1919. Första kammaren. Nr 30

ProtokollRiksdagens protokoll 1919:30

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1919. Första kammaren. Nr 30.

Lördagen den 26 april.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollen för den 23, 24 ock 25 innevarande
månad.

Anmäldes ock ibordlades konstitutionsutskottets utlåtande ock
memorial:

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse i vissa delar av förordningen om landsting
den 21 mars 1862, jämte en inom riksdagen i ämnet väckt
motion;

nr 23, med uppgift a vilande förslag till ändringar i grundlagarna;
samt

nr 24, med förslag till lag om ändrad lydelse av §§ 66 ock 68
i lagen om val till riksdagen.

Herr statsrådet Schotte, som förklarat sig vilja vid detta Ang. bJmndsammanträde
besvara herr Lindhagens interpellation om åvägabrin- av finska
gande av likformig ock hänsynsfull behandling av finska politiska P°lUifka fW--flyktingar, erhöll ordet och anförde: Herr talman, mina herrar! tn>gar''

Med första kammarens tillstånd har ledamoten av kammaren herr
C. Lindhagen till mig framställt spörsmål, huruvida det kan förväntas,
att regeringen, till undanröjande av den skiftande behandling,
som från myndigheternas sida komme finska politiska flyktingar
till del, ville bereda dessa flyktingar större trygghet och
mindre svårigheter genom att utfärda effektiva tillsägelser om likformig
och hänsynsfull behandling av desamma.

De oroliga förhållanden, som äro eller varit rådande i våra östra
och södra grannländer, hava medfört, att ett ganska stort antal utländska
_ medborgare, för_ att undgå politisk förföljelse eller påföljd
av politiskt brott, sökt sin tillflykt till Sverige. Dessa utlänningar
utgöras till icke ringa del av finska undersåtar, vilka under inbördeskriget
kämpat på de rödas sida. Enligt kungörelsen den 26 september
1918 angående övervakande av utlänningar i riket få dessa politiska
flyktingar i likhet med andra utlänningar icke här kvar Första

hammarens protokoll 1919. Nr SO. 1

Nr 30. 2

Lördagen den 26 april.

Ang. behandling
av finska
politiska flyktingar.

(Forts )

stanna, såvida de icke äro försedda med pass eller de därtill erhållit
vederbörande myndighets tillstånd. I avsaknad av pass aro de Hosta
av dem hänvisade till att söka dylikt tillstånd. Ärenden av nu
nämnt slag handläggas i regel i första handlös vederborandepolimyndighet,
dock komma desamma i stor utsträckning under KunJ.
Mapts prövning. Sålunda plåga länsstyrelserna i tveksamma tall
hos Kuno-1 Mai :t begära instruktioner. Manga ansökningar stallas
jämväl direkt till Kungl. Maj:t, varjämte slutligen i de fall, da tillstånd
att kvarstanna i riket förvägrats, fragan i regel hanskjutits
till Kungl. Maj :t. Vid handläggning av ärenden av ifrågavarande slag
inom vederbörande departement biträder en särskild av Kungl. Maj.
tillsatt kommission, bestående av advokaten C. L L. Hassel„ren,
andre sekreteraren i utrikesdepartementet L. M. J. Säger och partisekreteraren
Gr. Möller. Till denna kommission remitteras samtliga
sådana ärenden och underkastas där varje särskilt fall en saklig
prövning. Polismyndigheten är således ingalunda ensam om utredningen
i de speciella fallen. , m i

Interpellanten har gjort gällande, att de finska politiska flyktingarnas
ställning i förevarande avseende vore osäker, och att d
från myndigheternas sida underkastades en skiftande behandling.
I anledning härav må framhållas, att regeringen stadse läkt sig anaeläo-et
vara att, därest så utan men för riket kunnat ske, i enlighet
med internationell sedvänja, bereda asylrätt åt politiska, flyktingar
oberoende av deras nationalitet. Såvitt framgar av de fall, vilka
kommit under Kungl. Maj:ts provning kan det ej heller sagas, att
de lokala myndigheterna underkastat finska undersatar någon annan
eller sämre behandling än undersåtar av andra nationel-. o Emellertid
lärer det icke kunna undvikas, att någon ojämnhet i fråga om
de speciella fallen kan äga rum, då varje fall individuellt maste provas
efter lämplighetsgrunder. Genom den praxis, som utbildats hos
Kuno-1. Maj :t, hava dock de lokala myndigheterna erhållit kännedom
om regeringens intentioner och vunnit ledning vid avgörandet av dylika
ärenden. Givetvis kommer regeringen att alltjämt med uppmärksamhet
följa de lokala myndigheternas åtgöranden och, dar anledning
skulle föreligga, ingripa i sådan riktning, som av mterpel lanten^

avses.lenast teträffan^e fingra undersåtar utfärda särskilda

föreskrifter anser jag därför icke erforderligt eller ens lämpligt Särskilda
lindringar för dessa kunna ej heller vara tillrådliga, da bland
flyktingarna finnas element, över. vilkas åtgöranden har i landet
görlig kontroll från svensk sida icke kan eftergivas. 1 den man
o-enom amnestibestämmelser i Finland de politiska flyktingarna
kunna utan risk dit återvända, bör deras kvarstannande i Sverige som
reo-el icke tillåtas. Då missbruk av den asylrätt, som de finska politiska
flyktingarna här åtnjuta förekommit, böra sådana missbruk
också kunna föranleda asylrättens upphävande.

Herr Lindhagen: Jag får tacka herr statsrådet för svaret,
som ju också ställer i utsikt, att förhållandena skola prövas efter de -

Lördagen den 26 april.

3 Sr 30.

ras egen natur, och att en människovärdig och likformig behandling
utav iflyktingarna skall äga mm. Jag är för min del alldeles ense
med statsrådet om —• och något annat har icke varit min mening ■—
att man icke bör göra några undantagsbestämmelser för finska flyktingar.
Orsaken till att jag har interpellerat angående just dem är, att
det är företrädesvis rörande dem, som saken nu har så stor aktualitet.
Men det är, sam statsrådet antydde, nog riktigt, att över huvud taget
den svenska asylrätten bör läggas på en mycket bredare basis och,
jag skulle vilja tillägga, även till* innehållet få en annan och bättre
räckvidd än den, som den för närvarande bär.

Nu anförde statsrådet, att man ju icke kan undgå en viss olikhet
uti behandlingen, då man i varje fall måste förfara efter lämplighetsgrunder.
Men det vet nog herr statsrådet lika val som vi alla, att människorna
äro mycket olika beskaffade till sin natur, och det äro också
ämbetsmännen. De kunna icke undgå att vara människor, och följaktligen
finns det sådana med ganska humanitärt sinnelag och å andra
sidan sådana, som fatta som sin uppgift och anse som sin plikt att
gå fram med lagen och icke med evangelium. Jag vill i detta avseende
bara säga som exempel, att platser, där verkligen ett ganska
stort tillmötesgående lärer visats, äro sådana som Gävle, Hälsingborg,
Morgongåva, Borlänge m. fl., under det att på andra orter, Skövde.
Arvika, Kiruna, Laxå, Porjus i all synnerhet, har jag hört, Göteborg
m. fl., det tillämpats ett annat förfaringssätt, varöver man beklagat
sig högeligen. Detta beror naturligtvis på olika uppfattning om hur
saken skall behandlas. Nu är det emellertid så, vad Stockholm angår
— enligt flyktingarnas uppgift och även såvitt den kommitté, som
har saken om hand och som bär till uppgift att hjälpa dem, kunnat
utröna —- att det en tid också här rått ett mycket stramt regemente,
men det liar väsentligen förbättrats, och numera visas det i allmänhet
ganska stort tillmötesgående även bär. Vederbörande ba också, när
det gäller dem, som ha med saken närmast att skaffa, trott sig märka,
att efter det denna interpellation blivit framställd, uppmärksamheten
mera allmänt fästs på att man måste gå fram med lampor, och det har
inlupit mycket färre klagomål nu, sedan interpellationen blivit framställd.
än förut.

Vad jag måste fastslå nu Er, att det bär icke är fråga om på något
sätt att större fördelar att vistas i Sverige, skola beredas sådana finnar,
som bara söka arbete här, eller sådana, som fara över hit för att
undgå den finska värnplikten, utan det är fråga om den asylrätt, som
enligt gammal hävd ute i världen, en hävd, som tyvärr brytes mycket
ofta, ''bör tillkomma politiska flyktingar, som äventyra att, hemma
kunna dömas som politiska förbrytare under inflytande av den upphetsade
stämning, »om i ett hemland alltid under sådana förhållanden
behärskar även domstolsväsendet.

Man säger och klagar ofta över att även denna asylrätt icke liar
iakttagits här, trots regeringens eventuella bemödanden, utan att även
sådana, som bestämt ha uppgivit sig vistas här på grund av politiska
bevekelsegrunder, i alla fall ha skickats tillbaka. Nyligen förevisades
mig i avskrift t. ex. en skrivelse från en länsman i Linland till lands -

Ang. behandling
av finska
politiska flykti
liga r.

(Forts.)

Nr 30. 4

Lördagen den 26 april.

Ang. behandling
av finska
politiska flyktingar.

(Forts.)

hövdingämibetet i Nylands län — det var fråga om undersökning av en
viss persons förhållanden ■—- där det förekommer följande passus:
»Från Sverige återsända passlösa röda ha för polisen i Åbo uppgivit,
att» och så komma några uppgifter om den person det rörde. Det visar
sig således, att man här dock återsänt passlösa röda delvis emot deras
egen önskan och kanske också utan någon tillräcklig undersökning, om
de kunde vara ''fullt trygga på det andra stället.

Nu förefinnes emellertid fortfarande eu liten anledning till farhåga
här, trots den välvilja., »om framskymtat under civilministerns
anförande, nämligen att vi bär i Sverige för närvarande äro ganska
strama i vårt förhållande emot utlänningar i allmänhet. _ Om man
jämför vårt förhållande med hur t. ex. Holland och Schweiz ha uppträtt
och vilka offer de gjort, märkes här mera en tendens att vara
sig själv nog och icke öva något slags överflödig barmhärtighet med
hänsyn till de följder, som genom världskriget drabbat en hel del
utländska medborgare på ett oerhört mycket våldsammare sätt, än de
drabbat svenska medborgare. Och utgången härom dagen av behandlingen
av den av herr von Kock väckta motionen är ett uttryck för
denna svenska egoism, driven alltför långt enligt min personliga uppfattning.

Därför få vi nog be herr statsrådet fortfarande låta myndigheterna
tänka sig noga före, innan de ingripa mot sådana här finska flyktingar.
Man måste besinna deras ställning och sätta sig in i deras kläder,
vilket ju ''polismyndigheten mycket sällan gör, och tillämpa den
satsen, att vad I viljen, att människorna skola göra eder, det gören I
ock dem. Den skulle man till äventyrs, åtminstone för någon gång
skull, kunna tillämpa även i den praktiska politiken, och det vore
särskilt på sin plats här. Man kan tänka sig, i vilken belägenhet
dessa stackars människor äro och vad de äventyra, och de ha ju,
större delen, också stritt för sin övertygelse och för, enligt deras uppfattning,
ett bättre samhälle än det närvarande, och det närvarande
är nog inte så särdeles bra, det medger nog herr civilministern också,
då det avkastar världskrig och andra sådana där små trevligheter.

Men i detta sammanhang skulle jag, i anknytning just till civilministerns
generalisering av denna fråga vilja fästa uppmärksamheten
på utlänningars, även då inbegripet de finska flyktingarnas rättsställning
i allmänhet bär i landet. Det är så, att enligt den gamla ordningen
ha egentligen utlänningar ingen rättsställning uti främmande
land och icke heller bär i Sverige. De stå icke under skydd, på samma
sätt som svenska medborgare, av den svenska lagen, utan utvisningsrätten,
som visserligen genom en senare lagstiftning blivit något omgärdad
med garantier — dock icke på långt när tillräckligt — är en
administrativ angelägenhet, där det lämnas utrymme för polisens godtycke
i ofantlig grad, och sådant godtycke förekommer ju ganska ofta.

Herr civilministern har nyligen i samråd med mig varit i tillfälle
''att försöka hjälpa till att ingripa och korrigera i ett särskilt upprörande
fall och det synes ock ha lyckats. Det tyckes gå till så
beträffande vissa politiska utländska flyktingar, att om det kommer
det minsta smolk i mjölken, så är man oerhört hänsynslös. Ja om en

5 Nr BO.

Lördagen den 26 april.

utlänning begår ett dåd bär — fallet Kreuger, tar man detta till. förevändning
att utöva varjehanda hänsynslösheter mot andra utlänningar, fiy]:.

Andra personer som långa tider vistats bär bara anhållas och tagas tingar.

från sitt arbete, de få inte gå hem till sin bostad, få inte taga emot (Fort*.)

besök av sina närmaste utan efter en lång procedur med polismyndigheterna
och skickas efter få dagar direkt ur landet, precis som ^om
man levde i det gamla tsaristiska Ryssland. Detta förhållande måste
en gång upphöra. Vi måste, om vi skola kunna skapa det nationernas
förbund, som många tro är möjligt, och om det skall kunna gå i verkställighet
på ett någorlunda förnuftigt sätt, se till, att alla människor
garanteras sina personliga friheter och sina personliga rättigheter,
var de befinna sig, även av de utländska lagstiftningarna.

Jag vill sluta med att ge uttryck åt en motsatt ^mening mot den
herr statsrådet tillkännagav i slutet av sitt svar, da han ansag, att
det icke är tillrådligt att visa alltför stort tillmötesgående. Jag för
min del skulle vilja sluta med en uppmaning till herr statsrådet att
dock trots allt söka anse det tillrådligt att visa det största möjliga
mänskliga tillmötesgående.

Föredrogs, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran konstitutionsutskottets
utlåtande nr 22.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets betänkande
nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående restitution
i vissa fall av erlagda tobakslicensavgifter; bifölls vad utskottet i
detta betänkande hemställt.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets utlåtande nr 20, i anled- Förordningsning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till .förordning om
rätt för kommun att upptaga särskild avgift vid vissa offentliga offentliga
nöjestillställningar jämte en inom riksdagen i ämnet väckt motion. nöjestillstäU ningar.

Till konstitutionsutskottets handläggning hade båda kamrarna
hänvisat en av Kungl. Maj:t till riksdagen avlåten proposition, nr
166, däri Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att antaga framlagt förslag
till förordning om rätt för kommun att upptaga särskild avgift
vid vissa offentliga nöjestillställningar.

I sammanhang med propositionen hade utskottet jämväl till behandling
förehaft en till utskottet hänvisad, inom andra kammaren
väckt motion, nr 344, av herr Welin, däri motionären hemställt, att
riksdagen ville besluta, att vissa angivna ändringar i Kungl. Maj:ts
ifrågavarande proposition skulle vidtagas.

Utskottet hade i föreliggande utlåtande på anförda grunder hemställt
:

Nr 30. 6

Lördagen den 26 april.

Forordmngs- a) att riksdagen, med förklaring att Kungl. Mai:ts i förevarande
särskild avgift proposition framlagda lagförslag icke kunnat av riksdagen i oförändvid
offentliga rat skick antagas, måtte för sin del antaga förslag till förordning i
nöjestillställ- ämnet av den lydelse, utlåtandet visade;
mngar. b) att herr Welins motion icke måtte till någon riksdagens åt (Forts.

) gärd föranleda.

Beträffande sättet för utlåtandets föredragning yttrade

Herr C 1 a s o n: I avseende på föredragningen av konstitutionsutskottets
utlåtande nr 20 hemställes:

att detsamma må företagas till avgörande på det sätt, att det däri
behandlade förordningsförslaget först föredrages, där så erfordras,
paragraf- och momentvis, med promulgationsstadgande och rubrik
sist;

att sedan förordningsförslaget blivit genomgånget, utskottets
hemställanden föredragas;

att vid behandlingen av den paragraf, varom först uppstår överläggning,
denna må omfatta utlåtandet i dess helhet;

att författningstext ej må behöva uppläsas i vidare män, än sådant
av någon kammarens ledamot begäres;

att för den händelse förordningsförslaget kommer att i en eller
annan del återremitteras, utskottet lämnas öppen rätt att, vid ärendets
förnyade behandling, i avseende å de delar, som blivit med eller utan
ändring godkända, föreslå sådana jämkningar, som kunna föranledas
av ifrågasatta ändringar i återförvisade delar; samt

att i avseende å numrering av paragrafer och moment utskottet
må vidtaga de ändringar, som påkallas av kamrarnas beslut.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Utskottets förordnings förslag.

1 §.

Denna paragraf lydde sålunda:

(i Kungl. Maj:ls förslag:) (i utskottets förslag:)

_ Hör nöjestillställning, till vilken allmänheten har tillträde mot
avgift, äger kommun, inom vilkens område tillställningen försiggår,
uttaga en särskild avgift, benämnd nöjesskatt.

Med nöjestillställning avses i denna förordning:

a) konsert, opera- och annan musikalisk föreställning, dramatisk
och litterär föreställning samt uppvisning i konstnärlig dans;

b) biograf föreställning;

c) cirkus- varieté- och kabaretf öreställning, uppvisning i professionell
idrott samt annan liknande tillställning;

d) bal, _ maskerad, annan danstillställning och med dessa jämförlig
nöjestillställning;

7 » BO.

Lördagen den 26 april.

fi Kungl. Mcti:ts förslag:) (i utskottets förslag.) förslag a^g.

e) kappläpnine, trackarnme och uppÄmuc i luftballong

^OairisnSgir djur, trolleri- . f) fbreyieniug av djur, trolleri. **g£*

ÄrSa-S- fSresällnlug, J

netteater akrobatikföreställning ning, akrobatiklorestallnig, f
i n a-ij visning av panorama, vaxkabinett,

och dyllkt marionetteater och dylikt.

Till nöjestillställning hänföres icke tillställning, som1 J^ar vetenskaplig
ändamål eller anordnas i undervisnings- eller uppfostringssyfte.

Herr Welin både i sin omförmälda motion förordat fogande
lydelse elv itu lfra^ävärande paragraf.

För nöjestillställning, till vilken allmänbeten har tillträde mot
avgift skall till kommun, inom vilkens område tillställningen forsla
går, utgå en särskild avgift, benämnd nöjesskatt.

Med nöjestillställning avses i denna förordning:

a) konsert, opera- och annan musikalisk _ föreställning dramatisk
och litterär föreställning samt uppvisning i konstnärlig dans,

c) cirkusföreställning, uppvisning i professionell idrott samt annan
travkörning och uppstigning i luftballong eller

flygIef förevisning av djur, trolleriföreställning, marionetteater, akrobatikföreställning
och dylikt; .

f) varieté- och kabaretföreställning, bal maskerad, annan danstillställning
och med dessa jämförlig nöjestillställning; samt

g) vaxkabinett. . + ,TO

Till nöjestillställning hänföres icke tillställning, som tjanar ve .

tenskapligt ändamål eller anordnas i undervisnings- eller uppiostringssyfte.

Enligt en vid utlåtandet fogad reservation hade herr Clason
ansett, att utskottet med avseende på klassificeringen av nojesarterna
bort tillstyrka bifall till herr Welms motion.

Härjämte hade reservation anmälts av herran Oscar Olsson,
Hallén, Enqberp och Hansson i Gärda, vilka yrkat, att fe 1. c) skulle
erhålla följande lydelse:

»Cirkus-, varieté- och kabaretföreställning. basar, uppvisning i
professionell idrott samt annan liknande tillställning.»

Reservationer både vidare avgivits av:

1) herr Bellinder, vilken, med instämmande av greve Alexander
Hamilton, anfört:

(Forts.)

Nr 30. 8

Lördagen den 26 april.

ningar.

(Forts.)

förslag avg. förpsl^ - med Skottet anser jag, att den av Kung], Maj:t
särskild avgift e® a£na nöjesskatten bör av riksdagen i princip godkännas, men
Vid offentliga™ Kungl. Maj:t föreslagit denna skatt för att lätta skattetrycket

w°S TT6"113’ Sådan lättnad’ såsom skatten ™ är ''lagd,
blott skulle kunna komma ett mindre antal kommuner till godo, i

det att i största delen av kommunerna på landet och särskilt i sådana,
som törst och främst skulle behöva erhålla lindring i sitt skattetryck,
enligt det kung], förslaget beskattningsbara nöjen ej förekomma,
sa^vmnes ej vad med denna skatt åsyftas.

Jtn rättvis fördelning av nöjesskatten de olika kommunerna
emellan kan ej ske, om denna skatt skall upptagas av primärkommunerna.
Däremot kunna alla kommuner inom ett landstingsområde
„ s.ln vederbörliga del av en sådan skatt, om en obligatorisk skatt
a nöjen inom primärkommunerna ingår till den dessa kommuner omfattande
enheten och fördenskull upptages av landstinget.

riksdagen enligt min mening nu avslå det av Kung],
Maj.t framlagda forslaget i förhoppning, att förslaget i huvudsakl1?6.
11 ol.orandrat skick återkommer redan vid nästa riksdag med den
förändringen, att nöjesskatten upptages av landstingen och de kommuner,
som ej deltaga i landsting.

Därvid torde ock Kungl. Maj:t taga i betraktande, att de kommuner,
inom vilka beskattningsbara nöjen anordnas, böra erhålla

uÄrttmn^r de Td dessa anordningar förenade ekonomiska
ppolf ingärna, liksom ock ytterligare överväga, huruvida ej i vårt
land liksom i Danmark en del av nöjesskatten bör ingå till staten.»:

2:o) herr von Mentor, som anfört:

i >>Etl_en 1 andra kammaren innevarande år väckt motion nr 54

iestiÄ!täll0?Car E'' p1å andf fi?reslaffit beskattning av offentliga nöjestillstaUmngai-
och därvid erinrat, bland annat, att under år 1911

ta 8 449 0nneT intra^esavS?fter för _offentliga nöjen med i runt
al 8,449 000 kronor, darav belöpte sig på landsbygden 1,278 000

V LandäsP4PStVdernf 7J71’0.?? kr(Tr- — Enli^t landskamrer Otto
året 1919 S if ^°sit}onen bilagda V. P. M. såldes finans aret

1J12—1.3 i Danmark biljetter till skattepliktiga nöjestillställ- ''
ningar for omkring 9,6 miljoner kronor, därav ^nästan

i Köpenhamn för kronor 5,8 miljoner
i landsortsstäderna » » 2,8 »

och på landsbygden » » lt0 »

Då förhållandena i detta fall inom Danmark och hos oss säker mannavr°dessm

''Sff llkaf. ffestaltaJe’/r det nog ej något misstag, om
man av dessa siffror finner att den av utskottet förordade nöjesskatten
skulle i huvudsak tillfalla Stookholm och i någon män vissa
andra stader, men jämförelsevis ringa landets Övriga kommuner

billig''Ta? 1“ finna CV¥^n ^delning av skatten rättvis och
nr 344 fLfJ ~ som ansett dels att de av herr Welin i motionen

dLst d^o T j/nlrTa^haV^0da skäI för ock dels att,
därest denna skatten bestämdes att utgå såsom statsskatt, hinder

Lördagen den 26 april. 9

ej borde förefinnas, att det därvid fastsloges, att en del av skatten
skulle fördelas på landets samtliga kommuner — inom utskottet påyrkat,
att utskottet skulle i avbidan på det förslag till statsskatt, som
bevillningsutskottet har tillfälle att framlägga, avstyrka bifall till
ifrågavarande kungl. proposition.»

Herr von Mentzer: Herr greve och talman, mina herrar!
Till att börja med skulle jag i förbigående vilja påpeka, att, då den
skatt, som bär är ifråga, icke kan påtvingas någon, utan var och eu
får själv avgöra, huruvida han vill erlägga skatten eller icke, så synes
den vara väl värd att bliva upptagen i vårt skattesystem.

Skall man emellertid för att övergå till huvudsaken taga ståndpunkt
i fråga om denna skatt, torde det första, som man har att söka
göra klart, vara det, huruvida skatten skall utgå såsom kommunalskatt
eller icke. Utskottet har förordat det förra, d. v. s. att denna
skatt skall tillfalla kommunerna. Såsom skäl härför anger utskottet
först, att det synes vara ett oavvisligt behov att med nya inkomstkällor
söka hjälpa kommunerna under nu rådande dyrtid. Då dyrtiden
gör sig kännbar även för staten och dess ekonomi, synes det mig även
för staten vara ett oavvisligt behov att söka tillgodogöra sig de inkomstkällor,
som visa sig möjliga att anlita, vadan det förefaller mig,
som om det av utskottet sålunda åberopade skälet ej talade för nöjesskatten
uteslutande såsom kommunalskatt, utan minst lika mycket
för nöjesskatten såsom statsskatt.

Vidare säger utskottet, att vi böra gå försöksvis till väga, och
att det sker bäst, om nöjesskatten nu upptages såsom kommunalskatt.
Även jag kan ansluta mig till den meningen, att vi här ha att gå
försöksvis till väga, men jag håller före, att staten har större möjlighet
att, om en nu beslutad skatt vid försöket visar sig vara i behov
av ändring, verkställa en dylik ändring, ifall skatten är antagen
såsom statsskatt än om den är antagen såsom kommunalskat. I senare
fallet kan det inträffa, att om staten framdeles finner försöket
misslyckat, staten ej kan åstadkomma ändring, med mindre än att
staten nödgas bereda kommunerna ersättning på annat håll för den
nöjesskatt, som de en gång fått sig tillerkänd.

Ytterligare menar utskottet, att det är nödvändigt, att kommunerna
hava bestämmanderätten över denna skatt. Om skatten, vilken säges
såsom kommunalskatt vara avsedd att fylla ett kommunernas behov,
verkligen kommer att tillmötesgå ett dylikt behov, så kan det inträffa,
att kommunerna få alldeles för stort intresse av skatten. Vid sådant
förhållande synes det mig bäst, åt bestämmanderätten icke överlämnas
ensamt åt kommunerna. Om kommunerna framdeles lämnas
tillfälle att yttra sig i frågor av detta slag, på samma gång som bestämmanderätten
lägges i myndigheternas hand, så torde kommunerna
få sin rätt tillgodosedd, men ej behöva bliva fastlåsta med sina
ekonomiska intressen vid nöjesskatten.

Slutligen håller utskottet före, att skattens anordning såsom statseller
landstingsskatt skulle föranleda så dryga indrivningskostnader
att skatten för den skull bör bestämmas skola bliva kommunalskatt.

Xr 30.

Förordningsförslag
ang.
särskild avgift
vid offentliga
nöj est illställningar.

(Forts.)

Nr BO.

Förordningsförslag
ang.
särskild avgift
vid offentliga
nöjestillställningar.

(Forts.)

10 Lördagen den 26 april.

Härtill ber jag att få genmäla, att då det bär visat sig vara möjligt
att anordna skatten såsom statsskatt i ett stort antal länder, såsom
Danmark, England och Frankrike m. fl., så bör det kunna vara genomförbart
även i vårt land. Yi hava icke mindre anledning än dessa
länder att införa denna statsskatt. Såvitt jag kan finna, har utskottet
icke kunnat framlägga några verkligt bärande skäl för sitt förordande
av nöjesskatten såsom kommunalskatt.

Härtill kommer, att om utskottets framställning bifalles, så kommer
den inkomst, som skatten kan inbringa, att fördelas mycket
ojämnt och enligt män tanke obilligt. Under antagande att herrarna
läst min reservation, skall jag icke upprepa vad jag sagt i densamYi
sakna utredning om huru mycket av skatten som skulle, om den
bleve kommunalskatt, tillfalla först och främst Stockholm och i andra
hand några av landets övriga största städer samt slutligen rikets övriga
kommuner. Men de siffror, som jag hänvisat till i min reservation,
torde dock gorå klart, att skattens fördelning, om skatten blir en
kommunernas ensak, blir mycket ojämn, och då vi veta, hurusom
kommunalskatterna i ett mycket stort antal av rikets kommuner äro
i hög grad mer tryckande än i Stockholm och i det fåtal städer, som
kunna vänta isig få fördel av skatten såsom kommunalskatt, är det
uppenbart, att eu sådan fördelning ej tillgodoser de kommuner, som
äro mest i behov av lindring.

Då jag nu, herr greve och talman, yrkar avslag å utskottets hemställan,
så gör jag det med tanke därpå, att om utskottets framställning
ej bifalles, så kan bevillningsutskottet i anledning av den under
dess behandling varande motionen om nöjesskatten såsom statsskatt
framlägga det förslag, som utskottet finner lämpligt. Om bevillningsutskottet
därvid skulle finna sig böra föreslå, att skatten fastsloges
såsom statsskatt, men på samma gång förordade, att en viss del av
skatten bleve utanordnad till kommunerna, så kan det ifrågasättas,
huruvida icke ett sådant förslag vore värt att antagas. _ Därigenom
kunde kommunerna få en skälig ersättning för de särskilda omkostnader.
som nöjestillställningarna möjligen förorsaka dem.

Jag yrkar emellertid, herr greve och talman, som jag förut sagt,
nu avslag å utskottets hemställan.

Herr Bell in der: Herr greve och talman, mina herrar! I
likhet med majoriteten inom utskottet gillar jag i princip det i Kungl.
Maj :ts proposition framställda förslaget att pålägga en nöjesskatt, men
då redan Kungl. Maj:t och sedan ytterligare utskottet betonat, att
denna nöjesskatt i första rummet motiveras av behovet att lätta på
kommunernas skattetryck'', och då denna skatt, om den skulle upptagas
av primärkommunerna, i mycket ringa grad skulle fylla detta
ändamål med avseende på de allra flesta av våra kommuner, kan jag
för min del icke gilla Kungl. Maj:ts förslag, att denna skatt skulle
upptagas av primärkommunerna, ett förslag, vilket majoriteten i utskottet
biträtt, utan jag anser, att för att kommunerna i allmänhet
skola kunna få någon nytta av denna skatt, den bör utgå till den
större kommunala enheten, nämligen landstinget.

Lördagen den 26 april.

11 Sr BO.

Ku är det ju så, att nöjen i första rummet anordnas i våra störa Förordmngsstäder
och även i våra mindre städer, alltså i de kommuner, som ha avgift

eu större befolkning och som ligga gynnsamt med avseende på kom- v-;(i offentliga
rrmnikationer, medan däremot inom de allra flesta av våra landskom- nöjesumumrauner
några sådana nöjes till stål 1 ninga r, som skulle kunna beskattas, rungar.
icke äga rum. Därför skulle dessa landskommuner, oaktat de kanske (Forts''''’
bäst behöva lindring i sina skattebördor, icke få någon del av denna
skatt. Detta kan ju icke vara någon rättvis beskattningsprincip. Tvärtom
skulle dessa kommuner ofta bli skattskyldiga till angränsande kommuner,
där nöjesskatt upptoges och dit grannkommunens befolkning
begåve sig för att få njuta av de nöjen, som där erbjudas. Därför anser
jag, herr greve och talman, att riksdagen, även om den i princip
gillar nöjesskatten, dock för närvarande bör avslå den i den form, som
den i Kungl. Maj :ts proposition nu fått, så att i stället för kommunen
landstinget må kunna erhålla rätt att upptaga skatten. En formulering,
som innebär en sådan ändring, kan ju icke nu bär åstadkommas,
och därför torde det vara nödvändigt, att riksdagen för närvarande
avslår Kungl. Maj:ts proposition, i förhoppning att Kungl.

Maj:t redan till nästa riksdag utan några egentliga förändringar för
övrigt framlägger förslaget ånyo, men då så beskaffat, att skatten
kommer våra kommuner i allmänhet till godo, vare sig det blir landstingen
och de städer, som icke deltaga i landsting, som skulle få upptaga
denna skatt, eller skatten skulle ingå till staten. Jag har nämligen
för min del den uppfattningen, att även om skatten skulle utgå
till landstingen, en del utav densamma skulle kunna komma staten
till godo, såsom fallet är t. ex. i Danmark och en del andra länder.

Härigenom skulle också utskottsmajoritetens invändningar emot
skattens karaktär av att vara obligatorisk bortfalla. Utskottet anser
nämligen, att det icke är lämpligt, om skatten skall utgå till primärkommunerna,
att den göres obligatorisk. Det kan ju hända, säger utskottet,
att några kommuner icke ha behov av skatten och icke vilja
upptaga den, och därför bör den icke vara obligatorisk. Denna svårighet
skulle naturligtvis bortfalla i och med det att skatten upptages
av landstingen. Då skulle den naturligtvis bli obligatorisk, och de
inkomster, som inflyta, skulle på ett eller annat sätt komma alla kommuner
till godo, vare sig medlen skulle användas till bekostande av
fattigvård inom landstingsområdet eller till lättande av skattetrycket.

Det är ju under utarbetande ett förslag, att de mest betungande kommunerna
skulle få någon lättnad därvidlag, men detta förslag är ännu
icke färdigt, och under tiden kunde det vara en god hjälp för dessa
kommuner, om de på detta sätt genom nöjesskatten kunde få något
bidrag till lättande av sina skattebördor.

Utskottet säger, att man bör försiktigt pröva, i vad mån denna
skatt kan vara lämplig, och därför tyckes utskottet ställa i utsikt, att
man skulle kunna, sedan man vunnit någon erfarenhet, ändra sättet
för skattens upptagande, så att den inginge antingen till landstinget
eller till staten. Men jag hemställer, huruvida det kan vara lämpligt
att först låta vissa kommuner (komma i åtnjutande av en fördel under
ett eller annat år och sedan beröva dem denna fördel. Det tror jag

Nr 30. ''12

Lördagen den 26 april.

Förordnings- icke de skulle vara vidare belåtna med. Då är det nog bäst att från
särskild a^ift ^>°ri,an s^Ua det så, att fördelningen blir rättvis kommunerna emel8vid
offentliga lan’ aven om det skulle dröja till nästa år, innan denna skatt komme
nöjcstillställ- att upptagas.

ningar. (Man säger nu, att man icke bör förmena de kommuner, som skulle

(Forts.l få någon större inkomst av denna skatt, att få det redan nu. Men

av det skäl jag nyss anförde tror jag, att det vore lämpligt att något
uppskjuta saken, tills en rättvisare skattegrund kunde åstadkommas.

Det tiar också sagts i Kungl. Maj:ts proposition, att det är billigt,
att de kommuner, inom vilka nöjena anordnas, få någon ersättning,
då dessa anordningar kunna vara förenade med varjehanda kostnader
iför kommunerna. Men därpå vill jag svara, att även om skatten
ingår till landstingen, torde i alla fall dessa kommuner kunna beredas
ersättning för havda omkostnader.

Utav de skäl, som jag nu här uttalat och den som jag anfört uti
den reservation, i vilken greve Alexander Hamilton instämt, och som
åtföljer betänkandet, och likaså med hänvisning till de reservationer,
som avlämnats dels av herr von Mentzer i denna kammare, dels ock
av herrar Zander och Persson i Tofta och vilka reservationer åsyfta
detsamma, som jag och greve Hamilton med vår reservation avse, anhåller
jag, herr greve och talman, att för närvarande få yrka avslag
å Kungl. Maj:ts proposition, i den förhoppningen att propositionen
måtte återkomma till nästa riksdag, lagd på ett sådant sätt, att skatten
blir mera rättvis och billig.

Herr Cl ason: Herr greve och talman! Det framgår redan

av reservationerna och de föregående talarnas anföranden, att vi
inom konstitutionsutskottet varit så gott som fullkomligt ense om att
det är synnerligen lämpligt att införa en nöjesibeskattning. Därom
råder således icke någon meningsskiljaktighet. Reservanterna hava
nu emellertid velat hava denna skatt somliga till en landstingsskatt,
andra till en statsskatt, andra till en skatt, fördelad på både landsting,
stat och kommuner, och därför nu stannat vid ett avslagsyrkande.

Jag hemställer emellertid, om det verkligen skulle vara klokt
att gå den vägen, om man nu vill ha fram saken. Det bär åtminstone
för oss inom utskottets majoritet stått fullt klart, att man här
befinner sig på ett område, där man måste gå varsamt fram, och att
man därför till en början måste gå fram med en falvultativ skatt.
Detta är dock, såvitt jag förstår, icke möjligt med vare sig en landstingsskatt
eller en statsskatt ty det kan svårligen tänkas, att landstinget
eller staten kunde komma och såga: i den kommunen skall
skatten utgå, men i den kommunen skall skatten icke utgå. Vill
man därför försöksvis experimentera sig fram, tror jag, att den enda
vägen är att gå den kommunala beskattningens väjg.

Detta även av andra anledningar. Enligt min mening är det
givet, att man i varje fall åtminstone till en början måste arrangera
skatten så, att den kan utgå med en viss smidighet och frihet, och
man kan mycket väl tänka sig — det innebär också detta förslag —

Lördagen den 26 april.

13 Nr 30.

att den skulle kunna utgå efter i viss man olika normer i olika Fårordnmg*-kommuner. Det synes mig exempelvis, som om mycket goda skäl
kunna tala för 8;tt i en kommun med överhuvud taget enklare för- offentliga
hållanden, skatten kan läggas efter en lägre skala än i kommuner nöjeåilUtällmed
dyrare förhållanden och högre levnadskostnader o. d. Detta nmgar.
kan naturligtvis ske med eu kommunal nöjesskatt, men jag kan icke (torts.)
se, hur det skulle kunna genomföras vid en kommunal landstingsskatt,
ty man kan väl icke i landstingens hand lägga en sådan rätt
att klassificera kommunerna.

Det synes mig också synnerligen lämpligt att, såsom förslaget
nu gör, lämna frihet åt en viss ort att befria visst slag av nöjesiillsfällningar
från skatt. Man kan exempelvis tänka sig, att _ en
kommun understödjer en serie av konserter, eller det kan vara fråga
om ett uppträdande av något teatersällskap eller anordnande av
några skådespel, som stå på en alldeles särskilt hög konstnärlig nivå.
Kommunen kan vilja befria dessa ifrån skatten, och det låter sig
också göra med en kommunal nöjesskatt, men jag har icke heller
lyckats se, huru detta skulle låta sig göra med en landstingsskatt,
och icke heller huru det skulle låta sig gorå att, om skatten vore en
landstingsskatt, i kommunens hand lägga rätten att i det _ eller det
fallet befria från skattens erläggande. Det bleve em dualism i bestämmanderätten
över skatten, som icke gärna är möjlig att genomföra.

Det bär slutligen stått klart för oss inom utskottet, att landstingsinstitutionen
iför närvarande knappast har organ lämpade att
omhändertaga den tekniska apparat, som skulle erfordras för uppbärandet
av denna skatt. Men den nuvarande landstingsskatten,
som skrives u’pp på debetsedlarna, går det naturligtvis mycket enkelt.
Men här skulle fordras en helt annan apparat. Det skulle
fordras kontrollanter inom varje kommun o. s. v., vilka visserligen
den enskilda kommunen, som vill ha skatten, kan skaffa, men som
jag svårligen kan se, hur landstingen skulle kunna anordna.

Nu har man sagt: ja, men på detta sätt kommer skatten icke
alla till godo. Det kan medgivas, men åtminstone åtskilliga av de
nöjestiHställningar, som här äro i fråga tror. jäg redan nu ha och
framdeles komma att få en allt större spridning även på landsbygden,
exempelvis biografer och danstillställningar -—• jag tror icke,
att dessa hava någon som helst tendens att minskas — och således
tror jag att även ett stort antal landsbygdskommuner nog skulle
komma i åtnjutande av denna skatt. Lädes den på landstingsområdena,
skulle för övrigt det allra mesta falla på de städer, som icke
tillhöra landsting, och det är visst icke säkert, att det. som bleve
kvar, skulle bli så synnerligen mycket, om det efter folkmängden
skulle fördelas på alla rikets kommuner. Jag tror visst icke. att
man då skulle kunna påräkna så särdeles mycket på de olika hållen,
vilket herr Bellinder tycktes föreställa sig.

Herr Bellinder sade också —■ och även herr von Mentzer framhöll
detta -—- att det skulle vara oegentligt att lägga skatten som en
kommunalskatt, om man sedan tänkte sig en utveckling, genom vil -

Nr 30. 14

Lördagen den 26 april.

Forordnings- ken lingon del kunde överföras ''till landstingen. Jag tror visst icke,
särskild avgift ^''e^ao vore farligt. Om man, såsom i utskottets utlåtande skett,
Vid offentliga redan från (början pekar på möjligheten att gå den vägen, så synes
nöjestillställ- mig ingå hinder finnas att framdeles eventuellt gå en sådan väg.
ningar. jag vill dessutom påpeka, att det är den vägen man gått i Dan(Forts.
) mark, vilket land herr von Mentzer anförde såsom exempel på ett
land med statlig nöjesskatt. Man hade där först infört en kommunal
nöjesskatt, och sedan man experimenterat sig fram med denna,
gick man, då man kom till denna kristid, så till väga, att man överflyttade
en del av inkomsten på staten.

k ad för övrigt förhållandena i utlandet beträffar framgår, om
man går igenom den historik, som finnes i den kungl. propositionen,
att nöjesskatten i det stora flertalet länder anordnats såsom
kommunalskatt. Det finns ett par undantag, men om de närmare
anordningarna i dessa fall känna vi ännu ganska litet; i dessa fall
har. emellertid den statliga nöjesskatten tillkommit såsom en ''extraordinarie
skatt med anledning av kristiden, och om den kommer att
bestå såsom sådan, är icke säkert.

Slutligen vill jag understryka vad utskottet sagt, att om man
över huvud ta,get vill antaga denna skatt och vill försöksvis experimentera
sig. fram, så måste man börja någonstädes, och just genom
att börja pa det sätt, som nu är föreslaget, kan man få någon ''erfarenhet
att stödja sig på. Reservanterna säga: nej, vi skola avslå
detta nu. Ja, under vilka iförhållanden vilja då reservanterna, att
man skall börja med saken? Jag är visst icke säker på att det är så
lätt att ombilda denna skatt vare sig till landstingsskatt ''eller statsskatt.
Konstitutionsutskottets majoritet och Kungl. Maj:t hava nu
varit ense om att man bör börja med den såsom en kommunalskatt.
Aro reservanterna fullkomligt säkra på att man kan lyckas kasta
om hela denna tankegång, när så starka sakliga skäl tala därför som
de skal utskottet utvecklat, så att man kan vara viss om att ett annat
år få igenom ett beslut i en helt annan riktning? Jag är säker
på, att det skulle komma att dröja både ett år och kanske flera innan
detta vore möjligt. Men under dessa år skulle detta beskattnings
objekt, som vi alla anse vara ett lämpligt beskattningsobjekt,
liglga outnyttjat. Det förefaller mig, som om det ur alla synpunkter
vore lämpligare för dem, som vilja ha denna skatt, att nu börja
med denna form och .-experimentvis söka sig fram för att på detta
sätt omsider komma till ett bestående resultat.

JT.err . voin Mentzer antydde, att skatten skulle kunna verka
olämpligt, i sa matto, att den skulle kunna locka kommunerna., att
, införa nöjen, som annars icke skulle införas. Jag vill då påpeka,
att de^ nöjen, om vilka det här är fråga, hava kommunerna själva
icke någon rätt att hindra. Kommunerna kunna icke hindra anordnandet
av biografer eller dylikt inom sina områden. Nöjena komma
dit i alla fall. Frågan är, om man vill ge kommunerna rätt att i
sammanhang med dessa nöjen också taga upp någon inkomst. Det
är ju för resten också så, att i sammanhang med nöjena förorsakas
kommunerna säkerligen en hel del utgifter. Detta har gjort sig

Lördagen den 2ö april.

15 Nr 30.

gällande på andra ''håll och gör sig gällande avan i vart land, och F j ^
även ur den synpunkten synes mig en kommunal nöjesskatt lämplig. särskiu avg\^
Jag vill till sist endast säga, att då jag i eu punkt avgivit en Vld offentliga
reservation, jag gjort det därför att jag velat markera, att ja‘g liksom
för resten åtskilliga andra av utskottets ledamöter tänkt mig,
att en sådan gradering av nöjesarterna, som föreslagits i herr W elins
motion vore lämpligare. Då denna emellertid icke vunnit ut
skottsmajoritetens bifall, ehuru va voro åtskilliga inom utskottet av
denna mening, kommer jag icke att yrka bifall till mm i denna
punkt avvikande mening, utan jag ber, herr greve och talman, att
få yrka bifall till utskottets förslag.

nöj ost Utställningar.

(Forts.)

Herr von Mentzer: Den siste; ärade talaren sade, att utskottet
anfört starka sakliga skäl för sin mening. Då jag i mitt föregående
anförande sökt ådagalägga, att de skäl, soin äro aniörda, aro
långt ifrån starka och sakliga, utan ganska svaga, så tror jag, att det
stöd som denne talare ville söka i dessa skäl, är tämligen svagt.

Jag skall endast be att i några punkter få bemöta vad den arade
talaren framförde, detta i afl synnerhet som jag i mitt första anförande
redan uttalade min mening i de punkter, där han nu gjorde sina

åsikter gällande. ,

Den ärade talaren anförde, att, därest skatten icke vore ordnad
såsom kommunalskatt, kommunerna icke^ skulle hava möjlighet att-,
om de t. ex. i enstaka fall ville hava nöjestillställnmgar, som verkligen
vore förädlande och värda att uppmuntras, befria sådana tillställningar
från skatten. Men redan i mitt förra anförande papekade
fao-, att detta mycket väl kan möjliggöras genom att kommunerna
lämnas öppen rätt att i sådana fall ingå -exempelvis till Konungens
befallningshavande med framställning i sådant syfte, och att- det da
lämnas i Konungens befallningshavandes hand att t-illmotesga dylika
framställningar från kommunerna, i den mån de finnas berättigade.

Det var särskilt värdefullt för mig att höra, hur den arade talaren
bekräftade, att Stockholm och övriga städer, som ej tillhöra
landsting, ifall denna skatt skulle anordnas såsom landstingsskatt,
skulle taga en sådan lejonpart av de inflytande inkomsterna, att det
som skulle tillfalla samtliga Övriga kommuner, skulle bil eu mycket
ringa del. De, som villa gå på den linjen, må väl betänka sig, innan

de verkligen stanna för den. _ o

Den ärade talaren yttrade vidare, att vi borde ''ga samma väg,
som man gått i Danmark, och lian redogjorde därvidlag mycket riktigt
för, att skatten där under en lång följd av år vant kommunalskatt
— jag tror. att det var hela förra seklet — till dess att staten
fann, att''den behövde inkomster till följd av den nuvarande dyrtiden
och de nuvarande trängande förhållandena. Den ärade talaren menade
då, att när Danmark både gjort sina försök på det kommunala
området och därifrån övergått till statsskatt, borde vi -ga samma väg.
iag undrar just, om man i Danmark i den n:^a författningen gatt den
vä«en, att man bestämt skatten till -en kommunalskatt, men därelter
överlämnat en del till staten. Jag undrar, om man icke dar gatt den

Nr 30. 16

Lördagen den 26 april.

toXfZT v¥en att i.den1liya författningen fastslå skatten såsom en statsskatt
särskild avgift sedan överlämna en mindre del, en fjärdedel, till kommunerna.
vid offentliga ''Jag tror icke, att den ärade talaren kan åberopa Danmarks exempel
nöjestillstätt- såsom ett stöd för det av honom tänkta tillvägagångssättet.
ningar. . Till slut menade den ärade talaren, att kommunerna icke kunna
(Forts.) hindra anordnandet av biografer och dylikt inom sina områden. Då
de icke kunna hindra det, skulle det, om jag uppfattade den ärade
talaren rätt, vara utan betydelse, vilken ställning kommunerna intaga
i denna fråga, men det är väl en väsentlig skillnad mellan detta
och att kommunerna genom åtskilligt tillmötesgående — genom att
upplåta lokal eller genom att giva vissa andra förmåner — kunna
underlätta och liksom locka till sig nöjestillställningar för att få sin
ekonomi upphjälpt, och det är detta, som jag anser böra undvikas.

Herr greve och talman! Jag vidhåller mitt yrkande om avslag
på utskottets hemställan.

Herr Olsson, Oscar: Jag ber först och främst att i kort het

få yrka bifall till utskottets hemställan.

Gentemot vad som är anfört särskilt rörande det oriktiga i att
kommunerna skulle få denna nöjesskatt för sin räkning och till förmån_
för att skatten skulle utgå till landstingen eller att staten skulle
få sin -del därav, vill jag endast såga, att jag tycker, att det skulle
vara litet egendomligt, om kammaren på sådana grunder skulle
falla detta förslag, då kommunerna enligt vad vi alla äro överens
om just nu ibehöva inkomster för synnerligen angelägna ändamål,
bostadsbyggen o. s. v.

Det var emellertid icke närmast därför jag begärde ordet, utan
jag (begärde ordet närmast för att yrka ett tillägg till 1 i§ i överensstämmelse
med den av mig med flera avgivna reservationen. Vi
vilja i 1 § c) efter ordet »kaibaretföreställning» ha in ordet »basar».
Jag vill fästa kammarens uppmärksamhet på att det i konsekvensens
intresse torde vara tämligen nödvändigt att få med även basarerna
i denna nöjesbeskattning, ty annars kärn det ju helt enkelt gå till
på det sättet, att en varitéföreställning anordnas i välgörenhetssyfte
under Ibasarens namn, och så tager man inträde till basaren och låter
varietéföreställningen (försiggå utan avgift. Man har på detta
sätt det allra bästa tillfälle att anordna nöjestillställningar, som
böra ligga under beskattning, på ett sätt, som gör, att skattefrihet
taktiskt inträder för dessa nöjestillställningar. Jag kan nämligen
icke se, att det finnes någon möjlighet att hindra en skytteförening
eller en välgörenhetsförening av vad slag som helst att anordna
varieté- och kabaretföreställningar utan att taga inträde till dessa
samt vid sidan av dem hava litet tingeltangel och kalla det hela för
basar och taga avgift för inträde till »basaren». Är det meningen,
att det skall bli en effektiv nöjesbeskattning, tror jag, att det° är
s o faoa hänsyn till den reservation, som här avgivits till förman
för införande av ordet^ »basar» i lagen, och jag ber därför, herr
talman, att få yrka bifall till 1 § med det av mig nämnda tillägget.

Lördagen den 26 april.

17 Nr 30.

Herr Mannheimer: Herr talman! Jag skall be att med Förordning*-

några ord få bemöta den näst föregående talaren. Han bär yrkat, avgift

att ''bland de nöjestillställninlgar, som borde beskattas, skulle uppta- offentliga
gas även basarer. Ett sådant yrkande har utskottet icke ansett sig nöjeMUUtm
kunna gå med på av det skälet, att det finnes så många olika slag »ingår.
av basarer. Det finnes basarer som alls icke kunna sägas vara några (Forte.)
tillställningar av det slag, som .böra träffas av ifrågavarande skatt.

Det finnes basarer, som omfatta noj es t i 1 Is t äl 1 ning a r av den art, som
förut omnämnts i lagförslaget. Såsom den siste talaren framhöll,
kan man nämligen tänka sig, att i samband med en basar anordnats
exempelvis eu varieté eller en konsert. Men om en nöjestillställning
är anordnad på detta sätt, är det alldeles uppenbart, att den kommer
att träffas av skatten, därför att då utgör den en nöjestillställning av
den art, som enligt lagförslaget skall beskattas.

Den siste talaren framhöll nu, att man kan tänka sig, att det
upptages eu bestämd inträdesavgift till basaren, men att man har
fri entré till varietén eller konserten, som anordnats i samband
med basaren. Det blir naturligtvis praxis, som får avgöra, hur beskattning
i ett sådant fall skall ske. Men efter vad jag kan förstå,
kommer själva entréavgiften, vilken medgiver tillträde till de
nöjestillställningar, som äro av natur att beskattas, att i sin helhet
bliva beskattad. Jag tror därför, att man för att nå det resultat,
som den siste talaren vill nå, icke behöver införa någon sådan, bestämmelse,
att man, på sätt reservanterna föreslå, tager in ordet
»basar» i förordningen. Man träffar ändå den sortens basarer, som
den ärade talaren vill träffa med skatten. Om man däremot upptager
»basar» bland nöjestillställningar skulle man träffa även sådana
tillställningar, som icke äro av den natur, att de kunna kallas för
beskattningsbara nöjestillställningar.

På dessa grunder ber jag att med avslag på herr Olssons yrkande
få yrka bifall till utskottets ''hemställan i avseende å förevarande
paragraf.

Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att i avseende på förevarande paragraf yrkats: l:o) att
densamma skulle godkännas; 2:o) att paragrafen skulle godkännas
med den ändring, som förordats i den av herr Oscar Olsson m. fl.
vid föreliggande utlåtande avgivna reservationen; samt 3:o) att paragrafen
skulle avslås.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner jämlikt berörda
yrkanden samt förklarade sig anse propositionen på paragrafens godkännande
enligt utskottets förslag vara med övervägande ja besvarad.

Herr von Mentzer begärde votering, i anledning varav och sedan.
till kontraproposition därvid antagits avslag, uppsattes, justerades
och anslogs en omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som godkänner 1 § i det av konstitutionsutskottet i utlåtande
nr 20 framställda förordningsförslag, röstar

Ja;

Första hammarens protokoll 1919. Nr 00. 2

Nr 30. 18

Lördagen den 26 april.

Förordnings- Den, det ej vill, röstar
förslag ang.

särskild avgift Nej;

vid offentliga

»öjestillställ- Vinner Nej, avslås ifrågavarande paragraf.

(FortT) Vid slutet av den häröver anställda omröstningen befunnos rös terna

hava utfallit sålunda:

Ja — 94;
Nej — 27.

Övriga delar av utskottets föror d n i n g s förs lag.

Godkändes.

Utskottets i utlåtandet gjorda hemställanden.

Förklarades besvarade genom kammarens föregående beslut.

Herr statsrådet Schotte avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 391, angående gemensamt lönesystem samt lönereglering för
postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk; nr

392, med förslag i fråga om antalet av vissa befattningar vid
statens järnvägar m. m.;

nr 393, med förslag i fråga om antalet av vissa befattningar vid
postverket m. m.;

nr 394, med förslag i fråga om antalet av vissa befattningar vid
telegrafverket m. m.;

nr 395, med förslag till omorganisation av vattenfallsstyrelsen
samt i fråga om antalet av vissa befattningar vid statens vattenfallsverk; nr

396, angående tillfällig löneförbättring åt vissa befattningshavare
vid kommunikationsverken; samt

nr 397, med förslag till lag om inskränkning för viss tid i rätten
att bortföra stråfoder m. m.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 88, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ersättning
åt biskoparna i Härnösands och Luleå stift för vissa resekostnader; nr

89,. i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lönetursberäkning
för docenter vid statsuniversiteten samt Stockholms och
Göteborgs högskolor;

nr 90, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avlöning
åt lärare vid folkskolor och vissa andra skolor under tjänstgöring
till rikets försvar m. m.;

Lördagen den 20 april.

10

Nr SO.

nr 91, i anledning'' av Kung!. Majits proposition angående tillerkännande
åt pastorn vid tvångsarbetsanstalten å Svartsjö av ett
andra ålder stillägg;

nr 92, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utökning
av det till statens uppfostringsanstalt å Bona hörande jordområde
m. m.; samt

nr 93, i anledning av Kungl. Majits proposition angående medgivande
för hospitalsläkaren P. H. N. Sjöbring och hospitalssysslomannen
E. O. Högberg att komma i åtnjutande av de från och med
år 1919 fastställda avlöningsförmåner för läkar- och kontorspersonalen
vid statens hospital och asyler.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av sammansatta stats- och bankoutskottets
utlåtande nr 1, i anledning av Kungl. Majits proposition angående
personlig professur åt observatorn E. H. von Zeipel jämte eu
i ämnet väckt motion, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 26, i anledningav
väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj it angående ändring i
gällande bestämmelser om avsöndring från hemman av inägor.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad
motion, nr 242, vilken behandlats av andra lagutskottet, både herr
Alvin hemställt, att riksdagen för sin del måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t föreslå en lagändring i ett uti motionen angivet
syfte för Kopparbergs län eller så stort område av riket, som kunde
synas lämpligt.

Ang. viss
ändrad bestämmelse
Ofri
a vsöndring
från hemman
^ a v i någor.

Utskottet hade i föreliggande utlåtande på anförda skäl hemställt,
att, riksdagen måtte i anledning av förevarande motion, nr
242 i aiidra kammaren, i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det
täcktes Kungl. Maj:t efter verkställd utredning taga under övervägande
möjligheten och lämpligheten av sådant undantag från gällande
bestämmelser angående jordavsöndring, att inom Kopparbergs
län utsträckt möjlighet bereddes att för sammanläggning med fastighet,
omfattande otillräcklig inägojord men skog till husbehov, förvärva
till annan liemmansdel hörande inägojord.

Reservation hade avgivits av herr von Essen, som ansett, att utskottets
hemställan bort lyda:

»att riksdagen -— ---fastighet, omfattande otillräcklig odlad

eller odlingsbar jord men skog till husbehov, förvärva sådan till annan
liemmansdel hörande jord»;

och att i överensstämmelse härmed första stycket å fjärde sidan
av utskottets tryckta utlåtande bort erhålla viss ändrad lydelse.

iSr 30. 20

Lördagen den 2(5 april.

Anq. viss Herr von Essen: Utskottet tiar ställt sig tämligen välvil ■■Uiimrelss''om

^ den föreläsande motionen, fastän den i viss mån avviker

''Avsöndring1 ''kela deri princip, på vilken n o r r lands 1 ags t i f t n i nge n i övrigt
från hemman vilar. .Det är på grund av de säregna jordbruksförhållandena i Dart»’
inågor. larne och den omständigheten att jordens splittring där framskridit
(Forts.) så långt, att där uppstått en mängd små jordbruk utan möjlighet
att föda. sina brukare och deras familjer, som man ansett önskvärt,
att en sammanläggning av jord skulle kunna få ske, och att
dessa splittrade delar skulle kunna få återföras till gemensamma
brukningsenheter. Motionären hade tänkt sig, att detta skulle
kunna ske på så sätt, att bolags inägojord skulle med större frihet
och utan att behöva åtföljas av skogsanslag, kunna säljas till
närboende mindre hemmansägare, för att förenas med deras jord.
Utskottet har ansett, att detta borde kunna få medges, men under
den förutsättning, att det ändå skulle vara åvägabragla garantier
för, att genom en sådan anordning, intet jordbruk, som verkligen
hade det omgång, att ett självständigt jordbruk där kunde badrivas,
skulle lfa tillspillogivais. I det avseendet bär jag också varit ense
med majoriteten inom utskottet. Men jag har för min del ansett, att
dessutom ännu ett, villkor borde uppställts för det medgivande, som
utskottet här velat förorda, det nämligen att de jordbruk, som
skulle förvärva sådana utägor från andra hemman, själva skulle
vara av det obetydliga omfång, att de tvunget behövde förvärva dessa
utägor för att bli besuttna jordbruk. Utskottet säger visserligen,
och det är också motionärens tanke, att dessa jordbruk, som kunde
tänkas få tillägg skulle ha otillräckligt med inägor. Men det är i
Norrland i allmänhet så, att odlingen icke framskridit längre, än
att en mängd fastigheter, ehuru de ha för ismå inägor för att kunna
anses besuttna, ändå ''ha tillräckligt med välbelägna odlingsmarker,
så att de genom dessas uppodling vä.l kunna utvecklas till full besuttenbet.
Och jag har ansett, att det skulle vara olämpligt att
även för sådana fall, där jordbruk genom innehavarnas blotta idoghet
och vilja att uppodla mark skulle kunna utvecklas till full besutenhet,
medge, att ett angränsande hemman, om också av blott ringa
betydelse, skulle få offras för att sammanslås med ett annat.

Det är ur denna synpunkt jag. herr talman, icke kunnat biträda
utskottets hemställan i hela dess omfattning, utan har antecknat
en skiljaktig mening och iber att för min del få hemställa,
att kammaren ville bifalla min reservation.

Herr Hol mquist: Herr greve och talman! Den fråga, som
beröres i det föreliggande utlåtandet, är ju. sådan den av utskottet
fattats, en ren Dalafråga, kan man säga. Den gäller, enkelt utsagt,
endast, att Dailajordbrukare, som själv ha ett alltför obetydligt odlinigslbart
jordområde, skulle kunna få med sitt område sammanlagt
visst område, i allmänhet tillhörigt de störa skogsbolagen, och därmed
sin odlingsbara jord utvidgad. -Tåg kan för min ringa del i den form.
vari denna kläm är avfattad, endast önska framgång åt densamma.

"Varför jag begärde ordet, är därför, att jag i motiveringen till
denna kläm funnit ett och annat förhållande, som efter min mening ej

Lördagen den 26 april.

21 Nr 30.

riktigt överensstämmer med de faktiska omständigheterna, sådana de
förete sig inom Dalarnas gränser och särskilt inom den del ay Dalarna.
som av motionären ock, jag tror jag kan säga, även utskottet här berörts.
Motionären bär trött, att räddningen för dessa små hemmansägare
och medlet att få ökad inägojord skulle vara ett borttagande
av bestämmelsen om att endast en femtedel av ett hemman får avsöndras
utan vederbörande länsstyrelses tillstånd. Jag tror för min
del, att det ingalunda är den omständigheten, som orsakat svårigheterna,
utan anledningen till dessa är att söka på helt annat håll. Del
förefaller mig, som om utskottet i sin motivering framför! den egentliga
kärnan. Det är den i nu gällande lagstiftning befintliga bestämmelsen,
att det från ett hemman i Dalarna icke får avsöndras inägojord
av den omfattning, att hemmanets jordbruk märkligen försvagas.
Det är alldeles naturligt, om man tager hänsyn till Dalarnas förhållanden,
att ett sådant försvagande nästan alltid kommer till stånd,
då det gäller att från ett hemman avsöndra en inäga för att lägga den
till ett annat hemman. Jag kan tyvärr icke komma med någon statistisk
redogörelse för den verkliga innebörden av denna fråga, men
redan av vad utskottet nämnt och motionären påpekat, framgår ju
uppenbart, att i Dalarna icke mindre än 14,459 ägare av hemmansdelar
besitta odlad jord om högst två hektar. Då som känt är, brukningsdelarna
i Dalarna uppgå till — jag vågar icke säga. en bestämd
siffra, men jag tror det är något så när riktigt att säga 30,000. finner
man sålunda, att ungefär hälften av dem, som bruka jord inom
Dalarnas gränser, sitta med inägojord under eller intill två hektar.
Det är ju alldeles naturligt, att under sådana omständigheter det skall
vara jämförelsevis mycket sällan man skall komma i det läge, att det
från ett hemman, utan att detta hemmans jordbruk märkligen försvagas,
kan till ett annat hemmans ägovälde (iverflyttas någon väsentlig
del av hemmanets inägojord. Det ligger i sakens egen natur. Jag
tror alltså, att den förändring, som utskottet genom sin kläm åsyftar,
icke kommer att på långt när få den verkan man möjligen därav hoppas.
Alldeles särskilt vill jag fästa mig vid den del av utskottets
motivering, där utskottet säger: »I alla händelser synes utskottet

den regeln böra gälla, att det icke får tillåtas, att sådan splittring
sker av ett redan befintligt självständigt jordbruk eller av ett jordbruk
med möjlighet att kunna utvecklas till besutenhet, att icke detsamma
även efter avsöndringen kan :fortbestå som ett s. k. bondejordbruk
eller utvecklas till ett sådant, d. v. s. till ett jordbruk, som förslår
till ägarens och hans familjs uppehälle, utan att de behöva lita
till förtjänst av arbete hos andra.» Det är en mycket naturlig synpunkt,
utskottet anlägger på denna fråga, men jag tror mig ändå ha
rätt att säga, att om den synpunkten skall uppehållas, sä blir det
synnerligen få hemman, från vilka över huvud en enda ägobit kan
överföras till ett annat hemman. Det är ju så däruppe, rlet känner var
och en, som närmare studerat förhållandena, att jordbruket i och för
sig mycket sällan föder sin man i övre Dalarna, utan det är jordbruk
i förening med något skogsbruk och med bistånd av den arbetsförtjänst,
som arbetet i skogarna lämnar.

.1 ng. viss
ändnd !kHä
»undse om
avsöndring
erån hemman
av i någor.

Forts.''

Nr 30.

Lördagen en 20 april.

Ang. viss
ändrad bestämmelse
om
avsöndring
från hemman
av inägor.

(Forts J

22

Det är ytterligare eu omständighet, som ,jag ber att få påpeka.
I klämmen heter det: »möjlighet beredes att för sammanläggning med
fastighet» etc. Där användes ordet »sammanläggning». Jag läser
i det uttrycket, att meningen med utskottets utlåtande icke är, att
man nu skall genom den blivande lagstiftningen få rätt att från ett
hemman avsöndra en inäga och utan vidare lägga den ägan i sambruk
med ett annat hemmans ägoVälde, utan man menar ju, och även
skiftesstadgeförslaget synes antyda det, att man skall lfa eu lag angående
sammanläggning av fastigheter så, att den avsöndrade ägan
för framtiden kommer att tillhöra den fastighet, tillsammans med vilken
den är avsedd att brukas. Under sådana förhållanden finner jag
mig kunna biträda klämmen, sådan den här avfattats. Skulle däremot
i densamma ligga, att när som helst en inäga skulle kunna avsöndras
utan någon som helst skog för att sedermera, när den första
brukaren dör, denna inäga skall kastas ut i den allmänna marknaden
utan någon stödskog, då tror jag, att det är en viss fara i att tillmötesgå
utskottet. Jag läser emellertid utskottets kläm så, som jag först
nämnde, nämligen att i denna sammanläggning verkligen ligger den
innebörden, att man tager en inäga från ett hemman och lägger den
för all framtid till ett annat hemman. Det blir naturligtvis alltid en
mycket prekär sak att kunna få den allmänna omprövning genomförd,
som iir förutsättning för tillämpning av den princip, för vilken utskottet
bär uttalat sig. Men jag tror, att dessa »kolonisationsnämnder» i
detta fall skola kunna prestera ett tillfredsställande arbete. Att. .såsom
hittills varit fallet, öka Konungens befallningshavandes arbetsbörda
genom att även i det avseendet lägga någon ytterligare skyldighet
på länsstyrelsen, tror jag för min del man kan ha rätt att på det
livligaste avstyrka.

Jag bär endast, herr greve och talman, velat uttala detta, men
jag har intet yrkande att framställa.

Herr Dahl: Då den senaste ärade talaren ej var skiljaktig'' från
utskottet beträffande själva klämmen i utskottsutlåtande!, kan jag
fatta mig kort. Gärna vill jag medge, att kanske framställningen i
utskottsutlåtandet av förhållandena i Dalarne kan ge rum för så beskaffade
anmärkningar, som den ärade talaren gjorde, och som torde
grunda sig på en mera omfattande kännedom av de lokala förhållandena,
än som kunnat vara för handen inom utskottet. Men jag ber
att få framhålla de svårigheter med avseende på jorddelningen, som
alltid skola komma att förefinnas. Därest, som man tänkt sig, avsöndringsförfarandet
skall frisläppas i väsentlig män, måste naturligtvis
förutsättas en mycket starkt kontrollerande .myndighet. Hur
den skall organiseras, har utskottet emellertid icke givit sig in på,
utan det blir en senare fråga.

Beträffande herr von Essens yrkande syftade detta, så v>itt jag
kunde uppfatta, därhän, att för det fall att odlingsbar jord funnes,
men brist förelåg på odlad mark, det undantag, som utskottet här avser,
icke skulle vinna tillämpning. Jag ber då att gent emot herr von

Lördagen den 26 april.

Nr 30.

Essen få anmärka, att så vitt jag förstår, täcker icke den formule ring

han föreslagit det av honom avsedda ändamalet. stämmtUe om

Jag för min del ber att få yrka bifall till utskottets hemstat lan. avsöndring

från kcmniah

Herr Ericsson, 0 11 a s: Herr greve och talman, mina herrar! ''ӊgor.
Jag ville säga ett par ord med anledning av idet föreliggande ärendet.

Jag har ingenting emot formuleringen av utskottets kläm, men jag
anser i alla fall, att frågan såväl av motionären som av utskottet behandlats
litet ensidigt. Jag ville därför beröra en sak, som hör hemma
i detta sammanhang men som här icke vidrörts. Det är nämligen
på det sättet, att när jorden är så splittrad, som vi ha den i Dalarne.
försöker man förena den så mycket som möjligt, och därför köper en
bonde av en annan en bit, som ligger intill köparens inägor, och sedan
säljer den köparen åt en annan en inäga, som ligger avlägsen
från honom men som passar bättre för den senare köparen o.^ s. v.

Man förfar på det sättet för att genom ett sådant köp eller byte åstadkomma
något liknande ett laga skifte. Man söker sammanföra jorden
på det sättet. Detta förfaringssätt har pågått länge och uppmuntrades
på sin tid av landshövding Treffenberg, som särskilt vid ett hushållningssällskapets
sammanträde förordade ett dylikt förfaringssätt.

Man ansåg allmänt denna tanke vara något att taga vara på, och därför
har man särskilt på vissa trakter i stor utsträckning realiserat den.

Jag vet personer, som haft sin inägojord splittrad på 20 ä 30 olika
ägor, och på detta sätt genom köp och byten sammanfört sm jord så.
att de nu ha endast ett skifte. Detta är ju icke annat än gott och väl.
men sedan vi fingo 1896 års förordning om avsöndringsförfarandet.
har man i allmänhet icke fått lagfart på dessa köp eller byten. Jag
menar således att, om det föreliggande förslaget realiseras, bör man
därvid även se till att rätt till avsöndring och meddelande av lagfart
lämnas även för sådana köp och byten, som jag nu omnämnt. Denna
synpnkt anser jag fullt lika viktig, att utredningen tager sikte på, så
att man icke gör det alltför svårt för dem, som skola pröva, om ett
köp eller byte äger sin befogenhet och därför bör tillåtas.

Med detta tillägg yrkar jag bifall till utskottets kläm.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes enligt
därunder förekomna yrkanden propositioner, först pa bifall till a ad
utskottet i det under behandling varande utlåtandet hemställt samt
vidare på antagandet av det förslag, som innefattades i herr von Essens
vid utlåtandet fogade reservation; och förklarades den förra propositionen,
vilken upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Vid ånyo skedd föredragning av andra lagutskottets utlåtande
nr 27, i anledning av väckt motion om förslag till ändrad lydelse av
3 § i lagen om inskränkning i rätten att erhålla ägostyckning, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt,

Nr 30. 24

Lördagen den 26 april.

hXlädanåTL • Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets utlåtande, nr 19, i anledstaistjäntf.
ni^S av vackt motion om skrivelse till Kung]. Maj :t angående undanröjande
av de i regeringsformen uppställda kinder mot kvinnors beklädande
av statstjänst.

I en inom andra kammaren väckt, till konstitutionsutskottet hänvisad
motion, nr 291^hade herr Moberger hemställt,

att riksdagen matte besluta att hos Kung!. Maj :t anhålla, att
Ivungl. Maj :t måtte låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag
till sådana ändringar av regeringsformen, att de hinder denna
grundlag uppställde för kvinnor att bekläda statstjänster måtte undanröjas;
samt

att därvid särskilt måtte iakttagas, att intet grundlagsenligt hinder
längre måtte kvarstå för svensk kvinna, som bekände den rena
evangeliska läran att bekläda prästämbete inom svenska kyrkan eller
teologisk läraretjänst vid universiteten.

Utskottet hade i nu föredragna utlåtande på angivna grunder
hemställt, att riksdagen, i anledning av förevarande motion måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta utarbeta
och för riksdagen framlägga förslag till sådana ändringar av
regeringsformen, att de hinder, denna grundlag uppställde för kvinnor
att bekläda statstjänster, måtte undanröjas.

I en vid utlåtandet fogad reservation hade herrar Clason, von
Gevjer och von Mentzer, greve Alexander Hamilton, greve Henning
Wachtmeister samt herrar Hulling, Kahlström och Forssell anfört:

»Oavsett den principiella uppfattning man kan hysa i fråga om
kvinnans ökade inträde på ämbetsmannabanan, synes oss utskottets
förslag redan av formella grunder icke kunna förordas. Utskottet utgår
ifrån, att kvinnan på grund av sitt kön icke kan tänkas erhålla
lika rätt till alla ämbeten som mannen. Utskottet synes också förutsätta,
att i stället för i grundlagen vissa regler, som skulle avgöra,
vilka ämbeten skola stå öppna för kvinnan och vilka skola vara för
henne stängda, skulle tillkomma genom annan lagstiftning, som vore
föremål för Konungs och riksdags gemensamma lagstiftning. I sådant
fall är det uppenbart, att, innan grundlagsbestämmelserna på
området borttagas, enighet måste vara vunnen mellan Konung och
riksdag angående både sättet för dessa reglers åstadkommande och
deras innehåll. Så har man ock plägat gå till väga vid andra tillfällen,
då det varit fråga om att ersätta eller komplettera grundlagens
föreskrifter med en speciallagstiftning. Åt denna viktiga fråga kar
utskottet emellertid icke ägnat någon utredning. Det hade dock varit
så mycket större^ anledning att göra detta, som det uppenbarligen
måste komma att stå i vida fältet, huru det enda kvarstående grundlagsstadgandet
på området, nämligen regeringsformens allmänna belordringsgrundsats
— hänsyn »endast å de sökandes skicklighet och
förtjänst» —- skulle komma att i särskilda fall tillämpas av de utnämnande
myndigheterna i fråga om kvinnor, vilka för ämbetena väl in -

Lörikgcu den 26 april.

25

Sr SO.

nekade teoretisk skicklighet, men i övrigt kunde vara mindre val skirkade
att sköta desamma. På dessa grunder och då en sådan utsträck- Sia^tjämi.
ning av kvinnans rätt till ämbeten, som utskottet förordar, icke synes (Fort?.)
oss vara till gagn för stat eller samhälle, hava vi yrkat avslag å motionen.
»

Vidare hade herr Olof Olsson anmält reservation mot viss, ej
angiven del av motiveringen.

Herr von Gei jer: Herr greve och talman! Vid ifrågavarande
utlåtande föreligger en reservation, i vilken jag instämt, och jag ber
därför att få säga några ord till försvar för densamma.

Utskottet hemställer i detta utlåtande »att riksdagen, i anledningav
förevarande motion måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det
täcktes Kung!. Maj :t låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag
till sådana ändringar av regeringformen, att de hinder, denna
grundlag uppställer för kvinnor att bekläda statstjänster, måtte undanröjas.
Det lagstadgande, som utskottet i denna del syftar på, är
§ 28 i regeringsformen. Däri stadgas, att till innehavare av tjänster,
för vilka Konungen utfärdar fullmakter, skola utses svenska män,
med i samma paragraf angivna undantag för vissa där nämnda tjänster,
vilka även kunna tilldelas kvinnor. Det är detta stadgande, som
motionären har yrkat skulle borttagas ur regeringsformen, och konstitutionsutskottets
majoritet har hemställt, att detta yrkande måtte
bifallas.

Till stöd för sitt yrkande har motionären anfört främst principiella
skäl. Han anför sålunda, att den störa reform, som genomfördes
under urtima riksdagen sistlidet år, i politiskt hänseende fullt likställde
kvinna och man. Vidare hänvisar han på att inom den civil -rättsliga avdelningen lagförslag åvägabringas, som skulle till alla delar
likställa man och kvinna. Och slutligen hänvisar han också till
det nu ifrågavarande förhållandet, att i fråga om högre statstjänster,
kvinnans likställighet ännu icke är genomförd.

Emellertid skall jag icke i detta sammanhang på något som helst
sätt ingå på denna principiella sida av saken. Det är icke detta, som
jag anser vara det huvudsakliga skälet för ett avslagsyrkande.^ utan
det är ''endast sättet och formen för ifrågavarande reforms ernående.
Utgångspunkten för mig är nämligen den, att av naturen en sådan
gräns är uppdragen mellan de två olika avdelningarna av mänskligheten
visavi färdigheter och anlag, att enligt mitt förmenande näppeligen
någonsin den stund kan inträffa, då dessa verksamhetssfärer
helt kunna sammanfalla. Det måste finnas vissa befattningar, förbehållna
åt den ena avdelningen, vilka den andra icke kan bekläda.
Det är för mig alldeles påtagligt, och vidare att om så är förhållandet,
det också är nödvändigt, att man har bestämmelser,_ som fullt
reglera dessa förhållanden, så att man vet, vilka befattningar, som
böra höra under den ena och den andra avdelningen. Det är just
detta, som nuvarande bestämmelse i regeringsformen täcker. Eör

Nr 30 20

Lördagen den 20 april.

hw-j*nj°ra ^tnua min synpunkt .finner jag ett stöd i såväl motionen som även utRstataMnstai>
fottets utlåtande. Motionären säger sålunda: »Att kvinnan ej kan
(Forte.) komma ifråga t. -ex. för rent militära befattningar, torde ligga i sakens
natur och vara så självklart, att något stadgande därom ej behöver
intagas i grundlagen, lika litet som det behöves grundlagsskydd
för att hindra männen att intaga sådana platser i samhällslivet, som
lämpligen förbehållas kvinnorna.» Även utskottet slår på samma
strängar. På sid. 12 i utlåtandet heter det nämligen: »Från några
banor måste hon sannolikt vara utestängd på grund av sitt kön. Dit
höra icke blott den militära banan utan även t. ex. befattningar vid
lotsstaten, vid bergsstaten o. s. v.» Utskottet tillägger till stöd för
denna uppfattning: »Vad särskilt angår befattningar vid bergsstaten,
vore det tydligen en inkonsekvens att medgiva kvinna tillträde till
sådana, då man genom § 18 av lagen den 29 juni 1912 ansett sig böra
stadga, att kvinna icke må användas till arbete under jord,i stenbrott
eller gruva.» Det är som sagt denna omständighet, att det bör finnas
ett lagstadgande härom, som gjort, att v.i reservanter ha opponerat
mot detta förslag, ty det finnes ingenting för närvarande stadgat angående
den delen utom just den av mig åberopade § 28 regeringsformen.
Nu går konstitutionsutskottets yrkande ut på, att detta stadgande
skulle borttagas, utan att så vitt jag kan finna, vare sig direkt
i motiveringen eller framför allt av orden i klämmen angives, att stadgandet
skulle ersättas av något annat. Det är den omständigheten,
som gjort, att vi för vår del, såsom ärendet nu ligger, ansett oss icke
lia annat val än att yrka rent avslag på ifrågavarande hemställan.
Det förefaller mig fullkomligt tydligt, att innan man därvidlag häver
ett stadgande, som fullt lagstiftar på området, man bör hava i sin
hand möjlighet att bedöma, vad som skall komma i stället. Så är icke
förhållandet i förevarande förslag. Här antydes ingenting annat, än
att det skulle bli en speciell lagstiftning, men icke på något som helst
sätt de riktlinjer, efter vilka denna skulle genomföras. Det har sedan
årtionden tillbaka på området ägt rum reformer och förändringar,
men detta har skett inom regeringsformens ram. och detta förefaller
mig hava vant tillfyllestgörande. Skulle det behövas mer på
detta område, nåväl, om det då kommer förslag, kan man taga dessa
under omprövning. Det bär vara tämligen påtagligt att, om man ej
både något som helst stadgande i lagen om detta, konsekvensen körnare
att bli den, att kvinnorna skulle anse, att alla tjänster borde vara
öppna för dem. Sedermera skulle det befinnas, att detta icke vore
överensstämmande med vare sig möjligheterna eller de praktiska förhållandena.
Då bleve val följden den oundvikliga, att just detta
missnöje, som motionären förmenar sig hava sport bland kvinnorna
över att vissa tjänster endast skulle vara förbehållna åt männen, komme
att föreligga i mycket vidsträcktare mån, och deras tillfredsställelse
därigenom skulle än mer förminskas.

. Herr greve och talman, jag finner på dessa rent formella skäl,
att jag icke kan biträda utskottets hemställan, utan yrkar jag för min
del avslag å såväl utskottets hemställan som den i ämnet väckta motionen.

Lördagen den 26 april.

Nr 30.

statstjänst.
(Forts.''

Herr von Zweigbergk: Det bar som synes icke: vant konstitutionsutskottets
majoritets mening att försöka vid detta tMJlaue ».*».

utreda frågan, i vilken ökad utsträckning kvinnan skall ta tillträde
till statens ämbeten. Den frågan bär konstitutionsutskottet vid detta
tillfälle icke givit isig in på och helt naturligt icke heller kunnat losa.

Det är en betydligt anspråkslösare fråga, som utskottet tagitupp till
omprövning med anledning av den motion, som föreligger. Det. som
utskottet velat uttala sig om. det är närmast helt enkelt den fragan.
huru man bör tänka sig för framtiden, att själva lagstiftningstekniken
på ifrågavarande område bör försiggå. Det är uppenbart, att eltei
det att statsmakterna medgivit kvinnan full medborgarrätt, konsekvensen
också kommer att fordra, att man i betydligt ökad utsträckning
lämnar kvinnan tillträde även till statens högre ämbeten. Det ar
ett faktum, som förmodligen icke någon kali fördölja för sug. JJa
uppstår den frågan, huruvida det kan vara lämpligt att, såsom hittills
skett, i grundlagen utgå från, såsom allmän regel, att endast man
skola ha tillträde till dessa ämbeten. Det bär synts konstitutionsutskottets
majoritet, att en sådan anordning ur flera synpunkter ar i
hög grad olämplig. Det kan (icke längre vara skäligt att gorå det
kvinnliga könet till uteslutninigsgrund, till generell uteslutningsgrund
på ifrågavarande område. Det synes tvärt om vara all anledning och
i överensstämmelse med den tankegång, som nu accepterats i hela
världen, att även i fråga om statens ämbeten låta dugligheten oberoende
av börd och kön och dylika yttre förhållanden vara avgörande.

Vid det förhållandet synes det vara lämpligast, att grundlagen utgår
från, såsom regel, att könet icke utgör hinder för kvinnor att komma
fram på ifrågavarande bana. . .

''Går man på den väg man hittills följt, skulle följden i rent tekniskt
hänseende bli att man tid efter annan finge uti regeringsformens
§ 28 införa i form av undantag nya medgivanden för kvinnorna. Dessa
medgivanden komme med all säkerhet under de nr, som ligga närmast
framför oss, att taga sådan omfattning, att hela denna paragraf
måste få en rent oformlig karaktär. Redan av detta skäl bär konstitutionsutskottets
majoritet ansett, att det vore lämpligt, att man s loge
in på en annan väg: läte det bli regel, att statens ämbeten skolastå
öppna för såväl män som kvinnor och gjorde de nödvändiga undantagen
i form av en lagstiftning, varom Kungl. Maj:t och riksdagen
finge ena sig efter vederbörlig utredning. Den omständigheten, att
en sådan förändring icke omedelbart skulle kunna bringas till fullständig
omsättning i praktiken, borde icke kunna möta några egentliga
betänkligheter, då redan den ordning, vari det lagstiftades ar
1909, då kvinnan lämnades tillträde till högre lärarbefattningar, icke
heller var av natur fatt omedelbart kunna praktiseras. Grundlagsändringen
genomfördes 1909, men först 1918 förelag det fullständiga
reglemente, som gjorde det möjligt att bringa ifrågavarande reform
till utförande. ’ Min uppfattning är. att huru än flen nuvarande
majoriteten i första kammaren beslutar vid detta tillfälle, lärer
det knappast vara tänkbart annat än att Ivungl. Maj:t, da lvun^l.

Mai:! under flen närmaste liden torde bli tvungen att på fullt albai

Sr 30. 28

Lördagen deu 26 april.

beklädande ™ ^*va s*g *u pa område, måste finna det ändamålsenligt odi prak*tatstjämtaV
fölia den hänvisning konstitutionsutskottet här givit. Men

(Fort*.) ''''hd förefaller mig, som om det vore i sin ordning och ett stöd för
Kungl. Maj:t, om även första kammaren ville giva sin anslutning till
en tanke, »om efter imin mening är logiskt riktig och i ''överensstämmelse
med hela den nuvarande tidsutvecklingen.

På dessa grunder her jag, herr talman, att få yrka ''bifall till konstitutionsutskottets
förslag.

Herr statsrådet Löfgren: Herr vice talman, mina herrar!

Särskilt med anledning av de synpunkter, som framhållits i reservationen
och som här i kammaren framförts av herr von Gei jer, ber jag
att få bringa till kammarens kännedom det förhållandet, att regeringen
redan har sin uppmärksamhet fästad på denna fråga, och att
man inom regeringen är fullständigt ense om att åtgärder höra vidtagas
i den riktning konstitutionsutskottet föreslagit. Förberedande
åtgärder i detta syfte hava redan vidtagits inom justitiedepartementet,
och det både varit min förhoppning att redan till denna riksdag
kunna komma fram med resultatet av denna undersökning, med förslag
till upphävande i grundlagen av det hinder, som nu finnes för
kvinnan att innehava statstjänster, men tyvärr har det till följd
av långvariga sjukdomsfall iblivit omöjligt att förverkliga detta syfte.
Lmellertid vill. jag nämna så mycket, att den väg man närmast
varit inne på just varit den, som nu av konstitutionsutskottet antytts
såsom den lämpligaste, nämligen att genom bestämmelser av
annan än grundlag^ natur — vare sig genom allmän lag eller administrativa
föreskrifter — stadga de inskränkningar och undantag i
kvinnas behörighet till statstjänst, ,som kunna vara erforderliga.
Med ändring i grundlagen i detta avseende följer givetvis också
ändring i gällande instruktioner och avlöningsstater för de olika ämbetsverken,
och för allt detta fordras en nog så ingående undersökning.
. I)et är ju alldeles självfallet, att regeringen icke kommer
trana till riksdagen med förslag till ändring i grundlagen utan att
samtidigt föreslå det satt, varpå man i praktiken tänkt sig att få
hela frågan löst.

Lfter dessa upplysningar synes det mig icke böra föreligga
hinder ens för dem, som anslutit sig till reservanternas mening, att
genom att nu rösta för konstitutionsutskottets förslag giva Kungl.
Maj :t önskat stöd i själva principfrågan. De betänkligheter, som
reservanterna Iframfört, böra ju alldeles bortfalla, sedan från Kungl.
Maj :ts sida, såsom bär skett, förklarats, att, en utredning av det
slag de antytt skall framläggas samtidigt med förslag till ändring
i grundlagen.

Herr C la son: Med anledning av vad statsrådet och chefen

„r. justitiedepartementet nyss yttrat vill jag påpeka, att det dock,
såvitt jag förstår är en rätt egendomlig ställning man givit åt hela
.^nila *rafea* Såvitt jag vet, har man aldrig gatt så till väga, att
riksdagen först skrivit till Kungl. Maj:t och ''begärt borttagande ur

Lördagen den 26 april.

29 N r :iO.

grundlagen av vissa .betsämmelser, som stå där, och sedermera sökt
ia fram den nya lagstiftningen, utan när riksdagen tagit initiativ staUtjän,f
till en grundlagsändring av denna beskaffenhet tiar man lagat sa, (Fort».''
att riksdagen själv begärt den nya lagstiftningen på samma gång.

Herr von Zweiigbergk hänvisade nu till ett prejudikat från ar
1909, men så vitt jag förstår, är detta, en mycket olycklig hänvisning.
Då satte man nämligen samtidigt in i grundlagen, att de
ämbeten, till vilka kvinnan i vissa fall skulle äga tillträde, skulle
bestämmas genom särskild lag. Om det denna gång varit fråga
om att utbyta grundlagsstadgandet mot en dylik hänvisning, hade
reservanternas ställning varit annorlunda. Men så har man icke
velat gå till väga. Man har icke sagt ifrån, att i stället för det.
som skulle borttagas ur grundlagen, »kulle sättas en hänvisning till
särskild lag, utan man vill slopa grundlagen utan vidare; faktiskt
är nämligen klämmen skriven så, att där icke givits någon hänvisning
till en särskild lag, såsom »kodde år 1909.

Även ur andra synpunkter är prejudikatet från år 1909 olyckligt.
Ty just den omständigheten, att man då ändrade grundlagen
utan att förut ha kommit överens om den särskilda lagens innehåll,
har som bekant haft den påföljden, att grundlagsstadgandet länge
blivit en lag endast på papperet. Nu bär man. velat saga, att det
under sådana förhållanden icke gjorde någonting, om man även
denna (gång ginge motsvarande väg. Men genom att gå den väg.
på vilken utskottet nu slagit in, det vill säga att slopa allt i grundlagen
utan någon hänvisning till speciallagstiftning, skulle resultatet
bli, att den enda bestämmelse som stoide kvar i grundlagen, skulle
vara dess allmänna beifordringsbestämmelse. om skicklighet och förtjänst.
Under sådana förhållanden finnes icke någon möjlighet att
efteråt komma med denna speciallagstiftning, ty stå skicklighet ecb
förtjänst i grundlagen såsom den enda avgörande befordringsgrundsatsen,
så kan denna endast efter ett grundlagsändringsbeslnt inskränkas
genom speciallag,stiftning. Det är detta, »om gör,, att
grundlagen och speciallagen stå varandra så nära, att de samtidigt
måste behandlas.

Nu har herr statsrådet lovat, att Kungl. Maj:t skall upptaga
saken, och under sådana förhållanden kunde det ju vara ganska
likgiltigt, vare sälg man skriver till Kungl. Maj:t eller icke, men
jag skall dock tillåta mig att gorå några rent principiella anmärkningar.
. ...

Jag vill då erinra därom, att såvitt jag förstår och såsom utskottet
också tydligen menar, det icke på detta område föreligger
den absoluta likställighet mellan man och kvinna, som vant utgångspunkten
för utskottets ståndpunkt. Det finnes ovillkorligen
och kommer alltid att finnas en del områden, där kvinnan är mannen
överlägsen, och jag har icke det ringaste emot, att dessa områden
förbehållas kvinnan, såsom t. ex. då hon verkar som sjuksköterska,
barnlärarinna och en de] andra områden. Men det finne?
också alldeles bestämt andra områden, där mannen avgjort är kvinnan
överlägsen. Utskottet vill också erkänna detta, men jag tror,

Nr 30. 30

Lördagen den 26 april.

Om kvinnors att det bör erkännas i mycket större utsträckning, än utskottet gjort.

"I,™***Alldeles särskilt skulle jag vilja påstå, att i en hel del högre admi(Fort*)
nistrativa ämbeten det intensiva hjärnarbete, ofta förenat med ett
synnerligen intensivt nattarbete, som på dessa poster und stundom
förekommer, mycket snart skulle slita ut även en i "vrist
mycket kvalificerad kvinna. Jag skulle i det fallet våga vädja till
erfarenheten under sista tiden från de högre poster i departementen,
där arbetet gått till sådan höjd, att man dag efter dag haft nattarbete
kanske till kl. 4 eller 5 på morgonen, en arbetstid, som också
med kvalificerat arbete kan förekomma inom do högre ämbetsverken.

Utskottet har nu ställt sig på den ståndpunkten, att »först erfarenheten
kan giva visshet om kvinnans duglighet eller oduglighet».
''Det är enligt min tanke en alldeles oriktig ståndpunkt. Det
är en fullkomligt individualistisk ståndpunkt, som ligger bakom
detta, och som alldeles förgäter, att dessa högre ämbetens ändamål
icke är att giva levebröd åt den ene eller den andre, utan att skaffa
staten dugliga utövare av den del av statens verksamhet, som ingår
i ämbetsverkens uppgifter. Och är det så, att staten har anledning
att vara övertygad om att det ena könet i det fallet icke kan prestera
samma arbete som det andra, jag menar, att kvinnan i vissa fall
icke har samma prestationsförmåga som mannen, är det ärligast att
på förhand säga ifrån rent ut, att det är oriktigt både mot staten
och henne att lämna henne tillträde till dessa högre administrativa
ämbeten.

Då säger man att det endast är fråga om en eller annan särskilt
framstående kraft, som skulle nå dit, men man glömmer, att
man genom att öppna porten på vid gavel, såsom utskottet vill och
såvitt jag förstår, även Kungl. Maj:t avser, eftersom Kung], Maj:t
vill taga bort begränsningarna ur grundlagen, lockar in till tävlan
på dessa banor stora skaror, som aldrig hinna fram, och detta utan
att gagna vare sig dem själva eller staten.

För övrigt vill jag på denna punkt påpeka även en annan omständighet.
Det är icke så, att bestämmelserna i grundlagen äro
det enda hinder, som föreligger för likställigheten. Det finnes för
närvarande bestämmelser även på en hel del andra områden, exempelvis
den, att en del tjänster förbehållas kvinnorna, såsom till exempel
alla platser som kvinnliga skrivbiträden. Ställer man sig nu
på den absoluta likställighetens ståndpunkt, så bör man beträffande
alla dessa befattningar styrka bort ordet »kvinnlig»; först därigenom
bär man dragit ut konsekvensen, och först därefter blir konkurrensen
fullt öppen och fri mellan man och kvinna. Skall man gå
in på denna likställighetens väg, duger det sålunda icke att säga,
att vissa ämbeten skola förbehållas kvinnan, och andra skola stå öppna
för både man och kvinna, utan man får då stryka varje hänsyn till
könen utefter hela linjen, men jag undrar, om man verkligen är
beredd att gå in på det?

Jag vet, att man svarar, att en del tjänster förbehållits kvinnan,
därför att mannen icke kan existera på så låg avlöning som ett
kvinnligt skrivbiträde, men då ger sig staten in på en åskådning,

Lördagen den 2G april.

31 > r 30.

som staten enligt reformens förfäktares principer icke liar rätt
gå in på. För resten är jag fullständigt övertygad om, att om man sfaMjänst.
gör tillträdet till alla ämbeten fritt för såväl man son^ kvinna, det (Forto
stora flertalet av dessa biträdesbefattningar skulle erhålla manliga
sökande, som skulle sköta dem fullt ut lika bra som kvinnor.

Jag skall tillåta mig att även erinra om eii annan fråga, eftersom
nu en utredning på området synes förestå, nämligen pensionsfrågan.
Jag tänker då icke närmast på den sidan av saken, som
gäller avvägandet av kvinnans pension gentemot mannens, därför
att man måste ge kvinnan en lägre pensionsålder än mannen, och icke
heller på den sidan av frågan, som gäller avvägandet av hennes avlöningsbestämmelser,
eftersom hon ju under vissa perioder förmodligen
icke kan prestera lika effektivt arbete som mannen, utan jag
tänker på en annan sida av saken, nämligen änkepensionen. Nu
skall mannen betala pensionsavgift icke endast för sig själv, utan
även för sin hustru. Skall kvinnan bliva jämlik i fråga om ämbeten,
fordrar konsekvensen på denna punkt, att den kvinna, soni
är anställd i statstjänst, också skall betala pensionsavgift för att vid
hennes bortgång hennes efterlevande make skall erhålla pension.

Detta förefaller oss originellt för a’tt icke säga absurt, men från synpunkten
av vad som frågan bär gäller, är det dock icke det. Antag
t. ex. att en manlig ämbetsman är gift med en kvinnlig ämbetsman,
så skulle lian få betala pensionsavgifter dels för sin egen och
dels för hustruns pensionering, och när hustrun bleve pensionsberättigad,
skulle hon eventuellt få uppbära två pensioner, men då
mannen lämnat sitt ämbete, skulle han icke få uppbära mer^ än en
pension. Det blir ju ingen likställighet, men där öppnas alltså också
ett problem av ganska stor räckvidd, som man synes böra hava löst,
innan man slopar grundlagsbestämmelserna.

Jag skulle slutligen vilja påpeka ännu en punkt, där för närvarande
likställighet icke råder. Det gäller frågan om värnplikten.

Man kan icke bortresonera det faktum, att en stor del av männen
för närvarande äro underkastade värnpliktstjänstgöring, som för
studenter och likställda nu uppgår till 500 dagar. Det betyder.^ att
de manliga aspiranterna till ämbetena äro handikapade med långt
över ett års studietid. Det är icke heller någon rättvisa i detta, men
skall man hava rättvisa, måste man taga hänsyn till den omständigheten,
så att icke en del av aspiranterna bliva handikapade till
ämbeten, medan andra släppas fram och ostörda kunna få bedriva
sina studier, så att de komma fortare fram till sina ämbeten.

Allt detta har utskottet gått förbi. Utskottet vill blott taga
bort skrankorna utan att säga, på vad sätt utvecklingen skall läggas.
Det är emellertid visst icke säkert, att donna sak ens formellt
är klar. Det finns många utvägar att välja. Utskottet har talat om
civillagstiftning. Herr statsrådet talade därjämte om administrativa
förfoganden. • Jag skulle vilja fråga: är man fullkomligt säker och
trygg att frågan får en utveckling, som är lycklig, vare sig man
väljer den ena eller den andra vägen, vare sig civillagstiftning eller
Kungl. Maj:ts administrativa förfoganden? Det finnes för övrigt

Sr 30. 32

Lördagen den 26 april.

Om kvinnors andra möjligheter. Det finns statsutskottsförfoganden, det ''finnes
"statstjänst!*’ böjlighet att genom gemensam votering i ena eller andra fallet sätta
(Fort».) ’n’ ämbete skall vara ett ämbete för kvinnan, och detta ett

ämbete för mannen, och slutligen kan också i olika fall, därest icke
saken är på, förhand ordnad, tänkas föreligga det förhållandet, att
man kan bliva nödsakad att ordna saken in casu endast efter regeringsformens
föreskrift: skicklighet och förtjänst. Det förefaller
mig, som om hela denna sida av saken bort vara vederbörligen utredd,
innan man begär att få bort bestämmelsen i grundlagen.

Nu bär, såvitt jag förstår, herr statsrådet ställt i utsikt, att
det vore regeringens mening att verkställa en utredning, innan regeringen
kommer in med förslag till grundlagsändring i frågan. Under
sådana förhållanden kunde det ju vara likgiltigt, vilken ståndpunktman
ställer sig på, men nog vill jag för min del säga, att riksdagen
står på den säkra sidan, om riksdagen icke vidtager någon grundlagsändring
för att få bort bestämmelsen ur grundlagen, innan riksdagen
far se, vad som föreslås av den regering, som kan sitta, då
den frågan omsider kommer före.

Jag vidhaller alltså mitt m. 11. reservanters avslagsyrkande.

Herr von Geijer: Herr greve och talman! Genom det inlägg,
som herr statsrådet och -Chefen för justitiedepartementet nyss gjorde,
har ärendet kommit i ett annat läge, det vill jag gärna medgiva. Men
ja.g kali dock å andra sidan icke underlåta att i detta sammanhang
framhålla, att under ärendets behandling i konstitutionsutskottet denna
regeringens hållning icke på något som helst sätt antyddes. Därigenom
har ju kanske också ärendets behandling blivit något annorlunda
än den skulle hava iblivit, därest detta sakförhållande varit känt.
Det framgick kanske av mitt anförande som jag -höll nyss, att jag icke
var av den uppfattningen, att det är alldeles nödvändigt, att'' ifrågavarande
lagstiftning återfinnes i grundlagen, utan att den kan vara
även i en civillag. Den omständigheten att den har kommit in i vår
grundlag, där den varit av ålder — så långt man kan spåra tillbaka
hava stadgarna därom funnits — gör det i och för sig icke alldeles
nödvändigt att bibehålla den, men jag begagnar ännu en gång tillfället
att understryka, att det dock haft. den fördelen med sig, att det
bär definierat hela rättsförhållandet, täckt alla de fall, som där kunna
komma i ifråga. Nu skulle jag vilja säga — det blir visserligen i någon
man ett Upprepande av vad den siste ärade talaren anförde — men
jag vill ändå begagna tillfället understryka, att jag delar hans mening
därvidlag att det tyder på att det blir rätt så vidlyftigt och rätt
sa svara förhållanden att överblicka, som kunna komma i stället, om
man tager in dem i en civillag. Herr statsrådet antydde, att det skulle
kunna bliva gjort äv-en pa administrativ väg och genom riksdagens
ingripande.^ Det är verkligen så att, om man nu genom ett anförande
Iran statsradebänken därvidlag skall så här hastigt, i ett ögonblick,
ändra sin hållning, förefaller det mig ändå vara rätt svårt. Jag kan
icke se, att ett avslag från första kammarens sida på något som helst
sätt skulle kunna förhindra den utredning, som herr justitieministern

Lördagen den 26 april.

33 Nr 30.

ställt i utsikt, odh jag förenar mig helt med den siste ärade talaren
däri att det ändock förefaller mig vara nödvändigt, att innan man tager
''bort det, som jag sagt, strängt taget enda stadgandet på området
utan att se någon riktlinje huru det skall gå, endast på ett löfte från
regeringsbänken att utredning därom skall äga rum, att, säger jag.
naturligtvis icke detta stadgande i regeringsformen skall tagas bort.
förrän man har full garanti att andra nödvändiga supplerande lagbestämmelser
föreligga till antagande.

Jag (kan måhända i detta sammanhang icke underlåta att säga,
att man ju icke vet, när detta lagförslag eu gång blir färdigt, vem
som ‘kommer att bära fram det och ej heller huru det kommer att tagas
emot av den då sittande och beslutande riksdagen. Då man icke
vet dessa omständigheter, skulle kanske följden kunna bliva den, som
jag redan antytt, att man bara toge bort, vad man hade, men icke
visste vad man finge i stället, en rätt så osäker ståndpunkt för ett beslut
i frågan. Jag upprepar ännu en gång, att jag just ser i detta att
därigenom verkligen den olägenheten kan uppkomma, att man lockar
in rätt så många att söka evertuera sig på vissa banor, vilka genom
utredningens resultat sedermera befinnes icke vara lämpade för de
befattningar de sökt bereda sig för. Jag ser dock olägenheten däri
icke precis så hårt som motionären, att det skulle bliva en kamp könen
emellan, men att det skulle bliva rätt så mycken bortkastad tid
och kostnad.

Under sådana förhållanden, herr greve och talman, finner jag för
min del icke anledning att för närvarande ändra mitt yrkande utan
vidhåller detsamma.

Herr von Zweigbergk: Det synes mig vara rättvist, att
man en liten smula reagerar mot ide upprepade påståenden, som göras
från reservanternas sida, att konstitutionsutskottets majoritet tänkt
sig saken så, att det, som (borde göras allenast vore ett fristående bortjagande
ur regringsformens 28 § aA^ de hinder, som där upprests mot
svinnas tillträde till statsämibeten. Så är emellertid icke förhållandet.
Ett utskottsbetänkande .hestår, som bekant, både av kläm och motivering,
och i motiveringen till denna kläm, som här föreligger, finns
ganska tydligt uttryckt, att utskottet haft klart för sig, att det icke
går för sig att helt enkelt endast avlägsna ifrågavarande bestä.mmeloer
ur grundlagen. Utskottet yttrar nämligen på sid. 13: »Det spörsmålet
yppar sig då, huruvida det är lämpligare att såsom nu i grundlagen
avgöra, vilka ämbeten stå öppna för kvinna och vilka äro för
henne stängda, eller att hänvisa dessa regler till annan lagstiftning,
som är föremål för Konungs och riksdags gemensamma beslut.» Det
är de båda alternativen. Konstitutionsutskottets majoritet har bestämt
sig för den senare vägen, därmed angivande, att i sammanhang med
borttagandet av ifrågavarande bestämmelse ur grundlagen, skall man
reglera dessa förhållanden genom en lagstiftning, som är föremål för
Konungs och riksdags gemensamma beslut.

Om det nu förelegat någon möjlighet att såga, att konstitutionsutskottets
betänkande, dess kläm och motivering tillsammantagna

Första kammarens protokoll 1919. Nr 30, 3

Om kvinnors
beklädande av
statstjänst.

(Fort*.’

Nr 30. 34

Lördagen den ;''0 april.

Om kvinnors
beklädande av
statstjänst.

(Forts.)

vore så illa formulerat, att man kunde riskera att Kungl. Maj:t skulle
på ett ödesdigert sätt kunna missförstå den anvisning, konstitutionsutskottet
givit, och inkomma med förslag till lagbestämmelser, som
medförde alla de risker reservanterna nu utmålat, borde den farhågan
vara försvunnen i samma stund Kungl. Maj:t här meddelar, att
Kungl. Maj:t har fullkomligt klart för sig, att det icke kan vara någon
tanke på att gå den väg, reservanterna presumera! möjlig. Därmed
borde den formella invändning, reservanterna gjort, till sin huvudsakliga
del hava förlorat hela sin reella innebörd; och det synes
mycket svårt att förstå, varför reservanterna under sådana förhållanden
vidhålla sin ståndpunkt. Dä en man, sådan som konstitutionsutskottets
vice ordförande, också kommer till det resultat, att det synes
vara skäligen likgiltigt, om första kammaren här gör det ena eller det
andra, och då man här förnummit, att Kungl. Maj :ts regering skulle
vara tacksam för ett understöd, sedan de befarade olägenheterna äro
undanröjda, synes det mig, som om majoriteten i kammaren, som icke
på ett tidigare skede bundit sig, med gott samvete skulle kunna ge sitt
samtycke till vad konstitutionsutskottets majoriet bär föreslagit.

Herr Cl ason: Jag tror mig verkligen icke hava sagd, att det
vore skäligen likgiltigt om första kammaren antager eller första
kammaren avslår utskottets betänkande. Om jag så sagd, har jag
uttryckt mig ofullständigt. Jag menade naturligtvis, att detta
kunde vara skäligen likgiltigt för dem, som äro anhängare av reformen,
eftersom Kungl. Maj:ts regering yttrat, att Kungl. Maj:ts
regering kominer att under alla förhållanden anordna eu utredning
i frågan.

Varför det åter icke är likgiltigt för oss reservanter, är av både
reella och formella skäl. Av formella skäl, ty såvitt jag förstår,
har riksdagens första kammare och konstitutionsutskottet aldrig gått
till väga på det sättet, att utskottet skrivit en kläm och en motivering,
som så litet hängt ihop som dessa, och att utskottet begärt
en grundlagsändring med tanke på att något skall sättas i stället
för det stadgande, som skall bort, men utan att giva sig in på frågan
hur det skall utformas, som skall sättas i stället. Nu bär den
siste talaren sagt, att han tänkte sig möjligheten, att detta nya
skulle sättas in i en civillag, men därmed är icke saken klar. Riktlinjerna
för vad denna civillag skulle innehålla äro nämligen därmed
icke utformade.

Vidare är det icke heller likgiltigt för oss av reella .skål, ty om vi
skulle kunna understödja denna utredning, skulle vi velat ha den på
en vida bredare basis än utskottet här föreslår i sin motivering, som
åter skulle bliva riksdagens skrivelse, om kammaren bifaller utskottets
skrivelseförslag. Utskottsmajoritetens motivering är nämligen
skriven uteslutande från den abstrakta likställighetsgrunden.
Det är denna, som den understryker gång efter annan. Jag åter
har tillåtit mig understryka en hel del andra omständigheter, som
enligt mitt förmenande måste tagas i betraktande i frågan, och som
jag anser vara lika viktilga, om man skall komma till ett tillfreds -

Lördagen den 26 april.

35 Nr 30.

ställande resultat. Om det vore så, att utskottsmajoritetens hem stål- Om kvinnors
lan och riksdagsskrivelsen pekade på alla dessa omständigheter. estatstjånstal
skulle saken ligga annorlunda, men nu är utskottsmajoritetens. och 1 (Forts1 ’
alltså den klivande riksdagsskrivelsens mening synnerligen ensidigt
utvecklad. Därför vidhåller jag både av formella och reella skäl
vad jag yrkat.

Herr Mannheimer: Det är tråkigt att behöva upprepa vad

som från utskottsmajoritetens sida i denna angelägenhet förut framhållits,
men jag kan icke underlåta att med anledning av den siste
ärade talarens yttrande göra ett par erinringar. Han framhöll, att
utskottsmajoriteten utgått ifrån, att det skulle vara full likställighet
mellan man och kvinna på detta område. Det har framhållits av
herr von Zweigbergk vid två tillfällen under denna debatt, att utskottsmajoriteten
haft fullt klart för sig., att det behövs särskilda
bestämmelser för att reglera denna visst icke lättlösta fråga. Herr
von Zweigbergk läste upp det yttrande i utskottets utlåtande, däri
det framhålles, att det erfordras civillagsbestämmelser . för att man
skall kunna få frågan reglerad. Herr Clasons anmärkningar mot utskottets
hemställan äno därför alldeles obefogade. Utskottet har
begärt, att Kungl. Maj:t skulle utarbeta förslag, varigenom man
får bort dessa bestämmelsr ur grundlagen. Det är kärppunkten i
utskottets utlåtande. Utskottet bär naturligtvis haft fullkomligt
klart för sig, att ett borttagande ur grundlagen av dessa bestämmelser
icke kan göras utan att det kommer andra bestämmelser i stället, men
dessa bestämmelser skola icke stå i grundlagen, utan utgöras .av vanliga
civillagsstadganden. Det är som sagt utskottets tankegång. Xti
frågar jag: På vad sätt är riksdagen eller denna kammare bunden, om
Kungl. Maj:t följer utskottets uppmaning och kommer fram med ett
förslag, varigenom Kungl. Maj:t tagit bort dessa bestämmelser ur
grundlagen? På vad sätt är riksdagens första kammare bunden att antaga
detta, om kammaren godkänner utskottets hemställan? I ingen
mån är första kammaren bunden. Första kammaren har fullkomligt
fria händer och kammaren kan säga ja eller nej till den lagstiftning,
som behöver dess medverkan för att ersätta nu gällande grundlagsbestämmelser.
Första kammaren begär ingenting annat än att v.
skola få bort dessa bestämmelser ur grundlagen. Det är det enda.
som begäres. Att dessa bestämmelser måste efterträdas av andra
framgår redan av den mycket enkla omständigheten att, om man blott
velat taga bort bestämmelserna ur grundlagen, hade detta varit ett
ytterst lätt utfört redigeringsarbete, och utskottet hade icke behövt
gå till Kungl. Maj:t med begäran om dess medverkan för den saken.
Men nu är denna sak ur flera synpunkter så pass invecklad, att utskottet
med skäl behövt ingå till Kungl. Maj:t med begäran om en
genom Kung!. Maj:ts försorg verkställd utredning av de många
frågor, som äro förbundna med denna sak.

.Tåg yrkar bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen
i enlighet med de yrkanden, som därunder förekommit, gjorde propo -

Nr 30. 36

Lördagen den 26 april.

Om kvinnors^ sitioner, först på bifall till vad utskottet i föreliggande utlåtande hem6statstjänst™
ställt samt vidare därpå att kammaren skulle avslå såväl utskottets
(Forts.) hemställan som den i ämnet väckta motionen; och förklarade herr talmannen
sig finna den senare propositionen vara med övervägande ia
besvarad.

Votering begärdes, i anledning varav uppsattes, justerades och anslogs
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som avslår såväl vad konstitutionsutskottet hemställt i
sitt utlåtande nr 19 söm den i ämnet väckta motionen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 64;

Nej—46.

Efter föredragning av de under sammanträdet avlämnade kungl.
propositionerna hänvisades propositionerna nr 391—396 till statsutskottet
och propositionen nr 397 till behandling av lagutskott.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets utlåtanden:

nr 95, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omreglering
av folkskolinspektionsområdena samt löne- och pensionsreglering
m. m. för folkskolinspektörer jämte en i ämnet väckt motion;
och

nr 96, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
anslag till täckande av brist i serafimerlasarettets räkenskaper
för år 1918;

bankoutskottets utlåtande och memorial:

nr 40, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ändrat
förfaringssätt beträffande emottagande och utbetalande av medel,
som genom befälets försorg för manskap vid armén eller marinen insättas
i postsparbanken; och

nr 41, angående gratifikation åt föreståndaren för riksdagens
tryckeriexpedition J. P. Veländer;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till

37 Nr 30.

Lördagen den 26 april lag

om skyldighet i vissa fall att vid flottled anordna härbärgen åt
flottningsarbetarna;

nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om fortsatt tillämpning av lagen den 31 maj 1918 innefattande särskilda
bestämmelser angående rätten till inmutning inom vissa län;

nr 30, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag dels
till förordning om ändrad lydelse av §§ 10 och 12 i lasarettsstadgan
den 18 oktober 1901, dels ock till förordning om ändrad lydelse av
§§ 2 och 3 i sjukstugestadgan den 18 oktober 1901; samt

nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående upphävande av vissa bestämmelser i legostadgan;

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 63, i anledning av Kung], Maj:ts proposition med förslag till
lag om ödebygdsvägar; och

nr 64, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 1 och 35 §§ i lagen den 23 oktober 1891 angående
väghållningsbesvärets utgörande på landet;

första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 9. i anledning
av väckta motioner dels om skrivelse till Kungl. Maj:t angående
ingripande från statens sida till förhindrande av spel om penningar
och penningars värde, dels om skrivelse till Kungl. Maj:t angående
åtgärder till stävjande av kortspel; ävensom

första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtanden:
nr 11, i anledning av andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts
utlåtande nr 3, rörande väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t
angående utredning om i huru stor utsträckning byggnader, som äro
avsedda för kommunala ändamål och disponeras av kommunerna, ägas
av enskilda eller bolag m. m.;

nr 12, i anledning av dels väckt motion om revision i visst syfte
av gällande författningar angående under landsting stående sjukvårdsanstalter
dels ock andra kammarens beslut i anledning av dess
andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 12 rörande en inom andra kammaren
väckt motion i samma syfte; samt

nr 13, i anledning av andra kammarens beslut över dess andra
tillfälliga utskotts utlåtande nr 8 angående uppflyttning av yrkesinspektionens
befattningshavare i högre klass i resereglemente.

Justerades protokollsutdrag för denna dag. varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 1,33 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Nr 80. 38

Tisdagen den 29 april

Tisdagen den 29 april.

Kammaren sammanträdde kl. 3 e. m.

Herr statsrådet Schotte avlämnade Kungl. Maj:ts proposition nr
398, med förslag till lag om anstånd i visst fall mod upprättande av
kommunal röstlängd.

Upplästes följande inkomna läkarintyg:

... ^ ''häradshövdingen Ivar öhman på grund av spanska sjukan
tillsvidare är urståndsatt att bevista riksdagens sammanträden intygas.

Malmö den 25 april 1919.

S. A. Pfännenstill,

överläkare.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till riksdagens
skrivelse nr 129, till Konungen angående utfärdande av allmänna
bestämmelser rörande villkor för erhållande av tillstånd till lastautomobiltrafik.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

jr ^ sjudning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse i vissa delar av förordningen den 11
oktober 1907 angående beskattning av socker m. m.;

nr 133, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om visst undantag från bestämmelserna i 2 § förordningen
den 11 oktober 1907 angående tillverkning av brännvin; samt

nr 134, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående restitution
i vissa fall av erlagda töbakslicensavgifter.

Anmäldes och godkändes ändra lagutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 136, i anledning av vackt motion om skrivelse till Kungl.

Tisdagen den 29 april. 39 >r 30.

Maj:t angående ändring i gällande bestämmelser om avsöndring från
hemman av inägor; och

nr 137, i anledning av väckt motion om förslag till ändrad lydelse
arv 3 § i lagen om inskränkning i rätten att erhålla afstyckning.

Vid föredragning av ett från andra kammaren ankommet protokollsutdrag
nr 519, med delgivning av nämnda kammares beslut över
dess första tillfälliga utskotts utlåtande nr 8, i anledning av väckt
motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående utredning om organiserandet
av insamling och utforskning av den svenska allmogekulturen,
beslöt första kammaren hänvisa detta ärende till sitt första tillfälliga
utskott.

Anmäldes och bordlädes
första lagutskottets utlåtanden:

nr 22, i anledning av Kungl. Ma,j:ts proposition angående godkännande
av en mellan Sverige och Norge avslutad konvention rörande
flyttlapparnas rätt till renbetning;

nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag innefattande bestämmelser i anledning av konventionen den 5
februari 1919 mellan Sverige och Norge angående flyttlapparnas rätt
till renbetning;

nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 65 och 67 §§ utsökningslagen och lag om
ändrad lydelse av 30 § konkurslagen; samt

nr 25, i anledning av väckt motion angående avlösning av kyrkojordar; jordbruksutskottets

memorial:

nr 65, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut angående
väckta motioner om skrivelse till Kungl. Maj :t med begäran om utredning
rörande lämpligaste sättet för statsbidrags utgående till stenröjning
av odlad jord;

nr 66, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut angående
väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående beredande åt
arrendatorer, torpare och deras vederlikar av utsträckt rätt till jakt
och fiske för husbehov; samt

nr 67, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut rörande väckt
motion om upplåtande av två lägenheter från kronoegendomen Faleby
nr 1 med underlydande i Göteborgs och Bohus län;

andra särskilda utskottets utlåtanden:

nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ''begränsning av tiden för idkande av handel och viss annan
rörelse ävensom en i ämnet väckt motion; samt

nr 2, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 7 kap. 3 § strafflagen;

Nr 30. 40

Tisdagen den 29 april.

första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtanden:

nr 8 i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj :t
angående ''beredande åt skoldistrikt av rätt till statsbidrag för folkskoleväsendets
allmänna driftkostnader m. m.;

. nr 10, i anledning av väckt motion angående omorganisation av
undervisningsväsendet; samt

nr 11, i anledning av väckt motion om vidtagande av åtgärder
för nyttigt och fruktbringande samarbete mellan präster och lekmän
m. m.; ävensom

första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 14, i
anledning^av andra kammarens beslut över dess andra tillfälliga utskotts
utlåtande nr 11, i fråga om skrivelse till Kungl. Maj:t angående
utfärdande av en förordning, innefattande vissa bestämmelser
rörande saluförande av tvättmedel.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet den vid
sammanträdets början avlämnade kungl. propositionen, nr 398.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran
konstitutionsutskottets utlåtande nr 21, samma utskotts memorial nr
23 ^och 24, statsutskottets utlåtanden nr 95 och 96, bankoutskottets
utlåtande nr 40, samma utskotts memorial nr 41, andra lagutskottets
utlåtanden nr 28—31, jordbruksutskottets utlåtanden nr 63 och 64,
första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 9 samt
kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtanden nr 11—13.

''Herr C la son erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr
greve och talman!. Jag ber att få hemställa, att kammaren måtte
besluta, att konstitutionsutskottets memorial nr 23 med uppgift å
vilande förslag till ändrad lydelse av §§ 103 och 108 regeringslormen,
§ 13, § 14 mom. 2, § 15 mom. 1 och 4, § 17 mom. 1 och 2,
8 21, § 69 och § 70 riksdagsordningen så ock till övergångsstadganden
i regeringsformen och riksdagsordningen skall uppföras på föredragningslistan
till det plenum, som inträffar näst efter det, då kamrarna
fattat definitivt beslut i anledning av konstitutionsutskottets
utlåtande nr 21.

Denna hemställan bifölls.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 3,17 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Stockholm 1919. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

1VU340