1917. Andra kammaren. Nr 55 (Riksdagens protokoll 1917:55)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1917. Andra kammaren. Nr 55.

Tisdagen den 8 maj.

Kl. 3,30 e. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 2 innevarande maj.

§ 2.

Herr talmannen rtieddelade, att herr Höglund i Stockholm denna
dag intagit sin plats i kammaren.

§3.

Herr statsrådet Dahlberg avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner: nr

342, angående reglering av löneförhållanden m. m. för vaktmästare
och med dem jämförliga befattningshavare;

nr 344, med förslag till förordning om ändrad lydelse av
§ 13, § 16 mom. 1, § 17 och § 19 mom. 3 i förordningen om frihamn
den 15 november 1907;

nr 345, med förslag till förordning angående ändrad lydelse av
§ 7 i förordningen den 2 juni 1911 angående grunderna och sättet
för markegångsprisens bestämmande m. m.;

nr 352, med förslag till lag om ändrad lydelse av 5 och 7 §§
i lagen den 11 oktober 1907 angående civila, tjänstinnehavares rätt
till pension;

nr 356, angående godkännande av förlikningsvis bestämd .skatteköpeskilling
för hemman å Tuna bergslags allmänning m. m.;

nr 354, angående höjning av anslaget till kostnader för taxering
till skatt å inkomst och förmögenhet;

nr 327, angående omkostnader för handläggning av ärenden rörande
ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring; nr

338, angående pensioner till vissa vid statens järnvägsbyggnader
anställda eller förut anställda förmän och arbetare m. m.;

nr 343, angående vissa ändringar i gällande avlöningsreglemente
för tjänstemän vid statens vattenfallsverk m. m.;

Andra hammarens protoholl 1917. Nr 55.

>Tr 55.

Tisdagen den 8 maj.

nr 346, angående anslag till hospitals underhåll;
nr 347, angående ersättning åt postsparbanken för dess bestyr
med uppbörd och utbetalningar m. m. för riksförsälkringsanstalten;

nr 332, angående anslag till upplysningsverksamhet för främjande
av landsbygdens förseende med elektrisk kraft;

nr 333, angående anslag till eu extra tjänsteman hos lantbruksstyrelsen
samt till jordbrukskonsulenter odh jordförmedlingsbyråer;
nr 339, angående inrättande av en norrländsk andelsmejerifond;
nr 349, angående försäljning av vissa kronoegendomar och upplåtande
av lägenheter från sådana egendomar;

nr 350, med förslag till förordning om ändrad lydelse av 18,
33 och 59 §§ i stadgan om skjutsväsendet deu 22 juni 1911;
nr 341, med förslag till lag om allmän tjänsteplikt; _
nr 353, angående tillämpning av allmän tjänsteplikt med avseende
å visst ändamål;

nr 334, angående krigstidshjälp åt pemsiousberättigade änkor
och barn efter delägare i folkskollärarnas änke- och pupillkassa;

nr 335, angående krigstidshjälp åt pemsionsberättigade änkor och
barn efter delägare i prästerskapets änke- och pupillkassa;

nr 336, angående tillfälligt lönetillägg åt skogvaktarna vid universitetet
i Uppsala in. m.;

nr 337, angående anslag till täckande av (brist i staten för förskolan
för blinda i Växjö;

nr 351, angående avskrivning av ett lån för restaurering av
Vadstena klosterkyrka; och

nr 340, med förslag till lag om ändrad lydelse av § 19 mom. 4
och § 34 mom. 2 värnpliktslagen den 17 september 1914.

Samtliga dessa propositioner blevo på begäran bordlagda.

§4.

Föredrogos var för sig nedannämnda pa kammarens bord liggande
motioner; och hänvisades därvid

till lagutskottet motionerna:

nr 457, av herr Persson i Norrköping; och

nr 458, av herr Osberg; samt

till jordbruksutskottet motionen nr 459, av herr von Sneidern
m. fl.

Ang. remiss av Efter föredragning härpå av herr Lindhagens in. fl. motion, nr
en motion. 40()) om lagstiftning rörande lättnader i torpare och deras vederlikar
inom ar r e n d a t o esk lass e n åliggande dagsverksskyldighet m. m. yttrade -

Herr talmannen: Som ifrågavarande motion, vilken icke
är väckt inom den i 55 § första stycket riksdagsordningen föreskriv -

Tisdagen deu 8 maj.

3 >T r 55.

na tid, icke heller kan anses omedelbarligen föranledd av någon under
riksdagen inträffad händelse, finner jag mig förhindrad att framställa
proposition pa dess behandling enligt 58 § riksdagsordningen.
Godkänner kammaren denna min propositionsvägran?

Kerr Lindhagen begärde nu ordet och anförde: Jag är

verkligen ganska ledsen över att jag icke anser mig kunna obetingat
nöja mig med herr talmannens förklaring. Det bär jag gjort ganska
motvilligt eu gång förut vid denna riksdag, då vi halt'' olika uppfattning
i en liknande fråga, men i denna sak måste jag be att få säga
nugra ord, ty det gäller huru i en viktig sak 55 § riksdagsordningen
snäll tolkas.

Jag har väckt denna motion på grund därav, att den måste
j lgt T? uPPfattning föranledd av någon under riksdagen
mtratiad händelse. Här försiggår ju ett världskrig, som blir allt
värre och värre, och särskilt två händelser, som inträffat under riksdagen,
nämligen att i februari månad denna ukas utfärdades från
-tyskland om skärpning av u-båtskriget och att i samband därmed
aven engelsmännen skärpte sin handelspolitik, ha under denna riksdagens
lopp i en ofantligt hög grad ökat svårigheterna för det svenska
tolket pa ett sadant sätt, att man också sett, huru Kungl Maikastar
in den-ena propositionen efter den andra för att avhjälpa dessa
£*uer riksdagen uppkomna svårigheter. Dessa propositioner innehalla
bland annat förs lag att i detta betryckta läge hjälpa än den ena
dn ru"? samhällsklassen genom en undantagslagstiftning

Ltt sadant — enligt min uppfattning och vilket också utredningen
säkerligen kommer att visa — särdeles trängande fall är torpa,
nes belägenhet, i synnerhet på de större godsen, på vilken de ha

IenaredtifSJl1tkkkyldlgh+t''^]?eSSa da«8verken utkrävas särskilt på
hr,, w 1 aMt skarpare, ty det ar ont om jordbruksarbetare, och jordbruket
ar en lönande näring, men på samma gång få torparne icke
annan betalning, än vad de skola ha enligt sina kontrakt - antingen
ingenting eller en ringare betalning, ehuru det kan möjligen hända

f»ti°rV"gareiuV1SSilia lv''lyilllgt gätt dem tiU mötes- Under tiden
friköpa allt vad de behöva för sitt jordbruk och för sitt livsun

pehaJle efter längst dspris och bli tillika nödsakade att f^rsumml sLl

eget jordbruk, sa att de icke kunna ha tillräcklig utkomst av det i
samma man som dagsverksskyldigheten utkräves enligt kontraktet

r”beft^0l;Äfrat Si"

^etsd-agen, gar det ut over deras eget jordbruk.
m[mA''la dfsa under riksdagen timade förhållanden böra väl om

allé att hjalpa till att fa en undantagslagstiftning nu a-enast Tao!.
ar »ven försökt att genom en interpellation biara ^“erin/en!

Ang. remiss av
en motion.

(Forts.)

Nr 55. 4

Tisdagen den «S maj

Ang. remiss (
eu motion.
(Korts.)

medverkan, men det är klart, att med den korta tid, som återstår av
riksdagen, blir det mera effektivt ifall man redan kan hänvisa til!
att i riksdagen föreligger en till lagutskottet remitterad motion i samma
ämne. Jag tror icke, att med god vilja svårigheter skola mota
för att få en provisorisk lagstiftning, som nödtorvtigt hjälper dessa,
torpare uti deras belägenhet. Denna lagstiftning skulle ga ut pa
att dagsverksskyldigheten skulle lättas och vidare därpa att de skulle
få en mera normal betalning för de dagsverken, som skola utgöras.

Nu har ett dylikt motionerande ansetts strida mot grundlagarna,
men jag anser mig skyldig torparna. detta, och då jag har den bestämda
känslan, att grundlagarna rimligtvis höra tolkas, såsom jag
sagt, ber jag att få yrka, att min motion måtte fa remitteras till ^lagutskottet.
Vi ha för övrigt en annan grundlag, som också talar något
om detta, och den grundlagen vill jag stryka under. Det är det
ordet: »Ve Eder, I skriftlärde, som glömmen de gudomliga buden
för Edra lagars skull». Även på denna grund yrkar jag remiss aV
min motion till lagutskottet.

Vidare yttrade

Herr vice talmannen D. Persson: Jag kan försäkra herr

Lindhagen, att jag — och, jag är övertygad, samtliga denna kammares
ledamöter — i lika hög grad behjärtar torparnas svara belägenhet
som herr Lindhagen, och jag är viss om att herr talmannen
har ett lika varmt hjärta för dessa som herr Lindhagen, men det
förhåller sig dock så, att talmannen har i första hand icke allenast
rättighet utan också skyldighet att hålla grundlagen i helgd, och
man kan ju inte säga, att de omständigheter, som herr Lindhagen
åberopade, äro någon sådan »under riksdagen inträffade händelse»,
som enligt 55 § i riksdagsordningen skulle kunna motivera en remiss
av ifrågavarande motion. Herr Lindhagen åberopade ju andra
stycke uti 55 § riksdagsordningen, som bär följande lydelse: »I
grundlagsfrågor samt i frågor, som röra någondera kammaren enskilt,
så ock i frågor, som av redan inom någondera kammaren
fattat beslut eller annan under riksdagen inträffad händelse omedelbart
föranledas, ma motion framställas, sa länge, riksdagen är
samlad.» Världskriget är ingen under riksdagen inträffad händelse,
u-båtskriget är inte heller någon under riksdagen inträffad
händelse, utan u-båtskriget har pågått, så länge världskriget varat.
Att det blivit mer och mer intensivt under fortgången, är ju ^ alldeles
riktigt, men enligt mitt förmenande är dock icke detta någon
sådan under riksdagen inträffad händelse, som kan motivera en
remiss utav föreliggande motion.

iSå gärna jag än skulle önska — och, jag är övertygad om, sa
gärna än herr talmannen skulle önska — att denna fråga bragtes
under behandling, är det för mig absolut omöjligt att kunna komma
till någon annan uppfattning än den, som uttalades av herr talmannen,
och jag ber därför få ansluta mig till herr talmannens
vägran av remiss utav motionen.

Tisdagen den 8 maj.

5 Nr 55.

Herr Lindhagen: Den ofantliga intappning utav landets
förnödenheter, som ägt rum, har lust inträtt under denna riksdag.
Det är det skärpta u-båtskriget och Englands i följd därav
skärpning ''utav handelskontrollen, som har inträffat under denna
riksdag och har gjort, att tillförseln av våra förnödenheter har så
gott som upphört, och i spåren av dessa tilldragelser har även
bland mycket annat denna torparnas nu mångenstädes snart ganska
förtvivlade belägenhet uppstått. Orsaken till att jag nu särskilt
håller på den saken är, som jag nämnde, först och främst hänsynen
till torparnas mänskliga rätt att få sin sak behandlad, men jag ser
också saken ur konstitutionell synpunkt. Det är nämligen så. att
om riksdagen helt och hållet är hänvisad till Kungl. Maj:ts godtycke
i en sådan här sak, så att det beror uteslutande på regeringen
även i svåra kristider, om en sådan sak skall upptagas eller inte,
då har Kungl. Mai :t* fått en allt för stor myndighet i detta fall.
Det bör givas möjlighet också för riksdagen och dess kamrar att
upptaga en sådan fråga just under sådana tider som denna, så att
detta inte helt och hållet får ligga i händerna på en tillfällig ministers
godtycke.

Sedan överläggningen angående herr talmannens vägran att
framställa proposition på remiss till utskott av ifrågavarande motion
härmed förklarats avslutad, gav herr talmannen propositioner på
l:o) att kammaren måtte godkänna herr talmannens propositionsvägran
och 2:o) att kammaren måtte besluta att icke godkänna berörda
propositionsvägran; och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr Lindhagen bebärde
emellertid votering, till följd varav nu uppsattes, justerades
och anslogs denna omröstningsproposition:

Den, som vill, att kammaren godkänner herr talmannens vägran
att framställa proposition på ifrågavarande av herr Lindhagen väckta
motions behandling enligt § 58 riksdagsordningen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren beslutit ej godkänna herr talmannens
berörda propositionsvägran.

Voteringen utvisade 119 ja mot 23 nej, vadan kammaren godkänt
herr talmannens propositionsvägran.

§ 5.

Härefter föredrogs herr Lindhagens vid kammarens nästföregående
.sammanträde framställda, men då bordlagda anhållan att
till herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet få framställa

Ang. remiss av
en motion.
(Forts.)

Nr 55.

Tisdagen den 8 maj.

Interpellation.

spörsmål angående medverkan från regeringens sida till antagande
vid innevarande riksdag av lagstiftning rörande lättnader i torpare
och deras vederlikar inom arrendatorsklassen åliggande dagsverksskyldighet
m. m.; och ''blev nämnda anhållan av kammaren bifallen.

§ 6.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 12 samt statsutskottets utlåtanden
nr 104 och 105, som nu föredrogos, bordlädes åter.

§ 7.

Vid nu skedd föredragning av bevillningsutskottets memorial,
nr 35, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut rörande utskottets
betänkande nr 28, avgivet i anledning av väckt motion om upphävande
av tullen å cement, blev den i detta memorial föreslagna voteringspropositionen
av kammaren godkänd.

§ 8.

Föredrogos, men blevo ånyo bordlagda bevillningsutskottets betänkanden
nr 36 och 37, bankoutskottets utlåtanden nr 36—-39, jordbruksutskottets
utlåtanden nr 46 och 47, första särskilda utskottets
utlåtanden nr 1 och 2 samt andra kammarens första tillfälliga utskotts
utlåtanden nr 14—16.

§9.

Ordet lämnades härefter på begäran till

Herr Lindhagen, som yttrade: De nuvarande tidsförhållandena
hava allt för mycket fått bortskymma och från dagordningen
avföra de inre sociala folkfrågorna. Militärväsendet först och
sist, förutom numera även förnödenhetsanskaffningen, har på ett
allt, annat överväldigande sätt sysselsatt regeringen och departementen.

Nu böra dock även militärväsendets målsmän kunna erkänna,
att farhågorna för krigiska förvecklingar allt mer vika tillbaka och
ökad uppmärksamhet i stället kan och bör ägnas inre viktiga angelägenheter.

Såsom ett bidrag till en dylik nyorientering i inrikespolitiken
på ett visst område och i anslutning till ett stort behov och en utbred
opinion hos dem, som vederbör, får jag för min del anhålla om
kammarens tillstånd att till statsministern framställa följande spörsmål: »Yilka

åtgärder för skapandet av nyttiga realiteter för folket
kunna förväntas och inom vilken tid kunna dessa åtgärder vara att
emotse med anledning av

Tisdagen den 8 maj.

1 :o) riksdagens skrivelse år 1907 rörande lantarbetarnas levnadsförhållanden
;

2:o) riksdagens skrivelse år 1910 rörande söndagsvila inom industri,
handel och andra närliggande arbetsområden:

3:o) riksdagens skrivelser år 1915 rörande reglering av nattarbetet
dels för män inom industrien och angränsande arbetsområden
i allmänhet och dels för kvinnor och män inom bagerier:

4:o) riksdagens skrivelse år 1911 rörande sjuksköterskors och
sjuksköterskeelevers levnadsförhållanden;

5 :o) den, i anslutning till andra kammarens upprepade beslut,
år 1913 av regeringen igångsatta utredningen rörande perso nalens

arbetstid och levnadsförhållanden inom hotell-, restaurang-,
kafé- och därmed jämförlig rörelse:

6 :o) den, i anslutning till andra kammarens upprepade beslut,
äir 1913 av regeringen igångsatta utredningen rörande personalens
arbetstid å badinrättningar;

7 :o) den, i anslutning till andra kammarens upprepade be slut,

år 1913 av regeringen föranstaltade utredningen rörande personalens
arbetstid å rakstugor samt herr- och damfrisersalonger;

8:o) den, på centralstyrelsens för socialt arbete redan år 1906
tagna initiativ, av regeringen föranstaltade utredningen rörande det
så kallade hemarbetet?

Denna framställning blev på begäran bordlagd.

§ 10.

Herr talmannen gav vidare på begäran ordet till

Herr Osberg; och yttrade denne: Herr talman! Förhållandet
lär vara sådant, att regeringen kommer att väcka förslag till civil
värnplikt, i huvudsak för att skaffa landet erforderligt bränsle. Ehuru
denna fråga är av stor betydelse, kan den ändock icke jämföras
med spörsmålet om, hur man skall kunna producera tillräckligt med
livsförnödenheter åt landets invånare. Under sådana förhållanden bör
regeringen bemöda sig om, att all möjlig hänsyn tages till jordbrukets
behov av arbetskraft. Den befintliga arbetsstyrkan vid jordbruket
är otillräcklig, och obetingat får ej något uraktlåtas, som kan
höja jordens avkastningsförmåga; detta är ej någon lätt uppgift och
därför bör varenda jordbruksarbetare ostört få ägna sig åt sitt kall.
Med god vilja kan nog många dagsverken tillföras det produktiva
arbetet.

Enligt den nya härordningen skall årsklassen 1909, infanteri,
innevarande sommar inkallas till reservtruppövning under 15 dagar.
Denna klass har under krigstiden fullgjort två perioder krigstjänstgöring
med omkring 90 dagar; från utbildningssynpunkt torde denna
kunna reda sig utan att nu inträda i den bestämda reservtruppövningen.

I dessa tider måste stora förändringar vidtagas både på det ena

Interpellation.

(Forts.)

Interpellation.

Nr 55. 8

Tisdagen den 8 maj.

interpellation, och andra området, och i detta fall vill det synas, som om ett medgi(Forts.
) vande till, att årsklassen 1909, infanteriet, bleve innevarande år befriad
från fullgörandet av de s. k. reservtruppövningarna, borde kunna
ske.

Under åberopande av dessa synpunkter anhåller jag om kammarens
tillstånd att till herr statsrådet och chefen för lantförsvarsdepartementet
få rikta följande spörsmål:

Är herr statsrådet villig medverka till, att årsklassen 1909, infanteriet,
befrias från fullgörande av de s. k. reservtruppövningarna
under innevarande år?

Jämväl herr Osbergs ifrågavarande framställning bordlädes.

§ 11.

Avgåvos följande nya motioner, nämligen av

herrar Tengdahl och Lybeck, nr 461, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition, nr 258, angående omorganisation av och lönereglering
för övereintendentsämbetet samt angående länsarkitekter m. m.;

herr Byström, nr 462, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 2.96, angående utvidgning av flottans station i Stockholm m. m.;
och

herr Holm, nr 463, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition, nr
274, angående driftkostnader under år 1918 för statens skogsdomäner
m. m.

Nämnda motioner bordlädes på begäran.

§ 12.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 129, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående disposition
av återburet stipendium för utbildande av präst, förtrogen med
finska språket;

nr 130, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående grunder
för kvinnas utnämning och befordran till rektor vid kvinnligt folkskolseminarium; nr

131, i anledning av vissa framställningar rörande anslag under
åttonde huvudtiteln;

nr 132, i anledning av väckt motion om ersättning till verkmästaren
N. J. Eriksson för en av honom konstruerad elektrisk tändapparat; nr

133, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående användande
av allmänna besparingar å riksstatens femte huvudtitel till inköp
av två tomtdelar i Karlskrona m. m.;

nr 134, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående an -

Tisdagen den 8 maj.

9 Nr •%.

vändande av behållning: å vissa extra anslag till utförande av ändringsarbeten
å minfartyget Clas Fleming; och

nr 135, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
rätt till tjänstårsberäkning för kemisten K. A. Schröder.

§ 13.

Till bordläggning anmäldes;

statsutskottets memorial, nr 106, angående överlämnande till jordbruksutskottet
av en motion rörande anslag till prisreglering å viktiga
födoämnen och livsförnödenheter m. m.;

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 48, i anledning av Kungl. Maj:ts dels i punkt 11 under nionde
huvudtiteln av statsverkspropositionen gjorda framställning angående
understöd åt elever vid lägre lantbruksundervisningsanstalter, dels
ock i punkt 19 framställda förslag i fråga om utbildningskurser för
kvinnliga ladugårdsskötare i Norrland och Dalarna ävensom en i ämnet
väckt motion;

nr 49, i anledning av väckt motion om anslag till premier vid rovodlingstävlingar
i Norrland och Dalarna;

nr 50, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrad
användning av ett till anordnande av jägmästarbostäder av riksdagen
anvisat belopp;

nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till lindring av fraktkostnader för kalk m. m.;

nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående driftkostnader
under år 1918 för egnahemslånet onden;

nr 53, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag
till utgifter i anledning av tillfällig ökning av elevantalet i skogshögskolans
jägmästarkurs;

nr 54, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändringar
i villkoren för lån från fonden för torvindustriens befrämjande;

nr 55, i anledning av Kungl. Haj:ts proposition angående försäljning
av den inom staden Marstrands hamnområde belägna Hadvigsholmen
eller Kvarnholmen m. m.;

nr 56, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående garanti
för inköp av bränntorv för statens räkning;

nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående, ytterligare
rörelsekapital vid statens verksamhet för anskaffande och tillhandahållande
av livsförnödenheter m. m.;

nr 58, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Ma,j:t
i fråga om ökade statsbidrag till kostnaderna för lantmäteriförrättningar; nr

59, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 1 och 3 §§ i lagen den 4 maj 1906 angående
förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast egendom
m. m.;

Nr 55. 10

Tisdagen den 8 maj.

nr 60, i anledning av Kungi. Maj:ts proposition angående utbetalande
i förskott av viss del av statsbidrag till kostnader för laga skiften
.inom Jukkasjärvi och Karesuando socknar av Norrbottens län;

nr 61, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ströängars
utbytande mot annan mark; och

nr 62, i anledning av Kungl. Maj tis proposition med förslag till
lag huru förhållas bör med ströängar vid ägostyckning inom Västerbottens
eller Norrbottens läns lappmark samt lag om förbud mot avsöndring
av ströängar inom Västerbottens eller Norrbottens läns lappmark;
samt

andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtanden:

nr 11, i anledning av första kammarens beslut på grund av andra
kammarens beslut rörande väckt motion om skrivelse till Kungl.
Majti i fråga om nedbringande av statens tryckningskostnader;

nr 12, i anledning av herr Ilalléns motion, nr 122, om skrivelse
till Kungl. Maj :t angående förbättringar i ordnings- och polisväsendet
å landsbygden; och

nr 13, i anledning av herr Lindhagens motion, nr 315, om skrivelse
till Kungl. Maj:t angående sammankallandet av en officiell
fredskonferens av neutrala stater.

§ 14.

Ordet erhölls härpå av

Herr vice talmannen, som yttrade: Herr talman! Jag får
hemställa, att kammaren behagade besluta, att å föredragningslistan
för morgondagens plenum måtte bland två gånger bordlagda ärenden
först uppföras bevillningsutskottets memorial nr 34, i anledning av
andra kammarens återremiss av utskottets memorial nr 32, avgivet
i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut rörande bevillningsutskottets
betänkande nr 12 angående brännvins- samt vin- och ölhandelns
ordnande ävensom i samband därmed stående frågor, därefter första
särskilda utskottets utlåtande nr 1, i anledning av Kungl. Maj tis proposition
angående krigstidstillägg och krigstidshjälp under år 1917
åt befattningshavare i statens tjänst jämte i ämnet väckta motioner,
och första särskilda utskottets utlåtande nr 2, i anledning av framställningar
om krigstidstillägg och krigstidshjälp åt befattningshavare
anställda hos riksdagen eller i dess verk, i nu nämnd ordning,
samt vidare övriga ärenden i den ordning, vari de förekomma å dagens
föredragningslista.

Denna hemställan bifölls av kammaren.

§ 15.

Justerades protokollsutdrag.

Tisdagen den 8 maj.

11 Nr 55.

§ 16.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr Källman under den 9 maj och

» Persson i Norrköping » »9 och den 10 maj.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 4,15 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Nr 55. V2

Onsdagen den 9 maj.

Kl. 11 f. m.

§ I Föredrogs

ett från första kammaren ankommet protokollsutdrag,
nr 527, innefattande inbjudning till andra kammaren att förena
sig med första kammaren i dess beslut att första särskilda utskottet
skulle behandla jämväl Kungl. Maj:ts proposition, nr 342, angående
reglering av löneförhållanden m. m. för vaktmästare och med dem
jämförliga befattningshavare ävensom de ytterligare framställningar,
som kunde komma att av Kungl. Maj :t eller i enskilda motioner
göras i detta ämne eller andra i omedelbart samband därmed stående
frågor;

och blev berörda inbjudning antagen av andra kammaren.

§ 2.

Härpå föredrogos var för sig Kungl. Maj:ts nedannämnda å
kammarens bord vilande propositioner; och hänvisades därvid

till första särskilda utskottet propositionen, nr 342, angående
reglering av löneförhållanden m. m. för vaktmästare och med dem
jämförliga befattningshavare;

till bevillningsutskottet propositionen, nr 344, med förslag till
förordning om ändrad lydelse av § 13, § 16 mom. 1, § 17 och § 19
mom. 3 i förordningen om frihamn den 15 november 1907;

till andra särskilda utskottet propositionen, nr 345, med förslag
till förordning angående ändrad lydelse av § 7 i förordningen den 2
juni 1911 angående grunderna och sättet för markegångsprisens bestämmande
m. m.;

till bankoutskottet propositionen, nr 352, med förslag till lag
om ändrad lydelse av 5 och 7 §§ i lagen den 11 oktober 1907 angående
civila tjänstinnehavares rätt till j^nsion;

till jordbruksutskottet propositionen, nr 356, angående godkännande
av förlikningsvis bestämd skatteköpeskilling för hemman å
Tuna bergslags allmänning m. m;

Onadugen den 9 maj.

13 Nr 55.

till statsutskottet propositionerna:

nr 354, angående höjning av anslaget till kostnader för taxering
till skatt å inkomst och förmögenhet; och

nr 327, angående omkostnader för handläggning av ärenden rörande
ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring; till

bankoutskottet propositionen, nr 338, angående pensioner till
vissa vid statens järnvägsbyggnader anställda eller förut anställda
förmän och arbetare m. m.;

till statsutskottet propositionerna:

nr 343, angående vissa ändringar i gällande avlöningsreglemente
för tjänstemän vid statens vattenfallsverk m. m.;

nr 346, angående anslag till hospitals underhåll; och
nr 347, angående ersättning åt postsparbanken för dess bestyr
med uppbörd och utbetalningar m. m. för riksförsäkringsanstalten;

till jordbruksutskottet propositionerna:

nr 332, angående anslag till upplysningsverksamhet för främjande
av landsbygdens förseende med elektrisk kraft;

nr 333, angående anslag till en extra tjänsteman hos lantbruksstyrelsen
samt till jordbrukskonsulenter och jordförmedlingsbyråer;
nr 339, angående inrättande av en norrländsk andelsmejerifond;
nr 342, angående försäljning av vissa kronoegendomar och upplåtande
av lägenheter från sådana egendomar; och

nr 350, med förslag till förordning om ändrad lydelse av 18,
33 och 59 §§ i stadgan om skjutväsendet den 22 juni 1911.

Efter nu skedd föredragning av propositionen, nr 341, med förslag
till lag om allmän tjänsteplikt begärdes ordet av

Herr Holmström, som yttrade: Herr talman! Enligt departementschefens
yttrande i den föreliggande propositionen skall
tjänsteplikten för närvarande endast tillämpas vid bränsleavverkning
för kronans räkning under den tid, då jordbruket ställer mindre
anspråk på landsbygdens arbetskraft. Man har dock anledning
tro, att denna tjänsteplikt snart skall anses behövlig vid de
skånska stenkolsgruvorna. Detta så mycket mer som det sedan
ganska lång tid tillbaka varit svårt att anskaffa folk, som vill åtaga
sig detta hälso- och livsfarliga samt i övrigt ofantligt svåra arbete,
som stenkolsbrytningen är, för den betalning som för närvarande
bjudes. Med allt erkännande av vad Höganäs-Billesholmsbolaget
gjort för sina arbetare under kristiden, de ha nämligen erhållit
större dyrtidstillägg än de flesta andra arbetare, äro dock arbetslönerna
för dem, som bryta stenkolen, relativt små och överstiga i
allmänhet inte vad en grovarbetare ovan jord kan förtjäna på
ackordsarbete, vilket kolbrytningen även är. Detta är enligt min

Vi<l remiss av
propositionen
nr 341.

Nr 55. 14

Oosdagen den 9 maj.

vid remiss av uppfattning anledningen till att det på senare tid blivit så svårt att
pr<%n>4j"en rekrytera kolhuggarekåren. Departementschefen har heroid även
(Forts.) stenkolsfrågan, då han säger, att »uppdrivande av exempelvis Höganäsverkens
kolbrytning skulle dock lättare kunna ske genom en
mer omfattande tjänsteplikt». Han avser då en tjänsteplikt, som
skulle sträcka sig längre än till vedavverkningen.

Jag har den uppfattningen, att riksdagen borde avslå detta
förslag, men ifall det skulle bli upphöjt till lag, så ville jag vid
remissen uttala den meningen att arbetet i stenkolsgruvorna bör
undantagas. Jag finner det alldeles orimligt att människor mot sin
vilja skola kunna tvingas att utföra ett sådant arbete.

Tänk er, mina herrar, hur det skulle kännas, om någon utav
er skulle bli beordrad att gå ner i stenkolsgruvan och bryta stenkol.
Han skulle då sätta på sig en kostym till ytterlighet smutsig och
styv utav kolstybb och vatten som torkat. På fotterna ett par
klumpiga träskor och sen skulle han stiga ner i jordens mörka rum.
För att komma fram till arbetsrummet hade han kanske att passera
en b2 kilometer lång väg som ofta får tillryggaläggas i så gott som
krypande ställning på grund av gångarnas ringa höjd. Framkommen
till arbetsrummet är han alldeles genomsvett av den ansträngande
färden. Han skall nu börja kolbrytningen kanske i ett rum,
som inte har större höjd än 5 å 6 decimeter. Här får han intaga
liggande ställning ty någon annan är icke möjlig på grund av den
ringa höjden. Ibland finnes det uti ett sådant lågt rum vattenpussar
på bottnen och det kalla vattnet strömmar nu från taket
över arbetaren, så att på en timmes tid är han alldeles genomvåt.
I ett sådant rum skall han dock avtalsenligt kvarstanna i minst 6
timmar. Nu går detta för sig, då arbetaren utav fri vilja åtagit sig
arbetet och vet att han vilken dag som helst kan sluta. Men skall
det ske utav tvång med skyldighet att kvarstanna så länge som
myndigheterna fordra, så blir det enligt min uppfattning för många
värre än fängelsestraff. Det visar sig också, hur svårt folk anser
detta arbete vara, ity att en mycket stor del av dem, som söka och
erhålla anställning i stenkolsgruvorna, redan efter en eller ett par
dagars arbete slutar och söker annan sysselsättning.

Vill man ha en ökad stenkolsproduktion, så är det nog lämpligast
att på frivillighetens väg få arbetare, och det sker lättast
genom att höja arbetslönerna, så att folk lockas till detta arbete.
Med de ofantligt höga stenkolspriser, som nu råda, är det ju en
mycket lätt sak. Det blir ändock en betydande vinst över åt kapitalet.
Skall man däremot tvinga människor, som kanske i många
fall inte lämpa sig för detta arbete och kvarhålla dem, så blir sannolikt
inte produktionen ökad i någon avsevärd grad.

Jag har, herr talman, vid remissen velat framhålla denna min
syn på saken.

Vidare anfördes ej. Kammaren beslöt hänvisa ifrågavarande
proposition jämte det i anledning av densamma inom kammaren nu
avgivna yttrandet till lagutskottet.

Onsdagen den 9 maj

15 Nr 55.

Härpå remitterades:

till lagutskottet propositionen, nr 353, angående tillämpning av
allmän tjänsteplikt med avseende å visst ändamål;

till första särskilda utskottet propositionerna:

nr 334, angående krigstidshjälp åt pensionsberättigade änkor
och barn efter delägare i folkskollärarnas änke- och pupillkassa;
och

nr 335, angående krigstidshjälp .åt pensionsberättigade änkor
och barn efter delägare i prästerskapets änke- och pupillkassa;

till statsutskottet propositionerna:

nr 336, angående tillfälligt lönetillägg åt skogvaktarna vid universitetet
i Uppsala m. m.; och

nr 337, angående anslag till täckande av brist i staten för förskolan
för blinda i Växjö;

till bankoutskottet propositionen, nr 351, angående avskrivning
av ett lån för restaurering av Vadstena klosterkyrka; samt

till lagutskottet propositionen, nr 340, med förslag till lag om
ändrad lydelse av § 19 mom. 4 och § 34 mom. 2 värnpliktslagen den
17 september 1914.

§ 3.

Herr Lindhagens vid kammarens sammanträde nästlidna gårdag
framställda men då bordlagda anhållan att till hans excellens herr
statsministern få framställa spörsmål angående vidtagande av åtgärder
i anledning av riksdagens skrivelse år 1907 rörande lantarbetarnas
levnadsförhållanden m. m. föredrogs härefter; och blev denna
anhållan av kammaren bifallen.

§ 4.

Efter föredragning härpå av herr Osbergs likaledes å kammarens
bord liggande anhållan att till herr statsrådet och chefen för
lantförsvarsdepartementet få framställa spörsmål angående befrielse
från s. k. reservtruppövning för värnpliktiga tillhörande årsklassen
1909 blev jämväl denna anhållan av kammaren bifallen.

§ 5.

Vidare föredrogos var efter annan de på kammarens bord vilande
motionerna; och hänvisades därvid

till första särskilda utskottet motionen nr 461, av herrar Tengdahl
och Liibeck;

till statsutskottet motionen nr 462, av herr Byström; samt

till jordbruksutskottet motionen nr 463, av herr Holm.

Nr 55.

Onsdagen den 9 maj.

Ang. brännvins-
samt
vin- och ölhandelns
ordnande.

§ 6.

Föredrogs statsutskottets memorial, nr 106, angående överlämnande
till jordbruksutskottet av en motion rörande anslag till prisreglering
å viktiga födoämnen och livsförnödenheter m. m.; och biföll
kammaren därvid utskottets hemställan.

§ 7.

Härefter föredrogos, men blevo ånyo bordlagda jordbruksutskottets
utlåtanden nr 48—62 och andra kammarens femte tillfälliga
utskotts utlåtanden nr 11—13.

§ 8.

Till avgörande förelåg nu bevillningsutskottets memorial, nr
34, i anledning av andra kammarens återremiss av utskottets memorial
nr 32, avgivet i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut rörande
bevillningsutskottets betänkande nr 12 angående bränn vinssamt
vin- och ölhandelns ordnande ävensom i samband därmed stående
frågor.

Sedan kamrarna fattat skiljaktiga beslut rörande bevillningsutskottets
betänkande nr 12, avgivet i anledning av åtskilliga till utskottets
handläggning hänvisade motioner angående brännvins- samt
vin- och ölhandelns ordnande ävensom i samband därmed stående
frågor, både bevillningsutskottet i memorial nr 32 framlagt förslag
till sammanjämkning av de skiljaktiga besluten.

Vid detta ärendes behandling i kamrarna hade första kammaren
bifallit vad utskottet i sistnämnda memorial hemställt, varemot andra
kammaren återförvisat ärendet till utskottet.

Med anledning av vad sålunda förekommit, hemställde utskottet
i nu föreliggande memorial, att andra kammaren behagade fatta
beslut beträffande utskottets ifrågavarande memorial nr 32.

Utskottets i sistnämnda memorial gjorda hemställan föredrogs
ånyo; och yttrade därvid:

Herr Rune: Herr talman, mina herrar! Som herrarna ha
sett av det bevillningsutskottets betänkande, som vi nu gå att behandla,
har jag jämte en del utskottskamrater anfört en reservation
mot sammanjämkningsförslaget, och jag skall nu be att få närmare
redogöra, varför jag ansett mig icke kunna vara med om detta sammanjämkningsförslag.

Som herrarna nog allesammans känna till har den s. k. stora
nykterhetskommittén utarbetat ett förslag till nykterhetsfrågans
lösning, och jag tror, att jag kan säga, att alla de personer, som

Ouadugeu den 9 maj.

17 Nr 55.

intressera sig för och verka för att det svenska folket skall bli ett
nyktert folk, alla dessa måste anse, att detta nykterhetskommitténs
förslag år val genomtänkt och väl utarbetat och är vad man kan
säga ett gott förslag. Jag tror också, att alla nykterhetsvänner här
i vårt land äro ense därom, att det sammänjämkningsförslag, som
betänkandet innehåller, icke kan tillmätas den betydelsen, d. v. s.
dessa personer anse, att detta förslag icke är fullt tillfredsställande.
Vad är då orsaken till att många eller en del av dem — jag vill
gärna säga de ärligaste och bästa nykterhetsvänner — ändå vilja
vara med om att antaga detta sammanjämkningsförslag? Jo, man
säger, att första kammaren går aldrig in på förslaget om lokalt
veto, och nu har första kammaren erbjudit denna försäljningsreform
utan lokalt veto, och när vi icke kunna få något bättre, är det bäst
att taga det vi kunna få. Jag känner mig icke fullständigt övertygad
om riktigheten av detta resonemang. Min erfarenhet har
■sagt mig, att första kammaren visserligen har mycket stor benägenhet
att säga nej till varje reformförslag, men min erfarenhet säger
mig också, att när första kammaren hållit på och isäga nej till reformförslag,
som stödjas av ett övervägande flertal inom vårt land,
så visar det sig, att första kammaren ändå till sist ger med sig.
Det ha vi sett beträffande rösträttsfrågan, och det ha vi sett beträffande
många andra frågor och även beträffande nykterhetsfrågan.
Det var icke länge sedan -— jag tror i fjol eller förfjol — så
förklarades från första kammaren, att den icke ville antaga någon
annan nykterhetslagstiftning än det s. k. von Hofstenska förslaget,
som dock är betydligt mindre genomgripande än det förslag, som
nu är av första kammaren antaget. Om jag icke missminner mig,
förklarades då från ledande högerhåll i första kammaren, ätt längre
ginge icke första kammaren. Ville icke nykterhetsvännerna i andra
kammaren nöja sig med det, bleve det icke någon lösning av i nykterhetsfrågan.
Nu se vi i alla fall, mina herrar, att första kammaren
gått ett betydligt steg längre på eftergifternas väg. Den
har nn tagit detta förslag. Jag vill säga, att- detta förslag innefattar
väsentliga förbättringar i jämförelse med den förordning, som
nu gäller, men det är också säkert, att detta förslag nog icke blir i
tillämpningen fullt effektivt, om man icke därtill lägger stadgandet
om lokalt veto.

Man har också sett på senare tider, att utvecklingen tydligen
går i den riktningen, att första kammaren får allt svårare att säga
nej till varjehanda reformkrav. Det skulle väl då icke vara förmätet
att antaga, att första kammaren till sist icke skall våga taga
på sig det ansvaret att använda sig av några få rösters majoritet,
som där finnes mot lokalt veto, till att fortfarande säga nej till det
krav, som i alla fall med sådan överväldigande majoritet här från
denna kammares sida drives fram, stött på en mycket stor folkmening.
Sålunda menar jag, att då vederbörande säga, att man nu
skall taga detta förslag, därför att vi icke kunna få något bättre,
så ta^ man fel. Jag tror, att första kammaren icke mycket längre,
kanske icke längre än till nästa år kan säga nej till detta krav, och

Andra hammarens protoholl 1917. Nr 55. 2

Atifj. brännvins-
samt
vin- och ölhandelns
ordnande.

(Forts.)

Nr 55. 18

Onsdagen den 9 maj.

Ang. brännvins-
samt
vin- och ölhandelns
ordnande.

(Forts.)

därför vill jag icke taga på mitt ansvar att rösta for detta sammanjämkningsförslag,
som — säga vad man vill — maste leda till
att första kammaren kommer att säga: ja, nu na va tagit ett sa
långt steg med hänsyn till nykterhetslagstiftningen, så att nu kan
ni väl icke begära, att vi på många år skola gå längre.

Nu säger man, att det är ansvarslöst av de personer, som vilja
verka för folknykterheten i landet, att icke taga detta förslag, som
är så mycket bättre än andra förut framlagda och som innebär ett
så stort framsteg med hänsyn till nykterhetseffekt. Därtill vill jag
säga, att ett sådan resonemang kunde synas äga sin riktighet för
ett par, tre år sedan, ty då kunde folk förskaffa sig spritvaror, vin
och Öl i ganska stor myckenhet. Då kunde man tala om fara i
dröjsmål, och då kunde det ha varit frestande att gå med på ett
sådant sammanjämkningsförslag som detta. Men, mina herrar,
även i det avseendet äro förhållandena mycket förändrade mot vad
(de varit för ett par år sedan. Jag frånser de isista starka. restrikrtionsbestämmelserna,
men det är i alla fall så, att de restriktioner,
som rådde i januari och februari månader, dock voro. så starka, att
de voro strängare än de restriktioner, som skulle införas genom
denna lagstiftning. Och därtill kommer — herrarna veta detta lika
väl som jag — att förrådet av spritvaror är begränsat. Det förbjuder
sig självt att köpa sprit, när det finnes sa litet därav att
sälja. Beträffande vin är förhållandet liknande. Tillgången på
vin är visserligen för närvarande större än tillgången pa spritvaTor,
men importen är ganska hämmad, och jag tror, att snart nog kommer
en särskilt stor vinkomsumtion att förbjudas av sig själv.
Samma är förhållandet med Öl. Vi. veta, att spannmålstillgången
tillåter icke, att komet förvandlas till malt för att användas till
brygd av Öl, och sålunda se vi, att vi ha det sa att säga rätt väl
ställt för närvarande i fråga om nykterhetsrestriktioner. Och, mina
herrar, jag tror icke, att det vare sig detta år eller nästa, ar kommer
att bliva någon nämnvärd sprit- vin- eller ölkonsumtion. Under
sådana förhållanden anser jag icke något vara vunnet med att
taga sammanjämkningsförslaget, och, mina herrar, det kan väl
icke vara möjligt, att första kammaren, sedan den uttalat sig för
denna lagstiftning, kommer att taga sitt bud tillbaka. Tidsförhållandena
äro verkligen icke sådana, att man behöver befara detta,
om man tar allt i betraktande. Men även bortsett från dem. kunna
de personer, som nu förklarat sig anse detta sammanjämkningsförslag
lämpligt och nödvändigt, icke taga det budet tillbaka,
i Under sådana omständigheter står det klart för mig, att man
ingenting vinner men väl förlorar en del genom att godkänna detta
sammanjämkningsförslag, och därfär skall jag, herr talman, be att
få yrka avslag på sammanjämkningsförslaget.

Herr Sävström: Herr talman, mina herrar! Man kan ju
förstå, att det anbud, som första kammaren givit i denna fråga,
för många kan vara nog så frestande. Det är ju icke så ofta första
kammaren bjuder qss att gå med på något reformkrav, och därför

Onsdagen den 9 maj.

19 Nr 55.

väcker också detta ett visst uppseende. Nu kar emellertid en sådan
inbjudan skett, och andra kammaren står inför ett avgörande.

Det gäller då att överväga, huruvida man hör biträda förslaget
eller ej, och om man i .senare fallet anser sig kunna taga en del
av ansvaret, för den händelse frågan faller. Jag förmodar, att kammarens
ledamöter redan fattat ståndpunkt, så att diskussionen icke
kan påverka någon, men för den som offentligen skall tillkännagiva
sitt votum, är det nödvändigt att med några ord motivera sin ställning.

Vid många tillfällen kan det vara både klokt och välbetänkt
att taga ett mindre steg, när det icke finnes utsikter att taga ett
större, den konsten få vi nog lära oss här i riksdagen. Men erfarenheten
har också visat, att det ibland kan vara fördelaktigare,
att en fråga faller, än att den bifalles i ett otillfredsställande skick.
Hur ligger nu den här frågan?

Ja, det fanns en tid då nykterhetsfolket hyste rätt starka förhoppningar
om att nykterhetskommitténs förslag skulle komma att
bifallas. När förslaget i början av år 1914 framfördes, fanns det
också en regering, som ämnade sätta in sin kraft för att vinna ett
bifall till förslaget. Detta förslag innebar i och för sig icke den
slutgiltiga lösningen av nykterhetsfrågan, men ansågs för tillfället
kunna accepteras av nykterhetsfolket. Men så minnas vi också, att
samtidigt försiggick en häftig agitation i landet i en annan fråga,
som också stod på dagordningen, nämligen försvarsfrågan. Den agitationen
kulminerade i bondetåget, vilket medförde, att den dåvarande
liberala regeringen nödgades avgå och den Hammarskjöldska
kom i stället. Genast stod det klart för oss att nykterhetsfrågans
läge därmed försämrats i betydlig grad. Det visade sig också snart,
att den Hammarskjöldska regeringen icke hyste något större intresse
för frågans lösning, och däri ha vi säkerligen att söka en betydande
orsak till frågans fall från 1914 och fram till i år. I detta ögonblick
är ställningen fortfarande densamma, ty jag förmodar, att den
nuvarande regeringen i denna fråga icke hyser större intresse än den
föregående, och därför är motståndet fortfarande starkt.

Det motstånd, som nykterhetsfolket i allmänhet har att kämpa
emot, kommer ju förnämligast från alla dem, som äro ekonomiskt
intresserade av hanteringen. Men att även förbrukarna sätta sig
till motvärn, det ha vi ju senast fått erfara från »förbundet för
medborgarfrihet». Man kan tvista om vilket av dessa intressen som
är det ‘starkaste, det ekonomiska förvärvsin tresset eller det s. k.
förbrukarintresset, men säkert är att varje gång det gäller att på
ett verksamt sätt minska förbrukningen av sprit- och maltdrycker
komma vi i strid med båda intressena samtidigt. Det kan därför
enligt min mening icke påstås, att det genom någon slags rationell
klyvning skulle vara lättare att kunna taga bukt med det ena intresset
nu för att senare iså mycket säkrare kunna slå ned det andra.
När man därför säger, att vi i den situation vi för närvarande stå,
skulle ha större utsikter att komma fram till målet, det totala förbudet,
om vi slopade det lokala vetot och ginge fram enbart för för -

Ang. brännvins-
samt
vin- och ölhandelns
ordnande.

(Forts.)

Nr 55.

Ang. brännvins-
samt
vin- och ölhandelns
ordnande.

(Forts.)

20 Onsdagen den 9 maj.

säljningsreformen, så kan man på mycket goda grunder betvivla ett
sådant påstående.

Flera av dem, som nu säga, att vi skola släppa det lokala vetot,
ka deklarerat att de i fortsättningen ingalunda skola undandraga
sig plikten att arbeta för vetots genomförande. Ja, det kan man
ju säga i en sådan här situation, men nog bör det väl stå klart för
var och en av oss, att om vi nu slopa vetot, så finns det ingen möjlighet
att inom rimlig tid kunna vinna detsamma. Vi skulle tvingas att
se oss om efter andra medel för att kunna komma fram till förbudet,
och jag förmodar, att nykterhetsfolket också kommer att allvarligt
överväga, vilka medel som därvid skulle kunna komma i
fråga.

Jag Skall icke vid detta tillfälle ingå på någon utförlig kritik
av det föreliggande förslaget, ty vi ha så många gånger förut genomdiskuterat
detsamma, men en sak förtjänar dock att framhållas.

Det har talats om den mängd av ölkrogar, som skulle tvingas
att slå igen sina portar, därest nykterhetskommitténs förslag skulle
komma att bifallas. Och i det avseendet är nog detta påstående
riktigt. Men genom den ändring, som vidtagits i detta sammanjämkningsförslag,
kommer nog icke en enda av dessa krogar att försvinna,
tvärtom kan man befara, att deras omsättning kommer att ökas
betydligt. Den enda skillnaden blir, att de få sälja en svagare ölsort,
så att de, som dricka för att uppnå en viss berusning, nödgas
förtära iså mycket mera av denna svagare maltdryck. Resultatet
blir således, att maltdrycker av 4,5 volymprocent alkohol läggas -under
bolagen, men maltdrycker med 3,6 volymprocent alkohol få säljas
med nuvarande förordning. Det återstår då att se den nykterhetseffekt,
som därmed skall vinnas. Möjligheten att förtära maltdrycker,
låt vara av svagare alkaholhalt, förefinnes fortfarande i
precis samma utsträckning som förut, och dessutom medgives rätt
att få inköpa brännvin av ända till fyra liter i månaden. Jag förmodar.
att många appellister i våra dagar längta efter den tid, då
dessa bestämmelser skola träda i kraft.

Ja, herr talman, då jag har den uppfattningen, att nykterhetsfrågan-s
verkliga lösning kommer att fördröjas, om vi nu bifalla samman
jämknings förslaget. kan jag för min del icke ge det min röst.

Slutligen kan jag icke underlåta att giva uttryck för den känsla
av missnöje, som säkerligen förefinnes hos många ibland oss, över
det sätt. på vilket man tror -sig kunna behandla folkets rättmätiga
krav. Skall då ''aldrig den tid komma, då denna kammares fyrfaldiga
gånger uttryckta, vilja får bli den bestämmande? Är det
meningen att vi alltid skola böja oss för vad majoriteten i första
kammaren i nåder behagar föreslå? Borde det icke i stället vara
så, att när det gäller folkets självbestämmanderätt, .som det ju här
ytterst är fråga om, den folkvalda kammarens vilja respekterades? Inom

några minuter kommer detta lagförslag att klubbfästas
jämväl av andra kammaren. Det betyder, att byråkratien ännu en
gång kommit att segra över folkviljan.

Onsdagen den 9 maj.

21 Nr 55.

Herr talman, jag ''ber att få yrka avslag på detta sammanjämkningsförslag.

Häruti instämde herrar Norm, Svensson i Skönsberg, Lindström,
Hage, Olsson i Rödningsberg, Stenudd, Helger, Berg i Munkfors,
Höglund i Strömstad, Hansson i Gärda och Björck.

Ang. brännvins-
samt
vin- och ölliandelns
ordnande.

(Forts.)

Herr Jeansson i Kalmar: Herr talman! Denna fråga har
nyligen blivit så grundligt debatterad i kamrarna, att något vidare
meningsutbyte härom i dag kan synas överflödigt, men då ett nar
talare redan yrkat avslag på det föreliggande förslaget, anhåller
jag att å utskottsmajoritetens vägnar få framföra några skäl för
bifall till detta förslag.

Under den långa debatt, som var här i kammaren för några
dagar sedan, framfördes, ju tillräckligt starka skäl för dem, som
verkligen vilja se saken objektivt och sådan den är. Ett ytterligare,
betydande skäl har nu tillkommit, nämligen att det nu föreligger
ett fast anbud från medkammaren att bifalla utskottets förslag. Första
kammaren har antagit en förordning om försäljning av rusdrycker,
vilken innehåller allt vad nykterhetens forkämpare och
främjare begärt och under åratal eftersträvat. Och detta anbud,
som av stora skaror av nykterhetsvänner ute i landet med rätta betecknats
och mottagits som ett hederligt anbud, det vill man nu
tillbakavisa. Att anbudet är överraskande för mången det kan
man ju förstå, men att det kan väcka missbelåtenhet hos verkliga
nykterhetsvänner, det måste anses ofattbart. Jag tycker att man
i stället borde hålla de forna motståndarna till denna långt gående
reform räkning för det tillmötesgående, de ådagalagt genom att
uppgiva sin hittillsvarande ståndpunkt, vilket säkert, det vet jag,
för mången varit tungt nog. Att förklara denna reform värdelös,
såsom nyss gjordes och som gjorts i den föregående debatten, därför
att det lokala vetot icke är vidkopplat, det synes mig orimligt.

Jag är som bekant ingen motståndare till det lokala vetot.
Jag har redan 1910 i en reservation vid bevillningsutskottets betänkande
framfört ett yrkande om bifall till ett sådant, visserligen
efter en annan röstberäkningsgrund, vilket även godtogs av bevillningsutskottet
och denna kammare vid 1914 års andra riksdag, då
jag motionerade därom. Men jag kan icke följa dem, som föredraga
en ofullständig nykterhetsreform med lokalt veto framför en fullständig
reform utan lokalt veto, och för mig är det ofattbart, att
det första alternativet lättare skall finna stöd hos nykterhetsivrarna
än det sistnämnda. Ty genom det nu föreliggande förslaget till
förordning blir ju rusdrycksförsäljningen tillfredsställande ordnad
över hela landet, varemot det lokala vetot sannolikt aldrig blir tilllämpat
i de större och medelstora städerna. Det har berättats mig
att en större källarmästare i Stockholm skulle beklagat sig över,
att man nu tog eu så sträng reform i stället för det lokala vetot
med den mindre skarpa försäljningsreform, som man ju vet, att
nykterhetsvännerna förut varit beredda att taga. Ja, med honom

Nr 55. 22

Onsdagen den 9 maj.

Ang. brännvins-
samt
vin- och ölhandelns
ordnande.

(Forts.)

instämma nog mångfa källarmästare både i Stockholm och i andra
större städer, ty det är givet att dem kommer man icke att träffa
med det lokala vetot, men denna nya lagstiftning träffar ju alla
över hela landet både i de större och de mindre städerna, och icke
må man väl tro, att det är av nykterhetsint.resse, som dessa sprithanteringens
utövare föredraga det lokala vetot.

Om man tillbakavisade anbudet därför att man icke nöjer sig
med mindre än absolut förbud, så skulle jag kunna förstå det, ty
detta kommer naturligtvis att undanröja de bärande motiven för
ett absolut förbud och sålunda försvåra detta. Det vore förklarligt,
om än icke försvarligt att tillbakavisa det på denna grund.

Mina herrar, låt oss äntligen få en lösning av denna fråga,
ett slut på detta segslitna spörsmål, som upprört det svenska folket
under så många år och så upptagit bevillningsutskottets och kamrarnas
tid! Antages det föreliggande förslaget, skall det väcka
glädje och tillfredsställelse i mångtusende hem, förkastas det, uppskjutes
lösningen till en oviss framtid, ty det är icke säkert, att
ett sådant anbud så snart kommer åter.

Slutligen ber jag gentemot herr Rune få erinra om, att rösterna
för det lokala vetot ingalunda ökats i första kammaren, ty om jag
icke missminner mig ha rösterna där minskats, d. v. s. motståndet
mot det lokala vetot ökats, under de senaste åren. Det är icke ens
alla nykterhetsvänner, som tro på det allena saliggörandet i det
lokala vetot.

Jag vädjar till dem, som i likhet med mig endast se saken ur
praktisk nykterhetssynpunkt, och vågar uttala den förhoppningen,
att det av denna kammares medlemmar skall finnas tillräckligt
många, som från denna synpunkt vilja medverka till att det föreliggande,
göda anbudet måtte bli lag. Jag ber, herr talman, på
grund av vad jag anfört, att få yrka bifall till vad bevillningsutskottet
i sitt memorial nr 32 hemställt.

Herr Svensson i Kompersmåla instämde häruti.

Herr Ingvarson: Herr talman, mina herrar! Då jag för
min del betraktar ett beslut i överensstämmelse med det, som första
kammaren redan fattat, såsom synnerligen olyckligt ur nykterhetssynpunkt
och följaktligen kommer att rösta avslag därpå, så skall
också jag med några ord motivera, varför jag hyser denna uppfattning.

Då nykterhetskommitténs förslag om lokalt veto och försäljningsreform
föregående år behandlades i första kammaren, yttrade
herr Trygger bland annat, att han och hans parti nödgades avslå
detta förslag icke minst av intresse för den svenska nykterhetsrörelsen
— för vars arbete de hyste mycket stora siktning —• då de
voro övertygade, att ett bifall till förslaget om lokalt veto skulle
skada i stället för gagna den svenska nykterhetsrörelsen. Detta
intresse för nykterhetsrörelsen i landet från herr Tryggers sida var
mycket glädjande, även om det tog sig, enligt nykterhetsfolkets

23 Nr 55.

Onsdugen den 9 maj.

mening, ett något egendomligt uttryck. Vore det riktigt, att detta
intresse fanns i den utsträckning, som angavs, så tror .lag, att det
varit lyckligt, om första kammaren icke hade gått på den linie, pa
vilken den har gått, i nu föreliggande fråga. Ty det är min bestämda
övertygelse, att ett bifall till det här föreliggande förslaget
kommer att i hög grad skada den svenska nykterhetsrörelsen. Det
kommer att åstadkomma en förvirring, som försvagar rörelsen. Om
det är sant, som herr Trygger säger, att nykterhetsrörelsen är av
betydelse för att åt kravet på bättre folknykterhet vinna ökad förståelse,
och för att vi må kunna kämpa oss vidare framåt mot åtgärder
i denna riktning, då är det också mindre ansvarsmedvetet att vidtaga
åtgärder, som skada denna nykterhetsrörelse. Redan ur denna
synpunkt anser .lag det här föreliggande förslaget vara synnerligen
förkastligt.

Det förvånar mig emellertid icke, att första, kammarens majoritet
har ansett sig kunna bifalla detsamma. Ty jag kan icke underlåta
att säga, att jag har den bestämda meningen, att såsom förslaget
nu är formulerat, så är det, trots herr Jeanssons vackra betyg
här nyss, dock sådant, att det är relativt ofarligt för de ekonomiskt
bättre situerade, ofarligt ur deras speciella synpunkt, men
däremot ganska kännbart framför allt för de mindre väl situerade.
Jag hör sannerligen icke till dem, som anse, att det vore oriktigt
att vidtaga kraftiga åtgärder för att hindra dryckenskap^ vare _ sig
bland fattiga eller bland rika, men jag kan å andra sidan icke
underlåta att säga, att en lagstiftning, som ger de ekonomiskt bättre
situerade en annan ställning än de i detta avseende sämre ställda,
den är icke rättfärdig. Alldeles oavsett sitt syfte väcker den missnöje
och harm, och det är icke lyckligt, att lagstiftningen slår in
på en sådan bog.

Någon som helst tillfredsställande lösning av nykterhetsfrågan
utgör detta förslag icke, och ett av de skäl, som gör, att jag för
min del ovillkorligen måste fordra, att detta förslag skall förknippas
med det lokala vetot för att kunna antagas, det är det, att jag
alltjämt bestämt vidhåller den uppfattning, att Sveriges kvinnor
skola få ha sitt ord med i laget, då det gäller att avgöra inom de
olika kommunerna angående försäljning av sprithaltiga drycker.
Det har sagts förut, och jag understryker det, att ett bifall till
detta förslag här i dag undanskjuter, allra minst till en avlägsen
framtid, troligen, enligt min mening, för alltid, kravet på det
lokala vetot, och därmed också all möjlighet för Sveriges kvinnor
i de olika kommunerna att. få ha något som helst inflytande på avgörandet
av dessa frågor — för såvitt icke herrarna vilja följa det
parti, jag tillhör, och ge alla både män och kvinnor hel och full
politisk och kommunal rösträtt. Men till dess att herrarna förklarat
sig beredvilliga härtill, nödgas jag säga, att jag icke ser
någon annan tillfredsställande väg att åstadkomma en effektiv
kontroll på det område, som vi här tala om, än att låta Sveriges
kvinnor få del i inflytandet, och det går icke annorlunda än genom
införande av lokalt veto.

Ang. brännvins-
samt
vin- och ölhandelns
ordnande.

(Forts.)

iNr 55. 24

Onsdagen den 9 maj.

Ang. brännvins-
samt
vin- och ölhandelns
ordnande.

(Forts.)

Det finns självklart oändligt mycket att säga i denna fråga.
Men jag vill icke upptaga kammarens tid därmed. Endast en sak
till vill jag säga. Det kar redan förut här av herr Rune påpekats,
att hade man för ett eller två år tillhaka kommit fram med ett
förslag sådant som detta, kunde man möjligen ha reflekterat därpå
på grund av den relativt omfattande rusdrycksförbrukning. som
då ägde rum. Men med de inskränkningar, som sedan dess tillkommit
och som med all säkerhet komma att bestå under detta och
förmodligen även nästkommande år, så betyder det mycket litet,
om detta förslag nu antages eller ej. Det är riktigt och sant.
Men härtill kommer ännu ett skäl. Det finns väl ingen av herrarna,
som icke är fullkomligt medveten därom, att om förslaget
bifalles i dag, så är det i alla fall icke meningen, att det skall
träda i kraft förrän den 1 januari 1919. När så är förhållandet,
så skulle jag till varje nykterhetsintresserad ledamot av denna kammare
vilja rikta den frågan: finns det någon mening i att i dag
bifalla detta förslag, när det ändå icke kan komma att medföra
något som helst gagn ur nykterhetssynpunkt förrän tidigast 1919?
I den situation, i vilken vi nu befinna oss, i den tid, i vilken vi nu
leva — hur många av oss, mina herrar, veta i dag, hur förhållandena
här i landet gestalta sig nästkommande år? Hur många av
oss veta nu, om icke första kammaren nästkommande år möjligen
är villig att fatta helt andra beslut i både denna och åtskilliga
andra frågor, än man nu, särskilt på högerhåll, synes förmoda.
Jag hyser den bestämda förhoppningen, att om denna frågas avgörande
uppskjutes till 1918, så skall den kunna lösas på ett ur nykterhetsfolkets
synpunkt och ur allmän nykterhetssynpunkt mycket
mera tillfredsställande sätt än så, som föreslås i här föreliggande
förslag. Då ingen tid har blivit förspilld med ett uppskov till
nästkommande år, därför att förslaget ju ändå inte träder i kraft
förrän 1919, så ser jag intet skäl till att nu bifalla det. Jag kan
icke inse, varför andra kammaren nu skulle frångå sin tidigare hållning
utan tvingande skäl, då den i varje fall har minst ett år på
sig för att överlägga om vilka åtgärder, som lämpligast böra vidtagas.

Jag ber sålunda, herr talman, att få yrka avslag på det föreliggande
förslaget.

Med herr Ingvarson förenade sig herrar Eriksson i Grängesberg,
Törnkvist, Larsson i Västerås, Bärg i Katrineholm och Bengtsson
i Göteborg.

Herr Pettersson i Södertälje: Herr talman, mina herrar! Det
händer ibland, när vi här i riksdagen debattera någon fråga, som ligger
oss riktigt varmt om hjärtat, att vi råka göra en eller annan överdrift,
naturligtvis utan att vi genast märka det själva. Det förefaller,
som om man icke undgått det missödet på någondera sidan i den strid,
som här i år förts om nykterhetsfrågan. Sålunda gör man sig väl
skyldig till en viss övedrift å deras sida, som yrka, att förslaget skall

Onsdagen den 9 maj.

25 Nr 55.

antagas, när man låter förstå, att det nu är fråga om att åstadkomma
åtminstone en provisorisk lösning av nykterhetsspörsmålet. Såvitt
jag kan se, är detta oriktigt av det skälet att det förslag, som nu föreligger,
saknar bestämmelser om den allmänna folkomröstningen eller,
såsom denna populärt, ehuru enligt min tanke icke fullt riktigt, brukar
uttryckas, det lokala vetot. Varför är då »det lokala vetot» ett
nödvändigt komplement till en försäljningslagstiftning, frånsett dess
betydelse såsom förbudslagstiftning? Jo, enligt min tanke därför,
att med de allra mest förträffliga och restriktiva försäljningsbestämmelser,
det i alla fall är möjligt, att de organ, som skola handhava försäljningen,
icke äro besjälade av det rätta nykterhetsintresset, och att
dessa organ därför försumma att handhava lagen enligt deras mening,
som lagen gjorde. Om sådant inträffar, skall det lokala vetot vara ett
medel för den stora massan av befolkningen, som mest får lida av en
sådan slapp lagtillämpning, att åtminstone inom vederbörande kommun
förbjuda en hantering, som alltid är farlig och som på den platsen
visat sig vara påtagligt skadlig.

Det lokala vetot bereder sålunda en möjlighet för den allmänna
meningen till reaktion mot försök att förfuska försäljningslagens tilllämpning.
Utan det lokala vetot blir det därför alltid något, som
fattas även i den bästa försäljningslagstiftning. Och förrän den
bristen är fylld, kan det icke sägas, att man fått ens en provisorisk
lösning av nykterhetsfrågan.

Såvitt jag förstår, saknas det emellertid icke heller överdrifter på
deras sida, som motsätta sig bevillningsutskottets sammanjämkningsförslag.
Sålunda ligger det en påtaglig överdrift i påståendet, att detta
förslag icke har något egentligt nykterhetsvärde. Gent emot det talet
ber jag få påminna om följande. Under de två senaste årtiondena ha
här i riksdagen gång efter annan väckts motioner, i vilka motionärerna
under åberopande av sin personliga erfarenhet framhållit de förödande
verkningarna av spritutskänkningen på ångbåtarna, av öl- och
vinförsäljningen till avhämtning i speceributikerna och av bryggeriernas
försäljning genom försändning och av utskänkningen inom en massa
klubbar, som erhållit sina rättigheter i strid mot de kommunala representationernas
och ortsbefolkningens önskan. På samma gång detta
framhållits, har man föreslagit ena gången förbud mot spritutskänkning
på ångbåtar, andra gången skiljande av Öl- och vinhandeln från
annan handel, tredje gången upphävande av bryggeriernas rätt att försälja
genom försändning o. s. v. Jag vill icke förneka, att möjligen
någon gång en eller annan överdrift insmugit sig i motionärernas skildringar
i dessa avseenden. Men icke kan man påstå, att motionernas
innehåll varit alldeles gripet ur luften. Det har helt visst hämtats
från många svenska hems bittra erfarenheter, och förslagen ha nog
varit allvarligt menade försök att främja vårt folks nykterhet Nåväl,
nu föreslås i sammanjämkningsförslaget icke som förut, att man skall
täppa till ett eller annat av de nu nämnda hålen, genom vilka en ej
ringa del av rusdrycksfloden runnit ut och förgiftat vårt folk, utan
att man skall söka så gott man kan täppa till alla dessa hål på en
gång. Nog är det väl oriktigt att påstå, att detta icke skulle ha någon

Ant), brännvins-
samt
vin- och ölhandelns
ordnande.

(Forts.)

Nr 55. 26

Onsdagen den 9 maj.

Ang. brännvins-
samt
vin- och ölJiandelns
ordii
ande.
(Forts.)

nykterhetseffekt att tala om, och icke blir effekten mindre därigenom,
att det på samma gång föreslås, att man skall uppfylla en del andra
nykterhetsvännernas önskemål, såsom införande av förbud mot den
privata vinimporten och frånskiljande av det privata vinstintresset
från rusdrycksbanteringen. Det måste erkännas, att något nykterhetsvärde
skall väl ändå ett försök att nå allt detta på en gång hava.

Bland dem, som motsätta sig det föreliggande förslaget, gör man
sig även skyldig till en annan överdrift. Man säger, att ett antagande
av detta förslag innebär, att andra kammaren »böjer sig för första
kammarens maktspråk» eller »kapitulerar för herr Trygger» o. s. v.
Det är -en mycket känslig sträng, som vidröres med dylika talesätt. I
denna kammare är man nämligen mycket ömtålig för, att ett beslut
i en eller annan fråga skall synas som en kapitulation, en eftergift
för medkammaren. Men då det säges, att andra kammaren i detta fall
inbjudes att böja sig för första kammarens maktspråk, undrar jag, om
man riktigt kommer ihåg, vad som beträffande denna fråga inträffat
i första kammaren under de senaste aren. Jag skall därför tillåta
mig erinra om, vad herr Trygger, ledaren för första kammarens
majoritetsparti, yttrat vid 1914, 1915 och 1916 års riksdagar.

Vid 1914 års riksdag förklarade herr Trygger, att första kammaren
trots sina betänkligheter mot Kung!. Maj:ts förslag biträdde
detsamma, emedan det var kammarens »bestämda föresats att tillfredsställa
nykterhetsbehovet hos vårt folk i den största utsträckning,
som är möjlig utan att föranleda ett äventyrligt bakslag». Vad var
då den största möjliga utsträckning för första kammaren år 1914?
Jo, ett förslag, som helt visst hade störa förtjänster, det vill jag icke
förneka, men som icke innehöll några detaljerade bestämmelser om
den individuella kontrollen i avseende på brännvinsförsäljningen, som
icke ställde Öl och vin under individuell försäljningskontroll, som icke
avsåg att taga bort den privata vinimporten eller att bortskära det
privata vinstintresset från rusdrycksbanteringen, men som tillät de
privata vinhandlarna att fortsätta med sin rörelse till år 1939. Detta
var första kammarens yttersta bud 1914.

Vid 1915 års riksdag avgav herr Trygger följande förklaring:
»Jag röstar för den reservation jag nyss förordade, herrar Nilssons i
Bonarp och von Hofstens reservation, detta är det yttersta-, vartill vi
kunna gå. Då har jag för min del sträckt mig så långt, som det är
mig möjligt. Längre kan jag icke komma, således icke heller i sammanjämknings
väg. Jag tänker sta kvar pa den ståndpunkt, varpa
första kammaren stod i fjol.» Herrar Nilssons i Bonarp och von Hofstens
reservation var, som herrarna torde erinra sig, i huvudsak överensstämmande
med Kungl. Maj:ts förslag 1914. »Det erbjudandet»,
fortsatte herr Trygger, »står till förfogande. Det kan enligt vår mening
bringa vårt land en lycklig lösning av denna fråga, men vad därutöver
är kan åtminstone jag för min del icke vara med om.» Man får
erkänna, att det var ett klart och rent och tydligt besked.

Vid 1916 års riksdag, då återigen en reservation av herrar Nilsson
i Bonarp och von Hofsten förelåg jämte ett längre gående förslag, yttrade
herr Trygger: »Jag är för min del övertygad om, att det förslag,

Onsdagen den 9 maj.

27 Nr 55.

vi förut bifallit, är av den art, att det bör anses utföra en tillfredsställande
lösning av denna fråga. Däremot kan jag icke vara med om
utskottets förslag, dels därför att detta förslag i vissa punkter enligt
min mening går längre än vad som är erforderligt för vinnande av det
eftersträvade målet, dels ock därför att det utan att gagna nykterheten
hotar att kränka andra berättigade intressen och därmed också är
ägnat att framkalla en reaktion mot nykterhetssträvandena, vilken i
framtiden kan bliva ganska farlig för nykterheten.» Sedan övergick
han till att polemisera mot det lokala vetot.

Nu 4iar första kammaren utan inbjudan från denna kammare
fattat ett beslut, som i olikhet med besluten åren 1914, 1915 och 191(1
inför i lagen bestämmelser om individuell kontroll vid brännvinsförsäljningen
som ställer Öl och vin under individuell försälj ningskontroll,
som förbjuder den privata vinimporten, som går ut på att radikalt
avskära det privata vinstintresset från rusdryckshanteringen,
som gör bestämmelserna i avseende på vinhandeln tillämpliga från
och med år 1919 och som t. o. m. — jag nämner det som en kuriositet
•— upptager i lagen termen »rusdrycker», som man förut spottat åt såsom
ett otillständigt uttryck för fanatism. Sedan första kammaren tre
år å rad i högtidliga ordalag förklarat, att den stod på en viss ståndpunkt
och att den icke kunde lämna densamma, har den tagit ett så
väsentligt steg hitom den ståndpunkten, närmare andra kammarens,
att den går med på alla de nyss nämnda reformerna. Och det skulle nu
vara en kapitulation från vår sida, om vi biträdde det beslutet! Jag kan
icke riktigt fatta udden i det inkastet. Att ett godkännande av första
kammarens beslut, som till fyra femtedelar innebär ett accepterande av
de motioner, som från denna kammares vänster avgivits skulle från vår
sida vara en kapitulation, det är mer än en överdrift, såvitt jag förstår.
Nå, säger man, om det nu icke är en kapitulation, är det i alla
fall en kompromiss, varigenom vi kompromissa bort det lokala vetot.
Jag kan icke ens gå in på, att detta uttryck är fullt korrekt, utan jag
håller före att det ligger en överdrift även i det. För att en kompromiss
skall kunna anses föreligga, förutsättes i första rummet, att det
traf fas en överenskommelse mellan två tvistande parter angående det,
varom man tvistar. Men här förefinnes icke mig veterligen någon
överenskommelse. Jag känner åtminstone icke till, att det mellan
representanter för första kammarens majoritetsparti och andra kammarens
vänsterpartier träffats någon överenskommelse om ömsesidig
jämkning av ståndpunkterna för att få ett avgörande av den här striden.
Däremot är det sant att det nu ifrågasättes, att bägge kamrarna
var för sig skola göra vissa eftergifter. Men låt oss tänka på
vad man eftergivit eller skall eftergiva. Första kammaren har avstått
från herrar Nilssons i Bonarp och von Hofstens reservation, som
den förut tre gånger högtidligen förklarat, att den icke kunde lämna.
Kammaren har för all framtid avstått från den ståndpunkten.
Jag har den största aktning för nykterhetsintresset hos de herrar, som
avgivit nämnda reservation, jag vill icke förklena det intresset, men
det är min fasta övertygelse, att det här i denna kammare aldrig mer
kommer att röstas om herrar Nilssons och von Hofstens reservation.

Ang. brännvins-
samt
vin- och ölhandelns
ordnande.

(Forts.)

Nr 55.

Onsdagen den 9 maj.

Ang. brännvins-
samt
vin- och ölhandelns
ordnande.

(Forts.)

Yad har åter andra kammaren avstått ifrån, om den går med pa det
föreliggande förslaget? Jo, den liar avstått från en förhoppning, som
man möjligen i början av riksdagen hyste, att i år få till stånd ett
beslut om det lokala vetot. Men vi behålla den utsikten eller rättare
den förvissningen, att när riksdagen samlas igen om åtta månader,
kommer det lika säkert att väckas en motion eller kanske flera angående
det lokala vetot. Den frågan är icke förfallen, om sammanjämkningsförslaget
antages. Hur det går med den frågan vid nästa
riksdag vill jag icke uttala någon spådom om, men så mycket vågar
jag spå, att det icke skall dröja många år, förrän svenska riksdagen
antagit en vetolag. Det förefaller mig, att under sådana förhållanden
ett förslag sådant som det vi nu behandla icke gärna kan sägas
vara en kompromiss, varigenom vi avstå från det lokala vetot.

Så mycket om överdrifterna å ömse sidor. Av vad jag redan
sagt framgår, att jag anser, överdrifterna vara större på deras sida,
som motsätta sig sammanjämkningsförslaget, och jag har därmed bestämt
givit tillkänna, att jag kommer att rösta för detta förslag.

Nu säges, att om vi i alla fall skulle avslå det här förslaget, är
på det hela taget ingen skada skedd, ty lagen kan icke ändå träda i
kraft förrän den 1 januari 1919. Vad gör det då, säger man, om vi
fundera på saken ännu ett år? Därigenom har ju ej någon olycka hänt!
Jag är icke riktigt säker på det, mina herrar. Först och främst vill
jag fästa uppmärksamheten på, att andra kammarens majoritet ännu
icke mig veterligen bundit sig vid den ståndpunkten, att här icke får
beslutas någon nykterhetsreform, om icke därmed är förbundet det
lokala vetot. Men skulle vi nu besluta att avvisa sammanjämkningslörslaget,
då hade vi verkligen engagerat oss för en sådan ståndpunkt.
Då skulle det vara motbjudande för mångas ambition att nästa år
vara med om en försäljningslag, som icke innehölle det lokala vetot.

Och så en sak till sist. Det förslag, som här föreligger, än naturligtvis
utarbetat så, att det icke skall kränka några främmande staters
intressen, som vi genom våra bandelstraktater äro skyldiga att
tillgodose, det tror jag mig kunna säga. Men å andra sidan kan man
icke alldeles blunda för att en sådan bestämmelse som exempelvis
den, varigenom det förbjudes för privata personer att importera vin,
nog i någon mån berör vissa vinexporterande länders intressen. Nu
äro dessa länder invecklade i krig och ha för närvarande kanske varken
tid eller lust att intressera sig så mycket för denna sak. Men
det kan dock hända, att vi ha fred ett annat år, och det låter också
tänka sig, att dessa främmande staters exportintressen, som då efter
kriget måhända komma att stegras till det yttersta, ha förmåga att
på ett eller annat sätt göra sig påminta. Det är möjligt, att de göra
det med sådan kraft, att vi icke kunna var absolut säkra på att detta
förslag ett annat år kommer att antagas i samma obeskurna skick,
vari det nu föreligger.

Jag skulle vilja säga med en ofta använd banal bild, att det
lokala vetot är »fågeln i skogen», som vi icke lyckas fånga i år, men
det förslag, som nu föreligger är »fågeln i handen» som vi ha i vår
besittning. Jag tror, att vi skulle komma att ångra oss, om vi skul -

Onsdagen den 9 maj.

29 N r 55.

le släppa den fågeln för att springa efter den andra, som ännu flyger
i skogen.

Herr talman! Enär detta förslag, trots saknaden av det lokala
vetot, i alla fall ovillkorligen har ett betydande nykterhetsvärde, enär
förslaget icke innebär en kompromiss, som på något sätt förhindrar
oss att fortfarande med oförminskat nät verka för det lokala vetot,
och enär slutligen det icke med säkerhet kan väntas, att vi ett annat
år befinna oss i samma gynnsamma situation som nu, då det gäller
att besluta en effektiv nykterhetsreform, ber jag att få yrka bifall
till sammanjämkningsförslaget.

I detta anförande instämde herrar Molin i Dombäcksmark,
Sundström, Olofsson i Åvik, Bolander, Mossberg, von Sneidern, Persson
i Tofta, Adelswärd och Odqvist.

Herr Cederborg: Herr talman! Min ärade vän herr Rune
yttrade i debattens början, att han fann föreliggande sammanjämkningsförslag
icke vara ur nykterhetssynpunkt fullt tillfredsställande.
Jag tror, att, om herr Rune går tillbaka till sin erfarenhet och
om vi alla en och var gå tillbaka till vår erfarenhet av de resultat,
som det är möjligt att vinna i stora frågor och särskilt i frågor, så omstridda
som den föreliggande, så skall det befinnas vara ytterligt
sällan, som vi iäro i det lyckliga läge, att man kommit till ett resultat,
som man verkligen kan anse vara för den privata uppfattningen
fullt tillfredsställande. Man får nog i allmänhet nöja sig
med väsentligt mindre. Jag tror, att, om man skall döma efter
erfarenheten i stort, så får man säga, att om man kommer till en
läsning, som icke är otillfredsställande, så är det ett mycket gott
betyg.

För min del är jag av den uppfattningen, att det föreliggande
förslaget förtjänar ett dylikt gott betyg även från nykterhetssynpunkt.
Herr Pettersson i Södertälje, med vilken jag icke i alla delar
kan instämma, har emellertid efter min mening på ett övertygande
sätt uppvisat, att detta förslag erbjuder så mycket av värde och av
för framtiden bestående värde ur praktisk nykterhetssynpunkt, så
mycket utöver vad vi förut haft anledning tro vara möjligt att under
den närmaste framtiden vinna, att jag i likhet med honom anser, att
det icke vore klokt, icke vore välbetänkt, om man tvekade att antaga
detta förslag.

Jag ber därför att i likhet med herr Pettersson i Södertälje få
yrka bifall till föreliggande sammanjämkningsförslag.

Herr Magnusson i Tumhult instämde häruti.

Herr W inb er g: Herr talman, mina herrar! Endast några
ord, innan andra kammaren ännu en gång går att i en viktig fråga
böja sig inför första kammarens bestämda non-possumus-politik. Ty
det kan icke hjälpas — trots herr Petterssons i Södertälje funderingar
— att det beslut, som jag misstänker kommer att fattas här,

Anrj. brännvins-
samt
vin- och ölhandelns
ordnande.

(Forts.)

Nr 55* 30

Onsdagen den 9 maj.

Ang. brännvins-
samt
vin- och ölhandelns
ordnande.

(Forts.)

är en kapitulation inför första kammaren. Från min personliga
synpunkt skulle jag kunna taga. ett sådant beslut med relativt jämnmod.
Jag har redan tidigare från denna plats sagt, att det kanske
skulle komma att gå så, även beträffande nykterhetsfrågan, som det
gått med en hel del andra frågor, nämligen att sedan första kammaren
tillräckligt lång tid har visat sig fullkomligt ovillig att gå
med på någon verklig lösning, så tröttnar andra kammaren, och en
vacker dag är kapitulationen färdig. Nu beklagar jag likväl, att
jag av allt att döma kommer att få rätt beträffande denna min
spådom.

Man säger, att det icke är fråga om någon som helst kapitulation
härvidlag. Ja, mina herrar, hur ställer det sig med den saken?
Man har upprepade gånger under senare år förklarat, att de svenska
nykterhetsvännema nu intagit den positionen, att de kräva en
försäljningsreform enligt nykterhetskommitténs förslag, vid vilken
också ovillkorligen skall fogas beslut om lokalt veto, och att de icke
skulle komma att ge avkall på denna fordran trots de inviter därtill,
som vid upprepade tillfällen kommit från första kammaren.
Nu inträffar i alla fall, att man är färdig lämna denna position,
och det under en tidpunkt, mäik väl, mina herrar, som minst av
alla är ägnad att inbjuda till kapitulation för första kammarens krav.
Det skulle icke ha förvånat mig så mycket, om detta förslag så
varmt förordats av vänsterledamöterna i kammaren, så framt det
icke kommit fram nu, just vid denna tidpunkt, vilken väl om någonsin
bort mana vänstern att vidhålla sina positioner och icke lämna
dem, utan snarare då flytta fram dem något litet.

Emellertid är det nu icke något ont, utan att det även har något
gott med sig. Herr Pettersson i Södertälje förklarade, att bär komme
redan nästa år alldeles säkert att väckas motion rörande det
lokala vetot. Ja, jag vet ej, huruvida så blir förhållandet eller ej.
Men för mig synes den logiska konsekvensen av ett beslut om bifall
till sammanjämkningsförslaget i dag bli, att hädanefter kommer det
att för nykterhetsfolket endast återstå en linie. Yi ha haft åtskilligt
delade meningar i denna fråga hittills och jag har som bekant
icke i samma .utsträckning som många andra ansett det lokala vetot
vara den allena saliggörande vägen, som för fram till det mål, nykterhetsvännema
satt sig före. Men om vi efter denna dag fortfarande
skola vidhålla den väg, som nu visat sig till och med inom
nykterhetsvännemas led leda till en så oerhörd förvirring, så komma
vi icke inom årtionden ens att nå fram till det mål, som vi
tänkt uppnå tidigare. Det blir antagligen så att ehuru det beslut,
som här kommer att fattas, visserligen till en början kommer att
bringa förvirring till en viss grad inom nykterhetsvännernas led,
så kommer det enligt mitt förmenande å andra sidan att som intet
annat kanhända sammansmida de verkliga nykterhetsvännema i vårtland.
De komma att få klart för sig, att den hittills följda politiken
går det ej längre att följa, ty här åtminstone har det visat
sig, att, om man dagtingar på något sätt med det motstånd, som
möter från första kammaren, så går det nu gång efter gång dit -

Onsdagen den 9 maj.

31 Nr 55.

lian, att första kammaren »löser» de stora reformfrågorna hår i
landet, vilket på samma gång betyder, att dessa reformfrågor icke
bli lösta, utan de bli endast förfuskade. Såsom bevis för att man
kommer att betrakta ett beslut om bifall till sammanjämkningsförslaget
i dag såsom, innebärande, att nykterhetsfrågan nu (blivit
löst, kan jag endast erinra om herr Jeanssons uttalande, då han så
bevekligt vädjade till kammaren: låt oss för all del lösa denna fråga,
som hittills bringat så mycken diskussion och debatt i kammaren
och i landet. Ja, jag kan försäkra herr Jeansson i Kalmar, att ett
bifall till förslaget i dag så mycket mindre betyder en lösning av
nykterhetsfrågan, att det tvärtom kommer att uppkalla alla debatter,
som verkligen vilja sträva för en lösning av densamma till ett
energiskt och samfällt arbete härför. Men jag förstår så val, att
man från högerns sida kommer att göra gällande, att. nu ha vi för
lång tid framåt löst nykterhetsfrågan, och nu vilja vi icke debattera
den saken längre.

Då jag således först och främst ånser, att den föreliggande
försäljningsreformen icke har den betydelse ur nykterhetssynpunkt,
som man här velat göra gällande, och då jag vidare anser, att ett bifall
till föreliggande sammanjämkningsförslag i rätt stor utsträckning
till en början skulle bringa oreda och förvirring inom nykterhetsvännernas
led, och då jag slutligen av princip aldrig som vänsterman
kan medverka vid en kapitulation inför första kammaren, så
kan jag, herr talman, icke (biträda förslaget, utan ber att få yrka
avslag å detsamma.

Häruti instämde herr Lundberg.

Herr Thor s son: Herr talman! Då nu denna fråga här

föreligger till avgörande i ett sådant skick, att kammaren har i sin
hand att besluta, huruvida vi inom den närmaste tiden skola få en
försäljningsreform eller ej, så är det ganska naturligt, att själva
sakförhållandet, själva innebörden av ärendet måste bjuda var och
en att bilda sig en uppfattning om räckvidden av det beslut kammaren
nu går att fatta.

Mot bakgrunden härav har jag som nykterhetsvän försökt bilda
mig en uppfattning om, huru jag bäst skulle tjäna nykterhetsspörsmålet
vid avgivandet av mitt votum. Jag har då kommit till den
bestämda uppfattningen, att då det föreliggande ärendet icke föregriper
det spörsmål, som för mig är det mest avgörande i nykterhetsfrågan,
nämligen det allmänna förbudet, icke föregriper detta och
heller icke föregriper min strävan att i fortsättningen arbeta för en
utveckling av rösträttsbestämmelserna, varigenom både män och
kvinnor bli i tillfälle att utöva inflytande på denna för samhället viktiga
fråga, så kan jag icke ställa mig avvisande mot det föreliggande
förslaget. Först och främst innebär detta. förslag kort och gott, att
alla rusdrycker över 3,f> % alkoholhalt läggas in under regleringsbeståmmelser.
För det andra innebär det ju skiljandet av ölhandeln från

Ang. brännvins-
samt
vin- och ölhandelns
ordnande.

(Forts.)

Nr 55. 32

Onsdagen den 9 maj.

Ang. brännvins-
samt
vin- och ölhandelns
ordnande.

(Forts.)

all annan handel, ett av våra äldsta önskemål. För det tredje innebär
det en kontroll och en begränsning av importen till endast sådana,
som ha rätt att handla med dithörande varor, och för det fjärde
innebär det att all handel med alkoholhaltiga varor över 3,6 % skall
inläggas under kontrollstyrelsen. Och slutligen medgiver detta lagförslag
ett betydligt utvidgat inflytande åt kommunalrepresentationen
i frågan om ordnandet av försäljningen av alkoholhaltiga drycker.

Dessa saker tillsammans ge nykterhetssträvandena så mycket,
att varje nykterhetsvän bör allvarligen fråga sig, om han i det avgörande
ögonblicket skall kasta bort vad detta förslag bjuder. Särskilt
vi uti städerna som under många år på ett plågsamt sätt lidit
under ett ohejdat Öl och vinförsäljande, ha dubbel anledning att fråga
oss om vi gagna nykterhetssaken genom att avslå sammanjämkningen.

Ett par, tre talare ha frågat, vad det skulle gagna, att vi i dag
fatta ett beslut i denna fråga i överenstämmelse med det föreliggande
förslaget, då förhållandena i riket ju äro sådana, att någon
rusdryckstillverkning i större omfattning icke kan äga rum på grund
därav, att knappheten på potatis, spannmål och andra för tillverkningen
erforderliga ingredienser nödvändiggör förbud för sådan tillverkning.
Det skulle därför icke vara någon risk, menar man, att
vänta med att fatta beslut till ett annat år, ty det blir ju icke någon
förändring i tillverkningen under den intervall, som ligger mellan det
nuvarande tillståndet och det som kan inträda längre fram i tiden
med blivande tillgång på spannmål. Till dem, som så mena, skulle
jag vilja säga, att det behöves en tid för organisation, innan detta
förslag, om det nu antages, kan komma i praktisk tillämpning. Det
vill förefalla mig,, att de, som verkligen hava ett levande intresse
för nykterhetsspörsmålet, skola för sina syften begagna dessa år,
under vilka knappheten förhindrar framställandet av rusdrycker.
Skola vi innan denna period gått till ända, vara redo att med reglerande
bestämmelser ingripa, böra vi fatta beslut i dag. Uppskjutes
beslutet till något längre fram kan det icke undvikas att då spannmål,
potatis och andra för rusdryckstillverkningen erforderliga produkter
komma i marknaden, det då kommer att ligga en oreglerad
period varunder vi få bevittna en tilltagande rusdryckskonsumtion,
detta kunna vi undvika, om vi fatta beslut i dag.

Om jag, herr talman, väger alla fördelar och nackdelar beträffande_
det föreliggande förslaget mot varandra, tvekar jag icke att
ge min röst för sammanjämkningsförslaget, och jag har känt det
som en plikt att såsom gammal nykterhetsvän här offentligen inför
kammare och valmän säga, hur jag kommer att rösta i den föreliggande
frågan.

Med herr Thorsson förenade sig herrar Lingström, Åkerlindh,
Lundblad, O. Nilsson i Örebro, Anderson i Råstock, Hallén, Molin i
Södertälje, Palmstierna, Svensson i Eskilstuna, Holmström, Sterne
och Pettersson i Vråtsered.

Ousdugcn de a 1) maj.

33 Nr 5o.

Herr Edén: Herr talman! Jag bär dubbla anledningar att
taga till orda, innan denna fråga avgöres, dels den anledningen att
jag framburit en av de motioner, som nu i sista instans ligga under
kammarens prövning, dels också den anledningen, att jag för egen
del och för det partis del, jag har äran tillhöra, under de sista dagarna
mottagit en del opinionsyttringar i vare sig den ena eller den
andra riktningen, och det är mig ett behov att giva ett klart besked
med anledning av dessa hänvändelser.

Jag kan då så gott först som sist säga, att jag icke kan giva
min röst åt detta sammanjämkningsförslag, och även säga, att samma
mening delas av det övervägande flertalet i det parti, jag har
äran tillhöra. Skälet till denna min ståndpunkt är för min personliga
del icke, att jag underkänner värdet av den försäljningslagstiftning,
som nu bjudes i det föreliggande sammanjämkningsförslaget.
^ Detta värde kan naturligtvis skattas något olika alltefter
de utgångspunkter man har för dess bedömande; men jag personligen
är fullt beredd att erkänna, att denna lagstiftning i och för sig är
ett mycket betydande verk i nsditerhetens intresse, och att det såsom
originell ^skapelse av en organisatorisk talang säkert är tämligen ouppnått
i vår tids sociala lagstiftning.

När jag emellertid trots detta icke kan vara med om sammanjämkningsförslaget,
beror det därpå, att även om denna försäljningslagstiftning
i och för sig är ett gott och ett ståtligt arbete, så är
den dock allt för litet såsom resultat av många års ansträngningar i
vår nykterhetslagstiftning, och framför allt kanske därpå, att försal
jningslagstiftningen efter min mening icke är ensam tillfredsställande
under den situation, i vilken vi just nu befinna oss, och
under vilken vi verkligen icke ha någon anledning att nöja oss med
ett sådant reducerat resultat.

Sammanjämkningen är efter min mening ej acceptabel redan såsom
sammanjämkning Ty vad är det första kammaren har gett, och
vad är det andra kammaren ger, om sammanjämkningen antages?
Första kammaren har gett, att den går med på en utökning av herr
von Hofstens motion om försäljningsreform, som kammaren förut
bifallit, men den går icke fram till andra kammarens fattade beslut
i den frågan, om också ett gott stycke på vägen. Om även i
de flesta punkter andra kammarens beslut i denna del godtages, så
har dock icke ens i fråga om försäljningslagstiftningen sammanjämkningen
accepterat andra kammarens ståndpunkt helt och hållet.
Andra kammaren återigen skulle få ge. att den fullkomligt avskiljer
hela den del av den föreslagna nykterhetslagstiftningen, som
mneslutes i det lokala vetot. En sådan sammanjämkning tar icke
efter min mening tillbörlig hänsyn till vad andra kammaren har rätt
att fordra. Vi få dock komma ihåg, att i den praktiska nykterhetslagstiftningen
är det det lokala vetot, som i denna kammare varit utgångspunkten
för alla strävanden i senare tid. För detta lokala
veto har andra kammaren voterat år efter år, innan ännu en försäljningslagstiftning
var uppfunnen, och när väl denna försäljningslagstifning
kom till. då kombinerades den med det lokala vetot, då

Andra kammarens protokoll 1917. Nr 55. 3

Ang. brännvins-
samt
vin- och ölliand
ting ordnande.

(Forts.)

Nr 95. 34

Onsdagen den 9 maj.

Ang. brännvins-
samt
vin- och ölhandelns
ordnande.

(Forts.)

voterade återigen andra kammaren år efter år för detta lokala veto
såsom en av de stora huvudpunkterna i den samlade nykterhetsreformen.
Nu begäres det däremot, att andra, kammaren skall visserligen
icke uppge, men avskilja kela detta lokala veto ur sammanjämkningen.
Detta är, jag upprepar det, icke eu riktig sammanjamning
Det är en sammanjämkning, som utförts till första_ kammarens
odelade förmån, och jag kan icke finna någon anledning, varför
andra kammaren skulle acceptera ett sådant anbud pa sammanjämkning
under nuvarande tid. Man kan naturligtvis invända att
det där är ju en riksdagsformell synpunkt, eller om man sa vill en
politisk synpunkt. Jag svarar: Även politiska synpunkter aro dock
berättigade i stora folkfrågor, när man vet, att andra kammaren
har en mycket stark folkmening bakom sig.

Men dessutom: det är icke bara ur politisk synpunkt sammanjämkningen
är otillfredsställande, den är det också på annat satt
Hela förslaget om försäljningsreform och lokalt veto har tillkommit
under nykterhetskommitténs samfällda arbete på sadant sätt, att
det ena hör ihop med det andra, att försäljningsreformen och det
lokala vetot komplettera varandra. Jag vill ^icke säga, att de sta
i fullkomligt oupplösligt sammanhang, men så mycket är visst, att
skiljer man dem åt, får ingendera den verkan, som vardera skulle
ha i förening med det andra.

En talare ifrån mitt eget parti, som själv är medlem av nykterhetskommittén
men dock nu funnit sig höra ge sm röst för sammanjämkningen,
herr Pettersson i Södertälje, har nyss påmint om, att
det lokala vetots uppgift i denna systematiserade lagstiftning bland
annat och kanske framför allt skulle vara att utgöra ett uttryck tor
den folkopinion, som måste ha ett effektivt organ för att kunna kontrollera
de olika myndigheter, vilka skola handhava försäljningen av
spritdryckerna. Om denna kontroll tages bort, da försvagas effektiviteten
av hela försäljningsreformen. Ty man behover icke ha
stor erfarenhet för att veta, att i en stor del av våra städer, i synnerhet
av våra småstäder, styrelserna för brännvinsbolagen aro sa sam
mansatta och bestå av personer med sådan ställning till nykterhetsspörsmålet,
att man icke av dem kan vänta en.sa.ngoros och allvarligt
tillämpning av försäljningsreformens principer, som man ur
nykterhetssynpunkt, ur verkligt nykterhetsreformatonsk synpunkt
har rätt att begära. Eunnes det nu i våra samhällen en kommunal
röstordning, som gåve oss möjlighet att tillbörligt, ^pa norna a
vägar övervaka dessa bolagsstyrelser, då kunde det sa vara. Da
kunde man säga, att det går ju an att hålla tummen pa ögat pa dem
ändå, utan lokalt veto. Men så är inte förhållandet. Vi hava en
40-oradio- skala, som icke minst just i dessa småstäder, som jag
talat omT verkar på ett sådant sätt. att det icke är möjligt tor de

folkliga synpunkterna — på nykterhetsspörsmålet att gorå sig gällande.
Just ur den synpunkten är det som det lokala vetot etter
min mening har en utomordentligt stor betydelse såsom: det andra
ledet i nykterhetsreformen. Just ur den synpunkten är det som det

Onsdagen den 9 mnj.

35 Nr 55.

blir en stor lucka och en stor blotta, om man icke får det med i beslutet.

Det finnes för övrigt även en annan synpunkt som jag anser,
att även den, vilken i likhet med mig själv ej är absolutist, är skyldig
taga hänsyn till, och det är den, att detta lokala veto i och för
sig dock är —låt mig säga — det rent demokratiska inslaget i nykterhetsreformen
i dess helhet. Det är ett medel, genom vilket män
och kvinnor få direkt och med lika rätt för alla giva tillkänna sin mening,
om utskänkning och försäljning skall äga rum i en kommun eller
icke. Det är det enda hittills funna medlet för att kunna uttrycka en
verklig folkmening i ordets vidsträcktaste betydelse vid ett avgörande
angående försäljning eller icke av rusdrycker. Att detta demokratiska
inslag i nykterhetsreformen tages bort är en stor förlust, en mycket
stor förlust, och kommer alldeles särskilt att ha sin stora verkan på
hela. det sätt, varpå reformen uppfattas. Ty saken ligger uppenbarligen
så, att i stora delar av vårt land, vår landsbygd och de
småstäder, som äro centra för denna landsbygd, det framför allt än
möjligheten att votera bort hela utskänkningen och försäljningen av
spritdrycker som man har längtat och som man har strävat efter.
Man har i sådana trakter icke ansett det vara tillräckligt med en
försälj.ningsla.gstiftning, om vilken jag nyss har påmint, att tilllämpningen
ligger i bolagens hand, utan man har ansett, att det är
för att få bort hela denna försäljning som man vill ha den stora
reformen. Alla dessa strävanden bli nu fullkomligt besvikna. Man
kommer att känna det så, som om man här hade sålt sitt viktigaste
yrkande för ett medgivande, som är fullständigt otillräckligt. Det
blir ett psykologiskt missgrepp att lösa nykterhetsfrågan på detta
sätt. Det blir icke någon sådan lösning som kan accepteras ute i
landet — såsom lösning nämligen. Det blir besvikelse överallt, där
man strävat för denna nykterhetslagstiftning, och frågan står kvar
lika olöst och lika .elakartad, som den har stått förut. I första kammaren
har man visserligen invaggat sig i den föreställningen, att
ett accepterande av förslaget skulle innebära, såsom det av den
kammarens fyndige präglare av slagord sades, en »varaktig fred»
i nykterhetsfrågan. Men vem som helst, som sitter i denna kammare
och har någon kännedom om förhållandena ute i landet, kan
svara, ^att den freden blir icke varaktig, och att det är fråga, om det
blir någon fred alls, ja, om det ens blir något stillestånd.

Yttermera måste jag understryka, vad som redan berördes av
den förste talaren i denna debatt, herr Rune, att försäljningsreformen
just nu synes mig ha vida mindre värde ensam, än den annars kunde
hava haft. Det anmärktes för några dagar sedan här i kammaren,
da det var fråga om aterremiss av detta ärende till bevillningsutskottet,
att tiden rider fort i våra dagar, och knappast på något område
har den ridit så fort under de sista åren som på detta.

Yi leva. i. närvarande stund under ett restriktionssystem så
strängt, att i själva verket den försäljningsreform, som man nu vill
att vi^ skola besluta, icke utgör något egentligt framsteg utan tvärtom
på vissa och viktiga punkter en tillbakagång. Och detta re -

Aiuj. brännvins-
samt
vin- och ölhandelns
ordnande.

(Forts.)

Nr 55.

Onsdagen den 9 maj.

Ang. brännvins-
samt
vin- och ölhandelns
manande.

(Forts.)

striktionssystem, som vi praktiskt sett nu redan äro underkastade,
det kommer att bibehållas, enligt vad vi med säkerhet veta, under
överskådlig tid framåt. Det är genom uttalanden från regeringsmedlemmar
konstaterat, att här finnes icke tillgång på material i landet
för någon brännvinsbränning, (åtminstone någon väsentlig, under
hela nästa bränningsperiod. Vi ha att vänta, att man sålunda får
reda sig med de förråd, som finnas, åtminstone till hösten 1918.
Det är konstaterat och ytterligare belyst i just denna dags tidningar,
att man icke heller har material till öltillverkning, att bryggerierna
—- det tillkännagavs just idag — stå inför tvånget att slå in på tillverkning
av så gott som uteslutande lättare ölsorter. Det är konstaterat,
att vinförrådet i landet håller på att bli uttömt och alla
veta, att importen av viner är mer eller mindre avstängd från
västra Europa, Frankrike och Medelhavsländerna, kan den val anses
vara praktiskt taget stoppad, så länge u-båtskriget pågår. Då måste
jag säga, att under sådana förhållanden är ju försäljningsreformen
alldeles icke så trängande, som den annars skulle vara. Vi ha icke
någonting stort att vinna på den under nuvarande tid. Vi ha tvärtom
anledning antaga, att under den närmaste tiden restriktionerna
praktiskt taget komma att skärpas än mer, så att denna ^f örsäljningsreform,
om den nu beslutas, kommer att i början av ar 1919 visa
sig vara en utvidgning, och en betydlig utvidgning av tillgängen till
rusdrycker, i förhållande till vad man da redan har hunnit att i
viss mån vänja sig vid. Ett sådant läge, mina herrar, är verkligen
icke av den beskaffenheten, att det borde göra någon entusiastisk för
denna begränsade reform. Det borde tvärtom giva anledning till
eftertanke, om det verkligen kan vara skäl att köpa det, som nu bjudes,
för det, som man förlorar eller åtminstone lämnar ifrån sig,
just under de förhållanden, vari vi nu leva.

Den talare, som hade ordet före mig, sökte visserligen bemöta
denna argumentation med att peka på, att man behövde tiden till
januari 1919 för att sätta igång med den om »omorganisation», som är
nödvändig för att kunna komma till en tillämpning av försäljningsreformen.
Jag svarar därpå, att, såvitt jag förstår, innebära alla
de tillfälliga restriktioner, som vi nu ha och som vi komma att få
behålla, i och för sig själva den allra starkaste förberedelse för en
dylik omorganisation. Och det är ingenting, som hindrar, utan tvärtom,
att man också på andra områden börjar vidtaga de åtgärder,
som kunna vara behövliga för att ytterligare systematisera den ordning,
i vilken vi hålla på att växa in. Ingen skall dock saga, att man
behöver köpa försäljningsreformen just nu, när den praktiskt taget
ingenting verkar, bara för att få tid till omorganisation till den 1
januari 1919.

Under sådana förhållanden, mina herrar, kan jag icke finna
annat, än att man också har allt skäl att ställa sig mycket tveksam
mot den grundsats, som uttalades av herr Pettersson i Södertälje att vi
få lov att bärga vad vi nu kunna vinna; fortsättningen får bli en
fråga för sig. Jag respekterar den övertygelse, som ligger bakom
ett sådant resonemang, och- jag skall uttryckligen bär fastslå, att

Onsdagen den (J maj.

37 Nr 55.

ifrån den talarens sida och ifrån dem, som instämde med honom, sades
det bestämt ifrån, att det icke kan bli tal om, att det lokala
vetot från deras sida uppgives, utan det kommer igen. Men det kan
icke hjälpas, att hela läget för den sidan av nykterhetsreformen
dock skulle bli väsentligt försvagat rent praktiskt sett genom ett
bifall till försäljningsreformen just nu. Jag har redan erinrat om
att första-kammarståndpunkten uttryckligen är den, att med denna
reform, som nu bjudes, är nykterhetsfrågan »löst»: därmed skall
»freden» vara »varaktig». Tar man nu sammanjämkningen, så har
man sålunda givit den kammaren, såsom redan erinrats, det gamla
vapnet att ställa mot våra från andra kammaren framställda krav
på fortsättning, det vapnet nämligen, att man måste »avvakta verkningarna»
av den en gång beslutade reformen. När vi nu känna, att
denna reform icke kan träda i kraft förrän den 1 januari 1919 enligt
sammanjämkningsförslaget, så blir det ju ytterligare ett mellanår,
år 1918, då det icke ens tjänar till någonting, efter första kammarens
mening, att taga upp saken. Och över huvud skjutas, genom ett
fastslående av denna försäljningsreform utan det lokala vetot, tillbaka
alla de möjligheter och alla de strävanden, som just i det
allra sista varit uppe för att även komplettera och utbygga lagstiftningen
i avseende på själva försäljningsreformen, som onekligen
under de sista månadernas erfarenheter har börjat kräva dylika
kompletteringsärenden.

Det kan visserligen .sägas, och har sagts, att ingen vet, hurudan!
läget är 1918, och att ingen vet om vi då ha större utsikt
att vinna mer än nu. Men så mycket får man väl ändå lov
att vara på det klara med, att icke kan det bud, som nu givits
från första kammarens sida, någonsin tagas tillbaka, och även,
att icke lär väl den tid, i vilken vi leva, vara sådan, att man
har att vänta, att de demokratiska syftena skola ha svårare att göra
sig gällande gentemot första kammaren år 1918, än de ha det år
1917. Sist, men icke minst, det finnes den möjligheten, att man år
1918 kan ha den kommunala rösträttsfrågan i ett helt annat läge än
det, vari den, dess värre, befinner sig i nuvarande stund. Blir det
fallet, såsom jag hoppas, då har också en av huvudanledningarna till
hela första kammarens motstånd mot det lokala vetot antingen bortfallit
eller åtminstone undergrävts, och då har frågan om det lokala
vetot kommit i ett helt annat läge även för denna kammare.

Med vad jag nu anfört, herr talman, tror jag mig ha givit skäl
för min ståndpunkt, då jag går att rösta mot sammanjämkningsförslaget.
Jag har sagt, att jag respekterar dem, som följa en annan
linje i dag. Jag kan icke gå in på den linje, som de nu ha accepterat.
För mig är den sammanjämkning, som nu bjudes, icke en tillfredsställande
lösning. Den är icke tillfredsställande ur de synpunkter,
som andra kammaren har uppställt sedan många år tillbaka.
Den tillfredsställer icke andra kammarens rättmätiga anspråk på att
få också sina grundsatser tillgodosedda i en dylik sammanjämkning.
Den tillfredsställer icke ens för stunden de nykterlietsvänner,
som ha nedlagt års eller livs arbete för att föra fram en verkligt

Ang. brännvins-
samt
vin- och ölhandelns
ordnande.

(Forts.)

Nr 65. 38

Onsdagen den 9 maj.

Ang. brännvins-
samt
vin- och ölhandelns
ordnande.

(Forts.)

effektiv nykterhetslagstiftning. Den är icke en lösning, som på något
sätt kan accepteras för framtiden eller förekomma fortsatt strid.
Den tages under en tidpunkt, då en dylik lösning är mindre värd,
än den annars skule vara. Och jag kan icke finna, att risken med
ett avvisande i denna stund är sådan, att man icke får taga den
risken för det, som liär står på spel.

Herr talman, jag anhåller att få yrka avslag på sammanjämkningsförslaget.

I detta yttrande instämde herrar Byström, Modig, Olsson i Ramsta,
Andersson i Altofta, Bunefors, Bengtsson i Norup, Hamilton,
Igel, Anderson i Knapasjö, Persson i Björsbyholm, Schotte, E. A.
Nilson i Örebro, Jonsson i Hå, Ström, Bogren, Röing, Hellberg i
Lycksele, Bergman, Olofsson i Digernäs, Karlsson i Fjät, Jonsson
i Gumhoda, Wikström, Lundström i Långnäs, Bäckström och Osberg.

Herr Z ander: Herr talman! Det kan ju anses obehövligt att
yttra sig något mer i denna diskussion om det föreliggande sammanjämkningsförslaget,
då så många olika synpunkter redan framhållits.
Jag kan emellertid icke underlåta att till vad som framförts
lägga ytterligare ett par synpunkter, som åtminstone för mitt
vidkommande ha ganska stort inflytande vid bestämmandet av min
ställning till sammanjämkningsförslaget.

Då nykterhetsfolket fordrat och äskat en nykterhetsreform, så
bär man egentligen koncentrerat sig på två huvudpunkter, åtminstone
för tillfället. Den ena har gått ut på, att. alla rusdrycker
skulle läggas under en och samma förordning. Det andra kravet
har varit: folkets fullständiga herravälde över rusdryckerna i samhället.
Ser jag nu på det sammanjämkningsförslag, som här föreligger,
så kan jag icke komma till annat resultat, än att intetdera
av dessa två krav har blivit på minsta sätt tillfredsställt, eller i
alla händelser icke tillfredsställande tillfredsställt. Se vi först på
kravet på en enhetlig rusdryckslagstiftning, så finna vi, att i det
avseendet kunna vi visserligen få en förordning, vars rubrik lyder:
Förordning angående försäljning av rusdrycker. Men studera vi
förslaget djupare, så finna vi, att undan denna förordningens bestämmelser
har ryckts en så väsentligt stor del av rusdryckerna,
att jag icke för mitt vidkommande kan erkänna, att rusdryckslagstiftningen
enligt detta förslag blir enhetlig. Det är icke bara det,
att olikhet gör sig gällande i avseende på tillämpningen ifråga om
olika rusdrycker, utan även i ett annat avseende är förslaget enligt
mitt förmenande synnerligen ofördelaktigt. I det allmänna folkmedvetandet
råder den meningen alltigenom, att ölet ända ned till
det hittillsvarande skattefria svagdrickat eller i alla händelser ned
till svagdricka under 2 1/i volymprocents alkoholhalt, hör till rusdryckerna.
Enligt detta förslag skulle den terminologien icke tilllämpas
på ölsorter, som uppgå till 3,6 volymprocent alkoholhalt.
Det skulle bli en särskild benämning och även en särskild förord -

39 Nr 55.

Onsdagen den 9 maj.

ning för dessa. Detta menar ja# vore att åstadkomma ett farligt
prejudikat, då det gäller definieringen av vad som menas med rusdrycker.
I det allmänna folkmedvetandet uppstår då den tanken,
att rusdrycker äro givetvis endast de drycker, som höra under rusdrycksförordningen
och falla under dess bestämmelser, och att de
drycker, som falla under specialförordningar och ej benämnas rusdrycker,
ej äro att anse som rusdrycker. Dessa komma därför i
folkets ögon att betraktas på ett annat sätt, som ej är tillfredsställande
ur nykterhetssynpunkt. Det anses som ett speciellt nykter•hetsintresse,
pär man gör gällande, att maltdrycker med 3,6 procent
alkoholhalt eller mera äro rusdrycker, men att maltdrycker med
alkoholkalt under 3,6 procent ej äro rusdrycker. Man kan ej gilla
en sådan uppfattning, då det gäller att lagstifta pa ett enhetligt
sätt.. Jag vill ej godkänna en sådan tolkning, och jag vill icke
släppa dryckerna med mindre än 3,6 procent alkoholhalt fria, ty ..de
äro tillräckligt starka att berusa sig med. . De ölsorter, som gå i
allmänna marknaden ooh ha till och med mindre än 4 procent alkoholhalt,
anses som rusgivande och äro rusgivande.. Om man då ser på,
hur mycket mindre alkokolprocent 3,6-dryckerna innehålla, så är det
uppenbart, att, om man kan berusa sig med 6 halvor av de^förra,
så. behöver man endast dricka 7 halvor av de senare för att fa samma
alkoholmängd och naturligtvis även samma berusning.

Man känner tillståndet på landsbyden vis ä vis ölet och bryggeriernas
möjlighet att föra ut det, och jag kan ej finna annat, än
att detta tillstånd blir likadant efter den nya rusdrycksförordningen,
då rätten till försäljning av dessa drycker blir densamma, som
nu. Och vi få finna oss i, att på landsbygden, även där vi till
och med med nuvarande röstskala ha majoritet för rusdryckernas
avstängande, det blir omöjligt att utestänga dessa ölvagnar från
bryggerierna. Det heter visserligen, att dessa drycker ej äro starkare
än 3,6 procent, men, när man vet, att det i det fallet icke tages
hänsyn till den mängd, som behöves för att giva ett rus, och ser,
hurudant tillståndet är kring dessa platser, där ölvagnarna slå ned
och avlämna sina dussin eller hundratal halvor, förstår man,. att
nykterhetsintresset icke alls blir tillgodosett med denna förordning.
Man ser också, att ölbryggerierna få samma rättighet att sälja dessa
drycker som under nuvarande förhållanden, ooh samma tillstånd
kommer att råda i deras omgivningar som nu. Det är en känd sak,
att både i städernas omgivningar och på landsbygden, där ölbryggerier
finnas, svärma massor av arma individer, till stor del fördärvade
av alkohol, i stor utsträckning omkring ölet. De kunna
köpa tillräckliga mängder i kärl eller flaskor till avhämtning ooh
förtära, så att de bli överlastade, och med tillhjälp av andra ingredienser
kunna de berusa sig fullständigt. Ett sådant tillstånd blir
icke tillfredsställande ur nykterhetssynpunkt.

Jag menar med detta, att det ej blir en enhetlig rusdryckslagstiftning,
utan att tillståndet i vissa fall blir ungefär enahanda
som hittills i det avseende jag här berört.

I sammanhang med de krav, som folket uppställt på större in -

Ang. brännvins-
samt
vin- och ölhandelns
ordnande.

(Forts.)

Nr 55. 40

Onsdagen den 9 maj.

Ang. brännvins-
samt
vin- och ölhandelns
ordnande.

(Forts.)

flytande över rysdryckshanteringen, ha dessa saker blivit särskilt
starkt belysta förut, och jag behöver ej yttra mig vidare därom, men
jag vill peka på, att det är alldeles nödvändigt, att man även framdeles
har full handlingsfrihet och samma möjlighet att kunna genomföra
sådana reformer, som man har nu, och samma förutsättningar
därför. Jag vill fästa uppmärksamheten vid, att för tillfället
har det varit många av högerpartiets nykterhetsvämliga representanter,
som icke varit vänner av lokalt veto. Men i sammanhang
med denna förordning, som givetvis är ett stort steg framåt
i nykterhetsavseende, skulle de ha böjt sig och gått med på det
lokala vetot. Men hur blir ställningen för deras vidkommande
framdeles? Vi veta, att utan deras stöd kan det lokala vetot ej
genomföras. Då ha de fria händer, och då ha de ej som vi andra
samma intresse bundet vid en reform med lokalt veto, när de ha
denna reform, som för deras vidkommande i stor utsträckning anses
tillräcklig. Resultatet blir, att vi komma att sakna en del stöd från
det hållet, som vi tidigare haft, och som vi måste ha, om vi skola
kunna genomföra lokalt veto och de övriga nykterhetsreformerna.

Efter att ha angivit dessa synpunkter skulle jag kunna sluta,
men jag har fäst mig vid en annan sak också, som ingår i förslaget,
och det är den_ ersättning, som skall utgå till rusdrycksindustrien.
Förslaget ger vid handen, att man är beredd på, att det kan komma
ersättningsanspråk från rusdrycksintressenterna, och att riksdagen
skall bevilja det, som begäres.

I den diskussion, som förts här om detta förslag, framhölls från
åtskilliga håll, att detta var en vital sak, och särskilt framhölls i
denna kammare, att man måste göra rätt åt rusdrycksindustrien.
Jag fäste mig vid ett uttryck, som är karakteristiskt för hela resonemanget.
Man har talat om rätten, när det gäller att slå vakt
kring det hotade rusdryckskapitalet. Det finnes då alltid personer,
som äro beredda att åberopa r u sd ry cksk ap i t al ets rätt att hållas skadeslöst.
Det skulle vara mycket intressant, om dessa herrar, som
bruka åberopa rättens synpunkter, ville lägga samma synpunkter
även på andra förhållanden, som röra rusdryckshanteringen. Det
skulle vara intressant att i den kamp, som folket i landet så många
år fört mot rusdryckskapitalet, ha sett rätts synpunkter, och att de
därvid stått på de svagas sida mot detta kapital. Jag kan ej
tycka annat, än att det låter underligt, när man nu, då det gäller
att skydda rusdryckshanteringen, så att den ej blir lidande genom
den begränsade rätten till exploatering av folkets verkliga intressen,
talar om rättens bevarande. Dessa näringsidkare ha fått plundra
det svenska folket, och man har ej hört dessa rättens entreprenörer
alls åberopa dess rätt till skydd mot alkoholens verkningar,
av vilket många äro i behov. Jag vill härtill lägga, att jag i detta
fall ej känner den ansvarighet vis ä vis ersättningen till rusdryekskapitalet,
som man gör gällande i betänkandet. Jag vill förbehålla
mig fria händer i det avseendet för framtiden. Jäg går ej in på
det resonemanget, att rusdryckskapitalet skall hållas skadeslöst,
därför att det förhindras att vidare plundra folket. Alkoholkapi -

Onsdagen den 9 maj.

41 Nr

talet ur ersättningsskyldigt för alla lidna oförrätter och ekonomiska
förluster, som det svenska folket underkastats, och därför känner
jag ej det moraliska ansvar för dess ersättningsanspråk, som utskottet
gjort sig till tolk för.

Det skulle vara mycket mera att säga i denna sak, men jag
vill endast hänvisa till vad som av andra talare anförts i enahanda
riktning, nämligen för avslag på sammanjämkningsförslaget. Jag
förenar mig med dem, vilkas yrkande går ut på avslag på föreliggande
sammanjämlkningsförslag.

Herr Nilsson i Linnås: Herr talman! Det har under
diskussionen från olika håll framhållits, att nykterhetskommitténs
förslag vore ett gott förslag, men att det nu föreliggande förslaget
skulle vara mindre tillfredsställande, beroende därpå, att det lokala
vetot icke är inneslutet i detsamma.

Jag skall ej nu alls yttra mig om det lokala vetots betydelse
för nykterhetssaken, men jag vill påpeka, att, om. man tror,
att det lokala vetot har synnerligen stor betydelse i nykterhetshänseende,
får man också erkänna, att i så fall skall detta lokala
veto genom sin egen inneboende kraft såsom nykterhetsreform
framdeles pressa sig fram och bli lagstadgat i Sverige liksom det
redan nu är i åtskilliga andra länder.

Är det däremot så, att det lokala vetot ej har någon , vidare
stor betydelse ur nykterhetssynpunkt, då är det mindre troligt, att
det går att driva igenom detsamma framdeles, och då har det väl
också mindre betydelse.

Något, som man måste erkänna, är, att det nu föreliggande
förslagets bestämmelser om personliga restriktioner ha en synnerligen
stor betydelse från nykterhetssynpunkt, och jag ber att få
erinra om ett yttrande, som fälldes av herr K. Gr. Karlsson i Göteborg,
då sammanjämkningsförslaget under förra veckan diskuterades
i första kammaren. Han sade, att genom detta förslag realiseras
reformer, som nykterhetsfolket i decennier arbetat för.
När man hör ett sådant uttalande från ett så pass auktoritativt
håll, är det märkvärdigt att höra, att man inom andra kammaren
från nykterhetshåll söker motsätta sig detta förslag och få det på
fall. Jag tycker ej, att det är oriktigt.

För min del har jag gjort den iakttagelsen, att under den tid
de personliga restriktionerna för brännvinet verkat har brännvinskonsumtionen
inskränkts, men i samma mån har öl- och vinkonsumtionen
ökats, och den ökas med en fruktansvärd fart, det måste
man erkänna. Visserligen existerar ju för närvarande tillverkningsförbud,
och därigenom inträder ju faktiskt förbud allt efter som
förråden konsumeras och taga slut. Men när detta förbud upphör,
så släppes naturligtvis Öl- och vinfloden lös på nytt, såvida
icke någon lagstiftning kommer emellan.

Nu har det påståtts, att då det föreliggande förslaget icke
skall träda i kraft förrän år 1919, så vore det ingen risk att nu
stjälpa förslaget för att få ett nytt nästa år. Men för varje år

Ang. brännvins-
samt
vin- och ölhandelns
ordnande.

(Forts.)

Nr 55. 42

Onsdagen den 9 maj.

Ang. brännvins-
samt
vin- och ölhandelns
ordnande.

(Forts.)

frågan skjutes fram har man mindre utsikt att få en tidig tilllämpning
av ett riksdagsbeslut och större utsikter att öl- och vinfloden
slappes lös igen. Och detta anser lag vara en risk så stor,
att det icke kan försvaras att rösta emot det föreliggande förslaget.

Jag vill vidare erinra om, att då riksdagen beslutat att frigöra
stat och kommuner från beroende av rusdryckshanteringen, så lades
grunden till den lagstiftning man nu kan besluta. Det lagstiftningsförslag,
som nu ligger på kammarens bord, är just den byggnad,
som skulle uppföras på den grunden, och lag undrar varför
en grund skall läggas om icke någon byggnad skall uppföras
därpå. Sedan kan man ju inreda byggnaden hur man vill: man
kan ändra lagstiftningen, skärpa restriktionerna, men detta kan
ej ske utan att en lagstiftning föreligger.

På dessa skäl ber jag att få yrka bifall till sammanjämkningsförslaget.

Herr Svensson i Betingetorp instämde häruti.

Herr Linders: Herr talman! Det har icke hänt mer än
en gång tidigare att jag tagit ordet i denna kammare för att deltaga
i debatten om en nykterhetsfråga. Det har dock icke varit av
brist på intresse för saken som jag undvikit att yttra mig i nykterhetsfrågor,
utan det har varit därför, att nykterhetssaken haft så
många talesmän i denna kammare. I dag är emellertid förhållandet
något annorlunda, i det att nykterhetsfolkets linjer gå i sar
inför det anbud, som föreligger i bevillningsutskottets förslag till
sammanjämkning. Jag har därför nu dels ansett mig böra avgiva
en personlig deklaration, dels känt mig skyldig att uppträda på
grund av att jag såsom vice ordförande i vårt lands största nykterhetssällskap
från skilda delar av landet fått mottaga telegram och
skrivelser, vari gjorts bestämda uttalanden mot det föreliggande
sammanjämkningsförslaget och dessas grundsyn på föreliggande fråga
vill jag även försöka framlägga.

Mitt första intryck av föreliggande förslag skulle jag kunna
uttrycka med den gamla svenska diktarens ord: »halvgjort verk är
dåligt gjort, och halvtänkt tanke bygger på sanden». Jag sade,
att detta är en diktares ord, och mången tycker kanske, att det är
alltför halsbrytande att citera dylika ord här under det tak, varunder
de politiska kompromisserna oftast sättas i högsätet. Men
vi få komma ihåg, att det kompromissförslag, som här föreligger,
är av den art, att det i väsentliga delar skiljer sig från den uppfattning,
som svenska nykterhetsfolket under många år kämpat för
och skiljer sig i väsentliga delar även från den ståndpunkt, som
andra kammaren hittills hävdat.

Jag förstår emellertid mycket väl för min del de skäl, som
föranlett åtskilliga att yrka bifall till sammanjämkningsförslaget.
Jag förstår också, att man däri kan se betydande framsteg ifråga
om alkohollagstiftning. Men å andra sidan må då också de, som
tala för sammanjämkningsförslaget, förstå de skäl och bevekelse -

Onsdagen den 9 inaj.

43 Nr 55.

grunder, som göra det omöjligt att från den åskådning, som jag
representerar, biträda förslaget.

Jag betraktar det verkligen såsom ett lialvgjort verk. Borta
från förslaget är själva kärnan, om jag så får säga, det centrala,
det väsentliga, det som innebar ett betydande löfte för framtiden,
varigenom en allmän folknykterhet skulle kunna skapas i vårt land.
För oss, som under åratal varit med om att deltaga i nykterhetsrörelsen,
står det klart, att det lokala vetot borde vara oupplösligen
förbundet med en effektiv nykterhetsreform. Så djupt ingrodd
hos vårt folk, så sammanvuxen med folkets vanor som supseden
är och med de djupa rötter som rusdryckshanteringen har i såväl
enskilt intresse som i hela det ekonomiska samhällslivet, så gives
det, enligt min uppfattning endast ett säkert botemedel däremot,
och det är att vädja till folkets vaknande känsla och förstånd och
även ge folket makt att utöva sitt inflytande. Jag upprepar med
alldeles särskilt eftertryck det ordet makt.

Det lokala vetot har ofta hånfullt avvisats av motståndarna
såsom innebärande en rösträttsfråga och icke någon egentligt nykterhetsfråga.
Nå väl, jag skulle vilja erkänna, att det lokala vetot
är en rösträttsfråga, ty det skulle ge makt och inflytande åt folkets
breda lager, åt alla dess män och kvinnor. Det skulle ge makt åt
alla dem där nere, vilka djupast känt alkoholismens elände, förklarligt
nog, ty i de djupa folklagren har man icke så gott om
nöjes- och njutningstillfällen och ofta lider man brist på det dagliga
brödet. Jag säger: där nerifrån stiger också folkets stora kraft
och vilja till befrielse. Det ter sig helt annorlunda för dem, som
icke lidit på samma sätt under alkoholismen som de lägre klasserna,
och det ter sig även helt annorlunda för dem, som på ett
eller annat sätt äro ekonomiskt eller annorledes intresserade av rusdryckshanteringen.
I själva verket finnes det, enligt min uppfattning,
ingenting högre och ideellare än kravet på makt och inflytande
för att kunna utföra en god handling eller fullborda ett
gott verk.

Men det lokala vetot är mer än en rösträttsfråga, det skulle i
själva verket positivt främja nykterhetssaken i landet. Yi, som
under så många årtionden deltagit både i den organiserade nykterhetsrörelsen
och i det kommunala livet, vi ha en hel del erfarenheter
av hittills rådande förhållanden. Yi ha så ofta känt, hur
hopplöst det varit för nykterhetsfolket att få fram sin sak, hur
hopplöst det varit att söka komma till rätta med oförstående myndigheter
och med de ekonomiska intressena. Vi ha otaliga erfarenheter
av, hur folket självt velat befria sig, men myndigheterna ha
satt sig däremot. Yi ha otaliga exempel på, huru överklaganden
gått från Konungens befallningshavande till Kungl. Maj:t, men
oftast icke vunnit gehör, trots ganska enstämmigt nykterhetskrav
inom en kommun.

Jag vill emellertid icke nu profetera om vilkendera av de två
linjer, som här föreligga, kommer att visa sig hava den största
betydelsen för nykterhetssaken, men jag kan för min del icke tro

Ang. brännvins-
samt
vin- och ölliandelns
ordnande.

(Forts.)

Nr 55. 44

Onsdagen den 9 maj.

Ang. brännvins-
samt
vin- och ölhandelns
ordnande.

(Forts.)

att det kompromissförslag:, som här föreligger, innehar vare sig
full effektivitet eller rättvisa, och därför kan lag icke bidraga med
min röst till detsamma. Det må bliva deras sak, som tro på förslagets
kraft.

Men lag har en annan invändning mot förslaget, och det är
den nya klassifiering av rusdrycker som förslaget innebär. De
svagare ölsorterna ha fått en företrädesställning. Visserligen ha de
icke kommit i någon bättre ställning än den de hittills haft, men de
ha dock fått en företrädesställning i förhållande till de starkare
rusdryckerna, och erfarenheten kommer helt säkert, i fall detta
förslag går igenom, att visa, att det blir svårt för nykterhetsvännerna
att sedan få en rubbning i den klassifieringen.

Slutligen innebär förslaget så pass vittgående ersättningskrav,
att man måste ställa sig ytterst betänksam däremot. En restriktionslagstiftning
sammanbyggd med det lokala vetot skulle i stort
innebära en mera successivt skeende överflyttning av kapitalet och
arbetet från rusdryckshanteringen till andra näringar. Däremot
vill jag icke påstå, att alla ersättningskrav skola obönhörligen tillbakavisas.

Emellertid, mina herrar, tror jag, att det är många som i likhet
med mig under denna debatt i dag fått känslan av att vid avgörandet
det är ganska stor möjlighet för att det sammanjämkningsförslag,
som nu ligger på kammarens bord, kommer att bifallas.
För den händelse detta kommer att ske anser jag mig också, höra
uttala några ord med hänsyn till framtiden. Det är naturligtvis
uteslutande min enskilda syn på saken. Jag vill säga, att därest
förslaget nu skulle bifallas, så måste Sveriges nykterbetsfolk företaga
en bestämd frontförändring. JTykterhetsfolkets krav på det
lokala vetot, så betydelsefullt och självklart från den utgångspunkt
jag här angivit, måste vidgas till ett krav på folklig självstyrelse,
ett krav på att tågna avgörandet av alla livsfrågor i folkets egna
händer. Går jag ut från den förutsättningen, säger jag mig också,
att då nu om någon dag eller någon vecka de ansvariga i Sveriges
politik skola avgörande taga ställning till frågan om fullt medborgerligt
inflytande för hela den myndiga befolkningen, så skall helt
säkert Sveriges nykterhetsfolk som en enda man stryka under det
kravet. Ty man kan icke uppgiva den ståndpunkten, att enda
säkra sättet att befria vårt folk från rusdryckerna är att lägga avgörandet
hos folket självt.

Men icke nog härmed. Även i ett annat avseende kommer säkerligen
nykterhetsfolket att stå inför en frontförändring. Avskrivningen
och avvecklingen av rusdryckshanteringen måste krävas
snart och konsekvent. »Direkt på förbudet» har ofta varit endast
ett talesätt, kanske ibland också ett slagord, men efter sammanjämkningsförslagets
antagande måste dessa ord bli den samlande
parollen för praktiskt politiskt arbete. Dagtingan för förbudskravet
har aldrig varit på tal från den sida jag representerar, men
kampen därför måste efter en sådan utgång skärpas. Hänsynen
till den ekonomiska avvecklingens försiktiga gestaltning kommer

Onsdagen den 9 maj.

45 Nr 56.

att bli betydlig mindre. Folkets vilja kan bli eu hänsynslös hämnare.
Men ansvaret därför, om det kommer att inträffa, ligger i
så fall hos dem, som 1917 avvisade ett fullödigt, väl genomtänkt
och motiverat reformförslag.

Slutligen må det också sägas, att Sveriges nykterhetsfolk e.i är
villigt att, därest sammanjämkningsförslaget bifalles, förbinda sig
att infria de vittgående ersättningskrav, som förslaget på den punkten
bär inbjudit till.

Jag har, herr talman, ej velat låta behandlingen av denna
fråga avslutas utan att göra dessa i huvudsak rent personliga bekännelser.

Mina herrar! Det ansvar, som jag känner inför en av vår
tids starkaste och vackraste folkrörelse leder mig konsekvent till
att yrka avslag på det föreliggande sammanjämkningsförslaget.

Häruti instämde herrar Bor g gren, Strid och Loven.

Herr Anderssoni Skivarp : Herr talman! I denna fråga har
så mycket sagts, att intet nytt är att tillägga, men det är ett par ord,
som ej böra få stå oemotsagda, och ibland dem är den senaste talarens
yttrande, att därest detta förslag bifölles, så skulle nykterhetsfolket
göra en frontförändring så, att de skulle begära full medborgarrätt
för alla svenska medborgare i alla deras livsfrågor.

Mina herrar! Det är en besynnerlig logik i detta, När man vill
giva ett så gGtt handtag i nykterhetsfrågan, som här är gjort, då gäller
det att taga ett helt annat steg. Då gäller det icke att sörja för nykterhetsf
rågan, utan då är det något helt annat det gäller. Och det^har
legat före både i dag och förra gången vi behandlade denna fråga,
att det är icke nykterhetsfrågan det här gäller utan från vänsterhåll
är frågan gjord till en rösträttsfråga.

Mina herrar! Den som vill studera detta betänkande måste se.
vilka störa fördelar det har i nykterhet “anseende, _ och det kan icke
heller av någon enda bestridas. Alla de inskränkningar, som där äro
gjorda i alla avseenden, skola väl i alla fall verka till nykerhetens
främjande.

Nu har det sagts t. ex., att vi skulle icke nu behöva göra någonting,
ty det blir ändå ingen tillverkning av sprit här. Men ha då icke
herrarna tänkt på en annan sak, som i alla fall står öppen, nämligen
importen till Sverige från utlandet av vin och Öl och allt detta, som
kan pågå ohejdat för vem som helst? Det skulle ju försvinna genom
detta förslags antagande. Därefter skulle det icke få importeras av
enskilda personer, utan endast av dem, som ha detaljhandel.

Mina herrar! Med alla de inskränkningar, som här äro gjorda,
har detta förslag så störa fördelar i nykterhetshänseende, så jag kan
för min del icke förstå, huru någon verklig nykterhetsvän, som sätter
nykterhetsfrågan här i främsta rummet, skall kunna motsätta sig
förslaget.

Det har också sagts av en annan talare, att alltid när nykterhetsfrågan
varit på väg att lösas, så har det varit det enskilda intresset,

Ang. brännvins-
samt
vin- och ölhandelns
ordnande.

(Forts.)

Nr 55. 46

Onsdagen den 9 maj.

Ang. brännvins-
samt
vin- och ölhandelns
ordnande.

(Forts.)

det ekonomiska intresset eller krögarintresset, som spelat in och försökt
välta förslagen. Nu, mina herrar, är det varken det ekonomiska
intresset eller krögarintresset, som fösröker välta förslaget. Det är
ett helt annat intresse, det är ett rent politiskt intresse som försöker
tillintetgöra detta förslag, och det tycker jag icke passar riktigt i stil
här med det nykterhetsintresse man säger sig arbeta för.

Det nämndes av professor Edén, att största delen av det parti han
tillhör var emot detta förslag, och det tror jag nog också, men jag
vågar för min del icke nu yttra mig om huru stor del det kan vara.
Jag vågar emellertid säga, att hela högern i denna kammare i denna
fråga står som en man och vill hjälpa fram ett nykterhetsförslag, som
är så värdefullt som detta och som är möjligt att få igenom. Och
det är därför som jag även nu, herr talman, her att få yrka bifall till
det föreliggande sammanjämkningsförslaget.

Med herr Andersson i Skivarp förenade sig herrar Norman, ■
Persson i Fritorp och Gustafson i Kasenberg.

Herr vice talmannen D. Persson: Herr talman! Då vi tyvärr
ännu icke ha öppen omröstning här i riksdagen, så har jag ansett mig
skyldig att offentligt tillkännagiva, huru jag kommer att rösta i den
föreliggande frågan. Av herrar Rune och Edén ha de motiv framförts,
på vilka jag grundar min uppfattning i denna fråga, och jag
skall därför icke tillåta mig att upprepa dessa motiv.

Då vi den 2 i denna månad behandlade föreliggande förslag,
röstade jag för återremiss, på grund av att jag ville vara med om att
bereda första kammaren ett tillfälle att ytterligare få reflektera över
att ansluta sig till ett folkligt nykterhetskrav, vilket med mycken
kraft har framförts i vårt land. Den kammaren reflekterade icke på
det förslaget, såsom vi väl veta. Men för mig är detta icke något skäl
att övergiva den ståndpunkt, som jag har intagit i denna fråga.

Jag skall icke inlåta mig på någon kritik av vad många talare
här yttrat i dag, som ha en motsatt uppfattning mot mig. Jag kan
respektera deras uppfattning, om jag också icke kan gilla den. Men
jag får lov att säga, att när herr Nilsson i Linnås verkligen framförde
sådana synpunkter, som han gjorde, så kan jag icke underlåta att
beröra vad han yttrade i frågan. Herr Nilsson i Linnås sade nämligen
det, att om det lokala vetot har så stor betydelse för nykterheten,
så skall det förslaget av sin egen inneboende kraft tränga sig fram,
men kan icke så ske, då har det lokala vetot icke så stor betydelse. Jag
vill säga herr Nilsson i Unnås, att frågan kan icke tränga sig fram,
så länge herr Nilsson och de med honom liktänkande rösta emot förslaget,
utan det är väl först när representationen röstar för förslaget,
som frågan kan tränga sig fram. Att den har stor inneboende
kraft, är alldeles säkert, och det skall icke hjälpa, att herrarna gång
efter gång rösta emot detta förslag, ty det oaktat kommer det nog att
tränga sig fram. Men jag vill icke vara med om ett beslut, som skulle
i alla fall ställa frågan på framtiden.

Onsdagen den 9 maj.

47 Nr 55.

Herr talman! Jas ber att få yrka avslag på det föreliggande för -

Herr L i 1 j e d a li 1: Herr talman! Jag skall endast be att med
några ord få deklarera min ståndpunkt, då jag sedan 15 år tillbaka
aktivt deltagit i nykterhetsarbetet.

Jag ber då först att gentemot den föregående ärade talaren få
säga, att jag kan i förhållande till det lokala vetot icke få fram någon
annan problemställning än den, att antingen är det lokala vetot i sig
självt ett förslag, som icke tål en ingående skarp kritik, och da måste
man försöka så att säga fuska igenom detta förslag i samband med ett
annat om vilket alla äro eniga, att det bjuder göda fördelar för nykterheten,
eller också är det lokala vetot i sig självt ett sådant förslag,
att det tål den skarpaste analys och sålunda har en inneboende kraft,
som förr eller senare måste i lagstiftningsväg göra sig gällande. Jag
kan icke få något annat logiskt grepp på denna sak. ^ '' .

Sedan skall jag blott med några korta ord be att få motivera mxn
anslutning till det föreliggande sammanjämkningsförglaget. Och
det är detta, att jag tror och jag vet genom min beröring med folket
ute i landet — och jag har allt sedan riksdagen i år började varje
söndag vanligen hållit två föredrag och ofta då nykterhetsföredrag,
varför jag känner stämningen ute bland folket — att man begär ett
förslag, som gagnar nykterheten, och sedan fa andra synpunkter
skjutas åt sidan. Här föreligger ett förslag, om vilket även dess motståndare
ha yttrat, att det är mycket gott. Jag skall inskränka mig
till att motivera min anslutning till det föreliggande förslaget med de
ord, som herr Eden fällde om detsamma. Han yttrade nämligen, att
det är ett betydande verk i nykterhetshänseende; det är ett gott och
ståtligt arbete. Med anledning av de orden och vad de innebära, herr
talman, ber jag att få yrka bifall till det föreliggande förslaget.

Härmed var överläggningen slutad. I överensstämmelse med
de därunder förekomna yrkandena framställde herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i dess memorial
nr 32, dels ock på avslag å berörda hemställan; och förklarade
herr talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande^ ja
för den förra propositionen. Votering begärdes likväl, i anledning
varav nu uppsattes, justerades och anslogs följande voteringsproposition: Den,

som vill, att kammaren bifaller bevillningsutskottets hemställan
i utskottets förevarande memorial nr 32, röstar

slaget.

Herr Olsson i See instämde häruti.

vina- samt
vin- och ölhandeln8
ordnande.

(Forte.)

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Nr 55. 48

Onsdagen den 9 maj.

Ang. brännvins-*
samt
vin- och ölhandelns
ordnande.

(Forte.)

Ang. krigstidstillägg
och
krigstidshjälp
åt befattningshavare
i statens
tjänst.

Vinner Nej, har kammaren avslagit utskottets berörda hemställan.

Omröstningen utföll med 111 ja mot 80 nej; och hade kammaren
alltså bifallit utskottets hemställan.

§9.

Å föredragningslistan var härefter uppfört första särskilda utskottets
utlåtande, nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående krigstidstillägg och krigstidshjälp under år 1917 åt befattningshavare
i statens tjänst jämte i ämnet väcka motioner.

Sedan herr talmannen anmält detta ärende till handläggning,
begärdes ordet av

Herr Adelswärd, som yttrade: Herr talman! Jag hemställer,
att betänkandet föredrages punktvis och momentvis, därvid först
föredrages punkt I c, att denna punkt föredrages paragrafvis samt att
paragraferna under punkten ej behöva uppläsas, där ej någon ledamot
av kammaren yrkar detta.

Denna hemställan bifölls av kammaren.

I enlighet härmed företogs först till behandling punkten I)
mom. c) av utskottets hemställan innefattande allmänna grunder
för krigstidstilläggs och krigstidshjälps utgående.

Efter föredragning av § 1 anförde:

Herr Palmstierna: Herr talman! Det är tyvärr så beträffande
denna paragraf, att uti Kungl. Maj :ts proposition har ett formfel
blivit begånget, som har ganska vittgående reella verkningar. Vi
finna nämligen, att i den andra delen av denna första paragraf, som
jag med talmannens tillstånd nu berör, står det »dagavlöning vid armén
och flottan». »Flottan» innefattar emellertid endast den sjögående
flottan och icke kustartilleriet. För den händelse riksdagen skulle
besluta i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag och utskottets hemställan,
så skulle följaktligen den reglering, som här avses, icke komma att
beröra den kustartilleriets personal, som innefattas under detta. Det
kan givetvis icke vara riksdagens avsikt att ,så förfara, varför jag
kommer att i denna del hemställa om återremiss.

Nu är det emellertid ytterligare en punkt, där i Kungl. Ma,j:ts
proposition ett liknande formfel förefinnes. Jag ser, att tyvärr herr
sjöministern icke är här närvarande; han skulle annars bestyrka min
uppgift här enligt samtal som jag haft med honom. Beträffande underofficerarna
vid flottan har den portionsersättning, vilken har beslutats
år 1898 av Kungl. Maj:t och riksdagen att utgå med ett visst
bestämt belopp, beräknat efter 62 öre per dag, icke medtagits i de förmåner,
efter vilka det nya tillägget här skall utgå. Nu torde det knåp -

Onsdagen den 9 maj.

49 Nr 55.

past råda någon meningsskiljaktighet därom, att de borde få medräkna
även denna portionsersättning, och följaktligen är det en ökning av 34
kronor, som skulle tillkomma dessa underofficerare vid flottan, om
det bleve bifall till det förslag, som här skulle komma före.

Jag ber, herr talman, att med anledning av vad jag nyss sagt få
yrka återremiss av den del av § 1, som börjar efter ordet »nämligen»
med ordet »lön» och slutar med ordet »telegrafverket». Inom första
kammaren har redan en återremiss skett. Följaktligen kan det icke
heller för denna kammare vara något olägligt att besluta en återremiss
av denna del, och jag ber, herr talman, som sagt, att få yrka
därpå.

Herr Lindqvist! Stockholm: Herr talman! Då jag deltagit
i utskottets behandling av detta ärende, så anser jag mig pliktig
säga några ord med anledning av det återremissyrkande, som nu är
framställt.

Det förlhåller sig ju på det sättet, som herr Palmstierna sagt,
att den beteckning, som bär är given i § 1, icke täcker vad självfallet
Kungl. Maj:t har avsett, men som Kungl. Maj:t har fått en
felskrivning på. Jag vill nu emellertid säga, att det är att. beklaga,
att våra författningar skola vara sådana, att vi äro hänvisade till
så stora omgångar och så mycket besvär, därför att det visar sig,
att i en proposition det finnes en felskrivning, ty något annat kan
jag icke finna, det är som föreligger i det här avseendet. Det vore
ju riktigast, om riksdagens båda kamrar i dag kunnat fastställa,
att § 1 skall ha den lydelse, som utskottet föreslagit, men. med utbyte
av ordet »flottan» mot ordet »marinen», ty det har självfallet
varit den ursprungliga avsikten, att det skulle stå så. Jag stödes
i denna uppfattning även därav, att i § 8 återfinnes uttrycket »arméns
och marinens manskap». Följaktligen är det alldeles självfallet,
synes det mig, att avsikten varit, att det skulle stå på samma
sätt i § 1. Men det bär, som sagt, bär uppstått ett fel. Vi ha
ju i utskottet icke uppmärksammat detta, och jag förmodar, att
kammaren bär överseende med oss därför, ty det är ju ingen, som
ens bar inriktat tanken på att ordet både någon annan betydelse
än den avsedda.

Då emellertid första kammaren återremitterat hela detta utskottsbetänkande,
så vill jag för min del hemställa, att andra kammaren
icke måtte följa första kammaren i det beslutet. Som herrarna
behagade finna, föreligger bär ett enhälligt utskottsutlåtande
i denna stora och vittomfattande fråga. Jag tror, att alla förstå, att
man icke har kommit fram till denna enighet med mindre, det har
fått lov att visas förståelse från de olika grupper, som varit representerade
i utskottet. Och jag måste i det sammanhanget säga ut,
att det gläder mig, att de, som haft en ifrån .framför allt de socialdemokratiska
representanterna avvikande mening, slutligen ha tagit
så stor hänsyn till de uppfattningar, som från vårt håll ha framförts,
då det gällt att hävda de lägre inkomsttagarnas intressen, så
att vi på det sättet ha kommit fram till detta enhälliga utskotts Andra

kammarens protokoll 1917. Nr 55. 4

Ang. krigstidstillägg
och
krig stidshjulp
åt befattningshavare
i statens
tjänst.

(Forts.)

Nr 55. 50

Onsdagen den 9 maj.

Ang. krigstids- utlåtande. Men när det nu har skett, så önskar jag för min del,
tillägg och antlra kammaren skall befria utekottet från risken och faran

ät%befattnings- av att åter igen i hela sin vidd taga upp en diskussion om allt
hörare i sta- vad som i detta utskottsutlåtande innefattas. Det synes mig därtens
tjänst. för riktigt, att andra kammaren i dag fattar beslut rörande hela förkorts.
) fattningen och vad utskottet i övrigt föreslår, med endast återremitterande
av den del av § 1, som av herr Palmstierna här föreslagits.

Om utskottsutlåtandet i sin helhet skall jag tillåta mig att i
detta sammanhang säga några ord.

Yi veta ju, att Kungl. Maj:t bär har föreslagit, att av statsmedel
skulle i anledning av dyrtiden delas ut ett belopp beräknat
till 24 miljoner kronor till befattningshavare i statens tjänst. Att
behov av dyrtidstillägg och krigstidshjälp föreligger, därom råder
nog en allmän mening. Man tyckte kanske, att redan Kungl.
Maj:ts förslag ändå var ganska frikostigt, då det visade sig, att det
omfattade en så avsevärd summa som 24 miljoner kronor. Utskottet
bär ju emellertid funnit sig föranlåtet att gorå. ett förslag, som kräver
väsentligt högre belopp än det Kungl. Maj:t föreslagit, och utskottet
har räknat ut, att med de förändringar, som utskottet föreslår,
skulle anslaget komma att belöpa sig till 6 miljoner kronor
utöver de 24 miljonerna eller till inalles omkring 30 miljoner kronor.
Jag må säga, att för min del är jag nog av den uppfattningen,
att det ingalunda stannar ens vid de 30 miljonerna, utan det kommer
att i själva verket gå till ännu högre belopp. Men det kan,
synes det mig, icke få utgöra något skäl för riksdagens andra kammare
att tveka, då det gäller att biträda utskottets förslag. Staten
måste ju självfallet i det bär avseendet gå fram som en mims t erarbetsgivare
och se till, att den dyrtid, som råder i landet, lindras
och de vanskligheter, som dessa befattningshavare leva under, avhjälpas
och att deras intressen bli så långt som möjligt tillgodosedda.

Det har från socialdemokratiskt håll framförts yrkande om att
man icke skulle meddela krigstidstillägg till befattningshavare med
högre lön, eller att ingen, som har över 5,000 kr. inkomst, skulle
beviljas sådant tillägg. Kungl. Maj :t har däremot föreslagit, att befattningshavare
med en lön upptill 9,000 kronor skola komma i åtnjutande
av krigstidstillägg. Åberopade motionärer ha emellertid ansett,
att detta icke skulle vara behövligt, därför att en sådan lön
bör täcka det nödvändiga behovet, så att man icke skulle, behöva
giva något extra tillägg. Till denna uppfattning hava socialdemokraterna
i utskottet givit sin fulla anslutning, och min bestämda mening
är den. att för en befattningshavare, som kommer upp till en
lön på 5.000 kronor och därutöver, oaktat han träffas av dyrtidens
besvärligheter, såsom jag villigt medger, ganska hårt, gäller det dock
ingenting annat än att avstå från en del av de bekvämligheter och
vanor han haft, då kristiden icke förelåg. Fan behöver icke ställas
inför den situationen, att sakna det nödvändigaste för livets uppehälle.
Detta senare blir emellertid förhållandet med befattningshavare
med mycket låg lön, och därför har det varit oss angeläget

Onsdagen den 9 maj.

51 Nr 55.

att sörja för, att dessa ibefattningshavare med lägre inkomster skulle Ano- krigatid>-få ett tillskott som proportionsvis vore väsentligt högre än det som
befattningshavare med högre löner skulle erhålla. När vi då i*/’bé/attninfsutskottet
kompromissvis fått dessa synpunkter tillgodosedda, d. v. s. hnvare « stanär
vi från socialdemokratiskt håll fått utskottet att böja sig f (jr t tus tjänst.
våra sikäl och stadga bestämmelser som göra, att de lägre befatt- (forts.)
ningshavarna få kraftigare och högre tillskott, hava vi icke ansett
det angeläget att vägra, att även befattningshavare med högre löner
skulle få något med av de många miljoner som nu skola delas ut.

Vi hava också i detta avseende gått med på att höja maximigränsen
för tillägget från, som Kung], Maj:t föreslagit, GOD kronor till <s()()
kronor. Jag bär bort, att även däremot från vissa håll gjorts erinringar,
men jag ber att få säga, att när en uträkning inom utskottet
gjorts angående vad som i anledning av denna ändring
skulle belöpa sig på de högre befattningshavarna, så har det visat
sig, att _de.ssa högre befattningshavare genom denna höjning skulle
komma i åtnjutande av ett belopp av cirka 400,000 kronor av den
summa varmed utskottet höjt det av Kungl. Maj:t beräknade beloppet,
under det att 5,600,000 kronor alltså skulle komma att fördelas
på befattningshavare med lägre inkomster. Vid sådant förhållande
bär jag för min del icke kunnat finna anledning att motsätta
mig, att enighet inom -utskottet åvägabragtes på sätt nu skett.

Vi hava härmed ernått resultatet, att få stadgat ett minimibelopp.
Det har nämligen bestämts, att alla ordinarie befattningshavare,
även de ogifta, skola komma i åtnjutande av ett belopp av
minst 250 kronor i krigstidstillägg. Vi hava även enat oss om sådana
bestämmelser rörande krigsf idshjälpen, att ett belopp av 100
kronor skall utgå såsom hustrubidrag, vilket gör, att varje gift
befattningshavare kommer i åtnjutande .av ett bidrag av lägst 350
kronor. Därutöver hava vi stannat vid den av Kungl. Maj:t föreslagna
skalan 15 procent. Jag tror för min del, att utskottet med
denna omläggning, så långt som det är möjligt, sörjt för, att där
hjälp bäst behöves, den också kommer att givas. Och jag bär den
uppfattningen, att om man vill opartiskt granska detta utlåtande,
som ju till sina verkningar är ofantligt omfattande, så skall man
komma till den slutsatsen, att oaktat det självfallet aldrig kan åstadkommas
fullständig tillfredsställelse inom alla dessa olika befattningsgrenar
och bland denna mängd av befattningshavare, så skall
det dock i allmänhet råda tillfredsställelse med det slut, vartill utskottet
kommit i sitt förslag.

Jag anhåller att vidare med några ord få erinra om de grupuer
av befattningshavare, beträffande vilka utskottet vid sin provning
av saken haft svårast att komma till något resultat, nämligen de
icke ordinarie befattningshavarna, d. v. s. alla arbetare som äro
sysselsatta vid järnvägens vehkstäder och benbyggnad, vid marinens
tygverkstäder, vid telegrafens lin.ieavdelning m. fl. Där förhåller
det sig på det sättet, att vederbörande verks myndigheter bestämma
lönerna för d-essa arbetare, och följaktligen må det också tillkomma
vederbörande verks myndigheter att även bestämma krigstidstilläg -

Nr 56. 52

Onsdagen den 9 maj.

Ang. Icrigstidstillägg
och
krigstidshjålp
åt befattningshavare
i statens
tjänst.

(Forts.)

get för ifrågavarande ''befattningshavare. Skulle man gå en annan
väg, så skulle riksdagen slå in på en linje, som hittills ej följts,
d. v. s. riksdagen skulle påtaga sig att bestämma lönerna även för
dessa extra befattningshavare. Detta är nog icke riksdagen villig
att gorå, och när man icke kan göra det, sa måste man naturligtvis
tillåta vederbörande förvaltningar att bestämma krigstådstillägget
för dessa befattningshavare. Men då har det varit angeläget
för utskottet att formulera författningsbestämmelserna på det sättet,
att det icke i författningen föreligger något som helst hinder för
vederbörande verks myndigheter att tilldela sina extra befattningshavare
ett krigstidstillägg och en krigstidshjålp som i stort sett motsvarar
vad de ordinarie få. Det vill såga, det får då prövas, om
dessa extra befattningshavare under kristiden fått något sådant tilllägg,
att det kan motsvara vad de skulle bekomma genom denna
författning. Har fullt dyrtidstillägg redan bekommits, då kan naturligtvis
en sådan befattningshavare ingenting få. Men i den mån
intet sådant erhållits, eller endast delvis bekommits, då iskall det
vara förvaltningens absoluta plikt och skyldighet att tilldela alla
dessa befattningshavare, vilka visserligen äro extra men dock tämligen
fast anställda, ett tillfredsställande krigstidstillägg i enlighet
med författningens anda i övrigt. Jag tror också, att med den
formulering, som utskottet givit åt § 7 i denna författning, är det
rum givet och tydliga anvisningar meddelade i detta avseende för
vederbörande verks förvaltningar. Jag vill blott med dessa ord
för min del understryka, att jag anser det vara förvaltningarnas plikt
att nu sörja för, att det blir tillfredsställelse även bland dessa stora
grupper av befattningshavare, genom att krigstidstillägg tilldelas dem
på det sätt som nu sagts, så att ingen giltig anledning till missnöje
kommer att kvarstå. . o

Med dessa korta ord ber jag, herr talman, lätt. få yrka bifall
till § 1 men med återremiss av det som herr Palmstierna har yrkat
återremiss på.

Herr von Sneidern: Herr talman, mina herrar! Jag de lar

den föregående ärade talarens uppfattning om önskvärdheten av
att den mödosamt hopkomna kompromiss som här föreligger icke
måtte rubbas i sin huvudsakliga läggning. Men jag vill dock uttala
den förhoppningen, att man icke så benhårt kommer att ^fasthålla
vid varje punkt, att icke någon rubbning kan göras på enskilda
punkter, om det genom framläggande av nytt material kan
visas, att enskilda tjänstemannagrupper kommit i ett oförtjänt
ogynnsamt läge. Det är rörande en sådan grupp jag. skulle vilja
framföra vissa synpunkter. Jag har förut gjort det i en motion,
men denna har icke vunnit utskottets beaktande, utan har densamma
blivit avstyrkt. Det gäller krigstidstilläggets utgående för vissa
telegraftjänstemän. _ ^ .

Enligt det kungliga förslaget, som även gillats av utskottet,
skall krigstidstillägg utgå för uppbördsprovision, som telegrafverkets
kommissarier och direktörer hava rättighet att uppbära, en -

Onsdagen den 9 maj.

53 Nr 55.

däst efter ett visst minimibelopp eller 450 kronor. Detta kommer
att för denna grupp av tjänstemän ställa sig synnerligen ogynnsamt,
ty om man ser, hur stor denna provision är, så finner man, att den
utgör för sjunde lönegraden i genomsnitt 498 kronor, för sjätte
lönegraden 1,002 kronor, för den femte 1,410 kronor, för den fjärde
1,549 kronor, för den tredje 1,942 kronor och för den andra 2,271
kronor. Nu har på en del håll den uppfattningen gjort sig gällande,
att denna provision skulle hava karaktär av sportler, men så är
ingalunda fallet. Denna provision motsvarar för dessa tjänstemän
löneformen tjänstgöringspenningar, som dessa icke få uppbära. Avlöningsförmånerna
för dessa tjänstemän, som intaga chefsställning
för var sitt kontor, utgår i en fast lön och i en uppbördsprovision,
vilken utgår med olika procent allefter uppbördens storlek och utgår
på de medel, som inflyta såväl av telegraf- som telefonrörelsen
i form av abonnemangs- och samtalsavgifter.

Nu har även den uppfattningen, som jag hört, spelat in, att
denna uppbördsprovision, som utgår till dessa tjänstemän, skulle
hava någon likhet med den provision som förr utgått till vissa
posttjänstemän. I postverket utgick nämligen före år 1910, då den
bortogs, en slags uppbördsprovision, för vilken även var fastställd
en minimisumma. Men detta minimum var fastställt olika för varje
olika lönegrad och hade således en fullständigt annan karaktär än
denna uppbördsprovision, där man fastställt ett minimum för den
lägsta lönegraden, och hur det ställer sig för övriga lönegrader, har
jag förut påvisat. Med det belopp, som denna provision uppgår till,
så kommer för närvarande av 154 tjänstemän endast 4 att vid lönens
utgående hava fördel av den fastställda minimiavgiften, enär
deras provision faller under detta belopp. Alla de andra komma
över minimum.

En annan sak är, att denna avlöningsform, som utgår till dessa
tjänstemän, torde vara tämligen föråldrad. Det är rätt egendomligt,
att denna princip godtagits för telegrafverkets tjänstemän så
sent som år 1908. Vad posten beträffar, så var man där redan mycket
snart därefter, nämligen år 1910, färdig att avskaffa densamma,
och jag har även hört uppgivas, att man funderar på att även beträffande
telegrafverkets tjänstemän avskaffa densamma. Men så
länge den finnes, är det naturligtvis en uppenbar orättvisa, att dessa
tjänstemän icke skulle komma i åtnjutande av krigstidstillägg på det
belopp, som verkligen utgår till dem, då, såsom jag blir i tillfälle
att visa, detta belopp icke har den höjd, som utskottet synes hava
trott. Utskottet har nämligen här framfört en tablå, där det visas,
hur uppbördsprovisionen stigit från år 1908, då denna löneform
infördes, till år 1916. Men ser då, att provisionen stigit från en
summa av 189,980 kronor till 268.489 kronor, och utskottet har även
uträknat, att detta på 153 befattningshavare i genomsnitt gör en
stegring av 521 kronor 19 öre. Utskottet säger vidare, att då dessa
tjänstemän kommit i åtnjutande av en sådan löneökning under denna
tid, så äro de mindre i behov av något krigstidstillägg. Nu förhåller
det sig emellertid på det sättet, att de ålderstillägg, som utgå till

Ang. krigstidstillägg
och
lerig stidshjälp
(it befattningshavare
i statens
tjänst.

(Forts.)

Nr 55. 54

Onsdagen den 9 maj.

Ang. krigstids- motsvarande grupper av statstjänstemän, i regel utgå med dubbla
hrigstidshjalp beloppet mot ålderstilläggen inom denna klass. Ålderstilläggen utgå
åt befattnings- nämligen såväl på lön som tjänstgöringspengar för exempelvis mothavare
i sta- svarande grad inom kontrollörsklassen. För komissarierna däremot
tens tjänst. det ett ålderstillägg utgörande i regel 200 kronor, under det

(Forts.) att någonting motsvarande ålderstillägg på tjänstgöringspengar icke
utgår, utan för att dessa tjänstemän i löneavseende skola kunna
komma i jämnhöjd med den tjänstemannaklass, med vilken de likställas,
är det nödvändigt, att uppbördsprovisionen ökas. Annars
komma de i ogynnsammare läge än sina kamrater, som äro i lägre
tjänstegrad.

Nu är förhållandet det, att genom bestämmelserna för krigstidstillägg
komma de högsta tjänstemännen, direktörerna och första klassens
kommissarier, att i huvudsak icke komma i åtnjutande av något
tillägg. Så var förhållandet i varje fall då maximum var satt
till 600 kronor. Nu har en förändring inträffat, genom att maximum
för krigstidstillägget satts till 800 kronor. Därigenom komma
även första gradens kommissarier i åtnjutande av krigstidstållägg,
men huvudparten kommer på de mellersta klasserna, från andra till
sjunde klassen och framför allt från andra till sjätte klassen.

Jag skall be att få redogöra för en uträkning rörande stegringen
av uppbördprovisionen för klasserna 2—-7. Under åren 1908—
1916 har uppbördsprovisionen för dessa klasser ökats från 134,526
kronor 43 öre till 191,584 kronor 56 öre. Detta gör, om man fördelar
det på det antal tjänstemän, som finnas inom dessa klasser,
en ökning på 436 kronor 56 öre. Går man sedan över och ser till,
huru stora ålderstillägg på tjänstgöringspengar, som dessa tjänstemän
skulle hava erhållit, i händelse de icke fått sin avlöning i denna form,
finner man, att denna ökning skulle hava utgjort 398 kronor 42 öre.
Således har faktiskt den förmån de haft av denna löneform utgjorts
av 38 kronor 14 öre, d. v. s. ökningen för dem har utgjort 3 % och
icke, såsom utskottet med sin uträkning kommer till, 42 %. Då
kan man ju säga, att de skäl, som här framförts av utskottet, förfelat
sitt ändamål. Räknar man sedan ut, hur mycket som i genomsnitt
förloras av dessa tjänstemän, därigenom att de icke få beräkna
krigstidstillägg på sätt jag tillåtit mig föreslå i min motion utan på
sätt Kungl. Maj:t föreslagit, finner man, att detta uppgår till i genomsnitt
148 kronor 60 öre och i vissa fall till 282 kronor. Detta
är således den förlust, som dessa tjänstemän göra, och häremot svarar
endast en vinst av 38 kronor 14 öre.

Här har i utskottsutlåtanöet anförts några enstaka exempel,
som skulle visa, att det ibland kan ställa sig rätt gynnsamt för dessa
tjänstemän. Nu är det ju vissa oregelbundenheter beträffande de
olika stationerna, så att man kan plocka ut en del fall, där det ställer
sig gynnsamt, särskilt för vissa större stationer, men vid dessa
större stationer finnes redan i regel en sådan inkomst, att dessas
föreståndare ändå icke komma med eller åtminstone i mindre grad
beröras av hela frågan.

Jag skall be att få lämna en uppgift rörande fjärde klassens

Ou»dagcu dcu 0 mnj.

55 Nr 55.

kommissarier. För dem ställer det sig på det sättet, att ökningen ”0- *

av provisionen under åren 1914—1916 uppgått till 191 kronor per krigt%jtiljäip
person, under det att om de under samma tid fått aldorstillägg pa he/attningatjänstgöringspenningarna,
detta hade utgjort 200 kronor. Således havare t stahava
de faktiskt på denna avlöningsform förlorat 9 kronor; ytter- paginera
få de icke krigstidstillägg på hela provisionen utan endast på ( orts,l
detta minimum, 450 kronor; vidare få de icke dyrortstillägg, som
tillkommer andra tjänstemän, och således icke heller det krigstillägg,
som skulle utgå å dyrortstillägget. De befinna sig alltså i en avsevärt
ogynnsam ställning.

Hela det belopp, som skulle tillkomma denna samling tjänstemän,
i händelse krigstidstillägget uträknas på det sätt, som jag tilllåtit
mig föreslå, uppgår till 21,717 kronor, vilket icke utgör mer
än 1,44 % av hela kostnaden för kigstidstillägg till telegrafverkets
tjänstemän. Det är således on obetydlighet, som det hela gäller,
om man går på denna uppenbart rättvisare väg. Här finnes en uppgift
angående krigstidstilläggets belopp enligt utskottets förslag och
enligt motionen, utvisande för varje station vad dess chef förlorar
genom det beräkningssätt, som tillämpas. Man ser, att vissa ojämnheter
finnas, men de äro dock i det stora hela synnerligen obetydliga.

Jag skall tillåta mig att överlämna dessa papper till utskottet under
den förhoppningen, att det vid närmare övervägande skall finna,
att en jämkning på denna punkt skulle vara möjlig, och jag tillåter
mig därför, herr talman, att med uttalande av denna förhoppning
hemställa om bifall till återremissyrkandet.

Herr Hallen dorff: Som herrarna se av handlingarna, har
jag jämte ett antal ledamöter av kammaren framburit en motion,
vars kärnpunkt egentligen kan sägas vara ett förslag, att det av
Kung! Maj:t föreslagna krigstidstillägget måtte höjas från 15 till
18 %. Jag tror för min del, att det finnes mycket god skäl för att
detta yrkande bort bliva allvarligt beaktat. Man bör nämligen
erinra sig, att den dyrtid, som vi nu lida under, har medfört en
prisstegring, som går avsevärt högre än såväl de 15 som de 18 eller
eventuellt 20 procenten. Man kan visserligen icke gärna vänta sig,
att staten skulle komma med en hjälp, som skulle helt och hållet
motsvara så extra ordinära förhållanden som de närvarande, men
man kan anse skäligt, att försök göras att komma prisstegringen
något närmare, än vad av Kungl. Maj:t föreslagits, detta så mycket
mera som det nog icke är fråga om, att icke ämbets- och tjänstemannaklassen,
som det här gäller, är i högsta grad pressad genom
dyrtidens svårigheter. Icke heller kan det vara fråga om annat än
att det i högsta grad ligger i statens intresse att verkligen tillgodose
ifrågavarande behov. _ .

Jag kommer emellertid icke att nu våga mig på något särskilt
yrkande, därför att jag till fullo senterar de mycket vägande skäl,
som framförts av den ärade talaren på Stockholmsbänken, herr
Lindqvist. Tagande hänsyn till dem måste. jag nöja mig med det
förslag, som utskottet kommit med, men jag har icke velat, att

Nr 55. 56

Onsdagen den 9 maj.

An''tiliiiia>t''ch~ skulle gå till avgörande, utan att det allvarsamt betonas, att
krigståshjäip ^ ^ade funnits god anledning för att gå längre, än vad utskot&t
bejattnings- tet gjort.
havare i statens
tjänst.

(Forts.) Herr Adelswärd: Sedan herr Lindqvist i Stockholm yttrat

sig, har jag i själva verket icke så mycket att tillägga, då jag i huvudsak
kan instämma med honom i de allmänna synpunkter, som
han framfört beträffande utskottets sätt att se denna sak och utskottets
behandling av den kungl. propositionen.

I ett enda avseende skulle jag likväl vilja göra en liten invändning
emot vad herr Lindqvist sade, nämligen då han talade om att
inom utskottet gjorts principiella erinringar mot att sätta inkomstgränsen
för dem, som skola åtnjuta tillskott i form av krigstidstilllägg,
så högt som till 9,000 kronor. Det är ju mycket sant, det resonemang,
som han hade, att personer, som komma så högt som över
5,000 kronor, hava redan så stor inkomst, att de kunna genom att
avstå vissa bekvämligheter gorå besparingar utan att kunna sägas i
någon större grad bliva lidande av dyrtiden, men man får å andra
sidan komma ihåg, att även om detta är sant, är det svårt för de
personer, som äro vana vid den levnadsstandard, som deras normala
inkomster medfört, att hastigt kunna ändra dessa vanor och inrätta
sig med den sparsamhet, som skulle bliva nödvändig. Jag vill
blott göra denna lilla erinran, för att denna synpunkt också må bliva
framhållen i kammaren, då jag anser, att herr Lindqvists uttalande
i detta avseende var något överdrivet.

Jag skall icke vid detta tillfälle ifrågasätta att bemöta de
sakliga invändningar på en viss punkt, som nyss gjordes av en ärad
talare på Älvsborgsbänken, därför att den fråga, han berörde, faller
under det stycke av § 1, rörande vilket framställts yrkande om återremiss,
.i vilket yrkande jag också kommer att instämma. Det torde
bliva tillfälle till ett sakligt bedömande och diskussion om denna
sak, då den återremiss, som kammaren sannolikt kommer att besluta,
föranlett nytt betänkande från utskottets sida.

Jag skall, då jag emellertid har ordet, ytterligare understryka
några av de betraktelser, som gjordes av herr Lindqvist, nämligen
det påtagliga förhållandet, att detta utskottsbetänkande helt naturligt
icke kan vara något annat än en kompromiss. Hägra fasta
hållpunkter har man knappast vid bedömandet av en fråga av denna
beskaffenhet. Något absolut rätt härvidlag kan man kappast
tala om. Man kan hava olika synpunkter, man kan önska mera
hjälp, för en viss grupp eller hjälp på ett annat sätt o. s. v., men
det ligger i sakens natur, att man måste jämka ihop de olika meningarna
för att om möjligt komma till ett nöjaktigt resultat. Det
är således med nödvändighet en kompromiss, som haft det goda med
si&, att, såsom herrarna finna, utskottsbetänkandet blivit enhälligt;
ingen reservation förekommer.

Man har vid utskottsbehandlingen redan från första stund haft
olika meningar rörande själva priciperna i förslaget. Man har med

Onadugcn den 9 maj.

57 Nr oi.

skal priori erinran mot det egendomliga förhållande, att den krigs- ''fuiäg^och
tidsli.ja.lp
krigstidshjälp och dels krigstidstillägg. Det synes vara en ganska åt befattningsonådig
åtskillnad, som därvidlag gjorts. Man har i synnerhet disku- ta« i: österåt
frågan, huruvida det kan anses riktigt, att ett krigstidstillägg tens tJan>L
utginge såsom ett procentuellt tillägg, och man har med skäl och (Förtso
med styrka framhållit, att man skulle komma till riktigare resultat,
om man använde det systemet, att man ansloge ett visst belopp, utgående
till alla, varigenom en automatisk procentminskning i förhållande
till lönerna skulle ha uppstått. Detta är ju den linje som
i en reservation inom löneregleringskommittén av herr Nilsson i
Kabbarp förordats, vilken väg jag för min del också önskar ^skulle
ha blivit följd, men utav nyss antydda skäl har både herr. Nilsson
i Kabbarp och jag och flera med oss, som haft samma åsikt, böjt
oss för nödvändigheten och funnit, att enda sättet vore att söka
bygga upp ett tillfredsställande förslag på de grunder som i Kungl.

Maj:ts proposition framlades. Detta är vad utskottet har gjort. Vi
ha sökt att göra rättelser i de svagheter som vi tyckt oss finna i
den kungl. propositionen. Dessa ligga närmast i det förhållandet,
att krigstidstillägget har beräknats efter procentsystem e+, varigenom
ju det absoluta belopp av krigstidstillägg, som kommer på de
små inkomsttagarna, blir synnerligen litet. Detta har utskottet avhjälpt
på det sätt, att utskottet, som herrarna funnit, föreslagit, att
detta tillägg i varje fall icke finge bli mindre än 250 kronor, och
å andra sidan är det begränsat uppåt så, att ingen skulle under
några förhållanden få ett krigstidstillägg, som överstege 25 % på
lönen. Där är sålunda såväl en minimi- som maximigräns satt, vilket
ju bereder en väsentlig fördel för alla löntagare under 3,000
kronor.

Den andra utjämningen, som vi gjort, är den, att vi beträffande
krigstidshjälpen gjort ett tillägg inte bara för barn, som
Kungl. Maj:t föreslagit, utan även för hustrur, då vi funnit det
rimligt att i detta fall göra skillnad mellan den ogifte och den som
både hushåll, var familjeförsörjare, och därför, som vi ansågo, i
behov av något större hjälp. Detta var den andra förbättringen,
och den tredje väsentliga förbättringen är den, att vi i så måtto bifallit
herr Eöings motion, att vi höjt gränsen uppåt, som Kungl.

Maj:t föreslagit till 600 kronor, till 800 kronor, vilket innebär en
väsentlig hjälp för en stor grupp av löntagare.

Trots de förbättringar, som sålunda åstadkommits i Kungl.

Maj:ts förslag, kvarstå emellertid en grupp löntagare, som utskottet
med dessa åtgärder icke kunnat hjälpa, nämligen den grupp som har
en lön mellan 3- och 4-tusen kronor. För dem har utskottet funnit
sig icke kunna göra något, och det är alldeles klart, som tidigare
framhållits, att det har alltid såsom ett annat moment, som utskottet
ständigt måst taga hänsyn till framstått det, att kostnaderna så
väsentligt ökades varje gång man på något område sökt göra någon
förbättring. Det har sålunda redan meddelats här, att det förslag
som utskottet sålunda förelagt riksdagen medför en höjning av kost -

Nr 55. 58

Onsdagen den 9 maj.

Ang. med cirka 6 miljoner kronor, och någon säker beräkning

It''Ua!!Ä ?ch, därvidlag är ju omöjlig att göra.

åt befattning^- Jag bär nu, mina herrar, velat i huvudsak ytterligare underläkare
i sta- stryka vad herr Lindqvist i Stockholm redan sagt och påpeka de
tern tjänst, huvudsakliga ändringar av Kungl. Maj :ts förslag som av utskottet
(Forte.) blivit vidtagna, och jag ber att få hemställa, att kammaren ville
betrakta denna sak på samma sätt som utskottet har gjort och finna
sig uti att det är en omöjlighet att allas synpunkter kunna bli be.
aktade, utan man måste för att få saken igenom och för att få ett
i alla fall i stort sett tillfredsställande resultat söka uppoffra litet
av sina egna tycken och önskningar för att biträda en kompromiss,
sådan som utskottet nu föreslår.

Emellertid ber jag, herr talman, under uttalande av förhoppningen,
att förslaget i stort sett kommer att antagas, såsom utskottet
framställt det, att få yrka bifall till det remissyrkande som framställts
av herr Palmstierna..

Herr Röing: Herr talman, mina herrar! Här statens tjänstemän
av högre och lägre grad fingo kännedom om löneregleringskommitténs
förslag till krigstids- och dyrtidshjälp, väckte utan tvivel
detta förslag en stor förstämning, då detsamma enligt deras uppfattning
var i hög grad otillfredsställande. Glädjande nog beaktade
redan regeringen flera berättigade krav, som framkommo från dessa
gruppers sida och framlade en proposition, (som innebar, att
ett belopp av icke mindre än 4 miljoner kronor mer, än löneregleringskommittén
hade föreslagit, utav riksdagen skulle beviljas såsom
dyrtidshjälp åt statens tjänstemän. Även detta befanns dock
av en massa av riksdagens ledamöter otillfredsställande, och motioner
framlades, avseende höjning i det ena eller andra hänseendet,
och glädjande nog har utskottet fullständigt enhälligt framkommit
med ett förslag, som innebär så avsevärda förbättringar, att det
äskade beloppet höjts med inte mindre än 6,170,000 kronor eller upp
till 30 miljoner kronor. Man kan helt naturligt icke vara annat än
tacksam och glad över att utskottet har i så många hänseenden beaktat
de krav som från motionärernas sida framkommit, först och
främst, att en minimigräns av 250 kronor fastställts för dem som
utan tvivel äro i största behov av denna hjälp, liksom också att utskottet
enhälligt beslutat i överensstämmelse med min motion höja
maximigränsen från 600 kronor till 800 kronor. Alldeles särskilt
ber jag att få uttala min tacksamhet till utskottet för den motivering
som utskottet å sid. 30 avgivit tillfölje min motion, en motivering,
som jag hoppas skall ha goda följder även i framtiden.

Som frågan nu ligger, skall jag, lika litet som herr Hallendorff,
tillåta mig att framställa något yrkande, men jag kan icke underlåta
att uttala ett beklagande över att inte enighet har kunnat uppnås
inom utskottet även om den andra delen av min motion, i vilken
jag yrkat, att procentsatsen skall höjas från 15 % till 20 %. Det är
helt naturligt omöjligt att i dessa tider ge ett belopp i ersättningmotsvarande
merkostnaderna för de enskilda individerna i sam -

Onsdagen den 9 niaj.

59 Nr 5o.

hället, merkostnader, som nu uppgå till bortåt 75 % enligt
de sista uträkningarna av socialstyrelsen, men, mina herrar, hr\a2d,hjälp
det är en ofantligt stor fara i att vår tjänstemannakår avlönas åt befattnimjsså
och får så litet dyrtidshjälp, att den kommer i ekonomiskt hatare i staobestånd.
Jag fruktar för att den hemställan, som utskottet här ten, tjänst.
fullständigt enhälligt kommit med, icke befriar denna klass sam- <Forts.)
hällsmedlemmar från detta ekonomiska betryck, och jag skulle med
glädje ha hälsat, om utskottet hade kunnat komma med ett förslag,
där procentsatsen hade höjts från 15 till 20 %.

Som frågam nu ligger, herr talman, skall jag emellertid icke
tillåta mig att göra något yrkande.

Härmed var överläggningen slutad. Efter av herr talmannen
till en början given proposition beträffande första stycket av förevarande
paragraf eller den del av paragrafen, som börjar med ordet
»Befattningshavare» och skitar med ordet »nämligen» godkände
kammaren utskottets förslag till lydelse av berörda stycke.

Vidare framställde herr talmannen med avseende å andra stycket
eller det stycke, som börjar med ordet »lön» och slutar med ordet
»telegrafverket», propositioner dels på godkännande av utskottets
förslag till styckets avfattning, dels ock på bifall till yrkandet om
styckets återremitterande till utskottet för ny behandling; och fattade
kammaren beslut i enlighet med innehållet i sistnämnda proposition.

Slutligen blevo efter av herr talmannen givna propositioner
särskilt i fråga om vart och ett av tredje och fjärde styckena utskottets
förslag till lydelse av ifrågavarande stycken av kammaren
godkända.

§§ 2—5; överskriften till §§ 1—5; § 6.

Godkändes.

Efter härpå skedd föredragning av § 7 yttrade

Herr O. Nilsson i Örebro: Denna paragraf avhandlar den

extra personalens ställning. Den formulering som utskottet givit
denna paragraf jämte motiveringen för densamma giver förhoppning
om att denna personal skall komma i åtnjutande i största möjliga
utsträckning av den hjälp krigstidstillägget innebär. Utan att
närmare vilja ingå på frågan, hur nödvändigt det är för staten att
se till att ha yrkeskunnigt folk på alla områden, och detta inte minst
inom verkstäderna, vill jag blott framhålla, att staten gentemot dessa
personalgrupper, som dock äro lika nödvändiga för upprätthållande
av affärsverksamheten som andra grupper, inte kan och inte
bör undandraga sig sin plikt som god arbetsgivare. Själva anställningsformen
får icke utgöra hinder härför. Ingen torde kunna
förneka, att även för dessa personalgrupper verkar dyrtiden lika tungt

Nr 55. 60

Onsdagen den 9 maj.

Ang. lerigstidstillägg
och
krigstidshjälp
åt befattningshavare
i statens
tjänst.

(Forts.)

och tryckande som för övriga statstjänare men att arbetsintensiteten
och kärleken till det verk, i vars tjänst de äro antagna, skall i hög
grad främjas genom att i detta fall samma förmåner tillkomma denna
personal som den ordinarie. I motsatt förhållande blir det nog
svårt att tillbakahålla olust och missnöje bland denna extra personal,
vilket i allas intresse bör undvikas.

Under livlig förhoppning att denna personals berättigade krav
bli med det nu föreliggande förslaget tillgodosedda, vill jag i egenskap
av en av dem som tillhöra denna personal — nämligen verkstadsarbetargruppen,
uttala ett tack till utskottet för det förslag
som detta härmed har förelagt riksdagen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till paragrafen.

Vidare anfördes ej. Sedan herr vice talmannen, som under herr
O. Nilssons i Örebro anförande övertagit ledningen av kammarens
förhandlingar, givit proposition i ämnet, blev paragrafen av kammaren
godkänd.

Överskriften till §§ 6 och 7; §§ 8 och 9.

Godkändes.

Vidare föredrogs § 10; och anförde därvid:

Herr Thore: Herr vioe talman! Jag måste beklaga, att ut skottet

icke kunnat gå med på den av herr Hallendorff m. fl. väckta
motionen angående krigstidshjälp åt befattningshavare med barn
med en taxerad inkomst från 3,000 och upp till 5,000 kr. Det var
säkerligen en behjärtansvärd framställning, och jag tror, att man
bland tjänstemännen i denna avlöningskategori, de som ha en inkomst
mellan 3,000 och 5,000 kr., hade satt mycket värde på, ifall man
tillmötesgått denna framställning. Nu säger visserligen utskottet i
sin motivering angående nämnda yrkande, att saken i någon mån blir
hjälpt, därigenom att krigstidstillägget höjes från 600 till 800
kronor; och det kan ju i viss mån gälla för dem, som ha över 4,000
kronors inkomst, ty då börjar denna ökning att verka, men
för dem, som ha en inkomst exempelvis mellan 3,500 kronor
och 4,000 kronor och alltså antagligen äro uppskattade till
över 3,000 kr. inkomst, blir det ingen förbättring. Av de
6,000,000 kronor, som tillagts utöver Kungl. Maj:ts förslag, kommer
allra största delen, säg 19/20, de lägsta befattningshavarne till
godo och 1/20 de högre; man torde alltså kunnat haft fog att något
ökat på i det avseendet som här är fråga om.

Utskottet är säkerligen medvetet om att dess förslag i vad jag
här berört är svagt, och att det borde förbättras. Nu kan man icke
föreslå någon ändring, men jag skulle vilja trycka på att, när det
nästa gång blir fråga om krigstidshjälp till befattningshavare, man
allvarligt tar i övervägande att hjälpa dem, som ha barn. Barnen
äro Sveriges framtid, ett kapital, som man får vårda. I den vägen

Onsdagen den 9 maj.

61 Nr 55.

måste vi vara kapitalister allesammans. Därför är det att hoppas,
att Kungl. Maj :t och de vederbörande, som framdeles få ined denna
sak att göra, skola taga i övervägande åtgärder för att få ordentlig
krigstidshjälp till befattningshavare med barn icke blott till dem
i de lägsta lönegraderna utan även så långt uppåt som möjligt.

Med herr Thore förenade sig herr Norman.

Herr Lindqvist i Stockholm: Jag vill ge kammaren en upplysning
i anledning av att vi icke kunnat ga pa den väg, som herr
Thore önskat, att vi skulle gjort. Det rör sig nämligen här^ om
krigstidshjälpen och därvidlag har man lagt behovsprincipen såsom
grund, när man fastställt de bestämmelser, efter vilka denna krigstidshjälp
skall utgå. Och da ha vi inom utskottet ansett, att Kungl.
Maj:t befann sig på rätt linje, då med tillämpande av behovsprincipen
man stannade vid en taxerad inkomst av 3,000 kr. Detta
är anledningen till att vi icke gått högre än Kungl. Maj :t föreslagit,
och jag tror, att det är fullständigt riktigt, som utskottet i detta avseende
handlat, och ber för min del få yrka bifall till paragrafen.

Vidare yttrades ej. Paragrafen godkändes.

§ 11; överskriften till §§ 8—11; § 12.

Godkändes.

Sedan § 13 härefter föredragits, yttrade:

Herr Hage: Herr talman! Jag har begärt ordet endast för att
påvisa att på denna punkt är väckt en mycket behjärtansvärd motion
av herr Johansson i Sollefteå — en motion, som går ut på att vissa
funktionärer vid statens järnvägsbyggnader, som äro i samma ställning
som motsvarande funktionärer vid den trafikerade banan, även
borde kunna få krigstidshjälp och krigstidstillägg. Denna motion har
emellertid enhälligt avstyrkts av utskottet utan någon vidare motivering;
och inför detta kan jag icke gärna gå fram med ett yrkande om
bifall till motionen. Men jag vill likväl påstå, att motionen är synnerligen
väl motiverad. Ty det förhåller sig verkligen så, att vid
statens järnvägsbyggnader finnes det en hel del personer, t. ex. materialvakter,
maskinister, lokomotivförare och eldare m. fl., som i
verkligheten äro i precis samma ställning som motsvarande befattningshavare
vid den trafikerade järnvägen. Därför är det mycket väl
motiverat att göra gällande, att dessa borde tillerkännas krigstidshjälp
och krigstidstillägg på samma sätt som de andra. Men nu får
man väl hoppas, att vederbörande chefer komma att ge dessa befattningshavare
löneförbättringar till motsvarande belopp. Jag antar
att utskottet för sin del gillar denna tankegång, och icke har något
emot den saken. Det var endast dessa erinringar, jag hade att göra
på denna punkt.

Ang. krigstidstillägg
och
krigstidshjälp
åt befattningshavare
i statens
tjänst.

(Forts.)

Nr 5a.

Ang krigstidstillägg
och
krig stidshjälp
åt befattningshavare
i statens
tjänst.
(Forts.)

Onsdagen den 9 maj.

Men eftersom jag nu i alla fall har ordet, skall jag med herr talmannens
tillstånd, tillåta mig att även säga några ord i en annan
sak. Det är alldeles givet mycket nödvändigt, att vad som här beslutas,
blir fortast möjligt förverkligat, d. v. s. att befattningshavarna
fortast möjligt få ut krigstidstillägget och krigstidshjälpen. Men
det finns något, som kanske är ännu viktigare än detta, nämligen att
Kungl. Maj :t till nästa års riksdag kommer fram med ny proposition
i frågan så tidigt som möjligt under riksdagen. Då jag ser, att herr
finansministern för närvarande är inne här i kammaren, vill jag särskilt
påpeka den saken. Huru kommer nämligen detta tillägg att verka
för de personer, som bercras därav? Jo, det blir så, att denna
krigstidshjälp, som man skall ge dem, kommer att utbetalas, såsom
man tänkt sig, på en gång. Nu vill jag i förbigående saga, att denna
krigstidshjälp torde väl redan i många fall vara till största delen
konsumerad, så att när den kommer en gång, så försvinner den antagligen
genast i alla de hål, där man behöver stoppa den. Men så ha
vi krigstidstillägget, som enligt propositionen skall utbetalas månadsvis,
och detta kommer naturligtvis att ske t. o. m. december månads
utgång. Men från och med januari månad nästa år inträder det förhållandet
ifråga om alla dessa statens befattningshavare, att allas
löner, därigenom att krigstidstillägget faller bort, förminskas med en
ganska avsevärd summa på en gång. Men då det är mycket troligt
att fördyringen av livsmedel ständigt fortsätter, är det givet, att för
hela denna stora tjänstemannakår kommer det att verka synnerligen
betryckande, om det skall dröja en mycket lång tid, innan riksdagen
på nytt kommer att fatta beslut i frågan. Det är därför mycket nödvändigt
att begära, att herr finansministern måtte taga under allvarlig
omprövning den frågan, huruvida det icke skulle vara möjligt att
under nästa riksdag komma fram med nytt förslag i frågan betydligt
tidigare än vad som skett i år. Jag föreställer mig också, att
det skall bli möjligt att göra detta nästa år, eftersom hela denna
fråga om krigtidstillägg och krigstidshjälp nu är så utarbetad i de
flesta detaljer, att det säkerligen behöves mycket mindre förarbete,
innan man kan komma fram med proposition i frågan.

Det är endast dessa små erinringar, som jag velat göra i denna
sak. I övrigt har jag, herr talman, icke något yrkande att göra.

Herr Lindqvist i Stockholm: I anledning av den erinran,
som herr Hage gjort med anledning av den av herr Johansson i Sollefteå
väckta motionen, anser jag mig pliktig erinra om att vi inom
utskottet sökte få fram en möjlighet att kunna biträda även denna motion,
men att det visade sig stöta på rätt väsentliga svårigheter. Vi
ha även från det håll, som jag representerar, nämligen socialdemokraterna,
begärt att i utlåtandet få intaget ett förständigande till vederbörande
verk och myndigheter att på något sätt tillse, att dessa befattningshavare
finge den ersättning, som rimligtvis skall och bör tillkomma
dem i anledning av den rådande dyrtiden. Det ha vi heller
icke fått med, ty man har ansett sig icke kunna i ett utlåtande rycka
in ett sådant förständigande rörande de befattningshavare, som här äro

Onsdagen den 9 maj.

63 Nr 55.

i fråga. Men jag vill såsom herr Hage uttala den bestämda förvisa- n^i''llä^tgö>och
ningen att desa befattningshavare i den ställning, de stå, gorå sig krifJg,itishjäip
förtjänta av en krigstidshjälp även de, men må det sålunda påvila ;-,t befattning»-vederbörande verk att gorå vad på dem ankommer för att deras in- havare i »tatressen
skola bli tillfullo tillgodosedda, oaktat man icke kunnat taga ten* tjäna.
dem med i detta utlåtande. ort8''

Vidare anfördes ej. På framställd proposition av herr talmannen,
som under herr Lindqvists i Stockholm anförande återtagit ledningen
av förhandlingarna, blev paragrafen av kammaren godkänd.

§§ 14—16.

Godkändes.

Härefter föredrogs § 17. Därvid anförde:

Herr Gylfe: Jag skall, herr talman, tillåta mig att vid
denna paragraf göra ett yrkande om ett litet tillägg. Förhållandet
är ju det, att i de grunder, varefter krigstidshjälpen för år 1916 utbetalades,
ingick icke någon bestämmelse om huru densamma skulle
utbetalas, för den händelse en befattningshavare avlidit, innan
krigstidshjälpen utbetalats. I år har ju denna brist avhjälpts, i det
att en bestämmelse därom finnes i denna paragraf. Förhållandet
har sålunda varit det, att stärbhuset efter en befattningshavare, som
i fjol avled, innan krigstidshjälpen utbetalades, icke kom i åtnjutande
av någon krigstidshjälp. Men meningen torde dock ha vant
den, att stärbhuset skulle ha varit berättigat att erhålla sådan krigstidshjälp.
Emellertid har bestämmelsen tolkats så, att stärbhus icke
erhållit någon sådan. Jag har därför i år jämte 16 andra ledamöter
av denna kammare tillåtit mig väcka en motion för att i
någon mån söka avhjälpa denna brist från i fjol. Ty det kan ju
anses rättvist att dessa änkor och barn efter befattningshavare
skola oskyldigt bli lidande, därför att bestämmelsen härutinnan icke
varit så klar, som önskligt varit. Utskottet har emellertid ansett,
att ett bifall till min motion skulle innebära, att stärbhus från år
1916 skulle erhålla denna krigstidshjälp efter samma grunder som
i år, men det har naturligtvis icke varit motionärernas mening.
Utan vår mening har varit, att det belopp, som befattningshavaren
skulle hava erhållit, för den händelse han levat vid den tid, då
krigstidshjälpen utbetalades, skall tilldelas stärbhuset. Det är ju
möjligt, att klämmen uti min motion i detta avseende varit något
felaktig, så att utskottet icke kunnat handla på annat sätt. Jag
skall därför, såsom sagt, be att får föreslå ett tillägg till § 17,
som skulle lyda sålunda: »Till stärbhus efter befattningshavare,
som avled under år 1916 innan krigstidshjälp till honom utbetalats,
utgår krigstidshjälp till det belopp, som befattningshavaren
skulle hava erhållit, därest han levat vid tidpunkten, då 1916 års
krigstidshjälp utbetalades.»

Nr 5a. 64

Onsdagen den 9 maj.

Ang. krigstids- Jag vet, att inom utskottet f örefunnits sympatier för den
krigstidsh°äiP m°ti°n’ varom bär är frasa, ock jas hoppas även, att kammaren
åt befattning^- skall behjärta de synpunkter, jas här anfört, och bifalla det tillhavare
i sta- lässsyrkande, som jas nu framställt.
tens tjänst. Jas ber således att få hemställa om bifall till § med mitt nu

(Ports.) siorda tilläsS -

Herr Vennersten: Herr talman! Det försias, som förelisser
i den av den siste ärade talaren berörda motionen, avser ju
att mildra en hårdhet, som statsmakterna otvivelaktigt s.iorde sis
skyldra till i f jol, när de antoso bestämmelserna om krisstidshjälp.
Jas anser för min del, att det vore en särd av rättvisa, om kammaren
nu ville siva sitt bifall till det ändrinssförslas, som här framställts
av herr Gylfe.

Saken är ju den, att det här icke är fräsa om, att man skulle
till en srupp av tjänstemän, som i fjol icke medtogs, utsträcka den
hjälp, som enlist det nu förelissande förslaset skulle sivas, utan
det är helt enkelt fräsa om att mildra och avhjälpa en, jas våsar
kalla det, hårdhet, som förefanns i förra årets författnins rörande
detta ämne.

För min del beklasar jas mycket, att jas, ofrivillist, det är
sant, har någon andel i skulden till, att icke förslaset i fjol fick
en sådan avfattnins, att de här ifråsavarande hjälpberättigade, då
blevo helt ihågkomna eller kunde få ut den rätt, sam enligt mitt
förmenande rimligen borde ha tillkommit dem.

På denna grund anser jas, att man kan ha rätt att vädja till
kammaren att nu gottgöra den i detta fall gjorda försummelsen
och bifalla det nu framställda ändringsförslaget, varför jas, herr
talman, ber att få instämma i det av herr Gylfe gjorda yrkandet.

Herr Lindqvist i Stockholm: Endast ett par ord till förklaring,
varför utskottet ej upptagit herr Gylfes yrkande.

Det har, såsom herr Gylfe sade, inom utskottet förefunnits
mycket stora sympatier för hans förslag, men utskottet har dock
varit tveksamt, huruvida man skulle kunna taga upp detta hans.yrkande,
därför att det gällde en sak, som icke kunde anses vara inrymd
i Kunsl. Maj:ts proposition.

Det gäller ju här att rätta till ett missförhållande, som uppstod
vid förlidet års utbetalning av krisstidshjälp, och det är endast
den tveksamhet, varom jas här talat, som har gjort, tror jas,
att utskottet icke biträtt det nu framställda förslaget. Åtminstone
är det denna tveksamhet som gjort, att jas och flera av utskottets
ledamöter med mig icke finnas såsom reservanter på denna punkt.

Men sedan nu den man, vilken satt såsom finansminister i
regeringen, när den kungl. proposition utarbetades, som detta yrkande
egentligen hänför sig till, här har Öppet erkänt, att det varit
en brist, att icke ett sådant stadgande där inkom, och att det ligger
en rättvisa i, att riksdagen nu avhjälper denna brist, skall jag för

Onsdagen den 9 maj.

65 Nr 55.

min del, herr talman, hemställa om bifall till det av herr Gylfe
här gjorda yrkandet.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, gav herr
talmannen propositioner dels på godkännande av utskottets förslag
till lydelse av förevarande paragraf, dels ock på godkännande av
samma förslag med det tillägg, som under överläggningen yrkats
av herr Gylfe; och fattade kammaren beslut i enlighet med den senare
propositionen.

§ 18; överskriften till §§ 12—18.

Godkändes.

Vidare föredrogs punkten I) mom. a); och begärdes ordet därvid
av

Herr Adelswärd, som yttrade: Herr talman! I anslutning
till den återremiss, som kammaren förut beslutat ifråga om
första paragrafen, ber lag att få hemställa, att även uti nu förevarande
punkt I a) återremiss måtte ske, för att utskottet må bliva i
tillfälle att i samband med den andra återremissen pröva det belopp,
som här är upptaget under femte huvudtiteln eller 2,300,000 kronor.

Jag hemställer sålunda, herr talman, att punkten I mom. a)
måtte få återremitteras i vad den avser nämnda belopp 2,300,000
kronor, men att utskottets hemställan i berörda moment i övrigt
bifalles.

Vidare anfördes ej; och blev, på framställd proposition av herr
talmannen, herr Adelswärds yrkande av kammaren bifallet.

Punkten I) mom. b).

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten II).

Kammaren biföll utskottets hemställan i vad densamma icke avsåge
återförvisade delar av punkten I).

§ 10.

Härpå föredrogs första särskilda utskottets utlåtande, nr 2, i anledning
av framställningar om krigstidstillägg och kristidshjälp åt
befattningshavare anställda hos riksdagen eller dess verk; och biföll
kammaren därvid vad utskottet i nämnda utlåtande hemställt.

Andra kammarens protokoll 1917. Nr 55. 5

Ang. krigstid*''
tillägg och
krigstidshjälp
åt befattningshavare
i statens
tjänst.
(Forts.)

Xr 55. 66

Onsdagen den 9 maj.

§ 11.

Herr statsrådet Carleson (avlämnade Kungl. Maj :ts propositioner: nr

348 med förslag till förordning angående förbud i vissa fall
mot användande av vilseledande varubeteckningar vid handel med

födoämnen; .

nr 355, angående försäljning av kronolägenheterna Kladeshoimen
nr 1, samt Koholmen nr 1, Stora och Lilla m. m. i Göteborgs
och Bohus län; och

nr 358, med förslag till lag angående arbetsnämnder.

Nämnda propositioner blevo på begäran bordlagda.

§ 12.

Ang. införande Vidare förekom till behandling konstitutionsutskottets utlåtaoav
öppen ^ nr -q i ^ledning av vackt motion om ändring av §§ 60, 65 och

omröstning i .

riksdagens 75 riksdagsordningen.

X anledning av en inom första kammaren väckt, till konstitutionsutskottet
hänvisad motion, nr 122, av herr C. G. Ekman hemställde
utskottet, att riksdagen måtte antaga att vila till vidare
grundlagsenlig behandling följande förslag till ändrad lydelse av
§§ 60, 65 och 75 riksdagsordningen.

§ 60.

När ärende skall slutligen avgöras, böra därtill hörande handlingar
uppläsas, så framt någon kammarens ledamot sådant äskar.
Ej°må något mål, däri överläggning ägt rum, till slutligt avgörande
företagas förr än kammaren på talmannens hemställan förklarat
överläggningen slutad; hörande därefter proposition framställas.
Kan fråga bliva föremål för bifall eller avslag, bör talmans första,
proposition lyda på bifall. Om denna besvaras med nej, och anmärkningar
i saken blivit under överläggningen gjorda, bör den följande
propositionen i enlighet med dem uppställas. Innefattar ett förslag
flera delar, som ej lämpligen kunna i ett sammanhang avgöras, bör
särskild proposition å vardera delen framställas i enahanda ordning,
som nu är föreskriven. -— Proposition skall alltid endast med
ja eller nej besvaras, och talmannen tillkännagive sin uppfattning av
det svar, som lämnats, varvid skall bero, så vida ej votering begäres,
vilken då ej må vägras; en var i övrigt obetaget att låta sin sär-,
skilda mening i protokollet antecknas. Ingen må försöka att beslutet
genom ny överläggning uppriva. — Da voteras skall, bör voteringsproposition
jämte tydlig kontraproposition genast författas,
justeras och anslås, samt omröstningen strax därefter verkställas;
men ej må proposition göras, om votering skall äga rum, ej heller

Onsdagen den 9 maj.

07 Nr 55.

någon omröstning därom tillåtas. Omröstningen skall ske öppet
och medelst namnupprop. Befinnas i mål, där blott enkel pluralitet
erfordras, de avgivna rösterna lika delade, nedlägge talmannen i en
därtill avsedd rösturna en ja-sedel och en nej-sedel, båda lika samt
var för sig slutna och hoprullade, och avgöres då omröstningens utgång
genom den sedel, som en av kammarens ledamöter på anmodan
av talmannen ur rösturnan upptager.

§ 65.

När, i fråga om statsutgifter eller bevillning, eller om reglementariska
föreskrifter för riksbanken, dess inkomster och utgifter, eller
om ansvarsfrihet för fullmäktige i riksbanken, eller om riksgäldskontorets
styrelse och förvaltning, inkomster och utgifter, kamrarna
fatta stridiga beslut, som ej uppå vederbörligt utskotts förslag varda
sammanjämkade, skola bägge kamrarna var för sig rösta om de olika
beslut, vari vardera förut stannat; kommande den mening, som därvid
erhåller de flesta ledamöters av båda kamrarna sammanräknade
röster, att gälla såsom riksdagens beslut. Om vid sammanräkningen
av de avgivna rösterna dessa befinnas lika delade, nediägge
andra kammarens talman i en därtill avsedd rösturna en ja-sedel och
en nej-sedel, båda lika samt var för sig slutna och hoprullade, och
avgöres då omröstningens utgång genom den sedel, som en av andra
kammarens ledamöter pa anmodan av talmannen ur rösturnan upptager.

§ 75.

Alla val skola ske med slutna sedlar, och iakttages därvid, att
namnsedlarna, sa framt de skola bliva gällande, böra vara enkla,
hoprullade, omärkta och fria såväl från all tvetydighet i anseende
till personernas namn som från oriktighet i anseende till deras antal;
dock skall i fråga om val till utskott gälla, vad uti den i 37 § 5
mom. omförmälda stadga finnes föreskrivet. Mellan personer, som
vid val undfått lika antal röster, skiljes genom lottning, när så erfordras.

Reservation hade likväl avgivits av herrar Clason, Bellinder,
K. J. Ekman, von Geijer, von Mentzer, von Bahr, Magnusson i Tumhult,
Andersson i Höckerum och Gustafsson i Brånsta, vilka ansett,
att motionen bort av utskottet avstyrkas.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr Andersson i Höckerum: Herr talman, mina herrar!

Frågan o in införande av öppen omröstning i riksdagen har många
gånger varit föremål för kammarens överläggningar. Det nu föreliggande
spörsmålet är sålunda en gammal fråga, som återkommer.

Denna fråga har såsom så mycket annat två sidor, en god och en

Ang. införande
av öppen
omröstning i
riksdagens
kamrar.
(Forts.)

Nr 55. 68

Onsdagen den 9 maj.

Ang. införande dålig. Utskottet har huvudsakligast sett den öppna omröstningen från
av öppen en<jast en sida, den som talar för dess införande. Den öppna omröst°Tikldaqels
ningen förutsätter, enligt min mening, om den skall bli till det gagn
kamrar, den är avsedd att vara, att den enskilde individen icke genom sin röst(Forts.
i ning skall kunna bli på ett eller annat sätt trakasserad av den eller
dem, som intaga en mera framstående ställning. Riskerar den röstande
något i det avseendet, då kan icke gärna den öppna omröstningen
försvaras. Genom den slutna röstningen tryggas nämligen den enskilde
individens frihet att rösta efter egen övertygelse, och individualiteten
kommer därigenom till sin rätt. Genom lagstiftning har också
vidtagits kraftiga åtgärder för att trygga den individuella friheten,
såsom t. ex. vid riksdagsmannaval. Med det partiväsen och det partitvång,
som utvecklats i riksdagen, torde det dock vara lika nödvändigt
att även där den individuella friheten skyddas medelst den slutna
omröstningen; icke för att jag känt eller ens någon gång varit utsatt
för något slags tryck från någon inom det parti jag har äran tillhöra
— där råder nämligen icke något partitvång — men som allmänt
bekant är det icke lika väl ställt inom alla partier. Skulle den öppna
röstningen införas i riksdagen, då komme säkerligen partitvanget att
vila hårdare och olidligare över en de! av riksdagens ledamöter, än
vad hittills någonsin varit fallet. Riksdagspartierna böra nog vara
avbilder av de stora valmansgrupperna, och partiledningarna avbilder
av riksdagspartierna, om det skall vara demokratiskt. Detta är, enligt
mitt förmenande, grundvalen för en verklig demokrati. Urartar
det däremot därhän, att riksdagspartierna bli avbilder av partiledningarna
och valmanskårerna i sin tur mer eller mindre avbilder avriksdagspartierna,
då kommer, enligt mitt förmenande, att råda en
bakvänd demokrati; det blir då icke folkvälde, utan fåvälde, ja kanske
envälde. Min tro är, att medelst öppen omröstning i riksdagen ett
kraftigt stöd skulle givas åt en sådan utveckling, vilken nog icke
skulle bli till gagn för vår nation.

Ett av motiven, som utskottet anför för den öppna omröstningen,
är, att valmännen genom densamma skola sättas i tillfälle att erfara,
huruvida de valda representanternas verksamhet i riksdagen vore sådan,
att de motsvara det dem givna förtroendet. Ja, det är en självklar
sak, att valmännen ha rätt att i detta fall av sina representanter
få fullt faktiska uppgifter, men jag är fullt övertygad om, att ingen
riksdagsman, vilket parti han än tillhör, vill undandraga sig att ärligt
och uppriktigt för sina valmän klargöra sin ställning till riksdagsfrågoma.
Det är således, enligt min åsikt inför valmännen och ej
inför partiledningarna den enskilde riksdagsmannen bör vara ansvarig
för vad han gjort eller icke gjort.

Herr talman, på grund av vad jag nu anfört yrkar jag avslag a
utskottets hemställan och bifall till reservationen.

Herr Ed é n: Herr talman! Den föregående ärade talaren har här
sökt försvara reservationen, och de skäl, som han därvid anfört, ha
icke saknat sina originella poänger. Den ärade talaren fann, att införandet
av den öppna omröstningen skulle kunna leda därhän, att

Onsdagen den It maj. 6!)

vi finge en bakvänd demokrati. Jag ber den ärade talaren ursäkta,
att det förefaller mig, soin om hans egen syn på demokratien skulle
vara en smula bakvänd. För mig Kar det alltid beträffande den tankegång,
som legat bakom detta yrkande på öppen omröstning, synts förhålla
sig så, att när man har en demokrati ingår också i densamma,
att folkets valda representanter icke blott skola ha mod att i varje
fråga stå för sin mening, utan också, att det skall kännas såsom ett
behov för dem att kunna rösta på ett sådant sätt, att det icke råder
något tvivel om, hur de röstat.

Mot detta mycket primära och mycket enkla krav på demokrati
ställer nu den ärade talaren den gamla skräckbilden av det partitvång,
som i så fall skulle komma att utövas. Han skyndade naturligtvis
att försäkra, att i det fullkomlighetens samfund, dit han själv hör i
riksdagen, högerpartiet, något partitvång icke existerar, men det var
gubevars för de stackars vänsterpartiernas skull och av omsorg för
dem, som han var så rädd för att vi skulle få den öppna voteringen,
ty då skulle partitvånget där komma att florera. Om nu emellertid
förhållandet är det, att båda vänsterpartierna äro fullkomligt eniga
därom, att de för sin del icke känna något sådant partitvång och att
de för sin del icke betrakta den öppna omröstningen i något som helst
avseende såsom ett medel för ett dylikt partitvång, då vill jag fråga,
om icke herr Andersson i Höckerum skulle kunna låta sina omsorger
om vänsterpartierna fara? Om vi nu försäkra honom, att vi för vår
del icke alls behöva den slutna omröstningen för att förhindra partitvång,
och han för sin del anser, att icke heller högerpartiet behöver
den för att förhindra ett dylikt tvång, då borde vi väl kunna vara
ense om, att alla tre partierna gärna skulle kunna ta den öppna omröstningen.

För övrigt är det väl, herr talman, icke någon anledning att nu
gå in på. någon djupare debatt i denna sak. Utskottet har ju påpekat,
hurusom andra kammaren förut, jag tror det är sex gånger, bifallit
detta krav på öppen votering. Utskottet har också påpekat, huru
denna öppna omröstningsform faktiskt är den gällande i så gott som
alla länder. Jag kan för ögonblicket icke erinra mig något land,
där man har en regel om sluten votering på samma sätt som vi ha här
i svenska riksdagen.

Jag hade trott, att den tidpunkt, i vilken vi nu leva, bort kunna
föra oss därhän, att man i denna lilla reformfråga, där icke någon
partisynpunkt behöver göras gällande, skulle ha kunnat komma till
enighet, och jag hade verkligen väntat, att det skulle ha funnits flera
av andra kammarens högerrepresentanter i utskottet än herr Räf, som
låtit alla de gamla betänkligheterna mot den öppna omröstningen fara.
Här så icke är förhållandet, återstår för andra kammaren icke något
annat än att på nytt understryka sin många gånger förut uttalade
princip, att öppen omröstning är en sak, som borde vara självklar för
varje församling, som håller på självständighet, frihet och öppenhet
i de parlamentariska representanternas uppträdande. Andra kammaren
bör så mycket hellre understryka detta, som vi gång på gång haft
erfarenhet av de ledsamheter, vilka uppstå efter varje viktigare vote -

Nr 55.

Ant), införande
av öppen
omröstning i
riksdagens
kamrar.
(Forts.)

Sr 55. 70

Onsdagen den 9 maj.

Ang. införandering, där de slutna sedlarna avlämnas av kammarens ledamöter. Jag
ona-östnin i sy^ar här på de ständiga resonemangen om, hur den ene eller andre
riksdagens röstat och hur det ena eller andra partiet voterat. För min del känner
kamrar, jag det rent ut sagt såsom ett behov av parlamentarisk snygghet, att
(Forts.) vi nu böra söka komma ifrån allt detta gräl om, hur man röstar eller
icke röstar i en viktig votering. Andra kammaren har haft tillräcklig
erfarenhet, att den slutna voteringen endast medför olägenheter och,
såvitt jag förstår, inga verkliga fördelar, och denna erfarenhet bör
vara tillräcklig för att kammaren ännu en gång, såsom jag hoppas,
måtte med eftertryck uttala sin mening i denna sak i överensstämmelse
med vad kammaren många gånger förut gjort.

Herr talman, jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande, under vilket herr vice talmannen åter övertagit
ledningen av kammarens förhandlingar, instämde herr Ericsson
i Yallsta.

Herr Hallendorff: Herr talman! De anmärkningar, soas
den siste ärade talaren framställde i slutet av sitt anförande, synas
mig icke så alldeles övertygande. Han anmärkte sålunda, att man
i denna kammare ofta har erfarenhet av det obehaget, att det efter
en votering spörjes, huru man röstat etc. Men är icke ett dylikt
efterfrågande snarare ett utslag av vad jag skulle vilja kalla
ett försök till samvetstvång, och är icke det rätta sättet att söka övervinna
sådana försök, att man så mycket som möjligt vänjer folk
av med ett dylikt inspicierande av vad man skulle kunna kalla ens
enskilda åsikt? Det kan dock i åtskilliga frågor vara så, att man
har rätt att betrakta sin ståndpunkt såsom en privatåsikt. Gäller
det en fråga av den stora betydelse, att det intresserar ens valmän
att få reda på, huru man röstat i densamma, nåväl, då antar jag,
att det icke är någon, som tvekar att därom ge klart besked. Men
att man beträffande alla möjliga voteringar skall giva upplysning
åt den ena eller andra, som spörjer därom, kan jag icke betrakta
såsom något nödvändigt eller eftersträvansvärt.

Herr Edén påpekade, att den öppna omröstningsformen skulle
vara använd så gott som i alla utländska parlament. Jag har icke
tillräckligt undersökt den saken och kan därför icke yttra mig härom;
det är ju möjligt, att det förhåller sig så, som nu blivit sagt.
det torde emellertid vara skäl i att herrarna observera den i utskottets
utlåtande å sid. 5 intagna förteckningen å de stater, där öppen omröstning
efter namupprop obligatoriskt eller fakultativt tillämpas.
Dessa länder äro, såsom vi se, följande: Preussen, Belgien, Frankrike,
Förenta staterna, Nederländerna, Schweiz, Norge oöji Österrike.
Beträffande åtskilliga av dessa stater kan man emellertid vara
tämligen övertygad, att man där sannerligen icke genomfört en dylik
bestämmelse från den synpunkten, att den skulle innebära en i någon
särskild grad demokratisk reform, utan i stället därför att det ansetts
gagneligt för de härskande —- vare sig det är ett härskande
parti eller en härskande regering — att kontrollera huru represen -

Onsdagen den ‘J maj.

71 Nr Cm.

lanterna rösta, och tack vare det öppna om-röstningssystemet kan A,‘9a^''^
säkerligen ett visst inflytande på själva rustningen utövas. ^ Detta omrMning
omröstningssätt är isäkerligen ett tveeggat svärd, och även från den riksdagen*
synpunkten kanske det kan vara skäl i att åtminstone litet allvarsamt kamrar.
diskutera spörsmålet. _ r (Forts.)

Nu skall jiag medgiva, att när man diskuterar denna fråga rent
teoretiskt, verkar naturligtvis det argumentet mycket tilltalande,
att var och en skall vara så karaktärsfast och så övertygad i sina
åsikter, att han icke behöver tveka om att för vem som helst tala
om precis allt vad han tänkt och huru han röstat. Jag erinrar mig
i detta sammanhang en historia, som jag hörde i min ungdom. Det
var en mäktig lantmannahövding, som av en mycket högt uppsatt
person blev tillfrågad: »hur röstade du i den fråganf» »Med
sluten röstsedel enligt grundlagens föreskrift», blev svaret. Man kan
ju tycka, att detta var ett ängsligt krypande bakom grundlagen. Men
å andra sidan, när man ser en liten smula på verkligheten, kan det
icke hjälpas, att saken icke låter sig avfärdas blott med detta krav
på en i varje detalj utförd offentlighet.

Det finnes ett gammalt ord i en av våra modeltidslagar: »vore
alla människor goda, behövdes ingen lag». Jag skulle vilja saga:
vore alla lagstiftare goda lagstiftare, behövdes ju egentligen icke
någon omröstning. Vore alla visa, kloka och erfarna, rättade de sig
helt säkert efter de bästa givna upplysningar, °ooh det skulle naturligtvis
då icke i någon förekommande fråga råda någon meningsskiljaktighet,
utan alla skulle förena sig om de yppersta och bästa
meningar. Men Gudi klagat äro våra lagstiftare icke alltid så
utomordentligt goda, och följden därav blir den, att meningarna här
ofta kunna vara delade och att man därför är tvungen att använda
den nödfallsutväg, som omröstningen är. Låt vara, att den icke
i och för sig är något förträffligt instrument, måste man åtminstone
söka ordna den så, att den är så pass motsvarande de mänskliga
möjligheterna, som man gärna kan önska.

Nu har utskottet å sid. 5 i utlåtandet gjort följande erkännande
—- ja, det är icke utskottets egna ord, utan utskottet citerar en äldre
auktoritet, men tar dennes uttalanden för goda — »Även om utskottet
icke vill bestrida, att den slutna omröstningen någon gång kan
göra det lättare för representanten att självständigt fatta sitt beslut,
har utskottet» etc. Jag tror, att detta erkännande är värt att
observeras. Det kan väl icke nekas till, att vår tids gissel i allmänhet
i det politiska livet är partisinnet, och vi ha på detta område
kommit in i en utvecklingsform, där man strävar att med alla
medel pressa in varje medborgare i de stora partifållorna och binda
var och en så strängt och strikt som möjligt vid partiprogrammet.

Nu veta vi, att man vid stipulerandet av lagbestämmelser med avseende
å val utanför riksdagen gjort ansträngningar för, att den enskilda
individen skulle vara något så när fritagen från alltför mycket
påtryckningar vid avgivandet av sin röst. Där har man ansett
det vara olämpligt, att någon skulle behöva Öppet tala om, att han
röstat så eller så; där har man särskilt på senare tid sökt att på

Nr 55. 72

Onsdagen den 9 maj.

Ang. införande allt möjligt sätt ''omgärda valhemligheten mycket mer än förut. Jag
av öppen ^ror, att det erkännes från alla håll, att icke heller detta är något
°"riksdagens * idealiskt, men med hänsyn till de mänskliga svagheterna är det för
kamrar. närvarande den enda något så när lämpliga formen.

(Forts.) Men äro vi här i kammaren egentligen så mycket bättre

skyddade mot diverse påtryckningar? Ja, man kan ju visserligen
säga, att vi här kommit i en så principal ställning, att sådana påtryckningar,
som den enskilde valmannen kan få kännas vid, behöva
vi icke givetvis vara utsatta för. Detta kan vara sant, men å andra
sidan måste väl ändå litet var, vilket parti vi än tillhöra, erkänna,
att vi var och en åtminstone någon gång kommit i en viss konflikt
emellan å ena sidan vad vi i den eller den frågan egentligen skulle
vilja göra och å andra sidan icke anse oss kunna gorå, icke på grund
av påtryckning från någon inom partiet, men dock av en viss hänsyn
till kamraterna -—- ty det kan icke hjälpas, att vi människor
dock äro en sorts hjordvarelser, som icke gärna skilja oss alltför
mycket från varandra. I det läget är utan fråga den omröstningsform,
som här bär utbildat sig och fortfarande gäller, den,
såsom utskottet också säger, som bäst tillgodoser representantens
möjlighet att självständigt fatta sina beslut. Naturligtvis vore det
utan fråga bättre, att ingen behövde ha någon tvekan, men då i
alla fall möjlighet att komma ifrån den tvekan icke finnes, ser jag
icke annat än att de utvägar, som brukats till skydd för den enskildes
fria beslutanderätt, kunna vara ganska bra att ha. De betyda
åtminstone så mycket, att den enskilde riksdagsmannen kan
i en speciell fråga vara tämligen obunden just av den här nödvändigheten
att ovillkorligen behöva följa med gruppen och kamraterna,
vilken, vad man än vill säga, inom olika partier i riksdagen alltid
annars övar en viss inverkan.

Det starkaste motivet, som anförts från utskottets sida är ■—
såvitt jag vet är det fortfarande citat — »att valmännen kunna äga
befogade anspråk på att i större utsträckning än med det nuvarande
omröstningssättet är möjligt vinna kännedom om sina representanters
ställning till de olika och mångskiftande frågor, som komma
under riksdagens bedömande». Ja, vad det beträffar, så finnas
tusen möjligheter att få reda på deras ställning till en fråga. Det
finnes valmöten och förfrågningar i tidningarna och allt möjligt
sådant. Är då någon för sin del tveksam att giva besked, är det
från hans sida en betänklig svaghet. Jag tar för givet för min del,
att icke någon tvekar att ge besked, om någon, som särskilt intresserar
sig för en fråga, ber därom. Och man får taga konsekvenserna
och säga valmännen: gilla ni min hållning, så är det bra.
ogilla ni den, så få ni göra som ni behaga. Den möjligheten finnes
alltid. Men om det är så att de som ha sitt behag i att dirigera
partierna, de som göra partiernas program, sedermera skola i
varje särskild fråga hota med lämpliga partibestraffningar, om avvikelse
på någon punkt äger rum, så är det eu risk att partierna
komma att binda hela vårt politiska liv. Och detta är en så pass
allvarlig sak, att jag för min del icke kan vara med om att verka för

Onsdagen den 9 muj.

73 Nr i>5.

något i den vägen. Jag förstår, att det är ett ganska idealiskt Au*Jnfi™"de
tillstånd för dem, som anse, att vi skola helt och hållet utveckla omröstning i
oss efter nu gällande partilinjer, men för dem, som icke vilja vara riksdagens
med om det, är det också naturligt, att de icke vilja acceptera detta. hamrar.

Det gäller ytterst, om riksdagen skall bli en partimaskin eller icke, om (Forts.)
den skall tvinga^ att absolut sortera under den störa valapparaten.

I det hänseendet är jag en bestämd motståndare till den nu hotande
utvecklingen och ber därför, herr talman, att fa förena mig i avslagsyrkande! Herr

Lindhagen: Jag har ju alltid varit anhängare av

den öppna omröstningen och jag är det fortfarande, men jag vill
särskilt med anledning av herr Edéns anförande anmärka, att saken
har sina sidor, och den öppna omröstningen har i tidernas
längd fått även en annan sida, det kan icke bestridas. Det är
redan på det sättet, att alla är o eniga darom, att val höra ske genom
sluten omröstning. Det finnes konstitutioner, där val skola ske
med öppen omröstning, men här är man enig om att val skola ske
med slutna sedlar. Varför? Jo, därför att man måste bevara den
väljandes självständighet, så att han är skyddad mot övermäktiga

inflytelser. .

Den frågan uppställer sig, om t. ex. i denna kammare den personliga
och individuella friheten och självständigheten är så stark,
att skyddet där icke behöves mot övermäktiga, inflytelser. Det
är icke på det sättet, utan även här finnes, fast icke i så stor omfattning
som då man väljer, ett sådant inflytande, som gör sig sällande.
Det är, såsom en annan talare sagt, givet att i den mån
partilivet tillspetsas så som det gör i vårt land, i anledning av att
de s. k. partiledningarna bli mäktigare och individerna förvandlas
till maskiner, den öppna omröstningen även här har sina sidor. Om
jag t. ex. skulle taga behandlingen av en hel del förslag, som höra
till det s. k. maximiprogrammet, så röstas för dessa, av den lilla
grupp av 15 ä 16 man jag tillhör, men i allmänhet få vi minst 30
röster för sådana förslag. Jag undrar, hur många vi skulle få, om
det vore öppen omröstning, det skulle vara lustigt att se. Jag har
en ofantlig erfarenhet av detta inom partilivet. Där det -finnes
sluten omröstning, kan det bli en betydande röstsiffra, men hade det
varit öppen omröstning, skulle det smultit ihop till nästan ingenting,
enligt vad alla veta av erfarenhet och äro övertygade om.

Tidens kräftväsen är partiväsendets tillspetsande och att ledningen
har en så oformlig makt och herravälde över människornas sinnen,
och det är över allt i världen insett såsom en av tidens största
faror. Varje tid har sitt förtryck, och denna, tid utmärkes av partiledningarnas
förtryck. Det är nu icke människornas fel, utan konstitutionernas,
som leder till sådan maktutövning. Det är tidens
och konstitutionernas fel.

Vid sådant förhållande kan man bli tveksam, om det är någon
väsentlig artskillnad mellan tvånget vid valförrättningarna ute i
landet och det tvång, som här äger rum. Emellertid, de, som val -

Jir 55. 74

Onsdagen den 9 maj.

Ang. införande jas till representanter, få antagas vara åtskilligt självständigare än
omlö ”tnfn” i m^nSa av valmännen i den stora valmanskåren, särskilt de, som stå
"riksdagens ’ under inflytande av personer, av vilka de stå i ekonomiskt beroende.
kamrar. I stadsfullmäktige, i stadsrepresentationerna går det bättre, ty där
(Forts.) är det icke så starkt partiskiljande frågor och icke så hetsande frågor
som här. Man kan där oftast någorlunda tillåta sig att
rösta som man vill utan att bli alldeles utkastad ur broderskapet.
Här är det ett svårare förtryck.

Nu är min uppfattning dock den, att den öppna omröstningens
väg är den, som man måste slå in på. För det första är den byggd
på den hypotesen, att alla riksdagsmän äro självständiga, och även
om de nu icke kunna vara det med rådande partiväsende, så måste
den hypotesen upprätthållas, ty den framtvingar nödvändigheten
av att landets representanters egen individualitet och egen självbestämningsrätt
blir en gång vördad såsom något oantastligt, som
icke får brutalt betvingas, såsom nu sker. Därför är den rätta
formen den, att man genomför den öppna omröstningen, men därvid
framför bestämda krav på att partiernas inre liv reformeras, så
att alla enskilda individer inom partiet ha samma självständighet,
som den ledningen får taga sig. Jag har för min del tillåtit mig
att i en längre motion vid denna riksdag något varsla om dessa
angelägenheter. Den har visserligen avslagits, som man kan förstå,
och det har klandrats i partipressen, särskilt den socialdemokratiska
förstås, att den icke rör sig om verkligheter. Det är ett typiskt
sätt att så bedöma de verkliga realiteter, som för despoterna
icke äro några realiteter, men för de underkuvade äro de största
realiteterna.

På dessa grunder ber jag för min del att få uttala mig för
utskottets förslag.

Herr Räf: Herr vice talman! Som herrarna behagade finna
har vänstern gått med på förslaget i denna fråga, och till dem har
också undertecknad förirrat sig. Den slutna omröstningen innebär
åtskilliga friheter, som icke finnas med den öpnna omröstningen,
däri ger jag herr Andersson rätt. Jag vill emellertid säga om
denna sak som om många andra frågor, att den har, såsom herr
Lindhagen sade, två sidor, som äro ganska allvarliga båda två.
Jag vill verkligen be, att man icke tänker på partiväsendet bara,
utan man måste också tänka på följderna av vad man går att besluta,
och jag skall därför framställa först den sidan, som har många
anmärkningar på sitt konto.

Jag vill då säga, att det sannerligen icke kommer att göra det
bekvämt för riksdagsmännen, om det skall tagas upp öppen omröstning,
utan det är alldeles tvärtom. Det blir kanske icke att
hålla till ute i korridorerna fullt så mycket eller på kaféet, utan
man tvingas att följa med och tänka på vad som förekommer och
efter vilka grunder man skall besluta. Det kan också understundom
inträffa här i kammaren, att vid en omröstning i en fråga
ha vi t. ex. 75 röster åt vartdera hållet, men vid en gemensam om -

Onsdugen den 5 maj.

75 Nr •)•'').

röstning blir (let 50 röster på ena hållet och 100 på det andra. Då Anff(J''‘£or“"d''
gäller det att förklara inför valmännen, varför man röstade på det Rustning i
ena sättet den ena gången och på det andra sättet den andra gången, riksdagens
ty valmännen kunna icke förstå, att en riksdagsman kan hava gil- kamrar.

tiga skäl att ändra sig från det ena tillfället till det andra, som (Forte.)
kanske inträffar åtta dagar efteråt. Det är en sak. Som sagt var,
då blir det att följa med ärendena, så att man alltid kan giva skäl
för de åtgärder man vidtager i kammaren.

Vidare har det inträffat — jag känner ett särskilt fall — då
en äldre och en begåvad riksdagsman, som nu är borta ur riksdagen,
talade varmt och ivrigt för en sak flera gånger, men under
debattens gång kom det sedan upp skäl, som gjorde, att han röstade
tvärtom, som man ock fick bevis på. Det gäller i ett sådant fall
att inför valmanskåren giva skäl för den förändrade ställning man
tagit från det man talat till dess man röstat.

Vidare inträffar det, att det i tidningar omtalas, huru var och
en röstar, och då förvåna sig ofta valmännen och tänka: varför har
man röstat på detta sätt? Man säger: det kunna vi icke begripa, ty
det stämmer icke med våra åsikter, och så sprider sig den uppfattningen,
att personen ifråga har en sådan åsikt men att han förut
stått på en annan sida.

Då svaras, att i sådana fall får man komma med eu förklaring,
ja-, det är gott och väl, men hurudan förklaringen än är, står dock
det första intrycket kvar, och det tvättar man knappast bort i första
taget.

En naturlig följd av den här öppna omröstningen blir vidare,
att debatterna komma att bliva vidlyftigare än de nu äro. Nu sitta
vi och lyssna på anförandena här och där, känna oss tilltalade, om
det, som yttras, överensstämmer med våra åsikter, och anse oss icke
behöva begära ordet, men blir omröstningen öppen, nödgas man i
flera fall bekänna kort, innan man avlämnar sin röstsedel, och, som
sagt, då bliva nog anförandena flera än de nu äro. Den som alltså
önskar, att riksdagsarbetet må förkortas, måste taga i betänkande
vad han gör, när han är med om att bifalla förslaget ifråga.

Vidare är det klart, att en riksdagsman med verklig ansvarskänsla
och särskilt, höll jag på att säga, de, som sitta på Norrlandsbänken,
och framför allt de, som sist avgiva sina röster, kunna komma
att få känna ett verkligt tryckande ansvar — jag tror nu, att
alla riksdagsmän känna sitt ansvar — när de skola avgiva sina
röster. En mindre ansvarskännande person skulle kanske icke bry
sig så mycket därom, men riksdagsmän ha, som jag sade, i allmänhet
en mycket stark ansvarskänsla.

Trots det att jag insett allt detta, har jag, sedan jag blivit riksdagsman,
några gånger motionerat för öppen omröstning i kammaren,
och ett av de viktigaste skälen till att jag gjort detta har varit,
att jag på detta sätt skulle kunna definitivt bevisa för vilka människor
som helst, huru jag ställt mig till de olika frågorna. Ja
säger man, men detta kan man väl tala om i alla fall. Är det någon
av herrarna, som på rak arm kan säga, huru ni röstat vid de

Nr 55. 76

Onsdagen den 9 maj.

Auy. införande femhundra eller sexhundra omröstningar, som kunna ha ägt rum?
omröstning i därför någon frågade mig, huru jag röstat, och jag då svarade,

riksdagens att jag röstat med sluten sedel, så tycker jag, att ett sådan svar
kamrar. skulle vara ovärdigt. Jag brukar ofta svara i sådana fall: det vet
(Forts.) jag icke, kom så gå vi upp till biblioteket — jag har nämligen ett
litet bibliotek, där allt riksdagstryck finnes samlat — så skola vi
se efter, huru saken förhåller sig. Och då kan det hända, att jag
i vissa frågor påminner mig detta. Beträffande den viktiga fråga,
som i dag varit före, kommer jag att minnas i alla mina dagar, huru
jag röstat. Men det är icke alla frågor, som äro så stora, utan det
finnes en hel mängd, som man icke lägger så allvarligt på minnet.
Och det händer, att man under deras behandling tar sig friheten
att vara ute i korridorerna, och skall man då bestämma sig vid omröstningen,
så får man fråga någon god vän: huru skall jag rösta?
Och så får man en röstsedel och kilar med. Det är klart, att det
blir icke något varaktigare intryck då man röstat på detta mekaniska
sätt.

En bidragande orsak till att jag ställt mig på denna ståndpunkt
har varit, att den öppna omröstningen praktiserats i sju europeiska
länder samt Nordamerikas Förenta Stater, och jag har egentligen
icke hört talas om något mankemang därvidlag från dessa
länder. Det synes mig då, att Sverige kunde följa dessa länder i.
detta avseende. Jag håller icke så mycket på riksdagsmännens bekvämlighet;
de få arbeta och knoga och kunna kanske behöva denna
pådrivare.

Herr Dindhagens resonemang i den här frågan var mycket
karakteristiskt, och jag tänker herrame fingo det intrycket, att
herr Lindhagen darrade litet på manschetten, när han säde, att det
kunde bliva si och så med maximiprogrammet om den öppna omröstningen
infördes. Saken är nog så riskabel beträffande detta
maximiprogram. Det har många gånger förekommit, då jag varit
riksdagsman, att expropriationsfrågor behandlats än rörande skogar,
än rörande vattenfall, än rörande mossar och än rörande annat,
som man tyckt, att staten bort lägga sig till med. Motionärerna
ha ofta icke varit många, men vid omröstningen har det icke sällan
blivit ett relativt stort antal, som röstat för saken, och då har jag
tänkt: jag kan undra varifrån tillskottet kommer. Jag har, som jag
sade funderat över, varifrån de rösterna kommit, men det har varit
blankt omöjligt att leta ut detta, därför att omröstningen har varit
sluten. _ Det har intresserat mig därför att jag trott, att här stode
ett speciellt intresse mot jordbruksintresset. Det skulle vara intressant,
_ om i sådana frågor man på folkmöten vid överläggning om
politiska angelägenheter kunde avgiva förklaringen: i den och den
frågan har jag röstat på det och det sättet. Jag ‘tror, att om bönderna
hade reda på detta, så skulle de vid nästa valtillfälle ibland
fundera på, om de skulle lämna sina röster till dem, som röstat på
det och det sättet. Det kan hända, att de tänkte: jag skall akta
mig för att rösta på denna person, ty bo vet, huru det då kan gå
med den förmögenhet, som nu anses tillhöra mig som privatman.

Onsdagen deri;*.) raaj.

77 Nr 55.

Det kan vidare ha varit en omröstning, vars utgång man kan An\^f^de
försäkra att hela Sveriges folk motsett med största intresse. Da ,

erkänner man på vänsterhåll, att man gärna skulle vilja ha öppen riksdagens

omröstning, och även på högerhåll säges, att man gärna skulle kamrar.

vilja blicka in i omröstningen. Da nu alltså stora intressen sta pa (torts.)

spel, vill man följa med omröstningen inom kammaren för att se,

huru rösterna utfalla på den ena eller andra sidan. De strider, som
komma att uppstå på alla de områden, som jag berört, komma sannolikt
att fördubblas, och ha vi då öppen omröstning, så torde vl
däri äga ett försvar med hänsyn till dessa företeelser, men blir det
sluten omröstning, så sakna vid det skydd, som den öppna omröstningen
skulle ha medfört. .

Härav kunna herrarna förstå, varför en högerman kan förirra
sig in bland vänsterpartiet. Då säger man, att införande av öppen
omröstning skulle uppfostra till partitvang. Ja, det vore högeligen
bedrövligt, om ett sådant tvång skulle göra sig gällande inom högerpartiet,
där vi dock nu äga frihet och en duktig sådan, och vad
de övriga partierna beträffar, så vill jag icke saga, att inom dem
råder något särskilt stort partitvång, långt därifrån. Men det är
i alla fall obegripligt, vad de hålla tillsamman. Man kan säga, att
när ledarna visat riktningen, sa komma de andra, ofelbart efter.

Jag har ofta lagt märke till, att när inom konstitutionsutskottet tio
röster stå mot tio, man nästan med matematisk noggrannhet kan
räkna ut, att det och det resultatet kommer att uppstå i andra kammaren
och det och det resultat i första kammaren. Jag tror icke,
att partitvånget kommer att utveckla sig mera, i. fall en öppen omröstning
kommer till stånd. Men dessutom vill jag fästa uppmärksamheten
på, att det blir icke endast partiledarna, som komma att
göra intryck på riksdagsmännen, utan även om dessa ställas under
partiledarens piska, måste de taga hänsyn till valmännen därhemma,
ty valmännen följa riksdagsmännen lika grundligt som partiledarna,
och därför tror jag för min del icke, att partitvanget kan komma
att bliva större, när öppen omröstning användes. Man kommer att
stå till svars inför valmännen, vilka alla känna ens .ställning.

Då säger man, att detta icke är att uppfostras till.självständighet.
Det är ju en pedagogisk fråga, och den förstår jag mig rakt
icke på. Men det vill jag saga, att icke. uppfostras man till självständighet
genom att ständigt gömma sig undan, fast hellre tror
jag att detta sker genom att man går fram med fullt Öppet visir.

Jag undrar, om man kan göra den iakttagelsen, att man stärker sin
ställning genom att hålla sig undan; jag tror tvärtom, att detta
åstadkommes genom att man ställer sig i öppen dager.

Jag tror därför också, som någon antytt, att det skulle vara
bra för svenska folket, om denna öppenhet genomfördes icke blott
vid röstningen i riksdagen utan fullföljdes ända från vadurnan hela
vägen upp till riksdagen. Ja, men da säger man, att riksdagsmännen
äro en elitkår, och anser därför, att denna slutna omröstning
icke skulle vara så behövlig för dem. Jo, jag tackar jag!. Om jag
en dag väljes till riksdagsman, blir jag då mera självständig därför

>t 55.

Onsdagen den 9 maj.

Ang. införande a^c jag blivit vald? Är jag självständig före valet, blir jag det även
“leJnina i e^er valet och tvärtom.

riksdagens ^ Det är emellertid för sent att nu framkomma med eu motion i
kamrar, sådan riktning, och jag tror dessutom, att den icke skulle gå ige(Forts.
) nom i kammaren. En dylik motion får framläggas ett annat år,
och då får man framhålla betydelsen av öppen omröstning hela
vägen ända från valmanskåren. Jag känner mig mycket, mycket
mera tilltalad av denna öppna votering allt igenom än av den
slutna, och detta är huvudanledningen till att jag yrkar bifall till
utskottets hemställan.

Herr Lingström instämde häruti.

Herr Edén: Herr talman! Det fanns i herr Hafs anförande
så många goda saker, att jag ett ögonblick tänkte att avstå från
ordet. Men när herr Eäf kom till sin lilla slutklimax, så innefattade
den ett sammanförande av principen om öppen omröstning
i riksdagen med principen om öppen omröstning vid politiska och
kommunala val. Jag kan icke underlåta att då understryka den
starka skillnad, som finnes mellan de två fall. som herr Räf här
berörde, detta så mycket mera som herr Hallendorff på sätt som
skett förut sökt göra gällande, att samma princip bör gälla för det
ena som för det andra fallet. Herr Räf såsom stor arbetsgivare
känner mycket väl till, att den stora massan av valmän är folk,
som socialt och ekonomiskt äro i beroende ställning, och av vilka
man icke kan begära en sådan självständighet vid avgivandet av
deras röster vid val som man har rätt att begära och måste begära
av valda riksdagsmän i dessas beslut. Hela detta tankeexperiment
att överföra den öppna omröstningen till valen vare sig för riksdagen
eller för de kommunala representationerna tror jag icke blir
något annat ä<E ett experiment. Den metoden ha vi för länge sedan
vuxit ifrån här i Sverige liksom annorstädes med undantag för
Preussen — och även i Preussen är man nu färdig med detta system.
^ Det är en känd erfarenhet, att det icke kan lämnas öppet
rum åt den sociala och ekonomiska påtryckning, som kan utövas på
valmanskåren genom en öppen omröstning vid själva valet. Men
det är en lika känd sak, att när den valde trätt in såsom representant,
har både han själv ett behov av och valmännen ett krav på
att han, såsom herr Räf så sant uttryckte det, skall kunna stå
öppet för den mening, han har i de olika frågorna.

Jag begärde egentligen ordet med anledning av ett par uttryck
1 herr Hallendorffs anförande. Det var rätt påtagligt, att han i
denna fråga, kanske icke alldeles den enda, hade en viss kontakt
med herr Lindhagen. Bada hade manga fula ord att säga om partitrycket
och partitvånget och partiledningarnas tyranni. Vad herr
Lindhagen beträffar, blev jag litet överraskad av att få höra denna
återklang även nu. Om jag icke missförstår situationen, befinner
han sig själv i den ställningen, att han skulle räknas — efter egen
terminologi — som en liten partityrann i sitt eget lilla parti. Lik -

Oufldagen den 9 maj.

79 Kr ">ö.

,som jag förmodar, att lian s.iiilv icke vill utöva något tyranni, saAn''Ja^u{^e"f
bör han väl kunna förstå, att frågan ligger på samma sätt i de omröstning i
andra partierna, som lian smakat på, det ena efter det andra, för riksdagen»■
att sedan förkasta. Men det är ganska betecknande att båda dessa kamrar.
herrar, Hallendorff och Lindhagen, mötas här, och det är mycket (Ports.)
intressant att hos båda riktningarna finna samma benägenhet för
att, såvitt lag kan förstå, undergräva de parlamentariska former,
som man på andra håll anser nödvändiga för ett verkligt fruktbärande
parlamentariskt arbete._

Herr Hallendorff har varit så om, så. om, om den enskildes
självständighet. Han har talat om »var tids gissel: partisinnet»,
och för att protestera mot detta gissel är det som han håller på den
slutna omröstningen. Ja, det är verkligen rörande att. höra. en representant
för Stockholmshögern tala med sådan indignation om
partitvånget och partiförtrycket. Finnes det någon organisation i
vårt land, som nått en sådan fulländning i inpiskning, för att använda
det ordet, finns det någon organisation, som med sådan
osviklig säkerhet vakar över sina medlemmar åtminstone i stadsfullmäktige
som Stockholms högerorganisation? Jag frågar —- och
man lär bli mig svaret skyldig. Herr Hallendorff har ett alldeles
ypperligt tillfälle att reagera mot partisinnet och det gissel det
innebär i den stad, vars representant han är — men har någon sett
honom göra detta? Intill dess så sker. må det vara tillåtet att känna
sig fullkomligt oberörd av hans deklamation om partiförtryck i samband
med frågan om sättet för riksdagens omröstningar.

Vidare ironiserade herr Hallendorff över, att det skulle vara
»bekvämare» att taga den öppna omröstningen, ty då skulle man
kunna följa sina kamrater, utan att vårda sig om att någon gång
gå sina egna vägar. Jag tror att detta är ett alldeles felaktigt resonemang.
Saken ligger tvärtom så, att om vi hade den öppna
omröstningen, skulle det många gånger visa sig, att partibanden
icke hölle på ett sådant sätt som man nu tror att de skola hålla.

.Det skulle röstas på samma sätt ändå, och vi skulle få en levande
illustration till att folk verkligen röstar utan hänsyn till parti i
en del icke partiskiljande frågor, praktiska frågor av olika natur.

Man skulle då vänja sig vid att se, att frågor skola och kunna
bedömas och behandlas sakligt, och att voteringar ske sakligt —-att det således i grunden icke alls är så farligt —• detta partitvång,
som man ständigt ävlas om att klandra.

Herr Räf berörde den viktiga omröstning, som senast skedde
i denna kammare. Den är enligt min uppfattning ett utmärkt
exempel på behovet av öppen omröstning. I en sådan fråga är det
icke tilltalande att det skall kunna bli en rafistulation efteråt om
hur folk röstar. Det är och förblir ofantligt mycket bättre, om varje
riksdagsman får säga ifrån direkt, så att saken en gång för alla är
klar, och det icke blir tal om annat än att han skall stå för sin
röst.

Herr Hallendorff hade ett uttryck: Om alla lagstiftare vore
göda lagstiftare, skulle saken ställa sig annorlunda, men vi äro icke

Sr 55. 80

Onsdagen den 9 maj.

Ang. införandeförträffliga. Nej, gunås, det lära vi väl icke vara. Men tror
omröttnin i herr Hallendorff, de äro så ofantligt mycket bättre, de som sitta i
riksdagens folkrepresentationerna, i den övriga europeiska världen, där öppen
kamrar, omröstning är regel? Det tror jag icke de själva gorå anspråk på.
(Forts.) Med allt erkännande av vår bristfällighet kunna vi dock finna det
vara riktigt och sunt, att en lagstiftare skall kunna välja sin ståndpunkt
vid en votering utan att krypa bakom den slutna voteringssedeln.
Hur litet förträffliga vi än äro, icke skall väl herr Hallendorff
inbilla oss eller sig själv, att vi bli bättre genom att bibehålla
den slutna omröstningen! Tvärtom är det nog så, att herr
.Räf har fullständigt rätt, då han gör gällande, att vi bli i någon
mån bättre genom ansvarskänslans höjande, om vi få stå för vår
mening, och om vi släppa detta föråldrade och, såvitt jag känner,
nästan enastående privilegium för politiskt hemlighetsmakeri som
den slutna omröstningen i Sverige utgör.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande.

Med herr Eden förenade sig herr Pettersson i Södertälje.

Herr Bolander: Herr talman! Då man kommer hit till
riksdagen som nybörjare, stöter man på en hel del förhållanden,
inför- vilka man står undrande och spörjande. Yad som nu särskilt
förvånar mig är det motstånd, som från högerhåll i allmänhet reses
mot förslaget om öppen omröstning i riksdagens kamrar. Och vad
som förvånar mig ännu mera är att herr Hallendorff, som jag trodde
vara en stark och modig man, uttalar sin stora fruktan för den öppna
omröstningen. Jag skall därför be att få till herr Hallendorff framställa
en fråga: har herr Hallendorff någon gång varit i den situationen,
att han icke vågat öppet och ärligt erkänna hur han röstat
i en viss fråga, eller har han någon gång saknat möjlighet att
nöjaktigt redogöra för att han röstat så eller så? Besvarar han den
frågan nekande, finnes ju intet skäl för honom att försvara den
slutna omröstningen; besvarar han den åter jakande, ja då föreligger
visserligen ett verkligt skäl, men icke ett sådant som är
ägnat att höja aktningen för reformens motståndare.

Jag skall icke ingå i ett närmare bemötande av de skäl, som
framställas av dem som icke vilja veta av någon sådan ändring.
Det behöves icke, ty. det finns icke några möjligheter att framdraga
några verkliga sakskäl mot det nu föreliggande förslaget, och därför
yrkar jag bifall till utskottets hemställan.

Herr talmannen, som under herr Bolanders yttrande ånyo övertagit
ledningen av förhandlingarna, gav nu ordet till

Herr Lindhagen, som yttrade: Jag begärde ordet med anledning
av herr Edens anförande. Han talade om, hur intressant det var
att finna de beröringspunkter, som förekomme mellan herr Hallendorffs
och mitt anförande. Jag tilltror mig att kunna bevisa, att
beröringspunkterna äro flera mellan herr Hallendorff och herr Edén

Ousdagcu* den maj.

81 > r 55.

iin mellan inig och herr Hallendorff. Jag vill då till att börja med A"0- införa»*,
säga, att jag kan instämma med herr Eden därutinnan, att parti- av öppen
tvånget inom högerpartiet är lika starkt som inom de andra partier- “"riksdagen.t''
na. Visserligen har herr Häl'' och någon annan sagt, att Gud ske kamrar.

lov är det icke på det viset, men vi se ju i utskotten o. s. v. hur det (Forts.)

förhåller sig i det partiet också. Men jag vill också säga, att partitvånget
är brutalare bland högern och socialdemokraterna, men
elegantare inom det liberala partiet. Det erkännandet skall jag giva
herr Edén, men liberalerna komma ändock till precis samma resultat.
Jag medger gärna, att jag härutinnan har angenämare minnen
från det liberala partiet, ty det är alltid behagligare att ens individualitet
blir avrättad på ett angenämt än på ett brutalt sätt. Denna
egenskap hos det liberala partiet beror väl på, att dess ledare bestå
till så stor del av personer, som äro vana att umgås i salongerna och
därför ha en viss finess i behandlingssättet av sina medmänniskor, när
de skola avliva dem. Detta nu om den saken.

Emellertid ha herr Hallendorff och jag kommit till olika resultat.
Jag röstar fortfarande, på de skäl jag nämnde, för den öppna
omröstningen. Några av mina skäl, som jag icke kom att särskilt
nämna, ha sedan av herr Räf blivit framförda, och jag skall därför
be att^ i de punkterna få instämma med honom och åberopa hans
skäl såsom ytterligare motiv, för min ståndpunkt.

Anledningen till att jag begärde ordet var emellertid närmast
den, a.tt herr Edén som tog saken mycket formellt och dogmatiskt,
förklarade: nu har herr Lindhagen också kommit in i styrelsen för
sitt eget parti och är samma förtryckare. Ja, herr Edén, det skulle
jag alldeles givet bli, om jag använde de konstitutioner för partiet
som finnas inom högern samt inom de socialdemokratiska och liberala
partierna. Men vi ha verkligen på grund av våra erfarenheter
sökt i våra blivande konstitutioner få en garanti mot oss själva, och
jag skall nu be att få underställa herr Edén och herr Hallendorff dessa
garantier och fråga, om de också inom sina partier vilja tillämpa
dem.. y* ba bland annat i arbetsordningen för riksdagsgruppen föreskrivit,
att i vårt arbetsutskott får ingen vara ledamot mer än
två år. Man får icke sitta där, tills gräset växer över en och komplettera
sig själv, utan när man varit där i två år skall man plockas ned
till de djupa leden och bli uppfriskad av ett livligt bad i deras egna
realiteter. .Detta. gäller dock icke om partigruppens ordförande,
ty han får icke sitta mer än ett år såsom ordförande, ty det är naturligtvis
den farligaste positionen, och i avseende på densamma bör
det givetvis beredas en viss nyttig omväxling. Yi ha också infört
proportionella val, när det begäres m. m. Det kommer ut i dagarna
ett förslag till våra s. k. demokratiska grundlagar. Den knappa tiden
och brådskan har gjort, att förslaget, icke denna ''gång blivit så
utformat, att man därför blir invald i Svenska akademien, men jag
ber att herrarna med överseende taga del av huru vi sökt gardera
oss mot partiförtrycket på våra medlemmar. Och om det förhåller
sig så, att herrar Edén och Hallendorff vilja förorda att införa
samum grundsatser i sina partier, så närma vi oss allesammans gan Andra

hammarens protoholl 1917. Nr 55. 6

Nr 55. 82

Onsdagen dtfn 9 maj.

Ang. införande s]ja mycket, men jag är övertygad om, att det komer då att visa sig,
av öppen ^ ^ är }ierrar Edén och Hallendorff, som ka de verkliga berikedagens
roringspunkterna med varandra.

kamrar.

(Fort».) Vidare anförde

Herr Hallendorff: Ja, herr talman, jag kan icke underlåta
anmärkningen, att det är något överflödigt att undersöka i detalj, hur
det går till inom de olika partierna. Jag misstänker, att man kan
säga. både gott och ont om både det ena och det andra partiet.

Till mig ha nu riktats särskilt två framställningar, dels från
herr Edén, som ville uppdraga åt mig att ställa till med någon sorts
räfst med Stockholms höger och dess förhållanden, och dels från
herr Bolander, som ville göra något slags länsmansförhör om min
ståndpunkt i en del fall. Jag anser mig verkligen icke ha anledning
att på grund av vare sig den enes uppmaning eller den andres
förhör lämna några meddelanden. Men om jag kan göra herrarna
någon särskild glädje därmed, vill jag upplysa, att under de valrörelser,
jag varit med om, har det icke hänt en enda gång, att jagavgivit
något som helst s. k. vallöfte och därför kan heller ingen
ställa mig till ansvar för hur jag röstar. Jag är så obunden som
möjligt, och jag skulle kanske vilja gratulera de andra partiernas
representanter i kammaren, om de voro lika obundna som jag och
hade en partiledning, lika tolerant som min visat sig vara. — Detta
om den saken.

Vad för övrigt angår de argument, som anförts för själva saken,
är det väl ändå så, att de bra mycket slå ihjäl varandra. Herr
Lindhagen hade en allvarlig argumentation mot åtgärden ifråga, men
uttryckte den förhoppningen, att vi här i riksdagen skulle vara självständigare
än valmännen, att vi således skulle tåla vid att ha öppen
omröstning. Herr Räf däremot lade vikten på fördelen av att genom
den öppna omröstningen kunna bevisa huru han i särskilda fall röstat.

Beträffande att bevisa hur jag röstat, skulle jag vilja svara, att
är det någon viktigare fråga, så antar jag, att jag erinrar mig detta
och kan tala om det, i förhoppning att folk tror mig på mitt hederliga
ord. Men är det en obetydlig sak, förmodar jag att den intresserade
frågaren kan låta sig nöja med svaret: så vitt jag vet,
röstade jag på det eller det sättet.

Gentemot dessa argument satte herr Edén upp sin fråga: bli
vi bättre, om vi bibehålla det nuvarande sättet att rösta? Det vill
jag icke säga att vi bli, men jag vill dock fastslå, att det från olika
håll medgivits, att det finnes rätt stora vanskligheter vid den öppna
omröstningen, något som både herr Lindhagen och delvis också herr
Edén erkänt. Eu förbigick herr Edén totalt min anmärkning, att
att när man ser på de olika representationer i Europa, som
använda den öppna omröstningen, finnes det åtskilliga, där man sannerligen
icke infört denna öppna omröstning från den synpunkten,
att den. skall uppfostra individen till självständighet, utan såsom
ett vapen för de faktiskt maktägande, vare sig det är en oavhängig

Onsdagen den 1) maj.

8:> Nr 55.

regering eller ett parti. Det synes mig ingalunda vara önskvärt att Ana- införande
införa något liknande här. av öppen

Herr Eden påpekade den skarpa skillnaden, som skulle göra "''TihlTagmt
sig gällande vid valen och här i riksdagen. Ja, men är det icke så, hamrar.

att här i riksdagen behöver riksdagsmannen skyddas från tryck, icke (Korta.)

blott uppifrån utan även från sidorna och nedifrån? Och är det
icke så, att i riksdagen kan göra sig gällande ett tryck, icke från
regeringen, icke uppifrån, det ha vi emancipera! oss ifrån, men så
mycket mer nerifrån? Och äro herrar riksdagsmän alltid beredda
att stå emot det trycket?

Herr talman, jag ber att få vidhålla milt yrkande.

Herr Branting: Herr talman, mina herrar! Jag hade icke
tänkt deltaga i debatten om denna flera gånger här i kammaren ventilerade
fråga, om icke här hade framförts en del synpunkter, som
jag för min del visst icke vill frånkänna ett visst berättigande, men ur
vilka dragits slutsatser på några håll, som äro alldeles förfelade, särskilt
de som dragits av herr Hallendorff.

Det sägs här, att man kan icke genom den öppna omröstningen
skapa en garanti för att det verkligen blir den självständighet i karaktären
som är önskvärd, och detta är ju alldeles sant. Partitrycket
är en verklighet och ingen kan bestrida att därmed följa åtskilliga
olägenheter. Men vad är detta egentligen annat än att vi ha här återigen
i en ny form en detalj av det gamla problemet: hur långt skall
majoritetens rätt sträcka sig gentemot den enskilde individen? Det
problemet kunna vi hålla på att tvista om i århundraden kanhända,
utan att komma till någon fullt tillfredsställande lösning. Så generellt
uppställt, blir det också, tror jag, mycket, mycket svårt a.tt
vinna någon fullständigt adekvat lösning av detsamma. Man kan
konstatera, att i vissa fall går uppenbart trycket ifrån majoriteten för
långt, i andra fall går uppenbarligen den enskildes krav på att få
röra sig fullständigt obunden av majoritetens önskningar å hans sida
för långt. Var gränsen går, hur man skall finna det riktigt avvägda
förhållandet, det innefattar just en stor del av de problemer med
vilka demokratien måtte komma att syssla, och det är givet, att vi där
icke ha några fullt uttömmande formler, åtminstone hittills, att gå
efter, utan vi få försöka att arbeta oss fram från fall till fall.

Men när nu här detaljfragan föreligger om öppen omröstning i
riksdagen, så ligger saken helt enkelt så, att det gäller vilketdera som
kan vara förmånligast, att behålla denna slutna omröstning, som vi
känna till, eller att förändra den till en öppen omröstning, där de enskilda
riksdagsmännens vota klargöras både inför deras valmän och
inför kamraterna i kammaren. Jag får då säga, att mig förefaller
det ändock ganska klart, att man bör kunna ställa det anspråket på e;
folkrepresentant, att lian skall våga stå för sin mening. Jag förstå r
mycket väl, att härvidlag kan spela in mänsklig svaghet och tryck
av alla slag— visst icke blott, såsom herr lindhagen alltid talar om.
från en partilednings sida. Detta är herr Lindhagens käpphäst eller

Nr 55.

Onsdagen den 9 maj.

Ang. införande rättare en av lians många käpphästar. Det ligger, jag erkänner det,
av öppen en vjss sannjng däri, men det är icke heller mera än ett litet
°''riksdagens‘ stycke av sanningen, som för herr Lindhagen tager alldeles orimliga
kamrar, dimensioner. Det där trycket är en av de påtryckningar som den en(Forts.
) skilde riksdagsmannen är utsatt för. Det finnes ju mångfaldiga
andra, som kanske icke alltid lika tydligt framträda, men som vi
alla känna existera, än av det ena slaget och än av det andra. Men
ändå, som sagt, nog bör man kunna anse, att det är ett eftersträvansvärt
mål, att en riksdagsman i sin offentliga verksamhet lever fullt
öppet i sina göranden och låtanden.

Själva övergången kommer naturligtvis att bli förenad med en
eller annan olägenhet. Det är intet tvivel om, att i den stund då
denna samling av folkrepresentanter i svenska riksdagen, som är van
vid de gamla formerna, skall börja att i alla möjliga frågor giva sin
personliga mening tillkänna, så kommer det att medföra åtskilligt obehag
för den ene och den andre, visst icke blott för dem, som herr Lindhagen
kallar de menige i ledet, utan kanhända många gånger också för
dem, som genom vissa gruppers förtroende satts in i ledningarna -—
ty det kan hända, att det även där finnes meningar, som det icke alltid
finnes tillräcklig anledning att framföra och som icke överensstämma
med partimajoritetens, men som det rent av icke är tid till
att diskutera igenom för att klargöra skälen, varför man kommer till
den ena eller andra uppfattningen.

När hela denna sak visserligen ligger så, att reformen kommer
att medföra vissa svårigheter, men man dock, såvitt jag kan se, bör
kunna mycket allmänt erkänna, att det dock blir ett steg uppåt, som
man tager genom att ställa dessa högre anspråk på de enskilda riksdagsmännen,
synes det mig, att vägen är klart utstakad. Vi rösta
för den öppna omröstningen i förväntan att det stora demokratiska
problemet, som jag i början antydde, skall genom detta steg i varje
fall bringas klarare inför människors ögon. Om denna öppna omröstning
verkligen träffar på personer, sådana som de böra vara, som
ha mod att stå för en avvikande mening även ifall deras partimajoritet
av en viss vanemässig riktning i sitt tänkande går på vägar, som
de finna oriktiga och böra rättas, så kan man också vara övertygad
om, att den skall bidraga till fostran av denna demokratiska majoritet,
och redan ur den synpunkten är den öppna omröstningen väl
värd att införa.

Jag har nu med avsikt här förbigått de andra mera direkta praktiska
skälen för den öppna omröstningen för att söka fästa uppmärksamheten
på dessa mera principiella synpunkter, ur vilka jag yrkar
bifall till införande av den öppna omröstningen. Ehuru vi icke haft
tillfälle denna gång att tala om saken inom vårt parti, så tror jag, att
ehuru jag är den ende socialdemokrat, som deltagit i denna debatt,
det alldeles övervägande flertalet av mitt parti, om icke rent av alla
dess medlemmar, äro av samma övertygelse som jag, att vi böra komma
fram till den öppna omröstningen och bort ifrån allt det smygande
misstänkliggörande, som understundom kan ske under skyddet av den
slutna voteringssedeln.

Ousdugeu ilen muj.

85 Nr 55.

Herr Lindhagen: Ja, herrarna hörde ju att herr Brantings Ang-införande
Kista anförande var ett uttryck för, hur man inom partierna behand- 0^ö^l1’^n •
lar olika meningar. Om man tillhör minoriteten, är ens mening all- riksdagens''
tid en käpphäst, men är det fråga om en mening som majoriteten föl- kamrar.

jer, därför att partiledningen sagt det, så är det en stor statsmanna- (Forte.)
åsikt. Det är alltid på det där sättet. Jag vill icke kalla herr Brantings
meningar för käpphästar — han har lika många som jag, ofta
nog — utan det är hans naturell och övertygelse och miljö, som skapat
hans meningar, som jag kallar dem, eller käpphästar såsom han
kallar mina meningar, liksom mina meningar eller såsom han kallar
dem käpphästar äro resultatet av min miljö och naturell.

Vad som föranledde mig att begära ordet var emellertid det där
talet om att den svåra frågan vore huru långt majoritetens rätt skall
gå. Det är nog en ganska riktig frågeställning av herr Branting, men
■då får man nog icke stanna vid majoritetens rätt, utan får utföra problemet
till att omfatta frågan hur man skall skapa fria majoriteter,
ty det är endast på frihetens grundval man kan göra gällande rättigheter.
Nu finnes emellertid i parl amentslivet merendels ofria majoriteter.
Det är sådana om vilka man här talat hånfullt att de icke
ha mod att säga sin mening. Men jag tror att vi få se mänskligare
på personerna i allmänhet. Förhållandena i livet äro sådana, att det
är icke tillräckligt att blott tillhålla en person att han skall ha
mod att säga sin mening, ty om man gör det och fordrar av en
person att han skall ha det modet, så skall man lägga in hela sin själ
på att skaffa honom möjligheten till att ha detta mod, men man skall
icke säga till honom: »du skall vara modig», och på samma gång
draga marken undan fotterna för honom, som han behöver för att
kunna ha detta mod. Det är den renaste gärningen som göres i partilivet.
Men komma någon gång de fria majoriteterna, då komma ej
heller några konflikter av någon allvarlig beskaffenhet, såsom hittills,
att uppstå mellan majoriteter och minoriteter. Därför måste
.jag vidhålla -— och därvidlag är jag inne på samma väg som herr
Branting och herr Räf — att jag kan icke stanna härvid, utan det
måste skapas ett »därefter», som verkligen gör den öppna omröstningen
till en mänsklig verklighet genom att skapa fria människor,
här obundna av order från partiledningarna.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad samt herr talmannen
framställt propositioner å de därunder förekomna yrkandena,
biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 13.

Härefter förelåg till avgörande bevillningsutskottets betänkan- An9■ ståmpelde,
nr 30, i anledning av väckt motion om upphävande av stämpel- . s^attm_ “
skatten a inrikes växlar.

I en inom andra kammaren väckt, till bevillningsutskottet hänvisad
motion, nr 221, hade herrar Bengtsson i Kullen och Karlsson i

Nr 55. 86

Ousdagen den 9 maj.

Ang stämpelskatten
å
inrikes växlar.
(Forts.)

Mo hemställt, att riksdagen ville besluta sådan ändring i gällande
förordning angående stämpelavgiften, att stämpelskatten på inrikes
växlar upphävdes.

Utskottet hemställde att förevarande motion icke måtte av
riksdagen bifallas.

Häremot hade herr Röing reserverat sig.

Utskottets hemställan upplästes, varefter

Herr Bengtsson i Kullen yttrade: Herr talman! Utskottet
har avstyrkt här ifrågavarande motion om upphävande av stämpel
å växlar med den korta motiveringen: av statsfinansiella skäl. Jag
förmodar att det varit svårt för utskottet, knappt ens möjligt, att
finna en verkligt bärande motivering för avslag på en skatt, som är
baserad på skuld, man kan rent av säga på fattigdom. Skola statsfinansiella
skäl vara de avgörande härvidlag, så lära vi nog inte på
länge bli av med denna skatt. Jag hoppas emellertid, att sådana skäl
icke här .skola bli bestämmande, utan att andra skäl få tala.

När växlar infördes, så var ju ifrån början meningen, att de
skulle vara rena affärsväxlar, men de ha nu övergått till att bli låneväxlar
i stor utsträckning. Det har blivit praxis hos folk att låna
pengar på växel, och denna praxis är det mycket svårt att komma
ifrån. Nu kan det sägas — och jag förmodar, att det kommer att
sägas —• att folk icke bör låna på växlar, utan i stället taga vanliga
lån. Det har emellertid sina besvärligheter att taga banklån; mången
gång skall man ju t. ex. gå rätt lång väg för att skaffa borgen och
vittnen. Med växlar däremot är proceduren lätt.

För min del talar jag icke i egen sak, när jag nu vill yrka upphävande
av stämpelskatten, utan jag anser mig ha rätt att göra det
på den grund att jag såsom föreståndare för den största lantmannaförening,
som finnes i Skaraborgs län, har erfarenhet att åberopa.
Inom nämnda förening är det tillåtet att betala med växlar. Det förekommer
dock aldrig, att detta betalningsmedel användes av de förmögnare;
dessa betala i regel kontant; de, som använda växlar för
detta ändamål, utgöra den fattigare delen av föreningens medlemmar.
Det har verkligen varit rent upprörande, att under den tid av tolv år,
som jag förestått denna förening, nödgas se dessa'' fattiga människor
flerfaldiga gånger om året komma tillbaka och omsätta sina växlar.
Varje gång ha de då fått betala stämpelskatt, ehuru det väl borde ha
varit nog med den förskottsränta, som de fått erlägga och som i regel
uppgår till 7—8 %. Eller tag ett annat exempel. En förmögen person,
som har pengar, sätter in dem i en bank på depositionsbevis och
betalar därvid på en gång stämpel. En annan person, som behöver
låna pengar, använder sig av växel på tre månader. Vill han då betala
beloppet under tio år, så måste han erlägga stämpelskatt icke mindre
än 40 gånger, medan den andre personen, som insatt pengarna på eu
gång, blott har att erlägga dylik skatt en enda gång.

Senast när denna fråga var före och blev föremål för omröstning

Onsdagen den (J muj.

87 Kr 55.

i andra kammaren, avgavs den stora minoriteten av 85 röster för
borttagandet av denna skatt. Det vore ömkligt, att den minoritet, som ''växlar.
sålunda då förefanns, i dag måtte hava vuxit till majoritet. (Forts.)

Jag ber, herr talman, att få yrka avslag å utskottets hemställan
och bifall till motionen.

Herr Karlsson i Mo instämde häruti.

Vidare anförde:

Herr Jeansson i Kalmar: Herr talman! Då utskottet an sett

sig icke kunna bifalla motionen, så har det skett uteslutande av
statsfinansiella skäl. Det närvarande tidsläget är icke sådant, att
det lämpar sig för vidtagande av åtgärder, som avse att minska
statsinkomsterna. Vi veta ju alla, huru utgifterna stegrats, och hur
svårt det är att få budgeten att gå ihop Utskottet har i sin korta
motivering endast sagt, att utskottet icke vill ingå på själva principfrågan,
utan endast tagit hänsyn till den statsfinansiella sidan
av saken.

Personligen delar jag motionärernas åsikt. Jag har ursprungligen
varit mot att införa växelstämpeln, men, då vi nu en gång fått
denna inkomst, så är det svårt att, då man sitter i bevillningsutskottet,
vara med om dess borttagande, när den är för staten erforderlig.

Jag finner mig således böra biträda den mening, som utskottsmajoriteten
här hyser, att det för närvarande icke är lämpligt att
taga bort denna skatt, vilken åsikt man än har om principfrågan,
och jag ber således att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr E ö i n g: Lika litet i år som vid föregående tillfällen,

då jag inom -bevillningsutskottet deltagit i behandlingen av motioner
att borttaga växelstämpelskatten, har jag kunnat biträda förslag om
att bibehålla denna beskattning, även om man såsom den föregående
ärade talaren och utskottsmajoriteten, ser frågan under nuvarande
förhållanden uteslutande ur statsfinansiell synpunkt.

Skälen mot växelstämpeln ha framförts här så många gånger
och torde vara så vägande, att jag är övertygad om att ur den synpunkten
den stora majoriteten av denna kammare principiellt är
motståndare till denna beskattning. Den drabbar ju, faktiskt inom
näringslivet affärer, som mången gång icke lämna någon som helst
vinst. Dessutom råder det egendomliga förhållandet bär i vårt land,
speciellt inom vissa provinser, att enskilda personer i mycket stor
utsträckning röra sig med accepter, särskilt personer i små förhallanden,
som icke äga kapital, och de fa sålunda betala denna avgift,
denna växelstämpel.

Denna skatt är således en skatt, som icke är rättvist lagd. Nu
säger man i år inom bevillningsutskottet såsom under flera föregående
år: ja, visst vilja vi vara med om att ur den synpunkten avskaffa
denna beskattning; men statens finanser, tillåta det ej. Ja,
skola vi vänta på den situationen, att budgeten visar ett överskott, så

Onsdagen den 9 maj.

Ang. stämpel- att man icke allenast icke behöver införa nya skatter, utan kan taga
skatten & bort gamla skatter, som äro orättvisa, utan åt införa nva, då få
(Forts) V1 vanta r „ ianSe- Vilken regering, som än sitter vid makten, blir
or ■'' det alltid så, att herrar finansministrar — de må tillhöra den mest
konservativa högern eller den mest utpräglade socialdemokratiska
riktningen — naturligtvis komma att från ministerbänken tala för
bibehållandet av denna och dylika skatter, emedan man alltjämt
behöver pengar till nya krav som komma upp.

Situationen torde icke vara sådan, att bevillningsutskottet, om
riksdagen beslutar att borttaga en skatt, som inbringar två miljoner
eller något därunder, icke kan finna någon annan skatteform,
som är lagd på ett rättvisare sätt och som det är möjligt att upptaga
utan större svårighet och som därjämte inbringar ungefär samma
belopp som denna stämpelskatt. Och, mina herrar, det är lärorikt
icke minst för oss, som snart skola behandla en del andra skattepropositioner,
att lägga på minnet, att denna skatt infördes på sin
tid för att täcka ett belopp, som behövdes, för att budgeten skulle gå
ihop, och förklarades da denna skatt endast skola bliva av nrovisorisk
art och därför genast skulle borttagas, när den fyllt sin uppgift. Och
vad skulle nu följden bli, om vi i år komme att bifalla andra propositioner
om höjda avgifter, acciser och dylikt? Jo, även dessa skulle
beslutas vara av provisorisk art, men då de väl blivit införda, kommer
det alltid att heta, att ur statsfinansiella synpunkter kunna vi ej
borttaga dem, utan måste ha dem kvar. Här föreslås i år av regeringen
— icke den nuvarande, men den som nyligen avgick — att
riksdagen skall besluta provisorisk höjning av portot från 10 till 12
öre. Ja, mina herrar, bifalles den propositionen, så tror jag det kommer
att dröja, innan både bevillningsutskottet och riksdagen komma
och säga, att nu kunna vi taga bort denna förhöjda portoavgift. Resultatet
blir antagligen det motsatta: ur statsfinansiella synpunkter
måste vi bibehålla detta förhöjda porto, när det en gång är infört, trots
att . det enligt Kung!. Maj:ts förslag endast skulle vara av provisorisk
art.

Jag tror man bör vara ytterst försiktig icke allenast då det gäller
att införa sådana förändringar, som föreslås i den proposition,
som vi snart komma att behandla, utan även då det är fråga om att
bibehålla dylika skatter, som — säga vad man vill — dock äro
oriktiga och enligt min bestämda uppfattning orättvisa.

Under sådana förhållanden ber jag, herr talman, att få yrka
avslag på bevillningsutskottets hemställan och bifall till den i ämnet
väckta motionen.

Häruti instämde herrar Olofsson i Digernäs och Nilsson i Södertälje.

Herr Rune: Herr talman, mina, herrar! Jag har icke deltagit
inom utskottet i behandlingen av detta ärende. Hade jag det gjort,
hade jag otvivelaktigt ställt mig som reservant bredvid herr Röing.

Det har förut varit fråga om denna stämpel, på sätt herr Röing

Onsdagen den maj.

8‘.» Nr 55.

nyligen nämnt, många gånger här i kammaren. Det har då framhållits,
att det var nödvändigt att ha denna stämpelskatt, dag får
medge, att jag någon gång givit vika för detta motiv, och detta oaktat
jag i likhet med den föregående talaren anser, att denna skatt är synnerligen
orättvis. Jag her att få påpeka för herrarna, att detta är,
man kan rent av säga, den mest orättvisa beskattningsform, som finnes
här i vårt skattesystem, oaktat detta ju i alla fall i många avseenden
är ganska orättvist. Denna skatt innebär, såvitt jag förstår, fullständigt
en beskattning av nöden. Om vi för att belysa detta vilja
tala om affärsväxlar, så förhåller det sig ju så, att en stor affärsman,
som äger tillräckligt rörelsekapital; han köper kontant, och betalar
således ingen växelstämpel. Hans konkurrent däremot har måhända
icke något rörelsekapital, utan måste betala med växlar och får då i
allmänhet betala högre pris, än om han befalade kontant, och därtill
kommer också på hans utgiftskonto denna växelstämpel. Sedan kan
man taga ett annat exempel; en förmögen person, konsument, köper
kontant och behöver således ej erlägga denna växelstämpel; den fattige,
som har brist på kapital, är hänvisad att köpa med växlar; han får
först betala dyrare pris, och därefter skall han betala denna stämpelskatt.
Således verkar denna skatt konsekvent från början till slut
som en fullständig beskatting på nöden.

Nu säger man det, att man av statsfinansiella skäl ej kan taga
bort denna skatt. Ja, jag nämnde nyss, att jag förr något böjt mig
för detta resonemang, men jag vill ej göra det nu. Det är ganska
märkvärdigt, att jag i den delen är av fullständigt motsatt uppfattning
mot utskottet. På den tid då vi rörde oss med små belopp, på
den tid då inkomst- och förmögenhetsskatten var liten och andra direkta
skatter voro små, ja, då var man tvungen att se till, vad man
kunde få, även då det gällde sådana relativt ringa belopp som växelskatten,
men nu äro förhållandena annorlunda.

När vi gjorde upp budgeten i fjol, vågade man icke sätta krigskonjunkturskatten
till högre belopp än 20 miljoner kronor, men det
har visat sig, att den ger 79 å 80 milj., .såvida icke besvären över
skattedebiteringen bli bifallna i alltför stor utsträckning. Man får
sålunda omkring 60 milj. mera än man beräknat. Är det då värt,
att herrarna tala om statsfinansiella skål för att icke taga bort en
sådan skriande orättvisa, som denna växelstämpelskatt utgör? Och
vidare, vad tro herrarna, att krigskonjunkturskatten ger under det
år, som är? Det är svårt att stå här och sia om den saken, men jag
påstår, att det icke är förmätet att tro, att den möjligen skall gå upp
till ett belopp, som rör sig omkring 150 milj. kronor. Jag tar icke
detta ur min egen fatabur, utan jag har hört personer, som känna till
affärslivet rätt noga, säga, att någonting sådant kan ifrågakomma.
Då frågar jag, om det kan råda tvivel om, huruvida statsfinansiella
hänsyn just nu tillåta, att man tager bort denna orättvisa skatt, som
från början var avsedd att bli av rent tillfällig art. Jag ber därför,
herr talman, att på det bestämdaste få vädja till kammarens ledamöter
att i detta fall göra rättvisa och lindra det betryck, som växelstäm -

Ang. stämpelskatten.
ä
inrikes växlar.

(Forts.)

Nr 55. 90

Onsdagen den 9 maj.

Ang. stämpelskatten
å
inrikes växlar,
(Forts.)

pelskatten verkligen medfört för fattigt folk. Jag ber sålunda att
få yrka avslag till utskottets hemställan och bifall till motionen.

Med herr Rune förenade sig herr Bergman.

Herr Palmstierna: Nog gick väl ändå den siste ärade talaren
till en betydande överdrift, när han kallar denna skatt en skriande
orättvisa och säger, att de fattigaste i landet härigenom bli lidande.
Nu är det så, att växlar till 100 kronor gå fria, och att skatten väsentligen
kommer att ligga på handeln, och jag tror, att denna i regel har
ganska stor möjlighet ickp minst i denna tid att vältra över på konsumenterna
den tunga, som påligger handeln. Jag vill för min del
säga, att jag tidigare och även nu över huvud är emot omsättningsskatter,
ty man vet aldrig egentligen, hur de övervältras eller på vem
de slutligen hamna, och de drabba icke skatteförmågan och icke heller
objektet, vilket principiellt är de vägar man bör gå i avseende på beskattningen.
Men om någon tid är olämplig för att taga bort en skatt,
så är det just den nuvarande. Det lär vara så, att man letar efter
mpjlighet att täcka ett hål i statskassan på 60 milj. kronor, och vi
''sätta i bevillningsutskottet i dessa dagar och äro särskilt bekymrade
över, hur vi skola kunna anskaffa vad staten behöver. Då uppstå
desja ärade talare här och yrka avslag på den nu ifrågavarande skatten,
samtidigt som de äro med om att införa ett helt nytt system av
stämpelskatter i detta land. De gå med på räntestämpel å sparkasseräkning,
och de äro också med om att höja avgiften för postpaket och
dylikt. Jag har en känsla av att när man är med på sådant, bör man
vara något tveksam, huruvida det är riktigt att så där starkt motsätta
sig den stämpelskatt, som det här är fråga om. Emellertid det motiv,
som är avgörande, är helt enkelt att vi måste ha dessa pengar för statskassan,
och därför, herr talman, lika väl som jag under vanliga förhållanden
är emot denna skatt, är jag nu bestämt emot att icke riksdagen
skall bifalla utskottets hemställan.

Chefen för finansdepartementet herr statsrådet Carleson:
Med anledning av en uppgift, som lämnades av den näst föregående
talaren, skall jag be att få rätta ett missförstånd. Den krigskonjunklurskatt,
som beräknades skola lämna åtskilliga miljoner utöver
vad som ursprungligen hade antagits, hänför sig till inkomster,
som ha intjänats under 1916, och denna krigskonjunkturskatt inflyter
1917 och tillhör 1917 års riksstat. Jag vill också tillägga, att
det överskott, som krigskonjunkturskatten å 1916 års inkomst, alltså
för år 1917, anses lämna, delvis tagits i beräkning för täckande av
en del andra utgifter. Vidare komma enligt de beräkningar, som
nu på sista tiden gjorts, inkomsterna under år 1917, alltså de inkomster,
som beräknats i detta års riksstat, att högst väsentligt understiga
de inkomster man verkligen kan påräkna detta år. Följden
blir, att det överskott, som utöver vad som beräknats skola kunna
tagas i anspråk beträffande den krigskonjunkturskatt, som inflyter
1917, mer än val behövs till täckande av den brist, som man redan
nu kan utan vidare förutspå beträffande 1917 års bokslut.

Om bilagen dcu 9 maj.

91 Nr 55,

Herr linne: Jas ber all till borr statsrådet ia saga, att det An“kJ{“''T''~
nog var ett missförstånd, när borr statsrådet 1 rodde, att jag viinrikes Växlar.
driva den satsen, att det överskott, som uppstår därigenom att den (i,''orts.)
till 20 miljoner kronor beräknade krigskonjunkturskatten i verkligbeten
inbringar 79 miljoner, skulle kunna användas för att fylla den
brist, som upphävandet av den nu föreslagna växelstämpelskatten
skulle medföra. Det har jag aldrig tänkt, men jag framförde detta,
därför att jag ville bevisa, att tiderna nu voro sådana att inkomsterna
flyta in på ett sådant sätt, att man icke är beroende av en
så liten skatt som denna stämpelskatt. Jag framhöll i mitt anförande,
att man de år, när vi rörde oss med små belopp, fick taga till
eu sådan orättvis skatt som växel stämpelskatten, men det behöver
man icke göra numera, då man har stora belopp att tillgå, och därför
är tiden inne att rätta vad som i detta fall kan vara oriktigt.

Vidare vill jag säga, att när herr statsrådet framhöll, att budgeten
var spänd och att det var svårt att göra upp den, så tror^ jag,
att herr statsrådet tänkt sig, att propositionen om hundra miljoner
till nya militärutgifter skulle bli beviljad, men det hoppas jag, att
den icke blir. Dessutom ingår kanske i beräkningarna, att flottstationsförslaget
skall bifallas, men jag tror, att dess 25 miljoner
icke bli beviljade. Man rör sig sålunda bär med sådana belopp, att
tiden är inne att göra rättvisa åt dem, som oförskyllt fått betala
nu ifrågavarande orättvisa skatt.

Herr Palmstierna söker inbilla herrarna, att denna skatt icke
drabbar de fattiga, därför att växlar på 100 kronor äro fria, och
därför att den kommer att ligga på handeln och rörelsen. Ja, det
är sant, att handeln ofta får i första hand betala skatten, men herrarna
kunna vara säkra om, att det ändå blir konsumenterna, som
i sista hand få bära denna utgift. Herr Palmstierna sade också, att
skatten vältras över på, man viste icke vem. Ja, det vet icke jag
heller, herr Palmstierna, men så mycket är säkert, att det bli de
fattigaste, som icke kunna skydda sig för denna skatt och därföre
i regel drabbas av densamma.

Vidare talar herr Palmstierna om, att vi nu bli tvunga att
lägga stämplar på sparkasseräntan. Men är det icke skillnad mellan
att å ena sidan lägga en liten stämpel på en behållning, på en
ränteinkomst, som man bär, och att å andra sidan lägga stämpelskatt
på en skuld, som nöden driver en till att ådraga sig. Det är klart,
att de ha betydligt större skattekraft, isom kunnat skapa sig en behållen
inkomst, än de, som nödgas göra skuld.

Herr Palmstierna talade också om paketportot. Ja, vi skulle
kunna tala om alla möjliga skatter i oändlighet. Varför ha vi varit
med om att höja paketpostavgiften? Jo, helt enkelt därför, att det
visat sig, att paket, som fraktas med järnvägen, kosta så betydligt
mycket mera, om de gå med samma järnvägståg men på postverkets
konto. Det är fullkomligt orimligt att ordna det så, att posten befordrar
paketen billigare än järnvägen, helst som posten ju sedan
skall draga försorg om, att de komma adressaten till hända.

Det har sagts mycket för att blanda bort korten, men jag ber

>''r ao. 92

Onsdagen den 9 maj.

Ang. stämpel- kammaren icke lyssna till dessa herrar, som tala emot motionärernas
skatten a framställning, utan behålla huvudet kallt och genom att följa reserinrt
" vax ar'' vanten befria Sveriges fattiga befolkning från en orättvis skatt.

Efter härmed slutad överläggning framställde herr talmannen
propositioner först på bifall till utskottets hemställan samt vidare
på avslag därå och bifall i stället till den‘ i ämnet väckta motionen;
och förklarade herr talmannen sig anse den förra propositionen
hava flertalets mening för sig. Som votering likväl begärdes, uppsattes,
justerades och anslogs en voteringsproposition av följande
lydelse:

Den, som vill, att kammaren bifaller bevillningsutskottets hemställan
i utskottets förevarande betänkande nr 30, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda
hemställan, bifallit den i ämnet väckta motionen.

Omröstningen utföll med 73 ja, men 86 nej; och hade kammaren
alltså, med avslag å utskottets hemställan, bifallit den i ämnet
väckta motionen.

§ 14.

Föredrogos vart för sig:

bevillningsutskottets betänkande, nr 33, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående ändrad lydelse av 3 § 3 mom. i förordningen
den 6 november 1908 angående en särskild stämpelavgift vid
köp och byte av fondpapper;

konstitutionsutskottets utlåtande, nr 12, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående beräknande
av röstvärdet enligt kommunalförfattningarna för skattskyldig, vars
beskattningsbara inkomst blivit vid bevillningstaxeringen år 1917 av
viss anledning nedsatt, dels ock en i samma ämne väckt motion;

statsutskottets utlåtanden:

nr 104, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig
löneförbättring åt tjänstemän vid de ecklesiastika konsistorierna;
och

nr 105, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till meteorologiska centralanstalten m. m.; samt

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag

Onsdagen den (J maj.

03 N r 55,

till förordning om tillägg till 9 och 10 §§ samt om ändrad lydelse
av 14 § 2 moln., 15 § 2 mom. och 10 § 6 mom. i förordningen den 9
juni 1905 angående försäljning av brännvin; och

nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
ändrade bestämmelser rörande den inrikes postutväxlingen.

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda belänkanden och utlåtanden
hemställt.

§ 15.

Därnäst i ordningen var å föredragningslistan uppfört bankoutskottets
utlåtande, nr 36, angående vissa framställningar rörande
tionde huvudtiteln, innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna.

Punkterna 1—6.

Utskottets i dessa punkter gjorda framställningar blevo av kammaren
bifallna.

Punkten 7, angående pension åt förre soldaten A. G. Moss.

I en inom andra kammaren av herr Berg i Munkfors väckt
motion, nr 31, hade hemställts, att riksdagen måtte bevilja en årlig
pension av 300 kronor åt förre soldaten Anders Gustav Moss från
Ransäters socken i ''Värmlands län, att utgå från allmänna indragningsstaten
från och med 1917 års början.

Ang. pension
åt förre soldaten
A. (T.
Moss.

Utskottet hemställde, att riksdagen, i anledning av förevarande
motion, måtte medgiva, att förre soldaten Anders Gustav Moss från
Ransäters socken i Värmlands län finge från och med den 1 januari
1917 ur Vadstena krigsmanshuskassa erhålla pension efter samma
grunder, som om han tjänat för pensions erhållande föreskriven
tid.

Vid punkten var emellertid fogad reservation av herrar Neiglick,
Wickman, Kristensson, Berg i Munkfors, Jonsson i Gumiboda och
Olsson i Rödningsberg, vilka yrkat bifall till den i ämnet väckta
motionen.

Sedan utskottets hemställan blivit uppläst, yttrade:

Herr Berg i Munkfors: Herr talman, mina herrar! Som synes
har vid denna punkt fogats en reservation från fyra andra-kammarledamöter
och två första-kammarledamöter. Jag vill dessutom
nämna att vid frågans behandling i utskottet var det den slutna ^sedeln,
som avgjorde resultatet gentemot den motion, som jag tillåtit
mig frambära. Saken gäller helt enkelt, att jag har begärt 300

\ r 55. 94

Onsdageu den t maj.

Ang. pension kronors pension åt en gammal knekt i Värmland, som icke tjänat
"daten^A *g~ fid vid regementet, att lian kunnat lå bli delaktig av under “

Voss '' stöd från Vadstena krigsmansliuskassa. Utskottet har emellertid
(Fort*.) tillstyrkt en pension, som skulle utgå med 61 kronr om året, så
länge mannen ifråga är under 60 år, och efter-fyllda 60 år med 100
kronor om året. Nu kan jag för min del icke nöja mig med ett sådant
resultat, som det utskottsmajoriteten kommit till, alldenstund
jag anser, att det belopp, jag begärt, 300 kronor om året, icke alls
är för mycket för en sådan man, som det här är fråga om. Han har
även hustru att försörja och har levat i fattigdom så gott som hela
sin tid samt fostrat eu stor barnskara, som visserligen icke nu längre
tynger honom, men som han i alla fall kämpat för under den flydda
tiden.

Nu har invänts, att om utskottsmajoritetens förslag går igenom,
så får han dels dessa 61 kronor från Vadstena krigsmanshuskassa,
och dels får han vända sig till den allmänna pensioneringen.
Resonemanget i utskottet gick i den riktningen. Men då vill jag för
min del fråga, huruvida det icke vore riktigare, att man redan nu
beviljade mannen denna pension på 300 kronor, så att han därigenom
finge sin framtid åtminstone i det närmaste tryggad och kunde leva
drägligt. Dessutom är det en annan omständighet, som inom utskottet
påpekats, och det är, att om mannen ifråga skall få pension från
den allmänna pensioneringen,, så måste han förklaras vara fullständigt
invalid, d. v. s. helt och hållet oförmögen till framtida arbete.
Mannen ifråga är ju enligt läkareintyg ganska dålig till sin hälsa —
han har haft symptom på magsår och dylikt — och har icke stora
krafter, så att han kan icke göra så mycket, men han skulle ju i alla
händelser kunna utföra någonting och möjligen kunna förtjäna någon
krona till hjälp, ifall han finge den pension, som här ifrågasatts.

Det har vidare invänts, att i händelse detta förslag beviljas, så
befarar man, att en hel mängd komma att begära detsamma. Detsamma
sades redan 1912, då jag väckte eu motion i samma riktning,
att här kommer, i fall den motionen bifalles, 12,000 gamla knektar
och begära precis detsamma. Under tiden från 1912 till 1917, alltså
under fem år, så ha vi beviljat — jag har räknat efter det i riksdagshandlingarna
— pensioner på 300 kronor till summa summarum
12 stycken sådana gamla knektar. Det är nämligen att märka,
att riksdagen alltid i sådana här fall beviljar pension endast till
dem, som anses särskilt behövande, och detta kommer naturligtvis
att tillämpas även i framtiden liksom hittills. Nu säger visserligen
arméförvaltningens civila departement, som haft att yttra sig över
den här saken, att det icke har styrkts, att ifrågavarande Moss är i
sådana behövande omständigheter, att riksdagen kunde taga sådan
hänsyn som vid vissa föregående tillfällen. Jag vill då för min del.
då jag känner fallet personligen, säga, att mannen ifråga icke endast,
såsom jag nyss nämnt, under den gångna tiden varit i dåliga omständigheter
utan att han för framtiden står i en sådan belägenhet, då
krafterna äro så små som de nu äro, att han verkligen är i stort behov
av hjälp. När så är förhållandet, så vågar jag vädja till andra

Onsdagen flen 9 maj.

95 Nr 55.

kammaren att godhetsfullt bifalla förslaget. Jag tycker verkligen,
att riksdagen borde gå med på att bereda några ljusglimtar för den
stackars mannen och lians familj under den tid, lian har kvar att
leva, och icke bara strängt hålla på det formella, så att han icke skulle
få mer än utskottsmajoriteten föreslår, förrän han fullständigt
står i den belägenheten, att han icke alls kan arbeta längre.

Utan att gå längre in på någon motivering ber jag att på det
varmaste få vädja till andra kammaren, som vid föregående tillfällen
visat sig ha hjärta för dessa gamla stackars människor, knektar
eller andra, att bifalla min framställning om en pension på 300 kronor.
Under dessa hårda tider lär väl ingen kunna säga, att detta
är för mycket, utan endast vad han något så när kan draga sig
fram på.

Jag yrkar bifall till motionen.

Herr Y ahlquist: Herr talman, mina herrar! Envar av

kammarens ledamöter har nog vid genomläsandet av betänkandet
funnit, att de pensionsfrågor, som beröras i punkterna 6, 7, 8 och 9
ha ett visst inbördes samband med varandra. I punkt 6 har kammaren
nyss beslutit skriva till Ivungl. Maj:t med begäran om utredning
om underhålls beredande just åt sådana gamla indelta soldater,
som tillhöra samma kategori som den mjelte soldat Moss,
för vilken herr Berg så vackert och ömt talade, och som den i punkt
8 behandlade f. d. soldaten Lind. Man har velat genom denna skrivelse
ordna det för samtliga dessa, som äro i samma situation som
de, och dessa torde nog uppgå till ett tusental åtminstone. Under
punkt 9 finna herrarna en motion av herr Carlson i Herrljunga med
samma motivering, samma ömmande omständigheter. Det gäller
också där en gammal indelt soldat som tjänat i över 20 år men i
alla fall icke tillräckligt länge för att enligt vid hans avsked gällande
bestämmelser, få underhåll från Vadstena krigsmanshuskassa.
Motionären, herr Carlson, har emellertid endast fordrat, att den
ifrågavarande soldaten skulle likställas med och få samma rätt som
de, som numera bliva delaktiga i Vadstena krigsmanshuskassa. Detta
stämmer således med den skrivelse, som kammaren nyss beslutat avlåta.
Det är alldeles klart, att väl de allra flesta av dessa, som jag
antar till ett tusental uppgående, soldater befinna sig i samma ömmande
och svåra belägenhet som Moss och nog kunde behöva samma
understöd, som är föreslaget för honom. Men man måste tillse att
dessa ej beredas större fördelar, än vad som kommit redan pensionsberättigade
till del.

Jag vill tillägga, att ingen kan klandra utskottet, därför att utskottet
behandlat dessa fyra punkter så, som jag här antytt. Ty beslutet
i punkt 6 gav utskottet anledning att icke bryta mot den där
intagna ståndpunkten, då ju de i de tre följande punkterna avhandlade
motionerna röra pensionsfrågor, vilkas lösning blir en följd av
den av utskottet tillstyrkta och av riksdagen nyss beslutade skrivelsen.

Sedan kommer det an på om kammaren vill desavuera utskot -

Ang. y elision
åt förre saldo
ten A. (1.
Moss.
(Förty.)

Nr 55.

Onsdagen den 9 maj.

Ang. pension
åt förre soldaten
A. G.
Moss.
(Forts.)

tet och på grund av de åberopade ömmande omständigheter, som i
dessa speciella fall skola föreligga, redan nu gå motionärerna till
mötes. I så fall har jag för min del naturligtvis ingenting häremot.
Herrarna veta mycket väl, att jag under en lång följd av år har arbetat
för höjda underhåll till dessa gamla indelta knektar. Men
jag har emellertid velat framhålla, att utskottet har handlat riktigt,
då det på grund av beslutet i punkt 6 behandlat de följande punkterna
så, som det gjort.

Jag anser mig alltså böra yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr K r i s t e n s s o n: Herr talman! Som kammaren hörde
av den ärade representanten för utskottsmajoriteten, framgick det,
att hans hjärta befann isig på reservanternas sida, under det att han
talade för de mera formella skälen här.

Nu var det så i utskottet, att det stod åtta röster mot åtta
i dessa frågor, och därför kunde vi icke, då vi ledo nederlag, behandla
herr Carlsons i Herrljunga soldat på samma sätt som de övriga,
därför att herr Carlson icke hade begärt mer, än vad han i
sin motion hade gjort. Följaktligen kunde vi icke i det sammanhanget
yrka i reservationen bifall till även 300 kronor där.

Nu skall jag säga ett par ord om konsekvenserna. Jag drar
mig icke för de konsekvenser, som medföra, att varje man och kvinna
i detta land, som är sjuk och icke äger förmåga att själv bidraga
till sitt uppehälle och som är gammal och orkeslös samt har tjänat
staten, i dessa tider får 300 kronor i pension. Alla de knektar i
vårt land, som nu ha pension och som befinna sig i fattiga omständigheter
samt icke ha arbetsförmåga, må de gärna under kommande
riksdagar komma till ett belopp av 300 kronor! Alla pensioner, som
befinna sig på ett sådant plan, så lågt nere, och stå ungefär i jämbredd
_ med de pensioner, som utbetalas av den allmänna folkpensioneringen,
har jag icke ringaste principiella betänkligheter emot
att bifalla. _ Därför, herr talman, har jag i utskottet kämpat för att
vi skulle bifalla dessa motioner.

Nu föreligger förslag om 300 kronor, och jag kan icke se, att
om det i detta fall dessa här ifrågavarande bli hjälpta, det på minsta
Sätt skadar några andra pensionSberättigade, vilkas pensioner utgå
från Vadstena krigsmanshuskassa, utan detta kommer bara att hjälpa
till, att även de om något år komma att få 25 eller 50 kronor mer
per man, i fall de äro i fattiga och ömmande omständigheter. Jag
kan icke se, att detta skulle draga några farliga konsekvenser
med sig.

Jag ber alltså, herr talman, att i detta fall få vädja till kammarens
hjärta att nu gå med på reservationen. Utskottet var delat
i två lika starka hälfter. Då kan man förstå, att de principiella
skälen ^ mot att gå på reservanternas sida i detta fall icke kunna
vara så starka.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställ -

Onsdagen den 9 maj.

97 Nr 55.

de propositioner först på bifall till utskottets hemställan samt vi dare

på bifall till den i ämnet väckta motionen; och fattade kärn- datm A 0

maren (beslut i enlighet med innehållet i sistnämnda proposition. Moss.

(Korts.)

Vid härpå skedd föredragning av punkten 8, angående pension
åt förre soldaten Andens Lind anförde: datan A. Lind.

Herr Kristensson: Jag ber, att kammaren i konsekvens

ined det förut fattade beslutet måtte bifalla den vid betänkandet fogade
reservationen, till vilken jag, herr talman, ber att fa yrka
bifall.

Herr V ubiquist: Herr talman! Jag tillåter mig a.tt yrka

bifall till utskottets hemställan.

Vidare yttrades ej. Efter av herr talmannen givna propositioner
å de under överläggningen förekomna yrkandena, biföll kammaren
den i ämnet väckta motionen.

Punkterna 9—25.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 26, angående pension åt förste maskinisten C. Johannes- Anth

SOn Blom. maskinisten

. . C. Johannes I

en till riksdagen den 16 mans 1917 avlaten proposition, nr sou Blom.
121, hade Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för samma
dag, föreslagit riksdagen medgiva, att förste maskinisten vid tekniska
skolan i Stockholm Garl Johannesson Blom finge från och
med månaden näst efter den, varunder han entledigades från sin
befattning vid skolan, dock tidigast från 1918 års början, under sin
återstående livstid uppbära å allmänna indragningsstaten en årlig
pension till belopp av 1,300 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft en
inom andra kammaren av herr Byström väckt motion, nr 350, däri
hemställts, att ifrågavarande pension måtte bestämmas till ett belopp
av 1,600 kronor.

Utskottet hemställde att riksdagen, i anledning av Kungl. Maj :ts
förevarande proposition samt den i ämnet väckta motionen, måtte
medgiva,---lika med Kungl. Maj:ts förslag---till be lopp

av 1,400 kronor.

Vid denna punkt var likväl fogad reservation av herr Carlson
i Herrljunga.

Andra kammarens protokoll 1917. Nr 55.

Kr 55.

Onsdagen den 9 maj.

Punkten föredrogs, varefter ordet begärdes av

Herr Carlson i Herr ljunga, som yttrade: Herr talman! Jag
har icke kunnat (biträda utskottets beslut i denna fråga, ehuru jagansett,
att starka skäl tala för att bär tilldela en pension av 1,500
kronor. Jag bar kommit till den uppfattningen genom att studera
handlingarna och innehållet i den motion, som är väckt av herr Byström
. Jag stall icke såga mer. Jag tar för givet, att motionären
har något att tillägga; och får han närmare utreda frågan. För min
del håller jag emellertid före, att personen i fråga bör vara berättigad
till en pension av 1,500 kronor.

Vidare anförde

Herr V ah 1 q u is t: Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets
förslag. Jag tror, att utskottet verkligen gått motionären tillmötes
så långt det varit utskottet möjligt. Det är ju en ganska
vacker avrundning utskottet gjort, då det vid pensionens beräknande
kommit till, att mannen i fråga skulle kunna anses ha rätt till 1,350
kronor, men föreslagit 1,400 kronor, alltså en ej oväsentlig ökning.

Ingen lär kunna medgiva, att en person får beräkna pension på
ett avlöningsbelopp, som blivit honom utlovat av en person, men
som han sedan aldrig kommit i åtnjutande utav. Att beräkna pension
på sådana grunder är icke möjligt.

Jag säger ännu en gång, att utskottet gjort vad det kunnat för
att ge full rättvisa. Därför yrkar jag, herr talman, bifall till utskottets
förslag.

Herr Byström: Herr talman, mina herrar! Jag vill giva
den siste talaren rätt däri, att utskottet varit ganska tillmötesgående
mot de krav jag framställt i min motion. Det har ju höjt beloppet
från av Kung! Maj:t föreslagna 1,300 kronor till 1,400 kronor. I
min motion hade jag emellertid begärt 1,600 kronor som pension åt
maskinisten Carl Johannesson Blom, och jag hade naturligen önskat,
att motionen bifallits.

Den framställning, jag sålunda har gjort, tror jag står i överensstämmelse
med vad som praktiserats ifråga om pensioner för flera av
dem, som varit anställda vid skolan ifråga, nämligen vid Tekniska
skolan, detta folkuniversitet i Stockholm. Så har fallet varit med
överläraren H. Nerpin, överlärarinnan Amalia Brandt, portvakten
Katarina Lindberg, överläraren C. A. Söderman, överlärarinnan Anna
Rosengren, överläraren C. A. Nordström och andra. De ha fått pension
beräknad efter ungefär 2/s eller något mer av lönen.

Vad nu angår den lön, som maskinisten C. Blom haft, så förhåller
det sig så, att då med Tekniska skolan på sätt och vis förenades
Sveriges geologiska undersöknings skola, som inrymmes i samma
hus som Tekniska skolan, där Blom har haft sin verksamhet, så ökades
göromålen för honom i betydande grad. Rektorn vid skolan lovade
honom 300 kronors påökning i lönen på grund av det ökade ar -

Ang. pension
åt förste
maskinisten
C. Johannesson
Blom.
(Forts.)

Onsdagen den ‘J maj.

‘JO N r 55.

bete, som uppstod genom denna inflyttning av geologiska skolan. Någon
omständighet gjorde, att han icke kom i besittning av denna ökade
lön, som han hade fått löfte om. Rektorn ifråga avled ju snart
därefter. Riktigheten av här ovan relaterade förhållande intygas av
den nuvarande rektorn Thor Thorén. Om man tar hänsyn till dessa
300 kronor, som Blom rättvisligen skulle ha åtnjutit under de senare
åren och om man besinnar att tillsammans med värdet av hans bostadsförmån,
som värderats lågt, hans inkomst uppgår till sammanlagt
ungefär 2,500 kronor, torde man kunna inse, att detta kan ha varit
grund för mig att yrka på en pension av ungefär 2/s av denna lön.

Nu har utskottet ansett mitt yrkande så till vida berättigat, att
det, som jag antytt, höjt beloppet till 1,400 kronor. Men jag har
ansett, att det borde kunna höjas något mer. Jag begär nu icke att
beloppet skall tagas så stort, som jag i min motion påyrkat, men jag
skulle vilja förena mig i ett yrkande, som reservationsvis är gjort av
herr Carlson i Herrljunga nämligen att Blom måtte få en pension
av 1,500 kronor. Mannen ifråga har gjort sig synnerligen väl förtjänt
av detta. Han har en lång och hedrande verksamhetstid bakom
sig. Han har skött sin tjänst på ett sådant sätt, att han fått mycket
beröm därför. Jag tror till och med, att en av den nya regeringens
första åtgärder på hedersbevisningens område bär varit att förläna
maskinisten Carl Blom en liten välförtjänt hedersbetygelse.

Huru jag än ser saken och på grund av vad jag kunnat finna av
de därmed sammanhängande omständigheterna, sa tycker jag, att det
är billigt och rättvist att tilldela herr Blom åtminstone 1.500 kronor
i pension. Jag tror också, att denna vädjan till andra kammaren,
som vanligen, ja, jag kan nästan säga, städse brukar tänka på de
mindre lönernas män i samhället, icke skall förklinga ohörd, då jag
nu förenar mig med reservationen och yrkar, att herr Blom måtte
få en pension av 1,500 kronor.

Jag yrkar alltså att riksdagen, i anledning av Kung], Maj:ts förevarande
proposition, nr 121, samt den i ämnet väckta motionen, må
medgiva, att förste maskinisten vid Tekniska skolan i Stockholm Carl
Johannesson Blom må från och med månaden näst efter den, varunder
han entledigas från sin befattning vid skolan, dock tidigast
från 1918 års början, under sin återstående livstid uppbära å allmänna
indragningsstaten en årlig pension till belopp av ettusenfemhundra
kronor.

Herr Kristensson: Herr talman! Det kan givetvis vid

denna sena timme icke falla mig in att ingå på att redogöra för hur
denna fråga egentligen ligger. Jag skall inskränka mig till att''i
korthet framhålla, att ett bifall till den föreliggande reservationen här
skulle bryta sönder de principer, som utskottet tillämpar, och jag
skulle på det djupaste beklaga, om kammaren nu skulle gå ifrån vad
utskottet föreslagit. .lag vill säga, att bankoutskottet sannerligen
behjärtar de smås sak såsom väl intet pensionsutskott förut, men utskottet
måste å andra sidan vidhålla vissa allmänna principer, och

Ang. petition
åt Jurstc
maskinisten
C. Johannes
son Blom.
(Korts.)

Nr 55. 100

Onsdagen den 9 maj

Ang pension
åt förste
maskintsten
C. Johannesson
Blom.
(Forts.)

bryter man sönder de principerna, så blir det nästan omöjligt i framtiden
att reglera pensioner.

Jag måste därför, herr talman, yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Byström: Herr talman! Jag vill säga att i fråga om

att bryta sönder principer, såsom en talare nyss ordade om, tror jag
nog, att herr Kristensson kan ha rätt, i vad han sade. Men det ha vi
ju gjort stundom i dylika frågor? Här t. ex. ett utskott ej tager
tillräcklig hänsyn till önskemål, som man tycker vara befogade, så
har kammaren i bland gjort ändring i utskottsförslaget. Man handlar
då såsom man anser mest stämma överens med billighetens krav.

Så har i en sådan här fråga varit förhållandet en gång förut i
år, och jag tror, att enahanda förhållande alldeles nyss har visat sig
i våra förhandlingar. Och, om det nu skulle prutas något på dessa
omtalade principer, så skulle det endast vara en gärd åt den gamla,
goda och vackra satsen: Barmhärtigheten berömmer sig mot lagen.»
Herr talman! Jag vidhåller mitt förut gjorda yrkande.

Herr Carlson i Herr ljunga: Herr talman! Jag kan icke

förstå, att personen i fråga icke uttagit dessa förmåner och rättigheter,
som blivit honom lovade. Hade han gjort det, hade han haft
300 kronor mera i lön årligen, men genom att han ej gjort det, har
statsverket så att säga förtjänat 300 kronor årligen under flera års
tid. Om jag gör en jämförelse mellan denne och maskinisten vid
Tomteboda Persson och maskinisten vid myntverket Åkerblom, så
har Persson fått pension till belopp av 1,400 kronor och maskinisten
vid myntverket Åkerblom en pension av 1,900 kronor. Persson är
ogift, under det Blom har hustru att försörja, och jag tycker, att
både billighets- och andra skäl tala för, att han får den högre
pensionen.

Herr Yahlquist: Herr talman! Blott ett par ord! Jag

tror ej, att vi nu få driva den satsen allt för långt, att man kan rucka
på de grunder, som man ändock måste ha vid beräknande av pension.
Man måste i någon mån hålla på principer. Här syftade, såvitt jag
kan förstå, herr Byström på fallet Moss, där andra kammaren beviljade
300 kronor. Men det är en annan sak, det gällde ett understöd,
under det att det här är fråga om en pension, som är beräknad
på grund av Bloms årliga inkomster. Vid dennas beräknande har
utskottet gett full rättvisa och något därutöver, och jag vill erinra
om, att en pension av 1,400 kronor icke är att förakta. Det är icke
ett så litet belopp att få, och då jag bestämt vet, att några ömmande
omständigheter ej föreligga i detta fall, vidhåller jag mitt yrkande
om bifall till utskottets förslag.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen
framställde propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till samma hemställan med den ändring däri, som under

Onsdagen disa muj.

101 Nr 55.

överläggningen föreslagits av herr Carlson i Herrljunga; och blev
utskottets hemställan av kammaren bifallen.

Punkterna 27—30.

Utskottets i nämnda punkter gjorda framställningar biföllos.

Ang. pension
åt förste
maskinisten
C. Johannesson
Blom.
(Forts.)

§ 16.

Slutligen föredrogos vart för sig bankoutskottets utlåtanden:

nr 37, i anledning av väekt motion om pension av järnvägsmedel
åt städerskan Gustaf va Sofia Rask;

nr 38, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående ersättning
för skada till följd av olycksfall i arbete åt lärlingen vid
Alnarps lantbruksskola F. W. Hult; och

nr 39, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående pension
åt förre kronojägaren A. J. Johansson.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 17.

Herr talmannen meddelade, att herr statsrådet och chefen för
civildepartementet tillkännagivit, att han vid kammarens sammanträde
fredagen den 11 innevarande maj ämnade besvara herr Eriksons
i Uppsala interpellation angående hospitalspersonalens uppförande
å ordinarie stat m. m.

§ 18.

Avgåvos följande nya motioner, nämligen av
herr Vahlquist:

nr 464, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 317, angående
understöd åt avlidne maskinisten vid garnisonens i Boden vattenledningsverk
B. E. T. Svenssons minderåriga barn;

nr 465, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition, nr 318, angående
pension å allmänna indragningsstaten åt «arbetsfömnarmén vid
krigsskolan C. W. Johanssons änka Anna Greta Johansson;

nr 466, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 319, angående
pension åt sk o m ak c r i a rb et aren vid Svea livgardes intendenturverfcstäder
Erans Gustaf Storms änka Mathilda Elisabeth Storm,
född Jonsdotter; och

nr 467, i anledning av Kungl. Majrts proposition, nr 321, angående
understöd åt fodermarsken H. F. E. Ingvarssons änka och
minderåriga barn;

herr Eriksson i Grängesberg, nr 468, i anledning av Kungl.

Nr 55.

102 Onsdagen den 9 maj.

Maj:ts proposition nr 282, angående anvisande av medel till åtgärder
i prisreglerande syfte;

lierr Bogren, nr 469, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 268, angående förändrade grunder för pensionering av marinens
stammanskap m. m.;

herr Rydén i Malmö m. fl.:

nr 470, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 264, angående
krigstidshjälp under år 1917 åt viissa f. d. befattningshavare
i statens tjänst; och

nr 471, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 297, angående
krigstidshjälp under år 1917 åt pensionerade lärare och lärarinnor
vid folkskolor och småskolor m. fl.;

herr Röing, nr 472, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 264, angående krigstidshjälp under år 1917 åt vissa f. d. befattningshavare
i statens tjänst;

herrar Welin och Lingström:

nr 473, i anledning av sistnämnda proposition; och

nr 474, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 297, angående
krigstidshjälp under år 1917 åt pensionerade lärare och lärarinnor
vid folkskolor och småskolor m. fl.;

herr Widlund, nr 475, i anledning av Kung!. Maj:ts proposition,
nr 330, angående krigstidshjälp åt pensionslberättigade änkor och barn
efter befattningshavare i statens tjänst;

herrar Törnkvist och Thore, nr 476, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition, nr 301, angående visst undantag från bestämmelserna
för statens meddelande av sjöförsäkring mot krigsfara;

herr Lindhagen, nr 477, om avslag å Kungl. Maj:ts proposition,
nr 296, angående utvidgning av flottans station i Stockholm m. m.;
samt

herr Linder, nr 478. i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 304, angående anslag till lantbruksinstitutet vid Ultuna samt lantbruks-
och mejeriinstitutet vid Alnarp.

Av dessa motioner blevo följande genast hänvisade till utskott,
nämligen motionerna nr 464—467 till bankoutskottet och motionen
nr 468 till jördbruksutskottet.

De övriga nu väckta motionerna bordlädes.

§ 19.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till riksdagens
skrivelse, nr 119, till Konungen angående utredning om skollovskoloniverksamhetens
stödjande och utvecklande genom statens
försorg.

Onsdagen den 9 mnj.

103 Nr 55.

§ 20.

_ Vidare anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till
§§ i riksdagsbeslutet:

nr 28, angående ändrad lydelse av vissa paragrafer i lagen om
rikets mynt den 30 maj 1873;

nr 29, angående beredande av medel till bestridande av kostnader
för tryggande av rikets neutralitet;

nr 30, angående val av tre deputerade att jämlikt § 54 regeringsformen
och § 50 riksdagsordningen med Konungen överlägga; nr

31, angående förslag till lag om förfogande över viss egendoin
under utomordentliga av krig föranledda förhållanden samt
angående tillämpning under viss tid av samma lagstiftning;

nr 32, rörande lag angående fortsatt tillämpning av lagen den
30 maj 1916 om fastställande av högsta pris å vissa varor vid krig,
krigsfara eller andra utomordentliga, av krig föranledda förhållanden
m. m.;

nr 33. angående särskilda förslag till lag om ändrad lydelse
av 1 kap. 1 och 2 §§ rättegångsbalken m. m.;

nr 34, angående förslag till lag om expropriation m. m.;

nr 35, angående ändring av § 24 i kungl. förordningen om
landsting den 21 mars 1862;

nr 36, angående det kommunala utskyldsstreckets begränsning;

samt

nr 37, angående förslag till lag om ändrad lydelse av 1 odh 3 §i§
i lagen den 4 maj 1906 angående förbud i vissa fall för bolag och
förening att förvärva fast egendom m. m.

§ 21.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtanden:

nr 107, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande
av medel för höjande av mede]inköpspriset för remonter under
år 1917;

nr 108, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
anslag till anordnande av förvaringsskjul för flygbåtar
m. m.;

nr 109. i anledning av Kungl. Maj:ts i punkt 54 under åttonde
huvudtiteln av statsverkspropositionen gjorda framställning angående
anslag till ny- och ombyggnad vid akademiska sjukhuset i
Uppsala;

nr 110, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
efterskänkande av visst kyrkoherden i Lena församling ådömt skadestånd; -

Hr 55. 104

Onsdagen den 9 maj.

nr 111, i anledning av Kungl. Maj:ts dels i propositionen nr
148 gjorda framställning angående tillfällig löneförbättring åt lärarpersonalen
vid de allmänna läroverken m. fl. läroanstalter, dels
ock i punkt 187 under åttonde huvudtiteln av statsverkspropositionen
gjorda framställning angående tillfällig löneförbättring åt lärare
vid folkskolor och småskolor jämte i dessa ämnen väckta motioner; nr

112, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ombyggnadsarbeten
å länsresidenset i Malmö m. m.;

nr 113, i anledning av väckta motioner om anslag till dyrtidsunderstöd
åt kommunalt anställda barnmorskor;

nr 114, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvärvande
för svenska statens räkning av den Falun—Rättvik—Mora
järnvägsaktieibolag tillhöriga järnvägen Mora Koret—Orsa m. m.;

nr 115, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ombyggnad
av Södertälje kanal;

nr 116, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvärvande
för statens räkning av vissa enskilda tillhöriga vattenfall
i Motala ström m. m.; och

nr 117, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående visst
undantag från bestämmelserna för statens meddelande av sjöförsäkring
mot krigsfara;

bevillningsutskottets betänkande, nr 38, i anledning av väckt
motion om ändring i 12 § av förordningen angående tillverkning av
brännvin;

bankoutskottefs utlåtanden:

nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tilläggspension
åt fullmäktigen i riksbanken, filosofie doktorn S. G.
von Friesen;

nr 41, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning
angående vissa ändringar i avlöningsstaten för riksbanken;

nr 42, i anledning av ifrågasatt påbyggnad av riksdagshuset
m. m.;

mr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående register
över kyrkomötets protokoll jämte bihang för åren 1868—1915; och
nr 44, angående ifrågasatt utgivande av ett personregister till
riksdagens protokoll för tiden 1809—1866; samt

andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande, nr 14, i
anledning av herr Ingvarsons motion, nr 142, om skrivelse till Kungl.
Maj:t i fråga om anordnande av en statens egen tillverkning av
papper.

§ 22.

Justerades protokollsutdrag.

Onsdagen den 9 maj.

105 Nr 55.

§ 23.

Ledighet från r iksda gsgö rom åt en beviljades:

herr	Bengtsson i Kullen	under 3 dagar fr.	0.	m. den	10	maj,
»	Petersson i Lidingö
	villastad		3 »	»	»	10	»
»	Jönsson i Boa	»	5 »	7>		10
»	Jonsson i Hå	»	7 »	»	>>	10	»
»	Anderson i Råstock	»	2	/>	7»	10
»	Elisson	»	4		»	11	»
»	Helger		5			10	•»
»	Bärg i Katrineholm		den 11 maj,
2>	Nilsson i Gfränebo	>	8 dagar fr.	0.	m. den	10	maj,
»	Uddenberg	>	7	»	»	10	»
2>	Norman	»	3 »	»	»	10	> och
»	Hallén	J>	5 »		»	10	» .
	Kammarens ledamöter åtskildes härefter	kl	. 5,45 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Andra hammarens protokoll 1917.

Nr 55.