1919. Andra kammaren. Nr 6 (Riksdagens protokoll 1919:6)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1919. Andra kammaren. Nr 6.

Torsdagen den IG januari, e. in.

Kl. 7 e. m.

Fartsattes det på förmiddagen började sammanträdet.

§ 1.

Herr talmannen anmälde, att debatten rörande Kungl. Maj :ts Vid remiss or
proposition, nr 1, angående statsverkets tillstånd och behov nu komme statsverksatt
fortsättas; och lämnades enligt förut skedd anteckning ordet till i,!''uP°*ltinnfn

(rörts. i

Herr Lövgren i Nyborg, som anförde: Herr talman, mina
herrar! Sparsamhet är ett ord, som återkommer på flera ställen i
årets statsverksproposition, och alldeles särskilt inom sjätte och
nionde huvudtitlarna. Det är så mycket mer att beklaga, som detta
är de huvudtitlar, där anslagen för produktiva ändamål beviljas.

Särskilt att man dragit in anslagen till inlandsbanan, synes mig
vara illa gjort gentemot Norrland, ty det kommer att hindra dess
utveckling i mycket hög grad. Likaså är den inknappning av sju
miljoner kronor, som gjorts på jordbrukets huvudtitel, av den art.
att den icke gärna kan mottagas med någon glädje av dem, som
önska en utveckling av vårt näringsliv. Inom fjärde och femte huvudtitlarna
däremot har man varit måttlig med sin sparsamhetsiver.
Man finner på fjärde huvudtiteln till exempel ett anslag på
1,653,500 kronor till frivilliga skytteväsendet. Jag hade annars
trott, att vi nu borde vara framme vid den tiden här i landet, närde,
som vilja öva sig i vapnens bruk, kunde kosta på sig det nöjet
själva. Detta vore en besparing som vi kunnat göra.

. Det förvånar mig verkligen, att herr Liibeck, som är en praktisk
man, kunde tala om ett starkt försvar, när det ändå är på det
sättet, att Sverige med uppbjudande av det yttersta av sina krafter
icke blir annat än en liten mygga gentemot en stormakt. Yad betyder
väl en hel eskader av våra små torpedbåtar och torpedjagare
och usla gamla pansarbåtar, ställd mot till exempel ett av Förenta
staternas nyaste slagskepp på 33,000 ton, framdrivet med elektricitet
och bestyckat med 12 fjort.ontumskanoner och 22 femtumskanoner
samt så bepansra!, att det är praktiskt taget osänkbart. Det
är nonsens att tala om, att Sverige skulle kunna försvara sig emot

Andra hammarens protoholl 1919. Nr 6. 1

Nr 6. 2

Torsdagen den 16 januari, e. m.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

en stormakt, och av de små makterna behöva vi ju icke befara något
överfall.

Man kan ju icke kasta bort sju ä åtta hundra miljoner kronor
på militarismen under den korta tiden av 3 å 4 år, som man gjort
här i landet, utan att det på det allvarligaste skall rubba grundvalarna
för vår ekonomi. När man då till detta lägger, att de klasser,
som hava en fördel av att framställa statsdriften som något skadligt
för samhället, systematiskt sabotera kommissionsväsendet, så
att det utn^nnar i sådana karikatyrer som bränslekommissionen,
är det icke så underligt, att statsfinanserna börja ligga på ett mycket
svårt plan. Jag har hört sägas -—• jag vet icke, om det är riktigt
— att den svenska staten för närvarande skall ha 500 miljoner
kronor upplånado hos privatbankerna efter en ränta av 7 1j2 procent,
vartill kommer, att dessa banker dessutom skola hava tilltvinga!
sig åtskilliga andra fördelar. Det är ju något så fullständigt
vanvettigt, att jag tycker verkligen, att det kan vara på tiden, att
regering och riksdag komma överens om att företaga en aktion, i
stil med den som Karl XI företog mot adeln, som roffat åt sig den
svenska jorden, d. v. s. gentemot banker och penningmän, som använt
landets nöd för att tillskansa sig oerhörda värden.

Herr Trygger i första kammaren drog i förmiddags fram de
ryska sedelpressarna som något mycket farligt och fruktansvärt,
men vad är det annat än en annan form av användning av sedelpressar,
när man verkställer gratisemissioner av aktier i den utsträckning,
som skett här i landet, eller när man genom statsbeslut
pressar upp priset på veden på rot till 4- ä 5-dubbelt mot vad som är
riktigt? Det är icke annat än ett systematiskt sänkande av penningvärdet,
som skett, och jag instämmer helt och hållet i den karakteristik
av kristidssocialismen, som herr Engberg drog upp här
i förmiddags. Det är väl ändå på det sättet, att man icke kan i
längden låta det löpa efter de gamla bolinerna, utan man får försöka
att få litet förnuft i vår nationella hushållning.

Det var ett yttrande av herr Räf, som jag fäste mig vid. Han
var mycket indignerad över att det fanns personer, som ansågo,
att det under vissa omständigheter kunde vara tillåtet att taga en
annan persons liv. Det var något fariseisk! över hela herr Räfs
anförande, men på den punkten var de! i alldeles särskilt hög grad
fariseisk, ty var det icke på det sättet, att herr Räf hade två söner
i den svarta Finlandsbrigaden förliden vinter? Jag förstår, att de
äpplena icke fallit så långt från trädet.

Härpå yttrade:

Herr Hagman i Stockholm: Herr talman, mina herrar!

Under den urtima riksdag, som nyss var samlad, likaväl som i det
trontal, som hölls för några dagar sedan vid denna riksdags högtidliga
öppnande, angavs, att bland de ärenden, varom vi hade att vid
denna lagtima riksdag motse proposition, var även frågan om be -

Torsdagen den 16 januari, c. m.

Nr «.

gränsning av arbetstiden genom lagstiftning, särskilt för arbetarna
inom industrien och närbesläktade arbetsområden. Då denna.fråga
om en i lag stadgad arbetstid sedan ett trettiotal år tillbaka i högsta
grad intresserat arbetarklassen i vårt land, vill jag begagna tillfället
att framföra några synpunkter på detta spörsmål vid remissen
av den nu föreliggande statsverkspropositionen.

Av alla de spörsmål, som uppstått under industriens utveckling
i vårt land, lika väl som i hela världen för övrigt, intager frågan
om arbetstidens förkortning ett av de allra främsta rummen. Vid
alla förstamajdemonstrationer ha vi framfört detta krav. Vid alla
de förhandlingar, som i tusental och åter tusental årligen föras mellan
arbetare- och arbetsgivarorganisationerna i vårt land, sedan numera
den förhandlingsordning, som följt med de kollektiva avtalen,
kommit till stånd, har denna fråga om arbetstidens förkortning ingående
ventilerats, men det har mött oerhört stora svårigheter att
komma fram på frivillighetens linje. Särskilt var ju detta förhållandet
under arbetarrörelsens tidigare verksamhetsår, då organisationerna
voro svaga och splittrade. Vi måste och kunna emedlertid
konstatera, att det arbete, som på denDa väg nedlagts för att få till
stånd en förkortning av arbetstiden, ingalunda vant förgäves, ty
det har ju lyckats att nedbringa den förutvarande arbetstiden, som
i ett tidigare stadium utgjorde ända till 12 å 14 timmar om dygnet
till först och främst 10 timmars arbetsdag samt vidare från och
med föregående år, särskilt inom byggnadsindustrien, till 9 timmars
arbetsdag, vilken för närvarande därstädes är fördelad på det sättet,
att man arbetar 9 timmar under fem dagar och 6 timmar på
lördagen.

Men oaktat dessa påtagliga framgångar på vissa arbetsområden,
då det gällt arbetstidens förkortande, har det dock hittills icke
varit möjligt att få till stånd denna åttatimmarsarbetsdag, som alltid
varit målet för den organiserade arbetarklassens strävanden.
Orsakerna härtill äro ju mångahanda, men framför allt torde arbetsgivarnas
farhågor för industriens bärighet, särskilt med hänsyn
till de industrier, som ha att räkna med en internationell konkurrens,
bära skulden härför. På en hel mängd andra arbetsområden,
där förutsättningar ej funnits för skapandet och sammanhållandet
av fackliga kamporganisationer, har det även erbjudit synnerligen
stora svårigheter att följa med i denna utveckling och att, då frågan
gjorts till den maktfråga, som den för närvarande är, bibehålla
uppnådda positiva resultat. Det har därför, ur synpunkten av att
på detta viktiga område få till stånd en fast och enhetlig ordning,
alltid varit arbetarklassens varmaste önskan att få arbetstiden reglerad
genom lagstiftning samt att få densamma fastställd till högst
åtta timmar per dag.

När nu, som jag hoppas, detta snart skall ske, har man härigenom
fått avförd en tvistefråga mellan arbetare- och arbetsgivareorganisationerna,
som allt emellanåt givit anledning till hårda och
svåra strider, och för industriens arbetare i vårt land innebär ju eu

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Förtid

Nr (i. 4

Torsdagen den 16 januari, e. m.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

reform i angiven riktning stora och betydande fördelar. Ingenting''
kan nämligen vara ägnat att så nedstämma sinnet, förhindra alla
tillfällen till fysisk vila eller andlig utveckling som en lång och
uppslitande arbetstid, som kanske till på köpet skall användas till
utförande av ett i och för sig jäktande och enerverande arbete. Det
är ju nämigen så, att den moderna maskintekniken ställer synnerligen
stora fordringar på nutidens i fabriker och verkstäder sysselsatta
arbetare, och en reform, som genomför en begränsning av arbetstiden,
skall därför jämte andra fördelar även medföra den, att
man helt säkert kan räkna med en betydligt minskad olycksfalls -frekvens. Den högt uppdrivna arbetsintensiteten och det numera
över allt förekommande ackordsarbetet inom storindustrien äro nämligen
faktorer, som med nödvändighet kräva en kortare arbetstid
än den, som hittills på frivillighetens väg kunnat genomföras.

Men det är icke endast den dagliga arbetstiden i och för sig,
so.m tarvar reglerande bestämmelser genom lagstiftning. Inom en
del fack florerar ett nattarbete, som helt säkert kan i en del fall
skarpt begränsas och i andra fall helt avskaffas, varjämte det på
sina håll som bekant förekommer en skiftsindelning med tolvtimmarsskift,
som måste betecknas såsom fullkomligt förhindrande för
dessa arbetargrupper att erhålla både vila och de tillfällen till
andlig utveckling, som numera borde tillkomma alla.

De försök, som tidigare gjorts i vårt land att genom riksdagens
medverkan få till stånd enhetliga bestämmelser i ifråga om arbetstiden,
ha hittills icke lett till önskad framgång. Vid många tidigare
tillfällen hava det socialdemokratiska partiets representanter
motionsledes påyrkat, att åtgärder i detta syfte skulle vidtagas, men
som. bekant hittills utan framgång. Denna fråga har, såvitt jag
kan se, fått en stöt framåt, på samma sätt som vår författningsfråga
förut fick det genom de händelser, som nu tima runt omkring os.s
ute i världen, och detta bär på sitt sätt vittnesbörd om att även
denna fråga om lagstadgad reglering av arbetstiden ingalunda klätt
räkna till dem, som måste betraktas såsom olösliga. Jag vill i
korthet i detta sammanhang erinra om, hurusom man i Tyskland
torde komma att införa och fastställa just denna arbetstid av åtta
timmar och hurusom man i Finland redan förut haft densamma genomförd,
ehuru där på grund av kända förhållanden för närvarande
undantagsbestämmelser i fråga om dess tillämpning äro utfärdade.
I våra grannländer Danmark och Norge pågå för närvarande förberedelser
för införande av åttatimmarsarbetsdag. Vi ha ju exempel
på, hurusom vi själva inom vårt eget land på begränsade områden
av statens egen verksamhet ha infört denna arbetstid. Dagens tidningspress
meddelar också, hurusom man inom Englands maskinindustri
överenskommit om att i betydande utsträckning genomföra
just denna arbetstid, och man uppgiver där speciellt, att ett av de
motiv, som föreligga för fastställande av denna arbetstid, är att
man tänker sig kunna på denna väg motverka en befarad arbetslöshet.

Torsdagen den 16 januari, e. m.

>''r H.

Jag är vidare för min del också övertygad om att, allteftersom
denna fråga internationellt får sin lösning efter dessa linjer, skola
även alla befarade och påstådda svårigheter försvinna. Det värde,
som arbetarklassen överallt och särskilt i vårt land sätter på att få
en reform till stånd på detta område, kan helt enkelt icke överskattas.
Jag vill vidare erinra om en annan sak. Under de rörelser,
som kommo till stånd i vårt land dels under den svåra livsmedelsbristen
på våren 1917 och dels under författningsstriden i landet
föregående år, vad var det för ett krav, som alltid återfanns på de
tusentals resolutioner, som strömmade in till den politiska och fackliga
arbetarrörelsens huvudledningar här i Stockholm? Jo, bland
alla andra krav återfanns alltid kravet på förkortning av arbetstiden
till åtta timmar.

_Yårt lands arbetarklass förväntar nu, att denna fråga skall
vid innevarande års riksdag lösas på ett tillfredsställande sätt jämte
de övriga spörsmål, som härmed stå i ett intimt sammanhang. Vi
hälsa därför för vårt vidkommande med tillfredsställelse en dag som
denna, då vi haft ett tillfälle att från regeringen få bekräftelse på
att förslag härom skall föreläggas riksdagen, och jag tror för min
del, att en god lösning av detta spörsmål skall tillsammans med de
författningsändringar, som dels redan äro genomförda och dels skola
vid denna riksdag genomföras, bidraga till att lör vårt lands arbetarklass
vidkommande bibehålla den hittills intagna ståndpunkten,
att önskade reformer kunna på laglig väg och genom parlamentariskt
arbete genomföras.

Jag skall till sist be att få säga ett par ord om ställningen på
arbetsmarknaden i allmänhet, och jag vill då erinra om, hurusom
under eu kristid som denna med starkt fallande penningvärde och
stegrade varupriser det är helt naturligt, att alla, som arbeta för
lön, måste tillse, att denna lön stegras, alltefter som dyrtiden tilltager.
Inom de fackliga organisationer, som äro anslutna till landsorganisationen
i vård land, hava ju också arbetsavtalen i betydande
omfattning varit föremål för uppsägning och förhandlingar om nya
ha förts och det har lyckats att här uppnå överenskommelser för den
närmaste tiden. Emellertid pågå just nu trenne konflikter av rätt
svårartad beskaffenhet. Det vore ju synnerligen önskvärt, om
dessa på ett eller annat sätt kunde biläggas, och vi kunna väl hoppas,
att en av dem nu skall komma att bli avvecklad. Av dessa
tre konflikter är det särskilt en — jag syftar här på telegraf- och
telefonarbetarkonflikten — som direkt berör statens eget arbetsområde,
och det vore enligt mitt sätt att se särskilt önskligt, om man
här kunde på något sätt från regeringens sida medverka till att denna
arbetskonflikt kunde avvecklas. Jag skall för min del icke här
ingå i några detaljer rörande denna omfattande arbetskonflikt, som
visat tendenser till att breda ut sig över hela vårt land, då jag icke
är tillräckligt informerad beträffande alla de detaljer, som med denna
sak stå i sammanhang, utan jag skall nöja mig med att uttala
en förhoppning om — och jag är också viss om att så kommer att

Vid remiss ar
statsverkspropositionen
.
(Forts.'')

Nr C.

Torsdageu den 16 januari, e. in.

Vid remiss av ske — att från regeringens sida alla åtgärder vidtagas, som kunna
statsverks- jiava syftemål att så fort som möjligt få till stånd en avveckling
p ''icke allenast av denna utan av samtliga de konflikter, som nu pågå.

Iierr Hansson i Stockholm: Herr talman, mina herrar!

När högerns ledare i båda kamrarna i dag funnit anledning att tala
om folkens förbund, kan det knappast hava varit för att inge vårt
folk förhoppning om att vi genom detta folkförbund skulle kunna
komma fram till bättre förhållanden nationerna emellan och därmed
till förhållanden, som möjliggöra för folken att inom sina egna landamiären
avskaffa institutioner, som under våldsperioden varit nödvändiga.
Det förefaller mig, som om högerns ledare i stället fört
saken på tal för ätt få tillfälle att peka på de mörka sidor, som världsbilden
ännu företer, och för att sålunda få tillfälle alt motivera den
gamla högerståndpunkten, att man, såsom herr Trygger uttryckte
det i första kammaren, icke skall vara njugg mot försvaret. Jag
skall givetvis icke här upptaga någon diskussion om, huru det internationella
läget kan te sig för den elne eller den andre. Jag skall
inskränka mig till att påpeka, att detta läge dock företer även
ljusa sådor, och att dessa ljusa sidor äro av eu sådan betydenhet,
att man kan känna sig stå på en ganska god grund, då man vägrar
att följa högern i dess svartmålningar.

Till dem, som se mörkt på det internationella läget i framtiden
— jag konstaterar det med en viss överraskning — har även vänstersocialisternas
ledare för år 1919 i denna kammare anslutit sig. Fabian
Månsson förklarade nämligen i sätt anförande, att hans parti
med icke så liten tveksamhet ser strävandena för Ålands förening
med Sverige, detta närmast på grund av »gruppens utsatta läge vid
internationella konflikter. Fn annan betänklighet var, att införlivandet
av Åland med det svenska moderlandet skulle kunna bliva
utgångspunkten för nya militaristiska krav. Betänkligheterna må
gälla vad de kunna. I vad män man delar dem, sammanhänger
givetvis med den tilltro, man hyser till demokratiens kraft att tygla
imperialistiska och militaristiska strävanden. Jag tillhör dem, som
se mera ljust på demokratiens möjligheter även i detta avseende.
Våra åländska stamförvanters önskan om en återförening med moderlandet
har även inom det socialdemokratiska partiet mötts med sympati
och vävilja. Vi ha därvid utgått ifrån, att Ålandsfrågans lösning
borde ske i samförstånd med Finland. Från den förutsättningen
synas oss också regeringens åtgärder i Ålandsfrågan hava
vidtagits. Den varsamhet och klokhet, som präglat dessa åtgärder,
synas utgöra en borgen för att vanskligheterna icke skola förbises,
ooh att Sveriges stöd åt ett rättfärdigat strävande icke skall behöva
på något sätt äventyra det goda samförståndet med våra grannar
eller ett fullföljande av den freds- och neutralitertsipolitik, som är
det demokratiska Sveriges ära.

Men om man, såsom Fabian Månsson, skulle, tro ätt världsbilden
i framtiden skulle få ett inslag .av den mörka natur, att man
redan nu miåste stå tvekande, huruvida vi skulle hälsa våra åländska

Torsdagen deu 16 januari, e. m.

Nr ti.

staimförvanter välkomna, därest de genom en allmän folkomröstning Vid remis, ar
uttala sig för en anslutning till Sverige, då är det givetvis också
på det sättet, att man måste se mörkt på våra möjligheter för en1 1 ^ "

avveckling av militärväsendet. Det är också ganska anmärkningsvärt,
att från vänster socialistiskt håll icke mycket yttrats på den
punkten under donna debatt. Beck synes det mig föreligga en
mycket god anledning att vid remissen av denna Kungl. Maj :ts proposition
särskilt uppehålla sig vid fjärde och femte huvudtitlarna.

Icke därför att dessa huvudtitlar i år skulle förete samma bild, som
under de närmast föregående åren, av ständigt svällande summor.
utan därför att vi befinna oss i ett statsfinansiellt läge, där den ytterligaste
sparsamhet är av nöden, och då tolk i allmänhet menar, ak
man i första hand bör på det kraftigaste spara på de militära huvudtitlarna.
Det skall gärna erkännas, att dessa huvudtitlar präglas av
eu allvarlig strävan hos försvarsministrarna att bringa budgeten nedåt,
och framförallt måste man konstatera, att det från de civila försvar
sministrarna sagts ett bestämt nej till dessa militaristiska försök,
som även nu framträtt att, som om ingenting hänt, endast öka på
och öka på de militära bördorna. Man finner sålunda på fjärde
huvudtiteln, att krigsministern avböjt icke mindre än 15 miljoner
kronor för nya intendenturbehov, 65 miljoner kronor för art-ille-ribehov
och över 12 miljoner kronor för fortifikationsbehov. Meit
trots denna, sparsamhet förefaller det mig dock som om man börda
hava från kanske några andra utgångspunkter, än som tillämpats
vid statsbudgetens uppgörande, kommit till ytterligare högst väsentliga
nedsättningar i militärutgifterna för år 1920. Försvarsministrarnas
utgångspunkt bär varit den, att vi icke kunna i det nuvarande
internationella läget upptaga hela frågan om en slutlig revision av
vårt försvansväsende. Det framhålles emellertid med styrka, att
under den tid, som återstår till den stora revisionen, måste avsevärda
inskränkningar göras, och det har då gjorts sådana inskränkningar
framförallt på punkter, där ett uppskov med eller avskaffandet
av en utgift icke skulle, såvitt jag förstår, kunna på något vis inverka
på själva organisationen av försvaret.

I viss män har budgeten fått en provisorisk karaktär. Försvarsministrarna
hava icke kunnat taga en avgörande ståndpunkt
till frågan om värnpliktsövningarna, i vilken utsträckning dessa, skola
pågå eller om över huvud taget de värnpliktsövningar, det här gäller,
skola bedrivas. I denna punkt yttrar chefen för lantförsvarsdepartementet:
»Dessa frågor, såväl angående de uppskjutna övningarna
med 1918 års värnpliktiga som angående övningar med årsklassen
1919, är det min avsikt att underställa den förutnämnda, av Kungl.

Maj it tillsatta försvarskoramissionens prövning, och torde sedermera
propositioner i dessa spörsmål böra till riksdagen avlatas. Det är
sålunda icke möjligt att för närvarande taga definitiv ståndpunkt till
de anshig på 1920 års stat, som bero av den sistnämnda frågan om
övningarna med årsklassen 1919.» Genom detta uttalande får man
först konstaterat, att det är regeringens avsikt att framlägga till riksdaggros
prövning f ragla n även om övn i nästliden för ar$kla?sen 1919.

Nr H. 8

Torsdagen den 10 januari, e. in.

vremiss av Al{ frågan om övn:ngstide.n för årsklassen 1918 i år skulle komma
proportionen. f?re ®on°m en särskild kuiiigl. proposition, bär redan vid urtima
(Forts.) riksdagen av chefen för lantförsvarsdepartementet ställts i utsikt.
Uttalandet visiar vidare, såsom jag förut påpekat, att budgeten blivti
i viss man provisorisk. Ty uppenbarligen bero i mycfeet hög grad
de olika anslagsposterna på, huruvida man inställer militärövningarna
eller icke. Man skulle kanske utan större överdrift kunna säga, att
nästan samtliga anslagsposter inom försvarsibudgeten röna inverkan
av denna frågas lösning i den ena eller andra riktningen.

När emellertid på detta sätt frågan om övningistiden blivit berörd,
finnes det anledning att i avvaktan på Kungl. Maj:ts proposition
i ämnet uttala vissa önskemål. Jag skall då tillåta mig förstått
något yttra mdg om värnpliktsövningarna 1918.

Vid den debatt, isom hölls under den urtima riksdagen, tillät
jag mig framhålla beträffande de inkallelser, som skulle ske endast
för att få nödigt manskap för att vårda material, hästar o. dyl., att
det vore nödvändigt, att de utfästelser, som i detta avseende gjordes
från regeringsbäniken. icke tolkades allt för militaristiskt. Därmed
menade jag, att dessa inkallelser verkligen skulle inskränkas till
det strängt nödvärn!:ga, så att icke de sålunda inkallade bleve använda
till annat ändamål än denna vakttjänst. Jag tror nrg hava
anledning att upprepa detta i dag. Jag har trots allt det intrycket,
att dessa inkallelser ändå omfatta ett större antal än vad som är
nödvändigt. T. ex. används alltjämt, medan man nu strävar efter
eu så ringa, inkallelse som möjligt, manskap till paradtjänst här i
Stockholm. Det förefaller mig vara onödigt. Det förefaller mig'',
som om man, då det yppat s:g svårigheter att få alla de nödvändiga
på frivillighetens väg, bort överväga, om icke ytterligare inskränkningar
kunde ske. Jag skulle kunna tillägga, att jag tror, att riksdagens
ledamöter icke skulle känt sig på något särskilt sätt sämre
till mods, om vi sluppit eu del av Karl XII:s-männen där uppe i
rikssalen under det högdidliga öppnandet. Folk kan i våra dagar
företaga sig nyttigare saker än att s’å och gradera på det sättet.

Detta gäller nu övningarna i allmänhet. Det är emellertid vissa
värnpliktsövningar, som icke alls, såvitt .jag förstår, rönt något inflytande
av regeringens löfte att endast inkalla det absolut nödvändiga
antalet värnpliktiga. Jag tänker bär närmast på de värnpakti -ga studenterna. Det bär försports på senare tiden från deras håll
ett mvekhet starkt missnöje med att, under det man befriar andra
värnpliktiga från övningar, fortgå dock studenternas värnpliktsövningar.
som om ingenting för deras vidkommande inträffat, som kunde
möjliggöra en lindring. Fn av dessa värnpliktiga studenter har
skrivit ett brev till mig och där erinrat om att man håller dem fortfarande
inre samt yttrar: »Dessa — d. v. s. de värnpMktiga studenterna
— ha legat inne sedan flen 26 juli, fullgjort sin rekryt-kola,
snart även halva troppchefsutbildningen och gå nu att möta vinterutbildningens
fasor. Varför har loke något vidtagits för att lindra
vår hårda lott?» Jag tycker, att frågan är alldeles berättigad. .Tåg
kan icke förstå att. om man anser sig kunna inskränka eller kanske

Torsdagen den 16 januari, c. in.

9 > r

till slut alldeles inställa övningarna med vanliga värnpliktiga, det
skall vara nödvändigt att i samma utsträckning som hittills öva dessa,
som äro avsedda att i viss mån fylla befälsuppgift. Det förefaller
mig, som om man i samma ögonblick, som man inskränker värnpliktsövningarna
för de övriga, borde det vara möjligt att också taga
någon hänsyn till dessa kategorier och se till, att deras övningstid
också förkortades på samma sätt som övniingstiden för övriga värnpliktiga.

Det finns en annan grupp, som jag föranledes att lasta uppmärksamheten
på. Det står i berättelsen om vad i rikets styrelse sig
tilldragit en rad, som lyder: »Landstorms- och kaderövningar hava
varit anordnade.» Det kan ju sägas, att landstorm so vni ngarna äro
av mycket kort varaktighet, och att utkallandet av dessa landstorm:--män sålunda icke vållair vare sig staten eller den enskilde alltför slöra
påfrestningar. Det bör dock ihågkomma®, att de, -om sålunda ul kallas
till landstormsövningar, kanske i högre grad än de, som utkallatill
vanliga värnpliktsövningar, rubbas i sin dagliga näring, och de
hava kanske svårare mången gång att vara borta den korta landstormsövningstiden,
än vad den värnpliktiga ungdomen har att ligga
ute på längre övningar. Därtill kommer, att jag under den närvarande
situationen finner dessa övningar fullkomligt ändamålslösa, och
jag anser därför, att man borde på samma gång som man har inskränkt
värnpliktsövningarna för de yngre årsklasserna också borde
hava befriat landstormen från dessa övningar.

Beträffande kaderövningarna har det ju för mindre än ett år
sedan förts en kamp om dem här i riksdagen, där chefen för lantförsvarsdepartementet
utgick som segrare. Han bär använt sig av möjligheten
att anordna sådana övningar, och han har i årets statsverksproposition
upptagit anslag för fortsättande av dem för år 1920. Jag
är icke övertygad om att, med den förändring i sinnesstämningen, som
har inträtt både ute bland folket och här i riksdagen, chefen för lantförsvarsdepartementet
skall i år lika lätt segra på den punkten, som
han gjorde under fjolåret. Jag räknar också den sortens övningar
som onödiga, och jag skulle vilja tillägga, att efter mitt sätt att se.
bör i samband med förkortningen av värnpliktsövningarna också kunna
ske en viss omläggning utav olika skolor och kurser för att möjliggöra
inbesparandet av en hel del kostnader.

Nu gäller emellertid här icke längre frågan om det skall ske eu
förkortning, utan frågan kommer slutligen att ställas på det sättet,
huruvida man icke kan skrida till den rationella åtgärden att helt och
hållet inställa värnpliktsövningarna. Det skall naturligtvis mot detta
resas många invändningar. Man skal] förklara, att så länge icke frågan
om vårt försvarsvapen des utseende i framtiden är avgjord, so
länge det internationella läget icke klarnat, skall det dock bliva nödvändigt
att ge vår värnpliktiga ungdom någon vapenövning. Jag
skulle ju mot detta kunna invända, att det är dock icke alldeles säkert,
att de skäl. som hava förelegat hittills för uppskov med värnpliktsövningarna,
hava försvunnit längre fram på detta år. Men även om
så vore fallet, tror jag att om man någon gång skulle kunna skrida

Vid remis# ar
Malsverks
propositionen.
(Fort*..

Sr <5.

Torsdagen den 16 januari, e. m.

Vid remiss av till ett inställande av militärövningarna för att få arbetskraft till det

ro^sitionen produktiva arbetet och för att bespara staten utgifter, är det just nu.
propositionen. jYven om man — [ olikhet med mig —■ står på den ståndpunkten, att

det internationella läget icke har klarnat på ett sådant sätt, att man
kan hoppas på avväpning, även om man räknar med att det i framtiden
kan behövas ett försvarssystem, kan man väl med det största skal
säga, att just nu är överallt ute i världen krigströttheten så stor,
att man icke under de närmaste åren har att befara några konflikter,
som skulle nödvändiggöra uppbåd av landets värnpliktiga ungdom.
Under sådana omständigheter tror jag mig våga säga, att, alldeles
oavsett vilka synpunkter man lägger på möjligheten av att avväpna i
en snar framtid, bör man kunna förena sig därom, att läget nu kan
tillåta ett fullkomligt inställande utav militärövningarna såväl för år
1919 som för år 1920.

Jag tror mig här kunna säga, att detta blir utgångspunkten för
flen socialdemokratiska riksdagsgruppen vid bedömande av de anslag,
som äro äskade för försvarsändamål. Från den utgångspunkten tror
jag, afl; man bör komma fram till mycket betydande prutningar på
anslagen utöver dem som hava gjorts redan i regeringspropositionen.
Man bör för det första kunna väsentligt inskränka anslaget till de
värnpliktigas avlöning. Man bör kunna väsentligt begränsa mathållningsanslaget.
Man bör kunna väsentligi begränsa anslaget till skolorna,
och man bör kunna på en hel del andra områden få möjligheter
att gorå avsevärda besparingar.

Jag skall givetvis icke här upptaga några särskilda detalier i
de militära huvudtitlarna till granskning. Jag vill emellertid i likhet
med en föregående ärad talare fästa uppmärksamheten på en post,
som det förefaller mig mycket förvånande, att man vågat höja i år
på fjärde huvudtiteln. Det är posten: Anslag till den friviPiga skytterörelsen.
Man kan i allmänhet ställa sig tveksam, huruvida överhuvudtaget
anslag till försvarsändamål böra användas att tilldelas
en på detta sätt frivillig organisation, men ma.n borde icke vara tveksam
därom, att det år, då man allvarligt ställes inför frågan om begränsning
av de militära utgifterna, det icke kan komma i fråga att
öka detta anslag. Det förefaller mig i stället, som -borde man i första
hand se till att det sparas på den punkten genom att anslaget fullständigt
indrages.

Det är -endast en punkt ytterligare, som jag skulle vilja särskilt
uppehålla mig vid, och det är frågan om kasernbyggnaderna. .Tåg tror,
att den frågan i närvarande ögonblick avsevärt intresserar folk både
utom och inom riksdagen. Vi hade vid fjolårets riksdag anledning
att diskutera, huruvida arbetet med vissa kasernbyggnader borde
fortsättas eller inställas. Socialdemokraterna i statsutskottet jämte
vissa liberaler vide, att man där skulle iakttaga ''återhållsamhet, särskilt
beträffande kasernbyggnaderna i Skåne. I den stämning, som
då rådde, villo ickt ens andra kammaren lyssna till våra synpunkter.
Jag tror emellertid, att det nu finnes bättre jordmån för vad man
redan då ville från vårt håll vinna. Tag vill endast uttala, att hade
riksdagen då velat lyssna litet mera till de röster, som från vårt håll

Torsdagen den 16 januari, e. m.

Sr ti.

höjdes, skulle vi i detta ögonblick när man är tveksam om huruvida I
vi i framtiden behöva kasernbyggnader av samma ömtålig, som man propo3itione„
då ansåg sig behöva, haft mycket bättre möjlighet till besparing, än (ports.!
vi nu ha. Beträffande kasernerna kan _ det ju vara av intresse att
påpeka, huru kolossalt kostnaderna ha stigit. Det är ju ett gammalt
tema, men det skadar icke, att det gång efter annan slås last. hor
dessa kaserner till 15 infanteriregementen anslogs som bekant ar iJUb
21,700,000 kr., sedan har riksdagen ytterligare anslagit 16 miljoner
kr., och nu anmäles det från vederbörande myndigheter att ännu ytterligare
16 miljoner kr. äro nödvändiga för fullbordande av dessa
byggen. Hära.v anser kasernbyggnadsnämnden 9 miljoner nödvändiga
för år 1920 och krigsministern föreslår för sin del 6 miljoner kr.

Krigsministern yttrar i detta sammanhang: »Beträffande det
läge, vari arbetena å de ‘särskilda byggnadsplatserna .befinna sig, tilllåter
jag mig hänvisa till den redogörelse, som härutinnan lämnas uti
berättelsen om vad i rikets styrelse sedan sista lagtima riksdags sammanträde
sig tilldragit. Då byggnadsarbetena, med undantag av vid
Södra skånska infanteriregementets kasernetablissemang, fortskridit
så långt, att ett inställande av desamma knappast lärer vare sig ur
ekonomisk synpunkt eller med hänsyn till arbetarpersonalen ia anses
tillrådligt, torde, trots de högst avsevärda ökade kostnader bs^ggnadsarbetenas
fullföljande under nu rådande kristid medföra, arbetena alltjämt
böra, utom möjligen vid nyssnämnda regemente, fortgå enligt
den härför uppgjorda planen.» Den enda möjligheten sålunda, som
enligt krigsministerns mening skulle finnas för en inställelse i Daga
om kasernbyggnader, skulle vara byggnaderna i Lund, och där vågar
han för sin del icke gå längre, än att han uttalar, att möjligen skulle
det kunna inställas.

" Jag är icke övertygad om att, trots att man vant synnerligen ivrig
med kasernbyggandet under det sista aret på de hall, som har
dessa saker om hand, det icke skulle förefinnas möjligheter att spara
även på annat håll än vid Södra skånska infanteriregementets kasernbyggnader.
Om vi gå till berättelsen om vad i liket; styrelse
sio- tilldragit, skola vi där finna — jag har bara som hastigast tagit
ett par exempel — att beträffande . etablissemangen för Forsta och
Andra livgrenadjärregementena i Linköping framhalles rörande arbetenas
läge, att »inom Första livgrenadjärregementets etablissemang
är grunden för kasernhuset I A färdig, grunden för kasernhuset 1 B
i det närmaste färdig och grunden för underoffieersbyggnaden mellan
dessa kasernhus fullbordad till hälften.

Inom Andra livgrenadjärregementets etablissemang äro grunderna
för kasernhusen II A, II B och III B samt för underofficersbyggnaden
mellan kasernhusen II A och II B färdiga och grunden
för kasernhuset III A utförd till hälften. Murningsarbeteua ovan
grunden pågå å kasernhusen II A och II B och omfatta saväl tegel -och betono-väo-gar som fasadbeklädnad med grastensnubbsten.»

Man skulle iu utav detta få draga .Fn slutsatsen, att egentligen
är på dessa etablissemang endast grundläggningsarbetet utfört, och
man skulle sålunda kunna ifrågasätta, huruvida med byggandet icke

>r (i. 12

Torsdagen den 16 januari, e. in.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Fort*.)

tills vidare kunde anstå, dag är emellertid rådd för att det skall svaras,
att sedan denna berättelse skrevs, hava arbetenas läge i väsentlig
grad förändrats. Man har väl alltid hunnit med att få upp någon
vägg, och då är det nödvändigt att bygga det andra också. Då är det
icke ens här möjligt att göra några besparingar. Jag vill emellertid
på denna punkt säga, att det förefaller mig, som borde här snarast
möjligt framläggas en p]an om arbetenas ställning för dagen, så att
det blir tillfälle att pröva, huruvida det finnes möjlighet till besparingar
i fråga om kasernbyggnaderna på andra håll än i Lund.

Beträffande kasernbyggnaderna i Kristianstad upplyser också
denna berättelse om ett sådant läge, att man skulle att döma av detta,
hava möjlighet i varje fall att låta anstå med vissa byggnaders uppförande.

Det har till den tillsatta försvarskommis&ionen remitterats ett
ärende rörande kasernbyggandet vid Södra skånska infanteriregementet.
Det synes mig, som borde denna kommission, om den skall pröva
ett av dessa ärenden, också bliva satt i tillfälle att pröva hela frågan
om kasernbyggnadsarbetenas läge och möjligheterna att avstanna arbetena
och göra besparingar. Jag skulle därtill vilja foga, att även
i sådana fall, där kasernbyggnaderna blivit uppförda, kan det ifrågasättas,
om icke dock med inredningsarbetena borde anstå. Om man
räknar med möjligheten att kasernerna icke skola tas i anspråk för
sina ursprungliga ändamål utan möiligen i framtiden komma att omändras
för användning till andra ändamål, är det givetvis önskvärt,
att om icke inredningen redan är gjord, vi låta anstå därmed till dess
det definitivt kan bestämmas om byggnadernas användning, så att de
från början kunna inredas med hänsyn till de ändamål, vartill de
verkligen en gång skola tagas i bruk. Beträffande arbetena i Lund
får man hoppas, att där icke på något sätt våra möjligheter att eventuellt
inställa dem saboteras genom forcerat arbete därnere. Läget
därnere är, att man till en kasern lagt grunden och till en annan börjat
grundläggningen, och det förefaller mig sålunda, som skulle det
vara möjligt att in städ a hela den kasernbyggnadsverksamheten, och
det kanske då också skulle vara möjligt, hoppas jag, att rädda vad vi
vid förra riksdagen kämnade för — en del av Skånes bästa jord från
att bli lagd till övningsfält.

Med dessa påpekanden har jag endast bär velat utta1 a, att det
förefaller mig, som om det måste bli riksdagens uppgift att vid behandlingen
av fjärde och femte huvudtitlarna se till. långt ifrån att
följa harr Tryggers paro1!, att icke vara njugg mot försvaret, att vara
så njugg som mödi<tt mot de militära anslagen och komma ner så
långt som möjligt i fråga om de militära utgifterna. Därmed skall''
det kanske bH möjligt dels att undvika den osympattska ytterligare
förhöjningen av postportot och kanske också att undvika den ''särskilda
sprifboskattning, som bebådats i statsverkspropositionen, och som
finansministern själv idag i första kammaren förklarat vara för honom
mycket osympatisk. Jag tror. att ett stort antal av denna kammares
ledamöter skola instämma i detta finansministerns omdöme och
gärna se, om man kunde genom ytterligare besparingar på de mili -

Torsdagen den 16 januari, e. in.

13 ?ir H.

tära utgifterna undvika eu sådan skatt och undvika en förhöjning r.
postavgifterna.

Herr Magnusson i Skövde: Att kristidskommissionerna äro
ganska litet älskade, vet litet var, och ett mycket övertygande bevis
därom fann jag för min del ligga däri, att herr Eng,berg använde ätt,
sannerligen icke ringa ordförråd till ätt inpränta, att de icke voro
några socialdemokratiens barn utan ''något annat, — vad kunde jag
icke utfinna av hans mycket långa anförande. Men däremot var det
tydligt och klart för mig av vad han sade. att han var fullkomligt
beredd att uppsäga regeri ngsal 1 i ans en, sådan den nu förefinnes, lika
val som han också fann tiden vara inne att sätta en murbräcka mot
den privata äganderätten. Hot gäller, enligt vad han yttrade, »att
få undan murarna, som ställa sig mellan folket och äganderätten till
produktionsmedlen». Man bör ur vissa synpunkter vara herr Engberg
tacksam för detta uttalande, det bör i alla fall visa oss, som
fortfarande våga hysa den meningen, att produktionsmedlen icke böra
förstatligas eller den privata äganderätten upphävas, att det är nödvändigt,
att vi å vår sida nu bereda oss att värna denna, som vi anse.
fundamentala sak i samhället.

Emellertid, då även jag ingår på att vidröra den allmänna önskan,
som genomgår vårt folk, nämligen att så fort som mö iligt bliva kvitt
kristidskommissionerna, så vågar jag göra det oaktat jag erkänner
och värderar de löften, som givits, att de skola så fort som möjligt
avvecklas. Till förmån för det hela hör förvisso denna avveckling ske
ganska snart.

Om man framfört någon kritik mot kristidskommissionerna. särskilt
foUdbus-hållningskommissionen, har man jämt och ständigt från
kommissionernas sida mötts med ungefär det resonnemanget: Ja det
går nog an att säga så där och resonera, att lättvindligt kritisera för
den enskilde i landet, att påpeka fel och misstag, men man får en
annan syn på saken, när man sitter och som vi sier över det hela. Jag
fruktar dock verkligen, att kommissionerna hava råkat sitta så högt.
att avståndet till bondbyn vant så betydligt, att de icke hava sett
vad som varit praktiskt och genomförbart därnere hos bönderna och
därför hava också förhållandena blivit sådana de äro. På annat sätt
kan man svårligen förklara, att mycket har verkat så förfelat, så in
absurdum, som fallet varit. Visserligen har vi nu sluppit fläskregleringen,
och det har förebådats, att vi skola slippa några andra
regleringar av sekundär art. och det vore väl, om avvecklingen kunde
sike i betydligt hastigare tempo, mycket missnöje skulle därmed dämpas,
manna svårigheter undanröjas och väsentliga besparingar ske.

Emellertid, det har i dag talats om åtskilliga saker beträffande
dessa regleringar, och jordbruksministern var inne på frågan om potatisregleringen,
som i dessa dagar alldeles särskilt har dragit uppmärksamheten
till sig på grund av det rent fabulösa potatispris, i
vilket man kommit upp i Stockholm och som är så högt, att jag tror.
att icke ens den djärvaste jobbarfantaei kunnat drömma om ett sådant
pris eller av ungefär 50 kronor för gammal tunna. Nu bar jord -

Vid remiss av
statsverkspropositionen
.
(Forts.)

Nr B. 14

Torsdagen den 16 januari, e. m.

Tnt remiss av brufemi ni steril som ett försvar för potatisregleringen sagt, att i fjol,
dataverks- ^ f]ej Var ''någon reglering, blev det brist på potatis. Ja, det
rropontwnen. „r gant> jIen en ay orsakerna och den väsentligaste till denna brist,
(iorts.) vä] älKl0C]j däri, att man då hade ett orimligt lågt maximipris å

potatis som direkt motverkade potatisens bringande i marknaden..
Och det torde knappast låta sig förneka, att om vi icke nu hade hälft
denna reglering, skulle näppeligen prisiet gått så våldsamt i höjden,
som det gjort. Och det ser verkligen ut, som om all reglering till
trots det skulle bliva potatisbrist även i år. Vad är då vunnet med
regleringen? Detta torde emellertid ändock, om något, visa svårigheten,
för att icke säga omöjligheten av eu varudistribution, som
skötes av det allmänna.

Det har förr från visst håll talats mycket om »fördyrandet
genom mellanhänderna». Men på den tiden, då det fanns flera sådana
mellanhänder, förelåg ju möjligheten för den enskilde att undvika
den mellanhand, som alltför mycket bidrog till varufördyringen. Nu
har man icke kunnat undvika den enda mellanhand, som funnits,
det allmänna, och denna har fördyrat varorna mycket mera än någon
föregående mellanhand har gjort, ett det starkaste bevis för den allmänna
varudistribueringens olämplighet.

Det skall gärna erkännas, att man inom folkhuishållningskommissinonen
bär haft och bär ett mycket stort arbete, men å andra
sidan tror jag att mycket skulle kunna förenklas i fråga om dess
arbete och mycket kunnat borttagas, som förorsakat onödigt dryga
kostnader. Yi genomförde förlidet år bl. a. en organisation, vars omkostnader
gå löst på omkring miljonen, jag syftar bär på de ,s. k. odlingsnämnderna.
När de frampå sommaren fingo i uppdrag att verkställa
en uppskattning av grödan, vet jag, att detta väckte tillfredsställelse
på många håll inom lantbruket, man resonerad© ungefär
som så: då av oss valda personer skola värdera grödan i och för
leveransplikten, så skall det väl bliva en skälig och tillförlitlig värdering.
Men vad inträffade. När leveransplikten skulle fullgöras,
visade det sig, att man vid uträkningen av densamma icke alls följt
odlingsnämndernas uppskattning utan gått efter helt andra grunder,
och följaktligen blev hela lieveransplikten mera en »sinkadus» än en
på brukarens verkliga skördemöjligheter grundad beräkning. Det
blev icke någon verklig rättvisa, någon tillbörlig hänsyn tagen till
verkliga skörderesultatet. Det synas mig dock. att man åtminstone
bord© kunna taga någon hänsyn till denna skördeuppskattning under
den1 inspektion, som sedan pågått och pågår i bygderna, en
inspektion som förorsakade åtskillig berättigad ovilja och mycket
störa kostnader. När man finner, att odlingsnämnden nå ett småbruk
— jag känner siälv till fallet — uppskattade skörden av såväl
höstsäd som vårsäd till fullkomlig missväxt, där man icke hade utsikt
att skörda ens utsädet, men inspektören ändock besökte detta ställe,
där han givetvis intet kunde finna av de! enkla skälet, att intet skördats,
då måste man säga, att det icke är val använda pengar som
kostats på denna inspektion. Eller om exempelvis, som det inträffade
bl. a. i vårt län, en inspektör, en f. d. elektrisk montör »om

Torsdagen den 16 januari, e. m.

Nr tf.

själv leende erkände, att lian platt intet begrep av jordbruk, reste
omkring för att kontrollera såningen, eller när inspektionen tillgår })ropositiontn.
så, att inspektören på morgonen reser några mil ut på landet och en- (Forts )
dast besöker två gårdar under dagen, hur nära de än ligga till varandra,
och på kvällen vänder åter till utgångspunkten, då måste det
sägas, att detta är oerhört slöseri med allmänna medel, som borde
kunna snarast begränsas. Jag vågar verkligen hemställa, huruvida
icke nu, då leveransplikten i stort sett är fullgjord,’ tiden vore inne att
inskränka eller om möjligt helt avskaffa denna inspektion, som åstadkommit
icke blott åtskillig berättigad förargelse, utan också förorsakar
onödiga och dryga kostnader.

''Diet kunde ju vara frestande att framdraga åtskilliga andra av
kommissionernas synder. Diet har emellertid talats rå mycket därom
innevarande dag och kommer kanske att talas åtskilligt därom ännu.
att jag icke skall onödigt förlänga debatten. Jag vill endast till
sist göra ''en vördsam men enträgen hemställan till herr statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet, att han verkligen måtte försöka
att icke blott av hänsyn till allmänheten, som lider under kommissionsväsendets
tryck, utan även av hänsyn till rent statsfinansiella
förhållanden, av hänsyn till de störa och delvis onödiga kostnaderna
göra allt vad göras kan för att effektivt och snarast möjligt minska
kommissionsväsendet.

Men då jag talar om detta, vill lag vidröra en annan sak, som
mig veterligen icke påtalats i den offentliga diskussionen, och som
berör jordbruksministern dock ej direkt innehavaren av ämbetet utan
rättare siälva jordbruksministerämbetet.

Då vi inrättade jordbruksdepartementet, var det i syfte att vid
konungens rådsbord få en förespråkare för jordbruket, vilken hade
att där främja dess intressen. Ingen kunde väl då tänka sig. att sådana
förhållanden skulle inträffa, som nu rått och ännu råda. Man
kunde ingalunda beräkna, att det skulle komma i fråga att jordbruksministern
skulle hava till unugift icke blott att företräda jordbruket
och jordbruksproduktionen utan också att sköta fördelninqen av livsmedel
och dylikt. Det torde nog vara konstitutionellt fullt riktigt
och ofrånkomligt, att dessa två fullkomlig! skilda uppgifter hava
s.aimmanförts under en person'' men å andra sidan vill lag säga. att
det nog är två uppgifter i och för sig så oförenliga, alt det icke varit
till nytta och lycka, att de varit sammanförda på en mans hand.

Nu kan man ju säga: vi äro snart igenom den värsta kristiden,
och sedan kommer sådana tider icke åter. Ja, det är möjligt. Men
jag tror, att ingen vågar med någon som helst säkerhet hoppas, att,
så blir förhållandet. Och det torde därför vara skäl tänka på, huruvida
icke en ändring borde ske därhän, att, om det verkligen ånvo
skulle inträffa förhållanden sådana som de gångna, man hade skilt
på dessa båda uppgifter, som det sannerligen icke varit till nytta att
ha sammanförda under en hatt.

I tidningen Socialdemokraten för tisdagen fanns införd en artikel
i ett ämne, som har vidrörts här i kammaren i dag och som för
närvarande är synnerligen aktuellt ute på landsbygden. Den hand -

Nr 6. 16

Torsdagen den 16 januari, e. m.

]''ftcZverks"0 ^&de nämligen om konstgödselmedlen. Artikeln ifråga var, såvitt jag
propositionen kunde finna;, redaktionell. Den andades eu viss avvoghet mot lant(Forts.
) bruket och gjorde gällande, att lantbrukarna mycket väl kunna betala
de priser å gödselmedel, som nu äro ifrågasatta och dock ha
god vinst. När artikelförfattaren stöder detta omdöme på beräkningar,
som utgå ifrån de nu rådande priserna på jordbruksprodukter
och spannmål, vågar man däri se ett varsel, att man från den tidningens
sida verkligen kommer att framdeles biträda nu gällande priser
å jordbruksprodukter och verka för att hålla dessa priser uppe,
utan vilka det ställer sig nog så vanskligt att betala de ifrågasatta
priserna å gödselmedel? När den bindande beställningen av konstgödsel
skedde i höstas, var det icke alls fråga om så höga priser.
Kan man nu, när man säger, att jordbrukarna kunna betala dessa
höga priser på konstgödsel, icke blott garantera dem normal skörd,
viket man i artikeln räknat med, utan också garantera, att de 1a in
denna skörd välbärgad, så att de få full inkomst av densamma? Och
har man räknat med de oerhört ökade arbetskostnaderna som sannerligen
icke komma att minskas därigenom, att vi stå inför stora omvälvningar
på arbetsmarknaden särskilt beträffande arbetstiden.

Innan jag lämnar denna fråga om gödselämnen, tager jag mig
friheten här vidröra ett ämne, som kanske är ägnat att hos en och
annan väcka löje, men som nog torde vara av den art, att det borde
kunna talas om och kanske också borde föranleda åtgärder. Yi veta.
att det talas mycket och har varit rent av populärt att tala om tillvaratagandet
av den naturliga gödseln. Man har också gjort åtskilligt
för att åstadkomma ett bättre tillvaratagande därav vid lantgårdarna.
Men det är en annan närliggande omständighet, som jag skall
taga mig friheten tala om, nämligen det; oerhörda slöseri med den
naturliga gödseln, som förekommer i våra städer och större samhällen.
Det skickas lass på lass av jordbruksprodukter till städerna,
men ingenting därav kommer åter till lantbruket i form av gödsel.
Den spolas bort och förstör våra vattendrag. I vårt torvrika land
borde det icke vara omöjligt att åstadkomma ett mera nationalekonomiskt
tillvaratagande av denna stora gödselmängd. Den som anser
detta projekt fantastiskt och omöjligt att förverkliga, vill jag erinra
om, att exempelvis holländarna, som är kända för att vara ett praktiskt
folk, ett folk, som håller på ordning och snygghet. Där har
det i städer på flera tiotusental innevånare lyckats att med användning
av torvströ tillvarataga i städerna uppkommande gödselmedel
till gagn för landets jordbruk och till gagn även för städernas ekonomi.
Denna omständighet talar för att det kanske bör göras något
från det allmännas sida i detta avseende även i vårt land. Det är
förvisso stora värden, som nir på känt sätt förspillas.

Då herr Engberg talade om, att det gällde att sätta en murbräcka
mot äganderätten till produktionsmedlen, så är det givet, att
ett så viktigt produktionsmedel som jordbruket kommer i åtanke.
Man må därvidlag säga, att det gäller främst de stora egendomarna,
godsen, och det är faktiskt klokt, att först endast tala om dessa för
att icke väcka den sovande björnen, icke väcka den stora jordbrukare -

Torsdagen den 16 januari, e. m.

17 >r 6,

allmänheten att taga vård om isin egendom. Ty mot bönderna lär Vid remiss av
det bli svårt socialisera jorden. statsverks Detta

ger mig anledning att framföra några reflexioner om jord- ProP''^sl^’ienvärdet,
därför att det i våra dagar talas icke minst om de uppjobbade °r ''
jordvärdena. Jag är den siste att älska jordjobbare eller försvara dem.

Men jag vill (betona, att de som kanske varit de värsta jobbarna icke
varit jordbrukarna själva utan andra, som kommit från annat båll.

— Jag vill tillåta mig en fråga: kan man verkligen säga, att exempelvis
ett värde på odlad jord av 8—1,200 kronor per tunnland är något
uppjobbat värde? Ja, det kan givetvis bli det, i fall jordbruket
genom sjunkande produktpris icke kan förränta detta kapital. Men
jag vill fråga: borde detta icke vara ett ganska skäligt värde på
jorden? Är det verkligen riktigt, att jordvärdet skall vara så lågt.
att det skall ligga betydligt under andra produktionsvärden? När
man betänker, vilket värde detta viktiga produktionsmedel, jorden,
borde hava, tror jag icke, man kan såga, att det av mig angivna värdet
är för högt. Och jag tror också, man borde taga någon hänsyn
härtill, då det gäller framtida jordbrukspolitik. Om man vidare betänker,
att penningvärdet sjunkit med minst hälften, ligger ju i eu
fördubbling av jordens pris egentligen ingen värdestegring alls.

Med hänsyn till förhållandena i framtiden må det tillåtas mig
att med ett par ord även vidröra en fråga, som synes bliva aktuell vid
innevarande riksdag, nämligen frågan om normalarbetsdag. Man betraktar
ju denna fråga från en del håll som en mogen frukt, färdigt
att utan vidare skördas. Jag skall icke här nu ingå på något uttalande
för eller emot densamma. För ögonblicket vill jag endast
inlämna, att genom dess införande koimmer jordbruket att bliva ohjälpligt
handikapat i konkurrensen om arbetskraften. Det är tillräckligt
många lockelser ändå, som draga arbetskraften ifrån jordbruket
till städerna. Och säkert är, att om inom andra näringsgrenar arbetstiden
blir väsentligt mycket kortare, kommer detta att påverka jordbruket
i dess konkurrensmöjligheter och inverka på dess produktionskostnader.
Jag vågar säga, även med risk att bliva- motsagd eller icke
förstådd av lantbrukarna själva, att- det skulle vara en fördel, om åttatimmarsdagen
kunde genomföras hven- för jordbruket, ty då bleve det
jämnställt med andra näringsgrenar. Men säkert är, att om jordbrukarna
skola kunna bestå i konkurrensen, så blir det också nödvändigt
att tänka på att ge jordbruket en sådan ställning, att det är möjligt
att driva det med ekonomisk vinst under de nya förhållandena. Jag
vill tillägga, att om en lösning av jordbruksarbetarefrågan skall komma
till stånd, måste vi komma ihåg, att en tillfredsställande sådan
icke gärna är möjlig under andra förhållanden än att jordbruket verkligen
lämnar en skälig ekonomisk behållning ,så att ekonomisk förutsättning
för en lösning förefinnes. Och detta är någonting, som
det sannerligen är skäl att tänka på då man söker bedöma vårt jordbruks
framtidsställning.

Yad vårt jordbruk och vårt land i stort sett behöver under tider,
som stunda, det är lugn och arbetsro. Jag tillåter mig säga detta,

Andra kammarens protokoll 1919. Nr 6. 2

Nr 6.

Torsdagen den IG januari, e. m.

Vlstatsverk^ärför att det Pa sista tiden framkommit åtskilligt, som vant ägnat
proposition en äventyra detta lugn, arbetsron och tillförsikten för framtiden. Och
(Forts.l det är också åtskilligt, som från vänsterhåll förebådats, vilket i hög
grad är ägnat att störa den arbetsro vi så väl behöva. Jag syftar på
de uttalanden, som gjorts från vänsterhåll, nämligen att vi skulle ha
att vänta icke blott de ordinarie valen, nämligen till landstingen i
mars, utan även eu, ja, kanske två, upplösningar av andra kammaren.
Att jag för min del — och min uppfattning delas av många — icke
är glad åt något sådant, beror ej därpå, att jag på något vis darrar i
knävecken inför valen, då jag nämligen näppeligen tror, att regeringsblocket
efter valen komme tillbaka med en så stor majoritet i riksdagen,
som det nu har, utan det är därför, att jag är av den meningen
— och jag vet, att den delas även långt in på vänsterhåll inom landet
— att vi behöva göra någonting annat och nyttigare än syssla
med oupphörliga valstrider. Det skall bliva intressant att se, huruvida
man från liberalt håll vågar i detta fall uppträda mot »störa bror»
och lyckas driva sin vilja igenom, så att man kan undvika dessa ständigt
återkommande val.

Yi veta, att vi iniu stå inför den allmänna rösträtten i kommunerna;
vi stå även inför allmän kvinnlig rösträtt inom kommunerna,
och det är bebådat, att vi skola få även den kvinnliga politiska rösträtten.
Jag kommer visserligen icke att avgiva min röst därför, men
den kommer nog min bön förutan. — Men är målet endast det att med
största möjliga fart föra fram största möjliga antal mindre kunniga,
mindre tränade och mindre vana valmän, ja, då är det sannerligen
mycket brått att ordna det så, att den kvinnliga politiska rösträtten
kommer snart till utövning. Men är det så, att det behövs mognad
och insikt i det allmänna, om det är nödvändigt och önskligt, att man
sätter sig in föreliggande frågor, som påverkas av röstningen, då vågar
jag verkligen saga, att det är svårt att inse, varför man icke skulle
kunna vänta den jämförelsevis korta tid, som nu återstår till de
ordinarie valen. Det vore bättre, att vederbörande finge begagna sig
av. denna tid till a_tt sätta sig in i de samhälleliga spörsmålen och
vinna nödig övning, insikt och träning för deltagandet i lösandet av
samhällsspörsmålen och sedan i vanlig tid få utöva sin rösträtt. Jag
iror,^ att detta är en omständighet, som förtjänar påpekas, och jag vet,
att åtminstone då man talar enskilt med åtskilliga omdömesgilla personer
inom och utom riksdagen, långt ute på vänsterhåll, dessa avgjort
äro av den åsikten, att vi borde få förskonas från alla dessa upprivande
valstrider.

Herr Thore: Herr talman, mina herrar! Yid inkörsporten
till det nya demokratiska skede, vi nu gå till möteis, ha vissa händelser
på arbetsmarknaden ägt rum, vilka sannerligen icke kunna
ses såsom lyckobådande tecken. Inträffa flera av dessa omotiverade
och bryskt iscensatta arbetsinställelser, misstänker jag, att det affektionsvärde,
för att begagna ett uttryck från den 17 december föregående
år, varmed någon påstod att demokratiska reformer här i

Torsdagen den 16 januari, e. m.

19 Nr 6.

landet omfattades av ''de djupa lagren i vårt land, att detta affektiossvärde,
säger jag, ganska snart kommer att förblekna.

Den arbatsoro, som nu givit sig till känna, berör ganska vitala
delar av vårt samfunds- ock näringsliv, nämligen landets kommunikationer
till lands och vatten, och härigenom uppstå betydliga olägenheter
för folkföirsörjningen, vilka drabba medborgare inom alla samhällslager
och icke minst dem, som stå lägst på den ''ekonomiska
skalan. I den man som dess a rubbningar i samhällsmaskineriet äro
omotiverade genom för högt uppdrivna löneanspråk — så är t. ex.
förhållandet med den nu pågående arbetsinställelsen inom sjömansyrket
— torde de omfattas med synnerligen små sympatier bland
allmänheten. Det vore skäl för vederbörande att bibringa det strejkande
sjöfolket den uppfattningen.

Jag kan dock icke undertrycka eu viss förståelse, en viss sympati
för de sjömän, vilka nu, tvärt emot isina verkliga intressen,
lockats in på arbetsinställelsens farliga vägar. Mina sympatier och
min förståelse gå dock tydligen icke i den riktning, att jag på något
vis kan godkänna ''deras tillvägagångssätt. Men det är dock så, att
under dessa fyra år ha våra sjömän i oändligt mycket högre grad
än landets övriga innebyggare fält vidkännas krigets ödeläggande
inverkningar. Jag vill påpeka, att Under vissa skeden i detta krig
och på vissa router ha farorna till sjöss faktiskt varit lika stora,
lika överhängande för de neutrala fartygens besättningar, som om
dessa befunnit sig i de krigförandes skyttegravar. Förlustsiffran
för sjömän å svenska fartyg har uppgått till mellan 7 ä 800, däri
inberäknade även sådana förluster, som måhända icke inträffat på
grund av krigsorsake-r. Och dock har man bland våra sjömän knappast
i något fall märkt någon slappnande pliktkänsla eller någon
ovilja att gå dessa faror till mötes. Ekonomisk ersättning har också
lämnats i skälig män, men på officiell ort, varmed ijag menar hos
det högsta forum, som finnes i vårt land, nämligen regeringen, har

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forte.)

man icke, såvitt ''jag finner, givit sjömännen något beröm och några
eloger, någon så att såga ideell erkänsla för deras goda förhållande
under de faror, som varit rådande till sjöss. Hade ett sådant erkännande
kommit vid rätt tidpunkt och på lämpligt sätt, så är
jag övertygad om, alt det avbrott, som nu äger rum i våra sjökommunikationer,
hade kunnat undvikas. Sjöfolk äro i många fall som
stora barn, ger man dem litet uppmuntran och litet beröm och gör
man någonting för dem, så visa de sin erkänsla, om de nämligen få
vara i fred för olämpliga påverkningar. Jag vill påminna om, att
man i trontalet till norska stortinget eu om icke två gånger har understrukit
de norska sjömännens lan dsgagneliga och plikttrogna insatser

under kriget, men här i landet har icke något sådant kommit fram;
•ehuruväl jag tror. att våra sjömän varit lika plikttrogna som sina
skandinaviska bröder.

Jag skuTe icke dragit fram en sådan sak i remissdebatten som
denna arbetsinställelse, om den icke vore så viktig, som den är.
Fartyg ligga lastade med varor färdiga att upptaga sina router och
bringa våra export alster till främmande hamnar. För var dag, för

Nr 6. 20

Torsdagen den 16 januari, e. in.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

varje vecka eller kanske för varje månad, som avfärden försenats,
komimer idet att taga precis lika lång tid, innan importvarorna
komma oss tillhanda, och jag behöver icke gå in på de olägenheter,
detta måste medföra. Alla vilja, att -normala förhållanden på näringslivets
områden .skola återkomma -så fort som möjligt, och därför
skulle jag för min -del vilja lägga regeringen särskilt på hjärtat
att göra Vad på den ankommer för att regelbundna förhållanden
på -a r bots mark n ad e n till sjöss måtte återinträda och våra sjöförbindelser
åter komma igång.

Den tonnagepolåtib,. somt förts bär i landet under krigsåren, har
så tillvida varit tillfredsställande, att vii vid krigets slut stå med
mindre krigsförluster än övriga neutrala nationer, speciellt viåra
skandinaviska grannar. Till jämförelse må nämnas, att den svenska
handelsflottans krigsförluster utgör cirka 200,000 bruttoton, vilket
är 17 % av tonnagebeståndet före kriget, under det norska handelsflottans
förluster uppgått till icke mindre än 1,200,000 bruttoton
eller cirka 45 % av -ton-nalgebeståndet före kriget. Även den danska
handelsflottans krigisförlust-er äro isåväl ''absolut isom relativt sett
större än våra.

Under sådana förhållanden och under antagande, att den före
kriget till sjöss rådande näringsfriheten återupprättades borde vår
sjöfart gå göda konjunkturer till mötes. Emellertid tyda en del
tecken på att det ingalunda kommer a.bt bli några fria samfärdiselförhållianden
till sjöss, utan de neutrala ländernas sjöfart blir underkastad
restriktioner, -mer ''eller mindre hämmande för deras verksamhet.
I den mån -som dessa -band på den fria näringsverksamheten till
sjöss betingas av politiska -och -ekonomiska maktförhållanden, iså
torde -det knappast vara möjligt för oss att göra något åt -den saken;
men vår utrikesrepreseintation får ingalunda förtröttas i att framhålla
våra befogade rättsanspråk, och såvi-tt meningen är, att det
folkens föithund, på vilket alla -ställa så störa -förhoppningar, skall
tillämpa principen: rätt åt alla, orätt åt ingen — och detta -är ju
förbundets strävan och bärande idé — så bör man kunna förvänta,
att rättmätiga krav, även om de komma från nationer, vilka icke
förmå att Sätta makt bakom -ordet-, -dock i längden icke kunna bli
obeaktade.

Om alltså vår sjöfart i den internationella samfärdseln får dragas
med hinder och restriktioner, vilka -det måhända icke står i vår
makt att nu förhindra eller avlägsna, så syn-es mig desto mera nödvändigt
allt lätta på de bördor, Korn vi själva pålagt äj-öfarten och som
d-et -alltså står i vår makt att delvis avlyfta.

För någon tid sedan förekom i en -bekant tidning på västkusten.
Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning, en enquéte, innehållande
uttalanden från en -del sjöfartsmän bär i landet rörande önskemål
från sjöfartens sida. Som en röd träd genom alla dessa uttalanden
går ein samstämmig önskan att få -avlyf-tade de restriktioner, som
verka hämmande på tonnagets fria rörelse, och dessutom anser man
i likhet med industriens och handelns män i allmänhet, att de höga
skatterna, krigskonjunkturskatterna, i möjligaste man och så snart

Torsdagen den 16 januari, e. in.

21 Nr G.

som möjligt måtte avvecklas. Jag tillåter mig att uppläsa ett ut- Vid remiss av
talande från en mera bekant skeppsredare, nämligen direktören för pr0p0sUionen.
Transatlantic ''herr Gunnar Carlsson. Han .framhåller, att den vik- (Forts.)
tigaste åtgärd, »om från det allmännas .och statens sida bör vidtagas
för att underlätta sjöfarten d den stundande hårda .konkurrensen är:

»att snarast möjligt efter ett definitivt fredsslut gå i författning
om slopandet av de restriktioner i avseende på tonnagets fria rörelse,
som under de senaste åren varit gällande». Och han säger vidare:
»Nödvändigheten av dessa restriktioner under krigsåren, dels för att
möjliggöra vår import av livsmedel och andra förnödenheter och dels
för att utnyttja den styrka vårt land ägde i sin handelsflotta såsom
kompensationsobjekt vid avtal rörande nämnda import, erkännes nog
allmänt äve,n av sjöfartens målsmän. På samma gång ha dock allvarsamma
klagomål från redarehåll framkommit över det alltför byråkratiska
och många gånger opraktiska sätt, vaitpå licenser.ingen
omhänderhafts, varigenom direkta olägenheter och svårigheter förorsakats
rederinäringen, utan att motsvarande fördelar i annat avseende
erhållits.»

»Skulle däremot statsmakterna även efter fredsslutet enbart av
hänsyn till eventuellt; lägre fraktkostnader för importerade varor
fortsätta .på den inslagna vägen, torde obotlig skada komma att tillfogas
framför allt vår reguljära linjefart, såväl den europeiska som
den transmarina.»

»Om däremot vår rederinäring får tillfälle att fri och obunden
kunna fortsätta arbetet på den utveckling, som ägt rum under det
senaste decenniet, torde vi efter den konsolidering, som ägt rum inom
i varje fall våra. .större rederibolag under krigsårens högkonjunkturer,
med ganska lugn tillförsikt kunna möte iden kommande fredliga
kampen.»

»Frihet från restriktioner från statsmakternas sida och därmed
följande möjligheter för det privata initiativet att gorå sig gällande
är därför---huvudvillkoret för artt kunna bestå i den .stun dande

hårda konkurrensen på världsmarknaden.»

Mig synes det, med anledning av dessa uttalanden och önskemål,
att det skulle vara lämpligt för regeringen att konferera med
sjöfartsmännen för att av dem erhålla definitiva förslag med avseende
på lättandet av krigstidsrestriktioner, varigenom sjöfarten och
varuförmedlingen mellan Sverige och utlandet kunde gagnas.

Det har av ett par föregående talare pekats på den avskrivning
av vårt militärförsvar, som tycks komma att äga rum. Fortsätter
det på det sättet, så förefaller det mig, som om av vårt försvar endast
den administrativa formen skulle stå kvar, men blottat på effektivt
innehåll. Jag vill icke närmare gå in på den saken, men det
är en sak, som jag vill påpeka, när herr statsrådet och chefen för
sjöförsvarsdepartementet är närvarande, vilken rör lians budget och
som jag anser vara värd uppmärksamhet. Jag syftar på den nedsättning
av budgeten, som skett med avseende på säkerhetsanstalterna
för sjöfarten, alltså inom lots- och fyrväsendet. Det förefaller
mig mycket egendomligt, att det ekonomiska läget verkligen är så -

Nr 0. 22

Torsdagen den 16 januari, e. in.

at^ man icke lian behörigen underhålla säkerhetsanstalterna
propositionen. ^ÖI var sjöfart. På det sättet komma ju dessa att gå sitt förfall till
(Forts.) niötos. Det bör påpekas att i lots-, fyr- och båkavgifter• under de
sista åren inbetalts åtskilliga miljoner till statsverket och att dessa
penningar faktiskt äro sjöfartens penningar, och därför är det icke
för mycket begärt, att säkerhetsanstalterna för sjöfarten behörigen
vidmakthållas och förbättras.

Det egentliga syftet med mitt uppträdande i remissdebatten
var att föra fram det nu sagda, men jag kan icke underlåta att med
anledning av ett par anföranden, som förekommit i denna debatt,
beröra ett par andra synpunkter. Jag vänder mig då mot den uppfattning,
som framträtt hos min ärade vän, herr Månsson i Hagaström
rörande Ålandsfrågan. Herr Månsson i Hagaström underlät
visserligen icke att kraftigt understryka, att ålänningarna hade berättigade
krav att få ansluta sig till den svenska statsbildningen
och att dessa krav i möjligaste mån borde bliva tillgodosedda, men
han förmenade, att det för vår egen skull måhända icke vore ofarligt
att, vid framtida internationella komplikationer, Åland tillhörde
Sverige. Mig förefaller ett sådant resonemang ganska underligt
för att icke säga ägnat att leda till betänkliga konsekvenser. Tror
da herr Månsson icke, att om den framtida gränsen mellan Sverige
och Finland lägges på andra sidan Ålandsgruppen mellan Åland
och .Åbo skärgård, denna gräns kommer att betraktas som lika naturlig
och lika mycket uppburen av folkmeningen här i landet och
lika mycket erkänd av utländska makter som vilken som helst an-,
nan landgräns eller sjögräns, som vi nu äga? Varthän skulle det
för övrigt leda, om vi av fruktan för att besittningen av ett stycke
av våra nuvarande landamären skulle medföra otrygga politiska förhållanden
i framtiden, ville avhända oss detta? Skulle vi då kanske
lämna ifrån oss G oti land eller malmfälten i Norrland etc., därför
att deras besittning möjligen i framtiden kunde leda till internationella
komplikationer? Herr Månsson söker skydd för vårt framtida
bestånd däri, att han vill, att vi göra oss så små och så obetydliga
som möjligt, och detta i en tid, då sammanslutningen och
föreningen av splittrade delar av samma nationaliteter ju är tidens
lösen. Det är självbevarelsetanken för Sverige och svenskheten, som
ligger bakom vårt krav att snarast möjligt få Åland över till oss,
och denna självbevarelseinstinkt borde herr Månsson minst och sist
av alla motsätta sig eller finna underlig.

Och så vill jag säga ett par ord med anledning av herr Engbergs
utläggning av de socialdemokratiska riktlinjerna. Herr Engberg
hör ju till dem, som hålla de socialdemokratiska principerna
högt och som icke tillåter att de på något sätt förvanskas genom
det minsta borgerliga inslag. Och vi äro helt säkert alla tacksamma
för att på detta sätt få den rena socialdemokratiska tanken och
aktionslinjen avspeglad i herr Engbergs uttalande. Men tiden måste
vara ond, då man som herr Engberg anser sig vara tvungen att
på ett så markant sätt, som förhållandet var, taga ett bestämt avstånd
från nu rådande statliga reglerings- och kommissionsväsende,

Torsdagen den 16 januari, e. m.

23 Nr 6.

som dock enligt uppfattningen i var mans mun, både i fråga om sina V''ftl^™Tkg ^
bärande principer och sin praktiska tillämpning, är så likt de gängse p?0positicmen.
socialdemokratiska doktrinerna som ett bär är likt ett annat. Herr (rort6.)
Engberg förnekade emellertid varje frändskap och bekantskap mellan
sin socialism och den statliga regleringsordni.ng, som om är rådande.
Och han förnekade det icke såsom Petrus tre gånger utan
tre gånger tre gånger, och denna förnekelse tror jag, att man kommer
att få höra landet runt bland socialdemokraterna. Så illa. trodde
jag dock icke att ställningen var på det statliga kommissionväsendets
område.

Jag vill påminna mig, att herr Engberg hade en företrädare
på redaktionsstolen i tidningen Arbetet i Malmö, som hette Danielsson.
Av denne framskjutne man inom det dåvarande socialdemokratiska
partiet finner man en skildring av den framtida socialdemokratiska
staten, som är nog så belysande för vad man då ansåg
vara det centrala i det socialdemokratiska problemet, och detta var
just fördelningen av samhällets ekonomiska tillgångar. I denna
skildring omtalas ett samhälle, där penningen som betalningsmedel
är avförd och personer gå omkring med av staten utfärdade kuponger
och utfå åtskilliga goda saker. Jag förmodar, att denna lära
om den statliga fördelningen och regleringen av förhandenvarande
tillgångar var en mycket hållbar socialism på herr Danielssons tid.

Nu är den emellertid en mycket dålig socialism enligt herr Engbergs
åsikt. Yi vänta med intresse på nästa fas av den socialdemokratiska
utvecklingen.

Chefen för sjöförsvarsdepartementet herr statsrådet Palmstierna:
Herr talman! Jag ber att få lämna en replik till den

föregående ärade talaren i två hänseenden.

Den ena frågan rörde säkerhetsanstalterna till sjöss. Jag förstår
icke riktigt, vad herr Thore menade, när han nämnde, att vi
underlåtit att underhålla säkerhetsanstalterna till sjöss. Det var
givetvis en överdrift. Men jag kan å andra sidan första hans anmärkning,
därför att det är första gången i år på rätt länge, som
här en verklig begränsning sker i arbetet på nya säkerhetsanstalter
till sjöss, detta med hänsyn till det finansiella läget. Men jag kan
försäkra den ärade talaren, att jag givetvis härvid gått till väga med
den yttersta omsorg och icke vidtagit någon inskränkning utan efter
samråd med generallotsdirektören. Och om herr Thore något
närmare studerar siffrorna, skall han säkerligen finna, att hans anmärkning
varit oberättigad.

Det är 295,800 kronor, som äro indragna, om jag så får uttrycka
mig. Men av dessa är det 100,000 kronor, som endast skulle
utgöras av medel, vilka i år skulle avsättas för att senare användas
till ett nytt maskineri på Svenska Björn. Jag tycker icke det är
lämpligt att just nu fondera medel under statskassans närvarande
tillstånd. Vidare är det 60,000 kronor till aga-belysning. Det väsentliga
ändamålet härmed är att få en besparing för lotsverket. Ty
fyrarna lysa ju, även om det icke är aga-ljus. Dessutom är det

Nr 6. 24

Torsdagen den 16 januari, e. m.

VlL?sverZaV 29’000,1kron” ™ boningshus, som också skulle indragas. Tillsampropositionen.
man.s bl]r alltså detta 189,000 kronor av de 295,800, och jag undrar
(Forts.) om mke herr Thore skall själv säga sig, att det var en ganska stor
overdnlt i vad han nämnde.

Men i det andra avseendet, som jag ville yttra mig om, tyckte
jag, att mm ärade vän var något, orättvis. Jag hörde honom säga,
att från regeringens sida ingen tillstymmelse till erkännande lämnats
åt vårt. .sjöfolk för dess hårda arbete. Jag hade äran-att vara
närvarande i herr Thores sjöstad, inbjuden dit vid invigningen av
den stora flytdockan därstädes, och jag höll då ett anförande å regeringens
vägnar. Det var för mig en kärkommen anledning att,
som jag säger, å regeringens vägnar då göra ett uttalande, och jag
försökte att skildra, huru hela vår sjöfartsnäring hade på ett sätt
som aldrig, förut vuxit in i nationens medvetande. Svenska folket
har känt sig beroende av sjöfartsnäringen som aldrig förr. De fartyg
som ha avgått—vi ha följt dem med vaksam oro över havet; när
de kommit tillbaka, ha vi med tillhjälp av telegrafen spritt bud om
deras ankomst, låtit notera deras laster och med stor omsorg försäkrat
fartyg och last. Vidare ha vi med verklig stolthet i pressen
och i övrigt lämnat ett erkännande åt den dristiga ''gärning, som
sjöfolket bedrivit, och givit uttryck åt vår beundran för det mod,
som det visat under utövandet av sitt farliga yrke.

Ja, herr Thore, ungefär så där folio mina ord, och jag vill tilllägga,
att det var med verklig känsla, med verklig insikt om betydelsen
av denna yrkesutövning, som jag då talade.

Jag vill gärna med vad jag nu sagt ha åter igen strukit under,
att detta är den uppfattning eom Sveriges regering i denna tid har
beträffande den gärning, som sjöfolket bedrivit, och ha dessa ord
vant ägnade att än en gång giva ett uttryck åt denna tacksamhet,
så må gärna herr Thores inlägg i den delen ha varit på sin plats.

Herr Jönsson i Revinge: Herr talman, mina herrar! Jag
blev verkligen häpen, när herr Lindman på förmiddagen (talade om
produktionsolust bland Sveriges lantmän, naturligtvis framkallad av
folkhushallningskommissionen. Tidigare har visserligen från visst
håll påståtts detsamma, men jag trodde icke, att en politiker av herr
Lindmans rang skulle komma med denna ren-a agitationsfras. Ty det
är ju alldeles tydligt, att det har lönat sig vida bättre under dessa
senaste år att producera än tidigare. Finnes sålunda denna produktionsoluist,
och herr Lindman har satt sitt ord i pant därpå, då måste
den hos. dessa hans. vänner, för vilka han tydligen ömmar, också
ha funnits ^långt tidigare. Jag är för min del säker på, att åtminstone
i Skåne herr Lindman skall få leta mycket länge efter någon
sådan produktionsolustig individ. Och finnes någon, måste det vara
eu synnerligen trilsk herre.

Från auktoritativt håll har framhållits det önskvärda i att kommissionerna
och ransoneringeväsendet så fort sig göra låter avskaffas,
och jag är övertygad om, att regeringen kommer att göra allt vad
den kan för att få en så snabb avveckling som möjligt, början är re -

Torsdagen den 16 januari, e. ni.

25 Nr 6.

dan gjord, vadan den knappast torde beliöva alla de många påminnel- Vid remiss av
ser, som från olika håll beståtts densamma i dag. Jag tror också, statsv^-att regeringen i det fallet kan stödja sig på en synnerlig enhällig P’°P°SI ,0"enfolkopinion.
'' '' (lorts'')

Den enda, som numera tyckes vilja ha folkhushållningskommission
oöh statsreglering kvar, synes vara bondeförbundet, att döma
av dess motion, att staten skulle inköpa även 1920 års skörd. Ty
det skulle vara en förolämpning mot dessa motionärer att ifrågasätta,
att- de icke vore fullt medvetna om, att ett sådant statsinköp och naturligtvis
statsförsäljning av 1920 års skörd förutsätta, att staten
har organ som kunna sköta om denna kommers. Och det skulle val
då icke finnas någon förnuftig mening i att avskaffa folkhushållningskommissionen,
som åtminstone har någon erfarenhet på detta
område, och skapa hux flux ett nytt organ i stället.

Jag tycker emellertid, att de, som främst ha anledning önska
kommissionsväsendets avskaffande och särskilt kommissionshandelns
överlåtande till de verkliga affärsmännen, äro konsulnenterna, ty de
lida värst, kan man säga:, av detta system. När herr Lindman med
all rätt påpekade det orimliga uti att under det att rnaximipriset
på potatis är 12 kr., så har försäljningspriset här i Stockholm föreslagits
till 41 kr. Med anledning därav tyckte herr Lindman, att de
lantmän skulle vara bra underligt funtade, som skulle finna sig i
sådant. För min del vill jag säga, att det är vida underbarare, att
konsumenterna finna sig häri. Då jag har resonerat med mina j''rkesbröder
i Skåne om dessa förhållanden, bär jag icke träffat en enda, som
tyckt, att ett pris av 14 kr. per 100 kg., vilket erhålles om man
inberäknar lagrings- och nedläggningskostnader, är för lågt, men
alla tycka, att stadsborna,, konsumenterna, få betala alldeles orimliga
pris. Och i det stycket ger jag dem fullkomligt rätt. Det är på
varudistribueringens område, som tydligen folkhushållningskommissionen
och dess underlydande krisorgan ha sitt mest påtagliga misslyckande,
och därför är jag övertygad cm att det ligger i alla parters
intresse, med undantag möjligen för bondeförbundet, att döma
av dess av mig förut berörda motion, att snarast möjligt komma till
en annan ordning.

Men då jag emellertid konstaterar, att folkhushållningskommissionen
misslyckats som affärsman, vill jag därför icke alltför .starkt
klandra kommissionen. Den har nog gjort sitt bästa, och i spetsen
har den haft synnerligen insiktsfulla och på olika områden dugande
män. Och jag tror absolut icke att de, som skarpast klandra kommissionerna,
skulle lyckats bättre, i fall de själva fått sköta under
ansvar de ärenden, som folkhushållningskommissionen haft att handlägga.
Kommissionen har ifrån början varit dömd att i vissa stycken
misslyckas på den grund, att den haft att brottas med nära nog
olösliga problem och dessutom icke käft någon föregående erfarenhet
att bygga eller stödja sig på. Yad oss jordbrukare beträffar, har
jag alltid tyckt, att vi i alla händelser icke haft det värre, än
att vi med jämnmod kunnat bära vår anpart av kristidsbördorna.

Det finnes verkligen andra, som haft det värre än vi.

Nr C. 26

Torsdagen den 16 januari, e. m.

Vid remiss av Jag har emellertid icke begärt ordet för att säga detta, utan
ro^osVUonen det i remissdebatten blivit en sed att tala om våra be (Fortl)

'' kymmer. Och vad jordbruket och stora grupper av dess idkare beträffar,
är det icke nuet utan framtiden, som bekymrar mig. Det
är alldeles otvivelaktigt, att det stora flertalet av landets jordbrukare
under världskriget förbättrat sin ekonomiska ställning, vilken dessförinnan
i stort sett var ganska skral. Denna förbättrade ekonomi
bar haft det goda med sig, att den satt jordbrukarna i stånd att modernisera
sin drift, att anskaffa tidsenliga maskiner och redskap
m. m. Men medaljens frånsida är den osunda jordspekulationen, som
åstadkommit ett abnormt högt jordvärde. Den lag, vi antogo förra
året till hejdande av denna osunda jordspekulation, tycks icke ha
gjort någon vidare effekt, man bryr sig helt enkelt icke om att anmäla
affärerna för länsstyrelserna. Det är enligt min mening synd om
alla unga duktiga män, som de senaste åren skaffat sig jordbruk.
Det är icke nog med de höga jordpriserna, priset på levande och döda
inventarier har även varit i hög grad uppskruvat, och därför bär
dessa lantbrukare måst sätta sig hårt i skuld.

Jag är övertygad om, att om något år skola de, vilka nu som
högljuddast jämra sig över kristidsransoneringarna och restriktionerna,
se åren 1914—1918 och kanske något annat år därtill, i ett
helt annat ljus än nu, trots det statsförmynderskap om vilket så
mycket talats. Löntagareklasserna ha haft det svårt under krisåren,
men jag är övertygad om, att rollerna snart bli ombytta. De högre
priserna på jordbruksprodukter måste överallt i världen framkalla,
ökad produktion, så snart de olika folken hinna ordna sig för fredligt
arbete. Å andra sidan blir säkert en av krigets följder den, att konsumtionen
kraftigt avtager. Många miljoner invalidfamijer skola
nödgas leva på en liten statspension, som nätt och jämt täcker existensminimum,
och många industriella företag få svårt att reorganisera
och på nytt igångsätta sin drift. Penningvärdet kommer helt säkert
att stiga, och ju mer det stiger, desto svårare blir det för dem, som
skaffat sig stora skulder under krisåren. Härtill kommer, att lantarbetarefrågan
kräver rationella åtgärder, om ej arbetarbristen skall
alltför mycket försvåra jordbruksdriften. Jag tror det varit lyckligt,
om en del av de förtjänster under krigsåren, som investerats i jordvärdet
med därav följande framtida svårigheter, i stället hade använts
att förbättra arbetarnas villkor.

I trontalet har bebådats en reglering på lagstiftningens väg av
arbetstiden för industriarbetarna. Det må nu vara gott och väl med
hänsyn till det enformiga och ofta osunda fabriksarbetet, men jag
tror, att även lantarbetarefrågau är förtjänt av allra största uppmärksamhet
från statsmakternas sida, ty i annat fall går det därhän, att
endast mindervärdig och otillräcklig arbetskraft blir över för jordbruket.
Frågans kärnpunkt är dock ej att lagstadga en maximalarbetstid,
ty arbetet på landet är friskare och arbetstiden måste variera med
årstiden.

När jag nu med några ord går att beröra lantarbetarefrågan och
särskilt statares och torpares ställning, undantar jag skogs- och blan -

Torsdagen den 16 januari, e. in.

27 Nr 6.

väsentlig grad ^ rcmtM av
statsverks -

dåde skogs- ock jordbruksdistrikt, där förhållandena i
skilja sig från de rena jordbruksdistrikten.

För folknäringen spela de större godsen en mycket stor roll genom
det betydande överskott på livsmedel, som de tillförsäkra marknaden.
De på dessa gods fast anställda arbetarna, statarna, utföra ett i högsta
grad samhällsgagneligt arbete, och man tycker, att enbart detta borde
berättiga dem till en åtminstone medelmåttig försörjning. Men var och
en, som nere i Skåne en kulen och regnig dag den sista veckan i oktober
har skådat deras flyttlass och funnit hur torftigt deras bohag är,
han har också fått klart för sig, att han har en synnerligen fattig
arbetaregrupp framför sig. Och ändå arbeta dessa människor varje
dag året runt och förstöra intet på nöjen. De flesta ha nog knappast
besökt en biograf.

Oftast är en statarefamiljs historia historien om två unga människor,
som gift sig utan att ha medel till en egen torva eller ens
bostad, och så blir mannen statare. Familjen växer hastigt, ty ifråga
om barn äro statarna oftast väl försedda, — jag har inom parentes
sagt ofta förvånat mig över att våra specialister på folknativitetens
höjande icke ägnat ett dugg uppmärksamhet eller omvårdnad åt de
i detta avseende så duktiga statarna. Men ispecialisternas i fråga huvudintresse
tycks vara inriktat på att barn födas, ej på att föräldrarna
erhålla möjlighet att någorlunda uppfostra barnskarorna. Statarnas
liv har åtminstone förr i världen varit som en natt utan morgon
med i de flesta fall fattighuset såsom livets sista slutstation. Staten
går åt huvudsakligen till det egna hushållet, och då lönen i de flesta
fall ända tills de senaste åren varit 300 kronor kontant, säger det
sig självt, att när kläder och alla tusentals småting i hushållet blivit
betalda, så bär det icke vant möjligt att göra några besparingar.

På de större godsen, har man ju gott om jord. Jag har därför ofta
undrat över, varför statarehusen i Skåne oftast icke äro försedda med
den allra minsta trädgårdstäppa och jag tror icke det skulle ruinera
en godsherre med exempelvis 500 eller 1,000 tunnland åker, om till
ex. ett par tunnland i närheten av statbyggnaderna upplätes åt statarna
för plantering med träd och buskar. Men man har tydligen icke
unnat dem denna lilla trevnad, bär icke brytt isig om att söka väcka
deras skönhetssinne.

Det bär gjorts gällande, att statarna haft det bra under krisåren,
— att de förut haft det dåligt, förneka numera icke ens godsägarna
själva — ty tack vare de höga priserna på livsmedel, har statens värde
ökatis i hög grad. Det är sant ifråga om livsmedlen, men alldenstund
den kontanta penningeinkomsten icke har ökats i proportion till den
allmänna fördyringen — priset på en arbetsblus t. ex. har ökats från 3
till 12 kronor — kan ju ingen nämnvärd förbättring ha inträtt i statarnas
villkor. Förhållandet har i regel varit det, att statarnas kontanta
löner varit avsevärt mindre, knappast mer än hälvten än vad
de ogifta drängarna haft hos bönderna. Jag bär ofta förvånat mig
över detta märkliga fenomen. Men förklaringen är antagligen den,
att under det godsägarna och patronerna haft en arbetsgivareförening,
som sammanträtt och bestämt vad statarnas lön skall bli, så ha sta -

''propositionen.

(Forts.)

Nr G. 28

Torsdagen den 16 januari, e. m.

Vlstatsvirk ^arna någon motsvarande förening. Det är därför lätt att

propositionen. lörstå> att det icke kunnat bli några nämnvärda löneförbättringar, i
(Fort9.) ''Synnerhet som statarna på förut angivna grunder haft synnerligen

svårt att flytta ur den bostad de haft vid gården, beroende på att de
med sina många barn näppeligen kunnat finna annan bostad i stället.

Men det är icke nog med att arbetsgivarna haft sin förening, för
att möta alla eventuella lönekrav, man har även tagit till import av
galiziska arbetare å vissa gårdar iför att vara rustad för alla eventualiteter.
Betodlarnas ordförande, »om är en energisk man, bär även
i det stycket varit en föregångsman. Med anledning av några ts^iska
gruvägares import för några år sedan av negrer för gruvarbete innehöll
den tyska tidningen National-Zeitung eu flammande protestartikel
under rubriken »Schwarze Gespenster» det vill säga »Mörkrets andar».
Jag hade verkligen anledning tänka på den rubriken, när jag
några dagar senare på en gård såg galiziska körkarlar.

En annan mycket betydande lantadbetaregrupp äro torparna, och
isom den befinner sig i -stadigt utdöende, kan det vara på tiden, att
något göres för att bevara densamma. Det finnes ju en massa kronodomäner,
och för de många torparna på dessa domäner har tidigare
mycket litet blivit gjort. I regel har det varit så ordnat, att torparen
fått betala största delen och ibland hela arrendet för huvudarrendatorn.
Nu är det något annorlunda i detta avseende, torparna få i
regel friköpa sina lägenheter, och om icke så sker, bestämmes vanligen,
hur högt arrende torparen skall betala till huvudarrendatorn.
Men ännu kan man träffa på alldeles nya arrendekontrakt, där dylika
förbehåll beträffande torparen icke blivit gjorda.

Jag hade anledning att för någon tid sedan i officiellt uppdrag
besöka en större kronodomän i Östergötland. Arrendet på denna
kronodomän hade förnyats förra året och gällde -sålunda från och med
år 1918. Det utgjorde 4,000 kronor. Nu behövde staten få tillbaka
detta sitt kontrakt för att kunna disponera egendomen för en statsanstalt,
men arrendatorn begärde 160,000 kronor i avträde med den
motiveringen att han förtjänade 20,000 kronor om året på arrendet.
Denna arrendator hade sålunda ett synnerligen förmånligt kontrakt,
att döma av kravet på 160,000 kronor i avträde för en statsegendom
vilken med kapitalisering av arrendet i 4,000 kronor efter 5 % endast
skulle vara värd 80,000 kronor, och han ville icke slå av ett enda
öre på denna summa. Det fannis emellertid på gården ett par torpare.
De hus, dessa bebodde, ägdes av arrendatorn. Domänintendenten hade
icke fastställt något arrende för dem, utan detta både överlämnats
åt arrendatorns gottfinnande. Följden hade också blivit ett arrende
fyra eller fem gånger högre, än det arrendatorn själv betalade. Dessutom
hade -han kontrakt med torparna om mycket låg dagsverkslön. De
skulle utföra dagsverke på vintern mot 1: 50 kronor per dag och på
sommaren mot 2: 50 på egen kost.

Jag tror sålunda, att lantarbetarfrågan bör ägnas den största
uppmärksamhet från statsmakternas -sida. Vad jordbruket vidkommer,
är det värsta som kan hända inga arbetare alls, och blir skillnaden

Torsdagen den 16 januari, e. m.

29 Nr 6.

mellan industriarbetarnas och jordbruksarbetarnas levnadsförhållan- lid remiss av
den alltför stor, så lämnar allt duktigt folk jordbruksnäringen. Att v^msiUonen
frågan är allvarlig, visar sig för övrigt därav, att Sveriges lantbruks-v (Fortä,
sällskap tagit upp densamma till undersökning, men med den toppledning,
som detta sällskap äger, är icke alltför mjTcket att hoppas
av de åtgärder sällskapet kan komma att förorda.

Herr Carl ström: Detta års remissdebatt har i likhet med
föregående års i viss mening blivit en kristidsdebatt. Jag skall icke
söka förlänga diskussionen i det avseendet, helst som jag icke tror.
att det uträttas synnerligen mycket med allt detta debatterande.

Sveriges folk har hört talas om kommissionseländet så länge, att man
tröttnat på det också. Under urtiman voro kristidskommissionerna
föremål för överläggning i två dagar, men det medförde icke något
synnerligt resultat. Om jag icke missminner mig, höjdes mjölkpriset
i hela landet ett par dagar därefter. Det verkar sålunda icke i den
råtta riktningen, att man talar om krisiti dskomsmissionorna och de
olägenheter, som dessa medföra. För övrigt tror jag. atf fastän kommissionerna
kunna anses som ett ont, så äro de ett nödvändigt ont, och
jag tror också, att när denna tids historia skall skrivas, man skall
erkänna, att det var underligt, att vi verkligen här i landet lyckades
komma fram såsom vi gjort. Yi skola komma ihåg, att som herr
statsministern vid urtiman yttrade, det varit bristen, som frambesvurit
kristidens olägenheter, och det har icke från något håll dragits
upp några bärande linjer för att på annat sätt avhjälpa kristidssvårigheterna.
Jag tror också, att, då regeringen lovat att så snart
som möjligt avskriva dessa kommissioner, vi kunna lita på, att den
håller sitt löfte.

Det" var emellertid icke om detta jag skulle tala, utan .jag tänkte
säga några ord om den tid, vi gå till mötes. Det är ,iu så. att litet
var gör sig den frågan, vad denna tid skall innebära, då de nya medborgarrättigheter
träda i kraft, som beslötos av urtima riksdagen
och som denna lagtima riksdag Jkall fullända. Vi, som icke blott
här i riksdagen medverkat till denna, frågas lösning utan även ute
i bygderna sökt föra fram den och övertyga folket om det berättigade
häri, hoppas ''och tro, att denna reform skall bli till lycka för landet
och gorå det rikare. Jag vågar säga detta därför, att de medborgnrrättigheter.
som störa grupper av den förut utestängda delen av folket,
framför allt kvinnorna, nu skola få, äro byggda på en förmögenhet,
som heter människovärde, och om detta är den största förmögenhet
man har att räkna med, måtte staten bli rikare i samma mån det*a
värde får göra sig gällande.

Då kan den frågan framställa sig: vad utgör då människovärdet?
Jag skulle vilja definiera det så, att människovärdet heror å
ena sidan av inre goda egenskaper hos människorna och å andra sidan
av den nytta individen gör åt samhället och staten, som .iu består av
individerna.

Jag tror sålunda, att om vår framtid skall kunna bli lycklig,
måste vi inrikta oss på att försöka att i ännu högre grad än förut

Nr C. 30

Torsdagen den 16 januari, e. in.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forte.)

uppamma dessa göda egenskaper d. v. s. viljan till det göda ock kärleken
till arbetet. Men, säger någon, arbete är ju egentligen ett
ont, som man skulle söka komma ifrån så mycket som möjligt, och
det tycks verkligen vara så, att det finns på vissa håll här i landet
och i andra länder med f. ö. folk, som resonerar så. att ju mindre man
behöver arbeta, dess bättre är det. Jag anser dock arbete vara ett
gott, något av det bästa som finnes i livet, men fastän det är så,
kan man få för mycket av det goda.

Regeringen ärnar ju, väl med tanke på det senare, under innevarande
år framkomma med förslag om lagstadgad arbetstid för industrien
och vissa näringar. Jag ställer mig icke avvisande häremot,
ty jag unnar gärna industriens arbetare den förkortade arbetstid,
som möjligen kan beslutas, och jag tror också, att man kanhända med
en kortare arbetstid kan arbeta intensivare i vissa näringsgrenar, så
att samma arbetsresultat uppnås. Men jag skulle vilja på samma
gång säga, att då regeringen framlägger detta förslag, bjuder måhända
konsekvensen, att man tager under övervägande, huruvida icke
också för landsbygdens arbetare en förkortad arbetsdag kunde åstadkommas.
Jag vet och erkänner, att det möter stora svårigheter, men
om 8-timmars dagen genomföres inom industrien, blir det nästan
nödvändigt, att någonting göres i denna riktning beträffande jordbruket,
ty det är väl ändå så, att det kommer att bli svårare att hålla
folket kvar vid jorden, om man får en kortare arbetsdag inom industrien.
Landsbygdens ungdom dragés in till städer och samhällen,
där man har en kortare arbetsdag och ett lindrigare arbete. Och så
blir detta ett nytt plus till landsbygdens avfolkning.

Jag tänkte också tala något om sparsamhet vid detta tillfälle.
Det kan ju låta so.m ett hån att tala om sparsamhet i en tid, då det
råder brist på allting utom biografer, men i alla fall är det nog så,
att skola vi kunna i framtiden hålla det hela flytande, måste individen
och staten iakttaga en större sparsamhet än hittills. Jag erkänner.
att regeringen i årets statsverksproposition sökt i görligaste
mån tillämpa sparsamhetens principer, särskilt då diet gäller fjärde
och femte huvudtitlarna. Jag är synnerligen tacksam för de åtgärder,
som i detta fall vidtagits, om jag än skulle önskat, att man gått
ännu längre. Visserligen ha ju från det håll, som herr Lubeck representerar,
framkommit klagomål över det ingripande regeringen
gjort, da hånande, att det var lättsinnigt att tänka på att under nuvarande
förhallanden nedbringa försvarskostnaderna. Jag tror emellertid
icke, att detta kan betecknas som lättsinnigt, utan jag skulle
tvärtom vilja säga. att det tillstånd, som förut varit rådande i de
olika länderna med deras kapprustning, kan karakteriseras som ett
lättsinne, vilket fört till det krig, som nu övergått världen. Herr
Lubeck säde, att då vi nu ha.en anständig försvarsorganisation i
landet, vore det icke skäl att minska densamma, men jag tror. att i
alla fall största delen av folket anser det vara anständigt, att det blir
en viss nedskrivning av försvarsbördorna, och att den icke går i alltför
sakta tempo.

Det är även på andra områden, »om vi kunde tillämpa sparsam -

Torsdagen den 16 januari, e. in.

31 Nr 6.

het. Jag tänker särskilt på rusdrycksf rågan. Man säger, att denna
ligger illa till för oss förbudsvänner, och det kan synas så, men jag
tror ändå, att det kanhända icke är så illa ställt, som man vill låta
påskina från visst håll. Jag skulle varit herr finansministern myöket
tacksam, om han kunnat på något sätt spara in de 20 milj. kronor,
som han nu föreslagit skola uttagas genom spritaccis. Det är för
oss nykterhetsfolk icke trevligt att binda oss fast genom en sådan
beskattning, och jag vill säga, att det är viktigt, att man icke släpper
denna fråga ur sikte. Genom den reform, som vi snart tänka genomföra,
då vi få kvinnorna med oss, tror jag. att vi förbudsvänner skola
kunna vinna målet. Det är kvinnorna, som kanske lida mest genom
spritdryckerna. Visserligen är det sant, att »en slav är den, som
usla lustar jaga. om kedjan aldrig skramlat kring hans fot». De
män, som äro slavar under rusdryckerna, ha det förfärligt svårt,
men deras kvinnor ha det ännu värre. Jag är säker på, att det i
abetarhem och andra hem, som under kristiden i någon mån b va rats
från spritdryckernas inflytande, finnes kvinnor, som en gång, om
spritdryckerna släppas lösa igen som förut, skulle önska sig tillbaka
till kristiden hellre än att spritdryckerna på nytt skall göra deras
m.al? :in,slavar- man ^år att genomföra demokratien, så böra

vi betänka, att det också är demokratiskt att frigöra dem, som icke
kunna begagna sin frihet i detta fall.

^di då det gäller frågan om avrustning, tror jag också att vi
skola få kvinnorna med oss. Jag tror nämligen, att kvinnorna i vårt
land sa val som i den Övriga världen icke, ifall det står i deras makt
a t inverka härpå, skola vara med om eu sådan sak som att världskriget
anyo upprepas.

Det är sålunda arbetsamhet, sparsamhet och fridsamhet som
borde vara den nya tidens uppgifter. I denna riktning måste demokratien
arbeta om den skall bil till lycka för vårt land och folk.

t o bIer+r J/\hans,s°n i Uppmälby: Herr talman, mina herrar''

I arets trontal bebåda des, att man vid denna riksdag har att emotse
en reglering av arbetstiden inom industrien, och det är klart att

minutalan^ sk?R halsas med glädje och tillfredsställelse, då
man härigenom fatt visshet om. att denna fråga, som har vant en
de organiserade arbetarnas livsfråga, nu verkligen kommer på riksdagens
bord. Men det finns, som här förut av ett par talare påpekats,
en annan grupp arbetare, som också vänta på att få lagstad na“)lgein

lanlarbetarna- Den gruppen har fått stå
!w '' w 11 iarilck/ kunnat SÖra Slg hörd På samma sätt som industriarbetarna,
darfor att^ den vant oorganiserad och sålunda icke
haft möjlighet att stalla någonting bakom sina krav. Vi ha anledning
hoppas och tro, att när nu en gång industriarbetarnas arbetstid
kommer att regleras, man i en snar framtid får motse, att denna
aven för lantarbetarna så viktiga fråga kommer att tagas upp till
behandling Kravet härpå har börjat växa sig starkt, och man visar
förståelse härför även inom kretsar, där man knappast kunnat
vänta någon sådan. Jag syftar härmed närmast på det uttalande,

Vid remiss av
statsverkspropositionen.
.

(Forts.)

Sr 6. 32

Torsdagen den 16 januari, e. m.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

som gjorts av Sveriges allmänna lantbrukssällskap. Men det finns
å andra sidan mycket stor oförståelse för denna fråga. Jag kan anföra
ett exempel härpå från Sörmland. Förliden sommar samlades
där en del lantarbetare till ett möte, och de beslöto ingå till arbetsgivarna
med anhållan att få arbetstiden förkortad på lördagarna, så
att de skulle få sluta kl. 4 för att kunna få någon tid att ägna sig
åt sina egna angelägenheter och slippa att, som de nu få göra, använda
söndagen för att verkställa de arbeten, som de måste utföra
för sitt eget behov. Men deras begäran möttes av ett bleklagt nej
i de flesta fall och särskilt från de arbetsgivare, som tillhöra de
sörmländska lantmännens arbetsgivarförening. Följden blev, att
de två lantarbetare, som anordnat mötet, blevo avskedade från sina
platser, och trots att de sökte arbete vid alla arbetsförmedlingsanstalter
inom Sörmlands län, var det icke möjligt för''dem att få någon
plats, därför att de blivit uppförda på svarta listan. De måste
då söka sig utom länets gränser. Den ene är nu i Västmanland och
den andre i Uppland. Detta sätt att behandla arbetarna är icke
uppmuntrande, och det visar, att det icke finns någon annan väg att
gå än att .staten ingriper och reglerar arbetsförhållandena för dessa
arbetare.

Ett annat önskemål, som från lantarbetarhåll framförts och
som jag vill här föra på tal, då ingen annan talare varit inne på
den saken, är avskaffande av den gamla, omoderna tjänstehjonsstadgan.
Det är fullkomlig ironi att i ett land som Sverige, där
man nu sent omsider givit även tjänaren människovärde och politiska
rättigheter, man skall ha en sådan arbetsavtalsforin som den
nuvarande tjänstehjonsstadgan, vilken omöjligen kan följas vare sig
av arbetare eller arbetsgivare. Denna tjänstehjonsstadga måste
bort. Det är en skam för Sverige att ha den kvar, och det är förnedrande
för Sveriges lantarbetare att vara bundna av en sådan
föråldrad och för längesedan utdömd stadga, en kvarleva från den
tid, då husagan ännu tillämpades. Riksdagen skrev förlidet år och
begärde tjänstehjonsstadgans avskaffande, och det vore på tiden,
att vi så fort som möjligt finge bort denna skamfläck, som sätter
sin prägel på vårt lands tjänare. Det synes mig också vara ett
verkligt livsintresse för jordbruket, att lantarbetarfrågan i hela
dess vidd tages upp till granskning, och att det snart göres någonting
för dess lösning, ty i annat fall komma jordbrukets arbetare
att söka sig ifrån landsbygden, och jordbruket står utan arbetskraft.
Det bör vidare skapas möjlighet för de arbetare, som så önska,
att få en torva av Sveriges jord att bruka. Hur har man skött
denna sak under gångna tider i Sverige? Jo, man har låtit det
värdefullaste vi ha, det mänskliga materialet, gå utom landets
gränser för att i Nordamerikas förenta stater och Kanadas urskogar
skapa sig nya hem, under det miljoner tunnland svensk jord fått
vänta på odlare. Det måste även på detta område göras någonting,
så att icke jordbruksarbetarna i alla tider skola förbli jordlösa
i ett land, som har så god tillgång på jord.

Torsdagen den 16 januari, e. m.

33 Nr 6.

Jag skall nu övergå till att med några få ord beröra ett par Vld remiss av
andra saker. Att kristidskommissionerna under remissdebatten i år <

skulle komma på tal kunde man nästan förutse, ty det har blivit (forte.)
lika säkert som prästens amen i kyrkan, att det icke kan föras någon
debatt här, utan att man måste slå ner på kristidskommissionseländet.
Jag trodde annars, att den förklaring, som gavs från
statsrådsbänken under urtima riksdagen, skulle verka lugnande, när
det uttalades, att kommissionerna icke skulle vara kvar en enda dag
längre än nödigt var. Även de, som kanske icke sätta så stor tro
till vad som från den nuvarande vänsterregeringen säges, borde bli
övertygade, när de i trontalet hörde Hans Majestät Konungen själv
säga ett kungsord om, att kommissionerna skulle avskaffas så fort
omständigheterna det medgåve. Men man är emellertid icke nöjd,
och det kan måhända vara ett visst intresse för åtskilliga här i vårt
land, att kommissionsväsendet icke tar ett alltför hastigt slut. Såsom
en ärad partiyän förut påpekat, ser det ut, som om man åtminstone
i högerpressen och delvis även i den liberala pressen tänkte
utnyttja denna sak i den kommande valstriden. Het tycks vara en
rörande enighet i det fallet.

Herr Magnusson i Skövde var inne på kapitlet om de förfärliga
socialdemokraterna, som skulle göra så stora angrepp på äganderätten.
Jag antar, att han läst en tidningsartikel, som gått genom
den svenska högerpressen och vilken jag här har i min hand. Jagskall
icke läsa upp den i dess helhet utan blott litet redogöra för
vad den innehåller. Där kör man fram med att det nu som vanligt
är fråga om äganderätten och att socialisterna vilja taga jorden
från bönderna. Sedan säges det, att denna socialism icke är sa
farlig, då det gäller storkapitalet, ty, heter det, det finns socialister,
som äro miljonärer, och så talas det om att socialisterna ha understöd
från vissa kapitalister. Vidare kommer man med en uppmaning
till alla jordbrukare, de må vara högermän eller liberaler,
att ena sig vid de förestående valen mot kommissionseländet, ty vid
det här laget borde litet var ha lärt, att »frihet är den bästa ting,
som sökas kan all världen kring», men segra socialdemokraterna,
säger man, så få vi bereda oss på att ha eländet kvar och, vad värre
är, vi få bereda oss på ett kommissionselände sjufalt värre.

Jag har aldrig kunnat tänka mig, att livsmedelsregleringen har
det minsta att göra med socialismen, och det är väl nästan för hårt
att säga, att de män, som sutto i Sveriges regering vid den tid, då
kommissionerna infördes, voro socialister. Jag tror, att den dåvarande
regeringschefen, herr Hammarskjöld, själv skulle protestera,
om man påstode, att han var socialist därför att dessa kommissioner
kommo till stånd under hans statsministertid. Lika litet tror''
jag, att den efterföljande regeringen, den Swartz-Lindmanska, som
också åtskilligt sysslat med dessa kommissioners tillkomst, vill gå
under den beteckningen. Jag tvivlar på, att herr Lindman är villig
underskriva, att han är socialist, eller att han varit med om att
införa något socialistiskt system. Det kommissionsväsende, vi ha,

Andra hammarens protokoll 1919. Nr 6. 3

Nr 6. 34

Torsdagen den 16 januari, e. m.

VM<utmrZaVliar tlllkommit odl ^vecklats under de två föregående högerregerinproj.
ositionen. Sarna> ock den nuvarande regeringen har fatt övertaga det som ett
(Forte.) arv- Jug ur alldeles övertygad om, att den kominer att göra allt
vad göras kan för att avveckla detta system, och jag tror icke, att
det finns någon, som vill ha det kvar längre än absolut nödvändigt.
Men att vi socialdemokrater funnit oss i detta system och icke rest
någon vidare opposition emot detsamma heror därpå, att vi ansett
det vara oundvikligt. Det var enda räddningen, ifall icke stora lager
av vårt folk skulle svälta ihjäl. Yad det gällde var icke att
reglera överflödet utan att fördela det lilla förråd, sorn fanns, när
vi voro avspärrade från alla möjligheter till import, så rättvist som
möjligt för att det även skulle kunna bli något litet åt dem, som
icke hade möjlighet att själva producera livsmedel.

Man har klagat från jordbrukarhåll, men det synes mig, som
om det icke varit någon särskild anledning för oss jordbrukare att
klaga under denna kristid. Visserligen ha icke jordbrukarna, det
medger jag, haft samma goda chanser som industrien, men jag vågar
dock säga, att jordbrukarna stått sig tämligen bra och fått relativt
väl betalt för sina produkter, och, mina herrar, den tiden kan
komma, då jordbrukarna råka i svårare ekonomiskt läge än de befunnit
sig i under de senaste åren.

Det parti, som tillkommit, kan man säga, på grund av det missnöje,
som varit rådande bland jordbrukarna i anledning av kristidsregleringen,
nämligen bondepartiet, synes numera vara kanske det
enda, som håller på denna reglerings fortfarande bestånd. Herr
Lindman önskade, att den skulle vara slut vid nästa årsskifte, men
om man sex på en partimotion, som framkommit från bondeförbundet,
finner man, att däri kräves, att staten skall inköpa av odlare
under år 1920 skördade partier brödsäd, vilka till staten hembjudas
före den 1 juni 1921. Man har då svårt att förstå, att avvecklingen
skall kunna ske redan 1919. Jordbruksministern förklarade på
förmiddagen, att någon avveckling icke kunde ske nu under detta
år, därför att staten gjort vissa utfästelser. Skall den nu göra ytterligare
utfästelser beträffande 1920 års skörd, då betyder detta,
att regleringen måste fortsätta icke allenast 1919 och 1920 utan
till och med 1921. Det är en märkvärdig företeelse, att kravet på
statsingripande i detta fall framställes av det parti, som hela tiden
fört till torgs den trosläran, att regleringarna äro överflödiga och av
ondo, och som ute i landet och här i kammaren höjt ropet: bort med
kommissionerna i ett enda drag!

För övrigt tror jag icke, att det går i längden att genom konstJade
medel uppehålla de nuvarande priserna på jordbruksprodukter,
när importen blir fri. Hedan nu gör staten förlust. Den svenska
spannmålen skäller sig högre än den importerade, och jag tror aldrig,
att den konsumerande allmänheten en gång, när vi kunna importera
utländsk spannmål och sälja rågmjöl för 25 öre kilot, är nöjd med
att betala för mjöl, tillverkat av den spannmål, som odlas i Sverige,
låt mig säga, 50 öre. Jag tror, att det är absolut omöjligt att upp -

Torsdagen den 16 januari, e. m.

35 Nr 6.

råttfälla ett sådant system, att staten för all framtid skall garantera
producenterna ett visst pris, och om bondeförbundet reflekterar
på något dylikt, vet jag ingen annan råd, än att det får hoppa över
till den ståndpunkt, som angives i en socialdemokratisk motion, vilken
för några år sedan frambars i andra kammaren av nuvarande
sjöministern, herr Palmstierna, och vari föreslogs statsmonopol på
importerad spannmål. Förslaget mötte bestämt motstånd i denna
kammare, men kanhända bondeförbundet nu tar upp tanken. Detta
är ju, efter vad det självt förklarat i sin deklaration angående utskottsvalen,
ett hoppande parti, som hoppar dit, där det för tillfället
bär de största chanserna. När nu förbundet vid utskottsvalen
hoppat in i högerfällan, har det nog hamnat i det rätta fadershuset,
men när man vill ha statsreglering och kommissionsväsende kvar i
tre år till, har man nog hoppat i galen tunna, ty det finns icke
många av Sveriges folk, och knappast bondeförbundare ute på landsbygden,
som vilja vara med om att behålla kommissionerna ytterligare
tre år framåt. På talarlistan står partiets chef uppförd, och
jag skall därför be att få en upplysning om på vad sätt man tänkt
sig, att statsregleringen av spannmål skall ordnas, om det icke finns
något kommissionsväsende här i landet. Detta förslag, som framburits
av bondeförbundets ledande män, vittnar i varje fall icke om
någon stor politisk slughet. Det finns häri icke ett enda drag av
den bondslughet, som var utmärkande för det gamla lantmannapartiet
i dess välmakts dagar.

Till sist ett par ord om försvarsfrågan. Jag vill på den punkten
uttala min tillfredsställelse över de nedprutning^, som av försvarsministrarna
vidtagits, och beklagar blott, att man icke gått
ännu längre, vilket synes mig ha varit möjligt. Jag tror för övrigt,
mina herrar, att tiden snart är inne, då vi få upptaga till verklig
diskussion inom riksdagen, huruvida vi längre i framtiden skola
ba den allmänna värnplikten som sådan i detta land. Mig synes,
som om den frågan behöver tagas upp, och jag vet, att det är många
ibland Sveriges folk, som stå bakom detta krav: bort med allmänna
värnplikten. Skola vi ha ett försvar, låt oss hålla det inom
så rimliga gränser, att det kan tillgodoses på annat sätt än genom
den allmänna värnplikten, vilken är, om jag så får säga, en mara,
som trycker landet och som sätter medborgarnas frihet i stor fara.
Jag hoppas, att den dag skall komma, då vi i kammaren få diskutera
frågan om värnpliktens slopande och ersättande av något annat.
Vi få väl tro, att rättstanken ute i världen skall växa sig så
stark, att garantier skola vinnas för, att tvistigheter folken emellan
kunna slitas på annan väg än det råa våldets väg.

Vid remisa av
sto.leverks propositionan.

(Forts.)

Herr Karlsson i Sandviken: Herr talman! Jag har velat begagna
detta tillfälle för att säga några ord om två saker som nyligen
inträffat. Men först ber jag få yttra ett par ord som replik till herr
Thore. Han framhöll, att det varit regeringens skyldighet att kraftigt
ingripa i sjömanskonflikten och mana sjömännen till att tänka på de
fattiga i samhället, när det gäller import av livsförnödenheter, och

Nr «. 36

Torsdagen den 16 januari, e. m.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Ports.)

tillika att det varit nödvändigt, att statsmakterna i någon man skänkt
däcksfolket beröm och uppmuntran för att därigenom kunna lugna
detsamma. Jag är herr statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet
mycket tacksam för det meddelande han gjorde, att han i Göteborg
givit denna uppmuntran åt sjömännen. Därigenom komma herr
Thores ord om den uppmuntran, som skulle dämpat striden, i sin Tätta
belysning. Det är icke endast uppmuntran som behövs. Jag hyser
sålunda tvivel om det sanningsenliga i herr Thores påstående.

Att det är mer än nödvändigt att någonting göres beträffande sjömans-
och telefonmannastrejkerna torde var och en inse, men ingripandet
får icke ske på det sätt, som hittills ägt rum från regeringens
sida. I den kommuniké, som regeringen utsände med anledning därav,
att en deputation från sjöman sunionen uppvaktat civilministern, heter
det, att de förutsättningar, vilka ur allmänna synpunkter ansetts nödiga
för ett ingripande från regeringens sida, icke för närvarande föreligga.
Då kan man fråga sig, vilka dessa allmänna synpunkter äro,
som gjort, att regeringen icke kunnat ingripa i sjömanskonflikten.
Man får reda på dem, när sjömännen förklara, att de icke kunna
under några villkor förbehållslöst häva strejken. Man förstår, att då
regeringen fordrat, att de utan vidare skulle upptaga arbetet och häva
''blockaden, är detta ett krav, som från deras sida omöjligen kan godtagas.

Vad beträffar telefon- och telegrafstrejken, framgår det också av
tidningarna, att telegrafstyrelsen i sitt meddelande till telefonmannaförbundet
utgår från den fasta förutsättningen, att den icke vill upptaga
förhandlingar, förrän arbetet blivit återupptaget och strejken
hävd. Med hänsyn till vad regeringens meddelande till sjömansunionen
innehåller är det troligt, att regeringen står bakom även detta
meddelande, som utgått från telegrafstyrelsen. År det så, att regeringen
ingriper i en konflikt, endast under förutsättning att strejken
häves, vill jag säga, att det är en princip, som icke kan från fackföreningshåll
godkännas. Skulle sjömännen upptaga arbetet och häva
blockaden och sålunda för att få medling till stånd mönstra på och
gå ut, är det icke möjligt för dem att utöva sådan påtryckning på
förhandlingarna, som om de fortsätta att strejka. Regeringens ståndpunkt
innebär att den tar ställning som part i denna fråga, men man
bör ovillkorligen från regeringens sida fordra full opartiskhet. Sak
samma beträffande telefonstrejken. Jag anser, att regeringen icke
under några förhållanden bör tillåta, att telegrafstyrelsen ställer sådana
krav till telefonmännen, att blockaden först skall hävas, innan
förhandlingar upptagas. Jag tror icke, att det är lämpligt, att regeringen
försöker hålla på en sådan princip vare sig under nuvarande
situation eller i fortsättningen. Det är en gammal princip, som man
vid alla tillfällen sökt slå in på, och det har lyckats i en del fall, men,''
jag tror icke, att det skall gå för sig hädanefter.

Därtill bör påpekas att de personer, som regeringen tillkallar för
att medla, böra givetvis vara fullt opartiska och icke bundna genom
föregående medlingsförslag i de arbetskonflikter, som nu skulle lösas.
Jag hoppas sålunda, att regeringen icke fortsätter på den inslagna

Torsdagen den 16 januari, e. in.

37 Nr 6.

vägen utan försöker få medling till stånd mellan de stridande parterna Vtdu^eJ^gav
med frångående av det förut uppställda villkoret. Ty fasthåller man propositionen
vid detta, kommer givetvis strejken att fortsättas ännu längre än an- (Forte.)
nars. Ett kraftigt ingripande bör göras från regeringens sida, men
på ett sådant sätt, att det blir rättvisa för båda parterna och icke rättvisa
för den ena och orättvisa för den andra.

Herr Ro in g: Herr talman, mina herrar! Då jag ser, att en
hel rad av kammarens ledamöter efter mig begärt ordet, skall jag
försöka begränsa mitt anförande så mycket som möjligt. Det är närmast
ett par saker, som dels herr Lindman och dels herr Eabian
Månsson yttrade, som föranlett mig att begära ordet.

Jag lyssnade uppmärksamt till herr Lindmans anförande i synnerhet
till början av detsamma, när han ägnade sin uppmärksamhet
åt kommissionsväsendet här i landet, åt kommissionernas avveckling
etc, Det kunde naturligtvis icke annat än glädja mig, att han liksom
jag och kanske nästan alla av oss, med glädje hälsa den dag,
då komma ssonerpa komma att upphöra med sin verksamhet. Han delade
ävenledes den åsikt, som jag senast i november månad från
denna talarestol framhöll, att utan tvivel kommissionsväsendet har
fått utbreda sig alltför mycket här i landet. Jag kan endast beklaga,
att icke herr Lindman som minister på sin tid själv insåg detta
och hindrade, att ett av vårt kommissionsväsendes olycksbarn, bränslekommissionen,
någonsin kom till stånd. Men herr Lindman berörde
ett par punkter rörande kommissionernas verksamhet, som enligt
min uppfattning ä.ro väl värda att vid ett sådant tillfälle som detta
debattera. Den ena frågan var: huru böra kommissionerna lämpligast
avvecklas? Den andra var: när bör avvecklingen ha ägt rum?

Då framhöll herr Lindman — jag vet icke, om det var med rätt eller
orätt —- att det var på uppdrag av den nu sittande regeringen, som
vissa personer till exempel inom folkhushållningskommissionen både
fått sig anförtrott att utarbeta förslag till kommissionens -avveckling.

Det är mig bekant, att några av folkhushållningskommissionens medlemmar
enligt uppgift i tidningar svsselsätta sig med ett sådant arbete.
Och jag måste därvidlag ställa mig liksom herr Lindman, om
jag icke missuppfattade honom, minst sagt tveksam, om det är rätta
sättet att gå tillväga, -att just personer, som under åratal svsselsatt
sig med arbetet inom kommissionerna, få detta uppdrag. Jag tror.
att det skulle vara till lycka för det hela, om praktiska män finge
detta uppdrag, som knnde cura övergången så mjuk som modist, och
se till, att avvecklingen skedde icke allenast på det mest praktiska
och lämpliga sättet utan även så snabbt som möjligt. Det är den
ena frågan.

Den andra frågan, som berr Lmdman berörde var den: när bör
avvecklingen ba ägt rum? Herr Lindman uttalade en förhoppning,
att den borde åtminstone vara avslutad — om jag icke missminner
mig — före utgången av år 1919. Jrag delar till fullo den förhoppningen,
men om detta skall vara möjligt, så är det alldeles, nödvändigt,
—• det antager jag herr Lindman giver mig fullständigt rätt i

Nr 6. 38

Torsdagen den 16 januari, e. m.

'' statsverks ™ 7“ ,a^ r^s^gen hinder regeringen i framtiden genom sådana

■propositionen. beslut, som föregående riksdagar ha gjort, nämligen att garantera
(Fort®.) vi®sa minimipris för^ den ena eller den andra artikeln, ett förslag som
märkvärdigt nog i ar har kommit fram från en grupp inom denna
kammare, bondeförbundet, som vid föregående tillfällen annars bär
i debatten velat framhålla, att detta partis ledamöter vore speciellt
intresserade av restriktionernas borttagande, kommissionernas avskaffande^
o. d. Men, mina herrar, skulle riksdagen bifalla en sådan
motion, då skulle riksdagen just bidraga till att restriktionerna kvarstå
och kommissionerna även under år 1920 fortsätta sin verksamhet.
Ju förr riksdagen inser, att den bör låta bli att blanda sig i en dylik
sak, desto förr är det möjligt att kunna avskaffa kommissionsverksamheten.
Och det är därför, som åtminstone jag i det arbete, jag
haft rörande produktionen av vissa jordbruksalster, bär föreslagit
och därigenom sökt i min ringa mån förmå regeringen att fastställa
sadana maximipriser,. varigenom i förväg merkostnaderna för det
följande årets produktion i största möjliga utsträckning uttagas. Så
var fallet t. ex. beträffande regeringens beslut om maximipris på
socker förra året, då priset var byggt på en kalkyl, vari merkostnaden
för 1918 års betskörd i huvudsak voro upptagna, en betskörd ur
vilken det socker produceras, som konsumeras i år 1919. Så är även
större delen av 1919 års merkostnader upptagna i detta års förslag,
som föranlett regeringen att nu fastställa engrospriset på krossad
melis till 1 kr. Det är enligt mitt förmenande den råtta vägen att
gå fram. och att statsmakterna därigenom försöka medverka till att
kommissionsväsendet icke bör existera en dag längre, än som är oavvisligen
nödvändigt.

Men det är icke allenast detta, som kan vara en orsak till, att
det är nödvändigt att bibehålla kommissionerna, utan herr Lindman
framhöll även en annan sak, som mig veterligen bär diskuterats bra
litet offentligt. Det är nämligen den frågan, om man önskar ha
kommissionerna kvar, för att de genom sin prispolitik skola kunna
förhindra, att staten respektive folkhushållningskommissionen, industrikommissionen
eller någon annan kommission gör stora förluster
till följd av gjorda inköp. .Det är ju helt naturligt, att folkhushållningskommissionen
och övriga kommissioner, som sysselsatt sig med
inköp för statens räkning av olika viktiga produkter, ha nödgats
iakttaga all möjlig försiktighet och i mycket god tid se till att skaffa
behövliga varor för konsumtionsåret 1919. Det var icke gott att
inse på sommaren eller hösten 1918, huru förhållandena skulle vara
nu under vintern och huru de skola bli på våren. Ingen förståndig
människa kan därför klandra de olika kommissionerna, för att de i
mycket god tid gjort stora inköp och avslutat betydande kontrakt å
artiklar, som då voro mycket dyra. men som i dag till följd av omständigheter,
som sedermera inträffat och vilka omständigheter då
voro alldeles omöjliga att med säkerhet förutse, kunna fås till avsevärt
bdligare pris, så att dessa inköp nu ställa sig mycket, mjmket
ofördelaktiga.

Då är det naturligtvis en sak, som man mycket väl kan diskutera,

Torsdagen den 16 januari, e. in.

39 Ni 6.

vilket är bäst, att kommissionerna framlägga sina kontrakt ock papper av

tydligt ock klart för allmänheten och motivera., varför dessa inköp p‘o^sUionen
till höga priser gjorts, och staten på en gång tager denna förlust,1 jFort0
eller att staten genom en viss prispolitik beträffande andra artiklar
tager igen den förlust, som uppstår, om icke staten träder reglerande
emellan. Och det kan, minna herrar, utan tvivel framhållas mycket
tungt vägande skäl för den ena såväl som för den andra ståndpunkten.

Eftersom det nu tycks råda ett stort intresse inom riksdagen
just för det höga priset på gödningsämnen här i landet — och om
herr Lindman härvidlag icke kritiserade folkhushållningskom.missionen,
så låg det dock någon liten udd av anmärkning i den del av hans
.anförande, som rörde den saken — så skall jag något relatera, huru
härmed förhöll sig.

Säsongen 1917—1918 såg det mörkt ut att över huvud taget kunna
få till stånd någon som helst import av chile-salpeter och norgesaltpeter.
Chile-salpeter kom ju icke heller in, men det lyckades
regeringen att i något så när god tid på förvåren 1918 få in 10 miljoner
kg. norgesaltpeter. Ännu vid årsskiftet 1917—1918 såg det
nästan fullständigt tröstlöst ut att få in denna kvantitet, som icke
minst för vår betodling var nästan oavvisligen nödvändig, om vi
skulle få den kvantitet socker, som vi behövde för landets konsumtion.
Förhållandet var nämligen det, >att Norsk Hydro, som är den
största tillverkaren av norge-salpeter, hade under världskriget kastat
om sin produktion och ställt densamma till ententens förfogande.

Det var således icke en sak endast mellan Norge. Danmark och Sverige,
utan det var en sak, som i sista hand skulle avgöras av den
franska regeringen, huruvida över huvud taget en förändrad produktion
i Nordsk Hydro skulle få äga rum av norgesalpeter till
norsk och dansk och svensk konsumtion. Det lyckades att få denna
sak ordnad tack vare den utmärkte svenske underhandlare, direlPören
Marcus Wallenberg, som för tillfället uppehöll sig i Paris. Det drog
emellertid ut på tiden med leveransen, så att partiet kom nu till landet
i senaste laget före sådden. Men detta föranledde just fo^liushållningskommissionen
att se till — vad herr Lindman också ansåg vara
av vikt — att salpetern icke 1919 kom in för sent utan i mycket god
tid. Därför upptogs genom oss svenska delegerade vid vår konferens
i Kristiania i sistlidne oktober underhandlingar aft'' skaffa fram. en
viss kvantitet av norge-salpeter i god tid för 1919 års konsumtion.

Det såg även rätt länge mörkt ut att få ententens medgivande, emedan
förhållandena då voro sådana, att ententen ytterligare behövde
den råvara, som Norsk Hydro framställde för ententens krigsbehov.

Men det lyckades oss även denna gånu att lösa denna fråga, och detta
gav folkhushållningskommissionen anledning att också i år. som i fjol
—- liksom danska staten handlat på samma sätt — i god tid köpa in
norge-salpeter. Men det är hel ntaturligt, att den fick betala det
pris, som då gällde. Man kunde ju icke förutse, att några veckor därefter
förhållandena i världskriget förändrat sig .så, att Norsk Hydro
någon tid därefter erhöll telegram från Paris, att nu hade ententen

Nr tf. 40

Torsdagen den 16 januari, e. m.

Fstarta a”icke län®re intresse av att erhålla den produkt, som ententen förut erpropositionen.
hålllt under världskriget och som tillverkats i stor utsträckning vid
(Ports.) -Norsk Hydros fabriker. Därför blev tillverkningen av denna produkt
nedlagd, och Norsk Hydra började att i full utsträckning tillverka
norge-saltpeter. Då konsumtionen härav i de skandinaviska länderna
är mycket begränsad, så blev resultatet, att priset föll avsevärt.

Folkhuahållningskommissionen är således icke det minsta att
klandra för den affären. Partiet är, om jag icke är illa underrättad,
redan importerat till Sverige. Frågan är, vilket som nu är
klokast, att taga förlusten eller genom eta singripande på ett eller
annat sätt göra den så liten som möjligt. Och på samma -sätt, mina
herrar,_ hänger det ihop med den ena artikeln efter den andra.

Vi minnas alla, huru svårt lantbefolkningen både det 1917—
1918 års vinter. Då suito de där ute på landet i mörkret och längtade
efter karbid. Man sökte då under fjolåret att få till stånd eu
ökad produktion av karbid för att tillfredsställa den ökade efterfrågan.
Man vågade icke sommaren 1918 hoppas på någon nämnvärt
ökad import av fotogen och man lyckades intressena svensk
industri, svenska företag för ökad produkt-on av kai bid, men man
fick också då göra upp kontrakt till mycket höga priser. Nu har
importen av fotogen tack vare det störa avtal, som den nu sittande
regeringen lyckats åstadkomma med ententen, börjat bli något så
när tillfredsställande, och så är även fallet beträffande andra brännoljor.
^ Släpper man nu priset på lysoljor och på fotogen fritt, vad
blir då följiden? Staten sitter där med sin karbid till höga priser.
Men detta är, som sagt, en sak — det ger jag herr Lindman fullständigt
rätt i — som är val värd diskussion: vilket är då det bästa
för staten, att taga denna förlust på karbiden eller försöka att sätta
priset på den fotogen, som importeras, så .att förtjänsten på denna
fotogen kan täcka den förlust, som uppstått till följd av uppköp av
karbid till högt pris?

Jag skall inte trötta herrarna med flera exempel, men herrarna
förstå, hur komplicerad denna fråga är. Enligt herr Lindmans uppfattning,
är det bättre att taga förlusten på en gång å de avslut i
avseende å olika artiklar, som äro gjorda till höga priser, än att
försöka genom prispolitik, genom sättande av högre pris på andra
artikar taga igen uppkommen förlust, så att staten slipper i större
utsträeknnig bära densamma.

När emellertid herr Lindman liksom senare herr Fabian Månsson
kom in på sockerfråigan, så ber jag, då jag finner i dagspressen
och genom samtal med icke allenast kammarledamöter utan ävenledes
med bekanta, bur en felaktig uppfattning är rådande rörande
landets faktiska sockerproduktion, att få belysa denna sak med några
få ord. Vi vän.stermän ha blivit angripna ej minst därför att vi
inte godkände vid 1917 års riksdag det betpris, betodlarna då fordrade
och som föranledde en något minskad betodling och sookerprodukMon.
Detta är i och för sig att beklaga, när mara -onekligen
önskar köpa mera -socker än -som står till aitit köpa. Saken är dock
icke så enkel, mina herrar. Hur skulle man kunnat få en ökad socker -

Torsdagen den 16 januari, e. m.

41 Nr 6.

produktion 1917? Jo, naturligtvis endast på bekostnad av någon remiss av
annan produktion, närmast brödsädesproduktionen, Jag vill då påstå, ^0"JsUiönen
att det är en lycka i stället, mina berrar, att vi icke i Skåne eller1 fForts
Östergötland då hade en större sockerproduktiion på bekostnad av
brödsädesproduktionen, emedan det var just brödsäd vi framför allt
saknade under våren 1918. Hade brödsädesproduktionen minskats,
så hade vi varit i ändå olyckligare läge än vi voro. Ni komma alla
ihåg, mina herrar, hur läget var i april 1918, när regeringen hade
nödgats minska brödransonen med ytterligare en kupong om dagen,
om icke våra danska vänner ställt en viss kvantitet spannmål till vårt
förfogande, en åtgärd som jag hoppas att aldrig någon levande svensk
man skall glömma. Så förtvivlad var vår brödsädesfråga våren 1918,
och en lycka var det för oss, att vi icke då både en ökad sockerproduktion
i Skåne och Östergötland, som skulle ha minskat brödsädesproduktionen
ändå mer. Jag vill framhålla, vilket kanhända
icke många veta, att faktiskt har den konsumerande allmänheten
till hushållsförbrukning under de sis^a åren fått lika mycket socker
som före kriget. Det låter nästan otroligt, emedan det är så många
som anse sig hava fått så mycket mindre. Men varför är det eu
del av nationen som fått mindre? Jo. det är därför att så många
fler fått mer än förut. Det är själva ransonering-sprincipen, som
verkar så som om vi fått minskade kvantiteter socker än förr. Den
kvantitet socker, som försålts för hemmakonsumtion före världskriget,
var icke större praktiskt taget än den som utdelats under
världskriget. Men före världskriget konsumerade icke statare, torpare
med talrika barnskaror socker i samma kvantitet, som de lärt
sig göra nu under världskriget, då det saknats en massa annan föda.

Det är den egentliga orsaken.

När herr Fab:an Månsson gör anmärknnig mot regeringen, därför
att den nu höjt priset å socker så mycket, nämligen upp till 1
krona per kilogram, så vågar jag påstå, utan att vilja på något
sätt säga en oartighet till min högt ärade vän herr Fabian Månsson,
att jag tror, att herr Månsson icke varit i til''fälle att studera de
kalkyler, på vilka regeringen byggt sitt förslag. Jag tror ej, mina
iherrar, att jag är känd bär i kammaren, för att arbeta för att giva
sockerindustrien ett för högt pris, möjliggörande för denna industri
att få en vinst, som skall kunna ge en stor utdelning å det stora aktiekapitalet,
135 miljoner kronor. Jag tror, att jag har arbetat förr
i motsatt riktning, och jag tror icke, att mina ärade vänner på Skåneoch
Östgötabänkarna vilja påstå, att jag varit bland dem, som arbetat
för att herrar betodlare i Skåne, Östergötland, Västergötland
och på Öland skola få akt-för höga betpriser. Jag bar nog varit
med bland dem, som motsatt sig höga betpris, men jag .måste säga.
att det sockerpris regeringen nu provisoriskt fastställt till en krona,
är byggt på sådana kalkvler, att priset är fullständigt befogat. Det
är byggt på den kalkylen, att industrien skall få ersättning för
sina ökade produktionskostnader under konsumtionsåret 1918—1919.
varjämte större delen av merkostnaderna för 1919 års betskörd är
täckt. Varför, herr Fabian Månsson, ha dessa produktionskostna -

Nr (>, 42

Torsdagen den 16 januari, e. m.

Vid remiss av der ökats? Jo, bland annait därför att industriens arbetare och jordstaisverks-
brukets arbetare ba« fått enormt ökade löner. Det är den första fakpropositionen.
^orn. Den andra faktorn är de högst betydligt ökade kostnaderna
(Forts.) för stenkol och «n massa andra utensilier. Dessutom är, som sagt,
i denna kalkyl ett avsevärt belopp reserverat för täckande av den
eventuella merkostnad, som man måste betala för 1919 år.s betskörd,
således eu betskörd. som innehåller det socker, som skall konsumeras
1920. Jag tror ej, herr Månsson, att det finns någon anmärkning
att gorå mot det fastställda sockerpriset.

Ja, herr talman, mycket skulle vara att tillägga, men då, som
jag framhöll i början av mitt anförande, en råd av talare nu begärt
ordet efter mig, skall jag begränsa mig till vad jag sagt.

Herr Lovén; Herr talman! I statsverkspropositionen begäres
till förstärkning av arbetskrafterna vid tullverkets lokalförvaltning
ett förslagsanslag, högst 399,600 kronor.

Ser man sedan på hur denna summa fördelas på de olika tullstationerna,
så finner man. att d^t är några och särskilt en tullplats,
som få stora summor. Denna störa tullplats, Göteborg, får av de
sydsvenska tullplatserna den största summan, därför att den har den
största tullpersonalen och de flesta varorna att förtulla. Att så sker
beror i sin tur på, att under de senaste åren så gott som hela importen
gått på denna enda hamn, Göteborg. Det är en särskild importkommission,
som har hand om importen till landet, och den bestämmer
även till vilken hamn de olika lasterna skola gå och var de skola
förtullas. Jag tror, att ingen kan bestrida riktigheten i den åsikt
jag och många hysa, att Göteborg gynnats i allt för stor utsträckning
på de övriga städernas bekostnad, som allt för väl behövt sina
inkomster av Wagsersättning för sina hamnar. En stad som fått
sitta mycket hårt emellan i det fallet är Malmö, men även andra städer:
Landskrona, Hälsingborg och Halmstad, ha fått vidkännas en
avsevärd nedgång i sin inkomst av tolagsersättningen. Så är även
fallet med andra städer än på västkusten belägna, jag kan nämna
Ahus. Minskningen i deras kdassirkomst bär i regeln kommit Göteborg
till godo. Några särskilda skäl torde man nänpeligen kunna
påvisa för att ett sådant förhållande bort äga rum och ännu äger rum.

Vad beträffar hamnivgifterna, vill jag säga, att det ä.r långt
ifrån billigare att låta förtulla i Göteborg än å annan ort. D»t blir
istället hillivare att transitera godset oförtullat än att låta det förtullas
i Göteborg och därifrån skickas vidare. Enbgt hamntaxan i Göteborg
draga nämligen varor som förtulla® på platsen högre hamnavgift
än de som trans’teras. Jag skall be att få med några få utdrag
ur hamntaxan för Gö+eborg visa detta. Jag skall taga de för närvarande
viktigaste importvarorna allt per 100 kilogram:

Vid direkt förtullning Vid transitförsändning

Kaffe.........7b öre 18 öre,

socker, torkad frukt . . 37Vä » 18 » och

kakaobönor...... 377s » 18 »

Torsdagen den 16 januari, e. m.

43 Nr U.

Förtjänst uppstår även å läder och skinn (däremot icke å hudar,
de äro tullfria) te. peppar, kanel och andra kolonialvaror. Jag har
här räknat med den 50 procents förhöjning, som för närvarande gäller
såväl i Göteborg som Malmö. De enda varor, som ha lägre hamnavgift
vid direkt förtullning äm vid transitering äro: gryn, alla slag.
garn och sirap, men det är då att märka, att importen av dessa varor
är obetydlig, och att denna skilnad i omkostnader är minimal. På
2,000 säckar kaffe (120,000 kilogram) utgör besparingen i hamnavgift
vid transitering 57 öre per 100 kilogram eller 681 kronor. Om
man då betänker, att i många andra städer —• så är förhållandet i
Malmö — hamntaxan är lika hög för gods. som kommer från utrikes
ort som för det, som kommer från inrikes ort, så måste man inse fördelen
av att förtulla i sådan hamn. Minsten ligger således däri, att för
statens vidkommande det blir billigare att transitförsända varan från
Göteborg än att fortuna den där. Dessutom få de olika samhällen,
som slutligen skola ha varorna, sina intressen något så när tillgodosedda
därigenom att de få den tolagsinkomst, som bör tillfalla dem.
Det har nog under de senaste åren inträffat rätt ofta att ti l och med
hela laster och i vane fall att en stor del av en inkommen last skolat
till andra orter än Göteborg, dit de först inkommit. Varorna skola
ned till södra Sverige men förtullas ändå i Göteborg i stället för å de
platser, där de slutligen hamna. Om de transitförsändas vore det till
förmån för de kommissioner, som importera varorna, d. v. s. staten,
och i sista hand konsumenterna, ävensom en hel råd av producenter.
Häremot kunde man kanske invända, att alla dessa båtar, som komma
til1 Göteborg, icke lämpligen kunna skickas till de andra hamnarna.
de kunna t. ex. icke gå till hamn på östkusten. Det är nu icke heller
min mening. Vad jag velat påpeka gäller de varor, som distribueras
i södra Sverige, icke de som äro avsedda för mellersta eller norra Sverige.
För övriga delar av landet torde det nu kunna vara så, att varorna
böra förtullas på den plats, där de skola förbrukas.

Fast jag ej har siffror tillgängliga för flera städer än Malmö,
tror jag nog att förhållandet i de andra västkuststäderna är likartat
med det i Malmö.

År 1913 uppgick tolagen i Malmö till 366,000 kronor, medan den
år 1917 hade sjunkit tbl 226,000 kronor. Detta belopp räckte icke
på Pngt när till för de ändamål tolagen är avsedd att tillgodose. För
år 1918 är tolagen ännu icke redovisad, men kommer den med all sannolikhet
att icke överstiga det näst föregående årets.

År 1913 tillfördes hamninrättningen av tolagemedel en inkomst
av 163.000 kronor, och ännu år 1916 var denna inkomsttitel uppe i
77 000 kronor. Sedan har staden icke kunnat anvisa någon som helst
tolagsandel till hamninrättningen, och i 1918 och 1919 års stater har
hamndirektionen icke heller vågat förutse någon dylik inkomst. I
den mån importen till vårt land åter kommit i gång, borde givetvis
någon ökning även av Malmö stads tolagsinkomst kunna påräknas,
men så har icke varit fallet.

Av den stora import västerifrån, som pågått sedan slutet av föregående
år, skulle helt naturligt under normal förhållanden en stor
del ha dirigerats till södra Sverige och rätt mycket till Malmö och där

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Nr 0. 44

Torsdageu den 16 januari, e. m.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

förtullats. Dessa varumängder ha icke endast oinlastats i Göteborg
utan i regel också förtullats där. Tulluppbörden i Göteborg har under
senare år uppgått till 14 miljoner kronor, medan på Malmö kommit
7 bb miljoner kronor. I regel har det i Malmö varit 60 % mot i
Göteborg. I december 1918 var uppbörden i Göteborg 1,287,000 kronor
men i Malmö endast 259,000 kronor. Av de på senaste tiden till
Sverige inkomna tullpliktiga livsmedlen ha icke några som helst partier
transiterats till Malmö för att där förtullas med undantag av
5,010 säckar kaffe vägande 294 ton. Av kakaoimporten har exempelvis
ingenting transiterats till Malmö, ehuru normalt 50 % borde ha
tidfallit Malmö på grund av de fabriker, som förädla dessa varor där.
Såväl i november som i december månader ha betydande partier ditkommit,
men först efter det de förtullats och tolagsgottskrivits i Göteborg.
Samma är förhållandet med flera andra artiklar, som nu äro
föremål för import. Orsaken till denna kännbara inkomstminskning
är naturligtvis, att de enskilda importörerna ej disponera över godset
och kunna dirigera det till de vanliga stapelplatserna. Och det
kan vara iskäl att undersöka, varför Göteborg i detta fall skall riktas
på andra städers bekostnad. Ingen missunnar Göteborg inkomsten,
ingen är avundsjuk, men då andra städer nedlagt oerhört stora kostnader
på sina hamnar, böra de ha rätt att bli tillgodosedda genom att
få de avgifter, som varit avsedda för dessa hamnar.

En koncentrering av importen till Göteborg behöver emellertid
ej medföra, att alla varor skola förtullas där. Det medför nämligen,
som jag påvisat, ingen ökad kostnad att sända varorna transito utan
tvärtom,_ antingen sjöledes eller på järnväg, och därför är det ej obilligt
att ifrågasätta, att de övriga städerna i landet få den del av dessa
medel, som tillkommer dem, och som spelar en stor roll i budgeten,
Nu förlora de desca avgifter under denna kristid, medan en enda stad,
en enda hamn i landet får lov att rikta sig. Jag vet allt för väl, att
vi alla. såväl regeringen som kammarens ledamöter vilja så snart som
modigt återkomma till ordnade förhållanden, men jag har ej velat
underlåta att påpeka de saker, som jag vidrört, och på vilka jag vördsamt
ber att få fästa departementschefens uppmärksamhet.

Herr Hage: Herr talman, mina herrar! Jag skall först be att
få säga några ord med anledning av ett yttrande, som fälldes för
en stund sedan av herr Per Albin Hansson rörande det vänstersocialistiska
partiet, ett yttrande, som jag finner ej bör stå oemotsagt.

Herr Per Albin Hansson sökte ur herr Fabian Månssons yttrande
i Ålandsfrågan läsa ut, att vi vänstersocialdemokrater skulle se mera
mörkt på och kanske t. o. m. vara mindre entusiastiska för avväpningstanken
samt för tanken på folkens förbund och allt detta, som bär
sammanhang med vartannat, än t. ex. herr Per Albin Hansson •—
inom parentes sagt är ju för övrigt herr Per Albin Hansson nu för
tiden så röd i avväpningsfrågan, att det ser ut som om han ansåge att
han distanserat oss vänstersocialister i mycket hög grad. Med anledning
av detta herr Hanssons yttrande skall jag be att få påminna om,
vad herr Fabian Månsson verkligen yttrade.

Han sade, att ägandet av Åland alltid kommer att tagas till

Torsdagen den 16 januari, e. m.

Nr 6.

intäkt för agitation för militärbördornas bibehållande i vårt land, och vid remUs av
lian lät ävenså förstå, att Ålands exponerade läge alltid medför större roposUiowv
risker för utrikespolitiska förvecklingar för vårt land om vi äga Åland, (Fortg,
än om vi icke ha Åland. Nu påstod herr Per Ålbin Hansson i det
sammanhanget — att utställa sådana löften mycket djärvt, tycker
jag för min del — att den saken skulle nog demokratien klara upp.

Vi skola nog kunna, sade talaren bemästra dessa rörelser, som komma
fram med krav på ökade militärbördor, och de strömningar, som skulle
kunna gorå sig gällande i vårt land för, att vi skulle kasta oss in
i några utrikespolitiska äventyr. Och han antydde i detta sammanhang,
att saken skulle ligga så, att vad man har att vänta och tro
är, att nu kommer att bildas ett folkens förbund, och att det då för
varje land blir fråga om att hålla en liten internationell militärmakt.

Och då skulle vi vara ifrån dessa risker, som ärendet av Åland annars
skulle innebära med avseende på möjligheter till utrikespolitiska förvecklingar
och ökade militärbördor. För min del vill jag säga, att det
finnes ingen i vårt land och ute i världen, som så ivrigt som vi vänstersocialdemokrater
önskar och hoppas, att utvecklingen måtte gå ungefärligen
i den riktningen fram mot avväpning och världsfred. Men på
samma gång tro vi ej, att herr Per Albin Hanson eller någon från hans
parti eller någon i denna kammare, kan ge ett bestämt löfte, att utvecklingen
kommer att gå i den riktningen. För övrigt har man efter
författningsfrågans behandling rätt att taga löften från det liberala
och det högersocialistiska partiet med en viss försiktighet. Jag vågar
alltså bestämt såga, att varken herr Per Albin Hanson eller någon
annan kan lova, att utvecklingen kommer att gå åtminstone under
de närmaste decennierna fram till avväpningen och världsfreden. Och
i och med det att det förhåller sig på det sättet, kvarstår möjligheten
för utrikespolitiska förvecklingar och ökade militärbördor i och med
ägandet av Ålandsöarna.

För min del vill jag dessutom säga, att man även kan framföra
den synpunkten på Ålandsfrågan, att det ej innebär några nationalekonomiska
fördelar för landet att få öarna. Men å andra sidan är
det, som jag förut antytt, stora risker, som ägandet av öarna givetvis
för med sig.

Samtidigt vill jag bemöta en annan invändning, som säkerligen
kommer att göras med anledning av vår ståndpunkt i Ålandsfrågan.

Man kommer nämligen att säga mot oss, att den, som håller på folkens
självbestämmanderätt, även bör hålla på, att ålänningarna ha rätt
att få höra till Sverige, om det blir en omröstning och det befinues,
att den ger majoritet för föreningen med Sverige. Mot den uppfattningen
vill jag då påstå, att denna strävan efter självbestämmanderätt
tillgodoses lika väl och mycket bättre, om Åland blir en egen
stat. Ty man måste väl säga, att, om Åland blir en garanterat självständig
stat, blir dess självbestämmanderätt i högre grad respekterad,
än om det förenas med någat annat land.

Vidare skulle jag vilja något litet gå in på regeringens skatte-*
politik. Jag har särskild anledning att göra detta på grund av en
notis, som gått genom tidningspressen, och vilken innehåller ett meddelande
från finansministern. Det hade synbarligen kommit ut ryk -

Nr fi. 46

Torsdagen den 16 januari, e. m

Vid remiss av
statsverkspropositionen

(Ports.)

ten om, att finansministern tade funderingar på att mycket starkt
beskatta kapitalet och de stora förmögenheterna. När detta rykte
spritt sig, fann, så vitt jag kan förstå, synbarligen finansministern
nödigt att förklara, att dessa rykten saknade all grund. Han åstadkom
en dementi, som gått genom pressen. Han sade, att det ej valfråga
om att beskatta de stora förmögenheterna och de stora inkomsterna,
som man gjort gällande från håll, där man vill framställa regeringen
i obehaglig dager. För min del får jag verkligen säga, att
man måste känna sig särdeles oangenämt berörd av, att en socialdemokratisk
finansminister söker värja sig för den misstanken, att
han skulle vilja på mera kännbart sätt beskatta de stora inkomsterna
och kapitalet. Jag får verkligen säga, att ett sådant
uttalande från en socialdemokratisk minister verkar — jag kan
ej underlåta att säga det — som om det vore mycket onödigt och
mycket litet motiverat. Man kan ej tycka annat, än att det ser egendomligt
ut, att en socialdemokratisk minister rent av säger till storkapitalet
»var ej rädd för mig, jag är ej farlig för er, jag skall
fara fram så oerhört hänsynsfullt mot er, så att ni ej behöva vara
rädda för mig, jag är ingen farlig karl». Ett sådant uttalande, ställt
till storkapitalet och de stora inkomsterna måste sannerligen vara ett
underligt tal från en socialdemokratisk finansministers mun, isynnerhet
därför, att det dock måste konstateras, att det är ett faktum, att
här i landet storkapitalet och de stora inkomsterna ha blivit mycket
lindrigare beskattade, än vad som skett i vissa krigförande länder.
Och man. kan även göra anmärkning på denna förklaring från den
utgångspunkten, att det är helt naturligt, att om man tar avstånd
från denna tanke på att hårdare beskatta kapitalet, så blir följden,
att man för att få pengar i stället måste slå in på andra, o^mpliga
skattevägar, t. o. m. på den indirekta beskattningens väg. Det framgår
för övrigt av den föreliggande statsverkspropositionen, att man
har tvingats, när man avstått från kravet på hårdare beskattning av
kapitalet, att i stället söka inkomster t. ex. på den indirekta beskattningens
väg, denna beskattning, som lägges på konsumenterna och tages
ut av folk icke efter vars och ens inkomst utan efter huru mycket
var och en konsumerar. Jag vill särskilt då peka på den skatteväg,
man i denna .statsverksproposition slagit in på, och som jag för
min del måste finna synnerligen osmaklig, nämligen att taga ut 20
miljoner kronor genom spirituosaaccis. Man må verkligen saga, att
det är ett sätt att finansiera en »genombrotts»-budget, vilket sannerligen
står mycket litet i överensstämmelse med uppfattningarna hos
de folklager, som fört fram denna regering till den maktställning, där
den nu befinner sig. Jag vill i detta, sammanhang också saga, att
jag tror, att även detta sätt att ständigt och jämt öka den indirekta
beskattningen genom ett ökande av postavgifterna ■— varom förslag
lär framkomma till riksdagen, verkligen är en väg, som ej kan kallas
demokratisk.

Nu har naturligtvis just denna rädsla för att hårdare beskatta
storkapitalet också dragit med sig andra konsekvenser. Den har nämligen
dragit med sig konsekvenser även på utgiftssidan. Den har
där dragit med sig konsekvenser på det sättet, att man måste söka

Torsdagen den 16 januari, e. m.

47 Kr 6.

åstadkomma minskningar på betydelsefulla anslag, som varit synnerligen
väl motiverade. Här möter ju visserligen först eu sak, som, när
det gäller minskning, kan anföras till fördel för regeringen, nämligen
minskningen på de bägge försvarshuvudtitlarna. Men ifråga om den
minskningen måste jag, i likhet med flera andra talare, säga, att den
har blivit synnerligen obetydlig. Om man jämför fjärde och femte
huvudtitlarna med exempelvis nionde huvudtiteln, så finner man, att
på jordbruksministerns mycket nyttiga och produktiva huvudtitel
bär besparingen blivit nästan lika hög, procentuellt sett, som på fjärde
och femte huvudtitlarna. Om man ser på siffrorna, finner man nämligen,
att på jordbruksministerns huvudtitel skulle besparingen bli
14,9 % och på fjärde huvudtiteln 17 %, alltså endast en obetydlig skillnad.
Dessutom förhåller det sig, såsom vi alla veta, på det sättet, att
denna besparing är synnerligen fiktiv. Den har säkerligen till stor
del uppkommit på grund därav, att man gjort beräkningarna på ett
sätt, som, såsom här redan förut har demonstrerats, är oriktigt. Det
är sålunda troligt, att denna besparing mera är en besparing på papperet
än i verkl gheten.

För övrigt vill jag säga, när jag nu är inne på försvarsfrågan,
att man börjar tycka, att utvecklingen av denna fråga börjar, åtminstone
på vissa punkter, taga en väg, som man sanneiligen icke kan
gilla. Det är ju nämligen så, att visserligen talas det här om avrustning
och om ''nedsättning av militärbördorna på vissa punkter,
men så återigen, när man kommer till andra punkter, så finner man,
att där håller man på att köpa materiel och att öka anslagen. Här
har t. ex. genom pressen gått en notis om inköp av aeroplan, och jag
föreställer mig, att det är en sann uppgift. Det måste dock förefalla
ganska egendomligt att börja inköpa sådana redskap just vid en tidpunkt,
då man håller på att utreda hela frågan om möjligheten att
tå ned försvarsbördorna.

När jag är inne på hela denna fråga om nedsättning av militärbördorna,
så måste jag också säga, att sammansättningen av denna
kommitté, som skall handlägga denna fråga, är ganska egendomlig.
Det är ju en sammansättning, som bra mycket påminner om det gamla
uttrycket »nationell samling». Det finnes i denna kommitté även
medlemmar från högern, vilka man kan förstå alldeles bestämt komma
att motsätta sig åtminstone större nedsättningar och vilka ju för sin
del en gång i världen varit med om att driva fram och bygga unp
1914 års försvarssystem. Dessutom finns det ytterligare en omständighet,
som kan anföras mot kommittén, nämligen den, att kommittén
till huvudsekreterare har antagit en person, som satt som något
slags huvudsekreterare i 1914 års försvarsutskott, en person, som jag
för min del — hur kapabel och duglig han i övrigt än månde vara
— likväl icke kan finna vara särskilt lämplig för ett sådant uppdrag,
som består i att riva ned detta beslut av år 1914, som han har varit
med om att med hela sin intelligens och duglighet söka göra så bra
och så väl avvägt som möjligt. Jag har svårt att tro, att en sådan
person, som ägnat sig såsom åt en livsuppgift åt att göra denna
försvarsreform av år 1914 till någonting dugande och i alla avseenden

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Torts.)

Nr (i. 48

Torsdagen den 16 januari, e. in.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

f Torts.)

val genomtänkt, skall kunna ha någon större entusiasm för att nu riva
sönder det som han en gång varit med om att hygga upp.

Går jag vidare in på frågan om försvarsbördorna, så finner jag
t. ex., att här förekommer en sådan post som omorganisation av arméförvaltningen.
Här förekommer en tillstyrkan från regeringens sida
angående åstadkommande av en revisionsbyrå inom arméförvaltningen,
en sak, som man tycker att det skulle vara synnerligen omotiverat
att just nu sätta i gång med.

Däremot är det, såsom alla kunna konstatera, så, att när man
kommer in på frågor om produktiva anslag, så har det åstadkommits
indragningar och minskningar i mycket stor utsträckning. En föregående
talare har särskilt påpekat detta avstannande — ty så kan
man nästan beteckna det —• av inlandsbanans byggande, som ärj innebörden
i det nekande av anslag, som regeringen i statsverkspropositionen
föreslår. När man en gång har ställt i utsikt för denna kommunikationsfattiga
befolkning däruppe att till viss tid få järnvägar,
vilket är ett livsvillkor för denna befolkning, då måste man säga, att
det är ganska förvånansvärt, att man nu helt plötsligt tar tillbaka,
vad man en gång har lovat. Och om man nu skall nödgas göra minskningar
på anslag av just denna art, så vill jag säga, att det finns dock
kanske möjlighet att göra minskningar för järnvägsanläggningar i
andra delar av landet i stället. Man kan nämligen konstatera, att när
det gäller södra Sverige, så har man ansett sig kunna begära anslag
till dubbelspårsanläggningar. Nu vet jag såsom järnvägsman mycket
väl, att anläggandet av dessa dubbelspår är mycket väl motiverat.
Man har synnerligen svårt att reda sig på vissa delar av statsbanorna
på grund av den ökade trafiken och på grund av en hel del andra
omständigheter. Men om man skall pröva nödvändigheten av två
anslag, av vilka det ena gäller åstadkommande av en enspårig järnväg
i en trakt av landet, som förut icke har någon järnväg alls, och
det andra avser åstadkommande av dubbelspår i en trakt, som dock
förut har enspårig järnväg så måste man ändå kunna göra det bestämda
påståendet, att det väl är viktigare och nödvändigare att söka
åstadkomma en järnväg, där det förut icke finns någon järnväg alls,
än att åstadkomma dubbelspår i en trakt, där det dock redan förut
finns järnvägskommunikationer.

Såsom vi veta, har man även nedsatt väganslaget. Också den
saken drabbar ju i stor utsträckning det kommunikationsfattiga Norrland.
Man har vidare minskat anslaget till avdikningar. Jag vill
särskilt hålla på, att det hade varit riktigt att fortfarande föra fram
oförminskade anslag för dessa två ändamål. Särskilt vill jag peka på,
att jag tror, att om det skulle bli en minskning i militärövningarna,
en minskning av inkallelserna till militärtjänst, så är det mycket
sannolikt, att därigenom kommer att lösgöras en hel del arbetskraft,
som förut varit bunden på diverse håll med militära, sysselsättningar.
Och i och med detsamma att det blir större trängsel och konkurrens
mellan de arbetssökande och risk för arbetslöshet, så föreställer jag
mig, att det är troligt, att det -—■ i samband med en sänkning av
livsmedelspriserna — i någon män kommer till stånd en sänkning

Torsdagen den 16 januari, e. m.

49 Jir «.

även av arbetslönerna. Jag föreställer mig alltså, att just den omständigheten,
att genom inställande av militärövningarna arbetskraft
lösgöres och att arbetspriserna väl i någon mån komma _ att gå ned,
också utgör en anledning för att påyrka, att det skall finnas anslag
för att arbetslösa skola kunna få sysselsättning både med avdikningsarbeten
och med järnvägs- och väganläggningar.

Jag skulle vidare vilja peka på en omständighet som jag tilllåtit
mig peka på varje år, nämligen att anslaget för bostadsbyggande
är alltför knappt tilltaget. Det anslaget har varit alltför knappt tilltaget
redan föregående år. 1917 beviljades ett anslag av 4 miljoner
kronor, men 1918 sänktes det till 3 miljoner kronor. Nu föreslås
endast ett anslag av 2 miljoner kronor. På det sättet har man minskat
anslaget undan för undan, och samtidigt kan man konstatera,
att de bostäder, som finnas, äro oerhört otillräckliga. Bostadsbristen
blir svårare och svårare för varje år som går, och det blir alldeles
nödvändigt att verkligen söka åstadkomma ett effektivt ingripande
från statens sida i fråga om byggande av bostäder. Ty om så icke
sker, så tror jag, att vi till slut skola stå inför en fullständig katastrof
här i landet. Den som bor i ett samhälle, där människor äro
inhysta på det sätt som nu sker, där det i en lägenhet, som borde innehavas
av en familj, för närvarande på sina håll bor sex å sju familjer,
måste säga sig, att på detta område är det alldeles nödvändigt, att
regeringen verkligen åstadkommer ökade anslag i stället för att på
detta sätt låta anslaget gå tillbaka och bli mindre och mindre för
varje år. Nu är det visserligen sant, att man har begärt anslag för
byggande av bostäder åt statstjänarne. Men alla människar äro ju
icke statstjänare. Visserligen åstadkommes någon lättnad genom
byggande av bostäder åt statstjänarne. Men jag tror dock, att på den
vägen åstadkommes alldeles för litet, för att det skall bli en verkligt
effektiv hjälp. Dessutom är ju förhållandet det, att statstjänare finnas
placerade endast i ett mycket ringa antal av Sveriges städer och orter
i allmänhet. Jag för min del tycker, att vad man här hade kunnat
vänta av regeringen särskilt inför den väntade arbetslösheten och
inför bostadsbristen samt en hel del andra frågor, som pocka på anslag,
det hade varit, att regeringen hade kommit med ett förslag till
någon slags social värnskatt. Den tanken var uppe i någon form för
något år sedan, att man skulle söka åstadkomma en skatt, som lades
endast på de allra största förmögenheterna, en skatt, som alldeles särskilt
skulle användas för sociala, ändamål, som skulle reserveras för
sociala behov särskilt under de tider, som för närvarande råda. Jagtror,
att det hade varit synnerligen nyttigt, om man hade kunnat bredvid
den övriga beskattningen här från regeringen'' taga ett sådant
initiativ till social värnskatt för bemästrande av alla de anslagskrävande
uppgifter, som man har att vänta sig.

Nu säges det visserligen i den kungl. propositionen, att man förbereder
någon slags omläggning av beskattningen. Men efter allt vad
man kan finna, ser det ut, som om denna omläggning av beskattningen
icke kommer att på något skarpare sätt läggas på de större
inkomsttagarna och de större kapitalen.

Andra ''kammarens protokoll 1910. Nr 6. 4

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.''

Nr 6. 50

Torsdagen den 16 januari, e. in.

l7i<i remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Med dessa ord bär jag relaterat något litet, huru man ser på den
föreliggande budgeten och de frågor, som ha sammanhang med den,
från det parti, som jag representerar.

För min alldeles enskilda del skulle jag vilja utöver detta tilllägga
en liten sak. Jag skulle vilja rikta den maningen till regeringen
att försöka åstadkomma något slags utredning om möjligheterna att
förenkla byråkratiens arbetsformer. De herrar, som voro med i de
politiska striderna för ett tiotal år sedan, komma kanske ihåg, att då
var det mycket tal om mångskriveriet. Man gjorde anmärkning på
att det existerade mångskriveri inom statsförvaltningen. För min del
vågar jag alldeles bestämt påstå, att detta mångskriveri och denna
opraktiska läggning av arbetet inom statsförvaltningen har snarare
ökats än minskats. Jag vill alltså rikta den maningen till regeringen
att söka göra några utredningar på det området. Jag vill bestämt
påstå, att saker, som kunde handläggas med betydligt mindre arbetskraft
för några år sedan, nu inom statsförvaltningen kräva ofantligt
mycket mera arbetskraft. Det har icke blivit några praktiska anordningar.
En oerhörd massa anordningar, avlöningsanordnipgar, bokföring,
statistik, blanketter, kontroll och eu hel del saker, som jag
bär icke vill gå in på, äro oerhört opraktiskt lagda och onödigt invecklade
och tillkrånglade. Om man träffar en man med erfarenhet
från det praktiska livet från enskild verksamhet, och visar honom på
detta, så säger han: det här är ju rena galenskapen! Det ägnas, oerhört
liten uppmärksamhet åt att i statsförvaltningen och arbetet inom
alla dess grenar både i departementen och så att säga ute på linjen
verkligen söka åstadkomma några förenklade anordningar, som kunde
inbespara arbete.

Som utvecklingen går nu, så drager detta sysslande med en hel
del utredningar och anordningar, som äro fullständigt betydelselösa,
oerhört mycket improduktiv arbetskraft. Jag vågar påstå, att om man
skickade ut en hel del folk, som nu syssla med en massa statistiskt
arbete, till rent kroppsarbete, så skulle de kunna uträtta någonting
som kunde öka nationalvälmågan, under det att nu, genom sysslandet
med detta improduktiva plockande i en massa papper, deras arbetskraft
förödes till ingen nytta för samhället.

Jag har själv pekat på åtminstone en sida av denna fråga., genom
en motion om förenkling av statistiken, som jag väckte för några år
sedan. Motionen bifölls av bägge kamrarna, men såvitt jag kan förstå,
har dock ingenting gjorts åt saken. Det finnes krafter ute i ämbetsverken,
som slå ifrån sig med bägge händerna, när det blir tal
om att minska denna statistik. Det var en byråchef eller någon annan
högre tjänsteman- uppe hos mig något år efter det jag väckt denna
motion. Yi hade ett långt samtal om den där saken, och till slut
förklarade han, att det hela var alldeles omöjligt. Det vore alldeles
omöjligt att minska detta statistiska arbete. Men för min del vill jag
bestämt påstå, att för närvarande göres statistik över en hel del saker,
som det icke är av någon som helst betydelse att veta för samhället,
7c ur i o s ite fest åt istik, som rent ut sagt icke är värd att kasta ut arbete
på.

Torsdagen den 16 januari, e. in.

51 Nr fi.

JSTär man nu säger., att. det skall''bli ett genombrott, vill jag alltså
rikta en maning till regeringen, att man tager upp även det gamla
vänstertalet från den tid, då vänstern var opposition om reformering
av statsförvaltningen och försöker fa bort en bel del mångskriveri och
opraktiska anordningar och att man gör allvar av det och icke låter
den gamla tanken, som var mycket stark för en del år sedan, försvinna^
bland de många andra större arbetsuppgifter, som föreligga.
.Tåg vill alltså sluta med en maning till regeringen att även söka
åstadkomma någonting pa detta område, som kan bespara arbete och
bli till fördel för utvecklingen i övrigt inom landet.

Herr Bergström i Bäckland: Herr talman! Yi kunna ju
med skäl säga, att det föregående året var för oss svenskar ett märkesår
genom den författningsreform, som då genomfördes av den
urtima riksdagen. Och det är ju att hoppas, att denna reform icke
skall överflytta den kommunalpolitiska makten från den ena samhällsklassen
till den andra, utan att den skall, och det på ett rättvist
sätt, fördela denna makt mellan olika samhällsklasser. Hånga
av oss jordbrukare kunna ändå icke vara nöjda. Jag förstår, att
det finns nog en och annan, som tänker: aldrig kan man då få höra.
att bönderna bliva nöjda; jämt och ständigt skall man få höra klagomål
från det hållet. .lag menar, att vi bönder ha lika rätt att
framställa våra anmärkningar och klagomål som andra, framställa
dem lika sakligt och lika måttfullt som andra eller också lika huvudlöst.

Det ar så inom ett hem, att det är icke nog med, att man har
sitt dagliga bröd, och att man har ett ord att säga i det, som rör
hemmets angelägenheter, utan man vill även ha en smula hemtrevnad.
Och hemtrevnaden inom ett hem beror mycket på hemmets
möblering. Det är, kan man säga, på samma sätt med det större
hemmet, fosterlandet. Det är icke nog med det, att man har medbestämmanderätt
i landets angelägenheter, utan man vill även ha
en smula hemtrevnad inom det hemmet. Och för att vi bönder skola
kunna känna oss hemma i vårt eget land, så behövs det, att kristidsmöblerna,
om jag får begagna det uttrycket, skaffas undan.

Angående folkhushållningskommissionen ha vi jordbruksministerns
tolfte på att den skall avvecklas, och det var ett bra, ett gott
löfte. De herrar, som möjligen kunna ha sympati för denna kommission,
få icke alls undra på att vi bönder börjat tröttna just pa
denna inrättning. Det är många omständigheter, som bidraga därtill.
Yi kunna ju aldrig få någon riktig klarhet i folkhushållningskommissionens
bestämmelser. Ja, möjligtvis vid domstolarna, men
det blir alltför dyrbart att på den vägen studera och lära sig känna
kommissionernas lagbestämmelser. Det gör, att vi få leva i ett
visst osäkerhets t il lstånd. Det var eu del grisar, som i min hemtrakt
skulle få fira julen på sitt sätt. Bönderna, producenterna,
undrade, om fläsket nu skulle få säljas fritt, eller om det skulle ske
genom kommunens livsmedelsnämnd. Det var ingen, som visste

Vid remiss or
statsverkspropositionen.

fForts.)

Nr tf. 52

Torsdagen den 16 januari, e. m.

V’ftcutwrk^aV nägot bestämt. Angående maximipriset å smör på landsbygden har
propositionen. också varit mycket svårt att komma till någon klarhet.

(Forts.) Det är en annan sak, som jag måste i korthet få påpeka i detta

sammanhang. När kronoombuden blevo tillsatta, lät det så vackert,
att det skulle vara oavlönade förtroendeuppdrag. Det har visat sig,
att det var helt annat. Jag missunnar icke kronoombuden den ersättning
de erhålla för sitt ofta rätt otacksamma, arbete. Men varför
icke då säga sanningen sådan den var? Det var väl därför att
det möjligen skulle väcka ont blod hos oss jordbrukare, att våra inspektörer
skulle vara avlönade. Men jag må säga, att det även
väcker ont blod, när vi nu få veta sanningen.

Har man nu några planer på att omorganisera folkhushållningskommissionen
och behålla den allt fort, så bör man övergiva de tankarna,
ty vi bönder vilja icke ha någon stat i staten.

Bränslekommissionen är ju under avveckling, men vad skall det
då bliva med dess ved? Den, som icke tillhör någon kommission,
vet och erkänner, att särskilt bränslekommissionens lövved tager
skada och förlorar i bränslevärde, då den skall ligga ute. I min
hemtrakt har svamp börjat bildas på denna ved. Denna svamp
vittnar om att icke blott kommissionen lyder under förgängelsens
lag utan även kommissionens ved. Om vi bönder skulle i smått
handla så, som .det har handlats i stort här i Sverige, så vore vårt
land på det högsta att beklaga. Ja, man må säga, att det var en
lycka, att bränslekommission fick sin uppgift inom ett så litet land
som Sverige. Skulle dess uppgift ha blivit i ett större land med
riklig tillgång på skog, så skulle världen i detta ögonblick ha varit
fylld med ved och, vad värre är, med svamp.

Jag har egentligen ingen anmärkning att rikta mot vår nuvarande
regering; men jag vill ändå säga: låt bränna upp veden! Jag
menar, låt de fattiga få köpa denna kommissionens ved till billigt
pris, innan den förlorar alltför mycket i bränslevärde.

Så ha vi rusdryokseländet. Yi vänta, att regeringen skall göra
något i denna fråga. Skulle så icke bliva fallet, då må jag säga,
att många av oss bönder såsom nykterhetsvänner skulle känna oss
mycket besvikna.

Många av oss bönder och småfolket för övrigt vänta också på
en avveckling av militärväsendet, och vad vi framför allt vänta på
är, som herr vice talmannen redan har erinrat om, en nedsättning
av övningstiden för de värnpliktiga. Vi bönder äga jord, och den
jorden skola vi äga, så länge våra förtroendemän fylla sin plikt och
sitt ansvar gentemot oss. Denna jord vilja vi dock bruka med ansvar.
Yi vilja bruka den så, att den icke bara skall giva bröd åt
oss själva utan även åt andra, om icke bondens brödkaka då blir
försmådd. Men för att vi så skola kunna bruka jorden, som vi vilja,
behövs det unga krafter och villiga armar. Och de armarna skola
vi taga just från kanonerna, från mausergevären, från de skarpslipade
bajonetterna. Yi skola försöka att återerövra hemmansägarsönerna
från lägerplatserna för hembygdens åkertegar. Och då ha

Torsdagen den 16 januari, e. m.

56 Nr 6.

»kartarna» kommit på sin rätt plats. Herr Liibeck kade dock pan- Vld remiss av
na att här säga, att detta var en vansinnig politik. Vad skall man propositionen
då säga om den politik och det system, som nu har varit rådande, (port6)
genom vilket miljoner och åter miljoner av unga män ha fått offra
sina liv på slagfälten. Jag är övertygad om, att om fredsvännerna
nu en tid framåt skulle få styra, så skulle förvisso icke förhållandena
bli värre, än de som vi nu fått bevittna.

Herr vice talman! Jag skall icke fortsätta längre för att icke
trötta. Jag vill blott säga det, att många av oss bönder — jag har
icke rätt att tala i allas namn — vänta på en storstädning inom
vårt land, och jag hoppas,'' att den nuvarande regeringen, som har
visat så mycken handlingskraft och så mycket intresse, när det
gällt småfolkets intressen, även nu skall taga ‘itu, och det med
hårda händer, med denna uppgift. Skulle möjligtvis någon uppgift
icke intressera, så skall den uppgiften stå kvar, och, herr vice talman,
jag kan försäkra, att det skall även finnas män, som skola intressera
sig för den uppgiften och även vilja föra densamma till
en god lösning.

Herr vice talmannen, som under herr Bergströms i Bäckland anförande
övertagit ledningen av kammarens förhandlingar gav ordet

till

Herr Nilss.on i Kristianstad, som yttrade: Herr talman,

mina herrar! Jag har begärt ordet för att framföra en sak, som
icke i debatten blivit särskilt betonad.

Det har från olika håll framförts klagomål, och det är klart,
att de klagomål, som framförts, kunna i mångt och mycket vara
berättigade. Men det finns vissa grupper, som jag för min del särskilt
ville lägga regeringen på hjärtat att i vissa avseenden försöka
underlätta svårigheterna för. Det är särskilt de kommunala beskattningsförhållandena,
som under det sistförflutna året ha utvecklat
sig till att bli synnerligen svåra och kännbara för alla dem, som
bygga och bo särskilt på landsbygden. Herr Olsson i Kullenbergstorp
betonade i sitt anförande i dag, att kommunalskatterna stiga,
och han såg en fara i dessa stegringar, särskilt om tiderna nu gånge
tillbaka.

Jag har i de orter jag representerar försökt undersöka dessa
förhållanden, och det är rent upprörande att tänka sig, hurusom ute
på landsbygden i dessa dyrtider skatterna i en mängd kommuner
springa upp, när man lägger ihop krono-, landstings- och kommunalskatterna,
till 20 å 25 %. Vad det betyder för löntagare, förstår
ni alla. Detta i sin tur framkallar en oerhörd bitterhet med hänsyn
till, att särskilt den kommunala skattebördan är så orättvist fördelad.
I en socken där nere, som är huvudsakligen en lantbrukarsocken,
har jag genom en landsfiskals förmedling skaffat en del uppgifter
om, huru mycket inkomster vid sidan om sitt lantbruk ett
flertal lantbrukare haft på sliogsförsäljning, på fruktodling och på

Nr tf. 54

Torsdagen den 16 januari, e. in.

ViLtOTvtäJster, vilket allt räknas som binäring till jordbruket. Förhålpropositionen.
Ludet är det, i en sådan landssocken skattar fastighetsägare, som
(Forts.) är taxerad för jordbruksfastighet, endast för taxeringsvärdet. Fruktodling
räknas som binäring till jordbruket och blir icke särskilt kommunalt
beskattad. Torvtäkterna, i mån som de försäljas eller användas
av ägaren själv, bli icke heller föremål för kommunal beskattning.
På skogsförsäljningar tages visserligen ut en skogsaccis,
men över huvud taget är den ringa i jämförelse med de värden,
som skogsförsäljningarna särskilt under senare år inbringat åt
ägarna. Nu var ju fruktodlingen förra året mycket givande. Jag
har exempel på personer, vilkas jordbruk varit taxerat till 20,000
kronor, som haft försäljningar enbart av frukt uppgående till icke
mindre än 25,000 kronor, d. v. s. 5,000 kronor mer än jordbrukets
taxeringsvärde. Tjugo liknande fall ha uppsökts i dessa trakter för
att få belyst, huru detta skattesystem verkar till förmån för en
grupp medborgare och till nackdel för löntagare, hantverkare och
andra i en sådan socken. Jag kan nämna, att .en jordbrukare, som
i denna socken har en fastighet taxerad till 20.000 kronor, är kommunalt
upptaxerad till en inkomst av endast 1,200 kronor. Personen
i fråga har alltså sin inkomst först och främst av jordbrukets
skötsel i vanlig ordning. Så säljer han frukt för 25,000 kronor.
Naturligtvis är han skyldig att deklarera för denna inkomst och betala
skatt till staten för densamma. Men till kommunen betalar
han icke skatt för mer än 1,200 kronor, medan stationskarlen, folkskolläraren
och hantverkaren, som ha en kontant inkomst på kanske
1,500, 1,000 eller 2,000 kronor, få betala långt större skattesumma
till kommunen än denne jordbruksinnehavare.

Dessa exempel, som särskilt genom kristiden blivit så slående,
ha framkallat i en mängd trakter i vårt land en oerhörd bitterhet
mellan dessa tvenne grupper av medborgare. Bland löntagare resonerar
man som så: det är icke bara det, att vi få betala jordbrukarens
produkter synnerligen högt, utan därtill kommer, att denne
i beskattningsväg kommer synnerligen lindrigt undan i jämförelse
med oss löntagare.

Att råda bot för dessa förhållanden är naturligtvis en uppgift,
som i första hand kommer, när kommunalskattereformen skall genomföras.
Men redan nu borde en provisorisk ordning kunna genomföras,
åtminstone så att de beräknade 6 °/° av taxeringsvärdet,
som gäller då det är fråga om kommunal bevillning för jordbruksfastighet,
ökades exempelvis till 8 %. Ingen skall kunna säga, att
med penningvärdets fall en sådan ökning med 25 % — med utgångspunkt
för tiden före kriget — är orättmätig. Löntagarna bli för
varje dyrtidstillägg beskattade för hela beloppet. Då ligger det i
sakens natur, att när de alster, som jordbruket avkastar, stigit i
sådan proportion, som nu skett, och när vissa inkomster räknas som
binäring och icke bli föremål för kommunal beskattning, så bör en
ökning från 6 till 8 % av fastighetens taxeringsvärde vara fullt motiverad
och bör icke kunna framkalla någon gensaga från det håll,

Torsdagen den 16 januari, e. in.

55 Nr tf.

där man annars kommer med gensagor, då det galler jordbrukets ’

beskattning. ‘propositionen.

Man kunde också vinna något bättre resultatdi fråga om dekla- (Forti
rationerna, om man från högern ville gå med på alt bereda t axeringsmyndigheterna
möjlighet att i sparbanker och andra penninginrättningar
få uppgift om de penningbelopp, vederbörande där ha
placerat. Arbetsgivaren skall nu lämna uppgift till taxeringsmyndigheterna
om varenda krona arbetaren har fått i inkomst lösgående
år. Ingenting kan därvidlag undanhållas. Taxermgsuppgiiterna''
äro offentliga och kunna offentliggöras i tidningarna^ Men
beträffande fastighetsägaren finns det ingen möjlighet att pa samma
offentliga sätt kontrollera hans inkomster. Om ordtoranden i
taxeringsdistriktet tvivlar på deklarationen med hänsyn till uppgiiterna
och begär upplysning, så åligger det honom. att bevisa, att vederbörande
haft större inkomst. Vänder han sig till sparbanken,
där han på förhand vet, att personen kanske insatt flera tusen kronor,
så svarar sparbanken endast, att enligt taxerings förord ningen
ha vi ingen rättighet att lämna en sådan uppgift. Men tull olrnntlighet
bör råda i dessa förhållanden, och den taxerade inkomsten
bör vara kontrollerbar, ty det är den enda säkra vägen att fa riktiga
deklarationer. Men då bör det ju också vara möjligt ior taxeringsmyndigheterna
att inhämta vederbörliga upplysningar, naturligtvis
under garanti, att det endast tjänar fullt lojala ändamål.

Jag vill därför uttala en livlig förhoppning, att redan vid arets
riksdag” sådana provisoriska förändringar i fråga^ om kommunalbeskattningen
skola kunna vidtagas, som kunna åstadkomma större
rättfärdighet i fråga om den kommunala skattebördan, då det galler
de olika innebyggarna i de skilda orterna.

Utöver detta vill jag särskilt uttala min tillfredsställelse över
att i dagens debatt från det liberala partiets ledare här. vice talmannen,
med sådan styrka betonats kravet på minskning av militärutgifterna
och det så snart som möjligt. För min de! är jag sa
mycket mera tillfredsställd däröver, som det av istatsverksprojaosi
tione.n icke framgår lika tydligt, att man inom. regeringens alla
kretsar är i det aviseenidet av fullt samma uppfattning, som det liberala
partiets ledare här i da.g har dekreterat. De besparingar, som
äro gjorda, äro visserligen avsevärda, men å andra sidan, får man
komma ihåg, att tidsförhållandena äro helt omkastade i jämförelse
med vad förhållandena voro, när den nuvarande härordningen genomfördeis
1914. Och trots alla de försök till besparingar, som här
gjorts, så är det uppenbart, att mycket mer kan inbesiparas utan
några som helst menliga följder. Lamdstormsövningarna ha redan
berörts här. Jag har själv erfarenhet på denna punkt, och jag vill
understryka, att dessa övningar under fem dagar äro ingenting annat
än en ren parodi på övningar. Att offra pengar och draga, in folk
för fem dagars övningar för detta ändamål även i fortsättningen är
ingenting annat än rena rama gycklet.

I övrigt vill jag betona, att även i det lilla kunna säkerligen
många besparingar göras, exempelvis i fråga om skolor, som för

Nr tf. 56

Torsdagen den 16 januari, e. m.

Vid remiss av officersutbildningen ännu fortsätta. I min egen hemstad har jag
propositionen. uncfer hela denna höet bevittnat, hurusom i artilleriets där förlagda
(Forte.) '' officersskola utbildningen alltjämt fortgår. Ett hundratal studenter
eller flera ligga där och skola utbildas till officerare. Eu demokratisk
stat, som ju alltid varit önskemålet, kommer aldrig att fordra
—- om nu ett militärt försvar skall finnas kvar — avlagd studentexamen
som villkor för att bli officer, löjtnant eller kapten. Enbart
ur denna synpunkt borde man naturligtvis vara beredd att vidtaga
en omorganisation av hela officersutbildningen. Att då fortsätta
och draga in studentklass efter studentklass och utbilda dem till
officerare, samtidigt som värnpliktsövningarna uppskjutas, är naturligtvis
ett slöseri, som mycket väl kan upphöra utan någon fara eller
men för framtiden.

En annan sak från min hemstad, som jag skulle vilja särskilt till
krigsministerns begrundande draga fram, är dett sätt, varpå man slösar
med förläggningar och dylikt. I staden där finnas kaserner, och
skolor förhyras för regementets räkning, som mer än väl nu, när
värnpliktsövningarna äro inställda, räcka till att taga emot de kontingenter,
som fortsätta med militärutbildningen. Men icke förty
har man tagit sig för att förlägga en bataljon av Norra skånska
infanteriregementet till Ronneby. Man skulle nu dit förlägga ett
hundratal maja, plocka ut de officerare, som äro ogifta, och kommendera
dem till denna bataljon. Med denna förläggning utom regementets
förläggningsort följer ökade dagtraktamenten, 8 kronor
50 öre för major, 7 kronor 50 öre för kapten, 6 kronor 50 öre för löjtnant.
Vidare har man eu 15—20 man, som gå på någon slags korpralskola.
På detta sätt gå pengar till frakter och transporter till
Ljungbyhed och Kristianstad. Samtidigt är skolan i de i Kristianstad
förhyrda lokalerna icke ens till 25 procent befolkad. Man kan
beträffande dessa saker anmärka, att man icke riktigt kände till
förhållandena. Hade hela bevar ing sstyrkan inkallats, hade den icke
fått plats i de förhyrda lokalerna i Kristianstad. Jag har nu velat
framföra detta för att rikta krigsministerns uppmärksamhet på saken.
på det att i fortsättningen ett sådant slöseri icke må äga rum. Man
hör ett kommande år icke fortsätta med ett sådant slöseri med anslagna
medel.

Jag skall till sist be att få framföra en sak, som det icke skadar
att den kommer in i riksdagens protokoll. I Kristianstad äro tvenne
regementen förlagda, ett artilleriregemente och ett infanteriregemente.
Det förra har ett synnerligen stort behov av foder för sin hästbesättning.
Det andra d:sponerar över synnerligen präktigt och ändamålsneliga
klöverfält, jord, som egentligen är avsedd till exercisfält
men som för närvarande är besådd med gräs. Dot naturl:gaste hade
val varit, att när artitieriregementet gjorde de våldsammaste ansträngningar
att anskaffa foder till sin hästbesättning, regementet
fått lov att skörda vad som växte på det andra regementets fält,
i stället för att kopia det långväga ifrån. Men en annan ordning har
tillämpats. _ Man utbjöld regementets cirka 200 tunnland på entreprenadauktion.
Ingen ville inkomma med anbud med priser, soim

Torsdagen den 16 januari, e. m.

Sr 6.

man ansåg rimliga. Till sist arrenderade en officer på regementet själv
dessa 200 tunnland. Han betalade ett arrende av boråt 8,000 kronor.
Auktionen, som lian höll på höskörden, inbringade cirka 80,000
kronor. Det uppgavs, att detta .sedermera fördelats mellan 3 officerare
vid regementet. Det skördade höet transporterades sedan till
uppköpare i Stockholm eller mellersta Sverige. Sedan köpte artilleriet
hö från mellersta Sverige och transporterade det ned till sm
hästbesättning.

Frågan blev föremål för regeringens uppmärksamhet. Man undersökte
fallet. Arméförvaltningein försäkrade emellertid, att ^det
här gått fullt formellt och lagenligt till väga, och regeringen måste
visst resolvera, att intet i saken kunde åtgöras.

Jag har velat taga dessa exempel för att visa hur det råder planlöshet,
som man i närvarande stund måste med kraft försöka få
slut på. Folket i trakten kan icke begripa, att sådana former tålas,
att man icke kan få slut på dylikt tillstånd. Jag vill till herr krigsministern
rikta en vördsam hemställan, att han ville söka åstadkomma,
att det blir ett slut på en ordning, som föranleder dylik
planlöshet, när det gäller att tillvarataga ikronans ekonomiska intressen.
Många sådana anmärkningar skulle kunna framdragas. Vad
jag framfört är endast några få. Det är inga stora ting det gäller,
men detta spelar dock en stor roll bland befolkningen då det gäller
att bevisa, den planlöshet, det slöseri, som särskilt i militärt avseende
på många områden är rådande.

Vidare anförde:

Chefen för lantförsvarsdepartementet, herr statsrådet Nilson:
I anledning av vad den siste ärade talaren nu senast anförde bär jag
att få angående denna även i tidningspressen omförmälda gräsauktion
meddela följande.

Arrende på ifrågavarande område utbjöds genom offentlig kungörelse
den 23 juni 1917. Två anbud inkommo då. Det högsta av
de två anbuden lydde på 4,800 kronor och var avgivet, om jag ej
mins orätt, av förutvarande arrendator Det anbudet ansågs emellertid
för lågt och förkastades därför. Arrendet utbjöds ånyo genom
offentlig kungörelse den 24 juli 1917. Det kom då in tre anbud, av
vilka det högsta lydde på 6,000 kronor. Även denna gång fann
vederbörande de inkomna anbuden för låga och förkastade dem alla.
Då nu arrendet två gånger utbjudits offentligt, syntes ingen annan
utväg öppen, då det icke syntes möjligt att genom nytt offentligt utbjudande
fa anbudet böjt, än att med stöd av § 3 i kungl. förordningen
angående statens upphandlings- och entreprenadväsen övergå till
att under hand infordra anbud. Så skedde också, och de anbuden infordrades
till den 25 augusti samma år men befunnos alltjämt vara
för låga. Det högsta anbudet uppgick då till 7,125 kronor. Anbudet
förkastades. Ånyo infordrades anbud under band, och det högsta
anbud som vid detta fjärde utbjudande inkom, lydde på 7,500 kronor
och var avgivet av den omförmäldie officeren. Nu skall jag ej

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Nr C.

Torsdagen den 16 januari, e. m.

Vid remiss av yttra, mig om huruvida detta var länrplifft eller ej. Jag vill bara
statsverks- konstatera att den lantbrukare, som förut arrenderat området, var
propositionen. den gom hajde bjudit 4 800 kronor, och att det var en officer, som om(Forts.
) gjder inkom med ett anbud pa 7,500 kronor. Det kan ju i och för
sig icke anses vara förkastligt. Resultatet av det hela är ju. att
kronan fick skillnaden mellan 7,500 och 4,800 kronor eller 2,700
kronor i ökad vinst. Yarför arrendet år 1917 icke blev högre beror
förvisso därpå, att ingen 1917 kunde förutse, vilka höpriser det skulle
bli 1918. Hade man vetat, att det skulle ha blivit så höga höpriser
1918, så hade arrendet säkerligen blivit högre.

Jag ger emellertid den ärade talaren rätt uti, att systemet icke
är lämpligt. Då den ärade talaren säde, att sa-ken icke hade föranlett
någon åtgärd från regeringens sida, så vill jag här till kammarens
protokoll hava antecknad följande skrivelse, som rörande ärendet
avgick från mig till kungl. arméförvaltningens fortifikations- och
intendentsdepartement:

»Med anledning av vad i detta ärende förekommit får .jag anmoda
Eder att inkomma med förslag till bestämmelser i ändamål^att
grässkörden å truppförbands övningsplats i stället för att upplåtas
till enskild må i största möjliga utsträckning användas till täckande
av arméns behov av fodermedel. Stockholm den 19 oktober 1918.

E. A. Nilson.

K. H. Tottie.»

Det är sålunda den åtgärd, som från min sida vidtagits i detta
ärende, och det är detta jag vill hava till kammarens protokoll antecknat
i anledning av den ärade talarens påstående att ingenting åtgjorts.

Herr Nilsson i Yibberbo: Herr vice talman, mina herrar!

Herr Johansson i TJppmälby har genom ett anförande här i kammaren
uppmanat mig att svara på en fråga. Jag anser, att den frågan
egentligen icke tillhör debatten här i dag, den hör en annan tid till,
mön eftersom herr Johansson vill hava svar, skall jag be att få giva
ett sådant.

Erågan framfördes i anledning av en av bondeförbundets riksdagsgrupp
väckt motion, avseende att genom statens ingripande få
skydd för skörden 1920. Herr Johansson i TJppmälby menade att
vi genom en sådan anhållan visade oss vara de enda, som fortfarande
yrkade på att kommissionerna skulle fortfara, ehuruväl vi i
allt vårt arbete ha talat om att de böra avskaffas. Det är märkvärdigt,
att det ka.n göras en sådan sammanblandning av saker och ting,
som egentligen ej höra ihop.

Yi hava nu här i riksdagen arbetat med övriga grupper i landet
för reformer, nyttiga för fosterlandet och Sveriges folk. Hit vill jag
räkna dessa reformer, som avse förbättring av de mindre löntagarnas
ställning under denna svåra kristid. Yi gingo allesammans villigt
med därpå, emedan vi ansågo, att behovet ålade oss att giva dessa
mindre löntagare förhöjning av deras lön. Av herr Johanssons fram -

Torsdagen den 16 januari, e. m.

59 N r (».

ställning framgår, att någonting sådant icke skulle komma ifråga, när Vid remiss av
det gäller oss bönder, men jag får säga, att det är särdeles intressant
att böra, bur läget egentligen är och vart man egentligen syftar. (Forts ^
Diet vill synas, som från det hållet meningen med oss bönder skulle
vara: mohren har gjort sin plikt, mohren kan gå. — Av de anföranden,
som mot oss riktats i riksdagen, framgår tydligt samma tanke:
vänta blott tills vi komma i annan ställning och lägenhet, så skall
ni få känna på andra tag och andra fasoner. Så ligger saken. Men
Liksom andra medborgare ha rätt att få rätt i samhället, ha vi
bönder också rätt att fordra rätt i samhället. Det går icke an att
gå fram med oriktiga och partiska tankar; den ena skall ha rätt.
lika väl som den andre. Men så har det vant alltjämt. När vi framställa
en sak, skall den på detta sätt orättvist och orättfärdigt behandlas
och dragas åt sidan Det är ju alldeles klart, att det är nödvändigt
för statsmakterna att se till, att landets jordbrukare, med hänsyn
till den skörd, som ej är tillförsäkrad minimipris, blir säkerställd.

Det är icke annat än rättvisa, som ligger i den saken, och jag väntar
att den. som tänker rättvist, måste erkänna att så är.

Vad i övrigt den motion beträffar, som har omtalats, vill jag
säga, att herr Johansson i TJppmälby, när motionen föreligger till
behandling i riksdagen, skall få höra vad den egentligen innehåller.

Jag vill inte vidare tala om den, den hör icke till saken.

Jag tänkte säga något angående våra kommissioner. Herrarna
ha naturligtvis väntat, att jag skulle komma med kommissionerna:
jag skall naturligtvis gorå det, jag som de andra. Jag anser och
är fullkomligt övertygad, att den största fara, som för närvarande
hotar Sverige och Sveriges folk, är kommissionerna. Ty dessa kommissioner
arbeta efter lagar och principer, som icke på något sätt
kunna försvaras, detta såväl med hänsyn till bönderna som till konsumenterna,
ty jag tror att dessa senare lida fullt ut lika mycket av
dessa oefterrättliga lagar och bestämmelser som någonsin producenterna
göra. Jag skall anföra ett exempel, som tydligt visar det. Då
jag var hemma under julhelgen, sålde jag en egendom på auktion.

Denna egendom hade ett litet överskott på potatis. Jag tänkte, att
jag skulle sälja potatisen till arbetare, som frågade mig. om jag
kunde sälja potatis. Jag svarade dem, att jag så kunde och uppmananade
dem att gå till livsmedelsnämnden för att få kort. Jag ville
icke ha mera än maximipris naturligtvis. Om de icke själva ville
hjälpa mig att mäta in potatisen, skulle de få ersätta de personer,
som verkställde detta arbete. De kommo fram till livsmedelsnämnden,
fingo betala den ena 23 öre och den andre 25 öre kontant i förskott,
innan de fingo potatisen. Jag fick vänta över ett år. innan jag
fick betalt för veden till bränslekommissionen, men här skulle det
vara betalning kontant och mer ä.n jag ville ha. Har man rätt att i
kommissionerna på detta sätt behandla Sveriges folk? Arbetarna
voro fattiga och fingo sätta efter en hel dag för att få dersa kort.
och så fingo de betala genast och mer än jag ville ha. Det är på
samma sätt med kommissionerna i alla avseenden. Det finns icke
möjlighet att kunna försvara ett sådant system; det håller icke

Nr 6.

Torsdagen den 16 januari, e. m.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

i''1''orta.)

stånd inför det sunda förnuftet på något håll. Det ar märkvärdigt,
att man icke kan inse det, Nyligen har här i Stockholm — diet har
man talat om förut, och lag skall trycka på det ännu en gång priset
på potatis sprungit upp till 41 öre per kg. Hur kan det vara möjligt?
Jag vet, att sakkunskapen har räknat ut% att det maste vara
41 öre per kg., men det kan icke försvaras från någon synpunkt.
Det är samma förhållande med andra varor. Jag känner tall, da
man köpt hö av kommissionen för 70 öre, när maximipnset var
öre Kan sådant försvaras? Det är Sveriges folk, som far betala
detta, under det att en tjänstemanmbyråkrati uppväxer bär i landet
med krav och fordringar, som ingen människa kan fylla. Jag sager
därför, att det största spektaklet i Sverige är kommissionerna och den
största faran i Sverige är kommissionerna. Jag är icke egentligen
någon finansman, men lag har läst vad finansmännen såga om dessa
kommissioner. Om de icke snart och förståndigt avvecklas, sta vi
inför en katastrof, anse de. Jag förstår vad meningen är darmed och
inser, att katastrofen måste komma Jag uppmanar därför alla dem
det vederbör att snarast och förståndigast möjligt avveckla detta

Lantmännen, deras hustrur och barn fa arbeta — det veta alla,
som vilja veta det — ivrigt och ihärdigt från tidigt till sent. L>e
få ligga i för att skaffa Sveriges folk bröd under denna tid, och
dock ”finnes det icke någon grupp av Sveriges folk, som blivit sa
trakasserad, som bönderna blivit, det måste alla inse. De bliva icke
blott utsatta för trakasserier, stämningar och oförnuftigt höga böter
utan även för ovett i pressen för det gedigna fosterländska verk de
utföra. Man kan verkligen tröttna, och vore icke Sveriges. bönder
så lojala och tålmodiga, som de äro, skulle det hela redan för
sedan ha spårat ur. Men Sveriges bönder ha varit tåliga, och de
äro fortfarande tåliga, och de fördraga detta till en tid, men en rättelse
måste ske i detta avseende. Man maste lära sig förstå varandra,
om det-skall gå lyckligt bär i samhället. . .

Under denna kristid har genom kommissionernas. arbete växt
upp ett jobbarvälde, som hotar de sunda affärsprinciperna här i
landet, och den allmänna samhällsmoralen har genom dessa oförnuftiga
lagar och bestämmelser sjunkit i oroväckande grad. Maximitprisen
ha visat sig oförmögna att råda bot på detta .onda. Bakom
maximiprisen har jobberiet bedrivits i oerhörd omfattning, och prisen
hava drivits upp i det oändliga. Det har icke funnits någon möjlighet
att med detta system komma åt jobbarna. Med penningens
makt ha dessa tryckt på lantbefolkningen; guldet har bland., folket
utövat en bedrövlig makt. Man bär tryck!, med guldet på lantmännen
och sagt: låt mig få kapa den och den ransonerade varan;
bär äro 10. 15 kronor för ett kilo smör, 25 öre för ett kilo potatis
o. s. v. Naturhgtvis ha många fallit för frestelsen. Så har man
gått tillväga allt efter råd och lägenhet och ''givit vad man kunnat;
den. som haft gott om pengar, har givit mera, andra mindre.. Här
är brottsligheten stor inför dessa lagar. Vem kan säga sig. fri?
Hela folket funderar, hur det är med kommissdonsherrarna stjälva.

Torsdajtea den 16 januari, e. in.

61 Nr 6.

och man kunde gå högre upp och fråga, om man även där star kla»
för kristidslagarna. Jag tror det icke.

Nu har under dessa förhållanden den egentliga domen träffat
Sveriges bönder. Man har kastat sig över bönderna och avklätt
bonden all heder och ära. Han är en hatad individ i samhället;
såsom en brottsling står han inför samhället. Det är dessa krrstidslagar,
som bringat det därhän. Nu säger man från regeringens sida,
att den svenske bonden är den hederligaste av alla inom samhället.
Menar regeringen något med vad den säger? Regeringen kan väl
icke ljuga i en sådan viktig sak, utan det måste vara sanning. Men
kristidslagarna ha bringat det därhän, att samhället har för sig, att
den svenske bonden är en brottsling. Bonden är föremål för ett
intensivt hat här i samhället. Hur skall det gå? Aldrig har hatet
till bonden varit så starkt, och aldrig har klyftan mellan producenter
och konsumenter varit så sLor, som den är nu. Mellan människor
i samma land, som äro på allehanda sätt beroende av varandra,
borde det icke finnas ett sådant svalg. Det finns ingen möjlighet
att genomföra de demokratiska principerna rätt och riktigt under
sådana förhållanden. Det väldiga svalget måste fyllas, och vi måste
lära oss att förstå varandra.

Med dessa ord har jag sagt vad jag egentligen tänkte säga. Jag
skulle ha önskat giva ett litet nyp åt bränslekommissionen, men jag
skall avstå därifrån för denna gång. Det blir ett tillfälle, som bHr
mera passande än detta, men då kommer det.

Herr E 1 i s s o n: Herr vice talman! Bland de spörsmål, som varit
föremål för behandling i denna remissdebatt och även vid de föregående,
märkes särskilt vår folkförsörjningsfråga, och det är kanske
icke så underligt, ty det är ju så, att om icke folknäringen kan på betryggande
sätt tillgodoses, uppstå svårigheter i hela vårt näringsliv.
Även om icke vårt land såsom en del andra länder varit utsatt för direkt
hungersnöd, har ändå bristen och umbärandena varit ganska
kännbara inom störa lager av vårt folk. Nu var det ju glädjande att
i dag få höra av herr jordbruksministern, att vad beträffar vår livsmedelsfråga
har det ljusnat något, och det kan man också säga, särskilt
vad angår brödfrågan. Men det är visisa andra förhållanden,
som äro ganska invecklade. Det är vissa med folkförsörjningen sammanhängande
förbål''anden, som äro ganska illa ställda inom vårt
land. Det är särskilt en punkt, jag vill vidröra här, som icke direkt
varit föremål för debatt i dag, och det är frågan om import av kraftfoder.

Herr jordbruksministern omnämnde, att vi dels lyckats få in så
och så mycket kraftfoder och dels ha att vänta sådant, men om vi
taga i betraktande den klena foderskörd vi haft under förra året, så
finna vi, att frågan är i ett mycket kritiskt läge, mera kritiskt än
mången tänker sig. Det är just detta, som gör, att mången ställer den
frågan för sig: har det verkligen från vederbörandes sida gjorts vad
som göras kan i detta avseende? Jag sätter icke i minsta tvivelsmål,
att ej både regeringen och folkhushållningskommissionen gjort vad de

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Nr «. 62

Torsdagen den 16 januari, t*, m.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forte.)

kunnat, men jag har mig bekant, att visa importfirmor säkerligen
skulle kava införskaffat dessa förnödenheter, om de haft rättighet därtill.
Herr jordbruksministern yttrade visserligen, att han vidtalat dessa
importfirmor, men att de dragit sig för denna import, emedan den
varit förenad med viss risk. Ja, det veta vi litet var, men denna risk
skulle många importörer ha iklätt isig, om de vid varans framkomst
fatt fritt disponera över densamma. Men när de lyckas att fa in varorna,
lägger kommissionen beslag på dorn. Sa bär skett med det
kraftfader, som nyligen kommit in. Det är just detta förhållande,
som gjort, att inga affärsmän vågat sig på att importera, därför att
de veta, att de äro utsatta för dela risken att icke få skörda vinsten,
utan att kommissionen läger beslag på varan, när den kommer, in.
Jan- vet mycket väl, att kommissionen behöver förfoga över vissa
kvantiter kraftfoder för att bli i tillfälle att lämna kompensation
till dem, som leverera mjölk till städerna, och för att på sa sätt kunna
ordna städernas mjölkfråga, men det är ett Hundratal av lantbrukarna,
som leverera sin mjölk direkt till städerna; den störa.mängden av dem
levererar till mejerierna, och de få ingen kompensation.

Då, såsom man vet, leveransplikten varit ganska hård, befinner
isig en stor mängd lantbrukare nu i ett verkigt nödläge.vad beträffar
folderfrågan. Jag vet, att många lantbrukare inom olika trakter av
vårt land icke ha någon fodersäd för sina djur. Kunna de icke fa
denna fråga ordnad framåt våren, stå många inför, en situation, som är
kanske den mest kritiska, som varit under kristiden, ty det är. icke
mycket bättre, när djuren svälta, än när det är brist för oss själva,
och det inverkar menligt på folknäringen på vissa andra områden.
Därför anser jag det vara önskvärt, att man från regeringens sida
handlar lika snabbt, när det gäller import och försäljning av kraftfoder,
som man gjort i fläskfrågan. Fläsket har ju lämnats fritt nu.
så att importörerna få införa och själva försälja denna vara. Om ett
beslut av liknande art fattades i fråga om kraftfodret, skulle många
importörer våga risken att skaffa in kraftfoder. Da detta är en så
viktig förnödenhet, är det av stor betydelse, icke blott att från regeringens
och folkhushållningskommissioners sida göres vad som kan
göras, utan även att importörerna lämnas tillfälle, att skaffa landet
dessa förnödenheter i så stor utsträckning som möjligt.

Jag har särskilt velat understryka, denna sak, därför att. jag anser
den lika viktig som någon annan importfråga, kanske viktigare,
och därför skulle jag vilja rikta en vädjan til regeringen att i denna
fråga handla lika snabbt som i -fläskfråran, så att handeln med kraftfoder
kan bli fri, ty det skulle bliva till gagn för stora grupper av
våra lantbrukare framåt vårsidan.

Herr Lindman: Herr talman! Jag begärde ordet med anledning
av ett yttrande som fälldes av herr statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet. Han uttalade i sitt anförande, att det nu
var så populärt att klandra kommissionerna. Jag får då säga, att jag
icke av den anledningen yttrat mig härutinnan, även om han velat
insinuera detta i sitt yttrande, bara därför att det skulle vara så

Torsdagen den 16 januari, e. m.

63 Xr 6.

populärt. Redan vid remissdebatten för två år sedan 1917 yttrade jag
mig här i kammaren i dessa saker och klandrade även då vissa åtgöranden
från kommissionernas sida. Jag framhöll då t. ex., att brödsädskontingeringen
borde hava införts tidigare än fallet blev. Jag
framhöll ytterligare, att det var oberättigat att sänka maximipriserna
på hösten 1916, och jag talade om nödvändigheten av att höja
produktionen och även om nödvändigheten att införa minimipris, på
det jordbrukaren skulle veta vad han hade att rätta sig efter. Det
är sålunda icke något nytt att man nu framkommer med dessa anmärkningar.

Han sade vidare, att denna fråga behandlats av mig mycket ytligt.
Det må stå för hans omdöme, att den behandlats ytligt av. mig.
Från min sida var icke meningen att vara ytlig utan de anmärkningar
jag framställt hava huvudsakligen i dag gått på det förhållandet, att
nu har man kommit så långt med detta, att, såsom förhållandena nu
äro, bör man verkligen kunna komma till en avveckling. Och hela
syftemålet med det anförande, som jag i denna del hållit, var att man
skulle komma fram till denna avveckling. Statsrådet uttalade, att
jag klandrade inköpsverksamheten. Han frågar: Yar skulle vi ha
istått, om icke spannmål inköpts av staten? Det är rätt egendomligt
att säga något sådant, när jag vid tidigare tillfällen talat om och även
i dag sagt, att brödsädsregleringen var en nödvändig sak och till
och med bort komma tidigare och då därmed naturligtvis måste följa
inköp av spannmål. Det är alldeles påtagligt, att mitt klander icke
kunde rikta sig mot istatens inköp av spannmål, utan det riktade sig
emot en del andra affärer som kommissionerna gjort, och som jag ansett
onödiga.

Sedan var det ett arv allt det här, som den nuvarande regeringen
icke kunde rå för, ty det hade fått det av sin företrädare. Den har
istället arbetat på inskränkningar. Jag undrar, om man kan säga att
t. ex. det vi talat om i dag, eller verksamhetens utvidgning till att
omfatta även inköp av potatis, att det också innebär att inskränka
sin verksamhet. Jag tycker, att det tvärtom är en utvidgning på ett
mycket stort och farligt område, som aldrig förekommit förr. Det var
vid ett annat tillfälle. Det var då icke herr statsrådet Petersson utan
herr Petersson, som i Jämtland på hösten 1917, när vi stodo inför valen,
talade ord, som jag erinrar mig mycket väl. Det hette då, att
tvångssystemet måste bort. Men om man fäster sig vid det uttalande,
som han gjort i dag, finner man, att det går icke så lätt att
taga bort det, utan tvärtom synes det mig, som om han vore ganska
ljum i sin uppfattning om att denna avveckling skall ske fort, och
han tycks vilja låta avvecklingen komma så småningom.

Beträffande sedan den här frågan om de förluster, som uppkommit.
vill jag icke isäga mer än att jag instämmer i vad herr Rökig
sagt, att man skall lägga fram för oss vad förlusterna blivit och
låta oss sedan bedöma, om. det icke är bättre att taga dessa förluster
på en gång än låta dem ismyga sig på en undan för undan utan att
man vet av det. Kanhända det är mycket bättre att i samband med

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forte.!

jj,. g_ 64 Torsdagen den 16 januari, e. in

Vid remiss av avvecklingen av kommissionsväsendet även avveckla dessa förluster
statsverks- oc^ dem

propositionen. fl“ir statsrådet oöli chefen för jordbruksdepartementet yttrade
(1W) sig även han vid remissdebatten 1917 på tal om import och tillgång

på spannmål o. s. v. Det första, man frågade sig — hette det —
inför detta så djupt ingripande tvångssystem — det gällde da brödsäden
— är: har det varit nödvändigt att tillgripa en sa ytterst valdsam
åtgärd? Nu finner man, att lian måste försvara det. ^ Här behöver
det väl icke vara någon tvekan om själva brödsädestragan. Det
äro väl alla överens om att den var nödvändig, och den maste naturligtvis
stå kvar så länge, tills man är på det klara med att man kan
komma ifrån den och ändå ha trygghet för att kunna skatta den
brödsäd, som erfordras för svenska folket. . ,

Angående superfosfaten finner man av anförandet, att jordbruksministern
här icke ämnade göra något. Han erkände likväl, att
det till en viss del var berättigat detta klander från rekvirenternas sida
över att de icke fingo veta priset, när de förbundo sig att övertaga
vissa kvantiteter av detta gödningsämne. Jag må säga, att det ligger
väl ändå ett mycket stort berättigande i att säga det. ^Men ha de
kommit ifrån det? Det sade herr jordbruksministern aldrig. Han ansåg,
att det skulle vara önskvärt, om man kunde komma ifrån aet,
men kan det verkligen bli något av med den saken. När rekvisitionerna
inskickades eller —■ rättare sagt — de blanketter utskickades,
på vilka man skulle rekvirera detta gödningsämne, kunde man väl
hava antytt för de personer, som skulle hava det, att det ovillkorligen
måste bli fråga om väsentligt högre pris än förra året. _ Jag har sett
en sådan där rekvisitionsblankett, men där stod ingenting om priset.
Nu fingo vi höra såsom ett svar på den frågan, som jag gjorde, att
av de miljoner, som voro anslagna till en lindring uti priserna på
gödningsämnen, icke någon del kom detta till godo. Men. ha da alla
dessa miljoner gått åt på annat håll? Vi hörde, att 4 miljoner skulle
gå till kalkkväve och en del till apatiten. Men finns icke något kvar
för att rätta det nu föreliggande mycket tråkiga förhållandet? _ Den
frågan gör man sig. Beträffande andra gödningsämnen, särskilt de
kvävehaltiga och norgesalpeter, vill jag säga, att jag_ aldrig klandrat
det avtalet. Det nämnde också herr Rökig, att jag icke gjort. Jag
kan icke klandra ett avtal, som jag icke känner till. och sådana förhållanden,
som jag icke har reda på. Men jag anförde detta såsom ett
exempel på vart det tar vägen med statens stora inköpsverksamhet,
och vilka förluster staten kan komma att råka ut för.

Sedan var det slutligen en sak, som jag icke kan förbigå^ och
det var potatisfrågan. Här försvara^ åtgärden från herr statsrådets
sida och detta därmed att han frågar: Var det överflöd i fjol? Nej,
det var det naturligtvis inte. Det veta vi alla. Men man kan ställa
den motfrågan: Vet man, om det blir överflöd i år? Kanhända blir
det icke bättre i år, men det vet man icke. Dessutom förbiser han
alldeVs, att förhållandena i år icke äro analoga med dem. i fjol. Ty
i fjol hade man på potatisen ett pris av 7 kr., medan priset på kålrötterna
var alldeles fritt, och vad blev då följden? Naturligtvis att

Torsdagen den 16 januari, e. m.

65 >> 8.

potatisen icke kom fram. Men om man tänker sig ett sådant pris,
som man nu föreslår att betala här i Stockholm, 41 kr., är det väl
icke någon av herrarna, som tvivlar på att det icke skulle komma fram
hur mycket potatis som helst, även om jag kan instämma med herr
Jörn sson i lievinge därutinnan, att icke hela detta pris bör komma
jordbrukarna tilgodo utan en del också konsumenterna till godo. Nu
går en stor del av detta pris, som skall betalas av konsumenterna,
iörlorat på ett onödigt sätt, och det skulle komma bättre till godo,
om konsumenter och producenter finge dela den förlust, som uppkommit.

Beträffande leveransplikten måste jag återkomma till den frågan,
da herr statsrådet sägen, att något slutgiltigt svar icke är möjligt
att. lämna. Vad jag då vill erinra om är, att herr statsrådet går
i sitt anförande fullkomligt på sidan om det som jag anmärkt på.
Han talar icke alls om detta, utan han gjorde sina erinringar på eu
helt annan linje. Jag har aldrig sagt. att det gamla systemet var
bättre. Jag tror tvärtom, att det nya är bättre, om det bliver lagt
sa att vid det nya systemets tillämpning den orättvisa, som jag
Klandrat, tages bort Det erkändes också av herr statsrådet, att det
kanske var pa det sättet, att man satt för stora leveranskrav på hö,
, k°rde vant lägre och kanske både även uppskattningen
blivit för hög Men om det är på det sättet, kan jag icke underlåta
att upprepa den fragan: Varför gör man icke någon reduktion och
variör icke luta denna sak komma till ett avgörande? Jag har fått
den övertygelsen,; att här har det blivit oriktigt g;ort och hela saken
fagts felaktigt, så att man bör göra en rättelse och icke låta de-sa
lantmän, särskilt i Norrland, hava denna ovisshet hängande över sig
dag etter dag och manad efter månad, utan att en undersökning göres
i dessa förhallanden. De ha, som sagt, att vänta sig detta framdeles
™ea v.eAn? in”en^ing,> 0ch icke förrän det blir konstaterat, sä°er herr
statsrådet, kan man göra något vid det, och först då skola de behändig
3i Vi 63 ^asom som fullgjort sin leveransplikt. Det var väl i
alla fall en felsägmng, ty de skola väl icke behandlas på samma sätt
som de, som anmält sig kunna leverera efter 1918 års system Vad
har framhållit har varit det orättvisa i det sätt, på vilket denna
tillämpning gjorts särskilt beträffande lantmännen 1 Norrland
skonsbygderna i övrigt, och .lag bar uttalat önskvärdheten av att fatta
ett byslut och meddela bura det blir med detta.

Nu fingo vi böra. huru mycket som redan kommit in och leve reKfs

''il T01!o?. och clpt var insila noda siffror, och de jämfördes
med Dolarets dallra resultat. Men i fjol var skörden helt annan, och
danar kan man icke räkna i år på samma sätt som i fjol.

slutligen kommer lag till sista delen av herr statsrådets anförande.
dan lian söner, att det icke är möjligt att i ett slån avveckla kommissioneraa
Det når icke med avseende på brödet. Ja, vem bar beat.
al,t detta ,?kall avvecklas i ett enda slån? Vem bar beo-ärt
•i b;°; r^sonennnen skulle avvecklas på eu enda gån~? Det bär
icke tant någon m och naturligtvis icke heller mig att "gorå ett sådant
yrkande. Det är helt enkelt omöjligt. Men vad man vill är,
Andra kammarens protokoll 1919. Nr 6 5

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.''

Nr 6. 66

Torsdagen den 16 januari, e. m.

Vid remiss av att avvecklingen skall försiggå i så hastigt tempo som möjligt och,
statsverks- gg.Jom jag uttalade det, att man verkligen kommer till klar insikt om
propositionen ^är kör görag någonting för en snar utveckling och göras fort och
orts'' göras snart, ty på det sättet skulle en hel mängd av de bestämmelser.
som finnas kunna vara fullständigt borta, innan detta års slut —
möjligtvis även bröd-ädsregleringen, men det beror naturligtvis även
på importen.

Jag säger, att jag icke kan få fram ur herr statsrådets anförande
något annat än att han icke är så ofantligt angelägen om att komma
till denna avveckling. Han sade slutligen, att man kan icke säga, att
svårigheterna för folkförsörjningen äro större nu än de varit förut.
Nej, naturligtvis kan man icke säga det, och det har icke heller någon
sagt. Men vad jag sagt är att det är mycket större svårigheter nu på
industriens område och beträffande en hel mängd frågor, där man
bundits av bestämmelser, som följt med importen, sämre ställt än det
varit vid något föregående tillfälle under kriget, och de svårigheterna
hava ökats undan för undan denna höstens lopp.

Jag skall, herr talman, icke uppehålla kammaren längre utan
sluta med detta. Jag vill dock särskilt hemställa till regeringen, att
den ville göra allt vad göras kan för att söka påverka kommissionerna
att få en avveckling till stånd av än den ena och än den andra varan
och att söka få den till stånd så fort som möjligt, ty det tror jag
verkligen skulle komma att lända svenska folket till nytta.

Under herr Lindmans anförande både herr talmannen återtagit
ledningen av förhandlingarna.

Herr Forssell: Herr talman, mina herrar! Under den debatt,
som här har förts i dag rörande kommissionsväsendet och dess
bister, hava. vi även haft förmånen att få lyssna till ett mycket
långvarigt anförande från en socialdemokratisk ledamot på Uppsalabänken.
Såvitt jag fattat rätt, var det långa talets korta mening,
att han sökte göra socialdemokratien urarva i kristidskommissionernas
förestående bankruttmässiga konkursbo. Den omständigheten, herr
talman och mina herrar, att socialdemokratien i närvarande stund bestrider
sin frändskap med dessa kristidskommissioner, förringar naturligtvis
på intet sätt socialdemokratiens ansvar för dessa kristidskommissioners
skaplynne och sätt att fungera, ty, mina herrar, jag ber
er komma ihåg, att denna socialdemokrati har ju icke i Sveriges offentliga
liv varit någon maktlös faktor. Den har tvärtom sedan en mycket
lång tid tillbaka varit den, kan man säga, huvudsakligen bestämmande
faktorn i vårt inre politiska liv, men under den tiden har man
väl icke haft tillfälle att förspörja en enda ansats att få en reform av
kristidskommissionerna i den riktning, som man — om man får tro
herr Engberg — egentligen skulle omhulda inom socialdemokratien.
Det har icke gjorts ett enda försök, såvitt jag har mig bekant, ifrån
socialdemokratiens sida att på dessa kristidskommissioner trycka den
stämpel, som herr Engberg vill skönja och finna hos en kommission
eller hos en förvaltning, som skall vara buren av den rätta socialdemo -

Torsdagen den 16 januari, e. in.

>''r (>.

kratiska andan. Det synes nrg, icke värt, att herr Engberg härpå
■svarar, att socialdemokratien icke skulle hava tillräcklig makt att
driva, sina synpunkter i den frågan igenom. Inledningsvis yttrade
nämligen herr Engberg, att om det så skulle ske, att e''t folkens förbund
nu komme till stånd, och om därav någon heder verkl gen skulle
vara att påräkna för initiativtagare och startare, skulle en mycket
stor anpart av hedern . tillkomma socialdemokratien. Då man kan
gorå . gällande att socialdemokratien alltså skulle kunna räkna
på sitt kreditkonto en omorganisation av hela den internationella
världen, vore det väl ända ganska egendomligt, om denna socialdemokrati
icke skulle kunnat sätta sin stämpel på den svenska kristidsorganisationen.

Mina herrar! Jag har nämnt några ord om folkens förbund. Den
tanken leder mig osökt över till ett spörsmål, som mycket ofta har
satts i .samband med fragan om folkens förbund, nämligen vår försvarsfråga.
Bär har en annan ärad socialdemokratisk ledamot, en
ledamot på Stockholmsbänken, uppträtt och mycket skarpt polemiserat
mot.vad han behagade kalla högerns svartmålningar av det utrikespolitiska
läget och våra utrikespolitiska framtidsutsikter. Han
ville gorå gällande, att man mycket väl kunde underlåta att vänta på
den allmänna freden och på det där folkens förbund, som alla nu hoppas
på. Han trodde i stället, att man med det allra snaraste kunde
gå till den avveckling av försvarsväsendet, som så många, enligt hans
sätt att se saken, länge velat. Han yttrade, att han väl visste, att
»man» reste invändningar mot detta resonemang. Ja, mina herrar,
det är alldeles sant: Man har rest invändningar. Vi behöva visst icke
gå så långt för att få reda på, var invändningarna äro resta med den
största, skärpan och med den pregnantaste formulering, som kanske
givks i Sveriges offentliga liv. I dag har i denna kammare utdelats
protokoll från urtima riksdagen, från debatten den 14 december 1918,
där man läser följande uttalande: »Det är omöjligt för regeringen att
uppdraga de grundläggande riktlinjerna för denna revision, innan vi
få någon kännedom om den nya ordningen i världen, innan vi få
klarhet i den .avgörande frågan om nationernas förbund och dess gestaltning
åtminstone i stora drag. Vi hoppas och tro, att på fredskongressen
kommer att beslutas en avveckling i någon form av alla
nationers rustningsbördor, och att vi just därigenom skola få ytterligare.
en utgångspunkt för vår egen försvarsrevision. Men vi ha
ännu icke fått denna utgångspunkt på något sätt klarlagd. Och det
jbör icke förbises, att om ett nationernas förbund kommer till stind,
sa kan detta komma att medföra för alla s*ater som däri inträda icke
blott .rättigheter, utan också vissa skyldigheter: skyldighet att var
för sig tillvarataga sitt oberoende, skyldighet att var och en i sin
stad bidraga till att upprätthålla den nya rättsordningen gent emot
dem, som skulle kunna störa den, och skyldighet att för detta ändamål
upprätthålla en viss, om också begränsad väpnad makt. Även i
detta avseende behöva vi således avvakta, vad som kommer att ske
vid den s*ora uppgörelsen i samband med fredsslutet, innan vi kunna
definitivt gå till verket med den stora försvarsrevisionen.» Dessa

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

Forts.

Nr (i. 68

Torsdagen den 16 januari, e. m.

Vid remiss av
statsverksp
ropositionen

(Forts.)

ord, som jag haft nöjet uppläsa, äro fällda av hans excellens herr
statsministern. Herr Hansson på Stockholmsbänken behöver därför
icke med sina förebråelser adressera sig till en höger, som jag tror
är benägen att göra dessa hans excellens herr statsmini-terns ord helt
och hållet till sina egna. Herr Hansson har närmast att vända sig
till herr statsministern och jag kan försäkra, att den uppmärksamhet
skall icke bliva liten, med vilken utvecklingen av motsatsen mellan
herr Hanssons och herr statsministerns synpunkter kommer att följas.
Herr Hansson yttrade dessutom, att den allmänna krigströtlheten skulle
göra alla dessa betänkligheter, som jag här nyss haft tillfälle att
andraga, alldeles överflödiga. Det förefaller mig emellertid, om man
verkligen följer med vad som händer runt omkring i världen, som om
man borde inse, att den allmänna krigströttheten ändå icke^vore större,
än att det förekommer rätt blodiga fejder nära in på våra gränser.
Jag v.ll för övrigt endast erinra herr Hansson om vad hans partikamrat
herr Branting yttrade i denna riksdag lördageD den 2 november 1918,
då herr Branting citerade en skrift, som hade tillställts honom, som
löd sålunda: »Militäre skriftställaren general Aar har författat cn
karakteristik av sovjetarmén. Enligt generalens mening har armén
lutt.Ils blivit underskattad. Den består utav en miljon övade soldater
och står under kommando av erfarna officerare. Kommissariatet
arbetar på ytterligare förstärkning av armén.» o. s. v. Alltså: herr
Hansson behöver icke heller i den punkten gå så långt för att finna
en grundlig vederläggning av de synpunkter, som han här trots »in
högt vördade chefs yttrande i dag upptagit kammarens tid med.

Mina herrar! Jag skall be att få tillägga ännu några reflexioner.
Försvarsfrågan är ju på det allra intimaste sätt förknippad
med hela vårt lands utrikespolitiska läge. Det är en ^upprörd tid
vi genomleva, och det är av allra största vikt att hela vårt folk kan
samlas till de prövningar, nationen kan komma att genomgå. Det är
därför också av vikt, att nationen har klart för sig, vad det är,^ som
vederfares den, såväl utifrån som genom den egna ledningens åtgöranden.
Åtminstone synes man kunna vänta, att i de aktstycken,, där
enligt gammal hävd för folkets öden betydelsefulla fakta skola inregistreras,
sådana icke måtte förbigås med tystnad. En sådan tystnad
om mycket vikt ga tilldragelser kan alltför lätt tolkas såsom ett dåligt
tecken. När man genomläser berättelsen över vad i rikets styrelse
tilldragit sig sedan förra lagtima riksdagen, finner man där visserligen
mycket intressanta saker, upplysningar i den ena punkten och i den
andra punkten. Man finner meddelande om skiljedomsuppdrag, som
givits åt Hans Maj:t Konungen, och man finner meddelanden om åtgärder
av ännu större värde, men hur man än studerar det märkliga
aktstycket, är det en punkt, som man mod en viss förvåning icke
återfinner. När man läser sådana aktstycken som det ifrågavarande;,
är det ju så, att man icke bara ser på vad som står där, utan det kan
också vara ganska betydelsefullt, som icke s+år där. Man upptäcker
då. att man omnämnt t. ex., att »Kungl. Maj:t har den 6 december
1918 beslutat godkänna samt bemyndiga Kungl. Maj ds minister i
Köpenhamn att underteckna ett av vederbörande svenska, danska och

Torsdagen den 16 januari, e. m.

norska representanter uppgjort förslag till deklaration mellan de tre [
rikena angående ömsesidighet i fråga om ersättning för olycksfall i propositionen.
arbete». Den not''sen meddelas för den 6 december, men vad som (Forts.)
tilldragit sig den 7 december, nämligen den diplomatiska brytningen
med Sovjetryssland, den episoden är icke i denna årsberättelse omnämnd
på något sätt. Det är också att markera, att i trontalet finns
icke denna viktiga händelse på något sätt antydd. Nu vill jag genast
tillägga, att jag för min del tillåter mig icke något omdöme om realia
i denna fråga. Jag har emellertid den känslan, att mellan gammal
svensk lagkultur och bolschevistiskt barbari råder en motsats, som
någon gång måste komma till en brytning. Det har icke förvånat
mig, men jag har tyckt det vara en rätt egendomlig ödets lek, att det
fallit just på denna regerings lott att verkställa (brytningen. Jag
viU dock påpeka, att då denna kulturella brytning sker, bör för folket
fullständigt klargöras de politiska konsekvenser, som följa av en sådan
kulturell brytning. Detta klargörande av de politiska konsekvenserna
sker allra minst genom att själva faktum undandöljes och
icke klart omnämnes i de rapporter, som, den ansvariga ledningen är
skyldig nationen.

Det är endast dessa korta anmärkningar, som jag veld gorå i
denna sena timme, och har jag icke något vidare att nu tillägga.

Hans excellens herr statsministern E d é m: Herr talman! Ehuru
det senaste anförandet gick ut på en rätt förvånande utläggning över
utevaron i den ärevördiga »berättelsen om vad sig i riket tilldragit»
av något, som herr Forssell skulle önskat se i denna berättelse, skulle
detta knappast hava i och för sig uppkallat mig att vid denna sena
timme att taga till orda, om icke förhållandet varit det, att jag känner
mig skyldig att också lämna några meddelanden i anslutning till åtskilligt
som förut under diskussionen har förekommit. Jag syftar pa
de anmärkningar, som hava gjorts rörande våra utrikespolitiska förhållanden,
och som det borde tillkomma mig att besvara, då utrikesministern
är förhindrad att här närvara.

Däremot nödgas jag fullständigt lämna å sido det älsklingsämne,

^am i övervägande grad har upptagit debatten, nämLgen frågan om
kommissionerna och deras avskaffande. Anledningen härtill är, att
i detta stycke faktiskt intet tycks vara att tillägga till de förklaringar,
tom redan givits från regeringens sida. Yisserl gen följde jag i förmiddags
med den största uppmärksamhet, herr Lindmans långa anförande,
och med spänning avvaktade jag det resultat, vartill han skulle
komma såsom sin politik för avveckling av kommissionerna. Men resultatet
blev en betänklig besvikelse. Ty herr Lindman måste konstatera,
att Kungl. Maj:t — Konungen själv i trontalet — hade förklarat
som sin önskan, och sålunda naturligtvis också som regeringens,
att så snart som möjligt avveckla kommissioner och statliga
regleringar med iakttagande av erforderlig hänsyn till nödvändigheten
»v att tillvarataga och rättvist fördela de viktigaste förnödenheterna.

Man kan utgå ifrån a4t herr Lindman själv efter sina mycket långa
»tläggningar gärna velat komma till en sammanfattande formel, som

Sr C. 70

Torsdaeen den 16 januari, e. ra.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

kunde gorå anspråk på att vara bättre än denna. Men denna nya
formel blev ingen annan än den, som vi hört nu i kväll; att man måste
se till att verkställa avvecklingen i »så hastigt tempo som möjligt».
Vad som är skillnaden mellan »så snart som möjligt» och »i så hastigt
tempo som möjligt», det har herr Lindman icke klargjort för mig, och
förmodligen ej heller för någon annan. Saken är naturligtvis den, att
vi hava, även vi, precis samma önskan som herr Lindman. Även vi
vilja taga det — låt oss säga — i så hastigt tempo som möjligt. Även
vi vilja, såsom jag uttryckte det- under urtima riksdagen, icke dröja
en enda dag mera än vad som är nödvändigt. Men det finns härvidlag
vissa betydelsefulla hänsyn, såsom herr Lindman också fullkomligt
riktigt erkände nå de olika punkterna, som man icke kan komma förbi,
och detta är den enda orsaken till att det kan dröja något med den
ena och den andra varans frigivande. Hur herr Lindman i jordbruksministerns
anförande kunde finna någon »ljumhet» i dennes ställning
till avvecklingen, det har verkligen varit mig fullständigt oförklarligt.
Den »ljumheten» reducerar sig nog helt enkelt till en viss skillnad
i temperament och uttryckssätt mellan jordbruksministern och herr
Lindman.

Jag begränsar mig, som sagt, till frågorna om utrikespolitiken,
och jag skall i största korthet beröra de punkter, som varit, uppe på
detta område.

I sitt anförande på förmiddagen vände sig herr Lindman enligt
referat i tidningen Aftonbladet, som bestyrkes av anteckningar gjorda
av mina kamrater i statsrådet, emot regeringens »hemlighetsmakeri» i
allmänhet och speciellt i fråga om den del av vår utrikespolitik, som
rör handelsavtalet med västmakterna. Jag bestrider på det bestämdaste,
att det finns någon rimlig grund för beskyllningen för hemlighetsmakeri
i allmänhet. Det är tvärtom så, att denna regering icke
begär bättre än att kunna framlägga så mycket som någonsin låter
sig framläggas inför offentligheten, och det har den vid många tillfällen
visat. Vad handelsavtalet beträffar, känner herr Lindman
faktiskt till, att när detta på sin tid icke kunde offentliggöras, berodde
det icke ensamt på den svenska regeringen, och om ett offentliggörande
icke har skett än i denna dag, är förklaringen fortfarande den, att
det icke berott ensamt på den svenska regeringen. Ifall det låter sig
göra att offentliggöra vara sig avtalet eller en utförlig redogörelse, så
kan jag gärna här uttryckligt uttala, att regeringen har en livlig önska®,
att så måtte kunna ske. Om det icke sker, så beror det sålunda
icke på oss. Därmed borde väl, synes det mig, varje tal om avsiktligt
hemlighetsmakeri i det sammanhanget en gång för alla bringas ur
världen. Att regeringen i varje fall icke heller i detta ärende velat
på något vis bryta sin princip om ett nära samarbete mellan regering
och riksdag i utrikespolitiska ting, det är i handling ådagalagt
där genom, att ju regeringen har i den enda form, som varit möjlig,
nämligen genom sammanträde inför slutna dörrar, berett riksdagen
tillfälle att taga den mest utförliga kännedom om detta avtal. Att det
har absolut fullständigt förelegat för hemliga utskottet lär herr Lindman
själv kunna bestyrka.

Torsdagen den 16 januari, e. m.

71 Sr 6.

I övrigt liar jag att med mina svar på det utrikespolitiska området Vlft^£*£sav
huvudsakligen vända mig till en annan talare, nämligen herr Måns- prolosäiontn.

S0I1. # . 0 (Forte.)

Herr Månsson berörde i sitt anförande tre utrikespolitiska frågor;
frågan om Åland, frågan om den i Estland pågående försvarskampen
mot bolsjevikarméns angrepp och åtgärder här hemma i Sverige
för bis''ånd åt Estland samt till sist frågan om det s. k. avbrytandet
av de diplomatiska förbindelserna med Sovjet-Ryssland.

Vad den första frågan, den om Åland, beträffar gläder det mig
att i herr Månssons anförande hava funnit ett oförbehållsamt uttryck
av sympati för ålänningarnas strävande och den svenska allmänna meningens
hållning till denna strävan. Herr Månsson framhöll emellertid,
att om det skulle gå så, som ålänningarna önska och den svenska
regeringen söker i samförstånd med Finland åstadkomma, nämligen
att ögruppen återförenas med Sverige, komme detta också att draga
med sig ett visst ökat ansvar för Sverige, för vilket ansvar han bävade
tillbaka. Han uttalade en tvekan och t. o. m. en fruktan inför detta
ökade ansvar. Jag tror emellertid, att herr Månsson överdriver innebörden
av Ålands återförenande med Sverige i detta avseende. Han
förJbiser den betydelse, som denna ögrupp har för Sverige, även om
den icke är förenad med Sverige. Det är icke så, att ifall Åland icke
skulle återkomma till Sverige, vi därmed kunna bortse från vad som
händer och sker på eller med Åland. Åland ligger där det ligger,
det har samma strategiskt politiska vikt för Sverige även i annan
makts hand, man kan t. o. m. säga en för Sverige större och farligare.

Om Åland återförenas med Sverige, så behöver, såvitt jag förstår, därför
icke Sveriges försvarsbörda rent militärpolitiskt sett på något,
väsentligt sätt ökas, men väl får Sverige därmed en kontroll över ögruppen,
som just ur denna synpunkt kan vara mycket betydelsefull.

För övrigt bör man väl icke, såsom herr Månsson tycks hava gjort,
frånse värdet och den både praktiskt-politiska och ideella vinsten av
att kunna med oss återförena en befolkning, som så trofast genom
det gångna århundradet har bevarat sin svenskhet i språk och sed och
tänkesätt, och som nu med sådan värme vill till oss återkomma. Att
det svenska folket i sitt alldeles överväldigande flertal står med regeringen
ense om det önskemålet, att denna återförening, måtte i fullt
samförstånd med Finland genomföras, därom känner, jag mig övertygad
trots de farhågor, som från denne talare uttalats i dag.

Den andra punkten var frågan om Estland och vad herr Månsson
kallade »värvningen» till Estland. Han hade ironiska vändningar
om en »operettarmé», som man stode i begrepp att skaffa för Estland,
och han såg i detta företag också en fara för konflikt med
Ryssland. Jag ber i det avseendet att helt kort få återgiva vad
utrikesministern på förekommen anledning redan yttrat i första kammaren,
nämligen att Sverige naturligtvis kommer att till den estniska,
och jag bör tillägga, även till den lettiska frågan, intaga samma
hållning som Sverige förut har iakttag t i motsvarande fall, nämligen
att icke ge sig in på några äventyrligheter, som leda oss in i krigiska
komplikationer, att sålunda någon officiell hjälp från Sverige icke

Är 6. 72

Torsdagen den 16 januari, e. m.

V''ihlZVV 5r!n- Ringens sida på minsta sätt påtänkes, men att, å andra sidan,
propositionen. icke kan vara tal om, att regeringen skulle lägga hinder i vägen
(Forts.) emot en sådan enskild hjälp till dessa länder, som står i full överensstämmelse
med en neutral stats förpliktelser enligt folkrättsliga regler,
en hjälp genom frivilliga, genom frivilligt manskap och friv niga -bidrag
av olika slag. Regeringen känner för sin del icke till någon
»värvning», och tror icke heller, att det existerar någon sådan »värvning»,
som. hem Månsson klandrade. En helt annan sak är, om enskilda
frivilliga vilja ge sig till Estland. Det kommer man icke att
hindra, sa mycket mindre som väl ingen av -oss kan förneka, att
Sverige icke kan stå annat än sympatiskt till den strid, som de förut
undertryckta nationaliteterna i Estland och Eivland föra för sitt
ännu .knappast födda och redan hotade elberoende. Läget därute
skall icke kunna med sanning framställas så, som om det gällde en
inbördes s r.d i de länderna emellan arbetareklass och borgareklass.
Såsom utrikesministern framhöll i första kammaren, är, såvitt man
kämner, i varje fall den estniska regeringen stödd på alla samhällsklasser
— för övrigt närmast eu socialdemokratisk regering — och
att de som lio^a Estland och Livland äro trupper, om man så får
kalla dem, komna från det bolsjevikiska Ryssland, är också allt
för väl. bekant. Om vissa riktningar här i Sverige verkligen vilja
ställa, sig på den ståndpunkten, att ett framträngande av bolsjevismen
i de östra randländerna till Östersjön skulle vara en vinst för
frihet och kultur, då ma det bli deras sak. Regeringens uppfattning
är det sannerligen icke.

Herr Eabian Månsson hade till sist några starkt klandrande ord
om avbrytandet av våra förbindelser med Ryssland. Det är en händelse,
som nära på ser ut som en tanke, att i denna punkt nästan
möttes herr Fabian Månsson med den senaste talaren, herr Forssell
på Stockholmsbänken. Båda sågo i detta något utomordentligt betydelsefullt,
herr Falbian Månsson med beklagande och farhågor, herr
Forssell med, såsom det föreföll, förhoppningar, men förhoppningar,
grundade på en mycket ensidig och mycket överdriven färgläggning
av själva faktum.

Mina herrar, låt oss se en smula realistiskt på vad som verkligen
har passerat! För det första: Här kan icke egentligen talas om »avbrytande
av diplomatiska förbindelser» med Sovjet-Ryssland av det
enkla skälet att några sådana strängt taget icke hava existerat. Det
bolsjevikiska Ryssland, bär aldrig önskat diplomatiska förbindelser,
aldrig velat öppna dem i vedertagen och officiell form. Det ingick
från .början och har alltjämt ingått i principerna för dess egendomliga
politik, att man skulle frigöra sig från allt sådant. Det enda, som
bär skeft, är att till en tid en representant för den bolsjevikiska regeringen,
herr Yorovski, har i Sverige tillåtits att rent faktiskt — utan

något officiellt erkännande — utöva vissa funktioner, som man annars
brukat medgiva endast åt ackrediterade sändebud. När en tid hade
gått, befannt det emellertid, att hela denna ställning blev ur svensk
synpunkt ohållbar. Delta var enligt herr Fabian Månsson ett »meningslöst»
och »(Obegripligt» avbrytande av förbindelserna med Rys»

Torsdagen den 16 januari, e. m.

73 Nr tk

land, med risk att reta de ryska makthavarna. Ånej, det var varken
meningslöst eller obegripligt. När den svenska regeringen vidtog sina
åtgärder, så funnos direkta och fullgiltiga anledningar såväl i förhållandena
i Ryssland som också i det sätt, varpå den ryska regeringens
faktiska företrädare här hade missbrukat den ställning, som han
hade fått.

I senare avseendet skall jag i korthet hänvisa till vad utrikesministern
upplyst i första kammaren, att det är konstaterat, att han
tjänstgjort i strid mot all vedertagen diplomatisk hänsyn och även mot
uttryckligt åtagen förbindelse, såsom ett mellanled för bolsjevikisk
propaganda. Det hade varit en uttrycklig betingelse för hans funktioner
i Sverige, att något sådant icke skulle få ske. När den icke uppfylldes,
var det ej rimligt, att de diplomatiska privilegierna bibehölW

Men härtill kom något annat, som i den offentliga diskussionen
blivit mera förbisett, ehuru det är av icke mindre vikt, nämligen att
även förhållandena i Ryssland utvecklat sig så, att det blivit »meningslöst»,
för att använda herr Fabian Månssons ord, att från svensk
sida fortsätta förbindelserna i de gamla formerna med detta land. När
därvarande svenska beskickning och enskilda svenskar icke kunde ibli
i tllfälle a+t på något sätt förvärva sig det allra nödtorftigaste för
livets uppehälle på grund av de egendomliga regler, som gälla i detta
nya rike ifråga om fördelningen av livsmedel, när vidare den ryska
sovjetregeringen skred till beslagläggande av svensk egendom — fast
egendom, penningar och varor — i strid mot afl internationell rätt, när
alla protester mot ett sådant förfarande icke lände till något resultat,
när i följd härav de svenska affärsförbindelser, som regeringen i det
längsta.velat upprätthålla i Ryssland, icke längre kunde upprätthållas,
då var det icke rimligt, att Sverige där skulle bibehålla sin legation
och icke heller att svenska affärsmän skulle fortsätta ett arbete, som
var så ytterligt otacksamt och riskabelt. Konsekvensen blev, att
man upphörde med dessa faktiska förbindelser och att legationen med
undantag för en underordnad tjänsteman, som tillsvidare kvarstannade
för att sköta de enklaste ärendena, fick återvända hem. Samtidigt
blev herr Vorovski underrättad om, att hans privilegier här upphört,
och att hans närvaro i Sverige icke längre var önskvärd.

Så ligger denna sak. Det betyder nu, sade den siste talaren på
Stockholmsbänken, någonting utomordentligt viktigt, och de politiska
»konsekvenserna» böra icke »undandöljas». Den ärade talaren må
ursäkta mig, om jag fäster hans uppmärksamhet på att ingen brukar
*öka »politiska konsekvenser» i berättelsen om vad i rikets styrelse sig
tilldragit. Den är en gammal relik, som var gång jag haft att därur
föredraga valda bitar, alltid berett nrg samma missräkning ifråga
om möjligheten att få fram några »politiska konsekvenser». Men
dessutom är det alldeles icke i elak mening eller på grund av förbiseende,
som åtgärderna ifråga om herr Vorovski icke där intagits, utan
tv det enkla skälet, att några officiella förbindelser aldr''g existerat
mellan Sverige och sovjet-Ryssland. Det var då helt enkelt icke lämplig*-
att tala om något avbrott härav i en officiell publikation. Vad
beträffar innebörden av vad som skett skall jag visst icke underskatta

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.,1

Nr 6. 74

Torsdagen den 16 januari, e. m.

V''sMs™ZaV d.0,n- Saken kan naturligtvis ha sina kvonsekvenser. Jag tror emellerpropositioneri.
^ Söra klokt i att icke överdriva dem, även om man möjligen

(Forte.) f?an„den s*s^e ärade talarens sida skulle livligt önska, att de måtte
bli så störa som möjligt.^ För vår del ha vi sett saken, som jag nyss
sagt såsom en naturlig åtgärd på grund av den alldeles abnorma utvecklingen
i Ryssland och det ryska faktiska sändebudets missvårdande
av den faktiska, privilegierade ställning han åtnjutit, men vi
ha alldeles icke haft för avsikt, att vad som skett skulle betyda en pottfisk
brytning med Ryssland och vi ha ej heller kunnat finna, att
man på andra ^sidan vill se det så. Det finns icke något skäl att betrakta
saken pa det sättet. Om i Ryssland åter uppstår en lagbunden
ordning av sådan beskaffenhet, att internationellt vanligt handelsutbyte
och handelsumgänge kan upprättas, finns icke minsta hinder för
att lugnt och naturligt återknyta sådan förbindelse. Alltså: låt osa
icke överdriva innebörden av vad som skett, och låt oss också vara på
det klara med, att när svenska regeringen tog ifrågavarande steg, den
hade fullgiltiga skäl härtill i vad som passerat såväl i Sverige som i
Ryssland.

Innan jag slutar kan jag icke underlåta att uttala min förvåning
över, att man från representanter, som i eminent grad vilja föra den
politiska frihetens talan, hör gång på gång sådana framställningar
av vårt förhållande till Ryssland och över huvud av den nuvarande
ryska politiken, soni tyckas ge vid handen, att de vilja betrakta den
regim, som där nu råder, såsom ett mönster av politisk frihet. Sådant
är icke förhållandet, mina herrar. Om det, som nu skett, kan bidraga
till att från Sveriges gränser avvärja smittan från den fullständiga
urartning av frihetens begrepp, som tyvärr tycks vara rådande i det
störa landet i öster, tror jag, att vi skola vara glada över att kunna
draga den »konsekvensen» av de tills vidare upphörda förbindelserna
med detta land.

Herr Hammarskjöld: Vid föredragningen i statsrådet av
årets statsverksproposition fällde chefen för lantförsvarsdepartementet
ett par yttranden om värnpliktsövningarna under den närmaste
tiden. Han nämnde sålunda, att övningstiden för 1918 års klass
måste komma att högst avsevärt förkortas, samt att han utgått från
den uppfattningen, att 1919 års värnpliktiga, tilldelade infanteriet,
i varje fall icke borde inkallas till övning förrän på våren 1920,
och att övningstiden för ifrågavarande årsklass i sådant fall komme
att betydligt förkortas.

Värnplikt och medborgarrätt hava vid skilda tillfällen ställts
i samband med varandra. Sålunda yttrade denna kammares talman
vid den urtima riksdag, som 1892 sammankallats för behandling av
försvarsfrågan, att han hyste förhoppning, att en snar enighet inom
andra kammaren skulle vinnas i fråga om känslan av nödvändigheten
därav, att allt mer och mer låta dem, som skulle stiga
in i den stora medborgarhären, också få ledas av den verkliga medborgarkänslan,
som endast åtnjutandet av full medborgarrätt kan
skänka. Då 1901 års härordningslörslag förekom till behandling i

Torsdagen den 16 januari, e. m.

75 >''r 6.

denna kammare den 15 maj samma år, åberopade herr Karl Staaff remiss av
detta anförande av kammarens förutvarande talman samt yttrade, pr^^tionen
att det synes oss, att vi även i detta fall d. v. s. i fråga om rösträt- (j,orte''f
ten skulle kunna påfordra respekt och aktning för våra åsikter, även
om man icke gillar och godkänner dem, då vi anse, att denna fråga
är så långt ifrån främmande för försvarsfrågan, att vi tvärtom hysa
den övertygelsen, att försvarsfrågan icke kan föras till ett för landet
gott och verkligen välsignelsebringande resultat utan en samtidig
lösning av rösträttsfrågan.

Dessa talare utgingo tydligen från, att när det stora flertalet
av Sveriges manliga befolkning skulle ikläda sig väsentligt ökade
skyldigheter gentemot samhället, så kunde de även kräva ökade rättigheter,
framför allt ökad rätt att deltaga i bestämmandet av landets
styrelse. Det är min övertygelse, att när vid senaste urtima
riksdag det stora flertalet av den svenska befolkningen erhållit säker
förhoppning om medborgerliga rättigheter i större utsträckning
än som förutsattes både 1892 och 1901, man även kan förvänta, att
dessa folkgrupper icke komme att undandraga sig de skyldigheter,
som samhället anser sig böra ålägga dem vare sig i ena eller andra
avseendet och allra minst i fråga om värnplikten.

Under förmiddagen fällde en talare här ett yttrande om den
för oss alla så förhatliga värnplikten. Jag har under årens lopp
haft livlig beröring med värnpliktige och vill med anledning av
detta yttrande icke underlåta att betona, att jag vid snart sagt alla
dessa tillfällen funnit, att de värnpliktiga med plikttrohet för att
icke säga med tillmötesgående och beredvillighet fullgjort alla sina
skyldigheter enligt värnpliktslagen icke endast under de ordinarie
värnpliktsövningarna utan även vid de ofta ganska betungande inkallelserna
till krigstjänstgöring. Ett och annat undantag har funnits,
men dessa hava varit så sparsamma, att de endast bekräftat
regeln. Jag är därför av den övertygelsen, att när nu alla fått säker
utsikt att vinna medborgerliga rättigheter i största utsträckning,
komma de också att med än större beredvillighet underkasta
sig sina skyldigheter i fråga om landets försvar. Den enda omständighet,
som skulle kunna föranleda till ett motsatt förfarande vore,
om ett militärt försvar i Sverige skulle visa sig obehövligt eller om
detta kunde ordnas på annat sätt än med hjälp av den allmänna
värnplikten.

Yad det slutliga ordnandet av Sveriges försvar beträffar, har
hans excellens herr statsministern på ett övertygande sätt såväl i
denna kammare som i sitt anförande till statsrådsprotokollet vid
tillsättande av den särskilda försvarskommissionen ådagalagt, att
det icke är möjligt att nu träffa avgörande i denna fråga. Visserligen
hava i stort sett de militära operationerna i världskriget avstannat,
men ännu är icke fred vunnen, ännu är icke folkens förbund
eller folkens samfund bildat, och ännu har icke någon internationell
rättsordning blivit införd. Vad som för närvarande kan
avgöras är därför endast de provisoriska å''gärder som kunna vidtagas
under den närmaste framtiden. I fråga om dem har en talare

Nr 6.

Torsdagen den 16 januari, e. in.

Vi''iM™rksaV p‘?t eftermid(iagen yttrat, att lian ansåg, att om man någon gång
propositionen. skullu kunna inställa värnpliktsövningarna vore det just nu: dels
(Forte.) behövdes arbetskraft till det produktiva arbetet, dels kunde staten
besparas utgifter och dels vore på grund av krigströttheten icke
några avgörande militära företag att emotse under de närmaste
åren. Jag kan icke dela denna uppfattning''. Jag tror nämligen,
att de flesta, om icke alla, äro villiga erkänna, att vi under världskriget
haft nytta av vårt militära försvar icke blott med hänsyn till
de maktmedel regeringen härigenom haft i sin hand utan även därför,
att de åtgärder, som i detta avseende vidtagits såväl före som
under kriget, ådagalagt, att det är svenska riksdagens och det svenska
folkets fas^a beslut att upprätthålla landets neutralitet och
skydda dess självständighet. Den överenskommelse som på sin tid
träffades mellan de stora riksdagspartierna att upprätthålla 1914
års härordning, så länge världskriget pågick, synes utgöra ett ojävigt
bevis härför.

Nu är visserligen det egentliga världskriget praktiskt taget
slut och förhållandena hava härmed ändrat sig, men de hava dock
icke ändrats i sådan grad, att de synpunkter, som gällt under kriget,
numera alldeles kunna åsidosättas.

Hans excellens herr statsministern har nyss på ett mycket
målande sätt skildrat förhållandena i vårt grannland i öster, förhållanden
so.m äro långt ifrån fredliga utan som tvärtom äro av den
art, att så länge de äro rådande de härskande stormakterna säkerligen
icke komma att inbjuda det nuvarande Eyssland att ingå i
ett folkens förbund eller att bliva delaktigt av den internationella
rättsordningen. Vid den uppgörelse, som skall träffas under fredsunderhandlingarna
eller omedelbart därefter, förekomma också flera
frågor, vilka äro av vital betydelse för Sverige. Jag behöver därvid
endast nämna frågan om Sveriges ställning ibland de nordiska
länderna, frågan om Östersjöns frihet och om Åland. Ur dessa
synpunkter måste det fortfarande vara av nästan lika stor vikt för
Sverige som under det egsnlliga världskriget att åtminstone i huvudsak
upprätthålla sitt militära försvar.

I statsverkspropositionen talas såsom nämnt om att de militära
övningarna skulle väsentligt inskränkas för hela 1918 års klass och
beträffande 1919 års klass för infanteriet. Infanteriet är emellertid
icke blott härens största utan även dess viktigaste vapen. Det är på
infanteriets marschduglighet och manöverförmåga som framgången
i första hand beror under det rörliga fältkriget. Och övergår man
till det nu så moderna ställningskriget, är det infanteriet, som har
att bära den tyngsta bördan. Det är infanteriet, som skall hålla
skyttegravarna, och det är även infanteriet, som utgör kärnan i
stormtrupperna, om det gäller att gå fram till anfall.

Det är därför av största vikt och betydelse, a''t icke något försvagande
eller någon desorganisation av infanteriet äger rum. Nu
är det emellertid så, att det vid infanteriet måsle råda ett visst förhållande
mellan det fast anställda manskapets antal och värnplikt#-

Torsdagen den 16 januari, e. m.

77 Jir 6.

tjänstgöringens längd. År 1892, då försvarsfrågan, som nyss
nämndes, ordnades vid en urtima riksdag, bestämdes övningstiden
för infanteriets värnpliktiga till endast 90 dagar, men vid flertalet
infanteriregementen bibehölls eller nyorganiserades också en stamtrupp
av 1,000 man, beställningsmän och musikir.anskap häri inberäknade.
Vid 1901 års riksdag föreslog Kungl. Maj:t en värnpliktstjänstgöring
av 365 dagar, och i sammanhang därmed att
stamtruppen, om man bortser från beställningsmän och musikmanskap
skulle minskas, till 132 underbefäl och endast 48 menige.
Riksdagen nedsatte emellertid som bekant värnpliktstjänstgöringen
för infanteriet från 12 månader till 8 månader eller till 240 dagar.
Men i sammanhang därmed medgav riksdagen Kungl. Maj:t att vid
flertalet infanteriregementen öka antalet menige med 72 eller från
48 till 120. I propositionen till 1914 års senare riksdag angående
försvarsväsendets stärkande upptogs värnpliktstjänstgöringen för
infanteriet på 10 dagar när till samma längd som i förslaget vid
1901 års riksdag. Samtidigt togs naturligtvis i övervägande, om
icke de 72 så kallade kompromissvolontärerna skulle kunna strykas.
Det visade sig emellertid alt antalet meniga icke kunde piinskas
med 72 eller från 120 till 48 utan endast med 60 d. v. s. från 120
till 60, emedan sedan år 1901 vid varje infanteriregemente tillkommit
ett kulsprutekompani och eu signalavdelning.

Riksdagen har sålunda vid de föregående tillfällen, då försvarsfrågan
förelegat till avgörande, erkänt, att det måste vara en
viss relation mellan stamtruppens antal vid infanteriet och värnpliktstjänstgöringens
längd. Om det nu bara är fråga om att förkorta
övningstiden för en eller eventuellt två årsklasser, så kan man
på grund av sådana tillfälliga åtgärder icke gorå någon väsentlig
ändring i kadrerna. Men om i den särskilda försvarskommissionen
det skulle anses rådligt att göra en väsentlig inskränkning i infanteriets
utbildningstid för framtiden, så synes det mig. att det på
grund av konsekvenserna av riksdagens beslut åren 1892, 1901 och
1914 måste tagas under allvarligt övervägande, om det icke i samband
därmed är oundgängligen nödvändigt att öka infanteriets kadrer
och samtidigt vidtaga sådana åtgärder, att det icke endast blir
en styrka på papperet utan en fullt effektiv manskapsstyrka.

Herr Engberg: Herr talman! Herr Forssell på Stockholms bänken

riktade sig i inledningen av sitt yttrande mot mitt anförande,
och hans anmärkning gick korteligen ut härpå, att det icke skulle
lyckas för socialdemokratien att, såsom han uttryckte sig, göra sig
urarva i dessa kristidskommissioner. Ja, det förvånar mig, att herr
Forssell här ändå brukar sitt förstånd som brukade lian det icke.
Jag hade uttryckligen framhävt i mitt anförande, att socialdemokratien
beredvilligt gått med på att skapa dessa kommissioner. Ty,
såsom jag uttryckte det, det var ett slags konstgjord andning, som
här måste åstadkommas därför att det privatkapitalistiska samhället
kommit i en situation under krisens påfrestning, som gjorde detta

Vid remiss ar
statsverkspropositionen

(Fort* Å

Nr 6. 78

Torsdagen den 16 januari, e. in.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

nödvändigt. Yad jag däremot bestämt framhöll var det, att vi gjort
oss och vilja göra oss och komma att göra oss urarva i dessa kommissioner
i dsn meningen, att de icke på något sätt kunna betraktas
såsom uttryck för en socialistisk politik utan endast för en statskapitalistisk
politik och därigenom såsom ett slags nödfallsplåster
för tillfället för att söka bota det svåraste. Förhållandet har varit,
att hela denna ransonering på grund av påfrestningen blivit en
nödvändighet. Herr Forssell tycks också därvid ha ansett, att han
kunde hämta ett vapen för sin ståndpunkt genom en hänvisning till
vad jag yttrade om socialdemokratiens inflytande på utvecklandet
av tanken på ett folkens förbund. Han gör då gällande, att eftersom
jag tillmäter socialdemokratien ett så betydande inflytande,
att den till och med där skulle kunna utöva en viss påverkan, då
vore det väl naturligt, att jag kunde tilltro den så mycket inflytande,
att den kunde göra dessa kommissioner till socialistiska kommissioner.
Jag undrar, om icke herr Forssell vid närmare eftertanke
skall finna, att han med denna bevisföring kräver ett intellektuellt
offer av denna kammare, som är något för stort. Ty det är dock
uppenbart, när man uttryckligen, som jag gjorde, betonar, att. det
finnes ingen möjlighet, att så länge som det privatkapitalis''iska
samhället består tänka sig en socialistisk ordning, det är uppenbart
— säger jag — att det är en orimlighet att då komma och säga, att
det skulle väl varit möjligt för oss, som kunna öva inflytande på
idén om folkens förbund, att likvisst göra dessa kommissioner till
socialistiska, Ja, lika gärna kan herr Forssell upprepa experimentet
att som Munchhausen lyfta sig själv i håret. Detta om herr
Forssell.

Det yttrades av herr Liibedk, att jag skulle ha jämnställt privatkapitalismen
med gulascheriet över huvud taget. Jag förstår icke,
huru herr Liibeck kunnat avlyssna mitt anförande detta. Jag sade,
att just inom det privatkapitalistiska samhället hade vi under den
senaste tiden haft den företeelse, som jag benämnde gulascheri. Att
då påstå, att jag skulle ha jämnställt det privatkapitalistiska samhället
med gulascheri över huvud taget är en slutledningskonst av
ungefär samma natur som den föregående av herr Forssell. Det är
för resten att anmärka, att när herr Lubeck förebrådde mig, att jag
sysslade med en teckning av den socialistiska framtidsstaten, så vederlägges
ju detta av lians partivän, herr Bäf, som förebrådde mig
för att jag icke sysslat med den sidan av saken och ivrigt vädjade
till mig att beskriva socialismens framtidssamhälle i allt, till och
med de kök, som skulle finnas i detsamma.

Herr Magnusson i Skövde uttalade, att han ville icke vara med
om riksdagens upplösning. Jag ber då att med anledning därav få
fas+slå, att herr Magnusson i Skövde vill alltså icke, att de nya
bestämmelserna för andra kammarens vidkommande skola praktiseras
förr än år 1924. Ja, jag förstår den stilla hjärteönskan, som
ligger under det hela. Jag förstår mycket väl, att herr Magnusson
vill söka denna sista räddningsplanka för den sjunkande högern,

Torsdagen den 16 januari, e. m.

79 Jir G.

men jag är lika övertygad att om den meningen torde herr Magnusson
i Skövde bliva fullständigt ensam.

Men det finnes en annan sak, som jag icke kali underlåta att
antyda i detta sammanhang. När herr Lindman var inne på sin
kritik av kommissionsväsendet, så ställde han detta i samband med
den allmänna oreda och trasslighet, som rådde i livsrcedelsfrågan.
Jag menar da, att det är kanske skäl att erinra, att herr Lindman
var med om att omintetgöra ett handelsavtal år 1917 enligt vilket,
efter vad jag erfarit från håll, som torde kunna betraktas som initierat,
vi skulle tillförsäkrats 270,000 ton majs och foderkakor efter
fritt val och 11,160 ton margarinråvara; detta skulle kommit oss
tillhanda 1917. Jag undrar, om det icke mot bakgrunden av ett sådant
faktum också kan vara skäl att rikta en stilla erinran åt det
hall, varifran man nu för sin kritik hårdhäntast och våldsammast
över de försök, som gjorts för att trots den brist, som skapats, dock
hålla regleringen så mycket uppe, att den värsta nöden hållits
fjärran.

Till sist en sak, och den gäller den vänstersocialistiska flygeln
här i kammaren. Det har av herr Hage framhållits, att vänstersocialismen
ger sin varmaste anslutning till tanken på ett folkens förbund.
Jag skulle då vilja erinra, att det vänstersocialistiska partiets
egen tidskrift »Zimmerwald» innehåller i sitt första nummer
en artikel: »Nationernas _ samfund eller det socialistiska samhället»,
som inledes med följande anmärkning av tidskriftens redaktion
:

»I Demain skriver vår bekante bulgariske partivän St. Mineff
en utmärkt artikel över ovanstående ämne, vari han går skarpt tillrätta,
med den borgerl gt pacifistiska illusionen ''nationernas förbund’
och sätter emot denna illusion den enda lösningen: det socialistiska
samhället.»

Ja, vi kunna ställa dessa uttalanden mot varandra och konstatera,
att här går man på två motsatta linjer i den frågan. Men
icke nog med denna, utan även i andra ha vi att inregistrera två
linjer. Här hemma driver vänstersocialismen en direkt avväpningspolitik
och riktar sig framför allt mot vårt parti, som icke vill vara
med i alla vändningarna på en sådan politik. Men huru är det med
bolsjevismens ställning till denna fråga? Ja, jag lånar ett uttalande
ur samma tidskrift av en svensk bolsjevik, intagande en
ganska framskjuten plats i vår egen vänstersocialistiska rörelse.
Vad säger denne då? Jo, det heter här:

»Då bolschevikerna nu rustar sitt socialistiska Hyssland mot
denna värld av fiender men också i syfte att bispringa kämpande
klassbröder i andra kartriken, utför de alltså en klart socialistisk
gärning.»

Jag undrar, om icke därmed är så klart som tänkas kan uttalat,
att man bör blanda sig in i andra folks inre angelägenheter och att
man naturligtvis icke skall avväpna. Det finns för resten en artikel
av Lenin, som publicerats i ett av den vänstersocialistiska led -

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Nr & 80

Torsdagen den 16 januari, e. m.

Vid remiss av ningens organ, däri det sagts, att avväpningstanken. är, som lian
statsverks- uttrvcker det, den småborgerliga linjen i den internationella socialpropositioven.
demokratiens politik.

(Forts.) Ja, jnför sådana utslag måste man säga sig, att det är dock

en ganska betänklig dubbelhet i den politik, som bedrives i denna
fråga, när man å ena sidan, i den mån man soli daritets förklarar sig
med den ryska bolsjevismen, är motståndare till avväpningstanken
men å andra sidan dock propagerar denna tanke.

Vi ha en annan parallell. Man är, när det gäller politiken här
hemma, anhängare av den fulla demokratien och man har även
krävt inkallande av en konstit.uant. Men där borta i mönsterlandet
skickar man hem med bajonetterna konstituanten och förklarar, att
demokratien är en »föråldrad inrättning», som yttrandet av Trotski
föll.

Jag har anfört detta endast för att för min del fastslå, att det
är önskligt, att man från vänstersocialistiskt håll snart finge höra
ett avgörande för eller mot bolsjevismens åskådning. Skall det
vara en sohdaritetsförklaring eller skall det icke vara det? Därpå
hänger enligt min mening mycket, när det gäller att bedöma den politik,
som här bedrives. Så mycket vill jag för min del säga, att
nu vore det i alla fall en ödets ironi, om nian just inom mönsterpartiet
för den svenska vänstersocialismen i militärfrågan bedriver eu
politik, som kommer att utmynna i den konsekvensen, att just detta
parti, det bolsjevistiska, skall bliva den siste riddaren på skansen
för det militaristiska system, som vi andra vilja gravlägga så snart
som möjligt.

Herr Sä-v ström: Herr talman, mina herrar! I det tal,
varmed herr talmannen öppnade denna kammareis förhandlingar vädjade
han till samtliga ledamöter att söka i någon mån begränsa debatterna.
Men dagens långvariga debatt inger icke några större
förhoppningar i det avseendet. Det är så mycket egendomligare, att
man kunnat hålla på så länge, när man för kort tid tillbaka vid
urtima riksdagen hade tillfälle att på ett ingående sätt behandla
åtskilliga av de spörsmål, som vi nu haft före här i dag.. Nu skulle
deit ju kunna riktas den anmärkningen även till mig, att jag onödigtvis
upptager tiden med ett anförande vid denna sena timma. Jag
vill emellertid försvara mig så bi l vida, att mitt anförande kommer
att bli mycket kolt och kommer att ansluta s:g till en punkt i den
föreliggande statsverkspropositionen.

Den ,sak, som jag skulle vilja föra på tal är herr finansministerns
förslag att genom frivillig beskattning få en inkomst till statsverket
av omkring 20 milj. kr., som skulle uttagas genom spritaccis. Jag
förstår mycket väl, a''t finansministern under dessa tider har mycket
svårt att kunna få inkomster och utgifter att gå ihop, och att han
sålunda får solka att se sig om på al a möjliga håll för att få de
inkomster, som äro erforderliga. Men med den uppfattning, som
vi nyk erbeitsvämner ha, kunna vi dock icke vara med om att på
detta sätt tillföra statsverket inkomster. Vi kunna icke gorå det.

Torsdagen den 16 januari, e in.

81 Nr G.

så mycket mindre som riksdagen förut bar fattat ett beslut att. frigöra
sig från det ekonomiska beroendet av rusdryckshanteringen.

Om man nu inte vill vara med om denna beskattning, så uppställer
sig naturligtvis den frågam: varifrån skola då dessa 20 miljoner
kronor tagas? Det är naturligtvis icke gott att svara på
den frågan. Herr Hansson i Stockholm bar tidigare i afton sagt,
att man på 4 och 5 huvudtitlarna har tänkt sig kunna göra vissa
besparingar, och det är ja.g den förste att instämma uti. Det skulle
ju kunna tänkas, ålit det även på andra områden vore möjligt att
gorå vissa besparingar. Men alldeles frånsett detta, så vill jag för
min del såga, att när det nu är beräknat att från de mera förmögna
här i landet taga denna beskattning genom att ge dem rätt att köpa
lyxbrännvin, så förstå vi, att man utgått ifrån, att dessa människor
skola ha råd att betala denna frivilliga beskattning. Men när penningarna
finnas på det hållet, tycker jag, att man i varje fall skall
kunna få uttaga en direkt skatt av dessa mera förmögna i samhället,
när idet är på det sättet, att staten behöver dessa 20 milj. kronor.

Riksdagens nykterhetsgrupp har varit samlad och dryftat den
här fr åtgå n och enhälligt fattat beslut att icke vara med om, att denna
skatt uttages. Nu har det förut i dag i första kammaren vädjats till
herr finansministern och till regleringen i sin helhet att söka finna
andra utvägar, varigenom man skulle kunna tänka sig att få in dessa
miljoner.. Och jag vill i denna kammare till herr finansministern och
till regeringen framföra samma vädjan.

''Chefen för finansdepartementet herr statsrådet Thorsson:
Herr talman! Den synpunkt, som den siste ärade talaren har
framfört, hör naturligtvis till dem, om vilka det kan diskuteras åtsk:lligt.
_ Om jag hade .satt. någon utväg att få 1919 års tilläggsstat
att gå ihop ulan att tillgripa den av herr Sävström kritiserade åtgärden,
så skulle jag varit lika glad som den siste ärade talaren. Men
saken ligger så, att jag har att täcka på 1919 års tilläggsstat ett
belopp aiv omkring 286 milj. kr., och tillgängliga medel för dessa
286 milj. kr. har jag dels av 1918 års riksdag avsatta 57 mild.
kronor, dels av 1918 års urtima riksdag beslutade ökad stämpelskattning
som beräknas lämna 8 milj. kronor, dels statsverkets kassafond,
som innehåller efter beräkning 228 milj. kronor. Av dessa
228 milj. kr. är nu uti 1919 års tilläggsstat disponerade 210 milj.
kr., och da återstår icke mer än 18 milj. kr. i kassafonden. Under
normala förhållanden anser man, att kaesafomden behöver vara minst
60 milj. kronor, för att den skall kunna täcka de krav, som ställas
på densamma. Nu är det så, att kostnaderna för tilläggsstaton
äro egentligen icke sådana, som man kan prakt så mycket på, om
, franräknar anslaget till krigstidst:Hägg och krigstidshjälp. så
äro de fliesta anslagsbelöppen redan förbrukade, när de anmälas i
denna tilläggsstat. Det är felberäkningar på redan uppgjorda anslag,
som måste anmälas till ersättning och nöd:ga medel måste anskaffa1'',
såsom herrarna torde finna har så gott som hela kassafonden dispone Andra

kammarens protokoll 1919. Nr 6. 6

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Nr 6. 82

Torsdagen den 16 januari, e. m.

Vid remiss av rats, endast 18 miljoner beräknas vara kvar efter det grepp, som redan
vrovositionm SJ''01*®- J ag känner icke någon annan skattekälla, som kunde giva
(Ports) beräknade 20 miljonerna redan under 1919 och därför nödgades

jag tillgripa spritaocissen. Med hela vårt sätt att ordna ska.teväsendeit
inflyta ju avsevärda belopp, långt efter den tid de beräkna^ i
budgeten. Jag har tillåtit mig att anföra några siffror uti den finansplan,
som jag hoppas, ad herrarna läst, och om ni icke hunnit läsa
den ännu, så vill jag rekommendera den till synnerligen grundlig
genomläsning. Där har jag gjort vissa försök att föra in statsregleringen
på rätta banor. Det blev nämligen gjort ett betänkligt avsteg
från vad man kallar en riktig regleringsprincip, när riksdagen beslöt
upptaga krigskonjunkiliurska.ten, och samtidigt inräknade densamma
i budgeten ett år tidgare, än don verkligen inflöt i statsregleringen.
Då räknade man blott med ett belopp av 9 miljoner kronor. Sedan
bär krigskonjunkturskatten blivit en avsevärd del av inkomsterna,
så åt, den 1918 uppgick till omkring 300 milj. kronor. Deit är påtagligt,
att om man nödgas räkna in ett så avsevärt belopp i budgetera
året innan det i verkligheten inflyter, kan det bliva synnerligen
missvisande resultat.

Jag har låtit göra en uträkning, huru det verkkgen skulle se
ut, om till exempel i 1918 års stat icke inräknats den krigskonjunkturskatt,
som man där räknat med men som först inflyter under 1919,
och således icke kunnat disponeras för något statsändamål under
1918. Det v1-sar sig då, å t kasisafonden i närvarande stund bär
en brist på 72 miljoner kronor 1 stället för ett beräknat överskott.
Det är klart, alt man under vikande konjunkturer måste räkna med
och beakta denne företeelse.

Jag måste alltså räkna med dessa 20 miljoners verklig inkomst
i statskassan för år 1919, såvida icke någon av herrarna kan söka
reda på någon annan inkomstkälla. Vi måste ju också räkna med
den svårighet, som l''gger i ad under löpande året få en skatt tillrättalagd
så, att den kan beräknas inflyta. En av anledningarna till
att denna skatt blivit vald, bär varit att den kan tagas in under detta
år, och just av den anledningen har jag sökt beflita mig om att i
finansplanen framhålla, att jag räknar den som en rent tillfä1 lig
inkomst och är angelägen om att den skall ingå i rusdrycksmedelsfonden
och sedan därifrån utgå till täckande av vissa sociala poster,
som förekomma i 1919 års tilläggsstat.

Jag skall villigt erkänna, åt1 bär är en skattepost, som icke
är vidare angenäm att rekommendera för riksdagen, men som en
förklaring skall jag peka på en företeelse, som framträtt med synnerlig
skärpa under de två senaste åren och särskilt under det allra
sista året. och som jag icke kärn fördölja.

Jag syftar på att mänmskoroa köpa varandras motböclker, och
genom denna trafik införa en värd esa''trång på spriten, som ju är •
rentav häpnadsväckande. Här finnas personer, som kunna ge 50. 60
npp till 100 kronor för att få köpa en liter på en annans motbok,
och det är klart som dagen, att när vi befinna oss i en sådan situation
och å andra sidan se hur den .s. k. hushebavsbränningen tager

Torsdagen den 16 januari, e. m.

83 Sr 6.

allt mera oroväckande former, då får man lov att räkna med tingen
sådana de äro och icke sticka huvudet i busken och säga att vad som
måhända rör sig i samhället, men som jag icke ser med mina egna
ögon, det bryr jag mig icke om. Jag måste räkna med, att spritkonsumtionen
tilltager på ett oroväckande sätt, och under sådana
förhållanden kan jag icke finna det oegentligt, att man söker inleverera
något av detta till statskassan och detta så mycket mera,
då man ju avser att använda medlen för sociala ändamål. Detta
är emellertid en sak, som vi kunna diskutera, och diskutera riktigt
grundligt. Jag har icke trott mig kunna finna någon annan skattekälla,
varom sådant riksdagsbeslut skulle kunna fattas, a it man inom
detta årets slut skulle få in en annan skatt, uppgående till detta
belopp. Detta såsom några förklarande ond till att denna post kommit
upp på tilläggas ta ten.

Jag har hört, att herr Hage gjort eu anmärkning mot den dementi,
som jag släppte ut i pressen för några dagar sedan, och som
innehöll, att regeringen till innevarande riksdag icke hade för avsikt
att framlägga förslag om någon särskild förmögenhetsskatt.
Detta tog herr Hage till utgångspunkt för att jag vore rädd om de
personers förmögenhet, som en dylik skatt skulle komma ad drabba.
Jag vill då säga, att det är icke någon hjärtnupenhet om förmögenheten,
som hindrat mig från att vid innevarande års riksdag lägga
fram vare sig förmögenhetsskatt eller någon annan skatt, som träffar
de bärkrafbga, men jag vill Öppet erkänna, att saken ligger så till,
att vi just i detta hänseende icke äro riktigt på det klara med var
den verkliga förmögenheten är till finnandes, och jag har en gång
förut här tillåtit mig säga, att vi trots herr Hages försäkringar
om de lindriga skatterna här i landet jämfört med andra länder, dock
äro inne på en beskattning, som har sträckt sig ganska långt. Förutom
de stegrade statsskatterna råder en avgjord stegring av de kommunala
skatterna, och det är uppenbart. a.tt man under sådana förhållanden
måste vidtaga vissa förberedande utredningar och undersökningar,
innan man pålägger nya eller skärper redan utgående
skatter på ett sådant sätt, att man därigenom helt enkelt förkväver
näringslivet. Det är därför, som jag vill ha någorlunda klart för
mig, hur en skatt skall verka, innan jalg kastar fram skatteprojektet
i riksdagen.

Anledningen till att jag skickade ut detta meddelande till pressen
var, att det hade kommit till min kännedom, att folk av rädda
för den kommande förmögenhetsskatten, realiserade sina tillgångar
och placerade dem så, att de icke skulle träffas av en eventuell dylik
skatt. Sådana åtgärder kunna ju icke anses vara gagneliga för samhället,
och när en dylik skatt icke var avsedd att läggas fram. ansåg
jag det vara min plikt och skyldighet att tala om, att jag icke hade
för avrikt att komma med flera skatter än som blivit angivna i finansplanen.
Om riksdagen anser det lämpligt att fatta något beslut,
varigenom finansplanen ändras, så uppkommer ju ett annat förhållande,
men det blir en sak, som varken jag eller någon annan ledamot
av regeringen kan rå för.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Nr 6. 84

Torsdagen den 16 januari, e. m.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forte.)

Herr Löfgren liar under debatten här gjort en anmärkning mot
regeringen för dess sätt att finansiera de olika kommissionerna. Jag
vill erinra om, att detta ärende var föremål för 1918 års riksdags
prövning. Det förslag till ordnande av kristidskommissionernas kredit,
som då förelåg, blev ju underställt riksdagens prövning, och regeringen
har icke i detta fall fattat- något som helst beslut, ty regeringen
äger ju strängt taget icke rätt att företaga någon .upplåning,
det är riksgäldskontoret, som efter av riksdagen givet direktiv skall
upptaga ett dylikt lån.

Om herrarna vilja läsa jordbruksutskottets utlåtande nr 136
för 1918 års riksdag), så skola herrarna finna, att detta ärende då
var föremål för riksdagens omprövning, utan att varken herr Löfgren
eller någon annan bär i kammaren hade ringaste anmärkning att göra
mot det sätt, varpå dessa kredittransaktioner ordnades. Anledningen
till beslutet torde vara herrarna bekant. Det hade förts en synnerligen
kraftig agitation från vissa herrar nationalekonomer, vilka erhöllo
understöd av en rad bankmän, demia agitation gick ut på, att
bevisa att kommissionernas finansiering direkt från riksbanken på
sätt riksdagen tidigare beslutat, vore ägnad att obehövligt sänka penningvärdet
och sätta en större sedelmassa i omlopp än som verkligen
var erforderlig. Vidare betonades, att om finansieringen av kommissionerna
utbreddes på samtliga landets bankinrättningar, så skulle
dessag skyldighet att anskaffa rörelsekapital till kommissionerna ha
en viss inverkan på deras kreditgivning till övriga företag, varigenom
man skulle åstadkomma en viss besparing av tillgängliga medel.

Jag vågar tro att åtminstone i början av denna finansiering brukades
omkring 75 miljoner av i bankerna uppsamlade medel utan
att de återbelånades i riksbanken. Huruvida detta sedermera kunnat
hållas, därom kan jag icke yttra mig, men någon betydelse för minskning
i sedelstocken kan det möjligtvis ha haft ''även under den senaste
tiden. För min del trodde jag icke mycket på den ifrågasatta minskningen
av sedelstocken, men ansåg det vara min skyldighet att föreslå
riksdagen den nu tillämpade anordningen, när både riksgäldskontorets
och riksbankens ledningar förklarade, att det yppade sig svårigheter
för riksgäldskontoret att i nödig utsträckning belåna -skattkammarväxlar.

Herr Nyländer anförde klagomål mot finansdepartementet för
det sätt varpå Stockholms frihamnsfråga rent expeditionellt hade
handlagts inom departementet. Han undantog visserligen mig personligen
från att ha något ansvar i skötseln av detta, men jag vill icke
undandraga mig det ansvar som kan falla på mig för skötseln av
denna fråga. Jag anser att den blivit skött korrekt från departementets
sida, och är något fel härutinnan begånget, så är det större
anledning att söka hos Stockholms frihammsstyrelse än hos departementet.
Det kansliråd, som har skött detta ärende, har för några dagar
sedan i pressen lämnat en redogörelse för gången av ärendets behandling,
vilken föranletts av att man från Stockholms frihamnsnämnd
eller annat intresserat håll velat använda pressen för att få säga, att

Torsdagen den 16 januari, e. m.

85 Nr (>.

bär hade vitala intressen, förfarits genom försummelse. Kanslirådet
Köhiers berättelse är helt kort. Jag vill därur anföra följande:

»Av tillgängliga diarieutdrag framgår det, att koncessionsbegäran
inkom till departementet i oktober 1917 och samma månad remitterades
till kommerskollegium och generaltullstyrelsen för gemensamt
yttrande. Därifrån återkom det i mars året därpå och blev då
omedelbart för utredning rörande någon oklar äganderättsfråga remitterat
till järnvägs- samt väg- och vattenbyggnadsstyrelserna med
anmodan om gemensamt, skyndsamt yttrande. Däri från återkom det
emellertid ej förrän i augusti och blev då under den påföljande månaden
återsänt till frihamnsnämnden för påminnelser. Sedan dessa
inkommit, befanns det dock att handlingarna ännu i mycket viktiga
avseenden voro ofullständiga; sålunda saknades, vad som författningsenligt
måste finnas, bevis angående rätt att förfoga över det avsedda
området, plan beträffande vattenområdets avspärrning samt förslag
till hamntaxa för frihamnen.»

Det är uppenbart, att även om man är aldrig så intresserad av
att ärendet skall bli expedierat, så måste dock myndigheterna hålla
på, att vare sig det är Stockholms stad eller annan samfällighet som
påkallar en åtgärd, så måste de handlingar varpå beslutet skall grundas
vara klara. Jag vill erinra om — det är en sak som man söker
göm till en bagatell — att området för en frihamn måste vara inhägnat.
Men i det område, som Stockholms frihamnsstyrelse anhöll
att få inhägna, ingick en avsevärd jordbit, som tillhörde statens järnvägar,
och detta kan man naturligtvis icke utan vidare inhägna till
frihamn, så länge järnvägen har disposition till detsamma för sina ändamål.

Vidare hade man tänkt sig att ordna frihamnen på det sättet, att
man till en början skulle bygga en kaj och sedan skulle sjön vara fullständigt
öppen vid kajen. Det är dock klart, att för att en frihamn
skall kunna fylla sitt ändamål måste den vara avstängd även från
sjön åtminstone så, att nödig bevakning kan anordnas över den öppna
delen av sjön. Jag är livligt intresserad av att detta ärende fortast
möjligt skall kunna klaras, och lika litet som vi förut i departementet
vidtagit någon åtgärd för att förhindra detta ärendes snara behandling,
lika litet skola vi göra det i fortsättningen. Jag är fullt ense
med herr Nyländer om, att denna anordning är en viktig länk i våra
strävanden att uppehålla konkurrensen med andra nationer, och att
densammas utförande därför bör påskyndas. Om jag i det fallet
skulle säga ett par ord, så skulle det vara, att det är något sent, då nu
Stockholms frihamnsstyrelse börjar få bråttom, då den först år 1918
är färdig med att tycka att det går för långsamt, när faktiskt det
grannland, som de anföra som exmepel på att vi blivit handikapade,
för många, många år sen uppbyggt sin frihamn.

Herr W i n k 1 e r: Herr talman, mina herrar! Då jag för ungefär
10 timmar sedan begärde ordet, hade även jag tänkt ögna någon tid
och några ord åt kommissionerna, och vid detta tillfälle hade jag särskilt
ämnat uppehålla mig vid handels- och industrikommissionerna.

Vid remiss av
■statsverkspropositionen.

(Forts.)

Nr 6. 86

Torsdagen den 16 januari, e. m.

Vid remiss av Nu har det talats så mycket om kommissionerna, att lag: icke" vill
statsverks- Upptagia kammarens tid vid denna sena timme med att yttra mig
proposi tonen. y-(jare om ctem u|au ker endast få instämma i vad som här redan
(''orts.) blivit sagt i fråga om avveckling snarast modigt av samtliga kommissioner.

En annan fråga som jag velat litet beröra och som icke förut
varit på tal, gäller krigskonjunkturskatteförordningen.

Av den till riksdagen avlämnade 1919 års stats vårproposition
finner man, att herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
föreslår bibehållande av samma inkomst- och förmögenhetsskatt som
för år 1918, vilken jämväl skulle inkludera 1918 års tilläggsskatt.
Härtill skulle liksom under fjolåret utgå en extra inkomst- och förmögenhetsskatt.
Men icke nog härmed, herr statsrådet förutsätter
även bibehållandet av krigskonjtinktur;.katten för år 1920, d. v. s.
för den merinkomst utöver förtjänsten år 1913—1914, som varje
skattebetalare bär, och som han icke kan styrka ej härleder sig av
någon anledning förorsakad av krigskonjunkturförhållanden. Ingen
skatt har enligt min förmening vid dess tillkomst varit mer berättigad
än krigvkonjunkturskatten, men lika berättigad som skatten var
vid det tillfälle, då den år 1915 beslöts, lika oberättigad är denna
skatt för närvarande. Skatteförordningens § 1 innehåller, att en
extra skatt skall utgå för den ökade inkomst, som uppkommer genom
det av nuvarande krigstillstånd framkallade läget, och det har följaktligen
aldrig varit avsikten med denna skatt, att den skulle drabba
all merinkomst, vilket emellertid, i stort sett, bär blivit förhållandet.

Som var och en vet, erhåller den beskattade ett meddelande
från Konungens befallningshavande om det krigskonjunkturskattebelopp,
för vilket han kommer att debiteras, och är detta uppgjort
med ledning av avlämnad självdeklaration och innefattar all merinkomst.
Om den skattskyldige förmenar, att den tor honom uträknade
merinkomsten i sin helhet eller del därav icke har sin grund
i det genom krigstillståndet framkallade läget, har han att till Konungens
befallningshavande inlämna en till krigskonjunkturskattenämnden
ställd erinran mot taxeringsförslaget. Säkerligen har det varit Kungl.
Maj:ts såväl som riksdagens ursprungliga mening, att krigskon unkturskatt
icke skulle betalas för annat än uppenbara krigskonjunkturvinster
och med denna skattlagstiftning aldrig avselts. att varje person,
firma och bolag, som genom bedrivande av sin tidigare verksamhet
genom ökad försäljning, gjorda besparingar i omkostnader,
fördelaktiga, å gynnsam tid gjorda inköp eller försäljningar
m. fl. anledningar kunde skaffa sig en större inkomst, härå skulle
hava att erlägga krigskoniunkturskatt, utan densamma var enligt
min förmening mera avsedd att drabba förtjänst å en genom krigsläget
åstadkommen möjlighet till export, genom till högre priser
verkställda försäljningar av sedan krigsläget inkomna varor, och
framförallt var skatten avsedd att drabba de många jobbare inom
olika branscher, vilka tillkommo i början av det stora världskriget
och som i icke ringa grad befattade sig med inköp och försäljning

Torsdagen den 16 januari, e. m.

87 Nr 6,

av varor, med vilka de ej tidigare handlat; många av dem både dittills Vii rem<£_
icke ens befattat sig med någon handelsverksamhet _ _ propositionen.

Krigskonjunkturvinsterna hava emellertid sedan lång tid till- ^-ort6'',
baka upphört och de affärsgrenar torde vara få om ens några, som
haft några egentliga krigskonjunkturvinster under senare delen av
år 1917 och under år 1918.

Ifrågavarande krigskon;junkturskatt, som tillkom av anledning,
som jag här ovan relaterat, avsåg endast att räcka under jämförelsevis
kort tid, — den fastställdes nämligen på en gång för 1915 och
1916, — men i stället för att avveckla krigskonjunkturskatteförordningen
och så småningom överflytta de genom denna förordning till
statskassan inflytande störa penningsummorna på de vanliga statsskatterna
eller ock genom någon annan särskild tilläggsskatt, som
mera rättvist på alla bärkraftiga skuldror lade de extra penningtillskott,
som voro oundgängligen nödvändiga för att vi skulle klara oss
över kristiden, har man fortsatt med att begagna krigskonjunkturskatten
såsom vår förnämsta inkomstkälla och icke nog därmed,
man har år från år höjt skatteprocenten. Från att år.1915 hava fastställts
till maximum 18 % höjdes den vid 1916 års riksdag till 25 %,
vid 1917 års riksdag till 32 % för att vid 1918 års riksdag höjas
till 40 %, för att nu icke tala om finansministerns förslag till 1919
års riksdag att höja fkatteprocenten till 50 °/°. Jag undrar överhuvudtaget,
om det stora flertalet av riksdagens ledamöter satt sig
riktigt in i, hur denna krigskon junkturskatt verkar. Det är en tillläggsskatt,
som förutom alla andra för närvarande högt uppdrivna
kronoskatter tillkommer å överhuvudtaget all merinkomst utöver Ivr.

8,000:— av medeltalet av 1913 och 1914 års vinster och gäller även
för alla .sedan år 1914 startade nya affärer och industriella anläggningar.

Enligt min mening är det den mest orimliga beskattning, som
någonsin i vårt land förekommit, ty givetvis måste en så ansenlig
extra beskattning på ett mycket ödesdigert, sätt tillbakahålla all företagsamhet.
Det kan icke ligga i någons intresse att med de exceptionellt
störa risker som äro förenade med all affärsverksamhet och
industriell drift, spänna varje nerv och använda varje möjlighet för
en affärs eller industris upparbetande och framdrivande, då företagaren
vet, att i händelse förlust uppstår, får han vara beredd ensam
bära denna, under det att om vinst uppstår, han får betala största
delen därav i skatt till staten. I ännu högre grad gäller detta med
avseende på nya affärsföretag och industrier, ty som bekant måste
dessa betala krigv=koniunkturska1t på hela förtjänsten med undantag
av en obetydlig del av den uppkomna vinsten, vilken av krigskonjunktur:
kattenämnderna medgives såsom ränta å det inbetalda aktiekapitalet.
. ,

Jag har intresserat mig för att låta verkställa undersökningar
över skatternas förhållande till inkomsterna i en del affärsföretag och
industriella an^ggningar, vari jag är intresserad, och kommit till
det häpnadsväckande resultatet, att i ett av de industriella företagen
den sammanlagda kommunal-, krono- och krigskonjunkturskatten för

Nr G. 88

Torsdagen den 16 januari, e. in.

-VidYemisaiv 1917 års vinst uppgår till 73,91 % under det att motsvarande skatter
propositionen 1916 uppgingo till 44,71 cell 1915 till 31,95 %. I eft annat indu(Pörte.
) ’ strieIlt tolag uppgår den sammanlagda skatten till 57,62 % för år 1917
mot 31,1 % år 1916 och i ett tredje industribolag till 60,27 % mot 31,48
år 1916. I ett av affärsföretagen, vari jag är intresserad, uppgå skatterna
för år 1917 till 74,7 % mot 43,2 % år 1916 och 28,3 % år 1915
och i en liknande handelsfirma uppgå de sammanlagda skatterna för
år 1917 till 75,11 5^ mot 41,15 % år 1916 och 30,75 % år 1915. I samtliga
av m g angivna exempel utgör krigskonjunkturskatten ensamt
ungefär hälften av hela skattebeloppet.

För undvikande av varje missförstånd vill jag anmärka, att skatterna
procentuellt äro uträknade å den vinst, som enligt boksluten
ställts (ill respektive bolagsstämmors förfogande, och att däri även
inräknats den beräknade kronoskatten å den utdelning, som från
respektive bolag till aktieägarna utdelats.

Om skatteprocenten uträknas i enlighet med till inkomst- och förmögenhetsskatt
taxerad inkomst, d. v. s. med tillägg a''\ de under
aret erlagda kronoskatterna, blir skatteprocenten givetvis något mindre
d. v. s. för att hålla mig till sist angivna affärsföretag 65 % i
stället för 75,11 % och om i skattebeloppet endast medtages bolagets
egen skatt och icke den beräknade kronoskatten å den till aktieägarna
gjorda utdelningen 52,31 %.

Ur bokiföringssynpunkt kan man tvista om, vilket uträkningssätt,
som är riktigast, men för min del anser jag, att skatteprocenten bör
uträknas å den verkliga vinsten och icke å ett vinstbelopp, vartill
lagts under det gångna året utbetalda kronoskatter, ty någon större
vinst finnes icke till bolagets förfogande. Om något i beskattningshänseende
är oriktigt, torde det framför allt vara, att icke kronoskatterna
få under det år, varunder desamma utbetalas, bokföras såsom
en omkostnad i enlighet med vad förhållandet är med kommunalskatterna.

Manga äro de industrier och handelsföretag, som på grund av de
jämförelsevis göda vinster, som uppnåddes under år 1915 och 1916,
även sedan de krigskonjunkturskatter jämte övriga stats- och kommunalskatter,
som då förekommo, fråndragifs, gladde sig åt den konsolidering,
som respektive företag då syntes hava uppnått, och som med
förhoppning om en rimlig skattepolitik även för framtiden utnyttjade
intjänat kapital för utvidgningar och modernisering av sina företag.
Men föga anade de da, att skatterna för år 1918 skulle komma
att mer än fördubblas mot år 1916, för att nu icke tala om skatteprocenten
före kristiden, vilken sammanlagt icke översteg 12 till 15 %.

Många äro de företag, som redan nu, då skatterna för 1917 års
vinst skola betalas, stå inför ekonomiska svårigheter, ty få om ens
några företag hava reserverat största delen av sitt år 1916 och 1917
invänta kapital för skatteändamål, då man, jag upprepar det, omöjligt
kunde tänka sig, att skatterna skulle komma att uppdrivas till så
abnormt förhållande till vinsten, som de faktiskt hava blivit. Härtill
kommer den allmänna nedgången i konjunkturerna, minskade beställningar
ooh minskad försäljning både för konsumtion inom landet och''

Torsdagen den 16 januari, e. in.

89 Nr 6,

för export framförallt av lialv- och helfabrikat. Detta gör, att mycket
få affärsföretag och industriella anläggningar under år 1918 kunnat
uppnå nämnvärt vinstresultat, och med all sannolikhet kommer
det att bliva ännu sämre under år 1919. Den ytterligare stegrade
dyrtiden, som betydligt inverkar på varje affärsföretags driftkostnader,
och de högt uppdrivna arbetslönerna försämra ställningen ytterligare,
och på företagsamheten och tron på framtiden inverkar
säkerligen icke mindre menligt de väntade lagförslagen om arbetstidens
inskränkning samt övriga lagstiftningsåtgärder, utmynnande
i ytterligare åtgöranden för att komma åt kapitalbildningen och de
större inkomsttagarnas förtjänster samt från tidigare år sparade kapital.
Det ena med det andra gör, att företagsamheten inom landet håller
seg tillbaka, förtroendet för framtiden, framför allt den närmast
liggande, är borta., och ingen vill längre vara med om bildandet av
nya affärsföretag eller industrier.

Säkerligen komma många affärer och industrier att under innevarande
år på grund av ekonomiska svårigheter inställa sin verksamhet
och i mycket hög grad kommer det att ske på grund av bristande
förmåga att inbetala å företagen debiterad krigskonjunkturskatt. Icke
heller kommer det att föreligga något intresse för industriidkare ooh
köpmän att övertaga sammanstörtande affärer och fabriker i och för
eventuell rekonstruktion, ty var och en vet, att om företaget misslyckas,
får han vara beredd själv taga förlusten. Om däremot företaget
skulle lyckas kämpa sig igenom ooh medföra vinst, kommer
största delen därav att åtgå till skatter.

Om vår regering och landets lagstiftande församling icke börja
en annan, för våra näringar mera förstående politik än den, som för
närvarande föres, så kommer detta att på ett fruktansvärt sätt hämna
sig.

Då riksdagens ledamöter om ett år åter samlas, skola de få sanna
min i dag uttalade åsikt, att en mycket stor dol av de för år 1918 debiterade
krigskonjunkturskatterna aldrig komma att inflyta och att ett
mycket stort antal affärer och falbriker komma att av ekonomiska
svårigheter inställa sin drift i saknad av tillräckliga ekonomiska resurser
för betalande av krigskonjunkturskatten samt för affärens och
verksamhetens fortsättande.

Det bör även tagas i betraktande, att penningvärdets fall nödvändiggör
ett större kapitalbehov icke allenast för av staten drivna verk,
vilket nogsamt framgår av de kungl. propositionerna, utan alldeles
detsamma är .förhållandet med de privata företagen. För drift av
affärer och industrier endast i samma omfattning som före kriget
fordras i våra dagar för inköp av nya lager, kreditgivning ooh andra
utlägg två å tre gånger det kapital, som var behövligt före kristidens
inträde, och då staten genom skattepåla.gor avtvingar företagen största
delen av deras .under krisåren intjänta penningar, är det självklart,
att brist på kapital uppstår. Detta är så mycket mera betänkligt, som
alla möjligheter för erhållande av behövlig ökning av driftkapital äro
stängda dels på grund av verklig brist på kapital och dels på grund
av bristande .förtroende för den tid vi gå till mötes.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Nr 6.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forte.)

Torsdagen den 16 januari, e. in.

Herr Söderhielm: Herr talman, mina herrar! Jag skall vid
denna sena timme icke länge taga kammarens tid i anspråk, men jag
anser det vara av en viss betydelse att komplettera en del av anförandena
under dagens debatt genom att med några ord skissera bakgrunden
till den scen, i vars förgrund våra avrustningssträvare befinna
sig.

Herr Branting yttrade vid urtiman, att vi stå inför en ny tid,
och det torde vara i ljuset eller snarare i skuggan av den tiden, som
man kräver, att det omedelbart bör vidtagas åtgärder för att rasera
vårt försvar. Det kan då icke sakna sitt intresse att kasta en hastig
rundblick i världen för att se, om det finns stöd för denna optimism
och i vad mån de militärpolitiska åtgärderna där ute kunna ge ett
berättigande åt densamma. Jag vill först förutskicka den anmärkningen,
att de uppgifter man har utifrån naturligtvis äro ganska ovissa
och ofullständiga, så att det endast kan bli ett framplockande av
en eller annan detalj och icke någon fullständig bild jag kan prestera.

Gå vi först till den anglo-saxiska världen, finner man, att
såväl England som Amerika äro i färd med att utbygga och organisera
ett omfattande flottprogram på lång sikt för en avlägsen framtid.
Yad arméerna beträffar vet man icke, hur det kan komma att ställa
sig i Amerika, men däremot vet man, att det i England nedlägges ett
energiskt arbete på att genom värvning förmå de värnpliktiga, som
annars skulle vända hem. att taga anställning i den stående engelska
armén för att bringa upp denna till tillräcklig styrka att möta
fredsinbrottet. För att få en uppfattning om vad Amerika
kan föra i skölden bör man icke glömma den gamla antagonismen
mellan Amerika och Japan, ej heller det sakförhållandet, att
Japan just i dessa dagar håller på att skaffa sig en ny härordning,
avsedd att tillföra landet en högst väsentlig utökning av dess armé,
naturligtvis i det mycket klara syftet att trygga dess stormakt-sställning
i yttersta Asien. Komma vi så till romanerna, har redan herr
Lindman framhållit den osäkerhet, som gör sig gällande vid bedömandet-
av läget i Frankrike. Men den, som känner franskt känsloliv,
har bra svårt att tro, att någon i det landet skulle våga tala om
att avskaffa den ärorika armé. som givit landet revanche för nederlaget
sådant, att detta land just nu synes bereda ett nytt krig med sin
motvikten till bundsförvanternas starka stridskrafter till sjöss. Gå vi
till Spanien, finna vi, att man där under det gångna året beslutat införa
en ny härordning, som syftar till ingenting mindre än att fördubbla
anta^t större enheter inom armén. Ifråga om Italien är läget
sådant, att detta land just nu synes bereda ett mytt krig med sin
juo-o-slaviske granne. Vad slaverna angår ha vi hört, hurudana förhållandena
äro i Byssland. Där pågår ett energiskt organisationsarbete
med utrikespolitiska mål, som sannerligen icke lämna något
övrigt att önska vare sig i utsträckning eller agressivitet. Vad de forna
ryska provinserna, randetaWna, beträffar är det svårt att saga
något om dem. men så mycket kunna vi vara ense om, som att fredsängeln
synes få .svårt att trivas där under de närmaste åren. Kom -

Torsdagen den 16 januari, e. m.

91 Nr 6.

ma vi till Finland, vars militärpolitik på grund av landets läge aldrig Vid re mitt m
— jag betonar det — kan undgå att utöva inflytande på vår egen,
så är det allmänt känt, att man där håller på med ett omfattandep (Forts,
militärt organisationsarbete, som går ut på 1 l/2 års värpplikt;tjhast
och en kader, som helt säkert kommer att bli fullt effektiv. Det återstår
så germanerna. Ja, mina herrar, det är nog icke en tillfällighet, att germanerna
tyckas vara de enda, som egentligen tagit talet om rättsfreden
och de fullständigt ändrade förhållandena på det militära området på
fullt allvar. Det är skada, att den hos germanerna inneboende idealiteten
så eftertryckligt visat sina risker. Det stora grannlandet i söder har
fått bota för sin idealistiska tro på, att en rättsordning skulle kunna
åstadkommas, så snart de militära vapnen kastades. Insikten om
huru djupt man misstagit sig synes redan arbeta sig fram hos den
tyska nationen och det vore förvånande, om vad därav följde skulle
kunna befordra den eviga freders ingång.

Så te sig de verkliga utsikterna på den militärpolitiska himmeln.

Det är under sådana förhållanden icke underligt, att man i detta nu
slutat med att peka på utlandet som mönster för våra åtgärder. Det
är vanskligt att profetera, men för min del står jag på samma sida
som herr Liibeck. Jag tror förr på en mansålder av krig, visserligen
icke världskrig — man torde akta sig härför — men isolerade, än
här än där, än jag tror på någon fredsaera. Det rosenröda skimmer,
vari en stor del av kammarens ledamöter motsett den tid, som kommer
efter fred-slutet, det skimret kommer mycket snart att förblekna
inför trycket av de oemotståndliga händelsernas gång och realiteternas
tvång. Det synes då, herr talman, som om de vilka ge lösenord
åt de massor, som i framtiden komma att bära ansvaret för Sveriges
trygghet, gjorde bättre i att i tid förbereda dem på de vanskligheter,
som möta, och de besvikelser, som måhända komma, än att framhärda
uti att underhålla illusioner, som med Största sannolikhet komma
att svikas.

Herr Lithander: Herr talman! Studerar man statsverkspropositionen,
finner man det anmärkningsvärt, att de beräknade siffrorna
över inkomsterna icke närmare än som- skett ansluta sig till de
verkliga. Man måste räkna med, att differenser skola finnas, men
när de äro så stora, att de, såsom framgår av sid. 5 för det senaste
bokslutet rent av uppgå till större belopp än hela den fastställda riksstaten,
måste man säga, att detta är någonting, som icke är så, som
det bör vara.

Söker man efter anledningen till dessa störa skillnader, så finner
man på .sid. 3 i tabellerna bland anrat det, att krigskonjunkturskatten,
som för 191 <5 beräknades till 9 miljoner, gav 85 miljoner,
och att den för 1917 beräknades till 20 milioner, medan den gav
251 milj. kronor. Herr Winkler har redan berört denna fråga, och
jag vi1! endast tillägga, att jag satt i bevillningsutskottet, när den behandlades
där. och att man då utgick från att denna skatt skulle träffa
rena krigsvinster, men man har i tillämpningen enligt mitt förmenande
gått vida utöver den ram, isom utstakades i regeringens för -

Nr tf. 92

Torsdagen den 16 januari, e. m.

Vid remiss av slag och även riksdagens beslut, ocli det måste givetvis också föreligga
statsverks- jc^e obetydliga avvikelser från de fastställda bestämmelserna, när
pr°^oru'')len'' man kunnat komma till sådana differenser som från 9 till 85 och från
or '' 20 till 251 milj. kronor. Även om näringslivet under dessa tider "på

olika områden visat uppsving, vill jag uttala den meningen, att det
enbart vore en åtgärd av rättvisa, ifall finansministern återförde denna
skatt till vad den ursprungligen avsetts vara, och om man följde
de bestämmelser, vilka på sin tid voro normerande för skattesatserna.
Jag vill fästa uppmärksamheten på, att man, vid bedömandet av vad
som skall beskattas, icke i ringaste mån tagit hänsyn till det fullt naturliga
och normala förhållandet att i varje företag utvecklingskurvan
bör gå uppåt, utan allt har tagits som krigsvinst, och skatten
har på detta sätt kunnat, som vi nyss hörde, gå upp ända till 75 °/°.
För min del hade jag trott, att den stannat vid 65 %, och redan det är
ju anmärkningsvärt mycket. Detta är sålunda en sak, som borde
redan under innevarande år rättas och bringas till bättre överensstämmelse
med det verkliga, beslutet.

På sid. 7 står, att man bör räkna med vikande konjunkturer för
1920. Så mycket viktigare är det då, att näringslivet får rörelsefrihet,
ty inför en sådan beskattning,, som det här är fråga om, och med
de restriktioner, som nu binda handlingsfriheten, torde ett blivande
års budget få det svårt att uttaga de skattebelopp, som riksdagen
kräver.

På samma sida står en annan sak, som jag också fäst mig vid,
nämligen att statsregleringen för 1917 medfört ett överskott av 261
milj. kronor utöver vad man beräknat. Då anser regeringen det vara
en lämplig tidpunkt för att gorå indragningar på fjärde och femte
huvudtitlarna. Det står i skarp kontrast mot de strävanden, som i
forna tider här i landet giorde sig gällande, när man under nöd och
penningknapphet ansträngde sig för att värna om rikets självständighet.
Här sitta vi ett år med ett makalöst överskott, och det året väljes
för att göra inskränkningar i försvaret i den tid. som vi nu genomleva!
Det måste uttalas ett skarpt och Ibestämt ogillande av en sådan
åtgärd.

På samma sida står det beträffande de inkomster, som ökats, att
tobaksskatten givit mera än man beräknat. Jag vid fästa uppmärksamheten
på, att införandet av monopolet motiverades bland annat
därmed, att allmänheten icke skulle uppskörtas, utan att den skulle
få billiga varor. Men i stället bär det gått såsom det alltid går, när
konkurrens saknas: allmänheten har fått dyra och dåliga varor.

Vidare står det, att sockerskatten givit hälften av vad som beräknats.
Det beror, som vi alla veta, på en oklok politik.

Vad som är rätt anmärkningsvärt är, att det under nuvarande
förhädande!! skall behöva tillkännagivas, att statens domäner gå med
mindre gott resultat — i en tid då det råder rekordpris på virke och
skogsprodukter över huvud ha sådant värde, som de ha.

Man finner också, att statens järnvägar trots oerhört ökade poster
på inkomstsidan ha att uppvisa en direkt förlust på 30 milj. kronor.
Det är i ada fall anmärkningsvärt att detta ägt rum, när enskilda ba -

Torsdagen den 16 januari, e. m.

93 Sr &

nor med samtidgt bestämda taxor gå med goda resultat. Och ändå Vid remiss av
framställes krav på att statens järnvägar skulle i sig absorbera även stauv^ksenskilda.
Jag tror icke, att det vore lyckligt och riktigt att taga ettpro^°
sådant steg. Över huvud bör staten icke befatta sig med affärer, ty '' ort>''''
med avseende på det ekonomiska resultatet ha statens affärsdrivande
verk alltid svårare att klara sig än enskilda. Man bör därför vara
ytterligt betänksam mot att gå vidare på den vägen. Låt oss se till,
att man sköter på bästa vis det, som staten redan äger, men icke bör
man avkoppla enskild drift, som lönar sig, för att överföra den
till någonting, som redan nu icke bär sig. Man har haft svårigheter,
det erkännes villigt, och det är svårt att avgöra med absolut
säkerhet var felet ligger men något fel i systemet torde det i alla
fall vara.

En sak som jag också funnit rätt anmärkningsvärd, är att en
fråga, som förut varit så dominerande inom riksdagen och alldeles
särskilt inom denna kammare, nämligen nykerhetsfrågan, i ett avseende
borde hava berörts, men blivit alldeles utesluten. Förhållandet
är nämligen det, att det under sistförfluten år ägt rum en monopolisering,
varom vi icke hört ett enda ord från regeringshåll. Hela
den fria partihandeln har på detta sätt blivit försatt ur funktion, utan
att riksdagen tillfrågats, och utan att den vetat om det. Enligt mitt
förmenande är detta i uppenbar strid mot förordningen nr 340 av den
14 juni 1917, där fri näringsutövning förbehålles partihandeln enligt
§§ 10, 13, 14 och 98. Det riksdagsbeslut, som låg till grund för denna
förordning, föregicks av nykterhetskommitténs utredning, och häri
säga de sakkunniga rörande partihandelns utövare, att de öro väl
skickade att efter minuthandelns avveckling ägna sig åt denna gren
av en under decenniers mognade erarenhet omhänderhavd verksamhet.

Monopoliseirngen har emellertid skett genom den press, som prisoch
inköpsnämnden jämte kontrollstyrelsen med stöd av spritoentralen
kunnat utöva på närigsidkarna, och varigenom skapats ett tvångsläge,
dess bättre enastående i vårt land och okänt för övrigt, sedan
näringsfrihetsförordningen infördes. Yederbörande ha med utnyttjande
av varje möjlighet kunnat bringa sina planer till fullbordan, och
de firmor, som varit utsatta för deras påtryckning, ha inför den
ovissa framtiden, och när myndigheterna tagit saken om hand på detta
sätt, av omsorg om sin personal till slut fallit till föga. Men för mig
har detta stått som ett bestämt bevis för, att det på detta område
har rått en rättslöshet som på intet annat inom svenskt näringsliv.

Ock jag kan icke neka till, att den saken måst uppröra var och en,
som hyser den uppfattningen, att lagar och förordningar ''iro till för
att efter sin ordalydelse och anda följas, och att myndigheterna skola
istå som stöd för dessa lagar och förordningar, och att icke ett motsatt
förhållande skall vara rådande. Det har icke saknats varnande
röster i detta fall. Jag vill erinra om, att det var just för att få
ersättning för de indragna detaljhandelsrättigheterna, som partihandeln
skulle få utövas. Nu har detta kringgåtts, och man bar tvingat till
försäljning. För närvarande existerar i detta land faktiskt ett rus -

Nr #. 94

Torsdasien den 16 januari, e. in.

fid remiss av
stataverkspropositionen.

drycksmonopol icke blott utan stöd av riksdagens beslut utan i strid
mot vad riksdagen föreskrivit skola gälla. Hur går det i detta fall,
mina herrar, med riksdagens värdighet, hur har man här vakat över
och sett till, att riksdagens beslut skall följas till punkt och pricka?
All makt ligger i några få personers händer, stödda av den tillämpning,
som man givit lagen i strid mot vad som varit riksdagens mening
med det hela. Jag skulle vilja fråga, om det är med herr finansministerns
vetskap och vilja, som det skett. Om sa icke är förhållandet,
vill jag vädja till herr statsrådet att skrida in och ändra
förhållandena, så att de komma i överensstämmelse med de beslut,
som riksdagen tillförene fattat. Jag vill mana t.11 att man giver partihandelsrättigheter
åt enskilda svenska medborgare, såsom lagen föreskriver,
och att man ser till att icke agenter berövas sina utkomstmöjligheter,
att man vidare ser till att den svenska allmänheten icke
exploateras av ett monopol. Jag vill erinra om att början till godtyckliga
åtgärder redan är gjord såtillvida att detta monopol har föreskrivit,
att de inköp, som enskilda svenska medborgare hava.giort
i utlandet av viner, påläggas av detta monopol ett godtyckligt tillägg
av 20 procent. Jag vill fråga: var finns ett stöd för den åtgärden?
Vem har föreskrivit denna extra beskattning? På vilken lagparagraf
grundar sig en sådan åtgärd, som svenska medborgare nu ma-''te
finna sig i utan att kunna med lagens hiäln komma därifrån, försåvitt
icke herr statsrådet hjälper oss till att få riksdagens vilja _ respekterad?
Jag skulle vilja fråga, vem som beslutat den beskattning,
vilket bevillningsutskott och vilken andra kammare som bestämt däröver.
Vem förfogar över denna påtvungna tribut, som utkräves?
Man kan verkligen fråga sig, om rätten redan är på avskrivning i
vårt land. Man kan verkligen fråga sig, hur detta överensstämmer
med våra utländska traktater. Det vore efter min mening icke något
önskvärt läge att komma uti, att skyldigheten att efterleva dessa traktater
skall tvinga os0 till att följa de vägar, som våra egna lagar föreskriva.
Det är väl snarare så, att man bör av egen fri vilja gorå
det och icke tvingas därtill av den press eller de förhållanden, som i
detta avseende komma från utlandet. Jag vill fästa uppmärksamheten
på, att lagens ordalydelse är »partihandlare»; det står aldrig talat
om monopol, vilket ju för närvarande tillämpas.

Det enda som i längden står sig är givetvis den enskilda konkurrensen.
där tävlan i vise mån gör sig gällande, varigenom man givetvis
för fram det som är riktigt och bra. Jag skall nu icke trötta
med att läsa u^p § 50, men de som äro intresserade av frågan kunna
studera den och finna att enligt nuvarande förhållanden det icke finnes
någon möjlighet för en svensk medborgare att få sina i § 50
tryggade rättigheter gällande.

Vidare kan man fråga, om det är regeringens mening att inlösa
monopolbolaget, eller om den enskilda trusfen. tillkommen i strid mot
förordningen, skall få fortsätta eOer om den skall i någon mån neutraliseras
därigpnom att partihandlarna återbördas sitt lagenliga näringsfång
medelst regeringens bistånd. Härpå skall jag vördsamt be
att få herr statsrådets svar.

Torsdagen den 16 januari, e. m

95 Nr 6.

Kan herr statsrådet vidare upplysa, hur de i samband med denna remis» av
fråga tillsatta 1917 års er-ättningssakkunniga skilt sig från sin upp- ■stota,erfcsgift;
huruvida de inom detta yrke arbetslösa blivit gottgjorda, ty detpr°^! l°"e"''
bör väl finnas en viss likhet inför lagen; vidare hur de sakkunniga °rts''
och herr statsrådet tänkt sig ersättning till minuthandlare som härigenom
vållats förfång, ävenså om socialstyrelsens och kommerskollegii
framställningar i ärendet blivit beaktade. Allt detta är frågor av
intresse vida utöver den krets, som alldeles direkt beröres av dessa -ekonomiska spörsmål.

Jag skall nu be att få övergå till en annan fråga och helt kort
yttra några ord rörande försvaret. Herr vice talmannen yttrade, att
han hoppades på en mycket liten, värvad armé; det skulle stå som
framtidsmålet för Sverige och svenska förhållanden. Jag kan för min
del icke instämma i det yttrandet, som ju i alla fall vittnade om en
icke ringa försvarsolust. Det är ett under alla förhåhanden fullt tillräckligt
försvar, som är den ena linie, vi anse oss kunna gå på, vi
som hava en mot det anförda yttrandet motsatt uppfattning. Herr
Nilsson i Kristianstad yttrade, att lian ansåg det för en ren parodi
att öva landstormsmännen i blott fem dagar. Det är kanske en djärv
förhoppning, att man då skulle kunna få räkna på herr Nilssons bistånd
att utöka des~a dagar, så att den övningstiden icke bleve en parodi
utan vad den skall vara: en fullt tillräcklig övningstid för landstormsmännen.

Jag skall icke gå in i någon längre debatt, men det är en liten
detalj, som jag skall be att få fästa herr sjöministerns uppmärksamhet
på. Den minsvepning som har ägt rum under det föregående
året torde i huvudsak vara avslutad. Ett anmärkningsvärt
faktum i fråga om detta arbete har dock varit, att intet av dessa
minsvepningsfartyg varit försett med gnist. Från denna anmärkning
är icke undantagen det fartyg »Gunhild», som på sin tid tyvärr
med befälhavare och större delen av besättningen förolyckades.

När det gäller sådana poster, får man givetvis icke göra några besparingar.
Gnisten tillhör helt enkelt säkerhetsanordningarna, det
är en skyldighet, det är en ofrånkomlig plikt att förse våra fartyg
och framför allt sådana som äro ute på så farliga värv, som »Gunhild»
och dess systerbåtar ha varit, med sådan säkerhet sanordning.

Det är en sak, som jag skall be att få i dessa försvarsolustens
tider erinra om. Jag vänder mig här till var och en i denna kammare,
som i försvarsfrågor hyser en mot mig motsatt uppfattning.

Jag vill säga, att när man i Estland har känt behov av en väpnad
kraft att värna sig med då hava Estlands socialdemokrater vädjat
till sina partivänner i Sverige att hjälpa dem, då intet annat återstår
än att med vapenmakt skydda landets självständighet och möjlighet
att föra den demokratiska utvecklingen vidare. Då hela landets
öde beror fullständigt därpå, så vill jag göra en erinran även
till den norrländske jordbrukare, som nyss gjorde sig till talesman
för avväpning, att det kan komma en dag, då även i de norrländska
hemmen samma vädjan ställes till bröder på andra orter att
komma dem till hjälp. Yi leva ännu icke i sådana förhållanden i

Nr G. 96

Torsdagen den 16 januari, e. in.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

världen, att man kan avskaffa den väpnade makten. Givetvis skall
den rättas efter landets möjligheter och dess behov, men att föra
det tal, som nu i dessa dagar i pressen och i riksdagen föres i mångt
och mycket, synes mig vara mycket ansvarslöst och föga i överensstämmelse
med de krav, som i alla fall tiden ännu ställer på oss i
den vägen. Jag vill erinra om att just det parti — detta har talats
om förut här i dag — som främst yrkar på att vi skola göra oss
utav med vårt försvar, står i intimt samarbete med det SovjetRyssland,
beträffande vilket vi här i dag ytterligare fått bekräftelse
på att det för sin del har ordnat sig med den väpnade makt
man här vill råda oss att avskaffa.

Det gladde mig höra, att herr statsministern uttalade, att vi
med sympati skola följa händelserna i Estland. Jag vill härtill
foga, att vi skola följa det även med stor uppmärksamhet. Icke bör
man lämna en nödställd nation utan den hjälp, som det är möjligt
för en att kunna ge. Jag skulle bara vilja vädja till var och en
att, när de ögonblick komma, när man måste fatta ställning till saker
och ting, sätta sig in i ett motsatt läge, tänka på, om vårt land
skulle få samma erfarenheter som Finland och Estland, med vilken
ängslan man då skulle bida svaret från de länder och de folk, till
vilka man vädjat och, som man hoppas, icke vädjat förgäves.

Jag läste här om dagen i Stockholms Dagblad för den 13 januari
en skildring av en person, som nyligen hade kommit hem från
Lettland, eu gripande skildring, som bör bevaras i minnet. Mannen,
som först själv varit bolsjevik, men genom de rödas övervåld
kommit till insikt om rörelsens fruktansvärda fara, hade strax före
avresan tvingats att vara passiv åskådare till en ohygglig orgie i
en liten lettisk by vild namn Tamischur. De lettiska bolsjevikerna
hade i denna enda lilla by avrättat icke mindre än 510 borgare på
en befolkning av c:a 3,000 invånare. Byns kvinnliga element förklarades
av vilddjuren vara statsegendom och placerades under bevakning
i stora offentliga bordeller, där de fingo utstå en moralisk
och även kroppslig tortyr, som trotsar all beskrivning. Alla myndighetspersoner
i byn släpades utan förskoning bort för att mördas
utan att få tillfälle att yttra något till sitt försvar. Excesserna
hade gjort ett sådant intryck på vår lettiske flykting, att hans nerver
blivit spolierade och han var nära att duka under, att taga sitt
eget liv vid åsynen av dessa grymheter. Vid ett tillfälle då han
protesterade inför en rysk folkkommissarie — de lettiska bolsjevikerna
ledas av Lenins och Trotskis utsända — blev han kastad i
fängelse, där han fick tillbringa några ohyggliga dygn, innan han
lössläpptes. Till sist lyckades han rymma undan och brinner nu
av åtrå att få komma hem igen för att få deltaga i striderna mot
våldsmännen.

Ja, det är ju en skildring från ett grannland, vilken icke kan
lämna någon oberörd. Jag vill i det sammanhanget erinra om ytterlighetsmännens
framfart i Tyskland. När de skildringarna nådde
vår press, lästes i våra tidningar, i de borgerliga organen, att

Torsdwren den 16 jaonari, e m.

97 5r 6.

socialisterna sökte anslutning med de borgerliga. De anropade
nämligen de borgerliga om hjälp för att kunna motstå de angrepp,
som ifrån jjterligt vänsterhåll där riktats mot liv och egendom. I
Folkets Dagblad Politiken lästes då samtidigt: »Ett förräderi utan
like: Tysklands högersocialister beväpna borgarklassen mot arbetarna.
» Det är så man där skildrar förhållandena, när inom ett
inför branten av sin undergång stående rike de besinningsfulla elementen,
de, som ännu ha någon känsla kvar för hem och liv, sluta
sig samman för att gemensamt söka bevara ordningen inom samhället.
De ha ju nu också lyckats. Det är emellertid rätt betecknande
för uppfattningen om saker och ting, när sådana rubriker
passera i yttersta vänsterpressen.

Herr Engberg uttalade en önskan om att folket skulle lyckas
nedbryta muren mellan folket och staten, nedbryta den mur som
omger äganderätten. Jag vill erinra honom om, att här i vårt land
har i århundraden bott en friboren allmogeklass, som väl också får
räknas till folket. Jag skall icke gå in i ett bemötande av alla de
saker, om vilka denne talare yttrade sig. Jag vill bara konstatera,
att herr Engberg i sitt sista anförande, såvitt jag kunde finna, icke
lyckades att giva det svar på den till honom direkt ställda frågan,
hur socialisterna nu tänka sig förhållandena i framtidsstaten.

Hans excellens herr statsministern nämnde, att han fullständigt
lämnade åsido älsklingsämnet för dagens debatt, nämligen kommissionerna.
Jag finner det anmärkningsvärt, att han icke närmare
upptagit den frågan. Det är möjligt, att han nu icke vill gå
in vidare i den frågan, men säkert är, att det svenska folket nöjer
sig icke med det svaret, att herr statsministern lämnar det helt
åsido, utan det kommer nog inte att ge hans excellens statsministern
någon ro, förrän han utagerat spörsmålet om kommissionernas
avskaffande.

Jag skall nu icke vid denna sena timme gå in i någon debatt
om den saken; det får jag väl spara till ett annat tillfälle. Jag
skall på annat sätt bringa denna fråga mera förmånligt under hans
excellens herr statsministerns ögon, och jag hoppas då få gå in i detalj,
något som denna sena timme nu förbjuder mig att göra.

Herr Forssell: Herr talman! Det är några vändningar i

hans excellens statsministerns yttrande, som uppkallat mig till en
replik. Jag måste säga, att endast en vid denna sena timme på
dygnet mycket förklarlig trötthet kan ursäkta den sammanställning,
som hans excellens statsministern tillät sig att göra av två
i grunden så motsatta ståndpunkter som herr Fabian Månssons och
min. Det vore mycket beklagligt, om hans excellens statsministern,
på vars omdömesförmåga dock så mycket vilar, under normala förhållanden
skulle visa prov på så ringa urskillningskraft. Den riktning,
som jag företräder, borde ha mycket mindre risk att sammanställas
med bolsjevismen och bolsjevismens tillskyndan och vänner
än t. ex. själva regeringen, vilken ju som bekant för knappt ett
Andra hammarens protokoll 1919. Nr 6, 7

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(toru.j

Nr 6. Ö6

Torsdagen den 16 januari, e. in.

sedan intimt samarbetade med herr Vorovski, när det gällde löpropositionen.
sandet av Ålandsprobleir.et, sådant det förelåg i februari förra året,
(Forts.) Just den herr Vorovski, som det nu är fråga om. Exemplen på denna
samverkan mellan regeringen och bolsjevismen kunde mångfaldigas.
Jag skall icke komma med dem nu. Jag vill blott erinra
om, att namnet Edén alltid kommer att i det allmänna medvetandet
befinna sig i en farlig närhet av namnet Oljelund.

Mina. herrar! Vilket namn man giver åt den händelse, som
inträffat i början av december, om den skall kallas diplomatisk eller
faktisk brytning, tycker jag i själva verket är en oväsentlig formsak
att tvista om. Vi skola icke här giva oss in pa något ordrytteri.
Så mycket kan man säga, att i den kommuniké, som regeringen
offentliggjorde, heter det, att sovjetregeringens härvarande representant
icke vildare skall få begagna sig av vissa hittills åtnjutna
»diplomatiska privilegier». Om vid sådant förhållande den tanken
uppstått ute bland allmänheten, att det var den diplomatiska
förbindelsen, som bröls, så är ju detta ganska begripligt och förklarligt.
Och jag vill säga det, att det förhållande, att ett sådant
missförstånd förelegat å allmänhetens sida, som det, att den trodde
att det var en diplomatisk brytning, när det icke var det, visar ytterligare,
att denna fråga icke från regeringens sida behandlats
med den öppenhet och meddelsamhet i fråga om brytningens innebörd,
som man haft rätt att fordra, och som jag tillåtit mig att efterlysa.

Vad slutligen angår frågan om upptagande av denna sak i berättelsen
över vad i rikets styrelse sig tilldragit, så vill jag påpeka,
att i samma kommuniké, som jag nyss åberopade, heter det även:
»Svenska beskickningen i retrograd och generalkonsulatet i Moskva
ha nu lämnat Ryssland. Kvar äro endast två tjänstemän.» När
man läser igenom denna berättelse, finner man ju ofta omnämnande
av huru kommittéer upplösts och huru kommittéer upphört att
fungera. Det vore väl då ganska märkvärdigt, om icke den svenska
r:ksdagen skulle ha formell rätt att fordra upplysning om, huruvida
den beskickning eller det generalkonsulat, till vilket denna
riksdag anslagit medel, fortfarande är i funktion eller icke. Om
icke hans excellens statsministern vill se saken ur så att säga internationell
utrikespolitisk synpunkt, så kunde man fordra ur rent
förvaltnings^eknisk synpunkt ett meddelande i denna berättelse till
riksdagen om det upphörande av verksamheten, som ägt rum hos
beskickningen och generalkonsulatet. Än vidare kan det påpekas,
att statsministern icke kunnat göra ens ett torftigt försök till försvar
för, att frågan icke heller omnämnts i trontalet. På det''a s:stnämnda
aktstycke vill väl icke hans excellens anlägga några byråkratiska
mandarinsynpunkter? Då hans excellens också yttrar, att
man ju icke kan vän''a att få se »politiska konsekvenser» utvecklade
i styrelseberättelsen, så har man rätt att fråga, var några sådana
konsekvenser av denna sak över huvud taget från regeringens
sida utvecklats för allmänheten? Åtminstone hava de icke före -

Torsdagen den 16 januari, e. m.

99 JTr 6.

bragts inför denna kammare. Jag skyndar att tillägga, att jag
icke begärt annat än att faktum åtminstone skulle i berättelsen
omnämnas och även i trontalet. De politiska konsekvenserna höra
hemma på^ annan plats, men det föreligger ännu all anledning att
öfterlysa dem, sådana de av regeringen uppfattas.

Till slut gjorde hans excellens den triviala anmärkningen, att
man icke skall överskatta betydelsen av vad som skett. Det är
naturlig, vis fullkomligt riktigt. Man skall över huvud taget aldrig
överskatta någonting, liksom man icke heller bör underskatta nå°
gonting. Men det vill sig icke bättre, än att man har faktiskt en
norm, efter vilken man kan bedöma, huru pass hög: regeringen
själv, taxerar en brytning med sovjetregeringen. Det förhåller sig
nämligen så, som herrarna kanske torde minnas, att när det förra
vintern var fråga om en svensk officiell hjälpsändning i en eller
annan form till general Mannerheims trupper, då invändes det från
regeriiigshåll mot en sådan hjälpsändning, att det skulle kunna
medföra den stora äventyrligheten av Sveriges utträdande ur neutraliteten,
d. v. s. en brytning med det bolsjevikiska Ryssland
Alltså, mina herrar, risken av en sådan brytning gjorde, att man
äventyrade de största politiska värden i Finland. När denna brytning
nu skett, så veta vi ju med ledning av detta, huru högt regeringen
själv måste taxera denna brytning. Och vi behöva därför
icke göra oss skyldiga till någon överskattning utan endast erinra
oss den argumentering, som ministären själv använde, för att förstå,
huru högt vi skola taxera denna brytnings betydelse.

Herr Lövgren i Nyborg: Herr talman! Debatterna i denna
kammare ha en märkvärdig förmåga att alltid leda till bolsjevism.
Disku.erar man spanska sjukan, så som vi gjorde under urtiman, så
hamnar. man i bolsjevism. I dag när det är fråga om statsverkspropositionen.
så hamnar man också i bolsjevism. Och herr Högberg
uppträder då regelrätt och avlivar bolsjevismen. Men denna
måtte ha någon egenskap i likhet med galten Särimner, scm gör, att
den lever upp ånyo igen.

Herr Engberg vill då veta vår ståndpunkt till bolsjevismen
eller rättare sagt till avväpningen. Ja den ha vi framfört så många
gånger, att det borde vara herr Engberg bekant, att vi vilja gå
t. o. m. ett steg längre än herr Engberg. Ty han går icke med på
den isolerade avväpningen i Sverige, som vi göra, utan han står på
den internationella avväpningens ståndpukt. Vi komma väl endera
dagen att framföra en motion i denna sak, och herr Engberg blir då,
om han är avrustningsvän, i tillfälle att understödja den motionen.

Men vis å vis händelserna i Ryssland, så ha vi tagit bolsjevikerna
i försvar mot alla de lögner och förvrängningar av fakta, som
den borgerliga och den högersocialit-tiska pressen överflödat av i detta
land. Det är mycket att anmärka, om man jämför skildringarna av
t. ex. en sådan man som löjtnant Brusewitz, som har tjänstgjort vid
svenska legationen i Ryssland under krigsåren, och de skildringar
från Ryssland, som överflöda i vår press. Och likaså kan man

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(fort*.

Nr tf. 100

Torsdagen den 16 januari, é. in.

Vid remiss av få erfara en hel del, om man läser den debatt, som pågått i Times
statsverks- mejjail amiral Kemf och en mr Young, som vistats i Arkangelsk
Pr°P°s’"l°nen- uncler sommarens lopp, då den engelska expeditionskåren var där,

'' orl*''1 och som har givit ett bättre betyg åt bolsjevikerna än åt de engelska
diplomatiska representanterna där.

Det är ju på det sättet, att bolsjevikerna icke alls voro några
rustningsvänner från början, men tack vare den politik, som förts av
de stater, som ligga närmast till, nämligen Tyskland och sedan även
England, så tvingades de till att försvara sig. Och jag vill också
säga, att om vi hade ett socialistiskt samhälle, och det läge en kapitaliststat
bredvid, som anfölle oss, och vi hade personal och materiel
i tillräcklig mängd för att försvara oss, då skulle också jag vara
med om att försvara den socialistiska staten gentemot en kapitalistisk
sådan. Men jag vägrar alldeles bestämt att försvara det kapitalistiska
Sverige, när jag i alla fall för det första vet, att landet såsom
varande en småstat absolut saknar möjlighet att försvara sig mot en
stormakt, och när jag för det andra vet, att det endast skulle lända
de maktägande inom samhället till gagn, om de finge oss ut i ett
krig. Ty något krig gagnar aldrig arbetarklassen i något land.
Men när man nu beskärmar sig så förskräckligt över de blodsoffer,
som gjorts i Ryssland, så bör man ändå betänka, att det är en ren
produkt av det världskrig, som de borgerliga klasserna startade för
4 1/2 år sedan. Man behöver icke gilla bolsjevismen, därför att man
tar parti för bolsjevikerna mot alla de lögner och förvrängningar
och handlingar, som man försöker pådyvla dem i den borgerliga _ pressen.
Dessutom är det icke sagt, att den taktik, som är lämplig att
användas av arbetarklassen i ett land, också är lämplig att användas
i ett annat land. Det skulle vara mycket märkvärdigt, om ett land
som Sverige, som i urgamla tider var en demokratisk republik, icke
skulle kunna tack vare sina kulturella och historiska traditioner ha
en helt annan möjlighet att ta ställning till världshändelserna. och
världsrörelsen än en stat som Ryssland, där 80 % av befolkningen
äro analfabeter.

Jag tycker, att åtminstone de, som haft äran att komma in i
riksdagen, borde ha förmåga att se sakerna sådana de äro och icke
blint följa den hets, som föres i pressen av mer eller mindre vridnatidningsmän.

Herr finansministern vände sig mot mitt anförande, där jag påtalade
den höga ränta, som det hos privatbankerna upplånade kapitalet
löper med. Jag menade naturligtvis icke på något sätt att kritisera
regeringen för den upplåningen. Men jag menar, att det är
fullständigt abnormt, att staten skall ha en sådan massa pengar lånade
mot en så förskräckligt hög ränta. Det måste naturligtvis leda
till svåra ekonomiska förhållanden för land och folk, och vi ha ju
också nu bilden av en stat i ockrarehänder.

Herr Hansson i Stockholm: Herr talman! Även om åtskilligt
har yttrats, som kunde föranleda mig till replik, skulle jag dock icke
i denna sena timme ha begärt ordet, därest icke herr Söderhielm hade

Torsdagen den 16 januari, e. lii.

101 Är 6.

försökt att kär skissera upp ett världsläge, där det föreföll mig, åt!
lian huvudsakligen byggde sina omdömen på telegram, som publicerats
i tidningarna. När det här t. ex. av honom i den allmänna världsbild
han målar upp, fälas om ett förstående krig mellan Italien och
jugoslaverna, så vet jag icke, huruvida något om den saken har framkommit
annat än i telegram från propagandacentralen i Wien, som
hela tiden sedan krigets avslutning försökt framställa förhållandet
mellan Italien och de slaviska staterna där nere såsom mycket spänt
och snart ledande till krig. Det förefaller mig, att när man skall göra
upp en världsteckning, som herr Söderhielm gjorde så bör man grunda
sina omdömen på ett något tillförlitligare material.

Men en väsentlig brist i hans försök att måla upp en världsbild
ligger tydligen däri, att han icke på något sätt räknade med, att den
fredskongress, som sammanträder i morgon, skall kunna skapa något
nytt förhållande i världen. Det är ju icke märkvärdigt, att efter de
kolossala skakningar, som detta världskrig vållat, världen för tillfället
befinner sig i vissa konvulsioner. Men det är lika tydligt, att
den enda möjligheten och säkerligen den möjlighet man har att räkna
med för en återgång till bättre ordning mellan staterna är den, som
kommer att grundläggas vid fredskongressen. Huru staterna efter
denna komma att ställa sig i rustaingsavseende, är givetvis för närvarande
omöjligt att ha ett positivt omdöme om.

Men det var en annan sak, som gjorde, att man ifråga om herr
Söderhielms anförande, som för övrigt uppbars av eu mycket varm
känsla och övertygelse, ändå kände till sist, att man icke var skyldig
att taga honom riktigt på allvar. Det var, när han talade om,
att den egentliga idealiteten för ett folkens förbund och för en internationell
''rättsordning hade burits upp av »germanerna», vilket,
i den mening som ordet användes av herr Söderhielm, tydligen betydde
av tyskarna. Man får ju dock säga sig, att inte har man från
tyskarna under dessa fyra krigsår märkt någon fredsidealitet. Och
man kunde tillägga, att det var bristen på fredsidealitet hoe de germaner,
som styrde Tyskland, som förde oss ut i världskriget. När
man kan komma bär i Sveriges riksdag och fälla ett sådant tydligen
mycket omtöcknat omdöme, så har man icke rätt att på detta bygga
ett angrepp på dem, som söka se bilden på ett något annat sätt och
som därför tro, att det skall vara möjligt för vårt land att utan någon
»ansvarslöshet», varom herr Lithander talade, komma fram till en
väsentlig nedsättning av våra rustningsbördor och till ett arbete, som
måste rikta blicken framåt mot målet: den fullständiga avväpningen.

Huruvida våra vänstersocialister skola bli föregångare eller ej i
det arbetet, det vet jag icke. Men jag skulle vilja säga, att man gör
icke avväpning och man skapar framför allt icke den känsla och moral,
som skall bära upp avväpningen, genom en motion, som upprepas
riksdag efter riksdag. Om man verkligen vill komma fram
till ett sådant tillstånd, som förutsätter hänsyn mellan folken, då
måste man också göra klart för sig, om man vill motarbeta alla de
krafter, som ännu äventyra ett sådant tillstånd. Det går sålunda icke
att som vänstersocialisterna ifråga om bolsjevismen säga, att de kun -

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(tona.)

Nr fl. 102

Torsdagen den 16 januari, e. in.

Vid remiss av
statsverkspropositionen,

(forts.)

na visserligen försvara den i Ryssland utan att önska den bär. Detta
är dock inte blott eu taktikfråga, som det gäller att taga ståndpunkt
till. Det är cn moralisk fråga, om man skall, såsom bolsjevismen
gör, sätta våldet, låt vara klassvåldet, såsom rättsutövare, eller om
man skall säga, att människorna måste dock komma fram till ett
tillstånd, där rätten verkligen tillämpas i förbållandet mellan individerna
inom en nation och emellan folken. Bolsjevismen tillämpar icke
rätten. Bolsjevismen är ingenting annat än det gamla våldet i en ny
form. Och herr Lövgren i Nyborn kan mycket väl av känsla och
övertygelse önska, att vi måtte förskonas från den. Jag tror icke,
att Sverige är mottagligt för bolsjevismens smitta. Jag tror, att det
finns så mycket moralisk sundhet bär, att vi kunna hålla oss fria
från den. Men jag måste också säga mig'',, att man kan icke stå här i
Sveriges riksdag och förklara, att visserligen duger den icke här, men
den kan vara god nog åt Ryssland — där äro förhållandena sådana,
att den mycket väl kan försvaras. Detta är dock en sak av allmänt
moralisk betydelse, och man kan icke dela in den efter nationsgränser.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, beslöt kammaren
att hänvisa ifrågavarande proposition till statsutskottet, varjämte
densamma remitterades, i vad den anginge pensions- och indragningsstaterna,
till bankoutskottet, samt, såvitt den rörde de under jordbruksdepartementet
lydande ärenden, till jordbruks^skottet.

Till vederbörande utskott skulle jämväl överlämnas de i anledning
av propositionen inom kammaren nu avgivna yttrandena.

§ 2.

Härefter föredrogs Kungl. Maj ds å kammarens bord vilande proposition,
nr 2, om tilläggsstat till riksstaten för år 1919; och hänvisades
ifrågavarande proposition till statsutskottet, varjämte densamma
remitterades, i vad den anginge pensions- och indragningsstaterna,
till bankoutskottet, samt, såvitt den rörde de under jordbruksdepartementet
lydande ärenden, till jordbruksutskottet.

§ 3.

Vidare föredrogos var för sig de på kammarens bord liggande
motionerna; och överlämnades därvid

till behandling av lagutskott motionerna:
nr 6 av herr Bäckström; och
nr 7 av herr Sjölander;

till statsutskottet motionerna:

nr 8 av herr Vennerström m. fl.; och

nr 9 av herr Anderson i Kuapasjö;

103 Nr 6.

''1''orsAagen den 16 januari, e. in.

till bevillningsutskottet motion nr 10 av herr Viklund i Oviken;
till tillfälligt utskott motionen nr 11 av herr Bengtsson i Norup
m. fl.; samt

till bamkoutskottet motionen nr 12 av herr Flognfålt.

§ 4.

Ordet lämnades härefter pa begäran till

Herr L it hand er, som yttrade: Herr talman! Den 14 september
1918 hemställde ja.g i skrivelse till Konungen att vid öppnandet
av 1919 års riksdag måt:e finnas tillgång till vissa uppgifter
rörande kriistidskomniissionernas förvaltning m. m.

I trontalet angavis det vara Konungens »önskan att så snart
som möjligt avveckla de statliga regleringarna på detta område, därvid
likväl hänsyn måisté tagas till nödvändigheten alt, så länge
den rådande varuknappheten fortfar, val tillvarataga och rättvist
fördela de för folka är'' ng noll industri mest viktiga förnödenheterna».

I annan form har riksdagens ledamöter ej erhållit meddelande
rörande nedannämnda på sin tid gjorda frågor.

Under sådana förhållanden anhålles om kammarens tillstånd att
genom interpellation få bringa nedanstående för vårt land synnerligen
viktiga frågor på tal, närmast afseende önskvärdbeten att få i
ett tidigt skede bringat under denna riksdags prövning kristidskommiss
onernas förvaltning.

Snabbt växlande förhållanden hava påfordra! extra åtgärder
från regeringens sida, men då de krnéidisimstituitioner, som skapats,
bivit av mer eller mindre permanent natur och i varje fall inkomsterna
skapas genom extra pålagor och utg fterna avgöras, utan att
dessa i likhet med andra utgifter för statsändamål granskas och godkännas
av riksdagen, och utan att- dessa åtgöranden av i många
fall ytterst vittgående ekonomiska konsekvenser träffas under ämbetsmannaansvar,
synes det vara högst nödvändigt att hithörande frågor
av regeringen bringas under denna riksdags prövning redan vid
dess början.

S aten har genom sina kristids?nstitutioner i prisförbilligande
syfte allt mera övertagit ekonomisk verksamhet och därigenom överflyttat
resultatet av mindre god omvårdnad eller ekonomiska felkalkyler
ifrån den enskilde, som själv får bära följderna av olämpliga
åtgärder, till kristidskommisistoner, där avlöningar och arvode a
utgå oberoende av resultaten och där kostnader och förluster, v ika
belopp det än må röra sig om, slutligen måste täokas av allmänna
medel. Det kan därför ej vara annat än riktig! att regeringen
framlägger en överskådlig redogörelse för krstidsinstitutionernas inkomster
och utgifter enligt förda räkenskaper jämte förklaringar, som
möjlisgöra ett bedömande.

På i stor utsträckning omvårdnaden av förnödenheter, såsom

Interpellation.

Sr 6. 104

Torsdagen den 16 januari, e. in.

Interpellation, livsmedel, ved m. m. överflyttats från enskilda till kristidskommis(Forts.
) för rationel! vård av varorna, måste klarhet vinnas i flera frågor,
sten er, som icke i samma mån äga förutsättningar eller möjligheter''
som bland intresserade ständigt dislkulteras, men om vilka man .svävar
i okunnighet, nämligen:

Vad visa kristidslkommissionernas räkenskaper såsom direkt förlust
av varor, som förfarits eller försämrats, exempelvis livsmedel
och ved? I vad man hava dessa förluster medverkat till att i stället
för ett förbilligande ett förknappande och fördyrande av folkets förnödenheter
ägt rum? Hava de fattade besluten i vederbörlig ordning
protokollförts, så att man med ledning härav kan avgöra
motiven för de olika besluten, och bedöma om de varit gagneliga eller
motsatsen?

Liksom bränslekommissionen igenom sina åtgöranden verkat förryckande
på arbetsmarknaden för särskilt jordbruket och säkerligen
ej oväsent igt bidragit till den rådande dyrtiden, så hava kristidskommissionerna
i allmänhet vållat en övergång av arbetskraft genom
höga avlöningar och ofta relativt lätt arbete. Det torde vara önskvärd,
att regeringen lämnar någon utredning härom och bringar hithörande
frågor under riksdagens prövning och kontroll.

En i samband med ovan berörda ämne stående fråga är den om
en successiv och tidig demobilisering av krlstidskommissionerna, så att
det allmänna ej en dag längre än avvecklingen kräver betungas av
dessa kommissioner och därmed samhörande förordningar, tillkomna
att trygga, men ofta motverkande god til1 gång på förnödenheter.

Över huvud taget bör det av de siffror och i samband därmed
stående redogörelse för kommiss:onennas verksamhet, som man hoppas
regeringen förelägger riksdagen, tydligt framgå i vad mån det resultat,
som av de olika kommissionerna ernåtts, stått i rätt förhållande
till de kostnader, anordningar och i många fall alldeles orimligt betungande
föreskrifter, som drabbat jordbruket, handel och industri.

Det bär då också visa sig, huruvida kommissionerna och hela
staben av befattningshavare varit ägnade att trygga och befrämja
den på o1 ifca områden för landet så viktiga självförsörjningen och
framåtskridandet av jordbruk och övriga näringar.

Eu av svenska folkets viktigaste förmåner är den i grundlagen
tryggade räLten att si tf själv beskatta. Sålunda skall minsta tullfråga,
minsta skatt eller accis passera riksdagen och dess bev:llningsufekott.
Det kan då ej vara riktigt att under namn av kristidsförordningar
pålägga svenska'' folket avgifter i den omfattning som
sker, utan att riksdagen får pröva vare sig beloppen eller medlens
användning. De1 är hög tid att kommissionernas räkenskaper komma
på riksdagens bord i en för dess ledamöter överskådlig form.

Under hänvisning till ovanstående anhållas om kammarens tillstånd
att till hans excellens herr statsministern få rikta, följande
spörsmål:

Har regeringen för avsikt att i ett tidigt skede under innevarande
riksdag lämna dess ledamöter tillgång till

1. En överskådlig redogörelse för kommissionernas förvaltning

Torsdagen den 16 januari, e. m.

105 Nr 6.

och .verksamhet, ,utöver vald den s. k. »Grå boken» lämnat, i den män Interpellation.
detta låter sig göra. (Forts.)

2. Uppgift över varje kristidekomanissions hittillsvarande årliga
inkomster och utgifter enligt vederbörliga räkenskaper från tillkomsten
till, om möjligt, 1918 års slut.

3. Uppgift över förluster och försämring av varor, som förvaltats
av kommissionerna och därunder lydande organ.

4. Utredning rörande kommissionernas inverkan på arbetsmarknaden,
och såivitt möjligt även på prisbildningen.

I samband med förestående redogörelse vore av intresse få besvarad
följande fråga. Har regeringen ännu haft under övervägande
någon definitiv plan för kommissionernas avveckling?

Denna anhållan bifölls av kammaren.

§ 5.

Avgåvos följande motioner nämligen av

herr Edberg m. fl., nr 31, om skrivelse till Kungl. Maj:t angående
åtgärder till stävjande av kortspel;

herr Jönsson i Fridhill, nr 32, om skrivelse till Kungl. Maj:t
angående inrättande av ett moderniserat indelningsverk;

herr Johansson i Uppmälby:

nr 33, om skrivelse till Kungl. Maj it angående ordensväsendets
avskaffande; och

nr 34, om avslag å Kungl. Maj:ts framställning om anslag till
understödjande av soldathemsverksamheten vid arméns truppförband;

herr Jungnell, nr 35, angående statsbidraget till undervisning i
slöjd i folkskola, mindre folkskola och särskild slöjdskola; och

herr Berglund, nr 36, om indragning av Ytterlännäs extra provinsialläkardistrikt
och inrättande av ett nytt provinsialläkardistrikt
med läkarstation i Nyland; samt

herr Jensen, nr 37, om tilläggspension åt förre stationskarlen Nils
Månsson.

Dessa motioner bordlädes.

§ 6.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till riksdagens
skrivelse, nr 11, till Konungen angående val av deputerade att.
jämlikt § 54 regeringsformen och § 50 riksdagsordningen, med Konungen
överlägga.

§ 7.

Justerades protokollsutdrag.

Andra hammarens protokoll 191 9. Nr 6.

Nr tf. 106

Torsdagen den 16 januari, e. m.

§ 8.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr vice talmannen under 5 dagar fr, o. m. den 18 jan., och

Larsson i Ängebäck » 8

Bergman » 7

Olsson i Golvvas ta » 6

Andersson i Milsmaden» 2

Månsson i Hagaström » 6

Qylfe » 6

Strid » 10

Zander » 2

Hallén » 8

18
17
28

» Branting för företagande av utländsk resa under tre veckor
fr. o. m. den 18 januari.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 3,21 på natten.

In fidem
Per Cronvall.

Stockholm 1919. Kung!. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner. i»064i