1919. Första kammaren. Nr 8 (Riksdagens protokoll 1919:8)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1919. Första kammaren. Nr 8.

Måndagen den 29 september.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollen för den 24, 25 ock 26 innevarande månad.

Upplästes följande från andra kammaren ankomna protokollsutdrag
:

nr 62, utvisande att nämnda kammare förenat s/ig med första
kammaren i dess beslut, att första särskilda utskottet skulle behandla
jämväl Kungl. Maj:ts proposition nr 19, med förslag till förordning
om ändrad lydelse av § 4 k) i förordningen den 9 juni 1911 med
tulltaxa för inkommande varor, m. m.; samt

nr 63, utvisande att andra kammaren förenat sig med första kammaren
i dess beslut, att tredje särskilda utskottet skulle behandla
jämväl Kungl. Maj ris propositioner nr 21, angående bestridande av
vissa av inträffade eldsvådor inom Vaxholms och Älvsborgs fästningar
föranledda kostnader, och nr 22, angående vissa ändrings- och
reparationsarbeten i de för statsverkets räkning inköpta fastigheterna
nr 1. 2, 3, 9, 10 och 11 i kvarteret Mercurius i Stockholm, m. m.

Föredrogs Kungl. Maj:ts proposition nr 19, med förelag till för- Kungl.
ordning om ändrad 1 jula]se av § 4 k) i förordningen den 9 juni 1911 proposition

med tulltaxa för inkommande varor. fV'' °n äring

xjörord tt

-n • . _ _ > ningen med

Herr Lricsson, A a. D y: Herr greve och talman, mina herrar! tulltaxa för
Jag kan icke underlåta att vid denna remiss anhålla att få vttra, några inkommande
ord. " varor Det

förefaller, som om Kungl. Maj:t, genom att då och då till
riksdagen överlämna ärenden till avgörande, även sådana av ganska
ringa vikt och betydelse, skulle vilja Ihälla den urtima riksdagen vid
liv, om också vid ett tynande sådant. Jag och många inom det parti,
jag har den äran tillhöra, hava betraktat hela denna urtima riksdag
såsom något onödigt. Vi ha hållit före, att de ärenden, som därvid
förekommit, skulle ha kunnat antingen företagas vid årets lagtima
Första hammarens protokoll vid urtima rihsdagen 1919. Nr S. 1

Kr 8. 2

Måndagen den 29 september.

Kungl.
proposition
ang. viss ändring
i förordningen
med
tulltaxa för
inkommande
varor.
(Forte.)

riksdag eller också utan skada uppskjutas till 1920. _Vi ka i delta
inkallande av den urtima riksdagen snarare sett ett tillmötesgående
från liberalt håll mot hänsynslösa socialistiska krav. Men härom,
huruvida urtiman varit nödvändig eller icke, kan man ju tvista. Vad
man väl däremot icke bör kunna ha olika meningar om vare sig inom
regeringen eller inom de olika riksdagspartierna är, att när den urtima
riksdagen avgjort de större frågor, som närmast föranledde dess
sammankallande, bör också dess saga vara all. Möjligen kan det sägas,
att den urtima riksdagens existens är nödvändig för att det hemliga
utskottet skall kunna sammanträda. Det är ju sant; och detta
tal lät ganska plausibel på den tid, då det bränn i hela Europa, och
det var fara för handen. Men då vi nu kommit till en tid, »om åtminstone
Kung!. Maj:t anser vara så lugn och fridfull, att Kungl.
Maj:t vågar komma med framställningar, vilka i så hög grad minska
vår värnkraft som de vi antagligen nu i dag komma att behandla,
då synes det mig, att det talet skorrar illa.

Men, säger man måhända, frågan om folkens förbund kräver urtimans
samvaro. Ja, jag skulle, om det icke vore ^grannlaga, vilja
rikta den frågan till hans excellens herr statsministern: Tror hans
excellens herr statsministern ännu på frågan om folkens förbund?
Men jag skall icke göra det. Jag skall i stället formulera frågan så:
Tror hans excellens herr statsministern ännu att frågan om folkens
förbund kan bli så aktuell under tiden före januari 1920, att den
kan motivera, att den urtima riksdagen därför hålles samlad. För
min del tiar jag det icke.

Man har ju sagt, att de liberala regeringarna äga en särskild förmåga
att avlyssna folkmeningen. Jag undrar, om den nuvarande
regeringen har använt denna förmåga med hänsyn till den urtima
riksdagen och dess eventuella utsträckande utöver den tid, för vilken
de större frågor, som redan varit före eller nu äro före, hava gjort
den mer eller mindre nödvändig. Jag tror, att regeringen då skulle
fått höra, vad jag nu ber att för säkerhetens skull i alla fall få säga.
Det är, att vi riksdagsmän i dessa dagar ofta mötas därute i landet
av ett tal om en riksdag, där flertalet av dess medlemmar sitta hemma
och sköta sina enskilda arbeten, under det att de uppbära arvode från
staten, om en riksdag, som dragés ut på tiden i det oändliga. Ja, man
har till och med vågat framkasta den tanken att det hela skulle vara
ett arrangemang för att ersätta riksdagsmännen för den förlust, som
de gjorde genom det oavlönade övertidsarbete, som utfördes vid vårens
lagtima riksdag, d. v. s. man vågar säga, att man skulle på omvägar
söka bereda riksdagsmännen förmåner, som grundlagen icke
vet av. Men det vill jag såga, att sådana förmåner undanbedja vi
riksdagsmän oss.

Vi, som ha den meningen, att permanenta riksmöten skulle vara
en olycka, vi önska icke, att sådana på några omvägar skola insmugglas
i vårt statsliv. Från alla partier hördes ju i lördags ett tal om
behovet av ökad arbetsproduktion. Jag undrar om icke det ordet låter
som en skärande ironi, om riksdagens medlemmar skulle åtnjuta arvode,
men icke utföra något arbete därför. Ett sådant förhållande skul -

Måndagen den 29 september. 3

le enligt min mening undergräva den aktning Sveriges riksdag liar rätt
att kräva av Sveriges folk, och ett sådant förhållande anser jag därför
icke bör få existera. Det är med anledning därav och då, såsom jag
sade i början, de nu återkommande kungl. propositionerna tyckas tyda
på, att det är meningen, att riksdagen alltjämt skall fortsätta, som
jag vid remissen av detta ärende vill rikta de orden till hans excellens
herr statsministern, vilken jag bär den ären och glädjen att se bär
närvarande: Låt riksdagen få avslutas, när de stora- frågor, varför
vi sammankallats, inom kort äro avgjorda! Låt oss resa hem till
våra medborgerliga värv men utan att åtnjuta några arvoden av statsmedel!
När riksdagen icke har något existensberättigande, då har
den också rättighet att få bli avslutad.

Jag har, utöver vad jag nu bär sagt, icke något yrkande att göra.

Hans excellens herr statsministern Edén: Herr talman! Den
föregående ärade talaren bär begagnat remissen av en rätt obetydlig
proposition, vars behandling, såvitt jag kan finna, icke skulle komma
att kräva någon egentlig tid, till att föra upp till resonemang spörsmålet
om urtima riksdagens fortsatta samvaro. Jag kan i förbigående
sagt icke underlåta att känna en viss överraskning över att den
ärade talaren icke haft den älskvärdheten att varsko mig om, att
han önskade några upplysningar i detta avseende, dels därför att
dessa upplysningar sannolikt hade kunnat givas direkt, i så pass stor
utsträckning, att den, låt mig säga, expektoration, som nu förekom
från talarstolen knappast då hade varit motiverad, dels därför att
det torde få anses tillbörligt när man vill framställa en sådan fråga
eller anmärkning, att man gör sig förvissad om att vederbörande, till
vilken frågan eller anmärkningen riktas, verkligen också är i tillfälle
att besvara den. Som det nu är, är det en ren tillfällighet att jag,
som just kommit med ett försenat tåg från Uppsala, lyckats hinna
hit i tid, hade tåget varit ännu några minuter försenat, hade det varit
omöjligt.

Den ärade talaren har emellertid utgått från eu fullständigt oriktig
uppfattning av regeringens syn på riksdagens fortsatta samvaro.
När denna riksdag har kommit att draga ut så pass länge som skett,
beror detta såsom den ärade talaren säkert vet, icke på regeringen utan
på det sätt, varpå riksdagen själv bär ordnat sitt arbete med de propositioner,
vilka redan vid riksdagens början framlades. Och beträffande
riksdagens och dess utskotts sätt att anordna sitt arbete, har
som bekant regeringen icke något att säga, samt bör väl heller knappast
ha det. Till dags dato tror jag därför, att vi få säga, att om
den ärade talaren har någonting att anmärka mot ett alltför långsamt
riksdagsanbete, så har den anmärkningen fått en fullständigt orätt
adress, då den riktats mot regeringen.

Vad sedan angår frågan, om riksdagen även efter nuvarande tidpunkt
skall stanna i funktion eller icke, så beror denna enligt regeringens
mening helt och hållet på, bur under den närmaste tiden frågan
om nationernas förbund kommer att utveckla sig uti de länder,
där fredstraktatens ratifikation nu är under övervägande. Jag skall

J»r a

Kungl.
proposition
ang. viss ändring
iförordningen
med
tulltaxa för
inkommande
varor.
(Forts.)

Bfr S. i

Mändagcn den 29 september.

Kungi.
■propöiition
ang. viss ändring
i förordningen
med
tulltaxa för
inkommande,
varor.

(Ports.)

j tassa på tillfället att förklara, att en i pressen förekommande uppgift,
att regeringen skulle quand méme vilja .hålla riksdagen tillsammans
till nyåret för att bliva i tillfälle att åtnjuta det hemliga utskottets
tjänster, är alldeles oriktig. Någon sådan synpunkt bär icke lagts
på spörsmålet om riksdagens fortsättning. Hur gärna regeringen också
önskar att kunna samråda med det hemliga utskottet i den förvisso
ganska beydelsefulla utrikespolitiska situation, där vi nu stå — den
ärade talaren borde just genom dessa dagars telegram utifrån ''ha haft
vissa anledningar att erinra sig, att en sådan djupt betydelsefull situation
nu föreligger — hur gärna vi också önska att ha tillfälle till detta
samarbete, kan det dock givetvis icke föranleda, att man håller riksdagen
samlad, om dessa uppgifter för övrigt skulle vara lösta. Men
nu har redan i trontalet blivit omnämnt, att bland de ärenden, som
kunna antagas eventuellt bli föremål för riksdagens behandling,
befinner sig också den stora frågan om nationernas förbund. Den
ärade talaren behagade förklara, att lian för sin del var viss på,
att denna fråga för Sveriges räkning icke blir aktuell före lagtima
riksdagens sammanträde nästa år. Jag skulle vara synnerligen tacksam
för att få höra, vilka utmärkta förbindelser talaren bär i de
främmande parlamenten och regeringarna, när ihan kan avge en sådan
kategorisk försäkran. För min del är jag icke i stånd att i detta ögonblick
ge den. Saken ligger nämligen så till, att behandlingen som
bekant pågår i Frankrikes deputeradekammare, att den, om jag är
väl underrättad, är avslutad i parlamentet i England, och att i Nordamerikas
Förenta stater, där frågan ju är mest brännande odh vars beslut
är för vårt eventuella ställningstagande mycket betydelsefullt,
diskussionen i senaten för ögonblicket är ajournerad, men ingen riktigt
vet, när den kan upptagas och när avgörandet kan kommu. Det låter
ännu tänka sig, att avgörandet där skulle kunna komma raskare, än
det under den sista tiden sett ut. Skulle så bli fallet, och skulle så komma
till stånd en ratifikation från de tre nämnda stora makternas sida.
låt oss säga under oktober månad, så får detta en given inverkan på
frågan om denna urtima riksdags fortvara eller upplösning. Jag ber
nämligen att få påpeka för den ärade talaren, att i fredsinstrumentet
står uttryckligen, att från datum för eu sådan ratifikation hava de
neutrala stater, som inbjudits till inträde i nationernas förbund, endast
två månader att överväga, om de vilja anmäla sig till inträde eller
icke. Då det nu ligger i öppen dag, att en så ofantligt betydelsefull
fråga aldrig kan tänkas bil avgjord arv regeringen i detta land utan
samverkan av riksdagen, så är det klart, att därest ratifikationen kommer
under sådan tid, att en eventuell anmälan måste ske förr, än nästa
lagtima riksdag skulle ha hunnit behandla frågan efter framlagd proposition,
finns det för oss endast två utvägar: antingen att låta denna
urtima riksdag tills vidare fortgå eller också att visserligen avsluta
denna urtima riksdag, men efter några veckor eventuellt sammankalla
en ny urtima riksdag.

Jag t.ror, att den ärade talaren efter denna exposé av ställningen
skall finna, att här är icke alls någon anledning för honom eller
någon ''-annan att i regeringens hittillsvarande hållning till denna fråga
söka sak, såsom om det vore regeringen, som vill behålla riksdagen

Måndagen den 29 september. f)

i funktion, allra minst för någonting- sådant, som att riksdagsmännen
skulle få åtnjuta arvode - — en sådan antydan borde icke ens behöva
besvaras från regeringsbänken. Och jag ställer under den ärade talarens
egen omprövning, om det skulle ha varit rimligt, att regeringen,
nlär frågan om nationernas förbund verkligen ligger så till
som den ligger, skulle på detta stadium ha kunnat definitivt besluta
att upplösa denna urtima riksdag. Jag kan icke finna, att det skulle
vara någon fördel, för det fall att en ny urtima riksdag finge lov
att sammanträda igen, låt oss säga, om fjorton dagar eller tre veckor.

Nu har ''det emellertid ställt sig så, att väntetiden särskilt på
Nordamerikas- Förenta staters beslut har blivit längre än man från
början hade trott. Och sb lille det visa sig, att ställningen alltjämt
icke klarnar under den närmaste tiden, skulle det se ut, som om ratifikationen
från de tre makterna koirume att ytterligare draga ut på
tiden, då kan -det mycket väl hända, att regeringen finner det vara
det riktigaste att låta denna riksdag åtskiljas, men i så fall måste
man förbereda sig på, att det kan bli möjligt, att riksdagen får kraft
sammanträda till ännu ett urtima möte.

Sådan är ställningen. Jag torde härmed hava givit det svar,
som för ögonblicket kan givas. Regeringen kommer att taga denna
fråga i övervägande under d-en närmaste tiden och därefter fatta sitt
beslut.

Vad vidkommer de propositioner, som hava blivit avlämnade under
de sista dagarna, och särskilt den, som avlämnats i dag, äro de
verkligen icke av den beskaffenhet, att de torde förlänga riksdagens
samvaro måd många dagar; och så mycket bör väl ändå den ärade
talaren ge mig rätt i, att när ändå riksdagen är samlad, bör man använda
tillfället att lösa sådana frågor, som verkligen tränga till
lösning. Regeringen har i varje fall hållit igen i hög grad
mot en massa framställningar från olika håll om propositioners framläggande
vid denna urtima riksdag, just för att markera, att den
icke får användas för ärenden som kunna uppskjutas till det lagtima
riksmötet.

Den ärade talaren slutade med att undanbedja sig en permanent
riksdag.. Jag vill hoppas, att jag icke blir missförstådd om jag nu
i en av riksdagens kamrar rent ut förklarar, att även från regeringens
sida ingen önskan kan vara livligare än den att få slippa eu
permanent riksdag.

Herr Klefbeck: Herr talman! Den förste ärade talaren

berörde icke alls den proposition, om vars remiss vi nu skola besluta.
^ Jag vill då också be herr talmannen om tillstånd att även
jag far yttra nagra ord vid sidan om saken till bemötande av vad
han anförde.

Hag vill da till att börja med säga, att jag är fullt ense med
honom däruti, att någon önskan om en permanent riksdag eller om
en långvarig urtima riksdag hyser jag för min del alls icke. Han
framförde sedan en mängd klagomål, som jag förut sett i en press,
som livligt söker sak med den nuvarande riksdagsmajoriteten och

Nr -S.

K ungl.
proposition
ang. viss ändring
t förordninge«
med
tulltaxa för
inkommande
varor.
(Ports*)

Nr K. 6

Måndagen den 29 september.

Kung}
■proposition
ang. viss ändring
i förordningen
med
tvlUaxa för
inkommande
varor.
(Forte.)

den regering, som bäres npp av denna majoritet. Men jag förvånar
mig över att lian ville göra sig till tolk för dessa synpunkter.
Han säde visserligen, att de voro framburna av folkmeningen ute
i landet, och jag vill icke bestrida det, ty denna folkmening på orter,
där tillfälle till meningsutbyte sällan bjudes, är tyvärr ofta
ett uttryck för vad folket i sina tidningsorgan har inhämtat. Men
det förefaller mig, att han med litet god vilja skulle kunnat svära
denna folkmening åtskilligt. Han kunde sagt dem, att det där talet
om att vi skulle få arvode nu, därför att vi icke fingo något efter
den 10 maj, är något som icke någonsin varit på tal, såvitt, jag känner,
hos några ansvarsägande ledande myndigheter eller representanter
vare sig inom det liberala eller det socialdemokratiska lägret.
Han kunde också ha talat om för dem, att vi vid urtiman hittills
icke käft mer än fyra utskott, men vid lagtima riksdagen, ha
en hel mängd, och att därför helt naturligt ett mindre antal riksdagsmän
nu upptagas av utskottsarbete än vid lagtima.

Då han vidare förklarade, att hela urtima riksdagen skulle
kunnat vara onödig, därför att de ärenden, som nu föreligga,, kunde
ha avgjorts vid lagtima riksdagen i år eller också uppskjutits till
nästkommande lagtima riksdag, så vill jag endast saga, att om den
ärade talaren och hans parti hade varit genomträngda av den övertygelsen,
så hade det legat i deras makt att mycket lätt förebygga
ett inkallande av en urtima. De hade då helt enkelt kunnat giva
sin röst åt det viktiga lagförslag, som då var före och då avslogs
men som nu har kommit åter, så hade de besparat både sig och
andra att behöva komma tillsammans till urtima riksdag. Men det
förefaller mig underligt att först ställa till så, att urtiman samlas,
och sedan klaga över att den har samlats.

Herr Ericsson, A aby: Herr greve och talman, mina

herrar! Jag skall först be att ,få tacka hans excellens herr statsministern
för att han genast hedrat mig med ett svar. Sedan ber
jag att få säga, att orsaken, varför jag nu uppträtt, är att när jag
kom hit till riksdagen i lördags, hörde jag, och det från ganska säkert
håll, att den allmänna meningen var, att den urtima riksdagen
skulle fortsättas. Med anledning därav ansåg jag, att ett ord borde
sägas om att det fanns en stor del av riksdagens ledamöter och. en
utbredd folkmening, som hade en annan uppfattning. Jag ville
icke göra det i interpellätionsformen, ty jag ansåg, att frågan, såsom
det också visat sig, var ganska lätt att besvara för hans excellens
herr statsministern. Men jag tog mig friheten att söka hans
excellens per telefon på ett par nummer, utan att dock ha den förmånen
och äran att anträffa honom. När jag kom upp här i riksdagen
i dag ställdes mina första steg till det enda då närvarande
statsrådet, och jag meddelade honom, att jag förgäves sökt hans excellens
herr statsministern per telefon och undrade, om hans excellens
ämnade hedra första kammarens plenum i dag med sin närvaro.
Mer ansåg jag den korta tiden och sakens vikt icke kräv".
Jag beklagar, att jag icke lyckats i mina bemödanden.

Måndagen den 29 september.

7 Jir 8.

Nu till själva saken. Av hans excellens herr statsministerns Kungl.
svar hörde vi, att han själv på grund av Amerikas hållning fann,
att frågan om folkens förbund började draga ut en smula på tiden. i förord Yi

skulle enligt bestämmelserna ha två månader på oss att svara, ningen med
sedan fredstraktaten ratificerats, och då det nu såge ut, som om
det skulle taga längre tid än som beräknats, ställde hans excellens ,ri ^ror.
herr statsministern i utsikt, att det kunde tänkas, att det vore bättre (Forto j
att nu upplösa urtiman och sammankalla en ny sådan, om det otroliga
förhållandet skulle inträffa, att något raison d’étre för en urtima
riksdag skulle uppstå under de återstående månaderna. Ja,
eders excellens, det är precis min mening. Enligt mitt förmenande
finnes nu icke längre något skäl för riksdagens samvaro. Det kan
uppstå sådant, men då har ju också Kungl. Maj:t i sin makt att
åter sammankalla riksdagen, och när skäl föreligger för dess sammankallande,
då har förvisso icke en riksdagsman, icke någon bland
folket något att erinra mot att riksdagen kommer samman.

Yad däremot beträffar den anmärkning rörande arvodet, jag
i förbigående gjorde, vill jag säga, att jag icke riktade det talet
mot regeringen, utan jag endast nämnde, hur saker kunna uppfattas
eller missuppfattas ute i landet.

Till sist ett ord mot den ärade talaren på Stockholmsbänken,
som var nog vänlig att ge mig och det parti jag har äran tillhöra
det rådet: Rösta mot eder mening! Om ni hade gjort det vid lagtima
riksdagen, hade ni sluppit urtiman. Nej, herr pastor Klefbeck,
den moralen följer jag icke. Jag vill för övrigt säga, att jag
tror beslutet om urtiman var fattat, redan innan vi fattade vårt
beslut i de frågor han åsyftade. Slutligen yttrade han några ord
om folkmeningen. Ja, herr Klefbeck, jag tror, att det parti herr
Klefbeck tillhör kanske med fullt fog kan sägas mer avlyssna folkmeningen
än vad jag och mitt parti göra, men när vi anse, ålit
folkmeningen liar rätt, då höra även vi på den.

Efter härmed slutad överläggning hänvisades förevarande kungl.
proposition till första ''Särskilda utskottet.

Till utskottet skulle jämväl överlämnas de i anledning av propositionen
inom kammaren nu avgivna yttrandena.

Föredrogos och hänvisades till tredje särskilda utskottet Kungl.
Maj:ts propositioner:

nr 21, angående bestridande av vissa av inträffade eldsvådor
inom Yaxholms och Alvsborgs fästningar föranledda kostnader; samt
nr 22, angående vissa ändrings- och reparationsarbeten i de för
statsverkets räkning inköpta fastigheterna nr 1, 2, 3, 9, 10 och 11 i
kvarteret Mercurius i Stockholm.

Nr 8. 8

Måndagen den 29 september.

Lagförslag om Fortsattes överläggningen angående 1 § av andra särskilda utarbetstidens
gettets i utlåtande nr 1, punkten A, framställda förslag till lag om
(Vörts) arbetstidens ''begränsning.

Herr W i g f o r s s : Jag får erkänna, att det är med en smula
dåligt samvete man begär ordet för att förlänga en redan lång
debatt. Men när jag kom bit idag på morgonen och räknade efter
vilka talare som bålt ordet och vilka som ytterligare bane anmält
sig, blev jag något tröstad, ty det visade sig, att vid förra debatten
motståndarna till lagen varit dubbelt sa mänga som anhängarna,
och det förefaller, som om proportionen även idag skulle bliva minst
lika ogynnsam för förslagets anhängare, lfa detta möjligen kunde
tolkas, som om anhängarna till lagen redan demonstrerade sin arbetsovillighet,
kan det inte vara ur vägen att ytterligare någon
uppträder från den sidan.

Just innan jag begärde ordet i lördags, hade jag ett litet samtal
med en medlem av denna kammare, som är en empirisk vetenskapsman
och som sanningen likmätigt förklarade, att om sådana
bär frågor kan man debattera för och emot i oändlighet utan att
egentligen komma till något resultat. Det är fråga om ett socialt
experiment, och det gäller om alla experiment, vare sig det är fråga
om det sociala området eller det tekniska, att det enda avgörande
beviset är det empiriska. Han har naturligtvis alldeles rätt i det,
och han tillfogade, att experiment äro alltid riskabla, vilket är alldeles
riktigt det också. Men vi få också komma ihåg, att när vi
erkänna, att experiment äro riskabla, så är det tydligt, att vi icke
göra experiment utan att hava anledning att göra sådana. Man
ger sig icke ut i risker, utan att det verkligen linnés starka skäl
för att man skall kasta sig in i dem, och jag tror, att redan här
ligger den första olikheten mellan anhängarna och motståndarna till
detta lagförslag.

Det är möjligt, att man på båda sidor erkänner, att en förkortning
av arbetstiden är något gott, men man betonar den saken med
mycket olika styrka. Det är just därför, tror jag, att förslagets anhängare
känna starkare än förslagets motståndare, vad denna förkortning
av arbetstiden betyder för vår arbetareklass, som de anse,
att experimentet måste, göras och att det icke är så farligt som
motståndarna tydligen tro. .lag tror, att man icke gör en del av
förslagets motståndare orätt, om man säger, att deras känsla för
alt en förkortad arbetstid är ett livsintresse för folket, icke är särskilt
utvecklad. Det är visserligen icke i denna kammare så, att
någon stigit upp och förklarat, att »arbete befordrar hälsa och välstånd
och förhindrar många tillfällen till synd», men jag tror verkligen,
att den stämningen finnes även i denna kammare på rätt så
många håll, att denna förkortning av arbetstiden kanske kommer
att ha lika många dåliga följder som den bär goda. Dem som tillgripa
dessa argument från katekesen och bibeln kan jag icke underlåta
att erinra om att även enligt vår bibel fingo vi arbetet för
syndens skull, och när människor vilja föreställa sig en riktigt hög

Måndagen den 29 september.

>r S.

grad av salighet, så händer det icke så sällan, att de uttrycka detta Lagförslag u™
med den eviga vilan. Jag vill visst icke för min del påstå, att
detta är sanningen eller åtminstone hela sanningen, men det ligger (Forts )
den sunda insikten och den sunda erfarenheten bakom detta resonemang,
att arbetet i och för sig och oberoende av arbetets karaktär
icke är något gott, vi må sedan tala om plikt huru mycket som helst
och prisa arbetet hur mycket som helst. Jag tror, att det finns en
mycket stor portion rent hyckleri i de deklamationer om arbetets
välsignelse, som riktas till offentligheten ifrån de icke kroppsarbetande
klassernas sida. Jag tror, att den ståndpunkt, som verkligen
är mest mänsklig, uttryckes mycket mera genom de ord, som
en av våra även på konservativt håll numera högt ansedda skalder
yttrat, nämligen Viktor Rj^dberg, när han talar om att vi skola
hava maskinerna till att utföra »ett strävsamt verk med id och
värma, att människan må ha tid att tänka och att svärma, ty det är
hennes väsens rätta kall». Ja, det låter mycket poetiskt att citera i
denna församling, skulle jag tro, men det ligger det bakom, icke att
alla människor nödvnädigtvis skola vara vetenskapsmän och filosofer,
som tänka, eller skalder, som svärma, men den sanningen, att det
likväl finnes arter av mänskligt arbete som äro mera värdefulla än
andra arter, och dit höra tänkande, diktande och över huvud taget
allt som har något med skapande förmåga att göra. Det arbete som
icke i någon mån har en dylik innebörd, är i grunden från mänsklig
synpunkt icke ett gott utan ett ont.

Det är anmärkningsvärt, att man skall hava så svårt att få
fram ett erkännande av den saken från svenska arbetsgivare. Det
är verkligen icke så, att arbetsgivarna över huvud taget i världen
stå på den ståndpunkten, att det är bara risker och icke mycken
nytta med en inskränkning i arbetstiden. När det talas om att det i
Frankrike har vuxit upp en ganska stark storm mot det förslag, som
redan är antaget där, kan man däremot påpeka, hur det i England
inom arbetsgivarkretsar finns en rakt motsatt uppfattning. Jag kan
icke låta bli att tala om för denna församling, ifall möjligen någon
icke känner till det, att en av Englands allra största arbetsgivare för
närvarande har inlett en mycket livlig kampanj, ja, jag vågar knappast
säga det, för det rent utopiska kravet på en sex timmars arbetsdag.
Det är den icke obekante lord Leverhulme. som förut hette sir
William Lever och för icke så långt tillbaka mr William Lever.

Denne store tvålfabrikant, en av Englands mest aktade indusi riidkare
och ett av dess skarpaste affärshuvud, som icke är någon slags
socialist, utan är tvärtom anhängare av det privatkapitalistiska
systemet, han förklarar uttryckligen, att det enda samhället egentligen
kali skänka industrien är en god uppfostran åt arbetarna, men
denna verkligt grundliga uppfostran är omöjlig med det nuvarande
timantalet. Detta är visserligen skrivet före den oerhörda orkan, som
man skulle kunna kalla det, av nedsättningar i arbetstiden, som farit
fram över England under de första sex månaderna detta år, men att
lord Leverhulme icke anser en förkortning till bara låt oss säga nio
timmar eller ens åtta timmar tillräcklig, visar hans förslag om sex

Kr 8. 10

MiWlngcn den 29 september.

Lagförslag om
arbetstidens
begränsning.
(Forts.)

timmars arbetsdag-. Jag vill vidare påpeka, att detta hans förslag
har upptagits med så stort intresse, att det var uppsatt som ett särskilt
diskussionsämne vid det årsmöte, som för ett par veckor sedan
hölls av British Association, där man hade en gemensam debatt om
saken i den statistiska, fysiologiska och ekonomiska sektionen.

Om man frågar sig, varpå det kan bero, att de engelska arbetsgivarna
icke rest sig mot detta krav på åtta timmars arbetsdag på
samma sätt som de svenska, tror jag, att man finner åtminstone en
del av förklaringen däri, att England under kriget gjort om hela
den industriella utvecklingens erfarenheter ifråga om verkan av lång
och kort arbetstid. Yi veta, att det har tagit femtio år eller mer,
innan man efter den industriella revolutionen fick klart för sig, att
det icke var fördelaktigt för industrien med de mycket långa arbetstiderna.
Man hade gjort den erfarenheten, men man hade möjligen i
viss mån glömt bort argumenteringen för den, då kriget bröt ut, och
när därför kravet på ökad produktion särskilt inom ammunitionsindustrien
restes, började man med att förlänga och förlänga arbetstiden
upp i det rent orimliga. Man hade arbetsveckor på 60 och 72
och till och med över 80 timmar, men det visade sig att
detta icke från produktionsresultatets synpunkt var något gott. Man
tillsatte undersökningskommissioner, och deras undersökningar gåvo
till resultat, att det icke var fördelaktigt med den långa arbetstiden,
utan att man tvärtom kunde reducera arbetstiden icke bara ned
till tio timmar utan praktiskt taget ned till åtta timmar utan att resultatet
minskades. Icke endast så, att resultatet för varje timme
ökades, utan även resultatet för hela veckan. Jag tror, att det vid
debatten i våras drogs fram en del av dessa siffror, och jag skall icke
taga upp tiden med dem, men vid detta möte av British Association,
som hölls för fjorton dagar sedan, tog inledaren om en del av dem,
och de äro av intresse, därför att de gå in på frågan om i vilken
mån arbetsintensiteten och i vilken mån maskinerna kunna vara bestämmande
för produktionsresultatet. Det visade sig t. ex. vid två
olika slags arbeten inom denna ammunitionsindustri, att där maskinerna
spelade en större roll, där blev produktionsökningen mindre än
på det område, där så att säga den personliga arbetsvilligheten var
av övervägande betydelse. Men på båda områdena äro siffrorna anmärkningsvärda.
Då man för ett antal manliga arbetare minskade
arbetstiden ifrån 58 till 50 timmar pr vecka, så blev det totala
veckoresultatet av deras arbete 21 % större. För ett antal kvinnor,
som sysselsatte sig med arbete, där maskinerna spelade en större
roll, medförde däremot en sänkning från 66 timmar till 48 timmar
per vecka eu ökning av det totala veckoresultatet med 15 °/°.

Det. är ju tydligt, att sådana fakta kommer man icke ifrån. I
samma inledningsanförande omnämndes också fall, där icke en sådan
ökning har visat sig. Där talades om att en sänkning av arbetsveckan
med tre timmar inom den amerikanska bomullsindustrien icke
åstadkom någon ökning utan tvärtom en proportionell sänkning av
arbetsresultatet. Ifråga om arbetet vid masugnar och dylikt visade
det sig, att någon ökning icke inträdde i vissa fall, medan däremot

Måndagen den 29 september.

>r 8.

i andra fall en om också ringa ökning- visade sig. Det är tydligt, att
här äro vi inne på de punkter, där man talar om att arbetet är beroende
av kemiska processer eller dylikt. Men att icke heller där sa- (yorte :
ken är så enkel, som den framställes, dä man säger, att där kunna arbetarna
icke göra någonting utan allt beror på maskinerna, ty cke!
jag bekräftades av ett yttrande, som i samma debatt i British Association
hölls av den mycket kände engelske järnfabrikanten sir Hugh
Bell. Han talar om att när åttatimmarsdagen genomfördes vid hans
bruk och stålverk skedde det efter mycket långvariga underhandlingar
med arbetarna och icke förrän ledningen lyckats gorå. klart för
arbetarna, att produktionspriset på ett ton tackjärn icke finge ökas.

Men detta lyckades man också åstadkomma, tydligen genom eu överenskommelse
med arbetarna. Men då är det alldeles klart, att arbetarnas
villighet att så att säga anpassa sitt arbete efter det som är
tekniskt mest förmånligt icke är någonting utan betydelse. Det är
alldeles tydligt, att även här betyder det någonting vad arbetarna
vilja göra.

dag kan i detta sammanhang icke låta bli att påpeka en motsägelse,
som det kan vara så gott att en gång få konstaterad. Här
få vi höra, när det blir tal om arbetstidens inskränkning, att i störa
industrier betyder på mycket viktiga områden arbetarnas personliga
villighet och arbetsintensiteten ingenting, utan det är maskinerna
som bestämma tempot. Ja, var och en erinrar sig säkert, att så ofta
det varit tal om vår produktionsförmåga och så ofta det varit tal
om våra arbetare, hava vi ständigt fått höra från arbetsgivarhåll, att
det är arbetarnas arbetsovillighet och deras bristande intensitet, som
är den huvudsakliga orsaken till våra dåliga produktionsresultat i
Sverige. Båda dessa saker kunna icke vara sanna. Det är väl antagligen
så, att på vissa områden arbetarnas intensitet betyder mycket, och på
andra mindre, men att den på knappast något område verkligen är
betydelselös. Men det är sådana motsägelser, som man träffar på i
hela det resonemang, som här föres från denna lags motståndare. Jag
nämnde, att lord Leverhulme talar för sex timmars arbetsdag. Det
låter utopiskt och ytterligt oekonomiskt, men vi få komma ihåg, att
när denne erfarne fabrikant talar för sextimmarsdagen, så förutsätter
han utan vidare, att arbetarna på sex timmar komma att producera
lika mycket som på åtta timmar, och dessutom, säger han, skulle
vi då kunna införa ett tvåskiftssystem; d. v. s. inom hela den engelska
industrien, där det nu icke förekommer skift, skulle man kunna
låta maskinerna löpa 72 timmar i veckan i stället för 48 timmar, och
vad det betyder, att man låter kapitalet brukas 50 % längre tid. förstår
var och en. Han menar, att detta skulle åstadkomma en sådan
ökning av produktionsresultatet, att praktiskt taget fattigdoinen i
England skulle kunna avskaffas, och han säger, att det är helt enkelt
bara gammal konservatism hos fabriksledningarna, hos företagarna,
som gör, att de icke våga ge sig in på sådana experiment. Om
våra arbetsgivare resonerade såsom lord Leverhulme, att om man inskränker
arbetstiden på detta sätt, så kunde man taga två skift och
få sysselsättning för arbetarna, så skulle de bliva befriade från den

Nr 8.

M&ndagen den 29 september.

Jsi (/förslag on
arbetstidens
begränsning.

(Fort».)

»åtminstone i mitt tycke mycket obehagliga situationen att samtidigt
behöva säga. att det icke kommer att finnas arbetare nog, om vi skola
inskränka arbetsdagen så mycket, under det att de på samma gång
förklara, att arbetslösheten kommer att bliva så fruktansvärd, att
vårt näringsliv kommer att gå under. Det är tydligt, att båda dessa
ståndpunkter icke kunna hävdas av en och samma person eller från
en och samma sida i debatten.

Men det finns yterligare ett antal dylika argumenteringar, som
äro varandras dödliga fiender, men som lika lätt och lika modigt
frambäras här i debatten. Dit mycket avgörande argument mot
lagen har varit talet om att vi icke komma att kunna stå oss i konkurrensen.
Man säger: världens industriländer hålla på och rusta
sig för eu oerhörd kraftmätning efter kriget, de spänna alla sina
krafter, sin intelligens och arbetarnas energi, och huru skola vi då
kunna reda oss? Det är den ena sidan av argumenteringen. Å andra
sidan säger man: Våra arbetare äro så arbetsovilliga, och varpå beror
det? Jo, de ha fått en släng av den allmänna arbetsolusten, som
för närvarande går som en härjande farsot över världen. Alltså skall
den industriella världen utanför vårt land härjas av arbetsolust och
således vara alldeles oförmögen att konkurrera, men samtidigt skall
den vara så konkurrenskraftig, att vår industriella framtid kan målas
i mycket mörka färger. Faktiskt stå dessa argumenteringar oförmedlade
vid varandras sida. Det är nästan bara lustigt att få påpeka,
hur en dylik motsättning tar sig uttryck hos herr Clason. Han
talar om den oerhörda konkurrensen från utlandet, som skall bliva så
fördärv bringande för oss: De komma att producera billigare, de ha
bättre tekniska metoder och flitigare arbetare, och vad blir alltså resultatet?
Jo, elände och olycka för Sverige! Men samtidigt, när
han talar om att vi skola sätta in vår energi i arbetet, att vi skola
förbättra tekniken, att vi skola bli flitiga, vad blir resultatet av
detta? Jo, det blir välgörande icke bara för oss själva utan också
för andra länder, ty därigenom bi vi rikare, och vi kunna ha något
att dela med oss av till fattigare länder. Ja, det är klart, att dessa
saker återigen icke gå ihop. Den sistnämnda ståndpunkten är den
som förefaller det sunda förnuftet som den enda riktiga. Icke är det
en olycka för oss, om ett annat land blir rikare, därför att dess folk
är flitigare, har bättre teknici o. s. v. År det verkligen så, att jag
måste bli fattigare, därför att någon annan är flitigare? Om min
granne är flitigare och arbetar mera måste jag därför nödvändigtvis
bli fattigare, därför att jag är lat? Jag är väl ungefär lika fattig
eller rik som förut, men det är klart, att skillnaden mellan oss
blir större. Det är, såvitt jag kan förstå, därför icke så oerhört
stora risker vi utsätta oss för. även om vi tänka oss, att vi icke skulle
kunna avsevärt öka vår produktion eller att det t. o. m. skulle bli
tal om någon minskning.

Men till sist må det vara tillåtet att yttra några ord om hela denna
debatt. Jag skall anknyta till någonting som yttrades av professor
Wohlin, när han förklarade, att han i grund och botten icke är
motståndare till en sådan här reform. Han ser egentligen »med

Måndagen den 29 september.

Nr S.

ledsnad», att lian behöver gå emot den, och det huvudsakliga argumentet
för att han ändå gör det är, att reformen kommer så bräd- begränsning.
störtat. Vi genomföra den i en handvändning, i stället för att det (porte,

förnuftiga varit att så småningom anpassa oss, att anpassa vår industri
efter dessa ändrade förhållanden, att ändra vår teknik o. s. v.,
så att resultatet kunde bliva bättre. Men då fragar jag: Stå vi icke
i den situationen ständigt och jämt, när det gäller förändringar inom
samhället? Har det icke hänt gång på gång och finnes icke den
risken, att det kommer att hända så även i framtiden, att krav resas
från de breda folklagren, ifrån arbetarklassen och att dessa krav mötas
med motstånd, ända tills man kominer till den punkt, då detta
motstånd plötsligt brister, möjligen under eu katastrof? Ja, vad är
då förutsättningen för att det i framtiden möjligen skall kunna bli
på annat sätt? Jo, att de som sitta inne med ledningen på det industriella
livets område i tid verkligen gå till mötes.

Det är alldeles säkert, det vet jag också, att produktionsproblemet
kommer att stå i centrum under de närmaste tiderna både i vårt
land och i andra länder, och jag skall villigt erkänna, att en verklig
förbättring av de breda folklagr-ens levnadsförhållanden, alltså eu
förbättring som ger vad man skulle kunna kalla verkligt välstånd,
icke är möjlig med de produktionsresultat vi för närvarande ha.

Men när man säger detta, får man icke förbise, att. det är omöjligt
att lösa produktionsproblemet utan hänsyn till fördelningsproblemet.
Det är riktigt, att produktionsproblemet till en
del är ett tekniskt problem om en bättre organisation, men
lika mycket kommer det att under de närmaste tiderna vara ett
psykologiskt problem. Det är alldeles visst, att om man icke kan
vinna de arbetande klassernas intresse för en ökad produktion, för
en omläggning av de industriella förhållandena, som möjliggör en
ökad produktion, då är också hela detta försök dömt att misslyckas.

Jag tycker i detta hänseende att vi från hela världen hava sådana erfarenheter,
att vi icke kunna sluta ögonen till för dem. Den som
följt med t. ex. engelska tidningar och tidskrifter har sett, huru ett
ständigt rop av fasa under detta halvår förnummits över hela landet,
med anledning av att kolproduktionen minskats vecka för vecka.

Man har predikat för gruvarbetarna: Hi begriper väl. att hela industrien
går under. Men de ha svarat genom sina ledare: Det förstår
vi väl, men vi komma icke att anstränga oss med att öka arbetsintensiteten
för att skapa miljonärer, men vi skola sätta in hela vår
energi och verkligen göra, vårt bästa under den förutsättningen, att
vi ha garanti för att detta ökade produktionsresultat också kommer
att på ett verkligen rättfärdigt sätt fördelas. Jag tror, att den som
förbiser detta psykologiska faktum, han förbiser också det. som under
den stundande tiden kommer att vara det viktigaste och kanske
även är det i detta ögonblick. Men ändå få vi höra, såsom vi bär
hörde under bördagsdebatten. hela dpn -gamla litanian om arbetarnas
höga löner och de stora, industrien tryckande skatterna. Jag kan
icke låta bli att i förbifarten ställa ett par direkta frågor till den
ärade talaren, greve Lagerbjelke. som berättade om, huru industrien
var tyngd av skatter. lian nämnde och strök under, att industrien

Nr 8. 14

Måndagen den 29 september.

Lagförslag om yar så betungad, att t. ex. ett stort bolag, jag tror i Stockholm, unb^ränstin3
^er det förflutna året fått betala 89,8 % av sin inkomst i skatt. För
gransmng. ^ gver buvud bedöma sådana siffror är det nödvändigt att ha klaror*''
het över vissa ting. Först frågan: Vilka skatter ingå i beräkningen?
Såvitt jag förstår, inbegripas alla skatter, även kommunala och krigskonjunkturskatten.
Vidare är det nödvändigt att ha reda på, om
detta företag är nytt eller gammalt, om det alltså har några inkomster
från de båda åren 1913 och 1914, för beräkning av merinkomsten.
För det tredje: Med vilken årsinkomst är denna skatt jämförd, för
att procenten skall komma fram? Tydligt är, att det i högsta grad
är betydelsefullt, om man jämför skatten med inkomsten för det
är under vilket denna inflöt, eller om man jämför skatten med
inkomsten det år under vilket skatten inbetalades. Om jag ett
år sitter med 20,000 kronors inkomst, kan jag påföras en skatt, som
jag helt enkelt inte kan betala under ett följande år, med de inkomster
jag då har, om nämligen dessa sjunkit mycket avsevärt. Betänker
man detta, bli greve Lagerbjelkes siffror något mindre avskräckande.
Man torde erinra sig att i sådant fall skulle skatten
kunna stiga icke bara till 89,8 % utan till 189,8 X, ja till 12,089,8 %.
Det är ingenting alls som hindrar, att skatten skulle kunna stiga till
ett oändligt stort antal procent, om ett företag gått utan vinst det
året, som skatten skall betalas. Om mitt sista antagande skulle
vara riktigt, att skatten är beräknad för ett år men jämförts med
inkomsten under det år den betalades, skulle jag vilja göra den sista
frågan: Varför har just detta exempel med den relativt blygsamma
siffran 89,8 % blivit valt?

Å andra sidan ha vi frågan om arbetarnas höga löner. Den
ligger delvis utanför denna debatt, men eftersom den dragits fram
av motståndarna till lagen, kanske det icke får anses alldeles oriktigt,
att försvararne också säga ett ord om saken. Det är nämligen
så, att frågan om åttatimmarsdagen don är ändå blott en detalj i
hela det krav på ett bättre läge, som arbetarklassen över hela världen
reser, och vi få göra klart för oss, att arbetarna icke komma
att vara nöjda med den del av produktionsresultatet, som de för närvarande
få. De som tro, att vår arbetarklass verkligen i förhållande
till sitt antal får en avsevärd del av nationalinkomsten, böra erinra
sig, huru det verkligen står till med inkomstfördelningen i samhället.
Var och en vet eller borde åtminstone veta, att före kriget var
nationalinkomsten verkligen så ojämnt fördelad, att man måste saga,
att den,, som kom utifrån och icke hade reda på förhållandena, våra
egendomsförhållanden, skulle fattas av den djupaste häpnad inför något
dylikt. Jag skall härvidlag icke citera någon agitationsskrift, jag
vill citera författaren av en lärobok i nationalekonomi, som användes
vid en del av statens skolor såsom t. ex. seminarierna. De siffror
han anför gälla inkomstfördelningen åren just före kriget. Det var
då verkligen så, att 25 . % av nationens inkomst tillföll
1,7 % av landets befolkning; alltså icke fullt 2 % av landets
befolkning tog 1/4 av nationalinkomsten och över 83 % av folket
fick dela 46 % av samma inkomst. Hur man då kan säga, att det fin -

Måndagen den 29 september.

15 År 8.

nes ingenting att ta hos dem som verkligen lia de stora inkomsterna, ^förslag om
förefaller inig synnerligen oförklarligt. Men, säger man, — ock det ^gränsn^_
är därpå eu mängd argumenteringar under den sista tiden stödja sig ;Forts,

— under krigsåren bär åstadkommits en fullständig revolution av
inkomstförhållandena inom samhället, och nu får arbetarklassen sin
rättmätiga och antagligen mer än sin rättmätiga del av nationalinkomsten.
De officiella siffrorna tala dock alldeles avgjort däremot.
Visserligen hade greve Lagerbjelke en uppgift, som kunde tyda
på, att ett mycket stort antal arbetare, jag minnes icke huru
många, skulle fått en sådan ökning i sina löner, den uppgick till
149 % av inkomsten före kriget, och det skulle betyda detsamma
som att de hade följt med i prisstegringen. Men detta strider mot
de officiella siffrorna, som räkna med att arbetarnas inkomster ökats
med endast 110 %. Innan man fått klara papper på dessa saker,
tror jag att man bör hålla sig till de officiella siffrorna. Jag är
emellertid också i tillfälle att meddea några privata siffror; de röra
icke så många tusental arbetare, men de röra en hel sammanhängande
grupp av arbetare, den inom industri och hantverk arbetande befolkningen
i en viss stad, nämligen Lund. Där är förhållandet faktiskt
sådant, att då man jämför åren 1913 och 1917 — lägg märke
till att jag i detta fall icke har senare siffror än för 1917 — både
arbetarnas inkomster i genomsnitt, stigit med mellan 35 och 55 °/°.

Dessa siffror äro dock av vissa anledningar för höga, vilket jag nu
icke vill ingå på. I alla fall, lönerna hade stigit med lägst 35 % och
högst 55 °/°, och detta samtidigt med att man med ledning av socialstyrelsens
uppgifter kommer till en höjning av minst 60 % för år
1917 ifråga om levnadskostnaderna. Detta är procentsiffror, men
för den som är intresserad att få veta vad den verkliga inkomsten
varit, kan det icke skada att omtala, att inom ett stort fack, som
anses vara väl betalat, nämligen järnarbetarfacket, brukar medelinkomsten
för en arbetare uppgå till mellan 1,700 och 1,800 kronor
under år 1917. Går man igenom arbetargrupperna finner man faktiskt
att statens arbetare, t. ex. stationskarlar det året, i avseende å inkomster
resa sig såsom en verklig liten aristokrati över de andra. En
del siffror för Göteborgs stad för 1918 torde även vara belysande för
den, som möjligen tagit intryck av talet om att en byggnadsarbetare
t. ex. kunde förtjäna 30, 40 eller t, o. m. 70 kronor om dagelig Det
torde kanska vara nyttigt för dem, som fäst sig vid dessa uppgifter,
att höra vad taxeringsnämndernas ordförande i Göteborgs stad fått
för uppfattning om arbetstarinkomster under 1918. Taxeringen är
icke klar, så att man kan icke framlägga definitiva siffror, men
såsom bekant, finnes en del folk, sem icke deklärera och för att
kunna taxera dem få taxeringsnämndernas ordförande på grundval
av inkomna deklarationer göra upp en promemoria rörande vad
arbetarna inom resp. yrken anses i genomsnitt förtjäna. Tydligt är,
att dessa siffror icke kunna tagas till för låga, utan hållas i överkanten
för att icke upmuntra till försummelse av deklaration. Det
visar sig då av promemorians innehåll, att för år 1918 lönerna växla
för en hel rad av arbetare mellan 2,400 kronor för t. ex. bageriarbetare

Nr S.

Måndagen den 29 september.

Lag för slag ort
arbetstidens
begränsning.
(Forts.)

‘och barberarebiträclen tipp till stensättare som är alldeles enastående,
med 4,000 kronors inkomst. I genomsnitt äro lönerna snarare
under än över 3,000 kronor. Här finns en hel rad industriella yrken,
däribland järn- och metallarbetarna, för vilka inkomsten beräknas
till omkring 3,000 kronor. Det torde vara av intresse att höra, att
även byggnadsarbetare icke beräknas haft högre inkomster än ungefär
3,000 kronor. Nu kanske någon säger, att detta är alltför vaga
uppgifter, då de äro byggda på genomsnittsavlöningar. Men vill man
hålla sig till de konkreta lönerna, så har jag varit i tillfälle att gå
igenom en del avlöningslistor för vissa yrken i Göteborgs stad, och
det visar sig, att inom ett så väl betalt yrke som metallarbetarnas
kan man icke beräkna, att genomsnittsinkomsten under 1918 varit
högre än 3,000 kronor, och för ett visst fack, smidesarbetarna blir
siffran blott något över 2,700 kronor. Undersöker man avlöningslistorna,
finner man också förklaringen till huru en annan uppfattning
har kuunit bli härskande. Det är nämligen så, att det finnes en och
annan arbetare, som kommit mycket långt upp i jämförelse med sina
kamrater; det finnes sådana som, i stället för medeltalet 2,700 kronor,
förtjänat 4,200 och 4,300 kronor. Det är nu bara enstaka fall, men
ryktet sprider sig över hela staden för att icke säga hela landet.
Detta är en sak att lägga märka till, när det talas om de stora arbetareinkomsterna.
Om man sedan ser efter, huru dessa arbetare nått
upp till sina höga inkomster, finner man, att de gjort det genom en
orimligt lång arbetstid. Det skall icke taga mer än en minut att
läsa upp, och det har verkligen ett visst intresse, och jag kan säga,
att jag själv, när jag gjorde beräkningarna, blev mycket överraskad,
därför att, även jag tagit något intryck av vad som i sjiilva verket endast
utgjort enstaka fall. Alla människor såväl inom socialdemokratiska
som inom liberala och högerkretsar kunna berätta, att arbetarnas
löner här i landet vuxit oerhört. Då visar det sig emellertid, att år
1917 vid Eriksbergs mekaniska verkstad, inom de bäst avlönade
grupperna, medeltalet varit 2,116 kronor, men samtidigt hade högsta
förtjänsten varit 3,436 kronor, på den tiden en ofantligt hög avlöning
för en arbetare. Men det är att lägga märke till, att denne
arbetare under året arbetat icke mindre än 4,157 timmar, d. v. s.
om man räknar 300 arbetsdagar om året, i genomsnitt 14 timmar om
dygnet. Då förstår man, att dessa arbetareinkomster betyda något
helt annat än, låt mig säga, då man får höra att en statsanställd,
t. ex. en lektor, sitter med 10.000 kronor om året. Går jag till en
annan verkstad, har jag en siffra från augusti 1918 angående en arbetareinkomst,
som också är abnorm, nämligen 394 kronor för augusti
månad, då medeltalet är 231 kronor inom samma yrke. Men då
har denne man i stället för den normala arbetstiden av 270 timmar
i månaden lyckats hålla sin kroppsliga mekanism i gång under icke
mindre än 453 timmar av månaden, d. v. s. frånräknar man söndagarna,
blir det en arbetstid av nära 17 timmar om dygnet. Säkerligen
har han dock varit sysselsatt både söndag och vardag. Då man
upptäckt dessa fakta, förstår man, att de gängse uppgifterna icke
utan vidare kunna tagas för goda, och att de höga arbetsförtjänster,

Måndagen den 29 september.

Xr S.

som faktiskt förekomma, icke få betraktas såsom genomsnittsavlöningar
eller såsom tillkomna under normala förhållanden. Jag kunde begränsning
tillägga ytterligare en sak. Folk äro visserligen i allmänhet mycket (Forte,
skeptiska i fråga om jämförelser med främmande länder. Men att
både prisstegringen och ökningen av arbetslönerna gälla hela världen,
torde ingen förneka. Nyligen har en nationalekonomisk auktoritet
uttalat sig om förhållanden i Amerika. Alla här ha hört talas
om de oerhörda arbetarelönerna i Amerika särskilt under kriget.

Men i ett tal, som den mycket berömde nationalekonomen Irving
Fisher höll vid ett möte av amerikanska nationalekonomer i våras,
förklarade han, på grundval av en utav annan nationalekonom gjord
mycket grundlig undersökning, att levnadsstandarden för amerikanska
arbetare år 1918 var 2/3 lägre än den var 1900. Således från 1900
till 1918 hade, trots ökade penningelöner, den amerikanska industriarbetarens
levnadsstandard sjunkit med 1/3.

Detta i förbifarten, fast det blivit något långt. Yad jag till
sist ville säga i anledning av herr Wohlins yttrande det var, att vi
icke kunna sluta ögonen till för att världens arbetare under de närmaste
decennierna komma att kräva en helt annan levnadsstandard
än de förut haft. De komma att kräva större andel av industriens
avkastning, större makt och inflytande över ledningen. När vi då
se, huru åttatimmarsdagen, just därför att den dröjt så länge hos motståndarna
framkalla farhågor för något som är liktydigt med en
katastrof, ha vi då icke rätt att för dem framhålla, att det icke
finnes något bättre för de industriellt ledande kretsarna att göra än
att komma till insikt om, att den våg, som går över världen, är oemotståndlig.
Det är väl ingen, som tror att denna våg i längden skall
kunna hejdas. Men man kan frukta, att motstånd in i det sista låter
det hela resultera i kaos. Det är den ena möjligheten. Den andra
möjligheten är den, att de som äro ledande i kapitalets värld och i
den industriella världen verkligen förstå vad klockan är slagen, och
göra vad på dem ankommer för att övergången skall försiggå under
sådana, former, att vi kunna anpassa oss efter de förhållanden, som
ändå till sist måste komma. Vari skulle då en sådan anpassning
kunna bestå? Jag kan icke underlåta att peka på, huru den redan
nämnde amerikanske nationelekonomen Irving Fisher i samma
»presidential adress» uppmanar sina yrkesbröder att sätta sig i
spetsen för en rörelse för att förmå de bildade och inflytelserika
kretsarna att begripa, att något måste göras. Han nämnde två stora
linjer, utefter vilka enligt hans åsikt en dylik konservativ politik
skulle kunna ga fram. Man skulle börja arbeta för att avskaffa
den äritliga rikedomen och sålunda göra den stora massan av arbetare
till delägare i gångna generationers samlade kapital. Det är
den ena vägen. Den andra skulle vara att begränsa företagarevinsten
och låta överskottet gå till det allmänna, så att samhället bleve allt
större och större delägare i industriella företagen. Detta framställes
såsom ett konservativt program för samhällets omdaning och säkert
är, att om ett sådant program upptoges av de ekonomiskt ledande
kretsarna i vart land, skulle det finnas mycket stora möjligheter för.

Första hammarens protokoll vid urtima riksdagen 1919. ~Nr 8. 2

Nr 8. 18

Måndagen den 29 september.

lagförslag om att samhällets omdaning komme att försiggå under lugna former och

arbetstidens utan risk f,''jr någon katastrof.

begränsning. jag sluta med att saga, att inom det parti jag tillhör

Cöi-ts.) £jnneg gom bekant inte mycken tro på sociala underverk, eller på
möjligheten att någon samhällsklass skulle gå emot sina egna intressen.
Nej, det tror inte heller jag. Men det finnes en liten punkt,
som gör alla slutsatser osäkra. Det är svårigheten att avgöra, vad
som verkligen är en särskild samhällsklass intresse. Det är mycket
svårt att säga, om det verkligen är i de industriellt ledande klassernas
intresse att hålla mot till sista ögonblicket, med risk att hela
problemet kommer att lösas på ett sätt, som de själva måste anse
fördärvligt. Är det icke möjligt, att de kunde komma till insikt
om att deras privata intresse, deras klassintresse, i grund och botten
icke är oupplösligt förbundet med det gamla samhällssystemet oförändrat,
utan en radikal utjämning av välståndet i längden är det
enda, som kan rädda deras egna verkliga intressen på samma gång
som det räddar arbetarklassens och samhällets i dess helhet?

Hans excellens herr statsministern Edén: Herr talman, mina
herrar! Det är nu knappt fyra månader, sedan den i dag föreliggande
störa frågan behandlades i denna kammare, och jag hade då
tillfälle att utveckla min syn på densamma. Det torde under sådana
förhållanden vara förklarligt, att jag icke nu åter upprepar
hela det resonemang, som då från min sida framfördes. Jag skall
emellertid tillåta mig att taga upp några av de viktigaste synpunkterna
för frågans behandling, även med risk att icke kunna undgå att
tangera saker, som äro berörda redan förut — i själva verket har
nämligen så gott som hela debatten i denna kammare rört sig med
från tidigare överläggningar välbekanta argument.

Jag har med ett visst intresse iakttagit att, såvitt jag kunnat
finna, bland motståndarna till lagen i denna kammare gör sig märkbar
en viss skillnad mellan två olika grunperingar. Den ena gruppen
företrädes av den åskådning, som starkast fick sitt uttryck i greve
Lagerbjelkes inledningsord vid lördagens sammanträde, vilka inledningsord
synas vara tillräckligt betydelsefulla för att ordagrant
citeras. De lydde: Talaren ville oförbehållsamt förklara, att han
för sin del i princip icke hade något att invända mot förkortning
av den nuvarande, arbetstiden för den kroppsarbetande klassen genom
föreskrift i lag. Han ville också förklara, att han ansåg mycket
möjligt, att de produktionsförminskande verkningarna av en
nedsättning av arbetstiden i framtiden kunde utjämnas genom reformens
utan tvivel i många avseenden goda sidor. Vore det så, att
denna bestämda principförklaring, att en begränsning genom lag
av arbetstiden verkligen kan anses nödvändig, finge anslutning från
hela högern i denna kammare och i riksdagen, skulle i själva verket
problemet vara väsentligt förenklat. Ty då skulle egentligen endast
återstå att diskutera den frågan: Kan den nuvarande situationen
vara sådan, att vi böra, måste och kunna genomföra en reglering
av arbetstiden genom lag, och är lagen i och för sig av den be -

Måndagen den 29 september.

19 Nr 8.

ekaffenhet, att däremot icke kunna riktas några alltför allvarliga Lagförslag om
anmärkningar? Även på vissa andra håll i kammaren har man, om arbe^lde»s
än icke i så uttryckliga ordalag, ställt sig på samma ståndpunkt
som greve Lagerbjelke. Jag nämner en så betydande representant rorts''
för motståndet som herr von Sydow, och jag bör naturligtvis icke
förbigå den enligt hans egen utsago för en kortare tid i bonderörelsen
verksamme representant, herr Woblin, som i ett i många avseenden
sympatiskt anförande tydligt förklarade, att ett principiellt
nej icke kan vidhållas.

Emellertid hava även andra linjer dragits upp. Bland dem
finner jag en motståndslinje, vars hela sammanhang jag måste erkänna
mig hava något svårt att förstå — den som representeras av
min bräde nykomne vän på Upplandsbänken. Herr Reuterskiöld
förklarade, att han visserligen var motståndare till lagen i och för
sig, men att han skulle rösta för den, om han bara visste, att de
farhågor för storindustrien, som han givit uttryck för, bleve förverkligade
genom lagen. Den åskådningen har jag som sagt något
svårt att följa. Jag rekommenderar den emellertid i hög grad till
studium för dem, som eventuellt betrakta en sådan åskådning såsom
särskilt samhällsbevarande i dessa tider, och skall endast tillägga
att, när herr Reuterskiöld tillspetsade sin hållning i den antitesen,
att han hellre ville hava ett fattigt men lyckligt land än ett rikare
och industrialiserat, så förefaller mig denna sats bj^gga på den något
djärva hypotesen, att ett land med industri, och särskilt med storindustri,
ovillkorligen skall vara mindre lyckligt än ett land utan
sådan industri. Det argumentet kan jag verkligen icke penetrera.

Så mycket klarare var det som framfördes av herr Clason,
vilken rent ut förklarade, att han kände sig stå i samma ställning
som en läkare, till vilken kommer en patient, eom lider av en åkomma
och som själv vill föreslå vissa botemedel för denna åkomma.

Då ville herr Clason såsom läkare svara: Den medicinen, som begäres,
gör patienten blott sämre, och den vill jag icke giva, utan
ordinerar i stället en annan och bättre. I detta fall är herr Clasons
medicin icke begränsad arbetstid utan »mera arbete». Mot
den ståndpunkten nödgas jag anmärka, att det förefaller mig litet
oförsiktigt att upphäva sig till en sådan läkareståndpunkt från den
ärade talarens sida, vid det förhållandet att de patienter, det bär
gäller, dock i vårt land liksom i hela världen äro fria, myndiga
människor och medborgare, som tillåta sig att också själva hava
en mening icke blott om var skon klämmer utan också om den
möjliga vägen att bota det onda. Jag tror icke, att den förmynderskapsståndpunkt,
som tror sig kunna se ned på sådana stora sociala
krav som dessa, med den förklaringen att det förstår vederbörande
såsom självgjord samhällsdoktor bättre än de som framställa
kraven —• jag tror icke, a+t en sådan förmynderskapssynpunkt
är lycklig i dessa dagar för samhällets lugn eller för botande av
det onda.

I alla händelse, mina herrar —- kanhända dock att man kan
i denna kammare lämna åsido motiveringen för att över huvud taget

Nr 8. 20

Måndagen den 29 september.

Lagförslag om en begränsning i arbetstiden är behövlig och, liksom jag tillät mig
arbetstidens göra j våras, utgå från att därom äro de flesta i grunden ändå
begränsning. enge_ j så fau £an principdiskussionen begränsas till ett spörsmål
(Forto'') rörande sättet för att vinna detta syfte, den frågan nämligen, om
det är riktigt och om det är nödvändigt att genomföra en dylik
begränsning genom lag, eller om den kan och bör hänvisas till det
fria avtalets former. Även den frågan var uppe i våras, men den
har kommit igen nu i höst och nu framförts från flera håll, än
jag kan minnas, att fallet var i våras. I detta avseende skall jag
tillåta mig framhålla, att vi, som framlagt detta lagförslag, icke
i och för sig skulle haft något emot att frågan om arbetstidens förkortning
hade fått sin lösning genom avtalets fria form. Tvärtom. Den
vägen har man ju hittills gått, och för min personliga del skulle jag
gärna hava sett, om tidsförhållandena och de_ spörsmål det gäller varit
sådana, att man alltjämt kunde hänvisa till avtalet. Men det är
just detta som icke är fallet. Frågan har kommit i sådant läge,
att vi ur olika synpunkter icke kunnat finna annat, än att vi måste
taga upp den på lagstiftningens väg. Tiden för en avtalsmässig
reglering i den stora omfattning det här gäller, den är redan försutten.
Hade det varit allvar med denna önskan om en sådan avtalsmässig
reglering, som här med så mycken iver framförts, då skulle
man ha gripit in från de kretsar, där man nu har visat detta intresse,
och sökt att genom snabb handling — låt mig säga -—
förekomma en lagstiftning. Det är möjligt, att detta hade gått
åtminstone till en tid. Det är ännu mer möjligt, och kanske sannolikt,
att man på den vägen hade kunnat från arbetsgivaresidan komma
bättre till tals med den stora samhällsklass, som särskilt behöver
denna förkortning, angående viktiga enskildheter vid dess genomförande.
Och det är icke alldeles uteslutet, att man då, dels kunnat
bereda något längre rådrum, dels också kunnat finna ut både
en och annan praktisk jämkning i den blivande lagstifningen, som
nu icke kommit att iakttagas. Detta tillfälle är emellertid försummat.
Det är använt i rätt tid i Danmark, men det är icke
använt bär. Och nu, mina herrar, ända sedan i våras, då lagförslaget
först framlades, utan att något åtgjordes för att göra
lagstiftningen tills vidare överflödig, måste jag anse att det verkligen
icke är möjligt, att bara i allmänna ord peka på den fria avtalsformen.
Nu är frågan alltför trängande, och nu är lösningen
alltför nödvändig inom den närmaste tiden, för att icke säga i nuvarande
ögonblick.

I det avseendet skulle jag kunna än en gång lägga kammaren
på hjärtat att besinna vad som sker ute i världen runt om
oss. Jag skall emellertid söka undvika att gå in på ^ dessa detaljer,
så mycket hellre som de berörts förut från statsrådsbänken.
Men jag kan icke underlåta att i varje fall direkt förklara att.
när man i högerreservationen söker komma ifrån lärdomarna från
den övriga världen genom att hänvisa till ett uttalande från lagrådet,
så beror detta dels på att ifrågavarande uttalande — det
nödgas jag .saga även här, liksom jag sagt det i andra kamma -

Måndagen den 29 september.

21 Nr 8.

ren, med all respekt för lagrådet — blivit så konstmässigt sammanfogat,
att det alltför lätt vilseleder, och dels på att jag icke
heller kan riktigt erkänna, att lagrådets sammanfattning av situationen
nu, även om man pressar ordalagen mycket hårt,
kan anses vara fullt riktig. Lagrådet har förklarat, att
»de stora industriländerna hittills undvikit att fatta, beslut om genomförandet
för industrien i dess helhet eller på viss tidpunkt av
8-timmarsdag genom därom stiftad lag». Observera förbehållen.
Lagrådet fäller omdömet endast om »de stora industriländerna»,
det begränsas till att gälla endast i fråga om införande av åttatimmarsdag
»för industrien i dess helhet», det gäller vidare endast
bestämmelser, som skola träda i verkställighet »på viss tidpunkt»,
och slutligen gäller det endast i fråga om införande av åttatimmarsdagen
»genom därom stiftad lag». Med alla dessa förbehåll har
lagrådet kunnat uttala denna sats — som redan tycks hava blivit missuppfattad
och misstolkad så, som om över huvud taget icke utvecklingen
i hela världen tagit jättesteg mot 8-timmarsdagen — vare
sig nu genom lag eller utan lag. Att dessa jättesteg till attatimma.
rsdagen tagits, det är, såsom redan erinrats, fullkomligt styrkt.

Jag skall, som sagt, icke taga upp några detaljer, utan endast
draga konklusionen. Den blir till nytta även för diskussionen om
det nuvarande läget i Sverige och lämpligheten av att här nu införa
en begränsning. Min konklusion är nämligen den, att när en
dylik rörelse går över hela världen, då bör man förstå, att den
för oss utgör icke blott ett föredöme av en socialpolitisk reformidé,
som befinner sig på segertåg genom världen, utan också utgör ett
tidstecken, utgör ett uttryck för läget, det psykologiska läget —
för att taga upp ett ord från den föregående talarens anförande —
i de stora samhällslager det här gäller. Vår svenska arbetarklass
kan icke isoleras från de stora europeiska kulturländernas arbetarklasser.
Vårt svenska samhälle och dess utveckling kan icke heller
isoleras från utvecklingen därute. Har en sådan väldig rörelse
verkligen lett fram till så ofantligt betydelsefulla resultat under
loppet av några månader, ja, mina herrar, då är det icke möjligt
att bär sätta sig och försöka resonera så, som om vi bara hade att
välja vårt tillfälle nu eller om ett, två eller tre år, när det kan
passa oss. Så lättvindigt kan icke en dylik fråga behandlas. Man
är ovillkorligen tvungen att också för vårt lands del taga hänsyn
till, om frågan är mogen i den allmänna världsuppfattningen och
i det allmänna världsläget. Och jag kan icke finna annat, än att
just detta styrkes av de fakta jag nyss syftade på.

Herr Reuterskiöld antydde, om jag förstod honom rätt, att detta
resonemang skulle betyda, att man betraktade det hela så att säga
ur maktsynpunkt, och jag förmodar, att han däri vill inlägga att
reformens framförande är helt enkelt framtvingat. På detta uttalande
har jag icke anledning svara annat, än att varje statsledning,
som i tider sådana som de nuvarande har att svara för en lugn och
lycklig utveckling, måste och är pliktig taga hänsyn till huruvida ett
krav, framfört med så mycken styrka, icke blott yttre styrka utan
även inre styrka, bär tagas rapp. Det är icke riktigt, att detta krav

Lagförslag om
arbetstidens
begränsning.
(Forts.)

Nr 8.

Måndagen (lön 29 september.

Lagförsteg om av regeringen är framfört på grund av hot eller tryck, men det liar
arbetstidens framfgrts på grund av en levande insikt om att allt i vårt eget land
AL k) och allt i världen omkring oss gör ett dröjsmål riskabelt ur många
°r synpunkter, och icke minst riskabelt just för de maningar, som starkast
uttryckt sin oro för reformen. Man må gärna säga, om man vill, att
det är en maktfaktor, som kommit med i spelet, men icke i den mening,
som herr Reuterskiöld tycktes syfta på. Denna maktfaktor bär
sin styrka för regeringen i den övertygelse vi vunnit, att hela frågan
principiellt och praktiskt hastigt mognat och kräver sin lösning. Alltså,
det är icke möjligt att dröja och bara vänta på blivande avtal. Yi
få lov att se till, att man gör något just nu. Och då äro vi hänvisade
till lagstiftningsformen.

Rörande de skäl, som hava anförts mot en lagstadgad begränsning
just nu, skall jag naturligtvis icke ingå på någon detalj diskussion
i den del dessa skäl avse en målning av den nuvarande ekonomiska
situationen i Sverige. Det har jag så mycket mindre anledning till.
som jag icke kan hjälpa, att de argument som framfördes av den
ärade talare, vilken inledde lördagens debatt, synas mig i många
avseenden slå över målet. Jag kan alldeles icke godkänna bl. a. de
sammanställningar av skattesiffror ooh inkomstsiffror, som av honom
framfördes. Det är exempelvis helt enkelt uteslutet, att det kan finnas
någon riktig grund för greve Lagerbjelkes jämförelse mellan en
skatt på två millioner och en inkomst på åttahundratusen. En sådan
sammanställning måste avse skatter, som utgå för inkomst föregående
år, medan inkomsten för följande år har nedgått på grund av
förändrade konjunkturer. Men att dylikt kan inträffa, är en företeelse,
som funnits i vårt skattesystem sedan gammalt och som icke
beror på vårt nuvarande läge, utan helt enkelt därpå, att skatten utgöres
under ett senare år än det, för vars inkomst den blivit påförd.
Över huvud taget är det icke mycket givande att gå in på en diskussion
om detaljer i det ekonomiska läget, även därföre att detta verkligen
är ytterst svårt att i sin totalitet sammanfatta. Landets regering
måste naturligtvis vara den sista att förneka, att en del av vår
industri, och icke den obetydligaste därav, kämpar med stora svårigheter.
Men det finnes även industrigrenar, som alltjämt reda sig mycket
gott. Och det kan icke förbises, att industrien i stort sett under
de gångna krigsåren konsoliderats på ett storartat sätt och fått mera
rygg att taga på sig de påfrestningar, »om reformen skulle komma att
innebära.

Men framför allt, mina herrar: om det är så, att i vårt land
finnas en del industrigrenar, som verkligen hava betydande svårigheter,
tror då någon i denna kammare, att icke motsvarande förhållanden
göra sig gällande i hela den rad av länder, som nu under dessa gångna
månader hava tagit 8-timmarsdagen? Tro herrarna, att man i Morge.
där lagen införts, eller i Danmark, där lagen väntas och där för
närvarande avtalsmässig begränsning är införd — att man i dessa länder
kunnat undgå att också få känning av de nedgående konjunkturerna?
Tro herrarna, att man i Schweiz, som haft ett så prekärt läge under
kristiden, kunnat undgå svårigheter för industrien? Och dock är

Måndagen den 29 september.

23 Sr 8.

även diar en lag nu .beslutad. Tro herrarna, att i Frankrike, som ge- Laa?™fäe™
nomgått detta krig med så fruktansvärda förödelser, icke minst i begränsning.
vissa de viktigaste industridistrikten, man bär kunnat underlåta att (Forts
också tänka på sådana synpunkter — och dock har Frankrike lag om
åttatimmarsdag. Eller i Holland, där lagförslag är framlagt, eller i
Spanien — om man skall räkna det till industriländerna — som aven
det hunnit med att antaga normalarbetsdagen? I alla dessa länder
hava naturligtvis samma anmärkningar om industriens betryck kunnat
göras, över allt förefinnas stora ekonomiska svårigheter för
ögonblicket, särskilt eller icke minst för industrien, över allt skulle
man kunnat säga, att det är en olämplig tidpunkt att införa en begränsning
av arbetstiden just nu. Men den har införts ända. Och
varför? Jo, därför att den ekonomiska synpunkten dock icke kan
vara allena avgörande i sådana frågor. Därföre att, såsom jag tror att
jag uttalade redan i våras, man nödgas väga de ekonomiska olägenheterna
av ett beslut just nu mot de störa sociala fördelarna eller kanske
den sociala nödvändigheten av ett sådant beslut. Nåväl: hava nu alla
dessa länder, som jag talat om, och flera därtill, kunnnat genomföra
reformen, utan att därföre misströsta om sitt ekonomiska liv, da bör
också vårt land kunna göra det, så mycket mer som vårt land pbestridligen
i jämförelse med flertalet andra stärkt sm ekonomiska
ställning högst betydligt under kristiden.

Det finnes för övrigt i detta sammanhang en annan synpunkt,
som icke får förglömmas. Om man i vårt land icke ginge att reglera
arbetstiden genom lag, om man sålunda följde deras råd som
vilja alltjämt hänskjuta frågan till avtalsvägen — vad skulle da
bliva följden för de näringslivets grenar, som dessa rådgivare ansett
bliva så hotade genom en reglering genom lag? Kan någon i
donna kammare dölja för sig, att detta skulle giva upphov till en
samlad aktion av de stora industriernas arbetarmassor för att genomfora
reformer, och att därigenom kunde bildas utgångspunkt för eu
strid mellan arbetsgivare och arbetare, så allvarsam, att man knappast
sett dess make. Måste man icke ändå göra klart för sig, att även
ur ekonomisk synpunkt är det avgjort bättre att taga^ lagen utan en
sådan sammandrabbning än att. taga den efter en sådan sammandrabbning?
Paralleller kunna ju alltid halta och äro aldrig tillräckligt
klargörande. Men när det i denna kammare och i medkammaren
vid debatten i lördags ofta pekats på Amerikas Förenta stater,
kanske det kan vara tillåtet att nämna, a tf bland huvudstridsfragorna,
eller i varje fall bland huvudpunkterna i den stora aktion, som
de amerikanska stålarbetarna inlett, tyckes också vara fråga om genomförandet
av begränsad arbetstid; uppgifterna växla endast _om
hur denna begränsning skulle sättas, om den skulle sättas till åtta
timmar eller gå lägre. Där har man sålunda i det landet rakat i
den våldsammaste strid, bland annat — jag säger icke uteslutande
-—- för att få till stånd reglering av arbetstiden. Och om 600,000
stålarbetare nu strejka i Amerika, skulle det vara något uppmuntrande
exempel för att på liknande sätt behandla arbetstidsfrågan i
Sverige? Det hemställer jag till herrarna att själva bedöma.

Nr 8. 24

Måndagen den 29 september.

Lagförslag om Vad jag'' nu erinrat har också en mycket stor betydelse med hänbegränlniwg
syn till de stärka påståenden om att lagens antagande skulle för(Forts.
) '' slöra var konkurrenskraft med de tävlande industriländerna, som
kommit fram under debatten. Denna anmärkning försvagas, för att
icke säga elimineras bort, av det faktum, att konkurrenterna själva
få lov att vara med om samma begränsning. Det är bl. a. tydligt,
att den vägen kommer man att gå i England, vare sig vi nu räkna
med ett snabbt antagande av det engelska lagförslaget eller icke.
Jag tror att min kollega på regeringsbänken i lördags nämnde en
siffra om det antal engelska arbetare, som under de sista månaderna
nått fram till åttatimmarsdagen — det uppges till icke mindre än
6 1/2 miljoner arbetare. Detta visar väl, vilken oerhört stark grund
det där framlagda lagförslaget bar att bygga på. Med hänsyn härtill
bör man hava anledning antaga, att lagförslaget har stora utsikter,
att gå igenom. I alla händelser är uppenbarligen en faktisk
reglering på väg att genomföras i England.

Alltså: är det så att alla dessa länder kunna taga detta steg
nu, och är det så, att dessa länder kunna övervinna de ekonomiska
bekymren, då böra väl även vi här i Sverige kunna göra det just
nu, när även ur synpunkten av reformens psykologiska verkan tidsläget
kräver detta av oss. Ett dröjsmål eller ett undanskjutande
skulle leda till att denna fråga utsatte oss för alldeles oöverskådliga
konsekvenser. Nu är den behagliga tiden ur världspolitisk och ur
psykologisk synpunkt, om den också kan vara nog så obehaglig i
ekonomiskt avseende för vissa av dem, som få att göra med tillämpningen.

Jag har med detta redan berört ett av de argument, som av
herr Wohlin framfördes, då han förklarade sig »med ledsnad» icke
kunna vara med om reformen. Han fäste sig särskilt vid att man i
industriländerna rustade sig till en stark konkurrens. Där pågå, menade
han, de intensivaste förberedelser för att föra ut på världsmarknaden
vederbörande industriers varor. Svaret är redan givet:
när dessa länder, såsom påpekats, i de flesta fall i sak hava hunnit
fram till det steg vi nu föreslå att Sverige skall taga, då är deras
företräde beträffande konkurrensen eliminerat. Men väl kunna vi
räkna oss till godo det företräde vi hava däri, att vi hava gått igenom
krisen utan att indragas i kriget, med en näringsekonomi och med
statsfinanser, som icke blivit så i grund förstörda som fallet är i flertalet
av de med oss konkurrerande industriländerna.

Härmed tror jag mig hava givit göda skal icke blott för att
lagen principiellt kan försvaras, utan också för att tidpunkten, om
den också kan bjuda på olägenheter, i alla fall är sådan, att lagen
kan och bör nu genomföras. Jag skall efter detta endast helt kort
upptaga ett par särskilda punkter rörande lagens verkan och tillämpning,
som i debatten spelat en viss roll.

Man har velat göra gällande, att denna lag skulle draga med
sig en del farliga konsekvenser för jordbruket, och som skäl för
avslag från bonderepresentanternas sida hörde man bland annat
detta. Jag måste häremot säga, att det dock väl får anses vara

Måndagen den 29 september.

Nr S.

en fullständigt förfelad ståndpunkt att kävda, att därför att en Lagförslag om
reform, som rör en stor samhällsklass, icke tilltalar eu annan samhällsklass,
därför att denna andra samhällsklass för sig befarar
vissa konsekvenser, därför skulle reformen avvisas. Sådana argument
äro ohållbara, och de hava icke heller vid föregående tillfällen
då sociala frågor stått inför avgörande, kunnat tränga igenom.
Det är ju klart, att, om en reform i och för sig erkännes
såsom behövlig och berättigad för den samhällsklass den gäller, bör
den genomföras. Den svenska jordbrukareklassen bör icke och kan
icke sätta upp sina speciella intressen mot en reform, som rör andra.

Jag vill för övrigt på det bestämdaste bestrida, att det skulle vara
så, att denna lagstiftning ,sådan den nu framlagts, skulle ovillkorligen
behöva eller ens kunna konsekvent överföras på jordbruket.

Jordbruket och dess binäringar äro i lagen undantagna och det
icke bara för att lugna jordbrukarna för tillfället, såsom man tilllåtit
sig att antyda, utan därför att enligt min och andras mening
jordbrukets arbetsförhållanden äro så väsentligt annorlunda, att de
icke kunna regleras genom en sådan lagstiftning, som det här är
fråga om. Att åter jordbrukets arbetsförhållanden i alla händelser
i sinom tid torde komma upp till debatt, är ingen överraskning för
någon i denna kammare, eftersom även denna kammare i våras var
med om att besluta eu skrivelse till Kungl. Maj:t, i vilken man
uttalade önskan, att jordbruksarbetarnas levnadsförhållanden skulle
upptagas till undersökning. Låt vara att i detta beslut icke talas
särskilt om arbetstiden, så är det ju klart, att även den icke kan
undgå att beröras, när man verkställer en sådan undersökning. Den
undersökningen skall naturligtvis företagas efter de särskilda yrkesvillkor,
som gälla för jordbruket, och den bör sålunda icke prejudicieras
av den avfattning lagen för industriarbetarnas del nu fått.

För övrigt vill jag säga, att min övertygelse är, att den svenska
jordbruksnäringen reellt har en så utomordentligt betydelsefull ställning
i vårt samhälle, att den icke behöver frukta för att dess intressen
skola skjutas åt sidan. Och jag erinrar om att man redan
nu funnit sig nödsakad att på avtalsvägen gå till reglering av arbetsförhållandena
efter andra former än den gamla patriarkaliska
även inom den näringsgrenen, utan att detta befunnits innebära någonting
ödesdigert för jordbruksnäringens bedrivande.

En annan anmärkning har gjorts av herr von Sydow, och jag
kan ej förbigå den, ehuru denne talare icke är här närvarande nu.

Den gick ut på, att de ttillägg, som utskottet gjort till lagens
bestämmelser, och varigenom från den undantages rörelse på landsbygden
och i mindre samhällen, som ej sysselsätter flera än fyra
arbetare, att det tillägget skulle vara av ondo. Jag nödgas förklara,
att det är mig ofattligt, hur en så betydande representant
kan framföra ett sådant argument, om det icke skulle vara därför,
att han rentav motsätter sig sådana bestämmelser, som kunna
verka förmildrande och utjämnande i fråga om lagens tillämpning.

Det är väl dock tydligt, att här bakom ligger den uppfattningen,
att lagen egentligen är avsedd för större företag och för företag

Nr 8.

Måndagen den 29 september.

Lagförslag om
arbetstidens
begränsning.
(Forts.)

på sådana orter, där en mera utvectklad arbetareorganisation förekommer.
Därför har man undantagit små företag i landsorten och
i de små samhällena. För min personliga del är jag mycket tillfredsställd
med detta tillägg, som utskottet gjort och som jag anser
vara synnerligen förmånligt. Någon fara för hantverkets, utveckling,
sä som herr Sydow ville låta påskina, ^kan^ jag icke finna
ligga i detta undantag, då vi nämligen få utgå från, att när ett
hantverk utvecklat sig till större förhållanden, med ett större antal
arbetare, då följer organisationen med, och då kommer det ändå,
vare sig sådana företag läggas under lagen eller icke, att bli .ganska
naturligt, att de organiserade arbetarna kräva samma arbetstid, som
återfinnes i andra större företag.

Herr von Sydow gjorde vidare anmärkning mot den nya lydelse,
som propositionen och utskottets förslag givit åt den grundläggande
§ 4. Han ville göra gällande ,att den paragrafen kommer
att ”uppmuntra till, att endast åtta timmar skulle bliva arbetstiden
under veckans fem första dagar, och när man så ville behålla fem
timmar på lördagen, så bleve resultatet 45 i stället för 48 timmars
arbetsvecka. Mot delta skall jag tillåta mig påpeka., att paragrafen
är uttryckligen så skriven, att gränsen är satt till åtta timmar
av dygnet eller fyrtioåtta timmar i veckan, och att de åtta timmarna
av dygnet sålunda endast gälla för det osannolika fall, att
man vill komma överens om att arbeta på lördagen lika länge
som på veckans andra dagar. I paragrafens fortsättning är ju för
övrigt klart utsagt, att man kan, om man icke överskrider 48 timmar
i veckan, utsträcka arbetstiden för de fem första söckendagarna
till 8 V2 timmar. För min del vill jag göra gällande, att det
är både oklokt och oberättigat att här söka från motståndarhåll
lägga in en sådan tolkning av denna bestämmelse, att den skulle
kunna leda till att arbetstiden bleve åtta timmar under de fem
första veckodagarna. Det kan endast tjäna till att provocera en
rörelse, som jag förmodar, att de ärade talarna själva icke skulle
vilja se framförd.

Härmed har jag tillräckligt berört de enskilda punkterna utav
lagen, i den mån de hava kommit under debatt. Andra detaljer
äro knappast så betydelsefulla, att de påkalla något omnämnande
från min sida. .Tåg bär endast ett par korta anmärkningar att
tillägga.

DQn första, att jag anser det oberättigat att påstå, att denna
lag skulle vara alltför stel, alltför schablonmässig för att kunna
någorlunda anpassas efter växlande förhållanden. Dagen är dock
skriven med en serie bestämda undantag och med en serie eventuella
undantag, i vilka stadgas bemyndigande för arbetsrådet och
Kungl. Makt att jämka efter före fälle ml e behov nr olika svnnunkt.
er. Tåg tror mig kunna säga. att i det avseendet kan denna lag
mäta sig med de lagar och de lagförslag, som vi känna från andra
länder — den är i det väsentliga icke mera sträng än dessa lagar,
kanske snarare tvärtom! Att sedan, när det gäller tillämpningen,
den allra största omsorg från arhetsrådets och Kungl. Maj :te sida

Måndagen den 29 september.

27 Sr 8.

måste nedlä^-as på en förnuftig tillämpning av lagen, bör ligga 1
sakens natur, och jag känner mig ju också, övertygad att så korn- ^gränmi^
mer att ske. Under sådana förhållanden vågar jag uttala den för- (portä.)
modan, att även om denna lags verkningar komma att bliva genomgripande
nog på många områden, kommer den dock på intet sätt
att medföra en sådan verklig vakning, som man tycks föreställa
sig. Och jag vill uttala den förhoppningen och den förväntan, att
övergången skall kunna ske vida mjukare och med betydligt mindre
svårighet, än man nu på förhand föreställer sig.

Det har alltid varit så, när man antagit djupt genomgripande
lagförslag vare sig på det sociala området eller på ett annat, att
motståndarna och de betänksamma för sig målat upp följderna i
grella färger. Jag för min del förstår mycket väl, att man på
många håll med en viss undran ser på en lagstiftning av denna
typ, som ju hittills varit för Sverige okänd. Men det är också
en gammal erfarenhet, att när genomgripande lagar träda ut i livet,
har detta liv i samhället en förunderlig spänstighet och anpsasningsförmåga,
som man icke kunnat på förhand riktigt värdesätta.

Om vårt samhälle är sunt och livsdugligt, kommer det att växa
i de nya lagbestämmelserna utan större slitning; man kommer att
finna sig till rätta i det nya läget; man kommer att kunna arbeta
även under dessa nya lagbestämmelser med all säkerhet på sådant
sätt, att Sveriges näringsliv ingalunda tar skada. Och i längden,
med hänsyn särskilt till de faror, som skulle komma, om vi icke
nu finge en sådan lagstiftning — i längden tror jag man kan säga.
att vårt näringsliv kommer att hava fördel i stället för olägenheter
av lagen. I den bestämda förhoppningen att så skall ske och att
således den stora sociala reform som här föreligger till genomförande
för samhället i dess helhet och även för dess ekonomiska
liv skall visa sig lända icke till nackdel utan tvärtom till stabilisering
— i denna förhoppning, herr talman, hoppas jag denna gång
på ett bifall till utskottets förslag.

Greve Lageribjelke: Herr vice talman! Jag bär begärt

ordet för att göra ett par förtydligande med anledning av mitt anförande
i lördags.

Jag anförde då vissa skattesiffror för ett större bolag i Stockholm.
Med anledning av en talares på Göteborgsbänken förfrågan
vill jag meddela, att detta bolag är ett gammalt bolag och att de
siffror angående skatterna; som jag anförde, rörde bolagets sammanlagda
skatter av alla slag. Jag nämnde, att detta bolags skatter för
ett visst år, det var för övrigt för år 1917, uppgått till 89.s procent
av bolagets vinst. Jag avsåg därmed, vilket även torde framgå av
sammanhanget 89,8 procent av bolagets vid årets slut till förfogande
stående vinst, varvid skatterna avdragits. Då denna procentsats ej
.giver någon föreställning om skattetrycket under flera år, vill jag
meddela, att procentsatsen av de sammanlagda skatterna utgjorde efter
samma beräkningsgrund för år 1918 80,2 %. För de två föregående
åren utgjorde de 51,7 och 47,1 %.

Nr S. 28

Måndagen den 29 september.

Larfårslag om Med anledning av en talares (på Malmöbänken anförda statistik
begränsning. vl!1 ^ fästa uppmärksamheten på, att denna till stor del rörde sig på
(Forts.) grundvalen av 1917 ars siffror. Sedan har dock arbetarnas avlöningar
som bekant varit stadda i ständig stegring.

Jag kan ej heller underlåta att med ett par ord bemöta samme talares
yttrande angående kolgruvarbetarna i England. Han anförde, att
den nedsatta arbetsintensiteten i kolgruvorna berodde på att de engelska
arbetarna, enligt vad de förklarat, icke ville arbeta till förmån för
kapitalet. Det kan då vara intressant att, efter en uppgift i en tidning,
bär anföra, att försäljningspriset på kol i England år 1913 utsäde
11 sh. per ton och år, 1919 29 sh. 2 Va d. Av det sista beloppet
utgjorde gruvägarnas förtjänst och betalning för gruvrättigheterna
cirka 2 sh., medan arbetslönen från 1913—1919 stint
med 15 sh. per ton eller från 6 sh. 10 d. till 21 sh. 10 d. Jag
maste såga, att denna situation på den engelska kolmarknaden måste
giva ett värdefullt material, när man söker bedöma spörsmålet, i vilken
grad arbetarna i hela världen kunna vänta att få sin ställning
förbättrad genom att lägga beslag på arbetsgivarnas förtjänst.

Jag yttrade mig vidare i fråga om statsbanechefen. Enligt referat
i pressen, skulle jag ha yttrat, att chefen för .statens järnvägar
offentligen uttalat, att 8-timmarsdagens införande för statens järnväskulle
medföra en katastrof. Jag hänvisar endast till en i pressen
intagen uppgift i detta hänseende. Detta återfinnes i en intervju, för
vars riktiga återgivande av statsbanechefens ord jag naturligtvis icke
kan ansvara. Jag antog, såsom torde framgå av mitt yttrande i lördags,
att därmed avsågs ett strikt genomförande av 8 timmars arbetstid
per dag räknat, sålunda icke för vecka eller månad. Då jag ingalunda
för min del vill på något sätt giva en sk»ev föreställning om
statsbanechefens ^uppfattning i denna viktiga arbetarfråga, vill jag
gärna, tillmötesgå hans önskan att nu lämna upplysning om hans
ställning i densamma, så mycket mer som herr Wiuberg byggde åtskilliga
uttalanden på detta mitt yttrande i lördags. Statsbanechefen
har förklarat, att han varken kunnat eller velat fälla det yttrande, som
tillagts honom, och detta så mycket mindre som han personligen är en
varm. anhängare av 8 timmars arbetsdagen. Han förklarade vidare,
att vid statens järnvägar 8 timmarsdagen eller kanske rättare 58-timmarsveckan
redan är införd för de egentliga arbetarkategorierna. Vad
driftpersonalen beträffar kan man med hänsyn till järnvägstjänstens
natur icke tänka sig en bestämd daglig tjänstgöringstid. Ehuru tjänstgöringen
för driftpersonalen under de senare åren undergått omfattande
regleringar, måste man dock tänka sig en viss återverkan av den
lagstadgade 8-timmarsdagen, varvid lagens 48-timmarstal bör kunna
läggas till grund. Genomsnittet av den verkliga arbetstiden, som kan
uttagas av driftpersonalen, bliver utan tvivel något större än strikt
efter talet 8 timmar per dag, men kan det näppeligen uppkomma
någon avsevärd skillnad.

Jag finner härav, att 8-timmarsdagen vid .statens järnvägar blivit
genomförd.i större utsträckning, än jag och jag tror även allmänheten
föreställt sig; och kan jag icke finna annat, än att detta genomförande

Måndagen den 29 september.

29 x» 8.

liar haft sin del i det dåliga driftresultatet vid statens järnvägar. Jag
vill också här ha uttalat, att man under nuvarande förhållanden knappast
kan hoppas på bättre driftresultat, än att kostnaderna skola bliva
betäckta. Härvidlag får man räkna med, att ingen ränta erhålles av
det i statens järnvägar nedlagda kapitalet, för närvarande i runt tal
1 miljard kronor. Man måste även taga i betraktande, att från statens
järnvägar icke utgå de skatter, som skulle hava utgått, därest
järnvägarna varit ett privat företag.

Yad beträffar den stora föreliggande frågan, vill jag självfallet,
då jag redan i lördags tog kammarens tid i anspråk, icke nu gorå
något längre uttalande. Jag vill dock med anledning av hans excellens
statsministerns yttrande göra några anmärkningar. Min principiella
ställning till den stora frågan är, såsom hans excellens statsministern
redan anmärkt, klar men jag kan icke finna annat, än att en
social reform icke bör genomföras, utan att de ekonomiska förutsättningarna
för dess genomförande finnas. Detta anser jag för min del
f. n. icke vara fallet; och jag har under den långa debatten icke funnit,
att uttalandena därunder varit ägnade att rubba min uppfattning
i detta avseende. Det är nog så, att hela näringslivet för närvarande
befinner sig i en synnerlig spänd situation, som icke tål vid ytterligare
belastning; och ingen har bär förnekat, att 8-fimmarsdagen kommer
att medföra en sådan belastning. Företagen kunna helt enkelt icke
bära de utgifter, som lagens antagande skulle medföra, utan de allra
största svårigheter. Denna lag är avsedd att införas för kroppsarbeternas
skull; men dessa förutsätta som en avgjord sak, att de under den
förminskade arbetstiden få bibehålla sina avlöningar oavkortade. Detta
är enligt mitt förmenande omöjligt; och denna sida av saken har,
såvitt jag vet icke framhållits för arbetarna. Jag kan ej heller frångå
den synpunkt, som för mig alltid gör sig gällande vid bedömande
av störa frågor, det är, huru det kommer att inverka på statens ställning
såsom skattekrävare och låntagare. Enligt min uppfattning i
detta avseende måste följderna bliva betänkliga, Det är ju så, att
vart skatteväsende i det väsentliga är lagt på de högre inkomsterna,
degrassivt nedåt och progressivt uppåt; och det synes mig icke redligt
att under nuvarande prekära förhållanden genom åtgärder från
statens sida laga, att de stora inkomsterna försämras.

Jag får, herr vice talman, vidhålla mitt yrkande om avslag.

Herr W o hl in: Det förestående beslutet är alltför allvarligt
för att jag skall upptaga tiden med att ingå i någon utförligare replikväxling
med föregående talare. Jag vill endast säga, att när herr
Nilsson i Malmö förklarade, att yrkande om avslag på föreliggande
lag från representanternas för bondegrupperna innebure, att "bondeklassen
leddes »baklänges», sa vittnar nog detta om sanningen av
den gamla filosofiska satsen, att tid och rum äro åskådningar och
icke begrepp, och den gamle Kant skulle, om han hade hört herr
Nilssons yttrande, hava kunnat tillägga, att det understundom kan
■vara ganska underliga åskådningar. Jag vill ej heller närmare bemöta
herr von Koch i vilken jag alltid sett en av de mest sympatiska

Lagförslag om
arbetstidens
begränsning

(Forte.)

Nr 8. 30

Måndagen den 29 september.

Lagförslag om representanterna för det socialpolitiska arbetet i vårt land, liksom jag
anser det liberala partiet i Sverige har haft den största föregransmng.
^j»ng^en av ,je^a arbete under de gångna årtiondena. Men det resul°r
’ tat, som vunnits av detta arbete, har endast kunnat vinnas därigenom
att det svenska näringslivets målsmän samtidigt nedlagt ett intensivt
och fruktbärande arbete på att skapa det ekonomiska underlaget för
våra sociala välfärdsinrättningar, och för detta produktiva arbete
hava denna lags förespråkare enligt min uppfattning icke haft ögonen
tillräckligt öppna. Det är nog så, såsom herr von Koch sade,
att när det gäller att förbättra industriarbetarnas villkor, så är
hjärtat med, även hos oss, som äro förslagets motståndare. Men för
att en social fråga skall kunna lyckligt lösas, fordras jämväl, att
förståndet är med samt att hjärtat och förståndet gå ihop och icke
isär. Beträffande en ärad talares på Göteborgsbänken föredrag på
morgonen torde ej anses taktlöst om jag anmärker, att jag upprepade
gånger hört talas om de »professorsföreläsningar», som jag skulle
hålla här i kammaren, men att jag undrar om icke den anmärkningen
med mera fog skulle kunna riktas mot denne ärade talare.
De nationalekonomiska funderingar och statistiska siffror i massa,
som han presenterade, giva mig därtill anledning att reflektera över
min egen vetenskaps grundregel, nämligen att innan man använder
siffror, så bör man framför allt kritiskt granska det sätt, varpå dessa
kommit till. Talaren rörde sig bl. a. med några siffror från staden
Lund, som han grundade på utdrag av taxeringslängderna och som
enligt hans mening skulle tillmätas större vitsord om arbetslönernas
förändringar än socialstyrelsens utredningar och material. Jag tror,
att var och en, som hörde dessa siffror, förstår, att vad fack denne
framstående talare än har, så höra icke nationalekonomi och statistik
till hans fack.

Jag är emellertid egentligen uppkallad av herr statsministerns
yttrande, att det är en förfelad ståndpunkt att motsätta sig denna
reform, därför att den icke smakar en stor samhällsklass, nämligen
Sveriges lantbefolkning. Herr statsministern har härigenom indirekt
erkänt, att den svenska lantbefolkningen praktiskt taget står enig
emot denna reform. Han anförde vidare, att jordbrukarnas samhällsklass
icke borde sätta sina speciella intressen emot denna lag, och
han bestred, att lagen i den form den nu föreslås får några konsekvenser
för jordbruket. Jag vill då erinra om, att utskottet på sid.
35 i utlåtandet förklarat att frågan om lagstadgad reglering av lantarbetarnas
arbetstid förr eller senare kommer att påkalla statsmakternas
ingripande, och de socialdemokratiska utskottsledamöterna hemställa
uttryckligen, att utredningen av frågan rörande begränsning
av lantarbetarnas arbetstid måtte påskyndas, så att förslag i frågan
må så snart som möjligt föreläggas riksdagen. Jag tillåter mig då
hemställa till eftertanke huru en reglering av lantarbetarnas arbetstids
förhållanden skulle kunna tänkas genomförd. Den skulle naturligtvis
icke bliva en lag om 48 timmars arbetsvecka, det säger
sunda förnuftet, men den måste ha det innehåll, att arbetet i jordbruket
icke skulle under vissa tider av året eller åtminstone under

Måndagen den 29 september.

31 Xr

året i dess helhet överstiga en viss gräns. Konsekvensen av eu dylik
reglering blev först, att hundratusentals av vårt lands jordbrukare,
varav de flesta nu sakna all bokföring skulle liksom de stora
industriföretagen tvingas till att föra en minutiös bokföring över
sina arbetarförhållanden. En jordbrukare t. ex. uppe i Sveriges norra
skogsbygder skulle, vidare om han ville utföra ett nyodlings- eller utdikningsarbete,
först kunna taga itu med detta sedan han korresponderat
med ett arbetsråd för jordbruket eller någon annan myndighet,
som skulle bestämma, att han finge för det arbetet använda
så och så mycket arbetskraft men icke mera. Resultatet av en dylik
lagstiftning bleve en fruktansvärd byråkratisering av jordbrukets
arbetsförhållanden i framtiden, alltså i viss mån, såsom det sagts,
en industrialisering av hela vårt svenska jordbruk. Vad som för
mig är djupast bestämmande, då jag med tanke på jordbruket motsätter
mig den föreliggande lagen, är att den gamla svenska frihetskänslan
därav stötes och att jag anser, att denna frihetskänsla har så
stort nationellt värde att den måste tagas med i räkningen vid beslutets
fattande.

Slutligen vill jag endast bemärka det egendomliga förhållandet,
att under den långa debatt, som nu under två förmiddagar förts i
detta ämne, ingen av de ärade representanterna för det praktiska
jordbruket inom det liberala partiet har uttalat sig. Jag vill för
övrigt redan uttala min förvåning över, att man i förteckningen över
andra särskilda utskottets medlemmar och suppleanter från denna
kammare endast finner en enda sådan praktisk jordbrukare inom det
liberala partiet. Och jag vill nu till honom, nämligen herr Julilin i
Hagbyberga, ställa den uppmaningen, att han ville för o.ss angiva de
skäl, som varit bestämmande för hans ståndpunkt i den föreliggande
frågan, den må vara den ena eller den andra. Jag vill rikta samma
fråga till andra jordbrukare inom det liberala partiet, icke minst till
min ärade vän herr Ingeström på Värmlandsbänken, med det glada
anletet, som dock i dag icke är som vanligt. Det gäller här en av vårt
lands nuvarande största frågor, och jag är övertygad om. att kammaren
med stor uppmärksamhet skall åhöra de liberala jordbrukarnas
anföranden, på vilka vi alltså vänta. Skulle denna vädjan emot förmodan
icke få något svar, beror det väl därpå, att dessa ärade
representanter anse tiden vara långt framskriden om icke för kammaren
så för dem själva.

Herr Pers: Herr talman! Jag har begärt ordet med anledning
av ett par uttalanden som jag i lördags hörde både i första och
i andra kammaren, att den liberala opinionen icke skulle stå bakom
regeringen och bakom förevarande lagförslag. Detta tal hava vi nu
också senast hört pregnant framföras av herr Wohlin. Han har
särskilt bett att få fram de liberala jordbrukarna att yttra sig i denna
fråga. Jag kan naturligtvis icke göra pretention på att tala å
deras vägnar, men jag har dock, även jag, en stor del av mitt liv
ägnat mig åt jordbruket och sedermera följt dess förhållanden med

Lagförslag om
arbetstidens
begränsning.
(Forte.)

Jfr 8.

Måndagen den 29 september.

Lagförslag om
arbetstidens
begränsning.

(Forts.)

1 största uppmärksamhet. Därför ber jag nu att för min del få säga
några ord i denna fråga.

Jag vill då först erinra högern om en sak, nämligen hurusom
högern i försvarsfrågan räknat sig till heder att leda opinionen samt
att till och med gå fram emot opinionen. Ja, det är otaliga gånger
man fått höra ett med hån blandat tal om avlyssnande av opinionen,
och även det talet har klungit emot oss här i dag såsom någonting
föraktligt. Varför skulle icke liberalerna i regeringen och i riksdagen
kunna få handla i denna sak, även om opinionen ute i landet
ej skulle lämna dem det enhälliga stöd, som högern nu framför allt
ropar på?

Jag lämnar osagt hur opinionen ställer sig, men för mig, och
jag tror det är så för många av oss, förhåller det sig så, att vi anse
detta vara en rättfärdig sak, som länder till landets bästa, och vi få
reda oss med opinionen så som vi bäst kunna. Det har hotats med
att nästa val skulle giva majoritet emot lagen. Ja, lagen antages ju
på några år, och den får revideras. Vi få se hur det ställer sig med
den saken. Det brukar dock vara så med en sak som i och för sig
är god, att opinionen kan läggas till rätta, att opinionen kan övertygas
om att en lag är god och riktig.

Nu invänder man att det ej kan vara riktigt med en lag som
inskränker rätten till arbete; man bör i stället stifta lagar som ålägga
människorna arbetsplikt. Det är att helt och hållet vrida saken
på sidan om vad som är det riktiga. Det är icke fråga om att minska
arbetet, det är fråga om att organisera arbetet bättre. Det är
fråga om att hushålla med den mänskliga arbetskraften, så att människorna
kunna bibehållas vid styrka och hälsa, att deras intelligens
kan höjas, så att på det sättet en större rikedom kan tillföras nationen.
Lagen kommer att giva en uppfordran till arbetsgivare, till arbetsledare
och till arbetare att organisera arbetet så, att en bättre, en
större arbetsprodukt kan utvinnas. Jag tror, såsom det också är uttalat
här, att den uppfordran skall vinna anklang och att lagen skall
hava en sådan verkan.

Vad jordbruket beträffar, vill jag erinra om, såsom det också
här är medgivet, att det icke är en ny väg vi här äro inne på. Jag
erinrar mig i detta sammanhang livligt ett uttalande av min far, som
var byggnadsarbetare, såsom dalkarlar hava varit och äro i tusental,
när de sökt sitt bröd ute i landet. Då var lantarbetarnas arbetstid
ute i vårt land 13 timmar, men dalkarlarna i byggnadsarbete
hade 10 timmar. Han sade mig, att på de 13 timmarna uträttades
vida mindre till följd av den långa arbetstiden än vad de byggnadsarbetande
dalkarlarna kunde uträtta på de 10 timmarna, ty det senare
var en arbetstid som bättre svarade mot den mänskliga konstitutionen
än den arbetstid som lantarbetarna då hade.

Sedan dess har lantarbetarnas arbetstid minskats, och under den
tid jag har varit sysselsatt i jordbruksarbete och varit arbetsledare
har arbetstiden minskats undan för undan. Jag är alldeles övertygad
om att ingen jordbrukare här skall kunna bestrida att det nu
med 9 1h timmars arbetstid för jordbruksarbetarna uträttas mera och

M&ndagen den 29 september.

Nr 8.

att jorden brukas mera intensivt än på den tid arbetstiden var 12—13 Lagförslag om
timmar. Jag tror icke det är någonting så alldeles oöverkomligt att ^f-stldfns
jordbruket skall kunna reda sig med en arbetstid på 9—9 V2 timmar ,Forts ^ ‘
eller någonting sadant. Vi få nämligen taga i beräkning att om en
reglering skall ske, så bar man även att beakta det förhållande att
vinterns mörker gör att arbetet då icke kan pågå under 8 timmar.

Under lagförslagets behandling har alldeles särskild hänsyn tagits
till jordbrukets behov. Till en början innehöll den kungliga
propositionen undantag för sär kilda arbetsföretag, som sysselsatte
ett mindre antal arbetare såsom hus- och vägbyggnader, dikning
m. m. Men så framställdes krav på att de smärre företagen på landsbygden,
som betjänade jordbruket, borde undantagas från lagen. Vi
hava särskilt smeder, vagnmakare, mjölnare och mindre sågverk, och
dessa kunde icke gå in i lagen. Detta har införts i lagen, fastän
man icke har ansett det vara nödvändigt att specificera det, utan
man har satt gränsen till 4 arbetare. Detta har betecknats såsom
försämring både frän högerhåll och det vänsterhåll som slår längst
till vänster. Men jag tror att ingen som betraktar den saken närmare
kan förneka, att det är en väsentlig förbättring. Med avseende
å företag med ett så litet arbetarantal förhåller det sig of .a så, att
arbetarna äro i husbondens kost, och det skulle vara orimligt att låta
lagen gä ut även över dessa.

Jag har velat göra dessa anmärkningar och lag är övertygad om
att lagen skall bliva till gagn och till nytta. Här har urgerats att
man skulle låta den enskilda överenskommelser reglera dessa förhållanden.
Ja, men som det här har uttalats, är icke tiden sådan, att
det medgives. Vi hava i ke här närvarande den representant för arbetsgivarintressena,
som har varit den mest framträdande,, men jag
har ofta tänkt på hur litet han d ;ok måst uppskatta de svårigheter
som arbetsgivarna hava ifråga om överenskommelserna på arbetsområdet.
När det redan nu är så stora svårigheter, vad skulle det icke
bliva, om riksdagen nu avsloge denna lag! Jag vågar icke hoppas
att det skall inträda lugna arbetsförhållanden: svårigheter komma
alltid att finnas. Det är dock en väsentlig skillnad om riksdagen
nu avslår den här lagen och den bitterhet skulle inträda i sinnena,
som därav bleve följden. Jag tror också att vår arbetarklass skall
uppskatta vad riksdagen gör och att man skall på alla håll söka
göra det mesta möjliga av dessa förhållanden under den tid som
kommer.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr R euterskiöld: Herr greve och talman! Hans excellens
herr statsministern har i sitt anförande förklarat, att i två punkter
han icke riktigt kunnat penetrera, vad min avsikt varit med uttalanden
jag gjorde i lördags. Den ena punkten, i vilken han icke
kom till klarhet, var den, att lag sagt, att om ja.g vore övertygad
därom, att de farhågor, som uttalats rörande vår svenska industri.
Första kammarens protokoll vid urtima riksdagen 1919. Nr 8. 3

Nr 8. 34

Måndagen den 29 september.

Lagförslag om
arbetstidens
begränsning.
(Form.)

avsåge endast storindustrien och kunde'' förverkligas endast med avseenue
ä storinuusirien, »a skulle jag rösta för lörslaget.

Det ma tiliaias nug a it lämna eit liiei förklaranue ord till denna,
som jag dä kallade uen, parauox. Jag menade darmed två saker.
Vore jag övertygad om att cftniia lagstiftning — hans excellens betonade
verkligen, vad som icke alltid beionats i debatten, att det gäller
icke iragan om arbetstiuen i och för sig, utan en lagstiftning angående
arueistiden — vare jag övertygad om aft eu sådan lagstiftning
uteslutande komme att reglera eft löraållanue mellan storindustrien
och dess arbetare, vore jag vidare övertygad om att en sådan
lagstiftning på detta o.uraue, begränsad och utan andra följder,
skulle medföra sänana risker, sena nu har uttala^, för stoiindusrien,
men det oaktat industriens arbetare begärde den lagstiftningen, då
skulle jag rösta för den. Ett sådant krav från arbeiarehåll kunde
nämligen under dylika förnullanden icke betecknas annorlunda än
sam ett den svagares anspråk pa statens hjälp.

Det andra .jag avsag att y ftra var, att om en sådarn lagstiftning,
begränsad till dessa förhållanden skulle ia sådana följder oärest den
genomfördes, för industrien sån in storindustri, men icke för andra,
så skulle jag också kunna rösta för förslaget, däriör att jag anser,
att denna storindustri är in makt, som i vårt samhälle, stödd på penningkapitalet
— såsim jag också uttalade — blivit en övermakt. Och
vad som kan bidraga till att i någon man åtminstone beskära den
makten, dess inflytande på samhället i dess helhet, finner jag vara i
samhällets intresse.

Den andra punkt, där hans excellens herr stat ministern också
uttalade en tvekan om vad mina od innebure, rörde ett yttrande angående
maktviljan att genomföra detta förslag. Hans excellens tolkade
det så, att det möjligen från min sida kunde hava avsetts, att
regeringen böjt sig för ett hot, och hans excellens förklarade, att
detta alldeles icke vore fallet, utan att förslagets framläggande vore
ett uttryck för en levande insikt om behovet, närmare utvecklat en
levande insikt om att även i händelse de ekonomiska förhållandena
ställde sig emot lagens införande, så finge i ke avgörande vikt tillmätas
dessa, utan de elan m ska förhållandenas svå ighet kunde
uppvägas av den sociala nödvändigheten. För min del har jag aldrig
ett ög mblick betvivlat, att r geringm här. då den framlagt sitt förslag.
letts och uteslutande 1 tts av en enligt d ss mening levande
insikt om behovet av lagen. Men vad jag med delta yttrande närmast
avsåg, var att jag i ke var lika fullt hvart'' god. att det parti,
eller rättare sagt den halva st'' rka, på vilken regeringen stöder sig,
besjälades av samma levande ins:kt, utan att denna regering, som
har två stöd i riksdagen, erdast hos d"t ena stödet kunde lita på en
sådan levande insikt, sena besjälade d nna regering s.jälv, under det
att den andra hälften snarare tvangs med därpå under ett visst
hot.

.Tåg bastyrkes i riktigheten av denna uppfattning genom hans
excellens statsministerns ernå cd. Hans excellens behagade nämligen
också säga: om man icke lagstiftar nu, när lagstiftning kräves.

Måndagen den 29 september.

35 Nr 8.

vad blir följden? Följden förklarade lian så, att kan frågade: kan Lagförslag ork
någon i denna kammare dölja för sig, att följden skulle bliva eu
samlad aktion av Sveriges arbeiarmassor? Det skulle, om jag får be9T°''nam"9‘
tolka det, bliva en strid på liv och död, en strid pa kniven, därest 1 or°'')
lagstiftningen icke genomfördes. Yad jag menar är, att om eit sådant
argument anfördes i samma andredrag, sä kan det väl anses
vara avsett att verka pa den hälft av regeringsblockets stöd i riksdagen,
som icke besjälas av en levande insikt om den sociala nödvändigheten
av att genomföra denna lagstiftning.

Fn ärad talare i lördags på Malmöbänken riktade mot mig den
invändningen, att jag kanske vore en väl verklighetsfrämmande spåman.
Om det kan kallas att vara en spåman, därest man under en
fast förtröstan och i en på fast förtröstan grundad förhoppning uttalar
sig om vad man tror skall komma, lämnar jag åt var och en
att bedöma. Men vad det verklighetsfrämmande momentet beträffar,
nödgas jag för min del tvärtom säga, att om här någon är verklighetsfrämmande,
så är det snarast den ärade talaren på Malmöbänken
själv och hans liberala sekundanter. Vad är det som kan betecknas
som verklighetsfrämmande om icke det tal, som den ärade representanten
pa Mamöbänken hade, da han trodde, att Sveriges lantmän
över huvud taget läte leda sig, och än mera då han trodde — att
de läte leda sig baklänges? Men skall bra litet känna Sveriges lantmannaklass,
om man tror, att den icke över huvud reagerar mot varje
försök från annan sida till att taga ledningen över densamma.

Och vad är mera verklighetsfrämmande än när man, såsom även
hans excellens snört, p°kar ra följden av lagens förkastande och sä ger:

da kommer en samlad aktion av Sveriges arbetarmassor? _Ja,

det kan hända att den uppfat ningen grundar sig på någonting, som
den ärade representanten på örebrobänken också uttalade i löJdags.
lian var mera lyhörd för de internationella strömkantnngarna, men
han hade föga sinne för de nationella. Hans hörsel var icke skarp

nog, så att han ännu märkt någonting av en liberal strömkantring_

och den siste talare, som hade ordet, hade uppenbarligen icke heller
känning av en sådan strömkantring.

Men däremot från alla dem, som talat för lagsförslaget, har man
haft mycket ^ skarpt öra för de internationella meningarna. Man
överflyttar på vårt land vad som händer och skor ute i världen alldeles
förglömmande art vårt land i ke är ett sådant industriland
som des^a främmande länder. Man förglömmer, att förutsättningarna
här icke alls äro desamma, och man glömmer, att om också Sveriges
arbetarmassor vill samla sig till aktion, skulle de i Sverige
icke vacfa, därför att mot deras massa skir en samlad annan och starkåre
massa av Sveriges gamla bolde- och b-ggarbefolknino-.

Den ärade representanten på örebrobänken frågade också i lördag
— ock jag skall bara taga upp den frågan med rtt par ord__

varför har Dke högern, varför hava icke motståndarna till denna lag

begagnat tillfället och g:ort förbättringar i förslaget? _ Jag vill

svara med en motfråga: är det någon av kammarens ledamöter! som
av de erfarenheter, vilka gjorts under denna korta urtima riksdag,

tfr& 36

Måndagen den 29 september.

fjagiörslaq om fatt anledning antaga, att ett sådant arbete skulle liava haft någon
arbetstidens effekt! Det är litet »verkhghetsfiämmanue» att komma med sådana
begränsning. r«^ när geting är klart och bestämt i förväg.

(Fertil.) En ära(j representant på Västernorrlandsbänken erinrade också

i lördags därom, att det väl kanske i ke vare så underbart, om man
gjorde en lagstiftning angåenue arbetstiden lör arbetare, då vi redan
förut reglerat arbetstiden i ämbetsverken. — Ja, månne de två kunna
jämföras? Var det icke snarare så, att man reglerade arbetstiden
i ämbetsverken, därför a<t man tyckte, att man fick för litet arbete
av statens tjänstemän?

Det har i dag också talats rätt vidlyftigt — och jag ber att fa
förena mig i herr Wohlins yttrande angående vissa professorsföreläsningar
från katedern — av den ledamot, som i dag först hade ordet,
och det är ett par yttranden av honom, som jag här skulle vilja
beröra med några korta ord.

När han talade om den eviga vi''an, kunde jag icke hjälpa, att
jag tyckte, att även det verkade en smula »verklighetsfrämmande», ty
i den eviga vilan befinna vi iu oss i ke alls, och så länge vi befinna
oss i denna världen, böra vi väl inrätta oss efter denna världens förhållanden.

Om det är så, vill jag också säga. att när jag i lördags talade om
arbetet såsom ett gott, jag gjorde det med en liten modifikation, i det
jag sade, att understundom kan De man kan tå litet för mycket, av
det goda. Är det så. att industriarbetarna anse sig hava fått litet
för mycket av det goda. vilket de måhända med fog kunna gorå —
därom vågar jag icke yttra mig, eftersom lag icke är sakkunnig pa
området — då hänvisar lag dem till avtalsvägen, eller, såsom jag
tillät mig säga inledningsvis: cm det kräves och kan visas, att en
lagstiftning för dem är nödvändig, så skall jag vara med därom.
Men det blir en skillnad, om man gör en lagstiftning, såsom nu föreslås,
med allmän syftning samt undantar jordbruket och vis^a näringar,
mot om man gör en undantagslag för industrien och fabriksrörelsen.
En undantagslag för dom på grund av undantagsförhållanden
kan iag vara med om. Man en allmän lag, sem nådigt medgiver
vissa undantag för den bä^ta och starkaste delen av vårt folk
mot dess övertygelse — kan lag i>ke vara med om.

Ehuru det måhända är fåfängt, skulle jag till sist vilja uttala
ett önskemål med hänsyn till den exuerimentens tid som stundar. Det
har från den förste ärade talaren erkänts — och lag är tacksam för
det — att det är ett experiment, som kan vara farligt. Jag skulle
då villa uttala det önskemål till Kuno-1 Maj:t. att Kungl. Makt med
begagnande av den makt han har — vikon är särskilt stor i förhållande
till riksdagen under denna regering — ville anbefalla socialstyrelsen
att anordna en undersöknmo- av experimentets verkan på
arbetsintensiteten under experiment! iden. Här har talats om intensitet
i arbetet och om d°n verkan lagstiftningen skulle få på denna
intensitet, men jag har Eke av något, som ca"ts från vare sig det
ena eller andra hållet, blivit övertygad om att i denna fråga ännu
finnes anfört annat än påståenden, som stå mot påståenden. Den

Måndagen don 2i) september.

37 Sr a

verkliga objektiva undersökningen hava vi ännu icke sett. Det kunde
vara skal i att till den dag, då principfrågan kommer under deli- blängning.
nitivt avgörande •— vilket icke är i dag — vi lä irågan så belyst, att ''forts.)
den, när debatten om 4 år kanske återtages, kan röra sig med annat
än antaganden liksom i dag, då det mesta, som säges för eller emot
saken, grundar sig på antaganden — otta av overklig natur!

Friherre Barnekow: Herr Wohlin önskade nyss få höra
en liberal lantman tala i denna fråga, och han förklarade sig vilja
med uppmärksamhet åhöra ett sådant uttalande. Jag beklagar att
han nu är frånvarande!

En sak måste jag dock här framhålla. Herr Wohlin förklarade
att alla lantmän stå eniga mot lagen. Nej, herr Wohlin, det
är icke sant. Lantmännen äro icke nog egoistiska, att, även om
det skulle beröra deras egna intressen, vilja hindra genomförandet
av en lag av så stor social b tydelse. som den, vilken här föreligger.

Herr Wohlin förklarade vidare, att det stötte hans frihetskänsla
att genom lagen införa tvång på arbetstid. Det tycktes mig då
som professor Wohlin ändrat åsikt sedan i lördags. Jag. gjorde
nämligen då den anteckningen, att herr Wohlin förklarade sig vara
principiell anhängare till en på laglig väg införd normalarbetsdag.

Men den ärade talaren förklarade då o kså. att han önskad° lagens
genomdrivande uppskjutet några år för aH industrin skulle
få tillfälle att lägga krsåren bakom sig. att ordna sig för framtiden.
Även av den siste ärade talaren hava dessa förhållanden berörts.
Jag syftar särskbt på det anförande hans excellens herr
statsministern hade, då han tillbakavisade den begäran, som från så
många håll framställts om uppskov. Man måste ju säga, att detta
tal om uppskov låter bestickande och övertygande, men jag vågar
fråga: om lagen faller i dag, är det någon som tror att industrin
då får dessa begärda nådeår? Jag tror det icke. Och skulle det
verkligen visa sig att industrien är nos: Ha''k att kunna tillbakaslå
de angrepp som från arbetarnas sida komme att riktas för genomförande
av deras krav, vågar jag i alla fall fråga: är den vinst
industrin skulle göra på att få lagens genomförande uppskjutet ett
par år nog stor att uppväga de offer, som hela vårt land och vårt
folk skulle få bringa under den förödande striden?

Det var från annat håll en talare på Malmölänken som i lördags
deklarerade sin åsikt om lagen så, att han icke var fullt nöid
med den. då undantagen voro så många, att de nästan blivit regel.

— Jag beklagar, att mg mås e sä^a fö” nru personliga del. att iag
önskar, att den ärade talaren haft rätt. Hade det inte varit klokare,
att lagen, i stället för att som nu omfara alla arbetsområden
och därifrån medgiva vissa bestämda undantag, till en början endast
hade fått omfatta vissa aHet-c^ndo- ? På d n g~und°n hade
man sedan kunnat bygga vidare. Det hade åtmins+one varit avgiort
angenämare att för varje år få lägga till ett antal grupper
under lagen än att som nu få stå och yrka bifall till det ena undan -

Nr 8. 38

Mnudagen den 29 september.

Lagförslag on
arbetstidens
begränsning.
(Forts.)

taget efter det andra. Det var verkligen en talare i lördags, som
hade en lösning av denna svårighet. Han förordade helt enkelt antagandet
av 8-tim marsdagen för alla yrken utan undantag. Han
förklarade sig till och med anse, att det vore den enda möjligheten
för jordbruket att bestå i konkurrensen om arbetskraft. Jag undrar,
om inte den ärade talaren underskattar intelligensen hos våra
jordbruksarbetare. De ha nog ändå sa golt huvud och ha så mycken
insikt, att de förstå, att för olika arbetsområden erfordras ooh kan
mycket väl utföras arbete på olika 1 mg arbetstid. Jag vägar t. o. m.
slå fast, att även från socialdemokratiskt håll har denna princip
erkänts i och med detsamma, att man yrkar på en ännu kortare
arbetstid för en viss yrkesgrupp, som man gjort i en motion till årets
rikdsag.

Jag hade, som Jag nämnde, önskat lager från början lagd efter
andra linjer, men som saken nu ligger, yrkar jag bifall till utskottets
förslag, dock med ett tillägg. I en motion ha herrar Bengtsson
i Norup och Jönsson i Fridhill yrkat, att bland undantagen
även skulle upptagas säsongarbeten, pågående under viss kortare
tid. Jag får säga, att den motivering, utskottet har använt för
sitt avstyrkande av denna motion, icke förefaller mig vara vidare
stark. Då vi ha gjort undantag från lagen beträffande så många
mindre företag, i synnerhet på landsbygden, har detta till stor del
stötts på det skälet, att dessa företag ha så nära samband med jordbruket
och arbeta under detta så nära liggande förhållanden. Jag
undrar, om man kan leta upp många företag, som arbeta under
med jordbruket mer likartade förhållanden och stå i med jordbruket
närmare samband än just dessa säsongarbeten, våra betvågar,
råsocker- och stärkelsefabriker, där det arbetas med jordbrukets
arbetskrafter och där arbetet gäller tillvaratagandet av jordbrukets
produkter. Jag tror, att man kan säga i viss grad, som motionärerna
gjort i sin motivering, att detta arbete mången gång innebär
ett bärgande av jordbrukets skörd, och då vågar jag pås4å, att det
icke är klokt att förbjuda en längre arbetstid på detta område, ty
att påbjuda "n viss ^stadgad kort arbetstid vid bärgandet av skörden,
är väl lika klokt som att påbjuda detsamma vid släokandat av en
eldsvåda. Utskottet har visserligen hänvisat till. att arbetsrådet
kan bevilja undantag från regeln, men när man läser de uttryck,
utskottet använt, företaga de m''g nästan obegripliga, jag kan inte
fatta, vad utskottet menar. Utskottet säger: »Med hänsyn till
arbetare, som gå i d^diUfc arbete men för" o°b pft"r detsamma hava
annan sysselsättning, finnes tydligtvis ej anledning att medgiva förlängd
arbetstid inom sämngyUmt.» Jag får verkligen fråm utskottet.
vad det tror, att det är för asrn. som r"kryt°ra detta säsongarbete.
Det är verkligen • ingå dagdrivare, utan det är våra jordbruksarbetare,
våra torpare och småbrukare, vilka på detta sätt,
vana som de äro vid en betvdligt längre arbetstid i sina hem, vilja
på kortart mödiga tid förtjäna största mjöd ga summa. Dessa arbetare
önska säkerligen själva icke lagens tillämpning på detta område,
och då tror jag, att man får säga, att i detta fall ett undan -

39 Kr 8.

Måndngen den 29 september.

tåg behöves, för att lagen skall främja arbetsfred och icke åstadkomma
lönestrid.

På dessa skäl, herr greve och talman, ber jag att få yrka bifall
till utskottets förslag men m°d det t liägr. att såsom nytt mcment
bland undantagen upptages punkt b) i klämmen till herrar Sven
Bengtssons och Jönssons i Fridhill i andra kammaren väckta
motion.

Berr Bergström, Gustaf: I likhet mer herr Wohlin fann
jag det anmärkningsvärt, att de liberala jordbrukarna icke låtit höra
av sig. Nu ha de emellertid låtit höra av sig, dels genom jordbrukaren,
herr redaktör Pers, dels vidare genom friherre Barnekow. Jag
trodde, att orsaken till att de sutto så där tysta och stilla var den,
att de kanske inse ohållbarheten uti att i denna för dem själv så
ödesdigra fråga gå i allians med herrar socialdemokrater.

Jag kan icke underlåta att finna hela förslaget rent ut sagt
oförnuftigt i en tid, då alla krafter och all energi måste inrikta sig
på att upphjälpa och återställa alla värden, som gått förlorade under
det förödande kriget. Att ge sig in på sådana uttalanden som om
»ökad arbetsintensitet» efter lagens ikraftträdande är ju rena utopier,
som ingen människa lär på allvar kunna tro på. allra minst
arbetarna själva. Envar, som har eftertanke, måste inse, att för
livets nödtorft behövliga varor genom denna lag måste fördyras,
och vad särskilt beträffar de livsmedel, som produceras inom vårt
eget land, blir en given följd, när flera tiotusental av arbetare
skola dragas från jordbruket till industrien, att produktionen därav
måste förminskas. Det torde ej vara svårt att förutse, att Sveriges
land och folk skola komma i nödläge, som blir ytterst svårt att
avhjälpa, sedan lagens ohållbarhet blivit ådagalagd. För närvarande
synes det emellertid, som om såväl regeringen som vänsterpartierna
hade föga bekymmer eller känsla härför, men så mycket större föresats,
att det socialdemokratiska programmet hänsynslöst skall genomföras,
till vilket ju ock hör förstatligandet av produktionsmedlen.
När Sveriges jordbrukare, nedtyngda av skatter och utarmade genom
förluster i sin näring, måste ge tappt, då har frukten mognat,
och staten plockar till sig den jord bonden i svett och möda odlat
och bearbetat.

Med dessa mina åsikter, herr greve och talman, får jag yrka
avslag å utskottets hemställan.

Herr Jesperson: Såväl i vår reservation som av åtskilliga
talare har här framhållits, att den nu ifrågasatta lagen skulle komma
att medföra ett bibehållande av dyrtiden, men de talare, som förordat
lagens antagande, ha i allmänhet förbigått denna sak. Jag finner
detta vara ganska anmärkningsvärt, ty vilken politisk åskådning
man än har, måste man väl under alla förhållanden vara besjälad
utav den önskan och den förhoppningen, att denna dyrtid
skall kunna undanröjas.

Hans excellens herr statsministern förundrade sig mycket över,

Lagförslag om
arbetstidens
begränsning.
(Forts.)

Nr 8. 40

Måndagen den 29 september.

Lagförslag on
arbetstidens
begränsning.

(Forts.)

1 att jordbrukarna hade så mycket emot denna lag, då de egentligen
icke voro berörda utav densamma. Man ser saken bra ytligt, om
man tror, att därför att lagen för närvarande icke omfattar jordbruket,
jordbrukarna icke skola bliva berörda av denna lags verkningar.
Om, som man anser, vårt lands produktion på industriens
och därmed likställda näringars områden måste uppehållas ungefär
vid den nuvarande produktionsnivån, finnes det ju ingen annan resurs
härför, än att arbetarslooken måste utökas, och om arbetarstoc,-ken i dessa näringars tjänst skall utökas, var skall denna reservkraft
komma ifrån? Jo, den måste komma från den reservkälla, som alltid
fått stå till buds, då det gällt att skaffa arbetare åt industrien,
nämligen från jordbruket. Om man då tänker på att det för att uppehålla
denna produktion fordras en utökning av den därmed sysselsatta
arbetarstammen m°d många tusen arbetare, då är det ju lätt
att förstå, att detta skall komma at+ verka oerhört pressande på
jordbruket, och jag vågar säga, att den, som med någon ansvarskänsla
ser på denna sak, måste erkänna, att detta kan rent av bliva
ödesdigert, ty om jordbruket mistar arbetskraft, finnes ju ingen möjlighet
att kunna urodnoo-a i samma utsträckning som hittills, och
följden måste då också bliva en omläggning av vår jordbruksdrift
från intensiv drift till en mera enkel, där mindre arbetskraft behöv
es. Följden av detta blir åter en minskad produktion. En sådan
produktionsminskmng måste ovillkorligen bidraga till dyrtiden® bibehållande,
om hinder uppstår att kunna i tillräcklig och önskvärd
mängd importera de varor, som icke i tillräcklig mängd kunna produceras
inom landet.

Det är också ganska märkligt, att ehuru den föregående talaren,
friherre Barnekow, här deklarerade, att även jordbrukare från liberalt
håll äro med om denna lags antagande, och ehuru han yrkade
bifall till densamma, hela hans anförande ju genomgående g''ck
emot lagen, ty han ville ha den lagd på annat sätt, och han ansåg,
att undantagen synnerligen väl behövdes. Jag kan då inte förstå
något annat, än att han med detta vederlagt vad han yrkade och
att han i sak talade tor samma ståndpnkt, som vi intaga, sam äro
motståndare till 1 agens antagande.

Statsrådet Undén yttrade i lördags: »Skulle vårt land vara
så genomfattigt, att vi icke skulle ha råd att stanna vid 8 timmars
arbetsdag för våra arbetare?» Ja, jag vill inte påstå, att värt land
av fattigdomsskäl behöver avstå från lagens genomförande, men
däremot tror jag, att med hänsyn t:ll omtanken för vårt förseende
med livsmedel och andra nödvändighetsvaror klokheten bjuder att
icke antaga en sådan lag.

Herr Nilsson i Ma''mö yttrade också i lördags, att det gives
stora ögonblick i en nations liv, att vi nu stå inför ett sådant ögonblick
_ och a/t det därför vore klokt att nu antaga denna lag. Ja,
jag vill gärna medge, att detta tillfäl1 e är ett stort ögonblick i vår
nations liv, men om vi i detta ögonblick begå ett misstag, blir det
inte så lätt att sedan rätta detta misstag, och detta stora ögonblick
kan man komma att få minnas icke med glädje, utan på ett helt

Måndagen deu 29 september.

41 Nr 8,

annat sätt, om det visar sig, att ett misstag verkligen blivit begånget.
Han uttalade också för sin del, i anledning av att det bär begränsning.
krävts mera utredning, den åsikten, att detta icke är behövligt, (Fort».)

utan att det skulle innebära en förhalning, och lian sade, att det
har varit så mycket annat, som man icke brytt sig om att utreda,
men som man beslutat om ändå. Då det emellertid härvidlag med
fog kan sägas, att denna lag kan bliva av ingripande betydelse för
vårt folks självförsörjning, i händelse man av en eller annan anledning
icke kan få in varor utifrån, ja, då tror jag, att det
är skål i att vara litet betänksam, när man går att fatta beslut
i ett sådant ärende, och jag tror, att det hade varit välbetänkt, om
man först företagit en tillförlitlig utredning som man haft alt
stödja sig på.

Herr greve och talman, på de skäl. sem ba anförts i vår reservation,
och på grund av vad jag nu yttrat, ber jag att få yrka
avslag å det föreliggande lagförslaget.

Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Jag yttrade i mitt

anförande i lördags några ord, som herr Wohlin behagade tolka
ungefär på samma sätt, som en v’ss potentat tolkar bibeln. Han
menade, att jag sagt, att just därför att bonde- och riksförbundarna
yrkat avslag på lagen, de arbeta emot utvecklingen. Mina
ord folio icke på det sättet. Mitt uttalande gjordes icke alls i
anledning av del yrkande på avslag, som nu föreligger, utan iag
gjorde mitt uttalande i anledning av ett yttrande, som herr Reuterskiöld
fällt. Han hade nämligen sagt: prncipen om 8-timmarsdagen
behandlas visserligen här i dag, men den avgöres icke nu;
den avgöres först om fyra år, och då skela vi ha en majoritet här
i riksdagen, som vet att upphäva den lag, som nu antages. Jag
betecknade honom som spåman och trodde, att lian icke skulle spå
rätt. Jag tror bättre om vårt lands bönder — det är väl de, som
skulle bliva i majoritet här — jag tror bättre om vårt lands bönder
än han själv, och jag t''llät mig därför säga, att bönderna
kan man visserligen leda, men leder man dem baklänges och mot
utvecklingen, fruktar jag, att den tjänst, som herrarna tagit i
bonde- och riksförbundet, blir av kort varaktighet. Mitt uttalande
gjordes sålunda icke alls i anledning av det avslagsyrkande,
som här riktats mot lagförslaget.

Under debatten har man också många gånger lyst efter en
större produktion och ett bättre intresse för arbetet. Man konstaterar
allmänt, att arbetarna gripits av en olust. Men kan icke
detta också ha sin förklaringsgrund? Kan man inte finna en förklaring
härtill? 1914 inträffade ju en mycket stor katastrof, som
har lagt en hel värld i spillror. Orsaken till den var, kan man
säga, närmast intriger, falskhet och lögner. Katastrofen kom,
och när arbetarna se, att man så vårdslöst kan handskas med de
värden, som finnas i världen, behöver man kanske icke förvånas
över, att en och annan bland dem gripes av arbetsolust. Nu
ropas på ökad arbetslust och mera arbete främst av representan -

Nr 8. 42

Måndagen den 29 september.

^betstiden™ terna från den åskådning ,som är orsak till att världen nu ligger
begränsning, i spillror. Och vi behöva mera arbete, det kunna alla partier un(Foru.
) derskriva såsom något önskvärt. Men ha arbetarna nu faktiskt
gripits av olust, låtom oss då försöka att vidtaga åtgärder, som
hindra detta och som främja arbetslusten! Det gör man säkerligen
icke genom att säga som herr Reuterskiöld: »Låt det gå till
strid, de äro så många, och vi äro så många; vi skola stå oss»,
utan är det nu verkligen så, att här finnes arbetsolust, så tror jag,
att vi äro inne på rätt väg, då vi dels lämna arbetarklassen politiskt
inflytande, varigenom den får garantier för att icke sådana
äventyr upprepas, som inträffade 1914, och dels lämna arbetsklassen
förmåner sådana, som jag anser 8-timmarsdagen innebära.
Det är alltså ett faktum, att här finnes behov av mera arbete.
Låtom oss då främja den tanken genom att ge arbetarna dessa
förmåner, det här är tal om. Jag tror och hoppas, att vi, som
arbeta för 8-timmarsdagen, arbeta bättre för främjandet och ökandet
av produkt’onen än de partier, som arbeta såsom motståndare
mot 8-timmarsdagen.

Jag v’ll också tillägga, att om vi skulle följa en sådan röst
som herr Reuterskiölds, skulle vi faktiskt få fram ett tillstånd,
som vi böra söka bevara vårt land för. Vi skulle få fram ett tillstånd,
där man kastade boll med den politiska och ekonomiska
makten, precis som man gör på vissa ställen i utlandet, och det
är väl ändå något, som man bör försöka undgå.

Vidare har här gjorts anmärkning från en ärad talare på
Kristianstadslänsbänken mot att utskottet icke låtit säsongarbeten
i vissa fall undantagas från lagen. Han åsyftade då förnämligast
en del arbeten vid socker-, stärkelse- och spritfabrikerna, som
mottaga sitt material från lantmännen, och han menade, att under
den tid, som lantbruket påsår, bör man också ha tillfälle att
avleverera sina produkter vid dessa fabriker. Inom utskottet ha
vi ansett, att arbetsrådet har en så vidsträckt befogenhet, att det
är i tillfälle att taga hänsyn till rimliga krav, och vi förmoda,
att arbetsrådet blir sammansatt av så praktiska och duktiga män,
att det skall taga hänsyn till rimliga krav. Vi ha därför ansett,
att lagen, sådan den är föreslagen, i detta avseende icke bör ändras.

Jag ber därför, herr talman, att få vidhålla mitt yrkande
om bifall till lagförslaget.

Herr Östberg: Herr greve och talman, mina herrar! Det

har uttalats, att den nu planerade lagstiftningen vore ett experiment,
och många talare ha ansett den vara ett nödvändigt och
lyckligt experiment. Om den nu får ses ur experimentets synvinkel,
torde uttalanden från skilda håll vara välkomna, även om
debatten hittills varit nog så lång.

Jag har känt mig .särskilt uppfordrad att yttra mig på grund
av ett uttalande av den förste talaren på statsrådsbänken. Han
framställde i slutet av sitt anförande ett spörsmål och uttalade
till allra sist en förmodan.

Mundagen den 29 september.

43 Nr 8.

Spörsmålet var: om man nu i andra länder ansett sig även
från konservativt håll böra vara med om den s. k. 8-timmars- begränsning.
■dagen, kunna då högermännen i vårt land anse sig sitta inne med (forts.)
så mycket större nationalekonomiskt vetande, än högermän visat
i andra länder, att de på den grund kunna med fog motsätta sig
den nya lagstiftningen? Ja, härtill kan ju först och främst svaras,
att, vad utlandet beträffar, äro dock meningarna, som vi hört,
mycket delade. Den ene påstår, att på många håll där finnes en
lagstiftning, som redan trätt i verket, andra förmena, att den utländska
lagstiftning, man talar om, i själva verket icke är så
mycket att tala om, ty den har knappast trätt ut i levande livet.

Men vidare har här ju framhållits och betonats, att vårt grannland
Danmark icke gått fram på den ovillkorliga lagstiftningens
väg utan på det enskilda avtalets väg, en väg, som jag för min
personliga del anser vara den mest framkomliga och mest beaktansvärda.

Men härmed må vara huru som helst; om man nu i andra*
länder även ur de konservativas synpunkt anser sig kunna vara
med om hithörande lagstiftning, så följer därav icke, att man icke
får anlägga de synpunkter, som äro tillbörliga i vårt land, på
föreliggande fråga. Och frågan är helt enkelt och simpelt, om
vårt land ekonomiskt försvagas genom denna lagstiftning eller
icke.

I utlandet, särskilt i Frankrike, har man ju för övrigt mycket
kraftigt betonat den sidan av saken, att 8-timmarsdagens införande,
det må nu ske i större eller mindre utsträckning, icke får
leda till minskning i arbetet självt. Då bleve det icke längre eu
demokratisk åtgärd. Det bleve i längden ett utarmande av arbetarklassen.
På detta sätt talade i deputeradekammaren förre konseljpresidenten
Ribbot, och han tilläde att man måste sätta arbetaren
in i denna nödvändighet, att det nu gäller särskilt i dessa
tider ökat arbete och ökad arbetsintensitet. Men jag frågar: har
man på det håll i vårt land, där man framför andra drivit fram
kravet på 8-timmarsdagen, just framhållit för arbetarna arbetets
nödvändighet på samma eftertryckliga sätt, som skett i utlandet?

Har man icke i stället låtit de stora arbetarmassorna vara i den
tron, att 8-timmarsdagen är en förmån, som utan vidare skall
falla dem till del som en ljuv frukt och som icke för några motsvarande
fordringar med sig? Jag tror, att den allmänna uppfattningen
bland arbetarklassen är den, att 8-timmarsdagen är en present,
som den får utan minskning naturligtvis i arbetslöner, och
utan att det ställes ökade krav på dess arbetsprestationer under
den förkortade arbetstiden.

Vad Danmark beträffar, är det ju ett land, som är känt för,
att dess invånare ha en särskild blick och ett starkt sinne för ekonomiska
realiteter, för det ekonomiska livets krav, större än tyvärr
är förhållandet i Sverige. Om man i Danmark anser sig böra
föredraga den enskilda avtalsvägen på hithörande område, tror jag,

Sr 8. 44

Jjagförslag om
arbetstidens
begränsning.
(Forts.)

Måndugen den 29 september.

att man därmed har visat sig där ha ett gott grepp på hithörande
fråga.

Då vi således från näringslivets håll motsätta oss en sådan
lagstiftning på nuvarande stadium, så sker det därför att vi frukta,
att den skall föranleda en minskning i vårt lands produktion. Det
är alldeles givet, att ett land och ett folk kan ha vilken arbetstid
som helst, att man kan sätta ner arbetstiden hur mvcket som helst.
Men då får man naturligtvis också inrätta sitt liv därefter. Är
man således beredd att taga konsekvenserna av en minskning i
produktionen, så finnes det naturligtvis intet hinder att gå vidare
till en ytterligare nedsättning av arbetstiden. Men därom rör sig
hela problemet, och efter min mening kan detta problem icke lösas
så schablonmässigt och generellt som genom den här nu föreslagna
lagstiftningen.

Herr von Koch framhöll i sitt anförande, att denna lagstiftning
vore så ytterst rättvis. Han menade då kanske, att den rent
juridiskt sett kunde försvaras. Men jag vill frå^a: var ligger
rättvsan i att just bestämma en 8 timmars arbetsdag? Varför
skall rättvisan ligga just i de 8 timmarna, och varför kan man
icke bestämma vilken annan tid som helst? Och var ligger rättvisan,
då lagen vill förbjuda fullmvndiga personer, män ur arbetarklassen,
som icke sysselsätta sig med något ohälsosamt arbete,
att använda sin arbetskraft så som de själva kunna v''lja?

Men, invänder man, denna sak får icke ses ur den synpunkten,
utan måste ses ur social synpunkt. Lagen skulle behövas för arbetskraftens
och folkkraftens hälsa. Ja, ingen har bestritt, att
där sådana synpunkter kunna göras gällande, en begränsning av
arbetstiden på lagstiftningens väg bör äga rum. Det är därför
också man begränsat kvinnors och barns arbete och antagit en
lagstiftning rörande nattarbete. Men här är icke fråga om dessa
hygieniska synpunkter, utan här är fråga om ett schablonmässigt
utsträckande över hela industrien av en begränsning av arbetstiden.
Man har ju utsträckt den även till sådana områden, där
de hygieniska kraven icke alls kunna sägas tala härför, nämligen
bland annat 111 bv^nadsindustrien.

Nu säger man, att denna lag dock är nödvändig för att skapa
arbetsfred. Man har så länge gått fram med detta program, att
man nu måste fordra dess uppfyllelse, och nu kan man icke, säger
hans excellens herr statsministern, gå fram på en väg, som han
eljest fann helt naturlig och framkomlig, nämligen de enskilda
uppgörelsernas och de enskilda avtalens väg, utan nu är tiden inne
för att lagstiftningens tunga hand skall ingripa. Tiden för överenskommelser
är försutten. Man skulle således genom denna lagstiftning
skapa arbetsfred och förmodligen också arbetsglädje. Det
skulle då vara lagens huvudsakliga raison d’étre. Jag tror icke,
att arbetsfreden följer genom denna lagstiftning, utan jag tror,
att det kanske tvärtom blir så, att lagen i sina undantagsbestämmelser
och i övrigt genom hela sin läggning kommer att föranleda
nya tvister. Redan avfattningen av den grundläggande pa -

Måndagen den 29 september.

45 Nr 8.

ragrafen om arbetstiden är icke lämplig. Hans excellens h^rr Lagförslag
statsministern framhöll, att det dock var fastslaget en arbetstid /(*rbftsildeiv
av 48 timmar per vecka. Det är dock knappast så. Det står
»8 timmar av dygnet eller 48 timmar i veckan», och sedan kom- °
mer det betydelsefulla undantaget. Det hade varit mycket bättre
att avfatta lagbudet så, att man fastsloge en arbetsvecka av 48
timmar, vilken må uttagas antingen genom 8 1/2 timmar under var
och en av veckans fem första söckendagar och minskad arbetstid
under den sjätte eller genom 8 timmar under samtliga arbetsdagar.

Nu bär det kommit såsom ett litet undantag, att man skulle arbeta
8 1/2 timme under de fem första veckodagarna och sedan hava
minskad arbetstid på lördagen. Det är ju klart, att just formuleringen
härav innebär fröet till tvister. Det samma gäller om
de ol ka verkliga undantagsbestämmelser lagen innehåller, vilka
föreskrifter enligt sakens natur och beskaffenhet — och det ligger
i undantagens egen natur — måste bliva mycket godtyckliga.

Nu har man sagt, att allt detta dock skall lösas genom arbetsrådet,
ty det är klart, att vid denna nva lagstiftning liksom
vid andra nya lagar ett nytt ämbetsverk skall skapas med nya
ämbetsmän, som skola sörja för dess tillämpning. Det följer med
hela den nya lagstiftningen och särskilt den sociala, och snart ha
vi byråkratiens välde på detta område ytterligare utvecklat och
upptornat till glädje för dem, som trivas och hava sin varelse i
invecklade former.

För min del tror jag emellertid, att lagstiftningen i och för
sig och oaktat arbetsrådet kommer att inbjuda till tvister och
icke kunna skapa den arbetsfred, som man här ställer i utsikt.

Det ligger ju i sakens natur, att där sådana intressen stå på spel
som mellan arbetsgivare och arbetare och då arbetarna vilja hava
allt mer och mer del i produktionens avkastning, strider måste
uppstå. Det är så, som den franske konseljpresidenten Clemenceau
■så ofta framhållit, att livet är en strid, en strid mellan nationerna
och mellan de olika samhällsklasserna Har man för övrigt nu
i t. ex. England, om vilket land man här sagt, att 8-timmarsdagen
där tillämpas för så många arbetare, har man där verkligen arbetsfred?
Har man icke där just nu den mest svårartade konflikt,
och förekomma icke sådana konflikter även i andra länder,
där man här sagt, att man skapat en begränsad arbetstid? Jag
tror således icke, att den väg man nu har beträtt leder till det
idealtillstånd, som man utmålat, jag tror, att det är ett ganska
farligt experiment för vårt ekonomiska liv, och jag måste finna
det underligt, att man i dessa tider vill förminska vår värnkraft
såväl militäriskt, ehuru den i sådant avseende nu kunde hava
mycket mer att betyda än eljest, som även ekonomiskt, fastän
alla länder nu rusta sig till den strid, som stundar i den störa
tävlingen om arbetsmarknader och avsättningsmöjligheter.

Jag kan i detta ögonblick icke underlåta att angående detta
senare omtala följande, som berättats mig av en fabrikant i Eskilstuna
här om dagen. Han redogjorde för de svårigheter, som fun -

Nr 8. 46

Måndagen den 29 september.

Lagförslag om
arbetstidens
begränsning.
(Forts.)

nos att nu kalkylera priser, då arbetarna ständigt komma med
nya fordring-ar. Han hade för någon tid sedan till Danmark sålt
ett parti av sina varor och levererat hälften. Han fick därifrån
ett brev med erkännande om varornas beskaffenhet och de facila
priserna. Kort därefter skickade han den andra hälften, men då.
fick han ett annat brev, som talade i en annan ton. Då sade den
danske köpmannen: »Det är mycket bra det som ni sänt mig, men
jag skulle vilja hemställa, om ni inte ville taga tillbaks det, därför
att jag nu har fått varor från Amerika till mycket lägre pris,
än ni kan leverera till.» — Jag sporde huru det skulle gå, om
här bleve 8-timmarsdag. — »Ja», sade han, »då går det naturligt^
ändå sämre.»

Det är ju klart, att det finnes industrier, där en förkortning
av arbetstiden kan vara till fördel även för produktionen, och
där bör en sådan förkortning införas. Detta bör kunna ske genom
en överenskommelse mellan arbetsgivare och arbetare. Då säger
statsrådet Undén: det har icke varit någon offert i den saken
från arbetsg:varsidan. ■— Ja, det har icke varit någon offert i den
saken från arbetarna heller. Hava icke arbetarnas ledare i stället
gått fram på den linjen, att här måste lagstiftningen gripa in.
De hava icke i någon högre grad försökt att genom överenskommelser,
efter arbetenas olika art, ordna arbetstiden på de särskilda
arbetsområdena utan gått fram med ett rop om förminskning av
arbetsFden genom lagens bud.

År i övrigt icke arbetstiden redan i hög grad förkortad mot
fordom just därför att arbetsg" varen lika väl som arbetaren inser,
att man icke bör hålla en oskäligt lång arbetstid, som förslöar
arbetsintensiteten i stället för att höja den? Jag tror, att, om
man f:nge lösa frågorna genom överenskommelser mellan arbetare
och arbetsgivare, detta skulle vara det lyckligaste, och i själva
verket visar den föreslagna lagstiftningen hän på detta, då man
undantar från densamma en stor grupn, nämligen lantbruket. Beträffande
detta säger man,.att det skall följa sin egen art. Ja,
men det förekommer lika egenartade förhållanden inom skilda
arter av industrien, och jag vill särskJt påpeka en industri, som
man tagit med, oaktat arbetet liksom i lantbruket i regel utföres
i fr''n luften och oaktat det också är ett säsongarbete, nämligen
byggnadsindustrien.

Förra gången denna fråga var före påvisades det av en talare
på Stockholmsbänken, huru arbetstiden inom byggnadsindustrien,
om man tar hela landet i betraktande, för närvarande icke
kommer upp till 8 timmar om dagen. Och arbetet inom densamma
försiggår ju under de mest hvgieniska förhållanden och är
synnerligen väl avlönat. Det oaktat utsträcker man nu lagen till
att gälla även denna industri. Yad bl’r då resultatet ur social
synnunkt? Jo, naturligtvis det, att bvggnadskostnaderna bliva
yttermera fördyrade. Yi lida ju av bostadsbrist, och bosläders
tillhandahållande är väl också en social fråga av den allra störsti
betydelse och den största sociala vikt. Nu kommer denna tunga

Mandagen den 29 september

47 Nr 8.

lagstiftning att tillämpas även på detta område, och naturligtvis Lagförslag om
kommer detta i sin mån att fördyra anskaffandet av bostäder, °rhastlden-s
vilket å andra sidan skall påkalla statens och kommunernas ytterligare
ingripande, _ d. v. s. betungande av de skattskyldiga.

Man säger slutligen, att hela denna lagstiftning är till för
de svagare, och att arbetarna då skulle vara den svagare parten.

Ja, detta är en sats och en fras, som kunde ha tillämpning för
långa tider tillbaka. Nu är det icke längre så, utan nu är det arbetarna
som i många fall äro den mäktigare parten. Vi kunna
se detta på de i huvudstaden beslutade kommunala bostadsbyggena,
som icke kunnat göras färdiga, därför att en eller annan grupp
arbetare inom byggnadsindustrien icke vill taga del i arbetet, och
det oaktat det är sådana löner, att till och med inom arbetargrupperna
själva många säga, att det är oskäligt. Vi se det i dessa
dagar i ett annat sammanhang nämligen vid mjölkdistrbutiouen
om söndagarna, som är av så stor betydelse för huvudstadens små.

Den kan icke längre äga rum, därför att arbetarna icke vilja köra
ut mjölk, åtminstone icke annat än mot särskilt hög betalning.

Flera exempel kunna anföras från det ekonomiska området på arbetarnas
omfattande makt.

I det politiska och kommunala livet har man lagt makten i
de stora arbetarmassornas händer, och man tror dem mer än andra
mäktiga att sköta statens och kommunernas åligganden. Skulle
icke dessa mäktiga arbetareorganisationer då kunna träffa en
uppgörelse angående arbetstiden med sina arbetsgivare på de områden,
där en begränsning av arbetstiden bör äga rum? Förvisso!

Men det hela har nu länge varit en programpunkt, den skulle föras
fram på lagstiftningens väg och nu, säger man, måste man infria
programmet.

Om jag sålunda för min del skulle besvara det spörsmål, som
statsrådet Undén riktade till de konservativa, skulle jag vilja säga:
vi tro oss visserligen icke sitta inne med någon större nationalekonomisk
visdom än vad som förekommer i andra länder, men
vi tro oss kunna bedöma förhållandena ur vårt lands synpunkt,
och vi kunna då icke vara blinda för att vårt land i flera avseenden
intager en sämre ställning än de stora industriländerna, där
arbetet kan mera koncentreras och där arbetsintensiteten är större
samt arbetsorganisationen kan röra sig i större banor, än som
här kan äga rum, och just ur vårt lands synpunkt måste vi anse
detta vara ett experiment, som icke bör företagas, framför allt
icke nu. Det är ju också eget, att vi å vår sida icke behöva bedöma
denna sak uteslutande teoretiskt. Jag har icke sett, att industriidkare
eller ingenjörer, sålunda arbetets affärsmässiga eller
tekniska ledare, vid sina sammanträden och diskussioner om denna
fråga kunnat ansluta sig till regeringens förslag. Yi hava också
sett, att ämbetsverken, i den mån de uttalat s:g, ställt sig övervägande
tveksamma. Tar jag således industriidkarnas, ingenjörernas
och ämbetsverkens sammanlagda uttalanden, så innebära de
i stort sett en varning för detta experiment.

Nr 8. 48

Måndager den 20 seplembcr.

Lagförslag om
arbetstidens
begränsning.
(Forts.)

Nu säger man från den andra sidan, att saken kan till sina
farliga verkningar undanröjas eller mildras genom att man får
ändå bättre organisation och bättre ledning av arbetet än för närvarande.
Men organisationen och ingenjörsledningen liava redan
hunnit mycket långt på flera håll i vårt land. och det är icke så
lätt att åstadkomma förbättringar i detta avseende som. att till
protokollen nedskriva nödvändigheten av sådana förbättringar.

Till slut uttalade statsrådet Undén den förmodan, att då
man på högerhåll motsatte sig detta experiment,, detta berodde
därpå, att man icke hade känsla för arbetarnas bildningssträvanden
och deras berättigade krav att intaga en bättre ställning i
samhället. Jag förmodar då, att han menade, att denna känsla
skulle vara förbehållen vänstersidans män. Jag tror. icke, att detta
är riktigt. Jag tror, att bland dem, som i det dagliga arbetet, använda
sina krafter vare sig på det kommersiella eller tekniska
området till att skapa arbetstillfällen och marknad för svensk produktion,
uträttas i det tysta vardagliga ett stort arbete just för
den svenska arbetsklassen; och att de icke heller kunna vara främmande
för arbetarnas bildningssträvanden, visa. de åtgärder, som
från deras sida så ofta och så genomgående vidtagits. Jag vill
icke gå så långt som herr Lindhagen, som förmenade att den moderna
pol "tiken egentligen syftar till arbetarmassorna såsom röstberättigade
och mindre fäster sig vid individerna, men jag tror,
att man från deras sida, som framför allt anse sig böra föra arbetarnas
talan i det offentliga, icke får glömma, att arbetarnas
intressen främjas bäst genom det arbete, som det intellektuella
och praktika livets målsmän vare sig såsom affärsmän eller såsom
arbetsledare eller såsom ingenjörer dagligen utföra. Jag tror
icke, att man hos dessa klasser skall sakna intresse och sinne för
arbetarnas bildningssträvanden. Men man vet också inom dessa
klasser, att fritiden kan användas på många sätt, och att den faktiskt
bland yngre arbetare i vårt land för närvarande användes
på ett sådant sätt, att man kan sä<m, att det många gånger icke
leder till deras förädl:ng. Man vet också inom de av mig avsedda
kretsarna, att redan den nuvarande arbetstiden med den förkortning,
som ägt rum, bereder goda tillfällen för arbetarna att utbilda
sig för att deltaga både i det offentliga och i övrigt i det allmänna
livet. Detta visas bäst av det livl''ga deltagande däri, som nu
äger rum.

Ur dessa synpunkter tror jag således, att det finnes ett lika
stort intresse för saken på den ena sidan som på den. andra. Men
då vi anse oss icke kunna vara med om detta experiment, är det
därför, att industriens män, såvitt jag vet, allmänt frukta, att experimentet
icke kommer att höja vad som dock till sist. är grundvalen
för de sociala förbättringarna, höja vår ekonomiska värnkraft
och vårt ekonomiska liv, utan tvärtom att fara är, att grundvalarna
för all social verksamhet och vårt ekonomiska liv komma
att försvagas, och på grund av denna fruktan, som jag också hyser,

Måndagen den 29 september.

>''r $.

bitrader jag deras yrkande, som hemställt om avslag på nu före- Latförshg om
varande lagförslag. a&etMdcm

begränsning.

i ni Ilerr T r r: Herr greve och talman! Jag skall icke uppe- ''r°rtt''''

halla herrarna längre, än jag anser vara nödvändigt för att här kunna
till protokollet sia fast mm uppfattaning i denna fråga.

Jag skall då be att i någon mån få anknyta mig till”det yttrande,
som hans excellens herr statsministern haft i dag i denna kammare
btatsmimstern fäste uppmärksamheten på två olika riktningar
bland motståndare till detta lagförslag. Den ena riktningen
företräddes av sadana, som principiellt vore motståndare till '' ett
generellt lagfästande av arbetstiden, och den andra av sådana, som
visserligen icke vore principiella motståndare mot eu dylik lagstift nin?’

men 1 o !a av en e^er annan anledning icke nu ville'' vara

med om eu sådan. Den förra riktlinjen ägnades icke mycken uppmärksamhet.
^ Den betraktade statsministern synbarligen såsom en
ståndpunkt sa lag och obetydlig, att man icke på densamma behövde
spilla manga ord. Den senare upptogs däremot till bemötande. Ja"
ar emellertid i den situationen, att jag tillhör just den föraktade
riktningen. Jag tillhör nämligen deras skara, som äro principiella
motståndare mot en lagstiftning, varigenom arbetstiden "enerellt
lixeras. Det ar visserligen icke av det skäl. som herr statsrådet
iJi-den trodde vara bestämmande för högerns uppfattning, att ja"
skuile vara motståndare till skydd för arbetskraften, trots det att
sadant skydd erfordrades, utan min ståndpunkt kommer sig därav,
att jag anser, att denna värdefulla sak, vårt folks arbetskraft, är
någonting som arbetarna själva kunna skydda utan hjälp av lags
lttnmg. Det finnes, sålunda enligt min mening icke någon anledmn/afi
varför lagstiftningen i detta fall skulle ingripa.

Friherre Barnekow talade om våra jordbruksarbetare. Han sade
att de vore sa intelligent folk, att de mycket val kunde begripa,
att det för olika arbeten måste komma i fråga olika arbetstid Om
d e.?r.°, sa mtelligenta,. att de kunna begripa detta, kunde man med
skal ifrågasätta, att vi andra också skulle kunna begripa, att konsekvensen
av detta vore att icke i lag slå fast en generell arbetstid för
arbetare i allmänhet.

Hans excellens gick över till att undersöka, huruvida de skal
vore bärande, genom vilka man gjorde gällande, att även om man
icke vore principiell motståndare mot en dylik lagstiftning, densamma
uf jcke nu borde. genomföras. Med en dylik principiell ståndpunkt
hade ulan att välja på, gjordes det av honom gällande, antingen
att pa frivillighetens väg genom avtal reglera arbetstiden eller
att gorå det genom lagstiftning. Anledningen till att man enligt
excellensens mening, nu måste använda lagstiftningen var den. att
tiden vore försutten för en reglering genom frivilliga avtal För
mm del har jag mycket svårt att förstå, varför den tiden skulle vara
försutten Man har ju . redan i vissa fall, där så ansetts lämpligt.

“Oblat införa denna 8-timmarsdag, och då ligger det väl i sakens
natur, att om den skall ytterligare genomföras genom frivillig

första hammarens protokoll vid urtima riksdagen 1010. Nr S 4

Nr 8. 50

Mundagen den 29 september.

Isigförslag om
arbetstidens
begränsning.

t Fort».)

överenskommelse, detta då bör ske efter prövning i varje fall med
avseende på varje särskild industri, att ifrågavarande arbetstid just
är den lämpligaste. Jag kan följaktligen icke finna, huru man
under dessa förhållanden kan anses hava försuttit tiden, utan det
ligger i hela denna reglerings natur, att den bör gå successivt.

Nu kan det visserligen åberopas, att man i Danmark tagit ett
mycket stort steg i fråga om arbetstidens reglering, men man har
dock icke tagit steget så stort, som man har gjort i detta kungl. förslag,
då man reglerat arbetstiden genom lagstiftning. Det är för
resten icke alls säkert, att det var riktigt, att man i Danmark tog
ett så stort steg med avseende på regleringen på frivillighetens väg
av arbetstiden. Det hade kanske varit klokare, om man gått litet
mera sakta till väga.

Emellertid, varför skulle tiden att på överenskommelsens väg''
reglera frågan vara försutten? Jo, allenast därför att man nu
från arbetarhåll absolut vill driva igenom saken med hjälp av lagstiftning.
Man vill icke vänta längre. Man har sålunda kommit
framt till maktsjmpunkten, och vad som enligt min åsikt utmärker
statsministerns motivering för hans tillstyrkande av den kungl.
propositionen, är att han icke tar upp motargumenten och vederlägger
dem, utan han släpper det ena efter det andra efter att vid varje
punkt ha sagt: ja, det må vara med den saken huru som helst, men
detta krav är så kraftigt framhållet från arbetarsidan, att det icke
finnes någon möjlighet att komma ifrån det. En verklig statsman
räknar med en stor rörelse, såsom han sade, inre och yttre styrka,,
och finner han denna vara tillräckligt stor, böjer han sig därför.
Jag fick emellertid det intrycket, att det mindre var den inre stsmkan
än den yttre styrkan som bestämde statsministern, eftersom
mnktsvnpunkten ständigt så kraftigt betonades, men han däremot
icke alls ville gå in på de sakliga skälen. Det var också betecknande
för den föredragande civilministern, att han icke alls i sitt svar
på vad som förekom i lördags på förmiddagen gick in på de sakliga
skäl. som flera talare anförde för att vår nuvarande ekonomiska
ställning var så svag, att det vore betänkligt att just nu genomföra
en lagstiftning sådan som denna, även om man i allmänhet, ansåg
sig böra genomföra en sådan.

Statsministern sade t''ll sist, att om vi nu icke antoge denna
lag, följden skulle bliva strid, och den striden skulle ska da

hela samhället, ja, den skulle skada _ industrien i långt,
högre grad, än lagens antagande möjligtvis skulle kunna

gorå. I samband härmed hänvisades till förhållandena i.
Amerika. Vad denna hänvisning till Amerka beträffar, är det väl
icke så alldeles säkert, att striden därstädes är oberättigad. _ Jag
är ei fullt säker på saken, men det var någon, som sade till mig att
slåltrustens arbetare krävde 6 timmars arbetsdag. Ha de giorfc
detta, var det då så felaktigt, att man tagit upp striden? Det är för
resten mycket svårt för oss att bedöma vem som har rätt. För min

del ser .jag frågan om str’d eller icke strid på det sättet, att jag

hellre tar en strid på en gång, än jag underkastar mig ett. kroniskt.

Måndagen den 29 september.

51 .\ r 8.

lidande. Enligt min åsikt är det till och med bättre för industrien Lagförslag om
att få en strid och ligga under än att undan för undan sugas ut,
ty om striden förloras, trots att man har rätt, kommer nog motpar- ,K ,

ten snart att inse, att resultatet är galet, och då kan det gå tillbaka.

Men sedan man undan för undan förlorat all sin kraft och all sin
must, kan det alltför väl hända, att även om motsidan ändrar sin
uppfattning, det dock är för sent, eftersom icke ens bägge parterna
kunna hjälpa vad som är förstört. Detta gäller enligt min åsikt
även förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare.

Det var en punkt i hans excellens’ yttrande, som jag skall be
att något längre få uppehålla mig vid. Hans excellens sade, att det
var fullkomligt felaktigt att göragällade mot 8-timmarsdagen. att vår
industri och dess förmåga av konkurrens med utlandet därigenom
skulle äventyras, ty, sade han, utlandet är ju underkastat samma
arbetstid, och då kan naturligtvis denna begränsning av arbetstiden
icke medföra särskilda olägenheter för oss. Ja, där komma vi tillbaka
till frågan, om och i vad mån denna 8-timmarsdag är eller
blir genomförd i utlandet. Men även om så är eller blir fallet
—- jag skall icke gå in på den punkten — vill jag för min del säga,
att enligt min övertygelse det framträder allt tydligare, att under
den tid, som är, och den, som förestår, vår konkurrenskraft gent emot
utlandet blir väsentligt förminskad. Många orsaker bidraga härtill.

Enligt min åsikt blir för framtiden den allra viktigaste de särskilda
staternas ingripande på det ekonomisk området, deras ingripanden
just i konkurrenskampen emellan länderna. Särskilt för det fall
att den främamnde staten har en vara, på vilken den äger ett faktiskt
monopol och av vilken vi ha synnerligen stort behov, kommer säkerligen
dess regering att använda just denna monopolställning för
atf bereda oss svårigheter i den allmänna konkurrensen. Jag är övertygad
om, att kolfrågans historia under de kommande åren skall
till fullo bestyrka riktigheten av vad ;ag säger. Jag vill nu fästa
uppmärksamheten vid en annan omständighet. Åtskilliga stater, hava
lånat ut betydande summor till andra stater, med vilka vi konkurrera
och äro följaktligen intresserade av, att dessa senare stater bli
i tillfälle att betala dessa belopp. Då kommer det att ligga nära
till hands, att för att åstadkomma möjlighet för dessa att göra detta
man kommer att tillgodose dessa staters konkurrens, deras handel och
importen från dem på övrigas bekostnad, med avseende på vilka
man icke har samma intresse. Och slutligen komma de lånesökande
staterna säkerligen att underkastas alldeles särskilda villkor med
avseende på importen från de stater, som förse dem med de lån, de
behöva, varigenom andra stater komma i en sämre ställning i konkurrensen
inom deras områden. Alla dessa omständigheter, som ju
äro föranledda av kriget och den ekonomiska situation, som kriget
åstadkommit, komma att vara till skada för oss i konkurrenskampen
med utlandet.

Vi hava jdterligare ett förhållande, som visavi vissa andra
stater ställer oss i en synnerligen ofördelaktig ställning. Jag menar
våra arbetslöner. Hurudana dessa äro i och för sig, om de äro

. Nr 8.

L ayjörslag om
arbetstidens
begränsning.
(Forts.)

Måndagen den 29 september.

tillräckliga eller rättvisa, därmed må nu vara hur som helst, det
är en sak, som icke här har någon betydelse, men otvivelaktigt äro
de i förhållande till åtskilliga av våra konkurrenters arbetslöner så
höga, att därigenom konkurrensen för oss på utländska marknader
blir försvårad. Därtill kommer att, så länge vår valuta är så hög
i förhållande till åtskilliga främmande länders, jag kan säga till de
flesta främmande länders, olägenheter med de höga arbetslönerna
blir ytterligare skärpt. Men oberoende härav har vår valutas ställning
den ytterligare inverkan, att den måste verka eggande på importen,
samtidigt som den kommer att bereda .svårigheter för vår
exportindustri. Hur blir det då i fortsättningen, om vår export,
undan för undan förlamas, om våra varulager, våra producerade varor
hopas utan att vinna köpare, under det att vår import forttgår
allt hejdlösare, jag kan säga, fortgår under allmänhetens jubel? Ty
det tror jag herrarna allesammans erfarit att, när det står en tidningsnotis,
att till landet kommit en båt med störa kvantiteter
kaffe, med ett parti hudar etc., då är det en förtjusning i Sveriges
land. Det är en reminiscens från den tid, då vi voro avstängda
från tillförsel; man har ännu icke börjat reflektera över, vad den
stora importen innebär under närvarande situation och för fram-1
tiden. Jag säger, om denna import skall fortgå utan skrankor och
vår export förlamas, vad blir följden? Jo, följden blir den, att vi
äta upp våra tillgodohavanden i utlandet, d. v. s. de tillgodohavanden,
som äro disponibla. Det finnes åtskilliga utländska tillgodohavanden,
som vi ej kunna komma åt men de, som äro disponibla äta vi upp.
När de äro slut, ja, då hava vi intet annat medel än skuldsättning,
men även på det området är konkurrensen mycket stark. Det är få,
som hava något att låna ut, men många, som vilja låna. Det kommer
därför nog icke att dröja länge, om vi behöva uppträda ofta på
lånemarknaden, förrän det kommer att visa sig, att vår kredit har
sina gränser, som icke låta sig överskridas. När krediten är
slut, näringslivet förlamat, då ha vi kraschen, men då .stå vi också
nära återgången till en bättre regim. I denna situation kommer
med nödvändighet importen att minskas, och, tack vare vår valutas
fall, exporten åter så småningom i gång, men då ha vi också kommit
därhän, att den reella arbetslönen blivit väsentligt förminskad
och hela välståndet i landet betydligt förringat i jämförelse med vad
det kunnat vara, ifall vi bättre tillvaratagit våra ekonomiska intressen.

Har man den uppfattningen, att situationen med avseende å
konkurrensen med utlandet är så allvarlig, som jag nu har gjort
gällande och varom jag för min del är fast övertygad, då är det
klart, att man måste vara mycket betänksam mot att ytterligare
försvåra vår ställning i denna konkurrenskamp genom att än mera
fördyra vår produktion. Ty därom kunna vi väl ändå vara ense.
att även om det finnes en och annan industrigren, inom vilken arbetsintensiteten
kan ökas, så att den i någon mån kan ersätta nedsättningen
i arbetstiden, kommer dock i stort sett detta icke att
. äga rum. Yi stå alltså inför en verklig fördyring av den svenska

Måndagen den 29 september.

Nr S

produktionen. Har man denna ståndpunkt, då är det ju alldeles
klart, att man har ingenting annat att göra än att säga nej till ett
lagförslag sådant som det föreliggande. (Förta.''’''

Hans excellens statsministern gjorde gällande mot herr Clasons
yttrande i går, att när arbetarna uppställde det bestämda kravet på
8-timmarsdagen och ansågo, att detta var riktigt och nyttigt både
för dem själva och samhället, vore det ganska förmätet av en person
som herr Clason att sätta sitt omdöme högre och säga, att det
skulle vara skadligt även för arbetarna, om en dylik lagstiftning
komme till stånd. Jag får säga, att jag icke förstår den anmärkningens
berättigande, ty man har ju att uttala sig icke i enlighet
med vad andra utan vad man själv anser vara det riktigaste. Nu är
ju situationen den, att tack vare det liberala partiets hjälp arbetarklassens
representanter dominera i båda kamrarna. Ni, mina herrar,
kunna väl icke få det bättre än att kunna driva igenom denna lag,
som ni anse vara för er ,så nyttig. Men i all rimlighets namn begären
icke, att vi skola applådera eller att vi skola skriva under, utan tilllåten
oss att saga, att vi anse denna lag skadlig både för landet och
för er och därför icke kunna giva densamma vårt stöd!

Herr Reuterskiöld hade ett yttrande, däri han gjorde gällande,
att storindustrien och arbetarna nog en dag komma att finna varandra.
Ja, jag tror nästan han sade, att de redan hade funnit varandra,
och att detta vore en betydelsefull sak vid detta lagförslag.

Jag vill säga min ärade vän, att min övertygelse är den, att icke
blott storindustrin och arbetarna skola finna varandra, utan alla
industrier och arbetare skola finna varandra, ja jordbruket och jordbruksarbetarna
skola också finna varandra. Alla skola de finna, att
den närings bästa de tillhöra, är deras eget bästa. Om de icke ha
funnit det i dag, komme de att i framtiden lära sig inse det. Den
lidandets tid, som enligt min mening förestår oss på grund av den
nuvarande värld ssituationen och som förökas genom denna lagstiftning,
denna period, under vilken vi komma att lida alla, den kommer
,så småningom att skaffa oss en riktigare uppfattning om det
verkliga läget. Jag tror, att det lidandet kanske också skall lära
de lärda herrar, som delar herr Reuterskiölds uppfattning om att
landets lycka är storindustriens grav — jag tror, att denna lidandets
period kanske också skall lära dessa, att storindustriens framgångar
äro av mycket mycket stor betydelse även för den andliga odlingens
lycka och framgång i vårt land.

Herr greve och talman! Jag hoppas, och jag kan nästan säga,
att jag är förvissad om, att Sverige skall kunna gå igenom även de
svårigheter, som den nuvarande tiden ställer för oss och vilka enligt
min mening genom det lagförslag, som nn är före, komma att skärpas.

Och jag kan icke sluta på annat sätt än med att uttala den förhoppningen,
att den försakelsens väg, vi nu alla gemensamt få vandra,
icke skall bli alltför lång, och att vi .snart skola finna varandra
i den gemensamma uppfattningen, att vi höra övergiva den felaktiga
meningen, att intressen, som på grund av sakens egen natur
äro gemensamma, stå i strid mot varandra.

Jag ber att få yrka avslag å det förevarande lagförslaget.

Nr S. 54

Måndagen den 28 september.

Lagförslag om
arbetstidens
begränsning.
(Ports.)

Herr statsrådet Nilson: Herr greve och talman, mina herrar!
När jag suttit och åhört denna debatt såväl i andra kammaren sistlidna
lördag som ock här i denna kammare i dag och jämväl tagit
del av referaten över de anföranden, som höllos i denna kammare i
lördags, har det icke kunnat undgå att tilldraga sig min stora uppmärksamhet,
att de skäl, som motståndarna till denna lag anfört,
i det väsentliga äro precis desamma som alltid anförts, då det varit
fråga om att genom social lagstiftning beröra förhållandet mellan
arbetsgivare och arbetare.

Skälen ha för det, första varit farhågor för näringslivets framtid,
för det andra hänvisningen till det fria avtalets bättre form än
lagstiftning, och för det tredje lagens oförmåga att bringa arbetsro
och arbetsfred. Det kan icke falla mig in att i denna punkt av debatten
gå in på dessa skäl för att belysa dem. De äro förut belysta
från andra håll, och jag skall icke upptaga tiden därmed.

Däremot kan jag icke underlåta att erinra därom, hurusom jag
under mitt första riksdagsår 1906 i denna kammare åhörde den
första debatt, som jag övervarit i denna kammare, rörande en social
lagstiftning. Det var då fråga om ett lagförslag rörande medling
mellan arbetare och arbetsgivare vid arbetstvister, och argumenten
mot detta lagförslag voro precis desamma som anförts här i dag.
Och det är att märka, att bland dem, som då yrkade avslag, var det
framför allt representanterna för näringslivet självt. Det var herrar
Ericsson, Rettig, Lithander, Benedicks, Nisser, Östberg, G. F.,
Almström, Bernström och friherre Klingspor. Jämväl den närmast
föregående talaren yrkade även han avslag på detta lagförslag.
Bland dem, som talade för lagförslaget, voro däremot personer sådana
som häradshövding Hedenstierna, landshövding Pettersson, professor
Fahlbeck, godsägare greve Hamilton samt godsägare Wijk,
men endast tre egentliga representanter för näringslivet, nämligen
herr Swartz, som ännu är kvar i denna kammare, herr Almgren i
Stockholm, som lämnat både riksdagen och livet, samt friherre
Tamm. Lagen bifölls med den knappa majoriteten av 59 röster mot
57. För att bevisa att det var just de av mig berörda synpunkterna,
eom anfördes från motståndarnas sida skall jag be att få i all korthet
återgiva något av vad t. ex. herr Östberg yttrade och vad som
var kärnan därav.

Han sade: »Jag tror för min del, att den nu föreslagna lagen
skulle vara till mer skada än nytta, och kan därför ej annat än
sluta mig till dem, som yrka avslag på det föreliggande betänkandet.
»

Icke i ordalagen men till sitt innehåll precis samma ståndpunkt,
som den näst föregående talaren konkluderade, och samma skäl som
han anförde under sitt i övrigt mycket intressanta anförande. Men
icke nog därmed, utan ungefär detsamma sade även herr Almström.

Han yttrade: »Jag tror fortfarande att det bästa sättet är, att
arbetsgivare och arbetare få sköta sina mellanhavanden själva, och
att först, när de påkalla hjälp utav regeringen eller andra utomstående,
sådan hjälp må lämnas dem.» Och han slutade med: »Jag

Måndagen den 29 september.

55 Nr 8.

har för min del clen meningen, att om detta förslag bleve lag, därav
oreda och skada skulle uppstå.»

En liknande synpunkt förfäktade också herr Bernström, och den
ärade talare, som hade ordet närmast före mig, slutade den gången
sitt anförande på följande sätt innefattande den konklusion som han
<lå kom till: »Jag kan icke finna, att denne parterna påtrugade förlikningsman
med sin ringa kompetens och med en ställning, som icke
uppbäres av parternas förtroende, skall kunna vara i stånd att uträtta
vad man avser. Jag är övertygad om, att, långt ifrån att
åstadkomma frid, lian kommer att åstadkomma strid, och på denna
grund, herr greve och talman, ber jag att få yrka avslag på utskottets
hemställan.»

Om man nu 13 år därefter frågar sig: Ha alla dessa farhågor,
ha alla dessa olycksprofetior, s >m då uttalades rörande denna mycket
blygsamma lagstiftning på det sociala området, visat sig befogade,
har reformen åstadkommit alla de vådor, realiserat alla de
skräckmålningar, som då uppställdes mot den då ifrågasatta lagstiftningen,
så är jag övertygad att en och var, som känner sitt ansvar,
skall på det spörsmålet svara: Nej, så har ingalunda varit fallet.
Under alla de konflikter, vi haft på senare tid, är jag övertygad
att, oavsett politisk åskådning, arbetsgivare och arbetare hava
känt sig glada och lycklig över, att man höft detta mcdlingsinstitut
att tillgå, ehuru det vid lagens tillkomst uttalades sådana olycksbådande
profetior om densamma. Jag tror, att det var lyckligt, att
vid den tidpunkten det dock fanns två personer i denna kammare
utöver motståndarna, som kunde ansluta sig till den uppfattning,
som vid det tillfället uttalades av herr Swartz. Jag kan icke underlåta
att, innan jag slutar, angiva de synpunkter, som för honom voro
bestämmande. Han sade, att det, efter vad som anförts, måhända
vore väl djärvt av honom, som var en obetydlig arbetsgivare, att
våga hysa en mening, som avvek från de stora arbetsgivarnas. Vidare
sade ban, att lian ansåg sig ovillkorligen förpliktad att framlägga
och söka giva skäl för den åskådning, som han hade, och att
lian ansåg sig så mycket mer uppmanad därtill, som han var representant
för ett industrisamhälle, och som åtskilliga av de inom detta
samhälle förefintliga arbetsgivare, med vilka han hade samtalat,
haft den uppfattningen, att lagen borde antagas. Han anförde vidare
det, att lian icke alls kunde ansluta sig till deras mening, som
ansågo, att man genom denna lagstiftning skulle gå baklänges och
få antalet på grund av arbetsinställelse förlorade arbetsdagar ökat
i stället för minskat. Han anförde ytterligare, att rent psykologiskt
sett innebaT denna lag »en möjlighet till hindrande av en del, låt
vara icke många, eljes uppslitande arbetstvister», och för att bevisa
detta anförde han exempel från sin egen hemstad.

Ja, mina herrar, jag skall sluta med vad jag redan anfört, att
det föreligger 13 års erfarenhet att bygga på. Och jag vädjar till
kammaren, om icke herr Swartz vid det tillfället var den som såg
klarast mot framtiden, och lagens motståndare vid det tillfället hörde
till dem, som voro mer eller mindre skumögda med avseende på

Lagförslag om
arbetstidens
begränsning.
(Fort*.''

Jir 8. 56

begränsning.

(Forts.)

Måndagen den 29 september.

arbetstidens +^{1/Ykiar * sköte. Jag vill icke nu profetera om framtiden
jag vet icke om jag lever 13 år härefter. Men om lag levm vHkl

det IT myCk 7}ressant vid den tidpunkten att iakttaga
ulka det var, som sago klarast mot framtiden — de som nu med

ansyn till förhållandet mellan arbetare och arbetsgivare fortfarande
it kommendera det privata avtalet, med därav oundvikligen följande
täf °rh arbetsnedläggelser, eller de som velat hava lagens

it J och bjalp. foF en reglering av arbetstiden. Det kan nämligen gå

;Jmdet. gJOrile rdet T.'',r fråga om arbetstidsbestämmelser rörande
sjöman och med dem likställda. Det talades då i denna kam kammaJenattarddat

^ fom ,detbl lagförslag, och det sades då i denna
kammare, att det lagförslagets antagande skulle ha mycket svåra

följder för hela rederinäringen. Tre veckor därefter hade det blivit
c rK V in''1 r°r° .samma redare färdiga att taga en överenskommelse
som fullt ut sträckte sig till vad det lagförslaget innebar. Det sä<mr

värdakl lgt'' ^ mycket sadana där starka uttalanden kunna vara
slao-JaS h°PPaS’ att kammaren matte antaga föreliggande lagför -

Herr Enhörning: Herr greve och talman, mina herrar!

Aven jag både tankt göra några allmänna betraktelser med anledning
av det nu föreliggande lagförslaget, men i anseende till den
långt framskridna tiden och ännu många talare återstå, skall iag
avsta danfran. Jag skall i stället tillåta mig att gå in på en reell
Iraga.

• i ^ andra kammaren har herr Torgen väckt en motion, som dock
mke har beaktats av utskottet, gående ut därpå, att arbetstiden vid
skiljestallen skall likställas med arbetstiden vid flottning. Den
kungliga propositionen medgiver, såsom herrarna torde erinra sig
T an ag ^raa 8-timmarsdagen vid flottning men icke för arbete vid''
fila Ijestalle. Således kan arbetstiden vid flottning i älvarna bliva
t timmar men endast 8 timmar vid sorteringsplatserna Detta
innebär ju en stor inkonsekvens. Under senare årtionden hava ju de
fiesta större nappersfabriker kommit till stånd, och därigenom tillföras
flottlederna stora mängder timmer. Skiljeställena äro därför
redan nu överansträngda oaktat alla utbyggnader, och mäkta på
manga stallen icke genomsläppa allt flottgods. Att arbeta på tresk”1-
torde av många skäl vara alldeles uteslutet. Där man förut
arbetat på ett skift, kan man övergå till tvåskift, men där man förut
tilJampat tva-skift finns ingen möjlighet till ökning, och detta innebar
således en minskning med fullt 20 * av den utsorterade mängden
fiottgods. Störa och dyrbara om- och tillbyggnader av sortej
ingsyerken förestå alltså,. men utrymmet därtill är på många ställen
icke rlet bästa eller ens tillräckligt.

Herr greve och talman, på grund av vad jag anfört vill jag
nu yrka avslag pa lagförslaget. Men om denna kammare i likhet
med_ andra kammaren skulle antaga lagen, måste jag bringa denna
viktiga fråga under kammarens prövning och på grund därav yrkar

Måndagen den 29 september.

» S.

■jag reservationsvis bifall till herr Torgens motion, varigenom skilje- Lagförslag om
ställe skulle likställas med flottled och undantagas från lagen om
arbetstidens begränsning, och alltså att orden i § 1, mom. g) »utom
vid skiljeställe» måtte utgå.

Herr Möller: Det lönar sig icke att taga upp till något slags
detaljbemötande hela den rad av argument, som framförts av lagförslagets
motståndare till förmån för deras ståndpunkt. Jag vill endast
erinra om att herr Wigforss, den förste talaren i dag, pekade på tre
olika punkter där argumenten mycket effektivt slogo ihjäl varandra,
och jag tror att den som något följt med denna debatt också skulle
kunnat finna åtskilliga andra som på det sättet taga ut varandra så
gott som fullständigt. Nu är det en gång så att när man skall argumentera,
bör man från den sidan där man sköter argumentationen försöka
att bli åtminstone en smula samspelta, ty det är klart att det
åtminstone icke väcker något större förtroende för vederhäftigheten i
argumentationen, om somliga talare anföra vissa argument och andra
anföra rakt motsatta eller, såsom det i några fall skett, att samme
talare i själva verket anför båda slagen av argument. Jag skall
till herr Wigforss exempelsamling för närvarande endast lägga ett.

De herrar som varit med om denna lags behandling förut veta, att det
kanske största och allvarligaste argumentet mot hela denna lag varit,
att man icke kan gå till en sådan lagstiftning utan att den blir internationell,
och i denna stund inse även lagens motståndare att det argumentet
är sönderskjutet. Men då förklarar herr Östberg helt frankt,
att det har absolut ingen betydelse; detta stora, väldiga argument från
i våras har ingen betydelse längre. Nej, vi skola nu se på den nationella
förmånen, när vi genomföra denna lag, och se huru den verkar
på vårt eget land, detta är nu utslagsgivande. Jag tror, att förhållandet
är det, att lagens motståndare försöka använda — och det är
ju självklart — så många argument som möjligt, men att det i grund
och botten är viljan som saknas. Därför att man icke vill ha denna
lag, måste man söka upp en råd av argument mot densamma, det spelar
ingen roll i vilket förhållande de stå till varandra. Nu skall jag
endast tillåta mig att peka på ett par små saker.

Det har sagts, att denna lag skulle vara ett uttryck för arbetarnas
apbetsovillighet. Jag tillåter mig att protestera mot detta tal.

Det finnes i stort sett icke något slags sanning i det. Men detta är en
sak. En annan sak är, att det finnes ovilja mot att huru länge som
helst eller utöver en viss begränsad tid utföra ett mycket mekaniskt
arbete, som ur alla synpunkter verkar förslöande. De herrar som tala
om arbetarklassens arbetsolust och arbetsovillighet böra icke alldeles
glömma den blomstrande koloniträdgårdsrörelse vi ha i vårt land. Den
vittnar om, att arbetarklassen, åtminstone många tusen arbetare, äro
villiga att av sin mycket strängt begränsade fritid tillsätta många
arbetstimmar för att utföra ett arbete, som de ha nöje och trevnad
av, s*om de tycka om, och av vilket de själva få direkt inhösta frukten.

Nr 8. 58

Måndagen den 29 september.

Lagförslag om
arbetstidens
begränsning,
(Forts.)

Man bör icke så mycket klaga på arbetarklassen för att den begär
denna 8-timmarsdag. Ty det finnes en sak, mina herrar, som jag
tror att arbetarklassen med fog kan rikta som motfråga till eder och
det är den: Är den svenska industrien organiserad på ett så tillfredsställande
sätt, att med de nuvarande tekniska hjälpmedlen det tages
ut hela den avkastning som kan tagas ut ur industrien? Arbetarklassen
kan icke, förrän den frågan tillfredsställande besvarats, anse sig
skyldig att bliva offrad för de eventuellt försämrade arbetsmetoder
och brist på teknisk och ekonomisk organisation som utan tvivel i
många fall utmärka vår industri. Min övertygelse är, att de faror
varom man här talat icke föreligga. Man talar bara om arbetsintensitetens
ökande, det vill säga den enskilde arbetarens förmåga att
prestera ett större mått av arbete på en bestämd tid; men det är icke
bara det det gäller, utan det gäller också huruvida hela vårt industriella
arbete är tillräckligt väl organiserat, och i det avseendet tror jag
att ofantligt mycket ännu står att vinna. Jag vill erinra herrarna om
ett mycket talande exempel. När år 1913 frågan om sockertullen
behandlades i riksdagen, var det stora argumentet från sockertrusten:
Vi måste avskeda 400 arbetare, därest den sockertull, regeringen nu
föreslagit, också blir genomförd. Jag skall icke ingå på frågan om
arbetarnas ställning, men det var ett vittnesbörd i varje fall, att i
denna industri förekom ett mycket betydande slöseri med arbetskrafter,
ty man sade icke: Om vi avskeda dessa 400 arbetare, blir det
mindre socker, utan man åtog sig att med cirka 25 % mindre arbetskraft
producera lika mycket socker som förut. Det finnes för övrigt
utan tvivel så många frågor beträffande industriens organisation
som arbetarklassen kan ställa till industriens ledare, att det är fullkomligt
orättfärdigt att göra frågan om en ökad fritid till en fråga
om arbetarnas arbetsovillighet. Det är nog så, att även om de tillfälliga
verkningarna kunna bli rätt besvärliga, så kommer den allmänna
ökning i vår kultur, som denna lag ovillkorligen måste medföra,
att visa sig även ha mycket förmånliga ekonomiska verkningar.
Det är klart, att lagen är ett uttryck för en viss optimism; men den
har alltid då det gällt social lagstiftning visat sig berättigad, och jag
tror att den pessimistiska svartmålning som herr Trygger på ett effektfullt
sätt rullade upp för våra blickar även i detta fall skall visa
sig vara oriktig.

Det finnes cn sak till, som jag skall be att få påpeka, och det är
det argument, som framfördes av greve Lagerbjelke och som knappast
blivit belyst, nämligen.att just denna tidpunkt skulle vara synnerligen
olämplig. En talare har sagt, att denna lag aldrig kan
komma fram vid en sådan tidpunkt, att den icke skulle vara synnerligen
olämplig ur motståndarnas synpunkt; och jag får säga för min
del, att det kan ifrågasättas, om icke en lågkonjunktur, då man icke
behöver hela det produktionsresultat som en viss summa arbetskrafter
kan åstadkomma, om icke den i grund och botten är lämpligare
än en tidpunkt, då man kan avsätta allt vad man kan tillverka och
skulle kunna avsätta ofantligt mycket mera, om man bara kunde tillverka
det. Jag är övertygad om, att många av herrarna, därest man

59 Kr 8,

Måndagen den 29 september.

komine till en högkonjunktur, skulle förklara det för den olämpligaste
tänkbara tidpunkt, och man skulle då säga: Nu skall vårt land bli begränsning.
rikt; nu skola vi skapa stora, väldiga förmögenheter; nu skola vi (Forts.)
icke inskränka arbetstiden, då det finnes full sysselsättning för långt
flera arbetare än man kan få.

Jag ser i denna lag ett stort socialt framsteg, cell tror det vara
synnerligen nyttigt om den antages. Jag är övertygad om att, när
första kammaren, såsom jag hoppas, fattat samma beslut som andra
kammaren, det dras den arbetande klassen i vårt land skall väcka ökat
förtroende till parlamentarismens förmåga att ordna förhållandena
även för arbetarklassen på ett tillfredsställande sätt. Jag tror, att
det i denna oroliga tid icke är av så ringa betydelse att arbetarna få
den uppfattningen, att den svenska lagstiftande församlingen verkligen
vill göra någonting även för deras räkning; och jag tror att denna
lag redan ur denna psykologiska synpunkt kommer att hava mycket
välgörande verkningar.

Herr vice talman, jag ber att få yrka bifall till första paragrafen.

Under iherr Möllers anförande hade herr talmannen uppstått och
avlägsnat sig, varefter ledningen av kammarens förhandlingar övertagits
av her.r vice talmannen.

Herr Nilsson, Petrus: Det har i denna fråga talats så
mycket och framlagts så många skäl och motskäl emot och för antagandet
av denna lag, och det torde väl därför vara ganska utsiktslöst
att här försöka påverka meningen, helst som man från början vet,
vilken utgången kommer att bli. Jag skall ej heller nämnvärt förlänga
denna debatt, men vill ändå uttala några ord i denna, som
jag anser mycket viktiga fråga. Jag vill då förutskicka, att jag
"gärna och med tillfredställelse ser. att arbetstiden förkortas i den
män så ske kan såväl i allmänhet som särskilt i mera krävande och
hälsan påfrestande yrkan, och att arbetarna därigenom gives större
möjlighet att mera ägna sig åt hemmet, få tid till vila och förströelse
samt intellektuell sysselsättning. Men jag anser, att dylika avkortningar
av arbetstiden böra ske genom fri överenskommelse och
ej genom en lagbestämmelse, som generellt föreskriver bestämd och
lika, lång arbetstid för alla yrken och arbeten, oavsett huru olika och
skiftande dessa än kunna vara. Jag anser ej heller, att tillräckligt
bärande skäl framförts för denna lags antagande. Det starkaste
skälet synes då vara, att dylika lagar under senaste tiden. genomförts
eller skola genomföras i utlandet. Ja, men man har ju ingen
erfarenhet, om, huru dessa lagar där hava utfallit eller huru de
efterlevas. En lag, som kommer att bliva så ingripande i den enskildes
förhållanden, som den här föreslagna, kommer att bliva mycket
svår att upprätthålla och till obehag icke blott för arbetsgivaren
utan även för arbetaren. Vi hava i det avseendet ganska god erfarenhet
från kristiden, huru dessa både nödiga och onödiga lagar och
föreskrifter mottogos med ovilja och oförståelse icke minst av dem

Nr a 60

Måndagen den 29 september.

«rrie,voro avsedda att stödja och hjälpa. Varför, mina herrar?
begränsning. däiför att de m^repo sa starkt i vad den enskilde ansåg för sin
(Fort*.) oförytterliga frihet, oeh det kommer även denna lag att göra i mycket
hög grad.

Gör man sig därför frågan: Vad är orsaken till att denna lag
nu skall drivas. igenom, så kan man ej gärna frigöra sig från tanken,
att denna attatimmarsdag sa länge stått på programmet hos ett
visst parti, att den därför skall drivas igenom. I annat fall borde
man väl vara mera försiktig i en tid som denna, då det råder varubrist
över hela världen. En avkortning av arbetstiden nu i ett slag
kommer ovillkorligen att medföra en produktionsminskning, och det
har ju heller inte från något håll bestritts. Följden härav blir ju
ökade varupriser och en sänkning av levnadsstandarden.

Men med lagfästande av här föreliggande utskottsförslag skulle
ett utav arbetarrörelsens gamla krav förverkligas. Jag säger med
avsikt gamla, ty detta krav synes mig så gammalt, att detsamma
numera borde vara tämligen antikverat. Arbetstiden har ju till
följd av tillgodogörandet av uppfinningar och tekniska framsteg
successivt kunnat avkortas, och vid en stor del av landets industrier
är den blott obetydligt längre än vad som här föreslås till lag. Utvecklingen
visar således, att arbetstiden minskas i samma mån som
de tekniska hjälpmedlen och maskinell kraft kunnat ersätta den
mänskliga arbetskraften. Och om vårt folk ännu är tillräckligt livsdugligt,
komma vi säkerligen att vandra vidare på denna väg, som
jag för min del i detta avseende skulle vilja kalla den sunda ekonomiska
utvecklingens väg. Men nu åtnöjes man ej med denna väg,
utan nu tar man till lagstiftningens kirurgiska kniv och avskär den
normala utvecklingen utan erfarenhet av huru denna operation kommer
att utfalla och utan att taga nödig hänsyn till de verkningar
der kommer, att medföra. Man tager ej heller tillräcklig hänsyn
till huru olika krävande olika arbeten kunna vara. Man kunde
belysa detta .med många exempel. Jag kan därvid påpeka, vilken
skillnad det i detta avseende är för en arbetare som sköter en elektrisk
maskin eller en som arbetar i en gruva eller framför en eldhärd
i ett järnbruk. Men likväl skall det i lag föreskrivas att dessa
skall hava lika lång arbetstid.

Ser man vidare på lagens verkningar, har man att uppmärksamma,
vilka indirekta verkningar den i många avseenden kan medföra.
Jag tänkar närmast på jordbruket. Jordbruket är visserligen
icke medtaget i detta lagförslag., men indirekt kommer det att återverka
även på jordbruket. Ty ingen vill väl på allvar tro, att man
i längden skall kunna upprätthålla en nämnvärt längre arbetstid
för jordbruket än vad en därintill liggande industri. Och varifrån
skall den ökade arbetskraft, som industrien till följd av arbetstidens
minskning behöver tagas om icke huvudsakligen från jordbruket.
Följden härav blir minskad produktion och ökade livsmedelspriser.

Nu har det från olika håll anförts, att om andra länder genomföra
en dylik arbetstid, böra väl även vi kunna det. Men de geografiska
och klimatiska förhållandena inverka i detta avseende ganska

Måndagen den 29 september.

61 Nr 8.

piycket. Huru många svenska arbetare kava icke i Amerika på en Lagförslag om
jämförelsevis kort arbetsdag blivit utslitna på några få år. Man °JhrJ/tidenJt
får i detta avseende taga hänsyn till de olika förhållandena. Själva
naturen föreskriver en längre arbetstid i de nordliga länderna med OTb''''
deras olika klimat. Det kräves även mera arbete för livsmedels
frambringande i mera nordliga länder än vad det gör i de i klimatiskt
avseende mera gynnade länderna.

Jag vill, herr vice talman, med dessa ord yrka avslag på utskottets
förslag.

Herr Sandler: Herr vice talman! Jag har begärt ordet

i denna fråga endast för att yttra mig med anledning av några
uppgifter som i lördags lämnades av greve Lagerbjelke rörande
den skattebörda, som för närvarande är lagd på våra företag. Mig
föreföllo dessa uppgifter genast något egendomliga, och jag gjorde
mig ungefär samma frågor som sedermera framställts här i kammaren
av herr Wigforss och som föranlett greve Lagerbjelke att
lämna en förklaring. Om jag förstått saken rätt, skulle den förklaringen
gå ut på, att, sedan det i lördags —• förmodligen för
att vi skulle få en vägledande uppgift, efter vilken vi skulle rätta
våra föreställningar om vad som är normal skattebörda — meddelats,
att ett aktiebolag i Stockholm hade en skatt, jag tror det
var för år 1918, av ungefär 89 %, denna procentsiffra är tillkommen
på det sätt, att man jämfört summan av den inbetalda skatten
med vad han kallade de »till disposition stående medlen». Jag
måste säga, att för mig är det fortfarande icke klart, huru kalkylen
gjorts._ Ty jag vet icke, vilken tidpunkt denna beräkning
av de disponibla medlen avser. Jag utgår ifrån, att det icke kan
vara fråga om de medel, som varit disponibla vid 1918 års slut,
ty det skulle innebära, att man för att beräkna skattetrycket,
d. v. s. huru många procent skatten utgör av en viss inkomst,
först dragit ifrån 1918 års skatt och vidare bland annat gjort
avskrivningar och så fått fram en summa disponibla medel, vilken
man sedan jämfört med den för samma år utbetalda skattesumman.
Jag utgår ifrån, att kalkylen icke gjorts på detta sätt, vilket
skulle vant uppenbart oriktigt, utan förutsätter, att de disponibla
medlen vid 1917 års slut legat till grund. Huru det nu än
förhåller sig med tidpunkten, måste man dock i alla fall säga,
att hela metoden lämnar en i fullständig oklarhet om den verkliga
proportionen mellan skattebördan och inkomsten. Ty för att
över huvud taget kunna bedöma innebörden av sådana siffror måste
man uti det konkreta fallet känna, huru ett företag bedrivit sin
avskrivningspolitik, huru det tidigare behandlat sina skatteförhållanden,
om det har skatteregleringsfonden o. d. Jag kan följaktligen
på grundval av de av greve Lagerbjelke lämnade siffrorna
icke fä någon föreställning alls om den verkliga proportionen
mellan inkomsten och skattebördan.

Jag för min del tror, att det icke är så lätt att få en tillfredsställande
statistisk siffra på skattetrycket. Härför räcker nog

Nr 8. 62

Måndagen den 29 september.

Lagförslag om icke att bara »på måfå», såsom greve Lagerbjelkes ord folio sig
arbetstidens j lördags, plocka ut ett aktiebolag och lägga de uppgifter man får
T^ortT)”3'' grund för en procentkalkyl. Ty först och främst måste man
°r '' klargöra för sig, huru man skall uppfatta begreppet inkomst, om
man skall räkna med den taxerade inkomsten, vilket ligger närmast
till hands, eller om man skall underkänna taxeringen och
lägga till grund något annat inkomstbegrepp. Vidare måste man
bestämma sig för, vilken skattesumma man vill jämföra med inkomsten
och framför allt måste man bestämma sig för, huruvida
man vill jämföra den skattesumma som utbetalts under ett visst
år med den inkomst som förvärvats under samma år, eller om
man i stället vill göra jämförelsen så, att man utgår från ett visst
års inkomst och sedan ser efter summan av alla de skatter som
uttaxerats på det årets inkomst och jämför den med årets inkomst.
För min del kan jag icke se annat än att den sista metoden är
den korrektaste. Om man frågar, huru mycket en person eller ett
företag betalar i skatt, menar man väl: huru stor del av ett visst
års inkomst är det som det allmänna tager för sig av det årets
inkomst? Nu är det på det sättet, att skatten icke betalas samma
år den inkomst förvärvas, på vilken skatten beräknas, och tyvärr
så att det ställer sig olika för olika skatter, enär vissa skatter betalas
två år efter det inkomsten förvärvats.

Det kan måhända intressera kammaren att erfara några notiser
angående de förhållanden, som för närvarande råda. Jag
fann, att kammaren i lördags med stort intresse lyssnade till de
siffror greve Lagerbjelke lämnade och jag förmodar, att detta
intresse kan räcka även nu, fastän vi lia så mycket annat att
tänka på.

Om jag tager förhålladena för år 1918, var den skatt, som dä
betalades, först och främst skatt på inkomst för föregående år,
alltså 1917 års inkomst — det gäller för såväl den vanliga som
den extra inkomstskatten och den tilläggsskatt som utgick. Men
det gäller icke beträffande kommunalskatten och krigskonjunkturskatten.
De skatter som betalats på dessa poster under fjolåret
avse icke 1917 års inkomst utan inkomsten två år tillbaka, alltså
för år 1916. Då man vet detta, ser man ju genast, att dst har
sina svårigheter att få en procentsiffra, som verkligen kan giva
någon korrekt föreställning om skattebördan.

Har man sedan reda på, vilka skattesatser som utgå som
maximum, så måste man genast säga sig, att en sådan siffra som
den av greve Lagerbjelke anförda måste bero på, att en i och för
sig visserligen — det har jag ingen anledning att betvivla — fullkomligt
korrekt matematisk procentberäkning är utförd så, att
den icke alls säger vad den skulle säga. Ty det är väl klart, att
skatteprocenten för alla skatter tillsammans ju icke gärna kan
bliva större än den siffra man får, ifall man tar maximisatserna
för alla de olika skatterna och lägger dem tillhopa. Tar jag då
ett aktiebolag i Stockholm med 100 % vinst — ehuru där visserligen
icke de absoluta maximisatserna inträda, ty för extra in -

Måndngen den 29 september.

66 Sr H.

komst- och förmögenhetsskatt samt för tilläggsskatt stiga de ända
till 150 % — får det för inkomsten år 1917 följande skattebörda:
i vanlig inkomstskatt 5,85 %, extra inkomstskatt 4 %, tilläggsskatt
4 %, bevillning 1/10 %, alltsammans att betalas under loppet av år
1918. Sedan får samma bolag betala kommunalskatt efter ungefär
7 kronor 80 öre, och i krigskonjunkturskatt kan det ju i varje
fall aldrig bliva mer än den maximisiffra, som finns i författningen,
40 %, vilket förutsätter, att all bolagets inkomst är merinkomst,
alltså ett tillskott till den inkomst som bolaget hade före
kriget. Summerar man nu ned detta, så finner man, att det blir
ungefär 62 %. Under sådana förhållanden måste man genast, då
man hör en siffra som 89 %, säga sig, att det måste vara något fel
med en sådan kalkyl.

Vill man få en föreställning om skattebördan, får man nog
göra en rätt så omständlig beräkning, och framför allt får man
taga hänsyn till det förhållandet, att de olika skattesatserna, som
man betalar samma år, faktiskt avse inkomster, intjänade under
två olika år. Följaktligen får man, ifall man vill veta, hur mycket
betalas av ett visst års inkomst, lov att plocka ihop skatter,
icke bara under det följande året utan även året därpå. Ifall man
använder den metod, som jag tror ligger ofantligt nära till hands,
att bara jämföra, vad som betalas i skatt, med den inkomst, som
förtjänas under året, är det mycket naturligt, att man kan få sådana
silf erresultat, som greve Lagerbjelke nämnde.

Det anfördes redan av herr Wigforss, att ingenting hindrar,
att man kan få vilken procentsiffra som helst med en sådan metod,
ty det är klart, att om inkomsten är noll och skatter utgå för föregående
års inkomst, så får man angivna procentsatsen med det
tecken matematikerna använda sig av, då de skola beteckna oändligheten.
Men så illa är det väl icke ställt med skatteförhållnndena
här i landet, att aktiebolagens skattebörda ens närmar sig
oändligheten. Det är naturligtvis beräkningsmetoden, som det då
är fel i. Det är som sagt ingen konst att få helt andra och mycket
högre procentsiffror.

Jag kanske får besvära kammaren med ett fingerat exempel.
Jag tänker mig, att det gäller ett miljonbolag, som före kriget
hade 10 % vinst och under kriget åren 1916 och 1917 i stället
förtjänade 100 %, en miljon. Det skulle då komma upp i eu merinkomst
av 900,000 kronor vart och ett av dessa år. Det placeras
i en mycket hög tariffklass i krigskonjunkturbeskattningen, och
hör följaktligen till de jämförelsevis mycket hårt beskattade företagen.
Om man nu sammanställer för ett sådant företag, vad det
betalar i skatt under loppet av år 1918, så finner man, att bolaget
först och främst betalar av 1916 års inkomst i kommunalskatt
och krigskonjunkturskatt respektive 68,000 och 288,000 kronor,
och sedan betalar det dessutom av 1917 års inkomst i inkomstskatter
av olika slag och bevillning 139,500 kronor, summa 495,500
kronor. Antag nu, att detta företag under 1918 har mötts av
konjunkturomslaget, så att dess inkomst, som förut hållit sig uppe

Lagförslag om
arbetstidens
begränsning.
(Forts.)

Jfr 8.

Mändagen den 29 september.

Lagförslag om
arbetstidens
begränsning.
(Forts.)

i en miljon, dalar ned — låt oss säga för att taga ett extremt
fall, till 200,000 kronor; den ligger i alla fall dubbelt så högt som
före kriget. Då kommer man till det resultatet, att detta företag
under året förtjänar 200,000 kronor, men skall betala i skatt, som
det populärt brukar utvecklas, 495,500 kronor. Det får alltså betala
en skattesats av 247 %. Jag tror, att det ligger mycket nära
till hands för affärsvärlden att göra sina beräkningar på det sättet,
och det kan följaktligen icke skada, att det genom greve Lagerbjelkes
siffror blivit tillfälle att visa, huru orimliga sådana beräkningsmetoder
äro. I själva verket har ett sådant företag att
betala i skatt av 1916 års inkomst ifall man tager ihop de olika
skatteposterna, som belöpa på det året, ett sammanlagt belopp —
jag skall icke trötta kammaren med att angiva detaljsiffrorna —
av 408,500 kronor, alltså ungefär 41 % av 1916 års inkomst. Tiar
man sedan 1917 års inkomst, har bolaget att av denna betala i
skatt 552,000 kronor eller 55 %, och på dessa bägge år har det
således i genomsnitt betalats en skatt av 48 °/°. Detta är naturligtvis
en hög skatteprocent, men kammaren torde observera, att
det här är fråga om ett företag, som förtjänar 100 % av sitt kapital
i årsvinst och att alltså, sedan dessa 48 % äro betalade, återstår
det 52 % av kapitalet, varöver alltså vederbörande bolagsstämma
får förfoga för att verkställa dels utdelningar, dels avskrivningar
och nödiga fonderingar. Det förefaller alltså, som om det
även med en sådan skatteprocent mycket väl skulle vara möjligt
att dela ut 20 % till aktieägarna och hava 30 % kvar för avskrivningar
och fonderingar.

Vill man hava en korrekt föreställning om skattetrycket på
aktiebolagen, så tror jag icke, att det är möjligt att få det, om''
man bara plockar ut ett enstaka år. Det har ju varit på det sättet
under de sista åren, att det har kommit till nya skatter och
att inkomstförhållandena ha varit oerhört växlande. Vill man ha
en något mera riktig föreställning om skattetrycket, så tror jag
därför, att det är nödvändigt, att man tar en hel följd av år och
räknar ut skatterna och jämför dem med de förefintliga inkomsterna.
Om man gör en sådan kalkyl t. ex. för tio år, tar med
några år före kriget och några år efter krigskonjunkturperioden,
då först får man en verkligt tillfredsställande uppfattning om, huru
stor den skattebörda har varit, som det allmänna har uttagit av
aktiebolagen.

Jag bär försökt att göra en sådan kalkyl och skall be att få
meddela huvudresultaten av densamma. Jag liar utgått ifrån att
det har varit ett företag, som genomgått en så att säga normal
konjunkturkurva, som före kriget hade år efter år 10 % vinst, och
sedan^ höjde sig, 1914 till 20 %, 1915 till 50 %, 1916 och 1917 stod
det på toppunkten med en så stor vinstsumma som 100 % av kapitalet.
Sedan sjunker det tillbaka till 50 % 1918, 20 % 1919 och
10 % 1920 och de följande åren. Räknar man då ut de skattebördor,
som uttaxeras på dessa inkomst-belopp, får man ju en före -

Måndagen den 29 september.

65 Xr S.

ställning om hur det under hela denna period förhåller sig med
de uttagna skatterna.

Jag kan härom meddela, att om man först begagnar den metoden,
att man jämför skatterna för varje år med samma års inkomst,
får man naturligtvis sådana sifferresultat, som hava presenterats
tidigare här. Greve Lagerbjelke nämnde, att ett bolag
på 800,000 kronors inkomst, tror jag det var. fick betala 2.000.000
kronor i skatt. Det tror jag visst är möjligt. Det beror alldeles
på, hur man gör beräkningen. Om jag gör en motsvarande kalkyl,
leder det till, att ett aktiebolag som det nyssnämnda med en miljon
kronor i kapital och som således tjänar mellan 100,000 och
1,000,000 kronor under de olika åren, kommer att under år 1918
få betala i skatt ungefär 100 °/° av samma års inkomst, 1919 får
det betala 238 %. och 1920 betalar det 174 ifall jag förutsätter,
att skattetrycket är oförändrat i enlighet med vad som nu är gällande.

Men dessa höga siffror får man lov att ställa vid sidan av de
siffror, som komma fram för de föregående åren, ifall man använder
enahanda beräkningsmetod. Om man vill använda en sådan
beräkningsgrund, är man i varje fall skyldig att upplysa sitt
auditorium om att med en sådan metod kommer ett aktiebolag för
de föregående åren, då det hade mycket stora inkomster och av
dessa stora inkomster skulle erlägga skatter för en liten inkomst,
att betala oerhört små skatter. I det fall, som jag har undersökt,
skulle det bliva en så oerhörd skillnad, att för detta bolag, som
år 1918 betalade 238 %. sjunker skatteprocenten ned för 1915 till
den löjligt ringa siffran av c:a 3 %, och så är det genomgående
för de tidigare åren, helt naturligt, därför att då äro de stora inkomsterna
disponibla, och då betalar man av dem de små skatterna
för föregående år. Om man emellertid får utgå ifrån, att
man har att göra med solida företag, och jag föreställer mig, att
det är sådana greve Lagerbjelke haft i åtanke, som göra avsättningar
för skatteregleringsfonder eller på annat sätt sörja för
framtida skattebetalning, så kommer det att ställa sig helt annorlunda
än dessa siffror utvisa.

Gör man nu en motsvarande kalkyl på det viset, att man
verkligen gör sig besvär att räkna efter, huru stora skatter, som
belöpa på de olika årens inkomster, så kommer man för en sådan
bär tioårsperiod till det resultatet, att före kriget höll sig aktiebolagets
beskattning omkring 10 %, så steg den 1914 till ungefär
20 < 1915 till 31 %, 1916 till 41 %, 1917 till nära 55 %, för att
sedan börja sjunka, 1918 till 43 %, 1919 till 24 % och 1920
till 15 %. Detta ger en helt annan och jag vågar också påstå
mycket korrektare föreställning om den verkliga skattebördan än
de siffror som framräknas genom att man jämför skatten med
inkomsten för de år, under vilka den betalas. Jag har velat lämna
dessa uppgifter i anledning av det, skulle jag tro, allmänna

Första kammarens protokoll vid urtima riksdagen 1919. Nr 8. 5

Lagförslag om
arbetstidens
begränsning.
(Forts.)

Nr 8.

Måndagen doi 29 september.

Lagförslag om intresse, som frågan om aktiebolagens hittillsvarande skattebörda

kan hava för kammaren.

arbetstidens nava iui A»mim»ieu.

begränsning. c ^ brukar jn sä??as beträffande de statistiska siffrorna, att

Forte'') med dem kan män bevisa ungefär vad som helst, och jag förmoda]-,
att kammaren drar den slutsatsen även efter denna presentation
av en rad statistiska siffror. Men jag vill tillfoga, att
.kall man göra sådana sifferkonster, att man kan bevisa vad som
helst, då är förutsättningen att man hanterar siffrorna hur som
helst, och man bör icke hantera siffror hur som helst. Herr
Wohlin har fullständigt rätt i sin allmänna sentens, som .lag vill
på det livligaste skriva under: »Statistiken blir först en vetenskap
när man noga granskat det material, varpå siffrorna grunda
sig.» .Tåg vill bara uttrycka min förvåning över att denna allmänna
sentens ansågs böra riktas endast mot herr Wigforss i o
teborg. I fråga om honom gällde det, att han tillåtit sig att använda
taxeringslängden i Lund för att därav bilda sig en upp a -ning om arbetarnas inkomstförhållanden. Herr Wohlin tog sig
anledning att på den grund förklara, att i vad herr Wigforss
här anfört kunde det finnas vad som helst, men i vart fall varken
nationalekonomi eller statistik, .lag undrar, om icke det omdomet
ändå är en smula överdrivet. Bakom en sådan metod som att
använda taxeringslängder för finansstatistiska ändamål star, som
herr Wohlin kanske erinrar sig, exempelvis den statistiska kommitténs
förslag till anordning av en svensk finansstatistik. -Tag
förstår uppriktigt sagt icke, vad det skulle ligga lör löjligt i att
man begagnar sig av taxeringslängderna for det andamalet. .tåg
erkänner gärna och instämmer mycket villigt i herr Wohlins uppfattning
om, att visst äro taxeringslängderna otillfredsställande
som råmaterial. För min del hyser jag ganska stor skepticism
mot taxeringsuppgifter från olika håll och av olika slag. ag
tror därför, att det skulle vara önskvärt att lia ännu bättre material
men naturligtvis måste man vara berättigad att använda der
material, som står till förfogande och som dock måste vara mera
tillförlitligt än de tidningsnotiser om enstaka lönesatser, som man
på den andra sidan tycks hava tagit så starkt intryck av.. Jag
ber att få erinra kammaren om att, i det sammanhang, van Herr
Wigforss yttrade detta, så gällde det, om jag förstod honom ratt,
just att belysa, huru otillförlitliga dessa allmänforestallnmgar
vore, som cirkulerade i vissa kretsar om arbetarnas orimliga lonei.
Jag tror verkligen, att även en statistiker skulle kunna medgiva,
att för det ändamålet, som motbevisning gentemot dessa alLmanföreställningar,
som bara äro grundade på vissa enstaka uppgifter,
kan man vara berättigad att använda vara officiella taxeringslängder,
som dock skola ligga till grund för statens skattekrav
gentemot den enskilde. ,, ,

För övrigt kan jag få i det sammanhanget erinra om att herr
Wohlin icke hade ett ord att säga rörande allt det andra material,
som i herr Wigforss’ anförande meddelades, t. ex icke någonting
angående avlöningslistorna, mot vilka givetvis icke kan goras c -

Måndagen den 29 september.

» 8.

anmärkningar, som lierr Wohlin kan vara berättigad att göra
gentemot taxerings!ängdernas uppgifter. Med anledning av detta begränsning.
tror jag det är skäl att erinra sig, att det finns allmänna senten- ,Torts.)

ser, som gälla icke bara för statistiken som vetenskap utan för all
vetenskap över huvud, och till dessa allmänna sentenser hör bland
annat, att då man granskar ett material från en motståndares sida
och vill göra det med anspråk på vetenskaplighet, så hör det val
till vetenskapligheten, att man icke efter godtycke plockar^ ut eu
liten del av bevismaterialet med fullständigt bortseende från allt
det andra och så använder sig därav för att uttala, jag betonar
det, ett generellt omdöme, att i vad där presterades fanns varken
nationalekonomi eller statistik. Statistikens rykte som objektiv
vetenskap står gu’nås inte så högt. Det står framför allt icke
högt i den parlamentariska församlingen Det ryktet skulle må
ganska väl av, om herr Wohlin i denna debatt hade haft en pil
på sin båge icke bara mot herr Wigforss, som dock hade ett statistiskt
material, som visade fullt ut, tror jag, vad det ville visa.
utan även en pil till övers för en skattestatistik. som jag tror man
måste erkänna icke visar någonting alls.

Rop på proposition hördes nu.

Herr Cl a son: Herr greve och talman! .lag begärde ordet för
att replikera ett par yttranden, som under debatten riktats direkt
mot mig. Åtskilligt av vad jag ville säga har emellertid redan
framhållits av herr Trygger i hans anförande, och jag kan därför
fatta mig kort.

De talare, jag ville bemöta, voro dels herr Wigforss dels hans
excellens statsministern. Vad först herr Wigforss beträffar, skall
jag be att få understryka, att då jag talade om vår ställning till andra
länder i fråga om konkurrensen, gick jag icke alls in på frågan
om huruvida de svenska arbetarna arbeta mer och flitigare än utländska
arbetare eller om det är tvärtom, och vad detta kunde betyda,
utan vad jag åsyftade, var såsom väl tydligt framgick av anförandet,
eftersom jag talade om handelskriget, att alldeles oberoende
av nyssnämnda förhållanden de främmande makterna kunna
gentemot oss kasta i vågskålen en mängd tyngder till sin förmån,
exempelvis sina ur produktionssynpunkt bättre gografiska förhållanden.
sina större naturtillgångar o. s. v., sina större resurser i allmänhet,
och icke minst den tendens, som stormakterna för närvarande
visa att kasta också sitt politiska inflytande gentemot de
mindre staterna i denna vågskål. Det är under sådana förhållanden
jag menar, att en anspänning av alla våra krafter behöves, om vi
skola bestå i konkurrensen. Herr Trygger har för övrigt närmare
utvecklat detta, så att jag kan ansluta mig till honom.

Herr Wigforss anförde också en del sifferuppgifter. Jag fäste
mig liksom en annan talare särskilt, vid hans taxeringsuppgifter.
Jag skall icke alls med anledning av dessa tillåta mig att fälla nå -

Xr 8.

Måndagen den 29 september.

Lagförslag om
arbetstidens
begränsning.

(Forts.)

■rot generellt omdöme om hans uppgifter i allmänhet, men då han
ville göra gällande, att taxeringsmyndigheterna i våra städer, då
det gäller att uppskatta de lägst på skalan ståendes inkomster, om
vilka de icke hava någon direkt deklaration, visa benägenhet att
taxera dessa, som herr Wigforss sade, »i överkant», då begick han
säkerligen ett stort misstag. Jag undrar, om han vänder sig till
taxeringsmyndigheterna i de av honom anförda städerna Lund och
Göteborg, vad han får för svar, om han vill göra gällande, att de
äro benägna att upptaxera småfolket »i överkant».

Vad hans excellens statsministerns yttrande beträffar, sa villo
han. såvitt jag förstod, infoga mig bland lagens principiella motståndare
och''bland de allra värsta av dessa principiella motståndare,
de som under inga förhållanden vilja vara med om någon lagstadgad
arbetstid. Jag förstår verkligen icke ett sådant missförstånd.
Jag uttalade mig alldeles direkt om den saken, att jag icke var motståndare
till lagstadgad arbetstid, når den behövdes, och tilläde,
att man i detta fall enligt min uppfattning borde gå fram etter
de hygieniska linjerna. Men därav följer naturligtvis icke, att man
kan godtaga en lagstiftning, som tenderar att hindra folk från att
arbeta så mvcket som de vilja inom det yrke, där de kunna vinna det
mesta utbvtet av sin arbetskraft. Jag begränsade därjämte alldeles
uttryckligt mina betänkligheter till den nu föreliggande situationen,
när.'' som jag yttrade, hela världen _ i denna återuppbyggandets tid
ropar på så mycket arbete som möjligt.

Hans excellens ville slutligen mot mig också göra gällande, att
min jämförelse beträffande cn läkare och en patient innebure ett
förmynderskap för andra. Detta skulle som hans excellens yttrade,
vi ca att man skulle vilja se ned på det sociala kravet i denna fråga.
Jag bestrider alldeles bestämt, att jag vill so ned pa detta sociala
krav Jag <>ör det så mvcket mindre, som jag uttryckligen angav
mi-r vara anhängare av ett annat botemedel i denna fråga, nämligen
tilldelande till arbetarna av så stor vinst som möjligt i företagen
Men jag har naturligtvis i denna fråga som i alla andra ansett det
vara min skyldighet att pröva, om botemedlet har någon utsikt att
hjälpa i det föreliggande läget eller icke. Det kan vara mycket
lätt att säga. att folkmeningen, fordrar det. och att man skall ralla
,i„ efter den. Jag skulle kunna genmäla endast med en hänvisning
till vad min ärade vän herr Klefbeck yttrade under denna dags forsta
debatt, då han framhöll att folkmeningen beror pa de tidningar,
som skapa densamma. Men jag skall icke gorå den invändningen
Jag skall endast svara, att vad en folkmenmg vill. det hjälper icke
mig att rösta mot min övertygelse, det hjälper icke mig over till
den ståndpunkt!, att rösta efter andnis övertygelse, nar .lag sekt
rröva frågan så objektivt som möjligt, Och det ar icke heller arun
lao-ens ståndpunkt, att jag skall rösta annat än efter mm egen overtvgelse
i sådana frågor. Sedan får naturligtvis framtiden avgöra
mellan mig och dem som stå på en annan linje. Ingen skalig bil gladare
än jag, om de få rätt. Men jag kan icke nu stalla mig i den
situationen, att framtiden skall säga åt mig. om följderna bil far -

Måndagen den 29 september.

69 >''r 8.

du röstade därvid mot din Lagförslag om

arbetstiden?

liga: Du röstade dock för lagen, men

Övertygelse. . , .. begränsning.

För övrigt vill jag säga, att det förefaller mig rätt egendomligt. (Forts.j
att detta tal om förmynderskap riktas mot oss, som i denna stund
äro motståndare mot en lag, som faktiskt innebär ett förmynderskap
över svenske mäns rätt att arbeta, ett förmynderskap, som åi
utan motstycke i vår historia.

Herr Holmquist: Herr talman! .Tåg begärde ordet, då
herr Bergström uttalade sig i den föreliggande frågan. Jag gjorde
det därför, att jag knappast trodde, att en sa liemst pessimistisk
syn på jordbrukets läge i vårt land skulle kunna framföras i denna
kammare. Talaren tillhör den ena av de nya bondeorganisationerna,
och jag får verkligen säga, att om herr Wohlin har många män
med en så oerhört pessimistisk uppfattning enrollerade i sitt gamla
ovarde, förstår jag, att han tjänstgör som chef endast »tillsvidare».

Herr Wohlin yttrade med adress till det liberala partiel, att det
var så få av de liberala lantmännen, som uttalat sig. Han nämnde
särskilt två namn. Jag nämndes visserligen icke, men jag vill säga.
att jag har den stora lyckan att ha varit jordbrukare och att för närvarande
ha två av Dalarnas största egendomar i viss mån under min
förvaltning. Jag har även under en mycket stor del av mitt liv
deltagit i administration av stora industrier.. Vid sådant, förhållande
torde det tillåtas mig att yttra några ord, icke alls med anspråk
på att vara auktoritet, men i alla fall med så mycken erfarenhet,
att jag har läppjat på de spörsmål, som här i dag hava berörts. ^

Det har sagts från så många håll, alldeles särskilt högerhåll.
att denna lag blir en olyckslag, och ingen har starkare uttalat sig
i sådan riktning än herr Trygger, som förklarade att han och hans
meningsfränder icke under de förhållanden, som nu föreligga kunde
taga denna lag, .som de ansåge vara skadlig. Ja, det är ju helt naturligt,
att om man har denna uppfattning, saken rent personligt sett
är avgjord.

Men, mina herrar, har icke ungefär detsamma sagts otroligt
många gånger förut, icke endast i den fråga, som av herr krigsministern
nyss här angavs utan vid alla möjliga nya uppslag på det
sociala området. Studerar man t. ex. historien om den kommunala
rösträttens utveckling, vilken jag har läst med ganska stor noggrannhet,
så finner man, att redan på den tiden, då en enda man i en kommun
kunde avgöra kommunens alla angelägeheter utan att behöva
taga hänsyn till någon, och man påyrkar ändring i detta förhållande,
så ropades det: Det är landets ruin, det är till det kommunala
livets förstöring, det är att taga bort den auktoritet, som hittills
styrt våra kommuner på ett synnerligen fördelaktigt sätt. Dessa
bestämmelser togos emellertid bort, och det kom i stället en 5,000-gradig skala. När man så fann, att även denna var förelagd och
behövde ersättas av en ny så upprepades, man kan nästan såga, ord
för ord just samma invändningar, och de ha upprepats hela tiden,
ända till dess den 40-gradiga skalan föll. Då det nu gällde denna sista

Måndagen den 29 september.

Lagförslag om skalas borttagande, måste jag dock göra ett erkännande åt lierr
arbetstidens Trygger — vilket ju kan vara honom likgiltigt — för vad jag för
yr ansning. m-n ansett vara en stor handling hos honom. Han hade där en
v or.8'' annan taktik än den han anlägger på denna lag. Han fruktade även
där stormar, men han ansåg dock, att han trots sina betänkligheter
kunde vara med på en rättsutveckling, som gav allmän och lika
rösträtt. Naturligtvis kan jag icke mäta djupet av de
skäl, som nu hava fort honom till en annan åskådning.
Men från min och följaktligen yttre synpunkt sett vill

det verkligen synas, som om man på det hållet även i detta fall,
trots att man känner sig böjd att gorå ganska starka invändningar
mot lagförslaget, dock skulle kunnat taga detsamma.

Det har ju sagts om det delphiska oraklets prästinna, att hon,
då hon gav sina spådomar, naturligtvis icke leddes av de ångor,
som stego upp ur jordens inre och omgav och omtöcknade henne, utan
därav, att hon hade en klar uppfattning om tidsläget och utvecklingen.
Med tanke därpå skulle jag också vilja saga, att man kanske
borde vara mindre kraftig i sin argumentation emot denna lag. Jag
vill gärna erkänna, att även jag har mina betänkligheter, men de
äro sådana, att om jag väger dem mot de fördelar, som uppnås, med
denna lag, så måste jag gå med på lagförslaget.

Herr Clason liknade sig vid en läkare — jag förmodar, att meningen
var en högerläkare, och att vi alla andra, som tillhöra de
andra partierna egentligen vore patienter. .lag tar alldeles för givet,
att så var meningen. Han sade nu. att såsom läkare får man icke
ge sådana droger, som äro skadliga för patienten, även om han
begär dem. Tror inte herr Clason, att den allmänna uppfattningen
i det fallet är tillräckligt klar för att freda herr Clason såsom läkare
från att någonsin få några sådana patienter. Det händer nästan
aldrig inom djurvärlden, att djuren förgifta sig av naturens produkter,
därför att deras instinkt leder dem. Tror man verkligen,
att icke arbetarna skulle ha ens den instinkten, att de icke gå till
herr Clason och begära några för dem skadliga recept.

För övrigt, mina herrar, är detta sannerligen icke någon fråga
för dagen. Under åtminstone trettio långa år hava landets arbetare
gått fram under spel och fanor med denna 8-timmarsdag på sitt
program. Varför har man icke under denna långa tid sökt att få
fram andra förslag, som kanske skulle tillfredsställt dem bättre.
Jag vet icke någon högerläkare, isom kommit med något recept i
den riktningen.

Vad beträffar de nya allmänna bondeorganisationernas ställning
till frågan vill jag säga, att det förefaller mig, att dessa organisationer
äro litet för förnäma. De säga »vi bönder», »vi lantmän».
Ja, de säga det med en sådan emfas, att man nästan tror, att »vi»
är stavat med gtort V, och man är nästan förvånad över att det
icke följes av ett »med Guds nåde.» Det vill åtminstone förefalla
mig så, när de yttra sig ironiskt om de andra partierna, vilka sedan
länge arbeta för jordbrukets intressen, och särskilt det liberala partiet.
Herrarna få väl dock, vilken av de båda fraktionerna herrarna

Måndagen den 29 september.

än tillhöra, erkänna, att vad som i all synnerhet gjort denna la
acceptabel för de .svenska jordbrukarna ar de förändringar i lagförslaget,
som genomförts genom det liberala partiet. A ad som gor, att
lagens verkningar icke .särskilt tangera bondejordbruket, ar just de
förändringar, som sålunda vidtagits i lagförslaget Det har visserligen
sagts från socialistiskt håll, att det är just de från agen nn an
tågna grupperna av arbetare, som borde skyddas, de andra skudda
sig själva. Men från jordbrukarhåll borde man val i all rimlighets
namn ha rätt att vänta en viss förståelse för vad sålunda av oss
liberaler har åstadkommit, men detta tyckas herrar bondeforbundare

icke det minsta sentens , ,, , .

Jag skall icke längre upptaga kammarens tid. -lag skall sluta
på ungefär samma sätt som herr Trygger men vånda pa hans ord.
Det är alldeles klart, att har man hans uppfattning, att denna lag
är skadlig, då röstar man avslag på lagförslaget, .lag har den
uppfattningen, att under de förhållanden, som nu existera, saval u e
i den störa världen som i vårt eget land, är denna lag att anse
som en i det störa hela nyttig lag. och därför, herr talman, ber .lag
att yrka bifall till lagförslaget.

Sr S.

Lagförslag om
; arbetstidens
begränsning.

Herr Julin: Jag skulle icke ha besvärat kammaren med att
yttra mig i den föreliggande frågan, om jag icke hade blivit direkt
uppkallad att göra det. Jag var visserligen icke inne i kammarem
när herr Wolilin hade sitt anförande, men det har meddelats mig att
han skulle ha givit uttryck åt ett visst intresse att få höra vilken
ståndpunkt de liberala lantbrukarna intogo till det föreliggande lagförslaget.
Jag skall då be att fa saga, om det kan vara till någon
glädje för herr Wohlin och hans meningsfränder, att ehuru jag icke
kan säga, att jag är någon principiell motståndare mot allt _ lagstiftande
rörande arbetstiden, måste jag ändock bekänna, att jag icke
heller är någon entusiast för en lagstiftning till begränsande av arbetsliden.
Jag är gammal nog att ka den erfarenheten ock hysa den
meningen, att det ''är en ganska vansklig sak, som man giver sig in
på, då man söker lagstifta så generellt, att det kan gälla, nästan alla
förhållanden på arbetsmarknaden. Det har givetvis alltid sina svårigheter.
. ,

Den till mig framställda frågan gällde naturligtvis emellertid
framför allt, vilken betydelse verkningarna av denna- lag kunna ha
för det svenska jordbruket. I det fallet får jag saga, att ruin uppfattning
är, att lagen kommer att hava mycket ringa verkningar pa
det svenska jordbruket.

Jag ber att få nämna, att då jag för 20 år sedan — jag tror, att
jag var den första på män ort, som gjorde det — satte ned arbetstiden
med två timmar om dagen — den var, som vi alla veta, förut oskäligt
lång — så väckte detta åtskillig uppmärksamhet, och det ansågs
även då vara ett mycket dåligt sätt att befrämja produktionen. Men
jag tror, att vi nu alla äro ense om, att den nuvarande arbetstiden
är tillräckligt lång. Jag vill icke säga, att den hör ytterligare förkortas,
men den skulle kunna förkortas, om man kunde använda

Nr 8. 72

Måndagen den 29 september.

Lagförslag on
arbetstidens
begränsning.

(Forts.)

1 tiden på ett bättre sätt, än som nu verkligen sker. Och detta omdöme
kan ju gälla även på andra områden och beträffande andra näringar.
Det gäller lika val de industriella näringarna, som det galler jordbruket.
Kunde vi endast få folket att rätt använda och utnyttja arbetstiden,
så skulle resultatet, även om arbetstiden vore kortare än nu,
med all sannolikhet ur produktionssynpunkt icke bliva så mycket sämre
än nu.

Då jag nu säger, att jag icke är någon entusiast för eu lagstiftning,
som reglerar arbetsförhållandena, måste jag likväl bekänna, att
förhållandena i världen kunna vara och bli sådana, att jag finner en
lagstiftning berättigad. Särskilt med avseende på vad herr Trygger
för en stund sedan anförde, då han förklarade, att han var eu principiell
motståndare mot all lagstiftning på detta område, vill jagsäga,
att det synes mig verkligen, som om herr Trygger borde med
sitt inflytande tidigare ha gjort något för att reglera arbetsförhållandena
inom vissa industrier i vårt land, beträffande vilka — man må
sedan i övrigt hysa vilken åsikt man vill angående arbetstidens längd
man dock måste medgiva, att arbetstiden, såsom den bär varit
ordnad, har varit oskäligt lång. dag syftar på industrierna med kontinuerlig
drift,-där det arbetas i 12-timmarsskift, och -det få val ändå
herrarna medgiva, att det är oskäligt. Hade en frivillig överenskommelse
träffats på dessa -områden för 10, 20 år sedan — jag tror, att
det skulle hava varit den rätta tidpunkten — så skulle eu lagstiftning
som den nu föreliggande kanske icke ha varit nödvändig.

Man kan ju icke heller bortse från den situation, som för närvarande
är rådande såväl i vårt land som i alla andra länder i Europa
och i hela världen i övrigt. Man måste väl taga någon hänsyn även
därtill, då det gäller ett lagförslag, som så många verkligen tro skall
medföra välsignelse för arbetarklassen. Det är för mig alldeles -omöjligt
att komma ifrån den uppfattningen, att man under sådana förhållanden
även måste taga hänsyn till ställningen i andra länder.

. Jag tror icke, att denna lag skall åstadkomma de olyckor för
näringarna, som här hava förutsagts. Jag bär varit med tillräckligt
länge och varit^ intresserad inom olika näringar, för att ha -haft tillfälle
att höra sådana spadomar förr, och man har aldrig sett, att det
värsta har inträffat, även om ej heller optimisterna, som väntat sig
stora ting, -fått se sina förhoppningar gå i uppfyllelse. Jag tror, mina
herrar, att det icke skall hända någon olycka i Sverige, om denna laggenomföres.
Jag tror -också, att herr Trygger och de många med honom,
»om hellre taga eu strid för att få en sak avgjord och klar på
en gång, nog få tillfälle till sådana strider, oaktat denna lag genomföres.
Jag är nämligen icke nog sangvinisk att tro, att det kommer
att -bli någon arbetsfred, arbetsro eller arbetsglädje, därför att denna
lag antages, Det tror jag verkligen icke på. Jag tror, att det kommer
att bli strid, när denna lag skall börja tillämpas, allra först eu
lönestrid, och den blir alldeles säkert tillräckligt skarp. Låt oss emellertid
icke spa alltför mörkt och dystert om denna lags verkningar!
Jag tror som sagt icke, att den kommer att medföra de olyckor, som
man förespår, och jag tror icke heller, att -den kommer att ha- de

Måndagen den 29 september.

Nr S.

störa -välsignelser med sig, »om man måhända på andra håll hop- Lagförslag om
p^g '' arbetstidens

Funnes det ett varmt intresse hos landet arbetarklass för att verkligen
främja produktionen, hade den tillfälle därtill även med en
kortare arbetstid. Den förste talaren i dag lämnade oss en del skildringar
ur en engelsk tvålfabrikants meddelanden från sitt arbetsfält,
däri han visat, att till och med en arbetsdag på sex timmar skulle
kunna vara tillräcklig, och att man skulle kunna åstadkomma lika
mycket arbete på denna tid som på en vida längre. Jag skulle kunna
ge den ärade talaren ett exempel ur egen erfarenhet från en näring,
däri jag förut varit intresserad, men icke längre är det. Det är icke
längre tid sedan än förliden vinter som inskränkning i driften måste
göras och arbetstiden förkortas. Där arbetades förnämligast på ackord,
och arbetstiden inskränktes till sex timmar. På dessa sex timmar
frambringades emellertid ungefär lika stor produktion som förut
på 10 timmar. Där var det naturligtvis ett intresse för arbetarna
att driva upp produktionen; de ville förtjäna pengar, och man kunde
ju icke hindra dem att arbeta, då de på sex timmar kunde frambringa
lika mycket isom förut på 10. Men då sedermera arbetstiden på våren
ökades, blev arbetsproportionen icke densamma, utan återgick den till
ungefär vad den förut varit. Att således genom en överenskommelse
på frivillighetens väg få fram en större produktion på en kortare tid.
det är så enkelt, att man icke behöver taga den engelske tvålfabrikantens
erfarenhet till bevis därför, ty det känna vi alla till, som ha vår
verksamhet inom näringarna, att om man ger en person ett ackord,
så utför han arbetet på kanske ungefär hälften eller två tredjedelar
av den tid, som han eljest använder. Nog kan man således på den
vägen få fram en ökad produktion på kortare tid, men däremot tror jag
naturligtvis icke, att då man lagstiftar och bestämmer, att det icke
skall arbetas längre, man kan få arbetsresultatet att stiga på sådant
sätt. Det oaktat anser jag, att då situationen i världen för närvarande
är sådan den är, lagförslaget bär antagas, och jag kommer också
att giva min röst för detsamma. Yi få då tillfälle att pröva resultatet
-— ty detta är naturligtvis en försökslagstiftning — och om man
därvid finner att det går alldeles galet med gamla Sverige, har man
ju tillfälle att ånyo taga upp frågan. Det tror jag, att vi alla skola
vara villiga att göra, om det visar sig komma att medföra de olyckor,
som herrarna här förutspå.

Jag ber, herr vice talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Nyländer: Herr talman! För min del kan jag icke
finna, att den föreliggande lagen skall kunna bliva till något verkligt
gagn, icke ens för arbetarna själva. Det bär ju hittills visat
sig, att de arbetarorganisationer, som verkligen velat ha 8 timmars
arbetsdag, de ha genom frivilliga överenskommelser och avtal med
sina respektive arbetsgivare vunnit detta mål, och 8-timmarsdagen
har för dessa tillämpats utan några som helst av riksdagen fastslagna
lagparagrafer. Hans excellens herr statsministern yttrade i

Nr 8.

Måndagen den 29 september.

Lagförslag om (jag på förmiddagen, att även lian hyste sympatier för att denna
berränsnilT fr®£A borde lösas på ett sådant sätt, på frivillighetens väg; tiden
(Forts) därför är enligt min mening, och såsom också kraftigt framhållits
av en föregående talare, ingalunda försutten. Att lagstifta på
ifrågavarande område synes mig därför icke nu vara behövligt.

Vad denna lag kommer att medföra blir nog, mina herrar,
bland annat, även en mängd åtal med ty åtföljande processer och
tråkigheter för respektive parter när lagen kommer att tillämpas.
Jag vågar hålla ock före, att de, som nu eå kraftigt arbeta för antagandet
av denna lag, nog en gång skola komma att inse, att det hade
varit klokare, om vi ännu något litet sett tiden an och fått lära
känna erfarenheterna från de länder, där liknande lagstiftning möjligen
kommer att införas.

Då jag sålunda icke kan finna, att det för vårt lands arbetsförhållanden
är gagneligt eller nödvändigt, att denna lag nu antages
— en lag, om vilken man kan säga, att den är en lag om 16
timmars arbetsledighetsdag, där ledigheten är huvudsaken och det
produktiva arbetet en bisak, en lag, om vilken herr statsministern
ny ligen yttrade, att det är eu lagtyp, som hittills är för Sverige
okänd — då är det, herr talman, icke underligt, att man ställer sig
betänksam och icke gärna vill vara med om att bidraga till en sådan
lags antagande. Jag vågar därför be att få förena mig med dem,
som yrkat avslag på såväl Kungl. Maj :ts proposition som utskottets
hemställan.

Herr Ingeström: Jag skulle naturligtvis icke ha begärt
ordet här, om icke en föregående talare i sitt till synes bländande
fyrverkeri med ord, varmed han här underhöll oss, även bevisat
mig den i denna kammare lika sällsynta som tvetydiga äran att
begära, att jag här skulle deklarera min ståndpunkt i den föreliggande
frågan, och för den händelse jag ämnade rösta bifall till utskottsförslaget,
angiva de skäl, varför jag det gjorde. Han efterlyste
också övriga liberala jordbrukare här i kammaren. Ett par
av de liberala jordbrukarna i kammaren ha ju nu uttalat sig i
denna fråga, och jag kan då inskränka mig till att i stort sett instämma
i de yttranden, som de haft.

Vad mig själv beträffar så anser jag, att de krav, som nu framställas,
äro så störa och viktiga, att jag finner mig handla både rätt
och klokt, om jag lämnar min röst för förslaget. Men jag säger
såsom herr Julin: jag gör det icke med någon entusiasm. Det kan
jag naturligtvis icke med den synpunkt, som jag i min ställning .givetvis
måste lägga på frågan. iMen det händer ju ofta, att man
såsom här måste rösta utan entusiasm; det har hänt förr i denna
kammare och kommer naturligtvis att hända även hädanefter.

Man vill nu att vi jordbrukare skola lägga den rent klassegoistiska
synpunkten på denna fråga och motsätta oss förslaget under
den tankegången, att om förslaget nu går igenom, skulle dess utsträckande
till jordbruket bliva en följd och arbetsförhållandena inom
denna näring regleras på ungefär samma sätt som inom rada -

Måndagen den 29 september.

75 >''r S.

strien. Men jag hyser icke någon egentlig fruktan därför, ty ar- Lagförslag om
betsförhållandena inom jordbruket äro ju så helt och hållet olika mot
inom industrien. Och jag vill därtill framhålla, att om detta för- %or1s,
slag nu skulle tillbakavisas, det naturligtvis skulle komma tillbaka, ''
och då kan man med skäl befara, att jordbruket kommer med. Vill
man därför lägga den där icke alldeles så vackra klassegoistiska
synpunkten på frågan, så tror jag, att vi jordbrukare även med den
synpunkten gott kunna rösta för förslaget.

Till sist vill jag emellertid säga några ord, för den händelse
någon av alla de icke jordbrukare, som här hava fört jordbrukets
talan mot förslaget, till äventyrs skulle hava gjort detta på grund
av de uppgifter angående hans eget jordbruks ekonomi, som greve
Lagerbjelke i lördags lämnade, uppgifter, som man väl får antaga
lämnades med ett visst anspråk på sakkunskap. Han upplyste nämligen,
att han hade en egendom på 50 hektar åker och drev detta
jordbruk extensivt, samt att omsättningsumman per år uppgick till
150,000 kronor, och uppgav, att hans ökade utgifter för driften
genom de nya löneavtal, som nu i somras hade kommit till stånd,
skulle komma att belöpa sig till 12,000 kronor per år, samt att detta
hans jordbruk redan under föregående år gått med förlust. Dessa
siffror äro ju oerhört missvisande; man behöver icke vara mycket
inne i jordbruksekonomi för att förstå det. Jag har velat draga
fram denna sak, för att icke till äventyrs någon icke jordbrukare i
denna kammare skulle låta sig påverkas av dessa uppgifter.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr vice
talmannen, att med anledning av de yrkanden, som under överläggningen
förekommit, propositioner komme att framställas, först särskilt
beträffande första avdelningen av den under behandling varande paragrafen
, vilken avdelning slutade med orden »arbetsföretag, vari i
regel flera än fyra arbetare användas till arbete för arbetsgivares
räkning», vidare särskilt angående vart och ett av de i senare avdelningen
av paragrafen ingående momenten samt slutligen särskilt rörande
friherre Barnekowis yrkande om tillägg av ett nytt moment i
slutet av lagrummet i fråga.

Vidkommande paragrafens första avdelning, fortsatte herr vice
talmannen hade yrkats: l:o) att densamma skulle godkännas; 2:o)
att avdelningen skulle avslås; och 3:o), av herr Winberg, att kammaren
skulle godkänna motsvarande del av Kungl. Maj:ts förslag i ämnet
med uteslutande av dels ordet »särskilt» näst framför ordet »arbetsföretag»
dels ock den därpå följande relativsatsen »vari i regel
flera än tre arbetare på sådant sätt användas».

Därefter gjorde herr vice talmannen propositioner enligt berörda
yrkanden samt förklarade sig anse propositionen på godkännande av
förevarande avdelning av paragrafen vara med övervägande ja besvarad.

Nr 8. 76

Mandagen den 29 september.

Lagförslag om Votering begärdes, i anledning varav och sedan till kontrapropoarbetstidens
s^|on därvi-d antagits avslag, uppsattes, justerades oeli anslogs en så
(Forte) lydande omrostningspnoposition:

esxmmti ■ w.........

Den, som godkänner första avdelningen av 1 § i det av andra
särskilda utskottet i utlåtande nr 1 framställda lagförslag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, avslås förslaget i denna del.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 78;

Nej — 46.

Därefter gjordes enligt de yrkanden, som förekommit beträffande
momenten a—f i paragrafens senare avdelning, propositioner, särskilt
i fråga om varje moment, dels på godkännande av, dels ock på avslag
å dessa moment; och förklarades propositionerna på momentens godkännande
vara med övervägande ja besvarade.

I avseende å momentet g, yttrade därpå herr vice talmannen, hade
framställts följande yrkanden: l:o) att momentet skulle godkännas;
2:o) att detsamma skulle avslås; samt 3:o), av herr Enhörning, att
momentet skulle antagas med den ändring, att orden »utom vid skiljeställe»
utelämnades.

Sedermera gjorde herr vice talmannen propositioner enligt nämnda
yrkanden samt iförklarade sig anse propositionen på momentets
godkännande vara med övervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning varav herr vice talmannen upptog
vartdera av de båda återstående juhandena med hemställan huruvida
kammaren ville antaga detsamma till kontraproposition i den
förestående omröstningen; och förklarade herr vice talmannen sig finna
de härå avgivna svaren hava utfallit med övervägande ja. för deras
mening, som ville till kontraproposition antaga avslag.

Herr Enhörning äskade emellertid votering jämväl om kontrapropositionens
innehåll. I anledning härav uppsattes, justerades och
anslogs en omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som till kontrapropositionen i huvudvoteringen om mom. g)
i andra avdelningen av 1 § i det av andra särskilda utskottet i ut•
låtande nr 1 framställda lagförslag, antager avslag å förslaget i denna
del, röstar

Ja;

Måndagen den 29 september.

77 Sr 8.

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, liar till .kontraproposition i nämnda votering antagits
bifall till barr Enhörnings yrkande i tf rågan.

Lagförslag om
arbetstidens
begränsning.

(Fort*.)

Vid slutet av den bäröver anställda omröstningen befunnos rösterna
bava utfallit sålunda:

Ja ■— 55;

Nej — 67.

Sedermera uppsattes, justerades och anslogs för huvudvoteringen
en så lydande omröstningsproposition:

Den. som godkänner mom. g) i senare avdelningen av 1 § i det
av andra särskilda utskottet i utlåtande nr 1 framställda lagförslag,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes momentet med den ändring att orden
»utom vid skiljeställe» utelämnas.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna bava
utfallit sålunda:

Ja — 65;

Nej — 59.

Härpå gjordes angående vart och ett av momenten h—k i senare
avdelningen av 1 § särskilda ipropositioner, dels på godkännande av,
dels ock på avslag å respektiva moment; och förklarades propositionerna
på momentens godkännande vara med övervägande ja besvarade.

Slutligen yttrade Iherr vice talmannen, att av friherre Barnekow
framställts det yrkande, att i senare avdelningen av nu föredragna
paragraf skulle införas ett nytt moment, så lydande:

»1) säsongarbeten, som pågå högst tre månader under året».

Herr vice talmannen gjorde nu propositioner, först på bifall
till friherre Barnekows berörda yrkande samt vidare därpå att
kammaren skulle i enlighet med vad utskottet hemställt avslå
samma yrkande; och förklarade herr vice talmannen sig anse den
senare propositionen vara med övervägande ja besvarad.

Votering beeärdes, i anledning varav uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Nr & 78

Måndagen den 29 september.

^betMens''1 ^6U’ SOTn * eu^ffhet med vad andra särskilda utskottet i utbégränsning.
påtande nr 1 hemställt avfslår friherre Barnekows yrkande om
(Forts.) införande av ett nytt moment i senare avdelningen av 1 § i föreliggande
lagförslag om arbetstidens begränsning, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles nämnda yrkande.

Vid slutet av den häröver anställda omröstningen befunnes
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 67;

Nej — 54.

2 §.

Godkändes.

3 §.

Denna paragraf lydde sålunda:

På begäran av domstol eller den, vars rätt därav beröres, åligger
det arbetsrådet att avgöra, huruvida visst arbete är att hänföra
till sådant, varå denna lag äger tillämpning, eller huruvida
viss arbetstagare är att enligt lagen räkna såsom arbetare.

Är mål, som händlägges vid domstol, beroende av fråga, varom
i första stycket förmäles, skall domstolen hänskjuta frågan
till arbetsrådet, när part sådant äskar eller domstolen finner det
nödigt; och må slutligt utslag av domstolen ej meddelas, förrän
arbetsrådets beslut kommit domstolen tillhanda.

I annan fråga rörande lagens tillämpning, än som i första
stycket avses, har arbetsrådet att på begäran av domstol eller den,
vars rätt av frågan beröres, avgiva utlåtande.

Herr Reuterskiöld: I anslutning till den reservation, som
avgivits av herr Hult, och under åberopande av det yrkande, som
under debatten framställts av herr Johansson i Kälkebo, till vilket
jag anslöt mig, ber jag, herr talman, utan vidare motivering, som
torde vara överflödig, att få yrka bifall till det förslag, som av
Kungl. Maj:t framlades för årets lagtima riksdag och av utskottet
tillstyrktes, i stället för till det vid denna urtima riksdag av utskottet
avgivna.

Herr Nilsson, Johan, i Malmö: På förut anförda skäl ber
jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Måndagen den 29 september.

79 Nr 8.

Efter härmed slutad överläggning gjordes enligt de beträflaude
nu förevarande paragraf framkomna yrkandena propositioner,
först på paragrafens godkännande samt vidare på antagande ,ForS
av motsvarande del av Kungl. Maj:ts vid detta års lagtima riksdag
framlagda lagförslag i ämnet; och förklarades den förra propostionen,
vilken upprepades, vara med övervägande .ia besvarad.

* §■

Denna paragraf hade följande avfattning:

Arbetare må icke användas till arbete under längre tid, raster
oräknade, än 8 timmar av dygnet eller 48 timmar i veckan; dock
må, därest nyssnämnda begränsning av arbetstiden för vecka icke
därigenom överskrides, arbetstiden under veckans fem första söckendagar
utsträckas till 8 1U timmar.

Bedrives arbete med regelbunden skiftindelning, må annan
arbetstid än nyss angivits tillämpas, såvitt därigenom icke uppkommer
längre sammanlagd arbetstid för en tidrymd av högst tre
veckor, än att den motsvarar 48 timmar i veckan.

Herr W inb er g: Egentligen hade jag tänkt framställa ändringsyrkande
i fråga om förevarande paragraf. Då det emellertid nu
torde vara tämligen resultatlöst, vill jag endast göra en erinran,
och jag har också fått särskild anledning att göra en sådan med
hänsyn till det sätt, på vilket tidningarna refererat ett uttalande,
som fälldes i andra kammaren i lördags, av innehåll att de enskilda
järnvägarnas personal skulle vara av gällande kollektivavtal förhindrad
att vidtaga något för att få sin arbetstid reglerad, förrän
nu gällande kollektivavtal utlupit i och med utgången av år 1921.

Jag har fatt i uppdrag från ledande håll bland järnvägsmännen
att lämna den förklaringen, att personalen vid de enskilda järnvägarna
säkerligen icke kommer att anse sig på något sätt förbunden att
vänta med regleringen av arbetstiden till utgången av år 1921. utan
anser, att så pass exceptionella omständigheter inträffat i och med
antagandet av lagen om arbetstidens begränsning, att den ofördröjligen
kommer att hos arbetsgivarna göra framställning om reglering
av arbetstiden i anslutning till de bestämmelser, som gälla för övriga
arbetare. Skulle då arbetsgivarna vid de enskilda järnvägarna
eventuellt komma att absolut motsätta sig sådant med hänvisning
till nu gällande kollektivavtals giltighetstid, riskera vi att komma
ut i en mer eller mindre skarp konflikt mellan arbetare och arbetsgivare
på detta område. Riksdagens ställning i avseende å järnvägspersonalen
förefaller mig så mycket mer egendomlig, som det
särskilt i utskottets motivering säges, att man bör söka få en avspänning
i förhållandena mellan arbetarna och arbetsgivarna till
stånd. Jag har försökt att om möjligt få riksdagen med på att
under lagens bestämmelser inbegripa järnvägspersonalen och det förefaller
mig, att det på ett så känsligt område, bör vara av intresse
att avlägsna så många friktionspunkter som möjligt. Då så icke kun -

Nr 8. 80

Måndugen den 29 september.

Lagförslag on
arbetstidens
begränsning.
(Forts.)

»nät ske, får riksdagen givetvis taga konsekvenserna av sitt handlingssätt
i detta fall.

Efter härmed slutad överläggning godkändes nu föredragna
paragraf.

5—8 §§.

G-odkändes.

9 §.

Denna paragraf lydde sålunda:

1 mom. Arbetsrådet består av minst sju ledamöter, utsedda
av Konungen för en tid av två år i sänder. Av ledamöterna skola
utses två bland personer, föreslagna av sådana idkesam m-anslutningar
av arbetsgivare, vilkas medlemmar sysselsätta tillhopa minst

50,000 arbetare, samt två bland personer, föreslagna av sådana t
rikssammanslutningar av arbetare, som räkna minst 50,000 medlemmar.
För nämnda fyra ledamöter skola i enahanda ordning
utses minst dubbelt så många suppleanter. Förslag, som ovan
sägs, skall, för att vinna avseende, upptaga minst dubbelt så många
personer som de, vilka skola med ledning av förslaget förordnas
till ledamöter eller suppleanter. Har förslag icke avgivits,
värde förordnande ändock av Konungen meddelat.

Övriga ledamöter skola utses bland personer, som icke kunna
anses företräda arbetsgivar- eller arbetarintressen, och förordnar
Konungen en av dessa ledamöter till rådets ordförande och chef
samt en till ställföreträdare för denne. Minst en av de utan förslag
utsedda ledamöterna skall vara lagkunnig man, vilken fullgjort
vad författningarna föreskriva dem, som må nyttjas uti
d omar ämbeten.

2 mom. Ledamot eller suppleant, som i 1 mom. avses, skall
vara svensk medborgare och hava uppnått tjugufem års ålder. Ej
må befattningen innehavas av den,

som står under förmynderskap,

som är i konkurstillstånd eller vars egendom, utan att vara
avträdd till konkurs, förvaltas för borgenärers räkning,

som är förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas eller
eljest på grund av honom ådömd straffpåföljd icke må utöva allmän
befattning eller genom utslag, vilket ännu icke vunnit laga
kraft, är dömd till straffpåföljd, varom sist förmärs, eller som
är under framtiden ställd för brott, vilket kan medföra sådan påföljd,
eller

som blivit dömd ovärdig att föra andras talan inför rätta.

3 mom. Mot ledamot av arbetsrådet gälla samma jäv, som i
rättegångsbalken stadgats i fråga om domare.

4 mom. Har ledamot eller suppleant, som representerar ar -

Måndagen den 29 september.

81 Nr 8.

betsgivare eller arbetare, åtagit sig uppdraget, äge han ej att Lagförslag om
varda därifrån entledigad, med mindre särskilda omständigheter "rbe^I ll^ns
därtill föranleda. Avsägelse av uppdraget prövas av Konungen. (Fort5'',

Avgår ledamot eller suppleant, förordnar Konungen för återstående
delen av den tid, för vilken den avgångne varit förordnad,
annan ledamot eller suppleant.

5 mom. Skulle ledamot, som representerar arbetsgivare eller
arbetare, vid sammanträde utebliva eller finnas vara av jäv hindrad
att tjänstgöra, och kan ej suppleant tillkallas, äger arbetsrädet
utse lämplig person att vid det tillfället träda i den uteblivne
eller jävige ledamotens ställe.

6 mom. Ärenden, som behandlas av arbetsrådet, må avgöras
av fem ledamöter, så ock av fyra, där de äro om beslutet ense. Ej
må flera än sju ledamöter deltaga i behandlingen av ärende inför
arbetsrådet.

Vid besluts fattande skola lika antal representanter för arbetsgivare
och arbetare samt minst en lagfaren ledamot bland dem,
som utsetts utan förslag, närvara.

7 mom. Vid handläggning av ärende, som ankommer å arbetsrådet,
bör rådet i regel ej blott bereda vederbörande arbetsgivare
och arbetare tillfälle att yttra sig utan även på lämpligt sätt
söka samråd med representanter för arbetsgivare och arbetare inom
ifrågavarande verksamhetsområde.

Till utredning av ärende må arbetsrådet låta vid allmän underrätt
höra vittnen och sakkunniga. Einner arbetsrådet sådan
åtgärd nödig, äger rådet därom göra framställning hos den underrätt,
inom vars område den, som skall höras, har sitt hemvist eller
någon tid uppehåller sig, och varde denne genom rättens eller
domarens försorg till rätten kallad. Rätten äger tillägga vittne
och sakkunnig ersättning med vad som prövas skäligt. Sedan förhöret
hållits, skall rätten tillställa arbetsrådet protokoll däröver.

Kostnaderna för förhör, som ovan sägs, bestridas av allmänna
medel. Arbetsrådets beslut och utlåtanden meddelas avgiftsfritt.

8 mom. Arbetsrådet äger att, när skäl därtill föreligga, i
avbidan på närmare utredning meddela beslut, som gäller endast
tills vidare.

9 mom. Över arbetsrådets beslut må klagan ej föras.

10 mom. Närmare föreskrifter angående avgivande av förslag,
som i 1 mom. sägs, och om arbetsrådets verksamhet må meddelas
av Konungen.

I avseende å denna paragraf hade reservation avgivits av
herrar Vers, Hult, von Kock, Olsson i See och Karlsson i Gasabäck,
valka anfört:

»Bestämmelserna angående valet av ledamöter i arbetsrådet
ha vi ej i allt kunnat biträda. Enligt desamma skola arbetsgivareoch
arbetarrepresentanterna utses allenast bland sådana personer,
som föreslagits antingen av rikssammanslutningar bland arbetsgivare,
vilkas medlemmar sysselsätta minst 50,000 arbetare, eller

Första kammarens protokoll vid urtima riksdagen 1919. Nr 8. 6

Nr 8. 82

Måndagen den 29 september.

a\ n^SamTma°slutmnffar bland arbetare, som räkna minst 50,000
begränsning, arbetare. Härigenom begränsas i själva verket Kungl. Maj:ts val
(Forts.) av ledamöter till allenast sådana personer, som föreslagits av de
tvenne stora rikssammanslutningar, vilka äro av ovan angivna
storlek, och fara kan uppstå, att arbetsrädet ej blir representativt
för all den verksamhet, som faller under lagen. Särskilt med
hänsyn till den störa befogenhet, som i förslaget givits arbetsrätt’
ha vi ansett, att Kungl. Maj :ts val av ifrågavarande ledamöter
ej bort begränsas så som skett. Ur dessa synpunkter ha
vi yrkat på att § 9 i denna del borde ha fått den lydelse, som
den både i Kungl. Maj:ts proposition angående arbetstidens begränsning
vid 1919 års lagtima riksdag.»

Herr Reuterskiöld: Med anledning av det under debatten
i lördags gjorda yrkandet i avseende å förevarande paragraf och i
anslutning till den reservation beträffande densamma, som är avgiven
av herrar Pers, Hult, von Kock, Olsson i See och Karlsson i
Gasabäck, hemställer jag om avslag på det av utskottet här framställda
förslaget rörande 9 §, och att i stället måtte bifallas den lydelse
av 9 §, som föreslogs i Kung! Maj:ts proposition nr 247 vid
lagtima riksdagen. Jag erinrar endast därom, att skälet härtill väsentligen
ligger i den omständigheten, att enligt det förslag, som nu
framställts från utskottet och från Kungl. Maj:t, förslagsrätten med
avseende på arbetsrådets sammansättning endast skall tillkomma stora
sammanslutningar av arbetsgivare och arbetare, under det att enligt
den gamla, lydelsen sådan förlagsrätt skulle tillkomma även andra.
Denna skillnad synes mig så väsentlig, att jag i anslutning till
reservationen, som icke innehåller något yrkande, ber, herr talman,
att få yrka bifall, till den nyssnämnda lydelsen i propositionen nr
247 till lagtima riksdagen.

Herr N i 1 s s o n, J o h a n, i Malmö: I anslutning till vad förut
anförts ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag. Som kammaren
bifallit 3 § enligt utskottets förslag, måste ju kammaren också
i konsekvens därmed bifalla utskottets förslag i fråga om 9 §.

Herr Ekman, Carl Gustaf: I avseende å föreliggande
paragraf skiljer sig förslaget i dess nu framlagda lydelse från det
förslag, som framlades vid lagtima riksdagen, däri, att förslagsrätten
till ledamöter i arbetsrädet blivit tillerkänd endast sammanslutningar
av arbetsgivare och arbetare, som representera minst

50,000 arbetare. Jag maste för min del säga, i överensstämmelse
med den reservation som avgivits vid denna paragraf, att jag har
svårt att gå med på förslaget, sådant det nu föreligger. Det förefaller
mig både formellt orimligt och egnat att under vissa förhållanden
vid tillämpningen verka orättvist. För det första är det icke
någon säkerhet för att det här i landet fortfarande kommer att finnas
sammanslutningar av arbetsgivare och arbetare, representerande
minst 50,000 arbetare. Visserligen finnas sådana för tillfället, men

Måndagen den 29 september.

83 Nr 8.

man kan icke vara övertygad om, att under alla förhållanden sådana
sammanslutningar skola finnas, och finnas sådana ej vidare är
förutsättningen för kandidatförslag till arbetsrådet bortfallen. Även
förutsatt att sådana sammanslutningar komma att finnas, kan det
tänkas att, på grund av brytningar eller eljes, därjämte såväl arbetare
som arbetsgivareorganisationer uppstå, representerande t. ex.

40,000 eller 30,000 arbetare, och i detta fall komme de sist nämnda
organisationerna, ehuru de kanske sammanlagt representerade ett
större antal arbetare än den förra, att sakna den förslagsrätt, som
den större organisationen äger.

Man kan säga, att vad jag nu anfört är ett teoretiskt resonemang,
och att förhållandet icke torde förekomma i tillämpningen.
Det må så vara. Men det kan bli ett faktum. Och ett ytterligare
sådant är, att i varje fall komme, genom nu föreliggande förslag,
Ivungl. Maj:ts prövningsrätt, när det gäller arbetsrådets sammansättning,
att bliva inskränkt till det erforderliga antalet medlemmar.
Därest arbetsrådets medlemsantal stannar vid den nu angivna
minimisiffran, komme uppenbarligen de fyra intresserepresentanterna
att bli de ledamöter, som föreslås från arbetsgivare och arbetaresidan
av de enda sammanslutningar, som i detta fall hade förslagsrätten.
Nog är det egendomligt att skapa en institution, ifråga
om vilken regeringens inflytande på dess sammansättning suspenderas
till förmån för vissa intresserade på området ifråga.

Vidare är ju uppenbart, att de flesta undantagen från lagen
komma att gälla arbetsgivare, som icke tillhöra den ovannämnda stora
sammanslutningen på arbetsgivaresidan •— och att således arbetsrådet
kommer att utöva sin bestämmanderätt i fråga om arbetsgivare,
som icke i likhet med Svenska arbetsgivareföreningens medlemmar
haft tillfälle att utöva inflytande på arbetsrådets sammansättning.
Då jag för min del är intresserad av att det experiment
på detta område, som lagförslaget innebär, utfaller på ett i alla avseenden
så lämpligt och lyckligt sätt som möjligt, så att motståndet,
då lagen nästa gång skall definitivt antagas, blir så litet som möjligt,
därför att lagen i allt väsentligt, visat sig rättvis, lätt att tilllämpa
och smidig i anpassningen efter de levande förhållandena,
tror jag det är olämpligt att på denna punkt bifalla vad utskottet
hemställt.

Det är ju så, att det egentligen är från arbetsgivarnas sida som
kravet framdrivits på att förslagsrätten ensamt skulle tillkomma de
stora dominerande organisationerna. I arbetstidskommittén förekom
reservation i detta avseende endast från arbetsgivarnas representanter,
under det att kommitténs arbetarrepresentanter ställde
sig på den ståndpunkten, att förslagsrätten skulle tillkomma samtliga
sammanslutningar å båda sidor, som skulle vilja utöva en sådan
förslagsrätt. Det är väl emellertid nu utsiktslöst att yrka bifall till
eu förändring, som eljest skulle gå ut på, att i 9 §, på tredje raden
uppifrån ordet »sådana» skulle bortfalla, på fjärde raden orden:
»vilkas medlemmar sysselsätta tillhopa minst 50.000 arbetare»
skulle utgå, att på femte raden ordet sådana» skulle bortfalla, och

Lagförslag om
arbetstidens
begränsning.
(Forts.)

Nr 8. 81

Mundagen den 29 september.

^förslå, om att slutligen på sjätte raden orden: »som räkna minst 50,000 medfbegränsning-
lemmar» även skulle utgå. Med den ökade befogenhet, som det nu
(Forts.) föreliggande lagförslaget tillerkänner arbetsrådet, blir det säkerligen
på det sätt, varpå arbetsrådet kommer att utöva sin befogenhet, som
det till stor del kommer att bero, huruvida övergången till de nya
förhållandena skall bliva mer eller mindre förlustbringande, och
huruvida ingreppen skola bli mer eller mindre störande. Att då tillerkänna
en del av de intresserade parterna med i vissa avseenden
sammanfallande intressen, de större industriella arbetsgivarna och
de störa sammanslutningarna av arbetare, uteslutande inflytande,
med utslutande av andra intressenter på samma område, befogenhet
att tillsätta majoriteten av medlemmarna i arbetsrådet, synes mig
såsom sagt icke lämpligt och riktigt. Och det förvånar mig, att
exempelvis från bondeförbundets, representanters sida, som förmält
sig vilja tillse, att även andra intressen och parter än storindustriens
bliva tillgodosedda, det icke förekommit en enda erinran om att
lagen på denna punkt skulle få den avfattning, som den borde ha,
utan att endast liberala representanter fått stå som målsmän för
kravet, att här borde åstadkommas en för alla parter likartad och
rättvis anordning, och att därjämte regeringen skulle beträffande
arbetsrådets sammansättning givas en prövningsrätt, som vore betryggande.

Jag yrkar bifall till 9 § i enlighet med den av mig nu föreslagna
ändringen.

Herr statsrådet U n d é n: Den avfiattning, som förevarande

paragraf fått i utskottets utlåtande och i Kungl. Maj:ts sista proposition,
bar, såsom den siste talaren erinrade, ursprungligen framkommit
på yrkande från arbetsgivarhåll, och sedermera ha både
arbetsgivarnas och arbetarnas representanter starkt hållit på, att
förslagsrätten skulle begränsas till de största sammanslutningarna.
Det är givetvis av största betydelse, att arbetsrådet mötes av förtroende
från de personers sida, som närmast drabbas av lagstiftningen,
och det är därför angeläget, att de personer, som sitta
i arbetsrådet, bliva så representativa som möjligt för den stora
mängden av arbetsgivare och arbetare i landet. Jag är också
övertygad, att även om man icke formellt begränsade förslagsrätten
till de största sammanslutningarna, regeringen dock vid
utseendet av arbetsrådet skulle nödgas taga den allra största hänsyn
till de förslag, som komme att framställas av arbetarnas och
arbetsgivarnas mest representativa organisationer. För övrigt tror
jag icke man behöver fästa mycken vikt vid den konstruktion,
som den siste ärade talaren inlät sig på, nämligen att den tidpunkt
kunde komma, då man över huvud taget icke hade sådana
stora organisationer. Medlemmarna i arbetsrådet skola ju tillsättas
för två år i sänder, och skulle det osannolika inträffa, att
nya organisationer tillkomme på endera sidan, hava ju statsmakterna
tid att vidtaga behövliga ändringar i fråga om förslags rät -

Måndagen den 29 september.

85 Nr 8.

ten, innan den situation inträffar, som den föregående talaren be farade.

. begränsning.

Jag hoppas därför, att kammaren antager 9 § i den lydelse fportg;
utskottet givit densamma.

Herr Larsson, Jacob: Efter vad som yttrats från
statsrådsbänken är icke mycket att tillägga. Men jag skall be
att mot herr Ekman få fästa uppmärksamheten på att även om
kravet på arbetsrådets sammansättning, sådan den här är föreslagen,
ursprungligen kommit från arbetsgivarsidan, denna fråga
dock jämväl är av mycket stor betydelse, för arbetarna, ty ett
bifall till det förslag, som herr Ekman förordade, skulle endast
skapa ytterligare möjligheter för alla slags sprängorganisationer
bland arbetarna, men regeringens förslag, som utskottet tillstyrkt,
skall tvärtom verka till koncentrering av arbetarorganisationen.

Jag skall därför be att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Keuterskiöld: Jag har endast ett par ord att

tillägga. Jag vidhåller naturligtvis det förslag jag framställt,
men det kanske kan vara olämpligt att på rak arm fatta beslut
rörande en formulering, som Kungl. Maj:t visserligen en gång
prövat och funnit god, men som sedan ändrats. Jag anser det
därför vara riktigare att yrka återremiss av denna paragraf i det
av en ärad representant på Gävleborgsbänken angivna syftet.

Jag ber alltså att få på det sätt förändra mitt yrkande, att
jag begär återremiss till utskottet, för att paragrafen må avfattas
i överensstämmelse med de synpunkter, som av mig antytts.

Herr Ekman, Carl Gustaf: Då andra kammaren re dan

fattat beslut, kan en återremiss icke tjäna någonting till, utan
en återgång till vad vid lagtima riksdagen föreslogs kan endast
ske genom att kammaren beslutar den ändring i formuleringen,
som jag föreslagit.

Beträdande herr Jacob Larssons erinran mot mig vill jag
bara säga, att den rätt, som enligt mitt yrkande kommer att tillerkännas
övriga organisationer, är att få föreslå ledamöter i arbetsrådet,
ett förslag som sedermera prövas inför regeringen. Och
jag måste säga, att i denna demokratiska tid det är egendomligt
att höra, att vissa organisationer av arbetare å ena sidan och arbetsgivare
å andra sidan skulle frånkännas denna förslagsrätt, därför
att de icke med avseende å antalet av med dem samhörande
arbetare äro lika stora som andra organisationer. Eör övrigt tror
jag, att det är ett verkligt allmänt intresse, att de utsedda representanterna
icke enbart representera storindustriens synpunkter,
utan att medgivande av större valfrihet vid utseende av rådets
ledamöter kunde bereda plats i arbetsrådet för arbetsgivare av
annan art än de, som dominera i den nuvarande arbetsgivarföreningen.

Nr 8. 86

Måndagen den 29 september.

Lagförslag om Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Herr Carl Gustaf

wteMidens Ekmans farhågor för att de mindre arbetsgivarna icke skulle bliva
^7'' representerade i arbetsrådet äro tämligen obefogade. Det är dock
or '' så, att de mindre arbetsgivarna äro- anslutna till yrkesförbund,
och dessa yrkesförbund äro sedan anslutna till den stora huvudorganisationen
inom arbetsgivarevärlden. Följaktligen bliva de
små organisationerna i tillfälle att inlämna förslag till centralstyrelsen.
Och det är en fördel med att förslagen kunna sovras
en liten smula. Samma är förhållandet med de små arbetarorganisationerna
eller hantverken. De mindre organisationerna äro
även å detta område i allmänhet anslutna till centralorganisationen
och bliva följaktligen i tillfälle att inlämna sina förslag dit,
i stället för att, såsom herr Ekman nu vill, de skulle hava rätt
att sända dem direkt till Kungl. Maj:t. Dessutom hava vi också
ansett lämpligt, att hantverken skulle få tillfälle att representeras
därigenom, att det medgives ett dubbelt antal suppleanter, så att
när en mindre arbetsgivares intresse är före, en hantverksrepresentant
i egenskap av suppleant skall kunna få intaga plats i stället
för den ordinarie.

Jag tror, att den mindre arbetsgivarklassen sålunda blir tillräckligt
representerad, och jag vidhåller mitt yrkande om bifall
till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade
herr vice talmannen, att rörande nu föredragna paragraf yrkats:
l:o) att densamma skulle godkännas; 2:o), av herr Ekman, Carl
Gustaf, att paragrafen skulle antagas med den ändring, att- andra
meningen i 1 mom. avfattades sålunda: »Av ledamöterna skola
utses två bland personer, föreslagna av rikssam manslutningar av
arbetsgivare, samt två bland personer, föreslagna av rikssammanslutningar
av arbetare»; och 3:o) att paragrafen skulle visas åter
till utskottet.

Sedermera gjorde herr vice talmannen propostioner enligt dessa
yrkanden och förklarade sig finna propositionen på paragrafens
godkännande oförändrad vara med övervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till herr Carl Gustaf Ekmans
yrkande, uppsattes, justerades och anslogs en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som godkänner 9 § i det av andra särskilda utskottet
i utlåtande nr 1 framställda lagförslag, röstar

Ja;

Nej;

Den, det ej vill, röstar

Måndagen den 29 september.

87 Nr 8.

Vinner Nej, bifalles herr Carl Gustaf Ekmans yrkande i
f rågan.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hava utfallit sålunda:

Lagförslag om
arbetstidens
begränsning.
(Forte.)

Ja — 65;

Nej — 42.

Övriga delar av utskottets lagförslag.

Gudkändes.

Utskottets hemställan i punkten A.

Förklarades besvarad genom kammarens föregående beslut.

Då tiden nu va,r tämligen långt framskriden, beslöt kammaren,
på hemställan av herr vice talmannen, att till sammanträde,
som skulle taga sin början nästkommande onsdag kl. 11 f. m.,
uppskjuta den fortsatta behandlingen av förevarande utlåtande
ävensom handläggningen av återstående ärenden på föredragningslistan.

Ledighet från riksdagsgöromålen under tiden till innevarande
riksmötes slut beviljades herr von Kock för fullgörande av offentligt
uppdrag.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 6,11 e. m.

Sb -

In fidem

A. v. Krus enst jer na.