1919. Andra kammaren. Nr 51

ProtokollRiksdagens protokoll 1919:51

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1919. Andra kammaren. Nr 51.

Tisdagen den 20 maj.

Kl. 3 e. m.

På grund av förfall för sekreteraren tjänstgjorde enligt herr talmahnens
förordnande undertecknad vid protokollet.

§ 1.

Justerades protokollen för den 13 och den 14 innevarande maj.

§ 2.

Ordet lämnades härefter till

Chefen för civildepartementet, herr statsrådet S c h o 11 e, som Svar a
anförde: Herr talman, mina herrar! Med andra kammarens tillstånd interpellation.
har ledamoten av kammaren herr E. O. Hagman till mig framställt
förfrågan,

dels huruvida i en eller annan form bestämmelse träffats rörande
användningen av den. enligt kungörelsen den 1 juli 1918 angående tillfällig
extra avgift för expedition enligt recept av läkemedel från apotek
m. m. utgående extra expeditionsavgift av 30 öre, i den män användningen
av nämnda avgift icke blivit genom samma kungörelse bestämd,

dels ock, därest så ej skett, huruvida det kunde förväntas, att
från Kungl. Maj:ts sida vidtoges åtgärder härför, och då närmast
i den riktning, som förutsattes i ett av medicin alst yreisen den 29 juni
1918 avgivet utlåtande.

I förenämnda kungörelse den 1 juli 1918, vilken gäller tills vidare
till och med den 30 juni 1919, föreskrives, att för varje läkemedel,
som enligt läkares recept eller därmed jämförlig läkemedelsformel
från apotek expedieras, skall, utöver hittills utgående avgift, uppbäras
eu extra expeditionsavgift av 30 öre. Av varje dylik extra
avgift skall av vederbörande apoteksföreståndare till styrelsen för
föreningen apotekarkårens ålderstilläggskassa inom viss tid redovisas
ett ''belopp va 26,5 öre. De i enlighet härmed till nämnda styrelse
inlevererade medlen skola av styrelsen förvaltas samt av densamma
utbetalas till apotekens farmaoeutiska personal i enlighet med

Andra kammarens protokoll 1919. Nr 51.

1

Nr 51. 2

Tisdagen den 20 maj.

Svar ä
nterpéllation.

(Forts.)

grunder, vilka finnas angivna i överenskommelse, som den 11 maj
1918 träffats mellan Sveriges apotekarförbund ock Sveriges famna -oeutförbund angående dyrtidstillägg åt omförmälda personal. Beträffande
användningen av den del av ifrågavarande avgift, som överskjuter
berörda 26,5 öre, eller 3,5 öre, innehåller kungörelsen icke någon
bestämmelse. Interpellantens framställning avser sålunda sistnämnda
belopp, 3,5 öre.

Avsikten med ifrågavarande extra avgift var att bereda möjlighet
till en tillfällig förbättring av avlöningsförhållandena för apotekens
fanmaceutiska personal. Apoteksinnehavarna hade visserligen
redan tidigare genom dyrtidstillägg sökt lämna tillfällig hjälp, men
då den härigenom uppkomna förbättringen icke var tillräcklig för att
bereda ökade möjligheter att tillräckligt avlöna ifrågavarande personal
hade såväl från apoteksinnehavarnas som från de anställdas sida
hos Kungl. Maj :t gjorts framställning om tillfällig höjning av gällande
taxa, avseende ett tillägg med 30 öre till den för det dåvarande
med 15 öre utgående expeditionsavgiften för recept. Medicinalstyrelsen
tillstyrkte i sitt av interpellanten omförmälda utlåtande den 29
juni 1918 i huvudsak den föreslagna höjningen. Därvid framhöll styrelsen
emellertid bland annat, att apoteken uppenbarligen komme att
orsakas ett avsevärt ökat arbete genom att debitera, uppbära och redovisa
den föreslagna tillfälliga avgiften, ett besvär, som komme att
göra sig kännbart på alla apotek, även de minsta, vilka icke hade någon
farmaceutisk personal anställd ooh där apateksinnehavaren ensam
eller med hjälp av icke farmaceutiskt utbildad personal skötte expeditionen
och vilka icke skulle få någon direkt fördel av ifrågavarande
avgift. För att göra innehavare av sådana apotek villiga att åtaga
sig ifrågavarande besvär borde, enligt styrelsens mening, åtminstone
någon del av den provisoriska förhöjningen komma även dessa apotek
till godo. Då kostnaden för erforderligt dyrtidstillägg åt farmaceuterna
beräknats till 1,100,000 kronor och inkomsten av den extra
expeditionsavgiften till 1,260,000 kronor, förelåge enligt styrelsens
mening möjlighet att, sedan högst 13,000 kronor beräknats åtgå för
förvaltningen, låta apotekarna såsom bidrag till dyrtidstillägg åt elever
och teknisk personal behålla omkring 147,000 kronor, motsvarande
3,5 öre per recept.

Ehuru särskild bestämmelse om användningen av ifrågavarande
belopp, 3,5 öre, icke influtit i kungörelsen, förutsattes givetvis, att
detta belopp skulle komma till användning i huvudsaklig överensstämmelse
med vad medicinalstyrelsen sålunda föreslagit. Då interpellanten
emellertid velat göra gällande, att den avsedda förbättringen
för apotekens ifrågavarande elever och tekniska personal i regel
uteblivit, bär jag genom medicinalstyrelsen från samtliga 27 apotek
i Stockholm och från 8 i andra delar av landet i samråd med interpellanten
valda apotek låtit införskaffa uppgifter om de lönehöjningar,
som kommit nu berörda personal till del sedan den tid, då den
extra expeditionsavgiften började upptagas. Att låta denna utredning
omfatta ett flertal av eller alla rikets apotek har naturligt nog

Tisdagen den 20 maj.

3 > r Öl.

på till buds stående korta tid icke varit möjligt. Då just å apoteken
i Stockholm de flesta yttringarna av missnöje i här förevarande avseende
förekommit, är det av särskild betydelse, att uppgifter från
samtliga dessa apotek ingå i utredningen.

Granskningen av inkomna uppgifter visar enligt utredning inom
medicinalstyrelsen å ena sådan, att den sammanlagda ökningen a
ifrågavarande 35 apotek av elevers och icke farmaceutisk personals
löner från första till andra halvåret 1918 uppgått till 59,904 kronor,
medan å andra sidan ur extra expeditionsavgiften innehållna 3,5 öre
för samma apotek och samma tid givit ett sammanlagt belopp av
21,886 kronor 85 öre. Skillnaden, eller 38,017 kronor 15 öre, hava
sålunda apoteken själva fått vidkännas utan kompensation av taxehöjningen.
Beträffande 5 av ifrågavarande apotek har emellertid ökningen
av lönerna und,er andra halvåret 1918 något understigit den under
samma tid uppburna andelen av den extra expeditionsavgiften.
Anledningen härtill har uppgivits vara — förutom i några fall en
minskning av personalens antal — att avlöningsbeloppen redan under
första halvåret avsevärt höjts från föregående år. En ökning under
denna tid av ifrågavarande löner torde för övrigt hava ägt rum å
flertalet apotek.

I de fall, där uppgift om utbetalda löner lämnats även för år
1919, visar sig en ytterligare ökning i förhållande till andra halvåret
1918.

Den gjorda utredningen torde sålunda giva vid handen, att beträffande
det övervägande antalet apotek, som omfattats av undersökningen,
avsevärt större belopp än som svarar mot ifrågavarande
del av expeditionsavgifterna tagits i anspråk för förbättring av elevers
och icke farmaceutisk personals löner.

Med anledning av interpellantens uppgift, att en framställning
av viss del av apotekens tekniska personal angående utbetalande av
dyrtidstillägg varken medfört något som helst resultat eller ens blivit
besvarad, har jag låtit göra förfrågan hos ordföranden i apotekarsocietetens
direktion, vilken meddelat, att åtskilliga av ifrågavarande personal
gjorda framställningar om löneförbättring inkommit till direktionen
och av denna besvarats. Om emellertid den av initerpellanten
avsedda framställningen vid tiden för interpellationens framställande
ännu ej besvarats, så berodde detta endast därpå, att tiden härför varit
för kort och ej på någon principiell obenägenhet att svara. I övrigt
hänvisade ordföranden till de avsevärda höjningar av lönerna,
som gång efter annan företagits.

Med hänsyn till det nu anförda och då, såsom förut nämnts,
ifrågavarande kungörelse allenast äger tillämpning till utgången av
juni månad 1919, synes mig anledning icke föreligga att för närvarande
meddela bestämmelser i den av interpellanten antydda riktningen.
Skulle det emellertid befinnas nödvändigt att förlänga kungörelsens
giltighetstid, torde i samband därmed den av interpellanten
väckta frågan böra tagas under närmare övervägande.

Svar å
inierpeUat ion.

(Forts.)

flr 51. 4

Tisdagen den 20 inaj.

Svar å
interpellat ion.

(Forts.)

Vidare yttrade

Herr Hagman i Stockholm: Herr talman! .Tåg ber att till
herr statsrådet och chefen för civildepartementet få uttala mitt tack
för det svar å min interpellation av den 28 mars, som jag i dag har
bekommit.

Beträffande innehållet i detta svar vill jag saga, att det ju av
detsamma framgår, att de farhågor, som man hyste speciellt beträffande
den å apoteken anställda tekniska personalens dyrtidstillägg,
voro oriktiga så till vida, att denna personal bär erhållit högre belopp
i dyrtidstillägg, än vad de 3 1/2 öre, som det gäller, sammanlagt
utgöra, i det att t. ex. här i Stockholm i dyrtidstillägg utbetalats
omkring 59,000 kronor, under det att dessa 3 1/2 öre tillsammans endast
belöpa sig till 21,000 kronor, och att alltså apotekarkåren av egna
medel och andra inkomster tillagt omkring 38,000 kronor.

Jag vill emellertid säga, att det är väl uppenbart, att, även om
apotekarkåren icke fått dessa 31I2 öre i expeditionsavgifter, hade apotekarna
som arbetsgivare dock måst betala sina arbetare och sin tekniska
personal dyrtidstillägg liksom alla andra arbetsgivare.

Det missnöje, som finns hos dessa arbetargrupper, över, att de
erhållit otillräckliga dyrtidstillägg, anser jag för min del vara fullkomligt
befogat. Det är nämligen så, att apotekarna, för såvitt jag
icke är felaktigt underrättad, erhållit ökade inkomster under denna
kristid även därigenom, att deras priser på medicinalvaror hava stigit,
och de borde på grund därav hava varit i tillfälle att hålla sin personal
skadelös under kristiden i större utsträckning, än som ägt rum.

Beträffande det bristande tillmötesgåendet mot personalens framställda
dyrtidskrav är det ju möjligt., att man nu kommit ifrån orsaken
därtill, i det att skrivelserna numera blivit besvarade, men vid
den tidpunkt, då jag framställde min interpellation, var det i alla
fall så, att man ansåg, att intet svar var att vänta. Personalen i fråga
måste i slutet av föregående år vända sig till medicinalstyrelsen i förhoppning,
att man därifrån skulle kunna erhålla hjälp och medverkan
till, att förhållandena skulle bli bättre ordnade. Det gick t. o. m.
så långt, att då medicinalstyrelsen icke ansåg sig kunna lämna någon
medverkan och avrådde från att vidtaga kraftåtgärder i form av arbetsnedläggelse,
beslöts likväl en sådan, ehuru den icke kommit till
stånd i den omfattning, som man från första början tänkte sig.

Man får säkerligen det allra bästa begreppet om vad det bär gäller,
om man ser på de löner, som nu utgå. Av uppgifter, som jag
bekommit dels från Stockholm och dels från annat håll, framgår, att
lönerna äxo ''synnerligen låga. I Stockholm är arbetstiden dessutom
också synnerligen lång. Det uppgives, att för manliga arbetare i
denna specialitet är den i vissa fall ända upp till 68 timmar per vecka.
och att avlöningen uppgår till högst 298 kronor per månad, vilket
icke gör imer än 95 öre per arbetstimme. I genomsnitt har denne
personal i hela vårt land erhållit ett dyrtidstillägg av endast cirka
70 % å 1914 års löner. Om man då gör en jämförelse med vad staten

Tisdagen den 20 maj.

5 Nr 51.

såsom arbetsgivare beviljar sin personal, skall man finna, särskilt med
hänsyn till att vi för närvarande ha att räkna med en stegring av
1914 års löner med omkring 167 procent, att detta av mig uppgivna
procenttal utvisar, att deras ersättning för dyrtidstrycket tillhör en
ibland de lägst förekommande.

Jag är emellertid synnerligen tacksam för att i herr civilministerns
svar det ställts i utsikt, att, därest denna expeditionsavgift behöver
ytterligare utgå efter en viss tidpunkt, den synpunkt, som jag
framhållit i min interpellation, att även denna icke farmaceutisk!
utbildade personals löneförmåner skola tagas i övervägande, skall
komma till uttryck och vinna beaktande. Och jag hoppas att man
på denna väg skall kunna åstadkomma en förbättring i denna personals
löneförhållanden, som jag anser vara synnerligen befogad.

Chefen för civildepartementet herr statsrådet Sch o t te: Herr
talman! Jag bär icke yttrat mig om frågan, huruvida ekonomipersonalen
är tillräckligt eller otillräckligt avlönad, och icke heller har
jag yttrat mig om, huruvida icke apoteksinnebavarna hade skäl ändå
att av sina inkomster förbättra sin personals löner, utan syftet har
varit för mig att med anledning av interpellationer! framhålla, att vad
de fått uppbära för dessa 3 ^ öre, det ha de betalat ut, och därav
ha de icke obehörigt innehållit något.

Jag bär nog det intrycket också, att apotekarna haft åtskilliga
andra inkomster under denna tid, som tillflutit dem genom ökade
taxor m. m., och att deras ställning i allmänhet snarare förbättrats än
försämrats under krisåren, låt vara att de haft att dragas med extra
besvär och svårigheter. När man kommer att överväga, huru det skall
bli med dessa 3 öre under nästa period — jag tar för givet att
denna extra expeditionsavgift skall komma att utgå fortfarande under
någon ytterligare tid — så förmodar jag, att närmare upplysningar
komma att inhämtas, huru det härmed förhållit sig, så att man kan
göra sig någon föreställning om vad som kan vara rimligt, att de få
behålla i ren redovisningskostnad, och vad som lämpligen bör utgå
till personalen. Men det är naturligtvis icke därmed sagt, att statsverket
på något sätt övertager garantier eller något ansvar för att
personalen blir riktigt avlönad, titan det gäller bara att tillse att, dä
den extra avgiften skall uttagas, den också riktigt uttages för det
särskilda ändamål, som den avser. Huru sedan de bägge parterna i
denna sak, arbetsgivarna och arbetarna, ställa sig till varandra, hr
ett förhållande som staten ej lägger sig i. Det har ju varit åtskilliga
tvister mellan dessa parter under de sista åren, men hittills åtminstone
ha de lyckligt nog avvecklats i lugn.

§ 3.

Herr talmannen meddelade, att enligt överenskommelse mellan
kamrarnas talmän gemensamma voteringar angående av kamrarna
godkända voteringsprbpositioner komme att äga rum den 23 i denna
månad.

Svar å

interpeUaiioh.

(Forts.)

Nr 51.

6

Tisdagen den 20 maj.

§ 4.

Föredrogos var för sig Kungl. Ma.j:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid

till bevillningsutskottet propositionen, nr 403, med förslag till
förordning om rätt för Konungen att i visst fall åsätta särskild tullavgift;
samt

till behandling av lagutskott propositionerna:

nr 404, med förslag till lag om ändrad lydelse av 2 § 17 :o) i
lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Majrts regeringsrätt; och

nr 399, med förslag till lag om ändrad lydelse av 35 § i lagen den
17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete.

§ 5.

Ridare föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets utlåtanden
nr 28 och 29, statsutskottets utlåtanden och memorial nr
130—-142, ibevillningsutskottets betänkanden nr 42 och 43 samt bankoutskottets
utlåtanden nr 52—55.

§ 6.

Vid härpå skedd föredragning av bankoutskottets memorial, nr
56, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande bankoutskottets
utlåtande nr 48, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
personlig tjänst hos skolöverstyrelsen för extra biträdet C. H.
Nilsson, blev den i detta memorial föreslagna voteringsproposition en
av kammaren godkänd. m

§ 7.

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande nr 9 och
10, som nu föredrogos, blevo ånyo bordlagda.

§ 8.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens
skrivelse till Konungen, nr 193, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående lönn- och pensionsreglering för lärarpersonalen vid
blindundervisningsanstalterna m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

§ 9.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av §§ 54 och 56 i förordningen om kommu -

Tisdagen den 20 maj.

7 Nr *1.

n al styrelse i stad den 21 mars 1862, jämte en inom riksdagen i ämnet

väckt motion; ...

nr 31, i anledning av Kung], Maj:ts proposition med förslag till
lag om anstånd i visst fall med upprättande av kommunal röstlängd;

nr 32, i anledning av väckt motion om höjning av den beräknade
inkomst av jordbruksfastighet, i förhållande vartill kommunalutskylder
för sådan fastighet utgöras;

statsutskottets memorial, nr 143, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut rörande dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens
tjänst; samt

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 91, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till lantbruksskolor, lantmannaskolor och lanthushållsskolor;

nr 92, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ökat
understöd för år 1919 till lanthushållsskolor; _ o

nr 93, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående Tillfällig
löneförbättring åt lärare vid lantmannaskolor och lanthushållsskolor;
och

nr 94, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
till Västerås stad av visst område av kronoegendomen Johannisbergs
kungsladugård nr 1—7 med Gränsta nr 1 och 2 i Västmanlands
län ävensom två i ämnet väckta motioner.

§ 10.

Justerades protokollsutdrag.

§ 11.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr Jansson i Edsbäcken under den 22 maj,
i Nilsson i Kristianstad » 4 dagar fr. o. m. den 21 maj,

» Olsson i Rösta » 4 » * * 20 * och

» Hage * 4 » * » 21 » .

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 3,35 e. m.

In fidem
Martin Seth.

Nr 51. 8

Onsdagen den 21 maj, f. m.

Onsdagen den 21 maj, f. in.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Herr statsrådet Petersson avlämnade Kungl. Maj :ts proposition,
nr 405, angående införselmonopol å socker.

Denna proposition blev på begäran bordlagd.

§ 2.

Konstitutionsutskottets nu föredragna utlåtanden nr 3fl-e-32
bordlädes åter.

§ 3-

Föredrogs statsutskottets memorial, nr 143, i anledning av
kamrarnas skiljaktiga beslut rörande dyrtidstillägg åt befattningshavare
i statens tjänst; och blev den i detta memorial föreslagna
voteringspropositionen av kammaren godkänd.

§ 4''

Vidare föredrogos, men blevo ånya bordlagda jordbruksutskottets
utlåtanden nr 91—94. • ''i

§ 5.

Upplästes följande till kammaren inkomna protokoll:

Protokoll, hållet inför statsrådet och chefen
för justitiedepartementet den 21 maj 1919.

Till justitiedepartementet hade från länsstyrelsen i Östergöilands
län insänts en den 17 maj 1919 dagtecknad riksdagsmannafullmakt
av innehall, att .sedan redaktören Sven Persson i Norrköping
blivit utsedd till ledamot av riksdagens andra kammare för
Norrköpings och Linköpings valkrets för en tid av tre år, räknade

Onsdagen den 21 maj, f. m.

9 » 51.

från den 1 januari 1918, men denna plats blivit ledig, vid förrättning
enligt 67 § av lagen om val till riksdagen handlanden Ottb
Andersson i Linköping blivit utsedd att inträda såsom ledamot
av nämnda kammare för tiden till den 1 januari 1921.

Vid den granskning av fullmakten, som företogs inför statsrådet
och chefen för justitiedepartementet samt vidare av vederbörande
fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret, framställdes
mot fullmakten icke någon anmärkning.

Protokoll över vad sålunda förekommit skulle järnte den granskade
fullmakten överlämnas till andra kammaren.

I ämbetet
G. Grefberg.

Jämte det protokollet lades till handlingarna, godkände kammaren
den däri omnämnda fullmakten samt förklarade herr Andersson
i Linköping behörig till riksdagsmannakallets utövande.

Herr talmannen tillkännagav, att herr Andersson i Linköping
denna dag intagit sin plats i kammaren.

§ 6.

Till avgörande förelåg härefter första lagutskottets utlåtande, Ang. lagom
nr 27, i. anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till Sn
lag om fri rättegång m. m. ävensom en i ämnet väckt motion.

Genom en den 21 februari 1919 dagtecknad proposition, nr 118.
vilken hänvisats till första lagutskottet, hade Kungl. Maj :t under
åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade
förslag till

1 :o) lag om fri rättegång; och

2:o) lag om ändrad lydelse av 16 kap. 10 § och 25 kap. 5 §
rättegångsbalken.

I samband med denna proposition hade utskottet till behandling
förehaft en med anledning av densamma av herr Bogberg med
instämmande av herr Fagerlin inom första kammaren väckt motion,
nr 157, avseende ändringar i det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget
till lag om fri rättegång.

Utskottet, som i förevarande utlåtande till behandling upptagit
den av Kungl. Maj:t framlagda propositionen, allenast i vad den
avsåge förslaget till lag om fri rättegång, hemställde,

! 1) att riksdagen måtte antaga ifrågavarande lag om fri rättegång;
samt

2) att den i ämnet väckta motionen måtte anses besvarad genom
vad utskottet under 1) hemställt.

Vid utlåtandet voro emellertid fogade reservationer:

. av herr Pettersson i Södertälje mot viss del av motiveringen;

Sr 51.

10

Onsdagen den 21 rntij, f. m.

Ang. lag om av herrar Gezelius, Högberg, greve Spens och Fagerlin, vilka
fri. rättegång yr]vat att riksdagen, med tillkännagivande, att det i propositionen
™''”'''' framlagda förslag till lag om fri rättegång icke kunnat av riksdagen
tor ’ i oförändrat skick antagas, måtte i anledning av. propositionen och
den i ämnet väckta motionen för sin del antaga i reservationen intaget
förslag till lag om fri rättegång; samt

av herr Hederstiermi, som föreslagit, att riksdagen måtte för
sin del antaga ett i hans reservation intaget förslag till lag om fri
rättegång.

Sedan herr talmannen anmält ärendet till handläggning, begärdes
ordet av

Herr Pettersson i Södertälje, som yttrade: Herr talman!
Med avseende på föredragningssättet ber jag att få föreslå,

att utlåtandet måtte företagas till avgörande på det sätt, att
det däri behandlade lagförslaget först föredrages, där så erfordras
paragrafvis, med promulgationsstadganden samt ingress och rubrik
sist;

att sedan lagförslaget blivit genomgånget, utskottets hemställanden
föredragas; ''

att vid behandlingen av den paragraf, varom först uppstår överläggning,
denna må omfatta utlåtandet i dess helhet;

att lagtext ej må behöva uppläsas i vidare mån, än sådant av
någon kammarens ledamot begäres; samt

att för den händelse lagförslaget kommer att i en eller annan
del återremitteras, utskottet lämnas öppen! rätt att vid ärendets
förnyade behandling i avseende å de delar, som blivit med eller
utan ändring godkända, föreslå sådana jämkningar, som kunna
föranledas av ifrågasatta ändringar i återförvisade delar.

Denna hemställan bifölls.

Punkten 1.

Kungl. Maj:ts av utskottet tillstyrkta förslag till lag om fri
rättegång.

Efter föredragning a v 1 § yttrade:

Herr Hederstierna: Herr talman! Det här föreliggande
lagförslaget är, i likhet med så många andra förslag på senare tider
från Kungl. Maj:t, föranlett av en riksdagsskrivelse, en riksdagsskrivelse,
som tillkom i sammanhang med den nya lagen om fullföljd
av talan.. Den utgjorde ett led i det kompromissförslag, om
vilket kamrarna då enades. Det är ju således ett löfte, som har
givits, att man skulle gå med på detta, men det är ju klart, att
man å andra sidan är fullt berättigad att granska det förslag, som
är framlagt, och se efter, om man kan bifalla det i sak. Men

Onsdagen den 21 maj, f. in.

11 Nr ol

oavsett denna förhistoria, är det alldeles uppenbart, att eu sådan -lag som den föreliggande är något i hög grad beaktansvärt och rn

önskvärt. Den utgör ett led i de funktioner, som åligga staten sa- (Forts.)

som rättsstat. Det ligger i statens intresse, att varje medborgare
får sin rätt, och är han av en eller annan anledning urståndsatt
att skaffa sig denna rätt, bör staten förse honom med de medel,
som i det avseendet erfordras. Nu är det otvivelaktigt, att processandet
även i vårt land, ehuru mindre än i andra länder, kostar
penningar, och det är således flera medborgare i vårt land, som
till följd av brist på medel icke kunna vid domstol göra sin talan
gällande. Det är ju då klart, att det åligger staten att träda emellan
och försöka förhjälpa en sådan person till sin rätt. Men när
man det gör, får man å andra sidan se till, att denna rätt, som
man lämnar de olika medborgarna, icke blir missbrukad. Det är
uppenbart, att staten icke bör hjälpa folk, som vill processa uteslutande
av processlystnad, vill trakassera sina medmänniskor. Vi
känna val litet var till personer, som icke precis säga så vackra
saker till varandra och om varandra. Och det är ju frestande för
sådana personer att draga varandra inför rätta för att få varandra
bötfällda för ärekränkning. Men det drager man sig. för nu, därför
att det kostar penningar. Äro de nu fattiga, så bli de för framtiden
hjälpta, då staten bekostar sådant processande. Det är ej
vidare tilltalande, att man skall göra det, men det kan ej undvikas.
Vilka olika förslag här föreligga, så kan man ej enligt
något av dem hindra detta, som jag nu talat om, ty det är uppenbart,
att en sådan talan är grundad, om de ha ärekränkt varandra,
och då återstår för staten endast att hjälpa dem till att processa.

Men önskvärt är det sannerligen ej.

Så finnes det andra människor, som lida av monomani i fråga
om processande, som ha den mest »hopplösa talan, men som äro så
inne i sin övertygelse om, att de ha rätt, att de nödvändigt skola
processa, och de processa bort alla sina tillgångar och skrapa ihop
det lilla, som behöves för att, när de gå fattigvägen och få protokoll
gratis kunna processa. I sådana fall kunna vi tänka på numera
avlidne landstingsmannen Johansson. Hans talan var fullkomligt
hopplös, men han höll på i tiotals år med att processa och skulle
ha hållit på därmed i denna dag, om han levat. Ett sådant processande
kan man ej hjälpa, ty sådana människor processa, vare sig
staten hjälper eller ej.

Men det finnes andra människor, som äro övertygade om att
de ha rätt, men som i alla fall draga sig för att processa, med hänsyn
till att det skulle kosta dem för mycket. De få tillgångar de
ha kvar behöva de ha att leva av. Nu kommer staten till dessa
människor och säger: »Nu skola vi hjälpa er. Vill ni göra er rätt
gällande, skola vi förse er med de medel, som behövas, den advokat,
som behöves etc.» Ställer man det nu så, att ett sådant processande
blir tillåtet, hur hopplöst talan än är, blir det ju stora olägenheter.
Det finnes personer, som tro att de ha rätt, det finnes
familjetraditioner om, att deras farfar eller farfarsfar någon gång
blivit kuggad. Det ha de funnit sig i. De ha dragit sig för den

Nr 51* 12

Onsdagen den 21 maj, f. m.

An/j. lag om
fri rättegång
m. m.
(Forts.)

dyrbara processen och gTämt sig över, att de ej kunnat komma åt
sin granne eller vem det kan vara. Nu kommer staten till dessa
människor och säger: »Vi skola hjälpa er.» Men skulle det då icke
finnas någon som granskar, om de verkligen ha rätt, om det finnes
någon möjlighet för dem att vinna, så kommer att uppstå legio av
processer. Det skulle uppstå stora olägenheter först och främst
för domstolarna, som skola sysselsätta sig med dessa processer. De
se, att de äro hopplösa, men staten bekostar dem, och de måste
handläggas. Domstolarnas tid, som annars skulle kunna användas
på verkligt tvivelaktiga tvistefrågor, blir i hög grad upptagen av
sådana här processlystna människor, och det går väl an, att staten
använder sina penningar för onyttiga ändamål, och att domstolarna
på det här sättet upptagas i onödan, ehuru detta är beklagligt nog.
Men det är ju värre för deras motparter, som få eu massa kostnader
och besvär för att skydda sig och försvara sig, vilka ingen kommer
att ersätta dem. Den fattige, som förlorar har ju inga penningar
att betala med. Staten, som möjliggjort processen borde val egentligen
betala honom, men det aktar man sig för. Det har icke satts
i fråga och det blir därför nödvändigt att i statens, domstolens
och motpartens intresse införa en förprövning, det blir nödvändigt
att se till, huruvida en process har någon utsikt att lyckas. Del
är ju klart, att det icke är fråga om, att man skulle kunna undersöka,
huruvida det skall lyckas honom, att bevisa sitt påstående,
men man måste se till, att icke hans talan är alldeles ogrundad.
Det är en fordran, som man måste uppställa.

Ja, det är ju eu fordran, som litet var kan vara med om. Tvist
uppstår först, när det gäller att bestämma vilken myndighet), 30m
skall avgöra dessa saker, huruvida process på statens bekostnad’ får
äga rum. Det ligger nära till hands att överlämna prövningen
åt domstol och domare, icke minst därför, att detta sätt är infart
i flera utländska processordningar. Det är dock att märka den
stora skillnaden, att i dessa länder finnes advokattvång. Där intager
domaren en helt annan ställning under processen, än här i
vårt land. Utomlands få inga andra än advokater uppträda inför
domstol, åtminstone icke i de större tvisterna. Där sitter domaren
tillsammans med dem och ingriper ständigt i processen. På det
■sättet framstår domstolens och domarens ställning för dessa ämbetsadvokater,
som det här är fråga om, icke alls på samma sätt, som
hos oss. Under vår nuvarande rättegångsordning äro vi vana vid,
att domaren intar en fullt opartisk ställning. Han ger icke på något
sätt tillkänna sin åsikt, förrän han avkunnar sin dom. Han skall
naturligtvis leda processen, han skall upplysa parterna om, vad
de böra inrikta sig på att styrka och fästa deras uppmärksamhet
på saker, som de böra utreda, men han har under nu gällande rättegångsordning
aldrig avvikit från sin opartiska ställning som innebär,
att han icke på något sätt i förväg ger tillkänna sin åsikt angående
tvisten.

Hur skulle det nu ställa sig, om man ålade domare och domstol
hos oss att vidtaga denna prövning? Den fattiga parten kommer
till domaren och säger: »Jag har det och det anspråket men jag

Oasdagen den 21 maj, f. m.

1d Nr Öl.

haT icke medel alt processa, och jag anhåller nu, att få rätt att utföra
processen på statens bekostnad.» Säger domaren då ja, far
naturligtvis parten den föreställningen, att domaren finner, att hans
sak är beaktansvärd och att han har utsikt att vinna processen. Får
han sedermera i det slutliga utslaget orätt, så finner han, att hans
förhoppningar blivit gäckade. Motparten å andra sidan, som vet
att domaren givit den fattige rätt att processa på statens bekostnad,
finner, att domaren i förväg så gott som givit den andre på hand, att
han kommer att lyckas. Säger domaren däremot nej, då kommer
han i alla fall så småningom och vill processa. Han skaffar sig
medel, men då, när han kommer inför domaren, tror han hela tiden,
att denne redan har sagt nej till hans talan; han anser att hans talan
är förlorad och icke kan vinnas och att han icke står inför en
fullt opartisk domare, som han hittills varit van vid. Förslaget att
överlämna förprövningen till domstol har på ett synnerligen skarpt
sätt blivit karakteriserat av Svea hovrätt i ett utlåtande, som de
avgivit i anledning av detta förslag, där hovrätten förklarar, att en
sådan förprövning av domstol står i strid med nu gällande rättegångsordning
och knappast är förenlig med svensk rättsåskådning.
Jag kan tillägga, att detta hovrättens utlåtande å hovrättens vägnar
är undertecknat av den, som för närvarande är vår förnämsta auktoritet
på processordningens område, Ivar Afzelius. Till dessa auktoriteter
kan jag också räkna departementschefen. Departementschefen
säger till statsrådsprotokollet: »Och vådan av ett felaktigt
bedömande av partens talan vid en förprövning torde få betraktas
som så mycket större, som det icke är uteslutet, att förprövningens
förefintlighet i och för sig kan vara ägnad att medföra en rubbning
i förtroendet för domarens eller rättens opartiskhet i ett mål, däri
förprövning ägt rum. Förprövningen synes, lagd i domarens eller
rättens hand, lätt kunna giva anledning till en känsla av rättsosäkerhet
och godtycke för den fattige, som söker utfå sin rätt.» Det
iir alldeles riktigt. Det överensstämmer fullkomligt med min åsikt.
Men när man bär denna åsikt, som departementschefen uttalar på
sid. 21, då är man litet förvånad över, att han på sid. 20 har föreslagit
en förprövning. Det gäller frågan om, huruvida part skall få
advokat till sin hjälp eller icke, och han talar om, att man skall ha
möjlighet att hämma ohemula processer. Då säger departementschefen:
»En dylik kontrollmöjlighet innefattas däri, att parts rätt
att erhålla förordnande för lämplig person att biträda honom i rättegången
gjorts beroende av domarens eller domstolens prövning av det
föreliggande behovet av biträdeshjälp.» Det är precis den förprövning,
som han själv fördömer på sidan 21. Jag överlåter åt herr
statsrådet, om han vill för mig förklara den motsägelse, som såvitt
jag förstår, förefinnes mellan hans uttalanden på sidorna 20 och 21.
Det skulle emellertid intressera mig i hög grad, om han så gjorde.

Men vad värre är, i själva lagförslaget finnes också uppenbarligen
en sådan förprövning ålagd domaren. Det står där: »Där så
linnes erforderligt för behörigt anhängiggörande eller utförande av
partens talan, må och lämplig person förordnas att mot ersättning

.4 lig. lag om
fri rättegång
ni. in.

(Förn

Nr Öl. 14

Onsdagen den 21 maj, f. m.

Ang. lag om av allmänna medel biträda parten i rättegången.» Skall domstolen
fri rättegång pröva det bär, så blir den tvingad till, med de ordalag som här anm■
våndas, att pröva frågan: är talan sådan, att den bör understödjas.

<Forte ) så att han bör ha advokat eller icke? Och det är just vad herr stats rådet

säger, att en sådan förprövning bör domaren icke få företaga.

Yi ha i utskottet — det är därför utlåtandet kommit så sent •—
käft oupphörliga sammanjämkningar och försök att komma överens.
För min egen del var jag färdig att uppoffra fordran på förprövning.
Och det var ju, efter vad jag redan sagt, för mig en stor
självövervinnelse att göra det. Men jag begärde då, att man i den
paragraf, det här är fråga om, skulle sätta in, att när domstolen
prövade, huruvida en part skulle få advokat eller icke, så skulle
domstolen göra den prövningen utan att taga hänsyn till den utgång,
som processen kunde komma att fa, lör att inskärpa, att varken domare
eller part skulle få den uppfattningen, att det företogs en förprövning
i sak, utan att man endast undersökte, huruvida processen
var så pass invecklad, att parten behövde en advokat. Men det
ville utskottsmajoriteten icke gå med på och det av det skälet, att
för dem finns icke den fruktan för olämpligheten av en förprövning,
som departementschefen och jag ha. De ha ingenting emot, att domaren
företager en förprövning även med nu gällande rättegångsordning.

Fl är jag således omöjligt kunde gå med på att överlämna förprövningen
till domstolen, så förelåg det ett annat förslag av en motionär
i första kammaren, som ville, att man inom varje kommun
skulle utse en nämnd, som skulle pröva, huruvida parten skulle få
fri process eller icke. Det där var ju en förfärligt storartad apparat
först och främst, och saken lider dessutom av det betänkliga, att någon
juridisk sakkunskap kan ju icke finnas i en sådan nämnd. Och
slutligen, oaktat motionären på inga villkor vill ha någon förprövning
av domstolen, så tillgrep han i alla fall den utvägen, att om man
icke var nöjd med nämndens beslut, så skulle man få gå till domstol
och söka ändring. Det förslaget är ju icke att tänka på, såvitt jag
kan förstå.

Jag glömde att påpeka en sak, som jag antager jag får en erinran
om, när man svarar mig på lagutskottets vägnar. Det sades
inom lagutskottet, att domstolen redan nu under processen går in
på en förprövning dels på det sättet, att den yttrar sig om huruvida
vittnen skola få höras eller icke, och dels vid häktningsbeslut. Jag
får då säga, att det beslut, som domstolen avkunnar, då den säger,
att vittnen få höras eller icke, har ju icke alls med själva processens
utgång att göra. Det betyder bara, att den uttalar sig om huruvida
vittnets hörande är relevant för processen eller icke. Men av förprövningen,
huruvida ett vittne skall få höras eller icke, kan icke
• dragas nåon slutsats om huru det slutliga avgörandet kommer att gå.

Och vad häktningen beträffar, så är det sant, att det finnes väl
ingen som häktats av domstol, vilken icke är övertygad om att han i
den slutliga domen blir av domstolen dömd. Ha de häktat honom

^ Onsdagen den 21 maj, f. m.

15 Nr 51.

en prång, så skall det vara högst märkliga omständigheter, som skola
komma i dagen, för att han skall bli fri.

Vad återstod då, när man icke ville ha förprövning vare sig av
domstolen eller av en särskild nämnd? När jag som landshövding
avgav utlåtande i denna fråga, funnos ännu kronofogdarna, och med
den åsikt jag hade, att kronofogdarna borde finnas kvar, men att
man borde dels något inskränka deras antal och dels giva dem något
mer att göra, så föreslog jag naturligtvis, att de skulle få göra denna
förprövning. De voro jurister, kände sitt fögderis befolkning och
voro därför synnerligen lämpade för detta. Nu äro kronofogdarna
borta, någonting som jag i hög grad beklagar. Det var eu lämplighetsfråga,
som gjordes till en maktfråga här i kammaren och som
genomdrevs, vilket säkerligen ingalunda var lyckligt. När nu kronofogdarna
icke längre finnas, har för mig icke återstått någonting
annat än att överlämna saken åt länsstyrelserna. De sitta inne med
fullkomlig sakkunskap på området. I landsekreteraren ha vi den
juridiska sakkunskapen representerad, och genom sina underordnade
organ landsfiskalerna, landsfogdarna och magistraterna samt deras
underlydande tjänstemän ha de all möjlighet, som är tänkbar, för att
ordentligt utreda, huruvida en talan är absolut ogrundad eller icke.
Vi ha inom utskottet en landsstatstjänsteman, och jag fick icke honom
med på min åsikt, därför att han ansåg, att länsstyrelserna därigenom
skulle få så förförligt mycket att göra. Det kan jag omöjligt
tänka mig. Här är det icke fråga om att länsstyrelserna skola döma
i saken, utan de skola endast undersöka: är denna talan hopplös eller
icke? Och det lär icke taga någon lång tid. Därjämte har landssekreteraren
en landsfogde till sitt biträde, och åtminstone för mig
skulle det vara mycket glädjande att få något arbete åt min landsfogde.

Nu säger man vidare, att detta skulle medföra för mycket omgång
för parterna. Det kan jag icke heller förstå. I vårt kommunikationernas
och de utvecklade postförbindelsernas tidevarv är det
väl ingen konst att skriva till länsstyrelsen och i allra största korthet
omnämna processen, och så gör länsstyrelsen en undersökning.
Vi få nu oupphörligt framställningar, där de framföra sin klagan,
anhålla om utredning eller hjälp, och vi skicka alltid sådana framställningar
till landsfiskalerna, som få göra en utredning och tala om
huru det är, och så ser man sedan till, huruvida man kan hjälpa eller
icke. Detta påstående om att det skulle bli sådan omgång, är enligt
mitt förmenande mer ett slagord än någonting som motsvaras
av verkligheten.

På grund av denna min åsikt sålunda, att en förprövning bör
äga rum och att den skall överlämnas åt länsstyrelserna, har jag utarbetat
ett förslag, där jag vidtagit de förändringar, som med anledning
därav betingas i det här lagförslaget. Nu ha emellertid talmännen
uttryckt tvekan om huruvida de skulle kunna framställa
proposition å detta mitt lagförslag. Jag,hade verkligen trott, att det
låg inom motionens ram. Motionen innehöll, att förprövningen skulle
skulle överlämnas till en nämnd, och då synes det mig vara någon -

A ng. lag Om
fri rättpgävg

( Forts.

Nr Öl»

Onsdagen den ^1 maj, f. in.

Ang. lag om ting mindre, när man överlämnar förprövningen till en redan beståfri
rättegång cn(je myndighet. Men den tveksamhet, som talmännen ha uttalat,
)».. m. jar jag ju jjöja mig för, och jag kan således icke yrka bifall till min
(Forts.) reservation. Och då återstår för mig ingenting annat än att yrka
avslag på hela lagen. Jag kan icke gå med på en lorprövning av
domstol. Jag tror det skulle vara olyckligt för hela vår lagskipning.
Och då måste jag fastän med svidande hjärta yrka avslag på hela
lagen.

Herr talman! Jag yrkar avslag på den föredragna paragrafen.

Herr Pettersson i Södertälje: Herr talman, mina herrar!
Som den föregående ärade talaren antydde, har dten här frågan för
fem år sedan undergått ett slags »förprövning». Då förelåg nämligen
ett kungl. förslag, som avsåg alt rätt väsentligt beskära den fattigare
befolkningens rätt att få sina rättegångar fullföljda i tre instanser.
För att mjuka det motstånd, som detta förslag mötte från demokratiskt
håll, väcktes en motion, vari föreslogs en skrivelse till Kungl.
Maj:t med begäran om utredning och förslag rörande statens mellankomst
för att bereda fattiga parter och dem, som av annan anledning
voro urståndsätta att föra sin talan, hjälp från statens sida i sådant
avseende. Och det slutade med, att riksdagen antog såväl det kungl.
förslaget om inskränkning i rätten att fullfölja talan som ock motionen
om understöd åt fattiga till utförande av deras talan. Det lider
nog intet tvivel, att bifallet till det senare förslaget av bägge kam
rama ansågs vara en slags gottgörelse för den inskränkning i rätten
att fullfölja talan, som det andra (beslutet innebar. D«n förbindelse,
som riksdagen sålunda 1915 utfärdade, företes nu med begäran
om inlösen, och det är att förvänta, att riksdagen nu icke skall »neka
sill hand och förskrivning».

Emellertid kan det rättsinstitut, varom förslag nu föreligger,
anordnas efter olika principer. Olika meningar kunna därför yppas och
hava också yppats rörande såväl själva huvudlinjerna som vissa detaljer.
Den fråga, som mest vållat tvist och tvekan, har varit förslaget
om förprövning av den talan, för vans utförande statens mellankomst
påkallas. I det avseendet inneliöllo 19It! års utkast och
det kommittéförslagi av 1918 som ligga till grund för Kungl. Maj:ts
föreliggande förslag, att fri rättegång icke finge beviljas fattig part,
i det fall att hans talan vore uppenbart ogrundad. Och prövnigen av
frågan om iså vore fallet, skulle ankomma på rätten. Med denna bestämmelse
avsågs icke, att det skulle verkställas en förhandsprövning
av den sökande partens talan i hela dess vidd, utan meningen
var Endast, att man skulle göra en summarisk undersökning, huruvida
partens talan vore så uppenbart orimlig, så vid första
påseendet tydligen orättfärdig, att det icke kunde anses
med god ordning förenligt, att ''staten underkastade sig utgifter för att
förhjälpa parten till process. Denna bestämmelse anslöt sig till motsvarande
föreskrifter i flere andra europeiska länder, ehuru verkställandet
av förprövningen inom olika land är överlämnad åt olika
myndigheter och korporationer. Då nu således här endast var fråga

Onsdagen den 21 maj, f. m.

17 Nr 51.

om en mycket summarisk granskning, så ansågo de sakkunniga, som Ang. lag om
utarbetat förslaget, att det icke var förenat med någon våda att över- fn
lämna prövningen av denna fråga åt rätten, vilket ju, som den före- ,Fortg''
gående ärade talaren uttala!, var det mast praktiska. Emellertid har
detta förslag uppkallat mycken kritik, och den föregående talaren
har här gjort sig till tolk för densamma. Han har i detta avseende åberopat
Svea hovrätts auktoritet och erinrat om att denna domstol i sitt
utlåtande över lagutskottet förklarat, att en sådan förprövnings överlämnande
åt domstolen stode i strid med svensk rättegångsordning
och knappast vore förenlig med svensk rättsuppfattning. Därjämte
har han härutinnan även åberopat herr iustitiministerns uttalande.

För min del får jag säga, att jag hyser den allra största respekt för
Svea hovrätts och herr justitieministerns auktoritet. Och jag anser,
att även den ärade talaren själv kan anföras som auktorit-t i denna
sak. Å andra sidan kan dock åberopas att Skånska hovrätten och
processkommissionens nuvarande och förutvarande ledare, vilka också
måste tillmätas eu icke ringa auktoritet, förklarat sig icke kunna
finna något att erinra mot förslagit att överlämna förprövningsrätten
åt domstolen.

Oavsett auktoriteternas värde vågar jag här uttala den bestämdi
meningen, att de betänkligheter, som uttalats mot denna anordning
— även om de hava visst fog för sig — dock blivit väsentligt överdrivna.
I själva verket är ju vår nuvarande rättegångsordning visst
icke främmande för att domstolen under en rättegång uttalar sig om
själva saken, helt etter delvis, innan den fall r det slutliga utslaget.

Bom den föregående ärade talaren påminte om, sker detta i fråga^ om
vittnesjäv. Jag vågar hålla före. att det nog händer mer än en gång,
att, då domstolen fattar sitt beslut om vittnesjäv, parten uppfattar
det så, som om domstolen därmed skulle givit tillkänna sin mening
även rörande själva tvistens föremål. _ Vidare är domstolen enligt rättegångsbalken
skyldig, att, då part icke själv förstår att anföra det
jäv, vartill han kan ha skäl, fråga därefter, innan vittnesed avlägges.

Domstolen skall således verkställa undersökning om vittnets förhållanden
till själva tvisten och till parterna.

Vidare finns det en bestämmelse i rättegångsbalken, som sä--ger, att, då saken kommer inför domstol, domaren skall råda parterna
att förlikas, om saken är sådan, att det kan ske. Om detta
skall vara något annat än en ren formsak och domaren verkligen
skall försöka förmå parterna till förlikning, synes det vara svårt
att verkställa utan att domaren i någon mån inlåter sig på själva
tvisten.

Framför allt kan dock häktningsinstitutet åberopas såsom
det bästa beviset för att man hos oss i vissa fall tillåter domstolen
att uttala en mening om själva målet innan detta är moget för
slutligt avgörande. Det är nämligen så, att, om eu åklagare häktar
en person för ett brott, har domstolen att pröva, huruvida den
misstanke, varpå häktningen grundats, kan anses grundad på sannolika
skäl. Naturligtvis innebär detta, att domstolen inlåter sig
på en prövning, huruvida det är antagligt, att svaranden kan bli

Andra kammarens protokoll 1919. Nr 51. 2

Kr 61. 18

Onsdapen den 21 maj, f. m.

Ang. lag om fälld för det brott, för vilket lian häktats. Naturligtvis är det
fri rättegång klart, att domstolen icke är bunden av denna mening utan är oför(Forto)
hindrad och skyldig att ändra sin provisoriska uppfattning, allteftersom
bevisning inkommer, men att domstolen genom häktningsbeslutet
i viss mån har rört vid själva huvudsaken, synes mig
svårt att förneka.

I det förslag, som nu föreligger från regeringshåll, finns det
emellertid icke någon bestämmelse om förprövning. Justitieministern
har strukit den ur lagstiftningen. Enligt den uppfattning,
som jag nyss uttalat, har en förprövning vissa skäl för sig och
försvarar väl sin plats i en sådan lagstiftning. Jag vill därför
med ett par ord förklara, varför jag det oaktat ansett mig kunna
tillstyrka bifall till den kungl. propositionen.

Då justitieministern motiverar, varför han strukit förprövningen
ur sitt förslag, uttalar han, att de mål, varom här är fråga,
kunna uppdelas i sådana, där det icke är fråga om. att förordna
rättegångsbiträde åt parten, och i sådana, där det ifrågakommer
att förordna ett dylikt. Kan det icke bli fråga om att förordna
ett sådant rättegångsbiträde, d. v. s. är rättegången av synnerligen
enkel beskaffenhet, menar han, att de förmåner, som lagen
ger en fattig part, i själva verket äro så pass obetydliga, att man
knappast behöver befara, att parten av dem skall lata locka sig
till en ohemul process.

Då det å andra sidan blir fråga om att förordna rättegångsbiträde,
skall enligt det kungl. förslaget rätten pröva,, huruvida
rättegångsbiträde må förordnas, och då, säger justitieministern, har
ju domstolen tillfälle att kontrollera, att icke ohemula processer
på sådant sätt uppmuntras.

Denna tolkning av förslaget, vilken den föregående ärade talaren
opponerade sig emot, synes mig vara riktig, och den tillfredsställer
något så när mina anspråk på förprövning. Jag anser,
att man åtminstone i huvudsak torde kunna nöja sig med det tillfälle
att avstänga rena skandaliserings-. och trakasseriprocesser,
som det kungl. förslaget enligt justitieministerns tolkning erbjuder Å

andra sidan synes det mig klart, att de förslag, att ordna
förprövningen, som avgivits dels av herr Hederstierna och dels av
reservanter från första kammaren, maste anses absolut otillfredsställande.
De gå nämligen ut på att frågan om förprövningen
skall överlämnas, enligt herr Hederstiernas förslag till länsstyrelserna
och enligt herr Rogbergs m. fl. förslag till särskilda kommissioner
eller nämnder. Herr Hederstierna kritiserade nyss det
, senare förslaget och säde, att det var en alltför storartad apparat,
som det förslaget ville införa. Ja, äras den, som äras bör, jag
för min del anser, att länsstyrelsen är en ännu mer storartad apparat
än de av herr Rogberg föreslagna nämnderna. Jag vågar
bestämt hålla före att, vare sig man antar herr Hederstierpas eller
herr Rogbergs m. fl. förslag, skulle det förorsaka, mycket stor
tidsutdräkt och onödig tidsspillan. Låt oss exempelvis tänka efter,

Onsdagen den 21 maj, f. m.

19 Nr 51.

hur herr Hederstiernas förslag skulle komma att taga sig ut i Ang. lag om
praktiken, om det bleve lag. Eu fattig part kommer inför dom- ^ri
stolen och begär att få fri rättegång. Han vet nämligen, att lag- (fortgå
stiftningen tillerkänner honom en sådan rätt. Domstolen skulle
då nödgas upplysa honom om, att han hade att vända sig till
länsstyrelsen och under tiden finge målet vila. Parten skulle
sedan själv sätta upp eller skaffa sig hjälp att sätta upp eu skrivelse,
ställd till vederbörande länsstyrelse, i vilken han framställer
sin talan och begär att få fri rättegång. Denna skrivelse kommer
in till länsstyrelsen, låt oss antaga genom posten. Länsstyrelsen
måste då höra motparten, innan länsstyrelsen kan besluta i ärendet.
Och som länsstyrelsen har många andra göromål, är nog
länsstyrelsen ej i tillfälle att omedelbart behandla ansökningen.

Det är mycket antagligt, att länsstyrelsen, överhopad med arbete,
som den är, tvingas att ligga längre eller kortare tid på densamma,
innan den slutligen företas till avgörande. Sedan parten
kanske åtskilliga gånger hört sig för, får han till slut besked om
sakens avgörande i ena eller andra riktningen, och med skriftligt
besked härom har han sedan att inställa sig för rätten. Rätten
skall då utsätta målet till viss dag och till det sålunda utsatta
rättegångstillfället inkalla motparten. Och vid detta tillfälle slutligen
återupptages målets handläggning, som vilat allt sedan den
fattiga parten framställde sin begäran.

Herr Hederstierna sade, att han hade svårt att tro, att länsstyrelsens
arbete skulle ökas i någon väsentlig grad om länsstyrelsen
finge att behandla ansökningar om fri rättegång, och däri
vill jag ge honom rätt. Jag tror icke, att länsstyrelserna skulle
få så synnerligen mycket mer att göra, om denna sak överlämnades
åt dem. Ty jag är övertygad om, att vederbörande fattiga
parter som eventuellt ämnade då göra anspråk på fri rättegång,
skulle, då de finge reda på, vilken omgång och vilket besvär,
som vore förenade med en sådan rättighets åtnjutande, mycket
hellre skulle avstå därifrån. Jag gar så långt, att jag menar, att
en sådan anordning skulle vara ägnad att i väsentlig mån neutralisera
den verkan, som är avsedd med detta rättsinstitut. Det
skulle vara att i viss mån taga tillbaka med den ena handen vad
man ger med den andra.

Förslaget om förprövningens överlämnande åt länsstyrelserna
eller åt en särskild nämnd, är således enligt min mening i hög
grad otillfredsställande. På grund härav och då den förprövning,
som är behövlig, faktiskt är möjlig att åstadkomma även genom
ett bifall till det kungl. förslaget, anser jag, att man nu mycket
väl kan ansluta sig till det senare.

I ett par andra punkter av förslaget har jag känt mig tveksam,
huruvida regeringens förslag verkligen är att föredraga framför
det sakkunnighetsförslag, som ligger till grund för detta. Min
tvekan i de styckena är emellertid icke större än att jag anser,
att den bör falla med hänsyn till den stora vikten av att i alla
fall få en lagstiftning i detta avseende till stånd. Jag föreställer

Nr 51 20

Onsdagen den 21 maj, f. m.

Ang. lag om mig5 att också andra kammaren är klart medveten om den förfH
rättegång piiktelse, som riksdagen i detta avseende har avgivit, och att icke
(Forte) kammaren av tvekan i den ena eller andra detaljen i den stora
° '' frågan skall låta förmå sig att avslå förslaget. Det motses helt
visst med stora förväntningar på många håll, och det vore synd,
om de förväntningarna skulle gäckas.

Jag ber alltså, herr talman, att till att börja med få yrka
bifall till 1 §.

Chefen för justitiedepartementet herr statsrådet Löfgren:
Herr talman, mina herrar! Som redan har sagts från herr Hederstiernas
egen sida, kan hans reservation icke bliva föremål för prövning
här i kammaren, och det kunde därför synas onödigt att ytterligare
bemöta densamma. Emellertid har ju alltid den avgivna reservationen
en betydelse. Herr Hederstierna har nämligen på grund
av att dess innehåll icke har framgått ur lagutskottets arbete, bestämt
sig för att yrka avslag, och herr Hederstiernas reservation
har följaktligen i denna stund den betydelsen, att riksdagen får
göra klart för sig, huruvida herr Hederstiernas förslag, jämfört med
Kungl. Maj :t.s förslag, har sådana fördelar, att kammaren för den
skull skulle finna det lämpligt och tillrådligt att nu avslå Kungl.
Maj:ts förslag för att ett annat år till äventyrs få till stånd en
lagstiftning, som överensstämmer med den plan till fri rättegång,
som av herr Hederstierna framlagts. Jag skall därför be att med
några ord ytterligare få belysa innehållet av herr Hederstiernas reservation.
Jag vill dock endast först påpeka, att denna reservation
även ett annat år torde ha ringa utsikt till framgång, emedan herr
Hederstierna ensam är reservant, och den reservation, som framkommit
i första kammaren, går i en helt annan riktning än hans.

Jag ber också att få poängtera, att herr Hederstierna i själva
verket, liksom jag skulle tro de allra flesta i vårt land, anser denna
reform mogen för genomförande, och att det i själva verket är ett
så kort avstånd mellan herr Hederstiernas avstyrkande och ett bifallsyrkande
till Kungl. Maj:ts förslag, att det tydligen bara är beroende
därpå, att lagutskottet icke haft tillräcklig tid för att komma
fram till enighet, som gjort, att herr Hederstierna nödgats yrka avslag
på förslaget i dess helhet.

Den stora fråga, som varit underkastad olika åsikter, är ju
den om förprövning, d. v. s. huruvida spörsmålet om en person skall
ha förmånen av fri rättegång skall avgöras på förhand, eller huruvida
han, om han bevisar sin fattigdom, skall ha full processbefogenhet.
Då man skall taga ståndpunkt till denna fråga, synes det
mig, att man först och främst bör se till, hur det är enligt gällande
rätt. Enligt gällande rätt är det så, att folk i allmänhet icke på
något sätt kan hindras från aldrig så ohemula rättegångar. Om
man kommer med en stämningsansökan till domstolen, en ansökan
som är full av de mest orimliga påståenden och yrkanden, kan domaren,
så snart den i alla händelser går ut på ett rättsanspråk, icke

Onsdagen den 21 maj, f. m.

21 Nr 51.

(Forts.)

vägra att utfärda resolution på stämningsansökan, ock därmed är Ang. lag om
rättegången ankängiggjord. Det är mycket sant, att denna allmän- r^tte^ang
na brist på förprövning i kög grad underlättar för kverulanter att
ankängiggöra orimliga rättegångar, men dessa kverulanter finnas
bland de rika likaväl som bland de fattiga.

Går man sedan till den rätt, som nu gäller för den fattige att
få vissa av sina processkostnader täckta av allmänna medel, skall
man finna, att icke heller för honom enligt nu gällande rätt är
stadgat det minsta undantag från den allmänna regeln. Herr Hederstierna
yttrade sig i detta sammanhang, som om det icke alls
funnes någon möjlighet till fri rättegång för närvarande, men detta
är ju icke händelsen. En hel del av de processkostnader, som uppstå,
kan man genom att visa intyg om fattigdom bli befriad från,
och icke heller här finns det någon förprövning rörande frågan, huruvida
den fattiges talan är mer eller mindre grundad. De processkostnader,
som parten skulle få betäckta enligt det föreliggande
förslaget, äro ju stämpelavgift, expeditionslösen, kostnader för delgivning
av vittnesinkallelser o. d. Av detta är han redan nu befriad
från stämpelavgift och lösen, och ingen människa kan hindra
en fattig person att, vilken talan han än för, få protokoll och dylikt
utan särskilda kostnader. Nu utgår propositionen från, att
denna allmänna princip, som av ålder varit gällande i vår rättegångsbalk,
skall bibehållas, och jag hemställer till kammaren, huruvida
det kan vara rimligt, att man nu, när man går att tillgodose
ett sedan länge grundat socialt rättfärdighetskrav, skulle göra en
undantagslag, en klasslag, som ställer den fattige i en helt annan
ställning än den mera bemedlade.

Emellertid har herr Hederstierna i likhet med regeringen och
på ungefär de skäl, som jag framfört i mitt yttrande till statsrådsprotokollet,
avvisat en förprövning, som skulle verkställas av domstol.
Domstolen skulle icke hava rätt att på förhand pröva beskaffenheten
av den fattiga partens talan, men i stället skulle denna
förprövning ligga hos Konungens befallningshavande. Jag undrar,
ifall det kan på något sätt anses bättre att, om man såsom herr Hederstierna
principiellt är emot domstols förprövning, lägga denna
prövning hos Konungens befallningshavande. Det är sant, att därigenom
undviker man, att den myndighet, som skall döma, på förhand
gör ett visst uttalande i saken, men å andra sidan saknar Konungens
befallningshavande en del betingelser, som domstolen har,
för att verkställa en dylik förprövning. Med all respekt för Konungens
befallningshavande vill jag ändå påstå, att denna myndighet
icke har samma möjligheter som domstolen att i själva målet,
med tillgång till de omedelbara upplysningar man kan få av parten
och de papper, som kunna vara företedda, bedöma, huruvida en talan
är grundad eller icke. I alla händelser blir det omöjligt för
Konungens befallningshavande —■ vilket vore möjligt för domstolen
— att omedelbart bilda sig ett omdöme och giva parten besked, huruvida
fri rättegång beviljas honom eller icke. Herr Hederstierna

Nr 51. 22

Onsdagen den 21 maj, f. m.

Ang. lag om trodde emellertid icke, att det skulle vara så farligt med en sådan
fri rättegång anordning. lian säger, att talet om den omgång för parten, som
m. m. sku]le medföra, nog är överdrivet. Det är enligt hans mening

(Forts.) skriva till Konungens befallningshavande, var man än

befinner sig inom länet, och så lägga fram sin sak för Konungens
befallningshavande och efter vidtagen undersökning få besked, huruvida
man får processa gratis eller icke. Jag undrar, om denna
bild är hämtad ur det verkliga livet. Jag undrar, huruvida icke
den fattiga parten, vilkens sak måhända är en livssak för honom,
skulle känna behov av att muntligen framlägga sin sak och inhämta
besked, huruvida han får förmånen av fri rättegång eller icke. Men
hur skall den fattige, som icke ens kan erlägga protokollsiösen, få
sina resekostnader betäckta? Vem skall betala dessa, när man går
ut från, att han icke ens förmår betala lösen för protokollen i det
mål, som han tänker anhängiggöra? Vidare, den undersökning
som av Konungens befallningshavande skall vidtagas, innan beslut
fattas, om fri rättegång skall beviljas, hur skall den verkställas?
De rätt så ofullständiga uppgifter, som Konungens befallningshavande
får — vi skola komma ihåg att icke ens i våra dagar är det
alla parter, åtminstone icke alla gamla, som kunna skriva, och det
är i alla händelser mycket få, som kunna framställa sin sak på ett
redigt sätt — dessa uppgifter skulle Konungens befallningshavande
skicka till landsfiskalen i den ort, där den fattige bor, för verkställande
av närmare undersökning. Jag har det allra största förtroende
för våra landsfiskaler, men jag vill blott erinra om, att
dessa äro våra största lokala advokater, och jag undrar, om det vore
så lämpligt att under alla förhållanden blott i vanlig ämbetsmannaordning
remittera ett mål till en landsfiskal för att få besked om,
huruvida ett mål bör få anhängiggöras. Kanske är landsfiskalen
just motpartens juridiska biträde. Denna anmärkning framträder
så mycket skarpare, eftersom enligt herr Hederstiernas reservation
den undersökning, som skulle vidtagas på detta sätt, även skulle
gälla frågan, om rättegångsbiträde får anställas till den fattiges
hjälp. Ställer man den frågan till landsfiskalerna på de olika orterna,
huruvida den och den advokaten skall förordnas till rättegångsbiträde,
tror jag icke, att man alltid kan beräkna att få ett
opartiskt och sakkunnigt svar.

På denna punkt har herr IJederstierna anmärkt, att det skulle
finnas en inkonsekvens i regeringens förslag och i mitt yttrande
till statsrådsprotokollet, när detta förslag framlades. Herr Hederstierna
säger, att jag på ett tillfredsställande sätt visat upp, att det
är omöjligt att anförtro förprövningen rörande huruvida talan får
anställas eller icke åt domstol, särskilt emedan domstolen på visst
sätt skulle göra sig själv jävig genom att göra ett sådant uttalande.
Då är det, säger han, bra besynnerligt, att jag på en annan sida i
motiveringen haft en motsatt utgångspunkt, när det gällt att giva
skäl för det kungl. förslaget om att frågan, huruvida rättegångsbiträde
i visst fall skall få anlitas till den fattiga partens hjälp,

Onsdagen den 21 maj, f. m.

23 Sr 51.

skall bero på domstols prövning. Han menar, att dessa två yttranden
strida mot varandra, lika väl som förslagen i de olika punkter- ]n ™
na. Jag skall emellertid bo att få göra en invändning häremot. (Fort,.)
Jag anser icke, att dessa olika ståndpunkter på något sätt äro oförenliga.
Om domstol skulle kunna neka den fattige fri rättegång,
på grund av att domstolen har på förhand bedömt hans talan såsom
ogrundad, ligger däri givetvis ett uttalande på förhand om att parten
har en omöjlig sak. Men om åter domstolen endast motsätter
sig förordnande av rättegångsbiträde, innebär detta icke alls något
sådant förhandsuttalande; det betyder i flertalet fall tvärtom, att
den fattiges talan är så långt ifrån att vara ogrundad, att den är
solklar, så att det icke behövs något biträde för att förfäkta hans
talan. Jag medgiver dock gärna, att vill man utsträcka den allmänna
rätten att processa i sin mest vidsträckta omfattning, skulle det
kanske ha varit mest konsekvent, att man låtit parten utan domarens
prövning också besluta om, huruvida han vill ha rättegångsbiträde
eller icke. Gärna det, men det heter med rätta om alla principer,
att ifall de dragas ut för långt, kommer man in absurdum.

Man får väga de principiella skälen mot de praktiska, och särskilt
som den väsentliga kostnaden i en rättegång uppstår genom anlitande
av rättegångsbiträde, föreligga synnerligen starka skäl för
att avvisa rätten att använda rättegångsbiträde i de mest självklara
eller de ytterligt orimliga sakerna. Det föreligger här så starka
praktiska skäl, att de principiella skälen nödgas vika.

Jag tror mig härmed ha bemött de synpunkter, som herr Hederstierna
framfört. Jag ber att särskilt få framhålla, gent emot
vad som sagts både från herr Hederstiernas och förstakammarreservanternas
sida, att själva grundtanken i detta förslag är, att
när man nu går att giva den fattige större möjlighet att vinna sin
rätt, skall man icke ställa alltför många svårigheter och alltför störa
hinder i hans väg. Då giver man lätt den fattige den föreställningen,
att det här är en särskild sorts sekunda rättegång, som man
funnit på åt honom och som är god nog åt honom, men att däremot
den allmänna rätt, som gäller för varje svensk man att fritt utföra
sin talan, skulle vara honom betagen. Jag tror icke, att tiden är
sådan, att man med dylik — jag vågar kalla det — snålhet bör
bedöma en stor fråga sådan som denna, och jag är också övertjTgad
om att kammaren skall bifalla Kungl. Maj:ts förslag.

Herr Lindqvist i Kosta: Herr talman, mina herrar! Efter
det anförande som nu hållits av herr justitieministern skulle jag
gott kunnat avstå från ordet, då jag i allo kan dela de synpunkter
som han här anfört. Men när jag likväl icke avstår från ordet, beror
det på att mina ärade utskottskam rater som förut yttrat sig,
utskottets ordförande och herr Hederstierna, ifråga om förprövning
uttalat en helt annan uppfattning, än jag har.

Det har tidigare av dessa båda talare erinrats om 1915 års riksdag,
när fullfölj dslagen behandlades i kammaren. Jag ber att i de

Nr 51. 24

Onsdagen den 21 maj, f. m.

Ang. lag om herrars minne som då voro närvarande få återföra, hur debatten där
fn rättegång j^g, och särskilt fästa uppmärksamheten på att ifrån särskilt en ta(F
rto ) lare v‘(‘ detta tillfälle med skärpa framhölls, att det lagförslag, som

( 0 då förelåg och vilket sedan blev lag, var en lag som skulle komma

att skapa olikhet inför lagen. Om så var förhållandet eller icke,
vill jag vid detta tillfälle icke yttra mig om. Ett torde dock vara
säkert, nämligen att något steg i riktning att skapa större likhet inför
lagen var det icke och det avsågs icke heller att så vara. Vid
antagandet av denna lag syntes man emellertid såväl i denna kammare
som i medkammaren vara överens om, att tiden var inne för
oss här i landet att se till, att vi finge vår lagstiftning lagd så, att
det skapades större möjligheter för den fattige och mindre bemedlade
att få sin rätt prövad inför domstol, än vad tillförene varit förhållandet.
Med denna uppfattning var det ju som riksdagen skrev
och begärde framläggande av ett lagförslag. De sakkunniga, som
utarbetat det förslag som ligger till grund för denna proposition, börja
sin motivering med att fastslå följande: »Principen om allas likhet
inför lagen kan på rättegångsväsendets område ej sägas vara till
fullo genomförd, så länge de samhällsmedlemmar, som äro ur stånd
att bära de med en rättegång förenade utgifterna, sakna tillfälle att
kostnadsfritt få göra sin rätt gällande.» Men ej nog härmed, utan
de sakkunniga säga vidare: »Men även om obemedlade och mindre
bemedlade rättssökande erhålla befrielse från rättegångsavgifter och
dylika omkostnader, är ej den önskvärda medborgerliga likställigheten
i fråga om rättskydd uppnådd. Med nutidens ofta till ytterlighet
detaljerade lagstiftning är det nämligen för lekmannen
merendels omöjligt att någorlunda överblicka och behärska ens det
rättsområde, som närmast berör hans eget verksamhetsfält. För den
ekonomiskt väl situerade medför nämnda förhållande icke någon
större olägenhet. Han kan, där så finnes erforderligt, anlita sakkunnig
person att förfäkta hans sak. Annorlunda ställer sig saken för
den mindre bemedlade eller medellöse. Genom den domaren åliggande
materiella processledningen är visserligen i någon mån sörjt
för att ej den fattiges rättsokunnighot och bristande förmåga att på
ett riktigt sätt framföra sin sak skall lända honom till men. Lämnad
på egen hand, skulle han dock före rättegången eller mellan
rättegångstillfällena sakna biträde för den utredning av saken, som
en bemedlad part genom sin advokat får verkställd. Jämväl i detta
avseende är det samhällets plikt att ingripa; genom dess bemedling
måste åt den fattige tillhandahållas den biträdeshjälp i rättegången,
varav han kan vara i behov.»

Yad de sakkunniga sålunda anfört, anser jag vara fullt riktigt.
Men när sedan samma sakkunniga gingo att utforma sitt förslag,
lade de på en viktig punkt förslaget på det sättet, att den likhet inför
lagen, som man ville skapa, kom att i betänklig grad bliva borteliminerad.
Genom införande av förprövning, innebärande, att den
fattige, innan han fick rätt till fri rättegång, skulle ha sin sak prövad,
bibehöll man fortfarande olikheten mellan den fattige och den
rike i avseende på att få sin sak prövad inför domstol. En av de

Onsdagen den 21 maj, f. m.

25 Nr 51.

sakkunniga, föreståndaren för Stockholms stads rättshjälpskontor,
advokaten Silow, som ganska mycket sysslat med kostnadsfri rättshjälp
åt obemedlade, ansåg också, att det var oriktigt och anmälde i
denna punkt jämte i några andra en avvikande mening.

Nu har herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet också
ansett det oriktigt att införa förprövning av den fattiges rätt, och
i övrigt har detta lagförslag blivit lagt så, att om det kommer att
bli upphöjt till lag, det blir till gagn för den fattige rättssökande
och ställer honom i ganska stor utsträckning i samma ställning som
den bättre ekonomiskt situerade. Utskottsmajoriteten har också funnit,
att Kungl. Maj :ts förslag är sådant, att den föreslagit riksdagen
att antaga detsamma. Men så har mot Kungl. Maj:ts och utskottets
förslag anförts reservation, den ena försvarad här i dag av herr Hederstierna.
Båda reservationerna äro lika i det fallet, att bägge innebära
krav på förprövning av den fattiges rätt. I båda dessa reservationer
anföras som stöd för detta krav, att man vill med denna
förprövning förebygga missbruk av den fria rättshjälpen, vilket är
såväl i den fattiges som hans motparts intresse. Att förebygga
missbruk av den rättshjälp som här är i fråga vilja naturligtvis alla
vara med om och även jag. Men att göra detta på sätt som här föslås
eller genom att införa en förprövning, som kommer att bli ett
hinder för den fattiges åtnjutande av den hjälp som skulle erfordras,
för att han skulle ernå vad honom med rätta tillkommer, anser
jag vara att gå längre, än vad som kan vara med rättvisan överens -

Ang. lag om
fri rättegång
m. m.
(Forts.)

stämmande.

Herr Ifederstierna har här i dag med exempel visat på hurudant
det är ställt för närvarande. Herr Hederstierna har visat, att
även nu utan denna lag är det omöjligt att kunna komma ifrån en
del rättegångar och processer. Herr Hederstierna nämnde landstingsman
Johansson, och han drog väl fram detta exempel för att peka
på vad man möjligen skulle ha att vänta, om det föreliggande förslaget
blev antaget. Men såväl denna rättegång som så många andra
ha redan förut med nu gällande lag kunnat äga rum och komma
fortfarande, även om denna lag icke blir antagen, att äga rum, tv den
fattiga parten har redan nu genom att anskaffa medellöshetsintyg
möjlighet att få en rättegång utförd för ganska små kostnader, och den
nya rätt som man ger den fattige parten i detta fall blir icke så
synnerligen mycket större än den som han nu har, att man behöver
befara, att det skall leda till oheidat processande.

Jag ser i dag i en av Stockholms morgontidningar, att en mycket
känd .jurist pekat på, hurusom i ett land som Österrike, där man
har fri rättshjälp på sätt som här föreslagits och där man icke haft
någon förprövning, det har visat sig, att dessa farhågor som här
framdragits visst icke vore berättigade utan att man där mycket väl
kunnat finna sig i en lag som denna.

Nu säger såväl herr Högberg och medreservanter som harr Htderstierna,
att om förprövning skall införas, så är det naturligtvis
icke meningen, att denna förprövning skall ?>li av sådan art. att den
hindrar den fattige rättssökanden att få sin rätt undersökt. Hör min

Nr 51. 26

Onsdagen den 21 maj, f. m.

Ang. lag om del tror jag, att hur man än anordnar denna förprövning, kommer
det att leda därhän, att den fattige kommer i en sämre ställning än
(Fort») den bättre ekonomiskt situerade. Skall man då taga en förprövning
på så lösa boliner som herr Hederstierna ifrågasatt, då han talat om,
att forprövningen skall vara lagd hos länsstyrelsen, och när han vill
framhålla, att de därmed förenade besvärligheterna icke skola bli så
stora, enär man i ganska stor utsträckning kunde skriva till länsstyrelserna,
så kan jag icke förstå, vad värde det skulle bli med en sådan
förprövning. Då länsstyrelserna endast skulle få en kortfattad
hemställan från den fattige rättssökanden, att han ville erhålla fri
rättegång, kunna länsstyrelserna på grund av den kortfattade framställningen
icke ha möjlighet att undersöka, om den rättegång som
här begäres är ogrundad eller icke. Även med erkännande av att
det för den fattige motparten kan uppstå svårigheter, så tror jag, att
man måste taga dessa svårigheter, så framt man vill göra detta till
en lag i verkligheten och icke endast till en lag på papperet.

Nu är det en annan sak i detta lagförslag, som här i dag också
talats om, vilket väl i sin mån kommer att verka därhän, att icke
dessa uppenbart ogrundade rättegångar komma att äga rum i så stor
utsträckning. Är det nämligen ett mindre mål, där icke advokat
finnes, kan ju domstolen ganska snart avgöra målet och ganska snart
se, när det upptages till rättens prövning, om det är av någon mera invecklad
art eller icke och om det är uppenbart ogrundat eller icke.
Det fria rättegångsbiträde, som parten skulle erhålla, kommer han i
åtnjutande av, först när rätten funnit, att rättegången är sådan, att
han kan vara i behov av detta biträde.

.Tåg tror således, herr talman, att skall man vara med om en
lagstiftning, som skall så långt möjligt är säkerställa för den
fattige hans rätt att söka domstol och hans rätt att få sin sak prövad,
då får man icke införa någon förprövning vare sig hos domstol,
hos länsstyrelse eller hos någon nämnd ute i kommunerna, utan man
måste då trots de svårigheter som kunna vara förknippade med denna
lag finna sig däri, för att så långt som möjligt är skapa likhet inför
lagen.

Med denna uppfattning kan jag, herr talman, icke annat än
yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad samt herr
talmannen givit propositioner å de därunder förekomna yrkandena,
godkändes paragrafen enligt Tvungl. Maj:ts av utskottet tillstyrkta
förslag.

Övriga delar av förevarande lagförslag.

Godkändes.

TJtshottets hemställan förklarades vara besvarad genom kammarens
beslut i fråga om lagförslaget.

Punkten 2).

Utskottets hemställan bifölls.

Onsdagen den 21 maj, f. m.

27 Nr 51.

§ 7.

Å föredragningslistan fanns vidare upptaget första lagutskottets
utlåtande, nr 28, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med
förslag till lag angående förordnande av rättegångsbiträde åt häktad
m. m. ävensom en i ämnet väckt motion.

Punkten 1).

Utskottets hemställan bifölls.

Vid härpå skede! föredragning av ‘punkten 2) begärdes ordet av

Herr Le ander, som yttrade: Herr talman! Genom den

utvidgning av lagen om fri rättegång för häktade, som kammaren
nu beslutat, har trygghet vunnits för att varje för brott häktad
person skall kunna erhålla den hjälp, som är behövlig, på det att han
måtte undgå att bli för strängt straffad. Så långt är allt gott och
väl. För den, som har häktats och lagföres första gången och på
grund därav är obekant med alla rättegångsförhandlingar,. är det
naturligtvis av stor betydelse att ha en person att lita till, som
kan bistå honom och så att säga skydda honom för alla överrumplingar.
De s. k. recidivisterna eller sådana personer, som^ ha varit
lagförda flera gånger, äro ju i mindre behov av hjälp. Många gånger
visa sig dessa t. o. m. mera erfarna i juridikens hemligheter än
vad rättegångsbiträdet är, ty man kan icke förneka, att dessa rättegångsbiträden
ofta spela en ganska underordnad roll. De ha just
icke mycket att andraga eller säga. Nu ha emellertid vissa förbättringar
vidtagits i lagen, och hit hör bl. a., att den häktade till
sitt biträde får föreslå viss person, och, då han gjort det, bör avvikelse
i allmänhet icke ske från hans förslag. Helt naturligt kommer han
att föreslå en sådan advokat, som är känd för att kunna »göra folk
fria», som termen kommer att lyda. Här lurar dock den faran, att man
icke söker att få fram sanningen, utan i stället söker att få personen
i fråga frikänd, på det att rättegångsbiträdet skall vinna ryktbarhet
för att vara en mycket skicklig advokat. Nåja, missbruk av
lagen göra naturligtvis icke lagen överflödig. Om den måste sägas,
att den är god och behövlig.

Den hjälp, som lagen skänker den för brott häktade, kan stundom
även erfordras för den, som har häktats för lösdriveri. Vid de
s. k. razzior, som polisen emellanåt brukar anställa i storstäderna,
kan frestelsen ligga nära till hands att handla alltför summariskt.
På grund därav kan också en och annan bliva häktad och dömd för
lösdriveri, då han borde gå fri. Sådant inträffar dock kanske icke
så ofta.

De återigen, vilkas mål avhandlas av Kungl. Maj:ts befallningshavande
och som instämmas till förhör för dessa myndigheter,
behandlas i allmänhet med mycket stor mildhet. Det visar erfarenheten.
Finns det någon utsikt att de skola kunna få arbete eller

Ang. förordnande
av biträde
åt
häktade lösdrivar
e.

Nr 51* 28 Onsdagen den 21 maj, f. m.

Ang. förord- finns det minsta skymt till förmildrande omständigheter, bruka de
^träde^f1 * allmänhet försättas på fri fot av Kungl. Ma.j:ts befallningshavanhäktade
°lös- de. Här är alltså icke något rättegångsbiträde av nöden, utan ett
dnvare. sådant skulle endast förorsaka statsverket onödiga kostnader, som
(Forts.) dock, det må .iu medgivas, icke bli så synnerligen stora. Vad dylika
personer i allmänhet behöva, är hjälp till arbete och ekonomisk
hjälp, men det ingår ju icke i rättegångsbiträdets uppgift att anskaffa.
Vad jag velat framföra är, att jag icke kan finna, att för
lösdriveri häktad person under alla förhållanden behöver rättegångsbiträde,
och jag tror icke heller, att det skulle vara önskvärt.

Nu hemställer ju utskottet om att Kungl. Maj:t måtte taga
under övervägande, huruvida och i vilken omfattning rätt att erhålla
rättegångsbiträde må utsträckas att gälla även dem, som blivit
häktade på grund av bestämmelserna i lösdrivarlagen. Man behöver
icke hava något emot att gå med på detta ganska vaga yrkande,
då lösdrivarlagen i sin nuvarande lydelse onekligen är en
ganska drakonisk lag, där den tillämpas med stränghet, och, som
jag nämnde, det under vissa förhållanden kan behövas, att även
för lösdriveri häktad person erhåller rättegångsbiträde.

Med dessa erinringar skall jag, herr talman, be att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Vidare anfördes ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.

Punkten 3).

Utskottets hemställan bifölls.

§ 8.

Vidare förekom till behandling andra lagutskottets memorial,
nr 39, med föranledande av återremiss av lagutskottets utlåtande
nr 28 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om skyldighet i vissa fall att vid flottled anordna härbärgen åt flottningsarbetarna.

Utskottets i dess utlåtande nr 28 gjorda hemställan, som nu ånyo
föredrogs, blev av kammaren bifallen; och förklarades utskottets hemställan
i memorialet nr 39 härigenom vara besvarad.

§ 9.

Föredrogs andra lagutskottets memorial, nr 40, angående arvode
åt den, som inom andra lagutskottet biträtt vid behandlingen av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om vissa ändringar i
vattenlagen m. m., dels ock i anledning därav väckta motioner.

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Onsdagen den 21 maj, f. m.

29 Nr 51.

§ io.

Härefter förelåg till avgörande jordbruksutskottets utlåtande, nr *$■££££

88, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om
tillfälliga åtgärder till förekommande av skövling av skog å fastighet
i enskild ägo jämte två i ämnet väckta motioner.

Uti en till riksdagen den 28 mars 1919 avlåten, till jordbruksutskottets
förberedande behandling hänvisad proposition, nr 389, hade
Kungl. Maj :t under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet
förda protokoll föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogat
förslag till lag om tillfälliga åtgärder till förekommande av skövling
av skog å fastighet i enskild ägo.

till förekommande
av
skövling av
skog å
fastighet i
enskild ägo.

I sammanhang med förevarande proposition hade utskottet till
behandling förehaft de inom andra kammaren väckta och till utskottet
hänvisade motionerna nr 408, av herr Anderson i Knapasjö, och
nr 427, av herr Carlström.

Uti förstnämnda motion hade yrkats, att riksdagen måtte besluta
sådan ändring i Kungl. Maj :ts förevarande proposition, att viss av
motionären angiven brist i 1918 års lag bleve avhjälpt, eventuellt genom
införande av en 15 § i enlighet med det av vissa ledamöter av
lagrådet avstyrkta förslaget.

Ifrågavarande paragraf var av följande lydelse:

15 §.

Innehavare av avverkningsrätt, som på grund av stadgande i
denna lag icke kan före avverkningstidens utgång göra sig rättigheten
tillgodo, vare, där den upplåtits före den 15 maj 1918, berättigad till
skälig nedsättning i avtalad köpeskilling; äge ock rätt att fordra avtalets
återgång, där ej bristen är av allenast ringa betydelse.

Herr Carlström hade i sin motion föreslagit, att riksdagen måtte
besluta sådan ändring i Kungl. Maj:ts proposition, att skog, som för
avverkning upplåtits före den 14 maj 1918, ej måtte drabbas av bestämmelserna
i denna lag.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, med avslag å motionerna
nr 408 och 427 i andra kammaren och med bifall till Kungl.
Maj:ts förevarande proposition, för sin del antaga i utlåtandet intaget
förslag till lag om tillfälliga åtgärder till förekommande av skövling
av skog å fastighet i enskild ägo.

Reservation hade dock avgivits av herr Andersson i Grimbo.

Utskottets hemställan föredrogs. Därefter yttrade:

Herr Anderson i Knapasjö: Herr talman, mina herrar! Alla
torde vara ense om såväl nyttan som behovet av den lag om tillfälliga

Jir 51. 30

Onsdagen den 21 maj, f. m.

Arv} åtgärder åtgärder till förakommande av skövling av skog å fastighet i enskild
1 mande <av~ ä"0’o vil^®n antogs av förra årets riksdag att gälla till .juni månads
skövling av utgång i år, och vars förlängning ytterligare ett år föreslås av regeskog
å _ ringen samt tillstyrkes av jordbruksutskottet i det utlåtande som nu
enskildC” * ^öre^22er till behandling. Skogsvårdsstyrelserna hava också vitstns,
l , af°‘ ordat, att allmänheten med förståelse mottagit samt med beredvillig(Forta'')
het sökt efterleva lagen.

Så mycket nödvändigare synes det mig vara, att lagstiftarna
med (beredvillighet gå denna allmänhetens förståelse av lagens ändamål
till mötes genom att söka få bort de brister i lai?ens formulering
och de orsaker till intressetvister, som otivelaktigt finnas i denna
lag. Ingen skall kunna påstå, att jurister i allmänhet äro benägna
för att skriva lag-paragrafer på ett sådant språk, att det blir lättfattligt
för allmänheten, och denna lag gör sannerligen intet undantag
från denna allmänna regel. Skogsvårdsstyrelsen i Göteborgs och
Bohus län anför också, att lagens formulering i flera fall är oklar.
Anmärkningen gäller särskilt 2 §, vid vars tolkning störa svårigheter
skulle ha yppat sig.

Sista delen av 3 §, som utgör en enda lång sats, lyder sålunda:
»dock att vad sålunda stadgats icke skall gälla beträffande avverkning
på grund av upplåtelse, som statt före den 15 maj 1918».

Själv höll jag före, att denna passus skulle tolkas så, att avverkningsrätt,
upplåten före nämnda dag, icke föll under lagens beskydd.
Så tolkades också donna sats överallt i min hembygd, och av skogsvårdsstyrelsens
i Göteborgs och Bohus län yttrande finner man, att
så även har skett på andra håll. Den säger, att stor tvekan rätt,
»huruvida 7 § vore tillämplig å avverkning av ungskog i fall, då
avverkningsrätten inköpts före den 14 maj 1918».

Det visade sig emellertid, att skogsvårdsstyrelserna åtminstone
i vissa län hade en annan tolkning, och då jag efter min hitkomst till
riksdagen i år fick bekräftat, att i lagens anda låg, att till avverkning
upplåten skog utan avseende på tid för upplåtelsen föll under
lagen, var jag fullt på det klara med att ett förtydligande av lagen
måste ske till ledning för såväl avverkningsrättsinnehvare som markägare
rörande skog, som upplåtits till avverkning före den 15 maj
1918. Då emellertid departementschefen av skäl, som propositionen
visar, ej framlagt förslag om förtydligande i berörda hänseende, tog
jag mig friheten avlämna en motion, vari jag påyrkade sådan ändring
i lagen, att avverkningsrättsinnehavare skyddas för ekonomisk förlust
i det fall, att han icke före avverkningstidens utgång kan göra
sig rättigheten till godo. Jordbruksutskottet har emellertid icke ansett
sig böra tillmötesgå mitt yrkande, men då jag anser denna sak
vara av mycket stor vikt, har jag icke kunnat låta saken passera här
i riksdagen utan att närmare relatera de skäl, på vilka jag grundar
mitt yrkande, och jag hoppas, att kammaren skall finna, att dessa
äro synnerligen starka.

För varje lantman, åtminstone i skogsbygd inom södra och mellersta
Sverige, är det ju en allmänt känd sak, att bönderna bruka till
vissa personer eller bolag, som driva skogsavverkning som yrke,

Onsdagen den 21 maj, f. m.

31 Sr ÖL

upplåta eller försälja viss å sina ägor till läge och gränser bestämd
skogspark med rätt att under fem års tid från upplåtelsedagen mot
viss överenskommen köpeskilling avverka all å området befintlig
skog ned till fyra tum vid brösthöjd. Så hade också under de senare
åren skett i en mängd fall, då denna lag blev av riksdagen antagen,
vilket hade till följd, att skogsvårdsstyrelserna med avverkningsförbud
beläde redan påbörjad eller tilltänkt avverkning. Avverkningsrättsinnehavarna,
som icke läste den nya lagen på samma sätt
som skogsvårdsstyrelserna, protesterade häremot, men måste dock
helt naturligt resignera inför sakkunskapen. Vad var nu att göra?
Jo, avverkningsrättsinnehavaren måste gå in till skogsvårdsst,yreisen
med begäran om utstämpling av de träd, som få avverkas och de, som
få kvarstå. Så skedde, och jag har här i min hand tvenne s. k. taxeringslängder,
som visa, hur det i levande livet förhåller sig i detta avseende.
Det är inga fingerade listor utan hämtade från rena, rama,
verkliga livet. Det är ett par personer från Torsjö i Gunnarps socken,
Hallands län, vilka upplåtit avverkningsrätten till en skohandlare
Håkansson från Älvsborgs län. I förbigående kan jag nämna,
att skogsvårdsstyrelsen i Hallands län vid denna utstämpling ansett,
att icke mindre än 162 kbm. träd på 4 å 5 tum höra till den kategori,
som icke bör benämnas ungskog utan som avverkningsrättsinnehavaren
får avverka, under det åtskilliga träd mellan 30 och 40 cm.
d. v. s. 14—16 tum måste kvarstå. Att kalla dessa för ungskog är
en skogsvårdsstyrelsens hemlighet, som jag icke förstår. Men så är
i alla fall förhållandet. Emellertid har skogsvårdsstyrelsen utstämplat
omkring 50 kbm. virke, som får av avverkningsrättsinnehavaren
avverkas. I min hembygd brukar man värdera skog, stående på rot,
till 20 kr. kbm., och det skulle således gälla 1,000 kr., som avverkningsrättsinnehavaren
skulle kunna uttaga ur den inköpta skogen.
Skogsparken har emellertid kostat honom 2,000 kr., varför han alltså
får förlora 1,000 kr. på affären, såvida icke jordägaren ålägges
att utbetala förlusten till honom eller återinköpa skogen. Emellertid
har skogsvårdsstyrelsen utstämpla! icke mindre än i det närmaste
200 kbm., som skola kvarstå och komma jordägaren till godo. Ad se
således, att donna stora massa på 200 kbm. är utlöst med 1.000 kr.,
vilket blir ofantligt billigt. Det behöver alltså icke bli till någon
skada för markägaren, om han får återlösa den. I den andra taxeringslängden
— båda äro undertecknade av skogsvårdsstyrelsen :
Hallands län, jägmästaren G. Pfeiff — får avverkningsrättsinnehavaren
avverka litet mer än 45 kbm. Efter det pris, man beräknar i min
hembygd, skulle det således bli 900 kr., som han skulle få in vid
detta köp, men därför har han betalat 2,800 kr. och får således förlora
1,900 kr., under det att 242 kbm. skola kvarstå och falla jordägaren
till del.

Enär jag’ i min motion föreslagit intagande av bestämmelser i
lagen, som skydda avverkningsrättsinnehavaren från ekonomisk förlust
i det fall, då lagen lägger hinder i vägen för rättighetens tillgodogörande,
har jag här velat relatera faktiska fall för att styrka
mitt påstående. Jag behövde ju egentligan ej göra detta, enär alla

Ang. åtgärder
till förekommande
av
sköfling av
slag å
fastighet i
enskild ägo.
(Forts.)

>r 51.

32

Onsdagen den 21 maj, f. m.

Ang- åtgärder auktoriteter synas vara ''ense med mig om ''behovet av dylika bestämMmande°av''
me^Sf3r- Departementschefen säver nämligen i isin proposition: »Då
skövlingbland allmänheten tvekan förefinnes om skyldigheten för markägaren
skog å att återlösa sådan till avverkning upplåten sko^ som enligt denna
fastighet i lag icke må avverkas, lära härom tvister uppstått.» Två av de ledaenskild
ägo. möker av lagrådet, som yttrat sig i anledning av den paragraf i lagen,
(Forts.) Yi]ken departementschefen ärnat framlägga med bestämmelser i berörda
syfte, säga också: »Det synes vara en stor förtjänst hos förslaget,
att det här söker lämna regler för lösandet av de civilrättsliga
konflikter, som kunna uppstå mellan en avverkningsrättsinnehavare,
å ena, samt upplåtaren av avverkningsrätten eller hans rättsinnehavare,
å andra sidan, till följd av hinder, som kunna vållas av lagen för
den upplåtna avverkningsrättens utövning. Behovet av sådana regler
har kraftigt vitsordats av de flesta skogsvårdsstyrelser, som yttrat
sig i ärendet, och även av Svenska skogsvårdsföreninglen. Något
tvivel om, att meddelandet av dylika regler påkallas av förhållandena
i det praktiska livet, lärer alltså icke vidare kunna hysas.» Sålunda
synes det mig klart, att behov föreligger, och utskottet erkänner
självt detta också, då utskottet i sitt motiv för avstyrkande av
motionen säger: »Utskottet har ej kunnat undgå att finna de av motionärerna
föreslagna åtgärderna för de påtalade tvistigheternas lösande
värda beaktande.» Men varför har då icke i lagen uttryckligen
sagts ifrån, huru i ty fall skall handlas, då alla tyckas vara eniga
om behovet härav? Ja, utskottet säger, att »uppkommande tvister
torde böra lösas med anlitande av allmänna rättsgrundsatser» d. v. s.
med andra ord genom processer eller domstolsförfarande. Är det då
klokt att tillskapa nya ämnen för rättskonflikter? Har icke vårt folk
redan förut tillräckligt med ämnen för tillfredsställande av sin processlystnad?
Ett domstolsförfarande avlöper ej utan kostnad för
kontrahenterna. Då nu helt visst, om vi vilja se praktiskt på saken,
vi skola finna, att en hel mängd processer kunna avlägsnas endast
genom att riksdagen nu med några rader i lagen säger ifrån att så
eller så är riksdagens mening, att förhållandet i dessa särskilda fall
emellan avverkningsrättsinnehavare ''Och jordägare skall lösas, så
tycker jag, att det är riksdagens plikt att också uttala det förlösande
ordet. Och för övrigt, är det så alldeles visst, att en domstol kommer
att döma så, att en avverkningsrättsinnehavares ekonomiska rätt
ej kränkes? Skulle man ej också kunna tänka, att en dömande nämnd
kunde reflektera som iså, att då riksdagen uppställt hindret^ för avverkningsrättsinnehavaren
att tillgodogöra sig sin rätt, så får också
staten ikläda sig den härav'' uppkomna ekonomiska förlusten? Och
detta kunde då bil en dyr historia för staten. I många fall torde diet
komma an på den av parterna anlitade juristens skicklighet, hur utslaget
folie. Bäst torde vara, att i det praktiska livet ställa det så,
att processer iindvikais.

Av det sagda torde kammaren finna, att jag icke kan godkänna
det beslut, vartill utskottet kommit. Eör mig är huvudsaken att
freda en viss kategori av svenska medborgare från ekonomisk förlust,
nämligen avverkningsrättsinnehavarna. Vi ha under de senare

Onsdagen den 21 maj, f. m.

Nr 51.

33

åren haft gudi nog av kristidsförordningar, som direkt eller indirekt
verkat störande på lojala samliäl 1 smed 1)ergares förvärsgrenar. Dessutom
skulle denna ‘brist i lagbestämmelsen göra lagen i hög grad impopulär
och alstra lagbrott, där så vore möjligt. Jag kan försäkra
herrarna, att där .ute runt om i skogsbygderna stå i dessa dagar skaror
av medborgare väntande på att riksdagen skall vid förlängning
av denna lag säga sitt ord rörande de före den 15 maj 1918 förvärvade
av verkningsområdena, så att det. nuvarande rättslöshetstillståndet
skall kunna upphöra.

Ku har en motionär från Bmålandsbänken hör också motionerat
i saken. Jag förmodar, att han kommer att efter mig närmare redogöra
för sin ställning till frågan. Han håller emellertid före, att
riksdagen skulle bestämt säga ifrån att avverkningsrätt, förvärvad
före den 15 maj 1918, ej faller under denna lag. Detta vore onekligen
det lättaste sättet att ordna saken och överensstämmer bäst med
den allmänna uppfattningen, att lagen ej skulle ha så lång retroaktiv
verkan — en uppfattning, som även jag hyser. Men svagheten ligger
uti att i så fall icke så få ungskogsparker få skatta åt förgängelsen,
somt eljest kunde bli räddade.

Utskottet har tydligen ej ägnat frågan den grundliga prövning,
den tarvar, utan fallit till föga inför de juridiska betänkligheter, sam
uttalats av några utav lagrådets ledamöter. I utskottet sitta dock
praktiska män, som borde kunna se saken praktiskt. Denna fråga är
av beskaffenhet att ej röra andra samhällsklasser än endast förhållandet
emellan jordägaren och de personer, till vilka denne upplåtit
äkogsavverkningsrätt. Lantmän från slättbygd och representanter
för andra samhällsklasser ha sålunda intet intresse att här bevaka.

J ag hyser dock den förhoppningen, att de herrar, som representera
dessa folklager, ej skola motsätta sig ett beslut, sam förtydligar lagens
innebörd. Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets hemställan med sådan ändring i dess föreliggande förslag
till lag om tillfälliga åtgärder till förekommande av skövling av skog
å fastighet i enskild ägo, att den av departementschefen förut föreslagna.
bestämmelsen, som handlar om rättsförhållandet emellan jordägare
och avverkningsrättsinnehav.are i de fall, då avverkningsrätten
upplåtits före den 15 maj 1918 och avverkningsrättsinnehavaren pa
grund av bestämmelsen i denna lag icke kan tillgodogöra sig sin förvärvade
rätt, måtte införas i lagen såsom en 15 §. Jag skall be att
få läsa upp lydelsen av densamima. Den lyder så här: »Innehavare
av avverkningsrätt, som på grund av stadgande i denna lag icke kan
före avverknings ti dens utgång göra sig rättigheten tillgodo, vare, där
den upplåtits före den 15 maj 1918, berättigad till skälig nedsättning
i avtalad köpeskilling; äge ook rätt att fordra avtalets återgång, där
ej bristen är av allenast ringa betydelse.»

Till stöd iför detta mitt yrkande kan jag åberopa i första rummet
departementschefens yttrande till statsrådsprotokollet, då förslaget
första gången föredrogs. Han säger, att »då det synes vara av praktiskt
värde, att förhållandet regleras genom uttryckliga bestämmelser,

Andra hammarens protokoll 1919. Nr 51. 3

Ang. åtgärder
till förekommande
av
skövling av
skog å
fastighet i
c?iski1d ägo.
(Forts.)

Nr 51. 34

Onsdagen den 21 maj, f. m.

Ang. åtgärder liar jag ansett sådana — avfattade i överensstämmelse med de an
till förekom- ^jrtja grunderna — höra upptagas i förslaget, till ledning jämväl vid
*Z!n/?Lan,- tillämpningen av 1918 års lag.» Vidare kan jag åberopa, att bland
skog å lagrådets medlemmar stått två mot två för av- och tillstyrkande av
fastighet i paragrafen, samt slutligen det yttrande, som det praktiska livets män
enskild ägo. j jordbruksutskottet fällt i sin motivering för avslag å min motion,
(Ffrts.) nämligen det av mig förut relaterade, att »utskottet bar ej kunnat
undgå att finna de av motionärerna föreslagna åtgärderna för de påtalade
tvistigheternas lösande värda beaktande.»

Härtill kan jag lägga den ivriga längtan efter ett förtydligande
av lagens anda och mening, som finnes där ute bland det folk, för vilket
denna lagstiftning sker, ett krav, som lagstiftaren ej bör förbise
utan skänka sitt gillande och sitt stöd genom införlivande, i lagtexten
av den paragraf, som Kungl. Maj:t utformat och som finnes vidfogad
propositionen.

Herr Carl st rom: Herr talman, mina herrar! Hen lag,
som det nu är fråga om att ånyo förlänga för ett år, hör till de lagförslag
som under fjolårets lagtima riksdags elfte timma förevar
till behandling; det torde sålunda kunna förklaras, om icke kammarens
ledamöter kunnat sätta sig in i vad den lagen avsåg i vissa
fall. Jag tror nämligen icke, att om riksdagens ledamöter i allmänhet
haft klart för sig att denna, lag upphävt redarn ingångna
avtal beträffande köp av skogar, riksdagen gått med på att bifalla
lagen. För min del hade jag åtminstone icke klart för mig att så
var förhållandet. Hå jag hemkommit från riksdagen i fjol, kom
till mig någon tid därefter en lantbrukare och sade till mig.så här:
vad är det för lagar ni stifta däruppe i Stockholm, det kan jag icke
begripa. Nu har jag .sålt eu skog för ett ar sedan till en virkeshandlare,
och så kommer skogsvårdsstyrelsen med ett förbud för

honom att avverka skogen. -Tåg har fått betalt för skogen till
fullo och har genom uppgörelse med skogshandlaren också betalt
skogsaccis till kommunen o. s. v., och nu får icke skogen avverkas.
— Jag sade, det kan väl icke vara möjligt, att lagen skall
tillämpas så, ty jag tänkte verkligen icke, att den skulle tillämpas
på det sättet. Jo för all del. svarade han, det är så, att den skog,
som i detta fäll är köpt och betald, icke får avverkas. Jag letade
då reda på lagen och läste första paragrafen, och den handlade om

ungskog, men det står i varje fall icke i den, att ungskog, som var

försåld före den 14 maj 1918. skulle ingå under lagen. Men när
jag så kom till andra paragrafen, kunde jag möjligen utläsa ur
''densammas senare del, att den kanske också skulle tillämpas på
avtal, som voro uppgjorda före den 14 maj 1918. Emellertid kunde
jag icke få klart för mig, om så verkligen var förhållandet, och
detta torde kunna ursäktas, då ju som den föregående talaren redan
anmärkt eller refererat, skogsvårdsstyrelsen i Göteborgs och
Bohus län icke heller fått klart för sig om lagen skulle tillämpas
så. När icke skogsvårdsstyrelsernas män kunna utläsa ur lagen,

Onsdagen den 21 maj, f. m.

35 Nr Öl.

lur den skall tillämpas, så torde det icke vara så lätt för eu lekman Ang. åtgärder
att göra det. Skogsvårdsstyrelsen i Kronobergs län har också, en- 0™’

ligt vad det står i den kung! propositionen, »ansett sig kunna med- skmling av
dela dispens från det allmänna stadgandet i första paragrafen i skog å
det den för Sunnerbo härad medgivit nedsättning av eljest tilläm- *

pad åldersgräns i de fall, då tidigare upplåten avverkningsrätt ut- C^ortoy°
löper under tiden för vinteravverkningen 1918—1919.» Alltså har 0
den vidtagit en åtgärd, varigenom den räddat sig ur klämman att
meddela förbud. Det framgår också av den tabell, som åtföljer
den kungl. propositionen, att denna lag i avseende på ungskog har
tillämpats väsentligen olika inom olika län. I Stockholms län hava
vi ett fall, där förbud meddelats, i Södermanlands län har det varit
7, i Östergötlands län 5, i Jönköpings län 23, i Kronobergs län naturligtvis
intet fall, i Kalmar läns norra del i ett fall, och i södra
delen har förbud i intet fall meddelats. — Man ser sålunda, att
skogvårdsstyrelserna i de olika länen hava tillämpat denna lag alldeles
efter sitt huvud som det heter.

Jag kan emellertid icke finna, att det kan vara rättvist och
rimligt, att vi här i riksdagen gå och stifta en lag, som upphäver
en gång gjorda avtal, och jag vet icke något med detta analogt fall
i hela vår kristidslagstiftning. Med en sådan princip skulle man
ju till och med kunna gå så långt, att, ifall man ansåge, att en person
köpt en gård för att skövla den på inventarierna, man även i
det fallet helt enkelt upphävde köpet. Jag finner sålunda, att denna
lag drabbar synnerligen orättvist inom olika län, och skogsvårdsstyrelserna
hava fått i sina händer alltför mycket att tillämpa den
absolut som de vilja,

För övrigt, vad är nu ungskog? I det uttalande, som domänstyrelsen
gjorde till fjolårets lagförslag, säger domänstyrelsen på
ett ställe: »Uti motiven till § 1 ha de sakkunniga beträffande definitionen
å begreppet ''ungskog’ bland annat anfört, att åldersgränsen
mellan ung och medelålders skog finge anses variera mellan 30 och
60 år.» Det är sålunda ett ganska tänjbart begrepp. I ena fallet
säger en styrelse, att 30 år är gränsen, i ett annat fall sättes gränsen
till 60 år. Det kan väl ändock icke vara rimligt, att i skogsvårdsstyrelsernas
händer lägga att i detta fall tillämpa denna lag
så väsentligt olika.

Nu är det så, att i min hemtrakt i Jönköpings län har det, som
det framgår av tabellen, varit ganska många förbud för skogsägare
att avverka skog på grund av denna omtvistade paragraf, och det
har varit ett väldigt gny både bland virkeshandlare och bland jordägarna,
därför att de icke kunde göra upp sinsemellan. Skogshandlaren
som köpt skogen ville naturligtvis icke göra någon förlust
genom att nödgas lämna skogen tillbaka, och det är klart, att en
jordägare å andra sidan icke vill betala skogen efter det pris, som
nu är gällande och vilket stigit kanske med 100 % sedan köpet ingåtts.
Det är nästan omöjligt att komma till klarhet i sådana fall,
och jag hade åtminstone tänkt mig, att, om lagen i år skulle för -

Nr 51. 36

Onsdagen den 21 maj, f. in.

Ang. åtgärder längas, Kung!. Maj:t skulle komma fram med förslag, som sade
till förekom- jluru ,jessa tvister skulle lösas. De! kade ju också ursprungligen
skövling"av varit Kungl. Maj:ts tanke att taga med en § 15 här i lagförslaget,
skog U som skulle stadga huru tvister skulle lösas; men på grund av att
fastighet i två ledamöter i lagrådet yrkat, att en sådan paragraf icke skulle
enskild ägo. ].omma mC(], har Kungl. Maj :t på den punkten givit efter och ut(Fiirfa.
) ]ämnat paragrafen i fråga.

Jag finner i likhet med den föregående talaren det vara ganska
underligt, att jordbruksutskottet kunnat gå med på Kungl. Maj:ts
förslag i detta avseende. Jag vill säga, att det hade varit bäst, om
man, som jag i min motion framhållit, kunnat upphäva lagen vad
den berör ungskog, som inköpts eller skog som köpts före den 14
maj 1918. och sålunda kunnat besluta en lag, som ej drabbade, sådana
fall. Men då utskottet anför, att det skulle uppstå tvister
även av detta stadgande, då en del personer, som redan träffat uppgörelser,
skulle finna att de då blivit orättvist behandlade gent emot
andra, skall jag icke yrka på, att man skall följa min .motion, utan
gå med på herr Andersons i Knapasjö yrkande, nämligen att denna
§ 15 kommer med.

Jag får säga, att det vore ganska lyckligt, om vi, då vi gå att
stifta lagar, kunde få lagtexten så formulerad, att man litet var om
möjligt kunde förstå densamma. Det har visat sig icke blott i detta
fåll utan även förut, att det varit ganska svårt för icke jurister att
kunna sätta sig in i vad en lag stadgar. Och jag vill säga som jag
förut sagt, att både vi halt klart för oss, då lagen antogs i fjol, att
lagen skulle gälla avtal som varit ingångna före den 14 maj 1918,
så tror jag icke riksdagen skulle hava gått med på förslaget. Det
är väl så, att om man stiftar lagar, som upphäva redan befintliga
avtal, så uppstår det en känsla bland allmänheten ute i bygderna
av ett visst osäkerhetstillstånd, och jag kan icke tro, att det är lyckligt
att hven under sådana här kristidsförhållanden, som nu varit
rådande, gå den vägen.

Jag skall därför be att få yrka bifall till det yrkande, som
herr Anderson i Knapasjö har framställt.

Herr vice talmannen H amilton: Herr talman! Jag ber

att få fästa kammarens uppmärksamhet på, att det förslag, som. utskottet
här framlagt, avser allenast en förlängning av en kristidslag
som antogs förlidet år, dock nu med vissa förändringar, som
regeringen ansett höra vidtagas, ehuru dessa äro av mindre väsentlig
betydelse. Anledningen varför jordbruksministern icke framkommit
med mera ingripande förändringar i denna lag är,. att vi
ha att förvänta inom den närmaste tiden eu ny skogslagstiftning,
och man hoppas, att, åtminstone några delar av denna skogslagstiftning
skola kunna antagas av riksdagen redan nästa år.

Det förefaller något djärvt av de två senaste talarna, då de
här framhålla, att utskottet icke har ägnat tillräcklig uppmärksamhet
åt herr Andersons i Knapasjö motion. Det har tvärtom åt den

Onsdagen den 21 maj, f. m.

37 >r 51.

skänkts den allra största uppmärksamhet icke allenast inom utskottet
utan även av regeringen och av lagrådet. Jordbruksministern
hade nämligen i sitt förstå förelag till denna prolongerade lag upptagit
just den paragraf, som innefattas i herr Andersons motion,
och hän ansåg således, att den var befogad; men efter att ha hört
lagrådet och noga prövat frågan vågade han icke framlägga förslag
inför riksdagen. Således, det har tagits all möjlig hänsyn därtill i
Kungl. Maj :ts förslag, ehuru man på grund av lagrådets yttrande
icke ansett sig kunna föreslå riksdagen att antaga denna 15 §. Jordbruksutskottet
har prövat frågan noggrant och har icke kunnat få
någon annan uppfattning än den utskottet kommit till. Genom, ett
antagande av herr Andersons i Knapasjö motion skulle, såsom vissa
av lagrådets ledamöter framhålla, skapas nya rättsgrundsatser, och
det vore icke lämpligt att gorå detta i en provisorisk lagstiftning.
Det har vidare framhållits, att tvister, som kunna uppstå mellan
jordägare och avverkningsrättsägare, böra bedömas efter nu gällande
rättsgrundsatser. Det synes mig, att det skulle vara mycket
djärvt av riksdagen att utan vidare på rak arm taga ett förslag,
som icke kunnat accepteras vare sig av lagrådet eller av regeringen.
Jag erkänner att man skulle kunnat gå på andra linjer, som angivits
genom ett uttalande, som herr Carlström anfört i sin motion,
men dessa linjer upptogos icke i den ursprungliga lagen, som den
antogs i fjol. Skulle man då ett år därefter komma med en förändring
i den riktningen, tror jag det skulle giva anledning till många
rättstvister, som böra undvikas.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Andersson i Grimbo: Herr talman! Det är ifrå gasatt,

att man samtidigt med beslutandet om förlängning av ifrågavarande
lags giltighetstid skulle gorå vissa ändringar i lagen. Eu
motion i detta syfte har väckts, i vilken föreslås att i lagen införa
en paragraf 15.

Då man går att stifta lagar, bör man naturligtvis se till, att
lagarna bliva så klara och tydliga som möjligt. Men hur man än
vill betrakta detta lagförslag, så kan man icke neka till, att det
finnes åtskilligt, där det lätt skulle kunna uppstå tvist, huru denna
lag än tolkas. Och när det är tydligt, att lagen icke är klart skriven,
så är det väl icke något försvar att anföra, att man bör fortsätta
med lagen i den form, den har — därför att den en gång blivit
antagen i denna oklara form. Jag anser, att man tvärtom bör
försöka rätta vad som är möjligt.

Tänka vi på, huru förhållandena på detta område nu äro, så
har ju i den gamla hittills gällande skogslagen föreskrivits, att om
man säljer en skog med avverkningsrätt, denna avverkningsrätt icke
skulle få gälla för längre tid än fem år. När så två personer komma
överens om ett skogsköp med avverkningsrätt under viss tid, ej
över fem år, så är detta fullt lojalt. I ett sådant fall lider samhället,
såvitt jag kan se, varken materiell, juridisk eller moralisk

Ang. åtgärder
till förekommande
av
skötning av
skog å
fastighet i
enskild ägo.
(Forts.)

Nr 51. 38

Onsdagen den 21 maj, f. m.

Ang. åtgärder skada, och de, som gorå denna affär, handla som sagt fullt lojalt.
‘''ml^deav Sedan tillkom en kristidslag på detta område, huvudsakligen av det
sterling av skälet, att det började jobbas med egendomar. I denna kristidsskog
å lag bär bl. a. stadgats, att ungskogen icke får avverkas av enskilda
fastighet i personer Men icke heller avverkningen av den s. k. äldre skogen
enskilt ago. har enlifft (]fiima ]a„ varit tillåten, såvida icke den gamla ägaren
° '' suttit kvar eller egendomen övergått till annan ägare inom samma
släkt. Beträffande ungskogen gäller emellertid absolut förbud för
all avverkning.

Då kommer man, som här förut påpekats, först, till den tvistepunkten:
vad är ungskog? Den frågan tror jag icke ens någon
skogsman kan direkt besvara. Skall avgörandet av detta vara beroende
på uppfattningen hos de statsfunktionärer, som för detta ändamål
utsändas? Då kan man tänka, sig, att dessa utgöras av liknande
herrar som dem, bränslekommissionen skickade ut, när det
gällde ^stämpling. Om detta är den sakkunskap, staten kan prestera,
då det gäller att bedöma, vad som är ungskog och icke, då
blir det rena godtycket.

Här stadgas det, att det är förbjudet att avverka ungskog, och
att alltså den, som köper dylik skog, icke har rätt. att avverka^ densamma.
Nu är det så, att skogen i allmänhet vid s. k. uthålligt
skogsbruk avverkas vid minst 80 års omloppstid. Det har sagts
mig av sådana, som anses vara fullt inne i skogsskötsel, att den
lämpligaste tiden för att av skogsmark taga största ekonomiska utbyten
för avverkning av växtlig granskog är sextioårsåldern. Om en
person köpt eu skog för avverkning, och avverkningsrätten för densamma
tilländagår under året, men han vid hänvändelse till skogsvårdsstyrelsen
får det beskedet, att han icke får avverka den skog.
han betalt? Huru skall personen då förfara? Då svaras visserligen,
att jordägaren skall lösa igen denna s. k. ungskog. Ja, men
då får det väl lov att finnas någon lagbestämmelse, som stadgar
detta, ifall man skall kunna tänka sig möjligheten av att kunna
tvinga någon till sådan återgång av köpet.

.Men om så skulle vara förhållandet, så kommer man givet till
den frågan: huru skall man fixera detta värde? Huru skall det gå
till? Förhållandet blir kanske, att den, som lämnar tillbaka ungskogen,
därmed gör ytterligare en god affär. Skall värdet bestämmas
efter det forna värdet eller i proportion till vad som förut avverkats?
I det senare fallet tillkommer svårigheten, för att icke
säga omöjligheten, att bestämma, vad som avverkats, eller skall det
beräknas och värderas efter nuvarande marknadsvärdet? Men om
man nu också skulle tänka sig, att detta kunde genomföras, så kunde
en jordägare hava kommit i den situationen, att han icke hade
tillräckligt med pengar att lösa igen sin skog. Han skulle i det
fallet möjligen riskera att bliva ruinerad och få gå ifrån sin egendom.
Sådana kunna förhållandena nog vara, Han kan hava använt
sina pengar på annat sätt, placerat dem i andra företag, delat
ut dem till sina barn o. s. v. Och då står han där.

39 Nr él.

Onsdagen den 21 maj, f. m.

Vidare kan det förhållandet förekomma, att egendomen bytt -ägare ett par gånger, (gatt i arv, kommit i ett stärbkus händer e er

dylikt. Vem skall då taga tillbaka skogen? Jag kan icke se, vem

som i det fallet skall göra det. -lag kan icke heller fatta, huru en
domstol skulle gå till väga i ett sådant fall. Skola vi nu har ga
så till väga, att vi stifta lagbestämmelser, som bara ge upphov till
tråkigheter och missförstånd och trassel hela vagen utefter? Jag
kan icke fatta, att vi med öppna ögon böra göra detta. Det skalet
häremot som anförts är endast, att vi hade lagen i fjol

Här har föreslagits, att vi i lagen skulle införa den paragraf
15, som från början varit avsedd att ingå i densamma. Förslaget
bär framkommit i form av en motion från herr Anderson i Knåpa -sjö. Jag hade ursprungligen tänkt föreslå ett tillägg till andra paragrafen
av innehåll, att denna bestämmelse om förbud mot avverkning
av ungskog icke skulle omfatta sådana skogar, som vant
sålda med avverkningsrätt före den 14 maj 1918. Då hade besuämmelsen
varit klar och tydlig och det hela icke behövt ge anledning
-till missbelåtenhet och klander från något håll. Men som saken
för närvarande ligger, liar jag ingenting annat att gorå än att instämma
i herr Andersons i Knapasjö yrkande om återinförande a\
en paragraf 15 i lagförslaget. Denna paragraf är visserligen, som
jag framhållit, trasslig att tillämpa, men den säger åtminstone något,
.så att lagen på detta sätt blir bättre, än om paragrafen icke
funnes.

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Löfgren;
Herr talman, mina herrar! Jag skall icke ingå på denna fråga i
annat avseende än vad som gäller den rent förmena avfattningen
av de bestämmelser, som röra verkningarna av lagen bet ra tiande
avverkningstonirakt, som äro gjorda före den 14 maj 1918. Det ar
alldeles klart, att man som en allmän rättsregel kan fastsla, att
ifall en person köpt en avverkning, innan lagen trätt i kraft, och
han sedan icke kan tillgodogöra sig avverkningskontraktet. sa skall
han hava rätt att få igen det belopp, som motsvarar den kontrakterade
avverkningen i denna del. Det torde få anses följa ur allmänna
rättsprinciper. .

Men däremot har det förefallit lagrådet olämpligt, och aven
jag har funnit, att man icke kunde vidhålla tanken på att taga upp
en°uttrycklig bestämmelse därom i lagen. Det kan nämligen i vissa
fall häiida, att i själva kontraktet står ett sådant villkor, att beloppet
skall utgå och icke återbetalas under några som helst omständigheter.
Man kan tänka sig bestämmelser i kontraktet, som
säga, att även om en sådan lag skulle komma till stånda eller någon
som helst force majeure skulle inträda,^ skall det en gång utgivna
beloppet icke återgå till den, som har sålt avverkningsrätten.

Men å andra sidan kan man också tänka sig det fälb att ett
avverkningskontrakt, som blivit slutet efter den 14 maj. 1918, kan
vara av den beskaffenheten, att det belopp, som man givit ut som
vederlag för avverkningsrätten, bör helt eller delvis återgå. Detta

1 ng. åtgärder
till förekommande
ar
skövling av
skog å
fastighet i
enskild ägo.
(Ports.,

Nr 61. 40

Onsdagen den 21 maj, f. m.

Ang. åtgärder kan också myciket val hända, då förhållandena äro sådana, att eu
%mande, av återgång är motiverad. Under sådana omständigheter synes det
skövling av alldeles omöjligt, att i lagen intaga en särregel därom, att endast
skog å beträffande kontrakt, som äro slutna före den 14 mai 1918, skall
fastighet i gälla, att köpeskillingen skall återgå till den del, avverkningen icke
enskrfd ago. kan tillgodogöras.

(Forts.) Precis samma fråga var uppe vid diskussionen om prolonga tion

av lagen rörande förbud i vissa fall att öfverlåta fastigheter.
Den lagen gick dock igenom i riksdagen, utan att en dylik bestämmelse
kom in där. Samma är förhållandet rörande vår lagstiftning
i allmänhet och särskilt beträffande kristidslagstiftningen. Förfoganderättslagen
t. ex. kommer också att ingripa i föregående rättsförhållanden,
varför man i varje särskilt fall måste taga ståndpunkt
till, vad den kan ha för verkan i fråga om avtal, slutna föreikraftträdandet.
Men mall har ändå icke ansett sig kunna i själva
förfoganderättslagen reglera alla sådana fall, som kunna bliva ''föremål
för rättstvisier.

Detta om den saken. Vad beträffar de olägenheter, som, enligt
vad med fog blivit anmärkt följt av formuleringen av 1918 års lag,
■sårbar man sökt rätta dem i lagförslaget nu. Och vad angår desvårigheter
vid bestämmelsernas tolkning, som kunna uppstå i vissa
avseenden, särskilt beträffande begreppet ungskog, gäller ■ ju här
som på andra områden, att det får vara sunt förstånd och praxis,
som avgöra den saken. Jag skulle tro, att en bestämd praxis redan
utvecklat sig med ledning av skogsvårdsstyrelsernas tillsyn och de
bestämmelser, som de givit. Olika förhållanden kunna också lätt
komma att göra sig gällande på olika ställen i landet. Det är sålunda
svårt att alltid i lagen intaga bestämmelser om tolkning av deolika
begrepp, med vilka lagen måste röra sig.

Herr (Jarlström: Herr talman! .J ordbruksutskottets

ärade ordförande, herr vice talmannen, säde, att det var något djärvt
av oss motionärer att komma och påstå, att icke jordbruksutskottet
tagit tillbörlig hänsyn till våra motioner. Ja, det är naturligtvis
icke så lätt för mig att säga, hur pass ingående utskottet inträngt
i denna fråga, men så mycket vill jag saga, att om det funnits;
praktiska män i utskottet, som vetat om huru många tvistiga fall.
som i verkligheten uppstått på grund av denna lag, så hade det inte
varit för djärvt att söka åstadkomma en lagparagraf för dessa tvisters
lösning. Det är ändå så, att här i landet ligga för närvarande
kanske tusentals sådana här affärer ännu ouppgjorda, därför att
man icke på någondera sidan vill gåva med sig, d. v. s. virkeshandlaren
vill icke avstå från skogen, och jordägaren vill icke köpa igen
den till det pris, virkeshandlaren begär för densamma. Om det nu
icke kommer att fastställas bestämmelse om huru tvisterna skola
lösas, sa vet jag verkligen ej, hur det skall gå med många av dessa
fall.

Då nu här den upplysningen givits, att det icke är tillrådligt
att föra in den 15 paragrafen, vill jag säga, att då återstår väl
inget annat än att gå på min motion, som innebär, att lagen icke

Onsdagen den 21, maj, f. m.

41 Nr 51.

skall beröra sådana fall, där köpekontrakten äro ingångna före den A?g- åtgärder
14 maj 1918. Men det lär ju ej heller gå för sig efter vad som här
upplysts. Jag kan emellertid icke finna, att det skall bli möjligt grävling av
att endast på uppgörelsens eller överenskommelsens väg komma till skog &
samförstånd mellan de olika kontrahenterna i detta fall. fastighet i

Det är klart, att vi måste. respektera vad lagrådet i detta av- enshlld “afseende
sagt. Men som herr Anderson i Knapasjö redan sagt, voro (Forts.)
ju i lagrådet två mot två, och då justitierådet von Seid vid fjolårets
behandling av detta lagförslag uttalade sig, yttrade han följande:

»Skall ifrågavarande stadga göras tillämplig även på äldre avtal,
synes därmed böra förbindas eu bestämmelse om rätt för den, som
förvärvat avverkningsrätten, att få det utfästa vederlaget skäligen
jämkat med hänsyn till de förändrade förhållandena efter prövning
av domstolen eller måhända för enkelhetens skull av skiljemän.»

— Justitierådet von Seth uttalade alltså redan då den tanken, att
ifall paragrafen i fråga skulle så tillämpas, följden bör bli, att det
stiftas bestämmelser huru ske .skall i tvistiga fall. Jag har just
gått igenom fjolårets proposition för att se, om någon av dem, som
gjort de vid propositionen fogade uttalandena, hade satt sig in i
att lagen även gällde avtal, gjorda före den 14 maj 1918. Jag
ser, att justitierådet von Seth haft den saken klar och haft den
meningen, som jag här relaterat.

Jag håller därför fortfarande före, att någonting härvidlag bör
göras, och vidhåller mitt yrkande.

Herr Olsson i Broberg: Herr talman! Det är ju ganska
märkligt i alla fall, att man med öppna ögon fastslår i lagen sådant,
som kan medföra de mest oöverstigliga svårigheter på det ifrågavarande
området.

Jag har erfarenhet från mitt län. Jag vet, att där hava uppstått
synnerligen stora svårigheter, då det gällt att ordna avverkningen
i sådana "fall, som av lagen beröras. Det skulle ha varit
ganska rimligt, att just de avtal, som ingåtts före den 14 maj 1918,
både undantagits från denna lagstiftning. Dessa avtal äro ju, såsom
anmärkts, lagligt upprättade mellan parter, som icke vetat
annat än att de varit i sin fulla rätt att göra dessa avtal. För övrigt
äro val alla de före den angivna tidpunkten ingångna avtalen
sådana, att de till sin omfattning äro tämligen begränsade, varför
det ur skogsvård ssynpunkt torde vara obetydlig risk uti att hålla
dessa fall utanför lagstiftningen, därigenom undvikande de svårigheter,
som genom lagen eljes skulle framkallas.

Nu anser jag, att man icke kan göra den jämförelse, som herr
statsrådet anställde, då han drog upp paralleller mellan de förhållanden,
som inträffa på grund av denna lag, och förfoganderättslagens
ingrepp. Det är väl i alla fall så, att om genom förfoganderättslagens
tillämpning ett objekt på något sätt kommer i ny ägares
hand eller möjligen i den närmast föregåendes, ersättning för
den valuta, som sålunda förfoganderättslagen lägger embargo på,
tillkommer den, som genom avtal blivit ägare. Men här ligger saken
annorlunda, då. som sagt, avtal gjorts utan tanke på, att något

Nr Öl.

Onsdagen den 21 maj, f. m.

42

Ang. åtgärder f örhållande skall inträda, som gör, att den som köpt en skog icke
Ulmande°av~ avveckla den. Jag förmodar, att om det i något ''fall kan

Ikövling^v påvisas, att i ett avtal ingår en ”bestämmelse om att under vissa
skog å oförutsedda förhållanden avtalet skall anulleras, så kommer väl ockfastighet
i så enligt avtalet i det fallet den valuta avtalet representerar att på
enskild ägo. viss| gatt uppdelas. Jag undrar, om det finns något sådant fall. Herr
(Forte.! statsrådet nämnde just, att man skulle kunna tänka sig sådana kontrakt
upprättade efter den 14 maj 1918, men det nämndes icke något
som helst exempel på att något sådant förekommit. Jag antager,
att då detta anföres från statsrådsbänken, man skulle kunna påvisa,
att åtminstone under den utredning, som föregått denna proposition,
det konstaterats, att verkligen någonstädes sådana avtal finnas.

Jag anser, att ''det icke är oss lagstiftare riktigt värdigt, att
här fastslå en lag att i fortsättningen gälla, som kommer att verka
såsom denna och framkalla svårigheter och osäkerhetstillstånd. Lagen
blir av sådan beskaffenhet, att fallen knappast kunna utredas
av domstol. Om nämligen en egendom gått från den ene ägaren till
den andre under avverkningstiden, vem skall då. den, som gjort ett
avtal, hålla sig till, vem skall han få pengar av till slut?

Jag får därför säga, som jag sade från början, att då lagen begränsar
sig till avtal, som äro upprättade före denna lags tillkomst
och i allt fall begränsar sig till vissa speciella fall, som ju icke torde
ha så stor utsträckning och icke inverka menligt på skogsvården i
allmänhet, så anser jag lämpligast, att dessa avtal, upprättade före
den 14 maj 1918, helt och hållet undantagas från lagen.

Jag skall därför, herr talman, be att få instämma i yrkandet
om bifall till herr Carlströms motion.

Herr Hederstierna: Herr talman, mina herrar! Till
en början ber jag att få säga, att jag såsom ordförande i en skogsvårdsstyrelse
kan betyga, vilket synnerligen välgörande inflytande
denna lag har haft. Yi hava i skogsvårdsstyrelsen i Hallands
län oupphörligt fått utfärda förbud mot avverkning av
ungskog. Skogen hade stigit så ofantligt i värde på dessa sista
år, att frestelsen blev för stark för herrar skogsägare att icke
upplåta skog, och hade en sådan lag som den förra året antagna
icke kommit till stånd, hade massor av ungskog i Hallands län
i denna dag varit borta. Det är därför icke tal om annat än att
lagen varit synnerligen välgörande, och det är min livliga förhoppning,
att denna lag måtte upprepas år från år, tills dess vi
få en stadigvarande skogslag, som bestämt förbjuder avverkande
a a’ ungskog.

Jag skall därjämte saga, att sedan vi utfärdat dessa förbud,
jag icke vet, att det hänt, att .skogsägare visat misshag över detta.
Man har själv funnit, att detta var riktigt. Skogsägarna hava
insett, att det var i deras eget intresse slutligen, att denna skog
fick växa. till och stå tills vidare.

Nu yrkas här tydligen, att man skall göra undantag för
sådan skog. på vilken avverkningskontrakt blivit utfärdade och

Onsdagen (len 21 maj, f. in.

43 Nr 51.

ingångna, innan lagen kom till stånd. Men liur skulle det ställa -.sig i praktiken? Blir det likhet inför lagen? Skogsägare som ej
gjort upplåtelser, skulle få förbud, skulle ej få tillgodogöra sig
sin skog, icke sälja, men skog, tillhörig grannen, som gått och
sålt eller upplåtit avverkningsrätten till virkeshandiaren, skulle få
avverkas. Det är icke riktigt, utan en lag skall vara objektiv,
skall rikta sig mot ett bestämt missförhållande. Här är det avverkning
av ungskog, då måste man förbjuda och förbjuda för alla.

Det föreslås därjämte från annan sida en lagparagraf, som
skulle reglera detta förhållande. Herr Andersson i Grind) o säde
nyss. att man vet icke, vad man skall rätta sig efter, det finns
ingen lagbestämmelse. Jo, det gör det visst, det följer av allmänna
rättsgrundsatser. När eu domstol skall avgöra sådana tvister
mellan awerkare, som fått avverkningsrätten sig upplåten och
.skogsägaren, förekommer icke tvekan om hur det skall dömas.
Domen kommer här att grundas på vanliga rättsprinciper. Naturligtvis
är det så, att om skogsägaren, hemmansägaren har. upplåtit
avverkningsrätt på sitt hemman och uppburit köpeskilling,
men lagen sedan kommer och förbjuder den som fatt avverkningsrätten
att hugga en enda pinne, då får naturligtvis skogsägaren,
hemmansägaren .återbära den köpeskilling, han uppburit och i
stället behålla sin skog. År det så, att en del avverkats och en
del icke, får man styrka och leda i bevis hur mycket vad som
återstår kan vara värt. Det blir en vanlig process. Jag skulle
vilja tillråda dem, som hava sådana där tvister under uppsegling,
att vända sig till skiljemän. På det sättet blir tvisten under
kortast möjliga tid bragt ur världen. Eljest finnes domstol, och
den kommer säkerligen icke att tveka hur den skall döma.

Herr Olsson i Broberg: Herr talman! Det resonemanget
är nog riktigt, som den sista talaren förde, att lagen bör om möjligt
verka lika utefter hela linjen, men det är ju särskilda svårigheter,
som skapas, då den skall verka retroaktivt och när den som
i detta fall går ut över avtal, som upprättats före lagens tillkomst
och vid vilkas upprättande man icke hade anledning att tänka
sig, att den dåvarande lagen skulle ändras med en senare tillkommen
lagstiftning. Jag tycker därför, att det vore rimligt, att
dessa avtal, som upprättats före lagens ikraftträdande den 14
maj 1918, finge stå utanför lagen, så att lagen icke hade avseende
på dem. Det kan vara sant, som den sista ärade talaren nämnde,
att det kanske finnes möjlighet att genom domstols förfarande etc.
kunna utreda förhållandena mellan jordägaren och avverkaren,
som träffas av lagen. Vi kunna ju tänka oss ett sådant fall, att
egendomen blir såld till en annan under tiden, att det således blir
en annan som äger egendomen; då är det icke säkert, att han har
den ekonomiska ställning, att det är möjligt för honom att utbetala
detta till avverkaren. Jag menar, att man kan tänka sig
sådana komplicerade och svåra förhållanden, att det blir nästan

Ang. åtgärder
till förekommande
av
skövling av
skog å
fastighet i
enskild ägo.
(Forts.)

Jir Öl. 44

Onsdagen den 21 maj, f. rn.

Ang. åtgärder omöjligt- att utreda detta, ocli då tycker jag, att det enklaste vore
1 mande av'' ^ undantaga de avtal, som träde upprättats före lagens tillkomst.
sköfling av Och som jag betonade i mitt föregående anförande bör man med
skog å så mycket större lugn kunna göra detta, som dessa avtal i alla
fastighet i fall icke äro så omfattande och så prånga, att de Tia så stor bee"''Forts7°''
lydelse för vårt lands skogsvård. För (ivrigt lia vi ju den allmänna
skogsvårdslagen obeskuren, .som ålägger den som avverkar
skog att sörja för dess återväxt. I alla fall bör det icke finnas
så stor farm. även om man .med nu gällande .begrepp anser, att
man vill skydda ungskogen i större utsträckning än som tidigare
ägt rum.

Då jag emellertid av talmannen erhållit den upplysningen,
att ett yrkande utan vidare till h err Gall ströms motion icke går
för sig, därför att ingen lagparagraf på grund av denna motion
är formulerad, skall jag be att få förändra mitt yrkande därhän,
att jag yrkar återremiss av frågan till jordbruksutskottet, så att
man med utgångspunkt från herr Carlströms motion måtte utarbeta
sådana paragrafer, att dessa avtal, varom vi talat, kunna
undantagas från lagstiftningen.

Herr Andersson i Grimbo: Herr talman! En föregående
talare, herr Hederstierna, sade beträffande de farhågor, som uttalats
rörande vem som skulle betala skogen, när den var avverkad, att
detta finge regleras med stöd av gällande rättsprinciper. Ja, det är
tydligt och klart. Men om vi tänka oss ett fall, då eu gård blivit
såld ett par, tre gånger eller ett sterbhus låtit deri gå i köp, eller
den sålts exekutivt, kan då lagen ålägga en person, som köpt egendomen,
att lösa till sig skogen för stora penningbelopp? Om så verkligen
är förhållandet kan det finnas personer, som icke förmå detta,
emedan de icke ha tillgängligt kapital. Skall det då kunna gå att göra
utmätning av huvudfastigheten, när det gäller att få penningar för
denna skog? Det vore ett egendomligt rättsförhållande, såsom jag
ser saken. Att några dylika tysta inteckningar finnas i våra lagar
tror jag ej och skulle vara synnerligen tacksam för att kliva
påvisad detta lagrum.

Herr Hederstierna sade, att det skall vara likhet inför lagen.
Ja. det är alldeles riktigt. Om eu person före maj 1918 har sålt
eu skog och den avverkas i dag eller om några .år. så har man frihet
därtill enligt hittills gällande lag. Men den. som sålt skogen, sedan det
blivit nya lagbestämmelser, får finna sig i detta; det är också tydligt.
Men om vi nu skola ha likhet inför lagen, så, böra vi också ha aktning
för lagen, så att de, som handla fullt lojalt efter lagen, respekteras.
Eljest skulle väl lagstiftningen komma att slå krokben för
dessa laglydiga. Därför kan jag icke se. att detta är riktigt. Det
är något som är på tok. något a vita.

Nu har bär gjorts ett nytt yrkande, sedan jag sist hade ordet,
och därför skall jag, herr talman, be att få ändra mig och instämma
med herr Olsson i Broberg i hans yrkande om återremiss av hela
förslaget.

Onsdagen den 21 maj, f. m.

45 S r 51.

Herr Anderson i Knapasjö: Herr talman! Landshövding;
Hederstierna konstaterade lagens välgörande verkan på ungskogsbeståndet.
Ja, det är just det jag framhållit i min motion och som
även jag konstaterat i det praktiska livet. Jag säger, att det är
sant, att denna lag åstadkommit och åstadkommer, att ungskogen
blir skött på ett ganska tillfredsställande sätt. Men så säger landshövding
Hederstierna, att han hänvisar till skiljemän och domstolsförfarande
rörande den avverkningsrätt, som upplåtits före den 15
maj 1918. Men då vårt resonemang är absolut detsamma, att .jordägaren
skall ersätta den förlust, som drabbat avverkningsrättsinnehavaren,
där han icke får avverka, varför i all rimlighets namn icke
säga ut detta här i lagen? Riksdagen säger ut, att avverkningsrättsinnehavaren
skall vara berättigad till skälig nedsättning i avtalsköpeskillingen.
Lika gärna kan riksdagen säga: riksdagen vill ej
ha ett sådant förfarande med därmed följande kostnader, som är förknippat
med skiljemän och domstolsbeslut, som skola förekomma
där ute i livet. Jag kan icke förstå, då det här endast gäller de fall.
där avverkningsrätten är begränsad till att omfatta avtal före denna
lags ikraftträdande, varför riksdagen skall vara rädd för att säga det
förlösande ordet.

Hägra av herrarna här i kammaren ha yrkat återremiss av7 ärendet
till utskottet. Het var från början också min tanke att yrka återremiss,
men av dem, som hade mera insikt i rilisdagsarbetet fick jag
reda på att ett sådant förfarande icke skulle leda till något resultat.
Skulle så kunna ske, att utskottet verkligen skulle kunna taga saken
under förnyad omprövning, så hade det naturligtvis legat i mitt
intresse och jag hade helst önskat, att frågan hade fått gå till eu
sådan förnyad behandling. Det är möjligt, att de herrar, som här
yrkat återremiss, satt sig in i saken och funnit, att det går för sig.
att ärendet kan få en saklig behandling genom att återremitteras till
utskottet, och kunde det tänkas, att så vore fallet, så kommer jag
naturligtvis att förena mig med de herrar, som yrkat återremiss. Jag
hyser dock en viss fruktan för att detta icke kommer att leda till
något resultat, men för att icke splittra meningarna får jag väl återtaga
mitt föregående förslag och förena mig med dem, som yrkat
ärendets återförvisande till utskottet.

Herr vice talmannen Ha mil ton: Herr talman! Här yrkas i
kammaren återremiss av lagförslaget. Men ärligt sagt vet jag icke,
vad en återremiss skulle tjäna till. Jag tror icke. att jordbruksutskottet
skulle våga sig på att tillstyrka en ny lagparagraf, som
vilade på så svävande rättsgrundsatser som de föreslagna. Yi kunna
icke skapa några nya rättsgrundsatser bara för en provisorisk lag.

Jag her herrarna vara övertygade om att utskottet tagit denna
fråga under mycket allvarligt övervägande, och vad tjänar då en
återremiss till? Jordbruksutskottet kommer då endast att hemställa
till kammaren att ännu en gång fatta beslut. Vi våga inom jordbruksutskottet
säkerligen icke taga på vårt ansvar att sedan både

.4 ng. åtgärder
till f örekornmande
av
skålning av
skog å
fastighet i
enskild ägo.
(Forts.)

Nr 51. 46

Onsdagen den 21 maj, f. m.

Ang. v åtgärder regering och lagrådet sagt, att det icke går för sig, tillstyrka karnis
förekom- maren att fatta ett sådant beslut som nu ifrågasattes. Det går icke.
skövUng °an Därför hemställer jag, att kammaren antingen bifaller utskotskogå
tets förslag, eller också får kammaren själv taga på sitt ansvar, ifall
fastighet i kammaren utan vidare vill taga herr Andersons i Knapasjö yrenskild
ägo. kan(Je.

(Fort*.)

Herr Carlström: Herr talman! Jag skulle vara den förste
att gå med på återremissyrkandet med anledning av min motion, om
jag trodde, att detta yrkande hade någon utsikt att vinna genklangr
så att någon förändring kunde ske. Men då det lär vara så, att
ingen förändring skulle vidtagas för den händelse ärendet återkomme
till utskottet, så anser jag det vara bättre att vi taga vad vi kunna
få. Och beslutar kammaren, att § 15 skall införas, så få vi ändå
något, och därför vidhåller jag mitt yrkande som är detsamma
som herr Andersons i Knapasjö.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner
på l:o) bifall till utskottets hemställan, 2:o) bifall till det
av herr Carlström under överläggningen framställda yrkandet samt
3:o) bifall till yrkandet om ärendets återremitterande till utskottet
för ny behandling; och förklarade herr talmannen sig anse svaren
hava utfallit med övervägande ja för den förstnämnda propositionen.
Votering begärdes likväl, i anledning varav och sedan till kontraproposition
antagits den under 2:o) angivna propositionen, nu uppsattes,
justerades och anslogs följande voteringsproposition:

Den, som vill, att kammaren bifaller jordbruksutskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande nr 88, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit det av herr Carlström under
överläggningen framställda yrkandet.

Omröstningen utföll med 109 ja mot 45 nej; och hade kammaren
alltså bifallit utskottets hemställan.

§ 11.

Ang. en jord- Därnäst i ordningen var å föredragningslistan uppfört jordbruksbruksegna-
utskottets utlåtande, nr 89, i anledning av väckta motioner angående
enfiskerifond. uppläggande av en statens fria jordbruksegnahemsfond och en statens
fria fiskerifond.

I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottets förberedande
behandling hänvisade likalydande motioner, nämligen nr 75 i

ODsdagen den 21 maj, f. m.

17 Nr 51.

första kammaren av herr Edward Larson och nr 196 i andra kammaren
arv herr Osberg, hade hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, det utredning skyndsammast möjligt måtte
verkställas dels angående uppläggning av två statsfonder, den ena
benämnd statens fria jordbruksegnahemsfond på tio miljoner kronor,
den andra benämnd statens fria fiskerifond på två miljoner kronor,
för att befrämja egnahemsrörelsen för mindre bemedlade å landsbygden
och för att stödja mindre bemedlade fiskare vid utövandet av deras
näring, och dels om åstadkommande av för fondernas förstärkande
behövliga medel genom i anspråkstagande av någon del av vissa stiftelsers
avkastning eller annorledes.

Utskottet hemställde, att förevarande motioner ej måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Häremot hade herr Andersson i G rim bo reserverat sig.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Osberg: Herr talman, mina herrar! Det är ju så, att
vi riksdagsmän, när vi komma hit, alltid ha något på hjärtat, som
vi anse nödvändigt och som vi vilja föra fram. Detta beror ju på
de erfarenheter vi göra år efter år ute i det verkliga livet, och då
jag nu sett en del olägenheter, som hänföra sig till landsbygdens avfolkning,
så har jag på det området velat framföra en motion.

Nu vill jag på förhand säga, att jag icke önskar, att denna
fråga skall uppkalla någon strid mellan land och stad. Detta är en
praktisk fråga, och en fråga, som man faktiskt på något sätt måste
fä en lösning på, hur det nu än skall gå till. -Tåg har då tänkt
mig, att man vid sidan av lånerörelsen skulle upplägga vad jag behagat
kalla en statens fria jordbruksegnahemsfond och ävenledes
en statens fria fiskerifond.

Det är ju en sak, som vi icke behöva tvista om, och det är. att
det är beklagligt att se, hurusom de unga ge sig ifrån de produktiva
sysselsättningarna och gå till städer och industri, därest de nu icke
emigrera ur landet. Om det vore sådana, som jag skulle vilja kalla
de sämsta individerna, som begåvo sig ur landet, så vore ju faran
icke så stor, men vanligen är det så, att det är de kroppsligt och
andligt starkaste, gom ge sig iväg och lämna landet. Detta är ju
också helt naturligt.

Den, som har någon kännedom om dessa förhållanden, måste
giva mig rätt häruti, och det är lätt för vem som helst att bli insatt
i detta spörsmål om man vill göra en jämförelse mellan två unga
män, av vilka den ene har lust för jordbruk och den andre har fallenhet
för industri. Vilken av dessa har då lättast att komma fram
i livet? Ja, den som går till industrien, behöver ju knappast mer än
kläderna på kroppen, som man säger, men för den som vill skaffa
sig ett eget jordbrukshem, det må vara aldrig så litet, för honom
fattas ju allting. Han skall ha sin bostad nödtorftigt ordnad, så

Ang. en jordbruksegna-
*
hemsfond och
e n fiskerifond.
(Forte.)

Nr Öl. 48

Onsdageu den 21 maj, f. m.

And- em jord- att lian kan bo där, och han skall ha sitt jordområde. Men icke
hemsfond^ch n°£ me(a detta, han skall hven ha sitt lilla husgeråd och litet redenfiskerifond.
skap, och så skall han förskaffa sig djur, för att det överhuvudtaget
(Fort*.) skall vara möjligt för honom att bedriva detta jordbruk såsom han
tänkt sig.

Mu liar man visserligen upprättat dessa lånefonder, ur vilka
egnahemsspekulanter kunna få lån, men de äro dock icke behjälpta
endast med att de få lån. Lånen skola förräntas, och om vederbörande
icke ha utsikter att slå si" fram under drägliga förhållanden,
så måste de lämna tanken på ett eget hem och ge sig iväg.

Som jag nämnde, är det egentligen de bästa krafterna, som man
blir av med; de som äro mindre försigkomna, lyssna kanske till
dessa toner att få ett egnahemslån och försöka sig fram på den vägen.
Min erfarenhet utifrån bygderna är emellertid, att dessa lånesökande
aldrig få sina egnahem färdiga, deras bostäder liksom deras
ladugårdar bli icke fullbordade, och genom att de äro ekonomiskt
beroende, måste de söka slå sig fram på annat sätt, och så blir ju
följden, att deras jordbruk vanskötes.

Vad jag nu föreslagit är, som herrarna se, bara ett skrivelseförslag.
Om det nu vore möjligt att få staten att lägga upp eu sådan
fri fond, så bär jag tänkt mig, att avkastningen från denna
fond skulle utgå i form av fria bidrag till unga män och kvinnor,
som kunde få kommunens förord och vore kända för att vara skötsamma
och plikttrogna och som i framtiden kunde bli något för
samhället. Jag vill således att vi skola få ett system, varigenom
man kunde få fram det bästa, och det är väl detta vi allesammans
böra sträva efter.

Låt oss nu tänka på det stora och präktiga land, som vi i alla
fall ha och låt oss jämföra dess storlek med dess relativt obetydliga
folkmängd. Ad böra komma ihåg, att Sverige blott är en femtedel
mindre än vad tyska riket var före kriget och har dock knappast 6
miljoner innevånare. Under de senast förflutna åren har det varit
nöd och umbäranden i många hem i vårt land och man har haft all
möda att draga si" fram. Den, som känner förhållandena litet närmare,
måste väl erkänna, att det är något fel med hela apparaten,
när ett så stort område icke kan lämna tillräckligt åt denna lilla
folkmängd.

Men det är ju icke att undra på, och man förstår det lättare, om
man kommer ut och ser på förhållandena ute på landet, där de stora
fälten äro glest besatta med arbetsför befolkning, och sedan kommer
in till stadscentra och får se hur överbefolkade dessa äro. Jag har
tillåtit mig säga i min motion, att man gärna kunde skära bort en
hundratusen personer från Stockholm, och staden skulle knappt veta
att den iblivit av med dem. I all synnerhet måste vi såsom riksdagsmän
söka få fram faktorer, som kunna utjämna dessa missförhållanden
och göra något, så att folk stannade kvar i (bygderna och kunde
ha sin utkomst där, så att tillgången till arbetskraft där säkerställdes.
Tänk. vilken oerhörd avkastning våra skogar skulle kunna ge
utöver vad vi nu erhålla från dem. och tänk, vilken oerhörd ökning

Onsdagen den 21 maj, f. m. 49

jordbrukets produktion skulle kunna uppvisa, om det funnes tillräckligt
med arbetskraft! Vi ha ju, när allt kommer omkring ingenting
annat att skörda av, än av det land, som vi besitta, om vi frånse den
handel, som drives med utlandet. Men därvid är att märka, att Sverige
icke är något transitoland som England, så att folket kan leva
på vinsten härav, utan vi äro i det störa hela hänvisade till att leva
på det område vi ha.

Nu är jag säker på, att många komma att göra den invändningen
mot min motion, att de icke kunna gå med på dessa fria bidrag,
emedan de finna dem osmakliga. Många invändningar kunna också
helt visst göras, men jag vill i detta hänseende peka på en annan sak,
och det är de bidrag, som våra studerande åtnjuta. Hur ofta kunna
icke dessa få bidrag i form av stipendier, resestipendier och studiestipendier,
och den saken är det väl ingen, som betraktar med oblida
ögon. Då vore det väl icke värre, om man sökte åstadkomma en fond
för att ge stipendier, om jag så får uttrycka mig, till en fattig jordbruksarbetare,
som ville slå sig fram som småbrukare i vårt land.
Jag har endast velat säga detta för att så gott först som sist vederlägga
den invändning, som helt säkert kommer att göras på den
punkten.

Jag har nu här tillåtit mig påpeka, att därest staten skulle lägga
upp en fri fond på 10 miljoner kronor, detta naturligtvis icke alls
skulle vara tillräckligt för att avkastningen av den fonden skulle bliva
tillräckligt stor för denna sak jag framfört. Jag har emellertid
tänkt mig, att man genom beskattning av en del donationsfonder och
stiftelser med t. ex. fem å tio procent skulle kunna utöka denna fond,
så att man fick ett tillräckligt stort belopp. Detta är endast ett påpekande
från min sida, och man kunde lika lätt tänka sig, att staten
själv kunde utöka den fonden så, att man med dessa 10 miljoner som
grundplåt årligen under 25 års tid finge ett tillskott av 2 miljoner
kronor. Detta är ingen avskräckande summa, och på det sättet skulle
man komma upp till 60 miljoner kronor, vilket alltså borde ge en
årlig avkastning av 3 miljoner kronor. Detta vore alldeles tillräckligt
för att nå en lycklig lösning av hela egnahemsfrågan, och jag
undrar, om det icke vore skäl i att nationen offrade dessa 60 miljoner
för detta viktiga ändamål.

Då jag i motionen omnämnt några donationsfonder och stiftelser,
vill jag endast tillägga, att våra donationer vid slutet av år 1010
uppgingo till ett belopp av 302 1/2 miljon kronor. Av denna summa
kom halva beloppet på Stockholms dél för diverse olika ändamål. Jag
har tillåtit mig vidfoga en statistisk uppgift till min motion, utvisande
hur dessa medel varit fördelade. Det kan måhända intressera
herrarna, om ni icke tagit del av denna bilaga, att få veta något om
saken.

Till en början funnas då donerade till fattigvård och till s. k.
Pauvres-Honteux d. v. s. till fattiga, som sett bättre dagar, 33 1/3 %,
alltså en 1/3 till sistnämnda ändamål. Vidare hade till barnavård och
undervisning donerats 26,7 till stipendiefonder och undervisning

Andra kammarens protokoll 1919. Nr 51. 4

Sr 51-1

Ang. en jord»
bruksegna-«
\hemsfond
en fiskerijond.
(Forts.)

Nr 51. 50

Ougdogen den 21 maj, f. m.

Ang. en jordbrvlcsegnahemsfond
och
en jiskerifond.

(Fort!.)

samt för forskning 19,2 %, för vanlig sjukvård 5,5 *, till pensionsfonder
6,3 % och för andra ändamål något över 11 %.

Sedan dess har det donerats i sådan utsträckning, att man knappast
kan följa utvecklingen. Jag skall tillåta mig att uppläsa ett
litet referat ur Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning för april i år,
där en samlare efter notiser i tidningarna framlagt en statistisk uppgift.

Uppgifterna hava framlagts av en godsägare vid namn Henrik
Leman, bosatt å Högtorp i Södermanland och förutvarande ägare av
Salaholm i Västergötland. Han har kommit till den slutsatsen, att
under år 1914 donerats 15,866,225 kr., under år 1915 13,087,641 kr.,
under år 1916 21,053,568 kr., under år »1917 41,514,416 kr och under
år 1918 45,956,381 kronor eller sammanlagt under tressa 5 år
137,478,231 kronor. I detta belopp har icke inräknats den Wallenbergska
donationen, vilken som vi veta utgjorde 20 miljoner kronor.
Om jag bortser från den donationen, skall jag nu nämna för vilka
ändamål de donerade beloppen utgått. Det var till välgörenhetsinrättningar
kronor 37,546,473, till arbetare, tjänare, bostäder etc.
17,829,212 kr. till sjukhus, vårdanstalter, Röda korset 16,709,516
kronor, till undervisning, vetenskap, bibliotek 16,510,622 kronor, till
försvarsändamål 10,941,969 kronor, till kommuner och församlingar
9,131,937 kronor, till skollovskolonier, barnbeklädnad, bespisning
5,564,197 kronor, till fiskare, sjömän, sjömanshus 4,812,089 kronor,
till »bildande konst, fornminnesföreningar 4,457,750 kronor, till religiösa
ändamål 3,075,716 kronor, till teater, opera, deras artister
2,208,000 kronor, till köpmän, bokhållare 2,117,289 kronor, till lantbruk,
skogs- och trädgårdsskötsel 1,948,775 kronor, till musik
1,556,707 kronor, till idrott 543,000 kronor och till diverse andra
ändamål 2,524,979 kronor, eller tillhopa 137,478,231 kronor.

Då kan man spörja sig när man ger dessa siffror, som här
upprullats: »Varifrån ha dessa kapital tagits?» Ja, det fa ni val
ge mig rätt i, att de icke kommit till av intet, utan naturligtvis
genom handel och industri, men att underlaget för dessa inkomster
är det land, vi ha att skörda. Det är helt enkelt så, att de tagit
detta ifrån de produktiva trakterna i landet. Då fragar jag: Huru
länge skall man låta denna rörelse fortgå opåtalt? Skall man
stillatigande låta dem donera den ena miljonen efter den andra.
Här ha på dessa fem år, som jag nämnt, donerats 157,000,000
kronor, då får man väl snart tänka på, att man icke får fastlåst
så mycket kapital i en massa improduktiva företag, att Jet börjar
kännas ute i bygderna att det blir brist på kapital. Ha vi icke
redan fått känning av, att det nu är en beklämmande ställning
på det ekonomiska området. Jag bär ingenting emot, att man
hjälper upp alla dessa saker, soin dessa donationer . ga. till, men
första förutsättningen, mina herrar, är, att man nöjaktigt sköter
om de produktiva områdena. Sedan faller det andra nära nog av
sig självt.

Jag har .gjort erfarenheter här i vårt land under senare tider,
och de gå i stort sett ut på, att vi vilja leva fortare, än tillbörligt

Onsdagen den 21 maj, f. m.

51 Nr 51.

är. Jag var t. ex. i söndags och tittade på det storslagna stadshuset,
som hygges här i Stockholm. När man kommer in i det
oerhörda bygomadskomplexet, då frågar man sig, om det icke
varit bättre, om Stockholms stad, innan de vidtogo en sådan stor
anordning, skaffat sina arbetare åtminstone något så när anständiga
bostäder. Och på samma sätt är det med andra saker här i
vårt land. Det bygges på byggnaden där uppe, men grunden
liksom glömmer man bort. Har man icke en stabil grund, så tror
jag knappt, det tjänar så mycket till att plottra på där uppe. Yi
ha kommit in på ett galet plan, och detta måste vi på något sätt
försöka jåda bot för.

Nu har ju jordbruksutskottet vid behandlingen av min motion
tagit den mycket lätt och lekande, som det i vanliga fall gör. Det
kan ju hända, att varje motionär tycker, att de i utskottet skulle
ägna mycket större v-umärksamhet, än de göra, när det gäller
hans egen motion. Jag har naturligtvis samma känsla som andra,
och tycker således att man gått förbi min tankegång på ett mycket
lättvindigt sätt. Utskottet säger nämligen här: »Utskottet
anser det vara ett viktigt önskemål, att lämpliga medel kunde
utfinnas till avhjälpande av den alltmer ökade invandringen från
landsbygden till städerna. Frågan om vilka åtgärder, som kunna
och böra tillgripas i detta avseende, är emellertid mycket svårlöst.
» Ja, när nu saken är så svårlöst, varför vill då icke jordbruksutskottet
låta det bli en utredning av dessa svårlösta frågor?
I stället slå herrarna i jordbruksutskottet ut sina armar och
säga: »Yi avslå; det är lättaste sättet att komma ifrån saken.»
Jag kan icke på något annat sätt uttyda ett sådant utlåtande. .Ja,
det är gott och väl att kunna avpollettera spörsmålet år från år,
men det går nog icke så lätt till sist, när man kör fast, att då
vända sig tillbaka och se på sådana utlåtanden. Nej, man sitter här
för att man skall vidtaga åtgärder, och när de erkänna, att det
icke är bra ordnat på detta område, då kunna de väl i all rimlighets
namn gå med på en sådan skrivelse med begäran om utredning.

Nu peka de på dessa lånefonder och att vi här i lördags fattade
beslut om egnahemsrörelsen och dess förbättrande. Ja, det är gott
och väl, men jag kan icke se, att det var någon annan förbättring,
än att man höjde låneräntan från 3,6 till 4 3i2 /, om man nu skall
kalla det någon förbättring. Ja, så är det, mina herrar, och det
ser icke ut, som om man skulle kunna få mycket förståelse för
sina tankar. Därest man kunnat få fram någonting i denna stil,
vore det en mycket lätt apparat att handhava. Penningarna kunde
ju insättas på en bank eller annan penninginrättning, och det
kunde lämnas ut till de olika länen, som i motionen föreslagits, i
förhållande till deras folkmängd och behov, och det kunde ju sedan
genom vissa myndigheters försorg utdelas, sedan det blivit inhämtat
ett kommunalt förord, som garanterade att man skulle
hälpa dem, som voro värda att bli hjälpta och sådana, som man
bör ha fram.

Ang. eu jordbruksegn«-hemsfond
och
en fisker ifond.
(Forta.)

Bfr

Ang. en jordt
bruksegna''
hemsfond och
en fiskerifond.
(Forts.)

52

Onsdagen den 21 roaj, f. m.

Jag tycker verkligen, att, när man nu begär en så rimlig
sak, skulle väl herrarna i jordbruksutskottet kunnat tänka sig,
att när under de två sista lagtima riksdagarna det har beviljats 7
miljoner för att avhjälpa bostadsbristen i städerna, då kunde det
vara lika berättigat att man på detta, område försökte förebygga
den större tillströmningen till dessa samhällen. Men det ha de
icke beaktat, utan det låta de falla. Nu har det lyckats att för en
viss näring, nämligen handeln, uppskruva vinsterna oskäligt under
årens lopp, och man har i månen fall kommit upp till en försäljningssumma,
dubbelt så stor som vad varan ursprungligen kostade
hos fabrikanterna. Detta gör naturligtvis, att det genom sådan
kedjehandel blir möjligt för en hel del människor att existera i
städerna. Men ju mera man kommer fram på detta plan, desto
mera finner man, att den tärande befolkningen blir större och
större och den rent produktiva mindre och mindre. Jag undrar
verkligen, om icke det vore skäl att granska dessa förhållanden så
att man kunde komma fram till någon åtgärd för att förebygga
detta.

Som jag förut sagt, tror jag icke, att man skall kunna säga,
att man alltför mycket gynnade de personer, som finge dessa
medel. Vad dessa personer beträffar, som jag egentligen vill
skulle ha hjälp, så hjälpa de sig mycket väl själva. De behöva
icke stå och bedja om vare sig den ena eller den andra allmosan,
ty ,så länge världen ligger öppen för dem ta de sig fram, och så
länge det är så stor efterfrågan i städerna och fabrikerna på
dugande arbetskraft, så gå de dit. Men landsbygden måste ovillkorligen
vara det område, som rekryterar städerna och industrien,
och då måste det också vara oss angeläget, att vi kunna i bygderna
få en folkstam, som i största möjliga utsträckning kan hänföras
till en fullgod stam. Skall man bara låta de bästa ideligen
plockas bort och ersättas med de mindre goda elementen, så blir
ju följden, att hela denna standard till sist sjunker i stor utsträckning.

Jag hoppas nu verkligen, mina herrar, sedan jag nu med
dessa enkla ord förklarat varför ni böra vara mig behjälpliga att
åtminstone få ett uttalande av andra kammaren —- jag är nära
på säker om, att den faller i första kammaren — men jag har
verkligen hoppats på stöd här, icke minst ifrån mina vänner
socialdemokraterna, som ju ha gjort det till sin uppgift att hjälpa
de svagare. Jag vill endast i detta sammanhang nämna, att ni
icke skola se det så, att jag skulle vilja utesluta industriarbetarna.
Långt därifrån, och det är ju många av industriarbetarna gom
icke så länge varit skilda från torvan och många av dessa, som
gärna skulle önska sig tillbaka, därest det vore någon utsikt för
dem att slå sig fram. Jag skulle vilja, att möjligheterna skulle
stå fria för alla, och def är ju egentligen sådana, som äro medellösa,
som jag här har ömmat för. För min enskilda del har jag
aldrig tänkt få någon ekonomisk fördel av sådana åtgärder, det
kan jag försäkra herrarna, och jag talar därför alldeles opartiskt i

Onsdagen den 21 maj, f. in.

53 Nr 51.

detta avseende, men jag har sett de stora oegen tf i gh eter, som här A”$- en }°rdäro
rådande, och därför tänkt, att man på något sätt skulle kunna ^^/onTodi
råda hot för det. Grå ut i skördetid och se, huru bönderna arbeta en fjkerijond..
och huru deras hustrur och småpysar få hjälpa till, och gå sedan (Forte.)

in till storstäderna och se, huru gatorna äro fyllda med folk, som
strömma fram och tillbaka och stå i hundratal t. ex. här nere vid
strömmen och se, huru de dra upp några små fiskar, kontrasten
är så oerhörd, att man icke kan annat än känna sig oangenämt
berörd, när man ser sådana förhållanden.

Om därför ni, mina herrar, skulle vilja vara så vänliga att
ge mig,edert stöd i fråga om den här motionen, så skulle jag vara
eder mycket tacksam. Jag vill också nämna, att jag fick 38 instämmanden
i min motion och nog skulle ha fått 38 till, om jag
velat offra tid, och dessa instämmanden komma från personer i
olika partier, både höger, liberaler och socialdemokrater.

Skulle nu, som sagt, beslutet komma att mynna ut i att man
fick en undersökning till stånd, och som enligt min mening nu
bör kunna väntas på grund av den aktuella lantarbetarefrågan,
så kunde detta ärende så att säga löpa parallellt med denna fråga,
med vilken det så nära sammanhänger, att jag tror, att det icke
vore oävet att söka åstadkomma en utredning samtidigt av dessa
spörsmål. Nu är det många, som ha andra tankar om lantarbetarefrågans
lösning; jag vill ej säga, att mitt förslag innebär den slutliga
lösningen, men den ena goda saken behöver ej skämma den
andra. Nu skulle man kunna tänka sig, och jag har även hört
den meningen från visst håll uttalas, att det är en sak som skulle
kunna ordna lantarbetarefrågan, och det skulle vara, att man
finge lantarbetarna väl organiserade o. s. v., alltså i likhet med
industriarbetarna. Ja, detta kan vara gott och väl, men det är
dock en väsentlig skillnad mellan förhållandena på den ena och
den andra arbetsmarknaden. Man skulle ju kunna tänka sig, att
man organiserade lantarbetarna och i avseende på dem tillämpade
i viss mån samma metoder, som komma till användning i fråga
om industriarbetarna, när det gäller att komma till bättre löneförhållanden,
nämligen arbetsnedläggelser och något i den stilen.

Jag undrar emellertid, om det vore möjligt — man må nu ha
vilken åsikt som helst därvidlag — att över huvud ställa sig gillande
till åtgärder i den vägen. Det är icke farligt, om en industri
nedlägger driften någon vecka eller fjorton dagar, ty vanligtvis
är det så, att varken råmaterial eller byggnader taga någon skada
därav. Men om det skulle bli en arbetsnedläggelse just före
sådden eller skörden: vilka nationalekonomiska förluster, som
därav skulle uppkomma, det kan man naturligtvis ej överskåda.

Om det vid skördetiden skulle bli arbetsnedläggelse och sympatistrejk
eller dylikt, som skulle sträcka sig över störa delar av
landet, så skulle det rent av bli så, att landet bleve bragt på knä
för ett år.

Jag tror därför, mina herrar, att vi böra vara eniga om nödvändigheten
att försöka lösa detta problem på ett annat sätt, på

Sr 61. 64

Onsdagen den 21 maj, f. in.

Ang. en jordbniksegnahemsfond
och
en fislcerifond.
(Forts.)

ett mera gentilt sätt än så. Det är, som jag sade, så stor skillnad
mellan lantarbetet och fabriksarbetet, att det nära nog ställer sig
omöjligt att anställa några jämförelser därvidlag.

Ja, jag skall ej nu gå längre. Jag tror, att de herrar, som
över huvud förstå mig, ha uppfattat min tankegång, och jag hoppas,
att om ni stöda detta förslag, så skall ni icke behöva vare
sig för egen del eller för edra valmän känna eder så att säga
generade. Ty jag tror verkligen, att ett realiserande av mitt förslag
skulle lända till landets bästa, och om det också skulle bli
så, att det icke bleve något resultat, så finge man väl trösta sig
därmed att det inte gått sämre med denna fråga än med så många
andra, som fått falla.

Jag skall därför tillåta mig, herr talman, att yrka avslag till
utskottets utlåtande och bifall till min motion.

Herr Nilsson i Tånga:■ Herr talman! Man kan naturligtvis
ha mycket stor aktning för motionärernas varma intresse
för den sak, som de här tagit upp. Men det är åtminstone för mig
fullkomligt omöjligt att följa dem på deras vägar. Det är ickp
tillräckligt att ha ett varmt intresse för en sak, man måste också
se på de praktiska konsekvenserna av den sak, ,som man har intresse
för. Herr Osberg förebrådde utskottet, att utskottet hade på ett
lättvindigt sätt, eller hur han nu uttryckte sig, »på ett lätt och
ledigt sätt» avfärdat denna motion. Men jag skulle vilja säga, att,
om utskottet gjort det, så har det verkligen följt ett föredöme i det
fallet. Ty motionärerna få verkligen ursäkta mig, om jag säger,
att en motion, tillkommen på ett mera lättvindigt sätt än denna,
har jag sällan sett i denna kammare.

Vad är det motionärerna begära? Jo, de begära att det skall
läggas upp en fond, som skall ha namnet statens fria jordbruksegnahemsfond
på 10 miljoner kronor. Vidare begära de uppläggandet
av en annan fond på 2 miljoner, benämnd statens fria fiskerifond,
och ytterligare begär man, att dessa fonder skola förstärkas
med medel från stiftelser, donationer o. d. Det är ju redan ägnat
att förvåna, att man begär utredning i fråga om fondernas uppläggning,
men icke någon som helst utredning, efter vilka principer
dessa understöd skola utdelas eller på vad sätt medlen skola förvaltas.
Redan detta förvånar på det högsta. Då jag såg motionens
kläm, så tänkte jag. att det finns väl angivet något närmare i motiveringen,
hur man tänkt sig det hela ordnat. Jag läste motiveringen,
men blev lika klok. Där hade några riktlinjer icke alls blivit
uppdragna. Det hela inskränkte sig till några fullkomligt löst
utkastade fraser. Man säger exempelvis, att »ett kraftigt handtag
skulle givas sådana unga män och kvinnor, vilka hade visat sig
vara präktigt folk och som hade förutsättning att bliva till gagn
för samhället i framtiden». Och i fortsättningen säges det. att
»handtaget skulle bestå i fria penningbidrag, d. v. s. utan återbe -

55 Nr 51.

Onsdagen den 21 maj, f. m.

talni ^skyldighet, dock under bärande garantier, som förebyggde
missbruk». hemsfond och

Detta i fråga om den större fonden. I fråga om fiskentonden enfiskerifond.
är det precis på samma sätt, endast löst utkastade fraser. Man ta- (Forte.)
lar om, hur många trålångare, som finnas i Göteborg, och om vår
präktiga fiskarebefolknings drängtjänst åt bolagen o. s. v. Men
inga linjer äro angivna. Jag vill verkligen säga, att det är väl
ändå att dra val stora växlar på riksdagens medgörlighet, då man
kräver, att det efter sådana grunder skall läggas upp fonder på 10-tals miljoner kronor.

Dessutom begär man, som jag förut nämnde, att dessa fonder
skola förstärkas med medel från stiftelser och donationer. Ja, hur
kan man nu ifrågasätta, att riksdagen skall pa rak arm ta ställning
till en så viktig principfråga som den, huruvida donationsmedel
och medel från stiftelser utan vidare skola kunna tagas i bruk
för andra ändamål än de, för vilka de äro donerade och stiftade.

Yad skulle herr Osberg säga, om han gett en donation till, låt oss
säga ett vetenskapligt ändamål, och man så en vacker dag toge donationsmedlen
och köpte fiskarbåtar, eller om han donerat till sjukvård
och man en vacker dag tar medlen och köper egna hem för?

Var och en förstår, att så lättlöpen, vardagligt uttryckt, är riksdagen
icke. Och jag undrar, om det verkligen är allvarligt menat av
motionären att komma med sådana förslag. Det bör ju vara, tycker
jag, ganska förklarligt, att, när man har på så lösliga grunder
kastat fram ett projekt och icke angivit några linjer, som gorå det
möjligt bedöma, huru medlen skola användas, utskottet intagit den
ställning det gjort. De föreslagna medlen skola skänkas bort. det
är över huvud vad man får reda på.

Då det sålunda förefaller mig omöjligt att nu på allvar ta
upp denna fråga, så skall jag inskränka mig till vad jag här sagt
och be att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Lithander: Herr talman! Det föreliggande betän kandet

behandlar en motion, som avser att främja jordbruk och
fiske och att söka i möjligaste mån motverka landsbygdens aVfDikning,
och i fråga om (det betydelsefulla i detta syfte tror jag att vi
i alla fall litet var kunna vara ense med motionären. I vissa detaljer
finnas nog i motionen yrkanden gjorda, som man kanske inte
kan vara med på, men jag föreställer mig i alla fall, att det icke är
värre, än att utskottet med sikte på huvudfrågan kunnat komma
till ett yrkande, som kunnat ena oss alla. Det är icke fråga om att
icke motionens syfte här är riktigt, ty det rör en av de _ allra viktigaste
frågor vi ha att behandla inom riksdagen, nämligen självförsörjningsproblemet,
och därvidlag kunna vi stadsbor fullt och
helt ansluta oss till den uppfattning, som angives i motionen. _ Det
är enligt min mening så många frågor, där vi stå på skilda linjer
och där det gäller strid, att vi åtminstone i den punkten kunde ha
gått tämligen enigt fram.

Nr 5L 56

Onsdagen den 21 maj, f. m.

AZuksjzd'' Det. kan visserligen, som jag sade, råda olika meningar beträf hemsfond

och fande vissa detaljer i motionen. En sådan detalj, som jag tror att
enfiskerifond. motionären bar fel i, det är, då han vill göra gällande, att man
(Kort*.) skulle äga rätt att använda donationsmedel för att gagna dessa syften.
Jag tror, att det vore en farlig väg att slå in på, ty det skulle
säkerligen leda därhän, att önskemål av olika art, som personer
vilja främja^ genom donationer, icke vidare skulle kunna bli tillgodosedda,
då sådana donationer icke längre skulle kunna tänkas komma
till stånd, om man fann, att regeringen och riksdagen icke respekterade
donatorernas önskningar. Man skulle nog kunna anskaffa
erforderliga medel på andra vägar utan att tillgripa en åtgärd
i denna riktning.

Man har reagerat mot att man skulle lämna medel utan återbetalningsskyldighet.
Men härvid får jag lov att säga. att om det
vid något tillfälle kan anses böra ifrågakomma att lämna medel
utan återbetalningsekyldighet, så skall det förvisso vara i de fall,
då obruten mark brytes och då odling förbättras. Ty det må väl
i alla fall erkännas, att här återbördas åt det allmänna — om ock
på ett annat sätt än i pengar men på ett enligt mitt förmenande
mycket värdefullare sätt — de medel, som blivit utlånade. Jag
tror för min del, att man icke skulle behöva att leta efter utvägar
som vore fullt antagliga, när det gäller anskaffande av medel för
tillgodoseende av detta viktiga syfte.

Jag kan, herr talman, för min del icke vara med om utskottets
hemställan om rent avslag, och jag kan icke heller vara med om
varje enskild detalj i motionärens förslag, ehuru jag fullt gillar
syftet. Jag skall därför för min del be att få hemställa om återremiss
till utskottet, i förhoppning att en bättre lösning möjligen
skall kunna ernås än den, till vilken utskottet härvidlag har kommit.

Herr Sävström: Herr talman! Jag kan ju förstå, att

många av kammarens ledamöter anse, att de åtgärder, som motionären
här bär föreslagit, äro behjärtansvärda och att de därför också
gärna vilja stödja honom. Nu har motionären uti sitt första anförande
vädjat till kammarens socialdemokratiska ledamöter att
stödja honom i hans yrkande. Jag får emellertid för min del säga,
att jag inom utskottet inte kunnat biträda hans mening, därför att
jag funnit, att motionen har varit för allmänt hållen. Och jag tror
icke, att det skulle lyckas att vinna något bättre resultat, om ärendet
skulle remitteras tillbaka till utskottet.

Utöver de skäl, som av utskottet blivit framhållna, vill jag för
min personliga del ytterligare tillägga, att jag anser, att den etatsfinansiella
ställningen för närvarande icke är sådan, att man kan
reflektera på det förslag som framställts. I lördags hade vi tillfälle
här att visa vår vilja i fråga om att gorå besparingar på fjärde
huvudtiteln. Jag vet icke hur herr Ösberg röstade i lördags,
men jag skulle tro, att han rullade sina sedlar för de anslag, som

Onsdagen den 21 maj, f. m.

57 Nr 51.

krigsministern hemställt om. Nu är emellertid läget sådant, oc^
det känna vi litet var, att här måste faktiskt en del av det svenska fonw/omTocA
folket supa ihop vad som fattas i årsbudgeten. Och då läget är så- en fiskeri/ond.
dant, så anser jag för min del att jag icke på rak arm kan vara (Torts.)

med om att tillstyrka det förslag, som motionären här ifrågasatt.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Os ber g: Herr talman, mina herrar! Det är alltid

så, att, då man icke här vidare intresse för ett spörsmål, ser man
gärna, att det blir avpolletterat så fort som möjligt. Jag vill dock
säga, att detta ärende är av så viktig natur, att vi gärna kunna resonera
om det en stund.

Jag förvånade mig över att min gode vän herr Nilsson i Tånga
på ett sådant sätt avfärdade min motion, att han sade, att, om utskottet
behandlat denna fråga lättvindigt, hade jag också gjort det.

Yi ha naturligtvis båda våra skäl, både jag och herr Nilsson i
Tånga, då det gäller denna sak, och det kan ju förlåtas. Det är
ändå icke så gott för en enskild motionär, när han kommer upp hit
till riksdagen och har många andra ärenden och att följa arbetets
gång, att gorå en fullständig .utredning. Jag skall säga herrarna,
att jag hade rätt så mycket besvär för att få upp den statistiska
tablån. Man har dock bara ett, par veckor på sig för att inlämna
en motion. Jag hoppas, att ingen inom jordbruksutskottet är eå
undermålig, att han åtminstone icke förstår den eller åtminstone de
stora dragen i min motion, och, när man begär en utredning, tycker
jag ändå, att man icke på förhand skall säga, att frågan skall vara
utredd.

Det är något egendomligt, när man i detta land för fram en
ny tankegång, som går utöver de vanliga små synpunkterna. Om
man t. ex. går tillbaka till debatten i lördags, hade jag då tillfälle
att nämna något om amerikanska förhållanden. Då man i Amerika
ville kolonisera sitt land, gick man så storslaget till väga. att man
lämnade ut till vilken utlänning som .helst 160 acres land, motsvarande
ungefär 135 tunnland, och sade till dem: tag detta i besittning,
bo där i fem år, sätt upp byggnader, så att ni kan leva och
odla upp fem acres land! Allt detta kostade 5 dollars eller så omkring.
Nåväl, de funno att det var ett behov att få sitt land uppbrutet
och att finna någonting att så att säga skörda av, men här
i landet gör sig ett annat behov gällande, nämligen att förmå folk
att icke lämna redan uppbruten torva, vilket sker i oroväckande
grad. Det är också därför, som lantarbetarfrågan blivit så brännande.

Det vill jag också säga herr Nilsson i Tånga, att det kan ju
hända, att det är bättre i Skåne, men om herr Nilsson i Tånga far
ut i övriga landsändar, skall han få se brister överallt. Det är dåliga
åbyggnader och det är dåligt brukad jord överallt, och varpå
beror detta? Jo, det beror på att man skördar jorden alltför hårt,

Nr 61. 58

Onsdagen den 21 maj, f. m.

^nhg-*n i°rd''och att man icke har det begreppet, att man skall återbörda något.
'' hemsfondoch, herr Nilsson i Tånga ideligen skördade sin jord och icke vare
enfislcerifond. sig förde gödningsämnen tillbaka eller tillämpade ett modernt bruk(Forte.
) ningssätt, skulle jorden snart ligga till alls ingen nytta. Det är
på detta sättet, mina herrar, som det går här i landet, att man icke
kan nöjaktigt sköta om jorden och vårda sig om skogsbruket.

På vår Norrlandsresa fingo vi å ett skogsfält se två ,rutor skog
bredvid varandra, varav den ena hade skolad skog sedan 20 år tillbaka,
och jag minns, att vår färdledare framställde den uppmaningen,
att vi skulle försöka värdesätta detta i procent, jämfört med
den lika stora rutan bredvid, som icke hade skolad skog. Då satte
vi värdesiffran nio på den skolade och siffran fyra på den oskolade
rutan. Det är bara ett litet exempel, men det visar, vad som kan
göras, om det blev nöjaktigt skött. Det var beträffande den saken.

Nu sade herr Lithander, att han i mångt och mycket kunde
följa min idé, men i vissa detaljer kunde han icke göra det. Ja,
jag klandrar honom icke det ringaste därför. Han pekade särskilt
på vad jag sagt angående dessa donationsmedel. Det får väl
dock herrarna medgiva, att mycket av dessa pengar gå till sådana
ändamål, som man på annat sätt bättre skulle kunna komma till
råtta med. Jag skall, herr talman, tillåta mig att endast ge ett
litet exempel. Tänker man t- ex. på Stockholm, som äger över halva
beloppet av donationssummorna i vårt land, och det påstås, att
Stockholm sitter inne med 45 % av landets kapitaltillgångar. Skatterna
äro icke så synnerligen höga. Nåväl, dessa pengar, som gå
till välgörande ändamål och till ren fattigvård, komma de rika
stockholmarna till godo. Det är helt naturligt, och det är icke så
mycket att säga om den saken, men jag vill bara belysa denna sak.
Nåväl, känna ni nu, mina herrar, den hastiga omsättningen av folk
i Stockholm? Man tar arbetsdugligt folk från landsbygden och
nyttjar ut dem på låt oss säga 15 år. Det är fattigt folk på landet,
som få ha besväret att ha sina barn i skolan till 17 ä 18 års
ålder, och sedan komma barnen till Stockholm, där de efter dessa 15
år få falla undan för andra,- som äro bättre och kraftigare. De
skjutas åt väggen, om jag så får uttrycka mig.

Jag undrar, om det icke vore lämpligare, att man började med
barmhärtigheten ute i bygderna och säkerställde den unge mannens
och kvinnans ställning, så att de sluppe emigrera i så stor utsträckning,
som skett. Stockholm får nu avsevärt flera att taga hand
om, och om det bleve bättre förhållanden, skulle de kunna taga
hand om det folk, de redan hade, på ett bättre sätt än nu sker.

På så sätt skulle den saken kunna reda ut sig, ty jag kan icke
tro, att alla dessa pengar äro så värst behövliga. Men jag är lika
säker på, att detta skall, såsom herr Lithander sade, väcka ett oerhört
motstånd, och jag pekade därför på en annan väg, som man
kunde gå. Det är, att staten successivt med små belopp utökade
fonderna, till dess de kommo upp i tillräcklig storlek, och då vore
saken klar. ökade man till exempel upp dem till 50 å 60 miljoner

59 Nr 51.

Onsdagen den 21 maj, f. m.

kronor, är det alldeles tillräckligt. Eftervärlden skulle säkerligen A''gi££i''
finna det alldeles utmärkt, om 1919 års riksdag hade gjort början teros/oad och
för att grundlägga en sådan idé, och man i all framtid skulle kun- enfiskerifond.
na skörda av den för att avhjälpa dessa missförhållanden. (Forts.)

Om så på grund av sedermera ändrade förhallanden skulle vara behövligt,
skulle man kunna lägga om fonden och använda avkastningen
för ett annat ändamål. Vi skulle ju kunna tänka oss att industrien
i en längre tid framåt skulle kunna komma i en ofantligt brydsam
ställning. Då finge man naturligtvis försöka avhjälpa detta med
denna fond och nyttja pengarna på detta område, tills annat läge m -

Yi kunna t. ex. gå ut i Södermanland till ett par nygifta bönder,
som starta samma år under alldeles samma förhållanden. Deri ena
familjen säger: låt oss afbeta och skaffa oss tillräckligt med redskap,
låt oss göra det ordentligt och försöka klämma till, som vi skola! _vi
taga mindre hänsyn till huru komfortabelt vi hava det i hemmet! De
äro båda unga och friska, och det går med glans. Efter några ar
blir det bättre och bättre skördar, bättre och bättre förhållanden och
kassan starkes. I den andra familjen säger hustrun: Hör dru. Karl, vi
skola skaffa oss den och den möbeln! Han är för svag för henne,
och de plocka in allt möjligt i huset, men gården blir försummad, och
det blir allt sämre och sämre skördar. Inkomsterna bli därför också
sämre och sämre, och, rätt vad det är, äro de på obestånd och måste
gå från alltsammans.

Ja, det är ett litet och enkelt exempel, men det är talande nog;
Det är samma sak med en nation, att, om vi plottra här och där i
centra men icke se på missförhållandena ute i _ bygderna, går det. i
längden alldeles på samma sätt med denna nation som med den en -

Som sagt var, mina herrar, låt oss taga ett tag därute och försöka
få saken klar. Låt oss få alla våra försumpade träsk uppdikade och
allting avhjälpt! Detta göres dock icke alltsammans med pengar,
utan därtill kräves också armar. Det är detta, som jag tänkt, att \i
skulle åstadkomma genom denna sak.

Gentemot herr Sävström vill jag blott såga, a-tt, när jag vädjade
till mina vänner socialdemokraterna och han då gick tillbaka till debatten
i lördags och ville få reda på, huru jag röstade, när det gällde
fjärde huvudtiteln, är jag ingen feg man, utan jag vill tala om, att
jag följde utskottet hela dagen. Jag vill också säga herr Sävström,
att jag det oaktat nog är den mannen, som, när rätta ögonblicket
är inne, skall följa honom lika långt, som han kanske vill gå själv.
Jag tycker verkligen, att man skulle tänka på, att, da det är förutsättning
att reducera övningstiden till hälften och vinterlinjens slopande,
var det för mig en stor tillfredsställelse, och jag för min del
hoppas lika mycket som herr Sävström, att vi skola komma därhän,
att vi kunna använda dessa summor till nyttigare ändamål, men jag
anser också, att vi böra lugna oss litet och se till, att först litet mera
stabiliserade förhållanden inträda i världen än nu är förhållandet.

Nr 51. 60

Onsdagen den 21 maj, f. m.

bruksegna- '' kan naturligtvis icke på långa vägar övertyga alla här,

hemfond och ''men k1" skulle verkligen känna mig nöjd, om majoriteten i denna
en fiskerifond. kammare ville gå med på detta förslag, och jag tror icke, att någon
(Forts.) skulle behöva skämmas för detta steg. Som jag sade i mitt förra anförande,
är det så, att om vi icke kunna komma till något resultat,
som vi kunna lägga fram, skall jag vara den första, som böjer mig.

Herr talman, jag skulle ytterligare vilja säga ett pär ord om
denna fiskerif onden. Jag hade rent av kommit att förbigå den i
mitt första anförande. Jag har varit och resonerat med fiskare i
Bohuslän om den saken. Fast jag icke är någon yrkesman på detta
område, har jag ändå stor kännedom om deras förhållanden. Det
förhåller sig där alldeles på samma sätt som i fråga om jorden. Om
en ung man skall kunna utöva sitt yrke, måste han ha någonting.
Han kan icke gå till detta sam till industrien och endast taga anställning,
han måste ha redskap, och de kosta pengar. Dessa redskap
kan man säga motsvara redskap och djur för bonden. Han måste
också ha ett hus att bo i, och det kostar också (pengar. Jag tillät
mig peka på en annan sak, nämligen bolagsfisket, och huru det gått
framåt bär i vart land. För åtskilliga år sedan, mina herrar, vistades
.jag i Grimsby och studerade förhållandena där, och, när jag tänkte
på våra präktiga bohusländska fiskare, som jag närmast kände till,
och jämförde deras standard med de engelska fiskarnas, kunde jag
icke annat än känna mig stolt över de svenska fiskarna. I England
bedrives huvudsakligen trålfiske. Så snart trånlångaren lägger till vid
kajen avmönstras folket utan vidare. De taga ut sina guldpund och
gå tvärs över gatan till närmaste krog, där de blöta upp sina pengar
och föra ett liv i sus och dius, tills de äro alldeles blottställda, då de
taga hyra igen och gå till sjöss. De ha intet hem, utan de bo i hyrda
lokaler, och de föra ett uselt liv, kan jag säga.

Nåväl, det är meningen att man genom omtanke om våra fiskare
skulle försöka förebygga detta, så att man har något till hands att
hjälpa en ung präktig fiskare med, så att han kan leva en självstän*
dig tillvaro.

Man vet icke, vad framtiden kan bära i sitt sköte, eller hur fisket
kan utvecklas. Det behöves dock, att man ger dem om möjligt
liksom jordbrukets arbetare ett handtag, för att de skola kunna driva
sitt näringsfång.

.Ja, herr talman, jag hoppas på det livligaste, att kammaren skall
stödja mig, och det är därför, som jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Öberg: Herr talman, mina herrar! Jag är fullständigt
ense med motionärerna därom, att det är utomordentligt viktigt och
nödvändigt, att från statsverkets sida vissa åtgärder vidtagas för
att hjälpa de mindre bemedlade att så fort som möjligt få komma
under eget tak, såväl ute på landsbygden som väd vidkommer de
fattiga fiskarna. Jag. är sålunda, i fråga om det syfte, som motionärerna
ställt för sig, fullkomligt ense med dem, men i fråga
om vägarna, för ernående av detta syfte, kan jag icke fölfa dem’
utan där skiljas vi åt. Jag tror icke, att med de medel, som mo -

Oiisdagen den 21 maj, f. m

61 Nr 51.

tionärerna här ifrågasätta, nämligen inrättandet av två nya fonder, An/)- en forman
skulle kunna skapa det storverk, som de vilja åstadkomma, bruk-segnaoch
,att man bl. a. därigenom skulle kunna hindra flykten från lands- en?fUUrifond.
bygden. Min tro är, att detta icke är möjligt genom den åtgärd, (Kort».)
som här ifrågasättes.

Beträffande tillkomsten utav egnahem för de mindre bemedlade,
som motionärerna här innerst åsyfta, så ber jag få erinra om.
att riksdagen har ju så nyligen som i lördags vidtagit omfattande
åtgärder för att öka möjligheterna för ''de mindre bemedlade att
komma i åtnjutande av en visis statshjälp i form av s. k. egnahemslån.
Och dessa möjligheter ha .iu nu väsentligen vidgats, så att
det blir ett större flertal än tillförene, som kan göras delaktigt av
denna statshjälp; och jag skulle därför anse klokt vara. att riksdagen
stannade så länge vid de åtgärder, som den vidtagit och avvaktade
det resultat, som härav må följa.

I övrigt får jag säga, att den princip, som motionärerna här
vilja fastslå, nämligen att genom inrättande av dessa fonder utlämna
vissa bidrag åt de mindre bemedlade, som på landsbygden
vilja skaffa sig egna hem och dylika sådana ute vid fisklägena,
är detta, enligt min mening, en ganska farlig väg, som man därvid
vill beträda och på det sättet genom exempelvis 10 procents bidrag
göra staten till meddelägare i dessa egna hem och fiskareboställen.
Den principen är, enligt min uppfattning, ganska farlig,
och ur den synpunkten kan jag för min del icke alls biträda densamma.

Desutom anser jag det ganska förkastligt, att godtaga en annan
princip, som motionärerna lågt till grund för sina önskemål, nämligen
att gorå statsverket delaktigt i en del uppkomna donationsfonder,
vilka ha tillkommit på frivillighetens väg. Jag tror. att
det skulle vara ganska farligt att gå den vägen, ty därigenom skulle
man helt säkert tillintetgöra tillkomsten av en hel del sådana donationer,
genom att avskräcka folk, som eljest skulle vilja göra någonting
för det allmänna bästa, att göra detta. När man visste, att de
föreskrifter och utfästelser, som man ville gorå och bestämma, kanske
_ icke finge hävd för sig, utan riksdagen möjligen komme att
däri gorå ändringar, skulle detta verka hindrande för dessa donationers
tillkomst, och därför kan jag för min del även ur den synpunkten
icke biträda motionärernas förslag.

Då jag i_ övrigt och till sist, herr talman, tror. att det icke skulle
tjäna någonting till att återremittera ärendet till utskottet, såsom
här har ifrågasatts, därför att jag har den uppfattningen, att utskottet
från sin ståndpunkt inte gärna kan komma till något annat
beslut, än vartill det redan kommit, så ber jag för den skull, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Brännstr om: Herr talman, mina herrar! Jag kan
icke underlåta att uttala min sympati för motionens stora tanke,
i vad den avser att staten skulle kraftigare understödja och hjälpa
dem, som skola bygga nya jordbruksegnahem. Jag kan däremot, i
enlighet med den föregående ärade talarens yttrande, dock icke fullt

»r 51. 62

Onsdagen den 21 maj, f. m.

Ang. en jordbrukaegnahe
ms fond {och
en fiskerifond.
(Forts.)

följa motionären i hans motion, när han går fram på den linjen att
söka genom användande av viss del av fonders och stiftelsers medel
öka kapitalet för de föreslagna fonderna.

När jag nu ser saken från egnahemssynpunkten, gäller detta
framför allt Norrland, där det finnes sa stora möjligheter att bilda
nya jordbruksegnähem och där jag har sett sa manga exempel på,
vilka svårigheter de pionjärer ha, som i våra norrländska marker
skola bilda egna hem och bryta bygd där. Man kan härvid t. ex.
tänka på en sådan nybyggare, som kanske vid kanten av en myr
har att taga itu med sådana arbeten, som först och främst avdikning
och sedan nyodling, därjämte uppförande av bostäder och uthusbyggen
samt, såsom också framhållits, att skaffa inventarier
och jordbruksredskap; och under den tid, dessa arbeten planläggas,
har han givetvis ingen avkastning från sitt egnahem. _ Dessutom
har han att genom biförtjänster uppehålla och livnära sig och sin
familj, och det är mången gång på dessa platser en stor barnskara
han har att försörja, och man kan då förstå, vilka stora svårigheter
det möter för en sådan person att kunna förkovra och bibehålla
det egna hemmet, vars skapande varit drivfjädern i hans
görande och låtande. _

Man kan förstå, vilken järnhård vilja, vilken okuvlig energi,
som erfordras, och vilken försakelse och vilket utslitande arbete,
som han har att möta för att kunna komma fram på den vägen.
Det finnes ju många, vilika jag har exempel på, ''som gjort sådana
storverk, sådana beundransvärda storverk i detta avseende, men det
finnes också många, som dukat under. Allt talar för, att det vore
högst nödvändigt, att staten ville Verksamt hjälpa dem, ty det är
icke nog med att de finnas, som vilja ga dessa vägar, utan här
fordras att hjälpa många, som eljest avskräckas för att slå in på
dessa vägar och förverkliga den tanke, som helt säkert. ligger hus
så många bland landsbygdens befolkning, nämligen att bilda sig ett
eget jordbrukaThem. — Men vägarna avskräcka, som sagt, ty de
svårigheter, som möta, synas alltför störa, och djärutav _ kommer
mången gång, att man från landsbygden, dit ens håg likvisst mest
står, söker sig till städer och industriplatser.

Nu säger man, att det redan finnes medel, att det finnes fonder
förut, som kunna hjälpa dessa människor. Vi ha ju avdikningsanslag,
vi ha odlingsfonden och egnahemsfonden, vi ha ju anslag
till premiering av jordbruk och mindre odlingsf öretag; men det kan
icke från dessa fonder lämnas dem den hjälp, som de så val behöva
och innerligt väl förtjäna. Det blir icke tillräckligt, det måste kraftigare
åtgärder till för att komma någon vart.

Det har ju sagts, att det är en stor gärning, om man kan fa
två strån att växa, där förut växt endast ett, men de, som skola i
våra norra landsändar bryta bygd och skapa sig egna hem, som
skola frambringa nya värden och nya utkomstmöjligheter, de göra
icke blott detta, utan de göra också något mer, de göra, att det
växer säd och gräs, där förut jorden var öde och tom, vattnet svävade
över marken och mörker var på djupet. Det är en fosterländsk

Onsdogeo a^n 21 maj, f. m.

63 N r 51.

garning, som de göra, och den bör kraftigare än hittills under- ,en iord t.

. j • brulcsegna Stod.

iaS. . o • • hemsfond och

Jag skall icke uppehålla tiden längre, jag skall endast, med an- en f^ktrifond.
ledning av vad den siste ärade talaren sade, att man genom att lämna (Fort»!
bidrag utan återbetalningsskyldighet skulle åstadkomma, att staten
bleve i viss mån meddelägare i dessa nya egna hem, be att få säga,
att det kan jag icke finna, att principen skulle leda därhän. Ty
det är icke endast i detta fall, som staten lämnat anslag utan någon
återbäringsskyldighet, liksom man heller icke ens ifrågasatt, att en
sådan princip skulle medföra meddelägarskap från statens sida.

Jag finner emellertid, att jordbruksutskottet har ganska snävt
behandlat den stora tanke, som jag nyss nämnde ligger i motionen,
i vad den avser att giva en kraftigare hjälp för åstadkommande
av dessa jordbruiksegnahem. Man finner ju, såsom också
här förut antytts, att jordbruksutskottet endast på den grund, att
det medför så stora svårigheter att lösa frågan, slagit den ifrån sig,
och utskottet föreslår i stället riksdagen att, om jag så får uttrycka
mig, slå sig för sitt bröst och säga, att allan rättfärdighet är uppfylld.
Jag kan icke finna, att denna stora fråga bör behandlas på
det sättet.

Jag ber därför, hem talman, att få förena mig i det yrkande,
som framställts från Göteborgsbänken om återremiss till jordbruksutskottet.

Herr Molin i Dombäeksmark: Herr talman! Såvitt jag kan
finna, är motionen framsprungen av en önskan dels att råda bot
på det missförhållandet, att största delen av de donationsmedel, som
tillkomma år efter år, vandra till städerna och icke komma landsbygden
till godo, dels och framför allt, att söka råda bot på den
stora nationalfara, som heter landsbygdens avfolkning.

Jag kan icke underlåta att framlägga några synpunkter, som
hittills icke kommit till uttryck här. Jag ser den här frågan så,
att skall man komma till rätta med missförhållandena, så bör man
gå och ta reda på orsakerna därtill. Vad äro då orsakerna till
landsbygdens avfolkning? Jo, det är först och främst de dåliga
kommunikationerna, vidare de mindre goda förvärvsmöjligheterna
och sist och icke minst den s. k. »tråkigheten på landsbygden».
Skall man få folket att stanna kvar på landsbygden, måste man
söka avlägsna åtminstone den förnämsta av dessa olägenheter, och
följden blir den, att frågan om landsbygdens avfolkning strängt
taget uteslutande är en ren kommunikationsfråga.

Amerikanerna — herr Osberg bär ju själv varit i Amerika
och borde sett, hur det går till där — de praktiska amerikanerna
sörja i första rummet för, att det blir kommunikationer till obygderna,
sedan kommer bebyggandet och kolonisation av sig självt
utan statsingripanden och statstjälp. Jag vågar därför påstå, att
skulle kommunikationsväsendet ordnas så i detta land, att alla
människor hade möjlighet att komma fram och sluppe de förskräckligt
dåliga vägarna, vilka äro en landsplåga, särskilt i Norrland,

Nr 51. 64

Onsdagen den 21 maj, f. m.

Ang. en jordbruksegnahemsfond
och
en fisker ifond.
(Fort* )

så skulle allt det övriga så att säga komma av sig självt som ett
brev på posten.

Detta hindrar ju icke, att en donation, en statens donation, om
jag så får saga, skulle vara till ovärderligt gagn, och jag finner
icke något principiellt oriktigt däruti, att staten framträder såsom
donator, då så många enskilda människor framträda såsom donatorer
och samla ihop stora belopp i fonder till allmännyttiga ändamål.

Nu är jag icke riktigt på det klara med, huruvida det är klokt
att yrka bifall till motionen, sådan den föreligger. Det bjuder
emot att redan nu, innan utredningen är verkställd, fixera beloppen
till 10 miljoner kr, för statens fria jordbruksegnahemsfond
och till 2 miljoner för statens fria fiskerifond. Utan olägenhet kan
man stryka talet om miljonerna och låta utredningen visa, hur
mycket penningar, som överhuvud taget beböves.

Vidare anser jag det icke lämpligt att söka gå fram på den
bogen, att man skall beskatta eller brandskatta de donationsfonder,
som redan finnas. Jag är rädd för, att därest motionen nu faller,
så faller den just på den tuva, som motionären lagt i vägen, nämligen
talet om att använda vissa stiftelsers och donationers avkastning för
ändamålet.

Ätt återremittera frågan till jordbruksutskottet tjänar ingenting
till, ty såvitt jag förstår, kommer första kammaren att bifalla
utskottets förslag, och följaktligen kommer utskottet, därest andra
kammaren skulle remittera ärendet tillbaka, endast att anmäla detta
förhållande och hemställa att andra kammaren måtte fatta beslut.
Vi skulle då få en debatt till i den bär saken fullkomligt i onödan.

Jag tillåter mig därför hemställa, att andra kammaren måtte
fatta följande beslut: »Att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, det utredning skyndsammast möjligt måtte verkställas
angående uppläggning av två statsfonder, den ena benämnd statens
fria jordbruksegnabemsfond, den andra benämnd statens fria fiskerifond,
för att befrämja egnahemsrörelsen för mindre bemedlade å
landsbygden och för att stödja mindre bemedlade fiskare vid utövandet
av deras näring.»

Jag hemställer om bifall till detta ändringsförslag.

Herr Sjöblom: Herr talman! Då jag suttit i utskottet, när
detta ärende där behandlades, skall jag be att få säga ett par ord.

Det är ju alldeles uppenbart, att vilken som helst av oss, vilken
uppfattning vi än må hava i dessa frågor, ändå har en känsla av att
motionären här burits av en stor samhällelig tanke, då han framfört
sina önskemål. Att jordbruksutskottet det oaktat kommit till ett
enhälligt avslag av motionen — det finnes ju visserligen en blank
reservation, vars innebörd jag icke fullt förstår -— beror givetvis därpå,
att denna fråga säkerligen är av motionären något för tidigt väckt.

Det är ju först på sista tiden, som lantarbetarfrågan har blivit
föremål för någon närmare uppmärksamhet, och för min del behöver
jag icke här i kammaren upprepa, att jag hyser stort intresse för denna
klass av landets medborgare. Men då riksdagen helt nyligen har

Onsdagen den 21 maj, f. m.

65 Nr 51.

besluta att låta verkställa eu allsidig utredning om denna medborgareklass
belägenhet och olika möjligbeter till utkomst, synes det mig,
som skulle klokheten bjuda att här något vänta med den åtgärd, som
nu är på tal, nämligen tills nämnda utredning kan komma att föreligga.
Vidare är det för kammaren bekant, att det f. n. sitter en
kommitté med namnet j ordko rmmissdonen, som har ett annat stort uppdrag
sig .anförtrott, vilket står i intimaste sammanhang med detta
spörsmål, nämligen att utreda, hur vår jordfråga skall kunna på lämp1
israste sätt lösas.

Nu ser det visserligen ut, som om det ginge så att säga en våg
genom hela landet i den riktningen, att egnabemsbildning ansåges
vara både a och o för framtiden; däri ligger tyckes man hålla före
Sveriges räddning. Det kan dock vara delade meningar om, huruvida
det är klokt att göra så mycket av denna fråga. Jag bär t. ex. den
personliga erfarenheten att bland 100 av våra lantarbetare, som i och
för sig kunna vara ofantligt duktiga, man knappast skall kunna
leta upp mer än ett tiotal, sålunda 10 %, vilka skulle kunna betraktas
som duktiga och dugliga egnahemsbyggare, d. v. s. som
skulle antagas göra. samma samhällsnytta på egna torvan som på andras.
Det är nog icke, så, att bara man placerar pengar i händerna på
folk, man därmed kan skaffa lyckliga egnahem. Jag tror, att man
måste ställa stora krav på de »objekt», som skola göra något av det
hela.

Vidare förhåller det sig ju, som en ärad kamrat till mig på Stockholmslänsbänken
sade, för några dagar sedan, att intill dess man
kan sätta en damm för denna jordspekulation eller det rena jobberi
med jorden, som f. n. pågår, är det enligt min tro tämligen ändamålslöst,
att staten anslår miljon på miljon till egnahemsbebyggande, ty
det blir till sist jordjobbarna, som komma att draga nytta av dessa
anslag.

Jag har därför den uppfattningen, att för så vitt man vill något
stort, måste man också hava klart för sig, hur det skall ske. Redan
nu anslås mycket stora belopp, dels till nyodlingar dels till avdikning,
dels till direkt egnahemsbyggande. Men, mina herrar, dessa
nyodlingar verkställas i ofantligt många fall på hårdbruten och till
odling otjänlig mark, under det att i mellersta Sverige finnas arealer
på hundra- och t. o. m. tusentals tunnland sammanhängande släta
skiften,, som med mycket små kostnader skulle kunna uppodlas, men
vilken jord ingen egnahemsbyggare kan komma åt för pengar. Det
finnes stora områden bolagsjord, som ligger till på ett dylikt sätt.
Det undras mig, om det är klokt att offra tiotals miljoner kronor
på att söka odla upp för odling olämplig mark, medan den bästa
jorden är oåtkomlig för folk, som vilja odla den. Skulle dylika stora
fält kunna göras.tillgängliga för folket, då skulle jag också tro, att
statsunderstöd blir fruktbärande, men det är icke fruktbärande att
lägga ned miljoner på odling av stenbackar och svårtillgängliga marker,
ty på det viset kan egnahemsbyggande leda till fördärv, i mycket
stor utsträckning.

Andra kammarens protokoll 1919. Nr 51. 5

Ang. en jordbruksegnahemsfond
och
en fiskerifond.

(Fort».,

Nr Öl. 66

Onsdagen den 21 maj, f. m.

Ang. en jordbruk,
‘tegnahcmsfond
och
en fiskerifond.
(Forts.)

Det förefaller mig sålunda, herr talman, som om kammaren
"jorde klokt uti att intill dess den beslutar lägga verksamheten i den
riktning, som påyrkas i herr Osbergs visserligen mycket hedervärda
och stort anlagda ipotionsplan, invänta såväl den utredning, som jordkommissionen
bär sig ålagd att verkställa, som även den, vilken kanhända
blir resultatet av kammarens för en vecka sedan fattade beslut
rörande lantarbetarefrågan.

Av dessa skäl, herr talman, skall jag be att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Ilerr Osberg: Herr talman! .lag vill endast säga, att jag

hade väntat något helt annat från herr Sjöbloms sida. Nu är jag
nära nog, jag höll på att säga, förtjust i hans yttrande. Han har
nämligen styrkt mig i min uppfattning i denna sak och särskilt med
avseende å de grunder, som för mig varit kanhända de utslagsgivande,
då jag framkom med min motion.

När han här uppträder och vill påstå, att icke mer än 10 % av
lantarbetarna kunna tänkas bliva duktiga och dugliga egnahemsbyggare,
vill jag fullständigt stryka under hans yttrande på denna
punkt. Vad är då orsaken till detta förhållande, herr Sjöblom? Jo,
det är den olycksbringande emigrationens skuld, detta. Emigrationen
i och för sig hade, som jag sade i mitt första anförande, icke
varit så farlig, om den icke tagit med sig det. andligen och kroppsligt
starkaste av vårt folk; själva kärnan av vårt folk har Amerika skördat,
och det mest sorgliga är, att 50 % av dessa de dugligaste och
kraftigaste där dukat under till ingen nytta på grund av klimatiska
förhållanden och överansträngning. Jag har själv varit med och
sett det sätt, varpå man i Amerika behandlar de främlingar,, som
kommit dit. Där finnes det intet annat att gorå än att antingen
arbeta till det yttersta eller duka under. År man stark nog att
hålla sig uppe, är allt väl; om icke, så dukar man, som sagt, under.

Det är därför, herr Sjöblom, som vi genom kommunala åtgärder
bort söka bevara detta duktiga folk för landet. Att undermåliga
■finnas, är ju sorgligt, men vi hava inga medel att upphjälpa den
saken, utan det är den framtida folkstamman, som vi skola söka få
förbättrad; det är den, som landet har att bygga på för framtiden.
Hava vi en duglig lantbefolkning, av hög standard, då blir också
städernas och industriernas folk av hög kvalitet, men är lantbefolkningen
av låg standard, då få vi en låg sådan utefter, hela linjen.

Jag tror att herr Sjöblom, med den kännedom jag har om honom,
icke skulle känna sig bekymrad, om utslaget från andra kammarens
sida bleve, att min motion antogs.

Det ena goda behöver ju icke skämma det andra.. Det är ju
lämpligt, att den utredning, som nu pågår _i dessa frågor, kopplas
samman med de spörsmål, det här gäller, sa att man slipper fa en
alltför dyrbar apparat i detta hänseende.

Hade jag nu trott, att det skulle lända till någon nytta, att
återremittera frågan till jordbruksutskottet, skulle jag verkligen
gatt in på herr Lithanders framställning. Jag har emellertid privat

Onsdagen den 21 maj, f. m.

67 Nr 51.

fått höra, att utskottet, isynnerhet första kammarehalvan, betraktat
min motion som så undermålig, att man icke ens ansett lämpligt
att göra ett uttalande i någon som helst riktning. Detta har
som sagt eu person yttrat för mig. Med den kännedom jag har om
saken anser jag det därför icke tjäna någonting till att återremiss
sker; det skulle naturligtvis ånyo bli samma förhållande som utskottet
kommit till.

Jag hoppas ännu en gång på bifall till min motion, och jag
vädjar till mina kamrater i kammaren, att de måtte stödja mig i
detta ärende. Jag tror, att det icke skall lända landet annat än till
godo, om så skulle ske. Skulle det visa sig, att utredningen icke
komme att leda till något resultat, ja, då skall jag böja mig, men
till dess söker jag fäkta, så länge jag kan.

Herr Andersson i Grimbo: Herr talman! Det är här

fråga om åtgärder i ekonomiskt avseende i syfte att utnyttja de
resurser, landet bjuder. Det finnes kolossalt stora jordområden,
som icke alls tagits i besittning, och det icke enbart sådana, som
herr Nilsson i Tånga omnämnde, nämligen som stå under vatten,
utan även åtskilliga andra.

De statistiska uppgifter, som vi ha, huru stora jordarealer, som
skulle kunna uppodlas, angiva, att det finnes många miljoner
tunnland sådan jord. Således flera gånger så stort område, som är
odlat, skulle ytterligare kunna brukas.

Det säges, att visst vill man odla upp jorden, visst vill man
utnyttja landets resurser, och man vill också, att landsbygden icke
skall avfolkas, utan att befolkningen skall stanna kvar vid jordbruket
och icke gå till städerna och industrien. Detta senare beklagas
samstämmigt; det hava vi ju hört.

Yad skall man då söka företaga för att vinna nödig rättelse,
för att få folk att arbeta upp och odla den jord, som hittills icke
blivit bearbetad? Ja, heter det, vi hava stora egnahemsfonder och
av dessa lämna vi hjälp, vi hava anslag till nyodlingar, vi hava
understöd m, m. i den vägen. Staten anslår ju så och så många
miljoner åt egnahemsbyggande, och det torde vara tillräckligt, så
att man därför icke behöver bifalla denna motion.

Ja, det är alldeles riktigt, att egnahemslånen kosta staten miljoner
kronor. Men ser man närmare efter, hur fördelningen tillämpas,
framgår det, att de, som bäst behöva få understöd, få allra
minst, för att icke säga, icke någonting alls nämnvärt, under det de,
som minst behöva, få mest.

Sedan måste man erinra sig, hur det går till, när egnahem bygges.
Det sker i de allra flesta fall på det sättet, att egendomar
styckas upp i smärre jordområden. Denna jord såsom odlad taxeras
upp i jämförelsevis högt värde, och så måste det därtill vara
stora och tidsenliga byggnader. Därför kommer i vanliga fall. när
Jet är frågan om sådana egnahemslägenheter, låntagaren upp i den
högsta tillåtna lånesiffra, och på så sätt har staten hittills, enligt
vad jag räknat ut till gottgörelser o. d. fått sätta till över 1,000

Ang. en jardbruksegnahe
msfond och
en fiskerifond.

(Forts.)

År Öl.

Ang. en jordbruks
egnahemsfond
och
en fisker i fond.

i Forts.)

68

Onsdagen den 21 maj, f. m.

kronor på varje dylikt egnahem. Vidare misslyckas det ju ibland,
därför att det är otjänlig jord och dylikt, och dessutom har det beklagligt
nog inträffat, att huvudgården givit större skördar, än
egnahemslotterna lämnat, åtminstone under de första åren. Huruvida
egnahemsbildandet under dylika vidriga omständigheter har
varit till verklig nytta, torde ifrågasättas.^

Därmed må nu vara huru som helst, så finnes det dock en annan
del av befolkningen, som ämnar bilda sig egna hem: de som
med mindre resurser slå sig ned på ouppodlad jord. ^ De ta i regel
mindre område var och en, och jorden är alltid av lågt värde.. Då
taxerades .jorden lågt, och byggnaderna äro i förhållande därtill av
primitiv art och icke heller för stort tilltagna, utan denna egnahemstagare
litar till sin egen kraft. När han nu skall ha den gottgörelse,
som staten erbjuder genom räntelindring, är det tydligt, att han får
en liten räntelindring, jämfört med den, som slår sig ned på förut
odlad mark, utav det skälet, att uppburna lånebeloppet bliver obetydligt.

Om vi då tänka efter, vilkendera som är mest förtjänt av uppmuntran,
så är det tydligt, att den senare, som odlar ljungjord eller
moras, har gjort samhället verklig nytta, därför att han genom
detta arbete skapar nya värden och möjligheter att frambringa
livsförnödenheter. Då skulle han naturligtvis (proportionsvis, ha
större fördelar än den, som bara tar i besittning redan odlad jord.

,Men det är tvärtom.

Om man skulle kunna vinna någonting på detta område, sa
får det på något sätt läggas om, så att vi få personer att slå. sig
ned mera än hittills på ouppodlad jord. ^Det vore ett praktiskt
grepp, om vi kunde åstadkomma något sådant. Den ouppodlade
jorden ligger för närvarande till nästan ingen nytta, och det är gott

om dylik. „ „ „

Jag vill icke säga, att det enda riktiga vore att ga pa herr Us;bergs
motion för att åstadkomma något dylikt. Men det iir anda så,
att något behöver göras, och om man då kunde gorå, som herr Molin
i Dombäcksmark föreslog, och stryka de där miljonerna, så '' ore det
icke så farligt, om ärendet återremitterades.

Jag ber att få förena mig med den talare, som yrkat ater remiss

av ärendet.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, gav herr talmannen
propositioner på l:o) bifall till utskottets hemställan, 2 :o)
bifall till den av herr Osberg i ämnet väckta motionen, 3:o) bifall till
det av herr Molin i Dombäcksmark under överläggningen framställda
yrkandet samt 4:o) bifall till yrkandet om ärendets återremitterande
till utskottet för ny behandling; och fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande ja besvarad. Votering
begärdes emellertid, till följd varav herr talmannen ånyo upptog de
återstående propositionerna, av vilka därvid den under 2:o) angivna
antogs till kontraproposition. I överensstämmelse härmed, uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Onsdagen den 21 maj, f. m.

69 Nr 51.

Den, som vill, att kammaren bifaller jordbruksutskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande nr 89, röstar

J a ;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bär kammaren bifallit den av herr Osberg i ämnet
väckta motionen.

Voteringen utvisade 106 ja mot 48 nej, vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.

§ 12.

Härefter föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 90, i anledning
av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj :t angående statens
rätt till viss industrien upplåten jord jämte skogar och vattenfall
m. m.; och blev utskottets däri gjorda hemställan av kammaren bifallen.

§ 13.

Vidare föredrogs andra särskilda utskottets memorial, nr 4, med
föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande andra särskilda
utskottets utlåtande nr 3 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
-med (förslag till lag om begränsning av tiden för bageri- och
.konditoriarbete samt två i ämnet väckta motioner.

Därvid yttrade:

Herr Lindman: Herr talman! Då andra särskilda utskottet
behandlade Kungl. Maj:ts proposition beträffande förevarande lagförslag,
så gingo högermedlemmarna i utskottet in på det förslag,
som förelåg, i allt utom en enda punkt, en punkt, som efter vår
mening var av stor principiell innebörd. Ad ansågo nämligen
— jag säger vi, ehuru jag själv icke deltog i utskottet vid behandlingen
av frågan, därför att samtliga högermän i utskottet hade
den uppfattningen — att lagen icke borde gälla för sådan rörelse,
som bedrives utan annat biträde än hustru och hemmavarande barn,
och jag vill framhålla, att denna punkt för oss var av stor principiell
innebörd.

Det var den ena sidan av saken. Det andra var, att vi ansågo,
att lagen icke skulle tillämpas på sådant arbete, som kunde bedrivas
dygnet runt. Vi kunde nämligen icke förstå, varför man icke t. ex.
i ett bageri skulle kunna få använda arbete med lagindelning i tre
skift under hela dygnet, lika väl som ju meningen med det njm förslag
om åtta timmars dag, som föreligger, är, att det skall kunna
förekomma annan verksamhet, som bedrives med skiftarbete dygnet
runt.

-1 ng. en jord•
bruksegnah
ems fond och
en fiskeri fond:

(Forte.''

J ng. begränsning
av tiden
för bageri -och konditori -arbete.

Nr ol.

Ang. begränsning
av tiden
för bager i -och konditor iarbete.

(Forts.)

70 Onsdagen den 21 maj, f. m.

Första kammaren beslutade i överensstämmelse med utskottets
hemställan med tillägg av denna vår reservation. Andra kammaren
återigen biföll tvenne reservationer, den ena av herr Persson i Fritorp,
som avsåg, huruvida lagen skulle vara begränsad till att gälla
vissa år, eller om den skulle gälla för framtiden utan någon sådan
begränsning, och den andra av socialdemokraterna i utskottet, som
avsåg en ändring i 4 §, vilken var av skäligen obetydlig innebörd.

När nu utskottet fick dessa kamrarnas olika beslut till sammanjämkning,
så har, som herrarna se, utskottet föreslagit, att båda
kamrarna skulle frånträda sina beslut och att man skulle förena sig
om det, som var utskottets ursprungliga förslag. Detta skulle sålunda
innebära, att högerreservanterna i utskottet icke skulle kunna
göra sin mening gällande beträffande vare sig den ena eller den
andra av de principiellt viktiga ståndpunkter, som vi förfäktat,
och detta oaktat vi erbjudit oss att inskränka frågan om driften på
tre skift till att gälla endast sådana bagerier, som tillverka spis- och
knäckebröd, d. v. s. hårt bröd och där det sålunda är fråga om mera
fabriksmessig drift än vid vanlig bageridrift. Utskottet har således
stannat vid att man från högersidan skulle helt offra allt detta, och i
stället erbjuder sig vänstern i utskottet att avstå från de båda skäligen
obetydliga förändringar, som andra kammaren hade fattat beslut
om vid ärendets behandling och som både tillkommit — jag tror mig
kunna säga det •— uteslutande av rent taktiska skäl för att förbättra
sammanjämkningen. Vi skulle alltså offra tvenne viktiga
principsaker från högersidan, emot att man från vänstersidan endast
skulle slopa två ytterst obetydliga saker.

För min del har jag icke ansett, att en dylik sammanjämkning
kan bära skäl för namnet sammanjämkning över huvud taget. Dessutom
skulle jag vilja tillägga, att man knappast kan säga, att något
verklig!, försök att sammanjämka ägt rum i utskottet, utan vardera
parten har fått lämna fram vad den velat föreslå, och sedan har
man helt enkelt voterat.

På grund av detta skall jag be, herr talman, att få yrka avslag
på utskottets hemställan.

Herr Hagman i Stockholm: Herr talman, mina herrar!

Under erinran om de skäl, som anfördes här i kammaren vid behandlingen
av detta förslag till lag beträffande bageriyrket, har vänstern
inom utskottet vid sammanjämkningen av kamrarnas skilda beslut
ansett, att en sammanjämkning borde sökas på den linje, som här är
föreslagen. Då ha vi från andra kammaren avstått från beslutet i
4 §, som borttog Konungen tillerkänd rätt att medgiva utsträckt avvikelse
från lagens tillämpning, och vi ha vidare frånfallit beslutet om
att lagen icke skulle ha temporär giltighet, utan tagit det ursprungliga
förslaget, sådant det förelåg i den kungl. propositionen.

Jag tillåter mig därför, herr talman, att hemställa om bifall till
utskottets sammanjämkningsförslag, sådant det här föreligger.

Efter härmed slutad överläggning framställde herr talmannen

Onsdagen den 21 maj, f. m.

71 Sr 51.

propositioner först på bifall till utskottets hemställan samt vidare
på avslag därå; och biföll kammaren utskottets hemställan. n''jf

, och konditori -

arbete.

§ 14. (Forte.)

Vid härpå skedd föredragning av konstitutionsutskottets utlå- Ang. lag om
tande, nr 28, i anledning av E/ungl. Maj :ts proposition med förslag till staudepartelag
om statsdepartementen yttrade: menta».

Herr Lithander: Herr talman! I det föreliggande betänkandet
yrkas bifall till Kungl. Maj:ts proposition nr 359, där bl. a.
föreslås bestämmelser rörande det nya handelsdepartementet. Jag
skall då be att vid detta tillfälle få uttrycka den förhoppningen, att när
detta handelsdepartement blir en verklighet, det måtte komma att
stå i en livlig och omedelbar kontakt med näringslivet, så att det må
kunna fylla den viktiga uppgift, som blir detsamma förelagd, och att
det kommer att svara mot de förhoppningar, som vi från hela det svenska
näringslivet ha ställt på detta departement sedan långliga tider
tillbaka.

På sin tid förelåg yrkande om att det skulle tillsättas ett nationalekonomiskt
råd, och där var grundtanken just den, att detta råd skulle
genom tentakler utåt stå i mycket intimt samarbete och samband med
representanter för näringslivets olika grenar. Jag vill därför begagna
även detta tillfälle för att varna mot att inslå på den väg, som jag tillät
mig reagera mot i andra kammaren den 7 maj enligt protokoll nr 46
sidan 81, nämligen att man skulle även i ringaste mån betrakta och
behandla detta nya handelsdepartement som någon som helst reträttplats
för de hittillsvarande kommissionerna. Ty då kommer icke detta
departement att hälsas på samma sätt från näringslivets män, som eljest
tvivelsutan bleve fallet. Jag vill med andra ord uttrycka den förhoppningen,
att detta departement skall medverka till och vara en väktare
kring svenskt näringsliv, svensk industri, svensk handel och svensk
sjöfart, så att det fullt och helt kan fylla den viktiga uppgift, som kommer
att bli densamma förelagt.

Jag har, herr talman, intet annat yrkande än bifall till utskottets
förslag.

Herr Sommelius: Herr talman! I anslutning till vad den
förre ärade talaren framfört ber jag blott att få uttrycka — om detta
lagförslag, som synes bli fallet, går igenom — min stora tillfredsställelse
och min tacksamhet till alla dem, som bidragit till att lösa denna fråga.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 15.

Föredrogos vart för sig:

konstitutionsutskottets utlåtande, nr 29, i anledning av dels

yr 51. 72

Onsdagen den 21 maj, f. m.

Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om ordning ocli villkor
för ändring i kommunal och ecklesiastik indelning m. m., dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av §§ 1, 8,
11, 21, 23 och 35 i förordningen den 21 mars 1862 om kyrkostämma
samt kyrkoråd och skolråd, dels ock en i anledning av förstnämnda
proposition inom riksdagen väckt motion; samt

statsutskottets utlåtanden:

nr 130, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående särskild
tjänstårsberäkning i fråga om tillfällig löneförbättring för vissa
underofficerare av 2:a graden vid kustartilleriet; och

nr 131, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig
löneförbättring åt öververkmästaren J. F. Engblom.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

§ 16.

Any. arbetena Statsutskottets utlåtande, nr 132, i anledning av Kungl. Maj :ts
å kaserneta- under riksstatens för år 1920 fjärde huvudtitel gjorda framställning
^femton <>r iangående fullföljande av arbetena å kasernetablissemang för femton
infanteri- infanteriregementen ''föredrogs härefter; och lämnades ordet därvid på
regementen, begäran till

F F Herr Hammarskjöld, som yttrade: I sin motivering

framhåller utskottet att endast omkring hälften av 1 i vgibn ad] är regementenas
kasernetablissemang i Linköping, vara arbetet för närvarande
befinner sig i ganska framskridet skick, nu bör fullbordas, då däremot
med färdigställande av etablissemanget i övrigt bör tills vidare anstå.
Såsom motiv för denna framställning anföres, dels att man bör avvakta
den blivande allmänna revisionen av vårt försvarsväsen och dels hänsyn
till de för närvarande högt uppdrivna bvggnadskostnaderna.

- Det första av dessa två skäl förefaller mig icke vara synnerligen
bärande. Det har visserligen från visst håll framhållits, att en revision
bör äga rum av 1914 års härordning och att i sammanhang därmed
den s. k. vinterlinjen borde övergivas för infanteriets vidkommande.
Kasernbygget i Linköping står emellertid icke i omedelbart samband
med 1914 års härordning, utan hänför sig till 1901 års härordning med
dess sommarlinje. Efter mitt förmenande föreligger sålunda ett behov
av dessa etablissemang, vare sig man bibehåller den s. k. vinterlinjen,
eller skulle besluta återgå till den s. k. sommarlinjen.

Annorlunda ställer det sig naturligen med byggnadskostnaderna.
Det är nämligen sannolikt, att om man skjuter upp vissa delar av byggnadsarbetet,
utsikter föreligga, att kostnaderna skola kunna minskas.
Men om man granskar dessa förhållanden närmare, så tror jag icke
besparingen kommer att bliva synnerligen stor, om den ens blir någon
alls. Utskottet framhåller sålunda, att i sammanhang med ändringarna
i byggnadsplanen vissa byggnadstekniska kostnader kunna uppstå,
och att dessa kostnader böra bestridas av de medel, som ställts till

Onsdagen den 21 maj, f. m.

Nr 51.

73

kasernbyggnadsnämndens förfogande. Men även andra kostnader -Ang. arbetena
komma att vållas av ett uppskov. Ty så länge de nya etablissemangen
icke i sin helhet fullbordats, kvarstår behovet av etablissemangen på femton
Malmen och i viss mån även av att hyra lokaler i Linköping, övergår infanteriman
då till sommarlinjen, blir dock behovet av hyrda lokaler i Linköping regementen.
avsevärt reducerat. i Forts.

Etablissemangen på Malmen äro uppförda för tillfälliga behov
och äro icke synnerligen solitt byggda. Under de sista åren hava icke
några vidlyftigare reparationsarbeten utförts på dem, dels med hänsyn
till den väntade inflyttningen i de nya etablissemangen och dels på grund
av bristen på material och de höga arbetsprisen. Skulle regementena
för en längre tid behöva använda sig av etablissemangen på Malmen,
måste med nödvändighet ganska omfattande och dyrbara reparationer
vidtagas å desamma. Särskilt vill jag därvidlag framhålla, att tak,
golv och fönster äro mycket bristfälliga och att vattenledningen sedan
några år är utdömd. Härtill kommer de årliga flyttningskostnaderna,
dels de direkta transportkostnaderna, dels det slitage på materiel, som
uppkommer under flyttningarna, och slutligen mötesbidragen. Efter
den förhöjning av mötesbidragen, som i lördags beviljades av riksdagen,
måste man enligt statsverkspropositionen räkna med att mötesbidragen
uppgå till en summa av omkring 40,000 kronor årligen för vartdera av
dessa båda infanteriregementen.

Härtill kommer, att även annan användning kan ifrågasättas för
lägerplatsen Malmen. Redan har flygkompaniet sin huvudstation där
och tränger allt mer och mer in på övningsplatsen. Och det är föga
angenämt att bedriva övningar med trupper i större utsträckning å
Malmen, då, såsom inträffade i förrgår, en flygmaskin av största typen
slår ned på exercisplatsen. Ävenledes hava statens järnvägar börjat
hämta grus i närheten av övningsplatsen och redan trängt alldeles in
på kasernområdet.

Om man sammanställer dessa olika synpunkter, blir den summa,
som kan besparas genom ett uppskov, säkerligen icke så stor, som det
vid första ögonkastet kan förefalla.

Att ett uppskov är menligt för tjänsten och medför svårigheter
av olika slag, är påtagligt. Jag vill därvid särskilt framhålla, att manskapet
och sålunda även de värnpliktiga härigenom få en vida sämre
förläggning och att tjänsten för kompaniadjutanter och övriga underofficerare,
som hava materiel till uppbörd, blir försvårad och mera
ansträngande än i ett modernt etablissemang.

Den utredning, som föreligger från utskottet är, som jag härmed
sökt visa, icke synnerligen fullständig. Jag hoppas emellertid, att vid
nästa års riksdag en fullständigare utredning kan föreligga, och att
statsutskottet då skall befinnas villigt tillstyrka det omedelbara färdigställandet
av etablissemangen i Linköping samt att bygget undertiden
bedrives så, att genom det beslut, som fattas i dag, uppskovet
med bygget icke måtte fördröjas mera, än som är oundgängligen nödvändigt.

Vidare anfördes ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.

Nr 51.

74

Onsdagen den 21 maj, f. m.

§ 17.

Härpå föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 133, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fastställande
av ny avlöningsstat för läkar- och kontorspersonalen vid statens
hospital och asyler m. m.;

nr 134, i anledning av Kung!. Maj :ts proposition angående beredande
av dyrtidstillägg under år 1919 åt vissa extra provinsialläkare;

nr 135, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande
av medel för utförande av vissa undersökningsarbeten å Malmöhus
slott; och

nr 136, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående visst
undantag från det i åtskilliga fall stadgade förbud att med civil befattning
förena annan tjänst å rikets stat.

Utskottets i dessa utlåtanden gjorda framställningar blevo av
kammaren bifallna.

§ 18.

Ang. Vidare föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 137, i anledning

ytterligare av Kungl. Maj:ts proposition angående tilläggsanslag till fullbordande
Jarimellanar a7 arbetet med utläggning av ytterligare ett järnvägsspår mellan RönRönninge
och ninge och Jäma m. m.; och yttrade därvid:

Järna m. m.

Herr Lindman: Herr talman,Tmina7herrar! I det yttrande,
som utskottet här har avgivit, framhåller utskottet bl. a., att även om
man måste taga en viss hänsyn beträffande förseningen av detta arbete
till de rådande förhållandena, så synes det dock utskottet, att vad som
förekommit giver vid handen, att ifrågavarande arbeten icke bedrivits
på sådant sätt, som riksdagen med sitt tidigare gjorda uttalande åsyftat.

Det är iu ett ganska anmärkningsvärt yttrande av utskottet och
en ganska allvarlig anmärkning, som utskottet där gör emot arbetenas
utförande. Jag tror dock, att utskottet har haft allt skäl att göra denna
anmärkning.

Om man tittar tillbaka litet på förhållandet beträffande dessa
byggen, så torde kammarens ledamöter erinra sig, att år 1910 beslöt
riksdagen på Kungl. Maj:ts förslag, att en ny järnväg skulle byggas.
Men det var då icke den linje, som nu är under utförande, utan det
var eu linje, som kallades Glasbergalinjen och som gick förbi Södertälje.
Emellertid väcktes vid 1911 års riksdag motion om beslutets upphävande
och undersökning av den nu under utförande s. k. Strömslinjen. En
undersökningskommission tillsattes, den s. k. Södertäljekommissionen,
som föranstaltade om en ny undersökning, vilken gav vid handen att
Strömslinjen hade sina företräden. Av kommissionens betänkande,
som avlämnades i december 1911, framgick, att Glasbergalinjen skulle
kosta 6,330,000 kronor, under det att Strömslinjen skulle kosta 5,420,000
kronor, alltså att den av riksdagen beslutade Glasbergalinjen skulle
bli 910,000 kronor dyrare än Strömslinjen, samtidigt som Glasbergalinjen
skulle vara 2,5 km. längre än Strömslinjen.

Onsdagen den 21 raaj, f. m.

75 Nr 51.

Med anledning av detta framlade Kungl. Maj:t 1912 i preposition A*g.
till riksdagen ett förslag, att riksdagen skulle upphäva sitt tidigare
beslut. Det var på den nuvarande civilministerns föredragning. Han meUa»
var även då civilminister. Med anledning av detta upphävdes beslutet Rönninge orh
om Glasbergalinjen, och i stället beviljade riksdagen medel för Ströms- Järna m. m.
linjen, som då hade prutats ned från de tidigare beräkningarna, med (Forts.)
ytterligare ett belopp, så att den nu skulle kosta 5,074,200 kronor. Detta
blev riksdagens beslut, och riksdagen trodde väl då, att den fattat ett
klokt beslut, då den fått en järnväg, som var både billigare och kortare.

Det tillsattes en byggnadskommission, som skulle handha arbetets
utförande. Man gick sålunda från de vanliga myndigheter, som ha med
detta att göra, nämligen för utförande av järnvägsbyggnader, järnvägsstyrelsen
och för utförande av kanalbygget i Södertälje kanal den myndighet,
som bar med det att göra. Denna byggnadskommission tillsattes
den 10 juni 1912.

Det dröjde icke så länge, förrän riksdagen återigen fick böra av
detta ärende. Det var redan påföljande riksdag, alltså 1913, då det
kom fram i den formen, att man begärde ett anslag av 550,000 kronor
för att verkställa bankfvllnader på denna järnvägslinje, sådana bankfyllnader,
som icke kunde erhållas ur sebaktningar för samma järnväg.

Och Kungl. Maj:t föreslog då, att dessa bankfyllnader skulle tagas ur
kanalen genom att giva den större bredd och större djup, än som först
var avsett.

Om herrarna titta på den nu föreliggande kungl. propositionen nr
217, så skola herrarna finna, att efter detta har det beviljats anslag
på anslag till detta järnvägsbygge, så att om man lägger till det, som
nu är fråga om, nämligen dessa 1,550,000 kronor, så ar man uppe i eu
summa av 8,749,200 kronor i stället för ursprungligen beräknade
5,420,000 kronor. Naturligtvis måste var och en erkänna, att genom
det oerhörda försenandet av bygget har detsamma kommit att utföras
under en tidsperiod, då allting stigit och sålunda kostnaderna vant
väsentligt mycket högre, än de voro vid tiden för kostnadsförslagets
uppgörande. Och på grund av denna stora försening har naturligtvis
tillkommit åtskilligt, som har kunnat föranleda kostnadsstegring. Jag
vill dock erinra om att redan 1912 på hösten uppgjordes entreprenadkontrakt
och enligt detta skulle järnvägen utföras för den kostnad, som
då var upptagen, och vara färdig hösten 1915.

Men denna väldiga ökning torde ha sin förnämsta orsak i andra
omständigheter. Man kan icke frigöra sig från, när man studerar handlingarna
i detta ärende, att vad som understundom dyker upp i dagspressen
om denna sak dock visar, att det långt ifrån är med detta bygge,
som det borde vara. Jag säger långt ifrån och stryker under det ordet,
ty jag tror, det är fullkomligt berättigat. Man skall då finna, mina
herrar, att när det förslag, som var grundläggande för riksdagens beslut
1912, uppgjordes, så var det icke föregånget av ordentliga och grundliga
undersökningar av markens beskaffenhet. Det förelåg icke sådana,
och detta oaktat man hade haft allt skäl att vara försiktig särskilt av
den anledningen, att järnvägsstyrelsen i sitt utlåtande, som avgavs
någon gång 1910 eller kanske 1909, uttalade om Strömsförslaget de

Nr 51. 76

Onsdagen den 21 mnj, f. in.

,itA''r'' orden, att förslaget upptoge avsevärda bankfyllnader över marker
järnvägsspår söc*er om Saltskogsfjärden och att borrningarna givit vid lianden, att
mellan denna mark vore synnerligen lös och alls icke kunde bära de föreslagna
Rönninge och utfyllningarna. Detta var järnvägsstyrelsens utlåtande. Men trots
■Jama m. ro. detta gjordes icke några ordentliga undersökningar av dem, som ville
(torts.) driva fram detta bygge och upphäva riksdagens tidigare fattade beslut.

Vad har nu följden blivit av detta? Jo det, att staten har fått
ikläda sig stora kostnader för att bortriva redan uppförda byggnadsverk
i och för detta järnvägsbygge. Man har naturligtvis undrat över
detta och över de skedda rasen, som herrarna säkerligen alla läst om
i tidningarna, och huru det kunde förhålla sig med detta, att man skrider
till uppförande av byggnadsverk utan att undersöka marken, så
att det kan inträffa, att det rasar alldeles intill dessa byggnadsverk.
Den 13 juni 1916 inträffade ett stort ras alldeles intill broläget vid
Södertälje kanal.

Går man nu, som jag sökt göra, tillbaka till handlingarna, så skall
man finna, att detta företag föregicks dock av en geologisk undersökning.
Den finnes omnämnd i Södertäljekommissionens betänkande, och
den gjordes av statsgeologen Svenonius. 1 sin utredning förordade
Svenonius, att hela kanalen skulle vid fördjupandet och ombyggandet
utvidgas söderut, därför att man då skulle få ökade utsikter att få betryggande
stöd för bropelarna. Om nämligen kanalen makades söderut,
skulle pelaren på södra sidan och landfästet på södra sidan komma på
mark, som hade bättre grund, än som Svenonius förmenade skulle bli
fallet, om det utfördes enligt förslaget. Detta har icke gjorts, utan i
stället har kanalen och därmed bron och landfästena och pelarna flyttats
norr ut, således i strid mot vad denne sakkunnige expert uttalat på
grund av den geologiska undersökning han gjort. Och utom detta har
man icke heller iakttagit, att lutningen på södra kanalbanken gjordes
i lutningen 1 på 2, som var förutsättningen, då Svenonius gjorde sin
undersökning, utan man har i stället gjort en kanalbank, som är brantare.
Man har nämligen givit den en lutning av 1 på 1,5. De lösa partierna
på den södra sidan blev o av dessa två anledningar icke borttagna.
Bägge dessa saker, dels om man flyttat kanalen mera söderut
och dels om man gjort lutningen mindre brant, hade medverkat till
att få bortschaktat de lösa partierna på södra stranden i kanalbanken.
Det finns icke någon förklaring till att man icke gjort detta. Det är
svårt att kunna tänka sig, att det fanns någon annan grund för att icke
följa den sakkunnige geologen, än att man därigenom hade fått en högre
byggnadskostnad, vilket man undvek genom att icke iakttaga vad han
föreslagit. Genom dessa åtgärder kom man emellertid ned till en lägre
byggnadskostnad och naturligtvis fick man därigenom en vackrare
siffra, nämligen 910,000 kronor lägre än den beräknade kostnaden för
Glasbergalinjen.

Först på hösten 1914 började man göra borrningarna. Entreprenadkontraktet
skrevs hösten 1912. Arbetet skulle enligt detta vara
färdigt hösten 1915. Men mina herrar, hösten 1914 började man igångsätta
borrningarna, sålunda 2 år efter sedan bygget hade påbörjats.
Den rapport, som sedermera avgavs över dessa borrningar, utvisade,

Onsdagen den 21 raaj, f. m.

77 Nr 51.

att man hade påträffat lera i den södra slänten framför och invid pelaren. A»pMen,
heter det vidare, resultaten visade, att denna lera skulle komma
att i det allra närmaste bortgrävas. Borrningarna på hösten 1914 visade mtOal
sålunda, att man hade funnit lera i denna södra slänt. Det är ett faktum, Rönninge och
att på den ritning, som man uppgjorde samma månad som borrningarna Jama m.»».
påbörjades och som är daterad den 23 november 1914, angives, att pe- (Forts.
lama vila på fast botten. På den ritningen finnes under både landfästena
och pelarna angivet fast botten, och detta fastän dessa borrningar
dock hade utvisat, att det fanns lera i södra slänten.

Man kan i detta sammanhang icke annat än uttala sin stora
förvåning. Och jag tror, att man även som lekman och icke sakkunnig
på detta område måste finna det förvånansvärt, när man påbörjat
byggandet av landfästena högst upp på slänterna för att sedermera
efteråt göra avschaktningar och så slutligen gå längst ned till botten av
kanalen och uppföra pelarna. Naturligtvis borde, som jag även hört
mvcket sakkunniga personer uttala, detta ha gått i motsatt ordning.

På den ritning, som jag nyss omnämnde och som angav fast botten
både under landfästena och under pelarna, har man även bibehållit
den södra slänten i lutningen 1 till 1,5 trots den lerförekomst, som man
konstaterat.

Vad har man då kommit till i detta avseende? Jo mina herrar,
man har byggt ett landfäste högt uppe på krönet av en slänt, en slänt
som lutar 1 på 1,5* och vilken slänt man konstaterat innehålla ett lerlager.
Följden blev ju bara vad den kunde bli. Detta landfäste fick
tagas bort. Kungl. Maj:t fick i februari 1917 lov att besluta att låta
riva ned hela landfästet, schakta ned den södra slänten och bygga
landfästet längre in, där det kunde stå på fastare grund. Nog får man
väl ändå erkänna, att det är ett egendomligt sätt att gå tillväga, när
man skall handha statens medel.

Jag vill i samband med detta påpeka, att när man sedan hade
rivit bort detta södra landfäste, så konstaterade man, att det låg till
cirka 1/s av sin omfattning på lera och att denna lera låg dels alldeles
straxt under bottensulan, dels täckt endast av ett tunnt sandlager. På
denna ytterst osäkra grund hade man lagt landfästet.

Men det är icke nog med detta. Man hade även ett landfäste
på norra sidan, som var uppfört på samma sätt. Där var dock dess
bättre icke lera under, men det var ett annat fel. Lutningen där var
lika brant, nämligen 1 på 1,5. Mellan dessa båda landfästen på sidorna
om kanalen stå två pelare. Den norra pelaren har blivit utsatt
för för starkt tryck av denna slänt, och därför skulle det undersökas,
om det icke var nödvändigt att taga bort denna pelare. Men i stället
för att göra det fann man, att man kunde göra om slänten, så att den
istället för lutningen 1 på 1,5 fick lutningen 1 på 2. Men därav följde
naturligtvis också, att man fick taga bort det norra landfästet. Och
mycket riktigt finner man, att i januari 1919 har Kungl. Maj:t resolverat,
att det norra landfästet skall nedrivas och slänten nedschaktas ^tili
en svagare lutning. Detta därför att pelaren icke kunde tåla trycket.

Man hade alltså uppfört två landfästen på slänter av 1 på 1,5 och fått

Nr 51.

78

Onsdagen den 21 maj, f. in.

Ang.

ytterligare

järnvägsxpår

mellan

Brinninge och
Järna m. m.
(Forts.)

riva ned dem och ändra slänterna till 1 på 2. Det blev resultatet av
detta.

Jag måste också säga ett ord om den s. k. södra pelaren. Den bär
icke utförts på det sätt, som från början var meningen, utan man har
måst förstärka den, och man skulle kunna ställa den frågan till sig:
hade detta förstärkningsarbete blivit gjort, om raset icke hade inträffat?
Det är föga sannolikt utan då hade den nog fått bliva, som den
skulle blivit enligt det första förslaget. Med vad resultat i framtiden,
kan man icke säga, men naturligtvis hade det kunnat vara rätt riskabelt.

Ja, herr talman, detta är i mycket kort sammandrag denna mycket
dystra historia om detta järnvägsbygge, som är långt ifrån fullbordat
och om vilket utskottet fäller de ord som jag nyss uppläste.

Man gör sig nu den frågan: huru är överhuvud taget något sådant
möjligt i vårt århundrade? Icke kan det väl vara så, att ingenjörsvetenskapen
i vårt land står så lågt, att dylika saker skulle kunna
förekomma litet emellanåt. Man kan icke och vill icke tro annat, än att
detta är ett rent undantagsfall, att ingenjörsvetenskapen icke visat
sig vara mäktig att göra de undersökningar, genom vilka allt detta
hade kunnat förebyggas. Man frågar sig: vem bär skulden för detta?
Naturligtvis måste det vara den, som i första hand drivit fram detta
bygge på detta sätt, och den, som utfört undersökningarna så illa, som
här är fallet. Jag undrar, herr talman, om det icke när miljonerna på
detta sätt få lov att offras, må vara berättigat att uttala sitt stora
ogillande av vad som skett och även i frågasätta, om icke herr statsrådet
och chefen för civildepartementet borde söka utröna, hur det
har varit möjligt, att något dyligt kunnat förekomma.

Statsutskottet säger vidare, att då utskottet tillstyrker det begärda
anslaget, förutsätter utskottet, att »Kungl. Maj:t vid prövningen
av frågan om arbetenas fortsatta bedrivande tager i övervägnde
huruvida en omorganisation av den nuvarande byggnadskommissionen
kan varda erforderlig, samt om icke åtgärder böra vidtagas för ernående
av ett intimare samarbete mellan kommissionen och järnvägsstyrelsen
än hittills ägt rum.» Det må man väl ge utskottet rätt i och uttala en
förhoppning om att även herr statsrådet och chefen för civilldepartementet
ville göra detta. Man skulle möjligen kunna ifrågasätta, om
icke det lyckligaste vore att låta den nuvarande ledningen helt upphöra
med handhavande av detta arbete. Det återstår allenast att
bygga eu bro och en sluss. Slussen bygges av vattenfallsstyrelsen.
Vore det icke skäl att låta järnvägsstyrelsen bygga bron färdig? När
kan man överhuvud taget vänta, att detta byggnadsföretag blir färdigt?
Det är en fråga som det vore av stort intresse, om man kunde
erhålla svar på.

Jag ber slutligen att få framhålla, att när riksdagen vid byggets
tillkomst, såsom utskottet här erinrar om, framhöll, att man borde
åstadkomma en effektiv och sakkunnig ledning, så jatt man skulle undvika
olägenheterna av att detta bygge berörde flera myndigheter, så har
riksdagen också uttalat sin önskan, att detta byggnadsföretag skulle
utföras på entreprenad. Så skedde också till en början, som jag nyss

Onsdagen den 21 maj, f. m.

79 Jir 51.

nämnde. Ett entreprenadkontrakt uppgjordes hösten 1912, och företaget Ang.
skulle vara färdigt tre år därefter. Men nu utföres arbetet icke längre
på entreprenad, utan det utföres av byggnadskommissicnen. Jag vet '' meUan >
icke, vem som bemyndigat kommissionen att göra ändring i detta av- Rönninge;och
seende, om kommissionen haft makt att göra det själv, eller om den Jama m. m.
förvärvat Kung!. Maj:ts tillstånd. Ett faktum är dock, att företaget (Forts.)
nu icke utföres på sätt, varom riksdagen uttalat önskan.

f Slutligen och till sist. När man ser alla dessa olyckshändelser,
som förekommit vid detta bygge, och ser, hur man byggt, rivit ned
och förändrat samt underlåtit att följa den sakkunniga expertens
utlåtande och i stället handlat helt i strid med dem, ställer man till
sig den frågan: hurdant blir detta företag, när det blir färdigt? Är
det då utfört på ett betryggande sätt? Här hända understundom
stora olyckor i vårt land. Vi hava till exempel haft den stora olyckan
vid Getå. Vem svarar nu för att detta företag är så tillfredsställande
undersökt, att man verkligen kan lita på att det blir beståndande och
kan uppbära den stora genomgående trafik som skall gå fram där
under de kommande åren. För min del undrar jag, om icke herr statsrådet
och chefen för civildepartementet, som ju naturligtvis icke är
skyldig till dessa olyckor men som dock genom sitt förslag till riksdagen
1912 att upphäva ett tidigare beslut och förorda detta bär ett
mycket starkt indirekt ansvar både för vad som här har hänt och för
vad som möjligen kan komma att inträffa — jag undrar, säger jag,
om icke herr ståtsrådet har all anledning att begrunda, vad utskottet
här talat om. Borde icke herr statsrådet låta undersöka, varför det
blivit, som det blivit, och överväga, om icke byggets företagande bör
lämnas till andra och låta allvarligen undersöka, om bygget, när det
blir färdigt, verkligen är sådant, att det blir av fullgod beskaffenhet.

Chefen för civildepartementet herr statsrådet S c h o 11 e: Herr

talman, mina herrar! Det är naturligtvis icke så lätt för mig, som icke
är teknisk sakkunnig, att här gå in på alla de frågor och den kritik
som herr Lindman här framställt, varvid han i hög grad stött sig på
en tidningspolemik, som i denna sak förts av en känd fackman,
som vid olika tillfällen kämpat för den åskådning, som herr Lindman
företrädde, nämligen att detta arbete icke skulle vara igångsatt och
fullföljt med tillräcklig teknisk sakkunskap och tillräcklig omsorg.

Jag tillåter mig att ånyo först erinra något om hur denna fråga
tillkom. Det var, som herr Lindman talade om, den gamla tvisten, som
åtskilliga av kammarens ledamöter också känna till, mellan Glasbergalinjen
och Näslinjen. Det var åtskilligt olika meningar, som gjorde sig
gällande från olika håll. Herr Lindman känner väl till, att det var en
riksdagsman på Stockholmslänsbänken, som var kanske ivrigast för att
i huvudsak bibehålla den nuvarande sträckningen och således draga
linjen över Ström. Det var också många röster, som redan när Glasbergalinjen
beslöts höjdes mot denna linje. Man ville icke förlänga
en så viktig inf artsled till Stockholm, en led som skulle uppbära en
så betydande trafik. När sedermera riksdagen gjorde en hemställan
om att Strömlinjen skulle undersökas, tillsattes härför en särskild

iNr 51. 80

Onsdagen den 21 maj, f. m.

Ang. kommission, och det var under det att herr Lindman var statsminister.
ytterligare Kommissionens sammansättning blev också, som herr Lindman givet:>armeUan>af
v^s erkänner, så allsidig och lämplig, som överhuvud taget var möjligt.
Rönninge och Kommissionens förslag, som sedermera framlades för följande års
Jama ro. ro. riksdag, blev ju också av riksdagen antaget, utan att några anmärkningar
(Fora.] från riksdagens sida gjordes rörande den av kommissionen verkställda
utredningen.

Nu kan jag icke bedöma, om denna utredning i alla sina detaljer
var fullständig, men jag hade, när dess förslag framlades, ett strakt
intryck av att erinran mot utredningen ej var att framställa.

Nu har jag rörande detta arbetsföretag mottagit ett flertal rapporter
och jag har stått i livlig förbindelse med kommissionen för att få fram
allt vad den hade att andraga till sitt försvar i anledning av den förutberörda
polemik, som fördes i tidningarna. Jag har också många
och stora luntor här, som jag skulle kunna föredraga, men jag antar,
att det icke intresserar kammaren tillräckligt att gå för mycket i detalj.
Jag vågar naturligtvis icke stå för alla dessa detaljer, utan de äro sådana,
som de meddelats mig från kommissionen.

Först anmärkte herr Lindman på markundersökningen, att icke
någon noggrann geologisk utredning verkställts. Därpå svarar kommissionen:
»Sällan eller aldrig har väl i vårt land en järnvägslinje
gjorts till föremål för så noggranna undersökningar som linjen förbi
Södertälje. I undersökningskommissionen sutto ju åtminstonne fyra
erkänt framstående tekniker, och den geologiska undersökningen hade
uppdragits åt statsgeologen doktor Svenonius, vilken nu påstås hava
varnat för byggandet av linjen över Näset (alternativ VII) på grund
av lösa partier», ett påstående som även framförts i de tidningsartiklar,
på vilka herr Lindman stött sig. Det sägs vidare från kommissionens
sida: »Faktum är emellertid, att just i broiäget ligger enligt
Södertäljekommissionens förslag alternativ VII, Näslinjen, den nya
kanalens mitt omkring 5,0 meter norr om den gamla kanalens mittlinje,
varför det av doktor Svenonius omnämnda alternativ V icke kan
avse broläget för linjen VII. Angående grundens beskaffenhet för
bropelare och stöd i linje VII säger Svenonius, att på kanalens nordvästra
sida utgöres marken av grov rullsten, tydligen av betryggande
fasthet och att på södra sidan det vore gynnsamt, om kanalledens utvidgning
här komme att ske mot sydsidan, enär därigenon utsikterna
att erhålla fullt betryggande stöd för bropelarna ökas. Vid renstakningen
av kanalen flyttades kanalmitten i broläget cirka 3,0 meter mot söder,
och härigenom inflyttades nya slänten i förhållande till den gamla cirka
16 meter, varigenom också ojämförligt största delen av befintliga lerpartier
blivit utan risk för ras bortgrävda, om endast entreprenören
följt kommissionens anmodan att utföra denna utgrävning före grundläggningsarbetets
påbörjande.» Det framhålles hela tiden från kommissionens
sida, att den oupphörligt varnat entreprenören för det sätt,
varpå han ordnat arbetet och givit föreskrifter, som icke av entreprenören
efterkommits.

Det är för långt att anföra alla bemötanden från kommissionen
av framkommen och nu av herr Lindman upprepad kritik. Det må

Onsdagen den 21 maj, f. m

81 Nr 51.

emellertid framhållas att kommissionen i en skrivelse den 3 juli 1915 Ang.
till entreprenören »protesterade mot hans grävningsmetoder, att, även ytterligt.
där lera förekom, börja schaktningen vid släntfoten, samt anmodade ’>ar''yi^JX"
honom att vid uttagande av schakten i fråga ständigt iakttaga, att Haninge, och
släntlutningen ej hålles för brant, och att nödig avlastning av det .färna m. v,.
översta partiet ständigt sker, innan underschakten uttages, på det att (Fora
all fara för ras må vara utesluten».

Det är uppenbart, att den omständigheten, att arbetet, som skett
på entreprenad under tiden utsattes för stora prisförskjutningar, även
orsakat de ständiga slitningarna och de störa svårigheterna med entreprenören.
Entreprenören både uppgjort sitt kostnadsförslag med hänsyn
till de priser, som rådde 1912. Det är givet, att när man kom in
på krigsåren, blevo svårigheterna för honom att fullfölja entreprenaden
så stora, att han på allt sätt sökte komma ifrån arbetet och därför icke
heller på bästa sätt fullgjorde alla sina åtaganden. Så inträffade också
det av herr Lindman berörda raset, och därav förorsakades också en
del tvister mellan kommissionen ooh entreprenören, som resulterade i
rättegång. Och blev slutligen efter skiljedom kommissionen tvungen
att övertaga hela arbetet, därför att entreprenören icke kunde och icke
ville tillfredsställande fullgöra arbetet.

Nu vill jag framhålla, att när, såsom utskottet påpekar, riksdagen
1912 uttalat sig för att arbetsledningen skulle utövas på lämpligaste
sätt,» i syfte att, på samma gång som en effektiv och sakkunnig ledning
vunnes, .olägenheter ej bleve att befara, genom att företaget
kunde sägas beröra liera myndigheter», syftar riksdagen just på tillsättande
av ,en särskild kommission för ändamålet, och således var det
i full överensstämmelse med den mening som riksdagen då hyste, som
den särskilda kommissionen blev tillsatt för detta ändamål. I denna
kommission ingick som järnvägsstyrelsens representant överingenjören
vid statens järnvägsbyggnader Fogelmarck och som vattenfallsstyrelsens
representant generaldirektören och chefen för vattenfallsstyrelsen
Hansen. Det var därigenom man villo uppnå det samarbete,
som behövdes mellan järnvägen och kanalanläggningen. Jag tror
därför, att med avseende på frågan om tillsättandet av denna kommission
och dess sammansättning ha riksdagens -uttalanden blivit i allo
följda. Det var just dessa intentioner, som riksdagen både, när den,
efter den utredning, som den tillsatta kommissionen företagit, beslöt
sig för att -övergå till Ström linjen.

Nu ifrågasätter herr Lindman, att man skulle till och med gå så
långt, att tillsätta en -alldeles ny ledning av detta arbete. Statsutskottet,
däremot nöjer sig med att ifrågasätta huruvida icke en omorganisation
av den nuvarande kommissionen kunde vara erforderlig.

Ivungl. Maj it skall naturligtvis taga i övervägande vad som bär förekommit
i riksdagen och därefter fatta sitt beslut, men jag vill framhålla,
att jag undrar, om icke herr Lindman vid närmare eftertanke skall
finna det vara klokt, praktiskt taget, att icke genom att nu tillsätta
alldeles nya personer eller överlämna arbetet åt annan myndighet
befria kommissionen från det ansvar, som måste åligga kommissionen,
om den nu får fullfölja och avsluta arbetet. Jag tror för min del, att

Andra hammarens protoholl 1019. Nr Öl.

0

Nr 51. 82

Onsdagen den 21 maj, f. in.

Ang. det skulle vara otjänligt att icke låta kommissionen lia och känna detta
järnvägsspår ansvar-, Jag hoppas visserligen, att några olyckor och svårigheter
t mellan vidare icke skola förekomma, men skulle sedermera några äventyriigRönninge
och heter inträffa, skulle den ena kommissionen eller myndigheten skylla
Jama m. m. på den andra, och det är därför bäst att bibehålla den hittillsvarande
(i''<>ris.) kommissionen vid detta arbete, på vilket icke återstår så synnerligen
mycket mera än just själva bron. Kommissionen måste därigenom få
ett ökat ansvar att tillse, att arbetet blir slutfört på bästa möjliga sätt,
och jag tror icke, att det skulle vara klokt att befria den från detta
ansvar. Detta hindrar naturligtvis icke, att man överväger, huruvida
icke några förändringar i kommissionens sammansätning kunna vara
önskvärda. Jag vill särskilt meddela, att ordföranden i kommissionen
sedan någon tid varit sjuk och önskat avgå, så att på den posten måste
alltid ett ombyte ske.

Vidare kan man tänka sig att vidtaga någon åtgärd med avseende
på arbetschefskapet, ehuru jag vill nämna, att man från kommissionens
sida framhållit, att man anser, att arbetet för närvarande går mycket
bra. Den nuvarande tillförordnade byggnadschefen, skall ha lyckats
att få arbetet i gång på ett tillfredsställande sätt, något som förut
varit förenat med åtskilliga svårigheter. Man kan därför ställa sig
tveksam, huruvida det kan vara behövligt att ombyta arbetschef, men
jag skall överväga detta* ytterligare, sedan kommissionen fått tillfälle
att uttala sig över vad statsutskottet här anfört.

Nu frågade herr Lindman, när arbetet blir färdigt. Ja, det törs
jag tyvärr icke svara alldeles bestämt på. Från kommissionens sida
framhålles det, åt frampå sommaren eller på hösten återstår ingenting
annat än själva bron. Den är redan beställd, och det gäller således
att nita, ihop den och lägga den på sin plats, och sedan är det en del
avslutningsarbeten. Kommissionen har senast för ett par dagar sedan
meddelat, att den tror sig om att kunna ungefär med dessa kostnader
avsluta arbetet på ganska kort tid. Troligen bör man räkna med
att det dröjer till nästa höst, innan det blir färdigt; det är min personliga
uppfattning i saken.

Till de missöden, som ha försvårat arbetet och kommit detsamma
att draga så långt ut på tiden, höra också, förutom tvisterna med entreprenören,
de ständiga arhetstriderna, som rått vid detta bygge,
och de svårigheter, som uppstått i följd av de upprepade blockaderna.
Dessa svårigheter torde nu vara övervunna av kommissionen, och den
anser för sin del, att man med tämligen stort lugn kan motse frihet från
de stridigheter, som förut väsentligen fördröjde-detta arbete.

Herr Lindman frågade, om arbetet blivit betryggande utfört.
Ja, det är en fråga, som naturligtvis litet var måste gorå sig och som jag
många gånger har ställt till kommissionen. Kommissionen, som —
det erkänner väl även herr Lindman — består av beprövade fackmän,
har för sin del förklarat, att enligt dess övertygelse har det bästa möjliga
byggnadssätt numera kommit till användning, och rättelser skett,
där svårigheter i utförandet förut förelegat från entreprenörens sida.
Extra försiktighetsmått ha vidtagits just för att betrygga säkerheten,
och man har ytterligare låtit en kommission, bestående av en svensk,

Onsdagen den 21 maj, f. in.

So

Nr Öl.

en norrman och en dansk, undersöka förhållandena, och dessa ha kommit
till det resultatet, att grundläggningsarbetena och bropelararbetena äro
på ett betryggande sätt utförda. Det är möjligt, att man bör för säkerhetens
skull företaga ytterligare undersökningar i denna fråga, ehuru
jag knappast vet, var man skulle anlita ytterligare fackkunskap på
detta område. Jag måste säga, att den polemik, som förts i tidningarna
om denna sak, har icke bibringat mig den övertygelsen, att fackkunskapen
uteslutande ligger på deras sida, som bär varit de anfallande,
utan att det också finns väl fullt så goda skäl för de bestridande!]j
som gjorts från kommissionens sida och från de av denna tillkallade
sakkunniga. Emellertid är det en sak, som naturligtvis bör bli föremål
för en mycket noggrann omprövning, innan man lägger dit bron, så
att man kan erhålla största möjliga garanti för att bropelarna äro
uppförda på en fullt betryggande grund. Kommissionen och de tillkallade
sakkunniga försäkra, att så är förhållandet; eu annan tekniker
har förklarat, att han hyser tvivelsmål. Jag skall icke underlåta att
i detta fall överväga, om det är möjligt att vinna någon ytterligare
säkerhet genom utlåtanden från lämpliga personer, ehuru jag, som sagt,
betvivlar, att man kan få fram mera sakkunskap, än som varit representerad
i kommissionen och av den tillkallade experter.

Att arbetet blivit väsentligt försenat, är ju mycket beklagligt,
och ingen kan beklaga det mer än jag — det är till åtskillig olägenhet
för järnvägstrafiken — men jag kan icke neka till, att jag finner huvudanledningen
härtill ligga i entreprenadsystemet samt framför allt
i det sätt, på vilket entreprenören fullgjort sina åligganden och i de
svårigheter, som för honom uppstått på grund av penningvärdets
oerhörda fall under denna tid. Det är möjligt, att även från kommissionens
sida vissa åtgärder ha kunnat vidtagas för att ytterligare hålla efter
entreprenören för att få honom att fullgöra sin skyldighet, men när
man ser denna dossier av brev, som avlåtits i ena eller andra avseendet,
varav framgå de svårigheter, som kommissionen haft att komma
till rätta med entreprenören, förstår man, att den sannerligen icke haft
något lätt arbete och att det var synnerligen nödvändigt, att kommissionen
själv slutligen fick hand om bygget.

Jag hoppas, att det skall vara möjligt att med beaktande av vad
statsutskottet sagt få detta järnvägsbygge så snart som möjligt färdigt,
och att det skall visa sig hava skett på ett för trafiksäkerheten fullt
betryggande sätt.

Herr L i n d man: Herr talman! Statsrådet och chefen för civildepartementet
började sitt anförande med att säga, att jag hade upptagit
denna fråga efter en tidningspolemik, som förekommit i
denna sak. Jag ber att få bestämt säga, att det icke är
på grund av tidningspolemik, som jag kommitt med detta.
Jag är själv absolut främmande för detta och har icke personligen
haft med det att göra. Kung!. Maj:ts beslut att riva bort
de redan uppförda landfästena var det första, som väckte min stora
förundran, och när dessa ras inträffade i juni månad 1906, tyckte
jag, att det var rätt så besynnerligt, att det kunde förekomma ras

Ang.

Utter} i fjär c
järn vägs-a pär
mellan

Rönninge och
Jama in. m.

Nr Öl.

84

Onsdagen den 21 maj, f. m.

*1 ny- alldeles invid landfästet. Detta var det, som väckte min uppmärkf
Urligare och det föranledde mig att gå till handlingarna och studera

J"rmedlem™ dom. Det har kostat ganska stor möda att studera dessa handlingar.
Jtönninge och Herr statsrådet nämnde, att han hade liggande där en. hel lunta med
■lama m. in. handlingar. Det är precis samma förhållande med mig. .Tåg vågar
(Forte.) påstå, att allt vad jag kommit med kan herr statsrådet finna belägg
för i sina handlingar. Det är icke något av vad jag sagt, som grundar
sig på tidmngapolemik eller dylikt; allt skall kunna bevisas.

Redan den omständigheten, att Kungl. Maj:t anvisade 300,000
kronor i januari i år för att riva bort de landfästen, som voro uppförda,
visar väl, att det icke var som det skulle vara. När man rev
bort det södra landfästet, fann man, som jag förut påpekat, lera strax
under botten på landfästet. Detta kan val icke ingiva förtroende för
ledningen. När man, som jag tillåtit mig gorå i detta fall, herr talman,
kommer med enligt min uppfattning mycket grava anmärkningar
mot denna byggnadsledning, gör man det sannerligen icke för ro
skull; det är icke något nöje att göra det, .Tåg har gjort det därför,
att jag ansett, att sedan min uppmärksamhet blivit fäst vid det, var
det min plikt som riksdagsman att framhålla det. När utskottet sedan
fick Kungl. Maj:ts proposition, tog jag handlingarna och började
studera dem, och till detta använde jag mina påskferier.

Nu talade herr statsrådet om doktor Svenonius’ undersökning.
Den ligger här hos mig också, men den konstaterar just vad jag sade.
Doktor Svenonius har sagt ifrån, att kanalen skulle flyttas längre
söder ut, och det har man icke gjort. .Tåg skulle kunna tillägga -—
men då kommer jag till vad jag icke kan grunda på handlingarna,
utan på vad som stått i eu artikel i Teknisk tidskrift — att doktor
Svenonius lär, efter vad det påstås, längre fram na varit på platsen
och därefter varnat byggnadsledningen, och professor De GTeer
har med sina elever varit på platsen för att demonstrera denna ler förekomst.
Men ingenting har hjälpt, utan man har fortsatt arbetet, och
så har man nu fått riva ned det.

Nu kommer herr statsrådet med något, som skulle vara den huvudsakliga
invändningen från hans sida, och det var, att man skyller
på entreprenören. T detta avseende har jag också käft en mängd handlingar
att tillgå, och en av de viktigaste härvidlag var skiljedomen,
som frikände entreprenören för detta ras. Södertälje rådhusrätt,
dit entreprenören blivit instämd, därför att människor omkommit vid
raset, frikände också entreprenören. Jag tror, att det hade varit mycket
bättre, om herr statsrådet icke uppreipat efter byggnadsledningen
dess så kallade varningar, som synas ha givits entreprenören i mycket
vaga former. Det både väl varit riktigare, om kommissionen använt
sig av sin klara rätt att beordra arbetets utförande på ett mera betryggande
sätt. Att skjuta skulden på entreprenören och såga: vi
varnade honom, men han ställde sig icke detta till efterrättelse, är
icke något försvar för arbetsledningen, då denna bär rätt att säga:
ni skall göra det på det sättet och får icke göra på något annat sätt!
Kör övrigt är det rätt underligt att se, att den ritning, som man
klagar över att entreprenören följt, finns undertecknad och daterad.

Onsdagen den 21 maj, f. m.

85 Nr 51.

och (på den finns denna slänt på 1 på 11/2. Den ritninsen ligger bär
i min låda. Skall entreprenören gå ifrån den ritning, som är utlämnad
till honom, måste han hava klara och tydliga order, hur han
skall göra. Han kan icke utan vidare ändra på byggnadskommissionens
ritningar utan att utsätta sig för att kanske drabbas av ansvar,
om det skulle medföra någon olägenhet.

Nu säger herr statsrådet, att han icke kan yttra sig så säkert
om när bygget blir färdigt, men att han tror, att det skall kunna vara
färdigt nästa hast — jag förmodar, att han menar hösten 1920. Då
har företaget pågått i åtta år i stället för, såsom det beräknades i
herr statsrådets egen proposition år 1912, i tre år.

Vidare ville herr statsrådet icke göra något för att ändra om
byggnadsledningen. Jag förstår, att det är en mycket allvarlig sak
att göra det, och herr statsrådet säger, att den då kommer ifrån ansvaret,
om den icke får fortsätta arbetet. Ja, det kan ju hända, att den
kommer ifrån ansvaret. Men vad herr statsrådet alldeles säkert icke
kommer ifrån, är ansvaret, om icke herr statsrådet, efter vad som
förekommit, vidtager några åtgärder både beträffande arbetets utförande
och för anordnande av undersökning, så att vi i Sveriges riksdag
kunna lita på att, när detta företag är utfört, är det också fullt
betryggande.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 19.

Herr talmannen meddelade att herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
tillkännagivit, att han vid kammarens sammanträde
den 23 i denna månad ämnade besvara herr Perssons i Fritorp
interpellation angående av folkhusliållningskommissionen utlovad
kompensation till jordbrukare, som under viss tidsperiod levererat
fläsk.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5,3 e. m. för att
åter sammanträda kl. 7 e. m., då enligt utfärdat anslag detta plenun
komme att fortsättas.

Ang.

ytterligare

järnvägsspår

mellan

Rönninge och
\ Järna in. m.
(Forts.)

In fidem
Per Cronvall.