1918. Första kammaren. Kr 10

ProtokollRiksdagens protokoll 1918:10

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1918. Första kammaren. Kr 10.

Tisdagen åen 17 december, f. m.

Kammaren sammanträdde kl. 10 f. m.

Justerades protokollen för den 12, 13, 14 och 15 innevarande månad.

Anmäldes och bordlädes första särskilda utskottets memorial nr
28, angående avlöning åt dess tjänstemän och vaktbetjaning m. fl.

Företogs jämlikt § 65 riksdagsordningen omröstning över följande
av andra särskilda utskottet i dess memorial nr 5 föreslagna
samt av båda kamrarna godkända voteringsproposition:

Den, som i likhet med första kammaren vill, att riksdagen endast
på det sätt måtte bifalla Ivungl. Maj: te förslag, att riksdagen beslutar
för bestridande av kostnader för särskilda anordningar för vinnande
av mera effektiv tillämpning av prisockerlagen å extra tilläggsistat
för år 1918 under sjätte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av
100,000 kronor, röstar

J a;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, bär riksdagen i likhet med andra kammaren beslutat
åt t, med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande proposition, för bestridande
av kostnader för särskilda anordningar för vinnande av mera
effektiv tillämpning av prisockerlagen m. fl. kr istids för fattning ar, å
extra til-läggsstat för år 1918 undfår sjätte huvudtiteln anvisa ett
reservationsanslag å 150,000 kronor.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna (hava utfallit sålunda:

Ja — 88;

Nej — 48.

Sedan protokoll över omröstningen (blivit uppsatt, justerat och
avsänt till andra kammaren, ankom därifrån ett protokollsutldrag,

Första kammarens protokoll vid urtima riksdagen 1918. Nr 10. 1

2

Tisdagen den 17 december, f. m.

nr 50, som upplästes och varav inhämtades, att omröstning,on därstädes
utfallit med 93 ja och 112 nej samt att båda kamrarnas sammanräknade
röster befunnits utgöra!81 ja och 160 nej, vadan'' beslut
i. frågan blivit av riksdagen fattat i övterensstämmielse med ja-propositionen.

Lagförslag Föredrogs ånyo tredje särskilda utskottets utlåtande nr 1, i anIcommunal
ledning av_ Kung!. Maj rts proposition med förslag till lag om ändrad
rösträttsréform lydelse i vissa delar av förordningen om kommunalstyrelse på landet
m. ra. den 21 mars 1862 m. m. jämte inom riksdagen i ämnet väckta motioner.

(Forte.) Till utskottets handläggning hade från båda kamrarna hänvisats

en av Kumgl. Maj:t till riksdagen avlåten proposition, nr 34, däri
Kung!. Maj:t under åberopande av diet vid propositionen fogade utdraget
av i statsrådet fört protokoll över civiläranden den 22 november
1918 föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade
förslag till

l:o) lag om ändrad lydelse i vissa delar av förordningen: om
kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862,

2:o) lag om ändrad lydelse i vissa delar av förordningen om
kommunal styrelse i. stad den 21 mars 1862,

3:o) lag om ändrad lydelse i viissa delar av förordningen om
kommunalstyrelse i Stockholm den 23 maj 1862,

4:o) lag om ändrad lydelse i vissa ''delar av förordningen om
kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862,

5 ro) lag om ändrad lydelse i vissa delar av förordningen om
kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm den 20 november
1863,

6:o) lag om ändrad lydelse i vissa delar av förordningen om
landsting den 21 mars 1862 och

7 ro) lag om ändring i stadgan om proportionellt valsätt vid
vissa val inom landsting och stadsfullmäktige den 13 juni 1913.

I sammanhang med den kungl. propositionen hade utskottet till
behandling förehaft följande i anledning av densamma väckta, till utskottet
hänvisade motioner, nämligen

dels motionerna inom första kammaren:
nr 16, av herr K. J. Ekman,
nr 18, av densamme,
nr 19, av densamme,

nr 20, av herrar Trygger, Smarte, Paulson, Hedenlund, H.
Ericson, Strömberg, J. Nilsson och Dahl, friherre Langenskiöld samt
herr von Sydow,

nr 21, av herr Clason,
nr 22, av herr Östberg,

nr 23, av herrar August Ljunggren och Petrén,
nr 24, av hen- Ernst Lindblad,

nr 26, av herr Gezelius, greve Alexander Hamilton och herr
Boman,

Tisdagen den J7 december, f. m.

3 Nr 10.

nr 27, av herr K. J. Ekman, Lagförslag

dels ock motionerna i andra kammaren: kommunal

nr 49, av herrar Moberger och Bengtsson, rösträttsreform

nr 50, av herr Sjölander, m- m nr

51, av herrar Vennerström, Hage, Hansson i Mora, Johansson (li,orts-)
i Sollefteå, Werner, Berglund, Karlsson i Sandviken, Ericson i Full
äsdalen, Lövgren, Alvin och Månsson i Hagaström,
nr 53, av herr Olsson i Ramsta,

nr 55, av herrar Lindman, Andersson i Skivarp, Persson i Stallerhult,
Odqvist, Vennersten, Magnusson i Tumhult, Nilsson i Boniarp,
Öberg, Pettersson i Bjälbo och Hildebrand,
nr 56, av herr Räf,
nr 57, av herr Tengdahl,

nr 58, av herrar Nilsson i Landeryd, Jonsson i Hökhult och Johansson
å Huskvarna, samt

nr 59, av herr Nilsson i Landeryd.

Utskottet hade i förevarande utlåtande avfattat sin hemställan
under fyra särskilda punkter, av vilka punkten 1 innehöll åtskilliga
lagförslag.

I fråga om sättet iför detta utlåtandes föredragning yttrade

Herr Kvarnzelius: I avseende på föredragningen av tredje
särskilda utskottets utlåtande nr 1 bemiställes,

att detsamma må företagas till avgörande punktvis och de i punkten
1 behandlade lagförslagen, där så erfordras, paragrafvis, med promulgationsstadiganden,
där sådana förekomma, samt ingress och rubrik
sist;

att sedan alla lagförslagen blivit genomgångna, utskottets hemställan
i punkten 1 föredrages;

att vid behandlingen av den paragraf, varom först uppstår överläggning,
denna må omfatta utlåtandet i dess helhet;

att lagtext ej må behöva uppläsas i vidare man än sådant av någon
kammarens ledamot begär©,?; samt

att för den händelse något av lagförslagen kommer att i sin helhet
eller i en eller annan del återremitteras, utskottet lämnas öppen
rätt att, vid ärendets förnyade behandling, i avseende å de delar,
som blivit med eller utan ändring godkända, föreslå sådana jämkningar,
som kunna föranledas av ifrågasatta ändringar i återförvisade
delar.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Punkten 1.

I denna punkt hade utskottet hemställt, att riksdagen, under
tillkännagivande att Kung]. Maj tis förevarande proposition icke kunnat
i oförändrad form antagas, i anledning av nämnda proposition

Nr 10. 4

Tisdagen den 17 december, f. m.

Lagförslag jämte i ämnet väckta motioner i första kammaren av herrar K. J.
kommunal firman (nr 16, 19 och 27), Trygger m. fl., Clason, Östberg och Geråsträttsreform
zelius m. fl. samt i andra kammaren arv herrar Moberger och Benigtsm.
m. son, Sjölander, Vennerström m. fl., Olsson i Ramista, Lindman m. fl.,
(Forts.) Räf, Tengdahl och Nilsson i Landeryid m. fl. (nr 58), måtte för sin
del antaga förslag till lag om ändrad lydelse i vissa delar av förordningen
om kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862 med
flera lagar, så lydande som utlåtandet visade.

Utskottets förslag till lag om ändrad lydelse i vissa delar av förordningen
om kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862.

§ 8.

Denna paragraf både följande lydelse:

(•i Kungl. Maj:ts förslag:)

Rättighet att deltaga i kommunalstämmans
överläggningar och
beslut tillkommer man eller kvinna,
som

a) är svensk undersåte,

b) är medlem av kommunen
samt enligt § 57 förbunden att
till densamma erlägga skatt,

c) senast under nästföregående
kalenderår uppnått tjuguett års
ålder,

d) icke är omyndig förklarad,

e) icke är i konkurstillstånd,
och

f) icke är från ovannämnda
rättighet utesluten på grund av
ådömd straffpåföljd.

(i utskottets förslag:)

Rättighet att deltaga i kommunalstämmans
överläggningar och
beslut tillkommer envar inom
kommunen mantalsskriven man
eller kvinna, som är svensk undersåte
samt senast under näst föregående
kalenderår uppnått tjugutre
års ålder.

Sådan rättighet må dock ej utövas
av den, som

a) är omyndig förklarad,

b) är i konkurstillstånd,

c) är av allmänna fattigvården
omhändertagen för varaktig försörjning,

a) i avseende å påförda utskylder
till kommunen, vilka förfallit
till betalning under de tre
sistförflutna kalenderåren, häftar
för utskylder för flera än två av
dessa dr, eller

c) är från ovannämnda rättighet
utesluten på grund av ådömd
straffpåföljd.

I den av herr Trygger m. fl. i ämnet väckta motionen hade (hemställts,
bland annat, att § 8 i det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget
till nu ifrågavarnde lag skulle antagas med följande förändrade
lydelse:

Rättiglhet att etc.------

a) är svensk undersåte,

5 Nr 10.

Tisdagen den 17 december, f. m.

b) är medlem av kommun en samt enligt § 57 förbunden att till Lagf™Ug

densamma erlägga skatt, o kommunal

c) senast under nästföregående kalenderår uppnått tjuguiyra ars rösträttsrejorm

ålder, . m'' m d)

icke häftar för oguldna kommunalutskylder, vilka förfallit (Forts.)
till betalning under de tre sistförflutna kalenderåren,

e) icke är omyndig förklarad,

f) icke är i konkurstillstånd,

g:) icke är från ovannämnda rättigthet utesluten på grund av
ådömd straffpåföljd.

Enahanda rättighet tillkommer oskiftat dödsbo, däri myndig delägare
finnes.

Rättighet, som förut sagts, tillkommer ock gift kvinna, som icke
vunnit boskillnad eller hemskillnad, ändå att hon icke är skatteskyldiig
till kommunen, såframt dylik skattskyldighet åligger mannen
och hon uppfyller Övriga här ovan stadgade villkor.

I en av herr Vennerström avgiven, vid utlåtandet fogad reservation,
däri för nu förevarande lagförslag påyrkats viss från såväl
Eu nod. Maij:ts som utskottets förslag avvikande lydelse, hade § 8
avfattats på följande sätt:

Mom. 1. Rättighet att deltaga i kommunalstämmans överläggningar
och beslut tillkommer med inskränkning, varom här nedan i
mom. 2 stadgas, svensk undersåte från och med kalenderåret efter
det, varunder han uppnått tjuguett års ålder, därest han

a) är medlem av kommunen,

;b) icke är omyndig förklarad, och

c) icke är från ovannämnda rättighet utesluten på grund av
ådömd straffpåföljd.

Mom. 2. Ingen må, utöver vad i § 10 mom. 2 sägs, utöva rösträtt
i annan kommun än den, varest han är mantalsskriven.

Hans excellens herr statsministern E d é n: Herr talman, mina
herrar! Kammaren: torde finna det naturligt, om man från regeringens
sida anser sig höra omedelbart taga till orda, redan när behandlingen
av denna viktiga fråga begynner. Visserligen bär regeringen
redan när utskottet för en vecka sedan utsände sätt meddelande om de
grunder för uppgörelsen, vilka nu ligga utarbetade i betänkandet, genom
mlig givit tillkänna sin anslutning till dessa grunder, liksom det
oek meddelats, att de blivit utarbetade under kontakt med regeringen.

Men för vår del föreligger dock ett behov att först och främst konfirmera,
att detta godkännande avser förslagen även i det slutliga
skick, sjom de nu fått, och därjämte att avgiva några förklaringar
om huru vi betrakta dessa förslag i de punkter, där de skilja sig från
den kungliga propositionen, särskilt dem som i pressdiskussdionen varit
föremål för delade meningar, och slutligen att giva åtminstone något
uttryck; åt de tankar och känslor rörande den stom uppgörelsens innebörd,
vilka nu uti avgörandets stund måste röra sig inom oss. Å andra

Nr 10. 6

Tisdagen den 17 december, f. m.

La3l™!a''J sidan ?ola. pä °runcl av det läge, vari dessa stora frågor nu praktiskt
kommunal synas befinna sig genom den starka sammanslutning, som inom utskot rösträttsrejorm

tet skett från olika partiers huvudmän om de föreliggande förslagen -_.

m. m. a andra sidan, säger jag, torde under sadana förhållanden icke väntas

(Forts.) och icke heller vara behövligt, att från oss göres någon mera ingående

framställning av detaljspörsmålen, även när annars anledning kunde
finnas till en sådan. Vid ett så stort avgörande och inför ett resultat
av sa genomgripande betydelse måste den kritiska granskningen
av enskildheterna träda tillbaka. Inför denna enighet om författningsreformen
i dess bärande huvudlinjer måste givetvis polemiska anmärkningar
mot andra meningsriktningar återhållas. En sådan polemik
synes, mig icke längre vara på »in plats, när man kan utgå
från den förlroppninigen, som syes ha myöket god grund, i det föreliggande
betänkandet, att den uppgörelse, som däruti inneslutes, kommer
att av bada kamrarna antagas. Inför den förhoppningen böra
de kvarstående motsatserna skjutas i bakgrunden. Vad det nu gäller
är alltså att samla tankarna omkring det väsentliga: vad detta förslag
betyder för svenskt statsliv nu i denna världsamvälvande tid och i
den framtid, som därigenom lägges på nya grundvalar i vårt land.

Det författningsprogram och det förslag till omedelbar kommunal
rösträtts reform, som regeringens proposition och mitt vid denna proposition
fogade yttande till statsådsprotobollet innehåller, har haft
sin, givna och naturliga utgångspunkt i de samlingslinjer, som under
närmast föregående år vuxit ut och förenat de två stora svenska vänsterpartierna
i gemensamt strävande. I mitt yttrande till statsrådsprotokollet
har jag direkt framhållit, att det hela fått denna karaktär
avo samlingsprogram, endast med mindre jämkningar, som i värjo fall
stå i full överensstämmelse med själva principerna i den förut intagna
ståndpunkten. Jag har påpekat, att detta gäller såväl regeringens

förslag att fullständigt avskaffa de s. k. skattebetalningsstrecken_

tolk et förslag direkt framgår ur den nu slutförda utredningen rörande
detta spörsmål — som även den utvidgning av föregående förslag,
soim skedde i propositionen genom den kommunala rösträttens utsträckande
även till hustru till skattskyldig i kommunen, en utvidgning,
vilken ter sig soim en direkt konsekvens av själva reformens bärande
utgångspunkt. Jag anförde då, att med mindre än detta program
kunde tidens krav på eu demokratisering av vår politiska och
kommunala rösträtt och representation icke förverkligas. Och jag
har uti ett offentligt föredrag karaktäriserat regeringens fraimställställning
såsom ett »minimiprogram». Men jag har alltid förutsatt
och i det nyss nämnda föredraget också uttryckligen uttalat, att regeringen
självfallet icke ställer sig avvisande mot jämkningar i detaljer
eller mot ett utbyggande av förslagen i vissa punkter, så vida principerna,
de demokratiska grundtankarna, bibehållas och ej på något sätt
beskäras eller förvanskas.

Den fråga, som jag bär att besvara, blir sålunda den: vad betyda
då ur^ just dess-a synpunkter de förändringar, som utskottets förslag
innehåller, i jämföreGise med regeringens framställning?

Tisdagen den 17 december, f. m.

7 Nr 10.

Den grundläggande nyheten i utskottets förslag är, att enligt Lag^lag
detta rösträtten icke blott, som regeringen yrkat, blir lika i kommu- lommunal
nen för alla dem, som betala skatt, utan utsträckes till lika och all- rösträttsreform
män, utan villkor av skattskyldighet, och allmän för både män och m. m.
kvinnor i kommunerna. Det torde vara uppenbart, att denna bety- (lorta.)
delseMla utvidgning lägger rösträtten i våra kommuner på en ny
grund, personlighetens såsom sådan, medan regeringen i sitt förslag
ännu fasthöll vid skattskyldigheten, såsom grundvillkoret och lät personligheten
göra isig gällande endast genom att göra rösträtten lika
för alla skattskyldig;!. Men jag tror knappt att jag behöver uttryckligen
förklara, att regeringen till fullo ansluter sig till de skäl, som
utskottet anfört för detta steg utöver propositionen — ''såväl det skälet,
som ligger i önskvärdheten att få med i den kommunala medborgarrätten
vissa grupper av kommunens medlemmar, vilka på grund
av vår skattelagstiftnings egendomligheter eller på grund av sitt
arbetes art ej upptaxerats till skaft, som även den stora principiella
fördelen av att på en gång gå till botten med det kommunala rösträttspröblemet
och fota rösträtten i kommunerna pa samma grund som
rösträtten vid val till andra kammaren. Detta utskottets steg är just
i eminent grad ett sådant, som jag kallade för ett utbyggande av regeringens
proposition. Det har endast utfört ett stycke längre de demokratiska
grundtankar vi velat förverkliga. Att det steget nu kunnat
av utskottet tagas och tagas under enig samverkan från alla partier,
det torde jag få uppfatta som ett bevis, .huim hastigt en prövande
och världsomdanande tid kan verka på åskådningen inom de mest
skiftande meningsgrupper också i vårt land, huru hastigt eu stor
fråga kan mogna till en lösning, som ännu för ett par veckor sedan
för ett flertal inom dessa meningsgrupper i och utom riksdagen säkerligen
icke ansågs möjlig. Regeringen hälsar med glädje, att utskottet
i detta stycke funnit isig kunna gå längre, _än regeringen själv
vid tidpunkten för propositionens utarbetande ansåg sig kunna ifrågasätta
efter de förutsättningar, sam man då både att utgå ifrån. Att
sedermera, i samband med den kommunala rösträttens, utsträckning
till allmän, åldersgränsen för tillträde till rösträtten blivit höjd med
två år, finna vi fullt motiverat och acceptera det så mycket hellre, som
i jämnbredd härmed samma åldersgräns förutsattes införd för valrätten
till andra kammaren och därmed en ny arsfclass tillföres väljarna till
denna andra kammare. Införandet av ett fattigvårdsstredk i kommunerna
efter den norm, som i mitt yttrande .till statsrådsprotokollet
angavs för en reform av det motsvarande politiska strecket, godtaga
vi likaledes som en naturlig konsekvens av den kommunala rösträttens
utsträckning till alla. Däremot måste vi bestämt motsätta oss den
avfattnimg av denna diakvalifikation, som förordats i en reservation
till utskottets betänkande, då denna avfattning är oklar och. alldeles
för vittgående, och jag utgår, på sätt som jag nyss anfört, ifrån att
denna reservation icke kommer att bifallas.

Betänkligare ter sig den rest av utskyldsstrecket, som utskottet
bibehållit för den kommunala rösträtten. Det bör icke fördöljas.,
att när den kommunala och politiska rösträtten nu skola fotas pa

Nr 10. 8

Tisdagen den 17 december, f. m.

Lagförslag samma grunder, det måste te sig som en inkonsekvens att i detta
kommunal s^yc^e stadga en diskvalifikation för rösträtt i kommunerna, vilken
rösträttsreform direkt angives till avskrivning i fråga om rösträtten till andra
in. m. kammaren. Å andra sidan är det vår övertygelse, att denna rest av
(Forts.) ett kommunalt skattebetalningsstreck ej kominer att få någon större
betydelse, och .såsom en eftergift åt en utan tvivel starkt rotfästad
åskådning må den ju kunna godtagas.

Mot utsträckning av kommunalfullmäktigeinstitutionein och —
åtminstone på papperet — stadsfullmäktiginstitutionen ha vi ingen
anmärkning att gorå, så mycket mindre som denna utsträckning uppenbart
ligger i linje med vad regeringen själv har föreslagit.

De starkaste anmärkningarna mot utskottets förslag (hava riktats
mot den särskilda högre valrättsåldern till landstingen med dess
konsekvens av särskilda elektorsval inom de större städerna för utseende
av ledamöter i första kammaren. Det är min plikt att Öppet
uttala, att denna del av utskottets förslag och betänkande för regeringen
framstår såsom eu svag punkt, dels emedan åldersgränsens
höjning icke kan motiveras ur synpunkten av landstingens egentliga
funktioner — och det bör ju dock vara efter dessa funktioner,
som valrättsåldern till landstingen bestämmes — dels på grund av
den besvärliga och i flera avseenden svårorganiserade proceduren
med särskilda elektorsval i de större städerna, som därmed följer;
slutligen, ock därför att denna lösning av första kammarproblemet
säsong sadant icke törne få anses vara den bästa. När regeringen
dock icke heller i denna punkt vill motsätta sig förslaget, och när
regeringen i konsekvens därmed är villig att efter ett bifall till detta
förslag utarbeta och framlägga de grundlagsändringar, som därav
bliva eu följd, så hava två skäl varit avgörande: det ena. att med
denna anordning landstingen likväl hava bibehållits såsom valkorporationer
för första kammaren, vilket vi måste anse såsom den lyckligaste
av de olika framdragna möjligheterna med hänsyn till svensk
tradition och svenska samhällsförhållanden, och det andra skälet att
tydligen någon .annan utväg än denna särskilda åldersgräns för
urväljarna till första kammaren icke för närvarande stått att finna
för att tillfredsställa dem, som ovillkorligen velat fordra särskilda
s. k. garantier för denna kammares bildande. Avgörande för regeringen
har härvidlag varit, att denna nya garanti icke står i .strid
mot de demokratiska grundprinciper, som vi anlagt på reformen i
dess helhet, då den högre åldersgränsen för första kammarens urväljare
verkar likformigt för alla samhällsklasser och därigenom fullständigt
skiljer sig från den hittills gällande penningskalan, som nu
äntligen avskaffas.

Utvidgningen av valkretsarna för första kammaren är en förbättring,
som jag för min del i mitt förut nämnda föredrag direkt
förordat,, och kommer liksom mandattidens förlängning till 8 år att
av regeringen upptagas i den blivande propositionen om grundlagsändring.

Det återstår för mig att uttala den största tillfredsställelse med
att utskottet nu utan meningsskiljaktighet enats om att förutsätta,

Tisdagen den 17 december, f. m.

9 Nr 10.

att även politisk rösträtt skall tillerkännas Sveriges kvinnor. Jag Lagförslag
vill icke underlåta att tillägga, -att regeringen för sin del nu som ko^unai
tillförne vid den blivande lösningen av denna störa fråga utgår däri- rösträttsreform.
från, att kvinnornas politiska rösträtt bör givas efter samma grunder m. m.
som männens och förknippas med valbarhet, vilket icke av utskottet (Forts.)
omnämnes. Deri fullständiga likställighet mellan man och kvinna i
kommunerna, vid landstingsmannaval och i fråga om valbarhet till
landstingen, som utskottet i sitt förslag enhälligt upptagit, bör vara
en borgen för att samma likställighet, när det kommer till avgörande,
skall genomföras även i fråga om politisk rösträtt och valbarhet för
kvinnorna.

Utskottet har i sitt förslag upptagit en punkt, som icke ingår
i ''den ursprungliga uppgörelsen och sålunda icke heller i det godkännande,
som regeringen givit denna uppgörelse, nämligen dén särskilda
rätten att använda fullmakt vid kommunala röstningar för
äkta makar vid sidan av och såsom tillägg till det nu bestående
fullmaktsinstitutet. Jag kan icke underlåta att uttala, att detta tilllägg
inom regeringen uppväckt betänkligheter, emedan fullmaktsväsendet
redan i sin nuvarande form givit upphov till uppenbara
missbruk och en utvidgning synes stå i strid med Iberättigade krav
på en grundlig revision av hela denna för Sverige egendomliga form
för rösträtts utödande. Såsom i propositionen blivit berört, har
regeringen för avsikt att redan vid nästa riksdag upptaga denna
fråga i samband med de bestämmelser om rätt för äkta makar att
frambära varandras röstsedlar vid politiska val, vilka synts erforderliga.
när rösträtten skall utsträckas till kvinnorna, och vilka synas
böra vinna tillämpning även på den kommunala rösträtten. Regeringen
utgick vid propositionens avlåtande från den uppfattningen,
att den allmänna rätten att rösta med fullmakt enligt kommunalförfattningarna
kunde vara tillräcklig även när rösträtt för hustrurna
införes .i kommunerna tills den nya ordningen hunnit bliva
utarbetad. Då nu emellertid utskottets tillägg i denna del fått plats
bland övergångsbestämmelserna med giltighet endast för år 1919,
har regeringen funnit sig kunna acceptera detsamma som eu provisorisk
anordning, i någon mån motiverad av de särskilda förhållandena
under själva övergångsåret till den utsträckta.rösträtten.

I utskottets betänkande beröres icke den del av regeringens
offentliggjorda författningsprogram, som rör riksdagens andel i viktigare
utrikespolitiska avgöranden och kontroll över utrikespolitiken.

Jag tillåter mig förmoda, att detta närmast beror på den omständigheten,
att programmet i denna del ännu icke hunnit utformas i ett
preciserat förslag. Att en genomgripande reform på detta viktiga
område i vår författning ingår som ett mycket väsentligt parti i
den demokratiska nydaning, som tiden oavvisligen och ofördröjligen
kräver, det bör jag emellertid för regeringens del ännu en gång
uttryckligen betona.

Mina herrar! På detta sätt betraktar regeringen det utskottsbetänkande
som den nu ger sin definitiva anslutning under förhoppning
att det skall av riksdagens bägge kamrar antagas: såsom i

Nr 10. 10

Tisdagen den 17 december, f. m.

Lagjörslag väsentliga delar en utbyggnad av det förslag och det program, som
ang. regeringen för icke fullt fyra veckor sedan framlade för riksdagen,

kommunal en åbyggnad visserligen med en del svagheter, men svagheter icke av
rosr^n sr^orm den art, att de bryta de demokratiska grundlinjer, som varit och äro
(Fort».") bestämmande för författningsrevisionen, och svagheter, som icke kunna
och icke böra förhindra de svenska statsmakterna att nu enas om
det stora och avgörande steget.

Yad är det då som gjort, att detta resultat nu synes ligga färdigt
att inbärgas, och vad betyder det för land och folk, att så nu
torde komma att ske?

Jag skall icke uppliva minnena av de meningsstrider, soun rappstodo,
när regerngen offentliggjorde sin avsikt att för denna urtima
riksdag framlägga den kommunala rösträttsref ormen och ett program
för författningsrevision i övrigt. Yad som sedan dess hänt och vad
som nu ligger framför oss såsom sammanfattning av samtliga störa
svenska partiers enade vilja förbjuder oss att dröja vid vad som förr
söndrat, om också denna söndring legat endast ett par veckor tillbaka
i tiden. Men det må icke vara regeringen förmenat att uttrycka
sin djupa och värma glädje över att den mäktiga maning till beslutsam
handling, som från den väldiga brytningen i europeiskt och svenskt
samhällsliv bär brusat fram över oss alla, och som för fem veckor
sedan bjöd regeringen att taga sitt initiativ — att denna tidens maning
nu fört oss fram till en uppgörelse, som ligger färdig att beslutats.
Jag vet väl, att icke alla, som nu stå beredda till detta beslut,
vilja däri inlägga ett erkännande, att det icke kunde eller borde uppskjutas.
Det skall kanske utsägas i dag och även efter denna dag,
att denna författningsreform vid 1918 års urtima riksdag, den som
nu'' skall lagfästas och den som utstakats till genomförande vid följande
riksdagar i grundlagsenlig ordning, varit brådstörtad och blivit
ett hastverk, som bär märke av att den icke kunnat tillbörligt prövas
och genomtänkas. Det skall måhända sägas, att den skulle vunnit
i genomtänkt avrundning om den fått anstå ännu några månader.
Det skall kanske åter skymta fram något av det motstånd mot reformsträvandenas
tryck och mot regeringsinitiativets tyngd, som under
''dessa veckor så ofta tagit sig uttryck. Jag iskall icke gå till
rätta med dessa strömningar. Det är för regeringen och för de miljoner
svenska män och kvinnor, vilkais talan den fört, när den tagit steget,
rättfärdigande nog, att vi nu stå inför det stora beslutet. Ty
detta, att så blivit förhållandet, är dock något annat och mera än
frukten av något slags tvångsläge, skapat genom konstlade medel. Det
är demokratiens egen mognad genom år och årtionden i svenska folkets
innersta ''medvetande som nu hastigt fullbordas under denna stormtids
luftdrag från den skakande världen runt omkring, och det skall lända
Sveriges riksdag till heder, att även den’ visste att handla i det rätta
ögonblicket, när handlingens stund ovägerligen var kommen. Om
sedan icke för allt i dessa dagars uppgörelse blivit sådant, som man
var för sig inom olika läger kunde ha önskat, så betyder dock detta
mycket litet mot det stora och det djupt ibetydelsefuilla faktum, att
au kunde enas från ''de olika lägren till en befriande handling. Det må

Tisdagen den 17 december, f. Hi -

ll Nr 10.

tillåtas mig att från denna regering, som så ofta under det gångna
året haft att upptaga strid med första kammarens majoritet, framföra
ett tack för att vi nu kunna möta män ur denna majoritet i en lösning
av den allvarligaste politiska kris, som sedan generationer hotat
vårt land, en lösning, som lägger svensk demokrati i stat och kommun
på samförståndets breda och fasta grund.

Hur denna demokrati i framtiden skall verka, det beror på oss
alla inom den ena meningsflocken såväl som inom iden andra. Nya
strider skola avlösa dem, som denna generation haft att genomkämpa,
brytningar av djup och allvarlig innebörd förestå utan tvivel för
vårt svenska samhälle lika väl som för alla andra samhällen inom den
kulturvärld vi tillhöra. Den fulla demokrati i kommuner och fölkrepres-entation,
som drager in så många hundra tusen hittills utestängda
män och alla svenska hittills icke röstberättigade kvinnor, den vidgar
det offentliga livets mänskliga ram i vårt land på ett sätt, som
utan fråga lämnar rum för förirringar och icke endast för säkra framsteg.
Men det är dock först genom denna vidgade ram, som Sveriges
rike i statens och i kommunernas arbete kan tillgodogöra sig hela den
tillgång av livsdugliga krafter, som ligger innesluten i vårt svenska
folk utan skillnad till klasser eller kön — det är först härigenom
som Sverige kan gåva alla dessa mänskliga krafter rum att föra fram
sina berättigade krav och får möjlighet att samla dem alla i det gemensamma
arbetet för fosterlandets väl, i rikets ärenden och kommunernas.
Landet behöver alla dessa krafter, och de ha alla rätt att
göra sin röst hörd. På denna enkla och störa sanning bygga vi vår
förtröstan, att svensk demokrati skall bli medlet för Sverige att med
styrka bestå den prövande tid, som ligger framför oss såväl som
för andra folk, och i denna förtröstan ber jag att få uttrycka min
vanna förhoppning, att riksdagens första kammare nu måtte giva
sitt bifall till utskottets förslag.

Herr Trygger: Herr greve och talman, mina herrar! I

våra dagar har man nästan till leda hört upprepad den satsen, att
den nuvarande tiden icke är normal, samt att i följd därav vårt
handlingssätt måtSte bedömas efter en annan måttstock än tillförene.
Ingen kan heller med skäl bestrida, att världskriget såväl, i förhållandet
mellan staterna som inom de särskilda statssamfunden alstrat
verkningar, vitt skilda från vad även den djärvaste fantasi kunnat
ana. Men långt ifrån att denna omständighet bör föranleda nya
normer för vårt handlande, bör den snarare mana oss till ökad varsamhet
och objektivitet, när vi skola fatta våra beslut-. Det
gäller under utomordentliga förhållanden att se till, att man
icke ryckes med! 1 av händelserna, så att man även själv
förlorar besinningen. Man bör i största möjliga grad söka hålla sig
fri från den suggestion, som ligger i en dylik tids slag i slag följande
händelser. Eljest kan det inträffa, att man oemotståndligt
förledes till handlingar, som man vid lugn eftertanke måste anse
skadliga eller åtminstone olämpliga.

Inom det offentliga livet är det särskilt- regeringens medlemmar,

Lag för slag
ang.

kommunal
rösträttsrejorm
m. m.
(Forts.)

Nr 10. 12

Tisdagen den 17 december, f. m.

Lagförslag som plikten ålägger att, även när hjärtat är varmt, bevara huvudet
kommunal kallt. Det vore utan tvivel ålit kränka sanningens bud, om man
rösträttsrejorm påstode, . att vår nuvarande regering under senaste tid fullgjort
m. m. denna plikt. Tvärtom. Dess medlemmar hava farit land och rike
(Forte.) ikring och förkunnat, att det fruktansvärda allvaret i det, som
händer i världen, bör föranleda vårt folk, icke att med ökad betänksamhet
överväga de viktiga författningsfrågor, som stå på dagordningen,
utan att i snabbaste takt giva dem en lösning, som icke
ens gör anspråk på fullständighet och sammanhang. Sant är visserligen,
att hos de stormakter, som deltagit i kriget, men däri blivit
besegrade, omstörtningen tagit en sådan fart, att på dagar och
veckor kullkastats vad som uppbyggts under århundraden. Men
detta bär skett genom revolutionen, denna motsats till lag och rätt
samt till ett ordnat samhällsskick. Vad som skett i dessa främmande
länder, kan tydligen så mycket mindre utgöra, ett efterföljansvärt
exempel för oss, som vi sakna varje förutsättning, som skulle kunna
ge ens skenet av berättigande åt försöket att med våldsamma medel
rubba grundvalarna för vår samhällsordning. Den längre, men säkrare
laglighetens väg bör träldom bli vår väg för att uppnå de reformer,
_ som kunna vana för landet nyttiga, och metoder av mer
eller mindre revolutionär anstrykning ligga tydligen utanför denna
kungsväg.

Vår nuvarande regering bär emellertid icke varit alldeles främmande
för dylika metoder. Eller vad skall man säga om uttalanden,
sådana som vissa av regeringens medlemmar tillåtit sig vid sina
föredrag under agitationen för regeringsförslaget? Sålunda uttalade
statsministern, att det framlagda förslaget innefattade ett minimiprogram
samt. följaktligen i alla sina huvudsakliga punkter vore
den enda lösningen. På den nåturliga invändningen häremot, att
detta uttalande antydde en avsikt att genomtvinga reformen utan
att ge den lagliga representationen möjlighet till fri och saklig
prövning, svarade han, att det icke kan kallas hot att säga sanningen
om huru världen kokar och rörelsen sväller i vårt eget land. Och
den så väl grundade fordran, att om regeringens förslag icke kunde
godkännas eller en överenskommelse komma till stånd, frågan borde
hänvisas till nya val, har av honom avvisats därmed, att man därvid
skulle förbise tidens och lägets oemoteiåndliga krav på handling
just nu. En annan medlem av regeringen bär kommit med variationer
på samma motiv och förklarat, att regeringen bär ansvaret för
ordningens upprätthållande, men en given förutsättning härför vore,
att regeringen salttes i tillfälle att genomföra sin politik. Om förslaget
att höra folket i val uttalar denne regeringsledamot, att detsamma
av de djupa leden skulle uppfattas, endast såsom ett sätt att
vinna tid för afl komma ifrån det hela. Även ecklesiastikministern,
kyrkans och den allmänna moralens högste målsman i yårt land,
har visserligen betonat, alt regeringen ville gå den lagliga ordningens
väg, men han bär därjämte tillagt, att på högerpartiet vilade
fulla och hela ansvaret för vad som kunde komma att ske, om partiet
ej gåve efter för de i regeringsförslaget framställda kraven. Än

Tisdagen den 17 december, f. in.

13 Sr 10.

tydligare uttalas samma tanke på socialdemokratiska möten, vid Lagförslag
vilka man förklarat, att arbetarna vid reformens genomförande vilja a1^-så långt som möjligt gå fram på laglighetens vägar, men om dessa
stängdes, kunde det ej undvikas, att folket sloge in på andra. m. ‘in.

Detta, mina herrar —- och dfamer, är den musik, varmed man (Forts.)
på liberala och socialistiska sammankomster överallt i landet ackompanjerat
orden i regeringens framlagda författningsförslag. Yad är
nu allt detta annat än ett uppenbart avståndstagande från våra
grundlagars ovillkorliga föreskrifter, huru ändringar i vår lagstiftning
skola åvägabringas? Man vore visserligen beredd att följa
dessa föreskrifter, om vid deras iakttagande regeringsförslaget antoges,
men om så icke bleve fallet, ville man sätta sig över grundlagen
och genom våld eller underlåtenhet att hindra våld driva igenom
förslaget. Man har ock antytt, lätt olagligheten icke komme att
stanna ens därvid, utan man synes ha antagit, att samhällsordningen
i sin helhet kunde komma att ersättas med tygellöshetens och
godtyckets diktatur. Under intrycket av vad som hänt hos Rysslands
och centralmakternas av ett fyraårigt krigs outsägliga lidanden
nedbrutna folk diar man sålunda hos oss kommit så långt, att
man icke aktat för rov att vägra stöd för vår lagbundna samhällsordning,
om författningsenligt motstånd skulle resas mot någon väsentlig
punkt i det förslag, som regeringen plötslig framlagt för
den för helt annat ändamål sammankallade urtima riksdagen. Den urgamla
svenska lösen, att land skall med lag byggas, har man sålunda
kastat över bord och i stället proklamerat satsen: dagsopinionen
är suverän och oberoende av alla lagliga former.

Att skapa en dylik situation i en tid, då Europa och dess samhällsskick
rent av ligger i konvulsioner, synes mig föga förenligt med
statsmannens ovillkorliga plikt att alltid se till, att ledningen icke går
ur hans händer. Vilken fara skulle det icke inneburit för vår yttre
och vår inre frihet, om den sålunda åstadkomna upphetsningen tagit
sig uttryck, som inneburit ett störande av ordningen i landet, ja,
kanske rent av en inbördes strid mellan olika samhällsklasser? Jag
har visserligen för min del icke ett ögonblick tvivlat därpå, att Sveriges
folk är sedan urminnes tid så genomträngt av aktningen för
lag och laga ordning, att det skulle ägt kraft att bringa de vilseförda
till besinning. Redan ett allvarligt försök att med olagliga
medel ingripa _ på representationens av grundlagen helgade mark
skulle emellertid hava tillfogat vårt samhälle djupa och farliga sår.

Denna eventualitet måste därför undvikas, om detta kunde ske utan
att medföra än mera ödesdigra följder.

Klart är emellertid, att eu starkt uppjagad folkstämning inom
störa lager av folket måste vara ägnad att försvåra den sakliga och
ingående prövning av författningsfrågorna, som är absolut nödvändig
för ett för landet gagnande resultat. Ett dylikt resultat har därjämte
försvårats av vissa uttalanden, som gjorts från framstående män
irom vårt ekonomiska liv, ity att de igivit sken av att understödja
regeringsförslaget, vars innebörd och konsekvenser de utom allt tvivel
icke varit i tillfälle att objektivt och grundligt bedöma. Arbetet

Nr 10. 14

Tisdagen den 17 december, f. m.

Lag]örslag har därför blivit mödosamt för dem, som närmast haft att avgöra,
OB0- vad som i det framlagda förslaget kunde godkännas utan att ävenrösträttsrejform
*yra de viktiga stats- och samhällsintressen, som den svenska högern
m. m. funnit det vara sin särskilda uppgift att tillvarataga.

(Forte.) Vid detta vårt granskningsarbete har det blivit oss fullt klart,

att regeringens förslag icke kunde godkännas. Detsamma har visserligen
förtjänsten av stor enkelhet och klarhet i bestämmelsernas
innehåll, men denna enkelhet och klarhet beror icke på att de problem,
som förelegat, fått en av sakens natur betingad läsning, utan
därav att huvudproblemet uteslutits och de övriga lösts på ett i allo
ensidigt sätt. Regeringsförslaget har nämligen icke upptagit frågan
om första kammarens sammansättning till eu ingående undersökning,
men konsekvensen av regeringens kommunala rösträttsförslag skulle
ha blivit ett tillintetgörande av tvåkammarsystemet i vår författning,
och detta till och med så grundligt, att förlsta kammaren, i
stället för att utgöra ett besinningens och erfarenhetens forum, enligt
detsamma skulle blivit en omogenhetens och okunnighetens kammare.
Man behöver blott erinra sig, hurusom valrättsåldern för valmännen
till landsting och stadsfullmäktige trots den graderade skalans
upphörande fortfarande skulle bli 21 år, medan den med avseende
på andra kammaren är i grundlagen bestämd till 24 år. Men
även i fråga om det rent kommunala var förslaget så bristfälligt, att
det icke kunde antagas, i vilket anseende det torde vara nog att erinra
om iden låga valrättsåldern trots lika rösträtt samt om undanröjandet
av varje inverkan på rösträtten av den eljest röstberättigades
underlåtenhet att fullgöra sin kommunala, skattebetalningiskyldigliet.
Då möjlighet således saknadeis att antaga regeringens förslag,
hade onekligen det enligt sakens natur riktigaste varit ''att uppslita,
lösningen av hela den kommunala författningsfrågan och av det i
sammanhang därmed stående förstakammarproblemet till nästa lagtima
riksdag, då en fullständig och sammanhängande lagändring kunnat
grundlagsenligt komma under riksdagens prövning. Hade enighet
ej heller dä kunnat åvägabringas, skulle ett underställande efter
nyval av frågan under folkets avgörande ha varit den utväg, som le■
gat närmast till hands icke minst för vänsterpartierna, som hylla den
s. k.. parlamentarismen. Inför regeringens och en uppagiterad folkopinions
protester, ha vi emellertid ansett oss böra i denna del falla
undan och givit anvisning på en rimlig lösning av författningsspörsmålen
i de av oss väckta partimotionerna. Detta''ha vi gjort, för att
man icke skulle i vår behandling av ärendet se en obenägenhet att
efter bästa.förmåga, medverka till en så vitt möjligt snabb lösningav
författningsspörsmålen i fråga.

Det förslag, varom man nu efter förberedande förhandlingar
inom utskottet enats, bär emellertid tydlig-a spår av den nuvarande
urtima ^ riksdagens formella, inkompetens att loda de föreliggande
spörsmålen fullständigt och i hela sitt sammanhang. I motiveringen
ha, sålunda måst intagas överenskommelser mellan partierna om lavändringar.
som kunna fn, sin falla kraft först då de intagits i grundlagen.
Det hela framträder därför såsom ett illa utfört hastverk, som

Tisdagen deu 17 december, f. m.

15 Nr 10.

sannerligen icke hedrar dem, som genom frågans framläggande vid
urtima riksdagen tvingat in representationen på en dylik väg. Mången,
som tager del av de författningsändringar, som nu föreslagits,
skall säkerligen med grämelse finna offrade värden, som enligt honom
äro dyrbara hörnstenar i vår författning. Jag förstår detta så
myoket bättre, som aldrig under de 24 riksdagar, jag förut bevistat,
min tvekan varit så stor, som när jag lämnade även min röst för den
lösning, vilken särskilda utskottet i detta fall förordat. Det kan
icke förnekas, att den otymplighet, som tillhör kompromissens väsen,
satt sin prägel på de föreslagna bestämmelserna. Det kan icke heller
förnekas, att detta givande och tagande är ägnat att beröva särskilt
de deltagare i överenskommelsen, som fått göra oskäliga offer, varje
tillfredsställelse, som eljest är förenad med ett betydande nydaningsarbete.
Det kan lika litet förnekas, att den första kammare, som en
gång skall efterträda den nuvarande, är till sin karaktär oviss och
till sin duglighet för sikt värv synnerligen tvivelaktig. Det
kan vidare ej förnekas, att den kommunala förvaltningen efter
de nya bestämmelsernas genomförande kan i väsentliga avseenden
bli underlägsen den, nuvarande och innebära stora faror
för en sund utveckling. Det kan än mindre förnekas,
att den obestridligt riktiga satsen, att medborgerliga rättigheter förutsätta
fullgörandet av medborgerliga skyldigheter, förlorat det viktiga
stöd, som den haft i den politiska ''och kommunala rösträttens beroende
av den röstberättigades uppfyllande av sin skattskyldighet.
Det kan slutligen ej förnekas, att den demokratisering av vårt svenska
samhälle, som genom antagande av utskottets förslag kommer att äga
rum, fått dimensioner, som äro ägnade att väcka de största betänkligheter
hos var och en, som inser, att vår nuvarande samhällsordningär
en produkt av en månghundraårig utveckling och följaktligen icke
utan stor fara kan plötsligt underkastas en genomgripande omgestaltning.
Då man emellertid dömer över deras gärning, som icke desto
mindre biträtt utskottets förslag, fordrar billigheten, att man beaktar
den situation, inför vilken de varit ställda.

Någon borgerlig samling för att åstadkomma ett bättre förslag
var omöjlig, sedan det liberala partiet satt sitt namn under regeringens
ännu radikalare förslag. Ja, även en enhetlig front från högerpartiernas
sida var omöjliggjord, sedan man även inom vissa högerkretsar
alltifrån början gripits av klenmodighetens och hopplöshetens
förlamande inflytande och i denna, sin depression icke vågade
tro på möjligheten av att vad man ansåg rätt och sant dock till sist
skulle segra. För många av dem, vilka eljest skulle sagt sitt nej
till förslaget och ovillkorligen fordrat dessa författningsändringars
hänskjutande till folket i val, har vid sådant förhållande den, tanken
så småningom brutit sig fram till allt större styrka, att en uppgörelse
i dessa frågor trots stora brister dock alltid skulle bringa vårt
land den ideella vinst, som ligger däri, att samtliga partier kunnat
även under den mest upprörda tid ena stig om en gemensam lösning
av frågor, som mer än andra varit partiskiljande. Den utrikespolitiska
situationen är ock för visso sådan, att denna ideella vinst, att

Lagförslag

ang.

kommunal
rösträttsreform
m. m.
(Forts.)

Nr 10. 16

Tisdagen den 17 december, f. m.

Lagförslag

ang.

kommunal
rösträttsreform
m. m.
(Torts.)

Sveriges folk står inför världen ej som en sammanfattning av sig ömsesidigt
bekämpande partier, utan som en samverkande organisk enhet,
måste vara ägnad att medföra ökad styrka och säkerhet för vårt
land i denna tid, då ett lands inre stridigheter långt mera än. förut
visat sig ödesdigra för dess yttre oberoende och självständighet. Ur
dessa överväganden har följt antagandet inom utskottet av kompromissen.

Undersöka vi nu något närmare de särskilda bestämmelserna i
utskottets förslag ooh jämföra desamma med vad högern genom de
i båda kamrarna väckta partimotionerna förklarat sig villig att offra
åt tidens demokratiseringskrav, skall det visa sig, att högerns ytterligare
eftergifter visserligen äro störa, men dock icke förändra karaktären
av den i motionerna intagna ståndpunkten. Det förnämsta
spörsmål, som nn föreligger till prövning, är första kammarens sammansättning,
ty man torde böra erkänna såsom uppenbart, att huru
tillfredställande än de kommunala spörsmålen kunnat lösas, detta
skulle ägt föga betydelse, om första kammarens sammansättning icke
ordnats på ett något så när betryggande sätt. Klart är nämligen,
att det dock i sista hand heror på första kammaren i dess nya sammansättning,
huru länge de garantier, som de kommunala stadgandena
kunde innebära, komma att äga bestånd. I högermotionerna har
man utgått ifrån, att även första kammaren skulle bildas på bred
demokratisk grund för att kunna hävda sitt likaberättigande med
den andra, men atit den absolut nödvändiga karaktärsskillnaden mellan
kamrarna skulle åvägabringas därigenom, att urväljarna till denna
kammare hade en högre ålder än de till andra kammaren valberättigade
och följaktligen kunde anses i någon mån. mera ägnade att
föra besinningens ooh en mera mognad erfarenhets talan. För nämnda
ändamål var valrättsåldern för urväljarna i motionerna föreslagen
till fyllda 34 år, något som atv lätt insedda skäl i sin ordning medförde
upphörande av landstingens ooh stadsfullmäktiges i vissa städer
befogenhet att utse ledamöter till första kammaren. Detta var
utan tvivel en olägenhet, ty den erfarenhet i allmänna värv, som de
kommunala valkorporationerna otvivelaktigt äga, måste, ha inneburit
en viss garanti vid ett förstakammarval. Enligt utskottets förslag
har man visserligen i förhållande till motionerna sänkt valrättsåldern
för urväljarna till 27 år, men en ersättning är delvis vunnen därigenom,
att landstingen kunnat bibehållas vid sin valrätt. Vad
som än kan sägas mot utskottets förslag i vad det avser första kammarens
•sammansättning, så mycket är säkert, att det i förhållande
till regeringens icke blott av social demokraterna, utan även av det
liberala partiet godkända förslag innebär en väsentlig förbättring till
förmån för ett tvåkamimarsystem, ooh man måste verkligen bli mer
än jorvånad, då man i dag hört hans excellens herr statsministern
göra den anmärkningen mot utskottets lösning av förstakammarproblemet,
att denna lösning icke är den bästa. Nej, det är visserligen
sant, den är långt ifrån den bästa, men den är ojämförligt bättre än
regeringens eget förslag.

T fråga om de rent kommunala bestämmelserna är utskottets

Tisdagen den 17 december, f. m.

IT Nr 10.

förslag -så tillvida olika med förutnämnda hötgermotiouer, att valrättsåldem
sänkts från 24 år till 23, medan för närvarande och enligt
regeringens förslag rösträtt skulle inträda redan vid en ålder av 21 ,
år. Betänkligare kan synas, att rösträtten inom kommunen hädanefter
blir allmän, medan den enlig’! såväl regeringens förslag som
högermotionerna skulle liksom hittills varit bunden vid kommunal
skattskyldighet. Då man emellertid erinrar sig, hurusom, på sätt av
statsministern i dag påpekats, åtskilliga personer, som måste antagas
äga ett avsevärt intresse av eu god kommunalförvaltning men sakna
kommunal skattskyldighet, genom den allmänna rösträtten bli röstberättigade,
och dessutom beaktar, hurusom den kommunala skattskyldigheten,
beroende på huru existensminimum fixeras, kan avse
eu obetydlighet, så kan det åtminstone ifrågasättas, om införandet
av den allmänna kommunala rösträtten reellt sett innebär någon verklig''
skada. Av långt större vakt är däremot, som jag redan förut antytt,
det s. k. utskyldsstr eckel* borttagande helt och hållet vid politiska
val och partiellt vid kommunala val. Som ersättning härför
har man velat tillerkänna en stor betydelse åt den av Kungl. Maj:t
föreslagna införseln i lön till säkerhet för utskylder. För min del
tror jag dock icke så mycket på effektiviteten av en dylik lagstiftning.
Då emellertid ett utskyl ds streck i fråga om den politiska rösträtten
inom andra länder icke ansetts förenligt med den allmänna politiska
rösträtten torde man kunna anse, att dess avskaffande även hos
oss skulle varit en blott tidsfråga. Annorlunda ställer sig saken med
avseende på det kommunala utskyldsstrecket. Även om man anser detta
vara endast ett ordentlighetsistreck och följaktligen icke böra öva
någon inverkan på rösträtten i annat fall än aftt förnimmelsen att betala
koiinimunaltsky lider na är självförvållad, måste man dock erkänna,
att utskottet gått alldeles för långt, när det låtit fullgörandet av den
kommunala skattskyldigheten för blott ett av de tre sista kalenderåren
innebära en presumtion om att underlåtenheten att betala skatten
för de båda andra åren är oförvållad. Likaledes kunna väsentliga
anmärkningar riktas mot utskottets godkännande i det stora hela
av regeringsfönslagetis övergångsbestämmelser. Dessa göra onekligen
ett starkt intryck av en obetänksam brådska att realisera den demokratisering,
för vilken regeringen och de båda regeringspartierna, socialdemokrater
och liberaler, så kraftigt inträtt. Om utskottets förslag''
i övrigt anses kunna antagas, lära emellertid dess stadganden i
nu nämnda delar icke höra-föranleda ett förkastande av detsamma
Mina herrar, det är eu tung plikt att framföra ett yrkande på
bifall till ett förslag, som i så ringa grad som utskottets beträffande
den politiska och kommunala författningsfrågan realiserar högerns
program om upprätthållandet av ett verkligt tvåkamm ar-system odla
bevarandet av en betryggande kommunalförvaltning. Denna- plikt
är så mycket tyngre, som efter det den överenskommelse skett, varpa
förslaget vilar, från såväl liberalt som socialdemokratiskt håll uttalanden
gjorts, vilka synas ådagalägga, att det av oss avsedda och så
högt skattade samförståndet möjligen endast är en enlighet för dagen
Första kammarens protokoll vid urtima, riksdagen 1918. Nr 10. 2

Lagförslag

ang.

kommunal
östrättsreform
m. m.
(Forte.)

Kr 10. 18

Tisdagen den 17 december, f. m.

Lagjörslug ,med fara för nya strider och anspråk under morgondagen. Den lojaikommunal
9om man ®ger rätt att fordra även av politiska motståndare, hade

rösträttsreform utan tvivel krävt, att desamma åtminstone för en avsevärd tid låtit
m. m. bero vid den reglering, som under så störa offer från vår sida över(Forts.
) enskommits.

Våra betänkligheter mot uppgörelsen ökas än ytterligare på grund
därav, att förslagets genomförande kommer att i riksdagen väsentligen
reducera deras antal, som käft att tillvarataga de störa fosterländska
intressen, för vilkas bevakande vi ansett oss sitta inne med
särskilda förutsättningar. Jag vet väl, att bland våra politiska motståndare
flera finnas, som icke velat erkänna varken våra allvarliga
bemödanden eller våra fosterländska mål. Medvetandet av att efter
vår förmåga, ha fyllt vår plikt mot fosterlandet sätter oss emellertid
i stånd att med jämnmod bära denna orättvisa. Den dag skall ock
komma, därom är jag förvissad, då även bos våra motståndare, särskilt
det liberala partiet, insikten skall vakna därom, att man. alltför
mycket frossat i klander mot våra strävanden för att kunna ge rättvisa
åt vad rätt vi tänkt och handlat i landets störa frågor.

En styrka i svåra tider, kanske den väsentligaste, är hoppet om
framtiden. Yi vilja hysa den förhoppningen, att Sveriges folk .skall
äga tillräcklig sans och kultur för att icke missbruka det förtroende,
som genom de av oss godkända författningsändringarna visats detsamma.
Kan den föreslagna demokratiseringen giva svenska folket
ökad kraft att fylla sin plikter mot fosterlandet och bereda dess störa
medborgarskaror större trevnad och lycka, skola även vi med glädje
erinra oss all den oro och bekymmer för rikets Järntid, varmed detta
stora steg i det obékanta fyllt våra sinnen. Men skulle den stora makt
i stat och kommun, som genom ifrågavarande författningsändring
lämnas åt folkets breda lager icke utövas under en levande känsla avkärlek
till fosterlandet och plikt mot det allmänna, då blir denna dag,
då utskottets förslag antages, en olj^ökans dag för Sveriges folk. Ansvaret
för att vi icke sagt -ett obevekligt nej till denna nästan måttlösa
omgestaltning aA- vår författning A-arken A-ilja eller kunna vi
undandraga oss, men om ofärd genom densamma bringas över vårt
land, skall skulden därför dock i särskild grad Adla på dom, som
begagnat rikets nuvarande svårigheter för att genomdriva sina önskningar,
och på dem, som i svag undfallenhet redan från början underminerat
det -berättigade motståndet mot en alltför långt gående författningsändring.

Jag vill sluta med att uttala eu varm önskan, att våra farhågor
för Sveriges framtid måtte visa sig ogrundade, och att den nya tid,
som genom ett antagande av utskottets förslag bryter in över vårt
land, måtte so dess ära upprätthållen, dess frihet skyddad, dess välfärd
bevarad för kommande släkten.

Herr Ericsson. Aaby: Herr greve och talman, mina herrar?
Varken hans excellens herr statsministerns anförande, som mest syntes
mig vara segrarens te deum, eller den föregående ärade talarens
som för -mig tedde sig som ett uttryck för den jäsande harm, som sä -

Tisdagen den 17 december, f. m.

19 Nr 10.

kert finnes hos stora delar av de besegrade i denna strid, kan övertyga Lagförslag
mig om önskvärdheten av fattandet av det beslut, vartill nu förslag ko mmunal
föreligger. rösträttsreform

Det är ock med djupt bekymmer över att frågan kommit dit, m. m.
där den nu är, som jag i dag talar i denna kammare. Men det är ock- (Forts.)
så med beklämning, därför att det till mig och till dem, som dela min
uppfattning och som i dag i kammaren komma att giva uttryck däråt,
kan sägas: »Det är lätt för er att nu tala, när ni veta-, att frågan
i alla fall är i hamn, och intet ansvar vilar över er.» Jag förstår denna
anmärkning, men jag får för min del ,som svar därpå giva, att jag
har i tal och skrift, på folkmöten och i press, i förtroenderåd och i parti
konsekvent uttalat den åsikt, som jag nu här går att förfäkta.

Jag sade, att jag icke kan vara med och yrka bifall till det nu
föreliggande utskottsförslaget eller, som jag för att skipa rättvisa
snarare skulle vilja kalla det, den Swartz-Brantingska kompromissen.

Jag kan förstå, att man gör ett stort erbjudande, att man i allvarliga
och upprörda tider räcker ut handen för att vinna försoning
och få enig front mot gemensamma motståndare. Ett sådant erbjudande,
eu sådan gärning voro de avgivna högermotionerna. Men jag
kan icke förstå, hur man kan gå så långt, att man över beslut, vilka
angå rikets ve och väl, kastar ett skimmer av löje. Och ett beslut sådant
som det, att en person, som under ett år av Denne fullgjort sin
skattskyldighet, skall äga full medborgarrätt, eller med andra ord
att lagen skall medgiva trettiotre procents ackord åt försumliga skattebetalare
— kan det annat än bära över sig ett drag av komik? Och
detta rusande hän mot upplösning av landsting och stadsfullmäktige,
vad är det annat än en revolutionär kupp, höljd i några trasor av
konstitutionell klädnad? Och, mina herrar, den allmänna rösträtten —
ja, den har hittills varit ett socialistiskt krav, men såvitt jag vet finns
ingen utredning, huru ett beslut härom kommer att verka i samhällsbevarande
riktning, och jag vågar påstå, att icke femtio procent av
denna kammares ledamöter kunna fullt överblicka ett sådant beslut
som detta om den allmänna rösträtten, just därför att frågan från vår
synpunkt hittills icke varit aktuell. Om vi, som vi väl antagligen
komma att göra i denna kammare, i dag gå att fatta beslut därom, vore
det ju att svära på magisterns ord, och kan man väl göra det, när magistern
i omnämnda kompromiss icke visat sig vara mera mäktig att
värna om de samhällsbevarande intressena? För min del kan jag det
icke. Och så till sist: om kvinnans rösträtt, som man ger på hand,
skall jag endast säga, att jag tror, att om Sveriges folk i allmän folkomröstning
finge uttala sig därom, är det ytterst tvivelaktigt, till vilket
resultat man skulle komma.

Vad har då kunnat förmå kloka aktade män att vara med om
denna kompromiss. Ty jag säger, att fastän jag angriper det beslut,
som här föreligger i kompromissen, så drager jag icke ett ögonblick i
tvivel den göda vilja, heder och ära, som de män som fattat det, ha
besuttit. Vad har kunnat förmå dem. säger jag, att vara med om
denna kompromiss, detta utskottsbetänkande? Ja, först och främst
är det, såsom redan berörts av båda de föregående ärade talarna,

Nr 10, 20

Tisdagen den 17 december, f. m.

Lagförslag det utrikespolitiska läget, tyska rikets sammanstörtande. Allt detta

an9- är ju givet sådant, vanill hänsyn måste tagas. Men det har även

rödräZrefålm från annat håll utövats tryck — tryck från håll, som jag här icke
m. m. vill omnämna, tryck från håll, som jag här skall omnämna. Det har

(Forts.) redan förut talats om det upprop, som kommit högerledarna till hän da

från Göteborg. .lag anser personligen, att det vittnar om politisk
omogenhet och en viss grad av anvanslöshet. På andra håll har det
övats tryck klokare. Man har verkat utan att synas. Jag
vill ingalunda sagg att detta tryck inverkat på våra underhandlare,
men det har stärkt våra motståndare och därigenom gjort
överenskommelsen svårare att vinna. Och regeringsmedlemmarna
—- det har redan talats om deras uppträdande; det har från
deras eget håll försäkrats, att det ingalunda vore meningen att
hota med våld och oroligheter. Man har dock sagt: om icke högern,
om ej högern etc., så kommer det och det att inträffa och det blir
svårt att upprätthålla ordningen etc. Sedan har man hört dånet från
de frammarscherande 20,000 arbetarna, »om demonstrerade i Göteborg,
och från Folkets hus i Stockholm och från Folkets hus i landsorten
har man hört talet om storstrejk, allt kraftiga faktorer, som
ha verkat till det ord, som blivit opinionens: »Blott en uppgörelse,
hurudan den sedan än må bli!» Och ehuru man har vetat, att landet
runt finnas liberaler, som ingalunda gilla borttagandet av i&kattebetalningsstrecket,
så har från dessa liberaler ingenting avhörts, och jag
tror mig kunna fastslå, att denna tystnad har varit av stor och ödesdiger
betydelse för frågans avgörande. Från högern — ja, därifrån
har man hört eu och annan resolution komma, men därute i bygderna,
särskilt på landsbygden, har man icke så lätt att trumma ihop tusentals
demonstranter, där sköter man sitt arbete, och där litar man
på — sina riksdagsmän. Mina herrar, man litar på oss, osg som
om några korta minuter kanske skola visa. att vi i detta hänseende
icke varit att lita på.

Men vad skulle man då göra i stället för det, som vi nu gått att
bekräfta? Enligt min mening skulle man, sedan uttalandena gjorts i
högermotionerna, manligen stått bakom de uttalade ordern Men då
skulle oro ha uppkommit i landet! Ja, om motståndarna icke velat
vara med på vad motionerna innehålla och på att fatta beslut därom,
så skulle män, säger jag, vädjat till folket i val, och jag tror icke,
mina herrar, att ett folk går till revolution, därför att man vädjar
till detsammas mening i val. Jag finner ett stöd därför i själva Socialdemokraten,
vilken i sitt förra tisdagsnummer innehåller en artikel
undertecknad med märket »G. B.», där det heter ungefär så:
tro ni (det är fråga om åtta''immars-arbetsdagen) att de besinningsfulla
svenska arbetarna för att vinna ett mål (bär åttatimmars-arbetsdagen)
nå gra månader tidige re än de på laglig väg kunna vinna den,
vilja tillgripa ett så tveeggat svärd som storstrejk? Jag tror, att
detta skulle kunna tillämpas även på frågan om. en riksdagsupplösning.

Men även om det skulle blivit oro i landet — det både varit ytterst
beklagligt, jag erkänner det villigt, och inneburit kanske stora

Tisdagen den 17 december, f. m.

21 Sr 10.

faror, men samla Sverige har dook gått igenom värre svårigheter än ***&**
detta, och det gäller dock här stora konstitutionella värden. Men sager kommunal
man,'' om man vädjat till val, hade valens utfall kanske icke blivit rösträttsrejorm
stort annorlunda än de sista valen till andra kammaren -Tåg tror m, m

för min del, att valresultatet hade blivit annorlunda, men hurtar kan -.Forte.)

ju icke anföras några bevis, och därför får påstående stå emot påstående
Men vad som då hade skett, hade vant att svenska folkets
Holhiara rätt att få uttala sig i eu fråga av så genomgripande betydelse
för dess framtid som denna hade blivit tillgodosedd. Och, mina
herrar, sedan så hade skett, och om icke valet hade utfallit annorlunda
än de sista valen, är det klart, att då hade tiden vant inne tor
en uppgörelse, men icke nu. Då hade man även kunnat vinna, att
ett förslag motsvarande det, som nu föreligger här.''i realiteter och
i form blivit bättre och gedignare än det föreliggande, som bär tydliga
spår av att ha varit ett hastverk, hopkommet i raddhagans och

överraskningens tecken. ., ,,

Huru bär nu denna beryktade kompromiss kommit till/ Man
bär sagt i pressen, att sedan det utsetts en större delegation, uttaga
en mindre, och på begäran av herr Branting utsågs till mmsidans
underhandlare herr Swartz. Med honom följde herr Dahl,
och sedermera kom herr K varu zel iris från andra sidan, Och så ilek
man se den politik göra sitt framträdande på arenan, som 1907 satt
murbräckan till -denna kammares konstitutionella _ värde genom, införandet
av arvodena, den politik, som 1917, då folket sökte värna
sig emot orostif-tare, kastade ansvaret för allmän ordning pa herr
Branting, den politik, som i dag skänker bort de gista värden, som
vi ha kvar — det är den politiken, som satts att i detta olyckans

år 1918 värna om de sista spillrorna av 1866 års konstitution.

Men man har vunnit ro i landet, säger man. Ja, säger .lag

allvarligt, det är naturligtvis av -den allra största betydelse och

värde, men även fred och ro kunna köpas för dyrt, och ve det folk,
vars representanter offra fosterlandets sanna och framtida bästa tös
en stunds veklig vila och ro!

Framtiden — ia, den föregående talaren har yttrat sig daroni,
men i ett historiskt ögonblick som detta onekligen är, synos det
mig vara nästan varje riksdagsmans plikt att i sin män en smula
söka lyfta på en flik av den slöja, som för oss döljer framtiden löi
att visa, vad som för honom ter sig^ där. Då vill jag såga, att jag
icke kan annat än med oro tänka på att, såvitt jag förstår, för osa
stundar en ma-ssväldets tid, och jag tror, att vi snart fa höra suset
från den antågande barbarskogen. För att taga en bild Iran jordbruket:
Då man hittills nöjt sig med att sätta plogen försiktigt i
jorden och lyfta upp till ytan endast mindre delar av den underliggande
alven. så kör man nu ned plogen djupt och vraker upp
massor av ny rå alv, som skall täcka över den bördiga myllan och
för lång- tid framåt gorå den bördiga marken ofruktbar och skördarm
vanskliga. Och dock, mina herrar,_ vågar jag uttala, att
jag, liksom föregående talare, med hänsyn till^svenska folkets tran)-tid har större förhoppningar än beträffande många andra folks. Deri

Kr 10. 22

Tisdagen den 17 december, f. m.

Lagförslag varpa grundar jag denna min förhoppning? Jag grundar den förät
kommunal 00,1 Pa min förvissning, att den svenska folkstammen är sund

rösträttereform och på den jo.rdbesuttna delen av svenska folket. De svenska bön--w. m. derna skola, liksom många gånger förut i vårt lands historia, träda

(Forts.) fram på arenan, och kring dem komma att fylka sig de övriga sam hällsbevarande

medlemmarna av svenska folket. Härvid underskattar
jag icke eu fara, som ligger nära till hands och det är den
gamla striden mellan städerna och landsbygden, som till skada för
det hela kan komma att blossa upp.

Jag har i det föregående sökt visa, att det föreliggande förslaget
är ett hastverk, vilket företer åtskilliga lätt i ögonen fallande
brister, att något tvång att nu vid denna urtima riksdag antaga detsamma
icke föreligger, samt att det föreliggande förslagets konsekvenser
äro farliga. Jag gör detta uttalande, för att kammarens
protokoll må för den eftervärld, som en gång skall läsa om vad vi
denna dag avhandlat, visa att första kammarens ledamöter icke enhälligt
varit med om detta beslut, varit med att bortkasta vad som
här offras. Jag gör det också i känslan av att jag för min ringa
del icke kan vara med om att den svenska högern ute i landet skall stå
såsom »en fattig mor, på söners mod bedragen». Och jag ber därför,
herr greve och talman, att få yrka avslag på det föreliggande utskotisbeSänkandet
och bifall till den i ärendet av herrar Trygger
m. fl. väckta motionen.

Herr Ericsson, Öl las: Herr greve och talman! Endast
några få ord för att i huvudsak tillkännage min mening. Jag behöver
då icke redogöra för det föreliggande förslaget. Vi känna
alla. dess innehåll. Den första talaren, hans excellens herr statsministern,
har påvisat dess djupa betydelse för vår samhällsliv, och
jag vill därför endast säga några ord med anledning av den politiska
situation, som står i samband med det föreliggande förslagets
framkomst just nu, sådan jag ser densamma.

Då vi för. en och en halv månad, sedan kallades hit till urtima
riksdag, torde ingen av oss haft den ringaste aning om att vi skulle
få ett sådant ärende oss förelagt. Varken i kallelsen eller i hela
pressen förekom den minsta antydning därom. Men redan fjorton
dagar, efter riksdagens början var regeringen färdig med ett offentligt
tillkännagivande, att ärendet skulle komma på urtimans bord.
Vid den tiden återstod icke fulla två månader till tiden för början
av 1919 års. lagtima riksdag, och under denna tid inträffa två stora
högtider, vilka, alltid varit ägnade särskild uppmärksamhet, och
under vars firande ett riksdagsarbete. icke lämpligen borde äga ruin.
Tiden för denna utomordentligt viktiga frågas prövning inom utskottet
har av dessa anledningar varit ytterst begränsad, och därför
utgör det föreliggande'' betänkandet frukten av ett i hög grad
forcerat arbete. Under. angivna omständigheter uppstår självmant
den frågan: Vad är orsaken till denna brådska? Jo, svarar regeringen
och utskottets vänster: Det är världshändelserna, som in -

Tisdagen den IT december, f. m.

23 Nr 10.

verka!, att en del av landets befolkning kräver snabbt beslut under La^4ag
hot att lugnet inom landet eljest äventyras. Jag får bekänna, att kommunal
denna förklaring förvånat mig i högsta grad. Jag skulle förstått rösträttsreform
ett sådant krav bättre, ifall det framkommit omedelbart efter den m. m.

ryska revolutionen, da man pa sa mango hall trodde, att cienna (Forts.)

skulle föra det ryska folket till en stor social lycka. och. samhällelig
trevnad. Men sedan n.u hela världen fått bevittna, till vilket oerhört
elände detta experiment fört det ryska folket och att det i förtvivlan
bragta tyska folket tycks vara på väg till samma elände, då
hyser jag den fasta tillförsikten till vårt besinningsfulla svenska
folk, att det betackar sig för att slå in på utomparlamentariska

äventyrligheter. Från olika håll och från skilda samhällsklasser

har jag också hört bekräftelse på denna min uppfattning.. Såsom
ett exempel härpå vill jag omnämna, att då jag för någon tid sedan
talade vid en arbetare om dessa saker och påpekade hotet i en del
resolutioner från arbetarhåll, fick jag i ett raskt svar det betecknande
och träffande beskedet, att »detta hot kom endast från ett
mindretal, från omogna, som sakna reflektionsförmåga».

Om jag nu återgår.till den föreliggande frågan, som i första
hand avser en långt gående utsträckning av den kommunala rösträtten,
sfi kan jag omöjligt finna fog för den brådska, varom jag
påtalat. Endast ett påvisande av ett oerhört vanstyre av den kommunala
förvaltningen inom landet kan enligt mitt förmenande motivera
en så våldsam brådska i förevarande fall, som den nu igångsatta,
men något sådant skäl har icke kunnat presteras. Tvärtom.

Nej, huvudskälet ligger nog däri, att man på vissa håll åtrår eu
annan sammansättning av första kammaren. Men då är man inne
på det spörsmålet, huruvida det icke vore lämpligare söka förstakammarbildandet
lösgjort från den kommunala rösträtten. Denna
utväg har också utskottet delvis försökt sig på. då det föreslagit en
högre valrättsålder för val till landstingen. Men hade man haft
tid på sig och frågan kommit före vid eu ordinarie riksdag, sä
att de sammanhängande grundlagsfrågorna samtidigt kunnat upptagas
och definitivt prövas, torde man ha haft all anledning .hoppas,
att en bättre lösning av de föreliggande spörsmålen då ernåtts, än
vad som blir följden med antagandet av det föreliggande förslaget.

De gravaste anmärkningar, jag har emot förslaget äro de, som
upptagits i herrar Lindmans m. fl. reservationer, i vilka jag instämt
och vilka beröra det s. k. fattigvårdsstrecket, skattebetalningsstrecket
och rätten att rösta med fullmakt. Jag skall ej trötta
kammaren med att närmare redogöra därför. Vår''mening framgår
tydligt i reservationerna.

Emellertid innebär det föreliggande förslaget eu så vitt omfattande
omgestaltning av vår fundamentala samhällsordning och sä
många nyheter, som hittills icke förekommit eller upptagits i någon
allmännare diskussion, än mindre något ståndpunktstagande därtill
tagits av stora folklager inom vårt länd, att jag för min del ansett
det icke blott berättigat utan rent av som en plikt att det ordnats
så, att förslaget underställts valmännens prövning och en vilja -

Nr 10. 34

Tisdagen den 17 december, f. m.

Lagförslag

ang.

Icomnmnal
rösträttsreform
m. m.
(Forts.)

yttring därom avfordrats dem i val, innan riksdagen fattat sitt
beslut.

Herr Swantz: Herr talman, mina herrar! Det förvånar mig

ingalunda, att det höjts röstar och ganska skarpa röster mot antagandet
av det förslag, som nu föreligger. Det är ju givet, att olika
uppfattningar i denna del skola göra sig gällande och komma till
■uttryck på det sätt, som vars och ens temperament därvidlag gör
naturligt.

Jag iskall icke med avseende på vad den näs-t föregående talaren
yttrad]'', med direkt adress till mig, inlåta mig på någonting
■annat än ätt saga, att jag har försökt i detta fall liksom vid alla

andra tillfällen, då jag haft att med något ansvar taga till orda eller
fatta beslut, gorå detta med lugnt och kallblodig! övervägande, lika
fritt å ena sidan från klenmodig nervositet som å andra sidan från
förbiseende av några av de faktorer, som höra tagas i beaktande vid
ett besluts fattande. Jag vill i förbigående saga, att så hven var
fallet vid det tillfälle under 1917 års vår, till vilket herr Aaby
Ericsson, inärkvärdigit nog i detta sammanhang, funnit lämpligt hänvisa,
och med avseende å det uttalande jag såsom statsminister då
gjorde. Jag begagnar tillfället att säga om detta uttalande allt, om
det också må erkännas, att det i hastigheten icke fick den rätta formulering
som det borde haft, så har redan från början från vissa
håll i uttalandet inlagts en helt annan innebörd, än den av mig avsedda,
och sedermera hava alltjämt ytterligare förvrängningar ägt
ram. Jag skall icke vidare inlåta mig på det ämnet, endast och allenast
vädja till en var, huruvida följderna av det yttrandet hava varit
(för vårt land lyckliga eller olyckliga. Därefter torde också yttrandets
innebörd böra bedömas.

Det är efter samma grundsats, som jag sökt komma till rätta
med det nu föreliggande synnerligen svåra spörsmålet, som så djupt
ingriper i vårt lands förfa.tltningsliv. Jag förstår mycket val, att
man på många håll icke är nöjd med detsamma. Det är tydligt,
att icke heller från min sida någon särskild till fredställebe kan föreligga
med alla de detaljerade betämmelserna. Vad jag i den delen
har önskat finnes ju uttryckt i den högermotion, jag i likhet med
andra har undertecknat och till vilken ju herr Aaby Ericsson yrkat
bifall. Men frågan har icke ställt sig på det sättet, att man utan vidare
bär kunnat laga den högermotion; och vart hade det lett, om man
sökt hålla på den ståndpunkten till det sista? Den saken ligger klar
för en och var. Det hade varit fullkomligt omöjligt att på den: vägen
komma till någon uppgörelse. Det hade varit fullkomligt omöjligt
att kunna ena det svenska folkets representanter i en tidpunkt av den
betydelse som den närvarande. Det hade tvärtom varit att ytterligare
kasta in ett tvistefrö mellan de olika samhällsklasserna, kan jag val
saga, och det hade varit att blunda för verkningarna, om man verkligen
trodde, att en sådan splittring kunde försiggå utan att lämna
djupare märken efter sig och utan att vara av ödesdiger beskaffenhet
för vårt svenska folk.

Tisdagen den 17 december, f. in.

25 Nr 10

Det har av herr Aaby Ericsson sagts, att det är synnerligen ödes- Ogjorda*7
digert vad vi nu gå att besluta. Det må vara sant, att från hans sida, kommunal
från hans synpunkt sett det kan förefalla ytterst ödesdigert. Jag har rösirättsrejorm
icke fullt den uppfattningen. Men däremot har jag alldeles klart för m. m.
mig att, om man icke går den vägen, torde det vara mycket ödesdigert (Forts.)
för vårt folk. Därvid tänker jag ingalunda på. att det skulle komma
j fråga någon speciellt våldsam omstörtning. Även om försök gjordes
i den vägen, är jag övertygad att det icke skulle lyckas. Däremot
måste jag säga, att dylika försök icke kunna bidraga till att ena de
olika samhällsklasserna, utan till att ytterligare splittra dem. Men
därmed må nu vara huru som helst, det är i alla fall klart, att vilka
uttryck motståndet än skulle taga sig, skulle eu djupgående splittring
därav bliva en följd, och jag anser, att en sådan skulle vara ''Synnerligen
olycklig utan att den på något sätt kunde garantera ernåendet
av någonting sådant, som herr Aaby Ericsson och med honom liktänkande
önska få fram.

Det bär redan framhållits, att just vid dessa tidsamständigheter
det skulle vara synnerligen olyckligt för vårt land, om vi fördjupade
oss i ingående sönderslitande författningsstrider, som ju alltid få och
speciellt efter vad som nu varit före hade fått eu mycket bitter karaktär
och det just vid den tidpunkt, >då fredsförhandlingarna i den övriga
världen skola börja, vid vilka förhandlingar intressen, som beröra de
neutrala länderna och icke minst Sverige, också bliva föremål för
handläggning.

Jag erinrar om och understryker vad den förste talaren i den
vägen, säde, att under nuvarande förhållanden kunde vi icke hoppas på
något synnerligt hänsynstagande till 0S3 och våra intressen från de bestämmande,
om vi samtidigt hade varit i sönderslitande och vilda strider
mot varandra, även om det icke vore med annat än ord och valsedlar.
Det är, synes mig, en mycket viktig synpunkt att taga i betraktande.

Men alldeles oavsett detta hade det med hänsyn till våra inre
förhållanden därigenom grundats eu strid, som icke både slutat, förrän
något liknande vad som nu, efter vad jag föreställer mig, snart
kommer att ske i alla fall blivit genomfört. Det låter sig icke förnekas,
att tiden för en demokratisering av vårt samhällsskick har
kommit. Det hava alla erkänt, och jag bär gjort det från denna plats
vid remissdebatten och har icke på något sätt blivit rubbad i denna
min uppfattning. Ännu mindre kan det vara fallet med den stora
massan av svenska folket, som mer och mer kommit till insikt om
nödvändigheten av att få mera att säga med avseende på det svenska
samhällsskicket, än som för närvarande är fallet. Tror verkligen
någon av herrarna, att en sådan såll hade kunnat bringas till slut
utan synnerligen upprivande och uppslitande strider? Och tro herrarna
verkligen, att det skulle vara möjligt, att på något sätt göra
övergången mjukare, än som nu ifrågasattes, om det varit så, att man
fått fatta beslut efter sådana upprivande strider? Jag tror. det icke.

Under sådana förhållanden vet jag icke vad vi egentligen Skulle hava
vunnit genom att uppmana till någonting sådant och söka gå fram

Nr 10. 26

Tisdagen den 17 december, f. m.

Lagförslag på den vägen. Vinsten liade i alla händelser blivit i högsta grad oviag
kommunal oc^ risk®11 enligt min uppfattning synnerligen viss för eu allmän djup
rösträttsreform splittring långt fram i tiden med ändå mera hat och bitterhet melm.
m. lan de olika samhällsklasserna. Detta har jag för min del ansett
(Torts.) vara synnerligen farligt för den lugna utveckling av vårt samhällsskick,
som dock måste ligga osis alla om hjärtat, ooh som icke kan fotas
på annat än ett lugnt samarbete mellan olika tänkande. Just för
att åstadkomma någonting sådant och icke lägga hinder i vägen för
uppkomsten av ett sådant lugnt samarbete har jag ansett det vara
av största vikt att icke nu intaga en sådan hållning, att därigenom
partimotsatserna — som i alla händelser alltid komma att finnas
— ytterligare skulle komma att skärpas. Jag har därför biträtt
denna uppgörelse. Jag vet icke, om det var meningen från herr
Aaby Ericssons sida att sätta någon slagis förklenande stämpel pa
densamma och särskilt på mig genom att kalla den den Swartz—
Brantinjgska uppgörelsen. Jaig vill icke forska efter hans motiv. För
min del får jag säga att, med den uppfattning jag har angående nödvändigheten
av att i en sådan splittringens tid som denna lägga en
fast grund såvitt möjligt för ett framtida gott .samarbete inom det
svenska folket och inom dess samhällsmedlemmar, tager jag det såsom
en ärebetygelse.

Jag är ingalunda blind för den väldiga omvälvning, som blir en
följd av antagandet av detta förslag. Jag förstår mycket väl att,
när den allmänna rösträtten både i kommunalt och snart även i politiskt
hänseende kommer att få en sådan utsträckning, att de röstberättigade
bliva mera än fördubblade, så kommer ju en hel del nya
hittills, okända element in i rösträttsrörelsen. Det beror då närmast
på de nya väljarmassornas och deras ledares självbehärskning och insikt
om nödvändigheten av att det helas väl blir tillgodosett och icke
vad som kanske i första hand ligger de nya välfiarmassorna närmast
om hjärtat och som kan främja de enskilda klassernas väl. Jagförbiser
ingalunda, att en risk, en ganska stor risk i det avseendet
kan föreligga; men jag tror, att vi dock kunna känna oss övertygade
om att, i den män det ökade inflytandet vinner insteg, i samma mån
skall också den skärpta ansvarskänslan göra sig gällande. Jag gläder
mig över att i det avseendet kura instämma med herr Aaby Ericsson,
när han säger, att det svenska folket bättre än andra folk skall
kunna gå igenom och övervinna de risker, som en sådan författningsändring
som denna medför. Jag instämmer fullkomligt med honom
däri; men jag går i så fall längre än han, ty lag tror icke, att endast
den ena eller andra klassen inom samhälle) skall handla ur
synpunkten av det helas väl. utan, i den man insikten därom att den
enskildes och de enskilda klassernas val dock på det allra närmaste
stå tillsammans med det helas val vinner utbredning —• en utbredning
som lag för mbl del hop-oas på och är övertvgad om skall inträda
— skall d.et bliva förhåll nid et med hela folket odla icke bara
med den ena eller andra samhällsklassen.

Jäg vill icke gå in på nåigra som helst enskildheter: de äro till
fullo kända och hava vunnit sin utläggning. Men jag vill säga att,

Tisdagen den 17 december, f. m.

27 Nr 10.

då jag går att yrka bifall till utskottets förslag, är det dock särskilt Lag}6rOag
eu punkt, en omständighet, som därvidlag fyller mig med rätt oblan- kommunal
dad glädje och tillförsikt för framtiden, och det är, att genom anta- rösträwiréform
gandet av detta förslag måste man anse, att slutet på de skarpa för- m, m.
fattningsstriderna här i vårt land skall vara nära. Dessa strider ha- (Porto.)
va tillräckligt länge stått söndrande och förlamande och utövat sin
inverkan på de reella uppgifter, som i mångt och mycket stå för oss
att lösa och vilka dock i själva verket äro det viktigaste av allt. När
nu de skrankor falla, som meningsskiljaktigheter på det författningspolitiska
området hittills satt mellan den ena odla den andra, är
det min varma förhöjning, att samarbetet på mera reella uppgifter
hädanefter skall kamma bättre till stånd, än vad hittills i många
fall har varit händelsen, då just dessa politiska meningsskiljaktigheter
i författningsfrågan stått hindrande i vägen för ett sådant samarbete.
Går utvecklingen i den andan, tror jag, att vi hava, med den
reform vi nu gå att genomföra, också vunnit en fördel av bestående
värde för vårt land och för vårt samhälle.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr W mangel: Även jag anser mig böra yttra några ord
i denna högviktiga fråga. Långt före detta har jag funnit det ömkligt,
att ett samförstånd och en uppgörelse måtte kunna ernås mellan
de olika partierna rörande såväl den kommunala representationen
som riksförsamlingen. Yi hava allt för länge stått emot varandra
icke blott i dessa fundamentala stycken, utan också i så mycket,
mycket annat. Jag sätter ett oerhört högt värde på enighet och
sammanhållning, och jag tror i mitt innersta, att vi alla, även om
missljud understundom höras, äro lika angelägna om vårt fosterlands
välfärd. Det är i grund och botten egentligen om sättet, huru
denna välfärd bäst kan framjas, som vi varit och väl ännu äro av
olika mening. Jag har fördenskull hyst det livligaste intresse och
de varmaste önskningar för att vi i de stora författningsfrågorna
måtte kunna bli ense, och jag skulle, om utvecklingen fått gå fram
i lugn och i moget begrundande,! med glädje varit med om även
mycket långt gående medgivanden. Men nu, när vi stå inför en
uppgörelse, är det mig dock icke möjligt att följa med. Ty den
djupt ingripande reform, som i dag skall av Sveriges riksdag antagas,
bär tillkommit under trycket av hot. Den saken torde icke
kunna bestridas. Och den omständigheten utgör för mig en alldeles
särskild anledning till betänksamhet och varsamhet, då jag
skall fatta ståndpunkt inför en så djupt ingripande förändring av
tingens ordning, som det nu föreliggande förslaget innebär. Att
här närmare utlägga mina betänkligheter och skälen för min övertygelse,
att denna reform i längden icke kommer att bliva till
verkligt gagn för Sveriges land och folk, även om den otvivelaktigt
är det för ögonblicket, antar jag emellertid vara så mycket
mera överflödigt, som dessa betänkligheter och dessa skäl så ofta
blivit framburna inför offentligheten av andra högermän och särskilt
i dag blivit av föregående talare betonade. Endast det vill

Jir 10. 28

Tisdagen den 17 december, f. in.

Lagförslag

ang.

kommunal
rösträttsreform
m. m.
(Forts.)

jag saga, att jag aldrig kan frångå den principen, att medborgerliga
rättigheter i regel måste förutsätta fullgörande av medborgerliga
skyldigheter.

Till denna min korta förklaring kan jag emellertid icke underlåta
att foga några särskilda önskningar, just nu, då vi stå inför
vissheten om att det socialdemokratiska partiet skall — för en tid
åtminstone —. övertaga så gott som hela makten i samhället. Jagvågar
gorå detta så mycket hellre, som utskottet självt till min
stora glädje i sin motivering för reformen enhälligt och enstämmigt
gjort ett par uttalanden, som jag vill särskilt understryka
och taga fasta på. Utskottet yttrar nämligen, att »utskottet uttrycker
enhälligt den förhoppning, a-tt den genomgripande förändring
i vårt samhällsskick till fullt utvecklad demokratisk ordning
som i utskottets utlåtande dels föreslås till omedelbart antagande,
dels förutsattes skola antagas av den inom en månad härefter sammanträdande
1919 års lagtima riksdag, måtte visa sig ha skett i
en lycklig stund. Särskilt vill utskottet icke underlåta att uttala,
den enstämmiga önskan, att genomförandet av dess i det kommunala
livet djupt ingripande förslag måtte medföra den verkan att
de svenska kommunerna, vilkas förvaltning med bibehållande av den
hos oss urgamla självstyrelsen hädanefter skall byggas på bred
demokratisk grund, måtte se även under den allmänna och lika
rösträttens tidevarv sin sunda utveckling allt mera förkovras, till
gagn för hela vårt folk och land.»

Men det förhåller sig tyvärr, efter allt vad jag kan döma •— ock
min kunskap härvidlag är ganska ingående — icke så, som man från
vänsterhåll så ofta uttalat, att de breda folklagrens upplysning, intresse
och ansvarskänsla äro tillräckliga. för att göra den störa reformen
gagnelig. Jag önskar därför av allt hjärta, att deras upplysning
måtte bliva djupare och mera. omfattande, att deras intressen
måtte bliva mindre ensidiga och egoistiska och att deras ansvarskänsla
måtte omfatta icke endast den klass, de tillhöra, utan hela vårt
folk — allt till främjande av dess moraliska och sociala utveckling
och förkovran. Jag fruktar, att vi eljest kamma att alltför mycket
nedtryckas -under ett partiledarevälde, pådrivet av pockande och högröstade
y tterlighetsmä n.

Jag önskar vidare av hela min själ, att Sveriges folk måtte bevara
sin urgamla frihet, icke nedpressas och förslöas under den slätstrukna
jämlikhetens tunga och livskvävande ok. Full jämlikhet kali
visserligen, dess bättre, aldrig ernås, ty den är emot naturen, men
ju mera man söker tillgodose dess krav, desto hårdare åtdragas tvångströjan,
desto niera bli vi förslavade, desto plattare intresselösare och
oifruktbarare blir hela vårt land, hela vårt liv.

Jag önskar slutligen av allt mitt förstånd, att de nya män, som
skola övertaga ansvaret för våra kommuners ekonomi och förvaltning
samt för hela rikets välfärd, måtte besjälas av den varsamhet
och den framsynthet, som äro nödvändiga för att vi skola kunna existera.
Väl vet jag, att reaktionen en gång måste komma, när överdrifterna
blivit alltför outhärdliga. Så har det alltid varit. Så var

Tisdagen den 17 december, f. in.

29 Nr 10,

•det alldeles särskilt under den stora franska revolutionen, då t. ex. Lagförslag
arbetar ne i Lyon själva begärde att få betala de genom alltför högt
uppskruvade direkta skatter ruinerade fabrikanternas utskylder; det rösträttsrejorm
är långt bättre, förklarade arbetarna, att vi svälta en vecka, än att m. m.

vi svälta kela året om. Men innan reaktionen emot överdrifterna gör (Forts.)

sig gällande, kunna outsägliga olyckor tima. Måtte därför de, som
skola leda Sveriges öden, visa den varsamhet och ''den framsynthet,
att våra kommuner icke bli så skuldsatta och så skattetyngda, att de
avfolkas, och att vår nu så blomstrande industri och våra övriga
näringar icke blött hållas vid liv, utan också få utveckla sig i frihet,
ty eljest do de bort.

Vad som särskilt torde bli en svår uppgift för det socialdemokratiska
partiet är ordnandet av vår folkhushållning, då den tiden kommer,
att spannmål från främmande land till billigt pris ånyo överflödar
här i Morden. Månne man då kommer att i tid förstå och besinna,
att långt viktigare än billigast möjliga bröd är, att vår modernäring
hålles vid makt och förkovnas?

Ännu svårare blir det måhända, när arbetslönerna måste nedsättas,
för att vår industri och våra övriga näringar skola kunna bestå i
tävlingäkampen med andra nationer. Om vi då icke förstå vad förhållandena
kräva av dem sam makten hava, så är det fara värt, att
Sveriges ödestimma slagit. ,Ta, måtte — jag upprepar utskottets ord
— måtte även under den allmänna och lika rösträttens tidevarv vår
sunda utveckling allt mera. förko vras. till gagn för hela vårt folk och
land.

Bet är endast dessa önskningar, jag velat uttala. Ty fastän jag
för egen del icke kan biträda det föreliggande förslaget, vet jag
nogsamt, att det kommer att av riksdagen antagas, och jag anser mig
därför, herr talman, icke böra göra något yrkande.

Herr von Menta er: Herr vice talman, mina herrar! Bå
jag icke kan ansluta mig till dem, som äro villiga att antaga det
förslag, som innefattas i det nu föreliggande utskottsutlåtandet, anser
jag det vara min skyldighet att söka antyda skälen för min
.ställning.

Bet verkar uppfriskande att å sid. 31 i sagda utlåtande erinras
om den störa sanning, varav vi alla böra vara besjälade, att nämligen
med våra strävanden åsyfta det mål, som står högre än alla
partier, nämligen fosterlandets väl. För min ringa del beder jag
att få förbehålla mig detta syftemål även om jag för dess uppnående
skulle anse mig böra förorda andra vägar än dem. som förordas
av andra personer, vilka, jag ingalunda är berättigad frånkänna
.samma syftemål.

När konstitutionsutskottet vid innevarande års lagtima riksdag
förordade lika kommunal rösträtt, förklarade utskottets socialdemokratiska
ledamöter sig hava biträtt den kungl. propositionen om lika
kommunal rösträtt, under tillkännagivande, att, när den 40-gradiga
skalan avskaffats så öppnade sig på allvar möjligheterna till den
allmänna och lika kommunala rösträttens genomförande, vilket för

Sr 10. 30

Tisdagen den 17 december, f. m.

Lagförslag dem alltjämt vore ett oeftergivligt slutmål. Nu hava vi kommit
kommunal därhän, att utskottet i det föreliggande utlåtandet föreslagit införande
rösträttlreform av den lika och allmänna kommunala rösträtten.

m. »i. Jag är övertygad, att nyssnämnda socialdemokratiska ledamöter

(Forts.) hade god grund för sina förväntningar, att om de blott vunnit
det, som förordats av konstitutionsutskottet vid årets lagtima riksdag,
så hade de vunnit vad de åsyftat. Vid det förhållandet har
jag varit av den åsikten, att med antagande av den lika kommunala
rösträtten har makten lagts i socialdemokraternas händer. Vad detta
vill säga blir uppenbart, då man ihågkommer deras program. För
att stanna vid tre huvudpunkter i detsamma vill jag fästa uppmärksamheten
därpå, att enligt detta program åsyftas med författningsrevisionen: l:o)

Förvandling av alla produktionsmedel, såsom t. ex. skogar,
gruvor, fabriker och jorden, till samhällelig egendom, eller med andra
ord statssocialism.

2:o) Genomförande av ett republikanskt och demokratiskt styrelsesätt;
och

3:o) Statskyrkans och kyrkobudgetens avskaffande, skolans
skiljande från kyrkan, och folkskolans utveckling till en kulturfordringarna
uppfyllande medborgarskola.

I alla dessa tre huvudpunkter förena vänstersocialisterna sig
med socialdemokraterna.

Vad först beträffar statssocialismen kan man verkligen undra,
om den är välsignelsebringande. Vi hava redan nu gjort en nog
så kännbar fast endast begynnande erfarenhet av dess förmåga
att tillfredsställa alla, Jag menar, att vi hava gjort denna erfarenhet
i våra nu arbetande kommissioner.

Vad därefter angår det republikanska styrelsesättet, är jag
övertygad, att, om svenska folket i dess helhet fritt finge uttala
sig därom, majoriteten skulle stanna för den inskränkta monarki,
som den svenska .staten under sin utveckling levat sig till.

Beträffande slutligen statskyrkans undanträngande, så åsyftas
därmed säkerligen icke endast upphävande av den evangelisk-lutherska
kyrkans bekännelse och kyrkoordning, utan även borttagande ur
det offentliga livet av all kristendom. Ett krafttag i denna riktning
kunna vi måhända mycket snart få se i den normalplan för
folkskolan, som torde vara under utarbetande. Vid detta^ tillfälle
vill jag särskilt rikta uppmärksamheten härpå, på det att, i fall
kristendomen både i fråga om uppbyggelse och undervisning är trängd
åt sidan i denna plan, alla må med öppen blick iakttaga, växt det är
meningen, att vi skola styra hän.

Vilka frukter de socialdemokratiska strävandena i nu nämnda
tre huvudpunkter skola bära, .synes mig icke vara svårt att urskilja.
Med tanke på all den nöd, genomförandet av dessa programpunkter
enligt min tanke iskall bringa, över fosterlandet, har jag
icke kunnat finna detta vara något lyckobringande grepp i denna
sak. varken då allmänna valmansförbundets överstyrelse eller de
moderata riksdagspartiernas främsta män godkände den lika kommu -

Tisdagen den 17 december, f. m.

31 Jir 10.

nala rösträtten, ej heller och ännu mindre då man i det nu föreliggande
ntskottsutlåtandet föreslagit lika och allmän rösträtt. Ingen lärer
kunna förneka, att ett dylikt förslag är ägnat att sätta socialdemokraterna
i högsätet inom vårt land. Genom ett dylikt förslag börjas
i verkligheten hissandet av den röda fanan, varom vänstersocialisternas
taleman här i kammaren yttrade sig under remissdebatten om
den kungl. propositionen i denna sak.

Därest regeringsmakten och en s. k. första kammare ej motsätta
sig socialdemokratiens grundtankar, och därest kyrkan medgiver
en förkunnelse inom skolan, som tiger med det korsets evangelium,
som sedan årtusenden visat sig vara för judarna en förargelse
och för grekerna en galenskap, så kunna möjligen både regeringsmakten
i form av konungamakt samt första kammaren och
kyrkan till en tid fördragas. Men själva saken gäller dock, bildlikt
talat, huruvida den svenska eller den röda flaggan i verkligheten skall
svaja över gamla Sverige.

Den svenska flaggan har icke endast de vackra blå och gula
färgerna. Den är även märkt med korsets tecken. (Saken gäller
innerst, huruvida man skall giva företrädet antingen åt den kristna
livsåskådningen, vilken säger till alla, enskilda och samhällsklasser:
»I ären lemimar i en kropp», I ären bröder, som skola bevisa eder kärlek
i gärning och sanning», eller också åt den materialistiska historieuppfattningen,
som, när den ärligt förkunnar sin innersta mening,
säger ifrån att kristendom är endast fördummelse, samt att socialism
och kristendom äro lika oförenliga med varandra som eld
och vatten. I stället för att uppmana till kärlek hetsar socialdemokratien
samhällsklass mot samhällsklass och utmynnar i ''»hatets
sånger». Ju förr det blir uppenbart, att man måste välja endera
av dessa båda livsåskådningar, desto förr skall den stora samlingen
i vårt land ske kring den svenska flaggan. Ju förr den sanningen
blir erkänd, som uttalades av Sveriges socialdemokratiska parti vid
1908 års partikongress, att nämligen av egendomslöshet följa beroende
och förtryck, desto förr skall flykten ske från en samling,
där alla inbjudas att bliva lönearbetare under en socialdemokratisk
byråkrati. Bättre än en sådan samling är den samling, där
envar under ärligt strävande för det helas bästa får behålla något,
som han får förvalta som sitt eget. Härmed har jag för ingen del
velat försvara kapitalets hänsynslösa utnyttjande av människor såsom
varande endast materiella delar i ett maskineri, som får utnyttjas
för själviska syften, lika litet som jag vill bestrida samhällsklassernas
rätt att under vissa förhållanden sammansluta sig
för att utan förglömmande av det stora syftemålet, allas eller det
helas välgång, arbeta för ekonomiska intressen. I den strid, som
nu pågår, kämpas det för och emot Honom, som på samma gång
Han uppträtt och uppträder med den största yttre oansenlighet,
också sagt, att Honom är given all makt samt att himmel och jord
skola förgås, men Hans ord skola icke förgås. Han har icke blott
sagt detta, utan Han har även gått, liksom Han ock skall gå, segrande
fram genom alla tider, och ingen kan skänka något så värde -

bagjörslag

ang.

kommunal
rösträttsrejorm,
m. m.
(Ports.)

Nv 10. 32

Tisdagen den 17 december, f. in.

Lagförslag

ang.

kommunal
rösträttsrefmm
m. m.
(Forte.)

fullt som det Han giver, då lian får inträda i ett människohjärta
eller en stat, eller då Han. för att nämna något nu nära förestående,
skymtar fram i den julens glädje och frid, som Han erbjuder barnasinnen
och de enskilda hemmen. Ingen må säga. att det är omöjligt
att få den stora samlingen kring denne fridsfurste. Het hatvisat
sig vara möjligt gång efter annan. Det var möjligt — för
■att peka på ett- nära till hands liggande tillfälle — den gången, då
Gustav IT Adolf under den svenska flaggan framträdde mot den
stora övermakten i det övriga Europa. Då förde Han de under den
flaggan samlade till seger.

Om nu någon vill anmärka, att den som intager en sådan ställning
som den, vartill jag kommit, han hör till dem, som intet lärt
och intet glömt och som bortsett från de just nu föreliggande omständigheterna,
så måste jag svara, att även om man icke lärt detsamma,
som den, vilken gör en sådan anmärkning, så kan man dock
hava lärt något, mot vilket man har att vara trogen och så kan
man hava rätt att icke glömma den lärdom, som visat sig vara dyrbarast.
Det får icke förglömmas, att den, som varnar för det, som
han tror vara en ödesdiger splittring, kan mana till en verkligt ödesdiger
samling. Och om någon vill spefullt tala om de ståndaktiga
tennsoldaterna, så beder jag att få erinra därom, att än kan det röra
sig till liv under den svenska flaggan.

Skulle åter någon tycka det vara skrymtaktigt och oanständigt
att uppmana till samling kring den svenska flaggan, så måste jag
säga, att är det orätt att samlas under det korsmärkta tecknet av
annan anledning än för Hans egen skull, som skänkt oss denna flagga,
men att det är en god ställning, om man med erkännande av egen
skröplighet ändock vill under all egen brist vara. med bland dem, som
samlas kring de högsta idealen.

Med blicken på detta ansvar, som nu vilar på mig likasom på
oss alla, bär jag, herr greve och talman, intagit den ståndpunkt jag
nu angivit och heder från densamma få yrka avslag å utskottets hem -ställan.

Greve W s c h t m e ister, Axel: Då det föreliggande förslaget
har eu utomordentligt genomgripande betydelse, och jag från
flera håll blivit uippmanad att ställa mig som. motståndare till den
lösning som föreslås, anser jag mig skyldig att, om också endast med
ett par ord, Öppet angiva min ståndpunkt och ställning till frågan.

Ja(g har för det första den bestämda övertygelsen, att denna
längtan efter och denna fordran på en hastigt- utvidgad rösträtt, som
skulle krävas inom breda lager av vårt folk för närvarande ingalunda
finnes närmelsevis i den utsträckning som göres gällande. För riktigheten
av min uppfattning talar utom min egen erfarenhet det faktum,
att det behövts en ytterligt sträng disciplin inom alla partier
för att lyckas få fram de redan nu röstberättigade till valurnorna.
A andra sidan är det självklart, att ju mer intres-set för det allmänna
arbetar sig fram — ock detta arbete sker i vårt land onekligen
i mycket hastigt tempo -— ju förr blir behovet för en var att göra sin

Tisdagen den 1? december, f. m.

33 Nr 10

rust gällande mer och mer naturligt. Emellertid anser jag att det Lagförslag
bradsiortaae tempo, i vilket relormen är avsedd att genomföras, icke ko“^nal
kali vara till gagn för landet, och då jag givetvis även i åtskilliga rösträttsreform
andra delar liar helt olika önskemål, skulle jag hava önskat att valet m. m.

vard mera fritt. Om jag frågar mig: vilket är under för handen va- (Forts.)

rande förhållanden minst skadligt, antingen att fortsätta försöken
att under ännu några år hålla emot — därigenom framkallande allvarliga
svårighet, visserligen icke s. k. bolsehevikiska oroligheter,
ty derå skulle vårt folk snart nog få bukt med, men svårigheter
för det ekonomiska livet och landets välstånd, varvid arbetsglädjen
och livsglädjen skulle fördärvas genom den ihållande slitningen —
eller att redan nu göra den eftergift, som i alla fall efter kort tid
oundgängligen måste göras? Om jag gör mig den frågan, så väljer
jag att giva efter, och kommer jag att avgiva min röst för utskottets
förslag, under den livliga förhoppningen, att framtiden kraftigt må
komma att jäva mina tvivelsmål om dess gagn för vårt land.

Betänkandet innehåller åtskilliga uttalanden i mindre viktiga
och betydelsefulla hänseenden, som jag ej kan gilla, och i dessa delar
förbehåller jag mig full handlingsfrihet vid den kommande lagtima
riksdagen.

Jag ber herr talman att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Greve Wachtmeister, Henning: Det har från många
håll under den senaste tilden framhållits, att den situation, som nu
föreligger inför riksdagen, liknar den, som 1865 förelåg inför rikets
ständer. Den tidens koger, d. v. s. ridderskapet och adeln, bragte
då fosterlandet ett stort offer, offret av sig själv, sin egen makt och
inflytande i landets angelägenheter. Den nutida högern inom riksdagen
står i begrepp att [göra ett lika stort offer genom antagande av
detta på grund av omständigheterna framkomna förslag, som i synnerligt
hög grad stympar högern och dess inflytande. Det har sagts,
att ingen större handling finnes än att övervinna sig själv, och det
är just detta som högern nu går att göra. Jag undrar, om övriga
partier i riksdagen någonsin skola vara beredda till en dylik stor
uppoffring; jiag vågar betvivla detta.

Då det försipordes, att ett samimanjämkningsförslag vore att vänta
från utskottet, och det sades, att däri skulle ingå bestämmelse om
skattepliktens bibehållande inom kommunerna, så kunde man icke
annat finna, än a‘t deja skulle vara en synnerligt väsentlig förbättring
av Kungl. Maj:ts förslag. När emellertid det blev känt, att
utskottet endast kunna t få fram ett förslag om, att för erhållande av
kommunal rostral skatt skulle vara betald ett år av de tre, blev det
för månsa en stor besvikelse. Visserligen är ju frågan om skakestrecket''s
bibehållande synnerlig viktig, men enligt mitt förmenande hade
det vard än viktigare att erforderliga garantier förefunnits för att
den första kammare, som blir en följd av antagande av utskottets
förslag, komimer att. äga förutsättningar för en besinningsfull prövFörsia
hammarens protokoll vid urtima riksdagen 1918. Nr 10. 3

Nr 10.

o

Tsidagcn den 17 december, f. m.

Lagförslag ning av förekommande frågor. Den kammare, som kan uppstå på
ang. grund av utskottets förslag, är ju mjmket bättre -—■ det måste med rot~L

giws - än den, som skulle blivit en följd av Kungl Maj :ts förslag.

m. m. såsom här i dag framhållits. Och det ar obegriplig., alt Kungl.

(Kort?.) Maj :t kunnat komma fram med ett dylikt förslag, men i detta fall

har ju regeringen måst slå till reträtt.

Vid bedömande av föreliggande ärende måste ju en var rösta så,
som om hans egen röst skulle kunna bli avgörande. Hade Kung!.
Maj :ts förslag från utskottet framkommit oförändrat, skulle jag aldrig
givit detsamma min röst. .Då jag emellertid icke anser mig kunna
taga på mitt ansvar att bidraga till förslagets fall, sådant det. nu av
utskottet framförts, och då det synes mig vara av synnerlig väkt, att
frågan löses i samförstånd, kommer jag att skänka min röst till uinskottets
hemställan. I det nuvarande representationsskickets dödsstund
vågar jag dock förutsäga, att den tid skall komma, såväl snart
som längre fram, då inom vida kretsar i vårt land bland personer av
vitt skilda åskådningssätt den nuvarande första kammaren korn,mer
att i hög grad bliva saknad. Man kommer att med vemod och erkännande
minnas denna första kammare, som kunnat, såsom med densamma
ju var avsett, utgöra det reglerande balanshjudet inom samhällsmaskineriet,
och man kommer kanske att önska ''densamma åter.

Herr Jeans son: Herr greve och talman! Då jag ej kommer
att motsätta mig det föreliggande kompromissförslaget i författningsfrågan,
är <det icke därför, att jag finner det tillfredsstäl.ande, utan
därför att jag anser mig pliktig att respektera och biträda den uppgörelse,
som träffats av högerns represenanter i utskottet. Enligt min
mening borde åldersstrecket fullständigt hava bibehållits, rösträtten
ej hava blivit allmän utan lika, övergången ej forcerad, och slutligen
borde man icke hava utlovat kvinnan politisk rösträtt. Men da jag
säger detta, avser jag icke att uttala något klander mot vån representanter,
som träffat överenskommelsen, ty det bär icke berott på
dem, att dessa inom högern allmänna åsikter icke blivit beaktade eller
vunnit godkännande inom utskott. Jag inser, att man har nödgats
taga kompromissförslaget för att undgå ett annat värre och för
samhällsfridens skull. Måtte denna , senare nu komma, sedan författnings
frågan blivit slutgiltigt avförd! Då denna hittills utgjort den
huvudsakliga skillnaden mellan oss och liberalerna, borde gnabbet och
slitet mellan de borgerliga partierna få höra till det förflutna. Då
vore mycket vunnet!

Med dessa ord, herr talman, och med denna motivering anhåller
jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Holma uiist: Herr greve och talman! Då jag begärde
ordet, var det verkligen min avsikt att ingå uti bemötandet av e*t och
annat, som under denna debatt förekommit, men efter de förklaringar,
som bär ifrån fullt auktoritativt håll äro avgivna och som visa
att detta förslag redan är sfi att säga antaget i denna kammare, må.
jag saga, att det inbjuder mycket litet att ingå uti en sådan detaljerad

Tisdagen den 17 december, f. m.

kritik. Jag skall sålunda inskränka mig till att för min ringa del Lagförslag
söka angiva några allmänna synpunkter, som varit för mig bestäm- p0^munal
månne, Pa det gällt ställningstagande i den föreliggande stora frågan, rösträttsrefor.

lfa det gäller eu fråga u.av den art ocii den innebörd som den fö- m, in.

åliggande, är de. naturligt, att man icke allena t sonor men manens (Forte.)

vapen genomtränga den, utan att man även i vissa avseenden är bund
utav ..en upidat.n.ng, som ligger vissa känlostämningar ganska
nära. Det är icke bara med huvudet och hjärnan man löser en sådan
fråga, utan också med hjärtat och känslan. Det gäller i en sådan
fråga utan allt tvivel, åt. motsättningarna på grund av olika
.grunduppfattningar ställa sig särskilt tvära ocii svåra. l>är sona ga
se fiamkomliga vägar, där se andra endast stupande branter. Där
somliga skönja ljuset, där se andra endast mörker. Där somliga omfatta
frågan med förhoppningens välvilja, där se andra med misströstan
på det hela. Och det är också ganska naturligt, att så måste
vara fallet. Det är en sorts känslobetoning i det.a, från vilket man
rea- nan göra sig fri. Vill jag taga ett exempel från levande livet,
såsom det rör sig alldeles inpå oss under dessa timmar, så behöver jag
i själva verket endast sammanställa den allmänna uppfa kling som
uttalades av herr Trygger, den åskådning, som herr Aaby Ericsson
gjorde sig till tolk för, och det allmänna läget sådant det betecknades
av herr Swartz. Det måste så vara fallet i eu sådan fråga som denna.

Al cieles sänskilt hava dessa känslobetoningar blivi stånka under de
förhållanden, som här i världen nu existera. Vi leva vi andas här
under de hemska dyningarna från en värld, som störtat samman. Det
kan icke hjälpas — hur fördomsfri, hur stark, hur objektiv man än
s aller sig .—- att sådana världshistoriska kriser som nu äro för handen
måste inverka på uppfattningen. Det var därför enligt min mening
icke bara en pirk;, utan eu bjudande plikt för Sveriges regering
att just i det ögonblick, som den själv fann vara det psykologi kt riktiga,
taga denna fråga om hand och söka föra den fram 1.11 eu lösning.

Genom, det förslag t il genomförande av demokratiens minimikrav,
som regeringen framlade, har den enligt min mening a-jo. t sig s‘innerligen
förtjänt om Sveriges folk och Sveriges framtid. Detta förslag
sådant det framlades, var ett minimiprogram. Det var framlagt
i sådana former, att det möjkggjorde både tillbyggnad och påbyggnad,
men det av regeringen framlagda förslaget är dock den kärna, kring
vilket det förslag bär samlat sig som här föreligger såsom utskottets
förslag. Bedan vid remissen av den kungl. propositionen fick jag en
förkänsla utav, att även långt in i högern gjorde sig den uppfattningen
gällande att här borde man räcka handen. Jag fick det intrycket
av det anförande, som herr Swartz då efter min mening med statsmannens
bl ek på den föreliggande frågan höll i denna kammare. Han
be.onade där vad som sedan blivit högerns uppfattning, att tiden nu
var kommen att genomföra en demokratisering i Sverige. Under de
dagar, jag inom utskottet arbeiat, har det för mig blivit mer och mer
klart att den linje, som utav herr Swartz då angavs, den skulle även
bli utskottets, och den har nu blivit det. Och jag säger själv, att
frånsett vissa oegentligheter, som jag anser vidlåda det föreliggande

Nr 10. 36

Tisdagen den 17 december, f. in.

Lagförslag förslaget, känner jag mig i närvarande ögonblick såsom svensk stolt
anH- över att elt så gott som enigt utskott kunnat såsom måtto över de..a
r,Sandorm förslag Sätta »över partierna för fosterlande ». Genom denna u- moln.
m. kratisering tager nu det svenska folket makten i egen kand. Inga
(Forts.) stängsel ingå band, som kunna sägas vara stridande emot denna de mokratisering,

föreligga i stort vidare. Alla partier ha nu att gå ut
bland folket, kämpa för små meningar, söka vinna meningsfränder
och sålunda få sina ideal förverkligade. Intet antidemokratiskt band
kan längre förhindra vem som hels. att söka få fram det enligt hans
mening bästa och högsta. Man har nu på vissa håll -- och jag kan
i viss mån förstå den känslan — till dess , nya t »> a lager. _ r
sluta upp, ställt sig tvivlande beträffande mognaden, kanske till och
med beträffande kärleken till fosterlandet. För min del säger jag
att två de senaste idel nas förhållanden alldeles särskilt övertyga., m g,
att det svenska folket är moget att taga sitt öde i egna hane er: .Det
ena är det svenska folkets ställningstagande till kriget. Visserligen
har det funnits aktivistiska skrän, men svenska folket i stort tiar genomskådat
dem och förstått att orubbligt bevara freden, förstå t vad
lugnet oen neden betyder, förstått att hålla de hemska fasorna på
avstånd. Under samma tid har svenska folket jämväl i et: annat avseende
visat sig vara ett moget och framsynt folk. Vilket folk har
lugnare burit den tunga, som krigsåren i så många hänseenden lågt
på detsamma? Det har icke varit bara, mina herrar, försakelse i
vissa avseenden i många hem. Det har för många och slör sk."-or
betytt den verkliga, rena nöden, men klagan har varit ganska måttlig.
Det genombrott, som nu givetvis kommer, det kommer naturligtvis
åt, io., an led ett nytt arbete, ett arbete efter nya linjer, ock de''ta 1 gger
ju i själva verket i hela detta genombrotts natur, att man ur folket
självt söker få fram nya krafter, som skola utföra detta nya arbete
direkt och under ansvar. Det kommer nu att gå efter nya linjer,
ef er demokratiska 1’n.ier. Av skäl, som jag anfört, är det min uppfattning,
att det arbetet kommer att i många hänseenden läggas olika
och bliva olika mot det arbete, som inom den gamla författningens
ra ■ ■ '' vårt lånt, men jag tror a t i ett avseende kommer det

gamla och det nya att bliva lika. Det kommer att bl va rtt a - ■ J ör
Sverges framtid, det kommer att bliva ett arbete, som till sitt syfte är
aldeles det amma som det gamla svenska arbetet under de gar la ör
håkandena, det kommer att bliva ett arbete för en ljus framtid i Sveriges
land.

Ja, herr greve och talman, det är dessa allmänna synpunkter, som
jag vid detta tillfälle, då en stor fråga här avgöres, har velat få till
dagens protokoll antecknade. .lag ber för övrigt att få yrka bifall
till den föredragna paragrafen.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets
fortsättande kl. 8 på aftonen.

Herr Lindblad, Ernst: Herr talman! Det är för visso icke
för att klandra, som jag begärt ordet, men jag tror det vara berätti -

Tisdagen den 17 december, f. in.

Nr 10.

b?

gat, när det gäller en sådan livsfråga för vårt folk, att uttala de Lagförslag
bekymmer, man själv hyser för S venges framtid genom det beslut, lc0^^naJ
som nu säkerligen kominer ab fattas. Jag tror man kan vara berättigad rgsträttsreform
saga, att detta folk med sin insats på kulturens skilda områden borde m. m.

vara förtjänt av ett bättre öde. Yi visade är 1905, att vi kunde ordna (Forte.)

vårt mellan travande med vårt brödraland utan öppen strid, och jag
är också över,ygad, alt vi utan några svårare strider kunnat även
lösa vår inrikespolitiska fråga, om vi hade beskärts något mera tid,
bättre andrum och icke tvingats att avgöra denna fråga på eu månads
tid. Här hade varit ett tillfälle att bygga på fullt nauonell grund,
och varför skall man gå uteslutande efter u;landska mönster.

Herr Svvartz framhöll nyss i sitt tal, att tiden nu vore inne för en
demokratisering av vart land. Ja, det hava va alla visat. Högerpartiet
har i motioner, som framiburits vid denna riksdag, klart ådagalagt,
att vi vore beredda åt,t ställa oss på den lika rösträttens grund.

Då har man icke rätt att säga, att vi icke voro beredda på demokratiens
seger d vårt land. Men en ann n sak är, att bär införa en
socialdemokratisk allmakt. Del tror jag icke, att vi böra göra och icke
att vi äro mogna för. Åt! detta just skall ske det år, då vi hava så
klara bevis på, vart en socialdemokratisk uppfattning kan föra oss
i framtiden, det hade man icke vänta,. Dessa evinnerliga kommissioner,
som, om än i viss mån berättigade under nöd, dock med sina
socialistiska tendenser icke förtjäna att finnas till en enda dag längre,
än som är nödvändigt. Men vad göra vi nu genom antagandet av detta
beslut? Med dess antagande komma vi ad befästa dem för framtiden.

Jag nämnde, åt,t vi kunde ha handlat i denna fråga på fullt
nationell grund. Det utredningsresultat, som framkommit genom en
kommitté, om att utskyldsstrecket skulle v "ra något säreget för oss,
vill jag litet belysa. När vi gå till våra arbetare i stad och på land,
till arbetaren i blus och till arbetaren bakom plogen, och framhålla
för honom, att nu är icke längre meningen, att rättigheter och skyldigheter
skola följas åt, utan nu blir den, som icke betalar och aldrig
tänk1 betala sin skatt, politiskt röstberättigad, och den, som betalar
skatt blot1 vart tredje år, han blir ändå kommunal; röstberättigad,
då kan den enkla arbetaren icke förstå detta. Han håller på den
uppfattningen, att vad som varit urgammal sed i vårt land, det skall
man bibehålla. Och trots det att den utredning, som här presterats,
säger, att det är ett särmärke för vårt land, vågar jag säga, att det
märket skola vi hålla på och ha vår stolthet i att bevara. Jag tror,
att vår författning skulle bli fullt demokratisk ändå, men nu premierar
man dessa icke skattebetalare. Man tänker mera på luffaren,
som driver efter landsvägen, och låter honom få politisk rösträtt, än
man vill sörja för de jordbesittande, lugna och sansade bönderna,
som dock av vår sittande regering med statsministern i spetsen fått
det bästa betyg vid årets lagtima riksdag. Dessa distanseras av de
låsa arbetarne, och man ställer det så. att man icke vet, i vad män
dessa besutna komma att gorå sig gällande vare sig i kommunerna,
landstingen eller vid de politiska valen. Ty genom att man gör

Nr 10. 38

Tisdagen den 17 december, f. m.

Lagförslag rösträtten allmän och på samma gång borttager flyttningsstreeket,
kommunal som hittills ihznnits, så vet m-n, art dessa lösa arbetare, som icke ha
röstrcittsreform n<fgon lags.aJdgad tjänst utan arbeta hos olika arbetsgivare och som
m. m. giva sig iväg »om nattfåglar från den ene husbonden till den andre,
(Forts.) ofta nog inom växiande kommuner, dessa kunna hädanefter infinna
sig på oktoberstämm n och om de få understöd från annat håll diktera
de uttaxeringar, som skola ske nästkommande år och efter'' den
debiteringslängd, som förekommer till antagande vid decembersiämman.
Men själva veta de, att draga sig undan genom att flytta till
. en ann n marknad. Detta blir fakta, som vår lantbefolkning kommer
att nödgas räkna med. Och i s.atlet för att man varit viss om
när man gjort upp en stat, att det varit något så när säkra siffror,
man kunnat räkna med, så måste det nu bli eu mycket stor riskprocent,
en procent som reducerar den Övriga uttaxeringen och som ökar
skatten för de kvarvarande, de ordentliga. Jag läste i en tidning för
helt kort tid sedan, att Stockholms stad hade avskrivit 1,200,000 kronor
eller 1,400,000 kronor — jag minns icke rätt vilketderi beloppet —
i obetalda skatter. Det skulle ha utgjort om jag minns rätt, omkring
5 % av skatteuppbörden. Men vad betyder det med avseende på antalet?
Det stannar icke vid några 5 % av alla skattskyldiga, utan
det är naturligtvis långt flera än så, som vägra att betala, och så blir
nog även fallet på landet.

Man har nu övergått till den allmänna rösträtten, och detta har
man gjort under förebärande, att man ömmar för torparne och hemmasönerna
och dylika. Det finnes emellertid ett mycket enkelt botemedel
mot den s ken utan att gå tall den llmänna rösträtten, och
det är att man sätter in i bevillningsförordningen att torpen skola
särskilt taxeras. Det förekommer mångenstädes i vårt land jordägare,
som begärt detta och som hos taxeringsmyndigheterna fordra att deras
torp sko1 a taxeras särskilt, och med detsamma inträda skattskyldigheten
och rösträtten för dessa. Hemmasönerna böra också allesammans
utan nå<rot undantag taxeras, försåvitt de ha hälsa och vilja
arbeta D° bo allesammans över 500 kronors inkomst, då man räknar
deras kost för något; ha de kommunal skattskvillighet få de ook
kommunal rösträtt. Det är icke många med de förtjänster, som nu
std till buds. som kunna stanna vid en så lag siffra som denna minimigräns
D* både fråo-an va^t Trist på ett naturligt sätt, och då hade
man icke fått allt detta i släptåg. Men så säger man. att man vunnit
den ökade åldern för vällare till första kammaren d. v. s. för urväljarna
till landsting. Det har man vunnit på papperet, men vi ha
jo redan hört från socialdemokratiskt håll och andra, atå den tiden
blår norr ir>ke lång. som man får glädk sic åt det, utan de säga, att
»vi skola insätta vårt angrepp på den punkten». Och då bär man
desm rester, så frågor .w: både d°t icke varf mera rätt a/t i grundlagen
sätta in jnist do bestämmelserna och sylört detta som Vilkor och
icke kink fatt def+a i kommunallagarna. Vi h° iu i år 4vå gånger
gn+t regeringen e+Milq grq, KHtvT för sammanhanget mellan kommunallagarna
och QTnioTla.o-nrna i franc om 1. kammaren. Det är g* lätt
att ställa sig förhoppningsfull och saga, att vi aro tillfreds med att

Tisdagen den 17 december, f. m.

39 Nr 10.

vi bil tillförsäkrade, att detta skall lösas av en kommande riksdag. Lagfårdoy
Men det ar icke på en nksuag en draga som denna avgöres, Titan nar honwmnal
det galler en grundlagsbestämmelse, sa fordran samstämmande beslut rösträttsre.for»

1 O _ . • 1_ . L ri nn nrvo .o +'' or T» t;n val . 771, 771.

av två olika riksdagar, den ena et.er nya val.

Och vidare en sak till: Vi veta, att på landsbygden sätter man
ett ofaniligt stort värde på, att om det skall medgivas kvinnan rösträtt
och hon skall fä göra sin röst gällande inom kommunen, att
fullmakts bestämmelserna bli mera betrygg-nde än vad de nu aro.
Det föreligger nu blott ett enkelt uttalande och en bestämmelse, gällande
för ''ett år, såsom vi redan hört från statsministerns egen mun
och som han icke faun tillfredsställande. Vad har man nu för garantier,
att detta, som landsbygden sätter så stort värde pa, verkligen

Dessutom en annan sak. Det är föreslaget fyraåriga mandat
till andra kammaren och en i sammanhang därmed ställd utsträckning
av mandaten tall första kammaren; men därmed är det visst icke
o-ivet, att detta skall ske, då skulle ändringen i kommunallagarna
o-jorts med det .a som villkor. Allt detta har man nu icke kunnat
Söra. när man inte fått behandla allt i ett sammanhang. Men det
både kunnat ske, om vi fatt behandla frågorna vid den lagtima
riksdagen om eu månad härefter. Då hade det vant tilltal.e att
sammanbinda dessa frågor, om det hade varit tillbörligt och i sm
ordning.

Slutligen vill jag fråga: Ha vi i dag verkligen sett denna sak
omfattas med så stort odh livligt intresse, som man velat gorå gällande
från regeringshåll? Hans excellens statsministern ville säga,
att det vore en hjärtesak för hela vårt land. Men jag vill fråga, om
dessa halv tomma läktare visa, att det bär verkligen gäller en livssak
för vårt land, så att det emotses med suckan och bävan ute i landet,
om förslaget skulle i dag bifallas eller ej. Nej, det är ej så. Jag vill
ej säga, att försegel tillkommit som eu bluff, men det är eu fint
och framlägges i partisyfte av regeringen som vill smida medan järnet
är varmt och därför taga stöd av vad som hänt utomlands. Men
så långt skilda som förhållandena äro ute i Ryssland odh Tyskland
från våra laigbundna och ordmde förhållanden, och då Sverige ej
haft en aning om krigets fasor, så ha va ej rättighet att ställa rfragan
på den bogen.

Jag skall nu icke tillåta mig att upptaga kammarens tid längre,
men jag vill uttala att jag gör mig till tolk för en protest:. Innan
frågan om de andra villkoren för denna uppgörelse äro infriade, sa
anser jag det vara en plikt för oss andra att hålla på vad som dock
utgör betingelserna för att ett sådant beslut bar kunnat gå igenom
i dag. Och jag vill hoppas och tro, att även om den tiden skulle för
denna kammares nuvarande ledamöter bli än så kort, så skall jag
icke stå ensam om a''t förbehålla mig min rätt till ett uttryckligt
hävdande av att bestämmelserna ej få, vantolkas vid eu kommande
riksdag därest ej man skulle vilja hålla vad som dock har utgjort
grunden för det beslut, som bär i dag kommer att fattas. I den me -

(Forts.)

Nr 10. 40

Tisdagen den 17 december, f. in.

Lagförslag ningen, herr talman, ber jag alt få instämma i det yrkande, som är
kommunal ®''ort av hcrr Aaby Ericsson.
rösträttsreform

m. m. Herr W a 11 e nb e r g: Herr talman, mina herrar! Det är visst

(Torts.) och sant, att vad vi här diskutera och komma att besluta har för vårt
land och folk en djupt ingripande betydelse. Det är ock därför, som
jag anser mig, som icke tillhör något särskilt parti, skyldig att redogöra
för min åsikt, och jag gör det så mycket hellre -som jag är och
alltid varit en vän av den öppna omröstningen.

Det finnes väl ej någon här i denna kammare, som är så kortsynt,
att han ej kunnat förutse, att kraven på förändringar i vår författning,
som skulle leda till politisk likställighet för varje myndig svensk
medborgare, med samma kraft som tyngdlagen förr eller senare skulle
taga ut sin rätt. Jag har åtminstone för länge sedan insett detta. Det
är därför som jag motsatte mig den dåliga kompromissen 1907 och
hänvisade till den allmänna rösträtten, och jag kan först som sist bekänna-,
att jag har röstat för kvinnans rösträtt. Det, är icke det för
dagen rådande vädret, som bestämmer mina åsikter och handlingar;
mina skäl ligga djupare.

En talare har här som skäl för sin åsikt anfört, att svenska folket
borde belönas därför, att det bär avhållit sig från kriget, och därför,
att det uppfört sig anständigt under de svåra tiderna. Jag har
andra skäl. Sedan urminnes tider ha vi fått klart för oss, att det att
vara svensk man är att vara fri man, ty slaveri och bojarvälde ha
aldrig funnits i vårt land. Vi ha också och kanske med ett visst berättigande
under lång tid skrutit med. att vår folkundervisning är
bättre än de flesta andra länders, och vi äro ju alltid eniga om att
utvidga denna undervisning på alla områden och låta den komma alla
till godo. Men vad blir och måste bli den logiska följden av en god
undervisning och kunskap? Naturligtvis att självmedvetandet hos
individen växer; ävenså hos nationen. Den nivelering, som undervisningen
har åstadkommit, måste följas av en politisk niellering, och
där äro vi nu.

Liksom världskriget år 1914 tvingade oliktänkande att ena sig och
sörja för vårt försvar, så måste de oförstående förstå, att nu är tiden
inne att genom samgående bereda vägen för den politiska likställigheten
bär i landet.

Vi äro med skäl stolta över vår historia. De fyra sista åren ha
icke fläckat den. lika litet som händelserna 1905. Nu ligger det
enligt mitt förmenande i svenska riksdagens hand att till denna historia
foga ett blad, som kommer att lysa genom alla tider som ed bevis
på självbehärskning, kanske ook självövervinnelse, manlighet och
framför allt samhörighetskänsla. Den föreliggande frågan är den
första uti ett led av frågor, som kommer att föra till, att alla bli politiskt
likberättigade.

Herr talman, jag kommer att rösta i den riktningen i dessa frågor,
som jag här har antytt. Det är icke av rädsla — den känslan
är m;g främmande — utan det är därför, att jag därtill är manad
utav mitt förstånd och mitt hjärta och framför allt därför, att jag

Tisdagen den 17 december, f. in.

41 Nr 10.

Lar en orubblig tro på svenska folkets goda sans och dess kärlek till Lagj^lag

Sitt land. kommunal

rösträttareform.

Herr Bell in der: Redan första gången, förslaget till överens- m. m.

kommelse mellan högern och vänstern angående den kommunala röst- (Forts.)

rätten föredrogs inom denna kammares högerparti, gav ja® tillkänna,
att jag i olikhet med majoriteten inom partiet ej kunde. biträda detsamma.
Sedan emellertid denna överenskommelse lagts till grund för
utskottets här föreliggande utlåtande och kammaren nu har att^ besluta
i denna u omordentlig viktiga fråga, anser jag mig böra något
motivera, varför jag för min del ej kunnat gilla den.

Demokratien går i dessa dagar med stormsteg segrande fram med
eu styrka, som det vore både oklokt och omöjligt att helt hejda, men
däremot är det. varje ordning, älskande medborgares plikt att, så gott
han förmår, bidraga till, å t den frambrusande demokratiska strömmen
ledes i sådana fåror, att den befruktar och ej föröder landet. I
vårt land med sin urgamla folkfrihet där demokratien redan var rådande.
då ännu Frankrikes och Tysklands, för att ej tala om Rysslands
bönder suckade i tung livegenskap, borde vi, trots de svåra politiska
stormarna utanför landets gränser, i trygghet och sans dräkt kunna
så ordna våra kommunala och politiska förhållanden,. att alla samhällsklasser
ej blott komma till sin rätt, utan ock villigt samarbeta
till det helas väl.

Redan långt före kriget ha vi påbörjat och även .delvis genomfört
ett socialt och politiskt reformarbete, som såväl i avseende på
lagstiftning som styrelsesätt ställer vårt land ett gott stycke framför
de flesta andra stater med demokratiskt kynne, såvida man ej anser,
att den sanna och fulla demokratismen bör känme''ecknas av arbetarråd,
bonderåd, soldatråd och övriga revolutionära attribut.

Jag har ingenting emot, att, vårt sociala och politiska reformarbete
alltjämt fortgår men de ta bör ske i lugn och besinning. . Man
bör ej taga större steg i sänder, än att man har fast mark under fotterna.
Jag gillar den lika rösträtten för män och kvinnor i kommunalt
och politiskt avseende, men fordrar därvid, att var och. en i sin mån
bidrager tdl betalande av statens utgifter. Däremot vill. jag ej vara
med om den allmänna rösträtten utan någon skatteplikt till stat
■och kommun, vilket skulle bliva fallet, om alla skattestreck nu eller
inom kort slopades, ty detta lomme att leda till att all makt i samhället
övergår till en enda klass, kroppsarbetarnas; och klassvälde är
farligt, det har alla tiders historia visat.

De hastigt genomförda övergångsstadgandena i avseende på landsting,
stadsfullmäktige och kommun a lfukmäk ige amur jas- ock för
äventyrliga, då man till följd av den oinskränkta rösträtten alltför fort
får in en massa oprövat och oerfaret folk i dessa korporationer, till
stor skada ej blott för den kommunala förval ningen, utan även, såvitt,
de skola välja riksdagsmän till första kammaren, till förändringen
av denna kammares karaktär, så att den kommer att upphöra att
vara ett verkligt överhus, såsom dock all jämt är fallet både i demokratiska
republiker t. ex. i Frankrike och Amerikas förenta stater och

Nr 10. 42

Tisdagen den 17 december, f. in.

Lagförslag i demokratiska monarkier, såsom Holland ock Danmark. Jas; ser
kommunal därför i utskottets förslag varken någon trygghet för en lugn och hälrösträttsreform
sosain kommunal förvaltning eller för bevarande av ett verkligt t\åm,
m. kammars7vstem.

(Forte.) Men, kan man fråga, om vänstern med hänvisning till den tungt,

propositionen sagt: »detta är det minsta vi fordra» och högern, pekande
på den Trygger-Lindrnanska motionen, säger: »detta är det mesta vi
vilja giva»., hur hade de: då gått med frågans lösning? Den hade
då måst bliva olöst v.d denna urtima riksdag och hade fått upptagas
vid den inom kort, sammanträdande lagtima riksdagen. Då hade regeringen
. fått tillfälle att höra andra kammarens valmän, och det
hade varit så mycket önskligare, som det är å skilliga punkter i förslaget,
om vilka folket i val ej haft tillfälle att yttra sig, till exempel
om allmän rösträtt borttagandet av ska testrecken, upphävandet eller
förvanskandet av första kammaren m. fl.

Nu är emellertid frågans öde avgjort, mindre genom en kompromiss
mellan högern och vänstern än, isom det riktigare sagts i tongivande
vänstertidningar, genom högerns kapitala lön. Därigenom
har för tillfallet sa nhällsfrid inträtt. Måtte denna bliva varaktig
och lända folk och land till välsignelse!

Herr Ström: Herr talman! Jag har, då den kungl. propositionen
remitterades, angivit min uppfattning om densamma, och
då det förslag, som nu ligger före, i väsenliga delar bygger på Kungl.
Mai :ts förslag, så kan jag inskränka mig till att yttra mig tämligen
kort. Det är emellertid så. att detta förslag, som nu föreligger
från utskottets sida, icke innebär en förbättring av Kungl.
Maj:ts förslag, utan fastmera på alla de väsentliga punkterna med
ett undantag är det en försämring ur demokratisk synpunkt av regeringens
förslag. Eedan regeringsförslaget var ur demokratisk
synpunkt icke tillräckligt. Det gav alldeles för litet ur såväl den
föreliggande situation ns synpunkt som med hänsyn ti l vad folket
länge har krävt, men det förslag, som nu föreligger, det bjuder
ännu mycket mindre, och för mig är det fullkomligt ofattbart, hur
hög ^representanter kunna stiga upp och förklara, att det här i denna
kompromiss skett en kapitulation från högerns sida. Enligt min
uppfattning är kapitulationen verkställd från en helt annan, eu
rakt motsatt =ida, från regeringspartiernas sida. När det kungl.
fördaget framlades från regeringsbänken, så förklarades —. och detsamma
yttrades sedan av ski da sta sråd ute på folkmö en i landet —
att detta var det absoluta minimum; bär skulle icke i något avseende
kompromissas, här skulle det hrla genomföras, och varje motstånd
från högerns sida krossas. Särskilt vet jag — ty jag bär
smlv ställt sådana frågor — att på direkta frågor, som ha ställts
till statsråden på folkmöten, bär man förklarat. atf det aldrig skulle
komma i fråga, att man kompromissade i fråga om åldersgränserna.
Vad som nu sked inom utskottet är emellertid en sådan kompromiss,
som man högtid!''gnn hade lovat icke . skulle förekomma.

Jag vill erkänna ett framsteg, och det är införandet av den

Tisdagen deu 17 december, f. m.

43 Nr 10.

allmänna rösträtten. Det är i själva verket det enda i denna korn- Lagförslmj
premiss, som vänstern, som folket liar vunnit. På alla andra punkter kJ^ml
har vänstern måst giva efter. Vi ha då först den kommunala val- rösträttsreforin
rätt säl dl om, som -är höjd till 23 år, alltså ett steg i reaktionär rikt- m. m.

ning. Jag är övertygad om, att detta steg bakåt icke kommer att (Forts.)

bliva länge beståndande; därför synes mig,, att det var onödigt
att gå in på en sådan eftergift åt högern eller av högern att kräva

det. Sedan — vad som är ur principiell synpunkt kanske ännu

betänkligare — har man varit med om att behålla det skattestreck,
som man särskilt från liberalt och högersocialistiskt håll förut med
■sådant eftertryck förklarat, att det vore eu orättfärdighet, som måste
utgallras. När nu medborgarrätten skulle göras fri, då ^har man

ändå ej kunnat vara med om att gorå detta utan att behålla detta

skattestreck under dien form, vari det nu förekommer. Vidare har
man säkerställt eu minoritetsdikt tur i kommunerna även i fortsättningen
på vissa ekonomiska områden genom att skärpa den kvalificerade
röstmajoriteten. Detta kommer säkerligen att visa sig''
bliva till nackdel för ett genomförande av de sociala reformer,
som småfolket, som arbetarklassen fäst så stora förhoppningar vid
såsom en följd av den reform, som nu genomföres.

M-en så kommer jag till dit mest orimliga av allt i denna vänsterns
kapitulation, och det är den höjda valrättsåldern för landstingsvalen.
Då man satt upp den till 27 år så har man gjort precis
som i Runebergs »Älgskytfarne» den ryske köpmannen gjorde, när
han bjöd ut sina varor: »Mycket prutades ej, men hälften prutades
genast.» D. v. s. högern prutade hälften och vänstern prutade
hälften, och så kom man att stanna vid 27-årsåldern. Det
är en fullkomlig västgötahanclel som bär ägt ram i utskot et, och
vilka medborgare är det, som denna affär går ut över? Jo, den
utestänger en 6 å 7 åldersklasser, omfattande först alla dem under
27 år, som hittills haft rösträtt, omkring 300,000 duktiga, präktiga
medborgare i sina bästa år och dessutom lika många till som nu
skulle fatt rösträtt; d. v. s. sammanlagt 600,000 medborgare. Detta
måste sägas vara ett ofantligt stort antal, ett antal så stort, att
dessa nu utestängda åldersklasser och medborgaregrupper skulle i
själva verket kunna fälla utslaget vid många av de val, som komma
att äga ram. Men det är ej bara detta, att det är ett stort antal,
som bär utestänga, sam gör den princip om allmän rösträtt, som man
säger sig ha accepterat, till ett tomt sken: det förhåller sig även få,
att dessa bestämmelser genom att utestänga dessa åldersklasser särskilt
komma att drabba arbet rklassen. vars medlemmar ha en genomsnittlig
lägre medellivslängd och dessutom just under dessa sina
yngre år ha ett livligare intresse för allmänna angelägenheter och
särskilt för politiska angelägenheter än vid äldre år. Detta kan
synas som en överdrift, men det är det icke, om man betänker det
förhållandet, att såväl inom fackföreningarna som inom arbetarnas
bildningsorganisationer, inom deras politiska organisationer, inom
nykterhetsföreningarna etc. är en mycket, mycket stor procent av
medlemmar just personer under 30 år. Alla dessa komma i verk -

Nr

41

Tisdagen den 17 december, f. in.

Lagförslag ligheten att bliva utestängda från deltagandet i dessa val. Om
kommunal tror> att den bär vunnit något för samhällsron, och ej bara

rösträttsreform sina egna partiintressen pa denna undantagslagstiftning mot den
m. m. mogna ungdomen, så misstager den sig fullkomligt. Jag är över (Forts.

j tygad om, att intet beslut och ingen överenskommelse kommer att i

så hög grad. gynna den syndikalistiska rörelsen i Sverige, den antiparlamentariska
rörelsen, som just detta beslut; och jag är övertygad
om, att herr von Sydow i denna kammare kommer att mer än eu
gång i framtiden beklaga, att man gått med på en sådan bestämmelse.
Dessa höjda åldersgränser äro sålunda enligt mitt förmenande
en klasslag, riktad särskilt mot arbetarklassen, även om man formellt
kan . saga, att den drabbar alla samhällsklasser lika. Alldeles
särskilt blir det en undantagslag gentemot vänstersocialisterna,
som just uti dessa åldersklasser mellan 20 och 30 år har sitt stora,
övervägande flertal av valmän. Nu betyder det ju mindre, om här
sitter 10 eller 20 vänstersocialister i denna kammare; men hela kompromiss1
m kommer att bära ett märke av en undantagslag gentemot
ett politiskt parti, och just den omständighet, att denna undantagslag
har stiftats, av alla de . andra partierna i inbördes sämja, ger
denna .kompromiss och särskilt denna åldersbestämmelse en ännu
mer odiös karaktär. Den revolutionära socialismen slår man icke ner
med sådant.

Sedan ha vi bestämmelsen som rör två-fullmaktsrätt för gifta
personer, principiellt alldeles förkastlig, och riktad också emot ungdomen.
Så ha vi bestämmelsen om de åttaåriga mandaten till första
kammaren, som också är ett steg i reaktionär riktning. Därtill
kommer en sak, som ej ännu är fullt klar, men som av såväl herr
Tryggers yttrande som särskilt statsministerns tal synes kunna bil
en möjlighet, när den politiska rösträttsreform en nästa riksdag skall
framläggas, och det är, att vad som nu är fastslaget i kompromissen,
som rösträttsålder för politiska val, nämligen 23 år. det skulle, trots
det uttryckliga löfte, som ligger i den i betänkandet intagna kommunikéen
från utskottet, avse endast männen men icke kvinnorna.
Här skulle sålunda ligga dold en möjlighet för högern att kunna
undandraga sig att vid nästa år uppfylla den förpliktelse, som ligger
i den kommuniké, som har utsänts av utskottet, och som ej kan
tolkas pa mer än det sättet, att det gäller rösträtt från samma ålder
såväl för män som kvinnor. Även herr statsministerns yttrande,
synes innebära åt* han befarade något sådant, a''t här alltså ligger
en. föresats dold från högerns sida, att även vid de politiska valen
driva fram en högre åldersgräns, nu riktad mot kvinnorna. Det bär
sagts, att högern för dem ville ha en åldersgräns vid t. ex. 30 år.
Pa den punkten rader således oklarhet, och det synes, som om det
vore det bästa för alla parter, även för högern sjäiv, om man kunde
få klarhet om hur härmed förhåller sig.

Av alla dessa löftessvek och alla dessa halvmesyrer, som vidlåda
det föreliggande betänkandet, kan man ej komma till någon annan
uppfattning av detta förlag än att det är en i det väsentliga otvetydig
kapitulation från vänsterns sida, från regeringspartiernas sida gent -

Tisdagen den 17 december, f. in.

45 Nr 10.

emot högern. Det är ej alls så, som man här från visst högerhåll velat
göra gällande, att det är herr Branting, som har segrat över herr
Tryggar, utan i själva verket är det herr Trygger, som segrat över f
herr Branting, och jag har ju alltid sagt, att han är en mycket större
fältherre än herr Branting; och jag kommer att vidhålla den uppfattningen
»om jag åter fått bestyrkt av vad som här nu skeft. Saken
är den: när tillfälle yppar sig för demokratien att slå ett stort slag,
att vinna en stor seger, då ger demokratien på viktiga punkter beskedligt
efter, då begagnar man aldrig sina möjligheter och sin makt,
utan man visar en obegriplig flathet och man låter högern laga hem
mycket mer än den eljest skulle kunna göra. Men när situationen ligger
ogynnsamt för vänstern, då ger högern aldrig efter en tum, då är
det vänstern, som helt och hållet får giva upp. På det sättet blir det
ett ojämnt spel. Det blir i längden högern som tager hem vinsten.
Därför är det min övertygelse, att resultatet av denna rösträttsreform,
som nu genomföres, kommer att bli. särskilt när den hunnit verka en
tid, en stor besvikelse ej blott för hela folket utan enligt min övertygelse
även och ej minst för högersocialisterna, som nu värdi med om
att i onödan gå med på denna kapitulation; och det kommer helt visst
att visa sig i framtiden, att dessa nya garantier, som ha vidhängts
reformen, äro av mycket mera effektiv beskaffenhet gentemot en verklig
demokratisering, än vad man nu har velat göra gällande. Det är
mig t, ex. alldeles obegripligt, att högersocialisterna, som på sitt program
ha den allmänna och lika rösträtten från 21 år, över huvud taget
kunnat gå med på et; sådant avfall från sina principer. Men det har
ju nästan blivit så nu för tiden att den enda princip, som •bögerBocialisterna
ha kvar. det är att »give alkald» på sina principer.

Nu återstår frågan att besvara, huruvida denna kapitulation från
vänstrens sida var nödvändig. Nn ha vi hört, att herr Trygger själv
förklarat, att det rått stor upplösning inom högerns egna leder. Nyss
har herr Branting i andra kammaren förklarat, att med en kraftansträngning
så skulle det för visso varit möjligt att genomdriva åtminstone
regeringsförslaget obeskuret, ehuru det skulle kunnat medföra,
som lian sade, vissa risker, som man ej ville taga. Det finnes
sålunda mycket sannolikhet för, att åtminstone regeringsförslaget
hade kunat obeskuret, ja, kanske i någon man radikaliserat genomföra
äve''n i första kammaren och det står sålunda klart, att man icke
hade varit nödsakad att på vänsterhåll gå med på denna kompromiss.
Det är också min uppfattning, att majoriteten i denna kammare inför
vad som eljest kunnat ske, nämligen arbetarklassens resning,
skulle ha böjt sig och tagit även regeringsförslaget, ja vida därutöver.
Men arbetarklassen, som verkligen väntade och ville handling,
och hela folket, som hoppats på en stor reforms genomförande lämnades
i sticket av sina ledare och ''därmed voro högerns stora vinster givna,
och de äro, som jag bär sagt, mycket betydande.

Striden är emellertid ingalunda slut med denna reform. Det är
icke så, som både högerns och liberalernas talesmän försäkra eller
ro, att nu skall de* bli lugnt på författningslivets område. Nej, just
därför att man icke bär tagit ut steget, just därför att man gjort bara

Lagförslag

ang.

kommunal
östrättsreform
in. m.
(Forts.)

Nr 10. 46

Tisdagen den 17 december, f. in.

Lagförslag halvmesyrer, kommer denna författmngsfråga att leva alltjämt, intill
kommunal ^iess ^en är helt löst, radikalt löst.
rösträUsreform Det gäller nu för arbetarklassen att ''genomföra en fullständig Jern.
. m. mokratisering; och i andra kammaren har herr Branting i dag ställt

(Forts.) i utsikt, att striden kommer härnäst att gälla, såvitt man kunde fatta

honom rätt, ett avgörande för monarki eller republik, enkammar- eller
tvåkamanarsystem. Han hade i varje fall den bestämda förhoppningen,
att den demokratiska republiken skulle vi efter detta hava inom nära
räckhåll. Jag är icke så alldeles säker sam herr Branting om att den
är så nära, just därför att man har gjort denna kapitulation, just därför
att man har gjort så störa eftergifter åt icke-demokratiska synpunkter.

Det är emellertid icke blott den konstitutionella demokratin, som
arbetarklassen kämpar för, utan den kämpar även för den sociala och
den ekonomiska demokratin. Dessa spörsmål komma nu att tränga
i förgrunden på helt annat sätt än förut, både utanför parlamentet i
striden på arbetsmarknaden — just därför att arbetarna måste få den
uppfattningen, att de elit måste alltmer och mer förlägga tyngdpunktten
av sin kamp — men också inom parlamentet, därför att man kan
vara övertygad om att dessa sociala och ekonomiska strider komma
att på helt annat sätt allt mera uppdraga de riktiga skiljelinjerna
mellan partierna i riksdagen, komma att skilja agnarna från vetet,
komma att till högerns glädje åstadkomma den borgerliga samling och
till vår glädje den proletära samling, den socialis.iska samling, varefter
vi få striden på de rena linjerna, på de linjer som allena kunna
leda till ett resultat.

Det är denna .sociala demokrati som hörer framtiden till. Det är
denna sociala kamp, som nu tager sin början i en utsträckning sådan
som icke förr.

Herr talman! Jag bär icke kunnat i något avseende bliva övertygad
av de skäl som här anförts för den föreliggande kompromissen.
Jag her därför att få yrka avslag på det föreliggande förslaget i nu
föredragna punkt och bifall till den av herr Yennerström avgivna reservationen.

Herr Me <ur ting: Herr talman, mina herrar! Även jag delar i
huvudsak de betänkligheter, som anförts av dem, vilka haft ordet före
den sis''e talaren, och icke kunnat biträda det nu föreliggande utskottsbetänkandet.
Särskilt synes mig, att en så utomordentligt viktig fråga
icke bort avgöras, utan att folket i val fått angiva sin ställning
till densamma.

Rörande det av utskottet föreslagna skattestrecket, fattigstrecket,
åldersstrecket och den allmänna kommunala rösträtten har svenska
folket icke genom val självt fått angiva sin ställning''. Del finns en
mängd valmän, som förklarat, att om de vetat, att deras ombud skulle
bifalla sådana förslag sota de här föreliggande, så hade de aldrig
röstat på dessa ombud. Även om resultatet hade blivit detsamma,
ifall frågan uppskjutits, tills nya val hade skett, så hade det vunnits,

47 Sr 10.

Tisdagen den 17 december, f. m.

att folket själv fått bära ansvaret, Nu är det vi, som personligen få L^y,J

bära ansvaret. . _ kommuna

Harr talman, jag måste bekänna, att jag icke kan rösta för ut- rösträttsrejorm
skottets förslag, utan förenar mig med dem, som yrkat avslag. m. m.

(Forte.)

Herr von Zweigbergk: Herr talman! Utskottet försäkrar.
åt!, det nu föreliggande förslaget innebär en demokratisering helt ut,
och det säger, att det ger detta omdöme med tillförsikt. Efter att
hava hört högermajoritetens ledare i denna kammare redogöra för de
känslor, varmed han har givit sist bifall till den uppgörelse, som nu är
träffad, mås e man hysa ett allvarligt tvivel, huruvida »tillförsikt» i
detta sammanhang betyder: med glädje, ty var det något, som mer lin
annat gav sin prägel åt det anförande, varmed han tillkännagav, såsom
jag förmodar, högermajoritetens godkännande av förslaget, så var
det det djupa m sstroende, varmed demokratiseringen på det hållet mottogs.
Det var en sannskyldig Pandoraask med all världens olyckor,
som han lät komma till synes inför tanken på vad som nu sker. Han.
förklarade att vad som nu göres är en »måttlös» reform, tillkommen
därigenom att den ansvariga regeringen hänsynslöst har begagnat tillfället
att förverkliga sina önskningar. Hela detta resonemang synes
mig andas helt annat än tillförsikt i fråga om den demokratisering,
som nu skall genomföras.

Herr Trygger gav också uttryck åt den förmodan, att så småningom
åtskilliga, som hava medverkat till denna reform, skulle få
livlig anledning att känna sig ångerköpta, och bland dem, som i detta
avseende skulle gå en obehagligare framtid till mötes, vore särskilt
det liberala partiet. Det har synts mig vara av något intresse att
erinra därom, a t då det liberala partiet nu går med på denna demokratisering,
denna fullständiga demokratisering, som utskottet talar
om. det i varje fall icke sker under en plötsligt uppkommen rädsla
och i strid med tidigare intagna principståndpunkter. Det förhåller
sig i själva verket alldeles tvärtom.

Redan i den år 1867 utgivna skriften »Yad folket väntar av den
nya representationen. Femton brev från en demokrat till den svenska
riksdagens medlemmar», som i viss mån under hela den gångna.tiden
utgjort den svenska liberalismens grundskrift, gav Adolf Hedin .uttryck
åt sin och därmed hela den svenska demokratiens uppfattning
om dd problem på rösträttsområdet, varom kammaren inom några
timmar skall gå att fatta det avgörande bedutet. Hans ord folio så:

»Någon tvekan om nödvändigheten av det i nuvarande censusbestämmelser
uttryckta.penningavguderiets fullständiga undanrödjande Jär
ej kunna hysas av någon verkTgt frisinnad, ej heller någon farhåga

för följderna därav---—». I fråga om den kommunala rösträtten,

som ju är själva centrum i den reform som nu beslutas, yttrade han:

Mera än en tillfredsställande lösning av den kommunala rösträttsfrågan
gives ej, och den heter per-capitaomröstning, lika rösträtt för
alla.

Det faller mig i detta ögonblick före. att bilden av den man,
som yttrade dessa ord omedelbart efter den stora representationsrefor -

Nr 10. 48

Tisdagen den 17 december, f. m.

Lagförslag men om vilket det nuvarande ögonblicket i viss mån påminner, den
kommunal n}an?ens bild skulle gorå sig särskilt val i den svenska demokratiens
rösträUsreform riksdag, som hädanefter kommer.

ra, m. Även den ledare, som efter Hedins tid kanske mer än någon

(Forts.) annan har förstått samla detta parti omkring sig, gav uttryck åt en

liknande tankegång. Karl Staaff yttrade i sitt dalatal år 1911:
»Trångboddheten har blivit odräglig för folkmakten i detta land.
Herremakten har på dess bekostnad fatt alldeles får många, ojämförligt
för många kubikmeter luft till sitt förfogande». Det är det
önskemålet i fråga ram luft för demokratien, som nu tillmötesgås,
och det liberala partiet kan verkligen med full sanning säga, att det,
som nu sker, är i full överensstämmelse med den principiella ståndpunkt,
som partiet alltjämt har intagit. Skulle därvid .så hända,
vilket är långt ifrån omöjligt, att ett partimässigt sinne därvidlag
kommer att få göra offer, gives ''säkerligen dessa offer av det allra
bästa hjärta, när det kan gagna vad som långt viktigare är.

Om man således från liberalt håll utan den minsta tvekan måste
giva sitt understöd åt den fulilständ.ga demokratisering, som förestår,
kan det dock icke undvikas, att man, i likhet med vad herr statsministern
i början av denna debatt vidlyftigt utförde, måste med en viss
plågsam känsla säga sig, att den åstadkomna lösningen är behäftad
med små snåla märken, som vanpryda och i sin mån förtaga glädjen
över det, som nu göres. Jag behöver icke säga, att jag di) hänför
även den lilla rest av utskyldsstrecket, som högerpartiet lyckats bevara.
Jag vet mycket väl, att detta utskyldsstreek för många även
inom det liberala partiet bär ett stort affektionsvärde: det motsvarar
en historisk tradition. Men det är i grund och botten sedan gammalt
eu liberal principuppfattning, att detta utskyldsstreek dör bort. och
jag tillåter mig såsom belägg härför vid detta tillfälle citera Karl
Staaff av år 1904. då han säde: »Om man uppfattar u skyldsstrecket
såsom ett ordentlighetsstreok, så vill det förefalla mig, att det står
föga väl tillsammans med den allmänna rösträttens princip,»

Det är emellertid en .särskild sida av det föreliggande problemet
slam företrädesvis varit föremål för uppmärksamhet av den höger som
obestritt haft makten i denna kammare, alltsedan den tillkom. Det är
frågan om första kammarens egen tillvaro såsom en integrerande
och central del av hela det svenska tvåkiammarsyistemet. Här har
man räknat på framtidens erkännande.

Högerpartiets ledare har nyss av det bär i kammaren debuterande
yngsta partiets ledare —- och även dess manskap: de sammanfalla
för närvarande — fått ett varmt och hjärtligt erkännande såsom
en stor statsman. Det är mig omöjligt att kunna se, att detta beröm
kan vara välförtjänt i vad det avser förstakammarhögerns befattning
med och omsorg om tvåkammarsystemets bevarande genom att bringa
förstakammarproblemet till en god lösning. Detta arbete har, synes
det mig. från början till slut varit präglat av en måhända mycket
stor kärlek, men i så fall av en mycket olycklig kärlek. Partiet har
efter mm mening från början till slu hjälpt till att försyra detta
problem. Det var icke utan skäl som det i denna kammare redan år

Tisdagen den 17 december, f. m.

49 Nr 10.

1907 från olika talare med mycket olika utgångspunkt och mycket Lagförslag
olika synpunkter i fråga om den framtida utvecklingen, allmänt anGframhölls
att det från den stunden gällde första kammarens vara eller röSträttsreform
icke. vara och att i själva verket första kammaren då uppgav den fa. ta m. m,
grunden för sin existens. Det var ju nämligen så, att år 1907 de his- (Ports.)
toriska traditionerna i fråga om första kammaren släpptes till förmån
för en nytillkommen idé, proportionalismens idé. Denna har efter
min mening varit för hela vårt lands utveckling mycket dyr, men
ingen kommer den att kosta så mycket som första kammaren. Greve
Hans Wachtmeister fällde redan år 1906 orden, att om proportionaliamen
till första kammaren sk dl in, så skall fyrkskalan ut. Det synes
mig finnas en särskild anledning att påminna därom i dag, då denna
fyrkskala går ut, vid vilken högern under tidernas lopp har fäst ed så
oerhört avseende. Talaren blev också sannspådd då han följande år,
när reformen definitivt beslutades, sade: den förändrade första kammaren
kommer i sinom tid att uppgiva de positioner, som ännu återstå.

Frågan är i vilken mån det kan sägas ha skett redan nu. Mig
förefaller det som om högern vid den uppgörelse, som här har skett,
vänt sin uppmärksamhet åt sådana delar, sådana fundament för första
kammaren, som endels äro om möjligt ännu bräckligare än den 40-gradiga
skalan på sin tid var och dels äro i väsentliga avseenden förfelade.
Jag menar nämligen, att när man i fråga om första kammarens
särskilda karaktär lägger huvudsaklig vikt vid den högre åldern för
valrätten till landstingen, så begår man e'':t mycket stort missgrepp.

Man måste nämligen inse sig hava synnerligen små utsikter att få
detta åldersstreck bevarat, icke blott därför att det är så svagt grundat
i författningen, så lätt att ändra, utan huvudsakligen därför att
denna så kallade garanti är helt enkelt omöjlig att på ett tillfredsställande
sätt motivera, när det gäller själva den institution vid vilka
garantin är knuten. Det låter sig nämligen icke, såsom vår självstyrelse
är uppbyggd, anföras nigot rimligt skäl. varför denna högre
ålder skulle fordras i fråga om landsting; och när så är, lärer det väl
icke vara möjligt att tänka sig, att denna inkonsekvens, som i närvarande
stund är för framtiden tänkt såsom det egen''liga stödet för
anspråket på att denna kammare iskall hava en särskild karaktär, skall
kunna bibehållas någon längre tid.

Det andra stöd, som högern vid uppgörelsen har sökt. avser den
längre mandattiden till första kammaren. Och det är ju alldeles
otvivelaktigt, att den tankegången är riktig. Den syftar åt rätt håll:
man vill giva större stabilitet åt första kammaren. Men det är ju
också en av de förbannelser, som följt med det proportionella valsättet
a t även denna strävan är för närvar nde i det väsentliga förfelad.

Om det nämligen redan på Hedins tid kunde sägas, att den mycket
långe manda tiden ill förs a kammaren var värdelös, därför att, såsom
erfarenheten visade, dess effekt förstördes genom de många avsägelserna,
så är denna garantis värde numera totalt fördärvat, därigenom
att tack. vare det proportionella valsättet med dess suppleantval, en
förlängning av mandattiden till första kammaren leder till att här
. Första hammarens protokoll vid urtima riksdagen 1918. Nr 10. 4

Nr 10. 50

Tisdageu den 17 december, f. m.

Lagförslag kommer att sitta en allt större procent medlemmar, som i själva vérTitnaZ
ket icke hava blivit utvalda med deu noggranna omsorg, som meninrösträtisreform
£en skulle hava varit, utan äro inkomna mera par hazard.

m. m. Herr Trygger tröstade sig med ad i alla tall den uppgörelse,

t Forts.) som nu föreligger i flaga om första kammaren, vore ofantligt att

föredraga framför den lösning av förstakammarproblemet, som angavs
i regeringvsförslaget. Icke annat än jag kan förstå, är denna jämförelse
oriktig. Det förhåller sig ju på det sätt, om jag rätt fat åt det
hela, att det i regering-storslaget var särskilt på denna punkt, som det
yttrandei syftade, att regeringen gärna såge, att dess förslag gjordes
till föremål för utbyggnader och kompletteringar. Det är efter min
mening således oriktigt, det är icke historiskt sant att säga i fråga
om förstakammarproblemet, att regeringen där icke ville göra någonting
alls, medan högern genom sin påpasslighet och genom sin
skicklighet vid förhandlingarna i alla fall fått något. Det fanns andra
områden, som mera direkt och tydligt syftade åt uppgiften att åt
första kammaren försäkra icke en något högre kompetens, icke någon
större fullkomlighet, än folkrepresentanterna i andra kammaren kunna
äga, utan ett annat slag av kompetens. Men de uppslag som på
detta håll gjorts har, såvitt jag förstår, högern i det avgörande ögonblicket
försummat att begagna. Och varför? Jo, sannolikt därför att
den svenska högern har begått det fel i fråga om sin förstakammarpolitik,
som redan Emile de Laveleye karaktäriserade, då han talade
om de vanliga synpunkterna på förstakammarproblemet. Han sade:
man har velat att den övre kammaren skulle representera konserverandets
och den nedre kammaren framstegets anda: en gammal och
farlig teori, ty i en tid, så otåligt reformlysten som vår, skulle det
vara att inviga den övre kammaren åt en impopularitet, som komme
att störta den, jämte dem, som stödde sig därpå.

Jag tror icke att någon på högersidan kan vara omedveten om
att denna impopularitet i ofantlgt hög grad fallit på den nuvarande
första kammarens del. Det är naturligtvis tillåtet, såsom här upprepade
gånger bär gjorts under denna debatt, att vädja ill framtidens
dom, och jag är icke obenägen att tro, åt'' den i åtskilliga avseenden
blir mildare än det ''nutida svenska folkets. Den är sannerligen
icke mild: första kammaren åtnjuter alldeles som Laveleye säger,
i närvarande stund en mycket stor impopularitet. Som det ock å
många gånger bär sagts, har här drivits en försiktighetens politik,
som gjort, att man har dröjt för länge med de nödvändiga stegen
och slutligen kommit därhän, att när uppgörelsen en gång måste ske,
blev även det berättigade i vad man strävat till omöjligt att få fram.

Nu är det visserligen så, att vi alla och icke blott högern äro
ansvariga för den svenska representationens uppbyggande, dess förmåga
att lösa sina uppgifter, och sålunda även för förstakammarproblemets
lösning. Men det må vara tillåtet en, som här det gemensamt
med högern, att han bär hyst ett mycket stort intresse för
förstakammarproblemets lösning, att vid detta tillfälle säga. att högern
synes hava i det historiska ögonblicket försummat det, söm i
denna stund var dess största historiska uppgift, den som den själv

Tisdagen den 17 december, f. in.

Öl Sr 10.

ansåg'' vara sin största, nämligen att göra något för en god lösning avförs
cakammarproblemet.

Om det både blivit gjort, om de uppslag, som härvidlag givits,
blivit bättre utnyttjade, hade det väl varit så, att högern med ännu
större somförstan(^förnimmelse och ännu större glädje galt att hälsa
det, som utskottet nu ger oss och som det presenterar som demokratisering
fullt ut. Vi på den liberala sidan, vi taga det öde, som kan
komma att möta vårt p rti såsom parti i framtiden, mycket lugnt. Yi
glädja oss åt demokratiens fullständiga seger, övertygade om att den
svenska demokratien skall veta icke blott att segra, utan även att
begagna sin seger.

Herr D a hl: Herr talman! Jag skall endast be allt med några
ord fä bemöta ett par punkter av den näst föregående talarens erinringar.

Oe anmärkningar, som han framställt mot utskottets förslag,
hänförde sig väsentligen till två punkter. Han sade, att lösningen
såuan som iden ges i utskottets förslag är behäftad med »små, snåla
märken», bland vilka han i främsta rummet tycktes vilja inräkna
den rest av ska.tebetalningsstrecket, som här blivit räddad. Jag
kän för min del icke alls godkänna d-en beteckning, som den ärade
talaren gav åt de.ta lilla märke. Det är icke så smått och icke heller
så snålt, utan det är från högersynpunkt mycket väsentligt, och jag
vill icke förvägra erkännande av riktigheten av -den vänstersocialistiska
representantens ord, då lian fastslog, att mycket betydande
eftergifter från vänsterhåll lämnats åt högerns ståndpunkt. Men
det är icke så, att det liberala partiet härutinnan givit avslag
på sin principiella ställning. Det förhåller sig nämligen icke på det
sätte , som herr von Zweigbergk side, att den liberala ståndpunkt
alltid varit den, att ska ttebe ta In i n gastr ecke t vore av ondo. I det
anförande till statsrådsprotokollet, som finnes bifogat den kungl,
propositionen, har statsministern anfört följande: »Här det» ■— skattebetalningisstrecket
— »likväl på sin tid genomfördes och hitintills
Vbehållits, har detta berott på iden i och för sig riktiga åskådningen,
att den som vill utöva sina medborgerliga rättigheter också bör
fullgöra sina skyldigheter, samt att bestämmelsen betraktades såsom
en ’ordentligihets’-kvalifika'' ion, vilken staten har rättighet att kräva.»
Denna princip har således ännu så sent som i november månad detta
år hävdats av den liberala delen av regeringen, och den fick också
uttryck i den proposition, som ännu för några månader sedan förelädes
riksdagen.

Herr von Zweigbergk riktade huvudparten av sina erinringar
mot den bristfällighet, som enligt hans uppfattning vidlådde förslaget,
så vitt angdnge lösningen av förstakammarproblemet. Jag tror
icke, att någon av de högermän, som nödgats biträda denna uppgörelse,
skall förvägra honom ett visst erkännande av riktigheten i
detta omdöme, men han borde för att vara rättvis hava tillagt, att
detta åtminstone icke väsentligen är högerns fel, utan det liberala
partiets fel. Hur herr . von Zweigbergk kan säga, att man ännu i den

Lagförslag

ang.

kommunal
iösträttsreform
m. m.
(Pörte.)

Nr 10. 52

Tisdagen den 17 december, f. m.

Lagförslag kungl. propositionen gjort antydningar av positivt värde för förgtaang.
kannnarirågans lösning, kan jag näppeligen förstå. Tvärtom har
röstrm^efarm man här liksom i propositionen till förveten riksdag skjutit denna
nu m. fråga åt sidan, ja, nära nog förnekat sambandet mellan denna fråga
(Forte.) och den kommunala rösträttareformen.

Då regeringsförslaget grep på den föreliggande frågan sålunda,
att det vidhöll landsting och stadsfullmäktige såsom valkorporationer
och icke gjorde någon jämkning i valrättsäidern, ehuruväl den graderade
skalan ströks, ansåg man från högerhåll, att det var en ofrånkomlig
konsekvens härav afl lösa upp sambandet mellan landstingen
och stadsfullmäktige såsom valkorporationer för första kammaren,
därför att man ingalunda, såsom herr von Zweigbergk gjorde, ville
medgiva, att åldergränsen för ur väljarna vore en oväsen ,lig sak.
Denna åldersgräns är ingalunda något klassmärke, såsom herr Ström
sade, som är riktat mot något visst håll. Jag vet icke, huru man över
huvud taget kan komma till en sådan slutsats. Det är ju icke bara
arbetarna som äro unga; varje människa, vilket yrke hon än har,
måste väl underkasta sig utvecklingens lag, och detta är väl en kvalifikationsbestämmelse,
som om någon saknar varje klassmärke.

När man emellertid från liberalt håll ställt sig absolut oförstående
mot införandet av elektorskollegier, har man för att åstadkomma
en uppgörelse på högersidan icke haft någon annan väg
att gå än att bibehålla landsting och stadsfullmäktige såsom valkorporatmner.
Därigenom har man då kommit ''ill den anomali, som herr
von Zweigbergk på''alat och som jag gärna medger i viss mån
förefinnas. nämligen att man får högre ålder för val till landsting
än till riksdagens andra kammare. Men, urna herrar, det är således
icke högerns brist på förståelse för denna fråga, utan det är det liberala
partiets ståndpunkt, som nödvändggiort denna läggning av
spörsmålet. Herr von Zweigbergk sade, att detri måste betraktas
såsom en tillfällig anordning, som icke kunde bliga av bestående
värde. Det är icke första siå ngen som man hör detta påstående, men
därest denna bestämmelse icke kommer att bliva av bestående värde,
kommer detta att bero på bristande respekt för den uppgörelse, som
blivit träffad. I varje fall har från högersid m gtjoris vad som härutinnan
kan göras, och i den överenskommelse, som i motiveringen
finnes inta nen, har uttryckligen sagts ifrån, att den valrätts- och
valbarhetsålder. som bestämmes för landsting, kommer att sädgås i
grundlagen beträffande de särskilda elektorerna. Att man i grundlagen
skulle kunna intaga bestämmelser om ålder för rösträtt till
landsting, är givetvis en lagteknisk omöjlighet.

Herr von Zweigbergk riktade sin huvudsakliga anmärkning i
fråga om förstad mm arproblem et m ot åt! m an icke sökt vinna en
verkligt kvalificerad garanti. Ja, jag finner här en återklang av
de många anmärkningar, som i åtskilliga tidningar, särskilt frisinnade,
under den sista veckans diskussion framkommit. Ja,g är
villig att medgiva, att denna författningsbyggnad, som bär tillkommit
under en oerhörd press av ogynnsamma tidsomständigheter
och en stor brådska, visst icke fått den arkitektoniska resning, som

53 Kr 10.

Tisdagen den 17 december, f. m.

i och för sig varit önskvärd, och icke heller den utsmyckning, som
till talar vissa politiska skönandar. Detta beklagar jag mycket. Men jcomnMnai^
vid särskilt beiratlar iragan om kammarens sjalvkomple.renlig, vii- rösträttareform
ken jao- förmodar hava av herr von Zweigbergk åsyftats, nödgas m. m.

jag saga, att dess kompletta frånvaro bär nog icke uteslutande är att (Forte.)

skriva på högerns omedgörlighets konto. Den ärade talaren Saknar
nog icke kunskap därom, att även inom mycket betydande och inflytelserika
kretsar av hans eget parti känslan för denna fråga är
mycket ljum, under det att man på vissa håll inom högerpartiet
ställer sig mycket sympatisk mot denna tmke. Det har emellertid
icke ans eds redligt att nu driva saken till ett avgörande på denna
punk , men jag vill säga, att jag för min del icke fattat denna uppgörelse
sålunda beskaffad, att den skulle utesluta utbyggnad pa
någon punkt, som här icke blivit berörd, och som icke strede mot de
grunder, som nu här blivit föremål för avgörandet.

Det är alldeles givet, att det för var och en som går att fatta
ståndpunkt i denna fråga, måste vara förenat med synnerligen
ail varligt övervägande, huru hm skulle ''giva sin röst. _ Jag kan
icke annat än instämma i vad ordföranden för det parti, jag har
äran att tillhöra, här tidigare uttalat, att näppeligen har man väl
i någon riksd -gsfråga stått inför en allvarligare prövning än den, som
denna stund ålägger en. Men jag har dock för min del icke kunnat
komma till annat resul åt. än att vad som här föreslås att bliva riksdagens
beslut är för land och rike gagneligt.

De stränga och kritiska anmärkningar som från olika håll
rikfats mot förslaget, särskilt de anmärkningar, som framkommit
från högerpartiets talare, äro naturligtvis förtjänta av mycket stort
beaktande, men jag kan icke neka till, att för den,^ som här länge
stått tvekande, måste det liksom kännas i någon mån befriande att
höra ytterligbetsmannen på andra sid"it försöka så ati säga ställa
kyrkan mitt i byn. Det är nog, när allt kommer omkring, icke så,
att högerpartiet i denna uppgörelse har kapitulerat så totalt över
hela limen, som herr Aaby Ericsson velat göra gällande._ Det har
blivit åtskilligt kvar av v’d vi sätta värde på i författningen, om
det också icke kommer aft bliva kvar för alltid, ty vi lagstifta
ju Icke för en oöfverskådlig framtid. Men övergången till den
demokratisering, som vi må;s’‘e tänka vara tidslägets krav, bar på
det sättet gjorts mhikare och skall då också, såsom jag tror, förvisso
bliva mindre äventyrlig.

T förhoppning om ett jag gör det bästa för mitt land, kommer
jag att rösta för bifall till utskottets förslag.

Herr Hammarström: Herr greve och talman, mina herrar!

Ingen kan väl vara blind för att samhällsutvecklingen gått och går
i den riktning, att allt flera av sambädets medlemmar nå fram till
möjlighet att öva inflytande på samhällets ange1 agent)eter. Däremot
är ju i och för sig intet att invända, så snart de nytillkomna aktiva
medborgarna verkligen äro skickade för uppgiften, och vidare för så
vitt utvecklingen går någorlunda jämnt och icke språngvis. Går där -

Nr 10. 54

Tisdagen den 17 december, f. m.

Ia9f*L*9 c®10* icke demokraiiscringen fram efter sådana linjer, löpa samhällskommtmal
ordningen och tillgodoseendet av det allmännas bästa stor risk.
röstrcUtsreJorm Den, garn icke är alltför stor optimist, kan dock val knappast
m. m. undgå att finna, att Ivungl. Maj:ts förslag icke i detta hänseende fyller
(Fora.) rimliga anspråk, utan att man tyvärr har anledning att befara, att det
kan leda ut i äventyrligheter för både stat och kommun. Det kan
knappast ställa sig annorlunda med en lagstiftning, garn på en gång
släpper fram till valurnorna massor av nya röstande med intresse
kanske för samhällsangelägenheterna, men säkerligen med ringa insikt
i dom. och som karaktär seras av så radikala medgivanden som
exempelvis rösträtt — vid riksdagsmannaval och i kommunens angelägenheter
— för eu stor del av kommunens fattighjon, kanske rent av
för dem alla, och för skattskyldiga, som, oaktat de väl förmå betala
sina utskylder, ändå icke göra det. Så radikala samliälkomstöpningar
gå nu emellertid till och med de liberala lantmännen med på, och de
anse dem val därför icke så farliga. Men den uppfattningen har åtminstone
högern icke förmått tillägna sig.

För högerns representanter inom utskottet har det stått klart, att
den kungl. propositionen även med de modifikationer, som de inom
utskottet lyckats få tillstyrkta, möjliggör och utan tvivel leder till en
radikal omläggning av förhållandena inom stat och kommun, en omläggning,
som måste befaras kunna medföra verkningar av beskaffenhet
att för visso icke innebära eller lända till gagn för landet och
folket i dess helhet. När så är, huru är det då möjligt att högerns
ledamöter inom utskottet kunnat ansluta sig till utskottets förslag? Så
, har man — och, det må medgivas, icke alldeles utan skäl — frågat

redan inom riksdagen, där man ju dock har (större ,möjligheter till
lägets bedömande, än vad i allmänhet kan vara fallet utanför riksdagen.
Från vissa förutsättningar och med en viss uppfattning av
situationen är frågan utan allt tvivel berättigad. Ingen, kan bättre
än vi själva inse, att denna utgångspunkt kan leda till ogillande av
vårt ställningstagande. Yi förstå också, att från denna sida domen
över vårt förhållande icke påverkas av medvetandet att själv vara fri
från del däri och lätt icke behöva bidraga till det beslut riksdagen
nu går att fatta, utan (att domslutet vilar på en annan uppfattning
än, vår om vilket handlingssätt som i föreliggande läge varit klokast
och för landet gagnelighet. Det är också lätt att förstå, att där den
uppfattning råder, att vi i ett för landet ödesdigert avgörande bedömt
situationen felaktigt, där måste under sådana omständigheter känslorna
taga sig nog så kraftiga ul tryck.

Det händer emellertid, att man måste låta det nyktra och kalla
förståndet råda över den värma känslan. Sådant kan hända i varje
situation, som är förenad med ansvar, .något som vi val litet var här i
kammaren känna när helst vi veta, att vår röstesedel kan avgöra en
mera betydelsefull fråga i den ena eller andra riktningen.

Nu bär saken ställt sig så, >att i realiteten frågans öde kcimmit att
bestämmas redan i utskottet. Yar och en måste förstå, att under
sådana omständigheter vi inom utskottet icke underlåtit något, som
kunnat för diss möjliggöra ett tillförlitligt omdöme om vad som under

55 Nr 10.

Tisdagen den 17 december, f. m.

de givna omständigheterna vore klokast och ändamålsenligast — icke Lagfönteg
för någon enskild klass och dess intressen, utan för land och folk i.om^%nai
i sin helhet. Vi hava prövat och vägt efter hasta förstånd och sam- rösträusrejom
vete, och ingen kan djupare än vi isjälva beklaga, om vi därvid tagit m. m.

miste. Ben kritik, som ägnats oss, är dock icke utan vidare av över- (Forts.)

tydande beskaffenhet, ty ingenting i elär framförda synpunkter är
nytt eller innebär något, som vi icke förut övervägt.

Ått nu närmare ingå på de omständigheter, som bestämt oss. för
den ställning vi intagit, kan knappast vara behövligt, då läget ju i
huvudsakliga delar är kammarens ledamöter och. även allmänheten bekant.
En annan sak är att läget och de möjligheter detta erbjuder
kunna bedömas olika av olika personer. Härom ma emellertid vara
nog att framhålla, att, såsom utskottsutlatandet visar, högerns medlemmar
inom utskottet stått eniga om den ståndpunkt, som slutligen
intagits från vår sida. Vi hava visserligen ingalunda lämnat obeaktat,
att den undfallenhet från liberalt hall gent emot långt sående
ytterli-ihetsikrav, som fått påtagliga uttryck både i propositionen
själv och i sättet för dess framläggande och som utan tvivel hos det
socialdemokratiska partiet väcker förhoppningar <att i en nära framtid
kunna realisera sina samhällsideal —— att denna ''undfallenhet väckt
berättigat ogillande långt utanför högerns kretsar, ett ogillande som,
sedan man därjämte fått, och detta även. från mycket oväntat hall,
höra talas om utompaidamentariska medel för propositionens genomdrivande,
tagit sig både kraft''ga och hann fyllda uttryck. Att situationen
i följd härav kunnat påkalla vädjan till folket i val, och att högerns
ställning i en valstrid skulle varit allt annat än svag, tiar heller
icke av oss förbisett». Men alldeles bortsett från vilka vinster av beståndande
värde som för högerns sak kunnat hemföras ur en valstrid
för eller mot regeringens proposition, har det isynts oss vara en oavvislig
skyldighet att taga hänsyn till huru föga lyckligt — för att
.använda ett milt uttryck — det skulle bl i v., t för land och folk afl
kastas in i en hänsynslöst driven, splittrande valkamp med all därav
födande oro och fara just nu vid en tidpunkt, då vi icke kunna undgå
att i någon män erfara verkningarna av den gamla samhällsordningens
omstörtande så mångenstädes i vår världsdel, då våra av den
långvariga kristiden påverkade ekonomiska förhållanden äro särskilt
känsliga för alla slags störningar, då omsorgen om vår folkförsörjning
alltjämt bereder oss störa svårigheter och påkallar ostört samarbete
till''deras lättande, och då slutligen för oss lika väl tom för andra
mindre nationer det utrikespolitiska läget är sa ovisst och bekymmersamt,
att vi sannerligen böra känna oss mera manade att ställa oss
skuldra vid skuldra än att bekämpa varandra inbördes. . ''

Alldeles särskilt torde detta isistberörda förhållande mana till
eftertanke. Mor än någonsin lär det fa anses vara nödigt att dämpa
den inre tvedräkten, om det skall bliva möjligt att med utsökt till
framgång hävda nationens livsintressen mot yttre övermakt; och vad
yore, å andra sidan, för vår inre utveckling mera löftesbringande, än
om de onödigt skarpa partimotsättningarna kunde i någon mån
mildras genom avförande från dagordningen av de långvariga, uteli -

Nr 10. 58

Tisdagen den 17 december, f. m.

U^w!aAJ tande od? 1 så ?lö& grad splittrande författningsstriderna? Att partikommunal
motsättningar i och för sig måste bestå allt framgent ligger i sakens
rösträttareform natur; meu det borde kunna förutsättas, att de härefter skola taga sig
m. m. uttryck på väsentligen andra områden. De socialdemokratiska°arbe(Portä.
) tarmassorna stå beredda att söka undan för undan inom riksdagen
förverkliga sina särskilda önskemal, säkerligen utan allt för stor hänsyn
till andra samhällsklassers krav och kanske icke heller alltid i
lande i s välförstådda intresse. Att härav måste följa motstånd från
det borgerliga samhällets sida 1''gger i öppen dag. För en lugn och
lycklig samhällsutveckling är det då av vikt, att man även i den
kampen söker att i möjligaste man vinna samförstånd mellan olika
meningar eller att åtminstone åstadkomma förutsättningar för ett visst
jämviktsläge i det politiska livet. Det får väl antagas, att de nya
imännen skola finna många programpunkter, som oppositionsställningen
gjorde möjliga att fora fram, icke lika lätt låta sig vidhållas,
sedan man fatt ansvaret. Men tidigare uttalanden och utfästelser
stå hvar, och det lär icke komma att saknas män ännu längre till
vänster, vilka slå beredda att påminna härom och därmed driva de
ansvariga längre, än de kanske själva skulle önska. För det allmänna,
för samhället är det därför av största vikt, att riksdagen och särskilt
denna kammare innesluter en tillräcklig motvikt mot industriarbetarintres?
en as ensidiga tillgodoseende och alltför störa övervikt.

o .^''a® härmed kommit att snudda vid försfakammarprohlemet,
tillåter jag mig att inskjuta eu erinran i anslutning till det anförande,
varmed hans excellens herr statsministern inledde dagens debatt.
Det bär redan med anledning av herr statsministerns där framförda
kritik mot utskottets förslag, i vad det avser garantier för en någorlunda
tillfredsställande första kammare, av herr Trygger. erinrats osn
att förslaget huru otillfredsställande det än må vara i denna del, dock
är bättre än regeringens. Jag skall bo att därtill få lägga eu erinran,
att utskottets förslag i den delen också bär den förtjänsten, att det
lämnar alla möjligheter öppna för ytterligare förbättringar, och med
det nya intresse från regeringens sida för första kammarproblemet,
som torde kunna spåras i statsministerns uttalande, är det kanske
att hoppas, att nästa riksdag får motse något uppslag från regeringen
till eu bättre första kammare.

Jag begagnar tillfället att göra ännu eu liten randanmärkning''
till herr statsministerns uttalanden/nämligen i vad de avsågo den
kvinnliga rösträtten. Det föreföll mig som om hans excellens ville
något omotiverat pressa utskottets yttrande i den frågan. Jag tilllåter
mig med anledning därav framhålla, att såsom denna fråga
legat i den kungl. propositionen, den icke har föranle"t någon som
helst debatt^ inom det särskilda utskottet. Vid sådant förhållande
lär det också vara nödvändigt att såsom utskottens svar i den delen
får gälla allenast vd som återfinnes på sid. 31 i utskottets utlåtande,
där det heter: »Slutligen bär föntisatts, att politisk rösträtt
skall, igenom grundlagsändring tillkomma jämväl’ kvinnorna.»
FTåtrot utöver vad där stål- får icke inläggas i detta yttrande. Det
innebär icke, att högern tagit ställning vare sig i det ena eller andra

Tisdagen den 17 december, f. m.

67 Nr 10.

hänseendet till denna fråga utöver vad här är utsagt. Frågans Lagförslag
vidare behandling i grundlagsenlig ordning bör naturligtvis för- kommunal
behålla^ en blivande lagtima riksdag. röstråtttrtform

Jag berörde nyss frågan om ed visst jämn viktsläge i det po- m. m.

litiska livet såsom fora, sättning för en lugn och jämn samhälis- (Forts.)

utveckling, med andra ord frågan om en någorlunda tillfredsställande
motvikt mot allt för långt gående krav och anspråk från de
nya väljaremassorna. I det sammanhanget torde den frågan osökt
framställa sig: Kunna de författningsändringar, som nu förestå, giva
några möjligheter i det avseendet och särskilt kan första kammaren,
sådan den enligt de nya bestämmelserna skulle bliva, väntas
giva den garanti vid ärendenas prövning, som vi ur denna synpunkt
skulle önska och så gärna vilja hoppas? Detta är naturligtvis eu
fråga, som äger kanske ännu större vikt än frågan, huru reformen
kommer att verka inom det kommunala livet. Visserligen är det
framtiden förbehållet a:t ge svaret på frågan. Men en sak torde
väl dock redan nu stå klar, nämligen att om hädanefter jämvikten
inom statslivet skall kunna i någon mån upprätthållas, här kräves
samling snarast möjligt av alla ansvanskännande borgerliga element.
Utan allt tvivel är de i härvid landets jordbrukande befolkning,
som vi hava att i främsta rummet räkna med och hoppas på.

Det är dock •—■ huru mycket man än på vänstersid n synes bortse
därifrån, då man ordar om folkets behov och önskningar — det
är dock än i dag de svenska bönderna, som äro folkets kärna. Väl
•ha även de under tidernas lopp nog så påtagligt förfäk''at sina särintressen;
men ingen lär kunna bestrida, att när det gällt, de icke
hava tvekat att för det allmännas väl underkasta sig mycket tunga
bördor. Och så ännu en sak: på lagens grund ha de stå;t, och där
‘vilja de för visso alltfort förbliva, lika visst som de icke torde
fördraga, att någon annan samhällsklass söker sätta sig över lag
och l’ga ordning. T stort sett torde det nog förhålla sig så, att
en dylik upplagning och en viss känsla av solidaritet förena icke
blott den svenska jordens ägare, utan över huvud dem, som ögna
sitt arbete åt den svenska jordens brukande. Det är därför icke utan
grund man torde kunna våga hoppas, att de skiliaktigheter i mindre
väsentliga stycken, som för närvarande söndra de svenska jordbrukarna
och hindra dem åt göra den insats i svenskt statsliv, som
de eljes alltjämt kunde och borde göra — att dessa skiljaktisrheter
snarligen må kunna utjämnas och därmed nrvnden läspas till den
borgerliga samling, som nu bbr en nödvändighet, så vida jämviktsläget
inom det svensk’ samhället skall kunna något så när upprätthållas
och den borgerliga samhällsordningen icke äventyras.

Ad en sådan sammanhållande kärna å den borgerliga sidan,
söm därmed kunde skapas, kan påräkna stark anslutning från svensk
medelklass i allmänhet, lider väl intet tvivel. Särskilt torde industriens
män icke förgäta, -tt den blomstring, varåt svenskt näringsliv
under de senaste årtiondena kunnat glädja sig, rönt ett lika
kraftigt som oumbärligt stöd från" det svenska jordbrukets idkare,
med vilka de över huvud taget hava så många gemensamma in -

Nr ia Öb

Tisdagen den 17 december, f. m.

Lagförslag tressea. Visst torde ock vara, att det mindre tilltalande och mindre
kommunal vidsynta uppträdande, som eu ocii annan av det svenska nanngsröstmttsreform
livets män iätit komma till synes under lorfattnmgsirägans bett*.
ro. handling, på intet sä.t iar anses vinna om någon motsättning mellan
(Forts.) svensk industri och svensk höger.

Kan en b orgel lig samling av den omfattning och i den anda,
som nu antytts, åvägabringas utan allt för långt dröjsmål, torde
förhoppningar kunna finnas, att de genomgripande förändringar i
vårt samhäilsLv vi nu gå tillmötes icke skola i allt för hög grad
äventyra en lycklig utveckling av värt lands öden. Skola däremot
misstro och split alltjämt söndra de borgerliga samhällsklasserna,
komrn-er klasskampen säkerligen att fortgå med lika ogynnsamt
resul.at för borgerliga samhällsintressen som för närvarande.

Emellertid, huru än vårt lands inre politiska förhållanden utvecklas,
framtiden skall säkerligen icke förvägra svenska högern
det erkännandet, att den i detta historisk! ögonblick liksom så ofta
förut givit prov på att den efter bäs^a insikt och förmåga satt
omsorgen om land och folk före tillgodoseendet av klassintressen.

Ur sådan synpunkt är det också, herr greve och talman, som
jag trots alla betänkligheter mot förslaget ansett högern böra bringa
det offer, som nu av den kräves. Jag har därför inom utskottet
anslutit mig till kompromis&beslutet, sådant de: föreligger i utskottets
betänkande, och jag anhåller nu att därtill få yrka bifall.

Herr Cl ason: Frågar man sig, om de, som i dag stå färdiga
att antaga denna reform, äro övertygade om ait det är till 1 ndets
båtnad, som det sker just i den form, som nu föreligger, blir nog
svaret på många och kanske de flesta håll icke något ja. Därom
vittna såväl de kommentarer, som kommit fram utom detta hus, som
ock i mycket utskottets eget utlåtande. Utlåtandet därför att,
som kammaren behagade finna, det på den ena punkten efter den
andra, särskdt vad den kommunala förvaltningen angår, talar om
spörsmål och önskemål som bort lösas på samma gång som förslaget,
men som stå kvar olösta. Kommentarerna utom detta hus
därför att där i ännu högre grad pånek ’ts deja, och det icke blott
vad de kommunala områdena beträffar. Det är ju för övrigt icke
för någon fördolt, att en mycket stark stämning i landet betvivlar,
att något antagande av förslappa i den form det nu föreligger skulle
kommit i fråga, om folket i val blivit hört.

Varför taga vi då nu delta förslag? Därpå kunde åtskilligt
svaras. Jag skall emellertid ;cke nnrrepa det kanske väsentligaste
av vad som redan före mig sagts därom, vad som är ett faktum, sou
kommer att stå fast. även om man icke precis tycker om att tala
om det, nämligen att vi icke tagit tillräckligt kallt oefh lugnt på
föreliggande fråga. Vi ha icke gjor1 detta, när frågan drivits fram
på en urtima riksdag, vid vars början ingen väntade, att denna
fråga skulle komma fram, och vars karaktär av urtima och knappt
tillmätta tid omöjLggjort ett grundligt genomarbetat förslag, ja, icke

Tisdagen den I? december, f. in.

59 Nr 10.

ens möjliggjort att i samband med detsamma taga upp ide med för- Lagjöralag
slaget, oupplösligt fören-de giunÄagsbescammevserna. kommunal

Vad uec sisui angar, nämligen bristerna pa giundlagsfiagornas röaträttsrejorm
och särskilt forstakammarfragans område, är lör ovngt den bristen ro. ro.
medfödd, eftersom aen är ett arv från regeringens förslag i varas. (Forts.)
öcn saknas nu den frågan i förslaget, herr von z,weigbergk, varför
bär den dä sakm.ts i den Lbeiala regeringens förslag och i alla
liberalå motioner? Jag skall för övrigt icke gå in på herr von
Zweigb&rgks diskussion om fors.akammarfragan, ty det skulle föra
för långt nu, men nog var hans redogörelse för ‘vad som passerade
llJ07 taniLigen ensidig, och det ''var vidare en ganska överdriven
framställning h .n lämnade, då han ville gorå gällande, att man här
i landet icke skulle på många håll uppskatta och uppfatta denna
kammares hållning. Är man då överallt i landet så belåten med
medkammaren? Man kan vara intresserad av först kammarfrågan
utan att vilja gå med på det specialpatent till dess lösning, för vilket
herr von Zw-eigbergk brukar göra sig till taleman. Är förslaget
ofullständigt, så går det icke an att lägga skulden härför på det
utskott, som handlagt frågan och under dessa 14 dagar arbetat så
mycket som s.ått i dess förmåga, utan skulden måste läggas på de
olika håll, som drivit svenska riksdagen att taga upp hela denna
fråga vid denna för dylika frågor icke lämpade urtima riksdag. .

Man kan då fråga mag: varför h-r du i alla fall gått med på
förslaget, och varför kommer icke du att nästa nej? Mi t svar blir,
att jag icke blivit övertygad om åt! något skulle vinnas på ett avslag,
men val åtskilligt förloras. Jag har trott det för vårt lands
läge, särskilt utåt, vara en bjudande nödvändighet, att det icke
kas as in i en uppslitande strid, och då ide, som närmast hade att
svara fou lugne i landet, icke vågade garantera detta lugn, om
icke förslaget eller något därmed Lkartat nu fördes igenom, har
jag kommit till mitt votum. Detta sagt utan ett godtagande av
alla de skäl för eftergivenhet för tidss römningar, som det föreföll
mig, att den ärade talaren på Norrköpingsbänken något starkt understrukit,
, ty tror man, att utvecklingen råkat in på en farlig stråt,
bör man hålla igen och icke följa mod.

Jag har också för. mi t votum haft ett annat stöd, ett stöd
därutännan, att förslaget sådant det nu föreligger enligt min uppfattning
erbjuder icke så litet fördelar framför regeringens förslag.

Hos regeringens förslag tillät jag mig vid remissdebafen påpeka
som en väsentlig brist, at[ den kommunal rösrättsåldern, i
olikhet med ivad som är f llec i angränsande länder och många
andra, börjar redan med den civila myndighetsåldern. Utskottets
förslag bär i någon mån rätta'' till detta, det är en förtjänsk

Såsom en andra huvudbrist påpekade jag, att regeringens förslå?
totalt stryker bort icke skattskyldigheten, u''an vad värre är
skattebetalning»skyldigheten för de röstberättigade, som äro skattskyldiga,
och låter Jern, som underlåta att betala skatt, bestämma
över dem, som fullgiort sin skattskyldighet. Utsko‘tets förslag bar
på den punkten genomfört åtminstone någon förbättring och be -

Nr 10. 60

Tisdagen den 17 december, f. m.

Lagförslag hållit principen i den form, att förlust av rösträtten drabbar de
kommunal mes^ försumliga. Geni emot herr von Zweigbergk vill jag erinra,
rösträusreform att man skulle från herr Karl Sta rf f kunna draga fram många
m. m. yttranden och bevis på, att han höll på utskyldsstreckets bibehäl(Ports.
) lande, bl. a. att det s.recket bibehölls i alla politiska od.i kommunala
rösträttsförslag, som han själv framlade. Om man nu på
denna, punkt här i kammaren saknar mitt namn bland de reservanter,
som önskat något ännu bakre och framlagt en reservation
utan yrkande, men med framhållande av den ståndpunkten, vill jag
Öppet förklara, å t det helt enkelt beror på, att i själva uppgörelsen
ingick såsom ett moment, att endast ett fåtal skulle i reservation
uttala avvikande mening, eljest hade åtskilliga andra namn kommit
till.

Som en tredje huvudbrist framhöll jag, att regeringsförslaget
ville skapa en första kammare, byggd på radikalare grund än den
andra. Utskottet har velat bota detta fel genom att väsentligt höja
åldersgränsen för valrätt till landstingen, och på den punk en ligger
en av förslagets mest väsentliga skiljaktigheter från regeringens
förslag. Utskottets förslag bereder därigenom åtminstone någon
möjlighet att uppehålla e t tvåkammarsystem, som icke endast är
ett sken, och det har varit en av grunderna, varför jag kan underlåta
att rösta emot detta förslag.

På detalj frågor, som föreligga i vissa reservationer, skall jag
icke ingå. Vad som står anfört till förmån för dessa reservationer
är tillräckligt för de yrkanden, som däri igöras.

Vad till sist framtiden beträffar beror den väsentligen på det
sätt, varpå förslaget kommer att u,pp f’tås pdh användas i vårt
land. I de''ta avseende kan jag icke heller hängiv.a mig åt herr
Swartz’ uppfattning, att författningsfrågorna härmed skulle vara
bragta ur världen. Vill svenska folket framdeles använda detta
förslag till att genomföra ett på dagsopinionens ögonblicksstämning
beroende massvälde, som skall regera enväldigt u''an någon konstitutionell
motvikt, som skall gripa efter dagsvinsterna utan hänsyn
till de uppoffringar för stunden, som framtidens krav måste medföra,
då kommer förslaget att leda till skada, ty då bygger man
på en falsk grund, på vilken ingen varaktig byggnad kan bestå.
Då kommer den så mycket omtalade demokratien att urarta till
en demagogi, vilken är en avgjord fiende till verklig folklycka.
Vill svenska folket åter gå andra vägar och anknyta sig till de
bestämmelser i fors!1 get, som tillerkänna mera mognad och erfarenhet
ett större inflytande — och detta är en princip, det vill
jag saga med anledning av vald som nyss uttalades här, lika urgammalt
hävdvunnen här i "åndet som någon annan — vill
svenska folket anknyta sig till sådana bestämmelser, som bevara
möjligheten till ett verkligt tvåkammarsystem, och till sådana stadgande^
som kräva skyldighe’ers fullgörande såsom villkor för rättigheters
utövande, och vill man bygga vidare på sådana bestämmelser,
nåväl, då kan också detta förslag komma att bli till gagn
för landet. Framtiden får utvisa, vilka krafter, som bli de för -

Tisdagen den 17 december, f. m.

61 Kr 10.

härskande. Sådant ''beror icke blott på formerna, utan på andan, Lagförslag
som ligger bakom dem. Föga lyckobådande äro, enligt min uppfa
In i ng a-tskilliga av de tidsomständigheter, i virka vi för när- rösträitsr&form
var nde leva, exempelvis förslagets förhas ade födelse, oförberett m. m.
under oro och hets, talet om att använda maktmedel för dess genom- (Forts.)
förande, så ock den försvagade allmänanda, den brist på aktning
för lagarna, den försvagade känsla för att det helas krav skall stå
över individernas, »om i åtskilliga stycken för närvarande råder inom
våri land på olika håll, och som måste beklagas, även om man väl
kan förstå, huru de uppkommit. Men mera lyckobådande anser
jag för min del den strävan vara, isom dock genomgått utskottets
arbete, att på denna punkt söka ena och söka under förtroende till
motsatta rneningsgruppers goda vilja vinna en lösning. Då jag nu
god ager förslaget trots mycken tvekan, sker det i den innerliga
önskan, att denna strävan, denna känsla för fosterlandets förpliktande
krav, fosterlandets krav över individerna, skall bli den kraft,
som i framtiden skall hava överhanden.

Herr Alkman: Herr talman! I vad jag nu skulle velat säga, är
jag i väsentliga avseenden förekommen av herr von Zweigbergk, i
vars yttrande jag, stort sett, skulle kunna nöja mig med att instämma.

Det är emellertid en punkt som han blott lätt berörde och som
jag därför skall be att litet närmare få trycka på, helst som jag anser,
att den innehåller något varom alla partier här i kammaren skulle
kunna bli ense, nämligen bestämmelsen att mandattiden för första
kammarens ledamöter skal] förlängas från 6 till 8 år. Det är givet,
att en sådan förlängd mandattid i samband med majoritetsval skulle
medföra en förstärkning av kammarens stabilitet, men lika klart är,
att eu, längre mandattid i förening med proportionella val därulinnan
ej medför större fördel än kortare mandattid, eftersom med den längre
mandattiden medlemmarna i större omfattning försvinna och ersättas
med suppleanter, kanske tredje eller fjärde suppleanter, vilka man vid
det ursprungliga valet icke tänkt skulle komma in. Redan nu ha
vi fått uppleva inträdet 1 kammaren av suppleanter för suppleanter.
Bestämmelsen om förlängd mandattid är uppenbart ägnad att verka
kvailitetssänkande, icke kvalitetsböjande i fråga om första kammarens
ledamöter, och då så är fallet, tycker jag, att man från högerns sida
borde kunna taga i övervägande, om icke denna punkt i överenskommelsen
som framdrivits från dess sida, tillkommit av förhastande.
Naturligtvis kan det icke från vänsterns sida komma i fråga att rubba
överenskommelsen, utan. skall den rubbas, måste det ske med högerns
fria samtycke, vilket dock på rent sakliga skäl borde vara lätt att
vinna.

I övrigt skall jag icke nu upptaga någonting av de svagbeter i
överenskommelsen, som från olika håll framhållits och som även för
mig äro klara. Jag skall endast i förbigående tillåta mig att gentemot
herr Dahl framföra en gensaga mot hans påstående, att det utskyldsstreck,
soma förekommer i den författning vi nu gå att besluta om,

Nr 10. 62

Tisdagen den 17 december, f. in.

Lagförslag skulle vara det liberala partiets .verk. Detta parti är fullkomligt
kommunal oskyldigt till ett så kallat ordentligiiet-sstreok, av den beskaffenhet,
rösirättsreform 80111 förekommer i _ detta författningskomplex, ett »ordentlighetsm.
m. streck», varigenom i svensk lag positivt uttryckes, att man är en
(Ports.) fullgod medborgare, blott man betalar sina utskylder ett år av tre.

Den sortens ordentlighet tror jag, att vi icke ha anledning att skatta
högt. Ett sådant streck är utan tvivel både med hänsyn till sin moraliska
verkan och. sin ekonomiska betydelse för kommunerna vida sämre
än intet.

Till sist vill jag tillägga endast ett par ord. Med alla de br''stfälligheter,
oegentlig-heter, halvheter och rena besynnerligheter, som
förekomma i den överenskommelse och de lagar vi nu om en liten
stund skola besluta om, vill jag ändock säga, att jag är glad över, att
jag fått vara med om att genomföra den reform, som däri inneslutes,
och jag anhåller att i yttersta korthet få angiva mitt huvdskäl för de
känslor som besjäla mig inför vad som i dag sker.

Med det ängsliga balanssystem, som funnits i vår författning,
bär den svenska representationen till följd av -eu felaktig konstruktion
saknat inom sig den behövliga drivkraften för en politisk utveckling,
som kunnat följa något så när i takt med förändringarna i svenska
folkets sociala struktur. Vi ha sa att säga icke haft själva motorn
inkopplad i författningssystemet. Men en författning, inom vilken
den politiska utvecklingen icke är garanterad att något så när kunna
följa med den sociala är farlig. Vi kunna därför vara glada över, och
åtskilliga av oss ha också varit glada över att åtminstone vissa delar
av denna författning icke varit på sådant sätt bundna av hårda grundlagsband,
att vi icke omedelbart, när påkänningarna kommit, kunnat
vidtaga sådana ändringar som vi äro i tillfälle att vidtaga i dag. Jag
tror, att det skulle vara riskabelt för den störa reformens hållande inom
lagens ram, om icke denna möjlighet funnits.

Den drivkraft, som skulle driva fram samhällsreformer, ,så att
de kunna följa den sociala utvecklingen åt. har, som jag nyss antydde
hittills icke kunnat verka inom författningen i egentlig mening, utan
har imåst i form av opinions stormar blåsas in utifrån. Det har, mina
herrar, icke varit riksdagsordningen, utan tryckfrihetsförordningen,
som varit den egentl ga garantien för, att denna drivkraft funnits
i behövlig mängd för att i yttersta timman kunna åstadkomma sådana
reformer, som kunna förhindra revolutionerna. Men genom den reform
vi nu stå i begrepp att genomföra är denna farliga svaghet i
vår författning avhjälpt. Svenska folkets vilja flyttas in i detta hus
på sådant sätt, att den icke vidare kan sättas åsido eller utanför. Jag
tror, mina herrar, att vi kunna vara ense om att denna dag blir det
störst- datum i svensk historia sedan den dag år 1809. då det kungl.
enväldet avlägsnades. Det var det stora som då skedde. I dag avlägsnas
ur svensk författning och svenskt statsliv det medborgerliga
fåväldet. Jag vill icke med ord söka uttrycka, vad jag känner inför
denna förändring, men jag skall ännu en gång säga, att jag är lika
stolt som glad över, att jåg fått vara med om att besluta den. Var

Tisdagen den 17 december, f. in.

68 Ärla

och eu vet också, hur den svenska vänstern i åratal längtat efter att
få vara med härom.

Jag ber att få yrka bifall till den föredragna punkten.

Herr Olsson, Olof: Herr talman! Av en del yttranden, som
fällts under .denna långa debatt, har man kunnat få den föreställningen,
att tredje särskilda utskottets utlåtande nr 1 är ett tämligen ledsamt
dokument. I allmänhet är det ju så, att utskottsutlåtanden inte
just äro några rikare glädjekällor, men i de ta utlåtande är ''det dock
eu sak, som borde kum a liva upp humöret, och det är reservationerna.
Det är rätt lustigt att se den försiktighet, med vilken de ärade reservanterna
— och till dem hör ju även jag — kretsa kring de strid‘ga
spörsmålen. Det syns, att man inte riktigt kunnat hålla sig, men
att man heller inte velat störa i onödan. Det är egentligen bara en,
som så att säga tagit tröjan, av sig och med liv och lust hänger sig
åt polemiska kroppsövningar, men man är från början på det klara
med, att detta endast är en uppvisning för publikum.

Annars har det från så kallat moderat håll sagts, att detta utskottsutlåtande
innebär tvänne segrar. Den ena är vänsterns. På
några korta veckor har vänstern nått fram till partimål, som den
länge strävat efter och som den aldrig drömt om att nå i eu sådan
fart — i varje fall inte på denna sida.n jul. Den andra segern är
högerns, och naturligtvis är denna en seger för fosterlandet. Den
har vuxit fram ur en kamp, som enligt samma källa varit mycket
seg och mycket insiktsfull och som inte velat vinna någonting annat
än en sak, nämligen det som för fosterlandet är mest gagneligt. Då
enligt utskottets eget utlåtande fosterlandets välfärd bör stå över alla
partisegrar, bö;r det måhända intressera den enskilde medborgaren att
se, hur detta fos erland just nu välfärdas. Emellertid ha ju timmarna
skridit fram och varit tröttsamma nog, och jag ser mig därför nödsakad
att i det stora hela avstå från den rundresa bland de nya bestämmelserna
som jag annars tänkt göra — eventuellt i sällskap med
kammarens ledamöter. Det är dock ett par ting, som jag tror från
mitt håll bör närmare beskådas.

Frånsett en del smärre ting är det egentligen två saker, som utgöra
det speciella högerinslaget i detta betänkande. Det ena är
skattestrecket och det andra 27-årsgränsen, och det skulle således vara
.just detta, som inneslut r den där välfärden. I den första punkten har
utskottet lyckats alldeles vända upp och ned på Kung!. Maj:ts förslag.
Kungl. Maj:t hade skatteplikt men inte skattestreck. Utskottet
har skattestreck men inte skatteplikt, och enligt många goda manna
kors mening är det denne helomvändning, som egentligen räddat
landet. Men denna skatteplikt är inte konstan1; den behöver bara infinna
sig en gång på tre år, och den har redan fått sin karaktäris ik
här i kammaren. Jag framhärdar emellertid och säger ännu ett par ord
om den. Den '' ankegång, som ligger bakom, är ju denna, att människor
inte skola få lov att gå och slarva bort sina skattepengar och så
ändå gå omkring på kommunalstämmorna och orera och vara med om
ätt lägga nya, tunga bördor på -andra. Ty sådant, säger man, väcker

Lagjörslag

ang.

kommunal
rösträttsreform
m. m.
(Forts.)

Jir 10. 64

Tisdagen den 17 december, f. m.

Lagjörslag

ang.

kommunal
rösträttsreform
m. m.
(Forts.)

förargelse. Utan människor skola uppfostras att vara ärliga och
plikt rogna i det allmänna såväl som i det enskilda. Mot dett, kan ju
sägas först och främst, att jag inte tror det blir så många, som komma
att gå omkring och orera på kommunalstämmorna, och lägga de nya
skattebördorna på de förut tyngda skuldrorna. Och för resten, om det
är meningen ett uppfostra, då må te lag saga, åt det väl knappt kan
vara riktigt -—■ såsom också framhållits här i dag — att ge en människa
rätt att gå och slarva bort sina skattepengar under två år och
bara behöva vara ärlig och plikttrogen det tredje. Jag tror bestämt
att det är dålig psykologi och jag är rädd för, att i de: f Het »två slå
det tredje». Men nu behöver det inte alltid vara slarv, de" kan också
vara fattigdom. Man kan tänka sig en ekonomisk kris, som går över
landet och bryter ned hela grupper arbetare, exempelvis så som det
skedde med de bohusländska stenhuggarna. Vi få då två grupper
fattiga här i landet. Den ena är så fattig, att den in''e kan skattläggas;
den får i alla fall rösträtt. Den andra gruppen är så fattig,
att den inte kan betala den skatt, som den borde betala; den gruppen
får inte rösträtt. Ur denna synpunkt ser det nästan ut, som om det
vore en medborgerlig förtjänst att vara så fattig, att man inte kan
äkattläggas. Jag får då saga, att så långt i radikalism kan inte
jag gå.

Jag har hört sägas, att den springande punkten, som det heter,
i hela detta komplex av bestämmelser, skulle vara bestämmelsen om
27-års-gränsen. Därigenom, menar man, att ingen under 27 år får
deltaga i val till landsting och således indirekt i val till första kammaren,
skulle denna kammare bli en mycket bra kammare, full av insikt
och besinning. Och så är det ju till på köpet en fullt demokratisk
bestämmelse, det hörde vi i början av detta sammanträde från regeringsbänken,
ty den träffar alla lika, oberoende av deras samhällsställning.
Det senare är förstås en villfarelse. Ty på det sättet skulle
den 40-grad-ga också vara en rätt demokratisk inrättning, eftersom
alla, som ha .samma inkomst, också ha samma antal röster. Nej,
den är klart odemokratisk denna bestämmelse, som kommit in, ty den
premierar alla över 27 år och gör detta utan känd anledning.

Enligt den folkräkning, som sist företogs, hade vi i detta land
den 31 december år 1910 11/2 miljon myndiga män. Av dessa voro
265 000, d. v. s. ungefär en sjättedel, i åldern mellan 21 och 27 år.
En ärad medlem av tredje särskJda utskottet har för en intervjuare
förklarat, att genom den höjda åldersgränsen tillföres först och
främst landstingen mera beprövade och erfarna krafter, men tillförsäkras.
även riksdagens fors a kammare mera insikt och större besinn
ng än vad fallet skulle ha bli vt, om regeringens förslag bifalits
i oförändrad form. Och i dag förklarade ju herr Trygger,
att genom denna 27-årrgräns besinning och erfarenhet räddats åt
en kammare, där annars omogenhet och okunnighet skulle ha stormat
in. Om denna sjätedel av våra myndiga män inte får rösta på
landstingsman, då har detta således en så förträfflig inverkan, att
denna kammare liksom ökar i kvalitet. Nu är det ju så, att ingen
kan väljas in i denna kammare utan att vara 35 år gammal. Det

Tisdagen den 17 december, f. m.

65 N r 10.

äT på dessa 35-årlngar och mer än 35-åringar, som kammarens livas Lagförslag
li.et i verkligheten hänger. Därigenom att 21—27-åringarna inte få ko®^nal
rö_ta, skulle således 3t)-uringaxna bil bättre. Det är verkligen högst ^östrättsreform
besynnerligt! o m. m.

Nu tror jag, att man gentemot detta utskottsutlåtande kan ha (Forts,!
nog så betänkliga reservationer. Men om man tillspetsar dem genom
att säga som herr Ström, att det hela är en kapitulation från den
svenska demokratiens sida, då måste jag »vara herr Ström, att i så
fall har den svenska demokratien länge och sällsynt energiskt traktat
efter och strävat sig fram till denna kapitulation. Nej, sanningen
är nog den, att betänkandet be ecknar ett verkligt genombrott. l)et
samhälle, som vi leva i, bygges upp av de mångas arbete. Detta arbete
kan vara mycket olika kvalilicerat. men i den mån som det
måste till, är detta arbete värdefullt. Från denna u gångspunkt kan
den ene medborgaren vara både nyttig och välbehövlig och värdefull,
även om han inte orkar med några utskylder, och en annan kan
vana en fullkomligt värdelös och parasitär varelse, trots att han betalar
kommunen den högs a skatten. När den kungl ga propositionen
remitterades till utskottet, yttrade en ärad talare här, att den
omständighe en, att den gifta kvinnan komme att rösta utom skattebetalning,
gav honom den uppfattningen, att tanken på flertalsrösträtt
för gifta män nu bör;åt gå igen. De ta var en principiell missuppfattning.
Det samhällsarbete, som våra husmödrar utföra, det
är nyttigt i en grad, ,som in e kan överskattas, men det ha" hitint Ils
inte taxerats så, att det erkänts röstberättigat i samhället. Om
man nu, när detta erkännande gavs, hade gått den vägen, att man
gjort hennes rösträtt beroende av om någon man ful gjort vissa
ekonomiska prestationer, då hade man givit handen åt den principen,
att mannen hade viss lätt till kvinnans röst. Men den omständ ghe
en, att man icke gick den vägen, det var för mig någonting mera
än frågan om ett skattestreek. Det var en ny värd åsätta''ng. Det
var ©n påminnelse om, åt'': det finns medborgerligt1 arbete av annan
valör, än att det tvunget skall växlas i kronor och ören. Och genom
den allmänna rösträtten har utskottet tagit steget fullt ut i denna nya
riktning.

Nu vet jag mycket väl, att en hel del människor komma att få
rösträtt utan att de kunna säga att det siker genom deras egen
förskyllan eller värdighet. Men jag tycker att vårt svenska samhälle
har råd till den generositeten, och jag tycker också, att det ligger
någonting vackert i parallellen med vår Herres sol, som ju lyser
lika över rä tfärdiga och orättfärdig!!1.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets utlåtande.

Herr Bergman: För oss, som i decennier sökt arbeta för demokratiens
förverkligande i Sverige, kännes det stora steg, som onekligen
blir taget med riksdagens godkännande av det nu föreliggande
förslaget, givetvis — trots vissa svagheter i detsamma —• som en seger
efter långvarig strid. Man känner sig uppleva en historisk dag
Första Icammarens protokoll vid urtima riksdagen 1918. Nr 10. 5

Jir 10.

66

Tisdagen den 17 december, f. m.

Lagförslag

ang.

kommunal
rösträttsreform
in. in.
(Forts.)

♦

av första ordningen, i själva verket ännu mer betydande än den
motsvarande decemberdag för 53 år sedan, då den tidens första kammare,
riddarhuset, böjde sig för dåtidens folkvilja. Inför störa katastrofer
— som dem vår tid bevittnar — avtecknar sig sanningen i
ett klarare och ofrånkomligare ljus än annars. Människorna bomma
varandra närmare. Man b de hoppats, att denna de stora ögonblickens
klarsynthet skulle räckt till att avlägsna hven de rester av små
synpunkter, som tyvärr vidlåda detta dokument, som nu föreligger
till avgörande. Nog är det både ömkligt och löjligt t. ex. att föreslå
en lag, som betecknar den, som enligt gällande grundlag kan
vara riksdagsman i andra kammaren, såsom allt för omogen att bil
vald till landstingsman. Allra mest förhatligt är det väl, att eni gt
det föreliggande förslaget en hel imängd medborgare, som nu ha rösträtt,
för några år förlora denna sin nu ägande rätt. En övergångsbestämmelse
hade väl här varit på sin plats. Och nog är det även
ett vänskapligt monstrum av skattestreck, det som finnes kvar. Men
om alltså den nya politiska skapelsen kommer så att säga på haltande
fot, så är det dock omöjligt att icke med tacksamhet erkänna, att den
inleder en nTT och, som vi hoppas, bättre tidsålder.

Det är ju att beklaga, att denna urtima riksdags lagfästa regler
icke inedriva hela författningsfrågams upptas-ande i ett sammanhang.
Jag vågar uttrycka den förhoppningen, åt; de riktlinjer_ för
den fortsatta förfat. ningsref ormen, som i utskottsutlåtandet angivas
såsom överenskomna mellan partiernas ledande män, icke målte hindra
möjliga förbättringar i detaljer att kunna tagas i fritt övervägande
vid 1919 års lagtima riksdag. Det bär talats mycket om garantier
för goda val, och man har varit bekymrad för den framtid, vi nu gå
till mö.es i det avseendet. Jag skall icke yttra mig angående åldersgarantien.
Den kan sägas principiellt dock stå på demokratisk grund,
ehuru man, såsom redan antytls, måste göra anmärkningar mot det inkonsekventa
och godtyckliga sätt varpå den här framträder. Men det
finnes en del andra garantier, varom man kan ha åtskilligt att säga.
Detta gäller exempelvis frågan om medelbara val. Diet tjänar ju ingenting
till å t motsätta sig denna gamla och alltjämt bibehållna princip,
men jag tror för min del icke obetingat på värdet av uteslutande medelbara
val. Bättre garanti ligger i stora valkretsar. Jag hemställer
till regeringen att vid utarbetandet av de kommande förslagen om
första kammarens framtida, sammansättning icke alldeles förbise en
tanke, som jag sökt göra gällande och som går ut på a/tt jämte de
av landstingen m. fl. medelbart valda också införa en grupp representanter,
exempelvis ett tiotal, valda av hela nationen, betraktad som en
enda valkrets. Vid dessa val kornme de stora synpunkterna att dominera
över de små lakalhänisynen. Man kan icke invända, att eu
sådan direkt folkvaldhet utplånar skillnaden mellan kamrarna. Det
bleve dock en stor skillnad, då ju folkvalen till andra kammaren äro
begränsade både till .rösträtt och valbarhet inom den särskilda lokala
valkretsen. Och därjämte gäller det ju här blott ett fåtal av första
kammarens ledamöter.

År 1865 dömde oåterkalleligt bördens garanti. Denna dag skall,

Tisdagen den 17 december, f. m.

G 7 Nr 10.

hoppas vi, lika definitivt döma penningens. Vi underkänna dessa Lagförslag
odemokratiska garantier, icke därför att vi anse folket fulländat och i^munal
felfritt, men därför att vi anse alla odemokratiska samhällsskick labo- rösträttsrefon
rera med större vanskligheter än den konsekventa demokratien, som m, m.
ger lika rätt åt alla. (Forts.)

Man har sagt, att det bör vara de dugligaste, som representera,
och ätt det härför behöves större mognad och kunskap samt en viss
burgen, och självständig ställning. Ja, det ligger onekligen något av ''
värde i den tanken. Men, mina herrar, det finnes ett sätt att förverkliga
dessa garantier inom en genomförd demokratis ram. Och
det är att i möjligaste mån göra hela folket mera moget och kunnigt
liksom mera ekonomiskt välbärgat.

Uppgiften blir alltså först att vinnlägga sig om en intensiv och
ök .d allmän folkupplysning, e t givmilt öppnande för hela folket av
de andliga rikedomarnas skattkamrar. Lå.om oss hädanefter plantera
ut lika många bibliotek i bygderna, som det förr fanns krogar. Må
vi göra dem lika vidöppna, lika inbjudande och på allt sätt sörja för
att kunskapens garanti blir tillgänglig för alla och tillägnad av hela
folket. Då är den garantifrågan löst. Ett ''steg på den vägen togs av
förra riksdagen genom beslutet om folkskolans överbyggnader.

Vad den burgna ställningens garanti angår, bör den kunna tillgodoses
så, att de flesta medborgare må kunna känna sig någorlunda
välbärgade och ekonomiskt självständiga. Den stora uppgiften för eu
demokratisk stat måste bli fattigdomens avskaffande. Jag tror, att
det beslut, som i kväll skall fattas här, kommer att bli ett kraftigare
incitament än något annat att gripa sig an med dessa båda stora garantifrågor:
en grundlig och genomgående folkbildning och det energiska
arbetet för fattigdomens avskaffande.

Det finnes ju också en annan garanti, som behöves, och det är
avlägsnandet av antisociala företeelser, framför allt de d egener ationsfak
orer, som tära på det moderna samhällets hälsa. I det avseendet
har den tid, som kommer, mycket störa och viktiga uppgifter att lösa.

Pag tänker, att ingen inom kammaren finner det förvånande, om jag i
detta sammanhang erinrar om en av de första konsekvenser, som den
otera författningsreformen torde komma att medföra. Reformen innebär
i sina konsekvenser säkerligen en ofrånkomlig och definitiv lösning
av >den snart 100-åriga förbudsfrågan. Hädanefter lär ingen
makt kunna hindra den folkmajoritet, som sedan många år givit
sig uttryck i andra kammarens upprepade beslut om totalt rusdrycksförbud,
att ge sig ett lika tydligt uttryck även i en på demokratisk
grund byggd ny första kammare. De små fönhoppninar i motsatt
riktning, man fäst vid sådana små kuriositeter som t. ex. fallet Huskvarna,
de äro, mina herrar, mycket bräckliga stöd, som man gör
klokt i att icke fästa något större avseende vid; den det gör, kommer
snart att finna att han högeligen missräknat sig. Dödsklockorna ringa
i dag över mycken både gammal och ny reaktion och även över det
Brattska systemets kortvariga liv. Ja, mina herrar, jag hör att någon
av er skratta åt den tanken — det skrattades också för några år sedan
i denna kammare vid ett annat bekant tillfälle, då eu stor politisk

Nr 10. 08

Tisdagen den 17 december, f. m.

Lagförslag fråga var före. men, den kammarmajoritet, som då tillät sug att le
onflr- kr no o- fått ångra ''detta like. Därom vittnar, mina lierra, det
röS*ffl beslut.0 vi här i afton gå att fatta, ett beslut som just innebär det
m. m. falla förverkligandet av vad en del av herrarna, lör något mer .an

(Forts.) ett decennium .sedan behagade skratta åt. "V aren icke sa,säkra, mina

herrar, att det ej går på samma sätt även i avseende på denna sak.
Man ställer ett bedrägligt hopp till, att »mer än hälften av män över
25 år» lära tillhöra systembolagens motbaksklientel och förty, som
man hoppas, skola utgöra en garanti mot förbudet. Det kallar man
för folkmajoritet! Man betraktar således Sveriges kvinnor, dess
halva befolkning, som luft — •—.

Talaren avbröts nu av herr talmannen, som uppmanade talaren
att hålla sig till det ämne, som nu förelåge till diskussion.

Herr Bergman: Jag kan icke finna annat, än att påpekandet
av några viktigare konsekvenser av de. beslut, vi nu ga att fatta,
är eu sak, som i ganska eminent grad hör till frågan. Jag har velat
påpeka, att kvinnorna nu omedelbart få inträda i fullmyndig
medborg rsgällning. Då kan man ju icke frånkänna dem rätten att
räknas till svenska folket. Men »bevisningen» för att förbudet, skulle
ka folkmajorite.en emot sig utgår bl. a. Irån ett fullständigt, ignorerande
av kvinnan, vilket förefaller något otidsenligt just i af.on.
En ärad vän och partikamrat, herr von Zweigbergk^ anförde för en
stund sedan i ändrad form det bekanta yttrandet angående Kannibal,
som ju innebar att lian val förstod å t segra, men däremot icke att
begagna sin seger. Talaren menade nu, att vår svenska demokrati
skalf förstå att även begagna sin seger. Jag instämmer häri, och en
av de första stora tillämpningarna av segern skall säkerligen bli, att
denna demokrati .gör processen kort med det förhalningssys em i den
fråga jag nyss talade om, vilket även i den av mig nämnde ärade
talaren haft en av sina talangfullaste advokater. Nu börjar, mina
herrar, förbndskampanjen på fullt allvar här i landet. Om det kan
innebära någon tröst för dem, som finna denna kampanj tråkig, vill
jag understryka åt’ jag emellertid hoppas a‘,t, som sagt, processen
i den frågan över huvud skall bli kort.

Herr Hammarskjöld: Herr talman, mina herrar! Det

utskottsbetänkande, som nu föreligger till behandling, är ju, som vi
alla veta, fruk en av en kompromiss mellan riksdagens olika partier,
en kompromiss, genom vilken vänstern har vunnit näs an allt vad
den länge har ef ersträvat och högern har måst släppa efter i nästan
allt vad den ansett såsom grundvillkoren för ett sunt statsliv. Då
nu partiernas representant i utskottet hava enats i denna överenskommelse,
så finner jag mig knappt berät igad att framställa något
yrkande i motsatt syfte. Men jag anser mig skyldig mig själv att
icke förtiga min personliga mening. Jag är icke demokrat och för
gammal att omvända mig. Jag tror icke på demokratiens förmåga
att lyckliggöra ett folk, allra minst den sortens demokrati, som det

69 Nr 10.

Tisdagen den 17 december, f. m.

här är fråga om och som sannolikt ganska fort kommer att leda till
massvälde. Förtryck ovanifrån är svårt, förtryck nedifrån, från mas- ,M“Znal
san, är olidligt. Det är erfarenheten av alla tiders historia. Det be- röstrctttsreform
slut, som riksdagen nu står i begrepp att fatta, innebär, att makten m. m.

lagg.es

de,ta skall kunna vara till lycka för land och folk, det är ung olatt

Mina herrar, det är sista gången under eu lång riksdagsbana,
som jag har ordet i riksdagen, och jag har med mit anförande endast
velat förebygga, att det vare sig nu eller framdeles skulle finnas
möjlighet att tolka min tystnad .såsom ett gillande av det beslut, som
här kommer att utan tvivel fattas och som jag för min del anser
olyckligt. Därför har jag velat få min personliga mening bevarad
i riksdagens protokoll.

Herr talman, jag gör intet yrkande.

Herr Alexanders o n: Herr talman! J ag kan inskränka mig
till ett par korta ord på grund därav, att vad jag skulle velat framhålla
i denna debatt redan blivit sagt i dag, nämligen av herr von
Zweigbergk, i vars anförande jag ber att till alla delar få instämma.

Men det må dock tillåtas mig ett par ord i anledning av yttranden,
som både tidigare och med anledning av herr von Zweigbergks anförande
senare ha blivit fällda om den fråga, som han främst berörde,
nämligen om »första kammar-problemet» och om de olika partigruppernas
s ällning till detta problem.

Den ärade talaren på Kristianstadsbänkten yttrade, att det från
högerhåll ingalunda hade s;kna!s värma sympatier för en lösning av
det''a problem i den riktning, för vilken inom den liberala pressen
tidigare röster ha höjts, nämligen, att första kammaren skulle till
någon mindre del själv utvälja sina ledamöter. Jag her för min del
att få hävda, att tyvärr något sådant icke från första-kammarhögerns
sida har förekommit, som man skulle kunna karakterisera på det
sätt, som den ärade talaren gjorde. Det förhåller sig i stället tvärtom
så, att ehuru i den kungl. propositionen alldeles tydligt angavs,
såsom herr von Zweigbergk redan berört, att man med intresse och
sympati skulle upptaga de uppslag i angivna riktning, som skulle
komma från dem, vilka kände betänksamhet för reformen i det skick
den ägde enligt regeringspropositionen — i trots, säger jag, av
denna tydliga invit i regringspropiositionen, fann man ju i de avgivna
högermotionerna, framförallt i den stora högermotion, som frambärs
av representativa män inom högerpartiets ledning i bägge kamrarna,
ingenting av någon utformning av en sådan idé. Man fann
icke ens något yrkande på, att någonting i den riktningen skulle göras.
Den sympati, som man således säger sig hava känt för lösningen
av det problem, som sedan år och dag bär förklarats vara högerns
och särskilt första-kammarlhögerns slpeoialuippgift aJt vårda, den
sympatien har således icke tagit sig något som helst uttryck i handling.

Men >då jag deltagit i utskottets arbete, och då jag för min del

Nr 10. 70

Tisdagen den 17 december, f. m.

Lagjörslag vant varmt intresserad för att något verkligen skulle göras vid detta,
kommunal tydligen det rätta och kanske det enda tillfället att åstadkomma nårösträttsreform
gontmg för detta orgnisationsproblems lösning, så vill jag ha till
m. m. protokollet anfört, att inom inskottet just från liberalt håll tanken
(Forts.) om tillämpning i viss omfattning av kooptationsprincipen framförts,
men att — och ehuru det upplystes, att man även från sådant håll inom
vårt parti, där man ställer sig mera sval gent emot en sådan anordning
icke velat motsätta sig den, för den händelse det på högerhåll
visades intresse för densamma -—■ man det oaktat från högersidan dels
ställde sig alldeles avvisande mot nämnda anordning, ''dels förklarade,
att den ju kunde ha sina både göda och mindre goda sidor, och att
man skulle kunna reflektera på den, men fortfarande även från det
hållet icke gjorde någon som helst insats för att den skulle bliva en
integrerande del av den kompromiss, som i dag ligger på kamrarnas
bord. Jag har för min del velat fritaga mig från ansvaret för att
hava någon del i att det tillfälle, som sålunda erbjöds, nu försuttits.

Här har sagts bland annat, att genom den hast, varmed regeringspropositionen
har bragt hela detta stora problem på riksdag :ns
bord, man icke haft den grundliga tid till övervägande, som hade
behövts för att något härutinnan skulle kunna åtgöras, och här har
ju i alla tonarter under debattens lopp klandrats den plötslighet,
varmed man blivit ställd inför dessa frågor, som för somliga av
talarna i denna kammare förefalla att vara något alldeles nytt och
oerhört, till vilket man nu med ens begärde, att de skulle taga
ställning. Jag ber då att få säga, att detta är följden av den politik,
som under många år har drivits i vår författningsfråga från
första kammarens höger. Så länge man har tilltrott sig det, har
man helt enkelt svarat nej till all reform på detta område, och man
har, trots att man under år igenom haft den allra starkas !e anledning
därtill, icke åstadkommit något som helst positivt bidrag till löisningen
av problemet. Och dock var det just — det borde vara lätt
att första — första-kammarhögern, som här hade en speciell uppgift
att fylla — den hade den uppgiften att inse i tid, att demokratiens
tidevarv obönhörlig) nalkades och att söka göra vad den för sin del
hade förutsättningar att kunna gorå för den lyckligaste organisationen
av denna demokrati. I stället bär man valt den utvägen att
endast rida spärr emot utvecklingen och har då helt naturligt till
slut kommit till det ögonblicket, då varje vidare uppskov var omöjligt,
då diet ofrånkomliga budet kommer: Nu måste det ske, nu genast!
_ Så lliar det alltid i historien varit i dylika fall. Det hade man
bort inse, och man borde hava haft åtminstone några förarbeten
gjorda, så att man kunnat vara i stånd att i det kritiska ögonblicket
göra en insats för det störa problemets läsning. I stället har man
nu mast bekänna, att de bidrag man bär givit till att lösningen icke
''bkvit fullt den, som från regeringshåll föreslagits, tillkommit under
en rivande hast, och man tillfogar ursäktande, att det dä.rför icke bör
ses sa noga pa, om de icke just tåla att synas något närmare i söm''-marna.

Tisdagen den 17 december, f. m.

71 Nr 10.

Man tror sig emellertid hava åstadkommit ett viktigt ting. Det
kom fram t. ex. i högerparuecs ordförandes anförande här i början
av debatten, då han yttrade, att man åtminstone sökt ordna första
kammarens sammansättning på ett någorlunda tillfredsställande sätt,
ty därpå berodde ju, hur länge den nya kommunala ordning, om vilken
vi i dag gå alt besluta, skulle bliva beståndande. Ja, detta uttalande
ånger just det sätt att se, det sätt att anlägga, sin syn på
hela frågan, som för högersidan är så karakteristiskt. Även nu har
man således icke intresserat sig för något annan; än för att försöka
rädda i möjligaste mån det konservativa draget i förslå kammarens
sammansättning, i hopp, att den nya kammaren då skall motsätta
sig yt erligare radikalisering av den kommunala grund, på vilken
denna nya kammare vilar. Därvid har man likvisst först och främst
förfarit så, att första kammarens grund fortfarande vilar på ett underlag,
som kan rubbas, såsom vi äro vittne till i dag, genom eu enda
riksdags beslut och kammaren således icke — vad som dock borde
vira det na ''örliga — erhåller en grundval, som själv har grundlagskaraktär.
Men vidare har man, som sagt, fortfarande fäst sig endast
vid att första kammaren måtte få en säd n karak.är, att den själv skall
komma att sätta sig emot nya förändringar. Däremot har man icke
intresserat sig för att söka organisera denna nya kammares utväljande
så att det tas vara på möjligheter na för en kvalitet av annat slag,
än den kvali et som kommer fram genom valen till andra kammaren.

Den garanti, man nu anser sig hav a vunnit, tyckes man åtminstone
hoppas redin genom denna dags beslå, skola äga ett visst fortbestånd.
Från en talare från Kristi anstadsbänkem och även flera föregående
talare komuno fram vissa antydningar om att den nu givna lösningen
pålade dem, som hade varit med därom, och de partier, som de
representera, ett visst moraliskt band ad''framdeles respektera den
ordning, som nu grundlägges. De* är — behöver det sägas? — icke
et riktigt resonemang. Under utskottets överläggningar blev det uttryckligen
erinrat om, att om man nu lade grunden så som man här
gör, så är det ju att vänta, att det icke dröjer länge, innan en förändring
återigen kommer till s ånd, och därpå svarades från högerhåll
endast detta: »över framtiden råder ingen; man kan icke gorå mera
än att för närvarande vidtaga de åtgärder, som man finner riktigast».
Det a ger i själva verket ett uttryck åt att man från alla
håll har ansett sig fullkomligt obunden för framtiden. Det ligger i
själva verket också i karaktären av ien sådan överenskommelse, att
den icke kan få binda framtiden.

Nu vill jag ock slutligen säga, aJt själva den tron, att man har
vunnit något av betydelse för de; rent konservativa intresset, för högerpartiets
framtid, genom att sätta åldern för valrätt till landstingen
. ill 27 år, den vilar, såvitt jag förstår, på en ren illusion, på
ett förbiseende av de verkningar och villkor, som proportionalismen
och den därmed oundgängligen förbundna formen för valarbetets bedrivande
medföra för själva valet. Det finns, såvitt jag kan se, icke
den ringaste anledning att antaga, att de kandidater, som uppställas
vid land & ,i ngsm an n avale n från olika partiers sida, skola komma att

Lagförslag

ang.

kommunal

rösirättsrejorm

m.

(Forts.)

Nr 10. 72

Tisdagen den 17 december, f. m.

Lagförslag andra personel’, blott därför att man från rösträtt utesluter åldersIcommunal
klasserna mellan 23 och 27 år. Däremot kan man möjligen tänka
rösträttsrejorm sig, att på grund av det faktum, att i genomsnitt taget en högre
m. m. ålder medför en viss benägenhet för större konservatism, det parti,
(Forts.) som representerar konservatismen vid valet skall kunna äga någon
chance mera att få in en kandidat mera här och en kandidat mera
där vid landstingsmaimavalen, och således detta parti bli representerat
i landstingen med några röster mera och därigenom slutligen
möjligen också representerat i riksdagens första kammare med någon
man mera. Resultatet blir således efter all möjlig sannolikhet att
döma icke i minsta mån någonting som inverkar på första kammarens
kvalitet, utan det blir en ringa förskjutning mellan de olika
partiernas röststyrkor inom första kammaren.

För detta — jag måste utsäga de — för detta futtiga mål är det
som första-kammarhögern här har gått in. På att vinna detta har
all: intresse i denna överenskommelse koncentrerats. Men det stora,
det egentliga första-kammarproblemet, det som av herr Trygger inledningsvis
uppgå vs som en huvuduppgift vid förs a kammarens organisation,
har blivit uteslutet, och det har blivit uteslutet med vett och
vilja just av den nuvarande första kammarenis höger själv. Den hade
efter min uppfattning, innan den i sin nuvarande gestaltning försvinner
från skådeplatsen, haf en sista plikt: att medverka vid den
kommande formen för första kammarens gestaltning. Men den plikten,
jag nödga® konstatera det, den plikten har man icke fyllt.

Herr Söderberg: Jag förstår, att kammarens ärade ledamöter
icke känna sig hågade för många anföranden till, men jag
vill andraga att i radon av talare har endast en socialdemokrat
förut haft ordet och skulle en till våga begära det och alltså även
utöva sin rätt, är det väl ganska förklarligt.

Herr talman! Jag har den uppfattningen om frågan, som dian
nu ligger, att värdet av en förändring i såväl den kommunala rösträtten
som i första kammarens sammansättning och i valen till
landstingen, ligger icke däri att förändringarna vidtagas, utan i huru
de, efter genomförandet, komma att verka. Hela arbetarklassen
står för närvarande särå les skeptisk till frågan om värdet av det
resultat, till vilket utskottet har koimmit. Skola dessa tiotusentals
och hundratusentals arbetare i landet få någon uppfattning om att
det dock är ett betydelsefullt steg, som kommer att tagas denna dag
av Sveriges riksdag, skall det vara därför, att de, niär desm bestämmelser
tillämpas, kunna konstatera, att därigenom tillföras vårt
riksdagsliv andra krafter än de som hi''tills hava varit bestämmande,
särskilt i första kammaren, d. v. s. att det öppnar sig utsikter och
vägar framåt till att den arbetande befolkningens läge i landet
kan bliva bättre, att de icke skola lida så mycket, att de skola hava
bättre utkomstmöjligheter, och att de skola kunna ha en tryggare syn
på sin ålderdom — rad ett ord sagt, att den arbetande befolkningens
läge i Sverige blir ett bättre, än det varit hittills. Kan detta realiseras,
då är det för visso lätt lyckligt och gott beslut, som även riks -

Tisdagen den 17 december, f. in. 73

dagens första kammare väl kommer att fatta i dag. Men går man
till verket med den förutsättning, som åtskilliga talare ha anspelat
på -— en ärad talare t. ex. som såg vägen öppna sig för massvälde
och fruktade att komma rakt in i »barbarskogen» — och handlar
man därefter och söker att under denna störa allmänna båge, som
denna författningsändring är avsedd att bygga upp, plocka in och
få fram så många små garantier och så många möjlighet r som över
huvud taget kunna tänkas för att stärka och befästa det högervä''de,
som hittills rått i Sveriges rike — ja, då blir reformen sann rligen
icke värd någonting, och då kunna herrarna från den sidan vara
fullständigt övertygad om, att icke skall det draga så lång tid
som från dm stunden då kraven ute hos folkmassorna först kommo
fram att få en annan politisk regim här i landet och tills nu — härifrån
och till den stunden, då man får en veckig medbestämmanderätt
utan des''-a förbehåll, garanti^ och små och stora skrankor; ja,
det ligger i tidens och sakens ofrånkomliga natur, att den senare
vägen blir betydligt kortare än vad dm förra varit.

Vem hade icke önskat sig självfallet, när vår stora författningsfråga
skurie avgöras, ett förslag av den natur, att man kunde säga
sig och saga sina kommittenter, åt1 genom denna reform äro dock
arbetarkassens utsikter tri1 ett fortsatt framåtryckande alldeles fria,
och ingenting ligger hindrande i vägen därför. Jag tänker, att ingi n
iber väl sväva i tvivel smal om —• jag tror knappast, att någon i
denna kammare gör det — att ute i arbetarklassen, bland alla dem
som i en förändring i vårt riksdagsskick se en möjlighet, att på
lagliga vägar komma framåt här i landet, ställningen är sådan, att
man vant''’t sig mer och väntat sig något annat.

Nu måste jag dock som ärrig man säga, att jag betraktar denna
dag med mera sinneslugn och med mera förtröstan både med avseende
på de närmast dagarna och även framtiden — särskilt de närmaste
dagarna — med det förslag som föreligger från utskott^;,
än om detta utskott hade kommit med det varpga, som vi i regel
ha sett komma från våra utskott, där vänstern har samlat sig på en
linie och högern reservationsvis gått fram på en avslagslinje. Jag
vågar säga det — jag bär icke velat under den förberedande behandlingen
i denna kammare säga något om den saken, men jag anser
mig oförhindrad att nu sära. att sådan har ställning^ varit framför
ad t ute bland de orgamserade arbetarna, att ingen makt i världen,
tror jag, skulle ha kunnat Undra dem från ,att vidtaga de åtgärder
de trött kunna leda till frågans realiserande, om högern hade ställt
sig fullständigt oförstående mot att rubba på sina hittids i vår kommunala
rösträttsfråga och i vår författningsfråga intagna ståndpunkter.
Jag; tror. att vilka försök, som den s. k. Vdninoen skulle hava
gjort för att lugna våra kommittenter i det sbvcket, hade varit ganska
fruktlösa, och självfallet hade ju då ställningen varit, oerhört bekymmersam.
När man därför ställdes ansikte mot ansikte Inför ett
avgörande, och enär vid våra förberedande bebandringar på inför våra
kommittenter ansvarigt båll denna kommuniké från utskottet förebragtes
till bedömande'', och vi hade att överväga och avgöra, om vi

Nr 10.

Lagförslag

ang.

kommunal
rösträttsreform
m. m.
(Forts.)

Nr 10.

Tisdagen den 17 december, f. m.

Lagförslag

ang.

kommunal

rösträttsreform

m. m.
(Forte.)

74

skulle tillråda att antaga den, eller vi skulle säga, lätt detta är absolut
omöjligt för arbetarvärlden att gå in på, då kunde en ansvarskännancta
fackföreningsmän i första hand icke intaga den positionen, att
detta var fullständigt omöjligt att tillstyrka, hellre säga vi åt arbetarna:
»Hi få gripa till de yttersta resurserna för att driva eder
vilja igenom; idutta w otänkbart att kunna taga.» Yi måste säga
o.si3 själva, att bär öppnade sig i alla fall en väg för våra kommLten''ter,
ty det är till dem vi hava att i första hand taga hänsyn — åtminstone
jag för min del gör det — våra 215,000 medlemmar i landsorgani
at''om n. Och det vill jag särskilt hava sagt till den talare på
Stockholmsbänken, vilken här förde fram den meningen, att när det
kom till ett avgörande, sveko vi. Jag måste säga till mig själv, att
det går dock icke att säga till våra medlemmar och våra kamrater
i arbetarvärlden, att mot detta skola vi ställa de yttersta medlen,
som vi ha till vårt förfogande.

Yi kände oss icke kunna göra detta, och det desto mer. som
efter vad jag kan förstå, och jag vill även här understryka det, socialdemokratien
har förklarat, att den i fortsättningen har fullständigt
fria händer. Ingenting har jag reagerat så mycket emot, och jag
tror, att ingenting reagerar vårt fackföreningsfolk så mycket emot
som tjngusjuårsgränsen. Där hava vi förbehållit oss fria händer
att få denna gräns nedflyttad och likaså att få bort den rest av
ska testrecket, som ligger i den ettåriga betalningskyldigheten för påförda
skatter för att få den medborgerliga kommunala och landstingsmannavalrätten.
Och under den förutsättningen anser jäg överenskommelsen
kunna tagas.

Det som arbetarna mest, jeg- må säga det, sätta värde på och
det man hoppats och velat, att denna urtima riksdag skulle hava löst,
är frågan om åttatiminars-arbetsdagen. Jag kan icke finna annat,
än att bli dessa förändringar genomförda och komma de att få verka
fullt lojalt, utan att högern kommer att sätta in varken öppna eller
fördolda krafter till att förtaga verkningarna av rösträttsreformen,
skall det bliva möjligt att få en majoritet i riksdagens första kammare,
vilken icke skall ställa sig avvisande till detta krav från
arbetarsidan, om denna fråga nästa år, vilket vi taga för givet, kommer
fram i form av en kung! proposition, utan man skall utan
störande slitningar vare sig för arbetarna själva eller för landet i sin
helhet kunna få genomförd en så livligt efterträdd, så livligt önskad
och så nödvändig reform på det för arbetarna viktigaste området,
arbetsområdet, som denna åttatimmsrs-arbetsdaig. De: är sålunda
under förhoppning, att detta särskilt för arbetarna viktiga önskemål
skall kunna förverkligas på e''.t legitimt och fullt fredligt sätt, som
jag bär känt mig ur stånd att vända mig mot den uppgörelse, som
träffats i utskottet.

Här sades av herr Ström, att förhandlarna i utskottet från socialdemokratiens
sida hade givit efter för tidigt. Ja, jag är icke
i stånd att bedöma det. Allt som rör dylika delikata och till sin
natur verkligt avgörande förhandlingar, är alltid särdeles svårt att
uttala sig om. Det känna vi till på vårt håll, det dna vi erfarenhet

Tisdagen den 17 december, f. m.

75 Nr 10.

av. Det kan vara diskutabelt, för allt i världen, huruvida vänstern
hade kunnat driva sakerna längre och förhandlingsmässigt vinna
mer av sina motståndare i utakonet än vad de nu gjort. Jag- tror, ,
att vänsterpartierna drevo saken så långt, som det var dem möjligt,
och att de inför det .sista alternativ de hade att appellera till
det som jag förut vidrört, föredrogo att taga uppgörelsen sådan den
var. Jag kan icke se för min del, att de därigenom ha begått
något förräderi mot arbetarna. Herr Ström lät i denna kammare
höra betydligt lenare toner än han gör i det organ, han har till sitt
förfogande. I detta organ hava socialdemokratiens representanter
öppet betecknats som förrädare mot arbetarna, och detta har föranlett
mig att göra denna lilla utvikning som min replik till honom.
Jag är beredd att inför dem av våra organisationer, för vilka jag
som arbetarrepresentant har att ingå i svaromål, jag är beredd att
inför mina valmän försvara den ståndpunkt, till vilken jag bar kommit.
Det skulle hava varit ansvarslöst att från ansvarigt håll inom
arbetarrörelsen g’öra annat än att hänvisa till att, hellre än att arbetarna
i dessa tider skulle drivas ut i de yttersta åtgärderna, lägga
ned arbetet, drivas ut i ett revolutionärt tillstånd, som man visserligen
kunde se var det började, men alls icke var det slutade, hellre
än allt detta dock taga denna uppgörelse, vilken jag dock efter bästa
granskning och bästa försök att tränga in i ämnet, anser öppna en
väg för oss att komma ändå längre framåt här i landet för arbetets
män och kvinnor.

Herr Trygger slutade sitt anförande med att säga, att han önskade,
att känslan av ansvar för fosterlandet skulle visa sig finnas
även hos folkets breda lager. Ja, det är ju rätt betecknande, att man
vid något tillfälle vill draga detta i tvivelsmål. Vad berättigar herrarna
av majoriteten i första kammaren att oupphörligt draga i tvivelsmal,
a t folkets breda lager har känsla av ansvar inför fosterlandet?
Man har icke alldeles lyckats att få bort den under de långa
och tunga och härda strider, som folkets breda lager ha måst genomkämpa
för att komma framåt. Jag skulle vilja ge herr Trygger
och samtliga herrar ett recept, odla det skulle vara: Släpp fram detta
folk J ill fullständig'' medinflvtande för sdt fosterland, så växer nog
känslan av ansvar för detta fosterland. Det ges absolut ingen annan
väg att gå, och det är den stora faran, att man dröjt så oändligt
länge att giva detta erkännande, och att det har suttit inne så
kolossalt hårt; detta har gjort, att man trott sig kunna konstatera,
att folkets känsla av ansvar för sitt fosterlands öden och utveckling
icke är tillfinnandes. Den finns där, go’ herrar, och jag tror,
a_ti den dag som de ta folk odh dessa arbetare veta, att nu hava de
lika, mycket att säga till om i landets angelägenheter, som vilken
annan som helst —- ja, den dagen behöva herrarna icke frukta, att
känslan av ansvar för Sverige skall saknas hos den arbetande klassen
i vart land.

-Med dessa ord, lierr talman, ber jag för min del att få yrka
bifall till utskottets föreliggande hemställan.

LagJörslatj

ang.

kommunal
*östrätlsrejorm
m. m.
(Forts.)

Sr 10. 76

Tisdagen den 17 december, f. m.

Lagförslag

ang.

kommunal
rösträttsreform
m. m.
(Ports.)

Friherre Hermelin: Herr greve och talman, mina herrar!
Jag- begärde egentligen ordet, när herr Swar.z i sitt »anförande näannde
”att han försökt i sitt arbete inom utskottet lägga den synpunkten
på frågan, a t han velat »söka ena alla samhällsklasser. Talaren försäkrade
dessförinnan, att han försökt taga hänsyn till alla iaktorer.
Jag för mm del vill dock framhålla en faktor, som jag tycker, att
man framför allt borde hava tagit hänsyn till, och de; är den, _att
såväl i det uttalande, som hans excellens herr statsministern gjort
fil det statsrådsprotokoll, som åtföljer den kungliga propositionen,
som även i det uttalande, som gjorts av vänsterflertalet i utskottet,
man icke kan »skymta den rena flaggan! _

Det är iu visserligen sant, att »vidriga omständigheter» eller,
som utskottsflertalet skriver, att »de u omordentliga tdldregelserna
ute i världen» även bos oss har behövt medföra eu förändring av
vårt författningsliv. Men om det.a är sant, ja, mina heirar, da
skulle vi väl icke börjat med att ändra våra kommunallag.r, utan
börjat med vår grundlag och sedan därefter försökt få våra kommunala
och civila lagar i samklang med en andre d grundlag. Anej, jag
tror — och det är min personliga uppfattning — att det icke varit
månheten om det kommunala livet som »nu» har förorsakat den
kunH. propos-tionens framläggande. Det har varit mera att komma
åt första kammaren, att få bort den nuvarande majoriteten! Detta
är en klut i flaggan, som jag icke anser vara ren.

Fn annan klut, ej heller den så vidare ren och som man också
borde hava tagit hänsyn till, är att i herr excellensens anförande
som även i utskottets utlå''ande står det på nästan varannan rad talat
om demokratien. Jo, det star, att man nu omsider måste taga de
stora men så länge förberedda avgörande steget till full demokrati.
Men om så är. jet, då får man väl ända se till, ait donna fulla demekrati,
som jag för min del icke heller har någonting emot — och
jag vill i delta sammanhang till herr Wallenberg, som nyss undrade,
huruvida det fruns någon inom högerpartiet som var så kor synt,
atl han icke trodde, att den allmänna rösträtten så småningom
skulle genomföras, säga det, att jag icke tror, att någon inom högern
varit så kortsynt —men man »sätter infe tak pa huset, förrän
väggarna äro färdiga •— se 111, säger jag, ntt demolera ien som sådan,
den verkligt sanna demokratien, behåller segern.
ringsförslaget är formulerat, även nu genom detta utskottsutlåtande,
tror jag, att man i stället skapar en socialdemokratisk seger, en socialdemokratisk
majoritet. Ja, det går nästan så långt, åt i vi»sa
kommuner, fast icke här i riksdagen ännu på länge, bär man sagt,
att det till och med skapas eu »vänstersocialistisk majoritet, och
herr Ström kommer nog att aroeta i den vägen, sa länge h»in kan.

Det säo-es, att det är folket som begär reformen. Jag vill da
fråga: vilket folk? Jo, v lke1 folk det är, det underrättade oss
häromdagen herr Swartz’ »efterträdare i finansdepartementet, herr
statsrådet Thorsson, då han sade, att diet är den svenska arbetarklassen.
Nu vill jag icke i allo sätta ett likhetstecken mellan den svenska
arbetaren och den »svenska socialdemokraten. Jag tror, att ibland

Tisdagen den 17 december, f. in.

77 Nr 10.

de svenska arbetarna finnes många som tänka och känna lika med
den svenska allmogen, och det är just denna allmoge, det är denna
samhällsklass, herr Swartz, som jag vågar påstå, att icke full hänsyn
tagits till när frågan har varit att ena .alla. »Bonden» är bra

att ha, bra att gardera sig med — men när det gäller, offras han,
offras för att rädda »kungen» ■— socialdemokn tien!

Förutseendet måste komma Bil sin rätt. Gör det icke det, så
kommer allt i kaos! Och jag vill slutligen även fråga herr Swartz,
huruvida icke det sätt, varpå det nu går att avgöras ifråga om dennia
kommunala reform, det även lags.iftas vid sidan av riksdagen. Vi
binda våra händer och fötter nu, huru vi skola besluta, vid nästa

lagtima riksdag i grundlagsfrågor. Vi få dock komma -håg, att

icke alla komma tillbaka hit den 10 januari, utan även nya män
komma till. Man brukar i det alldagliga livet ibland tala om laglighetens
utmarker. Jag skulle vilja saga: i detta fall hällas vi moraliskt
sett v.d isidain av gällande grundlag!

Herr Barthelson: Herr greve och talman, mina herrar! Debatten
bär nu redan blivit lång och har det föreliggande betänkandet
under dagen blivit .så mångsidigt belyst och från högerståndpunkt
så kritiserut, att jag för min del icke anser mig hava något nytt
att i ämnet anföra. Men må det dock tillåtas mig att från min synpunkt
sett skärskåda en del av frågan, den del av frågan som ligger
färsk .It mig personligen om hjärtat, en fråga som kanske vant
val litet omnämnd under denna debatt — jiag menar den part, som
heter Sveriges allmoge, och vad den tänker om denna uppgörelse.

Vi hava här i dag under debatten upprepade gånger hört ordet
samförstånd. Läsa, vi utskottets betänkande, så finna vi också, att
vänstermajoriteten i utskottet uttalar sig för detta. Den säger: »Det
kunde icke vara lyckligt om nya grunder för hela vårt kommunala
litf lades under en oförsonlig motsättning mellan de olika meningsriktningarna.
» Men när man talar om detta, så synes det mig, som
om man helt och hållet hade glömt bort den störa folkmening som
finnes på landsbygden. Vi veta det, vi som äro från landet, och herrar
stadsbor borde känna det på grund av resolutioner, som nu äro
fattade i hundratal vid möten mellan allmogemän, att allmogen förklarat
sig gå med på en djup demokra isering av våra kommunala
författningar, men man har samtidigt samt och synnerligen på alla dessa
möten fordrat, att skatteslrecket skall bibehållas. Det synes mig hava
vari'' lyckligt om utskott hade kunnat i fortsättningen handla, som
det i början lovat, eller tagit hänsyn til] olika motsättningar inom
landet. Mig .synes dock, som om man alldeles glömt bort lantmännen.
Möjligtvis heror det på, att de som i denna fråga varit bestämmande
äro stadsbor. De kunna icke hava den känsla för landet, som
den rom där vistas och lever. Detta krav. som jag nämnde a+t
lantmännen hava rörande utskyldsstrecket, betyder för dem kravet
på pl ^uppfyllelse eller att rättigheter skola motsvara skyldigheter,
Denna uppfattning hos Sver’ges allmoge är grundad på dess
känsla och dess vördnad för lag och rätt. Vi kunna icke säga, att

Lagförslag

ang.

kommunal
rösträttsreform
m. m.
(Forts.)

Nr 10. 78

Tisdagen den 17 december, f. in.

(Forts.)

Lagförslag detta är någon »pedell liögeruppfattnimg, ty, mina (herran, denna upp<m-
fattning finnes på landsbygden hos såväl höger som vänster. Jag
.-SLskulle kunna, karakterisera denna landsbygdens känsla genom afl
m m. ''bär omnämna en fråga, iso.m bar ställts till mig från olika personer,

'' dels bosatta norrut och dels söderut, dels arbetare och dels bönder.
Denna fråga var egendomligt nog formulerad lika. Den löd så:
»Är det verkligen meningen, å t en luffare och en ärlig karl c kola
hava lika mycket att säga på våra kommunalstämmor?» I denna
fråga, mina herrar, ligger just vad de känna på landet. De anse,
som sagt, att det är en plikt att betala sin skatt, vilken man bör uppfylla,
om man skall uppträda på våra kommunalstämmor.

Nu har emellertid utskottet formulerat § 8 på så sä t, att det
bär uteslutit Kung! Maj:ts av folkmeningen understödda förelag,
att skattskyldighet skulle utgöra villkor för rösträtten i kommunerna.
Det märkvärdiga häri är, att om man ser på utskottets motivering,
så omnämnes det icke ens, att de* finnes en sådan folkmen ng i
vårt land. Det tages ingen hänsyn till denna rättsuppfattning, utan
den brytes helt enkelt ned för vinnande av ett politiskt mål. Det
är denna känsla hos allmogen i denna fråga som jag här har velat framhålla,
och på samma gång får jag uttala, att de* för mig^är omöjligt
att gå emot denna allmänna folkmening. Jag kan så mycket
mindre gorå detta, som jag vet, att jag i den punkten har alla mina
-kommittenter på min sida. Som frågan nu ligger, är den ju emellertid
avgjord, och jag har därför, herr talman, icke något yrkande.

Herr Jönsson: Herr greve och talman, mina herrar! Innan
kammaren går att besluta i det föreliggande ärendet och därmed träffar
ett avgörande, som djupt ingriper på skilda områden av vårt samhällsliv,
ber jag att med några ord få angiva min ställning till det
betänkande, som bär föreligger. Jag gör det, ehuru jag vet med mig,
att utgången är redan given och att det sålunda icke är möjligt att
nu öva något inflytande på denna.

Jag gör det för att säga ifrån, att jag icke med min röst kan
bidraga till den kompromiss som särskilda utskottet föreslagit. Redan
den motion som framfördes i denna kammare av herr Trygger
m. fl. innebar i vissa avseenden medgivanden och eftergifter, som
syntes mig gå vida u‘över vad läget krävde. I denna motion upprätthölls
dock först och främst den urgamla grundsats som bär så
djupa rötter i vårt folks och särskilt vår allmoges rättsmedvetande,
att rättigheter skola vila på fullgjorda skyldigheter och att den som
icke vill veta av några förpliktelser emot kommunen heller icke skall
äga att utöva inflytande på kommunens angelägenheter.

Motionen sökte vidare, genom kravet på en väsentlig höjning av
rösträttsåldern till första kammaren åstadkomma en verklig karaktärsskillnad
mellan riksdagens kamrar. Slutligen ville motionen,
genom kravet på att de kommunala organisationerna skulle i vanlig
ordning förnyas, betaga den ifrågasatta förändringen dess karaktär
av överrumpling och trygga sammanhanget i såväl det kommunala
arbetet som i utvecklingen över huvud.

Tisdagen den 17 december, f. in

79

Jfr 10.

I samtliga dessa avseenden innebar motionen betydelsefulla förändringar
till det bättre i jämförelse med Kungl. Maj :ts förslag. Men
i sam tf. ga dessa stycken innebär det betänkande, som nu förelio-mer.
en avsevärd avprutning på de rättvisa och riktiga grundsatser, som i
motionen utvecklades.

Den ° kommunala rösträtten har sålunda gjorts icke blott lika
utan också allmän, d. y. s. utsträckte även till dem, som icke äro skyldiga
att betala skatt till kommunen. Detta står i uppenbar strid mot
den uppfattning som i dessa stycken gör sig gällande hos ett övervägande
flertal av vart folk. Men icke nog med detta.

Underlåtenhet att betala påförd skatt skall enligt utskottets förslag
endast i det fall medföra förlust av rösträtten, att den skattskyldige
icke för åtminstone ett av de tre sistförflutna åren fullgjort
sm skattskyldighet. Detta kommer att i praktiken innebära, att stora
grupper kommunalt skattskyldiga komma att betala sina skatter endast
vart tredje år.

Den garanti lör en effektivare skatteindrivning, som ligger i den
nya lagen om införsel i lön. är när det gäller den lösa arbetarbefolkningen
som det bär är fråga om, av noll och intet värde.

• o J Lkket ''me<? högerreservanterna inom utskottet anser jag, att
1 ^ jV förordningen om kommunalstyrelse på landet samt i motsvarande
g§ i förordningen om kommunalstyrelse i stad och om kommun
alstyrelse i Stockholm bort stadgas obehörighet att deltaga i avgörandet
om kommunens .allmänna angelägenheter för den som av
allmänna fattigvården åtnjuter varaktigt understöd.

Detta om den kommunala sidan av saken. I fråga om första
kammaren anser jag kompromissen innebära en lika väsentlig avprutnmg
på den i motionen förfäktade grundsatsen. Den åldersskillnad
mellan valmanskåren till andra kammaren och urväljarna till den
första, som föreslås och som uppnåtts delvis genom att vafrättsåldern
till andra kammaren sänkts med 1 år, utgör en alltför bräcklig grund
att bygga karaktärss-killnaiden mellan kamrarna på. Tjugosju årsgränsen
för valrätt till första kammaren är enligt mitt förmenande
icke ägnad att ge oss eu verklig första kammare, om man nämligen
på denna ställer kravet, att den skall gentemot andra kammaren föra
mognadens och betänksamhetens talan och förhindra oöverlagda och
förhastade beslut.

0 . ^ad slutligen gäller genomförande!! av de nya besthämmelserna,
sa innebär ju kompromissen den avvikelsen från Kungl. Maj:ts förslag,
att kommunala nämnder och styrelser icke skola upplösas.
Detta innebär givetvis en förbättring, men tillfredsställande är det
icke. _

. Ännu kvarstar den orimligheten att sådana rent kommunala organisationer
som stadsfullmäktige i våra smärre och medelstora städer
samt municipal- och kommunalfullmäktige skola bliva föremål
för ett uppi ös n i n gsf ö r farande soim strider mot våra författningars både
bokstav och anda och åtminstone på många båll måste medföra allvarliga
olägenheter för den kommunala förvaltningen.

Då det nu föreliggande förslaget, i de avseenden som nn varit

Lagförslag

ang.

kommunal
rösträttsrefarm
m. in.
i Porla.)

Nr 10. »0

Tisdagen den 17 december, f. m.

Ttagjörslag

ang.

kommunal
rösträttsrejorm
m. m.
(Förbi.)

på tal, icke tillfredsställer de anspråk, som jag för min del an.ser köra
ställas på en lösning av denna viktiga fråga, så kan jag icke med
min röst bidraga till genomförandet av detta förslag vilket jag härmed
tiar velat få för kammaren tillkännagiva och till protokollet antecknat.

Herr Boberg: Herr talman! Detta förslag, som är ett kompromissförslag,
har ju framlagts för att skapa enighet och tillfredsställelse
här i landet. Såvitt jag kunnat märka av debatten_i dag, har
dock här icke varit någon synnerligen stor enighet, och jag fruktar
allt den ienigdiet, som väntar baikom denna dags beslut, icke heller bill

större. . o

Lektor Bergman sade, att denna dag var en högtidlig dag, då
något skedde, som skulle för alltid hugfästas i Sveriges historia. _ De
tomma läktarna och de halvtomma bänkarna i kammaren vittna icke
om någon synnerligen stor högtidlighet eller något synnerligen stort
intresse för det beslut, som riksdagen nu går att fatta. Detta år lock
ett ganska allvarligt beslut, och jag skall be att få uppläsa, vad Dagens
Hyheter skrev därom, när det blev bekant, att utskottskompromissen
gått igenom. Dagens Nyheter skrev då: »Det torde vara
tvivelaktigt om något enda land låter medborgarrätten ga djupare
ned än Sverige kommer att göra efter detta. Norge och Danmark
äro förbigångna och de gamla västeuropeiska demokratierna komma
långt efter. Konkurrenter kunna väntas allenast i de nya republikerna
på enväldets förra mark.» o

Ad hava sålunda tagit ett mycket långt steg, sa att de, som vilja
skynda eller i grannländerna kunna peka på oss. och saga: be, huru
långt de gått i Sverige» — för att driva utvecklingen i samma riktning
i dessa länder. . „ ,T .

Man äro eu parterna tillfredsställda med denna kompromiss^ Hej,
lån°i därifrån! Ad höra missljud både från den ena sidan och från den
andra. Kan man egentligen vänta något lugn och någon ljus framtid,
då man ställer sig på eu sådan orolig grund. . ,

Utskottet har haft stora förhoppningar angående detta förslag och
dess följder. Det heter på sidan 26: »Det har framstått som ett oavvisligt
behov att omedelbart sörja för att det svenska folket, som
v 11 på laglig väg nå fram till full självbestämningisrätt för att kunna
förverkliga varje tids ideal av frihet och social rättvisa, nu omsider
måtte taga det'' stora, men så länge förberedda avgörande steget till

full demokrati.» . ,

När jag vid förra riksdagen uttalade mina betänkligheter mot att

lägga samhällslivet slätt och platt som en kägelbana, där personerna
skulle rulla in utan annan kvalifikation än att de fyllde ar som »tu.la
medborgare», så skrå''tade herrarna däråt. Nu kallar utskottet deja
medborgarskap för »ful’ demokrati.» Om det uttrycket är bättre, sa
må det vara. Jag hoppas i alla fall, alt det skall bliva mera sans
ooh mer besinning i den fulla demokratien, än detta yttrande bar

vittne om. ,. .. , , .

Nu tror jag också,.att här kommer att uppstå ett stort missnöje

81 Kr 10.

Tisdagen den 17 december, f. in.

i landet litet längre fram på grund av -det beslut, som vi fatta bär
i dag, odh på grund av de förhoppningar, som äro tända i människornas
sinnen på grund av detta beslut. Ty vad är det, som folket väntar
av detta beslut? Beslutet är ju icke målet. Visserligen anse många,
att vi nu vunnit ett stort mål: nära detta mål är nu icke annat än ett
medel, ett vapen, som man sätter i händerna på personer, som hava
andra mål bakom, som de med detta vapen vilja vinna. Det gäller
nu att h iva någon blick för dessa mai och den strid som kommer
att ligga bakom dagens beslut för deras vinnande. Det gäller att
ha klart för sig följderna, innan man avger sin röst.

Nu är tiden ganska framskriden. Jag hade tänkt att saga varjehanda
i ärendet; men det skulle vara synd att trötta herrarna därmed
Den viktigaste punkten i förslaget anser jag vara den som
handlar om skattskyldighet och rösträtt. Att lösa''dessa tvänne från
varandra är något som väcker mycket ogillande hos det svenska folket,
icke allenast i högerkretsar utan även i liberala kretsar, ja, även.
bland vissa socialdemokrater; ty denna grundsats ligger så djupt rotad
i själva folkets medvetande, att man icke förstår, att vi riksdagsmän
kunna vara med om att lösa upp detta sammanhang. Då jag icke
kan vara med därom — att avskära ansvarskänslan — så isluter jag-,
herr greve och talman, mig till dem, som yrka avislag på utskottets
hemställan i denna punkt.

Lagförslag

ang.

kommunal

röslrättsreform

m. m.
(Forts.)

Herr Östberg: Herr greve och talman! .lag begärde ordel
i anledning av ett uttalande, som gjordes först av herr von Zweigbergk
och sedan upprepades av herr Alexanderson. Man riktade
nämligen den förebråelsen mot den nuvarande högern i denna kammare,
att den skulle hava mindre sinne för den kvalitetsförbättring
som borde .ske beträffande första kammaren. Enligt dessa talares
framställning skulle sinne härför egentligen visas hos det liberala
parwet, oen medlet att vinna denna kvalitetsförbättring skulle efter
Glossa talares utsago ligga däri, att kammaren själv finge utse en del
av sina ledamöter. Då vill jag häremot säga, att ett så levande
intresse på denna sida för första kammarens nybildning borde hava
tagit sig uttryck pa ett starkare sätt än genom dessa u talanden först
nu undei debatten. Det borde också hava kunnat motionsvis framlöras.
° Men sinnet för denna sida av första kammarvalen finnes lika
val pa högersidan, såvitt jag känner till, som på den andra sidan
Jag bär så mycket större anledning att för min del stryka under
denna sak, som jag och en annan motionär från det nationella partiet
iramiort dessa synpunkter när det gällde kommunala val. I
avseende på dessa framhålla vi i våra motioner vikten därav, att
städsla mäktige i de större städerna finge själva utse en del av fullmakt]
gekaren. Yi hava trott, åt''- detta för frmatiden skulle innebära
en alltior väl behövlig kvalitetsförstärkning.

Nu har utskottet fattat denna min motion så, att den skulle
innebära, att de som på det sättet valdes av stadsfullmäktige själva
skulle hav0 en ängre mandattid än den eljes gällande, och säger
Första kammarens protokoll vid urtima riksdagen 1918. Nr 10 6

Tisdagen den 17 december, f. m.

Nr 10.

Lagförslag

ang.

■ kommunal
rösträttsreform

m. m.
(Forts.)

82

utskottet, beträffande själva saken: »Givetvis lära. statsmakterna i
framtiden icke underlåta att uppmärksamma de viktiga problem, som
i motionerna vidrörts.»

Min motion innebar emellertid icke, att de sålunda valda skulle
hava längre mandattid. Enligt det författningsförslag jag tillåtit
mig utarbeta och under hand lämnat vissa utskottets ledamöter skulle
de väljas för samma mandattid som övriga stadsfullmäktige, men
detta skulle ske före de allmänna valen. Jag tror, att denna anordning
skulle vara mycket nyttig att upptaga, och jag tror den
skulle vara mycket lämplig att genomföra just vid övergången, så
att man t. ex. i Stockholm kunde före det allmänna valet i mars
månad verkställa detta val inom stadsfullmäktige efter den proportionella
valmetoden. Det skulle också mildra övergången till det
nya systemet; och skall man införa ett dylikt förfaringssätt, så bör
man gorå det vid övergången. Därför vill jag rikta en vördsam
hemställan till regeringen, huruvida den icke skulle finna skäl att
överväga frågan om att framlägga en proposition härom till nästa
riksdag så tidigt, att beslutet, om förslaget av riksdagen bifölles,
kundle träda i kraft redan vid det förestående kommunala marsvalet.

Vad sedermera angår frågan om första kammaren och därtill,
hörande anordningar, så är det en fråga, som ju i det stora hela
taget står fortfarande öppen på denna punkt.

Slutligen vill jag tillägga att, då jag förut haft^ tillfälle att
i hela den nu föreliggande frågan här uttala mina farhågor för den
kommunala förvaltningren efter den nya allmänna rösträttens genomförande,
jag finner en bekräftelse på dessa farhågor på sätt och vis
även i utskottets betänkande. Utskottet säger nämligen: »Särskilt
vill utskottet icke underlåta att uttala den enstämmiga önskan, att
genomförandet av dess i det kommunala livet djupt ingripande, förslag
måtte medföra den verkan att de .svenska kommunerna, vilkas
förvaltning med bibehållande av den hos oss urgamla självstyrelsen
hädanefter skall byggas på bred demokratisk grund, måtte se Hven
under den allmänna och lika rösträttens tidevarv sin sunda utveckting
allt mera förkovras, till gagn för hela vårt folk och land.»

I det stycket erkänner således utskottet att den kommunala
utvecklingen hittills försiggått till gagn för land och folk,. så att
ur den kommunala hushållningens synpunkt denna reform ickes är
så av behovet påkallad, som från visst håll göres gällande. Och
det ligger vidare i utskottets uttalande understucken en. viss farhåga
för, huru utvecklingen efter den ny|a allmänna rösträttens
genomförande kommer att gestalta sig. Detta senare beroi naturligtvis
på, huru de nya valmanskårerna komma att ledas. Massorna
själva, de stora valmansleden kunna naturligtvis själva icke
styra, de måste styra genom sina ledare, och det beror på, huru
dessa komma att utöva sin makt, sin väldiga makt över valmänsmassorna.
Om det sker med den känsla av ansvar och det sinne
för praktiska realiteter, som härvid krävas och om de sammanslutningar
av olika element inom valmanskåren, som äro nödvändiga såväl
för det politiska livet som för den kommunala hushållningen, komma

Tisdagen den 17 december, f. in.

bil Jfr 10.

att bli fullt tillräckligt omfattande och allsidiga, då kali man se
framtiden an med förtröstan.

För att det senare skall kunna ske, måste man emellertid också
fordra, att det förslag, varom man från olika håll nu enats, i alla
punkter vidmakthålles, att förty en sådan uppgörelse kommer till
stånd, att rubbningar, som skulle leda till att vi få en äventyrlig
demagogi och icke ett demokratiskt samhällsskick, avlägsnas. Man
bör således enligt min mening icke, .såsom i dag ställts i utsikt, underskatta
betydelsen av och vilja eliminera bort de åldersgränser, som
äro den enda garanti som nu finnes kvarstående, och vilken garanti
är av den mest breda demokratiska innebörd.

Under förhoppning således, att den kompromiss, som nu träffats
i samhällsbevarande intresse, kommer att i alla dess delar fullt ut
fullföljas, har jag för min del kommit till den slutsatsen, att det
är bättre och nyttigare att säga ja till utskottets föreliggande förslag
än att avböja detsamma, och enligt denna min mening yrkar
jag alltså bifall till utskottets hemställan.

Herr Kvar nze Hus: J ag hade icke tänkt yttra mig i denna
debatt, då jag deltagit i utskottsarbetet och därvid givit min fulla
anslutning till lits kött snål äta ridet. Men då här möjligen på ett och
annat håll det skulle kunna misstolkas, därest jag icke begagnar
tillfället att till protokollet uttala min mening, så vill jag även bär
i kammaren tillkännagiva min fulla anslutning till förslaget, sådant
det föreligger från utskottet. Enligt min uppfattning skulle det
hava varit denna stora och för landet betydelsefulla reform värdigare,
därest debatten präglats av samma ton som det utlåtande särskilda
utskottet avgivit.

Något mindre av jämmer och misströstan och något mer av frejdigt
med och god förtröstan på framtiden. En sådan hållning hade
isynts mig värdigare än bara klagan, klander och naggande på en och
•annan detalj med bortseende från det störa i den reform som nu genomföres.
Jag tycker, i ett ögonblick som detta, då riksdagen står
färdig att fatta ett beslut, så stort, att den icke under år hundranden
fattat ett större, borde man givit själva behandligetn av denna fråga
en form, som något mer överenisstämmde med frågans betydelse,
och med det stora beslut, det bär galler att fatta. Jag kan förstå, att
det för eu och annan skall kännas något oroväckande att lägga makten
i händerna på dessa nya element. Man kan ju säga att genom
dlen reform, som här genomföres, kommer hela makten och all bestämmanderätt
i detta land att läggas i svenska folkets egna händer.
Jag kan förstå, säger jag, att hos många, vilka kanske icke varit i
tillfälle att i så stor utsträckning lära känna svenska folkets olika
lager, det kan kännas oroväckande, men för den som fått göra sig
närmare förtrogen med detta folk, lärt känna dess ställningar och
förhållanden behöver det icke vara oroväckande att åt detsamma
giva makten och därmed även ansvaret. Jag har — säkerligen i större
utsträckning än flertalet i denna kammare — dels såsom arbetare,
dels såsom, arbetsgivare och dels som förlikningsman varit i tillfälle

Lagförslag

ang.

kommunal
rösträttsreform
in. m.
(Forts.)

Nr 10. ö4

Tisdagen den 17 december, f. in.

Lagförslag

ang.

kommunal
rösträttsreform
m. ro.
(Forts.)

att komma i beröring med olika samhällsgrupper av landets befolkning
och därvid haft rika tillfällen att lära känna desamma, särskilt
arbetarna, och det får jag säga, att jag icke hesitera! ett ögonblick
■att lägga makten fullt och helt i folkets egna händer. Jag vågar
isäga, att därest åldersgränsen bibehålies, och folket får vara i fred
och verkligen får gorå sin insats i enlighet med sina egna intentioner,
är det icke farligt att låta folket få denna makt även med enkammarsystem.
Så långt går jag i förtroende till nationen såsom
sådan. Jag kan därför icke instämma med dem, som anse det vara
en så stor lucka i förslaget, att icke första kammarproblemet fått sin
nöjaktiga, slutgiltiga lösning. Här harr riktats klander från olika
håll än mot ena partiet än mot det andra, och man har även klandrat
det liberala patriot, därför att det icke i nödig omfattning beaktat
detta problem. Jag tror att i detta hänseende icke någon har ''särskild
anledning att förhäva sig, ty ännu har ingen lämnat något
särskilt betydande bidrag till lösningen av detsamma. De uppslag,
som i detta hänseende lämnats, ha icke visat sig vara av den beskaffenhet,
att man egentligen kan säga ett de äro något, som svenska
folkst såsom sådant längtar och trängtan efter. Jag tror att utskottet
i det hänseendet kommit med det bästa som under förhanden
varande förhållanden står ad få, nämligen den i någon mån höjda
åldersgränsen för valmännen för de elektorer, vilka i sin ordningskola
utse första kammarens ledamöter. Detta är, såvitt jag kan
se, den enda väg som vid denna riksdag- kunnat beträdas, och det
förefaller mig, som om det icke från något håll har kunnat göras invändning
mot det påståendet, som således måste anses vara riktigt,
att icke är bestämmelsen om åldern en bestämmelse, som ställer en
särskild isamhällsklass i fördelaktigare ställning än de andra, utan
därvidlag äro alla lika, i vilken samhällsställning de än befinna sig.

Ser man till den höjda åldersgränsen och vad den innebär, så
är det ovedersägligen av en viss betydelse, att något större och mognare
ålder och därmed följande mognat omdöme då kommer bättre
till sin rätt; och jag förstår icke, huru talaren på Stockholmsbänken,
herr Ström, kan säga, att detta är särskilt riktat mot vänstersocialisterna.
Konsekvensen av herr Ströms påstående kan icke bliva annan
än clen, att vänstersocialisterna när de bliva något äldre, icke vidbliva
sin ungdoms ideal, utan går över till andra partier. Verkliga
förhållandet är att åldersgränsen icke drabbar vänstersocialisterna i
högre g-rad än t,, ex. högern och liberalerna, ty det är ofrånkomligt,
att det finnes olika åldersklasser representerade inom alla partier.

För övrigt har det icke varit möjligt att vid denna riksdag, i
högre grad än som skett, sörja för en god sammansättning av första
kammaren. Om i det hänsendel något ytterligare skulle kunnat trörais
hade det varit att i utskottets motivering förorda någon eller
några, åtgärder till närmare övervägande, närmast då ett förslag, som
haft förespråkare här i kammaren, nämligen att kammaren själv skulle
utse en del av sina ledamöter. Men som förhållandet nu är, finns det
ganska liten resonans, såvitt jag förstår, inom alla politiska läger för
detta projekt. De moderata hava ieke velat taga nipp det. Liberaler -

Tisdagen flen 17 december, f. in.

85 Nr 10.

na hava ganska litet intresse för det och socialdemokraterna hava
bestämt deklarerat, att det tilltalar dem ganska litet. Jag tror också
man kan såga, att svenska folket i stort sett ganska litet intresserar
sig för alt överlåta åt kammaren själv att till en del komplettera
sig. Den erfarenhet, som gjorts på andra områden, särskilt inom
hushållningssällskap en och sparbankerna med deras huvudmän, _ som
hava rätt att å detta sätt komplettera sig själva, har icke varit av
beskaffenhet att egentligen väcka någon vidare sympati för tanken
på att första kammaren till en del skulle komplettera sig själv. ^Ett
skäl »om för mig är avgörande i detta hänsende är, att valmamskåren
blir för liten i förhållande till det antal riksdagsmän som skulle
väljas, ty vad skulle följden bliva, om 120 av kammarens ledamöter
skulle välja de återstående 30. Det bleve 4 valmän på varje riksdagsman,
som skulle utses — man skulle nästan kunna såga, »en
var sin egen riksdagsman», och vilken kotteripolitik skulle icke detta
giva anledning till? Jag skulle kunna påvisa åtskilliga smågrupper
i denna kammare, som med största sannolikhet skulle sammansluta
sig om sin speciella riksdagsman, men huruvida rikssynpunkterna
därvidlag skulle komma bättre till sin rätt, därom tror jag, att
meningarna skulle bliva i mycket höig grad ''delade.

Nu har det anmärkts, att detta skulle kunna förebyggas genom
att kammaren valde ett mindre antal åt gången. Men vad bleve följden
av detta! Jo, det minsta partiet bleve nödvändigt lidande. Ett
enkelt överslag visar, att det minsta partiet skulle förlora 2 å 3 mandat
med ett sådant förfarande. Ett sådant system är enligt min
uppfattning icke iså utarbetat, att man kan fordra, att något parti
skall vara berett att acceptera det.

Yad förstakammarproblemet angår, utöver vad som genom ändringarna
i landstingsförordningen ägt rum, så är det ju förutsatt att
det skall ske i samband med andra ändringar i grundlagarna, och
det är ju sant att den överenskommelse, som träffats inom utskottet,
kan icke få någon mer bekräftande karaktär, än dylika övemskommelser
i allmänhet ha. Men ijag är övertygad att, när den dagen
kommer, denna överenskommelse kommer att hållas, så att herr Östberg
behöver icke vara orolig. Riksdagen kom,mer med säkerhet att
infria de utfästelser som gjorts, liksom riksdagen alltid gjort; och det
Tiar icke så vitt jag kunnat iakttaga från något håll förekommit något,
som kan giva, herr Östberg anledning att betvivla att så blir
förhållandet.

Ja, mina herrar, det är ett stort ögonblick i Sveriges historia vi
nu befinna oss i. Det är, såsom förut sagts, en stor reform, som Ihär
håller på att genomföras. Och jag vill i detta ögonblick loke underlåta
att giva uttryck åt en känsla av erkännande till dem av majoriteten
i denna kammare, som biträtt vid uppgörelsen. Jag måste
saga, att det är någonting värt att lämna erkännande åt. Statsministern
gjorde det i ''sitt anförande, och jag vill ytterligare stryka under
det. Jag kan väl förstå känslorna hos dem privilegierade delen
av nationen vid aH avsäga sig dessa privilegier, och jag förstår val
att det i ett ögonblick som detta iskall kännas vemodigt, ja även an -

Lagjöralag

ang.

kommunal
rösträttsreform
in. m.
(Forts,)

Sr 10. 86

Tisdagen den 17 december, f, m.

Lagförslag svarstungt att överflytta makten i andra länder. Vid 1914 års riksangunal
dag fingo jag .ocli andra med mig- offra vad vi ansågo vara det rikröstratsreform
tigaste och bästa för att i en för fosterlandet brydsam tid skapa inre
m. ro. enighet. Jag har måhända därför lättare än mangla andra att förkorta.
) stå och uppskatta den eftergift »om av Eder no göres för fosterlandets
bästa. Det framgår för övrigt bäst av vad utskottet säger i
sitt yttrande på ett ställe, isom jag skall tillåta mig bär citera och
som jag giver min fulla anslutning'' till. Utskottet säger:

»Utskottet vågar med tillförsikt säga, att dess förslag till läsning
helt ut innebär den demokratisering, som varit reformens (bärande
innehåll. Och att denna lösning .genom tillmötesgående i visisa
fall av framställda betänkligheter och önskemål kunnat i stort sett
ena utskottets medlemmar giver dock en hälsosam påminnelse om att
det i det politiska livet gives ett mål, som står högre än partisegrar:
det för alla partier gemensamma fosterlandets välfärd. Utskottet uttrycker
enhälligt den förhoppning, att ''den genomgripande förändring
i vårt samhällsskick till fullt utvecklad demokratisk ordning som i
utskottets utlåtande dels föreslås till omedelbart antagande, dels förutsattes
skola antagas av deta inom en månad härefter sammanträdande
1919 års lagtima riksdag, måtte visa sig- ha skett i en lycklig
stund.»

Jag tillåter mig yrka bifall till den föredragna punkten.

Herr Olsson, Olof: Herr talman! I anslutning till vad herr
Kvarnzelius nyss yttrade vill jag säga, att — med all kritik av de
olika bestämmelserna. — den överenskommelse som träffats naturligtvis
bör hållas till den yttersta bokstaven. De grundlagsändringår,
som äro betingade, komma sålunda att göras. Men därmed har
exempelvis jag — också detta naturligtvis — för min egen personliga
del ingenting'' skurit bort av min rätt att efteråt, sedan alltingär
klart, handla och vandla som en fri medborgare.

Då tiden nu var långt framskriden och många talare funnos anmälda,
beslöts på hemställan av herr talmannen, att den fortsatta överläggningen
angående förevarande paragraf (samt behandlingen av
återstående delar av utlåtandet skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Anmäldes och bordlädes första särskilda utskottets memorial nr
27, angående regleringen av extra tilläiggsstaten till riksstaten för
år 1918.

Kammaren åtskildes kl. 5.20 e. m.

In fidern

A. v. Krusenstjerna.

Stockholm 1918. Kung!. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner. is5B3S