1918. Andra kammaren. Nr 17
ProtokollRiksdagens protokoll 1918:17
RIKSDAGENS PROTOKOLL
1918. Andra kammaren. Nr 17.
Tisdagen den 17 december, t‘, in.
Kl. 10 f. m.
§ 1.
Upplästes följande till kammaren inkomna ''sjukbetyg:
Att riksdagsman Adolf Jansson till följd av sjukdom (sviter efter
influensa, + njurlidande) är oförmögen att inställa sig vid riksdagen
på åtminstone 10 dagar, intygas.
Kungsör 13. 12. 1918.
A. Rich. Andersson,
andre stadsläkare.
§ 2.
Anställdes gemensam omröstning över följande av andra särskilda
utskottet i dess memorial nr 5 föreslagna, av riksdagens kåda
kamrar godkända voteringsproposition:
»Den, som i likhet med första kammaren vill att riksdagen endast
pa det sätt matte bifalla Kung!. Maj:ts förslag, att riksdagen beslutar
för bestridande av kostnader för särskilda anordningar för vinnande
av mera effektiv tillämpning av prisockerlagen å extra tillläggsstat
för år 1918 under sjätte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 100,000 kronor, röistar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, kar riksdagen i likhet med andra kammaren beslutat
att, med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande proposition, för bestridande
av kostnader för särskilda anordningar för vinnande av
mera effektiv tillämpning av prisockerlagen m. fl. kristidsförfattningar,
å extra tilläggsstat för år 1918 under sjätte huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag å 150,000 kronor.»
Sedan voteringssedlarna blivit avlämnade samt en sedel avlagd
och förseglad ävensom underrättelse från första kammaren ingått,
att voteringssedlarna för den omröstning, varom bär vore fråga, jäm
Andra
kammarens protokoll vid urtima riksdagen 1918. Nr 17. 1
Gemensam
omröstning.
Nr 17.
2
Tisdagen den 17 december, f. m.
Gemensam
omröstning.
(forte.)
Om den kommunala
rösträtten
m. m.
väl därstädes avgivits, företogs sedlarnas öppnande och uppräkning,
och befanns att omröstningen utfallit med 98 Ja och 112 Nej.
Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition, som. enligt.
ankommet och nu uppläst protokoll, blivit av första kammaren
samtidigt anställd, hade utfallit med . 88 Ja och 48 Nej,
vadan, då därtill lades andra kammarens röster
e]jer.................. 98 Ja och 112 Nej,
sammanräkningen visade ......... 181 Ja och 160 Nej,
och hade alltså beslut i denna fråga blivit av .riksdagen fattat i
överensstämmelse med ja-propositionens innehåll.
§ 3.
Till avgörande förelåg nu tredje särskilda utskottets utlåtande,
nr 1, i anledning av Kungl. M.aj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse i vissa delar av förordningen om kommunalstyrelse
på landet den 21 mars 1862 m. m. jämte inom riksdagen väckta
motioner.
Till tredje särskilda utskottets handläggning hade från båda
kamrarna hänvisats en av Kungl. Maj :t till riksdagen avlåten proposition,
nr 34, däri Kungl. Maj:t under åberopande av (propositionen
vidfogat utdrag av i statsrådet fört protokoll över civilärenden den 22
november 1918 föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade
förslag till
l:o) lag om ändrad lydelse i vissa delar av förordningen om
kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862;
2:o) lag om ändrad lydelse i vissa delar av förordningen om
kommunalstyrelse i stad den 21 mars 1862;
3:o) lag om ändrad lydelse i vissa delar av förordningen om
kommunalstyrelse i Stockholm den 23 maj 1862;
4:o) lag om ändrad lydelse i vissa delar av förordningen om
kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862;
5:o) lag om ändring i stadgan om proportionellt valsätt om
kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm den 20 november
1863;
6:o) lag om ändrad lydelse i vissa delar av förordningen om
landsting den 21 mars 1862; och
7:o) lag om ändring i stadgan om proportionellt valsätt vid
vissa val inom landsting och stadsfullmäktige den 13 juni 1913.
I sammanhang med förevarande proposition hade utskottet till
behandling förehaft följande i anledning av densamma väckta, till
utekottet hänvisade motioner, nämligen
dels motionerna inom första kammaren:
nr 16, av Iherr K. J. Ekman;
nr 18, av densamme;
nr 19, av densamme;
nr 20, av herrar Trygger m. fl.;
Tisdagen den 17 december, f. in.
3 Nr 17,
nr 21, av herr Cläson;
nr 22, av ‘herr Östberg;
nr 23, av herrar August Ljunggren och Pa trea;
nr 24, av herr Ernst Lindblad;
nr 26, av herr Gezelius m. fl.; samt
nr 27, av herr K. J. Ekman;
dels och motionerna i andra hammaren:
nr 49, av herrar Moberger och Bengtsson;
nr 50, av herr Sjölander;
nr 51, av herr Vennerström m. fl.;
nr 53, av Iherr Olsson i Rarnsta;
nr 55, av herr Lindman m. fl.;
nr 56, av herr Räf;
nr 57, av herr Tengdahl;
nr 58, av herr Nilsson i Landeryd m. fl.; samt
nr 59, av herr Nilsson i Landeryd.
Utskottet hemställde,
l:o) att riksdagen, under tillkännagivande att Kung!. Maj:ts förevarande
proposition icke kunnat i oförändrad form antagas, i anledning
av nämnda proposition jämte i ämnet väckta motioner i första
kammaren av herrar K. J. Ekman (nr 16, 19 och 27), Trygger m. fl.,
Clason, Östberg och Geze''lius m. fl. samt i andra kammaren av herrar
Moberger och Bengtsson, Sjölander, Vennerström m. fl., Olsson i
Ramsta, Lindman m. fl., Räf, Tengdahl och Nilsson i Landeryd
in. fl. (nr 58) måtte för sin del antaga vid punkten fogade förslagtill
lag
om ändrad lydelse i vissa delar av förordningen om kommunalstyrelse
på landet den 21 mars 1862;
lag om ändrad lydelse i vissa delar av förordningen om kommunalstyrelse
i stad den 21 mars 1862;
lag om ändrad lydelse i vissa delar av förordningen om kommunalstyrelse
i Stockholm den 23 maj 1862;
lag om ändrad lydelse i vissa delar av förordningen om kyrkostämma
samt kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862;
lag om ändrad lydelse i vissa delar av förordningen om kyrkostämma
samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm den 20 november
1863;
lag om ändrad lydelse i vissa delar av. förordningen om landsting
den 21 mars 1862; och
lag om ändring i stadgan om proportionellt valsätt vid vissa val
inom landsting, och stadsfullmäktige den 13 juni 1913;
2:o) att riksdagen i anledning av motionen i första kammaren
in- 18 av herr K. J. Ekman måtte i skrivelse till Kung!. Maij:t anhålla,
det täcktes Kungl. Maj :t låta verkställa utredning, huruvida
och d vad. mån representativt system skulle kunna införas jämväl i
den kyrkliga kommunen, ävensom för riksdagen framlägga de förslag,
vartill utredningen kunde föranleda;
Om den kommunala
rösträtten
m. ro.
(Forte.)
Nr 17. 4
Tisdagen den 17 december, f. in.
Om den kommunala
rösträtten
m. m.
(Forte.)
3 :o) att riksdagen i anledning av motionerna i första kammaren
nr 27 av herr K. J. Ekman odla i andra kammaren nr 59 ^a.v herr
Nilsson i Landeryd måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det
täcktes Kungl. Maj:t låta utreda, i vilken utsträckning det skulle
kunna föreskrivas, att på landsting, stads- och kommunalfullmäktige
ankommande val, utöver vad därom redan vore stadgat, skulle ske
proportionellt, därest sådant av visst antal väljande äskades, ävensom
för riksdagen framlägga de förslag, som av utredningen kunde föranledas;
4:o)
att de i ämnet väckta motionerna, i den män de icke genom
utskottets hemställan under punkterna l:o), 2:o) och 3:o) kunde anses
besvarade, icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.
Vid utlåtandet funnas emellertid fogade
dels åtskilliga reservationer beträffande de särskilda, lagförslagen,
delis och reservation beträffande utskottets motivering av iherr
Larsson i Västerås, med vilken herrar Hellberg, Olof Olsson, Holmquist,
Alkmun, Hallén, von Sneidern, Möller och Persson i Tofta instämt,
och som yrkat, att viss del av motiveringen måtte erhålla annan
i reservationen angiven lydelse.
Sedan herr talmannen anmält ärendet till handläggning, begärdes
ordet av
Herr B r a n t i n g, som yttrade: Herr talmän! I avseende å fötrföredragningen
av tredje särskilda utskottets utlåtande nr 1 hemlställes,
att detsamma må företagas till avgörande punktvis och Ide i punkten
1 behandlade lagförslagen, där så erfordrats, panagrafviis, med promiulgationsstadg,
anden, där sådana förekomma., samt ingress och rubrik
sist;
att sedan alla lagförslagen blivit genomgångna, utskottets hemställan
i punkten 1 föredrages;
att vid behandlingen av den paragraf, varom först uppstår överläggning,
denna imå omfatta utlåtandet i dess helhet;
att lagtext ej må behöva uppläsas i vidare mån, än sådant av någon
kammarenis ledamot begäres; samt
alt för den händelse något av lagförslagen kommer att i sin helhet
eller i en eller annan del återremitteras, utskottet lämnas öppen
rätt att, vid ärendets förnyade behandling, i aviseende å de delar, som
blivit med eller utan ändring igodkända, föreslå sådana jämkningar,
som kunna föranledas av ifrågasatta ändringar i återförvisade delar.
Denna hemställan bifölls.
Punkten l:o).
Det av utskottet framlagda förslaget till
Tisdagen den 17 december, f. m.
5 Nr 17.
Lag om ändrad lydelse i vissa delar av förordningen om kommu- Om den korntullstyrelse
på landet den 21 mars 1862.
§ 8 skulle enligt Kungil. Maj ds förslag- lyda sålunda:
(Forts.)
§ 8.
Rättighet att deltaga i kommunalstämmans överläggningar och
beslut tillkommer man eller kvinna, som
■a) är svensk undersåte,
ib) är medlem av kommunen samt enligt § 57 förbunden att
till densamma erlägga skatt,
c) senast tunder nästföregående kalenderår uppnått tjugu ett års
ålder, ,»»i
d) icke är omyndig förklarad,
e) icke är i konkurstillstånd, och
f) icke är från ovannämnda rättighet utesluten på grund av
ådömd straffpåföljd.
Utskottet föreslog följande affattning av paragrafen:
§ 8.
Rättighet att deltaga i kommunalstämmans överläggningar och
beslut tillkommer envar inom kommunen mantalsskriven man eller
kvinna, som är svensk undersåte samt senast under nästföregående
kalenderår uppnått tjugutal års ålder.
Sådan rättighet må dock ej utövas av den, som
a) är omyndig förklarad,
b) är i konkurstillstånd,
c) är av allmänna fattigvården omhändertagen för varaktig försörjning,
d) i avseende å -påförda utskylder till kommunen, vilka förfallit
till betalning under de tre -sistförflutna kalenderåren, käftar för
utskylder för flera än två av dessa år, eller
e) är från ovannämnda rättighet utesluten på grund av ådömd
straffpåföljd.
Ifråga om denna paragraf hade reservationer avgivits:
av herrar Lindman, Magnusson i Tumhult, Pettersson i Bjälbo
och Erlansson, vilka hemställt, att andra stycket c) måtte erhålla
följande lydelser
c) av allmänna fattigvården åtnjuter varaktigt understöd,
av herrar Trygg er och Hammarström, som instämt i nämnda reservation;
av
herr Clason;
av herrar Lindman, Magnusson i Tumhult, Pettersson i Bjälbo
Nr 17. 6
Tisdageu den 17 december, f. in.
Om den kommunala
rösträtten
m. m.
(Forts.)
och Erlänsson, som uttalat den meningen, att utskottets förslag beträffande
fordran ipå skattabetalningsplikt för rösträtts utövande bort
innehålla vida starkare bestämmelser än vad nu vore fallet;
av Iherr Ollas A. Ericsson, som instämt med herrar Lindman
in. fl. i deras ovan omförmälda reservationer, men som ansett att, innan
en så genomgripande ändring av vår författning, som den föreliggande
antoges, valmänneen i val bort hava därom tillsports; samt
av herr Vennerström, som yrkat, att åt paragrafen måtte givas
denna avfattning:
§ 8.
Mom. 1. Rättighet att deltaga i kommunalstämmans överläggningar
och beslut tillkommer med inskränkning, varom här nedan i
mom. 2 stadgas, svensk undersåte från och med kalenderåret efter
det, varunder han uppnått tjuguett års ålder, därest han
<a) är medlem av kommunen,
b) icke är omyndig förklarad, och.
c) icke är från ovannämnda rättighet utesluten på grund av
ådömd straffpåföljd.
Mom. 2. Ingen må, utöver vad i § 10 mom. 2 sägs, utöva rösträtt
i annan kommun än den, varest han är mantalsskriven.
Efter föredragning av paragrafen yttrade:
Chefen för civildepartementet, herr statsrådet S c h o 11 e: Herr
talman, mina herrar! I den kommuniké från utskottet, vari tillkännagavs,
att en uppgörelse inom utskottet träffats rörande ändringar i
kommunal] agarna, på grundvalen av den till urtima riksdagen framlagda
propositionen i detta ämne, ävensom rörande författningsrevisionen
i övrigt, har redan .meddelats, att regeringen kunde för sin
del acceptera den lösning av förevarande spörsmål, som den nämnda
uppgörelsen innebar. I det föredragna utskottsutlåtandet bär överenskommelsen
nu tagit bestämd form.
Det anå från denna plats vara anledning att med några ord beröra
de väsentligaste skiljaktigheterna mellan Kung!. Maj :ts och utskottets
förslag samt angiva regeringens ställning till desamma.
Regeringspropositionen (byggde på den lika kommunala rösträttens
grund, medan utskottets förslag upptager den allmänna, av skatteskyldigbeten
oberoende kommunala rösträtten. Denna utvidgning
av reformens räckvidd kan iså mycket mindre möta några invändningar
från regeringens sida, som den demokratisering av samhällslivet,
vilken var .syftet med iden kommunala rösträttsreformen, därmed blir
i än högre grad förverkligad. Att i sammanhang med denna utsträckning
av den kommunala rösträtten åldern för rösträttens inträdande
i någon man höjts, kan visserligen knappast motiveras av, att
därmed några reella fördelar skola vinnas för kommunernas förvaltning
eller några eljest föreliggande faror för samma förvaltning undgås.
Men åldersförhöjningen kan. när nu rösträtten i kommunerna gö
-
7 Nr 17.
Tisdagen den 17 december, f. m.
res allmän, icke koller mota några avgörande betänkligheter. Och Örnsten fonden
kompenseras genom utfästelsen att på ett annat område, den pull- rätten TO_ TO,
tisika rösträttens, sänka den nuvarande åldersgränsen till samma al- (port8.)
der, isoim nu föreslagits för den kommunala rösträttens inträdande.
Större betänkligheter måste det väcka, att utskottet höjt åldern för
rätt att deltaga i landstingsval till 27 år. Men då denna skärpning
av nuvarande rosträtts-villkor icke som den graderade skalan, har sin
rot i växlande förmögenhet eller andra dylika olikheter i de enskildas
förhållanden, utan ''drabbar alla medborgare lika, kan nr demokratisk
synpunkt principiella invändningar mot anordningen knappast gör-ajs.
Frågan blir närmast en lämplighetsfråga; och ehuru det enligt mm
mening’ varit lyckligare, att man icke skridit till cn dylik aldeisfötThöjning,
föreligga dock enligt regeringens mening icke tillräckliga skäl
att i följd av detta utskottets förslag äventyra en stor och efterlängiaid
reforms genomförande, en reform, som tryggar ett effektivt demokratiskt
genombrott i det svenska istatslivet. _
Utskottet har, vad den kommunala rösträtten beträffar, bibehållit
en rest av det utskyldsstreck, som regeringen av hända skal ansett
icke höra vidhållas. Regeringen måste finna utskottets anordning
mindre lyckad i tekniskt avseende och ägnad att på olika sätt
medföra betänkligheter, men i stort sett kan bibehållandet av detta
rudiment av utskyldsstreck icke tillerkännas större betydese för bedömandet
av hela den störa rösträttsfrågan. Med tillfredsställelse
konstaterar regeringen, att utskottet med avseende å den politiska
rösträtten givit på hand utskyldsstreokets fullständiga avskaffande,
varmed också vissa hittillsvarande svårigheter för rösträttens bibehållande
vid flyttning från en kommun till eu annan, eller vad man
kallat flyttning,sstrecket, komma att bortfalla.
Med avseende å rätten att rösta med fullmakt i kommunerna^ synes
det varit riktigast, om någon ändring för närvarande icke ifrågasatts,
helst som spörsmålet om röstning medelst fullmakt vid kommunala
och politiska val ligger under regeringens utredning och kommer
att i kela sin omfattning hänskjuta® till nästinstundande riksdag. Da
emellertid utskottets förslag om en extra fullmaktsrält för äkta makar,
så att utom den förut gällande rätten för en röstberättigad att på
grund av fullmakt föra talan och utöva rösträtt för en ytterligare röstberättigad.
den ena av de äkta makarna skulle äga att på, grund
av fullmakt rösta för den andre, avser allenast ett under år 1919
gällande provisorium och således främst hänför sig till valen i mars
nästa år, då hela denna nya ordning skall omsättas i praktiska
resultat, föreligger icke heller i nu förevarande avseende anledning
för regeringen att icke rekommendera utskottets förslag. Till äventyrs
kan det också sägas, att nu, då för första gången kvinnorna i
största utsträckning få tillfälle att deltaga i de kommunala avgörandena
och valen, särskild anledning föreligger till den^ lättnad för
vissa kvinnor vid rösträttens utövande, varom här är fråga.
Yad utskottet i övrigt, föreslagit och anfört torde icke påkalla
annat yttrande från denna plats, än att regeringen efter bästa övertygelse
och i trohet mot de demokratiska grundsatserna, skall till
Nr 17. 8
Tisdagen den 17 december, f. in
Ommåla rist'' nästel r^sdaÄ framlägga förslag till den politiska rösträttans reforTättm
m°Sm. merande i den anda och efter de huvudlinjer, utskottsutlåtandet upp(Forte.
) '' ta^er- Utskottsutlåtandet, sådant det nu föreligger, uppfyller syftet
med regeringens proposition i den kommunala rösträttsfrågan
och med de uttalanden i övrigt, som däri gjorts i vissa därmed sammanhängande
frågor om den politiska rösträttens ytterligare demokratisering-.
Jag vågar därför vördsamt hemställa, att utskottets
förslag i sin helhet måtte av kamrarna godkännas.
Till äventyrs erfordras, såsom redan påpekats i pressen, en
jämkning i § 21 av kommunalförordningen på lamhet etc,, man det
är en ren formsak, som icke kan rubba den allmänna rekommedationen
för utskottets förslag oförändrat.
Med dess antagande vinnes eller förestår en djupgående omläggning
av den kommunala och politiska makten i vårt land. Grunden
lägges i dag förvisso till folkviljans förverkligande i vårt land; det
svenska folket får hädanefter full möjlighet att självt dana sina öden.
Jag ber lätt få uttala regeringens livliga tillfredsställelse med
att ett beslut om en så betydande omdaning av vårt statsliv, som den,
vilken nu förestår, kommer att fattas under anslutning till och medverkan
av riksdagens alla huvudpartier. På sina håll kännes säkerligen
ett biträdande av utskottsförslaget som ett offer, tungt nog kanhända,
men då det dffret nu göres av fosterlandskärlek och klar insikt
om offrets nödvändighet inför det nuvarande tidsläget, vågar
jag uttala den .säkra förhoppning, att de beslut-, som nu fattas, skola
visa sig hava skett till båtnad för fosterlandets framtid och till hela
vårt folks lycka.
Att grundvalarna för vårt svenska samhälle läggas bredare och
fastare, skall i längden visa sig som det enda hållbara. All erfarenhet
bestyrker, att meddelaktighet i bestämmande är häst ägnad att
uppfostra till ansvarskänsla.
Det politiska livets demokratisering är emellertid icke mål utan
endast medel, medel för den fortgående omdaning, som allestädes och
i alla tider varit oundgängligt för ett .samhälle, som vill leva. Enligt
regeringens uppfattning är ett sådant nydaningsarbete på intet område
mer trängande än på det sociala. För vår ståndpunkt därutin,
nan är icke främst vägledande, att här kraven starkast framträda,
utan övertygelsen av, att dessa krav äro framkallade av djupgående
missförhållanden inom det nuvarande samhället och därför i sig berättigade.
Det är rätt att skydda deras intressen, som arbeta och ändock
äro betungade, och det är ur samhällets synpunkt klokt att så
gorå. Klokt att undanröja missnöjesanledningen, klokt att skydda
livskraften hos befolkningslager, på vilka samhällets framtid måste
byggss, klokt att ur dessa samhällslager framlocka samt vårda alla
de mångsidiga produktionskrafter, som behöva nyttiggöras för samhällets
kulturella och materiella förkovran.
Det är därför regeringens avsikt, att när nu de politiska svårigheter.
. som hittills rest sig mot det socialpolitiska reformarbetet, torde
bli väsentligen undanröjda, beslutsamt och snabbt fullfölja detta
reformarbete. Jag skall i detta sammanhang, med herr talmannens
Tisdagen den 17 december, f. in.
it Nr 17.
tillåtelse, blott antyda ett enda av de betydelsefulla social-ekonomiska Om dm kornspörsmål,
som äro föremål för särskild uppmärksamhet från neger in- m^mla röst«ens
sida. Som bekant är en utredning- igångsatt om arbetstidens mtt*n m-mlängd
och förläggning, jämte vissa i samband därmed stående frågor (Forts-)
i syfte ätt genom lagstiftning få till stånd en mer tillfredsställande
reglering på dessa områden. Här sammanlöpa gamla önskning-smal
från den organiserade arbetarrörelsen, från folkupplysningens och
hälsovårdens målsmän och från det religiösa intresset. Den för ändamålet
tillsatta larbetstidskommittén har på min anmodan med stor
energi bedrivit sina arbeten, och dessa hava nyligen resulterat i ett
förslag till lag om begränsning av arbetstiden inom industri, hantverk
och flertalet därmed jämförliga verksamhetsområden. Enligt
detta förslag skulle arbetstiden inskränkas till 48 timmar i veckan
och högst 8 V2 timme per dag med möjlighet till övertidsarbete i viss
omfattning ävensom till vissa jämkningar och eftergifter. Kommittén
har därjämte utarbetat ett lagförslag, varigenom nattarbetet inom
bagerierna väsentligen skulle avskaffias. Förslagen i dessa särskilda
frågor komma att bliva tillgängliga strax på nyåret, och regeringen
är besluten att framlägga på dessa förslag grundade propositioner
till 1919 års lagtima riksdag. Den nämnda kommittén kommer
lätt fortsätta sina utredningar samt övergå till återstående arbetstidsfrågor,
nämligen om reglering av natt- och söndagsarbetet i
allmänhet samt om arbetarsemester. Förslagen i dessa delar torde
dock icke kunna framläggas förrän vid 1920 års riksdag.
Då sålunda från regeringens sida allt kommer att göras för lätt
på lagstiftningens väg undanrödja de tvisteämnen rörande arbetstiden,
som så länge förelegat mellan arbetsgivare och arbetare, tillåter
jag mig uttala den förvissningen, att parterna å arbetsmarknaden
icke genom stridigheter i nu berörda avseenden under den närmaste
framtiden skola försvåra det i och för sig ovissa läge, vari vårt ekonomiska
liv nu befinner sig på gränsen mellan kristiden och normala
förhållandens återinträde.
Herr Lindman: Herr talman, mina herrar! Då riksdagen
i dag går att fatta ett beslut i en av de viktigaste och största frågor,
som på långa tider framkommit till riksdagens avgörande, imå
det tillåtas mig att med några, ord belysa, huru från min synpunkt
denna frågas framkommande vid denna urtima riksdag bör ses och
och icke blott hur dui uppkommit, utan även hur den sedan under
sin fortgång blivit behandlad.
Då den urtima riksdagen sammankallades med uppgift att reglera
(1 yrticlstilläggen för statstjänarna, kunde visserligen en och
annan ana, att det icke skulle stanna därvid, utan att även andra
frågor skulle komma att dragas inför denna riksdags prövning, och
man tänkte sig, att möjligen denna urtima riksdag på hösten skulle
få en viss likartad karaktär med den av många så eftersträvade
höstsessionen. Men för visso tror jag icke, att det fanns någon,
som tänkte isig, att den skulle bli eu författningsriksdag av den
räckvidd och betydelse, som den visat sig bli.
Nr 17. 10
Tisdagen den 17 december, f. in.
Om den kommunala
rösträtten
m. m.
(Forts.)
Att på detta sätt vid en urtima riksdag-, utan att det har varit
omnämnt i kallelsen till densamma, framlägga ett förslag av denna
omfattning, har synts mig oegentligt. Jag tror näppeligen, att det
kunnat vara grundlagstiftarnas mening, att en dylik stor fråga skulle
komma att inbegripas bland de särskilda frågar, vilkas avgörande,
enligt grundlagens ord, Konungen kan förelägga en urtima riksdag
utöver de ärenden, som om-förmälas i kallelsen till densamma. Säkerligen
är det någonting .alldeles enastående att så har skett. Man
ställer sig därför undrande och spörjande inför den frågan: Yar det
riktigt och nyttigt och över huvud taget lyckligt att så skedde? Ja,
man icke blott undrar och spörjer, utan man vill, åtmistone från
imin sida och från dem, som tänka lika med mig, uttala, att det icke
var lyckligt. Det hade varit bättre, om med denna viktiga frågas
avgörande fått anstå till den lagtima riksdagen, som dock skulle
sammanträda inom. en ganska kart tid, efter det detta förslag blivit
framlagt, det var ju icke ens två månader.
Ku har både i regeringen och i riksdagen ett förslag, så att säga,
rusats fram och behandlats på en ytterligt kort tid, en tid, som icke
givit rådrum för den eftertanke, som dock ett dylikt viktigt förslag
borde påkalla från riksdagens .sida. Och det tror jag mig kunna
säga, att aldrig har väl lett så viktigt förslag blivit behandlat på
sätt, som bär varit fallet.
Våra grundlagar innehålla ju bestämmelser om huru ändringar
i vår författning skala komma till. Grundlags stiftaren har låtit
sig angeläget vara att förbjuda upptagandet vid urtima riksdag av
grund! agsändringsf.rågor. Den klokhet, som ligger till grund för ett
sådant stadgande, är ju för alla fullkomligt uppenbar. Grundlag är
för mer än .annan lag. Grundlagen har därför blivit omgärdad med
alldeles särskilda bestämmelser; den får icke och skall icke behandlas
på samma sätt som eu vanlig lag. Eu dylik kan ju varda .antagen
eller förkastad genom en enda riksdags beslut, men för stiftande
eller ändring av grundlag finnas alldeles särskilda bestämmelser
stadgade i grundlägga själv. Kär det är fråga om sådana vitala
frågor som eu författningsändring, är det ju också klart, att grundlagens
föreskrifter i detta avseendet äro synnerligen befogade. Det
är också föreskrivet, att en dylik lagändring icke får företagas av
blott en riksdag, det skall vara två riksdagar med ett mellanliggande
val till andra kammaren. Allt detta är föreskrivet, på det
att rådrum må kunna lämnas för eftertanke och för att få fram en
stadgad folkmening om grundlagsändringens nytta och betydelse,
så att en .dylik ändring icke skall kunna tillkomma i en hastig vändning,
utan att bakom densamma må ligga en bestämd vilja hos
folket, att ändringen ifråga bör komma till stånd. En dylik, ändring
får icke vidtagas på grund av en upph°tsad folfcmening vid ett
särskilt tillfälle eller på grund av en opinion, som hastigt kunnat
växa fram, eller på grund av företeelser uti i världen eller inom
det egna samhälle, utan först sedan verkningarna av dessa företeelser
kunna, överblickas.
Den klokhet, som framträder i gnmdlagsistadgandet ifråga, har
Tisdasren den 17 december, f. in.
11 Nr 17,
man efter min uppfattning i föreliggande fall alldeles övergivit, 0m de" m
och den kungl. proposition, isom är dagtecknad den 22 november
1918, innebär i själva verket raka motsatsen till grundlagens bud. (i>ort8,
Formellt, det är sant, avses här intet annat än ändringar i kommunallagarna,
men realiter måste vi dock alla erkänna, att dessa
ändringar medföra så vitt gripande förändringar i grundvalarna för
vår författning, i vad denna är byggd på ett verkligt tvåkammarsystem,
att man med skäl kan tala om, att här föreligger de facto
en ändring ''i grundlagen eller i varje fall något, som är fullt jämförligt
med en genomgripande förändring i denna. I strid med andemeningen
i detta av mig nyss nämnda stadgande kastas nu denna
proposition fram på urtima riksdagens bord, och därmed följa alla
de konsekvenser, som dessa ändringar av kommunallagarna draga
med sig.
Vad var nu anledningen till att det skedde på detta sätt? Ja,
vill man gå till grunden och undersöka, var den verkliga anledningen
fanns, så skall man finna, att den låg i den revolution, som utbrutit
hos centralmakterna, kanske särskilt i Tyskland. Det var
gnistan, som tände även här hemma och som faktiskt föranledde
framläggandet av den kungl. propositionen.
En deputation av arbetare framförde samma dag, som det blev
bekant här i Sverige, att den tyska revolutionen utbrutit, den 10
november, inför statsministern och regeringen sina bekymmer i anledning
av livsmedelsförhållandena, men samtidigt också sina krav
på djupgående förändringar i vår författning. Icke utan berättigad
stolthet har också en medlem av denna deputation sedermera kunnat
framhålla, att fyra dagar därefter utfärdade regeringen sin kända
kommuniké om att författningsfrågan skulle föreläggas den urtima
riksdagen. Åtta dagar senare är den kungl. propositionen dagtecknad.
Redan detta brådstörtade tillvägagångssätt tyder på motsatsen
till den varsamhet, som bort vara att förvänta, då man hade att
göra med ett förslag av den riksviktiga beskaffenhet som det nu
föreliggande. Var det verkligen möjligt för Kungl. Maj:t att på
denna korta tid genomtänka occh undersöka de olika verkningarna
av de förslag, som Kungl. Maj:t gick att framlägga i denna proposition,
de olika verkningarna av de förändringar, som Kungl. Maj:t
här vidtagit, jämförda med de förslag, som Kungl. Maj:t framlagt
vid den lagtima riksdagen 1918, vilka dock voro frukten av ett
moget övervägande samt, .som vi alla veta, grundade på en förutgången
utredning av sakkunnige och uppbyggda på ett betänkande
av vad dessa sakkunnige föreslagit.
Herr justitieministern har ock tydligt framhållit i ett tal, som
han hållit här i Stockholm, att vad som föranlett framläggandet av
Kung! Maj :t proposition, det var ett hot. Regeringen var pressad
att handla under ett tryck. Detta kan jag icke beteckna annat än
som obehörigt. Både att utöva det trycket och att giva vika för detsamma
är efter min mening lika obehörigt. Och obehörig har också
den aktion varit, som följt efter den tiden. Uti det ena uppropet
Kr 17.
12
Tisdageu den 17 december, f. m.
- —— »d »ra urn genvagar loroi författningen.
Jag liar, herr talman, velat framhålla detta, på det att det må
igga i ett sammanhang i det anförande jag har till riksdagens protokoll
och pa det att det må bliva klart, huru denna sak har be
-
traktats tran mm sida. Jag har velat framhålla, hurusom denna
aktion ingått som ett led i strävandena att kunna få författningen
andrad sa lort som möjligt och vid denna urtima riksdag. Ja, jag
vagar saga, att hela denna sak närmast kan givas karaktären av
en kupp. Det framträder icke minst, när man .sedermera tänker på
hur Kung!. Maj:t vill genomföra alla dessa förändringar genom den
bradstörtade upplösningen av landsting, stadsfullmäktige och andra
korporationer. Hela detta brådstörtade förfarande, tyder på att det
var meningen att begagna sig av alla medel, som stodo regeringen
och de partier, på vilka den stöder sig, till buds för att kunna genomföra
denna författningsändring på det sätt, jag förut antytt.
Detta var med andra ord den situation, som förelåg, när regeringsförslaget
framlades och vid tiden därefter.
Jag har karakteriserat detta förslag som något i hast framkommet.
Jag vidhåller detta och vill också tillägga, att samma
hastiga tempo, samma ivriga takt, har använts i .särskilda utskottet
nr 3. Yi ha knappast givits den tid till rådplägning och allvarligt
övervägande och till möjlighet att överblicka konsekvenserna på
det ena eller andra området, som i ett dylikt fall utskottets ledamöter
med fall rätt kunnat göra anspråk på.
Efter detta nödgas jag besvära kammaren med att ingå något
pa de^ förslag, som här föreligga. Jag skall då i första rummet
uppehålla mig vid det förslag, som handlar om första kammarens
bildande.. Jag skall icke gå så vidlyftigt in på saken, den har redan
hunnit bli tillräckligt omtalad. Alla här närvarande känna till den
genom utskottets betänkande, och den är känd ute i landet genom
meddelandena i pressen.
Beträffande denna (första ikammarbildning har (det isagts, att det
är fläckar och .sicksacklinjer på den (kompromiss, som kommit till
stånd i utskottet. Mina herrar, kan man icke isäga, (att precis detsamma
var fallet med idet (förslag, som framlades av Kung], Maj:t?
Var icke även Kungl. Maj:ts proposition frukterna av en kompromiss?
Jo, regeringsförslaget var em typisk kompromiss, en kompromiss
mellan det liberala och det socialdemokratiska partiets iståndpunkter.
Det liberala partiet önskade och önskar val alltjämt ett
tvåk a,mm ar sys t em, det socialdemokratiska partiet bär på sitt program
önskemålet om enkammarsyistem. Kompromissen bestod i att
man gjorde ett tvåkaminarsystem på papperet, men i .själva verket
skapade ett enkaimmarsystem, ty såsom föga mer än ett sådant kan
Tisdagen deu 17 december, f. m.
<:let {ö1I''slaS betraktas, som innehölls i den kung], propositionen. Det Om den kornvar
till gagnet ett enkammarsystem. munala röst
Vid
remissdebatten, då det kungl. förslaget överlämnades till räUen m'' m~
det tredje särskilda utskottet, uttalade civilministern, som nj^ss hade (Forts-)
ordet bär, att det för regeringen stod klart, att förslaget skulle skälgen
betrygga den artskillnad, som borde förefinnas mellan de (båda
kamrarna. Längre isträckte sig alltså icke hans pretentioner, än att
denna artskillnad skulle »skäligen betryggas». En annan talare
tran regeringen, statsrådet Palmstierna, använde härom orden:
»1 den män vi vilja behålla ett tvåkamimarsystem.» Där ha vi
således genast i dessa båda ministrars uttalande dualismen mellan
tvåkaminarsystem och enkammarsystem. Det blev ett dåligt tvåk
arom ars y s t em, och det var det, sam gjorde, att kompromissen kunde
komma till .stånd.
Redan i varas, .da förslaget framlades, ville regeringen icke
gorå någonting beträffande första kammarens bildande. Den ville
icke taga någon hänsyn till första kammaren, trots att den lika kominunala
rösträtten infördes och åldern för valrätt i kommunen bibehölls
vid 21 år. Alltså, valrätten till de för första kammaren grundläggande
valkor por ation er n a byggd es på eu ålder av 21 år och i
detta förslag från Kungl. Maj:t var det likadant. Här borde det
vara ännu mera påkrävt att tänka på första kammaren, eftersom
lUciii slopat skattebetalninigsplikten. Men regeringen fäste intet avseende
vid detta, och sa blev det ett två kam mar sys tern, sam jag
vid ett annat tillfälle tillåtit beteckna som ett .monstrum, en parodi
pa tv akammars ystemet. Det blev icke något verkligt sådant system.
Bara detta, att första kammaren skall uppbyggas på eu ursprungsalder
arv 21 år, då man till andra kammaren har en ålder av
-B ar, torde vara tillräckligt skäl för att motivera riktigheten av
vad j<ag här vid. ett föregående tillfälle anfört. Varje tanke på att
höja åldern avvisades dock av regeringen, och man ville icke höra
talas om eller gorå någonting i deri vägen. Då civilministern nyss
yttrade sig bär, säde han: Regeringen kan ju vara med på detta,
men det är icke bra, att åldern blir höjd vanken i kommunen eller i
1-and.s tingsm ann av al en. Det väckte störa betänkligheter vid land.stingsimannavalen,
och idet hade varit lyckligare, om man icke gjort
på detta sätt. Regeringen vidhåller således alltjämt, att det varit
bättre, om man kunnat bygga första kammaren på denna lägre ålder.
Men, mina herrar, då man siar sönder något, som finnes, då
man Blår sönder en författning för att sätta något annat i stället, är
det väl ens ovillkorliga plikt att i detta fall tänka på hur detta
andra iskall se ut, att söka skapa något, som ger garantier för [mogenhet
ooh ett gott omdöme.
Man klandrar nu på ''vänsterhåll högern för att den icke kommit
med något förslag och. säger, att det varit dess skyldighet att gorå.
uGt. Ja, det ''kan ''man ju säg*a, men vald som är alldeles otvivelaktigt.
Nr 17. 14
Tisdagen den 17 december, f. m.
Om den kommunala
rösträtten
m. m.
(Ports.)
det är, att det varit regeringens plikt att i samband med sitt författa
ningsförslag framkomma med något, ,som grundläde och bibehöll ett
•verkligt tvåkammarsystem, och något dylikt hade därför bort förekomma
i förslaget. Men vad säger den kungl. propositionen om detta?
Vad talar den om i detta fallet? Jo, när diar talas om elektorsförsamlingar
eller andra korporationer, som skulle utse ledamöter till
första kammaren säger statsministern i sätt anförande, att om andras
meningar kunna samlas kring något så när preciserade förslag i detta
avseende, så kunna dessa förslag väl förtjäna att tagas i övervägande.
Härtill får jag saga, att det verkligen är blygsamt, för att använda
ett beskedligt ord, att inskränka sig till att säga: Vi göra ända på
det gamla, vi isätta intet annat i stället, vi tänka icke på det, men
bär någon annan några förslag att komma med, skola vi kunna
taga dem i välvilligt övervägande. Detta visar intet intresse, det är
icke något positivt, som framkommit, utan det är endast detta vaga,
obetydliga, som säger, att andra kunna ju tänka i stället för oss.
Nej, saken var, såsom jag nyss anförde, att i kompromissen ingick
att det skulle vara ett tvåkammarsystem men det skulle vara
ett svagt tvåkammarsystem, det skulle vara, som statsministern uttalade
i ett anförande, som han hade i Stockholm den 1 december,
»en första kammare, som kunde samarbeta med andra kammaren».
Det var det samarbetet, möjliggörandet av detta samarbete, som låg
som det grundläggande. Således för honom var målet likställighet,
icke karaktärsiskillnad. Visserligen tillädes det vid samma tillfälle,
att det vore önskvärt, att första kammaren kan tillföra representationen
synpunkter och insikt och erfarenhet, som icke så starkt finnas
representerade hos andra kammaren. Men hur detta skulle gå
till, därom fanns icke ett ord varken i detta tal eller i den kungl.
propositionen.
När utskottet har haft att behandla detta, så får jag säga, att i
utskottet denna fråga dock intagit en plats i utskottets diskussion,
den har varit föremål för ett övervägande. Utskottet har i det fallet
icke handlat lika lättvindigt, som Kungl. Maj:t gjort vid framläggandet
av den kungl. propositionen. Från högerns sida hade ju
föreslagits en högre ålder. Vi ha, som herrarna veta, föreslagit, att
dessa urväljarekorporationer skulle tillsättas av sådana valmän, som
uppnått en ålder av 34 år. Förebilden ha vi tagit från vårt grannland
Danmark, där som bekant nyligen införts i detta fall eu valrättsålder
av 35 år. Vi ha icke tagit särskilda valkorporationer,
därför att vi haft särskild förkärlek för dem, nej,, tvärtom, vi ha
den upufattningen. att landstingen varit bättre valkorporationer än
för ändamålet tillskapade nya korporationer. Men för att få högre
ålder var det nödvändigt att föreslå tillsättandet av dylika korporationer,
då vi icke lämpligen kunde föreslå en valrättsålder till landstingen
av 34 år.
Under utskottets arbete har denna fråga varit på tal gång på
gång. Hela tiden har vänstern sökt pressa ned högern till sin ''ståndpunkt
i fråga om denna ålder. Och som jag nyss nämnde, har herr
civilministern nu uttalat, att det är beklagligt, att åldern blivit
Tisdagen den 17 december, f. m.
15 Nr 17.
höjd. Där ser man således, att denna ålder har man'' på allt sätt 0m
försökt få ned så mycket som möjligt. Men då man släppte allt ''
annat, var ju denna högre ålder det enda kvarstående. Ty med den (1,orte)
högre åldern måste man antaga, att det följer en större mognad ^ en
större erfarenhet, en större eftertanke hos väljarna, då de gå att förrätta
val till landstingsmän. Detta var emellertid något, på vilket
man skulle kunna bygga en första kammare, som besitter de kvalifikationer,
om vilka statsministern i sitt tal den 1 december talade
och om vilka jag nyss nämnde, nämligen att det vore önskvärt, att
insikt och erfarenhet skulle förefinnas. Jag förmenar, att just insikt
och erfarenhet finnas tryggare representerade o hos _ dem, ^ som
kommit till mognad ålder, än hos dem, som äro 21 år, vilken ålder
väljarna till landstingen skulle inneha enligt Kungl. Maj :ts förslag.
Jag vill såga, att jag anser icke, att det varit till någor, fördel, om
man skulle ha kommit längre med, och jag känner mig belåten med
att det dock till sist i detta fall har blivit så. pass, som de blivit
till följd av högerns arbete i utskottet, så att vi ifråga om landstingen
fått ep ålder av 28 år. Vad vänstern velat sätta i stället, när
vänstern talat om kvalifikationerna, är ett spörsmål, som jag i detta
sammanhang icke behöver ingå på. Jag har aldrig hört något annat
framkastas i den vägen, än att man vill komma med en självkomplettering
av första kammaren. Jag skall icke ingå på något bedömande
av den frågan •— den är ju icke aktuell — huruvida detta
vore lyckligt eller icke lyckligt. Men vad jag betraktar som en
avgjord fördel i föreliggande förslag är, att vi fått denna högre
ålder.
Att perioderna för första kammarvalen blivit utsträckta till
åtta år, vill jag betrakta som en annan avgjord fördel. Det ger åt
ledamoten av riksdagen en större självsäkerhet och ett större förtroende
till sig själv, om han vet-, att han sitter under en längre mandattid
än under en kortare.
Ja, detta är vad som vunnits i detta fall från min synpunkt
sett, och jag betraktar det i alla fall, som om något därmed vunnits.
Blir det icke bra på det sättet, så har åtminstone från vår
sida "iorts, vad som kunnat göras för att få det så bra som möjligt.
Blir det icke bra, få vi visserligen naturligtvis ta vår del i ansvaret
för den kompromiss, som blivit ingången. Men det verkliga huvudansvaret
kommer att ligga hos dem, som pressat oss till denna ståndpunkt
och velat pressa oss ännu längre. Resultatet blir i alla fall,
herr talman, ett svagt tvåkammarsystem.
Men medan'' jag har ordet, måste jag också nämna något om
de kommunala förhållandena. Att åldern blivit något höjd är en
fördel — jag betecknar det så i rak strid mot vad herr civilministern
nyss yttrade, då han säde, att det icke vore bra, att åldern i
kommunerna blivit höjd, om han än tilläde, att det ju icke kan gorå
så ofantligt mycket och väcka så stora betänkligheter, att denna
ålder blivit höjd. Jag betecknar det som en fördel. Det hade varit
än bättre, om den höjts till 24 år. Ty väl vill jag villigt erkänna,
att det kan finnas de i åldern 21—24 år, som kunna utan olägenhet
vara med i kommunala avgöranden. Men, mina herrar, det få vi
Nr 17. 16
Tisdagen den 17 december, f. in
Om den kommunala
rösträtten
m. m.
(Forts.)
• val ändå saga, om vi vilja gå fullt rättvist till botten av detta, att
bland de skaror av unga män och kvinnor, som tillhöra åldersgruppen
21—-24 år, finnes dock representerad en stor portion av omogenhet,
finnas många, som icke ha den erfarenhet och stadga, att de
med verkligt skäl böra deltaga i de viktiga avgöranden, som föreligga
i våra kommuner. Att 24 års åldern borttagits, betraktar jag
sålunda i motsats till herr civilministern såsom eu nackdel, liksom
ook att man i samband med nedpressandet till denna ålder begagnat
tillfället att nedpressa åldern vid val till andra kammaren med ett
år. Man har över huvud taget svårt .att förstå, varför det skall betraktas
som en så stor fördel att få ned åldern så mycket som möjligt.
Det är, mina herrar , i alla fall en full likställighet, som uppkommer,
vilken klass vi än tillhöra, vilket yrke vi än utöva och
viken ställning vi än intaga, så är det, säger jag, eu full likställighet,
som uppkommer, vare sig åldern sättes till 21, 22 eller 23 år
eller något annat. Det är icke något odemokratiskt utan en fullständig
likställighet, som ligger i detta.
Även beträffande de kommunala förhållandena var regeringsförslaget
en kompromiss, en regelrätt kompromiss helt enkelt. Det
liberala partiet ville ha lika kommunal rösträtt med skattebetalningsplikt.
Det socialdemokratiska partiet ville ha allmän kommunal
rösträtt utan skatteplikt och utan skattebetalningsskyldighet.
Vad blev kompromissen? Jo, den blev i Kungl. Maj:ts förslag den
lika kommunala rösträtten; man föreskrev, att det skall vara skattskyldighet,
men man säde samtidigt, att om man icke betalar skatt,
så skall det göra detsamma. Det är väl en kompromiss, så typisk
som någon kan vara. Ifrån det liberala partiet har man ju förut
alltid hållit på att det skulle vara skattebetalning, men nu släppte
man det för att åstakomma denna överenskommelse.
Förgäves ha vi talat, mina herrar, för detta utskyldsstreck i
utskottet. Det har varit en av de förnämsta punkterna i våra yrkanden
i utskottet att få fram, att man skulle vidhålla skattebetalningsplikten.
Men allt har varit förgäves. Jag skulle vilja
vid detta tillfälle åberopa ett par yttranden från liberalt håll, som
äro ganska typiska, i detta avseende, de äro fällda helt nyligen under
sista tiden. Det heter i det ena, att »utskydsstrecket har djupa
rötter i vår författning». Ja, det är så sant, som det är sagt, detta.
Det heter vidare att »rättigheter böra åtföljas av skyldigheter». Det
är en riktig tanke, den gamla goda grundsats, som är så fast rotad
särskilt på landsbygden, nämligen att med rätt att rösta skall följa
plikt att betala sin skatt. Det har man emellertid här velat släppa
efter på. Men i detta fall må jag säga, att landet måste ha klart
för sig, varifrån motståndet härvidlag har kommit. Det kan karakteriseras,
det resultat vi uppnått, med det yttrande, som herr civilministern
nyss hade, då han omnämnde det skedda såsom »mindre
lyckligt.» Ja, just detta mina herrar, har betraktats från vänsterhåll
såsom »mindre lyckligt». Man ibar velat ta bort denna skattskyldighet,
denna grundsats, som har »så djupa rötter i vår författning», som det
heter från liberalt håll. Men det skall vara klarlagt, var ansvaret för
Tisdagen den 17 december, f. in.
17 Nr 17.
detta ligger. Jag upprepar vad jag sagt, att högern i utskottet Om de» korn
visserligen har sin del i ansvaret för kompromissen, men denna korn- munala röstpremiss
har tillkommit så, att vi arbetat för större skattebetalnings- raU^”l- w
plikt, och att den skulle bibehållas på den gamla grunden, under det ’ rts''
man från vänsterhåll har pressat oss tillbaka.
Jag erinrar i detta fall om den reservation, som ledamöterna
i utskottet från högern ba anfört och i vilken vi uttala: »Vår uppfattning,
som med största enhällighet delas av våra meningsfränder
i landet, har varit att fullgjord skattebetalning bör krävas för utövande
av rösträtt. Endast den verkliga och tillfälliga oförmågan
att betala skatt borde föranleda befrielse från denna självklara
plikt. Ett effektivt indrivningssystem borde sålunda ha. varit den
enda förutsättningen för ett frångående av fordran på skattebetalningsplikt,
men sådana föreskrifter för indrivning av skatterna finnas
icke och ersättas efter vår mening endast ofullständigt av regeringens
förslag om införsel i lön. Utskottets förslag borde därför
efter vårt förmenande ha innehållit vida starkare bestämmelser än
vad nn är fallet beträffande fordran på skattebetalningsplikt för rösträtts
utövande. Denna mening vidhålla vi alltjämt.»
Det är det uttalande, som vi gjort i denna fråga. Vi ha liaft
den uppfattningen, att man trots de sakkunnigas uttalande i ett
nyligen framlagt betänkande dock både kunnat, om jag så får säga,
»skilja agnarna från vetet» beträffande ska i tebetalningen, att man
kunde ha rett ut saken så, att den verkliga och tillfälliga oförmågan
hade sluppit att betala skatt, men att skattskolkare och den verkligt
försumlige blivit drabbade av detta streck. Vad ba vl fått nu?
Jo, tack vare högerns energiska framhållande av nödvändigheten
att icke släppa skattebetalningen, ha vi dock fått behålla en del av
denna skattebetalning beträffande den kommunala rösträtten även
om den blott är att betrakta som ett rudiment. Jag erkänner, att
detta ett års fullgjord skattebetalning är något mycket magert, något
ytterst förtunnat villkor. Det erkännes; men det är i varje fall
en bibehållen princip från vår sida och kommer alltid att verka till
någon nytta.
Ja, herr talman, jag kommer nu slutligen efter detta till den
Irågan: Varför hava vi då birätt detta kompromissförslag, då vi
haft ^så många anmärkningar att göra mot detsamma, då vi ansett,
att åldern borde sättas, högre, då vi händigt framhållit, att den
högre åldern borde förefinnas både vid val inom kommunerna och till
landstingen och en högre ålder, än den vi nu få, vid val till andra
kammaren, då vi förut förfäktat den uppfattningen, att besuttenheten
borde vara grundvalen för något större inflytande i kommunerna
och då vi slutligen ansett en fullgjord skatteplikt vara erforderlig?
Ja, det synes mig, att man vid bedömandet av denna
fråga först och främst icke får underskatta betydelsen av att en
fråga sådan som denna kan i en tid som denna lösas i enighetens
tecken. När, såsom här var förhållandet, stora grunper av vårt
folk gjorde gällande en allmän önskan, att en viss betydelsefull fråga
skulle lösas i en viss riktning, i en riktning, som man inom dessa
Andra hammarens protokoll vid urtima riksdagen 1918. Nr 17. 2
Si 17. 18
Tisdagen den 17 december, f. in.
Om den kommunala
röstätten
m. m.
(Forts;)
grupper ansåg vara den riktigaste och bästa, då synfes det inig dock
ligga något och ligga ganska mycket i att man inom andra grupper
av samma folk, vilka vilja en lösning, men vilja denna på ett annat
sätt, likväl söker finna en väg, en möjlighet till att få lösningen
gjord i samförståndets tecken. När */* av dem, s.om gingo till ‘väl
år 1917, vilja ett och Va ett annat, samt båda stå hårt och starkt
på sin uppfattning, båda vilja föra sin mening fram, förfäkta den
såsom den bästa och riktigaste, då ligger det något i att säga: Lät
oss se, om icke mellan dessa båda skilda meningar kan finnas en
väg, som kan vara av den beskaffenhet, att enighet kan vunnas på
den. Jag säger detta, även om det för mig och mina meningsfränder
medfört störa offer att gå med på det som skett. Jag vill då saga,
att för att kunna vinna en lösning på det sättet äro dock offer nödvändiga
från båda hållen och ett sådant kan icke lämnas ensidigt
bara från det ena. Båda parterna måste giva; och trots allt Jet
myckna talet om kompromisser och att kompromisser äro dåliga
och medföra det resultat, att det icke finnes några, som äro nöjda,
utan att alla känna sig missbelåtna, så ligger dock i detta icke all
d-en fula betydelse, som vi i riksdagen så ofta vilja tillskriva en
kompromiss, utan det är, att den leder till samförstånd, till ett försök
och till en strävan att kunna komma till rätta med varandra —
motståndare och företrädare av olika riktningar och olika meningar.
Det kräves offer för att komma fram till de''ta. Det kräves, att
man ger något. Och uppnåendet av en lösning av denna partiskiljande
%fråga, denna tvistefråga, som stått oss emellan under eu
sådan lång följd av år, är — jag upprepar det för sista gången —
värt -ett offer.
Men jag vet, mina herrar, mycket väl, att det bland mina
meningsfränder både i riksdagen och ute i landet ställer sig så, att
man har svårt att förstå, svårt att inse, att vi skola behöva göra dessa
offer så stora från vår sida, så stora, som här blivit fallet. Men
detta måste ses mot bakgrunden av den ställning, som vänstern intagit,
särskilt det liberala partiet. Den hållning, som detta parti
intagit, är avgörande, när man går att bedöma denna överenskommelse.
Ty detta borgerliga parti kastade sig med hela sin tyngd
tillsammans med det scocialdemokratiska partiet i en allvarlig tid
med regeringen i spetsen in på författningsfrågali. Gentemot denna
väldiga på/pressning stod endast den knappa ihögermaij-oritelen i första
kammaren, och denna majoritet förminskas, såsom vi alla veta och
— det tjänar ingenting till att fördölja det — den förminskas årligen
till följd av den ekonomiska utvecklingen och dess inverkan på den
nuvarande röstgrunden.
Yi hava ansett, att det skulle vara nya val uti denna fråga,
vi hava ansett, att det varit riktigast, att verkliga demokrater hyllat
den grundsatsen, att när en fråga av sådana dimensioner skall avgöras,
folket i val skall få tillfälle att uttala sig. Det är en grundsats,
som borde vara riktig, och vilken man icke gärna borde kunna
komma ifrån. Yi hava vidhållit, att detta varit riktigt, och att det
varit rätt att låta folket säga sin mening, om det vill hava det ena
Tisdagen den 17 december, f. m. 19
förslaget eller det andra, om det t. ex. vill hava fullgjord skatteplikt
eller om det vill släppa på den. Men jag kan icke fördölja,
att efter den hållning, som det nyssnämnda partiet intagit, har
utsökt en till framgång vid valen för oss icke varit lysande.’ Ett
dylikt hopp kunde man visserligen tidigare hysa, men från den
stund, då det liberala partiets ordförande här i kammaren, vice talmannen,
vid remissdebatten uttalade sig på det sättet, att det liberala
partiet står enigt om att understödja regeringen _• ett utta
lande,
som mig veterlig! icke blivit motsagt från hans parti, icke
blivit motsagt ens från lantmannaelementen inom hans parti__från
den stunden kunde man förstå, att vid ett dylikt val skulle allt
jämt det liberala partiet verka tillsammans samt i fullständig endräkt
och samförstånd med det socialdemokratiska. Och detta ha vi
fått bekräftelse på under den tid, vi arbetat i utskottet.
Det_ förslag, som här föreligger, medför nu emellertid djupt
genomgripande förändringar i vår författning. Det griper in på
det allra allvarligaste i nu gällande, nu bestående förhållanden.
Man känner sig tveksam inför det resultat, som uppnåtts. Man har
svart att överblicka, vad följden kommer att bli av det nya skick,
■som kommer att inträda, när detta väl träder i kraft. Endast framtiden
kan därvid utvisa, huru det kommer att bli. Knappast någon
av oss kan för närvarande vaga sig på att ställa ett horoskop, som
skulle, kunna ge ett åtminstone säkert omdöme, huru det kommer
att bli, och detta av det enkla skälet, att vi knappast kunna överblicka
den störa reformens verkningar, att vi icke kunna överblicka
framtiden. Vänsterpartierna ha velat forcera fram denna sak utan
att ge rådrum för det mogna övervägandet, som det varit lyckligare,
om man kunnat få. Må vi hoppas alla, att förslaget till sist kommer
att bli gott, och att det må lända till nytta, när det slutligen träder
ut i livet.
Jag upprepar vad jag tror, att jag sagt en gång förut: Jagar
beredd att taga min andel i ansvaret för den kompromiss, isom här
föreligger. Men jag vill säga, att efter min uppfattning bordo detta
kompromissförslag gått längre i den riktning, som vi önskat. Att
så skulle bliva fallet, därför ha vi kämpat, men det önskemålet ha
vi icke vunnit. Ansvaret för att det icke blivit bättre, kunna vi
sålunda icke vara med om att bära.
Låt mig nu, mina herrar, säga ett ord till mina motståndare.
Jag ber eder .mina herrar: Söken sätta eder in i vår uppfattning!
Högern har såsom parti burit sin del av det stora ansvaret för utvecklingen.
Det kan bestämt icke med rättvisa sägas på något håll,
att vi missbrukat denna vår ställning. Vi skulle icke stå här i vårt
land varken, ifråga om andlig eller materiell utveckling på den
punkt, där vi nu stå, om så varit fallet. Det har krävts av oss en
mycket stor självövervinnelse för att gå med på det förslag, som
bär r.u föreligger. Ku ha vi bidragit till att enais med eder i denna
tid, enas i en stor, djupt genomgripande umgörelse i vår författning.
Låt detta bidraga till enighet och sammanhållning inom folket!
Höster höjas redan för ändringar i den överenskommelse.
Nr 17.
Om (ten kommunala
rösträtten
m. m.
(Forts.)
Kr 17. 20
Tisdagen den 17 december, f. m.
Om den kommunala
rösträtten
m. m.
(Forts.)
som träffats, nästan innan den blivit sluten-. Jag vill icke tro, att
det skall ske. Det vore .stridande mot kela innebörden i -en överenskommelse,
och när det rör frågor, som så djupt gripa in i ett folks
utveckling och förhållanden som en dylik långt gående ändring _ i
rikets författning, -så böra verkningarna av ändringen få göra sig
gällande, innan man reformerar vidare. Att förutsätta något annat
Men även till mina meningsfränder här i kammaren och därmed
även ute i landet skall jag anhålla, att vid detta tillfälle fa rikta
några ord. Låt oss icke gripas av modlöshet! De idéer, som vi
kämpa för, leva. Dem komma vi alltjämt att försvara. Vi vilja,
att Sverige -skall förbli en rättsstat med skydd av lag för ordning
och rätt med frihet för den enskilde, icke att begagna den till
självsvåld eller maktbegär utan för utveckling, till nytta och gagn
för vårt samhälle, för vårt svenska fosterland. Det soin nu i dag
sker i riksdagen minskar icke vår uppgift. Det minskar icke denna
vår uppgift i svenskt samhällsliv, ty den uppgiften växer. Det
kommer hädanefter att gälla att mer än förut hos folket självt söka
de garantier för en lugn utveckling, varför hittills det starkare
stödet funnits i själva samhällsinstitutionerna. _ . .. . ,
Allt vad som talats mot oss, att vi intagit en privilegierad
ställning, det skall nu upphöra. Hädanefter skall man icke kunna
säga om osis, att vi icke kämpa på likställd grund. Och jag misströstar
icke, mina herrar, att svensk högeråskådning även under de
nya förhållanden, som nu förestå, skall bil istand att gorå sina
grundsatser gällande i svenskt samfunds- och folkliv, fäderneslandet
till verkligt och varaktigt gagn. . . 10 . , .
Och må vi så hoppas, att denna lösning av den långvarig^ striden
om författningen dock skall bli till nytta Den kan bil det,
endast om den känslan blir levande för alla, att med makten följa
ansvar och förpliktelser på många områden. Yi vilja hoppas, att
med ansvaret skall följa eu fördjupad insikt och förmåga att mota
de stora uppgifterna. Nu, mina herrar, galler det att se framåt.
Fruktan och ohägn få icke finnas. De behova icke heller finnas,
om vi alla sätta klassintressena i andra rummet, riket i det törsta.
Herr Bran t ilig: Herr talman, mina herrar! Den talare, sam
nu har fört högerpartiets talan här, hade svårt att förstå varför man
haft så bråttom, varför man villo nödvändigtvis och till och med,
efter hans mening, eu smula mot grundlagen allaredan vid denna
urtima riksdag komma till eu lösning av författningsstriden i vart
land Han klandrade starkt regeringen för dess initiativ i denna
fråga, och lian ville framhålla, att regeringen och det liberala partiet
i främsta rummet bnre ansvaret för att hans parti nödgats, efte
m vek et motstånd och med mycken motvilja godtaga den uppgörelse
vartill eu möjlighet fanns. A''t lian icke i detta sammanhang nämnde
det socialdemokratiska partiet, beror val helt ^ naturligt harpa att
han måtte ha ansett det självklart, att från var sida kraven skulle
stil1 las bestämda och klara, och att från varf halt icke var annat att
vänta, än att de skulle föras fram med allt eftertryck.
Tisdagen den 17 december, f. m.
21 Nr 17.
Jag tror ''emellertid, att det i den talarens betraktelsesätt finnes Om den homen
förunderlig missuppfattning om tidsläget. Det är rätt förvåilande,
att lian icke under hela sitt utförliga anförande på något (Fort9'')
sätt berörde, vad som egentligen drivit fram dessa förslag, vilka
sammanförts oöh sammanjämkats till sist uti detta i det väsentliga
enhälliga utskottsutlåtande.
Tiden har ridit fort, mina herrar, sedan den vårdag, för ett och
ett halvt år sedan, då här uti denna sal å det socialdemokratiska partiets
vägnar riktades till den dåvarande högerregeringens statsminister
en interpellation, huruvida icke omständigheterna även efter
hans mening krävde upptagandet av en demokratisk författningsrevision
här i vårt land. Det är blott ett och ett halvt år sedan dess,
men huru ofantligt mycket har icke redan skett? Och nu stå vi
i dag vid den avgörande vändpunkten, då det skall visa sig, därest
''kamrarna följa utskottets förslag, som man har all anledning att
hoppas och förmoda, att resultatet av dessa års arbete verkligen omsider
kan inkasseras av den svenska demokrati n. Sedan dess ha vi
ju fått de allmänna val, på vilka man pekade våren 1917 såsom de,
vilka skulle bli utslagsgivande. Och fastän den senaste ärade talaren
själv var inne på lantan om att det skulle krävas ytterligare nya
val, innan någonting borde göras, så kunde han dock uti fortgången
av sitt anförande icke vägra sitt erkännande av att dessa 1917 års
allmänna val visade redan de en partiklyvning i vårt land, som gick
så, att ungefär två tredjedelar av valmamskåren krävde en radikal
demokratisering, medan blott en tredjedel ännu stod densamma emot.
Dessa val förde, som vi alla känna, den vänsterregnång från
de båda samverkande vänsterpartierna till makten, vi1 ken . nu har
framfört det förslag, som blivit utgångspunkt för det föreliggande,
av utskottet framlagda förslag t. Det har skett uti samverkan hela
tiden med den folkmening, som på det bestämdaste krävde, att denna
fråga omsider skulle lösas uti vårt land. Men det har’ likväl kommit,
som vi alla känna, under den urtima riksdagens gång någonting
nytt till. D:t hair kommit en ny väg, starkare än någonsin, av den
demokratiska flodbölja, som redan våren 1917 satte alla sinnen uti
brand, och som redan då visade, att här var någonting nytt, sona
förestod, att det gamla icke kunde förbli sådant, som det hade varit
förr. Det är ju så, att vi i detta ögonblick l:wa i en helt annan
värld, herr Lindman, än den, varuti vi gingo in för några år sedan,
då ännu högern satt vid slyret. Det har ju hänt så of an''liga ting
sedan dess. Detta världskrig, som har tagit sin fortgång längre, än
någon hade väntat, detta världskrig, »om syntes under vissa tider
kunna konsolidera de gamla makterna uti samhället, detta världskrig
har efter alla de massor av oskyldiga offer, som det har krävt,
slutat med att som offer till sist sluka dem, vilka bära ansvaret- för
dess utbrott och dess fortsättande.
Det är sådana fakta, som ha revolutionerat världen. Det är
de, som göra, att vi nu stå inför en annan situation än den, som
vi förut ha haft. Redan den ryska revolutionen för ett och ett
halvt år sedan satte världen i skakning. Men nu, när man ser
Bär 17.
22
Tisdagen den 17 december, f. m.
Om den kommunala,
rösträtten
m. m.
{Forts.)
den tyska revolutionen, ser den uti sin konsolidering'' med denna
fullständiga omvälvning av allt, som förut där varit uppsatt och
högt, ja, då förstår, man, att det ej kan i något land, som står i så
nära kontakt med detta Centraleuropa, som Sverige genom sitt läge
alltid gjort och alltid maste göra, få förbli på samma sätt som
förut. Jag är viss om, att det svenska folket skulle ha känt det
som en förödmjukelse, därest vi stannat fullkomligt efter i våra
/gamla positioner med avsennde på författnings frågan och folkstyrelsens
förverkligande, om vi skulle ha stannat där, när sådana jättesteg
tagits runt omkring oss, om vi skulle ha varit de enda, som i
en isolering, jag vet icke på v,ad sätt åstadkommen, kunnat förbliva
oberörda, av sådana hä.ndhlser! Det är därför, som vi alla känna,
och som det är förunderligt, att högern icke vill Öppet erkänna, att
det varit icke blott regeringens rättighet utan dess skyldighet gentemot
hela tidsläget att begagna alla lagliga möjligheter, "Ila. framkomliga
medel för att låta det svenska folket vid detta tillfälle taga
ett; avgörande steg fram mot den demokratisering, som detsamma
på grund av sina egna inre förhållandrn så länge krävt, men som
efter en sådan jättestöt utifrån ytterligare måste skjutas fram i förgrund
eu.
Ja, det fanns vid detta tillfälle, när regeringens förslag förelåg,
och när folket samlade sig omkring detsamma, när över allt ifrån
hela vårt land de bestämda kraven kommo sammanflytande till förtroendemännen
för det social demokrat, ska arbetarpartiet från desua
mer eller mindre utes ärigda arbetarskaror, att nu måste någonting
ske, att nu vore tiden inne, då även här det skulle ske, som man fordrat
och begärt så länge — när dessa krav kommo, då måste vi också
■säga oss, att här kunde icke längre få dröjas, här måste det ske och
ovägerlig^ ske så, att verkligen en demokratisering körnare till stånd,
och att den kommo till stånd utan längre uppskov, än som vore nödvändigt,
för att allt detta skulle ske inom laglighetens råmärken.
Det fanns, när utskottet inför den situationan sammanträdde, två
vägar, som man kunde tänka sig att gå. Den ena var att uiskottsmajoriteten
tog regeringens begränsade förslug, vilket, var. som det
här framhållits, i vissa stycken eu kompromiss emellan olika uppfa.
tningar, och som lämnade åt sidan vissa delar av den stora demokratiseringen,
visserligen med övertygelse om, att det väsentliga var
med, och att vad som ännu viar kvar .skulle lätt kunna göras efteråt.
Det fanns möjlighet att taga detta precis sådant, som det förelåg, sådant
som det utgjorde det samlande fälttecknet i folkrörelsen kr ng
dessa frågor, att stå orubbligt på denna ståndpunkt och kräva av högern
fullständig underkastelse under detta, varuti den icke funnit
igen något av s:n åskådning i dessia stridsfrågor, utan som var helt
och hållet främmande för dess uppfattning. Det hade varit att gå
stridens väg in i det sista, det både varit, att man skulle ha fordrat.,
att, eftersom inom vänsterpartierna ett slags uppgörelse var gjord
och samling skett, man borde hålla på denna uppgörelse trots de
ofullkomligheter, varmed varje sådan uppgörelse måste vara behäftad
ur rent principiellt demokratiska, synpunkter; man hade kunnat
Tisdagen den 17 december, f. in.
25 Bfr 17.
kräva, »som jag »säde, att detta skulle tagas helt och utan omständigheter.
Och jag skall icke förneka., att det fanns åtekillgt, som talade
för att mani kunde ha gått och att man ‘bolde ha gått den vägen.
Det fianns helt visst och finnes helt visst ännu inom vårt folk så.
många bittra minnen från högerväldets dagar, så mycket av reformkrav,
»om ha» skjutits undan, långa tider fått stå tillbaka-, och när
de, omsider beviljats, återkommit i ett skick, »som kanske ofta nog
alltför litet påmint om det ursprungliga. De ha kommit beskurna
på många av de värdefullaste delarna av desamma, och m,?n har icke
kunnat få fram genom själva det förfaringssätt, som här i riksdagen
vant det typiska, känslan av att här har helt och fullt ett reellt vänsterkrav
lyckots vinna beaktande. Det har alltid passerat första
kammarens, skärseld, och resultatet har bLvit en förminskning, kanske
icke alltid så mycket i kravets realitet, men en förminskning i
själva det affektionsvärde, varmed dess form omgav detsamma för
dem, som det lag allra närmast om hjärtat att för.ai det fram. Javäl,
det var tydligt, att med dessa bittra minnen var det »mången,
som måste känna det så, att nu både vi kanhända ändå här ett tillfälle
att få en revanche för .så många gånger hos oss krossade illusioner.
Och vi minnas, hur vid stora» och vikt.ga tillfällen, gom icke
ligga så långt tillbaka i tiden, högern sannerligen, när den begagnade
sin maktställning, ingalunda ville taga hänsyn till väns''ems fordringar
på »att också få beaktande för sina synpunkter, utan den stod
bestämd och krävande, att detta skall genomföras »nu, omedelbart
och i ett sammanhang», den stod bestämt krävande på ett sätt, som
vi icke ännu kunna ha glömt» och som måste bringa vissa» minnen att
vibrera hos oss.
På samma gång var det ju så, att det» var intet tvivel om att
förstnkammarmajoritetens ställning var, som »n»u också herr Lindman
öppet uttalade, undergrävd. Vi kände att den stod uti en ställning,
där en mycket stark »stöt inifrån och utifrån, från en folkmening, som
utan »att överskrida laglighetens gränser »dock gjorde på det bestämdaste.
sätt sin vilja klar inför första kammaren, måste verka ■—• ja,
den stod så, att man kunde säga, ätt inför en sådan påtryckning är
det väl sannolikt, att den icke hade stått emot», utan kanhända i en
eller »annan form ändå funnit det förståndigare att uppgiva motståndet
och lå''a händelserna hra sin gång, utan att den motsatte sig i
det allra, sista. Och hade allting under en sådan sakernas utveckling
kunnat hållas inom de gränser, som vi önskat hela tiden, inom laglighetens
gränser, hållas inom sådana gränser, oberoende av och utan
ett, störas» av allehanda utgjutelse!'' och upphetsning från de mest oansvtariga
elementen, ja, då är det sannolikt, att man hade kunnat »gå
fram den vägen och stått i detta ögonblick lika väl framme vid den
fulla demokratiens genombrott, som jag hoppas, att vi »om några timmar
skola gona på den andra vägen.
Men det bör också sägas ifrån, att det fanns skäl, som talade emot
detta. För var och en som ser på dessa ting i det historiska perspektiv,
, som man bör se dem i, är »det dock icke i första rummet ögonblickets,
lidelser hos. de stridande, til’ fredsstäjlelsen hos. dem, som
varit med och skiftat hugg, att nu få riktigt ge motståndaren igen
Om den kommunala
rösträtten
m. m.
(Portsa
Sr 17. 24
Tisdagen den 17 december, f. m.
Om den kommunala
rösträtten
m. m.
(Ports.)
— det är inte sådant, som bör stå i förgrunden. Det viktigaste måste
vara själva det faktum, .att här skedde det demokratiska genombrottet
på ett sådant sätt, att verkligen demokratien visste, att det.
efter det detta inträffat, inte längre kan vara tal om att några privilegierade
minoritet förmå att sätta sin vilja mot en bestämd och
utpräglad folkmening. Det är däruti, som dock huvudsaken ligger,
och det är det syftet, som vi måste i främsta rummet vinna. Yi måste
säga oss, att för det framtida arbetet inom nationen, som skall
utföras just på demokratiens grund, av alla partier och grupper på
denna gemensamma basis genom ömsesidig påverkan på vatrandra i
inbördes tornerkamp, kan det givetvis vara skäl att överväga, lätt man
icke från början går till en sådan nyordning av det svenska demokratiska
samhället, att betydande och avsevärda grupper av vårt folk
gå in i denna nydaning med en känsla av bitterhet över ätt icke ha
fått den allra minsta möjlighet att få något av de synpunkter beaktade,
som de betrakta från sin hela åskådning såsom viktiga och
grundläggande för ett gott samhällsarbete. Det kan finnas skäl för
den, som icke inriktar sina strävaniden på alltför kort sikt, att se på
dessa ting också och att verkligen se till vid arbetet på det nya Sverige,
som skall grundläggas, att man kan komma till detsamma i
större skaror än enbart de, som strömma fram såsom majoritet från
den ena sidan, att man således kan vinna något mera än blott en
partiseger — som det också har sagts i utskottets betänkande — att
man håller också ständigt bäcken fast vid att här gäller det fosterlandets
gemensamma angelägenheter.
Ja, på demokratiseringen kunde ingenting eftergivas. Denna
demokratisering, den måste ske så radikalt, så grundligt, som regeringens
förslag för sin del gjorde den, så att det inte blev någonting
hvar av det gamla privilegieväldet. Det kunde heller ingenting eftergivas
på den punkt, som synes ha inom högerkre sar vållat inte den
minsta svårigheten, nämligen just den snabba takten i detta demokratiseringsarhete.
Men i fråga om formen kunde det möjligen tänkas
jämkningar från regeringens förslag, sådant som det förelåg.
Detta var ju dock blott ett uppslag bland flera tänkbara för att betrygga
demokratiseringen. Det kunde tänkas på vissa punkter
ändringar. Det kunde tänkas, att utvidgningar kunde
ske, aitt demokratiseringen kunde röras fullständigare, men att, när
detta skedde, måhända också ett eller annat av önskemålen från den
andra .sidan kunde vinna något av beaktande. Ja, överhuvud taget
kunde man således säga, att i det långa loppet kunde det vara mera
skäl att marschera in gemensamt i den nya salen, där det svenska
samhället skall inrätta sig, än att tränga sig dltin över nedtrampade
söner av samma land, som trampats ned, därför att de velat endast
till eu del och endast of ull ständigt, öppna dörren för de andra.. Det
fanns således skäl att överväga, vilkendera vägen man ville gå, och
det fanns göda skäl för att den väg beträddes, som utskottet aom
bekant till sist valde.
Emellertid, dessa medgivanden, som ha gjorts vid sidan av den
ytterligare fullföljda demokratiseringen, fram ryckningen utöver re
-
Tisdagen den 17 december, f. m.
*25 Nr U.
geringens förslag- till allmän kommunal rösträtt, de ha delvis i den0»1 den kmallmännia
diskussionen, som har satts in. sedan utskottets förslag blev ^^a ro^l''
bekant, tagit sådana dimensioner, att det är fara värt, att man på '' ^
sinai håll glömt hela det väsentliga i förslaget. Man har skjutit '' ors''
fram i förgrunden dessa förändringar, dessa eftergifter åt åskådningar,
vilka icke äro våra. De ha fått en oproportionerlig plats, vågar
.lag säga, i åtskilliga uttalanden, som kommit till synes under denna
sista tid. Och på samma sätt har det även i utskottshetänkrmdet i
form av en reservation från den vänstersocialistiske representanten i
utskottet framförts uttalanden, som efter min mening ge en fullständigt
felaktig bild av hela sakläget och som det därför blir nödvändigt
att jag i någon mån går in på att bär bemöta.
Det som är sagt i denna reservation, på vilken jag häntydde,
det är, att förslaget »är ingen lösning», såsom orden .äro nedskrivna.
Det är i sanning ett stort ord, som där har uttalats. Således: Den
gamla fyrkskalan och den gamla 40-gradiga skalan, allt detta, som
vrrit det gamla .svenska samhällsskickets hörnsten, i vart fall en av
dess hörnpelare, allt detta är slopat och borta. Den gamla första
kammaren, sådan den vilat på den privilegierade rösträtten, den går
ur tiden. Och ändå förklaras det från dessa medborgare på den yttersta
vänsterkanten, att vad som göres, när sådant sker, det »är ingen
lösning»! Den allmänna rösträtten införes fullständigt i stat
och kommun, strecken slopas, dessa, .som så många arbetarevalmän
särskilt falla för vid de politiska valen, dessa, som vi ba bekämpat
med sådan förbittring så länge, och ,som ba för oss förstört i så stor
omfattning intrycket av att vi verkligen både förut i princip den allmänna
rösträtten. Allt detta slopas och faller bort. Och ändå heter
det: det är ingen läsning, sam vi få! Jag tror, att kammarens stora
flertal, och jag är viss om att inom vårt parti särskilt det ofantligt
övervägande flertalet, när det väl hinner tänka sig om, skall vara
med om att säga, att det är icke ett riktigt, icke ett rättvist bedömande,
som man då vill vidhäfta detta förslag. På grund av dessa
eftergifter i överenskommelsen vill man försöka se bort från vad som
är det väsentliga och det bärande i densamma. Men så har man icke
rätt att bedöma vad som föreligger. Man skall i störa politiska avgöranden
se främst till det väsentliga och låta detaljerna och anmärkningarna,
som där kunna finnas, vara vad de äro: sådant, varom
man har rättighet att säga, att det påkallar en anmärkning, sådant,
»om man har rättighet att verka för att det skall bort, så .snart omständigheterna
det medgiva, men varom man å andra sidan alltid måste
tillägga, att det betyder dock i jämförelse med det stora hela bra
litet. Det stora hela, det är dock vunnet, och del är därom, som striden
bär stått.
Det göres gällande, att detta är ingen lösning, därför att det principiellt
finns hakar och anmärkningar att gorå, Ja, om den ärade
reservanten, som jag hoppas, länge får fortsätta att leva och verka, så
kommer han nog många gånger i sitt kommande liv att få erfara från
dem, som av någon orsak tagit plats till vänster om honom, precis
samma invändning mot något, som han finner förnuftigt, därför att
Kr 17.
Tisiiageo deD 17 december, f. in.
Om deri kom
munala rösträtten
m. m.
(Forts.)
26
de! giver det väsentliga. Det linnés alltid sådana minoriteter inom
ett .folk, ,som därför att de icke fått fullt och helt, vad de från sin
synpunkt, fordra, icke vilja gå med på det som står till buds, ty de
fordra det hela och säga, att de vilja icke ha någon avprutning på sina
principer. Att detta tal dock icke stämmer med demokratiens siälva
grundtanke, glömmer man därvid, och man får komma ihåg, att det
är dock majoriteten här, som till sist skall avgöra, och att majoriteten
lyckligtvis med en sund instinkt fäster sig vid vad som är det
väsentliga och icke hukar upp sig på om i utformningen av ett förslag
en eller annan detalj är sådan, att den icke är fullt godkännbar
från dess eller från vissa gruppers synpunkt. I senare fallet säger
man .sig själv: ja, därom skall jag övertyga majoriteten, och i och
™ed det har jag sedan möjlighet att vinna även bättre erkännande
åt min synpunkt, än vad nu för ögonblicket bär kunnat ske.
Det är ju, ©om vi alla känna, två huvudanmärkningar, vari motståndet
från vänster emot detta förslag från utskottet koncentrerar
isig. Det ena är, att det finns kvar, som herr Lindman själv med all
rätt karakteriserade det, ett »rudiment» av utskyld^streck. Ja, det
ä-r ingenting mera än ett rudiment. Först och främst är att notera,
att ''detta streck är helt borta ur de "politiska rösträttsvillkoren. Och vad
■betyder detta? Det betyder enligt den statistik, som meddelades i den
utredning, som för några dagar sedan framlades inför riksdagen, att
då i runt tal en tredjedel av den medborgarkategori, som sammanföres
under beteckningen arbetare, hittills har stupat på de sammanlagda
utskyld*!- och flyttningsstreeken, vilket sistnämnda ju på det närmast®
sammanhänger med det förra, så rycker nu hela denna stora,
viktiga och betydelsefulla tredjedel, som hittills stupat vid den politiska
rösträtten, in i .sina fulla medborgerliga rättigheter. Det var
- för att begagna de absoluta talen från 1917 års val — 156,000
medborgare, som tillhörde den kategorien, som nu får rösträtt men som
förut stått rösträttslösa, fastän vi till namnet haft den allmänna rösträtten.
Jämför mall med det hela, är det en ökning av valmanskåren
med en sjättedel, och bland dem, som fallit på strecken, är det icke
mindre än 80 %, .som stupat på dessa kombinerade utskylds- och flyttningsstreck.
Man förstår vilken oerhörd skillnad som kommer att
uppstå, när dårlin lägges, att även fattmvårdsstreeket kommer att i
högst väsentlig mån genom det nya förslaget reduceras. De streck,
som stå kvar, vad bli de annat än rudiment, vissa enskilda inskärningar,
isom kunna ytterligare jämkas på, i den mån folkmeningen så
kräver men som i rent praktiskt avseende icke längre spela den minsta
roll för möjligheten för det stora flertalet inom befolkningen att göra
sin vilja gällande.
Ja, detta är således hela detta utskyldsstreck, som står kvar
beträffande den kommunala rösträtten. Det är någonting, som stör
bilden. Det gör, att lösningen icke ser så elegant ut, som vi hade
önskat och hoppats, att den skulle bli. Men i verkligheten förstår
var och en ibland oss, att när det blott kräves, att av tre års kommunalutskylder
det betalts för ett år, så blir det sannerligen icke mycket
Tisdagen den 17 december, f. in.
27 Nr 17.
tvär som »garanti». Odh vi hörde nyss den klagande tonen i den ärade Om den korn
talarens anförande, när han betygade — som jag också för visso kan
vitsorda —• att nog'' har högern i utskottet gjort sitt yttersta för att
få- ännu mycket mer av utskyld»streck i behåll än denna enda lilla
‘pinne, som till sist blivit kvar, ett års betalda kommunahitskyilder
irland tre års som villkor för den kommunala rösträtten.
Det är ju emellertid ändå icke detta, som varit den allra största
anmärkningen, utan det har varit frågan om åldersstreckets höjning.
Och där ''är det för visso så, att det att man här går in på att höja
ålder,sstrecket är ■—■ jag kan dä.ri fullt instämma i den förklaring,
som avgavs nyss av civilministern —• vida allvarligare och vida betänkligare
ä» detta andra med utskyldsistrecket. I utskottets utlåtande
har också i imotiveringen givits uttryck för det faktum, att
man från vissa håll i utskottet bar på det bestämdaste motsatt sig
varje höjning av ålder,sistrecket. Men när till sist möjligheten att
komma fram hegynte skönjas, måste man även på den punkten börja
ge till, om vad som skillde verkligen var värt att hellre icke uppnå
en överenskommelse. Det är att minnas, att beträffande den kommunala
rösträtten bär en höjning skett från 21 till 23 år, men i stället
bär, som vi alla känna, den politiska rösträttsåldern sänkts från 24
till 23 år, således en sorts utjämning där, om vilken ju i hög grad
måste sägas, att det''ena kompenserar det andra. Men däremot förklarar
man att genom den andra höjningen, den våldsammare höjningen,
den som gäller val av elektorer till första kammaren, »frånfhänder»
man rösträtt för ett stort antal medborgare bland dem, som
»no de bästa och mest intresserade; man minskar deras möjlighet att
inverka på vårt istatsliv genom en sådan anordning, som man här
gör.
Ja, vad är det vi förlorat? Det är verkligen ett vilseledande
uttryck, då man talar om att dessa personer »frånhända»» den rösträtt
de för närvarande ha. Det är, som om man glömde, att var och
en av dessa personer befinner sig ju dock enligt naturens ordning
i- framryckning till högre åldersklasser och att vad som sker är helt
enkelt det, att de gå miste om ett eller i ogynnsammaste fall två
tillfällen, då de skulle varit med under nuvarande förhållanden
med orubbad valrättsålder och lätt avgiva sin röst vid landstingsmannaval.
Det är sant, att det är i hög grad olyckligt att så sker,
men man måste å andra sidan besinna, att det hela blir en ofantlig
skillnad mot den rätt de för närvarande ha, då de ju dock ha att
trängas med alla de andra, som nu äro röstberättigade vid landsiiingsmannaval
och somliga komma med sina många röster och
därigenom få ett oproportionerligt stört inflytande. Vidare har man
att erinra sig för att få bilden av hur de nu ha det, att massor av
dteras kamrater och massor av dem själva ha stupat för dessa utskyldsstreck,
varom jag förut talat. Allt detta är förhållanden,
som göra, att dessa årsklassers valrätt under nuvarande omständigheter,
trots att de ha den formellt, dock icke har flen betydelse
för bildningen av de båda kamrarna, som man skulle tro på
Sr 17. 28
Tisdagen den 17 december, f. in.
Om den kommunala
rösträtten
m. m.
(Torts.)
grand av vissa uttalanden. Detta ''skall vägas mot all den vinst,
som för övrigt göres i avseende å möjligheten både för dessa, så
snart de passerat det högre årsstrecket. och för alla deras kamrater
från 23 års ålder att vid andra kammarvalen göra sig helt och
fullt gällande. Man har därlor i sanning skäl att besinna, att det
icke finnes verklig anledning att så framställa saken, som om man
här köpte somligas nya valrätt med att taga bort valrätten för
andra, ty denna valrätt kommer ju dock för var och en medborgare,
som passerar genom åldersklasserna, ehuru den beträffande lands
tingsvalen kommer på ett senare tidsskede, än vad förut varit fallet.
Ja, det heter nu också, att det begås en upprörande orättfärdighet
mot arbetareklassen särskilt, ty — <så göres det gällande — där
är levnadsåldern kort, man stupar så hastigt, och det blir så många,
som falla under väntetiden. Jag har tagit reda på, huru inånga
procent av hela antalet personer över 21 år det är, som avlider i
åldern mellan 21 och 23 år. Dot är 1 V* 08 s/4 % står kvar. Det
är verkligen ett försvinnande litet .antal, som på det viset faller
undan från möjligheten att med sina röster påverka den politiska
utvecklingen i landet. Och räknar man på samma sätt antalet mellan
23 och 27 år, så är det 2 V2 %, det är fråga^ om. Om det är 100
personer, män och kvinnor, som gå in vid 23 år, så äro de naturligtvis
reducerade vid 27 år genom dödsfall, men dock icke hårdare,
än att siffran för de kvarvarande uttryckes med 97 1/- %. Ser man
åter på motsvarande säl! på frågan, huru det förhåller sig med denna
nya grund för första kammaren, som skall läggas på det sättet,
att det blir de fyra yngsta årsklasserna, som tagas bort, och huru
stor del den valmanskår utgör, på vilken den kommande, enligt förslaget
inrättade kammaren skulle vila, så blir det i verkligheten på
89 % av den valmanskår, som har valrätt till andra kammaren.
Om man uttrycker hela antalet personer över 23 år med talet 100,
så är det 89 av dessa, som ha valrätten kvar beträffande första
kammaren. Det är dock en siffra även denna att taga fasta på, när
man vill göra gällande, att den nya första kammaren blir en gubbväldets
kammare och dylikt. Det är i själva verket 89 % av hela
valmanekåren till andra kammaren, som är med om att bilda underlag
för den kommande första kammaren. Och väl förstår jag den
klagan, som genljöd i herr Lindmans anförande, att man icke har
kommit upp till att göra en skarpare gallring, att man måst nöja
sig med att få en så pass liten kringskärning av den valmanskår,
varpå första kammaren ytterst vilar, medan man i själva verket
hade aspirera! på att komma upp till en reducering med någonting
sådant som en tredjedel av det hela, vilket ju är någonting helt
annat än de 11 %, varvid det sålunda till sist stannat. Jag förstår
den klagan, men jag förstår mindre deras klagan, vilka frukta till
den grad, a+t i samma mån som dessa åldersklasser 23 till 27 år
icke få vara med om valen till första kammaren, i samma mån utlämnas
vårt land till senilitet och all slags åderförkalkning.
Ja, mina herrar, det är nog så, att vi kunna konstatera vid
detta tillfälle som vid många andra, att de ytterligtgående åsikterna
Tisdagen den 17 december, f. m.
29 Nr t7.
på bägge sidor stirra sig blinda på en liten del av det fält, varpå
en reform rör sig. Både från hög‘ern och från den svan ts er so cialis -tiska riktningen gör man denna fråga om åldersklassernas börjande
-deltagande i första kammarvalen till den störa och avgörande.
Högern är förfärad över att folk skall fa vara med ännu ''sa unga
som vid 27 och 28 års ålder och välja till elektorskorporationerna,
som utse första kammaren. De vilja ha ålderstrecket höjt ofantligt
mycket mera. Men å andra sidan är man från den yttersta vänsterns
sida till den grad övertygad om att i de åldrarna ligger i själva
verket allt framistegssinne, all vilja till reform och klar demokrati,
så att om denna lilla minoritet kommer bort, är allt förlorat. Var
och en förstår, att ett sådant betraktelsesätt håller icke stånd inför
en nykter prövning. Det måste sägas, att detta betraktelsesätt
skjuter till den grad över målet, att man lugnt bör kunna avvisa
dessa anmärkningar som i allra högsta grad överdrivna.
När jag nu sagt detta, vill jag på det allra bestämdaste understryka
att från det isocialdemokratiska partiets sida har man icke
på''något sätt givit på hand. att man är nöjd med den anordning,
»om här har blivit träffad. Det socialdemokratiska partiet har ett
program, som pekar utöver vår nuvarande författnings ram i flera
avseenden. Det pekar fram mot den organisation och den1 ordning
av samhällenas författningar, som alldeles uppenbart är en ganska
nära framtids, där den'' demokratiska republiken kommer att bil t en
allmänna och gängse inom de civiliserade staterna, inom de allra
flesta länder både i Europa och andra världsdelar. Det är alldeles
uppenbart, att vi även i vårt land komma att ställas inför sadana
frågor som de om enkammarsyslemet och om själva anordningen
av den högsta verkställande makten. Men var och en, som vill se
på rlessa ting sådana de äro, måste ju säga sig, att i denna stund «iio
dessa frågor inför vårt folk ännu icke så genomdiskuterade, ännu
icke så klart framlagda, att man kan säga, att_ här finnes en bestämd
ocli utpräglad folkmening, som tager parti för det ena eller
för det andra. Det är t. ex. mycket lätt att säga enkamin arsystem.
Men vad menar man därmed? Somliga mena, att det endast skall
finnas en kammare, som med enkel majoritet avgör allting. Ändra
anse, att ett sådant system skulle kunna medföra för demokratien
själv mycket stora olägenheter genom tvära kastningar i man ga
avseenden. De kräva då ett system sådant som i vårt demokratiska
broderland Norge med t. ex. 2I* majoritet för vissa viktiga avgöranden
Ja vilken väg vill man då gå? Det finns mellanvägar tankbara,
och det finns andra möjligheter, och det kan vara ofantligt
svårt att säga, huruvida ett folkflertal vill gå den’ ena eller den
andra vägen. "Vidare finns det sådana tvakammarsystem tänkbara,
som i själva verket giva åt demokratien fullt.ut samma möjligheter
ätt göra sin vilja gällande som åtminstone vissa former av enkam
-
Om den kommunala
rösträtten
ra. ra.
(Forte.)
marsystem. ... . ,
Men vi stå ju blott vid begynnelsen av hela denna diskussion.
Det gäller ju nu för den svenska nationen att på .den demokratiska
författningens grund på grundval av allmän'' noll lika rösträtt i kom
-
Sr 17. 30
Tisdagen den 17 december, f. m.
Om den kommunala
rösträtten
m. m.
(Foi-te.)
munalt och politiskt hänseende, ordna om sitt hus. Den har nu
verkligen möjlighet att genomföra de ytterligare förändringar den
finner önskvärda och att göra dessa förändringar, utan att någon
som helst privilegierad minoritet kan hindra deras fullföljande, så
snart meningen är stadgad och klar inom nationens flertal om den
väg'', man skall slå in på. Yi stå, som jag sagt, med fria händer,
men- vi stå i själva verket framför en ur-^ift, som ännu icke är
löst och som kommer att kräva sin tid att lösa och som på samma
gång enligt sakens natur icke längre kommer att till den grad smälla,
sig i centrum för alla överväganden, som hittills författningsfrågorna
i vårt land ha gjort, så länge som vi ännu icke hade demokratien
fullbordad i vår författning.
Det blir i stället andra frågor, som nu tråda starkare i förgrunden,
frågorna om huru nationens medborgare och medborgarinnor
skola ordna sina sociala förhållanden på ett .sätt, som kan vara tillfredsställande
för det stora flertalet. De frågorna komma att prägla
nästa valrörelse här hos oas, efter min övertygelse mycket mera
än författnings frågorna kornmal att göra det, just därför att nu
finnes dock, därest detta antages, möjlighet till ett demokratiskt
genomförande av flertalets vilja. Och då blir det till realiteterna,
till själva de sociala spörsmålen, som vi ha att taga ställning. När
vi se, huru söder om Östersjön den sociala republiken proklameras,
när det socialdemokratiska partiet där synes komma att bli det ledande
och i rask takt men med klokhet och besinning företager de
nödvändiga socialiseringsåtgärderna, då förstår man, att vårt folk
sannerligen icke kommer att vilja -dröja att även följa med, när de
stora folken gå fram i världen i avseende på sociala reformer.
Vi hörde nyss från regeringsbänken -—■ vi kunna med glädje
konstatera det — att den gamla agitationen från vårt partis sida för
lagstadgad 8-timmars arbetsdag nu lett så långt, att det kommer
ett regeringsförslag till nästa riksdag, som vilar på denna lagstadgade
8-timmars arbetsdags grund och som synes klart och bestämt
komma att kräva dess genomförande, endast med de övergångsåtgärder,
som var och en, vilken sysslat med dessa ting, måste säga sig*
alltid skola bli nödvändiga. Ja, det är sådana frågor, som komma
att skjutas fram jämsides med dessa andra frågor, som vårt parti
hela tiden haft framme och fört fram i den offentliga diskussionen
och i riksdagen, dessa frågor om samhällets övertagande av naturrikedomarna,
eller att man skall tillse, att det icke längre får bli
de enskilda kapitalsammanhopningarna, som upuhäva sig till feodalherrar
gentemot hela den arbetande befolkning, som skrapar samman
rikedomar åt dessa stora- bolag- och annat mera. I alla -dessa,
frågor ha vi ett fält för vår verksamhet, så läkt att man kan vara
förvissad om att där kommer folkets sunda instinkt att för den närmaste
framtiden lägga tyngdpunkten för sin verksamhet och sina,
krav.
Vi ha således nu att se till, att den reform, som nu är ifråga,
genomföres på sådant sätt, att vi kunna begagna alla de möjligheter,
som stå vårt parti öppna att fördjupa insikten om de vägar, som vi
böra gå för att så snabbt som möjligt åstadkomma bättre förhål
-
Tisdagen den 17 december, f. m.
ol Sr 17,
landen för det stora folkflertalet. Kunna vi inrikta våra strävanden
i den riktningen, ja, då skall också vårt parti visa, att det icke
blott kunde föra det svenska folket i väsentlig mån fram till att
öppna dörrarna för demokraien. . Det var icke slut heller med dess
latin, när det kom till demokratiens förverkligande, utan då först
vidtog det program, efter vilket vi nu ha att gå ut och arbeta. Då
vidtogo de fordringar vårt parti har ställt upp, som kräva arbetets
rätt gentemot det samlade kapitalets synpunkter, då ville vi i allt
större utsträckning- med tillträdandet av den makt, som arbetarklassen
besitter politiskt i det demokratiserade samhället, och med tillhjälp
av dess organisationer förverkliga alla möjligheter för arbetarklassen
att komma till en människovärdig ställning, till en sådan
ställning, att verkligen frukterna av dess arbete komma på ett helt
annat sätt än nu denna klass och hela det arbetande folket självt
tillgodo.
Den vägen är det vi ha att gå, och nu ligger vägen i det avseendet
öppen för oss.
Jag kan icke underlåta att till sist bedja er att med mig kasta
eu blick pa huru förhallandena skulle ha gestaltat sig, därest man
inoni utskottet icke hade velat gå den försonlighetens väg, med vidhållande
av demokratiens orubbliga huvudlinje, som man har slagit
in på.. Det hade, som jag säde i början, helt visst varit möjligt
att genom ytterligare kraftansträngningar tvinga fram en reform i
full enlighet med regeringens förslag, kring vilket man från början ute
i landet samlade sig. Det hade varit möjligt — men under vilken
upphetsning, under vilka lidelser! Och vilka svårigheter hade del
icke varit förenat med under en tid sådan som denna att vinna
möjlighet till att halla hela den sjudande folkrörelsen inom gränserna
för lag och ordning! Var och. en förstår, vilka sam hällsvärden
.man då skulle ha riskerat genom att välja den vägen, nära intill
den inbördes sammandrabbningens avgrunder, i stället för att nu
vägen lisrger öppen och klar fram till demokratiens mål långt från
dessa vådor och farligheter. Jag tror, att vi litet var, även vi, som
icke skulle, tvekat, därest den väg, som nu valts, hade befunnits
oframkomlig genom ett oresonligt motstånd, vi som icke skulle tvekat
att da taga riskerna av den andra marschen nära bråddjupet,
vi kunna ändå alla vara glada över att det har kunnat i vårt gamla
kultursamhälle besparas oss att gå den vägen, besparas 003 de
riskerna, besparas arbetarklassen de offer, som trots allt säkert
skulle ba kommit att påläggas densamma, om icke på annat sätt,
så genom åtskillig förlust av arbetsinkomster mitt under kris- och
dyrtid,^ och som. kanhända hade så lätt gått ut i ännu mycket värre
och svårare offer än detta.
Nej, de, som nu råda arbetarklassen att icke taga det+a förslag,
därför att det är behäftat med vissa brister, vilkas tillvaro ingen
från vänsterhall .bestrider, de. som nu tillråda en sådan politik.
de göra sannerligen arbetarklassen en biörntjänst. Och de göra
sannerligen, inte heller sin sak bättre därigenom, att en de! utav
dem i obetänksamhet slungar mot oss, som sökt att här vinna det
Om den kommunala
rösträtten
m. m.
(Forts.)
Nr IT. 35J
Tisdagen den 17 december, f. m.
Om den kommunala
rösträtten
m. in.
(Forts.)
för arbetarklassen bästa på den minst farofyllda vägen, beskyllningar
för förräderi och för svek mot våra ideal. Yi stå fast vid våra
ideal. Yi ha icke, jag upprepar det ännu en gång, på minsta sätt
låtit våra händer bindas i den kamp, som förestår för att alltjämt
föra fram våra socialistiska och demokratiska ideal helt och fullt.
Men vi ha ansett, att såsom sakerna nu ligga bär i riksdagen, såsom
förhållandena ligga mellan de olika partierna i landet, var denna
väg en framkomlig väg, och den borde därför väljas. Regeringen
har för sin del givit sin anslutning till densamma, under uttalande
utav betänkligheter, men på samma gång under framhållande utav
att det störa, som vinnes, dock så långt överväger de betänkligheter
som på enstaka detaljpunkter måste resas. Och jag är också övertygad
om, att, när vi nu hörde, hur man från högerhåll, under uttalande
visserligen utav sina starka klagomål över att ha blivit
pressad så långt i eftergift, likväl ansett sig böra för det helas skull
godtaga detta, ja, då böra ifrån det socialdemokratiska arbetarpartiets
sida betänkligheter icke kunna möta att nu enigt sluta upp
om detta utskottets förslag. Yi ha för framtiden våra ideal utstakade
längre bort än detta, som det nu är fråga om att stadfästa
uti vår lagstiftning. Men det är eu sak. En annan sak är, att vi nu
ha möjligheter att dock kunna komma fram till slutet på den stora,
långvariga kamp, som ända sedan socialismens början här i landet
och särskilt sedan 1890-talet har förts i vårt land för demokratiseringen.
Det steg, som man nu stål'' i begrepp att taga, med den lika
och allmänna kommunala rösträttens införande och med de löften,
som äro givna även från högerhåll om utvidgningar utav den politiska
rösträtten, kan icke rimligen jämföras med något annat av de
föregående stora steg, som tagits i författningsfrågorna, än med det
som skedde, då den gamla ståndsförfattningen begrovs. Ty. det är
dock så, att det, som gjort förbittringen och harmen och missnöjet
utav alla olika gradationer mot den hittillsvarande första kammaren,
bär varit dess ställning att vila på en privilegierad grund. Den
.grunden ändrades 1907, men den borttogs icke. Den var fortfarande
de privilegierades kammare. Ännu i våras förklarade första kammaren,
att varken om den lika rösträtten i kommunalt hänseende
eller om kvinnorösträtten eller om streckens väsentliga borttagande
kunde det alls vara tal — var och en förstår ju, vilket öde ett krav
på streckens avlägsnande skulle ha rönt i våras, om det då kunnat
framläggas utav regeringen. När vi besinna, hur man då stod och
hur det nu finnes möjligheter att, blott ett halvt år därefter, få allt
detta genom blotta anslutningen till detta förslag, varom väsentlig
enighet nåtts i utskottet, skulle det vara ansvarslöst handlat, om det
svenska socialdemokratiska arbetarpartiet icke för sin del ginge
med på den uppgörelse, som här bjudes och som ligger inom räckhåll.
Yi ha alltid i hela vår politik sökt driva det uppnåeliga till
gagn för arbetarklassen. Det ha vi gjort på det fackliga området
likasåväl som på det politiska, och arbetarklassen har i stort sett
funnit sig val därutav. Nu vill det till, att vi i ett viktigt av
-
Tisdagen den 17 december, f. in.
33 Nr 17.
görande ögonblick icke släpig samma grundtanke, som har varit 0m den kornledtråden
i vår politik förut. Nu skola vi också inkassera, mitt uppe ^tenU™1''
i denna störa tid, det som är Sveriges arbetares vinst utav den (ports'')
rörelse, som de själva ha igångsatt, nämligen att demokratiseringen
föres i hamn, att den gamla kampen för likställighet mellan de
hittills nedtryckta klasserna och de andra på det politiska och kommunala
området slutar med fullständig seger för jämlikhetstanken.
I den andan, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets
förslag.
Med herr Branling- förenade sig herrar Hansson i Stockholm, Törnkvist,
Björck, Bäcklund, Hagman i Stockholm, Andersson i Stockholm,
Eriksson i Stockholm, Tengdahl, Söderberg, Andersson i Nacka, Karlsson
i Kerlsängen, Engberg, Johansson i Up.pmälby, Bärg i Katrineholm,
Versson i Norrköping, Magnusson i Kalmar, Svanberg, Nilsson i Kristianstad,
Nilsson i T ånga, W aidén, Nilsson i Malmö, Smid, Kristensson,
Ljungkvist, Carlsson i Frosterud, Hedström, Andersson i Prästbol,
Johansson i Vittinge, Uddenberg, Ericsson i Arboga, Eriksson i
Grängesberg, Hagman i Domnarvet, Andersson i Gävle, Bindley, Sävström,
Norm, Edbom, Viklund i Oviken, Wahlstedt, O. Nilsson i Örebro,
Helger och Svensson i Eggelstad.
Herr vice talmannen Hamilton: När ni herr talman och eder
kollega i medkamimaren med klubbslag befästa, att Sveriges riksdag
anslutit sig till det förslag, -som innebäres uti utskottets utlåtande,
även i vad det avser utfästelserna för blivande grundlagsändringar,
bär riksdagen tagit ett stort steg i demokratisk riktning och tillförsäkrat
vårt land en författning, mera folklig än de flesta andra länders.
Personlighetsprinciper har brutit sig fullständigt igenom, fyrkväldet
har slopats, och varje svensk man och svensk kvinna ha blivit likställda
i avseende å politiska och kommunala rättigheter. Miljonärens
röst kommer hädanefter icke att väga mer än backstugusittarens, och
torp-arens inflytande blir fullt lika stort som godsägaren-s. Med andra
ord, makten har blivit lagd i folkets händer.
Vi liberaler se icke någon fara häruti, tvärtom, vi hålla före, att
folket är moget att ut-öva denna makt därför att det känner, att med
makt följer ansvar. Den störa kärlek, som det svenska folket städse
har hyst för lag och rätt, innebär en borgen för att folkets ledande
tankar kamma att sluta -sig till rätten och att varje försök, som i vårt
land göres, att med våld kränka rätten kommer att brytas utav folket
självt.
Europa står inför ett nytt tids-skede. Övergången från imperialismens
och militarismems tidev-arv till demokratiens och, våga vi hoppas
fredens tidevarv, -är fläckad med blod, den sker uti revolutionens och
terrorns och förödelsens tecken. Då Sveriges folk har stått inför betydelsefulla
steg, har folket alltid visat sig stors-laget, och så komimer
också att ske i dag. Medan Europas folk förblöda i inre strider, stå vi
bär en-iga att genomföra en reform med vittgående följder, en reform,
Andra kammarens protokoll vid urtima riksdagen 1918. Nr 17. 3
Sr 17. 34
Tisdagen den 17 december, f. m.
Om den kommunala
rösträtten
rn. m.
(Forts.)
■ som skall medföra andra reformer, som vi tro vara till gagn för hela
Sveriges folk, icke allenast till gagn för dess arbetarklass, utan även
till gagn för de tysta i samhället, för dem, som bo i kojorna ute i de
avlägsna trakterna över hela vår landsbygd. För alla, som genom
det beslut, som kommer att fattas, skola få sina fulla medborgarrättigheter
sig tillerkända, bör tillfredsställ elsen vara stor. Men icke
mindre tillfredsställande bör det kännas för dem, vilka nu intaga en
särställning uti samhället, att de ha under en för vårt fosterland kritisk
tid offrat dessa rättigheter på fosterlandets altare. Att döma
av det uttalande, som herr Lindman hade här i dag, har det för högern
varit förenat med stor självövervinnelse att ansluta sig till förslaget.
Det länder högern till heder, att den likväl för fosterlandets skull avstått
vad för den varit så kärt.
Vald oes liberaler beträffar, se vi i det beslut, som här komaner
att fattas, en seger för våra idéer, idéer, för vilka vi städse kämpat
och för vilka även störa män av vårt parti ha nedlagt sin livsgärning.
Jag behöver allenast nämna namnet på den man, vars byst står här
ute i sammambindningsbanan, Karl Straff. Yi finna icke det förslag
till lösning av författningsfrågan, som nu föreligger, fullt tillfredsställande,
utan idet är behäftat med sina svagheter. Yi anse icke,
att den åldersgräns av 27 år, som är satt för’ rätt att välja landstingsman,
vara väl avvägd. Det kan inträffa, att de män, som ha rättighet
att här i riksdagen företräda svenska folket, icke skulle vara berättigade
att utses till valmän därvidlag. Vi finna däremot, att den
förändring av det kucgl. förslaget, som vidtagits genom utbyte av den
lika rösträtten mot allmän rösträtt, varit ett steg i rätt riktning. Därigenom
komma många av dem, som jag betecknat såsom de tysta, torpare,
hemmasöner och gamla pensionärer, att även nu få vara med.
Yi taga, som jag nämnt, här ett stort steg, och det sker i samförståndets
tecken. Yi hoppas, att det steget kommer att lända vårt
fosterland och hela vårt folk till gagn. Yi övergå till ett nytt tidsskede,
demokratiens tidsskede. Vi göra det med lugn, utan övergrepp,
på fullt laglig väg. Yi önska, att det skall (medföra reformer, som
skola kännas djupt nere i folkets led, och vi hoppas, att dagens beslut
skall befordra det svenska folkets urgamla, lagbundna frihet. Yi
hoppas, att den likställighet som den nya författningen skänker Sveriges
folk, skall bidraga till att enighet må råda bland folket och
binda detta mer tillsammans. Yi handla i dag i broderlighetens tecken.
Genom det steg, som här tages, tro vi också, att de stora tankarna,
som innebäras i orden frihet, jämlikhet och broderlighet, skola
förverkligas för svenska folket.
Jag ber, herr talman-, att få yrka bifall till utskottets förslag.
Häruti instämde herrar Runefors, Olsson i Ramsta, Rune, Bengtsson,
Hämrin, Röing, Jeppsson, Moberger, Leander, Jönsson i Fridhill,
Johansson i Hässlås, von Sneidern, Osberg, Danielsson, Igel,
Johansson i Gäre, Bogren, Andersson i Milsmaden, Sandberg, Olsson,
i See, Olsson i Mora, Karlsson i Fjäl, Olofsson, Olsson i Rösta, Berg
-
Tisdagen den 17 december, f. m.
35 Nr 17.
ström i Bäokland, Andersson i Fiskebäckskil, Johansson i Oktorp och 0m den kornJtingnell.
munala röst
rätten
m. m.
Iierr Norman: Herr talman! Det föreliggande utskottsutlå- (Fort9'')
tandet är av utomordentlig betydelse för hela vårt politiska liv. Det
berör icke blott ändringar i kommunallagstiftningen av hela vår
statsförfattning omstöpande räckvidd utan förutsätter också genomgripande
grundlagsändringar. Nu gällande lagstiftning kringgärdar
våra grundlagar med starka murar. Varje, även den minsta,
ändring i desamma kräver behandling vid lagtima riksdag, samstämmiga
beslut av riksdagens båda kamrar vid tvenne lagtima riksdagar
och mellan dessa folkets hörande i val till andra kammaren samt
beslutets fastställande av Konungen. Härmed har lagstiftaren velat
vinna den mest grundliga behandling och förhindra förhastade och
mindre väl övervägda beslut. Förslag till grundlagsändringar få
sålunda icke föreläggas urtima riksdag.
De ändringar _ i kommunallagarna och landstingsförordningen,
som nu föreligga till riksdagens avgörande, beröra dock synnerligen
intimt våra grundlagar, och i utskottsutlåtande'': hänvisas gång efter
annan till blivande grundlagsändringar, vilka förutsättas som givna.
Det synes därför som såväl regeringen i den kungl. propositionen
som utskottet vid sin behandling av densamma synnerligen nära tangerat
laglighetens gräns och i varje fall gått emot grundlagens anda.
Orsaken _ till att så skett och till den forcerande fart, varmed
det hela drivits, angives i den kungl. propositionen vara »de väldiga
världshändelser, som under de senaste veckorna timat och som alltjämt
äro under utveckling». Det är närmast händelserna i vårt
södra grannland, som givit de längst åt vänster stående i vårt land
impulser till att genom hänsynslös agitation driva fram en snabb
och stark radikalisering av hela vårt samhällsskick. Påtryckningarna
och hotet från yttersta vänstern — något av detta hot lyste fram
i herr Brantings anförande, då han yttrade, att även han och hans
meningsfränder voro beredda, i fall av oresonligt motstånd, att ef
tveka taga vägen »nära bråddjuvet» — påverkade regeringen till den
grad, att denna till den för annat ändamål samlade urtima riksdagen
framlade den i hast hopkomna kungl. propositionen, som vi nu ha att
behandla.
Redan vid remissen av denna proposition tillät jag mig framhålla,
att regeringen hade taHt hänsyn till önskningarna från endast
ett håll, den yttersta vänstern. Ute i landet, alldeles särskilt
bland den bofasta lantbefolkningen, var och är fortfarande upnfattningen
eu helt annan än den, som regeringen nu gjort sig till målsma
för. Att min uppfattning härutinnan varit riktig bestyrkes av
uttalanden från en mångfald opinionsmöten ute i landet — jag har
här i handen en hel del uttalanden från möten i min egen valkrets
—, genom brev jag erhållit från olika delar av landet, genom
meddelanden i pressen eller vid personliga samtal med personer i
olika samhällsställningar och från olika landsändar. Jag påyrkade
vid remissen, att hänsyn jämväl borde tagas till önskemålen ute från
landet och från lantbefolkningen och icke endast till rösterna från
Nr 17. 36
Tisdagen den 17 december, f. m.
Om den kommunala
rösträtten
m. m.
(Kork.)
mera högröstade än talrika folklager i städer och industricentra.
Lantbefolkningen har visserligen icke samma möjligheter som storstädernas
lättrörliga arbetarebefolkning att samlas till imponerande
massmöten och har icke heller samma benägenhet för demonstrationer.
Men så pass tydliga ha dock uttrycken för dess mening varit.
att det e,j gärna går att misstaga sig på densamma. Jag vill
också erinra om, att kravet på skattebetalning som villkor för rösträtt,
vilket regeringen nu kastat åt sidan, intog en framskjuten plats
å det liberala valprogrammet från i fjol, och att ledamöterna av
det liberala samlingspartiet i denna kammare sålunda äro valda på
den programpunkten.
Det ligger också något för rättskänslan stötande däruti, att den
slarvige och ovillige skattskyldige skall ha lika mycket att säga till
om inom kommunen som den ordentlige skattebetalaren. Det har
sagts, att det finns så många fall av oförvållad oförmåga att gälda
skatt. Det är sant. Men skulle det då, trots det negativa resultatet
av den1 utredning som gjorts, vara alldeles otänkbart att med litet
god vilja skilja ifrån ömmande fall från sådana, där uppenbar tredska
och ovillighet föreligger? Att undanröja alla skäl till anmärkningar
torde vara omöjligt i vår ofullkomliga värld.
Men då man pekar på den oförvillige arbetaren, som genom
sjukdom eller på annat sätt blir oförmögen att betala sin skatt, vill
jag peka på t. ex. en klass av affärsmän, vilka med kontoret på
fickan kunna göra sig goda inkomster men som strunta i att betala
sina skatter och för att undgå detta ordnat så för sig, att de ej ha
utmätningsbara tillgångar. Nog må det medges, att det känns orätt,
när åt dessa och andra av samma läggning skall ges samma mått
av kommunalt och politiskt inflytande som åt den ordentlige skattebetalaren,
och åt den, som genom att äga något utmätningsbart ej
kan undgå att betala.
För min del hade jag velat vara med om att ge något mera av
bestämmanderätt åt de mer kvalificerade, men om den saken är
det ju ej nu lönt att orda.
Nu har ju träffats en kompromiss, enligt vilken, för att använda
utskottets egna ord, »den princip, på vilken det nu gällande utskyldsstrecket
vilar, fasthålles, men dess verkningar i högst väsentlig
mån inskränkas».
Att denna nyss som rudiment betecknade karrikatyr av skattebetalningsstrecket
snart skall borttagas, därom ha bestämda uttalanden
gjorts från månva håll. Nyss hörde vi ju herr Branting beteckna
det kommande skattebetalningsstrecket som betydelselöst. Och
han framhöll också vad eu grundlagsändring, om borttagandet av
det politiska utskyldss''recket, som vi alltså emot grundlagen. nu
skulle i realiteten besluta, har för betydelse ifråga om den politiska
rösträtten. Och så tilläde han, att det socialdemokratiska partiet ej
låtit sina händer bindas för framtiden utan skulle arbeta på en allt
längre gående demokratisering.
Under sådana förhållanden kan man endast med djupaste besvikenhet
konstatera, att utskottet tagit så liten hänsyn till de av
Tisdagen den 17 december, f. m.
87 Nr 17.
mig antydda önskemålen från landsbygden, som man vid genomlä- °™Jne? Jäsande
av detta utskottsutlåtande finner vara fallet. För min del räUm m_ m''
kan jag ej heller vara med om —uadlagens anda kringgående beslut. (Fortsj
Från deras sida, som med all gewalt velat driva fram regeringsföreinget,
har man velat framhålla, att vårt land befann sig- så
oerhört långt efter i utveckling. Det är ju bekant, huru en bemärkt
politiker förra året ansåg sig kunna påstå, att vårt land i demokratisk
utveckling utgjorde den sista svanskotan, ett uttryck som vid
föredrag i år ändrats till den yttersta svansspetsen. I satt tal
cirkus den 1 december yttrade statsministern bl. a. att »dessa år
av världs förstörelse cell omätliga offer för folken ha formligen upprivit
de gamla samhällena mer eller mindre djupt, allt efter mättet
av varje folks lidande eller olycka». Senare i samma tal frågas,,
om någon kan »undgå att inse. att vad som rör ,sig hos oss, det är
ingenting annat och ingenting mindre än samma oemotståndliga behov
av samhällelig nydaning, som strömmar genom hela Europa
behovet av medborgerlig rättvisa, plats för människovärdet och rätt
för hela folkel att dana sina öden och skapa sin framtid».
Genom dylika uttalanden från så pass betydande håll bibringas
ju den ytligt dömande den uppfattningen, att vårt folk måtte vara
mycket »lidande och olyckligt» och att det måtte vara förfärligt illa
ställt i detta land, där det varken finns folkfrihet eller »plats för
människovärdet». På så sätt suggererar man fram hos störa. lager
tron på att här krävas rysliga kraftåtgärder för att få fram. rimliga
förhållanden. Och detta i vårt land med en av de mest radikala ^regeringar
i världen —- finns det något land, de i kaotiskt tillstånd
varande krigförande undantagna, där så stor del av regeringsledamöterna
äro socialdemokrater? —• med en av socialisterna behärskad
majoritet såväl i andra kammaren som vid de gemensamma voteringarna,
och där man även med nuvarande rösträttsbestämmelser
tror sig få majoritet i första kammaren också om ett par eller några
få år! När herr Branting bär nyss gjort anmärkningar mot första
kammaren som hinder för genomförande av demokratiska krav, erkände
han dock, att det ej kanske var så mycket dessa kravs realiteter
som fastmer deras affektionsvärde »om hindrats. Men realiteten
är väl ändå huvudsaken!
Nog är det väl då en våldsam överdrift i detta tal om bristande
folkfrihet och dylikt. När emellertid en dylik lära förkunnas och
tros, är det lätt att förstå, att vissa upphetsade folklager anse sig
böra komma med det våldshot, som avsetts att vara en kraftig påtryckning
å riksdagen. Vad man ute i landet tänker om detta hot
belyses tämligen träffande av ett mötesuttalande jag erhållit från en
socken i min valkrets. Det lyder:
»Förlösa socknemän talrikt samlade till möte vilja som sin
enhälliga mening i författningsfrågan uttala, dels att skattebetalning
måste vara ett oeftergivligt villkor för erhållande av kommunal
rösträtt, dels att, om enighet ej kan ernås i den frågan vid den nu
samlade riksdagen, folket bör beredas tillfälle alt i val uttala sin
mening.
Med anledning av det hot om våld, ifall det föreliggande rege -
Nr 17. 38
Tisdagen den 17 december, f. m.
Om den kom
mumla rösträtten
m. ro.
(Forte.)
■ ringsförslaget icke antages av riksdagen som ofta förekommit, och
den bristande vilja till ordningens upprätthållande, som tagit sig
uttryck i statsrådsmedlemmars offentliga anföranden, uttala vi såväl
vårt skarpaste ogillande härav som vår bestämda förväntan, att
regeringen gör allt vad på den ankommer för upprätthållande av
lugn och. ordning i landet och för tillbakavisandet av den obehöriga
påtryckning å riksdagen, som detta våldshot innebär.»
Uttalandet är å mötets vägnar undertecknat av kommunalstämmans
och av kommunalnämndens ordförande.
Det uttalandet ger för visso en bild av hur man uppfattar vad
som skett ute i landet.
Att nu ej utskottet ansett sig kunna taga större hänsyn, än
som skett, till denna folkstämning är att beklaga. Det kan därvid
visserligen vara möjligt att förstå den svåra ställning, vari utskottets
högerledamöter .befunnit sig. Det har nog ej saknats försök till påverkan
från olika håll. Bekant är ju en vädjan från vissa Göteborgska
finans- och industrikretsar. Man torde där låtit sig mycket
imponeras av de massdemonstrationer, som ju rätt lätt och behändigt
kunna arrangeras i en storstad. Därjämte har val också hänsyn
. till andra förhållanden, som jag oj här skall vidröra, spelat
in.
o Grundorsaken till att frågan tagif den utveckling och fått den
utgång, som^ skeft, synes mig dock vara, att det liberala partiet, som
dock vill påstå sig vara ett borgerligt parti, har så troget följt den
större socialdemokratiske brodern och ej velat vara med om samarbete
med det andra borgerliga partiet i landet.
Den nervositet, som från det liberala partiets sida visats gent
emot tanken på att i dessa så utomordentligt viktiga förfaftningsfrågor
höra folket i val, vilket krav från vår sida varit framfört,
tyder dock på, att man ej känner sig säker på sina valmäns röster,
sedan man. så snällt och beskedligt gått socialisternas, ärenden.
Konfrontationen med valmännen förestår dock en gång och då torde
också konsekvenserna av de beslut, som nu komma att fattas på
grund av det liberala partiets hållning, att ligga tydligt före för var
man.
Det föreliggande förslaget är av statskuppsartad karaktär. Den
våldsamma upplösningen av de kommunala representationerna saknar
stöd i lag. Det är genom en extra kristidslagstiftning, som
detta skall få laglighetens sken över sig. Men dess verkningar torde
icke komma.att bli bättre än verkningarna av en hel del annan kristidslagstiftning,
över vilken den övervägande delen av vårt folk
nog har sitt omdöme färdigt.
En lagstiftning, tillkommen i så rasande fart som denna, kan
ej bli ordentligt genomtänkt. Då i våras den kung], rösträttspropositionen
framlades under riksdagens sista veckor, uppträdde jag mot
densamma. Det var icke av bristande förståelse för behovet av
en reformering utan därför att den kom så sent, att en tillräckligt
grundlig prövning icke kunde medhinnas. Erkännande att en tillräckligt
grundlig prövning icke medhunnits förefinnes _ också i konstitutionsutskottets
betänkande från förra riksdagen. Ännu kortare
Tisdagen den 17 december, f. m.
39 Sr 17.
har tiden varit för prövningen av detta förfatlningsförslag. Det
erbjuder också åtskilliga luckor. Varför utestänger man t. ex. kvin- räUm m. TO.
norna från flen rätt. som ges mannen, att begära kommunalstämmas lfortli)
hållande? Är det slarv eller är det med avsikt som § 17^ikommunalstämmoförordningen
är så formulerad, som nu ar fallet?
Föga mer än tre veckor återstå, tills lagtima riksdagen sammanträder.
Nog förefaller det, som dessa lagändringar kunnat vila
till den tiden. Då hade man, utan att träda grundlagen för nära,
kunnat i ett sammanhang upptaga till granskning alla de lagförslag,
som sammanhöra med en författningsreform. Tid hade då givits
att åt förslagen ägna en omsorgsfull granskning, och resultaten hade
då också kunnat bli bättre. Som det nu är, saknas fullständigt
kännedom om huru det skall förfaras för att åt vart representationsskick
bevara ett verkligt tvåkammarsystem. Ett sådant har hittills
varit en av grundvalarna i vår författning. Som det nu ter sig,
skulle jag för min del anse ett enkammarsystem med kvalificerad
majoritet bättre än det tvåkammarsystem vi nu synas gå till mötes.
Tron att en ny. mycket radikal första kammare skall kunna.i erforderlig,
mycket betydlig grad reformera sig själv hör väl till de
fromma önskningarnas område.
Ett sådant framflyttande av frågare avgörande kunde också
ha medfört, att utskottet, när det förordar en så genomgripande förändring
av bestämmanderätten inom kommunerna, ej både blott behövt
skriva, att det förutsätter, att den betydelsefulla frågan om
förstärkning av den statliga uppsikten över kommunerna, som blir
av behovet påkallad, »är föremål för regeringens uppmärksamhet».
Att förorda så viktiga beslut, innan man bättre kan föreslå undanröjande
av väntade olägenheter, synes föga välbetänkt.
Det torde vara klart, att med den uppfattning jag har i denna
fråga jag helst ville gå på rent avslagsyrkande med tanke att. få
frågan fram till behandling i ett sammanhang vid lagtima riksdagen.
Med kännedom om hur denna kammare är sammansatt skall
.jag dock ej så göra. Men jag tillåter mig, herr talman, att yrka,
''beträffande § 8 i kommunalstämmoförordningen, sådan ändring, att
punkt d i mom. 2 får följande lydelse: »häftar för utskylder till
kommunen, vilka förfallit till betalning under de tre sistförflutna
kalenderåren».
I detta anförande instämde herr Olsson i Berg.
Herr Lithander: Herr Branting talade om vad som drivit
fram detta förslag — det var en återverkan av de stora tilldragelserna
där ute i världen. Detsamma framhålles i utskottets betänkande.
Där talas det om, att folkens störa massor vänt sig mot hela det styrelseskick,
vilket de giva skulden för den katastrof, som inträffat,
och att dessa folk nu bragts till förtvivlan av sina lidanden under
kriget. Jag vill gona gällande, att det är en felaktig utgångspunkt,
som man tagit för hela denna kungl. proposition. Man har. utgått
från förhållanden, som rått och råda i utlandet, men vilka- enligt mitt
förmenande icke äro jämförliga med förhållandena i vårt land. Ute
Nr 17. 40
Tisdagen den 17 december, f. m.
°mun(Z röst'' \ .lanflet * öster har det sedan århundraden funnits en förtryckt samrätten
m. m. ^äMdass — den var för icke länge sedan livegen. Befolkningen kar
(Forts.) 1 långliga tider levat i okunnighet och mörker. Däremot ha vi i tusentals
år haft en friboren allmogeklass, och i avseende på folkbildningen
ha vi gjort, och det med rätta, så mycket som över huvad kan
göras. Förhållandena i dessa två länder äro sålunda icke jämförbara.
Vidare har man hänvisat till den revolution och de våldsgärningar,
som gått över landet i söder, men vi få dock ej glömma, att detta är
ett land, som fort: en fyr årig kamp under oerhört svåra förhållanden,
men dår befolkningen dock hållit ut i tanke på, att en slutlig seger
skulle kröna ansträngningarna. När sedan den väntade segern förbytts
i nederlag, har folket reagerat, och en demokratisering har ägt
rum. Det är icke riktigt, när man med dessa utgångspunkter vill
göra gällande, att det hos oss skulle gå t.11 på samma sätt, som i utlandet
mångenstädes har skett.
Det star vidare i utskottets betänkande, att »världen måste göras
trygg för demokratien». Jag vill hemställa till varje oförvillad betraktare
av saker och ting här i vårt land, om man icke med blicken
pa denna., andra kammare kan säga, lätt en demokratisering redan har
ägt rum inom vårt land i ganska stor utsträckning. Och vi veta, att
det även med den nuvarande författningen blott är en tidsfråga, när
den lilla majoritet, som f.nns i första kammaren, skall vara borta.
Jag vill med det säga, artf, jag icke kan se, att det förefunnits något
verkligt underlag för de brådstörtade åtgärder, som regeringen ansett
vara lämpligt att vidtaga i detta nu.
Pa nästa sida i utskottet-s betänkande står det, att på Hytt stora
folkklasser bunt fram sina gamla krav. Jag anser, att det varit riktigare,
om det stått, att det varit deras ledare, som framburit dessa
krav. Vidare talas det om en »hast.gt växande folkmening». Jag
skulle'' vilja säga. att det vant en hastigt växande agitation, som drivit
fram dessa spörsmål så, som skett. Det har ingalunda varit från
botten, som denna rörelse gått ut, och jag behöver därvidlag endast
erinra om de anföranden, som även av regeringsmedlemmar hållits i
Göteborg och annorstädes helt nyligen.
Det är anmärkningsvärt, att en fråga, av denna betydelse icke
står omnämnd i kallelsen till denna riksdag, utan den drevs fram
mellan den 14 och 23 november. I så hastigt tempo har man ansett
lämpligt att driva fram en fråga, som ingenting annat är än en
grundlagsförändring, fastän man valt vägen att via en kommunallag på
det sättet genomföra vad man avselt. Denna lagändring är så vidsträckt
i sina verkningar, att den innebär varken mer eller mindre än
en representationsreform. Det är nämligen här fråga om en fullständig
omvälvning av det tvåkammarsystem, ,som vi haft, och ett fullständigt
borttagande av den motvikt, som i alla fall första kammaren
bar utgjort på grund av sin .större besinning, och vars förändring
man ansett, och det med rätta, icke skulle få gå i hastigare tempo
än att det skulle erfordras två riksdagars beslut härför. Nu bar man
valt en väg, varigenom man i en hastig vändning ernår samma resultat.
Tisdagen den 17 december, f. m.
41 Sr 17,
Jag anser, att det är absolut oriktigt av regeringen att gå fram
den vägen och driva isnken, såsom skett, och vi ha, som nämnt, om
tre veckor lagtima riksdag, då frågan kunnat behandlas i ett sammanhang.
Jag vill icke yttra mig om resultatet. Det är möjligt,
att det blivit detsamma, men då hade man gått fram på en väg som
är försvarbar, vilket den nuvarande vägen enligt min uppfattning
icke är.
Herr Branting beklagade sig över de många reformkrav som för
dröjts av högern. Man må önska, att beklagandet över gångna tiders
betänkt amma fördröjande icke må komma att bytas mot landets beklagande
av förhastade ödesd gra och obetänksamma beslut. De besluten
kunna komma att gälla vår författning, kyrkan och staten,
äganderätten till jorden och annat, varigenom en lugn utveckling kun
sättas i fara. Redan i dag har herr Branting framhållit en del av
det socialdemokratiska programmet, nämligen den demokratiska republiken
och samhällets övertagande av naturrikedomar, och han tillkännagav
tillika, att »latinet ännu icke är slut». Herr vice talmannen
framhöll, att varje försök att kränka rätten kommer att brytas
av folket självt. Som jag nyss nämnde, har herr Branting redan tulat
om äganderätten, äganderätten till naturrikedomar. Jag vill erinra
om en punkt som står i det socialdemokratiska partiets program,
nämligen: jorden åt hela det arbetande folket. Jug undrar, om icke
den dag kommer, då även herr vice talmannen kommer att finna, att
det är underliga begrepp om äganderätten som skapas och bliva den
direkta följden av det beslut som han i dag så varmt och ivrigt förordat.
Herr Brunting talade vidare något om de män, som komma att
stå till vänster om de nuvarande vänstersocialisterna. Jag för min del
har den uppfattningen, att det kanske icke dröjer så länge, innan den
tidpunkt är kommen, då kanske det i viss mån är ett högerparti det
som man för närvarande ser på yttersta flygeln. Så raskt kan det
gå med utvecklingen efter beslut som fattas i en huslig vändning.
Den isom lever får väl se, om det icke blir något i den vägen snart
nog.
Herr Brant''ng sade också, att det icke är möjligt att hålla sjudande
folkmassor inom lagens råmärken. Jag får lov att säga», att
efter den agitation som drivits i denna riktning skulle jag icke varit
''förvånad, om det möjligen blivit svårt att dämpa den eld som man
varit med om att tända, och det likaväl inom den höger socialistiska
som vänsters odalisk ska pressen och dessutom vid de tillfällen, då
direkt på möten tangerats, vad som på denna punkt kan anses vara
riktigt eller icke. För m in del vill jag säga, att de få medgivanden
som gjorts åt högern komma snart att försvinna och de äro nog innerst
en chimär. Det. har också från ledande håll talats om, att den
saken skall man nog snart klara ut, den sak som herr Branting betecknade
såsom den »lilla pinne som var kvar». För män de! har
jag den känslan, lätt det icke dröjer länge, förrän även den blir arvsågad.
Högerns ledare sade i dag, att vad som skett, minskar ej högerns
Om den kommunala
röst-.
rätten m. m.
(Torts.)
Nr 17. 42
Tisdagen den 17 december, f, m.
Om den kommunala
rösträtten
m. m.
(Forte.)
uppgift för framtiden. Det är nog riktigt, men. den kommer att i
väsentlig grad försvåras om icke helt omöjliggöras på grund av det
massvälde som skapas genom det beslut som .sannolikt kommer att
fattas i dag. Man förstår sa val, huru personer ute i bygderna, i detta
samhälle och i andra samhällen reagera mot den hastiga demokratisering
som äger rum. Yi sago för ett'' par dagar sedan, huru framstående
personer, vilkas ord väga tungt inom olika grenar av verksamhet
och bland olika samhällsklasser, varnade för ett så hastigt
beträdande av den väg som nu i alla fall är beträdd, och jag förstår
dem och ger dem rätt. JVg vill erinra om en resolution som helt nyligen
fattades i Göteborg och som gick ut på att man borde bevara
ett väsentligt inflytande åt de jordägande klasserna ute i landet i
kommunala angelägenheter. Jag anser också, att det hade varit välbetänkt
att även i övrigt följa, vad som stod i denna resolution, som
frambars vid ett möte efter föredrag av professor Reutersköld. Yart
man vill häri på vänsterhåll, det framgick ganska tydligt av ett yttrande
som fälldes av en socialistisk talare vid eu demonstration i
Göteborg. Rån säde nämligen, att »nu skulle det bli en bagatell
att omskapa riksdagens andra kammare till en övervägande socialistisk
representation». Detta var från högersocialistiskt håll. _ Från
vänstersocialistiskt håll sägs, att dess program måste vara »jorden
åt de arbetande klasserna genom samhället», och det sammanfaller
om icke till orden så till innehållet med § 12 i 1911 års socialdemokratiska
program. Samma tankegång har herr Branting i dag varit
inne på. På vänsterhåll fortsätter man med: »all makt åt arbetarklassen».
Landet består emellertid icke endast av den klassen, utan
det hör väl ordnas så, att en rättvis fördelning av makt och skyldigheter
därvidlag blir gällande. De! finns divergenser mellan vänsteroch
högersocialisterna i deras program, men när man vet, hnr troget
de i alla händelser rösta samman på dessa punlkter, hnr het stånden
än må stå om övriga punkter, så förstår man. att det steg som i dag
tages kommer att i mycket hög grad underlätta den väg som de häda
beträda. Det blir väl kanske, icke minst för våra lantmän i denna
kammare och för varje lantman nte i bygderna särskilt de som givit
det Edénska partiet mandat år 1917, anledning att under kommande
daga.r reflektera över verkningarna av detta beslut som ytterst är
grundat på, hur valsedlarna då avgåvos. Det är måhända för dem
en anledning till tankar, när de finna sig avkopplade från inflytandet
i de (kommunala angelägenheterna inom sina egna kommuner. De
hai kanske inte tänkt sig verkning!?,rna av beslutet därhän, men sa
kommer i alla fall snart nog visa sig vara fallet, och det blir måhända
ett uppvaknande för dem av annan ant, än de väntat. Jag anser,
att det bör varp, ett rättvist och rimligt förhållande mellan rättigheter
och skyldigheter inom samhällslivet. Det är fel att så alldeles
avkoppla ansvarskänslan, avkoppla det som utgör drivkraften, skötel?
rall et eu och allt vad därmed sammanhänger och nivellera det så,
arfct rättigheterna göms alldeles oberoende av den saken. Det är något
som jag för min del icke kan anse vara riktigt, och det kommer
nog att visa sig, icke minst beträffande de medel som iskaipas genom
Tisdagen den 17 december, f. m.
43 Nr 17.
skatterna, att det icke är ett välbetänkt steg- att alldeles taga bort0m den kornvarje
påföljd, kan man säga, av uraktlåten skattebetalning, att icke m!unala röst''
göra det till något som är eftersträvansvärt eller riktigt utan låta den ratt™ m''
som icke betalar skatt få rösta i alla fall. Jag liar den uppfattnin- °r^.)
gen, att det blir verkningar som icke gå i önskvärd riktning, och
jag vet, att det finnes även på mycket liberalt håll och även på socialdemokratiskt
håll den uppfattningen, att det är fullkomligt oriktigt,
. att den som icke har betalat sin skatt ändock skall vara röstberättigad.
För min del biträder jag i denna punkt yrkandet om bibehållen
skatteplikt enligt nuvarande bestämmelser. Jag lanser, som jag
nämnde,. att det varit klokt, om man gjort någon gradering, så att
man givit ökat inflytande åt högre kompetens och åt gagnande insats
i samhällslivet, efter vilken beräkning detta än skett. Det hade
varit klokt att göra den skillnaden och icke stryka alla över en bank.
Jag vet aåt man inom näringskretisar på liberalt håll har med
stort beklagande uttalat sig om de försämrade inverkningar på ambitionen,
sam man befarat, att detta förslag innerst och ytterst kommer
att medföra, och herrarna komma val att i sinom tid få se dessa verkningar.
Det är dock en punkt, där vi alla ha anledning att gemensamt
sträva till ett mål, och det är, när det gäller att höja och genom beredande
av den särställning, som en genom tävlan ökad ansträngning och
ökad skicklighet kan ge, premiera dem, som vilja anstränga sig. Men
detta är fullkomligt motsatsen till vad sam nu blir fallet, då det är
alldeles betydelselöst, om man gör någonting eller icke.
För min del. anser jag att i vanliga riksdagsfrågor ha riksdagsmännen
fullkomlig rätt och skyldighet att utan band av någon rösta
efter satt samvete och efter noggrann prövning av frågorna, ingen har
någonsin^ någon fråga avtvingat mig några bindande löften eller jag
avgivit sådana i vare sig det ena eller andra hänseendet. Jag anser,
att här har varje riksdagsman skyldighet och rättighet att efter prövning
fritt och otvunget handla. Men när en fråga ligger så, ait det,
som föreslås, ytterst är av grundlags natur, då har man icke rätt att
utan att hava hört landet i val gå emot vad »om hittills varit grundläggande
principer och så att säga grundlag i det hänseende, varom
fråga är. Jag anser, att i sådana fall bör man följa grundlagens bud
icke blott till dess ordalydelse utan även till -dess anda, och så hade
även skett, därest här förordnats om nyval, innan man gått till fattande
av .beslut rörande dessa till sina verkningar grundlagsändrande
förslag.
. För övrigt vill jag än en gång säga, att det är möjligt, att ett
vädjande till folket hade resulterat i ett resultat liknande det, kammarens.
beslut i dag kommer att innebära, men det är dock en oerhört
stor skillnad i styrkan och positionen för varje parti och varje enskild
ledamot, om dylika frågor ha varit utdebatterade, om folket varit i tillfälle
att syna förslaget i isömimarna och se till, vad som borde göras i
den ena eller andra riktningen, om man fått tillfälle att avgöra, huruvida
förslaget ginge för långt eller ej, att man över huvd taget kunnat
bedöma och överväga, vad följderna skulle bli av förslagets antagande.
Detta har man emellertid icke kunnat göra -på de få dagar, isoim stått
Nr 17. 44
Tisdagen den 17 december, f. m.
Om den kommunala
röstfälten
m. to.
(Forts.)
till buds, sedan detta förslag’ framlades ocli till den dag, som i
dag är.
För övrigt kan man icke säga, om man nu vill hålla på demokratien,
att man kan gå en mera demokratisk väg än att just låta folket
självt avgöra i en av folkets allra viktigaste frågor, en fråga, som
bär kommer att sätta sin prägel för årtionden framåt. Detta ärende
har nu behandlats på 14 dagar. Jag har för min del icke kunnat
dela deras mening, som nu enat sig om denna kompromiss, just därför,
att jag anser, att förprövningen av detta förslag skulle ha varit
en annan. Efter den nu träffade kompromissen kan jag emellertid
icke framställa det avslagsyrkande, som jag eljest skulle ha gjort,
utan jag ber, herr talman, att få inskränka mig till att uttala såsom
min bestämda mening, att det hade varit regeringens ofrånkomliga
skyldighet att låta det svenska folket gå till val, innan det förslag
framlades, som vi i dag ha att behandla.
Herr vice talmannen, som under herr Lithanders yttrande övertagit
ledningen av kammarens förhandlingar, gav härefter ordet till
Herr Möller, som anförde: Herr talman, mina herrar! Det
har väl aldrig, åtminstone i vårt lands historia, inträffat, att en så
stor reform som den, vi bär i dag skola avgöra, har emottagits med
en så relativt allmän surmulenhet som den, vilken har mott årets
stora författningsreform även ifrån deras sida, vilka nu skulle få de
egentliga fördelarna av densamma. Jag vill för min del såga, att, så
långt jag kan förstå, är denna surmulenhet i själva verket frukten
av en ren suggestion, som i sin tur har medfört mycket grova och
mycket uppenbara rena-tankefel. Ty den, som opartiskt vill pröva, i
vilken utsträckning regeringens och utskottets förslag gå till en verklig
demokrati, kommer, så vitt jag förstår, till det resultat, att i själva
verket tåla icke regeringens och utskottets förslag någon verklig jämförelse,
ty det sistnämnda går ned till grunden och lämnar ingenting
kvar av ''demokratiens verkliga principer. Utskottets förslag går på
den punkten u över regeringens förslå"''; det nöjer sig icke blott med
den lika rösträtten, utan går ut på allmän kommunal rösträtt.
Jag tror, att det missnöje, som man nu kunnat iakttaga på många
håll, i stort sett är alldeles oberättigat. Socialdemokratien har kämpat
för ett eller kanske snarare två bestämda mål, nämligen för att
i vårt land (skapa en demokrati och att, sedan detta skett, söka på den
basis, man sålunda fått, genomföra socialismen. Det är min mening,
att det förslag, som här föreligger, .skapar den verkliga demokrati,
som socialdemokratien under sin omkring 35-åriga tillvaro strävat
.efter såsom sitt främsta och första mål. Jag har den uppfattningen,
att den dag, då det målet vore vunnet, i själva verket skulle hälsas
med jubel och med glädje och skapa en verklig feststämning i vårt
land.
Anledningen till, att detta icke bär skett, beror efter mitt sätt
att se helt enkel därpå, att vi ha en höger, sam nu visserligen har gjort
Tisdagen den 17 december, f. m.
45 Nr 17.
medgivanden, men likväl visar sig mycket oläraktig för tidens0m den k°™-
fordringar. När jag t. ex. här hör, hurusom herr Lithander kan stå
och utmåla detta förslag såsom en enkel frukt av några arbetarleda- ^orta‘j
res agitation, ja, då kan jag blott gorå den ref lektionen: och sådana
män skola sitta och bestämma över ett lands öde! Det måste leda till
fruktansvärda olyckor för ett folk, därest sådana personer till slut
skulle ha den verkliga bestämmanderätten.
Det är ingen överdrift att säga, att sedan arbetarrörelsens tillkomst
har vårt land aldrig stått så nära en revolution, som det gjorde
i mitten av december månad detta år. Det var min uppfattning, att
socialdemokratien ingalunda skulle framkalla någon revolution. Det
var också min uppfattning, att om motståndet skulle ha visat sig omöjligt
att på annat sätt bryta, hade socialdemokratien i det avgörande
ögonblicket icke fått tveka i valet om de kampmedel, med vilka striden
för demokratien i vårt land skulle ha fortsatts. Men jag vill saga,
att lika klart, som detta har stått för mig, lika klart bär det för mig
varit, att socialdemokratien först och främst hade till uppgift att genomföra
demokratien utan skakningar, med bibehållen laglighet och
ordning, alltså under en bestående samhällsfred.
Jag har suttit i det utskott, ,som haft att behandla denna fråga,
och om jag till trots därav vågar säga, att utskottets förslag ur socialdemokratiens
egen synpunkt har löst den för socialdemokratien i det
ifrågavarande ögonblicket ställda uppgiften på ett fullkomligt glänsande
sätt, gör jag det därför, att jag icke haft någon egentlig del i
själva den föreliggande uppgörelsens tillkomst. På grund av utskottets
hela arbetssätt har denna uppgörelse från början träffats i en mycket
liten ring, och utsikottsledaimöterna hade blott att pröva, om uppgörelsen
var sådan, att de ville taga på sitt ansvar att fälla densamma
eller ej. Jag vågar därför med hänsyn till den trots mitt utekottsledamotskap
mycket ringa del i själva tillkomsten av uppgörelsen upprepa,
att enligt min uppfattning är det på ett lysande sätt som man
löst den uppgift, man här haft sig förelagd.
Uppgiften var: går det att genomföra demokratien och att undvika
revolution? Går det att undvika de fruktansvärda inre söndringar,
som skulle följa på en öppen strid och eu öppen kamp? Båda
dessa uppgifter äro losta, och jag vågar prisa den dag, då denna
lösning träffades. Det är min övertydelse, att om vi skulle ha gått
ut i striden, skulle vi visserligen ha segrat där, men vi hade segrat under
olyckor, tunga och fruktansvärda olyckor, därför att vi hade segrat
i en strid, som skulle ha blivit så långvarig, att man nu icke ens
kunnat överskåda dess verkningar. Därigenom att man nu träffade
en uppgörelse, bevarades samhällsfreden, men bibehölls på samma gång
möjligheten för hela den socialdemokratiska viljan i detta land att
göra sig gällande i fullkomligt samma utsträckning, som dess makt
över den svenska folksjälen sträcker sig. Den dagen, socialdemokratien
har samlat en majoritet av Sveriges folk kring sina banér,
den dagen finnes det intet lagligt hinder för socialdemokratien att
även genomföra sina syften, och jag vågar än en gång såga, att i dag,
Nr 17. 46
Tisdagen den 17 december, f. m.
Om den kommunala
rösträtten
m. m.
(Forts.)
då detta förslag antages, ha vi eu stor dag; det är efter mitt sätt att
se en av de största dagarna i det svenska folkets historia.
När jag på detta sätt icke utan entusiasm kan försvara den
uppgörelse, som här har träffats, gör jag detta ingalunda därför,
att jag är blind för de svagheter, som vidlåta denna uppgörelse.
Jag skall ett ögonblick längre än den förre talesmannen för det
socialdemokrokra.fiska partiet uppehålla mig vid dessa svagheter.
Enligt min mening kan man nu ta desamma icke minst därför, att
deras egen inre orimlighet gör deras avskaffande tvingande och att
de över huvud taget icke kunna under någon längre tid bibehållas.
Om vi fråga oss, var motiveringen finnes för, att väljarna till
landstingen skola vara tjugosju år, så kan i själva verket ingen
svara på den frågan. Tjugosju är i detta fall ett fullkomligt godtyckligt
tal. Det skall vara ett något högre åldersstreck, för att man
skall få en erfarnare valmanskår till första kammaren, förklarar
man, men med den motiveringen skulle man lika väl som man säger
att väljarna böra vara tjugusju år fyllda, böra kunna förklara att
det skall vara tjuguåttaåringar, tjugunioåringar eller trettioåringar,
eller också skulle man, såsom högern från början föreslagit, kunna
införa ett trettiofyraårigt streck. Motiveringen har ingenting med
själva siffran att göra, och när jag då frågar mig, var finnes motiveringen
för just de 27 åren, vågar jag påstå, att den motiveringen
kan över huvud taget icke pres+eras. Ingen människa i denna kammare
kan peka på något särskilt skäl, varför just 27 år skulle vara
den rätta siffran. Nej, det är alldeles säkert, att på grund av sin
inre haltlöshet kan icke en sådan reform beslå. Det går mycket
snart upp för vårt folk, att detta är ett nonsens. Skall man ha
garantier, måste de sökas på annat ställe, och jag måste säga, att
när högern icke har funnit någon annan utväg att utestänga vissa
grupper utav medborgare från inflytande, då har den sannerligen
haft föga medvetande om vad dess egentliga uppgift skulle vara.
Den har i själva verket icke behandlat dessa författningsproblem
annat än ur småaktiga, små, små synpunkter, och det är min övertygelse,
att det i sinom tid kommer att hämna sig. Vad jag sagt
om 27-årssirecket kan efter min uppfattning lika bra sägas om
23-årsstrecket. Ingen människa kan ange, varför precis 23 år skall
vara den råtta åldern för kommunalt och politiskt inflytande. Det
var förut fastslaget i vår författning, att åldern för politiskt inflytande
skulle vara 24 år. Nu sänker man den men höjer åldern
när det gäller det kommunala alltigenom fullkomligt godtyckligt utan
någon verklig motivering, endast och ensamt därför, att man kunde
frukta — så såg jag det i varje fall — i det avgörande ögonblicket,
att om högern icke fick lov att behänga den stora författningsreformen
med dessa små streck, ja, då hade man kunnat störta landet
ut i ett fruktansvärt elände, kanske ut i ett inbördes krig.
Om jag sedan kommer t ill det, som vid uppgörelsen också slutligen
var den egentliga eftergiften till högern, så säger jag öppet,
att någonting eländigare, någonting smaklösare har jag sällan
Tisdagen den 17 december, f. in.
47 Nr 17.
funnit i .svensk politik än denna rest utav ett kommunalt utskyldsstreck,
som nu fått sitta kvar vid rösträtten. Det är min uppfattning
— trots att jag varit med om det, därför att det var oundvikligt,
därför att det var villkoret för uppgörelsen — att det strecket
leder till politisk korruption. Den inverkan det kan komma att ha
är för det första, att det direkt inbjuder människor till att betala
skatt bara för ett år av de tre, som närmast föregå själva valet.
Och de människor, som då icke fullgöra den lilla skattskyldigheten,
bli i själva verket så få, att detta å sin sida inbjuder till rena
röstköp. Valorganisationerna, det starka, med pengar smorda valmaskineriet,
kommer att använda sina möjligheter för att lösa ut
rösträtt till de människor, som skulle falla på detta lilla utskyldsstreck.
Jag säger sålunda, att enligt min uppfattning kan utövas
mycket, mycket skarp kritik mot det, som högern lyckats bevara
av sin gamla åskådning i författningshänseende, och det är min mening,
att högern borde ha visat ett större förstånd, en större insikt
om vad tiden har krävt, försökt att se hela denna sak i dess stora
linjer, ty det den nu gjort är bara, att den sårat och retat ännu i
sista stund många folkgrupper utan att ändå i verkligheten vinna
ett dugg, ty dörrarna äro nu vidöppna för demokratien. Dagen har
lika stor betydelse som den dag de största författningsreformer
över huvud taget ha skett. Jag delar den uppfattning, som kommit
till uttryck i danska tidningar, att efter den dag då denna reform
är genomförd i vårt land, är Sverige det mest demokratiska land i
Europa näst efter Schweiz. Så långt jag i varje fall känner till
författningsformerna i andra länder, vågar jag stå för det omdömet,
att vi nu ha den mest demokratiska författning, som över huvud
taget finnes utan för Schweiz. Jag skall, då en del kanske icke har
så lätt att förstå det, säga ett par ord till om vad jag menar därmed
även vid en jämförelse med t. ex. våra grannländer Norge och Finland,
som ju ha enkammarsystem. Min uppfattning är den, att det
tvåkammarsystem vi ha efter denna reform är i grunden mer demokratiskt
än det finska enkammarsystemet och mer demokratiskt än
det norska enkammarsystemet, ty båda dessa system laborera för
vissa frågor — väd det finska beträffar för en hel rad av frågor —
med kvalificerad majoritet, två tredjedels majoritet, d. v. s. det ger
möjlighet för en så liten minoritet av folket som något över en
tredjedel att nästan på oöverskådlig tid uppskjuta en reform, om
vilken inemot två tredjedelar äro eniga. I vårt land kan något
sådant icke komma att ske efter detta. När två tredjedelar eller
bara något över hälften av folket är enig om att en reform skall
genomföras, finnes ingen makt i detta land vidare, som kan hindra,
att det också tager sig praktiskt uttryck i vår lagstiftning.
Jag skall emellertid be att få anföra några siffror, som efter
min uppfattning bestyrka det bestämda omdöme till denna reforms
förmån, som jag har vågat fälla. Jag kan naturligtvis här icke
andraga något stort statistiskt material — det föreligger för övrigt
icke något sådant färdigt •— men jag skall be att ändå få peka på
några få siffror.
Om den kommunala
rösträtten
fn. m.
(Forts.)
Nr 17. 43
Tisdagen den 17 december, f. m.
Om den kommunala
rösträtten
m. to.
(Forts.)
Det är ett faktum, att 1907 års rösträttisreform aldrig gav oss
den allmänna rösträtten. Den lcste i själva verket ingalunda industriarbetarnas
rösträttsfråga. På en väldig mängd platser med sammanpackad
industribefolkning har det varit så, att varannan arbetare
ungefär har varit röstberättigad, d. v. s. det, som här kallades
för den allmänna rösträtten var i själva verket en eländig parodi
på den allmänna rösträtten. Det var inte så, att alla myndiga män
över en viss ålder hade rösträtt, utan detta gällde endast ungefär
varannan inom vissa klasser av samhället. Om man går till orterna
här närmast Stockholm t. ex., finner man, att vid 1917 års val folio
inte mindre än 933 personer på de olika strecken i Sundbyberg.
Det antal däremot, som vär röstberättigat, var inte mer än 673, det
vill med andra ord säga, att där var det inemot tre femtedelar, som
folio för de olika strecken. Inom ett samhälle som Solna t. ex.
fanns det 1,939 röstberättigade, men det var inte mindre än 3,121
personer, som folio för något av de olika strecken. Nu komma inte
alla dessa, som folio för strecken, att bli röstberättigade. Det återstår
värnpliktsstrecket, konkursstrecket och litet andra ting, men
den allra väsentligaste delen av dessa personer får rösträtt nu. Det
vill med andra ord säga, att det är först i dag eller, kanske rättare,
den dag, när det grundlagsenliga beslutet om den politiska rösträtten
fattas, som vi här i landet få en verkligt allmän och lika och
direkt poli''isk rösträtt. Av samtliga, som fallit för något streck
vid 1917 års val, kommer det att kvarstå cirka 16 ä 17,000, som
fortfarande skulle falla för de olika strecken, men det blir inte
mindre än 303,000, scm efter denna reform komma att inträda uti
de röstberättigades led, och vill man då lägga till åldersklassen
mellan 23 och 24 år, blir det ändå ett hundratusental till, som
rycker in i de röstberättigades led, när det gäller den politiska
rösträtten.
Herr Lindman hade ordet i början av denna debatt, och han hade
visea anmärkningar att framställa, som jag icke tycker böra gå alldeles
obesvarade förbi. Han förklarade, att man har ju inte haft något
tillfälle till efteitanke, man har inte haft det rådrum till eftertanke,
som hade behövs, för att vi skulle bli mogna för att'' fatta detta beslut.
Ja, jag må saga, att om icke en höger, som dock själv har stått uti
en minst 20-årig kamp om alla dessa frågor, har haft tid till ef ertanke,
— och detsamma gäller den vänster, som också har fört striden
— att bilda sig en synnerligen fast grundad mening om hur alla
dessa frågor skola lösas, ja, då måtte den vara ganska underligt beskaffad.
Men herr Lindman klagade också över hela clen brådstörtenhet,
med vilken t. ex. hela unnlösningsproceduren skall ske. Ja,
det är på det sättet, att när ett folk fått vänta 20 år, och det 21 året
kommer, då måste det gå brådstörtat, om det inte skall taga eld i knutarna
i landet. Det är en så gammal historisk lärdom, att jag tycker
det är underligt, att högerpartiets ledare över huvud taget skulle behöva
påminnas därom, men hans ord har här efter min uppfattning
nödvändiggjort detta.
Nu uppgives, heter det, i det stora hela en gammal god grund -
Tisdagen den 17 december, f. m.
49 Nr 17.
sats, nämligen den, att man skall, för att få rätt att rösta, också ha fullgjort
skyldigheten att betala skatterna. Ja, det är vackert sagt, men för
att kunna få den grundsatsen tillräckligt genomförd, så skall man
ordna samhällsförhållandena på sådant sätt, att människorna också
kunna betala skatterna, men jag vågar säga, att i mycket tack vare
det gamla högerväldet har detta för tusentals personer varit omöjligt.
Här i Stockholm till exempel finnes det en 30,000 röstberättigade
industriarbetare, medan 28,000 förut icke varit röstberättigade. Att
då våga komma och slunga den förebråelsen i ansiktet på dessa, att
det beror på deras oordentlighet, att det beror på deras slarv, att det
beror på att de icke äro riktigt goda samhällsmedborgare, då de icke
kunnat betala sina skatter, det är att göra sig skyldig till en utmaning
och till ett påstående, som inte bara är omöjligt att bevisa men
som på. grund av förhållandet mellan siffrorna måste vara felaktigt.
Det är inte på det sättet, att det s. k. utskyldsstrecket har verkat som
ett ordenthghetisstreek. Nej, det har verkat som e.t straff för sjukdom
och arbetslöshet, det har verkat som ett straff för människor,
som ha på det sättet uppfyllt sin plikt mot samhället, att de ha bildat
stora familjer, det har över huvud taget verkat som en slags förföljelseåtgärd
mot den verkliga fattigdomen i samhället, och jag vågar
därför saga, att utskyldsstrecket har tillhört det mest utmanande, det
obehaghgaste, som över huvud taget har förefunnits i vår författning.
De real a. invändningar, som man gör i denna sak, ha aldrig varit argument
i rösträttsfrågan, de ha alltid varit argument till förmån för
ett bättre indrivningsväsen. Det är på detta man bör rikta sina ansträngningar,
när man talar om att taga in skatterna. Men man
skall icke icke bestraffa fattigdomen därför att den icke kan betala,
man skall icke bestraffa personer, därför att eländet faktiskt är stort
i samhället.
Ja, herr talman, jag skall be att få yrka bifall till det förslag,
som här föreligger från utskottet. Jag gör det, i det medvetandet,
att nu lägges en verkligt ny grundval för vårt folks framryckning,
nu komma alla möjligheter för den socialistiska tankens genomförande,
i den mån den vinner anslutning hos folket, att öppnas på vid
gavel, det vill med andra ord säga: nu när demokratien håller på att
grundmuras i vårt land, kan vårt eget arbete direkt för socialismen
påbörjas. Det är en så stor dag för den svenska arbetarklassen, den
bjuder på ett sådant otal av stora, väldiga uppgifter, att det är min
övertygelse; att när man en gång riktigt genomtänkt, riktigt sett vad
detta innebär, då skall entusiasmen för denna historiska dag komma
att uppflamma, då kommer den feststämning över åtminstone vår
hittills tillbakasätta arbetareklass, som i dag icke velat framträda.
Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.
Herr Hallén: Herr talman, mina herrar! Innan jag tillåter
mig att med några ord angiva min egen ställning i utskottet till förelinannde
förslag, vill jag i förbigående gorå en reflexion ti1! ett uttalande
av herr Lindman, då jag anser det olämpligt, om ''det skulle
Andra kammarens protokoll vid urtima riksdagen 1918. Nr 17. 4
Om den kommunala
rösträtten
m. m,
(Forts.)
Sr 17. 50
Tisdagen den 17 december, f. m.
Om den horn- i (jag. st4 alldeles oemotsagt. Det var då lian krävde det erkännf<n:
räta ra m det, den 6veM5ka högern bar dock under de år, som gått, icke miss(Fortsi
" brukat det maktens ansvar, den innehaft, och likaså hans påstående,
att Sveriges materiella och kulturella odling icke skulle ha stått, där
den nu står, utan den ledning, som högern haft på sätt ansvar.
Ja, särskilt beträffande detta sista må man väl fråga sig, om
herr Lindman och för övrigt hela den svenska högern vore i tillfälle
att spörja de 100,000-tals människor, som levat och ännu i dag leva
i ständig misär, ständig fattigdom, om de verkligen anse, att den levnadsstandard,
som blivit deras, är det enda, som kunnat vinnas, är
det enda, som den sociala viljan kunnat åstadkomma, man må fråga
sig, säger jag, om icke herr Lindman kanske fatt ett annat svar än
vad »om nämndes på den frågan. Och jag undrar likaledes, om han
ville fråga de stora massorna, som med bitterhet känna, när det är
fråga om den kulturella nivå, som man skulle ha högern att tacka
för, att denna kulturs och bildnmgs skatter hittills varit ett rikedomens
klassprivilegium, jag undiar, om de skulle bli nöjda med det
påståendet, att vi skulle aldrig nått så långt som vi nått, om vi icke
haft den svenska högern att tacka för detta. Då kanske omdömena
blivit något annorlunda.
Jag skall emellertid söka att i största korthet, då jag i stort
sett är förekommen av flera talare, att i stora drag angiva min ställning
inom utskottet 1.11 föreliggande förslag. Jag vill icke förneka,,
att jag känt en viss obenägenhet att biträda detta förslag, och skälet
därtill är naturligtvis uppenbart. Denna tveksamhet härleder sig
från de två svaga sidor, som vidlåda detta förslag: å em sidan den
ologiska och irriterande resten av kommunalt utskyldsstreck, som herr
Möller före mig påtalat, och å den andra sidan avskrivningen av sex
åldersklasser från deltagande i landstingsmannavial. Då jag kallar
denna rest av det kommunala utskyldsstrseket en ologisk och irriterande
rest, så må detta medgivas, ty jag säger, som jag tror det
står i den vänstersocialistiska reservationen, att det är icke någon mening
i att ännu i sista stunden utestänga vissa medborgare för resterande
skatter men släppa fram andra som icke ens äro skattskyldiga.
Det är den logiska bristen i förslaget, och den irriterande sådan 1 gger
i det principiella kvarblivandet på en gammal ståndpunkt genom
att sambandet mellan fullgjord skattskyldighet och rösträtt skall
bibehållas, en ståndpunkt som ju till och med regeringsförslaget lämnat
bakom sig. Men i detta sammanhang kan jag icke underlåta
att till såväl herr Lithander som vår lantmannahöger här i kammaren
gona den erinran, att, när herrarna tala om det urgamla kravet
att medborgerliga rättigheter fordra fullgjorda skyldigheter, det
finns andra lika tungt påfrestande personliga offer under rubriken
fullgiorda skyldigheter än arbetarnas betalning av skaHutskvhlerna.
Vi tänka exempelvis på en fattig familjeförsörjare, som kanske hela
sitt liv får leva i den tröstlösaste gråstämning och för alltid berövad
alla persnektiv och förhoppningar att nå ett fullt människovärde. Han
fullgör dock, när han gör sitt arbete, när han håller sina barn i skola,
i yttre avseende alla de prestanda, »om samhället ålägger honom.
Tisdagen den 17 december, f. m.
51 Nr 17.
Nog får lian märka, att det kräves fullgjorda skyldigheter, men om
han brister i sin skattebetalning, så får man därför icke bryta staven
över dessa stora grupper. Nu säges det: ni, som icke fullgöra ed:a
skyldigheter t.ll samhället, kunna icke ifrågasätta att få alla dessa
rättigheter. Jag menar sålunda, att talet om fullgjorda skyldigheter
bör mana till en viss eftertänksamhet om huru mycket som i verk t
ligheten presteras i dagakarlens liv därvidlag.
Dessutom finnes det ett mycket farligt moment, som mycket
riktigt påpekats av herr Möller och andra., i det som framgick i deu
första uppgörelsen inom utskottet i den trängre kretsen, när det säges,
att vederbörande skall ha betalt åtminstone ett av de tre sista
årens till betalning förfallna utskylder. Just det där »åtminstone»
kommer naturligtvis att verka som en föreskrift och en direkt uppmaning
till en del människor att icke betala skatt, och jag vill saga,
att de, som särskilt vilja pränta in som en synnerlig plikt hos de
svenska arbetarna, att man skall så långt möjligt betala skatten de
måste inse, att det införselinsttut, som regeringen vill införa, snöpare
hrr skada än gagn av denna återstående rest av utskyldsstrccket. Ty
hade den varit borta, så hade införselinstitutet på ett mera effektivt
sätt brutit igenom i det allmänna tänkesättet.
Det har emellertid sagts och det med rätta, att i eu sådan svaghet
i utskottets förslag, som här påtalats, ligger intet beståndande.
Och det är icke heller illojalt mot den höger, som biträtt denna uppgörelse,
att maoi förklarar sig beredd att, så fort möjligheter där ill
ig.vas, riva upp detta beslut, ty det har över sig segrarens vilja till
humanitet i vapenstilleståndsvillkoren i erkänsla för att motparten
besinnat det ömsesidiga intresset av den förödande ''kampens begränsning.
Men man får icke inbilla sig,, att denna del av uppgörelsen är
något, som bär med den varaktiga samhällsfreden att gåra, utan något,
som kommer lika mycket i logikens som i konsekvensens namn
att pocka på sitt avlägsnande.
Denna karakteristik gäller än mer det andra, betydligt större
offret vid uppgörelsen: ungdomens uteslutande från landstings- och
därmed från förstakammarvalen. Det bär visserligen upp,givits, att
vid närmare undersökning dessa skaror kanske icke skulle bliva så
stora som man tänkt sig. Många av dem ha redan förut i réabteten
stupat på andra streck, men i alla fall beräknar man., att dét blir 10
eller 11 procent av dem, som annars deltaga i andrakammarvalen.
J.ag tror, att detta är ett riktigt observandum, och det förtager något
av den odiöisa karaktären i denna del av uppgörelsen. Men å
andra, sidan kan man naturligtvis icke förneka, att just bos den ungdom.
som stänges ute, finnes dock en sinnets vakenhet, som är av
ovärderlig beskaffenhet, och vi veta å andra sidan också, att de äldre
årsklasserna i vårt land äro övertaligt representerade och bliva naturligtvis
detta ännu mer, så länge som eu anordning som den nu föreslagna
kommer pft bibehållas. Det är klart, att uttrycket om Sverige
som ett de gamles land ytterligare skärpes genom detta, om det
får bibehållas. Jag lian. förstå den konservativa statsidé, söm ligger
bakom medverkan i en sådan uppgörelse, nämligen kravet på att
Om (len kommunala
rösträtten
m. m.
(Forte.)
Jir 17.
Om den korn.
mumla rösträtten
m. ro.
(Forte.)
52 Tisdagen den 17 december, f. m.
den sansade erfarenheten skull dominera, men då kommer, som herr
Möller påpekat, det att bero på det rena godtycket, då man stannar
vid precis 27 år. Dessutom föreligger bär en uppenbar fara, som alla
borde beakta, nämligen. att om man försöker bibringa människorna
den uppfattningen, att vid första kammarens rekrytering måste man
gå en smula kinkigare, noggrannare och samvetsgrannare''tillväga och
söka åstadkomma en gallring, som garanterar, att sakkun.kap. praktiskt
förstånd och mogenhet bli liksom eo ipso placerade i första kammaren,
då smyger sig. lätt den tanken fram, att när det galler andra
kammaren, är det alltså icke så kinkigt, dä>r kan man . marschera
fram nästan huru som helst. Genom att på detta sätt skilja mellan
va ilmännen bidrar man att underminera f örtroendet för representationen
i sin helhet, och detta gör man naturligtvis lika mycket på den
andra sidan. De som särskilt vilja hålla på ett tvåkammur,system,
hörde inse risken av den ringaktning, varmed första kammaren mötes,
om den tillkommer på detta sätt. Ty det är alldeles hopplöst att
sokn inbilla massor av kommunalt och politiskt intresserade, vakna
medborgare, att de äro inkompetenta att medverka till första kammarens
sammansättning. Det lär aldrig gå att ingiva dem en sådan
uppfattning, och därför måste man stämpla detta som en beklaglig
och olycklig anordning, som måste bort. Jng kan icke inse annat
än att vårt parti har fullt fria händer att utan att invänta verkningarna
av denna reform under 7 eller 8 år framåt bereda sig på att
upptaga en aktion för att bota vad som skett genom att verkligen
återgiva i rättvisans namn rösträtt åt dessa ungdomsskaror.
Sedan är, det en annan sak, som även de, som äga förståelse för
tvåkammarsystemet, böra kunna inse, nämligen att det finnes andra
vägar att beträda, som garantera folkrepresentationen att i sin första
kammare få en borgen för social vidsyntihet, hög kulturnivå och politisk
duglighet. . . .; :
Biktar man därför blicken på dessa två delar i utskottets förslag,
så kan man naturligtvis ställa sg den frågan: är förslaget värt
att under sådana omständigheter verkligen biträdas? Jag tror, att
man bör medgivfa, att om man ser saken uteslutande ur rent folkpsykologisk
synpunkt, så skulle man kunnat svara nej. Ty. såsom
det framhölls av vårt partis ordförande, ett obeskuret regeringsförslag,
pressat fram till en knapp majoritet i första kammaren, skulle
naturligtvis för den svenska demokratien tett sig som den must gripbara
och påtagliga generailkatatsrof och debacle för den svenska, högern,
och en lätt förklarlig känsla av triumf och upprättelse för lidna
oförrätter skulle ha gripit i synnerhet den svenska arbetarklassen.
Det är lätt att inse, att om man å andra sidan anlägger den rent folkpsykologiska
synpunkten, så kan man icke neka till. att detta kompromissförslag,
som bär märken efter så många, linialer och .saxar,
vill gärna te sig som resultatet av något slags hästbytarepolitik, som
borde vara bannlyst i en sådan stund i ett folks liv. Jag menar, lätt
för den folkpsykologiska iakttagelsen, för den, som har förståelse för
vad den störa massan tänker, komma lätt dessa.synpunkter fram, och
det är synpunkter, menar jag, som kräva en viss respekt icke minst
inom riksdagen.
Tisdagen den 17 december, f. m.
53 Nr 17.
Men så kommer den störa allt avgörande synpunkten. En demokratisk
folkrepresentant måste fråga sig, om detta erkännande av de
folkpsykologiska synpunkterna också skall innebära, att dessa skola
helt dominera. Måste icke saken ligga enkelt och naket på det sättet,
vilken väg är det som på mest effektivt sätt, i största omfattning
rekryterar demokratiens kadrer? Det är det som skall vara det avgörande
för vårt ståndpunkt stagande. Då kan jag icke neka till,
att jag måste drivais just av intresse för den största möjliga vinst
för demokratien fram till ett erkännande av utskottsfönslaget.
Det har talats om dem som tillsvidare stängas ute från eller rent
av berövas sin medborgarrätt. Det talas mycket om dem i den
vänstersocialistiska reservationen. Såväl jag som andra talare hava
gjort detsamma. Men då måste man spörja sig: kräver också icke
anständigheten, att man samtidigt pekar så lojalt och objektivt »om
(möjligt på de påtagliga vinster som ernås, den som består därutd,
att c:a 300,000 valmän som vid politiska andraKammarval stupade
på diverse streck, nu återvända som fria medborgare, likaledes den
att en ny årsklass rycker fram vid andrakaimmarvalen, frånsett att
kv''nr,iorna framträda som kommunalt röstberättigade såsom en ny stor
valmanskår på V« upptill V* miljon, vartill kommer kvinnornas stora
miljonanmé såväl i fråga om kommunal som politisk rösträtt. Det är
klart, att genom dessa förändringar icke bara genomföres demokratien,
utan socialdemokratien här i vårt land går, tack vare detta, inom
några månader till alt erövra den kommunala och ''Säkerligen också den
Ikoimmunalpol diska makten i hundratals svenska kommuner. Vår
egen huvudstad, många andra störa städer i vårt land icke att förglömma,
blir säkerligen bland de första exemplen på hur det verkligen
blir ett genombrott iiVe bara för vänstersynpunkter utan för
arbetarklassens egna proletäriska synpunkter, när det gäller vilka som
bestämma över förvaltningen och utgestaltningen av det kommunala
livet i dessa våra samhällen,. Jag menar, att lojaliteten kräver, att
man erinrar om detta och icke försöker att på ett rent ut sagd illojalt
sätt alldeles förtiga något sådant.
Jag fllåter mig ett ögonblick fästa kammarens uppmärksamhet
på den vänstersocialistiska reservationen för att se på vad sätt den
verkligen tillmötesgår dessa krav på objekt!vitet. I vänstersocialisternas
motion förekommer det ett upprepande av den. motivering för
den allmänna kommunala rösträtten, som anfördes vid början av 1918
års första riksdag. Där ägnas icke mindre än bortåt två till tre sidor
åt eu ytterst vältalig, skicklig och gott lagd agitation för den allmänna,
kommunala rösträtten. Där heter det exempelvis: »Men så
sänt som demokratiens och folkstyrets principer över huvud hava någon
sanning, någon verklig innebörd, så sant kommer samhällsklyftan
att utjämnas och samhällsfattigdoimen att avskaffas först när de fatt''ga
själva fått lika rätt och myndighet med de bättre lottade. Men
regerngens förslag nekar just röst rätten åt de fattiga 0. s. v.» Det
måste vi val erkänna, alt, om det är några i vårt land, som hädanefter
äro säkra på den allmänna kommunala rösträtten,, är det just
de fattiga. Det erinras förresten också mycket riktigt om det ologiska
Om den kommunala
rösträtten
in, m.
(Forts.)
Sr 17.
54
Tisdagen den 17 december, f. m.
Om dm kommunala
rösträtten
m. m.
(Forts.)
i, att det Iran bli människor, som genom att de komma nipp och få
en debetsedel kunna riskera bliva berövade sin rösträtt. Men reformen
är så radikal, att om ej annat människornas egenskap av att vara
fattiga med detsamma predisponderar dem till betryggad och obeskuren
rösträtt. Det är val ett erkännande som man skulle kunnat kosta
på sig. Jag vill också erinra om att man, förresten alldeles riktigt,
sedermera framhåller det om dessa. Det sägs, att det är ett rent
levande intresse, som just de fattiga äga av de allmänna ärendenas
skötsel. Sedan fälas försiktigt om lantarbetarna, som hitintills stått
utanför strecket men utfört ett produktivt arbete. Det ges en honnör
åt de svenska allmoge- och arbetarhustrurna, sam utföra sitt produktiva
arbete utan att komma över detta streck. Sedan erinras också om
de mangla duktiga bondsöner, som oemotståndligt dragas till den allmänna
rösträttens och kommunala självstyrelsens klassiska land, Förenta
staterna, och det talas om dessa väldiga massor, som man på
otillbörligt sätt förgätit, ej minst i regeringsförslaget.
Det är nu gott och väl att allt detta i agitationen fått den plats
det fått, men man förvånar sig dock verkligen en smula över den
uppenbara disproportionen mellan å ena sidan denna grundlighet i agitationen
för den allmänna kommunala rösträtten och å den andra den
blygsamma plats detta erkännande fått i den vänstersocialistiska reservationen.
Den avspisas nämligen med summa summarum sex
fattiga ord,. nämligen dessa: »Visserligen medges rösträtt oberoende
av skatteplikt.» Det är allt som sägs om den.na allt dominerande, jag
vill nästan säga allt överskuggande reform, som bär föreligger. Man
märker att bär vältaligheten är borta, Här säges icke ett ord om de
perspektiv, som öppnar sig. Man till och med försöker förtaga intrycket
av denna reform genom att i samma andedrag peka på »konkursstrecket»
och »ett något reformerat fattigvårdsstreck» såsom varande
något väsentligt, ehuru det i motionen på tal om dem, som stupade
1912 sägs, att utskyldsstrecket var det ojämförligt viktigaste,
att icke säga det enda nämnvärda». Nu finner man dem plötsligi
högst nämnvärda och sätter dem åtminstone formellt i paritet med
utskylds strecket.
Man icke blott går förbi den allmänna kommunala rösträtten med
eu bagatelliserande gest, den allmänna från alla streck, befriade politiska
rösträtten, som samtidigt säkerställts, finner man icke lämpligt
att med ett ord välkomna eller ens omnämna. Jag bär upprepade
gånger läst igenom den vänstersocialistiska reservationen, för vars
författare det icke torde vara obekant, att vid uppgörelsen, såsom av
promemorian framgår, också gjordes utfästelser för den allmänna, från
alla streck befriade politiska rösträtten, men det är omöjligt att på
ett enda ställe finna detta ganska väl behövliga erkännande för de egna
valmännens skull. Ty när det står: »Visserligen medges rösträtt o-beroende
av skatteplikt», så bar man uteslutit i det sammanhang t det
sam ber$r den kommunala rösträtten och den politiska rösträtten, och
de trehundratusen valmän, som man söker -därmed återvinna till det
politiska livet, om dem fnner man lämpligt att icke säga någonting.
Jag vill icke tillåta mig att bedöma en sådan framställning, men varje
Tisdagen den 17 december, f. in.
55 Är 17.
granskare av vänstersocialismeus ansvariga dokument i denna författ-0''™ den kamningsreform
må själv avgöra, om detta sätt att bibringa allmänheten
objektiv politisk upplysning står i bästa överensstämmelse med vad ™orte'' ''
politisk redbarhet och intellektuell redlighet kräver. Det vill jag °rJ’''
säga, att när framställningen ändå tagit så relativt humana former
i reservationen, vad skall man då inte vänta ute i landet. Här är
det nästan ljnrma vänstanfläktar i framställningskonst mot vad som
kommer att förkunnas ute bland de störa breda lagren.
Sedan emellertid den vänstersocialistiske opponenten samlat s:g
till ett avslutande anatema över utskottsförslaget, undslipper honom
likväl några ord, som äro ganska anmärkningsvärda. Det står nämligen
på sid. 120 i betänkandet följande, »En hel rad reaktionära
författningsrester släpa med in i det nya samhället, när demokratiens
folk bereder sig att ta arvet efter den reaktäonära fåtalsregiin, som
fallit för egna synder och tidens demokratiska krafter». — Såå,
det är ett nytt samhälle i alla fall, som står för dörren, och demokratien
bereder sig att taga arvet efter en reaktionär fåtalsregim, om
vilken det sägs, icke att den skall falla, utan rent av att den har
fallit för egna synder och tidens demokratiska krafter. Här kommer
ju oförhappandes både konsekvenserna av och perspektiven för den
stora reformen. Man kan fråga sig, om icke här möjlgen föreligger,
vad man skulle kunna kalla en licentia poetica, en slags poetisk frihet,
där man rör sig med dessa dekorativa uttryck, eller också är det ett
ofrivilligt erkännande att vad som nn genomföres öppnar på vid
gavel dörrarna in till ett nytt demokratiskt Sverige. Jag undrar, om
det icke innerst är den känslan, som besjälar även de vänstersocialistiskt
lagda massorna av valmän?
Det är nu sä, herr talman, att när denna dag går till ända, så
är det gamla reaktionära, fåtalsstyrda Sverige icke mer. I folkfrihetens
och demokratiens tecken begynner en ny arbetsdag, hälsad
visserligen med ängslan och oro av företagareklassen och dess ledare
speciellt. Ack, herrarna skola inte vara så värst rädda för den genomförda
demokratien så länge ännu penningen får vara den utslagsgivande
makten. I det rent personliga livet komma ni nog att b’behålla
ert övertag till en viss tid. Man brukar ibland med skadeglädje
erinra om att i det demokratiska Amerika demokratien i realiteten är
bunden av något som heter penningen. Det är en maning till att
samtidigt som en ny dag bryter in i yttre avseende, fast formellt sett
också inre. inse att här förestår för oss att fortsätta kampen just mot
det penningvälde, den kapitalistiska ordning utan vars sönderbrytande
all demokrati får arbeta och leva förgäves.
Det finns en latinsk sentens, som jag kanske skulle drista mig
att återgiva, därför att jag tycker, att den i några ord återger just
vad det här gäller. Det är den gamla versen: »Gutta cavat lapidem,
hon vi, sed saepe cadendo» — »droppen urholkar klippan, icke med
våld utan genom att ideligen falla». Det har alltså icke varit förgäves
allt träget arbete und^r årens långa rad. vare sig från partiledaren
i den offentliga debattens pilregn eller den enkle medborgaren,
som längtat, kämpat och trott på framtida seger för demokratiska
Sr 17. 56
Tisdagen den 17 december, f. in.
Om den kommunala
rösträtten
m. m.
(Forts.)
• rättsideal. Det var aldrig fåfängt att bygga på en förhoppning. Nu
har dagen kommit, då åtminstone i yttre avseende alla klassmärken
falla, då människovärdet får sitt erkännande och alla privilegier
ryckas undan. Då kan det vara väl värt, att vi här ägna en minnets
gärd åt de skaror från de fattiga hemmen, som gått med arbetstyngda
steg in i den stora förgätenheten, utestängda, misskända och underkända
och med det undervärderade märket påsatt sig, men med det
tåliga hoppet om en frihet, som till slut skulle komma.
Det är icke bara som socialdemokrater vi glädjas åt den reala
seger vi stå att inhösta, ty dessa demokratiens rättsideal skola icke
bli blott socialdemokraternas eller vänsterns egendom, utan de skola
bli den svenska nationens egendom hädanefter. Det innebär, att hela
Sveriges, både politiskt och överhuvud taget hela dess sedligt tänkande
folk lyftas upp på en högre nivå, och erhåller ett bestående
krafltillskot: av ovärderligt värde.
Det heter i den versen, att droppen urholkar klippan icke med
våld, utan genom att falla ofta. Det är sagt förut, att vi veta vad vi
undgått, något fruktansvärt, som vi icke gärna ville nämna med sitt
rätta namn. För några veckor sedan viskade man om att klassernas tysta
dragkamp såg ut att kunna slå ut i en våldsam flamma av öppen
kamp. Vidriga omständigheter syntes verkligen vilja skapa en sådan
utveckling. Men det har också erinrats om, att politiskt framsynthet
och månhet om att rensa bort alla bitterhetens irriterande moment
enades om att skapa den akt av självövervinnelse, som gjorde
vårt stora steg fram till demokratien möjligt med fullt bibehållande
av det inre lugnet. Jag tycker, att detta är en omständighet, som för
oss just som svenskar är värd att strykas under. Det är verkligen så,
som skalden har sagt i de kända orden, att vi svenskar ha en benägenhet
att kasta sten på vår egen port och tala ont om oss själva,
och då kan det verkligen vara väl värt att de orden också bli utsagda,
att 1918 kan jämföras icke blott med 1809 och 1865, det kan också
jämföras med årtalet 1905. Då var svenska folket mäktigt en s’älvövervinnelse,
som skänkte det kulturvärldens varmaste erkänsla. 1918
företer Sverige bilden av det enda folk, som uteslutande med fredliga
krafter och fredliga vapen bryter sig ut ur ringen av omyndiga stater
och intager det främsta ledet bland de fria nationerna och gör detta
utan den inre våldsamma, blodiga kamp, som andra folk måste skänka
som offer för att vinna detta. Ja, då kan man ha rätt att säga, att
den ljusa Fylgia, som i den förra brödrastriden styrde våra steg, hon’
har omsider blivit oss kär. än en gång ha vi kallat på henne, och lika
litet nu som då skola vi behöva ångra den gärningen.
Herr Pettersson i Bjälbo: Herr talman, mina herrar! I
egenskap av ledamot i det utskott, som liar behandlat denna fråga,,
skall jag be att få säga några ord.
Jag skall till en början understryka något av vad förut
nämnts om de omständigheter, under vilka det''a förslag framkommit,
och som kanske särskilt för oss, som suttit i utskottet, gjori
sig mer kännbara än för herrarne i övrigt.
Tisdagen den 17 december, f. in.
57 Nr 17.
Jag vill då först framhålla, vad som redan förut nämnts, att 0m
det formellt sett naturligtvis icke mött något hinder för regeringen ”1“““ *„r<m
att till denna riksdag- framlägga det förslag, som nu föreligger här. (Fort8V
Men å andra sidan måste jag säga, att det kan aldrig ha varit
grundlagstiftarens -mening, att en grundlagsändring skulle ske på
detta sätt, och jag kan icke förstå, att detta kan stå i god överensstämmelse
med grundlagens anda och mening. Detta beträffande
den rent .konstitutionella sidan av saken.
För övrigt veta vi ju alla, mina herrar, hur här tillgått. Ifrån
den dag, då regeringskommunikén kom fram, ha vi ju faktiskt levat
i ett belägringstillstånd, och man har icke dragit sig för att med hot
om revolution, storstrejk och andra våldsamma medel försöka ingjuta
en panikstämning hos det svenska folket. Jag måste med
bestämt ogillande konstatera, att i den agitationen icke ens vissa
regering-smedlemmar ha saknats. Inom utskottet har arbetet bedrivit
med ursinnig fart, man kan nästan säga natt och dag, och
möjligheten till lugn eftertanke och sorgfällig prövning har varit så
gott som utesluten. Sådan är åen miljö, mina herrar, i vilken vi
arbetat. Det är sant, vad som yttrades här förut i dag, att hela
detta framläggande av förslag till ändringar av den kommunala
rösträtten har karaktären av en kupp, och den kuppen har i första
hand drivits fram av vissa arbetaregrupper här i landet och detta
med regeringens goda minne.
; Det fälles i dessa dagar ganska hårda omdömen om dem, som
till sin egen fördel hänsynslöst utnyttja en viss fördelaktig ekonomisk
situation. Här föreligger ett sådant hänsynslöst utnyttjande
av en motsvarande politisk situation, och jag tror, att man är berättigad
att uttala en ganska sträng mening även om e''t .sådant tillvägagångssätt.
Det är ett farligt prejudikat, mina herrar, att genomföra
en reform på denna väg under hot om revolution och dylikt.
Ute i landet står den svenska allmogen och ser med undran och ovilja
den demokratisering, som föres fram med sådana medel och på
sådana vägar. Det är icke underligt, om den svenska allmogen
känner -sig tillbakasätta ty den har fullkomligt berättigande att härvidlag
känna sig kränkt.
När regeringsförslaget kom fram, hörde vi, att det var ingenting
att pruta på, det hade i själva verket formen av ett ultimatum,
och det såg Jill en början ut, som om någon prövningsrätt från vår
sida knappast skulle medgivas. Emellertid gingo vi till vårt arbete
i utskottet, och vi lyckades där ändå så småningom få fram vissa
modifikationer. Främst av dessa är ju nu den höjda åldern för
valrätt till landstingen och därigenom för valrätt till första kammaren.
Yi hoppas, att vi härigenom, i den grad, som varit oss
möjlig, infriat det löfte, som vi givit våra valmän, nämligen att
arbe''a för b behållande av ett verkligt tvåkair.marsystem, där första
kammaren kan fylla den uppgift, som påligger densamma.
Såsom framgår av reservationerna, ka vi högermän i andra
kammaren framlagt en reservation beträffande skattestrecket. I
Sr 17. 58
Tisdagen (''en 17 december, f. in.
°mundalrösi star bakom oss ute på landsbygden en enhällig- mening,
7ättmm.°m .ocil den “eningen kunna vi icke släppa och vilja icke släppa. Yi ha
(Port*.) “ke ''lyckats driva vår vilja igenom, vi ha sökt att kämpa för det.a
skattestreck så skarpt som det varit oss möjligt, men vi ha icke
lyckats komma längre.
Förvisso skulle man nu särskilt med hänsyn till det sätt, varpå
denna fråga loris fram, varit berät‘igad att ställa sig avvisande,
och förvisso finnes ute på landsbygden och särskilt inom våra
kretsar en absolut enhällig mening om att vi också så borde göra.
Men då jag för min del ändock har gått med på denna kompromiss,
så skedde det icke — det vill jag uttryckligen säga — därför att
jag vek undan för hotet, utan därför, att jag efter mogen prövning
av alla föreliggande omständigheter har kommit till den bestämda
uppfattningen, att ingenting för oss väsentligen står att vinna
genom ett uppskov. Har man kommit till den uppfattningen, vore
det naturligtvis icke blott meningslöst utan man skulle nästan
kunna säga ansvarslöst att uppskjuta frågan och därigenom riskera
vad man vunnit, och icke blott det, utan kanske även kasta vårt
land ut i vanskligbeter av den art, att man icke kan överskåda
desamma.
Vi ha inom utskottet gjort vad vi ha kunnat, vi ha kämpat så
gott vi mäktat, och vi förmå icke mera. Det återstår mig då endast
att uttala den önskan, som förut har uttalats här i dag, nämligen
att det störa steg, som vi nu här stå i begrepp att taga, måtte bli
till glädje och välsignelse för vårt land.
Jag vill sedan tillägga, att vi ha i punkt c) av paragraf 8,
varom debatten nu närmast rör sig, framlagt en reservation, som.
går ut på en ändring beträffande det så kallade fattigvårdsstrecket.
I utskottets betänkande stadgas i det momentet, att den är utesluten
från kommunalstämmans överläggningar m. m., som är av allmänna
fattigvården »omhändertagen för varaktig försörjning». Yi yrka,
att detta moment måtte ändras så, att det får den lydelsen, att den
uteslutes. som av allmänna fattigvården »åtnjuter varaktigt under-,
stöd». Utan att närmare ingå på motiveringen, som jag förmodar
att hemma ha läst. skall jag, för att icke längre upptaga tiden,
inskränka mig till att yrka bifall till denna reservation.
Herr Sjölander: Herr talman! Som motionär i denna för,
de djupa folklagren så betydelsefulla fråga, som i dag föreligger
till avgörande på kamrarnas bord, vill jag å de i den kungl. propositionen
förbiseddas vägnar rikta ett varmt tack till dem av för-.
fattningsutsko tets medlemmar, som bidragit att giva författningsfrågan
åtminstone den lösning för denna grunpens vidkommande,
som den för närvarande erhållit. Då den kungl. propositionen blev
känd ute i landet, gick en våg av förvåning och bitterhet fram över,
de leder av vårt folk vilka oaktat demokratiens segertåg ej befunnits
värdiga att tillerkännas fulla medborgerliga rättigheter. Jag
syftar då i framstå rummet på de olika grupper av jordbruksarbetare
och torpare, som lämnats utanför den viktiga reformen. Det
Tisdagen den 17 december, f. ro,.
59 Nr 17.
var en uppenbar orättvisa, det. kan icke bestridas, mot denna ur-0m de,t ko_måldriga
arbetarstam, som generation efter generation i det tysta och
i tillbakadragenhet kämpat och brutit bygd i vårt land. Besvikel- ™ ^
sen och missmodet är nu förbytt i allmän tillfredställelse och helt
nya ansvarskännande klasser rycka fram till verkligt kommunalt
och politiskt medinflytande.
För dessa lantarbetareklasser är utskottets förslag genomgripande.
Det betyder, att en ny dag randas för herrgårdsbygdernas folk.
Så sent som detta märkesår. 1918, äger exempelvis i Uppsala län,
södra domsagan, så vitt jag har mig bekant, ej en enda lantarbetare
eller s. k. statkarl eller torpare kommunal rösträtt, och dock finns
•det socknar, såsom i Bro härad, där 54 % av hela befolkningen tillhör
denna samhällsgrupp.
Yi kunna förstå, hur nedtryckt den skall ha känt sig, och hur
litet man har värderat den som medborgare i vårt samhälle. Vi
förstå ock hur litet inflytande dessa samhällsgrupper haft i det
kommunala livet, oaktat det varit deras barn, som huvudsakligast
befolkat skolorna, och denna grupps olyckliga individer, som behövt
anlita fattigvården inom församlingarna och faktum är. att
det oftast varit sämst ställt i dessa socknar, vad de sociala frågorna
beträffar. Här har funnits för dem livsintressen att tillvarataga,
men de ha icke kunnat det på grund av att de saknat varje spår
av kommunalt medinflyLande. Genom denna reforms antagande
rycka lantarbetarkåren i herrgårdssocknarna fram till verkligt kommunalt
och politiskt medinflytande.
Dock, huru ljus tavlan vid ett hastigt påseende än må vara,
så.har dock förslaget i sin helhet, såsom även påpekats, en och annan
ganska mörk fläck. Jag tror, åt''] det hade varit lyckligt, och
att man hade handlat synnerligen klokt, om man nu släppt fram
samtliga myndiga åldersklasser till fullt medborgarskap. Varför
utestänga den ungdomliga entusiasmen? Vår historia vittnar om
två samtida statsmän, som under en storhetsperiod ledde det svenska
folkets öden. Den ene, något hetlevrad, besjälades av den brinnande
ungdomliga entusiasmen, som ej ville veta av några hinder i sitt.
hängivna arbete för det han ansåg vara stort och rätt och till siLt
folks nytta, den andre var den lugna, kloka betänksamheten och
försiktigheten, som noggrant och omsorgsfullt övervägde allt; men,
tillägger historien, dessa båda kompletterade varandra på ett utomordentligt
sätt.
Jag är också övertygad om att den ungdomliga entusiasmen,
som otvivelaktigt är till finnandes hos de uteslutna åldersklasserna,
och den kloka och besinningsfulla eftertänksamhet, som i allmänhet
präglar de i livets allvarligheter och svårigheter prövade och tränade
medborgarna dock kunde och skulle på ett lyckligt sätt kompletterat
varandra.. Inför den reform, som berövar vissa åldersklasser
förut tillerkända medborgerliga rättigheter, måste man stå
ganska undrande och spörja efter den verkliga meningen, även om .
reformen i sin helhet medför väsentliga förbättringar. Man borde
bättre ha förstått ungdomens krav och vidmakthållit hos dem intresset
för de allmänna spörsmålen. Även de unga friska viljorna
Kr 17.
60
Tisdagen den 17 december, f in.
^munala röst- _vara m6d. då nya samhällen skola danas. Från vårt håll nå
rutten
m. m. visserligen,. att skadan lätt kan repareras i en nära framtid.
(Forte.) Därom är dock för tidigt att spå. Motsatsen kan lika lätt inträffa.
Hela författnmgsförslaget skulle giveivis vunnit i styrka och sympati,
om åtminstone den nuvarande valrättsåldern till landstingen
och den kommunala'' rösträttsåldern bibehållits. Några olägenheter
av denna hittillsvarande åldersgräns har man väl icke kunnat förmärka
i det nuvarande författningslivet.
Men jag vill starkt betona, att författning^rågan får dock icke
vila, förrän full ^ rättvisa vederfarits de uteslutna åldersklasserna.
Vårt samhälle måste byggas på förtroende till alla till myndig ålder
. komna (Svenska män och kvinnor. Civilministern framhöll visser
ligen,_ ad orättvisan drabbar alla samhällslager lika. Men'' det
bevisar intet. _ Vi maste alla erkänna, om vi vilja vara ärliga, att
högern har gjort ganska avsevärda offer, då den upugivit sin genom
penningen privilegierade ställning, men detta offer skulle varit större
och av väsentliut mycket högre värde, om det skett, icke under .rycket
av de nu timade märkliga världshändelserna, utan under normala
tider och under känslan av det djupa förtroendet för hela svenska
folket.
Vårt samhälles maktägande ha allt för länge hyst ett oberättigat
misstroende mot de djupa folklagren utan att beakta det
enkla och. obestridda faktum, att. förtroende födar ansvarskänsla,
men att misstroende framkallar bitterhet och icke är ägnat att framkalla
de bästa egenskaperna. Mången av den räddhågade och s. k.
samhällsbevarande tyoen står kanske med en viss undran för att
icke säga bävan inför de nya s undände tiderna. Detta är helt
säkert överflödigt, hur radikal lösning våra författningsfrågor än få.
Den bästa garantien för en sund. utveckling bär i vårt. land äga vi i
den sunda, präktiga svenska folkkaraktären. Den garantien är helt
visst fullt tillräcklig^ utan att några som helst konstlade garantier
såsom skattestreck, aldersstreck m. m. skulle vara erforderlig!! i
svenskt statsliv.
Herr talman, jag ber att till slut även få be''ona, att full de,
mokrati endast i förening med verklig karaktärsdaning, ett själsligt
adelskap, en stark ansvarskänsla, en djupt rotad pliktkänsla
och ett .allvarligt hänsynstagande till var och ens livsupngift kan
lyckliggöra vårt land och folk, skapa lycka, sant broderskap och
sann arbetsglädje,
_ I detta karaktärsdanande arbete måste alla krafter medverka.
Blir vår författningsfrågas lösning ett led och ett medel att skapa
fullödiga karaktärer, som kunna offra för varandra, ett medel till''
social lyftning, ett medel att bekämpa fattigdomen och lidandet och
bortarbeta orättvisorna samt åstadkomma förbrödring och samförstånd
emellan olika folklager, en drivkraft till ädel strävan, då
blir också denna dag av största historiska betydelse för vårt land
och folk.
Herr Ven nere t rom: Herr talman, mina herrar! Sitt störa
anförande började herr Branting, såsom situationen kräver, med en
Tisdagen den 17 december, f. ni.
61 Nr 17.
hänvisning till det internationella tidsläget. Han talade om den revo- 0m (ien torn
lutionsflod, som från Tyskland den 9 november lät sin bölja svalla
även över Sverige. I tecknet av denna pådrivande makt gav den (j,’orte !
socialdemokratiska vänstern ut den parollen., att Sveriges arbetareklass
borde om möjligt samlas på en enig front från herr Branting å
ena sidan till herr Z. Höglund och även längre åt vänster av den
socialdemokratiska flygeln. Det blev icke den fronten, utan det blev
en helt annan front, den, på vilken vi ha sett, att de olika partierna ha
tagit ställning i debatten denna dag. Yi ha sett herr Branting å ena
sidan, herr Haimiliton i centern och herr Lindman som höger flygelkarl
använda samma tonfall i rörande nationell samling .om nationell enighet
i detta störa historiska ögonblick.
För min del måste jag saga, att jag icke kan, lika litet som mitt
parti, deltaga i denna nationella samling. Det är icke därför, såsom
herr Branting gjorde gällande, att vi å vår sida skulle nära revanschtankar,
vilja spela på hämndkänslorna mot den gamla högern, och ej
heller därför, såsom herr Hallén antydde, att vi skulle vilja taga hänsyn
nästan enbart till de rent folkpsykologiska synpunkterna i klasskampens
utveokl Ilig.
Man hör talas om, att detta är en fred, och -herr Hallén förde
särskilt det ordet på tungan, att det är en samförståndsfred. Det är
förvisso en fred, men vi kunna icke biträda den och underteckna fredstraktaten,
helt enkelt av den anledningen, att denna samförståndsfred
endast är en fred mellan tvenne eller trenne balanserande maktgrupper,
men är icke, vad den borde vara, en verklig rätt,stred, som baserar
vårt samhälle och dess utveckling på en rättfärdig lösning av de demokratiska
grundproblemen. Man har visserligen på en och annan
punkt gått med på att godkänna de demokratiska rättsprinciperna,
men man bär på omvägar ögonblicket efteråt gjort åtskilligt och icke
så litet för att neutralisera den praktiska verkan av detta principiella
erkännande av rättstankarna bakom demokratiens grundåskådning.
Denna samförståndsfred bygger icke fast och bestämd på demokratiens
enda och ledande rättsliga grundåskådning, nämligen, iden, att samhällets
alla hederliga och myndiga medborgare skola ha samma rätt
att bestämma i det land, vars bördor man dock i värjo fall bär gemensamt
och för vars framtid och välfärd allas arbete är oundgängl gen
nödvändigt. Det är av den anledningen, som den socialdemokratiska
vänstern genom mig vägrar att underskriva detta fredsdokument, och
som vi förbehålla oss rätten att yrka bifall till den av mig i denna
fråga väckta motionen.
Det sades av herr Branting, att alla streck äro fallna. Jag vill
mot detta herr Brantdngs överord säga, att intet streck är fullkomligt
fälle! Herr Hamilton yttrade, att personlighetsprincipen är helt och
fullt erkänd. Jag ber att mot herr Hamilton få erinra, att icke i någon
punkt personlighetstanken är fullt och obeskuren framgestaltad. Bevisningen,
ropa herrarna! Ja, jag skall försöka komma med densamma.
Jag ställer först den frågan: är personlighet*.sprincdpens
grundtanke frigjord från det s. k. könsstrecket? Är det verkligen på
det sättet, att kvinnan är genom denna handling erkänd fullgill, ägan
-
Nr 17. 62
I isdagen den 17 december, f. in.
°Z^2 röst- df, ^T! medborgarvärde som Sveriges män? Ja, så tro målhända
rätten m. m. ,a utanför utskottet, men svaret är tyvärr ett synnerligen bestämt
(Kort*.) neJ- 1 den första promemorian, som var grundvalen för överenskommelsen,
ingick som bekant en punkt, den första, där det står: »allmän
och lika politisk och kommunal rösträtt inträdande från och med året
näst efter döt varunder 23 år fyllts». Varenda människa trodde, att
■häri låg inbegripet det löftet, att kvinnan skulle bär i Sverige tillerkännas
fullständigt samma politiska och kommunala rätt som Sveriges
män.
Men hur är det? När ut skottsbetänkandet kommer, så står det,
att det bär erkänts, att även kvinnan bör erhålla politisk rösträtt.
Saken är nämligen den, att vid en senare behandling av den frågan i
utskottet slög det ned som en fullkomlig bomb — det måste alla ut
Skottets medlemmar erkänna — att vad vi trodde vara naturligt, att
alla kvinnor tillerkändes samma rätt som männen, dest var icke så.
Kvinnorna jublade för tidigt, och hela den svenska pressen var en
smula för tidigt ute. Saken är den, att alla ledamöter av delegationen,
av de inre cirklarna, där kompromissen formades ha erkänt, oberoende
av partiåskådning, att vid dessa förhandlingar högern förbehöll
sig fullkomlig rätt — visserligen under principiellt erkännande av att
kvinnan bör ha rösträtt — att intaga vilken ställning den behagade i
vad gällde övergången till det nya och utformningen av kvinnans rösträtt
i det praktiska livet. Det vill säga, högern bär förbehållit sig
rätten att taga ställning till den frågan senare. Den kan, om den
behagar, alltså ställa det villkoret, att kvinnorna få rösträtt, först
då de äro 30 år eller 40 år eller 50 år. Högern kan gorå ungefär, som
den vill, efter det nyckfulla lynne, som högern i vanliga fall behagat
visa, när det gäller kvinnorösträttsfrågan. Sålunda kan högern, om
den vill, med en sådan ståndpunkt försena kvinnans intagande av sin
plats som fullödig medborgare och som mannens like. Jag tror, att
högern kommer att krångla. Det är dess vanliga natur, och jag misstänker,
att de herrar av högern, som i vintras, då denna fråga handlades,
höjde de tonerna, att »ge vi kvinnorna rösträtt, då döda vi hemlivet
och skövla hemmoralen», äro sig tämligen lika även nu, och att
de komma att spjärna emot in i det sista i denna fråga. Men jag vill
på samma gång tillägga, att om högrrn gör det försöket, kan den visserligen
försena kvinnorösbättens införande, men den kan icke förvisso
hindra det, ty rättskravet bakom kvinnans medborgarvärde är
ändook så starkt, att det beror på en ren tillfällighet, huru länge
högern skall kunna spärra den väg, som ledes fram till kvinnans fulla,
erkännande.
Sedan ställer jag den frågan: är nu, som herr Hamilton gjorde
gällande, personlighetsprincipen helt frigjord från varje beroende utav
penningstreckefs hindrande band? Svaret är även där nej. Det finnes
ett tredubbelt hand. Det finnes tre olika garantier, där man dock
b behåller penningen alltjämt som en viss mätare av medborgarvärdet,
även efter denna mycket demokratiska lösning. Herr Hallén,, som:
är synnerligen poetiskt anlagd, anförde ett skald Bord av den kände
Verner von Heidensta-m. Det finnes även, andra ord av honom, som
Tisdagen den 17 december, f. in.
Sr IT.
6;j
iherr Hallén lcunde ha anfört på samma gång, nämligen Heidenstaans 0m dm tMm~
-bekanta ord i »imedborgarsången», att medborgarvärdet ändå alltjämt
heter pengar. Så är deit tyvärr; man. må döma hur man vill om det (Torts s
rent praktiska resultatet, eu sanning är i alla fall, att i denna nya
demokratis födelsestund bygger ändå Sveriges folk alltjämt till betydande
delar människovärdet på penningvärdet. Man behåller, som
jag nämnt i min reservation, bl. a. konkunsistrecket. Jag vill erinra
herr Branting om, allt 1907 skrev herr Branting i sin stora motion,
att det är ju ändå så, att konkursgäldenären kan vara en hederlig man,
en dugande man, och det kan vara en ren ekonomisk tillfällighet, sam
gör, att han råkalf i konkurs. Den sanningen gäller alltjämt. Sjukdom,
en ekonomisk kris, en borgensförbindelse på grund av ett gott
hjärta, eu eldsvåda, alla dessa tillfälligheter kunna dock i denna
stund beröva etlt antal svenska medborgare rätten att känna sig som
fullgoda sådana.
Jag erinrar vidare om behållandet av fattigvårdsstrecket. Det
är reformerat och t. o. m. ganska duktigt reformerat, men det finnes
i alla händelser i någon mån kvar. När Frankrike, när Belgien och
vissa andra stater ha låtit varje människa, oavsett hennes ställning
som fattig eller icke fattig, få fullt medbongarvärde, tror jag, att
även Sverige skulle kunna vara moget att nu taga steget helt ut fram
till erkännande utav allas lika värde, oavsatt om de äro rika eller
fattiga, om de befinna sig utanför eller innanför en fattiggård. Ja,
men det är ju hemskt, säger någon. Då vill jag erinra om det enkla
faktum, att lösdrivare, bettlare, förbrytare, som äro dömda till mindre
än sex månaders straffarbete, ha ändå den rätten i närvarande stund
att på grund av dessa lagar vara fullgiltiga svenska medborgare. Man
kan deklarera falskt, bryta midt skattelagarna och i alla händelser
vara erkänd medborgare. När saken är sådan, så borde man väl kunna
erkänna, att även denna lilla rest utav ett gammalt eländigt streck
borde kunna försvinna i denna demokratiens födelsestund. Detsamma
gäller även utskyldssltrecket. Herr Lindman yttrade, att vi måste
behålla det där lilla rudimentet, den där lilla s. k. blindtarmen, därför
att vi ha i alla fall då principen kvar. De: är inte sant, herr Jjindman,
principen är inte hvar, ty när man ställer sig på den ståndpunkt,
som herr Lindman intog, att den, som inte har den inkomsten, att han
når upp till själva skattepliktslinjen, har full rösträtt, var finnes då
egentligen för princip kvar, när man säger, att den-, som når ovanför,
kan i vissa fall berövas detta medborgarvärde, som ges åt -alla, som
befinna sig under denna skalltepliktslinje. Högern borde här ha kunnat
taga steget fullt ut, men den har förmodligen velat behålla litet sken.
Jag tror, att det där skenet är sådanlt, att det irriterar, det sticker
i ögonen på Sveriges demokrati, och det gör den svenska högern icke
minsta nytta i dess nuvarande utformning.
Sedan ställer jag den frågan,; bär verkligen personlighetstanken
-blivit helt frigjord från varje åldersstreck med undantag av det enda
naturliga, att endast alla civilt myndiga medborgare skola -ha samma
rätt inom Sveriges land? Där komma vi in på den värsta frågan; den,
som för mig är den störa stötestenen, nämligen höjningen utav ålders
-
Nr 17.
Tisdagen den 17 december, f. in.
Oni''den kommunala
rösträtten
m. m.
(Forts.)
64
•gränsen, när det galler val inom kommunen ooh val till landsting, på
samma gång som av va’barhetsåldern, när det gäller val till Landsting.
Nu yttrade herr Branting, att det där var visst inte någon
odemokratisk åtgärd. Civilministern Sobotte säde detsamma i sitt
anförande, och jag lade med förnöjelse märke till, att även herr
Lindman nästan ordagrant säde detsamma som herr Sohotte, nämligen,
att det var visst inte någon, odemokratisk åtgärd: den drabba.r alla
klasser fullkomligt lika. När herr Branting vidare fullföljer tankegången
och säger, att man mister visserligen tillfället att deltaga i
ett val, som man förut hade rätt till men man blir ju äldre, man rycker
fram ooh får rätt att sedan deltaga i de kommande valen, vill
jag saga, att det är ju måhända en tröst, men tämligen liten, ty det är
oss alla välbekant, att levnadsåldern är väsentligt olika inom de olika
klasserna bär i Sverige. Den klass, vars talan herr Branting för, arbetareklassen,
har som bekant en väsentligt kortare levnadsålder än de
övriga. ''Gå till de störa fabrikerna, gå till en stad som Eskilstuna,
och gransk® levnadsåldern inom de grupper av industriens folk, som ha
si,n tillvaro inom denna grottekvarn! När man vet detta, inser man
naturligtvis, att den höjda åldersgränsen beltyder, att för dassa medborgarkaegorier
blir det antal val, i vilket man bär rätt att deltaga,
väsentligt mindre än det antal val, i vilket de klasser få deltaga, som
ha eu bättre ställning, en längre levnadsålder och därför ''.större möjligheter
att vid sena dar kunna ''deltaga i det störa politiska avgörandet.
Jag fäster mig tämligen litet vid de ur förnuftets synpunkt alltför
störa inkonsekvenser, som vidlåda den höjda valbarhets- och valrättsåldern
till landstingen. Jag kan ''dock icke underlåta att fästa
uppmärksamheten därvid, att enligt dejsa bestämmelser få vi de täm1
ge,n vidunderliga konsekvenserna, att en sådan man som män kamrat
här på bänken bakom, nämligen herr Lidström, som ansågs duglig
att i sin kommun vid 25 års ålder taga styret inom den kommunen
ooh vara kommunalstämmans ordförande, skulle efter detta nya förslag
vid samma ålder icke vara mogen att lägga en valsedel i urnan
vid val till landsting och ännu mindre att själv väljas till landstingsman.
Jag kan taga ett annat fall från kammaren som illustrationsmaterial.
Jag ka.n taga herr Brantings partikamrat herr Sköld där
nere från Malmöhus län. När han valdes in i riksdagen! i fjol, var
han mig veterligt icke fyllda 27 år. Han skulle alltså enligt detta demokratiens
förslag icke haft rätt att vid den åldern lägga en valsedel
i urnan, vid val av landstingsman eller att själv väljas till landstingsman.
Herr Sköld har på sammanträde med Stockholms arbetarkommun,
då denna godkände den nya överenskommelsen, fällt följande
ord: »Med ganska god entusiasm kan man därför gå fram för
det framlagda fond aget.» Jag tror, att bakom denna dyrbara fras
om den ganska göda entusiasmen vilar förmodligen det sakförhållandet,
att herr Sköld själv måste erkänna, att sådanlt förslaget nu en
gång är fänta!, skulle de'', då lian själv valdes till riksdagsman ha
gjort honom oförmögen ooh oduglig att ens välja landstingsman. Jag
förmodar, att entusiasmen skulle ha, varit minst lika god, om förslaget
i denna punkt varit något annorlunda funtat.
Tisdagen den 17 december, f. m.
65 Nr 17.
Men detta är endast några, småsaker i förbifarten. Vad som
för mm ställning till detta åldersstreck är principiellt och realt avgörande
är den omständigheten, att det synes mig vara en smula, och
en synnerligen stor smula förhatligt, om ruian ser detsamma mot den
internationella och revolutionära bakgrund, mot vilken herr Branting
ställde hela problemet. När man ute i världen går fram till en föryngring,
när man i Tyskland vid val av konstituant går ned till
tjuguärsåldern, då ter det tig väl tämligen mule; ligt och rent av förha.
l.gt, om man, när man i Sverige skall gå fram till en föryngring,
bo ler åldersgränsen i stället för att väsentligt sänka densamma. Jag
väntar invändningen: ja, men Danmark och Norge ha i alla fall högre
åldersgräns än Sverige. Ja, det är alldeles sant. men vi böna också
komma ihåg, att de lagar, som gälla för Norge och Danmark, äro
inte funtade just nu, och hade de tillkommit i revolutionens tecken,
kunna vi vara tämligen vissa därom, att även för de staternas vidkommande
både man gått lika radikalt tillväga, vad det gäller åldersgränsen
som Tyskland för s.n del gjort.
Det är förhatligt vidare, om man ställer mot detsamma som
bakgrund vad som gällde under den Lindmanska aeran, och den har
sannerligen icke varit demokratisk. Under denna period, från 1907,
har ju ändå Sveriges ungdomar mellan 21 och 27 år haft rätten att
känna sig som goda svenska medborgare, och det ter sig då tämligen
underligt, att de skola förlora den av herr Lindman vid det tillfället
dem tillerkända rätten.
Men det mest förhatliga ligger däri, att en stor del av dessa nu
som m ndervärdiga stämplade medborgare förut ha varit erkända som
fullgoda medborgare, och vägen fram till det nya går dock genom
und: inskuffande av stora delar av sådana meborgare, som förut varit
fullgoda sådana.
Herr Branting begagnade den bilden, att demokratien bör inte
tränga sig in i samhället över nedtrampade medborgare. Jag (vill använda
samma bild: de väldiga skaror av nya medborgare, som nu
tränga sig in eller få tränga sig in i det nya samhället, deras väg
går dock fram över nedtrampade medborgare till ett antal i det kommunala
livet av c rka 100.000 och vrål det gäller landstingen av ungefär
300,000, förut godkända medborgare. Vill man tala i bild''''r,
så är den nakna sanningen den. att det nyas väg in i samhället går
fram över medborgarliken av cirka 300,000 medborgare — ja, jag
ser vsserligen, att borr Branting ruskar på sitt huvud över denna
min ståndpunkt, och det kan ju finnas från hans synpunkt ett vi st
fog för en annan unrfaitning. Det är visserligen sant. att polit skt
äro. de alltjämt medborgare, men de äro det icke kommunalt, och det
är ju ändå den kommun la frågan, som just vid detta .tillfälle är den,
som föreligger till andra kammarens avgörande. Och vilka äro nu
de där 300,000? Herr Branting säde att jag hade sagt, att de unga
de äro de enda framstegsvänliga och de enda verkligt frisinnade elementen.
Herr Branting beskyllde m g för överdrift. Jag slungar
det orlet tillbaka och påstår, att här vmrde sig herr B^ant ng skyldig
till en synnerligen våldsam överdrift. Jag har aldrig sagt eller
Andra hammarens protokoll vid urtima riksdagen 1918. Nr 17. 5
Om den kommunala
rösträtten
m. m.
(Forts.)
Nr 17. 66
Tisdajren den 17 december, f. m.
Om de» fora-tänkt, att de unga, de som nu ställas utanför, äro de enda frisinnade,
mumla röst- ,je eiuja radikala och de enda framstegs vänliga elementen, men mg
räUen m- m■ säger, att bland dessa finnes en stor del av samhällets mest aktiva,
(Forts.) vakna och Vad beträffar medborgarsinne allra mest fast fot. de
element. För den, som för talan för den .svenska arbetarklassen, är
det dock synnerligen välbekant att den svenska socialdemokrati, ka,
rörelsen hade icke fyllt andra kammaren som nu, och den hade sannerhgen
icke fört fram den svenska fackfören ngsrörelsen till den
ekonomiska .styrka den har, om den hade saknat de unga element, som
nu anses vara — åtminstone hälften av dem — lite grand mindrevärdiga
medborgare. Det är de där unga, som ändå äro kärnan i den
svenska arbetarklassens politiska rörelse, de äro kärnan i f ekföreningsrörelsen,
det aktiva elementet, de äro kärnan i den svenska
nykterhetsrörelsen, och de äro på samma gång kärnan i den svenska
.studierörelsen, i studiecirklarna. De :;ro grundvalen för ''just den
beundransvärda självverksamheten i självbildningens tecken, som är
det v. ckraste draget i hela den svenska arbetarklassens andliga liv,
När sanningen är den, när de lagt i dagen ett beundransvärt arbete
till samhällets gagn i gångna dagar och göra det alltjämt, när de sedan
lönas på sådant sätt, så att nu. då demokratien skall göra sitt
inträde, uppstår denna demokrati genom offer av. dem då bör man
sannerligen icke förtänka de unga, att de se med sina ögon något nnnorlunda
på den saken, än vad lierr Branting nyligen gjorde.^ Jag
kan ju förstå, att herr Branting nu kan säga, att det gör ju ändå tämligen
litet: de komma i alla fall upp och bli litet äldre och. få då rösträtt.
Men om herr Branting tänker på och sätter s g in i kän torna
hos t. o. m. de ungas förbund, som finnes inom herr Brantings eget
parti, då skall det bli möjligt att förslå, att man från deras sida
t. o. m. använder ett sådant starkt ord som det att nu begår demokratien
ett lönnmord på Sveriges mogna och vakna arbetarungdom,
Jag vill för min del som det mest beklagansvärda i hö''ni ngen
av detta åldersstreck säga, att den kommer att medverka icke 111
ökad samhällsvänlighet utan till ökad. samhällsfientlighet ;nom de
unga svenska arbetarlagren. Den antiparlamentariska strömningen
kommer att växa. När man behandlas som nu, då kommer just den
strömningen, som jag för min del beklagar, som drager bort från
samhället och icke drager till detsamma, den kommer att ökas, och
det blir .sålunda ett något svårsmält resultat av den demohri tisering,
som Sverige i denna stund går till. . .
Nå, men nu svarar man naturligtv’s det — det söker herr .Branting
göra — att vi beklaga visserligen det hela men vi kunna ju avskpffa
det inom en tämligen kort tid. Ja, osvuret är. väl ändå i alla
fall bäst. Herr Bind man säger ögonblickligen ne.i: vi skola först avvakta
reformens resultat, och först sedan ikola vi kunna ändra. Herr
Branting inlade ett synnerligen starkt försvar för åtgärden, och det
försvaret inger åtminstone m g den misstanken, att man från ^et ht’llet
icke är så synnerligen pigg på att sätta till betydande krafter för
att omedelbart få denna åldersgräns ur världen. Och vad det liberala
partiet beträffar, så är saken den, att man har på ett förbere
-
Tisdagen den 17 december, f. m.
67 Nr 17.
■elände läge i utskottet från det hållet positivt och ganska snart lagt
fram denna kompromissplanka, att vänstern .skulle kunna höja på
den punkten för att högern sedan på andra punkter skulle kunna
gå med vänstern. När så är fallet, att man där positivt har medverkat
till att få åldersgränsen höjd. så har jag för min del synneiligen
liten förhoppning därom, att man inom det l.berala partiet skall inom
den närmaste tiden verkligen vilja på allvar sänka det höga åldersstrecket.
När jag läste en intervju av greve Hamilton, däri han visserligen
beklagade den där höjningen, men där han på s. mma gång
släde, att »nu ha vi nått själva botten på demokratien, nu kunna vi
icke nå längre», då synas mig de orden innebära, att man från det
hållet icke heller är så synnerligen p.gg på att inom den närmaste
tiden få denna orättvisa mot de unga svenska medborgarna gottgjord.
Jag skulle vara synnerligen glad, om herr Hamilton ville dementera
den uppgiften och för sin del lämna det beskedet att han vore villig
snarast medverka till en ändring. Men jag misstänker, att den dementien
får jag säkerligen icke i dagens debatt.
Sedan bär man här från många håll, från herr Branting, .från
herr Möller och sedan från herr Hallén gått in på v ssa historiska
jämförelser. Herr Branting yttrade, att vad som sker vid detta tillfälle
har endast en enda pari Hell, nämligen ståndsförfattningens avskrivande
1865. Herr Möller yttrade ungefär detsamma, och herr
Hallén var ännu mer entusiastisk, och han sträckte parallellen ända
fram till 1809. Jag vill hålla mig vid herr B antings pfrallell. som
herr Möller sedan fullföljde, då herr Möller talade om den .synnerligen
stora entusiasm, som han kände och som han trodde att Sveriges
folk, när det begrundat frågan .något år, även sedan skulle komma
att känna. Ånej, det är nog intet 1865. För det första: oppositionen
-— jag tror icke herr likvid Norman i Läckeby kan rimligen
jämförtas som oppositionstalare med en sådan man som Curry Treffenberg
från 1865, och jag tror ej heller att herr Lindman, då han
gick över på den nya linjen, kan jämföras — för att nu dra den
parallellen — med en sådan man som Gripenstedt från riddarhuset
1865. Tycka verkligen herrarna att det är historiens vingslag, som
susa över den svenska riksförsamlingen, över de fåtaligt besatta bänkarna
och över de trötta anletena? Ger verkligen denna stämning
intryck av parallell med 1865 och av den störa historiska tid, i vilken
vi verkligen leva nu? Och här utanför •— befinna sig där de
folkskaror, som 1865 voro utanför riddarhuset? Och ute bland Sveriges
folk är där stämningen från 1865? Herr Möller bär siälv erkänt
■— och det är en fullkomligt riktig karakteristik — att det är
en .surmulen stämning. Skola vi draga de historiska parallellerna,
böra vi vara något försikt:gn.
Det yttrades av en av ledamöterna inom de inre cirklamia, som
gjort upp den stora kompromissen, att förr i världen, 1907 exempelvis,
då fick man en reform, som mottogs med en isande tystnad, nu
skola vi skapa en, som mottages med entusiasm. Hur är det? Jo,
jpg tror att även herr Möller innerst inne — så entusiastisk han än
lät för det hela — ändock innerst inne är tämligen oklar på den saken.
Om din Icömmunala
rösträtten
m i rn.
(Fortsi)
Nr 17. 68
Tisdagen den 17 december, f. in.
Om den kommunala
rösträtten
m. ro.
(forts.)
När herr Möller själv ögonblicket sedan lian talat om den stora entusiasmen
föll in i ds där tonerna — jag antecknade en del ord — om
att relormen var behäftad med en del »vanvetiigiheter», med en del
»eländighet» — t. o. in. det uttrycket föll — då tror .lag ändå de högljudda
entusiastiska orden på den punkten höra skäligen reduceras.
Och varför? Jo, om vi nu skulle draga de stora his.önska parallellerna.
Jag går bara tillbaka till 1907, när den senaste Lindmanska
s. k. stora reformen föddes. Då sade herr Branting i
att förslaget isynes vara inrättat — det var utskottets förslag »med
huvudsaklig tanke att i görligaste mån neutral sera verkningarna av
den demokratisering man icke kan komma förbi; det hela star i .naivlie
ens tecken». De orden skulle jag kunna göra i det väsentliga till
mina ju.t nu; förslaget bär en hel massa fula märken från den gamla
högerreaktionens smutsiga tummar, som där ha lämnat en fingeravtrycksbevisning
därför, att denna reaktion ändå för mycket har sm
hand med vid utformn ngen och i vissa fall vanställandet utav den
uya demokratiens tillblivelseakt. Man känner på sig, att denna^ lösning
l''ka litet som 1907, är en lösning, som verkligen löser trägen
på en gång och sedan ger oss den länge efterlängtade samhalisron för
att gå vidare och gå djupare och gå ned till de reala tingen, nämligen
de stora ekonomiska och sociala grundproblemen, till vilkas lösning
ändå författningsreformerna enbart ä.o mer eller m.ndre göda instrument.
, . ... o
Herr Branting har skisserat upp tvenne stora linjer, pa vitna
den svenska demokra.ien skulle kunna i denna s''und marschera
fram Den ena linjen var den nu segrande linjen fram till den samförståndsfred,
enligt vad jag förut har skildrat, inte ar någon
verkli^ rättsfred. Den andra linjen var den, att man skulle kunna
<4 som herr Branting uttryckte sig, litet närmare fram pa de svarframkomliga
vägarna, som dock svindla i närheten av inbördeskrigets
avgrund. Herr Hallén fällde de orden, att vad som vid valet
emellanvägarna skulle vara det avgörande, är den frågan: hur skall
man snabbast och mest effektivt kunna komma fram till en verklig
demokratisering? Det är den tanken, som för mig var den ledande
stjärnan, och det var den tanken jag följrle, när jag för min del
skulle ha velat ha en annan linje, som skulle bringas till lösning
just nu. Jag tror inte, att läget var sådant —- det kan nu bero pa
det personliga temperamentet — men jag tror inte läget var sådant,
att den linje, om vilken herr Branting talade, att den skulle ha lort
till inbördeskrig, som vi säkerligen allesamman vilja undvika, som
ingen vill provocera, men som man från arbetareklassens sida var
fullt beredd att ändå taga, om de! yttersta verkligen skulle göras
nödvändigt — jag menar, att hade man följt vid vänsterns uppgörelse
inom utskottet den linjen, hade man följt statsministerns
cirkus*al: ingen prutmån om de verkliga demokratiska tankarna,
ingenting som beskär detta, hade man verkligen följt den linjen och
inte börjat kompromissa med åldersfrågan, så är det mm person lura,
levande tro, att den svenska högerns ställning var den, att den
måste vika, måste vika ur självbevarelsedriftens egen synpunkt.
Tisdagen den 17 december, f. in.
69 Nr 17.
Högerns sållning var visserligen till synes stark, men det var en °™u^a
koloss på lerfötter, och den kolossen, den åts inifrån av likmaskar, rätten nu nh
som ganska länge ha huserat inom högerns gamla beläte. Herr (Forte.)
Möller har i en bindande utredning visat, att såsom^penningvärdet nu
faller, som de ekonomiska förhållandena växla, så, är det bara en
kort tidsfråga — herr Möller själv har den uppfattningen: om ett
par år — till dess den svenska vänstern med nuvarande förordningar
ändå har makten inom riksdagens första kammare. Jag tror, att den
utredningen är fullkoml gt bindande. När det enligt min tanke sa
är, då tror jag, att högern själv hade verkligen den reala blicken på
sitt eget nödläge, att om den hade ställts inför det oundvikliga, ^så
hade även så många högermän sprungit över, att man hade fått
uppgörelsen lagd på en annan bog, än som nu skedde. Det är alltså
delvis av hänsyn till dessa taktiska frågor jag intagit, den ställning
jag gjort, men som jag förut har erkänt, är det för min del väsentligen
därför, att jag inte kan mot mitt samvete medverka därtill,
att de nya medborgarna skola erhålla sitt medborgarvärde på det
villkoret," att hundratusen+als av landets mest dugande,, mest betydelsefulla,
mest vakna och livaktiga medborgare ändå i det kommunala
lämnas utanför.
Sedan kommer jag i slutet av mitt anförande — det är med
nästan litet obehag jag gör det — till en behandling av herr Hallén.
Jag skulle ha velat sluta med en stöt mot högern, som ändå är i
denna stund, liksom den alltid vant, den. stora faran för demokratien.
Men herr Hallén har tvungit mig att mot honom rikta
några ord, som det må förlåtas mig, om de måhända få en och
annan personlig spets och färgläggning. Men herr Hallon själv
talar gärna i de tonerna, och man bör ju ställa svaret i samma ordning
som frågan. I den egenartade blandning av prästerlig, moralitet.
av poeteri och på samma gång perfidhet, som präglar inte så
sällan åtskilliga av herr Halléns anföranden i denna blandning har herr
Hallén låtit även sitt anförande utmynna i vad gäller kritiken av
min reservation, fogad till utskottets betänkande. Herr Hallén har
klagat över. att undertecknad i de4ta dokument skulle ha presterat
litet svekfullhet i bevisföringen. Jag skulle ha presterat illojalitet.
Vad jag har sagt eller skrivit skulle inte stå i bästa överensstämmelse
mad vad redligheten kräver. När sådana ord komma från
herr Hallén, så kanske det må tillmätas mig den råsten att vad
galler min verksamhet inom utskottet hänvisa till vad herr Halléns
ordförande, herr Branting —■ man skall ju inte röja sådana där inre
utskoHsh enlighet er — yttrade när jag anmälde min reservation
med ett litet kort anförande. Herr Branting tilläde nämligen då,
aM det var dock en human och saklig och hygglig kritik, som. herr
‘ Venners+röm kommit med. Herr Hallén kan inte säga, att jag i
något nrtt anförande under de gångna dagarna har avvikit från
den metoden. Och sedm, då herr Hallén kommer och granskar själva
reservationen och skulle komma med bevisföringen för min bristande
redlighet i denna fråga, vilken skulle ligga däri, att jag inte i denna
reservation kommit med allt det erkännande, som kan komma refor
-
Nr 17. 70
Tisdagen den 17 december, f. m.
Om den kommunala
rösträtten
m. m.
(Forts.)
men till del, så bör jag dock säga herr Hallén, att det brukar inte
vara fallet, att man i en reservation upprepar det goda, som eventuellt
finns i en reform, utan man skriver reservationen helt enkelt
därför ■— och det ligger i själva reservationens begrepp — att man
reserverar sig i de punkter, där man avviker från den mening, som
betänkandet för övrigt innehåller. Som prov på herr Halléns egen
redlighet i bevisföring vill jag bara nämna ett enda fall. Han säger,
att jag har i denna min reservation ställt i paritet konkurs- och
fattigvårdsstrecken med utskyldsstrecket. Jag slår upp reservationen,
och jag nämner i densamma kort och gott på endast tvenne
rader — och man kan ju inte nå större koncentration — att konkurs-
och fattigvårdsstrecken äro bibehållna. Och sedan ägnar jag
tretton rader —• jag kan inte rimligen göra mer i en reservation —
åt att kritisera bibehållandet av utskyldsstrecket. Ja, för att tillfredsställa
herr Hallén ifråga om erkännande, så vill jag säga här
detsamma som jag sade i utskottet, att jag är synnerligen tacksam,
därför, att den vänstersocialistiska motionen i vad gäller den allmänna
rösträtten har blivit av utskottet godkänd. Det var med
överraskning och glädje vi sågo, att verkligen utskottet, liksom nu
förmodligen hela riksdagen, resolut ställde sig på den allmänna
rösträttens grundval. Och jag erkänner, att detta försonar mycket,
ehuru jag inte kan godkänna en sådan kompromiss, såsom jag
nämnde nyss, som trampar reala räJtfärdighetskrav i vad gäller de
unga under fotterna. När herr Hallén sade, att mina ord i slutet
av reservationen, a!t nu stå vi inför »det nya samhället», voro en
sådan där hjärtesuck, som kom fram på sistone omedvetet och att
alltså någonting demokratiskt hade skett, att reformen hade kommit
till stånd även med demokratiens egna krafter, så vill jag säga
herr Hallén, att det var visst inte någonting omedvetet, utan det
var någonting fullkomligt medvetet. Man s+od inför ökad demokrati
1809, man gjorde det i vidgad form 1865 och i än mer vidgad form
1907. Man står inför ökad demokrati i ännu mera vidgad form just
i denna stund. Men på samma gång vill jag säga, att ännu återstår
inte så litet. Som jag säger i slutet av min reservation: »Förf attningskampen
är icke lyktad». Författningskampen fortsätter likaväl
som den gjorde år 1907 efter den Lindmanska reformen.
Jag hade velat vid detta tillfälle få reformen lagd så. att nu
lösa vi författningsfrågorna, så att vi få undan allt det bråket och
sedan kunna omedelbart fortsätta ned till de reala sociala och ekonomiska
grundproblemen. Jag beklagar, att alltjämt, skola stora
delar av det svenska folkets krafter ändå behöva spillas på alla
dessa författningsfrågor, som röra själva u+anverken, när tiden själv
krävt och folkets nödläge kräver, att man kommer fram till det störa
att höja .svenska folket ekonomiskt fram till ett folk med det eko- •
nomiska välstånd, som bildar basen för även det andliga välstånd
och den frihet, som vi allesammans syfta till.
Jag tror, att de unga, som nu skällas, utanför till stor del, skola
komma att göra hämnden ädel, och att de skola göra den så, att .de
komma att lägga ned det bästa av sin kraft på att snarligen få till
Tisdagen den 17 december, f. ru.
71 Sr 17.
stånd den fortsatta demokratiseringen, denna författningens fullständiga
omdaning till ett ännu bättre instrument för att därmed
medverka till danandet av den socialistiska republik, som även
herr Branting, trogen sina gamla socialistiska åskådningar, liksom
alla socialister, naturligen syftar till.
Herr Engterg: Herr talman, mina herrar! Jag är övertygad
om, att den svenka högern, som i dag står redo att gå med på en uppgörelse
i författningsfrågan, skall ha anledning, när den ser tillbaka
på de förflutna sexton årens politiska historia här hemma, ändock
rikta åtskilliga självanklagelser och åtskilliga förebråelser till sig
själv för det sätt, varpå den handhaft sin politik. Jag tror, att det
kan vara på sin plats, att i dag också säga ifrån, och det utan omsvep,
att den omständigheten, att den lösning av denna författningsfråga,
som vi fått och som i allt väsentligt, allt reellt ger demokratien full
seger, dock fått dessa obehagliga påhäng, som stå där som vittnesbörd
om att man inte på högerhåll har förstått vad tiden innebar, den
utgör ett vittnesbörd därom, hur denna höger här i landet under de
gångna åren fört sin politik. Ända från år 1902 till den dag som i
dag är har denna politik från högerpartiet utmärkts av den rena steriliteten,
det rena nejsägandet. Det har inte funnits något av detta,
som engelsmännen kalla för en progressiv konservatism. Det har inte
funnits någon idérikedom, utan det hela har stannat därvid att försöka
släppa igenom, så litet som möjligt, att förvandla första kammaren
till en censuranstalt, där endast det skulle släppas igenom, som
kunde befinnas oskadligt för vederbörandes egen maktställning. När
därför herr Lithander i sitt anförande här i kammaren sade, att det
får, inte vara på det sättet, att en enda klass skall härska, ja, då bröt
han också i själva verket staven över hela den politik, som utmärkt
de gångna sexton åren. Ty det utmärkande för den politiken var
just detta, att man betraktade som självfallet, att den besittande klassen
också skulle s:tta inne med de politiska privilegierna, att spelreglerna
i det politiska spelet skulle vara så beskaffade, att de på förhand
gåve chanser åt''de besittande men vore till nackdel för de besittningslösa.
Det är verkligen så, herr Lithander, att den nya tiden
kräver, att intet ensidigt klassvälde får äga rum, utan att alla släppas
fram till fri brottning och konkurrens under betingelser så beskaffade
att de på kkmätigt sätt möjliggöra för alla att påtrycka
nationens liv och lagstiftning sin viljas prägel. Det är inför bankrutten
av en motsatt åskådning som högerpartiet befinner sig i dag,
och den omständigheten, att den bankrutten för högerpartiets eget
vidkommande måste äga innebörden av ett snöpligt nederlag, bottnar
framför allt däri, att par iet ej i tid velat göra sig förtroget med den
tanken, att, i samma mån som nya samhällsklasser och nya samhällsskikt
föras fram på historiens skådebana, i samma mån måste
också de gamla formerna, vare sig de äro av politisk eller annan beskaffenhet,
undanröjas och lämna rum för nya, och att det var en
orimlighet att i längden tänka s;g fortsatt en politik, där en liten klick
i första kammaren suveränt bestämde över nationens öde.
Om den kommunala
rösträtten
m. in.
(Forts.)
Nr 17. 72
Tisdagen den 17 december, f. m.
Om den kommunala
rösträtten
m. m.
(Forts..)
När herr Lindman i sitt anförande i kammaren så att säga höll
parentationen vid högerns politiska grav, i vad det gällde den gamla
högerns politik i denna fråga, kunde jag ändå icke undgå att göra
för mig Själv den reflexionen, att det ingalunda är så, att liera den
anda, som dock varit kärnan i högerpartiet, nu upphört att ha ett
överväldigande inflytande i detta samhälle. Jag delar ej den meningen,
att endast därior, att man fått demokra i, så är den härskande
klassen lamslagen. Det finnes tusen och åter tusen möjligheter för
den besittande klassen, för den privatkapitalistiska produktionsordningen
åt. med tillhjälp av ett ''fångstnät av de a lra mest subtila
psykologiska förbindelser likvisst upprätthålla möjligheten att, trots
att den är i minoritet, utöva avgörandet på majoritetens bekostnad.
Det är också vad vi ha att motse här i landet liksom i övriga länder,
där demokratien har segrat. Men det kommer att bli den skillnaden,
art genom accepterandet av demokratien tvingas också ihögern ut i ett
politiskt arbete lagt på helt annat saf., där det nödvändiggöres för
denna höger att också deltaga i omgestaltningen av samhällets sociala
och ekonomiska liv med framläggande av ett posi ivt program och icke
längre fortsätta med denna haishuggningspolitik från första kammaren.
Herr Lindman gjorde gällande, att anledningen till, att man
framlagt detta förslag, vore revolutionen i Tyskland. Ja, som herrarna
märka, har man sålunda nu kunnat inregistrera, att herr Lindman
frånträder, vad han förut gjort gällande i kammaren, nämligen
att anledningen till regeringens proposition var en serie påtryckningar
utgående från Z. Höglund och slutande hos herr Edén. Vi ha
således här från högerns ledare ett erkännande in anplissima forma,
att det var hela denna bakgrund av världshändelser, som gjorde det
nödvändigt att taga ett steg här hemma. Det hör i alla fall till karakteristiken
av herr Lindmans införande, att han likvisst klandrade
regeringen för, att den givit vika. Har man i likhet med herr Lindman
erkänt, att världshändelserna nödvändiggjort detta, förstår jag
ej, hur man nästan i samma andedrag kan rikta ett klander mot regeringen
för, att den tog det steg, som man själv erkänt vara motiverat
av tidens egen beskaffenhet.
Men herr Lindman gjorde vidare gällande, att det hela hade
karaktären av en kupp och ej vore tillräckligt väl genomtänkt. Man
kan icke, menade han, så i en hastig vändning lämna gamla positioner
utan att ha 1J"it för isig, vad som kan komma i stället. Det fanns
en annan fanflykt, som herr Lindman kanske skulle ha erinrat om.
Det fanns ett parti, som i en handvändnmg lämnade den 40-era di ga
skalan och motståndet mot kvinnans politiska rösträtt. Och det tillhör
nog herr Lindmans egna hemligheter om självransakan med avseende
på konsekvenserna av det steget varit så omfattande, som man
kräver av regeringspartierna, att deras självransakan skall ha varit
med hänsyn till konsekvenserna av det steg, som ligger i det nu snart
förestående beslutet.
Herr Lindman förklarade vidare, att tvåkammarsystem hade vi
fått bara på papperet men enkammarsysfem i realiteten, därest man
Tisdagen den 17 december, f. m.
73 Nr 17.
gått fram på Kungl. Maj:ts ursprungliga förslag om 21 års. ålder.
Och han tilläde — vilket jag för min del ber att..få inregistrera, fä,ZTm. m
därför att det kommer i en obehaglig motsättning till hans egen re
form av år 1907 — han tilläde, åt:, det hade varit ett monstrum med
denna 21 års ålder, och att därmed också tvåkammarsystemet försvunnit.
Vad har herr Lindman därmed erkänt? Jo, han har erkänt,
att, när man tar bort den penningskala, som utgjorde så att
säga den krok, varpå reformen av år 1907 hängdes, då befinnes det,
att man så ensidigt stirrat på dessa penninggarantier, att man plömt
detta, som herr Lindman nu betecknar som ett monstrum, nämligen
att man vidmakthållit 21-årsstrecket för den kommunala rösträtten.
Därmed har herr Lindman också givit ett annat och betydelsefullt
erkännande, och det är, att hela den gamla högerståndpunkten dock
baseradesi trots allt, på penningsynpunkten, och att. när den nu
strykes bort, man står där hjälplös och frågar, varpå man i fortsättningen
skall bygga sin förs a kammare. Det återstod, som herr
Lindman uttryckte det, endast ett monstrum. Men herr Lindman
förklarar, att högern under sådana omständigheter icke kunde .sägas
ha någon skyldighet att komma med positiva förslag. Jag får erkänna,
att den anmärkningen, som rik ats mot högerpartiet, för att
detta parti, trots det, att det alltid gjort denna kvalifikationsfråga
och förstakammarfråga till sin speciella, dock ej kommit med .något
enda eget förslag, är fullt befogad och röjer, hur ''omhänt man i själva
verket på den kanten står även inför detta problem, och hur om oj-*
ligt det är i nuvarande situation för högern, tack vare den negativa
politik, man fört i det föregående, att i en handvändning få några
konturer av det representationssystem, man vill ha. i framtiden''.
Herr Lindman förklarade att, om man såsom statsministern skulle
säga, att man skall ha en första kammare som kan samarbeta med
andra kammaren, så skulle detta betyda, att första kammaren, vore
en kopia av andra kammaren. Det är, för såvitt jag kan se, ingen
möjlighet att förstå ett sådant yttrande. Ty varför skulle den behöva
vara en ren kopia, därför att det skulle inträda ett samarbete under
rimligare och mänskligare former än i det föregående då det alltid
bestått i den öppna dragkampen, där man alltid haft första
kammarens ståndpunkt i alla avgörande frågor som den raka motsatsen
till andra kammarens ståndpunkt?
Herr Lindman förklarade vidare, att insikter och erfarenhet få
bli mera representerade med den högre åldern än med den lä<rre.
Jag vill icke bestrida satsens riktighet, men vänder den mot herr
Lindmans ea^en föregående rösträttsreform av år 1907. Ty vad är
den 40-gradiga iskalan i belysningen av den satsen? Den är ett
erkännande av, att, medan man visserligen utåt skyLar med, att
det är den större erfarenheten och den större, insikten, som sko1^ ha
avgörandet, man dock i bakfickan har nenningskalan och penningsynpunkten
som det utslagsfältande. Ty åldersst-recket för första
kammarens urväl.iare var dock 21 år. alltså den ålder, som herr
Lindman nu frånkänner nödig mognad och erfarenhet. Herr Lindman
gjorde så gällande, att, vad som vore den stora vinsten med detta
(Forte.)
Nr 17.
74
Tisdagen den 17 december, f. m.
Om den bm-. rudimentära skal testreck, vore den omständigheten,'' att en princip
mrn%r.°m. likväl ^är bevaras, vilken herr Lindman gärna ville behålla. För
(Forts!) '' såvitt -iaS kan se, kan det ej vara den principen, att man skall vara
ordentlig, utan att man skall vara ordentlig högst vart tredje år.
Men jag får säga, att införandet av en sådan princip, som utan vidare
stryker ut, att man behöver vara ordentlig under mellanliggande
år, en sådan princip unnar jag sannerligen högern att hemföra
som beståndande vinst av den författningsreform, söm år 1918
genomföres.
Herr Lindman förklarade slutligen, att på honom hade det verkat
i hög grad överraskande att finna det liberala partiet här gå
fram vid sidan av det socialdemokratiska. Ja, på mig verkade
denna herr Lindmans överraskning en annan överraskning, ty jag
trodde, att han ändå lagt märke till, att själva den plattform, varpå
den nu sittande^ regeringen bildades, var just i huvudsak detta, som
riksdagen nu står i begrepp att föra i. hamn. Det är därför ingen
tillfälligheternas lek, utan blott en konsekvens av den en "ång inslagna
politiken mellan de partier, som velat föra demokratien i
hamn, att de båda vänsterpartierna i avgörandets s und stå sida vid
sida. Och när herr Norman från Läckeby sätter in på den punkten
och försöker uppträda som en trubadur, som vill vinna det liberala
partiets hjärta, föreställer jag mig, att han ändå är ute för sent.
T.v jag tror ej för min del, att man ute'' i landsbygden, trots herr
^Normans försök, skulle vara redo att nu gorå gemensam sak med honom
och stjälpa detta förslag, som, vad man än kan säga om det,
kommer att just för landsbygdens vidkommande ej få de skadeverkningar,
som herr Norman förutsåg, utan medföra avgjort större och
allmännare deltagande i allmänna värv och därmed också en aveqord
uppryckning.
Herr Lindman slutade med en appell dels 111 sina motståndare,
dels till sina egna. Appellen till de förra gick ut på, att högern har
icke missbruka! sin maktstälkfng här i landet, ut n tvärtom 5 alla
avseenden bidragit till utvecklingens frammarsch. Ja, herr Lindman,
högern ser i det verk som i dag skall genomföras, liksom i en spegel,
huruvida den har m ssbrukat sin maktställning eller icke. Ty hade
icke högern missbrukat sin maktställning bär : 1 ndet, då skulle icke
heller denna kapitulation ha ifrågakommit från högerns sida, som nu
är fallet. Ty det är tack vare r itt missbruk av sin makktällning. som
höigern bär mot sig uppväckt dessa krafter, som till sist obönhörligt
skulle fälla dess egen maktställning.
Den appell, herr Lindmian rikt de t''ll sina egna, var av ed visst
intresse. Där betonades, att de idéer, högern kämpar för, komma
också att leva. .Sverige är en rätts tat, förklarade han, och demokratien
minskar icke högerns uppgifter, utan na blir det tvärtom nödvändigt,
.säde han, att hos folket självt söka stark-re stöd, än man
förut hade ,i författningsgarantierna. Jag är herr Lindman tacksam
för detta erkännande. Det är också då från herr Lindmans s''da i
denna dbhatt erkänt, rtt det nu skall sökas en starkare garanti än
den gamla, och denna garanti erkännes l''gga hos folket självt, hos
Tisdagen den 17 december, f m.
75 Nr 17.
det folk, som här äntligen får sina fulla medborgarrättigheter. Han Om den korntilläde,
alt hädanefter finns det inga privilegierade och att svensk hö- mn^
geråäkådning skall alltjämt komma ''att göra sig gällande. Ja, det (Fort^
finns icke vidare dessa gamla politiska privilegier, men alltjämt kommer
herr Lindman och hans parti att sitta inne med de ekonomiska
privilegier, som möjliggöra för dem att, trots de utgöra minoritet,
likvisst behärska majoriteten. Den saken föref-ller mig s,;älv-klar.
Med avseende på vad herr Norman yttrade i debatten, så är det
kanske .eke skäl att ägna det alltför mycket stor uppmärk, amhet.
Men det var en sak, som han yttrade, tsom jag skulle be att få taga
fasta på. Det var, när han förklarade, att det är en våldsam överdrift
att säga, att här i landet existerat någon ofrihet före detta.
Jaså, det säger herr Norman, när han vet, att över halva nationen,
kvinnorna, varit utestängda från den politiska medborgarrätten —-alltså saknlat vi d vi bruka kalla politisk frihet — när han känner
till alla dessa streck och den 40-giadiga skalan och vad därmed sammanhänger.
Herr Norman är i sista stund ändå den ståndaktige tennsoldaten.
som försäkrar, att bär fanns ingen ofrihet i li ndet, utan
det fanns full frihet, och det vtar bara okynne att genomföra denna
reform. I det avseendet ansluter han sig fullt och helt till den tankegång,
som låg under herr Lithanders anförande, ty enligt honom var
det icke heller annat än okynne. Han påpekar, att den omständigheten,
att man där ute i världen gått fram med genomgripande omgestaltningar,
fick icke utgöra en anledning för os.s att gå fram med
det amma, därför att där uJe hade man varit med i världskriget. Ja,
huru än må därmed fö:hålla sig. huru rättsgrunden kan vipa, den
saken är i själva verket sekundär .nför det stora och allt överskyggande
faktum, att vi likvisst stå inför denna brantändare ute i Europa,
som revolutionerna där utgjort, och att icke heller vi kunde undgå
att få något med av gn''sts''änket från frihetsbålet där ute. Men den
synpunkt herr Lithander anlude k; n jag likväl förstå, ty enligt honom
måste denna rubbning av be tående förhållanden icke vara annat
än en kränkning av rättsstaten, en kränkning av friheten och
allt detta, varom han så vackert'' talade. Och det k n också som en
avslutning på karakter stiken av herr Lithanders anförande erinras
om hans lilla hjärtesuck, att man icke i uppgörelsen fått in en gradering
av kompetensen, ty det skulle varit önskvärt. Där ser man
den sii te molkkanen! Man vill fortfarande i sista stund få ^ fram
en önskan att få till stånd en gradering som här gjort ett så hejdundrande
fiasko, som av åtskilliga t. o. m. i första kammaren, rär
det kom fram, ansågs misslyckad. Dessa Cl -»önska och Hildebrandska
motioner efter dem ropar man ännu en gång i lista stund, när
det är för sent. Ånej, herr Lithander, här blir nog ingen gradering''
av medborgarrätten. Men däremot torde en naturlig gradering av
medhorgarinflytandet alltjämt gudskelov komma att göra sig gällande.
Ty jag är alldeles övertygad om att herr Lbiländer vid närmare
eftertanke skall finna, att lika litet som han rent formellt sitter
inne med någon företrädesrätt framför t. ex. herr Lindman vid
något val, så står han dock, när det gäller medborgarinflytande i po
-
Nr 17. 76
Tisdagen den 17 december, f. m.
Om den kom
munala rösträtten
m. m.
(Forts.)
- Buska ting, åtskilliga hästlängder efter. Exemplet till begrundande!
Jag övergår därefter till -det anförande, som hölls i kammaren
av herr Vennerström. Som. allmän karakteristik av det anförandet
skulle jag vilja fastslå, att herr Vennerström, i den mån h°n
rörde vid det centrala i det föreliggande förslaget, gjorde det med
uttryckligt betygande av .sin glädje, ja, som han också formulerade
det, sin överraskning över att riksdagen nu står färdig att besluta
vad som här kommer att beslutis. Ty det centrala, herr Vennerström,
är dock nu hemförande över hela linjen av den allmänna rösträtten.
Och att man på herr Vennerströms eget håll varit fullständigt
medveten om att man där har en .synnerligen vJtal punkt, därom
ha vi avgörande vittnesbörd i den motion, som herr Vennerström och
hans parti framburo vid årets lagtima riksdag. Jag ber att därur
få anföra bl. a. föl ande. Det säges: »Men regeringens förslag nekar
just rösträtten åt de fattiga, åt de folklager som alltjämt utgöra
det stora flertalet i vårt land.» Märk, att det är motiveringen till
att man vill ha. den allmänna rösträtten. Där har man alltså ett
Öppet erkännande från vederbörande om den ofantliga betydelse, som
genomförandet av den allmänna rösträtten måste ha. Det heter vidare:
»Må man minnas, att under detta streck stå flertalet av våra
lantarbetare» ■— det är här fråga om skattestrecket. Där ha v. en
annan punkt, där herr Vennerström alltså erkänner, tätt det varit en
ofantlig framryckning. Och jag tror icke man gör sig skyldig till
något som helst illojalt underkännande av regeringens förslag, om
man Öppet säger, att den ingångna uppgörelsen i författningsutskottet
har dock för demokratien avgörande på en punkt ett sådant svfetört
försprång framför regeringspropositi onen, att man mås4e säga
sig att de kruseduller, som högern hängt upp därpå, väga dock fjäderlätt
i jämförelse med detta, att nu har äntligen genombrottsshget
vunnits och därmed också skapats möjlighet att genomföra allt det
övriga.
Herr Vennerström menade nu. att det visserlgen ingått,s en fred,
men, sade lian, det har ingåtts en fred, som icke var en rättsfred.
utan en fred mellan, som han uttryckte sig, tre varandra balanserande
maktpartier. Och vad han krävde var, att i fredsslutet skulle
också demokratiens grundproblem ha lösts. Ja, herr Vennerström,
jag är kättare nog att tillstå, att jag lanser, att i den lösning, som
bär åstadkommes, har också grundproblemet i demokratien lösts, nämligen
att få igenom icke bara den lika rösträtten över heb< linjen
utan också den allmänna rösträtten över hela linjen. Där ha vi
praktiskt taget löst demokmkens grundproblem för vårt lands vidkommande.
Där ha vi grundvalen, på vilken allt det andra kan byggas
upp, huru, det må bli framtidens och kanske den närmåste framtidens
sak att avgöra!
Men herr Vennerström menade likvisst, a+t utskottsf enslig get
brast dock i demokrati, och jag var mycket nyfiken att höra, v lka
bevisen .skulle vara härför. Jag fä ter mig då icke vid, att, han något
nämnde om konkursstrecket och den lilla rest av frttigvårdsstreck.
som här kunde komma i fråga, ty herr Vennerström var själv med ve
-
Tisdagen den 17 december, f. m.
77
ten om >att där kunde han icke hämta något som helst avgörande ar- <
o-ument mot utskottsförslaget. Men i stället tog han upp andra synpunkter.
Han började da med kvinnoröstratten, där han drev den
argumenteringen, att i själva verket är k vinn ns politiska rösträtt
äventyrad här i utskottsförslaget. Och enligt herr Vennerström
skulle löftet i den frägan lortiarande stå o.nlöst. Men då är att
märka, att högern redan i allmänna valmansförbundets manifest uttryckligen
utfäst sig att släppa sitt motstånd mot kvinnans polit’ska.
rösträtt. Högern har vidare icke heller, såvitt jag har mig bekant, i
fortsättning rest något mot. länd mot självia rösträtten. Men vad som
föreligger är det, att högern icke velat giva klart besked, huruvida
här skulle vara visaa övergångsbestämmelser eller .eke. Men låt vara,
att saken så ligger. Tror verkligen herr Vennerström på allvar, att
det ur don omständigheten kan vindiceras fram en möjlighet för högerpartiet
här i landet att exempelvis lägga kvinnans politiska rösträtt
på några som helst andra grundvalar än de som äro fäste! gna
för mannens politiska rösträtt? Tror han det, då förstår jag honom
icke. Likställigheten mellan man och kv.nna är redan accepterad i
fråga om den kommunala rösträtten. Tror verkligen herr Vennersiröm.
på ”möjligheten att då upphäva denna likställighet i fråga om den
politiska rösträtten? Framför allt förstår jag honom icke däriör,
att han är lika medveten som jag om att på grund av segern i huvudf.
ägorna det icke är högern, som längre bestämmer har i riksdagen,
vad för ytterligare bestämmelser som skola göras eller icke,
utan då är det demokratien, som på den punkten bestämmer. _ Och
-jag skulle vilja se den, loih skulle fulla pa den huvudlösa .den åt
lägga bestämmelserna om kvinnans politiska rösträtt på några andra
grunder än dem. som äro gällande för mannen. Jag kan också erinra
om att statsministern i dag i första kammaren gjort ett uttal nde i
den här frågan gående ut därpå, som det heter, att den politiska rosträtten
för kvinnor bör göras fullt lika med männens och förknappa?
med valbarhet, vilket ej utsagts av utskottet. Jag ber också att pa
den punkten få erinra herr Vennerström därom, att det är alldeles
uteslutet, såvitt jag kan förstå, att högern själv skulle ha någon som
helst förhoppning att där kunna få fram en linje, som .eke täcktes
av den linje vänsterpartierna tänkt sig för frågans fortsatta lösning.
Detta var alltså argumentet nummer 1, som enligt herr Venners''rom
skulle vara en instans mot personlighetsprincipens tillvaratagande
i utskottsförslaget.
Vi övergå till att granska hans argument nummer 2.
Det var en sammanfattning från hans sida av de olägenheter, som
vidlåda 27-årsstrecket. På den punkten torde han ha klart för sig
redan av det anförande, som hölls av partiets ordförande, och sedan
mera i detalj på den punkten av herr Möller, att man från varf partis
s’da är fullständigt på det klara med, att denna 27-årsgräns är orimlig
och ohållbar men på samma gång etlt av dessa utanverk, som man
låtit följa med för att kunna föra det väsentliga i hamn och pa grundval
av detta väsentliga under den närmaste framtiden sopa undan
vad soim står hindrande i vägen. När herr Vennerström där med allt
-
Nr 17. 78
Tisdajjen den 17 december, f m.
°mu^a rZ för stor tvä.rsäkerhét hävdade synpunkten, att det var så stora massor
men m. m. som genom att man tog 27-årsgränsen, alltså inom ålderaklas
(Forts.
) serna 21- 27 år, sa kanske det också bör framhållas, att man rent
statistiskt bär göda grunder för att antaga, att, vad arbetarklassen beträffar,
den grupp, som ligger mellan 21 och 27 år, endast 1.11 20 %
torde ha betalt sina skatter och alltså endast till Va vara fullständigt
klar för utövande av denna rösträtt. Jag har icke nämnt detta _
det förstå herrarna — som något som helst försvar för den gräns,
som här är uppdragen, utan som en erinran till herr Vennerström, att
man kanske ändå får taga med eu smula reservation hans starka
framhävande av den stofa omfattningen av de arbetargrupper, som
skulle fällas mellan 21 och 27 år. När herr Venners+röm vidare i det
sammanhanget lät blicken sväva ut över landets gräns och 111 revolutionens
mellersta Europa, så kanske det också bör erinras, när han
därifrån ville hämta ett avgörande argument — jag betonar, att jaggör
det uteslutande som en erinran, ty för egen del står jag i princip
på samma ståndpunkt som herr Yennerström, nämligen att det finns
ingen rim och reson att här skilja mellan den politiska myndighetsåldern
och den medborgerliga myndighetsåldern — att just i detta
revolutionens Tyskland vi dock kunna lägga märke till den egendomligheten,
att där har den republikanska regeringen uttalat sig för en
representationeålder av 24 år för det republ kanska skyddsgardets
vidkommande, ehuru man i Tyskland liksom hos osis har den medborgerliga
myndighetsåldern vid 21-årsgränsen. Detta sagt bara som en
erinran därom, att herr Vennerström icke har tillräckligt o fäviga
grunder allt komma med, när han- låter sin argumentering hämta vapen
från det hållet.
Herr Yennerström talade till sist om att här var en ''surmulen
''stämning, och han erinrade om 1865 och förklarade, att 1865 välde!
något helt "linat. Då var del ingen surmulen stämning. Det är
alldeles riktigt, herr Vennerström. Men han känner nog till en liten
eak av August Strindberg, som heter »Det nya riket». Det fanns
kopparslagare, som ,så småningom iinsllällde sig! En surmulen stämning
rådde visserligen icke 1865, men den kom sedan, när man märkte,
huru hela denna representationsreform av 1865 dock var till hela
sin läggning så beskaffad, att den för långliga tider framåt skulle
fastlaisa den besittande klassen vid dess politiska privilegium. Jagtror
man kan säga, att, låt vara allt det är en surmulen stämning
nu vid genomförandet av rösträttsreformen 1918, det dook så tillvida
skall bli eif förhållande motsatt vad som var 1865, att den författare,
som kan få anledning att skriva än en gång om »det nya riket», icke
iskall behöva rikta s;n satir åt det håll, som Ångst Strindberg måste
göra.
Deit var eu s:ak, som är en slags hedersfråga och som kanske
egentligen icke^ skulle angå mig, eftersom det riktades direkt mot herr
Hallén, men då jag råkade vara närvarande vid det utskottssammanträde,
på vilket herr Yennerström isyftade, kan jag icke annat än lägga
till rätta en punkt i hans anförande. Han gjorde nämligen gäldande,
att när han anmälde, att han inom utskottet skulle komma med en re
-
Tisdagen den 17 december, f. m.
79 Nr 17.
oervation och därtill hade knutit sina betänkligheter mot utskottets
förslag, han hade från uskottets ordförande fått en eloge, som han räUen m m\
uttryckte sig själv, för den saklighet och den humanitet, som hade (Forts-)
utmärkt hans uttalande. Ja, vad utskottets ärade ordförande yttrade
var, om jag minns orden rätt, häri helt enkelt detta, att han bad
att få konstatera, att det var dock en stor hofsamhet i den kritik, som
herr Yennerström hade ägnat utskottsbetänkandet. Och härtill kommer
—- och det är det viktigaste — att herr Vennerströim själv gick
där ingalunda fram med denna kritik, som han har i sin reservation,
utan vad herr Vennerström där yttrade var, allt han självfallet icke
skulle vara tillfreds med särskilt 27-år,sstrecket och (detta rudiiment,
denna kvarleva av det kommunala skattestrecket, samt aJtt han givetvis
körnare att på den punkten reservera sig. Längre än dit sträckte
sig icke hans kritik. Och vad tonen beträffar, var den raka motsatsen
''till tonen i vad som isäges i den vid betänkandet fogade reservationen.
Jag har bara velat lämna dessa faktiska upplysningar, för att
herrarna må bilda sig en föreställning om huruvida icke det angreppet
från herr Vennerströmis sida vilade på lösan sand.
Jag är fullständigt ense med herr Vennerströim därom, att det är
överraskande och glädjande, att man här kunnat genomföra ,så mycket,
som nu bl ir genomfört. Och jag är också övertygad därom, att herr
Yennerströms egna partivänner, när de få taga sig en funderare på
det här förslaget, skola komma att följa de åhörare, som skulle vara
med om att nedgöra detta förslag i sällskap med herr Hanis&on i Mora,
men där vände tillbaka, jag vill icke säga som i visan, »som åsnor
och borickor», utan jag vill säga med förståndet upplyst om att
vi här i själva verket tagit ett sådant jättesteg framåt, att det
skulle vara en dårskapens politik att avvisa vad som b judes. Jag är
också övertygad om — såsom redan framhävts av föregående talare
—■ att den epok, som nu kommer, kommer icke a t gå i författningsfrågans
tecken, utan i de stora ekenomiska och socialpolitiska frågornas
tecken. Men att just ha kunnat hemföra den avgörande segern,
när det gällde att spränga bommarna och öppna portarna till denna
framtidens politik, a+t kunna göra detta med enighet och utan att behöva
kasta ut en svältande arbetarklass i eu förtvivlad strid, det är en
hedersak för den svenska demokratien, över vilken den har all anledning
att vara stolt. Och det är därför, herr talman, som jag av fullaste
övertygelse her att få yrka bifall till utskottets förslag — i den
föredragna punkten.
Herr Sommelius: Herr talman, mina berrar! Jag bar haft
den störa glädjen att hela dagen i dag beundra den utomordentliga
vältalighet, som här har producerats. Det kan kanske göra andra
kammaren gott att höra ett litet och kort anförande alldeles fritt
från alla stora fraser och blott innehållande några enkla ord om min
uppfattning i denna fråga. Jag är angelägen om att det blir till
protokollet antecknat, och det är hela syftet med detta anförande.
Det är visst icke min mening att tävla med vare sig den enes eller
Sr 17. 80
Tisilagen den 17 december, f. ni.
Om dem hörnmundla
rösträtten
m. m.
(Torta,)
•den andres vältalighet i denna krets. Jag beundrar i sanning icke
blott den siste ärade talarens vältalighet utan även herr Vennerströms
och alla andras, som här visat prov på eu .talang, som jagdock
i sista ögonbl.cket nödgats betvivla i visst avseende, sedan jag
hört herr Engberg, som helt enkelt vågade förklara, att nästan allt
vad herr Vennerström sagt var oriktigt. Jag har alltid av herr
Yennerströms mun erfarit att hans läror var den enda sakligheten,
den enda uppfattning, till vilken man hade att lita. Emellertid vill
jag också uttala detta, att jag anser, att det är en stor heder för
mina ärade vänner inom mitt eget parti att ha blivit under debatten
så högeligen uppmärksammade av dessa herrar vältalare. Jag glömmer
icke amiral Lindman, vars namn här blivit nämnt hundratals
gånger, och icke heller herr Norman, som ej heller precis tycks vara
någon persona gråta och som blivit rätt illa skamfilad och betraktad
som den ståndaktige tennsolda en, vilket tyvärr också jag är. Jag
vill icke alls beklaga herr Litliander, som fått ett litet öknamn på
kuppen. Däremot skall jag be att få tacka herr Engberg för hans
älskvärdhet att ha givit högern några välbehövliga och helt säkert
välmenande råd och framför allt därför att han här givit klart besked
om huru högern i sin gärning i framtiden skall förhålla sig,
att den icke längre skall driva den passiva politik, som den hittills
fört, utan att den skall övergiva halshuggningspolitiken. Vari den
politiken består, vet jag icke, men det förstå nog de övriga herrarna
av mitt parti.
Jag har emellertid vid detta tillfälle velat säga ifrån, att också
jag är en ståndaktig tennsoldat. Jag vill ha till protokollet antecknat,
att jag hyser den allra största oro och de allra största bekymmer
för den närmaste framtiden över den radikala uppgörelse i
denna författningsfråga, som vi stå i begrepp åt* antaga. Jag beklagar,
att jag icke kan följa med i den vänsterpoli ik, som man vill
hugna oss med. Men jag hoppas, att dessa mina farhågor för framtiden
måtte komma på skam. Det är det enda jag vill säga. Jag
angriper icke vare sig utskottet eller någon av de talare, som här
framfört sina åsikter. Jag vill blott utta''a. att jag hoppas, att vi
här i lande icke måtte få någon skada därajv att vi draga in en ny
flock människor, män och kvinnor som skola utöva rösträtt efter nyss
fyllda 23 år, ehuruväl vi känna, vilken ringa erfarenhet och kunskap
i kommunala occh politiska ting, som dessa människor i verkligheten^
ha, och huru föga allvar också ungdomen äger, när det
gällei så vik''iga ting som kommunala och politiska angelägenheter.
Min oro och mina bekymmer ha icke under dagens lopp
minskats. Tvärtom. Men jag vill också tillägga, att den är en dåre,
som misströstar och förtvivlar, och jag hör icke till det släkte, som
later i det avseendet känslorna behärska sig, utan jag reagerar mot
desamma. Och jag är övertygad om att vårt folk skall uppfostras
i ansvarskänsla och föra fosterlandet framåt till gagn, ära och
välfärd.
Den tanken, att vi alla äro svenskar, övergiver aldrig mig och
Tisdagen den 17 december, f. m.
Öl
Sr 17.
rätten m. m.
Fort*.)
helt -säkert ingen annan av denna kammare. Alla aro vi beroende av ^ to»
varandra, alla strida vi på olika vägar åt samma mal- växt lådern-eslands
lycka. Kan detta mål vinnas i gemensamt arbete, sa ai
denna dag en lyckodag för vårt land. . ,, >. ,
Och då jag nu liksom hela högern maste boja mig toi ett starkare
inflytande på riksdagens angelägenheter, så hoppas lag dock,
att idet göda, som högern fortfarande kan gorå sig till malsman tor,
må finna förståelse för partier av annan politisk uppfattning.
Som tiden nu var långt framskriden och flera talare anmalt sig
för yttrandes avgivande, beslöt kammaren, på hemställan av herr talmannen,
att uppskjuta den vidare handläggningen av ifrågavarande
utlåtande till kl. 7 e. m., då detta sammanträde enligt uttardat, anslag
komme att fortsättas.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4,31 e. m.
In fidem
Per C ronvall.
Andra lrammarens protokoll vid urtima riksdagen 1918. Nr 17.