken.
Men dessutom har ju. såsom i utskottets utlåtande påpekats, även
andra skäl för avslag gjorts gällande i denna fråga. Det har ju betonats,
att den särskilda fråga, som föreligger, är av den beskaffenhet,,
att någon aktualitet av densamma icke alls föreligger, och att således
på denna grund det måste vara alldeles olämpligt och omotiverat
att för närvarande hemställa till Kungl. Ma,j:t om, ‘såsom motionären
föreslagit, utarbetande och föreläggande för riksdagen av eu
provisorisk lag angående omröstning för alla män och kvinnor över
21 år i och för utrönande, huruvida det svenska folket önskar den
monarkiska statsförfattningens bibehållande eller införande av republik.
Det har som sagt gjorts gällande inom konstitutionsutskottets
Onsdagen den lti maj, f. in.
41 Nr 4<i.
majoritet, att, vilken ståndpunkt man än intager i fråga om den konstitutionella
sidån av saken, denna fråga icke har den aktualitet, att
det för närvarande kan anses vara påkallat att begära en folkomröstning
i densamma. Och det synes mig, som om från deras sida, vilka
vilja hävda en mot utskottets uppfattning avvikande mening, det
borde vara nödvändigt att framföra verkliga skäl varför man just
på denna punkt skall anhålla om en folkomröstning.
Jag ber dessutom att få påpeka., vad som kanske icke alldeles
tydligt framgår av utskottets utlåtande, att det förslag, som är framlagt
av motionärerna dessutom innebär, att denna folkomröstning
skulle verkställas av män och kvinnor över 21 år, d. v. s. av en annan
valmanskår, om jag så får säga, en kår med annan åldersgräns, än
de, som för närvarande äro röstberättigade vid val till riksdagens
båda kamrar. Nu vet jag icke, om det är den första reservantgruppens
mening då de i detta avseende frångått motionärens yrkande,
att de vilja lämna åt Kungl. Maj:t att avgöra, vilken ålder de omröstande
skulle hava. De hava i sin kläm uteslutit den där åldersgränsen,
men de hava, såvitt jag kunnat finna, icke i motiveringen
satt in någon klart uttryckt önskan i detta avseende. Herr Hellberg
bar däremot gått en annan väg. Han vill begränsa omröstningen till
de politiskt myndiga. Även detta synes mig giva vid handen, att
det icke går an att avlåta en skrivelse sådan den reservanterna föreslå.
Jag tillåter mig, herr talman, att yrka bifall till utskottets
hemställan.
Ant/, folkomröstning
om införande
av republik.
(Forts.)
Herr Hellberg: Utskottets vice ordförande har förmenat, att
denna fråga skulle skilja sig ifrån den vi tidigare behandlat, bland
annat därigenom, att när det- gäller grundlagsfrågor, så förekommer
,]u en form av folkomröstning. Gent emot detta hans påstående behöver
jag barn vända ett uttalande i hans första anförande, där
han framhöll, att vid vanliga val det ju inte är om eu viss fråga
valmännen rösta, utan om en hel rad av frågor, och därför kommer
i själva verket inte genom att ett val skall mellankomma efter det
att ett förslag till grundlagsändring förklarats vilande, någon verklig
folkomröstning i den speciella fråga det gäller, att företagas.
Han invände också, att den fråga, som det här speciellt gäller,
frågan om monarki eller republik, inte kan anses vara aktuell. Ja,
det beror naturligtvis på olika uppfattningar, huruvida den skall
anses vara det eller inte. Vi ha ju dock nyligen upplevat eu väldig
omflyttning av statsskicket inom ett flertal europeiska stater. Monarkien
bär i den ena staten efter den andra avskrivits såsom någonting
föråldrat, såsom någonting med demokratien oförenligt, och i
stället har republik införts. Ser man på dessa världshändelser, så
måste man ju ovillkorligen säga sig, att frågan är i allra högsta
grad aktuell. Men den föregående talaren menar naturligtvis, förmodar
jag, att den inte inom vårt land är aktuell för närvarande.
Den framhölls ju dock såsom aktuell under den kritiska perioden, i
slutet av 1918. Men vare sig den nu är det eller inte, d. v. s. vare sig
det finnes en mycket stor majoritet för att bevara det monarkiska
statsskicket eller inte, så är det väl i alla fall någonting mycket be
-
Nr 40. 42
Onsdagen den 12 maj, f. m.
Ang. folkomröstning
om införande
av republik.
(Forts.)
fogat hos derå, som omfatta, den republikanska åskådning-en, att
yrka pa att folket bör fa tillfälle att övertänka, huruvida denna
gamla statsform, som gör, för att citera ett yttrande, som jag har
använt i min reservation, »statschefsämbetet till ett fideikomiss inom
en viss familj», kan anses vara tidsenlig eller inte. Dör min del anser
jag det inte vara någon dag för tidigt, om folket finge på allvar
övertänka den frågan.
Jag bär annars i likhet med den förste talaren inte ansett det
vara lämpligt, att vid. detta tillfälle ingå på någon realdebatt, då
en propositionsvägran ju här kommer att äga rum lika val som vid
behandlingen av utskottets utlåtande nr 38. Jag skall därför inte
vidare uttala mig i själva sakfrågan, utan inskränker mig till att
yrka bifall till den av herrar Strömberg m. fl. avigivna reservationen,
, då dess kläm i allt väsentligt överensstämmer med slutmeningen
i min egen reservation och en viss förenkling av proceduren kan
komma till stånd genom att jag inte vidhåller denna.
Herr von Gei j er: Herr greve och talman! Såsom framgår av
konstitutionsutskottets utlåtande ha olika meningar gjort sig gällande
inom utskottet. Av skäl, som den förste ärade talaren antydde, bär
konstitutionsutskottets utlåtande fått den form, som här föreligger.
Jag skall inte närmare ingå på detta, utan då utskottet nämner, att
på vissa håll den meningen har framställts, att de av förlidet års
konstitutionsutskott anförda konstitutionella skälen i och för sig böra
föranleda motionens avvisande, endast bör tillkännagiva, att jag för
min del hörde till dem, som hyste denna åsikt. Den vidhåller jag, men
ville ha detta antecknat till dagens protokoll.
Vid angivna förhållandet bär jag intet annat yrkande att göra
än om bifall till utskottets hemställan.
Herr talmannen: Under överläggningen har bland annat yrkats
bifall till den av herr Strömberg in. fl. avgivna, vid utskottets
utlåtande fogade reservationen. I denna reservation hemställes, »att
riksdagen måtte besluta att hos Kungl. Maj:t anhålla om utarbetande
och framläggande av förslag till lag angående en konsultativ folkomröstning
beträffande frågan, huruvida den monarkisk a statsformen
bör bibehållas eller republik införas».
Under erinran om det uttalande jag gjorde vid handläggningen av
konstitutionsutskottets utlåtande nr 38 och under hänvisning i övrigt
till vad jag i samma ämne anförde vid 1919 års riksdag, vägrar
jag proposition på detta yrkande.
Herr Hellberg: Under hänvisning till vad jag yttrade vid
behandlingen av konstitutionsutskottets utlåtande nr 38 anhåller jag
att få hemställa, att kammaren måtte för sin del yrka, att proposition
må framställas på reservanternas yrkande.
Herr talmannen hemställde iiu, huruvida kammaren yrkade
proposition på antagande av det förslag, som innefattades i den av
lierr Strömberg in. fl. vid förevarande utlåtande avgivna reserva
-
Onsdagen den 12 maj, f. m.
43 Sr 4<>.
tioncn; och förklarade herr talmannen sig finna denna proposition
vara med övervägande nej besvarad. om införande
Herr ^Vinberg begärde votering, i anledning varav uppsattes, av
justerades och anslogs en så. lydande omröstningsproposition.
Den, som icke yrkar proposition på antagande av det förslag,
som innefattas i den av herr Strömberg in. fl. vid Konstitutionsutskottets
utlåtande nr 40 anförda reservation, löstai
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej:
Vinner Nej, påyrkar kammaren sådan proposition.
Vid slutet av den häröver anställda omröstningen befunnos
rösterna hava utfallit sålunda:
Ja — 66;
Nej — 46.
Sedan härefter överläggningen rörande nu föredragna utlåtande
förklarats slutad, bifölls på gjord proposition vad utskottet i utlåtandet
hemställt.
Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets utlåtande nr 41, i an- ringar 7 rike
ledning av väckt motion om ändrad lydelse av tui och iUk rättens samregeringsformen
samt tillägg till § 68 riksdagsordningen. mansättning
m. m.
I förevarande motion, nr 146 inom andra kammaren, av herrar
Månsson i Hagaström och W erner, hade föreslagits dels vissa
ändringar med avseende på riksrättens sammansättning, dels inrättandet
av en landsrätt, som skulle utgöra högsta instans i mal mot
domare och åklagare. Förslaget var i huvudsak detsamma, som det
vid 1917 års riksdag i motion II: 436 av herr Månsson m. fl. framställda,
vilket sistnämnda förslag avstyrkts av konstitutionsutskottet
och avslagits av båda kamrarna.
Utskottet hade i föreliggande utlåtande pa åberopade skäl hemställt,
att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.
Reservation i fråga om motiveringen hade avgivits av, utom annan,
herrar Clason, K. J. Ekman, von Geijer, Henrikson och Nilsson
i Antnäs, som ansett, att utskottets utlåtande bort hava den lydelse,
reservationen utvisade.
Herr Clason: Jag har jämte åtskilliga andra i detta utlåtande
reserverat mig mot utskottets motivering. Jag skall emellertid icke
Sr 46.
Om vissa ändringar
i riksrättens
sammansättning
in. m.
(Forte.)
Förslag till ny
konkurslag.
44 Onsdagen den 12 maj, f. m.
gorå något yrkande om bifall till min reservation, vid det förhållande
att det är en gammal praxis i denna kammare — åtminstone har på
många håll den uppfattningen gjort sig gällande — att när ett konstitutionsutskotts
utlåtande avslutas med ett avslagsyrkande, kammaren
icke är hunden vid motiveringen.
Jag har sålunda intet annat yrkande att göra än om bifall till
utskottets kläm.
Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande
utlåtande hemställt.
Vid ånyo skedd föredragning av konstitutionsutskottets utlåtande,
nr 42, i anledning av väckt motion om ändring i § 104 regeringsformen
och § 69 riksdagsordningen, bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.
Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande, nr 35, i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till ny konkurslag
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.
Genom en den 13 februari 1920 dagtecknad, till lagutskott hänvisad
proposition, nr 82, vilken behandlats av första lagutskottet, hade
Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagda utdrag av
i statsrådet och lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga
framlagda förslag till konkurslag och åtskilliga andra, därmed
sammanhängande lagar.
I samband med denna proposition hade utskottet till behandling
förehaft två inom första kammaren väckta motioner, nämligen
nr 235, av herrar Lamm och Boman, samt
nr 237, av herr Lind.
Motionärerna hade hemställt om ändring i vissa delar av de framlagda
lagförslagen.
Utskottet hade i föreliggande utlåtande på grund av vad däri
anförts hemställt,
1 :o) att riksdagen med förklarande, att ifrågavarande proposition
icke kunnat av riksdagen godkännas, måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville, efter verkställd utredning, för
riksdagen framlägga förslag till dels ändring i nu gällande konkurslags
bestämmelser om konkursgrundema och återvinning till konkursbo
i huvudsaklig överensstämmelse med det föreliggande förslaget i
dessa delar, dels förslag till lag om ackords förhandling utan konkurs;
samt
2:o) att de i anledning av propositionen väckta motionerna måtte
anses besvarade genom utskottets hemställan under l:o).
Onsdagen den 12 maj, f. in.
45 IN r 40.
Hell'' v i c dill in a n n c n: Herr talman, mina herrar! Doi, torde h ''^ZrsILr''
vana bekant, att man både inom kommersiella och juridiska, kretsan- }
ansett var nuvarande lconkurslag högst otilllredsstä,Ilande, iiiksdagen
bär ju också sä tidigt »om IDOG, alltså lör 14 år sedan, skrivi u
Kund. Makt för att lä en n.v konkurslag. kund Makt tillsatte
1007 eu kommitté, som är 1011 avgav ett betänkande. Delta betänkande
gick på cirkulation till olika korporationer och till radstuvurätter
och häradshövdingar otc. otc., och on del anmarkningar iramställdes
emot detsamma. Detta föranledde Kung!. Maj it a .tillkalla
sakkunniga, som i sin tur omarbetade förslaget. De tillkallades IDIG
och avgåvo 1019 sitt utlåtande. På detta utlutande ar nu kung .
Makts proposition byggd. Detta utlåtande bär i allmänhet vackt tillfredsställelse
inom de kommersiella kretsarna, och nar nu kung .
Maj ds proposition blivit behandlad så som den blivit behandlad av
första lagutskottet, som avstyrkt densamma och hemställt om en sknvelse
med vissa direktiv till kung!. Maj it, har inom köpmannakretsar
en förstämning gjort sig gällande, en förstämning, som liar tagit si0
uttryck i ett uttalande, som bär blivit gjort av Stockholms, Dote
borgs och Malmö köpmannaföreningar och som jag ber att ia tiar
inför kammaren återgiva: i„„„r
»Undertecknade finna det högst beklagligt att riksdagens lagutskott
avstyrkt det nu på riksdagens prövning beroende lagforslagei
om ny konkurslag jämte lagstiftning om ackord utan konkurs Sedan
tiotal av år bär det svenska köpmansstandet i sin verksamhet hatt be
tydande men av den otidsenliga konkurslagstiftningen i Sverige De
förnämsta bristerna ha.va varit konkursgrunderna,^som möjliggjort för
tredskande gäldenärer att ofta länge nog undgå konkurs, ''bestämmelserna
angående kvittning och återvinning, som öppnat möjlighet
för eu gäldenär att undandraga borgenärerna sin egendom och därigenom
i den grad minska tillgångarna i sitt bo, att nar konkurs slutligen
inträffar, litet eller intet finnes att fördela, samt bestämmelserna angående
förvaltningen och kontrollen däröver, vilka saknat effektryite
och därför icke kunnat förekomma ett meningslöst utdragande pa
konkursförfarandet, på samma gång betydliga belopp tagj i^nspra v
till arvoden utan en däremot svarande nytta för borgenärer a.
I alla dessa avseenden skulle genom det föreliggande ^fo &
get värdefulla förbättringar vinnas Särskilt skulle
het främjas därigenom, att de vidsträckta mojbgheter till ohederliga
transaktioner stängdes, som nu under hägn av eu otilliredsstadancle
‘“tÄÄ verksamhet, som under mera ä„ tio ar idkats
av köpmanna föreningarnas ackord*- och konkursavdelnror, skulle
o-enom den tillämnade lagstiftningen vinna i styrka pa samma tean^
dessa avdelningar erhölle vapen mot demoraliserande sidoavtal vid
ackordmppoöre^^ ^ dessa synpunkter få vi uttala som vår mening,
r, j n i ii vara till stort gagn för hederlig köpenskap i Sverige
£ itsSn dike då föÄande förslag t.ll ny konkurslag
‘“‘ÄS.
äSÄ® Götebomn och Malmö köpmanna -
Nr 4(!. 46
Onsdagen deu 12 maj, f. m.
Förslag till n
konkurslag.
(1’orts.)
V föreningar ha instämt även köipmannaföreningarna i Norrköping, i
Gävle och i Sundsvall. Det är således ett betydligt antal av Sveriges
köpmän, som stå bakom detta uttalande.
Nu har första lagutskottet, utan att vilja ingå på någon detaljbehandling
av förslaget, inlåtit sig på en kritik av vissa delar därav
och på den grund avstyrkt detsamma och givit Kungl. Maj:t ett
visst direktiv. Jag skulle naturligtvis, om frågan förekommit tidigare
under riksdagen, för min del ha yrkat på en återremiss, för att lagutskottet
skulle bli i tillfälle att företa en ny behandling av ärendet.
Detta låter sig naturligtvis icke göra nu, då riksdagen lider mot sitt
slut.
Man kan ju icke värja sig för det intrycket, att i föreliggande utlåtande
de praktiska synpunkterna väl mycket fått vika för teoretiskt-
juridiska åskådningssätt, och de direktiv, som göras i klämmen,
äro sådana, att jag för min del icke skulle vilja biträda desamma.
I den närvarande situationen skulle jag helst framföra ett rent
avslagsyrkande, på det att Kungl. Maj:t skulle få fria. händer med
avseende å det nya förslag, vars framläggande naturligtvis är att
motse, om än det nu kommer att dröja ytterligare några^ år, innan
man nått till ett tillfredsställande resultat med avseende å vår konkurslagstiftning.
Men då jag förmodar, att under den diskussion,
som nu kommer att uppstå, andra yrkanden komma att göras, till
vilka jag eventuellt skulle kunna ansluta mig vid en eventuell votering,
skall jag för närvarande, under beklagande av det sätt, på
vilket detta ärende blivit behandlat av första lagutskottet, icke gorå
rågot yrkande.
Herr statsrådet Undén: Herr talman! Det är inte någon
särdeles tacksam uppgift att å ämbetets vägnar yttra några ord
till försvar för detta förslag till ny konkurslag. Det har ju avstyrkts
av ett enhälligt lagutskott.
Jag kan emellertid icke underlåta att göra några randanmärkningar
till utskottets utlåtande. Förslaget har inom. utskottet^ tydligen
strandat därpå, att man har varit av olika meningar angående
principerna för förvaltning av konkursbo. Där stå två principer
mot varandra, antingen att, som det är för närvarande, borgenärerna
skola ha det huvudsakliga inflytandet på förvaltningen genom att
få utse förvaltare, eller också att domaren skall utse. förvaltare.
I bägge systemen kunna givetvis göras vissa modifikationer, varigenom
den motsatta synpunkten i viss mån tillgodoses.
Nu har, såsom den föregående ärade talaren här redogjorde
för, den första konkurslagstiftningskommittén stannat vid att domaren
borde utse förvaltare. Utskottet redogör också härför och
övergår sedermera till att påvisa, hurusom de sakkunniga, som
senare tillkallats, ha stannat för den motsatta principen, eller att
man skulle i huvudsak behålla det nuvarande systemet med borgenärerna
såsom väljare av förvaltarna. Men utskottet underlåter
alldeles att redogöra för vad som föranledde denna omkastning av
synpunkter, det är ju dock av en viss betydelse att veta, att den
första kommitténs förslag möttes av en mycket stark kritik från
Onsdagen dcu 12 maj, f. in.
47 Nr 40.
såväl köpmanskretsar som domarkretsar. Det var just i anledning i
av denna, man kan nästan säga enhälliga opinion från de kretsar,
vilka närmast beröras av lagstiftningen, som förslaget på denna
punkt lades om. Man hade då givetvis väntat, att utskottet skulle
anföra starka skäl för att man nu skulle förkasta förslaget med
hänsyn till de principer, som i propositionen föreslås beträffande
förvaltningen. Emellertid finner man av utskottsutlåtande!, att
utskottet ingalunda varit enigt om att man nu skulle övergå till
denna nya princip om domaren såsom väljare av förvaltare. Tvärtom
har utskottet varit enigt om, att man för närvarande icke kan
genomföra en sådan princip. Slutsatsen har emellertid då för utskottet
icke blivit, såsom man närmast skulle ha kunnat vänta sig,
att man bör ta propositionens förslag, eftersom man för närvarande
inte är beredd att underkänna dess system. Det är litet svårt att
av utlåtandet riktigt se utskottets egentliga skäl. Emellertid har
utskottet uttryckligen erkänt, att det nya förslaget i andra avseenden
innebär åtskilliga förbättringar, och så vitt jag kan förstå,
erkänner utskottet också, att det förvaltningssystem, som i propositionen
har föreslagits, i varje fall inte är sämre än det nuvarande.
Tvärtom torde det väl från utskottets synpunkt innebära vissa,
om ock inte så stora förbättringar.
Under sådana förhållanden och då man här har ett genombearbetat
förslag, förefaller det mig verkligen betänkligt att utan
vidare avvisa detta förslag och i stället ge det direktiv, att det
skall utarbetas ett förslag till partiell förbättring av den nuvarande
konkurslagen, partiell förbättring av ganska omfattande räckvidd.
En sådan ståndpunkt hade varit naturlig, om man hade stått vid
utredningens början, men då man nu tvärtom står vid slutet och
har detta konkurslags förslag färdigt och utarbetat, förefaller det
vara slöseri med arbetskraft att i stället gå in på en alldeles ny
linje, att avvisa det färdiga förslaget och begärda partiella förbättringar.
I det läge saken har kommit, kan jag endast uttala ett
beklagande av att resultatet av detta utredningsarbete har blivit
sådant det nu genom utskottets utlåtande blivit och ifrågasätter, i
likhet med herr vice talmannen, lämpligheten av att riksdagen verkligen
skall ge så bestämda direktiv om att Kungl. Maj :t_ skall lägga
fram förslag till enbart partiella förbättringar, varigenom det
sålunda är uteslutet att komma igen en följande riksdag med ett
förslag till helt ny konkurslag.
Herr Boman: Herr talman, mina herrar! Såsom redan såväl
av den förste ärade talaren som nu från statsråd sbänken har framhållits,
är det föreliggande lagutskottsutlåtandet ganska nedslående
för landets köpmannakår. Den förste talaren påpekade, att det år
mycket länge sedan riksdagen avlät sin skrivelse med begäran oin
förbättringar i konkurslageu, och det kommittébetänkande, som i
allt väsentligt är grundvalen för den föreliggande kungl. propositionen,
är ju mer än tio år gammalt.
Nu har utskottet under sin förberedande granskning stannat,
förslag till n
konkur slag.
(Forts.)
Nr 46. 48
Onsdagen den 12 maj, f. m.
Förslag till ny n&T det korn till förvaltningsfrågan, och där gör det ett ganska
konkurslag. egendomligt uttalande. Det förklarar, att förvaltningens ordnande
(Forte.) är (jen kärande punkten i en ny konkurslag, och förklarar, att det
föreliggande förvaltningsförslaget kan utskottet icke godkänna.
Men samtidigt gör utskottet det uttalandet, att det är på denna
punkt som den nuvarande ordningens brister mer än på någon
annan punkt framträtt och verkat ogynnsamt. När man gör detta
senare uttalande, förefaller det mig bra inkonsekvent att hemställa,
att förvaltningen alltjämt skall förbli oförändrad. Det vill förefalla
mig, som om lagutskottet här låtit i sin strävan att vinna
det bästa, detta bli fiende till det goda.
Efter min uppfattning är den nuvarande förvaltningen sämst
av alla system för förvaltningens ordnande, som varit föreslagna.
Det må vara ursäktligt, om jag anser, att kommittéförslagets tanke
härutinnan var, vad som i första rummet borde vara förtjänt av
beaktande, men även den kungl. propositionens förslag finner jag
vara avgjort bättre än den nuvarande lagens bestämmelser.
Nu hemställer utskottet, att man i den nuvarande lagen skall
inarbeta de i propositionen föreslagna bestämmelserna angående
konkursgrunder och rätt till återvinning i konkurs, men anser, att
frågan i övrigt bör uppskjutas tills den stora rättegångsrcformen
en gång blir mogen att framläggas och beslutas. Detta skulle innebära
ett uppskov på kanske minst tio år, efter vad ganska sakkunnigt
folk förklarar vara sannolikt beträffande den stora reformens
genomförande. Nu är det väl sant, att man i köpmannakonkurser
under de gångna åren, sedan revision av konkurslagen begärts, rett
sig något bättre, än man tidigare gjorde, genom den fasta sammanhållning,
som finnes mellan köpmannaföreningarnas i Stockholm,
Göteborg och Malmö konkursavdelningar, och genom det förhållandet,
att under de sista fem krisåren, då kreditförsäljning knappast
förekommit, antalet konkurser varit så avgjort mycket mindre mot
tidigare. Men jag befarar, att de år, som närmast stunda, komma
att uppvisa ett rikligt antal konkurser, så att man väl behövde en
konkurslag, som bättre motsvarar vad jag tror för närvarande är en
allmän rättsuppfattning, och i den vägen hade den föreliggande
propositionen tagit upp åtskilliga nyheter, som jag är övertygad
om att lagutskottet, i fall det hade gått in på en detaljgranskning
därav, kunnat acceptera.
Jag vill erinra om att den kungl. propositionen beträffande
förvaltningen föreskrev en nyhet, att det i regel skulle finnas endast
en förvaltare. Det nya förslaget bestämde förkortade tider för alla
anslag, vilket givetvis måste vara ägnat att åstadkomma en snabbare
avveckling av konkursen. Förslaget föreskrev ändrade rösträttsbestämmelser
till förebyggande av att prioriterade fordringsägare
finge obehörigt inflytande på frågor, som icke berörde deras
rätt, vidare borttogs den s. k. inställelsedagen. Det infördes åliggande
för förvaltaren att göra anmärkning på felaktig bevakning.
Det infördes rätt för honom att fullfölja talan. Det infördes skyldighet
för honom att meddela underrättelser om utdelning i kon
-
Onsdagen den 12 maj, f. in.
49 Nr HS.
kurs. Det ålades honom att avge kassar''apport ocii skyldighet att Förslag till ny
sörja för att inflytande penningemedel bleve förräntade i bank. konkurslag.
Det medförde vidare för gäldenären rättighet att bjuda ackord när (Förta.)
som helst under konkursen ända tills slutligt utdelningsförslag var
framlagt, en fördel för både borgenärer och gäldenärer av icke
ringa betydelse. Det infördes nytt formulär för borgenärsed. Det
nuvarande edsformuläret angående borgenärsed är nämligen sådant,
att det kan hända, att en innehavare av en fullt legitim fordran
inte kan gå eden, utan går miste om sin rätt. Det innehöll bestämmelser
om fattigkonkurs, besparande domstolar och vederbörande
betydligt arbete utan allt gagn. Såsom lekman finner jag vidare,
att det är värdefullt, att det nya lagförslaget har uteslutit åtskilliga
nu döda bestämmelser, som aldrig tillämpas, sådana som § 19
i 2 kap., som förbjuder gäldenären att lämna sin hemort utan tillstånd
utom då han går i kyrkan och dylikt.
Alla dessa, som jag tror visserligen icke var för sig alltför
stora förbättringar skulle vara uteslutna från prövning med den
snäva formulering, som lagutskottet givit åt sitt yrkande. Det
förefaller mig därför riktigare, om kammaren, för den händelse
den i huvudsak ansluter sig till utskottets tanke om förbättringar
i lagen, att Kung!. Maj:t må få större frihet beträffande det förslag,
som till eu kommande riksdag skall framställas, ville på. annat
sätt formulera sitt beslut och jag skall därför tillåta mig att föreslå:
l:o) att riksdagen med förklarande, att ifrågavarande proposition
icke kunnat av riksdagen godkännas, måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Ma,j:t ville, efter verkställd utredning,
framlägga dels förslag till ny konkurslag i huvudsaklig
överensstämmelse med det föreliggande förslaget, dock att därvid
frågan om konkursförvaltningen bör tagas under förnyad omprövning,
dels förslag till lag om ackords fö rha.nd 1 i ng utan konkurs;
2:o) att de i ämnet väckta motionerna måtte anses härigenom
besvarade.
Herr H a n s é n: Herr talman, mina herrar! Då riksdagen redan
1906 i skrivelse till Kungl. Maj:t begärde utredning om och
i sniken män gällande konkurslag behövde omarbetas, vilade detta
riksdagens beslut säkert på en ganska allmänt utbredd erfarenhet
om den nuvarande komkurslagens brister. Dessa brister ha säkerligen
icke framträtt mindre under de 14 år denna utredning av
ärendet pågått fram till det förslag, som nu framlagts. Det är
under sådana förhållanden naturligt, att man .särskilt i de kretsar,
som mest beröras av denna lagstiftning, med verklig tillfredsstä.l.
lelse sett att det till innevarande riksdag framlagts förslag till ny
konkurslag, så mycket mer som detta förslag tidigare prövats av
köpmännens sammanslutningar liksom av dem, det närmast tillkommer
att handhava konkurslagen, och vunnit deras gillande. Men dessa
förhoppningar visade sig mycket snabbt vara en chimär. Redan
för veokor sedan lästes i hela landets tidningspress, att lagutskottet
avstyrkt hela lagförslaget. Det var under sådana förhållanden inte
Första hammarens protokoll 1920. Nr 46.
4
Nr n>. 50
Onsdagen den 12 maj, t -
m.
Förslag till ny
konkur slag.
(Forts.)
så underligt, om man i en hel del tidningar faun rubriken: »Den
nya konkur»! a gen omöjlig» såsom överskrift över detta meddelande..
Sedan nu utskottets utlåtande ligger på kamrarnas bord, finner
man emellertid, att detta lagförslag inte ens -av utskottet befunnits
vara så synnerligen omöligt. Tvärtom innehåller utskottsbetänkandet
en råd -av erkännanden åt förslaget. Så t. ex. vitsordas för det
första bestämmelserna om konkursgrunder, för det andra bestämmelserna
om grunderna för återvinning i konkurs och för det tredjebestämmelserna
om ackord utan konkurs. Det vore kanske lämpligt att
gå in på en närmare förklaring av vad det är för vinster man bär
att notera av dessa nya förslag, men dels ha de redan berörts av
föregående talare, dels komma -de kanske att i debatten ytterligare
framhållas, varför jag inte skall närmare gå in på dem. Om dess®
tre punkter säger emellertid utskottet, att de icke föranlett till
några anmärkningar av principiell ant eller eljest av större räckvidd.
Tvärtom har förslaget i dessa delar i stort sett tillvunnit sig''
erkännande och anslutning. Det är emot de föreslagna förvaltningsgrunderna
man reser motståndet. Utskottet omtalar, att en grupp
inom utskottet a.nsett, allt på sätt kommitterade ursprungligen
föreslagit, rätten att tillsätta konkursförvaltare bör läggas i konkursdomaren-s
hand och därmed borgenärerna fråntagas varje inflytande
på den-na viktiga fråga. En annan grupp har ställt sig
mera tveksam, säger utskottet, medan den tredje gruppen inom utskottet,
»med synnerlig styrka hävdat, att borgenärernas av ålder
utövade rätt att tillvarataga sina intressen i konkursboet genom egna
valda förtroendemän måste bibehållas». Emellertid äro tydligen de
kraftigaste viljorna att söka i den förstnämnda gruppen inom utskottet,
eftersom enighet kunnat vinnas om. trots att kritiken endast
gick ut över denna punkt av det vidlyftiga förslaget, att föreslå
riksdagen att avslå hela förslaget och i stället föreslå riksdagen
att hos Kun-gl. M-aj:t begära en inarbetning i den nuvarande konkurslagen
av de delar av förslaget, som vunnit utskottets gillande.
Jag tillåter mig rörande förvaltningsfrågan saga, att det synes
något egendomligt, att kravet på, att konkursdomarna ensamma
.skola erhålla rätt att tillsätta konkursförvaltare så envist vidbålles,
ja, t. o. m. blir orsak till: hela konkurslagens fall inom utskottet,
då man erinrar sig, att så gott som full enighet om det
kungl. förslaget i denna del rått bland de i saken intresserade.
Såväl köpmännen, företrädda genom handelskamrarna och köpmannaföreningarna,
som advokaterna, företrädda av advokatsamfundet,
och sist men icke minst Sveriges häradshövdingar och ordförandena
i rådstuvurätterma i städerna, vilka det ju tillkommer att handhava
lagen och eventuellt utöva denna rätt att tillsätta konkursdomare,
ha enligt det ursprungliga förslaget samtliga med ovanligt -stor
enighet ställt sig på samma ståndpunkt som det kungl. förslaget.
Av de skäl, som ligga bakom de intresserades opinion, torde endast
två behöva framhållas. Det första är, att det med nuvarande domstol-sorganisation
är omöjligt -att lägga på domarna det arbete, som
en änd-ra-d organisation skulle medföra. Läser man vad minoriteten
51 Nr 441.
Onsdagen den 112 maj, f. in.
i utskottet kräver av ''domaren pa sid. 10, torde detta vara uppenbart.
Det andra skälet är, att man icke kunnat förebringa några
övertygande skäl för att konkursdomarna skulle vara i stånd att
skaffa en mera kompetent förvaltarkår än den nuvarande. Då
man gör gällande, att våra domare skulle vara i stånd att utanför
de nuvarande förvaltarnas krets skapa en ny, mera kompetent förvaltarkår,
tiar man för domarna uttalat en beundran, som de själva
äro de första att anse omotiverad. Och skulle domaren taga förvaltarna
bland de nuvarande, är det väl icke troligt, att förhållandena
skulle komma att gestalta sig annorlunda än nu. Men vad
man måste befara, om man får av domarna utsedda förvaltare, är
att man får en ynkesförvaltarkår med monopolställning, förvaltare
i tjänsteman nastälilnin.g, som sitta kvar så länge de icke göra sig
skyldiga till direkta fel. Frestelsen för en sådan tjänsteman-förvaltare
att förfalla till slentrian och schalblonmässighet i förvaltningen
av boen torde ligga i öppen dag.
Det är ägnat att väcka förvåning, att första lagutskottet utan
vidare förkastat förslaget, ehuru det icke haft några principiella
invändningar mot detsamma utöver anmärkningarna i förvaltningsfrågan.
Utskottet citerar först de betänkligheter, som lagrådet uttalat
beträffande förslagets förvaltningsbestämruelser. Citeringen
har skett, synes det mig, på ett ganska otillfredsställande sätt. Man
tar upp vad lagrådet anför mot förslaget, men man tiger med vad
lagrådet sagt för detsamma. Om man ser efter på sid. 304—305
i den kung!, propositionen, finner man, att lagrådet säger omedelbart
efter det uttalande utskottet citerar och efter att ha talat om
den av kommitterade föreslagna formen, att konkursförvaltare måtte
utses av konkurs domaren: »För att en sådan för våra förhållanden
tämligen främmande anordning skulle kunna förordas synes emellertid
krävas, dels att densamma redan från början omfattas med förtroende
inom de kretsar, vilkas intressen det närmast gäller att tillvarataga,
och dels att underdomstolarna kunna anses lämpade för
de nya. uppgifterna utan att dessa störande påverka deras huvudsakliga
verksamhet. I båda dessa avseenden brista förutsättningarna
enligt vad tydligen utvisas av yttranden från representativa enskilda
korporationer och från domarkårerna.» Och så fortsätter lagrådet
längre ned: »För sin del har lagrådet emellertid trots de anförda
betänkligheterna icke kunant stanna vid en negativ ståndpunkt.
Verkningarna av den nya förvaltningsorganisationen t-orde i första
rummet bero på de korporationer, köpmannaföreningarna och advokatsamfundet,
bland vilkas tjänstemän eller medlemmar funktionärerna
i huvudsak komma att hämtas, och det torde icke vara
alltför förmätet att hoppas, att dessa skola söka tillse, att förvaltningen
skötes med omsorg och arvodesanspråken hållas inom rimliga
gränser. Genom samverkan mellan representanter för underdomstolarna
torde också åtskilligt kunna göras för att från början vinna
enhetlighet och fasthet i arvodesbestämningen.
förslag till ny
Lonkurslag. (
(Fort*.)
Nr 46. 52
Onsdagen den 12 maj, f. m.
Förslag titt ny
konkurslag.
(Forts.)
Därtill komitier, att förslaget i andra avseenden än i fråga
om förvaltningen tillför den svenska konkurslagstiftningen vissa
nyheter av idke ringa värde. I detta hänseende ''hör erinras om den
möjlighet att -på ett tidigare stadium få gäldenären ''försatt i konkurs,
som är åsyftad med förslagets inledande paragrafer, ökas
härigenom själva de realiserbara tillgångarna, är detta en omständighet
av än större vikt för det ekonomiska resultatet än förvaltningen.
I samma riktning kan det antagas, att ändringarna i fråga
om återvinningsreglema komma att verka. Till ett gynnsamt utfall
av konkursen bör också bidraga den hastigare realisation _ av
boetts egendom, som förslaget möjliggör genom sina kortare tidsfrister
och större självständighet för förvaltningsorganen. En väsentlig
fördel är även den enklare proceduren i fattigkonkurser. Och
slutligen låter det sig icke gorå att med gällande konkurslag förena
lagstiftning om ackord utan konkurs, vilken enligt erfarenhet från
utlandet synes kunna medföra åtskilliga fördelar.
På grund av vad sålunda- anförts anser sig lagrådet böra tillstyrka.
att förslaget lägges till grund för proposition i ämnet.»
Som man finner av det fortsatta citatet av lagrådets yttrande,
har lagrådet just inte givit så mycket stöd för utskottets ståndpunkt.
Lagrådet bär visserligen uttalat vissa sympatier för det ursprungliga
kommittéförslaget beträffande förvaltningen, men lagrådet har
samtidigt sagt, att förutsättningarna för detta saknas, och det- har
vidare betonats, att betydande ‘fördelar stå att vinna i det kungl.
förslaget i detta avseende. Slutligen bär lagrådet framhållit, att
en lag om aekordsförhandling utan konkurs enligt lagrådets mening
icke kan förenas med den nuvarande konkurslagen, men lagutskottet
anser, att riksdagen bör skriva till Kungl. Maj:t och (begära
en sådan lagstiftning med bibehållande av en stor del av den
gamla konkurslagen. Vad utskottet i sin helhet haft för grund för
sin uppfattning, att förslaget icke skulle tillnärmelsevis komma- att
motsvara därpå ställda förväntningar, framgår icke tydligt av utskotts-utlåtandet,
men det är dock anmärkningsvärt att utskottet,
som självt erkänner sig ur stånd att angiva någon bättre metod
att lösa svårigheterna, likväl helt frankt förkastar ett förslag, bakom
vilket alla- i frågan intresserade praktiskt sett stå ense. Då
därtill kommer, att det framlagda förslaget, så vitt- man kan se
och enligt vad man sagt mig, från juridiskt håll behandlats med
synnerlig omsorg och ingående noggrann prövning, blir förvåningen
över det resultat, vartill utskottet kommit, sannerligen inte mindre.
Med den uppfattning jag har om det föreliggande förslaget, skulle
jag helst- vilja yrka. att den kungl. propositionen måtte återremitteras
till utskottet, men det är naturligtvis ingen utsikt till framgång
för ett sådant yrkande i denna riksdagens elfte timme och
med tanke på det myckna arbete som ännu återstår. Då jag emellertid
anser ett beslut på sätt utskottet föreslagit innebära att hos
Kungl. Maj:t begära ett uppenbarligen sämre förslag* än det som
nu föreligger, kan jag icke biträda utskottets kläm. Jag är så
Onsdagen ilen 12 mnj, f. in.
53 Nr 4H.
mycket mer angelägen om att riksdagen icke fattar något sådant
beslut, som lägger hinder i vägen för Rungl. Maj:t-, att ånyo framlägga
proposition i huvudsaklig överensstämmelse med den nu föreliggande.
Då jag anser detta vara möjligt genom ett bifall till det
yrkande som framställts av herr Boman, skall jag be, herr talman,
att få biträda det av herr Boman framställa yrkandet.
Herr Åkerman: Då jag nu anhåller att få yrka bifall till
lagutskottets utlåtande, vill jag genast nämna, att varken jag eller
— därom är jag övertygad — någon annan av utskottets medlemmar
på något sätt velat underskatta de förarbeten, som i denna sak blivit
gjorda. Tvärtom tror jag, att vi alla äro ense om, att här föreligger
resultatet av ett samvetsgrant och väl genomtänkt arbete, som förtjänar
all honnör, och detta bär ju även i utskottsutlåtandet uttalats beträffande
särskilt några punkter. Att resultatet av utskottsbehandlingen
dock blev sådan den nu blev, berodde, som herrarna ju finna,
huvudsakligen därpå, att meningarna voro så utomordentligt delade
beträffande bästa sättet att ordna själva konkursförvaltningen. Man
ansåg, att det nog vore klokast att följa den gamla regeln: in dubio
non esf agendum: då man är tveksam, är det bättre att låta saken
vila tills vidare.
Jag hörde med glädje, då den förste talaren föredrog den skrivelse.
som är inkommen från åtskilliga köpmannasammanslutningar, att
de bland sina bekymmer i sista rummet nämnde förvaltningsfrågan.
De talade först om konkurs grunder na, därpå om kapitlet om återvinning,
slutligen om ackordsuppgörelse och sist om förvaltningen. Nu
är det ju så, att- i alla de tre första frågorna har utskottet hemställt
om ett nytt förslag i huvudsaklig överensstämmelse med propositionen
och det kan ju inte dröja länge, innan detta förslag blir utarbetat.
Att ,det nu har blivit som det blev med förvaltningsfrågan, beror ju
på att, de tillkallade sakkunnige givit vika för anmärkningar, som
mot ursprungliga kommittéförslaget framställts, och därför i viss mån
fallit tillbaka på den gamla lagen. Ja, men jag förmodar, att de anmärkningar,
som gjordes, till stor del berodde på att våra nuvarande
domstolar, åtminstone vad lantdomarna. beträffar, för närvarande icke
torde vara i stånd att åtaga sig ett sådant arbete som föreslogs i kommittébetänkandet.
Då vill jag fråga: när det i alla fall nu snart
stundar en rättegångsreform med helt ny domstolsorganisation, är
det då inte klokare att låta denna grannlaga frågas lösning anstå för
att se, huru förhållandena utveckla sig, i stället för att nu först ändra
litet grand på de nuvarande bestämmelserna och sedan kanske falla
tillhaka på någonting annat? Jag kan inte förstå annat än att utskottet
härvidlag just har handlat praktiskt, och ingalunda, såsom
den förste ärade talaren ansett, låtit teorien för mycket råda över
praktiken.
Med anledning av vad herr Hansén säde och hans utförliga redogörelse
för lagrådets betänkande, vill jag bara nämna, att jag för min
dél läst detta utlåtande av lagrådet på ett helt annat sätt än han. Jag
kan inte finna, att lagrådets uttalande kan åberopas som något stöd
förslag till ny
konkur slag. j
(Forte.)
Nr 46. 54
Onsdagen den 12 maj, f. m.
Förslag till ny fgr åsikter, den ärade talaren förfäktade. Om det nu blår så, att
konkurslag. jie|a ^enna sak i de viktigaste punkterna, just de punkter, som äro
(Forts.) förutskickade i åen upplästa skrivelsen, blir ordnad inom kort, kan
jag inte finna annat, än att detta bör tillfredsställa flertalet, och jag
må saga. att om vi få vänta ett eller kanske högst två år på den saken,
så måtte det val inte vara någon så stor olycka. Yi veta ju alla, att
förvaltningen av konkurserna mer och mer artar sig att bli bättre
tack vare ingripande från erfarna och praktiska personer. Jag tror
därför, att man mycket val kan vänta ännu någon liten tid, och jag
får säga. att vi ha fått tillräckligt många nya stora lagar vid denna
riksdag, så att vi nu ©j behöva sörja över att ytterligare en stor lag
icke kommer till stånd.
Jag ber att få yrka bifall till lagutskottets utlåtande.
Herr Alexanderson: Herr talman, mina herrar! Ingen kan
mer än jag beklaga, att vi icke redan nu kunna skrida till skapandet
av en ny och tidsenlig konkurslagstiftning. Sedan mer än tjugo år
tillbaka har det varit ett av mina livligaste intressen på lagstiftningens
områden, att de hittillsvarande bedrövliga förhållandena i detta
hänseende skulle bliva avhjälpta. Men en annan fråga är, varpå det
beror, om detta önskemål icke redan nu kan förverkligas. Den förste
ärade talaren ansåg sig böra uttala sitt beklagande över det sätt
varpå detta ärende blivit behandlat av första lagutskottet. Ja, är
detta lagstiftningsärende misshandlat, så har sannerligen denna misshandel
icke begynt med lagutskottets behandling av detsamma.
Förhållandet är i själva verket det. att vår konkurslagstiiftning
åtminstone alltsedan 1858 har stått under en alldeles särskilt olycklig
stjärna. Då stod man under intrycket av 1857—1858 års stora ekonomiska
kris. som medförde vad herr Boman befarade skulle komma
att äga rum nu: betalningsinställelser och konkurser i stor utsträckning.
Inom köpmannakretsar blev därför otåligheten stor att få en
lagstiftning till stånd fortast möjligt, som kunde bättre än den dittillsvarande
motsvara behovet. Én amatörlagstiftare, som gjorde sig
till särskild tolk för dessa otåliga yrkanden, sattes att svarva ihop en
konkurslag och fullgjorde detta uppdrag med ett par medhjälpare på en
synnerligen kort tid. Detta konkurslagförslag blev emellertid i vanlig
ordning remitterat för granskning till högsta domstolen, och det blev
bekant, att den juridiskt sakkunniga kritiken där hotade att bliva
alldeles förkrossande. Man lagade då att riksdagen motionsvis fick
hela lagförslaget till sig överlämnat, för att riksdagen utan föregående
granskning på rak arm skulle taga hela konkurslagen och ställa
Kulör]. Maj:t inför en »fält accompli», och man lyckades, tack vare
den nämnda otåligheten från köpmannahåll, vinna sitt mål. Målet, som
vanns, det var 1862 års konkurslag. över vilken våra köpmän sedan
dess genom alla decennier med rätta klagat! Det är utan tvivel ett av
de bedrövligaste aktstyckena i svensk lagstiftning.
Det synes vara anledning att erinra om denna den nuvarande lagens
historia, då fråga är att skrida till en ny lagstiftning i ämnet. Denna
uppgift är förenad med alldeles särskilda svårigheter, bland annat
Onsdagen den lii maj, f. in.
Hö N r 4t>.
»dill för siit med de dåliga sidor i konkuiwlagstiftningen, som man vill
komma ifrån, det tyvärr är förhållandet, att de tjäna vissa intressen
franska, väl, intressen som helt naturligt med betydande styrka
sätta sig mot varje förbättring, Korn går till roten av de nuvarande
missförhållandena. Det är icke utan, att man tycker sig hava funnit
under detta lagstiftningsärendes behandling sticka fram ett och
annat i den vägen. Jas? skall be att få återkomma till den saken
sedan.
Med denna 1862 års konkurslagsreform förhöll det sig nu, vad
förvaltningen beträffar, på det sättet, att man tillskapade denne rättens
ombudsman, som det nu framlagda kungl. förslaget vill bibehålla
och vilken institution man .vill ytterligare utveckla. Denna institution
tog man från Frankrike och missförstod totalt dess innebörd.
Bär betydde den, att en ledamot av konkursdomstolen utgör förmedlare
mellan konkursdomstolen och konkursförvaltningen; han tjänstgör
såsom referent vid domstolen rörande de frågor, som dit hänskjutas,
o. s. v. Han har således i viss män en sådan ställning som enligt
den nya lagen den tilltänkte »konkursdomaren». 1862 års svenska
lag bestämde däremot, att rättens ombudsman kunde väljas antingen
inom eller utom rätten, och redan därför var det omöjligt, att lian
kunde få den ställning, som han hade i den franska originallagstiftningen.
Han fick över huvud taget, såsom redan från början arv kritiken
framhölls, en ytterst oklar ställning, en ställning som möjliggjorde
för honom att ingenting gorå med bibehållet gott samvete, men
som gjorde det svårt för honom, i fall han önskade på ett mera verksamt
sätt ingripa, att göra. detta. Då därtill kom en så olycklig bestämmelse
som den, att denne rättens ombudsman skulle hava en tredjedel
av hela konkursarvodet, och då det var möjligt, och vad städerna
angår till och med avsett, att någon bland rättens bisittare, t. ex.
-en rådman, skulle bliva rättens ombudsman samt till och med rättens
ordförande i stad eller på landet kunde bliva det — utan klar förpliktelse
till mer avsevärd verksamhet, ja med ringa möjlighet att
förmå uträtta någonting, men med rätt att få en tredjedel av konkursarvodet
— och då det vidare gällde, att konkursförvaltare, gode män
och syssloman, tillsattes av borgenärerna och vid omröstning om arvodet
dessa gode män och syssloman ansågos äga rätt att utöva rösträtt
på grund av de fullmakter, de innehade av borgenärerna för skötandet
av ärenden rörande konkursen, blev följden icke blott den, att
arvodet skruvades upp betydligt i höjden, då de röstande voro intressenter
däri, och rättens ombudsman hade icke något synnerligt intresse
att verka, såsom kontrollant i borgenärskårens samfällda intresse,
enär han var tillförsäkrad en tredjedel av konkursarvodet.
Utan följden var också, att domarkåren blev allvarligt komprometterad
genom den skeva ställning den kom att intaga, då stundom häradshövdingar
och esomoftast rådmän sattes till denna syssla såsom
rättens ombudsman.
De känslor, dessa förhållanden utlöste,_ togo sig också uttryck i
en serie motioner i riksdagen dels om hela institutionens borttagande
och dels om att åtminstone medlem av rätten icke skulle äga vara rät
-
Vordlag till ny
konkurslag.
(Forts.)
Nr 46. 56
Onsdagen den 12 maj, f. m.
Förslag till n
konkurslag.
(Forts.)
1 tens ombudsman. I detta senare hänseende blevo yrkandena småningom
bifallna. Först föll denna rätt bort för rättens ordförande,
sedermera för andra medlemmar för rätten i stad. Fortfarande står
kvar möjligheten att låta andra tjänstemän vid rätten eller biträden
hava denna befattning, och den har också begagnats i stor utsträckning.
Fn vill man i förslaget ga vidare. Man vill förbjuda en var.
som bär med domstolen att göra, att bekläda denna befattning; det
kan sägas vara underförstått, ait såsom rättens ombudsman skall sättas
en duglig'' praktiserande jurist, en advokat. Därmed har man löpt
linan ut och förvandlat institutionen, från vad den från början var
till något annat, något fortfarande helt egenartat, men alltjämt något
som säkerligen icke något annat land skulle finna anledning att göra
oss efter.
Tvärtom har man runt om i världen alltmera gått den vägen,
att domaren fatt långt större befattning med själva konkursärendena
på ämbetets vägnar och icke mot särskilt salarium eller
åtminstone ett salarium, som utgår såsom en officiellt fastslagen,
rättegångsavgift. Jag vet mycket väl, att mot tillämpningen av
detta system hos oss möta vissa betänkligheter.
Men innan jag går in på den frågan, vill jag fortsätta mina
små historiska erinringar. Man har för länge sedan tagit bort dennarätt
för rättens ombudsman till att uppbära en viss kvotdel av konkursarvodet;
man har tagit bort regeln, att rättens ombudsman och
sysslomännen få själva deltaga i omröstningen angående arvodet,
och man har — som redan nämnt — också tagit bort regeln, att
rättens medlemmar finge besitta den lukrativa rättens ombudsmannabefattningen.
Man har alltså försökt med partiella mindre
ingrepp rätta, till missförhållandena, man har trött sig dö.rigenom
kunna häva dem. I)ä frågar jag: har man lyckats? Nej, man har
lcke ^''ckats ■ -''t111111 i denna dag är det en fläck på det svenska
rättsväsendet, hur det tillgår vid konkursutredningar, vilken
ömkligt, liten dividend borgenärerna esomoftast få i förhållande
till de stora arvoden, som utgå, till konkursförvaltningen och vad
konkursförvaltningen över huvud slukar. Sedan man en gång vunnit
hävd för en viss standard i arvodeshänseende, hjälpte det icke
att komma med några mindre reformer för att vinna bot på det
onda. Man måste tillgripa en grundlig reform, därest man skall
kunna tänka sig att mot de starka krafter, som givetvis verka till
försvar för det bestående, kunna fa en verkligt grundlig förbättring
till stånd.
Nåväl! Nu skrev riksdagen för 15 år sedan i detta ärende
och betonade med styrka, att framför allt i fråga om konkursförvaltningen,
dess sakkunskap, dess kontroll, dess kostnader det ägde
f11111 högst betänkliga missförhållanden. Riksdagen fann sig ickei
stånd att giva bestämda direktiv, hur det svåra förvaltningsspöismalet
skulle lösas. Det framkastades i skrivelsen åtskilliga alternativ,
om vilka riksdagen emellertid erkände, att de vore förenade
med svära betänkligheter. Deti kommitté, som blev tillsatt, och i
vilnen sutta bl. a. en stadsdomare, två häradshövdingar, en prak
-
Onsdagen den 12 maj, f. in.
57 Nr 4tf.
luterande advokat och en affärsman, gjorde en grundlig utredning
i denna fråga, en utredning, som jag rekommenderar till läsning
för dem, som vilja taga reda på huru denna förvaltningsfråga
ligger. 1 konkurslagstiftningsbetänkandet av år 11)11 uppvisas,
att om man vill behålla den gamla institutionen, rättens ombudsman,
kommer man med nödvändighet till motsägelser eller också
till ett orimligt dyrbart system. Det funnes, ansåg kommittén,
ingen annan rationell utväg än med en förvaltare, tillsatt i sådan
ordning, att man kunde beräkna, att han vore ett opartiskt och
sakkunnigt organ för1 hela borgenärskårens intressen och icke hade
tillskansat sig förvaltarbefattningen, vare sig han vore borgenär
eller utomstående, blott i syfte att gagnera på konkursen, men utan
att äga verklig kvalifikationer för sin befattning. Kommittén ville
därför ursprungligen lägga förvaltarevalet helt i domarens hand.
Det är detta kommitténs ursprungliga förslag, som har blivit utsänt
under hand dels till handelskorporationer och dels till underdomare.
Från underdomarna inkommo svar endast i ett litet fåtal fall. De
flesta lämnade det obesvarat. Från handelskorporationerna inkommo
en hel del svar, och dessa svar gingo i mycket varierande riktning.
Flertalet av dem voro obenägna för uppgivande av borgenärernas
rätt att själva välja sina konkursförvaltare, men det fanns dock
många modifikationer, och man menade på sina håll, att samverkan
mellan domare och borgenärer vore det rätta. Kommittén framlade
så sitt definitiva förslag med väsentliga jämkningar i riktning av
just vad sålunda vissa handelskorporationer hade yttrat. Detta
kommitténs definitiva förslag av 1911 har aldrig varit utremitterat till
eller blivit föremål för yttrande av handelskorporationerna. Ej
heller eljest, så vitt jag vet, av några andra myndigheter än underdomare
och underdomarorganisationer. Det är ett ganska märkligt
faktum detta, att detta kommittéarbete, på. vilket det nu och med
rätta slösas så mycket beröm i olika hänseenden, fick detta egenartade
öde, då kommittén likvisst icke utan vidare fasthållit vid
sin ursprungliga plan, utan i anledning av kritiken vidtagit väsentliga
modifikationer i denna.
Vilka yttrade sig då bland dessa underdomare och underdomareorganisationer?
Vid sjutton rådstuvurätter instämde man i
ett yttrande liv svenska stadsdomareföreningen. Av häradshövdingar
yttrade sig 4, 2 för och 2 mot kommitténs förvaltningsplan.
Men dessutom yttrade sig föreningarna Sveriges häradshövdingar
och föreningen Sveriges stadsdomare och de avstyrkte på det livligaste
förslaget. Nu får jag säga: föreningarna Sveriges stadsdomare
och Sveriges häradshövdingar i all ära, men deras lämplighet
att fälla ett avgörande ord i en lagstiftningsfråga av förevarande
beskaffenhet, den vågar jag bestämt bestrida. Dessa sammanslutningar,
som närmast tillkommit för att tillvarataga en viss
ämbetsmannakårs intressen, naturligtvis med syfte också att försöka
verka höjande och intresseväckande på kårerna — det är helt
naturligt, att vid deras möten, -när dylika frågor föras på tal,
framför allt föres fram sådana synpunkter, som att »här påläggas
Förslag till ny
t.onkurtlag.
(Forts.)
Jfr 10. 58
Onsdagen den 12 maj, f. m.
Förslag till ny oss nya arbeten, nya ämbetsbördor, ökat ansvar» o. s. v.; och det
känbar slag. kan ett ögonblick förnekas, att detta är den huvudsakliga syn
(Forts.
) punkt som har blivit lagd på konkurslagstiftningskommitténs förslag.
Domarna ha sagt som så: vi få för mycket arbete och alltför
ansvarsfulla uppgifter oss pålagda.
Och för dessa synpunkter har man böjt sig! I det sedermera
utarbetade konkurslagsförslaget, det som nu föreligger, får domarkåren
också nya uppgifter, men icke av det slaget, att det medför
mycket nytt ansvar eller över huvud taget kräver större mått av
intelligenskraft och omdömesförmåga. Domaren blir ännu vida
mer ren ämbetsman och expeditionshavande, än han för närvarande
är. Han blir konkursförfarandets postkontor. Handlingar skickas
in och kallelser till borgenärer och andra skickas ut; men eljest
blir det endast, när han skall avdöma kvarstående tvistefrågor, som
han får något egentligt med konkursärendet, med det sakliga att
göra. Men denna ställning är sannerligen icke den, som gagnar
rättslivet eller domarkårens egen ställning och dess förmåga att
verka såsom ett salt i samhället. Det är något för vårt land ganska
säreget och ganska bedrövligt detta, att underdomarna alltmer och
mer bliva avskurna från befattningen med sådana ärenden, som
kräva mera omedelbart praktiskt avgörande, praktiskt förstånd
vid avgörandet. Medan domaren utomlands alltmänt _ är överexekutor
och i konkursförvaltningen har en ledande ställning, har hos
oss till följd av ogynnsamma förhållanden — bl. a. vad konkursärenden
angår, tack vare rättsombudsmansinstitutionen — domaren
hänvisats till det rena dömandet och till expeditionsgöromål;
han saknar tillfällen att se till, hur rätten sedan verkar i praktiken,
hur verkställigheten tager sig ut av de domar han fäller. För cn
framtida processreform är det utan tvivel av största betydelse, om
åt domarkåren i det hänseendet kan givas en ställning, som bringar
honom på annat sätt i kontakt med det pulserande rättslivet, och
i det avseendet skulle en reform, som gjorde honom till konkursdomare
i egentlig mening, utan tvivel vara ett steg i rätt riktning.
Emellertid, den inlaga, som bär adshö vdi ngefören i ngen avgav
över konkurslagstiftningskommitténs förslag, gick i en annan riktning,
och detta ansåg den dåvarande justitieminstern — det var 1916
— vara av så utslagsgivande betydelse, att han ansåg, att vidare arbete
borde anförtros åt en representant för den mening, som kommit
till uttryck i denna häradshövdingföreningens skrivelse, och vi hava
på denna basis nu fått ett reviderat förslag till konkurslag, där kommitténs
förslag till förvaltningsförordning blivit alldeles omkastat
och där man bibehållit rättensombudsmannainstitutionen. med en utvidgning
och utveckling, som nödvändigtvis fört med sig bland annat
höjt arvode för ombudsmannen men, detta så mycket mer som han
kommer att tagas inom en krets, där numera verksamheten är mycket
lönande, och det helt enkelt icke låter sig göra i praktiken att taxera
befattningen med konkursutredning efter helt annan skala än den
som eljest tillämpas. Detta kommer enligt min övertygelse också att
återverka på förvaltarearvodets storlek även i de fall, där rättens
Ousdugeu d«u It] maj, I''. in.
59 Sr
■ombudsman - - vilket säkerligen ofta blir fallet hädanefter — kommer
att bliva deri verklige förvaltaren, därför att lian har den mesta
erfarenheten om sådana angelägenheter, som måste besörja» i eu konkursutredning.
De sakkunnigas förslag vilar ju på den egendomliga föreställning,
att en näringsidkare i gäl den Urens bransch skulle vara bäst ägnad afl
verkställa realisation och därmed förknippad rättslig utredning av
olika slag av konkursboet, då det synes mig alldeles Märt, att personer,
som hava till yrke att utföra just dylika utredningar, i stället
böra tillsättas. Finge domarkåren uppgiften att tillsätta, dessa konkursförvaltare,
skulle det enligt icke blott min övertygelse, utan enligt.
mångas, som ha förutsättningar att bedöma den saken, utbilda
sig en kår av advokater, som ägnade sig åt denna verksamhet såsom
en livsuppgift och till vilken konkursdomaren kunde vånda sig, —
där icke i visst fall konkursboets säregna beskaffenhet föranledde, att
en konkursförvaltare med alldeles speciella kvalifikationer tillsattes
— och vilka finge en särskild rutin för skötandet av dylika ärenden,
och också de bättre förutsättningar att gagna det hela. i och med att
de avkopplades från uppdragsgivares intressen, vilka ofta stå i bestämd
strid med andra intressenters. Jag kan alltså idke annat än
beklaga det motstånd, som på detta sätt gjordes från .domarhåll och
även att det t-ogs alltför mycket hänsyn till de yttranden, som avgivits
av vissa handelskorporationer. Handelskorporationernas yttranden
i all ära, men, mina herrar, det är väl icke så säkert, att ledamöternas
i Sveriges handelskamrar personliga erfarenhet av .den
nuvarande konkurslagen och dess brister särskilt för mindre inflytelserika
borgenärer är så synnerligen stor. Jag skulle snarare tro, att
innan handelskamrarnas utlåtande avgivits, de tagit råd av sina vanliga
juridiska rådgivare, d. v. s. just precis .de kretsar, som hava
starkt intresse av att det hittillsvarande tillståndet får fortfara. Ty
det kan icke nekas, att just inom de kretsar det förekommer, att personer
uppträda i konkursen, som hava mycket störa fordringsägares
fordringar och fullmakter att städja sig på och som låta välja sig
till förvaltare, men icke hava för avsikt att uträtta så mycket i denna
förvaltning och som icke heller göra det, utan lägger hela: arbetsbördan
på medJförvaltare. Men då frågan om arvodet blir aktuell,
då finns det en princip, som inom dessa kretsar är helig, och det är
den: lika åt alla, lika mycket åt den. som i konkursförvaltningen
något gjort, och lika mycket åt de tre, fyra eller fem, som ingenting
hava gjort! Och den taxa. som därvid tillämpas, det är den taxa,
som innebär tillräckligt och ordentligt arvode för det arbete, som
verkligen utförts av den arbetande, så att han för sin del får vad som
motsvarar hans arbete. Ooh de övriga — få lika mycket! Det kan
ju sägas, att jag målar något för mörkt, men en var som tagit reda på
huru det i stor utsträckning går till måste säga, att stor skillnad är
det icke på det normala och på det fall jag här skildrat.
Nu kan man säga, att på dessa missförhållanden avser det framlagda
kungl. förslaget att råda bot. och det gör det genom att föreslå,
att i regeln skall det blott vara en konkursförvaltare, och vidare
Förelag till ny
l.vn kurslag.
(Korta.;
Nr 46. 60
Onsdagen den 12 mai, f. m.
Förslag till mj
konkur slag.
(Forts.)
genom att stadga, att pant rättsli av a re; som ändå äro säkra om att
få nt sina fordringar, icke få deltaga i förvaltarvalet, och genom en
del andra ibestämmelser. Vad beträffar antalet förvaltare, vill jaig
emellertid fråga, om man kan hava så stor förhoppning att konkursdomarna,
som hädanefter liksom hittills torde komma att stå alldeles
främmande för dessa, konkurssaker, skola uppträda med alltför stor
bestämdhet mot vad som framstår såsom »borgenärernas enhälliga
mening». Det kommer att gestalta sig så, som emu ofta är fallet, då
gode män skola väljas i konkursen. I rättens förmak träffas tre å
fyra herrar, som se på varandra med fientliga blickar: de ha bröstfickorna
svällande av fullmakter; de försöka känna varandra på
pulsen och bluffa för varandra, ty den ene vet ännu icke, huru mäktig
den andre är — och så tager man det säkra för det osäkra, man
kommer till slut överens att till förvaltare skola väljas alla de tre
eller fyra närvarande! Så går man in till domaren — andra borgenärer
finnas icke närvarande — och säger: samtliga till protokollet
antecknade borgenärer anhålla enhälligt om att till gode män och
förvaltare skola utväljas dessa tre eller fyra närvarande. Ja, så kommer
det att gå till hädanefter också. Och skall verkligen domaren
ha kraft att motsätta sig, när konkursen är av större omfattning,
och det göres ett dylikt uttalande av alla de tillstädeskomna, skall
han våga taga på sitt ansvar att icke följa borgenärskårens enhälliga
mening att det bör tillsättas flera förvaltare? Jag tror, att det blir
jämförelsevis mera sällan — så, mycket mer som kanhända en liten
end ande viskar i konkursdomarens öra, att lian därigenom kan undgå
omröstningsproceduren: eu mycket intrikat procedur på grund av
svårigheten att bedöma, huruvida den ene eller andre borgenären är
berättigad att rösta eller icke, eu procedur, som kanske tager många
timmar i anspråk, och med hänsyn till vars besvärlig-het valet ofta
uppskjutes till en senare dag. Jag tror vidare det skall bliva ganska
vanskligt för en konkursdomare att bedöma, huruvida ett sådant
fall är före, då en borgenär kan sägas vara fullt och säkert skyddad
i sin rätt genom innehav av pant eller inteckning, och huruvida han
således skall uteslutas från rätten att (feltaga i förvaltarval. Klart
är, att domaren hellre friar än fäller, hellre medgiver än avvisar;
jag fruktar alltså, att icke för stor vikt kan läggas på den garanti,
som i detta hänseende givits.
Emellertid, vi befunno oss i utskottet i valet mellan att antingen
taga detta förslag eller för närvarande förkasta det, och då
måste man naturligtvis se på allt det goda, förslaget å många andra
områden innehåller — något som först och främst är 1911 års konkurslagstiftningskommittés
förtjänst, men varav förtjänsten även är
att tillskriva det överarbete, som på ett, tekniskt sett, synnerligen förtjänstfullt
sätt verkställts av de senare sakkunniga, vilket det är
mig ett nöje att medgiva. Och då kan man fråga sig: skola dessa
fördelar uppoffras bara därför att man icke är nöjd med förvaltningsordningen?
Ja, lagutskottet har för sin del kommit till, att det skulle
låta sig lätt göra att få vinna högst väsentliga förbättringar, utan att
man behövde antaga en helt ny konkurslag-, med vars förvaltningserdning,
d. v. s. med vars centrala del man icke kan vara nöjd. Om
Onsdagen den 12 maj, f. m.
61 Nr 46.
ändringargöras i §§ 2—;» oc-h i § 36 av var nuvarande konkursliaig,
om man i detm inrycker moderna konkursgrunder och atervinningsgnunder
och om man utarbetar eu till motsvarande lag svarande lag
om ackord utom konkurs, då finge man ändock de väsentligaste fördelar,
den avsedda reformen har att bjuda på. Jag ber att i det hänseendet
fa erinra om vad utskottets vice ordförande nyss påpekat i
fråga om köp,mannakårernas yttranden. I dessa yttranden har man
just fäst sig- vid att det nya lagförslaget stadgar bättre kolikunsgrunder
och bättre återvinningsgrunder samt skapar rättslig möjlighet att
genomföra ackordsuppgörelse utan konkurs. I samtliga dessa tre
stycken har utskottet föreslagit, att det skulle bliva ändring och att
man, genom ett lätt grepp, redan vid nästa riksdag skulle fä förslag
om en i dessa avseenden moderniserad konkurslag. Varför hava da
icke de köpmannaföreningar, vilkas talan här forte, varit nöjda med
utskottet? Jo, det förstår man, då man finner, att deras uttalande
år daterat den 20 april, medan utskottets förslag är ingivet den 4
maj. Man har tydligen icke haft reda på vad utskottet ämnade föreslå,
utan man har blott fått veta, att det kuuigl. förslaget skulle avslås,
och då man då trott sig icke få dessa förbättrade återvinningsgrunder
o. s. v., har man gjort agitation, skaffat underskrifter och
bombarderat riksdagen med skrivelser. Man skulle, om man följer
utskottet, blott icke få denna förvaltningsordning, som endast är eu
cmklädd upplaga av den gamla, bättre i somliga stycken och kanske
dyrare och sämre i andra stycken.
Jag måste erkänna, att jag i utskottet var feg neg att rösta för
att utskottet skulle ingå i detaljibehandling av det framlagda förslaget,
därför att jag tyckte, att det var svårt att förkasta ett tekniskt så
välgjort, förslag, vars fel var allenast, att det i huvudpunkten icke
fyllde sin uppgift, men som dock i åtskilliga andra viktiga punkter
var gott. Men jag blev mer och mer tveksam, huruvida jag röstat
rätt, och jag bär småningom blivit mer och mer övertygad, att det
var rätt av utskottet att slutligen samla sig kring den linje, som
föreligger i betänkandet. Man kunde nämligen befara, att med den
nya konkurslaigen komrne att gå som med den nuvarande, om vilken
från början sades: man kan ju senare bättra på och ändra om, men
låt oss för all del laga att den blir gällande strax. — Ja, den har
nu varit bestående i 60 år! Framträdde nu den ändrade konkurslagstiftningen
i form av »den nya lagen av år 1920», skulle den därigenom
få en förstärkning i sin auktoritet, som den i avseende å förvaltningsfrågan
egentligen icke förtjänade, då den i verkligheten icke
vore annat än en omklädnad av den gamla lagen. Den verkliga reformen
kunde bli uppskjuten till en långt avlägsen framtid. Jag vill
icke neka till, att med utskottets förslag följer olägenheten att
en hel del specialförbättringar i olika detaljpunkter nu ej komme att
genomföras. Men man måste se ett lagstilftningsproll!em sådant som
detta i stort; och om man mot dessa olägenheter väger risken att den
nya lagen skulle betraktas såsom ett definitivt resultat på konkurslagstiftningens
område, och då .denna lag, som jag tror, skulle bereda
obehöriga intressen tillfälle att på samma olämpliga sätt som hittills
Förslag till ny
l.vnkurslag.
(Korta.)
Sr 46. 62
Onsdagen den 12 maj, f. m.
Förslag till ny
konkurslag.
(Forte.)
göra. sig breda, synes det mig, att det är bäst att avvakta den tid,
då vi få doniaretkåren avkopplad från en mängd av de tyngande expeditionsarbetena
ock kela underdomarkårens verksamhet så ordnad, atfc
dess direkta kontakt med den rättssökande allmänheten blir större än
vad den för närvarande är. När man sålunda kommer fram till en
processreform, skall man i sammanhang'' härmed kunna skrida fram till
en ny konkurslag.
•lag tror, att det vid det tillfället för övrigt skulle vara anledning
att se till, om icke även åtskilliga av 1911 års konkurskommitté förbigångna
punkter inom konkursrätten vore värda att tagas upp till
revision, ej blott den av utskottet nu påpekade om skyldighet för
gäldenären att vid utmätningsförfarande avlägga ed på att han icke
har andra tillgångar än dem, som vid utmätningen framkommit. Härigenom
bleve mail av med flera fattiga konkurser, än enligt det nu
föreliggande förslaget skulle bliva möjligt.
Jag skall likväl icke nu inlåta mig vidare på önskemålen för eu
framtida lagstiftning, utan inskränker mig till att yrka bifall till utskottets
förslag.
Herr Nilson, Karl August: Herr talman! Efter det
intressanta och uttömmande anförande, som den föregående talaren
avgivit, återstår icke mycket att i denna fråga vidare beröra. Det
är fullt riktiga synpunkter, som framlagts, och för litet var av oss
torde det vara av högsta intresse, att denna fråga verkligen föres
fram från ord till handling. Jag beklagar alltså, att de båda ärade
talarna för utskottet hava stannat vid att denna fråga skall få ligga
till sig, till dess rättegångsreformen är färdig att av riksdagen antagas.
Herr Åkerman var nog förhoppningsfull, att sätta denna
tid till 1 å 2 år. Jag undrar, om det verkligen kan vara möjligt att
få denna förhoppning realiserad. Det är nog mer troligt, att rättegångsreformen
låter vänta på sig kanske 10 år, innan förslag blir
färdigt att framläggas för riksdagen. Skulle denna fråga behöva
Vänta så lång tid, kommer, såsom herr Alexanderson antydde i
sitt anförande, visserligen att härigenom förorsakas för köpmannakåren
oerhört stora svårigheter. Det kan icke vara rimligt att tänka
sig, att en reform av konkurs]agstiftningen skall uppskjutas ^ till
dess att rättegångsreformen kan vara klar. Jag vill alltså vidhålla,
att vi behöva eu snabb och lycklig lösning av denna fråga, och
det torde icke vara omöjligt att- vinna bådadera, om de Tätta krafterna.
sättas i rörelse.
Jag iber att i denna sak få göra ett litet inlägg. Herr Alexanderson
har särskilt betonat, att utredningsförfarandet skall lämnas
i domarekårens hand på det sätt, att domaren skall utse utredningsman.
Utredande av konkurser skall bli ett yrke, och här
bör utbildas yrkesmän. Ja. herr Alexanderson, den vägen ha vi
sökt komma fram på under många år. Det bär verkligen varit på
det viset, att utbildade yrkesmän tagit hand om konkurserna, men
resultatet härav har varit torftigt, och jag kan saga, att dessa yr
-
Onsdagen den 12 maj, f. in.
63 Nr 46.
besman uro du som totalt förstört såviil det anseende, som en utredningsman
bör liava, som också, vad det väsentliga beträffar eller ‘ (Fort#.
det ekonomiska resultat, som en konkursutredning bär lämna. Många
exempel kunde jag anföra, att. dessa utredningsmän blivit.— jag
vill icke säga det ord jag bar på tungan — en särskild institution,
som arbetar för sin egen skull och icke för fordringsägarnas räkning.
Det är ju alldeles tydligt, att det är fordringsägarna, som
bär måste bara något och det mesta att säga till om. Vem skall
bestämma härvidlag om icke just den som har fordring i boet? På
den punkten är det en mycket bestämd önskan att ändring i den
nuvarande lagstiftningen icke sker. Jag tror visst icke att vad
som i propositionen föreslås är ofelbart, men, i valet mellan nuvarande
konkurslag och vad i propositionen föreslås, väljer jag det
senare, då jag tror att det har störa fördelar. Jag vill alltså varna
för att den utredning, som kommer till stånd, följer herr Alexandersons
recept på det bär området.
Jag vill också i avseende å ett litet inlägg från herr Bomans
sida säga ett enda ord. Han gjorde med rätta gällande, att här måste
något göras, men då ihan särskilt påpekade, att köpmannaföreningarnas
konkursavdelningar, i de störa städerna utbildat sig och att
det vore just exemplet att söka för det lämpliga, som i avseende å
utredningisförfarandet borde fastställas i vår nya lagstiftning, måste
jag inlägga en gensaga emot detta. Jag får även peka pa, att
den utredning, ;som kommer till stånd naturligtvis bör taga hänsyn
till de vid detta tillfälle i ärendet väckta motionerna och sålunda
närmare överväga faran av att för vissa sammanslutningar monopolisera
rätten att taga hand om konkurserna, oavsett om dessa sammanslutningar
äro de mest initierade i de föreliggande omständigheterna.
Jag vill därför, herr talman, då jag för närvarande icke har
något annat yrka n de att framställa än om bifall till utskottets hemställan,
dock få göra detta yrkande med den reseravtionen och förhoppningen,
att eu blivande utredning skall giva fordringsägarna den
rätt att taga hand om sina angelägenheter som de hittills ägt, även
om domarkåren åtagit sig att bestämma däröver.
Herr Högberg: Det bär ju varit enighet därom, att det
framlagda förslaget är förtjänstfullt, såvitt det avser nya. bestämmelser
angående konkursgrnnder och återvinningsförfarande. I den
svåra, frågan om förvaltningen, har från statsrådsbänken ifrågasatts,
att kammaren nu borde i sin skrivelse giva det direktiv, som utskottet
för sin del undvikit att lämna. Givetvis är det svårt att
fråntaga (borgenärerna den rätt, som de hittills ägt, att utse förvaltningsmän.
Följaktligen bär den ståndpunkt, på vilken förslaget
står, från många håll i utskottet omfattats med sympati, men å andra
sidan har icke kunnat undvikas, att de synpunkter för vilka, herr
Alexanderson nu gjort sig till tolk, nämligen att förvaltningen
skulle utses av domstolen, inom utskottet funnits hava åtskilliga
Nr 4G.
förslag till n
konkurslag.
(Forts.)
64 Onsdagen dea i2 maj, f. m.
’ skal för sig''. Då, såsom herr vice ordföranden i utskottet framhållit,
man må förvänta, att proces-sreformen så småningom skall komma.
till ett slut och måhända i den riktningen, att möjlighet beredes
för domstolen att, på ett fullständigare sätt än hittills varit
möjligt, övervaka konkursförvaltningen i dess fortgång, synes det
vara skäl att avvakta processreformen. Skäl synes vara för kammaren
att icke nu fatta bestämd ståndpunkt i frågan, huruvida
förvaltningen »kall utses av domstolen eller av borgenärerna, och
detta underlåtna ståndpuniktstagande i denna, .del är ju det, som
framgår av utskottets kläm, till vilken jag ber att få yrka bifall.
Herr statsrådet U n d é n: Jag är uppkallad av några ord av
d-en föregående ärade talaren, som tydde på att han fullständigt
missförstått vald jag yttrade. Jag har ingalunda velat ifrågasätta,
att riksdagen skulle giva direktiv i förvaltningsfrågan. Ya-d jag
vände mig mot var, att utskottet skulle giva direktiv till Kung!.
Maj:t att komma tillbaka med förslag om partiella reformer och
icke om en helt ny konkurslag. I det avseendet innehåller utskottets
förslag eu bestämd anvisning till Kungl. Maj:t. och om riksdagen
antager utskottets förslag, kan alltså Kungl. Maj:t icke komma tillbaka
med ett förslag till ny konkurslag. Det förefaller mig, som om
det vore riktigare, om kammaren bestämde sig för den skrivelse, varom
yrkande gjorts av herr Boman.
Herr Larson, Edward: Herr talman! Såsom av betänkandet
framgår, har utskottet framgått på två linjer, och den ena
av dessa har här, liksom inom utskottet, förfäktats av herr Aloxanderson
och går ut på, att konkursernas förvaltning helt och hållet
skulle läggas i domstols hand. Den andra linjen åter har varit den,
att borgenärerna såsom nu är förhållandet, skulle ha rätt att själva
bestämma över konkursboets förvaltning. Jag ber att få säga, att
jag följt den senare linjen. Jag anser det nämligen icke rätt, att
en borgenär ställes helt och hållet utanför förvaltningen av det
konkursbo, där lian har fordran, och att bestämmandet om förvaltningen
helt och hållet lägges i domarens hand. Det är väl ändå
så, att de. som ha fordran, i vanliga fall åtminstone, tillhöra samma
branch eller fack som gäldenären, och det torde anses uppenbart,
att de lättare och bättre skola förstå att realisera boets tillgångar
än en advokat. En advokat behärskar sitt område, och är i många
fall en mycket skicklig jurist, men det är icke alltid säkert att han
har erfarenhet på det praktiska området. För övrigt är det ganska
tvivelaktigt om förvaltningskostnaderna genom att lägga förvaltningen
helt under domares ansvar skulle kunna nedbringas. Den
advokat som bleve satt att omhändertaga boet skulle säkerligen icke
bliva billig vare sig i resor eller arvode.
Orsaken till att jag biträtt förslaget om avslag på den kungliga
propositionen inom utskottet bär varit den, och det framfördes
mycket bestämt, att man ansåg, att denna lag skulle endast under
mycket kort tid fungera, innan ett nytt förslag åter skulle komma
Ouadngeu ilen 12 lmtj, f. m.
0.'') Nr 4<».
flarn. Dai till kommer, att bär skapas så mullra nya lagar, och
det är allmän!! klagan över deri foreerade lagstiftning, soin nu pågå],
vai igenom det vore svårt lör svenska folket att smälta alla
de nya lagarna. Att nu skriva en ny lag av den allra största omfattning,
som dock inom ett par tre år måste skrivas om, tror jag
för min del, att vi icke böra göra.
Uå jag inom utskottet bestämt framfört den åsikten, att utskottet
icke borde giva något direktiv åt regeringen i denna fråga,
ber jag fä yrka bifall till herr Bomans förslag.
... Hcir vice talmannen: Då det icke torde vara skäl att
förlänga denna debatt, skall jag icke inlåta mig på någon replik
gent emot den talare som mot mig hade en motsatt uppfattning.
•lag kan icke annat än beklaga den ringa hänsyn, som herr Alexanderson
tog till det av köpmannaföreningarna gjorda uttalandet. Jag
vill emellertid fästa uppmärksamheten på, att det icke är handelskamrarna
som uttalat sig här, utan köpmannaföreningarna, och det
har sm betydelse däri, att dessa föreningar haft till uppgift att särskilt
_ sysselsätta sig med konkursutredningar och på denna grund
vunnit erfarenhet just på detta område.
Emellertid, varför jag begärt ordet var, att förra gången jag
yttrade mig gjorde jag icke något yrkande. Nu föreligga olika
yrkanden, dels på bifall till utskottets förslag, dels på rent avslag
och dels pa bifall till det av herr Boman framställda. Jag hade
vant benägen att yrka rent avslag på. utskottets hemställan, men
det ar nu i alla fall en önskan hos oss, opponenter, att Kungl.
Jttaj:t maste upptaga frågan på nytt, och då jag icke kan se, att
man vinner syftet genom ett avslagsyrkande, men å andra sidan
man icke bor binda Ivungl. Maj:t genom ett alltför snävt direktiv,
och tfa målet sålunda bäst vmnes genom det av herr Boman framlagda
forslaget, ber jag att fä yrka bifall till detta förslag.
Herr Alex a n d e r s o n: I anledning av herr vice talmannens
sista yttrande vill jag endast erinra, att då jag yttrade mig
om de _av köpmannaföreningarna avgivna skrivelserna rörande
denna fråga, jag endast framhöll, att de voro avgivna 14 damu
innan lagutskottets utlåtande till sitt innehåll hunnit bliva bekant
och att det visade sig att de innehöllo yrkande på ändring i konurslagen
framför allt just på de tre punkter, som lagutskottet
ändring^ nastkommande nksdag skulle få tillfälle att göra
xr • ?U ihaT ma? sagt sig icke Vllia alltför mycket binda Kun<d
Jiaj :t, och aven herr statsrådet har gjort ett uttalande i denna riktning''
Han menade, att utskottets betänkande i det avseendet icke
clrndl ■ Jag mf®te svara> att jag hoppas för sakens egen
skull att icke resultatet av ett mera vagt uttalande av riksdagen
btir att Kungl Maj ;t inkommer nästa år med ett förslag, som
nFlTt ltC ]heller då a’lseS] kunna av riksdageri »odtagas. och
pa detta satt den nuvarande lagen alltjämt kommer att orubbad
Första hammarens protoholl 1920. Nr bo. f>
Förslår] till ny
konkur slarf.
(Forts.)
Nr 46.
66
Onsdagen den 1*2 maj, f. m.
Förslag till ny bestå med alla brister bibehållna, Utskottet har trött, att detta förkonkurslag.
s}ao- anvisade den bästa och säkraste vagen att pa -sort tid Komma
(Forte.) fram till avhjälpande av bristerna i alla tre kardinalpunkter, dar
man är enig, icke blott om att brister föreligga, utan också Ivur de
böra avhjälpas, men att däremot på den punkt där enighet i sistnämnda
hänseende icke är för handen, man skulle uppskjuta fråga n
tills vidare. Så långt har i allt fall inom utekottet enighet ratt, som
att förslagets förvaltningsordnmg icke ar tillfredsställande.
Herr Schlyter: Såsom herrarna observerat, stå i denna sak
två bestämda uppfattningar emot varandra i fråga om förvaltningens
ordnande. Den ena innebär, att domaren skall utse konkursförvaltare,
den andra att konkursborgenärerna skola hava en viss självstyrelse
på detta område. För den förra ståndpunkter! har herr
Alexanderson i sitt grundligt motiverade anförande uttalat sig, 1 or
den andra åter flertalet övriga talare, bland dem aven herr Karl
August Nilson, som emellertid icke desto mindre yrkade bifall till
utskottets förslag. Om nu den förra ståndpunkten accepterats av
utskottet, hade väl utskottet såsom konsekvens harav, nar deu hemställde
om avslag på propositionen, bort begära framläggande av
nytt förslag till förvaltningens ordnande pa satt herr Alexander so
förordat. Detta har icke skett, utan har utskottet i stallet fram lågt
det skrivelseförslag, som kammaren känner Förklaringen härtill
ligger däri, att med nämnda ståndpunkt, vilken i utskottet stannade
i minoritet, förenat sig en annan avslagsstandpunkt, som tat,
sitt bästa uttryck i kammaren genom utskottets arade vice ordförandes
uttalande, att vi »fått tillräckligt manga nya lagar vid
denna riksdag, för att vi nu skulle sörja över att icke en ny stor
lag kommer till stånd». Denna lagledans ståndpunkt— torklaii g
hos äldre domare, som, icke gärna vilja lära sig för manga nya
lagar — har. som sagt, ingått en kompromiss med den i hog glad
respektabla ståndpunkt, som företrädes av herr Alexanderson, varav
resultatet blivit det underliga utskottsbetänkande, som vi tätt
emottaga, min del har jag — visserligen efter mycken tvekan —
anslutit mig till den uppfattning, som företrädes av Sveriges köpmän,
häradshövdingar och stadsdomare, d. v. s. alla de korporationer,
som i denna fråga stå emot herr Alexanderson Jag tror nämligen,
att om man överlämnade åt domaren att utse förvaltare
konkurser, det skulle leda till att vissa personer körnare att, med
åsidosättande av borgenärernas intresse, gynnas med dylika uppdrag.
Jag håller före, att domaren icke är den lämpligaste och
skickligaste personen för den uppgift, som man har velat giva honom
och jag tror icke, att detta förmynderskap över borgenärerna, denna
byråkratisering av konkursförvaltningen av förhallandena pakalias.
Kan man nu icke gilla herr Alexaudersons ståndpunkt i sjalva sa cfrågan,
så kan det icke heller vara riktigt att ansluta sig till det
yrkande, vartill han kom. Jag befarar också, att ett bifall till
utskottets förslag måste leda till flera års uppskov med fragans
Onsdagen den 12 maj, f. in.
G7 Nr 4(5.
slutliga avgörande, och jag är fullkomligt överens med statsrådet
och chefen för justitiedepartementet därutinnan, att det icke kan
vara rimligt att nu börja lappa på den gamla konkurslagen, nag g
som möjligen kunnat ifrågasättas i början av reformarbetet, men
icke då man står vid slutet av detsamma med ett utarbetat förslag,
som av de flesta erkännes hava på ett lyckligt sätt löst de svåra
spörsmål, som det här gäller att komma till rätta med. Genom
bifall till herr Bomans yrkande har man däremot utsikt att få detta
förslag tillbaka i oförändrat skick vid början av nästa riksdag.
Herr talman, jag vågar icke förlänga diskussionen, utan ber
att, på grund av vad jag redan anfört och på de skäl, som utvecklats
av herr vice talmannen med flera, få yrka bifall till det skrivelseförslag
som herr Boman bär framlagt.
Herr Klöf beck: Herr talman! Det var ett yttrande av den
siste talaren, som uppkallade mig, emedan han nog hade, tror jag,
missuppfattat ställningen inom utskottet. Det var nog icke så, att
herr Alexanderson var i minoritet för sitt yrkande, utan det var
tvärtom så, att han och jag jämte några till böjde oss för den så
gott som enhälliga mening, som kom till synes från andra kammarens
utskottsledamöters sida. Högerrepresentanterna och socialdemokraterna
från andra kammaren förenade sig, och vi, som gatt på regeringens
förslag förut, höjde oss.
Vi ha gjort detta i den vissa förhoppningen, att på den vägen
de fördelar, vilka enligt allas mening förslaget innehåller, skulle
fortast kunna vinnas. Konkursgrunderna, återvinningsreglerna och
ackordsförfarandet utan koknrs, dessa huvudpunkter, som vi alla
önska få snart genomförda, hava vi mött inom det kungliga förslaget
utvecklade på ett sådant sätt, att vi funnit oss kunna så gott som
fullständigt ansluta oss till detsamma; och vi mena, att .det skulle
vara mycket lätt för Kungl. Maj:t att inskjuta dessa punkter i den
gällande konkurslagen. Men däremot hava skarpa anmärkningar riktats
mot det föreslagna förvaltningsförtfarandet, och det är ungefär
detsamma som i den nu gällande lagen. En omarbetning av detta
skulle emellertid kränga betydligt längre tid. Om vi sålunda skulle få
en fullständigt ny konkurslag, så kan den, såvitt jag kan se, icke
färdig till nästa år, och vi tro därför, att det är i köpmännens eget
intresse att gå den väg, som utskottet påpekat, för att redan nästa
år vinna de fördelar, som vi på det livligaste eftersträva.
Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att rörande nu föredragna utlåtande yrkats ej mindre att vad
utskottet hemställt skulle bifallas än även, av herr Boman, att kammaren
skulle besluta
l:o) att riksdagen med förklarande, att ifrågavarande proposition
icke kunnat av riksdagen godkännas, skulle i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville, efter verkställd utredning,
framlägga dels förslag till ny konkurslag i huvudsaklig överensstämmelse
med det föreliggande förslaget, dock att därvid frågan om
Förslug till ny
c konkurtilag.
(Korts.)
Nr 46. 68
Ouadagen den 12 maj, f. m.
Förslag till ny konkursförvaltningen borde tagas under förnyad omprövning, dels förkonkurslag.
gjag j-j}} om ackordsförhandling utan konkurs;
(Fort*.) 2 :o) att de i ämnet väckta motionerna skulle anses härigenom be
svarade.
Därefter gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden
samt förklarade sig finna propositionen på bifall till vad utskottet
hemställt vara med övervägande ja besvarad.
Votering begärdes, i anledning varav uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller vad första, lagutskottet hemställt i sitt utlåtande
nr 35, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, bifalles herr Bomans under överläggningen framställda
yrkande.
Vid slutet av den häröver anställda omröstningen befuunos rösterna
hava utfallit sålunda:
Ja — 23;
Nej — 97.
Om vissa åtgärder
tillförmån
för befolkningen
i
svenska
Finnmarken.
Föredrogs ånyo första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande,
nr 21, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj :t angående vidtagande av åtgärder i visst syfte i fråga om den
svenska Finnmarken.
Med föranledande av en inom andra kammaren av herr Welin
väckt motion, nr 88, hade nämnda kammare på hemställan av sitt
första tillfälliga utskott för sin del beslutit, att riksdagen skulle anhålla,
att Kungl. Maj :t ville uppdraga åt de kommittéer och nämnder,
som hade att efter utredning avgiva förslag till åtgärder rörande Norrland,
att vid sitt arbete taga särskild hänsyn till, vad i fråga om den
svenska Finnbygden kunde göras för såväl svenskhetens bevarande
som för tillgodoseende av befolkningens egna berättigade krav på bygdens
ekonomiska, sanitära och kulturella utveckling.
Detta beslut hade delgivits första kammaren, som hänvisat ärendet
till sitt första tillfälliga utskott, vilket i nu föredragna utlåtande
hemställt, att första kammaren måtte biträda andra kammarens i ärendet
fattade beslut.
Herr Enhörning: Herr greve och talman! Vid debatten under
gårdagen här i kammaren om spanska sjukans härjande i övre
Oh8(1 ut^cii den l''J imij, f. in.
69 Nr 4U.
Norrland fingo vi en livlift'' skiklrinft av de svåra förhållanden beträffande
läkare- och sjukvården, som ännu äro rådande i enkannerligen
Lappland, i Norr- och Västerbotten. Vi måste tillskriva detta
de kolossala avstånden och den ringa befolkningen samt utan tvivel
de små anspråk på livet och den förnöjsamhet, som dess bättre är rådande
bland befolkningen därstädes. Då det på sjukvårdsområdet
där uppe är så sorgligt beställt, att större delen av stora familjer
kunna bliva offer för farsoten utan tillgång till läkare eller den primitivaste
sjukvård, så måste man ju antaga, att det är lika illa ställt
på alla andra kulturområden. Så är det obestridligen även. Det veta
vi. Nu hägrar visserligen, tack vare Inlandsbanan och tvärbanorna,
bättre tider för befolkningen. Det går dock långsamt fram med dessa
byggen, allt för långsamt, men hoppet är folkets vän, och oss tillkommer
det att tillse, att det icke övergiver hoppet.
Ämbetsmän, som flyttat och flytta till Norrland, ja t. o. m. till
dess städer, anse sig som landsförvista och berättigade efter några få
år till kompensation i befordringsväg på sydligare kanter. Undra då
icke på, att en stor de! av Norrlands inre befolkning under flera årtionden
före det stora världskriget sökt upp ett bättre land på andra
sidan av Atlanten! Nu gäller det för oss att, när förhållandena efter
kriget någorlunda kommit i sina gängor, behålla .den idoga och förnöjsamma
befolkning, som vi äga i dessa bygder och som i århundraden
där haft en spartansk tillvaro och fått leva i avsaknad av detta
livets göda i egentlig bemärkelse. Men, mina herrar, vad vi för
summa!, det underlåta icke andra fast i motsatt riktning till våra
önskemål. Yi veta, att missnöje utsås hos denna befolkning för att
göra den misstänksam mot allt svenskt för att vid lämpligt tillfälle
i framtiden kunna begagna sig därav. Detta skola vi genom ett ihärdigare
kulturarbete i dessa trakter helt enkelt omöjliggöra. Samma
språk, som vi tala, skall folket däruppe även lära sig tala inom eu
ej allt för långt avlägsen tidpunkt, om vi blott målmedvetet arbeta
därpå.
Den propaganda, som sedan en tid hedrivits i nordöstra delarna
av Norrbottens län för utbredande av finskt språk och finska tänkesätt,
har på ett obehagligt sätt påmint oss om nödvändigheten av att
låta innevånarna även i denna avlägsna landsända komma i åtnjutande
av en del arv de förmåner som landets innebyggare i övrigt. Även om
agitationen ej kommer att få allvarligare följder praktiskt taget, skulle
säkerligen många obehag kunna undvikas och mycket vinnas, om
folket där uppe just nu finge en kraftig handräckning av staten. Yisserligen
har åtskilligt gjorts från såväl länets som statsmakternas
sida för att förbättra livsvillkoren i Norrbotten, och även på privat
väg har här mycket gott uträttats. Så även i Yästerbotten. I synnerhet
erinra vi oss då arbetsstugorna och vilka pionjärer för kulturen
dessa varit och äro. Men medlen hava ej varit tillräckliga. Del
går alltför långsamt fram, varför resultatet av arbetet fått något av
kulturprovisorium över sig. De stora avstånden i dessa glest befolkade
trakter äro naturligtvis förnämsta orsaken till, att innevånarna
där blivit styvmoderligt behandlade.
Om vissa åt
{färder till för
män, för bejolkniwjen
i
svenska
Finnmarken
(Forts J
Nr 4G. 70
Onsdagen den 12 maj. f. m.
Om visso åt- Ett utomordentligt gott program för moderniserandet av livet i
gärder till för- ^ sv€nsk_ finska gränstrakterna förefinnes visserligen ock skall väl i
foUmlngeni sinom tid genomföras och, såsom vi koppas, bära göda. frukter.
svenska De företeelser, som jag nyss omnämnde, ka kommit oss att inse,
Finnmarken. afi det kulturella besittningstagandet av den s. k. finnbygden — som
(Forts.) dock är äkta svensk mark — måste ske i väsentligt hastigare tempo,
än man från början tänkt sig. Vi måste finna nya hjälpmedel för
ett snabbt realiserande av planen därför.
Det är även dessa önskemål, som herr Welin framkommer med
i sin motion, vilken fått ett så välvilligt mottagande i det utskott,
som haft frågan under behandling.
Bilagorna i utskottsutlåtandet föra även sitt vältaliga språk till
förmån för ett snabbt ordnande av förhållandena i de finska gränstrakterna.
Som nu staten obestridligen är den störste egendomsbesittaren —
jag erinrar om Kiruna, Loussavaara, de stora kronoparkerna och de
kolossala vattenfallen — bör den även därför så mycket mer känna det
som en skyldighet att se till, att invånarna bliva delaktiga av svensk
kultur. För täckandet av de utgifter, som måste göras för att sprida
upplysning i denna landsända, vill jag föreslå, att staten anslår en
liten bråkdel av inkomsterna av kronoparkerna där uppe. I första
hand måste vägar brytas, och skolor och lärarbostäder byggas. Ja^,
en obetydlig gallring av överårig och skadad skog, som nu förfares å
kronoparkerna, skulle under några få år räcka till för att skaffa medel
för att täcka kostnaderna för dessa kulturbyggen. Och denna
upprensning blev på samma gång en vinst för skogskulturen, som ej
heller den här stått så synnerligen högt.
De besuttna äro ju de, som i gångna tider städse i vårt land. först
fått bära kostnaderna för kulturarbetet, och i detta fall är det staten,
som är den store besuttne jord- och skogsägaren, och alltså bör väl
även staten i denna landsända bära den större delen av de kulturella
kostnaderna, vilka kunna täckas med en ytterst obetydlig del ja,
så obetydlig, att den ej ens bör nämnas — av de kolossala värden,
staten äger där uppe i jord, malm, skog och vattenfall.
Av handlingarna i fråga framgår nämligen att skolor och lärarebostäder
delvis icke finnas utan försiggår undervisningen i förhyrda
lägenheter, som ofta äro formliga porten, och dylika primitiva anordningar
kunna naturligtvis ej locka väl kvalificerade lärare att söka
sin verksamhet där uppe. Detta missförhållande är svenska staten
ovärdigt.
Yad jag alltså i främsta rummet i detta sammanhang vill göra
mig till förespråkare för, är, att skolor och lärarebostäder så fort som
möjligt måste uppföras, vägar brytas, och sjukvården ordnas, samt att
medel därtill — där så fordras — tages av övermoget och skadat virke
å kronoparkerna, vilka inom de olika socknarna genom extra utstämplingar
höra bära den andliga odlingen i våra ödebygder.
Yi böra för övrigt komma ihåg, att i den män vi vinna övre
Norrland för en — om jag så får säga — raskare kultur, erövra vi
inom Sveriges gränser ett Amerika, som skall kunna taga emot allt
Onsdagen den 12 maj, f in.
71 Nr 4(5.
större skaror av svenska medborgare, vilka säkerligen annars
gå förlorade för landet.
Jag ansluter mig alltså, berr greve och talman, till de synpunkter,
som herr Welin framfört i sin behjärtansvärdä motion, och jag
yrkar bifall till utskottets hemställan.
skulle Om vitaa åtgarder
till forman
för befolkningen
i
svenska
Finnmarken.
(Forts.)
Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i föreliggande
utlåtande hemställt.
Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets utlåtande nr 43, i anledning
av väckta motioner om ändrad lydelse av § 12 riksdagsord- ^nnaarmdet.
ningen.
I en inom andra kammaren väckt motion, nr 326, hade herr Fast
m. fl. hemställt, att riksdagen ville som vilande till grundlagsenlig
behandling för sin del antaga följande förslag till ändrad lydelse av
riksdagsordningens § 12:
§ 12,
Ledamot av första kammaren, som icke är bosatt å ort, där riksdag
hålles, åtnjuter av statsmedel ersättning för resekostnad till och
från riksdagen samt i dagtraktamente under riksdagen fyrtio riksdaler,
vilket dagtraktamente dock ej må överstiga sammanlagt fyratusenåttahundra
riksdaler. Ledamot--------åter.
Ledamot av första kammaren, som är bosatt å ort, där riksdag
hålles, undfår i dagtraktamente trettio riksdaler, vilket dagtraktamente
dock ej må överstiga sammanlagt tretusensexhundra riksdaler.
Den ledamot---—---------------
— — — — — befallningshavande.
Samtidigt med denna motion både utskottet till behandling förehaft
en i första kammaren väckt motion, nr 178, vari herr Reuterskiöld
hemställt, att riksdagen för sin del måtte till vidare grundlagsenlig
behandling antaga följande ändrade lydelse av § 12 riksdagsordningen
:
Ledamot — — — ej må överstiga vid lagtima riksdag sammanlagt
tvåtusenfyrahundra riksdaler och vid urtima riksdag ses
hundra riksdaler. Ledamot---- åter. Ledamot---över
stiga
vid lagtima riksdag sammanlagt ettusenåttahundra riksdaler och
vid urtima riksdag fyrahundrafemtio riksdaler.
Den----befallningshavande.
Utskottet hade i föreliggande utlåtande på angivna skäl hemställt,
l:o) att riksdagen, i anledning av motionen II: 326, ville för
sin del som vilande till vidare grundlagsenlig behandling antaga
följande
Nr 46. 72
Onsdagen den’ 12 m»j, f. m.
Om höjning
av riksdagsmannaarvodet.
(Forts.)
F ö r s l a g
till ändrad lydelse av § 12 riksdagsordningen:
Nuvarande lydelse:
§ 12.
Utskottets förslag:
Ledamot av första kammaren,
som icke är bosatt å ort där riksdag
hålles, åtnjuter av statsmedel
ersättning för resekostnad
till och från riksdagen samt i
dagtraktamente under riksdagen
tjugu riksdaler, vilket dagtraktamente
dock ej må överstiga sammanlagt
två tusen fyra hundra
riksdaler. Ledamot, som under
lagtima riksdag efter beviljad
ledighet besöker hemorten, äge
att av statsmedel undfå ersättning
för därav föranledd resekostnad,
dock högst för två resor
fram och åter.
Ledamot av första kammaren,
som är bosatt å ort där riksdag
hålles, undfår i dagtraktamente
femton riksdaler, vilket dagtraktamente
dock ej må överstiga sammanlagt
ett tusen åtta hundra
riksdaler.
Den ledamot av kammaren,
som icke i rätt tid vid riksdagen
sig inställer, skall för varje dag
han utebli-ver vara förlustig det
honom enligt föregående moment
tillkommande dagtraktamente.
Yill ledamot av kammaren, befattningen
sig avsäga, äger han
det göra vid valtillfället eller
sedermera, mellan riksdagar, hos
Konungens befallningshavande.
Ledamot av första kammaren,
som icke är bosatt å ort där
riksdag hålles, åtnjuter av statsmedel
ersättning för resekostnad
till och från riksdagen samt i
dagtraktamente under riksdagen
trettiotvå riksdaler, vilket dagtraktamente
dock ej må överstiga
sammanlagt fyratusen femhundra
riksdaler. Ledamot, som under
lagtima riksdag efter beviljad
ledighet besöker hemorten, äge
att av statsmedel undfå ersättning
för därav föranledd resekostnad,
dock högst för två resor
fram och åter.
Ledamot av första kammaren,
som är bosatt å ort där riksdag
hålles, undfår i dagtraktamente
itjugufyra riksdaler, vilket dagtraktamente
dock ej må överstiga
sammanlagt tretusen fyrahundra
riksdaler.
Den ledamot av kammaren,
som icke i rätt tid vid riksdagen
sig inställer, skall för varje dag
han utebliver vara förlustig det
honom enligt föregående moment
tillkommande dagtraktamente.
Yill ledamot av kammaren befattningen
sig avsäga, äger han
det göra vid valtillfället eller
sedermera, mellan riksdagar, hos
Konungens befallningshavande.
2:o) att herr Reuterskiölds motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Yid utlåtandet funnos fogade flera reservationer.
Enligt en av dessa reservationer hade herrar Clason, K. J. Ekman
och H. Gösta Andersson yrkat, att utskottet skulle föreslå riksdagen
att för sin del till vidare grundlagsenlig behandling antaga
följande
Ousdii^en df;n 12 maj, f. m.
73 Nr 4&
Fö rslag
till ändrad lydelse av § 12 riksdagsordningen:
Om höjning
av riksdagsmannaarvodet.
(Forte.)
Nuvarande lydelse:
Föreslagen lydelse:
Ledamot av första kammaren, Ledamot av första kammaren,
som icke är bosatt å ort där riks- som icke är bosatt å ort där riksdag
hålles, åtnjuter av statsmedel dag hålles, åtnjuter av statsmeersättning
för resekostnad till och del ersättning för resekostnad till
från riksdagen samt i dagtrakta- och från riksdagen samt i dagmente
under riksdagen tjugu riks- traktamente under riksdagen,
daler, vilket dagtraktamente dock trettiotvå riksdaler, vilket dagej
må överstiga sammanlagt två teaktamente dock ej må överstiga
tusen fyra hundra riksdaler. Le- sammanlagt vid lagtima riksdag
damot, som under lagtima riks- fyratusen femhundra riksdaler
dag efter beviljad ledighet besö- och vid urtima riksdag ettusen
ker hemorten, äge att av stats- nio hundra riksdaler. Ledamot,
medel undfå ersättning för därav som under lagtima riksdag efter
föranledd resekostnad, dock högst beviljad ledighet besöker hemför
två resor fram och åter. orten, äge att av statsmedel undfå
Ledamot av första kammaren, ersättning för därav föranledd
som är bosatt å ort där riksdag resekostnad, dock högst för två
hålles, undfår i dagtraktamente resor fram och åter.
femton riksdaler, vilket dagtrak- Ledamot av första kammaren,
tamente dock ej må överstiga som är bosatt å ort där riksdag
sammanlagt ett tusen åtta hundra hålles, undfår i dagtraktamente
riksdaler. tjugufyra riksdaler, vilket dag
Den
ledamot av kammaren, traktamente dock ej må överstiga
som icke i rätt tid vid riksdagen sammanlagt vid lagtima riksdag
sig inställer, skall för varje dag tretusen fyrahundra riksdaler och
han utebliver, vara förlustig det vid urtima riksdag ettusen fyrahonom
enligt föregående moment hundra riksdaler.
tillkommande dagtraktamente. Den ledamot av kammaren,
Vill ledamot av kammaren be- som icke i rätt tid vid riksdagen
fattningen sig avsäga, äger han sig inställer, skall för varje dag
det göra vid valtillfället eller se- tan utebliver vara förlustig det
dermera, mellan riksdagar, hos honom enligt föregående moment
Konungens befallningshavande. tillkommande dagtraktamente.
Vill ledamot av kammaren be -
I en annan reservation hade herrar von Geijer, Henrikson och
Nilsson i Antnäs av angivna orsaker hemställt, att riksdagen i anledning
av motionen II: 326, ville för sin del som vilande till vidare
grundlagsenlig behandling antaga följande
fattningen sig avsäga, äger han
det göra vid valtillfället eller sedermera,
mellan riksdagar, hos
Konungens befallningshavande.
Nr 46. 74
Onsdagen den 12 maj, f. m.
Om höjning
av riksdagsmannaar
vodet.
(Forts.)
Förslag
till ändrad lydelse av § 12 riksdagsordningen:
§ 12.
Ledamot av första kammaren, som icke är bosatt å ort, där riksdag
hålles, åtnjuter av statsmedel ersättning för resekostnad till och
från riksdagen samt i dagtraktamente under riksdag trettiofem riksdaler,
vilket dagtraktamente dock ej må överstiga sammanlagt fyratusentvåhundra
riksdaler. Ledamot, som under lagtima riksdag efter
beviljad ledighet besöker hemorten, äge att av statsmedel undfå ersättning
för därav föranledd resekostnad, dock högst för två resor fram
och åter.
Ledamot av första kammaren, som är bosatt å ort, där riksdag
hålles, undfår i dagtraktamente tjugusju riksdaler, vilket dagtraktamente
dock ej må överstiga sammanlagt tretusentvåhundrafyrtio riksdaler.
Den ledamot av kammaren, som icke i rätt tid vid riksdagen sig
inställer, skall för varje dag lian utebliver vara förlustig det honom
enligt föregående moment tillkommande dagtraktamente.
Vill ledamot av kammaren befattningen sig avsäga, äger han det
göra vid valtillfället eller sedermera, mellan riksdagar, hos Konungens
befallningshavande.
Därjämte hade herr von Geijer anmält, att han vidkommande det
av herr Clason m. fl. reservationsvis gjorda yrkandet, att arvodet vid
urtima riksdag skulle begränsas till högst 60 dagar, instämt i den av
herr Clason m. fl. sålunda framförda principen.
Herr von Geijer: Herr greve och talman! I konstitutions
utskottet
har jag antecknat en avvikande mening från de övriga ledamöterna
av kammaren. Det är i fråga om tiden för arvodets utgående.
Det är den principiella åtskillnaden mellan mig och mina medreservanter
från andra kammaren å ena sidan samt utskottets majoritet,
att vi för vår del yrkat på kvarhållande vid den nu gällande regeln,
att riksdagsarvodet skall utgå endast under en tid av 4 månader, då
däremot utskottsmajoriteten yrkat, att arvodestiden skall utsträckas
till 140 dagar, alltså 20 dagar längre än nu är bestämt. För oss reservanter
har detta stått såsom en ren kapitulation för varje tanke
på, att vi skulle kunna begränsa riksdagstiden. Det står nämligen
för oss alldeles klart, att därest riksdagen nu verkligen beslutar, att
arvodet skall utgå i 140 dagar, så kommer riksdagen för framtiden
aldrig att vara kortare tid än detta. .Tåg vet ju, att meningen är,
att oavsett vad vi här i dag besluta angående arvodesfrågan, är tiden
nu en gång sådan, att riksdagstiden icke kan beräknas bliva kortare
än 140 dagar. Jag och mina medreservanter våga emellertid
häremot hysa en avvikande mening. Vi vilja icke utan vidare uppgiva
den princip, som varit hittills gällande. Det är sant, att under
de senare åren har riksdagen varit samlad betydligt längre än 120
dagar, men intill år 1915 var det icke mer än en enda gång, som en
Onsdagen den 1« imij, f- ni.
Nr 4*>
Det har Om höjning
av riksdag*•
mannaår voM.
(För in.''
period uppgick till iller än 140 dagar. Det var år 1910
visserligen varit nära ett par gångar.
Jag skall icke besvära kammaren med någon längre statistik,
men jag kan framhålla, att riksdagen under åren 1901—1916 avslutades
följande (lagar, nämligen: */«> **/•» iM/r» ‘‘/a. "/&> "!7S> ge */"> " /*»
«/, — det var år 1910 som jag redan pekat på — >/«, 31/n> 7« .w» ‘ /»•
År 1916 förpuppades riksdagen, så jag kan icke upptaga tiden för
dess avslutning i detta sammanhang. Härav framgår såsom jag
nämnt, att tiden ofta varit rätt avsevärt kortare än 140 dagar. Jag
vill också erinra om, att dessa dagar för riksdagstidens slut vore de
officiella, och vi veta alla, att rätt så många av riksdagens ledanioter
hava hemrest och avlägsnat sig, innan den officiella avslutningen
iigt rum. Någon avkortning på detta kan man sålunda även åberopa.
Emellertid är det svårt att profetera. Jag vet icke vad framtiden
kan bära i sitt sköte, men jag kan icke underlåta att jämväl i.detta
sammanhang framhålla, att den förlängda riksdagstiden i ej oväsentlig
mån sammanhänger med det förhållandet, att nu förevarande tidsperiod
är en brytningstid, och att för den skull enligt min mening det
föreligger en möjlighet, att en minskning i riksdagsarbetet kan emotses,
sedan de nya förhållanden, som varit utmärkande för perioden,
vunnit stadga. Emellertid vill jag upprepa, att ingen kan veta, huru
förhållandena kunna komma att gestalta sig. men må det dessutom
här vara mig tillåtet att peka på att det blir en fullständig nödvändighet
att hejda detta hastiga tempo, som lagstiftningsarbetet pa senaste
åren slagit in på. Det ligger nämligen icke annat än inom möjlighetens
område, att ett bakslag måste komma. _Jag vill sålunda iöi
min del icke uppgiva förhoppningen, att denna tid kan förkortas.
Oavsett detta, finnes det något annat, som jag ytterligare, vill
peka på till stöd för min mening att riksdagstiden kan hållas inom
rimliga gränser. Det är vart eget arbetssätt. Ingen kan förneka,
att riksdagen härvidlag gör sig skyldig till stor försummelse och att
den slösar med tiden. Jag erinrar om det sätt, som vunnit burskap,
icke minst inom det utskott jag tillhör, att även om en betydlig motion
föreligger, även om det gäller en detaljfraga och även om puncipfrågan
näppeligen kan få någon majoritet, sa föranleder den en undersökning
med den största noggrannhet. Jag vill peka på ett annat
utskott, statsutskottet, som skriver kort och koncist. Om de andra
utskotten skrevo på samma sätt, skulle stora besparingar i tiden kunna
äga rum. MTen oavsett detta står det för mig alldeles klart, att
den psykologiska inverkan, som en längre tid för arvodenas utgående
medför, måste hava med sig, att riksdagstiden utsträckes. Da jag
icke är övertygad om, att det är alldeles nödvändigt att på detta oinråde
giva efter för sådana meningar, så synes det mig, att man bör
skarpt fasthålla vid den princip, som nu gäller, att arvodet skall
utgå endast för 120 dagar. Denna psykologiska verkan att påskynda
arbetet är enligt min mening icke minst betydelsefull i början av
riksdagen, ty vet man da, att man har nära 5 manader till sm disposition,
så är min övertygelse, att man lägger arbetet mindre ekonomiskt.
än om man går ut ifrån den förutsättningen, att den skall pa
-
Sr 40.
76
Onsdagen den 12 maj, f. in.
Om höjning gå endast 120 dagar. Sålunda, herr greve och talman, med denna
av riksdags- mfn uppfattning vill jag för närvarande icke övergiva den nu gällannannaarvo
et. ^ principen, att arvodet icke skall utgå för längre tid än 120 dagar,
r '' och med denna uppfattning vill jag sålunda yrka på bifall till den
av mig med flera vid utskottets utlåtande fogade reservationen och
sålunda avslag på utskottets hemställan.
Herr C 1 a s o n: Om kammaren haft tillfälle att taera närmare
kännedom om detta betänkande, finner kammaren, att jag i fråga om
arvodet under lagtima riksdag anslutit mig till utskottsmajoritetens
ståndpunkt. Gent emot herr von Geijer skall jag be att få säga, att
jag icke tror, att tiden för riksdagsarbetet under nuvarande förhållanden
kan väsentligen pressas ned synnerligen mycket under tiden
till den 1 juni, och den statistik, som han föredrog, visade nog också
i själva verket, att riksdagen före år 1916 hade i stort sett räckt
maj månad ut. Efter år 1916 har den i varje fall räckt åtskilligt
längre. Jag har under sådana förhållanden ansett, att man skulle
hava större utsikt till, att den reglering som nu föreslås, blir mera
fast och mera beståndande, om man verkligen accepterar det faktiska
förhållandet, att riksdagen icke slutar förrän omkring den 1
juni, än om man skulle gå den motsatta vägen och i grundlagen slå
fast en avslutningstid, som i själva verket aldrig kan komma att upprätthållas.
Jag vill dessutom påpeka, att sådan denna bestämmelse är lagd,
så innebär den visst icke, att riksdagen skall hålla på till den 1 juni.
Slutar den före den 1 juni och efter fyra månader, uppbära riksdagsmännen
arvode endast för de överskjutande dagar, som riksdagen varit
samlad. Skulle man återigen gå på den av herr von Geijer antagna
linjen och därmed för tiden intill den 10 maj fastslå ett högre
arvode, än man eljest anser behövligt, så skulle man gorå det av
den anledningen, att detta högre arvode under de första fjua månaderna
skulle täcka kostnaderna under den följande arvodeslösa tiden
Men då har man enligt min tanke gått in för en princip, som i längden
icke låter sig upprätthållas. Jag tror nämligen icke, att riksdagsmännen
under sådana förhållanden skulle efter den 10 maj reflektera
på, att de under den föregående tiden hade fått ett för högt
arvode för att överskottet skulle användas till maj månads utgång,
utan jag tror alldeles bestämt, att samma klagomål, som vi för närvarande
höra över den arvodeslösa tiden även i fortsättningen skola
komma att göra sig gällande och ganska snart föranleda nya regleringar.
Jag ber till slut få erinra om, att, då saken behandlades i utskottet,
ett förslag i själva verket framlades, att arvode skulle utgå
ända till den 10 juni, d. v. s. en månad över den nuvarande tiden;
och jag tror, att det kompromissförslag, som vi under sådana förhållanden
stannat vid, är av den beskaffenheten, att det borde kunna
tillfredsställa även dem, som genom ett något begränsat arvode vilja
försöka minska riksdagens längd. Detta om den sidan av saken.
Onsdagen den 12 maj, f. in.
77 Nr 46.
Därjämte har i fråga om urtima riksdag i motion av herr Routerskiöld
yrkats eu förändring derutinnan, att arvodet skulle regleras
även för urtima riksdag. Då i fråga om lagtima riksdag man nu, f^orts.)
likasom tidigare, är ense om att med hänsyn till tiden för arvodets
utgående vid lagtima riksdag vidtaga en begränsning, och då man
verkställer denna efter den normala längden av en lagtima riksdag,
så synes det mig, att man verkligen ock borde nu vidtaga en liknande
reglering även med hänsyn till urtima riksdag. Jag har därmed
icke alls gått in på frågan, varför den sist hållna urtima riksdagen
förlängdes, men jag vill framhålla, att man maste anse som
en oegentlighet, om riksdagsmännen uppbära arvode under en lång
period, då de faktiskt icke hava några arbetsuppgifter. Arvode uppbäras
ju icke vid lagtima riksdag, om den »förpuppas» utöver den
normala tiden, och vi böra icke skriva grundlagen så, att det blir
ett annat förhållande vid urtima riksdag, när den »förpuppas». Beträffande
den tid, under vilken arvode bör utgå vid en urtima riksdag,
har jag föreslagit 60 dagar, och det är av statistiken visat, att
det är fullt tillräckligt.
Jag skall under sådana förhållanden, herr greve och talman, be
att få yrka bifall till den av mig avgivna reservationen. Och då jag
vet, att i grundlagsfrågor proposition kommer att framställas med
»ja» och »nej»» till alla de skilda förslagen, ber jag att få påpeka,
att om kammaren antager mitt förslag, så har kammaren reglerat arvodet
både för lagtima och urtima riksdag: för lagtima i enlighet med
utskottets hemställan, till vilken jag anslutit mig, och som jag inarbetat
i grundlagstext, och för urtima enligt min reservation. Det
står naturligtvis också kammaren fritt att antaga såväl utskottets
förslag för lagtima riksdag som min reservation. Då har man nästa
riksdag att välja mellan en reglering för endast lagtima riksdag och
en reglering för både lagtima och urtima riksdag.
Jag ber att få yrka bifall till min reservation.
Friherre Adelswärd: Herr greve och talman! Under ett
visst skede av förhandlingarna om nu föreliggande fråga i konstitutionsutskottet
ställde jag mig på den ståndpunkten, att jag skulle
vara villig att gå med på den ändring eller det förslag, som nu har
framträtt i form av herr Clasons m. flis reservation. Jag gjorde det
emellertid ej därför att jag kunde inse, att en sådan ändring av grundlagen
egentligen var behövlig, då det kunde antagas ytterst sällan
'' om någonsin i framtiden komma att inträffa, att en urtima riksdag
behöver räcka utöver två månader, till vilken tid man velat begränsa
den genom den bestämmelse, som reservanterna påyrkat. Särskilt när
ändringen beträffande det hemliga utskottet genomförts, kommer det
icke att föreligga något behov av s. k. »förpuppning» av vare sig
lagtima eller urtima riksdag. Jag kunde sålunda, ehuru jag icke ansåg
denna grundlagsändring, som reservanterna påyrkat, vara vare sig
nödig eller nyttig, tänka mig att gå med på den ur enhetssynpunkt,
Jfr 4 G. 78
Onsdagen den 12 maj, f. m.
Om höjning
av riksdagsmannaarvodet''
(Forts.)
d. v. s. för att få ett om möjligt enhälligt utskottsbetänkande i denna
fråga.
Nu'' förvånar det mig rätt mycket, att den föregående ärade talaren,
vice ordföranden i konstitutionsutskottet — som jag hört flera
gånger, då det gällt grundlagsändringar starkt betona, att icke några
sådana böra göras, som icke äro verkligt nödiga eller nyttiga — nu
velat påyrka denna förändring av grundlagen, som verkligen svårligen
kan betraktas som nödig eller nyttig. I sitt anförande nyss
framhöll vice ordföranden i utskottet, att då han likvisst påyrkat en
sådan förändring, så var det uteslutande ur den sakliga synpunkten,
att han ville därmed få ett medel för att hindra urtima riksdag att
utsträckas längre än som oundgängligen var behövligt. Han framhöll
också, att motivet för detta hans ståndpunktstagande ingalunda var
det förhållandet, att den sista urtima riksdagen räckte så länge, varunder
riksdagsmännen fingo arvode utan att fullgöra något motsvarande
arbete. Jag har naturligtvis ingen anledning att tvivla på, att
detta skulle vara herr Auce ordförandens bestämda ståndpunkt. Hä.r
har likvisst inom denna kammare vid flera tillfällen, soin jag vet,
uttalats ett bestämt påstående, att orsaken till att urtima riksdag så
länge var samlad förra året skulle i väsentlig grad vara den, att man
därigenom ville bereda en sorts gottgörelse åt riksdagsmännen, vilka
icke fingo ut arvode för hela den tid, som den föregående lagtima riksdagen
hade att arbeta. Jag är för min del absolut bestämt övertygad
om, att detta icke var motivet för att den urtima riksdagen
så länge hölls samlad. Jag kan så bestämt säga det, därför att jag
var i tillfälle att taga kännedom om anledningarna, varför man ansåg
nödvändigt att hålla den urtima riksdagen samlad. Jag tror, att
även vice ordföranden i utskottet har kännedom om dessa skäl. Om
nu emellertid riksdagen går med på denna reservation, skulle den åtminstone
få skenet av att godkänna denna uppfattning, som sålunda
skulle göra gällande, att den urtima riksdagen varit samlad endast
för att skaffa inkomst i form av dagtraktamenten åt riksdagsmännen.
Jag vill för min del icke medverka till en sådan uppfattning,
och då, såsom jag redan förut har sagt, jag omöjligt kan finna, att
denna grundlagsändring kan betecknas som nödig och nyttig, får jag
på det bestämdaste avstyrka bifall till denna reservation och ber att få
yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Reuters k iöld: Den siste ärade talaren har yrkat avslag
på herr Clasons reservation, därför att ett bifall till densamma
skulle kunna ge sken av, att riksdagen godkände den åskådning, som
tämligen allmänt uttalats, att förra urtima riksdagen varit samlad för
arvodets skulle. _ Jag skall för min del tvärtom vilja tillstyrka herr
Clasons reservation på den grund, att riksdagen därigenom visar, att
den icke ens vill ha skenet av att, om den är samlad längre tid under
urtima riksdag, detta är beroende på arvodet.
Herr greve och talman! Jag ber att få yrka bifall till herr Clasons
reservation.
Onsdagen den 12 maj, f. in.
79 Nr 44*
Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr tal- Om
mannen, att i avseende på nu föredragna utlåtande framkommit föl- “wimaarvodtt.
jande yrkanden: l:o) att vad utskottet hemställt skulle bifallas; 2:o) (ports.)
att till vilande för vidare grundlagsenlig behandling skulle antagas
det förslag till ändrad lydelse av § 12 riksdagsordningen, som förordats
i den av herr von Geijer m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen;
samt 3:o) att till vilande för vidare grundlagsenlig behandling
skulle antagas det förslag till ändrad lydelse av sagda paragraf,
som förordats i den av herr Clason m. fl. vid utlåtandet anförda reservationen.
Vidare yttrade herr talmannen, att propositioner komme att framställas
först särskilt beträffande utskottets i punkten 1 gjorda hemställan,
därefter särskilt i fråga om vartdera av de ovan under 2:o)
och 3:o) upptagna yrkandena samt slutligen särskilt angående utskottets
hemställan i punkten 2.
Härefter gjordes till en början enligt de yrkanden, som förekommit
i avseende å utskottets i punkten 1 gjorda hemställan, propositioner,
först på bifall till samt vidare på avslag å samma hemställan;
och förklarades den förra propositionen, vilken upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.
Sedermera gjorde herr talmannen proposition på bifall till det
under 2.-o) här ovan upptagna yrkandet samt, då svaren utgjordes
såväl av ja som av nej, vidare proposition därpå att ifrågavarande förslag
skulle förkastas; och förklarade herr talmannen sig finna den
senare propositionen vara med övervägande ja besvarad.
Votering begärdes, i anledning varav uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition:
Den, som förkastar det förslag till ändrad lydelse av § 12 riksdagsordningen,
som förordats i den av herr von Geijer m. fl. vid
konstitutionsutskottets utlåtande nr 43 avgivna reservation, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages ifrågavarande förslag att vila till vidare
grundlagsenlig behandling.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hava
utfallit sålunda:
Ja — 86;
Nej — 30.
Därefter gjorde herr talmannen propositioner, först på bifall till
det under 3:o) här ovan upptagna yrkandet samt, då svaren utföllo
Nr 46
80
Ousdagen den 12 maj, f. m.
Om töjning med blandade ja och nej, ytterligare på förkastande av förslaget i
av nksdags- frå.g-a,; och förklarade herr talmannen sig finna den förra proposi(Forte)
tionen, vilken upprepades, vara med övervakande ja besvarad.
Votering begärdes, i anledning varav uppsattes, justerades och
anslogs en omröstningsproposition, så lydande:
Den, som till vilande för vidare grundlagsenlig behandling antager
det förslag till ändrad lydelse av § 12 riksdagsordningen, som
förordats i den av herr Clason m. fl. vid konstitutionsutskottets utlåtande
nr 43 anförda reservation, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar.
Nej;
Vinner Nej, förkastas ifrågavarande förslag.
Vid slutet av den häröver anställda omröstningen befunnos rösterna
hava utfallit på följande sätt:
Ja -— 42;
Nej — 75.
På gjord proposition bifölls slutligen vad utskottet i punkten 2
av utlåtandet hemställt.
Då tiden nu var tämligen långt framskriden, beslöts på hemställan
av herr talmannen att handläggningen av återstående ärenden på
föredragningslistan skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.
Herr talmannen uppstod nu och avlägsnade sig, varefter ledningen
av kammarens förhandlingar övertogs av herr vice talmannen.
Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:
nr 214, i anledning av Kungl. Maj:ts dels i vissa punkter under
åttonde huvudtiteln av statsverkspropositionen samt under samma huvudtitel
av propositionen om tilläggsstat till riksstaten för år 1920,
dels ock i särskilda propositioner nr 388, 396, 378, 386 och 289 gjorda
framställningar;
nr 225, i anledning av Kungl. Ma,j:ts proposition angående användande
av ytterligare medel för utförande av vissa undersökningsarbeten
å Malmöhus slott; samt
nr 226, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredande
av semester åt föreståndare för navigationsskolorna m. m.
Omdagen den 12 mai, f.
''1 Jfr 4<i.
Anmäldes och bordlädes:
statsutskottets utlåtanden och memorial:
»V m!l ]IV anledning a^Kiing!. Majtis proposition om beviljande
av medel till en extra division i Svea hovrätt;
till JLiM5’ 1 anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till särskilt avlomngsvillkor for revisionssekreterare och visst tillägg
till avlomngsvillkoren för hovrättsråd;
i » 12d’.1 anledninS av Kungl. Maj:ts proposition angående upp
hörande
i viss utsträckning av nu utgående ersättning åt personer
menigheter och allmänna inrättningar för dem genom införande av
strafflagen den 16 februari 1864 frångångna bötesandelar;
i- ar , ’ 1 anledning av Kungl. Maj tis proposition angående ytterligare
anslag till uppförande av två paviljonger för oroliga sjuka vid
vartdera av Säters och Västerviks hospital
s.
a* ä rtm,e -
till totalt'' ÄÄ riOVOSltim ^
,,1 ” rfw-1- a°ledlring av Kungl. Maj tis proposition angående ortsBohuf
lön ln^fl^111^ °C1 betjante Vld länsstyrelsen i Göteborgs och
nr 131, i anledning av Kungl. Maj tis proposition angående bemyndigande
för Kungl. Maj :t att för kronans räkning inköpa fastig
i1
Stockholm m!a^;ret Cephalus med adressnummer 1 vid Salviigränd
r “r 132:.1i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredande
av okat lokalutrymme för i huvudstaden förlagda, ämbetsverk
och statsinstitutioner jämte i ämnet väckt motion; samt,
«test:!,]In i rum^ Sed?mg av Kungl. Maj tis proposition angående tjänpotiverket
m. m.; befattmngshavare vid statens järnvägar och
Vt, i. bevillninff.utsbott?t* betäckande nr 31, i anledning av Kungl
£nlrr?0n7ed förslag till förordning angående fortsatt till-''
aRKiSW deal1 1919 om utgörande av eu sär
täp
brte elier ,nffcel m
bankoutskottets utlåtanden och memorial i
1 anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till
&£*** “^.lydelse av 88 4 och 12 i föroS^
1 “ledmn* av kroppsskada, ådra*»
under militärtjänstgöring jämte i ämnet väckta motioner m m •
nr oi, ! anledning av Kungl. Maj tis proposition angående penni.
flTwh aV V1S''=a bef a ttninff sb av are hos hushållningssällskapen
f5r ■**—t,Tckeri
Första
hammarens protoholl 1920. Nr 46.
Nr 46. 82
Onsdagen den 12 maj, f. m.
första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 32, i
anledning av andra kammarens beslut rörande väckt motion om skrivelse
till Kungl. Maj:t i fråga om jordbrukets bedrivande för statens
egen räkning å vissa kronoegendomar.
Justerades protokollsutdrag för detta sammanträde, varefter kammaren
åtskildes kl. 5,06 e. m.
In fidem
A. v. Krusenstjema.
Stockholm 1920. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.
202188