1920. Andra kammaren. Nr 80 (Riksdagens protokoll 1920:80)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1920. Andra kammaren. Nr 80.

Tisdagen den 15 juni, f. in.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 9 innevarande juni.

§ 2.

Föredrogos vart för sig statsutskottets memorial:

nr 235, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut rörande tillfällig
löneförbättring under år 1920 för viss personal inom den civila
statsförvaltningen m. m.;

nr 236, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut angående
anslag till nordiska museet för beredande av tillfällig löneförbättring
och dyrtidstillägg åt viss personal jämte en i ämnet väckt motion:
och

nr 237, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om
tillfällig löneförbättring åt viss lärarpersonal råd kommunala mellanskolor.

De i dessa memorial föreslagna voteringspropositionerna blevo av
kammaren godkända.

§ 3.

Bankoutskottets härpå föredragna memorial nr 92 bordlädes

åter.

§ 4.

Härefter föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 233, i anledning
av Kungl. Majrts proposition angående låneunderstöd åt Ostkust- Oootwséanan*
banans aktiebolag jämte i ämnet väckta motioner; och yttrade därvid: aktiebolag.

Herr Lovén: Herr talman, mina herrar! Järnvägsfrågor av
stor betydelse för vårt land hava ofta behandlats av denna kammare
ooh av riksdagen ärver huvud tagel, men det bär alltid gällt järnvägar,
som skulle byggas som statsbanor redan från början. Här föreligger
ett ärende om statslån till en järnväg, som redan från början
Andra kammarens protokoll 19S0. Nr 80. 1

Nr 80. 2

Tipdagen <äec 15 juni, f. in.

Ang. låneunderstöd
åt
Oelkuslbaimne
aktiebolag.

(farit.)

varit i enskild ägo, och som, efter vad som nu föreligger åtminstone,
även såsom färdig skall trafikeras i enskild agio.

Det är klart, att denna tärnyäJgisfråga är av stort intresse för
Norrland, och man kan natuligtvis icke förneka, att denna järnvåg
har ett stort nationellt intresse. Men fråga är, huruvida planläggandet
av detta järnvägsföretag redan från början varit sådant, att man
med gott samvete kan gå att etapp efter etapp bevilja nagra miljoner
då och några miljoner då för att en gång få järnvägen färdig
till ett pris. isom överstiger, vad denna järnväg någonsin kan komma
att förränta. Det hade varit riktigare, att innan staten på något
sätt ekonomiskt inblandat sig i detta företag, en bestämd ekonomisk
plan utarbetats som visat, varthän det ledde i fråga om kostnaderna
för denna järnväg, när den blir färdig, och vad denna järnväg slutligen
kunde förränta.

Xu är det riktigt, att utskottet icke gått längre, än vad Kiungl.
Maj:t föreslagit, men om utskottet hade kommit med förslag i enlighet
med de motioner, som avlämnats av herr Kvarnzelius m. fl. och
herr Lindman m. fl., hade staten alldeles ‘Säkert bundit sig na ett
sådant sätt, att den näppeligen kunnat komma ekonomiskt skadeslös
ifrån detta företag. Jag undrar, om det egentligen är riktigt, när
man från riksbankshåll varnar för att binda allt för störa summor
i nya och improduktiva företag, att staten går och. binder så. pass
stora summor, som här föreslagits, utan att tänka pa den oavvisliga
konsekvensen av detta beslut lör framtiden, da detta företag. Ostkustbanan,
alldeles säkert icke kan bliva, något produktivt företag
i den bemärkelsen, att det kan tillföra staten nagra inkomster'' under
de närmaste åren. Det är klart, att det är ett indirekt produktivt
företag, därför att man tänker sig, att industri skall uppblomstra
längs järnvägen och att de företag, som där finnas, komma att få
gagn av denna järnväg. Men det finnes dock andra ställen i vårt
land, där dessa, stora summor kunde insättas och för de närmaste
åren mera produktivt hjälpa upp statens finanser. .Det kan icke
förnekas, att då man icke har någon säkerhet för, att denna järnväg
i eu snar framtid skall bli en statens järnväg, det blir en av de största
konkurrenter som statens järnvägar någonsin haft, vilken staten bär
själv understöder, för att den skall komma till.stånd.

Det sägs visserligen i utskottets motivering, att en utredning
bör igångsättas om villkoren för eu eventuell stat sinlösen av Ostkustbanan
och Uppsala—Gävle järnväg. Beträffande Uppsala
Gävle järnväg föreligger en preliminär utredning om dess inlösen,
som aw 1918 års kommitté avlämnats till Kiungl. Maj:t. Det är dådet
resultat, som hittills föreligger. Jag tror emellertid, icke, att det
varit omöjligt att ordna denna sak, om den kommit till realbenandling
i denna kammare. Men huruvida man skall kunna komma till
något resultat i fråga om Ostkustbanans inlösande av7 staten, näi
man går till våga på sådant sätt, att man beviljar 3 miljoner för
det ena året och kanske 3 miljoner det andra året. det kan sättas
i fråga. Kär järnvägen är färdig, så är det icke staten, som dikterar
villkoren för inlösen av denna, järnväg, utan helt andra faktorer.

Ti,digel) den 15 juni, f.

3 Nr NO.

Men för staten betyder det nästan ingenting, åt,t den lar Ost.kustbanan,
i S1I) ?an(]- ,len icke samtidig lar Uppsala—Gävle järnväg.
-Jas: undrar, om det egentligen är en klok järnvägspolitik, att
staten i den utsträckning., som bär är ifrågasatt, för framtiden lämnar
bidrag till konkurrenter till dess egna företag, när man betänker,
att det i tidningspressen och annorstädes klagas över statens
järnväg»ra (langa finanser, och man klandrar statens järnvägar för
allt, vad de taga sig till, därför att man icke kan få finanserna att
ga ihop. medan riksdagen samtidigt fattar beslut som drager ifrån
statens järnvägar den trafik man förskaffat sig. Ingen kan förneka,
att om Ostkustbana ii och Uppsala—Gävle järnväg komma att stanna
) enskild ago för framtiden, då blir den norrländska stambanan, åtminstone
den bit, som ligger mellan Långsele och Uppsala, av noll
och intet värde, därför att den huvudsakliga trafiken kommer att
ga andra vägar. Aven om det kan vara fråga om. huruvida, i händelse
Ostkustbanan kommer i statens händer, det blir ekonomiskt bärk
rad tigt att ha två järn nypande statsbanor, så läge , frågan på annat
sätt, om det funnes säkerhet för att Ostkustbanan bleve en statsoana
liksom även järnvägen Uppsala—Gävle på rimliga villkor
.Men när man kanske byggt Ostkustbanan ned till Söderhamn, då
kan det hända, att man ingar på verkliga förhandlingar om inlösen
av järnvägen Uppsala—Gävle, men då kommer nog staten att få
betala ett annat pris än i närvarande stund.

-Tåg undrar..om det icke varit lämpligare, att den nu föreslagna
utredningen verkställts, innan staten beviljat några anslag. Jag tror
att om denna utredning kommit till stånd och vi fått en verklig
plan för denna järnväg i ekonomiskt och trafiktekniskt avseende
tram lagd. så hade v: på ett annat sätt kunnat gå och besluta om
Ustkuistlbanan. som jag tror en gång kommer att bliva riksdagens
sorgebarn, om vi skola fortgå på denna väg och etapp efter etapp
bygga med statens medel en järnväg, som planerats så huvudlöst,
att kostnaderna- för densamma från början beräknats till en minimal
summa mot _va;d de sedermera gått till. Det hjälper icke att såga,
att det är kristiden som gjort, att denna summa sprungit upp, ty om
man fått se i papperen, så har man kunnat finna, att planläggningen
av Ostkustbanan från början icke varit så stabil, som man kan begära
i fråga om ett järnvägsföretag av den räckvidd, som Ostkustbanan
bär.

Jag har, herr talman, intet yrkande, men då jag vant i tillfälle
att pa annat ställe sätta mig in i saken och se på de papper,
som röra Ostkustbanan och järnvägen Uppsala—Gävle, har jag icke
kunnat underlåta att vid detta tillfälle säga, vad jag nu anfört, samtidigt
som jag icke har något yrkande.

A7i//. luns understöd

åt
O st kust banans
aktiebolag.
(Forte.)

Herr Andersson i Gävle: Den föregående talaren hade icke
något yrkande. Jag skal] emellertid be att få yrka bifall till statsutskottets
förslag i- detta ärende. Då jag gör detta, kanske jag
också har rätt att säga, att dbt förslag, som bär föreligger, är egentligen
en stor kompromiss, som det åtminstone för mig varit ytter -

Nr SO. 4

Tisdagen ten 15 juni, f. in.

Ang. låneunderstöd
åt
OstkvMbanans
aktiebolag.
(lorta.)

ligt svårt att gå med ''på, ty den landsdel det här gäller, nämligen
Gävleborgs län, har icke blivit tillgodosedd i den utsträckning, som
jag anser önskvärd.

Jag vill också till herr Lovén säga, när lian talar om de störa
uppoffringar, som här gjorts av staten, att det finns kanske icke
något järnvägsföretag, där enskilda, kommuner, städer och landsting
offrat så mycket pengar, som man gjort på denna järnväg.
Man har offrat i det närmaste 20 miljoner kronor. Jag tror icke,
att det finns någon motsvarighet härtill på annat ''håll.

Jag är således icke näjd med statsutskottets förslag i detta
fall, men jag föreställer mig, att den utredning, »om utskottet föreslagit
och som väl kommer att äga mm, iskall visa, att järnvägen bör
erhålla just den utsträckning, som avsågs i den ursprungliga koncessionen,
och då jag alltså ställer mitt hopp till att, utredningen
skall visa, att denna järnväg bör komma till stånd, yrkar jag bifall
till statsutskottets förslag.

Herr L o v é n: Gentemot herr Andersson i Gävle vill jag blott
saga, att det är riktigt, att kommunernerna i Norrland offrat störa
summor för denna järnväg, men det hedrar dem icke, att de gått huvudlöst
tillväga och skuldsatt sig för ett företag, som man icke har säkerhet
för att det kommer att bära sig. Söderut ha också stora summor
offrats för byggande av enskilda järnvägar, och kommunerna
ha måst skuldsätta sig, men de statsanslag, som landet söderut fått,
äro sannerligen mycket blygsamma. Denna kammare har visat sig
mycket frikostig beträffande statsbanebyggna der i Norrland, och
det har varit nödvändigt, men det är icke därför lämpligt, att staten
även skall hjälpa till att bygga enskilda järnvägar. De böra byggas
med andra medel än statsmedel.

Herr Lindman: Herr talman! Jag kan icke underlåta att
inlägga en liten gensaga emot vad den siste talaren yttrade i sitt
första anförande, då han tillät sig kritisera detta företag såsom
huvudlöst planerat redan från början. Jag skulle våga såga, att
jag tror icke, att- den ärade talaren då har följt detta företag under
dess olika utvecklingsskeden under alla de 22 år, som arbetet nu pågått.
Om han gjort det, skulle han ha funnit, att det varit utomordentligt
starka intressen, som motiverat tillkomsten av denna järnväg.
Man behöver blott tänka på, att järnvägen berör icke mindre
än 5 städer, som ha mycket dåliga komunikationer med varandra,
och dessutom störa distrikt med stor industri och bördiga jordbruksområden.
Att de beräkningar angående kostnadssumman, som
gjordes, då järnvägen planerades, icke sedan visat sig hålla streck,
kan väl icke herr Lovén förebrå dem, som sysslat med järnväg*-arbetet, ty icke kunna väl de hjälpa, att det varit krig i fem år,
och att alla värden vänts upp och ned på grund härav. Att företaget
nu kostar något helt annat än från början var beräknat, bo -

Tydligen dt-r, K* jtiui, f. in.

5 Nr W.

höver icke föranled&- till att man utslungar Jen beskyllningen, att
hela .‘-aken är huvuidlöst planerad.

.lag kan icke förneka, att jag anser, att man hör ändå taga
hänsyn til] vad hela den störa ortsbefolkningen i de områden, »om
beröras av denna järnväg, tänkt och velat åstadkomma i detta avseende.
Efter min uppfattning är det något ytterst ovanligt, kanske
enastående, i våld land. att ett järnvägsföretag sådant »om detta
kunnat lyckas sammanföra intressen från alla städerna, båda landstingen
och, jag skulle nästan kunna saga, samtliga kommuner, som
beröras av järnvägen, samt dessutom en hel mängd enskilda intressen,
och icke blott väckt dessa intressen till liv utan även hållit
dem vid liv i 22 år, så att under dessa år teckningen ökats undan
för undan. Man har låtit den växa, i förhoppning om att man dock
skulle kunna lyckas åstadkomma denna järnväg, som man anser
vara av så utomordentligt stort intresse. Det betyder val ändå något,
att alla dessa nu stå redo och saga: här ligga våra 20 miljoner,
som vi ha samlat ihop för afl få denna järnväg, under det
att andra orter mången gång ha fått en statsbana utan att det kostat
något. .Tåg menar, att detta är något, som man har skyldighet
att fästa sin uppmärksamhet vid, och om då staten hjälper till, är det
väl icke så utomordentligt betänkligt, som den siste talaren ville
gorå gällande.

Vad den statsfinansiella sidan av saken beträffar, vill jag- säga,
att om man skall avgöra, huruvida man skall offra de 9 miljoner
kronor, som äro nedlagda i företaget, eller fullborda detsamma,
lär det kunna ifrågasättas, om icke just från stats finansiell synpunkt
allt talar för ätt bär bör man göra något. Det är möjligt,
att herr Lovén skall kunna driva den satsen, att om ingenting vore
gjort, man skulle skjuta upp arbetet i förhoppning på billigare tider,
men jag tror icke, att vi ha så stor förhoppning om att dessa
billigare tider skola komma.

Emellertid både herr Lovén intet yrkande, och jag har icke
något annat yrkande än om bifall till utskottets förslag.

Med herr Lindman förenade sig herrar Llndley, Edbom, Grunath,
Karlsson i Gasabäck, Karlsson i Gävle och Söderhielm.

Herr Anderson i Båstock: Ja, herr talman, jag bär icke

nu mycket att tillägga, men jag vill säga till herr Lovén, att hans
anmärkning om, att denna bana varit huvudlöst planlagd, i viss
man även träffar riksdagen, alldenstund riksdagen redan år 1913
tagit ställning till förslaget.

Dessutom vill jag säga, att även om man har all anledning
att vara försiktig och tillhör de allra försiktigaste, tror jag icke,
allt man i detta fall kan förebrå statsutskottet att gå fram med
ovarsamma händer och att rusa i väg, ty det bär just verkställt utredning
på alla de punkter, som kunna vara av någon betydelse

Auq. låntunderstöd
åt
Ost kustbana/ut
aktiebolag.
(Forte.)

Nr HD. 6

Tisdagen den 15 juni, f. m.

Ang. låneunderstöd
åt
Ostkustbanans
aktiebolag.

(Ports.)

Ang. statsbidrag
åt vissa
skolpliktiga
distrikt på
landsbygden.

för företaget i fråga. Då herr Lovén tilLåter sig att slunga fram,
att detsamma är huvudlöst planlagt, vill jag verkligen säga, att
man bara behöver se på Skånes järnvägskarta för att få en alldeles
utmärkt illustration till, hur det går, om man försummar
att planlägga ett kommunikationsnät i stort sett. Man har i detta
fall, såvitt jag kan bedöma, gjort sig skyldig till ungefär samma fel,
då man skulle bygga norra stambanan, i det att man tagit fullkomligt
missriktade strategiska hänsyn och i stället för att lägga
banan, där det verkligen fanns folk, ihar man dragit fram den i skogarna,
där i stort sett ingen människa bodde den tid. dä banan
byggdes. I det föreliggande fallet anser jag, att ortsbefolkningen
verkligen visat sig så ipass intresserad för att få ett rationellt kommunikationsnät
till stånd, att man bör taga all möjlig hänsyn härtill
och icke låta denna stora befolkning för all framtid lida av att
man fattade ett. beslut enligt oriktiga principer, då man skulle bygga
norra stambanan.

Det är med dessa ord, som jag, herr talman, velat motivera,
varför jag ställt mig på utskottets ståndpunkt.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 5.

Vid nu skedd föredragning av statsutskottets utlåtande, nr 234,
i anledning av väckta motioner om statsbidrag åt mindre bärkraftiga
skoldistrikt på landsbygden för uppförande av skolhus jämte lärarebostäder
begärdes ordet av

Herr Os b er g, som anförde: Herr talman, mina herrar! Jag

ska 11 icke göra något yrkande, som icke överensstämmer med utskottets
framställning, utan jag vill endast hos regeringen hemställa,
att den är vänlig att låta den av riksdagen begärda utredningen
komma till stånd så skyndsamt »om möjligt, så att man
till nästa riksdag kan förvänta proposition i ärendet. Det är alldeles
omöjligt för landskommunerna i stort sett och i synnerhet
för sådana, som äro mycket skattetyngda, att ens nöjaktigt kunna
ombesörja byggnadsverksamheten, om icke statsmakterna komma
dem till hjälp.

Det är endast denna erinran, herr talman, som jag velat göra,
och jag hoppas, att vi, som sagt, kunna påräkna ett förslag till nästa
riksdag.

I detta yttrande instämde herrar Moberger, Nilsson i Vilt niis
och Molin i Aspa.

Vidare yttrades ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.

Tisdagen den 15 jnni, f. m.

7 NPÄ''

§ 6.

Till avgörande förelåg härpå andra särskilda utskottets utlåtande,
nr 1, i anledning av Kung!. Maj:ts proposition med förslag till
kommunalskattelag in. in. jämte i ärendet väckta motioner.

I en den 12 mars 1920 till riksdagen avlåten, till dess andra
särskilda utskott överlämnad proposition, nr 191, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av bifogat utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
samma dag. föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till kommunalskattelag.

Vidare hade Kungl. Maj:t i särskilda till riksdagen avlåtna och
till dess andra särskilda utskott överlämnade propositioner föreslagit
riksdagen att antaga vissa av förslaget till kommunalskattelag betingade
förslag till författningsändringar, nämligen:

i proposition nr 216, förslag till

l:o) lag om ändrad lydelse av §§ 15 och 35 i förordningen om
kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862, samt
2:o) lag om ändrad lydelse av § 37 i förordningen om kyrkostämma
samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm den 20 november
1863;

i proposition nr 222, förslag till ;

l:o) lag om ändrad lydelse i vissa delar av förordningen om
kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862,

2:o) lag om ändrad lydelse i vissa delar av förordningen om
k om i nunal styrelse i stad den 21 mars 1862,

3:o) lag om ändrad lydelse i vissa delar av förordningen om
kommunalstyrelse i Stockholm den 23 maj 1862,

4:o) lag om ändrad lydelse i vissa delar av förordningen om
landsting den 21 mars 1862. samt

5:o) lag om ändrad lydelse av 7 § 2 mom. i lagen om fattigvården
den 14 juni 1918:

i proposition nr 223, förslag till förordning om ändrad lydelse
av 52 och 55 §§ i stadgan om skjutsväsendet den 22 juni 1911;

1 proposition nr 224, förslag till

l:o) lag om ändrad lydelse av 19, 20 och 21 §§ i lagen den 9
december 1910 om reglering av prästerskapets avlöning,

2 :o) lag om ändring i lagen den 16 oktober 1908 angående lindring
i främmande trosbekännares skattskyldighet till svenska kyrkan
samt hennes prästerskap och betjäning, samt

3:o) lag om ändrad lydelse av § 9 mom. 6 i lagen den 31 maj
1889 angående dövstumundervisningen;

varjämte Kungl. Maj:t i samma proposition föreslagit riksdagen
att lämna medgivande därtill att, när inom någon till svenska kyrkan
hörande församling medlemmar av sådan i riket befintlig församling
av främmande kristna eller mosaiska trosbekännare, vilken ägde rätt

Ang- (ten
kommunala
beskattningen.

Rf 80. 8

Tisdagen den 15 juni, f. m.

Ang. den till offentlig religionsövning, borde, i enlighet med vad därom i den
kommunala föreslagna lagen om ändring i lagen angående lindring i främmande
mngen £ros}jekännares skattskyldighet till svenska kyrkan samt hennes prä,
{ron*.) sterskap och betjäning vore stadgat, komma i åtnjutande av lindring
vid utgörande av de avgifter till svenska kyrkan samt hennes prästerskap
och betjäning, som å dem belöpte för inkomst, och det avgiftsbelopp,
från vilken befrielse sålunda åtnjötes för året uppginge
till sammanlagt, minst femtio kronor, den till svenska kyrkan hörande
församlingen finge av allmänna medel undfå ersättning med motsvarande
belopp;

i proposition nr 225, förslag till lag om ändrad lydelse av 1 och
3 §§ i lagen om skogsaccis och om virkestaxering den 11 oktober
1912:

1 proposition nr 227, förslag till

l:o) förordning angående upphörande av allmänna taxeringar
till bevillning av fast egendom samt av inkomst m. m.,

2 ro) förordning angående ändrade grunder för utgörande av vissa
avgifter, samt

3 ro) förordning angående gäldande av utlagor, vilka bestämts
att utgå efter de för utgörande av kommuna lutskylder i allmänhet
stadgade grander;

varjämte Kungl. Majrt i samma proposition föreslagit riksdagen
att vid uppgörande av statsreglering för år 1921 ur riksstaten utesluta
i Kungl. Majrts förslag till statsreglering upptagna inkomsttiteln
»bevillning av fast egendom samt av inkomst» och utgiftstiteln
»bidrag till landsting och städer, som icke deltaga i landsting»,
båda till ett belopp av 4,600,000 kronor;

i proposition nr 357, förslag til]

l:o) lag om ändrad lydelse av 17 kap. 6 och 12 §§ handelsbalken,
samt

2:o) lag om ändrad lydelse av 2 kap. 23 § i lagen den 14 juni
1907 om nyttjanderätt till fast egendom;

i proposition nr 358, förslag till lag om ändring i vissa delar
av lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande
på landet, samt

i proposition nr 400, förslag till förordningar om ändring i vissa
delar dels av förordningen den 28 oktober 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt,
dels ock av förordningen samma dag om taxeringsmyndigheter
och förfarande vid taxering.

I samband med propositionerna hade utskottet till behandling
förehaft följande med dem sammanhängande och till utskottet hänvisade
motioner, nämligen

inom första kammaren:

nr 52 av herr J. B. Johansson,

> 258 » » Östberg,

> 259 > > Kvarnzelius m. fl.,

Tillagen den 15 juni, f. no.

9 Nr 80.

ur 260 av herr Rosén, med instämmande i motionens syfte av
herr Vindahl m. fl.,

» 261 och 262 av herr Rosen,

* 271 av herr Trygger m. fl.,

> 272—280 av herr Trygger,

» 281 av herr Clason,

* 282 » herrar Wohlin och J. Johansson i Friggeråker,

> 288 s herr Björnsson,

» 284 och 285 av herr G. Nilsson,

> 286 av herr V. E. Larson, och

> 287 » » Lindhagen, samt

Ang. den
kvmmuiMla
beskattningen.
(fort*.)

inom andra kammaren:
nr 140 av herr Alvin,

244 » » Hallén m. fl.,

361 J * Magnusson i Skövde,

393 » » Edén m. fl.,

394 » » Hamrin,

395 * » Lindman m. fl.,

396—404 av herrar Lindman och Nilsson

405 av herrar Hage och Alvin,

406 » 5 Andersson i Grimbo och Ericson

407 5 herr Forssell m. fl.,

408 5 » Sköld,

409 » » Karlsson i Gasabäck,

410 » » Osberg, och

411 > > Ljungkvist med instämmande i motionens syfte

av herr Skagerberg m. fl.

i Bonarp,

i Oberga,

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen med förklarande, att Kungl. Maj:ts i nedannämnda
propositioner framlagda förslag, nämligen

i proposition nr 191, förslag till kommunalskattelag,

i proposition nr 216, förslag till ändrad lydelse av §§ 15 och
35 i förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd den
21 mars 1862 m. m.,

i proposition nr 222, förslag till lag om ändrad lydelse i vissa
delar av förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21 mars
1862 m. in.,

i proposition nr 223, förslag till ändrad lydelse av 52 och
55 §§ i stadgan angående skjutsväsendet den 22 juni 1911,

i proposition nr 224, förslag till lag om ändrad lydelse av 19,
20 och 21 §§ i lagen om reglering av prästerskapets avlöning den
9 december 1910 m. m.,

i proposition nr 225, förslag till lag om ändrad lydelse av 1 och

Nr 80. 10

Tisdagen den 15 juni, f. m.

Ang. den 3 §§ i lagen om $kogsacoi§ och om virkestaxermg den 11 oktober

kommunala i q 1 o
beskattningen. ’

(Forts.) i proposition nr 227, förslag till förordning angående upphöran de

av allmänna taxeringar till bevillning av fast egendom samt av
inkomst m. m.,

i proposition nr 357, förslag till lag om ändrad lydelse’av 17
kap. 6 och 12 §§ handelshalken m. m.,

i proposition nr 358, förslag till ändring av vissa delar av lagen
den 23 oktober 1891 angående väghållnångsbesvärets utgörande på
landet,

icke kunnat av riksdagen bifallas, samt

att Kungl. Maj:ts i proposition nr 400 framlagda förslag till
förordningar om ändring i vissa delar dels av förordningen den 28
oktober 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt, dels ock av förordningen
samma dag om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid
taxering icke kunnat i oförändrat skick av riksdagen antagas,

i avvaktan på. en fullständig kommunalskattereform måtte antaga
följande av utskottet upprättade, såsom bilagor till utlåtandet
fogade förslag:

A. till förordning om ändring i vissa delar av förordningen den
28 oktober 1910 angående bevillning av fast egendom samt av inkomst
(bil. 1);

B. till förordning om ändring i vissa delar av förordningen
den 28 oktober 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt (bil. 2);

C. till förordning om ändring i vissa delar av förordningen den
28 oktober 1910 om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering
(bil. 3);

D. till förordning om kommunal progressivskatt för åren 1921—
1924 (bil. 4);

E. till förordning angående särskilda grunder för utgörande av
1921—1924 års allmänna kommunalutskylder in. m. (bil. 5); och

E. till förordning angående beräkning av utlagor, som skola
utgå i förhållande till 1921—1924 års taxering till bevillning för
inkomst eller efter de för utgörande av komm unal ut skylder stadgade
grunder (bil. 6):

II. att riksdagen måtte medgiva, att det av riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t den 30 maj 1908 nr 190 lämnade medgivande
om ersättning i vissa fall av allmänna medel åt till svenska kyrkan
hörande församlingar på grund av lindring för främmande trosbekännare
vid utgörande av vissa avgifter, som belöpte å inkomst av
kapital eller arbete, måtte gälla även för det fall, att skattelindringarna
avsåge avgifter för inkomst av fast egendom, kapital eller
arbete;

III. att riksdagen måtte i skrivelse hos Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t täcktes med beaktande av de synpunkter utskottet
i särskilda avseenden framhållit, föranstalta om

Tisdagen den IT) juni, f. rn.

L1 Nr 80.

A. förnyad, skyndsam och allsidig prövning av frågan om en
reformerad kommunalskattelagstiftning samt för riksdagen .snarast
möjligt framlägga det förslag, vartill denna prövning kunde föranleda; B.

särskild och skyndsam, förnyad utredning av frågan om den
kommunala beskattningen av skog med aktgifvande å ena sidan på
kommunernas behov av säkra och stadigvarande skattekällor, å andra
sådan av angelägenheten att främja, ett uthålligt skogsbruk, varvid
borde tagas i övervägande, huruvida och i vad män den kommunala
skogsbeskattningen skulle kunna ske i form av en fastighetsskatt
grundad på skogsmarkens värde jämte inkomstskatt eller skogsaccis
i sammanhang med skogens avverkning, samt för riksdagen snarast
möjligt framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda;

C. skyndsam utredning angående ändrade grunder för dels beskattningsnämndemas
organisation och taxeringsförfarandet dels uppskattning
av fast egendoms värde, avsedda att lända till efterrättelse
vid den allmänna fastighetstaxering, som enligt utskottets mening borde
verkställas under år 1922, samt för 1921 års riksdag framlägga det
förslag, vartill utredningen kunde föranleda;

D. skyndsam utredning om ordnande av frågan om skattskyldigs
rätt till avdrag från de på grundval av bevillningstaxerad inkomst
av fast egendom påförda utskylder till den borgerliga och
kyrkliga kommunen för belopp, motsvarande erlagd skogsaccis. samt
för 1921 års riksdag framlägga det förslag, vartill utredningen kunde
föranleda; och

E. förnyad utredning av frågan om beskattning av moder- och
dotterföretag med särskild hänsyn till beskattning av utländska dotterföretag
i Sverige samt den kommunala beskattningen av moderoch
dotterföretag, samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill
utredningen kunde föranleda; samt

IV- att följande i utlåtandet behandlade motioner, nämligen:

a) 1:258 av herr Östberg,

b) 1:259 av herr Kvarnzelius m. fl.,

c) 1:260 av herr Rosén,

d) 1:261 av herr Rosén,

e) 1:262 av herr Rosén,

f) 1:271 av herr Trygger m. fl-,

g) 1:272 av herr Trygger,

h) 1:273 av herr Trygger,

i) 1:274 av herr Trygger,

j) 1:275 av herr Trygger,

k) 1:277 av herr Trygger,

l) 1:279 av herr Trygger,

m) 1:280 av herr Trygger,

n) 1:281 av herr Clason,

o) 1:282 av herrar Wohlin och J. Johansson i Friggeråker,

p) 1:283 av herr Björnsson,

q) 1:284 av herr G. Nilsson.

A/uj.

kommunala
btukaUningen.
(förta, t

Nr 80.

Tisdagen den 15 jnni, f. m.

Ang. den
kommunala
beskattningen.
(Forts.)

r) 1:285 av herr G. Nilsson,

s) 1:286 av herr V. E. Larsson,

t) 1:287 av herr Lindhagen,

u) 11:140 av herr Alvin,

v) 11:361 av herr Magnusson i Skövde,

x) 11:393 av herr Edén m. it.,

y) 11:394 av herr Hamrin,

z) 11:395 av herr Lindman m. il.,

å) 11:396 av herrar Lindman och Nilsson i Bonarp,

ä) 11:397 av herrar Lindman och Nilsson i Bonarp,

ö) 11:398 av herrar Lindman och Nilsson i Bonarp,

aa) 11:399 av herrar Lindman och Nilsson i Bonarp,

ab) 11:401 av herrar Lindman och Nilsson i Bonarp,

ac) 11:403 av herrar Lindman och Nilsson i Bonarp,

ad) 11:404 av herrar Lindman och Nilsson i Bonarp,

ae) 11:405 av herrar Hage och Alvin,

af) 11:406 av herrar Andersson i Grimbo och Ericson i Oberga,

ag) 11:407 av herr Forssell m. fl.,

ah) 11:408 av herr Sköld,

ai) 11:410 av herr Osberg,

aj) 11:411 av herr Ljungkvist och

ak) 11:244 av herr Hallén m. fl.:

i den män de icke blivit av utskottet beaktade eller tillstyrkta, icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Vid utlåtandet voro fogade

dels reservationer beträffande utskottets utlåtande i dess helhet

av herrar G. Nilsson, Örne, Möller, Wigforss, Kristensson, Bärg,
Lindqvist i Kosta, Sjöblom och Engberg;

av herrar -/. Johansson i Kälkebo och Svedberg; och

av herr Swartz;

dels ock åtskilliga reservationer i fråga om särskilda paragrafer
i de av utskottet framlagda förslagen.

Sedan herr talmannen anmält ärendet till handläggning, begärde»
ordet av

Herr Edén, som yttrade: Hen- talman: I avseende å föredragningen
av andra särskilda utskottets förevarande betänkande tillåter
jag mig hemställa,

att betänkandet punktvis föred råges till avgörande.

att vid behandlingen av punkten I törst må föredragas 1 §, 2 §
och 3 § 1 mom. i den under E behandlade förordning angående särskilda
grunder för utgörande av 1921—1924 års allmänna komimunalutskylder
m. m. och att vid behandlingen av dessa paragrafer
diskussionen må omfatta betänkandet i dess helhet;

att, därest dessa paragrafer oförändrade eller i huvudsak av

Tidd''i$£ii d''’n IT) juni, f rn

13 Nr SO.

kammaren godkännas, utskottets utlåtande lägges till grund för
ärendets fortsatta behandling med föredragning av de olika punkterna
från början i den ordning, vari de i utlåtandet återfinnas,
och att vederbörande författningsförslag, där så erfordras, föredragas
paragraf vis;

att därest i stället för ovanberörda 1 §, 2 § ocb 3 § 1 mom. i
förordningen angående särskilda grunder för utgörande av 1921—
1924 års allänna kommunalutskylder vissa paragrafer i något av
de reservationsvis framställda författndngsförslagen oförändrade eller
i huvudsak av kammaren godkännas, detta förslag lägges till
grund för den fortsatta överläggningen med föredragning av de olika
punkterna från början i den ordning, vari de i förslaget återfinnas,
och att vederbörande författniingsförslag, där så erfordras, föredragas
paragraf vis;

att förslagens text ej må behöva uppläsas i andra delar än sådana,
beträffande vilka uppläsning begäres;

att för den händelse något av förfa,ttningsförslagen kommer att
i en eller annan del återremitteras, utskottet lämnas öppen rätt att
vid ärendets förnyade behandling i avseende å de delar, valka, blivit
med eller utan ändring godkända, föreslå sådana jämkningar,
som av ifrågasatta ändringar i återförvisade delar kunna föranledas;
ävensom

att utskottet lämnas öppen rätt att i avseende å nummerbeteckningen
av paragrafer och moment vidtaga sådana ändringar, som
påkallas av kamrarnas beslut.

Denna hemställan bifölls.

Punkten I.

I enlighet med kammarens beslut angående föredragningsordningen
företogos först till behandling 1 och 2 §§ samt 3 § 1 mot», i utskottets
under E omförmälda, vid utlåtandet såsom bilaga 5 fogade
förslag till förordning angående särskilda grunder för utgörande
av 1921—1921 års allmänna kommunalutskylder m. m.

Ifrågavarande författningsrum skulle enligt utskottets förslag
lyda sålunda :

1 §•

För utgörande av vart och ett av 1921—1924 års allmänna
utskylder till kommuner, församlingar och skoldistrikt skola, utan
hinder av vad i förordningarna den 21 mars 1862 om kommunalstyrelse
på landet och i stad, förordningen den 23 maj 1862 om kommunalstyrelse
i Stockholm, förordningen den 21 mars 1862 om kyrkostämma
samt kyrkoråd och skolråd, ävensom förordningen den 20
november 1863 om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm
stadgas, gälla nedan angivna särskilda grunder.

Ang. den
kommunala
beskattningen.
(Förta.)

Hr SO. 14

Tisdagen den 15 jern, f. m.

Ang. den
kommunala
beskattningen.
(Fort».)

Vad i de förordningar, som angivas i 1 §, är stadgat om »inkomst
av kapital och arbete» skall i stället gälla »inkomst av fast
egendom, kapital och arbete».

3 §.

1 mom. Kommunal progresrivskatt i enlighet med förordningen
om kommunal progressivskatt för åren 1921—1924 skall i den
utsträckning, varom nedan stadgas, uttaxeras till täckande av kommuns,
församlings och skoldistrikts skattebehov.

Herr G. Nilsson in. fl. hade uti sin vid utlåtandet fogade reservation
under punkten I D framlagt förslag till lag med särskilda bestämmelser
att för viss tid gälla i stället för vissa delar av förordningen
om kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862, vari åt
nedan nämnda paragrafer givits denna lydelse:

§ 57.

Allmän bidragsskyldighet till täckande av kommunens skattebehov
fullgöres genom fastighetsskatt, näring sskatt, kommunal inkomstskatt
och kommunal progressivskatt på sätt i kommunalskattelagen
samt i §§ 58 och 59 av denna förordning närmare bestämmes.

Skyldig att till kommunen erlägga fastighetsskatt, näringsskatt,
kommunal inkomstskatt eller kommunal progressivskatt är var och
en, som under löpande år därstädes taxerats till dylik skatt.

§ 58.

Av de i nästföregående paragraf omförmälda skatter skall i första
hand uttaxeras kommunal progressivskatt i den utsträckning, varom
stadgas i kommunalskattelagen.

Den del av kommunens skattebehov, som icke täckes medelst
kommunen tillkommande progressiv skatt, må fyllas medelst uttaxering
av fastighetsskatt, näringsskatt och kommunal inkomstskatt.

§ 59.

Fastighetsskatt, näringsskatt och kommunal inkomstskatt utgöras
i förhållande till det antal skattekronor eller skatteören, som belöper
å varje skattskyldig efter följande grunder:

sex skatteören beräknas å varje ett hundra kronor av fast egendoms
jordbruksvärde,

tre skatteören beräknas å varje ett hundra kronor av fast egendoms
skogs värde,

fyra och ett halvt skatteören beräknas å varje ett hundra kronor
av fast egendom åsatt annat värde,

tre skatteören beräknas å varje ett hundra kronor av uppskattat
näringsskattekapital,

ett skatteöre beräknas å varje krona av till kommunal inkomstskatt
beskattningsbart belopp.

Etthundra skatteören bilda en skattekrona.

Tiidagen den 15 juni, f. in.

15 Nr 80.

Vidare hade herrar J. Johansson i Kälkebo och Svedberg samt
herr Swartz uti sina reservationer likaledes under punkten I D i
respektive reservationer framlagt särskilda förslag till lag med särskilda
bestämmelser att för viss tid gälla i stället För vissa delar av
förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862, enligt
vilka lagförslag §§ 57, 58 och 59 skulle erhålla följande lydelse,
nämligen

enligt herrar J. Johanssons i Kälkebo och Svedbergs förslag:

§§ 57 och 58.

lika med herr G. Nilssons förslag.

§ 59.

Fastighetsskatt, näringsskatt och kommunal inkomstskatt utgöras
i förhållande till det antal skattekronor eller skatteören, som belöper
å varje skattskyldig efter följande grunder:

två skatteören beräknas å varje ett hundra kronor av fast egendoms
jordbruksvärde,

ett och ett halvt skatteören beräknas å varje ett hundra kronor
av fast egendoms skogsvärde,

två skatteören beräknas å varje ett hundra kronor av fast egendom
åsatt annat värde,

två skatteören beräknas å varje ett hundra kronor av uppskattat
näringsskattekapital,

ett skatteöre beräknas å varje krona av till kommunal inkomstskatt
beskattningsbart belopp.

Ett hundra skatteören bilda en skattekrona; samt

enligt herr Swartz’ förslag:

§§ 57 och 58.

lika med herr G. Nilssons förslag.

§ 59.

Fastighetsskatt, näringsskatt och kommunal inkomstskatt utgöras
i förhållande till det antal skattekronor eller skatteören, som belöper
å varje skattskyldig efter följande grunder:
i fyra skatteören beräknas å varje ett hundra kronor av fast egendoms
jordbruksvärde,

tre skatteören beräknas å varje ett hundra kronor av fast egendom
åsatt annat värde,

två skatteören beräknas å varje ett hundra kronor av uppskattat
näringsskattekapital,

ett skatteöre beräknas å varje krona av till kommunal inkomstskatt
beskattningsbart belopp.

Etthundra skatteören bilda en skattekrona.

Ang. den
kommunala
beskattningen.
(Fort!.)

Nr $0. 1*>

Tiadagea dea 15 juui, f. in

Awg.\den

kommunala

beskattningen.

(Forts.)

Sedan utskottets förslag i föreliggande delar föredragits, anförde: -

Herr statsrådet Sandler: Herr talman, mina herrar! Då fi nansministern

beklagligtvis av sin långvariga sjukdom fortfarande äi
förhindrad att deltaga i riksdagsarbetet och sålunda icke heller är i
tillfälle att här företräda det kommunalskattefönslag, som bär tillkommit
på hans initiativ och med rätta bär hans namn, bär jag tillåtit
mig att nu begära ordet för att till granskning upptaga det utlåtande,
som föreligger från andra särskilda utskottets tida.

En verklig diskussion mellan de olika ståndpunkterna förutsätter
ju alltid, att det finns någon gemensam utgångspunkt, och att enighet
råder åtminstone om vad som skall diskuteras. Så till vida bär ju
utskottet lagt en grund för debatten i denna fråga, att utskottet inleder
den principiella delen av sitt yttrande med att konstatera, att det
finns en sådan gemensam utgångspunkt. Missförhållandena på det
förevarande området vitsordas och det förklaras, att ett ingripande till
rättelse ofördröjligen bör ske. Den allmänna anslutningen till denna
uppfattning är ju i och för sig glädjande, icke minst därför att den
vittnar, synes det mig, om ett avgjort framsteg, jämfört med kommunalskattefrågans
läge för blott ett år tillbaka. Jag skall icke. tillåta
mig utala något omdöme om anledningen till denna förändring i läget,
jag endast konstaterar, att förskjutningen är avgörande och påfallande.

Enigheten är sålunda fullständig om det trängande behovet av eu

reform, men--om jag får följa utskottets uppläggning av frågan —

meningarna gå sedan isär beträffande reformens omfattning och beskaffenhet.
Utskottet fastslår dervid först och främst, att reformen
nu icke kan göras definitiv, utan att det måste stanna vid ett provisorium.

För att icke detta tal om definitiv eller provisorisk lösning blott
skall bil en lek med ord, är det val skäl i att man gör klart för sig,
vilken innebörd som ligger bakom dessa bägge slagord. Vad som ursprungligen
legat i denna motsättning tror jag bäst kommer fram genom
att försöka klargöra, hurudant sakläget var vid den tidpunkt, då
arbetet begyntes med den nu föreliggande propositionen, alltså för något
över ett år sedan. Läget var då i korthet följande:

1917 års bägge förslag till reform av kommunalskatteväsendet hade
nära nog avslutat sin långa vandring på remisser ut till olika myndigheter,
och man närmade sig slutstadiet, beredningen i departementet.
Samtidigt erkändes det ju också på alla båll. att behovet av en snar
och genomgripande reform under kristiden hade blivit långt mera
trängande än vad tidigare hade varit fallet. Man stod då inför ett
val. Man hade att bestämma sig för, antingen att nu gorå ett försök
att med utgångspunkt från de mycket långvariga förarbeten, som skett
i detta ärende, grundlägga eit verkligt nytt system för vår kommunala
beskattning, i de delar naturligtvis, där förarbeten både hunnit
verkställas, eller också att avstå från att göra detta försök till ombyggande
av vår kommunalbeskattning och i stället begränsa sig till att
endast gorå vissa modifikationer med bibehållande av det gamla, från

17 Nr HO.

Tittdageii ileu 15 juni, 1''. in.

alla håll i själva verket utdömda systemet. iJet var deu första vägen,
som då ilek beteckningen definitiv lösning i motsats till det andra alternativet,
som fick beteckningen den provisoriska linjen.

Det borde icke beliöva särskilt anmärkas, att definitiv lösning i
detta sammanhang naturligen aldrig har inneburit någon slutgiltig
fösning av hela det vidlyftiga kommunala skatteproblemet. Det kunde
icke vara det, och det har aldrig gjorts anspråk därpå redan därför, att
vissa delar av detta problem alls icke då voro färdiga att infogas i ett
sammanhängande skattesystem. Jag erinrar om den vägkommunala
frågan, om landstingskommunerna och om den slutliga ordningen beträffande
skatteutjämningen. Det var också fullständigt klart att även
på de områden, där förarbetena hade hunnit till den punkt, att man
kunde gorå försök, nämligen beträffande frågan om primärkommunernas
skattesystem, var med all isäkerhet ett förslag väl i behov av den
justering, vartill endast erfarenheten kan ge den rätta ledningen. I
det föreliggande regeringsförslaget har det också tydligt getts uttryck
åt denna uppfattning, då departementschefen förklarat, att förslaget
beträffande t. ex. repartitionstal och skalor borde underkastas eu förnyad
omprövning, sedan det under någon tid varit i tillämpning. Och
för övrigt, om det behöver sägas, vem skulle verkligen i våra dagar våga
pretendera på att framlägga skatteförslag, som skulle vara slutgiltiga
i den meningen, att ingen vidare ändring skulle behöva ske?

Det definitiva i kommunalskatteförslaget lag ingalunda i någon
tilltro till obegränsad giltighet utan däri, att det innebar ett försök att
avlösa det nuvarande kommunalskattesystemet med ett verkligt nytt
system. I denna mening tror jag, att jag vågar saga, att anspråken
för regeringsförslagets vidkommande upprätthållas i fullt samma utsträckning
som tidigare. Det vågar ställa sig under kritik såsom ett
försök att bygga upp ett nytt kommunalskattesystem inom det begränsade
område, som jag förut antytt — begränsat sålunda till primärkommunernas
skatteväsende. Och det finns för regeringsförslagets vidkommande
alls icke någon anledning att utbedja sig någon förmildring
i kritiken t. ex. efter det mönster, att det blott gäller ett litet provisoriskt
försök, på vilket anspråken icke böra ställas så höga. För min del
vågar jag säga, efter att hava tagit del av utskottets granskning, att
de anspråken på regeringsförslaget tror jag man lugnt kan vidmakthålla
den dag, som i dag är.

De båda uttrycken, definitiv och provisorisk fösning, ha emellertid
fått en helt annan betydelse vad tiden lidit. Från utskottets sida
presenteras nu fyra olika provisorier men ingen definitiv fösning, och
ändock ligga bakom tre av reservationerna ett accepterande av regeringsförslaget
i princip i väsentliga delar och bakom en reservation en
så gott som fullständig anslutning till regeringsförslagets principer.
Detta ger vid handen, att det ligger något annat bakom denna term,
provisorisk fösning. Det som ligger bakom ordet provisorium, det gemensamma
för alla fyra förslagen från utskottet, är ingalunda, att de
samtliga resignerat avstå från att åstadkomma en systematisk ombyggnad
av vårt kommunalskatteväsen utan helt enkelt det förhållandet,
att alla dessa förslag äro tidsbegränsade. Det finns ingen som helst

Andra kammarens protokoll 19®0. Nr SO. 2

Ang. dtn
kommunala
beskattningen
(Fort*.’)

Nr 80, 18

Tisdagen den 15 juni, f. m.

Ang. den
kommunala
beskattningen
(Forte.)

anledning att i den meningen motsätta sig, att icke även regeringsförslaget
framträder i tävlan såsom ett provisorium. Även den, som må
'' vara aldrig så övertygad om riktigheten hos de principer, på vilket
förslaget bygger, måste nämligen finna det vara en fullkomlig plausibel
anordning att ge förslaget karaktären av en försökslagstiftning
under någon tid för att därmed ytterligare markera, att det är erfarenheten
såsom den bästa läromästaren, som till sist skall ge de behövliga
fingervisningarna på vilka punkter justeringar och förbättringar
må behöva ske.

Att tvekan råder inför antagandet av ett så omfattande skatteförslag
som det här till riksdagens prövning föreliggande, finner jag för
min del helt naturligt. Jag vågar emellertid erinra därom, att en sådan
tvekan inför det nya i förslaget alltid kommer att göra sig gällande.
Även om förslaget nu skulle skickas till en ny utredning och
''om några år ett motsvarande förslag lades på riksdagens bord, skulle
naturligtvis samma tvekan då också föreligga inför det nya. Och det
är t. o. m. att befara, att denna tvekan om några år skulle kunna bli
betydligt större än nu, därför att förslaget då antagligen skulle vara
ytterligare komplicerat genom sammanvävnaden med åtskilliga andra
problem, som vid den tidpunkten måhända kunna vara färdiga att
framföras till riksdagens behandling. För min del vågar jag därför
tro, att det vore en klokare och försiktigare väg, man nu beträdde,
ifall man lät förslaget undergå en prövning i den praktiska verkligheten
istället för att hänvisa frågan om huru ett nytt skattesystem skall
se ut helt och hållet till en ny utredning.

Av vad jag nu anfört följer, att jag för min del ansluter mig till
den tankegången, att man nu icke fattar ett beslut för mer än en begränsad
tidsperiod. Jag finner den av utskottet valda perioden lämplig.
Det skulle säkert befordra klarheten i diskussionen, ifall, då sedermera
här termerna virvlas om varandra, definitiv och provisorisk
lösning, man alltid vore fullt på det klara med vad vederbörande inlägger
för betydelse i dessa uttryck. Om jag i fortsättningen kommer att
använda ordet provisorium, kommer att däri endast läggas den betydelsen,
att det är fråga om en tidsbegränsad försökslagstiftning. Med
den nu från alla håll inom utskottet accepterade anordningen med försökslagstiftning,
som även för regeringsförslagets vidkommande biträdes,
synes den naturliga problemställningen vara ungefär denna: 1 :o)
huru skall man anordna kommunalbeskattningen under de fyra närmaste
åren för att råda bot på erkända missförhållanden och över huvud
få denna beskattning så rationell som möjligt? och 2 :o) huru bör
ett rationellt nytt kommunalskattesystem över huvud taget vara beskaffat?
Den förra frågan måste ju utmynna i ett beslut; den senare
däremot i ett mer eller mindre preciserat uttalande om beskaffenheten
av ett nytt kommunalskattesystem. Jag förmodar, att man utan vidare
ka.n få förutsätta enighet därom, att även en försökslagstiftning bör
vara så rationell som man under förhandenvarande förhållanden kan
göra densamma. Då är det självfallet, att den uppfattning, man har
om det rationella kommiunalskattesystemet, måste påverka utformningen
även av en försöksanordning på detta område. Det som man anser

Tisdagen den 15 juni, f. in.

19 Nr 80.

vara det rationella om fyra år, vill man naturligtvis gärna få provisoriskt,
om det sig göra låter, därest man icke räknar med något alldeles
nytt förhållande, som man för ögonblicket icke anser sig kunna taga
hänsyn till. Detta gäller, även om man från alla sidor gör det uttryckliga
förbehållet, att erfarenheten skall till sist tagas till råds,
innan man tar bort försöksstämpeln från denna lagstiftning. Det kan
följaktligen nu en gång icke undgås, att de bägge frågorna ibland flyta
tillsammans.

Att även utskottet ibland tar de bägge frågorna i ett svep, framgår
av den omständigheten, att i början pointerar visserligen utskottet
kraftigt skillnaden mellan att nu taga en definitiv lösning och att gorå
ett provisorium, och då utskottet talar om sin egen provisoriska linje,
antydas det vidare, att anspråken på detta provisorium icke får ställas
lika höga som om det gällde en utformning av en s. k. definitiv lösning.
Men då utskottet går att avvisa regeringsförslaget, icke blott
såsom s. k. definitiv lösning utan även såsom ett provisorium, anges
såsom den avgörande anmärkningen följande: »Samma skäl, som anförts
mot ett godtagande av den kungl. propositionen såsom definitiv
reform måste givetvis också tala mot dess antagande såsom provisorium.
» Och vidare säger utskottet: »Finner man den kungl. propo sitionens

grundvalar så långt det varit möjligt att pröva dem icke hållbara
för en slutgiltig lösning, så vore det ett otillåtligt experimenterande
på ett så betydelsefullt och ömtåligt område att godtaga dem i en försökslagstiftning.
» Alltså: duger förslaget icke såsom ett nytt skattesystem,
duger det enligt utskottets uppfattning icke heller på försöksstadiet.
Förutsättningen för att bedöma provisoriet är alltså dess hållbarhet
såsom skattesystem. Denna måttstock har man visserligen icke
använt på sitt eget förslag till provisorium, och denna artighet, som
från utskottets sida sålunda visas regeringsförslaget, genom att det
ställes i en klass för sig, uppskattar jag till fullo. Det skulle ju vara
en oartighet från min sida om jag icke ville använda samma måttstock
på utskottets förslag, som utskottet velat lägga på regeringsförslaget.
De bägge frågorna hållas emellertid här från utskottets sida och även
i reservationerna alltid på det viset isär, att alla förslag utmynna dels
i ett beslut för de fyra årens vidkommande och dels i en skrivelse om
vad som skall komma därefter. Det kan då också från min sida vara
i sin ordning att först jämföra försöksperiodens provisorier med hänsyn
till kända praktiska verkningar och därefter jämföra dem såsom
grundvalen för det nya skattesystemet. Jag skall gorå denna jämförelse
endast mellan å ena sidan regeringsförslagets principiella delar,
som ju biträdas i allt väsentligt av den socialdemokratiska reservationen,
till vilken jag ger min anslutning, och å andra sidan utskottsförslaget.

Utskottet avvisar regeringsförslaget både såsom provisorieförsök
och såsom det nya rationella skattesystem, man väntar. Innan jag
upptager skälen för detta avvisande, är det kanske lämpligt att precisera
vad som avvisas i regeringsförslaget. Det är nämligen icke
hela regeringsförslaget, som faller under denna dom, ty av regeringsförslagets
fyra skatteformer har utskottet i sitt förslag till provisorium

Ang. den
kommunala
beskattningen.
(Fort».)

Nr 80. 20

Tisdagen den 15 juni, f. m.

Ang. den
kommunala
beskattningen.
(Forts.)

plockat nit alla väsentliga delar av inkomstskatten och dessutom också
godkänt infogandet av den progressiva skatten i den kommunala beskattningen.

Utskottet har visserligen beträffande den progressiva skatten gjort
vissa förändringar, förändringar, som delvis gå igen i samtliga de förslag,
som: föreligga från utskottets sida. Det gäller den föreslagna
anordningen, att den progressiva skatten skall liksom inkomstskatten
slås ut på de olika kommunerna. Den anordningen har godtagits även
i iden socialdemokratiska reservationen, ehuru det sägs, att det sker med
tvekan beträffande de praktiska svårigheter, som komma att möta. För
mim del måste jag starkt understryka dessa betänkligheter. Några
principiella skal, varför man icke skulle kunna acceptera en sådan anordning,
kan jag icke se föreligga, men att en sådan anordning praktiskt
kommer att vålla ihycket betydande svårigheter, tror jag icke,
att man kan dölja för sig. Jag vågar verkligen hålla före, att taxeringsmyndigheterna
komma att få bra mycket mera besvär av denna utslagning
än vad taxeringsmyndigheterna skulle få genom en tillämpning
av regeringsförslaget angående näringsskatten.

Utskottet har för övrigt också ändrat skalan. Jag skall i detta
sammanhang icke närmare inlåta mig på den frågan. Jag gör blott
en erinran, att samtidigt som man minskar intäkterna, åstadkommer
man en anordning, varvid jag särskilt tänker på bolagens skatteskala,
som för handhavande av denna lagstiftning kommer att bli — det
tror jag, att erfarenheten kommer att ge mig rätt uti — mycket besvärlig
och betungande.

Det som verkligen underkänts av regeringsförslaget är såsom
var och en vet de fristående objektskatterna, och det är följaktligen
om dem, som den principiella diskussionen kommer att föras.

Jag har redan anfört, att utskottet ansett samma skäl föreligga för
att förkasta förslaget både som provisorium och som s. k. definitiv
lösning. Vilka äro då dessa skäl? Utskottet har klassificerat dem
i två grupper: först en del anmärkningar, som äro så att säga mera
formella, och sedan materiella anmärkningar mot själva systemets
beskaffenhet. De mera formella anmärkningarna äro desamma som
tidigare ha förekommit vid remissen och i motioner. Det är anmärkningar
för bristfällig beredning av förslaget och bristfällig statistik
och om att vårt taxeringsväsen befinner sig i ett så bristfälligt skick,
att man därför icke vågar sig på att taga förslaget. Jag skall icke
här återupptaga de tidigare debatterna om de angivna bristerna i
fråga om ärendets tidigare behandling, som skulle bestå däri. att utlåtanden
icke infordrats i större omfattning, att remisser icke skett
o. s. v. I utskottets utlåtande återkomma dessa tidigare gjorda och
tidigare bemötta anmärkningar, men som eu svagare återklang av
vad som tidigare hörts.

Jag skall på denna punkt begränsa mig till ett par anmärkningar,
som närmast gäller den betydelse, som utskottet tillmäter dessa utlåtanden.
Utskottet säger sig ha känt en saknad efter uteblivna yttranden.
Det nämnes olika punkter och bland dem också i fråga om
fristående fastighetsskatter. Var och en, som följt detta ärendes

Tisdagen den 15 juni, f''. in.

21 Nr 80.

behandling från början, vet emellertid, att på den punkten ha ju förelegat
i ymnig utsträckning utlåtanden från vederbörandes sida. Jag
kan icke se annat än att utskottet har till den grad känt saknad efter
vissa utlåtanden, att intresset för att studera de verkligen
avgivna utlåtandena har försvagats därav. Eljest bolde utskottet,
synes det mig, hava märkt, huru man just i denna kärnpunkt av problemet
har bakom förslaget mycket bestämda och mycket positiva
yttranden från sakkunniga myndigheter. Jag kan också få göra
den erinran, att utskottet, som ju har framställt ett eget förslag till
anordning av fastighetsbeskattningen under de fyra åren, icke synes
ha hyst något intresse för att taga del av de yttranden, som tidigare
ha avgivits över en förolyckad föregångare till detta utskottets förslag.
Det är väl bekant, att 1900 års kommunalskattekommitté avgav ett
förslag, i samma riktning som det utskottets majoritet nu tillstyrkt.
Det bör också numera vara väl bekant, att kammarrätten över detta
förslag avgav på sin tid ett yttrande, vari förslaget principiellt underkändes.

Det är på sitt sätt rätt så anmärkningsvärt, att medan utskottet
uttalar sin saknad över vissa uteblivna utlåtanden, så har utskottet
icke haft något intresse av att vare sig återgiva detta kammarrättens
yttrande över dess eget förslag eller ens erinra om detta utlåtandes
existens.

Det är
tistik och bristfälligt taxeringsväsen. Ja, jag må säga, att om detta
är ett skäl mot att antaga regeringens förslag även såsom provisorium,
huru kan utskottet då över huvud taget våga föreslå sitt eget provisorium?
Det förefaller dock vara så, att om den framställda statistiken
lämnar något övrigt att önska ifråga om möjligheten att bedöma
verkningarna av regeringsförslaget, så äro de bristande möjligheterna
precis desamma då det gäller att bedöma verkningarna av utskottets
eget förslag.. Statistiken säger i vart fall litet mera om regeringsförslagets
verkningar än om utskottsförslagets, alldenstund man på grund
av detta förslags anordning icke ens är i tillfälle att räkna ut, huru
detta förslag skulle ha verkat vid 1918 års taxering. Naturligtvis
är det riktigt, att om man bygger på statistisk utredning ur det förflutna,
så kan det statistiska siffermaterialet från gången tid icke direkt
avslöja ^framtidens förhållanden. Det är något så naturligt,
att det är förvånande att man fortfarande uppehåller sig vid att konstatera
detta.

.Det är ju fullkomligt riktigt, att det försiggått djupgående ekonomiska
förändringar under de sista åren. Mig förefaller då vara
den enda rimliga- metoden för att undersöka ett förslags beskaffenhet,
att man först odh främst skaffar sig ett statistiskt material, så färskt
som man -över huvud kan åstadkomma det. Detta har skett. Att man
vidare beträffande de förändringar, som sedermera ha kunnat förekomma,
begagnar sitt sunda förnuft för att resonera om i vilken
riktning dessa förskjutningar månne ha kunnat gå, och vilken förändrad
bild av resultatet därav kan uppstå. Jag måste fästa mig
vid. att utskottet i sin behandling av denna punkt har stannat vid

Ang. den
kommunala
beskattningen.
(Forte.)

Nr 80. 22

Tisdagen den 15 juni, f. m.

Ang. den
kommunala
beskattningen.
(Forts.)

att bara konstatera, att det skett en förändring i de ekonomiska
förhållandena men avstått från att föra något resonemang om i
vilken riktning de förändringarna gått och vad de kunnat betyda
för bedömandet av det statistiska resultatet.

Så slutligen taxeringsfrågan. Där gäller ju spörsmålet: i
vilken ordning skall man taga dessa frågor? Skall man först omorganisera
taxeringsväsendet och fastställa nya taxeringsgrunder
och sedan besluta om ett nytt kommunalt skattesystem, eller skall
man först bestämma, vilka skatteformer som skola finnas, huru
systemet skall vara beskaffat och därefter inrätta taxeringsväsendets
organisation? Ja, man kan naturligtvis (diskutera dessa olika
alternativ, men mig förefaller det verkligen, som hade finansministern
haft mycket göda skäl för sin ståndpunkt, dä han har ansett den rimligaste
vägen vara att nu lägga fram ett förslag till ett nytt kommunalskattesystem
och sedan omedelbart upptaga frågan om taxeringsverkens
organisation med kännedom om den ställning, riksdagen
intagit till frågan om skatteformerna. Jag måste för min del
gorå gällande, att det var ett riktigt grepp av finansministern att
välja den ordningen att avvakta riksdagens beslut i skattefrågan, och
jag tror för övrigt också, att det var fullkomligt riktigt av den dåvarande
regeringen att giva sin anslutning till denna finansministerns
uppfattning, den 31 oktober föregående år.

Såsom saken nu ligger, måste naturligtvis, huru än riksdagens
beslut utfaller i fråga om skattesystemet, taxeringsreformen omedelbart
tagas upp. Om den saken kunna icke finnas- några delade
meningar, och det råder ju också på alla håll inom utskottet
full samstämmighet i den delen. I vad det ankommer på den nuvarande
regeringen tror jag för min del, att ett sådant igångsättande
av arbetet på taxeringsreformen skulle komma att ske alldeles oberoende
av huruvida riksdagen uttryckligen begär ett sådant förfarande
eller icke.

Jag övergår härmed till de materiella anmärkningarna, som
från utskottets sida äro gjorda gent emot regeringsförslaget.

Utskottet säger sig ha vissa sakliga anmärkningar att göra mot
viktiga delar av förslaget. Jag finner i denna avdelning av utskottets
yttrande först en kantrubrik, i vilken det heter: Intresseprin cipen

icke hållbar beskattningsgrund. Och detta utföres så i texten:
Intresset är omöjligt att på ett tillförlitligt sätt gradera. Det
vore av värde att veta, huruvida detta uttalande innebär från utskottets
sida ett underkännande av intresseprincipen som teoretisk
motivering för ett system av objektsbeskattning. Uttryckligen säges
därom intet i texten men måhända skall man tolka kantrubriken
så. att den innebär ett underkännande. Det som står i texten, att
man icke kan på tillförlitligt sätt .gradera intresset är ju så sant.
så att jag ber att få giva min livligaste anslutning till detta uttalande.
Det är lika sant, som att det är omöjligt att gradera
skatteförmågan. vilken princip utskottet oförbehållsamt ger sin ansättning.

Tisdagen den 15 juni, f. in.

23 Är 80.

Jag skall be att att få taga ett parallellfall. Från regeringens
■sida bär framlagts förslag till viss progressiv skatteskala. Där- beskattningen.
vidlag bär det ju gällt afl avväga beskattningen etter förmåga, och (ports.)
därför ha olika trappsteg och skattesatser fastställts i skatteskalan.

Så bär. som kammaren väl känner, av utskottet gjorts en förändring
i den progressiva skatteskalan både i fråga om enskilda och bolag.

Jag skulle vilja fråga herr Eden och herr Lindman, som tillsammans
gjort den nya progressiva skatteskalan: vilket instrument ha
herrarna haft att använda för att på tillförlitligt sätt omgradera
skatteförmågan och göra en ny skatteskala, som skiljer ^sig från
den av Kung! Maj :t föreslagna? Om det finnes något sådant instrument,
vore det synnerligen önskvärt, att detta instrument finge
överlämnas till finansdepartementet, som säkerligen många gånger
skulle ha behov att ha någon sådan anordning för att på ett tillförlitligt
sätt gradera skatteförmågan. Förhåller det sig icke i
verkligheten så, att på detta område som pa så ofantligt manga
andra, där vi måste fatta beslut, att det icke finnes någon möjlighet
till en exakt matematisk gradering? Man får fatta sitt beslut
på känn efter sitt sunda omdöme om vad som åstadkommer det
skäligaste resultatet. Detta gäller i fråga om skatt efter förmåga
och det gäller i fråga om intresseprincipen. Jag vet alltså ^icke,
huruvida utskottet underkänt intresseprincipen. Kanske ändå till
sist — och jag tror för övrigt, att detta skulle vara ganska klokt —
att utskottets rätt -så svårtydbara uttryck få anses innebära, att man
håller någon liten dörr öppen för att tillgripa intresset såsom sista
tillflykt, då man icke eljest kan förklara, varför man beskattar pa

det ena eller det andra sättet. _ . ....

Utskottet har emellertid gjort en mycket intressant vändning.
Intresseteorien vill man gärna tala illa om, men objektbeskattnmgen
är någonting helt annat. Utskottet förklarar, att sa fort man talar om
objektbeskältning, har man skapat en mindre omstridd utgångspunkt
för hela denna frågas behandling. Ja, det är rätt överraskande att
bär finna detta uttryckssätt för den, som gått igenom den äldre litteraturen
rörande specialskatter, som finnes här landet. Sedan
gammalt har man rört sig med båda dessa begrepp på en gång: intressebeskattning
och objektbeskattning. Nu är det visserligen^ fullkomligt
riktigt, att objektbeskattningen kan motiveras både på det ena
och på det andra sättet, både med utgångspunkt från skatteförmåga
och med utgångspunkt från intresse. Och för
den teoretiskt intresserade är det naturligtvis synnerligen lockande
att fördjupa sig i denna fråga. För min del har jag personligen
den uppfattningen, att man icke kommer till botten med saken
utan att man tillgriper även intresseteorien. Men jag skall verkligen
icke närmare ingå på denna sak, därför att det finnes en annan Daga,
som först bör framställas, och det är den: är det verkligen denna fråga
om huru skatten skall teoretiskt härledas, som utskottet anser höra
vara avgörande för riksdagens ställningstagande till detta förslag.

Xåt mig även till den frågan göra en parallell. Den progressiva be -

Nr SO. 24

Tisdagen den 15 juni, f. m.

Ang. den skattningen har plägat teoretiskt motiveras genom den s. k. gränsnytteorien.
Nu vill jag bara gorå den frågan: skall riksdagen göra
(Forts) '' S^n Gällning till den progressiva beskattningen beroende av att me r

'' ningarna äro delade beträffande gränsnytte teorien?

För min del ber jag få säga, att jag finner det vara av långt
större praktisk betydelse vad utskottet sedermera säger i sitt utlåtande,
då utskottet faktiskt, ehuru i försiktiga vändningar, erkänner, att
som det heter »en viss objektbeskattning i kommunerna kan vara behövlig
och berättigad vid sidan av skatt på personlig inkomst». Det
förefaller mig, som man härmed hade kommit in på kärnpunkten av
det föreliggande problemet, Det hade varit önskvärt, om utskottet
uttryckt sig litet tydligare rörande sin uppfattning om den berättigade
och behövliga objektbeskattningen. Vad man vet är, att utskottet
självt föreslagit en objektbeskattning — ty den anordning av
fastighetsbeskattning, som här föreslagits, är ingenting annat än en
viss form av objektbeskattning — och man ser dessutom av utskottets
yttrande, att man även teoretiskt erkänner den vara behövlig
och berättigad. Varför bär utskottet självt ansett en objektbeskattning
vara påkallad? Det antydes, fast man lägger resonemanget i
andras mun, att man kan tänka sig motivera denna objektbeskattning
dels med behovet av fasta skattekällor och dels med att
eu särskild skattekraft följer med vissa objekt. Det första
skälet är det gamla skäl, som alltid brukar anföras till förmån
för objektbeskattningen: kommunerna måste hava en viss stabilitet
i sin ekonomi. Men bär man utgått ifrån denna tes, så kan
man icke komma förbi att besvara frågan: varför är det just fastighetsägarna,
som skola betala fiolerna för detta behov av stabila skattekällor?
Varför skall denna objektbeskattning läggas just på dem
för att det skall bliva stabilitet i kommunernas ekonomi? Om det nu
är så, att kommunerna måste hava vissa garanterade minimiinkomster
att bygga beskattningen på, och att man får lov att göra det till
huvudskälet och icke behöver taga hänsyn till, huru pass rättvist det
verkar, varför, frågar jag, föreskriver man då icke, att varje arbetsför
arbetare skall beskattas för en viss garanterad minimiinkomst?
Naturligtvis måste det bero därpå, att man medger, att det finnes eu
bestämd skillnad mellan arbetsinkomst och fastighetsinkomst. Men
man kan gorå en annan fråga, som torde vara praktiskt viktigare, ty
det är ingen människa, som ifrågasätter, att arbetsinkomst skulle beskattas
på det där sättet. Det är frågan: om det kan anses vara
riktigt att lägga objektskatt på fastigheter, varför avböjer man då
att lägga objektskatt på näringsföretag, då man utgår från det skälet,
att kommunernas ekonomi kräver stabila skattekällor? Varför,
frågar jag än en gång. har man låtit denna skatt utgå endast över
fastigheter, och varför icke även över näringsföretag?

Jag kommer därmed in på frågan om näringsbeskattningen. Jag
skajl icke länge uppehålla mig vid denna fråga, därför att utskottets
utlåtande verkligen icke ger många, hållpunkter därvidlag. Hela nänngsskattefragan
hav av utskottet undanskjutits från verklig dis -

Tisdagen den 15 juni, f. in.

«5 Nr 80.

kussion. De uttalanden, som utskottet gör, vittna, synes det mig, om
att utskottet till väsentlig del missförstått innebörden av det förslag,
som bär framlagts. Och jag skall inskränka mig till en anmärkning
angående den formella behandlingen av saken. Utskottet upptar
samvetsgrant kammarrättens yttrande, att kammarrätten icke vågat
förorda näringsskatteförslaget. Utskottet fogar därtill sin egen uppfattning,
att kombinationen av de olika faktorerna icke är riktigt
vald. Men utskottet har icke återgivit kammarrättens yttrande på
den punkt, där kammarrätten säger, att kammarrätten anser denna
kombination vara. riktigare än den tidigare av kammarrätten själv
föreslagna anordningen.

Det var ett annat skäl också, som kunde anföras med avseende
på objektbeskattningen. Och det var, att innehavet av ett objekt
kunde förläna särskild skattekraft. Då utskottet skall behandla denna
synpunkt, tillfogar utskottet, att om man över huvud skall ställa
sig på den ståndpunkten, får man också taga konsekvensen, man
måste pröva skattekraften efter förmågeprincipen. Sedan säger utskottet,
att Kungl. Maj:ts förslag icke motsvarar dessa anspråk på
objektskatten. Den närmare utvecklingen, varför det icke gör det,
har jag icke lyckats finna i utskottets utlåtande. Men det finnes anledning
att här liksom på andra punkter göra en jämförelse imellan
utskottets, och regeringens förslag. Naturligtvis är det så — det
har jag vidgått tidigare, och jag igör det alltid — att i en så invecklad
fråga som den föreliggande är det knappast tänkbart att åstadkomma
ett förslag, som ur alla synpunkter är oantastbart. Vad man
har att göra är att väga de olika förslagen mot varandra och se,
vilket förslag, som är det under för handen varande omständigheter
rimligaste. Därför måste här hela tiden jämförelse göras mellan regeringens
förslag och utskottets förslag.

Nu säger utskottet, att för att objektskatten skall vara motiverad,
bör man undersöka, huru det förhåller sig med förmågan att
bära skatten. Man skall pröva den särskilda skattekraften. Jag
frågar: huru har utskottet tilläjnjpat denna princip på sitt eget förslag.
? Utskottets, förslag innebär i dess kärnpunkt, att om en
.fastighet — vi ta t. ex. en jordbruksfastighet — ger en
inkomst, som överskjuter sex procent av fastighetsvärdet, då
skall innehavaren taxeras för sin inkomst och därmed jämnt.
Om inkomsten av fastigheten icke uppgår till 6 procent,
så skall. fastighetsägaren icke blott taxeras för sin inkomst
utan därtill också hava ett tillägg, därför att han är innehavare av
en fastighet. I ett konkret fall: om man har en fastighet på 20,000
kronor, beskattas fastighetsägaren, så länge denna fastighet ger en
inkomst som överstiger 1,200 kronor, endast för den inkomst, han
bär.. Men så fort inkomsten sjunker under dessa 1.200 kronor, så blir
det icke blott beskattning, av inkomst utan därtill också beskattning
av fastighetsinnehavet. Är inkomsten 1.000 kronor, så skattar han
för 1.000 kronor jämte 200 kronor för fastigheten, är inkomsten bara
200 kronor, så skattar han för den inkomsten och efter 1,000

Ang. den
kommunala
beskattningen.
(Korta.)

Nr 80.

Ang. den
kommunala
beskattningen.
(Forts.)

25 Tisdagen den 15 juni, f. m.

kronor för fastigheten, och är inkomsten obefintlig, så skall
han ändå betala skatt för de 1,200 kronorna. Det är konstruktionen
i utskottets fastighetsbeskattning. Och då vagar jag ställa den fragan:
är detta verkligen att tilläm®a den princip, som utskottet ånger
böra komma i tillämpning, om man över huvud skall tillämpa objektbeskattning,
nämligen att man skall avväga den särskilda belastningen
på objekten efter den skattekraft, som vederbörande ha. Att befria
dem, som hava mer än sex procents inkomst av fastigheten, liran
all objektskatt, att lägga objektskatten tyngst på dean, som ingen inkomst
hava, är det verkligen att tillämpa principen om en objektskatt
som man mäter ut efter skatteförmaga i

Och iså slutligen en tredje fråga i detta sammanhang: om man
konstruerar en fastighetsbeskattning såsom utskottet gjort, huru vill
man då motivera, att man därmed praktiskt taget avskar de sallist
ställda fastighetsägarna från att tillgodogöra sig de rättigheter till
skattefritt avdrag, som det nya kommunalskatteförslaget principiellt
vill tillerkänna alla? Medan den nuvarande! _ bevillningsförordmugen
ställer sig på den ståndpunkten, att fastighetsinnehavare icke
skulle hava något avdrag — sådant skall endast tillkomma dem, som
hava inkomst av kapital och arbete — så går det nya förslaget ut
ifrån den principiella isynpunkten, att alla skola tillgodogöra sig de
skattefria avdrag, som anses vara skäliga. Med en anordning av
fastighetsbeskattning, sådan isom utskottet föreslagit, maste P äril Liden
bliva den. att man förhindrar tillämpningen av dessa- skattefria
avdrag. De komma i tillämpning för de fastighetsägare, som hava
förmånen av en stor överskjutande inkomst, men de fastighetsägare,
som icke hava dessa störa inkomster, kunna icke tillgodogöra sig
detta avdrag. Och hela den smidiga anpassningen efter skattelÖl -inäga, som varit en av huvud avsik te r n a med det nya förslaget, är
därigenom omintetgjord.

Skall man nu taga alla dessa olägenheter av den anordning, utskottet
föreslår, därför att man känner motvilja mot intresseteorien,
eller är det därför, att man vill undfly det fantom, som spritt så
mycken omotiverad förskräckelse, den s. k. dubbelbeskattningen. Det
är ostridigt, att med regeringens förslag följer, att en fastighetsägare
faktiskt får betala två olika skatteformer, en fastighetsskatt och en
inkomstskatt. Nu förefaller det, som om denna förskräckelse börjat
förlora en del av sitt grepp över sinnena. Måhända vandrar spöket
ännu omkring i landsorten i en mera blodfull gestalt än ^ den bleka
skugga, utskottet sökt ännu en sista gång frammana. Språkets makt
över tanken är stor. Och man får för ingen del underskatta den.
Men jag vågar dock tro, att tanken i längden kommer att segra över
det, som i grunden bara är ett talesätt. Hur ligger det nämligen i
verkligheten? Man erkänner från alla håll, att en objektbeskattning
är behövlig och berättigad, och frågan, som här återstår, är sålunda
endast, hur denna objektbeskattning skall anordnas för att verka
så rättvis som möjligt, samtidigt som den fyller sitt ändamål. Regeringsförslagets
ståndpunkt är då. att den skall drabba både fa stig -

27 Är SO.

Tisdagen den 15 juni, f. in.

lieter och näringsföretag. Utskottet menar, att det är tillräckligt, om
fastigheterna bära objektivbeskattningen och att näringsföretagen böra
vara därifrån befriade. Regeringsförslaget menar, att skall det vara
en objektbeskattning, skall den läggas på alla fastigheter. Utskottet
menar i stället, att objektbeskattningen skall läggas endast på de
fastigheter, som avkasta mindre än 6 resp. 5 %. Regeringsförslaget
går ut på, att man bör uttaga objektskatten på det sättet, att man
ställer den vid sidan av inkomstskatten, ty det är klart, att då kan
man göra den allmän, och gör man den allmän, kan den bil rättvis,
och därmed vinner man också, att inkomstskatten, som står fritt vid
sidan av objektskatten, kommer att bli sådan, att hela den avvägning
med hänsyn till skatteförmågan, som man anser vara riktig,
åstadkommes. Det, som skrämmer här, är, att om man följer en anordning
med två skatter, ja då får man en »dubbelbeskattning». För
att undgå detta vill man pressa in objektskatten i inkomstskatten för
att få en enda skatt. Vad man uppnår med detta är, att både objektskatten
och inkomstskatten bli olyckligt utformade. Objektskatten
blev uttagen endast av vissa fastigheter, och inkomstskatten kan aldrig
bli tillräckligt avvägd efter skatteförmågan. _ Utskottet försvarar
sin ståndpunkt med, att en sådan följd är oskiljaktig från all beskattning.
Men frågan är just denna: Varför skall man välja vägen
med denna minimibeskattning? Man har dock att välja mellan att
gå regeringsförslagets väg och den av utskottet förordade. ^ Utskottet
säger: olägenheter existera nu. Men den gemensamma utgångspunkten
från början var, att vi skulle försöka taga bort de missförhållanden,
som råda för närvarande. Det torde vara från alla håll erkänt,
att det nuvarande tillståndet för fastighetsägarna i synnerhet innebär,
att man ej kan göra någon skillnad efter skatteförmåga. Olägenheten
skulle fortfara, säger utskottet, med regeiingsförslaget. Och det kan
ej begäras av ett provisorium, att det löser ett problem, som i intet
hittills framkommet förslag blivit löst. .Tåg förstår icke riktigt innebörden
av detta resonemang. Jag vet ej säkert, men det är möjligt,
att problemet är alldeles olösligt, om man håller fast vid, att det endast
skall vara en skatteform, att objekts- och inkomstskatterna skola
pressas ihop till en enda röra. Men problemet är löst i regeringsförslaget,
och det lärer för övrigt vara i enlighet med sakkunskapens på
denna punkt mycket samstämmiga uppfattning.

Det antydes såsom en god förtjänst i utskottets förslag, att man
i allt fall med denna anordning lyckas skaffa ett avsevärt ökat antal
skattekronor. Utskottet säger, att den kompletterande beskattningen
av inkomster från fastigheter bör kunna tillföra kommunen rätt
avsevärt antal nya bevillningskronor, vilket bestyrkes, säger utskottet,
av de beräkningar, som utskottet låtit verkställa. Jag har icke
sett i utskottets utlåtande någon sammanställning av dessa beräkningar.
Jag har tillåtit mig göra en sammanställning av det antal skattekronor,
som åstadkommes i det ena och det andra fallet, och för att
det icke skall bli alltför tröttande, har jag icke tagit kommun för
kommun utan gjort så, att jag slagit tillsammans sammanlagda antalet
skattekronor för samtliga kommuner och fått följande resultat.

Ang. den
kommunala
beskattningen.
(Torta.)

Nr 80. 28

Tisdagen den 15 juni, f. m.

Ang. den
kommunala
beskattningen.
(Forts.)

Enligt nuvarande grunder antal skattekronor....... 737,862

» utskottets förslag................ 751,906

» herr Johanssons i Kälkebo förslag........ 789,323

''> i> Swartz’ förslag............... 825,832

» » Möllers förslag............... 871,822

» propositionen.................. 873,702.

Medan propositionen ökar skattekronornas antal med 18 x/2 %
sammanlagt för alla kommuner och den socialdemokratiska reservationen
ligger tätt därunder med 18 %, har utskottet begränsat sin ökning
till 2 % gent emot förutvarande antal. Den av herr Johansson i Kälkebo
avgivna reservationen medför en ökning av 7 % och herr Swartz
förslag med 12 %. Jag har ansett mig böra meddela detta lilla resultat
av en sammanställning av de skattekronor, som finnas i utskottets
tabeller.

Sedan tillkommer emellertid en ytterligare omständighet, som
kammaren bör taga under bedömande, och det är, att vid sidan av denna
proposition föreligger nu till riksdagens avgörande också en proposition
om förhöjt avdrag för 1921, en förhöjning med 50 % av de skattefria
avdragen. Denna förhöjning är av utskottet tillstyrkt, och om
nu utskottets förslag beträffande fastighetsskattens anordning vinner
riksdagens bifall, och om därpå skall tillämpas dessa höjda avdrag,
hur kommer resultatet då att bli ifråga om antalet skattekronor? Jag
har icke kunnat upptäcka någon utredning om den saken i utskottets
behandling av ärendet. Beträffande regeringsförslaget föreligger en utredning
av verkningarna av dess förhöjda skattefria avdrag. Genom
det förslaget tillföras ett så väsentlig antal nya skattekronor, och därför
är det möjligt att genomföra även denna extra förhöjning av avdraget.
Yar finnes det material, som tillåter i denna stund ett bedömande
av de verkningar, som uppstå vid bifall till utskottets förslag?
Beträffande propositionens avdrag vill jag som vägledning nämna, att
en icke så obetydlig förhöjning i utdebiteringen uppstår, i åtskilliga
kommuner med minst 1 krona, i ett par fall med 2 kronor. Jag skall
ej lämna oanmärkt, att utskottets förslag icke torde medföra samma
förhöjning på grund av den anordning av fastighetsbeskattningen,
som utskottet föreslår. Och dessa siffror kunna icke direkt tillämpas.
Jag har uppvisat dem för att giva en föreställning om, att här
kan det vara fråga om en avsevärd förhöjning för vissa kommuner.
Om så är förhållandet, står man inför det läget, att resultatet blir
ännu mera ojämnt, än det blir vid en uträkning enligt huvudförslaget.
Vad utjämningen av skattebördan mellan fastighetsägarna beträffar,
är det klart, att denna höjda utdebitering och dessa höjda skatteavdrag
tillsammans åstadkomma en ökad belastning för de fastighetsägare,
som ha de i förhållande till taxeringsvärdet minsta inkomsterna.
De, som ha mycket stora inkomster, kunna tillgodogöra sig ej
blott de normala avdragen utan även de förhöjda, men de, som ligga
under, kunna icke göra sig till godo vare sig det ena eller det andra.

Den ihärdighet, med vilken utskottet vidhåller sin kombination
av objekt- och inkomstbeskattning, åstadkommer på ett annat område

Tisdagen den 15 juni, f. in.

29 Nr 80.

verkningar av utskottets förslag, som jag måste förmoda, att utskottet
icke tagit i övervägande. Det gäller nämligen slio g sbeskattning en.
I denna mycket svåra fråga skall jag villigt medgiva, att det kan
finnas mycket göda skäl, för att pröva, huruvida det kan finnas någon
bättre anordning för skogsbeskattningen än något av de system,
som hittills varit under diskussion. Och jag vill därför utan något
som helst förbehåll giva min anslutning till den tanken, att frågan
om skogsbeskattningen bör underkastas förnyad utredning, men den
är påkallad, vilket förslag man än följer i föreliggande fråga. Mot
regeringsförslaget har man ju den invändningen, att det är fara värt,
att det blir en misshushållning med skogskapitalet, om man går den
väg regeringen föreslagit. Denna innebär, att man bryter ut skogsvärdet
från dess nuvarande sammanhang med taxeringsvärdet å jordbruksfastighet.

Pen nuvarande anordningen skulle enligt utskottets förslag bibehållas
och sålunda skogsfastigheter taxeras med ledning av ett repartitionstal
av 6. . Redan denna omständighet gör att man känner
frågande inför det uttalandet, att regeringsförslaget skulle
medföra större faror för skogsavverkningen än den i utskottets förslag
bibehållna anordningen skulle medföra. I utskottets förslag
ingår dessutom, för att man skall kunna undfly dubbelbeskattningens
fantom, att skogsaccisen visserligen skall bibehållas, utdebiteras och
uppbäras, men att man skall fa göra en avkortning på skogsaccisen
pa den inkomstskatt, som uttages å inkomst överskjutande 6 procent,
vilken ju blir föremål för inkomstbevillning.

Jag har tillåtit mig att för att klargöra vad detta skulle innebära
gorå upp ett par exempel. Men först vill jag fullfölja utskottets
egen tankegång.

Man bär i princip uttalat sig för att skogsaccisen skulle avkortas,
men man bär icke framlagt förslag i detta avseende. Man konstaterar,
att man stött på störa svårigheter — jag vet icke, av vilken
natur de äro — man har icke lyckats låsa frågan, och då har man
. utvägen att bedja Kung!. Maj:t att reda ut denna fråga.
Det är ju i och för isig rätt anmärkningsvärt, att i den punkt, där utskottet
gjort så bestämda anmärkningar mot regeringsförslaget, slutresultatet
av utskottets arbete blivit en skrivelse till Kungl. Maj :t,
dän man begär, att Kungl. Maj:t skall utreda en sak, som utskottet
icke har lyckats komma till någon klarhet om. För min del har jag
ingen uppfattning om huru det skall bliva möjligt att åstadkomma
denna avkortning av skogsaccisen. Men ponera, att det går som utskottet
vill. Då kommer man att befinna sig i följande belägenhet,
snom exonrpel en mini(Jre fastighet, värd 30.000 kronor var™
j.. Y komma på^ jorden och 20.000 på skogen. Enligt, utskot tets

förslag skulle då en fastighetsbevillning erläggas efter 6 procent
på 30.000 kronor, vilket utgör 1.800 kronor: efter 5 kronors utdebitering
gör detta 90 kronor, därav 60 kronor belöpa på skogen,
loonn ™£enngeIF förslag skulle taxeringen ske efter 6 procent’på
10.000 kronor och 3 procent på 20.000 kronor, d. v. s. tillsammans

Ang. den
kommunala
beskattningen.
(Forts.)

Nr 80. 30 Tisdagen den 15 juni, t. in.

Ång. den 1,200 krono!, sålunda en utdebitering av 60 kronor, därav 30 kronor

kommunala för skogen. ...

beskattningen. jjiU ffnner jag det över liuvud ganska otörklarligt, att man tan(Forts.
) J.el, • ,att dessa 30 kronor skulle kunna föranleda en rovdrift på
skogskapitalet. Jag tror icke, att denna fara föreligger. Men i varje
fall bar även regeringsfönslaget utgått från att man bolde förebygga
en sådan eventualitet, „ , . CAA , ,

Om fastigheten ett år ger så lag avkastning som 800 kronor och
fastighetsägaren vill fylla ut vad som brister genom att avverka skog,
så gäller det att undersöka, huru det skulle ställa sig, om av verkningen
bleve större eller mindre. Utgångspunkten är, att man skulle ha
ett skattesystem, isom håller tillbaka skogsavverkningen. Om man
avverkar skog för 1,000 kronor, så får fastighetsägaren betala i skatt
90 kronor. Skogsaccisen uppgår till 20 kronor. Aagon avkortning
kommer icke att äga rum emedan inkomsten icke överstiger b procent.
Skogen får alltså bära en fastighetsskatt av 60 kronor
och 20 kronor i accis eller sammanlagt 80 kronor. Lat oss
antaga, att avverkningen av skogen uppgår till 2,000 kronor, f astighetsskatten
blir 90 kronor. Som överskjutande inkomst taxeras
1 000 kronor. Antag en avdragsrätt på 900 kronor. Den beskattningsbara
inkomsten blir 50 kr., inkomstskatten blir 2 kronor 50 ore.
Denna går i avkortning och resultatet blir, att för skogen kommer
att erläggas 60 kronor i fastighetsskatt och dessutom 37 kronor 50
öre accis eller tillsammans 97 kronor 50 öre. Om avverkningen uppgår
till 3,000 kronor, så blir den överskjutande inkomsten 2.000 kronor.
Den beskattningsbara inkomsten beräknas^ till 650 kronor och
beskattningen uppgår till 32 kronor 50 öre. På skogen kommier en
fastighetsskatt av 60 kronor, varjämte för accisen avkortas 32 kronor
50 öre till 27 kronor 50 öre; sålunda kommer på skogen 87 kronor
50 öre. Om avverkningen uppgår till 4,000 kronor, så blir den
överskjutande inkomsten 3,000 kronor och den beskattningsbara inkomsten
1,650 kronor. Inkomstskatten debiteras alltså med 82 kronor
50 öre. Fastighetsägaren betalar då 92 kronor 50 öre. Skogen
får i detta fall bära en beskattning av 60 kronor.

Ser man efter, huru denna beskattning ställer sig 1) för fastigheten
och 2) för skogen, så blir den alltså sådan, att med en avverkning
av 1.000, 2,000 och 3,000 kronor får fastighetsägaren betala
90 kronor i fastighetsskatt och med en avverkning av 4,000 kronor
92 kronor 50 öre. Ser utan efter vad som belöper på skogen, så blår
det med en avverkning på 1,000 kronor 80 kronor, med en avverkning
på 2,000 kronor 97 kronor 50 öre, med en avverkning på 3,000 kronor
87 kronor 50 öre och med en avverkning på 4,000 kronor 60 kronor.

Den belastning, som faktiskt paföres skogen, sedan man verkställt
avkortningen, visar isig vara av beskaffenhet, att om vederbörande
avverka riktigt mycket, kommer belastningen på skogen att
bliva särskilt liten. Jag måste ju saga, att det är ett något förvånande
sätt att tillämpa den grundsats, som man vänder mot regeringens
förslag, nämligen att man bör akta .sig för att ställa sa till
med skattesystemet, att man uppmuntrar till skogsavverkning.

Tisdagen den 15 juni, 1*. in.

iil Mr NO.

Till sist endast nagla ord beträffande den allmänna utredningen
av denna fråga. Här gar nu riksdagen att fatta beslut, huru skatteväsendet
bör ordnas för fyra år framåt. Hen vad skall ske därefter?
Jo, da skall kommunulskatteirågan lösas, därom äro alla ense. Hen
huru skall man förfara med det regeringsförslag, som utskottsmajoriteten
underkänt, vilket nytt system kan man vänta att få fram ur eu
utredning- och vilka direktiv är det, som man skall följa, då en sådan
utredning skall sättas i gång? Utskottet har därom följande ett
säga: »Det torde på grund av det läge, vari kommunalskattefrågan

nu kommit, icke vara möjligt att angiva några andra principiella
riktlinjer än att prövningen bör utgå dels från det material, sotm sammanförts
i Kungl. Haj:ts proposition, dels från de uppslag, som
framlagts av reservanterna bland 1919 års sakkunniga, dels slutligen
från de synpunkter, isom framkommit i de vid innevarande riksdag
väckta motionerna och i utskottets föregående uttalanden.» Detta
är hela det stora direktiv, som nu skulle givas, ifall riksdagen följer
utskottet, den befruktande insatsen för framtiden vid läsningen av
kommunalskattefrågan. Han skall skicka det hela till en ny utredning
till vägledning och att man skall beakta allt som tidigare förekommit
i ärendet. Jag får verkligen saga, att en sådan vägledning
från utskottets sida borde man icke behövt vänta. Om man har eu
bestämd uppfattning om att ett visst system är ohållbart, så kunde
det varit att vänta, att man hade angivit några något så när bestämda
riktlinjer för vad man ville ha i stället för det underkända systemet.
Jag tror, att var och en, som genomgår utskottets utlåtande i denna
fråga, skall med mig förgäves söka efter den ingående diskussion av
problemen, som dock hade förefallit mig vara naturlig i det läge, vari
kommunalskattefrågan nu befinner sig, ty sedan en fråga som denna
utretts i mer än 20 år och sedan förslag blivit framlagt till riksdagens
prövning, så borde väl ett underkännande av detta förslag och
en hänvisning till den nya utredningen dock ha åtföljts av några slags
riktlinjer för vad man vill i saken.

Detta utredningsdirektiv har tillkommit, som kammaren val känner,
genom samverkan mellan utskottets liberala ledamöter och utskottets
hägerledamöter. Yad man än må säga om denna nya samverkan,
icke synes den förtjäna beteckningen fruktbärande samverkan,
ty något mera sterilt ifråga om utredningsdirektiv tror jag man
får gå ganska långt tillbaka i svensk riksdagshistoria för att finna.

Nu ligger avgörandet bos riksdagen. Valet står mellan att antingen
våga sig på att pröva regeringsförslagets princip, ett system
som framgått ur mångåriga förberedelser och som bygger på den
fackmässiga sakkunskapens resultat, eller att besluta sig för en anordning,
som tidigare utdömts av fackkunskapen och vars underlägsenhet
blir allt klarare ju mera jämförelsen utföres dem emellan, och som
alldeles visst icke kan läggas till grund för det nya kommunalskattesystem,
som alla eftersträva.

För min del vågar jag i detta sakernas läge till sist uttala att om
kammarens majoritet genom sitt votum skulle ansluta sig till regeringsförslagets
principer, så är jag övertygad, att därmed har man

Ang. dm
kommunala
beskattningen.
(Fort» :

Nr 80.

Tisdagen de» 15 juni, f. m.

Ang. den
kommunala
beskattningen.
(Forts.)

lågt den bästa grund, som kan läggas för den sedan så många år
efterlängtade nygestaltningen av vårt kommunala skattev-äsen.

Herr Eng b er g: Herr talman, mina herrar! Efter den ut förliga

och djupgående exposé, som statsrådet Sandler givit -i den
föreliggande frågan, kunde det kanske synas vara nästan överflödigt
att från vårt håll tillägga något. Men jag ber såsom en enkel ledamot
av utskottet att få framlägga de allmänna synpunkter, ur
vilka vi socialdemokrater inom utskottet sett föreliggande problem.

Jag ber då först få säga, att det naturligtvis icke kan vara
fråga om att skapa ett idealiskt skattesystem. En sådan ^fordran
ligger utanför möjligheternas område att förverkliga. Sa länge
klasser och grupper stå mot varandra inom samhället och så länge
befolkningen är insprängd med olika skikt, olika intresseriktningar
och sysselsättningar, är det självklart, att varje beskattningssystem
måste komma att gnissla en smula.

Det kan alltså icke bli möjligt att nå det ideala skattesystemet.
På den punkten har det gjorts kloka och berättigade reflexioner av
professor Knut Wicksell i gårdagens nummer av Dagens Nyheter,
där han under rubriken »Enfaldiga tankar» fäste uppmärksamheten
på det orimliga i att ställa kravet på att få till stånd . ett idealt
skattesystem, så länge samhället står uppdelat såsom nu i motsatta
intressen, grupper och klasser. En förskjutning mellan dessa klasser
och grupper fortgår ständigt. Då maktbalansen ändras, ligger det
i öppen dag, att den utgestaltning, som samhällets skattesystem kan
komma att få, blir i hög grad beroende av vilka grupper, vilka
klasser det är, som för tillfället sitta inne med makten och utöva
inflytande över lagstiftningen. Man kan också säga, att den svenska
kommunalbeskattningens historia utgör en bekräftelse på riktigheten
i denna uppfattning. Det är icke någon tillfällighet, att i
samma mån samhällets struktur förändrats, nya klasser marscherat
fram och nya grupper krävt att få inflytande, de gamla beskattningsformer,
som man i föregående tider slagit fast, visat sig
ohållbara, därför att de uttrycka ett redan övervunnet socialt maktläge.
Men det är också ur andra synpunkter orimligt _ att tänka
sig, att ett kommunalt skattesystem skulle kunna bestå i all evighet.
Det är orimligt bl. a. därför, att kommunerna befinna sig i
ständig utveckling och ständigt ha nya behov, som måste tillgodoses.
Det är då nödvändigt att skapa tillräckligt goda och ändamålsenliga
skatteformer för tillgodoseende av dessa ekonomiska behov.
Uppenbart är, att staten icke kan övertaga allting. . Den kan ej
övertaga de angelägenheter, som kommunerna handha, annat än
under en förutsättning, och det är, att den kommunala självstyrelsen,
den frihet, som består för kommunerna att gestalta^ och
ordna sin ekonomi efter sin egen fria prövning, kommer att så. beskäras,
att det blir omöjligt att längre tala om en kommunal självstyrelse.
Och så sant vi anse, att den kommunala självstyrelsen är
en av de allra viktigaste hörnstenarna för en lycklig samhällsadministration
och en lycklig samhällsekonomi, så sant är det också,

Tisdagen den 15 juni, f. in.

Nr 80.

alt vi få akta oas .åt! ge ett finger åt uppfattningen att staten
•skulle övertaga kommunernas ekonomiska angelägenheter både i det
ena och det andra avseendet.

Vi ha också sett, hurusom man i denna kungl. proposition,
vilken efter att ha gått igenom kritikens skärseld i olika instanser
äntligen föreligger till avgörande på kamrarnas bord, sökt i största
möjliga utsträckning göra rättvisa åt dessa synpunkter genom att
se till, att de stigande och alltjämt sig förgrenande behov, som
kommunerna ha, skola på ett smidigt och ändamålsenligt sätt kunna
tillgodoses. Vi ha också märkt, att det givits ett starkt erkännande
åt detta förslags grundprinciper. Vi ha märkt, hur man
på håll, där man i början rest ett bestämt motstånd mot förslaget,
allt mer och mer modifierat detta sitt motstånd. Vi ha sett, huru
finansteorien givit sin anslutning till förslagets grundläggande principer,
huru tidningar, tillhörande det läger, som representeras av
utskottets ledande högerledamot, herr Lindman, exempelvis en sådan
tidning som Svenska Dagbladet, även nödgats ge sitt erkännande
åt dessa principer. Vi ha också märkt, att under frågans förhistoria,
såsom erinrades av statsrådet Sandler, dessa principer
redan för ett tjugutal år tillbaka börjat tränga sig fram, tydande
på, att de en gång måste slå igenom, när en slutgiltig lösning av
frågan skall sökas. Vi måste visserligen saga, att det kungl. förslaget
icke innebär någon fullkomlighet. V i socialdemokrater ha
aldrig ställt oss till förslaget på det sättet. Vi anse tvärtom, att
det som allt i den vägen är behäftat med vissa fel och brister. Men
vi ha likvisst ansett, att förslaget i sin grundritning och allmänna
utgestaltning är av beskaffenhet, att det lyckligt och djärvt sammanknyter
de linjer, som man kunnat skönja under föregående debatter,
då det varit fråga om att teckna konturerna till ett stabilt
och väl avvägt system i den kommunala beskattningen.

Om vi se på ställningen inom utskottet, skola vi finna, att
propositionens principer trängt fram till seger. Där stå i själva
verket 12 mot 12 i vad gäller förslagets grundprinciper, och av de
12, som äro motståndare till desamma, finns det mer än en, som
tydligt givit till känna, att motståndet i själva verket icke är så
definitivt, icke så djupt. Man har snarare haft en känsla av, att
det mera varit nödvändigheten av politisk sammanhållning och
dylikt, som i vissa fall spelat in. Det, är samma grundsyn, som
tar sig uttryck i de tre huvudreservationer, som finnas avgivna.
Man kan därför icke med något som helst skål, såsom skett här
och var i tidningspressen och i agitationen gentemot det Thorssonska
förslaget, stämpla detta som ett exklusivt partiförslag, ett
förslag, som skulle beteckna en slags specifikt socialistisk linje
i skattefrågan till skillnad från de andra. .Tåg är övertygad om,
att kammarens ärade ledamöter icke räkna herr Svart/, som övertygad
socialdemokrat och att man icke heller räknar medlemmarna
av bondeförbundet och riksförbundet som övertygade socialdemokrater.
Vi ha dock sett, hur man även från den kanten givit sin anslutning
till de principer, varpå det kungl. förslaget vilar. Vi ha

Andra kammarens protokoll 1930. Nr SO. 3

Ang. den
kommunala
beskattningen.
(Korts.)

Tisdagen den 15 juni, f. m.

Nr 80. 34

Ängdun också sett, lmr en högerledamot av den sakkunniga kommissionen,
kommunala herr Bökelund, givit förslaget sin anslutning, och vi ha sett, hur
beskattningen. en s:Jjtiall representativ församling för näringslivet som Skånes hänfört6-)
delskammare likaledes anslutit sig till de grundläggande principerna
i förslaget, även om den tagit avstand just från det, som
man från högerns och liberalernas sida hoppat pa, nämligen den
progressiva skatten, ktskottets förslag kan sålunda, om det gar
igenom, enligt mitt förmenande endast bli eu ögonblickets seger.
Framtiden måste höra de principer till, som ligga till grund för
den kung!, propositionen. Även om riksdagen med knapp majoritet
ger sin anslutning till utskottets förslag, betecknar denna seger
en Pyrrhusseger.

Om vi jämföra den hållning, man intager mot detta förslag
mo med den som intogs, när det lädes fram, finna vi, att den är påfallande
olika. Agitationen från liberalt bondehåll, där det i början
gjordes gällande, att detta var ett förslag, som alldeles särskilt riktade
sig gentemot den svenska bondeklassen, har, ju mer tiden
gått framåt och ju mer man diskuterat förslagets principer, lagt
sig, och man har på sista tiden icke alls hört talas om vad herr
Nilsson i Vibberbo vid remissen gav uttryck åt här i kammaren»
när han sade, att detta förslag var ett vittnesbörd om att Jössarna
alltjämt regerade här i landet. Hela denna agitation fick en avkylare,
när det visade sig, att de speciella bondegrupperna efter
närmare betänkande lade fram en motion, som tog upp huvudprinciperna
i det kungl. förslaget. Jag vill fästa uppmärksamheten
på att i den reservation, som finnes avgiven från bondegr uppern a.
en ganska beaktansvärd varning ges just till lantmännen att icke
utan vidare gå emot de principer, varpå det kungl. förslaget vilar,
eu maning till dem att tillse, att de icke därigenom komma ur
askan i elden. Man måste också medge, att den Swartz’ska reservationen
är att betrakta som ett auktoritativt uttryck för vad man
inom ansvarskännande näringsidkande och finansiella kretsar här
i landet tänker i denna fråga. Den är ett vittnesbörd från ett håll,
som har specialiserat sig på skattefrågorna, och där man nedlagt
ett föregående intresserat arbete för att bringa till rätta beskatt -ningsväsendet. Man kan därför enligt min mening sammanfattande
säga, att ''principerna i det kungl. förslaget vunnit anslutning
från så olika och så vida kretsar, att det verkligen icke med fog.
kan talas om en bakläxa eller ett nederlag, hur än voteringen utfaller.

Herr Sandler gjorde klart vad som från regeringens sida menades
med en definitiv och en provisorisk reform, och man maste
hålla i sikte den distinktion han därvid utförde. Med en definitiv
lösning har man icke kunnat åsyfta en fullkomligt slutgiltig, ideal
lösning. Jag har redan sagt, att en sådan icke ligger inom möjligheternas
gränser. Men en definitiv lösning måste rimligen, i
detta- fall .sägas innebära, att man antar med en begränsad giltighetstid
ett förslag, om vars grundritning man enar sig, men där
man naturligtvis låter erfarenheterna modifiera, och komplettera

Tydligen den 15 juni, f. ra.

35 Nr HO.

själva utformningen. Hela utskottet har varit ense därom, att det
klokaste och bästa är att välja en begränsad giltighetstid. Även
vi socialdemokrater ha ansett, att vi borde ansluta oss till den ståndpunkten
och alltså taga ett provisorium i den meningen, för det
första därför, att det under alla omständigheter måste vara välbetänkt
att pröva ett nytt system, innan man låter det träda ut
och iå en obegränsad giltighetstid. lör det andra ha vi menat,
att det blir vida förmånligare att med ledning av under någon
tid inhämtad erfarenhet företaga en revidering i ett sammanhang
än att öppna ett planlöst guerillakrig om än den ena, än den andra
detaljändringen. Jag kan tillägga för det tredje, att vi äro övertygade
därom, att det kung!, förslagets principer äro av beskaffenhet,
att de med glans stå provet, när de föras ut i levande livet
som ett provisorium, och att de sedan skola visa sig vara de, som
folket skall ena sig om såsom grundläggande för eu definitivare
uppgörelse i den kommunala skattefrågan.

Det är ju uppenbart, att det förnuftiga syftet med att taga
ett provisorium måste sökas däri, att man vill genom tillämpning
av detsamma praktiskt utröna både dess ändamålsenlighet och dess
hållbarhet. Jag menar då, att man får ställa vissa självklara förutsättningar
för att ett sådant provisorium över huvud skall godtagas.
Det måste för det första förutsättas, att förslagets principer
icke äro så uppenbart vådliga, att de leda ut i rena äventyrligheter.
Det må här också sägas, att utskottet icke har om själva principerna
djärvts säga något sådant. Vidare kan det framhållas, att i
den anslutning från olika intresseriktningar, som dessa principer
fått, det ligger ett erkännande, så klart som det gärna kan önskas,
att de icke kunna vara äventyrliga och icke kunna vara vådliga.
Slutligen måste det väl också från utskottsmajoritetens sida medgivas,
att provtaxeringen oförtydbart visar hän på, att förslaget
verkar i sunt utjämnande och rättvisa skipande riktning.

Det kan också för det andra sägas, att det bör vara en självklar
förutsättning för antagandet av ett provisorium i detta fall,
att förslagets principer ha teoretiskt stöd av sakkunniga instanser.
Som statsrådet Sandler för en stund sedan erinrade om, är detta
fallet. Prövningen bör val då i all rimlighets namn få gälla just
sådana linjer, som framträda såsom sannolika framtidslinjer för en
blivande verklig lösning av den kommunala skattefrågan. Det
bör, såvitt jag förstår, under dylika omständigheter vara angeläget
att pröva vad som verkligen här kan sägas representera någonting
principiellt nytt, någonting som både inom den teoretiska diskussionen
och på grund av praktisk erfarenhet trängt sig fram och där
man känt, att detta icke kan stås emot utan måste fram och läggas
till grund för en lösning av frågan.

Nu har utskottet på sid. 42 i betänkandet sagt, att det funnit
den kungl. propositionens grundvalar »icke hållbara för en slutgiltig
lösning», och finner det därför äventyrligt att experimentera
med dessa grundvalar även i form av en försökslagstiftning. Något
bevis för, att det av Kungl. Maj:t föreslagna systemet med

Ang. den
kommunala
l cskattni/igen.
(Förta.)

Nr SO. 36

Tisdagen den 15 juni, f. m.

Ang. den
kommunala
beskattningen.

(Porto.)

fristående skatteformer, vari ingår såväl objektskatt som inkomstskatt,
lämnas icke i utskottets utlåtande. Utskottet har för övrigt,
såvitt jag kan se, självt uttryckligen slagit benen undan sitt påstående
genom vad utskottet yttrat på sid. 50. Det heter nämligen
där: »Det är med uttryckligt betonande av att de sålunda

framkomna siffrorna icke kunna giva någon tillförlitlig bild av vare
sig det ena eller det andra förslagets verkningar under nuvarande
förhållanden, som utskottet framlägger jämförande tablåer dels
över Kungl. Maj:ts proposition och de väckta motionerna, dels över
de olika under utskottsarbetet framkomna provisorieförslagen.»

Jag må verkligen såga, att det är någonting besynnerligt i
detta huvudargument. Grundvalarna skulle vara ohållbara därför
att verkningarna skulle bli ogynnsamma. Men nu får man veta
av samma majoritet, att intet av förslagen kan överblickas med
hänsyn till sina verkningar, därför att siffrorna icke skulle vara
tillförlitliga. Det är då klart, att samma argument drabbar med
oförminskad tyngd utskottets eget förslag, som bygger på samma
material.

Huvudtvisten mellan utskottet och oss reservanter på socialdemokratiska
sidan står om objektskatterna, och rörande dessa föreligga
utlåtanden från olika myndigheter. Om den progressiva
skatten kan det däremot icke göras gällande någonting liknande.
Utskottet anmärker, att själva systemet med de olika skatteformerna
i deras totala samverkan borde ha prövats. Förslaget
borde ha skickats ut på remiss och blivit föremål för yttrande såsom
enhetligt system. Det är då klart, att myndigheterna, i sina
yttranden, därest man vidtagit någonting sådant, icke skulle ha
tagit hänsyn till systemets verkningar på annat sätt än när man
beräknat verkningarna av de särskilda skattef or merna, Man hade
nämligen fått stödja sig på det material, som provtaxeringen lämnade,
men då hade utskottsmajoriteten naturligtvis även gentemot
på sådant sätt inhämtade yttranden, gällande systemet i dess helhet,
kunnat komma med samma invändning som den riktat mot regeringens
förslag, när man sagt, att det är byggt på ett material,
,som frånkännes tillförlitlighet. Det konstbesynnerliga i utskottets
nitälskan för de sakkunnigas yttrande framgår kanske bäst därav,
att de skatteformer, som av de sakkunniga myndigheterna accepterats,
har utskottet förkastat, men just den progressiva skatten,
vilken råkar vara den skatteform, som icke blivit föremål för ett
sådant accepterande, hoppar utskottet gladeligen på. Jag får
säga, att det är ett något besynnerligt sätt att taga ställning till
de sakkunnigas yttrande, när man å ena sidan framhåller det
såsom en huvudanmärkning gentemot det kungl. förslaget, att det
icke blivit vederbörligen prövat med hänsyn till sina verkningar,
och å andra sidan själv bygger på en skatteform, som råkar vara
den enda, om vilken det verkligen gäller, att den icke varit underställd
någon sakkunnig prövning. Hädslan för att pröva det kungl.
förslagets principer har också fått ett uttryck i utskottets skrivelseförslag.
Slår man upp sid. 21. återfinner man. såsom redan erm -

Tydligen den 15 juni, f. in.

37 Nr 80.

rats av statsrådet Sandler, ett yttrande, där det. heter: »Det torde

på grund av det läge, vari kommunalskattefrågan nu kommit, icke
vara möjligt att angiva några andra principiella riktlinjer än att
prövningen bör utgå dels från det material, som sammanförts i
Kungl. Maj ris proposition, dels från de uppslag, som framlagts av
reservanterna bland 1919 års sakkunniga, dels slutligen från de
synpunkter, som framkommit i de vid innevarande riksdag väckta
motionerna och i utskottets föregående uttalande.»

Jag ber herrarna lägga märke till, att när det gäller Kungl.
Maj ris förslag, man skall taga hänsyn bara till materialet, icke till
synpunkterna, icke till principerna och icke till uppslagen, men,
när det gäller den liberala motionen och högermotionen och när det
gäller herr Hamiltons reservation i de sakkunnigas utlåtande, man
skall taga nödig hänsyn icke till materialet utan till synpunkterna,
till principerna och till uppslagen. Jag får verkligen säga, att antingen
måtte detta bero på ett skrivfel eller också är det rent av en
nästan påtaglig oförskämdhet gentemot ett förslag, som dock både
med hänsyn till sina principer och med hänsyn till det sätt, varpå
det bestått kritikens skärseld, måste sägas vara sådant, att det icke
blott i avseende på materialet utan även i fråga om principer och
byggnad bör tagas till utgångspunkt vid den fortsatta prövningen
av ärendet. Med utskottets förslag blir det uppenbart, att man
endast prövar det, som vi i själva verket ha minsta intresse av att
få prövat. Vid den fortsatta utredningen skulle man ju ha att
hålla sig till utskottets synpunkter och endast pröva propositionens
material. Kungl. Maj ris synpunkter skulle sålunda efter denna
provisorietids utgång icke komma till prövning. Och även om de
skulle komma fram till prövning, hur ha herrarna tänkt, att denna
prövning skulle tillgå? Det är uppenbart, att det måste ske genom
ett nytt provisorium, ty det är väl icke meningen, att prövningen
bara skulle bli rent teoretisk. Då kommer säkerligen samma utskottsmajoritet,
som nu anfört sina argument emot Kungl. Maj ris
förslag, att upprepa; dem även gentemot ett dylikt förfarande och
förklara, att man icke kan acceptera denna teoretiska prövning,
utan att vi måste ha några bättre utgångspunkter att hålla oss till,
innan man vill föra förslaget ut i livet. Om man tillgrepe provtaxering,
skulle även därvid samma invändning komma att resas.
Man skulle säga, att den gäller något föråldrat, att de ekonomiska
förhållandena ha ändrat sig. Det är nu eu gång så, att de ekonomiska
förhållandena ändia sig från år till år, och det ena året
kan alltid sägas vara litet annorlunda än det andra. Det är ett
argument, som kommer att drabba varje dylik provtaxering, till
vilket förslag den än ansluter sig. Det förefaller mig därför ganska
hopplöst att fortsätta med detta utredningsarbete, därest man
icke får tänka sig det i form av ett direkt nytt provisorium. Vad
har man då vunnit? Såvitt jag kan se, ingenting annat än att man
skjutit fram frågan ytterligare ett oöverskådligt antal ar framåt
och till sist kanske får besluta ett provisorium, som nödgas ta upp
just vad Kungl. Mai ris föreliggande förslag bjuder, för att sedan

Ang. den
kommunala
beskattningen.
(Forts.)

Kr SO. 38

Tisdagen den 15 juni, f. m.

Ang. deri
kommunala
beskattningen.
''''Forts.)

på grundval av de erfarenheter, som vunnits, söka åstadkomma eu
slutlig lösning. Då må jag fråga: varför icke slå till redan nu?
Varför icke vara angelägen om att dessa nya principer skola få
omedelbart prövas i det levande livet? Om man är rädd för dem,
så kan det icke finnas någon annan förnuftig och försvarlig grund
för den rädslan, än att de skulle verka äventyrliga. Men det framgår
av utskottets hela utlåtande, att man icke på allvar vill göra
gällande, att så är fallet. Varför då icke pröva dessa principer?
Det är en fråga, som jag gärna skulle önska få besvarad, ty om
man icke beslutar sig för att pröva dem genom ett provisorium nu,
så är det uppenbart, att man ändå måste pröva dem genom ett provisorium
sedan. Vad har man då vunnit? Uppenbarligen ingenting,
ty enligt liberalernas förslag är det på det viset, att hela
denna byggnad med fristående skatteformer saknas. — Om högern
skola vi icke tala. Den släppte ögonblickligen sitt eget förslag
och kröp in i det liberala. — Det enda man bygger på är den
progressiva skatten. Den fastighetsskatt, som det liberala förslaget
opererar med, har samma karaktär som idisslandet hos den berömda
Waldenströmska haren: det är någonting som sker i hemlighet.
I själva verket är det hela anordnat på sådant sätt, att det
ibland framträder såsom fastighetsskatt men i regel verkar som
ren inkomstskatt. Hur vågar för övrigt utskottet självt förorda
sitt eget förslag som provisorium, sedan heirorna underkänt det
material, som är gemensamt för de olika förslagen, alldenstund
siffrorna skulle vara otillförlitliga? Den kritik, som riktats mot
förslaget såsom definitivt, bör nu enligt utskottets påstående också
gälla förslaget som provisorium. Jag vill fråga herr Lindman, om
han är redobogen att här utan rädsla låta sitt eget provisorium
träda ut i livet, när han själv varit med om att underskriva eif utskottsutlåtande,
där han tydligt och klart säger ifrån, att alla förslag,
som framkommit, vila på ett material, som är otillförlitligt,
och när han framfört sin kritik mot det kungl. förslaget under
den förutsättningen.

Jag måste saga. att det läge, i vilket frågan kommit, är beklagligt,
beklagligt därför att vi få den så son i ett stridsäpple i de politiska
striderna för oöverskådliga tider framåt, och det kan icke gagna
en dylik frågas lösning. Det är åtminstone ruin personliga uppfattning,
att eu fråga sådan som denna helst bör lösas utan att alltför
mycket partipolitiska synpunkter blanda sig i lösningen. Det är uppenbart,
att genom att nu låta det stanna vid detta, stå vi inför ett
läge, där man kommer att gorå den ena framstöten efter den andra,
men där på grund av politiska konstellationer och annat det ännu
icke med någon visshet kan sägas, när man skulle kunna tänka sig ett
slutligt uppordnande av det hela.

De rimliga krav, som kunna ställas på en kommunalskattereform,
skola vara för det första, att den ger kommunerna stabila inkomstkällor
och därigenom ger dem möjlighet att på ett tryggt och säkert sätt
tillgodose sina ekonomiska angelägenheter, för det andra, att det fördelar
skattetrycket inom kommunerna på ett rättvist sätt. Alla inom

39 Nr SO.

Tisdagen deri 15 juni, f. m

utskottet ha gatt ut ifrån den gemensamma uppfattningen, att vad
vi skola skapa är ett rättvist beskattningssystem. Det vill både herr
Lindman, herr Trygger, herr Eden och herr Hamilton och vi på den
socialdemokratiska sidan. Vi vilja skapa ett rättvist skattesystem.
Men vad skall då menas med »rättvisa» i beskattningent Ja, vi ha
•också där fått fram ett gemensamt svar: man säger, att eu rättvis beskattning
är eu sådan, som ansluter sig till den verkliga bärkraften,
den verkliga skattekraften. Då står alltså problemet så: vad är det,
som konstituerar, vad är det, som uppbygger. och utgör deri
verkliga skattekraften, den verkliga bärkraften? Det är här
striden mellan de olika fraktionerna inom utskottet tar sin
början. Ty där stå emot varandra två principiellt oförenliga
ståndpunkter: ä ena sidan den. som säger, att det är in komstens

storlek, som är avgörande, å andra sidan den ståndpunkt,
.som säger, att inkomstens art också får tagas med i beräkningen. Om
man nu erkänner, att inkomstens art också måste vara konstitutiv
för bärkraften, måste man uppenbarligen komma fram till ett system,
som har olika skatteformer sidoordnade och samordnade med varandra.

Jag stöd ler då först den frågan till herrarna: Tro ni verkligen,
att inkomstens storlek räcker såsom mätare av bärkraften, skattekraften?
Svaret måste bli nej, även ifrån herrarnas sida, ty det ha ni erkänt
i och med att ni tagit med den där garantiskatten. Den är det
öppna erkännandet av att endast penningeinkomsten icke är tillräcklig
mätare av skattekraften. Ni säga, att ni bygga på »förmåga»,
men nu ha ni också indirekt erkänt, att denna förmåga kan taga sig
uttryck icke endast i inkomst utan också i innehav av vissa objekt.
Men slutsatsen av dessa erkännanden ifrån utskottsmajoritetens sida
kan ju rimligtvis icke bli mer än en, nämligen att en verkligt rättvis
beskattning måste byggas på en differentiering av skatterna. Den
måste byggas så att man lägger ett system med fristående skatteformer,
som smidigt och ändamålsenligt kunna nå skattekraften i dess
olika uttryck. Har man erkänt, att skattekraften uttryckes icke endast
genom inkomstens storlek utan ock genom dess art, såsom innehav
och dylikt, är det uppenbart, att det enda rimliga sätt, på vilket
man kan nå fram till en rättvis beskattning är att bygga upp ett system
av fristående skatteformer, som nå icke endast inkomsten utan
också innehavet, och som alltså, där det icke flyter någon större nominell
inkomst inom kommunerna, ändå ge möjlighet för dem att genom
de fristående skattereformerna tillgodose sina ekonomiska behov. Inkomstströmmen
i en kommun fördelar sig på olika sätt: vi ha den i
foi m av lön för arbete, vi ha den i form av kapitalränta — för kapitalets
utnyttjande — och vi ha den i form av jordränta — för jordens
utnyttjande. Och vad är skatten annat än den del av den där allmänna
strömmen, som man avleder av för det allmännas, bär för kommunens
behov? Som mätare av denna vilja nu liberalerna taga varje
persons nettoinkomst, och enligt dem skall därför differentieringen
ske endast på grundval av inkomstens storlek och vissa personliga
förhållanden för inkomsttagaren. Jag måste säga, att nog är det redan
principiellt ganska underbart, att man icke här vill taga någon

Ang. den
korum tumla
beskattningen.
(Korta.)

Mr 80. 40

Tisdagen den 15 juni, f. m.

Anq. den
kommunala
beskattningen.
(Fortfe.)

som helst hänsyn till inkomstens art. Vi ha ju i den moderna svenska
statsbeskattningen från 1910 någonting, som vi kalla förmögenhetsdel
av inkomsten, en sextiondedel av förmögenheten. I statsbeskattningen
drabbas alltså faktiskt redan förcnögenhetsinnehavet en tredjedel
hårdare. Man måste då fråga sig: Varför vilja då herrarna icke
vara med om att ge erkännande åt liknande principer på den kommunala
beskattningens område? Det är tydligt, att om en skatt differentieras
efter den verkliga bärkraften, den ju också måste uppbyggas
på vad som är konstitutivt för den verkliga bärkraften. Då är det,
efter det resonemang, jag här fört, uppenbart, att man icke kan komma
till annat än att detta får bli: 1) inkomstens storlek, 2) inkomstens
art och 3) vissa personliga förhållanden — ortsdyrhet, barnantalet
o. dyl. Den liberala ståndpunkten accepterar nu det första, d. v. s.
den, att man mäter efter inkomstens storlek och den accepterar också
det tredje, att man tar hänsyn till vissa personliga förhållanden. Men
den förkastar utan vidare det andra: att man skall ta hänsyn till inkomstens
art. Ja detta är ganska märkligt, icke minst därför, att
greve Hamilton, då han satt såsom sakkunnig i kommunalskattekommittén,
förtsatte en lösning av problemet i analogi med statsbeskattningen.
Han ville där nämligen ha fram en kommunal förmögenhetsskatt.

Men man kan då gärna fråga: Varför har i själva verket greve
Hamilton icke kunnat fortsätta på den linjen och kunnat fullfölja kravet
på en kommunal förmögenhetsbeskattning? Svaret kan knappast
bli mer än ett. Vid statsbeskattningen är det komplett likgiltigt,
vår den förmögenhet, som skall beskattas, är belägen. Staten kan
utmäta skatten efter varje persons nettoförmögenhet, men kommunen
kan icke utmäta på detta sätt. Där föreligga de skatteobjekt, som
skola beskattas, territoriellt uppdelade inom hela landet. Då kan
man kanske fråga: varför icke beskatta de skattskyldiga inom en kommun
efter deras nettoförmögenhet? Det var just den fråga, som herr
Hamilton då måste ställa till sig själv, och det är tydligt, att svaret
för honom icke kali ha blivit annat än det, att det är omöjligt, därför
att de enskilda individernas nettoförmögenhet i så fall måste fördelas
på de olika kommunerna, för att man skall kunna veta, vilka kommuner,
som skola ha skatteobjekten. Men nu är det omöjligt att i detta
avseende territoriellt fördela denna nettoförmögenhet. Vad man kan
fördela är endast de konkreta objekten: fastigheter, maskiner, inventarier
o. s. v. Antag, att jag har en egendom i en annan kommun.
Jag beskattas då där för egendomen. Men om jag har inteckningar i
egendomen, beskattas jag för dessa i den kommun, där jag bor. I
båda fallen är ju min förmögenhet nedlagd i grannkommunen, men i
det förra fallet beskattas den i grannkommunen, i det .senare fallet i
min bostadskommun. Slutsatsen härav kan ju rimligtvis icke bli mer
än en, och det är, att den möjlighet att fördela nettoförmögenheten
efter olika kommuner, som den Hamiltonska linjen förutsatte, leder in
i en återvändsgränd, och den enda utvägen blir uppenbarligen att
jämväl taga inkomstens art med såsom skattegrund. Det har alltså,.

Ti Ht] ngen (3 eu 15 juni, f. tu.

41 Nr 80.

såsom statsrådet Sandler utvecklat, blivit nödvändigt att taga objekt -beskattningen.

Ja, bär hav nu sagts om denna intresseprincip. dels att den skulle
vara en tysk teori, dels att den är fullständigt ofruktbar för det ifrågavarande
skatteförslaget och dess bedömande. Jag vill lämna dessa
anmärkningar åt sitt värde. Jag vill saga, att vi socialdemokrater
mom utskottet resonerat som så, att huru man än teoretiskt och vetenskapligt
vill motivera denna objektskatt, om man vill göra det med
den ena eller andra teorien och om man vill kalla denna »intresseteori»
eller något annat, det är av underordnad betydelse. Vi gå ut
ifrån det faktum, att innehavet av ett visst objekt representerar på något
sätt — hur det än skall vetenskapligt förklaras — en större skattekraft,
och vi vilja räkna med denna. Men där vägra herrarna att
vara med, med hänvisning till att denna teori kanske icke är så
riktig.

Ja, på tal om att man skall lägga skatten efter »förmåga», ber
jag endast att tå fråga herrarna en sak: Antåg, t. ex. att vi ha en
person, som har en inkomst på 10,000 kronor och en annan, som har
en inkomst på 100,000 kronor. Vi anta ju. att vi skulle ha en progressiv
skatteskala, så att skatten utgår med 5 % vid 10,000 kronors
inkomst och med 10 % vid 100,000 kronors. Den förres skatt skulle
•då bli 500 kronor, och för honom skulle återstå. 9,500 kronor. Den
andres skatt skulle bli 10,000 kronor och för honom skulle det alltså
återstå 90,000 kronor att reda sig på. Kan man då säga, att dessa
verkligen skattat efter sin förmåga? Det är ju orimligt, att deri, som
har dessa 90,000 över icke skulle ha större »förmåga» outnyttjad än
den andre. Men därmed är ju ingenting annat utsagt, än att även
om herrarna vilja lägga förmågan till grand, ni sta inför samma svårighet
att verkställa mätning av den, som här förelegat enligt er uppfattning,
då det gällt att mäta intresset.

Den liberala »garantiskatten» är ingenting annat än en maskerad
inkomstskatt, därför att innehavet av fastighet får där vara en slags
måttstock för inkomstskatten och ingenting annat. _ Den utgår alltså
understundom för en rent fiktiv, icke alls befintlig inkomst. Samma
utskott, som vill lägga skatt på en inkomst, som icke existerar,
på en ren fiktiv inkomst, det beskyller å andra sidan oss för att
vilja »dubb elbe sk åtta» medborgarna. Jag får verkligen saga, att har
man att välja mellan att bli dubbelbeskattad och att bli beskattad
för ingen inkomst alls — d. v. s. om man beskattar såsom inkomst
det som icke är inkomst, vilket faktiskt sker bär med herrarnas
garantiskatt — förefaller mig dubbelbeskattningen vara det mindre
onda. Med avseende å denna dubbelbeskattning är jag övertygad om
att de skäl. som vi utvecklat i vår reservation, äro tillfyllestgörande,
och jag ingår icke vidare på den saken. Men jag måste konstatera
såsom anmärkningsvärt i samband med att detta slagord dubbelbeskattning
upptagits i utskottets motivering, att dock ett annat
slagord, som figurerat på ett tidigaTe stadium, nu försvunnit, nämligen
att det skulle föreligga en övervältringsskatt. På den punkten
kan man ju alltså anteckna ett framsteg.

Amj. den
kommunala
beskaUnin-gt n.
(Forte.)

Nr 80. 42

Tisdagen den 15 juni, f. in.

Ang. den
kommunala
beskattningen.
(Forts.)

Vad repartitionsialen beträffar, äro de för oss inga som helst
besvärjelseformler. Det kan ju praktiskt utrönas, vilka som äro
lämpligast och ändamålsenligast; men så mycket kan jag säga, att
de repartitionstal, som jordbrukargrupperna föreslå, äro alltför låga,
och på dem kan man ju givetvis icke reflektera. Men det är uppenbart,
att även för repartitionstalens vidkommande det enda möjliga
är att få till stånd en prövning i det levande livet i provisoriets form
för att efter den tilländalupna tiden kunna se, huru de faktiskt verka
och att, om så behöves, kunna vidtaga vissa modifikationer. Jag
betonar ännu en gång, att när det gäller fixerandet av dessa tal, sä
är det från vårt håll ingen besvärjelsepunkt, som vi fästa alltför
stort avseende vid.

Vad utskottets framställning rörande skogstaxeringen beträffar,
så måste jag också säga, att den är ganska underbar. Å ena sidan
är det ju så, att utskottet medger, att frågan om skogsbeskattningen
måste grundligt utredas, vilket har spelat in såsom motiv för ett
uppskjutande av fastighetstaxeringen till år 1922. A andra sidan
finnes inom utskottet en känsla av att det är hopplöst att redan till
1921 års riksdag kunna få frågan framlagd och klar, men utskottets
tankegång resulterar i att det ändå beslutar sig för en fastighetstaxering
1922 och förordar, såsom det heter, att det föranstaltas om
en revision av nu gällande bestämmelser i ämnet, som möjliggör en
enhetligare och riktigare skogstaxering. Jag må säga, att det är en

underbar logik i detta. När det ändå icke kan bli klart till 1922,

varför då icke försöka med en liten revision redan nu av skogsbeskattningen,
om man icke är nöjd med densamma? Jag vill för övrigt
säga för min del, att med avseende å anmärkningarna mot den skogsbeskattning,
som föreslagits i den kungl. propositionen, de förefalla
mig betydligt överdrivna. Jag vädjar till skogsägande hemmansägare
här i kammaren: antag att vi ha ett hemman med skog för
100,000 kronor utöver husbehovsskog, och antag vidare, att skattetrycket
är 6 kr. pr skattekrona, Det skulle då här bli en skattesats
på 180 kr. för en dylik hemmansägare. Jag får verkligen säga, att

det finnes väl ändå icke någon i denna kammare, som tror, att denne

hemmansägare går och rovhugger skog för dessa 180 kronors skull.
Det är överdrift, enligt mitt sätt att se, och ingenting annat.

Samtliga de reservationer, som här föreligga, laborera ju liksom
utskottet med en fastighetsbeskattning. Det kungl. förslaget
och reservationernas förslag pålägga fastigheterna en verklig fastighetsbeskattning,
medan högerns och liberalernas förslag framför allt
pålägga de skuldsatta fastighetsägarna en fastighetsskatt. De skilda
förslagen fördela emellertid skatten mellan å ena sidan fastighetsägarna
och å andra sidan andra inkomsttagare uti olika proportion.
Liberalerna hävda nu, att det kungl. förslaget ålägger fastighetsägarna
en alltför stor del av skattebördan, men å andra sidan
måste ju liberalerna liksom högern medge, att deras förslag i motsats
mot regeringens ej skipar rättvisa mellan fastighetsägarna inbördes.
Det kan omöjligen från ufskottsmajoriteten vidhållas, att
denna inbördes rättvisa kan skipas med den linjal, som herrarna lagt

Tigflngaa deu 15 juni, f. m.

4:; Nr 80.

över det hela genom garantiskatten. Under sådana omständigheter
synes det klart, att man från utskottets sida icke borde ha några som
helst betänkligheter emot ett förslag, som dels fördelar skattebördan
mellan å ena sidain fastighetsägarna och å andra sidan övriga inkomsttagare
i samma proportion, som det på den liberala linjen framlagda
förslaget, dels skipar större rättvisa mellan fastighetsägarna
inbördes, än det liberala förslaget faktiskt gör. Ett dylikt ur liberal
synpunkt idealiskt förslag kunde ju herrarna fått fram ur regeringsförslaget,
om ett lämpligt repartitionstal för fastighetsbeskattningen
fastställts. Det måste nämligen rent teoretiskt .sett finnas
ett repartitionstal, som, om det tillämpas på regernigsförslaget,
ger samma fördelning av skattebördan mellan fastighetsägarna och
övriga inkomsttagare, som det liberala förslaget gör. Men någon
som helst tanke från utskottets sida på att söka sig fram på en sådan,
linje har icke förelegat, och utskottets betänkande bär ju också karaktären
av att man långt mindre varit intresserad att diskutera principerna
för Kungl. Majrts förslag än att diskutera de utmärkta
principer, som legat till grand för högerns och liberalernas förslag.

När det klagats över att provtaxeringssiffrorna här skulle vara
alltför låga, så är det underbart att höra denna klagan framställas
åtminstone från det håll, som då det gällde provtaxeringens beslutande
här i kammaren, jämrade sig över att siffrorna skulle bli för höga.
Det är än si, än så och än annorlunda med dessa ståndpunkter!

Mina herrar! Jag är övertygad om att, hur än utgången blir av
dagens votering, de principer, som ligga till grand för Kungl. Majrts
förslag och som ha upptagits i den av socialdemokraterna i utskottet
avgivna reservationen, skola visa sig vara bärande principer för
framtiden och visa sig vara oemotståndliga den dag, då man på allvar
vill finna ett skattesystem, som gör rättvisa åt de njm, förhållanden,
som tiden skapat. Därför är det också ■ min övertygelse, att det
klokaste, som riksdagen kunde göra, vore att redan nu ge sin anslutning
till dessa principer för det kungl. förslaget. På det sättet skulle
vi undgå att få denna uppslitande och meningslösa strid i den
kommunala skattefrågan, som ovillkorligen måste förestå, och vars
förnuftiga slut ändå icke kan bli mer än ett, nämligen att dessa principer
gå segrande igenom.

Jag har, herr talman, med dessa erinringar velat -ingiva, på vilka
skäl jag och mina kamrater inom utskottet givit vår anslutning
till detta förslags principer, och jag ber därför att få framställa yrkande
om bifall till §§ 57, 58 och 59 i förordningen om kommunalstyrelse
på landet i den lydelse, som de fått i den av herr Gustaf
Nil sson m. fl. vid betänkandet fogade reservationen.

Herr Eden: Herr talman, mina. herrar! Jag hade tänkt att
kunna börja .mitt 3’ttrande i denna debatt med att konstatera, att man
ändå trots allt har kommit varandra en smula närmare under frågans
långvariga behandling, och framför allt, att. divergenserna framträda
i något mindre dimensioner, än de gjort förut. Jag tror inte jag
behöver avstå från detta konstaterande, om det också inte kan för

Ang. den
kommunala
beskattningen.
(Forts.)

Nr 80. 44

Tisdagen den 15 juni. f. m.

Ang. den
kommunala
beskattningen.
(Forts.)

döljas, att genom de anföranden, som hållits från stats!ådsbänken
och från den ärade representanten för de socialdemokratiska reservanterna,
har gått såsom en röd tråd ett försök att gorå det mesta
möjliga av det, som betraktas som det kung]. förslagets säregna
principer.

Jag tillåter mig i varje fall framhålla, att det viktiga faktum
kan ingen resonera bort, att ifrån utskottets sida nu endast föreligga
förslag till provisorier, och att sålunda varje tanke på att på Kung!
Maj:ts förslags grund bygga en definitiv lösning av kommiunalskattefrågan
har fått lov att uppgivas under utskottsbehandlingen.
Det resultatet är värt att lägga märke till, ty det kan ju icke förnekas.
att när det kungl. förslaget kom fram. så var det med pretention
på att giva den definitiva lösningen. Och det anspråket från
det kungl. förslagjts sida var så pass markerat, att det, såsom är för
alla känt, hade mycket betydande politiska följder. Det var nämligen
ett absolut villkor för en eventuell fortsatt samverkan i den
föregående regeringen, att intet provisorium finge framläggas från
regeringens sida. Nu accepteras i alla fall ett provisorium från regeringsbänken,
låt vara — jag återkommer därtill strax — ett provisorium
på det kungl. förslagets grund.

Herr statsrådet Sandler bär i det sammanhanget anmärkt,_ att
naturligen Kungl. Maj:t aldrig haft tanke på att ge eu slutgiltig
lösning, som skulle räcka för all tid framåt. Nej, tacka för det.
Det förstår jäg mycket väl. Ingen Kung!. _ Maj :t, ingen finansminister
framför allt, som under dessa svåra tider fått finna sig i åt c
både praktiska arrangemang och t. o. in. teorier av större värde än
intresseteorien hasteligen dukat under för tidernas cmskiftningar,
ingen lär väl kunna vänta, sig att giva eu slutgiltig lösning i den
meningen. Men det går icke att resonera bort, att det är en skillnad
mellan att å ena sidan .försöka få fram ett förslag, »om skall antagas
definitivt för att ändras först, när över huvud taget det kan
bli tal om att ifrån Kungl. Maj:t eller riksdagens sida framlägga
förslag därom, och å andra sidan att acceptera en lösning, som uttryckligen
är bunden till fyra års giltighet. Det ligger bakom detta
faktum, att man nu även från den sidan finner sig uti en lösning,
som endast skulle gälla fyra år, helt enkelt ett erkännande av att
det var berättigade anmärkningar, vilka framfördes från dem, som
ansågo, att grunden för detta förslag med det anspråk de ställde
icke var tillräckligt hållbar, att förslaget icke var tillräckligt genomtänkt
och att det erbjuder äventyrligheter och faror, varför man
inte vill ta på sitt ansvar att låsa fast det hela för längre tid än
fyra år.

Det erkännandet bar givits ifrån de olika reservanterna i utskottet
i olika tonarter. I den socialdemokratiska reservationen talas
det rätt försiktigt om att dessa reservanter inte kunna ha någonting
emot, att det kungl. förslaget, som det heter, kompletteras. De kunna
gärna gå med om att ytterligare fakta till hela kommunalskatteproblemets
belysning äro önskvärda, och de erkänna pa en särskilt
viktig punkt, som redan blivit berörd. — på skogs!) e sk åtta ingen s

Tisdagen de» 15 juni, f. in.

45 Nr 80.

område — att det i själva verket icke finnes någon riktigt hållbar
grund att stå på i Kung!. Markis förslag. Längre igår man icke. men
det är vackert så. Ifrån en annan grupp av reservanter återigen -—
bondegrupperna — bär såväl i den motion, som av dem avgivits, som
i den föreliggande reservationen uttryckligen sagts ifrån ungefär detsamma,
som i dessa avseenden har sagts ifrån liberalt håll och högerhåll:
att det behövts ytterligare utredningar, att de statistiska beräkningar,
som gjorts, äro otillfredsställande byggda på otillfredsställande
primäruppgifter, som blivit föråldrade, som äro tagna i ett alltför litet
antal kommuner och ej heller i övrigt lämpligt anordnade; det bär sagts
ifrån, att, så länge man icke tätt den nya taxering,songanisationen, saknas
hela grunden för en verklig reform. Och åtskilligt annat därtill. I
själva verket är ju detta just ett erkännande arv att förslaget icke var
moget att framkomma såsom den lösning av den kommunala skattefrågan
vi alla önskat. Vad slutligen angår den tredje reservationen, den av
herr Swartz, skall jag i detta avseende endast nämna, att även han
— och i eminent mening — håller på nödvändigheten av endast provisoriska
åtgärder. Han har hållit på den nödvändigheten så starkt
t. o. >m.. att han i en icke betydelselös punkt bär nödgats ändra Kungl.
Maj:ts förslag — det gäller åter skogsbeskattningen — men ändra
den på ett sådant egendomligt sätt, att han uttryckligen säger, att
det sker endast för att fylla ut en lucka i förslaget, där han funnit
förslaget omöjligt, men att han för övrigt förutsätter att han skall
slippa få dessa nya bestämmelser bragta i tillämpning; han hoppas
nämligen att något annat skall hinna bli färdigt, innan en fastighetstaxering
kommer till stånd.

Mina herrar, jag kan icke underlåta att göra detta konstaterande
med hänsyn till herr statsrådet Sandlers yttrande. Jag är glad över
att man närmat sig varandra i sak, men jag skulle önska, att herr
statsrådet då också erkände, att det funnits verkliga skäl för deri
försiktighet, som från början ställde sig på grundsatsen om ett provisorium,
och att han icke försökte eliminera bort detta faktum genom
en lek med orden »slutgiltig» och »definitiv» och eu dubbeltolkning
av begreppet provisorium, en dubbeltolkning, sonr jag strax skall
återkomma till.

Alltså: numera vilja vi alla ett provisorium, men vi vilja olika
provisorier. Och vari ligga då olikheterna? Det är konstaterat, att
mellan utskottets förslag, Kungl. Maj:ts förslag och reservationerna
finnes den viktiga likheten, att samtliga upptaga inkomstskatten i
ungefär samma ram och med ungefär samma grundsatser. Där behöver
man icke strida. Det är också konstaterat att man rörande
progressivskatten i det väsentliga har kommit överens. Jag kanske
får erinra, mina herrar, att den grund, varpå detta skett, det är den,
vartill det liberala förslaget på sin tid gav uppslag, nämligen att öka
progressiviskattens kommunandel till 75 procent och slå ut den på driftkommunerna
enligt bevillningstaxeringen, och att vi sedan från olika
håll ha kunnat samarbeta om att föra denna tanke vidare. Jag erinrar
därom så mycket mer, som ju detta förslag från början mötte både
här, inom pressen och inom utskottet, det mest tydliga oförstående

Ang. den
kommunala
beskattningen.
(Korta.''

Nr 80. 46

Tiedagen den 15 juni, f. m.

Ang. den
kommunala,
beskattningen.
(Forte.)

ifrån dem, ,sam även i den punkten funno Kung!. Maj:ts förslag vara
ganska gott. Jag skall i detta stycke endast tillägga, att när man nu
gör en anmärkning emot utskottsmajoriteten rörande beredningen av
frågan om pragressivskatten, så förefaller mig den anmärkningen vara
bra nog dialektisk. Det heter: Utskottets majoritet klagar över
att det icke varit tillräckliga utredningar och yttranden från vederbörande
myndigheter. Men det är ingen skatt, mot vilken den hörda
myndigheterna i den’mån, de yttrat, sig om den, varit så avvisande,
som mot progressivskatten. Alltså: hur kan det vara möjligt, att
utskottet då, såsom uttrycket egendomligt nog föll alldeles identiskt
från herr statsrådet Sandler och från herr Engberg »hoppar på just
den skatten»? För det första är det emellertid så, att det icke endast
är utskottsmajoriteten, som har hoppat. Vi ha hoppat allesammans.
Regeringen hoppade först och sedan ha alla grupper inom utskottet
varit ense om att hoppa, mer eller mindre häftigt i fråga om trappstegen
i alla fall — det skall erkännas — men i princip äro vi alldeles
eniga. Varför? Jo, naturligtvis därför att vi icke godkänna
en sådan ståndpunkt, som på sin tid hävdades exempelvis av kammarrätten
och som vill förbehålla progressivbeskattningen åt staten ensam.
Naturligtvis därför att vi prövat den invändningen och funnit
den icke hållbar. Därför ha vi tagit progressivskatten. Och det
är icke några bristande utredningar, som vi i detta avseende klagat
över. Men skulle man nu vilja tala om bristande utredningar i detta
sammanhang, hoppas jag, att herr statsrådet icke finner mig alltför
oartig, om jag säger, att på ingen punkt har utskottet funnit finansdepartementets
förslag för dess del vara så svagt berett som just i
fråga om progressivskatten. På ingen punkt har detta konstaterats
mera enhälligt än ifråga om progressivskatten, och på ingen punkt
tror jag att finansdepartementet har större skäl att vara utskottet
tacksamt för dess arbete än ifråga om progressivskatten.

Alltså: med någon skillnad i skalorna, som jag verkligen bär
icke skall gå in på — nu äro vi dock överens också om progressivskatten.
Stridspunkterna ha reducerats till frågorna om objekt- eller intresseskatter,
om en fristående fastighetsskatt och en fristående näringskatt
enligt regeringens system eller icke.

Det har i vårt utlåtande från utskottet konstaterats, att under
behandlingen av den frågan en förskjutning gjort sig gällande ifrån
den ursprungliga teoretiska utgångspunkt, varpå Kungl. Maj;ts förslag
var byggt. Va ha tillåtit oss anmärka, att intresseteorien, den
mycket omdebatterade, så småningom bar fått träda i skymundan
och lämna rum för ett betonande av objektprincipen, och vi ha sagt,
att detta enligt vår uppfattning icke är utan sitt värde för den framtida
diskussionen i ämnet, eftersom det kan vara, lättare att där få en
gemensam utgångspunkt. Men detta sker också under förutsättning
— som det är sagt i utskottets betänkande — att man på ''samma
gång erkänner, att om eu objektbeskattning och som en objektbeskattning
är nödvändig, prövningen av den skattens avvägning skall
ske »efter skattekraft», som orden formulerats — jag tillåter mig
till herr statsrådet nämna, att detta, icke är utskottsmajoritetens for -

Tihdfcgm den 15 juni, f. in.

47 Nr NO.

cruulering, utan det är den socialdemokratiska falangens inom utskottet
formulering, som vi ha tagit upp och som vi icke halt något ett invända
emot — men om sålunda objektet skall beskattas med hänsyn
till dess skattekraft — vad är då skattekraften i själva verket
annat än » skatteformågan»? Kan verkligen någon subtil analytiker
bär i kammaren — vi ha ett par utmärkta representanter för denna
kategori i de föregående talarna — kan någon subtil analytiker här
i kammaren sta upp och visa fram för mig: Vad är skillnaden mel lan

»skattekraft» och »förmåga» att bära skattebördor? Jag har
icke kunnat förstå det. Därför är det, som denna förskjutning av den
teoretiska utgångspunkten verkligen har ett värde. Ty för mig har
det alltid varit klart, att när vi gå bakom denna spindelväv av teorier
eller detta eleganta flor av analyserande spekulation, som har kastats
över det störa problemet, då måste vi till sist komma fram till »förmågan».
Den enkla, men praktiskt avgörande frågan blir: är det
rättvist att pålägga den och den en skatt av denna art och storlek? Kan
han lämpligen bära den? Kan han lämpligen utgöra den? Det blir förmågan,
skattef orma gan, som till sist blir den avgörande. Man må
ha rätt att hävda, att en större skatteföintåga i vissa avseenden kan
ligga i vad herr Engberg kallade »innehav» av fastighet. Innehav
av fastighet kan ge en skattekraft av eu särskild art, som herr Engberg
ville ha det; det har ju också sedan länge varit så, att man på
fastigheterna lågt beskattning efter särskild och i viss mån strängare
grund. Men när man utmäter den grunden, får man se till, att icke
skatten blir för tung — och då är man likväl framme vid »förmågan».

Kär nu herr statsrådet Sandler frågade oss efter vår ställning
till intresseteorien, nödgas ja© säga till herr statsrådet — och jag
hoppas, att icke heller detta betraktas såsom någon oartighet, men
jag.kan icke finna något bättre uttryck: den är mig oändligt likgiltig.
Jag kan inte hjälpa det, hela denna teori om »intresse»
såsom skattegnund förefaller mig ofruktbar. Jag kommer inte till
något resultat med den. Ty så snart jag skall börja tillämpa den,
måste jag fråga mig: i vad avseende betyder det och det ett större
intresse i kommunen, och hur mycket större skattskyldighet i kommunen
skall det konstituera? För att använda ett något vulgärt
uttryck: hela denna avvägning går jag bet på. Och det är jag icke
ensam om — till och med finansministern bär gått het på uppgiften
att utmäta. »intresset». Det bär visserligen i propositionen talats
mycket om intresseteorien. Men icke på en enda punkt bär man kunnat
visa , huru intresset såsom grund f ör just denna beskattning skulle
rättvist graderas. Det har sagts helt allmänt, att de, som ha företag och
sysselsätta arbetare inom en kommun, ha ett särskilt intresse. Bevars.
väl — men om jag skulle tillåta mig att vånda om satsen och
saga, att kommunen å sin sida har ett särskilt intresse av företagen,
månne man icke får lov att erkänna även idet?

Saken har sin betydelse även efter den omnämnda förskjutningen
av frågeställningen, därför att den spelar in rätt mycket på
åtminstone eu ganska viktig punkt, nämligen i fråga om närings -

Any. den
kommunala
beskattning! n.
(Forte.)

Nr 80. 48

Tisdagen den 15 juni, f. m.

Ang. den
kommunala
beskattningen.
(Torts.)

»kätteri. Det tiar nämligen visat sig, att i den tredje störa reservationen,
som liksom de andra reservationerna fastMller vid närings»katten,
vederbörande tycks ha känt- det särskilt peri i helt med utmätningen
av grunderna för denna skatt, förmodligen med hänsyn
till reservantens egen ställning till näringslivet — jag syftar på herr
Swartz’ reservation. Reservanten har icke kunnat nöja sig med bara
allmänna hänvisningar till intresseprincapen; han har lockså sett sig
nödgad att något beröra de olika faktorerna för beräkning av näringsskattekapitalet,
och särskilt att försvara den egendomligheten
i propositionen, att två företag, som ha samma n är i ng »skattepliktig a
förmögenhet och samma meravkastning. men av vilka det ena sysselsätter
ett .större antal arbetare än det andra, skulle så beskattas,
att de förra finge en högre skatt, Särskilt på denna icke oviktiga
punkt kar reservanten sökt en nödhamn i intresseteorien. Men jag
skulle tro, att just här visar sig tydligt och konkret hela teoriens
bräcklighet. Eller är det icke så, att rättskänslan reagerar mot eu
sådan tillämpning av »intresset»t För det första säger ju det smida
förnuftet, att om ett företag sysselsätter ett stort antal arbetare, så
åsamka dessa icke blott utgifter för kommunen utan de utgöra
också skattekällor. Och för det andra säger samma sunda förnuft,
att det icke är rimligt att lägga en beskattning på det sättet, att ju
större antal människor ett företag ger bröd åt. desto stackare sikall
det företaget beskattas. Det .skall ingen intresseteori från något håll
kunna övertyga mig om. att detta är rättvist. Och jag tror icke heller,
att denna kammare kan finna det riktigt.

Intresseteorien är mig som sagt ganska likgiltig. Jag kan tor
min del nöja mig med objektsynpunkten, som ändå till sist alltid
leder fram till skatt efter förmåga. Det vore lyckligt, om man från
den andra sidan först som sist ställde sig på samma enklare ^oeh klarare
grund. Så länge detta ej sker. blir följden endast att, såsom oeo
mycket riktigt redan har nämnts, de båda begreppen intresse och objekt
kastas om varandra, huller om buller, utan precisering och fixering.
Uttrycket att de användas »om varandra» finnes ju verbatim
i eu av reservationerna, och jag tyckte mig till och med .höra, att det
förekom i ett av de föregående anförandena. Man synes icke ha gjort
klart för sig, att detta i själva verket innebär ett erkännande om betänklig
konfusion i hela grundvalen för det föreslagna skattesystemet Nej,

huvudfrågan, mina herrar, är och förblir helt enkelt den:
Är det riktigt, är det lämpligt och framför allt äro vi färdiga med att
taga ett sådant system av objektskatter., som Kungl. Maj:t nu föreslagit,
va,re sig som provisorium eller definitivt? Det är dessa objektskatter
vi diskutera. Frågan gäller icke, om det skall finnas objektskatt
eller icke. Det är denna fastighetsskatt och denna näringsskatt,
som vi skola pröva för att avgöra, om vi kunna godkänna och lämpligen
böra godkänna dem eller icke. När reservanterna vilja bevisa,
att fristående objektskatter i princip äro lämpliga och berättigade,
skall jag nöja mig med att säga: A la bonne heure, den frågan lämnar
jag öppen. Jag skall för min del icke bestrida, att det kan utfinnas
antagliga former för sådana skatter — men säkerligen finnas åtskilliga

Ttftdageu den 15 juni, f. m.

49 Sr-m.

.som ii ro övertygade om att det icke komnver att visa sig möjligt. Nar
jag sålunda för min del går med på att låta denna fråga stå öppen,
så förbehåller jag mig emellertid, att därav icke dragas några förhastade
slutsatser, ty jag prövar icke ett föreliggande skatteproblem
efter en uppställd schablon: objektskatt eller icke, förmågoskatt eller
icke, utan jag vill anställa en realprövning av de faktiskt föreliggande
förslagen. Är den skatten, som föreslås, riktig? År den rättvis?
Ger den tillräckligt och drabbar den på det råtta sättet utan att tynga
för mycket?

Det är den prövningen utskottet utfört. Och det är den prövningen,
söm så att säga skrämt oss för Kungl. Maj :ts förslag, även sedan
det efter en tids vistelse i utskottet kom igen, för att begagna en bild
från ett känt uttryck, i den nya kapprock, som de fyra årens »provisorium:»
innebär.

Vi måste anse, att den fristående fastighetsskatten i Kungl. Maj :ts
förslag icke kan vara tillrådlig, emedan den icke är utarbetad med nödig
hänsyn till vederbörande skattekraft. Det är så, att de mycket
omtalade tabellerna från 1918 års provtaxering vid anställd granskning
ha förlorat sin egentliga beviskraft. Alla erkänna ju. alla veta
ju, att de ekonomiska förhållandena blivit helt annorlunda sedan primärsiffrorna
för denna provtaxering — 1917 års deklarationer —• tillkomma.
Alla veta ju också, att den taxering, som då skedde, icke
gjordes på det rätta sättet, att för övrigt hela taxeringssystemet är den
svagaste punkten i vårt skatteväsende. Man borde val då nödgas erkänna,
att det icke går för sig att få ett verkligt tillförlitligt resultat
av eri prövning huruvida den föreslagna objektskatten på fastighet,
fristående och kombinerad med en skatt på hela inkomsten av samma
fastighet, kan förordas eller icke, när man icke kan lita på de konkreta
beräkningarna om det kungl. förslagets verkningar. Vi sakna
tillräckliga utgångspunkter för en dylik prövning, vi befinna oss på
gungande grund.

Huru ytterligt ovisst denna del av det kungl. förslaget i själva
verket är, skall jag tillåta mig att belysa genom en enkel sammanställning
av några fakta, som herrarna allesammans känna till, men
som just i sitt sammanhang bliva av slående beviskraft.

Här har Kungl. Maj:t föreslagit som repartitionstal för beskattning
av jordbruksfastighet 6 %, av annan fastighet 4 y2 % och av skogsvärde
3 %. -Reservationen nr 2, den som kom från bondegrupperna,
tager i stället för 6 % av jordbruksvärde 2 %, d. v. s. en tredjedel av
Kungl. Maj ris förslag, i stället för 4^2 % för annan fastighet likaledes
2 % och i stället för 3 % av skogsvärde 1 V2 %■

Den reservation, som har gått medelvägen"— jag höll på att
säga den gyllene, men jag hoppas, att den icke visar sig vara den
gyllene medelvägen — den har tagit, icke en tredjedel "av Kungl.
Maj ris repartitionstal men väl %: således i stället för 6 % av jordbruksvärdet
4 och i stället för 4 V2 % av annan fastighets värde 3 %,
Något skogsvärde har man icke tagit med där tills vidare, men väl
nedsatt repartitionstalet för näringsskattekapitalet från 3 till 2 alltså
även här med %•

Andra kammarens protokoll 1920. Nr 80. 4

Ang. den
kommunala
beskattning^.
(Korta.)

Nr 80. 50

Tisdagen den 15 juni, f. m.

Ang. den
kwmnunala
btthaUningen.
iFcrt».)

Då ju val och en måste begripa, att hela verkan av dessa fristående
objektskatter beror på repartitionstalen, och då var och en måsteinse.
att det icke tjänar någonting till att vi tala om fristående objektskatter
eller icke, om vi icke ha klart för oss hur man skall lägga
ut debiteringen av dessa skatter — då ju var och eu måste förstå,
att det är just här som vi ha knuten — då frågar jag: är det rimligt
att betrakta som fullfärdig till införande i Sverige, vare sig som provisorium
eller definitivt, en skatteform, där yrkandena i själva den
springande punkten växla från ett högt repartitionstal till j/3 av detta
eller en mellanställning på %. Visar icke denna fullkomliga förbistring
mellan dem, som äro intresserade av själva systemet, hur omoget
det hela är? Jag menar då icke till sin byggnad, ehuru det finnes
mycket att säga även där, men ifråga om själva den reella innebörden.
Kan någon påstå, att verkningarna av systemet blivit genomtänkta,
när dess förespråkare ej äro mera överens i denna punkt?_ Tror någon
det kan vara lämpligt att gå till en lagstiftning, vare sig definitiv
eller provisorisk, vars anhängare befinna sig på ett sa stort avstand
från varandra i fråga om de repartitionssiffror, som skola ligga till
grand för skattens tillämpning? Jag tror det icke. Och jag förmenar,
att detta faktum är just ett av de tydligaste bevisen för att frågan
icke är färdig.

Och så näringsskatten. Det talades om, jag minns icke om det
var från statsrådsbänken eller om det var från herr Engberg, att denna
skatt icke blivit vederbörligen detaljbehandlad i utskottets utlåtande.
Nej, tacka för det, när utskottet mycket snart kom till den
uppfattningen, att näringsskatten i denna form, med denna konstruktion
var, för att använda ett ord från debatten i går, en hasard, som
man icke ville ge sig på. Skall här klagas över någonting rörande
näringsskatten, då tillåter jag mig att för utskottets del göra anspråk
på en smula klagorätt. Här har nämligen visats, att denna näringsskatt
till sin konstruktion är det mest invecklade av de skatteförslag,
som mig veterligt icke blott varit framlagda för riksdagen utan som
över huvud utarbetats. Jag vågar val icke säga: någonsin varit påtänkta,
tjT vad allt man bär tänkt på i finansdepartementet i den vägen,
det vet verkligen jag icke. Men till det allra mest invecklade måste
man hänföra detta förslag. Det upptar tre olika grunder för beräkning
av näringsskattekapitalet. Förslaget rullar dessa grunder om varandra,
till dess att den bekymrade läsaren icke vet, huru han skall
finna en ledtråd att hitta i denna labyrint. När han söker följa först
dessa tre faktorer var för sig, sedan avvägningen mellan 1 och 2, avvägningen
mellan 2 och 3, avvägningen mellan 1 och 3 och slutligen
reduktionen av alltsammans till ett näringsskattekapital, vidare den
särskilda skalan och beräkningsgrunderna för avdrag för arbetsför-^
tjänst o. d., ja mina herrar, då befinner han sig verkligen i skattetekniskt
hänseende i en fullständig irrgångssalong.

Jag tror, att det icke är skäl att vi ge oss in på sådana färder.
Det är kinkigt nog ändå med vårt skatteproblem. Herr statsrådet
hade för sin del den meningen, att progressivskattens utslående skulle
erbjuda, lika stora svårigheter som näringsskatten i sin konstrik -

Tisdngen den IT) jnni, f. m.

Öl Nr NO.

tion. Jag får säga: Gud bevare progressivskatten för en sådan

jämförelse. Jag kan absolut icke godkänna den. 1 fråga om progressivskatten
bär man vida enklare och i deklarationerna givna faktorer
att utgå ifrån, här är icke fråga om olika skattegi under, som
rullas om varandra, här gäller det icke någon konstbesynnerlig reduktion
av sådana skattegrunder mot varandra, utan en på statens
inkomstskattetaxering rent aritmetiskt uträknad skattesumma, och vid
dess utslående på kommunerna har man helt enkelt att följa bevillningstaxeringen
å de olika platserna och göra en mycket enkel proportionell
räkning.

Det har vidare sagts, jag skulle tro det är i herr Svvartz’ reservation
— någon annan har icke tagit upp den synpunkten, vare sig
det beror på att man icke har velat eller icke har vågat, men i denna
reservation förekommer ju ett och annat som är mera konungskt än
konungen själv — herr Swartz, säger jag, har i sin reservation anfört,
att utskottet — han talar i dess namn, såsom det är en reservants
rättighet — velat anteckna, att kammarrätten, ehuru den tidigare
uttalat sig för en på enbart avkastningen grundad näringsskatt, vid
granskningen av ett med det förevarande i huvudsak överensstämmande
förslag förklarat, att den ej funnit förslagets principer lämna
rum för anmärkning. Detta är riktigt, om det syftar, såsom jag
förmodar, på det yttrande av kammarrätten som är återgivet
i propositionen. Herr statsrådet, eller var det herr
Engberg — jag har så svårt att skilja på dem, men de talade
mycket lika, de båda herrarna — tog emellertid upp synpunkten
och anmärkte, att vi icke givit det erkännandet åt näringsskatten,
som låg i, att kammarrätten hade sagt, att förslagets principer ej
lämnade ram för anmärkning. Nej, men det fanns väl icke heller
någon anledning att så göra, då kammarrätten sedan av tekniska
grunder.icke kunde förorda skatten, och då vi ansågo, att detta var
tillräckligt i och för sig för att avvisa förslaget. Att vi sedan, ehuru
kammarrätten för sin del icke funnit någon anmärkning mot »principerna»,
i utskottet tilläto oss att ha vår egen mening''om dessa
principer, det finner säkert herr statsrådet alldeles naturligt. Ty i det
syftet ha vi ej begärt att myndigheterna skulle yttra sig, att vare sig
utskottet eller riksdagen sedan bara skulle skriva på, utan i det syftet,
att vi skulle få pröva deras synpunkter. Och i detta avseende
våga vi verkligen ha den uppfattningen, att även förslagets principer
lämna rum för anmärkning, ehuru kammarrätten haft annan uppfattning
om dess teoretiska försvarbarhet.

Men så säger också_ denne reservant, herr Swartz, fortfarande i
utskottets namn: »Troligen komma väl vissa svårigheter att i början
yppa sig vid taxeringen till näringsskatt. Utskottet, som haft
tillgång till ett antal deklarationer och som under hand rådfört sig
med sakkunniga personer ifråga om taxeringsväsendet, hyser emellertid
den förtröstan, att dessa svårigheter skola visa sig överkomliga.»
Det är påfallande, att det försiktiga ordet »överkomlig» återfinnes
även i reservationen från bondegrupperna, bara vänt ännu försiktigare,
nämligen så, att svårigheterna icke skola visa sig »oöverkomliga».

Ang. den
fojminuiuUa
beskattning**-(Fort*.;

Nr NO» 52

Tisdagen den 15 juni, f. m.

4n<7. den
kommunala
beskattningen.
(Fort».)

Mera har man icke vågat säga. På vilken grund har man kommit
så långt? Herr Swartz säger, att utskottet »under hand rådfört sig
med sakkunniga personer i fråga om taxeringsväsendet». Jag beklagar.
men i så fall måtte utskottet hava varit herr Swartz, ty inte
är det utskottet i dess helhet. Ingen sakkunnig person-på detta område
har framträtt inom utskottet med ett sådant omdöme. Ingen
har framlagt en sådan mening, som här refererats såsom den där skulle
vara — om även »under hand» — delgiven utskottet. Det måtte val
då vara herr Swartz, som »under hand» fått del av detta. Men utskottet
har för sin del ej hört något annat än att herr Swartz konfererat
med en eller annan landstatstjänsteman. Och vad de .sagt, det torde
val ha berott något på huru frågorna blivit ställda. Det är icke uteslutet,
att utskottet skulle ställt dem något mera ingående än herr
Swartz. Jag tror, att vi skola inte bygga för mycket på ett sådant
motdrag mot det ursprungliga yttrandet från kammarrätten. Jag
tror vi kunna lugnt saga, att när kammarrätten »icke vågat förorda»
ett förslag ur teknisk synpunkt, då vore det i högsta grad oförsiktigt
av utskott och riksdag att tro, att vi skulle våga förorda det. Och
varenda ledamot av riksdagen, som vill göra sig besväret att låsa
igenom och studera sig in i detta näringsskatteförslag, skall säkert
baxna inför tanken, att våra taxeringsnämnder skola försöka tilllämpa
det.

Sedan några ord om den anmärkning, som vi gjort mot båda
skatterna gemensamt, fastighets- och näringsskatten, och som vi lla
givit den formen, att de innebära dubbelbeskattning. Man tar åter
igen upp denna anmärkning. Man säger: Det är ej dubbelbeskattning.
Dubbelbeskattning förekommer endast, ifall en
person inom en viss kategori av medborgare beskattas på
annat sätt än en annan inom samma kategori av medborgare. Jag
skall bekänna min oförmåga att förstå hela den synpunkten. Dubbelbeskattning
kan givetvis förekomma för en hel grupp av medborgare
och inte bara för enskilda inom en grupp eller en kategori. Men
jag skall ''taga upp de ord eller de citat, som de socialdemokratiska
reservanterna hava anfört i detta sammanhang, ett citat från en amerikansk
nationalekonom rörande frågan om dubbelbeskattning. Han
talar nu om beskattning av objekt i två eller flera former och säger:
»Alla sådana dubbla eller tredubbla skatter äro fullkomligt rimliga,
så länge de träffa alla tillsammans. Tagna tillsammans betyda
de helt enkelt en hög skattesats på egendomen.» — Ja, detta är
just vad det gäller. Tågna tillsammans betyda dessa, dubbla skatter
helt enkelt en hög skattesats på egendomen, en skattesats, som tillsammantagen
blir för hög, en skattesats, som icke är prövad efter
grundsatsen om »skattekraften». Just därför är det naturligtvis
som man är rädd för den. och därför är det som
man avvisar den — icke därför att den är uppdelad på två olika former,
utan därför att, på grund av det sätt varpå den är lagd och med
de repartitionstal, som synas vara de enda diskutabla, skattebördan
blir totaliter för hög. Man får väl ändock söka förstå, att det är ur
den synpunkten, som vi tala om dubbelbeskattning. Att sedan i

Ti&dagen den 13 juni, 1‘. in.

■53 Nr ML

annan mening dubbelbeskattning förekommer det är en helt annan
sak. Det är sant, att alla de, som äro i den ekonomiska situation,
att de få betala progressivskatt jämte inkomstskatt, bli dubbelbeskattade,
om man så vill kalla det. Men denna dubbelbeskattning träffar
alla efter samma grundsats, icke en viss klass eller vissa klasser av
medborgare, vilket i regeringens förslag är fallet.

Det var någon, jag tror herr Engbeng, som i utskottets utlåtande
saknade den förut gjorda anmärkning mot dessa objektskatter såsom
»övervältrimgsskatter». Den är icke bortglömd, herr Engberg. Men
det är nu så, att utskottet velat begränsa sitt utlåtande till att taga
fram vissa huvudpunkter och för övrigt har hänvisat till motionerna.
Och skulle herr Engberg, det Gud fönbjude, önska en särskild diskussion
om över vältringen, så må det vara hänt. Jag tror emellertid
vi kunna lämna den saken åsido. Vi ha alldeles tillräckligt med de
andra synpunktena. Att det är fara för en övervältring i eminent
grad i fråga om näringsskatten och även ifråga om fastighetsskatten,
i all isynnerhet i vad den rör fastighet, som är avsedd för uthyrning,
därom bör ingen, förlåt att jag säger så, ingen vettig människa kunna
ha något tvivel.

Men så eu sak till. Uti dessa skatter finnas -— jag återgår till
fastighetsskatterna -— vissa särskilda svårigheter, som ha blivit så
småningom blottade under utskottets behandling av ärendet, som
ingen av reservanterna nu kan komma ifrån och ingen heller kan
lösa. Det är att märka, att själva grunden för fastigheternas, jordbruksfastighets
och andra fastigheters taxering, är bestämt omstridd
emellan två grupper av reservanter. De socialdemokratiska reservanterna
hålla sig till regeringslförslaget, enligt vilket »det allmänna
saluvärdet» skall vara grund för taxeringen. Bondegruppernas reservanter
återigen protestera på det bestämdaste mot denna grund;
det skall vara »avkastningen», som skall läggas-till grund. En sådan
skiljaktighet i själva utgångspunkten för uppskattningen av
fastighet är ieke att leka med. Innan man kunnat klara den, lär
man inte kunna göra någon ny taxering av fastigheterna — i denna
kärnpunkt vilar alltså förslaget på undergrävd mark. Det är vidare
så, att frågan om skogsbeskattningen har, ju längre utskottet arbetat-,
alltmera framträtt som eu i eminent grad svag punkt i det knngl.
förslaget och, det skall gärna, erkännas, över huvud taget som ett
av de kinkigaste problem, vi ha att röra oss med bär. Det har vid
utskottets överläggningar i denna punkt, jag tror jag vågar säga
det, egentligen ej rått delade meningar därom, att Kungl. Maj:ts
förslag rörande skogsbeskattning, en beskattning på den växande
skogens värde med 3 procent av fastighetsvärdet som repartitionstal,
i denna del är — jag skall taga ett ord, som jag tror alla kunna vara
med om — icke tillfredsställande. Det har rått fullständig enighet om
att detta problem måste tagas upp till ny behandling, därför att det
rör vår kanske största naturtillgång och vårt enda alltid växande
kapital, — alltid växande, om vi nämligen sköta det. Det har varit
klart, att ett inslående på en förfelad väg i detta avseende innebär
de allra största nationalekonomiska risker.

Ant}, den
kommunaLu
beskattningen
(Forte.)

Bfr SO. 54

Tisdsgeu den 15 juni, f. m

Ang. den
kommunala
beskattningen.
(Fort*.)

Hur liar matt då gått tillväga? Jo, de socialdemokratiska reservanterna
ha föreslagit en liten omkastning- i de allmänna anvisningarna
för skogens taxering, så att där nu står, att skogen skulle,
icke som det stod ursprungligen i det kungl. förslaget, taxeras efter
sitt saluvärde utan efter »det saluvärde, som skogen kan antagas
äga under förutsättning av uthålligt skogsbruk, dock icke högre än
det verkliga saluvärdet, med avdrag för den kostnad, som, i händelse
marken vore bär. skulle erfordras för dess försättande i produktivt
skick». Jag skall be att få göra den frågan till dem aveder,
mina herrar, som ha haft att göra med skog och skogstaxering.
vare sig i större eller mindre skala: är det någon, som tror sig om
att kunna i en taxeringsnämnd räkna ut, vad som är för en viss
skogsmark »det saluvärde, som denna skogsmark kan antagas äga
under förutsättning av uthålligt skogsbruk?» Nog tror jag. så stadsbo
jag är, för min del. att en taxeringsnämnd går bet på detta. Vad
hjälper det att säga. att det skall vara det värde, som grundar sig på
uthålligt skogsbruk? När är skogsbruket nthålbgt, och hur^ skall
eu vass skog skötas, för att skogsbruket skall vara uthålligt? Jag
vågar påstå, att reservanterna, ha icke knäckt denna mycket svåra
fråga. I bondegruppernas reservation är saken också upptagen. Där
har man emellertid räddat sig bakom den formel, som är den störa
räddningsplankan i alla svårigheter, formeln, att värdet skall tagas
upp efter avkastningen. Jag nödgas fråga återigen: vad är då avkastningen
av en skogsmark? Ja, det beror naturligtvis på hur man
sköter den, hur mycket man tar ut av den. Hur skall man konstatera
en viss genomsnittsavkastning, som skall kapitaliseras och göras till
värde för skogsmarken? Jag tror, att icke heller det förslaget har
knäckt frågan. Vad slutligen beträffar det tredje förslaget, mellanförslaget.
herr Swartz’ förslag, ,så skall jag nöja mig med att säga,
att han har uti sitt förslag inarbetat en formel för skogsbeskäbtnin*
gen. som aldrig varit prövad i utskottet, som tydligen är tillgripen
som en nödfallsutväg för att över huvud ha något att sätta in där och
som också uttryckligen er kännes vara avsedd att aldrig tillämpas.
Ty herr Swartz förutsätter, att det inte blir någon fastighetstaxering
nästa år Titan först 1922. och att då nya grunder för skogstaxeringen
äro färdiga. Ja. men om de då inte skulle vara färdiga? Hur går
det då med denna formel? Visar inte detta, att hela frågan var —
den här gången skall jag icke säga icke mogen — jag skall säga absolut
omogen, den var icke tillräckligt behandlad, den var icke penetrerad
och den lades fram i ett sådant skick, att ett bifall kan riskera
att föra oss ut på verkliga äventyr.

Denna punkt om skogsbeskattningen, mina herrar, den har nu
den allra största betydelse för hela byggnaden av regeringens skattesystem,
även om man har försökt att resonera bort det i reservationerna.
Kan man inte ta regeringens skogsbeskattning med dess särskilda
skogsvärde vare sig oförändrat eller med modifikationer, då
måste hela uppdelningen emellan jordbruksvärde, annat värde och
skogisvärde falla sönder och samman. Då får man gorå såsom herr
Swartz har gjort: taga en övergångsbestämmelse, där man bibehål -

55 Nr NO.

Tisdagen den 15 juni, f. m.

ler den hittillsvarande uppdelningen mellan jordbruksfastighet och
annan fastighet, och lita pa Guda försyn, en arbetsam Kungl. Maj:t
och en hastigt arbetande kommitté för att bli räddad från detta dilemma
till året 1922. Pa en sådan grund bygger man icke, om man
vill ha säker mark under lotterna, ett nytt skattesystem, icke ens
ett provisorium för fyra år. .

Jag skall stanna vid denna motkritik och övergå till den iråga,
som har spelat så stor roll i reservationerna och i föregående anföranden
är det inte i alla fall riktigt, att Kungl. Maj ris förslag eller
någonting av den arten får »prövas»! Alla reservanterna ha med en
rörande endräkt, tagit upp just det ordet: »prövas». Förslaget måste
prövas; herr statsrådet vill, att det skall prövas, herr Engberg vill,
att det skall prövas. Men vi vilja, att just den prövningen skall besparas
oss. Vi anse nämligen, att man har inte någon rättighet, att
när man talar om en provisorisk anordning, däri utan vidare inlägga
detsamma som en försökslagstiftning. Det är skillnad på provisorium
och provisorium. Det provisorium, som bjudes av reservanterna, innebär
ungefär följande tankegång: Inte kunna vi riktigt lita på

Kungl. Maj ris förslag i viktiga punkter, och visserligen äro vi komplett
och ohjälpligt oense i själva kärnpunkten om repartitionstulen,
men, vi kunna väl ändock laga och »pröva» själva systemet. Det är
just denna tankegång som utskottet icke kan lölja. Utskottet måste
bestämt avråda lätt pröva ett nytt skattesystem pa det sättet. Vi
erkänna gärna de förtjänster, som ligga i finansdepartementets arbete.
Vi ba ju tagit upp en hel del av dess resultat och tillgodogjort ess
detta. Vi bestrida icke möjligheten, att vissa av de grundsatser, sola
vi nu icke kunnat erkänna, i en framtid kunna, i mer eller mindre
modifierad form, bliva användbara. Men vad vi bestämt bestrida,
det är, att det är riktigt eller rimligt, att riksdagen nu skulle gå att
.antaga såsom provisorium ett förslag, mot vars huvudsakliga grunder
man har så allvarliga anmärkningar, eller i fråga om vars innebörd
man är så ytterligt osäker. Vi komma inte ifrån, mina herrar,
det som är sagt i all korthet i utskottets utlåtande: att så förfara
på ett så ömtåligt och svårbehandlat område, det vore ett experimenterande,
som icke är tillåtlig!. Man får inte experimentera på det
sättet på detta område.

Då kan man ju aldrig få det prövat, invändes det. Då blir det
ju bara nya utredningar! Och herr Swartz, återigen mera konungsk
än konungen själv, har varit särskilt bekymrad över att nya »kostsamma
provtaxeringar» skulle kunna bli nödvändiga, om man skall
börja med nya utredningar. Vad kostnaderna beträffar, mina herrar,
så skall jag bara be att få fråga: vad är det som kostar mera,
en eventuell ny provtaxering någon gång, i fall den anses lämplig —
t. o. in. utsträckt över ett större område och efter ett mera mångsidigt
urval av kommuner — vad kostar mera för oss alla, för det
svenska samhället och för de skattdragande, en sådan provtaxering
eller att »på prov» taga cri beskattning, om vars innebörd man är i
allra högsta grad oviss och vars verkningar man befarar komma att
bil olyckliga? Det senare kostar mera. det tycker jag. att herr

Ang. if»
kommunal*
brskaUninf.«
(Kort».)

Sfr m. 56

Tisdagen den 15 juni, f. in.

Ang. de» Swartz såsom gammal finansminister borde ha tänkt på. Om det
Jbamminaia jj^ kali prövas på sådant sätt, detta förslag, så får det väl behandla*
V!®*** som andra förslag. Man får arbeta på det, till dess man vågar att
0 ‘J taga det eller något annat förslag i ett sådant skick, att det inte bara.
tages på prov. Det bär hänt förut, att riksdagen ej tagit en svår lagstiftning
förrän efter förnyad behandling, efter ny prövning i kommittéer
med utredningar och remisser. Så lär det väl bli till sist även
med kommunalskattefrågan. Jag förutsätter visst inte, att den
svenska riksdagen någonsin skall kunna fullständigt enas om linjerna
för dess lösning. Därtill är saken för svår och berör för många
olika intressen. Men jag tänker mig, att alltid skola vi kunna komma ett
mycket gott stycke längre än där vi nu stått i år, alltid skola vi kunna
undanröja en del stötestenar, som nu ha varit oöverkomliga, och alltid
skola vi kunna nå fram till det stadiet, då man säger: ja vi ta detta steg
i alla fall — är det så, att det behövs, så få vi korrigera sedan. I det
skicket var frågan icke och är frågan icke i närvarande stund, att man
kan så förfara. Därför är det som alla »provisorier» på denna grund
äro efter utskottets mening oacceptabla.

Och därför inlägger utskottet i begreppet provisorium en annan
betydelse, nämligen provisoriska åtgärder som avse förbättringar av
det nuvarande systemet utan anspråk, på att lösa frågan, utan anspråk:
på att införa ett nytt system, ja, jag kan tillägga, även utan anspråk
på att i och för sig ge något nytt uppslag för den definitiva behandlingen.
Vi befinna oss helt enkelt i ett sådant läge, då valet står
emellan att antingen göra ingenting, alltså avslå det hela på grund
av den förvirring, som har inträtt i hela problemets läge, eller också
försöka bygga på den grund vi ha, göra. de förbättringar, som kunna
åstadkommas utan att vi binda för framtiden och utan att träda in
på vägar, som vi inte kunna överskåda. De två alternativen ha vi haft..
Vi ha vält det senare, och jag tror det är riktigt valt.

Herr statsrådet skall därför ingalunda på utskottets provisorium
ställa samma anspråk, som utskottet har haft både skyldighet
och rätt att ställa på Kungl. Maj:ts förslag. För oss är vårt provisorieförslag
en utväg ur ett läge, dit vi kommit — märk väl herrstatsråd
— just genom det initiativ, som regeringen i denna sak
tagit. Jag tror man skulle kunna göra den reflexionen, när man:
ser på läget nu: hade det icke varit lyckligare för kommunalskattefrågan
i sin helhet, om man redan tidigare hade begränsat sina förhoppningar,
funnit sig i de svårigheter, som det stora problemet innebär,
och sagt sig: vi få nu taga det, som är det viktigaste för att*
få en bättre ordning; den stora frågan hinna vi icke pröva, den får
vänta. Då hade vi med all sannolikhet stått ofantligt mycket närmare
varandra. Då hade vi kunnat gå till en provisorisk lösning
på det beståendes grund utan stora strider, och då hade vi sluppit
denna diskussion rörande principerna för framtiden, som dock nu ickekan
giva någonting.

I varje fall, utskottet anser, att de provisoriska åtgärderna måste
begränsas till att förbättra den nuvarande ordningen. Dess förslag
gör också detta i eminent utsträckning. Hela inkomstskatter»

Tibdngen den 15 juni, f. m.

57 St 80.

är omlagd efter Kung!. Maj ris förslag. Genom progressivskatten är
ett alldeles nytt moment infört, om vilket alla i huvudsak ha kommit
överens. Som jag sagt förut: det är näringsskatten och den
fristående fastighetsskatten vi ej kunnat acceptera.

Vad nu näringsskatten beträffar, så vågar jag hävda, att efter
allt vad som kommit fram om hela denna skatts konstruktion, tekniska
otympligheter och svårigheter vid tillämpningen, så är det en
ren förtjänst hos utskottet att icke ha tagit upp den. Det må sedan
bliva huru det vill i framtiden med frågan om, huruvida näringsföretag
kunna särbeskattas eller ej. I ett provisorium tager man icke
upp en så fullkomligt olöst skattefråga.

I fråga om fastighetsbeskattningen ligger utskottets förslag annorlunda:
här har utskottet gjort det viktiga komplementet till nuvarande
ordning, att föreslå beskattning av inkomst, som överskjuter
den på fastighetsvärdet grundade taxeringen. Därmed är jag inne
på ett ämne, som framkallat en ändlös diskussion fram och tillbaka,
och som nu återigen — jag vet icke för vilken gång i ordningen
— bär föranlett starka anmärkningar, från statsrådsbänken liksom
från herr Engberg och reservanterna. Temat är: detta förslag skipar
ju icke rättvisa mellan fastighetsägarna själva. Nej, det gör
icke så. Det har utskottet aldrig gjort anspråk på att göra. Men
ja.g skall be att få göra en motfråga: skipar Kungl. Maj:ts förslag
rättvisa mellan fastighetsägarna själva? Nej, det gör det icke. Ty
även i Kungl. Maj ris förslag finnas, vad fastighetsskatten angår,
alldeles samma regler som i utskottets förslag och i den nuvarande
ordningen. Fastighetsskatten skall läggas på viss procent av taxeringsvärdet.
Från denna beräknade procent medgivas inga avdrag
vare sig för skuld eller för vederbörandes familj. Hela den
skattetungan ligger på fastighetsägarna även efter Kungl. Maj ris förslag.
Nu är det sant — och det är icke min mening att på något
vis skymma undan detta — att Kungl. Maj:t emellertid har möjliggjort
någon jämkning i det avseendet genom den fristående inkomstskatten.
Kungl. Majri räknar, som det gång på gång har sagts,
med att vid inkomst av fastighet få avdragen göras, och därigenom
blir det i alla fall en lättnad för den skuldsatte och den, som har
mindre inkomst. Ja, det blir en lättnad, det är sant. Men det blir
■visst icke en verklig rättvisa. Problemet är icke löst. Och vill clct
kungl. förslagets anhängare ha ett otvetydigt uttryck för denna mening,
ett bevis för att den meningen finns på håll, där man annars
är mycket intresserad av det kungl. förslagets principer, så skall jag
tillåta mig att taga det beviset från bondegruppernas reservation,
där det nämligen står följande: »Det bör även framhållas, att med
dessa repartitionstal» — det kungl. förslagets repartitionstal rörande
fastigheter — »den olägenhet i väsentlig mån kvarstår, som, enligt
vad ovan anmärkts, är förenad med den i den liberala motionen föreslagna
lösningen, nämligen att skuldsatt jordbrukare i skattehänseende
försättes i sämre ställning än skuldfri jordbrukare med samma
bruttoavkastningsprocent å fastighetens taxeringsvärde.» Ja, så säga
representanterna för bondegrupperna. Jag höll på att saga, att

Ang. den
kommunala
beskattningen

(Kort*.)

Nr 80. 58

Tisdagen den 15 juni, f. m.

Ang. den
kommunala
beskattningen.
(Torts.)

av sina egna skall man höra det. Men det tar jag genast tillbaka,
ty jag hoppas på det livligaste, att dessa representanter icke vilja
räknas till det kungl. skatteförslagets egna. Frågan hur man skall
kunna fasthålla principen om en garanterad skatt på objekt och ändock
få en avvägning efter skatteförmågan hos innehavaren av objektet,
den frågan är icke löst. Den har aldrig kunnat lösas varken av
Kungl. Maj:t eller av oss. Den har i varje fall icke kommit i något
sämre läge genom vårt förslag än efter nuvarande förhållanden.
Tvärtom, genom beskattning av den överskjutande inkomsten är den
verkliga anomalien och den fula begränsningen i den nuvarande skatten
borttagen, och ett steg till rättvisa är taget. För en provisorisk
anordning tillåter jag mig alltjämt i likhet med utskottet att anse,
att vårt förslag kan vara tillfredsställande, utan att vi göra anspråk
på att detta skall vara den väg. som man för framtiden ovillkorligen
bör följa.

När herr statsrådet klagar å fastighetsägarnas vägnar över att
det icke blir rättvisa dem emellan genom vårt fösslag, då skulle jag
vilja föreslå — om vi bara kunde — att vi frågade fastighetsägarna
själva. Om vi hade ett sådant där litet konsultativt referendum för
fastighetsägarna i den kommunala skattefrågan och läte dem välja:
vilket vill ni ha? Vill ni ha det kungl. förslaget med dess fristående
fastighetsskatt med repartitionstal upp till 6 och med beskattning
av hela inkomsten därbredvid? Eller vill ni ha den nuvarande
ordningen på.byggd med, att ni betalar även för den inkomst, som
går utöver taxeringen? Jag tror, herr statsråd, att detta av oss föreslagna
provisorium, så bristfälligt det än månde vara, av detta tänkta
första konsultativa referendum skulle få ett storartat förtroendevotum.

I slutet av sitt anförande — och även jag är omsider kommen
till slutet av mitt — anförde herr statsrådet som en särskild anmärkning
mot utskottets förslag, att därmed icke skulle kunna skapas
tillräckligt antal skattekronor, och han gav en statistisk översikt
över, huru de olika förslagen ställa sig i det avseendet. Jag skall
mot detta göra två anmärkningar, efter min uppfattning var för sig
avgörande. Den ena anmärkningen är den, att det är icke bara efter
antalet skattekronor, som skattetrycket i kommunen framträder eller
på vilket det beror. Det beror på många andra omständigheter,
främst därpå, huru beskattningen är lagd mellan de olika medlemmarna
och skattekronorna. Det beror naturligtvis också på progressivskatten
och andra tillkommande inkomstkällor. Nog av. vill man
se efter verkningarna av utskottets förslag, då är ett naket sammanförande
av skattekronorna i själva verket en teoretisk och icke rättvisande
synpunkt. I stället får man gå till dessa stickprov, som äro
omtalade så många gånger och som finnas uträknade även för utskottets
förslag. Och jag vågar påstå, att de stickproven visa, att
utskottets förslag giver ett resultat, som åstadkommer just de lättnader
man vill ränna, i allt det väsentliga, utan att stöta på de svårigheter
och de nya äventyr, som de andra förslagen ha inneburit. ■—•
Men den andra anmärkningen är för mig lika viktig, om icke vik -

Tisdagaa deri 15 juni, f. ra.

5 * Nr M.

tigare. Vad är nu detta för ett tal om att ett skattesystem ovillkorligen
skall hava till uppgift att skapa ett stort antal skattekronor
för att la tillräckligt mänga enheter att debitera ut på.'''' Naturligtvis
är det fördelaktigt, om man kan gorå detta, men under
den förutsättningen att dessa skattekronor, dessa skatteenheter äro
tillkomna på sådana grunder, efter sådana lagbestämmelser, eller äro
konstruerade på sådant sätt, att man anser, att de äro rättvist tillkomna.
Icke blir det någon fördel för ett skattesystem, om det kan
upprusa 50,000 skattekronor mer än ett annat system, för såvitt detta
andra systems förespråkare kunna anmärka: ja, men de 50,000 skattekronorna
ha ni fått genom att ni ha tagit dem från personer, som
-det icke är rätt att påföra dem. Hela detta resonemang om antalet
skattekronor är ett resonemang, som, när det står ensamt, ingenting
bevisar och som jag för min del en gång för alla vill ha sagt, att
vi icke komma att låta imponera oss av.

Herr statsrådet anförde särskilt, att det mindre antalet skattekronor
skulle kunna bliva riskabelt genom den tillfälliga ökningen
av avdragen för nästa år. Han tilläde emellertid, att han erkände,
att utdebiteringen enligt utskottets förslag skulle gå för sig lika val
som efter Kung!. Maj ds förslag, och han nämnde, att det fanns vissa
faktorer i utskottets förslag, som motverkade en höjning av utdebiteringen.
Jag vill saga, att om verkningarna av den tillfälliga
ökningen av avdragen svävar säkerligen både Kungl. Majrt och vi
egentligen i ganska stor ovisshet. Herr statsrådet har visserligen
hänvisat till en utredning, som medföljde den särskilda kungl. propositionen
i detta stycke. Men inom utskottet var man ense om, att
ingen av utredningarna var så litet belysande och att av ingen har
man så liten ledning som av denna. Jag tror, att den sålunda gör
varken till eller ifrån.

Mina herrar, jag har äntligen kommit till punkt efter denna
långa diskussion med mina ärade föregångare i talarestolen och med
utskottets reservanter. Med en fullkomligt klar övertygelse uttalar
jag den meningen, att det provisorium, till vilket utskottet har kommit.
är den bästa nu möjliga utvägen för att icke säga den enda, som
borde vara verkligt möjlig. Det giver i det väsentliga samma förskjutningar
mellan kategorierna skattskyldiga som övriga förslag, men
det giver detta utan att föra oss in på vägar, där vi icke kunna
överskåda verkningarna. Och vi få de resultaten utan att binda oss
på sådant sätt, som vi skulle göra, om vi nu hoppade på — för att
åter använda det ordet — ett system, som vi i stora grundlinjer måste
ställa oss minst sagt tveksamma emot. Det är den enda rätta vägen
och bär alltid varit det i svensk riksdagspraxis att bygga på vad
man har, om man icke är säker på att kunna uppföra en ny bygg -nåd. Det är vad vi gjort, och resultatet, mina herrar, det tror jag
står sig och står sig bra. Vi ha också lämnat vägen öppen för nya
utredningar och förslag. Och vi ha t. o. in. preciserat önskningarna
om att vissa av dessa utredningar mycket snart skulle komma fram.

Herr statsrådet har uttalat sin saknad — för att använda ett
ord, som han citerade från utskottets yttrande — av direktiv för den

Anq. d*n
kommunala
beskatt vånge n.
(Korta.)

Nr 86, 60

Tisdagen den 15 jnni, f. in.

Ang. den
kommunala
beskattningen.

(Forte.)

blivande utredningen. Han kan emellertid åtminstone vara förvissad
därom, att när herr Engberg läste ut en skillnad mellan den mening,
som skulle ligga i utskottets hänvisning till Kungl. Maj:ts proposition,
då det talar om dess »material», och den mening, som läge
i hänvisningen till de »synpunkter», som gjorts gällande av reservanterna
bland 1919 års sakkunnige och av utskottet, så föll herr
Engberg för en frestelse, som val kan övermanna en så övad dialektiker
ibland, nämligen att göra skolastik av oskyldiga varianter i
uttryckssättet. Det är ju alldeles självklart, att när utskottet talar''
om det av Kungl. Maj:t sammanförda »materialet», så menas därmed
även de synpunkter, som Kungl. Maj:t framfört. Detta ligger
i öppen dag och är för övrigt i vederbörande motioner till yttermera
visso också ordentligt utsagt. Därutöver ha vi emellertid icke kunnat
giva några bestämda direktiv. Här äro inga direktiv, säger herr
statsrådet, och huru skall Kungl. Maj:t och den blivande utredningskommittén
nu förfara? Därpå vill jag svara herr statsrådet det, att.
jag beklagar, att det icke har varit möjligt att komma med bestämdare
direktiv, men när det icke har varit möjligt, då beror detta
i mycket väsentlig grad på vad som i utskottets yttrande kallas det
läge, i vilket kommunalskattefrågan nu kommit. Det beror däipå,
att man har forcerat fram till behandling ett system, som icke var
färdigt att smältas av riksförsamlingen och, såsom jag tror, än mindre
av den stora allmänheten, som väckt en hel massa tvistigheter och
även kanske ibland en smula lidelse till liv, och som från början
gav diskussionen en mera irriterad prägel, än den efter min mening
någonsin hade behövt få. Vi kunna icke hjälpa, att under sådana
förhållanden det icke är möjligt att samla meningarna. Det
blir den blivande utredningens uppgift att på grundval av erfarenheterna
och av allt vad som nu dock är gjort söka komma fram till
ett något så när samlat resultat. Eör min del är jag ingalunda utan
fölhoppningar, att så skall kunna ske.

Så till vida har min gamle vän finansministern, som nu tyvärr
av sjukdom är förhindrad att här närvara, dock vunnit sitt syfte, som
han har fått framlägga sitt kära kommunalskatteförslag till prövning.
Och mera begärde han egentligen icke i anförandet till statsrådsprotokollet.
Att den prövningen utfallit så, att man icke kunnat
acceptera hans system, det tror jag han i grunden har varit beredd
på efter de mycket ingående överläggningar, som tidigt höllos
mellan honom och mig och andra därom. Han kan i alla fall tillmäta
sig den förtjänsten, att hans förslag givet ett uppslag vid denna
riksdag till ett provisorium av tvivelsutan mera omfattande och djupgående
beskaffenhet, än vad sannolikt hade blivit, om icke det stora
arbetet i finansdepartementet hade funnits. Kanske å andra sidan
också han själv och hans vänner skulle vilja erkänna, att det från
motsatta lägret, från dem, som nu ha utformat detta provisorium,
som från första början måst säga ifrån, att de icke trodde på andra
linjer, kanske att man även från regeringsförslagets sida skulle vilja
erkänna, att vi. som bestämt utskottets hållning, ha haft den verkligt
ärliga viljan att gorå det möjliga och det bästa möjliga för en för -

Ti.sdagen (loa 15 juni, f. m

61 Nr 80.

bättring av vårt kommunala skatteväsen i denna svåra situation. Vi
våga själva känna oss förvissade om, att det är så. Och när jag nu
uttalar den värma förhoppningen, att andra kammaren skall utan
alltför stora strider ansluta sig till det förslag till provisorium, som
utskottet framlagt, så sker det i en uppriktig och bestämd övertygelse
om, att detta är det bästa, som nu kan göras. Det giver förbättringar
i så avsevär d omfattning, att vi ännu för ett år sedan icke kunnat
hoppas på dem. Och det lämnar vägen fullkomligt öppen för err
fortsatt grundligare prövning av kommunalskattefrågan till beredande
av den slutliga lösningen.

Jag anhåller om bifall till utskottets förslag.

Herr Lindman: Herr talman! Ämnet börjar givetvis på

att blrva ganska mycket uttröskat, och det är icke så lätt därför att
kunna komma med några nya synpunkter i den föreliggande frågan.
Men det tillkommer mig dock att göra ett uttalande för att motivera
den ställning,'' som jag i egenskap av ledamot av det särskilda utskottet
intagit, och den mening, som jag där har velat företräda.

Man kan här konstatera som ett faktum och en sak, som dock
ar av stor betydelse, att alla redan från första stund haft och alltjämt
ha den uppfattningen, att här måste göras något. Det är icke
bra med den kommunala beskattningen sådan som den är, utan här
måste göras någonting för att komma till bättre förhållanden. Därom
finnes sålunda icke någon meningsskiljaktighet. Där äro vi alla
överens. Och det gäller sålunda endast nu frågan, huru man skall
komma till dessa bättre förhållanden.

I den kungl. propositionen uttalar statsrådet och chefen för finansdepartementet,
att han anser det vara en bjudande plikt att komma
med ett definitivt förslag. Och herr statsrådet Sandler uttalade
för en stund sedan, att man stod här mellan alternativen att antingen
komma med någonting ordentligt på en gång, som han uttryckte sig,
eller också reda sig fram med ett provisorium. Ja, Kungl. Maj:t
ville komma med något, som var ett definitivt förslag, och framlade
det på det sättet. Men det kan ju icke förnekas, att som ärendet nu
ligger, har det kungl. förslaget inskränkts till att bliva ett provisorium.
Ty något annat föreligger ju icke nu. Där är sålunda återigen
en sak, som alla nu äro överens om, och det är, att man måste göra
någonting provisoriskt. Nu gäller det icke att taga någonting definitivt,
utan det gäller ett provisorium.

Men sedan,komma vi till en sak, där vi skilja oss åt, och det är,
när från stats ra dsbänken och från de socialdemokratiska reservanterna
i utskottet nu med stor styrka framhäves, att detta provisorium
skall vara det kungi. förslaget. Det skall vara det, och det får och
kan icke vara det förslag, om vilket höger och liberaler förenat sig.
Ja, därvidlag har jag naturligtvis en annan mening. Jag har den
redan därför, att det kungl. förslaget synes mig icke kunna godkännas
såsom ett definitivt förslag men icke heller såsom ett provisorium.
Och det av det skälet, att Kungl. Maj:ts förslag har icke — och låt
oss icke glömma det — varit underkastat i sin helhet sådana omdömen

Aruj. den
kommunala
bc ikattnin/jen.
(Jforti#.)

Kr 80. o2

Tisdagen den 15 joni, f. in.

Ang. den
kommunala
UskaUmngm.
(Fort*.)

av myndigheter, som det hade bort vara. Det är ett fel, som^ den
första statsmakten håller på att inlåta sig på under de senare åren,
att komma fram till riksdagen den ena gången efter den andra med
förslag, som icke blivit underkastade grundlagsenlig granskning. Det
är ett fel därför, att man därigenom berövas de möjligheter man har
att få de sakkunniga myndigheternas granskning. Någon sådan
granskning föreligger icke i detta fall, utan förslaget är utarbetat i
finansdepartementet, och sedan ha imyndigheterna bitvis hörts över
det men icke över förslaget i dess helhet. Det skulle vara en utomordentligt
god sak, ifall regeringarna för framtiden skulle vilja återgå
till den gamla goda metoden att låta sina förslag prövas av myndigheterna,
Ty dessa sakkunniga myndigheter, aom ''ändock äro
verkligt sakkunniga, kunna giva många goda upplysningar om förhållanden,
som man nu är i fullkomlig avsaknad av.

Vad som emellertid gör, att det kung!. förslaget icke kan efter
min uppfattning användas som provisorium nu, och som gör, att den
andra linjen — jag vill kalla den för den gemensamma linjen för
korthetens skull — är att föredraga, är det, att när man skall nu under
några år reda sig med ett provisorium, synes det mig, att man bör
bygga upp på det nu existerande och förbättra det så mycket som
möjligt med de förändringar, som anses möjliga. ^ Då står man på
mycket säkrare grund, än om man kastar sig in på det nya förslaget
för att kanske komma till den erfarenheten, när provisoriet har varit
prövat de tre åren, att det har visat sig icke duga. Var stå herrarna
på regeringsbänken då, om den fataliteten skulle komma att inträffa?
Är det då meningen att göra om provisoriet med hänsyn till detta?
Naturligtvis, men det är icke så lätt att göra det. Det är ^mycket
riktigare och klokare att bygga på de gamla linjerna och låta dem
vara grundläggande för provisoriet. Men naturligtvis skall man under
den tid, som detta provisorium gäller, icke låta arbetet vila, utan
arbetet bör omedelbart upptagas med att försöka på teoretiska grunder,
möjligen med provtaxeringar och annat, få fram det bästa möjliga
förslag, som, när provisorietiden är ute, kan framläggas definitivt.
Att beakta därvid är särskilt, att man nu icke utnyttjar de
möjligheter, som finnas redan med det nu befintliga systemet. Men
om man gör om taxeringsmyndigheterna och låter fastighetstaxeringen
bli en annan, vinnes mycket redan med befintligt system.
Det. lär icke kunna bestridas, att fastighetstaxeringen icke är tillfredsställande.
Vet nu Kungl. Maj:t, eller vet över huvud taget någon
annan, huruvida icke mycket av nu förekommande olägenheter
skulle kunna bli avhjälpta, kanske blott med att man finge nya
taxeringsmyndigheter och att man gjorde om fastighetstaxeringen på
det sättet, som den skulle vara enligt nuvarande förordning men somden
faktiskt icke är.

Det låter så bra att säga som herr statsrådet Sandler, att erfarenheten
är den bästa läromästaren och afl man därför skall låta
det av honom förordade förslaget komma, ut i praktiken, så att man
får se, vilka fördelar och vilka nackdelar det, bär. Sedan kunna vi
taga, och göra om det, när vi gjort detta experiment. .Tåg tror för

Tisdugeu den 15 juni, f. in.

«a Nr SO.

min de], att det är eu mycket betänklig väg att låta hela det svenska
folket bli ett Iörsök,subjekt i denna sak. Jag- känner mig därför
övertygad om de! riktiga och berättigade i att följa den väg,
som är angiven av utskottet.

Beträffande det långa talet om intresseskatt och skatt efter
förmåga, så skall jag icke ge mig så mycket in på den saken. När
man läser den kung], propositionen i denna del, då får man ett
mycket starkt intryck av att Kung!. Maj:t presterat eu utläggning
av och ett förord för intresseskattens berättigande. Kung!. Maj:t
framför vissa exempel. Det är klart, säger Kung!. Majd, att
en järnväg som föres fram skall betalas av fastigheter och näringar.
På ett annat ställe beter det till exempel, att gator och hamnanläggningar
skola betalas av dem, som ha nytta av desamma. Detta
låter naturligtvis utmärkt bra, att var och en skall betala för det,
som han har nytta av, men ''det låter sig icke göra i praktiken. Det
blir mera ett teoretiskt uttryck för hur man imenar, att det borde
vara, men i verkligheten gestaltar det sig icke på det sättet.

Kung], Maj:t uttalar, som herrarna observerat den satsen, på
ett ställe, att en väsentlig del, under normala förhållanden huvuddelen,
men i varje fall eu väsentlig del av de kommunala utgifterna
höra täckas genom skatt efter förmåga. Sålunda böra till exempel
skolhus samt fattigvård och sjukvård betalas genom skatt efter
iörmåga, och Kung], Maj:t fortsätter i detta sammanhang och säger,
. att vad intresset beträffar, så skall det icke läggas någon skatt
på intresset, annat än där det verkligen kan utrönas, att det finnes
en oavvislig intressegemenskap, som föreligger i högre grad eller
är mera påtaglig. Ja, denna teori, kan den över huvud taget
tillämpas genom skattebestämmelser, som skola vara lika över hela
landet. Det är fullkomligt otänkbart, och därför blir det icke
något annat än en teori, som aldrig kan tillämpas under så olika
förhållanden, som råda till exempel i Stockholm och i Jockmock
eller i någon socken i Småland Det är fullkomligt orimligt. Därför
blir denna intressebeskattning och skatt efter förmåga något,
som visserligen får mätas ut och som Kungl. Majt mätt ut, men som
aldrig kan mätas efter objektiva grunder.

N.u är emellertid denna, intresseskatt borta. Nu hör man icke talas
om den i dag, och allt vad som står i Kungl. Maj ds proposition
härom bär man upphört att tala om. Herr statsrådet Sandler försökte
visserligen förklara, att intresseskatt och objektskatt i teorien
äro samma sak. För min del anser jag, att det är en ganska
väsentlig skillnad på dessa två .saker. Intressebeskattningen är enligt
Kungl. Maj ds förslag avsedd att framskapa skatt på .sådana
beskattningsföremål, som ha intresse av något som göres inom kommunen.
Den är också tillkommen för att beskatta dem, som orsaka
kommunen särskilda utgifter, såsom framgår av resonemanget
om skolhus och fattigvård.

Sedan komma de socialdemokratiska reservanterna i utskottet
och vilja ha bort allt detta vackra tal om intressebeskattning. I

Alu], dtn
kommunala
beskattning^.
(Fort*.)

Nr SO. 64

Tisdagen den 15 juni, f. m.

Ang. den
kommunala
beskattningen.
(Forts.)

stället kommer man in på objektbeskattning, som de ha .hakat sits'' fast
vid och som efter min mening naturligtvis har mycket bättre och
mera bärande grund än detta tal om intressebeskattning. Det kulminerar
i den sats, som dessa, socialdemokratiska reservanter uttalat
i sin reservation, då de säga: »Framför allt är det alldeles

oriktigt att framställa fastighetsskatten och näringsskotten såsom
resultat av något slags teoretiska spekulationer, vilka skulle stå
eller falla med en på visst sätt formulerad hntresseteori’». Jag finner
sålunda där, att man har kommit bort ifrån talet om intresseskatt
och kommit in på objektskatt, och där ha vi lättare att mötas.
Vi äro också inne på objektskatt, och vi anse, att objektbeskattning
kan liksom nu även fa lov att finnas för framtiden, därför
att den är nödvändig såsom en garanti för att en kommun erhåller
den skatt, som den behöver.

När man i reservationen talar om denna objektskatt, så kommer
man även in på talet om dubbelbeskattning. Jag får säga. att både
de uttalanden, som gjorts i herr Svart7/ reservation, och de uttalanden,
som gjorts 1 den .socio 1 demoleratiska reservationen gorå
på mig intryck av att vara i en betydande grad teoretiska, ja. jag
skulle nästan vilja säga, att det är litet harklyveri i resonemanget.
Hela skillnaden mellan det högerliberala förslaget och regeringens,
respektive socialdemokraternas och herr Swartz’ förslag är. i själva
grunden mycket enkel. Varför då g''öra den sa invecklad? Skillnaden
är blott den. att herrarna vilja ha skatt först på den beräknade
inkomsten av fastigheten och sedan på den verkliga, inkomsten
vid sidan därav, under det att vi vilja ha skatt pa den verkliga
inkomsten, men den verkliga inkomsten får icke sjunka så djupt,
att den går under 6 procent av fastighetens taxeringsvärde da det
gäller jordbruksfastighet. Det hade ingalunda behövts sådana lärda
utläggningar, som finnas i dessa bada reservationer, för att. komma
till"detta enkla faktum. Varför vi satt denna säkerhetsregel,
beror på att vi voro i den största tvekan om, huruvida en kommun
verkligen kan reda sig, om den icke bär denna garanti, att man
liksom nu skall ha i inkomst 6 procent av taxeringsvärdet på jordbruksfastighet.
respektive 0 procent, när ''det gäller annan fastighet.
Det är detta, som vi icke vågat gå ilrån. utan ansett,^ att det
är berättigat, att fastigheterna, bliva, de som i .sista, hand få känna.
av, om kommunen skulle komma i olycka eller i svårigheter, d. v. s.
de .som .i sista hand svara, för att det alltid skall finnas en viss
skatt.

I den kungl. propositionen finnes ett exempel, som herrarna
återfinna på sid. 252. där man söker bevisa, att bär är icke tal om
dubbelbeskattning. Man har tagit fram ett exempel och säger, att.
om man bär en viss grupp av kommunmedlemmar, som ensamma
utgöra. 90 procent av skattetungan, och en annan, som erläggeT 10
procent, och man i stället ensamt på den förra gruppen lägger en
intresseskatt t. o. in. så hög .som kommunens totala inkomstskatt,
blir resultatet, att i stället för 90 procent får denna grupp betala

Tisdagen deu 15 juni, f. in.

65 Nr SO.

95 procent av hela sk åt tebehovet. Genom intressebeskattningen
skulle alltså varje av densamma berörd kommunmedlem vidkännas
endast Vis högre sikatter än förut. Men om Kung!. Maj:t fullföljt
detta och sagt, att den grupp, som representerar fastighetsägarna,
ha 10 procent av kommunens skaftslunga och de andra 90 procent,
och om man åsätter den förra gruppen en intresseskatt efter samma
grunder som i det förra fallet, så får den betala 2I11 av hela
skatten istället för som förut 1I10. Således i det närmaste dubbelt.
Fastighetsägarna ha sålunda i det allra närmaste blivit dubbelbeskattade.
Således kan man visst icke säga, att Kungl. Maj:ts förslag
innebär en beskattning, som under alla förhållanden går ut på
att skatten på dessa fastighetsägare och näringsidkare blir dubbelt
så stor — det har jag sagt många gånger förut — men under vissa
förhållanden kan det komma att verka så, att därigenom avvägningen
mellan de olika intressegrupperna icke blir den rätta och i varje
fall under stundom blir sådan, att det blir bra nära en verklig dubbelbeskattning.

För min del vill jag i detta sammanhang blott helt hastigt beröra
en sak, som den siste ärade talaren utvecklade mer fullständigt,
nämligen repartitionstalen. Jag har tyckt mig finna ett visst
förakt för repartitionstalen hos en idel personer, som tillhöra det
socialdemokratiska partiet. Det skulle icke förundra mig, om till
exempel herr Snöberg skulle kunna vara med om ett annat repartitionstal
än det Kungl. Maj:t föreslagit. Kanske till och med Kungl.
Maj :t kunde visa sig vara med om något annat. Det är, som herr
Edén nyss anförde, en mycket viktig sak, hur man sätter repartitionstalen.
Det är en av de bärande grunderna i detta fall, när vi skola
föra ut detta försök i det praktiska livet genom ett provisorium, vilka
repartitionstal man skall ha. Skall det vara talet 6, eller skall
det i afton avgöras genom votering, vilket man vill ha. Detta tyder
på att Kungl. Maj:t icke har arbetat sig in i förslaget beträffande
repartitionstalen så starkt, som man verkligen haft rätt att
fordra, emedan repartitionstalen äro lika viktiga som alla herrarnas
teorier om skatt efter intresse och skatt efter förmåga.

Emellertid är det en särskild sak, som jag nu ber att få ingå
på, därför att den för mig framstår som en av de allra viktigaste
i hela denna beskattning,sfråga och därför att det har visat sig vid
behandlingen av donna fråga, att det är den, som är det kungl. förslagets
Aehilleshäl, den allra största svagheten i Kungl. Majrfcs förslag.
Jag menar naturligtvis skogsbeskattningen. över huvud taget
är en skogsbeskattning enligt den kungl. propositionen omöjlig
efter min uppfattning, och det visar sig, att de, som sysslat med
utarbetandet av det kungl. förslaget, ha icke varit inne i frågan om
skogsbeskattning. Jag säger detta icke såsom ett klander, men därför
att herrarna böra förstå, att om man bär den alldeles bestämda
uppfattningen, att, såsom jag redan vid remissen av det kungl. förslaget
anförde, en skogsbeskattning lagd på det sätt, som Kungl.
Maj:t föreslagit, skulle kunna bli ödesdiger, kan man naturligtvis

Andra kammarens protokoll 1920. Nr 80. 5

Ang. den
kommunala
beskattmmjen.
(Forts.)

Nr 80. 66

Tisdagen den 15 juni, f. m.

Ang. den
kommunala
beslcattningen.
(Forts.)

icke vara med om ett sådant förslag. Det erkännes också från Kung!.
Maj :ts sida, att detta förslag om skogsbeskattning har sina svagheter.
För min del vill jag säga, att det är <på det sättet, att iden
växande skogen skulle redan >nu vara beskattad, den skulle ingå i
fastighetens taxeringsvärde, men det gör den icke till fullo. Kanske
den gör det på en del ställen, kanske på många, men icke på alla,
och i varje fall icke på sådana ställen, som jag har inom min erfarenhetskrets.
Där ingår icke hälften och kanske icke mer än fjärdedelen
av den växande skogens värde. Det har ju vant en lycka,
att det varit på detta sätt, ty om den nuvarande beskattningen skulle
ha fått verka fullt ut med 6 procent på skogens fulla värde, hade
det kunnat bli ödesdigert. Nu har detta icke varit förhållandet, därför
att fastigheterna icke blivit taxerade på detta sätt, och kanske
ha taxeringsmyndigheterna rent intuitivt haft klart för sig, att det
icke går an att göra. på det sättet.

Nu bär man, såsom den siste talaren framhöll, i de olika
servationen för en detalj, en detalj, som naturligtvis maste rättas.
Men hela detta tal om skogsbeskattningen såsom en detalj visar i
själva verket, hur främmande man är för detta utomordentligt viktiga
spörsmål. Man behöver väl knappast erinra kammarens ledamöter
om vilken betydelse detta har. Man behöver kanske endast
framhålla, att exporten i denna stund av^ trävaror och varor, som
äro framställda av skogsprodukter, uppgår till 3/4 miljard kronor
eller till mer än hälften av hela Sveriges export. Sveriges skogar
täcka en yta. av 20 miljoner hektar. Detta är en av de viktigaste
näringar, som finnas i vårt land, ja kanske den viktigaste, och denna
näring har man försökt att skydda med skogslagstiftning. Här
ha vi den gamla lagstiftningen, som antogs 1903 eller 1904, och
som tvingar fram återväxt, och vidare ha vi ungskogsskyddslagstiftningen.
Sedan kommer Kungl. Maj:t en vacker dag — d. v. s. den
andra handen av Kungl. Maj :t — och framlägger ett beskattmngsförslag,
som skulle paralysera vad man åstadkommit genom skyddslagstiftningen.
Man ställer det så för skogsägaren, att det skulle
vara med hans fördel förenligt att söka avverka, skogen så fort som
möjligt. Jag överdriver icke, jag är alldeles fullkomligt säker på
min sak, att så skulle det kungl. förslaget i detta avseende komma
att verka. Och, mina herrar, på vilken linje man än går, måste
man taga hänsyn till att skogsbeskattningen verkställes så, att den
icke leder till skogsskövling. Yi ha. icke råd att skapa en lagstiftning,
som leder till dylika resultat. Det är mycket bättre, om beskattningslagstiftningen
är sådan, att den leder till skydd för skogen
och att den söker förmå skogsägaren att spara sin skog. Men
det olyckligaste av allt vore, om man skulle beskatta den växande
skogen med fastighetsskatt till så pass stort belopp för varje år, att
skogsägaren skulle finna det fördelaktigare att avverka skogen ge Jag

säger uppriktigt, att jag kunde icke följa statsrådet Sandler
i det exempel han framlade. Över huvud taget har man ytterst svart

Tisdagen den 15 juni, f. in.

67 Nr 80

att i en debatt hinna uppfatta ett exempel med en massa siffror, som
framläggas. Jag skall därför icke alls ingå på något bedömande av
detta exempel utan taga saken helt allmänt, och helt allmänt vill jag
säga, att den uppfattningen kommer att stå sig i alla de utredningar
och överläggningar, som kunna komma att äga rum beträffande skogsbeskattningslagstiftningen,
att denna kommer att få byggas på att
marken såsom en produktionsfaktor blir medtagen i fastighetsbeskattningen,
under det att den växande skogen får tagas i betraktande för
beskattning endast vid det tillfälle, när den skiljes från marken.
Åt det hållet måste det gå. Detta är också framhållet av vår mest
sakkunniga myndighet på detta område, nämligen domänstyrelsen,
och jag vill säga herrarna, att det är icke så farligt. Man behöver
icke tänka på marken såsom kalmark betraktad och å andra sidan icke
heller taga med husbehovsskogen, men man kan taga. marken i det
värde, som den skulle ha, om den vore i full produktion, det är domänstyrelsens
förslag, och då kommer man upp till ganska höga markvärden,
som komma fastighetens taxeringsvärde till godo, under det
att sedermera skogen får beskattas genom accis eller inkomtsskatt eller
dylikt, när den förekommer till avverkning.

Nu har man, såsom den siste talaren framhöll, i de olika
reservationer, som här föreligga, kommit in på olika variationer beträffande
skogsbeskattningen. Kunigl. Maj :t har, såsom jag påpekat,
ett förslag om hur den växande skogen skall beskattas. Så komma
de socialdemokratiska reservanterna med ett förslag, som är alldeles
nytt, och som de vilja, att riksdagen skall gå på, ehuru det icke varit
underkastat granskning på något håll. De vilja upptaga marken
till fulla saluvärdet såsom kalmark, alltså icke såsom produktiv skogsmark,
som domänstyrelsen föreslagit. Herr Swartz’ reservation innehåller
ett annat recept, som han vill följa beträffande denna sak.
Jag vet verkligen icke, om vare sig han eller de socialdemokratiska
reservanterna haft någon sakkunnig, som yttrat sig om de avgivna
förslagen i denna del. Herr Swartz säger helt enkelt, att man skall
taga reda på vad den växande skogen avkastar och kapitalisera detta
efter 6 procent. Han vill ha reda på avkastningen av ett efter rationella
grunder bedrivet skogsbruk, således icke den verkliga avkastningen,
vare sig man avverkar för mycket eller för litet. Jag skulle
vilja fråga, om det är någon, som för herr Swartz’ räkning skulle
kunna säga vad som menas med detta. Kan över huvud taget någon
av herrarna, som varit med om detta förslag, någon på regeringsbänken
eller någon av reservanterna inom utskottet säga mig, hur det
skall gå till att beskatta den växande skogen på det sätt, som föreslagits
av Kungl. Maj:t, av de socialdemokratiska reservanterna eller
av herr Swartz? Det finnes icke någon, som kan svara på detta, därför
att svaret på denna fråga kan icke givas. Det förhåller sig nämligen
så, att om man också gör om taxeringsmyndigheterna, såsom här
föreslagits av herr Swmrtz, och förstärker dem med ytterligare sakkunniga,
är det precis lika olyckligt i alla fall, ty dessa myndigheterfcunna
icke uppskatta den växande skogen. Skicka tio sakkunniga till en
socken och be dem tala om, hur mycket växande skog det finns^ på exempelvis
500 hemmansägares områden, så kunna de icke svara på det utan

Ang. den
kommunala
beskattningen.
(Forts.)

Nr 80. 68

Tisdagen den 15 juni, f. in.

Ang. den
kommunala
beskattningen.
(Forts.)

ätt göra eu grundlig undersökning under aratal. Därför återkommer jag
till att det finns ingen annan möjlighet än att talga vara på skogen
vid avverkningen och då låta den komma till beskattning.

Jag vill anföra ytterligare en sak i detta .sammanhang. Det ga -ler frågan om kulturskogarna och den beskattning, som dessa skulle
undergå under en lång följd aiv år, då de icke giva någon avkastning
alls Ja;g har sysselsatt mig något med denna fråga om skogsbeskattningen,
därför att jag i motsats till de socialdemokratiska reservanterna
anser, att det är en bland de viktigaste sakerna i detta beskattningsproblem
och ingalunda, såsom de förmena, någon detalj i det hela.

Beträffande näringsskatten skall jag, herr talman, för att icke
trötta kammarens tålamod med ett alltför långt anförande yttra mig
synnerligen kort. De skal, som äro anförda emot näringsskatten,
återfinnas i den ganska kortfattade motiveringen i utskottets betänkande.
Från början hade från högerhåll framlagts förslag om en näringsskatt,
som endast byggts på det i näringen nedlagda kapitalet, vilket
är möjligt att taga reda. på och vilket lämpligen kan läggas till grund
för en sådan beskattning. Men det som i Kungl. Maj:ts proposition
föreslagits beträffande näringsbeskattning är för mig fullkomligt
omöjligt att vara med på. och jag begriper icke. hur över huvud taget
detta förslag kommit fram. Då man här tänker på detta invecklade
system med meravkastning, arbetarkapital och allt detta, sa fragar
man sig: vem har gjort detta, och hur har det kommit tillf korslaget
har uppgjorts i finansdepartementet, antar jag, och det är väl någon,
som fått i uppdrag att uppgöra ett förslag till nänngsskatt. Men kan
någon människa saga, varför detta förslag lagts, just pa detta sätt:''
Det kunde ha gjorts på tio, tjugu andra sätt, och lika fullt kunde man
om alla dessa sätt bevisa, att det ena är lika bra som det andra. '' arför
skall det vara 2,000 kronor per arbetare, varför icke d,00U eller
4,000? Herr statsrådet Sandler tycker visst, att det är ganska lustigt,
men kanske jag får svar av honom, varför det just skall vara 2-000.
Jag har frågat dem, som varit med och gjort upp förslaget och de
ha svarat, att något skulle det ju vara, och sa blev det 2,000. Det
är hela svaret man får på den frågan. .

Men dessutom är jag av den uppfattningen, att .lag icke kan vara
med om att arbetarkapitalet spelar denna roll och har detta inflytande
Det blir säkerligen en mycket orättvis beskattning, som kommer
att verka synnerligen ojämnt för olika näringsidkare. Det ar
ju eu sak, soui vi äro överens om, nämligen att framför allt skäll beskattnings
sv st em et verka rättvist inom varje -grupp av olika beskattningsföremål,
men det kommer icke detta att gorå. I den reservation,
som herr Swartz kommit med, säger han, såsom den siste tataren
nyss anförde: »Ty låt vara att vissa svårigheter verkligen uppstå
vid näringsskattékapitalets beräkning, så hava dessa vid anställda iorsök
visat sig framträda just vid den näringsskattepliktiga förmögenhetens
bestämmande och mindre beträffande de övriga faktorerna.»
Den siste talaren visste icke, om några försök gjorts, men herr bwartz
lämnade verkligen det meddelandet i utskottet,, att han aninoda. en
och annan att göra ett försök att beräkna den näringsskattepliktiga för -

Tisdagen den 1[> juni, f. in.

69 Nr 8a

mögenheten och uträkna närings skatten. Men utskottet tiar naturligtvis
aldrig gjort några sådana försök; det har icke haft tillfälle därtill.
Jag har också sedermera låtit gorå på samma sätt och anmodat
flera olika industrier och företag att söka göra upp en deklaration efter
Kungl. Maj:ts förslag, och det har visat sig. att det mött offentligt
stora svårigheter. .Jag vill tillägga i rättvisans namn, att det
mött svårigheter även med den av högern föreslagna näringsskatten,
d. v. s. med utgångspunkt från det i näringen nedlagda kapitalet. Men
det som jag ständigt blivit tillfrågad om av dem, som jag sålunda
anmodat, är; varför skall apbetarkapitalet vara med på detta sätt,
varför skall antalet arbetare vara avgörande och varför skall det vara
2,000 kronor per arbetare? Det fråga alla om, och jag har naturligtvis
icke kunnat giva något svar på detta. Det skulle varit av vikt, om regeringen
med sitt näringsskatteförslag, som för övrigt underkänts av
kammarrätten, kommit och sagt: låt regeringen själv anmoda en del
olika näringar att söka fylla i formulären. Vi hade då fått auktoritativa
uttalanden från olika näringar. Men ;så vitt jag vet, har man
icke gjort ett enda sådant försök, utan hela näringsskatten är en
kammarspekulation och ingenting annat. Jag tvekar icke att beteckna
den som sådan. Det är en kammarspekulation och alldeles ingenting
annat.

Ja, jag skall icke vidare uppehålla mig vid den saken, men jag
ber, herr talman, att i alla fall få fortsätta ännu en liten stund.

Herr Engberg behagade i sitt anförande, då han talade om det
liberala förslaget, säga: Ja, högerns förslag har ju helt och hållet
försvunnit och gått upp i det liberala förslaget. Jag vill i det fallet
erinra herr Engberg om att idet redan från första stund i högerns
motion och i den liberala motionen framlagts samma system beträffande
objektskatr på fastighet och inkomstska,tt, d. v. s. en inkomstskatt
med säkerhetsventil i de 6 % på avkastningen. Det var alltså samma
system, men högern hade icke upptagit någon progressivskatt, medan
däremot en sådan fanns upptagen i det liberala förslaget. I detta,
hänseende bär såtillvida ett medgivande gjorts från högerns sida, att
man gått med på en progressivskatt, varvid dock är att observera
det uttalande vi i vår motion gjort om kommunal progressivskatt.

Jag skall emellertid be att litet närmare få redogöra för denna
progressivskatt och de fördelar, som man efter min uppfattning från
vår sida vunnit, då man gått med på det gemensamma förslaget. Först
och främst ha väsentliga förbättringar blivit gjorda i fråga om skalorna.
Herr statsrådet Sandler talade om att man kan göra skalan
hur som helst, och att det är rent godtvekligt, d. v. s. Kungl. Maj:t
har bara rent godtyckligt tagit en skala, och Kungl. Maj:t har till
på köpet tagit en skala, som går i sådana branta trappsteg, om jag
så får säga, att den verkar rent orimligt. Men, mina herrar, man har
dock redan förut ett mönster i en annan sådan skatteskala, nämligen
den, som användes vid inkomst- och förmögenhetsskatten. Vad är då
naturligare än att, när vi skola utarbeta eu ny skala, försöka taga
någon hänsyn till den skala, som under flera år varit i funktion vid
inkomst- och förmögenhetsskatten. Det var vad vi gjorde, och det var

Ant], aen
kommunala
beskattningen.
(Forts.)

Nr 80. 70

Tisdagen den 15 juni, f. m.

Ang. den
kommunala
beskattningen.
(Forts.)

icke något så förfärligt märkvärdigt, att man icke nästan kunde tycka,
att Kung!. Maj:t kunde ha hittat på detsamma och sålunda, tagit hänsyn
till vald som redan fanns. Man har nu emellertid vunnit, att båda
skalorna för enskilda och för bolag, blivit ofantligt mycket smidigare
och icke visar sådana tvära och skarpa hugg och avsatser som den av
Kungl. Maj:t framlagda skalan samt att skalan för aktiebolag ej går
så högt som enligt Kungl. Maj:ts förslag. .

Beträffande själva progressivskatten ha vj vidare kommit därhän,
att vi fått den uppdelad i två delar, .nämligen 14, som skall gå
till en ut järn ni nässkatt, och SA, som skall bliva en rent kommunal skatt,
och det'' skall icke ske någon sammanblandning mellan dessa två
delar. Den ena är en ren kommunalskatt, och den andra är en slags
statsskatt i och för anskaffande av medel för utjämning.

I fråga om de 34, som skola användas i kommunerna, har man
återigen gått ifrån det kungl. förslagets system, som läigger hela den
kommunala progressivskatten som en bottenskatt, som först skall utgå
för att minska kommunens utgifter. Nej, nu är det däremot lagt så,
att man redan från första stund fördelar utgifterna dels på repartitionskronorna
och dels på den kommunala progressivskatten, så att av
kommunens samtliga utgifter bär progressivskatten Va och repartitionskronorna
de Va • Härmed följer den betydande fördelen, att de, som
skola betala repartitionskronorna, och som äro med att bestämma om
utgifterna i kommunen, hela tiden känna pa sig, att varje utgift, som
göres, icke endast drabbar dem, som skola betala progressivskatten,
utan även dem, som skola betala repartitionsskatten.

Den kommunala progressivskatten skall vidare icke utgå till någon
utjämning mellan kommunerna, försåvitt den icke verkligen kommer
att behövas. Behövs -den, tas den i anspråk intill Va av kommunens
utgifter, men är den större eller icke behövs, inbesparas den och uttages
icke. Alltså har den blivit en fullständig kommunalskatt som
alla andra och med samma särdrag som de rena kommunalskatterna,
så att man icke uttager skatt, som icke behövs för kommunens utgifter.

Till slut endast några ord om atslagmngen av den kommunala
progressivskatten på de olika kommunerna. Diksom man trott pa liberalt
håll, har jag även trott, att det skulle vara en synnerligen
rättvis och bra sak, om det läte sig göras. Statsrådet Sandler uttalade
sin stora tvekan, huruvida det skulle vara möjligt att göra det. och
han beklagade att man lämnade utredningen härav åt Kungl. Maj:t
Tåg skulle för min del vilja säga, att om det kunde låta sig göra, skulle
det medföra så stora fördelar, att det verkligen måste sägas, att det
skulle vara till stor nytta, och att det skulle verka synnerligen rätt V1St"

Arad beträffar den Va av progressivskatten, som skall användas i
och för utjämning har det blivit bestämt — och det tror jag högern
får räkna sig till förtjänst — att skatten visserligen skall påföras
de skattskyldiga, men den skall icke tagas till uppbörd, förrän det
bär blivit bestämt, hur det skall bli med utjämningen. I denna del
ligger ju den störa svagheten i Kungl. Maj its förslag, i det att Kung!.

''risdagen den 15 juni, f. m.

71 Nr 80.

Maj:t vill taga upp en skatt utan att veta, hur den skall användas. A''''^- dpn
Kungl. Maj:t säger endast, att det skall bli en utjämning, men har ^XdtniwjL
samtidigt icke det ringaste förslag om hur den utjämningen skall ske. jForto )

Yi ha nu velat förebygga detta och föreslagit, att skatten skall användas
för utjämning endast i den mån, den behövs därför, men den
skall icke utdebiteras eller uppbäras, förrän man fått klarhet om, d.
v. s. Konung och riksdag enats om ett förslag, hur själva utjämningen
skall gå till.

Herr Engberp- sade, att det skulle vara lyckligt, om man skulle
kunna låta hela denna skattefråga upphöra att vara ett politiskt stridsäpple
eller en lekboll mellan partierna. Jag vill på det allra uppriktigaste
instämma med honom häri. Jag skulle vilja säga, att om man
av vad som förekommit vid arbetet i utskottet och i dag i riksdagens
båda kamrar skulle vilja draga den slutsatsen, att vi alla vilja göra
något, och om man skulle vilja försöka komma till rätta med varandra
om ett förslag, som vi alla kunde enas om, tror jag, att det^ skulle
innebära en verkligt lycklig lösning av vår kommunalskattefråga.

Därför att man nu på socialdemokratiskt håll för tillfället ryckt
till sig ett initiativ och lagt fram ett iförslag, är det ju icke sagt, och
herrarna få icke vara alldeles säkra därpå, att detta förslag är det
enda, som är möjligt, och att det är det bästa. Ni få utgå ifrån, att
vi andra också vilja gorå något, som vi anse skall vara bra. Yi förstå
mycket väl, att det är utomordentligt svårt att avväga skatteförmågan
och intresset och allt, som därmed kan sammanhöra, och att det
ofta kan bli ett visst godtycke vid påläggande av de kommunala skatterna.
Men om man kunde komma till enighet i denna sak. vore det
det allra bästa. Ty, mina herrar, icke kan det väl vara lyckligt, ifall
ett parti, som t. ex. representerar en viss klass och som för tillfället
skulle vara eller komma i besittning av majoriteten inom riksdagen,
skulle kunna begagna sig härav för att pålägga Sveriges befolkning ett
kommunalt skattesystem, som helt och hållet vore efter detta partis
sinne. Det vore icke lyckligt, utan det lyckligaste vore naturligtvis,
om alla, som representera de olika klasserna, skulle kunna komma
överens om en lämplig utväg. Endast därigenom tror jag, att det verkligen
i längden skulle kunna bliva lugn och ro i denna fråga.

Statsrådet Sandler sade, att man iborde ha kunnat acceptera regeringens
riktlinjer, och han förklarade, att den samverkan, som i
detta fall ägt rum mellan högern och liberalerna, visat sig vara fullkomligt
steril. Ja, det kan han ju säga. men jag är övertygad om att
det hade varit mycket bättre, om han icke hade sagt det, ty endast
det, att han sagt, att det, som vi andra ha gjort, är fullkomligt ofruktbart
och lika gärna kunde vara ogjort alltsammans, underlättar icke
precis samarbetet. Jag vill för min del saga,. att jag skall ställa mig
fullkomligt oberoende av alla sådana små stickord, och oberoende av
herr Engbergs lilla stickord, att högern uppslukats av liberalerna.

Jag tar för min del allt detta med fullkomligt jämnmod, därför att
det icke är så och därför att jag vill, att man skall försöka komma till
en lösning av denna fråga i enighetens tecken.

Det är icke Vekligt, att vi i de olika klasserna försöka slå ihjäl

Nr SO. 72

Tisdagen den 15 juni, f. m.

Ang. den varandra med beskattning, utan det är lyckligast, om man kan komma
beskattningen resultat. Det borde vara på tiden att utelämna alla små sofis (Forts.

) mer’ som exempelvis finnas i reservationen eller ha uttalats och fällts
under dagens debatt. Låt oss släppa dem allesammans, och låt oss i
stället försöka att nu gå på ett provisorium, som så litet som möjligt
avviker från det nuvarande systemet, men som i varje fall alltid måste
sägas bliva bättre än det nuvarande, och som icke någon kan
påstå vara sämre än det nuvarande. Under det att detta provisorium
är i tillämpning, skall man försöka att utarbeta ett nytt förslag, som
man då vill hoppas och tro skall bygga på erfarenheterna av vad
som nu har förekommit beträffande det kungl. förslaget, och den bearbetning,
det har fått i utskottet.

Detta, herr talman, vill jag ställa fram såsom den för närvarande
lyckligaste väg, på vilken kommunalskattefrågan skall kunna föras
in.

I detta yttrande instämde herrar Brännström och Jönsson i Boa.

Herr Svedberg: Herr talman, mina herrar! Då jag deltagit
i arbetet inom det utskott, som behandlat det nu föreliggande kommunalskatteförslaget,
och då jag intagit en avvikande stiillning f;ån
utskottsmajoriteten i dess nu framlagda betänkande, må det vara
min skyldighet att något beröra de synpunkter, som föranlett mig
att reservationsvis gå på en annan linje.

Jag och min inedreservant ha nämligen i vår reservation gått
fram på ett bifall till Kungl. Maj :ts proposition med en del förändringar.
För en stund sedan fingo vi av herr Edén det betyget beträffande
dessa förändringar, att vi därigenom kommit på en himmelsvid
skiljaktighet till den socialdemokratiska reservationen. Därom
vill jag icke yttra mig, men det kan ju vara av ett visst intresse att
komma ihåg detta.

Jag kommer icke att ingå på någon vidlyftig inledning utan
direkt gå på de punkter, där det egentligen föreligger olikheter mellan
utskottets förslag och vår reservation, samt även inlåta mig på de
skiljaktigheter, som förefinnas gent emot den socialdemokratiska
linjen.

I den reservation, som av herr Johansson i Kälkebo och mig
framförts, föreslå vi i likhet med utskottet och övriga reservanter,
att frågan löses såsom ett provisorium gällande under åren 1921—•
1924. Den punkt, på vilken vår reservation kommer i ett särskilt
starkt motsattsförhållande till utskottsförslaget, är. då det gäller den
så mycket omdebatterade ståndpunkten till en fristående fastighetsoch
näringsskatt, som ingår i Kungl. Mai ds förslag såsom en viktig
grundval. Här ha vi med vissa modifikationer godtagit Kungl.
Maj ds förslag,_ eller den ståndpunkt, som här är uttalad. Det var ju
en ställning, vilken i början, då vi intogo den, väckte oro och bestörtning
bland de olika partierna, särskilt nu bland högerpartiet och det
liberala partiet. _ Och även pressen landet runt fann ett utsökt tillfälle
att i början presentera jordbrukarnas representanter, ett ut -

Tisdagen den 15 juni, f. in.

73 Nr 80.

tryck, soin de med synnerligen stor förkärlek använt. Attacken var
i början hård, och kanske den hade blivit förkrossande, om icke den
plattform, som vi intagit, haft ett faktiskt och starkt underlag. Jag
vill särskilt betona att jag har i denna fråga den uppfattningen, att
de° skatteformer, som i Kungl. Maj:ts förslag äro angivna, i stort sett
måste bli grundläggande för en definitiv lösning av denna fråga.
Detta är, såsom jag nyss nämnde, min personliga uppfattning, och
den jävas förresten heller icke av utskottets motivering. Denna motivering
tycks vara mycket negativ både till form och innehåll, och den
sysslar huvudsakligen med att påvisa vissa teoretiska svårigheter,
som skulle uppstå vid tillämpningen av särskilt näringsskatten. Man
har ju mycket lätt att få den uppfattningen, om man tar del av lagtexten
i vad den rör sig om näringsskatten, att svårigheterna komma
att bli stora vid dess tillämpning. Men sedan jag studerat det deklarationsformulär,
som är föreslaget beträffande näringsskatten, ha.r jag
fått en betydligt ändrad uppfattning och anser, att det problemet
icke blivit så invecklat.

Nu har i alla fall, såvitt jag uppfattat motiveringen i utskottsförslaget
rätt, utskottet låtit sig angeläget vara att så där indirekt
erkänna själva principen, men lutat åt att motivera den s. k. dubbelbeskattningen
icke, såsom Kungl. Maj:t i sitt förslag gjort, p>å intresseteoriens
grund utan snarare med stark anslutning till den motivering
vi åberopa, på teorien om skatt efter förmåga.

Jag bär vidare icke kunnat komma ifrån att de kommunalskattesakkunniga,
som under en lång följd av år •— det är för övrigt
över 20 år, som de arbetat för att få fram ett förslag till förbättrat
skattesystem — haft en uppgift, som icke varit alltför lätt. Jag
har mer och mer kommit till den uppfattningen, att de icke låtit
sig ledas av politiska intressen eller spekulationer i vare sig ena
eller andra riktningen, utan att de uteslutande måst taga sikte på den
stora och allt omfattande huvudsynpunkten, nämligen att få fram
ett skattesystem, som åtminstone må kunna lösa de flesta nu befintliga
orättvisor, vilka obestridligen äro tydligt påvisbara i det skattesystem,
vi för närvarande ha. Men på samma gång ha de också haft
att taga sikte på att få fram ett skattesystem, som i största möjliga
utsträckning, kan anpassa sig efter det mer eller mindre förändrade
läget, i vilket vi kommit.under de senaste fyra å fem åren, vilket
förändrade läge åstadkommit stora och ojämna förskjutningar i de
ekonomiska förhållandena, vilket mycket nära sammanhänger med
den reella skattekraften.

Över 20 års arbete ligger bakom det av Kungl. Maj:t nu framlagda
förslaget, uti vilket förslag de huvudsakliga anmärkningarna
från utskottets sida riktats mot principen om dubbelbeskattning, som
ju består uti att man först beskattar fastigheten och sedan inkomsten
av samma fastighet. Den största svaghet, som jag i detta fall funnit,
gäller den motivering, som Kungl. Maj:t har ställt bakom denna
skatteform, då motiveringen nämligen bygger på intresseprincipens
grund. Det märks, också i Kungl. Majrts proposition, då det just
gäller att söka bevisa denna teori, att man nedlagt ett kolossalt ar -

Ang. den
kommunala
beskattningen.
(Förta.)

Nr 8a 74

Tisdagen den 15 juni, f. in.

Ang. den
kommunala
beskattningen.
(Forts.)

bete för att kunna uppkonstruera ett försvar, som skall verka övertygande.
Från vårt håll har i utskottet nu gjorts anmärkning mot
att lägga intresseprincipen enbart såsom grundval, då det gäller att
finna ett stöd för en fristående objektskatt, vad särskilt jordbruksfastigheter
beträffar. Denna anmärkning gäller likaledes även objekt
av annan beskaffenhet, kanske dock icke i fullt lika hög grad, som
enbart beträffande jordbruksfastighet. Däremot tala betydligt starkare
skäl för att en särskild objektbeskattning bör utgå efter principen
om skatt efter förmåga, men om dessutom med någorlunda tillförlitlig
säkerhet kan göras gällande för vissa objekt någon grad av intresse,
kan detta bli av en viss kompletterande betydelse till ledning vid
en definitiv lösning. . ^

Jag och min medreservant ha icke kunnat motsätta oss den i
Kungl. Maj :ts förslag intagna principen om en särskild objektskatt
att omfatta jordbruksfastighet samt annan fastighet och näringar,
emedan vi ansett, att objekten i allmänhet representera en större skattekraft
än skattedragare utan innehav av objekt. Vi hålla även före
att en kommunal förmögenhetsskatt rättvisligen och i kimsekvensens
namn snarast och allra senast vid den definitiva lösningen införes
för att få en rättvis och enhetlig objektbeskattning. Från denna
utgångspunkt kan det förklaras, att vi föreslagit så laga repartitionstal,
mot vilka nu särskilt anmärkningar från alla möjliga håll kommit.
När vi reservanter utgå ifrån, en dylik förutsättning, finna vi
ingen anledning att vid en provisorisk lösning av skattefrågan, som
nu enligt utskottets förslag skall gälla under åren fr. o. m. den 1 januari
1921, t. o. m. 1924, börja i den ändan, som Kungl. Maj :t föreslagit, nämligen
att bestämma så höga repartitionstal, som här föreslagits att
gälla, för jordbruksfastighet 6 %, för annan fastighet 4 ''/a %, för s. k.
skogsvärde 3 % och för näringar 3 %.

Kungl. Maj:t framhåller i sitt förslag i sammanhang med detta,
att det går mycket lätt, sedan man en gång fått fram själva principen
tillika med de av Kungl. Maj:t föreslagna repartitionstalen, att göra
prutningar uti dem i förhållande till vad som verkligen behövs.
Ja, det kan ju vara en synpunkt, som man måste erkänna kunna vara
riktig. Men då vågar jag påstå, att även den av bondereservaaterna
föreslagna lösningen lika säkert kan leda till ett tillfredsställande
resultat, med vilket jag menar jämn och rättvis fördelning av skattetrycket.
I vår reservation föreslås att på jordbruksfastighet, annan
fastighet samt näring lägga eu fristående objektskatt med två procent
som repartitionstal. Under det anförande, som. för en stund
sedan hölls av herr Edén, var han just inne på repartitionstalen och
framställde då en fråga, varför just det takt, två procent, föreslås,
samt framhöll, att det skulle bevisa stor virrighet bland. reservanterna,
när de här komma med olika förslag vad repartitionstalen
beträffar. Ja, det kan verkligen förefalla så.. Men från den utgångspunkt
vi här haft, anse vi, att ett repartitionstal av två procent,
då det gäller en fullständigt fristående objektskatt, är tillräckligt,
och vi vilja pröva detta, innan vi gå med längre. Under, utskottsbehandlingen
har framhållits den stora fara. som skulle ligga

Tisdagen deu 15 juni, 1‘. in.

75 Nr SO.

bara i Jet, att vi accepterat detta låga repartitionstal. Faran skulle
ligga däri, att detta utan vidare kunde höjas. Ja, det är klart, att den
saken är fullkomligt uppenbar. Men man måste också på samma
gång erkänna att även andra garantital, alltså även de, som äro föreslagna
av utskottet, kunna på samma grunder höjas upp till en garantiskatt,
som i många fall kan verka obillig.

På samma gång som jag nu erkänner denna större skatteförmåga
hos innehavare av objekt, är jag därför icke blind för, att förhållandena
kunna bliva mycket varierande olika objektsinnehavare
emellan, vad de ekonomiska förutsättningarna beträffar, .lag tänker
då särskilt på innehavare av jordbruksfastigheter och andra fastigheter,
där de mest olikartade förhållanden i ekonomiskt avseende
äro rådande. Jag vill endast beröra några fakta, som icke gärna av
någon kunna bestridas. Det finnes många, många fastighetsägare,
som äro skuldsatta till fastighetens fulla värde, lika väl som det
finnes icke skuldsatta fastighetsägare. Dessa fakta utgöra ett mycket
stort kontrastförhållande fastighetsägare emellan och frammana
ovillkorligen hos dem den förklarliga reflexionen, att denna beskattningsform
på objekt är orättvis.

Herr Edén framhöll med stöd av den motivering, vi i vår reservation
anfört, att vi hade påvisat just denna ojämnhet, detta ojämna
skipande av rättvisa, som låg i Kungl. Maj :ts och de socialdemokratiska
reservanternas lika väl som i utskottets förslag. Ja, denna orättvisa
ha vi kunnat påpeka med all rätt, därför att i det fallet skapa
vi den minsta orättvisan på grund av det låga repartitionstal,^ som vi
föreslagit. Samma synpunkt kan även över huvud läggas på objekt
av annan art än de berörda, såsom exempelvis rörelse eller näring.
Kungl. Maj.-t i sitt förslag liksom även utskottet i sitt hava icke tagit
tillräcklig hänsyn till just dessa förhållanden. Enligt min uppfattning
är det i Kungl. Maj:ts förslag alltför kännbart höga repartitionstal,
i synnerhet då det gäller en fristående objektbeskattning,
dessa beskattade emellan. På de grunder jag nyss berört, måste
detta förhållande verka starkt störande på uppfattningen ur rättvisans
synpunkt. Jag anser därför, att även utskottets förslag är
mindre tilltalande i det avseendet, vad fastighetsägare beträffar. Och
det kommer att betraktas som en svårbegriplig behandling av dem,
att utskottet, för att skydda kommunernas skattebehov under nedåtgående
konjunkturer, vill införa en sorts objektbeskattning enbart
på fastigheter, under det att rörelse och näring lämnas fria från att
utgöra en liknande skattegaranti. Den av utskottet i detta fall intagna
ståndpunkten anser jag verka orättvist och omotiverat för särskilt,
som jag nyss nämnde, fastighetsägare, vare sig nu dessa innehava
jordbruksfastighet eller annan fastighet. Även om det, som jag
tyckt mig märka av utskottets motivering, kan vara teoretiskt lättare
att förorda denna form av objektbeskattning, så kommer detta dock i
den praktiska utformningen att stöta på mycket allvarliga betänkligheter.

Nu har utskottet vidare i sin motivering ansett sig kunna använda
ett kraftigt språk, då det gäller att slå ihjäl det förslag till

Ang. den
kommunala
beskattningen.
(Forts.)

Nr 80. 76

Tisdagen den 15 juni, f. m.

Ang. ien
kommunala
beskattningen.
(Forts.)

lösning, som av oss i vår reservation framförts, och detta särskilt
därför, att en skatteförordning, sammansatt av så heterogena faktorer,
måste även såsom ett provisorium te sig som en onaturlig konstruktion.
Den synpunkten har ju även här av herr Edén tydligt
utvecklats. Men jag vill ändå tillåta mig att hava en annan tanke
i detta avseende. Jag vill framför allt framhålla det resultat,
vartill man kommer vid en jämförelse mellan de olika
tabeller, vilka röra sig om provtaxering, och de olika verkningar,
som därav framgå. Nu har jag icke förbisett, att dessa beräkningar
äro ofta underkända som bevismaterial. Men de hava dock
använts som sådant och komma, som jag tror, även i fortsättningen
att så användas. En sak är i alla fall fullkomligt säker, och det är
relationen mellan de olika förslag, som byggts på dessa beräkningar.
Det är tydligt, frånsett ett par, tre undantag — och dessa gälla särskilt
abnorma förskjutningar av skogsareal i förhållande till låga
taxeringsvärden -— att avsevärda förskjutningar till det bättre redan
i dessa beräkningar framstå. Och det kommer att bliva ännu större
jämnhet, när den nya fastighetstaxering ägt rum, vilken vi begära
skall företagas år 1921.

Med avseende på taxeringsförfarandet hava vi också gjort några
uttalanden. Utskottet föreslår att uppskjuta fastighetstaxeringen till
år 1922 på grund av de stora brister, som vidlåda vårt nuvarande taxeringsförfarande.
Att denna anmärkning kan hava fog för sig hava
vi även i vår reservation medgivit, och vi föreslå också en riksdagsskrivelse
med begäran om förbättrade bestämmelser rörande sammansättningen
av taxeringsmyndigheterna. Vi kunna därför på ett ganska
tillfredsställande sätt hjälpa oss fram vid 1921 års taxering,
emedan i Kungl. Majrts förslag i dess proposition nr 400 icke obetydliga
förbättringar äro föreslagna vid taxeringsförfarandet. Komma
därtill särskilt utsedda rådgivande skattesakkunniga till ett lämpligt
antal inom varje län att tillhandagå taxeringsnämnderna med
upplysningar och råd, så tror jag, att man gott kan våga taga denna
reform som ett provisorium. Man har därmed på samma gång även
gått ut ifrån, att den gamla goda regeln, att det svenska folket skall
sig självt beskatta, icke kommer att äventyras, om man går fram
med litet större försiktighet, då det gäller en omorganisation av taxeringsförfarandet.

Det swartzska förslaget innebär i likhet med vår reservation ett
godtagande i huvudsak av regeringsförslagets principer, men med den
skillnaden, att i den stora luckan mellan det av Kungl. Maj:t föreslagna
repartitionstalet 6, respektive 4, 5, procent och det av bondegrupperna
föreslagna 2 procent har herr Swartz kilat in ett repartitionstal
av 4 procent. Jag är övertygad om att även det av herr
Swartz framförda jämkningsförslaget vid ett genomförande kommer
att verka som en alltför häftig skatteförskjutning över på jordbruksoch_
fastighetsägarna, vilket i sin ordning måste återverka hämmande
på jordbruksnäringen i dess helhet. På den grund kan jag icke heller
ansluta mig till detta förslag.

Vidare ha vi i vår reservation gjort en del ändringar, som jag

''risdagen den 15 juni, f. in.

77 Nr 80.

skall be att få i korthet beröra. När det gäller taxerings förfarandet
— särskilt under provisorietiden — vid värdering av fastigheter, hava
vi velat ponängtera ett hänsynstagande till egendomarnas avkastningsvärde,
så att det icke, som i många fall kunde bliva händelsen,
skulle kunna inträffa, att högt uppjagade pris å spekulationsegendomar
kunde bliv avgörande gradmätare för rena jordegendomars
taxering. Det skulle innebära en betydlig fara, om taxering av egendomarna
skulle gå i den riktningen, att särskilt uppjagade priser av
en eller annan anledning skulle bliva bestämmande för taxeringen
i allmänhet. Så hava vi vid taxering av skogsmark föreslagit eu
ändring i 8 paragrafen, gående ut på att skog till husbehovsvirke
och vedbrand även betraktas som skogsvärde. Därigenom borttages
en del av de olägenheter, som skulle uppstå vid taxeringen, då det
gäller att skilja dessa skogsbestånd från det övriga skogsvärdet, och
man förenklar den del av proceduren, som gäller taxering till jordvärde.
Beskattning av den växande skogen blir under provisorietiden,
som ju förut under debatten här har anmärkts, föremål för
nya specialutredningar. Det föreligger ju egentligen hittills endast
förslag därom, men man har ju all anledning att tro, att det kommer
att antagas för att få fram en mera tilltalande skattereform,
vad det gäller skogarnas beskattning. Det kan icke frångås, att när
det gäller skogsbeskattning det är en mycket ömtålig fråga att lösa.

Nu har det anförts av herr Edén, att särskilt vad gäller skogen,
så var just — jag kommer icke ihåg, hur orden precis folio sig —-skogens avkastningsvärde den form, som han ansåg, såvitt jag kunde
fatta honom rätt, vara det starkaste förslaget och som i vår reservation
framförts, och ansåg, att det kunde ligga inom möjligheternas
gräns att gå ut ifrån ett avkastningsvärde vid beräkning till
taxering på skogen, och det är också den uppfattning, som vi i vår
reservation hava på saken. Vi gå ut från. att man knappast kan finna
en fullt exakt form för att få fram en beskattning, men det är
val heller ingen av herrarna, som tror, att man någonsin, hur man än
håller på med att utreda, skall kunna lyckas lösa den frågan fullständigt^
Vi hava därför tänkt oss, att det skulle vara möjligt under
provisorietiden, om vi anordnade detta på ett sätt, som gjorde
klart för ^taxeringsnämnderna, att det icke gäller skogsskövling utan
ett bibehållande av skogen i rationellt skogsbruk baserat på beräkningar
av avkastningsvärdet. Därför hava vi ansett, att under den
tid, som nu närmast avses, nämligen under provisorietiden, det tal,
som föreslås till repartitionstal i Kungl. Maj:ts förslag vad skogsbeskattning
beträffar, är för högt, och hava därför stannat vid ett
lägre repartitionstal av 1%. Detta hava vi även infört i bestämmelserna
under de_ särskilda anvisningarna till paragrafen i fråga på
ett sätt, som tydligare framhäver just den principen vid taxeringen,
att hänsyn skall tagas till beräknat avkastningsvärde.

Till 12 paragrafen har gjorts ett tillägg i fråga om påläggande
av fastighetsskatt a stärbhus. Det är ett tillägg, som nödvändiggjort
ett införande av ett tredje moment i 13 §, vilket talar om befrielse
för stärbhus att erlägga skatt under särskilda förhållanden.

Ang. den
kommunala
beskattningen.
(Förta.)

Nr SO.

Tisdagen den 15 juni, f. m.

Ang. den Vidare är ett tillägg gjort i 31 § om undantag vid taxering till inkommunala
koms-fc och galler den andel, som vid bodelning tilliallit make. IJet
beskattningen. „r för resten mindre betydande förändringar, men jag har i alla fall
(Forts.) veja^. j detta sammanhang beröra de förändringar, som vi ansett böra

vidtagas i Kung! Maj:ts förslag. . . ^ , . ,

Beträffande 45 §, vilken gäller progressivskatten, ha jag och
min medreservant efter noga övervägande av de omständigheter,
som på olika sätt kunna inverka på frågan, icke ansett oss kunna
tillstyrka, att, som Kungl. Maj:t föreslår, viss bestämd del av genom
den kommunala progressivskatten inflytande medel skall av staten
kunna användas till utjämning av skattetrycket olika kommuner
och menigheter emellan. Vid ett närmare studium av skatteutjämningsproblemet
kommunerna emellan hava vi mer och mer kommit
till den uppfattningen, att det kanske är oklokt av riksdagen att
binda sig vid en dylik bestämmelse, utan att denna fråga i stället
hålles öppen för fortsatt utredning. Av samma anledning hava vi
icke heller kunnat gå med på det förslag, som utskottet i modifierad
form framkommit med, nämligen att den för skatteutjämning
avsedda delen av progressivskatten skulle påföras samtidigt med den
del av skatten, som i övrigt skulle utgå, eller den del, som skulle
tillfalla kommunen själv, men att »utjämningsandelen» icke skulle
uppbäras förr än det samlade behovet av medel för ändamålet blivit
konstaterat av Elungl. Maj:t, samt att om det da bleve ett mindre
behov i förhållande till den debiterade utjämningsandelen, Kung].
Maj:t skulle hava rätt att förordna om nedsättning av denna del av
skatten. För ett flertal kommuner med mera betydande progressivskatt,
uppdelade på små enheter, komme det säkerligen att vålla icke
så litet besvär. Trots en personlig sympati, som jag har för ett
omedelbart lösande av det interkommunala skatteutjämningsproblemet,
vilket jag även framhållit i utskottet, måste jag likväl böja mig
för de tekniska svårigheter, som jag anser uppstå genom att nu följa
utskottets förslag i detta avseende, och därför har. jag ansett mig
böra förorda att gå den väg, som vi i vår reservation i likhet med
herr Swartz föreslagit. I realiteten innebär nu detta, att de kommuner,
som behöva bidrag till skattelindring, icke komma i något
försämrat läge. Jag vill-bara erinra om de nuvarande bestämmelserna,
enligt vilka Kungl. Maj:t och riksdagen bestämma de grunder,
efter vilka utjämningen utgår av statsmedel, och jag är icke
riktigt säker på, att icke ett fortsättande på denna väg vore lika
klokt, vilket förhållande vid en fortsatt utredning möjligen kommer
till sin belysning.

Kungl. Maj :t föreslår i propositionen, att av progressivskatten
skulle till utjämning av skattetrycket olika kommuner emellan användas
25 % av grundbeloppet av den progressivskatt, som erlägges
av andra skattskyldiga än svenska aktiebolag, solidariska bankbolag
och kommanditbolag, samt 90 % av grundbeloppet av den progressivskatt,
som erlägges av sådana bolag. Jag och min medreservant frångå
här Kungl. Maj:ts förslag och föreslå i stället i likhet med alla
meningsriktningar i utskottet, att progressivskatten uteslutande skall

Tisdagen den 15 juni, f. in.

79 Nr SO.

förbehållas förvärvskommuner. Här har samtidigt införts ^ den bestämmelsen,
att endast Vi av varje kommuns skattebehov får fyllas
av progressivskatten. Nu äro vi icke blinda för, att den föreslagna
åtgärden att progressivskatten uteslutande skall tillfalla förvärvskommunerna
kommer att bliva besvärlig och i många fall vålla ökat
arbete för taxeringsnämnderna, men då det innebär en hög grad av
rättvisa och skulle tillföra många kommuner en rättmätig skatteintäkt,
då något slags rörelse eller näring bedrives av bolag med säte i stadskommun,
anse vi oss kunna gå med på en sådan lösning av frågam

Det skulle vara mycket mera att beröra i polemik, vad detaljer
beträffar, mot de olika förslagens motivering, men som tiden är så
begränsad, anser jag, att en debatt i detta avseende måste röra sig
om den stora sakfrågan. Jag vill därför frångå detta och sammanfatta
mitt slutyrkande. Då jag icke kan godkänna utskottets förslag,
emedan jag anser, att en definitiv lösning av skattefrågan efter
dess linjer av allt att döma måste överges, och jag förutser, att det
ur praktisk synpunkt icke heller är lämpligt, så vill jag då förorda
vår reservation. Den har obestridligen framför utskottets förslag fördelar,
och då jag nu har kommit till den uppfattningen, anser jag
att mera vinnes att redan under det nu föreslagna provisoriet praktiskt
pröva detta skattesystem. Därigenom har man den fördelen
på sin sida, att man kunde bygga en definitiv skattereform på praktisk
erfarenhet och icke endast på teoretiska beräkningar, vilka, hur
noggrant de än göras, vid tillämpningen ändock kunna visa sig gå
vid sidan om saken. De förändringar i Kungl. Maj:ts förslag vi
föreslagit i vår reservation hava åsyftat att få Kungl. Maj:ts förslag
så ändrat, att det kan tagas under en provisorietid. Praktiken
kommer då att visa verkningarna, och de bli säkerligen av allra
största betydelse för de uppslag, som avse att lägga objektbeskattningen
på en bred och rättvis plan.

Herr talman! På grund av vad jag sålunda anfört, ber jag att
få yrka avslag å de föredragna delarna av utskottets förslag och
bifall till de under punkten D omförmälda paragraferna 57, 58 och
59 i lagen med särskilda bestämmelser att för viss tid gälla i stället
för vissa delar av förordningen om kommunalstyrelse på landet den
21 mars 1862 enligt herr Johanssons i Kälkebo och min reservation.

Som tiden nu var långt framskriden och flera talare anmält sig
för yttrandes avgivande, beslöt kammaren, på hemställan av herr
talmannen, att uppskjuta den vidare behandlingen av förevarande
utlåtande ävensom handläggningen av övriga på föredragningslistan
upptagna ärenden till kl. 7 e. m., då detta sammanträde enligt utfärdat
anslag komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5,3 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Ang. den
kommunala
beskattningen.
(Korta.)