1920. Förslå kammaren. Nr 43 (Riksdagens protokoll 1920:43)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1920. Förslå kammaren. Nr 43.

Onsdagen den 5 maj, e. in.

Kammaren sammanträdde kl. 8 e. in.

Herr statsrådet Sandler avlämnade Kungl. Maj:ts proposition
nr 425, med förslag till förordning om ändrad lydelse av 3 § förordningen
den 19 november 1914 angående stämpelavgiften.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 94, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående höjda stipendier för elever vid
folkskoleseminarier jämte eu i ämnet väckt motion.

I en den 5 mars 1920 till riksdagen avlåten, till statsutskottet
hänvisad proposition, nr 245, hade Kungl. Maj :t under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för
samma dag, föreslagit riksdagen att för beredande av höjda stipendier
under år 1921 åt elever vid folkskoleseminarierna anvisa på
extra stat för nämnda år ett förslagsanslag, högst, 125,000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft en
inom andra kammaren av herr E. Moberger väckt motion (nr 364),
däri hemställts, att riksdagen måtte dels för beredande av höjda
stipendier under år 1921 åt elever vid folkskoleseminarierna anvisa
på extra stat för nämnda år ett förslagsanslag, högst, 290,000 kronor,
dels för samma ändamål på tilläggsstaten för år 1920 anvisa
ett förslagsanslag, högst, 136,000 kronor.

Utskottet hade i nu föredragna utlåtande på angivna skäl hemställt,
att riksdagen måtte

a) vad anginge 1921 års stat, med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag och med avslag å herr Mobergers berörda motion, i vad
den skilde sig från Kungl. Maj:ts förslag, för beredande av höjda
stipendier under år 1921 åt elever vid folkskoleseminarierna anvisa
på extra stat för nämnda år ett förslagsanslag, högst, 125,000 kronor; b)

vad anginge 1920 års tilläggsstat, i anledning av herr Mobergers
berörda motion för enahanda ändamål under höstterminen
1920 anvisa på tilläggsstat för nämnda år ett förslagsanslag, högst,

55,000 kronor.

Första hammarens protokoll 1920. Nr b3. 1

Anslag till
stipendier åt
elever vid
follcslcoU.-seminarier.

Sr 43. 2

Onsdagen deu 5 maj, e. in.

Anslag till
stipendier åt
elever vid
folkskoleseminarier.

(Forts.)

Reservation hade avgivits av herrar U. O. B. Olsson och O. Ii.
Waidén, vilka ansett, att utskottet bort hemställa om bifall till den
i ämnet väckta motionen.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Jag skall icke länge
upptaga kammarens tid med denna genom beslut i andra kammaren
för i år redan förlorade sak. Jag vill endast fästa kammarens uppmärksamhet
på att det är ett synnerligen billigt krav, överstyrelsen
här har framställt till Kungl. Maj:t, men som Kungl. Maj:t icke
denna gång har ansett sig kunna upptaga. Kravet är helt enkelt, att
seminariestipendierna skola höjas till i genomsnitt 300 kronor per
år. Även om detta krav bifölles, skulle de blivande folkskollärarna
ändå komma i en sämre ställning än t. ex. folkhögskolornas elever
i fråga om stipendier, och dessa elever ha sannolikt icke heller de för
mycket i fråga om stipendier från statens sida. Härtill kommer, att
lärarutbildningen har blivit i proportion bra mycket dyrare än den begärda
stipendieförhöjningen. På detta stipendiebelopp, 300 kronor,
kan ju en blivande folkskollärare icke leva ens två månader. Med
hänsyn till penningvärdets fall är det således synnerligen berättigat,
att stipendiebeloppet höjes åtminstone till vad överstyrelsen här har begärt.
Därtill kommer svårigheten att nu få folkskollärare här i landet.
Vi bygga nya folkskoleseminarier, vi offra stora omkostnader
för möjligheten att utbilda folkskollärare, och inga folkskollärare få
vi, åtminstone icke alls i proportion till vad behovet påkallar. Denna
lilla stipendiehistoria hade väl i det fallet icke gjort så mycket; men
något skulle den kanske ha gjort.

Ja, herr talman, jag får på grund av vad jag sagt yrka bifall
till reservationen, fast mina förhoppningar om att kammaren skall
tillmötesgå denna min anhållan icke äro så stora.

Herr Bergqvist: Herr talman! Jag skall för min del skänka
allt erkännande åt det förslag, som föreligger i herr Mobergers
motion och sålunda även i vad den siste ärade talaren yttrat. Men
då Kungl. Maj:ts förslag i alla fall innebär inemot en fördubbling
av stipendierna åt eleverna vid folkskoleseminarierna, ha därmed ändå
gjorts ett ganska stort steg framåt, och då utskottet tillmötesgått motionären
så tillvida, att det, gentemot vad Kungl. Maj:t föreslagit, har
upptagit på tilläggsstaten för år 1920 ett belopp av 55,000 kronor
för att seminarieleverna skulle få höjda stipendier redan för höstterminen
1920, synes det mig, som om utskottet ändå har behjärtat saken
och sökt tillmötesgå så långt som möjligt.

Det har framhållits av den ärade talaren, att frekvensen vid
våra seminarier har visat sig vara i avtagande, och det är sant, att
så har varit fallet under krisåren, men de allra sista åren har frekvensen
förbättrats, och det är att hoppas, att när mera stabila förhållanden
inträda, tilloppet till våra seminarier skall bli fullt tillfredsställande.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

3 Nr 43.

Onsdagcu den 5 maj, e. m.

Herr Pers: Ja, herr talman, jag har här icke heller något annat
yrkande, men jag vill icke lata punkten ga utan att uttala den önskan,
att Kungl. Maj :t till nästa riksdag upptager till prövning frugan,
om man icke skall kunna få höjda stipendier i enlighet med
motionärernas önskan. Fördyringen av studierna för folkskollärare
och folkskollärarinnorna har gjort, att det snart icke går an att fullfölja
vad som hittills varit tradition, nämligen att fattig medellös
ungdom har kunnat ägna sig åt den här banan. Det har blivit sa dyrt,
att den, som icke har medel eller anförvanter, som kunna ekonomiskt
hjälpa, icke kan tänka på att på den här vägen vinna sin förkovran
och gagna landet. Det är därför en angelägenhet, som är synnerligen
viktig, att, som sagt, stipendierna förhöjas så, att någon lättnad inträder
i studiekostnaderna, och att fattigt folk fortfarande kan ägna
sig åt folkskollärarkallet.

Efter härmed slutad överläggning gjordes enligt därunder framkomna
yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet i
förevarande utlåtande hemställt samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid utlåtandet fogade reservationen;
och förklarades den förra propositiönen, vilken upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets utlåtande nr 95,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statens småskoleseminarier
jämte en i ämnet väckt motion, bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 96, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående uppförande av asylbyggnad
för vårdanstalten för blinda med komplicerat lyte m. m.

I en till riksdagen den 5 mars 1920 avlåten proposition;, nr
318, vilken för förberedande behandling hänvisats till statsutskottet,
hade Kungl. Maj:t under åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att

dels till uppförande vid vårdanstalten för blinda med komplicerat
lyte av en asylbyggnad i huvudsaklig överensstämmelse med
av arkitekten Th. Kellgren uppgjorda ritningar bevilja^ ett belopp
av 510,000 kronor samt därav anvisa på extra stat för år 1921 ett
reservationsanslag av 50,000 kronor;

dels ock medgiva sådan avvikelse från den år 1916 godkända
planen för arbetshemmets uppförande, som av departementschefen i
statsrådsprotokollet angivits.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft en
inom första kammaren av herr A. Vetrén väckt motion, nr 297, däri

Anslag till
stipendier åt
elever vid
folkskoleserninarier.

(Forts.)

Anslag till
viss asylbyggnad.

Nr 48. 4

Onsdagen den 5 niaj, e. m.

Anslag till
viss asylbyggnad.

(Korts.)

hemställts, att den för uppförande av en asylbyggnad, på sätt i
förenämnda proposition vore föreslaget, beräknade byggnadssumman,

510,000 kronor, i enlighet med vad byggnadsstyrelsen föreslagit,
måtte så fördelas, att ett belopp av 200,000 kronor anvisades på
tilläggsstat för år 1920 och ett belopp av 310,000 kronor å extra
stat för år 1921. .. |

Utskottet hade i föreliggande utlåtande av angivna skäl hemställt,
att riksdagen måtte

a) till uppförande vid vårdanstalten för blinda med komplicerat
lyte av en asylbyggnad i huvudsaklig överensstämmelse med av
arkitekten Th. Kellgren uppgjorda ritningar bevilja ett belopp av

510,000 kronor;

b) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å herr
Petréns berörda motion, i vad den beträffande 1921 års stat skilde
sig från nämnda förslag, av detta belopp anvisa på extra stat för
år 1921 ett reservationsanslag av 50,000 kronor;

c) avslå herr Petréns motion, i vad den avsåge beredande av
medel å 1920 års tilläggsstat;

d) medgiva sådan avvikelse från den år 1916 godkända planen
för arbetshemmets uppförande, som av departementschefen i statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden den 5 mars 1920 angivits.

Vid utlåtandet fanns fogad en reservation av herrar H. M.
Bäckström, C. G. Ekman, O. U. B. Olsson, Ii. A. Tengdahl, A. Pers.
O. H. Waldén, W. Bäckström, O. Nilsson i Örebro, J. Jönsson i
Slätåker, A. Mossberg, K. A. W. Björck och A. E. Åkesson, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte

a) ---------—---— —----------

b) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt herr Petréns
berörda motion, i vad den avsåge 1921 års stat, av detta belopp anvisa
på extra stat för år 1921 ett reservationsanslag av 200,000
kronor;

c) -----------------------

d) -------------------

Herr Bäckström: Som kammaren behagade finna, är vid detta
utlåtande fogad en reservation av 12 ledamöter av statsutskottet,
d. v. s. jämnt hälften. Att jag sålunda står här som representant för
reservanterna och icke för utskottet, beror på den förseglade sedeln.
Det är min fasta övertygelse, att, om lotten varit oss gunstig, det
visst icke blivit 12 reservanter; ty så deciderad var nog icke uppfattningen
på den andra sidan.

Jag tillåter mig, att med några ord klarlägga, vad saken gäller.
Riksdagen beslöt år 1914 att i Lund uppföra en anstalt för blinda
med komplicerat lyte. Detta bygge har blivit fördröjt och fördyrat
såsom andra byggen i dessa tider, så att vi i onsdags beviljade ett
slutanslag i avsikt att fullborda detsamma. Det beräknas bliva färdigt
år 1921, i mitten på året. Av kostnadsskäl uteslöts ur byggnads -

Onsdagen den ;> maj, e. in.

Nr 4:5.

planen (len asylbyggnad, som det nu är truga om. Om behovet av
denna asylbyggnad föreligga icke några meningsskiljaktigheter, ty
både statsutskottets majoritet och reservanterna äro överens om att
man icke kali komma ifrån denna byggnad på 510,000 kronor. Meningsskiljaktigheterna
gälla endast, i vilken takt byggnadsarbetena
skola bodrivas. Den ena utskottshalvan har ansett, att man av finansiella
skäl bör bedriva detta asylbygge litet långsammare och har
för detta ändamål tillstyrkt ett anslag på 1921 års stat av 50,000 kronor.
Den andra utskottshalvan, reservanterna, har ansett, att sådana
omständigheter föreligga, att man bör påskynda byggandet och hai
därför tillstyrkt ett anslag av 200,000 kronor på 1921 års stat i
avsikt att få resten pa 1922 ars stat, da allt skulle vala färdigt. Val
motivering för detta förslag ligger däri, att det synes önskvärt att
icke göra ett avbrott i byggandet där nere, vilket måste verka hämmande
och störande på anstalten. Styrelsen för ifrågavarande anstalt
anför, »att det icke skulle bli något verkligt^lugn inom anstalten.
om uppförandet av asylbyggnaden skulle fortgå efter det att inflyttningen
i de nya byggnaderna ägt rum. Hela planeringsarbetet av
tomten skulle också därigenom hindras, och en stor del av densamma
behöva avstängas för de blinda». Skolöverstyrelsen understryker i sitt
uttalande »vikten och nödvändigheten av asylbyggnadens uppförande
samtidigt med övriga byggnader».

Herrarna äro ju ganska vana att läsa utlåtanden, och jag förmodar,
att ni se, att den motivering, som styrelsen här anfört, bär inom
sig sanningens prägel. Det är uppenbart, att det skulle skada denna
oundgängliga anstalt om man först skulle nödgas föra den redan påbörjade
delen av bygget till slut och så låta ett år gå, innan man begynner
med den återstående delen.

Då det sålunda här icke är fråga om att bygga eller icke bygga
utan endast fråga om den takt, i vilken byggandet skall bedrivas,
och då det synes vara goda skäl att icke dröja utan att söka få byggnadsarbetena
färdiga så samtidigt som möjligt, och då slutligen vältaligare
tungor är min förmått andra kammaren att taga denna reservation
utan votering, hoppas jag, att även första kammaren vill
bifalla reservanternas förslag, till vilket jag yrkar bifall.

Herr Bergqvist: Jag skall inskränka mig till att utan vidare
motivering yrka bifall till utskottets hemställan, vilken sammanfaller
med Kungl. Maj :ts förslag i ärendet.

Herr Pers: Jag vill fästa uppmärksamheten på denna anstalts

inre arbete, som också står i ett visst förhållande till den här byggnadsfrågan
och till de flyttningar, som få lov att äga rum. Anstalten
jämte asylen är nu förlagd i Vänersborg, och det är givet, att^anstalten
och asylen stå i ett växelförhållande till varandra. Det måste givetvis
äga rum ett samarbete mellan dem, liksom även tillsyn över
båda måste utövas av styrelsen. Jag har haft tillfälle att gå igenom
den här anstalten och blev frapperad av det välsignelserika arbete,

Analog till
vi88 08}flbyggnad.

(Forte.)

Nr 43. 6

Onsdagen den 5 maj, e. m.

Anslag till
viss asylbyggnad.

(Forts.)

som utföres uti densamma. Det slog mig också, vilken uppoffrande
kärlek som måste utövas för att vårda dessa arma, men också vilka
genomtänkta metoder och vilken uthållighet som fordras, för att ett
gott resultat skall kunna åstadkommas. Jag har den uppfattningen,
att det skulle vara mycket skadligt om anstalten skulle arbeta på
två håll, i Vänersborg och i Lund, under någon tid. Vad som har
gjort, att jag anslutit mig till reservationen är just synpunkten av
vikten av att förkorta detta arbete på två skilda håll så mycket som
möjligt, och när det endast är fråga om att lämna anslag ett år tidigare
eller senare, förefaller det mig, som om det bör kunna vara lätt
för denna kammare att ansluta sig till det beslut, till vilket medkammaren
har kommit, och yrkar jag följaktligen bifall till reservationen.

Herr Petrén, Alfred: Herr talman! Till de goda skäl för reservanternas
hemställan, som redan blivit anförda, skall jag be att
få foga ännu ett par, som icke blivit framhållna. Det ena är det
skäl, som framhållits av byggnadsstyrelsen i dess utlåtande beträffande
denna fråga. Nämnda styrelse har betonat, att det från teknisk
och ekonomisk synpunkt vore synnerligen lämpligt och fördelaktigt,
om denna sista byggnad i det komplex, som riksdagen har beslutat för
här ifrågavarande ändamål, skulle kunna uppföras samtidigt eller åtminstone
delvis samtidigt med de övriga byggnaderna. Det skulle
nämligen innebära en ekonomisk vinst, om en hel del arbeten, såsom
t. ex. körslor, framdragande av ledningar m. in. kunde för denna byggnad
ske ungefär samtidigt som för de övriga. Detta skulle alltså efter
byggnadsstyrelsens uppfattning medföra någon besparing i själva
byggnadsanläggningen och skulle alltså även ur den synpunkten vara
av betydelse.

Till sist ber jag att få framföra också en annan synpunkt, nämligen
den, att det är av synnerligen stor vikt, att anstalten i sin helhet
fortast möjligt flyttas till Lund, så att det icke behöver riskeras, att
endast en del av anstalten blir flyttad dit, medan den nuvarande föreståndarinnan,
som redan för några år sedan uppnått pensionsåldern
och vilkens hälsa understundom varit vacklande, ännu har krafter
att kunna arbeta, när det då skulle kunna bli nödvändigt att nedlägga
den nuvarande asylen och hemsända bamen till sina kommuner,
till dess den nya asylen i Lund bleve färdig.

Jag vädjar därför nu till kammaren att fatta samma beslut,
som redan är fattat i andra kammaren, och yrkar bifall till reservationen.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter i enlighet med
därunder förekomna yrkanden gjordes propositioner, först på bifall
till vad utskottet i det under behandling varande utlåtandet hemställt
samt ^vidare på antagande av det förslag, som innefattades i
den vid utlåtandet fogade reservationen; och förklarades den senare
propositionen vara med övervägande ja besvarad.

Onsdagen den 5 maj, e. in.

Nr 43.

Föredrogos tinyo statsutskottets utlutcinden.

nr 97, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående löneförbättring
åt lärarna vid bergskolorna i Filipstad och kanin,

nr 98, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till beredande av delaktighet för Sverige x lxamsay Memorial

J''Undnr 99, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående användande
av överskott i Djurgårdskassan till säkerställande under
år 1921 av Ulriksdals kungsgårds förvaltning och drift; o

nr 100, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
anslag till bestridande av kostnader för expeditioner till

finska fastlandet och till Åland; „ ,

nr 101, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående användande
av fonden för krigsfartygs byggande till täckande av merkostnader
för vissa ändringsarbeten å minfartyget Glas Metning

nr 102, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående täckande
av merkostnad för anskaffning av bärgnmgsmateriel tor undervattensbåtar;
„ . ... „ ", <•..

nr 103, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående förhöjning
av ersättningen till värnpliktig under enskild färd;

nr 104, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående uppförande
å ordinarie stat av kontrollstyrelsens avdelning för ärenden

angående skattefri sprit m. m.; 0

nr 105, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående användande
av ytterligare medel för utförande av vissa undersökningsarbeten
å Malmöhus slott; samt „ . .

nr 106, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredande
av semester åt föreståndare för navigationsskolorna m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo första sammansatta stats- och andra lagutskottets Om minst.
utlåtande nr 1, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag
till lag om minskning av utbildningstiden för vissa värnpliktiga av ^ ^ vism
1919 års klass jämte två i ämnet väckta motioner. värnpliktiga.

Uti en den 19 mars 1920 dagtecknad proposition, nr 332, vilken
blivit hänvisad till förberedande behandling av andra lagutskottet, hade
Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över lantförsvarsärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga följande

Förslag

till

Lag

om minskning av utbildningstiden för vissn värnpliktiga av 1919 års klass.

Härigenom förordnas som följer:

Xr 43. 8

Onsdagen den 5 maj, e. m.

Om minslc- S 2

ning av utbildningstiden
Utan. hinder av vad i § 27 mom 1 och 2 värnpliktslagen stadgas
JrLrtZn r?,r,n.de värnpliktigs utbildningstid må Konungen förordna, att utffortl.
) bildningstiden för vapenföra värnpliktiga av 1919 års klass, tilldelade
rytteriet, artilleriet, lngenjörtrnpperna och. mannen, ävensom för värnpliktiga
studenter och med dem i värnpliktshänseende likställda av
samma arsklass skall minskas genom de värnpliktigas hemförlovning
under det antal dagar, som Konungen för varje truppslag av hären
eller tjänst vid marinen närmare bestämmer.

§ 2.

Värnpliktig, som icke önskar komma i åtnjutande av den i § 1
omförmälda minskning av utbildningstiden, äger efter därom hos vederbörande
militärmyndighet gjord framställning kvarstanna i tjänstgöring
intill utgången av den tjänstgöringsperiod, till vilken han inkallats.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen, enligt därå
meddelad uppgift, från trycket utkommit i Svensk författningssamling.

Den till grund för förevarande proposition liggande utredningen
aterfanns dels uti ett den 12 februari 1920 av försvarsrevisionen avgivet
betänkande rörande minskning av utbildningstiden för vissa
värnpliktiga av 1919 års klass, dels ock uti det propositionen bilagda
utdrag av statsrådsprotokollet jämte därvid fogade bilagor.

Uti förevarande ämne hade framställningar även gjorts i två särskilda
inom andra kammaren avgivna, till andra lagutskottets förberedande
behandling hänvisade motioner, den ena, nr 182, av herr M.
Chr. Jensen in. fl., och den andra, nr 388, av herr C. G. Hammarskjöld.
Uti dessa motioner hade hemställts:

_ av herr Jensen m. fl.: att riksdagen måtte besluta att nedsätta,
övningstiden i första tjänstgöringen med etthundrafemtio dagar för
alla de kategorier värnpliktig-a av 1919 års klass, tillhörande härens
och marinens olika vapenslag, vilka icke inrymdes i 1919 års urtima
riksdags beslut; samt

av herr Hammarskjöld: att riksdagen måtte för sin del antaga

följande lydelse av § 1 i det av Kungl. Maj :t i förenämnda proposition
framlagda lagförslaget:

§ 1.

9 Nr 4:1.

Onsdagen den 5 maj, e. in.

under det antal dagar, som Konungen med hänsyn till ett tillfreds- O™ ''
ställande bedrivande av utbildningsarbetet och erforderlig vard av bj
hästar och materiel i varje särskilt fall finner lämpligt. • för vissa

Efter överenskommelse mellan stats- och andra lagutskotten ha- ,är^y0Tisf
de Kungl. Maj :ts ifrågavarande proposition ävensom förenämnda bada
motioner hänskjutits till behandling av sammansatt stats- och andra
lagutskott.

Detta utskott hade i förevarande utlåtande på grund av vad däri
anförts hemställt.

1 ro) att riksdagen måtte, med avslag å den av herr Hammarskjöld
inom andra kammaren avgivna motionen nr 388, bifalla Kungl. Maj:ts
i propositionen nr 332, framlagda förslag; samt

2:o) att den av herr Jensen m. fl. inom andra kammaren avgivna
motionen nr 182, finge anses besvarad genom utskottets under l:o)
gjorda hemställan.

Enligt en vid utlåtandet fogad reservation hade herrar Widell,
von Sydoiv, Andersson i Knäppinge och Söderhielm yrkat, att utskottets
hemställan under l:o) bort hava följande lydelse:

att riksdagen, med förklarande att det i Kungl. Maj :ts proposition
nr 332, framlagda lagförslag icke kunnat i oförändrat skick bifallas,
må, med bifall till herr Hammarskjölds inom andra kammaren avgivna
motion, nr 388, för sin del antagna följande

Förslag

till

Lag

om minskning av utbildningstiden för vissa värnpliktiga av 1919 års klass.

Härigenom förordnas som följer:

§ 1.

Utan hinder av vad i § 27 mom. 1 och 2 värnpliktslagen stadgas
rörande värnpliktigs utbildningstid må Konungen förordna, att utbildningstiden
för vapenföra värnpliktiga av 1919 års klass, tilldelade
rytteriet, artilleriet, ingenjörtrupperna och marinen, ävensom för värnpliktiga
studenter och med dem i värnpliktshänseende likställda _ av
samma årsklass skall minskas genom de värnpliktigas hemförlovning
under det antal dagar, som Konungen med hänsyn till ett tillfredsställande
bedrivande av utbildningsarbetet och erforderlig vård av
hästar och materiel i varje särskilt fall finner lämpligt.

§ 2. .

Värnpliktig, som icke önskar komma i åtnjutande av den i § 1
om förmälda minskning av utbildningstiden, äger efter därom hos vederbörande
militärmyndighet gjord framställning kvarstanna i tjänst -

Nr 43. 10

Onsdagen den 5 maj. e. in.

n2gmaX*. intiU utSången av den tjänstgöringsperiod, till vilken lian in b

ildningstiden ** ^
för vissa

Vä?f!lT'' iPFT lag-iräne« 1 kra{t dagei1 efter den> då lagen, enligt däri
( ) meddelad uppgift, från trycket utkommit i Svensk författningssam ling.

Reservationer hade vidare avgivits dels av herr von Kock, dels
och av herrar Johan Nilsson. Sigfrid Hansson, Andersson i Råstock
och Hagman i Stockholm, vilka ansett, att utskottets yttrande bort
hava viss ändrad lydelse.

Herr W i d e 11: Herr greve och talman! Det av departementschefen
i anslutning till försvarsrevisionens förslag förordnade sättet
för hemförlovning av värnpliktiga i allmänhet av 1919 års klass
,1U1,..Vls1serk?cn ‘mlist mil1 mening i åtskilliga fall genomföras utan
alltför betydande olägenhet. Men i andra fall måste ett genomförande
medföra synnerligt störa svårigheter. Vid vissa truppförband,
ja, kanske vid många sådana utbildningsarbetet så gott som
omedelbart måste avbrytas, och vid en del särskilt svårt ställda
truppförband torde det knappast vara möjligt att ombesörja erforderlig
häst- och materialvard. Pa grund härav har jag jämte några
ledamöter av utskottet reserverat oss emot utskottets tillstyrkande
av Kungl. Maj :ts förslag och yrkat bifall till en annan formulering
av lagtexten, enligt vilken Kungl. Maj :t skulle äga hemförlova de
värnpliktiga endast i den utsträckning, hänsyn till utbildningsarbetet
samt erforderlig häst- och materialvård medgåve. Med hänsyn
till det beslut, som andra kammaren redan fattat, skall jag emellert’d
icke yrka bifall till denna reservation. Andra kammaren har
nam|18''cn beslutat bifalla utskottets hemställan vad klämmen beträffar.
Däremot har andra kammaren beträffande motiveringen
gjort eu väsentlig^ avvikelse. Kammaren har nämligen här bifallit
en vid utskottsutlåtandet av de socialdemokratiska ledamöterna avgiven
reservation, enligt vilken avkortningen av studenternas värnpliktstjänstgöring
skulle bliva den av departementschefen förutsatta,
vilken går väsentligt längre än vad försvarsrevisionen föreslagit.
Beträffande studenterna har jag visserligen den åsikten — och den
delas förvisso av alla, både utskottets och försvarsrevisionens ledamöter
~ att man bör avkorta deras tjänstgöringstid så långt som
med hänsyn till föreliggande omständigheter och de ändamål, varför
studenterna utbildas, kan vara möjligt. Jag kan också utan att
någon indiskretion säga, att försvarsrevisionen kommer att beträffande
1920 års klass föreslå eu synnerligen väsentlig nedsattav
övnings tiden för de värnpliktiga studenterna. Beträffande
+''ii *irS n''ss ,.lgger saken annorlunda, tyvärr annorlunda, kan jag
och med säga. Det återstår nu endast ett fåtal månader av
utbildningstiden, och på grund av den oerhörda bristen på undergå1.
’ s?m för närvarande råder inom armén, är det oavvisligen
nödvändigt att fa använda studenter såsom underbefäl under som -

O nod ngen den f> maj, e. in.

11 Nr 4:5.

vämpliilit/a

(Fort».;

mai rekrytskolan. Med hänsyn härtill hmle försvå.•srevisionens ^majoritet
föreslagit, att studenterna skulle belrias endast lian arets bildninjMi(lf
repetitionsövning och så inånga dagar därutöver av den mista ut- jör
bildningstiden, som erfordrades för att de skulle kunna 1 tid liilmna
sig till höstterminens studier. Revisionens majoritet bär härvid
utgått ifrån, att det torde vara av jämförelsevis ringa betydelse ten
studenterna att nu under ferierna bliva hemförlovade, da de 1 alla
fall under den tiden icke kunna göra något så synnerligen mycket
åt sina studier. I värjo fall måste den vinst, studenterna därigenom
skulle ernå, bliva så ofantligt mycket mindre än den stora skada,
som försvaret skulle lida genom saknaden av studenterna såsom
instruktörer. Emot denna försvarsreyisionens hemställan hade emellertid
reservation avgivits av de socialdemokratiska ledamöterna av
revisionen, som yrkade, att studenterna utan hänsyn till utbildningsarbetet
och utan hänsyn till behovet av underbefäl omedelbarligen
skulle hemförlovas. Denna reservation hade upptagits av departementschefen
i hans yttrande till statsrådsprotokollet, men det sammansatta
utskottets majoritet har icke kunnat ansluta sig härtill
utan har i stället upptagit försvarsrevisionens förslag.

Nu har, såsom jag redan nämnt, andra kammaren bifallit den
reservation, som avgivits av en del ledamöter av utskottet och 1
vilken reservanterna biträtt departementschefens mening. Därest nu
första kammaren godkänner utskottets förslag, skulle följden endast
bliva den, att i den blivande riksdagsskrivelsen ingenting komme
att sägas om studenternas värnplikt, med andra ord, Kungl. Maj:t
komme att få fullständigt fria händer att omedelbart hemförlova
studenterna. Då utskottets majoritet givetvis, såsom framgår av
utskottsutlåtandet, måste anse detta vara synnerligen betänkligt,
får jag efter samråd med ledamöter av denna. majoritet föreslå en
ändring i utskottets kläm eller med andra ord i lagtexten. Vi hava
ansett nödvändigt, att i själva lagtexten införes en begränsning av
Kungl. Maj :ts befogenhet att hemförlova de värnpliktiga studenterna.
I överensstämmelse med den plan för hemförlovning, som
försvarsrevisionen uppgjort, synes det högsta dagantal, under vilket
studenterna skulle kunna hemförlovas, vara vid marinen 60 dagar

och vid hären 50 dagar.

På grund av vad jag sålunda anfört anhåller jag, herr greve
och talman, att få yrka bifall till utskottets förslag, med den
ändring, att 1 § i lagen erhåller den ändrade lydelse, att efter orden
»de värnpliktigas hemförlovning» inskjutas följande ord: »för studenter
och med dem i värnpliktshänseende likställda vid marinen
under högst 60 dagar och vid hären under högst 50 dagar samt för de
övriga värnpliktiga under det antal dagar» etc. såsom i lagtexten.

Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Vid utskottets hemställan
är, såsom den föregående talaren nämnde, fogad en reservation, däri
vi yrka på befrielse för de vapenföra studenterna av 130 dagar och
för de icke vapenföra av 90 dagar. Vi taga detta som en konsekvens
av det beslut, som 1919 års urtima riksdag fattat rörande infante -

Nr 43. 12

Onsdagen den 5 maj, e. m.

Om minsk- iiet. Om man här följer utskottsmajoriteten, blir den klyfta, som
S*Ä»förat finnes mellan studenter och vanliga värnpliktiga, ytterligare
för vissa förstorad. Som bekant är värnpliktstiden för infanteriets vanliga
värnpliktiga, värnpliktiga 340 dagar och för studenter 485 och 500 dagar. Redan
(Forte.) däri är en stor orättvisa begången mot studenterna. Det har sagts,
att studenterna själva begärt den ökade övningstid, som de fått men
detta är en sanning med modifikation. Ty de, som 1914 egentligen begärde
en förlängd övningstid, voro ju i själva verket sådana studenter,
som redan fullgjort sin värnplikt. Följaktligen kunde de
icke få någon nackdel av den förlängda övningstid, som de begärde
för efterkommande.

Nu har utskottet sagt, att det varken ur militär synpunkt eller
med hänsyn till studenternas eget intresse är behövligt för dem att
komma hem förr än till studietiden på hösten; det menar utskottets
majoritet vara alldeles tillräckligt. Men det finnes verkligen mångastudenter,
som man särskilt i detta sammanhang måste tänka på.
Manga ha till exempel lånt medel för att kunna gå fram och taga
sin examen. Det är givet, att för dessa studenter betyder en 2 å 3
månaders längre ledighet väsentligt mycket. De bli därigenom i
tillfälle att under sommaren komma hem och få inkomster, varav,
som vi sagt i reservationen, de säkerligen äro i synnerligen stort
behov. Med dessa inkomster bliva de precis som de andra i tillfälle
att upptaga studierna på hösten. Vi ha också sett saken ur
ren rättfärdighetssynpunkt, och då måste man bli upprörd, när man
ser, hur utskottsmajoriteten på detta sätt försökt att ytterligare försämra^
studenternas ställning gent emot de övrigas.

Ur dessa synpunkter ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till den av mig m. fl. avgivna reservationen. Den har antagits i
andra kammaren, och jag vill varna för att här fatta andra beslut,
än man fattat där. Jag tror att det är riktigare att följa reservanterna,
ty då blir en liten smula rättvisa skipad för dessa studenter,
som annars skulle bliva orättvist behandlade.

Herr von Kock: Herr talman! Jag kan givetvis icke åbe ropa

sådan sakkunskap i den här frågan som de två föregående
talarna, vilka deltagit i försvarsrevisionens arbete. Men då jag”blivit
insatt i det sammansatta utskottet för att ''behandla frågan, har jag
försökt att på bästa^ vis sätta mig in i densamma, dels genom studier
av försvarsrevisionens ‘betänkande och dels genom att rådgöra
med sakkunniga på området. Och -det kan ju vara bra, att eu
som är fullkomligt obunden i detta avseende och icke förut tagit
ståndpunkt i frågan också får framföra sin mening. Jag ber att i
detta sammanhang gent emot den siste ärade talaren få säga-, att
det förhållandet, att andra kammaren redan förut fattat ett visst
beslut, icke inverkar på min ståndpunkt i denna fråga.

Jag ber då först få säga, att jag bär kommit till den uppfattningen,
att vad de värnpliktiga i allmänhet angår, det är möjligt för
mig att ansluta mig till Kungl. Maj ds proposition. Men vad be -

Onsdagen den 5 maj, e. m.

Nr 4S.

träffar de värnpliktiga studenterna bär jag icke. kunnat telja Kuugl. ^ av u[
Mai-ts förslag, utan anslutit mig till iörsvarsrevisioiiens och uisKoitets''
majoritet i denna punkt. -lag kor uttryckligen uttala tram- förvissa
hålla, alt därmed liar jag för min del icke intagit någon som *»"

helst förhandsståndpunkt till den övningstid, som kan vara lämplig
i framtiden för denna grupp värnpliktiga; den saken föreligger
alls icke för närvarande utan blir senare föremal tor riksdagens

beslut.ef ^ ocksä erinras, att frågan om övningstiden för värnpliktiga
av 1920 års klass inom kort kommer till behandling inom
riksdagen, och, såsom eu av försvarsrevisionens medlemmar nyss
förklarat, torde förslaget innebära en väsentlig förkortning av nu
gällande övningstid, något som kan låta sig gorå nar man i ett sammanhang
kan ordna hela utbildningen. Nu galler det allenast 1J1.
års värnpliktiga, sålunda dem som för närvarande aro upptagna med
övningar i vapnens bruk. Det är alltså icke för framtiden som ma
fastslår övningstiden, om man går med pa utskottets standpunk

denna frågor ^ ^ del samma åsikt som den förste ärade talaren,
nämligen att det skall bliva möjligt att mycket väsentligt förkorta
övningstiden även för de värnpliktiga studenterna i följande årsklasser,
men det har stått klart för mig, att det helt enkelt icke
o-år för sig att nu utan vidare avkorta varnpliktstiden för dessa
studenter med 130 dagar. Det skulle, såvitt jag forstar saken ratt
vara en ganska oförnuftig åtgärd såväl för de studentvarnplikti0a
som också för hela den stora massan värnpliktiga.

Huru ligger då saken om man först ser den från dessa studentvärnpliktigas
synpunkt? De ha nu vant inne i bortåt ett ar och
så småningom övat upp sig till allt större skicklighet till unde
befälsgraden. Ungefär just nu skola de börja tjanstgora såsom ha vtroppchefer
och plutonchefer. Just nu skall deras hogsta^utbildning
taga sin början; de skola nu sa att saga skörda frukter a
av den långa förberedande undervisningen. Kan det da inte anses
vara ganska oförnuftigt att helt enkelt stryka hela denna sista utbildning,
som skulle göra dem särskilt dugliga for den uppgift,
man avsett för dem? Jag tror att om man vill vara iullkomli t
objektiv och se saken rättvist, man skall medge att det vore en my -ket oklok åtgärd. Man bär sagt: ja men för studenterna ar det a
en mvcket betydelsefull sak. Ja, det ar klart, att de liksom alla
andra önska få en avkortning av övningstiden och kanske också
den största möjliga avkortning. Men vad som från deras sida framför
allt betonats är, att de icke skulle förlora någon ytterligare del a\
sin studietid. De vilja framför allt komma i arbete i god tid nästa
höstermin, och detta önskemål har tillgodosetts genom utskottets
förslag, ty såsom också den förste ärade talaren nämnde, ar det
meningen att de skola kunna få börja sina studier i god ad nästkommande
hösttermin. De befrias nämligen från repetitionsovmno-arna
och från det antal dagar under forsta tjanstgoringsaret, vars

>r 43. 14

Onsdagen den 5 maj, e. in.

ni1 mavSut eftel«iv^de är behövligt, för att de i god tid skola kunna börja
hildningslidén sina studier nästa höst. Jag tror, att om man tillmötesgår dem på
för vissa detta sätt, det främsta önskemålet blir tillgodosett för dem.
värnpliktiga. Ser man sedan till, vilken verkan de 130 dagarna enligt det
(Fort..) socialdemokratiska förslaget skulle få för den stora mängden av
värnpliktiga, ber jag att i korthet få saga, att så stort avdrag helt
enkelt skulle medföra, att dessa studentvärnpliktiga icke skulle
kunna erhålla en sådan utbildning, som gör dem skickliga att fullgöra
det uppdrag som avsetts. Förhållandet är ju, att vår nuvarande
härordning —- man må hava den ena eller andra uppfattningen
om densamma — dock är byggd på den tanken, att studentvärnpliktiga
skola tjänstgöra som instruktörer och underbefäl och
sålunda i väsentlig utsträckning hjälpa det fast anställda underbefälet.
Man må nu finna den tanken vara lämplig eller icke; faktum
är emellertid att — såsom organisationen är genomförd — den tanken
i alla fall för närvarande är förhärskande, och då man nu vet,
vilken ofantlig vakans som råder på underbefäl över hela landet vid
alla regementen, en vakans, som vid vissa regementen lär uppgå
till 50 % av fullt antal underbefäl, ligger det i sakens natur, att det
skulle vålla en ofantlig desorganisation av det hela, om man nu
helt enkelt stryker alla dessa studentvärnpliktiga från den uppgift,
som är dem förelagd. Nu säger kanske någon: det betyder
icke så mycket, dessa värnpliktiga är o så få. Jag ber då att få
erinra om vad som för övrigt av handlingarna framgår, att vid
infanteriet det finnes icke mindre än 247 studentvärnpliktiga, och
om dessa fördelas på de olika regementena blir det ungefär 9 studenter
i medeltal på varje regemente, som skulle kunna tjänstgöra
såsom underbefäl, ett högst väsentligt tillskott alltså till den hjälp,
som i övrigt finnes i detta avseende. Jag tror, att man med skäl
kan fråga reservanterna, huru de tänka ordna denna sak på ett
tillfredsställande sätt, om man nu utan vidare stryker dessa studentvärnpliktiga
från denna deras egentliga uppgift.

Jag ber, herr talman, att få såga, att vad det nu gäller är sålunda
allenast att under detta övergångsår ordna det så, att hela
den försvarsorganisation, som vi ha, går i lås. Anser man nu över
huvud, att försvaret är ändamålslöst eller onyttigt, då kan man ju
göra vilka inskränkningar som helst, men då tycker jag, att det vore
mest konsekvent att avskaffa hela värnplikten med detsamma. Men
som man i likhet med mig anser, att den försvarsorganisation, som
vi ha, ända bör hallas ihop, till dess vi fått tid att fundera ut en
annan och bättre organisation, tror jag, att det är nödvändigt att
ordna det så, att de resurser till underbefäl, som finnas, icke kastas
bort utan, komma till nyttigaste möjliga användning.

Det är, herr talman, ur dessa praktiska och, som jag tror,
riktiga synpunkter, jag ber att få yrka bifall till det förslag,
som framlagts av herr Widell.

Herr statsrådet Hansson: Herr greve och talman, mina her -

Onädugcu ilen f) mnj, c. in.

13 Nr 4».

rar! .lag- ber att in edmngsvis la gorå dt par anmarkinngar till Om nuntievad
som redan har i kvall yttrats. bildningaUden,

Såväl herr Widell som herr von Koch ha ställt studenterna inför för vissa
den glädjerika utsikten, atl 1920 års klass skulle få väsentligt kor- värnpliktiga.
lare övningstid än den, Horn nu ur stadgad i värnpliktslagen. Jag (hörts.)
föreställer mig, alt alla de, som tillhöra 1919 års klass, känna mycket
liten glädje vid detta budskap, och det förefaller mig, som om
den omständigheten, att man tänker framdeles avkorta övningsliden
för värnpliktiga studenter, borde utgöra ett ytterligare skäl
lör att tillse, huruvida man icke bör redan för den klass, som nu
är i tjänstgöring, försöka genomföra en rimlig avkortning.

Den andra anmärkningen skulle jag vilja rikta direkt till herr
von Koch. Herr von Koch sade, att han icke var faeuman på området.
Jag gör heller icke anspråk på att vara fackman, men jag
skulle vilja råda herr von Kock att fråga någon militär myndighet,
om den har för avsikt att sätta in värnpliktiga studenter såsom
plutonohefer under årets rekrytskola. Om jag icke läst sakerna allt
för illa, tillägges studenterna den uppgiften först under den sista
repetitionsövningen, och nu förordar ju herr von Koch här, att en
repetitionsövning bär avskaffas.

Jag hade tänkt att något ingå på eu kritik av det förslag till
lag, som av vissa reservanter inom sammansatta stats- och andra
lagutskottet har framlagts. Sedan dessa reservanter emellertid nu
funnit sig böra genom herr Widell intaga en helt ny ståndpunkt,
är det givetvis överförflödigt att kritisera den ståndpunkt,
som de tidigare intagit såväl i försvarsrevisionen som i det sammansatta
stats- och lagutskottet. Jag nöjer mig med att konstatera
en rask utveckling hos dessa herrar.

Därefter går jag direkt över till frågan om de värnpliktiga
studenterna. Det heter i utskottsutlåtandet, att man icke ansett sig
kunna biträda Kung], Maj:ts förslag ''härutinnan. Sedan säger utskottet:
»Att befria ifrågavarande värnpliktiga från så stor del av
tjänstgöringstiden, som departementschefen föreslagit, anser utskottet
varken vara ur militär synpunkt tillrådlig eller med hänsyn till
de värnpliktigas intresse av förhållandena påkallat.» Jag skulle
förmoda, att de värnpliktiga själva hava ganska mycket bättre begrepp
om vad deras intresse kräver än någon av oss här närvarande,
och jag skulle till de utskottsledamöter, som här talat om att med
hänsyn till omständigheterna de värnpliktigas intresse icke påkallar
någon mera avsevärd avkortning av övningstiden —- jag skulle, säger
jag, vilja råda dessa herrar att taga del av de skrivelser, som influtit
från nära nog samtliga i tjänst varande värnpliktiga studenter,
och de skulle snart finna, att det råder mellan dessa värnpliktigas
uppfattning och den, som hävdas av utskottet, en mycket
stor skiljaktighet. Det är nämligen icke på det sättet, att dessa
studenter och likställda, som nu ligga inne och fullgöra sin värnpliktstjänstgöring,
endast äro sådana personel-, som efter fullgjord
tjänstgöring skola gå till sina studier. Det finne bland dessa åt -

» 43.

Onsdagen den 5 maj, e. in.

ni'' T£ skilli«a Personer, som omedelbart efter exercisen tänka gä in i det
bildningstiden Praktiska livet, i praktiskt arbete, och för dem gäller naturligtvis
för vissa isom för alla andra värnpliktiga, att ju förr de kunna komma ifrån
värnpliktiga, gin exercis, desto bättre för dem ur alla synpunkter.

(Forts.) Innan jag lämnar detta kapitel skulle jag också vilja under stryka

själva rättvisesynpunkten. Här bär urtima riksdagen i fjol
beslutat avkorta den första tjänstgöringstiden för vapenföra värnpliktiga
vid infanteriet med 130 dagar, d. v. s. från 250 till 120
(lagar. Samtidigt gjorde riksdagen ett uttalande, som tyder .på, att
riksdagen ämnade ytterligare minska övningstiden för des-sa värnpliktiga
genom en begränsning av repetitionsövningarna. Även om
man borttar endast en repetitionsövning, skulle dessa värnpliktiga
på en sammanlagd övningstid av 340 dagar, om man icke räknar
med reservtruppövningen och landstormsövningen, få en avkortning
av 160 dagar. Samtidigt ha studenterna en övningstid av 485 dagar,
och åt dem vil1 man giva en avkortning av 30 dagar plus
det antal dagar, som för var och en skulle vara nödvändigt för att
hinna i tid till studierna. Man har i det nya här framlagda förslaget
närmare fixerat denna avkortningstid till högst 60 dagar vid
marinen och 50 dagar vid armén, d. v. s. man räknar med att utom
repetitionsövningen skulle man hava en marginal på ett 20-tal dagar
att röra sig inom. Jag frågar då: ligger det någon som helst rättvisa
i att ge en grupp värnpliktiga med 340 dagars tjänstgöringstid
en avkortning på 160 dagar, men en annan grupp värnpliktiga med
485 dagars tjänstgöringstid en avkortning med högst 50—60 dagar?
Jag tror icke att någon skall kunna förneka, att det i detta fall
begås en synnerligt stor orättvisa mot studenterna, om man skulle
bifalla det begränsande förslag, som här framlagts.

Emellertid har utskottet påpekat även den militära synpunkten.
Utskottet har därvid icke låtit sig angeläget vara att närmare utveckla
denna synpunkt. Herr von Koch, vars militära insikter ju
genom hans anförande i afton blivit på särskilt sätt belysta, bär
emellertid hänvisat till, att studenterna äro nödvändiga för upprätthållande
av tjänster såsom instruktörer och underbefäl. Jag vill
nu förklara, att om det skulle ur landets synpunkt befinnas nödvändigt
att hålla dessa värnpliktiga inne, skulle även jag för min
del kunna medgiva, att inför den nödvändigheten funnes intet val.
Kan icke saken ur försvarets synpunkt ordnas tillfredsställande
pa annat sätt, nåväl, da far denna grupp av värnpliktiga finna sig
i att bliva orättvist behandlad. Men jag accepterar ett sådant resonemang
endast under den förutsättningen, att det föreligger en
tvingande nödvändighet.

Det gäller sålunda att undersöka, huru det förhåller sig med
denna tvingande nödvändighet. Frågan om den militära synpunkten
sönderfaller i två, nämligen dels huruvida den utbildningstid, som
man vill tillmäta studenterna, är nödvändig med hänsyn till deras
egen utbildning eller huruvida de kunna, därest den förkortning
beviljas, som Kungl. Maj:t föreslagit, fylla någon uppgift inom

Onsdngen den 5 maj, c. in.

17 Nr 4,5.

''flen militära organisationen, och dels om de äro nödvändiga såsom
instruktörer För de andra värnpliktiga, .som skola rycka in till
tjänstgöring vid en tidpunkt, då förhållandena beträffande spanska
sjukan äro sådana, att man kan anse det vara tillrådligt att inkalla
nya grupper av värnpliktiga.

Innan jag går in på att pröva dessa olika delar av frågan,
.skulle jag för att så att säga skapa en gemensam plattform för
mig och mina opponenter vilja undersöka, huruvida det förslag,
som har framlagts av försvarsrevisionen och av det sammansatta
istats- och lagutskottet och som nu delvis har förändrats, ur militär
synpunkt bedömes så mycket mildare än det förslag, som Ivungl.
lMaj:t framlagt. Jag ber då att få hänvisa herrarna till ett uttalande
av generalstabschefen, som återfinnes i Kungl. Maj:ts proposition
på sidan 18. Han yttrar där:

»Den av försvarsrevisionen ifrågasatta minskningen av de
vapenföra studenternas och med dem i värnpliktshänseende likställdas
tjänstgöring avser dels befrielse från dem innevarande år åliggande
repetitionsövning, dels förkortad första tjänstgöring för de värnpliktiga,
vilka för sina studier äro i behov av tidigare ledighet
än den dag, då nämnda tjänstgöring eljest skulle avslutas. Genom
befrielsen från repetitionsövningen i år skulle en viktig länk i de
vapenföra studenternas utbildning avklippas. Därigenom kommer
•deras utbildning såsom plutonchefer (i motsvarande befattning) att
lida allvarligt men. En avkortning av den första tjänstgöringen
med det antal dagar, som skulle erfordras för att i tid kunna begynna
avsedda studier, medför naturligen ock olägenheter för utbildningen,
såväl deras egen som ock utbildningen vid de truppförband,
vid vilka de tjänstgöra såsom instruktörer. Genom den av herr
-Johan Nilsson m. fl. avgivna reservationen skulle de vapenföra studenternas
utbildning lida synnerligen stort avbräck samt deras användning
såsom instruktörer vid infanteriet m. fl. truppslag i det
-störa hela omöjliggöras.»

Jag skulle vilja hemställa till herrarna, om vi inte efter denna
kritik från generalstabschefens sida (skulle kunna komma överens
om, att vi befinna oss i ungefär samma dilemma. Den militära kritiken
drabbar båda förslagen. Men det finnes kanske den skillnaden,
att under det de andra försöka upprätthålla den föreställningen,
att deras förslag icke medför militära olägenheter, så erkänna de
socialdemokratiska reservanterna, på vilka Kungl. Maj:t i sin proposition
har åberopat sig, Öppet, att den förkortning de föreslå för
studenterna medför militära olägenheter. Det är uppenbart, att varje
förkortning, som hittills företagits, och framför allt en förkortning,
som måste vidtagas i fråga om trupp, som redan befinner sig
under utbildning, måste medföra militära olägenheter. Jag skulle
nästan vilja tro, att man med skäl kan säga, att den förkortning,
som här föreslås av utskottet för värnpliktiga i allmänhet vid specialvapnen
medför större militära olägenheter än den förkortning för de

Första "kammarens protokoll 1920. Nr 43. 2

Om minekning
av utbildningstiden

för vissa
värnpliktiga.
(Forts.)

flr 43. 18

Onsdagen den 5 maj, e. in.

Om ''minut;- värnpliktiga studenterna, som Kungl. Maj :t bär föreslagit. Men
ningfav ut- (]en punkten opponerar man icke, och därmed har man också i

hlJjjårTvism’!i själva verket erkänt, att här finnes vid sidan av frågan om de milivärnpliktiga.
tära olägenheterna en annan synpunkt, och det är de värnpliktigas
(Forts.) intresse.

Man har sålunda, när man kommit dithän, att avgöra i varje
särskilt fall, huruvida de militära olägenheterna äro så stora, att de
värnpliktigas intresse icke uppväger dem, eller om det i stället förhåller
sig på det sättet, att de värnpliktigas intresse är så stort jämfört
med de militära olägenheterna, att man kan taga de militära olägenheterna
för att bli i tillfälle att bereda de värnpliktiga en avkortning
i deras långa utbildningstid.

Jag skall då först gå till frågan om de militära olägenheterna
och se den ur synpunkten, att dessa vapenföra studenter kanske icke
.skulle erhålla den enligt värnpliktslagen avsedda utbildningen. Jag
tillåter mig då göra en påpekan, som förekommer i en av de skrivelser,
som jag har här framför mig, nämligen den, att man uppenbarligen
vid studentskolorna har varit medveten om att en minskning
i övningstiden skulle komma att äga rum, och att man i anledning
därav har forcerat utbildningsarbetet. Jag skall till belysande av
vad jag menar be att få läsa upp ett stycke ur den inlaga, som från
de värnpliktiga studenterna vid fälttelegrafkårens radiokompani tillställts
Ivungl. Maj:t. Det heter däri:

»Ett sakförhållande, som tycks hava blivit alldeles förbisett är,
att ända från inryckningen i juni 1919 utbildningen av vår årsklass
bedrivits betydligt mera forcerat än föregående årsklasser — med tanke
på avkortning. Dessutom har ju den speciella vinterutbildningen i år
för de flesta inaragits och för de övriga minskats. Vi veta, att vårt
övningsbefäl planlagt utbildningen med tanke på en avsevärd avkortning.

Vår studentskola vid radiokompaniet tillhör de svåraste studentunderbefälsskolorna;
kanske är det den allra svåraste. Men också
här kan enligt vår erfarenhet ändamålet med underbefälsutbildningen
anses i det allra närmaste nått på den utbildningsståndpunkt vi nu stå.
Genom en oförutsedd omständighet ha vi beretts tillfälle att fem veckors
tid tjänstgöra som biträdande sektionschefer, och det har därunder
visat sig att våra kunskaper äro tillräckliga för skötande av en
fältradiostation.»

Där är det ju på det sättet, att i allmänhet tar man icke mycket
hänsyn till de värnpliktigas egen mening, och framför allt anser man
dem icke vittnesgilla i fråga om deras egen militära utbildning. Men
dessa värnpliktiga, på vilka man har ställt det anspråket, att de
skola kunna tjänstgöra som utbildare av andra, måste dock tillerkännas
något omdöme.

Jag skulle också kunna hänvisa till ett uttalande av chefen för
ingenjörtruppernas studentskola, som med insändande av en inlaga
från därvarande studenter säger, att även med den förkortning, som
av dessa studenter begäres och som väsentligen sammanfaller med
den Kungl. Maj:t föreslagit, skulle man haft till förfogande en tid,

Onsdagen den ;> maj, e. ni.

li> Nr 48.

varunder man lyckas! bibringa de värnpliktiga eu hell avslutad
teoretisk utbildning till underbefäl. N åd som fortfarande skulle saknas
är den praktiska utbildningen, och denna praktiska utbildning
skulle naturligtvis i viss män erhållas i synnerhet för studenterna
vid infanteriet genom deras tjänstgöring som instruktörer. Men i
varje fall kan man konstatera, att genom en forcerad utbildning ha
de värnpliktiga studenterna av 1919 års klass bringats till eu utbildningsståndpunkt,
som gör det troligt, att de skola kunna användas
såsom underbefäl. Jag vågar icke det påståendet, att de skola kunna
användas som plutonchefer, men jag påpekar åter, att där befinna vi
oss i samma predikament, mina opponenter och jag, i det att de militärt
sakkunniga förklara, att borttagandet av repetitionsövningen och
avskärandet av en viss tid på första tjänstgöringen bringar oss i
det läget att dessa värnpliktiga icke bli utbildade till lämpliga plutonchefer
utan måste i händelse av mobilisering bibringas en viss ytterligare
utbildning, innan de kunna sättas in i eu sådan ställning.
Om det sålunda kan konstateras, att man trotst det att vissa militära
olägenheter kunna uppstå, kan bringa utbildningen av de värnpliktiga
studenterna till det stadium, att de erhållit sin teoretiska utbildning
fullt ut, då är frågan: har man lätt att i detta fall ställa större
anspråk än man ställer på de övriga värnpliktiga? Om man kan
tillåta en förkortning av de övriga värnpliktigas utbildning, fast
detta medför militära olägenheter, är det då riktigt att ställa en särskild
klass av de värnpliktiga i ett sämre förhållande?

Då kommer man med en annan, och jag tror enligt opponenternas
mening allvarligare invändning: underbefälsbristen. Dessa studentvärnpliktiga
äro avsedda att tjänstgöra som instruktörer för de
värnpliktiga i allmänhet. Och om man nu tar bort dem, heter det,
skulle det förhållandet uppkomma, att man icke skulle ha tillräckligt
med underbefäl för att sköta utbildningen av de värnpliktiga.
Och det är naturligtvis alldeles riktigt, att om man tar in de värnpliktiga
till utbildning, måste man också ha möjlighet till att utbilda dem.
Som herrarna nog märkt, bär man emellertid under hela diskussionen
om denna sak rört sig bara med allmänna talesätt. Det har anförts
en enda siffra. Det är den, som finnes i infanteriinspektörens utlåtande
till försvarsrevisionen och som avser hela antalet värnpliktiga
studenter av 1919 års klass. I denna siffra ingå, vilket herr von
Koch tydligen inte uppmärksammat, även studenterna vid kulsprutekompaniet,
och det antal man kan få som instruktörer vid de vanliga
infanterikompanierna är alltså mindre än det antal som anges
med utlåtandets slutsiffra, Man får när kulsprutestudenterna frånräknas
som instruktörer vid regementena i allmänhet icke nio man
per regemente. För övrigt får man det icke vid de allra flesta regementena
under några förhållanden.

Jag bär som -chef för lantförevarsdepartementet låtit verkställa
en utredning, hur det förhåller sig med denna sak. och jag bär fått
ett ganska intressant material. Den tablå, jag har bär framför mig,
upptar dels tillgången på officerare och underofficerare, dels tillgången
på underbefäl, dels tillgången på studenter. Vidare inne -

Om mi risk -ning av utbildning
stiden
för vissa
värnpliktiga.
(Forte.)

Nr 43. 20

Onsdagen den 5 maj, e. m.

Om mmslc- .håller den uppgift om värnpliktigklassens storlek per varje regemenbildningstidoi
*e> °°d ''dessutom förekommer det en uträkning av hur stora komför
masa panierna bli i förhållande till antalet underbefäl, hur många man
värnpliktiga, .det skulle bli per underbefäl utan studenter, och hur många man
(Forts.) det skulle bli per underbefäl med studenter. Det är sålunda en ganska
grundlig undersökning, och jag har sedan på basis av denna gjort
vissa beräkningar, därvid jag räknat med den vanliga avgångsprocenten
av omkring tio procent på den inskrivna styrkan och även
■frånräkna!; den del av de värnpliktiga studenterna, som skall til1 -delas kulsprutekompanierna. Jag har naturligtvis vid denna beräkning
icke tagit hänsyn till studenterna vid kulsprutekompanierna,
därför att de ha en .särskild uppgift sig anvisad.

Vad det här gäller att utröna är, vilken roll studenterna skulle
spela vid utbildningen av de värnpliktiga vid vanliga infanterikompanier.
Om man då går till denna tabell, som omfattar 27 av våra
infanteriregementen —• från I. 27 bär jag inte lyckats få in uppgifter,
men tabellen omfattar de övriga 27 infanteriregementena —
och om man först tar reda på hur många vapenföra studenter i verkligheten
komma att tilldelas varje regemente, skall man finna, att
vid 2 regementen blir det 0 student, vid 1 regementet blir det 1 student,
vid 1 blir det 2 studenter, vid 3 blir det 3, vid 4 regementen
blir det 4, vid 3 blir det 5. vid 3 blir det 0, vid G bler det 7. vid 1
regemente blir det 9, vid 2 regementen blir det 10 och vid 1 regemente
blir det 11. Om man slår tillsammans dessa siffror och samtidigt
ihågkommer, att man i allmänhet räknar med sex kompanier
per regemente, skall man finna att icke ens vid halva antalet
regementen utgöra de värnpliktiga studenterna en per kompani.
Redan den omständigheten torde även för oss civilister göra klart,
att de inte kunna vid utbildningsarbetet spela den avsevärda roll,
man bär sökt gorå gällande.

Men låtom oss gå vidare i undersökningen! En mycket; viktig
fråga är naturligtvis: hur stor roll skulle det spela, att studenterna
vore borta, i det avseendet, att underbefälet då finge till utbildning
ett större antal manskap? Alltså, min nästa undersökning gäller:
hur många man mer blir det på varje underbefäl, därest vi icke ta
studenterna i anspråk som instruktörer? Jag kommer till följande
resultat: vid 3 regementen blir det 0 man mer per underbefäl om
vi inte ha studenterna, vid 10 regementen blir det 1 man mer per
underbefäl, vid 3 blir det 2, vid 3 regementen 3, vid 2 regementen 4.
vid ett regemente 5, vid 3 regementen 6, vid 1 regemente 18 och vid 1
regemente 20. Man ser sålunda av dessa siffror, att vid de allra flesta
regementen iblir det endast en, två å tre man mer per underbefäl att
aitiblda, därest man icke tar i anspråk studenterna. Man finner också,
att vid ett par regementen det spelar större roll. Jag skall återkomma
till detta något senare.

Men då återstår en tredje fråga: är redan antalet manskap per
underbefäl så avsevärt., att varje utökning av detta antal innebär
någonting, som närmar sig katastrofen? Vad blir resultatet, om man

Onsdagen den ;> maj, e. m.

21 Nr

i tabellen söker finna svar på den frågan? Jo, man skall finna,
att frånräknas studenterna får varje underbefäl vid 14 regementen
11—20 man, vid 9 regementen 21—25, vid 2 regementen 26—30,
vid 1 regemente 53 ock vid 1 regemente 58. En militär sakkunnig
har sagt mig, att när man kommer över antalet 25, uppstår det
svårigheter, men män kan bedriva utbildningen intill detta antal.
.lag fäster då uppmärksamheten på, att vid mer än hälften av regementena,
vid 14 av 27, var antalet man per underbefäl 20 eller
därunder, och vid de -följande 9 ej mer än 21—25, d. v. s. vid tillsammans
23 av de 27 regementena-, kom man inte över siffran 25.
Så ha vi de sämst ställda regementena, Norrbottens regemente och
Jämtlands fältjägare. Där bär man t. ex. vid Jämtlands
fältjägare tagit underbefäl i anspråk för eu hel del andra
uppgifter, så att för själva trupputbildningen bär man bara två
underbefäl per kompani att) tillgå. Utan studenterna får varje
underbefäl då att utbilda 58 man, med studenterna skulle det bli
38. Som man ser, hjälper det där inte ens att taga in -studenterna,
och jag förklarar, att för ett -abnormt förhållande vid ett särskilt
regemente kan man naturligtvis inte -lagstifta, utan skulle det visa
isig, att det är ett enastående fall, får man finna ut enastående medel
för att avhjälpa missförhållandena. Man hör inte låta studenterna
tjänstgöra vid flertalet regementen, där de icke behövas, bara därför
att det är synnerligen uselt ställt vid ett regemente. A7id dessa
båda nordligaste infanteriregementen måste, som jag sagt, exceptionella
åtgärder vidtagas för att avhjälpa exceptionella missförhållanden.
Av vad art dessa åtgärder kunna bli, kan jag givetvis icke
bestämt uttala mig om. Det bär emellertid varit under övervägande
i departementet, hur man skall kunna avhjälpa den brist, som där
förefinnes, vare sig man använder studenterna eller icke. Det har
då framställts ett förslag, att man kunde försöka att från de bäst
ställda regementena — dem, som endast ha 14—12 man per underbefäl
— få underbefäl att tjänstgöra uppe i Norrland mot särskild
ersättning, under viss tid, frivilligt, utan1 tvångskommendering.
Det är eu utväg, som jag tror skall vara framkomlig.

Nu är det ett annat förhållande som jag, innan jag slutar,
önskar påpeka. Jag hat vid de beräkningar, varifrån jag här framdragit
siffror, räknat med att hela 1919 års klass vid infanteriet
skall fullgöra sin tjänst på sommaren på en gång. Nu komma ju
emellertid efter sommartjänstgöringen några höst- och vintermånader,
intill dess att 1920 års klass skall rycka in. Under denna tid
behöves det en viss truppstyrka i tjänst, och det har varit tänkt
förut, att man skulle för denna tjänstgöring anlita 1920 års klass.
Jag frågar mig då: är det inte bättre under dessa förhållanden att
från 1919 års klass avskilja det för tjänsten under höst- och vintermånaderna
nödvändiga antalet? Därmed vinner man dels att man
icke på förhand förbrukar en del av 1920 års klass, dels ock att
man minskar antalet värnpliktiga per regemente på sådant sätt, att

Om minskning
av utbildningstiden

för vissa
värnpliktiga,
(Forte.)

Nr 43. 22

Onsdagen den 5 maj, e. m.

Om minskning
av ut -bildningstiden
för vissa
värnpliktiga.

(Forte.)

man åstadkommer ett bättre förhållande mellan tillgången på underbefäl
och tillgången på manskap.

Det, jag kan försäkra, mycket allvarliga studium jag ägnat
denna sak har bibragt mig den övertygelsen, att det icke finnes
någon särskild anledning med hänsyn till tillgången på underbefäl
att taga de värnpliktiga studenterna i anspråk såsom instruktörer,
och jag vill erinra därom, att för dessa värnpliktiga studenter var
detta från början icke en uppgift. Från liberalt håll föreslogs visserligen
vid den andra lagtima riksdagen 1914, att de värnpliktiga
skulle användas såsom instruktörer, men riksdagen avslog detta
förslag. Tanken har nu av den liberala krigsministern omnämnts
i en proposition till riksdagen och har sedan tagits om hand på
andra håll. Men jag måste säga mig, att när man nu här på andra
områden försöker visa de värnpliktiga all den hänsyn man kan gorå,
då synes det mig, att man icke har anledning att sätta en ny uppgift
för 1919 års värnpliktiga studenter, jag höll på att säga, bara
därför, att man skall kunna förhindra en avkortning av deras tjänstgöringstid.

Till sist ett par ord om det förslag, som man bär har framlagt
till ändring av lagen, och med avseende å vilket jag till min förnöjelse
hör. att den majoritet, som uppstått inom det sammansatta
stats- och lagutskottet, mycket lätt kunnat komma till enighet. I
det förslag, som urspungligen framlades av herr Widell, vilken tillhör
denna majoritet, ville man icke förtroendefullt lägga i Kungl.
Maj:ts hand att avgöra huru långt minskningen i övningstiden
skulle sträcka sig, utan man satte in några ord om att Kungl.
Maj:t skulle ha rätt att göra den minskning, som med hänsyn till
ett tillfredsställande bedrivande av utbildningsarbetet var möjligt.
Man hade sålunda en begränsning. En annan medlem av denna
majoritet, herr Kvarnzelius, sade detsamma i sin reservation i försvarsrevisionen.
Han använde bara ett annat ord än högerreservanterna,
ty någon skillnad måste det väl vara. Slutligen anslöt
sig herr Ekman inom revisionen till samma förslag till lag som
understöddes av min ringhet. Han tillhör emellertid nu också den
majoritet, som föreslår ändring i lagen.

Vad innebär nu denna ändring? Jo, att man förtroendefullt
hven från herrar Widells och Kvarnzelius’ sida, för vilket jag
särskilt tackar, lägger i Kungl. Maj:ts hand att avgöra antalet av
de dagar, varmed man kan avkorta utbildningen för de värnpliktiga
i allmänhet vid specialvapnen. Men detta förtroende försvinner,
när det gäller studenterna. Då vågar man inte längre. Man vågade
i går och ännu klockan 12 i dag. Men sedan andra kammaren i dag
klockan 1 fattat ett visst beslut, då vågar man det icke längre,
utan då gör man i eu hast om lagen till en trevlig komposition av
förtroende och misstroende. I början säges det ingenting om förtroende
eller misstroende, i mitten blir det litet misstroende, och
så finns det förtroende på slutet.

Vad blir emellertid följden av ett antagande av det av herr
Widell framställda förslaget? Jo, först och främst åstadkommer

Onsdagen den 5 maj, e. m.

23 Nr

man, om denna kammare stannar vid annat beslut un andra kärn- Om »»«•*<•••
maren, ytterligare uppskov. Jag vet inte, om det förefinns någon
önskan hos herrarna att åstadkom ma något ytterligare uppskov, ,r;,sm
Men jag måste såga, att nog har det sölats tillräckligt med detta värnpliktiga.
ärende, utan att, man behöver fortsätta därmed, när det äntligen (Forts.)
kommit inför kammaren. Dessutom: andra kammaren har med stor
majoritet fattat sitt beslut; den torde inte vara villig att frånträda
detta. Därest sålunda sammanjämkning mellan kamrarnas olika
beslut icke skulle kunna åstadkommas, skulle hela frågan falla och
någon avkortning över huvud taget icke medgivas ifrågavarande
värnpliktiga. Det synes mig, att från det håll. där man alldeles
särskilt kräver, att förslag skola noga prövas, innan de framställas,
man icke bort i sista ögonblicket ha i lagförslaget slungat in detta
alldeles nya moment.

Jag anser för min del, att Kungl. Maj:ts förslag är med hänsyn
till de värnpliktigas intressen och med berättigad hänsyn till
utbildningsresultatet, så väl avvägt, att även den nya första kammaren
skulle kunna biträda det beslut, som andra kammaren med
stor majoritet har fattat, och jag vågar därför fortfarande hysa den
förhoppningen, att resultatet av en votering här skall bli, att första
kammaren fattar samma beslut som andra kammaren, att med andra
ord första kammaren icke mot de studentvärnpliktiga begår en orättvisa,
som de icke ha förtjänat.

Herr Kvarnzelius: Herr talman! Först ber jag att få
uttala mitt instämmande i vad herr statsrådet och chefen för lantförsvarsdepartementet
yttrade om det önskvärda i att detta ärendes
avgörande icke blir onödigtvis fördröjt. Men jag vill säga, att det
kan i varje fall endast bli tal om en eller ett par dagars ytterligare
dröjsmål, så att ur den synpunkten bör man kunna känna sig fullt
oförhindrad att gå på det förslag, som man anser vara det i sak
riktigaste.

Vidare ber jag. då nu herr statsrådet varit nog vänlig att
erinra om, att jag hade en från majoritetens i försvarsrevisionen
avvikande mening, i vad det gällde de värnpliktiga, som äro tilldelade
specialvapnen, att få säga, att orsaken till att jag intog den
ståndpunkten var, att jag icke med säkerhet kunde bedöma, om det
skulle bli ett tillfredsställande utbildningsresultat, därest man avkortade
utbildningstiden med de 90 dagar, som av revisionen föreslogos.
Nu har emellertid omständigheterna fogat det så, att det
icke är någon synnerligen risk förenad med att lämna detta förtroendefullt
i Kungl. Maj:ts hand, i vad det gäller specialvapnen,
ty nu lär det inte vara möjligt för Kungl. Maj:t att avkorta tiden
för dessa värnpliktiga med 90 dagar, utan endast med ungefär
hälften. Under sådana förhållanden förfaller i huvudsak de farhågor
jag vid detta tillfälle hyste, och jag kan därför i denna del
nu ansluta mig till Kungl. Maj:ts proposition och förtroendefullt
lägga denna sak i Kungl. Maj:ts hand.

Däremot vill jag säga, att jag icke med samma förtroende

Jfr 43. 24

Onsdagen den 5 maj, e. m.

''Om minsk- skulle vilja lägga i Kungl. Maj:ts hand att förfara efter gottfintnbhä
aVstitm nanc*e rne(l avkortningen för de värnpliktiga studenterna. Och förjör
vism troendet har icke ökats efter det anförande herr statsrådet och chefen
värnpliktiga, för lantiörsvarsdepartementet här hållit, ty såvitt jag kunnat upp(Forte.
) fatta innebörden av detsamma, vilar hela hans resonemang på den
sakkunskap, som representeras av de värnpliktiga studenterna och
deras inlagor i saken. Han har icke, såvitt jag kunnat iakttaga,
under sitt anförande vid något tillfälle åberopat någon militär auktoritet,
utan den tabell, som han här hade i sin hand, vars riktighet
jag inte alls betvivlar, det resultat han ur densamma utläste och de
slutsatser han ansett sig kunna draga av densamma har han kommit
till utan att de vila på något militärt auktoriativt uttalande, såvitt
jag kunde fatta — det är möjligt, att jag i detta avseende inte
tillräckligt uppmärksamt följt med, men då blir det ju tillfälle för
herr statsrådet att låta oss få del av uttalanden av den militära
auktoiitet, som skulle stå bakom de slutsatser och slutledningar,
som herr statsrådet har dragit efter studiet av denna tabell.

Nu äro jag och statsrådet och även andra fullständigt ense i
det avseendet, att det skulle vara i hög grad önskvärt, om man
kunde bereda de värnpliktiga studenterna en lika stor avkortning
som de andra värnpliktiga. Men i fråga om 1919 års klass, som
ju redan har till stor del fullgjort sin utbildning, är det icke
möjligt att kunna göra detta utan att till stor del förrycka och
spoliera utbildningsresultatet. Och det är väl ändå inte meningen
med vår härorganisation, att man skulle lägga ner hundratals miljoner
kronor i kostnader för den för att sedan ställa så till, att man i
en hastig vändning drar ett brett streck över stora delar av densamma
och därigenom åstadkommer en desorganisation av det hela,
Man får komma ihåg, att 1914 års härordning bygger på den förutsättningen,
att de värnpliktiga studenterna skola utbildas till plutonchefer,
icke för tjänstgöring i fredstid, men vid mobilisering.
Under fredstid skulle de endast tjänstgöra som instruktörer och
underbefäl till någon del. Under det sista utbildningsåret för de
värnpliktiga studenterna har det utgått särskilda föreskrifter, att
utbildningen skulle läggas så, att de värnpliktiga studenterna under
den sista delen av sin tjänstgöring skulle kunna tjänstgöra som
instruktörer, detta med hänsyn till att det är så oerhört stora vakanser
bland underbefälet, i vissa fall uppgående till över 50 procent,

1 detta avseende skulle det varit av betydligt större intresse, ifall
herr statsrådet visat i procenttal uttryckt, vad en eventuell avkortning
skulle ha för verkan på utbildningen av de halvtroppar, som
varje underbefäl får under sin ledning, i stället för att som han nu
gjorde lämna dessa sifferuppgifter, liksom det hade varit av intresse
att få veta, vilket ungefärligt antal rekryter man på militärt
håll anser vara det högsta för att instruktören verkligen skall
kunna på ett rationellt sätt verkställa instruktionen. Därvidlag
tror jag, att man endast behöver vända sig till vilken pedagog som
helst för att få klart besked om. att därest antalet elever är alltför
stort, lider utbildningen i sin helhet därav, och är det förenat med

Onsdagen den ;) moj, e. in.

4J5 Nr

större svårigheter
(Jen lärdom man 1m

>!• läraren att Inbringa dem, som skola utbildas, Om »uml.-, , , ning 00 vi att

meddela.

Jo, efter de uppg

u mim run <uk mvuuvw. ^ ii -i 1 '' •bildningxtiden

Hur it i* (U*l nu med de värnpliktiga» studenternas utbildning. j^r ^ssa

,,U, euu giller generalstabschefen lämnat är utbildnings- värnpliktiga

tiden för de värnpliktiga uppdelad i fyra perioder, av vilka tre äio (Port*.)
fullgjorda omkring den 1 maj. Ben fjärde perioden ar avsedd att
användas för att de värnpliktiga studenterna då skola tjänstgöra
såsom halvtroppchefer och på samma gång undergå fortsatt utbildning
till plutonchefer under ledning av en av regementschefen kornmenderad
regementsofficer. Dä dr det tydligt, att en högst betydande
och värdefull del av denna utbildning för de värnpliktiga
studenterna skulle gå förlorad, därest man streke ett streck over
denna del av utbildningen, och man skulle kunna saga, att hela
deras föregående utbildning då vore nästan fullständigt bortkastad.

De skola den 1 maj delas ut på små respektive regementen och dar
sättas in som instruktörer och undergå den fortsatta utbildningen
till plutonchefer. Förut ha de varit sammanförda i s. k. studentkompanier
och ha icke varit i beröring med sina blivande kamrater
ute på regementena. Det förefaller mig, som om det skulle ha vant
skal i att herr statsrådet och chefen för ^försvarsdepartementet
sett frågan även något ur den synpunkten, som de militära kraven
betinga, och icke uteslutande ur synpunkten av vad som kan vara
lämpligt, om man vill gå de värnpliktiga studenternas önskningar
till mötes. Jag för min del är visst inte döv för dessa krav, men a
andra sidan kan jag inte se. att man får lägga saken så, att man
säger, att man här begår en uppenbar orättvisa mot dessa värnpliktiga
studenter. Alltsedan 1914 års härorganisation blev antagen,
ha de vapenföra värnpliktiga studenterna haft att räkna med
en utbildning under 485 resp. 500 dagar, och varje dags avkortning
innebär en lättnad för dem. Fn avkortning på ett mindre antal dagur
kan sålunda i och för sig inte innebära någon uppenbar orättvisa
mot varje enskild av dessa värnpliktiga, sonr haft att räkna
med en längre utbildningstid och soin enligt nu gällande väriipliktsiag
äro skyldiga att tjänstgöra längre. Det förefaller mig därför,
att om man endast kan sörja för att deras studier hädanefter inte
bli på något som helst sätt rubbade, utan de i vanlig ordning kunna
få fortsätta dem vid instundande höstterminers början vid resp.
läroanstalter, har man i detta avseende tillbörligt tillgodosett deras
intressen. Deras utbildning till praktiska värv i livet blir inte med
en enda dag fördröjd genom att man i ciet här fallet biträder det
förslag, som nu framlagts av herr AVidell. Jag anser, att man därigenom
fullständigt tillgodoser deras intressen i detta hänseende. Fn
annan fråga är. om man skulle kunna ordna det så, som herr Johan
Nilsson i sitt anförande ifrågasatte, att de, vilket kunde vara av
vikt och betydelse för dem, under sommarmanaderna . kunde genom
praktiskt arbete förvärva sig medel för fortsatta studier. Detta är
ju i och för sig ett mycket viktigt moment, det medger jag, men dels
är det ju gå, att en hel del av dessa värnpliktiga studerande Defmna
sig i sådana ekonomiska omständigheter, att denna sak icke är av

Nr 43,

Oasdagen den 5 maj, e. m.

Om minst- någon betydelse för dem, dels liar ju riksdagen beviljat medel till
biZiwstidén lån för fattiga studerande och i detta avseende sökt bereda dem lättför
vissa'' 11 och därest ingen avkortning ägt runa. skulle det för övrigt ha
värnpliktiga, vant ännu sämre ställt för dem. Någon orättvisa gentemot de värn(Forts.
) pliktiga studenterna kan jag sålunda icke medge, att riksdagen begär
genom att biträda herr Widells förslag. Gentemot påståenden
i den riktningen måste jag inlägga en bestämd gensaga. Dessa värnpliktiga
studenter få visserligen en mindre förmån än de andra
värnpliktiga fått — det är sant — men detta innebär icke, att nå;
gon orättvisa begås mot dem, utan det inDebär, att statens intresse
icke bär medgivit ett större tillmötesgående mot dem.

Nu är det ju så, att de värnpliktiga studenterna i mycket stor
utsträckning kommit till den uppfattningen, att det slösas med tid
under deras utbildning, och det är möjligt, att så är förhållandet.
Men i^ detta avseende är det ju mycket svårt för en lekman att bilda
sig något bestämt omdöme. Härvidlag ingå många moment, som
man måste taga hänsyn till, men som en yngling vid den åldern
kanske inte är kompetent att bedöma. Men det är också möjligt, att
deras sunda instinkt är riktig, och att det verkligen slösas med tiden.
Den saken får närmare undersökas och prövas, men den har
icke någon som helst betydelse, i vad det gäller 1919 års klass, ty
där ligger saken klar; man avbryter deras utbildning vid en tidpunkt,
då densamma icke kan sägas hava lett till praktiskt resultat,
och det arbete de nedlagt på sin värnpliktstjänstgöring skulle
bli nästan fullständigt värdelöst. Och när det nu är så stor brist
på underbefäl, kan jag verkligen inte bagatellisera det tillskott, som
de värnpliktiga studenterna skulle medföra, såsom herr statsrådet
och chefen för ^^försvarsdepartementet gjorde, och jag är inte säker
på att de förhoppningar, som han knöt vid andra åtgärder, som
han hade under övervägande i syfte att sörja för att bristen på underbefäl
skulle bli täckt, i verkligheten komma att gå i uppfyllelse.
Och det vill jag saga, att den sortens värnpliktstjänstgöring, att
man tar in värnpliktiga bara för att göra hantlangartjänst, för att
■sköta hästar o. d„ vill jag inte vara med om. Då är jag mycket
hellre med om att man inställer det hela, än att de värnpliktiga
skola ga där utan någon som helst ur utbildningssynpunkt praktisk
nytta. Därför måste, såvitt jag förstår, strävanden inriktas på
att man bereder de värnpliktiga, såväl studerande som icke studerande,
all den lättnad man rimligen kan åstadkomma, att man inte
offrar en enda dag mer på utbildningen än som verkligen erfordras,
men att man vid varje tillfälle tillser, att man icke desorganisera!
någon del av försvaret, att man icke åstadkommer någon lucka. Det
kan ju inträffa en mobilisering, och även dessa värnpliktiga studerande
kunna bli inkallade och bli insatta såsom plutonchefer. Då
är det också var. skyldighet att se till att de fått en sådan utbildning,
att de åtminstone nödtorfteligen kunna fylla den post de då
kunna bli placerade på.

Här har nämnts förut, att försvarsrevisionen i vad det gäller
1920 års klass, kommer med förslag till avkortning. Ja. det är

Onsdagen den f> maj, e. in.

27 Nr 4tt.

riktigt, och jag tror inte, att lingon skall klandra talg för att ,lag ning a„ ,u_
meddelar, att iörsvarsrevisionens majoritet därvidlag kommit fram biidningstiden
till en siffra av 365 dagar för de värnpliktiga studenterna, och att j<}r ,»>«»
deras utbildningstid skulle förlägga-» /på sådant sätt, att endast en värnpliktiga.
lästermin, en vårtermin, skulle gå förlorad för deras studier. Vi (Forts.)
ha hoppats, och vi ha även fatt stöd för detta vart hopp i militära
sakkunnigas uttalanden, att med denna utbildningstid av .>65
skola de, när man redan från första dagen inriktar sig på en utbildning
och ett program uppgjort med hänsyn till denna tid, kunna
utbildas till dugliga plutoncheler. Men även med denna nedsättning
skiljer sig ju de värnpliktiga studenternas tjänstgöringstid betydligt
från den tid vi föreslå för fotfolket. 18Ö dagar. »Studenternas
utbildningstid skulle alltså ändå uppgå till det dubbla. Men
intill dess att man har hunnit gorå upp en försvarsorganisation, där
man kan sätta någonting annat i stället för dessa värnpliktiga studenter,
med vilka 1914 års härordning räknar, intill dess är man
tvungen att hygga på den grunden och sa långt sorn det är löjligt
tillgodogöra sig detta material för att få ett organiskt helt. Det
är ofrånkomligt, för såvitt man inte vill rasera försvaret, och till
dem, som det vilja, hör inte jag, herr talman, utan jag vill, att vi
skola avveckla allt det i 1914- års härorganisation, som togs till för
stort och som den förändrade försvarspolitiska situationen göi möjligt
för oss att borttaga, men vi skola gorå det på sådant sätt, att
vi inte bringa kaos i härorganisationen pa någon enda punkt, utan
så att det blir ett systematiskt avvecklande vid varje särskilt tillfälle,
så att det hela fungerar, i händelse faran skulle stå för dörren
och man skulle behöva mobilisera.

De direkta kostnader det här är fråga om, spela inte. sa synnerligen
stor roll. Men det vill jag såga redan nu. att i samma
ögonblick man skulle släppa de värnpliktiga studenterna och icke
längre räkna med dem såsom plutonchefer och instruktörer, i samma
ögonblick får man också vara beredd på en betydligt större kostnad
i pengar för försvarsorganisationen. Ty om ^det är svårt redan
nu, med det antal underbefäl man för närvarande kon räkna med,
att hålla kadrerna fulltaliga, och detta förnämligast därför, att man
inte har råd att betala tillräckligt, att man inte kan tävla med in"
dustrien och den enskilda arbetsgivaren, sa att man kan göra underbefälsposterna
tilldragande för den värnpliktige ynglingen, så
blir det inte lättare längre fram; ty detta kan man. såvitt jag förstår,
råda bot för endast genom att ge dem större ersättning härför
eller också genom att låta denna tjänstgöring ingå såsom ett led
i ett vidare avancemang på statstjänarbanan i eu eller annan form
genom att ge dem företrädesrätt till civilanställningar eller dylikt.

Men där resas åter starka hinder från alla dem. som rekrytera^ dessa
banor, och från dem, som stå i spetsen för dessa civila vem och
inrättningar, så att till slut torde man nog inte ha något annat att
falla tillbaka på än att betala, mera. Men för närvarande _hai
Kung!. Maj :t ingå medel till sitt förfogande för »sadant ändamål
och vid donna riksdag lär det inte kunna äskas, förmodar jag atmin -

Nr 43. 28

Onsdagen den 5 maj, e. m.

Om mimik- stone, några medel för det ändamålet. För den utbildning, som
ning av,wt- skall verkställas i sommar, finns inte heller något annat att tillgå
''förvissa n än de fåtaliga underbefäl vi ha plus de värnpliktiga studenterna.
värnpliktiga. Jag skall inte längre upptaga herrarnas tid utan ber att med
(Forte.) vad jag nu anfört få ansluta mig till det yrkande, som framställts
av herr Widell.

Herr statsrådet Hansson: Jag ber om ursäkt för att jag tar
ordet för att ge en omedelbar replik till herr lvvarnzelius. Jag gör
det, därför att det föreföll mig, som om det i en del av vad han yttrade
låg en oriktig uppfattning om vad jag verkligen sagt, och det
kan vara av en viss betydelse, om inte för annat, så kanske för
diskussionens längd, om man från början kommer bort från dessa
missuppfattningar.

Jag skulle emellertid dessförinnan vilja upprepa, vad jag redan
under mitt första anförande sade, att jag tycker, att mina opponenter
här icke skola komma och försöka åberopa någon militär
sakkunskap för sitt förslag. Någon sådan militär sakkunskap, som
de kunna anföra, existerar absolut inte. Om herrarna inte kanna
övertygas härom genom vad generalstabschefen sagt, skulle jag vilja
råda herrarna att läsa igenom vad inspektören för infanteriet anför
i sitt yttrande, som står i den kungl. propositionen sid. 20 och 21.
Det är ur militär synpunkt en mycket sträng kritik, riktad mot
den ståndpunkt herrarna här företräda, och jag tycker, att under sådana
förhållanden böra herrarna underlåta att åberopa sig på den
militära sakkunskapen för sina ståndpunkter.

Denna fråga om minskning av'' övningstiden för de värnpliktiga
bär enligt mitt förmenande från början kommit i ett olyckligt läge,
därför att man år 1919 ej företog den utredning, som varit önskvärd,
innan det gjordes minskning i övningstiden för 1919 års klass.
När riksdagen beslöt minskning för infanteriet av 1919 års klass
med 130 dagar, förelåg ingen som helst utredning. Beträffande de
Övriga värnpliktiga anhöll riksdagen, att utredning skulle verkställas.
Den har nu verkställts, och man har måst erkänna, att här
finns ett de värnpliktigas intresse, som man måste taga hänsyn till,
aven där det i någon mån kolliderar med det militära intresset.
Detta är utgångspunkten, och det förefaller mig. som om man först
far en fullkomligt årlig utgångspunkt, när man har erkänt, att intet
av de förslag, soro. här från olika hall biträdes, har bakom sig någon
enda militär auktoritet.

*1J.0 h**'' ^et sättet, som herr Kvarnzelius sökte göra
gällande, att. jag åberopade studenterna såsom militära auktoriteter
och såsom min enda militära auktoritet. Jag har anfört studenternas
omdömen om den utbildning de ha fått åtnjuta. Jag har påpekat,
att från samtliga studenter ha ingått meddelanden om, att
utbildningen har forcerats med tanke på en avkortning. Jag har
gjort detta för att visa, att det inte kali ligga sanning i ett sådant
påstående, som herr Kvarnzelius här slungade ut, att för dessa värn -

Onsdagen den T) maj, c. in.

21) Nr 43.

pliktiga, därest deras utbildning nu nvbrotes, all den Övriga utbilda
ningstiden skulle vara bortkastad. . bildningtiiden

Herr Kvarnzelius förklarade, att anledningen till att lian in- för visna
tagit eu annan ståndpunkt nu mot i försvarare visionen, i det lian värnpliktiga.
nu går med på Kungl. Mai ds förslag, i vad det gäller specialvap- (torts.)

nen, är den, att han vid behandlingen av frågan i försvarsrevisionen
icke kunde bedöma, huruvida 90 dagars avkortning kunde genomföras
utan militära olägenheter. -Tåg skulle endast vilja framställa
den frågan: på vilken särskild auktoritet stöder hell Kvarnzelius
sin uppfattning om det mera lämpliga i att hår företaga eu
avkortning på no dagar? Jag tror. att herr Kvarnzelius nödgas
medge, att i det fallet för honom föreligger precis samma skal som
beträffande de 90 dagarna. Han kan möjligen gorå gällande, att
ju mindre avkortningen blir, dess bättre. Men att det skulle föreligga
några starkare militära skäl för att vidtaga en avkortning pa.
f)5 dagar än för en avkortning på 90 dagar, det kan inte den, som
inom försvarsrevisionen fått höra och känner till militära utlåtanden,
göra gällande. . , , , ...

Jag har naturligtvis ingen som helst anledning att klandra
lierr Kvarnzelius, men det förefaller mig, som om de tvål säkra
ståndpunkter, han här hävdar, i själva verket inte åro så såkia, att
man bör utgiva dem såsom de allena riktiga.

Det kom in i herr Kvarnzelius’ anförande en del ord, som vi
känna igen mycket val, inte minst från 1914, ord om. försvarets
raserande, om ett förryckande och spolierande av utbildningsarbetet
etc. Jag hemställde i andra kammaren under förmiddagens debatt,
om vi inte skulle kunna lägga bort det där. Det kan man kanske
inte, när man, som herr Aaby Ericsson, ännu hänger kvar vid 1914.
men jag tycker, att vi andra, som ha försökt inrikta vår politik i
överensstämmelse med den åsikten, att ett nytt läge bär uppstått,
som möjliggör lättnader i de militära bördorna, vi borde åtminstone
kunna underlåta att beskylla varandra för nedrivningsarbete 0011
spoliering och i stället gemensamt taga emot all den vrede, som herr
Aaby Ericsson kan från sin ståndpunkt låta gå över oss.

Herr Kvarnzelius gjorde den anmärkningen, att han^ inte visste,
hur min tabell hade tillkommit och vilka jag kunde åberopa till
stöd för de slutsatser jag dragit. Tabellen är uppgjord på lantförsvarsdepartementets
kommandoexpedition. Siffrorna äro infordrade
från regementena och studentskolorna. Siffermaterialet är sedan bearbetat
av militära sakkunniga på lantförsvarsdepartementets kommandoexpedition,
och dessa siffror har jag här anfört. Jag har
dragit mina slutsatser av dem, men genom att jag nämnt själva siffrorna,
ha ju herrarna själva fått möjlighet att bedöma, i vilken mån
slutsatserna äro riktiga eller oriktiga.

Däremot förefaller det mig, att om jag^hade anat. herr Kvarnzelius’
önskan och på förhand sökt tillmötesgå den, den önskan nämligen,
att jag skulle nämna procentsiffror i stället för fixa tal, skulle
detta mycket litet ha bidragit till att klargöra det verkliga läget,
ty herrarna kunna väl inte få en bättre möjlighet att bedöma det

Nr 43. 30

Oiifedagen den 5 maj, c. in.

Om minst- verkliga läget än da herrarna få veta precis, att så och så många
bildningstidéu man per underbefäl blir det, om inte studenterna anlitas.

för viesa Beträffande den militära sakkunskapen i detta fall har jag an vämpKktiga.

givit, att de militära rådgivare jag har haft tillgång till, ha sagt
(Sorte.) mig, att om man överskrider siffran 25 man per underbefäl, är det
ytterst betänkligt, och vissa svårigheter kunna också sägas föreligga,
om antalet håller sig omkring 25. Jag har emellertid visat, att vid
14 regementen ligger denna siffra under 20, och vid ytterligare 9
regementen ligger den under 25. Närmare preciserat är det för
dessa 9 regementen i fyra fall 21 man, i ett fall 22, i tre 23 och i det
återstående 25. Jag kan inte föreställa mig, att, vilka procentsiffror
jag än angivit, någon därigenom skulle ha beretts eu bättre
möjlighet att bedöma det verkliga läget i detta avseende än de fått
genom de fixa talen.

Men när man sedan säger, att dessa icke visa, vilken betydelse
studenterna ha, då har jag ju också, herr Kvarnzelius, nämnt andra
siffror, som visa,. att om vi inte taga med studenterna, blir det 1 ä
2 ä 3 man i allmänhet mer per underbefäl än annars skulle ha
blivit fallet. Även där ha herrarna sålunda ett mycket gott material
för bedömande av huru den föreslagna avkortningen i realiteten
verkar. Och om någon här skulle önska studera tabellerna
närmare, ställer jag dem mycket gärna till förfogande. Jag tror
inte man kan draga andra slutsatser av dem, än jag dragit, med
ledning av de siffror, som här finnas tillgängliga.

Det föll ett mycket starkt ord till slut från herr Kvarnzelius’
sida, när han talade om, att den utbildning, som de värnpliktiga
studenterna nu undergått, genom ett bifall till Kungl. Maj:ts förslag
skulle bliva fullständigt värdelös. Jag tror inte, att man, när
en militär auktoritet som kårchefen för ingenjörstrupppernas studentskola
förklarar, att man avslutat den teoretiska utbildningen,
kan våga påstå, att denna utbildning är fullständigt värdelös. Och
om vi skola ge oss in på detaljdiskussion, erinrar jag herrarna om
att beträffande repetitionsövningarna ha de militära myndigheter-,
na lika starka invändningar mot en avkortnmg som någonsin beträffande
den första tjänstgöringen.

h*1* jäg upprepar det, att välja mellan att utan alltför stora
militära olägenheter bereda de värnpliktiga studenterna en rimlig
avkortnmg eller att inte göra det på grund av förhållanden, som
man delvis här nar uppkonstruerat. Och jag måste säga ytterligare
11 Kvarnzelius: om man motsätter sig en rimlig avkortning

så begås en orättvisa mot studenterna. Det är sant, att även det
fölslag, som skall framläggas beträffande 1920 års klass, innebär
längre utbildningstid för studenterna än för de värnpliktiga i
a.Ihftäimet. Men redan 1914 års härordning stadgar också en längre
tid för studenterna än för de övriga värnpliktiga. Vad jag då vill
säga aei, är, att den störa, orättvisan ligger däri, att de, som redan
härnäst tyngas av värnpliktsbördan, få mindre avkortning än de,
som ha en relativt lättare börda att bära.

Om det hade kunnat för mig påvisas, att den föreslagna av -

Onsdagen den i) n.aj, c. in

31 Kr 4.*!,

kortningen skulle innebära, som lierr Kvarnzelius säde. ett raseran- Om »antikde
av organisationen, då skulle jag inte här ha talat för detta förslag.
Men jag är övertygad, att denna avkortning kan genomföras jöf OT-,SS(t
utan att organisationen raseras, och det är därför jag har hemställt värnpliktiga.
om bifall till Kungl. Maj:ts förslag. (Forte.)

hierr K le f be ek: Då jag, såvitt jag vet, var den förste som
inom vederbörande utskott vid urtima riksdagen förde på tal vikten
av att man toge hänsyn till de värnpliktiga studenternas krav på att
få även sin utbildningstid nedsatt, bär jag tagit mig friheten begära
ordet för att en kort stund fä yttra mig i den föreliggande frågan.

Här talades i förmiddags i ett mycket spirituellt anförande om
hur det utbildas fixa idéer och om vilken makt dessa utövade både
gent emot dem, som besjälas av dem, och gent emot andra. Men
fastän jag är teolog och sålunda representerar ett fack, som ju framför
andra bär blivit ansett såsom det, inom vilket dogmerna ha det allra
starkaste hägn, får jag sägn. att allt vad jag inom teologiska kretsar
har mött utav dogm,väsen och fixa idéer och vördnad för dogmer,
dock bara är en svag reflex av det inflytande dogmväsendet har inom
de militära kretsarna.

En sådan dogm, som aldrig någonsin efter militärernas mening
behöver undersökas, utan som är alldeles axiomatisk! självklar är den,
att ju längre tid en värnpliktig övas, desto skickligare blir han.

När de militära auktoriteterna tillfrågades, huruvida en nedsättning
av värnpliktstiden var möjlig, svarades från så gott som alla håll.
att en sådan var .alldeles omöjlig. Hur da t. ex. herr Kvarnzelius
kan, efter att ha förklarat, att han stöder sig pa militära auktoriteter,
våga tillstyrka den nedsättning av värnpliktstiden. som han ändå
tillstyrker, är för mig alldeles oförklarligt.

Men det är jn inte bära så, att en lång utbildningstid i och för sig
kräver mycken uppoffring från studenternas sida, utan den har också
den bedrövliga följden, att den hos dessa studenter skapar en förfärligt
stark olust gent emot hela värnpliktsväsendet. De känna, även
om de gått ut med det varmaste intresse för försvaret, att, då den tid.
under vilken de övas, icke utnyttjas pa ett något så när försvarligt
sätt, det begås en verklig orättvisa mot dem, och därigenom skapas,
som jag nämnde, eu mycket stark olust mot hela försvarsväsendet.
Jag skulle kunna föra in här i kammaren hela rader av unga studenter,
som ibegynte sin värnpliktstjänstgöring med livlig känsla för det
störa i att få offra någonting Iför fosterlandets försvar men som slutade
denna värnpliktstjänstgöring såsom fullständiga antimiiitarister.
Detta är en allvarlig sak, som jag menar att vi höra taga itu med riktigt
på allvar, ty den är mer ödesdiger än herrarna kanske i första
ögonblicket vilja fatta eller göra klart för sig.

Hur är det då med utbildningstidens användning t Jag skall icke
inlåta mig på att utveckla alla de vanliga synpunkter, som genast föres
fram, när detta ämne kommer på tal, nämligen allt det där meningslösa
och barnsliga om hälsning på sa och sa många stegs avstånd
och med halt och front, om svängning på klacken vid höger och

Nr 43. 32

Ousdagen den 5 maj, e. in.

Om minsk- vänster om o. s. v., utan ja"- skall t>e att få peka på åtskilliga all nrng

av ni- i - ,

bildningslidenr arll>-.''ire -- aKer- . ,

för vissa Det förekommer till exempel vid en liei del specialvapen, mten vämplUctiga.

denturtrupperna samt vissa ingenjörtrupper och trängtrupper jämte
(Forts.) direkta föreskrifter också andra uttalanden av innebörd att dessa trupper,
för att kunna fullgöra sitt åliggande, skola såvitt möjligt undvika
strid. Men harr handla .då vederbörande, när de skola utbilda
dessa trupper, som böra undvika strid för att fylla sina verkliga uppgifter?
Jo, de få börja sin tjänstgöring med 2 V2 månads exercis,
dessa trupper, som sedan aldrig skola få tillfälle att visa, vad de
kunna i detta avseende.

Vidare förekommer det något, som kallas aå. »läsa katekes».
Det är ett helt bibliotek, för vars genomgående äro anslagna två timmar
i veckan odi varur de få lära sig utantill och plugga in sådana
utomordentligt ''betydelsefulla upptäckter, som att hästen består av
tre delar, framdelen, mellapdelen och bakdelen. Åt denna pluggläsnang
har anslagits en tid, som enligt de värnpliktigas egen mening ar
jämnt tio gånger för lång. De få plugga i sig på tio timmar vad, med
den vanliga takten för deras studier, de skulle kunna lära väl på en
timme. Vidare bär förekommit, att studenter, som genomgått korpralskolan,
använts två och en ha.lv dagar i veckan till handräckning
för att skura kasernernas golv m. m. sådant, och förhållandet i fråga
om de icke vapenföra är lika dåligt. De uttagas för att såsom skrivbiträden
sitta på expeditionerna eller något annat militärt ämbetsverk,
och det förklaras, att de under denna tjänstgöring i medeltal skriva två

brev om dagen.

Men jag lämnar detta kapitel, som berör tjänstgöringstidens användning,
och går över till den punkt, som var själva kärnpunkten i
herr Kvarnzelius anförande. Han ''ansåg det icke möjligt att gå med
på Kungl. Maj:ts förslag i detta fall. därför att man då förstörde
hela utbildningsresultatet, och detta fruktansvärda resultat skulle man
komma till, förmodar jag, därigenom att utbildningen av studenter
till underbefäl inom 1919 års klass icke kunde genomföras. Jag ber
dock att få påpeka, hurusom från så gott som alla håll. från specialvapnen
åtminstone, man genomgående fått den upplysningen att under
detta år, antagligen emedan officerarne beräknat, att det skulle
bliva en viss avkortning, utbildningen av studenttmipperna försiggått
i forcerad takt. Jag skall be att få anföra exempel på detta. Vid intendenturtrupperna
t. ex, har i slutet av april efter avslutad korpralskola
förekommit s. k. ibefälsprovet. Detta försiggick på samma plats
samt under precis samma villkor som föregående år, och när befälet
efter slutat prov höll kritik, förklarades, aitt det nu avlagda provet
i jämförelse med förra årets, som avlädes först i augusti, var
mycket bättre, och att det var bättre än något prov. som någonsin
förut blivit avlagt. Vid A. 1 förklarades att man genomgått futbildningskursen.
Vid fälttelegrafkårens radiokompani hade man helt
oförmodat -fått en stor manöver under februari och hälva mars. och
under denna manöver, där manskaet ifick öva sig pa olika platser, kom
man till sådant resultat, att de värnpliktige av befälet förklarades

Onsdiigen ilen 5 maj, e. m.

33 Nr 43.

Lava nätt det bästa resultat, som hittills vunnits vid denna trupp. I
fråga om ingenjörtrupperna har man fått samma slags upplysningar;
do värnpliktige ha där redan gått igenom furirskolan och undcrofficersskolan,
och de veta ej annan sysselsättning för sig under sommaren
än att idka trädgårdsskötsel, därvid huvudvikten lägges på att det
skall vara fullkomligt snörräta gräskanter utmed gångarna.

Men även om dessa värnpliktiga studenter av 1919 års klass sålunda
kunna anses hava nått en underbefälsutbildning, motsvarande
den som föregående års klasser nått, så kan det ändå bli nödvändigt,
säger man, att de fortfarande hållas inne för att fylla den förmodade
underbefälsbristen. Jag skall då ett par ögonblick tala om, harr det
förhåller sig med den saken. Riksdagen beslöt lörra året, att värnpliktstjänstgöringen
vid infanteriet skulle sättas ned till 120 dagar;
om nu de värnplitiga av 1919 års klass fördelas till tjänstgöring med
ungefär en tredjedel året runt, skall endast en tredjedel av det annars
erforderliga antalet underbefäl behövas för att bibringa manskapet
den erforderliga utbildningen.

Jag skall anföra ett annat exempel som kommit till min kännedom.
Vid en kompaniavdelning utbildas för närvarande 31 värnpliktiga,
och för deras utbildning finnes till hands en kapten, en sergeant,
fyra furirer, samt två värnpliktiga, korpraler. Alla dessa befälspersoner
i olika grader ha till uppgift att lära dessa 31 värnpliktiga den
svåra konsten att göra höger och vänster om. Jag skulle kunna anföra
ännu någrå sådana exempel, som visa, att den sa mycket omtalade
underbefälsbristen nog icke är så fruktansvärt stor, som man föreställer
sig, innan man ger sig in på undersökning, huru saken verkligen
förhåller sig. _ ... .

Då sålunda, enligt vad jag kan begripa, icke några verkliga sakskäl
kunna anförå.s, som tala emot, att studenterna skulle få en nedsättning
i värnpliktstiden, som motsvarar i någon mån vad andra
fått, och då jag anser det vara en mycket billig gård av rättvisa, som
skulle vederfaras dem genom en sådan nedsättning, ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till Kungl. Maj:ts proposition eller herr Johan
Nilssons m. fl. reservation.

Herr Ekman, Carl Gustaf: Då jag inom försvars revisionen

deltagit i behandlingen av denna fråga, och då det förslag
som av utskottet förordats sammanfaller med den mening, som jag
under arbetet i försvarsrevisionen kommit till, ber jag att få säga några

ord. ,

Jag kan då först säga, att jag var förberedd på att här få föra stnden
på två fronter. Det var så, att jag och tvenne meningsfränder
av det liberala partiet tillsammans med socialdemokraterna inom försvarsrevisionen
bildade majoritet på alla övriga punkter utom den här
omstridda. På denna punkt åter utgjordes majoriteten av mig jämte
samma meningsfränder tillsammans med den övriga delen av försvarsrevisionen.
Då man emellertid från den förstnämnda minoriteten underlåtit
att kämpa för den uppfattning, som fått uttryck i dess vid för Första

kammarens protokoll 1920. Nr 43. 3

Om minakning
av utbildning
ati derför
vissa
värnpliktiga.
(Forte.)

Nr 43. 34

Onsdagen den 5 maj, e. m.

Om minslc- svarsrevisionens betänkande fogade reservation, har jag icke anledning

''Mdningstidényttra mig om den meningsolikhet, som i det avseendet förekomför
vissa mer. _

värnpliktiga. Däremot har jag anledning att till närmare skärskådande upptaga
(Forts.) vad som förekommer i fråga om studenternas av 1919 års klass utbildningstid.
Jag ber nämligen att få säga, att det är med häpnad jag hörde
åtskilligt, som nu uttalades från statsrådsbänken, vad som vållat denna
häpnad, därtill skall jag senare återkomma. Frågan om studenternas
ställning i vår försvarsorganisation kan och bör man icke nu diskutera.
Den frågan sammanhänger uppenbarligen med frågan om en ny försvarsorganisation.
Huruvida den åskådning, som tog sitt uttryck i
1914 års härordning och studenternas enligt denna bestämda allmänna
ställning, kan anses vara ett tillräckligt motiv att ålägga dem vissa
ökade förpliktelser utöver vad andra värnpliktige hava att fullgöra
och samtidigt giva dem en särställning i försvarsorganisationen gentemot
andra värnpliktiga, därpå vill jag sålunda icke nu ingå. Jag härden
uppfattningen, att nämnda åskådning nog kan vara mycket diskutabel
samt att det kan anföras starka och enligt min mening avgörande skäl
mot att fortsätta med sådana krav på studenterna. Jag tror det är oriktigt
att använda dessa unga krafter på det sätt som sker uti vår försvarsorganisation,
varigenom de engageras för så lång tid för försvarsväsendet.
Men den saken föreligger icke nu. Den frågan som återstår,
till dess 1914 års härorganisation utbytes mot en annan, är, huruvida
det, med bibehållande av den ställning och de uppgifter som tillkomma
studenterna inom försvaret, för dem kan åstadkommas någon lättnad
och avkortning i utbildningstiden eller andra förmåner som kunna
finnas vara riktiga och skäliga. Därvid bör det då först beaktas, att
1919 års värnpliklsklass och 1920 och de därpå följande årens värnpliktsklasser,
till dess nytt beslut fattats, äro från varandra bestämt
väsensskilda. Ifråga om 1920 års klass och därpå följande har man
möjligheten att från början planlägga utbildningen och inrikta den på
vissa speciella uppgifter på ett sätt, som man icke kunnat göra beträffande
1919 års klass. Beträffande de förra har försvarsrevisionen kommit
till den uppfattningen, att man kan bibehålla de på de värnpliktiga
studenterna ställda kraven och förväntningarna med användning av
en väsentligt avkortad utbildningstid, på ett annat och fördelaktigare
sätt förlagd. Härtill får kammaren tillfälle att taga ställning, när om
några dagar proposition föreligger, huru utbildningstiden för 1920 års
klass skall ordnas. Jag skall i detta sammanhang således icke ingå på
den saken. Återstår då frågan, vilka lättnader med skäl kan göras
beträffande 1919 års klass och huru man på ett rättvist och riktigt sätt,
med beaktande jämväl av försvarets krav, skall behandla denna fråga.

Jag ber emellertid, innan jag upptager den frågan till prövning,
få visa, vilka allmänna synpunkter herr statsrådet lade på en fråga av
denna art. Han proklamerade nämligen liera gånger och med ytterst
stark betoning, »att rättfärdighetshänsvn» var det avgörande för hans
positionstagande. Då frågar jag, huru det är möjligt att med en på
den allmänna värnpliktens idé grundad härorganisation, som i sig
upptager en mängd olika vapenslag med väsentligt olika utbildningstid,

Onsdagen den 5 maj, e. in.

8T> Nr VK

på de värnpliktige tillämpa rättfärdighetshänsyn av den art, som tager Om imnaksig
uttryck i ett lika antal utbildningsdagar? Så vitt jag förstår är bildningstlden
det icke. möjligt. Nu förhåller det sig ju också så, att även herr stats- jör ^ssa
rådet icke påyrkar ändring däri, att t. ex. en person, som inmönstras värnplilctiya.
till tjänstgöring vid ett vapenslag, kommer att få offra dubbelt så lång (Korte.)
tid som en annan person i samma levnadsställning, vilken inmönstrar
till tjänstgöring vid ett annat vapenslag. Det förhållandet har existerat,
allt sedan grunden lagts för vår på allmän värnplikt byggda försvarsorganisation,
och det förhållandet kommer, så vitt jag förstår, oundgängligen
att fortfara, så länge man behåller samma allmänna grund.

Men då frågar jag: är det »orättfärdighet», när man kräver 365 dagars
tjänstgöring i ena fallet och 240 i det andra? Vill man göra sig till
målsman för ett slikt rättfärdighetssinne och säga, att det är oriktigt
att fordra längre tjänstgöringstid av en person än av en annan, då kommer
man med nödvändighet fram till den ståndpunkten, att för alla
värnpliktige en och samma utbildningstid skall bestämmas. År det
icke möjligt, då är det icke heller möjligt att bedöma denna fråga ur
sådana synpunkter, som tagit sig uttryck i herr statsrådets, mening.

Det är nog nödvändigt att man för den föreslagna avkortningen av
tjänstetiden åt studenterna tillämpar samma princip, som är bestämmande
för tjänstetidens längd beträffande andra grupper och andra
truppslag. Det går icke, det är fullkomligt ohållbart att resonera på
detta sätt i fråga om rättfärdighet eller icke. I det avseendet förefaller
det mig, uteslutande med hänsyn till försvaret, nödvändigt att definiera
de olika kraven på de olika trupperna såsom oundgängliga för
en organisation, byggd på den allmänna värnpliktens grund.

Vidare syntes framgå av herr statsrådets upplysningar, som om
han infordrat de värnpliktigas egen mening. Jag vill då fråga, huruvida
herr statsrådet tror, att det är möjligt att i fortsättningen beträda
samma väg, då det gäller att bedöma tjänstgöringstidens längd. Om
man vänder sig till övriga värnpliktiga och frågar dem om deras mening
vilken tid de själva anse lämplig, och huruvida de anse en förkortning
möjlig, skall man från dem få ett lika bestämt och lika enhälligt svar —
det är jag övertygad om — att de för sin del finna en väsentligt avkortad
utbildningstid önskvärd och lämplig, på samma sätt som nu från studenterna.
Eller är det herr statsrådets mening att man icke kan behandla
de övriga värnpliktige på samma sätt, icke kan tillerkänna de
övriga värnpliktiges mening samma värde eller samma betydelse som
studenternas? Det skulle vara en rätt egendomlig utgångspunkt för
ett socialdemokratiskt statsråd att betrakta frågan så. Det kan man
emellertid icke göra. Man måste givetvis besluta om de värnpliktigas
utbildningstid utan hänsyn till de värnpliktigas egen mening. Det har
varit nödvändigt att göra det i detta fall, och man lär icke kunna tillerkänna
de värnpliktiges mening sådan betydelse i allmänhet. Ty
beträder man den vägen, torde herr statsrådet, det försäkrar jag,
komma till sådana resultat, som herr statsrådet måste vägra vara
med om att bekräfta.

Det förefaller mig således, som om den utgångspunkt herr statsrådet
valt icke låter sig användas. Herr statsrådet har sedermera, när

År 43. 36

Onsdagen den 5 maj, e. m.

Om minsle- det gällt att bedöma de olika förslagen sagt, att båda förslagen av de
nyng av ut- militära myndigheterna äro på samma sätt utdömda, och att det därför
förlist71 icke skulle vara rimligt att för ett förslag säga sig stå med i något
värnpliktiga, avseende starkare militärt stöd än i fråga om det andra. Jag måste
''(Forts.) såga, att det sättet att citera och återgiva är icke riktigt, och jag skall
giva belägg för min uppfattning. Jag återkommer då till de båda fall
herr statsrådet själv pekade på, de yttranden som avgivits, det ena^av
generalstabschefen och det andra av inspektören för infanteriet. Vad
säger generalstabschefen rörande de båda alternativen? _ Han säger
i fråga om försvarsrevisionsförslaget, att detta i tillämpning kommer
att »för utbildningen innebära allvarligt men», och att »i fråga om den
första utbildningen och utbildningen till instruktörer det skulle vålla
olägenheter så väl vad angår deras egen utbildning som för utbildningen
av de truppförband, där de skola tjänstgöra såsom instruktörer». Det
är generalstabschefens omdöme om försvarsrevisionens förslag. Om
reservanternas förslag åter säger samma myndighet, att genom dess
antagande »skulle de värnpliktiges användning såsom instruktörer
för infanteriet i det stora hela omöjliggöras». Jag är övertygad, att man
icke behöver vara så van att uppfatta nyanser i avgivna yttranden
som herr statsrådet är, för att komma till insikt om, att omdömet
om de båda förslagen måste tillerkännas helt olika betydelse. I det
andra yttrandet, som här åberopats och som förekommer på sidan 20
och följande i den kungl. propositionen, säger inspektören för infanteriet
rörande försvarsrevisionens förslag, att vad studenterna »inlärt
under första tjänstgöringen måste tillämpas och befästas under de båda
för dem föreskrivna repetitionsövningarna; först sedan _ detta skett,
kan man med fog göra gällande, att plutonchefsutbildningen är fullbordad
och ändamålet med utbildningen nåtts». Han säger sålunda,
att man visserligen kan komma fram till ett teoretiskt inhämtande av
kunskap under en kortare tid, men att denna icke skulle bliva på det
sätt befäst, som skulle vara önskvärt, och han kommer till den slutsatsen,
att han måste »avråda» från den ifrågasatta avkortningen av utbildningstiden.
I fråga om det av statsrådet förordade förslaget säger samma
myndighet att: »ett bifall till reservanternas förslag skulle följaktligen
medföra, att målet för de värnpliktiga studenternas utbildning förfelades,
och att armén följaktligen vid mobilisering ginge miste om ett
betydande antal tämligen välbehövliga plutonchef er. .Förslaget måste
därför ur militär synpunkt betecknas såsom oantagligt». Jag har icke
något emot, att herr statsrådet åberopar sig på militära myndigheters
yttranden, ehuru jag för min del måste säga, att jag under a„rbetet i
försvarsrevisionen ofta måste gå emot dem, därför att deras framställningar
innebära krav, som äro oförenliga med den allmänna uppfattningen
och omöjliga att tillmötesgå. Men jag måste å andra sidan säga,
att jag icke kan tolka dessa myndigheters yttranden så, som herr statsrådet
gör, eller såsom herr statsrådet framställa tvenne yttranden, av
den art jag nu uppläst, såsom likvärdiga yttranden. Det går icke an
att, på det sätt herr statsrådet nu gjort, värdera yttranden från myndigheternas
sida.

Om resultatet av utbildningen meddelade herr statsrådet, att i

Onsdiigeu (len 5 iimj, e. in.

37 Nr 4ik

studenternas skrivelser förklarats, att utbildningen forcerats syn ner- O»
ligen starkt. Dessa meddelanden innebära, så vitt jag förstår, en bo- hiidiuMjatiden
kräftelse på den mening, jag i försvarsrevisionen och även såsom med- j(jr vissa.
lem av försvarsrevisionen på sin tid hävdade, nämligen att man kunde värnpliktiija.
nå fram till ett gott utbildningsresultat på kortare tid än den hittills (torts.)
använda. Men vad innebär då detta? Det innebär, så vitt jag förstår,
en bekräftelse på, att om vi fortsätta nu i år på det sätt försvarsrevisionen
föreslagit, skall man, trots den avkortade utbildningen, dock
nå fram till det utbildningsresultat, som med utbildningen åsyftats,
nämligen att de värnpliktiga studenterna kunna fungera såsom plutonchefer.
Men därav drager jag eu helt annan slutsats än herr statsrådet,
ja, en diametralt motsatt slutsats. Han gjorde sig skyldig (ill den inkonsekvensen,
att han å ena sidan menade att när vi i alla fall skulle
verkställa avkortning, skulle vi icke nå fram till plutonchefsutbildning,
men samtidigt presterar han bevis för att det resultatet är möjligt.

Man behöver således icke hysa de farhågor, som herr statsrådet uttalade.

Herr statsrådet verkställde en beräkning, hur många studenterna
voro och vilken betydelse deras frånvaro eller närvaro skulle innebära
för de olika regementena. Därvid undantog han först och främst dem,
som tillhöra kulsprutekompanierna. Men varför skulle han undantaga
dem? Dessa deltaga ju också i fortsättningen såsom instruktörer. På
vilket sätt vill då herr statsrådet ersätta dem? Jag kan icke förstå,
varför man undantager en trupp, som i den fortsatta utbildningen, på
grund av bristen på underbefäl, är så väl behövlig. Det förefaller mig,
som om herr statsrådet hade anledning att mest sysselsätta sig med
denna grupp i stället för att undantaga dem. För övrigt vill jag säga,
att detta resonemang att först konstatera brist men därvid anmärka:
den blir ytterligare ökad, icke mer än så eller så stor — ett sådant
resonemang kan jag icke förstå. Genom denna bevisföring kommer
man fram till att, då man har att gorå med brist, så, i stället för att
täcka bristen säger man: det gör ingenting, om man ökar denna brist;
tål du det, så tål du det. Jag får säga, att det är ett egendomligt ressonemang,
då det gäller att reglera förhållandena på ett av vår försvarsorganisations
ömtåligaste områden.

Nu förklarade herr statsrådet, att han tänkte täcka saken på det
sättet, att genom särskilt använda medel få underbefäl transporterat
till de mest svårt blottställda förbanden. Ja, är det statsrådets mening
att komma fram med proposition till riksdagen angående beviljande
av medel, som skola användas för ändamålet, så. tror jag att möjligen
åtskilliga av de röster som avgivits i andra kammaren, och vilka säkerligen
trodde sig gorå besparingar genom det i dag förmiddag fattade
beslutet, komma att undra åtskilligt över att följden av deras anslutning
till propositionen skulle bliva, att man komme att utöka utgifterna
på detta område.

Det förslag, som framlagts av försvarsrevisionen och som förordats
av utskottet, har nu i herr Widells yrkande förändrats på det sätt, att
i själva lagtexten skulle införas en bestämd fixerad siffra på det dagantal,
varmed befrielse skulle lämnas. I detta sammanhang vill jag

Sr 43. 38

Onsdagen den 5 maj, e. m.

Om minst:- saga, att jag icke förstår den vändningen i statsrådets yttrande, som
mng av ut- lydde, att jag i försvarsrevisionen skulle hava anslutit mig till den
1 fernissa U sikt, han i denna fråga företräder. Från början hade vi nämligen olika
värnpliktiga, meningar rörande studenternas befrielse. Den mening, jag i försvars(Forts.
) revisionen företrädde, sammanfaller fullkomligt med det förslag, som
nu tagit sig uttryck i det av herr Widell framlagda förslaget; det var
på grund av en omröstning i vilken genom ett rent missförstånd den
förutvarande majoriteten kom i minoritet, som man i stället kom fram
till det beslut, att man icke skulle fixera en bestämd avkortning för
studenterna, utan man skulle i det avseendet endast hänföra sig till
den i betänkandet intagna motiveringen. Om jag rätt uppfattat vad
som yttrades under andra kammarens debatt, gjorde herr statsrådet
där en bestämd anmärkning mot utskottsförslaget i den punkten.
Lydelsen var obestämd och återgav icke tydligt vad man menade,
då den endast hänförde sig till motiveringen. Den förändring som nu
är gjord och som överensstämmer med ett yrkande, som av mig framställts
i försvarsrevisionen, bör därför, förefaller det mig, vara för herr
statsrådet mer acceptabel, än det förslag, som tidigare förelåg från
försvarsrevisionen. I sak har herr Widells förslag redan av revisionen
prövats. Kär det gällde studenterna av 1919 års klass reste, bland andra,
undertecknad i försvarskommissionen det kravet, att man skulle tillgodose
deras behov av ledighet för fortsatt studieverksamhet, samt att
de militära myndigheternas önskan, att ingen avkortning skulle ske,
icke finge tillmötesgås, när det gällde så påtagligt vitala och uppenbarliga
intressen för de studerande, som att verkligen få studietiden
i höst åt sig garderad. Däremot, då det gällde studenternas fortsatta
användning under sommaren på de punkter, där försvarsorganisationen
uppvisar den största bristen och där denna brist ökats dag för dag, så,
ehuru jag vill deltaga i varje lättnad, som kan åstadkommas, har
jag för min del icke kunnat finna skäl att befria studenterna i större
omfattning, än nu skett. Med hänsyn till den vikt, som måste läggas
vid studenternas uppgift att fylla behovet av instruktörer och underbefäl,
har jag icke vid avvägande av dessa faktorer kunnat komma till
annat resultat än att man borde behålla dem inne i den omfattning
försvarsrevisionens förslag innebär.

Vidare beklagade herr statsrådet att utbildningen när 1919 års
värnpliktsklass planerades, den icke ordnades på ett så tidigt stadium
att denna klass kunnat få ungefär samma lättnader som planeras för
1920 års klass. Det beklagar också jag, men den anklagelsen träffar
en ledamot i den regering herr statsrådet själv tillhör. I proposition
nr 410 till 1919 års riksdag, där det gällde att planlägga för 1919 års
klass, fanns det möjlighet att omlägga deras utbildning. Det yttrades
då av dåvarande sjöministern med stöd av ett utlåtande av chefen
för kustartilleriet, att han icke kunde vara med om en ifrågasatt minskning
av tjänstgöringen utan att han i likhet med chefen för lantförsvarsdepartementet,
ansåg, att man i detta avseende skulle iåta vid hittills
varande förhållande bero. Det förefaller mig därför att det är på närmare
håll än mot försvarsrevisionen, som den, ärade talaren i detta
avseende bör rikta sina anmärkningar.

39 Nr 48.

Onsdagen den 5 maj, e. m.

För min dol vill jag slutligen säga att jag varit och kommer i fort- Om
sättningen att vara med om försöken att på varje sätt, som är möjligt, b^ningsUden
lindra den tunga börda, som 1914 års härordning lagt på vårt folk, förvissa
och jag tror att den politiska situationen är sådan, att man i detta av- värnpliktiga.
seende kan gå rätt långt. Men i de olika slagen av avvecklingsåtgärder (Forte.)
vill jag se ett system och ett sammanhang, .lag vill icke att man hugger
in utan plan på vissa mindre punkter, varigenom försvarsorganisationens
sammanhang i väsentliga delar förryckes. Och jag vill att man
även under avvecklingen skall bibehålla den styrka, som är förenlig
med omfattningen av den kvarstående organisationen. Jag trodde,
att en sådan strävan skulle förefalla chefen för lantförsvarsdepartementet
naturlig och riktig. Jag finner visserligen att så icke är förhållandet,
men denna omständighet hindrar mig icke, herr greve och
talman, att yrka bifall till det av herr Widell framställda förslaget.

Herr W i g f o r s s : Jag skall icke upptaga kammarens . tid

mer än ett par minuter, men jag kan icke uraktlåta, att lämna några
faktiska upplysningar till belysande av det sätt, varpå herrar Kvarnzelius
och Ekman hävdat sina meningar.

Nu säger den siste ärade talaren, att det är en orimlig ståndpunkt,
att vid bestämmande av studenternas värnplikt utgå från något
slags rättvisesynpunkt, så att för denna grupp avkortningen komme
i något slags förhållande till den, som kommit andra värnpliktige till
del. Jag vill då påpeka, att när försyarsrevisionen började sitt arbete
i höstas, framställde den till de militära myndigheterna vissa frågor
angående, förkortning av tjänstgöringstiden vid specialvapnen. Dessa
frågar uppställdes av försvarsrevisionen utan någon som helst kunskap
om, huru dessa förkortningar skulle verka rent militärt. Man utgick
ifrån att en förkortning av 130 dagar beviljats värnpliktiga vid infanteriet,
och därför frågade man om samma dagantal för specialvapnen.

Jag vågar säga, att den synpunkt, som därvid dominerade, kraftigt
framhävdes just av herr Ekman. Det var således rättvisesynpunkten
det var fråga om, och det talades då icke om några militära synpunkter.

Jag skall vidare dra fram ett ytterligare faktum till belysning av,
hur herr Kvarnzelius handskas med vissa sakuppgifter, och jag vill
göra det, därför att jag har ett bestämt intryck av att så många som
här uppträtt kanske gjort intryck av att ha talat med intresse för en
avkortning i övningstiden för studenterna. Det har dock varit endast
munnens bekännelse, ty så fort man kommit till frågan om handling,
ha alla möjliga skäl varit i vägen. Jag kan icke undgå att gorå den
anmärkningen att man synes känna att här finnes en verkligt om punkt,
och att man därför vill framställa sitt- intresse för studenterna så varmt
som möjligt. Här finnes nu i förslagstrvck ett diagram, som visar,
huru försvarsrevisionens ordnande av studenternas övningstid under
de närmaste åren skulle komma att verka. Det innebär, att icke blott
vårterminen under andra året skulle förstöras utan även halva höstterminen,
och vad det betyder, vet varje student som mitt i terminen
kommit till universitetet. Det är således icke en enda termin som skulle
förstöras, utan så gott som två, och jag förmodar att det var i känslan

Nr 43. 40

Onsdagen den 5 maj, e. m.

Om minskning
av ut -

för vissa
värnpliktiga.
(Forts.)

av, att det icke skulle vara så vackert att säga, att endast två terminer
skulle bliva förstörda, som herr Kvarnzelius valde formen för sina upplysningars
meddelande.

Vidare och för det tredje vill jag anföra en sak för att belysa intresset
för studenterna. Man säger, att de skola utbildas till plutonchefer,
och av hela diskussionen både inom och utom försvarsrevxsionen
framgår, att om man icke kan göra studenterna till plutonchefer, är
det meningslöst att giva dem en längre övningstid än andra värnpliktiga^
om de blott skulle användas till underbefäl, vore det icke någon
mening med den långa utbildningstiden. Jag skall nu uppläsa vad
generalstabschefen säger om detta förslag att ålägga studenterna 365
dagars tjänstetid för att göra dem till plutonchefer. Han skriver så här:
»Vad anginge resultatet av en sådan utbildning, d. v. s. huruvida den
vore nöjaktig för tjänstgöring såsom plutonchef, kunde på grund av
den hittills förvärvade erfarenheten sägas, a.tt de vapenföra studenter,
som ägde särskild begåvning och fallenhet för militärtjänsten, kunde
föra pluton någorlunda nöjaktigt under vanliga förhållanden, men
att de icke hunne att med plutonchefstjänstgöringen bliva så förtrogna,
att de under alla förhållanden, förmådde behärska tjänstens olika delar,
t. ex. att med säkerhet bestämma plutonens användning såsom spets
inom marschbevakning, fältvakt inom förposttjänst eller i allmänhet
under sådana omständigheter, då plutonen skulle lösa svårare uppgifter.
Genom allenast en repetitionsövning bleve utbildningen icke i tillräcklig
grad befäst och tjänsteerfarenheten såsom plutonchef väsentligen
inskränkt. För det stora flertalet värnpliktiga syntes man följaktligen
endast böra . uppställa fordran på halvtroppschefsutbildning.»

Detta visar, att huvudmassan av de värnpliktiga studenterna
endast skulle komma att utbildas till underbefäl. Trots att man på
det hållet lägger sådan vikt vid de militära myndigheternas utlåtanden
och trots den bestämda uppgiften, att endast ett fåtal av studenterna
på 365 dagar kunna utbildas till plutonchefer och trots att revisionens
förslag om. 365 dagars värnpliktstjänstgöring för studenterna alltså
är fullkomligt meningslöst, går man ändå in på denna linje. Sådant är
det intresse som i handling visas för avkortningen av studenternas
värnpliktstid. Jag har velat meddela dessa fakta, för att icke kammaren
skall få det intrycket, att bakom de vackra orden om intresse för studenterna
ligger ett lika starkt praktiskt strävande att lätta deras
bördor.

Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Endast ett par ord i

anledning av herr Kvarnzelius5 yttrande. I mitt förra anförande tillät
jag mig säga, att icke allenast de studenter hava fördel av en minskning
i tjänstgöringen, som skulle taga upp sina studier under hösten. Även
för andra vore den av betydelse, nämligen för de fattiga studenter,
som behövde skaffa sig inkomster under sommaren. Häremot invände
herr Kvarnzelius, att om det verkligen var så, vore det en annan sak.
Jag får säga, att jag talat med studenter från olika delar av landet.
De flesta ha just pekat på detta deras behov av inkomster. Men
herr Kvarnzelius söker dock samtidigt att bagatellisera denna sak då

41 Nr 48.

Onsdagen den 5 maj, o. in.

lian i samma andedrag säger: Kanske de behöva inkomster, men staten Om mmskhar
i så fall ordnat det så, att de få låna pengar. De skulle alltså låna biidningatidén
pengar för att kunna studera. Jag hoppas, att såväl studenterna som för vissa
andra unga män icke skola följa herr Kvarnzelius5 recept och utläsa värnpliktiga.
det så, att bara man kan låna pengar, behöver man icke förtjäna något. (Forts.)
Jag har velat beröra denna sida av saken, därför att jag tror, att en
lättnad för studenterna även ur denna synpunkt _ skulle vara mycket
välkommen. Jag ber därför, herr talman, att få vidhålla mitt yrkande
om bifall till den av mig m. fl. avgivna reservationen.

Herr Rosén: Herr Ekman lämnade i sitt anförande en

upplysning, som jag icke kan låta stå oemotsagd. Han antydde, att
chefen för lantförsvarsdepartementet skulle hava infordrat yttranden
från studenterna. Då det yttrandet fälldes, hade jag studenternas
skrivelser i min hand och tog mig före att se efter, hur det förhåller
sig med saken. Jag fann då, att flertalet skrivelser inkommit till lantförsvarsdepartementet
innan den nya regeringen utnämndes. Den
skrivelse som är försedd med de flesta underskrifterna, till ett antal
av omkring 300, inkom den 28 februari till departementet. I flertalet
skrivelser säges inledningsvis, att de undertecknade i anledning av en
uppgift i tidningarna angående försvarsrevisionens förslag velat göra
sina framställningar.

Jag ber att få inlägga en gensaga mot ett uttalande, som utskottet
gör i motiveringen. Det heter där: »Att befria ifrågavarande värnpliktiga
från så stor del av tjänstgöringstiden, som departementschefen
föreslagit, anser utskottet varken vara ur militär synpunkt tillrådligt
eller med hänsyn till de värnpliktigas intresse av förhållandena påkallat.»

I en av de värnpliktiga studenternas skrivelser heter det: »vi veta,
vilka personliga förluster vi göra och vi veta också att våra förluster
äro Sveriges förluster». Denna skrivelse är undertecknad av 7 värnpliktiga
studenter, av vilka 6 uppge sig vara civilingenjörer och 1
direktörsassistent. I en annan skrivelse heter det: Det är alltså icke

riktigt, såsom försvarsrevisionen säger i sin motivering, att studenterna
i allmänhet övergå till universiteten eller högskolorna, »tv det övervägande
antalet studenter och likställda inom 1919 års klass äro sådana,
som direkt ämna ägna sig åt det praktiska arbetet». Det är
uppenbart, att för sådana personer, som skola övergå till _ praktiskt
arbete, måste det vara ett stort intresse att så snart som möjligt befrias
från tjänstgöringen. Det är icke likgiltigt för dem, om tjänstgöringen
blir längre än strängt taget behövligt är.

Det har sagts av en talare, att studenterna icke skulle vara vittnesgilla
i avseende å sin militära utbildning. Jag har dock funnit att
de åtminstone äro omdömesgilla. I en skrivelse heter det nämligen,
att den tid, som är anslagen till de värnpliktiga studenternas underbefälsutbildning,
skulle genom ett mer systematiskt tillgodogörande
och genom borttagande av det handräckningsarbete, som de vid truppförbanden
fullgöra, väl räcka till för utbildningen och t. o. m. kunna
avsevärt förkortas. Denna skrivelse är undertecknad av 299 värnpliktiga
studenter. Jag kan icke annat än instämma med studenterna i detta

Nr 40. 42

Onsdagen den 5 maj, e. m.

Om minsk- avseende. Ty jag måste säga ifrån, att det är att använda överkvalibild3''
aVMe f''cerad arbetskraft, när man använder personer med studentexamen
; * förslå n för att utföra rengöring och dylikt handräckningsarbete, vilket f öre''värnpliktiga,
kommer i stor utsträckning.

(Forts.) Jag kan icke ansluta mig till herr Widells yrkande, utan anhåller

om bifall till herr Johan Nilssons med fleras reservation.

Herr Möller: Jag har begärt ordet för att påpeka en

särskild omständighet, men innan jag kommer till den, nödgas jag konstatera
ett par saker.

Jag lyssnade åtminstone till största delen av herr Ekmans anförande
med stor uppmärksamhet, och i det väsentliga med ett glatt
igenkännande av samma motivering, som uti alla gamla debatter
rörande försvars väsendet dykt upp. Men det kan väl också sägas,
att denna motivering sällan förut har anförts av liberala talare. Jag
måste emellertid, då jag hörde honom framhålla, hur man är tvungen
att tillfredsställa den militära sakkunskapens krav, göra den reflexionen,
att slutsatsen icke stod i något verkligt förhållande till utgångspunkten,
tv då skulle herr Ekman naturligtvis också ha yrkat bifall
till de förslag, som framställas från den militära sakkunskapens håll.
Nå, detta går naturligtvis icke för honom. Jag tror mig ur denna brist
på överensstämmelse mellan utgångspunkt och slutsats för min del
våga draga den slutsatsen, att herr Ekman, vilken i lika hög grad som
herr Kvarnzelius på grund av en i och för sig mycket naturlig drift
sökte genomdriva försvarsrevisionsmajoritetens mening, icke riktigt
lyckades hålla balansen, utan helt enkelt förivrade sig uti sin motivering.
Rån skulle kanske gärna velat ha ett och annat osagt av vad
som sades. Herr Ekman fann också nödvändigt att mot slutet mycket
starkt understryka, att han icke ville vara med om en dags övning
mer än som är absolut nödvändigt och behövligt. Denna försäkran är
på sitt sätt värdefull. Men jag är övertygad, att ingen militär, ingen
officer skall vidgå, att han önskar en dags längre övningstid, än som
obetingat är behövligt för att vi skola få ett tillräckligt försvar. Det är
därför, synes det mig, alltid mera angenämt när jag hör en person så
starkt understryka en sådan synpunkt, att han också visar det i handling
och icke blott i tal. Nu förmodar jag, att andra kammarens med
stor majoritet fattade beslut i icke ringa grad grundats på de upplysningar,
som krigsministern lämnat beträffande verkningarna av åvkortningen
i fråga om utbildningen till troppchefer och plutonchefer,
upplysningar vilka kunnat lämnas på grund av en utredning, som är
gjord av de militära myndigheterna själva.

Denna utrednings resultat förefaller mig absolut klart. Det kan
på två eller tre punkter uppenbarligen sägas, att avkortningen kan
medföra en viss desorganisation. Men i det störa hela, för den militära
utbildningen i stort sett skulle det praktiskt ingenting betyda,
huru vi i detta fall besluta. Jag kan på den punkten upprepa krigsministerns
egna ord att, om det föreligger rena undantagsförhållanden,
såsom det gör på de ställen, där en lång avkortning över huvud taget
kan hava någon menlig inverkan, så kan icke riksdagen vara skyldig

Onsdagen den f> maj, e. in.

43 Nr 1.3.

att för den skull offra studentkåren, utan då få väl dessa undantagsförhållanden
ordnas genom undantagsbestämmelser.

Men skulle emellertid, trots de upplysningar som lämnats här,
första kammaren följa herrar Widell, Kvarnzelius och Ekman, d. v. s.
de som närmast representera försvarare visionens majoritet, de som
i så måtto hava ett speciellt intresse att försvara, att de behöva vårda
sin egen auktoritet, så vågar jag säga, att all sammanjämkning är utesluten.
Man kan väl icke sammanjämka en lagtext och en motivering.
Det skola icke herrarna försöka inbilla mig. Man vill i själva verket
från försvarsrevisionsmajoritetens sida, trots de nva upplysningar
som tillkommit och som utan tvivel bestämt andra kammarens beslut,
genom ett beslut i första kammaren på herr Widells linje tvinga andra
kammaren, ställa den mot väggen, så att den har att välja antingen
det nuvarande tillståndet eller det av försvarsrevisionens majoritet
förordade antalet dagar, men däremot frånfalla sitt eget beslut. Då
det säkerligen är en stor del av herr Ekmans och herr Kvarnzelii egna
partivänner, som deltagit i andra kammarens beslut, måste jag vädja
till kammaren och särskilt till de liberala, om det verkligen är nödvändigt
för dem i detta fall att följa med i en situation, där de ju uppenbarligen
faktiskt följa rena gamla högerresonemang i försvarsfrågan.
Vi ha att göra med ett försök att schacka andra kammaren, om jag
så får säga, och det är tillrättalagt på det sättet, att, därest det misslyckas,
därest ingen sammanjämkning komme till stånd, utan andra
kammaren vidhåller sitt beslut, de personer vilka åstadkommit denna
situation icke kunna undandraga sig ansvaret för utgången; ansvaret
för att allt förblir såsom det är, och att ingen avkortning alls kommer
att äga rum. Jag tycker att man skulle ha tagit saken på ett annat
naturligare och mjukare sätt genom att helt enkelt slåss för utskottets
motivering. I det läge saken ligger synes det knappt vara möjligt för
första kammaren och dess majoritet att göra annat än bifalla den socialdemokratiska
reservationen, varom jag härmed tillåter mig framställa
yrkande.

Herr Ekman, Carl Gustaf: Den siste talaren anmärkte,
så vitt jag förstod honom rätt, i första hand på mitt resonemang,
därför att jag upprepade vad åtskilliga militära myndigheter sagt och
tillerkände deras yttranden en viss betydelse. Så vitt jag hörde, var
det däremot hans anmärkning riktades. Jag får säga, att jag föranleddes
därtill av de föregående yttrandena, som ju åberopade de militära
myndigheternas uttalanden såsom bevis för riktigheten av den
ena sidans ståndpunkt. Och det föreföll mig såsom ett naturligt och
följdriktigt resonemang, om man påpekade vad samma myndigheters
yttranden innebära, tillämpade på båda de bär föreliggande ståndpunkterna.
Om det skulle vara så, att vi verkligen skulle frånkänna
de militära myndigheternas yttranden varje betydelse, skulle ju en
utredning på denna punkt vara fullkomligt meningslös. Då skulle vi
titan någon utredning kunna fatta beslut. Det förhåller sig uppenbarligen
så — och sådan torde uppfattningen vara hos alla som sysslat
med sådana här frågor, att man bör taga all den hänsyn, som är möjlig

Om minskning
av utbildningstiden

för vissa
värnpliktiga.

(Forts.)

Nr 48. 44

Onsdagen den 5 maj, e. m.

Om minsh- till de militära myndigheternas yttranden, men då deras krav gå längre
ning av ut- än folkrepresentationen finner möjligt, att uppfylla, måste beslut fattas,
förvissa’’11 oavsett vad dessa myndigheter på den ena eller andra punkten kräva.
värnpliktiga. Då den siste ärade talaren ville gorå gällande, att en sammanförts.
) jämkning av ett beslut här i överensstämmelse med herr Widells förslag
och andra kammarens beslut är omöjligt, förstår jag honom icke.
Det föreligger, så vitt jag kan se, åtskilliga sammanjämkningsmöjligheter
jämväl efter ett sådant besluts fattande, och jag tillåter mig
därför, herr talman, vidhålla mitt yrkande på bifall till herr Widells
förslag.

Herr statsrådet Hansson: Jag ber om ursäkt, att jag

återkommer än en gång, Jag förstår att herr talmannen har aversion
mot det myckna talandet. Men jag anser mig pliktig att giva herr Ekman
en replik. Han framställde till mig en del frågor, som jag skulle
anse oartigt att icke på något sätt besvara.

För det första vill jag säga, att herr Ekman tydligen fullständigt
missförstått vad som sagts, men det kan icke bemötas på alla punkter,
utan att allt för mycket fresta herr talmannens och kammarledamöternas
tålamod. Till exempel det sägs, att om jag hävdar rättfärdighetsståndpunkten
beträffande studenterna, är det nödvändigt för mig
att ställa mig på den ståndpunkten, att vid alla vapenslag övningstiden
skall vara lika, och om jag icke kan acceptera en sådan ståndpunkt,
så finns det ingen rättfärdighet i mitt resonemang. Nu vet herr Ekman,
som sysslat med militära frågor, att rättfärdigheten icke alltid ligger
i det lika dagantalet, utan också i det sätt, varpå tjänstgöringen fullgöres.
Om vi taga till exempel Gottlands trupper, så innebär naturligtvis
möjligheten att få fullgöra hela tjänstgöringen i en följd en så
avsevärd fördel för de värnpliktiga, att någon ökning av tiden väl
kunde ha försvarats. Även där det är ett färre antal repetitionsövningar
kan det vara ett längre dagantal, utan att det behöver betyda orättvisa.
Jag tror också man kan säga, att det icke är någon orättvisa i att dagantalet
vid infanteriet i allmänhet är lägre än vid special vapnen,
därför att infanteriets tjänstgöring är tyngre än någon annan tjänst
och säkerligen blir ännu tyngre med de nya krav, som komma att
ställas på infanteriets utbildning. Jag har således icke hävdat någon
rättfärdighetsståndpunkt grundad på lika antal dagar. Men jag har
sagt, att det är orättfärdigt om, när man har avsevärt avkortat övningstiden
för övriga värnpliktiga, man icke gör den avkortning som är
möjlig för de grupper av värnpliktiga, som hava den längsta övningstiden.

Det var ett annat påstående också, som måtte bero på oförmåga
att uppfatta vad som verkligen förekommit, då herr Ekman beskyllde
mig för att på oriktigt sätt hava citerat generalstabschefen. Jag hemställer
till herrarna att själva döma. Jag har läst upp ett helt stycke i ett
sammanhang av generalstabschefens yttrande såväl om försvarsrevisionsmajoritetens
förslag som om reservanternas. Herr Ekman tager
i stället ut vissa uttryck i detta yttrande, vilka han försäkrar hava den
största vikten. Jag sätter verkligen den tilltro till första kammarens

Onsdagen den 5 maj, c. in.

4f) Nr i‘i.

ledamöter att, när jag laser upp ett helt stycke, kammarens ledamöter
fatta vad som står i det jag läst upp och själva kunna göra den distinktion,
som herr Ekman anser nödvändigt att på uppfostrarmanér pränta
in i huvudet.

Herr Ekman frågade: varför har man icke i tabellerna tagit upp
de värnpliktiga studenterna vid kulsprutekompanierna? Jo, därför
helt enkelt att det icke inverkar på det resultat vi här diskutera. Jag
har gjort eu framställning av hur tjänsten verkligen kan ordnas, om
studenterna äro med eller icke vid de vanltqa infanterikompanierna.
Kulsprutekompanierna ha sina egna studenter, men kulsprutekompanierna
äro samtidigt tillgodosedda med underbefäl på ett sätt, som icke
har sin motsvarighet vid de vanliga infanterikompanierna. Dessa uppgifter
kan herr Ekman lätt få kontrollerade hos de militära auktoriteterna,
vilkas anseende tycks ha växt betydligt under aftonens lopp
för herr Ekman.

Det var också några ord jag skulle vilja säga om det lilla trick
herr Ekman gjorde, när han försökte skrämma kammarens ledamöter
med att min tankegång att giva vissa fördelar åt visst underbefäl,
så att de toge tjänst vid norrlandsregementena, skulle föranleda ökade
kostnader. Det har väl aldrig varit meningen, sade herr Ekman, att
när man avkortade tjänstetiden, man skulle betala mer! — Sådant där
gör sig bra, om man icke har utsikt att bliva bemött, men har man det,
gör man klokast i att icke säga sådant. Den kostnad, som kan uppstå
genom att detta underbefäl skulle förflyttas till de norra regementena,
blir mycket obetydlig och under alla förhållanden mycket obetydligare
än den besparing, som göres genom en ökad avkortning av studenternas
övningstid. Men det är ett annat förhållande, som gör, att detta störa
argument i herr Ekmans anförande förlorar all betydelse, tv antingen
vi ha studenter eller icke, måste vid dessa regementen, där exceptionella
förhållanden råda, särskilda åtgärder vidtagas. Vid Jämtlands fältjägarregemente
t. ex. finnes det för varje underbefäl, studenterna medräknade,
38 man. Det visar sig sålunda, att man måste ditskaffa underbefäl
från andra regementen och vidtaga de åtgärder, som jag antytt.
Därför tror jag icke, att det skall lyckas herr Ekman att ingiva kammaren
den övertygelsen, att den omständigheten så pass talar mot ett
tillgodoseende av de rimliga anspråken på avkortning av studenternas
värnplikt, att kammaren skall följa honom.

Det gjordes vidare av herr Ekman mycket starkt gällande, att
jag velat framställa saken på det sättet som om han i fråga om studenterna
hade intagit en annan ställning i försvarsrevisionen än här. Något
sådant har jag aldrig yttrat, herr Ekman! Jag har sagt, att herr Ekman
i försvarsrevisionen var med om den formulering av lagen, som föreslagits
av utskottet. Nu har herr Ekman gått med på den här föreslagna
formuleringen, och den jämförelse, som jag gjorde, avsåg för det första
herr Widells ståndpunkt om ett tillfredsställande utbildningsarbete,
för det andra herr Kvarnzelius5 ståndpunkt, som var densamma som
herr Widells, fast uttryckt i andra ord och för det tredje herr Ekmans
ståndpunkt, som sammanföll med vår angående lagens formulering.
Jag har sålunda icke kunnat göra mig skyldig till någon oriktig fram -

Om minskning
av utbildningstiden

för vissa
värnpliktiga.
(Forte.)

Kr 48. 46

Onsdagen den 5 maj, e. m.

Om minst:- ställning om den ställning, som herr Ekman intagit i försvarsrevisionen.
ning av ut- ]y[en ja„ jlar sagt, att han nu beträffande studenterna fixerat avkort*
förvissa n ningen-1 värnplikten till vissa timmar eller dagar, som han då icke hade
värnpliktiga, fixerat och som han tydligt, att döma av vad han nu yttrade till slut,
(Forts.) alltjämt icke än har definitivt fixerat. Herr Ekman sade nämligen:
visst kan man samman]ämka. Men hur skall man samman]ändra?
Om man har att samman]ämka beslut, som gå ut på, att andra kammaren
vill giva 130 dagar i avkortning och att herrar Ekman, Kvarnzelius
och Widell med den nya ståndpunkten för i dag vilja giva SO till 60 dagar
i avkortning, då är naturligtvis sammanjämkningen någonting mellan
50—60 och 130 dagar, given. Hela resultatet av den sköna soppa, som
här kokats, skulle bli, att man fixerar ett dagantal, som icke blivit på
något sätt prövat, utan vilket är någonting alldeles nytt som kastats
in under debatten. Ty det är dock en väsentlig skillnad mellan herrar
Ekmans, Kvarnzelius’ och Widells ståndpunkt nu och deras ståndpunkt
i förmiddags i försvarsrevisionen. Först ville man göra på det sättet,
att man fastställde som det enda fixa, att repetitionsövmngen -— inom
parentes sagt det, som de militära myndigheterna sätta mest värde
på — skulle strykas för i år, men ville överlämna till Kungl. Maj:t att
bestämma i varje särskilt fall det ytterligare antal dagar, som det
kunde vara nödvändigt att också stryka med hänsyn till de värnpliktiga
studenternas studier. Nu har man föreslagit en avkortning med
50 till 60 dagar. Men man är från början benägen för en sammanjämkning;
så säger åtminstone herr Ekman. Jag får säga, att om man har en
så växlande och rörlig ståndpunkt, skall man icke komma med något
slags anspråk på, att den ståndpunkten skall betraktas som nära nog
ofelbar.

Man bär icke kunnat — och det tillåter jag mig mycket starkt
understryka — mot de siffror, som jag anfört, göra en enda invändning.
Man har icke kunnat påstå i en enda punkt, att de äro oriktiga. Dessa
siffror visa vilken oviktig och ringa roll de värnpliktiga studenterna
spela för utbildningen av de övriga värnpliktiga. Vore det icke en värdig
ställning för en kammare, som räknar sig till heder, att bygga sina
beslut mera på en saklig grund än på partipolitiska spekulationer,
att även i detta fall på sakskäl fatta sitt beslut? Det beslut, som här
påkallas på grund av sakskäl, måste bliva av samma innebörd som andra
kammarens beslut.

Herr Pålsson: Herr greve och talman! Jag har begärt

ordet med anledning av herr Möllers yttrande, däri han höjde pekpinnen
mot det parti, jag tillhör, och bjöd dem rösta med regeringen. Jag tror
att ett sådant yttrande är alldeles överflödigt. Herr Möller bör sköta
sitt eget parti. De liberala medlemmarna har nog var och en liksom
herr Möller sin ståndpunkt i frågan klar. För min del kommer jag att
rösta för herr Johan Nilssons m. fl. reservation. Jag har blivit övertygad,
att våra utmärkta fackligt högt stående militära myndigheter långt
före detta observerat nödvändigheten av att forcera utbildningen av
studenterna, och med det förutseende, som jag vet finns på det hållet,
är jag säker på, att detta skett. De upplysningar, som framkommit,

Onsdagen den 5 maj, e. in.

47 Nr 43.

bevisa ganska tydligt, att man förstått att inrätta sig på det sättet. minskDet
är ett av de skäl, varför jag röstar för den kortare övnings tiden ^i^ngsUden
för studenter. Ävenledes gives mig därigenom tillfälle att skipa rätt- j*. visso,
visa mellan de värnpliktiga i landet, och det vill jag gärna, såvitt jag värnpliktiga.
kan. (Kora.)

Ett annat skäl är, att andra kammaren redan har godtagit denna
reservation. Om första kammaren stannar vid ett annat beslut, skall
sammanjämkning äga rum, men jag tycker, att all sammanjämkning
är av ondo. Det vid en sammanjämkning satta antalet övningsdagar
sakna ju faktisk grund och har icke blivit tillräckligt övertänkt. Det
blir slumpen som får råda. Då stannar jag hellre vid ett lägre antal
övningsdagar för vars användning plan föreligger. Och om det händer,
att andra kammaren skulle neka att sammanjämka, vad blir då följden.

Då blir det samma dagantal ifråga om värnplikten för studenterna,
som det nu är och således ingen nedsättning alls. Jag ber, herr greve
och talman, att på grund av nämnda skäl få yrka bifall till herr Johan
Nilssons m. fl. reservation.

Herr W i d e 11: Jag skall icke förlänga den sakliga debatten
i frågan, men då herr statsrådet och chefen för lantförsvarsdepartementet
talat om svårigheter att åstadkomma en sammanjämkning, så ber
jag få säga några ord. Herr statsrådet ansåg ingen annan möjlighet
för sammanjämkning föreligga än en matematisk sammanjämkning
mellan det av Kungk Maj:t föreslagna dagantalet och det av mig föreslagna.
Då vill jag säga, att något sådant är icke nödvändigt, utan att
det finnes andra möjligheter och ingalunda behöver man, om nu sammanjämkning
skall ske på dagantalet, att just gå på en halvering.

Det finnes en helt annan och som jag tror ganska tillfredsställande väg,
såsom nog kommer att visa sig, om utskottet får saken om hand.

Befarade svårigheter att sammanjämka besluten behöva således icke
på något sätt hindra någon från att biträda mitt förslag.

Herr Ekman, Carl Gustaf: Mina repliker, herr talman, skola
bliva mycketkorta. Med anledning av herr statsrådets jämförelser mellan
mitt sätt att föredraga generalstabschefens yttrande om Kungl. Maj:ts
samt försvarsrevisionens förslag och hans eget, vill jag erinra, att han
sökte draga den slutsatsen, som herrarna hörde, att generalstabschefen
yttrade sig på samma sått om båda förslagen. Jag har därför ansett
det vara anledning för mig att visa, att när man skiljer på det, som
yttrats om det ena förslaget och om det andra, så innebär det sagda
uttryckligen omdömen av helt olika kvaliteter om de båda förslagen.

Jag ber få hemställa, vem som förföll till »trick» — herr statsrådet eller
jag — i vårt sätt att citera den som drager ihop det hela och säger,
som herrarna hörde, att omdömet är lika om båda förslagen, eller den
som visar, att det ligger en väsentlig skillnad i dessa båda omdömen!

Herr statsrådet "talade också om de exceptionella svårigheter,
som voro förbundna med de ökande underbefälsbristerna. Jag. ber
då få säga, att de exceptionella åtgärder, som han förordade,, att ifrån
regementen, som redan nu ha betydande vakanser i underbefäl — men

Kr 43. 48

Onsdagen den 5 maj, e. m.

Om minsk- som i aHt fall äro bättre lottade än andra regementen — tages undermng
av ut- föres till de regementen, som hava de största bristerna, icke

1förlisammedföra ett tillfredsställande resultat. Det finnes säkerligen icke någon
värnpliktiga, annan möjlighet på denna punkt att söka bota den förefintliga svag(Forts.
) heten än att på detta sätt vara tvungen att taga från regementen, som
redan förut hava en i förhållande till behovet svag underbefälsstyrka,
och föra till de allra sämst ställda. Det var just denna omständighet,
att det icke fanns någon annan möjlighet, som föranledde mig att på
denna punkt komma till en annan slutsats och ett annat resultat än herr
statsrådet. Och jag hemställer om vem som drog den naturliga slutsatsen
ur situationen om icke den som kom till det resultatet, att vid
dylikt förhållande kunde man ej släppa studenternas värdefulla medverkan.

Jag ber till slut få säga ifråga om »skiftande ståndpunkter», att
den ståndpunkt, jag företrädde i försvarsrevisionen, var just den, att
för studenterna borde fastställas en viss utryckningsdag, varav skulle
följa, att för dem skulle bestämmas en fixerad'' avkortning, precis samma
sak som här i dag föreslagits. Sedermera vid den omröstning som skedde,
blev detta mitt yrkande på grund av viss omständighet vid omröstningen
i minoritet, och då hade jag att pröva, om icke vid det beslut,
som sedermera fattades, och som innebar endast en anvisning i motiveringen
— skulle leda till samma resultat. Jag ansåg, att i detta fall
kunde det icke föreligga så stor skillnad, att jag behövde reservera mig,
varför jag i detta avseende har accepterat den tillfälliga majoritetens
ståndpunkt. Men därav följer icke från min sida någon växling i åsikt.
Den innebär ett konsekvent och klart hävdande av min uppfattning
från det ögonblick, då man avslutat prövningen och var färdig att
draga slutsatserna.

Jag vill till sist också säga, att jag icke påkallar någon som helst
annan hänsyn vid detta besluts fattande än hänsynen till de klara och
verkliga sakskälen, och jag hoppas, att de på denna punkt helt och
fullt skola verka. Om herrarna rösta med hänsyn till de verkligt avgörande
omständigheterna, då tror jag kammaren kommer till samma
beslut, som försvarsrevisionen. Det sammanfaller med det senast av
herr Widell framställda yrkandet, till vilket jag fortfarande yrkar
bifall.

Sedan överläggningen, förklarats härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att i avseende på nu föredragna utlåtande yrkats dels, av
herr Widell, att utlåtandet skulle godkännas med den ändring, att i
den föreslagna lagens 1 § näst efter ordet »hemförlovning», insattes
följande: »för studenter och med dem i vämpliktshänseende likställda
vid marinen under högst 60 dagar och vid hären under högst 50 dagar
samt för övriga värnpliktiga», dels ock att den av herr Johan Nilsson
in. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen skulle godkännas.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner, först på godkännande
av ifrågavarande utlåtande oförändrat samt vidare enligt berörda
yrkanden; och förklarade herr talmannen sig finna propositio -

Onsdagen den 5 maj, e. in.

49 Nr 4tt.

nen på bifall till herr Widells yrkande vara med övervägande ja be- Om min«ksvarad.
ning av ut _

bildn ingstiden

Votering begärdes, i anledning varav och sedan till kontrapropo- för masa
sition därvid antagits godkännande av herr Johan Nilssons na. fl. re- värnpliktiga.
servation, uppsattes, justerades och anslogs en omröstningsproposition (Forts.)
av följande lydelse:

Den, som godkänner första sammansatta stats- och andra lagutskottets
utlåtande nr 1 med den av herr Widell under överläggningen
föreslagna ändring, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr Johan Nilsson m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Vid slutet av den häröver anställda omröstningen befunnos rösterna
hava utfallit sålunda:

J a 06;

Nej — 61.

Vid förnyad föredragning av första sammansatta stats- och andra
lagutskottets utlåtande nr 2, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om befrielse för vissa värnpliktiga från skyldighet
att fullgöra reservtruppövning, bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogs ånyo _bevillningsutskottets betänkande nr 27, i anledning
av väckt motion om ändrad lydelse av 45 § 3 mom. i förordningen
angående försäljning av rusdrycker.

I detta betänkande hade utskottet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, i anledning av en utav herr Carlsson i Solberga
väckt motion, II: 242, för sin del besluta, att första stycket av moment
3 i 45 § förordningen den 14 juni 1917 angående försäljning av
rusdrycker skulle från dag under innevarande år, som Kungl. Maj:t
bestämde, erhålla följande ändrade lydelse:

Om utvidgning
av
brännvinsförsäljningsbolags
rätt
att försända
brännvin.

Spritdrycker må från utminuteringsställe försändas endast efter
det köparens motbok företetts samt skriftlig rekvisition och betalning
för varan erhållits.

Vid betänkandet fanns fogad en reservation av herrar K. A. Nilson,
Jonsson i Hökhult, Bergman, P. Albert Bergström, Åhlmans Olof
Olsson och Björkman, vilka av angivna grunder ansett, att utskottet
bort hemställa, att den väckta motionen icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Första kammarens protokoll 1920. Nr 43.

Nr 48. 50

Onsdagen den 5 maj, e. m.

Om uhridg- Herr Nilson, Karl August: Då denna fråga genom

brämivMör.andra kammarens beslut redan blivit avgjord så, att motionen fallit
säljnings- °.ch därmed även utskottets förslag, skall jag icke börja någon diskusbolags
rätt sion i denna fråga, utan för att upptaga tiden så litet som möjligt
alt försända inskränka mig till att yrka bifall till reservationen, som alltså är samma
brännvin. förslag, Som antagits av andra kammaren.

(Forts.)

Friherre Fleming: Herr greve och talman, mina herrar!

Jag skall icke heller upptaga någon längre diskussion i själva sakfrågan,
utan endast konstatera det ledsamma, att andra kammaren verkligen
har bifallit reservationen. Annars tycker jag, att det hade varit en
ganska förnuftig förändring, ty frågan gäller en paragraf i rusdrycksförordningen,
som förbjuder bolag att på järnväg eller ångbåt skicka
spritvaror, utan de skola avhämtas av ombud eller varuägaren själv.
Detta har lett till det otrevliga förhållandet att vissa dagar är det stora
köbildningar vid utminuteringsställena och tågen belamrade med dessa
hämtandes kappsäckar, och för vanligt bondförstånd förefaller det
som om det skulle vara mycket trevligare, att dessa sändningar stoppades
in i bagagevagnen i stället för i kupén. Men nu vill man enligt
andra kammarens beslut gå till väga på samma sätt som förut.

Jag vill säga, att det finnes en hel del andra paragrafer i denna
förordning liksom i många andra, som antagits de senare åren, vilka
enligt vad jag förut framhållit från denna plats efter mitt förmenande
endast leda till förakt för lagarna, tv man har icke längre respekt för
lagarna, om de icke äro goda och kloka. Man hade hoppats att på denna
punkt få någon förändring, så att dessa ledsamheter av synnerligen
betänklig art ej skulle kvarstå, tv från nykterhetssynpunkt ha de icke
något spår till inverkan vare sig i det ena" eller andra fallet. Emellertid
vill jag icke upptaga kammarens tid, då den är långt framskriden, och
när jag vet, att det icke tjänar mycket till, varför jag endast ber att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt föreliggande yrkande propositioner, först på bifall till
vad utskottet i det under behandling varande betänkandet hemställt
samt vidare på godkännande av den vid betänkandet fogade reservationen;
och förklarade herr talmannen sig finna den senare propositionen
vara med övervägande ja besvarad.

Herrar Heyman och Klefbeck begärde votering, vilken begäran
de likväl sedermera återtogo; och då ingen annan ledamot av kammaren
påyrkade anställande av omröstning, förklarades frågan härom
hava förfallit.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets betänkande nr
28, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 3 § 1 mom. i förordningen den 6 november

Onsdagen den 5 maj, e. in.

51 Xr 4S.

1908 angående eu särskild stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper,
bifölls vad utskottet i detta betänkande hemställt.

Då tiden nu var långt framskriden, beslöts på hemställan av herr
talmannen att handläggningen av återstående ärenden på föredragningslistan
skulle uppskjutas till ett annat sammanträde.

Efter föredragning av den vid aftonsammanträdets början avlämnade
kungl. propositionen, nr 425, hänvisades densamma till bevillningsutskottet.

Justerades ytterligare protokollsutdrag för denna dag, varefter
kammarens sammanträde avslutades kl. 11,si e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 43, 52

Fred ägta den 7 maj.

Fredagen den ? maj.

Kammaren sammanträdde kl. 3 e. m.

Upplästes och lädes till handlingarna följande från justitiedepartementet
ankomna

Protokoll hållet inför statsrådet och t. f. chefen
för justitiedepartementet den 6 maj 1920.

Till justitiedepartementet hade från överståthållarämbetet insänts
en den 5 maj 1920 dagtecknad riksdagsmannaifullmakt av innehåll
att, sedan folkskolläraren Oscar E. Larsson iblivit av stadsfullmäktige
i Stockholms stad utsedd till ledamot av riksdagens första kammare
för tiden till den 1 januari 1922, men denna plats blivit ledig, vid
förrättning enligt 14 § av lagen om val till riksdagen, filosofie doktorn
Oskar Borc/e blivit utsedd att inträda såsom ledamot av nämnda kammare
för tiden till den 1 januari år 1922.

Vid den granskning av fullmakten, som företogs inför statsrådet
och t. f. chefen för justitiedepartementet samt vidare av vederbörande
fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret, framställdes mot fullmakten
icke någon anmärkning.

Protokoll över vad sålunda förekommit skulle jämte den granskade
fullmakten överlämnas till första kammaren.

I ämbetet

______ Hjalmar Hy man.

Justerades protokollet för den 30 nästlidne april.

Anmäldes och godkändes

statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till Konungen:
nr 194, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående användande
av överskott i Djurgårdskassan till säkerställande under
år 1921 av Ulriksdals kungsgårds förvaltning och drift;

nr 195, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ytterligare
anslag till bestridande av kostnader för expeditionen till finska
fastlandet och till Åland;

nr 196, i anledning av Kungl. Maj ris proposition angående användande
av fonden för krigsfartygs byggande till täckande av mer -

Krodageu den 7 inaj.

5:i

kostnader för vissa ändringsarbeten ii minfartyget Clas Fleming
m. m.;

nr 197, i anledning av Kung!. Maj ds proposition angående täckande
av merkostnad för anskaffning av härgningsmateriel för undervattensbåtar;
samt

nr 198, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förhöjning
av ersättningen till värnpliktig under enskild färd;

första sammansatta stats- och andra lagutskottets förslag till
riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 205. i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om minskning av utbildningstiden för vissa värnpliktiga av 1919
års klass; och

nr 206. i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till
lag om ibefrielse för vissa värnpliktiga från skyldighet att fullgöra
reservt repövning;

andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser till Konun gen: nr

207, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändråd lydelse av 5 § i lagen den 29 maj 1896 angående blindundervisningen;
.

nr 208, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om fortsatt tillämpning av lagen den 28 juni 1918 med vissa bestämmelser
mot oskälig arrendestegring;

nr 209, i anledning av väckta motioner om åvägäbringande av en
provisorisk lag rörande statskontroll över truster och andra monopolistiska
sammanslutningar inom industri och handel;

nr 210, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 46 § utsökningslagen;

nr 211, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om värnpliktiga, vilka hysa samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring;
. .

nr 212, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lj7delse av § 17 mom. 7 värnpliktslagen den 17 september
1914; och ...

nr 213, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till

lag om medling i arbetstvister m. m.; samt

bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelser till Konungen:
nr 215, i anledning av Kungl. Mäj:ts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse av § 7 mom. 3 och § 18 i förordningen
den 22 juni 1883 angående en postsparbank för riket; och

nr 216, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till dels lag om ändrad lydelse av 49 och 165 §§ lagen den 22 juni
1911 om bankrörelse och dels lag om visst undantag från tillämpningen
av 49 § 1 mom. och 165 § 1 mom. sistnämnda lag.

t(r «.

Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets utlåtanden:

Hr. 43.

Fredagen den 7 maj.

institutet^’ 1 anledmn" av väckta motioner angående folkomröstnings1
anlednin? ay vackt motion angående skrivelse till Konun blikatalå

poSaM^rT “ ’ *""•*«'' 8amWleIi*

nr 40, i anledning av vackt motion om skrivelse till Kungl Mai-t
angående en folkomröstning för utrönande av, huruvida folket önskar
repuldik^ar^IS ^ stats^ör^attnin«ens ''bibehållande eller införande av

, 1 ^ledning av väckt motion om ändrad lydelse av $§ 101

och 102 regeringsformen samt tillägg till § 68 riksdagsordningen''

in 42, i anledning av väckt motion om ändring i § 104 reo-enngsiformen
och § 69 riksdagsordningen;

första lagutskottets utlåtande nr 35, i anledning av dels Kuno-L
Maj:ts proposition med förslag till ny konkurslag m. m., dels ock" i
amnet väckta motioner; samt

första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 21. i
anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående
vidtagande av åtgärder i visst syfte i fråga om den svenska^Fimimarken.

, . ,?^.e,r föredragning av ett från andra kammaren ankommet protokollsutdrag
nr 602, med delgivning av nämnda kammares ibeslut
over dess forsta tillfälliga utskotts utlåtande nr 12, i anledning av
vackt motion om skrivelse till Kungl. Ma.j:t angående viss ändring i
gal ande un ive r site lss ta t u te r, beslöt första kammaren hänvisa detta
ärende till sitt första tillfälliga utskott.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på liera ledamöters begäran
statsutskottets utlåtanden nr 7, 10 och 14, bevillningsutskottets betänkande
nr 30 samt bankoutskottets ''utlåtanden nr 47 och 48.

Föredrogs och lades till handlingarna första lagutskottets memorial
nr 34. med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande
första lagutskottets utlåtande nr 24, i anledning av väckta
motioner om upphävande av städgandena angående krio-sdomstolar
m. ro.

Förediogs, men bordlädes anyo på flera ledamöters begäran jordbruksutskottets
utlåtande nr 66.

Herr vice talmannen erhöll på begäran ordet och yttrade:
■t a£ t^r hemställa, att kammaren matte besluta att på morgondagens
föredragninglista skola upptagas först bland två gånger bordlagda

ärenden bevillningsutskottets betänkande nr 29 och samma utskotts
ibetänkande nr 30.

Denna hemställan bifölls.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
.sammanträde avslutades kl. 3,10 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.