1920. Första kammaren. Nr 35 (Riksdagens protokoll 1920:35)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1920. Första kammaren. Nr 35.

Lördagen den 17 april c. in.

Kammaren samtmtanträdde kl. 8 é. m.

Försattes föiedragningen av första lagutskottets i utlåtande nr
27 framställda förslag till giftermålsbalk 5 kap.

2—4 §§.

Förslag till
giftermålsbalk.
(Forte.)

Godkändes.

5 §.

Denna paragraf hade följande lydelse:

Gör make sig skyldig till uppenbar försiumimelse av sin underhållsplikt,
värde lian, om andra maken det yrkar, av dätten förpliktad
att till denne utgifva bidrag till de utgifter för familjens underhåll,
vilkas omibesörjaaSde enligt sed ankommer på honom eller rätten med
hänsyn till omständigheterna finner skäligen böra anförtros honom.

I en vid förevarande paragraf avgiven reservation liade herr
Reuterskiöld hemställt, att paragrafen måtte avslås.

Herr Reuterskiöld: Herr greve och talman! Jag ber
att få yrka avslag på denna paragraf.

Herr Alexanderson: Jag anhåller att få yrka bifall

till paragrafen.

Herr von Kock: Jag skall be att få säga ett par ord
med anledning av det yrkande, som herr Reuterskiöld gjort om avslag
på paragrafen i dess helhet. Jag har litet svårt att förstå anledningen
till detta yrkande. Det är ju i alla fall så, att man icke kunnat undvika
att det allmänna inblandar sig i hemmets angelägenheter. Redan nu
har ju — t. ex. genom en särskild lag — barnavårdsnämnden rättighet
att skilja ett vanartat eller sedligt försummat barn från hemmet, om
så skulle befinnas av behovet påkallat, och man kan ju genom en annan
lagstiftning i en alkoholistanstalt internera en make, mannen eller
hustrun, om de genom dryckenskap befinnas på detta sätt böra omhändertagas.
Detta är ett ingripande, som är djupt ingripande i hemlivet,
men det är väl ingen, som egentligen kan motsätta sig detsamma,
utan alla måste väl erkänna, att det är lämpligt. Men huru det då kan
vara lämpligt, som reservanten nu föreslår, att man icke skulle kunna

Första kammarens protokoll 1020. Nr 35. t

N r Bo. 2

Lördagen den 17 april, e. in.

Förslå# Ull använda sig av domstols ingripande, när försörjningsplikten grovt
giftermålsbalk. yanvårdas, det förefaller mig ändå ganska egendomligt. Som det för
(Forts.) närvarande är, måste man begagna sig av en omgång, innan man egentligen
kan råda bot på ett missförhållande sådant som detta. Man måste
vänta, tills familjen befinner sig i en sådan nöd, att fattigvård måste
lämnas, och först då kan man ingripa och lämna understöd och får då
anledning att taga hand om den, som egentligen skulle försörja hemmet.
Jag tror, att jag kan säga, att det är en allmän uppfattning bland
dem, som hava att försöka råda bot och hjälpa de s. k. söndertrasade
äktenskapen, att man borde kunna få en bekvämare och mera direkt
verkande åtgärd i detta avseende. Ett sådant medel erbjudes nu i
denna § 5. Hustrun skall nu kunna vända sig till domstolen för att av
mannen kunna erhålla ett bestämt bidrag till familjens underhåll.
Man kan visserligen anmärka, att en sådan bär rättighet för hustrun
eller mannen — det gäller även honom — kan i någon mån missbrukas.
Men jag vill påminna om att det gäller endast, när det är fråga om uppenbar
försummelse. Det är sålunda icke fråga om något tillfälligt otillfredsställande
sätt att fullgöra sin plikt, som försörj aren har gjort sig
skyldig till, utan det gäller först när en försummelse gjort sig gällande
under en längre tid. Det må dessutom anmärkas, att det helt naturligt
så är förhållandet, att en hustru i det längsta drager sig för att gå
denna radikala väg att hos domstol försöka göra någon hemställan
i denna riktning. Jag ber få säga, att det icke är någon teoretisk uppfattning,
jag här företräder, utan jag har på åtskilliga håll — icke minst
inom nykterhetsnämnaens arbete — funnit, att det, här skulle vara
en mycket stor fördel, om mannen kunde få klart för sig, att, om han
försörjer sin familj otillfredsställande, så finnes det effektiva åtgärder,
som kunna tillgripas för att ordna förhållandet tillfredsställande. Det
är i allmänhet förvånande, huru oklara begreppen äro på det här området
i fråga om underhållsskyldigheten och makarnas ömsesidiga
skyldigheter. Jag tror emellertid, det är att förvänta, att dessa bestämmelser
om underhållsskyldighet, som meddelas i denna paragraf, och
de övriga bestämmelser, som gälla underhållsskyldigheten — om de nu
bliva antagna, som de finnas här i lagförslaget — skola verka uppfostrande
på den, som icke är sinnad att på ett tillfredsställande sätt fylla
sina skyldigheter.

Det är med anledning av dessa synpunkter, och, då jag på det här
området har någon liten erfarenhet, som jag ansett mig kunna taga
kammarens tid i anspråk och jag anhåller nu, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning gjordes enligt'' därunder framkomna
yrkanden propositioner, först på godkännande av samt vidare
på avslag å nu föredragna paragraf; och förklarades den förra propositionen,
vilken upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

6§.

Denna paragraf lydde:

Har ena maken under ett kalenderår för familjens tillbörliga un -

Lördagen (len 17 april, e. in.

Nr ;r>.

derhM''1 haft utgifter, som uppenbarligen överstiga vacl enligt 2 § ålegat
honom för underhållet tillskjuta, äge han, om ej annat avtalats
eller med hänsyn till omständigheterna får antagas vara avsett,
av andra maken utfå ersättning för vad av sagda utgifter må anses
belöpa på denne. .

Talan om ersättning må ej väckas, sedan ett år förflutit efter
kalenderårets utgång.

Rätt till ersättning må ej g-öras gällande av annan än den ersättningsberättigade
själv, ej heller i den ersättningsskyldiges konkurs.

Vid 6 § både reservation anförts av, utom; annan, greve Spens,
som, med instämmande av herrar Pettersson i Bjälbo och Högberg,
yrkat, att paragrafen skulle utgå.

Greve Spens: Herr greve och talman, mina herrar! Vid

denna paragraf bar reservation anförts av mig och ett par andra ledamöter
av utskottet, vilka yrka, att paragrafen måtte utgå ur lagen.
Hen årliga avräkning mellan makar, som enligt denna paragraf bör hållas,
om bägge makarna haft utgifter för familjens underhåll, kan enligt
vår mening lätt föranleda missbälligbeter mellan makarna, även i eljest
lyckliga äktenskap. Stadgandet kan alstra misstanke eller uppfattning
hos hustrun, att mannen tillgodoser sig på hennes bekostnad och tvärtom.
För en sådan avräkning, varom bär är fråga, fordras även värdesättning
av hustruns verksamhet i hemmet. En dylik värdesättning
är naturligtvis ganska svår att verkställa, och den bör enligt den mening,
som. vi reservanter hysa, undvikas, så vitt den ej är alldeles nödvändig,
och det synes den här ej vara. Har den ena maken haft stora
utgifter för hushållet, som betydligt överstiga, vad det enligt lagen
ålegat honom att utgiva, kan nog lätt en överenskommelse träffas med
andra maken, att denna skall gottgöra honom av sina medel, och då är
ju, som lagparagrafen också tydligen angiver, en sådan här avräkning
överflödig; men en anvisning i lagen att årligen uppgöra avräkning
synes oss ej böra finnas. En sådan anvisning föranleder en mycket
noggrannare avräkning än eljest och giver lätt anledning till missämja.
Lagen skapar på detta sätt oavsiktligt tvister mellan makarna. Jag
vet visserligen, att de, som skrivit lagförslaget, insatt denna paragraf
med huvudsaklig tanke på preskriptionstiden i andra momentet av
paragrafen, där det föreskrives, att talan om ersättning ej må väckas,
sedan ett år förflutit efter utgången av det kalenderår, under vilket
utgifterna ägt rum. Man har velat förhindra, att borgenärer eller den
andra maken efter en längre tids förlopp skall riva npp saken. Emellertid
blir en bevisning för en längre tid mycket svår att åstadkomma,
och förlikning kommer därför i regel att träffas. I varje fall blir det
endast i rena undantagsfall, som process kommer att föras, och man synes
då ej böra i lagen göra en anvisning, vilken kan medföra sådana konsekvenser
som denna. Blotta förekomsten av detta stadgande föranleda
samvetsgranna makar att årligen göra upp avräkning. Utskottet har
självt på sidan 11 i dess utlåtande förklarat, att här ett undantag gjorts
från den allmänna regeln, att husliga tvister ej skola dragas inför domstol.

Förslag till
giftermålsbalk.
(Forts.)

Nr 35. 4

Lördagen den 17 april, e. m.

Förslag till
giftermålsbalk.
(Forts.)

Såsom herrarna sett av tidningarna, har även danska folketinget
helt nyligen i tredje läsningen avslagit ifrågavarande stadgande. Nog
är det också ett egendomligt förhållande att under bestående äktenskap,
då giftorätten är latent och egentligen utgör en rent juridisk
konstruktion, såsom förul; i dag har utvecklats, domstol skall meddela
utslag om vad, som skall tillhöra den ena eller andra makens giftorättsgods,
och att utmätning på grund av detta utslag skall kunna ske hos
den ena maken för den andras räkning. Sedermera, då makarnas bo
upplöses genom dödsfall eller eljest och giftorätten skall göra sig faktiskt
gällande, blir domen och utmätningen betydelselösa, ty då skall
alltid boet delas lika mellan makarne eller mellan den ena maken och
den andras arvingar.

På grund av vad jag nu anfört, hemställer jag, herr talman, om
avslag å utskottets förslag och bifall till den av mig anförda reservationen.
å

Herr Reuterskiöld: Herr greve och talman! Till för enklande

av frågan ber jag att få yrka bifall till den av greve Spens
avgivna reservationen.

Herr Åkerman: Herr talman! Båda riksdagens kamrar

hava nu med mycket stor majoritet bifallit förslagets huvudgrunder
i de voteringar, som ägt rum. Under sådana förhållanden vore det ju
lyckligt, om det nu kunde bliva så litet som möjligt ändrat på det stora
förslag, som blivit utarbetat. Det är ju någon av reservanterna som
har liknat det vid ett konstverk. Det var visst icke hans mening att
säga något vackert, när han skrev detta, men nu vill jag verkligen uppriktigt
säga, att jag tycker, att förslaget är ett litet konstverk. Men
skola vi nu börja peta på det och taga bort en bit här och en bit där,
och i synnerhet om den reservant får hållas, som har flera tiotal reservationer,
kommer konstverket till sist att likna en Venus Milo utan
både armar och ben. Jag tycker därför, det vore lämpligt, om vi kunde
bibehålla förslaget oförändrat.

Vad nu denna paragraf beträffar, tror jag för min del, att den blir
verksam egentligen blott, när det stundar hemskillnad eller äktenskapsskillnad.
När en sådan åtgärd står för dörren, då möjligtvis användes
denna paragraf. Grunderna för förslaget äro ju sådana, att de principiellt
likställa båda makarna med avseende på underhållsskyldigheten.
Därav följer ju konsekvent att en make, som nedlagt för mycket för
familjens underhåll skall kunna göra gällande anspråk på ersättning
av axldra maken. Men här står ju, att beloppet skall »uppenbarligen
överstiga», vad han haft att betala. Domstolen har frihet att tillbakavisa
alla småaktigheter och förfara diskretionärt i mål av detta slag.

Med hänsyn till den skarpa tidsbegränsningen tycker jag icke alls
det är någon fara att taga denna paragraf, och jag yrkar därför vördsamt
bifall till förslaget.

Herr Högberg: Med det konstnärliga eller det konst mässiga

i föreliggande lagförslag må det vara hur som helst, och om

Lördagen (lön 17 april, c*, in.

5 Nr «5.

utskottet vidkommande denna paragraf uttalar, att regressrätt ytterst
.sällan kommer att göras gällande på rättslig väg, kan man gärna instämma
däri, men att tro, att det icke är någon avsevärd fara för att
förevarande bestämmelse ej skall införa misshälligheter i äktenskapet,
det är nog att driva förhoppningarna för långt. Utskottet anför såsom
skäl för förslagets lämplighet, att, om ena maken envist undandragit sig
sin andel i underhållsbördan, så karl möjligheten att gå till domstol här
vara lämplig. Men nog skulle äktenskapets bestånd mindre riskeras,
om i detta fall med anlitande av andra bestämmelser i lagen makar
begära boskillnad, än om de gå till domstol med risk att därav följer
den osämja, som leder till äktenskapsskillnad.

Herr talman! Jag ber att få instämma i greve Spens'' yrkande och
reservation.

Herr Alexanderson: : Herr talman! Jag känner mig
något oviss om vad de ärade reservanterna själva tro skulle bliva följden
av ett bifall till deras yrkande. Som föredraganden inom lagutskottet
med klarhet påvisade, måste det närmast antagas bli resultatet, att
det fortfarande kommer att kvarstå en avräkningsrätt, som den ena
maken kan göra gällande mot den andra, men väl de starka restriktioner
för denna avräkningsrätts utövning, som nu innehållas i paragrafen,
komma att bortfalla. Nu säger visserligen greve Spens i sin
reservation, att han anser, att paragrafens tillvaro skulle komma att
väcka onödiga tvister mellan makar och det kunde ju tänkas att detta
för iagskiparen innebure en fingervisning. Men även med ledning av
vad som sålunda förekommit under förarbetena skulle nog den domstol,
som hade att döma, sedan paragrafen hade bortfallit, fortfarande
vara i lika stor tvekan om vad det innebure, då paragrafen vore bortfallen.
Ty man kan ju just med stöd av reservationens uttalanden
göra gällande, att det icke varit riksdagens mening att helt och hållet
borttaga denna i och för sig naturligt grundade rätt, men att man å
andra sidan icke velat uttryckligen peka på den. Om man låter paragrafen
stå kvar med de starka restriktionerna såväl med avseende på
förutsättningarna att från början utöva denna rätt som också med
avseende på den tid, inom vilken den må utövas, och om man besinnar,
huru pass litet behagligt det i alla händelser skulle vara för en make
att taga till denna åtgärd, så kan man väl säga sig, att den kommer
att användas i mycket sällsynta nödfall.

Nu bär visserligen den siste talaren gjort gällande, att man i så
fall kan tillgripa metoden att i stället använda boskillnad. Boskillnadsanledningarna
äro emellertid ganska snävt hållna i detta förslag.
Alldeles frånsett detta måste man säga sig, att erfarenheten visar,
att ett så revolutionerande steg, som tillika är förenat med så pass
mycket besvär, omgång och kostnader som att företaga boskillnad,
tager väl en make sig icke för annat än i det allra yttersta nödfall,
och vidare att sammanlevnaden mellan makarna måste antagas därmed
bliva mera störd än genom en sådan tillfällig avräkning, som här
är förutsatt. I den offentliga debatten om saken har det påvisats praktiska
fall, där det verkligen skulle förefalla orättfärdigt, att det icke

Förslatj till
giftermålsbalk.
(Förta.)

Nr 35. 6

Lördagen den 17 april, e. in.

Förslag till
giftermålsbalk.
(Forts.)

som ett yttersta remedium skulle kunna givas åt en make den rätt,
som kär är yrkad.

Jag anhåller att få instämma i yrkandet på bifall till den kungl.
propositionen.

Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt förekomna yrkanden propositioner, först på godkännande
av den under behandling varande paragrafen samt vidare på
dess förkastande; och förklarade herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på paragrafens godkännande, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja besvarad.

Greve Spens begärde votering, i anledning varav uppsattes, justerades
och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner första lagutskottets i utlåtande nr 27 framställda
förslag till giftermålsbalk 5 kap. 6 §, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, förkastas förslaget i denna del.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnes rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 48;

Nej — 38.

7—11 §§.

Dessa paragrafer lydde:

7 §•

Leva makar på grund av söndring åtskilda, åligge ändock make
att enligt de i 2 § stadgade grunder bidraga till andra makens underhåll;
dock må, om ena maken huvudsakligen bär skulden till sammanlevnadens
hävande, andra maken ej förpliktas utgiva bidrag till hans
underhåll, med mindre synnerliga skäl därtill äro.

Om bidrag till barnens underhåll i fall, som avses i första stycket,
stadgas i lagen om barn i äktenskap.

8 §.

I fall, som avses i 7 §, må, såvitt det med hänsyn till vardera
makens levnadsförhållanden och omständigheterna i övrigt finnes skäligt,
make förpliktas att till nyttjande lämna andra maken lösören,
vilka vid sammanlevnadens hävande ingingo i det för makarnas gemensamma
begagnande avsedda bohaget eller utgjorde andra makens
arbetsredskap. Har ena maken tillhörig egendom'' sålunda lämnats

Lördagca dea 17 april., e. m.

7 Nr 85.

den andre Lill nyttjande, skall avtal, som ägaren må med tredje man
träffa angående egendomen, ej lända till inskränkning i andra makens
nyttjanderätt.

Förslag till
giftermålsbalk.
(Forts.)

9 §.

Utan hinder av vad rätten besluta om bidrag, som i 5 eller 7 §
sägs, äge rätten på endera makens yrkande annorlunda förordna därom,
när väsentligen ändrade förhållanden påkalla det.

10 §.

Avtal i fråga, som avses i 2, 3, 7 eller 8 §, må på ena makens
yrkände av rätten jämkas, om avtalet finnes uppenbart obilligt eller
väsentligen ändrade förhållanden påkalla det.

11 §•

Makarna vare pliktiga giva varandra de upplysningar rörande
sina ekonomiska förhållanden, som erfordras för bedömande av värderas
underhållsskyldighet.

Herr Reuterskiöld hade reservationsvis hemställt, att ifrågavarande
paragrafer måtte avslås.

Herr Reuterskiöld: Åberopande vad jag i min reser vation

anfört, ber jag, herr greve och talman, att få yrka avslag på
samtliga dessa paragrafer. SSMIäkI ÉSSL- fatt** ..

Herr Åkerman: Jag ber att få yrka bifall till dessa paragrafer.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter jämlikt föreliggande
yrkanden, gjordes propositioner, först då godkännande av nu
föredragna paragrafer samt vidare på deras förkastande; och förklarades
den förra propositionen, vilken upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

12 §.

Denna paragraf lydde:

(i Kungl. Maj:ts förslag i)

En var av maltarna äge att
med förpliktande verkan jämväl
för den andre ingå sådana rättshandlingar
för den dagliga hushållningen
eller för barnens uppfostran,
som sedvanligen företagas
för sådant ändamål. Enahanda
, behörighet tillkomme

(i utskottets förslag:)

En var av makarna äge att
för den dagliga hushållningen,
barnens uppfostran eller sina särskilda
behov med förpliktande
verkan jämväl för andra maken
ingå sådana rättshandlingar, som
sedvanligen företagas för dessa
ändamål. Rättshandlingen skall

Nr 35. 8

Lördagen den 17 april, e. m.

Förslag till hustrun i fråga om sedvanliga
giftermåls alk. rättshandlingar för tillgodoseende
* orte'') av hennes särskilda behov. Rättshandlingen
skall anses vara ingången
i syfte att förplikta jämväl
andra maken, såvida ej annat
framgår av omständigheterna.

Rättshandling, varom i första
stycket sägs, vare ej förpliktande
för andra maken, om den, med
vilken rättshandlingen slöts, insåg
eller bort inse, att det, som anskaffades
genom rättshandlingen,
ej var erforderligt.

Yad sålunda är stadgat skall
ej äga tillämpning, om makarna
på grund av söndring leva åtskilda.

anses vara ingången i syfte att
förplikta jämväl andra maken,
såvida ej annat framgår av omständigheterna.

Rätthandling, varom i första
stycket sägs, vare ej förpliktande
för andra maken, om clen, med
vilken rättshandlingen slöts, insåg
eller bort inse, att det, som
anskaffades genom rättshandlingen,
ej var erforderligt.

Yad sålunda är stadgat skall
ej äga tillämpning, om makarna
på grund av söndring leva åtskilda.

Reservationer hade avgivits

dels av herrar Rogberg, Alexanderson och Hederstierna, vilka
hemställt om bifall till Kungl. Maj:ts proposition oförändrad,

dels av herr Reuterskiöld, som ansett § 12 höra erhålla följande
lydelse:

Har make gjort gäld, som skäligen kunde anses avse den dagliga
hushållningen, hemmets underhåll eller barns fostran och vård,
och framgick ej av omständigheterna att gäiden gjordes utan syfte
att förplikta andre maken, vare jämväl denne för gäiden ansvarig,
så framt borgenären ej var i ond tro,

dels ock av herr Pettersson i Bjälbo, som hemställt, att i paragrafen
orden »eller sina Särskilda behov» måtte utgå, varigenom paragrafen
skulle få följande lydelse:

En var av makarna äge att för den dagliga hushållningen eller
barnens uppfostran med. förpliktande verkan jämväl för andra maken
ingå sådana rättshandlingar, som sedva.nligen företagas för dessa
ändamål. Rättshandlingen skall anses vara ingången i syfte att förplikta
jämväl andra maiken, såvida ej annat framgår av omständigheterna.

Herr S c h 1 y t e r : Denna paragraf handlar om makes rätt

att ikläda sig förbindelser med förpliktande verkan jämväl för den
andra maken.

Huvudfallet är uppenbarligen det, att endera maken köper på kredit
eller eljest sätter sig i skuld. Inom utskottet ha — bortsett från en
reservation av herr Reuterskiöld — förekommit tre olika meningar.
Alla äro ense om att envar av makarna skall kunna med förpliktande
verkan jämväl för den andra ingå sådana rättshandlingar för den
dagliga hushållningen och för barnens underhåll och uppfostran, som

Lördagen den 17 april, e. in.

9 Nr 85.

sedvanligen företagas för sådant ändamål. Men härutöver innehåller
den kungl. propositionen, att enahanda behörighet skall tillkomma
hustrun i fråga om sedvanliga rättshandlingar för tillgodoseende av
hennes särskilda behov.

Utskottet har ansett, att tillräckliga skäl icke anförts för den avvikelse
från makarnas rättsliga likställighet, som ligger däri, att under
det hustrun liksom enligt gällande rätt skall kunna belasta mannen
med gäld avseende hennes särskilda behov, mannen icke skall äga motsvarande
behörighet för tillgodoseende av sina särskilda behov. I
anledning härav har utskottet förslagit den ändring i propositionen,
att envar av makarna skall äga icke blott för de gemensamma hushållsbehoveus
och barnens skull utan jämväl för sina egna särskilda behov
ikläda sig förpliktelser med förbindande verkan jämväl för den andra
maken.

Till förmån för den kungl. propositionen har reservation anförts
av herr Alexanderson och ett par andra jurister. Den tredje meningen
företrädes av herr Pettersson i Bjälbo, som i avgiven reservation ansett,
att den åt makarna i propositionen givna vidsträckta befogenheten
att belasta boet med gäld lätt kan föranleda ekonomiska svårigheter
i många hem och därför yrkat fullständig strykning ur lagen av den
ifrågavarande bestämmelsen.

Om vi då först kasta ett öga på utskottets förslag, skall jag be
herrarna erinra sig ett exempel, som herr Lindhagen på förmiddagen
i dag anförde. Det var en kvinna, som i eu avkrok på Söder hade en
liten affär. Hon var gift med en f. d. restaurantvaktmästare, som numera
icke ägnade sig åt något arbete. Hon fick underhålla honom så
gott hon kunde, och herr Lindhagen berättade, huru denna kvinna
tillskrivit honom och hemställt, att han måtte medverka till att den
nya lagstiftningen åtminstone icke skulle sätta henne i något försämrat
läge, helst icke i det läge, vari hon för närvarande befann sig. Om nu
utskottets förslag går igenom, kommer det att innebära, att när denna
hustrus man icke har några pengar för sina särskilda behov — mycket
legitima behov, kläder, skodon eller vad som helst — så har han
rättighet att taga detta på kredit och till det yttersta utnyttja de resurser
varöver hustrun förfogar. Allt vad hon har i sin butik blir föremål
för utmätning för de skulder han på detta sätt ådragit sig. Att detta
skulle innebära en upprörande förändring till det sämre av nu gällande
rätt måste var och en inse.

Detta är icke något enstaka exempel. Man skulle kunna anföra
otaliga liknande. För närvarande kan en hustru, som på banken har
en sparad slant, förvärvad genom hennes eget arbete, reservera denna
för nödstillfällen, för sjukdom o. s. v., och får alltså undantaga densamma
vid utmätning för mannens gäld. Enligt utskottets förslag
dragés det ett streck över detta. Mannen behöver icke vara någon dålig
person därför att han kommer i skuld för de allra enklaste av de dagliga
behoven. Men därmed kunna vi icke försvara en ändring av lagen i
sådan riktning, att gift kvinnas äganderätt till hennes små besparingar
blir fullständigt illusorisk.

Till förmån för utskottets förslag har det anförts, att man kunde

Förslag till
iftennålsball’.
(Fort».''

Nr 35. 10

Lördagen deri 17 april, e. in.

Förslag till tänka sig en invalid, som icke själv kunde försörja sig utan vore hänyiftermålsbalk.
visad till vad hustrun kunde förvärva till det gemensamma uppehället,
(torts.) Ett annat fall, som åberopats i diskussionen på fullaste allvar, är det,
att en ung vetenskapsman gift sig med en välsituerad flicka. Om hon
då skulle vägra honom det underhåll, han behövde för att fortsätta
sina studier, borde man ha lagen skriven så, att han skulle kunna sätta
sig i skuld och hans frus tillhörig!) eter utmätas för hans räkning!

Det avgörande för utskottet har kanske icke varit dessa synnerligen
uppkonstruerade fall, utan snarare utskottets önskan att åstadkomma
full reciprocitet mellan makarna i rättsligt avseende. Jag skall
senare komma in på eu annan väg att åstadkomma denna reciprocitet,
men för ögonblicket skall jag mot kravet på den fulla likställigheten på
denna punkt endast erinra, att man väl icke för konsekvensens skull
får ändra lagen på sådant sätt, att man inför uppenbara orimligheter.
Det kan dock med fog sägas, att en viss olikhet makarna emellan är
grundad i sakens natur, och att mannen på grund av sin ställning såsom
i allmänhet den förvärvande bör vara strängare förpliktad än hustrun.
Jag hörde någon på förmiddagen i dag på tal om utskottets konsekvensmakeri
i denna punkt säga, att om man bestämmer sig för att rita en
linje på ett papper, det väl icke är alldeles nödvändigt, att man för
konsekvensens skull drar ut linjen till världens ände, utan man skulle
väl kunna stanna på det ställe, där man finner det vara förnuftigt.

Lämnar jag nu utskottets förslag, som jag alltså under inga förhållanden
vid denna paragraf kan biträda, så skall jag be att få säga
några ord om propositionen.

Enligt gällande rätt svara båda makarna för gäld, som hustrun
gjort för det gemensamma boets räkning, under sådana förhållanden,
att det kunnat antagas ske med mannens samtycke. Jag skall nu icke
ingå på frågan, i vad mån propositionen innebär en förändring i gällande
lag på denna punkt — till min förvåning har jag hört anhängare av
propositionens ståndpunkt hävda, att densamma blott återgiver vad
som redan nu gäller — utan skall jag blott undersöka, vad propositionen
här kommer att medföra för konsekvenser.

Uppmärksamheten på det betänkliga uti ifrågavarande stadgande
har fästs genom en här i kammaren utdelad broschyr, med titel »Nya
giftermålsbalken och kraven på likställighet, kvinnoskydd och hemskydd».
I denna framkålles, att de nu föreslagna bestämmelserna stå
i strid mot de allmänna strävandena att söka så mycket som möjligt
begränsa kreditköpen, vilka visat sig vara till skada särskilt för de
mindre bemedlade klasserna. Nu vidgar förslaget möjligheten till
sådana köp och tillskapar samtidigt nya konfliktanledningar mellan
makarna. För envar, som har någon kännedom om arbetarklassens
levnadsförhållanden, heter det i broschyren, måste det vara bekant,
vilken olycka det innebär, att inköpen av förnödenheter ofta ske på
kredit. Icke blott så att familjen mången gång förledes att inköpa
varor, som icke äro nödvändiga, utan även därutinnan att, när arbetslöshet
och sjukdom tillstöta, bär man redan anlitat sin kredit så hårt,
att man måste underkasta sig svåra umbäranden. Vill man söka höja
vår arbetarklass’ ställning och uppfostra den till en sund ekonomisk

Lördagen den 17 april, e. in.

11 Nr Ilo.

självständighet, bör man därför söka, så mycket som görligt är, be- FöraUty nu
gränsa möjligheterna till kreditköp. I dessa uttalanden kan jag helt ö^rmAbbalL
och fullt instämma. fhort*.

Med hänsyn till behovet av en bestämmelse, sådan som den i
propositionen föreslagna, torde det ojämförligt stora flertalet av äktenskap
vara sådana, att makarna kunna enas om vad familjen bär råd
till. Det är nu — jag erinrar om det — icke fråga om utgifterna för de
gemensamma behoven, för familjens uppehälle och barnens uppfostran.

Jag sade nyss, att alla äro ense om att här icke skall behövas något
särskilt konstaterande av samtycke från den ena makens sida, för att
båda skola bli förpliktade, utan det är bara fråga om utgifter för den
ena makens särskilda behov. Då, säger jag, kommer man i de allra
flesta äktenskap otvivelaktigt väl överens om vad ekonomin tillåter,
att vardera maken ger ut för sina särskilda behov, och ingendera maken
överskrider detta. Emellertid finnes det en kategori av äktenskap,
där mannen är eu drinkare eller eljest helt och hållet försummar sin
underhållsskyldighet. Huru reder sig lagen med dessa? Är det nödvändigt
att för dessa äktenskaps skull införa en förpliktelse för mannen
att utan vidare betala allt vad hustrun tager på kredit för sina särskilda
behov? Jag tror inte det. Yi hava nyss här antagit en paragraf i samma
kapitel, som föreskriver, att om make gör sig skyldig till uppenbar försummelse
av sin underhållsskyldighet, skall den andra maken kunna
inför domstol få honom ålagt att fullgöra densamma, och vill man icke,
skrida till detta yttersta medel att gå til! domstol, har man i ett kapitel,
som vi senare komma till, infört möjlighet att anlita medling för ändamålet.
Jag menar alltså, att för de olyckligaste äktenskapens räkning
lagen ställer andra remedier till förfogande, och man behöver icke för
dessa äktenskaps skull införa en allmän skyldighet för den ena maken
att svara för den andra makens kreditköp, för egna, särskilda behov.

Men emellan de nu anförda grupperna av äktenskap finnes en
tredje kategori, omfattande ett stort antal familjer i små omständigheter,
där meningsskiljaktighet lätt kan uppstå om vad den ena eller
andra av makarna kan ha råd till att utgiva för egna behov, utan att
mannen därför behöver vara en gnidare eller hustrun ohjälpligt slösaktig.
Kan det verkligen beträffande dessa familjer vara rimligt att
om makarna bli oense om vad familjens ekonomi tillåter i angivna
avseende, en sådan meningsskiljaktighet skall lösas på det enkla sätt,
att en hustru, som önskar sig en ny kappa, ett par nya kängor o. s. v.,
bara går och köper detta på kredit och sedan presenterar mannen räkningen
med åberopande av lagens föreskrift om skyldighet för honom
att betala den? Att en dylik ordning lätt skulle giva upphov till konflikter
synes vara uppenbart. Advokater med erfarenhet på detta
område intyga också, att hustruns kreditköp i familjer, som leva i
små omständigheter, ofta i äktenskapstvister anföras såsom orsak till
uppkommen missämja. Och vad skulle det föreslagna stadgandet
leda till i våra butiker? Hittills hava affärerna måst taga någon hänsyn
till sannolikheten av att när hustrun köper på kredit, detta sker med
mannens samtycke. Hädanefter skulle varje affärsinnehavare som är

Nr 85. 12

Lördagen den 17 april, e. m.

Förslag till
giflei-målsbalk
(Fort®.)

angelägen att få sina varor sålda veta, att om icke fruns kreditköp äro
•alldeles orimliga, blir mannen skyldig att betala dem.

Jag ifrågasätter, huruvida lagberedningen eller propositionen
framlagt bärande skäl för en bestämmelse av detta slag. Därest icke
ledamöter av kammaren, som bättre än jag känna till, huru den hittills
gällande lagen verkat och särskilt vad den har lett till för konsekvenser
uti de breda folklagren, kunna övertyga mig om att de anförda betänkligheterna
äro uteslutande av teoretisk art, kommer jag därför att
rösta för herr Petterssons i Bjälbo reservation. Han åberopar icke till
stöd för den något teoretiskt'' krav på likställighet mellan makarna
— denna synpunkt har icke heller för mig någon avgörande betydelse
—- utan anför endast det enkla skäl, som jag nyss citerade, nämligen
att den föreslagna bestämmelsen skulle komma att i många familjer
föranleda ekonomiska svårigheter. Även om understundom vissa
olägenheter kunna tänkas som följd av bestämmelsens utstrykande ur
lagen, tror jag, att dessa olägenheter äro mindre än den skada, som i
socialt avseende kan följa av bestämmelsens lagfästande. Jag ber
därför, herr talman, att få yrka bifall till herr Petterssons i Bjälbo
reservation.

Herr statsrådet U n d é n : Den föregående ärade talaren föreslog
eu avfattning av paragrafen, som, såvitt jag förstår, är det sämsta
av de alternativ, som äro uppe på denna punkt. Det förefaller mig
verkligen fullkomligt orimligt, att man här skulle inskränka den rätt
som tillkommer hustrun för närvarande, ty någonting annat innebär
yrkandet i själva verket icke. Hustrun kan nu med förpliktande verkan
för mannen ingå kreditavtal för ändamål som enligt praxis bliva
desamma som förslaget avser. Hon kan gå och köpa ett par skor eller
tyg till en klänning på kredit utan att behöva hava mannens samtycke.
Om nu hustrun, som i ett flertal fall är förhållandet, icke har några
egna penningmedel, skulle hon, ifall man ginge in på denna linje, icke
hava någon kreditbasis alls för smärre utgifter för sitt eget behov.
Mannen skulle ju däremot icke alls drabbas av något motsvarande.
Han skulle givetvis icke i praktiken behöva hustruns samtycke för att
få köpa på kredit, ty det är ju han som i regel disponerar över penningmedel
och sålunda har den kreditbasis, som familjen representerar.

Till försvar för denna ståndpunkt har herr Schlyter — såvitt jag
kunde förstå — närmast haft den synpunkten, att man borde inskränka
konsumtionskrediten. Det är ett synnerligen behjärtansvärt ändamål,
men jag ifrågasätter verkligen, om rätta begynnelsepunkten för en
sådan reform är att ändra på äktenskapslagstiftningen. Jag tror för
övrigt, att det finnes mera behj ärtans värda fall att tänka på än de,
då hustrun köper på kredit för sina egna särskilda behov, och det finnes
ju i förslaget åtskilliga korrektiv mot missbruk. Det finnes för det första
i andra stycket av samma paragraf den bestämmelsen, att »rättshandling,
varom i första stycket sägs, ej är förpliktande för andra maken,
om den med vilken rättshandlingen slöts, insåg eller bort inse, att det,
som anskaffades genom rättshandlingen ej var erforderligt''). Vidare
finnes det en följande paragraf, som säger, att om en make missbrukar

Lördagen den 17 april, c. in.

13 Nr 3».

denna rätt, lian lian förklaras obehörig att begagna den. Detta är,
tror jag, alldeles tillfyllest för att skydda mot missbruk.

Jag skulle livligt beklaga, om kammaren här i eu hastig vändning,
därför att herr Sehlyter här i dag på förmiddagen läst ett uttalande i en
broschyr, skulle gå in på en linje, som endast är omfattad av en ledamot
i utskottet och som jag tror skulle leda till mycket betänkliga konsekvenser.

I valet mellan de båda andra alternativen, utskottets förslag och
den kungl. propositionen, vilken sistnämnda förordas i eu reservation
av herrar Rogberg och Alexanderson m. fl., har jag redan förut i dag
uttalat, att det förefaller mig, som om propositionens ståndpunkt vore
den riktigaste.

Herr Klefbeck: Herr talman! Jag vill endast giva till känna,

att jag av något förbiseende icke har kommit att bli antecknad
som reservant till förmån för Kungl. Maj:ts proposition. Jag skall icke
utveckla mina skäl, då herr statsrådet nu har gjort det enligt min
mening alldeles uttömmande, utan jag skall endast be att få yrka bifall
till propositionen.

Skulle jag bli ställd i valet mellan utskottets förslag och herr Petterssons
i Bjälbo reservation, föredrager jag givet den senare.

Herr Reuters kiöld: Herr greve och talman! Jag har

en särskild reservation vid denna punkt. Som jag emellertid anser, att
den, på grund av att några motioner med samma yrkande icke föreligga,
icke kan komma under direkt votering eller behandling, ber jag att få
förena mig i herr Petterssons i Bjälbo reservation, som jag för min del
också anser vara fullkomligt tillfredsställande i sak, även om det i
andra avseenden kunde finnas vissa önskemål. Jag ber att få åberopa
den motivering, som den förste talaren här anfört, och som jag tror i
alla avseenden utgör ett tillräckligt vederläggande av de synpunkter,
som från statsrådsbänken ha framhållits.

Herr greve och talman! Jag yrkar därför bifall till herr Petterssons
i Bjälbo reservation.

Herr Alexanderson: Herr talman! Jag begärde verk ligen

ordet i förväntan på att den talare från utskottet, som yttrade
sig närmast före herr Reuterskiöld, skulle föra utskottets talan. Då så
emellertid icke blivit fallet, kunde det vara överflödigt att jag tillfogar
något till vad herr statsrådet nyss yttrat till förmån för den kungl.
propositionens ståndpunkt. Jag skall ändå tillåta mig att med ett par
ord belysa frågan, därför att jag tror, att den är rätt så betydelsefull,
och å andra sidan så pass invecklad att det ju kan finnas goda skäl
för olika meningar, vilket bäst visas av att den stora enighet, som
annars behärskat utskottet, alldeles brustit i den här punkten.

Det är tydligt, att utgångspunkten för utskottet, som herr Schlyter
nyss påpekade, har varit den tanken, att det borde råda full rättslig
likställighet för båda makarna i den här punkten liksom i andra punkter.
Sedan har utskottet blivit ställt i valet och kvalet mellan att gå den

Företag Ull
giftermålsbalk.
(Fort».)

Sr So. 14

Lördagen (ten 17 april, e. in.

Förslag till linje, som slutligen blev herr Petterssons i Bjälbo reservation, nämligen
giftermålsbalk. ingendera av makarna skulle med sin egen egendom svara för den
iForts.) andra makens personliga utgifter, eller också att låta vardera maken
svara för den andras personliga utgifter. Vid den debatt, som förekom
inom utskottet, kunde det icke gärna bliva någon fördolt, att bägge
dessa linjer äro förenade med mycket betänkliga sidor.

Vad själva den så bestickande tanken angår, att makarna böra
vara likställda här som eljest, ber jag få framhålla, att rent faktiskt
kommer det ju hädanefter som hittills i den stora mängden av äktenskap
att ställa sig som herr Beuterskiöld på förmiddagen vide, att ett äktenskap
skulle vara, nämligen att mannen skaffar sig inkomster genom att
försörja sig med ett yrke utom hemmet och hustrun väsentligen ägnar
sig åt vården av hemmet; och i ett mycket stort antal fall får hon icke
tillfälle att medhinna någonting annat. Vad betyder det? Det betyder,
att mannen får i sin hand inkomsterna i första hand, och hustrun däremot
får icke några kontanta inkomster att röra sig med annat än i den
mån som mannen sin plikt — och numera sin rättsliga plikt — likmätigt
lämnar henne pengar såväl till den dagliga hushållningen som också till
hennes personliga utgifter. Men i den mån han är alltför snål i detta
avseende, medan han kanske däremot kostar på sig själv ganska mycket,
är en sådan hustru — d. v. s. en hustru, som befinner sig i den fullkomligt
normala situationen att icke ha någon egen arbetsinkomst —
synnerligen dåligt ställd. Det är ju klart, att hon först i sista hand vill —
och för övrigt först i sista hand kan — anlita någon utväg att tvinga
fram ett direkt uppfyllande av mannens underhållsplikt. Men eljest
har hon ju ingen annan utväg än den som är henne given i den kungl.
propositionens 12 § och som utskottet vill låta henne behålla men som
enligt herr Petterssons i Bjälbo reservation och herr Schlyters yrkande
skulle berövas henne. Detta är en rätt, som hustrurna, såsom herr
Schlyter mycket riktigt anmärkte, av ålder ha haft. Man fruktar emellertid
nu, att denna rätt, som hittills såvitt veterligt icke i någon avsevärd
mån har missbrukats, nu skulle komma att bli farlig, då den komme
att tydligt fastslås genom en lagparagraf. Jag tror för min del icke,
att tillvaron av en lagbestämmelse i saken skall komma att verka någon
sådan märkvärdig förändring i detta avseende. Jag tror tvärtom
å andra sidan, att det är nödvändigt, att då hustrun genom den nya
lagstiftningen i de normala fallen, då hon icke har någon arbetsinkomst,
icke i något hänseende blir bättre ställd än vad hon är enligt gällande
lag, eftersom mannen fortfarande — då det ju är hans inkomst —• får
hand om vad som kontant inflyter i huset — det är då alldeles nödvändigt
att, liksom alltid hittills enligt praxis, fortfarande ha en liten säkerhetsventil,
så att säga, för hustrun genom denna möjlighet att taga
sina nödvändighetsvaror i klädväg och sådant på kredit, om mannen
nekar henne medel därtill.

Men uppenbarligen vore det en ganska stor risk att giva en motsvarande
möjlighet åt mannen. Det vore till en början tämligen onödigt
i det ojämförligt största antalet fall, eftersom mannen där har
arbetsinkomsten och kan använda denna arbetsinkomst och icke behöver
vända sig till hustrun för att få pengar till sina personliga behov.

Lördagen den 17 april, c. m.

Nr !!■''».

1 do sällsynta undantagsfall, där saken ligger annorlunda, kunde det
visserligen vara behjärtansvärt, att mannen finge en dylik rätt, men
jag tror, att man ändock måste avstå från att ge honom en sådan på
grund av den stora fara, som en allmän rätt för männen i detta avseende
skulle innebära.

Låt oss se, hur detta förhåller sig enligt den nu gällande rätten.
En kvinna, som gifter sig med en man, vars karaktärssvaghet i fråga
om utgifter o. s. v. hon väl känner, och som har vissa betänkligheter
att utsätta don lilla förmögenhet, det lilla bohag, den stickmaskin,
den sparbanksbok — eller vad det nu kan vara som hon äger, för riskerna
av att mannen på uteliv och förströelser och annat som han kostar
på sig, skall föröda dessa tillgångar — den kvinnan kan nu skydda sig
genom att begära äktenskapsförord. Och det är ett faktum., som envar
kan vitsorda, som har sett erfarenhet om de äktenskapsförord, vilka
nu ingivas till domstolarna, att ett icke ringa antal av dem just angå
dessa ringa bon, där hustrun har vetat att i förväg skydda den lilla
egendom, som hon har. Men märk nu, att enligt den nya lagen skulle
emellertid hustrun icke i dylika fall kunna skydda sig genom äktenskapsförord.
För närvarande häftar hustruns enskilda egendom icke för mannens
gäld, alltså icke heller den egendom, som hustrun undantagit
såsom enskild genom äktenskapsförord. Men enligt den nya lagen,
sådan utskottsmajoriteten föreslagit den, skulle all hustruns egendom,
enskild eller giftorättsgods, komma att häfta för sådana mannens personliga
utgifter.

Jag tror, att det vore oriktigt att driva det formella likställighetskravet
så långt i denna punkt, där den faktiska situationen makarna
emellan är så olika. Jag tror, att den kung!, propositionen har dragit
de riktiga konsekvenserna av denna faktiska olikhet.

Herr Schlyter har, sedan han mycket.träffande har kritiserat utskottets
ståndpunkt, för sin del emellertid ansett, att det skulle innebära
en alltför stor risk att låta hustrun behålla den rättighet, som hon
nu har, att taga varor på kredit för sina personliga behov. Såsom jagframhållit
kan jag icke finna, att han i den delen av sitt anförande hade
rätt. Jag tror, att man måste betänka sig mer än en gång, innan man
tager tillbaka det steg, som för länge sedan är taget, då man givit hustrun
en dylik krediträtt. Man måste vara desto mera betänksam, som
man måste säga sig, att just åt de hustrur, varom här är fråga, kommer
gunås icke den nya lagen att giva så ofantligt mycket i stället, utan man
kan kanske säga, att rent praktiskt sett skulle i så fall deras ställning
rentav bli försämrad i förhållande till vad den för närvarande är. De
bestämmelser den nya lagen för övrigt innehåller komma de kanske
aldrig i tillfälle att använda till sin favör. Den enda punkt, som för
en sådan hustru kanske verkligen bleve av praktisk betydelse, där
skulle den innebära en strängare ståndpunkt mot hustrun än den gällande
rätten.

Med hänsyn till dessa omständigheter, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till den av mig med flera på denna punkt avgivna reservationen.

Förslå// till
giftermålsbalk.

(Forts.)

Nr 85. 16

Lördagen den 17 april, e. in.

Förslag till Herr Lindhagen: Det är ganska vanskligt att på stå giftermålsbalk.

en(je f0t j kamrarna fatta beslut, som strida emot Kung! Maj:ts förslag.

(Forts.) j)et är ömtåliga frågor, som det här rör och det händer så lätt, när riksdagen
fattar beslut på stående fot, lockad därtill av några lättfattliga
principer, att verkligheten sedan på ett mycket grymt sätt får umgälla
vad riksdagen i den största hast har vidtagit.

Jag föreställer mig emellertid, att kammarens flesta ledamöter under
inga förhållanden vilja gå på utskottets förslag. Det kan visserligen
låta lekande lätt att i jämlikhetens namn ge samma rätt för mannen
och hustrun att här ikläda varandra förbindelser för personliga utgifter.
Men redan det exempel, som jag i förmiddags fäste uppmärksamheten
på och som har tusen sina jämlikar borde tala för att detta icke kan
komma i fråga. Tänk nu, om den där latmasken och parasiten, en frisk
och arbetsför man, som icke gjorde ett dugg utan bara levde på sin
stackars hustrus arbete och det lilla lagret i den fattiga butiken — om
han nu också skulle få köpa sig kläder, som skulle få betalas av hennes
obetydliga dagskassa. Vad läge det för rättvisa i det? Jag tror, att vi
böra akta oss ofantligt väl för något sådant.

Å andra sidan kan man tycka, att det ur jämlikhetens synpunkt
är mycket tilltalande att gå på herr Petterssons i Bjälbo linje, där man
ju även fråntager hustrun den företrädesrätt hon enligt nu gällande
rätt har i detta avseende, nämligen att, då hon med bindande verkan
kan göra uppköp för familjens dagliga behov, hon skall också ha rättighet
att köpa för sitt eget nödiga behov och mannen förpliktas att av familjens
kontanta kassa betala vad hon då köper. Det är alldeles givet,
att i en sådan fråga kommer naturligtvis det levande livet alltid att
skapa vissa fall, då det visar sig, att lagen lett till orimliga eller icke
göda resultat. Men man måste ju nöja sig med en allmän regel, och vi
hava dock icke hunnit filt den reella likställigheten mellan könen.
Den kommer kanske en gång, då var och en har lika god kassa och därför
är lika självständig. Ännu befinna vi oss i ett stadium, då det verkliga
livet förhåller sig på det sättet, att det i de flesta fall är mannen,
som har inkomsterna, och hustrun, som får be mannen om pengar till
de dagliga utgifterna. När således livet självt ställt makarna i så olika
förhållanden, tror jag, att den gällande lagen gjort rätt i att anpassa
sig efter livet och icke konstruera fram en likställighet, som i själva
verket icke finnes. Det är mycket äventyrligt att i strid mot de faktiska
förhållandena, sådana de nu äro, och gällande lags anslutning
till desamma, nu på rak arm helt enkelt kasta sig över på en likställighetsschablon,
som icke kan bygga på någon motsvarighet i verkligheten.
Det kan i sina konsekvenser leda till orimligheter och orättvisor
icke i det stora flertalet fall, ty där äro vi ju ense om att makarna själva
reda upp sådana frågor — men i de konfliktfall, för vilka lagen vill
uppställa en regel — så att jag ber att på det allvarligaste få varna
för att här rusa åstad och i likställighetens namn ändra gällande rätt,
som dock bygger på verklighetens fasta grund.

För min egen del, herr talman, kommer jag obetingat att rösta för
bifall till Kungl. Maj:ts förslag.

Lörda^n den 17 april, e. in.

17 Nr 85.

Herr Åkerman: Herr talman! Jag ber endast att få tillkännagiva,
att om det blir votering, kommer jag att rösta för Kungl.
Maj:ts förslag. Att jag icke har reserverat mig till förmån för detta
beror endast därpå, att jag, när utlåtandet justerades, befann mig på
permission i min domsaga.

Herr Larsson, Edward: Inom utskottet har jag för fäktat

den åsikten, att det bör råda likställighet mellan man och kvinna.
Men vad det här gäller är ju egentligen krediten samt att skydda
köpmannens rätt.

Jag tror, att om ett äktenskap börjar söndras, kommer en sådan
krediträtt att ännu mera understödja söndringen. Den ena eller andra
maken kan komma att begagna sig av denna krediträtt för att ännu
mera driva på söndringen. Stridigheterna skulle kanske under andra
förhållanden kunna ordnas, och äktenskapet skulle kanske kunna rättas
till, men just genom denna krediträtt, kommer det att bli möjligt för
den ena eller andra av makarna att gorå söndringen ännu svårare.
Under sådana förhållanden borde vi väl i alla fall tänka på att i första
hand söka ordna det så, att söndringen förhindras.

Jag vill tillkännagiva, att jag av dessa skäl haft för avsikt att
reservera mig mot utskottets förslag och att det endast är en ren tillfällighet,
som gjort, att jag icke kommit att göra det. Jag ber därför
nu, herr talman, att få yrka bifall till den reservation, som är framställd
av herr Pettersson i Bjälbo.

Herr T r y g g e r : Herr greve och talman, mina herrar! Jag
skall endast med några ord uttala, att jag för min del kommer att rösta
för herr Petterssons i Bjälbo reservation. Jag kan icke under några
förhållanden vara med om att gå den väg, som utskottet har gått,
men även Kungl. Maj:ts förslag finner jag icke tilltalande, sedan ma.-karnas förhållanden ordnats på sätt som skett i den kungl. propositionen.

Därtill kommer emellertid en annan sak. Herr statsrådet och
chefen för justitiedepartementet gjorde gällande, att om man över
huvud taget vill söka inskränka den s. k. konsumtionskrediten, är det
icke platsen att arbeta därför genom någon bestämmelse i den här
ifrågavarande lagen, utan nämnda fråga får tagas upp i annat sammanhang.
Jag undrar, om icke detta är en felaktig syn på saken. Det är
icke konsumtionskrediten i allmänhet, som man nu vill rikta sig mot,
utan vad man riktar sig mot är att ena maken genom skuldsättning
undergräver boets ekonomiska ställning, vilket är ytterst betänkligt
och kan medföra även andra än ekonomiska följder av mycket svår
art för det äktenskapliga samlivet. Jag anser, att när det som här
gäller makarnas enskilda behov, bör icke vägen, varigenom ena maken,
särskilt hustrun, skaffar sig erforderliga medel, vara den, att hon anlitar
krediten och på så sätt tvingar mannen att betala. Det är enligt min
åsikt en felaktig väg. Man måste ha ett annat medel. Jag tror icke, att
det är någon som helst risk att stanna vid vad herr Pettersson i Bjälbo
har föreslagit. Jag är övertygad om att den rättighet att skuldsätta
boet för tillfredsställande av sina särskilda behov, som hustrun - enligt

Första hammarens ■protokoll 1920. Nr 35. 2

Förslag Ull
giftermålsbalk.
(Forts.)

Nr Bo. 18

Lördagen den 17 april, e. m.

Förslag till Kungl. Maj:ts förslag skulle få, i högre grad än för närvarande är fallet
giftermålsbalk. ]jan medföra ganska menliga följder. Yi skola komma ihåg, att det
(Forts.) finns icke endast dåliga män, utan det finns också dåliga hustrur, särskilt
på det ekonomiska området oförståndiga hustrur. I våra dagar,
när inom alla klasser, arbetarklassen icke undantagen, kvinnornas
begär efter bjäfs och lyx och grannlåt utvecklat sig i så hög grad,
som nu är fallet, då gäller det verkligen att se till att hustrun icke
får tillfredsställa dylika behov utan mannens samtycke på bekostnad
av familjens ekonomi.

Jag ber att få yrka bifall till herr Petterssons i Bjälbo reservation.

Herr EkmanJKarUJohan: rJag tror, att förevarande
bestämmelse i den praktiska tillämpningen kommer att visa sig vara
en av de mest betydelsefulla av lagens bestämmelser. Det förhåller
sig nämligen så, att i de allra flesta hem i vårt land har man ingen förmögenhet,
utan man lever av inkomsterna för dagen. Således måste
utgifterna rättas efter boets tillgångar, såframt icke ställningen mycket
snart skall ohjälpligt undergrävas. Vi äro alla ense om, att en man,
som för ett oordentligt levnadssätt, mycket lätt kan fördärva hemmets
ekonomi. En gammal erfarenhet säger oss emellertid, att hemmets
ekonomiska ställning också i synnerligen hög grad är beroende av
hustruns sätt att handhava de "medel, som boets tillgångar medgiva
henne att disponera. Ett gammalt ordspråk säger, att hustrun bygger
hemmets välstånd, och jag tror, att det ligger en djup sanning däri,
om nämligen hustrun är klok och förståndig. Men i motsatt fall äventyras
i lika hög grad detta välstånd. Den som i likhet med mig i många
år har utövat domarverksamhet vet, att i ofantligt många fall hemmets
ekonomi undergräves just genom hustruns åtgörande att på ett oförståndigt
vis belasta hemmet med gäld. Männen försöka stundom skydda
sig mot sådant genom tillkännagivande i tidningarna, att de icke betala
sin hustrus skulder. Effekten av ett sådant tillkännagivande är dock
tvivelaktig. Skulle emellertid de bestämmelser, som här föreslås vare
sig av utskottet eller av Kungl. Maj:t, bli gällande lag, komme alldeles
givet ett större spelrum att lämnas för en obetänksam husmoder
att för sina enskilda behov belasta hemmet med gäld, och jag tror icke,
att detta bör uppmuntras. Är förhållandet i äktenskapet gott, tror
jag icke, att hustrun på något sätt kommer att sakna vad hon behöver.
När däremot förhållandet blir mindre gott, får hon kanske _ ett vapen
i händerna, som kan bli mycket farligt. Jag skulle icke vilja tillråda,
att man bifaller vare sig vad Kungl. Maj:t eller vad utskottet föreslagit,
utan jag kommer att rösta för den reservation, som är avgiven av herr
Pettersson i Bjälbo. Jag tror, att denna bäst överensstämmer med
den uppfattning, som man i allmänhet har, av nödvändigheten att
skona de små hemmens tillgångar och medel till hemmets gemensamma
bästa.

Herr Lindqvist: Herr greve och talman! Jag har icke
för vana att giva inig in på andras klöveråkrar. Då detta närmast

Lördagen den 17 april, e. in.

19 Sr 35.

är en juristfråga, skall jag därför icke upptaga tiden alltför länge.
Mitt förstånd och min erfarenhet av livet har emellertid sagt mig,
att det nog icke alltid är så, att den juridiska formen, sådan den
fått uttryck i lagtexten, alltid är den allra riktigaste och bästa. Det
är alldeles riktigt, som några talare framhållit, att det ju här icke
gäller att lagstifta för lyckliga äktenskap, ty där ordnas dessa
förhållanden på ett så pass kollegialt sätt, att lagen icke behöver
träda emellan. Det gäller ju här sådana fall, där detta lyckliga förhållande
icke råder, utan där tråkigheter uppstå. Jag måste då
säga mig, att sådana tråkigheter uppstå likaväl bland de breda befolkningslagren
som bland de högre samhällsklasserna. Jag kan
för min del icke finna, att man går kvinnornas rätt för nära eller
sätter den åsido, om man nekar dem att självrådigt få köpa varor
för sina särskilda behov, som mannen sedermera får betala. Herr
statsrådet säger så bevekande, »att det ju kan vara en fattig hustru,
som kan behöva köpa sig en klänning eller ett par skor, och nog''
vore det väl rimligt, att hon skulle få det». Ja, herr statsrådet, i
lyckliga äktenskap pläga man och hustru rådgöra i sådana saker,
och da går det nog i allmänhet rätt bra att ordna saken. Men
det är naturligtvis icke uteslutet, att en sådan fattig hustru också
kan missbruka sin rätt att köpa på kredit genom att dagen därpå
gå och pantsätta vad hon köpt. Sådana förhållanden äro icke alls
otänkbara. Jag har därmed icke velat säga, att kvinnorna äro
sämre än männen, utan endast velat framhålla, att jag tycker, att
det kan vara rimligt och riktigt, att man kommer överens om sådana
saker, och där man icke kan komma överens, bör man icke lämna
den ena parten rätt att skaffa sig varor på kredit och sedan tilltvinga
sig betalning ur den andras tillgångar. Med de erfarenheter
jag har i detta fall tror jag, att det skulle vara lyckligast att bifalla
den av herr Pettersson i Bjälbo avgivna reservationen, till vilken
jag, herr greve och talman, ber att få yrka bifall.

Herr Klefbeck: Herr talman! Det var ett yttrande av min
högt värderade granne, som uppkallade mig. Han talade om att
denna paragraf enligt Kungl. Ma,j:ts proposition skulle möjliggöra
för hustrun att köpa all möjlig bjäfs och grannlåt på kredit, som
mannen sedan skulle få betala. Jag vill då till att börja med påpeka,
vad som här redan har sagts, att hustrun enligt nu gällande
lag har rättighet att tillhandla sig förnödenhetsvaror på kredit, och
vi ha tyckt det vara svårt att beröva henna en rätt, som hon redan
har.

Vidare vill jag påpeka, att enligt denna paragraf det nog aldrig
kan komma i fråga, att hon skulle få köpa bjäfs och grannlåt, ty
paragrafen handlar om hennes särskilda behov, sådana som sedvanligen
förekomma inom den sociala miljö, inom vilken hon lever,
och i andra stycket av samma paragraf utsäges tydligt, att rättshandlingen
icke är förpliktande för andra maken, om den som sålde
bort inse, att det som anskaffades icke var erforderligt, Och därtill
komma i följande paragraf bestämmelser om hur man skall gå

Förslag till
giftermålsbalk.
(Forts.)

Nr 35. 20

Lördagen den 17 april, e. in.

Förslag till tillväga, om maken missbrukar den rätt, som gives genom 12 paragiftermähbalk.
grafen< ,Jag ber därför att fortfarande få yrka bifall till Kungl.

(Forts.) Maj :ts proposition.

Herr Hult: Det förefaller mig, herr greve och talman, som om
man något överdriver de farhågor, som här uttalats under denna^ debatt
i fråga om hustruns rätt att skuldsätta boet. Om man något
reflekterar över hur det skulle komma att ställa sig i praktiken om
reservationen antages och blir lag, tror jag icke man kan undgå att
finna, att, i de fall hustru på kredit gör uppköp för familjens behov,
fråga kunde komma att uppstå huruvida icke en del varor kommit
till användning endast för hustruns särskilda behov, och för vilka
varor betalning icke skulle kunna utkrävas av mannen, som dock i
regel ensam har möjlighet att bereda sig kontant inkomst. Detta
skulle ju onekligen föranleda rätt besynnerliga konsekvenser, som jag
särskilt med hänsyn till tredje mans intresse anser böra undvikas. Nu
vill jag gärna medge, att det kan anföras skäl för bägge de ståndpunkter,
som här stå mot varandra, men nog bör man väl ändå i denna
lagstiftning åt hustru inrymma samma rätt som hon hittills haft,
nämligen att för boets medel tillhandla sig även det hon behöver för
sin enskilda del.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag,
då jag som sagt anser, att man betydligt överdriver de farhågor,
som man förmenar skulle bliva en följd av ett bifall till detta förslag.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att i avseende på förevarande paragraf yrkats ej mindre
att det förslag skulle antagas, som innefattades i herr Petterssons i
Bjälbo vid paragrafen anförda reservation, än även att motsvarande
del av Kungl. Maj :ts förslag i ämnet skulle godkännas.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner, först på godkännande
av utskottets förslag till paragrafens Hädelse samt vidare enligt,
berörda, yfkanden; och förklarade lierr talmannen sig finna propositionen
på godkännande av Kungl. Maj:ts förslag i denna del vara
med övervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits .godkännande av herr Petterssons i Bjälbo
reservationsvis framställda förslag, uppsattes, justerades och anslogs
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner Kungl. Maj:ts förslag till giftermålsbalk
5 kap. 12 §, röstar

Ja;

Nej;

Den, det ej vill, röstar

Lördagen den 17 april, e. in.

21 Nr 85.

Vinner Nej, antites det förslag, som innefattas i herr Petterssons
i Bjälbo reservation vid motsvarande (paragraf av första lagutskottets
förslag i ämnet.

Vid .slutet av den häröver anställda omröstningen belfunnos rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 32;

Nej — 80.

13 och 14 ''§§.

Glöd kändes.

15 §.

Denna paragraf hade följande affattning:

Hustrun erhåller med vigseln mannens släktnamn; dock må hon
bära sitt eget och mannens namn i förening, om hon gör anmälan
därom i den ordning Konungen bestämmer.

I avgiven reservation hade herr Pettersson i Södertälje, i anslutning
till herr Hellbergs motion i ämnet, hemställt, att 5 kap. 15 §
måtte erhålla följande lydelse:

Hustrun erhåller med vigseln mannens släktnamn; dock må hon
bära sitt eget eller sitt eget och mannens i förening, om hon gör anmälan
därom i den ordning Konungen bestämmer.

Herr Hellberg: Herr talman! Jag har väckt en motion,
vari 3rrkas ändring i det kungl. förslaget på denna punkt.

Motionen har tillkommit på tillskyndan av den kvinnliga minoritet,
som närmast beröres av den fråga, som här föreligger. Det
är från samma minoritet, representerad av ett 80-tal personer, som
den adress utgått, vilken delats omkring här i kammaren och vari
undertecknarna uttala sig mot »det principiellt oriktiga och i många
fall olämpliga i att en kategorisk och ovillkorlig bestämmelse beträffande
gift kvinnas rätt till släktnamn införes, innebärande en inskränkning
i hennes för närvarande av tvingande lagbud icke inskränkta
rätt att såsom släktnamn fortfarande under äktenskap bära
det namn hon haft såsom ogift». Jag beklagar blott, mina herrar,
att inte någon av dessa representanter för den nämnda kvinnliga minoriteten
här själv kan föra dess talan; jag är övertygad om, att hon
skulle göra det på ett mycket bättre och mera övertygande sätt än
jag förmår.

Det gäller här, såsom av det upplästa stycket av adressen framgår,
att fråntaga kvinnorna en urgammal rätt, som satt märken i
vår historia, fråntaga dem den rätten i en tid, då denna rätt synes
vara vida mer behövlig än den förut varit, och detta genom en lagstiftning,
som i övrigt avser att utvidga deras rättigheter. Detta sy -

Förslag till
qiflermåhbalk.
(Forte.)

Nr 35.

Lördagen den 17 april, e. m.

Förslag till nes mig vara en underlig motsägelse. Jag tillåter mig citera ett utgiftemnåUbalk.
tryCk ur mjn motion: »Om den rätten förut varit kvinnorna förmenad,
ft''orts-) hade det varit i sin ordning att nu införa den i den nya äktenskapslagen.
Men när hon nu i stället äger den, blir det en desto besynnerligare
motsägelse att borttaga den genom en lag, som i övrigt avser
att öka hennes självständighet.» Utskottets egentliga skäl för att
fråntaga kvinnan denna urgamla rätt angives sålunda: »den personliga
gemenskap mellan makarna, som äktenskapet medför, bör erhålla
sitt uttryck däri, att bägge makarna hava samma släktnamn». Jag
kan i allmänhet erkänna det berättigade häri. Men det väsentliga är
dock, att gemenskapen i äktenskapet finnes, inte att den nämnes.
Och framför allt synes mig dess uttryck i namn inte vara så viktigt,
att det bör öva våld på individens rätt och frihet. Nu tröstar utskottet
med att det inte är så farligt: det gäller ju endast kvinnans borgerliga
namn, heter det i utskottets motivering för avslag. Det förefaller mig
dock, att det är en ganska klen tröst. Utskottet fäster sig blott vid
de i detta avseende mindre besvärliga fallen, vid kvinnliga
författare och konstnärer. Och det förstår jag mycket väl,
att det inte är meningen, att en kvinnlig skriftställare skall för framtiden
förbjudas att använda sitt flicknamn som nom de plume. Det
förstår jag, att likaväl som det är tillåtet för en kvinnlig skribent
att använda en pseudonym bör hon också få använda sitt flicknamn
— jag förstår, att sådana företeelser som René och Marika Stjernstedt
inte skulle bliva förbjudna i framtiden. Men det är just när det
är fråga om borgerliga yrkesidkare, som frågan blir av större vikt,
när det blir fråga om kvinnor, som driva affärsverksamhet, kvinnliga
läkare och liknande. Sådana som då skapat sig en ställning
under eget namn före inträdet i äktenskapet skola nu efter denna lag
bliva tvungna att uppgiva detta namn. Låt oss som exempel taga
en kvinnlig läkare. Hon har skaffat sig ett namn och en klientel,
som känner detta namn. Om hon nu gifter sig, kan hon behålla detta
namn. Hon kan använda det i alla fall, även vid officiella tillfällen,
hon kan med det underteckna sina recept, sina framställningar till
medicinalstyrelsen, hälsovårdsnämnden och så vidare. Det förekommer
ju veterligen åtskilliga sådana fall. Det är numera inte något
ovanligt, att så kallade kamratäktenskap ingås, att en kvinnlig och
en manlig läkare gifta sig med varandra. Om de få ett gemensamt
namn, så ligger det i sakens natur, att detta lätt kan föranleda förvecklingar
och missförstånd. De hava kanske olika specialitéer. En
av dem blir påringd, och den andra svarar i tro, att det är honom patienten
söker. Så blir det trassel och krångel — det kan hända, att ett
hundratal påringningar om dagen förekomma, om då i varje fall måste
klargöras om det är den ene eller den andre doktorn av samma namn
som sökes, så är det klart, att detta blir en stor olägenhet.

Nu har utskottet menat, att all rättfärdighet är uppfylld genom
den möjlighet, som anvisats i det kungl. förslaget, att en kvinna
lian på särskild anmälan få behålla sitt namn tillsammans med
mannens. Jag tror emellertid att även detta är en ganska dålig

Lördagen den 17 april, e in.

23 Nr 3T>.

utväg. Först och främst är det min mening, som jag i motionen förslag till
sagt, att sådana där dubbelnamn äro ett oting. I synnerhet om de!<Jl'' ^

är långa namn, blir det nästan omöjligt att använda dem i praktiken
— det visar sig, att i regel använder man, där sådana dubbelnamn
förekomma, endast det senare. Det är också givet, att om så
sker, så kunna precis samma förvecklingar, som jag förut antytt,
förekomma även i detta fall.

Det synes mig, att det finnes inget sotm helst giltigt skäl, varför
den ordning, som rått hittilldags, skall upphävas. Den. har inte,
det vågar jag påstå, medfört något slags förargelse eller något slags
menliga inverkningar. Det enda utslkottet anfört som bevis för att
den skulle vara menlig, det är, att en förändring gjort sig kännbar
med hänsyn till det alltmer utvidgade statliga försäkringsväsendet.

Jag får säga, mina herrar, att det tjecker jag verkligen är ett mycket
svagt skäl: att nu en gammal rättighet skall uppoffras bara för
att den kan vara förenad med ett eller annat litet obehag i fråga om
försäkringsväsendet. När man i fråga om mantalsskrivning och^ kyrkoskrivning
får lov att finna sig tillrätta med sa trassliga förhallanden
som de, vilka uppstå genom tjänstefolks ideliga flyttningar, då
må jag saga, att ett sådant skäl som detta förefaller rent ut sagt
löjligt.

Jag kan inte se, att något verkligt annat skäl föreligger än det,
som en av de med detta förslag missbelåtna kvinnorna för mig gav
uttryck åt i de orden: det skall förstås vara preussisk uniformitet! Jag
tycker, att det vore den svenska representationen värdigare, det vore
mera humant, mer kultiverat att i detta fall hävda regeln men
ge plats för undantagen. För min del anser jag, som jag i motionen
sagt: »att bibehålla det namn, man -en gång fått, ''bör vara vars
och ens, varje kvinnas liksom också varje mans, rättighet.. Det har
varit så hittills, och det bör så förbli». När utskottet i sin .allmänna
motivering så varmt hävdar, att en hustru bör råda över sin egendom,
då tycker jag verkligen, att det med skäl kan krävas, att bon
också bör få råda över sitt namn. Jag är fullkomligt övertygad om,
att i de allra flesta fall kommer hon i alla fall enligt gammal tradition
att uppge det och antaga mannens. Så är det . ju nu i det
alldeles övervägande antalet fall, och så kommer det tvivelsutan att
förbliva, i varje fall inom överskådlig tid. Men om1 i enstaka fall på
särskilda skäl bon anser det vara för sig förmånligt eller viktigt
att få behålla sitt namn, varför skall man då tvinga henne att uppge
det?

Det synes mig, att den enda reservanten i utskottet, utskottets
ärade ordförande, bär givit den paragraf, som bär skall insättas, den
lyckligaste formuleringen, när han föreslagit följande: »Hustrun erhåller
möd vigseln imannens släktnamn; dock må hon bära sitt eget
eller sitt eget och mannens namn i förening, om hon gör anmälan
därom i den ordning Konungen bestämmer.» — Detta synes mig vara
det riktiga. Man stadgar regeln först klart och bestämt, men medger
sedan undantag, där skäl för sådana föreligga. Jag anser, att det

Nr 35. 24

Lördagen den .17 april, e. m.

äT d jn en(la lagstiftning På denna punkt, som är rimlig och som hö(Forts)
den fcuiltunityecklinff vi hava natt. Jag anihåiller därför, herr

talman, att få j^rka bifall till reservationen.

Herr Åkerman: Herr talman! Jag skall be att få yrka bifall
till utskottets förslag. Jag skall villigt medgiva, att det ligger mycket
i det som herr Hellberg säger, men man får besinna,”att lagen
är skriven för vad danskarna kalla »de jaevne Folk», för folk i allmänhet.
Och bland dem är det nog en inrotad föreställning och
gängse sed, att hustrun skall bära mannens namn. Visserligen var
det kanske annorlunda, om man går långt tillbaka i tiden, så långt
somi till Kristina Gryllenstiema. Ku vet man ju dock ej riktigt vad
hon kallades i societeten på den tiden. Det är mycket möjligt, att
man kallade henne fru Sture fastän vi tala om henne som Kristina
Gyllenstierna. Det må dock hava varit hur som helst i gamla tider,
det är likväl ett faktum, att i viåra dagar och långt dessförinnan har
det varit en given regel bland folk i allmänhet, att hustrun bär mannens
namn. Därför har man i utskottet tyckt, att det icke skulle
vara så stor uppoffring för kvinnorna att foga sig i dessa bestämmelser.

Jag vill nämna, att de norska och danska lagförslagen ingenting
innehålla i denna sak, men det beror på, att man där ämnar
ordna denna fråga i en särskild lag. Jag kan verkligen ej förstå,
att det skäl som av utskottet anförts om det statliga försäkringsväsendet
skulle vara löjligt, ty när man vet, vilket förfärligt besvär
det är, att vid tillämpningen av försäkringen finna människor och
taga reda på deras namn, anser jag, att man icke med fog kan beteckna
utskottets skäl härutinnan som löjligt. Jag skulle kunna säga
mycket, mer härom, men jag vill loke uppehålla tiden, utan yrkar
bifall till utskottets förslag.

Herr Reuterskiöld: I den här föreliggande frågan måste
lag, även om det kan förefalla underbart, instämma med motionären
och reservanten. Då lagförslaget uppenbarligen bygger på, att hustrun
sikall kunna vara självförsörjande, och, efter vad det också bär sagts,
vill uppmuntra härtill, så synes det mig. att i sådana fall, där lion
före äktenskapet verkligen varit självförsörjande och under sitt dåvarande
namn verkligen vunnit till exempel en klientel, där det är
fråga därom, eller blivit på visst sätt känd, vare sig som; stadsfullmäktig
eller på annat sätt, så finnes det intet skål, när hon sedan
gifter sig, att hon skall bil obekant genom att taga sin kanske
obekante mans namn. Det förefaller mig, att i de fall, då hon är
självförsörjande, tala starka skäl för motionärernas mening. Jag
skulle för min del helst se. att denna fråga före äktenskapets ingående
ordnades mellan den blivande mannen och hustrun. Då därom
emellertid icke föreligger motion, har jag i samband med paragraf
1 i detta kapitel givit uttryck för denna uppfattning som den riktigaste,
men i valet mellan att bifalla Kungl. Maj :ts förslag och herr
Hellbergs motion, sådan den är upptagen i herr Petterssons i Söder -

Lördagen den 17 april, e. in. &''> Nr IL.

tälje reservation, ber ja}?, herr greve och talman, tå yrka bifall till

herr Petterssons i Södertälje reservation. “

Herr Lindhagen: Den sista voteringen här i kammaren och
ännu mer voteringen i motsvarande fråga i andra kammaren visa]’
ju, att här lever och frodas trots allt en ganska kraftig maskulin
renässans. Man avskaffar målsmanskapet, men mannen, som har
kassan, passar på att i realiteten på omvägar bakom kvinnornas rygg
tillförsäkra sig ett nytt faktiskt övervälde. Vidare står visserligen
en vacker devis i förslaget om att hustruns arbete i hemmet skall betraktas
som ett bidrag till hemmets underhåll, men när det nu kommer
till stycket, blir detta tillgodohavande ej ens uppskattat till sä
mycket att hon därför kan köpa sig ett par kängor eller en kappa.

Under sådana förhållanden, herr talman, lär det icke heller finnas
stor utsikt till att kammaren skulle vilja gå ifrån Kungl. Majrts
förslag i förevarande del.

Emellertid komma de tankar, som ofullkomligt uttryckts i herr
Petterssons i Södertälje reservation, enligt min övertygelse att en
gång bliva de riktiga och även bliva efterföljda. Jag vet ej varför
gift kvinna icke skall få behålla sitt eget namn, om hon önskar det,
isynnerhet om hon på samma gång är självförsörjande, som den siste
talaren nämnde. Skall man till och med, ehuru hon nu har denna rättighet
stifta en lag, varigenom man tager ifrån henne densamma?

Det är för resten gammal tradition. Man behöver icke gå till
Kristina G-yllenstierna och dessa gestalter i historien, som icke kände
några andra namn, fast de blevo gifta, än sitt fadersnamn. Hela
den svenska bondeklassens kvinnor ha intill helt nyligen även som
gifta begagnat sitt fadersnamn. Först på sista tiden hava de lagt sig
till med stadsfasoner, som de tro vara gentila. Men det kommer nog
eu tid, då man skall återvända till ett sunt likställighetstförhållande
även i denna punkt. Emellertid är också herr Petterssons i Södertälje
reservation en tillbakagång från det nuvarande tillståndet, ty
nu har man i alla händelser rätt att hava sitt eget namn, utan att
göra anmälan hos någon. Det är något nytt, som skall införas. Men
det är icke värt att ytterligare förbrylla omröstningsprapositionerna
genom att gorå ett särskilt yrkande i detta avseende. Därför finner
jag mig, herr talman, av opportunitetsSkäl nödsakad att inskränka
mig till att yrka bifall till herr Petterssons i Södertälje reservation.

Herr Larsson, Edward: Den ärade motionären anför, att
den rätt som nu finnes för kvinnor att bära ett eget namn skulle
fråntagas dem, men redan nn måste hustrun införas under mannens
namn i de officiella böckerna. Motionärens förslag är och skulle bliva
en så kallad undantagslagstiftning, ty det skulle endast bliva ett fåtal
fall, där man skulle begagna sig härav. Det skulle vara cirkusmänniskor,
teaterfolk, vissa läkare och advokter. Det har sagts att
föreliggande lagförslag i denna punkt skulle kunna åstadkomma
oreda och trassel. Någon förväxling torde emellertid icke behöva
ifrågakomma även om makarna ha samma yrke då kvinnans och

Nr So. 26

Lördagen den 17 april, e. m.

Förslag till
giftermålsbalk.
(Forts.)

mannens förnamn alltid måste bliva olika. Jag -måste säga, att någon
förbindelselänk i äktenskapet bör det Mai ändå vara, och därför
ber jag få yrka bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt framkomna yrkanden propositioner, först på godkännande
arv nu föredragna paragraf samt vidare på antagande ant det
förslag, som- innefattades i den arv herr Pettersson i Södertälje vid
paragrafen anförda reservationen; och förklarade herr talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på paragrafens -godkännande, sig
finna denn-a proposition vara med övervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning varav uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner första lagutskottets i utlåtande nr 27 framställda
förslag till giftermålsbalk 5 kap. 15 §, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den av herr
Pettersson i Södertälje vid denna paragraf angivna reservation.

Omröstningen företogs, och vid dess sirat befrannos rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 53;

Nej — 51.

6 kap.

1 och 2 §§.

Godkändes.

3 och 4 §§.

Dessa paragrafer lydde:

3 §.

Make vare pliktig så vårda sitt giftorättsgods, att det ej otillbörligen
minskas andra maken till förfång.

4 §.

Make må ej avhända sig eller med inteckning för gäld belasta
fast egendom, vari andra maken bär giftorätt, utan att .denne skriftligen
med två vittnen samtycker därtill. Är andre maken omyndig eller
bortovarande, ankomme på förmyndare eller god man afl giva samt-yc -

*27 Nr

Lördagen don 17 april, c. in.

ke, varom nyss är sagt. Särskilt samtycke vare ej erforderligt, om den
make, som vill företaga åtgärden, är förmyndare eller god man för ^Forta )
andra malcen.

Har make företagit åtgärd, som i första stycket sägs, utan erforderligt
samtycke, vare den ogin, om andra maken eller dennes förmyndare
eller gode man väcker klander därå; lian instämma dock sin
talan inom tre månader, sedan lian fick kännedom om åtgärden, och
senast inom ett år, efter det lagfart eller inteckning beviljades.

Vad i denna paragraf är stadgat om fast egendom skall äga motsvarande
tillämpning i avseende å tomträtt; och skall vad i andra
stycket sägs om lagfart gälla om inskrivning.

Herr Reuterskiöld hade enligt avgiven reservation yrkat, att
dessa pragrafer skulle avslås.

Herr Reuterskiöld: Jag ber att få yrka avslag å de föredragna
paragraferna.

Herr Åkerman: Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Efter härmed slutad överläggning gjordes propositioner, först på
godkännande av samt vidare på avslag å nu föredragna paragrafer;
och förklarades den förra propositionen, vilken upprepades, vaxa med
övervägande ja besvarad.

5§.

Godkändes.

6 §.

Denna paragraf hade följande lydelse:

Vägras samtycke i fall, som i 4 eller 5 § avses, äge rätten på
ansökan tillåta åtgärd, varom fråga är, om skäl till vägran finnes ej
vara för handen.

Herr Reuterskiöld hade enligt särskild reservation yrkat, att denna
paragraf skulle avslås.

Herr Reuterskiöld: Jag ber att få yrka avslag.

Herr Åkerman: Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes enligt
föreliggande yi kan den propositioner, först på godkännande av samt
vidare på avslag å nu ifrågavarande paragraf; och förklarades den
förra propositionen, vilken upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Sr 35. 28

Lördagen deu 17 spri!, c. in.

förslag till f

giftermålsbalk.

(Korta.) Godkändes.

s §.

Denna paragraf var så lydande:

Enskild egendom vare:

1. .egendom, som genom äktenskapsförord förklarats skola vara
enskild;

2. egendom, som make erhållit i gåva av annan än andra maken
med villkor att den skall vara enskild, eller som make bekommit
genom testamente med sådant villkor, eller som tillfallit make i arv
och om vilken arvlåtaren genom testamente meddelat sådan föreskrift; 3.

vad som tratt i stället för egendom, som under 1 eller 2
sägs, såvida ej annorlunda föreskrivits genom den rättshandling, på
grund av vilken egendomen är enskild.

Avkastning vare ej på grund av rättshandling, varom i denna
paragraf sägs, enskild, såvida det ej särskilt föreskrivits genom rättshandlingen.

Reservationer hade avgivits

dels av herr Pettersson i Bjälbo jämte herr Ror/berg, vilka ansett,
att förevarande paragraf bort erhålla följande lydelse:

Enskild egendom vare:

1. Fast egendom på landet, som man eller hustru före eller under
äktenskapet ärvt eller förut förvärvat.

2. Egendom, som make---vara enskild.

3. Egendom-, som make---meddelat sådan föreskrift.

4. Yad som trätt---är enskild.

Avkastningen vare ej---genom rättshandlingen,

dels och av herr Reutersldöld, »om ansett, att 8 § borde så avfattas
:

Enskild egendom vare:

1.---------------_ .--

2. —-----—---------.----

3. Fast egendom, som make före eller under äktenskapet ärvt
eller förut förvärvt.

4. = förslagets mom. 3.

5. Egendom som vid delning av sam egend om, varom ovan sägs.
erhålles, så ock inhragt gods och lösören avsedda för makes personliga
bruk.

Avkastning---rättshandlingen.

Herr W e s t m a n: Herr talman! Jag har begärt ordet för att
med några ord utveckla de synpunkter, som jag framlagt i den motion
jag tillåtit mig väcka.

Lördagen den 17 april, e.

in.

L''0 N r

Denna motion avser att få till stånd vissa ändringar i ett par Förslag till
lagparagrafer, som stå i samband med varandra, nämligen i den nu
föreliggande och i 13 kap. 13 § och jag har där även framställt ett
yrkande med avseende å den föreslagna lagen om makes arvsrätt.

Alla dessa yrkanden äro framställda ur en enhetlig synpunkt. De
åsyfta nämligen att förhindra, att de beslut, som nu fattas, medföra
rättsändringar, som komma att stå i strid med de jordpolitiska synpunkter,
som redan hava tillämpats vid den lagstiftning, som hittills
ägt ram, och vilka väl även komma att göras gällande vid den lagstiftning,
som i samma syfte ytterligare kommer att företagas. Jag
skall he att så kort som möjligt få för kammaren antyda konturerna
till det problem, för vilket jag nu vill påkalla uppmärksamhet.

Jag ber till en början att få säga, att när man läser den utförliga
motiveringen till det förslag, lagberedningen framlagt till ny
giftermålsbalk, får man det intrycket att lagberedningen utfört ett
omsorgsfullt och skickligt lagtekniskt arbete, men man kan knappast
undgå att lägga märke till, att lagberedningen så gott som uteslutande
haft sin uppmärksamhet riktad på det speciella område, som
den haft att behandla, och att det därför finnes en lucka i lagberedningens
motivering. I densamma beaktas nämligen nästan icke
alls den inverkan de föreslagna rättsändringarna komma att ha på
de livsförhållanden, som regleras inom andra rättsområden. Jag tror
att man icke skall kunna förneka, om man uppmärksamt granskar de
synpunkter, som gå igenom lagberedningens motivering, att lagberedningen
arbetat med en ganska trång horisont. Jag erkänner, att
eu frestelse i sådan riktning föreligger vid all partiell lagstiftning,
men man kan vid ett studium av lagberedningens betänkande knappast
undgå att känna en viss vemodig längtan efter den allomfattande
blick och samhällsvisdom, som brukar finnas hos de stora lagstiftare,
vilka förvärvat sig ett beundrat namn. Jag skulle naturligtvis icke
gjort denna reflexion, om jag icke ansåge, att det drag i lagberedningens
arbete, som jag här berört, menligt inverkat på utformningen
av rättssatserna i det förslag, som nu föreligger till kammarens avgörande.

Den begränsning av synfältet, som lagberedningen frivilligt pålagt
sig, bär varit så snäv, att lagberedningen, såsom i min motion
framhållits, icke ens ansett sig behöva utreda, vilken inverkan de föreslagna
reglerna om makars förmögenhetsförhållanden komma att utöva
i arvsrättsligt avseende. Men den erinring jag här velat framställa
har en vidare räckvidd. Lagberedningen — det är det jag vill framhålla
— bär allt för ensidigt fäst sin uppmärksamhet vid den utveckling,
som sedan den franska revolutionens tid ägt rum på personrättens,
på familjerättens område, och lagberedningen har därför icke tagit vederbörlig
hänsyn till den motsatta strömning, som under de senaste
femtio aren och särskilt i vara dagar med växande styrka gör sig
gällande på förmögenhetsrättens område. Inom familjerätten har individualismen
hållit sitt segertåg. Där har individen befriats från
allt flera och flera tryckande band. Individens frihet har där varit

Nr 35. 30

Lördagen den 17 april, e. in.

Förslag till ledmotivet. Men huru hava förhållandena ställt sig inom fönnögengiftermålsbalk.
hetsrätten, och hurudana äro de där för närvarande, om man ser på
(Forts.) rättsutvecklingens riktning? Jo, där är det alldeles tvärtom. Där
ålägger man individen, särskilt i fråga om fast egendom, allt flera
inskränkningar i hans rörelsefrihet, i hans förfoganderätt och äganderätt,
och detta sker icke bara i samhällets intresse, utan även till
andra samhällsmedlemmars fördel. Där anser man sig böra alldeles
i strid med individualismens läror pålägga individen allt flera och
flera band. Där anser man sig kunna underordna individens frihetsltrav
under andra hänsyn. Individualismen möter lagstiftaren inom
det livsområde, som regleras i förmögenhetsrätten, i form av kapitalismen.
Det är alltså den, som man söker binda inom behöriga gränser.
I detta sammanhang vill jag endast erinra om åtgärder, som i
sådan riktning vidtagits i avseende å fast egendom, och jag vill då
framhålla, att vi i vårt land hava en statens jordpolitik, vilken såväl
upptager jordfördelningens problem till behandling som även inriktar
uppmärksamheten på önskvärdheten att förhindra, att jorden i för
stor utsträckning får karaktär av en handelsvara, som går i köp såsom
lösöre. Det är tydligt, att hela denna tankevärld varit alldeles
främmande för lagberedningen. Man finner ingenting därav i dess
betänkande. Och det är därför — det måste jag säga —- som detta
betänkande gör intryck av en blek efterklangslagstiftning från den
rena individualismens tidevarv. Jag skall icke undandraga mig skyldigheten
att med avseende på den punkt, som nu är före, och i fråga
om ett par andra, som med den stå i sammanhang, visa. huru främmande
lagberedningen stått för de samhällslivets problem jag här
antytt.

Lagberedningen motiverar sitt förslag, att giftorätten skall utsträckas
så, att den kommer att omfatta all makarnas egendom —
således även den fasta egendom, som någon av makarna före eller under
äktenskapet ärvt eller före detsamma förvärvt, vilken egendom
enligt gällande rätt är undantagen från giftorätt, utan en tanke på
att denna lagförändring har en jordpolitisk betydelse. Lagberedningen
säger härom, att det stadgande, som nu finnes i gällande rätt och som
innebär, att fast egendom av nyssnämnda slag skall undantagas från
giftorätten, »härleder sig från den tid, då släkten ansågs hava vidsträckt
anspråk på sådan egendom. Att stadgandet, sedan ett sådant
släktens anspråk icke vidare godkännes, fått stå kvar och till och
med så sent som 1898 utvidgas till att omfatta även fast egendom
i stad måste betraktas såsom en anomali, som får sin förklaring däri,
att stadgandet medför ett visst skydd för hustrun mot följderna av
mannens missbruk av hans förvaltningsrätt.» Det är hela den motivering,
som lämnas, och således har den jordpolitiska synpunkten
helt och hållet lämnats utom synfältet.

Lika litet som av lagberedningen har denna synpunkt beaktats
i den motivering, som lämnats av justitieministern i den kungl. propositionen.
Han följer den tankegång, som varit bestämmande för
lagberedningen.

Lördagen den 17 april, e. in.

31 Nr 85.

1 min motion har jag fäst uppmärksamhet vid den synpunkt, som Förslag till
jag tillåtit mig att här understryka, och första lagutskottet har därför
i föreliggande betänkande icke kunnat undgå att taga hänsyn till (*orts-)
densamma. Jag måste då erkänna, att lagutskottet medgiver, att denna
synpunkt för visso har betydelse, ehuru lagutskottet säger, att gällande
rättsregel om ärvd fastighets enskilda natur icke har så stor betydelse,
som man i allmänhet föreställer sig. Lagutskottet bestrider
emellertid icke, att den uppfattning jag uttalat i min motion är riktig,
nämligen att den föreslagna regeln om giftorätten kommer att verka
i sådan riktning, att jorden mobiliseras. Lagutskottet bestrider icke,
att den kommer att medföra ökade svårigheter för en arvinge att övertaga
efterlämnad jordbruksfastighet. Lagutskottet förnekar icke, att
en sådan bestämmelse skall leda till, att fastigheter komma att i ökad
omfattning gå till salu. Vad är det då för skäl, på grund av vilka
lagutskottet tillstyrker den föreslagna lagändringen? Jo, lagutskottet
säger på följande sätt: »I varje fall är det uppenbart, att arvskiftena
i långt högre grad än bodelningarna på grund av giftorätt
äro ägnade att medföra styckning av fastigheter. Och då den för
visso betydelsefulla frågan om fa.miljerättsliga lagstiftningsåtgärder
till förekommande av jordens allt för stora splittring och mobilisering
synes bäst kunna prövas i ett sammanhang, bör detta enligt utskottets
mening icke ske nu, utan vid den förestående revisionen av arvsrätten.
»

Det har givetvis varit ganska lätt för reservanterna, herrar Pettersson
i Bjälbo och Högberg, att i sin reservation vederlägga de skäl,
som lagutskottet sålunda angivit. Det är ju uppenbarligen alldeles
orimligt att nu taga ett steg, som medför ökad fara för jordens splittring
och mobilisering, med utsikt, att man längre fram, vid revision
av arvsrätten får taga detta steg tillbaka. Det finnes, mina herrar,
förut så många exempel i den moderna svenska familjerättens historia
på att lagstiftaren irrat hit och dit och gjort ändringar, som han några
år senare fått göra tillbaka, att det icke finnes skäl att rikta vår rättshistoria
med ytterligare exempel på en sådan politik.

Jag ber att få framhålla, att den fråga, jag här berört, är av synnerligt
stor betydelse. Det är av mycket stor vikt för framstegsarbetet
inom vårt jordbruk, att en jordägare vet, att han arbetar för
att förkovra och förbättra kultur och byggnader å en fastighet, som
efter honom skall övertagas av hans arvingar. På jordbrukets område
är det så, att frukterna av de stora förbättringarna skördas endast
till ringa del av den, som själv har vidtagit dessa förbättringar; de
komma till stor del först senare släktled till godo. Det gäller i alldeles
särskilt hög grad om förbättringar på jordbrukets område: den,
som verkställer sådana, arbetar för kommande släkten. Det förefaller
mig då vara ganska tydligt, att man icke bör införa rättsändringar,
som komma att medföra, att jordägaren i högre grad än nu kommer
att sväva i ovisshet om vem som efter honom skall bliva ägare till
den fastighet, på vilken han nedlägger sitt arbete.

Jag vill nämna att första lagutskottet angivit ytterligare ett skäl

Nr 35.

Lördagen den 17 april, c. ra.

Förslag till
giftermålsbalk''.
(Lorta.)

för sin ståndpunkt. Lagutskottet har anfört exempel på att i visst
fall nuvarande regel om giftorättens omfattning kan verka på ett
mindre tillfredsställande sätt. En ärad talare under förmiddagsdebatten
har också anfört ett exempel, som uppställts efter samma schema.
Men lagutskottet har ingalunda framhållit, ingalunda styrkt, att
dess eget förslag kommer att verka bättre eller rättvisare. Herr
Lindhagen har i dag anfört ett exempel på ett äktenskap, där nuvarande
giftorättsordning uppenbarligen verkar till hustruns skada och
olycka, men det är självklart, att om i det äktenskapet funnits enskild
fast egendom, skulle en utsträckning av giftorätten till att omfatta
även denna fasta egendom i ännu högre grad försämrat den ofördelaktiga
ställning, vari den nuvarande rätten ställt denna hustru. Jag
skall icke på egen hand uppställa något annat exempel, ehuru det
skulle vara en lätt sak att göra det. Det torde vara nog med det påpekande
jag gjort.

För mig är huvudsaken den — jag vill understryka den synpunkten
att man i avseende å giftorättens omfattning principiellt icke
bör jämställa jorden med löst kapital. Man bör icke göra det, ty det
iir en skillnad i rättsligt avseende mellan jorden och det lösa kapitalet,
som ligger till grand för hela den jordpolitik, som på sista
tiden alltmer utformats.

De beklagliga följderna av den rättsregel, som lagutskottet
föreslår ifråga om giftorättens omfattning förvärras därigenom, att
lagutskottet ställer sig avvisande mot mitt juckande om en ändring i
samma syfte som den jag föreslagit i nu föreliggande paragraf, nämligen
av 13 kap. 13 §. Mitt yrkande gäller där ökad rätt för arvinge
att lösa sig till fastighet för att, bevara den inom släkten.

I samma ogynnsamma riktning verkar också den nya lagen om
makes arvsrätt. Den innebär, såsom kammaren torde erinra sig, att
om en make dör utan att efterlämna bröstarvinge, får den efterlevande
maken först halva boet på grand av giftorätt, och därefter
hälften av det återstående boet, om föräldrar, syskon eller syskons
avkomiingar leva, men om så nära arvingar icke finnas, hela boet.
När lagberedningen framställt detta förslag till lag om makes arvsrätt,
har lagberedningen icke heller därvidlag beaktat de synpunkter,
för vilka jag här gjort mig till talesman. Även denna fråga
har lagberedningen sett ur individualistisk synpunkt. Lagberedningen
säger, såsom herrarna sett i lagutskottets betänkande, endast, att
»utvecklingen har emellertid medfört, att släktbandens styrka allt
mer minskats; detta bör ock inverka på släktens rätt till arv». Det
är hela den motivering, lagberedningen anfört, och den har icke behandlat
den här föreslagna lagen ens ur synpunkten av dess samband
med den gällande arvsrätten och ej heller ur andra och vidare
synpunkter.

Alltså, den anmärkning, som jag velat framställa vid behandlingen
av denna paragraf, är den, att dess inverkan ur jordpolitisk
synpunkt icke blivit på tillfredsställande sätt utredd och beaktad.
Jag skulle vilja, såsom en ytterligare förklaring till att så blivit

Lördagen den 17 april, e. in.

33 Nr 35.

förhållandet, peka på en rent teknisk detalj i riksdagsarbetets an- Förslag till
ordning. Den föreliggande kungl. propositionen har behandlats gifurmålabalk.
av första lagutskottet. Detta utskott har icke haft att behandla (Forts.)
de propositioner och motioner, som ha jordpolitisk syftning, utan
dessa framställningar ha gått till andra lagutskottet. Första lagutskottet
har därför icke haft särskild anledning att tänka på dessa
problem. Det har å andra sidan varit en helt naturlig sak, på grund
av det arbetsmaterial, som förelegat för mig såsom medlem av andra
lagutskottet, att jag kommit att betrakta föreliggande proposition
ur de synpunkter jag här avgivit. Andra lagutskottet har vid innevarande
riksdag att taga ståndpunkt till flera brännande jordpolitiska
frågor, och av denna anledning är det självklart, att för mig
måste vid behandling av denna proposition framställa sig problemet,
huru det beslut, som jag här förutser, skall kunna överensstämma
med de riktlinjer, som komma fram vid andra lagutskottets
arbete.

Jag vill sluta med att framhålla, att det förefaller mig betänkligt
att nu fastslå dessa i den kungl. propositionen föreslagna regler
även ur den synpunkten, att det föreliggande lagförslaget ingår såsom
ett led i det skandinaviska samarbetet och att det därför kommer
att bliva synnerligen svårt att om några år, därest detta på
grund av rent svenska synpunkter skulle vara önskligt, få en ändring
till stånd. Om vi vid behandlingen av jordpolitiken komma till
det resultatet, att det är nödvändigt att ändra dessa regler, komma
vi att få till svar, att de antagits under skandinaviskt samarbete,
och det vore högst betänkligt att rubba dem. Jag ber vidare
att ur synpunkten av detta förslags ställning såsom ett
led i det skandinaviska samarbetet få säga, att jag befarar,
att antagande av det kungl. förslaget oförändrat även i den
paragraf, som nu föredragits, kommer att hava synnerligen
menliga följder med avseende å det skandinaviska samarbetets
framtid. Det uttalades, när detta arbete sattes i gång på
familjerättens område, stor oro för att ett samarbete på detta ömtåliga
område skulle möta svårigheter, att det skulle framkallas ett
motstånd, som kunde bliva farligt för den skandinaviska lagstiftningen
i dess helhet. Vid det sista juristmötet, som hölls i höstas
här i Stockholm, uppträdde en framstående dansk målsman för
detta skandinaviska samarbete och yttrade, att det föreföll honom
såsom en saga, att det nu kunde föreligga lika lydande lagförslag,
i stort sett, för alla de tre skandinaviska länderna, och att det såg
ut, som om full enighet skulle råda på familjerättens område. Emellertid
var den enighet, som då förelåg, endast skenbar. Det har visat
sig, att ett ingalunda föraktligt motstånd framkommit. Att vid
en votering, som hölls i denna kammare beträffande 5 kap. 1 §, det
blev en så pass stor minoritet som nu var fallet, är en företeelse, som
måste anses vara synnerligen betydelsefull, och min övertygelse är,
att om det skandinaviska samarbetet leder till genomdrivande av
sådana beslut som det, vilket här föreslås i förevarande paragraf,
kommer motståndet mot det skandinaviska samarbetet att mer och

Första hammarens protokoll 1920. Nr S5.

Nr So. 34

Lördagen den 17 april, e. m.

Förslag tiU mer ökas. Jag skulle därför för min del, ur denna synpunkt, icke
giftermålsbalk. vilja tillönska Kungl. Maj :ts proposition seger i den punkt, som
(Fort*.) föreligger.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den reservation,
som är framställd av herrar Pettersson i Bjälbo och Högberg och går
ut på att fast egendom på landet, som makar före eller under äktenskapet
ärvt eller förut förvärvt, skall vara undantagen från
giftorätt.

Herr Alexander son: Vi hava nu haft nöjet att höra ett
försenat principdebattsaniförande. Vid denna sena timme skall jag
emellertid icke ingå på de stora principfrågor, som den ärade talaren
ansåg lämpligt att på detta skede av diskussionen upptaga, utan
jag skall för min del hålla mig till den speciella fråga, som föreligger
i denna paragraf.

Den ärade talaren ville icke tillönska Kungl. Maj :ts proposition
seger i denna punkt, och det kan jag mycket väl fatta.
Eftersom hela hans ståndpunkt tydligen är en helt annan,. är det
rätt naturligt, att han önskar seger åt sin ståndpunkt. Men jag tilllåter
mig ''däremot uttala en varm förhoppning, att propositionen
måtte komma att följas även i detta fall. Enligt min uppfattning
blåser man upp denna fråga till helt andra dimensioner, än den
verkligen har, då man gör gällande, att av den föreslagna lagändringen
skulle bliva följden en »bondejordens mobilisering» o. s._ v.
Den ytterst försiktiga hållning utskottet intagit i sin motivering*
— vilket talaren nyss inkasserade — beror i själva verket på att
man från något enstaka håll inom utskottsmajoriteten ansett, att
här skulle föreligga en viss risk för en ökad omsättning av jorden,
ehuru denna icke heller på detta håll ansags böra verka avgörande
på beslutet; och med hänsyn till lämpligheten av att framlägga en
enig motivering frånskilde man därför vid justeringen det, som icke
alla ansågo sig kunna underskriva. Eör min del tvekar jag icke
att uttala, att såsom förhållandena faktiskt gestalta sig i landet,
bliva verkningarna av den ifrågasatta ändringen synnerligen begränsade.
Detta stöder jag pa tva grundfabta, soim man bör erinra,
då det talas om verkningarna inom bondeklassen av att viss fast
egendom är enskild.

Det är ju nämligen inom allmogeklassen man väntar sig, att
de betänkliga följderna skulle ske. Vad beträffar ''de högre besittande
klasserna kan det omöjligt förnekas, att med den karaktär förmögenheten
där numera har, då den till stor del utgöres av tillgångar,
vilkas underlag visserligen ofta är fast egendom, men som
juridiskt utgöres av aktier eller liknande papper, det^ nuvarande
systemet leder till orimliga orättvisor. Det är ju så, att .den
som vid giftermålet eller senare infört aktier i boet, därmed okär
den samfällda egendomen, medan den som inför fast egendom, i
förra fallet alltid, i senare fallet, om det är fråga om arv, behåller

Lördagen den 17 april, c. in.

35 Kr 85.

don såsom sin enskilda egendom. Det år ju ett av gammalt mod
all rätt påtalat orättvist resultat man därigenom kommer till.

Men, .säges ''det nu, inom bondeklassen ställer det sig helt annorlunda.
Där finnas icke några förmögenheter nedlagda i aktier
och dylikt, utan fast egendom och inventarier. Men om nu, såsom
icke sällan är fallet, inventarier av icke obetydligt värde till visst
belopp införas av den ena maken, medan den andra maken inför
fast egendom, kommer även bär samma orättvisa att inträffa.

Nu menar man kanske att denna olägenhet får man taga
för att förhindra ett större ont, bondejordens mobilisering. Men
då återkommer jag till de två fakta, jag nyss syftade på. Hur går
det i verkligheten till, då ett nytt släktled tar vid på släktgården?
Jo, antingen förvärvas denna gård i sin helhet såsom gemensam
egendom av man och hustru, i det att son eller måg under gammalfolkets
livstid, sedan de gamle satt sig på undantag, köpa
hemmanet, jorden blir då, eftersom den är av makarna
tillsammans förvärvad, icke enskild, utan gemensam egendom.
Eller också lever gammelfolket sin tid ut och en av arvingarna,
i regel en gift son eller måg, löser ut de övriga arvingarna
och tager fastigheten. Om dessa arvingar då äro till exempel fem,
blir resultatet, att han får såsom enskild egendom en femtedel i hemmanet,
medan de fyra femtedelar, som han under äktenskapet löst
in av medarvingarna, antaga karaktären av samfälld egendom. Den
omständigheten, att den ideella andel i egendomen, som han fick såsom
arvinge, på grund därav blir enskild egendom, den bär naturligtvis
icke iden verkan, .som den föregående talaren antog, att
den motverkar »jordmobiliseringen» på något annat sätt eller i någon
annan skala, än om alla dessa fem femtedelar, som jag talat om,
hade varit gemensam egendom.

Jag her också att få framhålla, att såväl inom lagutskottet
från skilda representanter just för lantmannaklassen, som efter val
jag funnit vid ''förfrågan hos åtskilliga lantmän i riksdagen, av
vilka flertalet äro vana bo- och arvskiftesförrättare, bär det vitsordats,
att i alla möjliga olika landsändar i norra, mellersta och
södra Sverige det är vida mer vanligt, att den nuvarande ordningen
uppfattas såsom någonting orättfärdigt. Det lär till och med vara
mycket vanligt, att folket självt icke känner .till, att
fast egendom utgör något undantag från samfällighetsregeln,
och att det uppstår en stor överraskning vid upplysningen
av boskiftesförättaren, att efterlevande make icke bar del i den
egendom, på vilken makarna suttit och arbetat decennier igenom
och som kanske fått det värde och hela den karaktär den för närvarande
har, just genom att dessa makar gemensamt på den nedlagt
ett mångårigt arbete. Det har till och med av en lantmannarepresentant
inom lagutskottet sagts, att han för sin del betraktade
såsom det allra värdefullaste i hela lagen, att denna i hans ort så
starkt påtalade orättvisa nu skulle komma att hävas. Och en reservant
har själv vitsordat, att det efter hans uppfattning också

För.stuff till
(jijtermdlabalk.
(Forte.)

Nr 35. 36

Lördagen den 17 april, e. m.

Förslag till -verkligen är åskådningen inom lantbefolkningen i hans bygd, att
giftermålsbalk. ^ |>orc[e vara på det andra sättet. Vid sådant förhållande synas
(Forte.) f[0t, att man skulle hava en mycket klar jordpolitik upplagd och mycket
klara argument för att denna jordpolitik skulle komma att motverkas
av den ändring, som nu avses, för att man med hänsyn till
det där allmänna talesättet om jordmobiliseringen skulle vilja motsätta
sig den föreslagna ändringen.

Då herr Westman menade, att denna komme att stå i strid
med en tendens, som gör sig gällande på förmögenhetsrättens område,
nämligen att individens fria vilja skall något beskäras, och
att man skall taga hänsyn till sociala och andra synpunkter i fråga
om hans frihet att disponera över sin egendom, vill jag erinra, att
diet blir just effekten av den lagändring, som här ifrågasattes, i
flera avseenden. Det stadgas nämligen, att en make icke kan avhända
sig fast egendom, som blivit giftorättsgods, utan den andre
makens samtycke. Och det undrar jag, om det icke är många
bland oss, som känna till historierna om de oöverlagda försäljningarna
eller andra avyttringar av fastighet, till vilka den make, som
ägde eller förfogade över fastighet, i hastigt mod lät sig lockas och
som till båda makarnas lycka aldrig skulle blivit av, om den andre
makens samtycke vore erforderligt. Familjen skulle aldrig blivit berövad
den egendom, på vilken den suttit, om maken fått betänka
sig och måste taga den andra maken till råds och inhämta hans samtycke.

Om ''dessutom arvsrätten ändras, på sätt lagutskottet med synnerlig
enhällighet föreslagit, till andra makens _ favör, kommer
även den gemensamt härmed gjorda jämkningen i giftorätten att
verka därhän, att jorden kommer att samlas mera på en hand i
stället för att ytterligare splittras, såsom ''den föregående ärade talaren
ansåg vara att befara.

Med anledning av vad jag anfört ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till den föreliggande paragrafen.

Herr Reuter skiöld: Även om jag skulle kunna giva den
föregående ärade talaren rätt i åtskilligt, som han sagt, så föreligger
det dock här en annan omständighet, som jag vill fästa
uppmärksamheten på, nämligen den, att för den jord, som är släktjord,
spelar arvsrätten en betydande roll. Det finnes ook ett särskilt
skäl, som talar för att nu icke gorå denna ändring, och det är,
att denna rätt för närvarande är under omarbetande. Det skälet
synes mig tala till förmån för den motion, som är framlagd av herr
Olsson i Ecllungeröd och som hänför sig till nu gällande rätts bibehållande.
Men då bär yrkats bifall till herr Petterssons i Bjälbo
m. fl. reservation, som aviser fast egendom pa landet, och denna
fråga ur andra synpunkter är den viktigaste och det kanske går
lättare att få enighet på en sådan linje, synes det mig, som det vore
lämpligt av mig att göra yrkande på bifall till herr, Petterssons i
Bjälbo m. fl. reservation, även om som sagt det maste erkännas,

Lördagen den 17 april, e. in.

37 Nr 35.

att starta (skal tala för lierr Olssons motion, därför att den över- Forsla#''tillenstämmer
med gällande rätt, som då skulle bibehållas, till dess oiformålsballc.
arvsrätten i fråga blivit utredd. (lort*.)

Emellertid vill jag mot den föregående talaren också erinra
därom, att även om sådana fall som han anförde, kunna inträffa
och ofta inträffat, finnes det också andra fall, där situationen är
mycket enklare och där den rätt, som finnes, visat sig vara av betydelse.
Det förefaller mig därför icke vara skäl att föregripa den
blivande utvecklingen, och därför ber jag att få yrka bifall till herr
Pettersons i Bjälbo m. fl. reservation.

Herr Ericsson, A aby: Jag skall icke inlåta mig i något

imeningsskifte med herr Alexanderson. Jag betivlar icke, att han
haft en sagesman, som yttrat sig på sådant sätt om uppfattningen
på landsbygden, men jag vill konstatera, att vad han yttrat angående
landsbygden och där rådande uppfattning i denna fråga var,
såvitt jag förstår och så långt min erfarenhet sträcker sig, en enda
stor vävnad av missförstånd.

Jag ber att få yrka bifall till den av herr Pettersson i Bjälbo
m. fl. avgivna reservationen.

Herr statsrådet Undén: Då herr Westman i sitt anförande
ansåg, att bestämmelsen i denna paragraf skulle komma i strid
med tendenser i den moderna jordpolitiken, ber jag få framhålla, att
såvitt jag förstår, finnes det inga moderna tendenser i den riktningen,
att man vill på något vis stärka släktens rätt till jorden. Här
skulle man ju nämligen förekomma den befarade splittringen av
jordegendomen på den efterlevande makens bekostnad och till arvingarnas
fördel. Vill man — och det är ju en befogad önskan —
vidtaga åtgärder till förekommande av splittring, bör det ske utan
förfördelande av efterlevande makes rätt, och helt säkert kommer
man då att slå in på andra banor, än man skulle göra om man loge
iherr Westmans förslag. Det är i sammanhang med skifteslagstiftningen
och arvslagstiftningen man har anledning att beakta det spörsmålet.
Jag vill också understryka, vad herr Alexanderson redan antytt,
att denna fråga har en annan sida, nämligen förfoganderätten
över fast egendom. Det är en gammal önskan, att den nuvarande
bestämmelsen om rätt för mannen att utan hustruns samtycke sälja
gemensam fast egendom, skulle upphävas, och att man således skulle
likställa gemensam fast egendom med enskild fast egendom under
hustruns förvaltning. Ifall man skulle utesluta den fasta egendomen
från giftorättsgodset, då förfalla alla regler om vårdnaden
och inskr åkning i dispositionsrätten. Jag tror därför, att det vore
mycket betänkligt att antaga reservationen.

Herr Åkerman: Jag anhåller att få meddela, att andra kammaren
nu utan votering godkänt utskottets, förslag i förevarande paragraf.

Nr 35. 38

Lördagen den 17 april, e. m.

Förslag till Då jag nu bär ordet, kan jag icke neka mig att också göra en

giftermålsbalk, gensaga mot herr Aaby Ericssons anförande. Han säde mot
(Forts.) |]ierr Alexanderson, att dennes framställning var en vävnad
av missförstånd. Ja, jag vill då saga, att den erfarenhet jag
gjort som domare går precis i samma riktning som den framställning
herr Alexanderson gjorde. Det är ytterst vanligt på landet,
att de av allmogen, som ha reda på, hurudan lagen i detta avseende
nu är, försöka, när de gifta sig, att bereda sin hustru giftorätt i den
fastighet de äga och för det ändamålet sälja hälften av fastigheten
till henne under förlovningstiden. Det är så, och jag vill tillägga,
att i utskottet vitsordades detta från flera håll av lantmannarepresentanterna,
som sutto där. —— Det förvånar mig, att herrarna skaka
på huvudet och säga nej. •— Jag kan för resten icke fatta, hur hela
denna sak nu kan Iläggas fram såsom något slags jordpolitisk fråga.
Huru mycket jorden blir styckad, beror icke nämnvärt på hustruns
giftorätt, utan på huru många barn det är i familjerna. Hela denna
fråga om jordens mobilisering tycker jag, att man icke alls kan
giva den vikt i detta sammanhang, som somliga vilja göra.

Jag anhåller att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Högberg: Frågan om efterlevande makes rätt i fast
egendom vid dödsfall står i så nära sammanhang med arvsrätten,
såsom herr Reuterskiöld antydde, att det är allt skäl att uppskjuta
frågan om ändring av giftorättens omfattning, såvitt det gäller fast
egendom, till dess frågan om arvsrätten blivit löst.

Herr Alexanderson framhölll såsom en orättvisa, att aktier, vilka
kunna, avse fast egendom, skulle vara föremål för giftorätt enligt
gällande lag, men däremot fast egendom, som endera maken före
eller under äktenskapet ärvt eller förut förvärvt, icke skulle vara
det. Men bär kommer själva släktkänslan fram, och den torde vara
mindre framträdande i fråga om fastighet, som står pa aktier,
än ifråga om fastighet, som efter vanliga arvsregler gått i arv,
kanske genom flera generationer. Orättvisa synes sålunda ej här
föreligga.

Det sätt, varpå köp mellan föräldrar och barn, enligt herr
Alexanderson,s uppgift sker är nog vanligt, men det förekommer också
ganska ofta att makar just med hänsyn till släktintresset anordna
försäljningen så, att sonhustrun eller någon _ blir utesluten
från äganderätten. Och vad herr Alexanderson särskilt nämnde om
förhållandena i en viss landsända, där lagens bestämmelser knappt
skulle vara kända eller, i den mån de vore kända, ansåges icke rättvisa,
torde den där rådande uppfattningen bero därpå, att awittring
så nyligen övergått de avsedda orterna, att man kan Säga, att släktkänsla
i förhållande till jorden mindre hunnit utvecklas.

Jag anhåller att få yrka bifall till den avgivna reservationen,
beträffande vilken jag ber att få nämna, att i mom. 2 av densamma
förekommer ett tryckfel. Där står: »Egendom, som make». Det
skall vara: »egendom, som genom» o. s. v.

Lördagen den 17 april, e. in.

89 N r IJ5*

Herr von H of ston: Liksom lierr Amby Lricsson liar jag*

lupp kallats av ett yttrande av en föregående talare, att den uppfattningen
skulle vara allmän, att den nuvarande ordningen vore orättfärdig.
Jag vill då vitsorda och tillåta mig uttala att, enligt den
erfarenhet jag har, då jag ett femtontal år tjänstgjort såsom domhavande
och känner min hembygds uppfattning tämligen val, den
uppfattningen är fast rotad bland Sveriges lantmän, att sådan egendom,
varom det nu är fråga, bör vara enskild egendom.

Herr Åkerman antydde, att detta vore en jordpolitisk fråga.
Jag tror, att det är en praktisk fråga, och när den. är fast rotad
i svenskt medvetande och svensk uppfattning, så finnes det icke
någon anledning att rubba på den uppfattningen. Jag medgiver
att det är vanskligt att komma med något yrkande på bifall till reservationen.
Det kan ju rubba tankegången i det hela. Men då
jag i alla fall har den uppfattningen, som jag vitsordat i överensstämmelse
med flera föregående talare, ber jag att få yrka bifall
till herr Petterssons i Bjälho m. fl. reservation.

För slarf till
giftermålsbalk.
(Forte.)

Herr Westman: Herr Alexanderson kan under inga om ständigheter

bestrida, att den föreslagna bestämmelsen rörande giftorättens
omfattning kommer att verka i den riktningen, att en
jordägare icke kan veta, om lian, då han strävar för att förbättra
sin ägande fastighet, abbetar icke bara för sig själv, utan även för
sina ättlingar, och att detta kommer att medföra, att hans lust att
nedlägga arbete och besparingar på fastighetens förbättrande i
många fall kan komma att minskas. Ty det är dock i alla fall så,
att en människa arbetar hellre för sina anhöriga än för vilt främmande
människor, som kunna komma att bliva hennes rättsefterträdare.

Jag vill framhålla, att herr Alexanderson formulerade sin upplysning
om det meddelande, som lämnats i utskottet, så, att man
därav fick det intrycket, att i utskottet uppgivits, att ett allmänt
missnöje vore rådande i landet med nu gällande bestämmelser om
giftorättens omfattning. Emellertid säger utskottet rörande denna
sak följande: »Såvitt utskottet kunnat utröna äro meningarna
rörande den gällande regeln om ärvd eller före äktenskapet förvärvad
fastighets enskilda natur synnerligen delade.

Det kan ju hända, att den uppfattning, som är den gamla,
nämligen att den fasta egendomen är något alldeles för sig, som icke
bör jämställas med lös egendom, i viss mån undererrävts genom senare
tiders individualistiska åskådning, som trängt in även på detta
område. Men det lider inte det minsta tvivel, att med de nya riktningar,
som framträda inom vår jordpolitik, kommer denna gamla
uppfattning en gång ånyo till heders. Det förefaller mig därför
synnerligen betänkligt, om man skulle, därför att vi nu tillfälligtvis
befinna oss i en vågdal, fatta ett beslut under intryck av
den nuvarande mera lösa uppfattningen i detta avseende, som enligt
min bestämda övertygelse icke har framtiden för sig.

Sr 35. 40

Lördagen den 17 april, e. m.

Förslag till
giftermålsbalk.

(Forts.)

Jag vill slutligen saga, att jag ger herr Alexanderson rätt
däri, att den föreslagna lagen om makes arvsrätt kan komma att
medföra, att fastigheter sammanföras på en hand, ty det är givet,
att om hustrun på grund av giftorätt och arvsrätt får s/4 eller hela
förmögenheten med undanskjutande av andra, kan detta komma att
medföra konsolidering av förmögenheten och också av den fasta
egendomen. Men min invändning mot denna lag om makes arvsrätt
går ut därpå, att denna lag kommer att hava till följd, att egendom,
utan någon som helst grundad anledning kan uppvisas, kommer
att överföras från eu släkt till en annan.

Jag her att få vidhålla mitt yrkande.

Herr Klefbeck: Herr talman! Jag vill be att få anföra

ett exempel, som visar, varthän, så vitt jag begriper, reservationen
kan leda. Jag tänker mig t. ex. en man, som i det gemensamma
boet inför en gård, som är värd 10,000 kronor. Hustrun för in
i samma bo lösören och penningar till ett värde av 10,000 kronor.
De få inga barn, men de arbeta träget och troget för att vidmakthålla
sin egendom, så att den bevaras, till dess genom mannens död
hemmet upplöses. Vad skulle nu enligt reservationen inträffa i ett
sådant fall? Jo, så vitt jag förstår, skulle t. ex. mannens brorson
få först och främst hela gården, som skulle bevaras inom mannens
släkt, och vidare hälften av giftorättsgodset för övrigt, d. v. s.
av hustruns del 5,000 kronor och sålunda skulle hustrun efter livslångt
arbete och möda få gå från gården och hemmet med 5,000
kronor.

Herr A 1 e x a n d e r s o n: Herr talman! Jag skall icke förlänga
debatten, men jag vill fråga om herrarna tro, att andra kammaren
med dess över etthundra lantbrukare skulle hava tagit proposition
i denna punkt mot den reservation, som herr Pettersson i
Bjälbo in. fl. avgivit, utan votering, därest det icke har något skäl
för sig vad här sagts, att den allmänna meningen även bland lantbefolkningen
och dess upplysta representanter, dess med boskiften väl
förtrogna representanter, verkligen stadgat sig i den riktning att det
är på tiden, att den gamla ordningen ändras.

Herr Pålsson: Jag är övertygad om, att den mening, som
herr Alexanderson uttalade om giftorättsparagrafens omformulerande
är fullkomligt riktig. Åtminstone i den landsdel, som jag känner
till, är man visst icke belåten med paragrafen sådan den varit formulerad.
Det mest pinsamma, som kan inträffa är då vid ett arvskifte
upptäckes, att den kvarlevande maken icke har giftorätt i den
fasta egendomen, utan denna går, om bröstarvingar icke finnas, till
en eller flera för denne likgiltiga släktingar till den avlidne maken.
Den kvarlevande får på grund av nutida bestämmelse gå ifrån det
hela änskönt densamma ju kan hava tillbragt största delen av sitt
liv på denna fastighet och på densamma nedlagt ett intresserat
arbete.

Lördagen den 17 april, c. m.

41 Nr 33.

Det måste anses vara en mycket stor orättvisa, om denna be- Förslag till
stämmelse fortfarande får kvarstå orubbad. giftermålsbalk.

Där man i tid observerat endera makens rättslöshet genom den- (Ko*1»-)
na paragraf har man försökt ordna frågan genom testamente eller
genom sken- och återköp bringa rättvisa makarna emellan.

Vad den del av skånska landsbygden beträffar, som jag representerar,
tror jag alltså, att man där är mogen att taga det förslag,
som här föreligger, vartill jag, herr greve och talman, ber att få
yrka bifall.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt de beträffande nu föredragna paragraf framkomna yrkandena
propositioner, först på paragrafens godkännande samt vidare jå
antagande av det förslag, som innefattades i den av herr Pettersson i
Bjällbo och herr Högberg vid lagrummet anförda reservation med rättande
av det av herr Högberg omnämnda tryckfel, så att i 2 inom.
ordet »make» utbyttes mot »genom»; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen på paragrafens godkännande,
sig finna denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning varav uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner första lagutskottets i utlåtande nr 27 framställda
förslag till giftermålsbalk 6 kap. 8 §, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antagen det förslag, som innefattas i den av herr
Pettersson i Bjäliho och herr Högberg vid denna paragraf anförda
reservation med den av herr Högberg under överläggningen omnämnda
rättelse av ett angivet tryckfel.

Vid slutet av den häröver anställda omröstningen befunnos rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 70;

Nej — 35.

9 §..

Godkändes.

7 leap.

1 och 2 §§.
Godkändes.

Nr 35. 42

lördagen den 17 april, e. m.

Förslag till 3 §.

giftermålsbalk.

(Fort».) Denna paragraf lydde:

(i Kungl. Maj:ts förslag:) (i utskottets förslag:)

Häftar hustrun jämte mannen
för gäld, som båda makarna eller
endera gjort genom rättshandling
av den i 5 kap. 12 § avsedda beskaffenhet.
och vill borgenär söka
hustrun för gälden, skall han anhängiggöra
sin talan inom ett år
från förfallodagen eller, om gälden
skall betalas vid anfordran, från
dess uppkomst; försittes denna
tid, vare rätt till talan mot henne
förlorad.

Häftar hustrun jämte mannen
för gäld, som båda makarna eller
endera gjort genom rättshandling
av den i 5 kap. 12 § avsedda beskaffenhet,
och vill borgenären
söka hustrun för gälden, skall
han anhängiggöra sin talan inom
två år från förfallodagen eller, om
gälden skall betalas vid anfordran,
från dess uppkomst; försittes
denna tid, vare rätt till talan mot
henne förlorad.

Varder hustrun försatt i konkurs,
vare hon ej pliktig att för
dessförinnan gjord gäld av beskaffenhet,
, som i första stycket
avses, ansvara med egendom, som
hon under konkursen eller därefter
förvärvar.

Herr Pettersson i Södertälje hade reservationsvis hemställt, att
förevarande paragraf måtte erhålla följande lydelse:

Hälftar hustrun jämte mannen för gäld, som båda makarna eller
endera för den dagliga hushållningen eller barnens uppfostran gjort
genom rättshandling av den i 5 kap. 12 § avsedda beskaffenhet, och
vill borgenären söka hustrun för gälden, skall han anhängiggöra sin
talan inom två år från förfallodagen eller, om gälden skall betalas
vid anfordran, från dess uppkomst; försittes denna tid, vare rätt till
talan mot henne förlorad.

Varder hustrun-----därefter förvärvar.

Herr Bogberg, greve Spens odh herr Pettersson i Bjälbo hade instämt
i herr Petterssons i Södertälje hemställan, varjämte herr Beuterskiöld
i särskild reservation förklarat sig hava ansett, att nu föredragna
paragraf borde utgå.

Greve Spens: Herr talman, mina herrar! Av det beslut,
som båda kamrarna för en stund sedan sammanstämmande fattat
om lydelsen av 5 kap. 12 §, då kamrarna antogo herr Petterssons i
Bjälbo reservation, blir en given följd, att kammaren nu bör godkänna
det syfte, som innefattas i den vid nu förevarande paragraf
av herrar Pettersson i Södertälje, Högberg, Pettersson i Bjälbo och
mig avgivna reservationen, som går ut på att paragrafen ej skulle
avse kredit för hustruns särskilda behov. Detta syfte med reserva -

Lördagen den 17 april, e. m.

43 Nr 35.

tionen vinnes emellertid nu fullkomligt, med den lydelse, som förevarande
paragraf har i utskottets förslag, ty denna paragraf, sådan ^

den lyder i utskottets förslag, hänvisar till 5 kap. 12 §, som kamrama
beslutit giva förändrad lydelse. Jag hemställer därför nu om
bifall till utskottets förslag oförändrat i denna paragraf.

Herr Reuterskiöld: Herr Pettersson i Södertälje har i^ sin
reservation till denna paragraf anfört, att tre ledamöter av lagrådet
principiellt föreslagit, att denna paragraf skulle utgå, men han har
föreslagit, att förslaget skulle i enlighet med dessa ledamöters subsidiära
yrkande ändras i överensstämmelse med vad greve Spens
föreslagit. För min del måste jag säga, att de starkare skälen tala
för, att de särskilda preskriptionsbestämmelser, som här äro givna,
alls icke upptagas i lagen, och i anslutning till de tre ledamöternas
i lagrådet mening ber jag att få yrka att paragrafen avslås.

Herr Åkerman: Jag anhaller att fa yrka bifall till utskottets
förslag.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter i enlighet med
framkomna yrkanden gjordes propositioner, först pa godkännande av
samt vidare på avslag å den under behandling varande paragrafen;
och förklarades den förra propositionen, vilken upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

4 och 5 §§.

Godkändes.

8 Jcap.

1—5 §§.

Godkändes.

6 §■

Denna paragraf hade följande avfattning:

Biträder ena maken den andre i hans förvärvsverksamhet, njute
han, även om överenskommelse om gottgörelse ej träffats, skälig ersättning
för sitt arbete, om det med hänsyn till arbetets art och omständigheterna
i övrigt må anses tillbörligt, att ersättning skall utgå.

Har ej talan om utfående av ersättning för biträde, varom i
första stycket sägs, anhängiggjorts före utgången av kalenderåret
efter det, då arbetet verkställdes, vare rätt till talan förlorad, såvida
ej annat avtalats.

Reservation hade anförts av Reuterskiöld, som med instämmande
av herrar Rogberg och Pettersson i Bjälbo ansett, att denna paragraf
borde avslås.

Nr 35. 44

Lördagen den 17 april, e. in.

Förslag till Herr Reuterskiöld: Herr talman! Vid denna paragraf
giftermålsbalk. }lar jag [ avgiven reservation uttalat, att paragrafen borde avslås,
(lörte.) och herrar Rogberg och Pettersson i Bjällbo hava instämt i denna
mening.

Frågan är, om en hustru, som eventuellt tjänstgör på sin mans
affärskontor eller på annat sätt biträder honom i hans affär eller i
jordbruk, skall på det sätt lagförslaget angiver kunna göra anspråk
på ersättning. Vi hava ansett och trött det vara riktigt, att den ersättningsfrågan
över huvud taget icke bör här upptagas. Jag hänvisar
till den motivering jag anfört i min reservation, och ber att
få yrka avslag på paragrafen.

Herr Åkerman: Jag anhåller om bifall till utskottets förslag.
Så vitt jag förstår, är det alldeles nödvändigt att taga paragrafen
sådan den där föreligger. Gör man icke det, måste på frågan anläggas
allmänna civilrättsliga synpunkter, och då makarna genom
förslaget i övrigt gjorts självständiga mot varandra, skulle man komma
in i ett fullständigt virrvarr, om man icke godkände denna paragraf.
Nu ha för övrigt i paragrafen gjorts vissa inskränkningar
beträffande de allmänna civilrättsliga reglerna, som måste göra saken
mera tilltalande. Med anledning därav ber jag att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr Klefbeck: Såvitt jag förstår, var den skildring, som
herr Reuterskiöld gav av paragrafens betydelse, icke fullt riktig.
Den gäller, om en hustru är anställd på sin mans affärskontor, men
paragrafen gäller icke, när det är fråga om en hustru, som arbetar
i jordbruket på gården.

Herr Rogberg: Herr talman! Det är möjligt, att den uppfattning,
för vilken herr Klefbeck nu gjort sig till tolk, kan i praktiken
vinna avseende, men långt ifrån säkert är det inte, och med
skäl kan man uppkasta den frågan: När den på kontoret arbetande
hustrun skall komma i tillfälle att få ersättning, varför skall dä
icke jordbrukarens hustru även få sådan. Bestämmelsen är onödig
för den händelse att hustrun träffar uppgörelse med mannen om ersättning
för biträde i hans affärsverksamhet, ty då gälla, såsom herr
Åkerman antydde, de allmäna civilrättsliga reglerna. Som anledning
för paragrafens intagning i lagen har framhållits av lagberedningen,
att det mycket väl kan tänkas, att en överenskommelse mellan hustrun
och mannen skulle vara vansklig för hustrun att få igenom, ändå
att det i och för sig skulle vara befogat, att hon finge ersättning
för sitt arbete. Med anslutning till min förut i dag uttalade uppfattning,
att denna nya lagstiftning i stort sett skall verka försvagande
på äktenskapet, och att makarna måhända i långt större utsträckning
än hittills skett komma att begagna sig av möjligheterna
till skilsmässa, vill jag påstå, att om det är vanskligt för en hustru
att på frivillighetens väg av mannen få ersättning för honom lämnat
biträde, så skall det vara än vanskligare för henne att få fram

Lördagen den 17 april, e. in.

45 Nr ilo.

deri på lagens väg, ty även där gäller det, att han kan möta hennes Förslag till
anspråk på ersättning med den förklaring, att lian finner detta an- 9iJtermala
språk så obefogat, att han däri ser en anledning till att Väcka fråga d''''ortÄ )
om äktenskapets upplösning.

Denna bestämmelse blir nog utan verkan, men den står föga i
överensstämmelse med äktenskapets idé, varför jag, herr talman,
ber att få instämma i det yrkande, som här framställts av herr
Reuterskiöld.

Efter härmed slutad överläggning gjordes jämlikt framkomna
yrkanden propositioner, först på godkännande av nu förevarande
paragraf samt vidare på avslag å densamma; och förklarades den
förra propositionen, vilken upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

7—12 §§.

Godkändes.

9 och 12 kap.

Godkändes.

13 kap.

1-5 §§■

Godkändes.

6—8 §§.

Dessa paragrafer lydde:

6 §.

Har make genom vanvård av sina ekonomiska angelägenheter,
genom missbruk av rätten att råda över sitt giftorättsgods eller genom
annat otillbörligt förfarande vållat, att detta väsentligen minskats,
äge andra maken erhålla vederlag därför av makarnas giftorättsgods.
Räcker det ej till, och har den vederlagsskyldige enskild
egendom, gånge för hälften av vad som brister vederlag ut av den
enskilda egendom, som ej erfordras för täckning av gäld.

7 §•

Rätt till vederlag, som i 6 § sägs, tillkomme ock make, om
andra maken använt sitt giftorättsgods till förvärv eller förkovran
av sin enskilda egendom eller av egendom, som i 6 kap. 1 § andra
stycket avses, och som ej skall ingå i bodelningen, eller till betalning
av sådan före äktenskapets ingående gjord gäld, som i 2 §
andra stycket omförmäles.

Nr 35. 46

Lördagen den 17 april, e. m.

Förslag till g o

giftermålsbalk.

(Pörte.) Make, som använt sin enskilda egendom till förkovran av sitt

giftorättsgods, njute vederlag av detta.

Enligt avgiven reservation hade herr Reuterskiöld yrkat, att
dessa paragrafer skulle avslås.

Herr Reuterskiöld: Jag ber, herr talman, att få yrka
avslag på grund av de skäl, som jag anfört i min reservation.

Herr Åkerman: Herr talman! Jag her att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes propositioner,
först på godkännande av nu föredragna paragrafer samt
vidare på avslag å desamma; och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

9—12 §§.

Godkändes.

13 §.

Denna hade följande lydelse:

Vid lotternas utläggning äge vardera maken eller, om endera är
död, den efterlevande på sin lott bekomma arbetsredskap och andra
lösören, som erfordras till fortsättande av hans näring. Därefter
vare en var av makarna berättigad att på sin lott erhålla den till
hans giftorättsgods hörande egendom han önskar. Fastighet, som
tillhör ena makens giftorättsgods, så ock annan till ena makens
giftorättsgods hörande egendom, som det av särskild anledning kan
vara av intresse för honom att behålla, vare han, även om egendomen
i värde överstiger vad på hans lott belöper, berättigad bekomma,
om han lämnar penningar till fyllnad av andra makens lott.

Skall ena makens enskilda egendom gå i betalning för vederlag,
som i 6 eller 7 § sägs, gånge vederlaget ut i egendom, som
maken själv äger anvisa.

Rätt, varom i första stycket sista punkten sägs, tillkomme, näx
make är död, ej andra arvingar än bröstarvingar; och njute de sådan
rätt allenast beträffande fastighet, som maken förvärvat från släkting
i rätt uppstigande led eller sådan släktings dödsbo.

Enligt en vid denna paragraf avgiven reservation hade herr
Högberg, greve Spens och herr Pettersson i Bjälbo ansett, att utskottet
bort hemställa, att denna paragraf skulle erhålla följande lydelse
:

Lördagen den 17 april, e. in. 47

Vid lotternas utläggning’------- andra makens lott. Skall

ena makens----själv äger anvisa.

Katt, varom i första stycket sista punkten sägs, tillkomma, när
make är död, ej andra arvingar än bröstarvingar, samt fader, moder,
syskon och syskons avkomling, och njute de sådan rätt allenast beträffande
fastighet, som maken förvärvat från släkting i rätt uppstigande
led eller sådan släktings dödsbo.

Greve Spens: Herr talman! I denna paragraf har stadgats,
att vid bodelning efter den ene makens död det skulle finnas rätt för
den dödes bröstarvingar att lösa den avlidnes fastighet, om sådan
finnes. Denna lösningsrätt har av oss reservanter ansetts böra utsträckas
till — förutom bröstarvingar — även fader, moder, syskon
och syskons avkomling. Vi hava nämligen ansett en sådan utvidgning
av denna lösningsrätt vara i samhällets intresse för att motverka,
att släktjorden allt för mycket överflyttades på andra händer.
Vår reservation överensstämmer med tre lagråds uttalade mening och
med motionen av herr Westman.

Jag anhåller således, herr talman, att få yrka bifall till den
reservation, som anförts av herrar Högberg och Pettersson i Bjälbo
samt mig.

Herr Alexanderson: Herr talman! Jag anhåller däremot
att få yrka bifall till Kungl. Maj :ts förslag. Här har ju redan gjorts
en jämkning i denna paragraf i bodelningshänseende mot vad som
ursprungligen var föreslaget, och såvitt jag kan förstå, har man därigenom
nått den gräns, som bör finnas. Om man skulle göra den utvidgning,
som greve Spens förordat, låter det sig väl åtminstone på
denna punkt icke sägas, att man befordrar något stort jordpolitiskt
intresse. Här ha vi uteslutande att göra med en relikt av den gamla
släkträttens åskådning, denna släkträtt, som i själva verket i sina bestämmande
drag är försvunnen ända sedan sjuttio år tillbaka eller
något sådant. Att bibehålla denna relikt av det pietetsskäl, som
här är anfört, att det ju kan vara en brorson, som gärna skulle vilja
taga vid gården, det tror jag för min del icke är berättigat med hänsyn
till det fullt lika starka pietets- och känsloskäl, som i många fall
kan tala för att andra parten, efterlevande maken, i stället bör få
bibehålla den egendom, som vederbörande har suttit på och arbetat på
kanske i decennier.

Jag anhåller att få yrka bifall till propositionen, vilken också
är av andra kammaren, jag skulle tro till och med utan debatt, antagen.

Herr Keuterskiöld: Herr talman! Jag har att yrka bifall
till den av greve Spens samt herrar Högberg och Pettersson i Bjälbo
gjorda reservationen med en liten modifikation. Förhållandet är,
att det synes mig, att även om den uppfattning, som den senaste ärade
talaren framhållit, har ett visst fog för sig i somliga kretsar, finnes
däremot inom andra kretsar en helt annan åskådning, och jag är fullt

Kr 85.

Förslag till
giftermålsbalk\
(Korts.)

Nr 35. 48

Lördagen den 17 april, e. m.

Förslag till viss om, såsom erfarenheterna t. o. in. från senaste veckorna bestyrkt,
giftermålsbalk. åtminstone inom Uppland en annan åskådning gör sig gällande,
(Forts.) gom jcke bära sträcker sig till fastigheten utan även till det lösöre,
som följt med fastigheten, såsom inventarier och dylikt, och jag skulle
därför vilja förorda reservationen av herr Högberg m. fl. med den
ändringen, att punkten: »och njute de sådan rätt allenast beträffande
fastighet, som maken förvärvat från släkting i rätt uppstigande led
eller sådan släktings dödsbo» utgår.

Det blir en vidgning i två fall, dels med avseende på den fastighet
det gäller, dels även med avseende på lösöret, varom för övrigt
redan i första stycket av paragrafen är talat.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr vice talmannen,
som för en stund övertagit ledningen av kammarens förhandlingar
yttrade, att i avseende på förevarande paragraf framkommit
följande yrkanden: l:o) att paragrafen skulle godkännas;
2:o), av greve Spens, att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Högberg m. fl. vid paragrafen avgivna reservationen;
samt 3:o), av herr Eeuterskiöld, att sistnämnda förslag
skulle godkännas med den ändring, att sista delen av paragrafen,
från och med orden »och njute de», utelämnades.

Sedermera gjordes propositioner enligt berörda yrkanden, och
förklarades propositionen på paragrafens godkännande vara med
övervägande ja besvarad.

Övriga delar av utskottets förslag till giftermålsbalk.
Godkändes.

2:o) Förslaget till lag om införande av nya giftermålsbalken.

1-t §§.

Godkändes,

d §.

Denna paragraf var så lydande:

1 mom. Beträffande makar, som ingått äktenskap, innan nya
lagen trätt i kraft, skall i stället för bestämmelserna i 5—9 kap., 10
kap. 4—11 §§, 11 kap. 14—22 §§, 23 § första stycket och 30 §, 12
och 13 kap. samt vad 15 kap. innehåller om rättegång i boskillnadsmål
fortfarande tillämpas vad äldre lag stadgar i de ämnen, som
med sagda bestämmelser avses, såvitt ej i 2—8 mom. här nedan
annorlunda föreskrives.

2 mom. Med den nya lagens ikraftträdande skall mannens
målsmanskap i fråga om makarnas rättsförhållanden i personligt
hänseende upphöra; dock äge makarna ej sluta avtal med varandra i
andra fall, än när sådant är i lag särskilt stadgat.

3 mom. Bestämmelserna i 5 kap. 1—3 och 5—11 §§ nya la -

Lagförslag~om
införande av
nya giftermålsbalken.

Lördagen den 17 april, e. m.

49 Nr 35.

jren skola i tillämpliga delar lända till efterrättelse; och skall vid Lagförslag om
bedömande av vardera makens förmåga att bidraga till familjens tnjorandt a"
underhåll hänsyn tagas till storleken av den egendom, varöver han
råder.

4. mom. Makarna må genom äktenskapsförord avtala, att egen- °r
dom, "SCtm tillfaller ena maken, skall vara hans enskilda.

5 mom. Över egendom, som, efter det nya lagen trätt i kraft,
tillfaller hustrun genom arv, gåva eller testamente, samt över avkastningen
av sådan egendom äge hon råda, även om egendomen
jämlikt äldre lag skolat stå under mannens förvaltning.

Genom äktenskapsförord må makarna avtala, att hustrun skall
rada över enskild egendom, som tillfallit henne, innan nya lagen
trädde i kraft.

6 mom. Bestämmelserna i 6 kap. 4—6 §§ nya lagen skola lända
till efterrättelse i fråga om samfälld egendom av beskaffenhet,
som i nämnda lagrum avses. Står hustrun enskilt tillhörig egendom
av beskaffenhet, som i 6 kap. 5 § nya lagen avses, under mannens
^förvaltning, vare 5 och 6 §§ i nämnda kap. tillämpliga därå.

7 mom. Är genom äktenskapsförord stadgat, att all makarnas
egendom skall vara enskild,^ och att hustrun skall själv förvalta sin
egendom, skall nya lagen å makarna tillämpas jämväl vad angår
ämnen, som i 1 mom. omförmälas; och skall en var av makarna
med den egendom han har eller sedermera förvärvar svara för den
gäld, varför han enligt äldre lag vant ansvarig med sin egendom.

Hava makarna vunnit boskillnad på grund av ansökan, som
gjorts efter det lagen den 1 juli 1898 om boskillnad trädde i kraft,
eller hava de vunnit hemskillnad, skall ock, efter det skifte dem
emellan ägt rum, nya lagen å dem tillämpas jämväl vad angår ämnen,
som i 1 mom. omförmälas.

8 mom. Makarna må genom äktenskapsförord bestämma, att
boskillnad skall äga rum, och huru boet i anledning därav skall
delas emellan dem, så ock avtala, att egendom, som, då skifte sker,
tillhör endera enskilt, eller som vid skiftet eller sedermera tillfaller
endera, skall vara hans giftorättsgods.

Har genom förord efter vad nu är sagt blivit bestämt, att boskillnad
skall äga rum, äge en var av makarna påkalla boskillnad.

9 mom. Om förord, som i 4, 5 och 8 mom. avses, skall gälla
vad i 8 kap. 9—12 §§ nya lagen är stadgat angående äktenskapsförord
mellan makar.

Reservationer hade avgivits

dels av herr Hederstierna, som hemställt,

att 5 § 3 mom. måtte erhålla följande ändrade lydelse:

Bestämmelserna i 5 kap. 1—3, 5, 7, 9 och 10 §§ nya lagen
skola i tillämpliga delar lända till efterrättelse; och skall vid bedömande
av vardera makens förmåga att bidraga till familjens underhåll
hänsyn tagas till storleken av den egendom, varöver han råder.

samt att 6 mom. måtte utgå och de följande mom. erhålla n:ris
6, 7 och 8;

Första Tcammarens protokoll 1920. Nr 35. 4

Nr 85. 50

Lagförslag om
införande av
nya giftertnålsbalken.

(Ports.)

Lördagen den 17 april, e. m.

dels av greve Spens, som instämt med herr Hederstierna,

dels och av herr Reutersläöld, som yrkat, att i § 5 mom. 3 orden
och 5—11 §§’ skulle utgå, och att § 5 mom. 6 skulle helt utgå.

Greve Spens: Vid denna paragraf har herr Hederstierna och

jag anfört reservation. Enligt denna paragraf skall den nya lagen
i vissa deler äga tillämpning å redan bestående äktenskap och således
få retroaktiv verkan i dessa delar. Sålunda skola alla bestämmelser
i 5 kap. om upphävande av mannens malsmanskap och om makes
underhållsskyldighet tillämpas på de gamla äktenskapen, varjämte
stadgandena i 6 kap. om förbud att inteckna eller sälja fastighet och
att sälja bohag, vari den andra maken har giftorätt, skulle även galla

för de äldre äktenskapen. ,

Vi två reservanter hava icke något emot att de av dess staciganden,
vilka den allmänna rättsuppfattningen redan godtagit, komma att
gälla för gamla äktenskap, men dessutom skulle å de gamla äktenskapen
tillämpas några nya bestämmelser, om vilka detta icke kan
sägas vara förhållandet. Dessa sistnämnda bestämmelser avse den
årliga avräkningen mellan makarna.— 5 kap. 6 § -, skyldigheten

för makar, som leva i söndring åtskilda att lämna andre maken viss
del av bohaget samt skyldighet för makarna att giva varandra de
upplysningar om sina ekonomiska förhållanden, som kunna leda till
bedömande av varder as underhållsskyldighet, ävensom stadgandena
om förbud att inteckna och sälja fastighet och att sälja bohag, i vilken
den andra maken har giftorätt. .

Dessa nya stadganden böra enligt den mening, som vi reservanter
hysa ej påtvingas ett redan pågående familjeliv och strider dessutom
mot den rättsprincipen, att ny lag ej skall hava retroaktiv kraft. Vi
hava därför yrkat, att dessa nya bestämmelser ej skola tillämpas pa de
gamla äktenskapen, och jag hemställer därför, att kammaren matte
bifalla den av herr Hederstierna och mig anförda reservationen.

Herr Reuterskiöld: Herr talman! Den skillnaden före ligger

mellan greve Spens’ och herr Hederstiernas reservation å ena
sidan samt min å den andra, att jag varit konsekvent och de inkonsekventa.
Skillnaden är den, att de gamla äktenskapen enligt de
övergångsbestämmelser, som greve Spens och hans inedreservant vilja
acceptera, komma att falla under den nya regeln om domstols ratt
att inblanda sig i förhållandet och bl. a.^ att. utdöma underhållsbidrag.
Dessa gamla äktenskap komma då att falla under kap. 5
7 §, som avser, att när makar på grund av söndring flytta åtskils,
så har den, som flyttat ur hemmet, rättsanspråk på underhall, och
de komma att falla under den regel i den nya lagen, soin stadgar,
att makar ha skyldighet att giva varandra affärsupplysningar om
sin ställning med avseende på den rättsliga underhållsskyldigheten.
Då enligt, min uppfattning det är så, att i de gamla ° äktenskapen
någon sådan rättsskyldighet icke föreligger, såsom också uttalats av
lagberedningen, utskottet och under debatten, förefaller det mig oriktigt
att nu draga in dessa gamla äktenskap under denna nya regel.

Lördagen den 17 april, e. in.

51 Jfr 35.

\ n oyenmsstammelse härmed har jag yrkat att 5 § 3 mom. icke Larf,»slag om
slmlle hänvisa till o—11 §§ av kap. 5 i lagen; och jag tror, att denna införande av
ståndpunkt är betydligt starkare än den andra, varför jag ber herr n1J.t

talman, att få yrka bifall till min reservation. ma. s a en''

(Korta.)

Herr Åkerman: Jag anhåller om bifall till utskottets förslag,
sorn andra kammaren helt nyligen, efter vad jag fatt veta, har
godkant. Jag vill också påpeka, att lagrådet lämnat dessa bestämmelser,
som nu är fråga om, utan någon anmärkning. Modern utländsk
lagstiftning har löst frågan precis på samma sätt; och jag
vill slutligen erinra herrarna om, att när 1874 ganska betydelserna
ändringar vidtogos rörande hustruns förvaltningsrätt, fingo
också de bestämmelser, som då blevo antagna, retroaktiv verkan.

Jag tror alltså, att kammaren nu bör följa samma väg, och jag
förordar därför vördsamt bifall till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade
herr vice talmannen, att i fråga om förevarande paragraf vore yrkat:
1 ro) att densamma skulle godkännas; 2:o), av greve Spens, att
paragrafen skulle antagas med de ändringar, som förordats i herr
Hederstiernas vid paragrafen avgivna reservation; samt 3:o), av
herr lieuterskuld, att kammaren skulle godkänna paragrafen med
de av honom reservationsvis påyrkade ändringar.

Sedermera gjorde herr vice talmannen propositioner enligt dessa
yrkanden samt förklarade sig finna propositionen på paragrafens
godkännande oförändrad vara med övervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning varav herr vice talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena med hemställan,
huruvida kammaren behagade antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen; och förklarade herr vice talmannen
sig finna de härå avgivna svaren hava utfallit med övervägande
ja för deras mening, som vill till kontraproposition antaga
bifall till herr Reuterskiölds yrkande.

Jämväl om ''kontrapropositionens innehåll äskades emellertid
votering Med anledning härav uppsattes, justerades och anslogs
en sa lydande omröstningsproposition:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen om 5 § av
första lagutskottets i utlåtande nr 27 framställda förslag till lag
om införande av nya giftermålsbalken antager bifall till herr Reuterskiölds
yrkande i frågan, röstar

Ja;

Den, det eg vill, röstar

Nej;

• V™ .Nej''5 har ti11 kontraproposition i nämnda votering antagits
bifall till greve Spens yrkande.

Kr 35. 52

Lördagen den 17 april, e. m.

Lagförslag om Omröstningen företogs,
införande av utfallit sålunda:
nya giftermålsbalken.

{Forts.)

och vid dess slut befunnos rösterna hava

Ja — 65;
Nej — 20.

Därefter uppsattes, justerades och anslogs för huvudvoteringen,
en omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som godkänner 5 § av första lagutskottets i utlåtande nr
27 framställda förslag till lag om införande av nya giftermålsbalken,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes ifrågavarande paragraf med de ändrin far,

som förordats i den av herr Reuterskiöld vid paragrafen anföra
reservationen.

Vid slutet av den häröver anställda omröstningen befunnos
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 56;

Nej — 30.

6 §.

Godkändes.

7 §.

Denna paragraf lydde sålunda:

De i §§ 4 och 9 av förordningen den 18 juni 1864 angående
utvidgad näringsfrihet ävensom eljest i lag eller författning med
avseende å gift kvinna särskilt stadgade villkoren för rätt att idka
handel eller annat näringsyrke eller att vara biträde därvid skola ej
gälla, därest nya giftermålsbalken är tillämplig i fråga om makarnas
förmögenhetsförhållanden.

I avgiven reservation hade herr Reuterskiöld anfört:

»Då stadgandet i denna paragraf icke hör till civillag, icke
äger nödvändigt samband med lagförslaget och icke bör i samma
ordning som detta prövas, yrkar jag, att paragrafen avslås.»

Herr Reuterskiöld:. Herr talman! Då stadgandet i denna
paragraf ej hör till civillag, ej äger nödvändigt samband med lagförslaget
och icke bör i samma ordning som detta prövas, yrkar jag,
att paragrafen avslås.

Lord ngen den 17 april, e. in. 53 Nr 3V

Herr Åkerman: Jag anhåller om bifall till paragrafen. Lagförslag om

införande, av

Efter härmed slutad överläggning gjordes propositioner, först n,Ja gift*-på godkännande av samt vidare på avslag å förevarande paragraf; målsljatlceaoch
förklarades den förra propositionen, vilken upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Övriga delar av nu föredragna lagförslag.

Godkändes.

3:o). Utskottets förslag till lag om barn i äktenskap.

Lagförslag om

1—5 §S. barn i

Godkändes. äktenskap.

0 §.

Denna paragraf hade följande avfattning:

Rätten att bestämma över barnets personliga angelägenheter tillkomma
bägge föräldrarna i förening.

Kunna föräldrarna ej enas, äge rätten på ansökan av endera,
såvida det med hänsyn till barnets bästa finnes erforderligt, uppdraga
åt den av dem, som finnes bäst skickad därtill, att utöva bestämmanderätten
i de fall, då olika meningar mellan dem uppkomma,
eller att träffa avgörande i särskild fråga, varom sådan meningsskiljaktighet
uppkommit.

Vad i 14 kap. giftermålsbalken är stadgat om medling i tvister
mellan makar äge ock tillämpning beträffande meningsskiljaktighet,
varom i denna paragraf sägs.

Reservationer hade avgivits

dels av herr Rogberg och greve Spens, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att förevarande paragraf skulle erhålla följande
lydelse:

Rätten att bestämma över barnets personliga angelägenheter
tillkomme bägge föräldrarna i förening. Kunna de ej enas, tillkomme
bestämmanderätten fadern.

Vad i 14 kap. — — — i denna paragraf sägs.

dels av herr Reuterskiöld, som hemställt, att paragrafen måtte
erhålla följande ändrade lydelse:

Över barns personliga angelägenheter tillkommer bägge föräldrarna
i förening att bestämma, eller, där de icke Irunna enas,
fadern. År fadern hemfallen till dryckenskap eller eljest uppenbarligen
oskicklig att utöva bestämmanderätten, äge rätten på ansökan
av modern förordna, att vårdnaden skall tillkomma annan
person.

dels ock av herr Leo, som ansett, att i utskottets utlåtande de
båda sista styckena i 6 § bort uteslutas, så att den erhållit följande
lydelse:

» 35. 54

Lördagen den 17 april, e. m.

Lagförslag o
barn i
äktenskap.
(Forts.)

Rätten att bestämma över barnets personliga angelägenheter
tillkomme bägge föräldrarna i förening.

Greve Spens: Enligt denna paragraf skola föräldrarna, om
de ej kunna enas i fråga om bestämmelserna om barnets personliga
angelägenheter t. ex. om deras uppfostran, undervisning och yrkesval,
först söka medling hos präst i församling eller annan i viss
ordning utsedd medlare, och om ej enighet på sådant sätt ernås skola
föräldrarna hänvända sig till domstol, som äger att avgöra vilken av
föräldrarna, som skall bestämma i den föreliggande frågan och även,
därest rätten prövar lämpligt och rättvist, i andra liknande frågor.
Häremot har jag och flera ledamöter av utskottet reserverat oss. Här
föreligger nämligen åter ett fall, då lagförslaget bryter mot den allmänna
principen i förslaget, att husliga tvister ej skola dragas inför
domstol.

Utskottet har godkänt det föreslagna stadgandet, ehuru utskottet
medgiver, att sådana tvisters dragande inför domstol måste medföra
starka påfrestningar av förhållandet mellan föräldrarna. Utskottet
har liksom lagberedningen grundat sitt förslag på, att modern bättre
än fadern känner barnet och dess anlag och ofta i högre grad än fadern
äger barnets förtroende. Även om detta är riktigt, motväges
detta av den omständigheten, att modern är väl svag för barnet och
att fadern i regel bättre än modern är i stånd att bedöma hemmets
ekonomiska ställning, och vilka utgifter för barnet, som boets ställning
tål vid. Givet är också, att domstols inblandning i dessa frågor
kommer att lätt vålla misshälligheter inom äktenskapet.

Vi reservanter ha därför avstyrkt, att domstol skall anlitas, i
dessa fall, men icke motsatt oss, att medling får användas. Vi anse,
att om genom medling enighet ej kan uppstå, då bör fadern bibehålla
bestämmanderätten, såsom nu är förhållandet, därest icke fadern är
uppenbart olämplig därtill. För sådant fall, att fadern visat sig vara
uppenbart olämplig stadgas i 8 § av lagen, att domstol får bestämma
om saken.

På grund av vad jag nu anfört, hemställer jag, att kammaren
måtte bifalla herr Rogbergs och min reservation.

Herr Reuterskiöld: I den fråga, som det här gäller, har

reservation även avgivits av mig och av en ledamot av andra kammaren,
herr Leo. Då det här gäller en så pass viktig sak, som den huruvida
i fråga om barnens förhållanden vid oenighet mellan makarna
man skall anlita domstol, eventuellt medling, synes det mig, som man
borde göra vad man kan för att komma till någon slags enighet för
att hindra detta. Det förefaller mig vara det riktigaste, att fadern
får bestämma. Men jag kan icke neka till, att den ståndpunkt, som
herr Leo i sin reservation intagit, står i närmaste överensstämmelse
med lagförslagets egen princip angående de rent personliga förhållandena;
och då den motivering, som han avgivit, enligt mitt förmenande
synes vara synnerligen träffande och riktigt, skall jag, herr

55 Nr 35.

Lördagen den 17 april, e. in.

talman, be att i detta, sammanhang få förena mig i hans yrkande och Lagfå^oui
yrkar alltså bifall till den av herr Leo avgivna reservationen. äktenskap.

i (Forts.)

Herr von K och: Herr talman! Jag vill gärna medge, att det

kan väcka vissa betänkligheter att låta domstolen träffa detta avgörande,
såsom här föreslås, men efter manga funderingar har jag kommit
till den uppfattningen, att det är den enda utväg, som i själva
verket står till buds för att trygga barnens rätt. De två reservationer
— de äro egentligen tre, men av två olika slag som här förekomma,
lösa i själva verket inte alls fragan, varken herr Rogbergs och
greve Spens’ reservation eller herr Reuterskiölds eller herr Leos reservation.
Att låta mannen i sista hand få bestämmanderätten härvidlag
är i själva verket att gå fullständigt stick i stäv mot hela den tanke
och den syftning, som ligger i lagförslaget, och att återigen inte säga
någonting alls, som herr Leo föreslår, innebär naturligtvis i praktiken
detsamma som att överlämna åt den ekonomiskt starkare, eventuellt
den mest hänsynslösa parten, att avgöra frågan. Det förefaller mig
därför, som om det slut, vartill herr Leo kommit ehuru jag villigt
erkänner, att hans motivering innehåller åtskilliga goda synpunkter -i själva verket inte alls är tillfredsställande, ty det innebär icke någon
som helst lösning av frågan.

När man emellertid närmare tänker sig in i saken, tror jag, att
man skall finna, att riskerna för att låta domstolarna få med denna sak
att göra äro ganska små. Till en början vill jag nämna, att° det är
inte fråga om att domstolarna skola behandla alla möjliga smatyister
mellan makarna angående deras barn. Det är uttryckligen sagt ifrån,
att det är endast, när det med hänsyn till barnens bästa finnes erforderligt,
som domstolen skall kunna ingripa. Man behöver alltså ingalunda,
befara, såvitt jag förstår, att hustrun eller eventuellt mannen
skall i otid begagna sig av denna utväg.

Jag vill vidare fästa uppmärksamheten på att det är meningen att
i första hand den s. k. medlingen skall komma till stånd. Och lagberedningen
säger i sin motivering, att just pa det här området finnes det
ganska störa förhoppningar om att en medling skall lämna tillfredsställande
resultat. Enligt min åsikt kan denna medling förväntas
leda till ett lyckligt slut, om det Bakom denna medling finnes en
möjlighet att vädja till högre rätt, d. v. s. att kunna hänskjuta saken
till domstol. Jag behöver inte närmare antyda, hur mycket starkare
detta medlingsinstitut skulle komma att verka, om det är för båda
parterna klart, att man kan i yttersta nödfall vända sig till domstol.

Slutligen vill jag erinra om att domstolarna ju redan nu behandla
frågor, som ha mycken likhet med den som det här gäller. Domstolarna
ha sig redan anförtrott att behandla äktenskapsskilsmässor, och,
som Bekant, är spörsmålet om vem som skall ta hand om Barnen en
av de mest Brännande och svårlösta av dithörande frågor. Delbar således
ett område, domstolarna redan i viss mån givit sig in pa, som
man nu skulle låta dem ytterligare taga hand om.

När man nu överväger allt detta, tror jag, att betänkligheterna
mot att domstolen skall kunna få med detta att göra, böra få vika.

?ir 35. 56

Lördagen den 17 april, e. in.

Lagförslag o
barn i
äktenskap.
(Forts.)

1 Såvitt man nu kan bedöma saken — man kan ju inte säga något bestämt
— torde det endast i ett mycket litet antal fall bli nödvändigt
att vända sig till domstol. Men det är alldeles säkert, att det finnes
en del fall, då det skulle vara av verkligt stor betydelse, att denna utväg
står öppen; och just för barnens skull vågar jag för min del icke
påtaga mig ansvaret för någon ändring i det förslag Kungl. Maj :t här
uppgjort och. som varit föremål för så mycket noggrant övervägande
av lagberedningen.

Jag tillåter mig därför, herr talman, att yrka bifall till Kungl.
Maj:ts och utskottets förslag i denna punkt.

Herr Trygger: Herr greve och talman! För min del kan
jag ej rösta för utskottets förslag.

Man måste erkänna, att det i vår tid förefinnes en stor svaghet
i förhållandet mellan föräldrar och barn, vilken består däri, att barnen
icke äro sådana mot sina föräldrar som de böra vara. Man behöver
icke se sig vitt omkring för att finna, att just denna respektlöshet
ifrån barnens sida gentemot föräldrarna är en verklig samhällsolycka,
är något, som medför följder, vilka äro synnerligen skadliga
icke blott för samhället utan även för barnen själva, när de en gång
vuxit upp. Nu är det åtminstone för mig klart, att om barnen få
bevittna meningsskiljaktigheter mellan föräldrarna angående hur barnens
personliga angelägenheter skola ordnas, vilka meningsskiljaktigheter
till sist hänskjuta^ till domstol, är detta ägnat att undergräva
föräldrarnas ställning i förhållande till barnen.

Man skulle kunna tänka sig, att man här skulle kunna vara med
om den reservation, vilken är anförd av herr Leo, som vill, att man
icke skall ge någon annan bestämmelse än att bägge föräldrarna äga
gemensamt avgöra den sak det här gäller. Men jag kan inte vara
tillfredsställd därmed, ty från den synpunkt, som jag lägger på frågan,
måste barnen ovillkorligen ha klart för sig, var det slutliga avgörandet
inom hemmet ligger, i fall föräldrarna icke bli ense, och det
bör ligga hos fadern.

På dessa skäl vill jag anhålla om bifall till den reservation, som
är anförd utav herr Högberg och greve Spens.

Herr Möller: Herr talman, mina herrar! Jag skall tillåta

mig att yrka bifall till den av herr Leo avgivna reservationen.

Jag kan förstå den tankegång, som ligger bakom regeringens och
utskottets förslag i denna punkt, ty det är klart, att när man vet,
att svårigheter kunna föreligga, vill man försöka sig på en lösning.
Men jag kan inte erkänna, att den lösning, till vilken man här kommit,
är på något sätt rimlig eller resonlig. Det är inte samma sak,
om man hänskjuter till domstol frågan om hur en skilsmässa skall
uppgöras mellan två äkta makar och om man hänskjuter till domstol
frågan om vem som i sista hand skall bestämma över barnens
uppfostran. Det är för mig alldeles uppenbart, att om två äkta makar
icke kunna på något sätt enas i denna punkt, så kan man inte

•Lördagen den 17 april, e. in.

57 Nr 35.

hålla ihop eller lappa ihop förhållandet mellan dem därigenom, att Lagförslag
den ena parten går till domstol, ty vare sig det blir mannen eller det
blir hustrun som förlorar inför domstolen, så kommer den part, som ^Forts^
domstolen frånkänner rättigheten att vidare ha något inflytande på
barnets uppfostran i, jag undrar om man inte skulle kunna våga säga,

9''0 % av alla fall att känna sig till den grad förorättad, till den grad
illa behandlad, att därmed i själva verket allt är sagt. Vare sig det
är mannen eller hustrun, som frånkännes denna rättighet, så blir förhållandet
— det tror jag blir det normala i varje fall —- fullkomligt
outhärdligt och olidligt i ett äktenskap efter en sådan procedur. Herr
Leos reservation löser visserligen icke, som man säger, i rent teknisk
mening svårigheterna på denna punkt. Men det är å andra sidan
klart, att parterna, därest herr Leos reservation bifalles, tvingas till
en inbördes uppgörelse. Det är naturligtvis sant, att vid denna uppgörelse
den starkare viljan, vare sig det är mannens eller kvinnans,
till slut kommer att bli avgörande. Men jag måste för min del saga,
att det är bättre, om i äktenskapet den starkare viljan på en sådan
punkt blir gällande än att domstolen skall vara den, som pekar ut
vem som skall bli den bestämmande. Man löser alltså genom ett
bifall till reservationen icke i teknisk mening, i juridisk mening, den
svårighet, som i detta avseende kan uppstå i äktenskapet, men man
pålägger parterna ett tryck, under vilket det blir lättare att åstadkomma
en uppgörelse inom äktenskapet än därest man hänvisar till
den andra utvägen, att hänskjuta saken till domstol.

Jag är på denna pimkt övertygad om att reservantens tankegång
är riktig, och jag ber därför, herr talman, att, som sagt, få yrka bifall
till herr Leos reservation.

Herr Åkerman: Herr talman! Ja, jag har ju redan i dag
på förmiddagen haft tillfälle att yttra några ord om denna sak. Det
är icke mycket jag har att tillägga utöver vad jag förut sagt.

Då nu emellertid herr Trygger talat om, att det är en allmän
klagan i denna tid över att barnen icke äro så, som de skola vara mot
sina föräldrar, vet jag för det första icke, om denna klagan är grundad.
Jag undrar, om det icke alltid förhållit sig så, att man har
ansett, att det varit bättre förr, och man har talat om »den gamla göda
tiden». Jag tror för min del, att farhågorna äro mycket överdrivna.

Men därmed må nu vara huru som helst! Jag kan i alla falla icke
förstå, att föräldrarnas auktoritet gentemot barnen skall behöva bliva
förminskad genom ett bifall till denna paragraf. Det är väl mycket
farligare, om barnen i hemmen få lov att bevittna ständiga gräl och
uppträden, än om denna sak behandlas på ett förståndigt sätt inför
myndighet. Saken skall ju föregås av en medling, och denna kommer
helt visst att taga mycket milda och taktfulla former. Domstolsförfarandet
kommer naturligtvis också att läggas på ett alldeles särskilt
sätt, så att icke allmänheten får tillträde till dessa förhandlingar.

Men jag erkänner ju villigt, att när man först ser denna paragraf,
förefaller den ju litet grand, om jag så får säga, osmaklig; men ju

Nr 35. 58

Lördagen den 17 april, e. in.

iMgförslag oi
barn i
äktenskap.
(Forts.)

mer man funderar på den, desto mer kommer man över till att det icke
finns någon annan utväg. Jag har verkligen själv passerat dessa stadier.
Det kan jag gärna uppriktigt tala om. Det var en tid, då jag
befann mig på herr Leos ståndpunkt, men jag har nu övervunnit densamma;
jag tror icke, att det finns någon annan lämplig utväg än
den utskottet föreslagit. Att tillerkänna fadern bestämmanderätten
vill jag absolut icke vara med om, ty jag kan icke förstå, att faderskapet
skall vara förnämare än moderskapet. Skulle det vara någon
skillnad, bör väl snarare det senare vara det förnämaste.

Hur man än vrider och vänder på denna sak, kan åtminstone
jag för min del icke komma till annat resultat, än att det blir bäst
att taga utskottets förslag, och jag ber ännu en gång att få yrka bifall
till detsamma.

Herr von K o c h: Herr talman! Det förvånar mig icke alls,
att herr Möller hade vissa svårigheter att förlika sig med den tanke,
som gör sig gällande i det stadgande vi nu diskutera. Det är naturligtvis
så, att när man först sätter sig in i detsamma, innebär det
något motbjudande. Men när man har en liten smula erfarenhet i
livets många vedervärdigheter på detta område, får man alldeles klart
för sig, att någon verklig lösning på det ena eller andra sättet måste
man försöka komma till när det gäller livsavgörandet för ett barn;
och då gäller det att få den lösning, som är minst ofördelaktig. Det
gäller att få en lösning, som framför allt tar hänsyn till det som
är det viktigaste i detta avseende, nämligen att barnen skola få möjligast
goda framtid och skyddas för de faror och olyckor, som kunna
uppstå. Jag letade förgäves i herr Möllers anförande, som för övrigt
bar spår av åtskillig indignation, efter ett ord om barnens rätt
och skydd och möjligheten att leda dem på den rätta vägen. Han
talade mycket om svårigheterna för föräldrarna och om äktenskapen,
som skulle bliva utsatta för påfrestning. Ja, herr Möller, det förstå
vi. Men förhållandet är naturligtvis, att när man går så långt, att
man vädjar till domstol, är naturligtvis äktenskapet mycket nära bristningsgränsen,
och då gäller det att rädda det, som för ögonblicket är
det väsentliga, nämligen barnens framtid. Jag vill också gentemot
herr Möller säga, att jag icke förstår hans resonemang, när han säger,
att det skulle vara så mycket lättare för föräldrarna, att komma till
en överenskommelse rörande barnens framtid, om de kände trycket,
att de själva, utan annans ingripande, måste på något sätt komma
till eu sådan överenskommelse. Det är väl dock icke något tryck, som
man därigenom lägger på dem ty det är ju överlämnat åt den ena av
makarna att avgöra frågan. Nog måste det väl ändå finnas bra mycket
större möjlighet att tvinga dem till en tillfredsställande uppgörelse,
om de veta med sig, att. om de icke kunna komma överens i denna
fråga, den möjligheten finns, att vända sig till den myndighet, som
i alla fall grundligast och mest opartiskt av alla kan uppta och behandla
dessa frågor. Jag tror, att även herr Möller måste erkänna,
att domstolen har stora förutsättningar att i mycket svåra fall upp -

Lördagen den 17 april, e. m.

59 Nr

taga till prövning och avgörande dessa frågor. Jag erkänner villigtt Lagjåralag om
att frågan är svårlöst, men det gäller att finna den lösning, som er- äktenskap
bjuder minsta olägenheter, och denna finner jag för min del vara, (jfortg.)
att man går på den linje, som utskottet har förordat. Jag tror, att
det ligger mycken sanning i vad lagberedningen säger, att lagstiftaren
icke får nöja sig med den möjligheten, att ett giltigt beslut icke kan
komma till stånd, och att avgörandet faktiskt kommer att träffas av
den av föräldrarna, som på grund av sin ekonomiska ställning eller
andra yttre omständigheter är i stånd att vidtaga de av honom påyrkade
åtgärderna.

Just med tanke på att det för barnen kan vara av utomordentlig
betydelse att denna sista möjlighet finnes, ber jag att få vidhålla mitt
yrkande.

Herr Kl ef beck: Herr talman! Jag har i utskottet ställt mag
mycket tveksam''. Då jag till sist gick med på utskottets förslag, berodde
detta på att jag trodde, att det var det enda sättet att i
kvistiga fall rädda barnens bästa. Jag hör emellertid ruu, att herr
Leos reservation har segrat i andra kammaren. Då skulle jag för
min del, trots att jag nog fortfarande är övertygad om att utskottets
förslag skulle hava varit det bästa, vilja tillstyrka, att kammaren
går med på denna reservation, då den i alla fall är i överensstämlmelse
med förslagets huvudprinciper i dess helhet.

Herr Trygger: Herr talmän! Jag ber att få nämna, att

ehuru jag för min del helst skulle rösta för att greve Spens’ reservation
bleve den, som vunne kammarens bifall, jag dock vid ett
val mellan utskottets förslag och herr Leos reservation icke hyser
någon som helst tvekan att föredraga den senare. Ty om den också
icke helt kan fylla den uppgift, som jag anser att förevarande bestämmelse
avser att realisera, tror jag dock, att den kommer att
väsentligt bättre befordra föräldrarnas auktoritet än utskottets förslag,
vilket, så vitt jag kan förstå, kommer att undergräva densamma.

Överläggningen förklarades härmed slutad, varefter herr talmannen
yttrade, att i avseende på nu föredragna paragraf yrkats:
l:o) att densamma skulle godkännas; 2:o) att det förslag skulle
antagas, som innehölles i den av herr Högberg och greve Spens vid
lagrummet avgivna reservationen; samt 3:o) att kammaren skulle
antaga det förslag, som innefattades i herr Leos reservation vid paragrafen
i fråga.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner jämlikt berörda
yrkanden, samt förklarade sig anse propositionen på paragrafens godkännande
vara med övervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till det under 3:o) här ovan upptagna

Jir S15.

Lagförslag o
barn i
äktenskap.
(Forts.)

Lagförslag
om makes
arvsrätt.

60 Lördagen den 17 april, e. m.

yrkandet, uppsattes, justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition
:

Den, som godkänner 6 § av första lagutskottets i utlåtande nr 27
framställda förslag till lag om barn i äktenskap, röstar

J a,

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den av herr
Leo vid denna paragraf anförda reservation.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 35;

Nej — 53.

Övriga delar av utskottets ifrågavarande lagförslag.

Godkändes.

4:o)—6:o). De av utskottet förordade lagförslagen.

Godkändes.

7 :o). Förslaget till lag om makes arvsrätt.

Detta förslag hade följande lydelse:

Med ändring av vad som finnes stadgat häremot stridande förordnas
som följer.

Dör make och lämnar ej efter sig bröstarvinge eller adoptivbarn
eller dess bröstarvinge, ärve andra maken hälften av kvarlåtenskapen,
om efter den döde finnes fader eller moder eller syskon eller dess avkomling,
men eljest hela kvarlåtenskapen.

Vad sålunda är stadgat skall ej äga tillämpning, om makarna
vid dödsfallet på grund av hemskillnad levde åtskilda eller talan om
äktenskapets återgång, hemskillnad eller äktenskapsskillnad då var
anhängig eller makarnas giftorättsgods jämlikt 10 kap. 9 § giftermålsbalken
skall delas, som hade återgång skett.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1921.

Lagen skall ej äga tillämpning å den, som har äkta makes rätt,
ehuru fullkomnat äktenskap ej kommit till stånd.

Enligt avgiven reservation hade herr Reuterskiöld yrkat, att
ifrågavarande förslag skulle avslås.

Herr Reuterskiöld: På förut under debatten särskilt av

Lördagen den 17 april, e. m. ^1. Nr do.

herr Westman anförda skäl ber jag att få yrka arvslag på lagforslaget.
arvsrätt.

(Fort*.)

Herr Åkerman: Herr talman! Jag an/häller att la yrka bifall
till förslaget.

Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes propositioner,
först på godkännande av nu föredragna lagförslag samt vidare
på avslag å detsamma; och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

8:o)—24:o). De av utskottet förordade lagförslagen.

Godkändes.

25 :o) Förslaget till lag om ändrad lydelse av 6 § i förord- Viss ändring
ningen den 31 oktober 1873 angående främmande trosbekännare och

deras religionsövning. mande trosbe

kännare m. m

Detta lagförslag var sa lydande:

Härigenom förordnas att 6 § i förordningen den 31 oktober 1873
angående främmande trosbekännare och deras religionsövning skall
hava följande ändrade lydelse:

Barn av äkta makar, som vid barnets födelse äro medlemmar av
samma främmande trossamfund, må i dess lära uppfostras. Äro föräldrarna
vid barnets födelse medlemmar av skilda främmande trossamfund;
äge föräldrarna bestämma, i vilketdera samfundets lära
barnet skall uppfostras. Tillhör endera sådant trossamfund och den
andre svenska kyrkan; då skall barnet i evangeliskt lutherska läran
uppfostras. Har emellan makarna träffats avtal om deras barns uppfostran
i evangeliskt lutherska läran eller främmande troslära, som
en av makarna bekänner; vare sådant avtal gällande, så framt det
blivit före äktenskapets ingående skriftligen upprättat och för vigselförrättaren
uppvisat.

Då föräldrarna övergå från svenska kyrkan till främmande trossamfund
eller från ett sådant till annat, må de bestämma, i vilketdera
samfundets lära barnet skall uppfostras.

Kunna föräldrarna ej enas om i vilken troslära^ barnet skall
uppfostras, då det, enligt vad nu är sagt, ankommeT på dem att bestämma
därom, skall vad i 6 § av lagen om barn i äktenskap stadgas
lända till efterrättelse. Tillkommer vårdnaden om barn allenast den
ene av föräldrarna skall vad i första och andra styckena är sagt om
föräldrarna tillämpas angående den, som har vårdnaden.

Barn av föräldrar, som ej ingått äktenskap med varandra, må,
där modern tillhör främmande trossamfund, i hennes troslära uppfostras.
Övergår modern från svenska kyrkan till främmande trossamfund
eller från ett sådant till annat, må hon bestämma, i vilketdera
samfundets lära barnet skall uppfostras. Varder fadern förord -

Nr 35. 62

Lördagen den 17 april. e. m.

Fiss ändring i nåd till förmyndare för barnet, skall vad nu är sagt om modern tillforordmngen
lämpas beträffande fadern.

nionde trosbe- Hava vid adoption barnets föräldrar med adoptanten, eller, där
kännare m. m. barn adopterats av makar, med dessa avtalat, att barnet skall uppfostras
(Pörte.) i evangeliskt lutherska läran eller i främmande troslära, däri barnet
enligt ovan givna regler må uppfostras; vare det avtal gällande, så
framt det blivit skriftligen upprättat och till rätten ingivet, innan dess
tillstånd till adoptionen meddelades. Finnes ej sådant avtal, skall,
med motsvarande tillämpning av vad ovan är stadgat barnet uppfostras
som vore det adoptantens eller, där barn är adopterat av makar
eller ena makens barn adopterats av den andre, makarnas gemensamma
barn. Häves adop ti vförhållandet, må, där barnet uppfostrats
i främmande troslära, dess uppfostran fortgå i den lära, ändå att
barnet, om adoptionen ej mellankommit, skolat uppfostras i annan.

Barn, som fyllt femton år eller blivit inom svenska kyrkan konfirmerat,
må ej på grund av föreskrifterna i andra, fjärde eller femte
stycket anses från svenska kyrkan skilt, utan gälle om sådant barn
vad i 3 § stadgas.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1921.

Vid ifrågavarande lagförslag hade reservation avgivits av, utom
andra, herr Leo, som anfört:

»Enligt föreliggande förslag, som av utskottet tillstyrkts, skall,
då föräldrarna ej kunna enas om, i vilken troslära barnet skall uppfostras,
endera av dem äga rätt påkalla frågans dragande inför domstol.
Beträffande min åsikt om det olämpliga uti att draga frågor
om barnets angelägenheter inför domstol gäller även här vad jag anfört
i min reservation vid 6 § i lagen om barn i äktenskap. Här må blott
påpekas det för vår tids uppfattning rent orimliga och skrämmande
uti en lagstiftning, som vill låta en domstol tilldöma en person en
viss religion.

Jag har sålunda ansett, att utskottet beträffande tredje stycket
i ovannämnda paragraf bort föreslå följande lydelse:

Tillkommer vårdnaden om barn allenst den ene av föräldrarna,
skall vad i första och andra styckena är sagt om föräldrarna tilllämpas
angående den, som har vårdnaden.»

Herr K 1 e f b e c k: Vid denna punkt är fogad en reservation av
herr Leo. Då denna reservation står i sammanhang med den, som han
förut avgivit, torde konsekvensen fordra, att, då kammaren förut antagit
den tidigare reservationen, kammaren också antar hans reservation
vid denna punkt.

Jag ber alltså få yrka bifall till herr Leos reservation.

Herr Reuterskiölid: Jag ber att få instämma i yrkandet
om bifall till herr Leos reservation.

Det finns även ett par reservationer vild denna punkt av herr

Lördagen den 17 april, e. m.

61) Nr 85.

Robber" ocli av mig; men då det, såsom den siste ärade talaren sagt,
är en konsekvens av ett tidigare fattat beslut att taga herr Leos
reservation, ber jag att få yrka bifall till densamma.

Efter härmed slutad överläggning yttrade herr talmannen, att
rörande det under behandling varande lagförslaget endast yrkats att
detsamma skulle godkännas med den ändring, som förordats i den av
herr Leo vid förslaget anförda reservation.

Sedermera gjordes propositioner, först på godkännande av lagförslaget
oförändrat samt vidare på bifall till berörda yrkande; och
förklarades den senare propositionen vara med övervägande ja besvarad.

26 ro)-—28 :o). De av utskottet förordade lagförslagen.

Godkändes.

Utskottets hemställanden i punkterna A och B.

Biföllos i vad de ej kunde anses besvarade genom kammarens
föregående beslut.

På framställning av herr talmannen beslöts att handläggningen
av återstående ärenden på föredragningslistan skulle uppskjutas till
ett annat sammanträde.

Justerades ytterligare ett protokollsutdrag för denna dag, varefter
kammarens sammanträde avslutades kl. 12,41 på natten.

Viss ändring i
förordningen
ang. främmande
trosbekännare
m. m.

(Forts.)

In fidem
G. II. Berggren.