1920. Första kammaren. Nr 41 (Riksdagens protokoll 1920:41)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1920. Första kammaren. Nr 41.

Fretlagen den 30 april.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollet för den 24 innevarande månad.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets utlåtande nr 35, i. anledning
av Kungl. Maj :ts. proposition med förslag till ändrad lydelse av
§ 52 regeringsformen samt §§ 33. 34 ock 38 riksdagsordningen.

I detta utlåtande kade utskottet på angivna skäl hemställt, att
riksdagen med bifall till Kungl. Maj :ts ifrågavarande proposition, nr
322, måtte såsom vilande till vidare grundlagsenlig behandling antaga.
i utlåtandet inlförda förslag till ändrad lydelse av § 52 regeringsformen
samt §§ 33, 34 och 38 riksdagsordningen.

Om rätt för
riksdagens
kamrar alt
välja talmän
m. jm.

Reservation kade ''anmälts av kerrar Clason, K. •/. Ekman ock
von Hofsten, vilka likväl ej antytt sin mening.

Herr Clason: Jag står, som kammaren behagade finna, så som

reservant i detta ärende. Det är nu ej mycket att säga i frågan,
som ej sagts förut, men då det ju är möjligt, att kammaren i dag kommer
att k lubb fästa upphävandet av en gammal institution, för vilken
jag vill göra min honnör, så skall det ej ske utan att jag upprepar några
av avslagsskälen. Jag påpekar då, att något behov, något praktiskt
behov av dén föreslagna ändringen icke påvisats. De skäl, som
ha anförts för densamma, äro uteslutande teoretiska skäl, hämtade
dels från allmänna principer, dels från utländsk lagstiftning. Men
ser man frågan praktiskt, så är det enligt min uppfattning
sannolikt, att det nya kominer att fungera sämre _ än det
gamla. Varför? Jo därför, att i tider av partimotsättningar, av
skarpa partimotsättningar kommer det ej att kunna undvikas, att
talmannen kommer att bli partivald, och majoriteten kommer
helt visst då att låta sitt votum påverkas av partiets syften
och intressen. Jag tror, att var och ed, som vill tänka sig in
i frågan, icke skall kunna förneka detta. Och för övrigt: vi ha ju

Första "kammarens protokoll 1920. Nr il. 1

Nr 41.

Fredagen den 30 april.

Om rätt för
riksdagens
kamrar att
välja talmän
m. ?7i.
(Forts.)

ifrån vår egen historia, från frihetstiden, de allra mest markanta och
vägande bevis därpå. Men blir det så, då kommer det också att ligga
nära till hands, att man från partiets sida skall anse sig hava vissa
särskilda anspråk på den av partiet valde talmannen, och detta, menar
jag, kan komma att lända till men kanske för hans egen ställning,
men i varje fall med hänsyn till den tilltro till fullständig opartiskhet
från hans sida, som medlemmarna av kammaren kunna komma att
ställa, på honom och givetvis böra hysa till honom. Exempelvis, en
propositionsvägran från en sådan partivald talman — tror kammaren
verkligen, att den skulle komma att ha samma auktoritet som en
propositionsvägran från en talman, som känner sig stå fullständigt
över partierna? Jag är fullkomligt övertygad om motsatsen. Men
då blir också följden, att partiväsendet och partisyftena komma att
föras ända in i den viktiga akt av grundlagstolkning, som ligger bakom
en sådan propositionsvägran, och det är någonting, som enligt min
uppfattning kommer att verka skadligt.

Då säger man, att det nu föreslagna systemet är det i de flesta utländska
länder gällande, och där går det bra. Ja, jag skulle fråga:
känner verkligen utskottet till, huruvida man överallt är så synnerligen
nöjd med det, om man ej där understundom har haft känslan
av, att presidenten, den som har setat i spetsen, har stått det ena eller
andra partiet närmare? Vet verkligen utskottets majoritet, huruvida
ej några sådana känslor eller farhågor där ha uppstått? Men i varje
fall: det är en sak, som för mig här ej alls inverkar — även om man i
dessa länder är fullkomligt nöjd, så vill jag påstå, att vi ej hava haft
någon som helst anledning att vara missnöjda med förhållandena bär.
Däremot ha vi, som jag nyss sade, från vår historia exempel som visa,
att det andra systemet verkar menligt.

Däremot innehåller ju utskottets utlåtande även en annan punkt,
nämligen förslaget, att det skulle kunna utses två vice talmän. Det
förslaget har jag alls ingenting emot och ber att få erinra, att då vid
förliden riksdag denna fråga var å bane, så framlade jag reservationsvis
ett yrkande, som innebar förslag till en vilande grundlagsändring,
att vardera kammaren skulle ha rätt att utse en förste och eu
andre vice talman, och det yrkandet blev av denna kammare godkänt.
Jag tillåter mig därför nu att återupptaga det yrkandet. Jag yrkar
alltså de förändringar i § 33, att i fösta momentet skall insättas i
slutet: »— — — läte Konungen för vardera kammaren tillkännagiva,
vilken bland dess ledamöter förordnats till talman och vilka till
förste ocli andre vice talman.» Det är sålunda blott en obetydlig förändring,
som härigenom medföres. Vidare skall det i andra momentet
i stället för det nuvarande slutet heta: »---äger vardera kamma ren

att inom sig välja talman samt en förste och en andre vice talman»..
Tredje momentet blir enligt detta förslag oförändrat. Fjärde momentet
kommer att börja: »Vid samtidigt förfall för både talmannen
och vice talmännen i någon av riksdagens kamrar---» etc. Däri genom

vinner man vad som är praktiskt i denna fråga, men slipper
det andra. Jag ber att få yrka bifall till det förslag jag sålunda,
framburit.

Frrdugcu deu 30 april.

3 Nr 41.

Herr Helliberg: Det här är en utdebatterad fråga. Det kan
ju inte anföras några som helst nya skäl i den, och jag antager, att
kammaren endast håller mig räkning för, att jag inte upprepar de
gamla. Det lär väl i <varje fall inte alls inverka på de närvarande
kammarledamöternas ställning till frågan. Jag skall därför bara
tillåta mig att säga några få ord.

Den föregående ärade talaren menade, att inte något praktiskt
behov av denna ändring förelåg. Det kan jag ju medgiva, att i varje
fall inte något mera kännbart sådant behov föreligger. Men det är
ju en gång så, att det kännes som ett förmyndarskap på en sådan
församling som riksdagen, att den inte själv i likhet med andra överläggande
församlingar skall få utse sina ordförande. Det är ju som
bekant också så att utomlands motsvarande representativa församlingar
själva välja sin ordförande. — Utskottets vice ordförande
menade, att det inte var så säkert att de voro så tillfredsställda med
denna anordning. Men det har åtminstone aldrig hörts några uttryck
för missbelåtenhet; och om någon sådan missbelåtenhet skulle föreligga,
så anser jag, att den ärade talaren själv bort framföra några
exempel därpå — bevisbördan borde ålegat på honom. — Vad konsekvenserna
beträffar, som han utmålade som ibehänkHga, så tror jag,
att de inte rimligtvist kunna på något vis bli svårartade. Det skulle
då hava försports utifrån, att några sådana konsekvenser där visat
sig, och det har man aldrig hört talas om, såvitt jag vet. Han åberopade
våra historiska erfarenheter — det skulle då naturligtvis närmast
vara från frihetstiden — vilka enligt hans mening verkade varnande.
Jag tror, att förhållandena då voro så helt olikartade mot
vad de nu äro, att en jämförelse i det här Ifallet inte alls kan hålla
streck.

Jag tillåter mig utan vidare, herr talman, att yrka bifall till
utskottetes hemställan.

Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen
till en början, att propositioner komme att göras först särskilt
i fråga om utskottets hemställan i föreliggande utlåtande samt
vidare särskilt rörande herr Clasons under överläggningen framställda
förslag.

Därefter gjorde herr talmannen enligt de angående utskottets
hemställan förekomna yrkandena propositioner, först på bifall till
samt vidare på avslag å samma hemställan; och förklarade herr talmännen,
efter att hava upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning varav uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Om rätt för
riksdagens
kamrar alt
välja talmän
in. m.
(Fort*.)

Kr 41. 4

Fredagen den 30 april.

Om rätt för
riksdagens
kamrar att
välja talmän
m. m.

(Forts.)

Om upphävande
av det
s. k. bostadsbandet.

Den, som bifaller vad konstutionsutskottet hem styl It i sitt utlåtande
nr 35, röstar

Ja;

Den, det e.i vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan.

Omröstningen företogs, och vid1 dess skit befunnes rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 47;

Nej — 35.

Av -lierr Clason, fortsatte herr talmannen, hade yrkats att kammaren
skulle såsom vilande till vidare grundlagsenlig behandling antaga
följande förslag till ändrad lydelse av § 33 riksdagsordningen:

1. Så snart riksdagen sammanträtt och ''berättelse om förloppet
av den i nästföregående paragraf mom. 1 föreskrivna granskning iblivit
av chefen för det departement, till vilket justitietärendena höra, eller
den i hans ställe förordnad är, meddelad kamrarna, var i vad dess
ledamöter angår, läte Konungen för vardera kammaren tillkännagiva,
vilken bland dess ledamöter iförordnats till talman och vilka till förste
och andre vice talman.

2. Då i något av de fall, som i 91, 92, 93 och 94 §§ regeringsformen
omförmäles, riksdagen på de i samma grundlags 95 § nämnda
vedenbörandes kallelse sammanträder, äger vardera kammaren att, inom
sig, välja talman samt en förste och en andre vice talman.

3. Innan--------äldst.

4. Vid samtidiga förfall för både talmannen och vice talmännen
i någon av riksdagens kamrar utses under enahanda ordförandeskap,
som nyss är nämnt, en av kammarens övriga ledamöter att tjänstgöra
såsom talman, till dess förfallet upphört.

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till herr Clasons
yrkande samt vidare på förkastande av ifrågavarande förslag; och
förklarades den senare propositionen vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets utlåtande nr 36, i anledning
av väckt motion om ändrad lydelse av § 19 riksdagsordningen.

I detta utlåtande hade utskottet hemställt, att riksdagen med bifall
till en inom andra kammaren av herrar Vennerström och Hage
väckt motion, nr 36, måtte såsom vilande till vidare grundlagsenlig
behandling antaga följande

Fredagen <lf.n »SO april. J

. Om ujipJiä Förslag

till ii ad råd lydelse av $? ii) riksdagsordningen. vånda no det

s. k. bostads Nuvarande

lydelse: Föreslagen lydelse: bundet.

Till ledamot i andra kammaren Till ledamöter i andra kamma- *

kan endast utses man, som äger ren hunna endast utses män och
valrätt inom valkretsen eller, där kvinnor, rom äga valrätt inom
fråga är om stad, bestående av riket.
liera valkretsar, inom någon av
dessa.

Vid utlåtandet fanns fogad eu reservation av herrar Clason, K. J.

Ekman, von Hot sten, H. G. Andersson, Magnusson i Törnhult, Jansou
i Kungs ör, Janson i Ed schäck en, Henrikson och Forssell, \ lika i
utskottet hemställt, att utskottet måtte avstyrka motionen.

Herr C Fason: Jag kan gärna medgiva, att det linnés skäl

både för och emot bostadsbandets upphävande, men enligt min uppfattning
äro skälen för vida svagare än skälen mot. När utskottet
sålunda i sitt utlåtande om1 bostadsbandet vill göra gällande, att i
detsamma skulle vara att se en motsättning mellan riksintresset och
ibygdeintresset, »eu kvarleva», som det står, »från en tid, då varje
riksdagsman ansågs representera icke hela ifolket», utan sina valmäns
eller sin bygds speciella intressen, så beror detta enligt min övertygelse
på en fullständig felsyn på hela problemet. När svenska riksdagen
kom till och så länge det funnits en svensk riksdag, har därmed,
som själva namnet visar, den varit avsedd att främja cell uppbära
just riksintressena. Men man ansåg med rätta, att riksintressena
främjades och uppburos bäst genom att i riksdagen insattes representanter
för olika bygder, så att riksdagen därigenom kunde få erforderlig
kännedom om förhållandena i dessa olika bygder. Och man
ville dessutom ha representanter för dessa olika bygder i riksdagen
just för att, om jag får säga, konifrontera dem med riksintressena, sätta
dem in i rikslfrågorna och förplikta dem till riksintressena. Det var
sålunda i eminent grad ett riksintresse, att de olika bygderna voro
representerade i riksförsamlingen, och jag för min del förmenar, att
det är ett intresse, som står kvar än i dag.

Då säger utskottet: ja, men det där bostadsbandet är ju ett
tvång iför valmännen. De få ej taga vem de vilja. ^ J a g får säga,
att jag aldrig från valmännens egen sida hört en sådan synpunkt
göras gällande. Jag tror aldrig, att från dem framkommit en önskan
om förändring i detta hänseende. Och det band, som bestämmelsen
faktiskt vad nu andra kammaren angår, lägger på dem, att
de skola vända sig till personer, som. äro speciellt inne i deras förhållande,
det är som jag nyss sade, enligt min uppfattning ett gagneligt
band.

,Så har man talat om, att detta band skulle försvaga andra kammarens
sammansättning. Man vill göra gällande att på det viset
skulle vissa speciella politiska kapaciteter, som möjligen eljest skulle

J(r 41. ^

Fredagen den 30 april.

Om upphävande
av det
s. k. bostad-sbandet.

(Forts.)

kunna komma med. e.j bliva, valda. Jag vågar göra den frågan, om
denna kammare menar, att andra kammaren verkligen ger skäl för
den anmärkningen — eller rättare, om man anser, att det finnes
■brister i and ra kammarens sammansättning — vilket jag ju kan
tänka mig, att åtskilliga anse — man menar, att dessa brister verkiigen
bero ipå detta, bostadsband? Är det ej snarare så, att det är just
tran den demokratiska sidan som man bar velat framhålla den andra
kammaren som en föregångskammare, och som man bär velat göra
gällande, att just där sitta de stora politiska kapaciteterna? Några
svårigheter att få in en elittrupp av sådana kapaciteter i andra kammaren
ha sålunda just ej förefunnits, men däremot har. som sant
den ioraelen förelegat, att man kunnat vara försäkrad om att få ''in
även kännare av lokalintressena.

Nu har man ock velat göra gällande, att genom bostadsbandet?
upphävande det skulle bli en möjlighet att sätta in sådana, som ha
''fallit igenom i en valkrets, i en annan. Jag skall medgiva, att det
argumentet kunde i någon man anföras förut, då valen skedde suecessive,
men numera, .sedan vi ha fått en gemensam valdag, tror jag ej.
att man kan reflektera på de möjligheterna. Jag är dessutom tämligen
övertygad om. att just det proportionella valsättet, och de .större
valkretsarna giva möjligheter för varje grupp att främst på sin lista
sätta den, som de helst vilja hava invald och på det sättet tillförsäkra,
honom en.plats i mycket högre grad än när man valde i enmansvalkretsar.
År det, åter meningen, att man på förhand skall flytta personer,
som man anser vara osäkra, så skulle jag vilja säga, att jag
misstänker, att en sådan flyttningsprocedur, verkställd på förhand,
komme att hava med sig ganska, störa risker. Jag misstänker,
att det är klokast att försöka det gamla namnet i den valkrets, där
vederbörande är känd. Börjar man på att flytta hit och dit. så beifarar
jag. att det försvagar vederbörandes utsikt att bliva vald.
Genom sådana iflyttnings försök kan man även komma in på en annan
sak, som i viss mån står i sammanhang med denna. Såvitt jag förstår,
kan det lätt komma att medföra, att suppleanten finge inträda
i flera fall än nu. Vår nuvarande organisation av suppleantvalen
gör det emellertid ej ömkligt, att man skall lösa frågan på ett sådant
sätt, att man här och var i stället för dem, som man helst skulle
vilja ha.valla, får rycka in med suppleanter.

^e.i; f själva verket tror jag. att vad som ligger bakom detta
förslag i grunden ej är någon motsättning mellan riksintresset och
bygdeintresset, utan det är nog fråga om en annan sak. Det är fråga
om riksintresse eller partiintressen. Det är nog egentligen närmast
frågan om, huruvida vid valen partiledningarna, de centrala partiledningarna,
skola, få möjlighet att gorå sig gällande på ett annat, och
och starkare sätt än hittills. Det är frågan, om dessa partiledningar,
dessa centralt organiserade partiledningar skola få flytta kandidaterna
som brickor i ett schackspel och slunga ned den ene bär och den
andre där och säga åt de lokala valmännen: den skall ni ta och den
skall ni ta! Ni. skall ej^ ga efter den egna föreställningen om kandidaterna,
utan ni skall gå efter partiintressets krav. Nu är emellertid

Freiluiteu deu *»0 april

Nr 41.

förhållandet sådant, att om det år något, som jag tror att den nuvarande
tiden i vårt land reagerar mot. sa ar det ett starkare skärpande
av partibanden. Man är led vid partilivet, och man är led pa
de gamla partierna; man söker bilda nya. man vill na paitili\e ‘UPP*
mjukat, och man släger sig, att det finnes faktiskt för närvarande förskjutningar
som gå i den riktningen. Motsatserna äro ej långte sa
stora, sedan exempelvis de stora författningsfrågorna äro avgjowla.
Jao- tror, att vi gå i riktning av en utveckling på dessa linjer. Men
nu kommer konstitutionsutskottet i dag med tre reformer, som enligt
min uppfattning allesammans gå i orätt riktning. Men ena, åt
skaffa oss en partivald talman i stället för den kungavalde. Men
andra, att vi skola skaffa större inflytande för partiledningarna rörande
vilka som skola bli valda; vi kunna ju saga rent uM vi skola
skaffa större inflytande för ceniraliednmgen i Stockholm pa de olika
bygdernas rätt att få vidja dem, som äro speciellt inne i deras intressen.
Och den tredje: vi skola skaffa partiledningarna större möjlighet
att i varje särskilt ifall binda fast partiintresset, halla las pa
bandet vid omröstningarna ocli kontrollera hur den välde riksdag?-mannen har voterat. '' Jag tror, att alla dessa förslag ga i alldeles
motsatt riktning mot den. som är nyttig och riktig, och jag Iber att a
erinra om, att vid förlidet års riksdag denna kammare avslog detta
förslag utan votering, och att andra kammaren ävenledes avslog förslaget,
visserligen genom votering men med den betydande majoritet,
Andra kammaren, för vars räkning man nu just begär, att forsta kammaren
skall lagstifta! Jag yrkar avslag.

Om upphö
vävde av del
v. Ibostad.1!
bandit (Kort*.

)

Herr Hellberg: Om denna fråga gäller vad jag redan i början
av mitt förra anförande säde om den närmast föregående: den är

rätt ut debatterad. , . ,

Den föregående talaren, utskottets ärade vice . ordförande,
har, såvitt jag kunde höra anförandet, uppehållit- sig tämligen
vidlyftigt vid frågan om riks- och bygdemtresset, Jag tror, att
-det är alldeles överflödigt att tala så mycket om det. Mm övertygelse
är den. ätt bostadsbandet är alldeles överflödigt för bygdeintresset.
Det -blir tillräckligt tillgodosett detta band förutan. Det behover blott
erinras, att i första kammaren, där inte något bostadslband linnés, och
som sålunda uttryckligt angivits böra vara- en representation lör hela
landet, i alla fall ungefär % av medlemmarna äro bygderepresentanter.
Och detta trots att för denna kammare galler ett valbarketsstreck,
som bär åtminstone tidigare kunnat gorå det nödvändigt för
de respektive partierna — särskilt måhända- för det socialdemokratiska
partiet — att söka utanför bygden. När man bär ett sadant
exempel på bygdekänslans styrka i själva första kammaren, da
tror jag. att man kan vara. ganska iugn för, att nog bil bygdeintressena''tillräckligt
tillgodosedda i andra kammaren utan att man behover
ha något bosta-dsband, som garanterar -den saken. ,

Nu har emellertid utskottets vice ordförande förmenat, att det ar
inte riksintresset, som det hör gäller, utan det är i själva verket partiintresset
— och han gjorde en liten skräckmalmng för att visa, hur

Nr 4L 8

Fredagen den SO april.

vande^ao^dét de ce“tFa,la Partiledningarna skulle komma att flytta representanterna
s. k. bostads- 9P*** brickor i ett spel, och placera delo var helst det föll sig lägligtbandet.
Ja men, jag tror verkligen, att den där brickplaceringen är ganska
(Fort*.) vansklig. Valmännen i de respektive orterna äro inte så lydiga, som
den föregående talaren har gjort gällande, 0A1 jag undrar, om inte
även hans eget parti ibland, när det gällt att placera eu viss »bricka»,
kanske en mycket eminent .bricka i första kammaren inom ett visst
län, har funnit det förenat med vissa svårigheter. Jag tror. att det
förhåller sig så.

Han påstod vidare, att det aldrig har klagats från valmännens
sida över, att något tvång följer med bostads/bandet. Ja, men man
lår val ändå anse de oupphörligen återkommande motionerna vara ett
uttryck för, att det inte råder allmän belåtenhet med detta tvång, och
man kan val anse detta så mycket mer, som det ju skulle kunna
tänkas att åtminstone medlemmar av andra kammaren ha ett visst intresse
av att bevara tvånget. Icke desto mindre bär frågan flera gånger
motionsvis kommit under riksdagens prövning.

Så menade herr Clason, att talet om en försvagning av representationen
såsom en följd av bostadsbandet var fullkomligt ogrundat.
— oJa, det måste jag uppriktigt saga. det gläder mig livligt att höra
ifrån den talaren, att det för hans del råder en sådan belåtenhet med
representantuppsättningen i andra kammaren. Annars brukar det
inte vara sa sällsynt, att det just ifrån den sidan klagas över nivåns
sjunkning och i följd därav framträdande parlamentsleda. Men då
jag är övertygad om att bostadsbandet, som jag förut utvecklat, int-ealls
i stort sett inverkar på sammansättningen, utan att denna, även
om det strykes, kommer att väsentligt rekryteras ifrån de olika bygderna
såsom förut, så tror jag att den ärade talaren allt framgent
skall fa anledning att uttrycka sin belåtenhet över andra kammarens
nivå.

Han anförde slutligen även ett skäl, som han nog anser vara
mycket avgörande, nämligen att, när vi nu inte vidare hava några
fyllnadsval och få eu gemensam valdag, så har huvudskälet för bostadsbandets
upphävande förlorat sin giltighet. Jag kan medgiva,,
att något hava dessa av honom påvisade förändringar inverkat i detta
avseende. Men det- kan dock i alla rall länkas sådana omständigheter,
att det kunde vara en fördel för valmännen att hava sin ifulla frihet
vid valet av representanter och att inte vara tvungna att hålla sig
inom bygden. Det kan inträffa det fallet, att eu deras representant
har kommit att avflytta ifrån trakten och att de skulle önska att allt
fortfarande få hava honom kvar. Det kan också hända, att det före
valet spönjes, att kanske en mycket framstående medlem av ett visst
parti är osäker för omval på en annan plats, så att det därför kan vara
önskvärt att sörja för möjligheten att bevara honom i representationen.
Sa nog tror jag, att alltjämt skäl även av detta slag finnas för
reformen.

Jag vill sammanfatta min uppfattning i det omdömet, att bostadsbandet
är alldeles obehövligt, ifall det är ifråga om att tillgodose
de lokala intressena: valmännen sörja detta band förutan, nog för

9 Xr 41.

Kreilit^eri «!en »>0 april

att <U- bli tillgodosedda. Men det kan i vissa fall utgöra ett ''hinder,
och därför synes det mig vara riktigt, att det avlägsnas.

.lag ber, herr talman, att la yrka ''.bifall till utskottets hemställan.

Om uppfarande
av det
s. k. bostadsbandet.

(Fort».)

Herr von Gei jer: Herr greve och talman! Endast nagla
ord. Jag lyssnade med spänd uppmärksamhet till den förste talaren
i dag, som yttrade sig i ämnet och jag kali utan tvekan till alla delar

instämma i vad han då yttrade. (...

Det förefaller mig, att den argumentering lian torde till försvar
för sin ståndpunkt, var alldeles övertygande. .Tåg väntade emellertid,
att han skulle framföra ännu en omständighet till skid för sin mening,
men då han icke gjorde det, så ber jag, herr greve och talman, att ta

framföra den. . n . ..

Nu står det för dörren, det ligger pa bordet sa att saga, det ar

alldeles nödvändigt att få en reform med förändring av valkretsarna.
Jag skall icke draga upp den sakens historia, men jag erinrar om
att när det proportionella valsystemet infördes, man icke ansag tampigt
att avvika alltför mycket från bestående förhållanden.^ Pa denna
grund blevo valkretsarna tämligen oberörda och alltför små. i\u stål
det för dörren, att vi skola vidga dessa valkretsar. Da förefaller det
mig, att de synpunkter, som herr Hellberg, den siste arade talaren,
gjorde sig till målsman för, kunna i alldeles tillräcklig grad bliva till -

Till sist ber jag att få yttra ett par ord med anledning av herr
Hellbergs anförande. Han pekade på att motioner i ämnet återkomma
gång på gång och att detta skulle utgöra ett bevis mot riktigheten av
vad herr Clason yttrade, att man icke spårar någon missbelåtenhet med
det ifrågavarande förhållandet. Jag finner den omständigheten, att enstaka
motionärer komma åter med samma sak, icke innebära just vad
herr Hellberg ville hava att framgå därav. Den innebär, att pa vissa
håll det finnes en önskan, ett intresse i den riktningen. Det bär herr
Clason aldrig förnekat, att det är ett visst intresse, som ligger bakom sadana
motioner, nämligen ett partiintresse. Den omständigheten, att en
motion kommer tillbaka åtskilliga gånger i riksdagen, kan icke innebära
ett bevis i den riktning, som herr Hellberg antydde

Herr greve och talman! Jag ber att få instämma i det yrkande,
som framställts av herr Clason.

Herr Johansson, Johan, i Kälkebo: Jag har hört, att

det väckt en viss uppmärksamhet, att jag icke deltagit vid behandlingen
i utskottet av detta ärende och jag ber att få tillkännagiva,
att jag på grund av deltagande i annat utskotts arbete varit förhindrad
att göra det. Men om jag varit närvarande, skulle jag hava ställt
mig på reservanternas sida, då jag anser, att den fråga, som det här
gäller, är av den beskaffenhet att den i varje fall icke behöver lösas,
förrän man får se något av vad den nya valkretsindelning, som man
väntar på, kommer att medföra.

Nr 41. 10

Fredagen den 30 april.

mnde afdd Då några Valkare skäl icke heller hava anförts av dem, som vilja

S. k. bostads- vaia me<f om hetta förslag, anser jag mig icke böra ingå i någon ytbandet.
terligare sakkritik av vad från deras sida här anförts, utan ansluter
(Forts.) mig endast till det yrkande, som framställts av herr Clason.

Herr Clason: Gentemot min ärade vän herr Hellbergs yttrande,
att det skulle finnas ett så starkt behov av denna reform och att
hetta skulle bevisas därav, att krav framställts om densamma gång
på gång, vågar jag verkligen ifrågasätta, om det är så. Jag har nu
icke någon statistik för mig beträffande antalet motioner i denna
sak, men jag tror, att detta är en punkt, rörande vilken man ganska
litet har motionerat, och i varje fall är det alldeles säkert så, att, om
man har motionerat på denna punkt, så har — om jag'' icke misstager
mig andra kammaren själv alla gånger avslagit motionerna.

Herr Hellberg ville även i ett annat hänseende mot mig rikta
en liten replik. Han sade, att han förundrade sig över det erkännande,
som han förmenade, att jag hade givit andra kammaren. Jag
vill då endast erinra om att jag sade att om det finns brister i andra
kammarens sammansättning, det icke beror på denna sak. Men därjämte
sade jag- ock att det förvanade mig att höra den kritik över
andra kammarens sammansättning, som dock ligger i yrkandet om
bostadsbandets ^upphävande, från dem, för vilka andra kammaren alltid
framstått såsom den demokratiska föregångskammaren.

Jag vill till sist endast säga, att det var med stort intresse, som
jag från herr Hellberg fick höra, att frågan om riksintresset egentligen
icke spelade någon roll, utan kunde avföras från dagordningen
i denna debatt. Det stafkaste skäl, som man hittills, såvitt jag kan
förstå, har pekat på, har varit det, att just riksintresset skulle kräva
bostadsbandets upphävande. Nu får jag höra, att det egentligen icke
spelar någon roll, och detta styrker mig då ytterligare i mitt avslagsyrkande.

Herr Hellberg: De båda föregående talarna hava uppträtt
såsom halva vänner till bostadsbandets upphävande. De tycka, att
detta rättast bör bliva länsgränsen. Den skall utgöra bostadsbandet
hädanefter, då vi få den reform av valkretsindelningen, som de tro
skall komma.

Jag vill då först säga, att detta väl inte är så säkert, Man kan
inte så säkert veta, hur det går med den reformen. Men vidare tycker
jag, att det är en i viss män halv ståndpunkt detta. Den innebär ett
halvt medgivande åt deras sida, som vilja hava bort bostadsbandet. att
man skall på så sätt vidga det. Men det är ett halvt steg, och jag
tror, att det i detta fall kan vara skäl i att taga steget fullt ut på eu
gång. ^ Det där halva steget förefaller mig mindre tilltalande.

Sa anfördes det, att de motioner, som väckts i frågan inte betyda
så mycket och att andra kammaren skulle gång på gång hava avslagit
dem. Ja, det kan ju mycket väl tänkas att det skäl, som jag i mitt
första anförande litet snuddade vid, kunnat i sin män inverka på

11 Nr It.

andra kammarens hållning
uteslutet, att åtskilliga r<
framt, kunde resonera som

Fredagen den 30 april.

L)et vore ju icke alldeles Om vpphä
< r att uttrycka saken rätt- \an^Ztad

i aska säker på mitt mandat, bandet.

så länge bostadsbandet finnes. Om det blir upphävt, är jag inte lika (Forte.)
säker.» Och det kan för eu och annan innebära en frestelse att rösta

em0t''Nu menade min ärade vän, vice ordföranden i utskottet, att det
var egendomligt att ifrån min sida höra eu kritik av andra kammaren.
Jag vet inte, att jag inlåtit mig på någon sådan kritik, dag
har tvärtom sagt, att min tro verkligen är den, att även om bostadsbandet
bortfölle, skulle valmännen i de allra flesta fall — jag hänvisar
än en gång till vad man har att lära i detta fall i fråga om första
kammarens sammansättning — komma att taga sina representanter
ifrån de respektive bygderna.

Så menade han, att riksintresset inte spelade för mig någon roll,
utan jag hade — jag minnes inte riktigt, hur hans uttryck föll “" Alldeles
förnekat dess betydelse. Jag vet inte, att jag gjort detta heller,
jag bara svarade honom, när han röjde en sådan oro för att inte bygdeintresset
skulle bli tillräckligt tillgodosett, att jag trodde, att det senare
blir fullt tillräckligt tillgodosett. Men när jag framhöll, att
bostadsbandet i enstaka fall kan vara ett hinder för de olika kretsarna
att insätta förtjänta män ifrån andra delar av riket, har jag därmed
tydligt markerat, att jag anser riksintresset hava sin betydelse i detta
fall. - ^

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande.

Herr Strömberg: Herr greve och talman, mina herrar! Då

undertecknad deltagit i detta ärendes behandling inom utskottet, ber
jag att med några ord få tillkännagiva min ståndpunkt. Jag har funnit,
att det är en naturlig sak att understödja en fråga som denna,
då den ju innerst innebär att giva valmännen sin fria rätt att utse den
representant, som mest överensstämmer med deras egen uppfattning
av samhällsfrågorna. Jag kan icke första de betänklighetei, som utskottets
ärade vice ordförande anfört emot förslaget, da han särskilt
pekar på att partiledarna skulle få ett så; dominerande inflytande.

Jag tror, att detta kan i viss mån gälla, då det är fråga om val av
ledamöter till första kammaren, men att det icke har samma betydelse,
då det gäller val av ledamöter till andra kammaren. När det galler
detta senare val. böra vi komma ihåg, att vi hava en stor valmanskår,
vars mening alltid höres och vars mening blir utslagsgivande vid
val till andra kammaren. Vad däremot beträffar val till första kammaren
är det ju så, att det är en begränsad krets inom landsting och
städer, som naturligtvis lättare kan dirigeras ifrån partiledningens

SKla''Det har här betonats, att man har gått tillmötes tanken på bostadsbandets
upphävande, då man nu tyckes ansluta sig till uppfattningen
om att länsvalkretsar skulle vara lämpliga. Jag anser, att
man borde taga steget ut och helt upphäva bostadsbandet. Jag ber

Jfr 41. 12

Fredagen den 30 april.

ansluta mi* 1111 utskottets hemställan, till vilken jag yrkar bi c

z. rån.

bandet.

(Forts.)

bandet.

sig finna denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning varav uppsattes, justerades och
anslogs en sa lydande omröstningsproposition:

w ?eu’ bifaller vad konstitutionsutskottet hemställt i sitt utlåtande
nr 36, röstar

Vinner Nej. avslås utskottets hemställan.

Vid slutet av den häröver anställda omröstningen befunnos rös
terna hava. utfallit sålunda:

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets utlåtande nr 37, i anleda

:t! proposition med förslag till ändrad lydelse av
SS bil, 65 och 75 riksdagsordningen jämte två inom riksdagen väckta
motioner.

Till konstitutionsutskottets handläggning hade båda kamrarna
hänvisat, en av Kungl. Maj:t till riksdagen avlåten proposition, nr
157, däri Kungl. Maj :t föreslagit riksdagen att antaga framlagt förslag
till ändrad lydelse av §§ 60, 65 och 75 riksdagsordningen.

Samtidigt härmed hade utskottet till behandling förehaft två inom
första kammaren av herr Wavrinshy väckta motioner, nr 16 och
17. I den förra av dessa hade hemställts, att därest i den väntade
kungl. propositionen om öppen omröstning föresloges, att sådan omröstning
skulle ske genom upprop, denna föreskrift måtte vidgas till
att lyda: genom upprop eller annat tillvägagångssätt, som genom allmän
lag bestämmes. I den senare av de båda motionerna hade hemställts,
att — därest riksdagen tbifölle den kungl. propositionen om
öppen omröstning — riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj Tän -

ja;

Den, det ej vill, röstar

Ja — 42;
Nej — 56.

Fredagen den 30 april.

lo Nr 41.

hålla, det Kungl. Maj :t behagade söka utröna lämpligheten av att i
den svenska riksdagen införa omröstning genom elektrisk voteringsmaskin
och, därest utredning därtill gåva anledning, till riksdagen
inkomma med framställning i syfte att få denna voteringsmetod tilllämpad
hos oss.

Utskottet hade i föreliggande utlåtande på åberopade grunder
hemställt.

1) att riksdagen, med förklaring att förevarande kungl. proposition
icke kunnat av riksdagen i oförändrat skick antagas, måtte såsom
vilande till vidare grundlagsenlig behandling antaga i utlåtandet
infört förslag till ändrad lydelse av §§ (iO. 65 och 75 riksdagsordningen; 2)

att herr Wavrinskys motion I: 16 måtte anses besvarad genom
vad utskottet här under 1) hemställt;.

3) att herr Wavrinskys motion I: 17 icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservationer hade avgivits

dels av herrar K. J. Ekman, van Hofsten, H. G. Andersson, J.

B. Johansson. Magnusson i Tumbalt och Henrikson, vilka hemställt,
att Kungl. Maj :ts ifrågavarande proposition måtte av riksdagen avslås; dels

ock av herr Ljunggren mot punkt 3 av utskottets hemställan
med yrkande om bifall till motionen I: 17.

På hemställan av lierr talmannen beslöts att utlåtandet skulle
företagas till avgörande på det sätt. att först föredroges punkterna 1
och 2 i ett sammanhang samt därefter punkten 3 särskilt för sig.

Punkterna 1 och 2. Om införande

av öppen om Herr

Ekman, Karl Johan: Herr greve och talman, mina röstning i

herrar! Utskottet har i det föreliggande utlåtandet liksom i fjol till- riksdagen.
styrkt införandet av öppen omröstning, men såsom herrarna finna,
har utskottet icke anfört ett enda skäl för sin ståndpunkt, utan utskottet
hänvisar allenast till föregående ars uttalande. Jag har slagit
upp konstitutionsutskottets utlåtande från i fjol och det är där
på samma sätt. Där finns icke något skäl, utan utskottet hänvisar
allenast till föregående utlåtanden och till den kungl. propositionen.
Detta visar just icke mycket intresse för saken; och jag tror
också, att det här är mera en teoretisk fråga, som visserligen kan hava
stor betydelse för vissa valledningar o. s. v., men jag tror verkligen
icke, att valmännen ute i landet fästa något vidare avseende vid
denna fråga. Saken är den, att under striden emellan den öppna och
den slutna omröstningen ligger i grund och botten en strid emellan
olika politiska åskådningar eller uppfattningar i det hela. ^Enligt
den åskådning, som ligger till grund för vår grundlag, för var riksdagsordning,
står riksdagsman nen fullt fri vid utövningen a\ sin be -

Är 41. 14

Fredagen den 30 april.

alnö‘Sna^ i1attning- . Riksdagsordningens 1 § innehåller, som bekant, att en riksföZing
i '' desman1 utövningen av sm befattning icke bindes av andra föreriksdagen,
skri!ter än rikets grundlagar. Och den slutna omröstning, som i riks(Fort.
.) dagsordningen påbjudes, den är ett uttryck för denna uppfattning
och ett skydd för riksdagsmannens frihet och självständighet. Så
länge riksdagsmannen personligen har sina valmäns förtroende,
rostar han som lians samvete och övertygelse bjuder honom för landets
bästa, och den slutna omröstningen är då ett skydd emot alla
obehöriga påtryckningar, vare sig inom eller utom riksdagen för att
försöka förmå honom att avvika från vad han innerst känner och tänker
i den fråga, som föreligger. Det är den grunduppfattning, på
vilken var riksdagsordning för närvarande vilar; riksdagsmannens
oberoende saväl gentemot valmän som ock mot varjehanda valtryck
och valbossregemente.

Däremot möter man i det framlagda förslaget, som av konstitutionsutskottet
tillstyrkts, en helt annan uppfattning. Den vilar på
den s. k. parlamentarismen, och som en konsekvens av den följer att
riksdagsmannen är och skall vara i viss mån bunden av sina valmäns
direktiv eller åtminstone av deras allmänna uppfattning i de särskilda
olika frågorna. Den öppna omröstningen blir då ett medel för valmännen
och partiledningarna.att utöva kontroll över att dessa valmäns
direktiv verkligen också följes av riksdagsmannen. Detta återigen,
att valmännen skola ha en sådan makt att utöva en dylik kontrollrätt
i detalj över- riksdagsmannen, vilar på den förutsättningen, att valmännen
så att säga äro ofelbara, och vad valmännen tänka det skall
vara det rätta eller i alla händelser det bestämmande. Medelst den
öppna omröstningen vill man nu genomföra denna valmännens bestämmanderätt
i detalj. Den slutna omröstningen är alltså ett medel
att ställa riksdagsmannen mera självständig och oberoende vid utövningen
av sitt viktiga uppdrag’, medan däremot den öppna omröstningen
är ett medel att göra honom beroende av valmän och partiledningar.

Jag frågar, vilket som är att föredraga?

Vår grundlag har ansett, att det hela bäst betjänas av att riks(lagsmannen
ställes i möjligaste man självständig vid utövningen
av sin befattning och skyddas för påtryckningar av vad slag det vara
ma. Att en riksdagsmans allmänna politiska uppfattning överensstämmer
.med hans valmäns, det är en självklar sak: i annat fall skulle
han givetvis icke bli vald. Den överensstämmelsen klargöres vid
förberedelserna för valen. Man har ju numera den allmänna kandidaturen,
och. valmännen, få innan valet fullständigt reda på sina kandidaters
.politiska läggning, deras allmänna politiska uppfattning. Men
huru riksdagsmannen från denna utgångspunkt sedan röstar i de särskilda
fragoma, ma.ste vara beroende pa hans eget och icke på valmännens
omdöme i varje särskilt fall. Ty en fråga ter sig mången gång''
helt annorlunda, då den betraktas bara som ett allmänt önskemål, som
man. gärna vill ha. genomfört, än då det gäller att verkligen praktiskt
realisera fragan, föra ut den i det praktiska livet genom ett beslut i
riksdagen. Det kan bli en tvingande nödvändighet för en riksdags -

Krcdagcu den 30 april.

15 Nr 4L

man, om han verkligen i sanning vill tillvarataga såväl landets
sina valmäns intressen att rösta på ett annat sätt än mallra valmän vid i

ett ytligt betraktande närmast skulle ha tänkt sig Riksdagsman- riicsdagen.
nen bör icke sättas i den ställning, att lian skall nödgas i än den ena (forte.)
och än den andra detaljfrågan föra ett slags försvarsprocess inför
sina valmän. Skulle något sådant anordnas, så kommer det vid den
öppna omröstningen att bliva en mycket stark frestelse för kanske
många riksdagsmän att undandraga sig en sådan försvarsprocess genom
att tubba på sin övertygelse och rösta på det sätt som lian vet

valmännen tycka bäst om. .....

Det är sålunda i den öppna omröstningen en viss fara för att riksdagsmannens
självständighet och oberoende sättes på spel, och vad
som nu sagts om beroendet på detta sätt av valmännen, gäller givetvis
i lika hög grad eller i kanske ännu högre grad om det beroende,
som därmed skulle följa av partiledningarna inom riksdagen. Den
öppna omröstningen skulle bli ett mycket effektivt medel i de särskilda
partiledningarnas hand att utöva ett partitvång, som vi ju dock
icke anse vara önskligt.

Enligt min mening, herr greve och talman, är således det omröstningssätt
vi nu ha, den slutna omröstningen, det som mest överensstämmer
med vår gällande grundlag. Det är också det omröstningssätt,
som bäst befrämjar riksdagsmannens självständiga och oberoende
utövande av sitt riksdagsmannakall efter bästa övertygelse och
samvete, och det är det omröstningssätt, som är mest agnat att förekomma
missbruk ifrån valledningar och partiledningar.

På dessa skäl anhåller jag, herr greve och talman, att få yrka
avslag å utskottets hemställan i de nu föredragna punkterna och på
den kungl. propositionen.

Herr Hellberg: Herr talman! Detta är den tredje ut debatterade
frågan, och det är icke precis så lustigt att uppträda i flera
sådana frågor å rad. Jag har förresten inte varit riktigt i tillfälle
att höra allt vad den föregående talaren sagt, därför att lag måste
deltaga i en konferens om huru man skulle ställa sig, i anledning av
ett förbiseende, som har begåtts r avseende å detta utlåtande, i det a.tt
detsamma inte har underskrivits av ordföranden. Xu har emellertid
detta rättats på det exemplar, som ligger på talmannens bord, och det
kommer väl att utdelas eu kartong, som korrigerar detta litet fatala
missöde.

Jag hörde emellertid, att den föregående ärade talaren i stora drag
angav motsatsställningen i denna fråga så, att om man har sluten omröstning,
förblir representanten oberoende såväl av valmännen som av
valledningen; har man öppen omröstning däremot, blir han beroende
av dem.

Jag tror att detta är en något för stor förenkling av frågan. Vi
ha ju den öppna kandidaturen, och den har inte någon numer tänkt
på att opponera sig emot. Sålunda kommer varje representant att angiva
sin ståndpunkt i alla riktigare frågor. Då är det ju en ganska
naturlig konsekvens av detta att valmännen också få kännedom om

Nr 41.

Fredugeu den 30 april.

Om införande huru han har i de enskilda detaljerna fullgjort sitt uppdrag. Jag
°Vrättning0™'' ^an inte förstå, att detta skulle kunna medföra något större beroende
riksdagen. av valmännen än det som redan finnes nu. Ty ifall representanten
(Forte.) i dessa frågor, som den föregående talaren för sin del kallade detaljfrågor,
skulle awika i någon enskild punkt från valmännens uppfattning,
tager jag för givet, att om det är en oväsentlig fråga, detta
inte kommer att spela någon roll, om lian kan för valmännen klart
framlägga sina motiv, varför han röstat på det ena eller andra sättet;
är det återigen en viktigare fråga, böra naturligtvis valmännen få reda
på huru han ställer sig i den. Det är ett krav, som jag inte tycker
skulle innebära våda med avseende på förhållandet mellan representanten
och valmännen; det bör råda ett öppet och ärligt förhållande, så
att de veta. hans ståndpunkt.

Det har ju inte saknats exempel på att i vissa enstaka fall. då
viktiga frågor varit före, det har kunnat uppstå en verklig diskussion
om var man hade att söka vissa representanter. Det är icke uppbyggligt,
att de bakom den förseglade sedeln på det sättet skola kunna stå
ensamma i en misstänkt ställning, när alla andra stå klara; det kan
inte heller vara något behagligt för dem. Jag skall för min del gärna
medgiva, att jag tror den öppna omröstningen kommer att ställa åtskilligt
större krav på representanterna, inte minst i fråga om skyldigheten
för dem att sätta sig in i de olika förekommande frågorna.
Men detta får man väl inte anse vara någonting ont, utan tvärtom
något gott. Det kunde hända, att det skulle komma att utöva en viss
välgörande inverkan även emot ett annat missförhållande, som jag
tycker har framträtt tämligen tydligt just i dag, nämligen att en
mycket stor del av kammarens ledamöter äro frånvarande, då rätt viktiga
frågor behandlas. Vid öppen votering skulle det visa sig, vilka
som vore närvarande och vilka som vore frånvarande, och detta skulle
vara en ganska stor fördel — en rätt långvarig erfarenhet vittnar att
det inte skadar om ett korrektiv kunde vinnas mot detta missförhållande.

Jag anhåller, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr von G- e i j e r: Herr greve och talman! Den siste ärade
talaren inledde sitt anförande i den första frågan som i dag behandlats,
om jag icke missförstod honom, med att det föreföll honom ledsamt
att yttra sig i. som han sade, utdebatterade frågor.

Jag undrar verkligen, om han har så rätt i att dessa frågor kunna
anses vara alldeles utdebatterade. Det förefaller mig åtminstone, att
utgången av den andra voteringen, som ägt rum i dag, icke visat,
att den frågan var alldeles utdebatterad. Emellertid kan jag säga, att
det är en gammal fråga — därutinnan har han rätt — och omständigheterna
ha gjort, att det har kommit på min lott att yttra mig mer
än en gång i denna fråga. Jag har städse ställt mig på avslag, och
jag har icke någon anledning att avvika från denna min förut intagna
mening.

K redaren den 31* april.

17 Nr 41.

röstning
riksdagen•
(Korta.

Det är ju framhållet till försvar för förslaget, och det framkom«,,, införande
jämväl i den siste ärade talarens anförande, att det skulle vara en för- ,

del, att det skulle vara ett intresse och eu rätt för valmännen att fn
leda pa var de ha sina riksdagsmän. Det skulle »rada ett Öppet och
ärligt förhållande» mellan valmännen och riksdagsmännen. Det later
ju mycket bra, men jag vill bara fråga, huru det i grunden ställer
sig med den s. k. rätten och intresset hos valmännen, huru valmännen
själva uppfatta och begagna denna rätt. Härvidlag kan det vara ganska
olika erfarenheter, det är jag villig att medgiva; men jag kunde
ändå med en viss rätt anse, att jag icke år alldeles utan erfarenhet pa
området, då det är icke mindre än 21 år sedan jag första gången stod
som kandidat inför valmännen. Jag vagar påstå med bestämdhet, att
få valmännen vara i fred, så ha de icke intresse för detaljer utan endast
för de stora aktuella frågorna, och i det avseendet tror jag icke.
att man som det är ställt hos oss kan säga, att deras rätt och intresse
att få reda på den respektive riksdagsmannens eller kandidatens ställning
på något som helst sätt lider fara att kränkas. Därvidlag göras
frågor och givas svar. Det är i fullkomlig överensstämmelse med vad
det skall vara. Men för detaljerna ha valmännen, jag upprepar det.
om de få vara i fred, intet intresse.

Ett enda fall erinrar jag mig från de många_ valkampanjer jag
vant med om, då verkligen diskussionen leddes in på detaljfrågor, men
det var i bestämt syfte. Jag kan inom parentes nämna, att det icke
var inom mitt eget län, så att jag icke pa något sätt var part i målet.

Det var meningen att komma till livs en kandidat, att utesluta en riksdagsman
och sätta en annan i hans ställe. Då uppträdde där en tidningsman,
som gick in på detaljer för att konfundera sin motståndare.
Valmännen hade i det stora hela egentligen ingen aning om vad det
rörde sig om. Men genom att blåsa upp och färga saken ingav man
dem det intrycket, att egentligen hade den kandidat, som vederbörande
riktade sig emot, legat under i striden.

Sådant kan inträffa, och det är dylikt, som jag anser vara eu
olägenhet. Det finnes ett species av släktet Homo som heter valbossar,
och vi kunna, om vi vilja vara ärliga, icke neka till att den
typen har dykt upp även i vårt land. För dem skulle den öppna omröstningen
spela eu synnerligen stor och lämplig roll. Tidningarna
skulle samla materialet, och sedermera skulle detta i valstriderna användas
gentemot de respektive kandidaterna och riksdagsmännen. Jag
anser, att detta näppeligen kan vara till någon nytta. Valmännen
i stort sett begära det icke, det är min bestämda övertygelse. Grundar
sig icke det öppna och ärliga förhållandet alldeles bestämt på förtroende
mellan valmännen och riksdagsmannen, utan skall det rada
ett ständigt misstroende och kontroll över hur han ställer sig i enstaka
speciella frågor, da förefaller det mig, att rätt sa mycket a\
vad som var meningen med riksdagsmannakallet har gatt förlorat. Det
rimligaste resonemanget för valmannen torde val \ara. den personen
hyser .jag förtroende för, och sedan far han efter bästa samvete och
förmåga vara med och avgöra frågorna. Beträffande de allmänna störa

Första hammarens protokoll 1920. Nr hl. 2

Xr 41.

Fredagen den 30 april.

Om införande och karakteristiska dragen ha vi ju aldrig ett ögonblick förnekat, att
“\Zniw7''
nksdagm. den- Men sådana få valmännen. .Tåg kan sålunda icke se annat än
(Forts.) att valledningarna, vilkas verksamhet på senare tid — det få vi lov
att medgiva — tagit rätt så obehagliga former, äro de, vilkas intressen
den öppna omröstningen egentligen skulle komma att gynna.

Här är sagt, att det skulle vara till nytta jämväl för riksdagsmännen.
Den siste ärade talaren var inne även på detta område. Det
skulle tvinga riksdagsmännen att sätta sig in mera i frågorna. Jag
undrar, om det är förhållandet. Man kan uppriktigt sagt icke begära
av en riksdagsman eller ens påstå, att det ligger inom möjlighetens
område, att han skall sätta sig in i alla de specialfrågor, som
komma på riksdagens bord. .lag vill bara erinra om att det kan hända,
att vi en onsdag på natten få in ett utlåtande, exempelvis en huvudtitel
mellan tre till fyra hundra punkter, som skall behandlas t. ex,
nästkommande fredag. Torsdagen är upptagen för respektiv utskottsgöromål.
Hur skall det ligga inom möjlighetens område att fullt
penetrera dessa frågor? Jag tror verkligen icke, att den omständighet,
att vi ha rätt att rösta med sluten sedel, på något sätt vållar, att
riksdagsmännen försumma att söka sätta sig in i frågorna. I den
män så sker, är vårt arbetssätt fullt ut lika mycket, om icke mera
skulden därtill.

Vidare är det framhållet — det har stått i en dagstidning, har
jag hört uppgivas, fast jag själv icke läst det — att det skulle vara
bra att ha en kontroll pa riksdagsmännen, ty man skulle genom en
omröstning kunna se, vilka som vore borta. Men uppriktigt sagt.
kan verkligen detta vara hållbart? Jag tror näppeligen det heller!
Man förbiser mången som har kvittat, man förbiser mången som har
ledighet, man förbiser mången som av sjukdom eller annat laga förfil
varit frånvarande. Om en tidning meddelade, att de och de varit
frånvarande, skulle man kunna göra dem synnerligen orätt. Bäres
icke riksdagsmannaskapet upp av ansvarskänsla, tror jag icke, att man
hjälper upp saken på detta sätt.

Därmed kommer jag in på en annan synpunkt, som även om den
icke precis i dag varit på tal, dock framhållits flera gånger med
skärpa. Det är att det skulle ha en uppfostrande, moralisk inverkan
på riksdagsmannen, att lian var skyldig att stå som en man bakom
sttt ord, vara en karl med andra ord. Detta tror jag inte ett dugg
på! Då en person kommer in i riksdagen, så är väl hans karaktär
färdig'', och hilster det något i den, sa lär det icke bil bättre g*enom att
man inför den öppna omröstningen. Det är min bestämda övertygelse.

Vidare är det sagt, fast det icke heller framkom så mycket i dag.
att den öppna omröstningen skulle spara tid för riksdagsarbetet. Det
är alldeles lönlöst att tänka sig något sådant. Skulle den fördel, som
särskilt framhållits, kontrollen över riksdagsmannen vinnas, finge det
fälas mycket noggranna anteckningar, över valka som varit närvarande
vid omröstningen eller icke, så att enligt min övertygelse en öppen om -

Fredagen den 30 april.

19 Nr 41.

Bal -

kan jag alltså införande
ppen om -

röstning komine att taga längre till än en sluten

icke se, att man skulle vinna någonting......

Nej, clet är en annan sak, som den förste ärade talaren något rörde
vid. Detta har varit ett led i parlamentarismen.^ Det var, om jag
icke missminner mig år 1908, da jämväl denna fråga om en omläggning
av hela karaktären över huvud av vår politiska verksamhet, med
ett ord parlamentarismen, på allvar blev aktuell hos oss. Om man
med parlamentarismen, såsom man då gjorde, menar en stark regering,
stödd på en stark majoritet, är det alldeles uppenbart, att det måste
vara ett intresse för denna tankes målsmän att på det bestämdaste hålla
ihop partierna. Det var ju ursprungligen meningen, att man skulle
få något liknande det engelska systemet, så att varje motgång för en
regering eller för ett statsråd skulle innebära skyldighet för vederbörande
att demissionera. Vi ha modifierat oss högst avsevärt i det
avseendet. Men detta var emellertid tanken, och det är val dit man
ännu strävar — en stark regering, stödd på eu stark majoritet. Då
vill jag påpeka, om det kommer dithän, och det förekommer en sådan
fråga, som är avgörande för regeringens vara eller icke vara, huru
utomordentligt stark press det skulle ställas på de respektive riksdagsmännen.
Jag undrar, om det hela skulle vinna på denna omständighet.
Under alla förhållanden betvivlar jag verkligen, att den stora
starka karaktären skulle vara den som vann det största inflytandet.
Man skulle försöka att med alla medel sammanhålla partibanden. Där
är enligt mitt förmenande den innersta orsaken till ivern att få fram
denna öpppa omröstning. Det är ett intresse för partiväsendet. Det
är ju sagt så många gånger, att vi äro fullkomliga slavar under partiväsendet
och att vi lida under detta förhållande. Varför skulle vi då
taga ett förslag, som kanske mer en någonting annat just är ägnat att
strama åt dessa partiband och göra det onda, över vilket vi klaga,
hårdare och värre?

Herr greve och talman! Med dessa mina synpunkter ber jag
att få instämma i yrkandet om avslag å ifrågavarande hemställan.

röHtmng i
riksdagen(Kort!).
)

Herr Holmquist: Herr greve och talman! Det föreliggan de

konstitutionsutskottsutlåtandet grundar sig i själva verket på en
kungl. proposition. Jag liar då den meningen, att det icke kunde
vara alldeles ur vägen, även om ämnet är utdebatterat, att en f. d.
ledamot av konungens statsråd, som varit närvarande, då detta ärende
beslöts, yttrar några ord.

Det har sagts som parentes med ett visst fog, att ärendet
är mycket utdebatterat. Under det vi hållit på och debatterat,
har så gott som hela den civiliserade världen genomfört
detta system, och i vårt eget land har ju systemet genomförts
i stor omfattning med avseende på alla våra kommuner. I andra kammaren
ha gång på gång de uppfattningar, som ligga bakom det kungl.
förslaget, trängt igenom, ehuru det lika många gånger slopats av den
gamla majoriteten i riksdagens första kammare. Det är naturligtvis
helt enkelt anledningen till att denna fråga icke kunnat mogna på annat
sätt än som här har blivit fallet.

Sr 41.

Fredageu deu SO april.

röstning

riksdagen.

/Forts.)

?iTövlm ot , Nu llarp ^cn förste ärade talaren sagt, att han gärna vill giva
valmännen frihet att underrätta sig om sina kandidaters allmänna
uppfattning, sa att de kunna välja personer, som stämma överens
-ed deras eget kynne och deras egen åskådning, men då man kommer
till det speciella fallet, skall man vara mycket mild och låta den valde
dölja sig bakom den slutna sedeln.

Ja, vad betyder egentligen hela vårt politiska liv annat än ett
gående från fall till fall? Det finns väl ingen som direkt positivt uppträder
och slår sig för sitt bröst — ja, jag har icke hört någon enda
göra det — och saga: »jag är god högerman», en annan »jag är god
moderat», eu tredje »jag är god liberal», och en fjärde »jag är god
socialist», för att sedan valmannen skall nöja sig med allt vad han gör,
dold under den flaggan. Jag finner i stället, att jag i många fall
till exempel har stämt överens med den ärade första talaren här. Det
har som sagt skett i mer än en fråga, men det säger jag bestämt, att
om det skulle vara fråga om att avgiva min röst på honom skulle, med
de åskådningar jag representerar, jag absolut vägra. Detta innebär
icke, att jag på något sätt anser honom mindre honett, utan endast att
jag i stort sett icke delar hans uppfattningar i en ofantlig mängd
frågor, som sammanlagda och sammanhållna just bilda hans allmänna
politiska ståndpunkt.

Sedermera har här yttrats en hel del av herr Hellberg, i vilket
jag ^på^ det livligaste kan instämma. Det har huvudsakligen varit
de åskådningar, som alltid ha dragits fram, då denna fråga varit
uppe, men det har verkligen på senare tider kommit en fråga till. Det
är det förhållande, som han vidrörde och som även från annat hål! i
denna debatt omnämnts, nämligen att det parlamentariska livet i dessa
dagar har blivit »slarvigt». Flera personer, en tredjedel av riksdagens
ledamöter mången gång, hålla sig borta från omröstningarna.
Det skulle aldrig gå för sig, mina herrar, om denna omröstning vore
öppen, ty listorna skulle utvisa, vilka som varit närvarande och vilka
som varit frånvarande utan laga skäl. Jag tror således, att enbart
denna ordningsfråga är så pass stor och så pass trängande, att
den ensam motiverar en omröstning under öppen form. Sedan kan
ingen komma och såga, att han röstat så och så, ty det kan visas, att
han icke varit med, icke hade ledighet, icke hade laga förfall, utan
helt enkelt gjorde som okynnig^ barn i skolan — skolkat.

Nu säges det, att egentligen är denna reform en frukt av det
parlamentariska livet. Ja. det var en högertidning, som sade: det
gör detsamma huru ofta vi upprepa, att det parlamentariska livet är
av ondo, ty vi andas det parlamentariska livet, det är vår livsluft.
Tro herrarna, att vi någonsin komma att gå tillbaka från det parlamentariska
livet till någonting som tillhör ett gammalt förflutet?
Aldrig, mina herrar! Det kan utvecklas, det kan invecklas, det kan
möjligen i en eller annan detalj förändras, men i stort sett kommer
det att bestå efter min mening. Det är möjligt, att jag gissar orätt,
men jag tror, att det kommer att bestå, och så länge det parlamentariska
livet består, måste man hava detta öppna omröstningssätt
som jag betraktar som ett naturligt komplement till detsamma. Ty

Fmlaj/en den iU) april.

jag hav vill rättighet såsom valman — med den nu utvidgade ration <>
lör varje hederlig svensk medborgare att utöva min rösträtt — jag"
liar val rättighet att få veta, huru den mannen som jag röstat på hav
gjort, vad han har sagt, hur han har uppträtt; och det skulle kunna
hända, att man finner, att en eller annan aldrig har närvarit, att han
är för mycket borta, och har för mycket annat att stå i, och att man
därför beslutar sig för att välja en annan i stället. Jag tvor verkligen,
att man har anledning att säga, att så kunde förhållandena vara,
att detta ur många rent praktiska synpunkter för valmännen utgöra
en vägledning vid blivande val. Det år åtminstone min uppfattning.

Sedan talades det om valboskap, och del av ju ett ovd, som ofta
är biukat och icke sällan missbrukat. Men det är alldeles klart,
att kommer den öppna omröstningen till, så får denna »valboskap»
ett visst intresse att taga reda på saker, som hittills för dem varit
fördolda, och då, kommer med den kunskap den öppna omröstningen
skänker dem i viss mån en ändring att följa. Om det alltid blir till
förmån för konformitet i uppfattningarna, lämnar jag därhän. Det
är i alla fall en nödvändig förutsättning för att de skola kunna på
ett klart och bestämt sätt döma om representantens allmänna ställning
i representantförsamlingen.

Ja, mina herrar, detta är egentligen bara ett uppkok på vad som
sagts här förut. Men jag vill sluta, som jag började. Säkert är,
att denna fråga förr eller senare går fram, därför att den icke är en
lokal-, icke en landsfråga, utan den är, kan man säga, en världsfråga,
och sådana gå förr eller senare fram även i vårt land.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Cl ason: Jag har blivit uppkallad av ett och unnat som
blivit sagt under debatten, ehuru jag medgiver, att frågan i viss man
är utdebatterad. För min del ställer sig saken principiellt så: vad är
det man önskar av riksdagsmannen? Såvitt jag kan förstå, är det att
han, när han står inför ett avgörande skall bestämma sig uteslutande
av sakliga skäl. Det är min bestämda övertygelse att denna sak garanteras
bättre genom den slutna omröstningen, än med den öppna. Är
lian tveksam — och det kan han ha rätt att vara — tror jag, att han
under den förra voteringsformen i det avgörande ögonblicket mera
följer sin inre övertygelse och sin känsla för sakens reella betydelse,
än om han skall stå under pression av partiledningen.

Däremot har jag aldrig kunnat finna, att det råder något egentligt
sammanhang mellan denna fråga och frågan om ett Öppet förhållande
mellan valmän och riksdagsmän. Jag har ännu aldrig påträffat de
där riksdagsmännen, som neka inför valmännen att, om de bli tillfrågade,
tala om huru de röstat. Däremot är det klart, att om man ställer
saken som den siste ärade talaren gjorde, glider man principiellt,
såvitt jag kan förstå, mycket långt in på det imperativa mandatet,
vilket jag för min del måste bestämt motsätta mig.

Det föreföll mig, som om han fällde det uttryck et, _ att parlamentarismen
var hans livsluft? Är det ett misstag, så ber jag om ursäkt,
men ett sådant uttalande står i alldeles bestämd motsats till den upp -

Nr 41.

no införande,
r öppen omrösta
i IUJ i
riksdagen.

(Forts.)

Nr 41.

Tredagen den oO april.

Om införande fattning, jag tillät mig giva uttryck åt i ett föregående anförande, du
aVröstning°i> Jag hävdade att partiväsendet åtminstone i dessa dagar är något som
riksdagen, folket vandel'' sig bort ifrån, och som vi själva vända oss bort ifrån
(Forts.) med en viss leda och motvilja. Även ur den synpunkten vill jag icke
vara. med om ett system, som mer än något annat skulle värn ägnat att
låta partipiskan träda fram, tjr detta är dock den innersta innebörden
av den föreslagna reformen.

Dessutom vill jag säga, att jag mot densamma, som den här är
tänkt, har några rent praktiska invändningar att göra. Jag har påpekat
dem förut, men det kan ju icke skada, att man erinrar om dem
igen. Jag har mycket svårt att tänka, mig, huru den öppna omröstningen
skall kunna praktiskt sättas i system med det för vår riksförsamling
egendomliga institut, som heter gemensam votering. Det veta vi
ju alla, att en riksdagsmans uppfattning lian ändras mellan den första
voteringen och den senare, gemensamma. Det synes mig vara mycket
lättare att nu giva uttryck åt en sådan ändrad uppfattning vid den
gemensamma voteringen än om det skulle komma att stå i protokollet :
den (lagen röstade han si. och någon vecka efter röstade han så. Nu
tror jag att om en person ändrat uppfattning mellan två voteringar —
och det tror jag att många av oss gjort — det kan vara av fullt lojala
och legitima skäl, och under sådana förhållanden tror jag att det system,
som man nu vill införa, kan skada denna möjlighet och medverka
till att även i den andra voteringen det icke i lika hög grad, som för
närvarande är förhållandet, blir den sakliga sidan av frågan, som är
avgörande.

Att det nya systemet kommer att medföra en förlängning av debatterna,
är jag vidare fullt övertygad om, t5^ det är ju mången gång så.
att man röstar vare sig med eller emot sitt parti på andra motiv än
de som de uppträdande talarna ha framhållit. Åtminstone skulle jag
då i många fall känna det såsom en skyldighet att angiva de motiv —
och det tror jag även skulle gälla andra -— varför jag avveke från den
meningsriktning, som man tror, att jag hyllar och som man väntar att.
jag skall hylla.

Slutligen vill jag beröra ännu en praktisk fråga, som var uppe i
debatten förlidet år, som man då fäste ett visst avseende vid, och vilken.
som det synes, nu icke blivit löst genom föreliggande kungl. proposition.
Det anfördes då, att det vore ovisst, huruvida det system,
som man nu vill genomföra i fråga om den öppna omröstningen, skulle
med vår grundlags nuvarande lydelse kunna medgiva för en riksdagsman
att svara: »Jag röstar icke», d. v. s. att avstå från omröstningen,
vilket man nu kan göra i den slutna. Funnes ej en sådan möjlighet,
bleve han ju antecknad i protokollet som alldeles frånvarande under
debatten. Därvid visade det sig då, att det om den saken rådde olika
uppfattningar bland reformens anhängare. Emellertid framgår det av
den proposition, som regeringen i år framlagt, att den föredragande
departementschefen anser, att denna möjlighet att säga: »jag röstar
icke» blir utesluten med den lydelse av grundlagen, som bär är föreslagen
att antagas såsom vilande. Jag tror att han har rätt i detta.

K redaren <len liO april.

>r U.

emellertid, att i stället kan vederbörande, som vill nedlägga

Han säger-------------- --- -- - . „ „

sitt votum t. ex. därför att lian är oviss i fragan eller av någon annan
anledning, som kan vara fullt legitim, efteråt stiga upp och anmäla till
protokollet, att lian icke vöstat av den eller den anledningen. År detta
verkligen ett praktiskt system, om man nu vill genomföra denna re Så,

liar man slutligen sagt: det nya systemet år behövligt för att
kontrollera, vilka som äro närvarande och icke närvarande. Jag tullåter
mig då svara, att om man vill kontrollera detta, kan man göra det
på många andra och bättre sätt. Jag skulle i det fallet förresten vilja
saga, att det förefaller mig, som om man understundom gor för mycket
väsen av huru många som äro med vid en votering eller icke. Alla
som verkligen äro med i riksdagslivet, veta att institutet »kvittning^
förekommer i många fall, och jag vågar såga, att det är ett fullkomligt
lojalt och tillbörligt institut. Det kan vara så, att eu person kan avfullkomligt
legitima skäl vara absolut hindrad att vara närvarande.
För mig framstår det som en verkligt god sed i den svenska riksdagen
att man kan lita på att avgörandet då icke skall bero pa sadana omständigheter,
utan att det finnes eu kamrat av ett annat parti., som vill
träda in och hjälpa till, så att det inte blir en sådan slump som ett sjukdomsfall
eller dylikt, som avgör en viktig fråga. Jag har mycket
svårt att se, huru det skulle vara möjligt att, om man skulle in
på det föreliggande förslaget, praktiskt finna någon lämplig form Duett
sådant behov, som faktiskt föreligger.

Jag skall även tillåta mig att erinra, att när bär har gjorts gällande,
att den öppna omröstningen skulle tjänstgöra som en norm pa
närvarande eller frånvarande och medföra ett större deltagande i omröstningarna,
så ber jag att fa påminna om vad som passerade under
debatten i fråga om nationernas förbund, och huru enligt da gryna
meddelanden förhållandena äro i främjande församlingar. Där har man
öppen omröstning, men tro herrarna, att detta institut fyller någon
sådan kontrollerande uppgift? Det tror jag icke. Det hände under
debatten om nationernas förbund, att det gjordes gällande att den omständigheten,
att i Hollands deputeradekammare, som har 100 medlemmar
förslaget antagits med — jag vill minnas — ett par röster över
femtio emot fyra eller fem röster, under det att nära hälften av kammaren
icke var närvarande, bevisade, att i själva verket majoriteten
kanske var emot ett inträde eller åtminstone mycket svag. ty de frånvarandes
röster måste ju räknas ifrån. Detta föranledde från regeringens
sida en särskild undersökning i frågan, som meddelades här, efter
vad jag vill minnas, av hans excellens statsministern, och som utvisade
att det, enligt rapport från vår beskickningschef i Holland, vanligen
icke brukade vara flera närvarande i den holländska deputeradekammaren.
Den öppna omröstningen i denna utländska församling
verkar således icke alls pa det berörda sättet och tjänstgör icke alls
som en sådan kontroll, utan möjligheten att vara frånvarande av legitima
eller kanske i vissa fall av mindre legitima skäl. föreligger i alla
händelser.

öppen
rostning i
riksdagen.
(Korts.''

Nr 41.

Fredagen den 30 april.

Om införande
av öppen omröstning
i
riksdagen.
(Forts.)

Detta, äi emellertid biomständigheter. Det för mig avgörande är
att reformen är till för att knyta partibanden hårdare, och det är en
utveckling, som jag i denna tid icke vill vara med om att främja.
Jag instämmer i avslagsyrkantlet.

Heir IT e ] II) e r g: Min ärade vän utskottets vice ordförande yttrade
i sitt nyss kallna anförande på ett ställe, att han aldrig för sin
uel både funnit, att någon enda riksdagsman hade förtegat huru han
kafle rostat. Ja. om detta vore förhållandet, kan jag å andra sidan inte
heller ''begripa varför han nödvändigtvis skulle ''behöva förtiga huru
Järn röstar vid det tillfälle, då han skall rösta. Talar han om det fritt
efteråt, da vet jag inte. varför han inte precis lika gärna kan tala
om det, när röstningen försiggår, det får jag säga.

Emellertid tror jag nog, att den ärade talaren inte har rätt i detta
sitt påstående, att det aldrig har förekommit, att någon dolt hur han
röstat. Det har nog inträffat, och jag är övertygad om att många
här i kammaren kunna vitsorda att det förekommit, att det till och
111 ^ ,vai?F i pressen för att få reda på huru vissa personer
röstat, och icke dess mindre har det aldrig kommit fram. Så nog finns
oet exempel på, att sådant kan hända. Då menar jag. att det är
bättre att en person står klar i frågan, än att han på detta sätt,
gömmer sig. Det är något misstänkt, någonting inte synnerligen meluterande
för honom att under sådana förhållanden inte våga bekänna
kort.

Nu sade den ärade vice ordföranden i utskottet också, att lian
var övertygad om att den slutna omröstningen bättre garanterar att
eu person röstar efter sakliga skäl. Jag kan inte förstå detta. Mig
tvärtom vara sa. att bär man klara bestämda sakliga skal.
fila har man ingenting emot att rösta i överensstämmelse med dem och
försvara sin åsikt. Däremot skulle jag kunna tänka mig att eu person
som läte bestämma sig av skäl, som icke äro sakliga utan mer
eller mindre personliga, kunde finna det förmånligt att krypa bakom
den slutna sedeln. Jag tror, att huru goda tankar man än har om
i epresentanterna i allmänhet, kan det nog undantagsvis förekomma
sådana fall.

Nu bär emellertid herr Olason företrädesvis uppehållit sig vid
den ökade inverkan ifrån partiledningarna, som han menar skulle förekomma
vid öppen omröstning. Ja, det är mycket vanskligt att säga.
huru det skulle komma att bliva i det fallet. Det är ju möjligt att
det skulle förekomma något starkare tryck, och då blir det i så fall
j viss mån en, sporre för karaktärerna att hålla sig raka. Det är
■in i11"** heller så säkert, att ett sådant partitryck, om dest går för långt,
inte kan komma att framkalla en motsatt verkan emot vad det avser.
Jag tror emellertid, att skillnaden inte blir så stor, ty i alla avgörande
och viktigare frågor är det ändå i regel så. — om också ett
och annat enstaka undantagsfall förekommer — att de respektive
representanterna giva tillkänna huru de ha röstat, så att partiledningen
vet det. Jag vill å andra sidan säga, att om någon representant
; en sådan fråga skulle ha röstat på ett sätt som strider mot den

Frediigcn den DO april

Nr 41.

allmänna uppfattningen, om hur lian röstat, sa, år det inte något
lyckligt förhållande. Den som beter sig på det sättet, är inte en Wr-Jl^il ;t
representantförsamling mycket betjänt med att hava ibland sig. rikudagen.

Utskottets vice ordförande uppehöll sig också något vid den Irn- fKorts.;
galt, huru det skulle gä, därest en person mellan två gemensamma voteringar
ändrade ståndpunkt, som det kan hända ibland. Jag timlinie,
att den saken är värd att spilla mycket tal på. Det är väl ända sa.
att i de stora och viktiga frågorna förekommer inte sådant, utan
det kan vara någon fråga av andra eller tredje ordningen. I det
fallet tager jag för alldeles givet, att det inte tillmätes någon betydelse
huru en person röstat därest det blir bekant utanför riksdagsprotokollen.
Inte kan man för denna bila omständighets skull bibehålla
den slutna omröstningen, om den från andra och viktigare synpunkter
inte bör bibehållas. Skulle förresten någon anmärkning komma,
så har en representant ju möjlighet att förklara sig och motivera
sin ändrade ståndpunkt.

Utskottets vice,ordförande frågade också litet patetiskt —- med
något överraskande patos, tyckte jag — om detta öppna omröstningssystem
är ett praktiskt system. Ja. det tror jag säkert, att det är.

Det kommer i någon mån att bidraga till att förkorta voteringarna, som
äro ganska besvärliga. Men det är väl bevisat tillräckligt, att det
inte kan vara något opraktiskt system, när det är infört överallt,
så gott som över hela världen i representantförsamlingarna. Sverige
utgör som bekant ett rent undantag i detta hänseende.

Till sist presterade samme ärade talare ett försvar för kvittningen.
Jag- måste säga, att jag iblev litet överraskad, när en själv
så exemplarisk och samvetsgrann man som han verkligen så oförbehållsamt
tåg detta system i försvar. Jag erkänner visst att det
kan finnas fall, då kvittningen kan vara berättigad; men nog tror
jag, att den i rätt stor utsträckning missbrukas, och det synes mig
mindre välbetänkt att lägga hyende under lasten för ett sådant missbruk.
Han nämnde också något om att i Holland är det sed, att en
stor del av representanterna äro frånvarande. Ja, det.är i så fall
vad man i skolan brukade kalla observandum non imitandum: det
är någonting som man bör giva akt på men icke taga efter.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Ekman. Karl Johan: Herr talman, bara ett par
korta ord för en replik till herr Holmquist. Han sade, att han kunde
konstatera, att han i både en och annan fråga kunde rösta på samma
sätt som jag, men att ban i alla fall icke skulle skänka mig sin röst.
när han röstade på riksdagsman. Men varför det da.. Det beror
naturligtvis därpå, att jag bar en annan allmän politisk uppfatta
ni mg än han. Det bekräftar vad jag sade, ai/t det är alldeles nos,.

.att valmännen känna riksdagsmannens allmänna politiska ståndpunkt.

Men denna sak kan också hava en annan sida. Antag, att vi äro
på ett valmöte i Dalarna. Där uppträder en person och säger, att
herr Holmquist rostade i eu fråga pa samma sätt som högermannen
herr Ekman i Jönköping. Och här är ytterligare en fråga, och en

Nr 41.

Fredagen den SO april.

avö£nZt frå®a tll,-rdär ,heTr Holmquist röstat precis som herr Ekman i Ji

av öppen om
röstning i
riksdagen.
(Forts.}

1 ^ ii.r , ---''I ’” incvia »um iltsiT JLKmail 1 Joll S

3,. , .n kan .un(lra'' ,heiT Holmquist är riktig liberal: han
tjclis både i en och annan fråga städja högern. Den skola vi icke
rosta pa!

Jag- menar, att den öppna omröstningen kan tjäna till att i höograd
förvilla valmännen på ett valmöte, där man icke kan kontroll
lera alla uppgifter eller skilja på de särskilda frågorna. För valJedmngarna
ar den ett mycket effektivt vapen i händerna., ty dessa
löfja riksdagsmannens röstningar i olika frågor hela vägen igenom
men pa valmännen, som i allmänhet icke ha tillfälle att se huru man
röstar annat än i enstaka fall kan. som sagt. den öppna omröstningen
verka förvillande.

•lag vidhåller mitt yrkande.

Herr Strömberg: Herr vice talman! Beträffande de uttalanden,
som den öppna omröstningens motståndare gjort i denna
i råga angående partiledningarnas tryck på riksdagsmännen och de
svårigheter, som därav skulle uppstå, tror jag liksom de föregående
talarna, som ha stannat på utskottets sida, att man väsentligt överdriver
denna fara,. Vi ha ju, som redan påpekats, den öppna omröstningen
i de störa stadernas representantförsamlingar, och ingen
nar i denna debatt kunnat påvisa någon verklig olägenhet av densamma.
Jag är för min del övertygad om att riksdagsmännen ej med
någon större entusiasm rösta för denna sak, men jag är också på det
klara med, att alla som önska öppenhet i det offentliga livet skola ansluta
sig till utskott sm ajoritetens ståndpunkt. Den öppna omröstningen
skulle säkerligen medföra att riksdagsmännen ålade sig större
punktlighet och större vaksamhet i riksdagsarbetet och detta skulle
vara en vinst, som icke får underskattas.

Här bär vid olika tillfällen talats om huru man skulle kunna
rada hot mot den. skottning som förekommer, huru man skulle kunna
orma riksdagsmännen att ålägga sig större punktlighet. Denna tanke
bär särskilt, då arvodesfrågan debatterats, varit uppe man och man
emellan, och jag tror att man här har en väg att peka på. .lag är
förvissad om, att den öppna omröstningens vänner, här stå i samklang
med den nya tidens krav och ha de nya riktningarna helt på
sm sida, Det framfördes i förra årets kungl. proposition, att en av
orsakerna till att den slutna omröstningen infördes i vårt statsskickvar
icke emedan man var rädd för något tryck från valmännens sida.
utan tvärtom därför, att man var rädd för tryck från konungamaktens
sida. Därför ansåg man det nödvändigt att få sluten omröstning.
_ Såsom utvecklingen gått, har man numera intet skäl att kvarstå
vid den slutna omröstningen, utan böra vi i öppenhetens intresse
kräva, att denna reform kommer till stånd.

-Tåg ber på grund av vad jag yttrat att få yrka bifall, även jag.
till utskottets hemställan.

Herr von G e i j e r: Endast några få ord gentemot den ärade
talaren från Fa.lun. Jag anade, när jag hade ordet, att vad jag sade.

Fredagen den .‘>0 april.

Nr 41.

skullo bli missförstått, noll vad borr Holmquist yttrado emot 111ig ger
mig rätt härutinnan. Om jag icke missförstod honom, så yttrade
lian såsom självklart, att en valman skulle väl i all rimlighets munn riksdagen.
ha rättighet att veta hur en riksdagsman röstar i ett bestämt ärende. (Kort*.)
Det skulle givetvis betyda, att vad jag yttrade, innebar någonting
annat. Så har det aldrig varit min mening, jag pekade på erfarenheten
därvidlag; och jag upprepar ännu en gång-, att jag för min del i motsats
mot vad herr Hellberg .sade verkligen ännu aldrig vid något
tillfälle hört, då valmän och riksdagsmän mott varandra, a.tt någon
riksdagsman vägrat svara. Hej, det är visst icke så. Det är valmännens
fulla rättighet att få svar. Men jag vill. att dessa frågor
skola göras av riksdagsmännen själva och icke av vad jag kallade valbossar
eller valledning eller press, med ett ord: eu utanför stående,
som har intresse av att därvidlag komma eu person på ett eller annat
sätt till livs.

Herr Strömberg sade, att han för sin del vore övertygad om att
icke någon som helst olägenhet har försports av valledningarna och
att de farhågor man uttalat voro konstruerade och överdrivna. Han
nämnde vidare, att när institutet infördes i vart statsskick, sa var
det av rädsla för tryck, icke från valmännen utan från konungamakten.
Jag vill då stryka under, att under alla förhållanden välde!
en känsla av att det skulle kunna uppstå något tryck. Nu säger
lag, att det kanske icke kunde komma från det håll. som^ vederbörande.
när det infördes, fruktade för, utan från ett annat håll. Jag
undrar verkligen, om jag icke fick ett gott belägg för denna ram sats
genom herr Hellbergs eget yttrande nyss. Jag vet icke vad han syftade
på för ärende, men han sade med rätt stor skärpa: tank. att pressen
.iagade efter dessa personer utan att kunna få reda på dem! — Ja.
det tror jag visst, att man gör, och det tror jag. att man kommer att
göra.

Herr Holmquist: Herr talman! Jag vill kara yttra ett par
ord i anledning av herr Ekmans nyss hållna anförande. Han sade.
att om man i Dalarna finge veta, att deras landshövding i ett par
frågor röstat på samma sätt som herr Ekman, kunde det hända, att
de sade: honom vilja vi icke taga. Ja, det är från det ena partiets
synpunkt, men så kan det hända på ett valmöte med högern, ^att man
säger: han är icke farlig, ty han har ett par gånger röstat pa samma
sätt. som herr Ekman, Karl Johan, och da förstår varje människa,
huru han är, och om de då togo mig, så vore det lika tokigt.

Jag kan således icke finna annat än att det nr båda partiernas
synpunkter är riktigare att veta, huru jag röstat, och om det skulle
befinnas, att någon dalkarl eller icke dalkarl lägger den vikten vid
min röst, att han säger: den vill jag- icke ha vare sig han röstar med
herr Ekman eller någon annan, så bär han rätt häri. Han har rätt
att säga: vi rata honom. Det är bara det det jag vill ha fram, att
jag skulle kunna komma undan genom att icke låta dem få veta huru
jag röstat. Det anser jag icke vara lojalt. Det är min allmänna
ståndpunkt.

Nr 41.

Fredagen den 30 april.

aTjptna^n • Herr HelR>ei''~: Endast ett par korta ord till herr von

röstning i Geijer.. Jag ''får bekänna, att jag inte riktigt ''förstår hans ståndrilcsdagen.
punkt i denna fråga. Han säger, att det mellan representanterna
(Forte.) och valmännen skulle råda full öppenhet. Men mellan represen tanten

och vad ihan kallar valbossarna — valbossarna kunna ju
också vara valmän — far någon sådan inte finnas. Menar herr
von Geijer, att det bör vara så, att representanten skall -säga till
valmännen eu och en, hur han röstat, men förtiga det för valbossarna
så att det aldrig finge bli bekant offentligt? Det kan väl inte
vara herr von Geijers mening. Men blir det återigen bekant
offentligt, t. ex. genom meddelande vid ett möte, så är det precis
detsamma, som om det kommit i pressen.

Herr von Geijer försökte att göra ett litet nummer av, att jag
sagt, att det varit jakt i tidningarna -för att få veta hur vissa representanter
röstat. Ja, det rörde då naturligtvis någon stor fråga.
där man hade intresse av att veta huru alla stodo. Men jag
vill endast ställa den frågan, om herr von Geijer själv skulle vilja
vara en. av dessa, som när man tillfrågade dem, inte svarade, utan
dolde sig bakom den slutna sedeln? Jag vill bara fråga det, ty
■lag tycker, att det är rätt avgörande för denna sak.

Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr vice
talmannen, som för en stund övertagit ledningen av kammarens förhandlingar,
enligt framkomna yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i nu förevarande punkter hemställt samt vidare därpå
att kammaren skulle avsla saväl utskottets hemställan som lvungl
Maj:ts proposition i ämnet; och förklarade herr vice talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning varav uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet hemställt i sitt utlåtande
nr 37 punkterna 1 och 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Vej;

Vinner Nej, avslås såväl utskottets hemställan som Kung!.
Maj :ts proposition i ämnet.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 45.

‘ Nej — 49.

Fredagfa den «>0 april.

•JO Nr 41.

,. .. Om annan l

''un Ii t en *>• (land? av elek trisk

votc Herr

vinna någon uppmärksamln-t i kammaren efter detta synnerligen nMnge.n.
uppseendeväckande resultat av voteringen, men jag dristar mig i
alla fall att säga .några ord.

Det var med mycket stor överraskning jag tog del av konstitutionsutskottets
utlåtande med anledning av mån motion. Visserligen
har utskottet icke principiellt avvisat min framställning, men
utskottet finner ingen anledning att för närvarande tillstyrka densamma.
Eu punkt, som är kärnpunkten i den korta motiveringen,
lier jag att lfa uppläsa; den är helt kort: »Användandet av elek trisk

voteringsmaskin vid omröstning synes nämligen ännu vara
alltför begränsat och den erfarenhet, man vunnit av detta omröstni
ags sätt, alltför inskränkt, för att frågan om införandet av detsamma
i vårt land skall kunna anses mogen att upiptagas till utredning.
»

När skall den då bli mogen? A7ad har utskottet haft för dokument
till förfogande för att bedöma frågan? Utskottet tiar natt
— visserligen på engelska språket, men det bär väl icke varit något
hinder för utskottet att göra sig förtrogen med frågan — tillräckliga
upplysningar från det land. diar denna apparat för elektrisk
votering'' finnes införd, för att kunna bedöma frågan. Därav framgick.
att staten Wisconsin i fem års tid brukat detta voteringssätt.
Ivongressen har själv genom resolution till ledning för andra
stater uttalat sin stora tillfredsställelse med de erfarenheter, som
samlats vid denna metods användning. Elera andra stater hava
följt Wisconsinstatens exempel, och de senaste underrättelser jagfått
visa, att frågan tagits upp av den ena staten efter den andra
på grund av de meddelanden, som kommit från de stater, som redan
infört systemet, odli på grund av undersökningar, som för ändamålet
gjorts i Wisconsin av andra stater.

»Frågan är icke mogen till utredning.» Jag vill icke vara
•elak — det är icke min metod — mm det förefaller mig^ nästan,
som om utskottet icke varit moget att behandla denna fråga nöjaktigt,
när det ifinner, att frågan icke ens är mogen till utredning.

När metoden Ihunnit visa sin praktiska nytta så lång tid som i fem
år, och alla i Amerika, där dan användes, äro ense om dess förträfflighet.
synes det mig verkligen något underligt att läsa. att utskottet
funnit den ännu icke mogen till utredning. ^

Yilka läro de egenskaper, som särskilt framhållas till förmån
för denna metod? Det säges tydligt ifrån i Wisconsin, att denna
metod utmärker slig genom snabbhet, överskådlighet och korrekthet.
Man räknar med att man. jämfört med öppen omröstning,
därmed spara så mycken tid, att en sekund med denna metod motsvarar
en minut med den förut använda. Och jag (hemställer, (huruvida
det är förnuftigt, att — i bästa fall — en medlem skall sitta
och höra på huru 148 andra rösta, då hela resultatet i ett ögonblick

Sr 41. 30

Fredagen den 30 april.

Om användande
av elak
trist votering
smaskin
riksdagen.
(Forts.)

kali framställas (pa eu grälig »pa eu tavla med klargörande av hrur
varje medlem ''kar röstat.

1 4 o Svenska ingenjörer lia av intresse för saken tagit up,p denna
fråga till behandling, och åtskilliga konstruktioner äro gjorda. En
av dem har redan blivit demonstrerad; den år uppf-unnen av konsul
Tboriburn i Uddevalla.

Jag skulle vara benägen att säga som herr Lindhagen, då eu
motion av honom föredrogs: Denna min motion är riktig, herr

talman, men den är ny, och därför vågar man sig icke på den.
Denna metod är icke ny, men den är så till vida ny, att den ännu
icke har kommit till användning i Europa. Är det så nödvändigt,
att vi i Europa skola vänta ännu längre för att pröva en metod,
som visat sig så användbar i detta praktiska land Amerika? Skola
vi alltid komma i kön i fråga om dylika saker? Skulle det icke
kunna vara en ''heder för oss, om vi toge initiativ och åtminstone
utredde, om den metod jag fört på tal förtjänade att vinna tillämpning
även i vårt land.

Jag kan, Iherr talman, icke underlåta att yrka bifall till min
motion och framställer därför detta yrkande. Jag ber också att
få saga,, att det, trots att bänkarna nästan äro tömma, under de
omständigheter, för vilka jag redogjort, förefaller mig som en plikt
att söka få reda på, hur många av kammarens fåtaligt närvarande
ledamöter verkligen i likhet med konstitutionsutskottet mena, att
denna fråga icke är mogen till utredning.

Herr Hellberg: Den föregående ärade talarens anförande

föreföll mig snarast^ vara att kasta jästen i ugnen efter den utgång
huvudfrågan fatt. Därest han emellertid möjligen avsåg att
ge utskottet en liten uppsträckning för att det inte gått- med på
hans motion, vill jag dock framhålla, att denna behandling är något
litet oförtjänt, da utskottet i sitt -förslag bär hemställt om en sådan
ordalydelse av § 60, att Jet på ett ställe skulle heta: »Omröstnin gen

skall ske Öppet och verkställas efter nammipprop eller nå annat
.gen skall ske öppet och verkställas efter namnupprop eller på annat
mas.» Just genom detta tillägg — »eller på annat sätt», som
bestämmes i de reglementariska föreskrifterna — har utskottet velat
hålla öppen möjligheten att även använda ett annat omröstningssätt,
därest ett sådant vid utredning kan befinnas lämpligt.
Hågon utredning på frågans närvarande stadium ansåg sig utskottet
inte <ba anledning att förorda, då det ju i alla fall skulle kommit
att dröja en tid, innan denna öppna omröstning — som nu kammaren
avslagit — skulle hava kommit att träda i kraft, även om
den blivit bifallen.

Herr W avrinsky: Just den omständighet, som herr Hell berg

nu omnämnde, att utskottet själ vt funnit anledning att lämna
öppen en sådan möjlighet, synes mig tala för att frågan också borde
vara mogen till utredning.

Fredagen <leu iiO april.

:)1 Nr 41.

Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes enligt anr&*''
därunder framkomna, yrkanden propositioner, först på bifall till vad" ir^kv^e-''*
utskottet i förevarande punkt hemställt samt vidare på ''bifall till den ringsnuuhiu i
i ämnet väckta motionen; och förklarades den förra propositionen, vil- rikudagev.
ken upprepades, vara med övervägande ja besvarad. (Forte.)

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 75, i anledning av vatten -Kungl. Maj :ts proposition med förslag till omorganisation av vattenfallsstyrelsen
m. m. jämte en i ämnet väckt motion. organisation.

I en till riksdagen den 16 januari 1920 avlåten, till statsutskottet
för förberedande behandling hänvisad proposition, nr 45, hade
Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över civilärenden för samma dag, föreslagit riksdagen att,

med godkännande av de av departementschefen förordade, uti
statsrådsprotokollet angivna huvudgrunder för ny organisation av
vattenfallsstyrelsen,

dels för tillämpning från och med den 1 juli 1920 antaga viss
ändrad lydelse av 42 § i avlöningsreglementet den 19 juni 1919 för
tjänstemän vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens
vattenfallsverk;

dels besluta, att under avdelningen A. av den vid samma reglemente
såsom bilaga fogade tjänsteförteckning skulle .beträffande statens
vattenfallsverk från och med den 1 juli 1920 upptagas följande
nya befattningar, nämligen i tredje lönegraden: förste expeditionsvakt,
i trettonde lönegraden: notarie, registrator och revisor, i femtonde
lönegraden: kamrer och sekreterare, i sextonde lönegraden: byråingenjör,
i sjuttonde lönegraden: förste byråingenjör och förste sekreterare,
i adertonde lönegraden: byrådirektör samt i tjugonde lönegraden:
byråchef och förste byrådirektör;

dels ock beträffande sådana befattningar vid statens vattenfallsverk,
vilkas antal enligt förenämnda avlöningsreglemente skulle fastställas
av Kungl. Maj:t och riksdagen, från och med den 1 juli 1920
bestämma detta antal på sätt angives i den vid statsrådsprotokollet
fogade förteckning.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaift en inom
andra kammaren .av herrar S. E. •/. Liibeck och S. A. A. Lindman
väckt motion, nr 320, vari hemställts, att riksdagen, med bifall i övrigt
till Kun''4. Maj:ts ifrågavarande proposition, ville beträffande
vattenfallsstyrelsens organisation besluta, att den nuvarande kollegiala
styrelseformen skulle bibehållas med samma antal ledamöter
som nu, samt att f öredragande tjänsteman skulle äga rätt och skyldighet
att till protokollet anteckna avvikande mening.

Utskottet hade i nu föredragna utlåtande på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte, i anledning av förevarande proposition och

Nr 41.

Fredagen den 30 april.

falUsUneCens c^en.av herrar S. E. J. Läbeck och S. A. A. Lindman i ämnet väckta
om,- motionen, mod godkännande av i ut.latandet förordade huvudgrunder
organisation. för ny organisation av vattenfallsstyrelsen,

(Forts.) a) för tillämpning ifrån och med den 1 .juli 1920 antaga följande

ändrade lydelse av 42 § i avlöningsreglementet den 19 juni 1919 för
tjänstemän vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens
vattenfallsverk;

42 §.

Järn vägsfullmäktige, telegraf fullmäktige, ledamöter av vattenlallsstyrelsen
och överrevisorer, vilkas antal fastställes av Kung!.
Maj :t och riksdagen, förordnas på viss tid och åtnjuta arvode till föl -

jande belopp för år räknat:

järnvägsfullmäktig..........(5,000 kronor

telegraffullmäktig.......... 4,000 »

ledamot av vattenfallsstyrelsen .... 4,000 »

överrevisor vid statens järnvägar . . . 3,500 »

överrevisor vid statens vattenfallsverk . 2,500 »

b) besluta, att under avdelningen A. av den vid samana reglemente
såsom bilaga fogade tjänster,rteekning skulle beträffande statens
vattenfallsverk från och med den 1 juli 1920 upptagas följande
nya befattningar, nämligen i tredje lönegraden: förste expeditionsvakt,
i trettonde lönegraden: notarie, registrator och revisor, i femtonde
lönegraden: kamrer och sekreterare, i sextonde lönegraden: byråingenjör,
i sjuttonde lönegraden: förste byråingenjör och förste sekreterare,
i adertonde lönegraden: byrådirektör samt i tjugonde lönegraden: byråchef
och förste byrådirektör;

c) beträffande sådana befattningar vid statens vattenfallsverk,
vilkas antal enligt förenämnda avlöningsreglemente skulle fastställas
av Kungl. Maj:t och riksdagen, från och med den 1 juli 1920 bestämma
detta antal på sätt angå/ves i den vid utlåtandet fogade förteckning.

Reservation både anmälts av herrar N. A. Nilsson i Kabbarp, C.
G. Ekman, S. Bengtsson i Norup, P. B. Nilsson i Landeryd och W.
Bäckström, vilka ansett, att utskottet bort tillstyrka bifall till Kung!.
Maj:ts proposition.

Herr Ekman, Carl Gustaf: Herr talman! I den nu

föreliggande frågan har statsutskottets majoritet beslutat att följa en
i fråga om vattenfallsverkens organisation väckt motion och gått emot
det förslag, som Kungl. Maj:t i samma punkt framlagt. Jag ber
då först att med några ord få angiva vilka skillnader, som förefinnas
mellan den sålunda av utskotts majoriteten förordade motionen och
Kungl. Maj:ts förslag.

Enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle vattenfallsstyrelsen komma
att bestå, utom av generaldirektören, av ett antal i verket anställda
byråchefer, som skulle komma att erhålla ledamotsställning i verket

Fredagen (len 30 april.

33 Nr 41.

pa samma sätt som i eu hel del andra verk är vanligt. Dessutom -skulle verket komma att erhålla lyra fullmäktige, representerande om
skilda områden av det praktiska livet, fullmäktige, som skulle till- organisation.
kallas såsom rådgivande ledamöter i de tall, då ärenden förelåge av (Forts.)
den natur, att de tangerade specialområden, som (lossa fullmäktige
företrädde. Man skulle sålunda få en styrelse, vilken skulle vara
ständigt samlad i Stockholm och bestå av personer, som på olika områden
skulle bära ansvaret för och bördan av det arbete, som vattenfallsstyrelsen
har att utföra, men samtidigt skulle vattenfallsstyrelsen
förses med de rådgivande element, av vilka en dylik styrelse, som
har att verka på åtskilliga praktiska områden, obestridligen är i behov.

Om man ser efter, vad vattenfallsstyrelsen har att gorå, är det
ju en hel del viktiga uppgifter, som äro styrelsen anförtrodda. Den
främsta uppgiften är förvaltningen av statens kraftverk och kanalverk.
Därtill kommer inköp och överförande av vattenfall — dels
inköp av vattenfall från enskilda, dels överförande av vattenfall liån
domänstyrelsen till vattenfallsstyrelsen — och skötseln av_ dessa vattenfall.
Därtill kommer handhavandet av skötseln av fastigheter och
vissa markområden, som man har att planlägga, dels för industriell
användning, dels för bostadsändamål. Därtill utövar vattenfallsstyrelsen
en omfattande byggnadsverksamhet, främst inriktad på att
utnyttja de vattenfall, som på det ena eller andra sättet, genom överföring
eller inköp, hava kommit under vattenfallsstyrelsens domvärjo.

Slutligen sysselsattes vattenfallsstyrelsen med ett. ständigt pågående
utrednings- och projekteringsarbete för att främja utvecklingen pa
vattenkraftens område i olika riktningar. __

Den nuvarande styrelsen består av _ generaldirektören, en vagoch
vattenbyggare, en industriman, en jurist och en skeppsredare.

När det nu gällde att få upp detta verk som helhet på ordinarie
stat, inkom styrelsen själv med en framställning, i vilken beträffande
styrelsens sammansättning — alltså frånsett verket i övrigt — föreslogs,
att man skulle stanna ungefär vid vad som gällt hittills, dock
men den skillnaden, att antalet av de utifrån inkallade s. k. privata
ledamöterna skulle ökas med tva. Det skulle således bli sex utifrån,
inkallade ledamöter samt vattenfallsstyrelsens chef. generaldirektören,
som skulle komma att utgöra styrelsen. Dock skulle i detta sammanhang
den förändringen vidtagas, att åtskilliga ärenden, som hittills
behandlats av styrelsen in pleno, skulle komma att överflyttas pa vattenstyrelsens
chef ensam, som skulle komma att i betydligt större omfattning
än hittills bli den ensamt avgörande. Åt de byråchef er, som
man föreslår, liksom också åt de båda avdelningscheferna för större
områden, kraftverksområdet och byggnadsverksamheten, vilka förut
tillhört verket och enligt styrelsens egen organisationsplan fortfarande
skulle tillhöra det, tillerkände man icke någon plats i styrelsen pa annat
sätt, än att de som föredragande skulle komma att ha möjlighet
att anteckna sin eventuellt avvikande mening.

Då denna fråga förbereddes. av kommumkationsverkens lanekommitté,
kom denna kommitté till det resultatet, att ^styrelsen så
anordnad skulle komma att bli, såvitt man kunde förstå, föga låm Första

kammarens protokoll 1980. Nr hl. 3

Nr 41. 34 Fredagen den 30 april.

Ang vatten- pad för sill uppgift. Att så även ansågs inom styrelsen själv, fram Ja

syre ens g:,r av ett yttrande, som styrelsen ingav till Kungl. Maj:t. I detta

organisation. yttrande sades uttryckligen: »Det torde ligga i sakens natur, att sty(Ports.
) relseledamöter, vilkas huvudsakliga värv ligga på annat håll och av
vilka de flesta torde få uppsökas bland utom Stockholm boende personer,
icke kunna hava tillfälle att när som helst på kallelse infinna
sig i styrelsen. Visserligen kunna många ärenden avgöras medelst
cirkulation, och detta förfaringsätt har också i rätt stor utsräckning
måst tillgripas, men självfallet är, att många ärenden för att genomgående
behandlas fordra muntlig överläggning, och detta gäller ej
sällan synnerligen brådskande frågor». Man tycker, att från ett
sådant resonemang skulle man kommit över till en organisationsplan,
som lättare möjliggjort sammanträden och en mera smidig anpassning
vid ärendenas behandling. Men konklusionen blev i stället, att man
föreslog en utvidgning av styrelsen med utom verket stående och eventuellt
på annan plats boende personer.

I utredningskommittén kom man till det resultatet, att man ville
förorda jämväl i detta fall, att verkets avdelningschefer, som uppenbarligen
bäst behärskade de inom verket förekommande frågorna,
skulle ingå såsom ledamöter i styrelsen och att man, för det behov
av samarbete med det praktiska livet, som en sådan styrelse uppenbarligen
äger, här som eljest skulle använda fullmäktigeformen.

Innan jag går närmare in på dessa saker, ber jag att få nämna,
att vad organisationen i övrigt beträffar, frånsett styrelsen, omarbetades
också denna organisation väsentligen inom kommittén. Från vattenfallsstyrelsen
hade föreslagits sju byråer och en helt annan uppdelning
av ärendena. Inom kommittén föreslog man tre byråer på
ordinarie stat och dessutom en på extra ordinarie stat uppförd. Det
nu framlagda förslaget ansluter sig också i fråga om organisationen

— frånsett styrelsen — i allt väsentligt till kommittéförslaget. Dock
har i detta förslag, som nu förordats jämväl av utskottet, upptagits
en. fjärde byrå på ordinarie stat. För min del skall jag icke ingå på
kritik av denna förändring, ehuru jag tror, att den är påkallad mera
av personliga än sakliga skäl. Dock håller jag å andra sidan före att
det i ock för sig icke är så mycket att säga om denna ändring, därest
icke genom det sätt, varpå man nu vill reglera de inom verket sysselsattas
möjlighet att utöva inflytande på ärendenas gång, denna fjärde
byrå, tekniska byrån, tilldelas en för stor roll genom att den kommer
att i allt för hög grad få övertaga verket åliggande utredningsuppgifter.
Härigenom kan denna nya tekniska byrå komma att utöva
ett icke gynnsamt inflytande på så sätt att chefen för denna byrå
blir den från verket i vissa frågor ende hörda med undanträngande" av
andra i verket, som eventuellt hava hela sin verksamhet förlagd på
respektive områden och som sålunda torde vara de i de särskilda ärendena
mest insiktsfulla och med ärendena mest förtrogna. Så kan den
nya fjärde byrån komma att användas. Man får emellertid hoppas,
att så^ icke blir fallet, och jag skall därför i fråga om organisationen

— frånsett styrelsen — icke göra något yrkande om ändring i vad
Kungl. Maj :t föreslagit och vad här av utskottet förordats.

3f) N r 41.

Fredagen den 30 april.

Däremot måste jag, när jag nu övergår till att skärskåda, vilka
skäl som utskotismajonteten halt att tränga kungi. Maj. s g 0,„.

rörande styrelsen och att ifråga om den förorda, vad motionär erna na orgammlx<m.

rörande styreisen och »ro «... —- ... ’ , u ,

hemställt, säga, att jag icke kan komma till annat resultat, an att

dessa skäl äro synnerligen svaga. •

Som ett första skäl anför man, att den hittillsvarande o garn sa
tionen har verkat bra och utan anmärkning och med tillfredsställande
resultat löst de stora uppgifter, som åvilat densamma Jag vagar saga
att när det har skett, har det i många avseenden skett icke tack vare
utan trots den organisationsform, som förelegat. År det sa, att ma
inom ett verk har stora rörelsemöjligheter och lamnar ett dominerande
inflytande åt verkets chef och denne är en duktig, kunskapsrik och
arbetsam man, kan det gå bra. även om den styrelseform och deri
organisation, som är knuten till chefsskapct, kan förete åtskilliga brist
fälligheter. Jag vågar säga, att så är händelsen i detta fall. A ar
styrelsen i stort sett har motsvarat de till densamma_ knutna förhoppningarna,
har det skett icke på grund av den organisationsform, som
nu är föreslagen att bibehållas, utan trots denna. Styrelsen sjalv har
ju också i sitt yrkande medgivit, att den borde reformeras i åtskilliga
avseenden. Det behövdes inom styrelsen en representant för den elektrotekniska
sakkunskapen samt en representant för allmänt sociala
synpunkter och spörsmål. Men dessa styrelsens egna uttalanden om
vad som behövs för att styrelsen skall på ett tilfredsställande sätt
kunna fungera ha icke blivit på något sätt beaktade i det nu fp™1"
lagda förslaget. Man åberopar från utskottets sida sig på vattenfallsstyrelsens
förslag, under det att vad man förordat på väsentliga punkter
avviker från detta förslag.

Som ett andra skäl framför man, att det ju här gälfer ett verk,
som i stor omfattning har till uppgift att driva affärer. Det behövdes
således en hög grad av affärsmässighet, och i detta fall bör man organisera
verket så som man ofta gör eljest, nar det gäller att skapa en åtfärsmässig
institution. Jag far säga, att om man då tänkei på bolag i
allmänhet och deras organisation, förefaller det mig, som man knappt
kunde åberopa dessa till jämförelse. Jag undrar, hur det skulle ta sig
ut. om man på en bolagsstämma skulle föreslå, att i en styrelse av
fem personer de fyra skulle vara sådana, som icke vore aktieägare i
bolaget och på så sätt icke tillhörde bolagets intressesfär. Jag tror,
att det skulle man icke gå med på. Man kräver nog, att styrelsen skall
på det sätt vara förbunden med bolaget, att ledamöterna hava sina
personliga och individuella intressen knutna till detsamma. Om det
därtill kan sägas, att man har att befara, att en sålunda till bolaget
knuten styrelseledamot kan komma att få med denna institution kolliderande
intressen, så skulle man ytterligare betänka sig, innan man
åt de på sådant sätt utsedda, utifrån komna, skulle tillerkänna majoritet
och dominerande inflytande i bolaget. Så är i viss mån emellertid
fallet här. Och om man med »affärsmässig» menar en organisation,
som skall vara alldeles särskilt skickad att tillvarataga institutionens
ekonomiska intressen, som skall vara böjlig och anpasslig och

(Korta.

Nr 41.

Fredagen den 30 april.

Ang. vatten- kunna på ett smidigt och lämpligt sätt verkligen tillgodose verkets
falUstyrdsens egna synpunkter, då kan jag omöjligt förstå, att man om den orgaorganisation.
nisation, som utskottet förordar, kan säga, att den företräder verklig
(Forts.) affärsmässighet.

Som ett tredje skäl anför utskottet, att om man nu skulle följa
Kungl. Maj:t, så kan befaras »att man nu, då vattenfallsstyrelsen står
inför lösandet av nya störa uppgifter, vilka på grund av den kraftiga
utvecklingen på elektrifieringens område alltjämt torde komma att
åvila densamma, företager organisatoriska förändringar i dess sammansättning,
vilkas verkningar synas svåra att överblicka och varav
följderna kunna bliva vittgående». Man skulle härav kunna draga
den slutsatsen, att den organisationsform, som Kungl. Maj:t föreslår,
skulle innebära en sådan avvikelse från den ledning, som hittills förefunnits
på detta område, att man därav skulle befara verkliga olyckor.
Så är naturligtvis icke fallet. Det förhåller sig ju uppenbarligen så,
att det inflytande, som de nuvarande »privata» ledamöterna kunna utöva
i sin egenskap av ledamöter i styrelsen, det kunna de fortfarande
i den mån de bliva kallade till fullmäktige inom verket utöva på
samma sätt och med samma effektivitet som hittills. Skillnaden blir
endast den, att det inflytande, som andra inom verket än generaldirektören
säkerligen hittills fått tillfälle att åtminstone i viss omfattning
utöva på ärendenas avgörande, skulle de fortfarande behålla, men med
det ökade ansvar och det ökade intresse, som ligga i ett formellt erkänt
ledamotskap av styrelsen.

Jag kan således icke i någon mån finna, att det föreligger skäl för
utskottets mening, att det skulle bliva en organisationsförändring av
den art, att den skulle komma, att medföra följder, som skulle bliva så
vittgående, och förmodar jag utskottet menar detta då i en för verket
olycklig riktning. Det finnes ingenting i den nya organisationen, som
kan giva anledning till en dylik profetia. Det enda nya, som ur intressesynpunkter
skulle komma att tillföras styrelsen, är att man enligt
Kungl. Maj :ts förslag i stället för att tillföra styrelsen elektroteknisk
insikt utifrån skulle taga i anspråk den, som finnes inom verket,
och man skulle dessutom bland de fyra fullmäktige bereda plats
för en representant för jordbruket. Med hänsyn till den utbredning,
som elektrifieringen på landsbygden har och det stora intresset för dess
utveckling, ansågo både den kommitté som utarbetade förslaget i den
här saken, och Kungl. Maj:t, att man borde bland fullmäktige få en
representant för industrien, en för sjöfarten liksom hittills, och dessutom
skulle man bereda rum för en fullmäktig från jordbrukets sida
och slutligen för en representant för vad man inom styrelsen själv
vitsordat som behövligt. Det kan väl omöjligt vara så, att det är den
av styrelsen själv förordade representanten i styrelsen för de sociala
intressena som skulle, därest han erhölle plats bland fullmäktige, komma
att utgöra en sådan risk och påverka verkets utveckling i så farlig
riktning. Är det då den nytillkomne representanten för jordbruket,
vilken endast skulle hava möjlighet att i sin egenskap av fullmäktig
göra sin mening gällande, som man förmenar skulle utöva detta olycks -

Frcdageu (len KO april.

Nr 41.

om yanisation.

(Forts.;

digra inflytande? .Tåg tror, att i bada fallen bär man ajwan1 ^ jaihdyreUau
uttryck, karakteriserande en situation, som ligger långt i.innan lian ^

xerklUieten. i^ai eine]lertid ,"lter att när man limer de sista orden, som
utskottet fäller i sin allmänna motivering, så finner man, att om man
beslutar i överensstämmelse med utskottets hemställan, sa skulle man
komma att »i huvudsak använda den form, som av vatten aUsstyreb
sen själv angivits». Härmed förhåller det sig emellertid sa, att man
från vattenfallsstyrelsens sida själv måste reagera mot det förslag, som
utskottet förordar. I en skrivelse, som vattenfallsstyrelsens chef la
nät till civilministern, hemställer han nämligen, att man, för att d
hela skall gå ihop, skall vidtaga ändringar och jämkningar i utskottsförslaget
just i den riktning, som Kungl. Maj :ts förslag innebar. Hai
påkallar i denna skrivelse, att plats skall beredas inom styrelsen ten
byråcheferna i verket. Generaldirektören Hansen sugor i denna, skrivelse:
»Enligt min mening, vilken jag redan havdat i Vattenfallsstyrelsens
underdåniga yttrande den 7 febr 1919 (rel i prop 395/1919,
sid. 24 och 25), borde byråcheferna och föredragandena i Vatteniallsstyrelsen
hava samma ställning som motsvarande tjänstemän i håriga
verk, d. v. s. vara ledamöter av styrelsen.» Det inträffa^ sålunda,
att den, vars mening utskottet här åberopar, i det avgörande ögonblicket
ställer sig på Kungl. Maj:ts sida och icke pa deras sida, som förmenat
sig äga vattenfallsstyrelsens egen önskan såsom grund tor sitt
förslag. Dessutom föreslås i samma skrivelse, att de från privat hall
inkallade styrelseledamöterna icke skola bliva ledamöter i vanlig mening,
utan för dem vore »strängt taget», står det i skrivelsen, »enligt
min mening den riktigaste benämningen ''vattenfallsfullmäktige »^således
en ställning, som, för så vitt man däri skall lägga samma mening,
som man gjort i fråga om övriga verk, motsvarar den som i kommitteförslaget
och Kungl. Maj:ts proposition anvisats åt dessa »privata»
representanter. Och generaldirektören påvisar dessutom, att det underliga
skulle inträffa, att jämväl i disciplinfrågor inom verket, frågor av
beskaffenhet att man på alla övriga håll icke vill låta dem avgöras av
chefen ensam, skulle man här hava att välja mellan att antingen chefen
ensam skulle vara beslutmässig, eller också de utifrån inkallade
skulle i dessa frågor utöva inflytande. Slutligen påpekas i samma
skrivelse, att enligt utskottets förslag man står tveksam, huruvrda
generaldirektören skulle komma att bliva »ledamot av vattenfallsstyrelsen».
Utskottet har ändrat 42 § på det sättet, att det satt in: »ledamot
av vattenfallsstyrelsen 4,000 kronor». Det frågas: menar utskottet,
att enligt paragrafen i fråga 4,000 kronor skola utgå såsom
ersättning jämväl åt generaldirektören? Skola de vara tillägg till den
lön man i fjol beslöt för hans arbete, eller ett belopp, som eljest tillerkännes
honom? Denna ändring är gjord av utskottet, och så vitt
jag förstår, antingen utesluter den generaldirektören från ledamotskap
i vattenfallsstyrelsen, eller också tillerkännes honom ett lönebelopp utöver
det, som "han erhåller i egenskap av generaldirektör, ett lönetilllägg,
som utskottsmajoriteten knappast torde hava avsett skola utgå.

Nr 41. 38

Fredagen den 30 april.

Ang. vatten- Jag skall icke längre upptaga kammarens tid. Jag tror, att den
faUsstyrdserts pr,")VI1irig, som blivit ägnad denna fråga inom regeringen -— två civilorganiaation.
ministrar hava prövat de olika alternativ, som föreligga, och båda
(Forts.) hava kommit till det resultat, att Kungl. Maj:ts förslag bör förordas
— är en garanti för att det varit efter en rent objektiv prövning, som
företrädesrätt har tillerkänts det förslag, som föreligger från kommittén
och som Kungl. Maj:t i allt väsentligt upptagit. Jag tror, att
man däri skapat ett verkligt värde för verkets ledning, då ansvarskänsla
såsom styrelseledamöter tillägges dem, som de facto leda arbetet
och som bära ledningens börda på de olika områden, verket har
att utöva verksamhet på. Den formen är smidigare och anpassligare än
den form, som utskottet förordar. Jag kan som ett färskt exempel
meddela, att jag i egenskap av ledamot i en kommitté för någon tid
sedan hade en framställning att göra till vattenfallsstyrelsen med anhållan,
att första möjliga få svar på denna framställning. Vi fingo
det beskedet, att svar icke kunde lämnas förrän efter den 11 maj, ty
först då sammanträdde vattenfallsstyrelsen. Det är ett betecknande uttryck
för den affärsmässighet, smidighet och snabbhet i fråga om
beslut, som den organisationsform, utskottet förordar, verkligen lämnar
åt detta verk. Den organisation Kungl. Maj:t föreslagit, betryggar
därtill i framtiden att vid uppstående intressekonflikter mellan
verkets intressen och andra yttre intressen, de förstnämnda
enbart och uteslutande få delaktighet i avgörandena, och jämväl
detta förefaller mig, när det gäller ett verk av denna art, vara
en omständighet, till vilken man har anledning att taga hänsyn.

Jag tror alltså, att riksdagen är på den säkra sidan, och att riksdagen
gagnar både sig och verket och utvecklingen på det ifrågavarande
området, om den kommer till samma resultat som förut blivit fallet
vid prövning inom regeringen, två gånger vid två olika tillfällen och
av två olika ministrar, och sålunda antager förslaget sådant det blivit
framlagt i Kungl. Maj :ts proposition, vartill jag yrkar bifall.

Herr Holmquist: Herr greve och talman! Jag var minister,
då det föreliggande förslaget förelädes riksdagen i form av kungl. proposition,
och jag kan naturligtvis då icke annat än hålla på det kungl.
förslaget och måste ju vara den siste ärade talaren mycket tacksam
för det försvar, som han åstadkommit. Men, mina herrar, jag tror dock,
att han något litet överdriver betydelsen av de skiljaktigheter, som ur
praktisk synpunkt finnas mellan det förslag, som är framlagt av
Kungl. Maj:t, och det, som från utskottet här föreligger.

Det är ju så, att det här gäller att välja mellan två saker, antingen
ett kollegialt system eller ett system av fullmäktige. Nu är förhållandet
det, att andra kammaren redan med den betydliga majoriteten
av 85 röster mot 47 har antagit utskottets förslag. Vid sådant
förhållande synes det mig ytterst tvivelaktigt, om det för frågans
framgång kan vara synnerligen välbetänkt att nu söka i denna kammare
få ett annat beslut. Frågan skulle naturligtvis då lösas antingen
på sammanjämkningens väg, vilket innebär ganska betydande svårig -

39 Sr 41.

Fredagen den 30 april.

hetur, eller också genuin gemensam votering, vilket jag tror möter au

större svårigheter. Vid sådant lörhallande synes det mig . pa samma om_
gång jag fortfarande vidhåller den kungl. propositionens innebörd - organisation.
som om man skulle hava en viss anledning att vara betänksam, da man (Fora
går till denna frågas avgörande.

Jag har icke något yrkande att göra.

Herr v i c e t a 1 m a n n e n: När jag nu går att besvara den nast
föregående ärade talaren, som med vanlig verv och fyndighet yttrat
sig i förevarande fråga, så förefaller det mig, som om hans
betecknande av utskottets motiv såsom synnerligen svaga blivit
i någon mån underkänt genom det beslut, som andra kammaren
fattat och varom herr Holmqvist nyss erinrat. Det förefällei mig också,
som om den siste ärade talaren, på sin tid föredragande diet foi
civildepartementet, icke fann den förste ärade talarens skäl för Kung .
Mai ds förslag så särdeles starka, eftersom han icke gjort något yrkande.
Jag skall i alla fall bedja att fä litet bemöta herr Ekman
och försvara utskottet med hänsyn till den ståndpunkt det ingtagit i

denna fråga. n

Alla hava ju varit överens — och det tror jag icke lierr Kkman
jävat — om att vattenfallsstyrelsen sådan den nu är organiserad och
sådan den varit organiserad under hela sin tillvaro visat sig kunna
åstadkomma ett arbete och nå resultat, som vant synnerligen fördelaktiga
och gynnsamma för staten. Nu åberopade herr Kkman oupphörligt
vattenfallsstyrelsen och vad den föreslagit, men skillnaden
mellan statsutskottet och dess reservanter ligger bara i den punkten,
huruvida de lekmän som deltaga i behandlingen i styrelsen, skola
vara styrelseledamöter, som de hittills varit, eller fullmäktige i likhet
med vad fallet är inom järnvägsstyrelsen och telegrafstyrelsen.
Med hänsyn till föredragandens ställning är det visserligen sant, att
enligt utskottets förslag föredraganden icke kallas för ledamot av
styrelsen men i de fall han föredrager är hans ställning precis likartad
med en föredragandens inom järnvägsstyrelsen och telegrafstyrelsen.
Han kan icke fatta något beslut där heller, utan endast låta till protokollet
anteckna, om han har avvikande mening från det beslut generaldirektören
fattar. Enligt föreliggande förslag skulle han också
hava tillfälle anteckna en från styrelsens beslut avvikande mening.

Varför man nu över huvud taget håller på att bevara vatten t allsrelsen
i det skick den hittills haft, är därför, att i det här fallet har
verkligen styrelsen i sin nuvarande form uppvuxit organiskt tran
sin första början. Det var styrelsen för Trollhätte kanal och vattenverk,
som från ett enskilt bolag övertog ledningen av 1 rollhatteiallen
m. in. Den var organiserad som en vanlig bolagsstyrelse. När det
sedan blev fråga om att organisera vattenfallsstyrelsen och de sakkunniga
skulle avgiva sitt utlåtande, gjorde de det på det satt, att de
i sitt yttrande framhöllo, »att såsom en ledande grundsats for förvaltningen
av statens vattenfall borde uppställas den fordran, att densamma
anordnades på ett affärsmässigt, enhetligt och planmässigt
sätt, vilket syntes bäst kunna ske genom inrättande av en central

Nr 41. 40

Fredagen den 30 april.

A,,g vatten- styrelse, sammansatt och ordnad på så sätt, att inom densamma komme
a om 3 rePres?nleras såväl erforderlig teknisk sakkunskap, som även i
organisation. pi attiska, livet förvärvad kännedom om industriens och närin (Forte.

) gamas behov». I enlighet härmed föreslogs, att ledamöterna i styrelsen
borde representera den praktiska erfarenhet och sakkunskap,
soni styrelsen i olika riktningar för en affärsmässig skötsel av verket
borde inrymma. I överensstämmelse härmed yttrades också i den
kung! propositionen till 1908 års riksdag, som föranledde beslutet
om vattenfallsstyrelsens inrättande, »att styrelsen under den då föreslagna
formen genom sin sammansättning komme att erbjuda de
bästa garantier för ett lyckligt samarbete med industrien och övriga
avnämare av kraft, samt lör att affärsmässiga och praktiska hänsyn
komme att göra sig gällande vid förvaltningen av ifrågavarande statstillgång».

Nu bär ju sedermera tillkommit frågan om det sätt, på vilket det
kommersiella och industriella lekmannaelementet är företrätt inom de
andra styrelserna för de affärsdrivande verken. Fullmäktige hava så
att säga förts in i dessa styrelser. En kommitté avlämnade 1917 ett
utlåtande, däld en omorganisation av järnvägsstyrelsen föreslogs och
dui man just fäste uppmärksamheten på att järnvägsstyrelsen borde
hava litet mer kontakt med det kommersiella och industriella livet. På
grund härav kom man då på den tanken att införa järnvägsfullmäktige,
och kommitterade menade, att dessa skulle intaga samma ställning
i järnvägsstyrelsen, som i vattenfallsstyrelsen. Kommitterade yttrade
i fråga därom: Det är sannolikt, att det skall gå lättare att få lämpliga
personer till fullmäktige, om man kan erbjuda dem samma ställs.
om intages av. styrelseledamöter vid enskilda järnvägar och
för övrigt vid all enskild industri i landet, därutinnan att de bliva berättigade
och piiktiga att med sin röst bidraga till styrelsens beslut:
och man torde kunna, antaga, att denna ställning skall visa sig mera
lockande för en kraftig och initiativrik man än den blott rådgivande
ställningen, låt vara att den åtföljes av rätten att få en skiljaktig
mening antecknad i propokollet.

Man hade alltså den uppfattningen, att man borde organisera
järnvägsstyrelsen.på samma.sätt som det nu är ordnat i vattenfallsstyrelsen.
Kommittén var enig i detta, och den reservation, som fanns.
med avseende på denna fråga, var endast den, att man ansåg, att om
01’dna Pa det sättet, kunde man avskaffa järnvägsrådet.
J ärnvägsradet blev i alla fall. icke avskaffat, och Kung!. Majrts proposition
gick på en annan linje, än kommitterades förslag. Nu är det,
som den föregående talaren påpekat, så. att i utskottet föreligger från
åt lärsynpunkt viss skillnad mellan vattenfallsverket och övriga afiarsdrivande
verk. Det är så. att i .järnvägsstyrelsen, telegrafstyrelsen
och poststyrelsen går man efter taxor och tariffer, som Kungl. Majrt
fastställer efter riksdagens hörande. Men beträffande vattenfallsverket
ar det sa, att jarje särskilt upplåtande av kraft behandlas individuellt.
Det måste så ske, därför att det är så många olika hänsyn
. och det naturligtvis da är en viss fördel, om den affärsmäs siga

synpunkten gör sig gällande i en sådan sak.

11 \r 41.

FrcJageu den »10 april.

Nu gjorde herr Ekman ett nummer av att vattenfallsstyrelsen
sagt, att deri ville hava sex ledamöter i styrelsen, och att den elektio- om.
tekniska insikten och även den sociada insikten borde vara pa na- organisaiiun.
got sätt representerade. Jag ber att iå lästa uppmärksamheten på, (Kort».)
att det nu bara är fråga om de fyra, och beträffande vad. vattenfallsstyrelsen
yttrat i avseende därå på ett tidigare stadium får jag saga,
att jag icke alls delar vattenfallsstyrelsens uppfattning i den vägen,
därför att jag tror, att en sakkunnig man med elektroteknisk insikt,
som möjligen skulle hava plats i styrelsen, skulle hava mycket lätt,
då man vet att sakkunniga ofta hava olika meningar, att kornma l konflikt
med de personer, som i verket företräda den elektrotekniska
insikten. 1 det fallet tror jag, att det är lämpligare som man gjort
i järnvägsstyrelsen. Antingen har man ansett sig kunna lita pa den
sakkunnige inom verket och vad han anfört, eller om man ansett
sig böra tvivla på vad den sakkunnige kommit med, bär man tillsatt
extra kommissioner, såsom nu till exempel blivit gjort för frågan
om elektrifiering av järnvägen Stockholm—Göteborg, extra kommissioner
av verkligt sakkunniga med uppgift att så objektivt som möjligt
behandla saken. . .

Vad beträffar representanten för de sociala intressena tar jag
fästa uppmärksamheten på, att i fråga om de affärsdrivande. verken
sitter redan en lönenämnd och en bostadsnämnd, som verkligen ha
till uppgift att tillvarataga dessa intressen. Dessutom finnes ju
socialstj’relsen, och enligt den uppfattning, som gjort sig gällande i
en fråga, som senare förekommer till behandling i riksdagen, tror jag
icke, att man inom statsutskottet, åtminstone icke inom den avdelning
jag har äran tillhöra, är så förfärligt begiven pa. att fa in ytterligare
representanter för sociala intressen i de affärsdrivande verken, da de
kunna tillgodoses på annat och mera lämpligt sätt. För övrigt vill
jag säga, att med avseende på de fyra ledamöter, som Kungl. Maj:t
har att utse, är han fullkomligt obunden. Han kan taga dem med
hänsyn till vilken sakkunskap de än representera, förutsatt att det
är sådan sakkunskap, som är lämplig och nyttig för verket.

Ja, det kan sägas rätt mycket i den här vägen.. Jag har. verkligen
tänkt mig, att jag skulle nödgas gå längre in i det här ämnet,
än omständigheterna nu ålägga, mig. Men jag skall bara lägga till
några ord. som beröra saker, vilka herr Ekman anförde. Han säde
nämligen, att det, att allt gått bra hittills, icke alls är någon garanti
för att det skall gå lika bra för framtiden. Och han lät förstå., att
med denna form skulle man hava det så ytterst betryggat, att inga
andra intressen finge göra sig gällande än just verkets intressen. Ja,
mina herrar, jag har haft förmånen att dels sitta som överrevisor
i tre år i statens järnvägar, och jag är alltsedan 1915 revisor i vattenfallsstyrelsen.
Jag vill icke därmed antyda, att mitt omdöme bör
på något sätt vara avgörande, men jag har varit i tillfälle att komma
närmare i beröring med de ärenden va nu talar om, än fallet äi beträffande
de flesta ärenden, som man här avgör, och jag kan för min
de] icke se. att det finnes något direkt fog för att man skulle behöva
befara, att icke verkets intressen i framtiden liksom nu skulle kun -

Nr 41. 42

Fredagen den oO april.

Ang. vatten- na tillvaratagas genom de ledamöter, som tillhöra styrelsen och som
Mlnslyrdaens tillföras styrelsen utifrån. Ser man tillbaka på de gångna åren,
organisation. finner man, att under tiden 1906—1908, sedan vattenfallsstyrelsen
(Forts.) övertagit Trollhättefallen, inköp gjordes av övriga vattenfall, så att
staten fick i sin hand samtliga vattenfall i Göta älv. Detta lyckades
så väl, därför att man hade den förmånen att i styrelsen hava en
person, som utom det att han var finansiär även var skicklig underhandlare
och kunde driva underhandlingar till lyckligt resultat. Det
är klart, att en sådan sak kan man icke göra, om man bara sitter
som fullmäktig och inkallas för att fälla sitt omdöme om en sak,
utan det kunna endast personer, som äro styrelseledamöter. Det har
även senare förekommit fall, då genom ingripande av styrelseledamöter
ett betydande kontrakt blivit avslutat med ett enskilt företag
och just genom styrelseledamöternas ingripande och underhandlingar
man kommit till betydligt bättre resultat, än verkets representanter
eller vederbörande chef tänkt sig; så att nog kan en ändamålsenlig organisation
ha sina betydande fördelar. Och vi stå ju nu inför det
faktum, att vidare inköp måste göras för statens räkning, och jag
kan icke se, att det kan lända staten till skada, om det finnes möjligheter
att bedriva underhandlingarna på samma sätt, som tidigare
skett.

Vad särskilt beträffar en punkt vid sidan av saken, att man befarar
att, genom det sätt varpå vi uppställt vårt yrkande, det skulle
vara oklart, om generaldirektören vore ledamot av styrelsen eller
icke och skulle tillerkännas ett arvode av 4,000 kronor, så vill jag
fästa uppmärksamheten på, att den paragraf det här gäller, 42 §,
har som överrubrik »Andra avdelningen. Icke ordinarie befattningshavare»,
och som generaldirektören är ordinarie befattningshavare,
kan han icke falla under denna rubrik.

Jag har för min del i Kungl. Maj:ts förslag och i reservanternas
önskningar icke kunnat se annat än doktrinär schematisering. Därför
att järnvägsstyrelsen, telegrafstyrelsen och även poststyrelsen
äro ordnade på visst sätt — poststyrelsen har dock inga fullmäktige
— skall man nu å tout prix ordna vattenfallsstyrelsen på samma
sätt, trots det att det visat sig, att under de former sistnämnda styrelse
hittills fungerat, allting gått lyckligt och väl!

Med anledning av vad jag yttrat ber jag att få yrka bifall till
statsutskottets hemställan.

Herr Ekman, Carl Gustaf: Jag ber att gent emot vad

herr Holmquist anförde få säga, att det förefaller självklart, att
frågan, ifall kamrarne stanna i olika beslut, icke kan bli föremål för
gemensam votering. Däremot föreligger möjlighet till sammanjämkning,
och därest sådan icke kan åstadkommas, innebär ett beslut i
överensstämmelse med reservationen, att förslaget fallit för i år. Men
vad skulle det betyda ur vattenfallsstyrelsens synpunkt? Jo, att samma
styrelse, som hittills fungerat, komme att fortsätta detta år. Och
det är precis samma styrelse, såvitt jag förstår, som komme att fungera,
om utskottets hemställan bifalles. Däremot skulle väl frågans

Predugen d»;u 30 april.

43 Nr 41.

fall beklagligtvis medföra, att åtskilliga befattningshavare inom vat- Avg. vattentenfallsverket
icke komme på ordinarie stat, vilket åter skulle bliva fallssiyrdien»
händelsen, om beslut kunde av riksdagen fattas i överensstämmelse
med vare sig utskottets hemställan eller reservationen. Men ifråga ,porU
om verkets ledning och vad därmed sammanhänger skulle, såvitt jag
kan döma, frågans fall leda till samma påföljd som bifall till utskottets
hemställan, då ju utskottet tillstyrkt en anordning, som sammanfaller
med det tillstånd, som nu existerar vid vattenfallsverket. Därför
vill jag saga, att det förefaller icke vara någon risk alls, om
kammaren tager reservationen, och jag ber därför att få yrka bifall
till densamma. .

Herr Lamm yttrade i sina slutord, att det vore självklart, vid
den omständigheten att 42 § står under den och den rubriken i stadgan,
att nämnda paragraf icke övade inflytande på generaldirektörens ledamotskap
i styrelsen. Jag vill däremot såga, att i den skrivelse, som
generaldirektören ingivit, det dock visar sig, att generaldirektören
själv finner oklart, vad som blir fallet, om utskottets hemställan bifalles.

Jag tillåter mig fortfarande hemställa om bifall till reservationen.

Herr Lindblad, Anders: Jag har på avdelningen varit med
om behandlingen av denna fråga och jag får säga, att jag i början
var tveksam, huruvida man icke borde i detta fall följa Kungl. Maj :ts
förslag. Jag befarade nämligen, att detta annars bleve en organisation,
där privata intressen komme att spela en alltför stor roll inom
styrelsen. Emellertid måste jag, under diskussionens gång erkänna,
att de skål, som från andra sidan anfördes, voro så pass starka, att
jag icke längre kunde vidhålla min övertygelse. Kanske berodde
detta delvis därpå, att varken vattenfallsstyrelsen eller Kungl. Maj :t
kunnat fatta någon riktigt bestämd ståndpunkt i denna omorganisationsfråga.
Då styrelsen varit vacklande och Kungl. Maj :t i, sin proposition
varit minst lika vacklande, kunde jag icke få fram någon
bestämd uppfattning av att omorganisationen ovillkorligen är av behovet
påkallad. När alltså icke någon bestämd uppfattning fanns hos
vederbörande angående reformens nödvändighet, förefölle det mig över
huvud taget, att man hellre borde avstå från genomförande därav,
till dess ett verklig behov föreligger. När vi emellertid nu gå att
fatta beslut i enlighet med statsutskottets förslag, så vill jag för min
del ha uttalat den uppfattningen att denna organisation måhända
icke blir långvarig. Det kan hända, att en framtida riksdag finner
andra former, som bättre kunna tillfredsställa än de former, som denna
gång skulle bil fastslagna och som åtminstone i viss mån skulle avlägsna
de faihågor, man nu trots allt hyser. För min del kan jag
heller inte se hur en sammanjämkning skulle vara möjlig därest
denna kammare fattar beslut i enlighet med Kungl. Maj:t sedan andra
kammaren tagit utskottets förslag. En sådan sammanjämkning mellan
dessa båda ståndpunkter vet jag knappt huru den skulle komma
att se ut, och om den kunde åstadkommas bleve den säkerligen
föga tillfredsställande.

Sr 41. 44

Fredagen den 30 april.

fcZstwU™* ii EÖ-'' ““i *¥ kal\ f ®’ ?asom frågan m ligger, och med hänsyn
om. ^ Jaf lcke kunnat helt låta mig övertygas av de skäl, som anförts

organisation. kungl. propositionen, icke annat än yrka bifall till utskottets
(Forte.) förslag.

Herr statsrådet Svensson: Jag skall icke vidare yttra mig i
denna fråga än endast göra det uttalandet, att jag förutsätter, att den
iormulernng, som givits av utskottet, icke innebär något hinder för
llungl. Maj:t att i instruktionen för vattenfallsstyrelsen tilldela byråcheferna
och de föredragande samma ställning som sådana ämbetsman
hava i de verk, där generaldirektören ensam har beslutanderätt,
• V’•Sj ar ii6 „ rakt anteckna avvikande meningar och bliva ansvarig^
i de fall, där det icke skett, samt att de få kallas ledamöter i styrelsen.

o ''T*}®’ kar velat göra detta uttalande, för att på denna punkt icke
ma rada någon som helst oklarhet.

Efter härmed slutad överläggning gjordes i enlighet med därunder
framkomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet
i föreliggande utlåtande hemställt samt vidare på bifall till
Rungl. Maj :ts i ämnet gjorda framställning; och förklarades den förra
propositionen, vilken upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden:

nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
ändringar i lagen om rikets mynt den 30 maj 1873;

nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse av § 7 mom. 3 och § 18 i förordningen
den 22 juni 1883 angående eu postsparbank för riket;

nr 42, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till
dels lag om ändrad lydelse av 49 och 165 §§ lagen den 22 juni 1911
om bankrörelse och dels lag om visst undantag från tillämpningen av
49 § 1 mom. och 165 § 1 mom. sistnämnda lag; samt

nr 43, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret framställning
angående ytterligare anslag för utarbetande av personregistret
till riksdagens protokoll för tiden 1809—1866.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Lagförslag rörande
samvetsömriui

värnpliktiga.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 24, i anledning
av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om värnpliktiga,
vilka hysa samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring,
dels ock i anledning därav väekta motioner.

Fredagen den 30 april.

45 Nr 41.

Genom en den 13 februari 1920 dagtecknad proposition nr 165, Lagförslag rovilken
hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, ra.Z~J^IT
hade Kungl. Maj it, under åberopande av propositionen bilagda utdrag värnpliktiga.
av i statsrådet fört protokoll, föreslagit riksdagen att antaga framlagt (Forts.)
förslag till lag om värnpliktiga, vilka hysa samvetsbetänkligheter
mot värnpliktstjänstgöring.

I sammanhang med berörda proposition hade utskottet till behandling
förehaft följande i anledning av densamma väckta motioner,
nämligen

inom första kammaren:

nr 241, av friherre Fleming,

nr 242, av herr Karl August Nilson med instämmande av herrar
Vindahl, Modig, Olaus Pettersson och S. Malkolm Pettersson, och

nr 244, av herrar Sandegård och Sigfrid Hansson, samt

inom andra kammaren:

nr 844, av herrar Hamrin och Leander,

nr 348, av herrar Werner och Hansson i Rättvik,

nr 349, av herr Bäckman, och

nr 350, av herrar Bergström i Bäckland, Jansson i Edisbäcken,

Mossberg, Igel, Nilsson i Vibberbo och Andersson i Milsmaden med
instämmande av herr Janson i Kungsör.

Utskottet hade i (föreliggande utlåtande av angivna grunder hemställt,

A) att riksdagen, med förklarande att Kungl. Maj:ts förevarande
förslag icke kunnat av riksdagen i oförändrat skick antagas, måtte för
sin del antaga en lag i ämnet, så lydande som utlåtandet visade;

B) att de i anledning av förevarande proposition väckta motionerna
nr 241, 242 och 244 i första kammaren samt nr 344, 348, 349
och 350 i andra kammaren icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Rörande sättet för utlåtandets föredragning yttrade

Herr von Sydow: I avseende å föredragningssättet tillåter

jag mig hemställa: att lagförslaget föredrages paragrafsvis med promulgationsstadgande,
ingress och rubrik sist; att vid denna paragraf,
varom först uppstår överläggning, denna må omfatta betänkandet i
dess helhet; att lagtext ej må behöva uppläsas i vidare mån, än sådant
av någon kammarens ledamot begäres; samt att sedan lagförslaget
blivit genomgånget, utskottets hemställanden i punkterna A och B
föredrages.

Yad herr von Sydow sålunda hemställt bifölls.

Nr 41. 46

Fredagen den 30 april.

Lagförslag rörande
samDetsamma

värnpliktiga.

/ Forts.)

Det av utskottet tillstyrkta lagförslaget.
1 §■

Denna [paragraf lydde sålunda:

Värnpliktig, som hyser allvarliga, på religiös övertygelse grundade
samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring i den ordning,
gällande värnpliktslag förutsätter, må,

a) därest hans samvetsbetänkligheter avse tjänstgöring med vapen,
fullgöra sin värnplikt vid krigsmakten utan att övas i vapens
bruk eller bära vapen eller ammunition, samt

b) därest samvetsbetänkligheterna avse varje tjänstgöring vid
krigsmakten, i stället för honom åliggande värnpliktstjänstgöring utföra
civilt arbete för statens räkning.

Enligt en vid utlåtandet fogad reservation hade herrar Alfred
Petrén, Linder, Carlsson i Frosterud och Johansson i Vittinge, i enlighet
med motionsvis framställt yrkande, ansett, att orden »på religiös
övertygelse grundade» bort ur den nu föredragna paragrafen
utgå.

Herr Petrén, Alfred: Herr greve och talman! Jag har

begärt ordet, då jag är reservant vid ett par punkter i det av utskottet
förordade lagförslaget. Innan jag går att närmare redogöra för skälen
till min från utskottet avvikande ståndpunkt beträffande § 1, kan
jag icke underlåta att giva uttryck åt den tacksamhet, som jag och
säkert många med mig känna gentemot den avgångne krigsministern,
för att han igångsatt utredning angående en särskild lagstiftning
rörande värnpliktiga vilka hysa samvetsbetänkligheter mot militär
tjänstgöring, trots det att första kammaren hittills uttalat sig mot
en sådan utredning vid alla de tillfällen, då denna fråga på grund av
i ärendet väckta motioner debatterats.

Det kan nu vara av intresse att konstatera, att resultatet av
denna utredning har ådagalagt, att de utvägar, vilka av motståndarna
till en särskild lagstiftning på detta område vid de tillfällen, då man
här debatterat frågan, rekommenderats för denna frågas lösning, såsom
benådningsvägen, den s. k. psykiatriska vägen m. fl. utvägar,
visat sig icke vara framkomliga, utan att för frågans lösning kräves
en särskild lag, som lämnar medgivande för personer, som hysa samvetsbetänkligheter
mot militär tjänstgöring, att få fullgöra värnplikten
på annat sätt än den eljest föreskrivna. Emellertid inskränkte
sig det förslag, som framlades av majoriteten av de för frågans utredande
tillkallade sakkunniga, till att värnpliktstjänstgöringen dock
under alla förhållanden skulle fullgöras inom försvarsverkets ram.
Detta skulle emellertid innebära, att den, vilkens samvetsbetänkligheter
beträffande militär tjänstgöring inskränkte sig till att han ansåg
det vara orätt att fullgöra den egentliga vapentjänsten, men vilkens
samvete icke hindrade honom att utföra annat arbete inom truppförbandet,
såsom på sjukhusen, på expeditionerna eller såsom hand -

Fredagen den .‘JO april.

47 Ni 41.

räckning o. s. v. den skulle slippa att komma i fängelse, medan den,
soin av sitt samvete för!),judes att utlära något som helst arbete inom
försvarsväsendets ram, alltjämt skulle dömas till fängelse. Det vill ,ärnpliktiga.
med andra ord säga, att enligt de sakkunnigas förslag komme deri, (Forts.)
som hade de strängaste samvetsbetänkligheterna, deri mest fanatiske,
i fråga om vilken det vore minst utsikt att hans uppfattning skulle
kunna påverkas genom fängelsestraff att fortfarande, liksom hittills,
dömas till straff för sin fanatism och kastas i fängelse, huru
oförtvivlig medborgare han i övrigt iin visat sig vara.

Det var med verklig tillfredsställelse, som jag fann, att Kung!.

Maj:t i sitt förslag icke nöjt sig med en så dålig lösning som den av
de sakkunnigas majoritet föreslagna, vilkas förslag egentligen icke
innebure någon lösning alls, då det föga ändring gjorde i hittills rådande
ordning. Sedan år 1902 finnes ju ett cirkulär alltjämt gällande,
enligt vilket truppförbandscheferna bemyndigats förordna, att
värnpliktig, som vägrade att fullgöra vapentjänst, i stället skulle få
användas till annan lämplig tjänstgöring inom truppförbandet, därest
övertygande skäl förelåge för antagandet, att hans vägran att fullgöra
militärtjänst föranletts av allvarliga samvetsbetänkligheter mot
vapentjänsten. Departementschefen har också kunnat påvisa, hurusom,
de sakkunnigas egen utredning rörande fall av värnpliktsvägran
på grund av samvetsbetänkligheter gnat vid handen, att många av
de personer som blivit dömda härför under åren 1902—1917, enligt
den lagstiftning, som de sakkunniga föreslagit, alltjämt skulle ha
blivit dömda. Över huvud taget hade flertalet av de ådömda. straffen
i fråga med den lagstiftning, som föreslagits av de sakkunnigas majoritet,
alltjämt icke kunnat undvikas. Av utredningen framgick nämligen,
att de 85 värnpliktsvägrare, som av krigsrätt blivit dömda under
åren 1902—1917, d. v. s. sedan cirkuläret utfärdades, endast
26, således endast det mindre antalet, nekat att öva sig i vapnens
bruk, under det att 59 vägrat att även bära uniform eller fullgöra arbete
över huvud taget för krigsmaktens räkning. Dessa 59, eller större
delen av värnpliktsvägrarna, och just de, som tillhöra kategorien av
de mest samvetsömma, skulle alltså enligt de sakkunnigas förslag
alltjämt bliva dömda. Därmed hade emellertid, såsom chefen för
lantförsvarsdepartementet framhållit, det viktiga humanitära syfte,
som avsetts med lagstiftningen, icke uppnåtts. Och därför har Kungl.

Maj:t följt icke majoriteten av de sakkunniga, utan de två reservanterna
bland de sakkunniga och, liksom dessa, i sitt förslag upptagit
sådana bestämmelser, som medgiva, att de värnpliktsvägrare, vilka
på grund av verkliga samvetsbetänkligheter vägra att fullgöra varje
slag av militär tjänst, i stället för dem åliggande tjänstgöring inom
försvarsväsendets ram, få utföra rent civilt arbete för statens räkning.

Detta är en princip, som även upptagits i den danska lagstiftningen
på detta område, och för en sådan princip hav utskottet
också enhälligt uttalat sig. Det finnes nämligen ingen reservant
som yrkat på en inskränkning uti tillämplighetsområdet för
den av Kungl. Maj:t föreslagna och av utskottet förordade lagstiftningen
å fråga. Däremot har jag, jämte några andra ledamöter

Nr 41. 43

Fredagen den 30 april.

Lagförslag rörande
samvet
söt tima
värnpliktiga.
(Forts.)

av utskottet, reserverat oss till förmån för en sådan formulering
av första paragrafen, att langen skulle få ett vidsträcktare tilllämpningsområde
än det av utskottet förordade såtillvida, att i
första paragrafen skulle utgå orden »på religiös övertygelse grundade»,
och paragrafen således icke skulle vara inskränkt till sådana
samvetsbetänkligheter, som äro grundade på religiös övertygelse.
Jag kan nämligen icke finna det riktigt, att lagen icke
Skulle vara tillämplig på sådana personer, som hysa allvarliga
samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring utan att desamma
äro grundade på religiös övertygelse. Om också erfarenheten
visat att det störa flertalet av dem, som hysa samvetsbetänkligheter
mot värnpliktstjänstgöring, äro religiösa fantaster, så har dock
enligt vad jag inhämtat, i åtskilliga fall förekommit, att personer,
som icke alls tillhöra de speciellt religiösas kategori, hellre tagit
fängelsestraff, än de fullgjort sin värnplikt. I dessa fall torde
samvetsbetänkligheterna mot värnpliktstjänstgöring mycket ofta ha
sitt ursprung i studiet av Tolstoys skrifter, i det att vederbörande
rönt ett så starkt intryck av dennes profetiska lära, att man icke
skall motstå det onda med våld att han kommit till den uppfattningen,
att det under alla förhållanden vore omoraliskt att mörda
en medmänniska. Det synes mig verkligen vara en orättvisa, att
endast sådana värnpliktvägrare, som fått sina samvetsbetänkligheter
genom studiet av biblen och genom tolkningen av ett bibelord,
skulle tillåtas att i stället för militär tjänsgöring utföra civilt arbete,
men att detta skulle förmenas dem, vilkas samvetsbetänkligheter
i fråga uppkommit under inflytandet av den höga sedelära,
som av en senare tiders samhällsfilosof predikats. Efter mitt förmenande
bör denna lag vara tillämplig på alla, som av etiska motiv
vägra fullgöra värnpliktstjänstgöringen.

I sin motivering ansluter sig också utskottet i själva verket
till denna princip, då utskottet säger: »Utskottet vill icke förneka,

att fall av samvetsbetänkligheter av denna senare art (d. v. s.
etiska, sociala, o. s. v.) kunna inträffa, där statens efterlåtenhet
med avseende på utkrävandet av medborgarens skyldighet enligt
värnplikt slagen kunde vara lika väl motiverat som då samvetsbetänkligheterna
grunda sig på religiös övertygelse.» Tydligtvis
har man med denna för oss reservanter mycket sympatiska motivering
hoppats kunna åstadkomma, att vi, som i utskottet yrkat
på att orden »på religiös övertygelse grundade» skulle utgå, skulle
anse oss kunna avstå från reservation vid denna punkt. Jag har
emellertid icke kunnat göra detta redan av det skälet, att det icke
finnes någon som helst garanti för att inskrivningsrevisionerna,
som ha att pröva, om allvarliga samvetsbetänkligheter föreligga,
skola giva en lika vid tolkning av denna paragarf som den utskottet
uttalar sig för. Jag finner för övrigt så mycket mindre skäl
föreligga att i denna paragraf inskriva orden »på religiös övertygelse
grundade», som dessa ord icke återfinnas i det nu gällande cir -

Fred agen den 30 april.

40 Nr 41.

krater, om vil kol jag nyss nämnde, utan duri talas om allvarliga samvetsbetänkligheter
utan någon inskränkning. ^ Strängt taget innebär vetaömma
Knngl. Maj:ts och utskottets förslag alltså en inskränkning av värnpliktiga.
tillämplighetsområdet, i vad det avser den grupp, som innefattas (Korta.)
i cirkuläret, omfattande de personer, som ha samvetsbetänklighettu
allenast mot själva vapentjänsten. Nu anför utskottet visserligen
såsom skäl för sin ståndpunkt bland annat, att detta cirkulär
av vederbörande alltid tillämpas så, att samvetsbetänkligheterna
borde vara av religiös art, för att det skulle bli befrielse från
vapentjänsten. Detta skäl bär emellertid ingen betydelse för mig,
då jag anser eu sådan tillämpning av cirkuläret, till vilken dess
ordalydelse icke giver någon som helst anledning, vara orättvis.

Ett annat skäl, som utskottet anför såsom stöd för sin ståndpunkt
är, att de värnpliktsvägrare, som underkastat sig upprepade bestraffningar,
uteslutande torde vara att söka bland dem, som ledas
av religiös övertygelse. Detta uttalande är, enligt vad jag inhämtat,
dock icke fullt riktigt. Det gäller naturligtvis om de flesta,
men enligt vad det sagts mig, hava åtminstone två ungsocialister
upprepade gånger straffats för värnpliktsvägran, därav den ene
icke mindre än fyra gånger.

Det av utskottet till stöd för dess uppfattning anförda skäl,
som utskottet synbarligen tillmäter största vikten och vilket utan
tvivel även är det mest vägande, är att med den utvidgning av
första paragrafens tillämpningsområde, som jag föreslagit, det
skulle bliva stora svårigheter att mäta och pröva allvaret av de
påstådda samvetsbetänkligheterna, »De äro», säger utskottet,

»svåra nog, då det gäller betänkligheter av religiös art. Men de
äro givetvis ofantligt mycket större beträffande betänkligheter av
annan art. Utskottet anser att genom utvidgning av lagens tillämplighetsområde
till sådana betänkligheter, fältet skulle lämnas^ öppet
för så mycken simulation och godtycke att det ej kan tillråda en
sådan utvidgning.» Den farhåga, åt vilken utskottet här givit uttryck,
både utan tvivel varit fullt befogad, därest den tjänstgöring,
som för dessa samvetsömme värnpliktsvägrare skall ersätta värnipliktstjänsten,
icke bleve längre än denna. . Ett ganska säkert
korrektiv mot simulation torde man emellertid hava just i den
förlängda tjänstgöringstiden, ty det torde icke vara att befara, att
personer föredraga att i stället för att fullgöra värnplikten utföra
civilt arbete under en tid, som är vida längre än den tid värnpliktstjänstgöringen
varar, därest de icke hava allvarliga betänkligheter
mot militär tjänstgöring. Blir blott tjänstgöringstiden för samvetsömma
värpliktsvägrare längre än själva värnpliktstiden — och
om nödvändigheten därav är jag fullkomligt ense med utskottet —
så tror jag icke det skall medföra någon olägenhet, att man gör
den ändring i det av utskottet förordade förslaget, att orden »på
religiös övertygelse grundade» utgå, och det är övertygelsen härom,

Första kammarens protokoll 1920. Nr il. 4

Nr 41. 50

Fredagen den BO april.

Larjjwslag ro- som gör att jag nu, herr talman, ber att få yrka bifall tall den
detsamma av ml® m- D- vid denna punkt avgivna reservationen.
värnpliktiga.

lorts.i Herr von Sydow: Herr talman, mina lierrar! Frågan om

hur man skall behandla värnpliktiga, som av samvetsbetänkligheter
anse sig förhindrade att fullgöra sin värnplikt, är av mycket ömtålig
och svårlöst natur och har varit föremål för vidlyftiga undersökningar,
såsom den siste ärade talaren också antydde. Den principiella
ståndpunkten måste enligt min mening vara den, att när staten ålägger
de enskilda medborgarna vissa förpliktelser till staten, vare sig av
ekonomisk eller personlig natur, bör det också vara staten, som fastställer
gränserna för dessa förpliktelsers omfång, och de måste fullgöras,
vare sig den enskilde medborgaren tycker, att staten därvidlag
bär rätt eller orätt.

I fall man nu står alldeles strängt på den ståndpunkten, skulle
man icke medgiva någon befrielse för de värnpliktiga i detta fall. Men
det kan enligt min uppfattning icke nekas, att det finnes vissa undantagsförhållanden,
då man bör medgiva avvikelse från principen. Det
finnes, efter vad erfarenheten visat, värnpliktiga, som anse sig begå
en syndig handling, ifall de fullgöra någon militär tjänstgöring,
många ifall de ikläda sig uniform. Så underligt det än kan låta, hava
de den övertygelsen, att det i Guds ord är förbjudet att gorå krigstjänst,
och de resonera som sä, att man bör mera lyda Gud än människor,
de underkasta sig hellre upprepade bestraffningar än handla
mot sitt samvetes bud. I sådana fall synes det mig, att man bör
medgiva undantag från ovannämnda grundsats och tillåta dem att i
stället för militär tjänstgöring utföra något civilt arbete för statens
räkning. Men jag måste för min del säga, att jag vill icke medgiva
sådana undantag annat än i de fall, då verklig samvetsnöd föreligger
såsom ett motiv för den värnpliktige att vilja undandraga sig krigsmän
stgör ing.

Nu bär den siste ärade talaren opponerat sig mot att i utskottets
förslag man har gjort till villkor för undantaget, att samvetsbetänkligheterna
skola vara grundade på religiös övertygelse. Han vill taga
bort dessa ord »på religiös övertygelse grundade». Jag får säga, att
jag bär ganska svårt att i verkligheten tänka mig samvetsbetänkligheter,
som icke äro grundade på religiös övertygelse. Herr Petrén
anförde, att det förekommit fall, då en person, som studerat Tolstoys
skrifter, därigenom kommit till övertygelsen, a.tt det är orätt att bära
vapen, och därför vägrat att göra krigstjänst. Men så vitt jag vet
och känner Tolstoys åsikter, stå de på kristlig grund och de betänkligheter,
som äro grundade på dem. måste således anses vara på religiös
övertygelse grundade samvetsbetänkligheter. Däremot kan jag
på ingå villkor vara med om att personer, som äro anhängare av
ett filosofiskt system eller tillhöra något politiskt parti av den anledningen
skulle befrias från militärtjänstgöring. Detta vore att
lämna fältet öppet för den individuella motspänstigheten. Det vore
att göra värnpliktens fullgörande i större eller mindre grad beroende
av godtycke. Man behövde endast inskriva sig i en förening eller ett

Fmltt«en den 30 april.

51 Nr 41.

parti, som på sitt program upptagit, att det vore orätt att bära vapen
för att befrias från vapenövningar. Och kunde man på det sättet *“”
undandraga sig krigstjänstgöring, vore det en allvarlig fara för värn- MirnpUUij".
pliktens upprätthållande. (Forts.)

Nu har herr Petrén sagt, att om den civila tjänstgöringen är
längre än krigstjänstgörinigen, det icke är någon fara för att personer
skola undandraga sig krigstjänstgödng och i stället fullgöra civil
tjänstgöring, därest de icke hysa allvarliga samvetsbetänkligheter mot
krigstjänstgöring. Detta kan synas riktigt, men man får taga hänsyn
till åtskilliga omständigheter därvidlag. För det första skulle enligt
detta förslag de, som bliva befriade från militärtjänsten, även under
krig slippa rycka ut i fält, medan deras jämnåriga skulle vara tvungna
att utsätta liv och lemmar för den stora risk och underkasta sig de
strapatser och lidanden, som äro oundvikliga i krig. De från militärtjänst
befriade skulle under krig få vara hemma och. användas i
arbete på någon järnväg eller sådant. Detta är naturligtvis, i fall
krigsfara föreligger, en så utomordentlig fördel, att man mycket väl
kan befara, att en stor mängd bara av räddhåga och ovilja att tjäna
fäderneslandet skulle förebära samvetsbetänkligheter.

Vad beträffar tjänstgöringen i fredstid, då krigsfara e,i hotar,
iber jag att få framhålla, att den civila tjänstgöringen skulle få fullgöras
i ett sammanhang, medan vapenövningarna fullgöras i flera repriser.
Detta senare anses av de värnpliktiga vara ytterst betungande.
och det visar sig av erfarenheten, att de hellre underkasta sig eu
längre tjänstgöring i ett sträck än en kortare i liera repriser. Därför
kan det icke ligga något tillräckligt korrektiv i bestämmelsen, att
den civila tjänstgöringen skall vara något längre än den militära. För
övrigt är tidsökningen ganska kort, 25 procent om de värnpliktiga
fullgöra sin värnplikt vid krigsmakten utan att övas i vapnens bruk,
och eljest 50 procent. I Danmark, det enda land där jämförlig lagstiftning
blivit införd, är tjänstetiden utsträckt med 200 respektive
300 procent.

Jag ber att i övrigt få instämma i vad herr Petrén yttrade^om
att det är glädjande, att denna lagstiftning nu synes komma till stånd,
och att den fyller ett verkligt behov. Jag är således principiell anhängare
av lagstiftningen, men kan icke vara med om herr Petréns
ändringsförslag, och tillåter rryg därför, herr talman, att yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr Lundberg: När man läser de sakkunnigas betänkande
i detta ärende blir man icke glad. Även departementschefen anser, att
förslaget icke innebär en tillfredsställande lösning av frågan. Det
förefaller, som om de sakkunniga hade lärt mycket litet av världskriget.
Detta är så mycket märkvärdigare, som de flesta andra hava
gjort det. Till och med vissa präster ha nu efteråt fått en helt annan
syn på krig och värnplikt, så att de till och med nu anse värnplikten
vara oförenlig med kravet på samvetsfrihet. De sakkunniga lika val
som åtskilliga av dem, som yttrat sig över förslaget, anse, att betänkligheterna
mot militär tjänst skulle vittna om ett irrande, oupplyst

Nr 41. 52

Lagförslag rörande
samvctsömma

värnpliktiga.
(Korta.)

Fredagen den 30 april.

samvete, under det att ett normalt samvete skulle mycket väl kunna
vara med om allt vad till krigsväsendet hör. Jag måste protestera
mot en sådan uppfattning. Tvärtom förhåller det sig utan tvivel
så, att ett upplyst samvete reagerar mot militärväsendet. Att dessa
sakkunniga äro så måna om att åberopa sig på kyrkans män, det finner
jag också egendomligt. Kyrkan har såsom religiös institution i
sitt förhållande till kriget gjort fullständig bankrutt. Det var med
djupt vemod man under krigets första skede, så länge man var säker
om centralmakternas seger och hungern ännu icke på allvar kommit,
läste in- och utländska teologers uttalanden om hur kriget just från
kristlig och moralisk ståndpunkt kunde väl försvaras. I sin iver fann
man upp^ den ena sofismen efter den andra. Det har sagts från mer
än ett håll, att kyrkan på detta sätt blivit krigets inpiskare, därför
att den väntade samma återtjenst tillbaka. Kanske låg i det påståendet
eu fruktansvärd sanning. Under sådana omständigheter kan jag
icke tillmäta de uttalanden, som gjorts från kyrkans män, något större
värde.

För övrigt har jag också haft förmånen att känna några vämpliktsvägrare.
De ha varit intelligenta, dugliga och präktiga medborgare.
Någon andlig defekthet har icke förekommit, men väl har
jag lågt märke till att det funnits hos dem en tidigt utvecklad förmåga
av självständigt tänkande och stark viljekraft, båda mycket värdefulla
egenskaper. Att bestraffa sådana unga män, ifall deras samvetsbetänkligheter
icke skulle vara religiöst betonade, som de visst icke
i alla fall äro, finner jag fullständigt upprörande.

Det föreliggande förslaget innebär som sagt ingen verklig lösning,
varför frågan troligen kommer igen, långt innan de fem åren
gatt, och jag finner därför det föreslagna femårsprovisoriet vara tämligen
meningslöst.

På ett par punkter innebär förslaget ett litet framsteg, på andra
en tillbakagång. Såsom en försämring måste jag liksom den förste
ärade talaren anse den trängre begränsning samvetsbetänkligheterna
fått. I det avseendet föreligga emellertid flera reservationer, och jag
skall be att få sluta mig till dem samt sålunda, herr talman, att på
de skäl som äro anförda av den förste talaren och som jag icke vill
upprepa, yrka bifall till § 1 med den ändring, som är föreslagen avherrar
Sigfrid Hansson. Alfred Petréi; m. fl.

Herr von K och: Herr talman! Den fråga, som nu debatteras,
har flera gånger varit uppe till debatt i denna kammare, och
jag vill erinra, att det är två personer, som framför andra hava yrkat
på ändring i föreliggande förhållanden, nämligen förutvarande ledamoten
av kammaren herr Hallberg och herr Petrén. Jag är för min
del liksom andra talare glad över att nu få en lösning av frågan, och
,jag har mycket svårt att tro, att den siste ärade talaren har rätt, då
han säger, att frågan icke är löst härmed, utan att man snart skall
komma med andra förslag till ordnande av frågan. Det är ju i viss
mån en liten fråga — den rör sig om få personer — men i annat avseende
är det en stor fråga, ty det gäller här personer med djupt grundade
samvetsbetänkligheter mot värnplikten, som staten icke bör

Fredagen den 30 april.

53 Nr 41.

tvinga åt! fullgöra denna skyldighet. Emellertid vill .jag liksom utskottets
vice ordförande framhålla, att det också är en ganska svårlöst
fråga, ty man bör icke införa sådan undantagsbestämmelser, att värnplikt ii/o..
orättvisa gentemot andra skapas och att samvetslösa personer kunna (Korta.)
använda dessa undantagsbestämmelser för att slippa från sina skyldigheter.
Jag har därför mycket svårt att kunna följa de talare och de
reservanter — jag syftar icke på herr Petrén — som intagit den ståndpunkten,
afl man skall göra det lättare för dem, som icke vilja deltaga
i värnplikten, än för det stora flertalet, som ju staten tvingar att
deltaga i värnpliktsövningarna. Det måste nämligen ihågkommas, såsom
vice ordföranden i utskottet antydde, att det är vissa fördelar,
som dessa, som slippa från värnpliktsövningarna, verkligen erhålla
genom att få utföra civilt arbete. Ja, det är icke allenast den fördel
han antydde, att de icke behöva utsätta livet för fara vid kommande
krig, utan framför allt den, att det är fördelaktigare för dem, såsom
förslaget är lagt, att få fullgöra sina värnpliktsövningar i ett sammanhang,
på en gång. Yilken praktisk roll detta spelar för de värnpliktiga,
vill jag exemplifiera genom att visa på den erfarenhet, som
vunnits genom 1901 års härordning. I den stadgas såsom bekant, att
för rytteriet skall tjänstgöringstiden vara 50 procent längre än för
fotfolket, och det förutsattes, att det skulle vara många, som skulle
sky denna tjänstgöring vid rytteriet, därför att tjänstgöringstiden var
längre. Men det har i det fallet visat sig raka motsatsen. Man har
funnit, att de värnpliktige haft förkärlek för att fullgöra sin värnpliktstjänstgöring
vid rytteriet, och förklaringen till detta är dels det
förhållandet, att man där slipper repetitionsövningarna med därav
föranledda avbrott i ens arbetsanställning, och dels att tjänstgöringen
där är mindre ansträngande, än vid fotfolket där det förekommer långa
marscher med packning, vilka äro synnerligen krävande.

Jag tror därför, att det är väsentliga fördelar man här bjuder
de värnpliktiga, som icke komma att tjänstgöra på vanligt sätt utan
deltaga i civilt arbete. Och skulle man fastslå ungefär samma tid
eller en relativt ringa ökning i arbetstiden, är jag rädd, att det skulle
vara ett stort antal personer, som skulle anlita denna speciella väg
för att undslippa militärtjänstgöringen, och detta skulle innebära en
uppenbar orättvisa mot de övriga, som kanske under starka betänkligheter
dock varit nog plikttrogna att fullgöra sina militärövningar.

Det gäller enligt min tanke att ordna saken så, att endast de, som
äro besjälade av sådana tvingande samvetsskäl mot krigstjänstgöringen,
att de vilja offra något för att undgå denna tjänstgöring •—
att endast dessa skola befrias från denna tjänstgöring. Därför bör
tiden för det arbete, som skall åläggas dem, vara väsentligt längre än
den, som gäller för övriga värnpliktiga, och det bör noga prövas, om
det föreligger verkliga samvetsskäl för deras begäran att bliva frikallade.
För att i lagstiftningen erhålla ett fullt klart och tydligt,
uttryck härför har jag ansett, att man bör använda det utryck, som
finnes i Kungl. Maj:ts och utskottets förslag, nämligen att endast
sådana värnpliktiga, som hava »på religiös övertygelse grundade»
allvarliga samvetsbetänkligheter skola få fullgöra sin värnpliktstjänstgöring
på annat sätt. Jag tror. att det skulle vara oriktigt, om

Nr 41.

Fredagen den 30 april.

rande sam- nian .skulle befria sadana från militärtjänstgöring, som endast hava
vetsömma mindre grundad stämning och uppfattning i nämnda riktning. Nej,
värnpliktiga, deras ovilja måste bottna i en djup övertygelse, för vilken det kan
''''Forte.) anföras åtminstone för individen själv bindande skäl. Det skulle enligt
denna uppfattning icke vara nog att hysa motvilja mot militärtjänsten
och icke helLr nog att anföra vissa sociala eller individuella
skäl, utan det skulle krävas verkligen grundade, tvingande skål, som
bottnade ytterst i religiös övertygelse. Men, såsom utskottet mycket
tydligt framhållit, man får icke begränsa uttrycket »religiös övertygelse»
endast till kristen och biblisk uppfattning, utan »religiös
övertygelse» bör fattas i mycket vidsträckt bemärkelse, såsom framgår
av utskottets motivering. Jag tror, att det är sant, att de flesta, som
av s. k. etiska samvetsbetänkligheter icke vilja deltaga i värnpliktsövningama,
skulle kunna inrymmas under undantaget, såsom utskottets
förslag blivit lagt. Jag har svårt att förstå, att man för närvarande
skulle kunna gå längre. Och jag ber att få erinra, att i
det enda land i världen, där såvitt jag vet man försökt sig nå en sådan
här lagstiftning, nämligen i Danmark, där fordras deltagande i civilt
arbete två å tre gånger så länge som i värnplikten i övrigt.

Här har i en reservation uttalats, att det skulle innebära ett
straff för dem, som ville befrias från militärtjänstgöring, att de skulle
åläggas längre arbetstid än värnpliktiga i allmänhet, men jag tror,
att om man vill vara rättvis och gå till sakens grund, skall man finna,
att det är en förmån man .giver dessa personer, som det nu är fråga
om, och jag tror också, att det kommer att uppfattas så av dem.

Av dessa skäl, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr V i n d a h 1: Det synes vara delade uppfattningar rörande

den saken, huruvida de samvetsömma, som vägra göra krigstjänst,
skola få fullgöra sin värnpliktstjänstgöring i civilt arbete under betydligt
längre tid än de övriga. Det har höjts röster, bland andra från
herr Nilson, Karl August, i inlämnade motioner, vari det framförte
andra synpunkter och att något skäl därtill icke föreligger. Herr
Nilson påpekar och framhåller i sin motion, att det icke kan vara
riktigt, att en person, som icke på något sätt förbrutit sig mot samhället,
pålägges särskilt straff, därför att han följer sitt samvetes bud
och vägrar att göra vapentjänst.

Utskottet har motiverat sin framställning med flera olika skäl.
Det första är den lindrigare tjänstgöring, som förekommer under det
civila arbetet. Jag undrar, om det verkligen kan påstås, att det är ett
lindrigare arbete, som kommer att åläggas under det civila arbetet.
Det är ju ännu icke utrett, vilket arbetet som skall utföras, och följaktligen
är det för tidigt att yttra sig om huruvida det är lindrigare
att fullgöra civilt arbete.

Det är för övrigt en farlig ståndpunkt man intager, när man påstår,
att det civila arbetet är mycket lindrigare än värnpliktsarbetet.
Det gör sig gällande bland ungdomen, mycket ofta, en stor rädsla för
fullgörande av värnplikten. Skulle man nu understryka det och säga,
att arbetet är så mödosamt, är det uppenbart, att man kommer in på

Fredagen den JK) april.

Nr 41.

.*>;>

felaktig väg och ökar (lon skräck för fullgörande av värnplikten, som

hos många redan linnes. no o •• ii velsömnui

Det andra skälet, som anförts, är, att man iar fullgöra yarnpiik- värnplikt;g,t.
ten på en gång, och det skulle vara en så utomordentlig fördel, c Korf.,

fråga om den saken har departementschefen, sä vitt jag kan första-,
en helt och hållet annan uppfatning. Han räknar det icke såsom en
fördel för de värnpliktige att få fullgöra värnplikten på en gång,
utan han beräknar, att staten skall hava en fördel av det. Han sagd''
i sin framställning, »att en uppdelning av tjänstgöringen pa olika
tjänstgöringsomgångar i förevarande fall icke är pakallad av något
statens intresse; tvärtom torde det vara för staten förmånligare, att
ifrågavarande tjänstgöring fullgör es i en följd, bland annat på den
grund, att den största möjliga valuta kan dragas av den värnpliktiges
arbetsskicklighet, därest han en längre tid i följd får utöva det arbete,
vari han blivit inlärd. Den omständigheten, att den värnpliktige
härigenom skulle komma i åtnjutande av en oförtjänt förmån i jämförelse
med dem av hans kamrater, vilka fullgöra, värnplikten i vanlig
ordning, synes mig icke utgöra tillräcklig anledning att ordna tjänst»öringen
på ett för staten mindre fördelaktigt sätt, men val bör härtill
tagas behörig hänsyn vid utmätandet av tjänstgöringstidens längd».

Således kan man icke säga, att det av utskottet åberopade andra skälet
varit vägande åtminstone för departementschefen, då han föreslagit,
att värnpliktstjänstgöringen skulle fullgöras på en gång, i stället

för i flera omgångar. .

Ett annat och kanske det mest bärande skälet är simulationen
och att den skulle förorsaka stora svårigheter. Men ser man efter,
huru det skall förfaras, då en värnpliktig anmäler sig och säger att
han hyser samvetsbetänkligheter. Det är icke nog, att han inställer
sig för inskrivningsrevisionen och säger det själv, utan han skall
skaffa intyg och bevis på att han verkligen har samvetsbetänkligheter.

Han kan således icke prata sig till frikallelse, utan det skall vara
kända redbara och aktade män, som skola avgiva ett intyg därom, och
då förefaller det mig vara egendomligt, om man skulle kunna gorå
gällande, att det vore så lätt att utverka frikallelse genom simulation
att man därför måste utsträcka den civila tjänstgöringen. Jag kan
således icke finna heller detta skäl övertygande, utan jag måste ställa
mig på den uppfattning, som fått sitt uttryck i herr Nilsons motion,
att tjänstgöringen för de samvetsömma icke bör vara längre än för de
övriga. Om man förut har ansett, att det vore ett brott att vägra
fullgöra sin värnplikt, har man åtminstone nu kommit så långt, att det
icke längre anses vara ett brott, och då bör det icke heller straffas.

Det synes mig därför vara riktigt att giva de samvetsömma den rätten,
att få fullgöra sin värnplikt civilt, under lika lång tid, som motsvarar
den militära tjänstgöringen. . . ... ., .. „

Jag skall för närvarande nöja mig med att anföra detta vid 1 §,
men när vi komma till 3 §, skall jag be att ånyo få taga kammarens
uppmärksamhet i anspråk.

Herr Bergq vist: Herr talman! Jag hade icke tänkt taga till

ISr 11. 56

Fredagen den oO april.

lM^dfag TÖ'' °lda 1 denna iraga> men när en talare tog sig anledning av densamma
1vetsömma ^ göra ett utfall mot kyrkan, anser jag mig icke kunna vara tyst.
värnpliktiga. ärade talaren sade, att kyrkan har tagit parti för kriget, och

(Forte.) att den hade gjort bankrutt. Jag kan icke underlåta att inlägga.

en bestämd protest mot dylika uttalanden. Jag vet ju, att de förekomma
då och då i pressen, men när de uttalas i den svenska riksdagen,
få de icke stå oemotsagda. Vad menar den ärade talaren med
kyrkan? Menar ban prästerskapet, eller menar ban församlingen,
eller menar ban den kyrkliga styrelsen? Han har icke på något sätt
preciserat, vad han vill inlägga i begreppet kyrkan. Men vare sig
han tänker på prästerskapet, kyrkstyrelsen eller församlingen, så
tror jag, att han skall få mycket svårt att bevisa, att vår svenska
kyrka tagit parti för kriget, vare sig i dess början eller i dess fortsättning.
Val kan det hända, att någon enstaka prästman bar låtit
undfalla sig något yttrande, som skulle kunna tolkas därhän, men att
generalisera detta och på grundvalen därav uttala en allmän dom
över kyrkan och nästan lägga hela skulden på henne för kriget är
dock för mycket. Jag kan icke såsom representant för kyrkan underlåta
att inlägga min allvarliga protest mot detta.

Då jag nu i allt fall har ordet, vill jag även något litet tala om
själva saken. För min del är jag övertygad, att det är och kommer
att i praktiken bliva ganska likgiltigt, om det i § 1 kommer att
stå »allvarliga, på religiös övertygelse grundade samvetsbetänkligheter»
eller om det står endast »allvarliga samvetsbetänkligheter»,
ty som man ser av utskottets motivering, ämnar man giva
åt ordet religiös en så vidsträckt tolkning, att samvetsbetänkligheterna
kunna hänföras till det religiösa området, även om de icke bottna
i. någon viss bestämd kristen religiös uppfattning. Om någon verklig
skillnad skulle ha gjort sig gällande, hade det bort i paragrafen
stå: på »kristlig» övertygelse grundade samvetsbetänkligheter. Jag
vill emellertid icke göra något ändringsyrkande ej heller uttala något
klander av den formulering som skett, men det förefaller mig dock
som om^ tolkningen av begreppet religiös vore i lagutskottets utlåtanae
något grumlig. Da man talar om »religiös» i en svensk lag,
synes man mig höra ha rätt att hänföra detta endast till den religion
och de former av densamma, som äro av svenska staten erkända. Jag
ber i varje fall, herr talman, att få ansluta mig till dem, som yrka bi
fall till utskottets förslag.

Herr Petrén,. Alfred: Herr greve och talman! Endast ett

par ord med anledning av herr vice ordförandens anförande! Herr
vice ordföranden säde. att han hade svart att tänka sig samvetsbetänkligheter
mot militärtjänstgöringen, utan att de vore religiöst
grundade. Och såsom närmare förklaring till detta sitt uttalande
nämnde han, att enligt hans förmenande man mycket väl kunde anse
att den som fått samvetsbetänkligheter mot militärtjänstgöring
pa grund av studium av Tolstoys skrifter, hade dessa samvetsbetänkligheter
religiöst grundade. Ja. är det så. att man vill sätta
likhetstecken mellan begreppen religiös och etisk, skulle jag för min

ö7 Nr 41.

Fredagen den iiO april.

del också vara tillfreds med utskottets formulering av § 1, men jagro tror,

att vi alla kunna vara ense om, att det visst icke ar den allmänna
upp lätt ningen, inom utskottet irainliölls det av mer än eu talaie, r.,jrnpiiictiga.
att med religiös kunde man endast beteckna eu sällan uppfattning, (Korta.)
som grundade sig pa bibeln. Och vi hörde nyss den siste ärade talare
niramhålla, att lian icke kunde gilla den uppfattning, som vice
ordföranden härvidlag anfört och som kommit till uthyck uti utskottsbetänkande!,
utan han ville ät begreppet religiös giva eu snävare
tolkning, än vad utskottet i sin motivering givit uttryck åt. Vid
sådant förhållande anser jag, att det är i sak eu bestämd skillnad
mellan utskottets förslag och reservanternas förslag.

Nu anförde vice ordföranden såsom skäl mot reservanternas
ståndpunkt, att om man uteslöte orden »på religiös övertygelse grundade»,
så skulle man lämna fältet fritt: då bleve det för mangen i
realiteten en rent frivillig sak, om eu person fullgjorde sin värnplikt
eller icke Jag kan likväl icke förstå det talet, ty det är ju dock
icke tillräckligt, att en värnpliktig vid inskrivningen säger sig hava
samvetsbetänkligheter mot militärtjänsten, utan skall en sådan uppgift
närmare prövas av en inskrivningsrevision, som givetvis maste
kräva, att uppgiften bestyrkes med tillräckliga skäl. Av en talare pa
Örebrolänsbänken har det redan framhållits, att det måste vara tillräckliga
vitsord för att en persons uppgift om samvetsbetänkligheter
också skall anses riktig. . ... „ ,

Det har av ett par talare hänvisats till den lagstiftning pa detta
område man i Danmark år 1917 antog. Innan jag slutar, vill jag
därför begagna tillfället att upplysa kammaren om, att i denna danska
lag som nu varit gällande i över två år, har man icke gjort den. begränsning,
som utskottet här föreslår. I den finnes nämligen icke
uttrycket »på religiös övertygelse grundade», utan enligt den danska
lagen kunna »de värnpliktige, för vilka militärtjänstgöringen enligt
föreliggande upplysningar är oförenlig med deras samveten», av försvarsministeriet
befrias från militär tjänstgöring och användas i ci*
vilt arbete för statens räkning. Reservanterna stå alltså fullständigt
på samma ståndpunkt som den danska lagen, och jag ber, herr talman,
att få fortfarande vidhålla mitt yrknde.

Herr statsrådet Undén: Herr talman! Under debatten har icke
från något håll gjorts någon invändning mot själva den princip, varpa
lagförslaget är byggt. Däremot har från några reservanters sida önskats,
att orden »på religiös övertygelse grundade» skulle strykas, och
man alltså skulle bibehålla endast uttrycket »allvarliga samvetsbetänkligheter».
Jag kan gärna medgiva, att det principiellt sett vore riktigare
att icke begränsa lagen till dem, som hysa »på religiös övertygelse
grundade samvetsbetänkligheter», men jag tror, att med den vidsträckta
tolkning, som man avser med uttrycket och som markeras
därav, att orden om kristen eller mosaisk trosbekännelse blivit strukna,
är det icke av någon praktisk betydelse att borttaga orden »på religiös
övertygelse grundade». Och det är alldeles uppenbart, att det blir betydligt
lättare för myndigheterna att pröva frågan, om ordalagen inne -

Nr 41. 58

Fredagen den 30 april.

Lmrilt?rÖ'' hål-Ia en sådan begränsnin8''- InSen kan bestrida, att i den mån simuvetsömma''
latl.on förekomme, skulle det vara framför allt hos sådana, som åberopa.
värnpliktiga, andra än religiösa skäl. Jag tror därför, att det icke finnes något
(Torts.) praktiskt behov att vidga lagförslaget i det avseende, som reservanterna
hava föreslagit.

Vad beträffar längden av den tjänstgöringstid, som dessa samvetsömma
värnpliktiga skulle hava, betraktar jag det såsom självfallet, att
när man medger dessa med dock ganska enastående samveten utrustade
personer en sådan lättnad i tjänstgöringen, får det vara något slags
korrektiv mot missbruk. Jag skulle därför hoppas, att lagförslaget antoges
enligt utskottets formulering.

Herr von Sydow: Herr talman! Jag begärde ordet med anledning
av herr Vindahls anförande. Han gjorde vissa erinringar mot utskottets
utlåtande. Han anförde, att då utskottet yttrat, att den civila
tjänstgöringen är lindrigare än militärtjänstgöringen, så vore det farligt
att säga något sådant, ty det kunde öka motviljan att fullgöra värnplikten.
Jag ber få säga, att detta väl icke kan få vara den avgörande
synpunkten, utan det avgörande är: är utskottets uttalande sant och
riktigt, eller är det det icke? Då måste jag säga, att enligt min övertygelse,
det knappt finnes nagra värnpliktiga, som icke äro av samma
mening som utskottet, ty större delen av de värnpliktiga fullgöra sin
vapenövning vid infanteriet, där särskilt de långa marscher, som måste
inövas, äro mycket ansträngande, och för de värnpliktiga värnplikten
därför förefaller mera betungande än det arbete, som de i det civila
livet hava att fullgöra.

Vidare yttrade herr Vindahl, att då utskottet sagt, att det är en
i de. värnpliktiga som få fullgöra den civila tjänstgöringen att

de fa denna i ett sammanhang, så hade icke herr statsrådet anlagt denna
synpunkt i sin motivering till förslaget om tjänstgöringens förläggning
i ett sammanhang utan han hade anfört., att detta vore fördelaktigare
för staten. Det är självfallet, att statsrådet i första hand skall
taga hänsyn till vad som är fördelaktigast för staten, men detta hindrar
icke, att det kan vara fördelaktigt även för de värnpliktiga,. Och
var och en, som talar med värnpliktiga och hör deras uppfattning eller
tar del av de många ansökningar att få tjänstgöra vid kavalleriet
eller artilleriet, som inkomma, förstår, att de värnpliktiga anse, att det
är en stor fördel att fa tjänstgöringen förlagd i ett sammanhang och
slippa avbryta sitt civila arbete efteråt. Att det skulle vara något straff
att de. samvetsömma värnpliktsvägrarna skulle få förlängd tjänstgöringstid
är enligt min tanke en fullkomligt absurd åsikt, som icke
bort föras fram. Det är huvudsakligen ur rättvisans synpunkt, som
.lag maste fordra, att de, som fa sa många fördelar, endast därför att
de hava en privat, objektivt sett, alldeles felaktig övertygelse, i allt
fall icke skola gynnas alltför mycket i jämförelse med sina jämnåriga.

.Vad beträffar herr Petréns anförande hade jag tänkt yttra några,
ord i anledning därav, men därvidlag är jag i den lyckliga ställningen

I*''redagen den i JO april.

59 Nr 41.

att kunna åberopa vad hell'' statsrådet och ( luden för justitiedeparte mentet

anfört, och skall därför icke fortsatta vidare. »Tåg ber att ia velSömmn

vidhålla mitt yrkande. värnpliktiga.

(Kora.)

Herr Kl ef beck: Då jag många gånger kämpat för den sak,
som. nu är före, vill jag bara med ett par ord angiva min ställning.

Jag är synnerligen glad åt, att denna fråga tycks närma sig sin
lösning. I frågan om de tva huvudförslag, som ligga före, far jag
saga, att jag på min väg huvudsakligen bär mött de rent religiösa
betänkligheterna och att, så vitt jag vet, personer, som hysa sådana,
ha varit de enda, som blivit straffade, därför att deras betänkligheter
vant så starka, att de icke velat underordna sig samhällets bud; men
.jag får också säga, att .jag någon gång på min väg mött andra personer,
som utav samvetsbetänkligheter, som jag åtminstone icke kan
kalla i egentlig mening religiösa, hyst mycket stark^ motvilja mot att
behöva underkasta sig några värnpliktsövningar. Da jag för min del
har den allra största respekt för alla slags samvetsbetänkligheter, så
får jag säga, att konsekvensen synes mig fordra, att vi taga hänsyn
till även dessa senare, varför jag ber att få yrka bifall till herr Petréns
reservation.

Herr Enhörning: Herr greve och talman! De, som hysa samvetsbetänkligheter
mot värnpliktstjänstgöring, måste enligt nu föreliggande
lagförslag en längre tidrymd än den, som anslas åt vapenexercisen,
underkasta sig att fullgöra civilt arbete för statens räkning, antingen
hos krigsmakten eller annorstädes. Genom detta föga lockande
perspektiv vill man föra de manga spekulanterna i samvetsömhet pa
bättre tankar. Förfaringssättet är enligt min uppfattning riktigt. Jag
kan dock erkänna, att det kan finnas människor, för vilka det skulle
vara ett martyrium att ikläda sig uniform och vapen. Men så länge
staten fordrar värnplikt av medborgarna, måste vi se till, att så många
som möjligt fullgöra densamma. Med vår kännedom om den mänskliga
naturen förstå vi, att mången ung man inför värnpliktens perspektiv
skulle tro sig äga ett yttrest känsligt samvete, om ej en lag av nyss
nämnt innehåll omskakade hans brinnande övertygelse. De slappa bestämmelser
i hithörande angelägenheter, som herrar Hage och Johansson
föreslå, skulle leda till obehagliga konsekvenser. De, om jag så får
säga äkta fallen av samvetsömhet äro få, men av hänsyn till detta fåtal,
bör man ej stifta en lag, som premierar ovilligheten till värnpliktstjänst
och gör fanatiker av även icke övertygelsetrogna och simulanter.
Av denna anledning ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

överläggningen f örklarades härmed slutad, varefter herr vice talmannen,
som ånyo för en stund övertagit ledningen av kammarens förhandlingar,
enligt de i fråga om förevarande paragraf framkomna yrkandena
gjorde propositioner, först på paragrafens godkännande samt
vidare på antagande av paragrafen med den ändring, som förordats

Nr 41. 60

Fredagen deu 30 april.

rande m-" av ^err. Alfred Petrén m. fl. beträffande denna paragraf an vetaömina

ttörda reservation; och förklarade herr vice talmannen, sedan han uppvärnpliktiga,
repat propositionen på paragrafens godkännande, sig finna denna pro(Forts.
) position vara med övervägande ja besvarad.

Votering ibegärdes, i anledning varav uppsattes, justerades och
anslogs en sa lydande omröstningsproposition:

Den som godkänner § 1 i det av andra lagutskottet i utlåtande
nr 24 tillstyrkta lagförslaget, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes paragrafen med den ändring, som förordats
i den av berr Alfred Petrén m. fl. beträffande denna paragraf
anförda reservation.

Vid slutet av den häröver anställda omröstningen befunnos rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 51;

Nej — 35.

2 §.

Godkändes.

3 §.

Denna paragraf var så lydande:

Värnpliktig, vilken erhållit tillstånd att fullgöra värnplikten på
sätt i § 1 a) angives eller att, enligt vad i § 1 b) sägs, i stället för
Värnpliktstjänstgöring utföra civilt arbete, är skyldig att under fredstid
i en följd tjänstgöra ett antal dagar, som i förra fallet med eu
fjärdedel och i senare fallet med hälften överstiger det sammanlagda
antalet dagar, varunder tjänstgöring i fredstid enligt § 27 mom. 1 A
eller B samt mom. 3 ävensom § 36 mom. 1 vämpliktslagen åligger
rytteriet, fält- och positionsartillerict samt fältingenjör- och fälttelegraftrupperna
tilldelade värnpliktiga. Vid beräkning av dagantalet
uppkommande bråktal bortfalla.

Herr Karl August Nilson både i sin motion hemställt, att paragrafen
måtte få följande lydelse:

»Värnpliktig, vilken erhållit tillstånd att fullgöra värnplikten på
sätt i § 1 a) angives eller att, enligt vad i § 1 b) sägs, i stället för
värnpliktstjänstgöring utföra civilt arbete, är skyldig att under fredstid
i en följd tjänstgöra ett antal dagar, som är lika med det samman -

Fredagen den 30 april.

31 Xr 41.

lagda antalet dagar, varnuder tjänstgöring i fredstid enligt § 27
inom. 1 A eller B samt mom. 3 ävensom § 3G mom. 1 värnpliktslagen vetfömma''
åligger rytteriet, fält- och positionsartilleriet samt fältingenjör- och värnpliktiga.
fälttelegraftrupperna tilldelade värnpliktiga.» (Korts.)

Herrar Ilamrin cell Lcander hade i sin motion föreslagit denna
lydelse av paragrafen:

''»Värnpliktig, vilken erhållit tillstånd att fullgöra värnplikten
på sätt i § 1 a) angives eller att, enligt vad i § 1 b) sägs, i stället
för värnpliktstjänstgöring utföra civilt arbete, är skyldig att under
fredstid i en följd tjänstgöra ett antal dagar, som i förra fallet med en
tiondedel och i senare fallet med en fjärdedel överstiger det sammanlagda
antalet dagar, varunder tjänstgöring i fredstid enligt § 27 mom.

1 A eller B samt mom. 3 ävensom § 36 mom. 1 värnpliktslagen åligger
rytteriet, fält- och positionsartilleriet samt fältingenjörs- och fälttelegraftrupperna
tilldelade värnpliktiga. Vid beräkning av dagantalet
uppkommande bråktal bortfalla.»

Herr Alfred Petrén m. fl. både i sin förutnämnda reservation beträffande
3 § yrkat bifall till det i herrar Hamrins och Leanders motion
framställda yrkandet rörande tjänstgöringstiden.

Herr V i n d a h 1: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till
den hemställan, som är gjord av herr Nilson i hans motion, att vad för
i lagen avsedd värnpliktig gäller vid fredstjänstgöring, skulle också
gälla i händelse av krig.

Herr Petrén, Alfred: Herr talman! På denna punkt har det
varit olika meningar inom utskottet. Utskottet har föreslagit, att värnpliktig,
som erhållit tillstånd att fullgöra värnplikten vid krigsmakten
utan att bära vapen, skall vara skyldig att tjänstgöra ett antal dagar,
som med en fjärdedel överstiger eljest längsta värnpliktstjänstgöringstiden,
under det att för de värnpliktiga, som tillåtas utföra civilt arbete
för statens räkning, antalet tjänstgöringsdagar skall ökas med 50 %
utöver den eljest längsta värnpliktstjänstgöringen. Det har redan förut
under diskussionen givits uttryck åt den uppfattningen, att det riktiga
är, att de samvetsömmas tjänstgöringstid blir längre än den tjänstgöringstid,
som är bestämd för dem, som på vanligt sätt fullgöra värnplikten.
Gentemot de talare, som yrkat, att tiden i bådadera fallen
skall vara densamma, har från flera håll vägande invändningar blivit
gjorda, och jag kan ej heller för min del förstå, att — som det av
någon talare här anförts — det skulle innebära något straff att få göra
det arbete, som skall ersätta värnpliktstjänstgöringstiden, under en
längre tid än denna varar, då det ju i alla fall maste sägas, att tjänstgöringen,
fullgjord i civilt arbete, är av lindrigare art, vartill kommer,
att det är en stor förmån att få fullgöra denna tjänstgöring i en följd
som de samvetsömma värnpliktsvägrarna få göra. Jag. är alltså i
själva principen ense med utskottet på denna punkt, men jag kan icke

Nr 41. 62

Fredagen den 30 april.

LagJ™if0/J rö'' ^nna det nödvändigt att göra tjänstgöringstiden för de samvetsömma
värnpliktsvägrarna så mycket längre än tiden för själva värnplikt^
värnpliktiga, tjänsten, som här är föreslaget. Och i all synnerhet anser jag det icke
(Forte.) vara befogat att. så mycket förlänga tjänstgöringstiden, som här av
utskottet föreslagits för de samvetsömma värnpliktiga, sedan kammaren
beslutat den formulering av § 1, som utskottet föreslagit, ty det är väl
i alla fall intet tvivel om att faran för simulation skall bliva mindre
genom denna formulering. Jag har redan inom utskottet uttalat den
meningen, att det kunde vara tillräckligt att för de vämpliktsvägrare,
som fullgöra värnplikten vid trupp förbanden, öka tjänstgöringstiden
med 10 % av den längsta värnpliktstjänstgöringen och för dem,
som i stället för denna utföra civilt arbete med 25 %, allt i enlighet med
den motion, som väckts av herrar Hamrin och Leander i andra kammaren.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till denna min reservation.

Herr von Sydow: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade
herr talmannen, att i avseende på nu förevarande paragraf framställts
följande yrkanden: l:o) att densamma skulle godkännas; 2:o)
av herr Petrén, Alfred, att paragrafen skulle antagas att lyda så, som
förordats i herrar Hamrins och Leanders motion i ämnet; samt 3:o)
av herr Vindahl, att paragrafen skulle godkännas med den av herr
Karl August Nilson motionsvis föreslagna avfattning.

Sedermera gjordes propositioner enligt berörda yrkanden, och förklarades
propositionen på paragrafens godkännande enligt utskottets
förslag vara med övervägande ja besvarad.

Övriga delar av det utav utskottet tillstyrkta lagförslaget.

Godkändes.

Utskottets hemställanden.

Biföllos i vad de ej kunde anses besvärade genom kammarens beslut
rörande lagförslaget.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets utlåtanden:

nr 25, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av § 17 mom. 7 värnpliktslagen den 17 september
1914; och

nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående tillägg till § 27 mom. 4 värnpliktslagen den 17 september
1914.

Yad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Kmlngcn ilen 30 april.

63 Nr 41.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 27, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om medling i arbetstvister
m. m.

Genom en den 20 februari 1920 dagtecknad proposition, nr 155,
vilken hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet,
hade Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet
och lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga
framlagda förslag till

1) lag om medling i arbetstvister,

2) lag om central skiljenämnd för vissa arbetstvister samt

3) lag om särskilda skiljedomare i arbetstvister.

Utskottet hade i nu föredragna utlåtande på åberopade skäl hemställt,
att riksdagen, med förklarande att Kung!. Maj:ts förevarande
förslag icke kunnat av riksdagen i oförändrat skick antagas, matte
för sin del antaga lagar uti ifrågavarande ämnen, så lydande som utlåtandet
visade.

Angående sättet för utlåtandets föredragning yttrade

Herr von Sydow: Herr talman! I avseende på föredragningen

av andra lagutskottets utlåtande nr 27 hemställes,^ .

att detsamma må företagas till avgörande pa det sätt, att de dan
behandlade lagförslagen föredragas vart för sig, där så erfordras paragrafvis,
med promulgationsstadgande, ingress och rubrik sist;

att sedan alla lagförslagen blivit genomgångna, utskottets hemställan
föredrages; ......

att vid behandlingen av den §, varom först uppstår överläggning,

denna må omfatta utlåtandet i sin helhet; samt

att lagtext ej behöver uppläsas i vidare mån, än sadant av någon
kammarens ledamot begäres.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Det av utskottet tillstyrkta förslaget till lag om medling t arbetstvister.

1 §■

Denna paragraf lydde sålunda :

För vart och ett av de distrikt, i vilka riket för sådant ändamål
av Konungen indelas, förordnar Konungen en förlikningsman med
uppgift att, på sätt nedan sägs, medla i tvister mellan arbetsgivare

och arbetare. _ ...... _____

Därest så prövas påkallat, ma Konungen tillika antingen uppdraga
åt förlikningsman att jämväl utom sitt distrikt vara förlikningsman
med visst, på annat sätt bestämt verksamhetsområde eller
ock för sådant verksamhetsområde förordna särskild förlikningsman.

Lagförslag om
medling i
arbetstvister

Nr 41. 64

Fredagen den 30 april.

Lagförslag om j en v}(] utlåtandet fogad reservation både von Kock anfört,
arbetstvister bland annat, att lian ej kunnat underlåta att inom utskottet yrka, att
(Forts.) riksdagen borde genom en hemställan till Kungl. Maj:t anhålla, att

Kungl. Maj:t måtte för riksdagen framlägga förslag till en lagstiftning
i den riktning, somt i reservationen antytts, men att då majoritet
för en dylik åtgärd ej vunnits inom utskottet, reservanten
vore urståndsatt att inom riksdagen framställa något yrkande i
frågan.

Reservation hade vidare anmälts av herrar Linder, Carlsson i
Frosterud, Hagman, Johansson i Sollefteå och Johanson i Stockholm,
vilka i mom. a) av reservationen yrkat, att i andra stycket å sid. 2

i utskottets utlåtande punkten: »Utskottet vill emellertid---—

effektivt främjas.», måtte ur motiveringen utgå.

Herr von Sydow: Herr talman, mina herrar! Alltsedan la gen

om medling i arbetstvister år 1906 utfärdades, har det pågått ett
mycket intensivt och omfattande arbete för att förbättra och fullständigare
utbygga rättssystemet i fråga om förhållandet mellan arbetsgivare
och arbetare. För närvarande finnes det lagbestämmelser i fråga
om tjänstehjonsförhållandet, därom ha vi en särskild stadga. Annars
gives knappast några skrivna lagar om dessa förhållanden. Det
är en lucka i rättssystemet, och detta är så mycket betänkligare, som
det här bland annat gäller moderna rättsliga institut av en så utomordentlig
praktisk betydelse som t. ex. när det gäller kollektivavtalet.
Redan år 1907 tillsattes en kommitté med uppgift att utarbeta förslag
till ett fullständigt reglerande i lagstiftningsväg av förhållandet
mellan arbetsgivare och arbetare. I denna kommitté fanns det representanter
för arbetare och arbetsgivare. Det var nuvarande talmannen
i andra kammaren Herman Lindkvist, då ordförande i landsorganisationen,
och herr Nils Persson på arbetarsidan, och bland arbetsgivarnas
representanter var även jag. Vi hade i uppdrag att utarbeta
fullständiga lagförslag angående kollektivavtal, angående enskilda
arbetsavtal, angående reformerande av tjänstehjonsstadgan och
angående samhällsfarliga strejker m. m., som hörde till ämnet. Arbetet
fördröjdes, dels till följd av att en stor del av kommittémedlemmarna
voro riksdagsmän, dels till följd av de långvariga arbetsstrider,
som uppstodo 1908 och 1909. Efter storstrejken 1909 fick kommittén
en förfrågan från regeringen, om den kunde vara färdig med
sitt arbete, så tidigt att lagförslagen kunde föreläggas 1910 års riksdag.
När vi svarade nej, blev kommittén upplöst. Arbete påbörjades
då inom justitiedepartementet med utarbetande av lagförslag i ämnet
och som kommitténs arbete fortskridit så långt, att det fanns lagtext
utarbetad till de flesta lagförslagen använde man sig av denna
lagtext. Departementets lagförslag, som framlades till 1910 års riksdag,
överensstämde därför närmast med majoritetens mening inom
kommittén. Det var en fullständig lagstiftning utom beträffande
tjänstehjonsstadgan. Emellertid föll. såsom herrarna torde erinra sig.

I i flinga i <l.,n ÖU april

Nr 4!.

ih.Ua förslag- vid 1910 ars riksdag. Det kom tillbaka 1911 i något
förändrad form, men lyckades ej heller då vinna riksdagens bifall.
Frågan var sålunda förfallen, cell den vilade sedan i Hägra år. Emellertid
var det sä, att i de lagförslag, som förelädes 1910 och 1911 års
riksdagar, fanns vissa viktiga delar, varom man inom riksdagen var
fullt enig, men de blevo icke gällande, därför att lagkomplexet skulle
antagas eller förkastas i dess helhet. En punkt, varom enighet rådde,
var den viktiga frågan om upprättande av arbetsdomstol, som skulle
hava till uppgift att döma i tvister om kollektivavtals tolkning och
tillämpning. Mot denna tanke tror jag icke eu enda röst böjde sig
vare sig inom första eller andra kammaren.

Efter någon tid kom man i regeringen på den tanken, att man
borde söka utarbeta och få fastställd en lagstiftning i mera inskränkt
omfattning vilken närmast skulle röra de delar av 1911 års förslag,
varom enighet vunnits i riksdagen, då huvudsakligen frågan om upprättande
av en arbetsdomstol och i samband därmed fråga angående
förbättrandet av sättet för medling i arbetstvister. Socialstyrelsen
fick i uppdrag att utarbeta förslag härom, och i detta arbete inom socialstyrelsen
deltogo bland annat landsorganisationens dåvarande ordförande
herr Lindqvist och jag i egenskap av socialfullmäktige. Man
vann också inom socialstyrelsen inklusive fullmäktige enighet om
ett nytt förslag. Enigheten var icke fullständig, ty såväl jag som
herr Lindqvist både några reservationer, men dessa berörde endast
detaljer i frågan; i huvudsak voro vi eniga. Förslaget innefattade
upprättandet av en domstol, som skulle döma i tvister om tolkning
och tillämpning av kollektivavtal. Man skulle sålunda icke vidare
få avgöra dylika tvister genom kraftmätning mellan parterna, utan
de skulle ovillkorligen gå till denna domstol för att avdömas, och
parterna voro skyldiga att rätta sig efter domstolsutslaget. Nu var det
vissa svårigheter att upprätta en sådan domstol utan att på något
sätt fastslå kollektivavtalens rättsliga betydelse och giltighet, och
därför föreslogos alltså några bestämmelser därom. Ävenså innefattades
i förslaget några stadganden avseende en förbättring i lagen om
medling i arbetstvister. Socialstyrelsens förslag skulle enligt uttalande
i trontalet 1917 föreläggas riksdagen. Men efter publicerandet
av förslaget blev det utsatt för mycken kritik från socialdemokratiskt
håll. Herr Lindqvist, som biträtt detsamma, blev fullständigt
desavuerad av sina meningsfränder, det restes en storm från arbetarna
inom landet mot förslaget, som ansågs innebära ett klavbindande
av arbetarna och ett intrång i deras rätt till strejk. Denna opinion
mot förslaget blev så stark, att regeringen beslöt att icke framlägga
det. Det kom sålunda aldrig före i riksdagen.

Åter syntes hela frågan vara förfallen, men åter kom man på den
tanken att taga upp densamma i de delar, varom man hade vunnit
enighet. Dessa delar voro få och av mindre betydelse, huvudsakligen
avsågo de en ändring i lagen om medling i arbetstvister. Det är detta
förslag, som herrarna nu hava före sig, och med det är förknippat
förslag om upprättande av en central skiljenämnd, vilken skall upptaga
till behandling sådana tvister om tolkning eller tillämpning av

Första kammarens protokoll 1920. Nrlil. 5

Lagforslag om
medling t
arbetsbi ister
(Forts.

Nr 41.

Fredagen den 30 april.

Lagförslag oi
medling i
arbetstvister

(Forts.)

kollektivavtal, som av parterna frivilligt hänskjutits till dess prövning.

Vad vi här hava att avgöra är alltså några få spillror av ett
stort lagverk, och dessa spillror hava icke någon större betydelse. De
komma icke att i avsevärd grad öka arbetsfreden. De äro, såvitt
jag förstår välbetänkta, och under den föregående behandlingen har
det icke varit någon meningsskiljaktighet om dem varken från arbetare
eller arbetsgivare. Därför har förslaget goda utsikter att gå
igenom. Men jag ber på samma gång få betona för herrarna, att
det verkligen är nedslående, att det myckna arbete, som under tio
år nedlagts i denna fråga, resulterat endast i dessa små obetydligheter,
ändringar i lagen om medling av arbetstvist och upprättande av
en central skiljenämnd, som icke kan komma att få någon större betydelse.
Det är beklämmande, att man icke kunnat få enighet angående
upprättande av en modern arbetsskiljedomstol, ty det är i
ett nutida rättssamhälle en fullkomlig absurditet att så viktiga rättstvister,
som de om tolkning av kollektivavtal, icke skola avgöras av
domstol utan på grund av maktförhållandet mellan parterna så att
den, som är starkast, vinner och får rätt. Naturligtvis kan man
hänskjuta dessa tvister till skiljedom, och det förekommer någon gång.
Men jag måste konstatera, att på senare tid arbetare i många branscher
haft en bestämd motvilja mot det frivilliga skiljedomstolsförfarandet.

Herr talman! Då jag icke har något emot det föreliggande förslaget,
ber jag att få yrka bifall till detsamma.

Herr von Kock: Herr talman! Det vore orätt att saga,

att den föregående ärade talaren med någon större entusiasm yrkade
bifall till det föreliggande förslaget. Han kallade det för
några spillror av ett stort lagverk: och ansåg, att det var beklämmande,
att man icke hade kommit längre på detta lagstiftningsområde.
Jag kan verkligen för min del ge honom fullkomligt rätt
däri. Liksom honom har jag icke något att anmärka mot det förslag,
som nu ligger på kammarens bord, och jag har icke heller
reserverat mig mot detsamma. Men jag har verkligen trott, att
tiden skulle vara mogen att taga ett ytterligare steg framåt på
detta område, och jag har därför inom utskottet yrkat, att riksdagen
skulle skriva till Kungl. Maj:t och begära att vissa åtgärder
på detta lagstiftningsområde måtte vidtagas.. Men då detta yrkande
icke vunnit majoritet inom utskottet, är jag ifönhindrad att här
framställa något yrkande. Men jag ber, då saken har en så allvarlig
betydelse, få säga ett par ord till förklaring, för den reservation,
som åtföljt detta ''betänkande.

Jag hade verkligen trott, att det skulle vara på tiden att få
till stånd en arbetsdomstol, om vilken, såsom den föregående ärade
talaren nämnde, åtminstone inom socialstyrelsen full enighet rätt,
även bland dessa fullmäktige från arbetare- och arbetsgivaresidan.
Jag har vidare trott, att det skulle vara möjligt att gå fram på
samma väg, som man gjort mångenstädes i utlandet, där man

I''redaren den .‘>0 april.

«>7 Nr 41.

infört vall man kallar för obligatorisk medling i arbcturekonlHiller
och i samband därmed cn s. k. varseltid, d. v. s. att innan
strejk eller lockout utbryter skall vederbörande förlikningsman
härom meddelas ett visst antal dagar i förväg. I samband därmed
vill jag även påpeka, att det, skulle ligga nära till hands att
ge medlingsmannen den myndighet, som givits honom i Norge exempelvis^
att, när det gäller kritiska situationer rätt att inlägga förbud
för arbetets nedläggande, tills försök till medling kunnat åstadkommas.
Men jag har glitt, ett steg längre och föreslagit, att man
även upptager tanken på obligatorisk skiljedom i vissa arbetstvister.

Vad den första frågan om arbetsdomstol angår, är det egentligen
mycket svårt att kunna anföra något som helst skäl mot.
att^en sådan arbetsdomstol snarast möjligt borde komma till stånd
i vårt land. Nog borde man i all rimlighets namn hunna ena sig
därom, att rättstvister, tolkning av kollektivavtal, o. s. v. skulle
få hänskjutas till avgörande av en domstol och icke föranleda långa,
kostsamma strider mellan de båda parterna. Det förefaller också,
spm om man i. stort sett har den uppfattningen, att vi äro komna
till den situationen; och såväl arbetsgivarnes som arbetarnas representanter
—• den senare landsorganisationens chef — ställde sig
ju på den ståndpunkten år 1916. Det väckte därför min stora
förvåning att i detta utskottsutlåtande finna en reservation av åtskilliga
medlemmar, där man verkligen tagit sig före att stryka
den lilla, antydan, som finnes i utskottsbetänkande! om, att man
borde gå, vidare på denna väg. Som herrarna behagade finna
har nämligen utsnottet givit uttryck för följande vaga önskan.
på sidan 2, nämligen »den förhoppning, att Kungl. Maj:t, så snart
i iframtiden en tastare rättuppfattning på ifrågavarande område
bildats, måtte vidtaga åtgärder för att sådan rättsuppfattning i
största möjliga omfattning fastslås genom lag, på det-att arbetsfreden
därigenom må effektivt främjas». Nåväl mina herrar, nu
ha dessa reservanter föreslagit, att detta skulle strykas i utlåtandet.
Den enda lilla antydan, att man borde gå vidare på denna väg,
ha dessa -utskottsreservanter anhållit skulle avföras. Icke ens så
långt har man i detta fall velat gå i socialpolitisk utveckling.

Nåväl, jag ber emellertid få saga, att jag gått ett steg längre,
och några av dem, som gilla vad jag hittills sagt, skulle kanske
känna sig något ohågade att följa mig på den tanke som jag nn
vill uttala, nämligen att det borde vara möjligt att införa en obligatorisk
skiljedom även i vissa intressetvister. Märk väl, mina
herrar, att jag icke nu och icke heller i reservationen yrkat på,
att alla intressestrider skola avgöras genom skiljedomstol. Det
var en gång i min gröna ungdom, när jag svärmade för »ett land
utan strejker» och för alla tänkbara försök att avskaffa strejker
och lockouter över huvud taget! Men den tiden är förbi. Jag
har lärt mig, liksom så -många andra, att det är en utopi att söka

f dt (/förslag om
medling i
arbetstvister
(Korts.)

Nr 41. tiö

Fredagen dea 30 april.

Lagförslag or,
medling i
arbetstvister.
(Forte.)

genomföra eu lag, som omöjliggör allt vad strejker och lockouter
■heter. Men jag har trott, att inom ett speciellt område det skulle
vara möjligt att taga ett steg längre, och det är att förhindra eller
slita genom skiljedom sådana, strider, där samhällets intresse verkligen
står på spel, och där sålunda fara föreligger för samhället.

Det är icke eu sådan utopi, som en och annan föreställer sig.
ty det har sedan flera år varit genomfört i vårt grannland Norge.
Det finns där en lag, enligt vilken obligatorisk skiljedom efter
konungens förordnande skall avkunnas i mellan arbetsgivare och
arbetare uppkomna intressekonflikter av den art och omfattning
att större samhällsintressen därigenom kunna utsättas för fara.

Helt nyligen har ett förslag av liknande art framställts ^såväl
i Frankrike som i Finland. I Frankrike har man särskilt gått in
på den frågan, att man skulle kunna genom skiljedom förhindra
stoppandet av sådana företag, som sätta landets existens och ekonomiska
liv i överhängande fara, och man har i detta lagförslag
infört eu samling exempel på sådana företag, som skulle kunna bliva
föremål för obligatorisk skiljedomstol.

Jag är mina herrar, fullkomligt medveten om, att jag här
rör mig på ett ganska ömtåligt område, och jag är fulkomligt övertygad
om, att jag till en början icke vinner någon sympati vare
sig från arbetare- eller arbetsgivarsidan, när jag framkastar denna
tanke. Särskilt ha arbetarna ställt sig mycket avvisande mot hela
denna tanke såväl i vårt eget land som i andra länder. Men jag
bär trott mig finna efter närmare studium av denna fråga, att
motståndet i själva verket icke är sa stort, som det kan synas i
första ögonblicket. I Norge var clet t. ex. så; att under kriget
genomfördes denna tillfälliga lag om skiljedom i arbetstvister som
en kristidsåtgärd. Det var ett mycket stort motstånd^ från arbetsgivarna,
och arbetarna ville icke heller ga med härpå och förklarade,
att om lagen genomfördes, så skulle en generalstrejk utbryta
och hota hela samhällets bestånd. Till en början vek man undan
för detta hot. Men man fann sedan av förhållandena, att något
måste göras, och därför kom det i alla fall därhän, att ar 191b
antog stortinget i detta ganska demokratiska land eu lag om skiljedom,
som jag nyss antytt, iför vissa samhällsfarliga^ strejker.
Detta''tillfälliga förslag har två gånger förnyats för ett år i tagel
och gäller nu till 1 april år 1921. _ _

Såvitt .jag har förstått, har Oppositionen emot detta lagförslag
minskats efter hand i vårt grannland Norge, och det förefaller
av mycket att döma, att den obligatoriska skiljedomen bär vunnit
i auktoritet även i arbetarkretsar. När den sista gången kom till
användning så .gällde det den s. k. maskiniststrejken å ångfartygen
utanför norska kusten, och under denna strejk förekom, om jag icke
är oriktig underrättad, inom arbetarlägret en livlig önskan, att man
skulle tillämpa obligatorisk skiljedom. Varför man verkligen har
lyckats vinna auktoritet för och anslutning till denna nya tanke
är beroende först och främst på det förhållande, att man har -funnit

Fredagen den 30 april.

69 Nr 41.

.synnerligen kompetenta och auktoritativa personer, vilka fungerat
som skiljedomare vid dessa tvister, och för det andra, att man icke
liar tillämpat denna nya lagstiftning i andra fall än, där det verkligen
föreligger anledning till att samhällsfarliga förhållanden skulle
uppstå av arbetskonfliikten. Man har sålunda icke tillämpat
lagen till exempel i Kristiania, där ,det under några månader rådde
spårvägsstrejk emedan man ansåg att denna strejk icke var av
den art att den föranledde obligatorisk skiljedom. När däremot
det nordliga Norge på grund av kusttrafikens stoppande icke kunde
få sina livsmedel, och hungersnöd hotade att uppstå där, ansåg
man det nödvändigt att ingripa i strejken bland maskinisterna på
dessa kustfartyg, som skulle transportera livsmedel.

Till sist måste jag, herr talman, säga att min ställning till
denna arbetsfråga är icke beroende av vad arbetsgivare och arbetare
tänka och tycka på detta område. Jag respekterar i mycket deras
åsikter, men bär finnas några andra inom landet, som också ha
ett intresse att bevaka, och ,det är framför allt den stora allmänheten.
Jag tror, att det här förefinnes ett stort samhällsintresse,
som måste gorå sig gällande även i lagstiftningen, ty samhället
kan icke längre stå ut med dessa strejker och lockouter, som göra
förhållandena olidliga och minska landets produktionskraft. Från
samhällets synpunkt måste krävas, att arbetsfreden icke brytes när
som helst och hur som helst, och att de båda parterna ålägga sig
moderation och förhandlingsvillighet. Och när det gäller förhållanden,
som verkligen äventyra samhällets lugna utveckling, då
måste de enligt min tanke underkasta sig eu obligatorisk skiljedom,
som naturligtvis skall ordnas på det mest betryggande sätt,
ur synpunkten av opartiskhet och saklighet.

Jag bär, herr talman, velat begagna detta tillfälle, då jag till
min glädje ser den representant för regeringen är närvarande,
vilken med stor framgång och skicklighet tagit till orda för dessa
frågor om arhetskonflikternas minskning i största möjliga utsträckning,
för att yttra några ord i detta ärende, ehuru jag icke bar möjlighet
att framställa något yrkande; och jag uttalar till slut den
varma förhoppning, att regeringen måtte finna möjlighet att på ett
eller annat sätt med det snaraste taga ett nytt steg på detta viktiga
lagstiftningsområde.

Herr Linder: Herr talman, mina herrar! Det föreligger

som herrarna finna en skiljaktig uppfattning beträffande den motivering,
med vilken utskottet yttrat sig över de föreliggande lagförslagen.
Jag skall med några ord, helt kort, redogöra för reservationen.

Reservanterna hava varit av den uppfattningen, att inga uttalanden
i motiveringen borde göras i detta ämne utöver dem, som voro
oundgängligen nödvändiga. Ett sådant uttalande föreligger emellertid
enligt vårt förmenande i det stycke i motiveringen, där utskottsmajoriteten
giver »uttryck åt den förhoppning, att Kung}. Maj:t, så
snart i framtiden en fastare rättsuppfattning på ifrågavarande om -

Lagfor dag om
medling i
ar helst mnler.
(Forts.)

Nr 41.

Fredagen den 30 april.

Lagförslag om
medling i
arbetstvister.
(Forts.)

råde bildats, måtte vidtaga åtgärder, för att en sådan rättsuppfattning
i största möjliga omfattning fastslås genom lag, på det att arbetsfreden
därigenom må effektivt främjas». Vi hålla före, att genom detta
uttlande man velat liksom animera Kungl. Maj:t till snara lagstiftningsåtgärder
på arbetsavtalslagstiftningens ytterst ömtåliga område.
Något dylikt vilja vi ej vara med om, och vi hava därför ansett, att
uttalandet bort ur motiveringen utgå.

Det är vår livliga övertygelse, att vilken regering, som än
kommer att sitta, så kommer en av dess främsta omsorger att bli den
att med uppmärksamhet följa företeelserna på ifrågavarande område.
Någon admonition derutinnan hade därför ej behövt ske. De önskemål,
som man på skilda håll gärna vill se uppfs-llda beträffande företeelserna
på förevarande område, tror jag, vinnas bäst genom att undvika
varje som helst försök till forcering.

Som herrarna vidare finna, så har jag jämte några kamrater i
utskottet varit av en avvikande mening beträffande det innehåll, som
lagen om särskilda skiljedomare i arbetstvister borde få.

Enligt förslaget skulle det i lagen stadgas, att skiljedomaren alltid
skall vara jurist. Det kan ju tyckas, som om jag såsom själv jurist
skulle glädja mig åt erövrandet av detta nya förvärvsfält åt juristerna.
Vid närmare övervägande har jag emellertid kommit till den uppfattningen,
att det vid dessa skiljedomsbefattningar mindre kommer an
på att vara jurist än att vara insiktsfull och hemmastadd på de områden,
där arbetstvisterna kunna uppkomma. För att kunna på ett
tillfredsställande sätt slita den moderna tidens arbetstvister kräves det
enligt min mening mindre några särskilda insikter i lagfarenhet^ än
att skiljedomaren står nära livets konkreta förhållanden i förevarande
avseende och därigenom får skarpare blick än juristen i allmänhet
för bedömandet av de faktiska omständigheterna i saken. Det tarvas
för bedömandet av en nutida arbetstvist enligt min uppfattning eu
erfarenhet och en specialisering, som är av helt annan art och långt
vidare driven, än som är den vanliga bland våra jurister.

Lagrådet har pekat alldeles särskilt på det behov av förtroende
för skiljedomaren, som de tvistande parterna måste anses hava rätt att
fordra, och lagrådets uttalande i detta avseende har också medfört
betydelsefulla ändringar i det ursprungliga förslaget. Då den kännedom,
jag har om vårt lands jurister, bestämt säger mig, att de, på
några få undantag när, ej sitta inne med sådana kunskaper om arbetet
och vad därmed sammanhänger på de verksamhetsfält, där arbetare
och arbetsgivare operera, att de kunna anses vara skickade att framför
andra på detta fält insiktsfulla och erfarna män fälla dom i arbetstvister,
så tycker jag, att det är oriktigt att skänka juristerna den
monopolställning, som denna lag vill giva dem.

Det har mot mitt sätt att se denna sak rests den invändningen, att
de domar, som en skiljedomare skulle komina att avkunna, ofta nog
vore av den beskaffenhet, att på grund av dem exekution eller verkställighet
skulle kunna sökas. Man ansåg då, att en dylik dom skulle
kunna författas endast av en jurist. Tillåt mig säga härtill, att
denna mening grundar sig på en överskattning av juristernas förmåga

1‘redugen dcu 30 april

71 Nr 41.

filt framför andra i detta land kunna skriva svenska. Jag tror, att Lagförslag om
vill man blott låta bli att efterlikna juristerna, då de skriva, med andra mheijhln''J.i
ord, låta bli att krångla in sig i ett långt och tungt skrivsätt, ar °
utan enkelt och rättfram skriva sin mening, så kan nog vem som helst,
som eljest tänker klart och redigt, skriva vad han tänker. — Förresten!
Detta sätt att vilja göra avfattandet av skiljedomen till en huvudsak,
det är att sätta formen framför saken. Målet, som man i detta
fall strävar efter, synes mig vara att ernå en dom, som är god, men
icke att få en dom, vars främsta förtjänst är att vara fint och cirklat
a v fattad.

Med dessa ord ber jag, herr greve och talman, att få yrka bifall
till den reservation, som jag och några kamrater avgivit.

Herr Enhörning: Herr greve och talman, mina herrar!

Det föreliggande förslaget avser att bringa rättelse i ett missförhållande,
som artat sig att bliva ett av tidens svåraste lyten. Det vill
genom en så att säga tyngre och vederhäftigare skiljedomsinstitution
i arbetstvister söka sätta en gräns för strejkofoget. Jag är emellertid
av samma mening som den, herr von Koch i sitt anförande i lagutskottet
gör sig till tolk för, nämligen att lagen, sådan den av utskottet
föreslås, ej skall förmå sätta en hämsko på den lättvindighet,
med vilken strejker proklameras. Just i denna nonchalans ligger pudelns
kärna. Utan vidare och av de mest oberättigade anledningar
måste nu massor av våra arbetare på vink från »högre ort» •—• vilken
oftast representeras av oansvariga ungdomar — lämna sitt arbete och
gå miste om den regelbundna inkomst, som är så betydelsefull för
harmonien och jämvikten i hemmen, under det att arbetsgivarna under
trycket av den allmänna oron och osäkerheten måste ägna hela sin
uppmärksamhet åt att hålla det hela flytande. Man avlägsnas alltmer
och mer från möjligheten att på förtroendets väg komma till
samförstånd. Olusten i landet blir allt större och större. Säkert vore
det ett steg fram mot lugnare förhållanden på arbetsmarknaden, om
vi i lag bestämde, att den av herr von Koch föreslagna »varseltiden»
måtte iakttagas, innan arbetsinställelse företages. Folket måste beredas
tillfälle att tänka sig för, innan de besluta sig för att ge sig in
på äventyr, som i de flesta fall tjäna ingen av parterna, men allvarligt
skada dem båda.

Den föregående ärade talaren uttalade sig här för att en passus
i utskottets motivering måtte utgå. Denna passus innehåller en förhoppning
om att en bättre rättsuppfattning i detta avseende måtte i
kommande lagstiftning göra sig gällande. Jag kan icke finna annat
än att detta utskottets uttalande är på sin plats. Ingalunda skola vi
stå stilla, då det gäller att stifta lagar för så viktiga saker som uppgörelse
mellan arbetsgivare och arbetare, utan må vi arbeta på, att det
även på detta område skall gå framåt.

Vidare bär den föregående ärade talaren avgivit en reservation
vid lagförslaget om särskilda skiljedomare i arbetstvister. Jag kan
icke finna och förstå, att icke även en jurist skulle kunna vara mäktig
att sitta såsom skiljedomare i dessa fall. Anledningen till att lag -

Nr 41. 72

Fredagen den 30 april.

Lagförslag on
medling i
arbetstvister.
iForts.)

rådet i detta avseende föreslagit en jurist förmodar jag vara närmast
den, att man har tänkt sig få en domare, en av ortens domare, och
dessa bruka ju i allmänhet äga stort förtroende inom den stora allmänheten.
Under sådana förhållanden anser man, att de utslag, som
komma att givas, skola bliva rättvisa och således för båda parterna
bliva av stor betydelse. Jag måste emellertid beklaga, att i lagförslaget
icke influtit den bestämmelsen, att en viss s. k. varseltid skulle
iakttagas, innan arbetsinställelse får företagas och hoppas på en utveckling
i lagstiftning i denna riktning.

Herr greve och talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Bergström, Gustaf: Herr igreve och talman! Jag
vill endast uttala min sympati för den reservation, som herr von Koch
avlåtit, då jag anser, att det väsentligaste, som borde förekomma i
en sådan lag som denna angående medling i arbetstvister, saknas,
d. v. s. en arbetsdomstol, som skulle avgöra dessa tvister, som gång
efter annan uppkomma. Alla de oroligheter, som för närvarande finnas
på arbetsmarknaden, borde väl få avgöras genom eu arbetsdomstol,
i stället för att dessa långvariga strejker skola få pågå. Vidare
anser jag, att en lag skall så avfattas, att den innehåller, såsom reservanten
säger, en s. k. varseltid, så att icke sådana händelser få
inträffa, som vi hava ett färskt exempel på nere på en egendom i
Småland. Där kommo arbetarna upp klockan tio på aftonen och sade
ifrån till husbonden, att tidigt påföljande morgon skulle arbetet vara
slut. Där lämnades kreaturen utan vård, och korna fingo stå omjölkade.
Det fanns omkring 80 till 90 kor. Mannen i fråga kunde ha
blivit ställd, om han icke hade haft en sådan energi, ?om han bär.
Han for ut på natten och skaffade den extra personal, som han behövde.
Det är upprörande att sådant skall få förekomma. Det är
icke bara det, att stora värden gå förlorade, utan det är djurplågeri
i högsta grad, och det vill vår regering icke sätta stopp för! Men jagvill
hoppas, att vi kunna få detta tillmötesgående åtminstone, så att
dylika saker hädanefter icke få inträffa. Jag för min del vill yrka.
att 1 agföi-slaget återremitteras till utskottet för förnyad behandling-,
så att vad herr von Koch i sin reservation har förebragt, må bliva
iakttaget.

Jag yrkar alltså återremiss till lagutskottet.

Herr statsrådet Undén: Herr talman! Jag kan för min del
väl förstå och i rätt stor utsträckning ge mitt erkännande åt de synpunkter,
som de två första ärade talarna utvecklade. Vad här föreligger
är endast en liten spillra av en lagstiftning på detta område.
Emellertid vill jag först och främst betona vad för dessa talare naturligtvis
är val bekant, nämligen att en mera omfattande lagstiftning
rörande arbetsavtalet möter det alDa största misstroende inom arbetarklassen
i vårt land. Dika mycket som jag beklagar, att denna
skuggrädsla för all lagstiftning på området har uppstått, lika över -

Krwl a^cu ilen ;>U april.

>’r 41.

var -

l.ygad är jas emellertid, att främsta orsaken härtill är det sätt
på lagstiftningsarbetet inaufferades 1910 och 1911.

Vad beträffar önskemålet om en verklig arbetsdomstol i stället för
en skiljenämnd, tror jag för min del, att det under nuvarande förhållanden
är ganska lämpligt att börja med en mera försiktig organisation.
Blir det så, att denna skiljenämnd anlitas av parterna för rättstvister
och vinner förtroende, då är det troligt, att man så småningom
kan utrusta den med större befogenhet än den har enligt denna lag,
att man alltså kan ge den karaktären av en verklig domstol, dit
rättstvister i arbetskonflikter skola hänskjutas. .lag vill påpeka,
att man i Danmark gir.k just denna väg. Där började man med eu
skiljedomstol, och sedan denna skiljedomstol så småningom
vunnit allt starkare auktoritet bland parterna, omorganiserades
den till en verklig domstol, ehuru bibehållande ett mycket
starkt lek munn a ele m e nt. Jag kan /för min del icke, såsom jag
nyss antydde, dela den uppfattning, som reservanterna gjort gällande,
då de frukta för att ge Knngl. Maj:t någon slags uppmuntran att
komma mod ett förslag till lagstiftning pa- arbetsavtalets område, »lag
är tvärtom övertygad om att man snart bör komma därhän och. detta
icke minst därför, att vi när som helst kunna stå inför aen situationen,
att dessa rättstvister hänskjutas till de allmänna domstolarna. Da
om icke förr tror jag, att det skall bil en allmän uppfattning,^ att
det vore lämpligt med en special domstol. Det kan icke vara något
rimligt skäl varför man just på detta område skulle hava större anledning
att frukta eu lagstiftning än på åtskilliga andra områden.

Beträffande frågan om de lokala skiljedomarnas egenskap av
jurister eller icke vill jag först betona, att detta lagförslag, i vad det
gäller den centrala skiljenämnden, upptager ett mycket starkt lekmannaelement.
Nämnden skall bestå av sju ledamöter, dårav obligatoriskt
endast en jurist. Vad sedan beträffar de lokala skiljedomarna
kunna de, allt efter parternas eget gottfinnande, fungera såsom
ordförande i skiljenämnder med av parterna utsedda bisittare. Um
alltså kontrahenterna önska ett starkt lekmannaelement vid sidan om
juristen, behöva de bara enas om att tillsätta en skiljenämnd i vilken
de själva utse lekmännen, och låta denna lokala skiljedomare
fungera såsom ordförande. Det förefaller mig alltså som om härigenom
alla önskemål i den vägen bliva tillräckligt beaktade. Om man
åter bär en enda domare, synes det önskvärt att han är jurist, bian
bör nämligen komma ihåg, att det bär endast är fråga om rena tolkringsfrågor
och att de tvistefrågor, som hänskjutas till en skiljedomare,
vilken dag som helst kunna av endera parten hänskjutas till en
vanlig domstol. Det måste vara en fördel, om de skiljedomare, som
kanske alltmera komma att fungera vid dessa tvisters avgörande,
hava tillbörlig kontakt med hela vårt rättsväsende, och kanna radande
allmänna rättsprinciper. , . , 0 ... ...

Det förefaller mig alltså, som om det icke är någon verklig olägenhet
utan tvärtom till fördel, att lagförslaget i detta avseende bibehålles
i den avfattning, som det har i den kungl. propositionen. Och
även i övrigt förefaller det mig synnerligen önskvärt, att man tar

Lag förslag om
medling i
arbclslviater.
(Forts.)

Nr 41. 74

Fredagen den .‘SO april.

medling i jetta lllla stef; som lek? kan innebära någon som helst risk ens från
arbetstvister, de™sf synpunkt, som eljest äro mest misstänksamma mot varje slao-s
(Ferla.) domstolsforfarande vid slitande av rättstvister rörande arbetsavtalet

Herr von Sydow: Herr greve och talman! En ärad talare
gjorde en anmärkning- mot en del av utskottets motivering och ytt
fbf deiJna del kund6 tolkas såsom ett försök från utskottets 2da
att formera fram eu lagstiftning på detta område i förväg, .lag vill
saga att sa synes mig detta utryck icke skäligen kunna tolkas då
»grottet vill emellertid giva utryck åt den förhopp*
a!t Mat :t, sa snart i framtiden en fastare rättsuppfatt ning

pa ifrågavarande område bildats, måtte vidtaga åtgärder för
f“T i största möjliga omfattning fastslås gedet
Ju„lcke vara fråga om något forcerande,
t‘. d^ sa®es Jo uttryckligt att först sedan en rättsuppfattning bildat
sig, den bor följas av lagstiftningsåtgärder. Det är ett skäligen platoniskt
uttalande, som jag trodde icke skulle väcka motstånd på någon
sida. Man har närmast tänkt på inrättande av arbetsdomstolar,
som finnas i vara grannländer. Detta kommer väl också någon gång
förr eller senare att ske bos oss.

Beträffande de särskilda skiljedomare, som herr Linder talade
om och beträffande vilka han yttrade, att han ieke ville skapa ett
monopol åt juristerna på dessa befattningar, får jag säga, att enligt
mm uppfattning detta monopol kommer att bliva skäligen värdelöst.

ag ror icke, att det blir några sådana domstolar anordnade. Jag
tror nämligen icke, att det kommer att visa sig något behov av dylika
domstolar, åtminstone icke under den närmaste framtiden. Ja otror,
att de tvister, som komma att uppstå om tolkningen av kollek"
tivavtal om de hänskjuta^ till skiljenämnd, gå till den centrala skiljenämnden
och att denna icke får mera att göra än att den väl kan
taga handom dem Men det synes mig naturligt, såsom herr statsrådet
också papekade, att om man skall lägga avgörandet i en enda
persons hand, denne bor vara en rättsbildad man och detta även med
hänsyn till att det ofta kan bil fråga om exekution, och då bör domen
vara avfatoad pa ett sadant sätt, att detta låter sig göra. Jag får
saga. herr Linder, att aetta fullkomligt överensstämmer med den
praxis som nu finnes. Sådana tvister gä nu ofta till skiljenämnder
och i dessa tycks det vara kutym både bland parterna och myndigheterna
att taga en jurist dä en opartisk skiljeman utses. Jag''vet icke
av att detta hittills visat sig vara en olägenhet.

Beträffande yrkandet om återremiss, som en ärad talare gjorde,
ber jag att få säga,, att de önskemål herr von Kock framställde bär
i kammaren, intre blivit framförda i någon motion, ditt o*öra eu återremiss
för deras skull synes mig fullkomligt ändamålslöst. ’

Herr Bindley: Herr talman, mina herrar! Jag skall be att
fa säga nagla ord i anledning av herr Enhörnings inlägg i denna debatt,
vari han betecknade strejker såsom .strejkofog. Han känner antagligen
icke till några berättigade strejker, men strejkerna äro val
ända uppkomna av särskilda orsaker. Jag skall en liten smula vända

Nr 41.

I''re (lagen den 30 april.

på kaggen och titta efter vad som är den offentliga orsaken till T‘

strejker förekomma. Om jag till exempel tar herr Enhörnings egen arMslvitla._
verksamhet, tar det sätt, varpå man har benyttat sig av chanserna (yorte)
vid krigsutbrottet, stegrades priserna oerhört, immerfort gång pa gång.

Tar jag t. ex. fraktena — herr Enhörning är ju själv skeppsredare —
stego dessa utan någon rimlig orsak med 100 till 200 procent, och
sedan ytterligare fördyringar ända upp till 1,000 procent. Detta maste
naturligtvis å andra sidan hava någon inverkan pa arbetarsidan och
på de allmäna levnadskostnaderna, och följktligen nödgades arbetarna,
för att hava möjlighet att kunna leva ett något sa när människovärdigt
liv, följa med och pressa upp sina villkor för att få existensmöjligheter.
I närvarande stund vet jag icke, att arbetarna bär i vart land
kommit högre än i nivå, och somliga kanske inte ens det, med vild
den allmänna levnadskostnadsstegringen gått till och kanske något
utöver denna, men inte sa värst mycket. Det är, lar. jag säga. fullkomligt
legitimt, när arbetarna för att genomdriva sina iordungar,
tillgripa strejker. IN ågon annan möjlighet finns inte. De hava intet
annat påtryckningsmedel. Inte hjälper det, att de gå till sina arbetsgivare
med hatten i hand och be att få högre betalning. Det få de
sannerligen inte, såvida de inte kunna sätta kraft bakom ordet. I
förfluten tid, då arbetarklassen var svag och ingen organisation fanns,
huru behandlades arbetarna då? Vilka möjligheter fingo de da.''

Vilken hänsyn tog man då till deras rättskrav? Eu, när arbetarklassen
på grund av sin sammanslutning och enhetlighet i uppträdandet
har möjlighet att utöva påtryckning, klagar man över detta och
klagar över strejkofoget. Det påminner mig om en liten strof, som
Söndagsnisse, tror jag det var, en gång i tiden skrev. Det var eu
liten mycket rolig vers, som lydde så här:

»De komma samman, herrar fabrikanter,
och yttra sig med djup melankoli,
om övergrepp och det trakasseri,
varmed de hotas ifrån alla kanter,
och fackföreningarnas tyranni.

När var och en har sagt sin visa mening,
då bilda herrarna en fackförening.»

Så har det gått. Man har på arbetsgivarsidan bildat fackföreningar,
och då är det ju givet, att arbetsgivarnas fackföreningar och
arbetarnas fackföreningar, när de icke komma sams, gå till strid emot
varandra. Trots att jag inte är en så förskräckligt stor beundrare av
strejker, om man kan undvika dem, måste jag dock säga: Gud vare
tack och lov för att det finns en sådan möjlighet, ty annars skulle säkerligen
de ekonomiska villkoren för arbetarna i vält land vala mjc Nu

skall jag inte alls ge mig in på vad herr Bergström på Blekincebänken
pekade på, nämligen överrumplingsstrejker på lantbrukets
område. Jag kan ju villigt erkänna, att det givetvis ges en hel
del sådana strider, som man har mycket svårt att försvara, men a
andra sidan måste det naturligtvis finnas någon grund för att dessa

Nr 41.

Fredagen den 30 april.

utbrutit och denna grund kan man icke på rak arm
«rbastvister. ra‘ Emellertid, när dessa strider utbryta, ligger det givetvis i bägge
i Kort.-:.) Purternas intresse att söka I n dem bilagda. Givetvis hava vi alltid
vant intresserade av att medling kommit till stånd. Jag har alltid
under den^ långa tid, som jag har stått såsom förtroendeman för ett
förbund, så långt som möjligt försökt åstadkomma uppgörelse i godo.
och jag är^en av de första, som anlitar medling, om det var möjligt
att kunna åstadkomma en sådan. Vi hava också att påvisa goda resultat
av detta medlingsinstitut, som vi haft här i vårt land.

Nu har det emellertid sagts, att man borde gå ännu längre. Del
äf inte nog med att anlita detta medlingsinstitut, utan man skulle ocksa
försöka fa fram obligatorisk skiljedom i dessa fackliga tvister.
Jag tillät mig vara nog kättersk att för ett antal år sedan i andra
kammaren till och med ställa mig på den linje, som herr von Koch nu
företräder, och jag gjorde detta just på grund av att jag vid den tiden
tick ganska gynnsamma erfarenheter av hur ett liknande tillvägagångssätt
hade verkat i Australien. Jag blev ännu mer betagen i detta,
därför att alla de, som foro ut till Australien för att undersöka
detta förhållande kolleger till mig inom den fackliga rörelsen i
Pmgiand — kolumn tillbaka övertygade om att .detta var det enda och
lämpligaste sättet för att kunna ordna ekonomiska frågor mellan arbetare
och arbetsgivare. De kommo hem såsom stora anhängare av
den obligatoriska skiljedomsidéen även i fråga om intressetvister. Emellertid
har det visat sig, att den obligatoriska skiljedomen inte har lämnat
det göda resultat, som önskvärt hade varit, ty under de sista åren
hava vi sett,, att även i Australien den ena stora striden efter den
andra utbrutit och att det obligatoriska skiljedomsförfarandet således
icke utgjort någon borgen, någon garanti mot dessa striders tillkomst.

.låg het inte, vad. detta kan bero på, men det är kanske beroende
pa vittgående förändringar inom samhället, på att levnadskostnadernas
stegring m. in. skjutit så stark fart, att denna obligatoriska skiljejC
• ^lal'' kunnat följa med och åstadkomma sådana ekonomiska
förändringar till arbetarnas fromma, som arbetarna haft rättighet att
kräva. Att nu omplantera detta system här i Sverige, torde inte vara
möjligt, utan. att man först åstadkommer en mycket grundlig undersökning,
men givetvis ha vi, som här företräda de fackliga organisationerna,
klart. lör oss, att även vi förr eller senare måste komma
dithän, ty om vi skola genomföra det samhällssystem, som vi önska,
det socialistiska samhällssystemet, kunna vi knappast tänka oss, att
detta skall kunna organiseras sa, att strejker skulle kunna utbryta
bland dem, som skola upprätthålla detta system. Jag kan inte se
att det finnes någon möjlighet att kunna föreställa sig ett socialistiskt
samhällssystem med en fullt obegränsad strejkrätt, som skulle kunna
gorå det möjligt för enstaka arbetare t. ev. att ställa, sina intressen
före det allmännas. Ty det kan ju mycket lätt tänkas, att det kan
finnas oumbärliga arbetare, som t. ex. skulle kunna fordra så pass
noga löner,, att det. inte funnes någon möjlighet att bifalla deras krav,
utan att giva övriga samhällsmedlemmar en sämre ekonomisk ställning.
Hur detta skall kunna ordnas, är alldeles för tidigt för oss att

Nr II.

nu ge oss in pa a
redan nu, däriöi
lasta pa detta pi..............-.....

lien IJU it [»i * 1

Lajför.slag om

tanken

a edlituj

:e taga

Emellertid, om man lämnar delta och går tdl tint, som man nu
anser bör åstadkommas — det, som även häradshövding von Sydow
förde fram tanken på — nämligen att man nu .skulle övergå till obligatorisk
skiljedom i rättstvistcr, sa vill jag saga, att orsaken till att
de organiserade arbetarna inte gärna vilja ga med pa dessa principers
fastställande är den, att deras erfarenhet bär lärt dom, att dessa
skiljedomare i rättstvister lalla utslag oftast till arbetsgivarnas favöi.
Och varför göra de det? »To, just därför alt arbetsgivarna liittilldags
vant den starkaste parten vid avtalens fastställande, och det är givetvis
endast på grand av avtalens ordalydelse som man kan fälla skiljedom
i rättstvister. Arbetsgivarna, som alltid ha varit den starkaste
parten, då avtalen avfattades, ha givit dessa avtal en sådan prägel
och en sådan formulering, att en rättstolkning av dessa bestämmelser
i nio fall av tio ovillkorligen måste utfalla till deras favör. Arbetarna
som inte ha den anpassningsmöjlighet, som arbetsgivarna ha.
snudda ofta vid dessa olika bestämmelser och kunna då mycket ofta
vidtaga åtgärder, som en skiljedomare maste beteckna som avtalsstridiga.
Arbetsgivarna ha ju större möjligheter pa grund av sitt
mindre antal att diskutera sådana saker, under det att för arbetarnas
vidkommande ju också en hel mängd psykologiska faktorer, inträda,
som de måste räkna med och som de icke kunna behärska pa mötena
och som kunna giva upphov till intressekonflikter av det slag, att eu
skiljedom ovillkorligen måste utfalla till deras nackdel.

Då det också här av reservanterna,, herr Linder m. fl. bär pekats
på, att man icke redan nu bör utskriva i motiveringen en inbjudan till
Kungl. Maj:t att här med det snaraste gå fram på samma lagstiitningslinje,
så anser jag detta är riktigt. Man bör icke göra_ detta,
förrän meningarna åtminstone hunnit mogna en liten smula pa detta
område. Inom arbetarkretsar har det verkligen varit delade menmgai
om en sådan sak som frågan om »Arbetsdomstolen», och^da fragan behandlades
inom landsorganisationen hår i vart land, sa voro meningarna
där verkligen delade; som herr von Sydow förut upplyst om,
ställde sig landsorganisationens dåvarande ordförande, Lindqvist, absolut
på den ståndpunkten, att denna princip borde genomföras, under
det att majoriteten ställde sig på den andra linjen, och jag maste
också ärligt erkänna, att jag tillhörde den minoritet,, som, ansag att
man borde acceptera detta, ungefär på de skäl som justitieministern
nyss påpekade, att man ju ändå är utsatt för att dessa tvisteiiagoi
kunna dragas inför allmän domstol, och då är det givetvis bättre,
om man kan vara utrustad med en speciell domstol, som huvudsakligen
sysslar med dylika arbetstvister och som sålunda kan ha större
möjligheter att bedöma dessa ting än en allmän domstol kan ha.

Men vad jag här inte kan vara med om är föreskriften, att skiljedomaren
alltid skall vara jurist. Visserligen har, det, som herr von
Sydow framhåller, alltid varit så, när vi hänskjuta sadana iragor till
skiljedomstols prövning, att man till skiljedomare valt en jurist. Men

Nr 41.

Fredageu den 30 april.

Lagjörslag ot
medling i
arbetstvister.
(Forts.)

hvarför har det skett? 1 nio fall av tio måste jag säga, att det berott
på arbetsgivarnas anspråk; att alltid få en jurist till skiljedomare.
De vilja knappast ta någon annan, därför att de skatta den juridiska
kapaciteten så ofantligt högt att de alltid föreslå och hålla på att
en jurist skall utses till skiljedomare. På arbetarsidan äro vi däremot
verkligen av den uppfattningen, att det ganska ofta vore förmånligare
att få en icke jurist till skiljedomare, d. v. s. en person, som icke är
blott och bart en bokstavsträl, som endast kan tolka bokstaven i avtalen
eller de bestämmelser, varom det kan tvistas, utan som verkligen
kan bedöma saken efter andra vidkommande omständigheter, som
här kunna spela någon roll. Oftast läsa dessa jurister avtalen så
som de juridiskt uppfatta desamma, och därefter fatta de sitt beslut.
Det är detta, som gjort, att den obligatoriska skiljedomen fått
så dåligt rykte bland arbetarna. Det är just den erfarenhet de fått
av dessa skiljedomstolar, som gör, att de högst ogärna vilja vara med
om desamma.

Jag tror emellertid, att det förslag, som här föreligger, kan och
bör accepteras men måste likväl saga, att jag för min enskilda del anser
mig nödsakad att yrka bifall till den av herrar Linder, Carlsson
i Prosterud m. fl. avgivna reservationen.

Herr Hellberg; Jag föranleddes att begära ordet, då herr
Lindley talade om att försöket med obligatorisk skiljedom inte slagit
så lyckligt ut i Australien och han tilläde, att han inte visste, varpå
det berodde. Jag tror, att förhållandet är det, att man i Australien
använt denna obligatoriska skiljedom i alla möjliga arbetstvister,
vilket har gjort, att domstolarna, såsom en person, som kände till förhållandena,
uttryckte sig för mig, blivit alldeles »överansträngda»
genom dessa tvister, och att därför domarna inte kunnat bli så tillfredsställande.

Om man vill införa denna obligatoriska skiljedom, är säkert den
lyckligaste vägen inte den, som man gått i Australien, utan det är
bättre att gå den väg, som man försökt i Norge och som man, såsom
herr von Koch nämnde i sitt anförande, är på väg att införa även
i Frankrike och Finland, nämligen att inskränka den obligatoriska
skiljedomens användning endast till sådana arbetskonflikter, som äro
av allmänfarlig natur. Det är detta man, som sagt, gjort i Norge,
och där infördes den obligatoriska skiljedomen under förhållanden —
hven därom har det erinrats av herr von I\ och —- som föreföllo vara
mycket svåra. Arbetarna stodo ganska kompakt emot detta nya institut,
. men det visade sig, att när det hade fungerat någon tid, så
lade sig oppositionen emot det, och även de, som förut varit dess bestämdaste
motståndare, förklarade sig vara belåtna med det. Jag
har hört av politiskt framskjutna personer i Norge, som jag för någon
manad sedan talade med om denna sak, att även andra, som till
en början visat stor betänksamhet mot det obligatoriska skiljedomsinstitutet,
hade funnit, att det i sina verkningar varit lyckligt. Men
de lägga, mycken vikt vid, att dess användning bör begränsas just till
dessa tvistefrågor, som äro av den allvarliga naur, att de innebära

Fred Age ii den 30 april.

70 Nr Al.

iaea för samhället. Man måste, som eu person jag talade med, ut- Layförslag''om
tryckte sig, låta parterna »slåss i det lilla», men när det gäller sam- * rnaUinff^t ,
hållet på allvar, då måste det finnas en möjlighet att skipa rätt mel- ar .e,?tmsf r''
ian dom. (*ort8->

i själva verket är ju denna obligatoriska skiljedom inte något annat
på det inrepolitiska området än vad man under sista tiden sökt
åstadkomma på det utrikespolitiska, det internationella området:
man anser, att så långt möjligt är, krig böra kunna förebyggas. Och
när nu de bägge parterna i arbetsavtalet blivit mer och mer jämställda,
så att inte de förhållanden, som herr Lindley talade om, kunna sägas
vidare råda, utan parterna äro som två jämbördiga, synes det mig,
att den naturliga utvecklingen är den, att de komma mer och mer
därhän, att de kunna genom resonliga överläggningar sins emellan
nå ett resultat, som är tillfredsställande för bägga sidorna, så att
dessa förödande strider inte behöva tillgripas, som inte bara hemsöka
dem själva utan också hela samhället.

Herr Nilsson, Johan, Malmö: Jag hade inte tänkt lägga

mig i denna debatt, men på grund av ett anförande, som hölls häruppe
i mitt grannskap föranledes jag till ett par ord. Det var en
ärad talare, som drog fram ett exempel, som antagligen skulle verka
drastiskt och avskräckande. Jag fick emellertid den uppfattningen,
att det var något ensidigt, att något saknades i skildringen. Han talade
om en mjölkningsstrejk, där arbetarna kommit fram med sitt
ultimatum kl. 10 på kvällen, och följande morgon hade strejken utbrutit.
Jag vill visst inte försvara detta. Jag känner inte till fallet,
men jag tror, att den ärade talaren inte heller känner till detaljerna,
och jag tycker, att om man drar fram sådana exempel, bör man
draga fram även detaljerna i saken, för att det inte skall verka så
ensidigt. Det kan ju vara möjligt, att sådana omständigheter inträffat,
att arbetsgivaren också kan ha ansvaret för att djuren inte blevo
mjölkade. Det har verkligen funnits sådana fall. Och man kan
då inte helt ensidigt säga, att det är arbetarnas skuld. Det kan tänkas,
att saken har en förhistoria, som kan ha tvingat arbetarna att
vidtaga denna påtalade åtgärd. Jag menar alltså, att ansvaret för
djuren skall drabba arbetsgivaren i första hand och icke ensidigt
endast den andra parten.

Jag skall inte gå vidare in i frågan utan sluta med en förklaring
att jag ansluter mig till vad herr Linder i sak anfört.

Herr E n h ö r n i n g: Herr greve och talman, mina herrar!

Med anledning av vad den ärade talaren på Stockholmsbänken yttrade
vill jag endast fästa uppmärksamheten därvid, att jag talade
om oberättigade strejker. När man nu sluter avtal på ett år och på
ännu kortare tid, då synes det mig, att dessa avtal iborde kunna
hållas och respekteras, och då synes det mig också, att man borde
kunna vara befriad från dessa, som jag kallar dem, oberättigade
strejker. Indexsiffran för levnadskostnadernas stegring är nu 147,
om jag minns rätt, men arbetsförtjänstens stegring upgår till 300

Nr 41. 80

Fredagen den oö april.

Lagförslag ort
medling i
arbetstvister.
(Forts.)

ä 50() (procent. Alltså torde förtjänsten numera i betydlig grad
öfverstiga den prisstegring dyrtiden förorsakat.

Den ärade talaren fäste också min uppmärksamhet på de högt
stegrade frakterna under kristiden. Ja, det veta vi alla. att frakterna
då stego betydligt, men vi veta också, att förhållandena på detta
område nu åter kommit in i mera normala gängor. Yi veta också,
varför frakterna stego, vilket inte torde vara nödvändigt att här närmare
förklara. Men jag vill erinra den ärade talaren om, att jag
känner inte ett enda fall, då en redare, som hade låga frakter, b rutil
avtalet för att erhålla de högre frakterna.

Herr Lindi ey: Den senaste talaren förklarade, att han icke
kände något fall, där någon redare brutit ett avtal för att erhålla
de högre frakterna. Jag skulle då be honom vara vänlig att gå till
tidningarna vid krigsutbrottet och studera de åtal, som följde
på grund av att flera av Sveriges allra största skeppsredare
uraktläto att fullfölja sina avtal, just pa grund av
att frakterna hade gått upp så pass mycket att de på
detta sätt kunde göra eu betydlig vinst, genom att bryta dessa
avtal. Det där tror jag emellertid inte vi särskilt behöva friska upp
minnet av, ty det tror jag att var och en känner till.

Dessutom är det förvånansvärt, att- herr Enhörning kan tala
om att arbetslönerna suulle ha stiigit med 300 å 500 procent. Jag
gratulerar hans egna arbetare till den storslagna inkomst, som i så
fall nu kommit dem till del.

Men det var inte om detta jag skulle tala, utan egentliga anledningen
till att jag begärde ordet var, att jag ville replikera herr
Hellberg. Herr Hellberg förklarade, att orsaken till att skiijedomsidén
kommit i sådant vanrykte i Australien var den, att skiljedomsinstitutet
varit för mycket anlitat. Denna uppgift måtte val
ändå bero på bristande kännedom om dessa förhållanden. Det går
nämligen till så i Australien, att där måste varje framställning om
förbättrade löner ske på samma sätt, som om jag exempelvis vill
anhängiggöra ett åtal mot någon enskild person. Jag måste då
till domstol med detta mitt krav. Om arbetarna i Australien önska
att lfa en förbättring till stånd av sina lönevillkor, så måste de
alltså gå till denna obligatoriska skiljedomstol med detta sitt krav
och instämma arbetsgivarna. Skiljedomstolen tar då upp frågan,
undersöker först och främst, om arbetarnas fordringar äro berättigade^
med hänsyn till de allmänna levnadskostnaderna etc., etc.,
och sedermera undersöker den, huruvida arbetsgivaren har förmåga
att betala de begärda lönerna. Denna skiljedomstol har då rättighet
att begära att få granska arbetsgivarens böcker och alla de handlingar,
den önskar gå igenom, och sedan sätter domstolen sig till
att granska detta material och fatta beslut om vilka löner som skola
tillämpas för ifrågavarande arbetare. Det är på det sättet som denna
skiljedomstol i Australien har verkat, och det är detta system, som
man nu säger har lidit haveri. Till att börja med var ju belåten -

Fredagen den 30 april.

81 Nr 41.

heten allmän med detta system, ehuru det på sista tiden tyckes
ha gått sönder. Att jag inte känner orsakerna därtill är självklart,
då vi ju haft så dåliga förbindelser med Australien under de förflutna
krigsåren. Men då herr Hellberg stiger, att man nu i detta
systems ställe skulle önska genomföra det norska systemet med en
skiljedomstol såsom en sista instans till att förhindra utbrottet utav
stora och samhällsskadliga strider, måste jag säga, att även detta
norska system har gjort fullständig »falliti», därför att i realiteten
har det varit flera stora strider i Norge än till och med i vårt land.
Jag behöver bara peka på förhållandena inom mitt eget fack
t. ex. under de senaste sju, åtta åren, då vi i Sverige inte haft en
enda stor och mera vittomfattande hamnarbetarkonflikt, och dessa
hamnarbetare utgöra likväl ett av de mest lättrörda elementen, som
''Synnerligen lätt kunna råka i konflikt. Att tvistefrågor uppstå,
är självklart, och sådana ha uppstått i tusental under denna tid,
men de ha avklarerats utan någon som helst dbligatorisk skiljedom,
detta därför att parterna å ömse sidor bemöda sig om att söka avklarera
dessa saker odh avklarera ekonomiska tvistefrågor i övrigt.

Nu är det ju möjligt, att man skulle vilja göra gällande, att
mitt sätt att resonera vore felaktigt och att vi borde vara anhängare
av en sådan där obligatorisk skiljedom här i Sverige, ty i Norge
äro efter många stora strider, även inom vårt eget fack. lönerna
i närvarande stund betydligt högre än i Sverige. Alltså
skulle då denna obligatoriska skiljedom i själva, verket vara till
arbetarnas gagn i inte så liten utsträckning heller, och följaktligen
borde arbetarna just på den grund kanske vara för en sådan bär
obligatorisk skiljedom i stället för att vara motståndare till
den. Nu tror jag emellertid, att detta inte är nödvändigt. Jag tror
verkligen, att man vinner bästa möjliga resultat, om det allmänna
inte onödigtvis lägger sig i dessa frågor, åtminstone så som förhållandena
nu gestalta sig, utan mera försöker öva tryck så att parterna
själva försöka göra det bästa möjliga, och det gorå de, om
man har ett gott odh lämpligt förlikningsinstitut, som kan hjälpa
dem att söka lösa tvistefrågorna.

Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att, förutom beträffande motiveringen, till vilken han ville
återkomma efteråt, hade i avseende på förevarande paragraf yrkats
dels att densamma skulle godkännas, dels ock att förslaget i denna del
skulle visas åter till utskottet.

Därefter gjordes propositioner enligt sagda yrkanden, och förklarades
propositionen på paragrafens godkännande vara med övervägande
ja besvarad.

Vidkommande motiveringen, fortsatte herr talmannen, vore yrkat
dels att utskottets uttalanden i motiveringen näst före övergåendet
till de särskilda lagförslagen skulle godkännas, dels ock att ifrå Första

hammarens protokoll 1920. Nr hl. 6

Lagfor dug om
medling i
arbetstvister.
(Forts.''

Nr «.

Fredagen den 30 april.

Lagförslag on
medling i
arbetstvister.
(Forts.)

Lagförslag om
jj* särskilda.
skiljedomMre i
arbetstvister.

dåvarande uttalanden ställe godkännas med den ändring, som förordats
i den av herr Linder m. fl. vid utlåtandet anförda reservation
mom. a).

Vid sedermera i enlighet härmed framställda yrkanden godkändes
utskottets ifrågavarande uttalanden.

Övriga delar av det under behandling varande lagförslaget.

Godkändes.

Bet av utskottet tillstyrkta förslaget till lag om central skiljenämnd
för vissa arbetstvister.

Godkändes.

Förslaget till lag om särskilda skiljedomare i arbetstvister.

Detta förslag var så lydande:

Härigenom förordnas som följer:

Konungen äger, i man av höhov, efter framställning av kommuner
eller eljest, förordna särskilda personer att på anmodan av parter
var för sig avgöra arbetstvister, som av parterna hänskjutits till
skiljedom, eller på anmodan av parter eller av dem valda- skiljemän
såsom opartiska ordförande i skiljenämnder deltaga i dylika tvisters
slitande. Förordnanden, som nu nämnts, meddelas på viss tid, högst
två år i sänder.

-Skiljedomare, som här avses, skola hava fullgjort vad författningarna
föreskriva om dem, som må nyttjas uti domarämbeten.

I övrigt skall i avseende å dessa skiljedomare och deras verksamhet
vad i lagen om skiljemän är stadgat äga motsvarande tilllämpning.

Närmare föreskrifter om skiljedomarnas verksamhet må meddelas
av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1920.

Enligt mom. b) av herr Linders m. fl. ovanberörda reservation
hade ifrågavarande reservanter yrkat, ätt följande bestämmelse måtte
utgå ur lagen om särskilda skiljedomare i arbetstvister: »Skiljedomare,
som här avses, skola hava fullgjort vad författningarna föreskriva
om dem, som må nyttjas uti domarämlbeten.»

Herr Linder: Herr vice talman! Jag ber att få yrka bifall
till den av mig m. fl. avgivna reservationen.

Herr von Sydow: Jag iber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Fredagen den 30 april.

83 Nr 41.

överläggningen förklarades härmed slutad, varefter herr vice
talmannen, som återigen för en stund övertagit ledningen av kamma- sjt;y£ltomofe -t
rens förhandlingar, gjorde propositioner, först på godkännande arv nu arbetstvister.
föredragna lagförslag samt vidare på lagförslagets godkännande med (Forte.)
den ändring, som förordats i den av herr Linder m. fl. vid ifrågavarande
utlåtande fogade reservationen mom. b); och förklarade herr
vice talmannen sig anse den förra propositionen, vilken upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning varav uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner det av andra lagutskottet i utlåtande nr 27
tillstyrkta lagförslaget om särskilda skiljedomare i arbetstvister,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar.

Nej;

Vinner Nej, godkännes lagförslaget med den ändring, som förordats
i den av herr Linder m. fl. vid utlåtandet amförda reservation
mom. b).

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 45,

Nej — 30.

Utskottets hemställan.

Förklarades besvarad genom kammarens föregående beslut.

Vid förnyad föredragning av andra lagutskottets utlåtande nr
28, i anledning av Kung!. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 46 § utsökningslagen, bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 29, i anledning Om statskonav
väckta motioner om åvägabringande av en provisorisk lag rörande troll över
statskontroll över truster och andra monopolistiska sammanslutnin-lrvsler m- mgar
inom industri och handel.

I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion,
nr 160, vilken behandlats av andra lagutskottet, hade herrar
Wohlin, Gustaf Bogström, Bodin, Limon, C. Petrus, V. Nilsson och

Sr 41. 84

Fredagen den SO april

Om statskontroll
över
hilster m. m

(Forts.)

Westman hemställt, att riksdagen måtte ''besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om skyndsamt utarbetande och framläggande
till nästkommande riksdag av en provisorisk lag rörande statskontroll
över truster och andra monopolistiska sammanslutningar inom industri
och handel.

Utskottet hade därjämte till behandling förebaift eu inom andra
kammaren av herrar Olsson i Kullenbergstorp och Westman i Brobygård
väckt motion, nr 253, vari gjorts enahanda hemställan.

Utskottet hade i nu föredragna utlåtande på grund av vad däri
anförts hemställt, att riksdagen, i anledning av motionerna nr 160 i
första kammaren och nr 253 i andra kammaren, måtte besluta att i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om skyndsamt utarbetande och
framläggande om möjligt till nästkommande riksdag av eu provisorisk
lag rörande statskontroll över truster och andra monopolistiska
sammanslutningar inom produktion, handel och transportväsende.

Enligt avgiven reservation hade herrar von Sneidern, von Sydow,
von Kock, Boberg, Gunnar Andersson, Andersson i Knäppinge och
Karlsson i Gasabäck ansett utskottets utlåtande bort vara av viss i
reservationen angiven lydelse och att utskottet bort hemställa, att
riksdagen i anledning av motionerna I: 160 och II: 253 måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte låta
verkställa en allsidig utredning rörande truster och monopolistiska
sammanslutningar inom näringslivet samt för riksdagen framlägga de
förslag, vartill .denna utredning kunde föranleda.

Herr von Sydow: Herr talman, mina herrar! Det vill synas
mig, som efter det demokratiska genombrottet i detta land man i viss
mån sökt inaugurera en ny metod i fråga om lagstiftningsarbetet. Förut
var det en så gott som undantagslös regel, att man ej skulle stifta
en lag, utan att man förut haft en noggrann utredning om förhandenv
arande omständigheter och utredningen ytterligare undergått en kritisk
prövning från sakkunnigt håll. Numera har man visserligen ej
velat slopa utredningsarbetet, men det visar sig en allt mer tilltagande
benägenhet att föregripa resultatet av detsamma, man vill stifta
lagar, innan man hunnit avsluta utredningsarbetet. Detta är i min
tanke en mycket farlig väg att beträda. Det är ytterst riskabelt att i
lagstiftningsarbete experimentera sig fram och stifta lagar på försök
för att se, hur mycket olägenheter de medföra och för att av dessa
prova huruvida lagarna böra förnyas. Jag tror, att det gamla sättet
för lagstiftningsarbetet, att först lämna en fråga till utredning och,
sedan den blivit färdig och undergått den nödvändiga prövningen, vidtaga
lagstiftningen i avsikt att låta den bliva bestående, är att föredraga.
Det finns flera exempel från senare tid, huru man stiftat lagar
på försök. Hela 8-timmarslagen kan betecknas som en försökslagstiftning,
den genomfördes utan att man slutfört den utredning
och prövning, som var påbörjad. Nu föreligger också ett sådant fall,

Fredlig™ dill ISO april.

Nr 41.

Hf>

man ifrågasätter här eu provisorisk lagstiftning beträffande statskon- <
troll över truster och andra liknande sammanslutningar. Emellertid är/(.
det ju så — det liar från alla håll vitsordats — att monopolbildningar ''
på det ekonomiska området medföra vissa nationalekonomiska fördelar.
De kunna åstadkomma en koncentration av dritten, besparingar i administrations-
och fraktkostnader o. d. samt genom en båttre översikt
iiver marknadsläget åstadkomma, att produktionen mera avpassas efter
det verkliga behovet. A andra sidan är det givet, att dylika bildningar
kunna medföra skada, de kunna leda till obehörig uppskörtning av allmänheten.
Sålunda är det allmänt erkänt, att en viss statlig kontroll
över dylika sammanslutningar är önsklig. Därom har man också inom
utskottet varit enig. I denna fråga liar riksdagen redan begärt utredning
hos Kungl. Maj :t. Det var så tidigt som 1910, da en kommitté
tillsattes för att utreda saken. Emellertid blev vid världskrigets utbrott
kommitténs arbete uppskjutet, emedan kommittén ansåg, att det
under dåvarande förhållanden var svårt att fullfölja detsamma. Nu
är emellertid arbetet återupptaget, och från regeringens sida har utlovats,
att det skall främjas på allt sätt.

Den egentliga frågan, som skiljer majoriteten och minoriteten i utskottet,
är nu denna: skall man avvakta resultatet av denna utredning
och sedermera komma med det lagförslag utredningen kan giva anledning
till, eller skall man utan att avbida utredningen söka driva fram
en provisorisk lagstiftning? Majoriteten inom utskottet har valt den
senare utvägen. Minoriteten åter har röstat för att avvakta utredningens
resultat. Nu är det sagt, att utredningsuppdraget, som kommittén
fick 1910, ej var så fullständigt, som önskligt hade varit, och därför
föreslår minoriteten en särskild skrivelse, innefattande ett allsidigt
uppdrag åt kommittén. Man kan med fog ifrågasätta, mina herrar,
om det föreligger sådana förhållanden i detta land, att det kan vara
en tvingande nödvändighet att genomföra en provisorisk lagstiftning
utan att avvakta resultatet av den utredning, som igångsatts. Jag för
min del betvivlar det. Man förnimmer på åtskilliga håll i pressen
och annars farhågor för att det stora utländska kapitalet skulle ha
ett mycket stort inflytande på det svenska näringslivet, och att en
stor del av vår industri skulle ledas och dirigeras av detta kapital.
För min del är jag övertygad, att dessa farhågor äro ytterligt överdrivna.
Yar och en som känner förhållandet vet, att under den långa
krigsperioden en hel del aktier i industriella företag, som tillhört utlänningar,
återförts till Sverige, cell att situationen har sålunda förbättrat
sig. Jag kan ej tro, att de lörebragla skälen göra det angeläget
att nu föregripa utredningeus resultat.

Ser man nu på, vad den provisoriska lag, som föreslås, skulle
innefatta, finner man av utskottets motivering, att det är fråga om
att inrätta en ny institution, som jag icke vet, att vi förut haft exempel
på här i landet. Man .skulle inrätta en myndighet, som vore
halvt en utredningskommitté och halvt ett ämbetsverk. Denna myndighet
skulle ha i uppdrag dels att hålla kontroll över de truster och
monopol, som finnas, dels ock att föreslå de lagändringar och nya

)m xlalxkimtroll
över
''(.sfer in. in.

orth.)

Nr 41. 86

Fredagen den 30 april.

Om statskon- lagar, som skulle kunna befinnas erforderliga. Jag tror, att man
intH^r °m''n ''jör vara my°ket försiktig, innan man går med på tanken att upp(Fort$)
råtta denna kombination av ämbetsverk och utredningskommitté. Jag
tror, att det kunde komma därhiin, att vi finge något, som liknade
de kommissioner vi haft förut under krigstiden och som alla önskat,
att man ej skulle få återse.

Såsom saken ligger och då skillnaden mellan majoriteten och
minoriteten endast hänger på frågan, om man skall föregripa utredningens
resultat eller icke anhåller jag att få yrka bifall till reservationen.

Herr Westman: Mina herrar! Som den ärade föregående

talaren framhöll, föreligger ju enighet mellan majoriteten och minoriteten
inom utskottet därutinnan, att vi här i vårt land lika litet
som något annan kulturland kunna ställa oss likgiltiga inför de stora
och omfattande problem, som uppstå, i och med det att kapitalistiska
sammanslutningar uppträda inom näringslivet. Men därmed är det
slut med enigheten mellan utskottets majoritet och minoritet.

Utskottet föreslår, som herrarna finna på sid. 7 i utskottsutlåtandet,
en provisorisk lagstiftning, som går ut på att få till stånd en
myndighet, som skall äga särskild befogenhet att inhämta upplysningar
rörande förekomsten av truster i vårt land och deras verkan
på prisbildningen och i andra avseenden, men denna myndighet skall
icke äga någon som helst befogenhet att giva trusterna några anvisningar
eller direktiv med bindande verkan om hur de skola sköta sina
affärer. Hur denna myndighet skall sammansättas, finns icke på
något sätt antytt i utskottets utlåtande. Den frågan kommer naturligtvis
under övervägande vid den utredning, varom utskottsmajoriteten
har hemställt till Kungl. Maj:t.

Mot detta förslag, som utskottet framlagt, ha reservanterna framställt
åtskilliga invändningar. Dels förekomma sådana i reservationen,
dels ha vi också hört den föregående ärade talaren upptaga och
understryka vissa av reservanternas synpunkter. En av cle anmärkningar,
som framställts från reservanternas sida, är sålunda den, att
utskottsmajoriteten förordat en utväg, vilken ej prövats i utlandet,
elnrru man där synes vara beredd att pröva den, såsom reservanterna
uttrycka sig. Här gorå sig reservanterna skyldiga till ett allvarligt
misstag, som visar, att de knappt ägnat detta problem en så ingående
uppmärksamhet, som skulle varit önsklig. Det är visserligen sant,
som reservanterna framhålla, att det engelska och det danska förslaget
om inrättande av utrednings- och kontrollmyndigheter över monopolartade
sammanslutningar ej blivit upphöjt till lag. Men det är
alldeles oriktigt att gå så långt, att man säger, att sådana anordningar
med övervakande och kontrollerande myndigheter över huvud icke
förekomma i utlandet. Om reservanterna hade läst utskottsutlåtande!
en smula mer ingående, .skulle de ha funnit, att den norska trustkommissionen
blivit utrustad med befogenhet att inhämta upplysningar
om förhållanden i iberörda avseende. Och om man läser sid. 6 i utskottsutlåtande!.
finner man där ett utdrag ur det engelska kommitté -

Fredagen den MO april.

87 Nr 41.

betänkandet, enligt vilket den engelska kommittén säger, att den liar <>>„ */•»{«*««
föreslagit en sådan kontrollerande myndighet för England, i likhet (f ja''"r u™'')n
med vad som förekommer i Nordamerikas Eörenta stater och i de ^,ui.(s)
brittiska kolonier, där kommissioner och domstolar i liknande sylte
tillsatts. Alltså, den engelska kommittén hänvisar uttryckligen till
utvägar, som redan praktiseras såväl i Amerikas lörenta stater som
i de brittiska kolonierna.

Jag skall ej upptaga liden, eftersom den är så långt framskriden,
med att lämna eris en flyktig översikt över de försök med dylika
övervakande myndigheter, som gjorts i de nämnda länderna. Jagskall
endast påpeka en sak, som en historisk överblick över dessa länders
åtgärder ger vid handen, den nämligen att ett flertal av dessa myndigheter
äro inrättade för ganska lång tid sedan. Redan 1887 har
för första gången en sådan myndighet tillsatts i Amerika, och flera
tillkommo före världskrigets utbrott. Jag påpekar detta med anledning
av ett uttalande i reservationen, där reservanterna använda ett
uttryckssätt, som föranleder mig att framhålla, att man ingalunda
kan påstå, att själva detta system med kontrollerande myndigheter
härleder sig ur kristidslagstiftningen. Jag vill göra det medgivandet,
att världskriget påskyndat systemets utbredning. Men det
skulle vara alldeles felaktigt att tro, att detta system med myndigheter,
som övervaka trusterna hör till de företeelser, som ha sin rot
i världskrigets förhållanden och som skola komma att. försvinna, när
dessa förhållanden upphöra och världen åter kominer i normala gängor.
Reservanterna antyda emellertid en annan uppfattning. De framhålla,
att den nya myndighet, som enligt utskottets förslag skulle inrättas
i vårt land, visar släktskap med kristidskommissionerna, och
de antyda, att trustproblemet skulle stå i samband med kristidsproblemen.
Den uppfattning, som reservanterna sålunda uttala stål’
emellertid uppenbarligen i fullkomlig motsats mot. den uppfattning,
som de sakkunniga hysa, vilka 1911 tillkallades inom finansdepartementet
i trustfrågor, ty dessa sakkunniga ha allt sedan världskriget
utbröt, fullständigt lagt ned allt arbete. De ha ansett, att det
problem de hade att studera var ett helt annat och alldeles främmande
för de förhållanden, som uppstodo under, kristiden, och att problemet
icke ens kunde studeras under världskriget, emedan linjerna i detsamma
förvirrades under de förhållanden, som då uppkommo.

För övrigt, när reservanterna låta Manchesterliberalismens teorier
framskymta i sin reservation, vill jag för mm del såga, att jag är
fullkomligt övertygad, att Manchesterliberalismens tid är förbi för
alltid och aldrig återkommer. Det moderna samhället är alltför
komplicerat och samhällsmedvetandet för vaket, för att man skulle
kunna komma tillbaka till det gamla låt-ga-systemet. Manchesterliberalismen
kan icke -— det försäkrar jag herrarna. — väckas till liv
genom reservanternas uttalade trollformel: »kristidslagstiftning»!

Den formeln kan icke ha en sådan magisk kraft. Ingen — åtminstone
ingen inom de borgerliga partierna — vill återvända till kristidens
tvångslagstiftning, och för min del är jag en bestämd anhängare, av
strävandena att avlägsna vad som ännu finns kvar av dessa lagstift -

Nr 41. 88

Fredagen den 80 april.

Ouo statskontroll
över
t alster ni. m.
(Forte.)

ningsåtgärder och att förliindra deras återkomst. Detta är en sak.
Men å andra sidan är det alldeles orimligt att vilja återvända till det
gamla laisser-faire-systemet, till Manchesterliberalismen. Det gäller
att finna en medelväg mellan statens tvang och individens frihet
även på det ekonomiska området. Det gäller att även här tillämpa
det gamla klassiska svenska lösenordet om lag och frihet.

En fråga anser jag mig i detta sammanhang skyldig att besvara,
den nämligen: vad har erfarenheten från utlandet givit vid handen
i fråga om °den verkan, som dylika övervakande kommissioner
kunna utöva? På den frågan vill jag svara, att det har visat sig, att
dylika övervakande kommissioner äro maktlösa, när det gäller att
tillämpa och förverkliga en lagstiftning, som går ut på förbud mot
truster, men att de däremot visat sig vara lämpliga och oumbärliga som
kontrollorgan, när man samtidigt låtit trusterna bestå enligt gällande
lagstiftning. Denna erfarenhet, som man vill tillgodogöra sig i England
och Danmark, denna erfarenhet har utskottet även förordat,
att man skulle tillgodogöra sig i Sverige.

Reservanterna opponera sig emellertid häremot och säga: vi vilja
ha till stånd en allsidig utredning. Den föregående ärade talaren
framhöll klandrande, att det såg ut, som om man efter det demokratiska
genombrottet ville införa en ny metod för lagstiftningsarbetet,
vilken skulle bestå i, att man ej ville tillåta, att en allsidig utredning
ägde rum, utan ville föregripa utredningen genom att på förhand fastslå
vissa riktlinjer. Jag vill då saga, att man naturligtvis måste akta
sig för att, så fort ett problem kommer upp, nödvändigtvis fordra,
att man skall gorå en allomfattande utredning och utreda alla problem,
som kunna så i sammanhang därmed. Det är samma fel, som
en ovan historieförfattare stundom gör sig skyldig till, när han vill
börja sin framställning från syndafloden eller någon dylik avlägsen
epok. Naturligtvis bör en utredning vara omfattande och icke utesluta
en undersökning av någon utväg, som kan vara möjlig för problemets
lösning, men därvid bör man stanna. Alltså, i detta fall ställer
jag mig på den ståndpunkten, att om reservanterna kunna uppvisa,
att de till läsning av trustproblemet ha ett verkligt uppslag, som faller
utanför den utredning, som utskottet föreslår, då måste jag erkänna,
att utskottets formulering är för snäv. Men förutom den utväg utskottet
anvisat, nämligen den att låta trusterna bestå, men att försöka
kontrollera dem, finnes det ju bara två andra utvägar: den ena är förbud
och den andra är förstatligande. Jag antager, att reservanterna icke
vilja förorda vare sig den ena eller den andra av dessa båda utvägar,
varken förbud eller förstatligande, och då så är, finner jag, att intet
uppslag givits från deras sida, som skulle uteslutas på ett obehörigt
sätt genom det förslag till utredningens begränsning, som utskottet
framställt. Under sådana omständigheter finner jag icke något skäl
att vidga ramen för utskottets hemställan.

För övrigt, vilken väg man än skulle vilja gå för ett ingripande
mot trusterna, så är det väl i alla fall nödvändigt, att man
först skaffar sig kännedom om de företeelser, som man vill bekämpa,
och det är just detta, som utskottet vill ernå. Genom den

Fredagen flen 30 april.

81) Nr 41.

provisoriska lagstiftning, som ''Utskottet föreslår, avser man just 1
att få eu utredningsmyndighet med vidsträcktare ''befogenhet än truilter m. m
vanliga svenska kommittéer. Man måste sålunda, så vitt jag för- (Port».)
står, såga, att utskottets förslag innebär en framställning om en
konkret bestämd, allsidig utredning, medan däremot reservanternas
förslag, såsom frågan nu ligger, snarare kan betecknas som en begäran
om en utredning. Utskottet har haft så mycket större skäl
att framställa förslag om en utredningsmyndighet, som vi ju lätt
den erfarenheten i vårt land, att en vanlig svensk kommitté icke
kommer till något som helst resultat. Om vi söka taga reda på
vad den svenska kommitté, som tillsattes år 1911, uträttat, så skola
vi finna, att dess resultat är över all beskrivning magert. Se vi
å andra sidan på den engelska kommitté, som tillsattes år 1918 och
suttit endast omkring ett år, så finna vi, att den åstadkommit ett
synnerligen intressant och värdefullt resultat. Till god del beror
den engelska kommitténs överlägsenhet på att densamma, liksom
alla engelska kommittéer, begagnat sig av rättigheten att inkalla
sakkunniga och höra dem som vittnen.

Nu ha reservanterna medgivit, att den ståndpunkt de intaga
kommer att medföra ett avsevärt dröjsmål. De sägh, »att en sådan
utrednings omfattning kan föranleda ett avsevärt dröjsmål», och
härutinnan måste jag, med den erfarenhet vi fått om en verklig
svensk kommittés arbetstakt, obetingat instämma. Herr von Sydow
vill också göra gällande, att det icke ligger någon fara i dröjsmål.

För min del kan jag icke riktigt vara med härom. Det förefaller
mig, som om ett dröjsmål med ett statsingripande gent emot trusterna
skulle medföra olägenheter, kanske icke minst den, att våra
monopolistiska sammanslutningar skulle få tid att maskera om
sig och ikläda sig en skyddande förklädnad. Vill man ha en verklig
inblick i dessa förhållanden, så anser jag det vara mycket lämpligt,
att man låter ridån gå upp så snart ske kan, så att man möjligen
på scenen kan få se regissörer och maskinister, innan de hinna
rädda sig bakom kulisserna.

Det finnes, så vitt jag förstår, ingen verklig anmärkning att
göra mot det förslag, som majoriteten inom utskottet anslutit sig
till. Detta förslag kan icke vara ägnat att skapa onödig oro inom
affärslivet, ty förslaget är byggt på den grundtanken, att man skall
åstadkomma en grundlig utredning, innan man företager någon som

helst lagstiftning i sak. _

Herr vice talman, jag ger att få

yrka bifall till utskottets

förslag.

Herr Hansson, Sigfrid: Herr talman! Då det förhåller

sig så, att majoriteten inom andra lagutskottet kommit att utgöras
av dels samtliga socialdemokratiska ledamöter och dels de två
representanterna för bondepartierna, anser jag mig såsom en av de
socialdemokratiska ledamöterna höra bär något motivera deras syn
på denna sak.

iNr 41. 00

Fredagen den 30 april.

Om statslån
troll över
traster m. m
(Forts.)

Utskottets ärade vice ordförande frågade bland annat, om det
verkligen skulle kunna ''föreligga sådana ''omständigheter i vårt land,
som vore ägnade att påkalla åtgärder i den riktning utskottet föreslår.
Jag är övertygad, att om man följt denna fråga närmare,
skall man ovillkorligen ha kommit till det resultat, att sådana omständigheter
verkligen föreligga.

Jag vill endast erinra om att den fråga, som nu föreligger
till behandling, kan i år fira tioårsjubileum. Det var som bekant
vid 1910 års riksdag, som förslag om undersökning angående inom
landet befintliga truster och karteller första gången väcktes. Förslaget,
som framställdes i andra kammaren av herr Palmstierna,
syftade att få till stånd »sådana åtgärder, varigenom möjlighet
kunde beredas att vinna en kontinuerlig översikt av kartell- och
trustväsendets utveckling och verksamhet i vårt land». Andra kammaren
ansåg sig redan då kunna bifalla förslaget. Första kammaren
fann däremot förslaget icke tilltalande och förkastade detsamma.
Ett nytt försök nästföljande år att övertyga första kammaren om
behovet av eu sådan åtgärd misslyckades även, men Kungl. Maj:t
desavouerade kammaren och tillkallade som bekant i december samma
år sakkunniga med uppdrag bland annat att »verkställa utredning
angående förekomsten inom landet av truster och karteller,
deras, inverkan på landets ekonomiska liv, framför allt på prisbildningen».

Dessa trustsakkunniga synas ha varit angelägna om att följa
vad man kallar »gammal god tradition». De ha tydligen gått till
verket med den föresatsen att göra sin sak så grundligt som möjligt
och framför allt inte förhasta sig. Däri ha vi väl också att söka
förklaringen till, att något resultat av deras arbete ännu icke föreligger,
om man undantar en översikt över lagstiftningen på ifrågavarande
område i utlandet. Denna översikt bär dock ännu icke
blivit tillgänglig för riksdagen och den intresserade allmänheten,
utan lär ligga gömd i vederbörande sekreterares portfölj.

I likhet med flertalet andra svenska utredningskommittéer
har donna trustkommitté däremot fyllt eu rent negativ uppgift.
Tack vare den ha några viktiga specialfrågor inom trustväsendets
område kunnat jordas i stillhet. Jag åsyftar den vid 1913 års riksdag
väckta motionen om »sådant ordnande av partihandel med fotogen,
att konsumenternas intresse blir på bästa sätt tillgodosett»,
motionen vid 1916 års riksdag om »utredning angående möjligheterna
av införandet av statsmonopol å mineraloljor» och den vid
1917 års riksdag väckta motionen om »utredning huruvida och på
vad sätt statsmonopol å tillverkningen! och importen av socker
måtte kunna införas».

Samtliga dessa motioner avslogos av riksdagen med hänvisning
till att de trustsakkunniga skulle ägna de i desamma berörda
frågorna uppmärksamhet. Till och med så sent som år 1919 tjänstgjorde
de sakkunniga som begravningsentreprenörer, ty då avslogs

Fredagen den 30 april.

Öl Nr 41.

sam bekant eu i undra kammaren väckt motion angående utredning
rörande trnstväsendet inom livsmedelshandeln och livsmedelsindustrien
med en erinran om trustsakkunnigas existens.

Om statskontroll
noer
tro »t er in. in.

11 111 lyVI vy 11 eil“iuu vy*.» ---—-- 111°

Utan att göra sig skyldig till någon överdrift torde man alltså

(Korts.)

kunna säga, att följderna av initiativet ''från ar 1911 strängt taget
iblivit det, rakt motsatta mot det man tänkt sig.

Jag är beredd på att gentemot detta kommer att invändas,
att någonting inträffat, som lagt hinder i vägen för de sakkunnigas
arbete. Världskriget skulle i detta fall, liksom i så många andra,
ha vållat olägenheter. Jag vill inte bestrida, att sa kan i vas» man
ha varit fallet, ehuru jag har svårt att förstå, att olägenheterna
varit så stora, att utredningsarbetet skulle behöva helt avbrytas.
Månne man inte med fog kan gorå den meningen gällande, att
det skulle ha varit önskvärt om de sakkunniga hade fortsatt sitt
arbete under krisåren just med tanke på de säregna företeelser,
på det ekonomiska området, som då framträdde?

Det torde val knappast råda tvivel om, att trust- och kartel 4
väsendet spelat en mycket stor roll under krisåren, och att man
på flera områden kunnat spåra de ofördelaktiga verkningarna av
detsamma ännu tydligare än under s. k. normala förhall anden.
Det är ocks anmärkningsvärt, att man i t. ex. England och IN orge
ansett sig böra ägna de monopolitiska sammanslutningarna
särskild uppmärksamhet just under krisåren.- I England r
satte sålunda rekonstruktionskomministern i februari 1JL8 eu
stor kommission — den s. k. tnustkommissionen — med uppdrag
att, »med hänsyn till den sannolika förestående vidare utvecklingen
av organisationer och sammanslutningar inom näringslivet, överväga
och avgiva utlåtande över, vilka bestämmelser eventuellt kunna
anses nödvändiga för att skydda allmänhetens intressen». Denna
kommission bär arbetat i något raskare tempo än vara trustsakkunniga
och kunde redan i april nästföljande ar avgiva sitt betänkande
och förslag. Och vad angår Norge, finnes där ända sedan
år 1916 en trustkommission, åt vilken i april 1919 stiftades en lag,
som med hot om böter av ända upp till 100,000 kronor ålägger mnnopolistiska
och liknande företag att tillhandagå kommissionen
med upplysningar angående deras verksamhet.

Kristiden bar alltså så långt ifrån utgjort ett hinder tor utredningsarbetet
i England odh Norge, att man där tvärtom ansett
de av krisen tillskapade förhållandena ha påkallat särskilda åtgärder
i syfte att skydda det allmännas intressen gentemot den störa
ekonomiska makt, som samlats hos de monopolistiska företagen.
Detsamma kan för övrigt sägas om Danmark, där regeringen med
anledning av ett uttalande av riksdagen läkt utarbeta ett, åtminstone
efter svenska begrepp, ganska långt gående förslag till lag

angående ''kontroll över dylika företag.

Jag skall nu icke, eftersom tiden är långt framskriden, taga
kammarens uppmärksamhet i anspråk för en skildring av de danska
odh engelska förslagen, ehuru jag tror, att man genom att syna

Nr il. 92

Fredagen den SO april.

troll öi''crn Clt!?sa årslag närmare mycket lätt skulle kunna finna anledningen
trutter m. in. ^ 1 *L'' majoriteten inom utskottet ansett sig kora föreslå en sådan

■ Fortf. åtgärd, rom det här är draga om. Jag skall i istället övergå till
att något beröra reservanternas anmärkningar.

. Jäf? vill emedlertid först påpeka, att det är ganska anmärkningsvärt,
att man i England och Danmark kommit till i stort sett
samma resultat, ehuru, som den danske inrikesministern påpekade
under depatten i det danska folketinget vid förslagets framläggande,
någon förbindelse mellan de två utredningskommissioner,
som käft i uppdrag att utarbeta det danska iförslaget och det engelska
förslaget, ej förekommit. Men förhållandena ha tydligen gestaltat
sig pa det- ekonomiska området i länder som Danmark
och England, att man rent omedvetet och utan någon förbindelse
ined varandra kommit till ungefär samma resultat, när det gällt att
försöka få fram förslag, syftande till att förebygga eller i varje
fall komma åt maktmissbruk från monopolistiska företags sida
gent emot allmänheten och samhället. Vilken väg man än slår in
på, antingen den som anvisas i de danska och engelska förslagen,
eller ueip som vi hittills använt oss av, nämligen att låta utredningen
pågå en lång följd av år, måste man vara beredd på, att
stora hinder naturligtvis komma att läggas i vägen för arbetet.
De sammanslutningar, varom bär är fråga, förfoga icke blott över
oerhörda maktmedel gentemot allmänheten, utan äga säkerligen
icke mindre förmåga att vältra stenar i vägen för statsmakterna.
Det gäller därför för de sistnämnda att tillgripa de åtgärder, som
sta till deras förfogande, törst och främst lagstiftningen.

Man behöver icke vara bekajad av onödig misstänksamhet mot
de monopolistiska företagen för att ha kommit till den uppfattningen,
att 1911 års trustsakkunniga i vårt land, även om de hade fortsatt
sitt arbete i enlighet med det dem givna uppdraget, skulle ha kompot.
under fund med att möjligheterna för dem att verkligen tränga
V! Vtnlst~ oc^ kartellväsendets mysterier varit mycket begränsade.
De företag, som skulle ha blivit föremål för deras uppmärksamhet,
torde icke utan vidare hava ställt sina papper till deras förfogande,
i varje fall icke de, som ur allmänhetens och statsmakternas synpunkt
kunde anses som värdefulla. Detta visar exemplet från
rvoige, där man, såsom jag i det föregående antytt, nödgats stifta
en särskild lag i syfte, att tvinga de monopolistiska företagen att
lillhandaga trustkommissionen med upplysningar. Det är också
med tanke därpå som majoriteten inom utskottet ansett sig höra förorda
eu provisorisk lagstiftning i stil med det danska förslaget. Vi
som utgöra majoriteten — samtliga socialdemokratiska representanter
och representanterna för de båda jordbrukarepartierna — vilja,
såsom redan antytts av herr .Westman, med vårt förslag vinna ett
dubbelt syfte. \ i vilja kombinera en verkligt genomgripande under.
sökning avjtrust- och kartell väsendet med en kontroll, som åtminstone
i någon män skall kunna förhindra ett otillbörligt och för det allmännas
intressen skadligt utnyttjande av de maktmedel, över vilka

Fredugen tlen .‘JO april. 0.3

ilo monopolistiska företagen och sammanslutningarna förfoga. Den
provisoriska lagstiftning vi förorda avser att pa ett snabbare och rationellare
sätt, än som ifrågasatts med det förfuskade regenngsinitiativet
av år 1911, förbereda en definitiv lagstiftning till skydd mot
maktmissbruk från trusters och liknande ekonomiska sammanslutningars
sida.

Dör var och en, som erkänner samhällets rätt och plikt alt
skapa ett sådant skydd och som menar allvar med sina strävanden
i denna riktning, borde det stå klart, att den av utskottets majoritet
anvisade vägen torde vara den bästa under fftrhandenvarande förhållanden.
Jag har därför svårt att förstå, att man inom det liberala
lägret, där man ju gör anspråk på att i alldeles särskilt hög grad
företräda de samhälleliga intressena, ryggat tillbaka, när det gällt afl
på det sätt utskottets utlåtande antyder främja dessa strävanden.

I den reservation, varom de liberala utskottsledamöterna enats
med representanterna för högerpartiet, försäkras, att »intresset för
åtgärder mot truster och monopoler ej minskats genom det av tidsläget
förorsakade avbrottet i 1911 års trustsakkunnigas arbete».
Detta betvivlas ingalunda. Men intresset kan vara mer eller mindre
starkt. Jag vågar tro, att det gives en viss gradskillnad mellan
det intresse vissa högerrepresentanter hysa och det, som förefinnes
hos vissa av de liberala ledamöterna. Jag skulle också vilja hålla
före, att det ute bland de små företagare, tjänstemän och lantbrukare,
som utgöra en stor del av den liberala valmanskåren, finnes ett mycket
starkare intresse för denna fråga än bland de mäktiga storindustriidkare
och köpmän, som bilda kärnan i högerns valmanskår. De
sistnämnda besväras säkerligen i allmänhet icke av någon önskan,
att trusternas och kartellernas verksamhet ägnas någon ur konsumenternas
och samhällets synpunkt nödvändig kontroll. Däremot föreställer
jag mig, att den liberale hantverksmästaren, tjänstemannen,
minuthandlaren och lantbrukaren gärna se, att det, så snärt det låter
sig gorå, tages itu på allvar med arbetet att få till stånd en sådan
kontroll. De känna allt för väl till det gamla svenska utredningsväsendets
olägenheter och se säkerligen gärna, att riksdag och regering
bryta mot det gamla systemet och tillgripa åtgärder, som snabbare
leda till målet. Och då detta utan tvivel kan ske genom att utskottets
förslag bifalles, skola de nog uppskatta en medverkan härtill från
de liberala representanternas sida.

Reservanterna synas ej heller vilja bestrida, att man på den av
utskottsmajoriteten anvisade vägen har utsikt att komma fortare fram
än genom att fortsätta på den väg, som utstakades år 1911. De medgiva,
att en sådan utredning, som av dem ifrågasattes, »kan föranleda
ett avsevärt dröjsmål, innan dess slutliga resultat föreligger». I
detta medgivande ligger naturligtvis också, underförstått, att samhället
under den tid, som det »avsevärda dröjsmålet» varar, måste
beskedligt finna sig i de missförhållanden, som redan äro för handen
och som under väntetiden kunna uppstå.

Innan jag lämnar reservationen, nödgas jag säga ett par ord
om reservanternas försök att i detta sammanhang mana fram kris -

Nr 41.

Om statskontroll
ifvo.r
truster in. m.
(Korts.)

Xr 41.

Fredagen den 30 april.

Om stat skön- tidskonimissionernas spöke. Reservanterna anse, att den ifrågasatta
inuiter tn*''in. mync^£betens »nära släktskap med kristidens näringslivet övervakan(Forta)
c^e myndigketer är omisskänneligt», och tala om »ett med kristidsorganisationerna
besläktat system». Man kan förstå att detta spöke
tacksamt anammas av dem, som ogärna se, att något göres för att
åstadkomma ett verkligt resultat i denna, fråga. Man kan också
mycket val tänka sig, att detta tal om kristidskommissionerna tillkommit
i syfte icke blott att därmed påverka riksdagens ledamöter
i en för utskottets förslag ogynnsam riktning, utan även med tanke
på den agitation som förestår för valen i höst. Men man har svårare
att latta tankegången hos dem, som förklara, att de mena allvar
med talet om att deras »intresse för åtgärder mot truster och monopoler
ej minskats». Hur långt sträcker sig i realiteten detta deras
intresse? Är det begränsat till en önskan att endast få en utredning
till stånd? Eller önska de, att utredningen skall giva ett positivt
resultat,. utmynna i åtgärder för åstadkommande av kontroll över de
monopolistiska sammanslutningarna? Om de besvara den sistnämnda
frågan jakande, tillåter jag mig fråga: är det tänkbart, att denna
kontroll skall kunna utövas utan tillvaron av en kontrollmyndighet?
Natuiligtvis icke. Men vilken skillnad skulle i sak komma att föreimnas
mellan en kontrollmyndighet, tillkommen efter en utredning
i enlighet med reservanternas yrkande, och en kontrollmyndighet,
skapad på grundvalen av en sådan åtgärd, som utskottet förordat?
Jag föreställer mig, att om kristidskommissionernas spöke förtjänar
att användas mot utskottets förslag, kan det med lika stor framgång
framföras i frihet som avskräckande exempel på innebörden
av reservanternas eget yrkande.

Herr talman! Jag skulle i detta sammanhang gärna önskat att
ytterligare utveckla den rent socialdemokratiska synpunkten på den
här frågan och^då vara särskilt angelägen att understryka, att vårt intresse
för att åstadkomma kontroll a trust- och kartellväsendet icke
far uppfattas som en önskan att komma åt trusterna såsom sådana
eller lägga hinder för deras utveckling, så, långt denna sker lojalt och
utan att kränka andras berättigade intressen. Vi socialdemokrater
hysa nämligen den uppfattnigen, att trustväsendet egentligen innebär
en högre form för ekonomisk organisation. Vi äro också övertygade
om, att denna utveckling kommer att fortgå och att detta endast
kan hälsas med tillfredsställelse av dem, vilka vilja den högre ekonomiska
organisation, som kan leda mot det mål, vi socialdemokrater
uppställt för vår politik.

Herr talman! Jag slutar med att yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr von K och: ^Herr talman! Jag ämnade icke upptaga
kammarens tid ännu en gång i dag, synnerligast som jag fått meddelande
om, att andra kammaren redan avgjort frågan och antagit
utskottets förslag. Men då jag särskilt blivit uppkallad av den siste
arade talaren och min uppfattning i frågan blivit kritiserad, så har
jag i alla fall velat säga några ord.

Fredagen den JK) april.

i>5 Nr 41.

Herr Westman har i sitt långa anförande gjort följande skillnad
mellan reservanternas och utskottsmajoritetens hemställan. Utskottets
majoritet vill, att ■ ridån ögonblickligen skall gä upp», så att man
kan få se regissören och sujetterna, som hålla pa med detta trustmaskineri,
för att, förmodar jag, sedermera taga hand om dem och inbura
dem på lämpligt ställe. Reservanterna däremot skulle stå på
den ståndpunkten, att ridån skulle stå nere kanske åratal framåt, så
att de personer, som sysselsätta sig med trustverksamhet, skulle få
tillfälle att försvinna och alla upplysningar om trustväsendet sålunda
skulle undandraga sig närmare granskning. Jag ber att fa säga, att
alla dessa försök att framställa saken äro oriktiga. Jag tror, att det
finnes lika stort intresse hos reservanterna att gå till botten med
frågan, som det någonsin funnits inom utskottets majoritet. Det föreligger
endast en olika syn på, huru man skall gå till väga i dylika
fall.

Om utalskontroll
över
trumfer in. m.
[ Korta.)

Jag kan icke neka till, att jag, då jag hörde herr Westmans anförande,
kom att tänka på, huru situationen gestaltade sig på 1880-talet, då man upptäckte den nya företeelse, som kallas trustfaran.
Det gick då ett ramaskri över världen på grund av dess förfärligt
hemska hotfullhet. Det fordrades, att alla möjliga medel skulle användas
för att man så fort som möjligt skulle få bort denna abnorma
utväxt på samhällskroppen. Men, mina herrar, huru har icke uppfattningen
på detta område väsentligen förändrats under de gångna
årtiondena! Har man icke alltmer och mer fått klart för sig, att
trustproblemet framför allt är ett ekonomiskt problem, som är ytterst
invecklat och svårlöst? Om vi, mina herrar, slå upp de stora nationalekonomiska
författarnas arbeten på detta område — om vi t. ex. slå
upp arbeten av Marshall, en av nutidens störste nationalekonomiska
författare, och studera dem, finna vi, huru utomordentligt noga han
skärskådat denna fråga ur olika synpunkter, och huru varsamt han
framställt förslag till frågans lösning. Det kan icke nekas, att det
ligger en smula kvaoksalveri i detta förslag att tvinga fram en provisorisk
lagstiftning redan till nästa riksdag, en lagstiftning, som på
visst sätt skulle söka lösa frågan. Man får icke se frågan på det
viset, att man bara bör söka komma trusterna till livs och för dem
•avskära alla utvecklingsmöjligheter, utan man bör komma ihåg, att
den moderna ekonomiska utvecklingen går i den riktningen, att företag
av samma slag sammansluta sig i karteller och truster, och att
detta onekligen innebär stora ekonomiska fördelar för produktionen.
Jag skulle kunna giva mig in på detta område och skildra, huru man
genom de ekonomiska sammanslutningarna åstadkommer med avseende
å produktionen administrationskostnadernas minskning, huru man
vinner en större översikt över hela behovet av en viss vara, och huru
man kan genomföra en bättre specialisering, men jag skall icke vid
denna sena timme trötta herrarna därmed. Man kan. icke hindra en
ekonomisk utveckling, som innebär sunda tankar, men vad man skall
göra och vad jag för min del är angelägen om, det är, att man skall
försöka bekämpa maktmissbruk från trusternas sida och de avarter,

Nr 41. 96

Fredagen den 30 april.

Om statskon
troll över
truster m. m
(Forts.)

sond gorå sig gällande på detta område. För detta ändamål vill jag
ga långt, ty det är här ett samhällsintresse, som gör sig gällande.
Men för att na detta mal maste man ga till väga på ett förståndigt
sätt. Man måste först taga grundlig kännedom om förhållandena och
sedan veta att använda riktiga medel. Huru har man icke, mina
herrar, i andra länder, t. ex. i Amerika, skapat lagar i massor och
arbetat utan att egentligen vinna något som helst resultat. Man har
där varit besjälad av den tidigare 1880-talsuppfattningen, som endast
gick ut på att avskära fotterna på den nya organisationen. Men
man har icke kommit någon vart, emedan man kämpat mot en utveckling,
som innebär ur åtskilliga synpunkter sunda ekonomiska principer.
Nej, man måste vid trastfrågans behandling gå till väga på
ett vida djupare, förståndigare och mera målmedvetet sätt. man måste
överblicka hela situationen, belysa förhållandena och sedan använda
riktiga medel för att nå det mål, som man vill vinna.

Jag vill med detta ha sagt, att det icke är så, som en föregående
ärad talare sade, att jag och de, som tänka lika med mig i ekonomiska
saker, vilja ställa oss hindrande i vägen för ett bekämpande av avarter
pa trastväsendets område. Tvärtom äro vi lika ivriga som någon
annan att i detta avseende åstadkomma ett samhällsgagneligt resultat,
men vi vilja icke kopiera ett förslag, som utarbetats i ett annat
land och som ännu är oprövat och mot vilket, såvitt jag förstår, anmärkningar
ur olika synpunkter kunna göras.

Jag vill också säga, att när utskottsmajoritetens representanter
talat om de förslag, som framkommit i England och Danmark, så ha
de talat om två sinsemellan olikartade förslag. Det danska förslaget
går ut på att åstadkomma en orgniasation med ett starkt politiskt inslag,
som skall kunna ingripa i enskilda företag och blotta en hel
del av deras hemligheter. Det engelska förslaget går långsammare
till våga, d. v. s. icke långsammare i den meningen, att det icke vill
gripa sig an med frågan, utan så, att det vill gå försiktigare till
väga. . Det vill samla material och upprätta en byrå, som skall taga
reda på och ingående, studera frågan för att i olika etapper gripa sig
verket an. Vi vilja icke gå med på en provisorisk lagstiftning, som
kan bliva lika ineffektiv, som den utländska lagstiftningen på detta
område vant, utan vi hava tänkt oss en utveckling i olika etapper,
varvid man först skulle noga undersöka och studera förhållandena
och ingripa genom upplysningsåtgärder för att sedermera använda
maktmedel.

Med detta har jag velat tillbakavisa antydningar om att det på
det håll, som jag närmast representerar, icke skulle finnas intresse för
att denna fråga blir på ett tillfredsställande sätt behandlad. Jag
tror fortfarande, att med den metod, vi rekommenderat, man skall
kunna nå längre och på ett varaktigare sätt lösa frågan, än på det
sätt som utskottets majoritet föreslagit.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall till reservanternas förslag.

Herr W oh lin: Herr von Koch menade, att man skulle med

Frotlagen d(;n »JO april.

Nr II.

lt''t, »undersöka och studera» denna fråga, för att sedermera, så
•småningom komma till positiva åtgärder. Det är emellertid nu
tio är sedan trustkommittén tillsattes för att undersöka och studera
tragan, men genom denna undersökning och detta studium har icke
kommit fram något för saken positivt resultat. I remissdebatten i
år lörklarade dåvarande statsministern på en fråga av mig, att
orsaken, varför icke en ny trustutredniing igångsatts, vore den, att
riktlinjer för eu dylik utredning måste läggas »icke oväsentligt
annorlunda och icke oväsentligt djupare», än de lades, när utredning
förra gången anordnades. Jag får säga, att då jag läser igenom
reservationen, vilken förefaller mig vara författad av samma
skickliga hand, som för pennan under Svenska arbetsgivarföreningens
aktstycken, ooh i vili<en herr von Koch och samtliga liberala
herrar instämt, jag med förvåning måste fråga mig, om det är de
djupa riutlinjer, varom excellensen Edén talade, som kommit till
uttryck i denna reservation. Reservationen är endast ett försök att
bortskriya kravet pa eu effektiv undersökning och dess slutyrkande
innebär icke något annat än samma gamla utredningsdirektiv, som
gavs år 1911, nämligen att man skulle börja på och undersöka om
trasker cell monopoler förekomma inom Sverige. Nu veta vi emellertid;
att en utredning gjorts så till vida, att det finnes en fullständig
förteckning över truster och monopoler, deras kapital och
utdelningar m. m. men det väsentliga i hela frågan, nämligen
trusternas prissättning, deras inflytande på konsumtionen,
deras eventuella maktövergrepp mot den konsumerande allmänheten
alla dessa väsentliga frågor har den nu sittande trustkommittén
alldeles lämnat åsido och icke kunnat göra någonting åt.
därför att den saknat möjlighet därtill. Och den nu föreliggande
motionen innebär ingenting annat än begäran om att det skall’ skapas
ett organ, vilket besitter möjligheten att tränga till bottnen
av de olika trusternas prispolitik för att kunna bedöma, huruvida
orättmätiga prissättningar förekomma. Huruvida detta är fallet
eller^ icke, därom vill jag icke här uttala någon mening, men att
förhallandena bliva elfektivt undersökta är ett allmänt intresse.
Det är säkerligen icke lyckligt att. såsom herr von Koch föreslår,
undanskjuta hela fragan med hänvisning till trust- och monopolproblemets
nationalekonomiska innebörd, sådan den framställts av
Marshall och andra författare. Trusternas prissättningsteori har
diskuterats i oändlighet i den nationalekonomiska litteraturen, men
på dessa teorier, som avlösa varandra, ha vi verkligen icke tid att
vänta.

Reservanterna ha tydligen icke kunnat komma med något positivt
motförslag mot utskottets majoritet. De andra vägar, som finnas,
äro dels den i Amerika försökta lagstiftningen att upplösa
truster genom ukaser, om vilken lagstiftning reservanterna själva antyda,
att den slagit alldeles fel och dels ett förstatligande av trusterna.
Jag förmodar,, att det icke är von Sydows önskemål, att trusterna
skola förstatligas, och vi kunna därför uppenbarligen redan

Första kammarens protokoll 1920. Nr il. 7

Om
troll Ooer
h lider w. in..
(Forts.j

Är 41. 98

Fredagen den 30 april.

Om. Hätsk

troll öve
i rustet m.
(Forts.)

on- nu ställa oss inför den tredje lösningen av frågan, nämligen en viss
r kontroll över trusternas prissättning. Det är på denna väg, utskotm‘
tets majoritet resolut slagit in, men reservanterna lia icke velat gå
densamma, tydligen därför att de endast ha ett svagt intresse för hela
frågan — på annat sätt kan man icke tyda deras reservation. Jag
måste säga, att då herr von Koch betecknade utskottsmajoritetens förslag
som »kvacksalveri», så är detta ett ord, som jag å min sida
med ett visst fog kan rikta mot åtskilliga lagförslag, som herr von
Koch understött och jag opponerar mig mot icke minst 8-timmarslagen.
Här är icke fråga om något positivt lagförslag av annan art
än att skapa en sådan instans, som har möjlighet att undersöka prissättningen,
och detta är icke kvacksalveri, utan det är modern läkekonst
på samhällssjukdomarnas område.

Herr von Sydow har också en rörande tro på den nuvarande regeringen,
ty, säger han, den nuvarande regeringens sammansättning utgör
en garanti för att utredningen kommer att sättas i gång efter
tillfredsställande riktlinjer. Jag tror, att riksdagen gör klokt uti, att
icke ha så stora förhoppningar på vare sig den ena eller den andra
regeringen. När nu ett positivt, allvarligt menat förslag föreligger
till upptagande av en fråga, som försumpats i årtionden, så synes
mig riksdagen böra gå med på detta förslag och icke förskansa sig
bakom de svepskäl, som utgöra reservationens huvudsakliga innehåll.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning gjorde herr talmannen jämlikt
föreliggande yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet
i nu ifrågavarande utlåtande hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den vid utlåtandet fogade reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr von Sydow begärde votering, i anledning varav uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition r

Den, som bifaller vad andra lagutskottet hemställt i sitt utlåtande
nr 29, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid utlåtandet
fogade reservationen.

Vid slutet av den häröver anställda omröstningen befunnos rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 42;

Nej — 16.

Fredagen den iiO april.

<*''l Nr •»!.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets utlåtanden:

nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om fortsatt tillämpning av lagen den 28 juni 1918 med vissa bestämmelser
mot oskälig arrendestegring; samt ■

nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av § 5 i lagen den 29 maj 1896 angående blindundervisningen.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bilfölls.

Vid ånyo skedd föredragning av första kammarens andra tillfälliga
utskotts utlåtande nr 29, i anledning av väckt motion angående
skrivelse till Konungen med begäran om utredning i fråga om
en enhetlig organisation av den svenska socialförsäkringens olika
grenar, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt;

och skulle jämlikt § 63 riksdagsordningen detta beslut genom
utdrag av protokollet delgivas andra kammaren.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 76, angående Kungl. Maj:ts framställning om avsättning av
medel för bestridande av dyrtidskostnader vid armén;

nr 77, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående inköp
av en fastighet för generalkonsulatet i Hamburg samt iordningställande
av densamma; samt

nr 78, i anledning av Kungl. Maj :ts framställningar angående
inköp av fastighet för beredande av kanslilokaler vid beskickningen
i Paris samt beviljande av medel för nödiga reparationer av nuvarande
besbickningskuset.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtande och memorial:

nr 44, angående vissa pensioner och understöd; samt
nr 45, i anledning av kamrarnas återremiss av bankoutskottets
utlåtande nr 26 punkt 6:o) angående pension åt if. faktoriarbetaren
A. Hellgren.

Vad utskottet i dessa betänkande!! hemställt bifölls.

Vid ånyo skedd föredragning av första kammarens andra tillfälliga
utskotts utlåtande nr 30, i anledning av andra kammarens
beslut rörande väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t i fråga
om anordnande av statlig kontroll över de enskilda järnvägarnas tidtabeller,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Se 41. 100

Fredagen den 30 april.

Anmäldes och godkändes

riksdagens kanslis förslag till riksdagens skrivelser till Konungen
:

nr 161, angående åtgärder för åstadkommande av ett verksamt
utrotningskrig mot bostadsohyra;

nr 162, angående vidtagande av åtgärder för beredande av bättre
oostäder åt befolkningen i övre Norrland; samt

nr 163, angående statens medverkan för åstadkommande av
samlingslokaler, avsedda att gagna folkets samhälleliga behov och
kulturella strävanden;

statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 181, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till ändrad lydelse av punkt 6 i övergångsbestämmelserna i gällande
avlönings reglemente för tjänstemän vid tullverkets lokalförvaltning
samt kust- och gränsbevakning;

nr 182, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående uppförande
av ny överläkarbostad vid Göteborgs hospital;

nr 183. i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående statsbidrag
till uppförande av vissa byggnader vid kustsanatoriet Apelviken; nr

184, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående restitution
av erlagd tullavgift för vissa av Sötna livsmedelsnämnd från
Danmark införda konservpartier; samt

nr 185, i anledning av Kungl. Majds proposition med förslag
till vissa bestämmelser angående å 1 de rs till ägg för civila befattningshavare
i statens tjänst;

första lagutskottet® förslag till riksdagens skrivelser till Konungen: nr

186, i anledning a v Kungl. Maj ds proposition med förslag
till lag om fortsatt tillämpning av lagen den 31 maj 1918 innefattande
särskilda bestämmelser angående rätten till inmutning inom
vissa län; och

nr 187, i anledning av Kungl. Majds proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 4 § i lagen om reglering av prästerskapets
avlöning den 9 december 1910; ävensom

andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelse nr 188, till
Konungen i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till
lag angående tillägg till § 27 mom. 4 värnpliktslagen den 17 september
1914.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden;

nr 86, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående täckande
av vissa brister i anslag till karolinska institutet m. in.;

Frcdagcu den SO april.

101 (Nr ii.

nv 87, i anledning av Kung]. Ma.j:ts proposition angående täckande
av brist i skolöverstyrelsens expensanslag för åren 1918 ocib
1919 in. in.;

nr 88, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrad
benämning å vissa befattningshavare vid de allmänna läroverken in
fl. läroanstalter;

nr 89, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående arvoden
åt skolläkare;

nr 90, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ökat
bidrag till de enskilda läroanstalternas vikariatskassa;

nr 91, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående understöd
till vissa läroanstalter för utbildande av lärarinnor i handarbete; nr

92, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till allmänna barnbördshuset i Storkholm;

nr 93, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående inköp •
av ett tomtområde för folkskoleseminariet i Strängnäs;

nr 94, i anledning av Kungl. Maj;ts proposition angående höjda
stipendier för elever vid folkskoleseminarier jämte eu i ämnet väckt
motion;

nr 95, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statens
småskoleseminarier jämte en i ämnet, väckt motion;

nr 96, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående uppförande
av asylbyggnad för vårdanstalten för blinda- med komplicerat
lyte m. m. jämte en i ämnet väckt motion;

nr 97, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående löneförbättring
åt lärarna vid bergskolorna i Filipstad och Falun;

nr 98, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till beredande av delaktighet för Sverige i Ramsay Memorial Fund;

nr 99, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående användande
av överskott i Djurgårdskassan till säkerställande under år
1921 av Ulriksdals kungsgårds förvaltning och drift;

nr 100, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
anslag till bestridande av kostnader för expeditioner till
finska fastlandet och till Åland;

nr 101, i anledning av Kungl. Maj ris proposition angående användande
av fonden för krigsfartygs byggande till täckande av merkostnader
för vissa ändringsarbeten å minfartyget Clas Fleming
m. m.;

nr 102, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående täckande
av merkostnad för anskaffning av bärg!)ingsmateriel för undervattensbåtar
;

nr 103, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående förhöjning
av ersättningen till Värnpliktig under enskild färd;

nr 104, i anledning av Kung!. Maj:ts proposition angående uppförande
å ordinarie stat av kontrollstyrelsens avdelning för ärenden
angående skattefri sprit m. m.;

nr 105, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående an -

Kr 41.

103

Fredagen den 30 april.

vändande av ytterligare medel för afförande av vissa undersökningsarbeten
å Malmöhus slott; samt

nr 106, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beix
dande av semester åt föreståndare för navigationsskolorna m. m.;

första sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtanden:

nr 1, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till
lag om minskning av utbildningstiden för vissa värnpliktiga av 1919
års klass jämte två i ämnet väckta motioner; och

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om befrielse för vissa värnpliktiga från skyldighet ätt fullgöra
reservtruppövning;

^bevillningsutskottets ''betänkande!!:

nr 27, i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av 45 §
, 3 mom. i förordningen angående försäljning av rusdrycker;

nr 28, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse av 3 § 1 mom. i förordningen den 6
november 1908 angående en särskild stämpelavgift råd köp och byte
av fondpapper; samt

nr 29, i anledning av väckt motion angående inskränkning av
rusdrycksförsäljningsbolagens antal;

bankoutskottets utlåtande nr 46, i anledning av väckt motion angående
åtgärder för åstadkommande av förbättrad ventilation i riks
dagens ntskotts- och plenilokaler; ävensom

första lagutskottets memorial och utlåtanden:

nr 30, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande
första lagutskottets utlåtande nr 27 i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till ny giftermålsbalk m. m., dels ock
i ämnet väckta motioner;

nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående tillfällig löneförbättring åt kyrkoherdar och komministrar
i nyreglerade pastorat .samt åt kontraktsprostar och vissa
extra ordinarie präster; samt

nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående dyrtidstillägg åt kontraktsprostar.

justerades protokollsutdrag för denna dag1, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 6,17 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Stockholm 1920. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

totoso