1918. Andra kammaren. Nr 63

ProtokollRiksdagens protokoll 1918:63

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1918. Andra kammaren. Nr 63.

Onsdagen den 29 maj, f. in.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Herr talmannen lämnade ordet till

Herr vice talmannen, som yttrade: Herr talman! Jag
hemställer, att kammaren måtte besluta att med anledning av förutvarande
talmannens, herr Daniel Perssons begravning, som äger rum
nästa söndag, låta representera sig vid denna begravning av tre av
kammarens medlemmar och att kammaren måtte uppdraga åt talmannen
att utse dessa tre representanter.

Denna hemställan bifölls av kammaren.

§ 2.

Föredrogos var för sig de på kammarens bord liggande motionerna;
och hänvisades därvid

till statsutskottet motionen nr 476, av herr Söderberg;

till första särskilda utskottet motionen nr 477, av herr Waidén
;

till statsutskottet motionen nr 478, av herr Andersson i Gävle;
samt

till jordbruksutskottet motionen nr 479, av herr Nilsson i Landeryd.

§ 3.

Vidare föredrogos, men bordlädes åter lagutskottets utlåtande
nr 65 och jordbruksutskottets utlåtanden nr 112—117.

§ 4.

Till avgörande förelåg först konstitutionsutskottets memorial,
nr 15, angående fullbordad granskning av de i statsrådet förda
protokoll.

Andra kammarens protokoll 1918. Nr 68. 1

Ang. full
bordad
grans
av

proto

Kr 63.

2

Onsdagen den 29 maj, f. m.

Ang. fullbordad

granskning
av statsrådsprotokollen.

(Forts.)

Efter föredragning av utskottets anmälan, att anledning icke
förekommit att mot någon ledamot av statsrådet tillämpa § 106 regeringsformen,
lades berörda anmälan till handlingarna.

Utskottets anmälningar jämlikt § 107 regeringsformen.

Punkten l:o).

Utskottet hade under denna punkt funnit sig böra hos riksdagen
göra anmälan mot förutvarande chefen för lantförsvarsdepartementet
J. Åkerman för det sätt, varpå ett uti protokollet över
lantförsvarsärenden den 14 december 1917 omförmält ärende av
honom handlagts.

Vid denna punkt voro likväl fogade reservationer:

av herrar Clason, Bellinder, von Menteer, greve Alexander Hamilton,
greve Henning Wachtmeister, Räf, Hildebrand och Olsson i
Broberg, vilka ansett ifrågavarande ärende icke böra föranleda anmälan
enligt § 107 regeringsformen; samt

av herr K. J. Ekman, som med ett särskilt uttalande i övrigt
instämt i herr Clasons m. fl. förenämnda reservation.

Sedan utskottets anmälan blivit föredragen, anförde:

Herr Hildebrand: Herr talman, mina herrar! En sådan
granskning av statsrådsprotokollen med åtföljande tillstyrkande eller
avstyrkande av decharge, som vi ha i Sverige, är skäligen
enastående, om man ser ut över de europeiska staterna. Iless betj7-delse överdrives enligt min mening alldeles ofantligt, ty icke är det
på detta sätt, som det politiska ansvaret i vårt land utkräves. En
oförvillad bedömare borde efter genomläsandet av utskottets bada anmärkningar,
den ena mot den föregående krigsministern, den andra
mot två föregående utrikesministrar, känna sig frestad att fråga,_ varför
den föregående regeringen icke satt kvar, när så få anmärkningar
kunnat göras efter ett grundligt studium i flera månader 1 verkligheten
är det naturligtvis helt andra faktorer,_ som ha betydelse för regeringarnas
politiska ansvar. Det är de politiska valen, det är viktigare
riksdagsfrågors behandling och utgång i kamrarna och dylikt,
och dechargebetänkandet kommer i allmänhet något för sent. Den
enda påföljd, som plägar ifrågakomma, är, att riksdagen ingiver en
skriftlig anhållan till Konungen att ur statsrådet och från ämbetet
skilja den, mot vilken anmärkningen göres. Men i de allra Bestå tall

står saken så, att de statsrådets medlemmar, mot vilka utskottet
förordar anmärkning, redan ha lämnat statsrådet, oa ar det i
dessa båda fall. alla tre statsrådets medlemmar, varom här ar truga,
ha för länge sedan avgått. Då blir en sådan anmärkning och den enda
eventualiteten därav skäligen meningslös. Då är det givetvis mera
reson i sådana anmärkningar, som här kommit fram reservationsvis.
De rikta sig mot det fungerande statsrådets medlemmar, men roran -

Onsdagen den ‘29 maj, f in. 3

de de övriga galler ju att de icke kunna föranleda någon som helst
åtgärd.

. Ser man Pa § 107 i regeringsformen, så finner man, att granskningen
av protokollen skall ga ut pa att undersöka, om »statsrådets
ledamöter, samfällt eller en eller flera av dem, uti deras rådslag om
allmänna mått och steg, icke iakttagit rikets sannskyldiga nytta, eller
om någon föredragande icke med oväld, nit, skicklighet och drift
sitt förtroendeämbete utövat». Granskningen blir emellertid av övervägande
formell art. Det blir att undersöka, om beslut fattats i
statsrådet i vederbörlig form, om eljest laga former kommit till användning.
Det blir en granskning mera om lagens bokstav iakttagits
än dess anda. Det är mycket förklarligt, då man tänker på arbetet
inom utskottet och tänker på statsrådsprotokollens egen art.
Utskottet arbetar på olika avdelningar. Där uppläsas korta rubriker,
och mera finnes ofta icke, och efter rubrikerna skola utskottets
medlemmar avgöra, om närmare undersökning skall vidtagas eller ej.
Vad som bidragit att uttunna statsrådsprotokollen är givetvis statsrådsberedningens
uppkomst alldeles vid sidan av grundlagen, ty inom
denna avgöras ju de viktigaste frågorna, där bestämma sig statsrådets
medlemmar, där föres diskussion men icke protokoll, som kunna
granskas av konstitutionsutskottet. Allt detta gör naturligtvis, att
hela denna granskning blir skäligen betydelselös. Men dechargearbetet
krävas nu av grundlagen och skall naturligtvis försiggå, och
när en fråga kommer fram inom utskottet, måste eu var taga ställning
till densamma.

Som_ jag redan påpekat blir det resultat, till vilket kamrarna
komma, i allmänhet utan minsta betydelse, utan det väsentliga är
att de olika partierna använda tillfället att uttala sig och giva upp-’
lysningar om sin ställning till de viktigare politiska frågorna för att
därmed klargöra sm ställning inbördes och till regeringen.

Efter dessa allmänna uttalanden ber jag få övergå till den nu
föredragna första anmärkningen, mot förutvarande statsrådet och
chefen för lantförsvarsdepartementet Åkerman. Om jag då med
några ord refererar vad det är fråga om, så var ju förhållandet det,
att ett parti ull inkom med ångaren »Helios» till Sverige i slutet av
år 1916. Denna ull var inköpt dels för arméförvaltningens, för statens
räkning och dels för enskilda fabrikanters, men hela partiet var
konsignerat till armeförvaltningen. Nu kom fråga före i konselj den
30 december 1916, om ett visst parti skulle utlämnas åt fabrikanterna
och Kungl. Maj :ts beslut blev, att så skulle ske. Detta beslut
bär tidigare granskats av konstitutionsutskottet, och decharge är lämnad
den då sittande regeringen för beslutet den 30 december 1916.
Det var emellertid ett visst ullparti, som icke genast efter detta beslut
utlämnades till fabrikanterna, utan det skedde senare på våren 1917,
da statsrådet Åkerman efter att ha inhämtat arméförvaltningens mening
anordnade, att ett visst ullparti till även dessa fabrikanter skulle
utlämnas.

Mot detta har utskottet nu gjort en dubbel anmärkning, en anmärkning
dels därför att ullpartiet enligt utskottets mening icke borde

Nr 63.

Ang. fullbordad

granskning
av statsrådsprotokollen.

(Forts.)

Onsdagen den 29 maj, f. m.

Nr 63. R4

Ang. full- huva utlämnats och dels därför att ärendet icke föianlett något
bordad Kung] Maj :ts beslut i statsrådet. Om jag fäster mig vid realfrågan,
JTZurhi så synes det mig och Övriga reservanter alldeles orimligt att komma
protokollen, med en anmärkning mot statsrådet Åkerman för en åtgärd, som alltfort.
.) deles tydligt stöder sig på Kungl. Maj:ts beslut den 30 december
1916, och när riksdagen lämnat den dåvarande regeringen decharge
för detta beslut och därav följande åtgärd att utlämna till fabrikanterna
en stor del av ullen, är det enligt min uppfattning alldeles meningslöst
att sedan utkräva ansvar av statsrådet Åkerman^ som endast
gått vidare på den inslagna vägen och som kunnat, såsom här
är fallet, åberopa 30-december-beslutet. Det har invänts — och det
tycks vara det utskottets majoritet menat — att de partier, som Kungl.
Maj :ts beslut den 30 december 1916 avser, icke skulle vara alla de enskilda
fabrikanter tillhöriga partier, som inkommo med ångaren Helios.
I Kungl. Maj:ts beslut hänvisas emellertid till en skrivelse från
fabrikantföreningens inköpskommitté, och däri talas om ifrågavarande
fabrikanter. Uppiskande för saken är, om fabrikantföreningens
inköpskommitté menat, när den ingav sin skrivelse till Kungl. Maj:t
i slutet av december 1916, att frigivandet skulle avse alla ^enskilda
lastägare och icke endast vissa av dem. På framställd förfrågan har
den, som avlät denna skrivelse och undertecknat framställningen,
sagt, att alla enskilda lastägare avsåges i demm skrivelse. Denna
skrivelse hade icke kommit utskottet Lillända, då beslutet fattades,
men den synes, mig fullständigt klargörande. Kungl. Maj :ts beslut
av den 30 december 1916 har sålunda avsett, att låsten skulle utlämnas
till alla enskilda lastägare i början av 1917. Sedan var det
en del, som intogo en i viss grad annan ställning, som icke voro leverantörer
till armén. Det blev då ett par utredningar inom arméförvaltningen,
men på grund av 30-december-beslutet och arméförvaltningens
senaste .skrivelse frigavs det senaste ullpartiet.

Frågan är då, om detta ärende bort företagas till behandling
inom statsrådet. Jag får säga, att i den delen av frågan var jag
länge nog tveksam, då det syntes mig föreligga skal för att ärendet
bort gå till konselj, men när jag senare undersökte denna sak och
fann, att 30-december-beslutet avsåg alla enskilda fabrikanters ^ullpartier,
ansåg jag, att man icke heller härvidlag kunde gorå nagra
befogade anmärkningar. Enligt mm uppfattning ar sålunda anmärkningen
orimlig med hänsyn till realfrågan, och formellt sett vore det
fullkomligt obefogat att fordra ärendets föredragning i statsrådet

På denna grund ber jag, herr talman, att få yrka, att anmärkningen
lägges till handlingarna.

Herr Larsson i Västerås: Herr talman, mina herrar! Jag.
kan för min del i viss mån instämma med herr Hildebrand i vad
det gäller granskningen av regeringens åtgärder., ti na ju, som
han erinrade, en säregen form för denna granskning jämfört med
vad man har i andra länder. Men nu är det ju emellertid sa, som
han också medgav, att så länge som vi ha denna form för granskningen
av regeringens åtgärder, så få vi naturligtvis söka att ut -

Onsdagou den 29 maj, f. in.

5 Nr 63.

nyttja densamma på det för landet mest tillfredsställande sättet.
Jag kan emellertid icke instämma med den ärade talaren, då han
ville göra gällande, att konstitutionsutskottets uppgift härvidlag
skulle vara så gott som betydelselös. För min del ser jag saken
så, att trots det att den form vi ha för granskningen kan anses vara
synnerligen bristfällig, är det dock möjligt för konstitutionsutskottet
att se på vissa regeringens åtgärder och bedöma, huruvida dessa
kunna vara av den beskaffenhet att de falla under § 106 eller §
107 regeringsformen.

Det gäller då, såvitt jag kan se, för konstitutionsutskottet att
se efter, i vad mån regeringen har.handlat både formellt och reellt
riktigt, enligt de lagar och förordningar, vi ha, och om åtgärderna
varit till rikets sannskyldiga nytta eller om denna icke iakttagits.
Det gäller just att söka förebygga felaktiga åtgärder och skadlig
politik för framtiden, och däri ser jag konstitutionsutskottets och
riksdagens främsta uppgift härvidlag.

Rörande den punkt, som nu är föredragen, skall jag be att få
lämna några faktiska upplysningar. Reservanterna ha för sin del
gjort gällande, att utskottet i sin motivering för anmärkningen har
vant för kortfattat, så att riksdagen icke kunnat få en fullt klar
bild av läget, som det heter. Jag förmodar, att herrarna förstå, att
utskottet i dessa saker velat gå försiktigt fram och icke skriva mer,
än vad som ansetts vara absolut nödvändigt för att få fram just
vad det här är fråga om, och jag tror, att utskottet i det hänseendet
har fyllt detta krav.

Nu vill emellertid den ärade talaren — liksom övriga reservanter
— gorå gällande, att det ullparti, som det här är fråga om
och som konstitutionsutskottets anmärkning gäller, i likhet med
andra ullpartier, som samtidigt infördes i landet, skulle innefattas
i ett beslut av Kungl. Maj:t den 30 december 1916. Jag skall
111 åta mig att anföra bevis för att så ingalunda kan hava varit förhållandet.
Jag nödgas här draga fram en del detaljer, som icke
heller reservanterna, vilka dock berömma sig av att ha lagt fram
saken så, att det verkliga läget skulle bliva klart, ha funnit lämpligt
att framhålla.

Jag skall först be att få fästa uppmärksamheten vid en dien
16 februari. 1917 dagtecknad, av arméförvaltningens intendentsdepartement
till Kungl. Maj:t gjord framställning rörande den här
ifrågavarande ullen. Däri erinras till en början om Kungl. Maj:ts
beslut den 30 december 1916, varigenom svenska ullfabrikantföreningens
medlemmar medgivits rätt att på vissa villkor själva, förfoga
över sina ullpartier. Nu är det att märka, att det beslut,
som fattades i december 1916, rörde yllefabrikantföreningens medlemmar.
Framställningen om dessa ullpartiers utlämnande var
gjord ..av yllefabrikantföreningens kommitté; som herr Hildebrand
bär nämnde, var den undertecknad av ett ombud för denna kommitté.
Detta ombud har sedan, som herr H Idebrand också framhöll
— till honom eller om det varit till reservanterna över huvud
taget — lämnat den uppgiften, att ansökningen avsåg samtliga

Ang. fullbordad

granskning
av statsrådsprotokollen.

(Korta.)

Nr 63. 6

Onsdagen den 29 maj, f. m.

Ang. fullbordad

granskning
av statsrådsprotokollen.

(Forts.)

lastägare, som hade med ull befraktat »Helios» vid detta tillfälle.
Ja, det må vara den personens sak att tolka sin framställning,
men för min del tror jag — och jag vågar saga, att utskottsmajoriteten
både samma uppfattning — att man icke kan lita fullt så
mycket på enskildas uppgifter i sådana här saker som man bör och
kan lita på statens egna myndigheters.

Den nyss nämnda framställningen av den 16 februari 1917
från arméförvaltningens intendentsdepartement gick ut på en hemställan
till Ivungl. Maj :t, att Kungl. Maj:t måtte förvärva, just här
ifrågavarande ullparti för kronans räkning. Sedan intendentsdepartementet,
som jag nyss nämnde, i sin framställning erinrat om
beslutet av december 1916 och vad detta rörde sig om, heter det vidare:
»Däremot har dylik rätt icke kunnat medgivas en del andra,
huvudsakligen till Borås förlagda firmor, på den grund att dessa
icke varit tillverkare av för armén erforderliga varor och leveransavtal
för arméns räkning således icke kunde komma i fråga.» Ifrågavarande
firmor representerades av tvenne bolag, som hade inlastade
på »Helios» ett visst antal balar ull, vilket parti, såsom utskottet
nämner i sitt memorial, blivit upplagt i kronans förråd vid
Skillingaryd.

Jag undrar, om icke kammaren av vad jag nyss laste upp tätt
klart för sig, att åtminstone denna myndighet, nämligen arméförvaltningens
intendentsdepartement, som här hela tiden haft hand
om dessa olika ullpartier, måste ha varit av den bestämda uppfattningen,
att dessa ullpartier icke ingingo i beslutet av den 30 december
1916. Det kan ju vara skäl i att. i detta sammanhang också
nämna — det framgår tydligt av handlingarna — att de ursprungliga
ägarna, d. v. s. de nyss nämnda båda bolagen, icke heller hyste
den uppfattningen, att frågan on det ullparti, sou de giorde.anspråk
på, var avgjord genom Kungl. Maj:ts beslut 1916. Ty i en
den 28 mars 1917 dagtecknad, till Kungl. Maj:t ingiven ansökan,
hemställde nämnda bolag, att de måtte utfå ullen ifråga. Det
torde vara klart, att varken arméförvaltningens intendentsdepartement
eller bolagen ifråga, som ansågo sig vara ägare till ullen,
voro av den uppfattningen, att denna ull ingick i beslutet 1916.
Vidare må nämnas, att åtminstone ett av dessa bolag icke tillhörde
yllefabrikantföreningen. Om man alltså går ut ifrån, att
det var yllefabrikantföreningens medlemmar, som beslutet 1916
gällde, kunde detta således icke ha avseende på sistnämnda bolag.

Framställningen från intendents departe nent-et om inköo för
kronans räkning av det nämnda ullpirtiet samt ansökningen
från de båda bolagen att få ut ullpartiet i fråga remitterades nu av
tjänstgörande departementschefen icke endast till. ar meför v ritningens
intendentsdepartement utan även till des? civila departement,
som skulle ha att yttra sig icke blott över bolagens framställningar
utan även — och det är ju ganska egendomligt ifraga om
remissen till intendentsdepartementet — över den av sistnämnda
departement gjorda framställningen.

Nåväl, senare inkommo, som det också framhålles i memorialet,

On.sdagen den 29 maj, f. in.

7 Nr (SS.

dessa myndigheter med ett gemensamt utlåtande i saken, vari de
ansågo sig nu kunna frånfalla vad intendentsdepartementet förut
hade yrkat på och ansett vara nödvändigt, nä nligen att förvärva
ull partiet för kronans räkning. Detta motiverades med, att textilindustrien
befann sig i ett svårt läge, att man därför borde kunna
gå bolagens önskemål till mötes. Myndigheterna hade således numera
ingen erinran att göra mot att utlämna det ifrågavarande ullpartiet.
Dock vilade naturligtvis ansvaret för utlämnandet på
Kungl. Maj:t, och jag ber att få fästa herrarnas uppmärksamhet
vid vad utskottet i sitt memorial anfört, nämligen att innan dessa
ullpartier inkommo med ångfartyget »Helios», hade från arméförvaltningens
sida lämnats meddelande till de engelska myndigheterna,
att dessa ullpartier voro avsedda för arméns behov. Jag tror,
att kammaren skall förstå, utan att jag behöver närmare gå in på
att utveckla denna sida av saken, att ett sådant åtagande för statens
räkning förpliktar vederbörande att se till, att vad man förbundit
sig till eller utlovat också blir uppfyllt. Nu är det ju i alla
fall glädjande att vid en granskning av handlingarna kunna konstatera,
att ingen del av vare sig de föregående ullpartierna eller
av det nu senast omnämnda, varom anmärkningen rör sig, synes
ha utförts ur landet, vilket ju kan förtjäna antecknas i detta sammanhang.

Emellertid, då nu detta utlåtande från arméförvaltningens intendents-
och civila departement inkom till tjänstgörande chefen
för lantförsvarsdepartementet, borde väl denne rimligtvis ha behandlat
ärendet i vanlig ordning, d. v. s. sedan han hade fått in
utlåtandet från myndigheterna, borde han ha föredragit ärendena
inför Kungl. Maj:t i statsrådet. Men det gjorde han inte, utan i
stället inkallade statsrådet Åkerman tillförordnade chefen för arméförvaltningens
intendentsdepartement och hade med honom en
enskild överläggning, varunder statsrådet anmodade honom att till
sökandebolagen utlämna det ifrågavarande ullpartiet.

Den förre ärade talaren ansåg för sin del, att den anmärkning,
som utskottet i anledning härav gjort, var både formellt och reellt
orimlig. Men jag vädjar till de närvarande att taga i betraktande
vad jag nu senast har framhållit och därefter ställa till sig den
frågan: Kan riksdagen för sin del verkligen vara tillfredsställd

med att ett ärende så beskaffat som detta behandlas på ett sådant
sätt av tjänstgörande departementschefen, att han utan vidare avgör
saken själv genom en »anmodan» till en underordnad, oaktat
både sakens vikt och övriga omständigheter tala för att ärendet
bort föredragas inför Kungl. Maj:t i statsrådet? Det ligger vikt
uppå, synes det mig, att riksdagen ser till, att vi här i vårt land
icke komma in på något slags ministerstyrelse, utan att vi, då något
sådant yppar sig, genast uppmärksamma saken och säger ifrån
bestämt, så att det inte imå upprepas för framtiden.

Det är, herr talman, ur dessa, synpunkter, som jag för min del
anser, att konstitutionsutskottet har haft fullt fog för sin an närkning
i den förevarande punkten, och jag tillåter mig därför yrka
på att anmärkningen med gillande måtte läggas till handlingarna.

Ang. fullbordad

granskning
av statsrådsprotokollen.

(Forts.)

Nr 68. 8

Onsdagen den 29 maj, f. m.

Ang. fullbordad

granskning
av statsrådsprotokollen.

(Forts.)

Herr Yen ner sten: Herr talman! Såsom herr Hildebrand
liksom reservanterna i övrigt framhållit, är den av utskottet lämnade
redogörelsen i viktiga punkter ofullständig och giver till följd därav
icke någon riktig bild av frågans läge. Jag kan icke finna, att ens
den siste talaren ville förneka detta faktum, då han åberopade vissa
försiktighetsskäl, som skulle göra, att man icke talat så rent ut, som
man eljest haft lust att göra. Då jag på ett tidigare stadium ganska
nära kunnat följa denna frågas gång, anser jag mig skyldig att också
lämna några upplysningar, som kunna i sin mån vara ägnade att
ställa saken i riktig belysning.

Om man läser utskottets motivering, finner man, att utskottet
särskilt fäst sig vid, att bemyndigandet av den 30 december 1916 icke
omfattade det parti, som här är i fråga. Som skäl härför anför man,
att partiet tJlhörde fabrikanter, som ej voro leverantörer till kronan,
och vidare att ullen icke var av beskaffenhet att kunna för kronans
behov med fördel bearbetas. Men samtidigt upplyser utskottet om,
att intendentsdepartementet hos Kungl. Maj:t hemställt, att ifrågavarande
ull med begagnande av kronans förköpsrätt måtte av kronan
övertagas. Då frågar man sig ovillkorligen, för vilket ändamål
detta skulle ske, eftersom ullen, enligt vad utskottet förut påstått,
icke var för kronan användbar, Yar den för kronans behov
användbar eller ej? Härpå synes det mig, att man får ett tydligt
svar av de ifrågavarande fabrikanterna, som voro ägare till detta
sista ullparti — jag kallar det så, eftersom det blev sist behandlat
och utlämnat till fabrikanternas disposition, i motsats till de andra
partierna, som jag tillåter mig beteckna som de tidigare partierna.
En av de nämnda fabrikanterna har nämligen i en utfästelse, som han
lämnat, när han antingen skulle få ut sin ull, förklarat: »Än vidare
förbinda vi oss att, om kungl. arméförvaltningen så påfordrar, av den
till oss överlämnade ullen förarbeta eller låta förarbeta 166 stycken
balar till kläde i den mån och till de tider, som av kungl. arméförvaltningen
kan komma att bestämmas.» Liknande utfästelse gjordes av
övriga nu i fråga-kommande fabrikanter. Det var blott antalet balar
som växlade.

Härmed är icke blott ådagalagt, att ullen ifråga kunde för
kronans behov bearbetas, utan även att fabrikanterna kunde uppträda
som leverantörer till kronan, och ingen lärer väl med utskottet vilja
göra gällande eller antyda, att den omständigheten, att vederbörande
fabrikanter icke voro leverantörer åt kronan, skulle beröva dem möjligheten
att bliva det. Leverantörskap till kronan är icke något, som
kan tillerkännas endast dem, som tidigare innehaft det. Det vore
orimligt att säga något sådant.

Utskottet säger emellertid vidare, att med hänsyn till de omständigheter,
under vilka införseln av det ifrågavarande ullnartiet
ägt rum, starka skäl talat mot bifall till yllefnbrk internas berörda
ansökan om dispositionsrätt till detsamma. Tydligen avses härmed
särskilt den omständigheten, som var förknipuad med införseln, nämligen
att förklaring avgivits av arméförvaltningen, att partierna vore
avsedda för arméns behov. Men utskottet har tidigare självt kon -

(himlaren den 21) maj, f. in.

1) Nr <Kl.

staterat, att ifråga om andra ullpartier arméförvaltningen på grund
av det kungl. bemyndigandet av den 30 december 1016 med dessa
partiers importörer träffat avtal om att de delar av dessa partier,
som därtill voro tjänliga, skulle bearbetas för kronans behov, varemot
man ifråga om återstoden nöjde sig med att taga en förbindelse
av fabrikanterna, att varken råvaran eller därav framställda fabrikat
eller vid fabrikationerna uppkomna avfallsprodukter skulle komma
att exporteras ur riket.

Det är att märka, att alldeles samma förbindelse kunde avgivas
och även i den nyss åberopade utfästelsen avgivits av de fabrikanter,
som voro ägare till det nu ifrågavarande eller det sista ullpartiet.
Det är därför svårt att fatta, vad det är för skillnad på dessa två
fall. Det heter i den nämnda utfästelsen: »Härmed förbinda vi oss
att icke t 11 utlandet återinföra något av den ull, som av ångfartyget
Helios’ last kommer att för bearbetning överlämnas till oss.
Denna förbindelse gäller såväl den oarbetade ullen som därav framställda
fabrikat och vid fabrikationerna uppkomna avfallsprodukter.
»

Det förefaller mig, som om den anordning, vilken träffats ifråga
om de tidigare ullpartierna och mot vilken ingen anmärkning framkommit,
kunde med lika stort fog träffas ifråga om det ullparti, mot
vars överlämnade anmärkning nu framställts.

Jag skall icke ingå på att närmare söka bemöta den anmärkning,
som utskottet gjort, att stat;rådet Åkerman här självrådigt avgjort
saken i stället för att hänskjuta den i vanlig ordning till Kungl. Ma,j:ts
avgörande, ty av vad jag redan anfört framgår enligt mitt förmenande
med all önskvärd tydlighet, att partiet ifråga kunde anses inbegripet
i bemyndigandet av den 30 december 1916, och då fanns ingen
anledning, såvitt jag förstår, att ytterligare påkalla Kungl. Maj :ts
beslut : samma fak.

Nu har visserligen herr Larsson i Västerås gjort gällande, att fre
skäl talade mot den uppfattning, för vilken jag gör mig till tolk, men
det förefaller mig, som om man vid en granskning av dessa skäl
skulle finna, att de verka övertygande i motsatt riktning. För det
första säger den ärade talaren, att arméförvaltningen så sent som den
16 februari 1917 talat om detta sista parti i en framställning till
Kungl. Maj :t, vilket ju icke behövt ske, om arméförvaltningen haft
den uppfattningen, att partiet var inbegripet i beslutet av december
1916. Ja, det är nog sant, att det är en omständighet, som kan gorå
en tveksam, men häremot vågar jag i alla fall ånyo åberopa det förhållandet,
att den person, som å svenska yllefabrikantföreningens inköpskommittés
vägnar undertecknat framställningen om frigivande av
partierna, i ett brev till en av reservanterna avger följande uttryckliga
förklaring: »I anledning av förestående förfrågan får jag härmed
meddela, att den framställning, ’att resp. lastägare må fritt förfoga
över sina partier’, som svenska yllefabrikantföreningens kommitté för
ullinköp i Argentina i skrivelse av den 14 december 1916 gjorde
till kungl. arméförvaltningen, avsåg samtliga lastägare å ångfartyget
Helios.» Jag undrar, om man kan underkänna betydelsen av denna

Ang. fullbordad

granskning
av statsrådsprotokollen.

(Kort*.)

Nr 63. 10

Onsdagen deu 29 maj, f. in.

Ang. fullbordad

granskning
av statsrådsprotokollen.

(Forts.)

förklaring, som kommer från den person, vilken hade ansvaret och
uppdraget att hos vederbörande myndigheter söka frigivande av samtliga
partier, som här äro ifråga. Att arméförvaltningen kunnat hysa
en annan uppfattning är möjligt, men jag har icke blivit överbevisad
om, att så är förhållandet. Arméförvaltningens åtgärd på ett senare
stadium kan mer än väl förklaras därav, att den kände sig säkrare
genom att på nytt gå till Kungl. Maj:t.

Vidare har emellertid anförts den omständigheten, att ägarna till
det sista partiet själva kommit in med en förnyad framställning. Det
måtte väl vara ett talande skäl, menar förmodligen den ärade talaren,
för att man icke ansåg dessa partier inbegripna i den framställning,
som ledde till den kungl. beslutet av december 1916. I den åtgärden,
att man skrev på nytt från fabrikanternas sida till Kungl. Maj:t, är
jag i viss mån medskyldig, ty under den tid jag hade ansvaret att
vara med i regeringen vände sig vederbörande lastägare upprepade
gånger till mig, därför att de ansågo, att den statsrådsledamot, som
representerade handel och industri, hade skyldighet att taga befattning
med dessa frågor och söka, i vad på honom ankom, främja deras
lyckliga lösning. Och jag underlät icke framhålla, att de icke borde
förtröttas, även om de icke finge svar, utan att de på nytt skulle ingå
till Kungl. Maj:t eller vederbörande myndighet med framställning i
ämnet. Detta innebar ingalunda, att vare sig fabrikanterna eller jag
själv ansåg, att ifrågavarande partier icke voro medtagna i den första
framställningen. Nu kan det frågas, om man skall behöva gå till
Kungl. Maj:t eller andra myndigheter mer än en gång i samma
ärende. Ja, jag undrar, om icke erfarenheten lärt oss, att statsmaskineriet
under nuvarande förhållanden är så tungrott, att det väl kan
förklaras, om man vill göra sig påmint i ett ärende, varom man tidigare
skrivit till Kungl. Maj:t eller annan myndighet, och för min
del kan jag icke se, att härutinnan ligger någon anklagelse mot Kungl.
Maj:t, ty med den oerhörda mängd nya ärenden, som myndigheterna
äro överhopade med, må man icke förvåna sig, om apparaten fungerar
trögt.

Slutligen har som sista skäl anförts, att ett av de ifrågavarande
bolagen icke är medlem av svenska yllefabrikantföreningen, och att
detta bolag i all rimlighets namn icke kunnat vara med om att gorå
en sådan framställning, som ledde till beslutet av den 30 december
1916. Härutinnan gjorde den ärade talaren sig skyldig till ett misstag.
Han har nämligen förbisett, att det icke är svenska yllefabrikantföreningen,
som gjort framställningen, utan dess kommitté för
ullinköp i Argentina, och denna arbetade icke blott för medlemmar
av föreningen utan även för utomstående, vilket herrarna ytterst lätt
kunna få bekräftat, om icke min utsaga får gälla som bevis..

När saken ligger, som den gör, kan jag icke undgå att finna, att
de mvnlvsningar, som lämnas i utskottets motivering, icke äro tilDäckliga
för att man skall kunna rätt bedöma den här ifrågavarande angelägenheten,
och det är likväl en så pass allvarlig sak. som det här
gäller, att, man med skäl kan begära, att de upplysningar, som lämnas
av vederbörande utskott, må vara så uttömmande, som det över huvud

Onsdagen den 29 maj, t‘. m.

11 Nr 63.

taget är möjligt. I reservationen påpekas också en härmed sammanhängande
omständighet, då det heter: »Under utskottets handläggning
av ärendet infordrades jämlikt § 46 RO från arméförvaltningen
uppgift om dessa villkor, men utskottsmajoriteten ansåg icke nödigt
att avvakta svaret före ärendets avgörande.» Jag tycker verkligen,
att man kunde begära, att, om en handling infordrats, som ansetts
vara av den betydelse, att den bort infordras, man skulle avvaktat
dess inkommande, innan utskottet skridit till beslut, och vad jag anfört
tror jag vara ägnat att i någon mån ytterligare understryka vikten
av, att fullständiga upplysningar stå till buds. _ -

På grund av vad jag anfört, finner jag mig icke blott oförhindrad
utan även skyldig att ansluta mig till det yrkande, som blivit framställt
av herr Hildebrand.

Herr von Sneidern: Herr talman, mina herrar! Herr Vennersten
underströk den anmärkning,* som reservanterna framställt,
eller att den redogörelse utskottet lämnat i viktiga punkter var
ofullständig. Hen omständighet, som utskottets ärade vice ordförande
anförde som skäl för denna ofullständighet, ansåg herr Vennersten
icke vara bärande. Någon hänsyn till utrikespolitiska förhållanden
ansåg han, att man icke behöver taga, och jag är böjd för
att tro, att denna mening delas av åtminstone hela högern, när man
läser de reservationer, som högerrepresentanterna fogat till detta utlåtande.
Jag delar emellertid herr Yennerstens uppfattning i denna
fråga, ty den är icke längre av den aktualitet som de frågor, till
vilka vi senare komma. Dock har utskottet ansett sig icke böra omnämna
alla de förhållanden, som äro förknippade med denna affär,
men det sätt, varpå diskussionen hittills förts, nödgar mig att närmare
belysa frågan, så att man får se den i hela dess stora och allvarliga
sammanhang.

Ursprunget till denna historia ligger i de beslut, som fattades av
Kungl. Maj:t i slutet av år 1915 och början av 1916. Dessa beslut
gingo ut på att import av ull skulle verkställas för statens räkning
ävensom att konsignering av ull skulle få ske till viss offentlig
•myndighet. Det anslogs medel för inköp av denna vara i Argentina,
och samtidigt medgav man, att en del inhemska importörer
skulle få konsignera av dem inköpt ull till arméförvaltningen. Dessa
köpare omfattade, som man finner, två kategorier, dels sådana, som
•representerades av yllefabrikanternas inköpsförening, och dels andra,
enskilda köpare. För denna konsignering var fäst det villkoret,
att ullen i händelse av behov skulle ställas till arméförvaltningens
förfogande. Tydligen ansåg man vid denna tidpunkt, att en sådan
utfästelse var tillräcklig för att ullpartiet skulle få passera den av
enientemakterna anordnade blockaden. När sedermera båtarna intogos
i engelsk hamn, befanns detta icke vara tillfyllest, utan utrikesdepartementet
måste eller nödgades, som det står i handlingarna,
avgiva den förklaringen, att hela ullpartiet uteslutande skulle användas
för arméns behov. På grund av denna utfästelse ingick arméförvaltningen
omedelbart till Kungl. Maj:t med begäran om anslag

Ang. fullbordad

granskning
av statsrådsprotokollen.

(Korta.)

Nr 63. 12

Onsdagen den 29 maj, f. m.

Ang. fullbordad

granskning
av statsrådsprotokollen.

(Forte.)

till inköp av de partier, som inkommit med de först anlända båtarna.
Denna framställning beviljades av Kungl. Maj:t.

I december 1916 väntades ångaren Helios med en last all. Då
inkom yllefabrikanternas inköpsförenings ombud med en anhållan,
att denna last skulle utlämnas till ägarna, hänvisande till a41 en stor
del av partiet utgjordes av finare ull, som icke lämpade sig att användas
för arméns räkning, och till den råvarubrist, som var rådande
vid fabrikerna. Det påstods av en föregående talare på reservanternas
sida, att denna anhållan omfattade hela lasten. Det är möjligt,
att så är förhållandet, jag vill naturligtvis icke bestrida det,
men detta är för saken av ingen betydelse. Av avgörande betydelse
är däremot arméförvaltningens uppfattning. På grund av nämnda
anhållan ingick nämligen arméförvaltningen den 27 december 1916
till Kungl. Maj:t med begäran, att vissa partier skulle få utlämnas,
varvid angivas de villkor, varpå detta utlämnande skulle ske. och vi
se sedermera, hurusom arméförvaltningen återkommer i februari
1917 och att den då för sin ael anser, att det bemyndigande, som
lämnades den 30 december 1916, icke omfattar det parti, varom vi
nu tala. Kungl. Maj:t beslöt i fullkomlig överensstämmelse med
arméförvaltningens anhållan och godkände naturligtvis därmed den
uppfattning, som gjorde sig gällande i arméförvaltningens framställning.
Det hela är ett bifall till densamma, med angivande av de
villkor, varpå ullpartiet skall få utlämnas.

Detta Kungl. Maj:ts beslut är icke nu föremål för granskning,
det har förut behandlats av konstitutionsutskottet, men såvitt jag
känner, har denna speciella fråga icke varit uppmärksammad, utan
det har gällt andra sidor av saken. Men att denna åtgärd förra gången
passerade oanmärkt, innebär naturligtvis icke från utskottets eller
riksdagens sida ett gillande av densamma, även om det nu är för
sent att utreda det konstitutionella ansvaret.

Det lämnades sålunda ett medgivande till arméns leverantörer
— så uppfattades saken av arméförvaltningen — att utfå dessa
ullpartier på vissa, huvudsakligen ekonomiska villkor. I dessa villkor
ingick, att av det parti ull, som lämpade sig för tillverkning av
kläde för arméns räkning, skulle tillverkas sådant kläde till ett visst
pris eller 8: 25 kr. pr meter. Som förut omnämnts, ansåg arméförvaltningen,
att det parti, som gick till de Boråsbolag herr Vennersten
talade om och som han så synnerligen noga känner till, icke
ingick i beslutet av 1916, och därför framställde arméförvaltningens
intendentsdepartement den begäran, att arméförvaltningen
skulle få inlösa detta parti för arméns räkning. Då kom en ansökan
från dessa bolag att få ut partiet på grund därav, att de behövde
detsamma för sin fabrikation, och vi ha hört, att de därtill fått
uppmuntran av herr Vennersten. Det är då egendomligt, att herr
Vennersten med den uppfattning han hade av frågan icke hänvisade
dessa med honom så nära allierade personer till Kungl. Maj:ts
beslut av den 30 december 1916. Detta skulle givetvis varit i hög
gr d ägnat att understödja de anspråk, som från deras sida uppställdes,
men i den ifrågavarande framställningen ser man ioke nå -

Onsdagen den 29 maj, f. m.

>1 (25.

13

Kön sådan antydan. Som vi veta, återremitterades ärendet till artné1
or va It n morell, ^ som avgav ett utlåtande, vari den tillstyrkte, att närhet
ange utlamnas, och vi känna, hurusom sedermera statsrådet
den själv ^ dr°K fram fragan iör Kungl. Maj:t utan avgjorde

79(5 SäT ,ran- attr,dej förbindelse, som avlämnades för dessa
726 talar, skulle vara likadan som den, vilken avlämnades för det
tidigare utlämnade partiet. Nej, så var ingalunda fallet. Förhållanar,
vad beträffande säkerheter, som man sökte för att partiet
eller produkter av detsamma icke skulle exporteras, att de voro desamma,
men när det gäller klausulen rörande användningen av par let’

fn dnn de bäda fallen'' I den första förbindelsen heter

det att all den ull, som kan lämpa sig för ändamålet, skall för ett
visst pris anvandas för tillverkning av kläde. Den sista förbindelsen
UJf°rr- enuaiSt all,?än försäkran, att det skall åligga emottagare!!
att förarbeta el er låta förarbeta ullen på arméförvaltningens anmodan.
Sålunda ar ingenting bestämt om kvaliteten eller om privet
utan allt detta ar fullkomligt obestämt, och på grund därav tro? jag''

mell b?tjdelsrea Sh * att denna klauSul endast har en
Reservanterna gorå gällande, att arméförvaltningen genom ifrågavarande
bestämmelse förbehållits dispositionsrätt över det av ullen
n “Sde ‘ iSa ^ ^al-da förhållandet ens med den avfatträtt
till det°!pnudelsen har. Det ar icke fråga om någon dispositionsratt
Jl11 . "an? tillverkade fabrikatet, utan det är blott fråga
T at* armeforvaltmngen på det stadium, då ullen icke tagits i bruk

S ändamål ^D» framf !lni^, om att den skulle användas ?ör
Visst ändamål. Da som benant fabrikanterna hade behov av råva lnndaf0fde

dTV'' att,ulb;n odelbart kom till användning, och såta?as
/bruk £iappM‘ »agon möjlighet för att den skulle kunna
tagas bruk för armens rakning, och efter de upplysningar lag er nnderstvkaf

"Atp dP-ff denPa Pö^et tagits i bruk, vilket här bör
p)Wer t ykaS--rMeilia^ om,den uPPgift, som reservanterna lämnat

verkade ^ ba disP°siti°usrätt över det till \erkade

t1lllyerka dessa fabrikanter kläde eller är det icke
[verkning uteslutande omfattar klädningstyger — och

ärnmmkL1C-Viara^eninffen att a™da för arméns bebo??
lämnats ?,?l k !i he^, fraffaa är’ att tin enskilda fabrikanter utden
slnH ’ for.'',nde Vllken från statens sida utfästelse gjorts, att
kil , k+ e a kutande användas för arméns räkning Det första
beslutet av den 30 december 1916 avsåg endast leverantörer som
a^1PtPe utsträckning skulle förbereda denna ull för''varor

tydlS fattet 5“ni rtllda beSi!Utet 47 statsrådet Åkerman var
y „en tattat ^pa tillstyrkan av herr Vennersten Av det narf-;

att"1 detta”1 ädraeVSlK hlhar “S®?11? ffätt til1.detta ändamål. Jag tror]
i • , . r beklaglig företeelse, och då kännedom därom natur
hgtvis omedelbart har spri Os till de länder som b intill
var import, har det varit till ofantligt stor skada för vår forteatte

Ant), fullburdad

granskning
av statsrådsprotokollen.

(Forts.)

Nr 03.

Ang. fullbordad,

granskning
av statsråds
protokollen.
(Forts.)

14 Onsdagen den 29 maj, f. m.

import. Vi se hur frågan så småningom utvecklat sig. Man tänker
si sr, att det skall gå lättare att få in varor, än det gör. Av omständigheterna
tvingas man sedan till det ena erkännandet och det ena
löftet efter det andra.

Keservanterna påvisa den reala omständigheten, att saken dock
skett för att förhindra arbetslöshet i landet och för att fabrikerna
skulle få tillräckligt med råvaror. Ja, naturligtvis är detta ett utomordentligt
behjärtansvärt syfte, men man måste _ fråga sig,. om
icke detsamma kunnat nås på annat sätt. När en förbindelse avgives,
så är det ju två kontrahenter, som beröras av en sådan förbindelse,
och det synes uteslutet, att man på detta sätt kunnat bli löst från
en förbindelse, som avgivits. Och vad beträffar det, att man i detta
enskilda fall räddat råvaran åt den svenska fabrikationen, har man
genom denna åtgärd också försvårat fortsatt import av råvaror och
därigenom kanske åstadkommit större skada, än som skulle skett,
om icke dessa partier omedelbart ställts till förfogande. Det är ett
utslag sålunda av den handelspolitik, som allt mer och mer drog avgörandet
av hithörande saker omedelbart under statens ledning.
Statens kontroll är naturligtvis under alla ''omständigheter nödvändig.
Men i denna handelspolitik har man direkt engagerat statens
organ och därigenom även så småningom komprometterat desamma.

Det är mot denna skadliga trafik, som den nu ifrågavarande
anmärkningens reella innebörd riktar sig, och jag ber, herr talman!
att få insLämma i det yrkande, som förut framställts av utskottets
vice ordförande.

Häruti instämde herrar Janson i Kungsör och Jansson i Edsbäcken.

Herr Swartling: Då jag begärt ordet nu, så är det inte

på något sätt för att söka formellt tolka innehållet i Kungl. Maj:ts
beslut den 30 september 1916, utan jag har mera velat se saken
från den ståndpunkt, varifrån jag har förutsättningar att kunna
bedöma den, nämligen såsom yllefabrikant.

Här ligger ju saken så, att det hela hänger på, huruvida Kungl.
Maj:ts beslut den 30 december 1916 innefattade denna ull, som det
nu är fråga om plus den, som förut var utlämnad. Man har såsom
bevis för att så icke kunde vara fallet anfört, att bland de firmor,
som här funnos såsom mottagare av ull, var även en firma, som
icke var med i yllefabrikantföreningen. Den saken har redan av
herr Vennersten blivit bemött. Men då kan det kanske tillåtas mig
att i det fallet uppträda som vittne också, då jag haft direkt med
saken att göra. Jag ber således att få meddela kammaren, att förhållandet
var det, att yllefabrikantföreningen som sådan icke nppträtt
som köpare, utan denna förening var, såsom varande den enda
sammanslutningen inom branschen här i landet, den som var närmast
till att taga hand om denna fråga, och därför kallade den
samtliga fabrikanter inom landet till ett sammanträde, varvid be -

Onsdagen den 29 maj, f. m.

15 Nr (ja.

flöts ,att för gemensam rakning tillsätta denna kommitté för ullink°p
i Argentina. Sedan följde underhandlingar i Stockholm, och
de resulterade i ett samarbete med staten. Härav följer alldeles
tydligt, att medlemskap i yllefabrikantföreningen icke utgjorde förutsättningen
för att ullkommittén skulle ha med saken” att göra,
utan kommittén köpte ull till alla fabrikanter, som anmälde sig
Att draga den slutsatsen, att Kungl. Maj:ts beslut icke innefattade
ull därför att en del firmor icke vore med i föreningen, är
alltså fullständigt oriktigt.

Vidare har såsom ett bevis för att detta mycket omnämnda be®!u"„ay
uen 30 december 1916 icke innefattade denna ull anförts det
förhållandet, att vederbörande fabrikanter senare kommit med en
framställning att få ut även sin ull. Ja, härmed hängde det nu
ihop pa det sättet, att,, när de övriga fabrikanterna fingo ut sin ull
sa fingo de avlämna till vederbörande en förbindelse, som innehöll
att vederbörande firma åtog sig att, om arméförvaltningen så påfordrade,
förarbeta ^ifrågavarande ull efter departementens anvismng
och tillhandahålla departementet produkter till gångbart pris
»Av til firman överlämnade parti grov ull med vissa beteckningar
U • och C. D.) vilken är lämplig för framställning av
glatt kommisskläde modell 10 förhinder sig firman därjämte», heter
det vidare i denna utfästelse, »att . om departementet så påfordrar
tillverka kommisskläde modell 10 till av departementet under innevarande
ars senare månad med andra firmor kontrakterat pris.»
Nu var förhållandet det, att den ull, som det nu är fråga om, alltså
den sista ullen, innehöll endast fin ull, vilken icke var användbar
till modell 10. De firmor, som hade den grövre ullen, skrevo na -fi1

h S "tan tv,eka“ under denna förbindelse och fingo på detta
satt ull utlamnad. . Men de firmor, som icke hade en sådan ull,
kunde naturligtvis inte skriva under denna deklarationsförbindelse
Darom fördes underhandlingar, enligt vad jag tror mig ha bekant
med arméförvaltningen, men de blevo utan resultat. Det är väl då
icke underligt att de firmor, som det här gällde, då tiden gick och
deras arbetare behövde arbete och gjorde sig påminta därom, inkommo
med en ny framställning, och att man därvid kom överens om
fndr,a garantier beträffande dessa partier än dem, som lämnats betraffande
de forsta. Detta förefaller mig alldeles klart, och det
förefaller mig också alldeles tydligt, att icke det förhållande, som
papekats, kan fa tagas till intäkt för att icke beslutet av den 30
december 1916 icke innefattade även den ullen.

Det. nämndes av den sista ärade talaren, att det synnerligen
trakiga med denna affär var, att den hade försvårat importen'' av
ull Jag vill härvid säga, att det som hänt efter den 30 december
1916, vare sig det gällt utlämnande till de fabrikanter, som först
fingo, efter till dem, som senare fingo, har icke på något som helst
satt inverkat försvarande på ullimporten. Det har icke heller funnits
någon anledning att förutsätta detta, då alla möjliga garantier
mot något sadant blivit lämnade.

Jag har, herr talman, ansett mig skyldig lämna dessa upplys

Ang. fullbordad

granskning
av statsradsprotukollen.

(Forts.)

Nr 63. 16

Onsdagen den 29 maj, f. m.

Ang. full- ningar och ber för övrigt att få instämma i det yrkande, som frambordad
ställts av herr Hildebrand.

granskning

av statsi''åds- . - ,

protokollen. Herr L a r s s o n i Yästeras: Ja, herr talman, jag nödgas be (Forts.

) g-ära ordet ännu en gång för att med några ord vända mig till herr
Vennersten. Han sökte göra gällande, att den framställning, som
arméförvaltningens intendentsdepartement hade gjort till Kungl.
Maj:t, icke utgjorde något bevis för att det sista av ifrågavarande
ullpartier icke innefattades i beslutet av december 1916. Hen för
min del kan jag icke se, att herr Vennersten lyckats få fram något
bevis för motsatsen till vad jag tillåtit mig att anföra i det avseendet.

Sedan kom herr Yennersten in på det andra spörsmålet, nämligen
att icke heller de båda ifrågavarande bolagen hyste den uppfattningen,
att saken var avgjord förut, och härvidlag tyckte jag
också, att herr Vennerstens argumentation var betydligt haltande.
Han framhöll nämligen det, att det händer ju så ofta, att bolag och
andra få göra förnyade framställningar till Kungl. Maj:t. Ja,
visst händer det mycket ofta, men jag har aldrig upptäckt, att det
händer, att firmor eller enskilda personer göra förnyade framställningar
till Kungl. Maj:t, då deras framställningar redan förut blivit
avgjorda och bifallna. Det har jag aldrig sett. Ty när en
framställning är bifallen i den riktning, som sökanden själv önskar,
så kan jag icke förstå, varför en förnyad framställning skall
behöva göras. Och när i alla fall en förnyad framställning gjorts,
så kan jag i detta icke alls se något bevis för att dessa firmor ansågo
att saken redan förut var avgjord.

Ku kan det ju också vara skäl i att med anledning av den
sista talarens anförande framhålla en annan på bolagens framställning
inverkande omständighet. Jag vill icke alls bestrida, att.herr
Vennersten, som han själv uppgav, varit en pådrivande kraft i det
avseendet. Men dessutom inverkade den omständigheten till att
framställningen kom så pass snart, som den gjorde, att det var en
annan fabrikant, som gjort en framställning till staten om att han
var villig att av denna finare ull åtaga sig att tillverka kommisskläde.
Och då dessa bolag fingo reda härpå, så var det också eu
anledning för dem att försöka få ett beslut i saken och få ut ullen.
Även detta visar ju raka motsatsen till vad herr Yennersten ville

bevisa. . .

Ku avvaktar jag liksom den närmast föregående talaren herr
von Sneidern, ehuru detta för mig icke är avgörande, ep upplysning
om, huruvida dessa firmor, som det är konstaterat icke varit
leverantörer till staten, nu senare ha slagit sig på en sådan tillverkning
av yllevaror, som staten behöver. Det skulle vara ganska intressant
att få den upplysningen av herr Vennersten eller också av
någon annan, som är hemma på det området. De upplysningar vi
inom utskottet kunnat inhämta i det avseendet tyda icke på att de
firmor, som det här är fråga om, driva någon sådan tillverkning.
Ty det finnes ett intyg också här bifogat ifrån textilindustriför -

Onsdagen den 29 inaj, f. m.

17 Nr

bundets ombudsman, vari denne meddelar, att den finare ull, som
blivit utlämnad på statsrådet Åkermans anmodan till intcndcntsdepartementets
chef, bär därefter från bolagen utlämnats till andra
firmor för kamning och spinning och, jag tillägger, måhända också
till vävning. Vad är sedan kvar för arbetarna hos de ursprungliga
ägarna till denna ull? Ja, det där är spörsmål, som det vore
.synnerligen intressant att få närmare upplysningar om, och jag
hoppas, att dessa upplysningar nu komma.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande.

Herr Venn orsten: Herr talman! Jag skall med nöje stå
till tjänst och svara på frågan. Den ärade talaren torde påminna
sig, vad jag nyss uppläste ur en utfästelse, som de ifrågavarande
fabrikanterna hade gjort. Jag nödgas nu emellertid på nytt uppläsa
samma stycke: »Fabrikanterna förbinda sig att förarbeta eller låta
förarbeta ull till kläde i den mån och på de tider, som av kungl.
arméförvaltningen bestämmas.» På grund av denna förbindelse har
ullen av arméförvaltningen utlämnats till dessa fabrikanter, och det
är väl att förmoda, att arméförvaltningen då funnit utfästelsen fullständigt
tillfredsställande. Och har arméförvaltningen funnit detta,
så har det för mig icke varit någon anledning att vara mera fordrande
och att fråga: kan ni tillverka detta kläde, som ni åtagit eder
att bereda eller låta bereda? Jag är förvissad om att det icke behöver
föreligga minsta tvekan, att de kunde göra det. Märk väl, att de
också reserverat sig så tillvida, att de sagt »förarbeta eller låta förarbeta»,
men märk också, mina herrar, att här icke är fråga om enbart
att tillverka kommisskläde, utan det är mycket tänkbart och jag
tror t. o. m. fullständigt säkert, att arméförvaltningen kan använda
en hel del andra yllevävnader än sådana, som gå under benämningen
kommisskläde.

Vad vidare den anmärkningen beträffar, som herr von Sneidern
gjorde, att dessa fabrikanter tillverkade enbart klädningstyger, så är
detta ett fullständigt misstag, ty de tillverkade även varor, som litet
var i dessa dagar synnerligen väl skulle ha behov av med den brist
på tyger, som nu är rådande, de tillverka med andra ord även andra
varor än s. k. klädningstyger eller för damer avsedda tyger.

Vidare har herr von Sneidern frågat mig: varför hänvisade icke
herr Vennersten vederbörande fabrikanter till beslutet av den 30 december
1916, då de vände sig till honom med begäran om hjälp?
Jo, det är just vad jag gjorde. Men tyvärr kunde jag icke framkalla
ett avgörande på grund av många med denna fråga sammanhängande
omständigheter, som vållade uppskov och svårigheter. Detta kunde
jag icke hjälpa. Men säkert är, att hänvisning till detta beslut skedde,
och att vederbörande fabrikanter funno sig mycket illa behandlade
genom det sätt, varpå arméförvaltningen dittills tolkat nådiga
brevet av den 30 december 1916, och förmenade, att de blivit orättvist
behandlade, då de på samma grund kunde ha anspråk på att få

Andra hammarens protoholl 1918. Nr 83. 2

Ang. fullb
or ilad
granskning
av stutsrftdéprotolcollen

(Fort*,)

Kr 63. 18

Onsdagen den 29 maj, t m.

Ang. fullb
ordad
granskning
av statsråds
protokollen.
(Fort».)

Herr von Sneidern: Jag skall be att få tacka herr Swartling
för den upplysning lian lämnade, att de fabrikanter, varom vi
bär tala, icke kunde underskriva den förbindelse, som utställts av
Kung!. Maj:t för ullens utlämnande. Vid det beslut, som fattades av
Kungi. Maj :t den 30 december 1916, voro fästade vissa bestämda
villkor för ullens utlämnande. Nu har herr Swartling medgivit, att
de fabrikanter, om vilka vi nu tala, icke kunde gå med på dessa
villkor. Hur i all rimlighets namn kan då detta beslut ha avseende
på dessa fabrikanter?

Herr Vennersten har icke svarat på den fråga, som jag ställde
till honom. Han har hänvisat till den utfästelse, som gjordes, och
dess vidlyftiga beskaffenhet. Vad jag frågar är: har arméförvaltningen
begagnat sig av denna utfästelse, har något blivit tillverkat
för arméns behov? Därpå har herr Vennersten icke kunnat lämna
något svar. Under sådana förhållanden måste jag anse de uppgifter,
som jag fält, då de hittills icke blivit vederlagda, säsong riktiga,
d. v. s. att arméförvaltningen icke kommit i åtnjutande av några produkter
av den ull, som utlämnats till dessa fabrikanter.

Herr Vennersten säger vidare, att då arméförvaliningen kunde
vara nöjd, så har man väl ingenting att anmärka. Anmärkningen
riktar sig icke mot arméförvaltningen utan mot det beslut, som skulle
ha fattats av Kungl. Maj:t, men som, såsom det nu skedde, oformellt
fattades av statsrådet Åkerman.

Herr Hildebrand: Då herr von Sneidern nu för andra

gången upprepat sin fråga, om det vore bekant, huruvida arméför -

ut den ull, som det här är fråga om, som de första fabrikanterna hade
i fråga om sina ullpartier.

Nu förstår ju herrarna mer än väl, att den omständigheten, som
jag nyss förut påpekat, att de yllefabrikanter, vilka det nu är fråga
om, icke tidigare varit leverantörer till kronan, icke för detta ärende
bär någon som helst betydelse. Ty kunde de blott i någon form bli
det, så var detta tillfredsställande, eftersom arméförvaltningen nöjde
sig med en förbindelse av den art jag uppläst. Jag förstår därför
icke, hur man ur denna omständighet kan framkonstruera någonting,
som skulle betyda, att här föreligga så vitt skilda frågor, att vad som
var tillämpligt i det ena fallet, icke kan gälla också i det andra. Och
förresten, redan den omständigheten, att arméförvaltningen slutligen
nöjde sig med denna förbindelse, som jag här upprepade gånger uppläst,
redan den omständigheten, att utlämnandet av ullen ägde rum
under sådana förhållanden, visar ju, att också arméförvaltningen
slutligen kommit till samma uppfattning som jag, nämligen att brevet
av den 30 december 1916 var tillämpligt. Ty om arméförvaltningen
går in och begär hos Kungl. Maj:t ett förnyat bemyndigande
men blir upplyst, att det tidigare givna gäller och sedan fogar sig
efter ett sådant besked, så måste man kunna säga, att detta tyder på,
att även .arméförvaltningen slutligen böjt sig för den tolkning av
kungabrevet, som jag här angivit.

Oiiadageu deri 20 maj, f. in.

19 Nr (tf.

Ang. fullbordad

granskning
av statsrådsprotokollen.

(Forts.)

Herr Ster ne: Herr talman! Det synes, som den massa detaljer,
i vilka man invecklat detta ärende, icke är det väsentliga ifrån den
formellt konstitutionella grund, som kär utskottet gått ut ifrån, ty
schematiskt framställer sig ju frågan på följande sätt. Ett par yllefabriker
göra en framställning till Kung!. Maj:t om utbekommande
av vissa ullpartier, vartill de äro ägare, men vilka konsignerats till
arméförvaltningen. Ärendet remitterades till arméförvaltningens intendents-
ock civila departement för yttrande, men därmed stoppas
ärendet. Eljest är den vanliga och riktiga gången, att ärendet därefter
bort gå tillbaka till Kungl. Maj :t för att efter undergången beredning
slutligen handläggas. I stället tar sig departementschefen
friheten avgöra saken på egen hand, och detta avgörande är, såvitt jag
kan se, det mest sorglösa i världen, en muntlig order, given till den
tillfällige chefen för intendentsdepartementets utrustningsbyrå att
utlämna ullen. Samtidigt vill departementschefen skapa sig ett
skydd för konstitutionell anmärkning genom att helt enkelt begrava
ärendet i stillhet. För detta ändamål uppmanar förre statsrådet
Åkerman samme person att ombesörja, att ansökningen med avgivna
yttranden återtages. Den förra befallningen åtlyddes, den senare
uppmaningen däremot icke, och det är detta, som är närmaste anledningen
till att konstitutionsutskottet över huvud taget har haft möjlighet
att taga upp detta ärende till granskning. Därför, om man
någonsin har rätt att tala om mimsterstj^relse, så torde väl här berörda
vara ett tämligen renodlat exempel på sådant, och ingen torde vilja
bestrida, att det föreligger en ren oformlighet i ärendets handläggning.
___

Eu är det så, att utskottets reservanter, som i likhet med den
siste ärade talaren vilja förklara, att hela anmärkningen vilar på
skruvar, egentligen gå på två linjer, ty samfundet »De nio» har i
detta fall splittrat sig; det är 8 reservanter, som bygga uteslutande
på Kungl. Maj:ts beslut den 30 december 1916 och en reservant, som

valtningen tagit i anspråk förbindelsen att »tillverka eller låta tillverka»
för arméns räkning, så vill jag mot det invända, att jag icke
kan förstå, ati detta har den allra minsta betydelse för saken. Ty
förbindelsen från fabrikanterna innebar en rätt för arméförvaltningen,
d. v. s. staten, att taga tillverkningen av ullen i anspråk men
icke någon skyldighet för labrikanterna att tillverka för statens räkning
annat än vid påfordran, ej heller någon skyldighet för arméförvaltningen
att påfordra detta. Denna fråga synes mig alltså icke
alls ha med bedömandet här att göra. Om arméförvaltningen icke ansett
sig böra komma med en sådan påfordran, så har det naturligtvis
icke alegat fabrikanterna att tillverka någonting för statens räkning.

Nog borde väl intrycket av debatten vara, att denna anmärkning
går rätt mycket på skruvar, och att det därför för kammaren vore
bra mycket bättre att helt enkelt lägga anmärkningarna till handlingarna
och icke med gillande.

Nr

20

Onsdagen den 29 maj, f. m.

Jing. fullbordad

granskning
av statsrådsprotokollen.

(Forts.)

har eu annan åsikt, nämligen den att herr Åkermans befallning i
muntlig form till den underlydande chefen för intendentsdepartementet
icke var någon regeringshandling, och att på det sättet det var på
vederbörandes i departementet eget ä&betsmannaansvar man tog sig
för att utlämna ullen. Dessa båda Förklaringar lida emellertid, enligt
mitt sätt att se, av det för all logik dödliga lytet, att de icke lämna
svar på huvudfrågan eller kunna åstadkomma någon slutledning. Ty
även om reservanternas mening vore riktig, kvarstår i alla fall följande
frågor: varför fick icke Kungl. Maj:t förklara, att ärendet icke
föranledde någon åtgärd, då ärendet föll under beslut av den 30 december
1916? Varför ville herr Åkerman, att ansökningshandlingarna
skulle återtagas, samtidigt som han gav befallning om att ullen
skulle utlämnas till sökandena? På dessa frågor gives icke och kan ej
heller av reservanterna givas tillfredsställande svar. Det är väl i
känslan härav man ej heller vågat sig på i reservationerna att löpa
tankelinjen fullt till slut.

Det är ärendets formella sida, sådan jag kan se den. Den reella
kan man knappast ingå på. Den sammanhänger så intimt med den
handelspolitik, man nog har viss anledning ställa sig mycket tvekande
inför, en handelspolitik, som förresten i närvarande stund i tider
därförut avsatt ganska besvärliga och bittra frukter. Men det är
icke denna reella sida av saken, som vi här vilja eller egentligen kunna
ingå på, utan det är den rent formella oformlighet, som vi hava
stannat för och som vi måste från konstitutionell synpunkt sett säga
oss är fullständigt oriktig.

Jag vill därför, herr talman, instämma i yrkandet om att lägga
ärendet med gillande till handlingarna.

Herr von Sneidern: Herr Hildebrand yttrade, att ingen

skyldighet ålåg fabrikanterna att leverera varor, utan förbindelsen
var så avfattad, att armé förvaltningen skulle ha rätt att påfordra det.
och under sådana förhållanden vore det ingen anmärkning att på denna
punkt göra. Herr Hildebrand förstår väl, att detta icke är kärnpunkten.
utan kärnpunkten är den, att utfästelse har gjorts, att ullen
skulle användas för arméns behov. Av den enligt det föregående beslutet
utlämnade ullen hade också åtminstone en del använts för arméns
behov. Den fråga jag framställde är denna: har ullen i detta
fall så utlämnats, att nåfjot eller intet använts för arméns behov? Det
är detta, som är kärnpunkten.

Herr Swartling: Herr talman! Man måste säga sig, att_den
diskussion, som förts här, är litet svår att följa med för den, som sitter
inne med litet sakkunskap på detta område. Jag bortser från det formella.
Men det har kommit fram så mycket saker under denna diskussion,
som man icke riktigt utan vidare kan förbigå utan som man
måste ställa tillrätta. _ o o

Det gjordes av herr Darsson i Västeras en fråga. Han sade, att
enligt intyg, som är lämnat av Sveriges textilindustriförbund, dessa

Ousdugcu den ~''J maj, f, in.

-’I

\r (i!i.

fabrikanter hade träffat avtal med vissa inhemska kammerier och
spinnerier om förarbetande av deras ull. Alltså behövde de icke
spinna ullen, behövde icke kamma den, de behövde kanske icke ems
tvätta ullen. Nej, det behövde de absolut icke göra. diet bästa är,
att det hade de aldrig i livet kunnat göra. Men vad skulle de då
göra med ullen, frågade herr Larsson. Jo, de skulle driva sitt lovvärda
yrke, som de förut gjort i alla tider och som består i att köpa
garn eller på annat sätt skaffa sig garn och väva tyger, bereda dem
och sälja dem eller, som i detta fall, tillhandahålla arméförvaltningen
dem. Den saken tycker jag är ganska klar, och det har varit ett
mycket stort intresse för dem att få ull till detta ändamål. Jaghoppas,
att herr Larsson är nöjd med svaret och kan inse, att det varit
fullt skäl för dem att begära ullen och skaffa sig garn och väva sina
tyger.

Det har också framhållits, att dessa fabrikers tillverkning icke är
användbar för arméändamål. Det är en hel del, som icke är användbar,
det är klart, men fabrikerna kunna tillverka varor, som äro användbara,
men de äro icke modellenliga, varför arméförvaltningen icke
velat taga dem i första rummet. Jag tror emellertid, att när det blir
mera svårt, arméförvaltningen liksom andra, har fått sänka sina pretentioner
och ändra modellerna. Det är det som föranlett, att arméförvaltningen
fått ändra föreskrifterna i förbindelsen. Jag vet icke,
vad det kungliga brevet av den 30 december 1916 i detalj innehåller,
men det måste väl innehålla ett villkor, att vederbörande, som fått in
ullen, förbinder sig att åt arméförvaltningen vid påfordran förarbeta
ifrågavarande ull efter arméförvaltningens anvisningar och tillhanda
hålla arméförvaltningen varan antingen till visst fastställt eller till
gångbart pris. Detta måste vara andemeningen, ordalydelsen känner
jag icke. Den förbindelse, som från arméförvaltningens sida lades
fram, innehåller emellertid sådana detaljer, som jag påpekade, såsom
att man skulle tillverka viss modellenlig vara, modell 10 grå kommiss,
vartill absolut icke all råvaran var användbar. Det ligger då nära
till hands, att arméförvaltningen ändrar sina modeller, fastställer sådana,
att den ifrågavarande ullen kan användas. Om så sker, äro
fabrikanterna oförhindrade att lämna den förbindelse, som av Kungl.
Maj:t begärts. Jag kan icke se, att det är något så synnerligen svårt.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande.

Herr Hildebrand: Hem talman! Herr von Sneidern anförde,
att kärnpunkten var det, att en del av den vid ett senare tillfälle 1917
utlämnade ullen ej använts för arméns behov. Men detta gäller även
den ull, som utlämnades i början av år 1917 på grund av beslutet
den 30 december 1916. Det är samma sak i dessa två fall. Icke
kan man på det bygga upp olikheter mellan de två grupperna av
ullpartier utan tvärtom är detta eu likhet. För det grundläggande
beslutet av den 30 december 1916, som hade den påföliden, bär faktiskt
decharge lämnats, och det är det jag tillåtit mig anföra, att
när decharge lämnats för det beslutet och när detta beslut lett till

Ang. fullbordad

granskning
<it; statsråds
protokollen
(Forts.)

Nr 63. 22

Onsdagen den 29 maj, f. m.

Ang. fullbordad

granskning
av stadsrådsprotokollen.

(Forte.)

sådan påföljd, så är det, när här likhet råder, orimligt att nn komma
med anmärkning.

Efter det överläggningen härmed förklarats avslutad samt herr
talmannen givit propositioner å de därunder framställda yrkandena,
beslöt kammaren att med gillande lägga förevarande punkt till
handlingarna.

Punkten 2:o).

Under denna punkt hade utskottet funnit ett i punkten omnämnt
ärende vara av den beskaffenhet, att anmälan borde hos
riksdagen göras mot förutvarande utrikesministrarna K. A. Wallenberg
och A. Lindman.

Reservation hade emellertid avgivits av herrar Clason, Bellinder,
K. J. Ekman, von Geijer, von Mentzer, greve Alexander Hamilton,
Räf, Hildebrand och Olsson i Broberg, vilka ansett, att uti ifrågavarande
ärende anmärkning icke bort göras.

Utskottets anmälan föredrogs, varpå

Herr Lindman yttrade: Herr talmian, mina herrar! Då
Kungl. Maj:ts regering, ehuru inga protokoll förts i denna sak,
icke ansett sig hava något att erinra mot att överlämna till konstitutionutskottets
granskning samtliga handlingar i detta ärende
så synes mig därav framgå, att Kungl. Maj:t icke ansett någon olägenhet
kunna uppstå därav, att frågan — efter en eventuell anmärkning
av konstitutionsutskottet — bragtes till offentlig diskussion
i riksdagen. Då vidare konstitutionsutskottets majoritet beslutat sig
för att göra en sådan anmärkning, måste det ock vara berättigat att
därutav draga den slutsatsen, att konstitutionsutskottet ansett önskvärt
eller i varje fall lämpligt, att frågan göres till föremål för
offentlig diskussion och att en sådan icke kan väntas medföra för
landets intressen menliga följder.-

Jag tillåter mig vara av en annan mening och tro, att det
för vårt land varit bättre, om saken, sedan den en gång bragts
ur världen, icke vidare återupptagits, och med denna min åsikt i detta
avseende har jag icke heller förut givit mig in på några förklaringar
i ärendet, oaktat det varit frestande nog mången gång att vid
olika, tillfällen, då angrenp gjorts på mig för denna sak, lämna meddelanden
och upplysningar för frågans mera fullständiga klargörande.
Ansvaret för att så nu emellertid sker, blir, som jag nyss
påpekade, Kungl. Maj:ts och konstitutionsutskottets.

Då konstitutionsutskottet sålunda ansett sig böra mot mig rikta
en amälan till riksdagen enligt regeringsformen § 107, blir det
för mig en oavvislig plikt, ej blott mot mig själv, att fullständigt
söka belysa denna fråga.

Jag gör mig ingen förhoppning att knorla övertyga majoriteten
i denna kammare, som väl avser att följa konstitutionsutskott

Onadageu den maj, f. m.

23 Sr 63.

teta vänstermajoritet, men det kan finnas ock det finnes säkerligen
mången både inom och utom landet, som av utskottets upptagande
av frågan kan bilda sig oriktiga föreställningar om vad som förevarit.
Särskilt utom lamiet torde nian hava svart att förstå anledningen
till att denna fråga nu efter åtta månaders förlopp återigen 1''raindrages.
Det måste då av den anledningen vara av värde att få lrågan
mera fullständigt återgiven, än vad som skett i det, jag vågar
säga, ganska knapphändiga utskottsbetänkande, som här föreligger.
Jag skall därför, iierr talman, be att fä relatera vad som förekommit
under min ämbetstid, och vad jag i övrigt känner om saken.

Först och främst vill jag då understryka, att jag vid mitt
övertagande av utrikesministerposten den JO mars i or 1 idet år icke erhöll
några som helst meddelanden om att en dylik telegrambefordran
under min företrädares tid pågått eller i vilken utsträckning så
skett, än mindre några upplysningar om de utfästelser, som, enligt
vad jag strax skall komma till, från svensk sida hade gjorts på våren
1915, på grund av de anmärkningar, som riktats mot förfarandet
från främmande makter.

Innan jag emellertid går vidare, skall jag bedja att få göra en
utvikning i ämnet. Arbetet i utrikesdepartementet vid mitt tillträdande
började omedelbart med underhandlingar med England om
sjö farts frågor och om tillförsel av brödsäd och andra varor. Dessa
underhandlingar voro av en mycket krävande natur, och jag förde
dem personligen och var därmed fullt sysselsatt kan jag säga hela
dagarna. Att dessa underhandlingar voro av stor vikt, framgick av
det intresse, ja, man kanske kan säga, den nervositet, varmed frågan
om en uppgörelse följdes över hela landet. Det var klart, att frågan
var av vikt, ty det gällde ju, om vi skulle kunna få in brödsäd, som
tryggade oss till skörden. Jag förmodar därför, att var och en vill ge
mig rätt däruti, att jag handlade riktigt, då jag nedlade all kraft
på dessa underhandlingar och förde dem personligen. De ledde ju ock
till ett gynnsamt resultat. Efter fem veckor framkom det första
resultatet, som gav oss eu import av bl. a. 92,000 ton brödsäd och
65,000 ton oljekakor, majs, svavel och andra varor. Att för mig
såsom nybliven utrikesminister sätta i någon mån tillbaka dessa
frågor, dessa viktiga angelägenheter, för att i stället slå mig på
undersökningar, huruvida bristfälligheter förefunnos i utrikesdepartementets
organisation, hade bestämt icke varit klokt. Förhandlingarna
med England stodo för mig som det för landet obetingat
viktigaste. Men vid sidan av dessa fö.rekommo naturligen en hel
mängd andra förhandlingar med andra länder om import och om export
och om sjöfart, som krävde ett stort arbete och otaliga konferenser
med kolleger, med medlemmar av kommissioner, med främmande
här ackrediterade sändebud o. s. v., telegram- och skriftväxling
i samma ärenden med våra ministrar och underhandlare.

Jag har nu, herr talman, velat framhålla detta, på det att därav
må stå klart för var och en, vilket arbete som vilade på utrikesministern
under denna tid. Jag återgår emellertid nu till telegramaffären.

Ang. fullbordad

granskning
av statsrådsprotokollen.

(Korta.)

Kr 63. 24

Onsdagen den 29 maj, t m.

Ang. fullbordad

granskning
av statsrådsprotokollen.

(Forte.;

En enda gång har under min tid som utrikesminister fråga förelagts
mig om befordrandet av ett telegram för tysk räkning. Det
var under den tid, som förhandlingarna med England pågingo som
allra ivrigast, och det gällde ett telegram till en av våra beskickningar
—• icke Buenos Aires —• vilken fråga underställdes mig av
kabinettssekreteraren. Efter upplysning, att sådant förekommit
förut, uttalade jag, att sä finge ske även denna gång. Att saken
icke av mig med anledning härav upptogs till närmare prövning,
har sin orsak i det förhållandet, att saken icke framlades på så(-dant sätt, att jag därtill fick anledning. Jag erhöll icke något meddelande
om vad som förut förekommit i frågan, i vilken omfattning
telegramförmedling skett, om anmärkningar däremot blivit
gjorda eller utfästelser att ej fortsätta därmed givits. Att telegram
befordrats t. ex. till Buenos Aires, har varit mig fullkomligt obekant
till den 9 september 1917, då vi erhöllo meddelande därom i
tidningarna. Den 9 .september lämnades genom svenska telegrambyrån
meddelande om amerikanske utrikesstatssekreteraren Lansings
offentliggörande .utan några -vidare kommentarer av de i konstitutionsutskottets
betänkande omnämnda telegrammen från Buenos
Aires. Av min tidigare redogörelse framgår, att detta meddelande
kom för mig som en fullständig överraskning. Det förvånade mig
så mycket mer, som offentliggörandet icke föregåtts av någon som
helst framställning till mig i saken, vilket annars plägar vara regel,
innan ett dylikt internationellt mellankavande lämnas åt offentligheten.
Meddelandet från Washington följdes omedelbart av
ett annat från Reuters byrå i London, att telegramtransitering pågått
sedan tre år tillbaka och att understatssekreteraren i brittiska
utrikesdepartementet, sir Eyre Crowe, redan den 11 maj 1915 vidrört
saken med Sveriges minister i London, vilken omedelbart lovado,
att dylik telegrambefordran icke skulle vidare förekomma, en
försäkran, som han —• alltjämt enligt Reutertelegrammet —• den 2
juli 1915 bekräftade å svenska regeringens vägnar.

Saken gjordes av mig omedelbart till föremål för eu undersökning,
vilken resulterade i utfärdandet den 10 september av den i
konstitutionsutskottets betänkande omnämnda första kommunikén.
Av undersökningen framgick, att svenske ministern i London den
11 maj 1915 framfört till Sveriges utrikesminister förhoppning att
telegramförmedlingen med Washington skulle upphöra, ävensom
det svar, som därå avgivits och om vilken framställning jag, som
förut meddelats, förr icke ägde kännedom. Om vad som i denna
sak ytterligare har förekommit ämnar jag icke uttala mig. Konstitutionsutskottets
ledamöter hava ju läst handlingarna och känna till
detta.

Sin huvudanmärkning, försåvitt mig angår, synes utskottet
rikta mot det första meddelandet, som från utrikesdepartementet utsändes
i saken, och utskottet vill uti den jämförelse, som därvid
gjordes med den befordran av telegram och brev, som för en andra
krigförande parts räkning ägt rum, se ett försök att leda uppmärksamheten
bort från huvudfrågan och därigenom vilseleda den all -

Himlaren den 29 maj, f. m.

25

Nr <53.

manna meningen. Även har vill jag oförbehållsamt redogöra för
meddelandets tillkomst. Det avsåg att, så långt vid donna tidpunkt
kunde ske, framlägga omständigheterna i saken och att framhålla
vissa synpunkter av betydelse för frågans bedömande. Oförbehållsamt
medgavs, att befordran av chiffertelegram för tysk räkning
ägt rum. Den på grundval av de i utrikesdepartementet förvarade
handlingarna lämnade framställningen av 1915 års förhandlingar
hade före kommunikéns utfärdande godkänts av min företrädare,
eom erhållit del av och gillat kommunikén. Uppgifterna rörande
vår telegram- och brevförmedling för Förenta staternas räkning,
som lämnades för att klargöra, att tillmötesgående visats icke blott
mot den ena sidan, vilade på de upplysningar, som vid kommunikéns
avfattande stodo till buds. Att i några fall dylik brevbefordran,
utan att naturligtvis brevens innehåll varit känt, för amerikansk
räkning ägde rum med mitt av vederbörande begärda och
givna tillstånd, framgår av i utrikesdepartementet förvarade handlingar
och har även från amerikansk sida medgivits. Att telegram
i Förenta staternas chiffer befordrades mellan Konstantinopel och
Stockholm, framgick jämväl av befintliga handlingar. Att denna
chiffer varit för beskickningen i Konstantinopel tillgänglig och
möjlighet till kontroll därmed given, därom förelåg ingen upplysning.
Först senare blev denna sak genom förfrågan hos vederbörande
minister klarlagd, vilket ock meddelades genom den senare,
den 15 september utsända kommunikén.

Dessa äro sakens omständigheter. Den omständigheten, att den
amerikanska chifferns tillgänglighet för beskickningen i Konstantinopel
ej varit för utrikesdepartementet känd, ger ju vid handen,
att man här trott sig visa Förenta staterna enahanda tillmötesgående,
som visats Tyskland.

Konstitutionsutskottet säger sig ej ha anledning att giva eu
uttömmande’ redogörelse för frågans vidare utveckling efter den
första kommunikéns utfärdande, men kommer till den slutsatsen,
att frågans lugna avveckling, som utskottet säger, skulle ha befordrats,
om den analogi, som i den första kommunikén uppdrogs mellan
de åt Tyskland och de åt Förenta staterna gjorda tjänsterna,
icke förekommit. I motsats mot konstitutionsutskottet måste jag
tvärtom uppehålla mig .vid vad som senare förekommit. Yai som
är säkert är, att frågans lugna utveckling hade befordrats i högsta
grad, om den behandlats enligt vanlig diplomatisk kutym. Varje
förhållande hade då kunnat uppklaras och telegramförmedlingen
fullständigt avbrytas, utan att hela den långa raden av hetsande
artiklar i amerikanska och ententetidningar hade behövt förekomma.
Det är icke min sak att söka uttala något omdöme, varför så
icke skedde, men resultatet, mina herrar, resultatet blev, att eu
mängd av dessa tidningar redan från första dagen hade eu skev syn
på hela frågan samt överhopade ej blott den svenska ministären
utan också den svenska diplomatien i utlandet med kränkande tillmälen
och tillvitelser. Vart de syftade, är icke gott att saga. Syftemålen
ha kanske varit olika på olika håll. Kanske de ha vant

Ang. full
b ordad
granskning
av statsråds
protokollen.
(Forts.)

Nr 63. 26

Onsdagen den 29 maj, f. m.

Ang. fullbordtid

granskning
av statsrådsprotokollen.

(Korte.)

flera. Kanske kunna de bäst förstås genom vissa rätt karakteristiska
uttalanden såsom exempelvis följande: »Do svenska valen

lova ett ombyte på ministär. Det måste bli Sveriges sak att se till,
att ombytet göres genast och grundligt.» Eller exempelvis detta:
»Detta, kommer att bil en läxa för Argentina om den preussiska
vänskapen.»

Eör mig sj/nes det, att det både varit önskvärt, om konstitutionsutskottet
redogjort för vad som förekommit efter kommunikéns
utfärdande. En klar bild hade da skapats av affärens avveckling
och av mina åtgöranden för att ernå en sådan avveckling. Dessa
bestodo först och främst i att omedelbart för de intresserade ländernas^
härvarande representanter klargöra den svenska regeringens
syn på tingen. Därigenom blev det ådagalagt, att man i Sverige
aldrig haft kännedom om dessa telegrams innehåll, och att de följaktligen,
om så hade varit fallet, naturligen icke hade blivit befordrade,
om nu över huvud taget en så orimlig tanke på något officiellt
håll hade kunnat förefinnas, vilket jag knappast tror har varit
fallet. Vidare meddelades, att telegrambefordringen omedelbart och
för framtiden blivit fullständigt stoppad, och framhölls, att detta
hade kunnat ske långt tidigare, om man från intresserat håll hade
därom gjort något påpekande till mig som dåvarande utrikesminister,
som icke visste, att tidigare hade begärts från intresserat håll,
att telegramförmedling ej vidare skulle förekomma. Särskilt önskade
jag naturligtvis att få vårt förhållande till Argentina utklarerat,
varuti jag ock tror mig ha fullständigt lyckats. För att
emellertid giva en större spridning åt vår syn på tingen beslöt jag
mig för att tillmötesgå en gjord framställning om en intervju genom
Associated Press, vilken telegraferades härifrån den 15 september,
och som, efter vad jag erfarit ur säkraste källa, gjorde ett
mycket gott intryck.

Genom dessa åtgöranden tror jag mig kunna såga, att affären
blivit av mig avvecklad på ett tillfredsställande sätt, och att varje
tanke på, att vad som skett varit avsiktligt, blivit fullständigt bortryckt.
Att Sverige aldrig avsett att handla oneutralt torde ock
därigenom ha blivit klarlagt, liksom att vad som skett allenast möjliggjorts
_ därigenojn, att man från tysk sida missbrukat svensk
tjänstvillighet. Kvar står ju ock, att Sverige alltjämt handhar
Förenta staternas intressen i Turkiet, att Argentina icke än i dag
funnit sig föranlåtet att göra någon protest eller framställning i
Sverige mot vad som skett, samt vidare att Argentina alltjämt befinner
sig bland de neutrala staternas antal.

Konstitutionsutskottet har slutligen anmärkt, att frågan om
den s. k. telegramaffärens avveckling, som bort upptagaa till behandling
i statsrådet, uteslutande handlagts av departementschefen.
Men vad hade i saken förekommit? Någon framställning till regeringen
hade icke gjorts. Det förelåg allenast ett meddelande till tidningspressen
av utrikes statssekreteraren Lansing angående telegrammen
från Buenos Ayres. Någon framställning i saken på diplomatisk
väg eller på annat sätt var icke gjord. Vad var naturligare,

Onsdagen den 20 m«j, f. m.

27 Nr 63.

än att detta, då sålunda någon framställning hos Kungl. Maj:t icke
förelåg, från svensk sida icke föranledde någon annan åtgärd än
en redogörelse i tidningarna för vad som i saken förekommit enligt
de upplysningar, som voro för utrikesdepartementet tillgängliga?
Men härför måtte väl aldrig ha behövts något beslut i statsrådet.

Jag har att tillägga några ord om åtgärderna gentemot Tyskland.
Omedelbart avgavs en kraftigt protest mot det sätt, på vilket
Tyskland missbrukat ett givet förtroende, och i sinom tid kom en i
pressen offentliggjord tysk förklaring, innehållande en desavouering
av vederbörande tyske representant.

Även om den nuvarande utrikesministern icke ansett sig böra
lämna till mig något meddelande om, att handlingarna i detta av
mig handlagda ärende av konstitutionsutskottet infordrats, så synes
dock, att särskilt i detta fall ett skäl härtill bort föreligga. Bland
de handlingar, som Kungl. Maj:t nu beslutat överlämna till konstitutionsutskottet,
finnas egenhändiga anteckningar om mina samtal
med främmande sändebud, om mina och om deras uttalanden, sådana
de av mig uppfattats, och detta även av sådana, som representerade
länder, vilka vore oberörda av denna fråga. Jag skyndar mig först
att meddela, att det icke finnes något i dessa anteckningar, som
skulle kunna för någon av dem medföra någon olägenhet. Dessa
anteckningar innehålla icke heller något, som jag från min personliga
synpunkt skulle ha haft någon anledning att förhålla konstitutionsutskottet.
Men jag hemställer, vilka konsekvenser ett sådant
förfarande, som här förekommit kan medföra, vilken återverkan det
kan ha på en utrikesministers möjlighet att för förtroliga samtal
och förhandlingar med främmande sändebud, om de kunna befara,
att hans uppteckningar från sådana förtroliga samtal bliva utlämnade
till en större krets av utomstående. Principiellt torde det vara
alldeles förkastligt, att sådana förtroliga uppteckningar, som en
departementschef i sakens intresse lämnar efter sig, komma utanför
utrikesdepartementets väggar för att möjligen komma att figurera
på ett eller annat sätt i konstitutionsutskottets betänkande eller i en
reservation. Och alldeles oerhört synes det mig vara, att detta sker,
utan att man ens inhämtar antecknarens mening om saken.

Vidare anförde:

Herr von Sneidern: Herr talman! Herr Lindman började
sitt anförande därmed, att han gjorde anmärkning över, att denna
fråga upptagits till granskning och blivit föremål för anmärkning
och på så sätt kommit att bli publicerad. Det förefaller mig något egendomligt
att höra denna invändning från chefen för ett parti, vars representanter
i konstitutionsutskottet ingenting ha nekat sig, då det
gällt att offentliggöra handlingar rörande en fråga, som nu är av den
största aktualitet. Den fråga, som vi nu behandla, den tillhör det
gångna året, tillhör de ärenden, som, om de icke nu bli föremål för
granskning, komma att undandragas konstitutionsutskottets och riksdagens
prövning. De ärenden åter av utrikespolitisk innebörd, som

Ang. full
b < ircL i d
granskning
av stuteri dsprotokollen.

(Forte.)

Sr 63. 28

Onsdagen den 29 maj. f. m.

Ang. fullbordad

granskning
av statsrådsprotokollen.

(Forte, i

högerreservanterna ha framdragit, äro i stället sådana, som närmast
tillhöra nästa riksdags konstitutionsutskotts behandling. Men man
har icke kunnat låta sig nöja med denna naturliga ordning, utan man
har under behandlingen av dessa viktiga ärenden begärt att få in
protokollen och vad som där förekommit under denna riksdags förlopp
samt sedermera publicerat desamma. Det förefaller mig då, när man
sitter i ett sådant glashus som herr Lindman, något olämpligt att
framkasta den anmärkning, som han gjorde mot konstitutionsutskottets
majoritet.

Herr Lindman övergick sedan på frågans innebörd och utvecklade
ett försvar för sin egen ståndpunkt i densamma. Han trodde
icke, att han skulle kunna övertyga majoriteten något därmed, men
han ville dock framlägga den sådan den tedde sig från hans ståndpunkt.
Jag vill då genast öppet göra det erkännandet, att huvudsaken
i den anmärkning, som av konstitutionsutskottet framställts, har
icke kommit att riktas mot herr Lindman som utrikesminister. Man
ser av den framställning, som konstitutionsutskottet gjort, att utskottet
vänder sig mot hela behandlingen av detta ärende, sådan den
har skett genom utrikesdepartementets försorg; men, säger man, ansvaret
härför måste fördelas mellan de två utrikesministrar, som under
den tid ärendet fortlöpt ha stått i spetsen för detta departement och
äro ansvariga för vad som där förekommit. Herr Lindman framhöll,
att när han tillträdde sitt ämbete, förelågo så många och synnerligen
viktiga och omfattande regeringsåtgärder, som i högre grad
krävde hans uppmärksamhet, så att tiden icke tillät honom att ägna
någon uppmärksamhet åt departementets så att säga löpande ärenden
eller organisation. Jag tror, att denna invändning dock icke är eu
tillräcklig ursäkt för den, som har i denna vanskliga tid påtagit sig
ett så synnerligen ansvarsfullt ämbete som att leda vårt utrikesdepartement.

Vår anmärkning riktar sig som sagt mot hela detta ärendes behandling.
Man finner av de handlingar, som stått till buds, att man
först när så att säga bubblan brast gick in på en utredning, huruvida
denna telegrambefordran stod i överensstämmelse med de krav
man har att ställa på en allsidig neutralitet. Jag vill naturligtvis
icke inlåta mig på något omdöme härvidlag. Men det synes dock
sannolika skäl tala för att den uppfattning är den riktiga, som då
gjorde sig gällande och som jag tror även delas av herr Lindman,
alt den förmedlande parten bör äga kännedom och möjlighet till kontroll
över de meddelanden som sändas. Och det var på denna punkt
som det brast. Det har sedan i kommunikén av den 10 september
framställts — och det förefaller mig att det av herr Lindman även
nu gjorts gällande •— att därigenom att man kan påvisa, att eventuella
tjänster av detta slag möjligen gjorts även åt den andra stridande
parten, man därmed skulle ha brutit udden av de anmärkningar,
som riktades mot detta förfarande, Jag kan för min del icke
se, att så kan vara förhållandet. Om det eventuellt är en handling,
som icke står i överensstämmelse med neutraliteten, så lär väl detta
icke kunna kompenseras med att någonting liknande gjorts till för -

Onsdngen den 2!) mnj, f. m.

Nr ft’5.

2''.)

mån för don andra maktgruppen. Och vi vända oss med samma
skärpa mot varje avvikelse från den strikta neutralitet, som fordras
av det svenska folket, den må sedan göras av ledningen till förmån
för den ena eller den andra parten.

Men det är dock icke den folkrättsliga sidan, som i detta fall
är det avgörande. Det är ju många folkrättsligt tillåtna åtgöranden,
som man icke liar vidtagit under dessa tider och som man icke bör
vidtaga under dessa tider. Och att den förevarande telegrambefordrigen
har varit av denna art, det tror jag är erkänt av alla, och det
har ju erkänts av herr Lindman även nu i hans anförande. Han har
endast att däremot invända och säga, att bara en framställning hade
gjorts till honom, tillägger han — men det är detta som får understrykas,
till honom — så skulle denna befordran ha blivit avbruten.
Ja, men här återkommer man till de brister, som förefanns i
ledningen av departmentet. En framställning hade ju gjorts, fastän
det var under en annan tidpunkt, och man kan väl icke begära, att
dessa framställningar skola upprepas vid varje ombyte av chef i departementet.

Herr Lindman tog vidare i försvar den kommuniké, som av honom
utfärdades och han ansåg, att den varit särskilt ägnad att stilla den
utomordentliga uppmärksamhet, som telegramaffären väckte över hela
världen. Han hänvisade till, att utskottet hade haft till hands handlingarna
i ärendet. Men av dem framgår då sannerligen icke, att
denna kommuniké gjorde det intryck, som herr Lindman nu anser,
att den verkligen gjorde. Jag har förut antytt, att den förklaring, som
den innebar, att eventuellt dylika tjänster hade gjorts även åt andra
håll, icke var av den bärkraft, som kommunikéns författare ville tillerkänna
densamma. Men kommunikén innehåller även andra uppgifter,
som tyvärr vid en senare tidpunkt befunnos icke vara riktiga.
Naturligtvis är jag och vi alla fullkomligt övertygade om att detta
berott på, att den då tjänstgörande departementschefen icke hade tillgång
till de handlingar, som kunnat lämna upplysning därom. Men
jag förvånar mig något över en upplysning, som för mig förut icke
varit känd. Det är ju möjligt, att jag missuppfattat herr Lindman.
Men jag fick höra ett namn nämnas före redogörelsen för kommunikéns
utgivande, och det var namnet sir E. Crowe. Och det förefaller
mig, att om vissa skrivelser från denne man, som sedermera visat
sig vara av stor betydelse, voro åtminstone till en del kända av
utrikesministern vid detta tillfälle, dock en anledning hade funnits
till en särskild försiktighet vid kommunikéns utfärdande,

Grunden för den anmärkning, som framställts är givetvis ingen
misstanke, att den svenska utrikesledningen, däri inbegripet densamma
under herr Lindmans tid, skulle ha avsiktligt på något sätt brutit
mot den neutralitet vi alla vilja uppehålla, utan anmärkningen
riktar sig mot det sätt och den bristande skicklighet, som har visats
vid handhavandet av dessa ärenden. Herr Lindman hänvisar till, att
han hade mycket att göra, och han hänvisar till, att han var nybliven
i sitt ämbete. Jag undrar, om icke herr Lindman även borde ha
tillagt, att han var oerfaren och alltför oerfaren i sitt ämbete. När

Ang. full
bord ad
granskning
av statsråd»-p roto kolli1
(Korta.)

Sr m. 30

Onsdagen den 29 maj, f. m.

Aug. fullbordad

gran åkning
av statsrådsprotokollen.

(Forts.)

verkligen en framställning gjordes, när det påvisades, att telegram
skickades icke till Buenos Aires, utan det var ju till Rio så hade
väl legat nära till hands för en person, som verkligen ägde förutsättningarna
för detta speciella uppdrag, att då draga sig till eftertanke,
om icke här vore någonting att undersöka och eventuellt rätta.

Det är denna bristande uppmärksamhet, som är anledningen till
anmärkningen mot herr Lindman, såväl att han icke tillsåg telegrambefordringen
som också den oförsiktighet han gjorde sig skyldig
till vid avfattandet av kommunikén. Jag undrar vad herr Lindman,
som ju är en praktisk karl, skulle säga, om han både tillsatt en disponent
för ett företag, och denne disponent därvid hade ett särskilt
uppdrag att något arrangera om vad som förut hade ägt rum inom
bolaget— ty det var ju dock en av uppgifterna i detta fall —• om
disponenten då såsom ursäkt för ett misslyckande förebure, att han
lät allt bli vid det gamla. Så var det ju, när det gällde befordran
av telegrammen. Herr Lindman följde slentrianen och lät det gå
som det förut gått, och därför gick det också som det gick.

Jag ber, herr talman, att få yrka, att detta utlåtande med gillande
lägges till handlingarna.

Herr Hildebrand: Herr talman! Då herr Lindman icke

ansåg sig böra komma med något yrkande, ber jag att få hemställa,
att denna anmärkning utan vidare lägges till handlingarna.

Det har synts mig, att herr Lindman har fullkomligt klargjort
sin ställning till hela denna sak. Av hans förklaring framgår, att
han icke kände till hela denna befordran av tyska chiffertelegram,
förrän den kom i svenska tidningar. Sålunda hade ingen, varken
när han tillträdde ämbetet, eller under tiden därefter, meddelat sig
med honom om detta annat än i ett enda specialfall, då han blev
tillfrågad om ett telegram, när det skulle befordras, varvid han endast
efterhört, om det var kutym, att dylik befordran finge ske,
varpå han fick det svaret, att så var fallet. Att då av den omständigheten
att herr Lindman icke genast anordnat en utredning
av saken och en undersökning, om möjligen andra telegram befordrats
på det viset, att därav som herr von Sneidern draga den slutsatsen,
att detta skulle visa bristande erfarenhet för utrikesministerämbetets
utövning, synes mig vara en s nula kuriöst.

Till detta vill jag endast lägga, att utskottets majoritet synes
ha formulerat sin anmärkning rätt besynnerligt i ett par avseenden.
Nog verkar det litet egendomligt att här hålla fram, att behandling
i konselj borde ha påkrävts, när dock ingen officiell framställning
avlämnats av någon av de främmande makterna. Ingen
framställning hade på något sätt tillställts utrikesministern, ingen
anmärkning, inga klagomål, intet beivrande.

Vidare talas här om en lugn avveckling och att om det och
det både uteblivit, skulle tvivelsutan frågans lugna avveckling ha
befordrats. När sålunda ingen framställning avlämnats från någon
frä ornande makt, huru kan man då tala om att avveckl ngen
icke varit lugn? Detta synes mig vara ett mycket besynnerligt ut -

Onådngen den 29 niij, f. in.

81

Nr 63.

talande, liksom för övrigt ett och annat mera här i anmärkningarna
särskilt mot herr Lindman. Egentliga innebörden däri är ju, att
den forsta kommunikén icke skulle In varit tillräckligt försiktigt
aviattad, och vidare skulle det ha visat sig stå illa till inom departementet.
^ Och eftersom han då var departementschef, var felet
hans. _ Ja, sådana anmärkningar synas mig verkligen vara jämförelsevis
obetydliga. Här har herr Lindman redan svarat, att han
blev sa upptagen av större frågor, att man icke kunde begära, att
han skulle tillse, huruvida någon omläggning i organisationshänseende
inom departementet vore påkrävd. Det förefaller mi<* att
den avgivna förklaringen är fullt tillfyllest och riktig.

Jag ber således, herr talman, att tfa göra den hemställan att
anmärkningen endast läggas till handlingarna.

Ang. fällbordad

granskning
av statsrådsprotokollen.

(Forts.)

Herr Br allting: Herr talman! Herr Lindman ville göra

gällande, att det var tveksamt, huruvida icke menliga följder för
landet skulle kunna uppkomma, därigenom att denna fråga åter
tframdragits och blivit föremål för förnyad uppmärksamhet Jag
ma saga, att jag för min del tror, att det skulle varit för landet
menligt, om konstitutionsutskottet vid sin granskning av föregående
regeringars verksaimliet icke skulle -ha fast sig vid en sak av
idenna art, icke skulle alls ha beaktat en fråga vilken, säga ■s ad
man vill, kanske mer än någon annan bidragit under en -Tiss tid
ätt sätta Sveriges neutralitetsvilja i fråga inför den allmänna opimionen
i större delen av världen. En fråga, som haft den omfattningen
genom sina verkningar, kunde efter min uppfattning konstitutionsutskottet
icke med rätta gå förbi, då det hade att se till,
rikets sannskyldiga nytta var tillvartagen genom den politik,
som förts av dessa bägge regeringar.

i Utgår man därifrån, måste jag säga, att den anmärkning som
(konstitutionsutskottet pliktenligt riktat mot båda de utrikesministrar,
som haft det konstitutionella ansvaret för den trafik, som
man låtit pågå inom utrikesdepartementet, är i sin formulerino- så
jhovsamt gjord, som på något sätt med förhållandena kan vara°förle.
nligt. Det har uttryckligen använts sådana ordalag i konstituitionsutskottets
uttalande, varigenom anmärkningen sakligt riktar
isig egentligen mera mot utrikesdepartementet än emot de fungerande
spetsarna för utrikesdepartementet. Men det måste ju till
sist göras det tillägget, att konstitutionellt är det chefen för utrikesdepartementet,
som bär ansvaret och måste bära ansvaret även
(för sådant, där man kan förstå, att han personligen icke haft ett
(huvudansvar sådant som kanske det tedde sig utåt vid den .första
uramställningen av hela saken.

Jag tror således, att det icke kan vara möjligt att komma förbi
/denna sak, utan att verkligen andra kammaren för sin del stryker
/under, att här har passerat ledsamma och i hög grad för vårt goda
(namn och rykte komprometterande ting, om vilka vi äro tvungna
att oförbehållsamt uttala vår mening, såsom intyg om att detta

Nr 63. 32 Onsdagen den 29 maj, f. m.

Ang. full- pkedde alldeles rakt emot det svenska folkets vilja ock bestämda
bordad önskan, att dess utrikesledning skulle vidmakthålla en opartisk

Ä neutralitet åt alla sidor.

protokollen. \ Det gjordes vidare av herr Lindman gällande, att den första
(Forts.) .kommunikén skulle .ka varit visserligen beklagligt nog behäftad
(med ett fel, som sedan rättades, men i alla fall varit ägnad att
d hög grad lugna sinnena. Jag tror, att detta är dubbelt oriktigt.
Det är oriktigt, därför att denna första kommuniké visserligen såItillvida
var lugnande, som den bragte till allmän kännedom, att
idet — .naturligtvis, vill jag gärna tillägga — icke varit från de
(här agerande avsett något slags oneutralt förfaringssätt. Men å
andra sidan bragte den också genom den bekännelsen, att man icke
haft i det svenska utrikesdepartementet den minsta aning om vad
för slags saker man befordrade, eu pinsam visshet om att man både
varit mer än vanligt godtrogen på håll, där man icke har rätt att
på så sätt vara godtrogen, utan där man väl ändå måste i en ,sak,
isom enligt sin egen natur är ömtålig, förbehålla sig någon smula
granskningsrätt. Ur den synpunkten var således kommunikén allt
jannat än lugnande. Men dessutom var .den ju icke sådan, som den
borde vara ur en annan synpunkt. Vi minnas allesammans, huru
bär i landet, efter sedan denna kommuniké sett dagen, det blev
[förklarat i hela den press, som stödde den dåvarande regeringen,
lätt nu är ju hela saken klar; nu är ju bevisat och uppenbargjort
genom denna framställning, att precis sam na slags tjänster, som
•ha blivit avslöjade från Amerika, att svenska utrikesdepartementet
diar gjort Tyskland, ha vi också gjort Amerika, och då ha de väl
ingenting att beklaga sig över. Envar minns, att detta var ledmotivet
i det försvar, som i regeringspressen då framfördes. Och när
man sedan strax efteråt måste konstatera, att det icke var jämförbara
ting som ägt rum, då var. det sannerligen ingalunda någon
behaglig historia, att man ytterligare fick se, att den första kommunikén
verkade till den grad advokatorisk och att den icke innehöll
hela sanningen. Sådant där maste ju ha till resultat, att omdömet
om denna första kommuniké icke kunde .bli gynnsamt från
dem. som hade en stark känsla av huru allvarligt och verkligen
■vådligt för vårt lands goda namn och rykte som neutral stat det
''avslöjade förhållandet verkligen var. Och jag tror, att de bagaitelliseringar,
som skedde här de veckorna, och de .försök, som gjordes
att med stöd av regeringens kommuniké göra hela saken till
någonting, som icke förtjänade den minsta uppmärksamhet, ytterligare
bidrogo, i den män som några återspeglingar av dem trängde
utom vårt lands gränser, till att förvärra .situationen, ingalunda
således till att förbättra densamma.

Nu har det ju sagts bär, att en lugn avveckling åstadkommits,
och det är ju glädjande, att denna affär bär kunnat övervinnas.
(Intrycket av denna sak ha vi ju ,kunnat komma förbi. Men hade
det ''fortsatt med samma system som förut, håle icke kort efter
dessa händelser det skett ett .verkligt politiskt systemskifte, sa
både — jag skulle vilja bestämt uttala den meningen — minnena

Onsdagen den 29 maj, f. m.

Nr (Vt.

av vad som kunnat passera förut under de föregående ministärerna
ganska säkert icke så snart utplånats.

Jag tror .sålunda icke, att tyngdpunkten ligger i de åtgärder,
eom vidtagits från departementet ooli tack vare vilka herr Lindman
d viss mån tillskriver sig andel i att allting gått så bra. Förhållandet
var ju, att vårt lands ställning som neutralt var inför en
•stor och allmän .opinion i världen på det svåraste komprometterad
genom dessa händelser, som avslöjades från Amerika •— om sättet
för avslöjandet skall jag icke tillåta mig något som helst omdöme.
Det lades i alla fall fram för offentligheten, och den fick
själv döma. Och sådan var i realiteten ställningen, att vår enda
ursäkt var, att vi varit till den grad godtrogna och därjämte till
den grad undfallande för en framställning, som gjordes från de
tyska vederbörande, att man fortsatte, tyvärr tvärtemot ett givet
löfte, att bevilja och i stor utsträckning bevilja sådana tjänster, som
det här var fråga om.

När så nu denna sak påtalas och måste påtalas, efter mitt
sätt att .se, av konstitutionsutskottet, då skulle det sannerligen vara
alldeles upp- och nedvända världen, om andra kammaren icke
skulle uttryckligen godkänna en anmärkning av denna betydelse
utan följa herr Hildebrands fortsatta försök att bagatellisera saken.
Det är ingalunda möjligt, efter .mitt sätt att se, att så kan bli
fallet, utan. andra kammaren bör uttryckligen understryka den anmärkning,
som utskottet pliktskyldigt ansett sig böra göra, och
med gillande lägga denna anmärkning till handlingarna.

i Herr vice talmannen H amilton: Herr talman! Jag .vill

ansluta mig till dem, som anse, att konstitutionsutskottet förfarit
fullt riktigt, då det framställt den anmärkning vi nu behandla.
Utskottet kunde icke göra annorlunda.

Jag förmenar också, att det är icke rätt av herr Lindman att
förebrå utrikesministern, att han inför utskottet framlagt handlingarna
i Luxburgsfrågan. Enligt herr Lindmans mening borde
han ha dolt dem för riksdagen, och sådant .förefaller mig vara ett
råd till utrikesministern, ,som icke är efterföljansvärt..

Vi kunna icke annat än beklaga det slarv, för att .använda ett
milt uttryck, som försiggått i utrikesdepartementet och för vilket
herr Lindmans enda ursäkt varit, att han saknat kännedom om vad
som försiggått inom hans eget departement, och såsom ursäkt härför
framhåller han det stora arbete, som legat före honom. Vi ha
dock lånat oss till att genom vårt utrikesdepartement befordra upplysningar,
som haft till ändamål att underlätta gärningar, som
varje rättrådig människa måste taga avstånd ifrån. Vi ha också
därigenom .uraktlåtit att upprätthålla den neutralitet, som det
svenska folket mer än en gång givit tillkänna, att det vill stå fast
vid. _ Och jag vågar påstå, att vi satt en fläck på den sköld, som
Sveriges folk alltid vill hålla ren.

Andra kammaren måste ,säga ifrån, att den beklagar vad ,som

Andra kammarens protokoll 1918. Nr 68. 3

Ant/ full
bordad
granskning
av statsrådsprotokollen.

(Korta.)

Nr ÖB. 34

Onsdagen den 29 maj, f. m.

Amj. full- skett och att den fordrar, att för framtiden aldrig någonting <såitZlnin
ma ifrågakomma.

<w“Statsråd*- Jag ber att få yika bifall till den .hemställan, som förut
protokollen, gjorts, att anmärkningen med gillande lägges till handlingarna.

(Forts.)

Herr Lindman: Herr talman! Herr Branting yttrade i sista
delen av sitt anförande, att vårt lands ställning som ett neutralt land
blivit så väsentligt rubbad genom vad som här förekommit. Om
herr Branting suttit i konstitutionsutskottet, skulle han emellertid
av där befintliga handlingar funnit, att så icke var förhållandet, och
att icke på något officiellt håll man ville förebrå det svenska utrL
kesdepartmentet, att det hade på något sätt velat bryta mot neutraliteten.
Det finnes icke någonting i alla de samtal, brev och meddelanden,
som i denna sak förekommit, som tyder på någonting sådant.
Men jag vill tillägga, att det fanns mycket i den vägen, som framkom
i tidningspressen. Det var den -—- jag vågar säga det — felaktiga
behandlingen av frågan, att kasta den ut i tidningspressen
utan kommentar, som gjorde att denna skeva syn på tingen
gjorde sig gällande. Men på de officiella hållen, hos vederbörande
representanter för olika länder här i Stockholm eller hos de olika regeringarna
i andra länder fanns icke den uppfattningen och gjordes
aldrig gällande den meningen, att man i Sverige hade brustit i sin
neutrala ställning.

Herr Branting kom också till den slutsatsen, att det var ju gott
och väl, att avvecklingen skett, men det hade aldrig blivit bra.
om det icke också blivit ett politiskt systemskifte. Naturligtvis
tror herr Branting det; det förstår jag så innerligen
väl. Och naturligtvis kan det hända, att denna affär rent
av hade den förmånen, att den kunde inverka i någon mån till ett
sådant politiskt systemskifte. Det är icke utan att det framkom på
olika håll i tidningspressen antydningar i den riktningen, som jag
också hade tillfälle att påpeka i mitt förra yttrande. Detta sammanhang,
herr Branting, mellan det politiska systemskiftet och uppklarandet
av denna sak tror jag därför vi kunna låta bli att tala
om. Jag tror det är lyckligast för oss alla. Faktum är, mina herrar,
att denna sak blev innan jag avgick utklarerad på jämförelsevis
mycket kort tid, att den blev fullständigt utklarerad och att det icke
stannade kvar någon misstanke från främmande land, att Sverige velat
förfara på något sätt inkorrekt.

Nu kommer herr von Sneidern och kastar in en ny sida av sakens
bedömande, då han för fram frågan om det berättigade i att
över huvud taget göra sådana tjänster åt främmande länder. Konstitutionsutskottet
har i den saken varit så försiktigt, att det skrivit,
att »utskottet har icke ansett sig böra ingå på en prövning, huruvida
förmedlingen ur folkrättslig synpunkt var tillåtlig eller ej».
Nej, jag tror, att konstitutionsutskottet handlade ganska klokt, när
det icke gick in på den saken, ty om utskottet gjort det, hade utskottet
fått göra stora folkrättsliga utredningar av ganska vidlyftig be -

Onsdagen den 2‘J maj, f. m.

ao

skaffenhct. Men i de handlingar, som varit lämnade till utskottet,
hade utskottet dock en sådan utredning. Den har utskottet emellertid
icke aktat nödigt att tala om. Och den utredningen slutade i den
konklusionen, att telegrambefordran genom statsorgan icke anses
vara oneutral handling, om telegrammen bevisligen ej ha militärt
värde. Men om det sker genom oansvariga organ, skulle enligt denna
redogörelse icke heller befordran av telegram av militärt värde vara
oneutralt. Befordran genom statsorgan skulle icke vara oneutralt, om
man varit i tillfälle att förvissa sig om innehållet. Det är sålunda
en kärnpunkt. Men slutligen heter det, att skäl och analogier kunna
anföras till stöd för att förmedling av telegram från en krigförande
stat till ett dess organ i neutralt land även utan antydd kontroll ej
är neutralitetsvidrig.

Jag skall visst icke taga upp denna fråga till bedömande. Jag
har den uppfattningen, att det hade varit riktigt, om man, när man
började med denna telegramförmedling, hade förvissat sig om vad
telegrammen innehöllo. Men jag vill å andra sidan framhålla, att
det är icke så klart, som kanske många föreställa sig, huru det förhåller
sig, då det blott gäller den omständigheten, att telegram befordras
av netural stat från en krigförande till dess representant i
annan neutral stat. I det föreliggande fallet är det emellertid klart,
att denna förmedling skulle ha avbrutits av mig, om det för mig påpekats
att framställning av respektive länder förut gjorts därom. Och
jag har ett alldeles särskilt skäl att kunna säga på det sättet, därför
att det finns ibland handlingarna hos konstitutionsutskottet bevis
för att man borde ha gjort det på grund av vissa utfästelser, som
voro givna. Den omständigheten allena var alldeles avgörande för
att man ögonblickligen skulle ha avbrutit denna telegrambefordran,
om förnyad framställning därom gjorts. Men jag ber kammaren att
sätta sig in i följande''. Det pågår en telegrambefordran. ^ Den fungerande
departementschefen känner icke till att den pågår.. Det pågår
emellertid en sådan befordran. Och han känner icke till de löften
som voro givna. Vad är då att gorå vid saken? Jag undrar, vad
herr von Sneidern menar, när han säger, att jag skulle ha vakat över
detta, och när herr von Sneidern talar om att jag borde ha undersökt
de handlingar i departementet, som rörde utfästelser och löften,
vilka han förmenar väl ändå till någon del åtminstone varit av mig
kända, som jag tror herr von Sneidern uttryckte sig. Jag har ju
sagt i mitt förra anförande, att intet av dessa löften var mig bekant
och att icke heller sir E. Crowe’s brev var mig bekant, förrän, efter
sedan bomben exploderat den 9 september och saken kommit i tidningarna.
_ .

För övrigt vill jag rikta den anmärkningen mot herr von Sneidern,
att lian har i väsentliga delar missuppfattat mitt anförande.
Där står t. ex. herr von Sneidern, som noggrant åhörde mitt anförande,
och uttalar sig på det sättet, att jag skulle i mitt första anförande
ha sagt, att jag icke hade tid att sysselsätta mig med de löpande
ärendena. Huru kan man vara så enfaldig att tro, att jag
skulle ha sagt det, eller huru kan man uppfatta det som om jag skulle

. 1 mj. fullbordad

granskning
an statsråd*
protokollen
(Forts.)

Nr (tf. 36

Onsdagen den 29 raaj, f. m.

Ang. fullbordad

granskning
av statsrådsprotokollen.

(Port*.:

ha sagt något dylikt? Vad jag sagt, herr von Sneidern, var detta, att
jag hade så mycket att göra, hade så många andra saker att taga hand
om, att jag fann mig icke ha anledning upptaga frågan om omorganisation
av utrikesdepartementet. Och jag vädjar till var och en, som
vill. tänka rätt och klart i denna sak: hade det varit klokt, om en
nytillträdande utrikesminister med händerna fulla av arbete skulle
ha sagt: nej, mina herrar, nu skola vi börja omorganisera utrikesdepartementet,
ty det är det viktigaste av allt? Jag vågar påstå, att
det skulle ha varit att ha en ganska formalistisk syn på frågan. Men
jag tror nog, att det finns folk, som skulle kunna göra det. Men
icke jag.

Här talas nu så mycket om krav på allsidig neutralitet och att vi
här skulle ha brustit i allsidig neutralitet. Och herr von Sneidern har
dragit upp hela frågan om den folkrättsliga sidan av saken. Jag
vidrörde det nyss, men jag måste återkomma därtill ännu en gång.
Den folkrättsliga sidan av saken, — tror herr von Sneidern, att den
är expedierad med några få meningar, som herr von Sneidern här
tog fram? Och tror herr vice talmannen, att allt detta är utklarat
genom att han med ett visst patos yttrar, att här satts en skamfläck
på Sveriges sköld? Ånej, det behöver icke kallas en skamfläck på
Sveriges sköld! Jag kan försäkra herr vice talmannen, att om han
läser handlingarna i konstitutionsutskottet, så skall han åtminstone
icke kunna förekasta mig ett enda grand att ha satt någon skamfläck
på Sveriges sköld. Det är orättmätigt och orättfärdigt att använda
sådana skarpa tillmålen och sådana skarpa uttryck. Vi skola
-diskutera sakligt, men vi behöva icke tillgripa sådant tal.

Jag återkommer emellertid till frågan om det berättigade i en
sådan här telegramförmedling, och jag vill då fråga herr von Sneidern,
om han möjligen observerat i handlingarna i konstitutionsutskottet
— som jag är.övertygad om att han ytterligt noggrant läst —
att det förekommit vissa antydningar om att en sådan förmedling av
telegram icke är någonting så alldeles absolut uteslutet, att även andra
människor kunna befatta sig med. Även i andra länder kan det
förekomma och kanske just hos dem, som slå sig allra mest för sitt
bröst och såga: se vilken rättfärdig man jag är; jag kan aldrig göra
någonting sådant; det är bara en sådan syndare som den där, som
kan göra det. Det finns t. ex. antydningar där om ett land, som var
neutralt, men nu är krigförande, som åtminstone efter all sannolikhet
gjort precis på samma sätt. Och läser man tidningarna noggrant, så
finner man ett meddelande i en tidning i Stockholm för några dagar
sedan om att ett annat stort land långt i väster, som också var neutralt
men nu är krigförande, tydligen befordrat telegram utan kännedom
om deras innehåll. Ty det skulle väl vara altför komprometterande
för dem, om de befordrat de telegrammen med kännedom om
det innehåll, som angavs i tidningen. Ånej, vi behöva icke, mina
herrar, taga saken så tragiskt.

Herr von Sneidern nämnde, att den första kommunikén, som utfärdades,
skulle enligt ett yttrande av mig ha verkat så lugnande.
Men det berodde på ett fullständigt missförstånd av herr von Snei -

OnsiUitfen den 29 maj, f. in.

37 Nr (S*.

(lera. Jag sade nämligen icke alls på det sättet, utan jag sade det,
att jag biföll en framställning av en representant i Stockholm för
Associated press att göra en intervju; den telegraferades till de amerikanska
tidningarna, och den verkade i hög grad lugnande. Bevis för
detta finnes i konstitutionsutskottets handlingar, om herr von Sneidern
vill läsa dem.

Jag har aldrig bagatelliserat denna sak, och de av mig nyss omnämnda
anteckningarna om mina samtal med utländska ministrar i
Stockholm visa också, att jag aldrig bagatelliserat den. Den, som påstår
att jag så gjort, han vet icke vad han talar om. Det var en sak,
som var alltför allvarlig, för att man skulle giva sig till att bagatellisera
den. Det gjorde man icke. Men å andra sidan bör man heller icke
överdriva saken genom att framställa den på sådant sätt, som om Sverige
skulle ha haft någon avsikt i det hela eller någon mening att handla
oneutralt, då så icke var fallet. Utan det var givet, att man här
måste hålla en medelväg, och medelvägen för mig låg i att tala om
huru det förhöll sig, tala om den fullkomliga sanningen hur det var,
ty det verkar väl ändå mest uppriktigt på folk, som skall bedöma
ens handlingar. Det är också det jag gjort här i kammaren i dag.
Jag har framhållit saken sådan den varit.

Nu må det ju vara på det sättet, att herr Branting säger, att
det är nödvändigt att lägga denna anmärkning med gillande till handlingarna,
därför att annars skulle kammaren göra sig medansvarig i
vad som här skulle ha skett. Och så skulle herr Branting och allihopa
här taga på sig ansvaret, därför att här är en anmärkning gjord,
ty om vi icke lägga den med gillande till handlingarna, så skulle vi
alltså vara oneutrala allihop. Är det rim och reson i det betraktelsesättet?
Yad som är rim och reson här är väl att undersöka: har d^n
man, mot vilken anmärkning här gjorts, verkligen gjort sig skyldig
till en felaktig handling av sådan grov beskaffenhet, som paragraf
107 i regeringsformen omnämner såsom en förutsättning för en anmälan?
Är han skyldig till det, som här lägges honom till last? Och
det vågar jag påstå, att jag tror mig ha visat i mitt anförande, att
då jag varit i saknad av kännedom om vad som i denna sak har förevarit,
kan det icke läggas mig till last.

Herr Ster ne: Herr talman! Jag begärde ordet, när den

siste ärade talaren vågade påstå, att icke denna handling alls skadat
vårt lands neutralitet, .och t. o. m. hänvisade till de handlingar,
som utrikesdepartementets dossier i detta fall innehåller. Ja, det
går ju an att påstå detta, därför att man har ju icke rätt att draga
några av dessä hemliga handlingar utanför det sam konstitutionsutskottets
memorial innehåller. Men jag har läst dem och sökt så
noggrant som möjligt sätta mig in i detta ärende, och jag bär då
måst säga mig, att finnes det någon händelse i senare tid, som
ställt vårt land i fullständigt vanrykte och ställt vårt lands neutralitet
i den mest prekära ställning, -så är det väl denna händelse.
Detta mitt påstående må stå naket, som det är, gentemot herr Lindmans
påstående. Han bör ju lika väl som någon hava reda på,

1 ny. /WJbordaii

yrarixkniny
av #Lat.*rådålyrotokollen.

(Korta, i

tir 63. 38

Onsdagen den 29 maj, f. m.

Ang. fullbordad

granskning
av statsrådsprotokollen.

(Forte.)

vad dessa saker innehålla. Men jag vågar säga, att det icke är riktigt,
att denna sak är av den bagatellar tade beskaffenhet, som han
i sitt .sista anförande sökt göra troligt. Det finnes åtminstone en
sak, som man här vågar .påvisa i debatten, och det är en hänvisning
till den utländska pressen. Det finnes en ganska rikhaltig
samling ibland utrikesdepartementets papper i detta ärende, och
jag väljer ett litet kort uttalande ur en norsk tidning, som jag tror
är ganska objektivt och som icke är förvillat av någon fientlig
.stämning .mot vårt land. Det är Tidens Tegn för den 11 .september,
som skriver ungefär följande i översättning: »För en stat, som
bemödar .sig om att föra en sträng neutralitetspolitik, borde det vara
den starkaste maning till .att visa försiktighet på denna punkt.
Icke minst gäller detta Sverige, som må räkna med .att det med
rätt eller orätt är utsatt för misstänksamhet från de allierades sida.
För vårt eget land och för vår egen skull må vi hoppas, att tilldragelsen
icke giver anledning till någon allvarlig konflikt. Sverige
må själv bestämma, vilken ställning det aktar att intaga mellan de
krigförande parterna. Det tillkommer ej oss, och vi skola akta
oss för att giva den svenska regeringen råd. Oss angår det däremot
i hög grad, att det skandinaviska samarbetet vilar på förutsättningen
om de tre ländernas obetingade neutralitet. Endast så
långt sammanfalla de nordiska folkens intressen. Norge kan icke
knyta sina intressen till .en svensk politik, som orienterar sig mot
centralmakterna, allra minst i denna tid, då vi stå inför förhandlingar
av vital betydelse för vårt land.»

Jag menar, att blott detta lilla utdrag, fullt objektivt, stående
utanför den lidelsefulla diskussionen .mellan de krigförande parterna,
visar på, vilken vikt och betydelse man tilläde den episod,
som här utspelades, och när man läser om de enträgna bönerna
från våra utländska sändebud till den dåvarande regeringen och
herr Lindman att lämna dem möjlighet till att förklara sig, lugna
stämningen och få en avveckling på det hela, då man läser meddelandena
om, att de icke .ens vågade visa sig offentligt på vissa platser
utan särskilt skydd, förstår man, att denna affär är av den
allvarliga beskaffenhet, att den icke kan slätas över ens med
det temperamentsfulla anförande, som herr Lindman nu sist höll
och däri han i övrigt sökte giva konstitutionsutskottets .ledamöter
skenet av en viss enfald, därför att vi gripit fattt i detta ärende.

Jag vill för övrigt påvisa, hurusom i herr Lindmans egen
framställning olika påståenden stå emot varandra. Dels förklarar
lian i sitt första anförande, att han av kabinettssekreteraren åtminstone
i ett fall blivit .uppmärksamgjord på ett sådant telegram, som
transmitterats i chiffer, men att han varit så överlupen av arbete,
att han endast frågat, om detta förekommit någon gång förut, och
då det upplysts, att så varit förhållandet, hade han sagt, att det
finge fortgå. Han påstår i samma anförande, att han icke erhöll
av kabinettssekreteraren någon redogörelse för vad som förut förekommit
eller vilket omfång denna transmittering av telegram haft.
Är detta, frågar jag .mig, egentligen någon ursäkt? Borde det icke

Ouadagen den 29 mnj, f. m.

99 Hr (tf.

hava varit utrikesdepartementets chef angeläget att först och främst
göra sig den frågan, när han får sig detta äran le för första gån- (JTnntimu<jgen
förelagt: vad är denna telegramtransmittering av för karaktärr av statsråd*-Borde han° icke själv hava frågat sig, i vilket omfång detta skett protokollen.
och vilken förlustoria det över huvud taget hade käft? År det (Forte.)
kabinettssekreterarens fel, att ham icke lägger fram en utredning''
till beskådande, när chefen icke begärt <detJag blott framställer
dessa frågor. Nu korn det som en fullständig överraskning för
herr Lindman, när man äntligen tog bladet från munnen på utländsk
mark, där man vädrat upp hela denna för landet sorgliga,
nedsättande och vanhedrande historia.

Jag tror, att det icke .duger att enbart saga, att man har vant
så överlupen av arbete, att man icke haft tid att sätta sig in i departementets
organisation. Jag tror icke, att det duger att blott
skylla s’g undan med en enkel hänvisning till underlydande, hur
skyldiga de än må vara, ty den, som vi måste hålla oss till från
konstitutionsutskottets sida, är den för departementet ansvarige, och
vi hava sannerligen icke kunnat stillatigande medgiva indirekt,
att vi godkänna ett sådant förfaringssätt, som i denna sorgliga telegramaffär
utspelats och där vi hava ett peka pa ett diplomatisk
fiasko utan motstycke, utvisande en så dålig utrustning av vart
utrikesdepartement, som man över huvud taget kan tänka sig. .

Även dpn, som står ganska främmande för dessa angelagenheter,
blir nästan förbluffad av att finna, hur mycket samlad oskicklighet
det vill till för att kunna åstadkomma det bedrövliga tiasko,

inför vilket vi här stå. . ,, „„ , ,, „

Det är med anledning härav, som jag b&r att ia yrka, att anmärkningen
med gillande lägges till handlingarna.

Herr Branting: Blott ett par ord. Herr Lindman sökte göra
sitt bästa att framställa saken, som om den, ehuru visserligen ingen
bagatell, dock icke borde tillmätas allt för stora dimensioner,_ därigenom
att han pekade på, att »officiellt» har det icke framkommit nagra
slags uttalanden av den art, att man skulle ett ögonblick ha satt Sveriges
neutrala ställning ifråga. Ja, men de förbindliga uttalanden,
som herr Lindman har inkasserat efter sina förklaringar till härvarande
diplomatiska representanter för ententemakterna, icke kan man
väl ändå med dem överskyla hela den storm i pressen ute i världen,
som på den sidan reste sig över denna sak! När jag hade. ordet, pekade
jag för min del just på, att det var den allmänna opinionen, som
hade blivit uppförd, och att detta gjort för Sveriges del ett ont, som,
knappast kunde överskattas, så. att det verkligen behövdes mycket
stora och mycket synbara ändringar, för att man skulle första, att
bakom detta stod icke det svenska folket. Det är denna sida av saken,
som herr Lindman icke vill vara med om att den tillräckligt
framhålles, men det är dock detta, som betyder bra mycket mera än
de personliga privata uttalandena, att man naturligtvis litade pa lörklaringen
från herr Lindman, att han ingenting alls hade känt till
om denna sak.

Nr 63. 40

Onsdagen den 29 maj, f. in.

AZJad . , Beträffande det politiska systemskiftet, varom jag tillät mig
granskning ™la och som utan allt tvivel vant just det stora faktum, som gjort
av statsråds- det mesta till att inom den allmänna opinionen utifrån dämpa storprotokoiien.
men i detta avseende, ville herr Lindman, om jag förstod honom rätt,
(Forts.) nästan^ insinuera, att denna sak kom en smula välbehagligt för dem,
som på grund av sin övertygelse i alla fall önskade ett sådant systemskifte.
Jag måste gentemot en sådan insinuation erinra, att
hela denna sak bröt lös, efter sedan den ojämförligt största delen av
de svenska valen i september redan voro förrättade, så att varje tanke
pa någoa slags kombination i detta avseende faller redan på detta
faktum, som undanrycker misstänkliggörandet av själva ut°-ångspunkten.
’ ° °

o övrigt hide herr Lindman till sist en mycket stark betoning

pa sm fullständiga och absoluta personliga oskyldighet i dessa förhallanden.
Han gjorde sålunda gällande, att man under förhandenyarande
omständigheter omöjligen kunde förebrå honom, för att han
*™-e upptäckt de fel, som begåtts. Han talade visserligen om det tillfälle,
då ha,n blivit tillfrågad, om det där telegrammet skulle kunna
befordras till den redan nämnda platsen i Sydamerika, som det då
var fråga om, och han säde, att han därvid frågat om sådant förut
iörekommit, och att lian, da han erhållit upplysning om att så varit
förhållandet, medgivit, att da finge det väl gå för denna gång åtminstone,
men att han da icke haft någon anledning att närmare gå
in. på denna sak. Men det är väl ändå så, som herr Lindman säkert
minns, att denna relation väl knappast är fullt uttömmande, utan vid
detta samtal har väl, efter vad man kan förstå, också herr Lindman
gjort den frågan: vad innehåller telegrammet? Och därpå fått det
svaret, att det veta vi icke. Men när man får det svaret: det veta vi
icke, då synes det mig verkligen, att det borde ha gått liksom en liten
stöt genom den tjänstgörande utrikesministern, och därför kanske det
vant anledning att titta lite närmare på saken. Där är en anknytning
för herr Lindmans egen personliga del till att detta förhållande fick
fortgå. Jag tror, att denna diskussion icke bör gå till slut, utan att
denna anknytning blir framförd offentligt, eftersom ju herr Lindman
själv så starkt strukit under, att han icke skulle ha haft någon som
helst anledning att tränga närmare in i denna sak.

Herr vice talmannen H am il ton: Herr talman! Jag har icke
förebrått herr Lindman personligen för att fel begåtts i Luxburgsaffären.
Jag framhöll däremot, att det var på grund av slarv inom
.utrikesdepartementet, som detta inträffat. Herr Lindman ursäktade
isig själv med att säga, att detta skett på grund av att han haft för
mycket att gorå. Men herr Lindman får icke lov att bagatellisera
■detta spörsmål. Beträffande det förfarande, som här ägt rum, står
jag för vad jag sagt: det är en skamfläck på Sveriges sköld.

Byrr Lindman: Herr talman! I den fullständiga redogörelse
över förloppet av hela denna sak, som jag lämnat i mitt första anföran -

Onndugeu den 29 maj, f. in.

■11 Nr «&

de, omnämndes även det av herr Branting omtalade telegrammet. Det
År klart, och jag lorstår det mycket väl, att vein som helst kan komma
och saga, att när man frågar, om ett visst telegram får befordras,
samt det därvid meddelas, att man icke känner till innehållet, men
att sådana telegram befordrats på detta sätt förut, och jag så medgiver,
att det får gå även denna gång — jag förstår mycket väl, säger
jag, attydet då kan sägas, att det är en anknytning till, att jag har en
viss meddelaktighet i detta. Men man får naturligtvis tänka sig, att
när ett telegram framlägges och man säger: låt det gå, eftersom det
gått förut, så kan man, när nästa telegram kommer, säga: nu ha vi
bättre tid, nu kunna vi undersöka saken närmare. Så ligger saken.
Jag vill icke taga någon skuld från mig, jag vill blott meddela, huru
sakgn förhåller sig. Men detta giver icke anledning till sådana starka
uttryck, som dem, som användes av herr vice talmannen. Det var
icke värt att säga, att jag bagatelliserat saken. Jag har icke
vid något tillfälle bagatelliserat den, och konstitutionsutskottets
medlemmar veta, att så icke varit förhållandet. Tvärtom har
jag framhållit, att jag anser saken viktig, men jag anser, att
det finnes icke någon anledning för oss svenskar över huvud
taget, vare .sig för dem, som haft med saken att göra, eller för dem.
som icke haft med den att göra, att inför hela världen framhålla detta
som något .så oerhört, att man därmer sätter en skamfläck på Sveriges
sköld. Därmed gagna vi icke Sverige efter min mening.

När jag framhöll nyss, att man å officiellt håll hade fullkomligt
klart för sig, att denna sak icke lades Sverige till last såsom något
oneutralt, så svarar mig nu herr Branting: det är gott och väl, men
tänk på hela den stora opinionen i pressen; den betyder väl något också.
Icke betyder en eller annan diplomat, med vilken herr Lindman
talat, och deras omdöme så mycket som hela den stora pressen, som
tog sig anledning av detta att fara fram på ett så aggressivt sätt som
den gjorde. Ja, vi veta väl, att den allmänna opinionen likasom också
tidningarna ha mycket att betyda. Men om i en sak som denna den
officiella diplomatien är övertygad om att här icke med avsikt begåtts
något som är oneutralt, tror icke också herr Branting, att den officiella
diplomatien då kan om den vill, göra sådan lugnande framställningar
till tidningarna, att de å sin sida skriva så, att det verkar lugnande
på allmänheten? Det är just på pricken vad som i denna sak
gjorts genom de åtgärder, som här i Stockholm vidtogos av mig och
vilka verkade därhän, att man i de länder, där detta pressrabalder pågick
som ivrigast, fick en påtryckning. Detta meddelande om en sådan
diplomatisk åtgärd, som mot allt vanligt bruk först kastades
fram i pressen, hade nu hunnit verka, så att nu kunde det vara tillräckligt.
De syftemål som man ville vinna —• jas vill icke säga, vilka
dessa voro — hade uppnåtts. Det tjänar således ingenting till att
säga, att pressen hade en opinion och de officiella myndigheterna en
annan. Pressen hade sannerligen den opinion, som de officiella myndigheterna
ville, och skulle den haft någon annan, så skulle den hava
ändrat sig i en sak sådan som denna, i samma mån som de officiella
myndigheterna påvisat för den, huru det med denna sak förhöll sig.

Ang. fullbordad

granskning
av statsrådsprotokolltn.

(Forts.)

Sr tö.

Ang. fullbordnd

granskning
av statsrådsprotokollen.

(Forte.)

42 Onsdagen den 29 maj, f. m.

Herr Adelswärd: Herr talman, mina herrar! Som jag icke

tillhör konstitutionsutskottet och således icke varit i tillfälle att
gå på djupet av denna fråga och se alla handlingar, både jag
knappast tänkt att vid detta tillfälle begära ordet. Men utan att
vara så grundligt inne i själva sakfrågan anser jag dock, att det
finns åtskilligt som är tillräckligt känt, för att man skall kunna
yttra sig om det. Det är särskilt det sätt, på vilket dAi förre
utrikesministern, som har att svara för saken, skött sitt försvar,
som gjort, att jag icke velat låta debatten sluta utan att säga ett
par ord.

Det är särskilt på ett par punkter, som jag vill fästa uppmärksamheten.

Enligt mitt förmenande är det knappast själva telegramutväxlingen,
själva denna fråga, hur ledsam den än är. som är det
mest beklagansvärda i denna sak utan det sätt, på vilket frågan
behandlades, när telegramutväxlingen upptäcktes, först och främst
den kommuniké, som då av utrikesdepartementet utfärdades. Det
har här under debatten av flera talare liksom av konstitutionsutskottet
påvisats, att, vad som meddelades i denna kommuniké icke
överensstämde med verkligheten utan att saken framställdes på ett
vilseledande sätt. Att något sådant sker särskilt under krig från
en neutral stats sida i en så ömtålig fråga är enligt min mening
ytterligt beklagligt, och det är något som har skadat oss mer, än
vad själva telegramutväxlingen gjort. Nu försvarar sig herr
Lindman på ett mycket enkelt sätt genom att säga, att han icke
hade kännedom om förhållandena utan trodde, att denna kommuniké
var iiktig och utfärdad på god tro. Men jag tillåter mig
fråga: kan över huvud taget en ansvarig departementschef begagna
detta sätt att försvara sig? Skulle det vara möjligt, så skulle ett
statsråd nästan alltid kunna skudda av sig de anmärkningar som
göras mot honom och det ansvar som åligger honom. Han säger
bara: Jag har gjort ett misstag, men det beror på, att jag icke

kände till förhållandena; jag kan icke hjälpa det, och således har
jag icke begått något fei. Jag tror icke, att det går för sig att
tillåta en sådan uppfattning om ett statsråds ansvar. I detta fall,
då frågan är så anmärkningsvärd, som den otvivelaktigt även i
herr Lindmans ögon vid detta tillfälle var, hade det väl legat
nära till hands och varit en given sak, att frågan, innan kommunikéen
skrevs, hade blivit så grundligt undersökt, att man icke
riskerat att göra ett sådant misstag, soin i själva verket betyder,
att man lämnar en vilseledande uppgift, då man visste, att man
hade hela världens ögon på sig.

Den andra delen av frågan, som jag vill ha betonad, är själva
det sätt, som herr Lindman använt vid sitt försvar, .lag måste
säga, att det synes mig, att den ton, som herr Lindman särskilt
i sina två sista anföranden använde vid sitt försvar, icke är den,
som passar den, som sitter på de anklagades bänk. Han försökte
försvara en sak, som kan förklaras, men icke försvaras. Hans
försvar, för att blott anföra några punkter, går ut på, att han

Onsdngen den 29 mnj, f. in.

43 Nr Kl.

beklagar sig över den ogrannlagenhet, som Amerika visat genom
att röja förfarandet med chiff rtelegrammen, och han anser, att
det icke var för mycket begärt, att Amerika av aktning för
honom och hans ställning låtit denna sak vara och icke talat om
den, och han säger, att man borde ha gjort det på ett med diplomatiska
former mera överensstämmande sätt, så att herr Lindman
blivit litet varskodd och fått tillfälle att om möjligt tysta ned
saken. Det är sant, att det icke är överensstämmande med diplomatisk
kutym att röja en sådan sak först i tidningspressen. Det
är riktigt, att det icke är vanligt att göra på det sättet. Men jag
tror, att vi och herr Lindman böra akta oss för att göra för mycket
anmärkningar i denna sak, ty dess värre har det nog hänt vid
detta tillfälle liksom vid andra särskilt under dessa krigsår, att
den svenska diplomatien icke har visat några synnerligen framstående
egenskaper i avseende på att iakttaga diplomatisk kutym,
och det bästa exemplet är just den affär, som det här rör sig om.
Jag tror, att det är det minsta man kan säga, att det icke är
överensstämmande med diplomatisk kutym att skicka en krigförande
makts chiffertelegram utan att försöka skaffa sig någon
underrättelse om vad de innehålla. Således, biottet mot den diplomatiska
kutymen gjordes först här och sedan i Amerika, om
man så vill.

Vidare berömmer sig herr Lindman av att han på ett utomordentligt
sätt avvecklat denna sak och förmenar, att clen egentligen
icke alls skadat Sverige utan kanske till och med ställt Sverige i
en ännu bättre dager. Han anser sig till och med ha rätt att
skryta med att den blivit så bra avvecklad. Jag vill däremot
erinra om att man tryggt kan säga, att intet under de sista åren
mer skadat Sveriges internationella ställning och anseende än just
denna Luxburgsatfär. Det är känt, att det den dag som är skadar
Sverige, och jag tror icke, att man gör sig skyldig till någon
överdrift, om man säger, att det kommer att göra det långt efter
detta, ty denna händelse kan lugnt karaktäriseras som en politisk
skandal, som historien icke så snart kommer att glömma bort.

Jag skall blott peka på en enda sak till i herr Lindmans försvar,
som särskilt stötte mig, därför att jag tyckte, att det var
ett lumpet sätt att försvara sig. Det var, dä han sökte vända
bort uppmärksamheten från huvudsaken genom att komma med
en anklagelse mot sin efterträdare. Jag vill icke döma om, huruvida
dessa anmärkningar varit sakligt berättigade, men det förefaller
mig lumpet att försöka i denna sak vältra ifrån sig ansvaret
eller försöka vända uppmärksamheten från huvudsaken genom
att rikta en ny anklagelse för ogrannlagenhet och olämpligt förfarande
mot sin efterträdare.

Det system av försvar, som herr Lindman använt i dag, det
är precis detsamma, som han använde, när affären först upptäcktes.
Då gjorde han allt vad han kunde för att vältra ansvaret
ifrån sig — det ansvar, som han rätteligen i alla fall har att
bära, hans fel i sak må vara hur litet som helst — på de synda -

Ang. fullborda
d
granskning
av statsrådsprotokollen.

''Fort».)

Nr 63. 44

Onsdagen den 29 maj, f. m.

Ang. fullbordad

granskning
av statsrådsprotokollen.

(Forts.)

bockar, som fingo kläda skott för detta. Han gjorde detta i stället
för att göra det enda riktiga, som han haft att göra. I stället
för att försvara sig skulle han ha avgått. Då hade han stått där
rentvådd och med heder gått ifrån denna sak, och den hade icke
blivit sådan som den blev för Sverige genom det sätt på vilket
han behandlade den.

Herr Lindman har nu börjat sitt första anförande med att
klandra konstitutionsutskottet för att det över huvud taget tog
upp denna fråga, ty det skulle vara skadligt för Sverige, att denna
ånyo behandlades. Jag tror, att han därvidlag har alldeles orätt.
Yad som här behandlats är så allmänt känt, att det icke kan
skada Sverige att det talas om det. Men vill man säga, att det
gjort någon skada för Sverige, så skulle jag vilja saga, att den
skadan består däri, att genom herr Lindmans försvar det blivit
allmänt synligt och känt, att det förekommit i Sverige, att personer
få tillfälle att intaga ledande och ansvarsfulla statsmannaställningar,
som, beträffande detta fall, så litet förstå, vilken betydelse
denna fråga verkligen har, och som över huvud taget synas
ha så litet känsla av det ansvar, som bör tillkomma varje ledande
statsman.

Herr von Sneidern: Herr talman, mina herrar! Herr Lind man

vände sig i ett föregående anförande med mycken skärpa mot
mig på grund utav att jag skulle hava missuppfattat vissa hans
uttalanden. Vi äro ju här i kammaren icke ovana vid att, när
herr Lindman börjar deltaga i en debatt, den antager karaktären
av ett gräl och icke en diskussion. Jag tror icke, att detta är
önskvärt, utan jag tror, att det vore bättre, om detta kunde förekommas.
Den anmärkning, som han riktade mot mig med användande
av mycket kraftiga ord, var, att jag skulle ha sagt, att herr
Lindman icke skulle haft tid att sysselsätta sig med de löpande
ärendena, under det att han själv sagt, att han icke haft tid att
sysselsätta sig med departementets omorganisation. Ja, var det verkligen
denna omorganisation, som erfordrades för att någon uppmärksamhet
skulle kunna riktas på de ärenden, som vi ju önskade,
att herr Lindman skulle hava sin uppmärksamhet på? Dessa telegramaffärer
voro väl just de löpande ärendena, och att herr Lindman
hade kännedom om dem, ha vi fått reda på. Och herr Branting
har kraftigt understrukit just den springande punkten därvidlag,
att herr Lindman verkligen haft reda på att det förmedlades
hemliga telegram, men dock icke fäst sig därvid. Det är väl
vidare just denna hemlighet, som utgör huvudpunkten i vad jag
tillät mig anföra om den statsrättsliga och folkrättsliga sidan av
saken.

Herr Lindman vände sig i sitt anförande med stor skärpa mot
mig, därför att jag gått in på denna fråga, som icke är så lätt
utredd, ef er vad han sade, och han hänvisade även till den utredning,
som finnes i den dossier, som stått oss till buds. Ja, herr
Lindman, i den dossiern finns även ett uttalande av herr Lindman,

Ousjagen don 29 in ;lj , f. m

45

Nr (>''5.

Bom innefattar en sammanfattning av vad detta uttalande från
sakkunnige innehåller, och denna herr Lindmans uppfattning vid
den tidpunkten var just densamma, som jag nyss tillät mig nämna
såsom (len sannolikt riktiga.

Herr Lindman riktade vidare en anmärkning mot regeringen
för att den utlämnat dessa papper, som innehöllo privata anteckningar
av herr Lindman. Ja, privata anteckningar lära väl upphöra
att vara privata, när man bifogar dem till ett ämbetsverks
handlingar. Har herr Lindman reda på att det verkligen från
Kungl. Majrts sida någon gång förekommit, att man vägrat utlämnande
av några handlingar, när från konstitutionsutskottets
sida framställning gjorts om att utfå handlingar, som tillhöra allmänt
kända ärenden, och känner herr Lindman till att man verkligen
vid ett sådant utlämnande brutit sönder dossiern och tagit
ut vissa handlingar? Dessa anteckningar av herr Lindman voro
väl faktiskt gjorda dels för att upplysa eftervärlden om vad som
passerat och dels för att skydda herr Lindman mot en kritik, som
kunde komma, och i detta avseende vill jag omnämna, att de för
honom varit till nytta och även bidragit till att jag lämnat det
erkännande, som jag tror, att herr Lindman får vara villig att
medge, att jag lämnade i mitt första anförande.

Herr Lindman ville vidare säga att jag yttrat, att enligt
hans uppfattning kommunikén skulle haft ett lugnande inflytande.
Ja, herr Lindman, jag har hört mig för bland andra ledamöter i
kammaren, huruvida icke de hade den uppfattningen, att orden så
fallit. Det är möjligt, att det är ett misstag, men så hava de uppfattats
i denna kammare. Herr Lindman sade, att resultatet av
detta kommunikéns utfärdande och följderna av hela denna affär
snart skulle varit utplånade i utlandet. Ja, hur har då verkligen
förhållandet varit? Jo, vi förhindrades omedelbart och under
ganska lång tid att få fram några chitfertelegram just på grund
av denna affär. Tror icke herr Lindman, att detta förhållande i
ekonomiskt avseende länt oss till mycket stor skada? När herr
Lindman därför skjuter undan det hela på sådant sätt, som om det
icke vore någonting, anser jag fortfarande, att han vill bagatellisera
frågan, och detta förefaller oss synnerligen olämpligt.

Han säger vidare, att utlandets press säde detsamma som
deras regeringar sade. Men samtidigt säger herr Lindman, att de
utländska regeringarna över huvud taget voro tämligen lätt tillfredsställda
och icke hade några anmärkningar att göra med avseende
å vår neutralitet. Men pressen framställde ju de alHa
skarpaste anklagelser mot vårt land. Det förefaller mig, som
om dessa båda uppgifter från herr Lindmans sida icke gå bra
ihop.

Herr Lindman sade, att när han framlade kommunikén hans
enda önskan då var att få fram en enkel förklaring och sanningen
i frågan. Ja, jag har icke misstänkt annat än att herr Lindman
velat detta, men det är just det beklagliga, att herr Lindman så
totalt misslyckats i denna sin strävan.

Ang. fullbordad

granskning
av statsråds
protokollen
(Forts.)

Nr 68. 46

Onsdagen den 29 maj, f. m.

Ang. full- Herr Lindman: Ja, herr talman, jag skall be att få säga

bordad några ord med anledning av herr Adelswärds anförande.
fv™atsråd,- Jag, tycker, att det är ändå bra egendomligt, när herr Adelprotokoiien.
swärd här kommer in i sista minuten av debatten och säger, att
(Forts.) man icke skall uppträda så, när man sitter på de anklagades bänk.

Herr talman, jag ber att få tillåta mig att uttrycka min stora
förvåning över detta yttrande. Huru skall jag uppträda då, herr
Adelswärd? Skall jag uppträda med kedjor om händerna och kanske
med handklovar och såsom en annan förbrytare träda inför
ett skrank, där herr Adelswärd och ledamöterna av majoriteten
inom konstitutionsutskottet sitta såsom domare? År det meningen?
När det utslungas såsom här gjorts i denna debatt sådana uttryck
från personer, som så pass väga sina ord som t. ex. den siste ärade
talaren i allmänhet biukar göra, när man utkastar sådana uttryck
om en persons verksamhet, som att han varit oerfaren och
icke vuxen de uppgifter, man lagt på honom, och när man får
höra talas om oduglighet och att man förfarit oskickligt och på
allt sätt vanvårdat sin uppgift och herr vice talmannen så talar
om att man sätter en fläck på Sveriges sköld, då kommer herr
Adelswärd och säger: Yar så god uppträd hövligt i debatten! Jag
tycker sannerligen, att herrarna borde i alla fall tänka en liten
smula på vad frågan här gäller. Yi debattera en anmälan jämlikt
107 § regeringsformen, och kanske herr Adelswärd vill gå och taga
reda på och se efter vad det står i den paragrafen.

Vad jag vidhåller i detta är, att jag aldrig vid något tillfälle
bagatelliserat saken. Här kommer den ene talaren efter den andre
och säger, att herr Lindman bagatelliserar saken. Men jag påstår,
att jag icke gjort det. Jag har tvärtom tagit den mycket allvarligt,
och det veta också ledamöterna av konstitutionsutskottet.
Det var en allvarlig sak. Men vad tjänar det till att åtta månader
därefter riva upp allt och framställa det så, som om Sverige
skulle begått en oneutral handling, när Sverige icke gjort det, och
då inga offentliga myndigheter i något främmande land tro, att
Sverige skulle ha gjort det. Då skola här i andra kammaren talare
stå upp och säga att man gjort det i alla fall. År det riktigt?
Är det förnuftigt att säga det? Jag bara frågar.

Intet har skadat Sverige mera, säger herr Adelswärd. Intet
har skadat Sverige mera. Ja, för allt i världen, jag tror, att det
gjort Sverige skada, och är övertygad om det, och det är olyckligt,
att det gjort så. Men när man kräver ut det konstitutionella
ansvaret, skall man väl se efter att var och en får sin andel av
anledningen till att en sådan skada uppkommit.

Slutligen vill jag säga, att när man talar såsom herr Adelswärd,
som naturligtvis icke använder starka ord — eller kanske
rättare sagt är berättigad att använda starka ord, när han icke sitter
på de anklagades bänk — och använder uttrycket: Det är lumpet
av herr Lindman att framdraga mot utrikesministern, att förtroliga
handlingar och anteckningar av förre utrikesministern, som
icke borde utlämnas, äro utlämnade, då ber jag att få fråga herr

Onsdngen den 21) mnj, f. in.

47

Nr tö.

Adelswärd: Varför är det lumpet? Är det lumpet, att det är gjort,
eller är det lumpet, att det är sagt? Intetdera, mina herrar, tycker
jag. Jag tycker, att det är oriktigt att utlämna dem utan att
hava frägat mig, som är författaren. Jag tycker, att det icke kan
vara rätt att från uti ikesdepartementet utlämna handlingar, som
innehålla uttalanden av främmande diplomater i denna affär.

Till sist vill jag blott säga, att herr Adelswärd har fullkomligt
orätt, när han behagade uttala, att den första kommunikén var
oriktig. Nej, den var icke oriktig. Det fanns icke något oriktigt
i den. Den är riktig frän början till slut. Konstitutionsutskottet
säger, icke heller att den är oriktig, men att den genom den
analogi, som framställts, blivit vilseledande, men oriktig är den
icke.

Herr Larsson i Västerås: Herr talman, jag har begärt ordet,
för att också jag för min del skall få tillfälle att understryka vad
en del andra talare från konstitutionsutskottets sida här förut
framhållit. Vi hava allesammans varit i tillfälle att inom utskottet
taga del av de handlingar, som föreligga i detta ärende, och
jag ber då att till den siste ärade talaren fä säga, att dessa handlingar
ge otvetydigt vid handen, att icke endast herr Lindman
utan även hans närmaste företrädare i ämbetet haft särskilt påtaglig
anledning att fästa uppmärksamheten just vid denna telegramförmedling.
Jag vill icke närmare gå in på dessa förhållanden,
ty jag anser, att en sådan sak bör man behandla med en viss
hänsynsfullhet, och jag tror icke, att herr Lindman skall kunna
bestrida, att icke konstitutionsutskottet i detta fäll gjort det.

Herr Lindman klagade över, att vår nuvarande utrikesminister
utlämnat handlingar till konstitutionsutskottet, och att bland dessa
handlingar funnits anteckningar även av herr Lindman. Han menar
nu, att den nuvarande utrikesministern borde åtminstone ha
frågat herr Lindman, innan han lämnade ut dessa handlingar till
konstitutionsutskottet. Ja, jag undrar, om man icke får hålla den
nuvarande utrikesministern räkning för att han verkligen lämnat
konstitutionsutskottet alla de handlingar, som höra till detta
ärende, även om där funnos anteckningar av förre utrikesministern
Lindman. Ty är det så, att dessa anteckningar varit av särskilt
privat natur, förmodar jag, att herr Lindman icke lämnat dessa
anteckningar kvar i utrikesdepartementet utan behållit dem i sin
egen ficka. För övrigt kan jag — jag har nämligen haft tillfälle
att läsa dessa anteckningar — icke se, att de äro av den beskaffenhet,
att icke konstitutionsutskottet, som har till uppgift att
granska regeringens handlingar, också skulle kunna fä lov att taga
del av desamma. Jag tycker, att herr Lindman för sin del borde
kunna vara tillfredsställd med att konstitutionsutskottet icke dragit
dessa handlingar, som han åsyftar, inför offentligheten. Vad som
kommit fram av dessa handlingar, har ju herr Lindman själf fört
fram här i kammaren.

Jag nämnde, att såväl herr Lindman som hans närmaste före -

Ang. fullbordad

granskning
av statsråds
■protokollen.
(Korts.)

Nr «8. 48

Onsdagen den 29 maj, f. m.''

Ang. fullbordad

granskning
av statsrådsprotokollen.

(Fort!*.)

trädare i ämbetet haft särskild anledning att just fästa sig vid
denna sak. och jag ber att ännu en gång få understryka vad herr
Lindman själv framhöll i sitt anförande, nämligen att det har förekommit
ett telegram, och att han fått upplysning om att vederbörande
kabinettssekreterare icke visste vad telegrammet innehöll,
men fick klart för sig, att sådana förut fått gä, och då svarade
herr Lindman: »Ja, vi få väl låta det här gå då också». Let är
väl klart, att detta om intet annat — jag ber att få understryka
det som herr Branting förut framhöll — borde ha varit en särskild
anledning för herr Lindman att fästa närmare uppmärksamhet
vid denna telegramförmedling.

Jag ber, herr talman, att få instämma i yrkandet om att denna
anmälan måtte med gillande läggas till handlingarna.

Härmed var överläggningen slutad. Sedan herr talmannen
givit propositioner å de yrkanden, som därunder förekommit, beslöt
kammaren att med gillande lägga förevarande punkt till handlingarna.

Härefter begärdes ordet av

Herr Räf, som anförde: Ja, jag förstår nog, att herrarna i
många fall härvidlag skulle vara mest belåtna med att icke behöva
övergå till de reservationer, som finnas bifogade utskottsutlåtandet,
och jag tänker, att i detta avseende herr talmannen nästan skulle
vara mest belåten med att det bleve tyst om denna sak, då jag
tror, att han blivit uttröttad av de föregående långa diskussionerna,
och i synnerhet i den brådskande situation, som vi nu befinna
oss i, finner jag ytterligare en motivering för dessa herrarnas
känslor. Men detta motiv i sin ordning leder mig också till
den tanken, att herrarna måhända icke på något annat sätt skulle
få del av de papper, som föreligga i reservationen, varför jag anser
det vara ytterligare av behovet påkallat, eftersom herrarna icke
fått del av handlingarna inom själva utskottet, att nu säga
några ord.

Vidare skulle jag viljao säga, att vad jag här vill fästa avseende
vid är det, som rör Alands- och Finlandsfrågorna, och jag
tänker för min egen del uppehålla mig huvudsakligen vid det. som
rör Finlandsfrågan, och därvid fäster jag största avseende vid att
en hel del regeringsåtgärder som ha mera karaktär av ministerstyrelse
än av Kungl, Maj:ts åtgärder. Jag tror nämligen, att en
utav konstitutionsutskottets viktigaste uppgifter är verkligen att
bevaka regeringen, den må vara en vänster- eller högerregering,
så att den icke övergår till ministerstyrelse, i stället för att vara en
verklig regering enligt grundlagen. Och därvid tror jag mig stå
i full överensstämmelse med grundlagen i allmänhet. Och är denna
sak allvarlig, när det gäller inrikes frågor, blir det ännu allvarligare,
om ministerstyrelse vill göra sig gällande i utrikesfrågor.
Let kan under tiden trassla till sig på sådant sätt i dessa utrikes -

Onodagen det» 29 innj, f. in.

49 Nr Cfc

frågor, att (let inte blir någon möjlighet att lösa dem annat än
genom Alexandersvärdet.

Jag ber i dessa avseenden få fästa uppmärksamheten pa regeringsformens
olika bestämmelser. 1 1 § heter det, att »Sveriges
rike skall styras av en konung», i 4 § att »Konungen äger att allena
styra riket på det sätt denna regeringsform föreskriver», i 7
§ heter det, att »alla regeringsärenden, med undantag av sådana,
som i 15 § omförmäla»» — d. v. s. kommandomål — »skola inför
Konungen i statsrådet föredragas och där avgöras», och i fl § står
det: »Uti alla mål, som hos Konungen i statsrådet förekomma, skall
protokoll föras», och är det således tre olika protokoll, först det vanliga
protokollet, sedan det särskilda protokollet och vidare protokoll
i kommandomål. Allt detta, jämte det, som är föreskrivet i
ansvarighetslagen, har tillkommit för att söka förebygga ministerstyrelse
på vilket som helst område inom Kungl. Maj:ts räckvidd,
d. v. s. där han har att besluta. Därför heter det också uttryckligen
i ansvarighetslagen att ministären skall »Konungen råd giva
men ej jämte honom regera».

Om man nu ser igenom de handlingar rörande Finlandsfrågan,
som jag här kommer att sysselsätta mig med, påträffar jag Konungen
knappast i något av dessa ärenden, som dock tydligen legat,
före hos regeringens olika medlemmar, förrän den 5 mars. Om
vi besinna, hur tidigt dessa förhandlingar inleddes från finsk sida
angående de allvarliga saker, jag här tänker vidröra, nämligen
redan i slutet av januari månad, måste man bli förvånad över, att
de icke förr blivit föredragna inför Konungen.

Nu komma vi ihåg, hurudan situationen varit över huvud
taget under sista krigsåren. Det har varit så, att Sverige
varit den ledande staten i Skandinavien i alla frågor snart sagt.
Det är inte svårt för vilken riksdagsman som helst att se detta,
då vi komma ihåg vad som förekommit åtskilliga gånger, i synnerhet
här inom de slutna dörrarna. Under sådana förhållanden
var det helt naturligt också, att Finland skulle vända sig till Sverige
i första rummet för att bli erkänt som självständig stat och
det gjorde också Finland, och fick också i första rummet erkännande
från vår sida. Det låg mycket nära till hands, att då
Finland sedermera råkade i nöd, det också skulle komma till
Sverige med bön om hjälp i denna sin nöd. Hurudan den nöden
var och hur denna hjälp det begärde, var beskaffad framgår av
konstitutionsutskottets memorial sid. 40 och följande, och jag måste
därvidlag be att få relatera åtskilligt, som här förekommit, på det
att herrarna måtte få en inblick både i Finlands nöd och i den
hjälp det i det fallet begärde.

Ehuruväl landshövding Heikel kom med framställning till
regeringen redan den 21) januari, har jag åtminstone inte kunnat
finna någon bestämd uppgift om vad man begärde förrän den 18
februari. Finlands sändebud, statsrådet Gripenberg, ingav då en
framställning, som återfinnes på 41 sid. Han talar där först om
Finlands nödläge och nämner, att han »under upprepade samtal

Andra hammarens protokoll 191S. Nr 63. 4

Ang. fullbordad

granskning
av statsrådsprotokollen.

(Forts.)

Nr 63. 50

Onsdagen den 29 maj, f. m.

Ang. fullbordad

granskning
av statsrådsprotokollen.

(Forts.)

med Eders Excellens* — d. v. s. vår utrikesminister — framställde
»det ytterliga nödläge, vari vidsträckta delar av Finland nu befinna
sig». Han talar vidare om »de finländska skyddskårernas
bristfälliga utrustning», hur starkt däremot deras motståndare
voro beväpnade: »Rikligt försedda med artilleri, kulsprutor, pansarautomobiler
och pansartåg» och betonar »vikten av att de finländska
regeringstrupperna skyndsammast erhölle vapen och ammunition
i tillräckliga mängder». Han har vidare talat om, vad
han önskade i det här avseendet, nämligen att erhålla vapen från
Sverige och dessutom transitering av vapen och ammunition. Därvidlag
har den svenske utrikesministern, som han säger, uttalat
försäkringar om sympati och »avgivit dyrbara uttryck av deltagande»,
men herr Gripenberg säger, att »Finlands folk icke är
hjälpt därmed», och det kan vem som helst förstå, att det inte
skulle hjälpa emot de huliganer som då huserade i Finland.

Sedan talar han om ett samtal, som han haft med hans excellens
statsministern och säger, att av dessa samtal, där han begärde
att få inköpa vapen och ammunition och att transitera krigsmateriel,
»har jag nödgats draga den bestämda slutsatsen, att
kungl. regeringen icke kunde ställa i utsikt bifall därtill. Min
begäran om väpnad intervention besvarades av kung!, regeringen
med en förklaring, att kungl. regeringen vore villig medla i det
i Finland pågående kriget, vilken förklaring jag genast översände
till min regering.» Det första, som han alltså begärde var intervention.
Vilket svar den kung!, svenska regeringen har givit på
detta, framgår icke av det protokoll, som vi ha fått oss tillsänt
inom konstitutionsutskottet, och vi äga dock rättighet enligt 3b §
regeringsformen och § 38 mom. 3 i riksdagsordningen att inom
konstitutionsutskottet erhålla de förefintliga protokoll, som vi begära.
Emellertid är det alldeles tydligt hör, att för såvitt som
det är riktigt — och det kan ingen förutsätta annat än att vad
herr Gripenberg här uppgivit är riktigt — så har det måst äga
rum ett dubbelbeslut så att säga ibland ministrarna, om jag får
använda det uttrycket, ty jag kan inte tala om regeringen, då
jag inte har något regeringsprotokoll. Det ena beslutet går i
den riktningen, förmodar jag, att man icke ville tillåta någon intervention,
men om så verkligen är, vågar jag dock icke med bestämdhet
yttra mig, ty jag har inte några handlingar häröver.
Måhända skulle det kunna vara på det sättet, att man till äventyrs
tänkte något på en intervention men under förutsättning av
en föregående medling. Det vet jag emellertid inte. Vidare är
det klart, att för att någon, vare sig den ena eller andra av ministrarna
skulle kunna träda fram inför den finska regeringen med
ett förslag till medling, borde väl ett sådant medlingsförslag ha
varit behandlat av regeringen förut och beslut därom fattats, eller
kan man verkligen i utrikesftrenden gå och ställa fram sig på det
här sättet, som det här skett — jag vill inte säga till löje, då
jag talar om regeringsbänken, men vi skola i alla fall höra, hur
det gestaltade sig i Finland. Kunna ministrarna träda fram in -

Onmlugen den "JU maj, f in.

51 Nr (UL

för eu annan makt och göra ett sådant förslag, utan att Konungen a ny. full

är medveten om detta, utan att det blivit behandlat i statsrådet? f>°r>lad

Jag har inte något bevis för att det blivit behandlat i statsrådet.

Kanske jag sedan får det. Men har det inte hl i vit behandlat in- protokollen.
för Konungen, är det givet, att här måste ministerstyrelse hava (Forts.)
gjort sig gällande.

Som vi hörde vidare av herr Gripenbergs ord, har Sveriges
regering förklarat, att den vore villig att medla i det i Finland

pågående »kriget». Kriget, det är vad svenska regeringen kallar

— och det får den också lämpligt svar på från finländskt håll —
det uppror, som pågick i Finland. Statsrådet Gripenberg säger
vidare, att denna förklaring — och den måste sålunda ha varit
skriftlig — har blivit översänd till finska regeringen. Jag måste
således förutsätta och jag måste tänka mig, att det har varit papper
med, men vilka papper vet jag inte, och för övrigt, om det
inte funnits några papper, utan Sveriges ministrar börja på att
snart sagt utan papper kanske träda i förbindelse med andra makters
regeringar, hur kominer det då att gestalta sig, och på vad
sätt skall man sedermera kunna ställa respektive ministrar till ansvar
för deras handlingar, om de gå på på det sättet i Sveriges
namn. Jag begriper det inte, och enligt grundlagen finns det åtminstone
icke någon möjlighet härtill. På tal om den saken giver
emellertid den finska regeringen eller herr Gripenberg svar och
säger, att det är inte något krig, som pågår i Finland: »l)en kamp,
som utkämpas i Finland», heter det, »är icke eD klasstrid i egentlig
mening, den representerar icke en brytning emellan olika sociala
eller politiska åskådningar, utan en sammanstötning mellan å
ena sidan den lagbundna samhällsordningens, det parlamentariska
statsskickets och det lugna framåtskridandets representanter, samt
å andra sidan den rena terroristiska anarkien.» Jag följde mycket
noggrant med diskussionen härom i tidningarna den tid den pågick,
och jag tittade på vänstertidningarna och jag tittade på högertidningarna
och visste knappt, vad jag skulle tro, men när jag
läste denna statsrådet Gripenbergs förklaring, som var en officiell
handling, då måste jag ovillkorligen ställa mig på samma sida
som Finlands officiella representant. Han säger ytterligare, och
jag tycker, att det borde ha gått ministrarna genom märg och ben,
att »Finlands regering kan icke ett ögonblick vara betänkt på att
erkänna förbrytarligor, som våldfört sig å all gudomlig och mänsklig
rätt, som en krigförande part». Det är vad svenska regeringen
far till svar, och det förvånar mig inte ett ögonblick, att den fått
det svaret. Jag begagnar nu ordet regering, men jag skulle vilja
säga ministrarna, men det ligger så nära till hands det antagandet,
att det måste vara en regering bakom detta, då jag inte kan
begripa, huru sådana papper kunnat komma ut, om det inte varit
regeringen, som stått bakom, och därför blir jag vilseledd gång
på gång till att begagna uttrycket regering i stället för ministrar.

Herr Gripenberg säger alltså, att det gäller ingen krigförande
part, med vilken underhandlingar äro möjliga. Han säger vidare,

Är 63. 52

OiisJagcn dcu 29 maj, f. in.

Ang. fullbordad

granskning
av statsrådsprotokollen.

(Forte.)

att det är av rent tekniska skäl omöjligt att föra några underhandlingar,
ty de, med vilka man förde dessa mycket otäcka strider,
som då utvecklades där, sakna all erkänd organiserad enhetlig
ledning. De framstå icke såsom en bestämd organisation, utan
den ena var herre ena dagen och den andra den andra dagen. Med
vilken skulle således finska regeringen som sådan underhandla?
Och underhandla förresten med sådant folk! Jag tycker, att finska
regeringen härvidlag har givit ett mycket duktigt och träffande
svar. Inte är det upphöjande precis för några vissa vederbörande,
men det är på spiken det riktiga.

Han utvecklar vidare det förtvivlade läge, i vilket man befinner
sig och säger: »om icke snar hjälp erhålles, måste situationen
bliva förtvivlad. Hade de finländska regeringstrupperna omedelbart
efter fientligheternas utbrott varit i tillfälle att erhålla va Een

och ammunition i erforderlig grad, råder intet tvivel om vilen
kampens utgång blivit. Så har emellertid icke skett.» Han
erinrar vidare därom, att om Finlands regering icke får några vapen
eller någon hjälp i detta avseende, skall, oaktat de framgångar,
som den finska regeringen haft i norra Finland, dessa framgångar
snart bliva om intet, och han fäster därvid uppmärksamheten på,
att hela det sydliga Finland då innehades av huliganerna. Och
han slutar med dessa orden: »Varje dags dröjsmål medför oöverskådlig
fara, hundratals människors våldsamma undergång, tusentals
hems förhärjande, fruktbara trakters ödeläggande.»

Det var den situation, i vilken statsrådet G-ripenberg befann
sig den aftonen, och jag undrar, om han sov mycket den natten,
ty dagen därpå är han återigen hos regeringen och framställer
den hjärtslitande nöden inom Finland. Han säger nu, att sedan
den senaste framställningen blivit gjord, har behovet av krigsmateriel!
och dess ofördröjliga översändande än mera kraftigt
framträtt. Och vidare heter det i sistnämnda skrivelse: »Även
andra meddelanden, som i går kväll och denna dag till mig anlänt
från Finland, hava klart ådagalagt, att anskaffandet av vapen
och ammunition för de finländska skyddskårerna är en angelägenhet,
som icke tål det ringaste uppskov», och han anhåller därför
om omedelbart tillstånd att ur riket över Haparanda fä utföra
2,000 mausergevär, 100,000 patroner till dessa gevär samt 10
stycken kulsprutor ävensom att genom riket få transitera och till
Finland utföra 50,000 handgranater. Han meddelar till sist, att
han samma dag ingått till statens handelskommission med anhållan
om tillåtelse till denna export och transitering. Denna
ansökan blev sedan tillstyrkt av arméförvaltningens artilleridepartement,
som icke haft något att erinra mot bifall till densamma,
och även handelskommissionen tillstyrkte densamma den
22 februari, dock med reservation av riksdagsman Svensson, som
avstyrkte. Ja, det hade sannerligen icke varit stil i det hela,
om här icke den sista anmärkningen varit, att riksdagsman
Svensson avstyrkte denna framställning. Det hör nu till pjäsen,
höll jag på att säga, att samma dag, nämligen den 22 februari,

Onadagen den maj, 1’. in.

53 Nr <>&

utfärdade regeringen förbud mot handel med vapen inom Sveriges
like, vilket förbud trädde i kraft den 4 mars.

Nu kunna herrarna börja tröttna vid dessa redogörelse!-, men
jag tror verkligen icke, att herrarna läst igenom handlingarna så
pass grundligt, att icke en repetition här kan vara av behovet påkallat!,
och jag skulle därför kanske behöva gå igenom och referera
litet av herr Casiréns skrivelse till regeringen angående denna
sak. Denna skrivelse är förutom av herr Oastrén såsom särskilt
befullmäktiga! ombud undertecknad av fyra lantdagsmän från Finland,
enligt egen uppgift tillhörande fyra olika partier och representanter
för desamma samt därjämte — det är ju så, att när det
kniper, kommer bonden fram, och så är det även här — sju stycken
bönder. Denna skrivelse innehåller så hjärtevarma toner från
det gamla Finland, att oaktat jag icke kommer att behandla denna
skrivelse mera ingående, jag nu icke kan draga mig för att något
erinra om vad som där sägs. Det heter sålunda i denna skrivelse,
att Finland i 600 år varit förenat med Sveriges rike, och att det
därför kunde påräkna åtskillig sympati inom Sverige, och jag tror
verkligen, att härutinnan ha skrivelsens upphovsmän mango av
Sveriges folk pa sin sida. De säga vidare, att den våldsmännens
framfart, som Finland varit utsatt för, måste vara bekant i Sverige,
och de erinra om, att de medel, som våldsmännen använt i
Finland, ha varit våld, tortering, plundringar, mord och mordbrand,
och att det icke är möjligt att. framställa, huru fasansfullt
det gestaltat sig inom landet. Till på köpet söka huliganerna,
■säges det, att tillägna sig alla livsmedelsförråd och all tillgång
till näringsmedel för att pa detta sätt uthungra och förinta en de!
av de fredliga medborgarna samt tvinga andra till underkastelse,
och utan hänsyn ens till kvinnor och barn skulle på detta sätt eu
hel befolkning utrotas. Detta är visserligen icke något officiellt
papper, mpn det visar dock den situation, vari landet befann sig,
då dessa finska bönder och finska lantdagsmän vände sig till Sverige
i sin nöd. De tala också om — och detta bör skrikas in i
svenska öron två gånger — vilket folk det är, som finnarna härvidlag
haft att strida emot. Det är nämligen dels ur fängelserna
och tukthusen lössläppta, dels redan avstraffade brottslingar, vidare
ett 20,000-tal fullständigt demoraliserade s. k. vallarbetare, vilket,
såvitt jag kunnat utläsa texten, betyder ungefär detsamma som
våra svenska lösdrivare. Yi kunna tänka oss, huru det skulle gestalta
sig i Sverige land, om vi hade ett sådant sällskap att göra
med, och i vilka toner våra böner skulle ställas till dem, som då
möjligen skulle kunna hjälpa oss. Men, som sagt, jag får lov att
skynda med min framställning. Det säges vidare i nämnda skrivelse,
att det visserligen lyckats Österbottens svenska och finska
allmoge samt mellersta Finlands, Savolax’ och Karelens bönder
och arbetare att med beundransvärt hjältemod driva undan våldsmännen
ett stycke, men att, om de icke inom kortaste tid erhölle
behövliga vapen, ammunition och befälsledning, så skulle ett bakslag
återigen komma att inträffa, och de erinra härvid om en

Ang. fullbordad

granskning
av statsrådsprotokollen.

(Fort».)

*r 63. 54

Onsdagen den 29 maj, f. m.

Ang. fullbordad

granskning
av statsrådsprotokollen.

(Forts.)

svensk mans ord, vilken sagt, att en revolution i detta fall ingenting
annat är än ett gement förräderi mot de demokratiska idealen.
De anhålla slutligen om hjälp, »om sådan hjälp», som det heter,
»vilken icke synes kunna sätta varken Sveriges säkerhet eller dess
neutralitet i någon fara, en hjälp, som Sverige utan någon sin
egen skada borde kunna lämna, därmed befästande det goda förhällandet
mellan Sverige och dess nära grannland Finland, varom
Sveriges konung och hans excellens statsministern vältaligt
yttrat sig till Sveriges folk». Det är verkligen mycket i denna
skrivelse, särskilt i den del därav, som återgives å sid. 46, som
jag anbefaller åt riksdagsmännen att litet närmare se på, och jag
rekommenderar för övrigt utskottsreservanternas framställning rörande
såväl Finlandsfrågan som Ålandsfrågan till ett noggrant begrundande.

Jag skall nu emellertid icke vidare tala om herr Castréns
skrivelse, utan återgå till den framställning, däri herr Gripenberg
begärde om tillstånd att få utföra 2,000 gevär, 100,000 patroner
och 10 kulsprutor samt att genom riket få transitera 50,000 handgranater.
När nu regeringen tänkt på saken eller, såsom man
brukar säga på ett mera allmänt språk, legat på saken emellan
fjorton dagar och tre veckor, under det att det bränn, sa att säga,
i varje hörn i grannhuset och för övrigt även legat på den framställning,
som ingivits av landshövding Heikel redan den 29 januari,
drog regeringen äntligen för första gången fram denna sak
inför Hans Maj:t Konungen, och vi kunna här av framställningen
å sid. 48 i de föreliggande handlingarna se, med vilken hast ärendet
därvid behandlades.

Det gällde för det första licens för transitering genom Sverige
av 50,000 handgranater. Beträffande denna sak hemställde utrikesministern,
att den måtte förklaras vilande. Det gavs således icke
något bestämt besked åt vare sig det ena eller andra hållet, utan
saken skulle förklaras vilande. Men varför skulle man behöva
vila på saken ytterligare efter dessa fjorton dagar eller tre veckor?
.ro, man skulle höra efter i Danmark, om granaterna kunde bliva
fyllda därstädes samt huru den danska regeringen ställde sig till
denna sak. Under tiden skulle Finland vara i ovisshet om, huruvida
tillstånd till transitering komme att lämnas eller ej, även
om granaterna kunde bliva vederbörligen fyllda i Danmark. Den
danska regeringen ställde sig för sin del välvilligt till saken, och
det hade väl då varit bättre, om den finska regeringen hade vetat,
huru den svenska regeringen ställde sig, om den skulle tillåta
transiteringen eller ej, ty då hade den finska regeringen bättre
vetat, huru den borde uppträda i Danmark.

Beträffande de 2,000 gevären och 100,000 patronerna samt de
10 kulsprutorna, säger hans excellens utrikesministern, att lian
tillsport statsrådet Gripenberg, huruvida denna ansökan hade
aktuell betydelse. Ja, må tro det, i den situation, vari Finland
var, kunde man fråga, om en dylik transitering var av någon
aktuell

Onsdagen den 99 maj, f in.

N r G3.

utrikesministern menade med detta, och det framgår har, att han
menade, huruvida ifrågavarande vapenparti vore inköpt. Härpå
har statsrådet Gripenberg meddelat, att eu del gevär och patronel''
vore i finska beskickningens ägo, dock icke till så stort antal, som
ansökningen avsåge, samt att underhandlingar om inköp av kulsprutor
påginge. Då säger hans excellens utrikesministern: »Jag
tillåter mig med anledning härav hemställa, att Eders Kungl.
Maj:t måtte bevilja statsrådet Gripehberg licens för export frän
Sverige av 2,000 mausergevär, 100,OoO patroner samt 10 kulsprutor
eller rekylgevär, under förbehåll, att licens ej må begagnas innan
ifrågavarande vapenpartier äro av statsrådet Gripen berg förvärvade,
så att transporten av hela partiet kan ske samtidigt». Detta är
också en leveransförutsättning. Det vill säga, man måste ha hela
partiet inköpt och sända detsamma på en gång för att kunna få
tillstånd till transitering genom Sveriges land. Vad hade då statsrådet
Gripenberg att göra? Jo, han hade att försöka köpa in
vapen, så att han fick den fulla kvantiteten. Men herrarna torde
erinra sig, vad jag här förut sagt, nämligen att den 22 februari
utfärdade Kungl. Maj:t en förordning varigenom vapenköp och
vapenförsäljning inom Sveriges land förbjöds, och denna förordning
trädde i kraft precis dagen innan den, statsrådet Gripenberg med
anledning av Kung]. Maj:ts förenämnda beslut ålades sä att säga
att köpa vapen. Jag vill fråga: var skulle herr Gripenberg under
sådana förhållanden köpa vapen för att komplettera sin sändning
genom Sveriges land? Detta påminner mig om Leonidas, när han
sade till perserna: kom och tag dem! Men det var dock ett hjältemodigt
»kom och tag dem» från Leonidas sida, men såvitt jag kan
förstå, ligger det något helt annat i regeringens ord här: kom och
tag dem! Jag vill icke säga vad det är eller vad det luktar av,
men icke luktar det något av Leonidas hjältemod.

När jag gått igenom allt detta, förundrar det mig sannerligen
icke ett enda smul, att det verkligen börjar att mulna vid den
östra horisonten, och jag befarar, att de dimmor, som för närvarande
lägra sig över Bottenhavet, bliva mycket svåra att skingra,
och dessa dimmor torde, under den närmaste tiden åtminstone,
komma att tjockna allt mer och mer, och om och när detta inträffar,
förvärras ställningen allt mer och mer. Jag kan icke
finna detta vara annat än en frukt av vad jag, till dess jag erhållit
närmare upplysningar, vill kalla ministerstyrelse i Sveriges
land.

Nu ha reservanterna här uttalat sig på ett sådant sätt, att
jag måste till alla delar instämma i de kommentarier, som de här
göra; jag har hittills ju blott refererat vad som framträder i reservanternas
framställning. De säga här, och det måtte väl vara
auktoriteter, som stå bakom: »Det har härvid till en början ur
formell synpunkt väckt vår synnerliga uppmärksamhet, att —
frånsett protokollen för ovan berörda licensansökningar rörande
artiklar av i huvudsak icke militär natur —», vilka licensansökningar,
som äro beviljade den 1, 8, 12 och 15 februari, jag här icke ingått

Ang. fullbordad

granskning
av statsrådsprotokollen.

(Forte.)

Nr 63. 56

Onsdagen den 29 maj, f. ni.

Ang. fullbordad

granskning
av statsrådsprotokollen.

(Forts.)

på, då de icke alls ha med den föreliggande saken att göra, »före
den 5 mars varje protokoll i statsråd, särskilt protokoll eller protokoll
i kommandoväg saknas» — det är just vad jag påtalat redan
från början — »i fråga om de från finsk sida dittills gjorda framställningarna,
de från svensk sida på dem lämnade svaren eller i
övrigt med anledning av dem vidtagna åtgärderna».

Vidare säga reservanterna: »Hela det ställningstagande till
det finländska frihetskriget, som i dessa hänseenden allt ifrån
dettas början och till den 5 mars kännetecknat den svenska regeringen
eller vissa av statsråden, har sålunda ägt rum under för
vår författning okända» — men icke blott detta, utan än mer —
»och otillåtna former av ministerstyrelse.» Detta är bekräftelsen
på vad jag förut uttalat. Vad som här mest stött mig i detta
avseende har varit den osäkra hållning, som genomgått hela regeringens
samt ministrarnas uppträdande, åtminstone ända till den
5 mars.

Man må besinna, i vilken ställning finnarna befunno sig. Det
hade varit mycket bättre, om de fått ett bestämt nej eller ett ja,
än att träffa på denna vajande tillställning, som de egentligen
icke visste vad den innebar. Vi må besinna, i vilken ställning de
voro och vilken begäran de framställde och hurusom de på denna
tingo ett svar, som kunde tydas både hit och dit. Det är ungefärligen,
som om det brunne i mitt hus där hemma och jag skulle
gå till min granne och säga till honom: kom för all del och hjälp
mig, det brinner i mitt hus, eller om det vore rövare, som huserade
i mitt hus, och jag anropade honom om hjälp, och han därpå
svarade: ja, jag skall tänka en liten smula på saken, jag vill tänka
på, hur förhållandet är mellan oss och om jag kan komma ut för
någon risk, om jag tilläventyrs sticker in ett finger i huset för att
rädda någon av dess medlemmar, ty är det så, vill jag icke riskera
något det allra ringaste; men kan jag göra det utan någon som
helst risk, så för afl del, då skall jag gärna infinna mig. Om en
person handlar på det sättet, vill jag i detta sammanhang endast
uttala det omdömet, att det icke vore så värst modigt handlat av
denne person. Om det däremot vore fråga om en person, som även
med någon risk verkligen ville deltaga i räddningsarbetet och
rädda min hustru och mina barn, så skulle lag vara honom tack
skyldig.

Jag vill säga, att denna regerings osäkra hållning har varit
till oberäkneligt men, ja, såsom utskottsreservanterna här säga,
till skada, »för Sveriges nuvarande ställning och Nordens framtid».
Jag instämmer till fullo med reservanterna, då de å sid. 52 säga,
att resultatet av den svenska regeringens politik måste ha blivit,
att »antingen skulle den finska friheten åter duka under, eller skulle
Finland nödgas söka hjälpen från annat håll och därmed ledas in
i andra intressesfärer än de svensk-nordiska. Den ödesdigra betydelsen
för Sveriges framtid av båda dessa alternativ behöver
här ej närmare utvecklas. Den knyter sig till frågor av vital
vikt för rikets framtida säkerhet, för dess och Finlands ställning

O ii Bilagen den JO maj, f. in.

Nr (W.

i Norden, för Sveriges många och djuptgående intressen i olika
Östersjöfrågor, för en lyckosam lösning av Ålandsfrågan in. no.».
Tv jag vill betona att Ålandsfrågan står i allra närmaste sammanhang
med Fiol andsfrågan och därför mycket väl kan avhandlas
tillsammans med denna senare, låt vara att det kanske formellt
icke är så riktigt.

Det säges vidare i utskottsreservanternas framställning: »Den
principiella ståndpunkt statsrådets ledamöter intogo» — ja, jag
har verkligen rivit mig i huvudet några gånger och frågat niig,
om de intagit någon principiell ståndpunkt alls i frågan, såvida
man icke med principer får förstå ungefär vad som helst — »till
sådana Finlands böner om hjälp, vilka kunnat uppfyllas utan någon
fara för Sveriges neutralitet, hava därför enligt vår uppfattning
länt riket till allvarligt men».

I närvarande stund kunna ju herrarna en liten smula reflektera
över, vad det hade gjort, om finnarna t. ex. hade fått dessa 2 000
gevär, dessa 100 000 patroner, dessa 50 000 granater och 10 kulsprutor.
Hade vi då stått i någon som helst farligare ställning
till Europa, än vad vi göra i närvarande stund? Nej, det hade
vi förvisso icke gjort. Jag vill fråga, från vilket hall vi verkligen
skulle ha blivit hotade på grund av dessa 2 000 gevär, 100 000
patroner, 50 000 granater och 10 kulsprutor.'' Tror någon kanske,
att Ryssland skulle ha kommit för att överfalla oss eller att Tyskland
eller någon annan makt över huvud taget skulle i närvarande
stund ha gjort oss något? Men vad som nu är inskrivet i historien
med hänsyn till Finland låter icke rubba sig i överskådlig
tid, och ■herrarna skola få se, att det icke länder till någon lycka
för Sveriges land, åtminstone så till vida, att det skall dröja några
årtionden, innan vi komma i en sympatisk ställning till detta, vårt
gamla broderfolk, och den sympati, som vi eljest hade haft att
påräkna från Finland, hade vi så väl behövt i dessa dagar. Det
hade varit vackert att ha ett enigt Skandinavien, Finland—Sverige—Norge—Danmark,
och då hade vi verkligen kunnat utgöra
en makt i Norden, medan däremot ett söndrat Skandinavien, som
helt säkert blir följden av vårt uppträdande i denna fråga, icke
kommer att bli så betydelsefullt, som ett enigt uppträdande skulle
ha varit.

Med anledning av allt detta har jag också gått med på reservanternas
slutmening om anmälan enligt § 107 regeringsformen,
och trots allt vågar jag yrka, att reservationen måtte med gillande
läggas till handlingarna. Jag tror, att eftervärlden och kanske
hela Sveriges folk, åtminstone en stor del därav, skall ställa sig
på den sidan, att det varit önskligt, att detta kommit fram i andra
kammaren här i dag. Det kunde möjligen i någon mån bidraga
till att förtaga det sorgliga intryck om oss, som dessa handlingar
ha lämnat i de finska bygderna.

Vidare yttrade:

Herr Vennerström: Jag har icke heller för min del kunnat

Ang. fullbordad

granskning
tv statsrådsprotokollen.

(Korta.)

Är 63. 58

Onsdagen den 29 maj, f. m.

Ang. fullbordad

granskning
av statsrådsprotokollen.

(Forte.)

helt. gilla regeringens handlingssätt i denna fråga. Då jag emellertid
haft nöjet vara siste suppleant inom konstitutionsutskottet,
har jag icke där kunnat deltaga i fattande beslut uti denna fråga,
men om jag det kunnat göra, skulle från min sida ha förelegat
påpekanden i tvenne avseenden beträffande regeringens och speciellt
en av ministrarnas ställning till Ålandsfrågan. Det är ju
tämligen uppenbart, att min anmärkning i sådant fall icke skulle
rikta sig mot själva den hjälp, som lämnats från Sveriges sida till
Aland. Jag anser, att det är eu synnerligen behjärtansvärd sak
och att det är Sveriges i detta fall säkerligen enhäliiga folkmening,
att lämnande av hjälp till Ålandsbefolkningen borde på en för
Sverige gagnande väg komma till stånd. .Min anmärkning skulle
i. stället gälla själva sättet för denna hjälps lämnande, och jag
riktar. i detta fäll anmärkningen huvudsakligen gent emot herr
sjöministern.

Jag måste då först från rent demokratisk synpunkt instämma
i det från. reservanterna här gjorda påpekandet om det synnerligen
ofullständiga ^skick, vari den s. k. blåa boken i Ålandsfrågan utredigerats.
När denna blåa bok framlades, hade allesammans den
uppfattningen, att nu fingo vi äntligen alla dokument på bordet,
nu visste vi allesamman vad som förelegat, nu fanns ingenting dolt,
ingenting skevt, utan nu förelåg den klara sanningen i Ålandsfrågan,
och regeringens ställning i densamma var äntligen framlagd
för riksdagens ledamöter.

När vi emellertid senare granskat de olika dokumenten, ha vi
till vår synnerligen stora häpnad funnit, att framställningen i den
blåa boken är i avsevärda delar dels ofullständig, dels skev och
missvisande. Man måste därför säga, att denna blåa bok kommit
i samma misskredit som alla dessa olika blå, gula, grå och röda
böcker, utgivna av de olika krigförande staternas diplomater nu
under krigets lopp, kommit i. Då man gått igenom dessa böcker,
har det varit ett rent Herkulesarbete att ur aktstyckena utleta
den rätta sanningen, och det är nästan någonting i samma väg
med den svenska regeringens blåa bok i Ålandsfrågan. Det har
från regeringspartiernas sida jämt och ständigt hävdats, att man
icke får förfalla till någon hemlig diplomati. Man borde därför
här från regeringens sida lägga fram dokumenten i sin helhet på
bordet i enlighet med den ståndpunkt, som icke minst de svenska
vänsterpartierna städse synnerligen bestämt, och detta med rätta,
för sin del hävdat. . Men då är det minst sagt ivppseendeväckande
att denna demokratiska regering, som skulle vara en regering mot
den hemliga diplomatien och mot allt dess smussel med korten,
när den vid sitt redigerande av den första samling utrikespolitiskt
sett betydande aktstycken,, som den utger, förfaller just till samma
advokatoriska finesser, av vilka den gamla ökända hemliga diplomatien
jämt och. ständigt begagnat sig. Man skulle nästan här
kunna önska utgivandet av en kompletterande blå bok, som skulle
vederbörligen tillrättalägga, vad som saknats i den blåa bok, som
regeringen förut framlagt i denna fråga. Och vad som är ännu

O ii 8<1 ngen deu ~(J maj, f. in.

mera uppseendeväckande, är ilen omständigheten,_ att just den av
regeringens medlemmar, nämligen sjöministern, vilken i egenskap
av riksdagsman förut inom den svenska riksförsamlingen kämpat (
mest energiskt mot den hemliga diplomatin och för de öppna och
klara vägarna, haft ansvaret vid utredigeringen av denna blåa
bok och därvid i hög grad frångått den öppna och raka vägens
politik.

Men detta är ju en mindre betydelsefull anmärkning, vid sidan
av den mera betydelsefulla anmärkning, som kan riktas mot att
vid bestämmande av Ålandsexpeditionen en ganska avsevärd förskjutning
i dess verkliga syftemål skett under utvecklingens gång.
Meningen var från början,“att det skulle vara enbart en rent humanitär
expedition, som skulle hjälpa dels svenskarna på Aland,
dels ålänningarna att, om de så ville, överflytta till vårt eget land.
Nu har skett eu betydande förskjutning från expeditionens rent
fredliga och humanitära karaktär fram till en mera äventyrlig och.
jag skulle kunna säga, nästan krigisk karaktär. Den har fatt en
fläkt över sig av interventionspolitik, som man aldrig skall kunna
komma ifrån, därför att man vid sidan av de humanitära synpunkterna
även låtit vapnen ingripa på ett sådant sätt, ^som länt Sverige
till men och som under mindre gynnsamma förhållanden skulle
ha länt vårt land till ofantlig stor skada. När man iakttager, att
utsändandet av pansarbåten Tor ägde rum, utan att det täcktes
av något regeringens beslut, alltså skedde på sjöministerns eget
kommando, när man därjämte iakttager, att omformningen och utvidgningen
av expeditionens karaktär till att bliva ett väpnat^ ingripande
utanför Sveriges område i början skedde, utan att något
beslut förelåg från regeringens sida i sådant avseende, måste man
däremot rikta en synnerligen bestämd och av sakliga skäl säkerligen
högst påkallad anmärkning.

Nu skulle någon kunna säga, att den omständigheten, att beslutet
i detta fall icke fattats av regeringen själv, utan frågorna
handlagts enbart av sjöministern, vore en betydelselös formalitet,
som strängt taget vore av synnerligen liten vikt. Jag skulle icke
ha fäst mig vid frågan om det varit en betydelselös formalitet,
men det är det icke. Det är icke en struntfråga, utan det är eu
sådan fråga, på vilken Sveriges välfärd har legat under Ålandsfrågans
mest brännande tidsskede. Det kan aldrig bestridas, att
genom denna expeditions omvandling från att hava uteslutande en
rent fredlig karaktär till att erhålla en mera krigisk sådan har
Sverige kommit i en ställning till vissa andra stater, som har för
Sverigeö del åstadkommit icke så liten olägenhet. Just i denna
expeditions omvandling ligger en stor del av anledningarna därtill,
att Sverige kommit i en synnerligen hård konflikt,, med det
s. k. vita Finland. Därjämte är väl känt, att genom Alandsexpeditionens
utveckling i väpnad riktning även åstadkommits en betydande
misstämning i förhållande till det röda Finland och i
förbindelserna till den ryska republiken. Därjämte skulle man
kunna våga säga, att det är obestridligt, att omförmningen av ex -

Xr flit

Ang. fullbordad

granskning
iv statsrådsprotokollen.

(Korta.)

>r G8. iiO

Onsdugen den 29 uiaj, f. »n.

Ang. fullbordad

granskning
av statsrådsprotokollen.

(Forts.)

peditionens karaktär föranlett eller, för att använda ett milt ord.
medverkat till att den tyska Alandsexpeditionen åtminstone så
snart kom till stånd. Det borde väl vara ett intresse för Sverige
självt, att när denna expedition omvandlades från att äga uteslutande
fredlig tonvikt till att få en mera krigisk sådan, man då
åtminstone underrättat åtskilliga stater därom och speciellt Tyskland,
så att icke något missförstånd på denna punkt kunde uppkomma.
Nu har icke något sådant underrättande kommit till
stånd, och man kan därav draga den slutsatsen, att kanhända
iysklands ankomst med sin expedition till Alandaöarna skett med
denna snabbhet därför att Tyskland i brist på kännedom om frågans
läge anade, andra avsikter än från svensk sida verkligen förelåg.
Och vad Alandsöarna i Tysklands händer innebär för Sveriges
vidkommande, da ju den svenska huvudstaden skulle befinna
sig inom området för de tyska långskjutande kanonerna, är en
sak, som vi alla i Sverige äro tämligen eniga om.

Detta är nu vad denna expeditions utvidgning obestridligen
bär åstadkommit. Men man skulle kunna fästa uppmärksamheten
hven därvid, att den kunde ha åstadkommit oändligt mera skada
och fara för vårt eget land. Om icke herr sjöministern i denna
fråga hade åtnjutit uppenbart understöd av vår herre, ty Guds
försyn har uppenbarligen varit på hans sida, så hade av expeditionens
omformning kunnat åstadkommas, att även Sverige måhända
indragits i krigiska äventyr. Vi ha tangerat gränsen till
krig synnerligen nära, och om vi läsa den blåa boken med kompletterande
tillägg, så finna vi att krigets damojdessvärd vilat
tungt, över Sveriges huvud under de mest farliga Ålandsdagarna.
Jag vill i detta fäll tillåta mig att något hänvisa till vissa uttalanden
om hur farligt läget var och hur nära vi voro krigiska förvecklingar,
med de väpnade trupperna på Åland vissa dagar.

Vi kunna börja med den 17 februari. Då kom det telegram
från Åkermark och Starck, däri det säges, att man befarar sammandrabbningar,
och han frågar, om kraftåtgärder fä vidtagas till
Alandsbefolkningens skydd. Gar man vidare till den 18 februari,
som är den mest brännande dagen, så finner man ett telegram, där
Starck säger: »Ett kompani med kulsprutor önskvärt genast. Närvaro
av trupper skulle säkert påskynda^ förhandlingarna.* Sedan
är det. ytterligare ett telegram från Åkermark, där det heter:
»Ytterligare .svenska trupper böra hållas beredda att avsändas till
Åland för mitt och befolkningens skydd.» Starck tillägger: »Med
anledning av ovanstående anhålles enträget om det begärda kompaniet,
om transportfartyg för att i nödfall kunna härbärgera
flyktingarna, samt att ytterligare trupper hållas i beredskap.»
Sedan ytterligare från Starck: »Mera makt bakom önskvärd.» Sedan
på grund av dessa formliga nödrop, som visa, hur brännande
läget var och hur nära den krigiska konflikten varit, kommer regeringens
beslut den 18 februari, då man utsänder 125 man med
officerare och underofficerare och därjämte 8 kulsprutor.

Går man sedan vidare, så ledde förhandlingarna så småning -

61 Nr (US.

Oondugcn den 29 maj, f. in.

om till det bekanta Älandsfördraget, men av vad man där åtog
sig från Sveriges sida var åtskilligt sådant som skulle kunna även
detta inrycka Sverige i krigiska äventyr. Jag vill hänvisa till
sid. 34 av detta dechargebetänkande, där man redogör för vissa
telegram, som kommo från Ålandsunderhandlarna den 25 och den
27 februari och som vittna vad de åtaganden, man gjort, skulle
kunnat medföra för Sveriges land. Bär kom ett telegram från
Starck den 25 februari: »Med anledning av ankomsten av nya
rödgardister hava åtgärder vidtagits. Det är möjligt, att våld
maste komma att användas.» Den 27 februari hade finnarna landstigit
och lämnat protest. Som svar meddelades, att »protesten
lämnades utan avseende, och att kommissarierna ej komme att
emottagas, varjämte en varning tillfogades mot ytterligare transporter
till Åland, då dessa komme att vid stranden emottagas av
väpnad svensk trupp». Sedan vidare den 27 februari: »Lugnt hittills.
» Starck meddelar /lock att »våldshandlingar icke uteslutna
från röda gardets sida. Åtgärder vidtagna för att möta desamma».
När vi läsa dessa telegram, se vi återigen, hur denna expeditions
omformning har steg för steg gått till en sådan punkt, att den
väpnade konflikten, d. v. s. gjutandet av svenska mäns blod utan
för Sveriges område har vant eu synnerligen nära till hands liggande
fara.

Sedan ingår i Älandsfördraget i, om jag icke missminner mig.
punterna 3 och 4, att den på Åland befintliga ryska egendomen
icke under några omständigheter får beslagtagas eller skingras
eller användas, utan den skall tagas under bevakning av dels
Ålands lokala myndigheter och dels det från Sverige enligt riksdagens
beslut på regeringens hemställan avsända vaktmanskapet.
Men vad detta åtagande innebar, som riksdagen för sin del godkände
nästan på grund av överrumpling från regeringens sida. ligger
i öppen dag. Om tyskarna, när de kommo till Åland, jag vet
icke hur de handskats med den ryska statens egendom, om den
förskingrats eller använts eller lämnats fullständigt orubbad —
hade rubbat denna egendom, hade beslagtagit eller begagnat densamma,
hur skulle då de svenska vapnen ställt sig till den tyska
militärmakten, som uppträtt så på Ålandsöarna? Då fanns tackvare
fördraget icke mer än två möjligheter. Antingen hade svenskarna
den utvägen att hålla sina ord och löften och använda
svensk militär till väpnat motstånd mot tyskarna, i vilket fall
Sverige råkat i krigisk konflikt med Tyskland och begått formligt
nationellt självmord. Eller också hade Sverige den utvägen
att icke hålla sitt avtal, d. v. s. underlåta att med vapenmakt
garantera integriteten av den ryska statens egendom. I sådant
fall bröt man avtalet och undvek den krigiska konflikten och räddade
vårt eget land.

Jag måste på dessa skäl anse, att anmärkningen på denna
punkt varit synnerligen starkt sakligt motiverad gent emot sjöministern.
Den hade säkerligen även kommit, om icke konstitutionsutskottets
majoritet hade tillhört samma parti som herr Palm -

Ang. Jullben''
dad
granskning
av statsrådsprotokollen.

(Fort*

Xr 68. 62

Onsdagen den 29 maj, f. m.

Ang. fullbordad

granskning
av statsrådsprotokollen.

(Forts.)

stjerna och den .sittande regeringen gör. Hade så icke varit fallet,
hade för visso anmärkningen kommit, men nu kom den icke därför
att majoriteten i utskottet är av samma politiska mening som
herr Palmstierna. Och jag djärves säga, att här råder ett så
ohejdat partisinne, att granskningen inom konstitutionsutskottet i
vanliga fall förvandlas till en fullständig parodi, som det snart
icke längre är någon mening att ytterligare vidmakthålla. Man
gör granskningen till ett partipolitiskt spel, ty är det en högerregering,
då gör vänstern mesta möjliga anmärkningar och samtliga
högermän söka skydda regeringen, och är det en vänsterregering,
gör högern mesta möjliga anmärkningar och vänsterns män
söka skydda regeringen. Men sanning och rätt komma på varje
punkt till korta. Det är enbart partisinnet, som råder, då det
gäller att nagelfara vad som gjorts och icke gjorts från den fungerande
regeringens sida, Så gör man även i detta fall. Man
hänger ett par av högerministrarna på alldeles samma grunder
och för alldeles samma brott, för vilket samma majoritet och samma
andra kammare äro beredda att släppa sjöministern.

Jag vill hänvisa, till att majoriteten av utskottets ledamöter
den samlade regeringsvänstern, beslutat tvenne anmärkningar, enligt
min mening fullt befogade, gent emot två av högerregeringens
ministrar. Dels i ullfrågan, mot herr Åkerman, där det star på
följande sätt i utskottets betänkande: »Vad utskottet funnit särskilt
anmärkningsvärt är emellertid det förhållandet, att beslutet
om bifall till ansökningen icke har fattats av Kungl. Maj:t i
statsrådet, utan av departementschefen ensam, på så sätt, att denne
under hand till t. f. chefen för intendentsdepartementet riktat
en anmodan att utlämna det ifrågavarande ullpartiet. Denna form
för ärendets behandling kan utskottet icke finna tillfredsställande.
Frågan, huruvida och på vilka villkor utlämnandet borde äga rum,
var otvivelaktigt av den grannlaga beskaffenhet och den betydelse
i övrigt, att det enligt regeringsformens föreskrifter icke tillkommit
departementschefen att ensam därom besluta.» Så tillägger herr
Sterne, d. v. s. regeringens partiadvokat i denna fråga, under den
gångna dechargedebatten, att herr Åkermans handläggning av frågan
utan beslut från regeringens sida har varit av den mest sorglösa
art, och herr Sterne fällde det ordet, att det var ett typiskt exempel
på en renodlad ministerstyrelse. Sedan komma vi till anmärkningen
mot herr Lindman och Luxburgsaffären, där utskottets
majoritet säger på följande sätt: »Det har slutligen också synts
utskottet anmärkningsvärt, att frågan om sättet för den s. k. telegramafrärens
avveckling, vilken var av den ömtåliga och för
Sveriges förhållande till främmande makter betydelsefulla natur,
att den förtjänat att upptagas till behandling i statsrådet, uteslutande
handlagts av vederbörande departementschef.» dag instämmer
till fullo i vad som sagts. Eu anmärkning på de punkterna
var befogad, och det var riktigt, att andra kammaren med gillande
lade desamma till handlingarna. Men ställer man sig pa den
ståndpunkten, då vill jag till herrar ledamöter av regeringsvän -

Onsdagen den 29 maj, f. in.

<>3 Nr (iil

steril rikta den frågan : är det då icke absolut nödvändigt, att man
här intager samma ställning, då det gäller en av den nuvarande
regeringens ledamöter? Ställer man sig på den plattformen i det ena
fallet, då kräver sanningen och rätten, att man ställer sig på samma
ståndpunkt, då det gäller granskningen av handlingar av vänsterregeringen
och vänsterns egna regeringsombud. Man talar om
grannlagenhet, om ömtåliga och betydelsefulla frågor. Ja, det är
alldeles riktigt, men är frågan om utlämning av ullpartierna mera
grannlaga, ömtålig och betydelsefull än frågan om eu sådan omformning
av en fullständigt fredlig expedition, att den kunnat
leda till att svenska trupper offrats utanför Sveriges område? Jag
vill framställa den frågan: är herr Lindmans försumlighet att icke
föredraga den nämnda kommunikén i statsrådet än mera grannlaga,
mera ömtålig och betydelsefull fråga än den, att man från herr
sjöministerns sida icke låtit de handlingar, som av honom vidtagits,
täckas av vederbörligt beslut av det samlade statsrådet?

Jag måste därför utan tvekan ställa mig på den ståndpunkten,
att oin de anmärkningar, som framställts mot herr Lindman och
herr Åkerman, äro giltiga, så äro också de anmärkningar giltiga,
som riktats mot herr Palmstierna på den grund, att hans handlingar
icke täckts av beslut i statsrådet. Och jag är viss om
att om det varit en högerregering, som handlat sä, en dylik anmärkning
genast skulle vunnit gillande. Jag djärves påstå, att
om vi haft en regering Hammarskjöld och någon av dess ledamöter
handlat som den nuvarande sjöministern, herrarna av regeringsvänstern
skulle ha gått så långt, att de till och med sökt anställa
ett riksrättsåtal. Nu har emellertid regeringsmajoriteten voteringsraakten
och kan naturligtvis med användning av densamma bilda
en sköldborg kring sjöministern och skydda honom för påföljderna
av samma försummelse, för vilken man i dag fällt före detta ministrar,
tillhörande den gångna högerregeringen. Men jag skulle
vilja uttala den förmodan, att de tider mabända varda kommande.,
då regeringsvänstern själv innerligt beklagar den ställning man i
denna fråga intagit inom utskottet och som man naturligtvis
kommer att intaga inom kammaren. Ty här har man givit ett
prejudikat på hand. Om denna ministär viker — den är ju icke
evig — om vi få en aktivistisk högerregering, då har den nuvarande
samlade regeringen och regeringsvänstern givit på hand, att
en av högerregeringens medlemmar har rätt att utan anmärkning
från andra kammarens, från den samlade demokratiens sida, utan
att hans handlingar täckts genom beslut av statsrådet, vidtaga
åtgärder, som skulle kunna indraga Sverige i krigiska äventyrligheter
med främmande land.

Hans excellens herr statsministern Edén: Herr talman, mina
herrar! Det har, skulle jag tro, hittills icke förekommit, att från
statsrådsbänken svar avgivits på de anmärkningar, som inom
konstitutionsutskottet endast framkommit reservationsvis. Den nuvarande
regeringen har emellertid den uppfattningen, att där om -

Ang. fullbordad

granskning
av statsrådtprotokollen.

(Forts.)

Nr 63. 61

Onsdagen den 29 inaj, f. m.

Ang. fullbordad,

granskning
av statsrådsprotokollen.

(Forts.)

ständigheterna äro sådana, att det är möjligt, och anmärkningarnas
vikt är av den betydelse, att de äro förtjänta av ett bemötande,
något hinder icke bör ligga för att ingå i ett uttalande även med
anledning av reservationerna. Det är nämligen vår uppfattning,
att när nu denna form för den konstitutionella ansvarigheten finnes
i Sverige, så föreligger ingen egentlig anledning, varför icke ett
statsråd skulle kunna ingå i vad. man plägar kalla ett svaromål
även under diskussionen om en reservation.

Ett dylikt fall, där ett yttrande från vår sida kan vara föranlett,
föreligger i 4e reservationer till konstitutionsutskottets
memorial, som angå Ålands- och Finlandsfrågorna. Och eftersom
de i dessa frågor framställda anmärkningarna äro riktade mot
ministärens politik i dess helhet — även om av kanske icke oförklarliga
anledningar den sista talaren turnerade dem särskilt mot
en medlem av ministären — så skall jag taga mig friheten-att å
regeringens vägnar avgiva svaret. Därvid förbiser jag visserligen
icke, att här kunde förefinnas särskilda skäl att icke upptaga eu
debatt från regeringens sida. Först och främst den omständigheten,
att vad här nu diskuteras med anledning av dessa reservationer
har förut diskuterats inom båda kamrarna och i synnerhet
inom denna kammare vid upprepade tillfällen, om också i andra
former, så att något nytt material av verkligt saklig betydelse
knappast kan anses ha framkommit. Det andra skälet är den natur,
som dessa frågor äga, det förhållandet, att de fortfarande äro
i hög grad aktuella och att det måste vara ömtåligt att på nytt gå
in på dem vid en tidpunkt, då saväl vår ställning till Finland
som även speciellt Ålandsproblemet alltjämt står, såsom alla veta
under behandling. — När jag nu dock tar till orda, så vill jag
därföre i varje fall säga ut, att det är den opposition, som bär
framdragit dessa frågor genom sina reservationer och som lagt
dessa reservationer på detta sätt, det är den, som får påtaga sig
ansvaret för den inverkan, som eu ny Finlands- och Älandsdebatt
kan få på vårt förhållande till Finlands- och Ålandsfrågornas
fortsatta utveckling. Det är min förhoppning, att denna inverkan
icke skall bliva alltför ogynnsam, men så mycket har dessvärre
redan framkommit såväl i reservationerna som framför allt i den
talares anförande, som högern utsett som sin betrodde man i denna
debatt, att man kan säga, att om denna inverkan icke blir olycklig,
så är det då sannerligen icke oppositionens förtjänst.

För regeringens del har jag också behov att inledningsvis uttala,
att vi icke ha liksom vi icke haft förut något att dölja i dessa
saker. Den senaste talaren, herr Vennerström, tycktes vilja göra
gällande, att så skulle vara förhållandet, och hänvisade särskilt
till eu vad han kallade eu »ofullständighet» i den från sjöförsvarsdepartementet
utgivna blå boken. Jag trotsar herr Vennerström
att kunna visa upp, att den anmärkningen har något fog för sig.
Av det telegrammaterial, som har framkommit i en reservation i
konstitutionsutskottet, utgöres den alldeles övervägande delen av
sådana aktstycken, som falla efter den tidpunkt, då den blå boken

Onsdagen den 2(d imij, f. in.

65 N r (13.

avslutades och skulle avslutas — att de icke togos med i blå boken,
beror sålunda helt enkelt på dess begränsade uppgift att belysa
tillkomsten av »Ålandsuppgörelsen» såsom bokens titel lyder,
och icke av något annat. Frånskiljer man, såsom tillbörligt är,
vid bedömandet av blå bokens fullständighet denna huvudmassa
av de telegram, som intagits i reservationen, så är det endast ett
fåtal, som berör sådana fakta, som den blå boken omfattar, och
av detta fåtal är en betydande del fullständigt betydelselös. De
två eller tre telegram av denna grupp, som innehålla uppgifter av
politisk betydelse, ha icke haft någon som helst inverkan på regeringens
Alandspolitik och ha icke behövts för att klart framlägga
den i dess helhet men ansågos av oss vara olämpliga att publicera
ur andra synpunkter — vilka den reservant, som gjort publikationen,
dock satt sig över.

Det är två synpunkter, från vilka anmärkningarna utgått:
den ena det konstitutionellt formella sättet för handläggningen av
vissa åtgärder och ärenden i saväl Ålands- som Fini andsfrågor na,
och den andra den sakliga eller åtgärdernas berättigande med hänsyn
till deras innebörd och betydelse för vårt lands ställning i
den politiska kris, som vi genomgått och som vi fortfarande genomgå.

I förra hänseendet har man anmärkt, att i många fall har
icke förekommit den behandling inom statsrådet, som man förmenat
skulle vara erforderlig, att sålunda »ministerstyrelse» skulle
ha ägt rum. Jag tillåter mig att genast från början uttala, att
detta omdöme och denna anmärkning synes bero på ett fullkomligt
missförstånd av åtgärdernas natur och eu fullständig obekantskap
med, huru man måste och plägar gå tillväga vid behandlingen
av ärenden av denna beskaffenhet, alltså en fullständig
oerfarenhet om vad som i motsvarande eller någorlunda motsvarande
fall förut har ägt rum.

I Ålandsfrågan anmärker man först — jag utgår från huvudreservationen
till konstitutionsutskottets memorial — att Ålandsexpeditionen
blivit »förändrad», som det heter, från en expedition
uteslutande avsedd att hemföra flyktingar till ett företag åsyftande
att åvägabringa medling. Anmärkningen berördes också av
herr Yennerström, men ur en annan synpunkt. I Finlandsfrågan
anmärktes, att icke i statsrådet förekommit formliga avståndstaganden
till en del uttalanden och framställningar, som ägt rum
från finskt håll angående intervention eller utlämnande av vapen
från'' svenska kronans förråd eller export av inköpta vapen eller
transitering av vapen från annat håll och slutligen att icke heller
det så kallade medlingsanbudet föredragits inför statsrådet. Jag
skall tillåta mig att till en början och i allmänhet erinra, att om
man med ministerstyrelse, den term som här har brukats, skulle
avse ett förfärande, genom vilket vederbörande statsråd handlar
på egen hand utan samråd med sina kolleger och utan fullständigt
samförstånd med Konungen, sä är denna uppfattning fullständigt
oriktig i båda delarna. Ingen åtgärd i dessa ömtåliga saker har

Andra kammarens protokoll 1918. Nr 63. 5

Ang. fullbordad

granskning
av statsrådsprotokollen.

(Forts.)

Nr 63. 66

Onsdagen den 29 maj, f. m.

Ang. fullbordad

granskning
av statsrådsprotokollen.

(Forts.)

naturligtvis ägt rum från ett enskilt statsråds sida utan den mest
fullständiga kontakt med statsrådets övriga ledamöter och med
Konungen. Det är sålunda fullkomligt malplacerat att i någon
mån söka göra vad som skett till en usurpation av myndighet från
vederbörande statsrådsrnedlems sida. När ärenden icke ha föredragits
i statsrådet, så beror det helt enkelt på att de ansetts
icke höra dit och icke kunnat föredragas eller bort föredragas där.

I Ålandsfrågan ha tre beslut under den period, vi syssla med,
fattats i statsråd. Det första är beslutet om den första hjälpexpeditionen
för hemförande av svenska och åländska flyktingar, vilket
fattades den 13 februari. Det andra är beslutet om att utsända ett
kompani stammanskap för att förstärka den vakt, som kunde vara
behövlig till flyktingarnas skydd vid eventuell inskeppning, fattat
den 18 februari. Det tredje är det för riksdagen välbekanta beslut,
genom vilket proposition till riksdagen framlades med anhållan om
bemyndigande att fä sända ytterligare vaktmanskap till Åland för
ett nytt ändamål, nämligen för att skydda befolkningen under den
blivande evakueringen och övertaga viss vård av den ryska statsegendomen.
Nu säger man, att mellan dessa beslut, mellan besluten 1 och
2 eller mellan besluten 2 och 3, har en förändring av expeditionen
ägt rum, som har gjort den till något helt annat än vad den var
avsedd att bli, och som borde ha påfordra! statsrådets behandling.
Jag tillåter mig bestrida detta. Yad som skedde under denna
vecka den 13—20 februari, det är först och främst att expeditionen,
som avsänts den 13, hela tiden låg kvar med sitt ursprungliga
syfte att mottaga flyktingar, svenska och åländska, ifall så behövdes,
och skydda deras inskeppning, omodet blev av nöden. Man
tyckes ha glömt bort, att händelserna på Åland under denna vecka
voro sådana, att det i vilket ögonblick som helst kunde ha inträffat,
att flyktingar hade strömmat ned till denna expedition och
fått lov att föras hem, och att därför expeditionen måst ligga där
väntande och vakande över händelsernas utveckling. Därjämte
började emellertid mycket tidigt en utveckling av förhandlingar
på Åland, sålunda en utveckling av ett nytt händelseförlopp. Men
det är att märka, att denna utveckling hade hela denna vecka,
intill dess att regeringen framkom med sin proposition till riksdagen,
en rent förberedande karaktär. Den innebar icke och har
aldrig inneburit något som helst ingripande av svensk väpnad0makt
på Åland i själva konflikten. Yad som har skett är, att på Åland
bär förts en förhandling mellan å ena sidan det härvarande ombudet
för ryska regeringen, herr Vorovsky, och å andra sidan
ålandsbefolkningen samt Nystads skyddskår. Sverige har i denna
förhandling icke uppträtt såsom part. Svenska officerare ha haft
tillstånd att erbjuda sina tjänster för att medla, ha utfört ett i
högsta grad förtjänstfullt arbete i detta syfte, ha i det medlingsarbetet
stått i ständig kontakt med regeringen och av denna instruerats,
men de ha aldrig varit annat än medlare, och det har
hela tiden varit klart, att om medlingen icke lyckades, deras värv
ur denna synpunkt var förfallet. Skulle så skett, då hade rege -

Onsdagen den 29 maj, f. in. H7

ringen haft att upptaga frågan om sin ställning i Aland till ny
behandling, oeli dd hade det verkligen krävts ett avgörande i
statsrådet. Men det fallet inträffade icke.

Man har, tror jag, antytt, att till och med herr Voro vskys
resa borde ha behandlats i statsrådet. Jag tillåter mig att fråga,
vad det är för diplomatiska vanor man tror sig kunna införa.
År det meningen, att om ett ombud för en främmande makt har
förklarat sig villig att resa till Åland för att förhandla med sin
egen makts besättning på dessa öar, detta skall dragas inför svenskt
statsråd? Det är en sa barock idé, att man häpnar över, att detta
kunnat framdragas såsom en av försummelserna i fråga om handläggning
i statsrådet. Och vad den saken beträffar, att denna
herr Vorovskys resa tillkom efter ett samtal mellan honom och
utrikesministern, så borde jag väl icke behöva upplysa någon annan
än möjligen reservanterna i konstitutionsutskottet om att samtal
mellan utrikesministern och företrädare för främmande stater, samtal
av mycket betydelsefull art, förekomma och måste förekomma
dagligen och stundligen, och att det är någonting fullkomligt
orimligt att begära, att sådana samtal skulle fästas i statsrådsprotokollet,
eller att utrikesministern skulle i statsrådet ha erhållit
bemyndigande att tala med herr Vorovsky.

När nu herr Vorovsky kom till Åland, och förhandlingar
upptogos, så medlade därvid, såsom jag redan nämnt, de svenska
officerarna. Ett sådant medlingsuppdrag, förmenar man, skulle ha
beslutats i konselj. Jag svarar: det är först och främst mot allt
skick och bruk i motsvarande ärenden, om så skulle ha förfarits
i en angelägenhet, som i grunden ju var av utrikespolitisk art,
fastän den på grund av händelsernas egendomliga utveckling och
sakens läge kom att i fortsättningen ligga under sjöförsvarsdepartementet.
Dylika ting bruka av rimliga och naturliga skål icke
företagas i statsråd, så länge nämligen icke åtgärden leder fram
till ett sådant läge, där det påkallar ett verkligt regeringsbeslut
av positiv art, där regeringen direkt har att ingripa eller där man
har att taga ett resultat av de dittills vidtagna förberedande åtgärderna.
Om regeringen hade tagit upp detta i statsråd, då först
hade man infört Sverige i ålandsfrågan på ett sätt, som kunde
ha inneburit en ganska betänklig komplikation, då hade man
dragit in Sverige i sådana former, som vi absolut icke ansågo vara
påkallade och som otvivelaktigt icke skulle hava bidragit till sakens
lyckliga behandling. Därför var det som ingenting av den
arten företogs i statsrådet. Men väl att märka mina herrar, det
oaktat har regeringen självklart det fulla ansvaret för vad som
skedde under denna vecka, helt enkelt därför, att när pesultatet
till sist var klart och överenskommelserna slutits på Åland, då
var tiden inne att vidtaga en positiv regeringshandling, utsändande
av det nya vaktmanskapet, och då icke blott föredrogs detta
ärendet i konselj, utan framlades även genom en proposition till
riksdagen. Nu ligger det i öppen dag, att liksom det ärendet
ligger under konstitutionsutskottets och riksdagens granskning, så

Nr (18.

Ang. fullbordad

granskning
av statsrådsprotokollet».

(Forts.)

Nr 63. 68

Onsdagen den 29 maj, f. m.

Ang. fullbordad

granskning
av statsrådsprotokollen.

(Forts.)

ligga också samtliga förberedande mått och steg, som ha lett det
därhän, under samma granskning. Den granskningen av även förberedelserna
är sålunda fullkomligt öppen för utskottet och riksdagen,
även om icke något som helst statsrådsbeslut förut har
fattats.

Jag har den bestämda meningen och jag tror att den, som
vill lugnt sätta sig in i det sakliga läget, borde kunna förstå den,
att det skulle hava varit rent absurt att i dessa angelägenheter,
där de allra viktigaste underrättelser komino timme för timme,
stundom halvtimme för halvtimme, både dag och natt, ens försöka
sig på att då och då skjuta in ett statsråd — för att besluta om,
jag vet icke vad, eftersom ännu ingenting hade klarnat ur den i
utveckling varande situationen.

Vad den formella behandlingen av Finlandsfrågorna beträffar,
så ligga sakerna så tillvida annorlunda, som det ju här gäller rena
utrikesärenden. Jag tillåter mig erinra om, att när man gör anmärkningar
på ministerstyrelsen inom utrikesdepartementets område,
så bör man dock icke alldeles glömma bort, att detta departements
chef heter minister för utrikes ärendena, ett ämbetsnamn,
som icke är valt för ro skull, utan som helt enkelt beror på den
absoluta nödvändigheten av att han skall vid internationella förhandlingar
kunna röra sig i friare och lättare former än vår tunga
statsrådsapparat annars innebär. Redan detta synes hava undgått
utskottets reservanter, när de behandla Finlandsfrågorna. I varje
fall tyckes deras mening vara. att vad som borde ha behandlats i
statsråd, det skulle hava varit de muntliga — observera muntliga —
framställningar som gjordes dels av landshövding Heickel, dels avherrar
Gripenberg och Castrén under de första veckorna, och vidare
det s. k. medlingsanbudet. Detta anspråk strider mot all
praxis, som jag känner. Muntliga framställningar bruka icke och
kunna icke rimligen föranleda föredragning i statsråd redan därför,
att de ju icke ha blivit preciserade på ett sätt, som lämpar sig
för sådan föredragning, såvida icke de skulle leda till någon positivåtgärd
från vederbörande departementschefs sida av natur att kräva
konseljbeslut, i vilket fall han ju naturligen har att själv framlägga
sitt förslag i statsrådet. Så länge ett diplomatiskt meningsutbyte
håller sig på de muntliga framställningarnas område, och
så länge det icke föranleder positiva åtgärder från svensk regeringsmakt
av- natur att kräva ett statsråd, så länge föredrages det
icke i statsråd och har aldrig föredragits där. Vi borde sålunda
ej heller göra så i detta fall. Man har helt enkelt i dessa ärenden
handlat på samma sätt som man har gjort i alla möjliga andra
ärenden. Det är otvivelaktigt synnerligen viktiga frågor, som
ha varit på tal — ingen bestrider det — och viktigt har det utan
tvivel varit, att den svenska regeringen intagit en viss ståndpunkt
till dessa muntliga framställningar, men det fanns icke någon anledning
att fixera den ståndpunkten i en statsrådsöverläggning, helt
enkelt därför, att man icke hade så preciserade framställningar att

Onsdagen den 29 inaj, f. m.

69 Nr 63.

gorå med, att en sådan fixering överhuvud taget var behövlig då
icke någon positiv regeringshandling därav föranleddes.

Tillåt mig att även erinra om, att de, som no göra denna
anmärkning mot den formella behandlingen av muntliga framställningar
ifrån Finland synas glömma, att bakom oss ligger en hel
rad av krigsår, krigsår, under vilka man torde kunna säga utan
att träda sekretessen för nära, att det har kommit många andra,
mycket viktiga framställningar, som ha rört Sveriges ställning
under krisen, framställningar, muntligen gjorda av härvarande
diplomater, extra ordinära eller ordinära, framställningar bl. a.,
såsom blivit bekant genom pressen även ifrån Finland, och det så
tidigt som åtminstone sedan 1915. För ingen enda av sådana
framställningar finnes något statsrådsprotokoll under de föregående
åren. Det har aldrig kommit ifråga att föredraga dylika ärenden
i statsrådet annat än under den förutsättning som jag nyss har
angivit. Yad slutligen angår j>medlings»anbudet till Finland, har
jag i mitt interpellationssvar den 20 febr. angivit, att det endast
innebar ett förtroligt meddelande av förberedande natur, ett steg
för att känna sig för, om den finska regeringen ville reflektera på
ett sådant uppslag. Hade så skett, skulle beslut hava fattats i
statsråd. Nu avböjdes hela tanken från finsk sida, och då förföll
varje anledning till konseljbeslut. Jag tror alltså, att det är icke
blott berättigat att regeringen icke har föredragit ifrågavarande
ärenden i statsråd, utan också var det enda möjliga att regeringen
så förför. Jag upprepar särskilt att om regeringen skulle ha försökt
att upptaga de muntliga finska framställningarna till statsrådsbehandling,
så skulle den ha kommit inför svårigheter att här
över huvud taget precisera vad det egentligen gällde, vilka icke
hade varit lätta att övervinna. Ingenting hade därmed varit vunnet.
För riksdagen och för kamrarna har regeringen, som välbekant
är, i varje fall icke alls dolt sin ståndpunkt, lika litet som
den har. gjort det för de främmande ombuden. Den ståndpunkten
avgavs av mig på sin tid vid interpellationsdebatten den 20 februari,
varigenom både denna kammare, medkammaren och landet
upplystes om vad regeringens mening var. Det har sålunda icke
varit för att undandraga oss ansvaret, som vi icke tagit upp sakerna
i statsrådet, utan helt enkelt därför, att de icke hörde dit.

Detta torde kanske vara nog om de formella sidorna av anmärkningarna.
De hava för mig i dessa delar övervägande det
intresset, som ytterligare bestyrkes av herr Hafs anförande såsom
målsman för högern i denna kammare, att anmärkarna synes ha
viss tendens till att blanda ihop frågan om den formella behandlingen
med frågan om det reella avgörandet av vad som skulle ske, att
man har en viss benägenhet att kasta fram det med rätta i svensk
historia icke väl beryktade begreppet ministerstyrelse och utveckla
det begreppet för att sedan bakom den utvecklingen gömma den
oändliga tomheten i vad det egentligen är man själv vill skulle
hava skett. Därmed kommer jag över till den reella sidan av anmärkningarna.

Anq. fullbordad

granskning
av statsrådsprotokollen.

(Forts.)

Nr 63. 70

Onsdagen den 29 maj, f. m.

Ang. fullbordad

granskning
av statsråds
protokollen.

(Forts.)

I Ålandsfrågan tyckas dessa anmärkningar ha utgått egentligen
därifrån, att regeringen skulle hava begått ett fel, när den
ipke efterkom den framställning, som gjordes av kommendörkapten
Åkermark i Mariehamn om ditsändande av en viss svensk trupo.
Därmed har, säga reservanterna, den svenske underhandlaren —
eller rättare medlaren — i Mariehamn lämnats utan det stöd han
begärde, och följden har varit olycklig för hgms möjlighet att påverka
de ryska trupperna vid uppgörelsen. Å andra sidan - och
det har ju sitt lilla intresse —- har herr Vennerström gjort ännu
mycket starkare anmärkning mot att, ehuru regeringen icke gick
in på denna framställning, regeringen dock har handlat sa, att
krigets Damoklessvärd svävade över våra huvuden under den kritiska
veckan till den 20 februari och, om jag uppfattade honom
rätt, även därefter.

Jag skall om det sist nämnda endast tillåta mig anmärka, att
det var icke någon hemlighet för regeringen och icke heller för
riksdagen, att det innebar en viss risk, när Sverige trädde in i
denna. Alandsangelägenhet. Den risken voro vi medvetna om.
Men jag skulle tro, att herr Vennerström icke tiar någonting att
anmärka på det sätt, varpa denna risk har övervunnits både under
veckan till den 20:de och undej de veckor, som därefter ha följt.
Det är ett faktum, att denna Ål andsangelägenhet har utvecklats
och i den delen numera också blivit avvecklad utan att Sverige
på minsta sätt kommit i några komplikationer av våldsam eller
krigisk natur, och att vi till fullo ha fyllt den uppgift, som vi
hade åtagit oss, den humanitära uppgiften. Det kan vara nog om
den saken.

Anmärkningen från högerreservanterna åter förtjänar verkligen
en liten nagelfäring. De önska, att den svenske medlaren i
Mariehamn skulle ha fått det stöd, han begärde. Vilket stöd var
detta? Jo, det avsåg militär trupp under en tid, då på Åland
tunnos åtminstone två, i viss mån kunde man säga tre, väpnade
styrkor, färdiga att vilket ögonblick som helst kasta sig över varandra.
För vilket ändamål borde han hava tätt denna trupp? Det
svaret säges icke ut i reservationen, ty reservanterna ha över huvud
taget aktat sig att närmare yttra sig pa denna ömtåliga punkt.
Men meningen måste vara, att han skulle med denna trupp hava
hotat den .ryska besättningen på Åland och i nödfall med vapenmakt
ingripit mot denna besättning. Om detta icke är meningen
från reservanternas sida, så är det hela meningslöst. Men ha nu
reservanterna gjort klart för sig, vad det skulle hava inneburit,
om man gatt därhän? Du hade det verkligen varit en »förändring»
av. expeditionen, då hade expeditionen icke längre varit en expedition
till hjälp för flyktingar, en expedition, som gav tillfälle til!
medling, då hade det varit ingenting mer och ingenting mindre än
en svensk militär aktion mot en främmande stats, i detta fall Hysslands,
väpnade trupp. I sanning, den som icke kan förstå, att i ett dylikt
fall Sverige formligen hade provocerat en väpnad konflikt med
Ryssland, den har icke tänkt mycket över situationen på Åland under

Ousdagcn den 20 inaj, f. in.

71 Nr r>:&.

dessa ömtåliga dagar. Det kan i förbigående påpekas, att tydligen
just ur dessa synpunkter framställningen från kommendörkapten
Åkermark också avstyrktes av hans chef på pansarbåten
Thor, som med sin större erfarenhet och sin på den plats där han
befann sig, bättre överblick över läget insåg dess betänkliga innebörd.
Men detta avstyrkande skall jag här naturligtvis icke åberopa
såsom i och för sig avgörande. Jag tillåter mig att hävda
den meningen, att det var riktigt att icke en dylik trupp sändes
in på Åland vid det tillfället, och att utgången har visat att det
var rätt, även om nu utgången för den finska skyddskåren på
Åland blev mera påkostande än den hade behövt bli. Att den det
blev, mina herrar, det beror icke på frånvaron av en svensk trupp,
utan det beror på, att denna finska skyddskår överhuvudotaget
hade för sig uppställt ett sådant syfte för sitt ingripande på Åland,
som ledde in i en återvändsgränd, ur vilken den sedan icke utan
en även enligt vår mening beklaglig förödmjukelse kunde komma
ut.

Till vad jag i detta stycke anfört får jag kanske lägga, att
det väcker någon förvåning, när man finner samma reservanter
som här ha förebrått regeringen, att den icke ville skicka svensk
trupp till ett företag, som innebar en ovillkorlig början till en
krigisk förveckling, på upprepade ställen i en annan reservation
tala om sitt starka intresse för svensk neutralitetspolitik. På det
sättet kan icke en regering under ansvar fatta neutralitetspolitikens
begrepp och innebörd.

Det har i detta sammanhang talats om — kammaren torde ursäkta
om jag tager upp även detta, ehuru jag icke hört att det
förekommit i debatten — att däremot ett ultimatum av den svenske
medlaren fick avgivas åt den andra sidan, till den finska skyddskåren.
Sällan har en större begreppsförvirring kommit till synes
än vid användningen av detta ord ultimatum på den sak det där
gällde. Där var ju alldeles icke fråga om användningen av något
hot mot den finska skyddskåren, ett hot om militärt ingripande.
Vad man försöker att misskläda med namnet ultimatum var det,
att den svenske medlaren måste förklara, att ifall den finska
skyddskåren komme i ny strid mot den ryska besättningen på
Åland och såsom flyende väpnad trupp under strid blev kastad
ned till stranden, så kunde icke de svenska fartygen stå till buds
för att taga dem ombord, såsom de svenska fartygen däremot
kunde göra, ifall skyddskåren lämnade ön under fredliga former
och efter överenskommelse. Denna förklaring var helt enkelt en
folkrättslig nödvändighet, den måste givas och gavs i den finska
skyddskårens eget intresse, för att denna icke skulle invagga sig
i föreställningar om att den hade att använda de svenska fartygen
som eu rent militär replipunkt, vilket ju var fullkomligt oförenligt
med fartygets uppgift.

Jag vänder mig till Finlandsfrågorna och till realitetsanmärkningarna
i dessa frågor och jag spörjer: vad är det då, som man
vill att svenska regeringen skulle hava gjort, men som den icke

Ang. fullbor
<lnd
granskning
av statsrådsj>i''otokollen

(Förta.)

Nr 63. 72

Onsdagen den 29 maj, f. m.

Ang. fällbord
ad
granskning
av statsrådsprotokollen.

(Forts.)

gjort, eller vad är det som man vill, att den svenska regeringen
skulle hava underlåtit av det som gjordes? .Ta, det är verkligen
frågor, på vilka man har mycket svårt att få ett svar i reservationerna,
och frågor, på viika man dock kunde begära ett svar,
eftersom det gäller angelägenheter av så vital betydelse.

Yad som har varit å bane har, som alla veta, varit framställningar
om intervention, om utlämnande av vapen ur svenska kronans
förråd, organisation av annan svensk hjälp, export av inköpta
vapen och fransk ering. I alla dessa ärenden ha ju vidlyftiga
debatter förut blivit förda, och jag skall icke upprepa dem. Vår
ställning har blivit klarlagd förut. Vi ha handlat efter denna
ståndpunkt och komma naturligtvis att bära ansvaret därför. Det
enda nya, som har kommmit fram —- och det är icke utan sin
betydelse — genom de i reservationen meddelade aktstyckena under
denna punkt, det lämnar, tillåter jag mig påstå, i viktiga
avseenden en mycket god ytterligare motivering just för regeringens
ståndpunkt till förevarande frågor. Tag frågan om transiteringen.
Hur har det icke debatterats om det uppförande i att
man icke fick transitera genom Sverige från ett neutralt land till
Finland, då Sverige alltjämt har transiterat mellan neutrala länder.
Nu visas här i de officiella aktstyckena, att det över huvud
taget aldrig har praktiskt förelegat ett yrkande om transitering
från ett neutralt land annat än i ett enda fall, det fall, som ingick
i herr Gripenbergs framställning, det som rörde transitering av
50,O(J0 handgranater från Danmark. När man gick till undersökning
av det fallet, befanns det, att någon transitering icke kunde
komma ifråga, därför att det icke blev någon export frän Danmark.
Hela detta tal om transitering till neutralt land faller till
marken, ty det har icke funnits möjlighet för en sådan transitering.
Hur skall man då förklara, att reservanterna i alla fall
tala härom? Däremot har det utan tvivel från första början yrkats
på transitering icke från neutralt land utan från det största
av de krigförande länderna, från Tyskland. Reservanterna tyckas
anse, att vi skulle varit skyldiga och att det skulle varit lämpligt
att utan vidare följa samma regel för transitering från detta
land som från det neutrala Danmark. Jag skall däremot tillåta
mig anmärka, att, såvitt jag känner, Sverige åtminstone under hela
senare delen av världskriget följt den regeln att icke medgiva
transitering från krigförande land, och här var det fråga om ett
krigförande land. Nu hade regeringen, som så många gånger blivit
upplyst, dessutom sig bekant, att transitering från Tyskland
var överdödig på den grund att den transport av vapen och ammunition
som var på tal, kunde ske och skedde till sjöss. Det
är visserligen sant, att i framställningarna från saväl herr Gripenberg
som herr Castrén framhållits, att detta var förenat med
besvär och tidsutdräkt, och att man föredrog transitering till lands.
Jag anser mig emellertid kunna uttala, att vid den tidpunkt, då
dessa ärenden behandlades, svenska regeringen hade mycket goda
skäl för den uppfattningen, att transport direkt från Tyskland

Onsdagen den 29 maj, f.

in.

7:5

Nr (tf.

till Nordfinland av de störa partier, som då voro bestämda dit,
gick fortare till sjöss än den kunde med normala anordningar gått
till lands, och att sålunda det skälet ej var giltigt. Att över
huvud sjötransporten fungerat hela vintern är för herrarna val
bekant och är styrkt genom allt, som skett i Finland. Alltså:
icke heller i dessa avseenden tror jag, att man kan rikta någon
rimlig förebråelse mot regeringen.

Vad exporten beträffar, har regeringen medgivit en licens. För
den händelse, såsom det torde vara möjligt, detta medgivande
kommer att angripas frän annan synpunkt än herr Rafs, om också
med samma goda syfte som herr Rafs — i förhållande till regeringen
naturligtvis — skall jag tillåta mig att på förhand påpeka,
att regeringen icke någonsin förklarat, att den ej under några förhållanden
skulle medgiva licens. Jag har i min förklaring vid
interpellationsdebatten i andra kammaren uttryckligen förbehållit
oss att pröva varje dylik förekommande framställning efter de
faktiska förhållandena. Den enda konkreta framställning, som i
det avseendet gjorts under krigstiden, var den, som ingavs av herr
Gripenberg, och den befanns vara av sådan art, att den kunde av
regeringen beviljas. Vi funno ingenting häri, som stred mot vår
ställning som neutral stat eller utsatte oss för oöverskådliga risker,
och vi hade e.tt särskilt skäl att lämna detta medgivande däri, att
man under Alandsförhandlingarnas tidigare skede trott, att en
uppgörelse skulle kunna träffas under sådana förhållanden, att den
finska skyddskåren efter utrymmandet av Aland och vapnens överlämnande
till svensk myndighet skulle kunna återfå dessa vapen
på svensk mark samt för detta fall givit löfte därom. Nu blev
genom händelserna på Aland detta icke möjligt. Man ville då
gärna ge en viss ersättning för detta löfte, och även det bidrog
till att licensen beviljades. I varje fall är nu licensen given, och
regeringen anser, att den i det avseendet icke handlat annorlunda
än sfi, som Arar fullt berättigat. Emellertid blev denna licens icke
utnyttjad under lång tid, helt enkelt därför att det befanns, att
vederbörande licenssökare icke hade de vapen, som han ville utföra.
Man har anmärkt, att det var hårt och oriktigt från svensk sida
att uppställa det villkoret, att exporten skulle göras på en gång.
Jag svarar, att villkoret uppställts på grund av önskvärdheten för
att icke säga nödvändigheten i en så grannlaga sak av effektiv
kontroll. Man har vidare anmärkt, at.t det dröjde för länge med
sakens avgörande, och herr Räf har lyckats få tiden från den 22
februari, då yttrande avgavs av handelskommissionen, till den 5
mars, till mellan två och tre veckor. Det beror val på herr Rafs
särskilda räknesätt, kan jag tro. I varje fall: detta så kallade
dröjsmål har berott därpå, att man ifråga om en viktig detalj av
ifrågavarande ansökan, nämligen beträffande transitering från Danmark,
måst. före svarets avgivande inhämta upplysningar från
Danmark, vilka icke stodo att få alldeles genast. Och för övrigt
även om denna saks avgörande något dröjde, så betydde det ju för
den licenssökande i själva verket ingenting, eftersom det visade

Andra kammarens protokoll 1918. Nr GS. 6

Ang. fullbordad

granskning
av statsrådsprotokollen.

(Förty.)

>''r 63.

74

Onsdagen deD 29 maj, f. in.

Ang. fullbordad

granskning
av statsrådsprotokollen.

(Forts.)

sig, att han i alla händelser icke kunde på mycket lång tid utnyttja
licensen. Att det nu råkade bli så, att herr Gripenbergs
licensansökan bifölls samma dag som regeringens förbud mot inköp
av vapen utfärdades, beror —- det borde man icke behöva säga,
ehuru det tycks vara behövligt — på ett rent tillfälligt sammanträffande.
[Regeringens förordning i denna fråga, förbud mot försäljning
av vapen — utan tillstånd, väl att märka — utfärdades
på grund av den mängd stölder av vapen, som man upptäckt och
som visade hän på en smygförsäljning av mycket allvarlig beskaffenhet.
Det både också sitt sammanhang med'' regeringens ansvar
för att icke något slags orolig smitta skulle sprida sig hit
till landet under den tid, som då var, och jag tror, att alla, när
det förbudet kom ut, hälsade det med tillfredsställelse.

Nej, mina herrar, bur vi se på dessa saker, tran sitering och
export och vad därmed sammanhänger, så visar sig till fullo riktigheten
av vad jag så många gånger förut framhållit att de i
själva verket ifråga om den hjälp Finland sökte spelade en mycket
underordnad roll. Och vill man ha ett ytterligare bevis härför
från hall, som borde få betraktas som ojävigt, skall jng anhålla
att få framlägga det beviset i form av följande korta citat
ur den framställning, som ingavs av herr Castrén m. fl. och som
är daterad den 21 februari. Där står: »Beträffande framställningen
om erhållande av vapen och ammunition tillåta vi oss vördsamt
framhålla, att sådana genom uppköp från enskilda icke kunna
vare sig tillräckligt snabbt eller i tillräcklig mängd erhållas. Det
har visat sig att antalet vapen, som på detta sätt kan uppbringas,
blir så ringa, att det icke kan spela någon väsentlig roll, — avis
till herr Räf — »icke någon väsentlig roll för Finlands räddning
ur den fruktansvärda fara, vari det stora flertalet av landets fredliga,
vapenlösa befolkning för närvarande befinner sig.» Yad man
därför från finsk sida då framför allt begärde och satte i centrum
av sin framställning, det var utlämnande av vapen och ammunition
ur svenska kronans förråd att omedelbart utföras från Sverige
till Finland.

Så låg frågan. Så ha vi alltid sagt att den har legat. Yad
det gällde, det var icke något av de mindre medlen för svensk
hjälp till Finland, utan det var direkt intervention eller också en
åtgärd, som betydde så gott som oundvikligt det första steget till
intervention, nämligen engagerande av den svenska statsmakten
genom utlämnande" av svenska statens vapenförråd. Den frågan
var det som ställdes till oss, på den måste vi svara avböjande —
men den är det som man icke har besvarat i reservationen. Ville
man och vill man nu, eller ville man inte, att vi skulle ha tillgripit
den ena eller andra av dessa åtgärder? Säger man, att man
var med om intervention — men det säger man naturligtvis icke
— så betydde det krig. Säger man, att man har velat utlämning
av vapen ur svenska kronans förråd, ja, då betydde det en handling,
som skulle lett till krig. Men icke heller detta har man hittills
sagt i denna kammare, såvida man icke vill säga det nu ef -

Onsdngen den 2(J maj, f. in.

7f> Nr (>.*{.

teråt, då faran är över. Vi i regeringen ha icke kunnat betrakta
ärendena sä. Vi ha haft skyldighet att se till, vad det i själva
verket gällde i dessa finska framställningar, gäilde icke bara för
Finland, utan också för oss. Vi ha varit nödsakade att ta den
ståndpunkten enligt de grundsatser för Sveriges politik, som vi
förut angivit, och vi ha icke medvetandet att i något avseende
ha svikit Sveriges »sannskyldiga nytta», såsom man i reservationen
påstått att vi skulle ha gjort.

Detta för mig till sist till också en annan anmärkning. Man
liar i reservationen bl. a. talat om de följder, som ha uppkommit utav
den svenska regeringens hållning i dessa angelägenheter. Man
har särskilt hänvisat till att Finland därigenom har bringats till
att söka hjälp från annat håll och förts in i andra »intressesfärer;.
Om denna angelägenhet är det kanhända icke så lägligt att debattera
som det kan vara lätt att skriva i en reservation. Men nog
borde det vara medgivet att uttala en förvåning över att denna
antydan, att det är den från Sverige uteblivna hjälpen som vållat
den hänvändelsen och det indragandet i andra intressesfärer att
denna antydan kommer just nu, efter allt vad som blivit upplyst
angående den tidpunkt eller de tidpunkter, då hänvändelse från
finsk sida till detta andra håll har skett och förbindelser ha knutits.
Den som vill se till de framkomna uppgifterna, han kan
helt enkelt icke hävda, att Finlands hänvändelse åt denna sida
och vad den dragit med sig beror på Sveriges hållning, i varje
fall icke om han icke samtidigt säger, att hans mening uttryckligen
är, att Sverige skulle ha direkt kastat sig in i det stora
finska inbördeskriget och därtill övertagit såväl den roll i det
finska kriget som Tyskland fyllt som även den roll i Finlands förhållande
till Ryssland som Tyskland har fyllt. Då Sverige icke
kunde göra detta, så kunde Sverige icke heller använda vad man
nu talat om såsom »följderna» av vår hållning.

I alla händelser: jag yttrade från början och kan upprepa det
nu, att jag tror, att det varit bättre för själva saken, om man icke
hade fått en ny diskussion om dessa ärenden till alla de förut förda.
Vad det nu gäller, det är väl ändå mindre att syssla med de
faser utav den finska krisen, som vi redan ha genomgått och där
regeringen ingalunda har undandragit sig att framträda inför riksdagen
och bära sitt ansvar, det är mindre detta, säger jag, än att
se till vad som nu ligger framför oss, vad vi nu ha att göra för
att på bästa sätt ordna och utveckla ställningen till Finland och
till Ålandsfrågan. Regeringen har för sin del under hela denna
vår uppbjudit de krafter som stått den till buds för att befordra
en sund utveckling av det goda förhållandet till Finland och ett
lyckligt resultat av Ålandsfrågorna. Regeringen hade trott och
hoppats, att i de strävandena alla borde kunna förenas, och att
alla också skulle känna, att de strävandena äro vida mera betjänta
av att man icke vidare fördjupar sig i vad som redan skett och
vad regeringen praktiskt taget redan stått till ansvar för. De
stora uppgifterna, de ligga nu framför oss. Dem är det angeläg -

Ang. fullbordad

granskning
av statsradsprotokolltn.

(Forts.)

Är 63. 76

Onsdagen den 29 maj, f. m.

Ang. fullbordad

granskning
ao statsrådsprotokollen.

(Forts.)

nare att syssla med än att ofruktbart tvista om vad som inträffat
under februari, vare sig på Aland eller i den finska frågan.

Som tiden nu var långt framskriden, beslöt kammaren, på
hemställan av herr talmannen, att uppskjuta den vidare behandlingen
av förevarande memorial och övriga å föredragningslistan uppförda
ärenden till kl. 7 e. m., då detta sammanträde enligt utfärdat
anslag komme att fortsättas.

§ 5.

Herr Lindqvist i Kosta avlämnade en motion i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition, nr 428, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 1 § i lagen den 4 juni 1886 angående ersättning av allmänna
medel till vittnen i brottmål.

Denna motion, som erhöll ordningsnumret 480, blev på begäran
omedelbart remitterad till lagutskottet.

Vidare avgav herr von Sneidern en motion, nr 481, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr 383, angående tillfällig lönereglering
för tjänstemän vid telegrafverket m. m.

Sistnämnda motion bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4,48 e. m.

In fidem
Ver Cronvall.

Stockholm 1918. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner,

182676