1917. Andra kammaren. Nr 71

ProtokollRiksdagens protokoll 1917:71

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1917. Andra kammaren. Nr 71.

Lördagen den 2 juni, e. in.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet; och leddes
förhandlingarna därvid till en början av herr vice talmannen. ''

§ 1.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 94, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning om ändrad
lydelse av 18, 33 och 59 §§ i stadgan om skjutsväsendet den 22
juni 1911; och biföll kammaren därvid utskottets hemställan.

§ 2.

Till avgörande förelåg nu jordbruksutskottets utlåtande, nr 95, Ang. skatte 1

anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående godkännande av köpeskillingen

förlikningsvis bestämd skatteköpeskilling för hemman å Tuna bergs- /% hem’,mn
lags allmänning m. m. ävensom två i ämnet väckta motioner. “lagTallmän I

en till riksdagen den 4 maj 1917 avlåten, till jordbruksut- ning m'' m''
skottet hänvisad proposition, nr 356, hade Kungl. Maj:t under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet för finansärenden
för samma dag föreslagit riksdagen att, under förutsättning att den
av Näfvekvarns bruks aktiebolag mot Kungl. Maj:t och kronan anhängiggjorda,
på Kungl. Maj:ts prövning för närvarande beroende
rättegången om utfående av skattebrev från bolagets sida nedlades,
medgiva:

ej mindre att de å Tuna bergslags allmänning i Södermanlands
län genom skattläggning enligt kungörelsen angående användande
av de till bergverken och bruken upplåtna rekognitionsskogar den
4 februari o1811 uppkomna hemmanen 7/]6 mtl Hjälkhyttan nr 2,

2 7/64 mtl Långbro nr 1, 1 V32 mtl Kungstorp nr 1 och 15/n> mtl Kungshamn
nr 1 finge till nämnda bolag under skattemannarätt försäljas
mot en köpeskilling av 584,891 kronor 18 öre att av bolaget kontant
gäldas den 2 januari 1918, då ifrågavarande fastigheter finge av
bolaget tillträdas, samt i övrigt på de av föredragande departementschefen
tillstyrkta villkor,

Ändra kammarens protokoll 1917. Nr 71.

1

Nr 71. 2

Lördagen den 2 juni, e. m.

Ang. skatteköpes
killingen
för hemman
ä Tuna bergslags
allmänning
m. m.
(Forts.)

än även att den inflytande köpeskillingen finge användas till
inköp för kronans räkning av skogbärande eller till skogsodling
tjänlig mark.

I detta sammanhang hade utskottet till behandling förehaft tre
i anledning av ifrågavarande proposition uti andra kammaren väckta
motioner, nämligen

dels nr 485 av herr Hage, i vilken motion hemställts, att riksdagen
måtte besluta att avslå Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition
under uttalande, att den borde undergå omarbetning i den riktning,
att lägenheterna finge, vid försäljning till bolaget av egendomen
i övrigt, frånskiljas och antingen försäljas till innehavarna
eller under ständig besittning för dem och deras arvingar upplåtas,
men under bägge alternativen på sådant sätt, att tillgång till nödig
hushållsskog tillförsäkrades lägenhetsinnehavarna;

dels nr 486 av herr Karlsson i Fjät, varuti yrkats,

1) att vid försäljningen av ifrågavarande hemman måtte för
kronans räkning undantagas de i desamma ingående 34 torplägenheterna
för att, antingen med äganderätt eller med stadgad åborätt,
upplåtas till sina brukare,

2) att, för den händelse det i alternativ 1 gjorda yrkandet ej
skulle av riksdagen bifallas, riksdagen måtte besluta, att torpen
Långbro, Nystugan och Lilla Torskhult måtte undantagas från försäljningen
för att med äganderätt eller stadgad åborätt upplåtas till
nuvarande torpinnehavare;

dels ock nr 491 av herr Lindhagen, vari hemställts, att riksdagen
ville

1) avslå Kungl. Maj:ts ovanberörda proposition om Tuna
bergslags allmännings skatteförsäljning och i samband därmed förklara,
att 1879 års olaga administrativa förläning av skatteköpsrätt
till densamma icke kunde av riksdagen godkännas; samt

2) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att allmänningen måtte
av statsverket omedelbart- övertagas till förvaltning i överensstämmelse
med bestämmelserna i 1898 års förordning om de till bergshanteringens
understöd anslagna skogar, ävensom tillse, att de å
allmänningen befintliga torp och jordbrukslägenheter bleve upplåtna
under arrende på ett för vederbörande brukare rättvist och betryggande
sätt.

Utskottet hemställde,

1) att riksdagen, i anledning av Kungl. Maj:ts förevarande
proposition samt herr Hages ävensom herr Karlssons i Fjäl och herr
Lindhagens ifrågavarande motioner måtte, under förutsättning att
den av Näfvekvarns bruks aktiebolag mot Kungl. Maj:t och kronan
anhängiggjorda, på Kungl. Maj:ts prövning för närvarande beroende
rättegången om utfående av skattebrev från bolagets sida nedlades,
medgiva, dels att de å Tuna bergslags allmänning i Södermanlands
län genom skattläggning enligt kungörelsen angående an -

3 Nr 71.

Lördagen den 2 juni, e. m.

vändande av de till bergverken och bruken upplåtna rekognitions- An''J- »katteskogar
den 4 februari 1811 uppkomna hemmanen 7/i« mtl Hjälk.topakiihngm
hyttan nr 2, 2 Va* mtl Långbro nr 1, 1 ''In mtl Kungstorp nr 1 och iruncTblrg»-15/i6 mtl Kungshamn nr 1 med undantag av de till hemmanet Lång- laga allmänbro
nr 1 hörande torpen Långbro och Nystugan samt de till hem- ninff m- mmanet
Kungshamn nr 1 hörande torpet Lilla Torskhult med deras (Forte.)
i skattelängden angivna områden finge till nämnda bolag under
skattemannarätt försäljas mot en köpeskilling av 584,891 kronor 18
öre att av bolaget kontant gäldas den 2 januari 1918, då ifrågavarande
fastigheter finge av bolaget tillträdas, samt i övrigt på de av
föredragande departementschefen tillstyrkta villkor,

dels att den inflytande köpeskillingen finge användas till inköp
för kronans räkning av skogbärande eller till skogsodling tjänlig
mark,

dels ock att förenämnda tre torp finge till de nuvarande innehavarna
^föryttras enligt de grunder, som gällde om egnahemsupplåtelser
å kronodomäner;

2) att förevarande motioner, i vad de icke blivit besvarade genom
utskottets under punkt 1 gjorda hemställan, icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Vid utlåtandet voro emellertid fogade reservationer:

av Iherr Hamilton, Nils Persson, Linders, Nilsson i Tånga,

Ingeström, Olaus Pettersson och Igel, vilka ansett, att utskottet på
grund av annan i reservationen intagen motivering bort hemställa,

1) att Kungl. Maj:ts förevarande proposition ej måtte av riksdagen
bifallas;

2) att herr Hages ävensom herr Karlssons i Fjöl ifrågavarande
motioner måtte anses besvarade genom utskottets under punkten 1
gjorda hemställan; och

3) att herr Lindhagens motion, i vad den icke blivit besvarad
genom vad ^ utskottet i punkten 1 hemställt, icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda; samt

av herr Hage, som med vissa av honom föreslagna ändringar
beträffande motiveringen instämt i det slut, vartill förutnämnda reservanter
kommit.

Utskottets hemställan upplästes, varefter

Herr Hamilton yttrade: Herr talman! I mediet av sjuttonhundrataiet,
1757, tillerkändes Tunabergs Kopparverk nyttjanderätten
till ett område benämnt Tunabergs Allmänning och omfattande
en areal — om jag minns rätt — av 2,000 tunnland, och sedermera,
1879, fick Kopparverket rättighet, att få till sig lösa skatterätten
på. detta område. Nu pågår emellertid process rörande skatteköpeskillingens
storlek. Emellertid har regeringen träffat en överenskommelse
med Näfvekvarns bruks aktiebolag, som numera övertagit
Tunabergs Kopparverks rättigheter att bolaget skulle få tilllösa
sig allm än ningen ifråga mot en förlikningsvis fastställd köpe -

Nr 71. 4

Lördagen den 2 juni, e. m.

Ang. skatteköp
eskilling en
för hemman
å T un a bergslags
allmänning
m. m.
(Forts.)

skilling av 584,000 kr. På området finns emellertid 34 torpare,
och jag förmenar, att torparnas rätt icke blivit tillgodosedd vid
denna överenskommelses träffande. Jag anser det nn icke vara
lämpligt, att kronan, då den säljer eller avstår sin rätt till allmänningen,
överlåter åt bolagets godtycke detta stora antal torpare.
Större delen av dem ha tillkännagivit, att de önska få köpa
sina torp. En del av dem har suttit där — de och deras förfäder
— under en lång tid på torpen, fört upp byggnader med timmer
ifrån kronans skogar och odlat en del av jorden. Yi mottogo i
jordbruksutskottet en deputation från torparne, där de framförde
sina önskemål.

Jag förmenar, att om en förlikning skall träffas mellan staten
och bolaget, så bör man se till, att, likaväl som bolaget får förvärva
skatte mannarätten, torparna få köpa äganderätten till sina
torp, även om staten skulle drabbas av någon förlust genom en
mindre köpeskilling för allmänningen. Jag antager, att den icke
behöver nedsättas därför att den värdering som skedde 1913, synes
vara synnerligen låg. Den bestämdes efter pris för skogen, som
motsvaras av knappt hälften av de nu gällande. Jag har, som
sagt, icke kunnat ansluta mig till utskottets förslag, som tillstyrker
bifall till Kungl. Maj:ts förslag, och jag har i en särskild reservation
hemställt om avslag åt Kungl. Maj:ts förslag, under förhoppning
att till ett kommande år antingen en ny förlikning skall
kunna träffas, så att torparnas rätt skall tillmötesgås, eller ock
att en annan utväg anlitas, nämligen att staten istället för att
sälja sin rätt till allmänningen till bolaget förvärvar sig allmänningen
som sin egendom. Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Vidare anförd»:

Herr Lindhagen: Den förevarande propositionen är ju grundad
bland annat därpå, att bolaget skulle, genom administrativt
förfogande, ha fått, 1879, en skattelösensrätt till denna allmänning.
Emellertid så förhåller det sig på så sätt, att på 70- och 80-talen
tog sig Kungl. Maj:t före att å administrativ väg göra åtskilliga
jordupplåtelser i uppenbar strid emot 77 § regeringsformen, som
stadgar att riksdagen ensamt kan göra sådana saker.

Ku har också kammarkollegii advokatfiskal i sitt yttrande i
detta ärende närmare utrett, huruledes enligt hans uppfattning detta
förfogande av 1879 av denna anledning saknar kraft och verkan, och
det är också min uppfattning, så att riksdagen har ingenting annat
att säga, än att riksdagen avslår propositionen eller som jag uttryckt
mig, »att riksdagen ville avslå propositionen nr 356 om Tuna
Bergslags allmännings skatteförsäljning och i samband därmed förklara,
att 1879 års olaga administrativa förläning av skatteköpsrätt
till densamma icke kan av riksdagen godkännas». Då förfaller ju
saken i sin helhet därmed.

Det andra yrkandet i motionen är att riksdagen måtte »i skri -

Lördagen den 2 juni, e. m.

5 Nr 71.

velse till Kungl. Maj:t anhålla, att allmänningen måtte av statsverket
omedelbart övertagas till förvaltning i överensstämmelse
med bestämmelserna i 1898 års förordning om de till bergshanteringens
understöd anslagna skogar, ävensom tillse, att de å allmänningen
befintliga torp och jordbrukslägenheter varda upplåtna
under arrende på ett för vederbörande brukare rättvist och betryggande
sätt». Det sista yrkandet ansluter sig till sitt innehåll
till herr Hamiltons framställning.

Yad som är särskilt osympatiskt i denna proposition är dessutom
det, att den säger, att bär kan Kopparverkets ägare betala
en mycket stor köpeskilling på grund av de rådande höga träkonjunkturerna;
staten skulle således utfå denna höga köpeskilling
och därigenom själv göra en avsevärd vinst på grund av dessa
höga träkonjunkturer. D. v. s. Kungl. Maj:t uppmanar riksdagen
att gå i kompani med bolaget för att göra en komplett skogsskövling.
Det är just en fin affär. Det förefaller som om riksdagen
icke skulle vara villig till detta, då riksdagen skrev 1916 till
Kungl. Maj:t och anhöll, att genom lagstiftning måtte förebyggas
just sådana affärer. Men den saken skall jag icke gå in på närmare
nu utan hålla mig till frågan om Kungl. Maj:ts rätt att på
administrativ väg tillförsäkra bolaget den befogenhet på vilken
bolaget nu grundar sin rätt.

Om detta säger utskottet, att »beträffande det i punkt 1 av
herr Lindhagens motion framställda förslaget rörande skatteköpsrätten
till Tuna Bergslags allmänning så har utskottet med hänsyn
till den knappa tid, som stått utskottet till buds vid behandlingen
av nu ifrågavarande motion icke ansett sig kunna ingå på prövning
av detta spörsmål».

Nå, det kan man begripa, men sedan fortsätter utskottet att:
På grund av vad som sålunda anförts får utskottet hemställa,
om allmänningens skatteförsäljning. Det är som, Gudsfred, yxskaft;
det hänger icke alls ihop. Man börjar med att säga, att man icke
hunnit pröva saken men sedan, var så god och använd befogenheten.
Nu ha reservanterna icke gått in på denna sak, utan de ha förespeglats
en ny uppgörelse varigenom torparna skulle få friköpa
sina torp. Sedan ha reservanterna lagt till samma uttalande som
utskottet utan att för sin del draga någon konsekvens därav. De
ha på en annan grund yrkat avslag.

Jag skall därför be att få hemställa, att kammaren måtte bifalla
reservationen, men med det tillägg på sid. 25, omedelbart
efter sista stycket, där reservanterna yttra sig om min motion på
samma sätt som utskottet: »och bör därför även detta spörsmål
göras till föremål för allvarligt övervägande vid ärendets eventuellt
förnyade prövning.» Detta är icke för mycket begärt. I anslutning
därtill skulle i punkt 3 av klämmen efter orden »att herr
Lindhagens motion etc. här ovan hemställt», inskjutas orden »för
närvarande». Således, »att herr Lindhagens motion etc. icke för
närvarande måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda». Jag

Ang. skutteköpeskillingen

för hemman
å Tuna bergslags
allmänning
m. m.

(Forts.)

Nr 71. 6

Lördagen den 2 juni, e. in.

Ang. shatte- har förnummit att utskottsreservanterna icke skulle ha något emot

köpeskillingen (^0^ta °

för hemman
å Tana bergs lags

allmän- Herr Hamilton: Herr talman! Det tillägg, som herr Lind ning

m. m. hagen gjorde, har jag icke något att erinra emot. Jag anser, att
(Forts.) då utskottet icke varit i tillfälle att kunna pröva herr Lindhagens
motion — den kom in en av de sista dagarna — så bör den i
motionen avhandlade frågan prövas hos Kungl. Maj:t; det finner
jag fullkomligt rimligt. Därför, herr talman, skall jag nöja mig
med det tillägg i reservationen, som herr Lindhagen föreslagit.

Herr Nilsson i Linnås: Herr talman! Jag har visserligen
icke deltagit i detta ärendes behandling inom riksdagen men kan
likväl ej underlåta att yttra något i anledning av herr Hamiltons
yttrande. Såsom det första och förnämsta skälet för sitt avslagsyrkande
på Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition angav han
den omständigheten, att torparnas rätt icke bleve behörigen tillgodosedd.
Jag vill då erinra kammaren om, att enligt utskottets
förslag skulle ju tre av de äldsta torparna få friköpa sina torp.
Deras förfäder hava innehaft torpen i långa tider, och man har
därför ansett, att det vore lämpligt och möjligen genomförbart,
att dessa skulle få friköpa sina torp. Beträffande de övriga är
nog ställningen ganska väsentligt svårare att i det avseendet tillmötesgå
de krav, som dessa naturligtvis med all rätt kunna framställa.
För min del skulle jag synnerligen gärna vilja tillgodose
även dessa 31 torpare, men jag tror icke, att läget är sådant,
att man verkligen kan göra det. När man ser på en karta,
hur denna Tunabergs allmänning är belägen, så ser man, att den
icke består av ett stort sammanhängande ägokomplex. Det är en
mångfald av olika områden, som äro spridda långt ifrån varandra,
och på dessa olika områden finnas de 31 torparna. Hela arealen
av allmänningen är, som vi se i propositionen, 1,095 hektar, således
nära 2,200 tunnland. Detta är visserligen en ganska avsevärd
areal; men då man besinnar, att där finnas 31 torp — utom
dessa 3, som skulle försäljas — kan man förstå att, ifall man
skulle försälja alla, hela denna allmänning skulle söndersplittras
och bliva i allra högsta grad oregelbunden. Jag är övertygad
om, att både herr Lindhagen och ledamöterna av jordbruksutskottet,
ifall staten ägde denna egendom och förslag framkomme,
att torparen skulle friköpas, just på den grunden skulle enigt avslå
en sådan framställan. Man kan icke gärna bevilja, att alla dessa
torp skulle få köpas och bliva självständiga jordbruk, så för min
del anser jag att det skälet i reservanternas förslag icke är övertygande.
Man kunde tänka sig den möjligheten, att torparna
skulle tillförsäkras någon slags tryggad besittningsrätt, men jag
undrar, om icke den möjligheten kan stå kvar, även om utskottets
förslag här bifalles.

Vidare anförde herr Hamilton, att köpeskillingen är för låg.
För min del har jag synnerligen svårt att bedöma, huruvida

7 Nr 71.

Lördagen den 2 juni, e. m.

den är för låg eller’ej, men det är ändå ett ganska avsevärt be- Ang. »kaution
som bjudes. Det går på nära (500,000 kronor, och då vi
mare tänka oss in i, hur frågan verkligen ligger, kan man bliva a Tuna bergsoviss
om möjligheten för staten, att, i händelse icke Kungl. Mapts laga allmiinförslag
bifailes, få någonting nämnvärt för denna egendom. Den ning m. >».
skulle ju enligt de vanliga skatteköpebestämmelserna lösas för 544 (Forts.)
kr. och 44 öre. Den rättegång, som pågår mellan bolaget och staten,
rör sig icke om denna högre köpeskilling, som nu förlikningsvis
fastställts, utan den rör sig om en skatteköpsrätt, som i händelse
bolaget vinner, skulle hava till följd att bolaget skulle få
köpa egendomen för dessa 544 kronor. Bolaget har stämt Kungl.

Maj:t till häradsrätten, och häradsrätten har bifallit bolagets
talan och förpliktat kronan att betala även rättegångskostnaderna
i målet. Således häradsrättens utslag gick i den riktningen, att
bolaget skulle få egendomen för detta låga belopp. Mot häradsrättens
beslut anförde bägge parterna besvär hos hovrätten, och hovrätten
har på det sättet undanröjt häradsrättens utslag, att hovrätten
ansåg häradsrätten icke vara rätt forum. Häröver kar
klagan förts hos regeringsrätten, och där ligger saken för närvarande.
Således det rör sig icke numera om själva saken, utan
denna rättegång, som för närvarande ligger i regeringsrätten, gäller
huruvida häradsrätten var rätt forum eller ej.

Under alla förhållanden, hur regeringsrättens dom än utfaller,
så kan man, i händelse riksdagen icke går med på detta förslag
motse en synnerligen långvarig och invecklad rättegång, och man
vet icke, hur denna rättegång någon gång i framtiden kan utfalla.

Under den tid, som rättegången pågår, sitta naturligtvis torparna
synnerligen osäkert på sina torp. De veta icke, om bolaget eller
staten skall komma att äga jorden, och denna blir säkerligen vanskött.
Ja, jag tror man också kan säga, att skogen under nuvarande
osäkerhetstillstånd blir synnerligen mycket vanskött. Jag
vill ännu en gång påpeka, att man vet, att, i händelse denna förlikning
träffas, staten får nära 600,000 kronor för egendomen och
då man icke gärna kan tänka sig den möjligheten, att torparna
skulle kunna få friköpa sina torp, därför att det hela då skulle
söndersplittras och förstöras, så tycker jag, att det är med stint
praktiskt förstånd överensstämmande, att andra kammaren i likhet
med första kammaren bifaller utskottets hemställan.

Jag skall därför, herr talman, be att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Jönsson i Mårdslycke instämde häruti.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Carleson:

Herr talman, mina herrar! Såsom av herr Lindhagens motion och
även av hans anförande framgår, sönderfaller denna fråga om försäljning
av Tuna bergslags allmänning i två faser. Den ena avdelningen
rör frågan om skatteköpsrätten, och den andra delen rör
frågan om skatteköpeskillingens belopp. Som bekant så, i och med
detsamma som skatteköpsrätten är avgjord, har den, vilken förvärvat
denna rätt, också möjlighet att förskaffa sig äganderätten

Kr 71. 8

Lördagen den 2 juni, e. in.

ÄSS. tiU Tj01tun m°\att e*lä8ga, köpeskiliingen.

för hemman , °,ats t1,1; va.d kerr Lindhagen förmenar, vill jag påstå, att
å Tunn bergs- skatteköpsrätten är avgjord i detta fall, att sålunda bolaget har
lags allmän- förskaffat sig på rättslig väg rätten att skatteköpa norden ~~1-

ning m. m. för nnlfl.O''A''f. fl.f.PVCjf Q V 1 närtroronrlo ^ 11 ~ ,1 I,

å Tuna

ning in. m
(Forts.)

OCH

o r~o ~ ~-----ö »nu orvoMjuenujKX juiuoll, OC

tor bolaget återstår i närvarande stund allenast att få skatteköpeskillmgsbeloppet
bestämt. När detta bestämts och sedan bolaget
till vederbörande inbetalat beloppet och fullgjort en del andra förmana,
så utfärdas skatteköpsbrev och bolaget får lagfart.

Vad först beträffar skatteköpsrätten, framgår av herr Lindhagens
anförande — och han har närmare utvecklat det i sin mondf
han anser, att den rätt, som bolaget därutinnan förskaffat
sig, skulle stå i strid med 77 § regeringsformen och sålunda
vara en nullitet. Riksdagen hade frågan om särskilt denna
allmänning till behandling flera gånger under 1870-talet, och 1879
~ JaS yLl icke här ingå på frågan, om Kungl. Maj:t därvidlag
förfarit felaktigt eller icke — bestämde Kungl. Maj:t i statsrådet,
att luna bergslags allmänning skulle få av Nävekvarns bruk
skatteköpas i viss angiven ordning. Detta Kungl. Maj:ts beslut,
som, jag påminner därom, sålunda fattades under en tid, då riksdagen
hade särskild anledning att just uppmärksamma denna allmänning,
har icke gjorts till föremål för någon anmärkning från
konstitutionsutskottets sida. På grund av Kungl. Maj:ts beslut
att. upplåta skatteköpsrätten till bolaget, skedde det till en början
r författningsenlig ordning en -undersökning av marken. Denna
undersökning avslutades 1885, och 1889 godkändes denna undersökning
av kammarkollegium och kommerskollegium. Därefter fortsattes
undersökningen för att å marken utlägga hemmanen och
verkställa själva skattläggningen. Den förrättningen har, utan att
fastställelse kom till stånd, avslutats 1894. Då mellankom emellertid
en process om dispositionsrätten till denna allmänning. Då
stämde nämligen Kungl. Maj:t och kronan bolaget om bättre rätt
till allmänningen, men icke på grund av att Kungl. Maj:ts beslut
av 1879 skulle ha varit felaktigt, utan på den grund, att kopparverket,
som ursprungligen fått denna allmänning, både sä gott
som nedlagts. Det var ju på den tiden och sedermera fram på
1880- och 1890-talen åtskilliga processer mot bruk, som nedlagts,
och där man genom processerna ville återbörda till kronan en de!
hemman. Denna process gick sedan igenom instanserna upp till
högsta domstolen, och i den processen var det sålunda fråga om
att frånvinna bolaget själva denna allmänning, på den grund att
kopparverket nedlagts. Processen slutade med att högsta domstolen
år 1908^ underkände kronans talan, och i motiven åberopades
för övrigt Kungl. Maj:ts beslut av 1879 om skatteköpsrätten. Genom
Kungl. Maj:ts beslut 1879 och högsta domstolens utslag 1908
x?.Ser-i dea ra^’ som den enskilda personen, i detta fall

Nävekvarns bruk, förvärvat, också är beståndande, och jag ingår som
sagt därvidlag icke på spörsmålet, huruvida verkligen Kungl.
Maj:ts beslut i statsrådet 1879 skulle på något vis kunna anses
stå i strid med en grundlagsparagraf.

9 Nr 71.

Lördagen den 2 juni, e. in.

Sedan väl sålunda skatteköpsrätten och bolagets rätt till själva
marken har, enligt min mening, avgjorts, återstår frågan om skatteköpeskillingens
belopp, och det är den frågan, som alltjämt är föremål
för process. Skatteköpeskil lingens belopp ansåg kammarkollegium
till eu början böra bestämmas till sex gånger den ränta, som
skulle utgå från de hemman, varom skattläggning var fråga. Första
beslutet fattades, vill jag minnas, 1909, och på det beslutet följde,
att bolaget nedsatte i vederbörligt ränteri ett belopp, som motsvarade
sex gånger räntebeloppet. Det gick icke till mer, jämte
en avgift till Vadstena krigsmanshuskassa, än 575 kronor ungefär.
När så bolaget med bevis om nedsättande av detta belopp kom
till kammarkollegium och begärde skatteköpsbrev, kom kammarkollegium
till en annan mening och förklarade, att dess föregående
beslut icke fick tolkas sä, som bolaget gjort, utan, under åberopande
av en kungl. förordning av 1723 och ett kungl. brev av 1754
förordnade kammarkollegium, att det skulle ske en värdering av
allmänningen och att det värde, som på detta sätt åstadkoms, skulle
bli skatteköpeskillingsbeloppet. Detta beslivfc överklagade bolaget
hos regeringsrätten — det var ju ett administrativt mål — men
regeringsrätten godkände kammarkollegiums sista beslut, alltså
underkände bolagets talan. Efter detta har en värdering påbörjats,
det var 1912, genom Konungens befallningshavandes i Södermanlands
län åtgärder, men den har icke avslutats, d. v. s. värderingsmännen
ha nog verkställt värdering av de skilda ägoslagen,
skogen och byggnaderna, men förrättningen har som sagt icke avslutats,
och det beror därpå, att nu mellankom en annan process.
Bolaget stämde nämligen kronan till domstol och ville ha upphävt
de administrativa myndigheternas beslut om att köpeskillingen
skulle bestämmas efter värdering, och ville ha genom domstols
beslut skatteköpeskillingen bestämd till 575 kronor. Den
processen vann bolaget i häradsrätten. Över det beslutet klagade
kronan, och hovrätten sade, att en sådan fråga som denna hörde
icke till domstols behandling, utan var de administrativa myndigheternas
sak att avgöra, och den var sålunda avgjord genom regeringsrättens
beslut om skatteköpeskillingens bestämmande efter värdering.
Över detta hovrättens beslut har sedermera bolaget fört talan
hos högsta domstolen, och i högsta domstolen vilar målet nu.
Vid den värdering -— det kan jag förutskicka — som 1912 påbörjades
och i visst avseende kan anses avslutad, därigenom att allting
verkligen värderades, kommo värderingsmännen till ett värde
av ungefär 600,000 kronor eller något mera, beroende på det avseende,
som man vill sätta på de avdrag, som man samtidigt ville
medgiva bolaget.

När det hade kommit så långt, att det legat i den sista processen
i högsta domstolen någon tid, kom bolaget in till Kungl.
Maj:t med förslag till förlikning och föreslog, att det skulle få
köpa hela allmänningen för 150,000 kronor. Den frågan remitterades
till kammarkollegium och domänstyrelsen. Kammarkollegium
hörde sin advokatfiskal, som avstyrkte beloppet, och kammarkolle -

Ang. shatteköpesfcillingen

för hemman
(i Tana bergslags
allmänning
in. m.

(Forts.)

Nr 71. 10

Lördagen den 2 juni, e. m.

Ang. skatteköpeskillingen

för hemman
å Tima bergslags
allmänning
m. m.
(Forts.)

gium och domänstyrelsen avstyrkte likaledes bolagets framställning,
men gingo själva till en värdering och stannade vid den
värdering, som ägt rum 1912 på själva platsen, enligt vilken allmänningen
kunde beräknas till ungefär 584,000 kronor efter ett
visst avdrag, som jag strax skall komma till. Ämbetsverken, som
således hade avstyrkt bolagets framställning att få köpa det hela
för 150,000 kronor, ansågo, att eu lämplig förlikning kunde ingås
på grundvalen av hälften delning och föreslogo, att kronan skulle
sälja det hela för hälften av 584,000 kronor eller 292,000 kronor.

Så låg frågan, när jag tillträdde finansministerposten. När
jag då såg igenom handlingarna, så tycktes det mig, som om köpeskillingen
vore väl knappt tillmätt, och jag satte mig då i förbindelse
med vederbörande aktieägares huvudman. Det är så, att
Nävekvarns bruks aktier ha under ett års tid skiftat ägare två
gånger, och de ha sista gången hamnat hos en trävarufirma, ett
aktiebolag i Norrköping. Det var verkställande direktören i detta
bolag, som jag tillkallade jämte hans advokat, och jag fick då av
dem höra deras syn på saken.

Det belopp, vartill ämbetsverken hade kommit beträffande
värdering av alhnänningen var, som jag nämnde 584,000 kronor.
Rätteligen var det emellertid något mer. Det var 611,000 kronor,
men ämbetsverken hade från detta belopp avdragit det kapitaliserade
värdet på den grundränta, vilken skulle ha utgått, om det
under tidigare förhållanden hade skatteköpts. Det är på grund av
en motivering, som jag icke skall trötta med att nämna.

När förhandlingarna började mellan vederbörande aktieägare
och mig, framställdes ju åtskilliga anspråk på avdrag från den
köpeskilling, som kunde preliminärt av mig ha framställts. Jag
fann det då lämpligt att få saken klarad genom att själv giva
förslag till anbud, och jag stannade då vid det belopp, som ämbetsverken
hade värderat allmänningen till eller 584,000 kronor,
alltså med det avdrag, som kammarkollegium här hade föreslagit.
Jag stannar något vid detta avdrag, därför att utskottet och ävenledes
reservanteima äro på sätt och vis i missförstånd, så till vida
att de ha ingått i en kritik av det avdrag om 26,000 kronor vartill
den kapitaliserade skatteräntan skulle uppgå. De ha ingått i
kritik över det avdraget, men för min del har jag, när skatteköpeskillingen
skulle bestämmas, icke ingått i någon kritik av det
utan i stället nämnt en summa, som förlikningsvis skulle bestämmas
och som kunde bli föremål för eu överenskommelse mellan bolaget
och kronan.

Nu har naturligtvis kronan allt intresse av att torparna och i
allmänhet de föregående innehavare, som finnas på jorden, vare
sig den tillhör kronan eller kronan eljest kan ha något att däröver
bestämma, kunna förvärva sin jord och bli sina egna. Det
var ju givet, att bland alla de frågor, som diskuterades mellan
mig och vederbörande representanter för aktieägarna, även var
upptagen till behandling frågan om torparna. Behandlingen av
den frågan, resulterade i det, att Nävekvarns bruk icke ville att

11 Nr 71.

Lördagen den 2 juni, c. in.

dessa torp skulle få undantagas, och detta just på den grund, som
helt nyss anförts, nämligen att torpen ligga så spridda i komplexet
— jag skall icke säga, att de äro så mycket spridda i denna allmänning,
ty den är själv så mycket spridd x hela Nävekvarnsbrukskomplexet
— att de ur ren brukningssynpunkt icke ansågo sig
kunna gå med på det.

Då var det enda, som från min sida fordrades, så mycket som
ämbetsverken krävt, nämligen att tre nyttjanderättsinnenavare av
torp, som innehaft dem under flera generationer, skulle tillförsäkras
livstids besittningsrätt.

Nu säges det, att kronan genom att förfara på detta vis skulle,
såsom jag såg det rubriceras i en tidning,''»sälja bort människorna».
Det är ju eu missuppfattning härvidlag — frånsett överdriften i
det mycket bildrika språket — att kronan skulle ha någon rätt
att bestämma över jordtorpen. Som jag nämnde, ansåg jag mig
kunna utan vidare utgå ifrån, att skatteköpsrätten tillhör bolaget.
Om således här Kungl. Maj:ts eller utskottets förslag avslås, så
betyder det icke alls, att torparna få det bättre. Men de tre torpare,
som genom Kungl. Maj:ts förslag tillförsäkrats en bättre
ställning, få det sämre, ty då fortfar ju denna process, som endast
kan giva till resultat, antingen att bolaget får köpa egendomen
för 575 kronor eller att köpesumman bestämmes genom värdering,
men utan att därvidlag domstolen eller värderingsnämnden kan
taga någon som helst befattning med villkoren för brukarnas rätt.

Jag har för min del trott det, att kronan i det läge, vari hela
processen här befinner sig, skulle göra sig själv den bästa tjänsten
genom att antaga ett förlikningsanbud, där det dock bjudes hela
det belopp, vartill allmänningen värderades 1912. Man kan ju icke
nu ens gissa sig till, när processen är slut, och ännu mindre gissa
sig till det värde, skogen nar vid processens avslutande.

Vi måste ju erkänna, att skogen möjligen kunde från kronans
sida ha skötts på ett rationellare sätt, än som faktiskt har ägt
rum. Men sådan skogen nu är, så är den ytterst illa medfaren.
Jag har satt mig i förbindelse med domänstyrelsen, som förklarat,
att så snart de få folk tillräckligt disponibelt från andra angelägnare
göromål, så skola de genast sätta i gång med att utarbeta
en särskild plan för vården av den här skogen. Men under tiden
misstänker jag dels — och det har jag fått bestyrkt — att skogen
far ännu sämre och dels att kronan blir utan den ränta på skogens
värde, som dock köpeskillingen skulle lämna, om den kontant inbetalades,
som nu är avsett den 2 januari 1918.

Jag anser mig på dessa skäl höra för min del tillstyrka, att
kammaren ville antaga utskottets förslag.

Herr talmannen, som nu inträdde och övertog ledningen av
kammarens förhandlingar, gav härpå ordet till

Herr Hage, som yttrade: Herr talman, mina herrar! Jag vill
först säga några ord till herr Nilsson i Linnås, som gjorde gällande,

Ang. skatteköpeskillingen

för hemman
å Tuna bergslags
allmänning
m. in.
(Forts.)

Nr 71. 12

Lördagen den 2 juni, e. m.

An</. skatte- att det skulle vara mycket fördelaktigare för torparne, om denna
^ör^hemman sa^ nu av8öres- Och detta skulle särskilt bli fallet, tyckte herr
åTunaTergs-^ilsson, beträffande dessa 30 torpare, som man ifrågasätter skulle
lags allmän- komma under bolagsvälde genom försäljning. Jag kan inte förstå
ning m. m. ett sådant resonemang. Jag kan icke tänka mig annat, än att
(Forte.) dessa torpares ställning blir ännu sämre, genom att de komma
under bolaget. Då är det säkerligen bättre för dem, om den nuvarande
ställningen för dem får fortfara, även om man kan säga,
att denna ej är så tillfredsställande.

Jag kan alltså icke föreställa mig annat än att det är fördelaktigt
åtminstone från torparnas synpunkt, om saken får ordnas på
annat sätt, än som här föreslagits från regeringen.

Jag vill här nämna även några andra orsaker, varför jag intager
denna ståndpunkt. Det är konstaterat — och herr finansministern
var visst inne på det spörsmålet — att riksdagen förut
tagit ställning till denna fråga. Vid 1894 års riksdag förekom det
en anmärkning mot denna sak i konstitutionsutskottet. Det var
då representanten på Stockholmsbänken Adolf Hedin jämte en hel
del andra konstitutionsutskottsledamöter vid dechargebetänkandets
avgivande yttrade sig om denna sak och gjorde vissa påståenden
angående detta beslut av år 1757, varom här är fråga. De yttrade
vid det tillfället följande: »Vid det sålunda ådagalagda förhållande,
att kopparverket under en lång följd av år icke kan anses hava
''drivits på bergsvis’, och då all tillverkning numera helt och hållet
upphört, lärer de för verkets understöd beviljade förmåner, enligt
Kongl. bergskollegii beslut den 5 juli 1757, till staten återfallit,
och frågan om åboskap för sökandena bort med hänsikt härtill
prövats.

Vad sålunda förekommit ha vi ansett vara av beskaffenhet att
böra för riksdagen anmälas.»

Här göres alltså i detta konstitutionsutlåtande 1894 ett bestämt
påstående om att detta kopparverk icke bedrivit denna
verksamhet på sådant sätt, att det berättigat till åtnjutande av
den skatteköpsförmån, som det här är fråga om att giva verket.

Här talas i departementschefens utlåtande angående utslaget
den 5 juni 1757 bland annat om dessa torpare, och han yttrar, att
dessa höra tillsammans med egendomen. Jag vill då säga, att jag
har i dag personligen varit uppe i riksarkivet och tittat på den
handling, som åberopas i den kungl. propositionen. Såvitt jag kan
se, är denna handling icke formulerad på sådant sätt, att det definitivt
framgår, vad som säges i departementschefens utlåtande,
där det står: »Genom utslag den 5 juli 1757 tillerkände bergskollegium
delägarna i Tunabergs kopparverk i Södermanlands län,
så länge det upprätthölles och på bergsvis dreves samt skogsunderstödet
behövdes, nyttjanderätten till hela den allmänning, som —
förutom en för Nävekvarns styckebruk avskild rekognitionsskog
och vissa enskild person tillhöriga lägenheter — av ålder benämnts
Tuna bergslags allmänning, varunder även innefattades viss vid
gränsen till Östergötlands län belägen skogstrakt, att därav tillika

13 Nr 71.

Lördagen den 2 juni, c. in.

med de därvarande oskattlagda torpen till kopparverkets drift och
fortsättande sig betjäna, dock med rätt för de pa allmänningen
belägna skoglösa hemman och torp att därstädes efter utsyning
erhålla skog till husbehov.» I denna version framställes saken sä,
som om det verkligen skulle stå någonting särskilt om alla dessa
torp m. m. i denna handling från 1757. Men så vitt jag har kunnat
finna, då jag just i dag har varit och tittat på handlingarna,
och såvitt jag kan läsa rätt, så står det icke direkt utsagt något
om dessa påståenden, som göras av Kungl. Maj:t, även om man
möjligen skulle kunna ifrågasätta, att vad som säges i akten innebär
ett uttalande härom. Alltså, i själva handlingen kan jag icke
finna så bestämda uttalanden i denna fråga, som herr finansministern
påstår här i sitt utlåtande.

Nu vill jag dessutom säga, att jag för min del har kommit till
den uppfattningen, vilket jag också tillkännagivit genom ett särskilt
tillägg till reservationen, att, när det beslöts år 1879 i denna
sak, skedde det mot § 77 i regeringsformen, vilket för övrigt påvisats
i motion av herr Lindhagen. Det står i nämnda paragraf
tydligt och klart talat om, att, när det är fråga om förlänande och
överlämnande av sådana egendomar, som det här är fråga om, skall
riksdagen höras. Detta erkändes till och med från motståndarehåll
av en person i jordbruksutskottet, som lät förstå, att denna
förläning skulle skett mot denna bestämmelse. Under dessa omständigheter
och när hela saken ligger så outredd, tycker jag för
min del, att man har all anledning att nu icke gå med på det yrkande,
som här föreslagits av regeringen. Det är dock så, att här
föreligger process om beloppet, det skatteköpeskillingsbelopp, som
det är fråga om. Och, om det skulle komma ett utslag, som tillerkänner
staten ett högre belopp än som kompromissvis här föreslagits,
så skulle följden bli, om vi nu fatta beslut enligt utskottsmajoritetens
förslag, att vi här i riksdagen faktiskt gått och skänkt
bort en del pengar till ett bolag, något som vi icke varit absolut
piskade och tvungna till. Det är för övrigt mycket värdefulla
skogar det här är fråga om, och det har ifrågasatts, att det skulle
dragas kommunikationer genom dessa skogar och egendomar, som
skulle göra, att de stiga oerhört i värde. Det riktiga är, att man
låter saken gå till avgörande på annat sätt än som här föreslagits
och att man därvidlag bör hålla även på att alla dessa torpare,
som det kan bli fråga om, böra få komma med i utredningen,
om det finnes möjlighet att åstadkomma en bättre ställning för
dem, så att de ej komma under bolagsvälde. Det är visserligen
sant, att med avseende å tre av dessa torpare har det konstaterats,
att deras krav på att få behålla sin äganderätt kunna vara
något starkare, därför att man kunnat följa deras stamtavla. Men
även med avseende å de andra torpen har det dock kunnat konstateras,
att deras tillvaro — även om torpen gått över från en
släkt till en annan — går långt tillbaka i tiden och att torpen
varit självständiga jordbruksenheter. Men nu vill man definitivt

Any. skatteköpeskillingen

för hemman
å Tima bergslags
allmänning
in. in.

(Forts.)

Nr 71. 14

Lördagen den 2 juni, e. ra.

Ang. skattekupeskillingen

för hemman
ä Tana bergslags
allmänning
m. m.

(Forts.)

kasta dem i händerna på bolagsväsendet utan att försöka göra
något däremot.

Jag har sålunda med ledning av vad jag här anfört kommit
till den reservation, som jag avgivit. Men då det yrkande, som
framställts av herr Lindhagen, innebär ungefär detsamma som min
reservation, skall jag, herr talman, be att få yrka bifall till herr
Lindhagens förslag.

Vidare anförde

Herr Johansson i Uppmälby. Herr talman, mina herrar!
Hen allmänning, som det här är fråga om, uppläts ju till Tunabergs
kopparverk år 1757 med nyttjanderätt, på det villkoret, att
den skulle vara till understöd för koppargruvan där. Bruket skulle
ha nyttjanderätt till den, så länge kopparverket bedrevs på som
det heter bergsvis. Redan tre år därefter kom kopparverket till
samma ägare som Nävekvarn, och man kan säga, att det är lång
tid, sedan någon egentlig brytning av koppar förekommit i Tunaberg,
åtminstone var det före min tid. Arbetet har inskränkt sig
till länspumpning av gruvan och någon försvarsbrytning, och det
har man gjort just för att få behålla skogen. Jag vill icke på
något sätt yttra mig om, hur det kan vara med äganderätten. Det
har från flera talare, såväl herr finansministern som herr Nilsson i
Linnås, framhållits, hur man processa! och krånglat i denna sak.
Man finner i alla fall, att för bolaget är det värdefullt att komma
i besittning av skogen. Det finner man genom att anbudet
höjts för varje gång. År 1915 erbjöd sig Nävekvarns bruk betala

150.000 kronor. Det ansågs för litet, men sedan ville man giva

292.000 kronor, och när även det ansågs för litet, höjde man anbudet
till 584,000 kronor; den summan är bolaget således nu villigt
giva. Man måste fråga sig, hur stort värde det egentligen rör sig
om. Den uppskattningssumma, man kom till år 1913, är nog för
låg, och säkert är att med de nuvarande prisen på skog och jord
kommer man betydligt över miljonen, som det är fråga om.

Som sagt, jag vill icke på något sätt yttra mig i fråga, om
bolaget är ägare till egendomen, ty det pågår ju process därom.
Men det är en annan sak. Jag vill först i parentes säga, att
Tunabergs socken, som ligger vid Bråviken, är en ren bolagssocken.
Yi ha sålunda bolagssocknar även i Södermanland. Det
finnes där två självägande bönder, som vardera ha V8 mantal. Det
skäl bolaget anför för att det vill ge så mycket, som förlikningen
innebär, är, att det vill ha uppgörelse till stånd så fört som möjligt,
då bolaget eljest anser sig förhindrat att företaga en med
rationell skogsvård förenlig avverkning. Ja, mina herrar, bolaget
säger, att det skall bli en rationell vård av skogen. Den som
varit på platsen och sett, hur det bedrevs skogsavverkning, medan
skogen ägdes av Nävekvarn, får nog ett begrepp om vad bolaget
menar med en rationellt ordnad skogsavverkning. Men förhållandet
är det, att Nävekvarn icke längre är ägare av detta Koppar -

Lördagen deri 2 juni, e. m

15

Nr 71.

torp, som själva stamgården heter. Först såldes den till Nordiska Ang. skattekompaniet,
och Nordiska kompaniet sålde den till ett bolag, som köpeskillingen
sitter inne med oerhörda ägor inom en stor del av socknen, Norr- /^Jn^ber^jsköpings
exporthyvleriaktiebolag, och det bolaget skulle komma att Ugs aiimäuutöva
skogsvården. Att det är brått att få göra det, finner man ning ?». m.
på sidan 21 i den kungl. propositionen, där det heter, att tillträ- (Forts.)
det skall ske den 2 januari 1918, men bolaget fordrar dessutom
att redan dagen efter anbudets antagande få vidtaga förberedande
arbeten, såsom trädfällning, märkning av träd etc. Jag har rest
och gått igenom flera delar av skogen, och det är en gammal urskog
med kraftigt timmer på de flesta platser, och jag är säker
på att bolaget skall göra en stor förtjänst på avverkningen av
skogen, som ligger vid Bråvikens stränder.

Jag tycker, att andra kammaren icke gärna kan vara med om
att man skall sälja bort kronans skogar, även om det skall gå
förlikningsvis, åt ett skogsjobbarebolag, och sedan kanske en vacker
dag få köpa igen kalmarken och bilda nya kronomarker. Redan
av det skälet kan man icke gå med på detta.

Men det är ett annat skäl, som gör, att jag icke kan gå med
på det. Det har upplysts, att på Tunabergs allmänning finnes det
ö4 torpare, och av dessa skall det vara endast tre, som skulle
komma i fråga att få sitta kvar odrivna. Man säger i den kungl.
propositionen och det har sagts här också, att torparna ha inga
som helst rättsliga anspråk i det avseendet. Ja, mina herrar, den
satsen är för torpare på kronans för detta skogar ingen ny sats.

Det är omöjligt för dessa arma människor att göra sina anspråk
gällande. De avvisas i ämbetsverken med det ordet, att de ha
inga rättsliga anspråk. Men när det gäller bolagen och deras anspråk,
går det mycket bra att leta fram rättsliga anspråk, och
man har fastslagit, att bolagen ha rätten på sin sida och kronan
i de flesta fall ingen rätt alls. Och därför har det gått så sorgligt
som det gjort i många fall, då kronan processa! med bolag.

Nu säger bolaget självt, att torpen gör det anspråk på. Jag vill
fästa uppmärksamheten på att 21 av dessa torpare funnos före
1757, när allmänningen uppläts, och många av dessa torp ha varit
i samma ägares hand i flera mansåldrar, 5 av dessa torps innehavare
eller deras förfäder ha haft sina torp över 50 år, 4 över 20

och 3 över 10 år o. s. v. Jag tycker, att Kungl. Maj:t borde ha

tagit större hänsyn till dessa torpare, då det var fråga om uppgörelse
med bolaget, och att man icke skall, såsom på 1700-talet,
då man skänkte bort kronans mark till bruk, skänka bort torparna
med. Herr finansministern ondgjorde sig över, att man sagt, att
man skulle sälja torparna. Ja, de ha ju rätt att flytta därifrån,
men jag vill säga, att torparna ha blivit mycket bekymrade, icke
så mycket under den gamla tiden, då Nävekvarns bruk ägde egendomen,
men desto mera nu, då de veta, att de kommit i händerna

på ett bolag, vars huvuduppgift är att skövla skogen. Herr Nils son

i Linnås trodde, att torparna skulle kanske få det bättre sedan,
men den uppfattningen ha icke torparna. Jag var där i höstas

Nr 71. 16

Lördagen den 2 juni, e. m.

Ang. sJcatteköpesTcillingen

för hemman
å Tana bergslags
allmänning
m. m.

(Forts.)

och jag talade med åtskilliga av dem, och alla sade de, att nog
har det gått an, så länge vi haft med Nävekvarns bruk att göra,
men nu, när vi få med ett skogsbolag i Norrköping att göra, blir
det naturligtvis mycket sämre för oss.

Det synes mig därför, som om det skulle vara kronans skyldighet
att bättre söka tillvarataga dessa torpares ställning, och är
det så, att frågan än eu gång kommer till riksdagen och det blir
fråga om försäljning av dessa skogar, vill jag vädja till regeringen
att söka om möjligt undantaga dessa torpare och låta dem få köpa
sina torp. Det är det de önska. Det är 14 av dem, som uttalat
önskan att få köpa sina torp. Det skulle kanske även ur annan
synpunkt vara fördelaktigt, ty som jag nämnde finns det icke mer
än två självägande bönder i socknen. Alla övriga höra under bolaget,
och dessa ha räknat sig i stort sett som självägande. De
ha haft låga arrenden. Nu under processen är det hälftenbruk
mellan kronan och bolaget.

Jag skall icke upptaga tiden längre. Jag vädjar till kammaren
att i frågans nuvarande läge icke gå med på utskottets
hemställan utan bifalla reservationen med det tillägg, som gjorts
av herr Lindhagen, vartill jag ber att få yrka bifall.

I detta yttrande, under vilket herr vice talmannen åter övertagit
ledningen av kammarens förhandlingar, instämde herrar Olsson
i Ramsta, Berg i Katrineholm och Modig.

Herr Lindhagen: Såsom den siste talaren så riktigt anmärkte,
är det så, att när det gäller att skydda torparnas rätt,
finns det aldrig någon rätt till hands, men när bolagen göra någon
befogenhet gällande, är man på det klara med, att de hava rätt.
Sålunda uttalade också herr finansministern, att han för sin del
tyckte, att det var självklart, att bolagets skatteköpsrätt var fastslagen.
Yar har herr finansministern fått ett sådant påstående ifrån?
Här gäller det att undersöka detta nya uppslag för att verkligen
skydda torparnas rätt och skogens bestånd till det yttersta, och
att icke på så lösa boliner i ett skogsbolags hand utan hänsyn kasta
både människor och egendom. Nu har genom hérr Hages upplysning,
att det ursprungliga donationsbrevet icke donerat torpen på
det sätt, som Kungl. Maj:ts proposition angiver, givits en ny förhoppning
för torparna. Den bör också undersökas.

Vidare vill jag fastslå, att det framgick av finansministerns
anförande, att hans utredning, liksom ämbetsverkens utredningar,
grundar sig på ett förbiseende. Det är nämligen så med 1908 års
högsta domstols lotteridom, som avgjordes genom ordförandens utslagsröst,
att då var det process om huruvida den till kopparverket
för dess drifts skull donerade skogen skulle fortfarande få av kopparverket
för ändamålet bibehållas. Då avgjordes saken av högsta
domstolen med tre röster mot tre. Den sjunde ledamoten var händelsevis
borta; han skulle eljest hava röstat för kronans rätt, efter
vad det upplysts. Genom en ren slump, ordförandens utslagsröst,

Lördagen den 2 juni, e. in.

17 Nr 71.

korn skogen och torpen att på detta sätt fortfarande tillhöra kopparverket
för dess drifts uppehållande. Det är den enda sak, som
avgjorts. Alltså har kronan kvar äganderätten, och kopparverket
har rättighet att på de gamla villkoren använda skogen men endast
för uppehållande av driften och allt, som icke kan användas
till detta, skall inflyta till Kungl. Maj:ts och kronans skogsmedelsfond
jämlikt 1898 års förordning om förvaltningen av kronans till
bergverken anslagna skogar. Sedan togo myndigheterna för givet,
att dä domen fallit på detta sätt i fråga om skogen, bolaget naturligtvis
också hade skattelösensrätt, eftersom man fått den
1879. Här har emellertid ett nytt uppslag, upptaget även av
kammarkollegium och ett enligt min mening firllkomligt riktigt
sådant, nämligen att denna administrativa författning icke har
någon laga giltighet. Därmed har frågan kommit i ett annat
läge, på vilket också åtskilligt kan byggas för torparnas del. Det
står i § 77 regeringsformen att, bland annat, kronans skogar och
övriga kronans lägenheter »må Konungen icke utan riksdagens samtycke
genom försäljning, förpantning eller gåva, eller på något
annat sätt, kronan avhändas.» Detta står uttryckligen. Om ett
konstitutionsutskott icke har sett upp här någon gång, grundar det
icke någon juridisk rätt för bolaget, ty det är riksdagens direkta
avgörande, som här fäller utslaget. Om nu denna sak också blir
undersökt och riksdagen blir i tillfälle att fatta beslut om densamma
och helt enkelt förklarar, att riksdagen icke kan godkänna
1879 års olagliga upplåtelse av kronojord, så är saken därmed avgjord
eller bör åtminstone vara avgjord, och detta få vi då först
försöka lita till för att bevara både torparnas rätt och skogens
bestånd till förmån för det allmänna.

Herr Nilsson i Tånga: Herr talman! I den redogörelse, som
herr finansministern lämnade i föreliggande ärende, nämnde herr
finansministern, att bolaget icke velat gå med på en uppgörelse på
basis av, att torpen undantagas från försäljning. Jag vet icke, om
det har gjorts något riktigt kraftigt eller allvarligt försök i den
vägen, men det förefaller ganska märkligt i betraktande av den
uppfattning, som bolaget har om torpens värde att icke en uppgörelse
kunnat komma till stånd. Det framgår nämligen här av
den kungl. propositionen, att när bolaget ingick till Kungl. Maj:t
med förslag om uppgörelse, riktade bolaget diverse anmärkningar
mot den värdering, som försiggått förut, och bolaget anmärkte därvid
bland annat på, att torpen med deras byggnader blivit åsätta
något värde. Då säger bolaget, att vid inköp av större skogsfastigheter
upptoges därå belägna, spridda torp i regel icke till
något värde, och att så syntes skäligen icke heller böra ske i detta
fall. När bolaget har den uppfattningen, att torpen icke hava
något värde, tycker jag, att det är märkvärdigt, att icke bolaget
går med på en uppgörelse, byggd på den grunden, att torpen undantagas
från försäljningen.

Jag begärde egentligen ordet med anledning av att herr finansministern
nämnde, att Kungl. Maj:ts beslut i statsrådet den 30 maj

Andra kammarens protokoll 1917. Nr 71. 2

Ang. 8 katteköpeskilling
en
för hemman
å Tana bergslags
allmänning
m. m.
(Forte.)

Nr 71. 18

Lördagen den 2 juni, e. m.

Ang. skatteköpeskillingen

för hemman
å Tima bergslags
allmänning
m. in.

(Forts.)

1879, varigenom bolaget tillerkänts rätt att efter föregången skattläggning
skattelösa allmänningen, icke blivit föremål för någon
.anmärkning från konstitutionsutskottet. Det har redan anförts
något om denna sak av den föregående talaren. Det är formellt
riktigt, att detta Kungl. Maj:ts beslut i statsrådet icke föranledde
till någon anmärkning, men det är dock så, att vid 1894 års riksdag
var det en mycket stark minoritet inom konstitutionsutskottet
— det var dåvarande ledamöterna av kammaren Johnsson, Bengtsson,
Gyllensvärd och Dabn och Adolf Hedin — som fann Kungl. Maj:ts
beslut så märkligt, att man ville anmäla saken för riksdagen. Men
man ville icke blott anmäla det märkliga, att Kungl. Maj:t medgivit
bolaget rätt att skattelösa allmänningen, utan också, att torparna
fått sin ansökan om åborätt avslagen. Det var nämligen
så, att sedan Kungl. Maj:t medgivit bolaget rätt att skattelösa
hemmanen, ingingo 17 stycken torpare till Konungens befallningsbavande
i Nyköpings’ län med ansökan att bliva inrymda å sina
torplägenheter. En del av dem styrkte, att deras förfäder innehaft
torpen ända sedan 1740-talet, en del kortare och en del längre tid,
och somliga kunde till och med styrka, att de varit påförda skatt
och kronotionde, erlagt utskylder och onera för torplägenheterna.
De anhöllo nu att bliva inrymda i sina torplägenheter, såsom det
hette. Denna torparnas ansökan avslogs av Konungens befallningshavande,
som fann den icke förtjäna avseende. Det anfördes besvär
däröver, och kammarkollegium fann icke heller skäl att göra
ändring i Konungens befallningshavandes utslag. Målet fullföljes
sedan till Kung!. Makt, och i resolution den 30 juni 1893 fann
Kungl. Maj:t icke skål att göra ändring i kammarkollegii utslag,
d. v. s. torparnas ansökan blev avslagen.

När meningarna i alla fall hava varit så delade, om huruvida
myndigheterna och för övrigt även Kungl. Maj:t i dessa utslag
hava följt de gällande bestämmelserna, tycker jag, att det icke är
riktigt, att när en uppgörelse nu skall ske med bruksägarna, man
skall lämna dessa torpare, vilkas rättsanspråk åtminstone få anses
tvistiga, alldeles vind för våg. Nu är det visserligen riktigt, såsom
herr finansministern säger, att torparna i grund och botten
icke hava något att vinna, även om den process, som pågår mellan
bolaget och kronan, skulle utfalla till kronans förmån, ty tvisten
rör sig egentligen icke om huruvida bolaget skall hava rätt att
skattelösa eller ej utan om efter vilken grund detta skall ske. Men
torparna hava i alla händelser icke heller något att förlora, och
jag kan icke tänka mig annat än att om det göres ett allvarligt
försök från regeringens sida till uppgörelse på basis av att torparna
skola medgivas rätt att friköpa sina torp, en sådan uppgörelse
kan komma till stånd. Jag tvekar i alla tall icke att säga,
att även om denna uppgörelse skulle bliva mindre fördelaktig för
statsverket än den nu föreslagna, kan det icke hjälpas, framför
materiella värden står dock människors väl och ve.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr Linders instämde häruti.

Lördagen den 2 juni, e. in.

1(J Nr 71.

Herr Harailton: Jag uppkallades av herr finansministerns
yttrande, att det säkerligen ur ren affärsmässig synpunkt kunde
vara fördelaktigt för staten att gå med på den föreslagna förlikningen.
Detta beror naturligtvis på vad resultat den, såsom jag
förmodar, ännu icke avslutade värderingen slutligen kan komma
till. Den preliminära förefaller mig emellertid märkvärdigt låg.
Det bästa timret är upptaget till 5 kronor per kubikmeter och
veden till 2 kronor samt ungskogen intill 30 år till 55 kronor per
hektar. Med det läge skogen har synes priset vara mycket lågt.
Man skulle nog kunna komma upp till ett betydligt högre belopp.
Men för närvarande kan man icke med säkerhet yttra sig därom.

Staten har emellertid ett annat intresse, nämligen att skydda
torparna å denna allmänning, och jag förmenar, herr statsråd, att
vid förlikningens uppgörande har man icke tagit den ringaste
hänsyn till dem. Jag vill för min del åtminstone icke vara med
om eller skänka min röst till att staten frivilligt överlämnar dessa
torpare åt ett bolags godtycke — ty det gör staten genom föreliggande
förslag. Sker det genom laga domstols beslut, då kan
man icke hjälpa det, men frivilligt vill jag icke lämna min röst
till förmån för en sådan åtgärd. Jag har emellertid en förhoppning
om att en ny förlikning skall komma till stånd och därvid
torparnas rätt bättre skyddas, än som nu skett.

Fördelaktigast vore naturligtvis, om allmänningen kunde
komma i statens ägo. Herr finansministern har själv sagt, att ett
trävarubolag har aktiemajoriteten i Nävekvarn, och det är antagligt,
att detta trävarubolag har för avsikt att hugga ned skogen.
Bäst vore om staten bleve ägare av denna skog, som lär vara en
gammal vacker skog, så att den kommer under en ordentlig skogsskötsel.
Men huvudsaken är att torpen icke överlämnas utan villkor
i händerna på bolaget. Andra kammaren har i allmänhet försökt
att hjälpa torpare, och jag förmodar, att den i detta fäll icke
vill lämna dem utan skydd.

Jag ber, herr talman, att få vidhålla mitt yrkande om bifall
till reservationen med det tillägg som herr Lindhagen har gjort.

Herr Andersson i Knäppinge: Herr talman, mina herrar!
I denna fråga synes huvudsaken vara d^n, att man vill hjälpa
torparna, och jag får då säga, att jag kan vara lika stor vän till
och vilja hjälpa de mindre i samhället som många andra. Men då
jag varit med om att i utskottet behandla denna fråga, så har jag
verkligen blivit övertygad om att vi här stå handfallna inför omständigheter
som göra, att man icke på den väg, som här föreslås
av de siste talarna, kan komma till något resultat. Det har icke
heller av de ärade talarna kunnat anföras något skäl. Icke ens
herr Lindhagen såsom jurist har kunnat säga, att det är någon
utsikt utan endast att det är en förhoppning. Jag erkänner hans
livliga känslor för de små i samhället, men man får icke låta
känslorna segra över förnuftet. I detta fall synes det mig, att vi
fått en så klar bild framlagd över dessa förhållanden av herr finans -

Ang. skatteköp
eskil ting en
för hemman
ä Tima bergslags
allmänning
m. in.

(Forts.)

Nr 71. 20

Lördagen den 2 juni, e. m.

Ang. skatteköpe
skilling en
för hemman
å Tuna bergslags
allmänning
m. m.

(Forts.)

ministern, att ingen som följt med hans utredande framställning
skall kunna vara i tvivelsmål om hur det egentligen förhåller sig
med denna sak. Jag för min del blev inom utskottet fullkomligt
övertygad om, att man skulle handla här på det sätt som var både
för staten och den enskilde bäst. Såsom saken ligger, så är det
alldeles riktigt, att dessa torpare med all sannolikhet icke kunna
hjälpas till något bättre, genom att man går på reservanternas
förslag, om vi se saken praktiskt.

Jag kan icke som herr Johansson i Uppmälby åberopa mig på
att jag varit i parken och sett den, men av de utredande handlingar
som framkommit i utskottet kunde man få klart för sig, att
man icke kunde få köpare till denna park, om icke alla dessa torp,
som ligga spridda här och där i parken, också ginge med i köpet.

Således gällde det bär att pröva, om vi ville, att staten verkligen
skulle ingå på denna förlikning, att staten skulle komma i
åtnjutande av de tillgångar som här verkligen finnas och icke förlora
ansenliga summor, vilket det annars är all utsikt till att staten
skall göra, ty det är tydligt, att bolaget i detta fall kommer
att vinna den process som pågår. Genom den uppgörelse som staten
nu kan träffa skulle staten vinna en avsevärd fördel och förtjänst,
såvitt man kan se, och på samma gång skulle åtminstone
de tre torpare som suttit längst hava förhoppning om att bliva
självständiga. Dessa torp äro också belägna på sådana ställen i
denna allmänning, att de utan skada för allmänningen skulle kunna
avskiljas. Det är denna uppfattning som jag verkligen kunnat få
genom att noga reflektera över hur man borde ställa sig för att
åstadkomma det bästa resultatet. Och då, som förut sagts, icke
något står att vinna i avseende å en bättre ställning åt dessa
torpare, som det nu är fråga om, annat än genom en uppgörelse
nu utan allt endast att förlora såväl för torparna som staten, så
kan jag för min del icke finna annat, än att det är klokast och
förnuftigast att här resonera praktiskt och rättvist och icke låta
känslorna härska över förståndet, utan att man tar det som kan
fås för att ej förlora någonting.

Av dessa skäl är det som jag på det livligaste instämmer i
yrkandet om bifall till utskottets förslag.

•

Herr Karlsson i Fjäl: Herr talman, mina herrar! Då jag
väckte motion i samband med den föreliggande kungl. propositionen,
så tog jag uteslutande sikte på att kunna skydda de torpare
som finnas på allmänningen. Jag ansåg nämligen, att då man går
att försälja den sista rekognitionsskog som antagligen står att få
köpa, man icke finge göra sig skyldig till samma sorgliga god»
tycke gentemot torparna som ägt rum vid alla tidigare skedda
försäljningar av våra rekognitionsskogar.

Jag skall icke här, då debatten pågått så länge, upprepa alla
de skäl som redan äro angivna i motionen och reservationen och
som även omnämnts av föregående talare här, som tala för att,
när vi skola försälja denna rekognitionsskog, man bör tillse att

Lördagen den 2 juni, e. ra.

21 Nr 71.

skydda torparne, utan jag vill blott därutöver tillägga, att den
fördelen förefinnes ifråga om dessa torp, att de äro till sina gränser
avrösade såväl i fråga om inägor som skogsmark, vilket i betydlig
grad underlättar, att dessa torp kunna frigöras från rekognitionsskogen
vid eventuell försäljning till bolaget.

Nu har här blivit anmärkt av åtskilliga talare och även av
herr finansministern, att dessa torpare skulle vara i så sorglig belägenhet
under den tid som processen ytterligare skulle komma
att pågå. Jag för min del anser, att om de varit i denna belägenhet
hittills, så spelar det bra liten roll för dem, om de få befinna
sig i detta osäkerhetstillstånd ännu ett år med hopp om förbättrad
ställning, då denna fråga hunnit klarläggas. Jag tror icke
att även om så skulle vara, att staten skulle förlora den pågående
processen med bolaget, kronan är utan möjlighet att tillvarataga
torparnas intressen i någon mån. Nedan nu utarrendera bolaget
och kronan torpen gemensamt och dela arrendet sinsemellan.
Det framgår härav att staten anser sig under nuvarande förhållanden
åtminstone hava hälftenrätt till dessa torp, och staten bör
begagna sig av denna rätt för att tillförsäkra torparna en mera
tryggad ställning.

Herr Andersson i Knäppinge gjorde gällande såsom något alldeles
säkert, att bolaget hade utsikt att vinna denna process. Det
är ytterst vanskligt att uttala sig positivt i fråga om detta, men
jag vill säga, att om bolaget skulle vara så säkert på att vinna

firocessen, så skulle det antagligen icke hava gått med på det förikningsanbud
som här föreligger.

Jag skall icke upptaga kammarens tid längre, utan ber att
med dessa ord få yrka bifall till reservationen.

Härmed var överläggningen slutad. Herr vice talmannen gav
propositioner först på bifall till utskottets hemställan samt vidare
på avslag därå och bifall i stället till det av herr Lindhagen under
överläggningen framställda yrkandet; och förklarade herr vice talmannen
sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den
senare propositionen. Votering begärdes likväl av herr Isaksson, i
anledning varav nu uppsattes, justerades och anslogs följande voteringsproposition
:

Den, som vill, att kammaren, med avslag å jordbruksutskottets
hemställan i utskottets förevarande utlåtande nr 95, bifaller det av
herr Lindhagen under överläggningen framställda yrkandet, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan.

Ang. skalteköpe8killingen

för hemman
å Tana bergslags
allmänning
m. in.
(Forts.)

Nr 71. 22

Lördagen den 2 juni, e. m.

Ang. skatte- Omröstningen utföll med 111 ja mot 55 nej; ooli hade kamma°för
hemman re.n aHtså, med avslag å utskottets hemställan, bifallit det av herr
å runa bergs- Lindhagen under överläggningen framställda yrkandet.

lags allmänning
m. TO.

(Forts.) § 3.

Vid föredragning härpå av bevillningsutskottets betänkande, nr
56, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående
indragning av förste kontrollörsbefattningarna vid råsockerfabrikerna
m. m. blev utskottets däri gjorda hemställan av kammaren
bifallen.

§ 4-

Om fortsatt Vidare föredrogs sammansatta bevillnings- och lagutskottets nr
hlagen*ang“ utlåtande, nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förvissa
utfästel- slag till lag om fortsatt tillämpning av lagen den 17 april 1916 anser
rörande gående vissa utfästelser rörande införsel och utförsel av varor m. m.;
införsel och och yttrade därvid:

utförsel av

varor to. to. TT tv i , . TT • ,

Herr ralmstierna. Herr vice talman! När krigshandelslagen
ånyo behandlas i kammaren, vill jag för min del uttala, att de
anledningar till att ställa sig tveksam mot denna lags förnyande,
som förelågo vid de föregående tillfällen, då vi behandlat lagen,
nu bortfallit. Man kan diskutera, om denna lag numera på grund
av händelsernas utveckling har samma betydelse, som man tillmätt
densamma förut, men något skäl att motsätta sig lagens förnyelse
föreligger icke, och detta så mycket mindre, som en av de viktigaste
förutsättningarna för lagens antagande föreligger, den nämligen
att man torde ha all anledning förutsätta, att samarbetet
mellan regering och riksdag kommer att fortgå även efter den tid,
då vi justerad budgeten här i riksdagen. Och jag tror, att man
kan uttala sin förvissning därom, att de önskningar, som kunna
förefinnas inom denna kammares majoritet, komma att respekteras
av vederbörande även inom regeringen. Jag har ansett mig böra
säga dessa ord, innan vi fatta ett definitivt beslut om krigshandelslagen.

Härtill vill jag emellertid, herr vice talman, foga ännu ett uttalande.
Jag är alldeles viss därom, att kammarens ledamöter
erinra sig den ganska skarpa diskussion, som vi förde i kammaren
förra gången. Det var då flera ledamöter från det sammansatta
utskottet m. fl., som mot oss på vänstersidan riktade den förebråelsen:
»Mina herrar, ni vill avslå denna lag», och som herr justitieministern
sade: »Ni vill komma krigshandelslagen till livs, och
därmed släpper ni loss spioneriet över landet». Nåväl, nu sitta
några stycken av dessa ärade ledamöter från riksdagens båda
kamrar i Kungl. Maj:ts regering och ha för sin del tillfälle att i
praktiken utöva sin vilja att befria Sverige från det spioneri väsende,
som florerar i detta land. Jag tror, att de händelser, som

Lördagen den 2 juni. e. in.

23 Nr 71.

under senare tider, visa oss att spioneriet är en ^>å- Om fortsatt

vi bevittnat ------ --------- ---- , *

taglig fara, som det är av allra största vikt, att regeringen be friar

Sverige ifrån, detta nät av spioner, en organiserad, systema- utfästei ''-

-1- -----1------1 ■L ~-J —;----—— -1''" i rörande

tisk verksamhet, undersökningar, som ske delvis i förbindelse med
svenska medborgare, som vi måste på allt sätt stävja, ty såsom
det heter i lagen det är av »statens intresse påkallat».

Låt mig uttala några önskemål, som det är av en viss
vikt att framställa. Dels bör man taga under övervägande, huruvida
icke skärpta straff äro nödvändiga. Jag vill meddela, att
samtidigt som vi stodo och diskuterade krigshandelslagen, hade
jag tillåtit mig för min enskilda del att uppgöra ett förslag till
ny lagstiftning i ämnet med väsentligt mera skärpta straff för
verkligt spioneri än de, som finnas i den krigshandelslag, som vi
nu ha att besluta om. Det är önskvärt att taga under övervägande,
om icke ytterst skärpta strafflagsbestämmelser äro erforderliga.
Men det kanske viktigare än detta är, att Kungl. Maj:t
tillser, att det blir en ordentlig, poliskontroll, att det blir sakförståndiga
och insiktsfulla människor, icke den vanliga brottmålspolisen,
icke detektiva polisen som icke begriper sig på de här
sakerna, utan att det blir en specialiserad verksamhet, som tager
ordentligt reda på spionerna och åstadkommer deras utvisning i
de fall, då detta är av statens intressen påkallat. Jag vill även
säga, att det vore önskvärt, om regeringen tillsåge, att det bleve
offentlighet i den mån det är av intresse för staten — offentlighet
i dessa saker, så att vi brännmärka oeh sätta vid skampålen de
svenska män, som på något som helst sätt medverka till att vårt
eget land och vårt näringsliv lider skada under denna tid.

Jag vill likaledes säga, att det tycks visa sig nu, att vi på
senaste tiden — man tycker sig nästan ha förmärkt under de senaste
dagarne —- fått en ökad invasion av främlingar av ganska
tvetydigt slag. I den mån man i Norge och även i Danmark
skärper lagarna och de administrativa greppen av hela detta väsende,
få vi hitflyttade allt fler och fler av dessa spioner. Ohyran
kommer in i Sverige. Det är nödvändigt att se till, att icke
Skandinavien beröres därav, så att man kan säga, att från Sverige
bedrives en spioneriverksamhet till skada även för Danmark och
Norge liksom för andra länder. I detta avseende är det önskvärt,
att Kungl. Maj:t tillser, att det kan bli någon administrativ samverkan
med Danmark och Norge i detta hänseende. Jag ser så väl
herr civilministern som herr justitieministern närvarande, och då
skall jag också för min del uttrycka en önskan, som jag tror vara
mycket allmän, att regeringen ger klart besked, att den med fasthet
vill inskrida mot detta spioneriväsende, som är en fara för
oss, för våra sjömäns liv, för vår handel och för rikets säkerhet.

Med herr Palmstierna förenade sig herr Branting.

införsel och
utförsel av
varor m. in.
(Forts.)

Chefen för civildepartementet, herr statsrådet von Sydow:
Då det ämne, som av herr Palmstierna berördes, faller inom mitt
ämbetsområde, skall jag be att få yttra några ord.

Nr 71. 24

Lördagen den 2 }uni, e. m.

Om fortsatt Jag ber då få meddela, att regeringen taft och bar uppmärk ''"’sam^eten

fästad på den trafik, den landskadliga trafik, som påvissaItfästei-
tala*s- Det ligger i sakens natur, att det möter stora svårigheter
ser rörande att erhålla bevis, även om man i det avseendet nöjer sig med ett
införsel och minimum, beträffande sådana personer, som vilja låna sig till en
varor3*! “m ^-f^k verksamhet. Jag vill emellertid säga, att det under årens
(Fort»)'' ^°PP lyckas avslöja en del dylika personer, icke på det sättet att
r 1 man kunnat ställa dem till ansvar enligt strafflagen — i det av seendet

har bevisningen icke varit tillräcklig — men den har
varit tillräcklig att obönhörligen utvisa sådana personer. Sådan
utvisning har skett av utländska personer, tillhörande både den
ena och den andra av de krigförande maktgrupperna.

Jag ber vidare få meddela, att i dessa dagar pågår en utredning,
som jag hoppas skall lända till resultat, och jag ber kammaren
vara övertygad därom, att regeringen, vilken lika skarpt
som den föregående ärade talaren fördömer en sådan trafik, icke
skall underlåta något för att komma den till livs.

Herr Pettersson i Södertälje: Jag tror att herr Palmstiernas
erinran har varit ett ord sagt i rättan tid. Det finnes väl icke något
svenskt sinne, som icke känt stark och ärlig harm över de
sänkningar av våra fartyg och den närgångna uppmärksamhet från
luftskepp som, vi under sista tiden här varit utsatta för. Man har
frågat sig: Är det inte nog snart, skola vi tåla vad som helst
utan möjlighet att reagera med annat än protester? I detta
avseende torde det uppslag, herr Palmstierna givit, vara värt att
taga vara på. Så vanmäktiga äro vi i alla fall inte, att vi behöva
tåla främmande spioners närgångna verksamhet inom våra gränser,
vare sig nu dessa spioners verksamhet riktar sig mot vår egen
sjöfart, våra egna sjömäns liv, eller den riktar sig mot våra grannar,
särskilt mot våra skandinaviska grannar. Och jag tror, att
vi alla, trots skillnaden i partier, äro ense därom att denna trafik
måste vi söka håll ifrån oss.

Att nu i den här sena stunden av riksdagen åstadkomma någon
ny lag i ämnet låter sig väl inte göra, men som redan herr
Palmstierna har erinrat, har ju regeringen uti utvisningslagen ett
medel att skicka över gränsen personer, vilkas verksamhet är farlig
för statens intressen. Jag tror också, att vi alla äro tillfredsställda
med det kraftiga svar som herr Palmstiernas erinran genast fick
från herr civilministern, och jag menar, att den regering, som med
nit och framgång inskrider mot de parasiter om vilka här är fråga,
har grundade anspråk på vår stora tacksamhet.

Häruti instämde herr Bengtsson i Norup.

Herr Lindhagen: Jag instämmer till fullo i vad de föregå ende

talarna sagt, men jag skulle be herr civilministern, att han
inte i allt för stort nit låter det ena följa med det andra och gör
vårt land till skådeplats för utvisningar av alla möjliga personer, utan

Lördagen den 2 juni, c. m.

25 Nr 71.

att mall egentligen har någon anledning att kunna påstå, att de äro Om Jortsatt
spioner eller dylikt. Tv det har visat sig ett ganska stort nit från av

polismyndigheternas sida att göra intrång på den rätt som oförvit- ^rit/dtteiliga
utlänningar dock böra ha att besöka vårt land och vistas här, Ser rörande
oen jag hoppas, att dessa åtgärder helt och hållet måtte inskränkas införsel och
till den verkliga spionverksamheten. Men för det ändamålet, utförsel av
herr talman, undrar jag, om inte regeringen direkt bor vanda sig /Forts)
till de utländska regeringarna och säga ifrån: vi tolerera icke, att
ni inom vårt land bedriva en sådan för oss skadlig verksamhet.

Det är väl det rätta sättet att gå tillväga.

Det berättas emellertid — jag hoppas att det inte är med verkliga
förhållandet överensstämmande — att man här börjat efter
utländskt föredöme vid generalstaben införa någon inrättning, som
skulle utöva spioneri i andra länder. Om detta verkligen är förhållandet,
vet jag som sagt inte, men i så fall måste vi börja med
att sopa rent för egen dörr och fullkomligt avskaffa en sådan
olämplig, oriktig och onödig anstalt för att sedan med kraft
kunna ägna oss åt att avvisa sådana obehöriga ingrepp i landets
integritet, som ägt rum då ingen mindre än utländska regeringar
tagit sig det orådet före att här inom våra gränser arrangera sådana
tilltag.

Herr Sommelius: Jag kan inte underlåta att till herr civil ministern

uttala min stora tacksamhet för hans löfte att söka göra
allt, som kan göras, för att i någon mån begränsa den fara, som
ett allt för länge florerande spioneri har inneburit för vår handel
och vårt näringsliv. Den kolossala främlingslegion, som sökt sig
hit till Sverige, har helt säkert allt för okontrollerat fått översvämma
vårt land, och jag fruktar för att i denna mängd av
främmande individer av okänd härkomst det finnes många, som
ha gjort mycken skada för vårt land.

Jag ber att också, få påpeka, att det kanske även är anledning
att undersöka, huruvida icke främmande makters svenska
konsuler utav rent oförstånd till sina respektive makter lämnat
sådana uppgifter om svenska förhållanden, som kunnat skada vårt
land. Jag tror, att i det fallet också kan finnas någonting att

fora. Det är dock inte tillåtet för svenska medborgare, även om
e äro konsuler för främmande länder, att lämna vilka upplysningar
som helst om våra förhållanden.

Jag ber att få instämma med föregående talare om nödvändigheten
att regeringen ser upp och sätter en gräns för de åtgärder,
som vidtagas för att misstänkliggöra Sverige i utländska
ögon och särskilt i syfte att skada vårt närsingsliv.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 5.

Efter nu punktvis skedd föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande, nr 99, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående

Nr 71.

26

Lördagen den 2 juni, e. m.

försäljning av vissa kronoegendomar och upplåtande av lägenheter
från sådana egendomar blevo utskottets i nämnda utlåtande gjorda
framställningar av kammaren bifallna.

§ 6.

i fråga om Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 105, i anledning
blötningTav ?u,nsl- Maj:ts proposition angående upplåtande till aktiebolaget
målet Valerius P°rjus’ smältverk, av rätt att inom utmålet Yalerius å Luossavaara
å Luossavaara malmfält bryta viss mängd malm ävensom två i ämnet väckta momaimjält.
tioner. Därvid yttrade:

pH Herr Eriks''son i Grängesberg: Herr talman! Jag har intet

annat yrkande än om bifall till utskottets hemställan, men jag
kan icke uraktlåta, när denna fråga skall behandlas av kammaren,
att yttra några ord om en sak, som står i mycket nära samband
med vad Kungl. Maj:t föreslagit.

Det är så, att det har bildats ett bolag som heter aktiebolaget
Porjus smältverk och som har en liten anläggning vid Porjus, där
man ämnar framställa kiseljärn. För detta ändamål skall detta
bolag nu få bryta dessa 10,000 ton malm å Luossavaara malmfält.
Nn har emellertid detta bolag gjort en annan framställning, som
går ut på att det i Luossavaara skulle få bryta 50,000 ton malm
årligen. Man tänker nämligen utvidga driften vid Porjus, så att
det skulle bli en verklig malmsmältningsindustri där.

Det är med anledning av denna framställning jag skulle vilja
yttra mig. Enligt vad som meddelats i dagspressen, har Jernkontor
et till Kungl. Maj:t inlämnat en skrivelse i anledning av denna
framställning, och den skrivelsen är synnerligen karakteristisk och
egendomlig, Enligt tidningarna uttalar järnkontoret bland annat
följande, att »en framställning i Lappland av fosforrent tackjärn
med elektrisk kraft, levererad till lågt pris, skulle kunna för den
svenska järnhanteringen i övrigt bli till synnerlig skada, därest
icke detta tackjärn kan tillgodogöras av nämnda hantering för
vidare förädling. Först och främst skulle eljest möjlighet uppstå
att anordna en för hittillsvarande producenter av s. k. exporttackjärn
mycket kännbar konkurrens». Järnkontoret har således å sina
uppdragsgivares — de svenska järnbrukens — vägnar gått in till
regeringen med en skrivelse, vari järnkontoret vill fullständigt
göra ned malmsmältningen däruppe i Norrland. Och detta är ingen
nyhet, det är en gammal historia. När jag deltog i statsutskottets
fjärde avdelnings arbete i fjol och vi skulle behandla utvidgningen
av Porjus kraftverk, fick jag en livlig känsla av att det plötsligt
blev en omsvängning i åsikterna om denna sak, därför att järnkontoret
var emot en malmsmältning däruppe vid Porjus. Och
vad hade man för skäl härför? Jo, man hade det skälet, att den
mellansvenska hyttindustrien därigenom skulle gå tillbaka. Man
var rädd för att det kvalitetsjärn, som skulle komma att tillverkas
däruppe av fosforren slig eller annan malm skulle komma ut på

Lördagen den 2 juni, e. in.

27 Nr 71.

världsmarknaden och där konkurrera med kvalitetsjärnet från
Mellansverige.

Nå, nu kan det iu ligga någonting i detta — jag skall inte
bestrida det — men jag vill peka på ett annat faktum, nämligen
att det från Mellansverige sändes varenda dag tusentals ton fosforren
slig till Tyskland, Österrike och andra länder för att där förädlas.
Då måste man väl ändå säga sig, att om vi exportera
stora mängder av fosforren järnmalm, varav det i utlandet kan
framställas kvalitetsjärn, som kan konkurrera med vår egen tillverkning,
så är väl detta för den mellansvenska järnhanteringen
till lika stor skada, som det skulle vara att häruppe finge tillverkas
blott några tiotusentals ton kvalitetsjärn, som sedan skulle kunna
exporteras. Mig förefaller det, att om man är så om för denna
mellansvenska tillverkning av järn, bör man inte heller tillåta,
att det årligen får gå hundratusentals ton fosforren malm från
Sverige till utlandet, varav sedan tillverkas järn, som konkurrerar
med det mellansvenska kvalitetsjärnet. Under sådana förhållanden
är det klart, att det vore lika bra att tillverka detta här hemma.

Detta skäl får därför icke anses allt för bärande. Naturligtvis
ha vi i mellersta Sverige en del små hyttor, som möjligen icke
kunna bestå i konkurrensen, men det är ju ändå så, att det gamla
måste försvinna före det nya, och man kan icke anse det vara
lämpligt och rimligt att elektriska smältningsindustrin i Norrland
skall hindras därför, att möjligen ett och annat bruk i Mellansverige
icke kan uppträda i konkurrensen.

Sedan kommer Jernkontoret med en annan framställning, i det
att Jernkontoret i denna sin skrivelse säger, att de mellansvenska
järnbruken för den framtida konkurrensen måste få tillgång på
elektrisk kraft från översta Norrland. Men vad ligger det för
rim och reson i ett sådant betraktelsesätt? Skall det byggas kraftledningar
från Porjus ned till Mellansverige, så att man här nere
kan anordna elektrisk malmsmältning? Detta resonemang är alldeles
ofattbart åtminstone förstår jag icke, hur man kan göra
ett sådant påstående. Detta påstående har naturligtvis tillkommit
för att motivera det avslag som järnkontoret framställt.

Yi ha en av Kungl. Maj:t tillsatt kommission, den s. k. malmfältskommissionen,
som arbetat under en tre ä fyra års tid. Nu
bär denna kommission, som har i uppdrag att undersöka möjligheterna
för staten att använda sina malmfyndigheter i Norrland,
enligt vad tidningarna i går hade att berätta, inkommit till Kungl.
Maj:t med en framställning beträffande denna sak. Kommissionen
utvecklar där skälen, varför den för sin del icke vill förorda elektrisk
malmsmältning i Norrland, och kommissionens motivering är
sådan, att densamma för den, som icke är initerad i frågan, verkligen
låter synnerligen plausibel, den är rent av sådan, att en
socialist som jag nästan tycker, att denna kommission börjat få
rent förnuftiga tankar. Kommissionen säger där bland annat, att
den icke vill vara med om att tillstyrka den ifrågasatta elektriska
malmsmältningen, därför att kommissionen ganser sig böra jämväl

1 fråga om
rätt till malmbrytning
å utmålet
Valer i us
å Luossavaara
malmfält.

(Forts.)

Nr 71. 28

Lördagen den 2 juni, e. m.

1 fråga om
rätt till malmbrytning
å utmålet
Valerius
å Luossavaara
malmfält.

(Forts.)

undersöka, i vad mån staten bör själv som företagare utnyttja de
särskilda förutsättningar för en järnförädlingsindustri, som ligga
däri, att staten själv inom Norrbotten äger såväl malm som träkol,
kraft- och transportmedel. Ett bifall till Porjus smältverks
ansökan skulle komma att i förväg binda statens handlingsfrihet
med avseende å nyttiggörande av statens tillgångar på malm,
kraft och kol. Detta kan ej annat än menligt inverka på malmkommissionens
utredning, men detta kan också komma att förrycka
det framtida resultatet.» Detta är ju alldeles utmärkt sagt. Det
innebär ju kort och gott, att man skall utreda, huruvida icke staten
själv kan börja med en malmsmältningsindustri där uppe. Nu
skulle jag tro på detta, om det icke vore så, att en av kommissionens
ledamöter är överingenjören i järnkontoret och att även av
andra förhållanden man får den uppfattningen, att kommissionen
arbetar på att hindra all malmsmältningsindustri där uppe.

Kommissionen har anfört, att det skulle vara till skada för
staten, om man skulle avstå 50,000 ton malm årligen från Luossavaara
malmfält till det ifrågavarande bolaget. Det skulle bliva för
låga avgiftar o. s. v., säger man. Jag vill då erinra om, att just
denna samma kommission har tillstyrkt, att icke blott 50,000, utan
en sju gånger så stor kvantitet skulle årligen få brytas i Luossavaara
för export från Sverige. Detta har malmkommissionen varit
med om att förorda, och med hänsyn därtill kan jag nu icke finna
det annat än synnerligen egendomligt, att den nu blivit så om om
statens ägodelar där uppe.

Jag har naturligtvis icke någon som helst anledning att uppträda
till förmån för det nu ifrågavarande bolagets framställning.
Det är mig alldeles egalt, om detta bolag får sin ansökan beviljad
eller icke; därom har jag icke alls velat yttra mig, utan vad jag
här velat bringa på tal är det motstånd, som från Jernkontorets
och, jag tror mig även på goda grunder kunna säga, från malmkommissionens
sida framkommit emot, att det skulle bli en verklig
malmsmältningsindustri i Norrland. Det är emot den uppfattning,
som sålunda gjorts gällande, som jag här velat reagera.
Det går icke för sig, att vi fortsätta den politik, som hittills förts,
att de malmer, som finnas i Norrland,.alltjämt skola exporteras.
År det så, att det intresse, som nu förefinnes på detta område,
skall få fortsätta att få sin vilja igenom, så blir följden den, att
exporten kommer att fortgå i framtiden på samma sätt som nu,
även sedan staten övertagit Kiruna stora malmfält. Det skulle
dock tyckas vara ett verkligt samhällsintresse av få till stånd
en rationell malmsmältning i Norrland där staten har egna malmer,
vattenfall och skogar. Det går icke an, att malmerna däruppe
alltjämt skola exporteras till andra länder för att där lämna
arbete och bröd. Det är gent emot den uppfattning i motsatt riktning
som kommit till uttryck i Jernkontorets framställning och
som jag tycker mig finna även hos malmkommissionen, som jag
för min del velat vid detta tillfälle på det bestämdaste protestera.
Det är icke någon regeringsledamot nu närvarande, men jag hoppas

Lördageu den 2 juni, c. m.

29 Nr 71.

dock på det livligaste, att regeringen, skall taga de synpunkter
jag framhållit i beaktande vid prövning av hithörande spörsmål.
Därmed vill jag ingalunda säga, att ansökan från Porjus smältverk
bör utan vidare bifallas; det är en sak, som jag icke kan
pröva.

Jag har, herr talman, intet annat yrkande att framställa än
på bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herrar Branting och Zetterstrand.

Herr Ltibeck: Tyvärr har jag icke varit i tillfälle att åhöra

mer än sista delen, men det förefaller mig dock, som om frågan
hade blivit något egendomligt utlagd av den siste ärade talaren.
Jag har vid läsningen av utskottets utlåtande, tyckt mig finna,
att utskottet uttryckt sig något dunkelt. Jag tror, att det skall
vara ganska svårt att läsa ut meningen i den sista punkten i utskottets
motivering, där det heter:»--men häller utskottet

före, att därest Kungl. Maj:t skulle finna, att för ifrågavarande
fyndigheters rationella utnyttjande ett sådant medgivande är erforderligt,
Kungl. Maj:t icke skall underlåta att till riksdagen
göra framställning i ämnet.» Jordbruksutskottet har säkerligen,
när det avfattade motiveringen till sin hemställan uti denna fråga
icke haft närmare kännedom om vad malmkommissionen anfört i
ämnet, liksom icke heller om den framställning, som från Jernkontorets
sida avgivits under någon av de sista dagarna. Jag är,
herr vice talman, icke heller för min del beredd att nu uttala något
slutligt omdöme, i vad mån de synpunkter, som malmkommissionen
och Jernkontoret här gjort sig till tolkar för, äro berättigade,
men så mycket synes mig dock klart, att man i detta fall måste
taga ganska stor hänsyn till vår mellansvenska järnindustri. Och
det är dess synpunkter, som särskilt kommit till synes, när Jernkontoret
uttalat sina betänkligheter emot att anlägga en huvudsakligen
för export avsedd tackjärnsindustri uppe i Norrbotten.

Samtidigt vill jag även för min del uttala de allra varmaste
sympatier för, att en järnförädlingsindustri måtte komma till stånd
uppe i här avsedda bygder, där ju staten har både malm, kraft
och kol samlade i sin hand. Det är just denna synpunkt, som
malmkommissionen, såvitt jag fattat dess framställning rätt, har
velat hävda. Malmkommissionen gör ju gällande, att när staten
uppe i Norrbotten själv disponerar såväl malm som kraft och kol,
borde frågan om statens medverkan allsidigt övervägas, innan några
vidare dispositioner vidtagas. Under sådana förhållande tror
jag, att det vore mycket olyckligt, om riksdagen i förtid sökte
bilda sig någon mening i saken, och det vore också ganska olyckligt,
om riksdagen skulle avhända sig sin rätt att taga ställning
till frågan, när malmkommissionens av Kungl. Maj:t begärda allsidiga
utredning i saken en dag föreligger.

Det är sålunda, herr vice talman, min synpunkt, att det vore
klokt, om riksdagen avvaktade den allsidiga, utredning som sålunda

I fråga om
rätt till malmbrytning
å utmålet
Valerius
å Luossavaara
malmfält.

(Forts.)

Nr 71. 30

Lördagen den 2 juni, e. m.

i fråga om skall av malmkommissionen verkställas, innan riksdagen tar ställb^nin
T*''ut''■ n^nS till denna fråga. Såsom jag kär redan fäst uppmärksamhemåiefvahrius
ten på, kar dock utskottet i sista punkten av motiveringen uttryckt
å Luossavaara sig något dunkelt rörande just denna sak.
malmfält. Jag kar, kerr vice talman, icke något yrkande att fram (Forts.

) ställa.

Sedan kerr talmannen nu återtagit ledningen av förhandlingarna,
yttrade:

Herr Söderberg: Herr talman: Då jag för flera år sedan

väckte en motion i denna kammare, som avsåg, att man skulle i
något större utsträckning än förut inom landet tillgodogöra sig de
rika malmfyndigketer, som finnas uppe i Norrland, kan jag icke
underlåta att kär ge uttryck åt den Känsla, som jag förnam, när
jag i dag läste uti tidningarna om J ernkontorets framställning rörande
denna sak. Jag fick därvid samma uppfattning som kerr
Eriksson i Grängesberg, att det kär var fråga om att lägga stenar
i vägen för en utveckling i den riktning, som jag för min del anser
vara den enda riktiga. När statsrevisorerna i köstas voro uppe
i Norrland ock togo del av de utvecklingsmöjligketer, som förefinnas
uppe vid Porjus för en sådan anordning, varom kär är fråga,
var det icke mer än en mening därom, att man verkligen borde utnyttja
de rika kraftkällor, som vi ka där uppe, Jag tror därför,
att vi icke böra låta denna fråga gå så hastigt förbi, utan att
man kär också bör ge uttryck åt den uppfattning, som man har i
densamma. Jag kan lika litet som de båda föregående talarna
kär peka på några särskilda riktlinjer, som Kungl. Haj:t bör följa
i detta fall, men jag vill säga, att enligt vad jag tror, är det en
iite i landet ock särskilt i norra Sverige mycket utbredd uppfattning,
att det vore lyckligt, om man kunde börja att förädla vår
malm inom landet och sätta i gång en sådan järntillverkning, som
man kär talat om, så att icke för framtiden all malm skulle utan
vidare exporteras ut ur landet.

Jag bär, herr talman, velat ge uttryck åt denna uppfattning
och kar intet annat yrkande än på bifall till utskottets hemställan.

Herr Eriksson i Grängesberg: Herr talman! Det var

därför att herr Liibeck icke kade tillfälle köra kela mitt anförande,
som kan kär yttrat sig så, som kan gjorde. Vad jag kär
yttrat mig om, var ju endast de framställningar, som i detta ämne
avgivits av Jernkontoret ock malmkommissionen, och jag vill icke
att mitt anförande skall tolkas därhän, att jag icke skulle vilja
framgång för de mellansvenska järnbruken. Det är så långt därifrån,
att jag tvärtom anser, att det är av ett stort intresse, att
dessa fortfarande kunna äga bestånd. Det är icke tu tal om den
saken. Men jag vill icke vara med om någon åtgärd, som kan

Lördagen den 2 juni, e. m.

31 Nr 71.

innebära, att den elektriska järnsmältningsindustrien i Norrland,
som vi tro på, skall fullständigt förkvävas.

Nu tror jag för min del, att de olika meningar, som här kommit
till synes, icke äro så alldeles oförenliga. Jag anser det icke
vara alls farligt för de mellansvenska bruken om uppe i Norrland
kan tillverkas ett gott järn. Jag kan icke förstå annat, än att det
skulle bli en alldeles utomordentlig produkt för de mellansvenska
järnbruken att ytterligare förädla. Om jag skulle framlägga min
egen syn på vår framtida utveckling på detta område, skulle jag
vilja säga, att vi med de kraftkällor, som vi ha uti översta Norrlands
alvar, och med tillgodogörande av den skog, som staten där
äger, i den mån^ denna nu räcker till, och med de goda malmer,
som där uppe stå till vårt förfogande, skulle kunna tillverka ett
utmärkt gott järn, som sedan kirnde sändas till Mellansverige för
vidare förädling, och denna förädling skulle kunna drivas så långt,
att vi kunde exportera maskiner och redskap i stället för som nu
råmateriel.

Att såsom nu sker skicka i väg den oförädlade malmen över
Narvik är ju icke någon sund politik, utan vad vi skola sträva
efter är, som sagt, att kunna först smälta malmen uppe i i Norrland
för att sedan låta den här i Mellansverige undergå en ytterligare
förädling. Det är dessa synpunkter, som jag för min del
velat hävda, då jag vänt mig emot Jernkontorets syn på denna
sak. Jag kan även nämna, att jag erfarit, att meningen är att
uppe vid Porjus icke blott smälta malm till exporttackjärn, utan
att man även tänkt försöka att med detta smältverk förena ett
stalraffinaderi. I vad mån detta kommer att lyckas, vet jag ju
icke.

Jag vill säga att jag icke alls talat med tanke på att bereda
Porjus smältverk någon fördel. Om Kungl. Maj:t bör bifalla det
ifrågavarande bolagets ansökan eller icke, är en sak, som jag icke
vill eller kan yttra mig om, som jag icke kan bedöma, vad jag
velat framhålla är, att det intresse, som kommit till synes i Jernkontorets
framställning, tycks vara, att varje järnförädling i Norrland
måtte hållas tillbaka. Och att detta är en riktning, som
man icke får giva sitt stöd, utan tvärtom måste söka att så mycket
som möjligt bekämpa. Det är vad jag här sagt och ingenting
annat. Om jag blandat in malmkommissionen, så har det skett
därför, att jag icke kan se på densamma med så välvilliga ögon,
som ingenjör Liibeck gjort. Vore det icke så, att denna kommission
för icke så länge sedan velat tillåta en export från Luossavaara
å flera hundra tusen ton malm årligen, så skulle jag kunna
förstå ^ kommissionens resonemang, men när den nu velat vara med
om något sådant, begriper jag icke de av kommissionen uttalade
farhågorna med avseende å de 50,000 ton, varom här är fråga.
Det kan ju hända, att kommissionen ivrar för en malmsmältning
uppe i Norrland, men när i denna kommission sitter bland andra
Jernkontorets överingenjör, har jag svårt för att tro på kommissionens
intresse för den saken.

I fråga om
rätt till malmbrytning
å utmålet
Vältring
å Luossavaara
malmfält.

(Forts.)

Nr 71. 32

Lördagen den 2 juni, e. m.

I fråga om
rätt till malmbrytning
å utmulet
Valerius
å Luossavaara
malmfält.

(Forts.)

Det var dessa synpunkter, som jag, herr talman, ville föra
fram, och ingenting annat.

Herr Hamilton: Herr talman! Med anledning av herr Lii hecks

här gjorda uttalande, att en viss oklarhet skulle förefinnas
i utskottets motivering, begärde jag ordet.

Jag kan för min del icke finna, att något fog föreligger för
den av herr Liibeck sålunda gjorda anmärkningen. Utskottet säger
här, att vad angår de i punkterna 2 och 3 av herr Asplunds och
i punkt 2 av herr Hages motion framställda förslaget i fråga om
rätt för Kungl. Maj:t att under vissa omständigheter intill utgången
av år 1937 låta bryta malm från Luossavaara malmfält, håller utskottet
före, att därest Kungl. Maj:t behöver den fullmakt, som omförmäles
i dessa punkter, skall Kungl. Maj:t icke underlåta att till
riksdagen göra framställning i ämnet. Detta förefaller mig alldeles
tydligt och klart, och jag kan icke förstå, att herr Liibeck icke
fattar vad här är meningen.

Herr Lubeck: Herr talman! Yad denna sista sak angår, kan
jag endast framhålla, att när jag i dag på förmiddagen förhörde
mig hos åtskilliga av jordbruksutskottets ärade ledamöter om meningen
i det uttalande, som utskottet gjort i sista punkten av motiveringen,
har jag fått ganska olika svar på, vad utskottets ledamöter
själva inlade uti denna punkt. Det är verkligen ganska
svårt att här finna den klarhet, som utskottets ärade ordförande
för sin del ansåg ligga uti punkten.

Med anledning av vad herr Eriksson i Grängesberg senast
yttrade vill jag säga, att jag av den sista delen av herr Erikssons
anförande, som jag kom att åhöra, måhända drog något för vida
slutsatser av vad han dessförinnan yttrat. Det är mig nu så
mycket angenämare att kunna konstatera, att min uppfattning
nog i stort sett närmar sig den, som herr Eriksson i Grängesberg
nu gav uttryck åt. Även jag önskar ingenting hellre, än att man
uppe i Norrbotten, där många förutsättningar äro så utomordentligt
stora, må kunna driva förädling av järnmalm så långt som
möjligt, att man sålunda måtte kunna undvika alltför stor export
av råmalm. Men jag tror, att herr Eriksson i Grängesberg inlade
en oriktig betydelse eller kanske snarare för arga avsikter i malmkommissionens
och Jernkontorets yttranden rörande denna sak, ty
så vitt jag kan förstå, gå dessa yttranden framför allt ut därpå,
att man måtte erhålla de bästa möjliga garantier för att verkligen
få till stånd en inhemsk förädling. Malmkommissionen och Jernkontoret
ha således icke tagit så starkt avstånd, som herr Erikssons
i Grängesberg anförande tydde på, från att man skulle få en
malmförädlirig till stånd i Norrbotten. Men de ha velat ha fram
en förädlingsindustri, som kommer hela den svenska järnindustrien
till godo. Så vitt jag kan förstå, behöva de båda ståndpunkter,
som här kommit till uttryck, icke stå i strid mot varandra. Skulle
verkligen avsikten vara att exempelvis vid Porjus driva förädlingen

Lördagen den 2 juni, e. in.

33 Nr 71.

så långt som till ståltillverkning, har ju det syfte, som såväl herr
Eriksson i Grängesberg, som jag avse, blivit uppnått i ganska stor
omfattning, och säkerligen äro betänkligheterna då icke så stora,
som de kanske skulle vara från bådas vår sida, om det endast
gällde att tillverka tackjärn för export.

Herr E. A. Nilson i Örebro: Då jag, herr talman, repre senterar

en valkrets, där det finnes både järnverk och järngruvor,
har jag ansett mig böra vid detta tillfälle ge uttryck åt de tankar,
som jag hyser i förevarande fråga och som närmast sammanfalla
med dem, vilka här under denna debatt uttalats av den förste
ärade talaren.

Yad jag därjämte vill särskilt understryka är, att det synes
mig, att malmkommissionen arbetar synnerligen långsamt. Den
tillsattes, år 1913, således för fyra år sedan, och dess resultat har
iu hitintills icke varit synnerligen storartade. Det förefaller verkligen,
som om malmkommissionen med den uppgift, den har, borde
ha vinnlagt sig därom att komma till ett resultat åtskilligt snabbare,
än vad nu varit fallet.

Att det är ur nationalekonomisk synpunkt fullständigt riktigt,
afy vi. söka att inom landet förädla varorna i högre grad, än vad
vi hitintills kunnat göra, kan ju ingen på sakliga grunder motsäga.
Det kan ju icke vara annat än en fördel om vi skulle kunna
komma därhän, att vi, i stället för att exportera så mycket järnmalm,
som nu sker, kunde exportera samma kvantitet icke allenast
i form av tackjärn och stål, utan i ännu mer förädlade varor.
Men om man strävar därhän, bör man givetvis icke motsätta sig,
att det exporteras en vara sådan som tackjärn, som är av halvfabrikats
natur, under det att man icke har någon erinran att göra
mot att malm, som ju är en råvara, exporteras i så hög grad som
nu är fallet. Jag ber att få bestyrka det förhållande, som herr
Eriksson i Grängesberg här erinrade om, nämligen att en ofantligt
stor kvantitet av Mellansveriges allra bästa järnmalm går ut till
andra länder i Europa. Det är ju alldeles påtagligt, att det skulle
vara till en oändligt stor fördel för vår järnindustri, om denna
malm kunde bevaras åt förädlingen inom landet.

Jag ber jämväl att få fästa uppmärksamheten därpå, att vi
ha här på kammarens bord liggande ett statsutskotfsutlåtande,
vari hemställes, att riksdagen måtte bifalla Kungl. Maj:ts framställning
därom, att Inlandsbanans felande länk måtte hopsmidas.
Ett av de syften, som man därigenom vill ernå, är också det, att
man därigenom skulle kunna tillgodogöra sig det mindrevärdiga
skogsmaterial, som finnes i det övre av Norrland. Det förefaller mig
då vara alldeles riktigt ur nationalekonomisk synpunkt, att man
söker föra detta mindrevärdiga skogsmaterial tillsammans med den
malm, som finnes där uppe och i förening med den elektriska
energi, som kan alstras ur de norrländska älvarna, söka få till
stånd eu förädlingsindustri av de råvaror, som finnas där uppe.

Andra leammarens protokoll 1917. Nr 71. 3

I fråga om
rätt till malmbrytning
å utmålet
Valerius
å Luossavaara
malmfält.

(Forte.)

Nr 71. 34

Lördagen den 2 juni, e. m.
l fråga om Det går icke att motsätta sig en sådan utveckling av järnhan rätt

till malm- -t0i*jx]g6n

brytning a ut- j t sålunda, att det vore mycket klokt av Jernkontoret,

å Luossavaara om. det i sm allmänna järnpolitik aven ville söka att i någon man
malmfält, anlägga de vidare synpunkter på detta spörsmål, som man enligt
(Forts.) min mening har rätt att vänta av ett järnkontor, att Jernkontoret

alltså, med ett ord sagt, icke alltid ville så exklusivt anlägga
mellansvensk järnindustrisynpunkt på detta spörsmål, utan se saken
i stort, mera ur allmänsvensk och ur nationalekonomisk synpunkt.

Jag har ansett mig höra göra detta uttalande till kammaren»
protokoll.

Vidare anfördes ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.

§ 7.

Ang. upplå- Å föredragningslistan fanns härefter upptaget jordbruksut tandt

av lä- sp0ttets utlåtande, nr 106, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
9frånKung,Trt angående upplåtande av lägenheter m. m. från Kungsörs kungsJ
Ungsladu- ladugård i Västmanlands län ävensom tre i ämnet väckta motioner.

9&rd'' I en till riksdagen den 14 april 1917 avlåten, till jordbruksut skottet

hänvisad proposition, nr 265, hade Kung]. Maj:t under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden
för samma dag föreslagit riksdagen medgiva,

a) att

dels de å Kungsörs södra kungsladugård om 9 7/u mantal i
Kung Karls socken av Västmanlands län belägna Kungsörstorpen
nr 17 a, 17 b, 18 a, 18 b, 19 a, 19 b, 20 a, 20 b, 21a. 21b, 77, 78 a,
78 b, 79 a, 79 b, 80 a, 80 b, 81, 82, 83 a, 83 b, 84, 85, 86 med 83 c,
87, 88, 89, 90 a, 90 b, 91 a, 91b och 91 c samt de å Kungsörs norra
kungsladugård om 115/as mantal i Kungs Barkarö socken av nämnda
län belägna Kungsörstorpen nr 3 och 4, även benämnda Ruttorpen
nr 2 och 1 och betecknade å den i ärendet åberopade kartan över
denna kungsladugård med T 28 och T 27,

dels backstugulägenheterna B 4, B 18, B 46, B 52—B 55,
dels lägenhetsområdena å södra kungsladugården T 34-—T 39
och T 46.

dels ock de med T 1—T 7 samt T 23—T 26 betecknade lägenhetsområdena
å norra kungsladugården

finge var för sig med i statsrådsprotokollet angivet område från
egendomen upplåtas enligt gällande grunder för upplåtande av egnahemslägenheter
från vissa kronoegendomar;

b) att den till Kungsörs södra kungsladugård hörande Stallmästarhagen
finge med det av uppskattningsnämnden angivna område
försäljas till Kungsörs köping mot köpeskilling, som på köpingens
bekostnad bestämdes i den ordning, som gällande förordning
angående jords eller lägenhets avstående för allmänt behov stadgade,

Lördagen den 2 juni, e. in.

35 Nr 71.

med .iakttagande därvid, att köpeskillingen ej understege 80,100
kronor, samt under villkor i övrigt att köpeskillingen vid tillträdet
kontant inbetalades till Kungl. Maj:ts befallningshavande i länet
och att köpingen ensam vidkändes de med områdets avskiljande samt
med lagfart å fånget förenade kostnader.

I detta sammanhang hade utskottet till behandling förehaft tre
inom riksdagen väckta till jordbruksutskottet hänvisade motioner
nämligen

dels nr 150 i första kammaren av herr Hult m. fl. och nr 451
i andra kammaren av herr Janson i Kungsör ni. fl., lika lydande,
vari hemställts, att riksdagen ville besluta, att, vid bifall till Kungl.
Maj:ts proposition nr 265 angående upplåtande av lägenheter m. m.
från Kungsörs kungsladugård, ytterligare följande lägenheter å
Kungsörs södra kungsladugård finge var för sig upplåtas med det
område, som angivits i det i Kungl. Maj:ts ovanberörda proposition
intagna statsrådsprotokollet samt på enahanda grunder och villkor,
som Kungl. Maj:t förslagit för upplåtande av i propositionen omförmälda
lägenheter, nämligen:

Ang. upplåtande
av lägenheter
in. m.
från Kungsörs
kungsladugård.

(Forts.)

Kungsörstorpen nr 6, 7 a—7 h, 8—16, 45, 50, 70, 71 a, 71 bc,
72 a, 72 b, 72 c och 73, backstugulägenheterna B 5, 6, 9—11, 13 a,
13 b, 13 c, 16, 20, 22, 34, 48, 49, 50 och 51;

dels ock nr 456 i andra kammaren av herr Janson i Kungsör,
vari hemställts att, vid bifall till Kungl. Maj :ts proposition i vad
den avsåge upplåtande av Stallmästarhagen till Kungsörs köping,
den föreslagna bestämmelsen att köpeskillingen ej finge understiga
80,100 kronor måtte utgå.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte

1) med avslag å herr Jansons i Kungsör i ämnet väckta motion
nr 456 medgiva,

a) att

dels de å Kungsörs södra kungsladugård — — — lika med
Kungl. Maj:t — — — från vissa kronoegendomar; och

b) att den till Kungsörs södra kungsladugård — — — lika

med Kungl. Maj:t---fånget förenade kostnader; samt

2) i anledning av herr Hults m. fl. motion nr 150 och herr
Jansons i Kungsör motion nr 451, anhålla, att Kungl. Maj:t måtte
låta verkställa förnyad utredning rörande de i dessa motioner angivna
lägenheter med beaktande av i utskottets utlåtande angivna
synpunkter samt för riksdagen snarast möjligt framlägga förslag
rörande upplåtande av dessa lägenheter.

Reservationer hade likväl avgivits:

av herr Öberg, som yrkat bifall till de i ämnet väckta motionerna;
samt

av herr Ingeström.

Efter föredragning av punkten 1) yttrade:

Nr 71. 36

Lördagen den 2 juni, e. m.

Ang. upplåtande
av lågenheter
m. m.
från Kungsord
kungsladugård.

(Forts.)

Herr Janson i Kungsör: Herr talman, mina herrar! Såsom

synes av utskottets utlåtande, har jag uti förevarande ärende väckt
en motion, vari jag yrkat, att vid bifall till den kungl. propositionen
i fråga om upplåtande av Stallmästarhagen till Kungsörs köping
den föreslagna bestämmelsen, att köpeskillingen ej må understiga
80,100 kronor, måtte utgå. Jag hade tänkt mig, att det i stället
skulle bliva expropriation, utan att någon minimisumma skulle
nu nämnas.

Det förhåller sig så, att Kungsörs köping ansett, att den nu
ifrågasatta köpesumman är alldeles för hög. Det område, Stallmästarhagen,
varom här är fråga, ligger i närheten av köpingen
och kan i framtiden bliva lämpligt till egnahemstomter, och köpingen
har för den skull anhållit att få tillhandla sig detta område.
Kungl. Maj:t har nu i sin proposition nr 265 medgivit detta,
och denna Kungi. Maj:ts proposition har ju även av utskottet
tillstyrkts.

Uti ifrågavarande proposition har Kungl. Maj:t föreslagit, »att
den till Kungsörs södra kungsladugård hörande Stallmästarhagen
må med det av uppskattningsnämnden angivna område försäljas
till Kungsörs köping mot köpeskilling, som på köpingens bekostnad
bestämmes i den ordning, som gällande förordning angående
jords eller lägenhets avstående för allmänt behov stadgar, med
iakttagande därvid, att köpeskillingen ej må understiga 80,100
kronor». Det är med anledning av denna stipulering, som jag väckt
förslag om, att den sista satsen skulle utgå. Köpingen behöver
nämligen icke denna hage omedelbart, men man är endast rädd för,
att den nu åter skall utarrenderas på 20 år, varigenom man anser
sig bliva bunden en allt för lång tid framåt. A andra sidan kan
man visserligen framdeles behöva detta område, men man anser,
att det skulle bli en alldeles för stor summa att förränta, därest
man nu genast, ehuru man icke för närvarande har någon direkt
nytta av området, skulle inköpa detsamma.

Jag ber att få meddela kammaren, att Kungsörs södra kungsladugårds
arrendator ger 200 kronor i arrende för denna hage,
som han använder till beteshage, och att intill densamma gränsa
åtskilliga lägenheter, vilka ge arrendatorn 126 dagsverken om året.
Härtill kommer det bete, som han får på området. Det är alltså
en mycket liten inkomst, som staten har av densamma, mot vad
staten skulle få, om den för ett rimligt pris sålde området åt
köpingen.

Nu misstänker man emellertid, det har åtminstone sagts så,
att köpingen vill ha detta område till att »jobba» med genom att
där försälja tomter. Man anser därför, att det skulle vara bättre
om staten fortfarande ägde området i fråga, då köpingen möjligen
skulle missbruka sin äganderätt till detsamma. Jag skall upplysa
om, att köpingen har tomter, som säljas för 10 öre kvadratmetern
och som ligga närmare för egnahemsbyggare att begagna.
Om köpingen nu skall köpa hagen och raka den ren från skog,
skulle den få betala 24 öre kvadratmetern. Skulle vi gå in på

Lördagen den 2 juni, e. in.

37 Nr 71.

detta köp, tycka jag och köpingen, att det iir staten, som jobbar Ang. upplång
tomtvärdena. Ätt man icke bär kunnat gå in på att taga ‘^‘eravm “j.
bort minimisumman, bar väckt bestörtning i samhället, ocli från Kungsurs
ber få citera ett brev, som jag fått från en medlem av stadsfolk kungsladumäktige.
lian säger där: »Vad Stallmästarhagen angår, så är gård.

det, om riksdagen antager utskottets förslag, lika méd att frågan (Forte.)
är ur världen. Att Kungsör skall kunna betala det föreslagna beloppet
tror väl ingen. Det har för övrigt ej heller så stor betydelse,
om ett köp icke skulle komma till stånd. Blir området väl
inkorporerat med Kungsör, är det oss likgiltigt, vem som är
ägare, och skulle icke heller en inkorporering komma till stånd,
ha vi ju, som dir vet, ganska stora och obebyggda områden på flera
håll. Det skall väl bli så, att domänintendenten får arrendera ut
egendomen, så att kronan får sina modiga 200 kronor per år i
arrende, vilket väl är klokare hushållning, än om den säljes för
en mindre summa än den stipulerade.»

Jag skall också be att få meddela det, att skogen, som växer i
hagen, har blivit värderad av en värderingsnämnd till 33,000 kronor
och själva marken till 46,000 kronor. Nu har under denna
vinter avverkats den bästa skogen. I den kungl. propositionen
står det beskrivet, att denna hage är beväxt med »osedvanligt
lång och vacker skog». Men det är att märka, att sedan det
skrevs, har denna osedvanligt långa och vackra skog avverkats,
och om den skog, som är kvar, kunna jordbruksutskottets ledamöter,
som varit där och sett den, intyga, att den icke är »osedvanligt
lång och vacker», utan den är kvistig ända till roten.

Sålunda skulle man visserligen få köpa hagen, men för detta
höga pris. Det skulle bli mellan 11- och 1,200 kronor tunnlandet
för den jord, som skulle upplåtas åt egnahemsbebyggarna, då skogen
är alldeles borttagen; och vi anse, att det priset icke står i
överensstämmelse med rättvisa och billighet. Nu nar jag anklagats
för att vara lokalpatriot, och man har i första kammaren framdragit
det som skäl för avslag, att det var lokalpatriotismsom
talade här. Jag ber få säga, att på samma gång som jag står på
statens intresse, är det klart, att jag också representerar den ort
jag är ifrån, och det skäms jag icke för. Jag tror, att_ det blir
både till statens och ortens bästa, om man är rimlig i sina fordringar.
Jag begär icke vad som begärdes av åtskilliga andra i
förmiddags i en annan punkt, jag begär icke att få pruta. Där
prutade man 100 procent i ett jordbruksutskottets utlåtande och
Ilek det medgivet av kammaren. Man begärde också i ett annat
utlåtande att få pruta, men det lyckades icke. Jag ber icke att
få pruta, men jag begär en rättvis värdering av expropriationsnämnd
utan att något minimipris på förhand bestämmes.

Jag ber, herr talman, att få yrka att i utskottets hemställan,
på sidan 5 i mitten av första stycket orden: »med iakttagande därvid,
att köpeskillingen ej må understiga 80,100 kronor» må utgå.

Jag ber således att få yrka bifall till utskottets hemställan i
punkt 1) med uteslutande av nyssberörda ord. Det är detsamma,

Nr 71. 38

Lördagen den 2 juni, e. m.

Ang. uppå- som yrkas i min motion nr 456 och som yrkas jämväl av herr
tände av la- Öberg i hans reservation.

genheter m. in. 0

från Kung Börs

iUgårddU'' Herr Linders: Herr talman! Motionären har ju redan givit
(Forts.) kammaren del av sin uppfattning och visat på, att vad han begärt
är något annat, än utskottet ansett sig kunna tillstyrka i punkt 1),
där han vill ha bort det minimipris, som satts för värdering av
Stallmästarhagen. Den andra punkten avser de 43 lägenheter, som
han ytterligare motionerat om. Jag påpekar detta på grund av
att motionären själv nämnt om båda dessa frågor.

När kammaren först har att avgöra det spörsmål, som beröres
i punkt 1), ber jag herrarna att beträffande detta erinra sig, att
det är en gammal praxis av Kungl. Maj:t och riksdagen, att vid
försäljning av sådana områden, som det här är fråga om, fästa
såsom villkor ett visst minimipris. Erfarenheten har lärt oss, att
detta minimipris ofta nog också blir ett maximipris. Vid dessa
värderingar kunna av värderingsmännen givetvis åtskilliga lokala
och personliga hänsyn göras gällande, som statsmakterna å sin.
sida vilja förhindra, och därför har denna praxis utbildat sig, att
man vill sätta ett minimipris redan vid fattandet av beslutet om
försäljning. Så har skett även härvidlag.

Nu har motionären erinrat om, att detta minimipris är satt så
högt, att köpingen icke skulle kunna köpa. Jag vet icke, om motionären
i själva verket anser, att skogstaxeringen är för hög. Jag
har talat vid sakkunniga, som besökt platsen och som icke ansett
denna för hög. Däremot kan det givetvis diskuteras, om markens
värde är satt för högt. Det är dock att märka, att man icke får
göra den jämförelse, som motionären närmast gjort, d. v. s. att
jämföra värdet med den avkastning, som staten under den tid, det
nuvarande arrendet räcker, får in på Stallmästarhagen, utan man
får taga hänsyn till, att denna egendom utgöres till stor del av
ypperlig mark för villaområde, vackert och centralt belägen, och
den blir det i ännu högre grad vid lösning av den järnvägsfråga,
som ^ nu föreligger, om nämligen järnväg kommer att gå in över
området.

Jag finner sålunda icke skäl föreligga att nu stryka det minimipris,
som satts, så mycket mindre som erfarenheten visat, att
det varit nyttigt att sätta ett sådant minimipris. Jag hemställer
därför, herr talman, om bifall till utskottets hemställan i denna
punkt.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande
punkt, dels ock på bifall till det av herr Janson i Kungsör
under överläggningen framställda yrkandet; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Då votering
emellertid begärdes av herr Janson i Kungsör, blev nu uppsatt,
justerad och anslagen en så lydande omröstningsproposition:

89 Nr 71.

Lördagen den 2 juni, o. in.

Den, soin vill, att kammaren Infaller jordbruksutskottets hemställan
i punkten 1) av utskottets förevarande utlåtande nr 106,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Ang. upplåtande
av lägenheter
in. in.
från Kungsörs
kungsladugård.

(Forts.)

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit det av herr Janson i Kungsör
under överläggningen framställda yrkandet.

Voteringen utvisade 111 ja mot 46 nej, vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.

Punkten 2) föredrogs nu; och begärdes ordet ^därvid av

Herr Janson i Kungsör, som yttrade: Herr talman, mina

herrar! Jag skulle varit nöjd med utskottets utlåtande i denna
punkt, då det begärt en förnyad utredning i frågan, om man icke
haft den bedrövliga erfarenheten, att föregående utredningar icke
medfört något resultat. Det har varit och pågått utedningar i
nio års tid för att komma dessa små lägenhetsinnehavare i Kungsör
till hjälp, men alltid har, när frågan kommit in till riksdagen,
det varit något formellt hinder i vägen. År 1914 begärdes
av Kungl. Maj:t, att alla dessa 70 Kungsörstorpare och bacbstuguägare
skulle få köpa sig fria. Detta medgavs av Kungl. Maj:t,
som i proposition till riksdagen föreslog, att de skulle få denna
rätt till visst pris, som beräknades efter deras dagsverkens värde.
Men då avslogs denna Kungl. Maj:ts proposition, och det begärdes
en ny utredning i vilken man ville att en ny värdering skulle
komma till stånd.

Nu är förhållandet, att dessa små lägenheter äro av tva olika
slag. Det ena kallas Kungsörstorp, det andra backstugulägenheter.
Beträffande det ena slaget, Kungsörstorpen, förordades av
Kungl. Maj;t, att innehavarna skulle få köpa sig fria från dagsverksskyldigheten
med den gamla beräkningsgrunden för dagsverkenas
värde. Innehavarna av de andra lägenheterna, backstugorna
skulle få köpa sig fria på det sätt, att värdet beräknades efter
areal. Nu har man insett det orättvisa i detta, och riksdagen
har begärt en annan värdering, men domänintendenten -och hans
medhjälpare i nämnden ha även i denna proposition föreslagit
samma sorts värdering som förut. Då uppstod fråga, huruvida
man skulle nöja sig med detta, och ett möte ^ utlystes, varvid
skulle avgöras, huru man skulle ställa sig. Då kom man överens
om, att då saken pågått så länge, utan att man kommit till
något resultat, gå in på den orättvisa värderingen.

Jag skall be att få meddela, huru orättvis denna värdering är.
En person, som har ett hälft tunnland jord, får utgöra 22 dagsverken,
å 2,2 5 pr dag under det att en annan person, som har

Nr 71. 40

lördagen den 2 juni, e. m.

tZelftä- £rrij°;djael och som ursprungligen har ackorderat sig till den
genheter m. m. i n .. , ^ssverken loi en mycket mindre summa. Men man

från Kungsörss^uj^e ändock nöja sig med detta, blott man bleve fri från da^sverksskvlfho-ViP+Pn
Kil j0

kungsladu gård.

(Forts.)

verksskyldigheten till arrendatorn.

■ , ^en nu hax Kungl- Maj:t föreslagit på grund av domänintendentens
tillstyrkande, att 43 av dessa lägenheter icke skulle
bliva fria, och det har väckt allmän bestörtning i hela samhället
att de fortfarande skulle bindas fast vid arrendatorn med dagsverken
när det 1914 yrkades, att de skulle bliva fria. Och det
ar darfor, som herrar Hult, Stärner och Pers i första kammaren
och lag med bänkkamrater i den andra väckt motion om att man
borde famna alla formaliteter och låta innehavarna av dessa lä°-enheter
kopa sig fria från dagsverksskyldigheten. Det är att märka
att denna dagsverksskyldighet blev beslutad 1811 och sålunda är
något foraldrad.

, viJ1 iaS saga, att man gärna vill till staten betala kon tnbutioner

och avgälder, men man vill icke på några villkor vara
bunden vid arrendatorn. År 1914 bestämdes, att denna sak skulle
vara uppgjord till den 14 mars 1918, men så kommer naturligtvis
icke att ske om det blir en ny utredning; då dröjer det kanske
ytterligare en hel de! år. Och för mången gammal lägenhetsinneavare
kommer nog att gälla det gamla ordspråket: »medan gräset
gror, dör kon». Det tinnes fattiga besittare, som skulle kunna
osa sig tran dagsverksskyldigheten genom att lämna lösepenning,
s°m icke kunna utgöra dagsverkena. Deras blickar äro nu
riktade pa riksdagen. Från sina kojor undra de, om riksdagen

bliva fria ^Järta att *ösa tlem från denna skyldighet, så att de

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka bifall till min motion
och avslag a utskottets hemställan i punkt 2).

Jag skall dock be att få tillägga en sak, innan jag slutar. Man
i3?, lrJ,yant, att köpingen skulle kunna ha något att invända mot
e a ordlag, därför att förslag till stadsplan blivit utarbetad och
os Kungl. Maj:t. Man har trott, att köpingen skulle känna
sig besvarad av att dessa personer skulle komma att känna sig
som_ sina egna. Jag kan då meddela, att jag fått ett intyg från
köpingens fullmåktige, som är av följande lydelse:

»Med anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 265, angående
upp utande av lägenheter m. m. från Kungsörs kungsladugård i
Vastmaniands län och det vid propositionen fogade statsrådsprotoo
et, van ett yttrande av fullmäktige för Kungsörs köping åternnes,
beslöto fullmäktige på förekommen anledning precisera detta
sitt yttrande sa, att det endast avser regleringen av de obebvggda
elarna av området; beträffande de bebyggda delarna däremot ansluta
sig fullmäktige till den i ärendet väckta motionen nr 451
oen ^ tillstyrka, att de där nämnda lägenheterna måtte var för sig
tcdudl ^ med område, som angives i nämnda statsrådspro Det

är emellertid förvånande, att man söker lägga stenar i

Lördagen den 2 juni, c. in.

41 Nr 71.

vägen för köpingen och enskilda, då de vilja komma till rätta med -“%• upptädessa
förhållanden, och jag anser det icke farligt att säga, att det tan^e av lä''
tydligt märkes, att det är helt andra intressen än statsintressen, <Jfrån Kungtlri
som ligga bakom dessa strävanden från både det ena och det andra kungsladuhållet.
gård.

Jag her därför, då jag tror, att det både för statens och en- (Forts.)
skildas intressen är av vikt, att frågan löses på det sätt, som jag
i min motion föreslagit, att, som sagt, få yrka avslag å utskottets
hemställan i den nu föredragna punkten och bifall till min
motion nr 451.

Vidare anförde:

Herr Hamilton: Herr talman! Utskottet har verkligen ägnat
detta spörsmål ett varmt intresse, och dess första avdelning, som
närmast har hand om frågor liknande denna, har varit ute vid
Kungsör och undersökt förhållandena på platsen. Utskottet är av
den uppfattningen, att de lägenhetsinnehavare, som beröras av motionen,
böra få inlösa sina lägenheter, men frågan föreligger icke
i sådant skick, att utskottet kunnat tillstyrka ett bifall till motionen.

Utskottet har därför måst stanna vid en hemställan, att riksdagen
måtte avlåta eu skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran
om ny utredning i frågan och att denna utredning måtte ske fortast
möjligt. Då herr jordbruksministern är här närvarande, ber
jag få understryka, att det vore av största betydelse, om denna
utredning komme till stånd så snart ske kunde. Begäran ifråga
från riksdagen förutsätter naturligtvis, att torpen icke bortarrenderas
i samband med bortarrenderande av huvudgården, och att
därest utredningen visar, att lägenheterna böra försäljas till nuvarande
innehavare, detta må kunna ske redan de närmaste åren.

Med tanke härpå, och då jag icke anser, att motionerna böra
bifallas i sitt nuvarande skick, ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Janson i Kungsör: Jag ber att till svar på herr Hamiltons
yttrande få säga, att utredning redan är verkställd med
hänsyn till alla lägenheterna, och det kan icke bli någon annan
utredning för dessa 43 än den, som redan är gjord beträffande de
lägenheter, som nu skulle få upplåtas. Jag vidhåller därför mitt
yrkande.

Herr Z an der: Det kan måhända anses överflödigt, att jag
yttrar mig i den här saken, som av utskottets ordförande redan
blivit i sina väsentliga delar belyst, och kanske går det icke att
här få fram ett annat resultat, än utskottet kommit till, även om
man yttrar sig i saken. Jag kan emellertid icke neka mig att säga
några ord, innan frågan avgöres.

Det är egentligen på två skäl, som utskottet avstyrkt de i

Nr 71. 42

Lördagen den 2 juni, e. m.

Ang. upplåtande
av lägenheter
m. in.
från Kung särs
kungsladugård.

(Forts.)

detta ämne väckta motionerna. Det ena skälet hänför sig till den
förestående regleringen av stadsplanen för Kungsör; på grund av
denna sak, som förmenats komma att avgöras inom den närmaste
framtiden, skulle dessa avsöndringar få vila, tills stadsplanen blivit
fastställd. Ja, en sådan invändning vore ju berättigad, om
det vore fråga om obebyggda tomter, men här gäller det lägenheter,
som äro bebyggda och som varit upplåtna med besittningsrätt
under en lång följd av år. Det kan således icke bli tal om
annat än att, när den nya stadsplanen kommer att tillämpas på
dessa trakter, staden eller köpingen måste göra upp med varje
särskild innehavare. Följaktligen är det icke så betydelsefullt
från samhällets sida sett, om det får att göra med staten och lägenhetsinnehavarne
gemensamt, eller om det blir med lägenhetsinnehavarne
själva. Jag menar därför, att detta resonemang om
att det för stadsplanen vore nödvändigt att dessa lägenheter icke
överlåtas till ifrågavarande innehavare med full äganderätt nu
icke håller streck. Det kommer icke att rubba stadsplanen, och
uppgörelsen med samhället har man anledning antaga kommer att
gå för sig utan svårigheter. Detta framgår oförtydbart av det
protokoll från kommunalfullmäktige i köpingen, som min bänkkamrat
här citerade, och som är föranlett av ett missförstånd av
ett av kommunalfullmäktige tidigare gjort uttalande i denna sak
och som finnes åberopat i det vid propositionen fogade statsrådsprotokollet.
För att kunna se dessa saker i sitt rätta ljus, måste
man beakta, att samhällets fullmäktige uttalat sig för denna sak.
Detta tal om stadsplaneregleringen bör således icke få inverka på
avgörandet av denna fråga nu.

Den andra av de båda synpunkter, som föranlett utskottet
att yrka avslag på vår motion, är att utskottet önskar en ny värdering
och uppskattning på dessa lägenheter efter andra grunder,
än som hittills skett. Ja, en sådan princip skulle man kunna hålla
utskottet räkning för att det tagit upp, om utskottet för övrigt
varit konsekvent i sina förslag. Nu finna vi emellertid, att utskottet
frånträtt sin principiella ståndpunkt i den saken i vad
gäller de till friköpning föreslagna tomterna. Till grund för det
pris, efter vilket utskottet vill tillstyrka försäljningen, har nämligen
icke lagts de principer/som utskottet vill tillämpa i fråga
om de nuvarande till friköpning icke föreslagna lägenheterna. Tager
man upp propositionen och studerar de grunder, värderingsnämnden
anfört, varvid den s. k. kapitaliserade dagsverksskyldigheten
användes såsom beräkningsgrund, så kan man knappast tro,
att man med den nya skrivelsen, som utskottet här föreslår, skulle
komma till annat resultat. Riksdagen har en gång skrivit i denna
sak, och domänintendenten i spetsen för nämnden negligerade då
fullständigt riksdagens skrivelse och åberopade de skäl, som nämnden
ansåg böra gälla vid denna värdering. Jag skall be att få
citera detta: »I sammanfattning av det förestående ville värderingsnämnden
göra gällande, att i fråga om Kungsörs-torpens friköpande
från desamma åliggande skattlagd dagsverksskyldighet till

Lördagen den 2 juni, e. in.

43 Nr 71.

kungsladugården, denna skyldighets kapitulering vore att anse Ang. upplAsåsom
det enda rätta förfaringssättet.» tande av lä''

Där se vi således, att denna värderingsnämnd fullständigt he- ''^^KungtSri
strider den princip, som utskottet vill tillämpa här. Även läns- knngsiadustyrelsen
stryker under detsamma och anser, att endast dessa be- g Ard.

räkningar böra läggas till grund för värderingen. (Forts.)

Då riksdagen icke haft förmåga att göra sina synpunkter på
denna sak gällande vid ett tidigare stadium, hyser jag tvivelsmål
om det kan vara möjligt att åstadkomma detta genom denna skrivelse,
alldenstund utskottet i princip godkänt de grunder, som äro
uppställda just för dessa till försäljning föreslagna tomter. Jag
anser därför, att utskottets skäl icke äro. av den bärande beskaffenheten,
att de böra föranleda avslag på den sak vi motionerat
om, och som avser att åstadkomma litet ordning i detta samhälle.

Jag vill fästa uppmärksamheten på, att dessa torp äro av
ganska stor betydelse för sina innehavare, och att dessa äro i synnerligen
stort behov av att saken ordnas på ett tillfredsställande
sätt snarast möjligt. Nu råder ett osäkerhetstillstånd. Min ärade
kamrat på länsbänken har nämnt, att utredning pågått under icke
mindre än nio års tid, och skall det fortgå på det sättet, vet man
icke hur det skall bli i fortsättningen. Nu äro torpen på nytt utarrenderade
mot dagsverksskyldighet, och arrendetiden utgår den
14 mars 1918. Jag tror därföre det vore fördelaktigt om saken
kunde ordnas i år, så att ingen ny arrendeperiod behövde ifrågakomma.

Jag ber att få yrka bifall till herr Jansons in. fl. motion.

Herr Linders: Herr talman! Utskottet har besvarat motionärernas
framställning om försäljning av de 43 ifrågavarande
lägenheterna på det sättet, att man föreslagit en skrivelse till
Kungl. Maj:t med begäran om en ytterligare utredning och därefter
förslag snarast möjligt efter de grunder, som utskottet i sin
motivering angivit. Utskottet har således i själva verket förfarit
mycket välvilligt mot motionärerna. Kungl. Haj:t hade redan i
sin proposition hållit den frågan öppen och tydligt visat, att det
var meningen, att dessa 43 lägenheter jämväl skulle komma till
försäljning, så snart stadsplanen för Kungsör vore klar.

Nu vilja motionärerna i varje fall ifrågasätta eu omedelbar
försäljning. Jag skulle också, därest det vore den ringaste risk
för att man genom att bifalla utskottets här föiyeliggande förslag
skulle på nytt komma in i det gamla olidliga tillståndet, gärna
varit med om att biträda motionärernas yrkande om omedelbar
försäljning. Men jag tror icke någon sådan risk föreligger. Det
område, det här är fråga om, är definitivt avskilt från det övriga
arrendet, och avskilt i och för försäljning. Det är endast de förberedande
åtgärderna, som fattas, och följaktligen behöver man
icke löpa den risken, som motionärerna här ha tänkt sig.

Det första skälet, varför utskottet icke velat gå med på en

Nr 71. 44

Lördagen den 2 juni, e. m.

Ang. upplåtande
av lägenheter
m. m.
från Kungsord
kungsladugård.

(Forts.)

omedelbar försäljning, innefattas i en riksdagsskrivelse av 1914,
där riksdagen hävdar, att då sådana områden, som äro belägna i
närheten av samhällen, som vore stadda i snabbare utveckling,
skola jipplåtas och försäljas av staten, böra myndigheterna i kommunen
yttra sig häröver, så att upplåtelserna icke bli till förfång
för samhällets utveckling. Då nu fullmäktige yttrat sig om denna
sak, har man sagt, att fullmäktige tillstyrkt ingenjör Davidsons
avslagsyrkande på försäljningen av de 43 lägenheter, det mr är
fråga om, innan statsplanen varit fastställd. Nu är den saken
klarerad i och med det uttalande från fullmäktige, som här är
föredraget av motionären, men detta fanns icke tillgängligt, då
utskottet behandlade frågan, och följaktligen kunde utskottet redan
av den anledningen icke alls reflektera på bifall till motionen.

Utskottet har vidare påvisat ett par andra skäl för att icke
nu omedelbart bevilja försäljning. Dels ifrågasätter utskottet en
eventuell gränsreglering i vissa fall, nämligen där lägenheterna ha
en sådan form och en sådan utsträckning, att vissa av de föreslagna
områdena, som tidigare varit avsedda för styckning, ligga
bakom dessa lägenheter, varigenom man måste ifrågasätta dyrbara
väg- eller gatuanläggningar för att kunna komma till tomterna. Även
i andra avseenden torde en gränsreglering vara nödvändig, innan
upplåtelse sker. En sådan gränsreglering har utskottet icke tänkt
sig skola ske i större utsträckning, och detta i och för sig har
icke avgjort utskottets ståndpunkt, men utskottet har ansett, att
en dylik gränsreglering kan ske på frivillighetens väg, innan ärendet
avgöres.

Vidare tillkommer frågan om uppskattningen. Den siste ärade
talaren säger, att där har utskottet redan lämnat den princip, som
riksdagen hävdade i sin skrivelse 1914, och han förmenar, att vederbörande
uppskattningsmän icke ha tillmötesgått riksdagens önskan.
Nu vill jag påvisa, huru pass viktig denna fråga är med
att anföra endast ett enda exempel.

Från dessa lägenheter, som ursprungligen upplåtits åt en viss

E erson, har det tid efter annan skett avsöndringar, och därunder
a icke nya dagsverken pålagts de sålunda uppkomna nya lägenheterna,
utan ägarna av stamlägenheterna ha efter hand avbördat
sig en del av dagsverksskyldigheten. Därigenom ha, när värdering
efter dagsverken ägt rum, de små lägenheterna, som avsöndrats
från stamlägenheterna, drivits upp i väsentligt högre pris, än
som skulle utgå för stamlägenheterna. Så har t. ex. från Kungsörstorpet
N:o 7 avsöndrats flera mindre lägenheter. Vid taxeringen
efter dagsverksskyldighet visar sig att stamhemmanet endast får
betala något över 2 kr. per hektar, medan en av de avsöndrade
lägenheterna fått betala över 22 kronor och en till och med över
26 kronor. Det är givet att utskottet liksom också riksdagen haft
fog för sin tidigare ståndpunkt i frågan, när man ser sådana orimligheter.

Nu kan man ju påstå, att det är svårt att finna någon annan
beräkningsgrund än denna dagsverksskyldighet, men jag vill på -

Lördiitfeu don 2 juni, o. m.

45 Nr 71.

peka, att man icke helt och hållet behöver lämna denna princip Ang. uppteför
att dock få en rättvisare uppskattning. Man kan taga hela tande
numret med dess olika lägenheter och fördela dagsverksskyldig-^®^®KungeZe
heten per ar eller per hektar och således få en rättvis fördelning kmgsiadubeträffande
varje grupp lägenheter inom visst nummer. I stället gård.

för den orättvisa, som jag nyss påvisade, skulle då uppstå ett me- (Forts.)

delvärde efter det pris, som skulle bestämmas för dessa områden,
exempelvis beträffande lägenhetsgruppen n:r 7 av något över 5
kronor per ar. Staten skulle få ut detsamma som nu föreslagits,
men fördelningen bleve annorlunda på lägenhetsägarna. Härtill
kommer, att de lägenhetsägare, som få betala minst, ofta äro de,
som ha sina lägenheter bäst belägna och ha största utsikten att
få en vinst genom tomtstyckning och försäljning på sina områden.

Sådant står icke till buds för de minsta lägenhetsägarna, och det
är därför en rättvis fordran att uppskattningen äger rum efter
andra grunder, än som hittills använts.

Nu vill jag endast tillägga det, och det gör jag med särskild
adress till herr jordbruksministern, att det varit jordbruksutskottets
önskan, att denna sak måtte bli föremål för utredning
så snart som möjligt. Det tillfälliga arrendet utgår den 14 mars
1918, och till dess bör enligt ut-kottets mening saken om möjligt
vara slutligt ordnad, så att något vidare uppskov icke behöver ifrågakomma.

Till sist vill jag framföra det önskemålet — och jag har så
mycket större skäl härtill, som den siste ärade talaren påpekade,
att det föreföll honom, som om riksdagen borde skaffa sig bättre
respekt för ett nytt uttalande än den''lyckats få för det föregående
— att den nya uppskattningen måtte ske av opartiska personer,
såvitt möjligt sådana, som icke förut varit engagerade i saken
och därför bundit sig vid förutfattade meningar.

Under sådana förhållanden, herr talman, förefaller det mig,
att motionärerna och även de, vilkas intressen på det intimaste
beröras av detta spörsmål, bäst tillgodoses genom ett bifall till
utskottets förslag i denna punkt, till vilket jag ber att få yrka
bifall.

Härmed var överläggningen slutad. Sedan herr talmannen framställt
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande
punkt, dels ock på avslag därå samt bifall i stället till de i
ämnet väckta motionerna, blev utskottets hemställan i nämnda punkt
av kammaren bifallen.

§ 8.

Vidare förekom till behandling jordbruksutskottets utlåtande, Om ändring
nir 108, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t
angående förtydligande eller ändring av 8:e punkten i kungörelsen ZLslwaZv
den 4 februari 1811 angående användandet av de till bergverken användande.
och bruken upplåtna rekognitionsskogar.

Nr 71. 4(3

Lördagen den 2 juni, e. m.

. , ... - Uti en inom andra kammaren väckt, till jordbruksutskottets för In/"re/fcojm^ere^an^e

behandling hänvisad motion, nr 197, hade herr Sundtionsshogamas
Ström hemställt, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
användande, begära utredning och förslag till sådant förtydligande eller föränd(Forts.
) ring av den i kungörelsen av den 4 februari 1811, angående användandet
av de till bergverken och bruken upplåtna rekognitionsskogar,
i 8:e punkten givna bestämmelsen angående de så kallade
skogsavräkningairna å rekognitionsskogarna, att desamma komme att
bibehållas i deras besittning, som i egenskap av jordägare eller boställsinnehavare
tilldelats dem såsom ersättning för äldre rättigheter
i form av mulbete, fiskevatten, fäbodeställen eller slåtter^
samma skogar.

Utskottet hemställde, att förevarande motion ej måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade likväl avgivits av herr Hage, som ansett, att
utskottet bort föreslå, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa, att Kungl. Maj :t måtte skyndsamt låta verkställa utredning
i anledning av herr Sundströms ovanberörda motion ävensom
för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Utskottets hemställan upplästes, varefter ordet begärdes av

Herr Hage, som yttrade: Herr talman, mina herrar! Jag
bär tillåtit mig bifoga en reservation till detta utskottsutlåtande,
i vilken reservation jag yrkar bifall till en utredning i huvudsaklig
överensstämmelse med herr Sundströms motion. Jag skall
tillåta mig att här, så kort och så koncentrerat som möjligt, tilltillkännagiva,
varför jag reserverat mig och vad saken verkligen
gäller. 6

Herr Sundström påyrkar i sin motion ett förtydligande av
punkt^ 8 i Kungl. Maj:ts kungörelse den 4 februari 1811. Vad
innehaller nu denna kungl. kungörelse? Jo, den handlar om jordägare
eller boställsinnehavare, som haft rätt till vissa fördelar
av mulbete, fiskevatten eller fäbodställen på s. k. rekognitionsskogar.
I denna punkt 8 i förordningen finnes den bestämmelsen,
att, när dessa rekognition sskogar skatteköptes skulle den
rättighet, som fanns för lägenhetsinnehavaren eller jordägaren, förvandlas
pa det sättet, att det i stället för den gamla rättigheten
skulle bli en avrösning å marken, och rättigheter skulle alltså
övergå till en bestämd äganderätt av ett visst område på jorden.
Denna bestämmelse har väl troligen tillkommit därför, att man
hatt eu känsla av att da sedermera en del bolag och bruk komme
att skatteköpa dessa rekognitionsskogar, det vore fara värt att
rättigheterna i fråga skulle bli utplånade, om det icke direkt utmärktes
ett visst område på marken.

Emellertid har det inträffat, att vid skatteköp av sådana rekognitionsskogar
detta icke blivit iakttaget, synbarligen beroende

Lördagen den 2 juni, c. in.

47 Nr 71.

på att bestämmelserna icke varit tillräckligt tydligt och klart for- Om ändring
mulerade. Domstolarna ha till en början och i vissa tall tillkännagivit,
att det var riktigt att förfara enligt 1811 års förord- ti0„askngamat
ning, men sedan har man övergått till att icke tillämpa förord- användande.
ningen på det sättet, utan det har i stället blivit så, att den gamla (Forte.)
rättigheten till viss del av rekognitionsskogen i en del fall vid
skatteköp övergått till servitut på rekognitionsskogarna i form av
rätt till vedtagande, bete m. m. utan att någon avrösning å marken
kommit till stånd.

Nu har detta ansetts vara full anledning att yrka på ett förtydligande
i förordningen, och detta förtydligande skulle man söka
åstadkomma på det sättet, att den gamla rätten till avrösning å
marken, som man från början tillerkänt dessa människor, skulle
tydligt och klart slås fast i författningen.

Utskottet har emellertid för sin del gjort gällande, att man
med en sådan ändring i punkt 8 av 1811 års förordning, som av
motionären föreslagits, icke vinner detta mål. Dessa rättigheter
på rekognitionsskogarna ha nämligen, säger utskottet, redan övergått
antingen i avrösningar på marken eller i servitut, medan de
ursprungliga rättigheter, för vilka 1811 års förordning gällde, icke
längre finnas kvar i verkligheten.

Om den saken finnas emellertid olika meningar. Det har påståtts,
att det icke är fullt riktigt och att det finnes sådana upplåtelser,
men det är}ju något, som bör kunna komma under utredning.
Vare sig saken förhåller sig på det ena eller andra sättet,
så förefaller det mig, att det är skäl att påyrka ett förtydligande
antingen i skiftesstadgan beträffande servituten eller i (ten gamla
förordningen, vilketdera som kan anses vara till största fördelen
för saken eller också på bägge hållen.

Jag har alltså yrkat bifall till eu utredning i huvudsaklig
överensstämmelse med herr Sundströms motion för att på det
sättet tydligt och klart slå fast, att den gamla bestämmelsen, som
funnits förut, om att denna rättighet borde avrösas, ovillkorligen
måste slås fast i lagstiftningen antingen genom en ändring i 1811
års förordning eller, där så behövs, genom en ändring i skiftesstadgan.

Nu har majoriteten i jordbruksutskottet ansett, att därom icke
behöver göras något yrkande, och att det icke finnes anledning för
riksdagen att yrka på något sådant, då det föreligger förslag till
ändrad skiftesstadga, varjämte utskottet påpekat att, med anledning
av en motion av herr Molin, detsamma uttalat sig välvilligt
just för dessa tankar, nämligen att servitutet bör utbrytas på
marken, och att det skall slås fast i den nya skiftesstadgan, att
servitut under vissa förhållanden och i allmänhet gives utbrytningsvitsord.

Gentemot detta vill jag säga, att det yttrande, som avgivits
av jordbruksutskottet med anledning av herr Molins motion, gäller
alla slag av servitut, under det här gäller ett särskilt slag, nämligen
servitut på f. d. rekognitionsskogar, d. v. s. skatteköpta re -

Nr 71. 48

Lördagen den 2 juni, e. m.

''Om ändring kognitionsskogar. tj -*g har ansett det vara viktigt att genom ett ut‘an^reko^m-
ta^an(^e från riksdagen slå fast såsom något alldeles ovillkorligt,
tio^issicogarnasnar det galler speciellt servitut på f. d. rekognitionsskogar, så
användande. skall det uttryckligen stadgas, att det skall finnas skiftes-vitsord
(Forts.) om rätt till avrösning och utbrytning på marken, alldenstund det
är en ursprunglig rätt, som är given genom 1811 års författning.
Men då det visat sig att denna icke är fullt tillfredsställande formulerad,
har rättigheten i vissa fall småningom försvunnit och
blivit osäker.

Jag menar, att det kan finnas anledning att genom ett beslut
av riksdagen beträffande dessa speciella servitut klart och tydligt
slå fast, att den gamla rätten till utbrytning skall stå kvar, under
det att man naturligtvis icke kan göra samma bestämmelse
gällande beträffande andra slag av servitut, att de i alla fall och
under alla omständigheter skola kunna utbrytas på marken.

Det är alltså för att slå fast denna gamla rättighet och för
att ge ett bestämt och klart förtydligande åt förordningen av 1811,
som jag för min del tillåtit mig göra ett yrkande i enlighet med
den reservation, som jag avgivit, och jag skall, för att särskilt betona,
att den här gamla rätten ovillkorligen under alla förhållanden
skall stå kvar, vare sig det sker genom en ändring av skiftesstadgan
eller en ändring av 1811 års författning, be att få yrka,
att riksdagen gör ett uttalande i denna riktning. Jag ber sålunda
att fä hemställa om bifall till den reservation, som jag avgivit.

Härpå anförde

Herr Hamilton: Utskottet har icke ansett behövligt att i
detta särskilda fall skriva till Kungl. Maj:t. Vi ha nämligen
varit övertygade om, att Kungl. Haj:t icke skulle underlåta att
taga hänsyn till de synpunkter, som finnas angivna i motionen,
då skiftesstadgan kommer att föreläggas riksdagen till prövning.
Ett dylikt uttalande gjordes 1915 rörande övriga servitut i anledning
av en motion av herr Molin. Dessa frågor stå varandra
ganska nära, varför det skulle vara synnerligen olämpligt, om
riksdagen för detta särskilda fall avläte en skrivelse. Jag är sålunda
övertygad om, att frågan snart kommer att tagas under
övervägande igen, då den nya skiftesstadgan förelägges riksdagen
till prövning.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Vidare yttrades ej. Efter av herr talmannen givna propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag
därå samt bifall i stället till den vid utlåtandet fogade reservationen
biföll kammaren utskottets hemställan.

49

Nr 71.

Lördugen den 2 juni, e. m.

§9.

Härefter förelåg till avgörande andra kammarens andra till''
fälliga utskotts utlåtande, nr 16, i anledning av väckt motion om
skrivelse till Kungl. Maj:t i fråga om avveckling av militärförsvaret
m. m.

I en inom andra kammaren väckt och till dess andra tillfälliga
utskott hänvisad motion, nr 265, hade herr Winberg m. fl. föreslagit,

1) att riksdagen för sin del måtte fatta principiellt beslut om
en fullständig avveckling av det nuvarande militärförsvaret samt hos
Kungl. Maj :t göra framställning om framläggande snarast möjligt
för riksdagen av en plan för avvecklingens praktiska utförande och
för ordnandet av övriga frågar av olika slag, som härmed stode i samband;
och

2) att riksdagen ville hos Kungl. Majrt hemställa om initiativ
till gemensamt uppträdande från de skandinaviska staternas sida, dels
i fråga om militärförsvarets avveckling, dels ock beträffande riktlinjerna
för det framtida uppträdandet i vad det gällde att utåt
hävda en klart markerad neutralitetspolitik utan förbindelser till
mer eller mindre omfattande militära försvarsanstalter.

Utskottet hemställde, att andra kammaren, under uttalande av
sin förvissning om att vårt lands regering icke skulle låta något tillfälle
gå sig ur händerna att, med allt det inflytande vårt land kunde
äga, vid internationella förhandlingar stödja arbetet för upprättandet
av en fireden tryggande internationell rättsordning, måtte besluta
avslå herr Winbergs m. fl. motion.

Vid utlåtandet voro emellertid fogade reservationer:

av herrar Kant, Hellberg i Ljungskile, Nilsson i Antnäs och
Gabrielsson, vilka ansett, att utskottet bort på grund av i reservationen
intagen motivering hemställa, att förevarande motion icke
måtte till någon andra kammarens åtgärd föranleda; samt

av herrar Johanson i G-äre och Mossberg, som med särskild motivering
instämt i det slut, vartill förutnämnda reservanter kommit.

Sedan utskottets hemställan blivit uppläst, lämnade herr talmannen
på begäran ordet till

Herr Kant, som anförde: Herr talman, mina herrar! Som
herrarna finna av det föreliggande utlåtandet, har utskottet enhälligt
beslutat hemställa om avslag å nu ifrågavarande motion.
Utskottets ledamöter ha däremot icke kunnat enas om motiveringen
härför, utan ha representanterna inom utskottet för kammarens
tre olika partier gått fram på skilda linjer. Det socialdemokratiska
förslaget bär därvid segrat och blivit utskottets beslut. Däremot
bär jag jämte övriga representanter för det parti, jag har äran
tillhöra, reserverat mig.

Andra kammarens protokoll 1917. Nr 71. 4

1 fråga om
avveckling av
militärförsvaret
m. in.

Nr 71.

50

Lördagen den 2 juni, e. m.

I fråga om
avveckling av
militärförsvaret
m. in.
(Forts.)

För min del kan jag icke annat än uttala mitt beklagande
över, att en motion sådan som denna framkommit i de allvarstider,
i vilka vi nu leva. Då motionen framlades, rasade världskriget
med. oförminskad styrka runt omkring oss, och detta krig rasar
alltjämt i vårt lands omedelbara närhet. Det är för mig ofattbart,
att svenska män under sådana förhållanden vilja i svenska riksdagen
diskutera frågan om en fullständig avveckling av vårt militärförsvar.
Vi ha ännu icke sett slutet av detta förfärliga världskrig.
Alla hoppas, vi visserligen av hela vårt hjärta, att den efterlängtade
freden icke skall vara så långt borta, och många tecken tyda
också därpå. Men vi må icke fördölja för oss, att kriget kan
komma att vara länge än, och allt emellanåt ingå underrättelser,
som mäla, att åtminstone den ena sidans krigförande makter bereda
sig på ett flerårigt krig. Hur förhållandena då komma att
gestalta sig i krigets sista skede, undandrar sig för närvarande
varje bedömande. Hur innerligt vi än må önska motsatsen, kan
Sveriges ödestimme då komma att slå. Om så olyckligt skulle
hända, vill jag för min del tro, att det icke skall finnas en svensk
man, som ej skall vara redo att offra allt för att värna fosterlandets
frihet och självständighet. Då skulle det icke talas om
avveckling av det militära försvaret. Då om icke förr skulle på
allvar dryftas frågan om detta försvars stärkande och vidare utveckling.

Då tidsförhållandena äro sådana, herr talman, kan jag för min
del icke vara med om att i riksdagens andra kammare överlägga
om vårt militärförsvars fullständiga avveckling, utan tillåter jag
mig att med den motivering jag och mina medreservanter fogat
vid utskottets betänkande yrka avslag å den föreliggande motionen.

Härpå yttrade.

Herr ^Vinberg: Herr talman, mina herrar! Jag och några
meningsfränder ha verkligen varit nog djärva att väcka en motion
här i andra kammaren, däri vi hemställa bland annat, att riksdagen
för sin del skulle fatta ett principiellt beslut om en fullständig
avveckling av det nuvarande militärförsvaret och hos Kungl. Maj:t
hemställa om framläggande av en plan för avvecklingens praktiska
utförande. Den föregående ärade talaren förklarade för sin del, att
han fann det ofattbart, att svenska män för närvarande skulle kunna
diskutera denna fråga. Ja, herr Känt, det är så mycket, som är
ofattbart för oss ibland. För min del måste jag beklaga, att denna
fråga icke förrän nu kommit upp till rent principiell behandling av
skäl, som jag sedan närmare skall komma in på.

Anledningen, varför denna motion nu framförts, är icke en
ren tillfällighet. Det är en hel del omständigheter, som gjort, att
vi ansett det nödvändigt, att denna fråga kom upp till rent principiell
behandling någon gång och icke flöt på det gungfly, där den
alltid hittills hållits, när man i mer eller mindre allmänna uttalanden
förklarat, att vi skola nedpressa utgifterna till försvaret och

Lördagen den 2 juni, e. in.

51 Nr 71.

hålla dem inom en rimlig ram — d. v. s. på den sida, där man
över huvud varit villig till det. När vi se, vilket resultat den hittills
förda kampen mot militarismen lett till, den kamp, som förts
så, att man någon gång framställt större eller mindre prutningsyrkanden
på de allt högre och högre krav, som från militärt håll gjorts
gällande, när vi se, vartill denna kamp lett, och närmare ta sikte på
de senaste 25 åren från 1892 års härordning med de 90 dagarna och
fram till den dag, som i dag är, måste vi ändå vara överens om,
att det sättet att bekämpa militarismen icke medför något resultat.

Den nuvarande tidpunken ansåg föregående (talare särskilt
olämplig att behandla en fråga sådan som denna. För min del anser
jag däremot, att väl aldrig någon tidpunkt varit lämpligare att
behandla en dylik fråga än den närvarande. Vi ha sett, vart militarismen
som institution bringat världen över hela dess vidd. Vi
ha sett under den s. k. väpnade fredens dagar, hurusom folken mer
och mer dignat under de bördor, som de fått bära. Vi ha sett, att
det varit omöjligt att i längden, trots alla försök, som vi väl ändå
få förutsätta, att man gjort, förskona mänskligheten från en sådan
ödeläggelse som den, vi fått bevittna under den senaste tiden. Det
har nu mer och mer gått upp för folk i allmänhet, att om det är
någon verklig folkfara man har att göra med under nuvarande tidsförhållanden,
så är det militarismen som sådan, och att det måste
bli en av mänsklighetens allra förnämsta uppgifter att söka på något
sätt komma denna folkfiende till livs. Allt tal om det militära
försvarets betydelse för fredens bibehållande borde i dessa dagar för
alltid ha förstummats, men tyvärr få vi bevittna, att i ett utskottsutlåtande
sådant som det här föreliggande, vilket är dikterat av
utskottets socialdemokratiska ledamöter, man fortfarande är fången
i den föreställningen, att man icke kan gå med på att vidtaga
några omfattande åtgärder, därför att vi skulle riskera vår nationella
självständighet och att det militära försvaret skulle utgöra
en garanti för bibehållandet av freden. Jag måste beklaga, att
sådana synpunkter mitt under år 1917 med allvar kunna göras gällande
från socialdemokratiskt håll.

Jag sade, att det fanns en hel del skäl för framförande av
denna motion just nu, och detta torde väl ligga så pass klart, att
jag icke behöver närmare ingå på den saken.

Den form vi givit motionen — jag ber särskilt att få peka
på det — är sådan, att den står i full överensstämmelse, såvitt jag
förstår, med den uppfattning, som en längre tid gjort sig gällande
inom vårt lands socialdemokrati. Det är icke så, som utskottet
i sin polemik söker göra gällande, att vi föreslagit ett ögonblickligt
avskrivande av allt vad militärutgifter heter, utan vi ha
hemställt om ett principbeslut och en plan för avvecklingen, alltså
är det fråga om en verklig successiv avskrivning av militärbördorna,
i viss överensstämmelse med vad sedan tio år tillbaka stått
i det socialdemokratiska partiets program. Jag må tillägga, att när
vi så fullt och helt ifråga om detta krav stå bakom det gamla socialdemokratiska
partiets program, hade vi haft all anledning vänta att

1 fråga om
avveckling av
militärf&rsvaret
m. rn.
(Forte.)

Nr 71. 52

1 fråga om
avveckling av
militärförsvaret
m. m.
(Forts.)

Lördagen den 2 juni, e. m.

få anslutning från hela detta parti. Varför så icke skett, år eu
sak. som jag icke närmare vill ingå på.

Vår framställning här står också fullkomligt i överensstämmelse
med de framställningar, som under senare tiden ha gjorts både
i norska och danska riksdagarna utav respektive länders socialdemokratiska
partier. Man har där gått på alldeles samma linje endast
med den skillnaden, att man där har detaljerat föreskrivit, hur
själva avvecklingen skulle försiggå, under det att vi av Kungl.
Maj:t ha begärt en sådan plan. Jag behöver inte bär erinra om,
hur denna vår principiella ställning till militärförsvaret som sadant
också står i överensstämmelse med de uttalanden, som upprepade
gånger äro gjorda vid internationella socialdemokratiska kongresser,
till vilka uttalanden jag kan hänvisa, då de återfinnas i de
bilagor, som åtfölja motionen.

Nu får man emellertid tyvärr bevittna, att även samtliga utskottsledamöter
kommit fram till samma resultat som högern, d. v. s.
att en motion sådan som denna bör avslås. I detta sammanhang
skulle jag kanske tillåta mig den anmärkningen, att det förefaller
litet egendomligt, att utskottet har måst dela sig på tre olika linjer,
när man ändå efter alla dessa tre olika linjer kommer fram till
samma resultat, d. v. s. att den föreliggande motionen bör avslås,
men det har väl ansetts nödvändigt, för att man skulle markera den
lilla nyansskillnad i motiv erm y en, som här förekommer i de tre
olika linjerna.

Ja, efter dessa litet mer allmänna reflektioner skall Jag övergå
till att behandla utskottets utlåtande, och jag ber då först att
få vända mig mot reservanterna, därför att jag kanhända kommer
lättare ifrån dem. för att sedan något längre uppehålla mig vid
själva utskottsutlåtandet.

Högerns ledamöter i utskottet ha helt enkelt förklarat, att
de finna det psykologiska ögonblicket nu inte alls vara inne att i
riksdagen behandla en sådan fråga som denna, och därför hemställa
de om avslag. Deras talesman har ju också nyligen med mycket
kraftig stämma här poängterat, att han finner det beklagligt, att en
sådan fråga måste förekomma till behandling här. Jag har ju
inte så synnerligen mycket att säga till högern, därför att jag har
aldrig ett ögonlock väntat mig, att högern i detta sammanhang
skulle gå med på ett bifall till här föreliggande motion. Den enda
lilla erinran jag tillåter mig göra skulle möjligen vara den, att när
man nu från högern så bestämt säger, att den nuvarande tidpunkten
icke är lämplig för behandling av en sådan fråga som denna, skulle
jag underdånigast vilja hemställa, om det inte vore möjligt att få
veta, när möjligen den från högerns synpunkt lämpliga tidpunkten
kommer att behandla spörsmål sådana som detta. Jag misstänker,
att den tidpunkten icke kommer att inträffa ännu på länge.
Jag sade, att jag inte väntat, att högern utan vidare skulle gå med
på en sådan motion som denna, och detta därför, att hela högerns
regemente och politik, som i övervägande grad är byggd på fåtalsväldet,
givetvis måste räkna med militärväsendet såsom ett av dess

Lördagen den Z juni, e. in.

53 Nr 71.

kraftigaste stöd för att upprätthålla detta fåtalsvälde, och jag förstår
mycket väl, att högern inte utan vidare vill lämna ifrån sig ett
så kraftigt stöd. Men när man har panna att ena gången efter^ den
andra göra gällande, att detta militär förs var skulle vara av sådan
ofantlig betydelse för vårt lands utveckling och för bevarandet av
vårt nationella oberoende, att det skulle medföra de allra största
vådor för vårt land, om man nu ginge med på eu avveckling av
detta förslag, få herrar högermän ursäkta mig om jag säger,^ att
detta är en ofantlig humbug. Jag skulle naturligtvis kunna gå in
på en mycket invecklad och detaljerad förklaring, varför jag vågar
slunga fram ett sådant påstående, men jag skall inskränka mig
till några erinringar.

Vi äro väl fullkomligt överens om, att den militärmakt, ett
land som vårt kan åstadkomma, aldrig kan bli av den omfattning
och betydelse, att den som sådan kan utgöra en verklig garanti för
bevarandet av freden och den nationella självständigheten. Men så
länge denna maktfaktor, militarismen, finnes i samhället, utgör den
däremot en ständigt lurande fara för att vi icke skola kunna behålla
den fred, som vi alla säga oss sträva för. Jag vill erinra, mina
herrar, om att det inte var därför att vi hade så starkt militärförsvar,
som vi lyckades undgå en större dumhet och en svårare konflikt
1905 och kunde avveckla förhållandena i godo och bevara
freden, utan det skedde tack vare att militarismen då icke var
starkare, än den var. Och det är inte på grund av att vårt militärväsende
varit så starkt, som vi hittills lyckats undgå att bli indragna
i den häxdans, som nu pågår ute i världen, utan detta beror
till största delen på att de militaristiska krafterna och elementen
här i samhället icke varit starkare, än de varit.

Det är således en fullkomlig illusion, när man säger, att våra
möjligheter att i framtiden behålla freden och bevara vårt oberoende
äro baserade på den militärmakt, som vi kunna åstadkomma. I det
avseendet kan jag också hänvisa till liknande uttalanden i norska
stortinget, som äro gjorda av vår norske partivän Gausdahl, som
vid förra årets behandling av den omnämnda motionen yttrade i huvudsak
detsamma som jag här tillåtit mig framhålla.

Men det är en annan sak vi icke få glömma här, och det är,
att så länge vi godkänna detta sätt att slita uppkomna internationella
tvistigheter, löpa vi alltid den risken, att vi genom att använda
denna militärmakt indragas i de ohyggliga konsekvenser, som
därutav också bli en följd. Det är sålunda enligt mitt förmenande
så långt ifrån, att man kan säga, att militärförsvaret utgör någon
verklig garanti för fredens bevarande, att allting tvärtom talar för,
att det i stället i allmänhet, men alldeles särskilt för de små staternas
vidkommande, utgör en ständig fara för upprätthållandet av
den fred och den neutralitet, vi sträva efter.

Jag skall sedan med några ord beröra liberalernas reservation.
De liberala reservanterna förklara här till en början, att »de dela
motionärernas uppfattning, att det militära försvaret, som så hårt
trycker Europas samtliga nationer och ej minst vår egen, måste av -

1 fråga om
avveckling av
militärförsvaret
m. in.

(Förta.)

» 71. 54

1 fråga om
avveckling av
militärförsvaret
m. m.
(Forts.)

Lördagen den 2 juni, e. m.

vecklas», men därefter kommer man till det resultatet, »att först
efter krigets slut torde det för nationerna bliva en samfälld angelägenhet
av allra största betydelse att begränsa de militära rustningarna».
Där har man således redan hunnit fram till endast en
begränsning av de militära rustningarna. Vidare säger man längre
fram, att »man är förvissad om att, då tiden kommer, skall Sveriges
regering i samförstånd med våra grannlands regeringar med allt
allvar upptaga denna för vårt folks framtid så oerhört viktiga fråga
till allvarlig prövning för att om möjligt komma till ett samfällt
beslut, varigenom militärbördorna kunde lättas och folken framdeles
så långt som möjligt frigöras från det tryck, som dessa förorsaka».
Ja, det är inte någonting särskilt att säga i anledning av
denna reservation. Man har där fortfarande förhoppningar om, att
regeringen skall lösa denna fråga, Det är i förbigående en rätt så
naiv uppfattning. När man ser, vad regeringarna under senaste
åren ha åstadkommit ute i Europa, så fordras det en ofantligt bergfast
tro för att fortfarande ha den uppfattningen, att det är regeringarna,
som skola slutgiltigt lösa spörsmål som detta. För min
del tror jag, att nu måste det bli folken, som på allvar taga hand
om denna fråga.

Jag skall nu be att få övergå till själva utskottsutlåtandet,
vilket, som jag förut nämnde, är författat av fyra socialdemokratiska
ledamöter. För det första ber jag då att få erinra om vad utskottet
säger på sid. 4: »Kampen mot militarismen fortfar och
ansträngningarna i alla land mot rustningsväsendet pågå med all
energi, men den fullständiga och omedelbara avväpningen kan icke
påyrkas i samma stund man själv deklarerar redebogenhet att med
sitt eget lands resurser bidraga i lämplig form till organiserandet
av den ordningsmakt, vilken skall övertaga värnet såväl för den
egna statens som andra ävenledes absolut fredsviljande staters säkerhet.
» Utskottet tyckes här vilja tolka motionen så som om vi där
skulle ha påyrkat en ögonblicklig avväpning, vilket, som jag förut
framhållit, icke är fallet. Yad som i övrigt säges i denna punkt
behöver inte något långt bemötande, då jag förut hänvisat till vad
den kamp mot militarismen lett till, som vi fört under årtionden,
och då jag påvisat, att det är så långt ifrån, att den har lett till att
vi kunnat tränga denna militarism tillbaka, att denna tvärtom växt
sig starkare för varje år, som gått, och att det således inte går att
kompromissa och tänka, att man genom att söka hålla den inom
rimliga gränser skall kunna förhindra, att den sväller ut allt för
mycket.

Utskottet har också funnit nödvändigt att erinra om i sitt utlåtande,
att den principiella försvansnihilismen avvisats av Sveriges
socialdemokratiska arbetareparti vid 1917 års kongress. I anledning
därav må det tillåtas mig att göra en reflektion. För det första måste
det klarläggas: vad menar man med uttrycket för sv ar snihilism i det
sammanhang, i vilket man där kommer med det? Synbarligen ingenting
annat, än att man här stämplar som försvarsnihilism, att man
kräver militärförsvarets avskaffande. Nåväl, men det är ett faktum,.

Lördagen den ~ juni, e. in.

55 Nr 71.

att ifrågavarande parti liar på sitt program militärväsendets avskaffande,
visserligen så, att militärbördorna skola successivt minskas,
men man skall i alla fall gå fram till avväpning. Men om nu detta
partis medlemmar i verkligheten vilja arbeta för denna programpunkts
förverkligande, så måste de vara eller i varje fall bli lika
mycket försvarsniliilister, som vi motionärer äro, när vi kräva en avveckling
utav militärförsvaret. Det är något egendomligt, att under
det att programmet ålägger partiet och dess medlemmar att arbeta
för avväpning, man samtidigt säger, att man har avvisat den
principiella försvarsnihilismen, och med det uttrycket kan man i detta
sammanhang inte avse något annat än militärväsendets avskaffande,
ty något annat ha som bekant icke motionärerna krävt.

Det är under sådana förhållanden något egendomligt, som jag
förut tillåtit mig här framhålla, att framkomma med ett sådant resonemang,
som man här gjort från utskottets sida. I det avseendet
borde vi väl vara tämligen överens om, att ett kraftigare uppträdande
från särskilt de breda lagrens sida beträffande militarismens bekämpande
efter detta måste komma till stånd. Att man i det avseendet
har blivit mer och mer klar i sin uppfattning även långt utanför
de socialdemokratiska kretsarna, framgår också av ett uttalande,
som i dagarna varit publicerat i Dagens Nyheter, ett uttalande utav
en tysk liberal doktor, vari det bland annat säges, att han icke finner,
att man kan göra någon principiell invändning mot att man nu
samlar sig om ett bestämt avrustningskrav, ty det betyder ju att
alla stater endast avstå från ett anfallskrig. »Skeptikern» — fortsätter
han ''— »invänder: den fullständiga avrustningen är en utopi.
Därom gäller emellertid den gamla klassiska satsen: hur mycket anses
inte för omöjligt, tills det redan inträffat! Man måste göra klart
för sig att efter detta, krig endast två alternativ äro tänkbara, antingen
ett ytterligare skärpt kapprustande eller också radikal avrustning.
Men var och en inser att de utmattade folken icke hunna
bära de finansiella bördor, som ett nytt kapprustande kräver. Där
ligger alltså utopien.»

Man finner sålunda, att långt ute i borgerliga kretsar man är
fullt på det klara med, att den nuvarande tiden pekar hän mot att
man måste med kraft och allvar upptaga detta spörsmål till en ren
och klar principiell behandling.

Nåväl, invänder man möjligen nu från utskottsmajoritetens sida,
det där är alldeles riktigt-, men vi kunna icke besluta avrustning eller
avveckling av militär försvar et för en stats vidkommande; detta måste
bli föremål för internationella, mellanfolkliga överläggningar, så att
avvecklingen sker samtidigt. Gent emot detta kan jag endast peka
på våra danska och norska partivänner, som utan betänkande sagt
ifrån, att det är icke värt att gå och vänta på denna på eu gång skeende
mellanfolkliga avrustning, i händelse denna någonsin kommer
till stånd. Men det må också erinras om, att varje folk kan endast
avgöra förhållandena för sitt eget lands vidkommande — i främsta
rummet nämligen. Det är icke oss möjligt att direkt utöva inverkan
på, hur de andra folken i detta avseende uppträda, men för förhål -

1 fr Aga om
avveckling av
militär försvaret
m. r/i.

(Forts.)

Nr 71. 56

Lurdagen den 2 juni, e. m.

I fråga om
avveckling a\
militärförsvaret
m. m
(Forts.)

landenas utveckling i vårt eget land bära vi ansvaret. När man, sam
man ovillkorligen måste göra, då man ser djupare på saken, kommer
till den uppfattningen, att militärförsvaret så långt ifrån utgör någon
säkerhet för en fredlig utveckling inom landet, att det snarare är en
fara, då är det naturligtvis ingen risk att avskaffa detta militärförsvar,
utan därigenom skapar man sig en verkligt bärande fredsgaranti.

Hur man sålunda än ser denna sak, kan man icke komma fram
till annan ståndpunkt än den, att motionärerna här i sin framställning
just hava. anlagt det rätta greppet på denna sak.

Man framhåller också från utskottsmajoritetens sida, att avvecklingen
av det militära försvaret skall gå hand i hand med en utveckling
av den internationella lagstiftningen för åstadkommande av
rättsregler. Man säger till och med, att dessa rättsregler och denna
lagstiftning måste först åstadkommas, och man tjmks ha den uppfattningen,
att bara man får fram dessa, mjlitarismen skall nära nog försvinna
av sig själv. Ja, det kan naturligtvis aldrig ett ögonblick
falla mig in att underskatta betydelsen av den internationella rättsordningens
utformande och fullkomnande, men man skall aldrig ett
ögonblick inbilla sig, att det går att få denna rättsordning på ett effektivt
sätt utformad och ej heller att få eventuella instansers utslag
respekterade, så länge militärinstitutionen utövar det inflytande inom
de olika staterna, som den för närvarande gör. Även därvidlag måste
man ovillkorligen komma fram till den uppfattningen, att skall det
bliva möjligt att utforma denna rättsordning och skall det bliva möjligt
att skaffa respekt för dess utslag, så är den första förutsättningen,
att man kommer till tals med den maktfaktor vi kalla den militära
institutionen, ty i annat fall lär detta aldrig lyckas. När vi
ha fått uppgörelse med densamma, iskall det också bli större villighet
även inom de tongivande kretsarna i världen att skapa gehör och respekt
för den internationella rättsordningen. Det är sålunda en fullkomlig
felsyn man har på dessa saker, då man anser det militära försvaret
t. ex. för ett land som vårt eget vara en fredsfaktor att räkna
med. då det istället är alldeles raka motsatsen. Det är vidare en fullkomlig
felsyn, när man menar, att det skall bli möjligt att utbygga
en tillfredsställande rättsordning och få förekommande tvistigheter
hänskjuta till avgörande på grundvalen av densamma samt få den
högsta instansens utslag fullt respekterade, så länge man tillåter militarismen
utöva det inflytande, som den för närvarande utövar. Det
är en fullkomligt naiv, borgerlig uppfattning detta, att det hela skall
utveckla sig på ett sådant sätt, allt under det att militarismen mer och
mer utvecklar sig och skaffar sig större och större inflytande.

Det måste, som jag förut har uttalat, endast väcka förvåning
och beklämning, när man läser utskottets utlåtande, som är så fullständigt
kemisk rent från varje verkligt socialistisk syn på föreliggande
spörsmål, och som andas en så småborgerlig uppfattning,
så naiv tanke om och känsla för betydelsen av militärförsvaret som
fredsfaktor även i ett sådant land som vårt. Vad är det då för uppfattning
från rent socialistiskt håll? Det måste man verkligen frå -

Lurdauen deu * juni, e. in.

Nr 71.

ga sig i tider som dessa. Skall man fortfarande trampa på den
gamla vägen att endast inskränka sig till att någon gång göra mer
eller mindre vittgående yrkanden om prutningar, när man kommer
med stora anslagskrav? När blir då tidpunkten lämplig från socialdemokratisk
synpunkt att upptaga denna fråga till verklig principiell
behandling, såsom det höves från rent socialistiskt håll.

.lag måste sålunda, som jag förut antytt, förklara, att man här
från det gamla socialdemokratiska partiets sida till den grad glömt
bort sina tidigare uttalanden och de ståndpunkter, att man nu har
fullständigt ryckt upp kring de två borgerliga partierna, och kommit
fram till alldeles samma ståndpunkt som dessa, med endast
några nyanserande skillnader i själva motiveringen. Och när man
här från utskottsmajoritetens sida föreslår, aft andra kammaren,
under uttalande av sin förvissning om att vårt lands regering icke
skall låta något tillfälle gå sig ur händerna att, med allt det inflytande
vårt land kan äga, vid internationella förhandlingar stödja
arbetet för upprättandet av en freden tryggande internationell rättsordning,
måtte besluta avslå motionen, då måste jag verkligen säga,
att det är sällan man träffar en så omfattande tro i det socialdemokratiska
Israel. Och jag ber endast att som motsats få hänvisa
till en socialdemokratisk reservation, som här behandlades för ett
par veckor sedan, då det gällde en motion, i vilken föreslagits att
hos regeringen begära utredning rörande statens utvidgande av sin
produktiva verksamhet. I den reservationen ansåg man då fullkomligt
ofattbart, hur man från vänstersocialistisk sida skulle vilja
överlämna åt en högerregering att utreda frågan angående möjligheten
för staten att utvidga sin produktiva verksamhet. Men i dag
kan man föreslå riksdagen att uttala, att man är fullständigt övertygad,
att den nuvarande eller någon annan regering ej skall underlåta
att göra vad som över huvud är möjligt att göra för att bringa
denna fråga till den lösning man själv önskar. Jag vill säga, att
denna omvändelse kommit något hastigt. Jag tillåter mig upprepa
vad jag förut sagt, att det blir icke genom några vädjanden till regeringarna,
som denna fråga, rörande militarismens krossande, kommer
att lösas. I varje fall måste jag förvåna mig över att man har
en så obegränsad tillit till den vägen från det håll, som nu dikterat
detta utskottsbetänkande. Jag tror, att den signal, som ligger i
själva denna motions kläm, kommer, mina herrar, att bli den samlingssignal,
omkring vilken folket hädanefter kommer att samla sig.
Må så vara, att detta yrkande här i dag i riksdagen ej får många
röster. Men ni kunna vara fullkomligt övertygade om att det är
dock den enda hållbara ståndpunkt, som det arbetande folket har
att samla sig kring hädanefter, ty nu ha vi av de gångna årens
erfarenheter fått full förvissning därom, att den hitintills förda politiken
icke leder oss fram till det mål, vi sträva efter, utan för oss
i stället alldeles bort från detsamma.

Under sådana förhållanden, herr talman, och då jag anser, att
det här i motionen framställda yrkandet är både till sitt innehåll
och sin form fullt överensstämmande med de strävanden, som under

I fråga om
avveckling av
militärjör■svaret
m. in.
(Forts.)

Nr 71. 58

1 fråga om
avveckling av
militärförsvaret
m. m.

(Forts.)

Lördagen den 2 jnni, e. in.

längre följd av år gjort sig gällande inom de olika socialdemokratiska
partierna inom olika länder, och då jag vidare finner, att utskottet
här icke i något avseende har sakligt motbevisat, vad i motionen
har framförts, utan i stället i allmänhet rört sig om helt andra
synpunkter än de i motionen framförda, her jag att få yrka avslag
på utskottets hemställan och bifall till den i ämnet väckta motionen.

Med herr ^Vinberg förenade sig herr Bengtsson i Göteborg.

Herr Lindström: Herr talman, mina herrar! Eftersom jag
deltagit i utskottets behandling av denna fråga, ber jag nu att
få yttra några ord. Det torde icke vara skäl att föra en längre
debatt i denna fråga, och jag skall icke här utförligare utveckla
de skäl, vilka dikterat den hållning jag och övriga av utskottsmajoriteten
intagit, utan jag skall, herr talman, i korthet be att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr J ohanson i Gäre: Herr talman! • Då jag deltagit i detta
ärendes behandling inom utskottet, skall jag nu be att få yttra
endast några få ord.

Det är min uppfattning och syn på saken, att det militära försvaret,
som nu så hårt trycker Europas samtliga nationer, ej minst
vår egen, visserligen så långt som möjligt bör avvecklas, men jag
kan ej dela motionärernas uppfattning, att försvaret kan börja avvecklas
under nu pågående världskrig, vilket möjligen kunde medföra
de allra största faror för vårt land. Först efter världskrigets
slut torde det för samtliga nationer bliva en gemensam angelägenhet
av stor betydelse att, så långt som möjligt är, begränsa de militära
rustningarna. Jag har den förhoppningen, att tiden då är inne
för vårt lands regering att i samförstånd med övriga nationers regeringar
på allvar upptaga denna för folkens framtid så oerhört viktiga
fråga till en allsidig prövning, så att de militära bördorna så
långt som möjligt kunna lättas och folken i allra största utsträckning
frigöras från det tryck, som dessa förorsaka.

Utskottet har varit enigt i beslutet att yrka avslag på motionen,
men vi hava inom utskottet skilt oss beträffande motiveringen.

Jag ber, herr talman att få yrka bifall till den av mig och herr
Mossberg avgivna reservationen.

Herr Mån sson: Herr talman, mina herrar! Herr Winberg har
nu yttrat sig om betänkandets olika punkter. Jag skall bara be att
få tillbakavisa en missuppfattning, som tycks vara ganska allmän
här i kammaren. Det är nämligen den uppfattningen, som den siste
talaren formulerade ett uttryck för på det viset, att han sade, att
man icke skall börja avveckla försvaret under det nu pågående
världskriget. Herr Kant formulerade det skarpare. Han uttalade,
att han fann det ''beklagligt, att svenska män kunde komma fram med
och diskutera detta under världskriget.

59 Nr 71.

Lördagen den 2 juni, e. in.

Nu är det emellertid så, att vi ha, såsom också herr Winberg
sagt, begärt förberedandet av en planmässig avveckling av försvaret.
Det är, som herrarna veta, nu verkligen så, varken mer eller
mindre, att hela världen med undantag möjligen av några chauvinister
i Paris — ifrån den sista lerkåken inne på Argentinas stepper
och den sista hyddan vid Kongoflodens källor och till Kiruna och
Nordkap resonera alla om att strypa det militaristiska odjuret. Hela
världen, alla klasser! Och till och med i den argumentering, som
kommer från högerns sida, märker man mycket väl på det famlande
och vacklande i hållningen, att även där erkänner man, att den nuvarande
ställningen är fullkomligt ohållbar.

Jag behöver icke bli långrandig, och jag skall icke bli det. Här
har nu visats, att det var en villfarelse i satsen: vill du freden, så
rusta dig för kriget. Här har visats av erfarenheten och icke bara av
några resonemang, att det icke var, såsom vår krigsminister har sagt,
några livs- och blodsbesparande instrument man skaffade sig, utan
att det var ytterst fördärvliga anordningar. Här har visats av erfarenheten,
och jag har påvisat detta här i kammaren förut, att man
kan urskilja tre typer av stater i världen för närvarande. Först ha vi
de överrustade stormakterna, vilka alla eller så gott som alla genast
indrogos i kriget. Vidare ha vi de knappt rustade småstaterna med
30 å 40 miljoner francs militärbudget. Dessa ha alla förblivit utanför
kriget med undantag av Belgien och Serbien, som blevo överfallna,
samt Montenegro, som är med överallt, där det är sådana tillfällen
att komma med i äventyr. Vi ha vidare de medelstora staterna,
d. v. s. småstater, rustade över huvudet, med Bulgarien och framför
allt Rumänien som urtyp samt Sverige. Vi ha sett, att deras geografiska
läge har varit det mest gjmnsamma under kriget, som nu
kan tänkas — d. v. s. allting är ju relativt. Jag minns ett uttalande i,
tror jag, den proklamation, soim väsfarméns officerare sände ut,
när de tågade genom Närke och Västmanland för att häkta kungen
1809. Där säga de, när de tala om, hur kriget kommit till att Sverige
då i kampen mellan Napoleon och England borde av handelspolitiska
intressen varit hänvisat till att hålla sig utanför kriget och
på grund av den lyckliga geografiska belägenheten borde det ha varit
fredat därifrån. Dessa ord stämma helt och hållet in på Sveriges läge
nu. Det befinner sig i precis samma läge nu som då i kampen mellan
Napoleon och England. Det stämmer också in i viss mån på
Rumäniens och Bulgariens läge.

Varför se vi då dessa överrustade småstater Sverige, Rumänien
och Bulgarien genast i fara att dragas med i kriget när Danmark,
Norge. Holland och Schweiz med mycket mindre arméer, med mycket
mindre rustningar icke kommit i sådan fara? Vad är det som är
orsaken härtill? Jo, det är så, att det icke har varit en brandförsäkringspremie,
som 1914 års män säde, vi erlade genom de störa militärutgifterna.
Det har varit explosivämnen, vi fingo in i huset genom
1914 års beslut, och nä.r det sedan tog eld i grannens hus, så
hotades också vi och hade ett förfärligt sjå att hindra huset från att
taga eld. Nu måste vi för framtiden ovillkorligen draga konsekven -

/ fråga om
avveckling av
militärförsvaret
m. m.

(Forts.)

Nr 71. 60

Lördagen deri 2 juni, e. in.

i fråga W! serna av detta. Vi ha nu kommit i det lyckliga läget, att vi makats
avvecklmg av. Qver ^ fredssidan. Rumänien och Bulgarien återigen, som voro i
ungefär vårt läge både beträffande de geografiska förhållandena och
(Forte.) beträffande rustningarna halkade ned i avgrunden just på den grund,
att de voro så rustade, som de voro.

Vi ha vidare rustningsivrarnas eget vittnesbörd på detta. Detta
har fastslagits i en bekant bok, vars namn jag för att spara tid icke
skall nämna. På grund av de rustningar vi vidtagit, skulle vi gå
med i kriget, ty annars kanske vi aldrig skulle komma med, det
gällde att passa på. Summa summarum är, att rustningarna — det
har blivit min övertygelse, icke på grund av några spekulationer,
utan på grund därav, att jag sett det i det levande livet — just ha
varit vårt lands största fara-, liksom de för Rumänien och Bulgarien
medförde olyckan att komma med i kriget. Då måste vi därur draga
lärdomar.

Jag och mina kamrater i kammaren äro icke ensamma om detta.
Hela världen är enig om detta, som sagt med undantag möjligen av
några herrar i Paris. Om vi se t. ex. på den tyska pressen och på
den engelska, så finna vi detta. Nu bara för några dagar sedan var
det ett av de störa ledande bladen i London, som förklarade, att det
är nödvändigt att slå in på avru-stningens väg. Jag läste i remissdebatten
upp för herrarna en bit av en mycket bekant tysk författare
där han framhöll, -att vi nu måste strypa militarismen, och att det ha
vi intresse av, vare sig vi äro internationalister eller nationalister, ty
även om vi äro nationalister och icke nu förena oss om att- döda militarismen,
så existerar om 20, 30 år icke mera någon europeisk
nation.

Jag har vidare hä-r ett par tyska artiklar. Det -ena- är en artikel
av en författare doktor Yorst, som för några dagar sedan skrivit
denna mycket uppmärksammade artikel i Berliner Tageblatt. Han är
för närvarande här i Stockholm. Jag skall bara be att få citera något
ur d-en. Ni kunna låsa den i Aftontidningen för i går kväll. Han säger
där, att avväpningen är den enda vägen till freden. Han tror, att det
tyska folket kommer att gå avväpningens väg. Det har sinne för
konsekvens och kommer därför icke att stanna på halva vägen utan
kommer -att logiskt fullfölja pacifismens tanke till slut. Det är icke
omöjligt, anser han, att just tyska folket blir det första, som inser,
att man antingen måste vilja pacifismen helt eller också inte alls.
Men av helt realpolitiska skäl måste det komma att vilja den. Ty
just för Tyskland är under nuvarande omständigheter en pacifistisk
politik -den enda riktiga. Det framgår redan av det faktum, att en
så oerhörd koalition bildat -sig mot Tyskland. Denna koalition skulle
varken av en
samförstånds- eller kompromissfred kunna brytas. Centralmakterna
skulle i båda fallen efter fredsslutet finna sig stå mot en fientlig
värld och nödgas påtaga sig odrägliga bördor och ansträngningar.
Endast en fullständig avrustning skulle här häva förtrollningen. Efter
-en kompromissfred med delvis bibehållna rustningar skulle det
. ömsesidiga hatet med faran för nya krig kvarstå. Med en allmän

61 Nr 71.

Lördagen den ''1 juni, e. in.

avrustning skulle <len försvinna. Om någon av dess grannar t. ex.
Ryssland ändå efter en tid skulle "börja rusta för angrepp, behövde
Tyskland inte råka i efterhand med sina försvarsåtgärder mot den
visserligen större, men också mera oviga motståndaren, som det för
all avsevärd tid kommer att förbli industriellt och tekniskt överlägset.
Med avrustningen förfalla av sig självt alla ekonomiska bojkottplaner.
När den gamla och den nya världens stater biträda fredspolitikens
mål, kommer det att ligga i deras gemensamma intresse att
undanröja alla friktionsytor, alla konfliktanledningar. För Tyskland
äro idel fördelar att vinna med en avrustning. Författaren tror till
och med, att tyska kejsaren skulle kunna vinnas för saken, men därom
kan jag naturligtvis icke yttra mig.

Så framkastar han frågan, och den frågan kommer kanhända
fram här i kväll från högerhåll, och därför vill jag besvara den med
ett citat av honom. Frågan är nämligen den: hur kommer England
att ställa sig? Om England nu antas få en smula övervikt, kan det
då antagas, att England kommer att gå med på avrustning? Han
svarar därpå: »Hur ställer det sig för England Skulle det kunna
förmås att avstå från sin mäktiga krigsflotta, från det militära befästandet
av sina talrika stödjepunkter vid alla hav, kan det avstå
från hela det väldiga system, som hittills bildat den förnämsta grundvalen
för dess koloniala värdsrike? Men just under detta krig», säger
han, »har sambandet mellan moderland och kolonier visat sig så
häpnadsväckande fast, att man i England icke mer kommer att för
dess upprätthållande tro sig behöva den hotande flottan. Man har insett,
att det skulle vara otidsenligt och därför i längden praktiskt
ohållbart att i framtiden bygga sin koloniala ställning i världen på
våldet i främsta rummet och riktat sina strävanden på att stärka koloniernas
ekonomiska sammanhållning med moderlandet. U-båtsvapnets
oerhörda utveckling kommer att ifrågasätta, om ej alldeles omöjliggöra
Englands herravälde på haven, om den gamla rustningspolitiken
fortsättes. Det inser man i England och önskar därför en
samförståndsfred, men endast avrustningen kan ge det den trygghet
det behöver.»

Jag har vidare här en artikel, skriven av kommendör Persius,
eller Kapitän zur See, som det heter i tyska flottan. Han drar i
denna artikel i härnad mot alla de lärda herrarna, som sitta och pretla
med sina folkrättsparagrafer, och han säger rent ut, att om det vore
så, att ett land .som befinner sig i fara och knipa, kunde följa de
paragraferna, så skulle vi hunnit så långt, att en jurist vore lika
mycket värd som en undervattensbåt, men det är han icke, säger han.
Han säger vidare, att dessa folkrättsexperter innerst ingenting annat
äro än maktfilosofiens fördolda anhängare. Han går vidare och säger
— ja, jag skall icke läsa upp det — men han går in på den tanken,
som vi debatterade här i kammaren för några dagar sedan, då
ett riksdagens utskott här helt föraktfullt avvisade min tanke på
en internationell exekutiv makt, som skulle garantera, att freden
upprätthölles. Nu upptar Persius samma tanke och påpekar, att med
undervattensvapnet är detta möjligt. Han kommer vidare in på precis

I fråga om
avveckling av
militårförsvaret
m. m.
(Forts.)

Nr 71. 62

Lördagen den 2 juni, e. m.

I fråga om
avveckling av
militärförsvaret
m. m.
(Forts.)

samma synpunkter som doktor Yorst och påvisar, att också England
har kommit i det läge, som dess sjölord — jag minns inte nu vad
han hette -— 1807 profeterade om. Då uppfanns nämligen undervattensbåten.
Den erbjöds till engelska amiralitetet, men herrarna
där förklarade, att man ville icke vara med att befordra en idé, som,
om den skulle kunna utvecklas till ett verksamt redskap, skulle bli ett
värdigt vapen för sjörövare och djävlar. Englands sjöminister motiverade
det utförligare och sade, att om av denna idé, skulle kunna
skapas ett verksamt vapen, så skulle det vara slut med Englands
herravälde på haven. Därför ville han köpa ritningarna och förstöra
dem. Icke bara i Tyskland råder för närvarande en utan tvivel för varje
dag allt mer växande stämning för avrustning och detta icke endast i
arbetare- och bondekretsar och säkerligen även i Hansabundkretsar
utan även i kretsar, stående rent av till höger om dessa. Även i
England se vi precis samma tanke komma fram. Jag tycker verkligen,
att ett riksdagens utskott, borde se sig om en liten smula mera rörande
stämningen i världen innan det avfattar sina betänkanden och
knuffar åt sidan idé efter idé, som ni två, tre år senare få sitta här
och bifalla och vara med om från alla partier.

Jag ber att få sluta med att yrka bifall till motionen.

Herr Gfabrielsson: Herr talman, mina herrar! Då även

jag står bland reservanterna i detta utskottsbetänkande, skall jag be
att få säga några ord.

Även jag anser, liksom det förut har framhållits, att tidpunkten
icke är lämplig att framföra en sådan fråga. Det framhålles
ofta inom pressen, att det är en världsbrand, som går igenom världen.
Ja, vi kunna taga ett exempel. Äntag att en eldsvåda skulle
utbryta i ett byalag, där det finns ett 20-tal gårdar eller mera, och
elden rasar runt omkring i hela byn, men inne i denna det ligger
en gård, som ännu är skyddad, och denna gård har uppbådat åtskilligt
manskap för att bevaka gården, och ägaren även har åtskillig
brandredskap. Jag vill då gorå en fråga, huruvida det kan anses
lämpligt att, mitt under det att eldsvådan rasar runt omkring, ägaren
skickar bort det manskap han har att skydda egendomen med
och förstör sina brandredskap. På samma sätt skulle vi handla,
ifall vi under nuvarande förhållanden skulle börja avveckla vårt
försvar.

Herr ^Vinberg gjorde vidare en fråga till högern, som numera
är bara en liten klick; huru snart — frågade han — vill ni börja
att tänka på en avrustning? Jag anser för min del icke tiden vara
lämplig, förrän detta världskrig har lagt sig något; och då är det
min tanke, att röster för att åstadkomma en sådan uppgörelse, att
om möjligt rustningarna kunna begränsas, torde höjas ifrån åtskilliga
håll, och jag antager, att vårt lands regering, vilken den
än är, icke skall säga nej till att bidraga till en sådan konferens
eller överenskommelse om att något skall göras. Innan avrustning
kan företagas, måste man utarbeta några regler eller lagar, efter
vilka vi skulle handla. Huruvida dessa sedan komma att respek -

Lördagen den ~ juni, e. in.

63 Nr 71.

teras eller kunna ha någon nytta lör framtiden, det vågar jag icke
.yttra mig om. Vi se under nuvarande krig, huru sådana uppgörelser
elterleves.

Herr Winberg betonade skarpt, att det var högern, som varit
orsaken till att vi hava denna militarism redan nu, men jag vill
säga, att i och med detsamma ger..han högern ett erkännande, att
högern, som åstadkommit denna militarism, har beskyddat eller bevarat
vårt land för krig i 100 år. Det har väl något värde. Och
det har väl icke allenast varit högern, utan representanter ifrån
alla våra politiska partier, liberaler, socialdemokrater, socialdemokratiska
vänstern och t. o. m. herr Winberg själv, som haft fördel
av detta. Och jag uttalar en av hjärtat gående förhoppning, att
de partier, som nu tyckas vilja träda in och taga ledningen i de
olika länderna, skola lyckas — liksom ock vårt lands styresmän under
de kommande hundra åren likaväl som under de gångna — att
bevara freden. Det blir nog först efter sedan fred slutits, som
denna tanke kan tagas upp», och då vill jag uttrycka den förhoppningen,
att även svenskarna skola kunna vara med därom. Men
under nuvarande förhållanden kan jag icke gilla de skäl, som motionären
framfört, utan ber att få yrka bifall till den av mig m. fl.
avgivna reservationen.

Herr Palmstierna: Herr talman! Jag skall be att få

säga några ord med anledning av vad som här föreligger.

Först några ord med anledning av herr Kants uttalande. Jag
hade en känsla, när jag hörde herr Kant, av att han föll in i en
allmän patriotisk deklamation. Låt mig säga herr Kant, det är onödigt,
det är fullständigt onödigt! Över huvud taget vore det önskvärt,
om högern i vårt land ville undvika att så där slå an patriotiska
strängar på ett sätt som om den ensam företrädde fosterlandet.
Alla känna vi varmt för vårt land, och jag är fullständigt
viss därom, att skulle vårt land orättmätigt angripas, skulle alla
försvara landet. Jag glömmer aldrig den gången, då jag hörde
herr Fabian Månsson säga, att kommer det någon, så finns det
bara ett ord till svar: »Bly!» Jag är viss om att han fortfarande
står på den ståndpunkten, liksom på den tid, då hans lösen var:
»En man, ett gevär!» Det är onödigt att tala om och anslå dessa
strängar, och över huvud taget göra ni högermän skada för den
störa sak, som jag tror, att många av eder behjärta, därigenom att
ni bemantla edert tal för mycket med alla dessa olika uttryck om
fosterländskhet. Man skall icke missbruka sådana värden, därför
att då nedsätter man dem. Den känslan har jag och många andra.

Jag skulle nu vilja säga ett litet ord till herr Winberg. Jag
vet icke, om icke mer än en i kammaren, som hörde herr Winbergs
anförande, hade litet svårt att följa med i karuisellen, ty här var
verkligen så mycket »fram och tillbaka», att jag hade svårt att
klara upp tankegången.

Om jag först tager det mera formella, så yttrade sig herr Winberg
gång på gång. att här ska vi icke »vädja till regeringen», den

I fråga om
avveckling av
militärförsvar
et in. in.
(Forts.)

Kr 71. 64

Lördagen den 2 juni, e. in.

1 fråga om
avveckling av
militärförsvaret
m. m.

(Forts.)

duger icke och vad är det för mening i att skriva till regeringen.
Jag vände sedan på bladen för att se efter, bur motionen gör. Ja,
det vat helt naturligt vad jag fick se. Vad hade herr Winberg
skrivit? Jo, han hade själv vädjat till regeringen. Varför skall
han då klandra andra för att de gjort samma sak! Jag tycker icke,
att det är logiskt och riktigt. Detta om den saken.

Men sedan nämnde herr Winberg — jag tror, det var minst tia
gånger, som de orden folio i hans anförande — att här skulle bliva
en »rent principiell behandling» av denna fråga. Jag satt med
spänning och väntade på denna principiella behandling av frågan,
men fick icke tag i den. Det visade sig, att någon sådan principiell
behandling aldrig exekverades.

Jag hade det intrycket, när jag hörde hans ord om att vi andra
kommit ut på ett »gungande fly»: äro icke herr Winberg och hans
kamrater själva mitt ute i moraset? Till att börja med yttrade
herr Winberg med en viss emphase: »vi begära icke medelbar avväpning».
Varför icke det, herr Winberg? Det vore ju »principiellt»
riktigt. Varför icke redan i dag, varför icke fortast möjligt?
Varför vilja ni det icke? Skulle det möjligen finnas något
skäl för att ni icke önska ögonblicklig avväpning? Låtom oss få
veta detta, ty om det vore principiellt riktigt att avväpna bör man
få veta, varför detta icke påyrkas.

Men jag undrar, om herr Winberg icke skulle kunna ha skäl,
när han nu går till strids emot oss litet var, icke minst emot oss
gamla socialdemokrater, därför att vi svika »principerna» — och de
innebära avväpning, ingen vapenmakt, vapenlöshet — jag undrar,
om han icke då skulle ha anledning att taga hand om sina allra
närmaste kamrater. Vi hade en liten debatt i kammaren härom
dagen, varvid dessa herrar delade sig på tre olika linjer. Varför
icke taga hand om dem först? Kom själva till samförstånd och
klarhet om, vad ni mena med eder principiella avväpning, innan ni
tala med oss!

Jag erfor till min glädje, att herr Höglund med den konsekvens
jag ofta funnit prägla hans uppfattning anslog toner han
tidigare låtit höra, såsom då han yttrat: »vi äro inga Tolstoyanska
fredsfjantar, som gråta vid tanken på blodsutgjutelse. Vore det
så, att vi vore mäktiga att med en stöt skaka bort de gista innanverken
för zarismen, skulle vi då icke offra livet härför?» Härom
dagen stod han och talade om, »att proletariatets diktatur kan jag
försvara»; och liksom det ryska arbetarrådet hade manat soldaterna
i ledet att inåt och utåt försvara revolutionen, så lät herr Höglund
förstå, att en revolution skulle försvaras om så gällde »med vapen i
hand». Vart tog då »principen vägen? Herr Höglund vill således försvara
sig i det ögonblick, då revolutionen segrat, men därav följer
självklart att man måste såväl försvara rätten till revolution
som möjligheten att komma i det befriade tillståndet. I annat fall
gives det ingen rimlig logik i hela framställningen. Alltså, enär
ett fritt land ensamt innebär möjlighet att skapa »proletariatets
diktatur» måste landets frihet värnas. Då är man emellertid ute

Lördagen den 2 juni, e. in.

65 Nr 71.

på gungflyn eller i moraset och ungefär, där vi andra äro, herr
Win berg!

Vad är dock i själva verket den s. k. principiella skillnaden
mellan er och oss? Man skulle kunna taga upp åtskilligt till bemötande
av vad som yttrats, men jag vill bara säga en sak. När man
nu så ivrigt talar om principerna och säger att det är kampen emot
militarismen, som är det väsentliga, så skulle jag vilja säga, i motsats
emot herr Winberg: så är det icke. Kampen för freden, den
är för mig allt, och här vill jag inpassa ett ord gent emot herr Kant
och eder högerreservation; så typisk den är för hela edert kynne,
i gode herrar, som ännu icke förstå vad hela världen vill under
känslan av militarismens förbannelse. I eder reservation, i herr
Kants uttalande finnes ingenting av detta, som skälver inom oss
andra. Varför icke säga ett ord om nödvändigheten av att medan
kraft se till, att en staternas samverkan kommer till stånd för
att få bort militarismen och att få bort den tanken, att med våldet
tvisterna mellan folken skola slitas. Icke ett ord om detta i högerns
reservation.

Men likaväl som jag är emot detta, säger jag till er alla, till
herr Winberg och hans meningsfränder: Ni se det allra högsta i vapenlösheten.
Bet kan icke jag göra! Jag ser icke vapenlösheten
som det högsta; vi se freden som det högsta, och det är endast i den
mån, som kampen emot militarismen, emot rustningarna befordrar
fredens sak, som jag vill vara med därom. Det är icke givet att
avrustningen under alla förhållanden bidrager till freden; vore det
så att de mest fredsviljande staterna i världen först kastade bort sina
vapen, befordrar det icke med säkerhet freden. Kanske skulle deras
desarmering tvärtom framkalla nya konflikter. Så är mänskligheten
tyvärr beskaffad, och det måste man se klart för sig.

Herr Winberg talade om, att utskottets utlåtande var »kemiskt
rent ifrån socialistiska synpunkter». Jag vet icke riktigt vad herr
Winberg menade därmed. För min del vill jag emellertid utveckla
min socialistiska åskådning. I den ekonomiska samhällsbyggnaden,
dess framväxande, dess olika faktorer, hur de påverka samhällslivets
olika funktioner, ser jag huvudgrunden till livets gestaltning under
skilda tider. Detta bör icke förbises. Sammanhanget måste man
ha fullt klart för sig. Sådant är nu sammanhanget i världen, att
det går icke för en enskild stat att lösrycka sig ur detsamma hur
som helst och att kasta bort sina vapen oberoende av hur tillvaron
i övrigt ter sig. Det råder ett sammanhang, som är oss övermäktigt.

Här talades om de norska socialdemokraterna. Jag vill då endast
påpeka för den talare, som åberopade dem, att de norska socialdemokraterna
ha under övningsanslaget anvisat anslag för upprätthållande
av den neutralitetsvakt, som är erforderlig, detta enligt
officiella meddelanden. Yad Danmark beträffar, så är det ett särskilt
läge där. Den danska socialdemokratiens ståndpunkt beror icke
på någon principiell försvarsfientlighet, utan de se saken så, att
de absolut icke kunna försvara sitt land.

Andra kammarens protokoll 1917. Nr 71. 5

I fråga om
avveckling av
militärförsvaret
in. in.
(Forts.)

Nr 71. 66

Lördagen den 2 juni, e. m.

1 fråga om
avveckling av
militårförsvaret
m. m.
(Forts.)

Det går icke att bryta sig lös ur det allmänna sammanhanget,
sade lag, det känna vi, och var helst man inom fredsarbetet strävar
efter att få överenskommelser om minskande av rustningarna, successiv
avrustning, har man ögonblickligen stött på detta: nödvändigheten
av att då skapa en gemensam garanti för upprätthållande av
freden gentemot de andra, som icke vilja vara med om den saken,
en garanti mot att freden över huvud störes. Det är också av stort
intresse att se, att man i de motioner, som vid detta års riksdag
väckts såväl av herr Lindhagen som av herr Månsson och herr
Widlund, har, såsom här står antecknat i utskottets utlåtande, också
förutsatt, att det kan bli nödvändigt att skapa någon makt i världen,
vilken tyglar fredsstörarna. Herr Lindhagens motion låter förstå,
att man kan behöva »liksom i gamla tider rekrytering av legotrupper
eller frivilliga», och herr Månsson menar, att en »internationell
flotta» behövs för avspärrande av de länder, som icke vilja
underkasta sig skiljedoms utslag. Ja väl, men då är det naturligtvis
icke tal om principiell avväpning längre. Det har blivit någonting
annat: en ordningsmakt, som övertar flera staters värn, i stället
för att den isolerade staten själv försvarar sig.

Nu kallade herr Winberg det för en »naiv uppfattning» att
vilja på något sätt med maktmedel och vapen skaffa respekt. Jag
skulle icke vilja säga, att den uppfattning, som dessa motionärer
tillkännagivit, då de låtit förstå, att möjligen en sådan ordningsmakt
kan behövas, är naiv. Visst icke! Herr Winberg bör icke
utsätta sina kamrater för sådan förebråelse! Det är så, att vi nu
kommit beträffande fredsfrågan i det läget, att vi måste tänka
oss in i den situationen, att de fredsviljande staterna måste kunna
betvinga en eventuell fredsstörare. Ty freden står dock över allting
annat. Den måste vi trygga, Därför går det icke för sig att bara
påyrka vapenlöshet, att säga, att den ensam är det stora, som vi skola
sträva efter. Freden skola vi sträva efter, och i den mån vi göra
det, faller av sig självt så mycket annat.

Jag vill så säga ett ord till herr Fabian Månsson. Ja, jag
förstår så väl den tankegång, som herr Månsson framställde, och
hur många ha icke känt det så. Men han förenklade hela spörsmålet.
Se, vad rustningarna åstadkommit, och se också, hur de
även i Sverige varit farliga för oss! Min uppfattning är den, att
det är de väldiga rustningarna i världen i samband med imperialismen
och det kapitalistiska systemet, som ha varit den stora faran
i världen. Vore det så, att staterna vore demokratiskt styrda och
icke fullföljde imperialistiska syften, vore med andra ord samhällsstrukturen
annorlunda — där kommer den socialistiska synen på
tingen fram — då hade vi icke kommit i denna situation, att rustningarna,
såsom vi erfarit det. kunnat åstadkomma denna överhettade
atmosfär, som bidragit till den ohyggliga världskatastrofen.
Vore det så, att endast nödvärnsrätten utövades av en demokratisk,
säg en revolutionär regering i en stat, där demokratien vore fullständigt
genomförd, då vore ju situationen helt annorlunda. Jag
tror, att också herr Fabian Månsson själv skall säga sig, att instäl -

Lördagen den 2 juni, e. m.

67 Nr 71.

landet av problemet blir helt olika, beroende på om staten är demokratisk
allt igenom eller om staten är imperialistiskt styrd.

Låt mig slutligen säga ett ord om den kläm, som bär föreslås.
Jag har försökt lämna någon motivering för att utskottets utlåtande
i det väsentliga innehåller den tankegång, som är den riktiga
under nuvarande förhållanden. Men jag kan icke alldeles dela den
uppfattningen, att klämmen är riktigt lämpligt avfattad. Det uttryckes
där nämligen en »förvissning» om vårt lands regerings förhållande
till dessa frågor, som jag är något tveksam, om jag verkligen
bör biträda. Därför skall jag, herr talman, be att få framställa
det yrkandet, att kammaren måtte godkänna utskottets motivering
men i övrigt besluta rent avslag på motionen.

Herr Yennerström: Herr talman, mina herrar! Då jag
läste detta betänkande, så fick jag på grund av den myckna lärdom,
med vilken det avfattats, det intrycket, att herr Palmstierna nog icke
haft så litet med detta utskottsbetänkande att göra. När herr Lindström
sedan drog en lans, en icke så .stark lans, för utskottets utlåtande,
så stärktes jag ytterligare i denna uppfattning, och när
herr Palmstierna slutligen fick ordet, så fann jag med glädje, att
herr Palmstierna nästan ordagrant åtog sig faderskapet för utlåtandet,
ehuru med en synnerligen välbehövlig reservation mot själva
klämmen.

Herr Palmstierna yttrade gentemot herr Winberg, att han fann
herr Winbergs anförande likna en karusell. När jag sökte fånga
herr Palmstiernas anförande, så kan jag icke hjälpa, att jag en liten
smula fick samma intryck, att det liknade en karusell, som svängde
litet hit och dit.

Emellertid, i en punkt är jag ense med herr Palmstierna, nämligen
däruti, att kampen för freden är allt, och att vi för denna fred
böra göra allt. Jag är ense med herr Palmstierna också däri, att
kampen för freden går icke fram bara efter en kungsväg, utan den
går fram efter olika kungsvägar. Jag för min del erkänner helt och
fullt, att krigets, militarismens orsaker bottna till synnerligen stor
del i.imperialismen och i den ekonomiska intressespänningen mellan
de olika staterna, bottna i bristande demokrati inom staterna, bottna
i den hemliga diplomatien och allt detta. Och det är självklart, att
genom att bekämpa och utrota dessa orsaker går en väg, en betydande
väg, ja, många vägar fram till lösande av fredsfrågan. Men
i olikhet mot herr Palmstierna anser jag, att just militarismen, våldet,
det väpnade systemet som sådant är en väsentlig orsak till kriget, och
därför, vilja vi freden, så få vi nog vandra litet andra vägar än herr
Palmstierna., och utrota även denna orsak till kriget, nämligen militarismen,
. till rötterna, bekämpa även denna och gå fram på den
fullständiga avrustningens väg. Jag anser för min del, att just den
varaktiga freden kan icke vila på bajonetterna. Den har vilat på
kanoner och bajonetter hittills. Yi se, hur det brister sönder alltsammans,
och vilja vi i framtiden ha en varaktig fred, så får den
vila pa andra grundvalar, än den hittills vilat på. Jag kan alltså

1 fråga om
avveckling av
militärförsvaret
m. m.
(Forts.)

Nr 71. 68

Lördagen den 2 juni, e. m.

I fråga om
avveckling av
militärförsvaret
m. m.
(Forts.)

icke erkänna den väg herr Palmstierna valt, då lian anser för sin
del, att våldsmedel äro nödvändiga, och till och med oerhört viktiga
medel, då det gäller att skapa fred.

I utskottets betänkande står bland annat, att det är »felaktigt
att försvaga just de fredsviljande staterna därigenom att dessa, utan
någon som helst säkerhet för att exemplet vinner efterföljd på andra
håll, bortkasta sina militära maktmedel. Den enskilda fredsviljande
stat, vilken så gjorde, skulle därmed förlora nödigt inflytande och
möjlighet att begagna sin ställning för att påverka utvecklingen i
sådan riktning, att freden säkerställes mellan folken och vapnen
såsom en given följd därav obehövliggöras.» När jag läste detta
uttalande, så frågade jag mig: är icke detta i alla fall en återklang
av den gamla bekanta satsen: vill du freden, så rusta dig för kriget.
Vi ha vandrat den väg, som utskottet anvisat, som herar högersocialdemokrater
anvisat: vill du freden, så rusta dig för kriget med vapenmakt.
Vi ha prövat den vägen, herr Palmstierna, och vi vandra den
icke vidare. Det är i alla fall beklagligt, att socialdemokrater skola
ha kommit så långt, att de helt enkelt intaga principiellt samma
grunduppfattning i denna fråga som den gamla kapitalistiska och
militaristiska högern så länge bekant, och med vad resultat, det
ha vi sett under detta världskrig. För övrigt, herr Palmstierna,
är det verkligen så, att de små och fredsviljande staterna kunna
med militär makt bidraga till att trygga freden? Kasta in hela
Sveriges militära vapenmakt, 1914 års härordning, i vågskålen! Tro
herrarna, att freden därför skulle komma fortare? Icke ett ögonblick.
Nej, det skulle i det stora hela betyda ingenting i detta parti
remis. Tror verkligen herr Palmstierna eller någon annan, att om
vi lägga Sveriges vapen och svärd i vågskålen, detta skulle återställa
freden genast? Å nej, det hjälper nog icke det bittersta, utan
det är nog andra orsaker och andra krafter, som skola åstadkomma
freden.

En väg, som vi icke kunna gå, är den, som herr Palmstierna under
sin synnerligen underliga gång från sin tjänstgöring på svenska
kustbåtarna till den socialistiska ståndpunkten har förfäktat. Han
har nämligen bland annat förfäktat den ståndpunkten, att vi skulle
begränsa rustningarna likformigt de olika staterna emellan. Han
var en gång mycket intresserad för denna sak. Men jag misstänker,
att han själv i denna stund erkänner, att denna väg är fullständigt
oframkomlig. Man har försökt densamma från början av 1800-talet, från heliga alliansens tid genom Napoleon III och Gladstone
ända till nutidens dagar, då ju, såsom vi alla väl känna, under tiden
närmast före världskriget det pågick en livlig debatt mellan Tyskland
och England om en likformig begränsning av rustningarna,
särskilt vad gällde de i denna stund synnerligen livliga flottbyggnaderna.
Den vägen är stängd. På den går det icke att komma
fram. Ty det är självklart, att den makt, som är starkast, skulle
vid en sådan likformig begränsning av rustningarna alltjämt bli den
starkaste, och den, som är något svagare, skulle självklart försöka i
sina militära vapen inlägga all sin kraft för att i alla fall komma

Lördagen deu 2 juni, c. in.

69 Nr 71.

fram till att bli den starkaste militärmakten. Den enda väg, som
vi ha att gå, är den fullständiga avrustningens väg. Jag erkänner
helt och fullt, att det vore för de smärre staterna bäst, i fall de
kunde gå samtidigt på avrustningens väg, den internationella avrustningens
väg. Men jag bekänner på samma gång, då jag är medborgare
i ett litet land, att för min del skulle jag vara beredd att i
detta ögonblick helt och hållet avrusta landet, om mitt beslut kunde
åstadkomma det. Ty vi måste väl ändå allesammans se, hur i
världskriget de smärre staterna, Belgien och Serbien brustit sönder,
de må ha varit rustade till tänderna, när en stormakt mot dem koncentrerat
till och med en jämförelsevis liten del av sina militära
krafter.

Det har talats av herr Kant om att det psykologiska ögonblicket
icke skulle vara inne för att avrusta, ja, icke ens för att debattera
en sådan fråga. Jag förstår icke herrarna av högern, lika litet som
jag i denna fråga förstår herr Palmstierna. Är det verkligen så
ofattbart, så rent av oförnuftigt att i denna stund debattera ^ avrustningsfrågan?
Veta icke herrarna av högern, att det samlas i Stockholm
i dessa dagar för det första Haagkongressens fredskonferens,
för det andra Bernkongressen, Zimmerwaldarna, och för det tredje
kommer arbetare- och soldatrådet från Petrograd att sammankalla en
stor internationell fredskongress. Hit samlas hela världens blickar
från dem, som längta efter fred, de äro koncentrerade på Stockholm.
Här debatteras sakerna, som gälla den varaktiga freden, och då
skulle det icke passa för Sverige att debattera eller ännu bättre
att avgöra en sådan fråga som den om ett principiellt avrustningsbeslut.
Jag tror tvärtom, att ett principiellt beslut om avrustning
skulle vara av ofantligt värde. Det skulle giva signalen till folken
därute, så att de ombud från alla folkpartier i alla olika länder,
som samlas här, skulle känna, att den signal, som Sverige ger genom
ett beslut om allmän avrustning, skulle fortplantas så, att folken
snarast möjligt då de se och känna denna signal, skulle, då en
stat förklarar, att den icke har något emot avrustning, gå in på
samma vägar som Sverige.

Ku säger vidare herr Palmstierna det, att man bör icke fatta ett
avrustningsbeslut därför, att vad man nu behandlar är det som bör
behandlas i kommande tider, då det blir fråga om en internationell
ordningsmakt, där även militära vapen skulle tjänstgöra såsom garanti
för fortsatt fred. Jag har följt med rätt så stor uppmärksamhet
herr Palmstiernas tankegång i den skrift, som han utarbetat om
en internationell ordningsmakt, där han utvecklar denna sin synpunkt
på saken. Men jag vill bestämt protestera, då herr Palmstierna
säger, att vi kunna icke principiellt förklara, att vi äro för
avrustning, därför att senare måste vi ha en internationell ordningsmakt
med hjälp av militära vapen av det ena eller andra slaget.
Jag kan gent emot herr Palmstierna åberopa ett så pass förståndigt
folk som det bulgariska folket, som har en delegation på herrar
Palmstiernas och Brantings fredskongress. Denna säger: »Bästa
sättet att ge denna fred en varaktig karaktär är Europas demokra -

1 fråga om
avveckling av
militärförsvaret
m. m.

(Forte.)

Nr 71. 70

Lördagen den 2 jnni, e. m.

a frk9ia °m tisering’ avrustning-, upprättandet av skiljedomstolar, skapandet av
aVmiiitär/ör-V en internationell rättsordning med tvångsmedel och dylikt.» Yi
svaret »i. ro. kunna gå till den ungerska delegationen. Den säger, att den önskar,
(Forts.) »att den kommande freden bygges på grundvalen av den internationella
_ rättsordningen, det .obligatoriska skiljedomsförfarandet, avrustning
till lands och vatten och erkänner det sammanhang, som
råder mellan avrustning till lands och återställandet av säkerheten
och friheten på havet, en under internationella bestämmelser ställd
maritim ordningmakt». Vad den österrikiska delegationen beträffar,
säger den, att den går på »en begränsning av rustningarna till
lands och sjöss ända till fullkomlig avrustning samt vidare på organisation
av nationalmiliser», o. s. v. Vi se alltså, hur folkrepresentanternas
i huvudstaden proklamationer utmynna i krav på avrustning,
och hur de debattera om en eventuell internationell ordningsmakt
skulle begagna militära vapen av det ena eller andra
slaget.

Vad beträffar själva frågan, om militära vapen skulle begagnas
såsom garanti för den internationella ordningsmakten, så vill
jag för min del saga, att jag icke vill vara med om en sådan tankegång.
För min del förmodar jag — men tiden tillåter icke att
utveckla denna ståndpunkt vidare — att den ekonomiska blockaden
är fullt ut lika verksam som de militära maktmedlen, och det skulle
vara intressant att gå in på en debatt om det, om tiden tilläte det,
men kanske är det bättre att utveckla en annan gång, varför jag icke
kan vara med och godkänna, att en sådan internationell ordningsmakt
i sig inbegriper även militär ordningsmakt.

Nu har herr Palmstierna sagt, att ni herrar vänstersocialdemokrater
ha ställt vapenlösheten över freden. Vi skulle alltså vara
likgiltiga för friheten. Å nej, herr Palmstierna, då herr Palmstierna
gav det klandret i början av sitt anförande gent emot herr
Vinberg, att han icke skulle drapera sig i fraser, så vill jag säga,
att alla äro lika goda, och om det gäller verklig frihet, tror jag, att
herrarna av Iden (socialdemokratiska vänstern skola visa, lätt de
kunna offra för friheten. Jag pekar på en sådan man som Z. Höglund,
vår kamrat, som nyligen kommit ut, och det visar, att då det
gäller friheten, man litet till mans kan vara med. Men vi kunna icke
anse, att militära vapen, då det gäller de smärre staterna, äro något
verkligt värn för friheten. Jag är icke försvarsnihilist, men militärförsvarsnihilist,
d. v. s. jag anser, att Sveriges land har vissa
värden, som äro ganska värdefulla, men jag bestrider, att de värden,
som där ligga, skulle kunna på fullt allvar värnas genom anlitande
av militära maktmedel. När vi hade vår partikongress i februari, tog
jag mig friheten uppställa en mosats mellan Belgiens väg till friheten
och Finlands väg till friheten, Belgiens med vapen i hand, visserligen
en stolt och storartad gärning, men Finlands utan vapen i
hand, även det en stolt och storartad gärning. Man hånade mig i
Social-Demokraten dagen efter. Det var en ohygglig tankegång.
Är det verkligen ohyggligt? I dessa dagar har Finlands folk, som
steg för steg, tum för tum kämpat med lagliga medel för friheten,

Lördagen den 2 juni, e. in.

71 Nr 71.

natt långt på denna väg, men Belgiens folk är längre Iran denna J™?*‘
frihet än Finlands folk i denna stund. militärför Herr

Palmstierna var något förgrymmad på herr Wurberg, svaret m. in.

lian tillät sig att med fullt fog gissla utskottets betänkande, och herr (Forts.)
Palmstierna har med mycket varma sympatier förfäktat en personlig
förklaring för utskottets motivering, men dock. yrkat avslag på
klämmen på grund av dess så valhänta formulering. Till sist yrkade
han avslag på motionen under uttalande av sin förvissning, att
vad som kan göras, det gör regeringen vår hjälp förutan. Jag säger
som herr Hellberg i Karlstad, att mycken tro i Israel har jag
sett, men aldrig en sådan tro. Det är ganska egendomligt, att när
den Hammarskjöldska, numera den Swartzska regeringen lägger
fram hundramiljonersförslag om nya rustningar, komma socialdemokraterna
och säga, att den regeringen är av sådan freds viljande
karaktär, att den gör vår hjälp förutan vad som kan göras, och därför
yrka vi avslag på motionen. Å nej, herr Palmstierna, jag misstänker,
att de vägarna komma Sveriges folk och socialdemokraterna
aldrig att gå in på. Jag misstänker, att signalen kommer en gång
för alla att bli, att freden formuleras icke av herrar diplomater, icke
ens av herr Palmstierna, om han kommer att tillhöra diplomatien,
icke av regeringarna, utan av folken själva, och den signalen har
kommit från Petrograd och den ryska revolutionen. Det är icke från
regeringarna utan från folken, från de störa breda, djupen, som svaret
skall komma, om det någonsin skall komma till en verklig och
beståndande fred. Svaret måhända kommer, man vet icke när.
Tysklands och Österrikes folk och kanske även den västerländska
demokratien lämna måhända svaret. Visst och sant är, att vi aldrig
få varaktig fred, om vi lita på herrar diplomaters rännspel och herr
Palmstiernas bajonettspetsar, utan vi måste lita på folken själva. Det
är den enda trygga grundvalen för freden.

Herr talman, jag ber att fa yrka bifall till motionen.

Herr Månsson: Jag begärde ordet för att replikera herr Palmstierna.
Då jag hörde herr Palmstierna, kände jag mig uppbragt över
detta hans vanliga sätt att bemöta en motståndare. Jag kan icke
stickas med stoppnålar, utan jag kastar stenar pa en motståndare, om
det icke går på annat vis. Jag kan icke bemöta herr Palmstierna på
hans eget språk. Det har jag icke lärt mig, och är icke mäktig. Ett
sådant nålstygn var hans påstående, att herr Palmstierna ville fred,
men vi ville bara ha vapenlöshet. Det föranledde mig att begära ordet.
Nej, herr Palmstierna, vi vilja ha fred, med vapen eller .utan
våld, men freden vilja vi. De djupa leden i världen äro trötta på dylika
herr Palmstiernas och hans likars finter och undanflykter, trötta
på denna oordning, som uppkommit i världen genom kapitalismen och
imperialismen, trötta på både knep och våldsdåd. De djupa leden
vilja arbeta och ha sin enkla torftiga bärgning i fred och ro. Ett
samhälle, som krigshetsare, äventyrsmakare och ^ våldsverkare fatt
till stånd, måste rivas ned, det blir för var dag vårt allt fastare beslut,
rivas med vapen eller utan vapen, det kvittar tämligen lika.

Nr 71. 72

Lördagen den 2 juni, e. m.

frf vaPf’ ™ dct nödvändig fast det är sorgligt att nödgas gå
miiitärför- 1Fa?l med vald aven mot de små överklassklickarna av folket. Det
svaret “• „ j ® vara bedrövligt, men måste man gå den vägen, så måste man
(Forte.) ga den. Ty samhällsordning skulle återställas. Vi måste ha ett ord nat

samhälle, dar människor få leva och arbeta och verka i fred, i
vapenloshet och fred. Det är våra vägar till freden, vilka andras
an ma vara.

Hela herr Palmstiernas resonemang var förresten, som herr Vennerström
nyss säde, ett fullkomligt upprepande och ett inslående på
de gamla vägarna: vill du ha fred, så rusta dig för kriget. Ja vi
na papekat det talets haltlöshet och bedräglighet och behöva icke
styrka var mening med teoretiska resonemang, utan verkligheter har
adagalagt dess styrka.

Vi se som nyss sagts tre typer stater i Europa. Först de överrustade,
med 2,000, 1,800 och 1,300 miljoner francs eller mark i fredsbudgeten
för militärväsendet. De ha alla kastats ner i en avgrund
ar de brinna till sot och aska och där elden icke kan släckas så länge
något brannbart finns kvar. Så är det de små staterna, som ha små
rustningar och som ligga i det ohyggliga geografiska läge, vari nu
Schwrnz, Danmarks och Hollands folk ligga, De ha bevarat freden.
Vari or. Pa grund av rustningar? Nej, nej, på grund av något, som
jag icke skall ataga mig att förklara med andra ord än med hänvisning
till Valans y»Då kommer en annan i kraft än större, vars namn
jag icke nämna vagar.» Det är en kraft, som är inom oss. Det är något,
som. skall överleva vapnen och våldet och orättfärdigheten det
ar framtidens rike, det är det, som bör framgå ur Sodams brand.’ Det
ar icke - jag vill fastslå det för att härmed döda det resonemang
so in fördes från herr Palmstiernas håll — det är icke på grund av
rustningar, ,som alla de små staterna äro fria från kriget, det är på
grund av något annat. Ty rustningar hjälpa icke. Det ha vi sett,
rustningarna ha bragt oss i fara. Därför taga vi konsekvenserna fullt
ut och saga, att vi måste en gång för alla taga lärdom av det skedda,
fea saga. också hela världens folk med undantag av några orosandar
och intrigmakare.

. Herr Eden: Herr talman! Jag har icke begärt ordet för att
ingå i en ytterligare principdebatt i den stora fråga, som ligger bakom
motionen och kommit upp i denna sena timme, utan endast för att
lasta kammarens.uppmärksamhet på det egendomliga läge, vari kammaren
befinner sig, då vi nu gå att fatta beslut.

, i, i-T, för£lgger ea bel serie av yrkanden. ,Ett av dem innebär
bif all till motionen. Men det är bekant, att det yrkandet icke omfattas
av flera an ett litet antal av kammarens stora flertal. Det stora
flertalet av kammarens ledamöter dela sig på olika yrkanden, som allesammans
utmynna, i ett avslag på motionen: dels det, som går ut på
Difall till utskottets hemställan, dels den av utskottets högermän avgivna
reservationen, ock dels den liberala reservationen, vartill slutligen
kommer det av herr Palmstierna framställda yrkandet, som li -

Lördagen den 2 juni, e. m.

73 Nr 71.

kaledos innebär avslag å motionen, men med bibehållande av utskottets
motivering.

Jag skall icke gå in på någon jämförelse mellan de olika motiveringarna
till dessa tillsammans fyra avslagsyrkanden. Jag tror,
att i var och en av dem finnes åtskilligt som alla skulle kunna skriva
under. Men jag ber herrarna lägga märke till att vad utskottets egen
motivering beträffar, så kan den naturligtvis, ehuru den innehåller
vissa saker, som även jag finner sanna och riktiga, dock icke av andra
partier godkännas, då den är rent socialdemokratiskt avfattad och
hänvisar till socialdemokratiska åskådningar och institutioner. Under
sådana omständigheter kan jag icke finna annat än att, sedan nu talesmän
för de olika riktningarna fått föra fram sina åsikter såväl i till
utskottsutlåtandet fogade yttranden som här inom kammaren, det
enda riktiga är, att vi icke trassla bort den blivande voteringen genom
en mängd olika kontrapropositioner, utan att alla, som äro på
det klara med, att motionen icke kan bifallas, samla sig om yrkandet
på rent avslag. Därmed har ingen i minsta mån frångått den principiella
ståndpunkt, som han har i själva saken; den har ju var och en
angivit vare sig i denna debatt eller vid andra tillfällen. Om så
sker, slippa vi ifrån en missvisande utgång av voteringen och fastslå
på en gång vad som är kammarens verkliga ståndpunkt till motionen,
nämligen att denna ioke kan av kammaren bifallas.

Jag yrkar alltså, herr talman, rent avslag å motionen.

Herr Thorsson: Herr talman! Den sena timmen hindrar mig
att ingå i ett omfattande bemötande av alla de erinringar, som gjorts
av motionärerna och dem, som i övrigt försvarat motionen mot oss
andra, socm ha en avvikande mening. Men det finnes en underton i
herrar Winbergs och Yennerströms anföranden, som visar, att de synas.
ha beflitat sig om att göra den uppfattningen gällande, att vi
övriga, som icke kunna dela deras uppfattning om det tidsmoment,
när en awäpning skall ske, rent av skulle vara intresserade av att
behålla det elände, som går under namn av militarism så länge som
möjligt. Jag kan försäkra, att vi äro lika mycket intresserade av att
bliva frigjorda från denna olycka, som hela världen dignar under,
som de ärade talarna. Jag för min idel har den uppfattningen, att
det är fullkomligt uteslutet, att en nation utan vidare skulle vilken
tid som helst, då denna nations medborgare behaga anse den vara
inne, kunna lösrycka sig från hela (universum och bestämma om sin
ståndpunkt i ett ärende, vilket icke kan på detta sätt lösryckas, om
man nämligen vill behålla sin självständighet som nation. Om jag
sålunda icke kan dela herrarnas uppfattning, att vi äro ,så frigjorda
från vad som rör sig i hela världen, så att vi kunna styra och ställa
om våra inre angelägenheter, huru vi vilja, så innebär detta icke, att
vi äro varma beundrare av det, som går under namn av militarism.
Jag skulle kunna instämma med herrarna i upptagande av hela detta
spörsmål till allvarlig prövning, när man något säkrare kan se slutet
på det nu pågående kriget. Jag kan nämligen icke under hela
detta världskrig utan vidare ställa mig på herrarnas ståndpunkt. Men

1 fråga om
avveckling av
militärförsvaret
m. in.
(Forts.)

Nr 71. 74

Lördagen den 2 juni, e. m.

7 om

avveckling åt
militärförsvaret
m. m,
(Forts.)

jag har den tron, att detta världskrig skall ha åstadkommit så mjmket
i fredens intresse, att de imperialistiska strömningarna, att allt
det, som förenar sig med imperialismen för att åstadkomma världsoro,
skall på grund av de oerhörda påkänningarna, som världskriget framkallat,
åstadkomma en fredsstäimning så stark, att man omedelbart
därefter kan upptaga frågan om fullständig avrustning. Men det är
omöjligt att tänka sig, att en liten stat i detta fall skulle gå före,
i detta avseende, som herrarna förutsätta, och att detta skulle ske
omedelbart. Därmed har man väl icke sagt, att man vill stödja militarismen
och allt vad därtill hörer.

Jag har ju så många gånger diskuterat med herrarna om detta
spörsmål. Men det var en sats, som den förste talaren, herr Winberg,
uttalade, som jag skulle vilja uppehålla mig vid. Han säde, att man
icke kunde garantera, att den internationella rättsordningen skulle bliva
erkänd, så länge ipilitarismen existerade. Om man icke kan få den
internationella rättsordningen garanterad eller erkänd, så länge militarismen
existerar, då vill jag hävda den uppfattningen, att man
icke heller kan få den nationella självständigheten godkänd, så länge
alla stater rusta sig runt omkring oss. Jag tycker, att dessa saker
höra så tillsammans, att man måste räkna med dem och på denna
grund bestämma sin ståndpunkt. Jag får därför säga, att den uppfattning,
som herrarna företräda, att man skall avrusta, att ett litet
land som vårt skall avrusta, kan jag icke dela. Jag tror icke, att
denna väg är framkomlig, utan jag tror, att det måste bliva på det
sättet, att det måste bliva en internationell överenskommelse, varigenom
världen kan frigöra sig från detta ohyggliga elände. Och det
är min bestämda övertygelse, att när de arbetande massorna komma
tillbaka från fronterna, när resultatet av världsbranden kommer att
visa sig, och när det gäller att uppbygga något nytt, så komma dessa
krafter att bliva tillräckliga för att framtvinga en annan världsordning,
där icke svärdet blir det avgörande för nationernas framtid,
utan andra krafter komma att spela in. Det är min uppfattning, att
vi då skola kunna upptaga detta spörsmål till debatt. Om vi kunde
förena oss däri, då vore oerhört mycket vunnet för att samla nationen
kring detta strävande i stället för att jämt och ständigt lägga
sina anföranden på ett sådant sätt, att en sådan politiskt misstänkliggörande
underton förmärkes i uppträdandena i dessa frågor.

Herr Palmstierna: Herr talman! Jag begärde ordet för
att avgiva en liten replik till herrar Månsson och Vennerström.

Herr Månsson lät så förfärligt ond, men jag tror icke, att det
var så farligt. Jag skulle vilja säga till de båda herrarna, att det
var i mycket genomskinligt syfte de sökte driva saken därhän, att
jag skulle intagit den ståndpunkten, att vi måste »rusta för att
behålla freden», och man sökte nästan kasta ett imperailistiskt
skimmer över min ståndpunkt. Nej, goda herrar, det går icke alls.
I viljan att utrota krig och militarism äro vi fullständigt eniga,
skillnaden är den, som herr Yennerström uttryckte det, att han vill
om möjligt i dag avrusta Sverige och göra det isolerat för sig

Lördagen den 2 juni, e. in.

75 Nr 71.

skulle en enda stat, ett ensamt land avrusta, jag däremot vill gå
fram på den internationella vägen i samverkan med andra folk, gemensamt
med dem bör arbetet för fred och mot militarism bedrivas.
Detta uttryckte jag så, att vapenlöshetens väg för icke säkert
till freden. Märk detta och lägg icke in något annat i mina ord,
ty då förvanskas de! Man tror, att strävandet att göra landet vapenlöst
för till freden. Jag ser icke saken på detta sätt.

Och, herr Fabian Månsson, det kom ur herr Fabian Månssons
innersta själ denna tanke: »med vapen eller utan vapen — fred!»
Ja visst, nu är herr Fabian Månsson inne på mina vägar. Fred,
det är det väsentliija, och sedan bör det bliva den vapenlöshet, som
följer med fredstillståndets betryggande.

Det är icke på något sätt så, att vi vilja lägga freden på bajonettspetsarna.
Herr Vennerström vet själv, huru oriktigt den tolkningen
är. Men tyvärr är världen sådan, att det är möjligt -—- möjligt,
säger jag — att man i sista hand behöver tillgripa även militärmakt
för att trygga freden mot stater, som icke hunnit den
mognad i fredlig kultur som andra stater.

Jag vill icke uppkalla herr Månsson igen, det var icke meningen.

Jag vill säga, att om herr Vennerström med anledning av att
ett staternas fredsförbund kan behöva använda vapen gent emot
mig riktar den förebråelsen, att jag vill beträda rustningarnas väg,
då måste jag förklara, att jag står på samma ståndpunkt som herr
Månsson och andra herr Vennerströms meningsfränder. I det avseendet
föreligger icke någon principiell skillnad mellan oss. Åven
de förutsätta, att vapen kunna behövas. Herr Vennerström har
tumlat längre bort än de andra, men herr Månsson och jag torde
stå på samma ståndpunkt.

Jag har icke något vidare att tillägga.

Herr Månsson: Herr talman! Det är alldeles klart, att
när jag talade om vapenlöshet å ena sidan och fred å den andra,
och då jag uttalade mig för fred med eller utan vapen, så inlade
jag i detta uttryck den betydelsen, att folken tröttnat på den utplundring,
som militarismen innebär, på den ständiga osäkerhet,
oro och fara, som gjort, att man knappast kunnat sova lugnt en
enda natt i Centraleuropa under de sista tio åren. Vi äro trötta på
det lidande, som kriget förorsakat, trötta på våldsåtgärderna och
försöken att sätta krokben från de härskandes sida mot en sund
samhällsordning. Vi hoppas, att de djupa leden skola komma att
genomföra en fredens ordning i samarbete med de andra klasserna,
utan våld, om det kan lyckas, men med vapenmakt, om så skulle
krävas. Men fred och ordning i samhället kräva vi.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen
gav propositioner på l:o) bifall till utskottets hemställan, 2: o) bifall
till den av herr Kant m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen,
3:o) bifall till den reservation som avgivits av herrar Jo -

I fråga om
avveckling av
militärförsvaret
m. m.
(Forts.)

Nr 71. 76

Lördagen den 2 juni, e. m.

I fråga om
avveckling av
militär försvaret
m. m.

(Forts.)

hanson i Gare och Mossberg, 4:o) avslag å utskottets hemställan och
bifall i stället till den i ämnet väckta motionen, 5: o) bifall till det
av herr Palmstierna under överläggningen gjorda yrkandet samt
6:o) bifall till det yrkande, som framställts av herr Edén; och förklarade
herr talmannen sig anse den sistnämnda propositionen hava
flertalets mening 4ör sig. Votering begärdes emellertid av herr Winberg,
till följd varav herr talmannen ånyo upptog de övriga propositionerna,
av vilka därvid den under 4: o) angivna antogs till
kontraproposition. I överensstämmelse härmed uppsattes, justerades
och anslogs en voteringsproposition av följande lydelse:

Den, _ som vill att kammaren bifaller det yrkande, som under
överläggningen angående andra tillfälliga utskottets förevarande utlåtande
nr 16 framställts av herr Edén, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets hemställan
i berörda utlåtande, bifallit den i ämnet väckta motionen.

Omröstningen utföll med 112 ja mot 14 nej; och hade kammaren
alltså bifallit det av herr Edén under överläggningen framställda
yrkandet.

§ 10.

Föredrogos vart för sig statsutskottets utlåtanden:

nr 180, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition om vissa förändringar
beträffande tvångsarbetsanstaltema; och

nr 181, i anledning av Kungl. Maj:ts i punkt 81 under sjätte
huvudtiteln av statsverkspropositionen gjorda framställning om anslag
till pensionsförsäkringens genomförande.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 11.

Vidare föredrogos och lades till handlingarna statsutskottets
memorial:

nr 182, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under andra, tredje, fjärde, femte, sjunde och åttonde huvudtitlarna
gjorda framställningar angående anslag till vederbörande departements
avdelningar av Kungl. Maj:ts kansli; och

nr 183, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under andra, fjärde, femte, sjätte, sjunde och åttonde huvudtitlarna
gjoTda framställningar angående löneförbättringar åt vaktmästare och
med dem jämförliga befattningshavare.

77 Nr 71.

Lördagen den 2 juni, e. m.

§ 12.

Härefter föredrogos vart efter annat

statsutskottets utlåtande, nr 184, i anledning av Kungi. Maj:ts
proposition angående bidrag till tullstatens enskilda pensionsinrättning;
samt

bankoutskottets utlåtanden och memorial:

nr 54, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förändrade
grunder för pensionering av marinens stammanskap m. m.
jämte i ämnet väckt motion;

nr 58, med förslag angående arvodestillägg till den vid innevarande
riksdag tillfälligt anställda personal; och

nr 59, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret framställning
om bibehållande av riksgäldskontorets änke- och pupillkassas
rätt till statsbidrag.

Utskottens framställningar i dessa utlåtanden och memorial biföllos
av kammaren.

§ 13.

Vid nu skedd föredragning av jordbruksutskottets utlåtande,
nr 109, i anledning av Kungl. Maj:ts två särskilda propositioner angående
driftkostnader under år 1918 för statens domäner ävensom
två i ämnet väckta motioner begärdes ordet av

Herr Holm, som anförde: Jag vill, herr talman, härmed
endast rikta en vördsam anhållan till herr statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet att beakta, vad jordbruksutskottet här på
ett ställe i sitt betänkande anfört. Där står på sidan 32 bland
annat:

»I de i ämnet väckta motionerna hava uttalats vissa farhågor
därför att den av Kungl. Maj:t nu föreslagna omläggningen av
grunderna för rese- och traktamentsersättningens utgående till den
förvaltande och med denna jämnställda personalen inom skogsstaten
skulle (beträffande vissa i motionerna omförmälda tjänstemän särskilt
skogstaxatorerna föra till en minskning av till dem för närvarande
utgående förmåner. I anledning härav vill utskottet uttala
den förvissningen att, därest så skulle visa sig bliva förhållandet,
Kungl. Maj:t icke skall underlåta att hos riksdagen göra den framställning
rörande särskilt lönetillskott för nämnda befattningshavare,
vartill omständigheterna kunna föranleda.»

Här stor visserligen endast, att farhågor i motionen hava uttalats.
Men jag tror mig i motionen hava konstaterat, att så verkligen
skall bli förhållandet, och till fullständigande av de uppgifter
jag där lämnat kan jag nämna, att denna minskning i enstaka
undantagsfall kommer att uppgå till bort emot tusen kronor och för
ett avsevärt antal till åtskilliga hundratals kronor. Det är klart,
att under dessa bistra tider detta är högst kännbart för dem som

Ang. driftkostnader
för
statens domäner.

Nr 71. 78

Lördagen den 2 juni, e. m.

Ang. driftkostnader
för
statens domäner.

(Forts.)

Ang. omorganisation
av
överintendentsämbetet
m. m.

komma att drabbas av denna nedsättning. Med tanke på vad herr
statsrådet anfört i propositionen nr 274, vilket är relaterat på sid.
15 i utskottets utlåtande, angående »vikten att för skötseln av statens
dyrbara skogstillgångar fortfarande kunna förvärva och bibehålla
en verkligt dugande och av verksamheten intresserad personal»
vågar jag emellertid uttala den förhoppningen, att dessa tjänstemannagruppers
intressen skola bliva behörigen tillgodosedda. _

Då utskottet i övrigt i sitt utlåtande är fullständigt enigt, så
att det icke finnes utsikt att få någon ändring däri, har jag, herr
talman, intet annat yrkande än om bifall till utskottets hemställan.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 14.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 110, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för tillsyn å vissa enskilda
skogar; och biföll kammaren därvid utskottets hemställan.

§ 15.

Jordbruksutskottets härpå punktvis föredragna memorial, nr
111, angående vissa i nionde huvudtiteln av årets statsverksproposition
gjorda framställningar lädes till handlingarna.

§ 16.

Härefter föredrogos vart för sig:

jordbruksutskottets utlåtande, nr 112, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående anslag till den lägre skogsundorvisningen
och skogshushållning i allmänhet m. m.; och

första särskilda utskottets utlåtande, nr 13, i fråga om krigstidshjälp
åt f. d. befattningshavare hos riksdagen och i dess verk.

Vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt bifölls av kammaren.

§ 17.

Vid föredragning härpå av första särskilda utskottets utlåtande,
nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation
av och lönereglering för överintendentsämbetet samt angående
länsarkitekter m. m. ävensom i dessa ämnen väckta motioner
erhölls ordet av

Herr Persson i Stallerhult, som yttrade: Herr talman!
Jag skall icke upptaga tiden längre med att yttra mig i denna
fråga, men då jag har för avsikt att framställa ett yrkande, måste
jag med några ord motivera detsamma.

Den stat, som kammaren här har att besluta om, innehåller

Lösligen den 2 juni, e. ni.

79 Nr 71.

åtskilliga nyheter, och däribland är det två punkter, som jag vill
fästa mig vid, ehuru jag endast ämnar göra yrkande beträffande
den ena. Den första sak, man påträffar bär, är, att man i detta
verk upphöjt chefen från överintendent till generaldirektör med
generaldirektörs löneförmåner. När man läser denna proposition och
tänker på vad riksdagen i detta fall förut beslutat, nämligen ett
extra lönetillägg, vilket riksdagen alltid beräknar så högt, att det
i det närmaste kommer upp till den summa, som man avser att
tillstyrka, då den ordinarie löneregleringen kommer, synes det egendomligt,
att utskottet icke nöjt sig med detta utan upphöjt chefen
till generaldirektör med 11,000 kronors avlöning, då, efter vad jag
nyss antydde, riksdagen vid bestämmandet av det extra lönetilllägget
tänkt sig att stanna vid 10,000 kronor. Detta verk borde
val kunna företrädas av en chef med 10,000 kronors avlöning. Jag
skall emellertid icke göra något yrkande i denna del.

Om man därefter ser på den andra punkten, som jag syftar
på, finner man, att generaldirektörens ställföreträdare skulle komma att
få ett arvode av 1,000 kronor. Det är en nyhet på detta område,
och jag hemställer till kammaren, huruvida kammaren kan vara benägen
att här införa ett arvode åt chefens ställföreträdare. Detta
är ju ett sätt att få en lönetyp utöver tredje gradens lön, utöver
rådslönen, och det kan väl knappast vara behövligt, att man på
detta sätt höjer en rådslön med 1,000 kronor. Om det är så, att
chefen behöver någon ledighet, är det väl lätt att kunna få ett av
råden att tjänstgöra i chefens ställe, och då får också det råd,
som uppehåller detta förordnande, uppbära de högre tjänstgöringspenningarna
och får således en högre ersättning, än vad han har
såsom råd. Det är alldeles säkert, att om man nu här inför ett arvode
åt chefens ställföreträdare, måste man sedan i alla övriga verk,
som hava generaldirektörer, och kanske till och med även i dem,
som hava överdirektörer, bevilja dessa råd, som få sådant förordnande,
ett arvode på 1,000 kronor. Således är det en stor principfråga,
som det här gäller. För några år sedan gjordes ett försök för ett
annat ämbetsverk, nämligen pensionsstyrelsen, att få en ställföreträdare
för chefen, men andra kammaren avvisade detta, och något
ställföreträdararvode blev icke då beviljat. Jämför man dessa verk
och den personal, som finnes inom dessa båda styrelser, lär det icke
vare sig med häsyn till antalet eller vikten av ärendena finnas någon
anledning till att ifråga om ett sådant arvode lämna företräde åt
nu ifrågavarande ämbetsverk framför pensionsstyrelsen.

Med dessa korta ord ber jag att få framställa det yrkandet,
att ur lönestaten uteslutes det däri upptagna arvodet åt generaldirektörens
ställföreträdare, 1,000 kronor; att lönestatens summa liksom
det i mom. D) föreslagna ordinarie anslaget till överintendentsämbetet
bestämmes till 157,200 kronor; samt att ur de föreslagna
villkoren och bestämmelserna för åtnjutande av avlöningsförmåner
uteslutas dels i första stycket å sid. 31 orden »liksom arvode till
generaldirektörens ställföreträdare» och »där ej, vad berörda arvode
beträffar, annorlunda varder av Kungl. Maj:t bestämt», dels i

Ang. omorganisation
av
överintendentsämbetet
m. m.
(Forts.)

Nr 71. 80

Lördagen den 2 juni, e. m.

Ang. omorga- andra stycket å samma sida orden »annat» ock »än nyss sagts»,
öveZTtendmts-stycke å sid. 31 ock 32, som börjar med orden »att den
ämbetet m. m. ledamot» ock slutar med orden »svarande belopp», dels ock i andra
(Forte.) stycket å sid. 33 orden »dock ej arvode för ställföreträdande av
generaldirektören». Jag ber, herr talman, att få anhålla om proposition
på detta mitt yrkande.

Vidare anförde:

Chefen för finansdepartementet herr statsrådet Carleson:
Herr talman, mina herrar! Det belopp av 1,000 kronor varom nu
talades torde icke kunna besparais på den väg som är föreslagen.
Chefen för byggnadsstyrelsen får, enligt vad av propositionen framgår,
så mycket arbete utom ämbetsverket, att han nödgas att i ganska
hög grad vara borta därifrån. För att få en person att i hans
ställe leda arbetet lärer Kungl. Maj:t icke kunna underlåta att förordna
en ställföreträdare, då chefen är borta. Till denna ställföreträdare
måste naturligtvis då utgå ersättning i form av tjänstgöringspenningar,
motsvarande vad generaldirektören är berättigad till.
Generaldirektören kan icke under sina resor berövas sina tjänstgöringspenningar.
Detta, jämte den ersättning som måste utgå till
ställföreträdaren under generaldirektörens semester och frånvaro i
övrigt, gör, att någon besparing, enligt de beräkningar som gjorts,
näppeligen torde kunna göras, jämfört med om man, såsom nu föreslagits,
i stället giver ställföreträdaren ett arvode å 1,000 kronor
utan rätt för honom att uppbära några som helst ökade tjänstgöringspenningar,
under den tid den verklige chefen är borta.

Härtill kommer, att detta ämbetsverk, överintendentsämbetet,
genom omvandlingen till byggnadsstyrelsen ju får en massa nya
och mycket omfattande funktioner. Detta gör, att det nog erfordras,
att det inom detta ämbetsverk jämte chefen ständigt finnes en
ställföreträdare, som dagligen har tillfälle att jämte chefen hä en
sammanhållande hand över det arbete, som inom byggnadsstyrelsen
försiggår.

På dessa skäl har Kungl. Ma.j:t ansett sig böra föreslå ett fast
arvode åt en ställföreträdare, och jag för min del gör nu, liksom
jag i propositionen tillstyrkt förslaget, en hemställan om att kammaren
måtte bifalla Kungl. Maj:ts förslag.

Herr Nilsson i Kabbarp: Jag har blivit förekommen av

herr finansministern, så att jag skall inte yttra mer än några få
ord. Jag är, i allmänhet taget, inte alls sympatiskt stämd mot
detta system med avlönade ställföreträdare, men jag kan inte neka
till, att i detta fall föreligger det ganska goda skäl för att tillgripa
denna anordning, som ju har praktiserats på ett par andra ställen,
i medicinalstyrelsen och inom telegrafverket, om jag inte minns
fel. Jag finner, som sagt, skäl här tala för en sådan anordning, i
synnerhet då generaldirektören behöver vistas rätt ofta ute på resor,

Lördagen den 2 juni, e. m.

81 Nr 71.

varför det är behövligt, att det finnes en man, som kan vara i hans
ställe.

Ett annat skäl, som icke anfördes av herr statsrådet, är det,
att det befaras bliva rätt svårt att få verkligt dugande arkitekter
på de nya byråchefsbefattningar, som skola inrättas i detta verk.
Det har uttalats farhågor för att med det belopp, varmed byråcheferna
avlönas, skall det uppstå svårigheter att kunna få de bästa
krafterna. Har man då åtminstone för en av dessa poster ett sådant
tillägg av 1,000 kronor att kunna vinka med, bör det kunna
utöva en god dragningskraft, och någon ekonomisk förlust för statsverket
tror jag inte det skall medföra.

Jag skall för min del nöja mig med detta och ber att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr Rydén i Malmö: Jag måste för min del instämma i

det yrkande herr Persson i Stallerhult har gjort och bringa i kammarens
kännedom, att vi ha knappast haft en enda lönereglering
sedan 1907, där man inte försökt från vederbörande ämbetsverks
sida få in detta system med särskilt avlönade ställföreträdare. I
allmänhet har löneregleringskommittén stoppat det, så att det inte
har kommit längre än till löneregleringskommittén. I åtskilliga
fall har det emellertid kommit till riksdagen, och då har riksdagen
tillbakavisat dessa försök med undantag av — jag talar nu inte
om telegrafstyrelsen, varifrån detta dåliga exempel kom, men det
ligger långt tillbaka i tiden — med undantag av fallet i fråga om
medicinalstyrelsen, och de, som minnas, hur det gick till vid det
tillfället, veta, att då ställdes propositionen så, att det i en och samma
votering avgjordes dels frågan om vilken lön chefen för medicinalstyrelsen
skulle ha, dels frågan om denna ställföreträdares arvode.
Därigenom var det omöjligt för kammaren att votera om varje
sak för sig, och då det här fanns en stark uppfattning, att medicinalstyrelsens
chef borde ha en högre lön, på grund av att man
annars icke skulle kunna få en framstående läkare på denna post,
kom denna ställföreträdare med alldeles på köpet, om jag så får
säga.

Detta verk, det . omorganiserade överintendentsämbetet, kommer
att bli ett av våra mindre ämbetsverk. För min personliga del hade
jag, om .jag varit med. utskottet, aldrig tillstyrkt, att detta verk
skulle bliva ett generaldirektörsverk, ty det är för litet härför. Nu
står chefen för överintendentsämbetet i samma löneklass som överdirektör
av normalgrad, och sålunda flyttas han helt plötsligt över
överdirektör av högre löneklass upp till generaldirektör. Jag anser,
att berättigade invändningar kunna göras mot detta, men då
det inte lär vara möjligt att hindra det och då andra skäl kunna
gorå, att man måste vara med om att låta verket gå fram till att
bli ett generaldirektörsverk, framställer jag intet yrkande häremot,
men jag kan inte finna det rimligt, att man här skapar särskilda
arvoden för ställföreträdare. Om vi tänka på ett sådant stort verk
som pensionsstyrelsen, har ju förslag varit framme i samma rikt Andra

hammarens protokoll 1917. Nr 71. 6

Ang. omorganisation
av
överintendentsämbetet
m. m.
(Forts.)

Nr 71. 82

Lördagen den 2 jnni, e. m.

Ang. omorga- niug även där, men riksdagen har avslagit det. I realiteten innemsation
av ~ ^är detta arvode på tusen kronor ingenting annat än att den äldste
ämbete"m."m. av byråcheferna — ty det går till på det sättet i regel, det är ytter(Forts.
) list sällan man bryter successionen — får ett tusen kronor extra.

Det blir ingenting annat, det är det vanliga i varje fall, och följaktligen
blir det så, att man får in en lönetyp bär utöver dem som
förut finnas.

Jag kan inte inse, att det finnes någon anledning, när vi icke
ba det så inom alla de större verken, att man plötsligt skall visa
en sådan rundhändhet mot ett litet verk, att man bär skapar ett
särskilt arvode för ställföreträdare.

Jag ber därför att få ansluta mig till det yrkande som framställts
av herr Persson i Stallerhult.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, gav herr talmannen
propositioner först på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på bifall till samma hemställan med den ändring däri, som
under överläggningen yrkats av herr Persson i Stallerhult; och fattade
kammaren beslut i enlighet med innehållet i sistnämnda proposition.

§ 18.

Härpå föredrogos vart för sig:

första särskilda utskottets utlåtande, nr 17, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående reglering av löneförhållanden
m. m. för vaktmästare och med dem jämförliga befattningshavare
jämte i ärendet väckta motioner; och

andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande, nr 16,
i anledning av första kammarens beslut rörande väckt motion om
skrivelse till Kungl. Maj:t angående förbättrad ställning för vissa
i statens tjänst skadade arbetare eller deras efterlevande.

Kammaren biföll vad utskottet i nämnda utlåtanden hemställt.

§ 19.

Ang. gemensam Därnäst i ordningen var å föredragningslistan uppfört andra
tillämpning t kammareils femte tillfälliga utskotts utlåtande, nr 20, i anledning
Ttaterna*åt av herr Bengtssons i Göteborg m. fl. motion, nr 321, om skrivelse
frihandels- till Kungl. Maj :t angående eu överenskommelse mellan de nordiska
principen, staterna om gemensam tillämpning av frihandelsprincipen.

Uti en inom andra kammaren avgiven och till dess femte tillfälliga
utskott hänvisad motion, nr 321, hade herr Benqtsson i Göteborg
m. fl. hemställt, att Kungl. Maj:t måtte taga i övervägande,
i vad mån och på vilka villkor överenskommelse skulle kunna träffas
de nordiska staterna emellan för att i sin ekonomiska politik med
den övriga världen gemensamt tillämpa frihandelsprincipen och däjri -

Lördagen den 2 juni, e. m.

83 Nr 71.

genom göra en insats i det oundgängliga samarbetet mellan världens An,J■ gemensam
Övriga stater. tillämpning i

de nordiska

Utskottet hemställde, att förevarande motion ej måtte till någon ‘frihandelTandra
kammarens åtgärd föranleda. principen.

(Forte.)

Reservation hade likväl avgivits av herrar Bengtsson i Göteborg
och Ericson i Funäsdalen, som ansett, att utskottet bort hemställa,
att andra kammaren för sin del ville besluta, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla, det Kung! Maj:t täcktes
taga i övervägande, i vad mån och på vilka villkor överenskommelse
skulle kunna träffas de nordiska staterna emellan för att i sin ekonomiska
politik med den övriga världen gemensamt tillämpa frihandelsprincipen.

Efter uppläsandet av utskottets hemställan inträde:

Herr Bengtsson i Göteborg: Det finnes knappast några

institutioner byggda pa sa orättfärdig grund som militarismen och
protektionismen, och det är också därför, som det borgerliga samhället
tar dessa två ting synnerligen skarpt i försvar. Man trampar
på det allra ömtåligaste, när man vidrör dessa institutioner,
och det kanske beror pa, att det är två utav de orättfärdigaste, som
existera. Man anför i vanliga fall, och det har man gjort nu också,
när det gäller att gå fram mot frihandel, att icke en enda stat, och
knappast tre tillsammans, nämligen de tre nordiska staterna, kan
gå fram i frihandelsvänlig riktning, om de andra icke samtidigt
gorå det. Protektionismen är en ekonomisk beskyddare för militarismen,
och den innebär ett pungslående utav de svaga medborgarna.
Det är ett sätt att beskatta dessa svaga medborgare. Men
jag tycker, att man skulle någon gång komma till förnuft även i
denna fråga. Det har under detta år, 1917, också ifrågasatts, att
man på flera områden skulle försöka komma till gemensam överenskommelse
i ekonomiska angelägenheter.

Många uttalanden ha också i tidningspressen förekommit, såsom
herrarna sett, där man förordat överenskommelser i fråga om
vår handelspolitik, i fråga om lagstiftnings- m. fl. andra frågor,
men beträffande tullfrågan har man icke vågat göra några uttalanden,
mest därför att man berört en synnerligen ömtålig punkt,
därför att det galler de privilegierade samhällsklasserna.

Det femte tillfälliga utskottet har inhämtat utlåtanden från tre
stycken nationalekonomer, nämligen professor Wicksell, professor
Steffen och docenten Broek. Det är ganska betecknande huru t. ex.
professor Wicksell karaktäriserar protektionismen. Han säger i inledningen
till sin inlaga bl. a.: »Ingenting är så ägnat atf påverka
den allmänna meningen bland människor som ett fullbordat faktum.
Har ett politiskt, handelspolitiskt eller näringspolitiskt system
under några årtionden härskat i ett land utan att några svårare

Nr 71. 84

Lördagen den 2 juni, e. m.

Ang. gemensam följder därav på ett mera ögonskenlig! eller handgripligt sätt trätt
tuinmpnmg^i ■ ^agen. — kanske blott därför att dess skadliga verkningar överst
åt ernå av täckts genom gynnsamma inflytelser av helt annan art — så är
frihandels- man i allmänhet böjd att utan vidare i detta bestående se ett utprindpen.
slag av en djup visdom.» Man kan visserligen säga, att det blir
(Förta.) en tradition, att vi skola ha ett tullsystem, men när det är byggt
på så orättfärdiga principer som detta, bör man absolut gå fram
mot frihandelssystemet, så mycket mera som ingen av dessa nationalekonomer
kunnat få en fast hållpunkt för ett verkligt protektionistiskt
system. Den ende, som uttalat sig till förmån för ett frihandelssystem,
är — kan man säga — professor Wicksell. Han
har åtminstone inga nämnvärda invändningar däremot. Professor
Steffen säger bl. a. att, om man kan få till stånd ett förnuftigt
protektionistiskt system, vore det bra, det är hans ståndpunkt i den
frågan. Slutligen säger docenten Broek bl. a. i andra stycket uti
sin inlaga: »Till fullföljd härav får jag meddela, att enligt min

åsikt ett industriellt tullskydd numera i det stora hela ej endast
torde sakna berättigande från ekonomisk synpunkt, utan. är direkt
skadligt och samhällsfarligt, enär det gärna ger upphov till bildandet
av monopolistiska sammanslutningar, vilkas huvudsakliga syfte
är att genom ett konstlat uppskruvande av priserna exploatera allmänheten.
I den mån motionen syftar till ett avskrivande av dessa
tullar, kan jag därför i princip tillstyrka densamma.» Men han har
naturligtvis liksom andra s. k. stora män invändningar att komma
med och säger bl. a., att de osäkra internationella förhållanden, som
nu äro rådande, lägga naturligtvis hinder i vägen, och vidare, att
tidpunkten är synnerligen illa vald för en omgestaltning av tulltaxan.
Ja, jag försäkrar att vilken tidpunkt man än iakttagit hade
den nog varit illa vald, när vederbörande egentligen icke vill saken.

I ett senare stycke på sidan 25 tager han agrartullarna i försvar,
men även där har han invändningar. Han säger beträffande
dessa tullar: »Innan en avskrivning av agrartullama företages, vore
det under alla omständigheter lämpligt att införa en tämligen hög
värdestegringsskatt, så att man ej pungslog jordägarna på landet endast
för att rikta städernas tomt- och fastighetsägare.» D. v. s. då
är han även med på att avskriva dessa, för den händelse man kan
åstadkomma en värdestegringsskatt. I en annan inlaga, som emellertid
icke är fogad till detta utlåtande, säger han vidare i frågan
om agrartullarnas bibehållande, att »finns det mera jord att lägga
under plogen är även jag villig att gå med på en avskrivning av
agrartullarna» och jag för min del tror, att vårt land har åtskilligt
med jord att lägga under plogen.

Det är också betecknande att de olika socialdemokratiska vänsterpartierna
i vårt land på sitt program upptagit avskaffande av
alla indirekta skatter framför allt genom ett energiskt bekämpande
av tullarna. Det nuvarande regeringspartiet i Danmark säger bl. a.:
»Finanstolden på de almindelige livsfornpdenheder og raastoffer
nedsaettes efter haanden, indtil den ganske kan bortfalde. —- Beskyttelsetolden
ophseves planmessig gradvis med billigt hensyn til

Lördagen den 2 juni, e. in. 85 Nr 71

bestaaende Erhven.» Man är sålunda klar till kamp mot dettaAng. gemensam
system åtminstone vad det rör vänsterpartierna. ^“”nordiska

Ja, herr talman, jag får för övrigt hänvisa till den reservation, laterna av
som är bifogad detta utlåtande av undertecknad och herr Ericson /Hhandelsi
Funäsdalen; och med dessa ord ber jag att få yrka bifall till re- principen.
servationen. (Forts.)

Herr Wikström: Jag skall icke vid denna timme på natten
ge mig in på någon principdiskussion uti denna invecklade fråga
för att utveckla utskottsmajoritetens synpunkter — något som jag
möjligen skulle ha gjort vid en lämpligare tidpunkt — utan jag
nöjer mig med att kort och gott yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad samt herr talmannen
givit propositioner å de därunder förekomna yrkandena, blev
utskottets hemställan av kammaren bifallen.

§ 20.

Konstitutionsutskottets nu föredragna utlåtande, nr 19, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 3 § i lagen den 15 maj 1903 angående folkskoleväsendet
i Stockholm, godkändes.

§ 21.

Härpå upptogs till behandling konstitutionsutskottets utlåtande, An''J- ändring
nr 20, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj :t
angående grundlagsändringar, åsyftande ytterligare betryggande av ass°r
riksdagsmans rätt att obehindrat utöva riksdagsmannakallet.

I en inom andra kammaren väckt, till konstitutionsutskottet hänvisad
motion nr 333, av herr Sterne hade motionären hemställt, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.

Maj:t täcktes låta utreda, huruvida och i vilken utsträckning sådana
ändringar skulle kunna vidtagas i gällande grundlagar, att riksdagsman,
som icke vore enligt § 26 riksdagsordningen obehörig att
innehava riksdagsmannabefattning icke skulle utan tillstånd av
den kammare, vartill han hörde, kunna under pågående riksdag i
andra fall än de, varom §§ 110 och 111 regeringsformen stadgade,
vara sin frihet berövad och dymedels hindras i riksdagsmannakallets
utövning, samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen
kunde föranleda.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Vid utlåtandet voro emellertid fogade reservationer:

av herrar Edén, Hellberg, Mannheimer, Gullberg och Ericsson i

Nr 71. 86

Lördagen den 2 juni, e. m.

Ang. ändring
av § 26 riksdagsordningen.

(Forts.)

Yallsta, vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen i anledning
av förevarande motion måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj :t täcktes låta utreda, huruvida och i vilken
utsträckning sådana ändringar skulle kunna vidtagas i grundlagarna,
att riksdagsman, som icke vore enligt § 26 riksdagsordningen
obehörig att innehava riksdagsmannabefattningen, icke skulle utan
tillstånd av den kammare, till vilken han hörde, kunna under pågående
riksdag i andra fall än de, varom 110 och 111 §§ i regeringsformen
stadgade, berövas sin frihet och dymedelst hindras i riksdagsmannakallets
utövning, samt för riksdagen framlägga de förslag,
vartill utredningen kunde föranleda; samt

av herrar Olof Olsson, Larsson i Västerås, Hallén, Kropp och
Störne, vilka, med uteslutande av viss del av motiveringen, instämt i
herr Edéns m. fl. reservation.

Utskottets hemställan föredrogs. Därefter yttrade:

Herr St er ne: Herr talman, mina herrar! Vid denna tidpunkt
torde det icke vara möjligt att väcka till liv någon ingående
debatt i det här föreliggande ärendet. Det är, såsom vi känna till,
av en rätt grannlaga och invecklad innebörd. Anledningen till att
jag väckt denna motion var ju närmast att bär under senare åren
inträffat några fall, då liksom den allmänna rättskänslan reagerat
mot det förhållandet, att en riksdagsman, trots det att han icke varit
diskvalificerad på grund av bestämmelserna i riksdagsordningens
26 §, ändock blivit förhindrad fullgöra riksdagsmannakallet. Det
var särskilt i år ett fall, som man fann upprörande, och som var
den allra närmaste anledningen för mig att söka motionsvis fästa
uppmärksamheten på detta förhållande. Jag kunde givetvis icke
lägga denna motion på annat sätt än så, att den utmynnade i en
begäran om utredning — en utredning, som i görligaste mån skulle
taga sikte på det som jag ansåg vara oklart i våra nuvarande grundlagar
rörande riksdagsmäns otänkbarhet och desslikes en undersökning
om vilka åtgärder kunde vidtagas för att komma till rätta
med vad som till äventyrs brast. Nu förklarar emellertid utskottet
i sitt utlåtande med detsamma på sidan 3, att det för sin del icke
finner min uppfattning om att dessa bestämmelser i grundlagarne
äro oklara, vara riktig, utan man anser fastmera, att de icke lämna
rum för något tvivelsmål om huru de böra tolkas, och att man
således icke vill gå med på en undersökning i vad mån bestämmelserna
i de nuvarande grundlagarne böra omarbetas. Emot detta vill
jag framhålla, att det nog är riktigt, att ifrågavarande bestämmelser
varit föremål för ganska många olika tolkningar. Vi hunno ju knappast
sammanträda till innevarande års riksdag, innan det utspann
sig en delvis ganska het debatt, hur man rätteligen borde tolka
hithörande bestämmelser, så att nog kan man säga, att det vore
ganska välbehövligt, om vi finge några klarare och bättre bestämmelser
i den vägen.

Men vad som framför allt synes mig påfordra en undersökning

87 Nr 71.

Lördagen den « juni, o. in.

och utredning är den omständigheten, att i riksdagsordningens 26 § Ant/, ändring
har man alldeles bestämt fixerat de kvalifikationsgrunder, som omöj- ^gtordniMm
liggöra för en medborgare att åtaga sig riksdagsmannaskapet, men ^,ortg ^
bredvid dessa bestämmelser, finnas också andra förhållanden, som
spela in, och vilka kunna så att säga sätta 26 § i riksdagsordningen
ur kraft på det sättet, att en riksdagsman ändock trots att han icke
är diskvalificerad kan bli urståndsatt att fullgöra sitt uppdrag.

Vid tillkomsten av de nuvarande grundlagarne synes, efter vad en
undersökning giver vid handen, man icke ha tagit sikte på dessa
förhållanden, som närmast ligga bakom min motion. Men man har
å andra sidan vid denna undersökning kommit till det resultatet,
att det icke förefanns något behov av ett sådant ökat skydd på den
tiden. Den dåvarande strafflagen jämte andra förhållanden spelade
därvidlag in. Jag vill för övrigt hänvisa till §§ 110 och 111 i regeringsformen,
där, om man skall tolka ordalydelsen strängt, man
lätt kan ledas dithän att tro, att det endast är de särskilda där uppräknade
fallen, som kunna föranleda till häktning av en riksdagsman
och omöjliggöra hans riksdagsmannaarbete, och, om man jämför
dessa bestämmelser med § 4 i riksdagsordningen, bidrager det
ännu mer till att ge liksom helgd åt en sådan tolkning, som vi sett,
att man på vissa håll i början av riksdagen gjorde.

Nu är det över huvud taget två skäl, som anförts mot en undersökning
i denna punkt, Det ena är det, att man anser principen
om likhet inför lagen därigenom icke upprätthållas och det andra,
att man gör en avvikelse från ifrågavarande rättsprincip genom
att tilläventyrs förhindra en omedelbar verkställighet av straff.

Vad det första skälet angår är det icke av särskilt övertygande beskaffenhet.
Ty den likhet inför lagen, som man ju alldeles riktigt
mycket starkt håller på, har ju icke sin tillämplighet, när det galler
ökat skydd för vissa samhällsfunktionärer. Det finns ju för
tjänstemän ett skydd och i nuvarande stund även för riksdagsmän
och därigenom blir det olikhet inför lagen redan nu i viss mån i
jämförelse med andra medborgare. Den är redan införd, denna
olikhet. Och jag tror icke, att man kan påstå att, om man sökte
komplettera de lagar, som finnas till skydd för riksdagsmän, man
därvidlag icke behövde låta likheten inför lagen sitta emellan i
större utsträckning än nu.

Så har vidare utskottet gjort anmärkning mot, att jag liksom
förbisett, när det gällt valmanskårens intresse att bli representerad
utan andra hinder än dem, som 26 § riksdagsordningen omförmäler,
exempelvis sådana hinder som sjukdom och andra omständigheter,
som kunna ställa sig hindrande i vägen för ett fullgörande
av riksdagsmannauppdrag. Men det klandret torde man
väl kunna taga ganska lätt, ty det är icke möjligt att kunna skapa
en absolut tillfredsställande lösning av allt i vår bristfälliga värld,
utan man får försöka gripa in, var man kan. Den möjligheten föreligger
helt visst på grundlagarnes område. Och det är ju då, som
jag tycker, att det vore klokt att gå fram ungefär på det yrkandet,
som jag tillåtit mig i min motion framställa.

ffr 71. 88

Lördagen den 2 juni, e. m.

dag sordning en,
(Forts.)

Ans- ändring Ännu mera styrkes man i den uppfattningen, om man läser
ZntrdJlnL. den bilaga rörande utländska grundlagsbestämmelser som är
bifogad konstitutionsutskottets utlåtande. Där finner man exempelvis
— för att nu kugga ett exempel ur kögen — att i vårt
grannland Danmark kar man enligt deras grundlagar gått så långt i
detta skydd, att man lagt i kammarens prövning ock avgörande,
kuruvida ett åtal över kuvud kan väckas mot en riksdagsman under
pågående riksdag. När man sålunda i de andra skandinaviska länderna
liksom i andra länder vågar sig på ett mycket mera utsträckt
skydd än vi ka kär i landet, torde det väl icke vara så farligt att
åtminstone gå med på en förutsättningslös utredning av dessa förkållanden.

Här föreligger en reservation av kerr Edén m. fl., vari påyrkas
ett skrivelseförslag, vilket ju i viss män skiljer sig från det förslag,
som jag i motionen framställt. För att om möjligt få åtminstone
något av det uppslag, som jag tillåtit mig att vid årets riksdag framlägga,
ka nu de socialdemokratiska ledamöterna gått med på den
kläm, vartill de övriga reservanterna kommit, men vi ka icke velat
underskriva den motivering, som förebragts för denna kläm.
Jag är naturligtvis icke för egen del såsom motionär så synnerligen
glad över att beköva gå med på de inskränkningar i mitt förslag,
som den liberala reservationen innebär. Då jag emellertid
icke för närvarande har utsikt att kunna få igenom något annat
yrkande, skall jag inskränka mig till att yrka bifall till denna reservation.
Och jag kan göra detta desto hellre, som vi snart nog
komma till utskottsbetänkanden, som ju i viss mån komplettera
vad som i detta fall kan anses brista i den liberala reservationen,
till vars kläm i och för sig jag nu, som sagt, tar mig friheten att
yrka bifall med ogillande i viss mån av dess motivering.

Herr R ä f: Ehuruväl jag vet, att det är onödigt att yrka bifall
till utskottets hemställan, så anhåller jag likväl, herr talman, att nu
få framställa ett sådant yrkande.

Herr Edén: Herr talman! Jag skall inskränka mig till att med
hänvisning till den motivering, som anförts i den av mig m. fl. vid
betänkandet fogade reservationen, nu yrka bifall till denna reservation.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Efter av herr talmannen
givna propositioner å de yrkanden, som därunder förekommit,
avslog kammaren utskottets hemställan samt biföll i stället den
av herr Edén m. fl. avgivna vid utlåtandet fogade reservationen.

§ 22.

Efter härpå skedd föredragning av konstitutionsutskottets utlåtande,
nr 21, i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av

Lördagen den 2 juni, e, m.

89 Nr 71.

§ 26 mom. c) riksdagsordningen, blev utskottets i nämnda utlåtande
gjorda hemställan av kammaren bifallen.

§ 23.

Slutligen företogs till behandling konstitutionsutskottets utlåtande,
nr 22, i anledning av väckt motion om skrivelse till. Kungl.
Maj:t angående revision av grundlagens föreskrifter om riksdagsmans
okränkbarhet och rätt att utöva sitt riksdagsmannaskap.

I en inom andra kammaren väckt, till konstitutionsutskottet
hänvisad motion, nr 345, hade herrar Lindhagen, Bengtsson och Vennerström
hemställt att riksdagen ville anhålla, att Kungl. Maj :t
måtte låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till en
revision av grundlagens föreskrifter om riksdagsmans okränkbarhet
och rätt att utöva sitt riksdagsmannaskap i syfte att dessa föreskrifter
måtte vinna större klarhet och effektivitet.

Utskottet hemställde, att ifrågavarande motion, i den mån den
icke kunde anses besvarad genom vad utskottet i sina utlåtanden
nr 20 och 21 hemställt, icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade likväl avgivits av herrar Olof Olsson, Larsson
i Västerås, Kropp, Sterne och Magnusson i Kalmar.

Sedan utskottets hemställan blivit uppläst, yttrade:

Herr Lindhagen: Den sena timmen och de många göromålen
ha gjort, att jag icke hunnit bereda mig på denna sak; jag trodde icke,
att detta ärende skulle förekomma till behandling här i dag. Förevarande
motion avser en enligt min uppfattning nödvändig bearbetning
av hela frågan om riksdagsmans okränkbarhet i skälig omfattning.
De två föregående utskottsutlåtandena avse endast två detaljer av
denna fråga.

Man brukar vanligen, åtminstone har jag icke varit med om något
annat, att när några motioner röra en sammanhängande sak, taga
alla motionerna, i detta fall är det tre, på en gång och säga pro
primo, att med anledning av motionerna hemställes om det och det,
och pro secundo, att med hänvisning till vad utskottet förut hemställt,
så får utskottet hemställa om avslag å motionerna i övrigt. Men här
ha dessa tre motioner, fastän de hänga nära samman, söndersplittrats
i olika betänkande^ och vad angår den nu föreliggande motionen, har
utskottet hemställt, att densamma måtte få anses besvarad genom de
två föregående betänkandena. Det är en märkvärdig organisatorisk
ordning av ärendenas behandling. Men oavsett detta vidhålles, att
de två lösryckta detaljer, som det i de föregående punkterna varit
fråga om och som hänföra sig till vissa bestämmelser i nuvarande ord -

Ang. riksdagsmans
okränkbarhet
och
rätt att utöva
sitt riksdagsmannaskap.

Nr 71. 90

Lördagen den 2 juni, e. m.

Ang. riksdagsmans
otänkbarhet
och
rätt att utöva
sitt riksdagsmannaskap.

(Forts.)

ning, icke äro tillräckliga, utan innebära ett ytligt och alltför begränsat
ingripande på detta lagstiftningsområde.

Jag yrkar bifall till motionen.

Herr Sterne: Ja, i viss mån är det naturligtvis sant, vad herr
Lnidhagen här sade om, att denna stora fråga blivit söndersplittrad.
Men det har rest sig stora svårigheter i utskottet på grund av den
olika tidpunkt, varvid dessa motioner framkommit. Jag väckte min
motion ganska tidigt, för att man skulle få tillfälle att noga. taga
under övervägande detta ömtåliga och vidlyftiga ämne, vartill ju
kräves tid, om man på allvar skall ge sig in på saken. Strax därpå
väcktes av herr Hallén en motion rörande en viss annan detalj av samma
ämne, nämligen i frågan om, huruvida en icke laga kraftvunnen
dom skall kunna diskvalificera för riksdagsmannauppdrag. Och så
till sist kom ganska långt fram under riksdagen herr Lindhagen med
sin förevarande motion. Men då var redan min motion som sådan
slutbehandlad inom utskottet, och utlåtandet rörande densamma har
sedan legat, ända till dess att man hann att taga upp även herr
Lindhagens motion. Nu vill jag säga, att jag i sak är fullständigt
ense med henr Lindhagen därom, att man borde ha tagit upp denna fråga
i hela dess vidd och verkligen bort söka finna några bestämmelser,
som kunnat på ett tillfredsställande sätt liksom skära igenom grundlagen
och skapa en otvetydig rättsställning åt riksdagsmännen. Men
därför menar jag icke, att det yrkande, som jag gjorde i min motion
var lagt på det sättet, att det icke skulle kunna ge uppslag till en sådan
utredning. Det yrkande, som herr Lindhagen framställt, är
ju av den beskaffenhet, att om detsamma kan sägas, att det går vidare
och lämnar rum för något större undersökningar i detta fall. Bäst
hade naturligtvis varit, om man kunnat få dessa frågor före i ett
enda sammanhang, och om åtminstone vänstern inom andra kammaren
kunnat bliva ense om att här gå fram på en viss linje. Detta har
nu emellertid icke varit möjligt, utan hela frågan har nu, som sagt,
blivit söndersplittrad. Därtill har den nu förekommit till behandlign
här i kammaren vid en tidpunkt på dygnet, då det är omöjligt att
taga upp en verklig realdebatt om denna sak.

Vad det ibetänkandet angår, som det nu närmast gäller, stå ju
vi socialdemokrater inom utskottet såsom reservanter. Vi ha hela
tiden haft den uppfattningen, att man utan några betänkligheter
borde kunna förorda en förutsättningslös utredning av saken. Såsom
hela denna fråga nu ligger, skall jag emellertid icke tillåta mig att
göra något annat yrkande än på bifall till utskottets hemställan, men
med ogillande i vissa delar av motiveringen, d. v. s. jag ansluter mig
till den socialdemokratiska reservationen.

Herr Lindhagen: Den siste ärade talaren har erkänt, att
det riktigaste här hade varit, om man slagit ihop alla de tre motioner,
som det i denna och de närmast föregående punkterna är
fråga om, samt på denna grundval begärt en allsidig utredning
av hela denna sak. Nu har det ju dock icke blivit på det sättet,

Lördagen den 2 juni, e. m.

91 Nr 71.

men jag vidhåller i alla fall mitt yrkande om bifall till den nu
föreliggande motionen. barhet och

rätt att utöva

Herr Räf: Herrarna ha redan hört, att den fråga, som bär fö- sitt riksdagsreligger,
är av ganska vidlyftig natur, och det har man också erfarit mannaskap
inom utskottet; man har där haft stark känning därav. Jag förmo- (Forts.)
dar därför, att herrarna icke äro beredda att i kväll upptaga en så
vidlyftig diskussion, som hela denna fråga förutsätter. Vad motiveringen
beträffar, har ju visserligen herr Sterne sagt ett och annat
emot densamma, men han berörde endast ett enda ställe av motiveringen
och vad man från reservanternas sida härvidlag i övrigt vill
fästa uppmärksamheten på har jag icke kunnat upptäcka, fast jag
följt med diskussionen. Jag menar därför, att det är så gott, att
vi nu bifalla utskottets såväl motivering som hemställan, vilket yrkande
jag nu ber att här få framställa.

Herr Edén: Jag vill för det första meddela, att .jag icke deltagit
i detta ärendes behandling inom utskottet. Jag kan vidare
ge herr Lin ihagen rätt i, att det kunde ha varit läaipltgt och tillbörligt,
att man behandlat dessa motioner i ett sammanhang, ifall
detta hade varit utskottet möjligt, men herr Sterne har redan givit
en förklaring, varför så icke skett. Jag har nu icke något annat
yrkande att framställa än på bifall till utskottets, avstyrkande av
herr Lindhagens motion, men då i utskottets motivering jngår en
del saker, som icke stå i överensstämmelse med kammarens nyss
fattade beslut med anledning av herr Sternes motion, finner jag
liksom herr Sterne, att ett bifall till utskottets avslagsyrkande även
bör förbindas med ett ogillande av motiveringen.

Jag yrkar således i likhet med herr Sterne bifall till utskottets
hemställan, men med ogillande av dess motivering.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen
framställde propositioner på l:o) bifall till utskottets hemställan,

2: o) bifall till samma hemställan, men med ogillande av utskottets
motivering samt 3:o) avslag å utskottets hemställan och bifall i stället
till den i ämnet väckta motionen; och fattade kammaren beslut
i enlighet med innehållet i den under 2:o) upptagna propositionen.

§ 24.

Ordet lämnades härefter på begäran till interpellation.

Herr Persson i Fritorp, som yttrade: Herr talman!

Kristiden har på ett djupt kännbart sätt gripit in i enskilda personers
göranden och låtanden, och utan överdrift torde man nu
kunna påstå, att intet område lämnats oberört av krigets inverkan.

Icke minst har den jordbrukande befolkningen fått en i många
fall besvärande känning av de åtgärder, som vidtagits i avsikt att
trygga folknäringen. Det har nu i tre fjärdedels år formligen reg -

Nr 71. 92

lördagen den 2 juni, e. m.

interpellation. nat förordningar och författningar av olika slag över lantmännen,
(Forts.) ana innehållande straffbestämmelser av många variationer.

Utan överdrift kan man våga det påståendet, att lantmännen
med tålamod och lugn mottagit och sökt finna sig uti dessa många
olika förbud och beslag, fast det alldeles givet för många känts
påfrestande att ej fritt få förfoga över den avkastning deras jordbruk
lämnat, ja, till och med endast få kvarhålla vad som oundgängligen
behövts till brödföda. Yad emellertid lantmännen med
fog kunna kräva är, att dessa förordningar och författningar kungöras
i så god tid, att laglydiga medborgare icke mot sin vilja
göras till lagbrytare, samt jämväl att föreskrifterna ifråga om
tydlighet ej lämna något övrigt att önska. Svenska bönder ha
annat att göra än behöva uttyda mer eller mindre oklara författningar.
Under debatten i andra kammaren den 19 sistlidne maj
angående allmänna åklagares m. fl. bötesandelar framdrogs åtskilliga
fall, där till följe av obekantskap med utfärdade föreskrifter
höga böter ådömts åtalade, och även om dessa sedermera i
många fall fått rättelse, står det faktum kvar, att betydande svårigheter
därigenom förorsakats.

De då anförda exemplen kunna nog mångdubblas. Jag skall
här fästa statsrådets och chefens för jordbruksdepartementet uppmärksamhet
på en av förutvarande jordbruksministerns åtgärder,
som säkert i en nära framtid kommer att åtskilligt tala om sig.

Den 20 januari detta år utfärdade Kungl. Maj:t förordning
om förbud mot tillverkning av potatismjöl, vari bl. a. föreskrevs,
att detta förbud skulle träda i kraft redan påföljande söckendag,
d. v. s. måndagen den 22 januari.

Jag klandrar icke regeringen för åtgärden att utfärda detta
förbud. Den nu rådande bristen på potatis har givit vid handen,
att förbudet var synnerligen välbehövligt, men utan att detaljerat
redogöra för gången av tillverkning av potatismjöl, står för var och
en med dessa förhållanden förtrogen klart, att någon dags mellanrum
bort lämnas mellan förbudets utfärdande och ikraftträdande.

1 förevarande fall kunde man ju förmena, att Kungl. Maj:t på
lämpligt sätt delgivit fabrikanterna, att förbud utfärdats exempelvis
genom Konungens befallningshavande i de för övrigt få län, där
sådan tillverkning bedrives.

Men så vitt jag erfarit, var det allenast genom svensk författningssamling,
som delgivning ägde rum, till och med den annars
vakna tidningspressen syntes villrådig om förbud utfärdats eller
ej, och i min hemort fanns en daglig tidning, som först på onsdagen
innehöll officiellt meddelande härom. Flera tillverkare hava
nu instämts till vederbörande häradsrätt för överträdelse mot denna
förordning, vilken i straffpåföljd stadgar böter svarande mot fyra
gånger den använda potatisens värde. Jag skall här andraga ett
tidningsreferat rörande ett av de mål, som handlagts vid Yillands
häradsrätt och där utslag numera meddelats: »För brott mot förbudet
mot tillverkning av potatismjöl hade ett flertal personer instämts
av allmänna åklagaren. — Sålunda yrkade kronolänsman L.

[Lördagen den 2 juni, e. m.

93 Nr 71.

J. Glimberg ansvar å lantbrukaren Nils Månsson å nr 11 Vanneberga
för det han i Vanneberga stärkelsefabrik efter förbudets
ikraftträdande låtit riva minst 40 hl. potatis. Svaranden, som biträddes
av advokaten J. Listander, bestred, att han haft kännedom
om förbudet samt sade sig omedelbart efter det, han blivit underrättad
om detsamma, ha upphört med avverkningen.. Förbudet trädde,
som bekant, i kraft den 22 januari. Svaranden ringde på tisdagen
den 23 upp hushållningssällskapet i saken, varifrån meddelades, att
förbud ej utfärdats. På onsdagen varnades svaranden per telefon
från sällskapet att tillverka potatismjöl och på torsdagen inställde
svaranden avverkningen, ehuru han redan avtäckt det för rivning
avsedda potatispartiet, vilket han för övrigt ansåg vara sådana
förarbeten, som avses i Kungl. förordningen och som berättigade
honom till att fortsätta avverkningen, om han velat. Svarandeombudet
upplyste, att han på måndagen haft besök av stärkelsefabrikanter,
som ville efterhöra om förbud utfärdats. Ombudet hade da
förhört sig hos folkhushållningskommissionen härom och fått till
svar, att något förbud ej beslutats men vore att vänta följande dag.
Först på onsdagen kunde ombudet erhålla författningen i saken.
Ombudet frågade åklagaren, om det vore hans mening att ställa
personer till ansvar för brott mot en förordning, som ej ens hunnit
kungöras. Detta bejakade åklagaren. Svaranden företedde för
rätten Kristianstads Läns Tidning för den 23 januari, i vilken meddelades,
att förbud skulle ha utfärdats. Först i följande nummer
stod ett officiellt meddelande i saken att läsa. Ombudet hade sig
bekant, att ett par personer vänt sig till kronofogden i saken. Han
hade meddelat, att de kunde fortsätta avverkningen, till dess kronobetjäningen
lämnade meddelande om förbudet. Åklagaren ansåg,
att de förarbeten, svaranden talat om, måste innebära något mera än
att avtäcka potatisen och att sålunda först tvättningen av potatisen
kunde betraktas som sådant förarbete, som kunde möjliggöra avverkning
efter förbudets ikraftträdande.»

I häradsrättens utslag har Nils Månsson ådömts nära 4,000
kronors böter.

Flera utslag väntas i nästa vecka och bliva dessa analoga med
nyss citerade, uppgives i ett fall böterna springa upp till 15,000
kronor, kanske därutöver. Jag lika litet som någon annan klandrar
allmänna åklagare, för att dessa ingripit och åtalat förmenta förseelser.
De ha ju därmed helt enkelt fullgjort sin tjänsteplikt.

Yad som i avseende på potatismjölfabrikationen är ännu mer
upprörande är, att det stora överväldigande flertalet av dessa genom
alltför väl kända regeringsåtgärder under år 1916 fått ringa eller
ingen lön för sin möda. Vinsten har hamnat hos kristidens onda
genius — jobbare — under det producenterna i åtskilliga fall synas
komma att lönas med ekonomisk ruin.

Jag har med det anförda velat fästa statsrådets och chefens
för jordbruksdepartementet uppmärksamhet härpå till den åtgärd,
vartill saken kan föranleda.

Hur länge till följd av kriget kristiden kommer att vara är väl

Interpellation.
(Forts.)

Nr 71. 94

Lördagen den 2 juni, e. m.

interpellation, för någon omöjligt förutsäga, och till följd häraf kan man tyvärr
(Fort*.) förvänta, att alltjämt nya förordningar komma att utfärdas, kan
man månne jämväl våga hoppas, att Kung! Maj:t framdeles mera
än hittills vid utfärdandet av dessa förordningar kungör desamma
i så god tid, att omedvetna överträdelser ej behöva äventyras, ty
det kan ej betecknas annorlunda än upprörande, att högst betungande
böter ådömas överträdelse av förordningar, om vars innehåll kännedom
saknats.

På grund av det anförda anhåller jag om kammarens tillstånd
att få till herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
framställa följande spörsmål:

Ivan man förvänta att vid utfärdandet av författningar, innefattande
föreskrifter eller förbud i avseende å utövningen av lantmannanäringen,
sådan ordning kommer att iakttagas, att skäligt
rådrum beredes dem, som närmast av författningarna träffas,
att förvärva kännedom om desamma före ikraftträdandet?

Ifrågavarande anhållan blev på begäran bordlagd.

§ 25.

interpellation. Härpå erhölls ordet av

Herr Lindhagen, vilken anförde: Genom tidningarna är

känt, huru på grund av livsmedelsbrist oroligheter förekommit på
Seskarön utanför Haparanda.

Hörspelet till dessa tilldragelser skildras i tidningen Socialdemokraten
av en korrespondent, som personligen besökt platsen, på
följande sätt: »Seskarö, som ligger ett par mil utanför Haparanda
och har två stora sågverk, vilka sysselsätta över 500 arbetare, har
lidit grymt av livsmedelsbristen. Särskilt svårt har det varit nuder
den så kallade förfallstiden, d. v. s. den tid, då isen icke längre
håller, men ej heller kan forceras. Det bor närmare 3,000 personer
på ön, som ligger närmare en mil till havs, och då man ej kan
uppehålla förbindelsen mellan ön och fastlandet på flera veckor,
måste förhållandena bli bedrövliga. Denna vår har det rått verklig
nöd därute. På de flesta nödvändighetsartiklar, smör, mjölk, potatis,
har varit fullständig brist. Man har varit hänvisad att äta
bröd — men så äro ju brödransonerna också så otillräckliga. Gång
efter annan har befolkningen i yttersta nöd tillgripit den förtvivlade
utvägen att köpa bröd utan kuponger — vad skola fattiga
människor ta sig till, då barnen ropa efter mat och ingenting finnes
i huset?

Strax före och strax efter den 1 maj skedde sådana tvångsköp;
bagarna fingo sin betalning och myndigheterna blundade i medvetande
om, att det var i verkligt nödläge, som köpen skett.»

I följd av myndigheternas beteende att i stället för livsmedel
sända militär och kulsprutor till ön förvärrades situationen naturligtvis,
och beklagliga förhållanden uppkommo. Den första mili -

Lördagen den 2 juni, e. m.

95 Nr 71.

tärstyrkan avlägsnade sig då från ön, varefter genast lugn inträdde.
Emellertid ,vidtogs därefter den olyokliga dispositionen,
att en ännu större militärstyrka med kulsprutor sändes till ön såsom
mot en fientlig makt, och situationen förvärrades ytterligare,
i det oron därigenom även spriddes till andra arbetsplatser. Ställningen
synes nu vara den, att arbetarklassen i Norrbotten befinner
sig i en synnerligen upprörd sinnesstämning och ställer sig som en
man bakom de, såsom de anse, illa och orättvist behandlade kamraterna
med familjer på Seskarön.

Det har i dag kommit meddelanden, som giva vid handen, att
situationen är kritisk och att, om en genom hungersnöd förtvivlad
befolkning fortfarande provoceras, fara för mycket svåra förvecklingar
kan uppstå. Så har följande telegram i eftermiddag anlänt
till socialdemokratiska vänstergruppen i riksdagen: »Karlsborgs arbetare
samlade till massmöte uppmanar Eder till omedelbar handling
i Seksaröfrågan. Befrias icke Seskarö från intrånget, komma
vi att göra gemensam sak med våra kamrater. De ha kastat stridshandsken.
Yi äro villiga att upptaga den.»

Endast ett hovsamt och rättänkande uppträdande av myndigheterna
torde kunna förhindra en katastrof.

Under sådana förhållanden synes det vara en oavvislig plikt för
regeringen att ingripa till förmån för förnuftig avveckling av den
spända situationen.

I anslutning till vad sålunda anförts anhåller jag1 om kammarens
tillstånd att få till civilministern framställa följande spörsmål:

l:o) Är det att förvänta, att regeringen skyndsamt ingriper för
en hovsam, rättvis och mänsklig avveckling av den situation, som
uppstått med anledning av hungersnöden på Seskarön i Norrbotten
och de därav föranledda uppträdena?

2:o) Är det vidare regeringens avsikt att genast inställa militäroperationer
mot arbetarna och därigenom befordra det allmänna
lugnet?

Jämväl denna framställning bordlädes.

§ 26.

Herr talmannen gav vidare på begäran ordet till

Herr Stenudd, som yttrade: Herr talman, mina herrar!

I dessa dagar har upprullats en händelse, för att icke säga tragedi,
i en trakt av vårt lands nordligaste del, vilken händelse, helt naturligt,
har väckt en pinsam uppmärksamhet och vilken händelses fortsatta
förlopp och avveckling följes med det mest spända intresse
av en stor del av vårt lands befolkning. Jag föreställer mig, att
kammaren redan förstått, vad jag här åsyftar, nämligen händelserna
på Seskarön i Norrbottens län.

För att kunna rätt förstå dessa nu timade händelser och deras
förlopp är det nödvändigt att känna till åtminstone en del av de för -

Interpellation.

(Forts.)

Interpellation.

Nr 71. 96

Lördagen den 2 juni, e. m.

interpellation, hållanden, vilka varit bidragande och avgörande faktorer härvidlag.

(Forts.) Seskarö ligger i norra ändan av Bottniska viken omkring 2

mil från Haparanda samt omkring 1 mil från närmaste fastland.
Ön har omkring 3,000 innevånare samt två stora sågverk, vilka
sysselsätta mellan 5- till 600 arbetare. Om jag ej missminner mig,
äges dessa sågverk av finska bolag.

Vid vårbrytningen, d. v. s. den tiden, då isen varken »bär
eller brister», då den icke längre håller men ej heller kan forceras,
är ön helt och hållet isolerad från den övriga världen.

Även under normala förhållanden har det på grund härav varit
förenat med vissa svårigheter att anskaffa nödiga livsmedel, framför
allt mjölk, åt befolkningen här, vilka svårigheter helt naturligt
ökas i samma mån, ju längre isoieringstiden varat. Att svårigheterna
att anskaffa nödiga livsmedel åt befolkningen på ön under nuvarande
förhållanden inom livsmedelsmarknaden skulle varit ännu
större, inses lätt. Till råga på olyckan kom våren så sent och blev
så lång, att ön varit avstängd från fastlandet under flera veckor.
Det har varit som under gamla nödtider, då allt syntes samverka
för atl göra tillvaron så hård och bitter som möjligt för det fattiga
folket därute. Det har således blivit fullständig brist på de flesta
nödvändighetsartiklar såsom smör, mjölk, potatis m. m. Man har
således varit hänvisad att leva så gott som uteslutande av bröd,
men då ju brödransonerna äro så små, inses lätt, att förhållandena
måste bli bedrövliga och att verklig nöd varit rådande där ute.
Följden har blivit, att många familjer varit brödlösa de senaste dagarna
i varje vecka, och då det ej funnits varken mjölk eller andra
livsförnödenheter att ersätta brödet med, förstår man, att svältens
hemska spöke gjort sitt inträde i de fattigare familjerna. Yi kunna
därför föreställa oss, huru dessa olyckliga människor skulle längta
efter slutet av denna isoleringsperiod, som ju även under normala
förhållanden motses med viss bävan. Då emellertid kylan höll i
sig, och hoppet om hjälp utifrån var ute, grepos dessa stackars människor
av förtvivlan. Vad skulle de taga sig till, då de små oskyldiga
barnen ropa efter mat och ingenting fanns i huset? Dessa
arma människor visste, att bröd fanns hos handlandena. De hade
penningar att köpa det, men de hade nödgats förbruka sina brödkort
och hade således ej rätt att få köpa mera bröd.

I sin förtvivlan verkställa de då tvångsköp av bröd. Detta
skedde första gången omkring 1 maj. Inseende befolkningens förtvivlade
läge voro myndigheterna nog klarsynta att »blunda» vid
det första »tvångsköpet». Strax före pingst, ju längre isoieringstiden
varade, blev livsmedelsbristen och därmed även nöden ännu
större, och då tillgrepo arbetarna ånyo »tvångsköp». Om man betänker,
huru läget varit för arbetarna, då tvångsköpen ägde rum,
bör man också kunna förstå, att de lagöverträdelser, som här skett,
böra uppfattas som begångna under synnerligen förmildrande omständigheter.
Men i stället för att inse detta synas vissa myndigheter
hava föresatt sig att nu statuera ett varnande exempel utan
att betänka, att ett alltför bryskt uppträdande från deras sida måste

Lördagen den 2 juni, e. in.

97 Nr 71.

verka synnerligen utmanande under den situation, som var för handen.
I stället för att gå fram med lampor och ge den förtvivlade
stämningen tid att lägga sig, under intrycket att bröd sändes till
ön, ditskickades militär, som det förefaller mig, utan verkligt trängande
anledning. Tack vare det system, som i över tre års tid
varit rådande här i landet, upprullas då för oss ett skådespel, där
vi få se å ena sidan svältande folkmassor, män, kvinnor och barn,
ropa efter bröd, men där å andra sidan svaret kommer i form av
skyttelinjer och kulsprutor, till vilkas uppsättande och underhåll
dessa svältande massor få tillsläppa både folk och materiel. I sanning
ett ohyggligt skådespel och en upprörande bild av det rådande
samhällssystemet.

Till all lycka synes dock militären själv och några av de bestämmande
hava bättre uppfattat situationen, varigenom en, som
det syntes, ohygglig olycka förekoms. Men det uppgives, att annan
militär senare ditsänts. Är detta med verkligheten överensstämmande,
så har man anledning hysa allvarlig oro för händelsernas
utveckling där uppe. Jag har den uppfattningen, att därest myndigheterna
förfarit med större lugn och framför allt ej så huvudstupa
anlitat militären, så hade saken fått ett helt annat och alls
icke så tillspetsat förlopp, till båtnad för såväl samhället som för
befolkningen.

Det skedda kan, beklagligt nog, ej göras ogjort, men det är
att hoppas, att vederbörande ej underlåta taga lärdom av det passerade,
så att de ej genom provocerande åtgärder tvinga hungrande
folkmassor i denna kritiska tid till förtvivlan. Men framför allt,
vid bedömandet av det, som förekommit, måste hänsyn tagas till alla
förmildrande omständigheter, som här föreligga i synnerligen hög
grad, så att man ihågkommer, att menige mans bästa är den yppersta
lagen och ej far med onödig hårdhet fram mot de olyckliga
offer, som av de förut framhållna anledningarna samt stundens
uppbrusning låtit komma sig till last handlingar, som under normala
förhållanden ej hade från deras sida ifrågakommit.

I en del av tidningspressen har man velat kasta skulden för det
skedda förnämligast på den finska befolkningen på platsen, och man
har därför uttalat den cyniska förväntan, att hela denna befolkning
skulle bliva utvisad.

Jag är ej i tillfälle att kunna fälla något avgörande omdöme
om finnarnas andel i vad som passerat, men man får ej glömma att
denna befolkning i medvetande om sin rättslöshet i ett främmande
land helt . naturligt som regel ålägger sig en viss försiktighet. Till
min. glädje har jag också läst i dagens tidningar, att herr civilministern
tagit avstånd från planen att utvisa hela den finska befolkningen
på Seskarön. Denna glädje blev dock något grumlad,
då jag i samma artikel, läste, att herr civilministern meddelat, att
»en del individuella utvisningar av de svåraste oroselementen skulle
företagas». . Då jag har någon erfarenhet från min hemort av, huru
dessa individuella utvisningar tillämpas och verka — jag erinrar
mig bl. a., huru det gick till i en del fall i vårt samhälle uppe i

Andra kammarens protokoll 1917. Nr 71. 7

Interpellation.

(Korta.)

Nr 71. 98

Lördagen den 2 juni, e. m.

interpellation. Kiruna under storstrejken — så skulle jag helst önska, att inga
(Forts.) sådana utvisningar företoges. Ty det händer faktiskt alltför lätt,
att de drabba fullt skötsamma arbetare, kanske sådana, som vistats
i Sverige under årtionden, ja, en hel mansålder, byggt sig eget hem,
gift sig med svenska kvinnor och kanske hava en mängd barn, sådana,
som nu äga ett hem här, men nu skulle bliva hemlösa, och
detta ytterst därför, att vi haft en regering i Sverige, som försummat
ordna folkets livsmedelsfråga. Sådana utvisningar skulle verka
mycket upphetsande på befolkningen, enär den skulle betrakta dessa
utvisade, och detta helt naturligt, som godtyckligt utplockade offer
för deras av nöden framkallade samfällda handling. De ifrågasatta
utvisningarna skulle således ingalunda vara ägnade att lugna befolkningen
där uppe utan tvärtom.

Med åberopande av det anförda anhåller jag om kammarens
tillstånd att till herr statsrådet och chefen för civildepartementet
få rikta följande spörsmål:

l:o) Är det herr statsrådets avsikt att på grund av de timade
konflikterna, som framkallats av ett beklagligt nödtillstånd, skrida
till utvisningar mot en större eller mindre del av den finska befolkningen
på Seskarön?

2:o) Anser icke herr statsrådet, att mildast möjliga förfarande
mot dem, som eventuellt befinnas ha gjort sig skyldiga till lagbrott,
vore med hänsyn till vad som framkallat uppträdena det moraliskt
och mänskligt mest riktiga?

Den av herr Stenudd gjorda anhållan blev på begäran likaledes
lagd på bordet.

§ 27.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen, nämligen

från statsutskottet:

nr 223, i anledning av Kungl. Maj:ts i propositionen nr 73 under
mom. l:o) 1) gjorda framställning rörande upprensning av viss
farled; och

från riksdagens kansli:

nr 200, angående åtgärder i och för dyrtidens lindrande genom
kompensationer eller dylikt av andra näringar än av jordbruket.

§ 28.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets utlåtande, nr 29, i anledning av väckta
motioner om skrivelser till Kungl. Maj:t dels angående åtgärder
för åvägabringande av ett närmare samarbete mellan regering och
riksdag i viktigare utrikespolitiska angelägenheter, dels angående
beredande åt riksdagen av medbeslutanderätt eller förhandlingsrätt

Lördagen den 2 juni, e. in.

99 Nr 71.

med regeringen i utrikesärenden, dels om närmare bestämmande av
begreppet kommandomål m. m.;

statsutskottets utlåtanden:

nr 185, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa åtgärder för lantförsvarets stärkande jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 186, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
åtgärder för sjöförsvarets stärkande jämte i ämnet väckt motion;

nr 187, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
statsbanebyggnader i Norrland ävensom i ämnet väckta motioner;
och

nr 188, i anledning av väckta motioner om anslag till utredning
i fråga om en järnvägsanläggning genom Kalix och Torne älvdalar
till lämplig punkt å riksgränsbanan;

sammansatta stats- och lagutskottets nr 3 utlåtanden:

nr 1, i anledning av ej mindre Kungl. Maj:ts proposition med
förslag dels till lag om landstormsprövning åren 1919—1927 samt
utbildning av officerare, underbefäl och fackmän vid landstormen
under åren 1920—1928, dels ock till lag om skyldighet för vissa
värnpliktiga att under år 1917 undergå landstormsprövning och befäls-
eller annan särskild utbildning vid landstormen, än även Kungl.
Maj:ts proposition angående anvisande av medel för bestridande av
kostnader för utbildning av landstormsbefäl m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 2, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående rekrytutbildningens förläggande till sommartid; och

nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
ändrad lydelse av § 19 mom. 4 och § 34 mom. 2 värnpliktslagen den
17 september 1914;

bevillningsutskottets

memorial, nr 60, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut
rörande utskottets betänkande nr 50 i anledning av väckt motion
om ändringar i 28 § av förordningen angående tillverkning och beskattning
av maltdrycker; och

betänkande, nr 61, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om ändrad lydelse av 19 §, 49 § 2
mom. och 57 § i förordningen den 19 november 1914 om arvskatt och
skatt för gåva dels ock i ämnet väckta motioner;

bankoutskottets utlåtanden och memorial:

nr 61, i anledning av väckta motioner angående bemyndigande
för Konungariket Sveriges Stadshypotekskassa att upplägga tett
premieobligationslån;

nr 62, i anledning av väckta motioner om beredande åt prästerskapets
änke- och pupillkassa av rätt till ytterligare ett års behållen
inkomst av vissa befattningar;

Nr 71. 100

Lördagen den 2 juni, e. m.

nr 63, i anledning av framställning av fullmäktige i riksbanken
angående uppförande av arbetarbostäder vid Tumba bruk; och

nr 64, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i vissa frågor
rörande pensioner och understöd å allmänna indragningsstaten;

jordbruksutskottets utlåtande, nr 116, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående beredande av rörelsekapital för 1917
års bränslekommissions vedanskaffning under innevarande år ävensom
en i ämnet väckt motion; samt

andra särskilda utskottets utlåtanden:

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående ändrad lydelse av § 7 i förordningen den 2 juni
1911 angående grunderna och sättet för markegångsprisens bestämmande
m. m.;

nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om överflyttande å landsfiskal av kronofogde åliggande bestyr
m. m.; och

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse av 4, 34, 35, 44, 45, 50, 52, 55, 63,
64, 70 och 80 §§ i lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet.

§ 29.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 2,12 på natten.

In fidem
Per Cronvall.

Måndagen den 4 juni.

101 Nr 71.

Måndagen den 4 juni.

Kl. 3,30 e. m.

§ 1.

Herr Perssons i Fritorp vid kammarens nästföregående sammanträde
framställda, men då bordlagda anhållan att till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet få framställa spörsmål
rörande iakttagande av viss ordning vid utfärdande av föreskrifter
eller förbud i avseende å utövningen av lantmannanäringen, som nu
föredrogs, bifölls av kammaren.

§ 2.

Vidare föredrogos var för sig herr Lindhagens och herr Stenudds
likaledes på kammarens bord liggande framställningar att få
interpellera herr statsrådet och chefen för civildepartementet i anledning
av inträffade oroligheter å Seskarö; och blevo berörda
framställningar jämväl av kammaren bifallna.

§ 3.

Härefter föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtande nr 29, statsutskottets utlåtanden nr 185—188 och
sammansatta stats- och lagutskottets nr 3 utlåtanden nr 1—3.

§ 4.

Bevillningsutskottets nu föredragna memorial, nr 60, i anledning
av kamrarnas skiljaktiga beslut rörande utskottets betänkande
nr 50 i anledning av väckt motion om ändringar i 28 § av förordningen
angående tillverkning och beskattning av maltdrycker lades
till handlingarna.

§ 5.

Föredrogos, men blevo ånyo lagda på bordet bevillningsutskottets
betänkande nr 61 och bankoutskottets utlåtanden nr 61—63.

Nr 71. 102

Måndagen den 4 juni.

§ 6.

Vid härpå skedd föredragning av bankoutskottets memorial,
nr 64, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i vissa frågor
rörande pensioner och understöd å allmänna indragningsstaten blevo
de i detta memorial föreslagna voteringspropositionerna av kammaren
godkända.

§ 7.

Härefter föredrogos, men blevo åter bordlagda jordbruksutskottets
utlåtande nr 116 och andra särskilda utskottets utlåtanden
nr 2—4.

§ 8.

Vidare föredrogs ett från första kammaren ankommet protokollsutdrag,
nr 674, innefattande delgivning av nämnda kammares
beslut över dess första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 22, i anledning
av väckt motion angående skrivelse till Konungen i fråga
om innehavares av pastoratsadjunktur bibehållande vid befattningen,
då den ändras till komministerstjänst; och begärdes ordet därvid av

Herr Helger, som yttrade: Herr talman! Eftersom tiden för
riksdagsarbetet nu är så långt framskriden, att utskottsbehandling i
vanlig ordning av''detta ärende svårligen skulle medhinnas, har andra
kammarens första tillfälliga utskott, till vilket detta ärende skulle
remitteras, redan i dag tagit kännedom om första kammarens beslut
i ärendet och efter överläggning enhälligt beslutat hemställa, att
andra kammaren måtte biträda det beslut, till vilket första kammaren
har kommit.

Jag ber därför, herr talman, att få hemställa, att andra kammaren
måtte utan remiss besluta att biträda första kammarens i
ärendet fattade beslut.

Den av herr Helger gjorda hemställan bifölls av kammaren.

§ 9.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till riksdagens
skrivelse, nr 201, till Konungen angående utredning i fråga
om folkskolväsendet i de finsktalande delarna av Norrbottens län.

§ 10.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets utlåtande, nr BO, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till ändrad lydelse av §§ 16 och 26
riksdagsordningen samt § 1 4:o och § 2 4:o tryckfrihetsförordningen;

Måndagen den 4 juni.

103 Nr 71.

lagutskottets memorial och utlåtanden:

nr 60, angående arvode åt den, som inom lagutskottet biträtt
vid behandlingen av dels Kungl. Maj:ts proposition nr 33 med förslag
till lag om barn utom äktenskap m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner;

nr 61, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om barn utom äktenskap m. m, i vad propositionen avser
ett i densamma innefattat förslag till lag om ändrad lydelse av 2 §
17 :o) i lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt, dels
ock Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse
av 2 § 14:o) i lagen om Kungl. Maj:ts regeringsrätt;

nr 62, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag med viss föreskrift angående handel med varor, för vilka bestämts
högsta pris; och

nr 63, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t
angående ändring i 65 § utsökningslagen; samt

andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 17, i anledning
av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj :t angående
inställande av militärövningarna tillsvidare under år 1917.

§ 11.

Justerades protokollsutdrag.

§ 12.

Herr talmannen meddelade, att hans excellens herr statsministern
tillkännagivit, att han vid morgondagens sammanträde ämnade
besvara dels herr Brantings interpellation angående medverkan
från regeringens sida till en författningsrevision i viss riktning, dels
ock herr Vennerströms interpellation angående ett omedelbart initiativ
från statsministerns sida till åtgärder för förbättring av arbetarnas
löner och övriga arbetsvillkor samt till en författningsreform.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 3,55 e. m.

In fidem
Ver Cronvall.