1918. Första kammaren. Kr II

ProtokollRiksdagens protokoll 1918:11

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1918. Första kammaren. Kr II.

Tisdagen den 17 december, e. in.

Kammaren .sammanträdde kl. 8 e. m.

Fortsattes överläggningen angående § 8 i tredje särskilda utskottets
utlåtande nr 1 under plunkten 1 behandlade förslag till lag om ändrad
lydelse i vissa delar av förordningen om kommunalstyrelse på
landet den 21 mars 1862.

Herr Bergman; Herr talman! Jag begärde ordet Mott för
eu kort replik till en ärad talare av majoritetspartiet, vilken för en
-stund sedan angrep mitt yttrande om det ihistoriska ögonblick vi uppleva,
och gjorde gällande, att det i dag icke såg ut, som om någon
större ifolkentusiasm manifesterade sig, som bekräftade känslan av det
.förestående beslutets storhet. Ja, jag skall gärna erkänna, att de
kansler, som gåvo sig uttryck den 6 december 1865, naturligtvis voro
mycket mera påfallande än känslorna här i dag. Det måste ha legat
större glans över det gamla riddarhusets sant ridderliga gärning den
6 december .1865 än över dagens beslut, redan därför att det då gällde
den dramatiska avslutningen av en månghundraårig, i många avseenden
lysande historia,, under det den nuvarande första kammaren ej
kam. skåda tillbaka på mer än 52 års livsgärning — hur pass lysande,
därom skall jag icke yttra mig. Och därtill kommer, att dagens förhandling
av den stora allmänheten uppfattats såsom i sak redan avgjord,
vadan flen spända ovisshet om utgången, som samlade de störa
folkskarorna på Riddarhustorget 1865 och laddade atmosfären med
politisk elektricitet, självklart måste saknas nu. — Men tänk sig,
herr Boberg, att förslaget mot förmodan skulle bli avslaget. Då
skulle det nog visa. sig, att det finnes en folkmening och ett intresse,
wm man ej kan misstaga sig på.

Man skulle för övrigt göra orätt, det bör erkännas även från vår
sida, om man f rånkände vare sig herr Tryggers eller herr Swartz’ anföranden,
som med något olika motiveringar utmynnade i samma yrkande
som hans excellens statsministerns, ett tillstyrkande av utskottsförslaget,
åtminstone något av den storhet, som lag över den berömda
.fiddarhusdebatten. Grundtanken i deras anföranden visade verkligen
en erkännansvärd förståelse av den tid, i vilken vi leva, en statsklokhet
som står högre än vardagskompromisserna. Tiden är frasfriare,
Första kammarens protokoll vid urtima riksdagen 1918. Nr 11. 1

Lugjördag

ang.

ko mmunal
röeträttsreform
in. m.
(Forts.)

Nr 11. 2

Tisdagen den 17 december, e. m.

Lag förslag
ang.

kommunal
rösträttereform
in. m.

(Forts.)

men man kunde icke misstaga isig på den tydligen djupt kända ansvar—
känslan.

Vi leva ju nu i tider, då varje dag ock stund upprullar för vår syn
långt väldigare händelser än vår dilla kommunala rösträttsreforan kär
i Sverige. Frågan får därför i denna tidsbelysning dock med nödvändighet
mindre proportioner än liknande frågor förr.

Och slutligen är det släkte, som nu lever, i allmänhet mera blaserat
och mindre mottagligt för de störa lyriska känsloutbrotten, än
det Stockholm var, för vilket August Blanehe förde talan på Operakaféet
efter riddarhusdebatten.

Men häri ligger varken, att frågan har mindre nationell betydelse
än då, eller att folk nu för tiden mindre skulle förstå dess vikt.
Tankar och känslor uppfattas och manifesteras blott mera flärdfritt. I
viss mån är den lugna reflexion, i vars tecken sakerna nu gå, redan
i och för sig ett tecken till ökad allmän mogenhet och för övrigt blott
ett nytt belägg till en berömd iakttagelse av vår nuvarande ärade talmans
morfader, då han lärde oss, »vad stort sker, åker tyst» eller
åtminstone mindre bullersamt.

Herr talman, jag iskall be att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Ekman, Karl Johan: Herr greve och talman, mina
herrar!

Jag har allt ifrån förste början varit en avgjord motståndare
till regeringens förslag; och jag har icke heller kunnat gilla den
kompromiss, om vilken'' partierna hava enat sig. Jag har ej på något
stadium av förhandlingarna godkänt desamma. Och den debatt;,
som förts här i dag, har stärkt _mig i den övertygelsen, att intet är
att vinna med kompromissen. Ändamålet med densamma skulle ju
vara, alt man skulle få frid för dessa författningsstrider, som förlamat
och söndrat vårt folk, och kunna ägna sig åt andra frågor, som
tränga till sin löisning. Men det bär visat sig, att man på vänstersidan
icke vill eller kan utlova en sådan frid, utan så snart högern har lockats
att göra de medgivanden, kompromissen innehåller, så vill man genast
använda den ökade makt, som därigenom erhälles, för att än
vidare driva dessa författningSstiider och än ytterligare demokrati(sera
isamhället. Diet hair dessutom under debatten fällts yttranden
till och med från vänsterhåll, lätt högern om den godkänner kompromissen,
i ett eller annat avseende skulle svika sin plikt. Det är givet,
att den, ,som icke gillar kompromissen, inför ett sådant tal måste
säga sig, att det är ''hans plikt att säga ifrån, att han ej vill vara
med om någonting sådant.

Då jag nu således kommer att yrka avslag på det framlagda
utskottsförslaget, iså sker derb icke av någon halsstarrighet eller
vilja att försöka förhindra den uppgörelse, isom måste komma. Jag
vet lika väl som någon annan, att tiden kräver, att här blir en förändring;
men jag vill icke såsom utskottet grunda denna förändringuteslutande
på de händelser, som inträffat runt omkring ute i världen.
De äro endast symptom av en rörelse som även hos oss länge

Tisdagen den J7 december, e. m.

3 Nr 11.

har gjort sig kännbar. Det är en mer än tusenårig- samhällsordning,
som nu stiger ned i sin grav; och ett helt nytt samhälle är i
antågande. Hittills har hos giss såväl den politiska makten som inflytandet
i kommunerna varit bundna vid en viss förmögenhetsställ■ninig.
I äldre tider, allt ifrån de äldsta skedena av vår historia, har
denna makt varit bunden vid jordbesittningen. Det var på den,
som hela ståndsförfattningen vilade. 1866 avlöstes denna grund av
en annan, nämligen förmögenheten i allmänhet, penningen, kapitalet.
Det skedde efter en lång utveckling av delvis rätt häftigt förlopp.
Det var väldigai omgestaltningar, som inom vårt samhälle
ägde rum under 1800-t-alet, och vilka alldeles kullkastade den förutvarande
grunden för hela vårt samhällsskick. Det är denna utveckling
och ej de tillfälliga händelserna ute i världen, som göra, att vi
atå på den punkt, att i dag det gamla samhället träder ifrån och det
nya träder till.

Det är således för mig alldeles ofrånkomligt ■ och eu klar sak,
att en förändring måste iske. Men därmed är ju iej sagt, ålit denna
ändring behöver bli hurudan'' som helst. Att jag har insett, vad
tiden kräver, det torde mer än väl ådagaläggas därav, att jag i
motion vid denna urtima riksdag påyrkat allmän rösträtt; miein denna
förbunden1 med ett ökat inflytande för den högre åldern, för erfarenheten,
för de mera stadigvarande lölementen i samhället, och naturligtvis
fullgjord skattebetalning. Jag har ansett, att åldersgränsen
för det högre inflytandet såväl i kommunen som vid valen till
eliaktorskorporationerna för första kammaren — landstingen — icke
borde sättas lägre än till 35 år. Ty det är enligt min tanke alldeles
oriktigt att bygga på den1 jämna, slätstrukna personlighet, isom man
på vänstersidan fort fram såsom grundval för det nya samhället.
Personligheten är icke sådan; personligheterna äro icke såsom svarvade
brickor i ett brädspel, som man flyttar hur som helst. De utvecklas;
med åldern kommer större insikt, större erfarenhet, större eftertänksamhet
och större stabilitet i alla förhållanden. Det tyckes migvara
en ganska självklar sak, att ett samhälle icke kan med någon
trygghet eller med utsikt till framtida lycka byggas på personligheten
och intet annat, så framt man icke vill inrymma behörigt inflytande åt
den högre kompetens, som beteckna^ av åldern. Åldern är ju icke
en säker garanti för, att i varje fall en högre kompetens inträder,
men i regel är det så. I det hänseendet ger den nu träffade överenskommelsen
alldeles för litet. Efter densamma kommer, så vitt jag
kärn se, de allra flesta av våra städer och av våra industrisamhällen
på landsbygden att utlämnas till ett klassväld?, som icke kan vara
för dem eller för landet i dess helhet gagneligt. Och vad vår blivande
första kammare^ beträffar, så är det -alldeles tydligt, att med den
ringa förhöjning i ålder, som enligt kompromissen förutsattes för valrätt
och valbarhet till alndstingen och första kammaren, man icke kan
förekomma, att även i donna kammare ett sådant ensidigt klassvälde
gör sig gällande.

Jag hade hoppats, ätt man dock skulle ha tagit hänsyn till den
höga åldern på ett sätt, som verkligen blivit effektivt. Såsom jag

Lagförslag

ang.

kommunal
rösträttsreform
m. in.
(Forts.)

Nr 11. 4

Tisdagen den 17 december, e. m.

Lagförslag

anb.

kommunal
rösträttsreform
m. m.
(Forts.)

hade tänkt mig saken, är det uppenbart, att -ett väsentligt starkare inflytande
hade tillkommit den jordbrukare befolkningen i landsbygdens
kommuner liksom i landstingen och första_ kammaren. Arbetarn©
å ena sidan och den jordbrukande befolkningen å iden andra
är-o de talrikaste av våra samhällsklasser. D-et är enligt min tanke
alldeles oriktigt att överlämna så igott sqm all makt åt endast endera
av desisa stora grupper av medborgare vilket blir följden av den
ingångna kompromissen. Om en verkligt- trygg och lycklig framtid
skall kunna påräknas för vårt land, så hade det bort ställa® så, att
dessa två störa grupper, som ju ha ganska motsatta intressen i mycket,
hade kunnat hålla varandra i -en viss jämvikt, så att ej den ena av
dem beretts ett avgörande och allt dominerande inflytande. Ty såvitt
jag har mig bekant, har -det aldrig varit lyckligt, att en enda
samhällsklass kunnat enväldigt råda över de andra. Jag tänker
visserligen högt om vårt svenska folk, och hör ej till dem, som tro, att
det skulle vara en -olycka att lämna makten i händerna på de bredare
lagren, men jag tror, att det är eu olycka att lämna den åt endast
en grupp av dessa bredare lager. De, som befolka landsbygden och
där sköta den viktigaste av våra näringar, äro lika berättigade till
inflytande som någonsin arbebarme i våra städer. Det är -den ensidighet
i kompromissen, vilken här framträder och som uteslutande gynnar
arbetareklassen, som gör, att jag ej bär kunnat biträda densamma.
Nu tror jaig visserligen, att ifall förhållandena hädanefter skulle utveckla
sig på ett sådant sätt, att de bli till uppenbar skada för landet,
jordbrukarna i vårt länd skolla veta att sammansluta -sig för att
på det sättet söka bilda en motvikt mot ett ensidigt klassvälde, och
jag tror att den förhöjning av åldern för valrätt till landsting och
sålunda även till första kammaren, som kompromissen innehåller,
öppnar en möjlighet för jordbrukarna, om de enigt och mangrant
samlas, att kunna bilda i första kammaren någon motvikt mot arbetarn©,
men jag tvivlar högeligen på, att en sådan samling kan
komma till stånd, förr än nöden obönhörligt- driver därtill, och diet
skall gå ganska långt innan -det sker.

För övrigt är jag av den meningen, att det skulle varit riktigast,
ifall man hade tillfrågat folket i val om dess mening angående en
så genomgripande omgestaltning som den, vilken nu här är å bane,
innan den hade drivits fram. Och min tro är, att ifall i dag utskottets
förslag skulle förkastas och folket finge tillfälle att isäga sin
mening, redan nu en ganska stark sammanslutning mellan våra jordbrukare
skulle komma till stånd i syfte att den föreliggande fråga»
måtte få en för vårt land gynnsammare utformning och gestalt än
den, som kompromissen innehåller. För min del ser jag ingen olägenhet
av att frågan i dag faller; tvärt -om.

Jag yrkar alltså, herr greve -och talman, avslag å såväl .Eaingl.
Maj ds som utskottets föreliggande förslag.

Herr Hellberg: Herr talman! Det är ingen av mina motståndare,
som bär föranlett mig att begära ordet, utan det är en av
mina meningsfränder. Herr Kvarnzelius berörde ett par moment i

Tisdagen den 17 december, e. m.

5 Nr U.

förstakamraarprobleinet på ett sådant- sätt, att jag inte kan underlåta
att göra några erinringar däremot.

Han isynade förslaget om första kammaren i sömmarne och
fann sig idärefter kunna avfärda det såsom odugligt. Han anmärkte
först, att om de trettio medlemmar, som kammaren finge
utse, skulle väljas på en gång, så komme det att medföra
feottemva.l. Om återigen valet skulle ske varje år, bleve det
endast fyra att välja var gång, och då skulle minoriteterna
inom kammaren inte bli tillbörligen tillgodosedda. Hans kritik
riktade sig således, som herrarna finna, mot de båda yttermöjlig/heterna.
Men det finnes ju en tredje möjlighet, en som
i andra fall inte brakat vara motbjudande för herr Kvarnzelins’
skaplynne, nämligen medelvägen. Man kunde sålunda tänka sig, att
de ifrågavarande medlemmarna valdes vartannat år, det bleve sju
eller åtta varje gång, vilket ju borde både förhindra kotterival och
tillbörligen tillgodose minoriteternas rätt. Jag tror således, att detta
uppslag inte är avfärdat med den kritik, som herr Kvarnzelins riktade
mot det, och jag vill för övrigt hoppas, att även han inte ställer
sig så alldeles bestämt avvisande mot det. Om jag inte är alltför
illa underrättad har han själv förklarat, att om det kunde vinnas anslutning,
skulle han vara benägen att reflektera på det, och jag är
benägen att trio att detta förslag nu kunde ha haft vissa utsikter,
därest det inom den trängre kretsen av förhandlare i utskottet hade
rönt något tillmötesgående från högersidan. Jag tycker det är något
förvånande, att då man från den sidan med ett visst intresse bär framfört
förslaget om åldermannainsititution i stadsfullmäktige och landsting,
-inan inte känt sig något tilltalad av motsvarande förslag hven
för första kammaren. De skål, som gälla i ena fallet, synas mig dock
3cuna vara giltiga även i det andra. Jag kan väl inte tänka, mig, att
någon fördom mot förslagets ursprung härvidlag kan ha varit bestämmande.
Det har nämligen såsom bekant framförts av konstitutionsutskottets
majoritet vid förra riksdagen, och sedermera har statsministern
i sitt anförande till statsrådsprotokollet för den föreliggande
propositionen för sin del uttalat, att han ansåg uppslaget vara väl
förtjänt av beaktande.

Jag iskall naturligtvis nu inte ge mig närmare in på saken,
men jag tycker att i detta förslag ligger något, som är värt att taga
vara på. Om vi fänika på, hur vår representation är sammansatt, så
att andra kammaren kan sägas representera de särskilda orterna och
första kammaren i stort sett de olika länen — med några unadntag
visserligen —, så borde det inte vara så olämpligt, om eu mindre del
av första kammaren komme att representera- så -att säga hela riket.
Och det kan val inte gärna bestridas, att första kammaren har vidare
överblick landet runt och därmed större möjlighet att beakta personer,
som kunde förtjäna att inväljas i kammaren, än vad ett landsting
bär. Jag vill i förbigående anmärka, att denna självkomnriettering
betyder i siiälva, verket inte något annat än en fullständig organisk
påbyggnad av den förra, ordningen, ett -dubbelt medelbart val.

Kär herr Kvarnzelius ställde sig -så kritisk mot detta uppslag, så
näste jag saga, att det något överraskade mig, att han visade sig så,

Lagförslag

ang.

kommunal
rösträttsreform
m. m.
(Forts.)

Nr 11.

6

Tisdagen den 17 december, e. in.

Lagförslag jag vill inte saga okritisk — det vore kanske oartigt sagt — men
kommunal tillmötesgående mot förslaget om den 27-åriga åldersgränsen för
rösträttsreform valrätt till landstingen. Jag liar naturligtvis varit med om uppgöra.
ra. relsen ock känner mig bunden av den, men jag sade rent ut min me(Forts.
) ning om denna gräns inom utskottet ock förbehöll mig frihet att göra
detsamma i kammaren. Jag tillåter mig därför att med ett par ord
motivera min uppfattning, att denna »garanti» inte är mycket
lyckad.

Jag tror först och främst, att bestämmelsen inte blir effektiv. I
det fallet instämmer jag fullständigt med vad herr Alexanderson anfört,
och jag vill försöka att ytterligare klargöra saken genom att
för herrarna framställa, hur jag tror att dess tillämpning kommer att
ställa sig i verkligheten. Hur kommer, när 2 7-årstrecket imf örts, uppställningen
av kandidater till landstingen att försiggå? Jo, alldeles
säkert precis på samma sätt som hittills. 1). v. s.. de olika partiernas
förtroenderåd komma att förslagsvis nämna kandidater. Det är de
som ha initiativet, och herrarna tro väl inte, att dessa råd komma att
väljas dubbelt, så att man får ett förtroenderåd för andra politiska,
angelägenheter och ett särskilt för att uppsätta kandidater till landstinsgvalen
utan det blir naturligtvis precis samma förtroenderåd inom
de respektive partierna som besörjer det ena och det andra. När sedan
deras förslag skola granslkas och eventuellt bekräftas på partimötena
—■ ja, tro herrarne, att deltagarne i dessa få visa upp prästbetyg
på fyllda 27 år för att få vara med? Partimedtemmarne komma
till dessa möten precis som till andra, så att någon garanti för att
blott de, .som äro mer än 27 år gamla, deltaga i kandidatuppsättningen
finns inte. Och när kandidatlistan så är uppsatt och bekräftad
av de resp. pairtiiför,samlingarna, så blir valet endast en effektuera)®:
av det beslut, som är fattat på dessa. I 99 fall av 100 blir ingenting
förändrat. Således tro.r jag, ätt man måste säga, att hela denna
bestämmelses förment störa verkningar är en illusion. Jag har den
uppfattningen, att den betyder mycket, mycket litet. Även den
högre valba.rhetsåldern för landstingsman tror jag betyder relativt litet.
Till landstingsmän väljas i regel ånga som äro under 27—30
år gamla — .de undantagsfall, som kunan förekomma bekräfta endast
regeln. Likaså fean fordran på fullgjorda förtroendeuppdrag som
valbarhetsvillkor redan anses uppfylld utan att vara påbjuden.

Nej, vad som verkar avgörande, när det gäller att få någon artsfeilnad
mellan de båda kamrarna, det är val först och främst den
längre mandattiden till första kammaren, och den successiva förnyelsen,
men framförallt de.t medelbara valsättet. Den sovring som
kandidaterna få undergå i de olika partiorganisationerna inom landsting
och stadsfullmäktige är enligt min mening det betydelsefullaste.
Där tror jag, att man bär den bästa garanti som vid dessa val kan
åstdakommas för en kvalitativ uppsättning. Man naturligtvis får
man icke begära vad som jag tror ligger under ihögiems iver för 27-årstrecket: ett tvåkammarsystem i den gamla meningen d. v. s. sådant
att den ena kammaren skall företräda en (helt annan del av folket,
ett helt annat väljarelager än den andra. Båda måste vara bygg -

Tisdagen den 17 december, e. m.

7 Nr 11.

Ja .på demokratisk grund, det är den enda betingelsen, under viliken Lagförslag
man numer kan behålla ett tvåkammar,system. _ kommunal

Men 27-årstreeket är inte blott föga verksamt som garanti, utan rösträttsreform
även om det vore det, så kan det inte upprätthållas. Om också her- m. m.

rama bunde oss, som suttit i utskottet, för all framtid att inte mot- (Forts.)

arbeta det, så tror jag ändock inte, att det kan i längden upprätthållas,
därför att det är sakligt så svagt. Jag tycker verkligen det äi
underligt, att detta inte har framstått för var och en, som något prövat
saken. Ett åldersstreck på 27 år kunde kanske lämnas mera oaniastat,
om man hade särskilda väljarkollegier till första kammaren,
ehuru jag tror, att även i det fallet våra partiorganisationer skulle
gorå sig gällande på samma sätt ®om jag förut framhållit att de
komma att verka vid landstingsvalen. Men den orimligheten, att
för valrätt till landsting skall fordras en högre ålder än för att bil
vald till kommunalordförande eller för valrätt till andra kammaren
ja;, till och med för valbarhet till denna kammare, den kommer att
slå alla människor. Och då kan eu sådan bestämmelse inte bliva
långlivad. Det förvånar mig högeligen, att någon kan tro, att den
kan bliva det.

Det var egentligen detta jag ville säga, därtill som sagd närmast
föranledd arv min är-aide meningsfrände.

Mina meningamotståndare har jag i dag icke känt mig uppfordrad
att bemöta. Jag har frimodigt och oförskräckt slagits med dem,
när de stodo på höjden av sin makt. Nu äro de slagna och stadda, på
återtåg, och då tycker jag, att de böra ha rätt att tala fritt ur hjärtat
utan att möta mer motsägelse än strängt nödvändigt och denna
rätt ha de också i dälg. i fullaste mån tillgodogjort sig. Men jag kan
också gärna tillägga, att jag personligen tilltalats av den manliga förbittring
och grämelse, som uttalades av herrar Trygger och Aaby
Ericsson. Jag har själv befunnit mig i en .ungefär lika situation som
deras — hr Kvarnzelius erinrade när det var — jag vet, hur det
känns, och jag förstår dem fullkomligt. Eu liten invändning skulle
jag -dock vilja göra, då de båda två gåvo uttryck åt den uppfattningen,
att det var tämligen överflödigt av regeringen att tagai det
initiativ, som kommer att föranleda det beslut, vi nu snart Skola fatta.

Jag tror, att detta är en fruktansvärd felbedömning av situationen.

Vem vet, mina herrar, om vi, därest detta regeringens initiativ inte
både tagits, hade varit i tillfälle .att vidare debattera denna fråga?

Det är ganska ovisst. Men, som sagt, jag kan mycket väl förstå den
grämelse och den förbittring, som reser sig mot den oundvikliga nödvändigheten.

Kanske hade jag dock .av mina ärade motståndare kunnat vänta
att de i denna världsomvälvande tid, då så många vida större potentater
än de drabbas av ett än hårdare öde, skulle förmått höja sig till
en mera komparativ uppfattning och på grund därav se sitt öde något
mera filosofiskt, litet mera. överlägset. Det är mycket naturligt
att rasa mot ödet, när det går en emot. men onekligen är det mera
storslaget att taga det överlägset. Jag kommer ihåg ett yttrande av
en amerikansk författare, som sagt: om du måste giva bort din sista

Nr 11. 8

Tisdagen den 17 december, e. in.

Lagförslag penning, så igiv den som en kung och inte som eu smulgråt. Nu vill
kommunal- ia£ insinuera, _att herrarna denna gång skulle hava uppträtt som.
rösträttsreform smulgråtar, ehuru jag å andra sidan inte kan taga avstånd från den
m. m. uppfattning, som herr Zweigbergk framförde, då han tyckte, att på
(Forte.) vissa punkter eu viss snålhet röjde sig i högerns sätt att behandla,
författningsif rågan.

Men man kan naturligtvis inte begära, att denna kammares majoritet
skall vid detta avgörande tillfälle ändra sin politik. Och det utmärkande.
det genomgående karaktärsdraget för denna politik har
onekligen varit misstro mot vårt folks lägre lager. Jag tror, att detta
varit det. olyckliga draget i dess politik. En politik, väsentligt byogd
på misstro, blir alltid en steril politik till sist. Vi människor ikro i
hög grad beroende på huru vi behandlas. Om vi mötas med misstroende,
bli vi själva misstrogna, dorska, ovilliga och tvära. Om vi
återigen mötas med förtroende, känna vi oss uppfordrade att visa förtroende,
det blir nästan en förpliktelse att visa det tillbaka.

Från två båll på vänstersidan bär i dag uttalats den övertygelsen,
lätt vårt svenska folk kommer att kunna på ett för landet lyckligt
och välsigmelsebrimgande sätt, begagna de ökade rättigheter, som
nu skola tillerkännas det. Den ene talaren var herr Söderberg, som
på grund av egen erfarenhet ur innersta hjärta vittnade om sin tro
i detta hänseende och den andre talaren var herr Kvarnzelius, som
på grund av sin erfarenhet lika varmt uttalade sin därmed överensstämmande
mening. Och det är min förhoppning utan alla illusioner,
att det .svenska folket skall i det stora hela visa sia; värdigt det
förtroende, såra denna reform innebär, varigenom det kallas att såsom
fullmyndigt taga makten över och ansvaret för sina egna oden.

Herr Högberg: Herr talman! Den föregående talaren bär
framhållit svagheten i det föreslagna 27-årastrecket för valrätt till
landstingen. Men andra talare ha ju redan förut i dag framhållitskälen
för detta streck. Jag vill därför icke inlåta mig på den
frågan.

Herr Hellbergs yttrande om lämpligheten av en självkomplettering
av denna kammare var närmast riktat mot hans partivän herr
Kvarnzelius. Jag .anser mig därför icke heller böra gå in på den.
saken. För min dol kan jag gärna ställa, mig sympatisk för densamma.
Men jag vågar tro, att inom landstingen det för närvarande
icke ftinnes någon möjlighet att få den omfattad med välvilja.

I likhet med herr Ekman, som nyss talade här, fruktar jag, att
ett bifall till utskottets hemställan ökar möjligheten av ett klassväJlde
här i landet, men i olikhet med honom tror jag, att ett -försök till
sådant -mycket snart skulle mötas av ett allvarligt; motstånd -från
minoriteten, som blir utsatt för detsamma. Med denna Uppfattning
sjunker värdet av kompromissen i mina ögon, ty kompromissen, långt
ifrån att föra oss i fredens och samstämmighetens hamn, torde medföra.
att statsskeppet rätt snart kommer ut på ett hav, våldsammare
än det nuvarande, och sådant karl val icke anses vara. önskligt eller
lämpligt.

Tisdagen den IT december, e. m.

9 Nr 11.

Under förhandenvarande förhållanden och då jag icke vidare vill
upptaga kammarens tid, anhåller jag att få uttala min anslutning till
det yrkande, som framställts av herr Aaby Ericsson.

Herr Hjär ne: Herr greve och talman! Utan att i kväll i
nämnvärd män vilja förlänga våra överläggningar, anser jag mig
likväl som så många andra av kammarens ledamöter höra uttryckligen
ge till känna min ställning till dagens spörsmål. Enligt min
åsikt är det i hög grad olyckligt, att vi icke fått tillräcklig tid
på oss att grundligt behandla de nu föreliggande uppgifterna, som
så nära sammanhänga med varandra. Såväl ändringarna i kommunalförfattningarna
som de föreslagna ändringarna i grundlagarna
borde ha behandlats i ett större genomgripande sammanhang, än
vad som nu tyvärr har skett. Men då jag ändå icke vill taga på
mitt ansvar att rösta mot utskottets hemställan, avhåller jag mig
därifrån uteslutande på den grund, att Sverige just nu, då hela
världen så att säga står i brand omkring oss, icke får kastas in i
såväl utåt §om inåt uppenbar och upprivande tvedräkt, om också
blott genom en valstrid. Ty så högt uppskattar jag ingen författningsfråga,
att jag för dess skull vill tillbakasätta den närmaste
plikten mot fosterlandets välfärd i denna stund. För eventuella inre
oroligheter, som man ju har talat om, i och för sig skulle jag under
andra omständigheter icke hysa några slags bekymmer, och det på
samma gång otillständiga och barnsliga hot, som under de senaste
veckorna försports, tyvärr också från några av Konungens rådgivare,
lämnar mig alldeles kall och oberörd.

Eu viss lättnad i det avgörande, soan nu föreligger, finner jag
därutinnan, att jag aldrig kunnat betrakta vårt nuvarande riksdagsskick.
sådant det härstammar från 1865 års representationsreform,
såsom något definitivt eller något i högre grad tillfredsställande. Det
bär alltid enligt min uppfattning varit en stor brist, att rösträtten
varit förknippad med penningstreck i den ena eller andra formen.
Det är en illusion, att det ansvar, som onekligen bör åtfölja utövandet
av offentliga rättigheter, skall kunna fyllas väsentligen genom
att man betalar ålagda skatter. Det är ju t. ex. lätt nog för eu
eller, annan politisk mecenat att betala fattiga valmäns utskylder,
och i så fall blir det ju icke något bevänt med dessa valmäns personliga
ansvar. Därför kan jiag för min del icke fästa så stor vikt
vid utskyldsstrecket såsom en politisk garanti, på samma gång som
jag beklagar, att man i följd av hela frågans hrådstörtade behandling
icke kunnat finna någon annan form för ett verkligt personligt
ansvar i förening med kommunal och politisk rösträtt.

Däremot. ligger det onekligen eu synnerligen stor fara i rösträttens
plötsliga utsträckning till nya störa massor av folket. På
demokratiseringens vane. sig rätt eller gagn eller oundviklighet eller
oövervinnelighet för framtiden tror jag .visserligen icke mycket.
Jag är också övertygad, att rätt många nuvarande varma och hoppfulla
anhängare av denna demokratisering skola inom kanske icke så
lång tid komma på andra tankar, sedan de fått nya erfarenheter

Lagförslag

ang.

kommunal
rösträtter ef orm.
m. m.
(Forts.)

Nr 11. 10

Tisdagen den 17 december, e. in.

Lagforslag såväl från andra länder -som hemma hos oss. Den folkvilja, som
kommunal *''tyei''°Vas å demokratiens vägnar, är lika mycket som den'' »Guds
rösträitsreform nåd», som åberopas av autokratien, i själva verket blott ©n s. k.
m. m. i metafysisk storhet, som icke kan påtagligt uppvisas i den politiska
(Fort».) verkligheten. Den folkvilja återigen, som gör sig gällande i den

demokratiska valrörelsen, är alltför ofta eu industriprodukt av partiorganisationerna
och deras agitationsmaskiner och visar sig därigenom
tämligen oberoende av (valmännens rent personliga tänkesätt.
Därav kommer det sig också, att demokratien så gärna slår
om i plutokrati och oligarki, ja till och med i monarki, ålit eftersom
de makter äro beskaffade, som skaffa sig herraväldet över partiorganisationens
maskineri. Den demokratisering, som vi nu ha uppnått
eller som står för dörren, hetyder emellertid också någonting
annat. Den betyder åtminstone utplånandet av de återstående spåren
av vårt gamla, helt och hållet förlegade och icke alls beklagansvärda
ståndsväsen. Vid den senaste representationsreformen av år
1866, varom här så många talare hava påmint, strökos de båda s. k.
högre stånden. Nu strykas, kan man säga, de båda andra. Jag tror
icke, att det koUuner att lyckas de särskilda samhällslager, som
socialdemokratien anser sig representera, att bygga upp ett nytt
stånds- eller klassvälde i sin egen stil, amen svåra förvecklingar
ha vi utan tvivel att motse och genomgå inåt och utåt, innan eller
så framt vårt folk skall uppnå ett i sanning helgjutet författningsliv.

För att nu kunna stå oss något så när i de tider, som vi ha att
vänta, voire det utan tvivel av särskild betydelse, om vi kunde på
att någorlunda gott sätt lösa det s\ k. förstakammarproblemet.^ Jag
skall icke här i denna sena stund närmare inlåta mig på de ömtåliga
frågor, som sammanhänga med det problemet. Jag vill helt
enkelt uttala min tillfredsställelse därmed, att utskottet icke stängt
vägen för detta problems lösning med bevarande av första kammarens
samband med de kommunala korporationerna.

Herr greve och talman! På grund av vad jag nu anfört, anser
jag mig kunna yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Åkesson, Nils: Herr greve och talman! De synpunkter,
som jag kan ha att framhålla, äro icke av den beskaffenhet,
att jag bör tillåta mig att närmare ingå på dem1, ty de ha
från flera håll här förut i dag under debatten blivit framhållna.
Jag anser emellertid, att denna fråga är av den vitalä innebörd,
att det hör vara vars och ens plikt att här säga ifrån, huru han
ställer sig till detta program. Jag vill då uppriktigt säga ifrån, att
det resultat, som vi i allt fall komma till, ej tilltalar mig, och ehuru
jag icke bär något yrkande att göra, måste jag såga ifrån, vad som
varit bestämmande för min ståndpunkt.

Jag tror för visso, att de skäl, som utskottets ledamöter böjt
sig för, äro plausibel. Jag skall därför icke tillåta mig att hava
något 7/rkande, som går i motsatt riktning mot det utskottsförslag,
som här föreligger. Men då man velat gorå gällande, att det är

Tisdagen den 17 december, e. m.

11 Nr 11.

folkets mening, som synes igenom i regeringens förslag, tillåter jag Lagförslag
mig hava en däremot avvikande mening. Särskilt är detta för- ang'' ,
hållandet beträffande den del av frågan, som rör skattebetalnings- rödrättädorm
plikten. Jag är alldeles icke främmande för folkets tankar i denna m. m.
punkt, och för mig får jag säga uppställer isig den frågan: är det (Fort»,
rimligt, att den, som icke gör sin medborgerliga plikt, skall ha
medborgerliga rättigheter? Jag säger detta på grund av den -erfarenhet,
jag haft av min verksamhet i livet, och jag kan kanske åberopa
icke så liten erfarenhet härvidlag. Jag har också ställt denna fråga
till folk av olika partiriktningar, och jag har vid varje tillfälle fått
det syaret, att de alltid tänkt sig, ja, att det icke skulle falla dem
in att tro, att_ man skulle gå så långt i reformer, att man -skulle
ha medborgerliga rättigheter utan att fullgöra sina medborgerliga
plikter. Denna mening är verkligen så ingrodd i folkets medvetande
trots vad som sagts på många håll. Det kan hända, att jag närmast
grundar min erfarenhet på vad som är meningen bland landsbygdens
befolkning, men jag tror, att även hos flertalet av befolkningen i
städerna och industrisamhällena man har den uppfattningen, att
man bör ha fullgjort sina skatteplikter, om man vill göra. anspråk
på -att ha medborgerliga rättigheter.

Vad kommer -då följden att- bliva av en sådan reform? Jo.
otvivelaktigt kommer den att bliva, såsom -också sagts förut i dag.
ett massans välde. Det är mycket lätt att leda folket i -eu viss
riktning, om man besitter en viss förmåga. Den förmågan gör -sig
också gällande på många olika håll. Hur är det ställt t. ex. i
fackföreningarna och på många andra områden? Där är det så, att
många gånger -man icke har någon rösträtt, förrän man betalt sin
avgift. Hur blir -det i -detta fall i det kommunala liv-et? Jo, där
kommer man att kunna gorå sin röst gällande, utan att man har
betalt sina avgifter till stat och kommun. Det kommer otvivelaktigt
att utnyttjas. Dessa ungdomar, som i regel hava ganska störa inkomster,
men som icke äro bofasta och icke hav-a utmätningsbara
tillgångar, bry -sig icke om att betala -sina skatter, men när det kommer
till frågan att göra sin röst gällande vid en kommunalstämma
eller val. -då kunna de mycket väl kommenderas fram och göra sin
röst gällande. »Tag kan icke finna, att detta är rättvist, och det
är icke allenast jag och -det parti jag tillhör, som ha -den meningen,
utan det är -en känsla, som gör sig gällande såväl inom den del av
folket, -som ansluter sig till de liberala idéerna, som ock inom ''socialdemokratiska
kretsar. Och det är icke heller n-og med, att denna
känsla gör -sig gällande i den kommunala förvaltningen, utan även
i det politiska liv-et. Här det nu särskilt gäller sammansättningen
av första kammaren, -så kommer denn-a fråga också därvidlag -att hava
en mycket stor betydelse.

Det är på grund av dessa, synpunkter, som jag, herr talman, icke
kan vara tillfreds med här föreliggande förslag. Jag kommer, såsom
jag i början nämnde, icke att göra något yrkande, men jag liar
icke kunnat underlåta att uttala mina betänkligheter mot en så
genomgripande reform.

Kr 11. 12 Tiedagen den 17 december, e. in.

Lagförslag Herr Ekman, Carl Gustaf: Herr talman! J ag har begärt
kommunal orc^ a<J besvara ett ipar anmärkningar, som under diskussionen
rösträttereform, riktats mot den uppfattning, som tagit sig uttryck i det liberala
m. m. partiets arbete för och anslutning till det nu föreliggande förelaget.
(Torts.) Innan jag besvarar dessa anmärkningar, ber jag dock att få säga

några ord med anledning av det replikskifte, som förekommit mellan
ett par av mina meningsfränder i denna kammare, vilka erfarit
en känsla av besvikelse över, att ett särskilt framfört projekt i förstakammarproblemet
icke i detta sammanhang kommit till närmare utformning.
Jag vill då blott säga, att jag har svårt att förstå denna
besvikelse. Om man i likhet med mig och enligt min övertygelse hven
med samtliga dessa talare anser sig kunna med förtroende lägga i
folkets hand avgörandet av alla de störa frågor, som hädanefter komma
att avgöras av demokratien, och om man tror, att detta projekt
i isig är sakligt berättigat och befogat och att det kommer att stå
sig vid en närmare detaljgranskning, då förstår jag icke den oro,,
som tagit sig uttryck i klandret mot att denna fråga icke redan nu
förts till lösning. Då, synes mig samma skäl som man anför för sin
tro på att övriga frågor i fortsättningen skola bliva losta till folkets
bästa, också gälla denna detalj i det störa problemet, och därför har
jag icke kunnat ansluta mig till dessa uttalanden.

Av de anmärkningar, som jag nyas antydde har en gjorts från.
högerhåll och den andra bär kommit från vänster. Anmärkningen
från högern har gått ut på en i åtskilliga talares anföranden som
en röd tråd löpande ansträngning att på vad man kallar den liberala
undfallenhetens konto lasta, att den nu föreliggande reformen genomdrives
så brådstörtat och fullföljes, trots att den måste sägas vara
i flera avseenden illa avvägd och bristfälligt utformad.

Äro dessa förebråelser berättigade? Jag måste för min del svara
nej. Den verkliga orsaken till nämnda förhållande är enligt mitt
förmenande, att högern själv så länge och iså omotiverat hindrat genomförandet
av tidigare framförda och bättre utformade förslag,
att inär lösningen slutligen måste ske, den får företagas i en situation,
som utesluter en mera detaljerad prövning.

Bevisen för riktigheten av detta påstående bär den ene högertalaren
efter den andre levererat. Här har nämligen från åtskilliga
håll på den sidan sagts, att den lika rösträtten för alla beskattade
är uttrycket för vad man anser vara riktigt och rätt. Här har i dag
icke invänts ett enda ord mot den kvinnliga rösträtten. Här ger man
de mest ampla vitsord åt en reform, sådan som den liberala regeringen
föreslog vid årets lagtima riksdag, ilen när mot denna reform
nu sakligt sett ingenting finnes att anmärka, då uppställer sig naturligtvis
den frågan: varför tog man icke den reformen då den bjöds?
Här föreligger, såvitt jag kan förstå, det mest obestridliga prov på
det slag av konservatism, som i ordets fulla mening är motsatsen
till samhällsbevarande; och jag måste gent emot herr Aahy Ericsson,
som i sitt anförande sökte demonstrera att det dock alltjämt fanns
mod kvar i denna församling, säga att den attityden påminner om
tjuren, som försökte stå emot det framrusande tåget. Den vittnade

Tisdagen den 17 december, e. in.

lo År 11.

Icke så mycket om befintligheten av mod som fasthellre om eu lycksalig
okunnighet om det verkliga läget och om oemotståndligheten
hos de krafter, mot vilka man försöker rida spärr.

Jag skall också be allt få säga några ord med anledning av den
anmärkning, som ifrån vänstersidan gjordes gent emot mina meningsfränder.
Herr Ström ansträngde sig till det yttersta för att beteckna
det nu föreliggande förslaget såsom genomuselt och förkastligt. Häri
sökte särskilt gona gällande, att orsaken till att förslaget från demokratisk
synpunkt icke vore fullgott utan att det vore tvivelaktigt,
skulle vana den, att det härstammade från borgerligt, håll. Endast
genom en samverkan hellan höger- och vänstersocialister skulle, yttrade
han ordagrant, man »på rena linjer komma fram till ett verkligt
resultat.» »Rena linjer» ur demokratiskt synpunkt var det ja! Vad
säger då erfarenheten om dessa »rena linjer»? Ja, vi hava många
vittnesbörd från den närmaste tiden. Vi hava vittnesbörd från Finland
om, hur det gick pär ett utslag av allmän rösträtt och enkammarsystem
där gick herr Ströms meningsfränder emot. Vi hava ytterligare
(utslag av dessa »rena linjer» från Ryssland, där.konstituanten
jagades hem med gevärskolvar. Vi stå i dessa dagar inför en ny
sådan tavla när man i Tyskland på det håll, där man ser med herr
Ströms ögon och tänker herr Ströms tankar, förvägrar det tyska
folket en snart sammanträdande riksförsamling. När de »rena linjerna»
te sig på dylikt sätt, då måste jag säga, att man borde vara
något mera lågmäld, när man talar just om dem. Nog går det för
sig att framställa demokratiska anspråk, så länge man tror sig partitaktiskt
sett förtjäna därpå, Men om man ger demokratiens grundprinciper
en god dag, när dess verkningar gå en emot, då är det
för dem som så handla sannerligen ingen anledning att framträda som
de speciellt pålitliga och äkta målsmännen för demokratien. Här
finnes det, enligt mitt förmenande, herr talman, gott ram i utvecklingen
för den borgerliga demokrati som är beredd ätt förverkliga vad
den finner vara rätt, oberoende av om den därpå möjligen för egen
del förlorar eller icke.

Ja, herr talman, i olikhet med åtskilliga talare, som här haft
ordet, tror jag, att vad som ©ker här i dag kommer att bliva till
det (svenska folkets lycka. Jag tror, att landets ärenden vila bäst i
folkets -egna händer, och det är vad som kommer att ske genom det beslut,
som riksdagen nu snart går att fatta.

Jag hemställer, herr talman, om bifall till den föredragna paragrafen
enligt utskottets avfattning.

Herr Lindgr en: Herr greve och talman! Om svenska folket
i val haft tillfälle eller möjlighet -att uttala sin mening i denna ytterst
betydelsefulla, fråga, något som jag anser hava varit rätt och tillbörligt,
och flertalet därvid uttalat sig för antagande av de bestämmelser,
som utskottets förslag innehåller skulle jag icke hava vägrat min
röst för förslaget. Då detta emellertid icke skett och jag är fullt
och fast övertygad om, att det stora flertalet av det svenska folket
skulle hava uttalat sig mot särskilt det obeskurna skattebetalnings -

Lagförslag

U7UJ.

kommunal
rösträtt.»r<Jform
m. m.

(Forts.)

Nr 11. 14

Tisdagen den 17 december, e. m.

Lagi™Ua streckets slopande och den våldsamma övergången genom bestämmelkommunal
®enia. om. landstingens, städs- och kommunalfullmäktiges upplösande
rösträttsreform, kan jag icke med gott samvete giva min röst för utskottets förslag
m- m- Jas har nämligen den bestämda uppfattningen, att landets, sekelgamla
Forts.) författning är en sa dyrbar folkets egendom, att representanterna i
riksdagen icke hava rätt att utan folkets hörande och medgivande
bortkasta eller äventyra densamma.

En annan sak -som gör mig mycket betänksam är, att ingen av demånga
talare från riksdagens olika partier, som bär i dag yttrat sig,
varit fullt nöjd med förslaget. Däremot torde visserligen ''kunna invändas,
att kompromisser sällan eller aldrig fullt tillfredsställa någon^
men man brukar i alla fall åtminstone samma -dag kompromissen
ingås vara besjälad av en önskan, att kompromissens bestämmelser
skola hållas och respekteras. Att vänsterpartierna emellertid icke
ämna respektera den föreliggande kompromissenis bestämmelser, framgår
dock tydligt bland annat av herrar Al-exanders-ons, Olof Olssons
och Hellbergs anföranden, till vilka dessa herrar i framtiden nog torde
finna anledning att referera.

Herr greve och talman, jag anser mig icke kunna framställa något
yrkande.

Herr Jes person: Herr talman.! Från visst håll bär det
gjorts ett uttalande, att d-et endast skulle vara vänsterpartierna, som
gjort^ eftergifter i denna angelägenhet. Hur man kan komma med
ett sådant påstående, är för mig oförklarligt, ty enligt mitt förmenande
ha eftergifterna ännu så länge gjorts uteslutande å de borgerliga
partiernas sida. Enligt min tanke borde dessa eftergifter hava
gått så pass långt, »om man i högerpartiets motion gjort. Kravet på
betalda skatter, att man skall hava fullgjort sina medborgerliga skyldigheter,
innan man kan få några medborgerliga rättigheter, finnes
hos störa grupper till och med inom det socialdemokratiska partiet,
dock huvudsakligen i landsorten. Socialdemokratien regeras från
Stockholm, och dess resolutioner och beslut dikteras i denna tstad. I
allmänhet hava socialdemokraterna på landsbygden icke mycket att
säga inom dessa organisationer, men om de finge göra sin röst hörd,
såsom de verkligen mena och tänka, skulle det låta på annat sätt, än
vad man får höra i Sveriges riksdag. I deras egna organisationer
hålles -det mycket strängt på betalningen av kontributionerna, och de,
som brista därutinnan, hava det synnerligen oangenämt, ty de utsättas
för alla möjliga trakasserier och förföljelser. Det är mycket egendomligt,
att just på de håll, -där man håller så styvt på betalningen av
sina avgifter, utgår man icke längre, när det gäller den förnämsta
sammanslutningen inom isamhället, nämligen istaten, från samma princip,
utan -då är man fri från -dessa krav, som man -själv så -strängt yrkar
på i -sina egna organisationer. Såvitt jag förstår, skulle väl statssam-hället
ändå vara den allra förnämsta sammanslutningen, och därför
borde alla vara angelägna om, att till detta samhälle betala sin
andel för -dess uppehållande.

Det bär också från samma håll is-agts, att den förh-öjda valrätts -

Tisdagen den 17 december, e. m.

15 Nr 11.

åldern är en klasslag-, som Irovudsakligen träffar arbetarna. Det är
för mig oförklarligt, hur man kan komma med ett sådant påstående,
ty det är väl alldeles tydligt och klart — något som också uttalats
från ett par andra håll bär idag —- att denna bestämmelse träffar den
ene likaväl som den andre, vare isig han hör till höger- eller vänsterpartiet,
till de borgerliga eller till socialdemokratien. Det är därför
enligt mitt förmenande endast ett utslag av vissa agitatorers lust att
behålla lämpliga agitationsmed el och okritiska massors godtagande
av allt vad dessa agitatorer förkunna, som kan motivera ett dylikt
påstående, samt möjligen också en viss diplomati av herrar Ström
et consortes för att dölja den belåtenhet de känna, men icke vilja
■erkänna för att icke bliva berövade sitt existensberättigande som agitatorer.
Om de skulle visa sig belåtna med föreliggande förslag,
vore det ingen mening i, att dylika herrar fortfarande bedrevo isin
verksamhet som de nu gorå. Det är därför som de ovillkorligen vilja
göra gällande, att de äro så missbelåtna, men min innersta meningär,
.att de i grund och botten äro ytterst belåtna med vad som bär är
föreslaget.

Den kommunala rösträttsfrågan borde, isåvitt jag förstår, hava
lösts i sammanhang med ett bebådat författningsfårslag och helst efter
antagandet av ett nytt kommunalt skatteförslag och icke på så iösligt
sätt »om nu bär skett.

Herr Kvarnzelius ansåg, att om detta förslag antoges och folket
finge vara i fred, allt då skulle gå väl. Ja, om folket finge vara i fred
för agitatorer, skulle inycket vara annorlunda, än det för närvarande
är. Då hade det krav, :som nu framförts, icke alls kommit på det
sätt, som nu skett. Det är nog i allmänhet så, att det huvudsakligen
är agitatorer, som framalstrat detta krav så strängt, som det nu har
framkommit från vissa håll.

Då jag icke anser föreliggande utskottsförslag för landet nyttigt,
kan jag icke däråt giva min röst. Jag ber därför att få yrka avslag
på detsamma och anser att folket i val borde höras före beslutets fattande
i denna angelägenhet.

Herr Alexanderson: Herr talman! Jag uppkallades av en
ärad talare på Örebrolänsbänken, som bland andra åberopade även
mig såsom hemulsman för att man på vänstersidan icke ämnar respektera
denna kompromiss. Jag ber för min del få bestrida, att jag
har givit någon anledning till ett sådant missförstånd av mina ord.
Jag har i .anledning av de antydningar, som av flera talare gjorts
därom, att det Skulle finnas en sorts moralisk plikt att låta bestå för
framtiden diet verk, särskilt ifråga om åldersstrecket för landstingsmannaval,
som vi nn gå att grundlägga, framhållit, att någon sådan
moralisk förpliktelse icke existerar, något som också under utskottets
förhandlingar berörts. Jag bär endast erinrat om, att någonting sådant
‘enligt sakens natur icke kan existera.

Det kan väl heller icke för någon i denna kammare, som kastar
en blick tillbaka bara på den tid, som han själv varit med i det politiska
livet, vara förborgat, att sådana överenskommelser naturligtvis

Lagförslag

ang.

kommunal
rösträttsreform
m. m.
(Forts.)

Nr 11.

It)

Tisdagen den 17 december, e. m.

Lagförslag hava eu för framtiden bindande verkan. Detta redan därför att

kommunal c^e rPersoner’ som komma att handla i framtiden, delvis äro andra.
röstråttsreform Men till och med om det vore samma personer, måste de naturligtvis
•f m. m. vid olika tidslägen handla efter vad värjo tidsläge bjuder. Jag har

(Forts.) därför tillåtit mig — icke alls såsom någon sorts representant för

vänsterpartierna utan såsom en, som framställer fria reflexioner angående
värdet, ur högerns egen synpunkt, av den linje, som den här
valt att gå — att framställa anmärkningar mot bräckligheten av deri
vall, som man här tänkt sig resa.

För elva år sedan var det ju många, som byggde sitt hopp på att
den då såsom grund för första kammaren ilagda 40-gradiga skalan
skulle harva lång livstid och visa sig bindande för framtiden. Yi hava
nu efter elva år sett, hur det har gått. Det finns icke någon, som
här i dag ens rest det anspråket, att vad som skedde för elva år sedan
skulle kunna binda någon av oss nu, och så kommer det utan
tvivel också att gå med 2 Tvärstreck et i framtiden. Evad det får det
ena. eller andra ödet, icke kommer detta öde att bero därpå, att idel
skulle existerat eller anses existera något moraliskt band att allt
framgent hålla fast därvid.

Herr vice talmannen: Herr talman! Då man vågar begära
ordet i en fråga, när diskussionen pågått åtskilliga timmar och beslutet
är .så gott som fattat redan innan diskussionen började, så bör
man be om ursäkt. Jag gör det odk och lovar att icke yttra många
ord. Jag talar nämligen vaäkan för att övertyga någon i kammaren
eller för mina kommittenter, utan jag har samma avsikt, som en ärad
talare på Ivalmarbänken under förmiddagen uttalade, att få till protokollet
intaget iden mening jag hyste i föreliggande fråga.

Jag vill då först som som sist säga, att jag icke under några
förhållanden kan medverka till framgång åt det kompromissförslag,
som utskottet här har bjudit oss. Många äro orsakerna därtill, men
jag vill blott nämna det förnämsta. Det är därför att icke denna
stora, viktiga fråga har fått behandlas i ett sammanhang, utan blivit
splittrad och lösryckt. År det verkligen så bråttom med att demokratisera
vårt land, lätt vi icke kunnat lugna oss några veckor för att
få hela denna stora författnings!''råga oss förelagd på en ordinarie
riksdag. I stället har man slitit sönder den och framlagt en del vid
denna urtima riksdag, sammankallad för helt andra ändamål, och
där sannerligen icke någon av kammarens ledamöter, då de fcommo
till riksdagen, tänkte sig, att de några få dagar före jul och efter det
betänkandet legat på bordet en dag, då kammaren var upptagen av
andra ärenden, skulle få en så viktig fråga med sådana allvarliga
konsekvenser att avgöra.

Visserligen bär i motiveringen till detta utskottsbetänkande givits
vissa löften och försäkringar om att en kammande riksdag skall
infria dem. Man har dock i dag under diskussionen från åtskilliga,
håll hört, att det icke är så helt med dessa löften, ''ehuruväl sent omsider
utskottets ärade vice ordförande här försäkrade kammaren, att
dessä löften komme obrottsligen att hållas. Är verkligen denne vice

Tisdagen flen 1/ december, e. in.

17 Nr It.

ordförande så mäktig, att lian i slutet av år 1918 kan avgiva ett sådant
löfte! Vet lian vad 1919 och 1920 års riksdagar komma att
besluta med denna kammare vald efter sådana grunder, som vi nu stå
i bregrepp att antaga?

Att framställa något yrkande om avslag är meningslöst.

Hans excellens tuerr statsministern Eden: Herr talman! Här jag
Ilade äran att inleda denna debatt, uttryckte jag- den förhoppningen,
att densamma icke skulle i någon övervägande grad ägnas åt polemik
de olika parterna emellan, på grund av det läge van Irägan befann
sig. Jag gav också för min del en sådan läggning åt mitt inledningsanförande,
som avsåg att uttrycka regeringens önskan att för sm idel
undvika sådan polemik, och sam motsvarade vår uppfattning, att i
den enighet, som kommit till uttryck i utskottet, också läge en viss
borgen för den fasta grund på vilken den kommande uppgörelsen
skulle komma att vila.

dag kan icke förneka, når vi nu stå vid slutet av denna diskussion,
att den syn på frågans så att säga psykologiska läge, som jag
djärvdes att uttrycka vid dess början, har blivit en smula besviken
och att det icke är utan vemod, som jag blickar tillbaka på dessa
timmar av anföranden, vilka — det torde ursäktas mig, om jag säger
det — i så många fall synas mig hava gått på sidan av vad denna
tid, denna fråga och vikten av detta avgörande egentligen bort
kräva. Detta skall ändock icke förleda mig, herr talman, att låta
indraga mig i den polemik, som jag från början har förklarat mig
önska undvika, så många anledningar som också kunde finnas därtill,
ike .minst i det anförande, som omedelbart följde på mitt i början av
diskussionen, och som i sanning utgjord® en rätt ovanlig illustration
till samförståndets anda i denna torfattningsfråga. Jag skall av detta
anförande endast taga upp ett par punkter, icke egentligen i polemiskt
syfte utan för att därtill anknyta än en gång några reflexioner
över vad jag anser vara kärnan i denna situation, under vilken
kammaren nu går till beslut.

Den första av dessa punkter i herr Tryggers anförande var den,
som av honom fick sin utformning i ungefär följande ord: »Att skapa
en dylik situation», — den situation, i vilken riksdagen och landet
nu befinner sig —, »det är oförenligt mod en statsmans plikt att tillse,
att ledningen ej tages ur hans händer.» Anmärkningen sammahfaller
i viss man med vad jag hade tillfälle på förhand uttala, att
jag förväntade, nämligen den allmänna misstämningen över att man
nödgas gå till beslut så hastigt, så »brådstörtat» och under sådana
förhållanden som nu. Men jag kan icke undgå att förvånas över att
anmärkningen kunde få en sådan form. Ty om det är något som borde
vara klart, så är det väl det, att det icke är vi, denna regering,
icke jag som har äran att vara denna regerings chef, som har skapat
denna situation. Och det är heller icke sant utan motsatsen till sanning,
när herr Trygger påstår, att genom våra åtgöranden ledningen
har tagits ur våra händer.

Första kammarens protokoll vid urtima riksdagen 1918. Nr 11. 2

Lagförslag

ang.

kommunal
rösträttsreform
m. m.
(Portu.)

Nr 11. lö

Tisdiigen (ten IT december, c. in.

Lagförslag

ang.

kommunal
röiträttsreform
m. m.
(Forts.)

Det första iledet i herr Trygger» sats beror på den grundläggande
missuppfattning av hela utgångspunkten för iförfattningsfrågoruas
framförande vid denna riksdag, som från sä många håll hava gjorts
gällande här. Det förefaller som om lian trodde, att ifall icke regeringen
hade kommit, på den idén att framlägga sitt författningsprogram
vid urtima riksdagen, då skulle man hu sluppit ur detta
tvångsläge, då skulle man haft tillfälle till lugnt övervägande, då
skulle man ha sluppit »hastverket» och fått gå på de jämna vägar,
som man varit ivan att vandra. Jag skall tillåta mig återigen påpeka,
att detta innebär ett fullkomligt felbedömande av ställningen.
När regeringen framlade förslaget — det är sagt förut, och det skall
upprepas •—• redan vid denna urtima riksdag, så var det därför, att
tiden icke tålde något uppskov. »Undfallenhet»! — säger anan; regeringen
har fallit undan för larmande demonstrationer», den har givit
sig för en starkt »uppjagad folkstämning»! Nej, det är icke så,
och det var icke så. Det var icke demonstrationer, uppvuxna ur tillfällig
upphetsning, det var icke eu folkstämning uppjagad bara som
en reflex av revolutionerna i Tyskland såsom herr Trygger syntes
antyda —• det var en grundmurad, länge mognad rörelse inom mycket
stora samhällslager här i Sverige, som gav oss den känslan och den
övertygelsen, att nu kunde anan och nu borde man icke vänta längre.
Var skulden ligger till .att överhuvud taget en så orolig stämning vid
ifrågavarande tidpunkt uppkommit, det skall jag icke här utsaga^ för
att icke såra. Men jag vill påpeka, att det är icke möjligt för dem,
som hava motsatt sig reformer i tid, att därefter, när ögonfblicket blir
pressande och när ,så oerhört mycket utifrån bringar till kokpunkten
harmen och missnöjet, det är icke då möjligt för dem, att komma och
säga: det beror på undfallenhet hos regeringen att den icke bemästrar
en sådan rörelse.

Regeringen har ännu mindre genom sitt- initiativ låtit ledningen
tagas ur sina hinder. J-ag har sagt det förut, och jag upprepar
det, att det var just vårt initiativ, som gjorde det möjligt för regeringen
att tvärtom behålla ledningen av den demokratiska rörelsen i
landet och lägga den i den lugna och lagliga utvecklingens fåror. Det
är icke för den ärade chefen för denna kammares majoritet någon
hemlighet, att regeringen har betraktat lösningen av denna författningsfråga
icke bara som ett nödvändigt villkor för att den över huvud
taget skulle kunna taga ansvaret av en fortsatt ledning av ståtsstyrelsen
utan också, som ett nödvändigt villkor för att vi skulle kunna.
hoppas på. en lugn, fortsatt framåtgående utveckling bär i Sverige
och slippa kastas in i en kris, vars dimensioner och vars art ingen
kunde förutsäga. Och hur är .det för resten möjligt att å ena sidan
saga: »Allt detta beror på, att regeringen icke behållit ledningen»,
att å ena sidan hopa anmärkning efter anmärkning emot iden uppgörelse
som kommit till stånd — för att icke tala om regeringens förslag,
vilket jag nu för att spara, tid och för att icke onödigtvis egga
till fortsatt polemik skall lämna åsido — hur är det möjligt, säger
jag, att man hopar deissa förebråelser mot regeringens ledning, att
man hopar dessa anmärkningar mot uppgörelsen, och dock själv av

19 Nr It,

Tisdagen den 17 december, e. m.

sin fosterländska ansvarskänsla drives till att yrka bifall till samma
uppgörelse? Svaret pa den frågan skall för framtiden, tron jag, kommunal
bliva avgörande för bedömandet av den ena ocli den andra stånd pull k - nsiräMsreJorm
ten i denna stund. Det är icke så, att någon nu kan krypa undan, m. m.

gömma sig undan bakom den känslan, att det som bjudes loke är till- (Kolt».)

fredsställande, och så undandraga sig att giva sin röst för utskottsförslaget.
Det borde icke ens vara så, att man skulle kunna såga:

»Detta är oantagligt, jag kan icke vara med på det», och så sluta
med den underliga slutledning, som gått igen i flera yttranden: »jag
gör intet yrkande». Det borde vara sa, att var och eu inom denna
högt betrodda församling lika så väl som ledamöterna i regeringen
känner, att ansvaret ligger på var och en av oss, att var och _ en av
oss får vara beredd att taga konsek v enserna av det votum, nan i kväll

kommer att avgiva. . .

Regeringen för sin del bär redan uttryckt sm mening. Jag har
alltjämt den största anledning att hoppas, att denna kammare också,
trots allt som har sagts från olika håll, skall vara av samma
mening, att nit Skall steget talgas. Men nog hade det val ändock varit
ur alla synpunkter bra mycket lyckligare, om icke i debatten även
från så många, som nu vilja rösta sitt ja för utskottets förslag, (både
komit fram så övervägande mycket av vad den förste talaren kallade
»grämelse». Det är väl en gång så, åtminstone är det min erfarenhet,
att i vissa mycket viktiga, djupt anisvarstyngda ögonblick
— och jag har haft en del sådana under den korta tid jag bär beklätt
min nuvarande ställning — man blir tvingad att säga tia eller
nej, att handla eller icke handla, tvingad av sin ansvarskänsla med
hänsyn till ställningen i landet och till landets framtid. Vad batar
det då att samtidigt med att man säger ia också förklara: .Tåg säger
ja, med grämelse! _ .

Intet stort avgörtaoide, där meningarna bryta sig våldsamt mot
■varandra, vinnos utan offer på större eller mindre punkter för den
som får lov att slå till. Här har utan tvivel gjorts offer, om vi
skola, använda ett i och för sig så olämpligt ord, och de ha gjorts
från båda sidor. Men om så är. varför ha de gjorts? Naturligtvis,
för att använda, uttryck som den förste talaren så gärna använder, för
landets skull, för landets lycka, därför att det just nu är behövligt
och nödvändigt.

Låt oss då, mina herrar, lägga gräm elsen åsido både pa den ena
sidan och på den andra. Skulle det ändock icke vara möjligt att.
när nu ut,dkottets olika memngsgrupper, så starkt åtskilda som de
varit, likväl (hava lyckats att samla sig omkring ett förslag, som kan
bliva riksdagens beslut, — skulle det icke vara möjligt att när bakom
detta beslut ligger så mycket av stark övertygelse, att. nu skall ett
dort, ett avgörande steg tagas, skulle det icke vara möjligt mina herrar,
att vi då kunde lägga åt sidan denna grämelsestämmingen, denna
gråväder,sstämningen, som nästan tyckes hava flyttat in i riksdagens
ram från det bedrövliga, vädret i morse, när överläggningen
började? När jag gick hit i afton, hade himlen klarnat, månen lyste
och stjärnorna tindrade, och landskapet var ett helt annat. Och jag

Nr 11. 20

Tisdagen den 17 december, e. m.

Lagförslag Yrande icke undgå att gona den reflexionen, att nog- vore det val dock
kommunal besynnerligt, om icke riksdagens första kammare, när nu som jag antarösträttsreform
ger dess störa flertal .godkänner utskottets förslag, skulle känna även
m- m. de, lätt himlen klarnar en smula över oss alla genom detta beslut, som
(Forts.) vi istå i begrepp att fatta.

_ Det är ''råsst, mina herrar, att ovädersmolnen över vårt land hava
varit skockade och tunga. Det är visst, att det började riva i ide
skyarna den dag, då utskottes kommuniké om uppnådd enighet kom.
.Tåg vill icke påstå, att allt Skall hilka, ett ideallandskap i månljus
och stjärnglitter, om eu detta beslut fattas och kommer till utförande.
Men vi hava rätt, och vi hava en skyldighet mot obs själva att dock
känna, att vi åtminstone skingra det djupa töcken, 30m hotade, om
vi fatta det heslutet. Nog ligger det någonting i den handlingen isorn
förtjänar annat än uttryck för besråkenhet, barm och oro. Det ligger
den manliga beslutsamheten att taga steget, när det gäller och
det ligger också det förtroende, som jag vet att alla till sist innerst
ändå ha, att detta svenska folk, vars demokrati man nu är färdig att
i stort sett lägga på de fasta grundvalarna, verkligen duger till att
uppbära den demokratien.

-Tåg anhåller, mina herrar, än en gång att få anbefalla utskottets
förslag till antagande, och jag anhåller att få gorå det med den
livliga, förhoppningen, att det icke skall ske bara i den undertryckta
missbelåtenhetens luft, utan att däri också skall mängas in någonting
av förnimmelsen, att aldrig har i själva verket första kammaren gjort
en större, en viktigare och för landet mera betydelsefull gärning är
genom detta kommande beslut.

Herr Trygger: Herr talman, håna herrar! Innan jag säger
några ord med anledning av herr statsministerns yttrande, ber jag att.
få vända mig mot några talare från den liberala sidan, vilka hava
gjort den anmärkning mot högern, att rå vid lösningen av förstakammarproblemet
helt och hållet uppgivit den ståndpunkt vi förut intagit,
nämligen att söka tillgodose en högre och bättre kvalifikation på
första kammarens ledamöter.

Det förvånar mig, att ifrågavarande talare kunna tillvita oss fel i
Åtsitta avseende, då de icke hava, gjort någonting .själva. Regeringens
förslag har ju icke ett ord till förmån för någon garanti i nämnda
hänseende i fråga om första kammaren, och dessa, herrar hava ju helt
och hållet anslutit isig till regeringens förslag. Om de verkligen ansågo,
att dylika garantier voro nödvändiga, hade det väl varit deras
.skyldighet att väcka förslag i den riktningen, men det hava de icke
gjort, trots det att enligt regeringens förslag första kammaren skulle
hava erhållit mindre garantier för kunskap, erfarenhet och besinningän.
andra kammaren.

Högern har noga övervägt, hur man skulle kunna anordna saken
så, att första kammaren bleve fullt kvalificerad för den uppgift, som
kammaren har enligt vår författning. Men oöverkomliga svårigheter
att lösa detta problem hava visat sig på grund därav, att varje
lösning, som man ifrågasatte, kom i strid med de av vänstern hyllade

Tisdagen den 17 december, c. m.

21 Yr 11.

demokratiska grundsatserna. Därför har man måst uppgiva dessa La^da<l
försök och .grunda första kammaren på eu bred demokratisk. basis. jmmmunal
Den enda garanti, som man kunde vinna, är just den, som i vara röstmttsrefonu
motioner föreslagits och som sedermera har ingått i utskottets förslag, m. m.
visserligen icke med samma styrka som i motionerna. Fördelen av (Forts.)
att .så- gorå är dock den, att kammaren kan bibehålla sin likaberättigade
ställning med den andra, och detta är någonting som är av väsentlig
vikt för iuppräthållande av tvåkammarsystemet. Det förslag,
som dessa talare här hava antytt, till förbättrande av första kammarens
kompetens att fylla sin uppgift, kan ju diskuteras och jag vill
visst icke säga för min del, att jag nu kan säga sista ordet i den frågan.
Men jag vågar dock ifrågasätta, om det är så alldeles säkert,
att de personer, som skulle väljas av kammaren sjä-lv. skulle med avseende
på kompetens erbjuda större garantier än dm som väljas av
valmännen i allmänhet. Men så eu annan såld Tro herrarna icke,
att det är ganska, sannolikt, att man skulle vägra erkännande av likaberättigande
åt en första kammare, som delvis bestode av ledamöter,
valda av kammaren själv? Och vad bleve då följden? Jo, följden
bleve den, att man skulle arbeta på och uppställa som ett demokratiskt
krav, att första kammaren® likaberättigande upphävdes, och .att första
kammaren finge en underordnad ställning i förhållande till den andra.

Min övertygelse är, att även om denna kooptation skulle — varom,
såsom jag nyss sade, jag icke är ''säker — innebära någon högre kompetens
för vissa ledamöter inom kammaren, så vore den fördelen obetydlig
i förhållande till den (skada som korame att inträffa, ifall donna
kooptation undergrävde första kammarens ställning såsom en med
andra kammaren likaberättigad kammare.

Hans excellens herr statsministern har. samtidigt som han kritiserade.
att i våra anföranden en viss känsla av vad han kallade grämelse
eller kanske snarare av vemod g.iorde sig gällande, själv med vemod
blickat tillbaka på de anföranden, som här hava hållits, och tunn
har gjort gällande, att särskilt mitt anförande utgjorde en olycklig
illustration till det samförstånd, varpå vi hava grundat vårt bifall
till utskottets förslag. Jag får erkänna, att jag har .mycket svårt
att förslå denna uppfattning. För mig är det klart, att samförståndet
är så. mycket värdefullare, ifall man bär kommit till detta samförstånd
under övervinnande av allvarliga betänkligheter. Bet visar sig,
att man sätter ett högt värde på samförståndet och att man är beredd
att söka upprätthålla detta samförstånd icke blott för stunden utan
även så vitt möjligt för framtiden.

Hans excellens gjorde likaledes anmärkning emot ett yttrande,
som jag haft, nämligen att det icke vore överensstämmande med eu
statsmans plikt att skapa eu sådan situation, att ledningen kund o
löpa risken att falla ur hans händer. Han gjorde gällande, att tilllämpningen
av denna sats på förevarande fall vore felaktig ifrån min
sida. Med avseende härpå ber jag få saga, att mitt uttalande hänförde
sig till den agitation, som ifrån regeringens sida har drivits
under den närmaste tiden efter förslagets framläggande. År det nämligen
så, som statsministern säger, att situationen var så allvarsam,

Sr 11. 22

Tisdagen den 17 december, e. m.

Lagförslag man kunde tänka sig, att den vilket ögonblick som helst skulle
kommunal brista, i händelse icke regeringen framlade sitt förslag, då var det
rösiråttsreform val, så vitt jag kan förstå, en så mycket större plikt att söka dämpa
m, m. oron i stället för att öka densamma genom eu våldsam agitation från
(Korta.) regeringsmedlemmarnas sida. Ty annars riskerade man, ju starkare
denna oro blev, att om icke regeringens förslag bifölles, upphetsningen
skulle taga sig uttryck, som kanske regeringen icke varit ens i
tillfälle att bemästra,

Till sist uttalade statsministern, att det var inkonsekvent, att
man gjorde anmärkning mot regeringens sätt att gå tillväga, när man
dock i alla fall bifallit kompromissen. Ja, vad den saken beträffar,
så hava vi för det första icke bifallit regeringens förslag. Och vad
kompromissen angår, kan jag icke inse, att dess antagande på något
sätt står i strid med den uppfattningen, att regeringens sätt att gå
tillväga varit olämpligt, för så vitt nämligen det givit anledning till
att den träffade överenskommelsen blivit för landet mindre fördelaktig
än som blivit fallet, om man sakligt ocb lugnt fått överväga
situationen och arbeta sig fram till eft resultat.

Slutligen gjordes det gällande, att då vi nu hava enats om denna
överenskommelse och att antaga utskottets förslag, bör man icke låta
detta antagande åtföljas av suckan och sorg, utan manligt se framtiden
i ansiktet. För min del får jag säga, att lag är beredd att utan fruktan
gå till mötes den tid, som stundar. Det finnes icke något annat
att göra än att efter bästa förmåga inrätta sig efter de nya förhållanden,
vilka genom detta förslags antagande bliva skapade. Min övertygelse
är, att högerpartiet, även om det icke kan bevara den maktställning,
.som det hittills haft i denna kammare, dock äger så mycken
insikt, erfarenhet ocb fosterlandskärlek, att partiet skall kunna allt
fortfarande göra en kraftig insats till landets val och på det sättet
kanske förvärva sig den aktning och uppskattning i framtiden, som
man från vänsterpartiernas sida varit så obenägen att skänka partiet
för det förflutna.

Herr K. o o s: Jag vill, herr greve och talman, endast få till protokollet
antecknat, att de skäl, som under debatten framlagts av dem,
vilka tillstyrkt bifall till den av herr Trygger m. fl. väckta motionen,
äro för mig mest övertygande, och lag ber därför för min'' del
att få yrka bifall till nämnda motion.

Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i avseende å den under behandling varande paragrafen yrkats:
l:o) att utskottets förslag till ändrad lydelse av densamma skulle
godkännais; 2:o) att kammaren skulle med avslag å utskottets förslag
i denna del godkänna den lydelse av paragrafen, som förordats i den
av herr Trygger m. fl. i ämnet väckta motionen; 3:o) att kammaren
skulle med avslag å utskottets förslag antaga det av herr Vennerström
reservationsvis förordade förslaget till ändrad lydelse av lagrummet
i fråga; samt 4:o) att såväl utskottets som Hnngl. Maj ds
föreliggande förslag skulle avslås.

Tiadugen den IT december, c. in.

Nr It.

Vid sedermera i enlighet härmed framställda propositioner godkändes
utskottets förslag i förevarande del.

Övriga delar av utskottets för eif g g ande lagförslag.

Godkändes.

Lagförslag

ang.

kommunal
rösträttsreform
m. in.
(Forts.)

Utskättets förslag till lag om ändrad lydelse i vissa delar av förordningen
om kommunalstyrelse i stad den 21 murs 1862, till lag om
ändrad lydelse i vissa delar av förordningen om kommunalstyrelse i
Stockholm den 23 maj 1862, Ull lag om ändrad lydelse i vissa delar
av förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd den 21
mars 1862 samt till låg om ändrad lydelse i vissa delar av förordningen
om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm den 20
november 1863.

Godkändes.

Utskottets förslag till lag om ändrad lydelse i vissa delar av förordningen
om landsting den 21 murs 1862.

§§ 2, f, 5, 6. 8. 10 och 13.
Godkändes.

§ 40.

Denna paragraf lydde:

(i Kungl. Maj ds förslag:)

(i utskottets förslag

1. För att; såsom landstingets beslut gälla, skall i följande ämnen
erfordras, att två tredjedelar av de avgivna rösterna om beslutet
sig förenat:

a) beslut, att domsaga med
mindre folkmängd än 32,000 skall
delas i valkretsar; att av tingslag
skall bildas valkrets med mindre
folkmängd än 8,000; eller att
stadsvalkrets med mindre folkmängd
än 8,000 skall bildas i
fall, då sådant ej är eu ovillkorlig
följd av vad i § 2 mom. 3 är
stadgat;

a) beslut, att domsaga med
mindre folkmängd än 40,000 skall

delas---mindre folkmängd

än 20,000; eller att stadsvalkrets
med mindre folkmängd än 10,000
skall bildas — ---är stadgat;

b) underkännande av någons behörighet afl såsom ledamot i
landstinget taga inträde eller medgivande, varom i § 32 sägs;

c) påläggande av avgifter, som erfordra uttaxering för längre tid
än fem år;

d) beviljande av anslag till nya ändamål eller behov;

Nr It. 24

1''isdasren den 17 december. e. tu.

Lag för slarf
av-/.

kommunal
rösträltsreform
m. m.
(Forts.)

e) beviljande av anslag-, vartill medel skola anskaffas genom
upplåning;

f) upptagande av lån, ställt på längre återbetalningstid än fem
år, eller ingående av borgen;

g) avhändande av fast egendom eller därifrån härflytande rättighet;
och

h) uppskov till nästa landsting av väckta frågor.

2. Beslut om-------därav sire.

Herr Kvarnzelius: Herr talman! Av förbiseende har i §
40 kommit att kvarstå en bestämmelse, som icke längre bör stå där,
sedan utskottet vidtagit en strykning i § 2 mom. 2, 3:dje stycket.
Jag tillåter mig därför hemställa, att § 10 inom. 1 a) måtte erhålla
följande ändrade lydelse:

a) beslut, att av tingslag skall bildas valkrets med mindre folkmängd
än 20,000, eller att stadsvalkrets med mindre folkmängd än
.10,000 skall bildas i fall. då sådant ej är en ovillkorlig följd av vad
i § 2 inom. 3 är stadgat;

Efter det överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att rörande den nu föredragna paragrafen annat yrkande ej
förekommit än av herr Kvarnzelius, att utskottets förslag skulle godkännas
med den ändring, att det med a) betecknade stycket avfattades
sålunda:

a) beslut att av tingslag skall bildas valkrets med mindre folkmängd
än 20,000, eller att stad svalkrets med mindre folkmängd än 10,000
skall bildas i fall, då sådant ej är en ovillkorlig följd av vad i § 2
mom. 3 är stadgat;

Sedermera gjordes propositioner, först på godkännande av utskottets
förslag till ändrad lydelse av förevarande paragraf samt vidare
på bifall till herr Kvarnzelius yrkande; och förklarades den senare
propositionen vara med ja besvarad.

Övriga delar av utskottets ifrågavarande lagförslag.

Godkändes.

Utskottets förslag till lag om ändring i stadgan om proportionellt
valsätt vid vissa ved inom landsting och stadsfullmäktige den 13
juni 1913.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten 1.

Förklarades besvarad genom kammarens föregående beslut.

Tisdagen den 17 december, e. m.

25 Nr 11.

Punkterna 2—4.

Vald utskottet hemställt bifölls.

Jiuster.ades ett protokollsutdrag för denna dag-, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 10,16 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

*!

Första kammarens protokoll vid urtima riksdagen 1918. Nr 11. 3