1917. Andra kammaren. Nr 68 Riksdagens protokoll 1917:68Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

1917. Andra kammaren. Nr 68

ProtokollRiksdagens protokoll 1917:68

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1917. Andra kammaren. Nr 68.

Torsdagen den 31 maj, e. in.

Kl. 7,30 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.

§ 1.

Herr talmannen anmälde till fortsatt handläggning bankoutskottets
utlåtande, nr 53, i anledning av vissa framställningar rörande
pensioner och understöd å allmänna indragningsstaten.

Punkterna 9—14 föredrogos var efter annan; och blevo utskottets
i dessa punkter gjorda framställningar av kammaren bifallna.

§ 2.

Härefter föredrogos vart för sig

bankoutskottets utlåtande, nr 55, i anledning av militieombudsmannens
framställning angående förhöjning av anslaget till befordrande
av göromålens gång vid militieombudsmansexpeditionen m. m.;
samt

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 100, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till en extra tjänsteman hos lantbruksstyrelsen samt till jordbrukskonsulenter
och jordförmedlingsbyråer; och

nr 101, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ökat
statsbidrag till lantbruksskolor ävensom två i ämnet väckta motioner.

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda utlåtanden hemställt.

§ 3.

Vid nu skedd föredragning av jordbruksutskottets utlåtande, nr Ang. tillfällig
102, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig ismfsrbättlöneförbättring
åt lärare vid lantmannaskolor ävensom tre i ämnetrtnff. at ,ärare
väckta motioner begärdes ordet av md lantmanna Andra

kammarens protokoll 1917. Nr 68.

1

Nr 68. 2

Torsdagen den 31 maj, e. in.

Ang. tillfällig
löneförbättring
åt lärare
vid lantmannaskolor.

(Forts.)

Herr von Sneidern, som yttrade: Herr talman, mina

herrar! Innan kammaren går att besluta i detta ärende, må det
tillåtas mig att yttra några ord, med anledning därav att utskottet
avstyrkt en motion som jag och ett par av kammarens ledamöter
här väckt.

Vi hava önskat, att lantmannaskolornas lärare skulle, jämte
råd dem tillkomma för den ordinarie kursen, även erhålla ett belopp
av 100 kronor för deras tjänstgöring vid lanthushållsskolor. Nu
tillkommer dem ett belopp av 100 kronor för en andra årskurs vid
lantmannaskola, men vi önska, att samma belopp skall utgå, då de
i stället tjänstgöra vid lanthushållsskolan. Enligt vår uppfattning
vore detta endast en konsekvens av det beslut som kammaren
förut fattat beträffande folkhögskolorna. Vid folkhögskolorna erhålles
nämligen ett dylikt tillskott på 100 kronor, då lärarna hålla
en sommarkurs, vanligtvis kvinnlig. Nu veta vi, att folkhögskolan
och lantmannaskolan arbeta parallellt med varandra. Ofta hava
de gemensamma lokaler och arbeta fullt och helt tillsammans. Med
det förslag som nu föreligger skulle förhållandet bli det, att en
folkhögskollärare får ersättning för den ordinarie kursen och även
en extra ersättning för den kvinnliga kursen under sommaren, under
det att hans kamrat vid lantmannaskolan får krigstidstillägg för
den ordinarie kursen, men när han sedan övergår till lanthushållsskolan,
får han icke något tillägg. Enligt min uppfattning är
detta en påtaglig orättvisa och inkonsekvens. Nu skulle man möjligen
kunna såga, att konsekvensen bevaras, därigenom att lantmannaskolornas
lärare erhålla ett dylikt tillägg, då en andra årskurs
hålles vid skolorna. Ja, detta är riktigt, men faktiskt är det
endast formellt riktigt, ty att denna andra årskurs hålles vid lantmannaskolan
är icke någon regel utan tvärtom ett undantag. Jag
tror, att det faktiskt icke finnes någon sådan andra årskurs annat
än vid en lantmannaskola, nämligen vid den i Kristianstads län. I
regel torde det faktiskt vara så, att lantmannaskolorna hava en
lanthushållskurs under sommaren, där dess lärare då tjänstgöra.

Nu har utskottet sagt, att det icke kan biträda motionen, därför
att det i regel är en mycket kort tid, varunder dessa kurser
pågå. Då vill jag nämna, att dessa kurser pågå precis lika lång
tid som sommarkurserna vid folkhögskolorna, d. v. s. mellan 12 och
16 veckor. Det är således fullkomligt identiska saker, men de hava
här behandlats på olika sätt, så att lärarna vid lantmannaskolorna
komma att gå förlustiga det tillägg som folkhögskolans lärare få.

Nu är läget emellertid det, att vi hava hela jordbruksutskottet
emot saken, och vi hava ju haft den erfarenheten, att i frågor av
denna art, då det gäller krigstidstillägg, vill kammaren icke gärna
ge sig in på att skaffa sig ett omdöme avskilt från utskottets, utan
kammaren följer utskottet mycket troget. Då jag icke har någon
förhoppning, att i detta fall något undantag skall göras, så skall
jag icke framställa något yrkande, utan vill endast till protokollet
hava antecknat de synnerligen goda skäl, som verkligen hava förelegat
för denna motion.

Torsdagen den 31 maj, e. in.

3 Nr <W.

Härpå anförde

Herr H amil ton: Herr talman! Jag liar biträtt utskottets
beslut och icke reserverat mig av det skäl, att jag ansåg, att detta
utskottets beslut borde bringas i överensstämmelse med statsutskottets
förslag rörande folkhögskolorna. Att .så bör ske, har andra
kammaren tillkännagivit, då den följt statsutskottet och avslagit
jordbruksutskottets förslag rörande stipendier till elever vid lantmannaskolor
och lantbruksskolor.

Jag ber att få fästa den siste aktade talarens uppmärksamhet
på att en lantmannaskola och en lanthushållsskola äro två skilda
skolor och att statsutskottets förslag innebär, att en lärare vid en
folkhögskola, som för att få lönetillägg skall undervisa i femton
timmar, icke får dela denna undervisning t. ex. på en folkhögskola
och en lantmannaskola, vilka skolor i allmänhet äro förenade. Jag
beklagar verkligen, att andra kammaren i dessa förslag följt statsutskottet.
Jag tror, att fackkunskapen, då det gäller skolorna på
vår landsbygd, finnes hos jordbruksutskottet och icke hos statsutskottet.
Jag säger detta i min egenskap av ordförande i styrelsen
för en folkhögskola, en - lantbruksskola, en lantmannaskola och en
lanthushållsskola, och det är såsom sådan jag beklagar det beslut
som såväl statsutskottet som också jordbruksutskottet kommit till.

Som frågan nu ligger och efter det beslut som kammaren en
gång fattat, kunna vi, hur beklagligt det än är, nu icke göra annat
än att bifalla jordbruksutskottets nu föreliggande förslag, till vilket
jag ber att få yrka bifall.

Ang. tillfällig
löneförbättring
åt lärare
vid lantmannaskolor.

(Forts.)

Vidare yttrades. ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 4.

Jordbruksutskottets härefter föredragna utlåtande, nr 103, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till ökat arbetsbiträde
hos lantmäteristyrelsen blev av kammaren godkänt.

§ 5.

Vidare föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 104, i anled- anslao
ning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till lantbruks- ^ngtUuterTvid
institutet vid Ultuna samt lantbruks- och mejeriinstitutet vid Alnarp ultima och
ävensom en i ämnet väckt motion; och yttrade därvid Alnarp.

Herr Bj örck: Herr talman, mina herrar! Kär för en del år

sedan några hantverkare i en av de städer jag har äran representera
annekterade titeln professor, så väckte det på många håll förvåning
och en viss indignation. Under de sista åren har man kunnat konstatera,
att man mer och mer gått fram på den vägen att utvidga
professorsomaådet, och jag tror, att man därvidlag är inne på en
väg som, om man fullföljer den, kommer att leda ut dit man kanske
icke egentligen önskar att den skall gå.

Nr 68.

Ang. anslag
till lantbruksinstituten
vid
Ultuna och
Alnarp.
(Forts.)

4 Torsdagen den 31 maj, e. m.

Nu är det tyvärr ingenting att gorå åt saken i detta speciella
fall, då det utlåtande som föreligger är fullkomligt enhälligt, men
lag tror, att det är nödvändigt att rikta uppmärksamheten på de betänkliga
konsekvenser som denna utvidgning av professorstitelns
användning kan föra med sig. Det är ju så, att börjar man införa professurer
vid lantbruksinstituten, så är steget icke långt till att man
även börjar yrka på att denna titel skall vinna insteg t. ex. vid
högre lärarinneseminariet och andra därmed jämförliga läroanstalter,
där en i viss mån kvalificerad undervisning meddelas. Då det
nu emellertid är så, att utskottet är fullständigt enhälligt och löneregleringskommittén
förut också varit överens om att förändra dessa
lektorat till professurer, och saken sålunda praktiskt taget är avgjord,
tror jag, att man i alla fall bör fästa uppmärksamheten på
att det för framtiden är nödvändigt, att man också ser till, att vid
tillsättningen av ifrågavarande tjänster tillämpas de grundsatser
som äro gällande för de professurer som man ursprungligen bär
haft att räkna med. Det har eljest varit en tendens, synes det mig,
att vid dessa sekunda professurer, som det här gäller, skjuta undan
de rent vetenskapliga meriterna till förmån för meriter av annat
slag. Jag vill erinra t. ex. om tekniska högskolan och andra anstalter,
som på de sista åren genomgått en utveckling av motsvarande
slag, som nu är fallet med Ultuna och Alnarp. Det kan icke
nog inskärpas, huru viktigt det är, att vid dessa tillsättningar lärdomsmeriter
få lov att fälla utslaget, så att man icke gent emot
dem tillåtes spela ut befordringsgrunder av annat slag, såsom det
otvivelaktigt varit en tendens att göra.

Det är dessa synpunkter som jag ansett mig böra i detta sammanhang
framföra utan att i det läge som frågan har framställa
något bestämt yrkande.

Herr Nilsson i Kabbarp: När den föregående talaren icke
framställde något yrkande, är det väl icke behövligt att inlåta sig
på någon egentlig argumentering emot den tankegång, som denne
talare framställde. Jag tror emellertid, att han hyser oberättigade
farhågor. Jag tror icke, att den omständigheten, att man upphöjer
dessa lektorer till professors värdighet och avlöning skall behöva
medföra några konsekvenser av den art, som talaren nämnde. För
min del är jag övertygad om, att detta steg är väl motiverat. Det
arbetas vetenskapligt vid dessa institut liksom vid universitetet och
högskolor i allmänhet, och undervisningen pågår på samma sätt
som vid högskolorna med föreläsningar och tentamina. De lärjungar,
som handledas här, hava nått en rätt mogen ålder, och det är
ofta lärjungar, som avlagt studentexamen. Yi skola också komma
ihåg, att dessa professorer, om de nu bliva det, icke erhålla så hög
avlöning som universitetsprofessorerna. De få nämligen icke mindre
än 1,100 kronor lägre avlöning.

Däremot skall jag ytterst gärna understryka de^ rättmätiga i
vad den siste talaren sade i slutet av sitt anförande, nämligen att
man för framtiden noggrant bör se till, att man får fullt kompetent

Torsdagen den 31 maj, e. ni. *r>

och vetenskapligt utbildat folk, som behärskar sina discipliner väl
och därigenom så mycket lättare och mera populärt kan meddela
den undervisning, som här skall meddelas.

Jag skall emellertid, herr talman, icke vidare uppehålla mig
vid denna sak utan göra ett annat litet påpekande. Det har här av
Kungl. Maj :t föreslagits och av jordbruksutskottet tillstyrkts, bland
annat, att professor, som utnämnes att innehava befattning såsom
sådan från och med de nya avlöningsstaternas trädande i tillämpning,
må för ålderstillägg tillgodoräkna sig den tid, varunder han
omedelbart före nämnda tidpunkt innehaft lektorstjänst, i vad denna
tid överstiger 10 år. Men beträffande eu av dessa lektorer, nämligen
den i punkten b) omnämnda lektorn vid Ultima lantbruksinstitut
Ullberg, har utskottet på föranledande av enskild motion
föreslagit, att han, om han utnämnes till professor, skall äga att för
erhållande av ålderstillägg tillgodoräkna sig jämväl den tid, varunder
han innehaft adjunktstjänst vid samma institut, och detta
utan gräns. Under det att man för de övriga lektorerna har föreslagit,
att de skola endast få tillgodoräkna sig den tid. som överskjuter
10 år, skall denne lektor Ullberg således få tillgodogöra sig
hela lektorstiden och dessutom hela den långa tid, han tjänstgjort
såsom adjunkt. Han har nämligen tjänstgjort såsom adjunkt från
1892 till 1912. Då beslöt riksdagen att förvandla hans adjunktur
till lektorat, och 1913 års riksdag beslöt att låta honom få tillgodoräkna
sig tjänstgöringen såsom adjunkt för erhållande av ålderstillägg
såsom lektor. Att utskottet sålunda förfarit på olika sätt
beträffande flertalet lektorer å ena sidan och lektor Ullberg å
andra sidan innebär i varje fall en formell oegentlighet, som ser
allt för illa ut och icke bör få passera. I själva saken har jag
ingenting att anmärka. Utskottet har vidtagit denna åtgärd, för
att Ullberg skall få det enda ålderstillägg, som han kan få såsom
professor, ifall han blir utnämnd. Detta har jag, som sagt, ingenting
emot, och jag vill därför föreslå, att detta moment b) erhåller
följande ändrade lydelse: »att riksdagen måtte — — b) medgiva,
att lektorn vid lantbruksinstitutet vid Ultuna P. E. Ullberg, om
han utnämnes att från och med den nya statens ikraftträdande
vara professor vid institutet, må för erhållande av ålderstillägg till
lönen tillgodoräknas jämväl den tid, varunder han omedelbart före
nämnda tidpunkt innehaft ordinarie lärarbefattning vid institutet,
i vad denna tid överstiger 10 år». Då blir det formell överensstämmelse
med det övriga.

Jag skall således, herr talman, be att få yrka bifall till utskottets
förslag med den ändring i mom. b), som jag nu nämnt.

Herr H amilton: Av praktiska skäl, har utskottet varit
med om Kungl. Maj:ts förslag att tilldela lärarna vid lantbruksinstituten
professorstitel, och dessa praktiska skäl hava nu blivit berörda
av den siste talaren. Jag måste likväl inlägga en gensaga
mot herr Björcks yttrande. Jag är rädd för, att det är något av
»envie de métier», som förestavar, att professorerna vid universite -

Nr (W.

Ang. anslag
till lantbruksinstituten
vid
Ultuna och
A In arp.
(Forts.)

Nr 68. 6

Torsdagen den 31 maj, e. m.

ten icke äro belåtna med att lärarna vid lantbruksinstituten få
denna titel. Men, herr Björck, vi måste dock erkänna, att jordbruksläran
har blivit en vetenskap, att dessa lärare vid lantbruksinstituten
undervisa i vetenskapliga ämnen, och även att lärjungarna
studera vetenskapligt. Jordbruksläran är en vetenskap numera,
som kanske gagnar såväl fosterlandet och dess invånare som
mänskligheten lika mycket som någon annan vetenskap, ty den
har stor praktisk betydelse.

Jag har, herr talman, sedan jag sagt dessa ord till herr Björck,
intet annat yrkande att göra än om bifall till utskottets förslag.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen
framställde propositioner först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på bifall till det av herr Nilsson i Kabbarp under
överläggningen gjorda yrkandet; och fattade kammaren beslut i enlighet
med innehållet i sistnämnda proposition.

§ 6.

Härefter föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 107, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig avlöningsförbättring
för vissa lantmätare ävensom en i ämnet väckt motion;
och biföll kammaren därvid utskottets hemställan.

§ 7.

Ang. den för- Till avgörande förelåg nu lagutskottets utlåtande, nr 53, i anledsvarsfientUga
ning av väckta motioner om skrivelse till Kungl. Maj :t angående åtagitationen.
gär(jer mop (]en försvarsfientliga agitationen.

I två till lagutskottet remitterade motioner, väckta den ena inom
första kammaren, nr 49, av herr Clason m. fl. och den andra inom
andra kammaren, nr 168, av herr Lindman m. fl., hade föreslagits,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, det Kungl.
Maj :t efter verkställd allsidig utredning angående beskaffenheten och
omfånget av den i landet bedrivna försvarsfientliga agitationen ville
för riksdagen framlägga förslag till den lagstiftning och de övriga
åtgärder, som kunde vara erforderliga för att förebygga den fara för
rikets värnkraft, som en dylik agitation funnes kunna innebära.

Utskottet hemställde, att förevarande motioner icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservationer hade likväl avgivits

av herrar Petersson i Lidingö villastad, Geselius, Dahl, von
Sydow, Tisell, Pant, Gustafsson i Örebro och Holmdahl, vilka hemställt,
att ovanberörda motioner måtte av riksdagen bifallas; samt

av herr Lindhagen, som med ett särskilt uttalande beträffande
utskottets motivering hemställt om avslag å motionerna.

Ang. anslag
till lantbruksinstituten
vid
Ultima och
Alnarp.
(Forts.)

Torudugen deu 31 maj, e. in.

7 Nr G8.

Sedan utskottets hemställan blivit uppläst yttrade

Herr Holmdahl: Herr talman, mina herrar! Då vi i fjol

här behandlade frågan om lagstiftningsåtgärder mot den antimilitaristiska
agitationen, tillät jag mig uttala min förvåning över, att
det liberala partiet, som förr visat förståelse för den fara, som denna
agitation innebär, och en klar uppfattning om statens plikt att gripa
in för att avvärja denna fara, under senare tider helt anslutit sig till
det socialdemokratiska partiets non-possumus-politik. Detta mitt uttalande
föranledde från herr Edens sida ett svar, som visserligen
icke innebar något tillmötesgående gentemot kravet på lagstiftningsåtgärder,
men som i alla fall var ägnat att väcka en viss tillfredsställelse.
Herr Edén förklarade nämligen, att han och hans partikamrater
djupt ogillade och beklagade eu sådan agitation, som kunde
lända till men för vårt försvarsväsens styrka och för vårt lands förmåga
att försvara sin självständighet. Han förklarade vidare, att
han var villig, i den mån han förmådde, att göra vad som verkligen
kunde göras för att motarbeta denna agitation, dock tilläde han, att
han icke hade någon tilltro till skärpta strafflagSbestämmelser.

Dessa herr Edéns uttalanden voro ju ägnade att väcka förhoppning
om tillmötesgående och samverkan från det liberala partiets
sida, då denna fråga nu fördes fram i en annan form. då det icke
längre var fråga om att godtaga av motionärer formulerade lagbestämmelser
utan endast gällde en allsidig utredning och eventuellt
därpå grundade åtgärder. Desto större blir besvikelsen, då man finner,
att icke blott de socialdemokratiska utan även de liberala ledamöterna
inom lagutskottet ställt sig helt avvisande mot motionärernas
hemställan och icke ens kunnat sträcka sig så långt som att vara
med om den utredning, som motionärerna ifrågasatt. Man hade väl
ändock kunnat förvänta, att några mera vägande invändningar icke
skulle kunna göras mot motionärernas hemställan — åtminstone
icke från „försvarsvänligt håll. Att däremot motionen skulle röna
ett kraftigt och bestämt motstånd från deras sida, som av princip äro
antimilitarister, var ju vad man kunde förutse. Ty en utredning,
som ytterst syftar till ett stäv.jande av den antimilitaristiska agitationen,
kan man näppeligen förvänta någon anslutning till från
deras sida, som i likhet med herr Lindhagen i antimilitarismen se
mänsklighetens enda hopp, och som anse, att den bör stödjas i sin
viktiga uppgift att rädda oss alla från andlig förkrympning och ekonomisk
undergång. Men denna ytterligt gående uppfattning — förmodar
jag — delas icke av flertalet av de liberala och socialdemokratiska
partiernas ledamöter. Även från deras sida har ju lagts
i dagen en viss försvarsvilja, och det är därför, som .jag har svårt
att förstå, huru man kan i denna fråga intaga en negativ ståndpunkt.
Ty har man en verklig försvarsvilja, kan man val ända icke
med likgiltighet åse, huru det försvar, som vi äga, och på vars tillkomst
och utveckling vi offrat och offra betydliga belopp, systematiskt
undergräves och så småningom bringas därhän, att vi i farans
stund icke kunna lita på dem, som då skola utgöra landet® skydd.

Ang. den försvar
sjientiig a
agitationen.
(Forts.)

Nr 68. 8

Torsdagen den 31 mnj, e. m.

Ang. den försvars
fientlig a
agitationen.
(Forts.)

Skall man nu bedöma vänsterpartiernas ställning till den antimilitaristiska
agitationen efter det utlåtande, som lagutskottet presterat,
kan man näppeligen få någon annan uppfattning ä.n att dessa
partier med fullständig likgiltighet åse denna agitation. Ty vad
innehåller detta utskottsutlåtande? Jo, det innehåller först och
främst ett upprepande av alla de erinringar och alla de anmärkningar,
som under senaste åren framställts mot de då framlagda lagförslagens
verkliga eller förmenta brister. Det ger vidare uttryck för
utskottsmajoritetens ängslan för det missnöje, som några kraftigare
åtgärder skulle kunna uppväcka hos dem, som driva denna samhällsfarliga
agitation. Och vidare: under det man föregående år
förebrått motionärerna, att de vågat sig på att utforma de lagbestämmelser,
som de ansett erforderliga, förklarar man nu, att man icke
kan vara med om några som helst åtgärder, därför att motionerna
icke kommit fram med några nya positiva uppslag. Slutligen förklarar
man, att några åtgärder till skydd för den militära uniformen
kan man under inga förhållanden vara med om. Ja, detta är
i huvudsak vad detta märkliga utskottsutlåtande innehåller.

Vad man emellertid saknar i detta utlåtande är varje antydan
om att hos vänsterpartierna finns någon förståelse för den fara,
som denna agitation innebär för vår värnpliktiga ungdom och vårt
lands försvar. Vad man vidare saknar är också varje antydan om
att det är en .statsmakternas plikt att se till, att denna fara avvär.jes.
Och dock är det just dessa omständigheter, som äro det väsentliga
i denna fråga och som väl hade varit värda någon uppmärksamhet
från utskottsmajoritetens sida. Man kan med skäl fråga: vad är
anledningen till denna likgiltighet, som sålunda från vänsterpartiernas
sida visas denna agitation och som står i så skarp kontrast till
den ståndpunkt, som det liberala partiet förut intagit? Att en antimilitaristisk
agitation bedrives och sedan ett par decennier tillbaka
bedrivits i vårt land, har icke på något håll bestritts och kan helt
enkelt icke bestridas, ty faktiska förhållanden kunna icke gärna
bortresoneras. Det är icke heller härpå, man grundat sitt motstånd.
Då man icke vågat sig på att förneka tillvaron av en a.ntimilitaristisk
agitation, har man i stället sökt bagatellisera och underskatta
verkningarna av densamma. Jag behöver i detta avseende endast
hänvisa till vad som förekommit under debatterna de två senaste
åren, då denna fråga varit föremål för riksdagens behandling. Vid
1915 års riksdag yttrade en socialdemokratisk ledamot av lagutskottet,
att den antimilitaristiska agitationen icke hade varit av den allvarliga
natur, att man behövde taga det steg, som då ifrågasattes,
nämligen införande av straffbestämmelser för agitation bland samlat
krigsmanskap och värnpliktiga. Samma ärade ledamot förklarade i
fjol, gft de då ifrågasatta lagstiftningsåtgärderna voro obehövliga
och överflödiga. I samma riktning uttalade sig i fjol i första kammaren
en liberal ledamot av lagutskottet. Han förklarade, att det bedreves
en stark övertro beträffande allvaret och verkningsfullheten
av denna — såsom han uttryckte sig — uppblåsta frasagitation. Förhåller
det sig nu så, som dessa utskottsledamöter velat göra gällande?

Torsdagen den 31 maj, e. in. 9 Nr 38.

Är verkligen den antimilitaristiska agitationen i sina yttringar en- AnS'' den för*
däst eu uppblåst frasagitation? Och är den i sina konsekvenser av *agitationlii°
den oskyldiga natur, att man såsom dessa utskottsledamöter tyckas (port8.)
vilja rekommendera, kan slå sig till ro och med armarna i kors åse,
huru agitatorerna fritt driva sitt spel? Jag tror icke, att någon, som
haft tillfälle att följa denna agitation på närmare håll, eller som
utan förutfattad mening vill undersöka förhållandena, med gott samvete
skall kunna ge ett jakande svar på dessa frågor. Redan den
utredning, som förelåg i fjolårets och nu föreligger i årets motion,
visar, att här existerar en verklig samhällslära. Agitationen inskränker
sig numera icke till enstaka fall. Den antimilitaristiska instruktion,
som återges i motionen, visar huru planmässigt organiserad
denna agitation är, och huru systematiskt man går till väga då
det gäller att infånga och bearbeta offren för densamma. På varje
plats, där ett regemente eller militär trupp är förlagd, skall, enligt
instruktionen, bildas en socialdemokratisk ungdomsklubb, vars förnämsta
uppgift är den antimilitaristiska agitationen, och enligt instruktionen
åligger det distriktsstyrelserna att hålla sin hand över
att denna agitation blir fullt effektiv. Det föreskrives vidare i denna
instruktion, att då en militär klubbledamot beger sig till ett möte eller
samkväm, skall han medtaga sin värvade kamrat, och huru denne
därvid skall bearbetas, framgår av följande passus i instruktionen:
»Blir umgänget förtroligt, ska agitationen helt säkert lyc kas.

Det vill .säga att upplysa de fast anställda militärerna om utilitarismens
uppgift i klasskampen o. s. v. och på detta sätt bringa
honom att efter tjänstetidens slut avbryta den militära banan och
inte låta locka sig att kvarstå i det militära eländet under förespeglingar
om förmånliga befälsposter.

Då det givetvis inte är möjligt att i denna instruktion ingå på
detaljer, emedan strafflagarna och tryckfriheten lägger svåra hinder
i vägen för en offentlig agitation, är här sagt endast det huvudsakligaste
som kan göras i den antimilitaristiska agitationen. De respektive
antimilitaristkommittéerna bör därför komplettera denna
med de medel och åtgärder, som allvarligt prövade visa sig gagneliga
i agitationen mot militarismen.»

I en annan instruktion föreskrives, att det skall föras en fullständig
matrikel över dem, som varje år fullgöra sin värnplikt. Dessa
skola omhändertagas av en särskild antimilitär-kommitté, som har
att bedriva en energisk agitation genom utdelandet av skrifter med
antimilitaristiskt innehåll.

Under senare tid har man i tidningspressen sett omtalas, att här
i huvudstaden skulle bildats ett arbetarnas och soldaternas råd, vars
förnämsta uppgift — om man får tro tidningarnas utsago —- skulle
vara att bedriva antimilitaristisk agitation. Man ser sålunda, att
ingenting uraktlåtits för att organisera denna agitation^och göra den
så effektiv som möjligt, och sorgligt nog har den haft åsyftad framgång.
En agitator uttalar sig i tidningen Brand för i fjol på följande
sätt: »Till den övertygelsen kom vi alla, att med litet god

vilja bland beväringep är militarismen ej mycket värd. Det lia vi

Nr 68. 10 Torsdagen den 31 maj, e. m.

Ang. den för- bevis på.» Men även utan detta sanningsvittne ha vi nog tyvärr
''TgUatZnT även anclra bevis Pa att denna agitation haft åsyftad framgång. De
(Forts.) uttalanden, som gjorts av underbefälet vid ett flertal av våra regementen,
och som återfinnas i motionen, tala i detta avseende ett tydligt
språk. Dessa uttalanden visa att det här är fråga om en systematisk
förföljelse av vårt underbefäl — en förföljelse som tager sig
uttryck i smädelser och våldshandlingar på gator och andra offentliga
platser i uppenbart syfte att göra militärlivet så outhärdligt som
möjligt och tvinga dem att återgå till det civila livet. De upprörande
skildringar, som föreligga i de vid motionen fogade bilagorna, är jag
i tillfälle att komplettera med andra dylika skildringar från vår
kustflottas Göteborgsavdelning, och jag skall tillåta mig att här
återge några uttalanden av vederbörande befäl och underbefäl.

Avdelningschefen skriver på följande sätt: »Besättningarna å

Göteborgsavdelningen, företrädesvis underbefäl av manskaps grad,
hava under permission i Göteborg jämt och samt blivit utsatta för
förolämpningar och överfall från den civila ungdomen i land, och synes
detta till stor del hava sin grund i en planlagd antimilitaristisk
propaganda, varom den förre avdelningschefen i sin tid rapporterade
till Konungen.

Även till mig ha från underofficerare och manskap inkommit
upprfepade rapporter om att de ej fingo gå i fred, då de uppträdde
uniformerade i land, och anhöllo att under permission få använda
civila kläder.

Med anledning härav lät jag å pansarbåtarna verkställa undersökning
härom, och har jag härmed äran överlämna avskrift av rapporterna
i frågan.

Till Göteborgs stads polismästare har jag desslikes anmält förhållandet
med begäran, att han ville vidtaga åtgärder för att skydda
de uniformsklädda, men förklarade han sig härvidlag föga kunna
uträtta.

Tyvärr torde han nog hava rätt, till skam för ett ordnat samhälle
och till allvarlig skada för vårt lands värnkraft.

Givet är, att om den från ungsocialistiskt håll planlagda försvarsfientliga
praktiken fortfarande oinskränkt får bedrivas, kommer
detta att högst väsentligt försvåra stammens och underbefälsrekryteringen,
vilket åter i sin mån nödsakar staten att, så länge
den anser sig böra äga ett försvar, öka sina utgifter för anskaffandet
av behövlig värvad personal.»

Chefen på pansarbåten Svea skriver: »Enär det upprepade gånger
inträffat, att personalen från pansarbåten Svea blivit under vistandet
i Göteborgs stad särskilt under den mörka delen av dygnet
antastad och okvädad av yngre civila manspersoner, har jag ansett
det vara min plikt att söka utreda de närmare förhållanden, varunder
anförda trakasserier ägt rum. I närlagda bilaga finnes i sammandrag
återgivet resultatet av den gjorda utredningen. Förolämpningarna
synas oftast hava gått ut över fartygets korpraler,
vilka äro lätta att särskilja från övrigt manskap på grund av deras i
ögonen fallande grad- och kompetenstecken.

Torsdagen den 31 maj, o. in.

11 Nr <W.

Nu vill jag i samband härmed särskilt framhålla, att fartygets
korpraler, som i nära 1 1/2 år stått under mitt befäl, städse ådagalagt agitationen.
ett synnerligen gott uppförande och mycket sällan låtit komma sig (Forts.)
några förseelser under landpermission till last. Man torde härav
obetingat kunna draga den slutsatsen, att dessa korpraler under sin
vistelse i Göteborg på intet sätt uppträtt utmanande eller retat de
civila elementen till de begångna förseelserna.

Redan dessa trakasserier måste anses vara av ytterst pinsam
beskaffenhet, men saken är ej slut härmed, utan civila personer
finna även tillbörligt att med okvädins- och skymford överösa de
militärpatruller, som enligt avdelningschefens befallning vid vissa
tillfällen äro beordrade att övervaka ordningen bland avdelningens
permitterade, då desamma efter slutad dagspermission återvända
ombord. Härvid har ju numera Kungl. Maj:t genom nådig kungörelse
av den 9. maj sistförflutet år förordnat angående vissa rättigheter
till självförsvar för militärpatruller gent emot oordningar av
här nämnt slag.

Jag kan så mycket mera intyga sanningsenligheten av de här
relaterade trakasserierna, som jag själv, iklädd uniform, dessvärre
personligen varit utsatt för dem. Någon polishjälp stod da ej att
få, enär sådan icke fanns inom synhåll.

Enligt mitt förmenande bör ej blott en kraftig uppmaning riktas
till Konungens befallningshavande och stadens polismyndighet
att i vad på dem beror söka undanröja de påpekade missförhållandena,
utan bör jämväl Kungl. Maj:t göras uppmärksam på att en
brist i gällande lagstiftning här förefinnes och att densamma snarast
bör bliva avhjälpt.»

Underbefälet skriver: »Härmed få vi vördsamt meddela de anmärkningar
vi ha att anföra mot civila personers uppträdande i land
under vår permission i Göteborg.

Yi vilja då härmed anföra, att skällsord såsom ''kommissjude'',
''slaktardräng’, ''blodsugare'' o. d. äro vanliga glåpord, medelst vilka
vi bliva för det mesta tilltalade, men förekoinmer dessutom, hot- och
skymford av mycket grövre beskaffenhet, vilka med tydlig avsikt
förekomma för att tillställa bråk och slagsmål. Ofta händer det
även, att de gå rätt emot en och knuffa undan oss, tydligen vetande,
att vi ej våga försvara oss eller på något vis försöka halla pa var
rätt, vilket i så fall gåve anledning till stora uppträden och folksamlingar.

Att ovanstående är med sanna förhållandet överensstämmande
intyga undertecknade.»

Detta uttalande är undertecknat av 17 underofficerskorpraler
och 18 korpraler. *

I handlingarna finnas detaljerade beskrivningar på de missfirmelser
och det våld som utövats. Jag skall inte trötta kammaren
med att uppläsa dem, men jag skulle vilja rekommendera dessa handlingar
till genomläsning av dem, som anse, att denna sak icke är av
vidare allvarlig beskaffenhet.

Vilken verkan dessa förföljelser haft, framgår av ett officiellt

Nr 68. 12

Torsdagen den 31 maj, e. m.

Ang. den för- uttalande av sakkunniga, som tillkallats inom lantforsvarsdeparte*agitaUonen*
mentet för utredande av 1''rågan om volontärrekryteringen. Detta
(Forts™ uttalande, som avgavs i början av innevarande år, är av följande
kydel.se:
ringssvårigheterna, särskilt vid vissa truppförband, torde vara den
år från år tilltagande försvarsfientliga agitationen. Det låter sig direkt
påvisa, att vakansernas antal är väsentligt större vid truppförband,
förlagda uti sådana delar av landet, där man vet att dylik agitation
i större omfattning ibedrives. Särskilt torde den omständigheten,
att rekrytering ur de värnpliktigas led så ytterst sällan förekommer,
till mycket stor del kunna skrivas på denna agitations
konto.»

Förföljelserna ha emellertid icke inskränkt sig till underbefälet,
de ha i ganska stor utsträckning förekommit även gentemot vår
armés officerare. Jag har blivit satt i tillfälle att taga del av yttranden
angående officersrekryteringen, som på sista tiden inkommit
från 18 regementschefer till inspektören för infanteriet. Jag skall
här tillåta mig återge några av dessa uttalanden. Så skriver chefen
för Hallands regemente: »I hög grad ägnad såväl att påskynda officerares
avgång ur aktiv tjänst som att inskränka antalet lämpliga
officersaspiranter äro de otrevliga, mången gång olidliga förhållanden,
under vilka officeren, liksom militädbefälet i allmänhet, har
att förrätta sin tjänst. Bland de värnpliktiga, för vilkas stora massa
känslan av förpliktelse mot fosterlandet är ytterst svag eller alldeles
saknas, och vilka sålunda med likgiltighet eller ovilja underkasta
sig tjänstetvånget, får antimilitaristisk agitation obehindrat bedrivas
till följd av saknaden av emot en sådan verksamma straffbestämmelser.
_ Truppens liknöjdhet, redan den tung nog och försvårande
för utbildningsarbetet, ej blott ökas utan övergår i många fall till
medveten obstruktion. Befälet utsättes för en mångfald obehag från
ej blott de värnpliktigas sida utan ock från vissa civila samhällslager.
»

Chefen för Jönköpings regemente skriver: »Slutligen torde orsaken
till den minskade anställningen av officersaspiranter i mycket
hög° grad få tillskrivas den antimilitaristiska agitationen. På
vissa håll inom landet torde densamma hava tagit sådana former,
att den utgör ett direkt personligt Obehag för officern i uniform.
Men även där rörelsen icke framskridit så långt, verkar den nedstämmande,
försvårar utbildningen och disciplinens vidmakthållande
samt undergräver förtroendet mellan befälet och de värnpliktiga.
Det fordras hos officern bergfast tro på betydelsen av den sak lian
arbetar för och en bergfast vilja att söka övervinna de svårigheter,
som genom den antimilitaristiska agitationen skapats, för att hos
honom bibehålla arbetsglädje. Där nämnda egenskaper icke äro
för handen, där uppspirar olust för tjänsten. — I korthet sagt: den
antimilitaristiska agitationen har skapat en stämning av olust för
officersyrket, en stämning kanske ännu svag, men som -— om dess
orsaker ej avlägsnas — kommer att växa.»

Chefen för Kalmar regemente skriver: »Den mest betänkliga

Torsdagen den 31 maj, e. m.

13 Nr 68.

anledningen till oliicersrekryteringens tillbakagång är emellertid sä--kerligen den genuin energisk antimilitaristisk agitation åstadkomna
undermineringen av officerens sociala ställning i förhållande till
andra samhällsmedlemmar. Det bör icke giva anledning till förvåning,
om eu ung man avstår från sin önskan att bliva officer,
då lian erfar, att endast bärandet av tjänstedräkt är tillräckligt att
på allt flera platser av vårt land blottställa honom för hån, okvätlinsord
och nedspottning från vissa medborgargruppers sida.»

Chefen för Södermanlands regemente skriver: »På senare tider
har officerens ställning allt mer och mer försvårats såväl i hans
förhållande till den civila allmänheten som ock i viss mån till den.
militära truppen. Anledningen härtill är med säkerhet att finna
uti den antimilitära agitationen. Länge har den fått utså sina
förgiftade frön såväl bland den civila ungdomen som ock Hand
de värnpliktiga. Men sådan hänsynslöshet, varmed den i nuvarande
tid bedrives, mången gång opåtalt från myndigheternas ingripande,
har man aldrig förr bevittnat. Och visst är, att den i sina
verkningar mest går ut över officerarna, nedrivande deras auktoritet
och anseende. Man kan förstå, att officeren kan för sin person föredraga
både skymford och förhatliga tillmålen, men han måste i sitt
innersta uppresa sig mot dylika, då de rikta sig mot den hittills aktade
tjänsteställning han bekläder eller den ämbetsdräkt han bär.
Det ser ut, som om den tendensen skulle få göra sig gällande, som
går ut på att officeren även i senare fallet måste stå maktlös. Det
fordras ovillkorligen lagliga åtgärder, som skydda officeren i hans
ämbetsställning mot förnedrande skymf och hån.»

Chefen för Hälsinge regemente skriver: »En annan anledning
till den minskade ifrekvensen till officeräbanan är utan tvivel att
söka uti den mot försvarsväsendet fientliga stämningen inom de
mindre bildade folklagren och vilken särskilt riktar sin udd mot officerarna.
Förnimmelsen härav är lika stark i olika landsändar. Inom
Gävléborgs i. o. och särskilt i trakten av I. 14 :s förläggningsort är
hätskheten inom dessa befolkningslager mot befälet i allmänhet^och
officerarna i synnerhet särskilt starkt framträdande. Man må ej
förvåna sig över att mången finner sitt uppfostrarekall otacksamt,
då han, iförd sin tjänstedräkt, ej går fri från att ständigt bli antastad
och å ryggen höra skymfliga tillmålen och hotelser. Man
frågar sig efter ett botemedel häremot. Skall man vänta på en s. k.
''allmän upplysning’ så får man vänta förgäves, ty den stigande
folkupplysningen har hittills gått hand i hand med en stigande
förvildning av rätts- och samhällsbegreppen.

Då på övertygelsens väg under nu rådande förhållanden säkerligen
intet står att vinna, synes ej annat medel återstå än skärpta
straffbestämmelser, ägnade att drabba såväl tillskyndare som gärningsmän.
I sådana fall, då ren slyngelaktighet kunnat konstateras
och inga förmildrande omständigheter kunnat åberopas, bör spöstraffet
åter komma till heders.»

Chefen för Västerbottens regemente skriver: »Jag vill då först
på det kraftigaste understryka, att den antimilitaristiska propagan -

Ang. den fövscarsjientliga

agitationen.
(Forts.)

Nr 68.

Ang. den för svarsjientliga agitationen.

(Forts.)

14 Torsdagen den 31 maj, e. in.

- dan, som alltjämt med god framgång pågår i vårt land, verkat att
göra officersyrket allt annat än eftersträvansvärt. En fin och känslig
yngling, som känner håg för officerskallet och som äger de bästa
förutsättningar att isom officer med omdöme och förstånd leda truppens
utbildning, måste känna sig avskräckt av att bliva en allas
''strykpojke’, varför han i stället väljer ett annat så att säga mera
tacksamt levnadsyrke. Ytterligare lagstiftningsåtgärder för tillintetgörande
av den antimilitaristiska agitationen skulle helt säkert
hava en god inverkan ej allenast på befälsrekryteringen inom armén
i allmänhet utan även på officersrekryteringen.»

De övriga tolv regementschefernas uttalanden gå i samma riktning.
Jag skall emellertid ej föredraga dem, då jag måhända alltför
mycket tröttat kammaren med de redan verkställda uppläsningarna.

Kan man nu efter alla dessa uttalanden och vad som i övrigt
har förekommit med fog säga, att den antimilitaristiska agitationen
icke är av allvarlig beskaffenhet eller att några åtgärder emot densamma
icke behöva vidtagas? Talar icke tvärtom allt för att här
är verklig fara å färde och att ett ingripande i en eller annan form
från statsmakternas sida är av behovet påkallat? Yad som nu här
ifrågasattes är ju endast en allsidig utredning angående beskaffenheten
och omfattningen av denna antimiltaristiska agitation. Varför motsätter
man sig denna utredning? Förhåller det sig verkligen så, som
man på vänsterhåll vill göra gällande, att denna agitation icke är
av allvarlig beskaffenhet och att några åtgärder icke äro behövliga,
ja, då behöver man väl inte frukta denna utredning. Den kommer
då endast att bekräfta riktigheten av de uttalanden som gjorts från
vänsterhåll. Visar åter denna undersökning, att agitationen är av den
beskaffenhet och omfattning, att den utgör en fara för Vårt försvar
och för vår värnpliktiga ungdoms förledande, ja, då bör det vara en
bjudande plikt hven för våra vänsterpartier att medverka till att
denna fara undanröjes. Ty så länge staten är vad den rätteligen bör
vara, en rättsstat, är det också statsmakternas oavvisliga skyldighet
att se till att vår värnpliktiga ungdom icke av samvetslösa förledare
bringas till att svika sina plikter mot fosterlandet. Så länge vi
äga ett försvar, på vilket vi offrat och offra betydande belopp, är
det likaledes var plikt att se till att detta försvar icke undergräves
och försvagas. Det är, mina herrar, här fråga om ett statens nödvärn,
vars berättigande val icke borde kunna ifrågasättas av något politiskt
parti, som känner sitt ansvar.

Herr talman, jag ber att få yrka avslag å utskottets hemställan
och bifall till motionen.

T detta anförande instämde herrar Hellberg i Dungskile, Olsson
i Berg, Berg i Staby, rån Hofsten, Magnusson i Skövde, Jeansson i
Kalmar, Andersson i Knäppinge, Jönsson i Boa, Lindvall, Bengtsson
i Kullen, Persson i Fritorp, Larsson i Kroken, Gustafsson i Örebro,
Welin, Jesperson, Sommelius och Nilsson i Antnäs.

Herr Pettersson

i Södertälje: Herr talman, mina herrar!

Torsdagen den 31 mnj, e. m. 15

Den föregående ärade talaren klagade bittert över vänsterpartiernas
bristande förståelse för den fara, som den antimilitaristiskä agitationen
innebär, och över den likgiltighet för vårt försvar, som en sådan
bristande förståelse uppenbarar. Så vitt jag kan se, är denna klagan
rätt överdriven, ja, obefogad. Åtminstone är jag för ipin personliga
del villig att ge den ärade talaren rätt däri, att här i landet på sista
tiden framträtt en försvarsfientlig agitation i delvis mycket aggressiva
och motbjudande former. Jag är också villig att medgiva, att
i den män agitationen icke riktar sig mot krigskulturen över huvud
taget, utan emot vår egen försvarsorganisation, är den en fara för
vårt land, vilken bör på ett förståndigt sätt motarbetas.

Om orsakerna till den rörelse, varom här är fråga, kunde ju vara
rätt mycket att säga. Men då tiden nu är dyrbar, skall jag för min
del inskränka mig till att endast uttala en förmodan, att ett parti,
som den ärade talaren och de ärade motionärerna tillhöra, genom det
sätt, på vilket det drivit sin försvarsrörelse, icke är alldeles utan skuld
till, att vi ha så många frenetiska antimilitarister. Den saken vill
jag dock icke nu upptaga till närmare diskussion, utan lämnar, som
sagt, obestritt, att det finnes en antimilitaristisk propaganda, delvis
av farlig art. Men jag vill fråga: äro verkligen våra myndigheter
så fullständigt blottade på medel att verksamt bekämpa denna propaganda,
att det nu skall behövas, att riksdagen skriver till Konungen
och anhåller om en utredning, huru vi skola kunna få ännu
skarpare vapen att sätta i myndigheternas händer? Låtom oss tänka
efter! Det är icke länge sedan vi hade anledning att här diskutera
den lag, som säger, att den, som offentligen uppmanar eller genom
prisande av brottslig handling otc. söker förleda annan till brott, så
ock den som offentligen uppmanar eller söker förleda annan till ohörsamhet
mot lag eller laga myndighet, kan drabbas av straff, som kan
uppgå ända till 4 års straffarbete. Detta är ju icke så dåliga vapen.
Yi ha vidare för ej så länge sedan stiftat en lag, som ger militärbefälhavare
rättighet att förbjuda sitt folk att bevista möten, där han
befarar, att de skola utsättas för olämplig propaganda, alldeles oavsett,
om han kan vara säker om att några brottsliga företag där skola
förekomma. Vi ha vidare samtidigt därmed stiftat en lag, som ger
militärbefälhavare rättighet att indraga en skrift, som cirkulerar inom
hans truppförband eller på hans fartyg, även om skriften icke bevisligen
är brottslig.

Men detta är icke de enda vapen, som vi ha emot denna propaganda.
Här har talats om officerare och krigsmän, som blivit förfördelade.
Yi ha ju gent emot sådana förbrytelser sedan gammalt en
strafflag, som belägger med straff misshandel, ärdkränkning och
missfirmelse av andra medborgare, och vi ha strängare straff för
misshandel och missfirmelse av tjänstemän i tjänsteutövning. Jag
vädjar till herrarna, huruvida icke ändå denna arsenal, när man
mönstrar den, förefaller att vara så pass fullständig, att den borde
räcka till.

Det ligger något nervöst i detta krav på, att så fort som man
stöter på en företeelse i samhället, som icke är, som det borde vara,

Nr <>8.

Ang. den för svar

8 fientlig a

agitationen.

(Forts.)

Nr 68.

Ang. den för svar

sfientlig a

agitationen.

(Forts.)

16 Torsdagen den 31 maj, e. in.

eller sam kan väcka farhågor i ena eller andra avseendet, skall genast
strafflagen skärpas. Även om man kan peka på sådana missförhållanden,
som den ärade talaren här framdrog, vill jag påstå, att det
icke är skäl till att därför genast ropa på mera polis och strängare
straff lagsskydd.. Jag vill i det sammanhanget erinra, att det kan
hända även andra än militärer, att de bliva utsatta för misshandel
och förnärmelse ute på gatorna; sådant kan hända även ledamöter av
riksdagen. Det finnes en rörelse i vår tid, som kallas för antiparlamentarism,
och den här också frukter, som icke äro vidare angenäma
för dem, som sitta i riksdagen. Det finnes ledamöter av denna kammare,
som kunna berätta för talaren, att det hänt, att officerare på
gatan här i Stockholm spottat åt dem. Men icke har väl någon däri
funnit anledning att föreslå skärpta strafflagar mot den antiparlamentariska
agitationen.

Jag har icke deltagit i lagutskottets behandling av detta ärende,
men jag vill till alla delar instämma i utskottets uttalande, att
motionen har ett drag, som'' är helt främmande för svensk folkanda
och svensk rättsuppfattning. För min del skulle jag vilja
tillägga, att motionen luktar preusseri, och jag tror, mina herrar, att
vi ha allt skäl att vara försiktiga, när det ifrågasättes att införa
preussiska metoder i vår lagstiftning.

Jag ber således, herr talman, att få yrka avslag på motionen och
bifall till utskottets hemställan.

Herr Röing instämde häruti.

Herr Liljedahl: Herr talman, mina herrar! Jag ser nog
denna fråga något annorlunda än både utskottsmajoriteten och reservanterna.
Det är ju givet, att jag såsom soldat och icke-jurist
måste söka de huvudsakliga botemedlen mot detta onda på det arbetsområde,
där jag själv är verksam, och jag står liksom den föregående
ärade talaren kanska tveksam inför möjligheten, huruvida
det är mycket att vinna på lagstiftningens väg, men jag tror ändå,
att något kan vinnas.

Den försvarsfientliga agitationen framträder under fyra olika
former: för det första såsom en reflexrörelse, en mycket naturlig
sådan av faktiska militära missförhållanden. Botemedlet mot denna
reflexrörelse ligger helt och hållet inom krigsmakten själv, ty endast
där kunna dessa missförhållanden avhjälpas. För det andra
framträder denna försvarsfientliga rörelse såsom en skriftlig och
även muntlig, fullt organiserad propaganda mot allt, vad försvar
heter, en principiell propaganda, och jag skulle vilja tillägga en
politisk propaganda. För det tredje framträder denna rörelse såsom
en religiös propaganda mot allt, vad försvar heter, och av denna
ha vi inom armén ofta haft känning; vid de flesta och kanske alla
regementen har alltid något fall inträffat i form av försvarsvägran.
Den frågan har ju också varit före i riksdagen, men kamrarna ha
stannat i olika beslut, och riksdagen befinner sig härvidlag i en
sådan situation, att den icke utan en utredning tycks kunna komma

Torsdagen den 31 maj, e. in.

17 Nr <W.

ur densamma. För det fjärde framträder denna försvarsfientliga Ang. den faragitation
såsom eu handgriplig agitation i form av förföljelse och
överfall, särskilt riktade mot underbefälet. _ (Forts.)

.Jag nämnde, att beträffande den första formen av 1''örsvarsfientlig
rörelse, som jag kallade reflexrörelse av militära missförhållanden,
ligger botemedlet inom krigsmakten själv. Fet är alldeles
givet, att såsom en människa blir behandlad, sådan blir också
hennes känsla gentemot den, av vilken hon behandlas. Det är den
lättaste sak i världen att få en svensk trupp disciplinerad, och skapandet
av ett gott förhållande mellan trupp och befäl är alldeles
säkert det bästa sättet att motarbeta den försvarsfientliga propagandan.
Där tror jag befälet kan göra det mesta, ty det beror huvudsakligast
på befälet hur disciplinerad en trupp är. Där sålunda
verkliga missförhållanden äro att finna, där bär också befälet att
gå till självkritik. Jag har icke nu till uppgift att närmare gå in
på denna fråga. Jag skulle endast vilja formulera vad jag tänker
med de orden, att man bör föra befäl mera med handen på hjärtat
än med fingret på arrestdörren. Efter den grundprincipen bör all
undervisning och ledning av de värnpliktiga ske. Men då jag
tänker mig en utredning i denna fråga, har jag: aldrig föreställt mig
en ensidig utredning i den riktning, som motionärerna, vilka dock
föreslagit eu allsidig utredning, likväl själva synas vilja ha till
stånd, utan jag skulle vilja ha en verkligt allsidig utredning, som
kunde även tillgodose vad jag skulle vilja kalla mera frisinnade
synpunkter. Jag erkänner, att frisinnade synpunkter aven finnas
inom andra partier än det s. k. frisinnade; verkligt frisinne finns
säkerligen inom alla partier mer eller mindre.

Det är en fråga, som jag särskilt tänkt på i detta sammanhang
och beträffande vilken jag väckte en motion, då förslaget till
ny strafflag för krigsmakten förelädes riksdagen. Men denna min
motion blev avslagen, ehuru jag tror, att åtskilliga av dess motståndare
kommit på andra tankar efteråt. Till uppgiften att fostra
trupp hör för det första att vara rättvis och för det andra att vara
human, och de två sakerna höra mycket nära tillsammans. Det
finns ju alla slags människor i våra kaserner, ungdomar från alla
slags hem. Det är många av dessa tjuguåringar, som aldrig i sina
hem hört en enda svordom, men de skola nu ligga där i kasern ett
helt års tid, och kanske varenda kväll få i sina öron dessa råa
svordomar och kanske t. o. m. under tjänstgöring. När därför förslaget
till den nya strafflagen för krigsmakten var före här i riksdagen,
så väckte jag en kompletteringsmotion, som åsyftade att förbjuda
svordomar vid all tjänstgöring. I § 95 av strafflagen för
krigsmakten föreskrives följande: »Stör man gudstjänst vid samlad
trupp genom svordom eller oljud eller kommer därvid eljest förargelse
åstad, varde belagd med disciplinstraff eller dömd till fängelse
i högst sex månader», och sedan står det: »Gör någon förargelse
genom svordom eller oljud eller annorledes inför krigsdomstol, dömes
till straff, som i 1 mom. sägs». Det är alltså förbjudet och
belagt med straff ända upp till fängelse att begagna svordom i

Andra "kammarens protokoll 1917. Nr 68. 2

Nr 68. 18

Torsdagen den 31 maj, e. m.

Ang. den för- militär tjänstgöring vid gudstjänst och inför krigsdomstol. Därav
svarsjientliga fö|jel% att ar tillåtet att begagna svordomar vid all annan miliagitatwnen.
täj tjanstgöring. Det siår i § 96 en föreskrift angående annan nnli*ors'')
tär tjänstgöring, och där är just ordet »svordom» struket. Jag skall
bär läsa upp paragrafen i fråga; den lyder sålunda: »Yar som under
tjänstgöring eller eljest i fält, under tåg eller annan färd under
militärbefäl eller på sjötåg, i läger kvarter eller vaktrum, inom
kasern, fästningsverk, militärhäkte, militärsjukhus, kronans varv,
verkstad, förråds- eller tyghus eller eljest inom byggnad eller område,
som upplåtits uteslutande för krigsmaktens behov, eller å
krigsmaktens fartyg gör oljud eller oväsende» —• ordet »svordom»
är här struket — »eller annorledes brister i anständigt uppförande
eller kommer förargelse åstad, belägges med disciplinstraff.» Jag
ville ha in ordet »svordom» även i denna paragraf, men då svarades
det mig från de höglärda juristerna inom lagutskottet, att den
saken kunde man komma åt i alla fall. Men förhållandet är det,
att icke alla vederbörande anse, att en svordom är. oljud eller oväsen,
utan tvärtom begagnar man själv svordomar, och då finner man sig
också i att andra använda sig därav.

Jag skulle i detta fall vilja hänvisa kammarens ärade ledamöter
till att begrunda de synnerligen ingående undersökningar,
som Svenska Morgonbladet i en serie artiklar gjort angående kasernlivet
och andan inom armén. Dessa undersökningar ha varit
mycket lärorika ur flera synpunkter, som jag här endast kan antyda.
Jag anser denna tidning för Sveriges. mest försvarsvänliga
tidning, ty det är den enda försvarsvänliga tidning åtminstone här
i Stockholm, som vill gå till bottnen av försvarsfrågan, till den moraliska
bottnen av densamma. Fullt orädd sjunger den ut sin mening
både åt höger och vänster.

Nu kommer jag till den andra formen av försvarsfientlig agitation,
den s. k. skriftliga och muntliga agitationen. Jag tror, att
även i fråga om denna militärbefälet kan göra åtskilligt, utan att
man behöver anlita strafflagen. Jag erinrar mig, hurusom vid ett
tillfälle, då jag själv för en del år sedan låg här i Stockholm^ det
var för övrigt flere kompanier, såsom garnisonsförstärkning, då de
s. k. unghinkarna voro uppe i kasernen och delade ut en mängd
flygskrifter åt ungdomarna. Pojkarna voro mycket nyfikna och
ville gärna se vad som stod på dessa lappar, men befälhavaren förbjöd
dem att ta emot några sådana. Jag kom då på en idé och anhöll
hos befälhavaren att tvärtom dessa lappar måtte få delas ut,
så att en var kunde få se vad som där stod. Jag anhöll sedan att
få samla pojkarna och med dem gå igenom skriften, och denna min
anhållan blev beviljad. Jag gick alltså igenom vad som stod på
de lappar, som delats ut, och det var den värsta gallimatias, jag
läst; på samma sätt förhåller det sig i regel med andra dylika flygskrifter.
Jag behövde endast med några enkla kommentarier vägleda
pojkarnas tankegång, och sedan voro de icke alls angelägna att
få några dylika lappar, och när någon ville sticka dem sådana i
händerna, kunde de svara, att »den där smörjan känna vi till». Jag

Torsdagen den 31 maj, e. in.

19 Nr (tf*.

tror, att en sådan motagitation är nödvändig i vissa situationer och Ana- /*•-

kan leda till göda följder. Z^tatToneT

Sedan ha vi den religiösa formen av försvarsfientlig agitation. ''", ''
Den blundar man ofta helt och hållet för vid dessa frågors behand- '' r
ling. Jag anser emellertid, att den saken är lika viktig som den
politiska agitationen, och jag hade tänkt mig, att man vid en allsidig
utredning av denna fråga även skulle taga upp den sidan av
saken och se till, vad som kan göras gent emot dessa försvarsvägrare,
vilka av religiösa skäl, såsom de säga, neka att bära vapen.

Skulle man icke kunna tänka sig eu sådan lösning, som jag.för
övrigt vid ett tillfälle, då denna fråga var före vid utskottsbehandling,
för min del var med om att förorda, att sådana personer skulle
tillåtas få göra ett civilt arbete i stället för den militära tjänstgöringen
givetvis under den förutsättningen att man vore fullt förvissad
om, att de själva hade en ärlig övertygelse och icke ändrade
sinnelag. Att år efter år kasta dessa ungdomar i fängelse, anser
jag icke vara riktigt, och när de gång efter annan underkasta slig
att gå i fängelse, så får väl ändå därmed anses vara bevisat, att
det är något inom dem, som man icke kan betvinga med fängelsestraff.
Det synes mig, som sagt, vara rättvist att de få göra ett
civilt arbete, men dock under längre tid, än om de fullgjort militär
tjänstgöring ty på det sättet slipper man simulanter; då gallras
dessa undan och det blir endast de verkligt övertygade, som återstå. .

Yad till sist beträffar den fjärde formen av den försvarsfientliga
agitationen, den handgripliga agitationen, som tar sig uttryck
i överfall, mest mot underbefälet, så vill jag bekräfta vad den förste
ärade talaren här yttrade, nämligen att denna form av agitation
numera är ganska utbredd. Jag var själv förra året i början av
juni ute på en manöver med det regemente, som jag tillhör, och därvid
inträffade flera överfall. När en korpral var permitterad,
kunde han ofta berätta om, att han blivit överfallen. Likaså en del
värnpliktige. Jag hade en snäll och utmärkt pojke som nog aldrig
gjort en människa för när; han hade fått order att hämta kompaniets
mjölk, och därvid blev han gång på gång stenkastad av dessa
ligapojkar blott därför, att han var beväring. Så behandlar man
ju långt ifrån alla beväringar — det finnes olika former av denna
agitation. Jag kan för min del icke förstå, varför man icke skulle
kunna få skydd för den militära tjänstedräkten. Dessa överfall
riktas ju icke mot medborgaren såsom person, utan mot denne just
därför, att han bär den militära tjänstedräkten. Det är gott och
väl, att man, såsom herr Pettersson i Södertälje yttrade, kan beivra
sådana fall, där det inträffat angrepp mot tjänsteman i tjänstutövning,
men då våra korpraler äro permitterade, kanske blott en
timma, och alltså icke befinna sig i tjänstutövning, borde de väl det
oaktat kunna ha rätt att åtnjuta skydd mot överfall, som göras
endast därför, att de bära den militära uniformen. Jag kan icke
•fatta, att det här skulle såsom utskottet menar kunna bli fråga om
någon kränkning av likställigheten mellan militärer och civila, ty
så snart som militären ikläder sig sin civila dräkt, är han ju med -

Nr 68. 20

Torsdagen den 31 maj, e. m.

agitationen.
(Forts.}

Ang. den för- borgare liksom alla andra, och då blir han icke utsatt för dylika
svarsjienthga överfall. Det är sålunda icke i den civila dräkten, som attraktionen
ligger för dessa, som begå dylika överfall, utan den ligger uteslutande
i den militära dräkten.

Jag har med detta endast velat antyda, huru jag för min del
tänkt mig en verkligen allsidig utredning av denna fråga, icke en
sådan, som är ensidig åt vare sig det ena eller andra hållet, och då
motionärerna här föreslagit en allsidig utredning, ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till den vid utskottets utlåtande fogade
reservationen av herr Petersson i Lidingö m. fl.

Med herr Liljedahl förenade sig herrar Räf och Söderberg.

Herr Lithander: Herr talman! Jag skall för min del be
att till fullo få instämma i det anförande, som här hölls av herr
Holmdahl. Jag har också varit i tillfälle att taga del av de rapporter
härvidlag, vilka sänts från chefen för en av de kusteskadrar, som
varit satta att bevaka vårt land under den kritiska tid vi nu genomgått.
Vad som därvidlag har upprört mig är, att officerare
och underofficerare, vilka fullgöra en plikt mot landets invånare,
då de söka att bevaka rikets kuster, utsättas för vad de faktiskt
blivit utsatta för ifrån andra svenskars sida. Det måste uppröra
envar, och jag undrar, om vänstern, som nu motsätter sig denna utredning
och denna skrivelse, verkligen har tänkt sig in i den saken.
Jag har även haft tillfälle att taga del av liknande rapporter från
landsortsregementen, där befäl, som utöva neutralitetsvakt, ha varit
utsatta för samma förföljelse och samma personliga övervåld,
och detta har icke blott riktats mot dem själva, utan även mot
deras familjemedlemmar. Jag frågar: är det svenskar värdigt, de
må tillhöra vilket politiskt parti som helst att handla på ett sådant
sätt? För min del anser jag det i hög grad ovärdigt, och just i
dessa dagar, då man kräver utökning i rösträtten för olika medborgare,
vill jag fråga, om de personer äro värdiga att ha rösträtt
som handla på så sätt mot det befäl, som en gång skall leda
våra trupper, när det gäller att försvara landet. Vad äro dessa
officerare och underbefäl, som man nu riktar sig emot, och vad
göra de? De försöka ju efter bästa förmåga fylla sin plikt, men
det tillåtas de icke göra, utan de skola på alla möjliga vis trakasseras.
Kan det vara riktigt? De må utöva sin plikt under neutralitetsvakt,
eller de må fylla en annan av de uppgifter, som äro dem
ålagda, nämligen att fostra den värnpliktiga, svenska ungdomen,
så må det frågas: är det svenskar värdigt att på detta sätt rikta
sig mot personer i den ställningen? Jag vill erinra om, att detta
deras arbete förrättas med en plikttrohet, som är anmärkningsvärd
med hänsyn till så svåra förhållanden, som de många gånger ha att
arbeta under. De fullgöra sin plikt ofta under för många av dem
ekonomiskt svåra förhållanden, ty det är icke alla av dem, som *
äga enskild förmögenhet, och många av dem fullgöra sin tjänst mot
en avlöning, som för närvarande icke räcker till att fylla deras

Torsdagen den 31 maj, e. in. 21

levnadsbehov; är det rimligt att då rikta sig mot dessa personer på
det sätt, som både i motionen och i alla dessa intyg angives liava
skett på olika orter inom vårt land?

Jag vill också erinra om, att vi anslå här årligen stora belopp
till vår armé och till vår flotta för att hålla dem effektiva, så att
de, när det behöves, kan fungera, men samtidigt skall tolereras,
att denna flottas och denna armés effektivitet skall äventyras därigenom
att befälets befogenhet och myndighet undermineras. Det
ligger ingen sund tanke och ingen logik i detta. Det befäl, som vi
ha inom vår armé och inom vår flotta, borde betraktas såsom varande
offentlig myndighet och såsom sådan skyddas, ty de utgöra
ett landets eget redskap att värna oss mot det, som utifrån
kan drabba oss i olika former. Vi ha i motionen angivit, hur man har
förgått sig mot detta befäl, och vi ha sett helt nyligen i pressen,
hur olika regementschefer framhållit, att det är alldeles nödvändigt,
att här göres någonting för att icke vår armé och vår flotta skola
en gång bli ineffektiva.

Herr Pettersson i Södertälje reagerade mot den uppfattningen,
att vänstern icke skulle inse faran utav denna antimilitaristiska
agitation. Då vill jag rikta en fråga till honom: varför icke handla,
varför icke göra något nu, när det visat sig, att de medel, som han
angav redan funnes, äro otillräckliga? Varför då icke taga ett så
lindrigt steg som att hos Kungl. Maj:t anhålla om ytterligare utredning,
i vad mån det är möjligt att lösa denna fråga och råda
bot på dessa missförhållanden? Han beklagade nu, att dylika missförhållanden
förefunnos; men varför skall man då lägga armarna
i kors? Varför skall man icke kunna göra ens det allra ringaste,
det bittersta grand för att råda bot härutinnan? Vid behandlingen
av fjolårets motion har ju dock från ledande vänsterhåll givits uttryck
just åt detta beklagande, men när det visar sig i alla fall under
mellantiden, att man råder icke bot på dessa missförhållanden med
befintliga medel, vore då icke tid att taga ett litet steg som detta?
Jag vill verkligen vädja till enskilda vänstermän, de må tillhöra det
socialdemokratiska partiet eller liberalerna, om de icke såsom svenskar
skulle känna sig mera tillfredsställda, därest de här ginge
fram på den väg, som är föreslagen i motionen och i reservationen.
De ha ju därmed i alla fall förbehållit sig rätten att fullt och fritt
få pröva alla de förslag, som kunna komma fram. Att nu vägra
att gå med på en sådan utredning, vilken skulle kunna klara ut saken,
förstår jag inte, hur någon av herrarna här kan vilja vara
med om.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den av herr Petersson
i Lidingö villastad till utskottets betänkande fogade reservationen.

Häruti instämde herr Thore.

Nr <S8.

Ang. den för svar

sfi entita

agitationen.

(Forts.)

Herr E. A. Nilson i Örebro: Herr talman, mina herrar!
Den förste ärade talaren under debatten om detta lagutskottets ut -

Är 68.

Ang. den för än

ars fientlig a

agitationen.

(Forts.)

22 Torsdagen den 31 maj, e. m.

■ låtande slutade med att lian icke kunde fatta, att någon, som kände
sitt ansvar, icke ville vara med om den skrivelse, till vilken lian yrkade
bifall. I anledning härav vill jag säga, att jag känner mitt ansvar,
jag känner mitt ansvar inför samtid och inför eftervärld. Känslan
av det ansvaret förbjuder mig helt enkelt att gå den väg, som
motionärerna och den ärade talaren anvisat. Motionärerna påyrka
främst, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t skall anmäla sin
önskan, att Kungl. Maj:t måtte utarbeta och för riksdagen framlägga
förslag till lag mot den försvarsfientliga agitationen. Sålunda, det
botemedel, som de väsentligen syfta på, är lagstiftning.

I förbigående vill jag göra en erinran av mera formell natur.
Man kan ha starka skäl att ifrågasätta behövligheten av en skrivelse
i ärendet, därför att det förhåller sig så, att tre av motionärerna,
nämligen herrar Lindman och Åkerman från denna kammare och herr
Hammarström från första kammaren sitta ju i den nuvarande regeringen,
och det förefaller mig, som om högerledamöterna icke borde
ha så dåligt förtroende för dessa regeringens ledamöter, att de icke
skola göra sin insats gällande i den riktning, som de anse gagnelig
i nu förevarande syfte, då de ju själva ha tecknat under motionen.

Men från denna formella synpunkt skall jag nu övergå till vad
i ärendet innehålles i detta mycket viktiga spörsmål. Motionärerna
anse sig ha upptäckt, att det är en sjukdom inom samhällskroppen.
Sjukdomen angives vara den försvarsfientliga agitationen. Den sjukdomen
bör botas. Ja, däri kan jag även ge motionärerna rätt. Men
vid botandet av eu sjukdom är just förutsättningen, att man tar reda
på sjukdomens orsaker och därefter föreskriver botemedlet. Den
diagnos, motionärerna ha ställt, är alldeles felaktig, och därför föreslå
de även ett oriktigt botemedel. En person t. ex. lider av inflammatoriskt
abscess. Då uppstår det en ansvällning i den kroppsdel, där aibscessen
finnes. Om man tänker sig såsom botemedel för den sjukdomen,
att man medelst tryck utifrån skulle driva abscessen tillbaka, så inser
var och en, att det botemedlet långt ifrån att råda bot på sjukdomen
skulle förvärra densamma. Men det är just ett liknande botemedel
motionärerna föreslagit. Det är just det rätta sättet att göra ont
värre. Vilka äro sjukdomens orsaker? År det bristande kärlek till
fosterlandet, som man påstår? I allmänhet vågar jag påstå, att så
ingalunda är fallet. Jag har träffat många varma patrioter bland
dessa, som motionärerna riktat sig mot, många, som hysa den allra
varmaste tillgivenhet för sitt land och sitt folk, men denna känsla
är samtidigt parad med en mycket djup känsla för rätt och allmänt
mänskliga rättigheter, och till dessa rättigheter höra just frihet för
tankar och frihet i åsikter. Kär då den unge mannen t. ex. vid sitt
inträde i militärlivet ofta nog mötes av en råhet, som, alldeles som
herr Liljedahl mycket riktigt anförde, tar sig uttryck i svordomar
och hårda tillmålen och han icke ens har rätt att i hövliga ordalag
anhålla att få slippa det, är det någon, som kan undra på, att han
i sitt inre känner sig kränkt såsom människa? Kär han vidare t. ex.
bland de i mässrum och dagrum tillhandahållna tidningarna endast
finner tankar uttalade, motsatta dem han själv fast och visst om -

23 Nr <W.

Torsdagen den 3L maj, e. in.

agitationen.

(Forts.)

lattar, och lian kanske icke ens i kasernen tar medium en tidning, avarsfient{iga
eu bok, eu tidskrift, som ger uttryck för tankar, som harmoniera med
hans egna, undra då på, att lian känner sig vara i ett tankens fängelse!
Ju livligare och varmare själ han besitter, desto mera tryckande
blir det tvång, varunder han lever, och ur den stämningen växer
det fram starka antimilitaristiska strömningar. Det strömdraget tar
ökad styrka genom den militära drillen och utbildningen. Jag bär
talat om den saken i remissdebatten, och jag kommer åter till det
ämnet ständigt. Jag kommer över huvud taget, så länge mm rost
kommer att höras i denna sal och så länge jag kommer att tala i militära
angelägenheter, icke att upphöra att gissla denna drill 1 utbildningen,
ty det utbildningssystemet lär sig vårt folk aldrig förstå.
Det må passa i Preussen. I Sverige passar det absolut icke,
det är oförenligt med svensk tradition och svensk psyke, och för den
skull finnas inga verkningsfullare antimilitaristiska agitatorer än de,
som i likhet med överste Rosenblad skriva om den militära tvångströjans
och drillens betydelse. Jag upprepar det: aldrig kommer det
svenska folket att finna sig däri, och väl är det för resten, ty frihetskänslan
har tusenårig rot i Svea land, och må den känslan aldrig

tyna bort eller do ut. , ,

Den som klart vill se, hur det klandrade utbildningssystemet
verkar och varthän det leder, kan tänka något närmare på de förhållanden,
som den förste ärade talaren i denna debatt vidrörde, nämligen
svårigheten att för närvarande rekrytera officerskåren. Han
kan tänka på det sakförhållandet, att då vi i fjol i statsutskottet behandlade
Kung). Maj:ts framställning rörande utökning av krigsskolan
vid Karlberg och vi gjorde oss underrättade om, huruvida det
verkligen fanns behov av ett ökat antal platser vid krigsskolan, fingo
vi det meddelandet, att aspiranter till officerare fattades dess bättre
icke. Det var i fjol det. Hur är det i år? Ibland dem, som anmält
sig såsom officersaspiranter och som i mitten av oktober förlädes
till Karlsborg för att undergå den förberedande utbildningen, lär
det vara icke mindre än 50 procent, som redan begärt avsked. Tror
den förste ärade talaren, att dessa på Karlsborg varit utsatta för någon
antimilitaristisk agitation? Nej, det är något annat, som de känna
sig otillfredsställa med och som gjort, att de icke vilja fortsätta,
och bliva officerare. Jag skall icke vidröra, vad det är. Jag vet
det, det torde komma fram i annat sammanhang, men vill den ärade
talaren veta det av mig personligen, så skall han få veta det. Om sålunda
det behandlingssätt, som möter ynglingen i militärlivet, orsakar
en djup motvilja mot militärväsendet, så är det klart, att i en
bättre militär anda är det, som det viktigaste botemedlet mot det onda
är att finna, icke i några som helst nya strafflagsparagrafer.

Betecknande för saken är, att jag vid ett tillfälle hade ett samtal
med en person med antimilitaristisk åskådning, och då kom jag
att yttra mig särdeles erkännande om en viss officer för hans störa
förmåga att vid sig med tillgivenhet binda de värnpliktiga, Den jag
talade med hade hört samma omdöme förut, och han var medveten
om att mitt omdöme ägde sin riktighet, men han sade: därför tycker

Nr 68. 24

Torsdagen den 31 maj, e. m.

Mg. dm för- jag icke om honom; ju svårare befälet är, dess bättre bli verkningarSagitationen1
lla mi**a idéer! Det var lians genmäle till mig, och det är full(Forts.
) komligt riktigt. Jag är villig att erkänna, att militärbeialets uppgift
är svår och krävande, men den uppgiftens lösning i god riktning
försvåras, ju starkare spänningen blir mellan civil och militär åskådning.

Det kan för en och annan vara obehagligt att påminnas därom,
men troheten mot den personliga övertygelsen bjuder mig i alla fall
att uttala såsom min mening, att vi åren 1912 och 1913 i vårt land
voro komna på väg att bygga en brygga över den klyftan, men bryggan
revs 1914. Behöver jag säga, vilka som varit särdeles verksamma
i det rivningsarbetet? Under det rivningsarbetet såddes det en
skörd, en skörd, som nu börjar mogna. Ingen skall bestrida, att den
spänning, om vilken jag talade, under de sista åren har ökats, att
den antimilitaristiska strömningen brett ut sig allt mera. Men vill
man ha riktig fart i det strömdraget, ja, kom då med nya strafflagshot!
Vill man däremot ernå samförstånd och göra värnandet av landets
frihet, om den av en inkräktare skulle hotas, och utbildningen
härför till en angelägenhet, som i bästa mening blir folkets, ja, då vill
jag såga: mot då folket med öppet förtroende på samfundslivets olika
områden, och se till, att all råhet bannlyses från kasernerna. Det är
första villkoret.

Man säger, att disciplinens band skola slappas, om de vägarna
beträdas. Ingalunda! Jag är i tillfälle åberopa mig på en militär
författare, som anses vara av betydande rang. Denne militärförfattare
utgår från ett uttalande av den bekante franske socialdemokraten
Jaurés, i° vilket han uttalar den meningen, att mellan soldaten
och chefen måste finnas förtroende och ideell gemenskap. Från nyssnämnda
utgångspunkt gör han bl. a. följande uttalande: »Men för

att kunna vinna en mönstergill disciplin och en god militär anda fordras
framför allt skapandet av nya former för relationerna mellan befäl
och trupp. Man har hittills alltför litet beaktat, att de gamla
lydnadsformerna åro otillräckliga i förhållande till nutida medborgare
i vapen. Vi vilja härmed långt ifrån hava sagt, att en slappare
tillämpning av den militära lydnadsplikten vore på sin plats. Mej,
fastmera tro'' vi, att ett strängare handhavande av krigstukten, ett
höjande av disciplinen i både yttre och inre avseende äro nödvändiga
över hela krigsmakten, därest ej allvarliga faror snart skola uppstå.
Det är just för att kunna grundlägga och fortplanta en verkligt fast
disciplin, som nya vägar måste beträdas.» Vilka nya vägar är det?
Jo, om de vägarna yttrar han sig vidare, där han säger: »Den stundom
framträdande företeelsen, att de viktigaste försvarsfrågor av partitaktiska
skäl dragas in i dagsstriderna, är ägnad att väcka de allvarligaste
bekymmer och den djupaste eftertanke. Det är gott och väl,
att betydande anslag beviljas till försvarsväsendet, men det är icke
likgiltigt, om dessa anslag beviljas med glatt hjärta eller med resignation
och motvilja. Om ej armén blir föremål för ett positivt intresse,
kommer den att andligen förtorka, trots de rikliga anslagen
och trots alla tekniska framsteg.» — »Varpå beror detta missförhåll -

Torsdagen den 31 ninj, e. in.

25 Nr (18.

lande?» frågar lian vidare. »Orsakerna äro mångahanda, men en av
de viktigaste är, att den faktiska ideella intressegemenskapen mellan
folket och hamn undanskymmes av reella eller antagna intressemotsatser
av materiell, politisk och social natur.» — »Folkets strävanden
och känslor gå sålunda i betydlig utsträckning diametralt mot
härledningens mål, och därigenom dragés marken undan för ett framgångsrikt
militärt arbete. Ty» — märk här! — »varje man, som med
ovilja går till utförandet av sin värnplikt, bildar eu sjuk cell i organismen,
vilken blir allt sjukare, ju flera dylika celler förekomma.» —
»Men var skola botemedlen sökas? I utjämnande av intressemotsatserna
och främjande av intressegemenskapen mellan hären och folket,
dels genom lagstiftningsåtgärder, som undanrödja verkligt berättigade
anledningar till missnöje med värnplikten, dels genom en
modernisering av de militära utbildningsmetoderna, så att de taga
hänsyn till tidens krav och framför allt lägga an på att utveckla den
värnpliktiges omdöme, kunskaper och karaktär.» Så forsätter han
vidare och säger — jag skall sluta härmed: »Och för övrigt fram träder

för varje nytt utbildningsår alltmera omöjligheten att basera
krigstukten på blott • tvång och strafflag. En dylik disciplin kan
omöjligen hålla provet under kritiska förhållanden, varjämte den är
etiskt värdelös. En riktig krigstukt måste vara grundad på insikten
om det gemensamma bästa, på en frivillig underkastelse. Sinnelaget,
med vilket soldaten lyder, är det viktigaste.»

Enligt min mening måste det vara på den vägen, som våra officerare
böra slå in. Jag tror sålunda för min del icke alls på det
botemedel, som en regementschef, nämligen chefen för Hälsinge regemente,
bär rekommenderat i en av sina framställningar — jag kommer
nu icke ihåg, om det var till inspektören för infanteriet eller
statsrådet och chefen för lantförsvarsdepartementet. Vad rekommenderade
han? Jo, han rekommenderade i visst fall återinförandet av
spö- eller prygelstraffet. Ja, den som verkligen tror, att det går
att åstadkomma en rätt och god disciplin, en rätt och god militär
anda genom att beträda de vägarna, han vet icke, hurudan tiden är,
han har icke insett, vad klockan är slagen år 1917. Han är enligt
min mening inne på farliga och äventyrliga vägar.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

I detta yttrande instämde herrar Modig, Olsson i Ramsta, Jonsson
i Hå, Igel, Eklund, linne fors och Bengtsson i Norup.

Herr Persson i Norrköping: Herr talman, mina herrar! Jag
har icke varit i tillfälle att inom lagutskottet i år deltaga i detta
ärendes behandling, men om jag haft tillfälle därtill, skulle jag
givetvis stannat vid samma resultat som det utskottet kommit till,
nämligen avslag på motionen i fråga. Yad som uppkallade mig i
debatten var egentligen den förste talaren, som yttrade sig här och
som i korthet erinrade om ett par av de skäl, som jag tillåtit mig
att i kammaren anföra vid två föregående tillfällen, nämligen 1915

Ang. den förav
ar »fientliga
agitationen.
(Forts.)

Nr 68. 26

Torsdageu deu 31 maj, e. m.

Ang. den för- och 1916, mot de åtgärder, som här ifrågasatts, nämligen för det
ZaUatTonT *°Fsta att den antimilitaristiska agitationen, i den man den be(Forts.
) drlves> ingalunda varit av den art, att den motiverar de åtgärder,
som föreslagits, och vidare att dessa åtgärder, äro alldeles onödiga
och överflödiga och för det tredje att de därtill utgöra en obestridlig
fara för yttranderätten och kritikrätten på här ifrågavarande
område. Dessa skäl stå fortfarande fast. Det har icke, såvitt jag vet,
hittills anförts några argument, som kullkastat dessa skäl.

Det har visserligen framdragits i årets motion och av den
förste talaren i debatten en mängd klagovisor från militära chefer
över denna farliga antimilitaristiska agitations verkningar, men,
mina herrar, det är med dessa uttalanden som med så mycket annat,
som kominer från militärt håll, då saker och ting skola utredas, det
är opålitligt. Det föreligger i dessa uttalanden, såvitt jag kan förstå,
en hop överdrifter och färgade framställningar, som man icke
kan bygga något omdöme på i det syfte och i den riktning, som
motionärerna åsyfta.

I de städer jag representerar, - Norrköping och Linköping, finnes
en icke så liten militärkontingent. I Norrköping finnes det
visserligen endast en underofficersskola, men i Linköping och på
Malmslätt finnes det så mycket mera militär, tre stora regementen.
Under de år jag vant där nere och haft tillfälle representera valkretsen
har jag aldrig hört, att några militärer, underofficerare eller
menige man och ej heller officerarna, vid något tillfälle blivit
förnärmade, långt mindre överfallna av den civila befolkningen. Vad
beträffar det exempel, herr Liljedahl anförde — han anförde icke,
att det var från det regemente han tillhör eller från den ort, där det
regementet är förlagt — skulle jag vilja veta. om det är hämtat
därifrån. I sa fall har det alldeles undgått den allmänna uppmärksamheten.
Det existerar i Linköping t. ex. mellan den civila
befolkningen och militären det bästa .förhållande. Varken militärerna
eller den civila befolkningen uppträda, såvitt jag vet, ohöviskt
mot varandra, och någon fientlig stämning gör sig icke gällande.

Under valrörelsen 1914, då det för högern och militarismen
gällde att agitera för och genomdriva 1914 års härordningsförslag,
som då var utarbetat, talade jag å flera möten i sällskap med en
kompanichef, och jag frågade honom, om han på sitt kompani haft
svårigheter med Norrköpings fabrikspojkar. Han förklarade, att
dessa av antimilitarism anstuckna beväringar voro de bästa på
hela regementet, de voro icke alls besvärliga.

De skildringar som från visst håll framdrogos i detta avseende,
äro överdrivna i avsikt att söka påverka riksdagen att gå med
på det, som ligger bakom alla dessa försök, nämligen kringskärande
av yttranderätten, kritikrätten, att leda oss in på ett rättsosäkerhetstillstånd.
ett godtycklighetstillstånd i fråga om gällande rätt, som
vi för ^övrigt fått för mycket av i riksdagen under de senaste åren.
De spar, dessa försök satt i lagstiftningen, äro verkligen ägnade
att förskräcka, och man bör helt visst i stället för att fortsätta, gå

Turadagen ilen 31 maj, e. m.

27 Nr 08.

tillbaka till vad som var i lagen lastställt ursprungligen, innan dessa Ang. den förförsök
av olika anledningar börjat lyckas. *vartfientliga

Man klagar över att man står alldeles hjälplös mot den antimilitaristiska
agitationen. Men vi lia ju strafflagsbestämmelser och and- °r
ra bestämmelser, som sannerligen utgöra rätt verksamma medel. Jag
erinrar om det förbud, man fått genomfört för krigsfolk att bevista
vissa sammankomster, som anses av befälet farliga eller icke lämpliga.

Det talas om att man agiterar med skrifter. Jag tillåter mig erinra
om de beslag av skrifter, som göras på lägerplatser, beslag, som sannerligen
icke borde godkännas av vårdarna av tryckfriheten. Det är
skrifter, som utgöra vetenskapliga och fullt objektiva framställningar
om hithörande ting, som man anser vara farliga eller olämpliga för de
värnpliktiga att läsa, fast de i stället borde vara ägnade att fördjupa
deras insikt på de områden, som skrifterna röra sig på. Många exempel
skulle skulle kunna anföras från de sista årens beslag på
olika lägerplatser. Vidare är det ju så, att lagen redan innehåller
straffbestämmelser mot offentlig agitation, som innebär öppen eller
förtäckt maning att begå brottslig handling.

Man förklarar vidare, att militärerna stå alldeles rättslösa vid de
överfall, som de äro utsatta för på sina förläggningsplatser, och
man anför exempel härpå. Militärerna stå väl icke mera rättslösa
häremot än andra medborgare? Det är samma strafflagsbestämmelser
för överfall på militärerna som på alla medborgare, bestämmelser,
som nog tillämpas, då det finnes skäl och möjlighet därtill.

Vi ha i övrigt redan behandlat dessa frågor under de två senaste
riksdagarna. Det har visat sig vid den grundliga behandling,
som vi ägnat dessa frågor, att varken från lagteknisk synpunkt
eller med tillhjälp av de militära sakkunniga, som motionärerna
haft, man kunnat komma fram med några antagliga förslag,
som varit möjliga att reflektera på. Några nya synpunkter
utöver de anförda finnas knappast i årets motion utom den, att man
skulle avfatta lagbestämmelser, som särskilt skydda bärare av uniform.
De skulle ha större strafflagsskydd än andra medborgare.

Jag blev nästan förvånad, då jag läste motionen i denna del, så absolut
strider det mot hela den allmänna rättskänslan att söka skydda
en särskild kår, en särskild kast av människor inom samhället framför
andra medborgare. Det kan väl icke vara motionärernas allvarliga
mening att vilja sätta bärare av uniform i särskilt skyddad
ställning, att införa särskilda undantagsstrafflagar för deras skydd!

Jag tycker icke, att vi haft så stor fröjd av de undantagslagar för
skyddande av särskilda grupper medborgare, som antogos för
några år sedan. I varje fall vill jag konstatera, att i stället för att
leda till åsyftat resultat ha de lett till det rakt motsatta; jag syftar
särskilt på den gamla Åkarpslagen.

Så har det vidare sagts, att officerarna ha så ansträngande
och ansvarsfullt kall, och ändock skymfas de och hånas. Hör nu,
mina herrar, finnes det någon kår bär i landet, som över huvud taget
‘uppträder mera övermodigt och i många fall hänsynslöst än just
officerskåren gör? Det få nog de civila »brackorna» vid olika till -

Nr 68. 28

Torsdagen den 31 maj, e. m.

Ang. den försvars
fientlig a
agitationen.
(Forts.)

fallen erfarenhet av, och så kommer officerskåren och klagar över
att den över allt i landet är utsatt för ett så oerhört förtryck från
den''civila befolkningens sida. Finnes det verkligen något berättigat
i dessa klagomål? Nej, tvärtom.

Det var en talare på Göteborgsbänken, som under denna debatt
sade: här kommer man under dessa tider och kräver rösträtt för
sådana, som överfalla och skymfa militärerna. Mina herrar, det
var ett rätt allmänt talesätt även från det parti, som herr Lithander
tillhör, när vi redan 1901 utsträckte värnplikten och sedan fortsatte
med den saken, att konsekvensen krävde, att även medborgarrätten
utsträcktes och att de personer, som med våld och tvång uttogos
till årliga, långa och tunga militärövningar för att försvara
landet i farans stund, även skulle åtnjuta medborgarrätt. Men huru
har herr Lithander och hans meningsfränder infriat dessa utmärkta
synpunkter, som då ibland kommo fram som granna talesätt? Ja,
den saken behöver jag icke svara på, ty därom ha vi ju intyg i de
förhållanden, som existera i detta avseende, och då man nu kommer
och säger: skola vi ge medborgarrätt åt dessa, som icke förstå
sin sak bättre, än att de bedriva antimilitaristisk agitation?

. Vidare förklarar man, att vi anslå stora summor till detta
militärväsen, men samtidigt låta vi det utvecklas här i landet så,
att detta militärväsen icke blir i stånd att värna oss i farans stund.
Ja, herrarna kräva också stora offer av varje medborgare här i landet,
men ni äro icke med på att lämna dessa medborgare vederbörligt
inflytande på landets öden, och därför ha vi, mina herrar, en
sådan stämning som den nu är här i landet, och den kommer icke
att bli förbättrad genom några strafflagar i en eller annan form,
utan den kommer att försämras ända till dess rättvisa blir genomförd
och till dess folket får medbestämmanderätt på landets angelägenheter.
Den vägen ha vi att gå och icke någon annan.

Det där påståendet, att i farans stund, då det gäller fara utifrån,
militären skulle vara alldeles olämplig på grund av denna
agitation, det påståendet har kommit fram i ett annat land under
många år, nämligen Frankrike, där en mycket mera vidsträckt yttrandefrihet
och yttranderätt och agitationsmöjlighet texisterar än
här. Men jag tycker, att med de exempel, som man har fått under
krigets barbari och kadrerlydnad man icke skulle komma med sådant
tal för att söka slå blå dunster i ögonen på folk som icke närmare
reflekterat över hithörande förhållanden.

Det är väl icke meningen att man skall söka komma därhän,
att militärmakten så skall disciplineras, att den främst skall användas
till att hålla ordning inom landet, såsom man så vackert uttrycker
sig. Min uppfattning är sådan, att om jag exercerade beväring,
så skulle jag verkligen bedriva agitation bland mina kamrater
i vapenrocken för att de skulle komma till insikt om att de
äro medborgare i första hand och i andra hand militärer. Detta är
en sund antimilitaristisk agitation, som är fullständigt berättigad
och fullständigt på sin plats.

Man får för övrigt icke förvåna sig över, att rent försvarsnihi -

Torsdagen den 31 maj, e. in.

29 Nr 08.

listisk och antimilitär agitation framkommer, ty även den har sitt Ano- de» /*•■
berättigande och har sina påtagliga orsaker just i de tider och för''hållanden,
vi för närvarande leva under. Vi gå nog fram mot tider, då (Forts)
icke världen upprätthålles genom militärmakt. Den kommande tiden
kommer att stå i avrustningens och antimilitarismens tecken
efter de oerhört sorgliga och upprörande erfarenheter världen nu
har genomgått. Den tiden är, det må vi också betänka, i raskt annalkande
efter detta.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag
under starkt betonande av, att det mål, som motionärerna syfta till,
aldrig kan vinnas med några nya strafflagar, utan^ vilja vi över
huvud taget vinna något på det området, får man gå fram på annat
sätt, på sätt som av föregående talare här under denna debatt
även i år har understrukits och som väl tål att erinras om.

Herr Lindhagen: Jag måste även i år såsom reservant
pliktskyldigast bryta en liten lans med min kamrat i lagutskottet,
herr Holmdahl, och jag ber då att få erkänna, såsom jag tror mig
ha gjort även vid något föregående tillfälle, att hans uppträdande i
denna fråga förefaller mig vara sympatiskt. Han är tydligen besjälad
av en verklig övertygelse, och det kan därför icke vara min
mening, då jag begärt ordet, annat än be om tillåtelse att få ställa
mig på samma plan som herr Holmdahl såsom förfäktare för en
idé, så att min mening icke gent emot herr Holmdahl blir nedtryckt
på de anklagades bänk inför några höga och självgjorda domare.

Herr Holmdahl har nu också erkänt, att han förstod en principiellt
antimilitaristisk ståndpunkt och därför även förstod mig. Vi
ha således i det avseendet givit varandra ömsesidiga erkännanden.
Jag vill här blott göra den lilla reservationen, att jag aldrig använder
ordet princip, vilket vissa mina kamrater gorå, när det gäller
militarismen, ty jag vet intet mera principlöst än militarismen. Här
jag tager ståndpunkt till den, ledes jag blott av praktiska hänsyn
och min personliga ovilja mot saken och dess konsekvenser, men
att nedlåta mig till att ha en principiell ståndpunkt gentemot ett
sådant oting kan aldrig falla mig in.

För att framstå såsom medbroder till herr Holmdahl på ett jämsides
idéplan och arbeta mig upp från de anklagades bänk, vill jag
först och främst säga, att jag har visst icke någon försvarsovilja,
tvärtom lika mycket försvarsvilja som herr Holmdahl, men jag anser
att vårt försvar icke främjas genom vårt militärväsende utan snarare
äventyras.

Det är min mening, och man kan ju få hysa en sådan åsikt.
Jag tycker, att vi bli tryggare om vi bli av med det där eländet, men
så länge vi ha det, bli vi till på köpet misstänkta för att icke vara
neutrala och man uppmanar oss dessutom både inom och utom landet
att begagna våra vapen. Jag svärmar också för landets försvar,
fastän på ett helt annat sätt än herr Holmdahl.

Nl* 68. 30 Torsdagen den 31 maj, e. m.

Ang. den för- När jag således anser, att ett militär försvar är övervägande en
^agitationen^ llotelse mot vår vällärd utåt, så kan jag dock därtill lägga, såsom
(Forts.) '' !ierr Holmdahl också för sin del har angivit och alla nog kunna
intyga, att försvaret och de ekonomiska bördor det medför för oss
leda inåt icke till annat än andlig förkrympning och ekonomisk
undergång.

Herr Holmdahl återkommer emellertid till sitt postulat: Antimilitarismen
utgör en verklig samhällsfara. Yi säga å vår sida, att
den verkliga samhällsfaran är militarismen, och den åsikten är precis
lika god som den andra. Skall då den ena lagstifta mot den andra,
så bör ock antagas strafflagar mot militarismen och dem, som försvara.
den.. Varför skulle det givas lagar blott mot oss, som försvara
antimilitarismen? Det är ingen rättvisa,, ty vi anse vår ståndpunkt
lika befogad, och eftervärlden kommer att giva oss rätt och herrarna
orätt. Jag borde således, efter herr Holmdahls recept, anhålla, att,
vi finge en hel del Staafflagar eller hur herrarna vilja kalla dem
för. att man må kunna åtala alla, som föra krigsaktivisitiskt tal eller
vilja påtvinga oss militarism. Vi vilja dock vara toleranta och
tycka att det är vidrigt att begära något sådant. Men jag vill fråga:
Varför skola herrarna få lagstifta mot oss? Det måste vara jämlikhet
i samhället, vilket några föregående talare påstått vara byggt
på frihetens och rättens grundsatser, något som de nog misstaga
sig ganska mycket uti.

För övrigt, om en lagstiftning på detta område för att man med
den skall kunna få till stånd en klappjakt på antimilitarister vore i och
för sig befogad, vill jag dock saga, vad jag anförde i min reservation
i fjol, att den lagstiftningen får icke komma till stånd, så länge
de myndigheter, som skola tillämpa den, äro i regel en privat tillhörighet
för högerpartiet. Det är högerpartiet, som är militarismens
stöd, och det är högerpartiet, som sedan tillämpar antimiltaristlagarna.
Icke kan man sätta sådana lagar i händerna på en sådan
partisk myndighet. Det är upprörande. Högerpartiet utnyttjar
dem blott, för att genom de till partiet anslutna ämbetsmännen
driva politisk förföljelse på alla sätt. Den ämbetsmannakår, som
kan anförtros sådana lagar, finnes icke till. Herr Holmdahl måste
först, reformera ämbetsmannakåren, så att vi bli dömda någorlunda
av likar.

Däremot förstår jag herr Holmdahl bättre, då han själv säger,
att. han icke riktigt begriper liberalerna och möjligtvis också några
socialister tror jag, men det var visst mest liberalerna, han vände sig
mot. Jag^ måste erkänna, att det är något vacklande och gungande
i deras, ståndpunkt i detta fall. Den Alexandersonska ståndpunkt -ten är ju egentligen sympatisk för själva saken, men högern har icke
kunnat komma med de rätta botemedlen, och därför går det icke att
använda dem, men man får väl försöka hitta på andra.

. Det .sades här från liberalt håll att det är högerns skuld att den
antimilitaristiska rörelsen vuxit upp och den går icke nu att hejda
med strafflagar. . Men å andra sidan åberopade herr Pettersson i
Södertälje, att vi redan ha strafflagar, som kunna användas, och

Torsdagen den 31 maj, e. in. 31

lian erinrade särskilt om den s. k. Staafflagen, en utmärkt lag och
tillkommen just i det syftet. .lag försäkrar både herr Nilson i
Örebro och herr Pettersson i Södertälje att denna Staafflag, som
herrarna här om dagen, då fråga förelåg om dess avskaffande, ville
behålla ograverad och som var en så mäktig utbyggnad på 1889
års munkorgslagstiftning just för att träffa den antimilitaristiska
propagandan, den har skapat och skapar fortfarande ett ofantligt
antimilitaristiskt tänkesätt hos en myckenhet ungdomar. Men ni
vilja ju ändock ha den lagen kvar, och jag tycker därför, att ni
äro lika goda som högern och att det icke är värt att ni så mycket
förhäver er över den. Men jag vill i alla fall erkänna, att det
är partiet som stiftat lagen och här i politiken går ett partis förmenta
prestige över mänsklighetens intressen och alla andra synpunkter.
Det anses icke gå för sig att erkänna, att ett parti begått
ett misstag, ty då skulle partiet lida därav.

Det skorrade också något, då det talades om att svensk folkanda
och svensk rättsuppfattning icke vore tilltalade av en sådan
här lagstiftning. Jag är ganska skeptisk, huruvida det svenska folket
reagerar så starkt mot sådan här lagstiftning. Det har talats
om germansk och preussisk anda. Svenskarna äro också ett germanskt
folk, ofantligt begärligt efter att bli styrt och kommenderat,
har mycket långa vägar innan det börjar tänka självt och vill
helst gå i ledband, så att det ligger nog för oss mycket preusseri
och det är väl därför vi äro sådana militarister som vi äro här i
landet. Jag tror icke, att vi skola förhäva oss i detta land över
det s. k. preussiska systemet.

Så vill jag också säga det liberala partiets medlemmar, att om
ni vilja ha reda på en annan mycket mäktig orsak till antimilitarismens
frodiga växt, så är en sådan att söka i det liberala partiets
kapitulation för det Hammarskjöldska härordningsförslagét. Ni
kunna aldrig tänka, vad efter denna sådd antimilitarismens blommor
fått för en härlig och frodig växt.

Nu säger man också, att klagomålen äro överdrivna. Ja, det
är jag icke så säker på. Jag tror nog det förhåller sig mången gång
så som i bilagorna sagts. Berättelserna äro antagligen icke osanna,
och det förekommer nog otidigheter mot befäl och militärer och
även handgripligheter. Men, som sagt, däremot finnes det redan
strafflagar. Och vad otidigheter särskilt angår, så är frågan den,
var de lärt sig dessa. Jo, naturligtvis i militarismens skola, där
de få avlyssna alla de bekanta kasernblommorna och alla dessa tilltalsord,
som användas under exercis och som ofta innefatta de värsta
skällsord man överhuvud kan tänka sig. Om militärerna använda
dem mot civila, kan man icke förfasa sig över, att någon gång dylika
inlärda uttryck användes av en civil mot militär. Själv har jag
både i brev med namnunderskrift och på offentlig plats av officerare
—- undantagsvis, ty de flesta officerare äro hyggliga — blivit antastad
med skällsord därför att jag var antimilitaristiskt sinnad.
Därför bör icke den ene förhäva sig över den andre. Men beklagligt
är det naturligtvis. Jag skulle gärna önska, att de civila, vore

Nr <>8.

An<j. deri försvar
sjientlig a
agitationen.
(Korta.)

Nr 08.

Ang. den för av

ars fientlig a

agitationen.

(Forts.)

32 Torsdagen den 31 maj, e. in.

fullkomliga och att allt detta klander föll blott på militärerna, men
det gör det icke.

Ja; herr talman, den här saken är utdebatterad i denna kammare.
Jag skall blott be att få förklara, att om herr Nilson med sitt
för oss här framlagda vänliga och frihetsälskande sinnelag ville
avskaffa Staafflagarna och den Hammarskjöldska härordningen, skulle
han kunna göra åtskilligt för att icke den antimilitaristiska
propagandan blir så, som han kallade det, okynnesartad och hetsig
på många ställen. Men antimilitarismen själv kunna ni icke avskaffa
på annat sätt än genom att avskaffa militarismen. Så länge
militarismen finnes kommer antimilitarismen att frodas — gudskelov,
herr talman, och därför yrkar jag nu: ned med militarismen,
leve antimilitarismen och avslag å motionen.

Herr Månsson: Herr talman, mina herrar! Jag har begärt
ordet, ehuru jag icke tillhör det utskott, som behandlat motionen,
men jag har gjort det därför att i de skrivelser, som ha kommit från
regementena och som även finnas återgivna i motionen, jag märkt
ett par saker, som jag ville påpeka.

Det första är denna anonymitet, detta mystiska underjordiska,
som utmärker skrivelserna och motionen — ja, motionen är skriven i
icke mindre underjordisk stil än vad man säger att denna agitation
bedrives. Kan man verkligen finna någon förklaring till att man
kommer fram med motioner, där det står exempelvis på följande sätt:
»Till chefen för Kungl. —e—regemente». Vad är —e—regemente
för något? Så talas det om »furiren S» o. s. v. Av namn i en bilaga
här kan jag dock se, att det är Gävle och Helsinge regemente som
åsyftas och furirerna där skulle således vara så förskräckligt förföljda.
Jag har bott i den staden i 14 år och varit i tillfälle att ganska
noga, sedan regementet kom till staden, följa med de värnpliktiges
förhållanden. På den redaktion, där jag arbetar, ha vi ständigt
besök av militärer, som ha något att klaga över eller något att
upplysa om o. s. v. och det både underbefäl och manskap och även
andra, men aldrig har jag hört att det varit sådant där trassel med
den civila befolkningen. Om det finnes en samling på många hundra
man främmande ungdom i ett stort samhälle med en del civila ungdomar,
som icke alltid äro så ytterst korrekt uppfostrade, så vet man
nog, att när de samlas på nöjesplatser och tillställningar och det
t. ex. blir konkurrens om en flicka, blir det någon gång personligt
agg och slagsmål. Så har det varit i alla tider och kommer förmodligen
att bli långt fram. Jag minnes hur det var på den tiden då
jag var här i Stockholm som militär. Mest var kväll hade vi då
bataljer i Humlegården och uppe på Karlavägen och Valhallavägen
med civila. Ibland var det stora sammanstötningar mellan dem som
voro vid det eller det fotgardet eller flottan eller vid hästgardet.
Ibland var det modernt att slåss med hästgardet, ibland med Göta
garde, ibland med flottan och ibland med civila, det var växelvis,
men aldrig hörde man, att det blev ett sådant här förfärligt oväsen
för en sådan saks skull.

Torsdagen den 31 maj, e. in.

33 Nr 68.

Hur är det nu i verkligheten med dessa påstådda förföljelser? Ån9- förVi
sakna här fullkomligt varje tillstymmelse till protokoll från vare
sig domstolsförhandlingar eller polisundersökningar. Här förekom- aff! “ ,one"''
ma blott initialer N. L. F. E. P. H. o. s. v. hela serien. Tycker her- °r 8’
rama, att detta är något att komma med inför riksdagen och att det
är lämpligt att begära lagparagrafer på grandvalen av dessa annonyma
angivelser, som sakna varje tillstymmelse av bevis?

Nu är det klart, att vad furirerna beträffar, de, på samma sätt
som de gamla konstaplarna och korpralerna, i första hand få sitta
emellan, om det blir någon ovänskap mellan civila och militära, och
att furirerna nu, liksom korpralerna förut, i första hand få bära
hundhuvudet för de obehag de civila haft i kasernerna. Det är ju
dessa korpraler, som till att börja med få taga hand om den militärt
outvecklade ungdomen, och genom den påtryckning, som underbefälet
är utsatt för från det högre befälets sida, måste dessa korpraler
driva på med all kraft, och detta pådrivningssystem tager sig ganska
ofta uttryck i personliga kränkningar och förolämpningar. Men
ju längre vi komma framåt i kultur med åren, ju mer arbetarna vänja
sig vid att genom sina organisationer själva bestämma över sitt öde
och ju mera personlig ärekärlek bondpojkarna få, dess mindre tåla
de oförrätter och kränkningar och dess häftigare jäser det i dem, när
de träffa någon, som tillfogat dem en sådan. Det är egentligen detta,
som utgör den lilla gnista av sanning, som tilläventyrs ligger bakom
dessa anonyma påståenden.

Sedan är det en annan sak, som jag också fäst mig vid, och det
är, att här saknas varje tillstymmelse av anmälan och klagomål från
underofficer shåll. Det finner jag betecknande. Det gör, att jag icke
kan se denna motion såsom allvarligt menad, utan ser den så, att
herrarna av högerpartiet eller rättare sagt de herrar, som stuckit motionen
eller idén till motionen i händerna på herrarna av högerpartiet,
äro icke så angelägna att få till stånd en sådan lagstiftning, som det
här är tal om, utan vad de äro angelägna om, det är något annat, de
äro angelägna om att den nuvarande liberala och socialistiska underofficerskåren
efterhand skall ersättas med en högersinnad underofficerskår?
Hur skall man då få fram en sådan högersinnad underofficerskår?
Jo, det skall ske på det viset, att man tager sig an
furirerna, vilka, som det befarades när furirtiteln återinfördes, tro
sig med den fått ett tuppfjät högre värdighet än de gamla distinktionskorpralerna.
Man söker nu från officershåll alliera sig med dem
för att så småningom när den nuvarande politiskt radikala underofficerskåren
äntligen gått all världens väg, få ett helgjutet högersinnat
militärbefäl uppifrån och ner. Det är egentligen detta som är pudelns
kärna. Varenda en av herrarna vet väl, vilken ofantlig spänning,
som nu finnes vid våra regementen mellan underofficerare och
officerare, en spänning av politisk art, en klyfta som är fullkomligt
oöverstiglig och yttrar sig däri, att man näppeligen kan driva upp en
enda underofficer inom vårt land, som är högerman, och knappast en
enda officer i aktiv tjänst, som är liberal eller socialist. Det har under
årens lopp bildats en politisk klyfta dem emellan, som nästan

Andra Tcammarens protokoll 1917. Nr 68. 3

Nr 68.

Ang. den för svars

fientlig a

agitationen.

(Forts.)

34 Torsdagen den 31 maj, e. m.

gått över till fiendskap, och det är detta, som officerarna känna såsom
en brist i systemet »hären som ett högerpolitikens organ» och vilja
ha ändrat. Därav kommer detta omhändertagande av furirerna.

För övrigt bär den här agitationen hela F-batsagitationens prägel
av oresonlighet och raseri. När en talare här sade, att man från det
ledande militära hållet har att vänta ganska mycket opålitlighet,
tänkte jag, att ungefär på samma sätt som när de rådde riksdagen
galet i materielfrågor, ungefär på samma sätt är det också, när de
nn vilja råda i lagstiftningsfrågor.

Herr Lithander från Göteborg klagade över att man underminerar
armén och flottan. Yem, herr Lithander, vem har här i landet
underminerat flottan och armén? Yem? Det gives blott ett enda
rättvist svar på denna fråga. Det är två grupper. Den ena gruppen
består av dem, som dunderbedyrat och försäkrat att de voro sakkunniga,
och rått riksdagen att gå på tjogtals miljoners utgifter för oduglig
materiel. Den andra gruppen återigen utgöres av dem, som icke
skämmas att peka på våra rustningar och säga: nu ha vi fått rustningar,
nu skola vi förvandla »försvaret» till »krigsberedskap» och kasta
oss in i kriget! När man blivit så narrad av ena gruppen och sedermera
så uppenbart bragt i fara från närstående håll eller identiskt
med den, kan då någon människa undra på, att den svenska allmogen,
den svenska arbetaren och bonden, som haft sa manga oroliga
nätter i dessa tre år för dessa oansvarigas skull, säger: detta maste
bli slut, såvitt på mig ankommer!

Herr Petersson i Lidingö villastad: Herr talman mina

herrar! Det synes mig som om diskussionen i detta ämne svävat ut
över så vida rymder, att det kan vara skäl försöka återföra den till
den verklighet, som behandlas i detta utskottets, utlåtande.

Som förut är sagt, har denna fråga varit uppe vid två föregående
riksdagar och båda gångerna fått den utgång bär i kammaren,
som jag tyvärr fruktar att den far även i ar. År 1915 sökte de,
som motsatte sig varje åtgärd mot antimiltarismen att bagatellisera
det hela; då var det en ofarlig företeelse, ett tillfälligt fenomen, som
så småningom skulle komma att försvinna. 1916 kommo motionärerna
med åtskilliga fakta och exempel, som man ju icke precis
kunde komma ifrån. Det var då som den antimilitaristiska katekesen
framlades: denna fullständiga lärobok i tillvägagångssättet
för att hos de värnpliktige väcka och nära den rätta antimilitaristiska
andan, och jämte densamma framlades åtskilliga exempel ur
det verkliga livet. Då kunde man icke längre förneka fakta, men
man sökte i stället göra gällande, att det egentligen icke var så
farligt med allt detta, det var huvudsakligen en frasagitation, som
man icke menade så illa med.

Nu komma motionärerna åter med en vida kraftigare utredning
av officiellt bestyrkta och konstaterade fall. och denna utredning
hair i kammaren kompletterats av den förste ärade talaren med sedermera
inlupna underrättelser. Med undantag av ett par talare som
varit inne på de gamla spåren, har jag nu icke hört någon för -

Torsdagen den 31 maj, c. m.

35 Nr 08.

söka komma ifrån detta faktum, att den antimilitaristiska agitationen Ang. dm förexisterar,
och att den åstadkommit mycket stora olägenheter på det *”^»fimthga
militära området. Men ändå vill man icke vara med om att göra
någonting.

Det förefaller mig egendomligt att trots att det icke går att
komma ifrån det beklagliga faktum som vi nu syssla med, och trots
att min ärade granne här på bänken förklarat sig åtminstone i någon
mån förstå motionärernas yrkande, det i alla fall icke finnes
ett ord i detta utskottsutlåtande, som tyder på ens ett avståndstagande
ifrån eller ett ogillande av den farliga verklighet, som föreligger.
När man nu söker komma ifrån saken är det på mera formella
skäl dels allmänna och dels speciella. Dessa skäl angivas i utskottets
betänkande och ha sedan upprepats av min ärade granne på
bänken här bedvid; och först då det skälet, att här ju finnas straffbestämmelser,
som äro tillräckliga. Han erinrar därvid, att i allmänna
strafflagen stadgas straff för våld och förolämpning, om
något sådant skulle komma ifråga. Ja det är ju gott och val,'' men
jag skulle vilja fråga honom, som ju själv är domare om det egentligen
finnes någon utsikt till att komma åt en sådan person, som
förgått sig emot en militär på det sätt varom nu är fråga. Om man
tänker isig sådana fall, som här lämnas exempel på, såsom när en
korpral klagar över att han icke kan gå till staden utan att bli trakasserad
och utsatt för våldsamheter av obekanta, eller när en furir
talar om hur han går förbi ett par personer och en av dem utan
ord eller anledning går fram och ger honom ett slag i huvudet o. s. v.

— det är ju i allmänhet så, som dessa förolämpningar enligt de officiella
handlingarna försiggå — hur skall den, som blivit utsatt
för sådant, ha någon möjlighet att kunna anlägga sak mot en person,
som han naturligtvis icke känner? En militär i uniform omringas
av en mängd obekanta personer, okvädinsord hagla över honom,
man spottar på honom och kanske slår honom också. Men han vågar -icke handgripligen försvara sig, ty detta skulle kanske leda till konsekvenser
som gjorde saken värre. Hur skall han kunna skaffa sig
rätt mot sina angripare? Nej, här behövas verkligen åtgärder av
helt annan art, åtgärder som kunna på något sätt råda bot på den
olycksaliga anda, som tack vare den antimilitaristiska agitationen
hotar att förgifta den civila befolkningen och siom hos den alstrar
ett hat mot militären såsom sådan, vilket måste ha sådana verkningar
som vi nu med beklagande konstatera.

Min ärade granne här på bänken talade vidare om de speciella
lagar, som tillkommo 1907, och som stadga rätt för befälet att
förbjuda krigsfolk att bevista vissa sammankomster och att taga i
beslag antimilitaristiska skrifter. Ja, dessa lagar |äro verkligen
skrivna på ett mycket ineffektivt sätt, och det var då lagarna antogos
sådana svårigheter att få något stadgande alls i den riktningen
att man fick nöja_ sig med det minimala. Lagarna äro avfattade så,
att i kanske sjuttiofem procent av förekommande fall militärbefälet
står utan den hjälp mot en antimilitaristisk propaganda, som det
skulle ha i dessa lagar. Det är också därför, som den ärade författa -

Nr 68. 36

Torsdagen den 31 maj, e. m.

Ang. den för- ren av lagutskottets utlåtande icke kan om dessa lagar säga mera
sv ar »fientlig a än att man satt i myndigheternas hand medel att i viss mån skydda
agitationen. mans]iapet mot dylik propaganda. J a, i viss mån. Men det räcker
(Forte.) icke till) det ibe^övs något mera för att åstadkomma nådig effekt.

Min ärade granne här hade även ett par andra uttalanden, som
jag icke hör gå förbi. Han fick en lättköpt applåd för ett uttalande
om, att vi icke vilja ha något »preusseri» här i Sverige. Jag undrar
om han tänkt ut den tanken, hur det skulle aflöpa om man i Preussen
tog sig före att förolämpa en militär i uniform så, som nu tycks höra
till ordningen för dagen hos oss. Den förolämpningen undgmge förvisso
icke en ögonblicklig kraftig näpst. Jag vill verkligen livligt
önska, att något sådant icke måtte hända här i Sverige, som antagligen
skulle bli följden av en dylik förolämpning i Tyskland. Och
just för att förekomma ett sådant preusseri, som han talade om, behövs
det att något göres, för att militärerna icke skola utsättas för
dessa ständiga oförrätter och förolämpningar, som de nu måste tåla.

Om vi alltså —■ och det tror jag icke någon bestrider, även om
herr Sven Persson skulle sakna sådana erfarenheter från de platser,
han känner till, -—• om vi, säger jag, måste vara^ense om, att det
alltemellanåt förekommer beklagliga övergrepp från den civila befolkningens
sida mot militären, och om det vidare är öå, som från
alla håll enstämmigt vitsordas, att detta väsentligen beror på den
antimilitaristiska propagandan, sådan den för närvarande bednves
enligt katekes och instruktion och förklarande instruktioner från det
håll, som leder edil ordnar samma propaganda, då frågar jag: varför
vill man icke gorå något för att undersöka dessa förhållanden, för
att se till, om det icke finnes möjligheter att komma till rätta med
densamma? År det möjligen så, att man icke vågar en sådan utredning?
Är det så, att man fruktar, att en undersökning skulle draga
i ljuset så beklagansvärda förhållanden, att man helst ser dem
begravas i tysthet och slätas över? Vill man att intet officiellt skall
konstateras, så att man, på sätt hittills skett, fortfarande kan emot
de fakta som framläggas sätta ett naket bestridande eller pasta att
det är överdrifter o. s. v.

Mot herr E. A. Nilson vill jag göra den anmärkningen, att, då
han läste upp motionärernas hemställan i förevarande motion, gjorde
han det med för honom lämpliga uteslutningar. Jag hörde honom
läsa upp den del därav, där motionärerna begära att förslag till lagstiftning
skall framläggas, men han förbigick alldeles att det
står tillagt: »Och de övriga åtgärder, som må vara erforderliga för
att förebygga den fara för rikets värnkraft, som en dylik agitation
finnes kunna innebära.» Han glömde vidare att säga, att vi begärt
verkställande av en allsidig utredning angående omfånget och beskaffenheten
av den i landet bedrivna försvarsfientliga agitationen.
Nu hade han visserligen sitt eget recept på hur detta skulle avhjälpas,
men jag förstår i allt fall icke, varför han icke kunde förena
sig med oss om en sådan skrivelse, som vi föreslå, ty otvivelaktigt
inbegripas däri åtgärder även av den art som han syftade till i den

Torsdagen den 31 maj, e. m. 37

man de kunna vara ägnade att förekomma överklagade missförhållanden.

Herr E. A. Nilson begagnade sig av en liten bild lör att beteckna
de missförhållanden, som vi nu tala om. Han liknade dem
vid en sjukdom, och säde, att vi icke ställt rätt diagnos på den sjukdomen.
Ja, herr Nilson, fråga är vilken diagnos som härvidlag
är den rätta. Även vi ha betraktat denna sak som en sjukdom i samhällskroppen,
en sjukdom mot vilken man kan behöva vidtaga åtgärder,
men vi ha sett saken så, att denna sjukdom framkallats av
en infektion från det håll, mot vilket vi rikta oss. Herr Nilson vet
lika väl som jag, att vid infektionssjukdomar är det av allra största
vikt att oskadliggöra just den härd, varifrån infektionen kommer.
Hen liknelsen kan vara lika god och väga lika mycket som herr Nilsons.

Om detta utskottsbetänkande, sådant det nu föreligger, måste
jag säga att det enligt mitt förmenande är en fullständig bankruttförklaring
gentemot den försvarsfientliga agitationen här i landet.
Det kan icke bestridas, att stora olägenheter och missförhållanden
föreligga, men utskottet har icke annat att tillråda däremot än att
tiga och lida.

Det har annars varit vanligt, — och många gånger har jag
varit med om sådant i lagutskottet — att, när ett missförhållande
påvisats i en motion så har man föreslagit en skrivelse, i vilken man
påpekat samma missförhållande och begärt undersökning och utredning
om vad som kunde göras däremot. Det har varit frågor av
vida mindre betydelse än denna, ofta rena småsaker, men alltid bär
man varit välvillig mot motionärerna och resonerat som så: De ha
dock pekat på ett obestridligt missförhållande, och icke bör det läggas
motionärerna till last, om de icke nu på rak arm kunnat anvisa
bestämda botemedel. — Här vill man dock icke göra på det sättet,
trots att vi här, mer än någonsin, ha (behov av att någonting blir
gjort. _

Sista gången denna fråga var uppe föreslogs en lagändring; då
dög icke den. Nu föreslås det vanliga: en skrivelse med begäran
om allsidig utredning och om de förslag som ur en sådan utredning
kunna framgå, dessa förslag må sedan utmynna i lagar eller
andra åtgärder. Men icke heller det vill man vara med om.

Det har förut påpekats, att det årligen offras stora summor för
försvaret och att dagsverken gå bort genom de värnpliktiges övningar
till värde, som motsvara väldiga summor. De flesta av oss, om
man undantager herr Lindhagen och hans meningsfränder, äro väl
också av den uppfattningen, att vårt försvarsväsen är av vital betydelse
för vår nationella tillvaro. Men trots detta skall man fortfarande
intet göra mot en agitation, som målmedvetet och öppet arbetar
på att förstöra grundbetingelserna för att försvaret en gång
skall kunna fylla sin uppgift om det verkligen behövs.

Denna agitation, det kan icke hjälpas, undergräver aktningen
för hela vårt försvarsväsen; den förstör disciplinen inom armén; den
planterar, vattnar och vårdar omsorgsfullt revoltens planta inom

Nr <18.

Ang. den för svar

sjientlig a

agitationen.

(Forts.)

Nr 68.

Ang. den för svars

fientlig a

agitationen.

(Forts.)

38 Torsdagen den 31 maj, e. m.

armén; den genomsyrar så småningom de de djupa leden med insubordinationens
anda; den jagar bort de bättre elementen från officers-
och underofficerskårerna; den hindrar och försvårar den anställning
av de stamanställda, ''som behöves för att hålla vårt försvarsväsen
uppe.

Jag förmodar, att de herrar inom denna kammare, som representera
antimilitarismen, känna sig stolta över det verk de åstadkommit.
Men jag får saga, att får det fortgå på detta sättet och
agitationen bära frukter i den omfattning, den hittills gjort, då
komma vi att stå värnlösa den dag då värnet behöves. För mig är
denna agitation ett ont, mot vilket det är nödvändigt att landet
värjer sig; värjer sig till varje pris. Och det går, om man vill. Men
endast genom regeringens mellankomst kan den allsidiga utredning
åstadkommas som klarlägger både det faktiska läget i olika hänseenden
och de åtgärder mot det ena eller andra av dessa missförhållanden,
som möjligen kunna vara att tänka på. Det är således
icke rätt att säga, att därför att motionärna icke kunnat anvisa vissa
bestämda åtgärder, intet skall åtgöras. Det är just därför som
denna riksdagens skrivelse behöves, och jag frågar er: Är det rimligt
att neka en utredning, då intet annat begäres än en allsidig
undersökning i en sak, som så allvarsamt berör vårt fosterlands väl
och ve? Äro ni rädda, mina herrar, för att uttala t. o. m. det ogillande
av denna rörelse, som skulle ligga i att man begär en skrivelse
av det innehåll, som motionärerna nu föreslå? Jag kan icke
förstå denna valhänthet mot en agitation så landsskadlig som den
här ifrågavarande. —

Herr talman, jag skall be att få yrka bifall till reservationen.

Herr Yennerström: Herr talman! Herr Petersson i Li dingö

villastad är dels motionär i frågan och dels reservant i utskottet
men därjämte också högerns främste man inom det utskott,
som behandlat denna motion. Det är därför tämligen naturligt, att
han dragit en tapper lans till förmån för sin egen motion. Det hade
varit mera förståeligt, om han dragit den lansen, låt oss säga 1913
eller 1914, under den period då den svenska militarismen genomlevde
en våldsam renässans. Hade herr Petersson kommit med samma
tankar vid detta tillfälle, då det Sven Hedinska signalhornet
ljöd över allt Sveriges land såsom en förberedelse till den Hammarskjöldska
härordningen av 1914, på den tiden då man ännu ansåg,
att militärerna voro världens välgörare och herrar, jag då hade det
varit förklarligt, om dessa tonfall kommit från herr Petersson i
Lidingö villastad. Men då man hör dessa tonfall i nådens år 1917,
efter två och ett halvt års världskrig, då vi alla se vad militarismen
egentligen är, och huru världens välgörare egentligen äro världens
förstörare, då''vi se, huru folken bereda sig att en gång för alla
göra rent hus och sitta till doms med de männen, då finner man det
tämligen oförklarligt hur han kan komma med sådana yttranden,
som lian gjorde. Det är en genklang från 1914, från dess som man
vill hoppas för afl framtid dödsdömda idéer, som här gå igen, en

33 Nr 68.

Torsdagen den 31 maj, c. m.

genklang som visserligen vittnar om ett mod, men det mod, som man Å^ar^nt{^a
snarast ville kalla dumdristighet, det mod, med vilket man enligt a,fxtati0ntn.
vad Skriften själv säger »plägar förgås». (Forts.)

Herr Petersson i Lidingö var icke alls nöjd med den lagstiftning
mot den antimilitaristiska agitationen, som redan finnes i vart
land. Han måtte vara en synnerligen skarp finsmakad på antimilitaristlagar,
som icke är nöjd med vad som redan finnes. Han har
dock, som bekant varit minister och vi, som äro något intresserade
för den antimilitaristiska agitationen, vi känna mycket val till, huru
just den åtalsperioden, som inföll då han var justitieminister, är
sådan, att vi aldrig någonsin förr genomlevat en sådan användning
av de lagar mot denna agitation, vilka man nu förklarar icke alls
duga något till. Jag vill minnas, att man pa den tiden gjorde en
liten resumé, en sammanfattning av herr Peterssons ämbetsgärning
som justitieminister och speciellt som åtalsminister, en sammanfattning
av antalet åtal, och man kom till det resultatet, om jag
icke misstager mig, att det ådömdes sammanlagt bortemot ett hundratal
år av fängelse och straffarbete, just under hans tid, tack vare
de antimilitaristlagar som då gällde.

När vi se sådana exempel, tycker jag sannerligen det är litet
för djärvt och även något glupskt tilltaget att säga, att det icke
alls räcker med den lagstiftning, som redan finnes mot den antimilitaristiska
agitationen. När vi dessutom leva i nådens år 1917 och
ha två och ett halvt års världskrig bakom oss, och sett huru i vårt
eget land brutalitetens idéer från 1914 trampat fram med klumpiga
militärstövlar ocli härjat mot tanke- och yttrandefrihet, mot den
medborgarfrihet, som borde hövas varje svensk man, tycker jag,
det säger jag ännu en gång, att det är tämligen förmätet att komma
med krav på nya''antimilitaristlagar, som ännu mer än vad redan
nu är fallet, skulle befolka de svenska fängelserna med ärliga män,
som av bästa samvete drivit sin fredliga, sin antimilitaristiska

agitation. _ .

Jag vill erinra om, att vi redan debatterat en sådan historia,
den då man med militärens tillhjälp tog bort svenska folkets fria
rätt att åtminstone få samlas på öppen landsväg under Guds fria
himmel. Vid 1 maj-tiden fick man bevittna hur en överste i Skövde
behagade förbjuda sitt manskap att besöka ett möte, sopa jag själv
skulle hålla, och där jag skulle tala över ämnet: Yad vill den socialdemokratiska
vänstern? Då sådant får ske, kan man då säga, att
de svenska militärerna äro fullständigt urståndsätta att bevara sitt
manskap från den s. k. antimilitaristiska propagandan?

När vi vidare se, huru massor av ärliga svenska män, som av
fredskärlek drivits fram till sådan agitation, kastas i fängelse .på
grund av s. k. brott i form av muntlig och skriftlig antimilitaristisk
propaganda, då vi taga fasta på förräderiprocessen, som bakom., sig
hade såsom drivande moment den svenska militärkasten, och då vi
vidare se det åtalsraseri, som gjort 1916 till det mest svarta året
ifråga om anställande av åtal, svartare t. o. m. än 1888, då åtal
anställdes mot den tidens socialdemokrater, när man ser detta, hur

Nr 68. 40

Torsdagen den 31 maj, e. m.

A&varsfientfiga ki}n maa df’ kerr Petersson och hans kamrater, påstå, att detta
agitationen. e raaker. xluT kan man da yrka på att vi måste ha nya antimi(Forts.
) litanstlagar, därför att vi icke kunna reda oss med vad som redan
finnes?

Det mest förvånansvärda i denna historia är den fruktansvärda
felsyn, den rent bedrövliga psykologiskt oförklarliga felsyn, som
man anlagt pa hela detta problem. Men det är mycket förklarligt,
när det kommer från en tankevärld, som alstrat sådana förslag som
exempelvis herr Jespersons prygelmotion, eller sådana företeelser
som svarta gardet, sorgligt i åminnelse. Det är mycket förklarligt,
att det ur eu sådan tankevärld skulle komma fram begäran om nya
antimilitaristlagar av ett eller annat slag. - Herr Petersson minnes
nog hur det var när han själv va,r justitieminister, då det fanns
lagar som också kommo till användning. Lyckades herr Petersson, som
väl även då ansåg att antimilitarismen var en skada, en kräftböld,
som borde opereras bort, lyckades han med detta? Kan någon påstå
att denna agitation sedan dess blivit mindre än den var före hans
justitieministertid? Nej, herrarna kunna mycket väl gå fram på samma
bana och vara fullkomligt övertygade om att denna propaganda
kommer att växa steg för steg, allt efter som ni skapa nya lagar
och skapa nya martyrer. _ Herrarne kunna också vara livligt övertygade
om, att den antimilitaristiska propagandan verkar med sådan
kraft, att den icke endast borttager den s. k. militarismen, d. v. s.
utväxterna på det militära systemet, utan själva detta system såsom
sådant kommer så småningom, till gagn för vårt folk och för mänskligheten,
att _ försvinna, tack vare denna agitation.

Den antimilitaristiska agitationen är till en början rotad på de
missförhållanden, som finnas inom det militära systemet. Här ha
herr Holmdahl, herr Lithander, herr Petersson i- Lidingö villastad
framhållit, att officerame äro illa behandlade av de civila-, och av
menige inan. Gnälla icke herrarne för mycket? Det brukar sägas
från militärt _ håll, att manskapet är morsgrisar, men äro icke officerarna
det själva, nä,r det klagas från deras sida över ett och annat
hårt ord, som kommit från civila och menige man gentemot svenska
officerare.

Herr Holmdähl kommer också och talar om den systematiska
förföljelsen av underbefälet. Men, mina herrar, måste ni icke erkänna,
att svenskt underbefäl sannerligen icke äro Guds bästa
barn! De äro minsann inga vita änglar som gå med oskuldens
vingar, utan jämföra vi dem med civila och menige man, så lära
nog de senare stå sig ganska väl vid en sådan jämförelse.

Herr Holmdahl bär talat om hur officerarna bli föremål för
en massa skällsord. Han har anställt en enquéte, som omfattar icke
mindre än aderton regementen, där officerame klagat över hur våldsamt
illa de behandlats från civilt håll och även från menige man.
För balansens skulle hade -det varit bra, om man fått en liknande
enquéte från menige man för att tillnärmelsevis kunna se huruvida,
då herr Holmdahl säger att officerarnes inre reser sig mot det
hån och den skymf, som kommer dem till del, icke manskapet självt

Torsdagen den 31 maj, e. m.

41 Nr m.

har något inom sig, som också reser sig mot allt det hån och den An,J- den föT~
skymf, som tyvärr allt för ofta kommer från officerarnes sida, från 8Var,fientltSa
de högste såväl som från de lägste. Herr Holmdahl anförde särskilt
Kalmar regemente och hur översten där klagat över att hans underbefäl
hade blivit illa behandlade med skymford från civilt folk.

Ja, när herr Holmdahl tog fram just Kalmar regemente, så nödgas
jag läsa upp en liten bit ur militieombudsmannens ämbetsiberättelse
för det gångna året och som handlar om hur man även från officerarnas
sida använder icke bara sådana uttryck som överste Björkman
uppe i Falun en gång i världen utan långt svårare ord än han,
då det gäller att tilltala menige man inom regementet ifråga. Här
haJe en kapten vid Kalmar regemente blivit anmäld för militieombudsmannen,
därför att han, såsom klagandena säga, ofta »använt
kränkande tillmålen av råaste slag». Citaten äro ur militieombudsmannens
ämbetsberättelse. »Sålunda hade han mycket ofta
och, i synnerhet under den tidigare delen av tjänstgöringstiden, så
gott som dagligen tilltalat klagandena såväl enskilt som avdelningsvis
med sådana ord som ''djävla knölar’, ''djävla husar’, ''djävla
drumlar’. En mängd andra snarlika yttranden hade även använts.

Särskilt ville klagandena framhålla, hurusom kaptenen en gång
under skjutövning skrikit till en avdelning: ''om ni inte tiger, så
skall jag slita tungan ur halsen på er, edra djävla drumlar’». Jag
skulle önska, att herr Holmdahl för rättvisans och balansens skull
ville vara vänlig att i en kommande motion, år 1918 eller något
följande år, även medtaga sådana saker som denna. Då kunna vi
kanhända bedöma saken ur mer opartisk synvikel än herrarna från
högern här gjort, då de begärt en skärpt lagstiftning mot antimilitarismen.

Här kom herr Lithander och jämrade sig över att nu skall man
för menige man ute ibland folket, som kanske kasta ett eller annat
glåpord efter befälet, kräva allmän rösträtt. Jag vill ställa den
frågan till herr Lithander — om han är här -—- hurvida han verkligen
anser, att sådana här militärer som dessa, som mot menige
man begagna sådana ord, äro mera värdiga att få allmän rösträtt
eller äro värdiga att premieras med högre rösträtt än andra ''tack
vare den 40-gradiga skalan. Svara på den frågan först, och sedan
kan herr Lithander vara Vänlig, om han har mod, att ställa den
fråga, som han gjorde i början av sitt anförande.

Men den antimilitaristiska agitationen vilar ju icke bara på
dessa missförhållanden, som finnas inom militarismen. Den vilar
självklart på detta militärsystem självt. Så länge det finns ett
militärsystem, så länge skall det, såsom herr Lindhagen anförde,
finnas en antimilitaristisk agitation, ty det är dock inom varje människa,
åtminstone inom många människor, någonting av det bästa,
som reser sig gentemot den tanken, att man skall kunna med våldsamma,
blodiga vapen gå till anfall gentemot andra folk och mot
kamrater, som befinna sig i samma dåliga ställning, som fattigmans
folk i vapenrocken gör inom det egna landet. Man vill ha
bort den antimilitaristiska agitationen. Gärna det! Var då vänliga

Nr 68. 42

Torsdagen den 31 maj, e. m.

Ang. den försvar
sjientlig a
agitationen.
(Forts.)

och gå till roten, gå på vår linje, tag bort själva militärsystemet,
bränn upp alltsammans! Det är enda möjligheten att få bukt med
det hela. Då få vi bort den antimilitaristiska agitationen, då få vi
bort antimilitaristlagarna, och då få vi bort sådana dödsdömda och
dödfödda projekt till nya antimilitaristlagar, som herrarna av högern
framlagt just i denna motion.

Jag vill yttermera säga, att i de tider, som vi nu genomleva,
efter 2 112 års världskrig, när vi se, hur militarismen har avklätt
sig sitt vackra patriotiska hölje, när vi se, hur militarismen innerst
är ett grinande benrangel, som går fram trampande över väldiga
högar av miljoner människolik, när vi se allt detta, måste vi icke
då säga oss, att om några tankar borde fritt få förkunnas från hustaken,
så borde det vara dessa antimilitaristiska tankar, och om
man borde straffa några tankar, så borde det väl vara militarismens
idéer, som bragt världen dit, där den nu befinner sig, och
som sökt även hos oss, utan intrång från myndigheterna, driva vårt
land i fält. . .

Herr Höglund i Stockholm: Herr talman, mina herrar!
Inledaren av denna debatt, herr Holmdahl, behagade i slutet av
sitt anförande stämpla antimilitaristerna som samvetslösa förledare.
Det kunde kanske vara onödigt att protestera mot sådana
smädelser, ty de kunna ju kvitta oss lika. Men jag vill ändå säga
det, att nog tror jag, att vi antimilitarister ha lika gott samvete och
lika årlig övertygelse som herrarna på högerkanten och kanske
till och med litet bättre.

Herr Holmdahl sade — han prisade oss också — att ingenting
hade underlåtits för att göra den antimilitaristiska agitationen
så effektiv som möjligt. Tyvärr kunna vi icke helt och fullt
ta åt oss det berömmet. Jag måste tillstå, att åtskilligt har verkligen
underlåtits från socialdemokratiens sida, särskilt från dess
högerelement, och hade icke detta underlåtits, så hade sannerligen
icke läget i vårt land varit så eländigt som för närvarande och
icke heller det politiska förtryck kunnat råda, som vi nu lida
under. Men i den bemärkelsen skall jag godtaga hans lovord, att
jag lovar — och jag tror, att jag kan göra det å mina meningsfränders
vägnar, —. att vi till ett annat år, när herr Holmdahl återkommer
med sin motion, skola ha gjort oss fullt värdiga det beröm,
han ödslade på oss.

För att vara rättvis även mot högerns motion, så vill jag inledningsvis
ge den två erkännanden. Jag erkänner sålunda, att
högern har rätt, när den i motiveringen till sin motion säger, att
man får icke, som visst några liberaler framhållit vid ett föregående
tillfälle, betrakta antimilitarismen såsom ett övergående fenomen.
Hej, det är nog riktigt. Såsom senast min vän Ivar Vennerström
och även andra påpekat i debatten, sammanhänger den
med militarismen själv och kommer icke att upphöra, förr än denna
blivit avskriven. Antimilitarismen är icke något övergående ont,

Torsdagen den 31 maj, e. in.

43 Nr <18.

utan antimilitarismen är näsrot förblivande Slott. Den är, såsom An9- den för~
herr Lindhagen vid ett annat tillfälle sagt, mänsklighetens hopp. "JTtiatiwusn''

Vidare säges det i motiveringen till denna motion, att det också ,Forta ^
är oriktigt, när man gör gällande, att antimilitarismen blott riktar
sig mot militärväsendets utväxter. Den är, säger man. i stället
rent och klart försvarsfientlig. Ja, det är alldeles riktigt. Den
antimilitarism, som åtminstone jag företräder, den är rent och klart
försvarsfientlig. Den riktar sig icke bara mot dessa utväxter på
militärsystemet, som bestå i de värnpliktigas liundsvottering av officerarna,
i de grova svordomarna, som vi hört påtalas, i den på
många håll dåliga maten, i hela detta preusserisystem, som man
här så skarpt riktat sig mot. Jag vill dock säga, att detta är egentligen
icke bara »utväxter» utan en del av militarismens väsen. Ni
komma säkerligen aldrig att uppleva den dag, då militarismen kvarstår
såsom institution, utan att dessa utväxter samtidigt finnas kvar.

Det är en illusion att hoppas på en sådan förändring i det avseendet,
som herr Nilson i Örebro så varmt förordade, att man skall
få bort alla dessa vidrigheter. De höra naturligt samman med militarismen.
Därför är det också riktigt och konsekvent från vår
ståndpunkt, att vi icke blott arbeta för att lägga vår kritik mot
dessa visserligen mycket vederstyggliga missförhållanden utan lägga
vårt angrepp mot militarismen som institution, som system, också
i vetskap om att denna är livsnerven i det bestående kapitalistiska
samhället, som vi gjort till vår uppgift att söka omstörta och förändra.

Jag förstår mycket val, att högern med vetskap härom känner
sig ytterligt orolig inför denna propaganda. Det nuvarande gamla
samhället är ju så ruttet att det håller icke att ta i, det måste
och kan endast sammanhållas med militarismens järnband. Därför
blir också hos oss socialister kampen mot militarismen en del av
och liktydig med kampen mot hela den nuvarande samhällsordningen.
Man kan icke föra en verklig socialistisk kamp mot det nuvarande
samhället och samtidigt vara, som herrar högersocialister
äro, varm anhängare av militarismen som princip. Denna militarism,
som vi haft i Europa, som nu under världskriget förvandlat
hela världen till ett helvete, borde väl också vara mogen för att nu
själv störtas i avgrunden.

Högern, det härskande partiet, har nu en känsla av att man
dansar på en vulkan. Det har börjat visa sig på sistone i dessa
tider både här i landet och i andra länder, att till och med militären
har smittats icke av 1914 års utan av 1917 års idéer, av
ryska revolutionens idéer, som jag hoppas inom kort skola förverkligas
litet varstädes, även i vårt land.

_ Det gäller nu från högerns utgångspunkter att framför allt söka
isolera militären, isolera de värnpliktige, isolera manskapet från
beröring med den farliga antimilitaristiska smittokällan. Fredrik
II sade mycket träffande: »Om mina soldater började tänka, skulle
icke en enda man bli kvar.» Soldaterna ha nu börjat tänka även bär i
Sverige. Det är därför vi möta detta förfärliga anskri från höger -

Nr 68.

Ang. den Jör sv

ars fientlig a

agitationen.

(Forts.)

44 Torsdagen den 31 maj, e. m.

håll, att det är nödvändigt att genom lagstiftningsåtgärder hålla
dem kvar i den tanklöshet, i den slöhet, i det oförstånd om deras
eget och deras klass val varpå hela det nuvarande reaktionära systemet
vilar. Att det uti denna ifrågasatta lagstiftning mindre
gäller att värna armén i dess egenskap av nationell upprätthållare,
i dess egenskap, som herr Petersson i Lidingö villastad sade, »att
värna den nationella tillvaron», utan att det snarare gäller kampen
mot den inre fienden, kampen mot arbetareklassen, mot folket,
det framgår synnerligen drastiskt av en artikel i Svenska Dagbladet
för i dag, som herrarna kunna titta på. Där finnes följande
uttalande, som jag skall be att få citera: »Det gäller här ej krigsduglighet
utan /redsduglighet, det gäller ej blott att sätta en damm
för arbetet på att göra svensk trupp ofarlig för fienden — den
synpunkten duger ej hos oss som plattform för dramdrivande av
militär lagstiftning -— det gäller nu att förhindra att svensk trupp
blir farlig för oss själva, för svensk frihet — (hm) —_ rätts- och
samhällsordning. Befälet fordrar lagens hjälp på det ej opålitliga
element bland truppen skola under vissa förhållanden gå det _ur
händerna redan i fredstid. Ja, det där är nog så sant och riktigt,
det är jag övertygad om. Yi hava ju sett, hur denna ångest
hos den härskande klassen, som är ansvarig för vårt lands nuvarande
förskräckliga läge, har avspeglat sig på sistone exempelvis 1
maj, då man väntade revolution och då på ett hus alldeles här i
närheten det till och med drogs upp kulsprutor, för att man skulle
vara beredd att försvara det gamla reaktionära eländet mot folkets
revolution, som de sjuka samvetena läto framstå som ett hotande
spöke, som skulle träda fram första maj. Ha vi icke sett för övrigt
hur man överallt har på detta sätt hållit militär i beredskap,
icke för att värna landet utåt utan mot svenska folket självt under
dessa tider. Senast i dag hava vi fått underrättelser uppifrån Seskarön,
där militärernas huvudlösa uppträdande nu har provocerat
de sorgligaste händelser, till olycka för de människor, som nu råkat
i konflikt med militären däruppe.

Högern famlar sålunda efter en räddningsplanka för det bankrutterade
militära systemet. Jag betvivlar emellertid, att denna
lilla utredning, som man nu har inskränkt sig till, kommer att bli
något vidare starkt halmstrå för detta system att rädda sig på eller
att vila på.

Nu söker man hetsa upp stämningen genom alla dessa anonyma
angivelser och anklagelser, som min vän Babian Månsson nyss
gisslade och som jag också skall be att få reducera till deras rätta
värde. Det är rätt märkligt förresten att finna, vilken inkonsekvens,
som råder i denna motion i det avseendet, och hur herrarna
slå sig själva på fingrarna. Å ena sidan anföres nämligen en massa
uttalanden av militära chefer, anonyma uttalanden, vilkas värde
därför torde vara högst problematiskt. —■ Jag skall icke citera dem:
ty de äro ju redan kända. Å andra sidan anför man emellertid i
motionen utdrag ur den antimilitaristiska agitationens litteratur,
speciellt ur en liten skrift, som heter »Antimilitaristisk katekes»,

Torsdugcn deu 31 maj, e. m.

45 Nr 08.

som knappast torde behöva denna reklam, då den den förutan redan A"v9a''rtil"t^a
utsått i 70,000 exemplar. Emellertid skadar det aldrig med en agitJation9u
liten extra reklam. Det heter i denna lilla katekes bland annat: (Forts.)

»Varje klubbist i vapenrocken bör försöka att under beväringstiden
vinna minst en värvad åt socialismen. Da den militära klubbisten
går till ett möte, fest eller samkväm, bör han bjuda med sig sin
värvade kamrat.» Längre fram heter det: »Framför allt vill vi lägga
de militära kamraterna om hjärtat, att de är kött av vårt kött och
blod av vårt blod, och om den härskande klassen i sin halsstarrighet
skickar dem ut mot för proletariatets rätt strejkande kamrater, de
då vet hur plikten bjuder dem att handla.» Ja mina herrar, kan
man verkligen påstå, att en sådan agitation skulle inrikta sig på
att genom övervåld, genom skällsord och genom trakasserier av det
fast anställda manskapet driva detsamma ifrån sin tjänst, när
det tvärtom uttryckligen framhålles, att den socialistiska, ungdomen
bör förbrödra sig med militärerna, med sina kamrater i vapenrocken,
även med de fast anställda. Det är alltså uppenbart redan
av dessa citat — jag skulle kunna förmera dem med utdrag ur
många andra artiklar och uttalanden i vår press — att vi sträva,
såsom vi bedriva vår verksamhet, med rakt motsatta medel mot
dem, som herrarna av högern här göra gällande och taga till förevändning
för att söka få till stånd en skärpt lagstiftning mot antimilitarismen.
Det är sålunda osant, det vågar iag fastslå., att dessa
påtalade övergrepp mot underbefäl och värvat manskap, i den mån
de tilläventyrs verkligen förekomma, ha något som helst samband
med den antimilitaristiska agitationen, och det har icke heller på
minsta sätt kunnat påvisas, utan det är bara ett. enkelt påstående,
som man kastar ut utan en tillstymmelse till bevis. Jag vill säga,
att om officerskåren har gjort sig så hatad, att den är föremål för
dylika smädelser och dylika angrepp, då är det säkerligen icke den
antimilitaristiska agitationens fel, utan det torde nog vara officerarnas
egen förtjänst. Jag vet mycket väl och har hört det av
många unga arbetare, som varit ute och exercerat, att det finns
mycket hyggliga och välvilliga officerare, men vi veta också alla,
att det finns många, många, och det är kanske flertalet, som äro
raka motsatsen härtill. Det är icke underligt om under sådana
förhållanden det ibland ungdomen råder en viss upphetsning emot
officerskåren på sina håll. Men jag tillåter mig tillägga det, att
vi skola för vår del mycket gärna förbrödra oss även med herrar
officerare, ifall det finnes någon möjlighet att uppnå samförstånd
med dem.

Det har också på sistone i dessa tider bildats små organisationer,
som även blivit omnämnda i denna debatt, kallade »Soldater
och arbetare», och som just sträva efter att förbrödra dessa båda
samhällsgrupper. Alltså ytterligare ett bevis på oriktigheten i
den framställning, som är gjord i denna motion och även här
i kammaren i dag från flera högerhåll. Herrarna av högern torde
väl nästan få anledning att snart instämma med Ossiannilsson i
hans ironiska ord uti en bekant dikt: »Vårt bästa skydd, vår mili -

Nr 68.

Ang. den för svars

fientlig a

agitationen.

(Forts.)

46 Torsdagen den 31 maj, e. m.

tär, är snart vår värsta fara.» Det är eget att se detta: äro vi ovänner
med soldaterna, så är det galet, då anklagar man oss för det.
Göra vi oss till vänner med dem är det ännu värre. Hur vi vända
oss, hava vi ryggen bak och över oss den antimilitaristiska lagstiftningens
ris. i ■ | .

Jag skall nu icke här upprepa de skäl, som redan äro anförda
ur yttrandefrihetens och den medborgerliga frihetens synpunkt mot
den här ifrågasatta lagstiftningen. Det är redan onödigt ur den
synpunkten, att dessa skäl åtminstone till vissa delar äro senterade
av vänstern, medan de icke bita det minsta på högern, utan det
tvärtom för densamma är ytterligare ett skäl för en sådan lagstiftning
att man därigenom inskränker yttrandefriheten till ett minimum.
_ Men jag skulle till sist vilja fråga: Vad tjänar det egentligen
till att komma fram med sådana här försök? Även om de
skulle lyckas, vad gagna de? Militarismens sak skulle icke vinna
det allra minsta av en sådan lagstiftning. Den skulle icke betyda
mer, som herr Lindhagen sade redan för många år sedan om Staafflagarna,
än.en. spån framför ett vattenfall. Praktiskt sett blir en
sådan lagstiftning utan varje spår av effekt, utom möjligen det,
att det måhända kan bli bostadsbrist på våra fängelser, om man så
önskar. Fängelserna äro redan överfyllda och räcka väl snart icke
till för de offer, som nu falla för de politiska missförhållandena i
landet, men det blir också den enda effekten. Yi finge bygga flera
fängelser och finge sätta in en del unga arbetare och idealister, som
driva antimilitaristisk propaganda, men agitationen skulle gå sin
väg framåt lika säkert som någonsin tillförene. Ja, jag tror att resultatet
skulle bli det rakt motsatta. Det är en hopplös kamp
högern för, när den strävar efter en sådan utvidgad strafflagstiftning
mot den antimilitaristiska agitationen. Vad gagnade munkorgslagen
av 1889, som skulle stäcka socialismen? Den spelade
icke minsta, roll, tvärtom den blev en pådrivande kraft i den socialistiska
agitationen. Yad ha Staaff-lagama uträttat? Icke det
minsta, om man undantager, att de skapat en del offer men i
övrigt ha de endast lett till en oerhörd förbittring inom arbetareklassen,
, en förbittring, som i första hand går ut över militarismen
och militärförsvaret. Jag försäkrar er, mina herrar, att ni kunna
med ingenting slå ned den antimilitaristiska propagandan, icke med
nya lagar och icke med. gamla lagar, icke med olagar. inga olaga
häktningar, inga olagliga husrannsakningar, inga olaga domar,
inga justitieförbrytelser, ingenting skall över huvud taget kunna
stäcka denna propaganda.

Jag vill till sist endast påpeka, att här föreligger nu en reservation
av herr Lindhagen, som dock icke har blivit omnämnd i
debatten, kanske på grund av .ett förbiseende av herr Lindhagen
själv i hans anförande. Det är visserligen sant, att vänstermajoriteten
i lagutskottet avstyrkt lagförslaget, och dess motivering är
ju någorlunda acceptabel. Den har åtminstone icke direht givit
något finger åt en dylik lagstifning i en eller annan form. Men
det kan icke hjälpas, att man ändå får det intrycket, när man läser

Torsdagen den 31 maj, e. in.

47 Nr 68.

den, att om den icke talar, så andas den i alla fall en viss sympati An,J- åen för"
för att man på något sätt skall hindra den antimilitaristiska agita- „e''fa

tionen att komma militärväsendet till livs, även om man nu icke (Forts)
kan alls gilla den form, som är framförd från högerns sida. Därför
ber jag för min del att få yrka bifall till herr Lindhagens
reservation, som i korthet hänvisar till ett tidigare uttalande av
herr Lindhagen, däri han säger bl. a.: »Folkens resning mot militarismens
förtryck var nutidens aktuellaste kulturrörelse och att
antimilitarismen vore för närvarande mänsklighetens enda hopp.»

»Denna mening», säger herr Lindhagen i reservationen, »hyser jag
fortfarande och hemställer i främsta rummet på detta skäl om avslag
å motionerna.»

Med instämmande i den motiveringen skall jag sålunda be
att få yrka avslag på motionen och bifall till utskottets förslag men
med herr Lindhagens motivering.

Herr Liljedahl: Herr talman, mina herrar! Jag begärde
endast ordet för att giva en replik till herr Persson i Norrköping i
anledning av att han mera direkt vände sig till mig. Han påpekade,
att förhållandena i Norrköping äro så idealiska, att där icke förekommit
några överfall. Jag vill ingalunda bestrida, att såväl i Norrköping
som jag tror på alla platser i vårt land det är oriktigt att låta
dessa antimilitarister representera den civila befolkningen. Den civila
befolkningen står visst icke i motsats till militärerna, utan dessa
antimilitarister bilda en liten och på många håll en mycket försvinmande
liten men mycket energisk grupp, som icke alls är att räkna
såsom representant för den civila befolkningen. Emellertid vill jag
nämna för herr Persson, att, när jag låg i Norrköping, det förekom
ett rått överfall. En officer vid mitt eget kompani, en av truppen
myeket omtyckt officer, som skötte sig utmärkt i sin tjänst, blev överfallen
av en flock antimilitarister, fega stackare, som gaddat ihop sig
och passade på, när officeren gick ensam, och kastade sig över honom.

Eftersom jag nu har ordet, ber jag att få säga några ord i anledning
av den siste talarens, herr Höglund, yttrande. Jag vill blott
betona, att man ju måste taga ställning till själva principen, om det
är riktigt att bedriva antimilitaristisk propaganda bland militärer.

Vi militärer befatta oss icke i vår egenskap av militärer med den
propaganda, som bedrives utanför armén, men jag kan ej förstå, hur
man från demokratisk synpunkt kan vilja driva fram den satsen, att
militärerna skola vara en stat i staten, som står över både regering och
riksdag. Ty det blir konsekvensen av den ståndpunkt, som här företrädes
av herr Lindhagen och herr Höglund m. fl. Denna agitation
åsyftar, att krigsmakten skall själv besluta att avrusta, skall själv
besluta att vägra staten sin lydnad. Det vill säga, man ställer krigsmakten
över både regering och riksdag. Hur man från demokratisk
synpunkt kan förfäkta en sådan ståndpunkt är mig absolut ofattligt.

Jag bär angivit en utredningslinje, med vilken jag velat komplettera
den, som här pekats på i motionen, förordat en allsidig utredning, där
just alla dessa här under debatten från olika håll framkomna på -

Nr 68.

Ang. den för svarsfientlig

a

agitationen.

(Forts.)

48 Torsdagen den 31 maj, e. m.

pekandena skulle kunna ''bli föremål för utredning, en allsidig utredning
alltså, som jag tänker mig skulle verkställas av några
personer, representerande alla bär i riksdagen befintliga partier,
annars blir det icke någon allsidig utredning. Nu begära motionärerna
en utredning, där man skall utreda beskaffenheten och omfånget
av denna agitation. Tar man med »beskaffenheten och
omfånget», får man allt taga hela omfånget, alltså de fyra arter
av antimilitaristisk propaganda, som jag erinrat om, nämligen
reflexrörelsen, framgången av militära missförhållanden, den skriftliga
eller muntliga agitationen, den religiösa antimilitaristiska
propaganden och den mera handgripliga propagandan i form av
överfall. Jag kan icke förstå, hur man från frisinnad synpunkt
kan vägra sin medverkan för en sådan utredning, där det står så mycket
att vinna just ur frisinnad synpunkt, exempelvis angående svordomar
och sådant, som jag påpekade. Jag skulle kunna påpeka ännu
mer, om icke klockan vore så mycket.

Jag ber, herr talman, att ur frisinnad synpunkt få vidhålla mitt
yrkande.

Herr Petterssoni Södertälje: Herr talman, mina herrar! En
diskussion med den socialdemokratiska västerfalangen i denna fråga
är fullständigt utan gagn. Herr Höglund och hans meningsfränder
finna ju något vidrigt och förkastligt redan däruti, att ett folk vill
med vapen avvärja ett yttre angrepp. Jag och de, som härutinnan
tänka lika med mig, ehuru de eljest tillhöra olika partier, anse, att
vårt lands frihet, våra hem och allt vad däri rymmes är värden så
oskattbara, att vi, om det fordras, vilja sätta in all vår kraft på att
försvara dem. Herr Höglund och jag tala i det avseendet så olika
språk, att vi icke kunna förstå varandra. Jag skall därför ej heller
ge mig in på diskussion med honom i denna fråga. Men jag kan icke
neka mig det nöjet, att, när han talar om de ryska revolutionärerna,
erinra om att, så vitt jag sett, majoriteten av de ryska revolutionärerna
i denna fråga stå närmare mig än honom. Ty så vitt jag kunnat
finna, äro dessa revolutioner ännu nog gammalmodiga att låta
förleda sig att slåss för sitt fädernesland.

Sedan skulle jag be att få säga några ord som svar till min
ärade granne på länsbänken. Han frågade, hur de allmänna straffbestämmelserna
skulle tillämpas på dem som misshandla och missfirma
militärpersoner. Jo, de skola tillämpas på samma sätt som står civila
personer till buds, då de utsättas för överfall, d. v. s. den som
råkar ut för överfall skall anmäla den skyldige till åtal eller själv
åtala honom. Då säger kanske herr Petersson i Lidingö villastad,
att det icke alltid är sagt, att den överfallne kan veta vem som förfördelat
honom. Det är sant, men jag antager, att herr Petersson icke
har den uppfattningen, att det blir lättare att få tag i den brottslige,
om man skärper straffet för förseelsen; samma svårighet härvidlag
skulle väl kvarstå.

Vidare sade herr Petersson i Lidingö villastad, att den antimilitaristiska
agitationen var en infektionssjukdom. Ja, det är möjligt

Torgdagen den 31 maj, o. in.

49 Nr 08.

att så är, men då skulle jag vilja fråga, om det ej frapperat honom, An9- den /orätt
den svåraste sjukdomsinfektionen tycks ha skett år 1914. ivarsfimtUga

Herr Petersson i Lidingö villastad förklarade sig vara mycket “5’
litet tillfredställd mod de extra försvarsmedel som gåvos genom 1906 °r ''
års lagstiftning. Het påminner om vissa barn, som ivrigt åtrå en
leksak, så länge de icke ha fått den, men som, när de fått den, kasta
den ifrån sig som oanvändbar. Jag vill erinra därom, att när antimilitaristlagarna
antogos, det från militärt håll och även från herr Peterssons
i Lidingö villastad parti förklarades, att dessa lagar voro absolut
nödvändiga för att komma till rätta med den antimilitaristiska
propagandan. Då voro de nödvändiga, nu äro de, som det tycks, just
ingenting värda. Jag skulle vilja fråga min ärade granne, om han
ej tror, att ifall riksdagen skulle göra motionärerna till viljes och ge
dem skärpta strafflagsbestämmelser mot den antimilitaristiska propagandan,
man några år efteråt — ja kanske mycket snart — skulle
såga, att det där var det ingen nytta med, det där ha vi intet gagn
av. I själva verket kanske det ändå är så, att man icke kommer till
rätta med denna rörelse genom skärpta strafflagar. Däremot skulle
det kunna hända, att man vunne något genom att ändra det nu bestående
systemet. Flera av de föregående talarna hava rört vid den
saken, och jag skall be, att få uttala min anslutning till dem. Det
kan hända att med mindre stramhet, med annan ton, med något mera
hänsyn till manskapets billiga önskningar än vad nu på en del håll
presteras från militärt håll, det skulle vara lättare att komma till
rätta med denna rörelse. Jag tror verkligen, att ju mindre preusseri
vi i det fallet lägga oss till med desto bättre skall detta lyckas. I
olikhet med herr Lindhagen menar jag nämligen, att vi i vårt land
äro ganska känsliga för allt som stöter på preusseri. Jag tror icke,
att vårt folk är villigt taga på sig något sådant, det reder sig det
förutan. Jag har ännu den kanske naiva föreställningen, att det går
för sig att åstadkomma ett försvar för vårt land, som motsvarar
våra krafter och fyller sitt ändamål men icke lägger på oss ett olidligt
tvång i fredstid.

Då denna motion syftar just i den riktning, som enligt min mening
icke är den rätta, vidhåller jag mitt yrkande.

Herr Norman: Herr talman! När denna fråga i fjol be handlades

här i kammaren slutade professor Edén sitt då hållna anförande
med följande ord: »Jag erkänner, att denna agitation är

högeligen beklaglig, och vill i den mån jag förmår det göra vad som
verkligen kan göras för att motarbeta den. Jag tror emellertid icke,
att detta i någon väsentlig mån står att vinna genom skärpta strafflagsbestämmelser.
Jag är övertygad om, att det icke kommer att
vinnas genom de bestämmelser, som nu äro föreslagna. Det är på
dessa skäl och icke på några andra som jag förenar mig i yrkandet
om avslag på motionen.»

Den nu föreliggande motionen har tagit fasta på detta löfte,
som jag ville kalla det, från det liberala partiets ledares sida. Här
begäres ju en allsidig utredning »angående beskaffenheten och omändra
kammarens protokoll 1917. Nr 68. 4

Nr G8.

Ang. den för svarsfientliga agitationen.

(Forts.)

50 Torsdagen den 31 maj, e. m.

fånget av den i landet bedrivna försvarsfientliga agitationen» och
att efter denna Kung! Maj:t ville »för riksdagen framlägga förslag
till den lagstiftning och de övriga åtgärder, som må vara erforderliga
för att förebygga den fara för rikets värnkraft, som en dylik agitation
finnes kunna innebära».

Jag hade verkligen väntat, att då detta löfte gavs förlidet år,
herr Edén nu skulle lägga sitt tungt vägande ord i vågskålen för att
medverka till en lösning av frågan i sådan riktning som motionärerna
föreslagit. Jag hade så mycket mera denna förhoppning, då för
något mer än elva år sedan professor Edén — han var då icke ledamot
av riksdagen — bland andra var anordnare av ett stort offentligt
möte i Uppsala, tillkommet för uttalande av en protest mot
denna landsförrädliga agitation, som professor Edén själv betecknade
den vara. Detta möte hölls i Uppsala den 21 april 1906, och enligt
samtida referat ur eu Uppsalatidning uttalades av professor Edén,
att arbetet mot den landsförrädiska agitationen bland de värnpliktiga
icke får monopoliseras, det bör få ett uttryck även av den andra huvudriktningen
inom svensk politik, nämligen vänstern, som har lika
stora skäl som högern att verka för detsamma. Han uttalade vidare,
att det är icke mot en politiks riktning, som försöker med dåliga medel
omdana samhället, som vi vända oss, utan mot en riktning, som
vänder sig mot samhället självt, samt att förkämparna för densamma
äro fria revolutionärer, som ej anse sig behöva lyda lagarna, och
vilka rent av vilja, att de värnpliktiga skola sätta sig upp emot de
officerare, som kommendera dem. Professor Edén fortsätter: »Yi
få dock akta oss för att i denna rörelse inräkna allt för många; vi få
ej dit hänföra socialdemokraterna, Detta parti hyser visserligen
inom sig dylika element och gör front mot dem med en lamhet, som
bör offentligen brännmärkas.» Professor Edén använde synnerligen
starka ord i detta sitt föredrag. Å mötet i Uppsala uttalades: »Faran
får ej överdrivas, men ej heller underskattas.» Mötet var dock
tillkommet för att giva ett uttryck för de närvarandes indignation.
Det sades vidare: »Vi tänka ej tåla ibland oss vilket revolutionärt

skriveri som helst. Lägerplatserna måste hållas fria från sådana
element, på våra talarstolar får ej talas landsförrädiskt utan att dylika
talare åtalas, och ej heller få landsförrädiska tryckalster utsändas.
Genom vårt deltagande i detta protestmöte vilja vi också visa,
att regeringen, när den vill stävja detta onda, har hela opinionen
bland folket bakom sig. Det är ej nog med dessa protestmöten. Yi
måste kalla upp hela folkets massa till medveten agitation mot detta
landsförräderi.» Så yttrade sig herr Edén 1906. Här har i dag i
kammaren understrukits med synnerligt eftertryck, att den antimilitaristiska
agitationen icke är mindre nu än vad den var 1906, och
då kräves väl, skulle jag tro, i större utsträckning än förut, kraftiga
åtgärder mot denna agitation. Vid detta möte i Uppsala antogs
en av professor Edén andragen resolution av följande lydelse: »Män
och kvinnor i Uppsala, samlade till möte, vilja, med anledning av den
agitation, som dels genom offentliga föredrag, dels genom muntlig
och skriftlig propaganda i kaserner och på lägerplatser länge be -

Torsdugen den 31 maj, e. m.

51 Nr m.

drivits i uppenbart syfte att förleda de värnpliktiga till ohörsamhet *ng- den f6''"
i tjänsten och att hos dem undergräva känslan av medborgerliga ^YtatvmeT
plikter, uttala sitt skarpa ogillande av denna fosterlandsfientliga och (joorts \
orättfärdiga agitation samt uttrycka sin förvissning om att regeringen,
som visat sig behjärta vikten av att stävja den för fäderneslandet
farliga rörelsen, skall kraftigt fullfölja sina. strävanden att undanröja
denna ,samhällslära.»

Ja, så lät det 1906. Jag erinrar ännu en gång, att herr Edén då
icke var riksdagsman, icke ledare av ett parti, som han nu i någon
mån kan anses vara, men jag vill mena, att dessa ord förplikta. De
förplikta till ett fortsättande på den väg, vilken beträddes 1906,
så mycket mera som utvecklingen själv bär visat, att behov föreligger
för en sådan lagstiftning. Men nu motsätter man sig såväl
direkta lagförslag i ärendet, som en grundlig utredning, vilken klargör
orsaken till vad som förekommit, och varvid förslag kunde
framkomma, att råda bot på detsamma.

Nu har bär en av det liberala partiets män, herr E. A. Nilson
i Örebro, framträtt och talat om att tankegången lios motionärerna
och motionen skulle rikta sig emot det svenska folkets frihetskänsla,
frihetskärlek —- ja, så sades visserligen icke i ord, men innebörden
var dock sådan — och skulle icke vara värdigt det svenska folket,
som icke skulle tolerera någon attack emot dess frihet. Jag vill
emot detta erinra, att förslaget, med den tankegång, som motionärerna
haft, riktar sig icke till en attack emot friheten utan riktar sig
emot självsvåldet, som är skadligt för friheten själv.

De olika talare, som uppträtt, hava delvis bemött varandra. Någon,
herr Fabian Månsson, har velat påvisa, att man icke kommit
med några egentliga bevis för denna antimilitaristiska agitation. De
bevis som framförts, äro anonyma och betyda icke någonting. Gent
emot det har andra talare, till och med inom hans eget speciella parti,
kommit med påståenden, där man understrukit hur kraftigt denna
antimilitaristiska agitation verkar. Alltså, ett direkt bemötande av
vad herr Fabian Månsson ville framhålla såsom verkligt. Under sådana
förhållanden, då den antimilitaristiska agitationen är av den
art, som alla känna, och drives med en intensitet som aldrig förr;
då det vidare har erkänts ifrån framskjutet liberalt håll att den är
av landsfördärvlig karaktär och utgör ett hot emot vår egen självständiga
tillvaro som folk — då vädjar .jag verkligen till alla, som icke
låtit sig fångas så grundligt i partipolitikens maskor, att de måst
göra sig blinda och döva för varje sakskäl, att taga i övervägande,
huruvida icke så starka skäl tala för ett bifall till motionen, och jag
hoppas, att ett sådant bifall skall utgöra det beslut, som andra kammaren
inom kort kommer att fatta.

Herr talman, jag yrkar bifall till den av herr Petersson i Lidingö
villastad avgivna reservationen.

Herr Höglund i Stockholm: Herr talman! Endastenkort
replik till herr Pettersson i Södertälje, som tog sig anledning av mitt
yttrande rörande den ryska revolutionen att vilja göra gällande en

Nr 68.

Ang. den föi''-

svar sfientlig a

agitationen.

(Forts.)

52 Torsdagen den 31 maj, e. m.

viss skillnad mellan ryska socialdemokraternas uppträdande i kriget
och svenska vänstersocialisters antimilitära hållning. Det hör egentligen
icke till debatten, men eftersom vi kommit in på det, her jag få
säga några ord.

Herr Petterssons i Södertälje yttrande bygger på ovetskap eller
missförstånd om de socialdemokratiska och revolutionära kretsarnas
i Ryssland hållning till kriget. Det parti, som jag närmast sympatiserar
med, som jag känner mig släkt med, det s. k. bolsjeviki, det
ryska socialdemokratiska majoritetspartiet, har just utsänt till soldaterna
en paroll i samma riktning, som vi här företräda, nämligen
att de ryska soldaterna böra vid gränserna förbrödra sig med sina
s. k. fiender, de tyska proletärerna. Jag medger, att det finns revolutionära
kretsar i Ryssland, som ha en annan uppfattning, men
läget är ju också ett helt annat där än här. Dock delar jag icke den
meningen, att socialdemokratin skulle stödja den krigspolitik som i
detta nu drives av den liberala bourgoisiministären, även om vissa
skäl tala för en sådan ståndpunkt i Ryssland, som icke kan tillämpas
på Sverige. Men finge vi i Sverige en revolution, som utmynnade
i proletär diktatur, skulle jag ock för min del vara med om att
försvara den med vapen i hand gent emot en fiende, det må vara
en »nation» eller en fiendeklass inom landet, som skulle söka slå ned
den. Det vore dock i så fall icke nationen som sådan jag försvarade
utan proletariatets sak, socialismen, revolutionen!

Herr E d é n: Herr talman! Den ärade talaren på Kalmarbänken
har i debattens sista timme anfört ett par uttalanden av mig, som
väl voro avsedda att tjäna som en uppfriskande krydda i den matta
stämning, som förefaller mig behärska hans ärade partivänner under
denna diskussion, Jag beklagar, att jag icke tror, att det finns någon
anledning att av denna krydda hoppas någon vidare uppfriskande
effekt.

Av de två citaten är det ena 11 år gammalt och det andra 1 år.
Jag har icke haft tillfälle att kontrollera det första, men gör den
ärade talaren den uppmärksamheten, att jag antager, att det är riktigt
efter det tidningsreferat, han kan ha använt. Däremot har jag
kontrollerat det andra och funnit det stämma med riksdagsprotokollet.
I varje fall tillåter jag mig att förklara, att jag till alla delar
står för vad jag sagt och att det är i full överensstämmelse med detta,
som jag kommer att yrka bifall till utskottets hemställan.

Den ärade talaren ville göra gällande, att det, som för 11 år
sedan sades på mötet i Uppsala, skulle, såsom han uttryckte sig,
förplikta. Javäl, det förpliktar till att, på sätt som jag då yttrade
och alltid vidhållit, man bör göra vad man förmår för det syfte som
i anförandet angavs. Jag för min del gör allt jag förmår för
att verka för det svenska försvarets upprätthållande med de bästa
därtill tjänliga medel. Vid det tillfälle som då var fattades efter
min mening åtskilligt för att, såsom jag tror, att min referent angav,
att orden folio sig, hålla den landsfördärvliga agitationen ute
»ifrån kasernerna och lägerplatserna». Emellertid blev på grund av

Torsdagen den 31 maj, e. ra. 53 Ni* (18.

det läge, som då var, denna lucka fylld genom den lagstiftning, som Ang. denfl,-då kom till stånd. Jag kunde icke på något sätt Indraga till denna
lagstiftning i riksdagen, som jag icke tillhörde. Men jag har hört (Forts.)
till dem, som sedermera i riksdagen röstat för denna lagstiftnings bibehållande,
när det varit ifrågasatt att upphäva den, och det har jag
gjort även i år. Förpliktelsen, som herr Norman i Läckeby vill lägga
på mig, är i det avseendet fylld; jag har icke undandragit mig den.

Herr Norman menade vidare, att i mitt anförande i fjol skulle
legat något löfte, som skulle hava uppmuntrat herrar högermotionärer
till det steg, de nu tagit. Det är rörande med den uppmuntran,
som dessa herrar tyckas ha behövt. Jag skulle ha trott, att de på
grund av det nit, som naturligtvis fyller dem, borde hava kunnat
handla oberoende av sådana åberopade skäl, och jag beklagar att
när de åberopa en dylik uppmuntran, de göra det på ett sätt, som
fullständigt förvanskar den plans mening, som de citera. Herr Norman
har nu verkligen icke förvanskat det citat, som han läste upp,
men han har aktat sig för att ordentligt markera den mening, som
gör, att det icke ifrån min sida kan komma i fråga, att jag skall
bifalla den ifrågavarande motionen. Den meningen lyder så här:

»Jag erkänner, att denna agitation är högligen beklaglig, och vill
i den mån jag förmår det göra vad som verkligen kan göras för att
motarbeta den. Jag tror emellertid icke, att detta i någon väsentlig
mån står att vinna genom skärpta sträfflagsbestämmelser. Jag är
övertygad om, att det icke kommer att vinnas genom de bestämmelser,
som nu äro föreslagna.» Där ligger hela sammanfattningen av
vad jag då uttalade — och det som jag nu strök under vid uppläsningen
bör tydligt nog tala mot och ej för en sådan motion som den
nu väckta. Ren förvanskning är det, såsom redan framhållits under
debatten i första kammaren, när man, som ingress till denna motion,
tillåtit sig att citera ett par andra satser ifrån mitt anförande vid
förra riksdagen men därvid taga bort det viktigaste av alltsammans.

Citatet lyder så här i motionärernas framställning: »Jag tror mig
kunna tala för mina kamrater, då jag säger, att även vi djupt ogilla
och beklaga en sådan antimilitaristisk agitation, som kan lända till
men för krigsväsendets styrka och för vårt lands förmåga att försvara
sin självständighet. Men vad det här gäller, det är blott den
frågan, huruvida man gör något, som är effektivt och nyttigt, emot
denna agitation, genom att» — och så kommer en transumering —

»godtaga de strafflagsbestämmelser, som motionärerna nu ha föreslagit».
Det som man transumerat bort är följande ord »genom att
på nytt utöka strafflagens paragrafer och särskilt genom att o. s. v.».

D. v. s. just precis det, som varit grundtanken i mitt anförande, både
i dess början och slut, utesluter man ur citatet i motionen och halkar
över vid uppläsningen i kammaren. Är det på sådant sätt, man
skapar löften, på vilka man sedan skall bygga, kan det icke begäras,
att den, som man lägger sådana löften falskeligen i munnen på, skall
anse sig hava skyldighet att stå herrarna till tjänst med att uppfylla
dem.

I fråga om själva saken har jag mycket litet att tillägga till

Nr 68.

Ang. den för svar

sjientlig a

agitationen.

(Forte.)

54 Torsdagen den 31 maj, e. m.

vad som redan blivit anfört. Det är helt enkelt så, att även om man,
jag vidhåller det för min del, ogillar den agitation, som försöker angripa
disciplinen och aktningen för den militära ordningen, och även
om man på det allra starkaste måste reagera emot alla sadana personliga
övergrepp, som tyvärr förekomma och som militärer synas vara
utsatta för på grund av sin tjänsteställning, så är man verkligen icke
därför skyldig att gå med på en skrivelse, i vilken faktiskt icke anvisats
någon brukbar väg att komma fram till ett bekämpande av
denna agitation. Det har i utskottsutlåtandet ovederlägglig uppvisats,
att herrar motionärer icke kunnat anvisa några positiva åtgärder
annat än dem, som förut blivit föreslagna och av riksdagen
underkända, förutom den illustra utväg, som består i att alldeles
särskilt privilegiera uniformen. Jag tror verkligen, att vi icke skola
taga upp till ytterligare diskussion denna nya punkt i motionärernas
framställning. Den är av den beskaffenheten att det mildaste omdöme
man kan ge väl är det som utskottet redan har uttalat, och som
helt enkelt lyder så, att det förslaget innebär ett drag, helt främmande
för svensk folkanda och rättsuppfattning, och skulle säkerligen,
om det genomfördes, blott vara ägnat att skärpa motsättningarna
emellan civila och militära element i samhället samt att motverka
uppfattningen av försvarsväsendet såsom en hela folkets angelägenhet.
Hela idéen om detta skydd för uniformen är för övrigt
endast ett brottstycke av det vida mer genomförda favoriserande
av uniformen, som fanns i överste Rosenblads bekanta artiklar
i Svensk tidskrift i somras, där uniformen rent av förbands med eu
hel rad av sociala företräden i det allmänna livet. Där kan man se,
om det är skäl att slå in på en sådan väg.

Hej, mina herrar, det är så, att i denna motion finnes icke ett
enda positivt uppslag av bärande natur. Det är så, hur än motionärerna
klaga över de missförhållanden, de ansett sig kunna konstatera,
att de icke ha något att visa på, som skulle kunna hjälpa mot
dessa missförhållanden. Jag skall icke taga upp frågan om vad
detta kan bero på. Men i största allmänhet tror jag man kan instämma
med ett par talare, som sett saken så, att de herrar, som bekämpa
den antimilitaristiska eller rättare sagt den försvarsfientliga
propagandan, dessa herrar ha icke haft någon förmåga att förstå,
hur den propagandan götts och befordrats genom den allmänna politik,
som under dessa senare år förts, och som mer än något annat
bidragit till att söndra klass mot klass, söndra civila mot militärer
och över huvud taget skapa hela denna anda av motstånd mot vad
man betraktar, falskligen må så vara, men dock betraktar såsom uttryck
för det oförsonliga, oförbätterliga och oföränderliga högerregementet
här i landet. Det är redan visat på ett verkligt starkt medel
att komma till rätta med en sådan anda. Det medlet heter nu
som alltid eu politik av verkligt förtroende för folket, en politik, som
bygger på folket och icke bekämpar folket, en politik, som vill ha
folket med sig och icke regerar det bara med strafflagsparagrafer
och tryck uppifrån, en politik med ett ord, som gör, att folket känner,
att det i försvarsväsendet har uttryck för sin egen frihet, sin

Torsdagen den 31 maj, e. in.

55 Nr<&

egen självständighet och sin egen förmåga att fritt utveckla sig. Gå Ä"3-den vägen, mina herrar, med alla dess konsekvenser, då komma vi
åtminstone in i en sådan riktning, att vi ha möjlighet att förstå var- (forte.)
andra bättre, och då kunna vi möjligen komma till något resultat
med de ändlösa och intilldess fullkomligt fruktlösa debatterna om
den antimilitaristiska propagandan.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Lindhagen: Jag fick icke svar av herr Pettersson i
Södertälje på min fråga, varför det liberala partiet, då han ansåg,
att genom strafflagar kunde icke något vinnas, för det första har
genomfört de s. k. Staafflagarna och sedan i evighet envisas att
bibehålla desamma.

Den siste talaren hade också, såsom jag måste säga liberalerna
i allmänhet göra vid sådana här högtidliga tillfällen, några ganska
vackra ord i munnen om hur man skall bygga på folket och icke
bekämpa folket och hur högern har gått och befordrat antimilitarismen
genom sin allmänna politik. Det är just vad liberalerna
i stort sett också gjort. De ha genomfört den mest brutala antimilitaristiska
lag, som vi ha. Liberalerna ha vidare gjort en kolossal
kapitulation för högern och för de Hammarskjöldska militärförslagen.
Genom att begå dessa handlingar ha liberalerna i lika
hög grad som högern främjat antimilitarismen. Han finner, att
när det gäller att från allmänna vackra satser övergå till handling,
när det är något viktigt på färde, gå herrar liberaler ofta hand i
hand just med högern. Jag kan icke underlåta att säga detta, fastän
vi äro ju tacksamma för att herrarna vid detta tillfälle besparat
oss, så länge det räcker, att fortsätta på den politik, som ni själva
inaugurera!

Herr Pettersson i Södertälje frågade mig under hand, om jag
instämde med herr Höglund, om jag skulle vilja med militärmakt
försvara ett segrande proletariat eller vad det var. Jag känner
mig ganska tillfredsställd över att jag icke är en s. k. principiell
antimilitarist, utan att ordet princip för mig icke alls passar, när
man skall tala om militarismen, som själv utmärkes av frånvaron
av alla principer. För mig är denna sak en praktisk lämplighetsfråga.
Jag känner icke i vad mån de störa rovfåglarna, stormakterna,
med alla sina ouppgjorda mellanhavanden behöva försvara
sig med vapenmakt eller icke. Det s. k. proletariatet har på
dessa ställen olika meningar om den saken, och det kan jag icke
blanda mig i. För mig är det däremot en praktisk lämplighetsfråga,
att våra nordiska länder i den tid som är böra företaga en avrustning,
vare sig det är en högerregering eller en liberal regering
eller en socialdemokratisk regering, vilken senare väl skulle föreställa
proletariatets seger, något som icke är säkert för resten eller
visst, menar jag. För mig ställer det sig så, att för oss bär i Norden,
vad slags regering vi ha, under de förhållanden som föreligga är
tiden mogen att gå i spetsen och börja en avrustning utan avvaktan

Nr 68.

Ang. den för svar

s fientlig a

agitationen.

(Forts.)

5g Torsdagen den 31 maj, e. m.

på stormakternas avrustningar. I den meningen är jag en utpräglad
antimilitarist.

Herr Holmdahl: Herr talman, mina herrar! Jag får saga,
att jag blev i hög grad överraskad, när herr Edén gjorde så stor affär
av den transumering, som motionärerna tillåtit sig att gorå i hans uttalande
från i fjol. Av den vikt herr Edén fäste vid denna transsumering
synes framgå, att herr Edén har den uppfattningen, att motionärerna
i rent bedrägligt syfte förvanskat hans uttalande. Jag
vill emellertid försäkra herr Edén, att så icke är förhållandet. Jag
vill också försäkra herr Edén, att även om den passus det här gäller
hade stått kvar i hans uttalande, hade detta icke alls inverkat på
innehållet i motionen; ty för motionärernas framställning, sådan den
är utformad, äro dessa ord, som herr Edén fäste sa stor vikt vid, av
ingen betydelse. Låt oss se till, vad herr Edéns anförande från i

fjol innehöll. , , t

Herr Edén förklarade, att lian och hans partikamrater djupt beklagade
och ogillade en sådan antimilitaristisk agitation, som kunde
vara till men för vårt försvarsväsendes styrka och för vårt lands
förmåga att försvara sin självständighet. Han tilläde därefter: »Men
vad det här gäller, det är blott den frågan, huruvida man gör något,
som är effektivt och nyttigt, emot denna agitation, genom att»
och så komma de av motionärerna uteslutna orden: »på nytt utöka
strafflagens paragrafer och särskilt genom att» — och därefter kommer
fortsättningen, som motionärerna infört: »godtaga de strafflagsbestämmelser,
som motionärerna nu ha föreslagit. _ Det är detta
och ingenting annat, som den nu föreliggande frågan innebär». Vidare
yttrade herr Edén i slutet av sitt anförande: »Jag^erkänner, att
denna agitation är högeligen beklaglig, och vill i den mån jag förmår
det göra vad som verkligen han göras för att motarbeta den. Jag
tror emellertid icke, att detta i någon väsentlig man star att vinna
genom skärpta strafflagsbestämmelser.»

Herr Edén har sålunda i detta sitt uttalande förklarat, att han
är villig göra vad som verkligen kan göras för att motarbeta denna
agitation, och han har endast i ett avseende reserverat sig, nämligen
ifråga om skärpta strafflagsbestämmelser.

Huru ha nu motionärerna begagnat sig av detta herr Edéns uttalande?
Jo, motionärerna saga, att på. detta principuttalande av det liberala
partiets chef skola vi bygga vidare för att lösa denna fråga, och
för att underlätta lösningen skola vi lägga frågan på en helt annan
basis. Vi skola begära eu utredning. Jag frågar då: är debatt
inlägga för mycket i herr Edéns uttalande, då motionärerna vågat
sig på att ifrågasätta, att herr Edén skulle kunna vara med om en
sådan åtgärd som en utredning? När herr Edén säger i första delen
av sitt anförande, och han beklagar och ogillar en sådan agitation,
som kan vara till men för vårt försvarsväsendes styrka och för vårt
lands förmåga att försvara sin självständighet, så ligger ju något
hypotetiskt i detta uttalande. Han vill därmed säga, att om det verkligen
visar sig, att denna agitation är av sådan beskaffenhet, då be -

Torsdagen den 31 maj, o. in.

57 Nr (18.

agitationen.

(Forts.)

klaga och klandra vi den i allra högsta grad. Jag frågar då: varför Ang'' J.en
kali icke herr Eden vara med om en utredning då vi därmed vilja
försöka visa, att agitationen verkligen är av samhällsfarlig beskaffenhet?
Under alla förhållanden skall väl den utredning, som vi
begärt, kunna vara till gagn för denna frågas lösande. En utredning
är ju alltid den grund, på vilken man bygger, när man vill
komma till något positivt resultat.

Under fjolårets debatt fäste man sig också särskilt vid herr Edéns
uttalande. Jag vill erinra om att herrar Petersson i Lidingö villastad
och Åkerman särskilt togo fasta på vad herr Eden yttrade.

Det hade då varit synnerligen välbetänkt av herr Edén, om han då
hade uppträtt och sagt: Mina herrar, ni skola icke fästa för stora
förhoppningar vid vad jag här yttrat. Hade herr Edén gjort en sådan
deklaration, så skulle vi motionärer icke ha begagnat oss av
herr Edéns uttalande, ty man hade då fått klart för sig genast, att
detta uttalande var av ingen betydelse.

I detta sammanhang, skulle jag vilja säga några ord angående
vad som förut under debattens gång har yttrats mot mitt första anförande.

Herr Pettersson i Södertälje förklarade, att han för sin del icke
kunde vara med om något preussiskt system och icke heller några
strafflagsbestämmelser. Herr Petterssons anförande var sådant, att
det möjligen hade kunnat lämpa sig för fjolårets motion, då det verkligen
gällde lagstiftningsåtgärder. Här däremot är det fråga om
en allsidig utredning, en utredning på grund av vilken man sedan
kan vidtaga antingen lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder. Och
det förvånar mig i allra högsta grad, att herr Jakob Pettersson ställer
sig avvisande i år emot en utredning, då han 1915 åberopade som
huvudsakligt skäl för avslag på den då framlagda motionen, att motionärerna.
icke hade åstadkommit någon sådan. Nu, när det begäres
en utredning, säger herr Jakob Pettersson i Södertälje nej.

. Herr Nilson i Örebro förklarade det vara stridande mot Fans
känsla att gå med på någon av de åtgärder, som här äro ifrågasatta,
och herr Nilson drög upp, om jag så får uttrycka mig, ett slags liberalt
program för huru man bör inrätta sig för att motverka den antimilitaristiska
agitationen. Tror då herr Nilson, att även om vi nu
följa detta liberala recept, om vi få en militarism i hans anda, tror
herr Nilson verkligen, att den antimilitaristiska agitationen därmed
skulle upphöra? Ja, har herr Nilson haft en sådan tro, så har den
då blivit grundligt vederlagd av de uttalanden, vi i afton hört dels
av herr Lindhagen och dels av herr Z. Höglund. Av deras uttalande
framgår det otvetydigt, att hur man än försöker ordna vårt militärväsende,
det må nu få liberal färg eller högerfärg, så kommer den
antimilitaristiska agitationen alltjämt att fortfara.

Mycket skulle kunna sägas ännu i denna fråga, men då tiden
är långt framskriden, skall jag för närvarande avstå därifrån.

Efter härmed slutad överläggning gav herr talmannen propositioner
på l:o) bifall till utskottets hemställan, 2:o) avslag därå och
Andra kammarens protokoll 1917. Nr 68. 5

Nr 68. 58

Torsdagen den 31 maj, e. m.

Ang. den för- bifall i stället till den av herr Petersson i Lidingö villastad m. fl. avsvarsfientliga
gjvna_ vj(j utlåtandet fogade reservationen samt 3:o) avslag å utskottets
hemställan och bifall i stället till den reservation, som av01
'' givits av herr Lindhagen; och förklarade herr talmannen sig anse
den förstnämnda propositionen vara med övervägande ja godkänd.
Votering begärdes emellertid, varför herr talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen ånyo upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen nu fann den under 2: o) angivna
hava flertalets mening för sig. Men även härom begärdes votering,
i anledning varav först uppsattes, justerades och anslogs en så lydande
voteringspropositon:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen angående lagutskottets
utlåtande nr 53 antager yrkandet om bifall till den av
herr Petersson i Lidingö villastad m. fl. avgivna reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda votering
antagit yrkandet om bifall till herr Lindhagens reservation.

Omröstningen enligt denna voteringsproposition utvisade 119 ja
mot 55 nej, vadan propositionen för huvudvoteringen erhöll följande
av kammaren nu godkända lydelse:

Den, som vill, att kammaren bifaller lagutskottets hemställan i
utskottets förevarande utlåtande nr 53, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

. Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda
hemställan bifallit den av herr Petersson i Lidingö villastad m. fl.
avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen.

Huvudvoteringen utföll med 109 ja mot 64 nej; och hade kammaren
alltså bifallit utskottets hemställan.

§ 8.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen, nämligen

från statsutskottet:

nr 196, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående
anvisande av medel till täckande av kostnader för tryggande av rikets
neutralitet år 1917;

Torsdag™ dn 31 maj, c. m. 59

nr 203, i anledning av vissa framställningar rörande anslag under
åttonde huvudtiteln;

nr 204, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående
tillfällig löneförbättring åt lärarpersonalen vid vissa läroanstalter
jämte i dessa ämnen väckta motioner;

nr 205, i anledning av Kung]. Maj:ts proposition angående tillfällig
löneförbättring åt lärare vid folkhögskolor jämte i ärendet
väckta motioner;

nr 206, i anledning av Kungl. Ma,j:ts proposition angående tillfällig
löneförbättring åt lärarpersonalen vid privatläroverken jämte
i ärendet väckta motioner;

nr 207, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
ändringar i föreskrifterna om avlöning av lärarinnorna vid statsunderstödda
enskilda läroanstalter m. m.;

nr 208, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig
löneförbättring åt statens folkskolinspektörer;

nr 209, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående efterskänkande
av visst kyrkoherden i Lena församling ådömt skadestånd; nr

210, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reglemente
för avlöning vid armén på krigsfot (krigsavlöningsreglemente);
och

nr 211, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förordning
med särskilda föreskrifter angående avlöningsförmåner
m. m. vid marinen på krigsfot; samt

från andra särskilda utskottet:

nr 216, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 211, angående
omorganisation av fögderiförvaltningen och lönereglering för
tjänstemännen därstädes m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

§9.

Vidare anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till
paragrafer i riksdagsbeslutet:

nr 53, angående ändring i § 12 i förordningen med tulltaxa för
inkommande varor;

nr 54, angående ändrad lydelse av rubrikerna nr 65, 144, 164,
187, 188, 190, 609, 610, 624, 625, 626, 627, 628 och 629 i gällande
tulltaxa m. m.;

nr 55, angående förordning om tillägg till 9 och 10 §§ samt om
ändrad lydelse av 14 § 2 mom., 15 § 2 mom. och 16 § 6 mom. i förordningen
den 9 juni 1905 angående försäljning av brännvin;
nr 56, angående lag om ändring i vissa delar av sjölagen;
nr 57, angående förslag till ändring i 103 § sjölagen;
nr 58, angående lag om försäkringsrörelse m. m.;
nr 59, rörande förslag till stadga angående hotell- och pensionatrörelse; nr

60, rörande förslag till lag angående beräknande av röstvär -

Nr <18.

Nr 68. 60

Tersdagen den 31 maj, e. m.

det enligt kommunalförfattningarna för skattskyldig, vars beskattningsbara
inkomst blivit vid bevillningstaxeringen år 1917 av viss
anledning nedsatt; och

nr 61, angående lag om ändrad lydelse av 5 § i stadgan den
26 maj 1909 om val till riksdagens utskott.

§ 10.

Till bordläggning anmäldes:

bankoutskottets utlåtande, nr 56, i anledning av Kung], Maj:ts
proposition angående vissa ändringar i avlöningsreglementet för tjänstemän
vid statens järnvägar m. m.; och

första särskilda utskottets utlåtande, nr 14, i anledning av motion
angående krigstidshjälp åt pensionsberättigade änkor och barn
efter befattningshavare, som varit anställda hos riksdagen eller i
dess verk.

§ 11.

Justerades protokollsutdrag.

§ 12.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr Westman under 2 dagar fr. o. m. den 1 juni och

» Jeansson i Kalmar » 2 » » » 4 » .

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 12,14 på natten.

In fidem
Per Cronvall.

Stockholm 1917. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner,

172835

Tillbaka till dokumentetTill toppen