1919. Första kammaren. Nr 34

ProtokollRiksdagens protokoll 1919:34

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1919. Första kammaren. Nr 34.

Onsdagen den 7 maj, f. in.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Föredrogs ånyo första kammarens andra tillfälliga utskotts ut- An9- skogslåtande
nr 16, i anledning av andra kammarens beslut över dess andra
tillfälliga utskotts utlåtande nr 6 i fråga om skrivelse till Kungl. offentlig
Maj:t angående lagstiftning avseende att bereda skogsägare tillfälle myndighets
att ställa skogsfastighet. under offentlig myndighets kontroll. kontroll.

I en inom andra kammaren väckt och till dess andra tillfälliga
utskott remitterad motion, nr 286, hade herr Lindman hemställt, att
riksdagen ville besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det
täcktes Kungl. Maj:t vidtaga åtgärder för utredning och förslag rörande
lag, som innebure, att skogsägare skulle beredas tillfälle att
ställa skogsfastighet under kontroll av offentlig myndighet och därvid,
med skyldighet att följa av nämnda myndighet fastställd avverknings•plan,
åtnjuta förmånen av samma myndighets kontroll avseende främst
bevarande och höjande av fastighetens skogskapital.

Andra kammarens berörda utskott både på anförda skäl hemställt,
att förevarande motion icke måtte till någon andra kammarens
åtgärd föranleda.

Andra kammaren hade med avs^g å vederbörande utskotts hemställan
beslutit att bifalla den i ärendet väckta motionen.

Sedan detta beslut delgivits första kammaren, hade denna kammare
hänvisat ärendet till sitt andra tillfälliga utskott, vilket i nu
föredragna utlåtande på åberopade grunder hemställt, att första kammaren
måtte biträda andra kammarens i ärendet fattade beslut.

Reservation hade avgivits av herr J. B. Johansson, som yrkat,
att utskottet skulle hemställa, att första kammaren icke måtte biträda
andra kammarens i ärendet fattade beslut.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr greve och talman,
mina herrar! Jag har inom utskottet icke kunnat vara med om
denna utskottets hemställan utan anmält min reservation.

Jag vill emelertid till en början öppet erkänna, att lag tillfullo
uppskattar det intresse för skogsvården, liksom för jordbruket i öv Första

hammarens protokoll 1919. Nr 3-4. ]

Jir 34. 2

Onsdagen den 7 maj. f. m.

Ang. skogs- rigt, som motionären, herr Lindman, alltid ådagalägger, men det kan
fastighets stål- jn^e hjä.pas, att jag i fråga om det förslag, motionären i sin motion
''offentlig uu framställt, hyser stora hel änkugheter.

myndighets Uti den inom andra kammaren väckta motionen hemstä les »att

kontroll, riksdagen ville besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det
(Forts.) täcktes Kungl. Maj:t vidtaga åtgärder för utredning och förslag rörande
lag, som innebär, att skogsägare må beredas tillfälle alt ställa
skogsfast.ghet under kontroll av offentlig myndighet och därvid, med
skyldighet att föija av nämnda myndghet faststä.ld avverkningsplan,
åtnjuta förmånen av samma myndighets kontroll avseende främst bevarande
och höjande av fastighetens skogskapital».

Andra kammarens andra tillfälliga utskott hade emellertid på
anförda skäl enhälligt hemställt om avslag å motionen, men blev densamma
bifallen i andra kammaren efter votering med 86 röster emot
62, vilka senare voro för avslag.

Motionen avser således, att en skogsägare skulle kunna för all
framtid ställa sin skog under offentlig kontroll. Sedan denna överlåtelse
en gång skett, skall den icke kunna återkallas. Det skulle således
bliva ett slags servitut, varmed en skogsägare skulle belasta sin
egendom. Jag tillåter mig verkligen betvivla om den skogsägare, som
själv vill väl vårda sin skog, skulle vara vill g påtaga s''n egendom
ett dylikt servitut och de skogsägare som i exploateringssyfte driva
handel med skogsfasUgheter skulle säkerligen Lke på egen begäran
ställa sig under tillsyn av offentlig myndighet. Dot praktiska värdet
av lagstifta ngen skulle således enligt min mening, icke kunna förväntas,
därest man med lagstiftning i denna riktning skulle avse
skydd mot skogsskövling.

Mot skogsskövling ha vi nu ett effektivt skydd i den av förra
årets riksdag antagna lag om åtgärder till förekommande av skövling
av skog å fastighet i enskild ägo. Genom denna lag är trakthuggning
av ungskog förbjuden, och vi ha dessutom lag om återplanteringsskyldighet,
vargenom det nu är möil gt att efter en avverkning
hastigt få det avverkade området åter i kultur. — Lagstiftning till
skydd för skogarna finnes således r°dan, och i det av skogslagstiftning-kommiJtén
avgivna betänkandet föres''ås även ytterligar° kontroll
över enskildas skogar, så nog finnes det redan nu och ställps vidare
i utsikt kontro’1 över den enskilde skogsägaren varför riksdagen,
enligt min mening, inte har någon särskild anledntag skriva till
Kungl. Mai:t efter flera lagar avseende åtgärder till irskränkntag i
den enskildes och de efterkommandes rätt att för framtiden fritt förfoga
över sin egendom.

Av anförandpn som hållit^ i andra kammaren, då frågan där behandlades,
framgår, att man icke tänkt sig med motionen avse vare
sig en återväxtlag eker en ungs^ogslag, utan man menar att en ägare
till eu skog skall, även om det är en gammal skog. kunna få denna
skyddad.

I motiveringen til1 moUnnen upndrogos visso 1’nier. huru motionären
tänkt sig skogshushållningen oeh skogsskötaeln å cådana skogar,
som på föreslaget sätt blivit ställda under offentlig kontroll, och

Onsdagen den 7 maj, f. m.

3 Nr 84*

det framhålles däri, att de grundsatser i fråga om skogshushållningen An9- sko9«;
böra härvid tillämpas, som gälla vid skötseln av kronoparker. För-^
slag till avverkningsplan bör upprättas genom skogsägarens försorg, offentlig
efter vederbörlig uppskattning av virkesförrådet, av därtill kompe- myndighet*
tent person, samt granskas och fastställas att gälla för viss tid av den kontroll.
offentliga myndighet, under vilkens närmaste kontroll skogen seder- (Fort»-)
mera kominer att stå.

Vidare skulle det åligga skogsägaren att till nämnda myndighet
årligen avgiva rapport angående avverkning, vidtagna skogsvårdsåtgärder
m. m. Skogsägaren skulle icke få lov att vid avverkningar
överskrida det — för den tid planen fastställts att gä la — totala
virkesbeloppet. Därest skogsägaren genom ovarsam avverkning och
bristande skogsvårdsåtgärder givit anledning till, att virkeskapitalet
och tillväxten i högre grad nedsatts, eller ingivit oriktiga rapporter,
skulle detta för honom medföra straffpåföljd i en eker annan riktning.
Vidare skulle skogsfastighet, för vilken avverkningsp an av
förevarande slag fastställts, icke utan tillstånd få uppdelas, enär det
eljest befaras rubbning i avverkningsplanen.

Jag vågar bestrida, att den grundsatsen, som härvid anses böra
tillämpas, att de enskildas skogar skola skötas som kronoskogarna, är
den riktiga. Jag kan icke underlän att i detta sammanhang peka på
våra ecklesiastika boställsskogar, som nu stå under offentkg mynd ghets
vård och förvaltning. I min hemtrakt finnas sådana skogar, där
en myckenhet av träd. gammal övermogen skog står och ruttnar ned,
för att inte tala om det hinder för ett förnyande av återväxten, som
sådan övermogen skog utgör. Den avkastning, som dessa skogar ger,
är så liten i förhållande till vad den kunde vara, att det med bättre
skäl kan påyrkas en reformering av dessa skogars skötsel. Då tror
jag de enskildas skogar i stort seD skötas bättre.

Jag tror, att man vid behandbiigen inom utskottet sett allt för
mycket med den syn som staten och de som företräda statens intressen
ha, men man måste även härvidlag tänka sig, huru det ter sig
för den enskilde.

Skogshushållningens ändamål är icke — såsom sker på vissa av
mig omnämnda boställsskogar — att låta skogarna stå som övermogna.
utan en god skogshushållning avser att urpnå den mest fördelaktiga
användningen av både den till skogsproduktion avsedda
rnarken och de produkter, som därå kunna alstras. Detta ekonomiska
spörsmål är beroende av sådana för skilda orter och tider växlande
faktorer som avsättningsförhållanden, pris å olika virkessortiment
m. m.. och det är min mening, att de awerkningsplaner. som skuJe
upprättas, och den statliga kontrollen i övrigt i hög nTad skulle inskränka
den enskilde skogsägarens möjbghet till utnyttjande av konjunkturen,
vissa dimensioners högre pris vid olika tider o. d. — för
höjande av skogsavkastungen å sin egendom.

Den rapport=kyldig''11 et och statistik, som skulle åligga skogsägaren
jämte straffpåföljden, äro saker, som icke göra förslaget mera
tilltalande.

Den omständigheten, att en skogsfastighet, varå plan upprättats,

Nr 34. 4

Onsdagen den 7 maj, f. m.

Ang. skogsastighets
ställande
under
offentlig
myndighets
kontroll.
(Forts.)

icke utan tillstånd skulle få uppdelas, skulle, särskilt då fråga är om
sterbhus efter avlidna skogsägare, framkalla komplikationer, som säkerligen
i flera fall skulle g.va anledning till rättsakter. Att genom
en dylik lag egendomsvärdena å sådana fastigheter skulle sjunka
är uppenbart och erkändes även inom utskottet. Beträffande kostnaden
för denna inspektion och kontroll, säger man nu, att staten
skall ombesörja densamma — en ny utgift för staten således, men
denna kominer helt säkert, därom hyser jag inga tvivelsmål, att så
småningom överflyttas på skogsägaren genom höjda skogsvårdsavgilter
ei.er dylikt.

Utskottet har som huvudskäl för sin tillstyrkan velat framhålla,
att kungl. domänstyrelsen i sitt över motionen avgivna utlåtande tillstyrkt
densamma. Jag kan emellertid inte vara med om att godtaga
allt vad myndigheterna föreslå i lagstiftningsväg utan att, efter egen
prövning av vad det föreliggande spörsmålet i sak innehåller, hava
funnit det vara nödigt och nyttigt att införa.

Domänstyrelsen har för övrigt i sb t yttrande icke anfört något
nytt utöver vad som i motionen framhålles, utom ifråga om vilken
myndighet, som skulle utöva den blivande kontrollen. Därom yttrar
domänstyrelsen, »att, därest skogsvårdsstyrelserna framdel skulle
komma att underordnas en särskild centralstyrelse, och det då ej
skulle befinnas lämpligt att åt dessa överlämna denna kontroll, domänstyrelsen
med de över hela landet spridda lokala skogsförvaltningarna
och med hänsyn jämväl därt 11 att de skogar, som här skulle komma
ifråga, skulle skötas efter samma principer som kronoparkerna, synes
bäst skickad att handhava denna kontroll».

Nu vill jag säga, att det vore att beklaga därest skogsvårdsstyrelserna
skulle få en sådan myndVhet som här sättes_ ifråga. Skogsvårdsstyrelserna
hava genom sin hittillsvarande rådgivande och upplysande
verksamhet blivit eu verkligt populär institution, men skulle
helt visst, om dess verksamhet utvidgas till att bliva en slags polismyndighet
snart nog kunna komma att förlora denna popularitet
bland skogsägarna.

Vad nu åter domänstyrelsens yttrande att domänstyrelsen själv
skulle handhava denna kontroll beträffar, så är detta märkkgt derutinnan
att styrelsen för närvarande icke torde förfoga över tillräcklig
personal för denna sin utvidgade verksamhet.

Om man frågar eu skogssktsDänsteman, om de inte kunde ordna
skogsskötsel på boställsskofmrna bättre än vad nu är fallet, får man
i revel det svaret, att tiden tillåta* dem inte att vid sidan om skötseln
av kronoparkerna göra mera åt de ecklesiastika boställsskogarna än
vad som nu göres. Konsekvensen av ett b''fall till den framställning,
som yrkas i motionen, torde därför bli — ökat antal statstiänstemän.

Jag tycker ävpn, att det kunde vara skal uti att avvakta, de. förslag.
som kunna framkomma med anledning av skogslagst''ftmngskommitténs
helt nvligen efter många års arbete framlagda betänkande.
Inom denna kommitté hav helt säkert skogsvårdens ordnande ingående
diskuterats och behandlats.

Nu säger man visserligen för att driva saken igenom, att det

Onsdagen den 7 maj, f. m.

5 \r 84.

skall bliva en frivillig; sak om en skogsägare vill ställa sin fastighet ÄnP- sJco9*-under offentlig myndighets kontroll. Men den frivilhgheten galler-''under''
endast den ägare, som gör ifrågavarande upplåtelse. Redan i andra offentlig
mans hand är det slut med frivilligheten. Skulle det befinnas, att myndighets
den förste ägaren begått ett misstag genom att överlåta fastigheten kontroll.
på sådant sätt, så kan varken han själv eller hans efterkommande (Forte.*
göra om saken. Däremot kan man hava anledning misstänka. — med
den tendens som numera utvecklar s:g — att det om några år kommer
att framställas yrkande om att få en obligatorisk lagstiftning av
sådan innebörd till stånd. Har man fått ett finger, går det givetvis
lättare att sedan taga hela handen.

De anförda röstsiffrorna i andra kammaren, 86 mot 62, visa,
att man även i den kammaren ställer sig mycket betänksam, och jag
kan meddela, att jag från flera lantmän i min hemtrakt med anledning
av andra kammarens beslut blivit tillfrågad angående denna sak
på ett sätt, som visar, att man på vissa håll hyser oro över vad som
förehaves i lagstiftningsväg.

Nu säges det även, att det ju blott gäller beslut om eu skrivelse
till Kungl. Maj:t, men då jag hyser mina tvivelsmål om den föreslagna
åtgärdens lämplighet och praktiska värde, så kan jag för min
del inte vara med om en sådan skrivelse.

På grund av vad iag sålunda anfört, ber jag. herr greve och talman,
få yrka b:faT till min emot utskottets utlåtande avgivra reservation,
vilken innebär avslag å utskottets hemställan..

Herr Holmquist: Herr greve och talman! Den motion, som
behandlas i det nu föreliggande utlåtandet är till sin allmänna konstruktion
särdeles enkel. Den avser allenast, att, om en enskild man
skulle falla på den idéen att för obegränsad tid, för framtiden, vilja
ställa sina skogar under allmän kontroll, staten skall icke blott icke
sätta sig emot det utan även giva honom vissa fördelar. Ja, jag får säga,
att, då jag först läste motionen, fick jag den kätterska tanken: Finns
det verkligen i hela vårt land i närvarande stund någon enskild person
eller något bolag, som för obegränsad tid ställer skogsmarker under
statens allmänna kontroll. Egentligen frågade jag mig det därför
att .den vanliga självbevarelsedriften skulle hindra att, då man äger
och besitter en sak under sådana omständigheter att man själv kan
däröver förfoga, man skulle avstå ifrån den därför att man tror, att
man skulle få ändamålet bättre tillgodosett av staten. Särskilt då
det gäller skogarna får jag — med all den stora aktning jag har för
svenska staten och dess myndigheter på detta område — ändock saga,
att jag icke är förvissad om att genom ett sådant tillvägagående, som
motionären avser, man verkligen får den bästa skötsel för sina skogar.

Då det gäller skötseln av skogarna så oscillera begreppen i detta
utlåtande ganska betydligt. Motionären säger, att han avser bevarande
och höjande av fastighetens skogskapital Går man till
utskottet, får man där en‘annan fras, som nog är ganska divergerande.

Utskottet säger, att skogen skall så behandlas, »att därav kan erhållas
den högsta möjliga avkastning». Tro herrarna verkligen över huvud

Kr 34. 6

Onsdagen den 7 maj, f. m.

Ang. slcogsfastighets
ställande
under
offentlig
myndighets
kontroll.
(Forts.)

taget, att det är möjligt att vid tillgodoseendet av de båda principerna
få någon enskild skog så behandlad under statens kontroll, att dessa
synpunkter verkligen kunna tillgodoses, sedda från den enskildes synpunkt
och med den enskildes ögon? Jag tror det icke. Men, mina
herrar, i det avseendet finns det ju andra, som hava en mycket rik
erfarenhet på detta område, och som hava en helt annan uppfattning.
Går jag till domänstyrelsen och dess yttrande, så tror verkligen domänstyrelsen,
att det skall komma en så otrolig massa enskilda personer
och bolag och be att få ställa sina skogar under den allmänna
förvaltningen, och att denna motion har en mycket stor betydelse ur
rent nationalekonomisk synpunkt. Domänstyrelsen förklarar, att så
långt möjligt är bör man undandraga skogskapitalet från en osund
spekulation och förhindra detsamma att för hastigt exploateras. Domänstyrelsen
tror verkligen, att genom ett frivilligt överlämnande av
en del skogar denna statens kontroll skall uppnås. Jag ber för min
del att på det livligaste få bestrida denna uppfattning. Den är enligt
mitt begrepp en fullständig och klar utopi.

Domänstyrelsen säger också, att genom ett bifall till denna motions
allmänna syfte »skulle också förhindras, att arbetspriserna på vissa
trakter tillfälligtvis dreves oskäligt i höjden vid forcerade skogsavverkningar
för att sedan vid inträffande brist på arbete hastigt nedgå.
» Icke menar väl någon i denna kammare, att på frivillighetens
väg ett så stort antal av landets skogar skulle ställas under statens
kontroll, att detta i ringaste män skulle inverka på arbetsprisens nedgående,
varom här talats!

Nej, mina herrar, då får jag säga, att motionen har en annan
betydelse, som jag icke är fullt säker på, att den ärade motionären
avsåg med motionen. Det ligger — såsom en av mina vänner sade
till mig, då jag ställde mig skeptisk mot motionens allmänna syfte —
det ligger i denna en kärna till någonting, och det är efter mitt begrepp
till någon sorts statssocialisering av skogarna. Om det skulle
befinnas — vilket jag tror, och jag förmodar många av kammarens
ledamöter dela den tron — att ingen eller få på frivillighetens väg
komma att ställa sina skogar under statens kontroll, vad blir då följden,
därest man söker förverkliga den idé, som ligger bakom motionen?
Jo, klarligen och fullkomligt rätlinigt det, att man ålägger skogsägarna
att ställa sina skogar under statens kontroll. Och då frågar
jag verkligen: Har man icke fog att säga, att man därmed är inne
på den väg, som ligger bra nära vad man med ett modernt ord kallar
statssocialisering? Jag tror, att förr eller senare ett sådant läge kan
inträffa, men jag tror att man icke på något särskilt sätt bör frammana
det, och jag tror att särskilt under nu rådande förhållanden är
den svenska staten sannerligen icke beredd att taga emot utövningen
av sådana kontrollåtgärder, som här äro avsedda.

Men i övrigt är det en annan sak, som man icke får lämna ur
räkningen, då det gäller denna motion, och det är, att den innehåller
något nytt, som i själva verket kontrarierar uppfattningar, vilka äro
ganska gamla, och vilka tagit sig uttryck i svensk lag, då det gällt
skapandet av skogsvårdsstyrelser i vårt land, meningar, som dock

Onsdagen den 7 maj, f. m.

7 Sr 3*.

icke stannat vid detta utan gått längre och som påkallat eu omarbeta
ning av dessa allmänna skogslagar till ännu klarare linjer för att/"^ u^r
få just den kontroll, om vilken motionären här talar. Finns det då offentlig
över huvud taget anledning att taga fasta på detta nya moment och myndighels
söka få in frågan på andra linjer än dem, efter vilka den för närva- kontroll.
rande är inriktad? Jag har haft äran att under många år vara ord- (Forts.)
förande i en av våra skogsvårdsstyrelser. Jag ber att få nämna, att
i denna styrelse inkomma ungefär 1,000 avverkningsbesked om året.

Jag kan säga, att samtliga jordbrukare i länet med undantag av de
stora bolagen, lägga för närvarande skogsvården i viss mån i skogsvårdsstyrelsens
hand och anhålla att få klarlagda de synpunkter, som
enligt skogsvårdsstyrelsens uppfattning äro riktiga vid en skogsavverkning.
Vi hava i dessa lagar och vi få ännu mera genom de snart
kommande nya lagarna i vår hand maktmedel, med vilka vi, därest
missbruk sker, kunna rätta dessa. Det finns under sådana förhållanden
en ganska naturlig utväg och det är att vandra fram på den
väg, vi redan hava. Man vet över huvud icke, om icke den nya lagen,
som skall supplera lagstiftningen av 1903, kommer att innehålla sådana
bestämmelser, att dessa, av riksdagens kamrar godkända, verkligen
kunna göra, att vi i stort sett få medel att tvinga samtliga enskilda
att rationellt sköta sina skogar.

Vid sådant förhållande kan jag, herr greve och talman, icke finna
annat än att denna motion, som naturligtvis framsprungit ur en varm
känsla för den svenska skogen och den svenska skogens framtid, i alla
händelser icke är av behovet påkallad, och av den anledningen ber jag
att få yrka bifall till reservationen.

Herr Nyländer: Herr greve och talman, mina herrar! Det
förefaller mig, som om den siste ärade talaren i viss mån missförstått
det utredningsförslag, varom här är fråga, ty i annat fall hade
han näppeligen ställt sig så skarpt avvisande mot förslaget som han
nu gjorde. Här är endast fråga om en utredning rörande de laga
former, som en skogsägare må äga rätt att begagna sig av, i händelse
han skulle finna det vara med sin och sina efterkommandes
fördel förenligt att på ett lagligt sätt skydda sin skog för skövling.

Att emellertid en lagstiftning i den riktning, motionären anv:sar,
skulle vara av stor betydelse för bevarande av vårt lands skogskapital,
synes mig uppenbart. Landets främsta auktoritet på skogsvårdens
område, kungl. domänstyrelsen, har ock på det allra kraftigaste
tillstyrkt, att en sådan lag måtte komma till stånd. »Det
måste nämligen», säger dom än styrelsen, »anses för landet vara av
den allra största betydelse, att det i enskild ägo varande _ skogskapitalet,
så långt möjligt är, undandrages en osund spekulation och
förhindras från att för hastigt exploateras.»

Det händer ju numera, mina herrar, rätt ofta, att en skogsfastighet,
vars skog av ägaren väl och omsorgsfullt vårdas, i tanke,
att den skall kunna bevaras för framtiden, efter ägarens frånfälle
kommer i spekulationshänder och blir inom kort helt förstörd. Sådant
kan icke sägas vara riktigt eller väl förenligt med en god skogs -

Nr 84. 8

Onsdagen den 7 maj, f. m.

hushållning:. För att emellertid understöd^ en sådan skogsägares
1 laude under önskan att få skogen för framtiden skyddad för dylik skifling:

offentlig samt att få den vårdad och vidmakthållen enligt skogsvårdens ford myndighets

ringar, är det som här ifrågasatta lagstiftning skulle komma till
kontroll, stånd; och det måste väl. såsom utskottet ock framhåller, urpen (Forts.

) barligen ligga i. statens intresse och vara en statens uppgift att

söka medverka till åstadkommande av de laga former, som härför
kunna vara erforderliga. Något tvång eller någon skyldighet för
skogsägaren att underkasta sig dessa eventuella bestämme’ser är
det iu ingalunda meningen att införa, utan tillämpningen skulle ske
fullkomligt frivilligt, och de olägenheter, som den föregående ärade
talaren och reservanten sökte utmåla, behöva alldeles ej förekomma
eller påtvingas någon. Den blivande utredningen komme att innehålla
förslag till de närmare bestämmelser, som härvidlag skulle
bliva gällande. Förordningen skulle alltså endast innebära och erbjuda
en möilighet för den enskilde skogsägare, som så önskade, att
vidtaga sådana anordningar med sitt skogskapital, att det även för
framtiden måtte bliva vårdat i enlighet med en rationel] skogshushållnings
fordringar. Jag anser verkligen, att staten icke /tan eller
bär vägra. sin medverkan till ett sådant gott ändamål. Och någon
statssocialisering, som de föregående ärade talarna befarade, synes
mig förslaget ingalunda behöva medföra.

De föregående ärade talarna anförde även, bland annat, att de
ansåge den tilltänkta lagstiftningen obehövlig, och att den icke komme
att leda till något praktiskt resultat, enär ingen skulle komma att
använda.sig av.densamma. Men huru veta de ärade talarna detta?
Det är ju möjligt, att lagen icke skulle komma till särdeles stor
användning inom de orter, där några större skogskomplex icke äro
till finnandes, men inom andra mera skogrika bvgder torde nog förhållandena
bliva annorbinda. Den ärade motionären i ämnet, som
är väl bekant med förhållandena i vårt lands skogstrakter, har förvisso
den. uppfattningen, att lagen skulle bliva till stor nytta och
komma till användning, eljest hade han nog icke framkommit med
sitt förslag.

Skogslagstiftningskommitténs betänkande, som för någon ''tid
sedan i riksdagen utdelats, och som av den föregående talaren åberopats
såsom skäl för avslag, innehåller ingen bestämmelse, som står
i samband med eller berör det förslag, som motionen innebär. Kommitténs
betänkande avhandlar huvudsakligast en utveckling av de
nu gällande lagarna. Det är där fråga om en äterväxtlag och en
ungskogslag, men ingalunda om någon lag, som bereder skydd för
äldre skogsbestånd, i händelse deras ägare frivilligt önska genom
laga former sätta sådan skog under uthålbgt bruk för framtiden.
En skrivelse till Kungl. Makt i motionens syfte svnes mig just
nu vara av desto .större betydelse, som därigenom tillfälle skulle beredas
Kungl. Maj:t att taga denna fråga under övervägande, samtidigt
med att skogslagstiftningskommitténs betänkande underkas+as
förberedande behändig, varigenom ett eventuellt lagförslag möiligen
skulle kunna inpassas bland de övriga lagarna. Däremot skulle

9 Nr 84.

Onsdngen flen 7 maj, f. m.

étt avslag nu uppenbarligen omöjliggöra ett sådant eventuellt över-^^j

vägande. . . . ,lande under

Då jao-, berr talman, varken av överläggningarna inom utskottet offentlig
eller av vad de föregående ärade talarna nu anfört, kunnat finna
att något som helst giltigt skäl blivit andraget för avslag, och da
frågan för övrigt obestridligen är av stor betydelse för bevarande av
landets skogskapital, anhåller jag, herr greve och talman, att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr Welander: Herr greve och talman, mina herrar!
Skall man över huvud taget kunna få en rätt uppfattning^ om den
tanke, mot’onären här framfört och i varje fall bättre förståelse för
densamma än herr Holmquist nyss givit uttryck åt, tror jag, att man
måste hava fullt klart för sig den principiella åtskillnad som råder
i vårt land och i alla länder, och som även i framtiden utan tvivel
kommer å t råda mellan restriktiva skogslagar och det förslag, herr
Lindman här framställt. Restriktiva_ skogslagar äro ,ju tvångsstadg-anden
för alla skogsägare, och de innehålla egentligen ingenting
annat än bestämmelser avsedda att hindra en grövre vanvård av skogen.
Detta förslag åter avser att skapa möjlighet för skogsägare
att ställa sin skog under sådan kontroll, genom vilken möjliggöres
eu .fullt rationell skötsel av skogen. Man får icke av restriktiva
skogslagar vänta, och man har heller aldrig i något land av dem
vänta1-, någon rationell skötsel av skogen och detta av flera skäl,
men framför allt rå grund av två omständigheter. För det första
tror jag, att vi icke inom överskådlig framt-d kunna förvända, att
skogsägare i gemen i landet sa skulle binda sin handlingsfrihet i
fråga om förvaltningen av sin egendom, som det skulle fordras för
att "få till stånd en rationell skötsel av skogen. För det andra, skulle
det till och med, även om de vore villiga till det, vara orimligt att
enbart på basis av sådan god vika fordra eller vänta en rationell
skogsskötsel, ty rationell skogsskötsel kräver sådana^ fackinsikter
på skogsvårdens område, att man icke kan i regel begära dylika av
Sveriges skogsägare, och den utvägen, att man för att avbjälna de1 ta
skulle tillsätta sakkunniga tjänstemän strandar på praktika svåri,
2,betor av sådan art. att ingen lär tänka pa att förverkliga den i
prakt-ken. Det skulle fordras en sådan massa skogstjänstemän, att
det bleve för staten all1 för betungande. Av detta skäl tror jag.
att in "en skogsman väntar något annat och mera av våra skogslagar
än vad vi nu hava. eller bestämmeiser för att hindra uppenbar vanvård
av skogen. Men man har anledning att tro. att här finns en
hel del skogsägare i vårt land, som gärna skulle villa ställa skogen
under sådan upnsikt, om statsmakterna ville medverka därtill, att
do Lna-e rationell skötsel tillämnad på sin skog. (r°nt emot borr
Holmeu''st och reservanten tror jag också, att det finns män i Sverige.
<?om gärna skulle sätta s-’n skog under sådan kontroll även för
framtiden till efterkommandes gagn oeh landets hasta. De1 är med
skogen såsom med åkerjorden: Ju bättre skötsel, ju större avkast -

Nr 34. 10

Onsdag™ den 7 maj, f. in.

Ang. slogs- ning; och det är -endast genom fullt rationell skötsel, som man får
lande^under'' högsta avkas.ningen av sm skog.

offentlig Herr Holmquist yttrade, såvitt jag uppfattade honom rätt, att

myndighets motionären framställer saken så som om det är frågan om skogens
kontroll- rationella skötsel, men utskottet har en annan fras, såsom han be(Forts.
) hagade uttrycka, sig. Utskottet avser med motionen att få »högsta
möjliga avkastning», och frågade han, »tror någon att -det skulle
gå a.t förena dessa båda synpunkter, att det skulle vara möjligt, att
med tillgodoseende av de båda prinoiperna få någon enskild att så
handla under s.atens kontroll i fråga om sin skog, att dessa synpunkter
verkligen kunde tillgodoses»? Ja, det- är så långt ifrån åt. det
är svårt att förena den, att de tvärtom äro alldeles oskiljaktiga!
Utan fullt rationell skötsel, ingen högsta avkastning av skogen.
Därom finns icke någon meningsskiljaktighet, åtminstone verkliga
skogsmän emellan. Frågans hela innebörd är således: Finns det''
skäl som tala för att vi skapa sådana laga former, att en skogsägare
får möjlighet för sig och sina efterkommande att erhålla sådan kontroll
över skogen att där kan tillämpas rationell skötsel och därmed
högsta avkastning vinnas?

Nu har här gjorts en hel del invändningar. Först och främst
säga ju både reservanten och herr Holmquist: Yi hava ju skogslagar,
som komma att kompletteras och förbättras. Mot det måste jag
säga, att jag aldrig, åtminstone bland skogsmän, hört den synpunkten,
att hur mycket man förbättrar dessa lagar, man därigenom ernår
en rationell skogsskötsel. Vidare säger herr Holmquist — han
vill tydligen skrämma kammarens ledamöter med detta —att föreliggande
förslag har farliga konsekvenser, ty här blir det ett slags
statssocialism. Det kommer nämligen icke att bli så många, som
vilja tillämpa lagens bestämmelser, men tanken är då väckt och vi
skola snart få se, att man kommer och säger: Nu må-s''e vi ha denna
lagstiftning tillämpad över allt. Men då förvånar det mig, att herr
Holmqu''st kan vara med om någon lagstiftning över huvud angående
skogarna, ty vår nuvarande lagstiftning innehåller början ''ill en
statskontroll i högre grad än denna, som ju innebär frivilliga åtgärder
i stället för tvångslagar för alla. Det tror jag icke är konsekvent
att så yt''ra sig.

Så säga reservanten och herr Holmquist, att de väntade nya
lagarna komma att innehålla bestämmelser, som för norrlan Isskogarnas
vidkommande göra åtgärder onödiga i sådant syfte som motionen
avser. I första delen av sk o gs 1 a gs sti f t n i
tänkande, som nu avlämnats från denna kommitté, finnes dock
ingenting annat än en del bestämmelser om att ungskogarna skola
skötas och återväxten skyddas och om bestånden äro så söndevi/aade,
att de behöva renhuggas, så skall förvngringshuggning ske.

I .fråga om tvangslagar om rationel! skogsskötsel föreligger kommitténs
bestämda uttalande, att den tanken har vard inne, nmn såvitt
komnrttén kan se. kan en sådan tanke icke förverkligas under
överskådlig framtid. Detta är sagt av personer, som förstå sakens

Onsdagen den 7 maj, f. m.

11 Nr 84.

råtta innebörd minst lika bra som de talare, vilka bär framfört
annan mening. lande under

Nu frågade herr Holmquist: Tror någon att det verkligen här offentlig
i landet finns folk, som kunna ansluta sig till de tankar utskottet myndigihet*
uttalat? Då skall jag svara, att liknande tankar framförts t. o. m.
inom riksdagen. Det är kanske för herr Holmquist bekant, att^l903
skrev riksdagen — och således även denna kammare — till Kungl.

Maj:t med hemställan om en lagstiftning, så beskaffad, att innehavare
av fideikommiss skulle kunna ställa sin skog under statens kontroll
för att bevara skogskapitalet. Således är den tanken icke så
främmande för det spörsmål, som här föreligger. Vidare skrev riksdagen
1904 till Kungl. Maj :t och hemställde om lagförslag, innefattande
bland annat sådana lagbestämmelser, att föreningar och stiftelser,
som hava att tjäna ett allmänt intresse skulle få tillfälle att
bilda och bibehålla skogar och för framtiden bevara deras avkastning.
Således har man redan här två fall, där förslag i antydd riktning
framkommit. Den första skrivelsen av år 1903 ligger för närvarande
hos de särskilda sakkunniga, som utreda, frågan om fideikommiss,
och skrivelsen av 1904 har nu förverkligats så långt, att
i det sista betänkandet, som utgivits av skogslagsstiftningskommittén,
föreligger ett lagförslag av nu antydda innehåll. Där föreslås, att
föreningar, som hava till syfte att bereda skogsvård i allmänt intresse
samt vidare stiftelser för allmänt ändamål skola stå under
kontroll av offentlig myndighet. Nu äro vi således så. nära, att en
skogsägare — om dessa lagförslag skulle behjärtas av riksdagen, vilket
är sannolikt —- därest han donerar en skog till ett allmänt ändamål
d. v. s. skapar en stiftelse, får skogen ställd under statens kontroll.
Om t. ex. herr Holmquist och jag bilda en förening för
skcgskultur och rationell vård av skogen, till gagn för orten, där vi
bo, eller i allmänt intresse att befordra skogsvård, kommer vår skog
att ställas under kontroll. Men då må man kunna med rätta fråga:
Skall jag behöva donera bort min skog för att få den ställd under
kontroll. Den skulle väl för mina efterkommandes och landets bästa
kunna ställas under kontroll, även om jag bevarar den i mina efterkommandes
ägo; och jag skulle väl lika som en förening kunna få
rätt att förordna om att å min skog skall bedrivas rationell skogsskötsel
såsom exempel för orten eller i allmänt intresse unaer statens
kontroll, även om jag icke bildar en sådan förening med någon
annan.

Det är således samma tankar som riksdagen och skogslagsstiftningskommittén
varit inne på. varför det icke kan anses opåkallat
att Kungl. Maj :t upptager detta förslag, som här framförts. Nu
säger herr Holmquist: Finns det i hela Sveriges rike någon som skulle
begagna sig av en sådan lag? Ja, det har funnits två män, två
namn med god klang, särskilt i denna kammare. Det första är
brukspatron Hugo Tamm. Det är han som först förde fram denna
tanke inom 1896 års skogskommitté, varom en nekrolog närmare berättar.
Han förklarade, att om det funnes en lag som här ifraga -

Nr S4, 12

Onsdagen den 7 maj, f. m.

farghet!0stål- satta’ sa att han skulle kunna ställa Fånö skogar under precis samlande
under a}a kontroll som här antytts, skulle lian gärna göra det och känna
offentlig sig glad över att .pa det sättet kunna bevara Fånö skogar för si°'' och
mhorU?M.S ^efterkommande. Den andre aktade mannen, som uttalade sig
(Forts.) ,.nan . sate> ,var brukspatron af Burén, som i upprepade skogsmotioner
visade sig vara en mycket framsynt man på skogsområdet,
i vilka han framförde de tankar, som här varit före. Saken kanske
ansågs på den tiden icke vara mogen, men jag tror att det sedan dess
hänt åtskilligt, som gjort att vi nu kunna räkna med många sådana
män, som hava så framsynt blick för skogarna och deras betydelse.
För övrigt vill jag nämna, att det även bland allmogen finnes sådan
förståelse och sadant hjärta för skogarna. Jag har själv sett exemPe‘
Pa ate de^spara pa dem, ja att de t. o. m. spara på dem för mycket.
Man ma icke undra pa, att dessa män — de må vara allmogemän
eller brukspatroner — med oro ändock tänka på den dag, när
de skola sluta sitt livsverk, och befara, att deri skog, som de bevarat
på det omsorgsfullaste sätt under hela sin livstid, kanske ett par
år efteråt är totalt spolierad, varpå de hava sett så många exempel
under sm levnad.

. Jug sade tidigare, att vi upplevat åtskilligt, som givit anledning
att förmoda en inverkan på skogsägarna i det syfte, som vi talat
om. Det är de härda krisåren, som vi genomlevat och insikten
om vilket värde naturtillgångarna hava för vårt land i den mellanfolkkga
handeln. De erfarenheter, vi hava haft därav, hava varit
nog sa härda, men jag tror. att Sveriges folk lärt sig mera på dessa
fyra-fem år än vad det lärt sig av allt vad som under årtionden
skrivits om skogarna och deras betydelse.

Jag tror gentemot herr Holmquist, att här finnas många män,
som djupt inse den betydelse skogen har för deras efterkommande
och för landet och som icke skola tveka att ställa skogarna under
sunan tillsyn och kontroll att fullt rationell skötsel och högsta avkastning
skulle kunna erhållas från dem. Om det likväl icke skulle
bl''va ett alltför storartat antal, som ansluta sig, bbr det i alla fall
ett gott exempel i orterna. Jag tror nämligen, att folket i stort sett
är bättre än vad man ser på ytan. Man skulle kanske säga, om
man icke kände förhallandena. att, det är väl ingen som vill donera
ett öre till välgörande ändamål. Men den ene efter den andre
förmögne mannen, donerar och uttrycker som sin vilja, att de ändamål.
han lärt sig älska och vörda, skola förverkligas genom det han
äsnr, och jag är viss om att. om man. såsom nu är föreslaget, börjar
ställa sina skogar, under statens kontroll, andra skola följa exemnlet.

_ Nu är det så. att det s+arkaste skälet emot detta förslag har
vant, att man binder de efterkommandes frihet. Man vill icke giva
en sådan makt åt nuvarande ägare, att denne skulle kunna binda
handlingsfriheten för efterkommande. Det är i själva verket det
svagaste av alla, skäl, ty. om vi tänka efter hurudan maktbefogenhet
ägaren nu har till efterkommandes skada, märka vi, att han kan rasera
sin skog så långt som lag tillåter och det är ganska långt. Han

Onsdagen den 7 maj, f. m.

13 Nr 34.

kan strö dessa pengar för alla världens vindar. Han får skänka An?-‘ikogf^
bort sin skog och han kan göra sina efterkommande rent av egen- under

domslösaj så att nog finnes det obegränsad frihet i den svenska lag- offentlig
stiftningen att till skada för efterkommande förfoga över egendo- myndighet*
men. Men, när det då gäller att göra detta till de efterkommandes kontroll.
nytta, göra herr Holmquist och många andra korstecknet och säga, (lort®1
att det vore orimligt att giva dem en sådan frihet, att de skulle kunna
få ställa skogarna under rationell skötsel. Då det, som sagt, gäller de
nuvarande ägarnas frihet till efterkommandes skada, finnes nära
nog ingen gräns, men gäller det att bereda möjlighet för någon att
till efterkommandes bästa och till landets bästa, icke beröva dem
deras egendom utan föranstalta att egendomen får bästa skötsel, vill
man icke vara med. Jag måste säga herr Holmquist, att en sådan
ståndpunkt, kan jag icke förstå.

Jag har många gånger sett uppgivas, att särskilt i denna kammare
skulle finnas varmt intresse för att stödja vår industri, bevara
våra naturtillgångar och stärka vår ekonomiska maktställning i världen
i en konkurrens, som blir svårare för varje årtionde, som går.

Om detta är sant och det dessutom också är sant, att en av de viktigaste
förutsättningarna för att kunna bevara vår industri och stärka
hela vår ekonomiska ställning i världen, är att bevara våra naturtillgångar,
hoppas jag i alla fall, att särskilt denna kammare skall så
pass mycket förstå och behjärta detta förslag, att herrarna åtminstone
icke vilja sätta sig emot en utredning i saken.

Under uttalande av en sådan förhoppning ber jag att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr Lindhagen: Jag hade också tänkt fästa uppmärksam heten

på att detta förslag ursprungligen har till upphovsman bruksägaren
Hugo Tamm, ledamot av denna kammare. Han brukade enskilt
propagera för sitt förslag och ville en gång, ja t. o. m. två gånger,
intressera mig därför. Jag tror att första gången var redan sommaren
1897. Jag fick också det intrycket, att han hade för avs.kt att,
ifall en sådan lagstiftning komme till stånd, själv tillämpa densamma.

Det var, som sagt, en enskild tanke. Någon motion väckte han inte
i riksdagen och därför har saken icke kommit fram förrän nu.

Nu är det ganska intressant att se, huru långsamt utvecklingen
går, då det gäller sådana saker som att bevara naturrikedomarna från
den oundvikliga enskilda exploatering, som måste gå mycket hårdhänt
fram över desamma — icke på alla händer men på många. I dag
är det en stor fråga, huruvida man skall inlåta sig på en sådan här
lagstiftning och sålunda komplettera åtskillig liknande lagstiftning,
som vi hava, med denna lilla sak. Hela lapp marksskogarna stå ju
under en sådan lagstiftning obligatoriskt, en hel del spridda hemman
i Norrland och Dalarna göra det också obligatoriskt. Gottlands och
Ölands skogar likaså o. s. v.

Den föregående ärade talaren har nämnt, att riksdagen skrivit om
fideikommisskogar för att å dem få en rationell hushållning, och nu

Nr 34. 14

Onsdngen den 7 maj, f. m.

Ang. skogsfastighets
stål
lande under
offentlig
myndighets
kontroll.

I Fort».!

kommer man för att ytterligare lägga en liten sten till byggnaden.
Nu tror jag, såsom herr Holmqu:st, att det nog icke är så många,
som komma att begagna sig av tillståndet, men det kanske ändock
blir fler än han tror. Det finnes ännu i Sverige några sådana gamla
patriarkaliska män, som äro över sjuttio eller ännu hellre över åttio
år, som äro villiga härtill. De se med oro den nya tidens anstormande
och naturrikedomarnas ruinerande och de vilja såsom en räddningsplanka
sätta sin sparade skog, sin ofta alltför mycket sparade
skog, under sådan kontroll. Och varför skulle icke de få göra det.
Det blir alltid något räddat undan den stora syndafloden.

Varför jag nu särsk It begärde ordet var för att fästa uppmärksamheten
pa att anledningen till att jag icke följde herr Tamms uppmaning
att intressera mig för frågan var, att jag ansåg, att det var
ett för litet och ett för godtyckligt steg. Det enda rätta är, som man
också inom många skogsvårdsintresserade kretsar tänkt sig, att man
borde komplettera 1905 års skogslagstiftirng, som skyddade återväxten,
med en skogslagstiftning, som skall skydda skogskapitalet.
Den lagstiftningen kommer förr eller senare, den är oundviklig. Det
är ett sorgligt tidens tecken, att man här i kammaren tycker att det
är en ofantlig fara häri. Hur skola vi komma fram till det enda
nödvändiga?

I början av 1900-talet väckte jag i riksdagen upprepade gånger
motioner, °att alla större skogar i landet obligatoriskt skulle sättas
under uthållighetsbruk. Andra kammaren biföll denna motion varje
gång, under det att första kammaren avslog densamma. Nu i nådens
år 1919 får man upplevaren diskussion, varunder man betraktar detta
såsom något rent av farligt och som man icke ens vågar snudda vid.
Därav de mesta farhågorna för det nu föreliggande oskyldiga förslaget,
som dock gäTer endast ett litet tuppfjät på den stora kungsvägen.

Det är givet, att motstånd kommer att resas i denna kammare. Vi
hava redan hört ett par talare, men andra komma att uppträda emot
det på andra grunder än herr Holmquist. Han tyckes i denna sak
vara väl »gammal-liberal» och vara rädd för att dessa saker skola
skötas annat än genom den ensk Ida företagsamheten. -— Ja, jag menar
inte sa illa, sa att herr Holmquist behöver icke gorå för många
anteckningar. —- Men det verkliga motståndet, det reala, kommer från
sågverksägarna i Norrland, förmodar jag, och de ha väl också antecknat
sig. De äro rädda för det här, inte för själva den här lika sakens
skull, ty de komma nog aldrig att ställa sina skogar under detta
skydd, men de äro rädda för exemplet, 1 ksom herr Holmquist från sin
renodlat gammal-liberala ståndpunkt också är rädd för, att detta skulle
vara en kärna till det rysliga, fasliga, som andra kammaren för omkring
15 ar sedan beslöt om och beslutat om flera gånger, herr Holmquist.
Det är det de äro rädda för, och därför säga de, att om staten
far den bär kontrollen, blir skogen mycket sämre skott, än om de
själva göra det.

Nu vill jag inte påstå, att det inte kan ligga något under detta.
Om det nämligen gäller en skogsägare, som v''ll rationel1! förvalta sin
rikedom och som vet, att han bevarar sin skog på allra bästa sätt,

Onsdagen den 7 maj, f. m.

15 yr 34.

så är hans enskilda intresse för saken — så länge det varar nämligen
— kanske den allra bästa lagen för skogens vård. Och man förstår, under
att han på den grund vill för sin personliga del vara kvitt alla sådana offentlig
här omsorger. Men hur går det, när t. ex. denna skogsägares barn myndighets
skola övertaga det hela och de skola ha mycket pengar för alla sina *^ntro0''
nya behov? De sälja sina aktier eller andelar till oerhörda pris och (Forts.
de, som köpa aktierna till dessa oerhörda pris — det är kanske rena
jobbare —- skola sedan taga ut pengar ur skogen för att kunna betala
dem. En sådan framtida utveckling skydda sig icke herrarna emot
genom att sätta sig emot sådana här tankar, utan ni bara slå vakt
om er egen bekvämlighet för stunden •— det kan ju för övrigt ligga
aldrig så aktningsvärda motiv bakom det. Detta är verkliga anledningen
till motståndet här i kammaren, men en sådan politik tryggar
icke framtiden för svenska folket och för landet.

Nu vill jag sålunda yrka bifall till detta lilla tuppfjät, till den
där kärnan, som herr Holmquist talade om och som varit kärnan i
andra kammarens beslut förut och som kan bli kärnan till ett beslut
även i denna kammare ett följande år.

Jag vill till sist fästa uppmärksamheten på en sak, som gläder
mig. Här har nämligen andra kammarens utskott avstyrkt detta förslag,
därför att saken låg under utredning och skulle komma upp i
sammanhang med den berömda skogslagstiftningskommitténs försVg.

Denna uppfattning biträdde emellertid inte andra kammaren. Herr
Lindman rådde på utskottet och fick tydligen kammaren med sig,
så att den gick in i en sakprövning, och nu har verkligen också första
kammarens tillfälliga utskott sagt, att i detta kommittéförslag icke
inrymmes något, som berör ändamålet med den föreliggande motionen,
och då är det så mycket större anledning att påminna Kungl. Maj:t
om saken. När jag, stackare, väckte förslag beträffande häradsallmänningarna,
som icke heller berördes av denna kommittés försåg,
då var det alldeles ogörligt att kunna över huvud taget begära, att
denna kammare skulle gå in på en realitetsbehandling av en sak, som
förmodligen, sade kammaren, bleve behandlad just av denna kommité
eller annan vederbörande. Men vi, som inte äro serafimerriddare få
kanske vara anspråkslösare.

På grund av de skäl jag nu anfört, ber jag sålunda, herr talman,
att i avvaktan på den ordentliga lagstiftning, som kommer, få yrka
b fall till detta lilla utav första kammarens tillfälliga utskott tillstyrkta
tuppfjät.

Herr Barthelson: Herr greve och talman, mina herrar!

I likhet med ett par föregående talare har jag fått den uppfattningen,
att såväl den ärade reservanten som den ärade talaren på
Dalabänken helt och hållet missuppfattat innebörden av den föreliggande
motionen. Om man nämligen läser motionens motiv liksom
dess k^m, finner man, att motionären icke avser, såsom man här
velat framhålla, att ställa en enskild skog under skogsstatens eller
statens förvaltning rent utav. som man tyckes förmoda, utan motionären
avser endast ett skydd, ett skydd för att ett arbetsresultat,

Nr 34. 16

Onsdagen den 7 maj, f. m.

Ang. skogsfastighets
ställande
under
offentlig
myndighets
kontroll.
(Forte.)

som åstadkommits genom intelligens och uppoffringar, icke måtte
■bliva skövlat, när en skogsägare en gång lämnar sin egendom. Hur
nu emellertid det skyddet skall kunna åstadkommas, därom har
motionären icke yttrat sig. Han vill överlämna åt Kungl. Makt
att bestämma detta efter verkställd utredning. Det är icke heller
fråga om någon socialisering, som man här framhållit, utan jag
skulle snarare vilja säga, att det är fråga om någonting i motsatt
riktning.

Den ärade reservanten framhöll bland annat som något avskräckande,
att en avverkningsplan skulle upprättas för den skog,
som det här var fråga om. Men, mina herrar, om det är fråga
om en verklig skogshushållning, så kan väl denna icke bliva planmässig,
med mindre än att det finnes en avverkningsplan uppgjord
för skogen i fråga. Av vad jag nu framhållit torde framgå, att
motionen icke åsyftar något annat än ett beredande av detta nämnda
skydd. Då man här från motståndarnas sida hänvisar till lagstiftningen
i fråga om de enskilda skogarna och hänvisar till den lagstiftning,
som på detta område väntas, så är, mina herrar, detta
i full överensstä.nmelse med hittills gällande praxis, men, som en
ärad talare nyss här framhållit, har denna lagst:ftning rörande enskilda
skogar hittills gått ut på stiftandet av förbuds- och tvångslagar,
och att döma utav vad vi sett av skogslagstiftningskommitténs
betänkande synes den blivande lagstiftningen komma att gå i samma
spår. Men jag vågar påstå, att erfarenheten visat, att någon verklig
skogsvård på den ensk.lda skogen icke har åstadkommits genom
dessa förbuds- och tvångslagar. Som här nyss har framhållits, kunna
nämligen dessa lagar visserkgen hindra skövling, och de kunna
tvinga en person att sörja för återväxten, även om denna återväxt
i kvalitativt hänseende icke blir den, som man från skogsvårdssynpunkt
kunde fordra, men de ha icke kunnat åstadkomma någon verklig
skogsskötsel. På frågan, varpå detta beror, vill jag svara, att
enligt mitt förmenande beror det därpå, att en så lagd lagstiftning
förbiser det första, det väsentligaste härvidlag, nämligen att väcka
intresse för skogsvård. Det finnes nämligen ingen möjlighet att förbuds-
och tvångslagar kunna väcka ett verkligt intresse för en skogsskötsel.

Men det är inte blott dessa tvångslagar, som stå i vägen för
detta intresse, utan det finnes mycket annat, såsom osäkerheten för
att en skogsägares arbete blir beståndande. Han riskerar ju, att
kanske ett helt livs arbete blir skövlat i och med detsamma han
lämnar sin skogsegendom.

Ser man nu på allt detta, så kan jag inte finna annat än att
var och en, som vill ha en verklig skogsvård på våra skogar, måste
sympatisera med det förslag, .som här framlagts uti herr Lindmans
motion.

Nu har herr Holmquist framhållit, att högst få personer, ja,
jag tror t. o. m., att han sade knappast någon enda, skulle komma
att ställa sin skog under den kontroll, som här ifrågasättes. Jag
lämnar därhän, hur härmed kommer att ske. För mig ligger största
betydelsen av det föreliggande förslaget däri, att det Ibryter med

Onsdagen den 7 maj, f. in.

17 Nr 3J.

en gammal praxis, som på skogslagstiftningens område hittills gjort
sig gällande. Förslaget vill i förevarande fall gå ifrån förbudsoch
tvångslagarna och vill gå till en lagstiftning, som väcker intresse
för verklig skogsvård, d. v. s. som vill framkalla vad jag anser
vara det första och det viktigaste för att kunna komma till något
resultat på den privata skogsskötsel^ område.

Motståndarna hänvisa också till domänstyrelsens yttrande, som
finnes intaget uti utskottsbetänkandet. Jag vill för min del beträffande
detta domänstyrelsens yttrande först och främst säga det,
att motionären, och likaledes utskottet, ju har hemställt om en utredning.
Det måste sålunda bliva en förutsättningslös utredning,
föranstaltad utav Kungl. Maj:t. Ett yttrande i förhand utav domänstyrelsen
kan sålunda i detta fall väl ej få tillmätas alltför stor
betydelse. För min egen del anser jag vad domänstyrelsen i detta
.yttrande anfört i det avseendet, att skogsstaten skulle taga hand
om denna kontroll, vara högst olämpligt och principiellt oriktigt.
Riksdagen har ju genom antagandet av 1903 års skogslag ställt den
privata skogsskötsel!! i visst fall under tillsyn av skogsvårdsstyrelserna,
och det synes mig, som om dessa i detta fall borde vara självskrivna
att taga hand om den eventuella kontrollen i förevarande
avseende.

Här har vidare framhållits utav herr Holmquist, att det skulle
vara att beklaga, om skogsvårdsstyrelserna skulle få en dylik uppgift.
För min del kan jag icke förstå detta. Skogsvårdsstyrelserna
skulle i så fäll kunna få en och annan välskött egendom att för
skogsägarna framhålla som exempel på, hur en verklig skogsskötsel
både ekonomiskt bär sig och i andra avseenden är till förmån för
landet.

Det ligger emellertid i sakens natur, att de bestämmelser, som
kunna komma att antagas rörande i frågavarande förhållanden, måste
vara sådana, att de icke betaga skogsägarna intresset för en verklig
skogsvård. Dessa bestämmelser måste vara mjuka, de måste vara
sådana, att de icke hindra skogsägarna att utnyttja en tillfälligt god
konjunktur. Man får icke göra sig den föreställningen, att i och med
detsamma att en verklig liushållningsplan för en skog finnes upprättad.
skogsägarna därför äro bundna att på kubikmetern uttaga
det bestämda virkesbeloppet per år. Och av motionärens motivering
finner man också, att detta icke är meningen utan att man
tänkt sig uppställandet av vissa perioder för virkeskapitalets utnyttjande.
Men dessutom böra skogsägarna lämnas alla möjliga fördelar,
som kunna vara förenliga med den goda skogsskötsel^

Man har här talat om den nu sittande skogslagstiftningskommitténs
betänkande. Jag vill erinra om, att där förekommer en
passus, att ägare av vissa egendomar, som äro underkastade norrländska
skogslagen och därför ej få del av skogsvårdsavgift^^,
»skola vara befriade från att erlägga skogsvårdsavgift». Det ligger
i sakens natur, att i överensstämmelse härmed en skogsägare, som
ställt sin skog under offentlig kontroll och därigenom själv kommer
att betala alla omkostnader för sin skogshushållning, också befrias

Första hammarens protokoll 1919. Nr 3-''i. 2

Ang. skogjfastighete
stål
laude undrr
offentlig
myndighet*

^ kontroll.
(ForfcO

Sr 34, 18

Onsdagen den 7 maj, f. m.

Ang. skogsfastighets
ställande
under
offentlig
myndighets
kontroll.
(Forts.)

från erläggande av skogsvårdsavgift, som i så fall skulle tillkomma
andra och icke i någon mån honom s.iälv. Det är givet, att först
med ett medgivande av full frihet i avseende på skogsvården kan
möjlighet finnas, för att personer komma att begagna sig av här
ifrågavarande erbjudande, om den föreslagna bestämmelsen nu skulle
komma till stånd.

Då jag emellertid för min del är övertygad om, att ett realiserande
av motionärens förslag, om det sker på det sätt, som jag här
helt kort har skisserat, kommer att bli både till nytta för skogsägaren
själv och i afl synnerhet bliva till nytta ur nationalekonomisk
synpunkt, så har jag för min del icke tvekat att gå med på
et bifall till föreliggande förslag, varför jag, herr talman, ber att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Holmquist: Herr greve och talman! -Tåg begärde
ordet endast för att söka giva ett par repliker till de föregående talarna
i de delar, där de ha alldeles särskilt angripit mina uppfattningar.

Herr Welander yttrade, att jag skulle ha förklarat, att det var
någon sorts skillnad mellan rationell skogsvård och skogsvård, som
skulle ge den högsta möjliga avkastningen. Han säde: >.det är två
begrepp, som stå sida vid sida och som äro fullständigt likartade».
Ja, det kan man ju i stort sett säga, men man får väl dock erkänna,
att har man gått på principen: rationell skogsvård, kan man svårligen
ur rent ekonomisk synpunkt följa de linjerna. Det låter nämligen
mycket väl tänka sig, att en uppåtgående konjunktur på -världsmarknaden
fordrar en annan skogsvård — en skogsvård, som ändock
låter sig ur ekonomisk och även ur andra synpunkter försvara
än den, som kanske skulle ur de allra högsta skogsvårdssynpunkterna
vara fullt rationella.

Vidare nämndes det av samme ärade talare, att det utan tvivel
skulle finnas personer, vilka, om här en lag till följd av det nu väckta
förslaget komme til] stånd, skulle bilda några sådana där fideikommiss
utav sina skogar. Ja, det är möjligt, att så skulle bli fallet;
men ingen tror väl ändå, att det skulle ske i den utsträckning, att
det .skulle ha en allvarlig inverkan på vårt lands skogsvårdsförhållanden.
Jag tror visst,_ att det kan hända, som här förut framhållits
att en gammal patriarkalisk, sjuttioårig, åtdoårig man, som har
några mer bångstyriga söner, skulle kunna resonera så: »I mitt läge
är det bäst att taga det här steget, ty eljest hugga pojkarna ner all
skogen för mig», och att han möjligen på det sättet i ett mycket
tråkigt dilemma skulle kunna gorå ett slags fideikommiss av sin
skogsegendom. Men mina herrar, det får jag i alla fall säga, att
detta kommer i alla händelser att ske i så få fall. att det inte spelar
den ringaste roll ur nat''onalekonomisk synpunkt.

Det nämndes här, likaledes av herr Welander, att två framstående
män på de+ta område, brukspatronerna Tamm och af Buren
hade väckt en med den föreliggande mycket likartad motion. Ja.
det bevisar i själva verket ingenting, ty sedan den tiden har myc -

Onsdagen den 7 maj, f. m.

19 Nr 31.

ket hänt. Yi ha fatt någonting, som vi den tiden icke hade, nämligen
skogslagarna, och jag tror, att dessa skogslagar, även om de i
stort sett kunna karakteriseras som återväxtlagar, dock ha haft den
betydelsen i avseende på den svenska skogens vård, att jag är långt
ifrån säker på, att i dessa dagar de nämnda herrarna skulle ha kommit
med denna framställning.

Herr Lindhagen kallade mig för gammalliberal. Ja, liberal är
jag utan tvivel, och gammal är jag också. Det är endast herr Lindhagen,
som är den evigt unge och som evigt förändrar uppfattning.
Men jag får verkligen säga, att de skal, han här angav för att hallstämpla
min åsikt som gammalmodig, åhörde jag med störs!a lugn.

Det skall inte förnekas, att hur man än ser den här saken, är det
en relativt liten sak i jämförelse med den stora utveckling, som dessa
skogslagar medfört i vårt land, vilka nu skydda den svenska skogen.

Med hänsyn till vad jag sålunda tillåtit mig anföra ber jag att
fa vidhålla mitt yrkande.

Herr A liera an: Herr talman! Ja, jag har försökt att uppmärksamt
följa debatten för att få klarhet om värdet av de skäl, som
kunde anföras gentemot motionen och gentemot utskottets uppfattning,
men jag får säga, att det icke varit mycket, som jag funnit särskilt
givande.

Vad först reservantens .yttrande beträffar, anförde han visserligen
två vart för sig måhända användbara skäl, men han begagnade
dem på en gång och på sådant sätt, att de i själva verket slogo ihjäl
varandra. Han yttrade — och detta har kommit igen under debatten
sedan — att han ansåg, att lagen skulle bli ineffektiv, och han
ansåg, att man därför icke borde antaga densamma. Men i samma
andetag utmålade han faran för att, om man antog denna lag, man
skulle få lov att skaffa sig en sådan massa statstjänstemän för att
sköta skogen på det sätt lagen bestämde, att man för den skull, av
rädsla för dessa många statstjänstemän, icke borde antaga lagen.
Dessa skäl tillsammans bli ju litet för mycket av det goda. Man kan
givetvis välja mellan dessa båda ståndpunkter, men man kan inte
ha en ståndpunkt, som grundar sig på bägge dessa skäl.

Den egentlige huvudtalaren mot utskottets förslag har här varit
herr Blomquist, och han höll ett, som det tycktes, från åtskilliga
håll synnerligen apprecierat anförande, i vilket han försökte avskräcka
kammaren från antagandet av detta förslag. Hans argumentering
var emellertid inte sådan, att jag riktigt kan följa den.
Jag får nöja mig med att taga upp ett par moment av densamma.

Han anförde å ena sidan det ena av reservantens skäl. Han
kunde icke tänka sig, att någon människa skulle kunna vara en sådan
dåre, att han skulle vilja låta sin skog falla under den här lagen.
En skogsägare borde åtminstone ha så mycket »självbevarelsedrift»,
som herr Holmquist uttryckte sig, att han enbart ur självbevarelsedriftens
synpunkt skulle låta bli att för all framtid ställa
sin skog under den kontroll, som det här är fråga om. Ja, jag tror

Ang. skogs -fastighets stollande
under
offentlig
myndighets
kontroll.
(Forts.

Nr 34. 20

Onsdagen den 7 maj, f. in.

Ang. skogs- väl, att det finnes ganska många människor, för vilka självbevarelse^Jande^undsr
driften, den rent egoistiska självbevarelsedriften, kan taga sig såoffenMg
dana uttryck. Men jag är också övertygad om, att det finnes en
myndighets annan slags självbevarelsedrift, någonting som man i detta samkontroll,
manlig skulle kunna kalla exempelvis nationell självbevarelsedrift
(Forts.) Qph gom består däri, att en människa, även en person, som har egendom,
kan ha lust att se till, att denna egendom kan för framtiden
på det sättet förvaltas, att den blir nationen och de efterkommande
släktena till gagn, och denna självbevarelsedrift har jag trott
skulle vara särskilt apprecierad i denna kammare och utav denna
kammares majoritet. Åtmistone har jag här i andra sammanhang
många gånger hört sådana tankar framställas. Om herr Holmquist
med det argumentet sökte vända sig till och övertyga majoriteten
här, vill jag således hoppas, att det var ett argument av mycket
mycket ringa effektivitet.

För övrigt förefaller det mig vara något inkonsekvent av herr
Holmquist att i detta sammanhang peka på eu annan väg, på vilken
i framtiden det syfte, som både motionären och utskottet avsett
skulle kunna vinnas, nämligen den, att folk frivilligt skulle ställa
sin skog under skogsvårdsstyrelsernas kontroll och på det sättet avstå
från sin egen fria förfoganderätt över skogen inom lagens gränser.
Kan man göra det ena, tycker jag, att man utan större motvilja
skulle kunna vara med om det andra också, åtminstone som en frivillig
sak. ■

Men kärnan i herr Holmquists argumentering, det, varmed han
sökte rikta det stora dråpslaget emot .motionen och utskottets hemställan
var detta: det ligger en hund begraven i denna motion. Kärnan
i den är ingenting annat, än att man på en omväg vill söka
komma till en statssocialisering av skogarna.

Jag vet inte, om han verkligen misstänker motionären, herr Arvid
Lindman, för att gå med så onda avsikter, men i alla händelser
trodde han, att, avsikten må ha varit vilken som helst, detta ändå
var kärnan i motionen. Jag förstår inte riktigt denna tankegång.
Menar herr Holmquist, att om man på frivillighetens väg åstadkommer
denna begränsning i förfoganderätten över den enskilda egendomen,
skall utvecklingen av denna frivilliga inskränkning av förfoganderätten
med nödvändighet, vare sig det går på det ena eller
andra sättet, medföra en .sådan tvångsinskränkning av förfoganderätten
över skogarna?

Jag för min del är en liberal man lika väl som herr Holmquist
och liar”inte några socialistiska funderingar av något slag. Jag har
alltid tänkt mig, att goda och lämpliga åtgärder, åstadkomna på frivillighetens
väg, med vilka man försöker vinna det bästa möjliga
resultat, skulle vara allra bästa medlet för att .förekomma nödvändigheten
av tvångsåtgärder, att man sålunda genom åtgärder på
frivillighetens väg borde söka och kunna förhindra .en utveckling
hän emot vissa tvångsåtgärder.

Jag har inte kunnat underlåta att säga detta, därför att jag

Onsdagen den 7 maj, f. in.

21 Sr 84.

tyckte, att denna hans argumentering var så besynnerlig, att den Ang. skogwförtjänade
en smula ytterligare belysas — den bär ju redan i viss/«^u*£r
mån blivit av herr Welander belyst. . o offentlig

Jag har inom .utskottet — då jag icke är sakkunnig pa detta myndighet*
område°— vid denna frågas behandling fått nöja mig med att söka kontroll
använda det enkla lekmannaförstånd, jag kan ha. .För mig har det
då ställt sig på det sättet, att mitt huvudskäl för bifall till motionen
har varit, .att jag omöjligt kunnat finna, att det skulle vara i det
allmännas intresse, i allas vårt intresse, att icke medgrva
den möjlighet motionen åsyftar att ge sådana personer, vilka
till äventyrs i samhällets intresse, i de efterkommandes
intresse, i nationens intresse vilja bevara en stor naturtillgång, en i
framtiden ännu viktigare och dyrbarare naturtillgång, än den tor
närvarande är. Man bär ju sett, hur dess värde stigit med vartenda
år under detta decennium och denna värdestegring lär nog komma
att fortgå. Jag kan alltså inte finna, att det skulle ligga i samhällets
intresse att icke skapa de nödvändiga laga former, som behövas,
för att dessa välvilliga och goda människor skulle kunna få utföra
det verk, som de i det allmännas intresse vilja utföra, att bevara en
naturtillgång åt nationen och åt framtiden. Jag kan inte inse, att
något ont skulle kunna följa därav. Det goda exempel, som därigenom
skulle vinnas, är något, som jag inte är rädd för. Det godo
exemplets makt kan icke förskräcka rnig.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Welander: Herr greve och talman! Jag har hört här
under hand, att på många håll uttalats farhågor för att de skogar,
som det här är fråga om, skulle komma att ställas under domänstyrelsens
kontroll. Skulle det däremot vara så, att skogsvårdsstyrelserna
skulle ha överinseende över den blivande lagens tillämpning, skulle
man ställa sig välvilligare mot förslaget. Då får jag säga, att varken
motionären eller andra kammarens utskott eller första kammarens utskott
närmare angivit vad som är deras tanke i denna sak. Det är
endast domänstyrelsen själv, som har framhållit, att den skulle anse
lämpligast och riktigast, att dessa skogar ställdes under dess vård.

Jag tror mig emellertid uttala alla utskottsledamöters tanke, om jag
säger, att inom utskottet ha vi samtliga haft den uppfattningen, att
det är självfallet, att de skogar, som skulle kunna komma att ställas
under kontroll enligt den föreslagna lagen, skulle stå under skogsvårdsstyrelsernas
överinseende.

För övrigt kan jag icke underlåta att säga ytterligare ett par ord
till herr Holmquist. Han försökte förklara, varför den rationella
skogshushållningen och den högsta avkastningen icke alltid gå i jämnbredd
med varandra och anförde som bevis därpå, att konjunkturerna
kunna fordra, att man avverkar mer än en rationell skogshushållning
strängt taget tillåter. Ja, nu är det så, att rationell skogshushållning
omfattar skogsförvaltningens alla moment, även det ekonomiska, och

Nr :tt.

Onsdagen den 7 maj, f. m.

Ang. skogs
fastighets ställande
under
offentlig
myndighets
kontroll.
(Forte.)

22

i dessa moment veta vi skogsmän mycket val, att det ingår att försälja
produkterna pa de tider, da de bäst betalas. Det finns så mycket
mindre anledning för herr Holmquist att anföra detta, som motionären
själv uttryckligen sagt i motionen, att naturligtvis skall det ges
frihet åt skogsägaren att begagna sig av konjunkturerna och sälja
mer under högkonjunkturstider med begränsning sedan i framtiden.
Det finns alltså icke någon som helst anledning till farhåga för kammarens
ledamöter, att skogsägaren icke skulle få fria händer härvidlag.

För övrigt gäller ju om hela saken, att den skall utredas, och
riksdagen har tillfälle att sedan uttala sig om alla dessa detaljer
eu gång, när det föreligger ett utarbetat förslag.

Så har det här också framförts exempel på, hur skogarna skötas,
exempelvis prästskogarna. Jag vet mycket väl, att det är dålig skötsel
av skogarna på sina håll; och liera omständigheter samverka
därtill. Det är icke endast personalens eller domänstyrelsens fel.
Men man får väl förutsätta, att om ett sådant beslut, som här är föreslaget,
fattas, skall väl också riksdagen vara i stånd att träffa sådana
anordningar i fråga om lagens handhavande, att man kan vara säker
om att få en så rationell skötsel, som över huvud taget är möjlig, och
det är, som jag sade nyss, självfallet, att tillsynen bör komma att utövas
av skogsvårdsstyrelserna.

Herr Holmquist sade, att om herrar Tamm och af Buren levat nu,
skulle de nog icke ha varit med om detta förslag. Ja, måhända —
men herr Holmquist medgav, att det kanske skulle finnas någon, som
komme att begagna sig av denna möjlighet. Jag tror, att det finns
många. Men även om det blott vore ett fatal, skulle herrarna då vilja
taga på sitt ansvar att genom ett avslag på detta förslag avstänga
möjligheten för dessa, låt vara relativt få, fosterländskt sinnade män,
som skulle vilja begagna sig av den väg, en sådan lag komme att erbjuda.

Jag vet verkligen icke, att här något skäl framförts, som är av
den beskaffenheten, att man har anledning att rent av motsätta sig
en utredning av frågan. — Jag vidhåller därför mitt yrkande om bifall
till utskottets hemställan.

Herr S ch m i d t: Herr greve och talman! Blott ett par ord med
anledning av den förda diskussionen.

Det synes mig, som om andra kammarens utskott hade träffat
det rätta, när det skriver i sitt utlåtande: »Vad beträffar innebörden
av den lagstiftning, som i motionen föreslås, torde för övrigt enligt
utskottets åsikt berättigade tvivelsmål kunna resas i fråga om dess
praktiska värde.» Sedan fortsätter det: »I all synnerhet skulle en
dylik utväg i praktiken visa sig skäligen betydelselös beträffande de
skogsägare, isom i exploateringssyfte driva handel med skogsfastigheter»,
etc. etc.

Enligt vad motionären framhåller i sin motion, är huvudsyftet
att genom lagstiftning få till stånd ett sparande av skogskapital, och
de flesta av de talare, som här ha yrkat bifall till utskottets hemstäl -

Onsdagen den 7 maj, f. in.

23 Nr -14.

lan liava .lust uppehållit sig vid denna synpunkt. Det är gott och AV?-väl, men från nationalekonomisk synpunkt är det ju också av vikt/^J^ under
att skogen drives upp till högsta möjliga avkastningsförmåga. Att offentlig
spara -ett skogskapital och samtidigt driva en rationell skogshushåll- myndighet*
ning är enligt mitt förmenande på sätt och vis en contradictio in kontroll.
adjecto. Ty en rationell skogsvård kräver ovilkorligen, att den mog- (Forts.1
na, fullmogna och övermogna skogen borttages för att befordra återväxt
och verklig skogskultur. Yi hava ju redan nu skogslagar, som
hava till mål att skydda återväxt och föryngring. Det är visserligen
bara återväxtlagar, men de institutioner som hava till uppgift
att ha uppsikt över dessa lagars efterlevnad, nämligen skogsvårdsstyrelserna,
ha skött denna s-ak på ett enligt mitt förmenande förtjänstfullt
sätt, så att de icke blott blivit popu''ära utan till och med vunnit
förståelse för sitt arbete hos allmänheten. Inom det landskap, som
jag har äran representera, skulle jag tro, att det är ytterst få enskilda
skogsägare, som icke redan nu ha ställt skötseln av sin skogsegendom
under skogsvårdsstyrelsernas vård i så måtto, att de anlita skogsvårdsstyrelsen
för sin utstämpling, för förslag till skogsvårdsåtgärder,
dikningar m. m. Det synes mig, att ett realiserande av
denna motions syfte endast skulle försvåra detta skogsvårdsstyrelsernas
arbete, för såvitt det icke är meningen att —- såsom herr Welander
säger, men som icke alls framgår av den nu förebragta utredningen
— dessa skogar skola komma att ställas under skogsvårdsstyrelsernas
uppsikt. Yid sådant förhållande är ju emellertid skrivelseförslaget
och en därav föranledd lag fullkomligt betydelselös, ty redan
nu finns möjlighet för skogsägarna att ställa skogen under skogsvårdsstyrelsernas
vård. Om det emellertid, som man ju på grund av
domänstyrelsens yttrande har anledning förmoda, är meningen att
ställa dessa -enskilda skogar under domänstyrelsens vård, då få^vi endast
ett nytt slag av samma sorts hemman, som vi i så rikt mått äga
däruppe i Norrland, hemman med s. k. ofri dispositionsrätt. Jag vågar
utan att gå sanningen för nära hemställa till vem som helst av de
här närvarande skogsmännen, om icke herrarna måste medgiva, att
skogsskötsel på dessa hemman med ofri dispositionsrätt är i de allra
flesta fall, lindrigt sagt, vårdslösad. Det synes mig sålunda ej vara
något exempel, som manar till efterföljd i det fallet.

Jag förmodar, att motionären avser att skapa ett slags fideikommiss,
men jag kan verkligen icke underlåta att i det fal et ansluta
mig till vad en annan ärad talare här har anfört, att nämligen motionen
nog kommer att utnyttjas i ett helt annat syfte.

Till sist vågar jag verkligen framställa den frågan: Skötas statsskogarna
nu på ett så exemplariskt och ovanligt framstående sätt,
att det verkligen kan ligga i en enskild skogsägares intresse att ställa
sina skogar under samma vård. Jag vågar åtminstone ställa piig
något tveksam, när iag skall besvara den frågan. ^ Jag vill visst icke
påstå, att icke skötseln av statens skolår på många ställen är utmärkt
och att arbetena bedrivas fullkomligt så som de skölp. Men
personalen är ju så ringa och arealerna så stora, att man ju icke kan
begära, att dessa människor skola hinna vara med överallt. Skall nu

Nr 34. 24

Onsdagen den 7 maj, f. m.

Ang. skogs- ytterligare en sådan börda som denna läggas på dem? Herrarna
lande under s^°^a komma ihåg, att dessa egendomar komma att ligga på vitt skilda
offentlig platser, och _ derin a tillsyn kommer minsann att fordra oerhörda resor
myndighets och sannerligen icke vara det minst krävande av denna personals
kontroll. uppdrag.

(Forte.) Jag ställer mig därför som sagt mycket tveksam mot förslaget,

och jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Friherre Hermelin: Herr greve och talman! Jag skall

försöka att yttra mig kort. I likhet med såväl den ärade motionären
som även med ett par av de ärade här uppträdande talarna,
vill jag säga, att jag till fullo inser betydelsen av att allt bör göras
för att skydda och vårda landets skogskapital. Närmast tänker jag
då, att man bör stävja vanvården. Jag anser en vanvårdslag berättigad
vis-å-vis skogen, likaväl som jag anser en sådan lag berättigad
beträffande jordbruket. Men för att staten skall kunna
utfärda sådana vanvårdslagar, är det alldeles nödvändigt att betingelserna
för utövande av vare sig den ena eller den andra av dessa
näringar äro sådana, att de giva utövarna en viss frihet och en viss
glädje i deras arbete.

Det förslag, som nu är väckt, är emellertid något helt annat,
än vad dylika vanvårdslagar kunna åstadkomma. Vanvårds- eller
vanhävdslagen kommer att träffa ett mycket större antal skogsägare
och skogar, än vad motionärens förslag kan avse! Jag tror för övrigt,
att vi beträffande skogslagstiftningen, sådan den bör vara, ha
mycket att lära oss från vårt grannland Danmark!

Här skulle nu vara fråga om att skogsägarna skulle för sig
och efterkommande avstå från viss dispositionsrätt i skötseln av
skogen. Fn ärad representant på Jämtlandsbänken har nyss yttrat,
att ägaren skulle göra detta, därför att han vill försäkra sig om
en framtida rationell vård av skogen. Jag vill fråga den ärade
talaren: Vad menas med en rationell vård av skogen! Vi veta, vilket
motsatsförhållande i fråga om åsikterna om rationell skogsvård, som
kan konstateras mellan statens sätt att sköta sina skogar och enskildas
skötsel av sina skogar, och vi ha även sett, att inom statens
skogsförvaltning, inom domänstyrelsens tjänstemän, råda ganska
motsatta uppfattningar om vad rationell skogsskötsel är. Följden
av den föreslagna anordningen skulle bli, att skogsägarens efterkommande
skulle kunna komma i ett olidligt motsatsförhållande
mellan vad han anser vara rationell skogsskötsel och vad den, som
har tillsyn över förvaltningen av skogen, möjligtvis kan anse det
vara. Jag tycker för min personliga del, att om man haft den tillfredsställelsen,
att genom egen vård hava skapat ett skogskapital,
sa är det mera tilltalande att med förtroende överlämna skogen till
de efterkommande utan att klavbinda dem till händer och fotter
än motsatsen!

Herr Barthelson yttrade nu här, att det icke föreligger något
förslag, hur denna tillsyn skall ordnas. I motionen föreligger dock
ett ganska utarbetat förslag, och även domänstyrelsen har ju här
uttalat sig om den saken. Om då kammaren fattar ett beslut i

Onsdosjutfäfen 7 maj, f. m.

25 >''r :U.

enlighet med utskottets hemställan, måste detta ses mot bakgrunden
av de uttalanden, som gjorts av motionären och domänstyrelsen och
som upptagits av utskottet. Både herr Weländer och herr Barthelson
ha visserligen sökt göra gällande en avvikande mening, men detta
blir kanske vid ärendets behandling av en mera sekundär betydelse;
riksdagens skrivelse blir naturligtvis det primära.

Vidare yttrade herr Alkman, att han icke kunde förstå herr
Holmquists tankegång i fråga om detta lagförslag. Jag för min
del förstår den mycket väl. Vad herr Holmquist menade, var
naturligtvis, att om det skulle bli en lag, sådan som utskottet tänkt
sig, och det visade sig, att effektiviteten av lagen skulle bliva mycket
ringa, d. v. s. att inga eller ytterst få skogsägare skulle använda
sig av detta institut — ja, då bleve följden kanske den, att när tanken
nu en gång vore väckt, som herr Holmquist sade, så komme
tvånget efter, för att föra in alla de svenska enskilda skogarna under
statens vård. Jag vet icke. om herr Alkman nyss var en bland de
uppmärksamma åhörarna till vad herr Lindhagen ironiserande yttrade.
att detta är bara »ett tuppfjät» fram mot målet, men, herr
Alkman, det är dock »ett fjät!»

Herr greve och talman! Jag ber att få yrka bifall till reservationen,
d. v. s. avslag på utskottets hemställan.

Herr B arthels o n: Herr greve och talman! Här har återigen
och senast av den siste ärade talaren hänvisats till de nuvarande
skogslagarna, som skäl för avslag å utskottets hemställan,
och man har därtill försökt att skrämma oss med det uttalande, som
finnes i domänstyrelsens utlåtande över motionen. Då den ärade
talaren påstår, att i motiven till motionen redan finnes utarbetat
förslag till uppsiktens ordnande, vill jag säga, att jag för min del
icke kan finna något sådant. Det väsentligaste i motiveringen synes
mig vara den punkt på sidan 2 i motionen, där det säges: »Det synes
emellertid i hög grad önskvärt, att en lag av sådan art kommer bil
stånd, att den åt enskilde skogsägare, som vilja bevara sill skog,
bereder möjlighet, ej blott för deras efterkommandes räkning utan
även för vårt lands vidkommande, att för all framtid med iakttagande
av skogsvårdens fordringar vårda och vidmakthålla den tillgång.
som ligger i en egendom med ett skogskapital av för varje
fall lämpligaste storlek och beskaffenhet.» I klämmen hemsi åder
motionären sedan om »utredning och förslag rörande lag. som innebär,
att skogsägare må beredas tillfälle att ställa skogsfasbghet under
kontroll av offentlig myndighet». Jag vågar sålunda påstå, att
vad jag i mitt första anförande yttrade är i överensstämmelse med
det verkliga förhållandet, att nämligen motionären icke har framlagt
något förslag rörande kontroll m. m. utan hemställt om en utredning
i den föreliggande frågan.

Båda de två senaste talarna ha uttalat sig till förmån för skogslagar
och hänvisat till dem, vi redan ha. I m tt förra anförande
påpekade jag, att det lagförslag, som här förelåge. för mig hade
den största betydelse, därför att det bröte med den gamla praxis

Ang. skogsfastighets
ställande
under
offentlig
myndighet*
kontroll.
fForts.

Nr M. 26

Onsdagen den TIBMiJ, f. m.

Ang. akogsfastighets
ställande
under
offentlig
myndighets
kontroll.
(Forts.1

på skogslagstiftningens område, som hittills följts hos oss. Jag anser
nämligen, att erfarenheten tydligt visat, att vi icke komma någon
vart med avseende på verklig skogsvård genom förbuds- och tvångslagar,
utan vi måste slå in på en annan väg, på en väg, där man
väcker verkligt intresse för skogsvården.

Den ärade talaren på Västernorrlandslänsbänken gjorde gällande,
att detta förslag om rationell. skogsvård skulle omöjliggöra
för ägaren att tillgodogöra sig den gamla och överåriga skogen.
Detta var ett egendomligt uttalande, ty till den rationella skogsvården
hör naturligtvis att först och främst laga så, att icke några
överåriga bestånd finnas i en skog.

Det frågades vidare, varuti egentligen den rationella skogsvården
bestode. Jag kan helt kort härpå svara, att i ekonomiskt avseende,
som väl i det här sammanhanget mest intresserar den ärade
talare, som framställde frågan, avser den rationella skogsvården att
skaffa högsta möjliga avkastning av skogen. Det synes mig, att
man då bör vara tillfredsställd från ekonomisk synpunkt.

Jag påpekade också i mitt föregående anförande, att den plan
med avseende å avverkningen, som kan komma att fastställas _ för
dessa skogar, hör bli så mjuk som möjligt, så att den icke omöjliggör
för innehavaren av skogen att följa konjunkturerna och tillgodogöra
sig virket allt efter förändringarna i dessa. Och till den rationella
skogsvården hör, jag upprepar det ännu en gång, just att på
det mest ekonomiska sätt utnyttja skogskapitalet.

Vidare yttrade den ärade talaren på Västernorrlandslänsbänken,
att statens skogar äro illa skötta. Jag ber att åtminstone
beträffande södra Sverige få inlägga min protest mot detta uttalande.
För såvitt det rör statens kronoparker, har den kommitté,
som haft att utreda skogsfrågorna. uttalat sig i en alldeles motsatt
riktning mot vad den ärade talaren yttrade.

För övrigt kan jag icke alls finna, att den frågan över huvud
taget bör sammankopplas med det föreliggande förslaget, ty det
har icke ifrågasatts av motionären och icke heller av utskottet, att
skogarna skola ställas under någon statens förvaltning och icke heller
under dess kontroll. Jag tillät mig också i mitt första anförande
påvisa, att det skulle vara principiellt oriktigt att gå den
vägen att ställa skogarna under domänstyrelsens kontroll, utan att
konsekvensen av riksdagens beslut i hithörande frågor ovillkorligen
fordrar, att skogsvårdsstyrelserna komma att utgöra den övervakande
myndigheten i fråga om de skogar, som här äro i fråga.

För övrigt synes man uppfatta denna kontroll så, som om skogsvårdsstyrelsen
skulle komma att bli den bestämmande för skogens
skötsel. Enligt motionärens mening är det ägaren själv, som skall
sköta sin skog, och för mig är detta ett av de allra viktigaste skälen
för bifall till utskottets hemställan. Skogsvårdsstyrelsen äger enligt
motionärens förslag icke att lägga sig i ägarens göranden och
låtanden, utan endast att kontrollera, att han icke överskrider sin
befogenhet med avseende å avverkningen. Siälva sättet för skogshushållningen
i övrigt blir skogsägarens ensak. Jag förmodar, att
en utredning icke kan komma till något annat resultat i den delen;

Onsdagen den 7 maj, f. in.

27 Nr *4.

skulle den emellertid det, skulle icke jag, om jag, då en sådan fråga

skulle av riksdagen avgöras, komme att sitta i denna kammare, under

kunna vara med om ett sådant förslag. offentlig

Med vad jag nu yttrat rörande domänstyrelsens utlåtande kar myndighet*
jag ju också bemött den siste ärade talaren. kontroll.

Jag ber, herr greve och talman, att få framhålla, att såvitt jag fForfa
kunnat finna, hava motståndarna till förslaget icke kunnat komma
fram med något nytt eller några andra skäl än som förut framförts
av herr Holmquist och bemötts, varför jag ber att fortfarande få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr Jesperson: Den ärade reservanten till utskottets betän kande

har i sitt resonemang angående denna fråga framställt saken,
som om det föreliggande förslaget avsåge alla enskilda skogar och
icke alls tagit hänsyn till det moment, som här är det genomgående,
att det skall vara på frivillighetens väg, som man ifrågasätter, att
en del skogar skola ställas under statens kontroll. Jag kan icke
heller förstå de farhågor, som han och många andra talare hava
framfört gent emot den föreslagna åtgärden. Att en person, som
under sin livstid har väl vårdat och skött sina skogar skulle få
möjlighet att sörja för att icke detta skogskapital, som han åstadkommit,
i en hast blir förstört av hans efterkommande eller, om
han inga direkta efterkommande har, av dem som komma att få
hans egendom i sin besittning efter honom, tycker jag borde från
nationalekonomisk synpunkt endast vara eftersträvansvärt.

.Nu har man när sagt, att det icke är något att trakta efter
att ställa skogarna under statens kontroll, ty statens skogar skötas
så dåligt. Jag tycker, att de herrar, som hava framfört detta resonemang,
uttala samtidigt eu synnerligen sträng kritik över riksdagens
arbete, då de driva denna sats- Varför b a de då icke kommit fram
med förslag om en bättre skötsel av statens skogar, den största rikedom,
som vårt land äger. Mig förefaller det synnerligen egendomligt,
att man för att få argument mot detta förslag här vill göra gällande,
att statens skogar icke skötas så, att det är önskligt, att också
enskilda ställa sina skogar under statens kontroll. Jag föreställer
mig, att man alltmer skall komma att arbeta på att få statens skogar
så väl skötta, att det skall kunna bli eu mönsterskötsel, och då
borde det väl undar sådana förhållanden också vara nyttigt, om
enskilda av fri vilja ställde sina skogar under kontroll av samma
förvaltning.

Det har yttrats av reservanten, att de ecklesiastika boställsskogarna
i många fall ha en övermogen skog. Det kan nog hända,
att så är fallet, och det händer, att även statens skogar ha det.

Men jag föreställer mig, att om enskildas skogar komme under statens
kontroll, komme den enskilde ägaren nog att så strängt påyrka,
att det icke skall få bli någon överårig skog på hans område,
att det icke skulle vara någon fara i detta avseende, utan nog komme
detta skogskapital ändå att bli utnyttjat på ett rationellt sätt.

Vidare har det här sagts, särskilt av landshövding Holmquist

Nr :M. 28

Onsdagen den 7 maj, f. in.

Änq. skogs- ined instämmande av fritt. Hermelin, att denna åtgärd inbjuder till
“ande under statssocialism. Mig förefaller ett sådant påstående högst egendomoffentlig
ligt; och Jag vill i likhet med vad som yttrades av herr Alkman
myndighets saga, att jag tror, att det är väl något, som motverkar statssocialism,
kontroll. om man pä enskild väg alldeles frivilligt kan få skogsägare att

(Forte.''! ställa sin skog under statskontroll. Då blir ju detta krav pa socia lisering,

som kanske kommer fram från något annat håll, obehövligt.
Man kan då gent emot detta ställa de rent frivilliga åtgärder,
som ha visat sig kunna praktiseras med god framgång. Min övertygelse
är, att om denna skrivelse skulle komma till stånd och leda
till något resultat, så är det ju tämligen säkert att riksdagen, när
det framdeles blir fråga om att fatta beslut om den ifrågasatta lagen,
icke kommer att gå med på några förslag, utan att dessa förslag
gå i en rätt riktning. Jag kan därför icke annat än instämma i vad
utskottet hemställt; och jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr Hosén: Jag har icke kännedom om hur statens skogar
skötas i södra och mellersta Sverige, men jag har reda på hur de
skötas i övre Norrland, och jag måste på grund av denna erfarenhet
vitsorda det omdöme, som uttalades av herr Schmidt, vilket jag
anser vara mycket milt. Jag skulle för min del vilja fälla ett hårdare
omdöme rörande skötseln av statens skogar i övre Norrland.
Herr Barthelson skulle också kunna skaffa sig en närmare kännedom
om den saken genom att studera statsrevisorernas berättelse
för ett par år sedan.

Nu säges det visserligen, att ingen i utskottet haft en tanke
på, att domänstyrelsen skulle övertaga denna förvaltning av enskilda
skogar; men domänstyrelsen själv har ansett sig bäst; skickad
att handhava denna kontroll, och att skogarna skulle skötas efter
samma principer som krön oparkerna. Då jag fruktar, att om det
skulle komma till stånd en lag i denna riktning, domäustyreisen
skulle få hand om kontrollen, kommer jag för min del, herr talman,
att rösta emot det föreliggande utskottsförslaget.

Herr Welander: Herr talman! Ja, jag måste säga, att det
synes mig långsökt, när man mot förslaget vill spela ut den mindre
goda skötseln, som eventuellt rått eller råder på vissa allmänna
skogar, t. ex. i övre Norrland. Nu är jag icke säker på
att herr Hosén är alldeles så fullt kompetent att bedöma denna
skötsel, men jag kan medgiva, att åtskilligt fattas nog, och jag
själv har varit en av dem som påpekat detta åtskilliga gånger, och
jag kommer att göra det även framdeles. Men å andra sidan får
man komma ihåg, att det gäller ofantligt stora ödemarker, där folk
icke finns, och reviren äro så stora, att man icke kan begära eu
rationell skötsel ännu. För övrigt är det regering och riksdag, som
i sista hand bära ansvaret för att personalen är så ringa, som den
är. Vid denna riksdag kommer snart till avgörande en proposition,
där regeringen återigen har begränsat det förslag till perso -

Onsdagen den 7 maj, f. m.

29 Nr U.

nal, som domänstyrelsen har framlagt, och jag förmodar då, att Anfi- «&**-det skall finnas åtskilliga här, som vilja bättra den saken,
den kännedom de anse sig hava om den mindre goda skötseln och offentlig
den brist på personal, som tyvärr råder. myndighet

Jag menar emellertid, att man behöver icke nödvändigt skrämma kontroll.
oss med den mindre goda skötsel av statens skogar, som rått eller (Förråder.
Riksdagen har i sin makt att bestämma, vem som skall
hava detta överinseende, och man behöver icke nn rösta avslag,
därför att domän styrelsen har skrivit, att den anser sig vara den
lämpligaste att handhava kontrollen. Det blir väl en sak, som
regering och riksdag få avgöra, oavsett vad domänstyrelsen kan
finna lämpligt.

Så får jag säga, att jag blev mycket förvånad över att från
en ärad talare pa Västernorrlandsbänken, som själv är skogsförvaltare,
få höra sådana skäl, som här anförts emot förslaget. Det
är nästan tröstlöst, när man till och med på sådant håll har en
sådan brist på förståelse för en rationell skogsskötsel. Det är icke
underligt då, att folk äro rädda för alla lagbestämmelser, som kunna
skapa en rationell skötsel av skogen. Dan trodde, att till en rationell
skogsskötsel hörde att spara ett orimligt stort förråd avgammal
skog. Ja, han kan läsa i vilken handbok över skogsskötsel
han vill, äldre eller nyare, så skall han finna, att till en rationel!
skogsskötsel hör först och främst, att det skall fionas ett
tillräckligt stort förråd av skog, men detta förråd får icke vara
varken för stort eller för gammalt. Om han på något håll sett för
mycket överårig skog, så är det icke en rationell skogsvård.

För övrigt, när det gäller skötseln av statens skogar, får man
komma ihåg, att staten mottagit skogar fulla med två-, trehundraåriga
bestånd. Man kan väl icke omskapa dessa skogar i en hast
till skogar med samma utseende som i södra Sverige. Trots de
brister som varit, får man dock icke begära det orimliga. Om vi
icke bara vilja söka sak mot förslaget, få vi väl ändå förutsätta,
att den kontroll, som kan komma till stånd över skötseln, blir den
bästa möjliga, som man över huvud taget kan åstadkomma.

Det ställdes den frågan till mig av friherre Hermelin: Det
råder olika meningar om vad som är rationell skogsskötssel — säg
mig, vad är rationell skogsskötsel? Ja, det är en ganska underlig
fråga. Jag skall sända den frågan tillbaka. Både vid samtal med
jordbrukare och i jordbrukstidskrifter har jag läst mycket olika
meningar om vissa- frågor rörande rationellt jordbruk. Säg mig
därför: Vad är rationellt jordbruk? — En sådan där fråga behöver
verkligen icke besvaras. Ty på ett område som skogsbruk eller
jordbruk, där praktiska rön och vetenskapliga undersökningar äro
grunden för utvecklingen, får man finna sig i såsom någonting helt
naturligt, såsom ett uttryck just för att saken är stadd i utveckling,
att olika meningar bryta sig mot varandra. Till dem, som
på grundval av erfarenhet och vetenskapliga rön visa vägen, får
man ha förtroende. Det är skogsvetenskapen, så långt den har
nått, som vi hava att stödja oss på vid bedömandet av de förslag.

Kr 34, 30

Onsdagen den 7 maj, f. m.

Ang. skogsfastighets
ställande
under
offentlig
myndighets
kontroll.
(Forts.)

som på grund av den nu begärda utredningen en gång kunna
komma att framläggas.

Herr Rosén: Herr Welander påpekade, att bristen på personal
försvårade skogsskötseln i Övre Norrland. Med brist på personal
brukar man i allmänhet på det hållet mena brist på tjänstemän,
jägmästare och andra sådana. Jag tror icke, att det råder stor
nrist på sådana personer, utan fastmera brist på skogsarbetare, men
det är just skogsarbetarne, som domänstyrelsen icke vill veta av.
Den har motsatt sig deras bosättning på kronoparkema. Domän
styrelsen tyckes anse, att skogen kan skötas utan arbetare. Denna
uppfattning från domänstyrelsens sida, som hittills varit rådande,
synes visserligen under de sista månaderna ha givit med sig, men
till dess det sker en fullständig omvändelse på det området, kan
jag icke gå med på en utvidgning av denna styrelses befogenhet.

SB5»''

Herr Schmidt: Blott en replik till herr Welander. Jag yttrade.
att det på sätt och vis vore eu contradictio in adjecto, mellan
det angivna syftet med motionen att spara skogskapitalet och på
samma gång driva rationell skogsskötsel — för min de! anser jag det
omöjligt att driva rationell skogsskötsel, om man icke samtidigt
avverkar all mogen och övermogen skog och således tager av skogskapitalet.
Det vore tröstlöst, sade herr Welander, att höra en
skogsförvaltare yttra sig på det sätt, som jag gjorde. Jag kan bereda
herr Welander den trösten, att om han möjligen skulle vilja besöka
de skogar jag har äran att sköta, han skulle finna deras tillstånd
mindre tröstlöst än de skogars, som han själv har att förvalta.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr vice
talmannen, som för en stund övertagit ledningen av kammarens förhandlingar,
enligt förekomna yrkanden propositioner, först på bifall
till samt vidare på avslag å vad utskottet i nu ifrågavarande utlåtande
hemställt; och förklarade herr vice talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning varav uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad första kammarens andra tillfälliga utskott
hemställt i sitt utlåtande nr 16, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan.

Onsdageu den 7 maj, f. m.

31 Nr

Omröstningen företogs,
ntfallit sålunda:

och vid dess slut

Ja — 54 j
Nej — 70.

befunnos rösterna hava ^"0- 8jaW''

fastighets stål
lande under
offentlig
myndighet>
kontroll.
(Forte.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets utlåtande nr 26, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om fortsatt kommunala
tillämpning under år 1920 av bestämmelser om överlåtelse av äktarärfrä« å den
makes kommunala rösträtt å den andra maken. andra ma**n

Till konstitutionsutskottets handläggning hade båda kamrarna
hänvisat en av Kungl. Maj:t till riksdagen avlåten proposition, nr 297.
rari Kungl. Maj :t föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

Lag

om fortsatt tillämpning under år 1020 av bestämmelser om överlåtelse av
äkta makes kommunala rösträtt å den andra maken.

Härigenom förordnas, att vad i sista stycket av övergångsbestämmelserna
till lagarna den 23 december 1918 om ändrad lydelse i vissa
delar av förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21 mars
1862, om kommunalstyrelse i stad den 21 mars 1862, om kommunalstyrelse
i Stockholm den 23 maj 1862, om kyrkostämma samt kyrkoråd
och skolråd den 21 mars 1862, om kyrkostämma samt kyrkoråd
och skolråd i Stockholm den 20 november 1863 samt om landsting den
21 mars 1862 finnes stadgat att till utgången av år 1919 gälla beträffande
överlåtelse av äkta makes rösträtt å den andra maken skall
äga motsvarande tillämpning jämväl under år 1920.

Utskottet hade i föreliggande utlåtande på angivna skäl hemställt,
att ifrågavarande proposition icke måtte vinna riksdagens bifall.

Reservation hade anmälts av herrar Clason, Bellinder, von Geijer,
von Mentzer, Gustaf Gustafsson, Räf och Norman, vilka ansett, att
ifrågavarande proposition bort av utskottet tillstyrkas.

Herr statsrådet Schotte: Herr talman! Jag tillåter mig er inra

om att i den proposition, som förelädes den urtima riksdagen
1918, icke var upptagen någon utvidgning av den förutvarande
rätten att rösta med fullmakt enligt kommunalförfattningarna. Man
ansåg det icke behövas, särskilt med hänsyn till att frågan om
fullmaktsröstningens vara eller icke vara skulle framläggas ett
senare år och man till dess kunde nöja sig med dittills gällande
anordning. Emellertid tillkom på särskilda utskottets förslag rätt
till användande av fullmakt för äkta makar vid sidan av och såsom
tillägg till förut bestående fullmaktsinstitut. När frågan förelåg
den 17 december i fjol, uttalade statsministern å regeringens

Nr 84. 32

Onsdagen den 7 maj, f. in.

Om överlåtelse vägnar åtskilliga betänkligheter mot en utsträckning av fullmakts"
''kommunala8 rhstn'' ngen. »Då nu emellertid», yttrade han, »utskottets tillägg i.
rösträtt (i de» denna del fått plats bland övergångsbestämmelserna med giltighet
andra maken, endast för år 1919, har regeringen funnit sig kunna acceptera detCForte.
) samma som en provisorisk anordning, i någon mån motiverad av
de särskilda förhållandena under själva övergångsåret till den utsträckta
rösträtten». Med hänsyn till det riksdagsbeslut, som följde
på antagandet av särskilda utskottets förslag, ansåg sig regeringen
böra framlägga förslag, att den provisoriska anordningen skulle
fortvara under 1920, enär man icke kunnat hinna med att vid innevarande
riksdag framlägga ett definitivt förslag till ordnande av
fullmaktsröstningen i kommunerna. Särskilt har ju frågan om huru
man skall ställa sig med avseende å de kommuner, som fortfarande
utöva sin beslutanderätt å kommunalstämma varit en särskild sak
att överväga. Om nu riksdagen skulle frångå den ståndpunkt, som
riksdagen intog vid 1918 års urtima riksdag, och icke förlänga det
nu ifrågasatta provisoriet, skall regeringen låta sig angeläget vara
att forcera fram frågan till nästa riksdag, så att då kan till definitivt
avgörande framläggas förslag om fullmaktsröstning i kommunala
angelägenheter. De betänkligheter regeringen redan förut hade
angående denna provisoriska anordning i avseende å fullm aktsröstnirigen,
och åt vilka gavs uttryck vid den urtima riksdagen, ba
icke minskats utan avsevärt tillväxt genom de missbruk av fullmaktsväsendet,
som efter det propositionen om den provisoriska
anordningens förlängande framlades, kommit till uttryck vid åtskilliga
av de valförrättningar, soin hållits under mars månad innevarande
år.

Herr Clason: Det är ju, såsom herr statsrådet erinrade, så, att

i den kungl. propositionen vid sistlidne urtima riksdag icke föreslogs
någon förändring i avseende å fullmaktsröstningen. Propositionen
gick alltså ut ifrån, att i en kommun fortfarande funnes medlemmar,
som på grund av sjukdom, ålderdom, arbeten på andra
ställen, avlägsen boningsplats och dylikt förfall vore förhindrade
att själva personligen deltaga i kommunala ärendens avgörande,
men som dock hade precis lika mycket intresse och lika mycken
rätt som alla andra att därvid söka få göra sin mening gällande,
och därför bibehöll propositionen fullmaktsröstningsbestämmelsen.
Emellertid innebar den urtima riksdagens beslut som bekant, att
man faktiskt kom att utvidga grupperna av dem, som genom laga
förfall voro förhindrade, med en ny, mycket väsentlig sådan grupp,
nämligen sådana äkta makar, som under inga förhållanden båda på
eu gång kunna lämna sina hem, och det var en konsekvens av
detta, att förslag framlades om den utsträckning av fullmaktsröstningen,
som genomfördes vid den urtima riksdagen. Detta beslut
fattades alldeles särskilt på grund av förhållandena på landsbygden.
Det ansågs oundgängligen behövligt att med hänsyn till landsbygden
införa en sådan bestämmelse, för såvitt man icke ville ställa

Onsdagen den 7 maj, f. m.

33 Nr 34.

landsbygdsbefolkningen i en ogynnsammare och sämre ställning än Om överlåtelse
befolkningen i tätt bebyggda samhällen. °V akta

o «y oo kominuTKuci

Flertalet av det särskilda utskottets medlemmar voro också all- rösträtt å den
deles ense om denna sak vid den urtima riksdagen. Däremotgjorde andra maken.
sig olika meningar gällande rörande lagens formella avfattning med (rörts.)
hänsyn till den giltighetstid man skulle giva densamma. Man var
till en början i utskottet ense därom, att den ifrågavarande lagen
skulle erhålla samma giltighetst''d som lagar i vanliga fall, nämligen
till dess att den i laga ordning ändrades. Då meddelades i
utskottet, att regeringen vore sysselsatt att utarbeta ett förslag till
lättnad för rösträtts utövande över huvud taget, och att det nya
förslaget skulle föreläggas vid innevarande riksdag. Med hänsyn
till denna underrättelse enades man i det särskilda utskottet, att
den bestämmelse, som förelegat i år, i fråga om äkta makars röstning
genom fullmakt, skulle erhålla giltighetstid under 1919. Då
man valde denna väg, skedde det, såsom då framhölls i det särskilda
utskottets betänkande och såsom under debatten om saken i
andra kammaren uttryckligen betonades av det särskilda utskottets
ordförande, herr Branting, just därför, att man fått denna upplysning,
att förslag skulle föreligga vid 1919 års lagtima riksdag, vilket
skulle undanröja svårigheterna i förevarande fall. Hade icke
ett sådant meddelande lämnats, är det, efter min uppfattning synnerligen
antagligt, att lagen fått längre giltighetstid.

Nu har, som herrarna finna, regeringen så till vida honorerat
sin förbindelse, som den, när den fann sig ur stånd att vid denna
riksdag komma fram med det förslag, som den utlovat i stället lagt
fram proposition om den provisoriska lagstiftningens utsträckning
under ännu ett år.

Då jag nu yrkar bifall till detta förslag, gör jag det naturligtvis
av dubbla skäl. Först därför, att det behov som föranledde bestämmelsens
införande, naturligtvis alltjämt kvarstår på landsbygden,
lika väl som det erkändes i fjol. Jag kan härom ock tillägga,
att det upplysts från statistiskt håll, att denna institution, denna
rätt för äkta makar att rösta för varandra, kommit till en alldeles
utomordentligt stor användning vid de senast förrättade valen. Antages
nu icke en sådan bestämmelse även för 1920, ställer man faktiskt
landsbygden i vida ogynnsammare förhållande än de tätt bebyggda
samhällena. Mitt andra skäl är, att det verkligen synes
mig, att på denna punkt även den lojalitet som man bör iakttaga
mot ett beslut, som i sig innefattar ett slags uppgörelse, bör medföra,
att man står fast vid det man kommit överens om, till dess
den förutsättning inträffar, under vilken man var ense om, att man
skulle gå ifrån beslutet, nämligen här att man enats om ett annat
sätt att råda bot på ifrågavarande svårigheter. Jag tror det måste
vara i allas intresse att på det viset lojalt stå fast vid beslut, som
fattats under formen av en uppgörelse.

Nu sade herr statsrådet, att regeringen icke hade något emot,
om riksdagen övergav den ståndpunkt, som regeringen intagit i
propositionen. Det må ju vara regeringens ensak; för min del hade

Första hammarens protokoll 1919. Nr Sh. 3

Nr 34. 34

Onsdagen den 7 maj, f. m.

Om överlåtelse™g väntat, att regeringen skulle hava försvarat sin proposition.
av äkta makes Emellertid, kan ju det icke inverka på vår ståndpunkt. Det är
rösträtt å den icke alla, som kunna svänga om lika hastigt, och det ar nog dessandra
maken, utom också så, att det linnés ganska många som särskilt av denna
(Fort».) kammare vänta, att den skall hävda den ståndpunkt som kammaren
och för resten riksdagen så sent som i slutet av förlidet år vid
genomförandet av den kommunala rösträttsreformen fann vara riktig
och billig. Den stora gruppen av på landsbygden kringspridda
röstägare ha i detta fäll såvitt jag förstår, en rättmätig fordran,
att deras intresse fortfarande blir tillgodosett. Jag kan icke se, att
styrkan av detta skäl på något sätt minskats sedan i fjol. Tvärtom,
vittnar ju den upplysning, som lämnats, att denna form avfullmaktsinstitutet
kommit till synnerligt stor användning, just om behovet
av densamma.

Nu nämnde herr statsrådet, att om förslaget folie, regeringen
skulle komma in med ett annat förslag i ämnet till nästa riksdag.
Jag kan icke heller se, att detta är ett skäl för första kammaren
att frångå den ståndpunkt första kammaren i fjol intog. Vår principiella
uppfattning kvarstår ju om det riktiga i denna sak och om
vikten av att fortfarande hålla vid makt en träffad överenskommelse.
För resten, i fråga om detta andra förslag, som vi ännu icke fått,
veta vi ju varken hur det kommer att se ut eller om båda kamrarna
skola kunna förena sig om detsamma. Om man emellertid har någon
kännedom om andra förslag, som i detta stycke varit å bane, tror
jag man kan vara ense därom, att de i enkelhet, lätthet i tillämpningen
och effektivitet stå vida under det nu föreliggande.

Dessutom, vad skulle motsidans ståndpunkt innebära? Jo, även
om man tänker sig möjligheten — och det kan man ju möjligen
tänka sig — att man vid nästa riksdag skulle ena sig om en bestämmelse
i detta fall, skulle det förhållande, dock inträffa, att de,
som ginge till omröstning under 1020, skulle vara sämre ställda
än de, som röstade 1919, och de som eventuellt lomme att rösta
1921.

Jag ber att på dessa grunder få yrka bifall till den hungl.
propositionen.

Herr Mannheimer: Såsom för kammaren torde vara bekant,
har andra kammaren redan bifallit utskottets hemställan, och frågan
är således fallen, vilket beslut första kammaren än kommer att
fatta, så att det förefaller mig, att man icke skulle behöva uppehålla
kammaren med någon längre debatt i frågan.

Det synes mig klart, att den ställning man intager till denna
fråga, uppenbarligen påverkas av den ståndpunkt man intager till
röstning genom fullmakt över huvud taget. Om man anser, att fullmaktsröstning
i den form den nu äger rum inom kommunerna, vållar
skada och bör avskaffas eller i varje fall i största möjliga mån
inskränkas, är det klart, att man icke kan vara med om ett förslag,
som går ut på icke att begränsa den utan att utsträcka fullmaktsröstningen
utöver, vad som nu är gällande enligt kommunalförord -

Onsdagen den 7 maj, f. in.

3d Nr 34.

ningarna. Det är så, att enligt kommunalförordningarna kan man- Omwtriau
nen rösta för hustrun och hustrun för mannen på grund av fullmakt,
även om utskottets förslag antages. Jag vill nu icke när -rösträtt * <
mare ingå på de skäl, som kunna anföras mot fullmaktsröstning. amira mai.
Det förefaller mig vara obehövligt, ty var och en, som är litet för- F»n..
trogen med dessa förhållanden, måste erkänna, att den utveckling
fullmaktsröstningen tagit i vårt land medfört uppenbara missbruk.
Valhemligheten kan icke längre upprätthållas, valtryck befordras i
högst betänklig grad. och valhandlingen blir på detta sätt icke längre
ett personligt uttryck för den röstandes mening. De senaste valen
hava bestyrkt den erfarenhet man redan förut hade om denna sak.
och vilken föranlett, att vid många tillfällen motioner väckts i riksdagen
om borttagande eller inskränkning av fullmaktsröstningen, i
vilken riktning även 1917 års konstitutionsutskott uttalade sig.

Med den ståndpunkt jag i frågan intager, är det tydligt och klart,
att enligt min uppfattning man måste göra vad man kan för att
inskränka och begränsa det onda, som ligger i fullmaktsröstning.
så att man hejdar den och i varje fall icke utvidgar den.

Den siste ärade talaren har framhållit, att det icke skulle vara
fullkomligt lojalt att avgöra frågan i enlighet med utskottets hemställan,
därför att det skulle strida mot den överenskommelse, som
träffades vid urtima riksdagen i fjol och som innefattade, att fullmaktsröstningen
skulle finnas till, så länge och till dess att riksdagen
fått för sig framlagt nytt förslag angående röstning för vissa
som på grund av sin verksamhet vore hindrade att vid förrättningen
komma tillstädes. Någon sådan överenskommelse är icke träffad.
Den vid urtiman träffade uppgörelsen innebar endast och allenast,
att nu ifrågavarande utsträckta rätt att rösta medelst fullmakt
skulle vara begränsad att gälla för år 1919. Någon överenskommelse
som sträcker sig utöver denna tid, har i detta avseende
icke träffats, och när den siste talaren ville göra gällande, att de,
som rösta i kommunala angelägenheter under år 1920, icke skulle
komma i tillfälle att få rösta enligt det förslag, som herr statsrådet
förklarade sig vilja bringa å bane vid 1920 års riksdag, så vill jag
därpå svara, att om riksdagen enar sig om ett sådant förslag, det
komme att vinna tillämpning vid kommunalvalen i december 1920
och dessa äro, tror jag, de enda, som det året äga rum. Ett godkännande
av utskottets ståndpunkt behöver därför icke leda till att
den nya ordningen, som kan komma att antagas vid 1920 års riksdag
icke skulle bliva tillämplig på det årets kommande val.

Jag anhåller således, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Swartz: Jag kan med anledning av ett uttalande av den
siste talaren icke underlåta att såsom min mening framhålla, att
nog innehöll uppgörelsen vid urtima riksdagen i fjol, nog var det
dess andemening, att så länge man icke på annat sätt ordnat i fråga
om äkta makars rätt att utöva rösträtt för varandra, det skulle ske
genom att den ena maken kunde giva fullmakt för den andra, all -

Nr 34. 36

Onsdagen den 7 maj, f. m.

Om överlåtelse feleg oavsett bestämmelserna i övrigt om fullmaktsröstning- Det
av akta makes -r an,jeies riktigt, som den förste ärade talaren sade, att det särrösträtTTden
skilt underströks av herr Branting i andra kammaren. Nu är ju
andra maken, saken fallen, därigenom att andra kammaren, såsom nyss upplystes
(Forts.) redan fattat beslut i överensstämmelse med vad konstitutionsutskottet
föreslagit, men det synes mig ändå vara av en viss vikt,
att första kammaren åtminstone giver till känna sin önskan att
hålla fast vid den uppgörelse, som träffades i fjol, vid andemeningen
av denna uppgörelse, även om det kunde finnas formell anledning
att frångå densamma i den formulering, som uppgörelsen fick.
Denna berodde på, att man var övertygad om — och det förklarades
ju från statsrådsbänken alldeles nyss — att meningen var, att
redan till 1919 års riksdag skulle framläggas förslag, varigenom
förhållandena på detta område komme att ordnas på annat sätt än
genom fullmaktsröstning. Detta var anledningen, varför man från
deras sida, som höllo på ett särskilt underlättande för äkta makar
av möjligheten att rösta för varandra, gick med på överenskommelsen.
Och även från den andra sidan ville man iu vara med om
att underlätta en sådan röstning. Såvitt jag förstår, hänger saken
så ihop, att så länge fullmaktsröstning överhuvud taget ägde bestånd,
ville man underlätta för äkta makar att rösta för varandra
genom att giva dem en tilläggsrätt så att säga en rätt att förutom
den fullmakt man enligt de allmänna reglerna är berättigad att
bära fram för en annan person även medföra fullmakt från sin
maka eller make. Giver man icke denna innebörd åt bestämmelsen,
så bereder den ju ingen särskild lättnad. Och vad konstitutionsutskottet
säger, att äkta makar hava rösträtt för varandra, i alla
fall, träffar naturligtvis icke spiken på huvudet, ty det är givetvis
så, att om man använder sin allmänna fullmaktsrätt på det sättet,
att man tager fullmakt av sin make och röstar på grund av denna
fullmakt, man därigenom uteslutes från den rättighet, man eljest
skulle ha att rösta för vilken annan som helst, och är det så, att
man tager fullmakt för en annan röstägande än sin make, så uteslutes
man därigenom från möjlighet att rösta för sin make.

Det är alldeles klart, att när man gick in på en sådan uppgörelse
som den ifrågavarande, det från deras sida, som i det hela
icke tycka om fullmaktsröstning, innebar, att så länge detta mindre
tillfredsställande valsätt äger rum, man i alla fall, för att äkta
makar skola kunna utöva rösträtt för varandra, måste gå till väga
på detta sätt. Vill man helt borttaga den allmänna rätten att på
grund av fullmakt rösta för annan person, kan man ju även på det
kommunala området bevara makars rösträtt för varandra genom en
anordning av samma art som den, vilken i år föreslås med hänsyn
till de politiska valen, nämligen genom rätt för den ene maken att
under iakttagande av vissa former avlämna den andre makens valsedel.
Men så länge man har den allmänna rätten till fullmaktsröstning
kvar, fordrar innebörden och andemeningen av överenskommelsen
i fjol, att man vidhåller det beslut, som träffades för
1919 och vars giltighet begränsades till 1919 endast av den anled -

Onsdagen den 7 maj, f. in.

37

Nr 34.

ning, att man var övertygad om, att från 1920 äkta makars rätt att OmmertotiUe
rösta för varandra skulle på annat sätt tillgodoses. Nu lovas, att
ett sådant förslag skall komma till nästa riksdag. Det är myeketrö«uä« å den
bra, men det kan icke komma i tillämpning genast i början a vandra maken.
1920, och huruvida något val kommer att äga rum under 1920 före (Korts.)
ikraftträdandet av en eventuell ny bestämmelse, vågar jag icke säga.

Otänkbart är det icke. Tydligt är i varje fall, att om vi besluta i
överensstämmelse med vad konstitutionsutskottet bär föreslagit, det
alltid under en del av år 1920 kan komma att inträda förhållanden,
beträffande vilka jag, med den kännedom jag har om innebörden av
överenskommelsen, måste förklara, '' att de icke varit åsyftade med
den uppgörelse, som träffades förlidet år.

Herr Alexanderson: Jag har icke haft tillfälle att åhöra den
första delen av debatten, men jag hörde den siste talarens anförande,
och med anledning därav har jag funnit mig böra begära ordet
för att såvitt angår uppfattningen på vänstersidan vid uppgörelsen
i det särskilda utskottet vid urtima riksdagen på det bestämdaste
bestrida riktigheten av den innebörd, som han gav åt den träffade
uppgörelsen. Jag tror, att jag har en viss rättighet att yttra mig
i den frågan, då jag var den i utskottet, som, sedan utskottet —
vid ett tillfälle, då jag var .frånvarande — preliminärt uttalat sig
för ett definitivt antagande av ifrågavarande utvidgning av fuilmaktsrätten
i samband med rösträttsutvidgningen för kvinnan framför
andra motsatte mig, att detta preliminära beslut finge vidhållas,
och yrkade, att endast för mars val en år 1919 denna anordning skulle
få äga rum. Därom tvistades sedan mycket inom utskottet. Huvudsakligen
gjordes mot mitt yrkande fejande två erinringar nämligen,
dels att det vore något mindre tilltalande att träffa bestämmelser,
som endast skulle gälla en del av ett år, och dels att det
mycket väl kunde hända, att val, som skulle hållas i mars, bleve
överklagade och i sådant fäll ändrade rösträttsbestämmelser kunde
komma att gälla för eventuella omval. Såsom medlingsförslag frambärs
slutligen — och det för övrigt ju* t av den siste talaren —
att man skulle för hela år 1919 stadga utvidgning av fullmaktsröstningen
så, att man utom för en annan person även skulle äga rösta
för andra maken på grund av fullmakt. Hade meningen varit att
träffa en anordning, som skulle gälla, till dess framdeles annan
ordning efter avgiven kungl. proposition blivit bestämd, hade väl
det naturliga varit icke att giva ett stadgande med strängt begränsad
giltighet i övergångsbestämmelserna, utan att antaga stadgandet
utan fäst tidsbegränsning, men under hänvisning i motiveringen
att det avsågrs komma att avlösas av andra regler, då framdeles
partierna lyckats ena sig om en ny ordning. Åtminstone borde
väl i utskottet ha yttrats något om, att man tänkte sig ett förnyande
av bestämmelsen tid efter annan, tills denna tidpunkt kommit.
Men något tal härom fördes, vågar jag påstå, alls icke i utskottet.
Vid sådant förhållande synes mig, att man med allt skäl

%

Sr :S4.

Onsdagen den 7 innj, f. in.

it»

Om överlåtelse pan bestrida, att det finnes fog för den åskådning om innebörden
“kommunala ’:iv fl0^rets beslut, som den ärade talaren ville gorå gällande,
rösträtt å den

andra malen. Herr Clason: Jag nödgas bestrida herr Alexanderson rätten

(Forts.) att göra sig till ensam tolk beträffande innebörden av fjolårets beslut.
Jag ber att få erinra om vad faktiskt dels utskottets utlå
tande dels debatten i andra kammaren i den punkten innehålla.

Sedan utskottet refererat det förslag som framställts om fullmaktsröstning
för äkta makar av herrar Trygger och Lindman, he
ter det i utskottets utlåtande: »Den fråga, som sålunda uppkommit
rörande lättnad i rösträtts utövande, lärer emellertid — enligt vad
inom utskottet blivit upplyst —■ i annat sammanhang komma att
genom proposition från Kungl. Maj:t föreläggas nästa lagtima riksdag,
varvid emellertid frågans lösning torde komma att sökas på
annan väg än den av motionärerna ifrågasatta. Under dessa omständigheter
har utskottet stannat vid att endast på sådant sätt
tillstyrka bifall till vad herr Trygger m. fl. och herr Lindman m. fl.
i denna punkt föreslagit, att av de påyrkade stadgandena intagas bland
vederbörande författningars övergångsbestämmelser och erhålla giltighet
allenast under nästkommande år.» Utskottets förslag om giltighetstidens
begränsning var sålunda uttryckligen grundat på »dessa
omständigheter», att utskottet fått sig upplyst att regeringen hade
för avsikt att framlägga saken inför denna riksdag, då förhållandena
på annat sätt skulle kunna ordnas.

Emellertid fanns vid utskottets betänkande avgiven en reservation,
däri herr Lindman m. fl. yrkade stadigvarande bestämmelse
på denna punkt. Men det fanns också reservanter, som yrkade avslag
på den kompromissbestämmelse, vid vilken utskottet stannat,
Då uppträdde i andra kammaren utskottets ordförande herr Bran
ting och yrkade bifall till utskottets förslag med följande ord: »Det
gäller ju, sådant förslaget här blivit modifierat, icke annat än eu
övergångsbestämmelse, och frågan i hela dess vidd föreligger ju
nästa år med stöd av den utredning, som föranstaltats av Kungl.
Maj:t och som kommer att då föreläggas riksdagen». Såsom motiv
för att man skulle taga övergångsbestämmelsen anfördes alltså, att
1919 frågan skulle framläggas i hela dess vidd. »Jag tror icke»,
fortsatte herr Branting, »att man behöver befara, att kammaren på
minsta vis kommer att prejudiciera sin hållning genom att bifalla
detta övergångsstadgande, och jag tror, att det är så mycket mera
skäl, att kammaren följer utskottet på denna punkt, då man tar i
betraktande, att första kammaren, där utan tvivel fanns majoritet
för ett bifall till den av herr Lindman avgivna reservationen, i
alla fall för sin del tog utskottets hemställan. Härigenom skulle
vi undvika en sammanjämkning nu i sista stund». D. v. s. herr
Branting erkände faktiskt, att första kammaren hade sympati för
att taga en stadigvarande lagstiftning, men att man gått med på
lagen för en kortare tid, under de omständigheter jag tillåtit mig
erinra om.

Herr Alexanderson syntes mig vilja göra gällande att, om man

Onsdagen den 7 maj, f. in.

39 >r 84

stått på denna ståndpunkt, man naturligtvis skulle hava antagit en Ommxriåitke
stadigvarande lagstiftning, och han vägrade erkänna, att man hadeavl;°m
haft en sådan uppfattning. Han uttryckte det så, att man i sådant rösträtt å den
fall skulle hava ställt sig på den positionen, att man skulle kunna andra maken.
behålla den utsträckta fullmaktsröstningen, ända till dess man någon (Forts,
gång i framtiden skulle bliva ense om nya bestämmelser på området.

Jag har aldrig velat göra gällande, att uppgörelsen skulle hava sådan
innebörd, att man skulle slitas om saken många år framåt,
men jag vill göra gällande, att uppgörelsen hade den innebörden,
att den förutsatte att man vid denna riksdag skulle få
som fullständigt löste frågan.

Beträffande fullmaktsröstningen såsom sådan skall jag vid detta
tillfälla icke yttra mig, men jag vidhåller vad jag sagt, att just
den form av fullmaktsröstning, som antogs vid sista riksdagen,
kommit till synnerlig stor användning under valen, och jag gör
vidare gällande, att det icke är på den punkt, mot vilken herrarna
nu rikta sig, som man kan framföra något tal om de många missbruken.
Ingen har kunnat påstå, att dessa missbruk skulle hava
gjort sig gällande i fråga om äkta. makars rätt att genom fullmakt
rösta för varandra,

ett förslag.

Herr Hellberg: I anledning av herr Clasons anförande vill

jag först och främst konstatera, att han inte i någon punkt vederläde
herr Alexandersons uppgifter. Dessa uppgifter voro fullkomligt
exakta och riktiga och kunna inte vederläggas. Om herr Branting,
för att underlätta frågans framgång i andra kammaren, argumenterade
ut från den förutsättning, att det skulle komma ett regeringsförslag
vid denna riksdag — en förutsättning, som man då hade
all anledning tro skulle bliva uppfylld —• så är det en sak för sig,
som inte i minsta mån rubbar Överenskommelsens innebörd.

Det skadar inte att, med anledning av det anförande, som förekom
från herr Swartz, erinra därom, att frågan om utsträckning av
fullmaktsröstningen utöver den förut förekommande, i fjol föranledde
en mycket lång och ganska het debatt i särskilda utskottet,
och att därvid från vänstern med all energi bestreds, att man
skulle gå med på någonting sådant, som stode i strid mot vad man
förut kämpat för och mot vad andra kammaren i sitt beslut i fullmaktsfrågan
uttalat. Man fogade sig till sist och gick med på
kompromissen, därför att man tyckte, att när det aldrig kunde bliva
tal om att använda institutet mera är 1919, saken inte var så farlig.
Men när faktiskt överenskommelsen träffats under sådana förhållanden,
kan jag inte förstå, hur man rimligen kan begära, att
utöver vad denna överenskommelse faktiskt innehåller, fullmaktsröstningen
skall gälla under ytterligare ett års tid. När man träffat
en överenskommelse och därvid drivit den ena sidan till det yttersta,
har man inte rätt att sedermera begära, att samma sida skall
gå längre, än den redan gått.

Herr Bellinder: Herr talman! Den siste ärade talaren yttra -

Nr 84. 40

Onsdagen den 7 maj, f. m.

Om överlåtelse
av äkta makes
kommunala
rösträtt å den
andra maken.

Forts.)

de, att man icke skulle hava rättighet att utsträcka den överenskommelse,
som förra året i fullmaktsfrågan träffats, att obegränsat
gälla, till dess nytt beslut därom fattats. Nu har emellertid herr
civilministern sagt, att man icke var i tillfälle att framlägga ett
definitivt förslag om fullmaktsröstning vid kommunala frågors avgörande
i år, men att det skulle komma nästa år. Då hemställer
jag, huruvida man icke kan tolka fjolårets överenskommelse så, att
det är fullt logiskt och riktigt, att detta provisorium utsträekes till
dess ett definitivt lagförslag nästa år kommer fram. Här bottnar
striden om denna fråga nti huruvida fullmaktsröstning i kommunala
frågor bör förekomma eller icke. Den frågan skall jag icke gå vidare
in på, än att jag ber att få påpeka, att då även denna riksdag
tvist förekommit därom, man därvid stött sig på att oegentlighet^
uppkommit i en del städer såsom en följd av fullmaktsröstningen.
Däremot har man icke på landet kunnat påvisa några särskilda
olägenheter därav. Då äkta makar fingo provisorisk rättighet
att rösta för varandra, till dess definitivit förslag skulle föreligga i
frågan, synes mig helt naturligt därav följa, att man nu icke bör
slopa denna överenskommelse med 1919 års utgång, utan låta den
gälla även nästa år eller till och med 1920. Därför kommer jag
också såsom reservant mot utskottets förslag att rösta för bifall till
Kungl. Maj:ts proposition.

Herr Swartz: Jag anser, att herr Alexandersons uppfattning
och vår i själva verket icke det allra ringaste strida emot varandra.
Herr Alexanderson håller sig till formen, och jag erkänner, att han
har formellt rätt. Jag å min sida förklarar, att i en överensskommelse
sådan som den ifrågav arande är det innebörden, som är det
väsentliga, och innebörden, det vagar jag påstå, var, att intill dess
en annan ordning kunde bestämmas, vi skulle gå den väg vi slagit
in på. Och jag kan så mycket hellre säga. att jag har den uppfattningen,
som jag var den, som efter vad herr Alexanderson erinrat,
föieslog den sammanjämkning, som blev utskottets beslut. Varför
gjorde jag det, och varför var jag med om att begränsa denna bestämmelse
till 1919? Jo, endast därför att det var klart och tydligt,
efter vad som sagts, att vi under 1919 skulle få ett förslag,
som skulle på annat sätt tillgodose denna rätt för ena maken att
rösta för den andra. Detta bär fått uttryck i motiveringen till
särskilda utskottets betänkande, såsom framgår av vad som nyss
upplästes därur av herr Clason. Jag kan därför icke finna annat,
än att jag, utan att opponera emot herr Alexandersons formellt
sett rätta synpunkt, har full rätt att hålla på min reella synpunkt
i fråga om den verkliga innebörden av denna lag.

1 detta sammanhang vill jag nämna, att jag icke rätt hörde
allt vad herr Hellberg sade, men jag har fått höra, att herr Hellberg
sagt. att när man drivit ett parti så långt som ända till den
yttersta gränsen, så kan man icke begära att fä driva det ytterligare.
Herr Hellberg hade, förmodar jag, den uppfattningen, att
det är vänstern, som blivit driven till den yttersta gränsen. För

Onsdagen den 7 maj, f. m.

41 Sr 34.

min del vill jag tillämpa precis detsamma med avseende på högern. Om orerfdieJae

Jag tror, att det är större skäl att säga, att det är högern, som kommunaja
drivits till den yttersta gränsen. Skulle man nu vilja driva högern rösträtt å den
till att finna sig i ett sådant beslut, som här från konstitutionsutskot- andra maken.
tets sida är föreslaget, så vore det enligt min uppfattning att driva (Fort)
högern alldeles för långt.

Herr Alexanderson: Det är alldeles klart, att herr Swartz
är den ende rätte bedömaren av de motiv, som föranledde honom
att framlägga sitt förslag i utskottet, och jag kan naturligtvis icke
ett ögonblick bestrida, att motiven vore de av honom angivna. Men
vad jag för min del vågar påstå, och som jag anser hava större betydelse
i sak för beslutets innebörd, det är vad herr Swartz i utskottet
anförde till förmån för sitt förslag; och därmed förhöll, sig
ju så, att sedan det från vänsterhåll påyrkats, att den extra tullmaktsröstningen
skulle få förekomma endast vid övergångstillfället,
vid marsvalen 1919, så anfördes till förmån för ett utsträckande av
denna projekterade korta giltighetstid för bestämmelsen till hela år
1919 detta, att det icke vore lämpligt att så begränsa eu dylik bestämmelse,
att omval efter anförda besvär kunde komma att äga
rum efter andra regler, än som tillämpades vid de första valen. Då
detta anfördes såsom skäl, varför man skulle utsträcka bestämmelsen
att gälla ett helt år, i stället för såsom vi önskade till mars månads
slut, torde det förlatas oss, att vi icke kunna tillägga alltför
stor betydelse åt, att vi nu höra vitsordas, att det var den undermening
under medlingsförslaget, att man skulle bliva tvungen att
att upprepa denna lagstiftning år efter år.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter i enlighet med
därunder framkomna yrkanden gjordes propositioner, först på bifall
till vad utskottet i nu föredragna utlåtande hemställt samt vidare
därpå, att kammaren skulle med avslag å utskottets hemställan bifalla
Kungl. Mai :ts i ämnet gjorda framställning; och förklarades
den senare propositionen vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets utlåtande nr 27, i anledning
av väckt motion om ändrade bestämmelser rörande riksdagsmännens
arvoden.

I en inom andra kammaren väckt, till konstitutionsutskottet
hänvisad motion, nr 330, hade herr Werner m. fl. hemställt, att riksdagen
måtte antingen besluta höja riksdagsarvodet till 3,600 kronor
eller det belopp, som kunde anses skäligt eller ock besluta den ändring
av riksdagsordningens §§ 12 och 23, att dessa paragrafer komme
att lyda på följande sätt:

§ 12.

Ledamot av första kammaren, som icke är bosatt å ort. där riksdag
hålles, åtnjuter av statsmedel en ersättning för resekostnad till

Om andrade
bestämmelser
rörande riksdagsmännen

arvoden.

Nr te. 42

Onsdagen den 7 maj, f. m.

6estäinmdser oc^ riksdagen samt i dagtraktamente under riksdagen t.iugu

rörande rike- kronor, vilket dagtraktamente dock ej må överstiga sammanlagt två
dagsmännens tusen fyrahundra kronor. Ledamot, som under lagtima riksdag efter
arvoden, beviljad ledighet besöker hemorten, äge av statsmedel undfå ersätt(Forta.
) ning för därav föranledd resekostnad, dock högst för två resor fram

och åter.

Ledamot av första kammaren, som är bosatt å ort, där riksdag
hålles, undfår i dagtraktamente femton kronor, vilket dagtraktamente
dock ej får överstiga sammanlagt ett tusen åtta hundra kronor.

Den ledamot av kammaren, som icke i rätt tid vid riksdagen
sig inställer, skall för varje dag han utebliver, vara förlustig det
honom . enligt föregående moment tillkommande dagtraktamente.

Riksdagen må för varje år kunna bestämma om och med vilket
belopp utöver ovannämnda arvode även dyrtidstillägg skall för året
utgå, vilket tillägg må kunna fastställas till viss procent å arvodet
med hänsyn till den allmänna prisfördyring, som enligt den officiella
statistiken inträtt från den tidpunkt, vars prisläge legat till grund
för riksdagens beslut om arvodets belopp, till det år, som beslutet
om dyrtidstillägg avser.

Vill ledamot av kammaren--------:---

-----hos Konungens befallningshavande.

§ 23.

Ledamot av andra kammaren åtnjuter av statsmedel resekostnadsersättning
samt arvode eller dagtraktamente och dyrtidstillägg,
enligt vad i 12 § är i fråga om första kammaren stadgat.

Den ledamot av kammaren, som icke i rätt tid vid riksdagen
sig inställer, skall för varje dag han utebliver vara förlustig det
honom enligt föregående moment tillkommande dagtraktamente.

Utskottet hade. i nu föredragna utlåtande på åberopade grunder
hemställt, att föreliggande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservationer hade avgivits av, utom annan,

1:°) herr von Mentor, med instämmande av herr Räf, mot utskottets
motivering;

2 :o) herrar Bellinder och von Geijer, mot viss del av motiveringen.

Herr von Gteijer: Jag har anmält min reservation mot viss
del av motiveringen. Då utskottets utlåtande går ut på avslag,
torde det likaväl i och för sig vara tämligen likgiltigt, vad motiveringen
innehåller, och anser jag mig förhindrad att framställa yrkande
på ändring av motiveringen.

Emellertid, finns det ett yttrande i konstitutionsutskottets utlåtande,
som jag för min del ansett mig icke kunna biträda, och
då en tystnad från min sida i detta avseende till äventyrs skulle

Onsdagen den 7 maj, f. m.

43 Nr 34.

kunna tolkas såsom ett vittnesbörd om att jag biträtt utlåtandet,
skall jag, herr greve och talman, be att få angiva, att det är sista
stycket i utlåtandet, som jag här åsyftar: »För att en mera varaktig
och tillfredsställande lösning av arvodesfrågan skall kunna
ernås torde därför, enligt utskottets mening, en lämpligare tidpunkt
böra avvaktas». Detta innebär, enligt mitt förmenande ett bestämt
löfte, att man vid en annan tidpunkt skall taga upp frågan. Det
anser jag, så osäker och svävande som situationen för närvarande
är på alla områden, vara att giva för mycket på hand. Och det
är mot denna punkt jag riktat min reservation.

Herr greve och talman! -lag har intet yrkande.

Herr von Mentzer: Då jag reserverat mig mot motiveringen i
dess helhet, under det den föregående talaren reserverat sig endast
mot en del av densamma, anser jag mig böra angiva min ståndpunkt.

Då utskottet i sin motivering säger, att »de genom penningvärdets
häftiga fall utomordentligt stegrade levnadskostnaderna hava
gjort den nyligen stadgade ersättningen otillräcklig», synes mig utskottet
därmed hava givit på hand, att det framdeles, om de nuvarande
förhållandena skulle fortfara, är berett att biträda ett förslag
till ändring. I det stycket har jag icke kunnat följa utskottet, utan
har ansett, att utskottet kunnat stanna vid den av utskottet med
följande ord uttalade åsikten: »Då utskottet anser det synnerligen
önskvärt, att riksdagen icke allt för ofta sysselsättes med den
grannlaga frågan om ersättningen till dess ledamöter, kan utskottet
icke heller tillstyrka motionärernas alternativa förslag att bereda
riksdagen möjlighet att varje år upptaga frågan om dyrtidstillägg
utöver fastställt arvode.»

I likhet med föregående talare har icke heller jag något yrkande
att göra, utan ville endast be att få detta antecknat till
protokollet.

Herr Clason: Då jag icke var närvarande vid utlåtandets justering,
blev jag icke i tillfälle att avgiva min reservation. Då jag
emellertid anser frågan vara av stor vikt, vill jag uttala, att jag
för min del eljest skulle hava biträtt den reservation, som avgivits
av herr von Geijer.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande
utlåtande hemställt.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets
fortsättande kl. 8 på aftonen.

Om ändrade
bestämmelser
rörande ribs

dagsmännevs
arvoden.
(Forte.''

Sr 34. 44

Onsdagen den 7 inaj, f. m.

mmdecmdd Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets utlåtande nr 25, i ans.
k. bostads- ledning av väckt motion om upphävande av det s. k. bostadsbandet
bandet i fråga i fråga om valbarhet till andra kammaren.

0r>t

kam,maren. hänvisad motion, nr 327, hade herrar Venn^rström, Hage och Johansson
i Sollefteå hemställt, att riksdagen måtte besluta sådan ändring
av § 19 riksdagsordningen, att det s. k. bostadsbandet för val
till andra kammaren bortfölle.

Utskottet _ hade i nu föredragna utlåtande av angivna orsaker
hemställt, att ifrågavarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Vid utlåtandet fanns fogad en reservation av herrar Larsson i
Västerås, Mannheimer, von Zweigbergh, Ljunggren, Oscar Olsson,
länder, Leander, Hansson i Gärda, Versson i Tofta och Andersson i
Igelboda, vilka ansett, att utskottet, med bifall till motionen, bort
hemställa, att riksdagen måtte såsom vilande till vidare grundlagsenlig
behandling antaga följande

Förslag

till

ändrad lydelse av § 1!) riksdagsordningen.

(-Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

Till ledamot i andra kammaren Till ledamot i andra kammaren
kan endast utses man, som äger kan endast utses man, som äger
valrätt inom valkretsen eller, där valrätt inom riket,
fråga är om stad, bestående av
flera valkretsar, inom någon av
dessa.

Herr von Zweigbergk: Såsom framgår av betänkandet torde

det vara på förhand givet, att majoriteten i denna kammare kommer
att avslå förslaget om upphävande av det politiska bostadsbandet
i fråga om andra kammaren. Det torde emellertid anses ursäktligt,
om den sida, som har en annan uppfattning, söker erbjuda
några skäl för den meningen, att den ståndpunkt, som utskottets
majoritet här gör gällande, endast har mycket svaga skäl för sig.

De av herrarna, som gjort sig besvär att genomläsa reservanternas
tämligen utförliga framställning, hava därvid inhämtat, att
ifrågavarande institut, det politiska bostadsbandet, numera har försvunnit
så gott som över hela den konstitutionella civiliserade världen.
I Europa är det egentligen endast Sverige och Norge, som
bibehålla denna gamla inrättning, detta gamla minne av en lokal
partikularism, i allmänhet försvunnen i man som känslan för rikets
enhet vunnit i styrka. Nu kan emellertid sägas, och jag väntar
mig få höra den invändningen, att ett så gammalt nationellt insti -

Onsdagen den 7 maj, f. m.

45 Nr &4.

tuf bör man bevara och icke utan mycket starka skäl upphäva.
Förhållandet är emellertid, att det endast är sanning med modihka- s k
tion, att detta bostadsband är en urgammal svensk institution. Un - handel i fråga
der hela förra delen av 1800-talet hade ju genom den s. k. före- om valbarhet
ningsfriheten valkretsar rätt att förena sig om eu gemensam riksdagsman
i bonde- och borgarstånden. Det 1866 införda generella UFort6.
bostadsbandet har efter hand modifierats. Man har alltmera funnit
sig föranlåten att lossa på bandet och har icke sett sig i stånd att
hävda den s. k. principen i dess renhet.

Ser man på de skäl, som utskotts majoriteten lägger huvudvikten
vid, då det försvarar bostadsbandet, torde dessa skäl vara att
finna i den del av betänkandet vari det heter: »Ett borttagande av
bostadsbandet skulle t. ex. medföra större tillfälle till inträde i
riksdagens andra kammare för personer, som, utan att i sm hembygd
hava förvärvat den aktning och det förtroende, som bör vara
grunden för det främsta medborgerliga uppdraget, genom agitation
kanske i en enda fråga, som är särskilt ägnad att sätta de politiska
lidelserna i svallning, av befolkningen i landsdelar, varest man icke
varit i tillfälle att följa och bedöma deras medborgerliga verksamhet
i sin helhet, söka tillskansa sig riksdagsinannauppdrag.» Denna
misstanke om en tämligen bedrövlig utveckling, för den händelse
man skulle taga bort bostadsbandet, har särskilt denna kammare
anledning att pröva genom att taga en överblick av kammaren själv,
vars ledamöter invalts i frihet. Jag undrar om det egentligen är
utskottsmajoritetens mening att göra sig skyldig till den så att
säga oartigheten att om denna kammare säga, att man här har ett
exempel på att de olägenheter, som enligt utskottsutlåtandet skulle
följa, verkligen praktiskt inställa sig, när man tager bort bostadsbandet.
Nej, det är nog en annan iakttagelse som tränger sig pa,
det är, att den partikularistiska känslan är hos landets väljare så
stark, att när man tager bort bostadsbandet och ger väljarna full
frihet att utse representanter, så tillämpa de i stor utsträckning bostadsbandet
i alla fall. Man tycks därav vara berättigad draga den
slutsatsen, att det icke kan föreligga några särskilda skål att pa ett
så att säga konstlat sätt bevara denna lokalpatriotism och inskärpa
angelägenheten av att man i riksdagen far in representanter, fullt
förtrogna med de särskilda orternas behov. _ Alla omsorger i den
vägen kunna, efter de erfarenheter, som äro gjorda i fråga om första
kammaren, sägas vara fullkomligt överflödiga.

Däremot är det, såvitt jag förstår, mycket svårt att förena det
politiska bostadsbandet med den uppfattning rörande representantskapets
rätta innebörd, som särskilt på den konservativa sidan
hävdats. Där gör man gällande, att det är maktpåliggande^ i allra
högsta grad, att varje särskild riksdagsman känner sig såsom en
representant för riket i dess helhet och i sin riksdagsmannautöv ning
alltigenom har statsnyttan och icke de speciella orts- eller klassintressena
för sina ögon till rättesnöre. Men kan man egentligen med
något hopp om framgång göra dessa rikssynpunkter gällande, sa
länge man i själva författningen upprätthåller den grundsatsen, att

Nr 34. 43

Onsdagen den 7 mnj, f. in.

canckZlLt den viktigaste ,och angelägnaste av alla kvalifikationsgrunder för
s. k. bostad,- representationsrätten i riksdagens ena del just är denna egenskap
handel i fråga att vara ortsrepresentant, vilket rätteligen kommer att innebära en
om valbarhet moralisk skyldighet att vid frågornas avgörande i främsta rummet
kammaren tillvarataga och gorå gällande ortsintressena.

Portg,i /nte. annat an jag kan se, är hela fasthållandet vid bostads bandet

direkt stridande mot den uppfattning rörande representationsskapets
rätta innebörd, som alldeles speciellt från den konservativa
sidan göres gällande. .lag tror också, att man är befogad att säga,
att bostadsbandet under vissa förhållanden kan komma att medföra
praktiskt politiska påföljder av icke önskad beskaffenhet. Yår politiska
historia har upprepade exempel på, att framstående politiska
män i ledande ställning, som ha haft en naturlig uppgift att fylla
i riksdagens andra kammare, genom detta band ha blivit satta ur
stånd att utöva en politisk verksamhet, varom icke kan sägas annat,
än att den varit sakligt och politiskt fullt motiverad. Alltjämt lär
det väl kunna anföras exempel på att politiska personer, som företräda
en riktning av en viss styrka och med en viss avsevärd anslutning
i landet, genom detta bostadsband blivit berövade möjligheten
att fullgöra sin politiska gärning på det för dem naturligaste
sättet.

Huvudsakliga, skälet, varför enligt min mening det politiska
bostadsbandet itråga om andra kammaren bör borttagas, är emellertid,
att det synes mig stå i en mycket uppenbar motsats till den
strävan att åt representationen försäkra medarbetarskap av landets
i politiskt avseende mest framstående män, som måste vara önskvärd
ur hela representationsidéns synpunkt. När man med så mycken
styrka, sorn nu sker, gör gällande, att det särskilt för närvarande
än angeläget att söka åt riksdagen bevara en representativ
kvalitetskaraktär så hög som möjligt, så måste det vara verkligt
ologiskt att ställa upp ett hinder för en sådan strävan, sådan som
det politiska bostadsbandet faktiskt är.

Då det nu gällt att ta principiell ståndpunkt, ha vi på vänstersidan
i allmänhet funnit det icke kunna undgås att vid frågans
besvarande giva tillkänna den mening, att bostadsbandet står i
motsats till det representationsskick, som numera är Sveriges.

Herr von Geijer: Herr greve och talman! Förevarande fråga
hör till dem, med avseende å vilka mycket kan sägas både för och
emot, och jag skulle kunna tänka mig den möjligheten att om det
gällde att från början nyskapa ett statsrättsligt förhållande, de
synpunkter, som anförts i motionen, kunde bliva beaktade. Nu är
emellertid förhållandet ett motsatt, och trots det att den ärade
talaren sökt på förhand trubba av detta moment, vill jag ändå
framhålla, att det gäller att förändra ett av ålder bestående. Det
infördes genom det nya statsskicket och har alltsedan fortfarit.
Jag kan icke neka till, att det då förefaller mig, att bevisskyldigheten
för behövligheten av en ändring ligger på dem, som önska
en sådan ändring. Låt nu vara att denna uppfattning om behöv -

Onsdagen den 7 maj, f. m.

47

Nr :«

ligheten blir mer eller mindre subjektiv, så förefaller det mig vaZlravdei
dock, att herrar opponenter, icke ha fullt och tillräckligt talande Sm k bostadsskäl
för en ändring i förhållandena, som ägt bestånd mr mer än handel, i fråga
en mansålder. _ om valbarhet

Herr von Zweigbergk framhöll några synpunkter, som jag kanske
med några ord skall taga upp till bemötande. Herr von Zweigbergk ‘ ~orU
ville framhålla, att det nuvarande bostadsbandet såsom sådant
skulle lägga hinder i vägen för en riksdagsman att känna sig såsom
representant för hela riket. Jag vågar förneka riktigheten av
denna sats. Jag tror icke på den. Den omständigheten att det
linnes ett bostadsband, och att man icke är valbar inom mer än
en krets, kan väl näppeligen influera på riksdagsmannens uppfattning
om hans skyldighet att fullgöra sitt värv. Om jag förstod
herr von Zweigbergk rätt, ville han vidare hålla före, att som han
sade denna relikt från ståndsrepresentationen, denna partikularism,
skulle med nödvändighet ha till följd, att den valde skulle känna
sig mer eller mindre förpliktad att så att säga oegennyttigt tillvarataga
de lokala intressena. Jag tror ej heller riktigt på det,
men jag tror mig kunna säga, att det torde för riksdagen vara
särskilt lyckligt, att vi veta, att det finnes representanter för skilda
delar av vårt land med så olikartade förhållanden som här finnas.

Den kännedomen om de olika förhållandena torde vara för riksdagen
av synnerligen högt värde. Jag vill icke driva den satsen, att
om bostadsbandet toges bort, det skulle hända, att representanterna
skulle utses uteslutande från en enda trakt, men det skulle ju
kunna sägas3 att det, om man också inte vill deducera satsen in
absurdum åtminstone kan tjäna till bevis för, att det är lämpligt,
att det finns personer från de olika landsändarna, som kunna peka
på hur skiftande förhållandena kunna vara i Norrland och i Skåne.

Vidare framhöll herr von Zweigbergk ifråga om bostadsbandet
att det åtminstone inträffat, att politiskt framskjutna personer
genom bostadsbandet berövats möjligheten att deltaga i det politiska
livet. Han gick härvidlag icke in på, om det var fråga om
en person, som genom att flytta från en ort till en annan, blivit
berövad sina utsikter att bli vald till riksdagsman, eller rent av
diskvalificerad. Det är ju givet, att en dylik nyinflyttad har mindre
utsikt att bli vald i den krets, dit han förflyttar sig, än om han
varit kvar inom sin förutvarande valkrets, men är han så framstående
bör han väl ej sakna utsikter. Om det är den senare sidan
av saken han åsyftar, så är det nog riktigt, att eu person genom
att få en tjänst på annat håll och därför nödgas hytta från en
valkrets — jag tänker närmast på statsråden — av den anledningen
blir diskvalificerad inom valkretsen. Men vi ha förut försökt få
ändring i detta förhållande på andra vägar, exempelvis genom
ändring av mantalsskrivningsförordningen. Skulle talaren återigen
hava menat, att om man icke har bostadsband, personer, som varit
framskjutna på ett eller annat sätt, men genom en dekapiteringskupp
blivit uteslutna i sin krets, med fördel skulle kunna sättas
in i en annan, så må ihågkommas, att förhållandena därvidlag

Ni 554. 48

Onsdagen den 7 maj, f. m.

Om upphä- nu äro rätt så olika mot vad de varit förut. Vi ha beslutit att
TI?6bostad! man(lattiden till fyra år, och att det skall vara en enda gemenbamiet
i frågasara valdag för hela riket. Då är det väl alldeles uteslutet, att
om valbarhet om en person varit kandidat inom eu valkrets, men fallit igenom,
till andra han skulle kunna komma in i en annan valkrets; detta kunde ej
kammaren, she för an ajjra tidigast fyra år därefter. Vidare vill jag säga,
ll’ort8'') att genom det proportionella valsystemets tillämpning en sådan
uteslutning väl är skäligen sällsynt förekommande. Det, som legat
bakom, vad herr von Zweigbergk i detta speciella avseende framhållit,
har varit den gamla tidens förhållanden, då det var enmansvalkretsar.
Då kunde det verkligen hända, att genom en kupp en
framstående man blev utesluten, men genom det proportionella valsättet
och rangordningen torde väl detta nu vara uteslutet. Vidare
skulle man kunna i detta sammanhang erinra, att vi för någon
tid sedan skrivit och begärt en revidering av gällande föreskrifter
för det proportionella valsättets tillämpning, gående ut på att
vidga valkretsarna, gorå dem större. Detta skulle väl vara att i
rätt väsentlig grad tillmötesgå de krav, som ligga bakom motionen
och reservationen.

Jag skall icke uppehålla mig vidare vid skälen, men när jag
tänker på, att det var den siste ärade talaren, som härvidlag förde
talan till förmån för bostadsbandets borttagande, kan jag icke
heller underlåta att erinra, att han vid dera tillfällen vant en
av de ivrigaste motståndarna mot det proportionella valsystemet
och gärna vill om möjligt därvidlag åstadkomma en ändring. Skälet,
om jag har fattat honom rätt, skulle huvudsakligen vara, att
det proportiontdla valsystemet mekaniserar valen mer än nödigt.
Det blir partiet, som bestämmer, det blir något mekaniskt, det
blir icke det personliga, som får göra sig gällande. Jag undrar,
om icke detta att borttaga bostads bandet just skulle verka i denna
riktning. Det är väl nästan omöjligt för valmännen i någon landsända,
om det lanceras en kandidat långt bortifrån, att just kunna
hava någon personlig kännedom om den kandidaten. Skulle icke
detta vara att främja det mekaniserande, som talaren anser för
sin del vara av ondo? Det förefaller mig så, ty jag tror, att det
skulle bliva partiledningarna, som komme att sätta upp de kandidater,
som sedermera skulle drivas igenom. Talaren pekade vidare
på, att bostadsbandets borttagande för första kammaren icke
haft olägenhet med sig i sistberörda avseende. Ja, jag vill då
säga, att det väl är en högst väsentlig skillnad mellan de valmanskårer,
som det gäller. Om det är en liten valmanskår, som
är samlad flera dagar och, jag kan väl säga det också, med förutsättning
att äga personkännedom långt utöver sin egen lokala krets,
så är det väl en stor skillnad mellan denna kår och den stora valmanskåren
vid valen till andra kammaren.

Vidare sade den ärade talaren — eller om han icke nämnde
det, så står det i reservationen — att dessa förstakammarvalkorporationer
frivilligt åtagit sig ett sorts bostadsband i det att landstingen
i de flesta fall vid val till första kammaren icke gått utan -

Onsdagen den 7 maj, f. in.

49 Nr 34.

för det egna länet. Denna omständighet kan väl tala lika \äl för
som emot bostadsbandets bibehållande. Jag kan icke se, att man
kan därav draga någon sådan slutsats, att man bör taga bort detsamma.
Där bär det icke varit till någon olägenhet.

Med ett ord, herr greve och talman, jag anser, att denna reform
icke är av den beskaffenhet, att man utan vidare skall taga
<len, jag anser, att det icke är någon direkt nytta att vänta av
den, och jag vågar påstå, att jag icke har blivit övertygad av de
skäl, som framhållits att någon verklig olägenhet härflutit av bo stadsbandet.

io

Herr greve och talman! Jag ber att fa yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Den siste ärade talarens

försvär för konstitutionsutskottets hemställan tyckes mig ytterligare
ha styrkt, att herr von Zweigbergk hade rätt, då han framhöll,
att i dessa frågor de rikspolitiska synpunkterna stå emot de
bygdepolitiska synpunkterna. Den synpunkten brydde sig kanske
den föregående ärade talaren ej om att försöka rubba, på grund
av att försöket ändå vore tämligen utsiktslöst från begynnelsen.
Då jag här talar om de bygdepolitiska synpunkterna, så är det
alldeles tydligt, att jag ej åsyftar de lokala synpunkter, som äro
fullt berättigade, och som säkerligen ej skulle i någon mån lida,
om bostadsbandet avskaffades. I det fallet får jag ett visst, ganska
starkt stöd av den siste ärade talaren, då han själv erkände, att
han ej trodde, att någon viss landsdel skulle bliva utan representant.
om bostadsbandet upplöstes. Men man kunde ändå tänka sig
det, om man ville gå in absurdum. Ja, jag tror verkligen, att det
är ett av de starkaste skäl, som kan anföras till förmån för betänkligheterna
mot. att de lokala synpunkterna ej skulle bli vederbörligt
tillgodosedda, men skälet är ju i och för sig dock ej starkt.
Däremot kunde den siste ärade talaren ej på något sätt komma
ifrån, att den synpunkt är berättigad, som reservanterna framfört,
att med bostadsband det vid upprepade tillfällen kan gå på det
sättet, att andra kammaren blir berövad en och annan av de bästa
politiska krafterna i denna kammare.

Bostadsbandets upphävande skulle, som herr von Geijer själv
trodde, således icke skada de berättigade lokala intressenas representation
i kammaren. Det har ju för övrigt redan visats, hur
pass bostadsbandet, ehuru icke upptaget i grundlagen, verkat på
representationen i denna kammare. Men herr von Geijer trodde,
att med det proportionella valsättet det ej skulle vara så farligt
för de rent rikspolitiska synpunkterna, om bostadsbandet bibehölles.
Han menar tydligen det, att med det proportionella valsystemet
partierna ovillkorligen skulle kunna inom valkretsen rädda de
främsta av sina representanter. Erfarenheten har ju visat, att
det ej går för sig. Jag kan taga ett exempel från de senaste
årens riksdagshistoria, som är bekant för denna kammares ledamöter.
Det var en av de förnämsta, mest framskjutna och infly Första

hammarens protokoll 1919. Nr S-i. 4

Om upphävande
av del
s. k. bostadebandei
i fråga
om valbarhet
till andra
kammaren.

'' Ports. 1

Nr 34. 50

Onsdagen den 7 maj, f. m.

Om upphävande
av det
s. k. bost ads -bandet i fråga
om valbarhet
£till andra
kammaren.

(Forte.)

telserika lantmanuarepresentanterna i andra kammaren, som ej blev
omvald till andra kammaren, men som då blev placerad i första
kammaren. Jag tror emellertid ej, att någon skall falla på den
idén, att hans parti ansåg sig representerat lika bra av denna sin
framstående representant i första kammaren som i andra kammaren,
och det dager ej, som herr von Geijer nu försökte att komma
med det skälet, att det då var enmansvalkretsar, men nu proportionellt
valsätt. Tv sedan det blivit proportionellt valsätt, så visade
det sig vid de proportionella valens första tillämpning i den
valkretsen, att det partiet ej kunde lä någon representant. Följaktligen
ha vi här ett direkt exempel som är nog så talande, och
detta exempel skulle ju kunna mångfaldigas just beträffande lantmannarepresentanterna.
Herr von (ieijers resonemang skulle kunna
ha bättre tillämpning på de största politiska partierna. De största
politiska partierna ha ej så stor olägenhet av bostadsbandet som
de mindre partierna, ty de största politiska partierna eller åtminstone
det största politiska partiet i landet kan i allmänhet
tänkas få in alla de framskjutna representanter, som partiet önskar
få in i andra kammaren. Ett mycket stort parti kan nog få in
i kammaren just de kandidater, de framskjutna politiska kapaciteter,
som det önskar få in. Men för de mindre politiska partierna
går det ej. Jag påpekar, hur det faktiskt gått för högerpartiet i
en valkrets, där det partiet ej var tillräckligt starkt. Och de flesta
partier, även de rätt stora, äro ej sä ställda, att de ej kunna komma
i förlägenhet i det hänseendet. Anmärkningen, att den gemensamma
valdagen ändå skulle kunna omöjliggöra för de politiska
partierna att få in i andra kammaren sina representanter, även om
bostadsbandet hävdes, håller ej heller streck, tv det är väl ändå
tämligen tydligt, att om bostadsbandet avskaffas, så skulle varje
parti försöka få sina bästa kandidater placerade i säkra valkretsar,
och på det sättet skulle ju den saken vara avhjälpt.

Således: såvitt jag kan se så betyder bostadsbandets bevarande
endast en möjlighet att sänka den politiska nivån för särskilt de
mindre partierna i andra kammaren genom att åtskilliga av deras
främsta representanter bli hindrade genom bostadsbandet från att
komma in i riksdagen på grund av de omständigheter, som närmare
refereras i reservationen. Det kan visserligen värn. en förmån,
skulle man tycka, för ett stort parti från den synpunkten,
att det alltid finnes politik, som anse, att det är synnerligen lyckligt,
om motståndarna ej äro representerade så val som möjligt,
med så starka krafter som möjligt, utan med mindre goda politiska
krafter — därför, att motståndet då skulle bli mindre. Men
från riksintressets synpunkt bör det väl ovillkorligen vara på det sättet
— och det bör vara så även från de politiska partiernas synpunkt
— att motståndarna böra ha till sitt förfogande de bästa
krafter de kunna uppställa. Och just på grund av, att det är ett
riksintresse, som skadas, om bostadsbandet får stå kvar, och gagnas,
om bostadsbandet avlyftes, ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till reservationen.

Onsdagen den 7 maj, f. in.

51 Jir 34.

Herr Bellinder: Herr greve och talman, mina herrar! Här Om upphöhar
av två föregående talare bland reservanterna utskottsutlåtan- X^b^tadldet
blivit utförligt kritiserat. Det är också fallet i reservanternas iMnöei »fråga
reservation. Skulle man döma av förhållandet mellan längden av om valbarhet
utskottets yttrande och längden av reservationen, så skulle man till andra
ej bli tveksam om var de bästa sakskälen äro till finnandes. Jag ‘an"n^envågar
dock anse, att reservationen i sak ej har den betydelse, som 1 orts''’
dess längd synes ge vid handen.

Det skäl, som särskilt framhållits för bostadsbandets upphävande
är, att riksintresset därigenom bättre skulle komma till sin
rätt. Detta vill jag alldeles bestämt bestrida. Det må vara sant,
att en riksdagsman i första rummet bör se på det allmännas
bästa, men detta bör ej få inskränka hans vilja och förmåga att
även tillgodose ortsintressena. Jag anser likväl, att en riksdagsman,
på samma gång han skäligen tillgodoser ortsintressena, dock
bör i första hand tillgodose det allmänna. Det ena skall man göra,
och det andra icke låta.

Det säges, att man kanske i vissa valkretsar ej skulle ha tillräckligt
antal värdiga kandidater, men jag vill anföra ett yttrande
av De Geer, som anförts just i reservationen. De Geer säger
nämligen, att »någon förlägenhet för ett tillräckligt antal värdiga
ledamöter i riksdagen icke lärer uppstå». Jag tror, att detta yttrande
kan tillämpas också på de nuvarande valkretsarna, särskilt
sedan de blivit ~så betydligt förstorade emedan det proportionella
valsättet gjort detta behövligt. Denna utvidgning av valkretsarna
gör ju, att man har ett större antal att välja på. Emellertid: om
jag skall tala om det sätt, på vilket man i allmänhet mottagit
denna utvidgning ute i landet, så har det visat sig att våra lantmän
ej tyckt om denna utvidgning av valkretsarna, emedan de önskat
komma i någon personlig beröring med och kännedom om de
kandidater, på vilka de ämna rösta oeh vilka de ämna skänka
sitt förtroende. Men om man sålunda bland lantmännen icke är
belåten med sagda utvidgning, så skulle man vara ändå mindre
belåten med bostadsbandets borttagande. Och därför har jag ej
heller försport, att bland lantmännen linnes någon önskan om detta
bands upphävande

Ja, jag kan nämna, att i utskottet fronten ej varit alldeles
obruten, i fråga om bifall till motionen, ty två ansedda liberala
lantmän ha ej kunnat vara med om detta förslag, utan i denna
fråga skilt sig från sitt parti och gått med oss på den linjen, att
bostadsbandet bör bibehållas.

Jag tror även, att vi, som röstat för avslag, befinna oss i en
stark ställning därföre, att ej något behov gjort sig gällande att
få denna ändring till stånd. Man har anfört utlandet som exempel
på att man allmänt övergivit bostadsbandet. Ser man dock
närmare på reservationens innehåll, så finner man, att reservanterna
säga, att bostadsband finnes i Förenta staterna, Norge, Turkiet,
Grekland och Danmark. I Danmark har man dock delvis
frångått principen, därför att man där med landets ringa omfång

Nr 34. 52

Onsdagen den 7 maj, f. m.

Om uppiui- kan lättare hålla reda pa riksdagskandidaterna. I Norge har
vande, av^dd återigen oupphörligen fråga väckts om bostadsbandets upphävande,
bandet i fråga.men förslag därom har hittills ständigt fallit. Jag tror ej heller,
om. valbarhet att vad reservanterna slutat sin reservation med, att bostadsbandet
till andra är en restriktion, vilken måste anses mindre väl överensstämma
hammaren. me(j ett modernt demokratiskt statsskick, är riktigt. Jag kan
(Forts.) för m[n del ej anse, att detta är någon sanning. Norge har väl
ett så demokratiskt statsskick, som man gärna kan önska, och
ändå har man där ej funnit, att detta statsskick står mindre väl
tillsammans med bostadsbandets bibehållande.

Jag anhåller, herr greve och talman, att få yrka bifall till
utskottets hemställan och avslag å reservationen.

Herr von Mentzer: Herr von Zweigbergk, som talade till

förmån för reservationen, försökte i sitt anförande att från början
lägga detta så, som om den sak det här gällde att avgöra vöre,
huruvida man skulle tillgodose riksintresset eller ortsintresset.
Och herr Olsson, som sedan förde samma talan, började också i
samma tonart. Men det gäller här ej bara riks- och ortsintressena,
utan det gäller, som herr Olsson också i sista delen av sitt anförande
mycket riktigt anförde, ett tredje intresse, nämligen partiintresset,
och det är det, som härvidlag är av så synnerligt stor
betydelse. Reservanterna ha också i sin reservation framhållit,
hurusom partiintresset är i detta fall synnerligen avgörande och
synnerligen betydelsefullt, men med den utveckling, som vi i vårt
land ha fått, så kunna vi alla enas om, att partiväsendet har hos
oss utvecklat sig på ett sätt, vari man kunde önska begränsning;
och särskilt är att iakttaga, att den utvidgning, som våra välförhållanden
fått, givit vid handen, att partiintressena ha ett synnerligen
stort inflytande på valen. Då det förhåller sig så," är
det tämligen uppenbart, att bostadsbandet är en anordning, som
tjänar till att skänka partiintresset en nödig begränsning.

Så ville herr von Zweigbergk med hänvisning till första kammaren
och ställningen här säga, att då bostadsbandets bortovaro
i fråga om val av ledamöter till denna kammare icke visat sig
skadligt, så måtte det väl ej heller kunna vara skadligt beträffande
val till andra kammaren. Han menade det vara en
oartighet mot första kammaren att säga att bostadsbandets bibehållande
är gagneligt. Ja. jag vill giva honom en precis motsvarande
hänvisning: det är en oartighet mot andra kammaren
att säga, att bostadsbandet är så orimligt skadligt. Jag tror
ej. ^att ledamöterna uti andra kammaren äro på en så sjunken
nivå, som herr Olsson tycktes antaga, att de kunde bli, när man
vidhåller bostadsbandet. Han menade, att man ej får den höga
nivå, när man har bostadsband, som man får, ifall man ej har sådant.
Han ville särskilt anföra ett exempel, herr Olof Jonsson i
Hot, såsom ett bevis för bostadsbandets skadlighet. När han
gjorde detta, skall jag be att få framhålla, att herr Jonssons partis
intressen i sin helhet voro väl tillgodosedda därigenom, att han

Onsdagen den 7 maj. f. in.

53 Nr U.

övergick från andra kammaren till första kammaren. Just hans
bana visar, att bostadsbandet ej har den skadliga inverkan, som
man på det hållet velat påstå. Blir en person genom bostadsbandet
möjligen förhindrad att bomma in i andra kammaren, står
ju första kammaren öppen.

Jag har ej kunnat firma, att det föreligger några övervägande
skäl för reservationen, utan anser tvärtom, att utvecklingen i
vårt land manar oss att vara angelägna om att bibehålla bostadsbandet
för andra kammaren, och jag ber därför, herr greve och
talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Hedan överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes enligt
de yrkanden, som därunder förekommit, propositioner, först på bilall
till vad utskottet i föreliggande utlåtande hemställt samt vidare
därpå att kammaren skulle antaga såsom vilande till vidare
grundlagsenlig behandling det förslag till ändrad lydelse av § 19
riksdagsordningen, som förordats i den vid utlåtandet fogade reservationen;
och förklarades den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 35, i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag om vissa,
för ernående av jämkningar i fördelningen av den kommunala
skattebördan erforderliga ändringar i förordningen den 28 oktober
1910 angående bevillning av fast egendom samt av inkomst, dels
ock i ämnet väckta motioner.

Genom proposition, nr 108, av den 7 februari 1919, vilken
hänvisats till bevillningsutskottet, hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av propositionen bifogat utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för samma dag, föreslagit riksdagen att antaga
framlagt förslag till förordning om vissa ändringar i förordningen
den 28 oktober 1910 angående bevillning av fast egendom
samt av inkomst.

Till utskottet hade jämväl överlämnats tre i anledning av propositionen
väckta motioner.

X motion I: 151, av lierr Funt, hade hemställts, att riksdagen
måtte avslå Kungl. Majrts proposition nr 108 i fråga om vissa
ändringar i bevillningsförordningen.

För motsatt fall hade motionären yrkat:

1) att med aktieinkomst skulle i förevarande avseende likställas
inkomst av förening utan personlig ansvarighet och andra liknande
sammanslutningar;

2) att den dubbla beskattningen icke skulle omfatta hela aktieinkomsten
utan blott en del därav.

Om upphävande
av det
s. h. bostads -bandet i fråga;
om valbarhet
till andra
kammaren.

(Forts.)

Om bevill -ningstaxering
av utdelning å
aktier m. in.

Nr 34. 54

Onsdagen den 7 maj. f. in.

Om bevillning
staxering
av utdelning å
aktier w. m.
(Forts.’!

3) att avdrag'' måtte medgivas för utskylder även för den kommunala
beskattningen; samt

4) att avdrag likaledes måtte äga rum för skuldräntor.

Herr Nilsson i Kristianstad både i motion II: 335 hemställt,
ntt riksdagen i anledning av Kungl. Majrts proposition nr 108, för
ernående av jämkningar i fördelningen av den kommunala- skattebördan,
ville besluta sådan ändring i förordningen flen 28 oktober
1910 angående bevillning å fast egendom samt av inkomst, att bevillning
för jordbruksfastighet skulle utgå med åtta tiondels öre
för varje fulla etthundra kronor av fastighetens uppskattade värde.

Vidare hade herr Velin ersten i motion 11:338 vrkat, att riksdagen,
vid bifall till Kungl. Maj:ts förevarande proposition, i vad
den rörde ändring i 9 § bevillningsförordningen och därmed sammanhängande
ändring i anvisningarna till ledning "vid bevillningstaxeringen,
måtte besluta, att 11 § 2 mom. i gällande bevillningsförordning
skulle erhålla viss ändrad lydelse.

I detta sammanhang hade utskottet funnit lämpligt till behandling
upptaga jämväl en tidigare till utskottet överlämnad motion,
IT: 112, av herr Sköld, som hemställt, att riksdagen måtte
besluta:

a) att i det fall, då den vid taxering innevarande och nästkommande
år till inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade inkomsten
av fastighet överstege för jordbruksfastighet 6 och för annan
fastighet 5 % ay ifrågavarande fastighets taxeringsvärde^ skillnaden
mellan dessa båda summor skulle vid 1919 och 1920 års taxeringar
bevillningstaxeras, som vore den en inkomst av kapital och
arbete:

b) alt utdelning på aktier i inländskt aktiebolag och solidariskt
bankbolag skulle räknas som inkomst av kapital och arbete
och bevillningstaxeras.

Utskottet hade i föreliggande betänkande under åberopande av
vad däri anförts hemställt, att riksdagen, i anledning av Kungl.
Maj:ts förevarande proposition ävensom motionerna I: 151, avherr
Fant, och II: 112, av herr Sköld, samt med avslag å motionerna
11:335, av herr Kilsson i Kristianstad, och 11:338. av herr
Vennersten, måtte besluta,

att i 9 § 1 inom. i gällande bevillningsförordning skulle under
beteckning d) införas ett så lydande tillägg:

cl) i fråga om andra skattskyldiga än inländska aktiebolag ocht
solidariska hankbolag halva beioppet av utdelning å aktier eller
lotter i sådant bolag;

att 12 § 2 mom, bevillningsförordningen samt 9 och 10 _ §§
i de vid förordningen fogade »Särskilda anvisningar till ledning
vid taxeringen», skulle erhålla följande ändrade avfältning:

Onsdagen den 7 maj. t. ni.

00 Nr M.

12

2 inom.

a) --

b) --

c) --

d)

Från utgörande av inkomstbevillning frikallas:

Om bevill ningstaxering

av utdelning å
aktier m, m.
(Torts. 1

e) främmande makts härvarande beskickning och konsulat

tillhörande person jämte betjäning:

om han icke är svensk medborgare: lör all annan inkomst an
den, som utgjorts av från Sverige uppburen allmän eller enskild
pension eller erhållits genom här idkad rörelse; dock att person,
tillhörande olönat konsulat, icke är frikaliad från utgörande av
bevillning för utdelning å aktier i svenska aktiebolag och a Lotter

i solidariska bankbolag; , . .,

om han är svensk medborgare: för den inkomst, han åtnjutit

av sin tjänst hos den främmande makten;

f) ---;

r)---•

Särskilda anvisningar till ledning vid taxeringen.

9 §.

Vid taxering av utdelning från aktiebolag eller solidariskt
bankbolag skall såsom utdelning anses, vad delägaren nästföregående
år uppburit eller ägt uppbära i utdelning från bolaget,, utan
hänsyn till vilka bolagets tillgångar, som använts till utdelningen.
Har''aktie eller banklott under nästföregående år bytt ägare, upptages
utdelningen såsom inkomst för den, som varit ägare av den
till aktien eller banklotten hörande kupongen vid den tidpunkt, da
utdelningen blev tillgänglig för lyftning. Under inkomst, varom
här är fråga, hänföres jämväl utdelning till korum anditlottagare
i solidariskt bankbolag.

10 §.

Vid tillämpning av 12 § 1 mom. i bevillningsf orörd ningen angående
befrielse från eller lindring i bevillning för ^ inkomst av
kapital eller arbete, skall den skattskyldiges eller, i fråga om äkta
makar, deras behållna avkomst nästföregående är° saväl av vederbörande
då tillhörig fast egendom som ock av sådan särskilt beskattad
rörelse, som idkats å annan ort än den, där den skattskyldige
är mantalsskriven, tagas i beräkning vid bestämmandet av
de sammanräknade årsinkomsterna, varvid i fråga om fast egendom
iakttages, att inkomst av jordbruksfastighet beräknas till b
procent och inkomst av annan fastighet till 5 procent av taxeringsvärdet.
Utdelning å aktier i inländska aktiebolag och a lottei
i solidariska bankbolag skall tagas i beräkning till sitt fulla belopp.
Om sålunda skattskyldig finnes i sin mantalsskrivningsort

Nr 34. 56

Onsdagen den 7 maj, f. in.

Om bemii- haVa haft t. ex. 450 kronors inkomst av kapital eller arbete samt
avrtdelri^i tillik0a ägt stadsfastighet, taxerad till 2,000 kronor, och vilken
aktier m. m. alltså bör upptagas till 100 kronors avkonist, så att hans sammanräknade
årsinkomst uppgått till 550 kronor, får enligt föreskriften
i andra stycket av det ifrågavarande momentet, jämfört med vad
ovan sagts, sådan skyldig tillgodonjuta bevillningsfrihet för ett
belopp av 450 kronor och kommer således i det förutsatta fallet
icke att erlägga någon bevillning för inkomst, varemot den skattskyldige,
som jämte 450 kronors inkomst av kapital eller arbete
tillika ägt stadsfastighet, taxerad till 30,000 kronor, och vilken
alltså bör upptagas till 1,500 kronors inkomst, skall erlägga full
bevillning för de 450 kronorna. Har gift man haft 1,500 kronors
inkomst av kapital eller arbete och hustrun 400 kronors inkomst
av tjänst, så att deras sammanlagda inkomst utgjort 1,900 kronor,
skall vardera taxeras för hela sin inkomst och därför erlägga bevillning
utan avdrag. Om slutligen skattskyldig haft 400 kronors
inkomst av arbete och 900 kronors utdelning å aktier i inländskt,
aktiebolag eller å lotter i solidariskt hankbolag eller således tillhopa
1,300 kronor i årsinkomst, äger han åtnjuta ''bevillningsfritt
avdrag med 300 kronor. Enär utdelning av ifrågavarande slag
enligt 9 § 1 mom. i bevillningsförordningen skall vid taxeringed
inberäknas till endast halva sitt belopp, skall i detta fall utgöras
bevillning för 550 kronor;

samt att de ovan omförmälda stadgandena skulle i sin nya
lydelse träda i kraft den 1 januari 1920.

Därjämte hade utskottet i slutet av betänkandet yttrat följande
:

• o täflande Kung], Maj:ts förslag, i vad det avser ändring
i 8 fe bevillningsförordningen, kommer utskottet att framdeles avgrva
yttrande, vilket utskottet härmed får för riksdagen anmäla.»

Reservationer hade avgivits:

„ . av herrar Källman. Jonsson i Hökhult, Rune, Nilsson i
-Kristianstad, Bergman, Bökelund, Johansson i lvu]lerslå, Jönsson
i rridhill och Lövgren i Nyborg, vilka anfört:

»Då vi icke kunnat biträda utskottets förslag, att endast hälften
av utdelningen å aktier i inländska aktiebolag och å lotter i
solidariska bankbolag skall bevillningstaxeras, utan ansett, att
Kungi. Ma.jrts förslag härutinnan bort tillstyrkas allenast med
den förändring, att inländska aktiebolag och solidariska bankbolag
Si ° i j • v 1fragavarande slag av inkomst undantagas från skattskyldighet
vid bevil! ningstaxeringen, hava vi yrkat, att i 9 § 1
mom. bevillningsförordningen måtte under beteckningen d) upptagas
följande tillägg:

å) i fråga om andra skattskyldiga än inländska aktiebolag och
solidariska bankbolag utdelning å aktier eller lotter i sådant bolag.

I anslutning härtill hava vi yrkat, att 10 § i »Särskilda an -

57

Nr M -

Onsdagen den 7 maj, f. m.

visningar till ledning vid taxeringen» måtte erhålla den lydelse.

som föreslagits i propositionen»; av utdelning å

B) av herrar Källman, Nilsson i Kristianstad, Johansson i m''

Kullersta och Lövgren i Nyborg, vilka på anförda skäl hemställt,
att herr Nilssons i Kristianstad motion matte i sa matto bifallas,
att avkastningspr ocenten för jordbruksfastighet bestämdes till t.
och att som följd därav riksdagen måtte

1) besluta, att 2 § i bevillningsförordningen samt 6 och 10
§§i i de vid denna förordning fogade »Särskilda anvisningar till
ledning vid taxeringen» skulle erhålla följande ändrade lydelse:

2 §•

För afl inom riket belägen fast egendom —-.....— värde.

Denna bevillning utgår:

a) för jordbruksfastighet med sju tiondedels öre för varje
fulla etthundra kronor samt

b) för---av taxeringsvärdet.

Särskilda anvisningar till ledning vid taxeringen.

6 §•

Såsom inkomst av arrende av kronoegendom taxeras ett belopp,
motsvarande sju procent av det egendomens taxeringsvärde,
som fastställes under det löpande året.

10 §.

Vid tillämpning av 12 § 1 mom. i bevillningsförordningen.
angående befrielse från eller lindring i bevillning för inkomst avkapital
eller arbete, skall den skattskyldiges eller, i Mara om äkta
makar, deras behållna avkomst nästföregående år såväl av vederbörande
då tillhörig fast egendom som ock av sådan särskilt beskattad
rörelse, som idkats å annan ort än den, där den skattskyldige
är mantalsskriven, tagas i beräkning vid bestämmandet av
de sammanräknade årsinkomsterna, varvid i fråga om fast egendom
iakttages, att inkomst av jordbruksfastighet beräknas till 7
procent och inkomst av annan fastighet till 5 procent av taxeringsvärdet.
Om sålunda skattskyldig finnes i sin mantalsskrivningsort
hava haft t. ex. 450 kronors inkomst av kapital eller arbete
samt tillika ägt stadsfastighet, taxerad till 2,000 kronor, och vilken
alltså bör upptagas till 100 kronors avkomst, så att hans sammanräknade
årsinkomst uppgått till 550 kronor, får enligt föreskriften
i andra stycket av det ifrågavarande momentet, jämfört
med vad ovan sagts, sådan skattskyldig tillgodonjuta bevillningsfrihet
för ett belopp av 450 kronor och kommer således i det förutsatta
fallet icke att erlägga någon bevillning för inkomst, varemot
den skattskyldige, som jämte 450 kronors inkomst av kapital
eller arbete tillika ägt stadsfastighet, taxerad till 80,000 kro -

Är 34. 58

Onsdagen den 7 maj, f. in.

Om bevill- nor, och vilken alltså bör upptagas till 1,500 kronors inkomst,
»»*«Udrdng^å erlägga full bevillning för de 450 kronorna. Har gift man

aktier m. m. käft 1,500 kronors inkomst av kapital eller arbete och hustrun 400
(Fort».i kronors inkomst av tjänst, så att deras sammanlagda inkomst utgjort
1,900 kronor, skall vardera taxeras för hela sin inkomst och
därför erlägga bevillning utan avdrag;

samt

2) besluta, att de under 1) omförmälda stadgandena skulle i
sin förändrade lydelse träda i kraft den 1 januari 1920;

C) av herr Bäckström, som i enlighet med herr Skölds motion,
II: 112, yrkat bevillningstaxering av det belopp, varmed vid 1920
års taxering den till inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade inkomsten
av fastighet överstege för jordbruksfastighet 6 och för
annan fastighet 5 procent av ifrågavarande fastighets taxeringsvärde.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:

Herr Hammarström: Herr greve och talman, mina herrar!
Utan tvivel är detta en av de viktigare ekonomiska frågorna vid
denna riksdag. Hen förtjänar beaktande icke allenast för sin egen
skull, utan även för sina konsekvenser, i all synnerhet med hänsyn
till den förestående kommunala skattereformen. Finansministerns
motivering för förslaget är också enligt min uppfattning förtjänt
av särskild uppmärksamhet.

Jag ger herr statsrådet obetingat rätt i utgångspunkten för
hans förslag. Det är nog så, att den nuvarande anordningen med
avseende å kommunernas rätt. att beskatta aktiebolagens vinstmedel
icke är tillfredsställande. Det är gott och väl, att den eller
de kommuner, där bolaget driver sin verksamhet, få beskatta vinsten
i sin helhet, men å andra sidan innefattar det nog en allvarlig
olägenhet, att beskattning av den del av vinsten, som går till
aktieägarna, icke är aktieägarnas hemortskommuner garanterad.
Också hava de i frågan hörda myndigheterna i allmänhet anslutit
sig till den uppfattningen, att i detta avseende tarvas ändring,
och även tidigare kommittéuttalanden gå i samma riktning.
Sä fästa exempelvis redan 1893 års skattekommitterade uppmärksamheten
på, hurusom välbärgade eller t. o. in. förmögna medlemmar
av en kommun, om de hämtade sin inkomst uteslutande från
aktiebolag, alldeles undginge att bidraga till utgifterna i den kommun,
där de vore bosatta, och av vars insättningar de droge nytta.
Ifall nu därjämte, som ofta vore fallet, denna kommun vore en
annan än den, där bolaget dreve sin verksamhet, så hade ju aktieägaren
ej heller i och genom bolaget utgjort någon skatt till kommunen
i fråga.

År man nu alltså med’ departementschefen ense därom, att
ändrade bestämmelser angående den kommunala beskattningen av
aktieutdelning erfordras, så återstår dock att taga ställning till

Onsdagen den 7 maj, f. in.

59 >r 34.

<det sätt, varpå förslaget söker att lösa frågan. Hur skulle nu Om bevUl,
1 mngstaxenng

•detta sker , ... .... av utdelning å

Jo, på ett — det måste erkännas — synnerligen enkelt satt, nUier m m

ty enligt förslaget skulle bolagen i fortsättningen liksom hittills fFort5.
betala skatt fullt ut för hela vinsten, men därjämte skulle aktieägarna
erlägga skatt till sina hemkommuner för de delar av vinsten,
som utbetalas till dem såsom utdelning. Detta är ju, som
sagt, eu mycket enkel lösning, men tillfredsställer den också rättvisans
krav? Herr statsrådet har nämligen i sin motivering redan
inledningsvis betonat, att den ledande principen i beskattningen
måste vara rättvisa och billighet. Ur denna .synpunkt torde emellertid
få framhållas, att man väl svårligen kan komma ifrån, att
här är fråga om dubbelbeskattning, och hittills har man dock varit
skäligen ense om, att detta är något som bör undvikas. Det
är för övrigt, som bevillningsutskottet fäst uppmärksemheten på,
ej nog med, att det blir dubbelbeskattning, utan i händelse bolaget
självt har aktier i annat bolag och utdelade medel från det senare
ingår i utdelningen åt det förras delägare, så blir det tredubbel
beskattning och effekten härav framträder alldeles särskilt
där det förra bolaget innehar flertalet aktier i det senare.

Emot ett sådant sätt att lösa frågan ha nu också flera av de
hörda myndigheterna gjort erinringar, och särskilt har vår främsta
skattetekniska auktoritet, kammarrätten, mycket bestämt uttalat
sig mot att lägga förslaget på detta sätt. Kammarrätten framhåller,
hurusom vår skattelagstiftning hittills i möjligaste män
upprätthållit den för visso på riktig grund vilande principen, att inkomst
ej får göras till föremål för dubbel taxering, och kammarrätten
erinrar också, hurusom den vid flera tillfällen uttalat sig
mot de försök till rubbning av denna princip, som framträtt i lagstiftningen.
Finansministern underkänner emellertid dessa erinringar,
och det är vid sådant förhållande med ett visst intresse man
tager del av de skal, som han anför för sin motsatta ståndpunkt.

Han framhåller därvid främst, att man ej lär såsom allmängiltig
princip kunna hävda, att denna s. k. dubbelbeskattning är
en oegentlighet. Det förefaller mig dock vara ett rätt egendomligt
uttalande. Jag trodde annars, att på den punkten rådde rätt stor
enighet. Det är visserligen sant, att i svensk skattelagstiftning
ett undantag kan påvisas — jag skall återkomma till det sedermera
— men som regel torde val kunna sägas, att man även hos
oss hittills upprätthållit den principen, att dubbelbeskattning ej får
förekomma, och rättskänslan säger väl även, att så bör vara förhållandet.
Riksdagen har också varit av samma åsikt. Ännu så
sent som vid förra årets riksdag gjorde bevillningsutskottet med
hänsyftning på det nyss berörda undantagsfallet, bolagens skatt
till staten, följande uttalande: »Den gällande lagstiftningen har

emellertid icke upptagit berörda dubbelbeskattning såsom en principen
regel utan som ett av praktiska skäl betingat undantag,
vars rationella berättigande varit omtvistat». Detta är nu ett
uttalande som icke gärna låter förena sig med det, som finnans -

\r 34. 60

Onsdagen den 7 maj, f. in.

„ “|?lstern i propositionen framfört, utan synes herr statsrådet nu
gällande en helt ny princip.

aktier m. w. '' 1(iare hänvisar finansministern, som stöd för sin uppfattning
(Forts.) °m dubbelbeskattningens tillåtlighet, därtill att vissa inkomstarter
ägna sig för en särskild, högre beskattning på grund av sin större
skattekraft, och förmenar, att här borde kunna göras eu tillämpning
av denua grundsats. Ja, det är ju riktigt nog så, att den fonderade
inkomsten, den som är kapitalavkastning, anses kunna
göras till föremål för en något kraftigare beskattning än den inKomst,
som härflyter av arbete. Men tillämpningen av grundsatsen
ifråga på detta speciella fall förefaller något egendomlig, Ty varför
skall i detta fall den kraftigare beskattningen bli just dubbel
beskattning eller till och med tredubbel beskattning? En så kraftig
skärskådning för fonderad inkomst är väl dock en nyhet.
Och vidare: varför skall endast ett slag av kapitalinkomst,
den som utgöres av aktieutdelning, drabbas av denna hårdare beskattning?
År det då verkligen så, att utdelningen från bolagen
bör beskattas kraftigare än exempelvis avkastningen av kapital,
placerat i obligationer, eller räntan på kapital, insatt på deposition
eller utlånat mot skuldsedel? Ja, det kan ju hända, att det
för en viss populär uppfattning ter sig så, särskilt med hänsyn
till de gynnsamma konjunkturer, som åtskilliga bolag haft att
glädja sig åt under krigsåren. Men först och främst är det tyvärr
så, att dessa gyllene tider äro på upphällningen, om ej helt förbi.
De bokslut, som av bolagsstyrelser i dagarna offentliggöras, vittna
ju om en helt annan ekonomisk situation än den, som rätt under
de närmast föregående åren. Och vidare får man ej glömma, att
det icke är alla bolag, som kunna år efter år fägna sina delägare
med utdelning och sålunda bereda dem stadigvarande avkastning
pa deras insatser i bolaget. Avkastningen av det i bolag nedlagda
kapitalet är beroende på så många omständigheter, över vilka den
enskilde aktieägaren ej förmår råda. Icke ens med avseende å
förvaltningen av bolagets angelägenheter är han alltid i tillfälle
att utöva det inflytande, som han kunde önska, och som möjligen
kunde vara erforderligt för att tillförsäkra sådan avkastning. Därtill
kommer en mångfald andra på avkastningsresultatet inverkande
omständigheter av oviss beskaffenhet, såsom till exempel att bolatillgångar
i .större eller mindre omfattning kunna vara utsatta
för förstörelse genom naturkrafters åverkan såsom vi i dagarna bevittnat
i vart lands nordligare trakter. Man kan därför icke komma ifrån
att utdelningen i aktiebolagen också måste anses innesluta en viss
och icke obetydlig riskpremie jämte vanlig ränteavkastning å kapitalet.
Ett motsatt förhållande äger däremot rum med avseende
ä kapital, som är nedlagt i obligationer eller eljest utlånat. Där
torde man väl i regel ha tillgodosett sig erforderlig säkerhet för
Dåde kapital och ränta. Man vet sålunda, att man har en varaktig
inkomst av detta kapital och man vet även, att man har en
inkomst, som icke växlar med avseende på beloppet. Allt detta
gör, att om man ifrågasätter att för det allmännas inkomstbehov

Onsdagen den 7 maj, f. m.

(il Nr 34.

taga i anspråk den högre skattekraften hos aktieutdelningen, så
foidrar konsekvensen med nödvändighet, att man icke därvid lämnar
andra slag av kapitalinkomst i en förmånligare ställning. Jag
tror sålunda näppeligen, att från denna hänvisningen till aktieutdelningens
högre skattekraft kan hämtas något bärande skäl
för att låta detta slag av kapitalinkomst ensamt drabbas av eu
hårdare beskattning och därtill en så hård beskattning som den
förslaget avser.

Vidare hänvisas som ett tredje skäl för den ifrågasatta dubbelbeskattningens
tillåtlighet därtill, att en sådan redan praktiseras
inom statsbeskattningens område. Ja, hur förhåller det sig nu
med detta? Är det verkligen så, att bolagens dubbla beskattning
till staten kan likställas med den, som nu föreslås eller avses inom
kommunalbeskattningens område? Man har vid införande av detta
hittills enda undantaget från grundsatsen, att dubbelbeskattning
ej skall ifrågakomma, dock sökt att åtminstone i viss mån rädda
skenet både så, att beskattningen ej skulle så helt och hållet framstå
såsom dubbel, och så, att ett visst berättigande skulle påvisas
för densamma. När denna statsbeskattning först infördes, så medgavs,
att bolagen finge vid taxeringen åtnjuta avdrag, motsvarande
skälig ränta å aktiekapitalet. Detta senare betraktades med
ett ord som förlagskapital, sammanskjutet av aktieägarna. 1910
borttogs visserligen den förmånen, men som bevillningsutskottet
nu erinrar i sitt betänkande, så försökte man att skapa ett slags
motvikt mot den upphävda avdragsrätten i den skala, som fastställdes
för bolagens beskattning. Utskottet yttrar: »Sålunda är
bland annat för bolagens del fastställd en särskild progressionsskala,
vilkens anordning även efter sedermera vidtagna jämkningar
kan anses innesluta en viss kompensation för den förlorade
rätten till avdrag för aktieutdelning.»

Alltså: redan i formen råder en betydelsefull skiljaktighet mellan
statsbeskattningen och den kommunala beskattning, som här
föreslås, och enligt vilken bolagen för sin hela vinst och delägarne
för sin utdelning skulle beskattas var för sig efter alldeles samma
regler som övriga skattskyldiga. Men härtill kommer eu annan
sak, att man nämligen ansett sig kunna — och detta med visst
fog — motivera dubbelbeskattningen för aktiebolagen, då det gäller
skatt till staten, därmed, att staten tillerkänner bolagen en
förmånsställning med avseende å deras gäld genom begränsning av
ansvarigheten. Detta är en mycket viktig förmån, en förmån, som
gjort bolagsformen till den hävstång den blivit för det ekonomiska
livets utveckling, och det kan ju dä också sägas vara i viss mån
befogat, att staten såsom eqvivalent av bolagen uttager en högre
beskattning, än av enskilda skattskyldiga. Men när nu finansministern
från detta förhållande vill dra följande slutsats: »Likaväl
som både aktiebolag och aktieägare hava att betala inkomstskatt
till staten, bolaget för sin inkomst och aktieägarna för bekommen
utdelning, lika väl måste det anses befogat att låta bådadera
betala skatt till kommunen», så tillåter jag mig fråga: vil -

Om be villii
ingstaxeri ng
av utdelning a
al:tipr in. m.

Fort».

Nr 3*. 62

Onsdagen den 7 maj, f. m

Om bevil!- k''eu är den motsvarande förmån, som kommunerna bereda bolagen?
av^delningä veterligen beredas icke några särskilda förmåner från komaBier
m. m. munens sida åt bolagen i jämförelse med andra skattskyldiga,
(Forts.) andra näringsidkare inom kommunen. Men om så är och om eljest
något jämförligt stöd för dubbelbeskattningen icke kan påvisas, så
lär val icke heller parallellen med statsbeskattningen hava något
fog för sig.

På tal om dubbelbeskattning tillåter jag mig för övrigt i förbigående
att göra en liten erinran. Herr statsrådet talar genomgående
om den s. k. dubbelbeskattning, som bär är föreslagen, och
ordet »dubbelbeskattning» förses till och med med citationstecken
Men är icke det rätt omotiverat? Åtminstone för dem, som drabbas
av skatten, är den nog icke någon fiktion, utan en nog så
kännbar realitet.

Slutligen hänvisar herr statsrådet till kommunalskattekommitterade
och erinrar, att de i princip ställa sig på samma ståndpunkt
som det här föreliggande förslaget.

Hetta är väl ändå kanske att något för mycket förenkla
innebörden av kommitterades förslag. Det är ju sä, att kommitterade
på denna punkt ha skiljt sig på två olika linjer.
Det föreligger alltså här två olika förslag, och åtminstone i det
ena tror jag man kan säga, att ett erkännansvärt försök föreligger
att så mycket som möjligt undvika dubbelbeskattning.
Men alldeles oavsett detta gäller om bägge förslagen att de avse
att den kommunala beskattningen skall formas som ett system av
olika skatter, i motsats till vad nu äger rum, då kommunalskatten
utgår uteslutande som en påbyggnad på bevillningen. Och vid
något närmare eftertanke är det tydligt, att denna egenskap hos
kommitterades förslag medför helt andra möjligheter än för närvarande
att tillgodose bolagen för en dubbelbeskattning, om nu eu
sådan icke kan undvikas, vilket måhända i viss mån måste bliva
törhållandet, huru än saken ordnas. Det är nämligen så, att med ett
system av olika skatter, vari skulle i stor utsträckning ingå objektskatter,
näringsskatter och jdylikt, så ges det helt andra utvägar
att motväga den ökade tunga, som den ifrågasatta dubbelbeskattningen
skulle medföra. Särskilt kan det, i fall bolagen i sin
näringsverksamhet underkastas en näringsskatt, bli mycket lättare
än för närvarande att komma till rätta med svårigheter att vid
bolagens taxering bevilja avdrag för den del av vinsten, som utdelas
till aktieägarna. Hittills har ju sådant avdrag icke kunnat
på allvar ifrågasättas på den grund, att den kommun, där bolaget
driver sin verksamhet, skulle, om ett sådant avdrag medgåves,
många gånger få sin skatt av bolaget allt för mycket reducerad
eller kanske till och med bli alldeles utan, en anordning som uppenbarligen
icke är möjlig att i praktiken genomföra.

Därtill kommer en annan sak, som här bör beaktas. Man får
dock icke förbise, att i ett sådant där system av olika skatter till
kommunen den kommunala inkomstskatten får en helt annan ställning
och en helt annan betydelse, än den nu har, då den utgör

63 Nr 34.

Onsdagen den 7 maj, f. in.

kommunens snart sagt enda skattekälla. Där skulle den endast . “ ” •

bli eu komplementär skatt, och det är påtagligt, att även om env utdelning å
sådan skatt skulle läggas [efter något irrationella grunder och a^ieT m_ m,
på det sättet komma att tynga otillbörligt, blir den tyngden icke --på något sätt jämförlig med den, som drabbar genom den nu föreslagna
anordningen. Sålunda kan inte heller enligt mitt förmenande
enligt från kommunalskattekommitterades förslag hämtas något
verkligt stöd för den dubbelbeskattning, som i propositionen före -

Forts.

Som jag redan erinrat, har herr statsrådet själv betonat, att
i beskattningen måste eftersträvas rättvisa och billighet. Detta
är också alldeles riktigt. Det är utan tvivel den första fordran
man måste ställa på en skatt. Man brukar ju också uttrycka det
så, att skatten skall vara jämlik och rättvis. Men kärn man i det
nu föreliggande förslaget, som avser att, utan varje försök för
övrigt till jämkning i den nuvarande kommunala beskattningen,
låta bolagens vinstmedel drabbas av eu så ytterst kännbar merbelastning
i jämförelse med annan inkomst — kan man verkligen
däri se en jämlik och rättvis beskattning? ^ Det går inte an att
röra. sig med den fiktionen, som uttryckes så:; -bär är icke fråga
om att bolagen skola skatta mer än en gång. Sedan gäller det
aktieägarna.» Man tår icke glömma, att, även om rättskapacitet
tillerkännes bolagen som juridiska personligheter, så ha de dock
ingenting annat än vad som är aktieägarnas egendom, i följd varav
också den vinst, de kunna uppvisa är aktieägarnas tillhörighet.
Det går inte att annat än rent formellt skilja mellan bolaget och
aktieägarna som olika skattesubjekt. Rättvisa och billighet kräva
därför helt säkert, att, om, såsom möjligen torde bliva nödigt,
skatt även till kommunen skall uttagas både av bolagen och av
aktieägarne, man går till väga på helt annat sätt än här föreslås
och icke låter skatten drabba så brutalt, som den skulle göra

enligt detta förslag.

Härmed likasom ock av vad jag anförde, då jag nyss berörde
kommunalskattekommitterades förslag, har jag fått anledning att
komma in på en annan sida av saken, där jag också måste säga,
att enligt min uppfattning förslaget lider av en mycket stor
brist, nämligen det förhållandet att man försökt sig pa en separat
lösning av denna fråga och icke låtit anstå med den
för att infoga den som ett led i den förestående kommunalskattereformen.
Även i detta avseende ha åtskilliga av de hörda
myndigheterna gjort mycket bestämda invändningar, och särskilt
har kammarrätten fäst uppmärksamheten pa de svårigheter
en sådan separat lösning skulle medföra. ° Kammarrätten
säger, att »ett genomförande av förslaget skulle på ett betänkligt
sätt föregripa den omläggning av den kommunala beskattningen,
som för närvarande är under övervägande och som etter all sannolikhet
inom en nära framtid föreligger till avgörande. Att i en
så viktig detalj därav som den om aktieutdelnings beskattning nu
vidtaga en väsentlig ändring, skulle helt visst försvåra, om ej omöj -

Nr 34.

64

Onsdagen den 7 maj f. in.

Om bevill- liggöra en annan lösning av samma fråga, om en sådan med hänmngstaxenng
Syn [ beskatta ingssystem et i dess helhet tilläventyrs kunde finnas
”aktier önskvärd, varförutom den föreslagna anordningen komme att även
fj>ortSi> i andra delar öva inflytande på skattesystemet.» Härpå svarar nu
herr statsrådet helt kort och gott följande: »Påståendet att eu
lagändring i nu antydd riktning skulle komma att föregripa den
förestående kommunalskattereformen synes mig ej böra tillmätas
betydelse». Detta yttrande kan ju möjligen ifrågasättas att tolkas
på olika sätt, dock anser jag, att det icke är mer än en tanke, som
gärna kan inläggas i det, ty därest lagändringen verkligen skulle
föregripa kommunalskattereformen, så är det naturligtvis icke herr
statsrådets avsikt, att säga att detta skulle sakna betydelse. Alltså
måste meningen vara, att herr statsrådet förnekar, att reformens
genomförande skulle kunna föregripa kommunalskattereformen.

För att nu klargöra, huruvida detta senare påstående har fog
för sig, torde det vara påkallat att undersöka, hur förslaget skulle
i tillämpningen komma att verka för olika kommuner. Herr statsrådet
har i slutet av sitt anförande till statsrådsprotokollet lämnat
en exposé i detta ämne och kommit till det resultat, att genom
reformen skulle kommunerna tillföras möjlighet att taga till beskattning
eu ökad inkomst av 250 miljoner kronor, och sedermera
säger herr statsrådet, att »ökningen i bevillningssumman» — skall
val egentligen vara inkomstsumman — »skulle med en utdebiteringav
t. ex. 7 kronor pr bevillningskrona hava tillfört kommunerna
ett tillskott av 17 ä 18 milj. kronor. Eller ock hade utdebiteringen
kunnat i motsvarande mån sänkas». För att ytterligare tydliggöra
de finansiella verkningarna, tillägges på sid. 23 i propositionen
en tabellarisk framställning, utvisande, hur de olika slagen
av inkomst skulle kommit att deltaga i skattereparationen, därest
det nu föreliggande förslaget hade tillämpats å 1918 års taxering.
Till jämförelse meddelas motsvarande siffror för den faktiska fördelningen
åren 1918 och 1917.

Jag måste förutsätta, att de siffror, med vilka här räknas, äro
exakta. Jag har i varje fall icke haft anledning att granska den
sidan av saken, och jag utgår sålunda från, att tabellen är i och
för sig riktig. Jag kan dock icke undertrycka den anmärkningen,
att man lätteligen får en skev bild av det hela genom att utan
vidare fästa sig vid dessa siffror. Man finner här, att jordbruksfastigheter
1918 deltogo med 12,iu % av hela summan av kommunalskatter
i riket, under det att enligt föreliggande förslag procenten
för 1918 skulle ha nedgått till 7.92 %. På samma sätt
skulle för annan fastighet andelen 1913 ha utgjort 13.93 % men
1918 enligt förslaget 7.6 5 % samt vad som naturligen är det intressantaste,
övrig inkomst, som 1913 deltog med 73.9 5 %, enligt förslaget
1918 ha kommit att deltaga med 84.43 %.

Vid första påseendet föranledes man lätt till den uppfattningen,
att här skulle bli en väsentlig lättnad för jordbruksfastigheterna
i avseende, å den kommunala beskattningen. Procenten
skulle nedgå från 12.12 % till 7.9 2 /. Det är det första man kan

Onsdagen den 7 maj, f. m.

65 Nr 34.

fästa sig vid, och det är måhända mycket betydelsefullt för förslagets
framgång, eftersom väl lantmännen företrädesvis se på den
siffran. Men hur förhåller det sig i själva verket med tabellens
siffror? Jo, dessa siffror skulle vara i och för sig nog så bevisande,
i fall hela riket utgjorde en enda kommun. Och möjligen
skulle resultatet bli ungefär detsamma i ett annat fall, nämligen
därest alla de, som ha aktieinkomst, förekomme proportionsvis likformigt
inom alla rikets kommuner. Men nu är ju icke detta förhållandet,
utan, som var och en vet, är det tyvärr inom landsbygdskommunerna
allt annat än vanligt att där förekomma aktieägare,
vilkas utdelning skulle kunna bliva föremål för beskattningen
i fråga. Det torde väl finnas många jordbrukskommuner inom
vårt land, där det inte alls förekommer någon sådan inkomst, kommuner,
som följaktligen icke alls skulle beröras av reformen. I
värjo, fall torde man nog utan överdrift kunna säga, att det blir
ett jämförelsevis litet täta! av landsbygdskommunerna, på vilkas
uttaxering förslaget skulle kunna inverka nämnvärt, utan blir det
närmast städerna och alldeles särskilt de stora städerna, såsom
Stockholm, Göteborg och Malmö, för vilka förslaget skulle få någon
finansiell innebörd, och för dem har onekligen reformen en mycket
stor betydelse. Den kommer, vare sig den genomföres enligt Kungl.
Maj:ts eller enligt utskottets förslag, att för dem öppna en avsevärd
skattekälla. Men det ligger naturligtvis också mycket nära till hands
att tänka sig, att om dessa kommuner ett eller annat år fa så
ökade inkomster, de komma att inrätta sin budget därefter. Det
lär särskilt i dessa tider icke vara någon svårighet att göra av
med pengarna. Tror verkligen då herr statsrådet, att när riksdagen
om ett eller annat år går till prövning av den stora kommun
als k attere för men, det då '' går att vrida tillbaka utvecklingen
och helt och hållet se bort tran alla konsekvenser av det beslut,
som nu fattas? Går det då att säga till dessa kommuner: nu skola vi
ordna frågan på ett mera rationellt och mera rättvist sätt, och ni
få därför rinna er i att få de inkomster, som beskattningen av aktieägerne
under dessa år tillfört er, väsentligt reducerade? Ja,
icke lära dessa kommuner och deras företrädare i riksdagen komma
att finna sig godvilligt i detta.

Redan på grund härav förmenar jag, att det är ett något vågat
påstående, när departementschefen vill göra gällande, att reformen
icke på något sätt föregriper den blivande allmänna kommunalskattereformen.
Sannolikt kunna även andra omständigheter
påvisas till bestyrkande av, att departementschefens uttalande i
detta stycke icke är välgrundat, men det må vara nog med det
redan anförda.

Nu skall jag emellertid villigt erkänna, att den jämkning,
som förordats av bevillningsutskottets majoritet, gör föriaget vida
antagligare än det är, sådant det föreligger i Kungl. Maj:ts propoposition.
Först och främst blir ju dubbelbeskattningen icke så
tryckande, när endast halva utdelningen tages till beskattning hos
aktieägarne, och när därjämte undantag gives för utdelning, som

Första hammarens protokoll 1919. Nr Sb. 5

Om bcviUni
ngstaxeri ng
av utdelning å
aktier m. m.

(Fort*

Jir ''U. 66

Onsdageu den 7 maj, f. m.

Om bevillningstarering

av utdelning å
aktier m. m.

(Forts.)

bolag uppbär från annat bolag. Vidare, och det anser jag vara
synnerligen viktigt, måste genom ett sådant beslut, som utskottet
förordar, reformens egenskap av allenast ett provisorium anses
otvetydigt fastslagen. Att anordningen bör så betraktas och icke
får innebära något prejudicierande för framtiden, är eljest något,
som väl rimligen bort få påtagligt uttryck i den kung), propositionen,
i likhet med vad som ägt rum i en annan kungl. proposition,
som förelagts denna riksdag och här tidigare avgjorts, nämligen
om särskilda avdrag vid 1919 års taxering. Där framhöll
herr statsrådet, att med eu lösning för längre tid av den fragan
givetvis måste anstå, till dess förslag om nya grunder för den
kommunala beskattningen kunde framläggas, och att man i avvaktan
därpå måste nöja sig med att ordna avdragsfrågan provisoriskt.
Vad hade varit naturligare, än att man förfarit på samma
sätt även här?

Men då nu, som sagt, genom det ändringsförslag, som bevillningsutskottet
förordat, reformens egenskap av provisorium må
anses fastslagen, så må därmed också de kommuner, för vilka den
nya skattekällan får större betydelse, an-es tillräckligt varskodda
att de få vara beredda på att frågan åter tages upp i hela sitt
sammanhang till förnyad och slutlig prövning, när den allmänna
kommunalskattereformen förekommer och detta utan hinder av vad
nu beslutas.

Under alla omständigheter kvarstår det såsom eu egendomlighet.
att frågan upptagits så här till separat lösning, och anledningarna
till kammarrättens betänkligheter på denna punkt kunna
nog icke ens efter den ändring, bevillningsutskottet förordat, anses
helt undanröjda. I varje fall hade det kunnat förväntas, att den
kungl. propositionen innehållit någon utredning om att dst var
nödvändigt att förfara på detta sätt, att bryta ut frågan ur
sitt naturliga sammanhang. Det hade legat så mycket närmare
till hands, som 1912 års riksdag, vilken motionsvis hade sig frågan
förelagd intog en liknande ställning, som den kammarrätten
nu hävdat. Dock är väl att märka, att i 1912 års motion avsågs
icke att genomföra dubbelbeskattning på detta område, utan där
ifrågasattes, att i sammanhang med beskattning av utdelningen i
aktieägarnes hand låta bolagen skatta endast för återstoden av
vinsten, sedan aktieägarna fått sin utdelning. Egendomligt nog
återfinner man nu motionärens namn bland reservanterna, varav
sålunda framgår, att han numera är med på en fullständigt genomförd
dubbelbeskattning.

Riksdagens ställning till den nämnda motionen, gav, som jag
nyss antydde, uttryck åt eu uppfattning liknande den, som kammarrätten
uttalat. 1912 års bevillningsutskott erinrade om att
kommunalskattefrågan förelåg till utredning, och med hänvisning
till detta förhållande avstyrkte utskottet att riksdagen skulle vidtaga
någon vidare åtgärd i anledning av motionen. Detta var
en ganska naturlig ståndpunkt, som också riksdagen gjorde till
sin. Eu har emellertid, oaktat kommunalskattefragan ligger så.

Onsdagen den 7 maj, f. m.

Nr 34.

mycket närmare sin lösning — herr statsrådet har ju i proposition Om
nén ställt i utsikt, att den skall föreläggas 1920 års riksdag, och av
bär sedermera, om jag icke missmin ner mig, i annat sammanhang ai-f{er mm rn.
här ifrån statsrådsbänken uttalat den uppfattningen, att det vore (Korts.)
nödvändigt att söka få den förelagd nästa års riksdag —■ fragan
ansetts böra utbrytas ur sitt naturliga sammanhang och framläggas
till denna riksdag. Yad kan då vara anledningen till detta?

Ja, därom innehåller propositionen endast en kort hänvisning till
kommunernas alltjämt stegrade utgifter, men jag förstår ju mycket
väl, att, såsom förhållandena i de större städerna ställt sig under
senaste åren, det är ett önskemål från dessas sida, som man här tillmötesgått.
Om jag inte misstager mig, innehöllo också tidniugarna
förra hösten, att frågan i någon form varit uppe i Stockholms stadsfullmäktige
eller hos någon av dess nämnder — jag kan nu inte
erinra mig vilketdera. Uppenbart är att för de större städerna är
det viktigt att med de väsentligt stegrade utgifterna få nya skatteobjekt
att tillgå, i den mån de gamla icke längre kunna utan
alltför stora olägenheter ytterligare bela-tas. Men det är ju ändå
frågan, om behovet kan. anses vara sa trängande, att denna sak
icke kunnat anstå till nästa års riksdag, och även om det nu,
mot vad herr statsrådet ställt i utsikt, skulle bli nödvändigt att
skjuta på den stora reformen ytterligare ett är, borde det väl
varit möjligt även för storstadskommunerna att ännu något år
framåt komma över budgetssvårigheterna även utan nya inkomstkällor.

Alltnog, frågan föreligger dock nu, och det gäller att taga
ställning till den. Då av vad jag anfört torde framgå, att jag
för min del finner förslaget icke i erforderlig män realisera rättvisans
och billighetens grundsatser, likasom ock, att fragans lösning
särskilt för sig utan sammanhang med den stora koinmunalskattereformen
medför avsevärda svårigheter och vädur, sa skulle
jag naturligtvis hälst sett, att förslaget nu fått falla. Med hänsyn
emellertid till de i propositionen åberopade kommunala inkomstbeboven,
i den mån dessa nu kunna anses trängande, och
med hänsyn därjämte till det läge, i vilket fragan nu efter utskottsbehandlingen
föreligger till kammarens avgörande, vill jag
icke framställa något avslagsyrkande. J ag har dock, herr greve och
talman, såsom förutvarande mångårig ledamot av bevillningsutskottet
icke kunnat låta frågan passera kammaren utan att något
belysa dess innebörd och framför allt motiveringen i den kung!,
propositionen, vilken motivering jag funnit i väsentliga delar vara
av ganska betänklig beskaffenhet.

Jag kan inte heller underlåta att tillägga, att vissa uttalanden
i denna motivering synas mig giva uttryck åt ett icke berättigat
underskattande av bolagens betydelse för vara statsfinanser
och för vårt näringsliv. Jag lämnar då åsido de_ rent skattepolitiska
synpunkter, som jag förut uppehållit mig vid. och vill i
det hänseendet endast i förbigående ytterligare tillägga, att det
visserligen är sant, att det icke är alla företeelser på bolagsväsen -

Nr 84.

68

Onsdagen den 7 maj, f. m.

Om beviU- (leds område, som äro tilltalande, utan att där nog finnes åtskilav^ädelniZjt^S^
mot vilket ett ingripande kan vara på sin plats. Huruvida
aktier m. m. nu det skall ske på s/ia/fcdagstiftningens väg, lämnar jag därhän.

(Forts.) i varje tall lår man dock icke under några omständigheter ingripa
så, att man bortser från nödvändigheten att alltjämt tilllämpa
rättvisa beskattningsgrundsatser och i enlighet därmed obetingat
fa-thälla vid principen om jämlikhet i beskattningen vare
sig det gäller bolag eller enskilda skattskyldiga.

Vad beträffar bolagens betydelse i statsfinansiellt hänseende,
så tror jag dock, att vi alla och icke minst, föreställer jag mig,
herr statsrådet och chefen för finansdepartementet under dessa
senast gångna år haft anledning att med tillfredsställelse konstatera
de rikliga skattebidrag, som kunnat hämtas från deras verksamhet.
Om bolagens inkomster icke funnits att tillgå vid beskattningen,
hade det, fruktar jag, icke blivit så lätt att uppgöra
och framlägga sådana budgetsförslag, som vi under dessa år fått
mottaga. Men därav blir också en given följd, att man, då ändringar
i skattelagstiftningen tillämnas, bör taga hänsyn till denna
sida av saken, så att man icke riskerar att komma bolagsbildningen
eller bolagens utveckling till livs. Het gäller nog att akta
sig för att slakta hönan, som värper guldägg.

Nationalekonomiskt sett råder väl icke heller tvivel om betydelsen
av bolagens verksamhet. Alla äro vi väl på det klara
med, att svenskt näringsliv icke, lika litet som näringslivet utanför
vårt lands gränser, uppnått den nivå, där det nu befinner sig,
om icke bolagsformen stätt till buds att anlita för den ekonomiska
företagsamheten. Det är väl uppenbart, att icke i varje
fall, där nu bolagen göra sina insatser i den ekonomiska utvecklingen,
enskilde skulle finnas villiga att riskera sina tillgångar
för samma ändamål. Frånvaron av varje begränsning i ansvarigheten
för de förbindelser, som medfölja igångsättandet och därefter
av ett större ekonomiskt företag med mer eller mindre ovissa
och svårheräkneliga framtidsutsikter, måste i regeln avskräcka
den enskilde, hur stor förmögenhet han än månde besitta. Och
vad kooperationen beträffar, sä har den sitt givna begränsade verksamhetsområde,
utanför vilket den icke lämpligen kan eller bör
dragas. Jag föreställer mig, att den formen för ekonomisk sammanslutning
i varje fall icke i någon avsevärd utsträckning skulle
vara egnad att ersätta bolagsformen vare sig nu eller för framtiden.
Nej, skall vårt näringsliv kunna allt framgent bestå i den
skärpta konkurrens med utlandet, som vi utan allt tvivel gå till
mötes, sä gäller det nog för statsmakterna att på allt sätt omhulda
det svenska näringslivets intressen, och dit hör säkerligen
också att vid bolagens beskattning gå fram med nödig försiktighet
och varsamhet, så att icke deras verksamhet stäckes genom
alltför hård eller avskräckande skattebelastning.

Med det underskattande av bolagens betydelse, som tyckes
taga sig uttryck på åtskilliga ställen i propositionen, bör även

Onsdagen den 7 maj, f, in.

69 Nr 34.

sammanställas den uppfattning, som där kommer till synes om Om bevtilbolagens
hittillsvarande ställning i beskattningshänseende. r

Herr statsrådet yttrar: »När man sålunda ställes inför valet "aktier m^nu
att antingen ytterligare skruva upp kommunalskatterna för de fFo.-ts.)
skattdragande, vilkas stora flertal icke alls eller allenast med
verkliga svårigheter kunna gälda dem åliggande utskylder, eller
ock att beskatta en hittills privilegierad inkomst, som i regel med
lätthet torde kunna draga sin andel av bördan, då varken kan eller
får man tveka.»

Det må tillåtas mig att göra några erinringar även vid detta
uttalande.

Är nu, till att börja med, denna indelning av de skattdragande
verkligen berättigad? Är man befogad att ställa på ena
sidan bolagen såsom utan undantag skattekraftiga och på den
andra sidan de enskilda skattskyldiga för att beträffande dem gorå
gällande, att deras »stora flertal icke alls eller allenast med verkliga
svårigheter kunna gälda dem åliggande utskylder»? Det synes
mig dock vara bra ensidigt. Nog finns det väl enskilda skattskyldiga,
som utan större svårighet bära dem påvilande utskylder,
och nog tinnes det väl bolag, som icke ha just så lysande ställning
och som inte heller ge sina delägare alltför lysande utdelning.

I förbigående kan ju ock anmärkas, att till de enskilda skattskyldiga,
»vilka icke alls eller endast med svårighet kunna erlägga
sina utskylder», har ju dock riksdagen i annat sammanhang tagit
den hänsyn, som Kungl. Magt påfordrat, då förut i år särskilda
s avdrag medgivits dem, och detta även med avseende å bevillningstaxeringen
och alltså jämväl för de kommunala utskylderna.

Men herr statsrådet anser också, att bolagen hittills åtnjutit
eu privilegierad ställning i skattehänseende — och att nu endast
är fråga om att upphäva detta privilegium. Jag har litet svart
att fatta denna tankegång. Det är dock väl bekant, att bolagen
särskilt under dessa senare år fått vidkännas en mycket stark
skattebelastning. Det har ju icke varit alltför ovanligt, att de
debiterade utskylderna till stat och kommun uppgått till 40 å SO
procent av inkomsten och kanske ändå mera i vissa fall. Och
därtill bör erinras om åtskilliga andra skatteformer, som drabba
bolagen alldeles särskilt, exempelvis emissionsstämpeln vid aktiers
utsläppande och emissionsstämpeln vid obligationslåns upptagande,
för att nu inte tala om sådana småsaker som den dubbla
lagfartsstämpeln vid bolags fastighetsförvärv. Det är, vill det
förefalla mig, litet egendomligt att under sådana förhållanden säga,
att bolagen intaga eu privilegierad ställning. Liksom enskilda
skattskyldiga få de ju vidkännas ordinarie och extra inkomstskatt,
krigskonjunkturskatt, bevillning, kommunalutskylderna etc., och
progressionen i skatteskalorna har ju undan för undan skärpts
även för bolagen.

Nej, här föreligger sannerligen icke någon privilegierad ställning,
som det kan vara fråga om att upphäva, utan, som jag redan
framhållit, gäller det att icke öka bolagens skattebelastning utöver

Nr 34. 70

Onsdagen den 7 mai, f. m.

Om bevill- vad som är nationalekonomiskt ock statsfinansiellt klokt. En
ningstaxeringytterligare anledning att stryka under detta, föreligger i den på
riksdagens bord för närvarande vilande särskilda propositionen au(Forts)
gående skärpt statsbeslcattning för bolagen i olika avseenden, och
därjämte må i detta sammanhang även ihågkommas den kungl.
proposition som avser utvidgning av skattefriheten för de kooperativa
företagen, något som utan tvivel skulle lända bolagen till ett
visst förfång. Det är ju nämligen enligt det förslaget meningen
att utvidga den förmånsställning, de kooperativa sammanslutningarna
redan åtnjuta, till att gälla obehindrat även för det fall, att
de kooperativa företagen driva sin verksamhet utanför medlemmarnas
krets, och vad det kan ha att betyda i konkurrenshänseende
torde kunna inhämtas av vad kammarrätten anfört i sitt avgivna
utlåtande i frågan. Kammarrätten yttrar där bland annat följande:
»An större betänkligheter möta emellertid mot skattelindrmg
för kooperativa föreningar i den utsträckning, som de remitterade
förslagen avse. Borttagas nämligen de villkor, som nu äro satta
för rätt till avdrag för utdelning till föreningsmedlemmarna, lärer
det kunna antagas, att eu hel del produktions- och handelsföretag,
som nu drivas i aktiebolags form eller innehavas av enskilda
personer, komma att ombildas till kooperativa företag. Utsikten
att komma i åtnjutande av eu skattelindring, som faktiskt
kan resultera i fullständig skattebefrielse, lärer för näringsidkarna
innebära tillräcklig anledning att på dylikt sätt omlägga sin verksamhet.
»

Man kan icke undgå att se alla dessa förslag i ett visst sammanhang,
och jag har, oaktat jag avstått från att framställa något
yrkande, dock icke ansett mig kunna underlåta att fästa uppmärksamheten
på de erinringar, vartill de kungl. förslagen kunna
ge anledning, erinringar som få sin särskilda betydelse inför den
förestående kommunalskattereformen, och vågar jag uttala en vördsam
förhoppning, att herr statsrådet vid utarbetandet av proposition
i det ämnet skall taga benägen hänsyn till vad som i detta
mitt anförande kan vara förtjänt att beaktas.

Herr Bäckström: Herr talman! Vid detta betänkande fin nes

fogad en reservation av mig, till förmån för en av herr Sköld
väckt motion, som går ut på att få en efter inkomsten mera avpassad
och därför rättvisare form för beskattning av fastighet.
Samma syfte har även den av herr Källman och de övriga socialdemokratiska
andrakammarledamöterna i utskottet avgivna reservationen
till förmån för herr Nilssons i Kristianstad motion, i
vilken reservation det yrkas på en höjning av procenten, efter
vilken inkomst av jordbruksfastighet skall taxeras, till 7 %. Jag
anser emellertid, att den väg, som herr Sköld föreslagit, är riktigare
och har därför genom min reservation velat fästa uppmärksamheten
på denna väg för frågans lösning. Emellertid hoppas

71 Nr 34.

Onsdagen den 7 maj, f. m.

jag, att denna sak kommer under vederbörligt beaktande i sam- Om bemllband
med den blivande kommunalskattereformen, och jag har, herr |

talman, icke för avsikt att framställa något yrkande pa denna 0^!er
punkt. . (Forte.)''

Jag har begärt ordet egentligen för att uttala min tillfredsställelse
över, att vi i denna fråga fått ett utskottsutlåtande, som
icke innehåller någon reservation, gående ut på avslag på Kungl.

Maj:ts förslag. Vare sig riksdagen bifaller utskottets hemställan
eller den av nio utskottsledamöter avgivna re-eservationen, har
riksdagen i princip anslutit sig till den tanke, som uttalats av
finansministern, nämligen att man nu icke längre kan vänta med
att övergå till att kommunalt beskatta utdelningen å aktier.

Meningarna gå nu isär mellan utskottsmajoriteten och reservanterna,
beträffande i vilken grad man här skall beskatta.

Kungl. Maj:t och reservanterna hava föreslagit, att man skall beskatta
aktieutdelning såsom vanlig inkomst av kapital, under det
att utskottsmajoriteten, som består av tio ledamöter av törsta
kammaren och herr Olsson i Kullenbergstorp från andra kammaren,
har ansett det riktigare, att man för närvarande stannar vid att
taxera hulva denna inkomst. Det kan ju synas egendomligt, att
man stannat vid att föreslå hälften, och det är det, som jag skulle
önska att här litet närmare motivera, särskilt som jag för min
personliga del är angelägen att klargöra min ställning i denna

fråga. .

Två synpunkter äro här avgörande för mig,! nämligen dels
hänsyn till dubbelbeskattningen och dels hänsyn till. den blivande
kommunalskattereformen. I fråga om dubbelbeskattningen kun jag
anknyta mitt resonemang till ett yttrande av Stockholms länsstyrelse,
som finansministern citerar med tillfredsställelse.. Det heter
där att »i praktiken är det säkerligen nog så svårt att i skattehänseende
finna skillnaden mellan exempelvis en aktie och en räntebärande
obligation». Ja, detta är utan tvivel.riktigt, men jag vill
erinra om, att, om ett bolag ger ut såväl aktier som räntebärande
obligationer, så har bolaget avdragsrätt för vad det. betalat ut i
ränta å de räntebärande obligationerna, men det haruicke avdragsrätt
för vad det betalat i ränta å aktiekapitalet. A andra sidan
är den som emottager obligationsräntan, skattskyldig för densamma
i sin hemortskommun, under det att. den som erhåller ränta på
aktiekapitalet icke är skattskyldig i sm hemortskommun. Det är
således för närvarande icke någon dubbelbeskattning i detta avseende.
Nu föreslås emellertid, att man skulle, beskatta utdelningen
å aktierna dubbelt men icke räntan på obligationerna eller pa
fordringsbevis över huvud taget. Jag skulle vilja fråga: finna det
då någon verklig, inneboende grund, varför man skall göra. en sä
stor principiell skillnad i beskattningshänseende mellan det kapital,
som är tillskjutet i form av aktier, och det kapital, som är
tillskjutet i form av fordringsbevis, obligationer eller vad det nu
kan vara? Jag kan inte se, att det linnés en sat an principiell
skillnad mellan dessa båda sätt att anskaffa kapital till ett före -

Nr 34. 72

Onsdagen den 7 maj, f. m.

*ag'' Det synes mig, att de borde behandlas mera lika, än man
av utdelning åy h.ar föreslagit och än man förresten gör i statsbeskattningen.
aktier m. m. ,,ag skulle vilja fråga, om man inte borde tänka sig, att. vid den
(Forts.) kommunalskattereform, som vi .nu gå emot, man för ett industriellt
företag, som bedriver sin verksamhet i eu viss kommun, beräknar
den intjänade inkomsten utan avdrag för skuldränta. För
den kommun, där verksamheten bedrives, är det ganska likgiltigt,
om bolaget ifråga har ett stort aktiekapital och ett litet obli<^a-’
tionslån. eller tvärt om. Huvudsaken är att genom bolagets verksamhet
inom den kommunen skapas ränta på ett visst kapital. Det
synes mig som om hela den inkomst, som bolaget förtjänar i den
.kommunen, i viss grad borde beskattas inom samma kommun på
samma gång ränte-, respektive utdelningstagaren blir beskattad i
sm hemortskommun. Det är väl föresten sådana tankelinjer, som
kommunalskattekommitterade äro inne på, när de vilja ''hava en
avkastningsskatt, så.att jag hoppas, att tanken blir beaktad. Men
om det således, enligt min mening icke finnes någon anledning,
varför man skulle gorå en sådan principiell skillnad mellan den
ränta, som utbetalas a aktiekapitalet, och den ränta, som utbetalas
på fordringsbevis, kan det icke vara. rätt att man nu genomför eu
stark dubbelbeskattning bara på den ena och icke på den andra.
Ur den synpunkten synes det mig därför rimligt, att nu tillsvidare
stanna med att säga, att hälften av den utdelning, som kommer
från aktier, blir dubbelbeskattad under det att den andra
hälften tillsvidare lämnas orörd i det provisorium, som vi nu gå
att skapa.. Ty att det blir ett provisorium, äro vi ju alla över
ens om. . Här föreligger ju .många års arbete på en kommunalskattereform.
Yi veta ännu icke, hur den kommer att bli, men vi
börja dock i alla fall skönja konturerna av den blivande reformen.

Jag kommer nu till mitt andra argument: denna kommunalskattereform,
av vilken man nu börjar att skönja konturerna, blir nog,
såsom herr Hammarström nyss framhöll, ett system av skatter och
icke eu enstaka skatt. I detta system av skatter ingår kommunal
beskattning av aktier utan tvivel och med all rätt, men den kommer
att ingå såsom ett led i ett system och kommer icke att tillföra
vederbörande kommun ett så stort belopp, den kommer icke
att deltaga i repartitionen med så stor andel, som den skulle göra
enligt den nu föreliggande kungliga propositionen. Då är det uppenbart,
såsom också herr Hammarström framhöll, att det icke kan
vara önskvärt, att man nu genom en reform sådan som den här
ifrågasatta ger kommunerna en större inkomst av utdelning å
aktier än man tror, att de skulle få behålla efter den kommunalskattereform,
som vi, såsom jag nämnt, skönja konturerna av. Det
synes klokare, att man icke nu tar ett så långt steg, att man
sedermera behöver taga ett steg tillbaka. Ur denna synpunkt är
det därför ^ bättre att nu endast kommunalt beskatta hälften av
utdelning å aktier. I så fäll veta vi icke, om vi komma rätt,
men vi veta säkert att vi komma för långt om vi taga steget
fullt ut. Öb

Onsdagen den 7 maj, f. m.

73

Detta är min motivering. Speciellt det sista argumentet är
för mig tungt vägande och bägge argumenten tala för att man
icke nu skall gå längre än till en beskattning av halva utdelningen.

Herr talman! Den förordning, som vi nu gå att antaga, måste
till sin natur vara ett provisorium, och det synes mig på skäl som
jag nyss anfört vara riktigare, att man icke tar det föreslagna
steget längre än att man kan försvara det. Då det alltså är bättre
att stanna med vad utskottet föreslagit, ber jag att fä yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr örne: Herr greve och talman, mina herrar! Såsom
herrarna torde hava observerat, finnas vid utskottets betänkande
fogade tre reservationer. Den första rör frågan om den kommunala
beskattningen av aktieutdelning.

Beträffande den saken har redan den förste ärade talaren
erinrat om, att nästan alla sakkunniga ända från 1891 varit eniga
om att föreslå beskattning i den ena eller andra formen å sådan
aktieutdelning. Det synes mig också vara alldeles ofrånkomligt,
att utdelning å aktier faktiskt ökar aktieägarens skatteförmåga i
lika hög glad som ränta å deposition i bank eller ä obligationer.
Någon särskild anledning att ställa inkomst av aktier i en klass
för sig synes mig sålunda icke finnas. Vilka procedurer man
vidtagit med bolagets inkomst före utdelningen, inverkar icke och
kan icke på något sätt inverka på aktieägarens skatteförmåga för
den utdelning, han erhåller i netto för aktierna, d. v. s. sedan
ränta å gäld blivit avdragen. Jag erinrar därom, att utdelning å
aktier i utländska aktiebolag redan nu är fullt bevillningstaxerad
här i landet, och det synes mig, att man icke med skal kan konstruera
fram någon väsensskillnad mellan dessa aktieutdelningar.
Den s. k. dubbelbeskattningen av bolags inkomst är ju ett problem
alldeles för sig, som icke sammanhänger med aktieägares skatteförmåga
för vad han kan uppbära av bolagets utdelning.

Jag skall icke vid detta tillfälle ingå något djupare på den
saken, men jag vill redan nu ställa mig bestämt avvisande till
den tanke, som min ärade vän herr Bäckström framförde, nämligen
att det icke skulle vara någon egentlig skillnad mellan aktier
och obligationer från allmän synpunkt. Det är ju dock så, att
aktiernas totalitet utgör aktiebolaget och att aktieägarna endast
uppträda såsom representanter för bolagets kapital. En beskattning
av bolagets netto kommer således att beträffande aktiestockens
samfällda värde verka såsom en värdeskatt på jordegendom,
som också är en sådan, fastän på annat sätt avgränsad domän,
som aktiekapitalet utgör i ett bolag. Det finnes således, såvitt
jag kan förstå, intet hinder ur rättvisans synpunkt att över huvud
taget gå så långt ifråga om beskattningen, att aktieägaren i gem msnitt
endast är garanterad gällande penningränta pa sitt insatta
kapital plus en riskpremie och kanske också, om jag sä får kalla
det, en bolagsbildningspremie. Med detta vill jag nu ingalunda

Xr 34.

Om bevillning
staxering
av utdelning å
aktier m. m.

(Forts.1!

Nr 34. 74

Onsdagen den 7 maj. f. m.

Om bevill- säga, att staten och kommunerna i sin beskattning av aktiebolagen
gä ^ den gränsen- Det linnés nationalekonomiska skal,
"aktier som pä'' det starkasie tala emot detta, och man hinner helt visst
(Forts.'' ganska snart gränsen för vad som är lämpligt ifråga om beskattning
av bolagets inkomst.

Emellertid finns det ett kriterium, som förefaller mig vara
absolut ovederläggligt vid avgörandet av frågan när man börjar
nå denna gräns, och det är att genom beskattningen lägges en
hämsko på bildningen av aktiebolag. Jag tror icke, att man med
rätta vågar påstå, att den nuvarande beskattningen har verkat
som en sådan hämsko. Jag erinrar om den enorma stegring i
bolagsbildningen och tillskott av nytt kapital till bolagen, som
ägt rum under de senaste åren.

Den förste ärade talaren i debatten var vid ett par tillfällen
inne på frågan om kooperationen. Vi få möjlighet att återkomma
till denna fråga inom kort, då bevillningsutskottets utlåtande över
propositionen n:r 222 föreligger till behandling. Jag har nu visserligen
ingen statistik från sista året att gå efter, men om jag
efter kända förhållanden uppskattar den kapitalökning, som skott
inom den konsument-kooperativa rörelsen, torde den icke hava i
form av insatser belöpt sig till mer än ungefär 2 miljoner kronor
under kristiden eller något dylikt, under det att aktiebolagens
aktiekapital ökats med vida mer än 1 miljard. Det finns således intet
skäl att påstå, att det skulle finnas någon speciell frestelse att tillgripa
den kooperativa formen och att använda den såsom kapitalplaceringsmöjlighet
framför aktiebolagen.

Jag tar mig friheten att vidröra ännu en sak av vad den förste
ärade talaren sade, nämligen att han fruktade, att eu sådan
skattepolitik, som finansministern för, skulle leda till att den ekomiska
verksamheten i större utsträckning komme att välja den
kooperativa formen. Det har också kammarrätten förmodat. Jag
vill redan nu säga herrarna, att herrarna icke behöva hysa den
ringaste farhåga i detta avseende. Även om Kung!. Maj:ts förslag
i fråga om förändrad beskattning av bolagen i den stora skattepropositionen
vid årets riksdag skulle bifallas och om det nu föreliggande
förslaget skulle gå igenom, finns det nämligen ingen anledning
att tro, att exempelvis superfosfattrusten skulle finna lämpligt
att ombilda sig till ett kooperativt företag och ge köparna
allt netto, under det att kapitalet fick nöja sig med endast 5 %.

Den förste ärade talaren varnade för att slakta hönan, som
värper guldägg. Jag tror, att jag med vad jag här anfört ifråga
om aktiekapitalets stora tillväxt under denna tid har vederlagt
den farhågan, att bolagsbildningen skulle taga någon allvarlig
skada genom den beskattning, som hittills förekommit. Då jag
nu vågar tro, att ett bifall till den vid betänkandet fogade, av
herr Källman m. fi. avgivna reservationen, som går ut pa att upptaga
deri i enskild mans hand betintliga aktieutdelningen i dess
helhet till kommunal beskattning, då jag tror, säger jag, att ett
bifall till denna reservation icke skulle medföra någon risk för

75 Nr 34.

Onsdagen den 7 maj, f. m.

bolagsbildningen och köksväsendet, skall jag, herr greve och talman.
be att iå yrka bifall till denna reservation. o av utdelning å

Nästa reservation, liksom också den sista, rör tragan om en aktieT m m
justering av jordbrukens kommunala beskattning. Den av herrar (Forts)
Källman, Nilsson i Kristianstad, Johansson i Kullersta och Lovo-ren
i Nyborg avgivna reservationen, som är betecknad med bokstaven
B), går nt på bifall till herr Nilssons i Kristianstad motion
i så måtto, att avkastningsprocenten för jordbruksfastighet en lgt
reservationen skall bestämmas till 7 %. 1 reservationen anfores,

att icke mindre än 17 av rikets landshövdingar hava tillstyrkt en
sådan höjning av avkastningsprocenten. Ett sadant steg förefaller
helt naturligt att vara endast en halvmesyr, och givetvis skulle
ett bifall tilL herr Bäckströms reservation, stim ar betecknad med
bokstaven C), vara från alla synpunkter vida fördelaktigare Jag
sympatiserar också mest med denna reservation, men da det ic ''e
föreligger någon lagtext, till vilken man kan yrka bifall och da
ett aterremissyrkande för att få en sådan lagtext framlagd val
icke gärna kan vinna bifall, måste jag inskränka mig till att vid
detta tillfälle yrka bifall till reservationen B).

Herr Östberg: Herr greve och talman, mina herrar! Che fen

för finansdepartementet har vid denna riksdag även ägnat sina
omsorger åt att förstärka kommunernas inkomster. Han har da i
ett avseende kunnat hänvisa till ett självständigt skatteobjekt, i
det han framlagt ett förslag om kommunal nöjesskatt, men i övrigt
och i det nu föreliggande fallet har han måst hänvisa till skatteobjekt,
som redan i ganska hög grad äro tagna i anspråk av staten.

Jag vill nu i förbigående fästa uppmärksamheten på de olika
sätt, varpå dessa frågor behandlas. Frågan om nöjesskatt handlägges
av konstitutionsutskottet, och det fordras för att nöjesskatten
skall träda i kraft samstämmande beslut av båda kamrarna.
Här, i en långt viktigare fråga, kommer det förunderliga i vår
skattelagstiftning fram, att man numera kan bara genom några
ändringar i bevillningsförordningen helt och hållet förändra grunderna
för den kommunala beskattningen. Bevillningen skulle enligt
grundlagen bestämmas genom gemensam votering, därför att
den var slutstenen i budgeten. Sedan man hade fått utgifterna
bestämda, gällde det att på samma sätt också bestämma den behövliga
slutsumman för dessa .utgifters betäckande, och det fanns
intet annat medel att tillgripa än just det, som man hade för att
få fram utgifterna, nämligen gemensam votering. Nu har bevillningen
förlorat denna betydelse, men likafullt är den ännu en
grund för den kommunala beskattningen. Grunderna för den kommunala
beskattningen skulle alltså i den långt viktigare deleu
komma att bero på gemensam votering — utan det skydd, som
man genom lagstiftningen velat giva åt andra, långt mindre viktiga
förhållanden.

Man kan alltså genom att bestämma t. ex., att bevillning
icke skall utgå för inkomst av arbete eller för inkomst under visst

Nr 34. 76

Onsdagen den 7 maj, f. m.

Om bevill- belopp, helt och hållet flytta om den kommunala skattebördan.

Det är således en fiktion, som man här gör, när man ändrar beaktier
m. m. vilinmgsiorordnmgen men i s.jalva verket vill miora en ny komfort».
) munalslcatt. Det är att på omvägar och i strid med vad man från
början ansett vara i enlighet med den kommunala beskattningens
grunder införa en ny skattskyldighet.

Nu säger man beträffande bär föreliggande förslag, att det
är så särdeles rättvist att beskatta inkomst av aktier även i kommunerna,
därför att en person kan bo i en kommun och njuta dess
förmåner, fastän han, om inkomsten består av utdelning å aktier,
slipper skatta till densamma. Ja, det är naturligtvis riktigt, men
detsamma är förhållandet med en person, som bor i en kommun
och har fastighet i en annan kommun. Han kan också njuta av
bostadskommunens alla förmåner utan att bidraga med ett öre till
den kommunala beskattningen, därför att hans fastighet ligger i
en annan kommun. Består personens inkomst uteslutande av inkomst
av rörelse, som bedrives i en annan kommun, än där han
bor, kan han likaledes njuta av bostadskommunens alla förmåner
utan att där betala någon kommunalskatt. Vill man sålunda råda
bot på hithörande förhållanden, hade problemet bort upptagas på
en långt vidsträcktare basis, och det är att beklaga, att den kommunala
skattereformen, som så länge varit på tal, icke skall kunna
komma fram i ett sammanhang utan på detta sätt styckvis.

Den näst föregående talaren sökte gorå gällande, att man icke
borde vara rädd för eller tala om dubbel beskattning beträffande
aktieinkomsten, ty det vore klart, sade han, att det icke inverkade
på den enskilde aktieägarens skatteförmåga, vad bolaget skattade,
han hade ju själv lika stor kraft att skatta för vad han fått ut. -—•
Det är dock att se saken alldeles för formellt, och det förefaller
mig, att den ärade talaren motsade sig själv, då han senare yttrade,
att aktiebolaget vore summan av samtliga aktieägare. Det är
klart, att summan av samtliga aktieägares skatteförmåga måste
var beroende av vad aktiebolaget får skatta. Man kan nämligen
icke skilja på dessa saker, så som han gjorde.

Han sade, att det kan komma på ett ut, om man deponerar
pengar i en bank eller om man köper obligationer eller köper aktier.
Nej, det gör det visst icke helt enkelt därför att den avkastning
obligationer och depositionsbevis giva beskattas bara en gång,
men den avkastning, som ett aktiebolag lämnar, beskattas på många
hall och delägarebeviset i aktiebolaget, aktien, har redan genom
bolagets beskattning blivit underkastad en högst betydlig beskattnin£å
blir ju alldeles klart, om vi tänka oss, att några perso ner

bilda ett bolag och dessa personer äro bosatta i samma kommun
nu närmast tala om den kommunala beskattningen

— som den där bolaget driver sin rörelse. Efter detta förslag
skulle nu såväl bolaget betala kommunalskatt för hela inkomsten
som ock aktieägarna få betala kommunalutskylder för sina utdelningar.
Detta är väl en så påtaglig dubbelbeskattning som möjligt,
och den verkar efter min mening alldeles för skarpt beska!;-

Onsdagen den 7 maj, f. m.

77

Nr 34.

tande av den verksamhet som utövas under aktiebolagets form i
jämförelse med annan inkomst. Den verksamhet, som åstadkommer
inkomsten, är ju blott en enda, den som utövas av bolaget
eller med andra ord av aktieägarna samfällt. Efter min mening
kan man icke blunda för, att det här blir eu dubbelbeskattning,
så mycket mer tyngande, som staten redan tager en dubbelbeskattning
å aktieinkomst.

Samme talare sade, att en aktieägare dock icke kunde fordra
mera än att i likhet med obligationsinnehavare få en viss garanterad
ränteinkomst, och sedan litet till för sina andelar i företaget.
Men det är just den skillnaden, att en aktieägare icke har nåqon
garanterad inkomst. En obligationsinnehavare har i viss mån cn
garanterad inkomst, så länge gäldenären är vederhäftig, men en
aktieägare har aldrig någon garanterad inkomst, utan det ena året
är det si och det andra är det så, beroende på det företag han såsom
aktieägare driver.

Man har vidare framhållit, att så länge aktiebildning pågår
så raskt som den nu gör behöver man icke frukta varken i stat
eller kommun för att tillgripa skatteskruven både för aktiebolagen
själva och för den utdelning de lämna. Ja, det är också ett sätt
att resonera. Men då man åberopar den stora aktiebildning, som
ägt rum under senaste tiden, får man icke förbise, att det i stort
sett ofta nog varit för att konsolidera bolagen, som man överflyttat
en del av deras fonder till aktiekapitalet och att vidare många bolag
passat på att, i stället för att upptaga lån, utsläppa nya aktier.
Den utökning av aktiebolagen, som ägt rum, får således
icke ses ur den synpunkten, att det skulle uppstått ofantligt många
nya företag.

Det är å andra sidan alldeles klart, att om beskattningen å
den verksamhetsform som ligger i aktiebolag blir för stark, kommer
man att gripa till andra former, men detta går icke omedelbart,
utan det tager tid, innan beskattningen gör sig så kännbar,
att folk lämna mera vana och bekväma former för andra, som de
icke äro vana vid, men naturligtvis kommer det att inträffa, därom
kan intet tvivel råda, och det kan icke vara till någon fördel.

Nu är det alldeles klart, att från de kommuners sida, som bli
delaktiga i denna skattekälla, förslaget kommer att mottagas med
tacksamhet. Det är, såsom förut påpekats, egentligen av betydelse
för de stora städerna och av mycket liten betydelse för landsbygden.
Men om man ser det från den andra sidan, nämligen den
verksamhet som utövas genom aktieföretag, måste man naturligtvis
säga, att dessa företag redan förut måste anses vara i mycket
hög grad beskattade. Att nu lägga på dem en ytterligare beskattning
måste, om man gör jämförelse med andra slags inkomster,
förefalla såsom en ganska obillig tilläggsskatt.

Nu har utskottet kompromissat och icke tagit steget fullt ut
utan endast till hälften. Och för mig är det naturligtvis klart, att
utskottets förslag är att föredraga framför Kung!, Majrts förslag.

Om beviliningstaxering

av utdelning å
aktier m. m.

(Forte.)

Nr 34. 78

Onsdagen den 7 maj, f. ro.

Om bevill- Men jag beklagar ännu en gång, att icke den kommunala beskattning
to rer-im? ninssreformen kunnat upptagas på en gång och i ett sammanhang,
Zuår m^m. så att vi fatt en sådan ordning i den kommunala beskattningen, som
(Forts) dess egen art kräver, och icke behövt gå styckvis och taga en bit
då och en bit då, varigenom man på ett område, där man borde
sträva efter att få ett system, icke alls lyckas åstadkomma något
sådant.

Herr statsrådet Thorsson: Herr greve och talman! Landshövding
Hammarström yttrade i slutet av sitt anförande, att motiveringen till
denna proposition vore av synnerligen betänklig beskaffenhet, därför
att den icke i tillbörlig grad uppskattade den rent nationalekonomiska
betydelse, som bolagsbildning^! har i vårt moderna liv. Vi bedöma
måhända denna företeelse något olika och för resten kanske mycket
olika. Men det vill jag säga, att jag ingalunda underskattar den nationalekonomiska
betydelse, som denna sammanslutningsform har förvärf
ekonomiska liv och för vår produktion, och jag vill bestämt säga,
att även om ordalagen i departementschefens yttrande icke äro valda
så, att de tillfredsställa den ekonomiska åskådning, som landshövding
Hammarström är en alldeles särskild förespråkare för, får detta icke
tagas som en åtrå efter att vidtaga åtgärder, varigenom denna form
av ekonomisk verksamhet icke skulle få behörig rörelsefrihet.

Vad landshövdingen vände sig mot värden så kallade dubbelbeskattningen
i allmänhet, och med skärpa vände sig talaren emot att denna
skatteform komme i tillämpning ifråga om kommunalskatten. Jag vill
säga, att även om den nu ifrågasatta beskattningsformen i honom har
en mycket talangfull motståndare, så lär det ändå icke kunna förnekas,
att icke den form för beskattning som i den nu föreliggande propositionen
angives även har åtskilliga mycket starkt berättigade inslag,
som icke kunna bortresoneras. Av den redogörelse som i propositionen
lämnats över detta ärendes tidigare behandling framgår, att frågan
om kommunal beskattning av utdelning å aktier, icke är ett påhitt
av mig utan att personer, som väl icke varit lika främmande för de
kommunala spörsmålen som jag måste erkänna mig vara, givit sin
fulla anslutning åt denna skatteform och i densamma sett en rättvisa,
som icke i längden kunde undanskjutas. Ehuru såväl herr Hammarström
som herr Östberg icke vilja erkänna den nu föreslagna skatten
vara rättvis i någon form, giva båda talarna sin anslutning till utskottets
förslag. Utskottet godkänner den i prop. föreslagna principen,
men föreslår att utdelning å aktier skall kommunalt beskattas med
endast hälften mot annan inkomst. Så vitt jag förstår, anse sig herrarna
således böra företaga en halv orättvisa. Vid sådant förhållande måste
det vara något, som drivit även herrarna dit, och det skulle väl vara den
situation, varuti vi nu befinna oss.

Herr Hammarström anförde, att om påståendet angående kommunernas
behov av ökade inkomster vore berättigat, borde detta något
starkare betonas i propositionen, det hade nämligen icke lämnats något
bevis för behovet av denna.skatt. Ja, det kan hända, att det bevismateriel,
som föreligger, kan betraktas såsom mindre fullständigt, men det

Onsdagen den 7 maj, f. m.

79 » &4.

synes mig att denna sak icke torde vara så allmänt känd att den ej
särskilt behövde styrkas. Ett stort antal kommuner ha ansett sig böra
påkalla ett direkt ingripande från statens sida för lindrande av deras
ekonomiska bördor.

Själva kristidshushållningen såsom sådan har pålagt kommunerna
avsevärt ökade utgifter. Till dessa utgifters täckande har som bekant
staten från anslaget till lindrande av mindre bemedlades levnadsomkostnader
bidragit med avsevärda belopp. Då respektive kommuner
söka dylikt bidrag få de lämna en nog så ingående redogörelse för sina
ekonomiska förhållanden. Av de handlingar varpå kommunernas
anslagskrav grunda sig har jag låtit göra en undersökning för att få
en ungefärlig bild av de kommunala bördorna, och resultatet av denna
undersökning visar exempelvis att det år 1914 i liket funnos 173 kommuner,
vilkas kommunala skattebörda låg mellan 10 och 15 kronor
per bevillningskrona, och 28 kommuner som lågo ovanför 15 kronor
per bevillningskrona. Nu år 1919 finnes 490 kommuner, vilkas kommunala
skattebörda ligger mellan 10 och 15 krpnor och 15S kommuner
som ligga över 15 kronor per bevillningskrona. Nu kan jag antaga
att herrarna, som äro mot det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget,
komma att säga ungefär på samma sätt som herr Hammarström att
de av mig nu lämnade uppgifterna angående det kommunala skattetrycket
äro ofullständiga och därför missvisande. Herr Hammarström
vände sig nämligen emot den å sidan 23 i Kungl. Maj:ts proposition
framställda tabellen utvisande repartitionsprocenten från de olika
skatteobjekten inom kommunerna, med påstående att den var missvisande,
därför att den såsom omslutande hela landet icke återspeglar
huru det gestaltar sig i enskilda kommuner. Jag vill härtill bemärka,
att om man fordrar, att tabellen skall åskådliggöra sådant, måste den
naturligtvis vara ofullständig, även om den icke är missvisande. Dess
uppgift har varit att visa förskjutningen mellan olika skatteobjekt, och
denna uppgift synes mig tabellen fylla. De siffror jag nyss anförde
hava icke heller avsett att visa, huru det står till i enskilda kommuner,
utan deras uppgift har varit att visa den stegring i skattebördan, som
i allmänhet gjort sig gällande i kommunerna under dessa senare år.
Icke desto mindre tala de ett tydligt språk och påvisa enligt min uppfattning
synnerligen bekymmersamma förhållanden vilka påkalla från
statsmakternas sida de åtgärder, som äro möjliga att vidtaga för att i
någon mån lindra trycket. Där exempelvis en sådan skattekälla som
den i propositionen angivna finnes, bör den tillgripas och i sin mån
bidraga till att lätta skattetrycket.

Nu har herr Hammarström särskilt understrukit, att ett bifall till
Kungl. Maj:ts proposition skulle förrycka möjligheten att uti den störa
kommunala skattereformen avväga skattetrycket efter fullt riktiga
grunder, därför att man genom ett bifall till propositionen hade, så
att säga, på förhand uttalat, att av den blivande skattebördan skulle
till så och så stor del vila på aktieutdelningen. Jag kan icke gilla denna
uppfattning, tv vare sig riksdagen bifaller Kungl. Maj:ts proposition
eller utskottets förslag, förefaller det mig, att, när man slutligen skall
ordna hela den kommunala skattefrågan, man får lov att ordna den

Om bevillning
siaxering
av utdelning å
aktier m. m.
(Forts.)

Nr 84. 80

Onsdagen den 7 maj, f. m.

Om bevill- icke med hänsyn till ett visst provisorium, som av riksdagen godkänts
av^ftTlni^åiör en viss kortare tidsperiod, utan med hänsyn till dels det absoluta
aktier m. m. behov kommunerna ha av inkomster och dels till i vilken omfattning
(Forts.) man då kan finna sig böra lägga skatt direkt på det ena eller det andra
skatteobjektet. Jag vill således icke i ett beslut i denna fråga lägga
något som helst prejudicierande för behandlingen av den stora skattereformen.
Den kommer att beröra så många olika ekonomiska intressen
och speciellt skatteintressen av betydligt äldre datum än det vi nu behandla.
Skulle ett provisorium i och för sig innebära ett prej inficierande,
förefaller det mig, att man skulle få mycket svårt att föreslå ändring i
eller rubba betydligt äldre skatteförordningar. Jag har den uppfattningen
att, när man går att fullständigt omlägga hela den kommunala
skatteordningen, detta måste ses såsom ett särskilt helt för sig, och
man får då efter bästa förstånd avväga de olika skattetitlarna med
hänsyn till de olika skatteobjektens bärkraft.

Vidare har man som ett skäl för avslag anfört, att denna skatt förnämligast
skulle komma de större kommunerna och med dem jämnställda
till godo, därför att man antager, att de flesta aktieägare där äro
bosatta. Jag vill icke förneka detta. Faktiskt kommer det nog att bli
på samma sätt med denna skatt som med nöjesskatten, att de större
kommunerna få huvudparten av det belopp, som denna skatt är avsedd
att giva. Men icke kan det väl i och för sig vara skäl att icke biträda
detta förslag, därför att man endast tillför ett större eller mindre antal
kommuner inkomster som man skulle velat tillföra alla. Det är ju
ofrånkomligt att dyrtiden pålagt de stora kommunerna omfattande
kristidskostnader av varjehanda slag.

Herr Hammarström anförde, att jag i propositionen skulle visat, att
man borde klämma åt aktiebolagen såsom sådana. Jag har redan förut
sagt, att detta aldrig varit min avsikt. Men å andra sidan vill jag betona,
att om stat och kommun äro i behov av medel för uppehållande
av sina institutioner så måste skatter uttagas, där man vet, att inkomster
finnas. Jag kan för min del icke förstå, varigenom herrarna vilja täcka
statens och kommunernas behov av inkomster. Det har jag icke fått
riktigt klart, men äro herrarna säkra på, att den skattekälia, som nu
avses att begagna, är alldeles speciellt olämplig? Skulle det då i brydsamma
tider vara orättvisare att säga till en herre eller en dam, som
äro aktieägare i ett företag och vars insats i viss mån blivit beskattad
inom den kommun där bolaget har sin verksamhet, men det oaktat
kan lämna aktieägarna 10 och måhända flera % utdelning å kapitalet
— skulle det vara orättvisare att komma till denne och presentera en
skattsedel för att lindra det hårda skattetrycket än att vända sig till
den gamle skattedragaren, som måhända är hänvisad till sin vanliga
dagspenning, låt vara att denna nu är högre än före kriget, men vars
storlek ändock icke räcker till att täcka de ökade omkostnaderna för
det dagliga livets uppehälle? Han är, så vitt jag förstår, mindre bärkraftig
att bära den ökade skattebördan än den, som är delägare i ett
bolag och visserligen har fått sin där gjorda insats på förhand beskattad,
men dock fått en utdelning, som går långt utöver vanlig penningränta.
Aven i det fall att ingen utdelning utgår utöver vanlig penningränta

Onsdagen den 7 maj, f. m.

Öl » 34.

å i bank insatta medel får han icke högre skatt än den, som satt in sina
medel i en bank. Han kan naturligtvis teoretisera sig till, att han är
medlem av bolaget och anser sig såsom sådan böra vara fullständigt
befriad från skatt för de belopp han fått i utdelning. Men jag tror icke,
att denna teori i längden kan upprätthållas, ty den strider för mycket
emot vanliga enkla rättsbegrepp, när medborgarna man och man emellan
börja diskutera dessa ting. Framförallt kunna de icke fatta rättvisan
uti denna kommunala skattepolitik om »familj ehuvudet» = bolaget
är bosatt i en kommun och »familjemedlemmen» = aktieägaren
är bosatt i en annan. Det synes mig vara solklart att den som begagnar
sig av en kommuns institutioner skall efter råd och lägenhet bidraga
till dess underhåll.

Det har vidare anförts, att det i och för sig icke skulle vara så olägligt,
om Kung!. Maj :ts proposition nu icke bifölles, därför att jag vid ett
par föregående tillfällen i riksdagens båda kamrar uttalat, att den stora
kommunalskattereformen skulle föreligga till riksdagens omprövning
redan år 1920. Det är ju en sak, vad en departementschef innerligt
kan önska och en annan sak, vad som kan medhinnas. Vi ha ännu icke
hunnit så långt med beredningen av detta ärende, att jag i dag kan gå
i god för, att ärendet kan ligga färdigt i proposition nästa år, men jag
vill göra allt vad på mig ankommer för att detta må bliva fallet. Men
om ett sådant mycket omfattande förslag kommer att föreligga till
herrarnas omprövning 1920, så har varken jag eller eventuellt någon
annan, som då har att framlägga förslaget, någon garanti för, att detta
förslag blir antaget av herrarna. Jag hörde visserligen den högt värderade
talaren på Stockholmsbänken antyda något sådant som: kom icke
med småbitar, utan låt oss få hela stycket, så skola vi taga frågan under
ordentlig omprövning! Det skall bli intressant att se, när vi få den matsedeln,
om herr Östberg då är beredd att omedelbart taga den. Jag tror,
att den kommer att innehålla så många svårsmälta saker, att den högt
värderade talaren skall tycka det blir bra mycket på en gång och gärna
vill skjuta åtminstone vissa delar från sig. Om saken ligger på det sättet,
synes det mindre välbetänkt, att låta sådana skattekällor ligga
obrukade, som kunna giva kommunen avsevärda inkomster och som
ändock icke trycka på det sättet, att de kunna sägas ställa dessa inkomsttagare
i ett ogynnsammare läge än vad fallet är med så många
andra medborgare inom samma kommuner. Ur den synpunkten har
jag ansett det riktigt, att lägga fram förslaget till riksdagens omprövning.
Vi måste nämligen ordna det så, att största möjliga antal kommuner
kunna med tillgängliga inkomster bära sin förvaltning, och jag har
också, såsom framgår av propositionen, varit inne på den bogen att i
någon mån söka upp skattekällor som kunna giva en tillfällig ökning i
kommunernas inkomster även från fastighetsägarna. Detta har av
viss anledning fått förfalla, därför att förslagets motståndare framhållit,
bland annat, att totalinkomsten av denna fastighetsskatt icke skulle
lämna kommunerna ekonomiskt stöd i sådan omfattning, att frågan ur
den synpunkten kunde vara lämplig att såsom separatförslag framföras
till riksdagen. I denna fråga däremot kan icke detta skäl anföras, tv
det är påtagligt, att en beskattning av aktieutdelning särskilt om den

Första kammarens protokoll 1919. Nr Sb. 6

Om be vill -n i ny std Tering
av utdelning n
aktier in. in.

^Foru.j

Nr 84. 82

Onsdagen den 7 maj, f. m.

Om bevillningstaxering

av utdelning å
aktier m. m.

(Forts.)

lägges på sätt Kungl. Maj:t föreslagit, skall lämna ett avsevärt antal
kommuner ett icke föraktligt tillskott i deras inkomster.

Herr Hammartsröm befarade, att ett bifall till Kungl. Maj:ts förslag
skulle rent av giva kommunerna så stora inkomster att de därigenom
skulle förledas till slöseri i sin ekonomiska förvaltning med den frestelse
som läge till bands att pålägga en kommun nya utgifter, varigenom
ett skattetryck skulle fastlåsas som kunde verka nedpressande i framtiden.

Det vill förefalla mig, att såsom det ekonomiska läget nu utvecklar
sig synas de uttalade farhågorna ogrundade. Även om riksdagen skulle
bifalla den kungliga propositionen,så böra herrarna besinna, att taxering
kan ske först nästa år och denna taxering skall grundas på innevarande
års inkomster. De vikande konjunkturer som vi redan beröras av, tala
för att även med den nya skattekällans tillgripande kommunerna icke
komma att tillföras några egentligen större inkomster, än de haft
under sist förflutna tiden, därför att bevillningskronornas antal, så
vitt jag kan bedöma saken, måste bli åtskilligt mindre nästa år,
än det varit såväl föregående som innevarande år; säkerligen vika icke
kommunernas utgifter i samma tempo. Hela den ökade förvaltningsbörda
kommunerna varit tvungna att påtaga sig, kan icke omedelbart
avvecklas, och även om själva förvaltningsuppgifterna kunna inskränkas
skola krigstidsräkningarna betalas, avvecklingen av dessa affärer
kommer att spela en avgörande roll i många kommuners hushållning
under den närmaste tiden. Om jag, mina herrar, ser saken från dessa
utgångspunkter, behöver det icke vara någon särskild benägenhet hos
mig att klämma efter aktieägarna. Icke heller behöver det vara någon
benägenhet att införa några nymodigheter i vårt skattelagstiftningsförfarande,
och det behöver heller icke vara en benägenhet att skapa
något prejudikat, avsett att grundlägga den stora skattereformen.
Den framlagda propositionen kan helt och hållet försvaras med det
ekonomiska läge, som finnes.

Jag är den förste att erkänna, att jag icke sitter inne med tillräckligt
underlag för att pröva dessa förslags alla olika verkningar, och ingen
kan mer än jag själv beklaga, att jag kommit på den plats jag nu bekläder
i en tid, när det är särskilt svårt att få debet och kredit att gå
ihop. Men även med risken att då och då få en erinran om, att de föreliggande
förslagen icke äro väl avvägda, är jag av omständigheterna
tvungen att förelägga herrarna både det ena och det andra förslaget
till prövning, och jag ber, att få betona, att bi befinna oss i en tid, när
det måste skaffas penningar. Jag har icke sett någon möjlighet att
vända mig till något skatteobjekt, som har större möjlighet att bära en
ökning i sina skatter än det, vilket i denna proposition Kungl. Maj:t
nu vänder sig till.

Jag ber därför få uttala den önskan, att denna proposition måtte
antagas med de modifikationer, som inneslutas i den vid utlåtandet
fogade reservationen. » b. fe

Herr Forssman: Herr greve och talman! Jag har i utskottet
yrkat avslag å den kungliga propositionen, emedan jag icke kan vara

Onsdagen den 7 maj, f. m.

83 Nr 34.

med om dubbelbeskattning i den råa form, om jag så får uttrycka mig,
vari den upptagits i det kungliga förslaget. Jag vet mycket väl, att herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet hyser den meningen,
att dubbelbeskattning icke allenast är tillåten, utan att den även bör
fullständigt genomföras beträffande aktiebolags vinst, men jag tror
å andra sidan, att han i det fallet har ganska olika åsikter mot de allra
flesta finansteoretici. Herr statsrådet yttrade nyss, att det funnes
ganska stora auktoriteter inom finansteorien, som skulle vara av samma
åsikt som han. Om jag icke alltför mycket misstager mig, menade han
kanske bland dessa herr Landén, vilken, såsom herrarna veta, avfattat
ett förslag till kommunal skattereform. Herr Landén har i detta förslag
visserligen upptagit aktieutdelning till kommunal inkomstbeskattning
ungefär på samma sätt, som Kungl. Maj:t här föreslagit, men därigenom
att i herr Landéns förslag intressebeskattningen starkare framhäves,
hava sådana inkomster i den kommunala repartitionen kommit i fördelaktigare
ställning, än vad t. ex. aktieutdelning skulle komma enligt
det förslag, som här framlagts av Kungl. Maj:t. Då emellertid mitt
avslagsyrkande ej kom upp i den slutliga voteringen, har jag anslutit
mig till utskottets förslag om halvbeskattning. Det synes mig nämligen,
som om en sådan beskattning bättre skulle stå i överensstämmelse
med en kommande kommunal beskattning av aktieutdelning och
sålunda, utan att förrycka den kommande lagstiftningen, bereda en
smidigare övergång till densamma. På grund härav har jag som sagt
anslutit mig till utskottets förslag och i detta hänseende skall jag be
att få yrka bifall till detsamma.

Herr örne yttrade beträffande bolagsbeskattning, att man skulle
ha en tillförlitlig visare på, om man gått för långt eller icke vis å vis
bolagsbeskattningen, däruti att, om man hade drivit den för långt,
skulle bolagsbildningen upphöra. Jag får verkligen säga, att då är det
så dags att slå till reträtt. Har man drivit bolagsbildningen till att
upphöra, har man därmed bragt en av de kraftigaste hävstängerna för
vårt näringsliv till icke att upphöra, men upphöra att tillväxa. Det
måste väl anses ytterst fördärvligt, och man måste göra halt långt
dessförinnan, om man icke vill tillfoga vårt land en alltför stor, en obotlig
skada.

Herr örne yttrade vidare, att kapitaltillväxten vore så enorm inom
våra bolag, att detta skulle visa hän på, att aktieägarne tydligen befunne
sig i goda ekonomiska förhållanden. Ja, det kan man ju säga. Det är
nämligen så, att kapitaltillväxten i mycket hög grad betingats av inbetalning
från aktiegäarna. Jag hörde för en tid sedan en framstående
nationalekonom påstå, att aktieägarnas inbetalningar till bolagen under
kristiden kanske varit större än den utdelning de erhållit från bolagen.
Men jag vill dock fästa uppmärksamheten på, att denna kapitalökning
är något absolut oundgängligt, alldenstund penningvärdets fall för
bolagen gjort det absolut nödvändigt att röra sig med större kapital,
och bolagen ha icke haft något annat sätt att få sådant kapital tillgängligt
än att öka sitt aktiekapital.

Herr örne yrkade bifall till herr Nilssons i Kristianstad motion
eller rättare utskottets hemställan med anledning av herr Nilssons i

Om be vi11-ningstaxerivg
av utdelning d
aktier m. rn.

(Forts.)

Nr 34. 84

Onsdagen den 7 maj, f. m.

Om bevill- Kristianstad motion. Herr Nilsson i Kristianstad har yrkat, att den
ningstaxenng procent) efter vilken inkomst av fastighet beräknas, skulle höjas från
“aktier m^rL nuvarande 6 % för jordbruksfastighet till 8 %. Utskottet har gått en
(Fort».) medelväg och föreslagit en höjning till 7 %. Till detta yrkade herr örne
bifall. Herr Nilssons i Kristianstad motiv för denna motion var, att
han iakttagit, att i hans hemtrakt, i Kristianstad hade en del hemmansägare
fått en kolossal inkomst på fruktodling. Nu lär det vara förhållandet,
att föregående års fruktskörd var något ovanligt, jag tror i hela
Sverige, och särskilt i dessa trakter, och man har icke på årtionden sett
dess make. Herr Nilsson i Kristianstad har på grund av erfarenheten
från denna bila krets av sin hembygd och på grund av ett fenomen,
som kanske icke återkommer på hundra år, hemställt till riksdagen,
att ändra beskattningsförhållandet för jordbruket. Bevillningsutskottet
har verkligen icke kunnat finna skäl att på så snäva grunder föreslå
riksdagen att göra någon ändring i nuvarande beskattningsförhållanden,
i all synnerhet som vi ju ha att vänta en snar reform av det kommunala
skatteväsendet.

Jag kan icke annat än därvidlag instämma med bevillningsutskottet,
och skall, herr vice talman, be att även i den punkten få yrka
bifall till bevillningsutskottets betänkande och avslag å reservationen.

Herr örne: Blott några ord. Jag vill icke förlänga debatten vid
denna framskridna tid, hur frestande det än kunde vara att bemöta de
talare, som yttrat sig med anledning av mitt anförande, utan jag skall
endast precisera mitt yrkande. Jag får sålunda yrka bifall till utskottets
hemställan med de ändringar, som angivas i såväl herr Källmans m. fl.
reservation A) angående 9 § i bevillningsförordningen, som herr Källmans
m. fl. reservation B).

Herr Hammarström: Herr vice talman! Jag skall icke länge
pröva kammarens tålamod, det kunde annars vara åtskilligt att svara
med anledning av herr statsrådets replik till mig, men jag vill endast
säga, att jag tror herr statsrådet var allt för blygsam i uppskattandet
av sin egen förmåga. Jag håller före, att om herr statsrådet anlägger,
sin beprövade praktiska blick vid skattefrågornas bedömande, det kanske
räcker lika långt som mycken teoretisk lärdom.

Jag vill vidare tillägga, att min kritik av motiveringen till Kungl.
Maj:ts proposition kanske mindre avsåg det förslag, som nu föreligger,
än de konsekvenser jag befarade, att vissa uttalanden möjligen kunde
få för framtiden, särskilt vid den kommunala skattereformen. Ytterligare
torde jag få upprepa och understryka en synpunkt, som jag,
efter vad herr statsrådets anförande gav vid handen, beklagligt nog
icke lyckats göra fullständigt tydlig i mitt förra anförande. Herr
statsrådet resonnerar fortfarande på samma sätt, som i propositionen.
Å ena sidan ställer han de enskilda skatteskyldiga och å andra sidan
bolagen, och herr statsrådet tycktes vilja bland de enskilda skatteskyldiga
egentligen fästa sig endast vid kroppsarbetarna. Han talade om,
att deras inkomster visserligen nu ökats ganska betydligt, men att de
i alla fall vore mindre bärkraftiga. Men, som jag nyss tillät mig anföra

Onsdagen den 7 maj, f. m.

85 Sr 34

så går det dock icke an att uppdela de skattdragande så, som herr statsrådet
gör. Bland de enskilda skattskyldiga förekomma nog så många (
bärkraftiga individer vid sidan av de löntagare i enskild eller allmän
tjänst, vilka äro hänvisade till sin mer eller mindre blygsamma inkomst
av arbete, och å andra sidan finns det många bolag, som icke ha så stor
bärkraft. Jag tror icke heller det går an att resonera på det sättet,
att eftersom bolagen eller rättare sagt åtskilliga av bolagen hava tillgångar
att taga av, så får man, i den män stat och kommun behöva
ökade bidrag från de skattskyldiga, anlita eller taga för sig av dessa
bolagens tillgångar. Kesonerar man på det sättet, så är det icke längre
fråga om beskattning utan om konfiskation. Vill man hålla sig inom
beskattningens område, får man lov att söka tillämpa allmänna beskattningssynpunkter.
Dit höra framför allt rättvisa och billighet,
alltså jämlik beskattning. Det går knappt heller an att resonera på
det sättet, att vad ett bolag intjänar utöver eu viss procent å kapitalet,
6 procent eller vad man nu vill, betrakta som skälig ränta, möjligen
såsom en föregående talare medgav, tillökad med någon mindre premie
för risk och bolagsbildning, det kan man taga för sig för det allmännas
räkning. Den, som på allvar ifrågasätter något sådant, har alldeles
förbisett vad jag tillät mig framhålla i fråga om kapitalets placering
i bolag i motsats till förhållandet vid utlåning. Går man tillväga på
det sättet, så bli nog inga pengar placerade i svenska bolag hädanefter,
och hur det då går med det svenska näringslivet, återstår att se.

Herr ^Boman: Herr greve och talman! Då herr Hammarström
i sitt första anförande kritiskt granskade, vad statsrådsprotokollet
rörande detta ärende innehöll och även dess ekonomiska beräkningar,
förbigick han en beräkning av herr statsrådet, som jag tror måste betecknas
som ett stort förbiseende.

Här står på sid. 22 i propositionen: »Med minst detta belopp»
— d. v. s. 250 miljoner — »skulle vid 1918 års taxering bevillningssumman
ha ökats, därest nu föreslagna bestämmelser varit gällande.»
Det framgår av den föregående deduktionen, att aktiebolagens utdelning
1918 väl kunde uppskattas till ett belopp av 250 miljoner kronor;
men det förhåller sig så, att vid skattskyldigs bevillningstaxering för
inkomst av kapital föreskrives rättighet till avdrag för skuldränta.
I vilken stor utsträckning dylik skuldränta är förhanden kan man se
av den redogörelse riksbanken utgivit för 1918, enligt denna var medelbeloppet
av belånade aktier i svenska banker under 1918 1,600 miljoner
kronor. Då det är känt, att aktielåneräntan var 8 % under större delen
av året, torde ungefär 125 miljoner kronor ha åtgått till räntor.

Det är ju möjligt, att en del av dessa räntor kunna hänföras till
andra inkomstposter, men en mycket väsentlig del kommer säkerligen
att avgå från aktiebevillningen.

Härmed sammanhänger vad den talare, som förfäktade Kungl.
Maj:ts proposition, anförde angående aktiebolagens kraftiga utveckling.
Han framhöll nämligen, att aktiebolagen kunnat öka sitt kapital
med över en miljard kronor. Aktiebelåningen har emellertid samtidigt
ökats synnerligen kraftigt, och under de två sista åren uppgick ökningen

Om bevittna
ngstaxeri ng
iv utdelning å
aktier m. m.

(Forts.)

Nr 34. 86

Onsdagen den 7 maj, f. m.

Om bevill- till icke mindre än 800 miljoner. Således 80 % kar varit upplånat kapiavuMnirwå^.
’ oc^ av aktiebelopp på fyra miljarder, som den kungliga propoaktier
m m. sitionen talar om, tyckas ju 40 % i regel varit belånade. Det ekonomiska
(Forts) skatteutbytet skulle sålunda icke bli fullt detsamma, som tabellen
utvisar, när hänsyn tagits till dessa omständigheter.

Frågar man nu, hur någon med denna uppfattning kunnat vara
med om vad statsrådet betecknat som en halv orättvisa, så har det för
mig bestämmande varit, att utskottsförslaget skulle vara ett provisorium,
tills man får den väntade lösningen av hela det kommunala skatteproblemet.
Må vara, att det förslag, som kommer fram, från K. M:t
skulle innehålla åtskilliga svåra saker, som riksdagen icke finner antagliga,
så får man väl dock antaga, att förslaget skall leda till, att det
blir en skattereform, även om det icke blir precis den, som kommer att
framläggas i Kungl. Maj:ts förslag.

Då otvivelaktigt ett stort antal kommuner nu behöva den ökning
i inkomsterna, som denna skattekälla kan medföra, har jag inom utskottet
kunnat ansluta mig till det förslag, som efter den företagna
modifieringen av Kungl. Majrts förslag innefattas i utskottets betänkande,
till vilket jag ber att få yrka bifall.

Herr Rosén: En ärad talare på Kronobergsbänken har anfört,
att starka invändningar riktats mot det föreliggande förslaget bl. a.
från kammarrätten. Men det finns ju också starka skäl, som anförts
från en del myndigheter, för Kungl. Maj:ts förslag. Bl. a. har länsstyrelsen
i Kronobergs län uttalat såsom sin uppfattning, att en sådan
skatteförordning som den av Kungl. Maj:t föreslagna tillfredsställer
den allmänna rättskänslan. Jag delar denna länsstyrelsens uppfattning,
och då jag sålunda anser, att utskottets förslag endast till hälften
skulle tillfredsställa rättskänslan, ansluter jag mig givetvis till reservationen.

Jag ber, således herr talman, att få yrka bifall till den av herr
Källman m. fl. i punkten A) avgivna reservationen.

Herr Hammarström: Jag har visserligen observerat, att länsstyrelsens
i Kronobergs län yttrande förekommer återgivet strax i
början av propositionen, och jag kunde ju i mitt förra anförande ha
klargjort min ställning till det utlåtandet. Men jag kunde icke gärna
föreställa mig, att det här i kammaren kunde finnas någon, som efter
det anförande jag nyss haft trodde, att jag hade haft någon del i det
utlåtandet. Det förhåller sig ju så med Kungl. Maj:ts remisser nu för
tiden, att de skola skyndsamt besvaras, oftast inom utsatt mycket
kort tid. Så torde också förhållit sig med här ifrågavarande remiss.
I varje fall avgavs den till länsstyrelsens utlåtande under urtima riksdagen,
då jag alltså var hindrad handlägga ärendet. Ordinarie landskamreraren
var upptagen med förberedande arbete för krigskonjunkturskatten
och även ordinarie landssekreteraren var ledig. Följden blev,
att två yngre tjänstemän äro ansvariga för länsstyrelsens utlåtande.
Jag har, som sagt, ingen del i detsamma.

Onsdagen den 7 maj, f. m.

87 Nr S4>

Herr Rosén: Jag har naturligtvis icke föreställt mig, att herr Om beviUHammarström
skulle hava formulerat länsstyrelsens yttrande, men "''ÄTl
jag tyckte, att detta yttrande var så utmärkt, att jag ville erinra om”ter
det. Det kan tydligen ha sin nytta ibland, att landshövdingarna äro (Fortg )
borta från sina län, så att man''— om jag så får uttrycka mig — får
höra folkets röst.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att i avseende på iförevarande betänkande framkommit
följande yrkanden: l:o) att vad utskottet hemställt skulle bifallas;

2:o) av herr Örne, att utskottets hemställan skulle bifallas med de
ändringar, som förordats dels (beträffande 9 § 1 mom. av gällande
bevillningsförordning i den av herr Källman m. fl. avgivna, med
A betecknade reservationen, dels ock i herr Källmans m. fl. med B
betecknade reservation; samt 3:o), av herr Rosén, att utskottets
hemställan skulle bifallas med de ändringar, som förordats i nyssberörda
med A betecknade reservation.

Vid sedermera enligt dessa yrkanden gjorda propositioner bifölls
vad utskottet hemställt.

Sedan härefter utskottets i slutet av betänkandet gjorda anmälan
föredragits, beslöts att denna anmälan skulle läggas till handlingarna.

Då nu tiden var tämligen långt framskriden, beslöts på hemställan
av herr talmannen att återstående ärenden .på föredragningslistan
skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Herr Strömberg väckte en motion, nr 235, angående tillfällig
löneförbättring för överdirektörer och överingenjörer vid statens
järnvägar.

Motionen hänvisades till statsutskottet.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 126, angående åstadkommande av en förbättrad yrkesstati stik; nr

127, angående utredning om beredande av tillfälle för gevärshantverkare
att befordras till fanjunkare;

nr 172, angående utfärdande av en förordning, innefattande
vissa bestämmelser rörande saluförande av tvättmedel; samt

nr J78, angående åstadkommande av utredning till .förhindrande
av spel om penningar eller penningars värde.

Nr 34. 83

Onsdagen den 7 maj, f. m.

Anmäldes .och godkändes första lagutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 179, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av en mellan Sverige och Norge avslutad konvention rörande
flytlapparnas rätt till renhetning;

nr 180, i anledning av Kungl. Ma.i:ts proposition med förslag
till lag innefattande bestämmelser i anledning av konventionen den
5 februari 1919 mellan Sverige och Norge angående flyttlapparnas
rätt till reitbetning; samt

nr 181, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 65 och 67 §§ utsökningslagen och lag
om ändrad lydelse av 30 § konkurslagen.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets utlåtanden och memorial:

nr 7 A, angående reglerihgen av utgifterna under riksstatens
för år 1920 sjunde huvudtitel, innefattande anslagen till finansdepartementet; nr

7 B, angående regleringen av utgifterna under tilläggsstatens
för år 1919 sjunde huvudtitel, innefattande anslagen till finansdepartementet
;

nr 97, i anledning av Kung]. Maj:ts proposition angående löneoch
pensionsreglering för lärarpersonalen vid blindundervisningsanstalterna
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 98, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående understöd
åt enskilda folkskoleseminarier; och

nr 99, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om
anslag till räntefria studielån;

bankoutskottets memorial nr 45, i- anledning av kammrarnas
skiljaktiga beslut beträffande punkterna 9 och 11 i bank outskottets
utlåtande nr 42 angående vissa framställningar rörande tionde
huvudtiteln, innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna; andra

lagutskottets memorial nr 32, i anledning av dels återremiss
av viss del av utskottets utlåtande nr 18 i anledning av
Kungl. Ma,j:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa
delar av vattenlagen m. m. jämte i anledning av berörda proposition
väckta motioner, dels ock kamrarnas skiljaktiga beslut i ämnet;

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 75, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t i fråga om det allmänna vägväsendets övertagande av staten;

nr 76, i anledning av väckt motion angående försäljning av
vissa till kyrkoherdebostället i Älvkarleby socken av Uppsala län
hörande områden;

nr 77, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående över -

Onsdagen den 7 maj, f. in.

89 Nr 34.

flyttande av medel från jämtländska renbetes fjällens skogsfond till
Västerbottens ock Norrbottens lappfonder;

nr 78, i anledning av Kung!. Maj:ts proposition, nr 179, angående
försäljning'' av vissa kronoegendomar och upplåtande av lägenheter
från sådana egendomar, punkt 10, jämte en i ämnet väckt
motion; samt

nr 79, i anledning av väckta motioner om skrivelser till Kungi.
Maj:t angående k r i s tidsk o m miss io n e r n as avvecklande samt angående
upphävande av samtliga kristidsförordningar före utgången av
år 1919;

andra särskilda utskottets utlåtande nr 3, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om begränsning av
tiden för bageri- och ikonditoriadbete samt två i ämnet väckta motioner;
ävensom

första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 12, i
anledning av dels i första kammaren väckt motion om åvägabringande
av (utredning angående organiserandet av insamling och utforskning av
den svenska allmogekulturen, dels ock andra kammarens l>eslut i
ämnet.

Upplästes följande inkomna läkarintyg:

Att ingenjör L. T. K ohlin, som lader av hjärtåkomma, på grund
härav är i behov av några veckors fullständig vila, intygas
Stockholm den 7 maj 1919.

F. Lennmahn,

med. d:r, professor.

Kammaren åtskildes kl. 5,03 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

j

Första hammarens protokoll 1919. Nr -th.