1917. Andra kammaren. Nr 48 (Riksdagens protokoll 1917:48)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1917. Andra kammaren. Nr 48.

Onsdagen den 25 april, f. m.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Justerades protokollen för den 18 och den 19 innevarande april.

§ 2.

Herr statsrådet von Sydow avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner: nr

265, angående upplåtande av lägenheter m. m. från Kungsörs
kungsladugård i Västmanlands län;

nr 227, angående förvaltningen av riksförsäkringsanstaltens
fondmedel;

nr 263, angående anslag för avsättning till lånefonden för tjänstemannasamhället
vid Mörby m. m.;

nr 266, angående uppförahde av ett nytt hospital vid Hälsingborg; nr

271, angående rätt för åtskilliga tjänstemän av lägre grad
vid statens järnvägar med särskild yrkesutbildning att i avlöningshänseende
tillgodoräkna sig viss föregående tjänstgöringstid;

nr 264, angående krigstidshjälp under år 1917 åt vissa f. d.
befattningshavare i statens tjänst; och

nr 267, angående tilläggspension åt förste aktuarien i statistiska
centralbyrån F. A. Sundberg.

Nämnda propositioner bordlädes på begäran.

§3.

Föredrogos var för sig Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid:

till statsutskottet propositionen, nr 241, angående tillfällig löneförbättring
åt lärare vid folkhögskolor;

till jordbruksutskottet propositionerna:

nr 251, angående ökat statsbidrag till lantbruksskolor;

Andra kammarens protokoll 1917. Nr 48.

Nr 48.

Onsdagen den 25 april, f. m.

nr 252, angående tillfällig löneförbättring åt lärare vid lantmannaskolor; nr

260, angående till anläggning av statsstuteri å Ottenby beviljat
anslag m. in.;

nr 261, angående ändringar i villkoren för lån från lånefonden
för inköp av ädla avelsston m. m.; och

nr 237, angående bemyndigande för vattenfallsstyrelsen att försälja
tomter och områden från de under styrelsens förvaltning ställda
fastigheter m. m.;

till konstitutionsutskottet propositionen, nr 257, med förslag till
lag angående beräknande av röstvärdet enligt kommunalförfattningarna
för skattskyldig, vars beskattningsbara inkomst blivit vid bevillningstaxeringen
år 1917 av viss anledning nedsatt; samt

till statsutskottet propositionen, nr 253, angående avlöningsstat
för statens uppfostringsanstalt å Bona m. m.

§ 4.

Vidare föredrogos var efter annan och remitterades till konstitutionsutskottet
de på kammarens bord liggande motionerna nr 408
och 409, av herr Eden m. fl., nr 410, av herr Wikström, samt nr 411,
av herr Palmstierna.

§ 5.

Bevillningsutskottets härpå föredragna betänkande nr 28 bordlädes
åter.

§ 6.

Abarn “ut °m Till avgörande förelåg nu lagutskottets utlåtande, nr 29, i an,
''ikunlkäp ledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
m. m. barn utom äktenskap m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 20 januari 1917 dagtecknad proposition, nr 33,
hade Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagda, i
statsrådet och lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogade förslag till

1) lag om barn utom äktenskap;

2) lag om äktenskaplig börd;

3) lag om ändrad lydelse av 1 kap. 3 § i lagen om äktenskaps
ingående och upplösning;

4) lag om adoption;

5) lag om införsel i avlöning, pension eller livränta;

6) lag om förbud för vissa underhållsskyldiga att avflytta från
riket;

7) lag om ändring av vissa bestämmelser i strafflagen;

8) lag om ändrad lydelse av 65 och 67 §§ utsökningslagen;

9) lag om ändrad lydelse av 5 § i lagen den 10 juli 1899

Onsdagen den 25 april, f. in. 5

om ersättning av allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats
av ämbets- eller tjänsteman;

10) lag, innefattande tillägg till gällande stadganden om jäv,
så ock till 1 kap. 6 § rättegångsbalken;

11) lag om ändrad lydelse av 30, 31 och 35 §§ konkurslagen;

12) lag om ändrad lydelse av 6 § i förordningen den 31 oktober
1873 angående främmande trosbekännare och deras religionsövning;

13) lag om ändrad lydelse av 17 § i lagen den 30 juni 1913 om
allmän pensionsförsäkring;

14) lag om ändrad lydelse av 2, 7 och 35 §§ i lagen den 17 juni
1916 om försäkring för olycksfall i arbete; och

15) lag om ändrad lydelse av 2 § 17:o) i lagen den 26 maj 1909
om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

I samband med denna propostion, som hänvisats till lagutskottet,
hade utskottet till behandling förehaft följande med anledning
av propositionen väckta motioner, nämligen
inom första kammaren
nr 95 av herr Alexanderson;
nr 96 av herr Bergqvist m. fl.; och

nr 97 av herrar Maurits Hellberg och Jakob Larsson; samt

inom andra kammaren

nr 287 av herr Janson i Kungsör;

nr 330 av herr Persson i Norrköping m. fl.; och

nr 331 av herr Pettersson i Södertälje m. fl.

Med anmälan att utskottet framdeles komme att avgiva utlåtande
över förslaget till lag om ändrad lydelse av 2 § 17 :o) i lagen
den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt, hemställde utskottet
i nu förevarande utlåtande,

A) att riksdagen, med förklarande att Kungl. Maj:ts förevarande
förslag icke kunnat av riksdagen i oförändrat skick antagas, måtte
för sin del antaga vid punkten fogade förslag till
lag om barn utom äktenskap;
lag om äktenskaplig bord;
lag om adoption;

lag om ändrad lydelse av 1 kap. 3 § samt om tillägg till 2 kap.
i lagen om äktenskaps ingående och upplösning;

lag om införsel i avlöning, pension eller livränta;
lag om förbud för vissa underhållsskyldiga att avflytta från
riket;

lag om ändring av vissa bestämmelser i strafflagen;
lag om ändrad lydelse av 65 och 67 §§ utsökningslagen;
lag om ändrad lydelse av 5 § i lagen den 10 juli 1899 om ersättning
av allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats av
ämbets- eller tjänsteman;

lag, innefattande tillägg till gällande stadganden om jäv, så ock
till 1 kap. 6 § rättegångsbalken;

lag om ändrad lydelse av 30, 31 och 35 §§ konkurslagen;

Nr 48.

Ang. lag om
barn utom
äktenskap
m. m.
(Förta.)

Nr 48. 4

Onsdagen den 25 april, f. m.

*1”am03 °m 0m auc^ra(^ lydelse av 6 § i förordningen den 31 oktober 1873

äktenskap angaende främmande trosbekännare och deras religionsövning;
m. m. lag om ändrad lydelse av 17 § i lagen den 30 juni 1913 om all <forts.

) män pensionsförsäkring; och

lag om ändrad lydelse av 2, 7 och 35 §§ i lagen den 17 juni
1916 om försäkring för olycksfall i arbete;

B) att herr Perssons i Norrköping m. fl. ovanberörda motion, i
vad den avsåge hemställan om skrivelse till Kungl. Maj:t angående
utredning och förslag om förskott från det allmänna för underhåll
åt vissa barn, icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd;
samt

C) att de i anledning av förevarande proposition i övrigt väckta
motionerna, därest de icke kunde anses besvarade genom vad utskottet
under A) hemställt, icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Vid utlåtandet voro fogade

dels åtskilliga reservationer angående de uti punkten A) av utskottets
hemställan innefattade lagförslagen;

dels ook följande reservationer beträffande utskottets hemställan
under punkten B), nämligen:

av herrar Persson i Norrköping, E. I. Lindley och Lindqvist i
Kosta, som föreslagit, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till
Kung!. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta utreda och för
nästa riksdag förelägga förslag om förskott, utan fattigvårds karaktär,
från det allmänna för underhåll åt utom äktenskapet födda barn
samt inom äktenskapet födda barn, där föräldrarna levde skilda eller
hustrun övergivits;

av herrar Stärner och Petrén, »om instämt i herr Perssons i
Norrköping m. fl. yrkande;

av herr Pettersson i Södertälje, som föreslagit att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t
låta utreda och för nästa riskdag förelägga förslag om förskott av
allmänna medel för underhåll åt utom äktenskap födda barn, så ock
åt barn, födda inom äktenskap, för det fall att föräldrarna levde skilda
eller hustrun av mannen övergivits; samt

av herr Karlsson i Fjöl, som förenat sig med herr Pettersson i
Södertälje i sistberörda reservation.

Sedan herr talmannen anmält ärendet till handläggning, begärdes
ordet av

Herr Petersson i Lidingö villastad, som yttrade: Herr talman!
I avseende å föredragningssättet tillåter jag mig hemställa:

att § 12 i förslaget till lag om barn utom äktenskap måtte föredragas
först;

att lagförslagen därefter föredragas vart för sig paragrafvis och,

Onsdagen den 25 april, f. m. 5

där så anses lämpligt, momentvis, med ingresser, rubriker och utskottets
hemställanden sist;

att vid behandlingen av förenämnda § 12 i förslaget till lag
om barn utom äktenskap diskussionen må omfatta betänkandet i dess
helhet;

att lagtexten ej må behöva uppläsas i vidare mån, än sådant
av någon kammarens ledamot begäres;

att för den händelse lagförslagen eller något av dem kommer att
i en eller annan del till utskottet återremitteras, utskottet lämnas
öppen rätt att vid ärendets förnyade behandling i avseende å de delar,
som blivit med eller utan ändring godkända, föreslå sådana jämkningar,
som av ifrågasatta ändringar i återförvisade delar kunna
föranledas, samt

att i avseende å nummerbeteckning i paragrafer och moment
utskottet må vidtaga sådana ändringar, som påkallas av kamrarnas
beslut.

Denna hemställan bifölls av kammaren.

Punkten A).

Förslaget till lag om barn utom äktenskap.

Enligt utskottets förslag skulle nedan intagna paragrafer lyda
sålunda:

1 §•

Barn utom äktenskap erhåller moderns släktnamn. Är modern
gift, eller är hon frånskild hustru, erhåller barnet det släktnamn,
som tillkom henne såsom ogift.

Fadern, så ock, där modern är gift, hennes make må giva barnet
sitt släktnamn. Till sådan ändring av namn erfordras samtycke av
barnets förmyndare, om det är omyndigt, och av barnet själv, om det
fyllt aderton år.

3 §.

Barnet njute av föräldrarna uppehälle och uppfostran, efter ty
med avseende å båda föräldrarnas villkor må anses skäligt.

Den rätt till underhåll, som nu är sagd, upphöre ej förr än barnet
fyllt femton år; ej heller senare än det fyllt aderton år, där ej
barnets anlag och omständigheterna i övrigt föranleda, att barnet
bör erhålla fortsatt utbildning.

9 §.

Nr 4a

Ang. lag om

barn utom

äktenskap

in. m.

(Forte.)

Nr 48.

Ang. lag or,
barn utom
äktenskap
m. fn.
(Forts.)

6 Onsdagen den 25 april, f. m.

en gång för alla, erfordras i varje fall godkännande av barnavårdsnämnden.
Avtal, som nn är sagt, må slutas jämväl före barnets
födelse.

Har avtal, som avses i första stycket, träffats i annan ordning
än där sägs, eller har avtal träffats angående fullgörande för framtiden
av underhållsskyldighet, varom i 6 § sägs, vare det ej hinder
för den underhållsberättigade att utfå det underhåll, som enligt
lag tillkommer honom.

11 §•

Dör fadern, och har barnet ej, efter vad i 12 § sägs, arvsrätt efter
honom, skall det belopp, som erfordras till fullgörande för framtiden
av hans underhållsskyldighet emot barnet och modern, före arvs- och
testamentslotter utgå av behållningen i boet; dock att barnet icke
härigenom .må erhålla större del därav än det skulle hava bekommit,
om det varit av äktenskaplig börd.

Angående avtal om vad sålunda skall tillkomma barnet galle
vad i 9 § är stadgat för det fall att fadern åtager sig att till barnets
underhåll utgiva visst belopp en gång för alla; och vare i fråga om
avtal angående vad som skall tillkomma modern lag, som i 9 § sägs.

Med belopp, som tillfaller barnet, skall förfaras på sätt i 10 § är
föreskrivet.

12 §.

Barnet tage arv efter moder och mödernefränder och ärves av
dem, såsom vore barnet av äktenskaplig börd.

Efter fader och fädernefränder have barnet ej arvsrätt; ej heller
vare de berättigade till arv efter barnet. År barnet avlat i trolovning,
eller hava föräldrarna efter dess avlelse ingått trolovning
med varandra, äge dock sådant trolovningsbarn arvsrätt efter fadern
och fadern efter barnet; och skall, ändå att vid trolovningen
föräldrarna^ voro så besläktade eller besvågrade, att äktenskap dem
emellan måste återgå, eller endera var gift med annan, arvsrätt,
som nu sagts, äga rum, där föräldrarna eller en av dem var i god tro.

13 §.

För varje barn utom äktenskap skall, efter vad nedan sägs,
förordnas en barnavårdsman, som har att bistå modern med råd
och upplysningar samt tillse, att barnets rätt och bästa behörigen
tillvaratagas. Särskilt åligger det barnavårdsmannen sörja för, fett
åtgärder ofördröjligen vidtagas för fastställande av barnets börd
samt tillförsäkrande av underhåll åt barnet, biträda med indrivande
och tillhandahållande av underhållsbidrag samt, när skäl därtill är,
göra anmälan om förordnande av förmyndare för barnet.

Barnavårdsmannen äge att siälv eller genom ombud föra talan
för barnet rörande faderskap, underhåll och förmynderskap ävensom
barnets, förklarande^ för trolovningsbarn samt vare berättigad att anlita
polismyndigheten för underhållsskyldigs efterforskande eller hörande
och för verkställande av delgivningar.

Ou6dngen deu 25 april, f. in. *

20 §.

Har någon inför den präst, som för kyrkoböckerna i församling
där barnet är kyrkobokfört, eller i tillkallat vittnes närvaro inför
kronofogde, länsman eller notarius publicus, eller genom avtal,
som i 9 § första stycket sägs, erkänt sig vara fader till barnet, och
bär erkännandet på enahanda sätt vitsordats av modern, vare (let erkännande
gällande, där ej visas att han ej är barnets fader. År modern
död, eller är hon sinnessjuk, sinnesslö eller å okänd ort, skall erkännandet
för att bliva gällande i nu stadgad ordning godkännas av
barnets förmyndare eller av barnet självt, om det är myndigt.

Erkännes, på sätt nu är''sagt, att föräldrarna vid barnets avlelse
voro trolovade med varandra eller att de efter avlelsen ingått trolovning
med varandra, vare ock det erkännande gällande där det ej visas
vara oriktigt.

Erkännande må göras jämväl före barnets födelse.

21 §.

Talan om faderskap och om skyldighet för fadern att giva
underhåll åt barnet eller modern så ock om barnets förklarande för
trolovningsbarn skall anhängiggöras genom stämning å mannen till
rätten i den ort, där han bör svara i tvistemål, som röra hans person.
Vill käranden hellre stämma till rätten i den ort, där lägersmålet
skett, vare ock det tillåtet.

Talan må väckas redan före barnets födelse, men må icke före
födelsen slutligen prövas.

26 §.

Varder utrett, att svaranden haft samlag med modern å tid,
då barnet kan hava avlats, skall han anses såsom fader, där ej uppenbart
är, att barnet ej avlats vid det samlag.

27 §.

Förekommer anledning därtill att svaranden haft samlag med
modern å tid, då barnet kan hava avlats, äge rätten förelägga antingen
modern att med ed bekräfta eller svaranden att med ed förneka,
att sådant samlag ägt rum. Förelåg (jandet skall givas den, åt
vilken med hänsyn till samtliga omständigheter i målet eden finnes
kunna med största trygghet anförtros.

I beslut om edgång utsatte rätten viss tid, som eden skall avse.

Vad i rättegångsbalken sägs om värjemålsed skall i tillämpliga
delar lända till efterrättelse i fråga om ed, som förelägges modern.

34 §.

Är den, som uppgives vara fader till barnet, död, må efter
stämning å hans arvingar vid den domstol, som har att upptaga
tvist om arv efter honom, föras talan om barnets och moderns rätt;
och skall i fråga om sådan talan vad ovan stadgats om talan mot
mannen i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Nr 48.

Ang. lag om

barn utom

äktenskaj>

m. m.

(Forte.)

Nr 48.

Ang. lag or

barn utom

äktenskap

m. m.

"Forts.)

° Onsdagen den 25 april, f. in.

36 §.

Denna lag skall, med nedan nämnda undantag, i tillämpliga
delar lända till efterrättelse jämväl beträffande

1. barn, som fötts innan lagen om äktenskaplig börd trätt i
kraft och som på grund av dessförinnan gällande lag är att anse
såsom äkta; och

2. barn, som fötts innan lagen om äktenskaplig börd trätt i kraft
och som på grund av dessförinnan gällande lag är att anse såsom
äkta,, ehuru föräldrarna ej blivit med varandra förenade i fullkomnat
äktenskap, sa ock barn, som födes efter det lagen om äktenskaplig
börd trätt i kraft och som på grund av övergångsbestämmelsen till
samma lag äger äktenskaplig börd, ändå att det eljest skulle anses
såsom barn utom äktenskap.

Skyldighet att utgiva underhållsbidrag för tid före denna lags
trädande i kraft skall bedömas efter äldre lag.

För barn, som fötts innan lagen trätt i kraft, skall barnavårdsman
icke förordnas, med mindre framställning därom göres av barnets
_ moder eller barnavårdsnämnden av särskild anledning finner
skäligt meddela sådant förordnande.

I fråga om barn, som i 1. avses, gälle angående bevakning av
dess rätt till arv efter moder och mödernefränder vad i sådant hänseende
finnes stadgat i lagen den 17 mars 1905 om oäkta barns arvsrätt
efter moder och mödernefränder.

Den nya lagens bestämmelser om barnets namn och om arvsrätt
skola ej äga tillämpning angående barn, som i 2. avses.

Beträffande lagförslaget i dess helhet hade reservationer avgivits: av

herr Pettersson i Södertälje, som föreslagit, att nedan angivna
paragrafer skulle erhålla följande lydelse:

1 §•

Barn utom äktenskap erhåller faderns släktnamn, där ef modern
giver det sitt släktnamn. Är modern gift, eller är hon frånskild
hustru, erhåller barnet i sådant fall det släktnamn, som tillkom
modern såsom ogift,

11 §.

Varder ej fastställt, vem som är fader till barnet, men är någon
övertygad om att hava haft samlag med modern å tid, då barnet
kan hava avlats, vare han underhållsskyldig mot barnet och modern
pa sätt om fader är stadgat, där ej uppenbart är, att barnet icke
avlats vid det samlag.

Varda flera än en man övertygade om att hava haft samlag med
modern a Hd, da barnet kan hava avlats, pröve rätten huru stort bidrag
var och en av dem jämlikt 4 och 5 §§ skall giva till barnets och
moderns underhåll. Uppstår brist hos någon av de bidrag spliktiga,
fälle den de övriga till last i den mån beloppet icke står i oskäligt förhållande
till deras villkor.

Onsdageu den 25 april, f. m. 9

12 §.

Dör den, som är underhal! sskj/ldir/ enligt. 11 §, skall det belopp,
som erfordras till fullgörande för framtiden av hans underhållsskyldighet
emot barnet och modern, före arvs- och testamentslotter utgå
av behållningen i boet; dock att barnet icke härigenom, må erhålla
större del därav än det skulle hava bekommit, om det varit hans barn
i äktenskap.

Angående avtal om vad sålunda skall tillkomma barnet galle vad
i 9 § är stadgat för det fall att fadern åtager sig att till barnets underhåll
utgiva visst belopp en gång för alla; och vare i fråga om
avtal angående vad som skall tillkomma modern lag, som i 9 §
sägs.

Med belopp, som tillfaller barnet, skall förfaras på sätt i 10 § är
föreskrivet.

13 §.

Barnet tage arv efter moder och mödernefränder samt efter fader
och fädernefränder och ärves av dem, såsom vore barnet av äktenskaplig
börd.

14 §.

För varje barn utom äktenskap skall, efter vad nedan sägs, förordnas
en barnavårdsman, som har att bistå modern med råd och upplysningar
samt tillse, att barnets rätt och bästa behörigen tillvaratagas.
Särskilt åligger det barnavårdsmannen sörja för, att lämpliga
åtgärder ofördröjligen vidtagas för fastställande av barnets börd och
tillförsäkrande av underhåll åt barnet, biträda med indrivande och
tillhandahållande av underhållsbidrag samt, när skäl därtill är, göra
anmälan om förordnande av förmyndare för barnet.

Barnavårdsnämnden äge att själv eller genom ombud föra talan
för barnet rörande faderskap, underhåll och förmynderskap samt
vare berättigad att anlita polismyndigheten för underhållsskyldigs
efterforskande eller hörande och för verkställande av delgivningar.

15 §.

Lika med 14 § i utskottets förslag.

16 §.

Lika med 15 § i utskottets förslag.

17 §.

Lika med 16 § i utskottets förslag.

18 §.

Lika med 17 § i utskottets förslag.

19 §.

Lika med 18 § i utskottets förslag.

Nr 48.

Ang. lag om

barn utom

äktenskap

m. m.

(Forts.)

Nr 48. 10

Onsdagen den 25 april, f. m.

Ang. lag om
barn utom
äktenskap

20 §.

Lika med 19 § i utskottets förslag.

(Forts.)

21 §.

Har någon inför den präst, som för kyrkoböckerna i församling
där barnet är kyrkobokfört, eller i tillkallat vittnes närvaro inför
kronofogde, länsman eller notarius publicus, eller genom avtal, som i
9 § första stycket sägs, erkänt sig vara fader till barnet, och har
erkännandet på enahanda sätt såväl vitsordats av modern, som godkänts
av barnavårdsmannen eller av barnets förmyndare, om annan
än fadern eller modern förordnats därtill, eller av barnet självt, sedan
det blivit myndigt, vare det erkännande gällande, där ej visas att
den, som gjort erkännandet, icke är barnets fader. Yar modern, då
erkännandet gjordes, död, eller var hon sinnessjuk, sinnesslö eller å
okänd ort, äge erkännandet jämväl utan hennes vitsord sådan verkan,
som nu sagts.

Erkännande må göras jämväl före barnets födelse.

Talan om faderskap och om skyldighet att giva underhåll åt
barnet eller modern skall anhängiggöras genom stämning å mannen
till rätten i den ort, där han bör svara i tvistemål, som röra hans person.
Vill käranden hellre stämma till rätten i den ort, där lägersmålet
skett, vare ock det tillåtet.

Talan må väckas redan före barnets födelse, men må icke före
födelsen slutligen prövas.

Förekommer anledning därtill att modern å tid, då barnet kan
hava avlats, haft samlag med annan än svaranden, må, ändå att svaranden
å såda.n tid haft samlag med henne, hans faderskap ej anses
styrkt, där ej modern går ed, som i 28 § andra stycket sägs, eller
uppenbart är, att barnet icke avlats vid det samlag, som hon må hava
haft med den andre.

22 §.

23 §.

Lika med 22 § i utskottets förslag.

24 §.

Lika med 23 § i utskottets förslag.

25 §.

Lika med 24 § i utskottets förslag.

26 §.

Lika med 25 i § i utskottets förslag.

27 §.

Onsdagen den 25 april, f. in.

11 Nr 48.

28 §.

Förekommer anledning därtill, att svaranden haft samlag med
modern å tid, då barnet kan hava avlats, äge rätten förelägga antingen
modern att med ed bekräfta eller svaranden att med ed förneka,
att sådant samlag ägt rum.

Rutten äge och, då det till styrkande av faderskapet prövas erforderligt,
förelägga modern att med ed förneka, att hon å tid, då
barnet kan hava avlats, haft samlag med annan än svaranden. Denna
ed må ej föreläggas, då synnerliga skål äro till antagande att modern
haft sådant satmlag eller eden eljest finnes icke kunna med
trygghet anförtros henne.

I beslut om edgång utsätte rätten viss tid, som eden skall avse.

Vad i rättegångsbalken sägs om värjemålsed skall i tillämpliga
delar lända till efterrättelse i fråga om ed, som förelägges modern.

29 §.

Lika med 28 § i utskottets förslag.

30 §.

Lika med 29 § i utskottets förslag.

31 §.

Förordnande, som i 29 eller 30 § sägs, gånge i verkställighet
lika som laga kraft ägande dom. Slutligt utslag, varigenom rätten
ådömt svaranden bidragsskyldighet, gånge på enahanda sätt i verkställighet,
där ej rätten annorlunda förordnat.

32 §.

Klagan över rättens slutliga utslag föres genom besvär.

Är part missnöjd med rättens förordnande, varom i 29 § förmärs,
eller beslut, varigenom förordnande enligt 30 § förklarats
skola äga bestånd, skall särskild klagan däröver föras. Har domaren
meddelat förordnande enligt 30 §, må klagan föras hos hovrätten
och varde tiden för besvärs anförande räknad från det klaganden
erhöll del av beslutet. Över hovrättens beslut i fråga, som i detta
stycke avses, må klagan ej föras.

33 §.

Har svaranden, efter det han på grund av förordnande, som i
29 eller 30 § sägs, eller slutligt utslag, som ej vunnit laga kraft, betalat
underhållsbidrag, genom laga kraft ägande dom funnits icke
vara underhållsskyldig, må han dock ej av den, som mottagit underhållsbidraget,
söka åter vad han utgivit men äge av allmänna medel
återbekomma guldna bidragsbelopp jämte ränta efter sex för hundra
om året från betalningsdagen.

Ansökan härom skall, för att komma under prövning, inom ett

Ang. lag om
barn utom
äktenakajt
in. m.
(Korta.)

Nr 48. 12

Oasdagen den 25 april, f. m.

iWf/ttojT från ^et domen vunnit laga kraft ingivas till Konungens befall äktensknp

nbigshavande i det län, där målet avgjordes av underrätt.
rn. rn. Vad av allmänna medel utgivits skall stanna å statsverket, där ej

(Forts.) Konungens befallningshavande på grund av särskilda omständigheter
finner skäligt förordna, att staten skall söka sitt åter av den, som
mottagit underhållsbidraget. Talan om återbekommande av vad sålunda
utgivits må ej anhängiggöras senare än ett år från det utbetalningen
ägde rum.

I Konungens befallningshavandes beslut i fråga, som avses i
denna paragraf, må ändring sökas hos Konungen i vederbörande
statsdepartement i den ordning, som för ekonomimål i allmänhet är
stadgad.

34 §.

Lika med 33 § i utskottets förslag.

35 §.

Är den, som uppgives vara barnets fader eller underhållsskyldig
enligt 11 §, död, må efter stämning å hans arvingar vid den
domstol, som har att upptaga tvist om arv efter honom, föras talan
om barnets och moderns rätt; och skall i fråga om sådan talan vad
ovan stadgats om talan mot mannen i tillämpliga delar lända till
efterrättelse.

36 §.

Talan om fastställande av faderskap eller om rätt till arta på
grund av faderskap, som icke förut är fastställt, skall vid äventyr
av sådan talans förlust anhängiggöras inom två år från barnets födelse.
Har hinder mött för talans anställande inom tid, som nu
sagts, må dock, där den uppgivne fadern ej är död, talan anhängiggöras
inom ett år efter det hindret upphörde.

37 §.

Lika med 35 § i utskottets förslag.

38 §.

Vad i denna lag är stadgat skall, med nedan nämnda undantag,
äga tillämpning jämväl beträffande barn, som fötts före lagens trädande
i kraft.

Skyldighet att utgiva underhållsbidrag för tid före lagens trädande
i kraft skall bedömas efter äldre lag.

För barn, som fötts innan denna lag trätt i kraft, skall barnavårdsman
icke förordnas, med mindre framställning därom göres av
barnets moder eller barnavårdsnämnden av särskild anledning finner
skäligt meddela sådant förordnande.

Är barnet fött före lagens trädande i kraft, galle angående bevakning
av dess rätt till arv efter moder och mödernefränder vad i

Onsdagen den 25 april, f. in.

13 Nr 48.

.sådant hänseende finnes stadgat i lagen den 17 mars 1905 om oäkta
barns arvsrätt efter moder och mödernefränder.

Barn, som fötts före den 1 januari 1919, skall ej mot faderns bestridande
äfja antaga hans namn, ej heller ärva fader eller fädernefränder
eller ärvas av dem med mindre det enligt lag, som gällde
före ikraftträdandet av lagen om äktenskaplig börd, skulle varit att
anse såsom äkta. Dör fadern, och har barnet ej arvsrätt efter honom,,
skall vad i 12 § är stadgat äga motsvarande tillämpning. Varder i
mål om faderskap till barn, som i detta stycke avses, utrett, att svaranden
haft samlag med modern å tid, då barnet kan hava avlats,
skall han anses såsom fader, där ej uppenbart är, att barnet icke avlats
vid det samlag. Vad i 36 § är stadgat äge ej tillämpning.

Bestämmelserna i denna lag, med undantag av 1, 13, 27 och
36 §§, skola i tillämpliga delar lända till efterrättelse beträffande
barn, som fötts innan lagen om äktenskaplig börd trätt i kraft och
som på grund av äldre lag är att anse såsom äkta, ehuru föräldrarna
ej blivit med varandra förenade i fullkomnat äktenskap, så ock
beträffande barn, som födes efter det lagen om äktenskaplig börd
trätt i kraft och som på grund av övergångsbestämmelsen till samma
lag äger äktenskaplig börd, ändå att det eljest skulle anses såsom
barn utom äktenskap; och galle därvid vad i andra och tredje
styckena av denna paragraf finnes stadgat;

av herr Karlsson i Fjät, som förklarat sig instämma i den av
herr Pettersson i Södertälje avgivna reservationen;

av herrar Stärner och Petrén, vilka instämt i det förslag till lydelse
av vissa paragrafer, som innefattades i sistnämnda reservation,
utom i avseende å den däri intagna 11 §, för vilken paragraf de föreslagit
följande avfattning:

11 §.

Varder ej fastställt, vem som är fader till barnet, men är någon
övertygad om att hava haft samlag med modern a tid, då barnet
kan hava avlats, vare han underhållsskyldig mot barnet och modern
på sätt om fader är stadgat, där ej uppenbart är, att barnet icke
avlats vid det samlag.

Ej må underhållsskyldighet mot barnet eller modern åläggas
mera än en man; samt

av herrar Persson i Norrköping, E. J. Bindley och Lindqvist i
Kosta, som, med instämmande i övrigt i herr Petterssons i Södertälje
förenämnda reservation, yrkat, att nedannämnda paragrafer måtte
erhålla denna lydelse:

11 §■

Varder ej fastställt, vem som är fader till barnet, men är någon
övertygad om att hava haft samlag med modern å tid då barnet
kan hava avlats, vare han underhållsskyldig mot barnet och modern
på sätt om fader är stadgat, där ej uppenbart är, att barnet icke
avlats vid det samlag.

Ang. lag om
barn utom
äktenskap
m. m.
(Forte.)

Nr 48. 14

Onsdagen den 25 april, f. m.

Ang. lag om Ej må underhållsskyldighet mot barnet eller modern ålägga3

ziz; mera än en ma«-

m. m. 13 §

Barnet tage arv efter moder och mödernefränder samt efter fader
och ärves av dem, såsom vore barnet av äktenskaplig börd.

Efter fädernefränder have barnet ej arvsrätt; ej heller vare de
berättigade till arv efter barnet.

38 §.

Vad i denna lag är stadgat skall, med nedan nämnda undantag,
äga tillämpning jämväl beträffande barn, som fötts före lagens trädande
i kraft.

Skyldighet att utgiva underhållsbidrag för tid före lagens trädande
i kraft skall bedömas efter äldre lag.

Är barnet fött före lagens trädande i kraft, galle angående bevakning
av dess rätt till arv efter moder och mödernefränder vad i
sådant hänseende finnes stadgat i lagen den 17 mars 1905 om oäkta
barns arvsrätt efter moder och mödernefränder.

Barn, som fötts före den 1 januari 1919, skall ej mot faderns
bestridande äga antaga hans namn, ej heller ärva fader eller ärvas
av honom, med mindre det enligt lag, som gällde före ikraftträdandet
av lagen om äktenskaplig börd, skulle varit att anse såsom äkta.
Dör fadern, och har barnet ej arvsrätt efter honom, skall vad i 11
§ är stadgat äga motsvarande tillämpning. Varder i mål om faderskap
till barn, som i detta stycke avses, utrett, att svaranden haft
samlag med modern å tid, då barnet kan hava avlats, skall han anses
såsom fader, där ej uppenbart är, att barnet icke avlats vid det
samlag. Vad i 34 a § är stadgat äge ej tillämpning.

Bestämmelserna i denna lag, med undantag av 1, 13, 27 och 36
§§, skola i tillämpliga delar lända till efterrättelse beträffande barn,
som fötts innan lagen om äktenskaplig börd trätt i kraft och som
pa grund av äldre lag är att anse såsom, äkta, ehuru föräldrarna ej
blivit med varandra förenade i fullkomnat äktenskap, så ock beträffande
barn, som °födes efter det lagen om äktenskaplig börd trätt i
kraft och som på grund av övergångsbestämmelsen till samma lag
äger äktenskaplig bord, ändå att det eljest skulle anses såsom barn
utom äktenskap; och gälla därvid vad i andra och tredje styckena av
denna paragraf finnes stadgat.

Dessutom hade särskilda reservationer avgivits vid nedan angivna
paragrafer i utskottets förslag, nämligen:

Vid 1 §

av herrar Gezelius, Högberg, greve Spens, Hermansson och Fant,
som föreslagit att åt paragrafen måtte givas denna lydelse:

Nr 48.

Onsdagen den 25 april, f. m.

Ang. lag om
barn utom
äktenskap
in. m.
(Forts.)

vid 3 §

av herr Pettersson i Södertälje, vilken ansett, att paragrafen bort
erhålla denna avfattning:

1 §•

Barn utom äktenskap erhåller moderns släktnamn. Är modern
gift, eller är hon änka eller frånskild hustru, erhåller barnet det
släktnamn, som tillkom henne såsom ogift.

Fadern, så ock, där m.odern är gift, hennes make må giva barnet
sitt släktnamn. Till sådan ändring av namn erfordras samtycke av
barnets förmyndare, om det är omyndigt, och av barnet själv, om
det .fyllt aderton år;

3 §.

Barnet njute av föräldrarna uppehälle och uppfostran, efter ty
med avseende å båda föräldrarnas villkor må anses skäligt.

Den rätt till underhåll, som nu är sagd, upphöre ej förr än barnet
fyllt sexton år; ej heller senare än det fyllt aderton år, där ej
barnets anlag och omständigheterna i övrigt föranleda, att barnet
bör erhålla fortsatt utbildning; samt

av herrar Stärner, Alexanderson, Petrén, Persson i Norrköping,
Karlsson i Fjät, E. J. Lindley och Lindqvist i Kosta, som förklarat
sig instämma med herr Pettersson i Södertälje i hans vid ifrågavarande
paragraf avgivna reservation;

vid 9 §

av herrar Petersson i Lidingö villastad, Gezelius, Högberg, greve
Spens,-Permansson, Pant och Pettersson i Bjälbo, som ansett, att paragrafen
bort av utskottet tillstyrkas med följande av Kungl. Maj:t
föreslagna lydelse:

9 §.

Avtal om underhållsbidrag till fullgörande för framtiden av
underhållsskyldighet enligt 3 eller 5 § skall slutas genom skriftlig,
av två personer bevittnad handling och godkännas av barnavårdsmannen
eller, om sådan ej finnes, av barnavårdsnämnden; dock
vare sådant godkännande ej erforderligt i fråga om underhållsbidrag
enligt 3 §, där avtalet slutits av annan förmyndare för barnet än
modern eller fadern. Innefattar avtalet åtagande att till barnets
underhåll utgiva visst belopp en gång för alla, erfordras i varje fall
godkännande av barnavårdsnämnden. Avtal, som nu är sagt, må
slutas jämväl före barnets födelse.

Nr 48.

Ang. lag or
barn utom
äktenskap
m. m.
(Forts.)

Onsdagen den 25 april, f. in.

vid 12 §

av sistnämnda reservanter, som föreslagit, att i förslaget skulle
införas en ny paragraf med nr 35, så lydande:

Talan om barnets förklarande för trolovningsbarn skall vid
äventyr av sådan talans förlust anhängiggöras inom två år från
barnets födelse. Har hinder mött för talans anställande inom tid,
som nu sagts, må dock, där den uppgivne fadern ej är död, talan
anhängiggöras inom ett år efter det hindret upphörde; samt

vid 15 §

av desamme, vilka erinrat, att, därest den av dem vid 9 § gjorda
hemställan vunne bifall, förevarande paragraf borde antagas i dess
lydelse enligt Kungl. Maj:ts förslag.

I enlighet med kammarens angående föredragningsordningen fattade
beslut företogs först till behandling 12 §.

Sedan paragrafen föredragits, anförde:

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Stenberg:
Herr talman, mina herrar! Sedan några år har lagberedningen varit
sysselsatt med en revision av väsentliga delar av den svenska familjerätten.
Sin första frukt satte detta arbete i den lagstiftning om
äktenskaps ingående och upplösning, som för två år sedan antogs av
riksdagen. Efter vederbörlig beredning ligger nu åter på riksdagens
bord ett komplex av lagförslag i ämnen, som behandlats vid nämnda
revision. Det gäller denna gång barnarätten, huvudsakligen frågorna
om barn utom äktenskap och om adoption.

Beträffande de hittills s. k. oäkta barnen är vår lagstiftning
synnerligen torftig och föga överensstämmande med nutida rättsuppfattning.
En ny lag angående de utom äktenskap födda barnen
är därför av stort behov påkallad. De olyckliga förhållanden, vari
■flertalet av dessa barn leva, kunna visserligen icke på lagstiftningens
väg helt -och hållet avlägsnas, men mycket kan genom lagstiftning
göras för att förbättra deras villkor, så att de i minsta möjliga mån
må lida av föräldrarnas felsteg, så att föräldrarnas förpliktelser mot
barnen inskärpas, så att garantier skapas för att dessa förpliktelser
verkligen fullgöras.

Det lagförslag, som med dessa syften för ögonen utarbetats av
lagberedningen, har i stort sett vunnit allmänt erkännande såsom
innefattande en lycklig lösning av föreliggande spörsmål. Lagutskottet
har också i sitt utlåtande förklarat sig anse, att de uppgifter,
som förelegat, i det hela blivit lösta på ett sätt, som överensstämmer
med nyare tiders rättsuppfattning i ämnet, och att förslaget
bör läggas till grund för lagstiftning.

I två viktiga, med varandra sammanhängande punkter ha dock
olika meningar framträtt inom utskottet, nämligen i fråga därom,
huruvida de utom äktenskap födda barnen skola få bära faderns
namn och taga arv efter honom. Dessa rättigheter, arvsrätten och

Onsdagen (len 2f> april, f. in.

17 Nr 48.

namnrätten, vilja sju av utskottets sexton ledamöter tillerkänna
ifrågavarande barn, under det majoriteten inom utskottet anslutit sig
till Kungl. Maj :ts förslag. Detta förslag innebär, att barnet endast
med faderns begivande kan erhålla hans namn och att barnet i regel
icke har arvsrätt efter honom. Dessa frågor ha ständigt, då de i
andra länders lagstiftning om oäkta barn skolat regleras, varit mycket
omtvistade; även hos oss har diskussionen varit livlig. Skälen
för och emot lära redan vara väl kända för de flesta av kammarens
ledamöter, och det torde icke vara lätt att avvinna ämnet några nya
synpunkter, dag skall emellertid tillåta mig att i största korthet
ge en resumé över argumentationen å ömse sidor för att därefter angiva
min egen ståndpunkt till frågorna.

Jag börjar då med arvsfrågan såsom den reellt betydelsefullare.

I teorien läres det ju, att arvsrättens grund är den naturliga
släktskapen — blodsbandet — mellan arvlåtaren och arvingen. Då
detta naturliga förhållande är detsamma, vare sig barnets föräldrar
äro äkta makar eller icke, så böra, säger man, den utom äktenskapet
födde likaväl som det äkta barnet ha arvsrätt ej blott efter sin moder
och hennes fränder utan även efter fadern och fädernefränderna.

Häremot invändes från andra sidan, att blodsbandet är grunden
för arvsrätten icke så att säga för sin egen skull utan därför, att besläktade
människor i allmänhet sammanbo eller eljest hava större
eller mindre gemenskap i levnadsförhållanden. Där en sådan gemenskap
saknas, där brister också grunden för arvsrätten. I detta avseende
är förhållandet i allmänhet faktiskt helt olika mellan fadern
och hans äkta barn samt mellan fadern och ett hans barn utom äktenskapet.
Det förra barnet räknas till faderns familj, under det att
det senare i allmänhet lever tillsammans med modern, skilt från
fadern. Förutsättningarna för arvsrätt efter fadern äro därför mycket
svagare, säges det, än för arvsrätt efter modern.

Med detta skäl mot den ifrågavarande arvsrätten sammanhänger
också åtskilligt, som i invändningsväg plägar anföras ur synpunkten
av deras intresse, som bilda mannens legitima familj. Att det för
denna familj främmande barn, vilket är frukten av en tidigare illegitim
förbindelse mellan familjefadern och en annan kvinna än hans
hustru, vid faderns död uppträder med anspråk på arv, känns säkerligen
ofta såsom ett orättmätig! intrång. Härvid kunna, med ännu
gällande regler om egendomsförhållandena mellan makar, uppstå
situationer, som måste betecknas såsom stötande. Om t. ex. egendomen
i boet huvudsakligen införts dit av hustrun eller tillkommit
genom hennes arbete under äktenskapet, så blir ju den egendomen
i regel enligt lag makarnas gemensamma tillhörighet, och den skulle
sålunda, fastän den på detta sätt tillkommit, kunna gå i arv till ett
mannens barn utom äktenskapet, ett barn, som han haft med en annan
kvinna än sin hustru. Det utom äktenskap födda barnets anspråk
på arv kan också föranleda, att ett skifte av dödsboet, kanske en upplösning
av det gemensamma hemmet, en åtgärd, som det för famil Andra

hammarens protokoll 1917. Nr It 8. 2

Ang. Ing om
barn utom
äktenskap
in. in.
(Fort».)

Nr 48. 18

Onsdagen den 25 april, f. m.

Ang. lag om jen ofta vore synnerligen angeläget att undvika, måste företagas,
barn utom derför att det utom äktenskap födda barnets arvsrätt måste realiseras.
m. m. Om då härtill kommer, såsom oftast är fallet, att det utom äkten(Forts.
) skap födda barnet är äldre och sålunda, kommit längre i livet än
mannens barn i äktenskapet, vilka vanligen äro yngre och kanske
fortfarande behöva uppfostran, så måste det ju förefalla särskilt hårt,
om det utomäktenskapliga barnet genom att utkräva sitt arv minskar
de tillgångar, som de andra barnen väl behöva för sin utbildning.
Detta är ju allt synpunkter, som av hänsyn till den legitima familjen
äro värda synnerligt beaktande.

Men, säga då de, som äro anhängare av arvsrätten: allt detta
må vara sant, huvudsaken är dock det illegitima barnets rätt. Barnet
har ingen skuld i att det kommit till världen i en förbindelse mellan
man och kvinna, som statens lagar icke erkänna. Följderna härav
få icke gå ut över barnet, utan detta bör i största möjliga mån erhålla
samma ställning som ett äkta barn, och arvsrätt efter fadern
är härvidlag ett moment av särskild betydelse. Att utestänga ett
barn, därför att det är fött utom äktenskap, från den rätt i faderns
kvarlåtenskap, som tillkommer hans äkta barn, överensstämmer ej
med rättfärdighet och humanitet. Intet skulle, säger man, i högre
grad än likställighet i fråga om arvsrätt verka till utplånande av den
sociala skillnad, som för närvarande råder mellan barn utom äktenskap
och legitima barn.

Detta är ju ideella synpunkter, vilka äro anförda såsom huvudskäl
för de utomäktenskapliga barnens arvsrätt, men dessa synpunkter
bemötas av arvsrättens motståndare, utom med de mera
teoretiska skäl, för vilka jag förut redogjort, även med vissa invändningar
av praktisk art. Det erinras sålunda, att enligt vad erfarenheten
visar de män, som bliva fäder till barn utom äktenskap, oftast
icke ha någon större förmögenhet; de befinna sig icke i en sådan
ekonomisk ställning, att arvsrätt för barnet efter fadern skulle ha
något vidare värde.

Och en annan praktisk synpunkt- är den, som hänför sig till
svårigheterna i fråga om att fastställa faderskapet, att konstatera,
vilken man som är fader till ett barn, som är fött utom äktenskap.
Det är givet, att för att arvsrätt skall kunna tillerkännas ett barn
utom äktenskap efter en viss man såsom påstådd fader måste faderskapet
konstateras med visshet eller åtminstone med en hög grad
av sannolikhet. För närvarande erfordras ju bevisning om faderskap
egentligen endast för fastställande av mannens skyldighet att
lämna uppfostringsbidrag till den kvinna, med vilken han fått
barnet. Och då går det, som bekant, så till, att den, som enligt
gällande bevisningsregler övertygas om att ha haft könsumgänge
med modern å sådan tid, att han kan vara fader till barnet, ålägges
försörjningsplikt. Men med en bevisning av denna art är dfet icke
nog, då det gäller arvsrätt. Med en dylik bevisning är det visserligen
styrkt, att den påstådda fadern kan vara fader till barnet,
men det är icke bevisat, att han verkli q en är det. Modern kan ju
under konceptionstiden ha haft umgänge även med andra män, och

Onsdagen de» 25 april, f. in. 19

även någon av dem kan sålunda vara fader till barnet. Då det är
omöjligt för modern — det är ju klart för var och en —• att bevisa
det negativa faktum, att hon icke under den tid, som är av betydelse,
haft umgänge mod flera män, måste det bli den påstådde faderns sak
att förete bevisning om det positiva faktum, att sådant umgänge
förekommit och att han alltså icke är den ende, med vilken kvinnan
haft umgänge under ifrågavarande tid. Givetvis är även denna
bevisning förenad med stora svårigheter, och ofta skulle väl edgång
få tillgripas, därvid i enlighet med de i lagförslaget innefattade nya
bevisningsreglerna eden finge åläggas antingen mannen eller kvinnan.
Oftast skulle det väl bli så, att fyllnadsed ålades kvinnan.
Rättegångar mot barnafader skulle bli mycket talrikare än nu, och
särskilt för kvinnan skulle de i många fall bli av synnerligen pinsam
natur, och detta gäller i alldeles särskild grad, om en ed skulle
avfordras henne, som går ut på, att hon icke haft umgänge med
andra män under konceptionstiden.

Detta är, som jag sade, också ett praktiskt skäl mot de utomäktenskapliga
barnens arvsrätt. Om arvsrätten bleve i lagen stadgad,
skulle i allt fall svårigheten att i det särskilda fallet bevisa dess
förutsättning, faderskapets verklighet, vara så stor, att det praktiska
värdet av rättigheten avsevärt skulle förringas. Och de barn,
vilkas mödrar misslyckats i sina försök att bevisa viss mans faderskap,
skulle komma i en synnerligen dålig ställning i socialt hänseende.
De skulle bli en alldeles särskilt missgynnad pariasklass inom
samhället.

Detta i korthet om de argument, som pläga anföras i fråga om
arvsrätt eller icke-arvsrätt för barn utom äktenskap efter fadern.

ATamwfrågan sammanhänger, såsom jag redan nämnt, med arvsfrågan.
Nekas arvsrätten, torde ej heller namnrätten böra medgivas.

För lagförslagets regel, att barnet har rätt till moderns släktnamn
och endast på grund av faderns medgivande kan erhålla hans
namn, anföres det skälet, att barnet såväl faktiskt som rättsligt står
vida närmare modern än fadern. Då modern skall hava vårdnaden
•om barnet och äga bestämma om dess uppfostran, förefaller det
naturligast för såväl moder som barn, att de bära samma namn. Om
undantagsvis fadern har barnet hos sig, kan han ju enligt, lagförslaget
ge barnet sitt namn.

Även i fråga om namnrätten äro skälen för en sådan rätt huvudsakligen
av ideell och etisk natur. Det utom äktenskap födda barnet
kommer genom att förvägras faderns namn i en särställning, som
det ej förskyllt, och känslan av fadersansvar skulle stärkas, om männen
visste, att de måste giva sitt namn åt varje barn, som av dem
sättes i världen.

För egen del vill jag nu säga. att jag ingalunda underskattar
de på ideella och sedliga grunder stödda argumenten för de utom
äktenskap födda barnens rätt till arv efter fadern och rätt att bära
hans ifamn. De i många hänseenden olyckliga barnens intressen
böra tillgodoses, och särskilt finner jag berättigat och angeläget,

Nr 4K.

Ang. lag om.
barn utom.
äktenskap
m. fn.
(Forte.)

Nr 48.

Ang. lag om
barn utom
äktenskap
m. m.
(Forts.)

20 Onsdagen den 25 april, f. m.

att den slapphet i fråga om ansvarskänsla, som ofta tager sig uttryck
i barnafädernas förhållande till barnen, kraftigt motarbetas.

Men bedömer jag ställningen i det hela, sådan den för närvarande
ter sig på ifrågavarande område, måste jag tillmäta mofskälen
större betydelse. I det verkliga livet är icke förhållandet mellan
mannen och hans barn utom äktenskap detsamma som mellan honom
och hans äkta barn, och härutinnan äro nog icke snara förändringar
att vänta, trots de faktorer, som kunna verka i sådan riktning. För
dessa fakta får man icke blunda. Ej heller bör omsorgen om de
utom äktenskap födda barnen få leda därtill, att de legitima barnens
rätt och intresse obehörigen tillbakasättas. Detta skulle emellertid
enligt min mening i vissa avseenden bli en följd av bifall till de
framställda arvsrätts- och namnanspråken, och härtill komma de
synnerligen betänkliga bevisningssvårigheterna.

Jag känner mig för övrigt icke övertygad, att det allmänna rättsmedvetandet
hos vårt folk fordrar de påyrkade reformerna, utan är
fastmera böjd att tro, att slöra lager av befolkningen, särskilt å
landsbygden, skulle komma att ganska starkt reagera) {mot förändringarna
såsom innebärande ett försvagande av familjelivets helgd
och såsom stridande mot nedärvda uppfattningar, vid vilka fästes
synnerlig vikt. Särskilt när det gäller familjerättsliga frågor bör
man i sådant fall som del föreliggande framgå med varsamhet.

Emellertid, vad jag hittills yttrat hänför sig till förhållandena,,
sådana de rrv äro. Särskilt vad angår lagstiftningen inom vissa områden
har man att inom en nära framtid vänta förändringar, som
kunna utöva inverkan på frågans bedömande. Vid den revision
av reglerna om makars förmögenhetsförhållanden, som lagberedningen
nu är sysselsatt med att förbereda, ävensom vid den allmänna
revision av arvsrätten, som väl även förestår, kunna ändringar bliva
beslutade, som väsentligen undanröja betänkligheterna mot den föreslagna
arvsrätten ur deras synpunkt, som bilda barnafaderns legitima
familj. Och ur den planerade processreformen lärer väl framgå
ett rättegångsväsen, som på helt annat sätt än det nuvarande tillgodoser
kravet på en säker och fullständig bevisning — en reform,
som skulle få betydelse även för den vanskliga faderskapsbevisningen.
Blir ställningen i dessa hänseenden väsentligt förbättrad, böra
måhända övriga betänkligheter få vika och reformen alltså genomföras,
och då kanske i överensstämmelse med en mera enstämmig
uppfattning ute bland folket om dess berättigande och nytta.

Detta om min uppfattning i sakfrågan.

Vad beträffar den av reservanterna formulerade lagtext, som
skulle komma till användning, därest riksdagen bifaller deras förslag
om arvsrätt och namnrätt. bör jag måhända fästa uppmärksamheten
därå. att denna lagtext synes kräva någon granskning
och måhända av sådan anledning icke utan vidare bör godtagas.
Jag har icke haft tillfälle att ur denna synpunkt tillräckligt noggrant
genomgå de föreslagna formuleringarna, men det har förefallit
mig, som om i vissa punkter kunde framställas befogade ailmärkningar.
För att nämna ett exempel: huvudregeln angående bar -

Onsdagen den 25 april, f. in.

21 Nr 4*

mats namn lyder så: »Barn utom äktenskap erhåller faderns släktnamn,
där ej modern "iver det sitt släktnamn.» Modern skall sålunda
äga bestämma, om barnet skall In hennes namn. Om hon ej
vill det, erhåller barnet — heter det — faderns släktnamn. Men
i många fall vet man ju ej, vem som är fader. Vilket namn skall
barnet då få? Det synes bli alldeles utan namn. En lucka i avfattningen
torde föreligga. Och, som jag sade, även andra dylika
inadvertenser finnas kanhända, ehuru jag ej nu kan påvisa dem.

Till slut skulle jag vilja framhålla ännu eu sak. .lag vet ej,
huruvida utsikt finnes, att lagen blir av riksdagen antagen, därest
den skall tillerkänna det utomäktenskapliga barnet arvsrätt efter
dess fader. Men om så icke är, om motståndet mot denna arvsrätt
är så starkt, att lagen med densamma icke kan tänkas bli antagen,
förefaller det mig icke vara klokt att för arvsrättens skull bringa lagen
på fall. Det måste dock erkännas, att denna lag, även utan
arvsrätten, betecknar ett stort och betydelsefullt steg framåt i strävandena
att bereda de missgynnade barn, som nu kallas oäkta-, eu
bättre ställning i ekonomiskt och socialt hänseende, och det kan enligt
min mening näppeligen försvaras att låta lagen falla därför att
ett. om ock i mångas ögon synnerligen viktigt önskemål ej kan samtidigt
realiseras — ett önskemål, för vars förverkligande dessutom
förutsättningarna inom kort kunna bli gynnsammare än de för närvarande
äro.

På grund av vad jag haft äran anföra måste jag, herr talman,
för min del nekande besvara frågan, om barn utom äktenskap vid den
nu till prövning föreliggande lagstiftningen böra. tillerkännas arvsrätt
efter fader och rätt till hans namn. Åtminstone icke för närvarande
är detta, enligt min tanke, att tillråda.

Herr Pettersson i Södertälje: Herr talman! »Det gives
frågor, som, en gång väckta, icke kunna falla, fastän de undanskjutas,
och som för varje gång de förekomma, tillvinna sig allt större
utrymme i den allmänna meningen. En sådan fråga är den om
oäkta barns arvsrätt — ofta under senare tider hos oss väckt och
lika ofta understödd av något eller några bland riksstånden. Och
betydelsefull för uppfattningen av det hos folket i detta hänseende
levande rättsmedvetande är den omständighet, att frågan synes företrädesvis
inom bondeståndet städse hava varit med värme omfattad.»

Med dessa ord inleder lagutskottet vid 1859—60 års riksdag ett
betänkande, vari föreslås arvsrätt för oäkta barn efter både fader
och moder, efter den förre under förutsättning att barnet av honom
inför domstol eller inför prästen erkänts.

I själva verket har denna fråga varit föremål för ett intensivt
intresse från svenska riksdagens sida. Inalles ha sedan 1815 37
motioner blivit väckta, avseende dels fullständig arvsrätt efter fader
och moder, dels endast efter moder, med eller utan modifikationer.
Av dessa 37 motioner framkommo under ståndsriksdagarnas
tid 22, därav 16 inom bondeståndet.

Det ligger något rörande i den tro på rättvisans slutliga seger,

ing. lag om
barn utom.

(iktenskaj>
m. rp.
(Forts.)

Nr iS. 22

Onsdagen den 25 april, f. m.

Ang. lag om varmed man i våra farföräldrars och deras fäders tid gång på gång
äktenskap envist förde fram denna fråga, särskilt från folkets breda lager, trots
m. m. motstånd från de högre ståndens sida och trots konungamaktens

(Ports.) vägran att sanktionera till och med de urvattnade kompromissbeslut,
som man några gånger lyckades åstadkomma.

Den första motionen i ämnet frambars av en präst, som hette
Agrell. Den gick ut på arvsrätt efter både fader och moder. I motiveringen
yttrades bland annat:

»Den rättvisa försynen utdelar snillegåvor och goda anlag utan
åtskillnad åt äkta och oäkta barn: böra då människorna handla så
ensidigt,^ att de, till dessa gåvors utveckling och odling, öppna utvägar
blott för de förra, på de senares bekostnad. Om oäkta barn
återfå den naturliga rätten att ärva sina föräldrar, skall sådant ofelbart
bliva det verksammaste medlet till hämmande av otukt.

Jag anhåller ödmjukast, att dessa mina tankar, ifall de förtjäna
avseende, måtte till vederbörligt utskott bliva remitterade..
Skulle de än bliva utan påföljd, återvänder jag likväl till min tysta
hembygd med den tillfredsställelsen att hava framburit hemmavarande
medbröders samt redliga medborgares allmänna önskan, det
upplysta ständer täckas vidtaga kraftiga utvägar till den skamliga
och fördärvliga otuktens hämmande.»

Lagutskottet avstyrkte förslaget. Mot detsamma anfördes bland
annat, att det strede mot moralitetens och den borgerliga politikens
föreskrifter, enär det gåve rättigheter åt »lastens foster» samt »sken
av laglighet åt följderna av brott mot både religionens och samhällets
lagar».

Jämlikt utskottets hemställan avslogs motionen av ständerna.

Och så föll frågan den gången. Men den kom igen riksdag
efter riksdag, med sympati omfattad av borgare- och bondestånden,
men illa sedd på riddarhuset och, med vissa undantag, också i högvördiga
prästeståndet. Motiveringen var nästan enformigt densamma:
den naturliga rättvisans ofrånkomliga Ibud. någon gång belystes
kravet med exempel, tagna ur riksdagsmännens personliga erfarenhet.
Man talade om det motbjudande i att nödgas vid arvsskiftet
efter en välbergad man tillskifta hans avlägsna släktingar
hela kvarlatenskapen, men ställa den dödes oäkta barn alldeles utblottade.

Men det fanns också i våra farföräldrars tid ett kompakt motstånd
mot dessa förslag. I främsta rummet kom detta från juristernas
sida. Ty det har alltid funnits lärda och skarpsinniga jurister,
för vilka, oäkta barns arvsrätt varit en styggelse. Arvsrätten,
ha de sagt, är grundad på familjen och familjen på äktenskapet; någon
arvsrätt för dem, s-orn fötts utom äktenskapet, är därför otänkbar.
^ Vidare ha juristerna lärt. att det strider mot äktenskapets idé
att lata de före äktenskapet födda oäkta barnen få del i vad makarna
under äktenskapet förvärvat. Och slutligen har man icke heller i
gångna tider försummat att förkunna, att faderskapet aldrig kan bevisas:
pater semper incertus est.

Vi hava också haft biskopar, som varnat för att lägga hyende

•23 Nr 48.

Onsdagen den 2i) april, f. in.

under osedligheten, som varnat för att genom arvsrätt för oäkta barn
uppmuntra till lösa förbindelser och därigenom undergräva äkten- Äktenskap
skåpets helgd. »De oäkta», sade eu gång ärkebiskop Reuterdahl, m. m.

»höra icke till familjen. Denna bör icke öppnas för varjehanda (Forts.)

främmande, jag kan väl säga, orena beståndsdelar». Och domprosten
Sundberg —- sedermera också han ärkebiskop — bär vid ett annat
tillfälle kraftigt dundrat mot dem, »som intogo sin plats på den
sentimentala philantropiens skenfagra,_ men-lösa sand» — i motsats
till dem,- som »ställde sig på det kristliga äktenskapets starka basis».

Gent emot talet om det upprörande uti att de oäkta icke få ärva
har från prästerligt håll erinrats, att mäninskans sanna lycka icke
ligger i innehavet av penningar och ägo-delar; och förebråelsen att
samhället nekar de oäkta barnen rättigheter ha tillbakavisats med
att samhället ju tillhandahåller dessa barn »nödtorftigt uppehälle
och kristelig'' uppfostran».

År 1854 inträffade, att två motioner om fullständig arvsrätt för
oäkta barn väcktes inom bondeståndet. Detta förhållande gav greve
Liljencrantz anledning till följande klagosuclt: »Denna företeelse»

— d. v. -s. att motionerna väcktes inom bondeståndet — »tyckes mig
ytterligare bekräfta en av alla tiders erfarenhet bevittnad sanning,
att när laster börja att inrota sig inom samhällets högre klasser, så
tränga de sig småningom ned till de lägre».

Ibland fingo emellertid dylika utgjutelser svar på tal. Vid
1844—45 års riksdag yttrade sålunda prosten Berg:

»Äktenskapet -såsom en gudomlig institution ^måste ovillkorligen
antagas kunna skydda sig själv och äga bestånd -— utan att
behöva taga till sitt biträde och sekundant en lagstiftning, som är
verkligt positiv i okristlig hårdhet och orättvisa. Så länge samhället
ej förmår förhindra oäkta barns födelse, så länge måste -samhället
icke blott tolerera dessa barn, utan jämväl erkänna deras rättigheter
i avseende på -föräldrarna vara lika stora och heliga som de
äktas.»

»Varifrån är den människokännedom hämtad», sade 1883 på
riddarhuset herr Nordenfalk, »so-m tror, att de brott, varom bär
är fråga-, förekommas genom medvetandet, att frukten därav går
förlustig en medborgerlig rättighet? Vem tror väl, att de mänskliga
passionerna hejdas i sitt lopp genom ett hot om straff, som i
alla fall icke träffar dem, på vilka det är avsett afverka?. Det är
icke sedligheten, som vinner stöd av sådana lagar, vilka i sig själva
äro osedliga.»

Både vid 1850 och 1853—54 årens riksdagar fattade ständerna
beslut om arvsrätt för oäkta barn efter moder, men Kungl. Haj:t
vägrade sanktion härå, oaktat vid senare tillfället förslaget enhälligt
tillstyrktes av högsta domstolen.

Såväl vid 1859—60 som vid 1862—63 års riksdag föreslog lagutskottet
i anledning av väckta motioner, att oäkta barn skulle lika
med äkta barn taga arv ej blott efter modern utan även efter fadern,
om denne inför rätta eller i vittnes närvaro inför prästen erkänt
barnen. Adeln och prästeståndet beslöto vid sistnämnda riksdag- så

Nr 48. 24

Onsdagen den 25 april, f. in.

Ang. lag o?,
barn utom
äktenskap
m. m.

(Forte.)

till vida gå reformkraven till mötes, att de uttalade sig för eu något
olika begränsad arvsrätt för oäkta barn efter moder. I borgarståndet
blev det en het strid mellan dem, som ville ta steget fullt nt, och
dem, som ville kompromissa och tills vidare nöja sig med arvsrätt
endast efter modern. »Halv rättvisa är ingen rättvisa», utbrast häradshövding
Staaiff. L. J. Hierta, som principiellt var för »hel rättvisa»
på detta område, tillstyrkte dock kompromisstanken, »ty», sade
han, »säkert är. att denna fråga oupphörligt skall återkomma, till
dess målet slutligen uppnås». Och så anslöt sig borgarståndet till
kompromissen.

I bondeståndet uppträdde inemot ett 20-tal talare, alla för arvsrätten.
Ståndet anslöt sig i första beslutet till förslaget om fullständig
arvsrätt. Ståndens olika beslut sammanjämkades slutligen på
det sättet, att riksdagsbeslutet gick ut på att oäkta barn skulle lika
med äkta barn taga arv efter moder.

Icke heller detta beslut blev av Kungl. Maj:t sanktionerat. I
stället framlades för 1865—66 års riksdag ett lagförslag, som gick
ut på att oäkta barn, som ej avlats under moderns äktenskap, skulle
lika med äkta (barn taga arv efter modern i den egendom, som ej
utgjorde bröstarvinges laglott: dock under förutsättning att modern
låtit såsom sitt anteckna barnet i kyrkaboken. Detta förslag blev av
riksdagen antaget, naturligtvis utan någon egentlig förtjusning.
Också får man ju säga, att det var en vidunderligt liten och vanskapad
råtta, som berget den gången födde. Det var juristerna, som
buro ansvaret härför. Det fanns dock på den tiden jurister i främsta
ledet, som icke läto betänkligheterna skymma blicken för det
verkligt bärande i denna reformtanke. Justitierådet, förre professorn
Chr. Naumann hemställde sålunda i högsta domstolen vid
granskningen av sistnämnda lagförslag, huruvida tiden ej vore inne
att framlägga ett fullständigt förslag till arvsrätt för oäkta barn
efter både fader och moder. »Våra nuvarande samhällsförhållanden»,
. sade han, »lägga intet hinder i vägen för återupptagande i vår
lagstiftning av grundsatsen om oäkta barns arvsrätt, vilken från
äldsta, tider hus oss var erkänd, om än i en mindre utsträckning, till
dess 1734 års lagbok hyllade en motsatt princip under påtryckning
av ett .utifrån hämtat missförstått intresse, vilket ansåg sig kunna
befrämja sedligheten genom att låta föräldrarnas förseelse drabba
de oskyldiga barnen».

1866 år.s misslyckade förordning fick emellertid, trots flere riksdagsmotioner
om ändring, hos oss gälla ända till år 1905, då riksdagen
antog en lag, som tillerkände oäkta barn full arvsrätt efter
moder och mödernefränder.

Nu framlägges efter omsorgsfull utredning ett lagförslag, som
avser att i flere hänseenden förbättra de utomäktenskapliga barnens
och deras mödrars ställning. Hörslaget vittnar om sina upphovsmäns
skicklighet och intresse för ämnet, och så vitt jag förstår, ha
vi skäl att vara tacksamma för mångt och mycket av det. som däri
bjudes oss.

Men hur ställer sig förslaget till frågan om arvsrätten? Långt

Onsdagen den 25 april, f. in.

Nr 4M.

ifrån att utvidga de utomäktenskapliga barnens rätt till arv, vill
man nu för mycket stora grupper av ifrågavarande barn inskränka
den arvsrätt, som de för närvarande äga. Barn, avlade i trolovning,
ha enligt gällande lag arvsrätt lika med äkta barn, sålunda
också efter fädernefrände!''. Men enligt det här lagförslaget skulle
trolovningsbarn, som födas efter den 1 januari 1918, uteslutas från
arvsrätt efter fädernefränder.

Bet är således nu icke regeringens menig att realisera de förhoppningar,
som redan eu Lars Johan Hjerta och andra reformvänner
på hans tid hyste om en fortsatt utvidgning av den arvsrätt,
till vars medgivande man 1866 tog ett mycket försiktigt steg.
Man vill tvärt om delvis avskaffa de rättigheter, de utomäktenskapliga
barnen förut åtnjutit. Förslaget innebär i denna punkt
ett steg tillbaka, trots sina förtjänster i övrigt.

Lagberedningens och lagutskottets skäl för avvisande av varje
tanke på att utvidga de utomäktenskapliga barnens arvsrätt torde
kunna sammanfattas i detta: dessa barns faktiska ställning är en
annan än de inom äktenskapet föddas.

Denna faktiska olikhet är påtaglig och obestridlig. De äkta
barnen födas, växa och fostras i ett hems värma atmosfär. En moders
öga lyser över deras barndom och följer med glädje och stolthet
deras framsteg. En fader, som känner ansvar för deras öde, leder
deras uppfostran och är deras stöd och hjälp, då de skola ut i livet.
De »oäkta» barnen åter veta ofta icke av vare sig far eller mor.
1 fosterhemmen eller i fattighusen eller fattiggårdarna fa de växa
upp, kanske under ständig fruktan för misshandel från s. k. fosterföräldrars
sida, kanske i sällskap med samhällets invalider, idioter,
prostituerade och drinkare. I somliga fall leva de tillsammans
med sin moder och få växa upp i hägnet av hennes ömhet, men också
i skuggan av hennes skam. Någon far se de i regel icke till. I
de flesta fall söker väl modern hålla dem alldeles utanför det
mystiska förhållandet till den anonyme man, som råkat bliva upphov
till deras tillvaro. I andra fall kan modern kanske ej underlåta
att inför barnen yppa sin bitterhet och sin grämelse över att vara
övergiven av sitt och deras naturliga stöd.

Så nog är det sant, som lagberedningen säger, att de utomäktenskapliga
barnens faktiska ställning är en helt annan än de
barns, som äro födda i äktenskap. Den satsen är obetingat riktig.
Men hur är det? Yar det inte just denna olikhet, som vi skulle
söka så grundligt som möjligt utplåna? Eller skola vi verkligen
hj^sa så stor respekt för de bestående förhållandena på detta område,
att vi inte våga oss på att radikalt korrigera dem? För övrigt,
om vi granska det föreliggande förslaget, så finna vi, att det
verkligen går ut på att i vissa avseenden förändra ifrågavarande
faktiska förhållanden. Förslaget innehåller sålunda bestämmelser,
som avse att pålägga de utomäktenskapliga barnens fäder förpliktelser,
som dessa nu i allmänhet undandraga sig. Däri finnas vidare
föreskrifter, som lämna myndigheterna maktmedel i händerna att
uttvinga fullgörandet av dessa förpliktelser. Och förslaget inne -

Ang. lag om
barn utom
äktenskap
m. m.
(Forte.)

Nr 48. 26

Onsdagen den 25 april, f. in.

Ang. lag om
barn utom
äktenskap
m. m.
(Forts.).

häller slutligen föreskrifter, som giva fäderna rättigheter gentemot
deras barn just på grund av blodsbandet. Fader har sålunda rätt
att giva sitt barn sitt släktnamn även mot moderns bestridande.
Barnet har rätt att få uppehälle och uppfostran med hänsyn till
båda föräldrarnas, således också faderns, villkor. Fadern är skyldig
och berättigad att bliva barnets förmyndare, om modern är död eller
anses olämplig att uppfostra barnet. Och när barnet hunnit vuxen
ålder, är barnet skyldigt att underhålla fadern, om denne till följd av
sjukdom eller annorledes icke själv kan försörja sig. Allt detta
är ju föreskrifter, som syfta till förändring av de nu bestående
faktiska förhållandena. Lagberedningen förebrår själv den gamla
lagen, att den icke gått ut på att modifiera och förbättra den nuvarande
särställningen för de utomäktenskapliga barnen, utan rent
av genom sin njugghet bidragit att skärpa denna särställning. Men
vid sådant förhållande synes det mig vila ett drag av halvhet och
ofärdighet över denna nya lagstiftning, som icke vågar sätta jcxan
till roten och taga bort även den orättvisa särsställningen i fråga
om arvsrätten.

Fri är det visserligen sant, att arvsrätten för de utom äktenskap
födda barnen i de flesta fall kanske icke har så mycket att
betyda ekonomiskt. Det får dock icke glömmas, att i åtskilliga
fall har den även sådan betydelse. Jag antager, att en var av oss,
som här äro församlade, skulle ur sin egen personliga erfarenhet
kunna framdraga fall, då sådana barn hava en fattig mor, men en
välbärgad, kanske rik far. Då så är händelsen skall, såsom jag
nyss nämnde, enligt detta förslag ett sådant barn uppfostras med
hänsyn även till faderns villkor. Det ligger då enligt min tanke
någonting stötande redan däri, att sedan barnet genom faderns medel
ekonomiskt och socialt höjts över sin omgivning, så skola de
förhoppningar. och anspråk, som helt naturligt därav väckts till
liv, obarmhärtigt grusas, i händelse fadern dör, låt vara att barnet
har rätt att ur hans kvarlatenskap fa bidrag till sin utbildning.

Men för övrigt, alldeles frånsett den ekonomiska betydelsen
av arvsrätten, nog borde det väl ändå för vår tids människor ligga
något upprörande däri, att här skall finnas en halv miljon av våra
medborgare, vilka endast på grund av sin börd äro uteslutna från
en. rättighet, som eljest tillkommer alla. Det ligger en viss överdrift
i ordet alla, det erkänner jag, ty det finnes verkligen en liten
klass till, som är utesluten från arvsrätt. Det heter nämligen i sjätte
kapitlet Ärvdabalken: »ej ma någon arv taga efter den, som han
med vilja dräp it, utan vare han och alla därifrån skilda, som genom
honom kunde komma att ärva». Men frånsett denna lilla grupp,
är det endast dessa utomäktenskapliga barn, som icke få ärva.
Och så länge denna orättvisa består, vågar jag hålla före, att dessa
barn i den allmänna uppfattningen komma att framstå såsom en
särskild, utstött klass i samhället, brännmärkt av själva lagen. Alla
välvilliga anordningar att bereda dessa barn närande föda, hela
kläder, sunda bostäder och kristlig uppfostran kunna i det avseendet
intet hjälpa.

Onsdagen den 2i) april, f. in. *7

Vi borde icke längre tolerera denna orättvisa. Så djupt borde
val dock rättvisans och jämlikhetens grundsatser ha gått oss i
blodet, att vi icke vilja medgiva, att en klass på det sättet skall
avskiljas från de andra blott på grund av sin börd. Jag menar
icke den faktiska jämlikheten, utan den rättsliga jämlikheten, likheten
inför lagen, och det synes mig, att den borde för oss alla
ha så stort värde, att vi icke vilja offra den på gamla fördomars
altare.

Nu söker utskottet liksom lagberedningen att i detalj motivera
denna fortfarande uteslutning av de oäkta från arv, dels därigenom
att arvsrätt för oäkta barn efter fader skulle vara ägnad att verka
försvagande och upplösande på äktenskapet, och dels därmed, att
denna arvsrätt skulle lända till lidande och olägenheter för familjens
medlemmar och stå i strid med reglerna om äkta makars egendomsförhållanden.

Yad nu först äktenskapets helgd beträffar, så skall jag här
inskränka mig till att åberopa de yttranden jag förut i dag har
citerat från diskussionerna i ämnet vid föregående tillfällen här i
riksdagen, i vilka det visats, hur pass litet äktenskapets helgd i
själva verket vinner på att utesluta de utomäktenskapliga barnen
från arvsrätt. Men jag skulle vilja tillägga för egen del, att även
om äktenskapets helgd bör skattas högt — och för min del anser
jag att den bör det — så är dock likheten inför lagen ett ännu dyrbarare
samhällsvärde. Det går därför icke för sig att offra den
senare för den förra.

Yad sedan beträffar lidandena och olägenheterna för den legitima
familjens medlemmar, så har vid flera tillfällen förut och
icke minst inom lagberedningen av dess reservant framhållits, att
dessa huvudsakligen bero därpå, att det finnes oäkta barn och att
ett sådant barn helt oförmodat uppträder och gör sina rättigheter
gällande, men icke därpå, att barnet har arvsrätt. Nu g-år ju detta
förslag ut på, att sådana barns tillvaro för framtiden icke längre
skall kunna bli en överraskning efter äktenskapets ingående, utan
deras tillvaro skall vara en känd sak redan förut. Då så är fallet
och då man väl får antaga, att detta förhållande i sin män också
skall bidraga till att fäderna mera taga sig an sina .barn och ^icke
låta dem växa upp hos främmande, tror jag man kan våga sig på det
påståendet, att arvsrätten för dessa barn icke skall innebära ett
värre lidande för den legitima familjens medlemmar eller stå mera i
strid med gällande bestämmelser om äkta makars egendomsförhållanden
än den arvsrätt, som redan nu tillkommer barn, födda i faderns
föregående äktenskap.

I detta sammanhang har utskottet också talat om det mindre
hänsynsfulla sätt, varpå utomäktenskapliga barn, som icke vuxit upp
i faderns hem, i regel torde komma att göra gällande sin rätt till
arv och som ytterligare skulle öka den legitima familjens lidanden.
Jag vet icke, om utskottet har rätt till en sådan förmodan, jag kan
icke gå in på att detta är en tillåtlig presumtion. Utskottets yttrande
kan i själva verket missförstås såsom innebärande ett skattande

Nr 4K.

Any. lag om
barn utom
äktenskap
m. in.
(Forts.)

Nr 4S.

Ang. lag o/i
barn utom
äktenskap
m. in.
(Forts.)

Onsdagen den 25 april, f. in.

'' åt den allmänna föreställningen, att de utomäktenskapliga barnen i
alla avseenden utgöra en underklass i samhället, även mera hänsynslös
än andra. Det kan väl ändock icke vara utskottets allvarliga mening
att påstå något sådant.

Så ha vi slutligen också, de mycket omtalade svårigheterna att
bevisa faderskapet. De svårigheterna kan ingen människa förneka,
men nog är det en överdrift, då man påstår, såsom de gamla romarna
gjorde, att faderskapet alltid är ovisst. Snarare tror jag man med
bättre fog kan saga, att det under nuvarande samhällsförhållanden
i de flesta fall icke är ovisst, vem som är fader till ett utomäktenskapligt
barn. Emellertid finnes det också många fall, i vilka faderskapet
är ovisst. För sådana fall har jag i anslutning till den
reservation, som blivit avgiven inom lagberedningen, föreslagit följande:
Om anledning förekommer att barnets moder på tid, då barnet
kan ha avlats, haft samlag med annan man än svaranden, skall
svaranden icke anses såsom fader, såvitt icke modern går ed på, att
hon icke haft samlag med den andre, eller och det visas, att barnet
icke kan ha avlats i samlaget med den andre. Om emellertid synnerliga
skäl^ äro till. det antagandet, att hon haft samlag med den
andre, far eden icke tillåtas henne: icke heller om hon för övrigt genom
sitt förhållande ingiver domstolen den uppfattningen, att eden
icke kan med trygghet anförtros henne. Dessutom äro särskilda villkor
föreskrivna rörande det erkännande, som fadern skall avgiva.
för att ett barn skall anses såsom hans. Jag tror, att dessa försiktighetsmått
i allmänhet skola visa sig vara tillräckliga.

Under åberopande av svårigheterna med faderskapsbevisningen
har utskottet framhållit, att om man nu skulle föreskriva fullständig
faderskap-n t redning, skulle det i alla fall bli en del barn, till vilka
man icke lyckades få fram en fader. De skulle verkligen bliva barn
utan fäder, och de skulle komma att bilda en verklig pariasklass
bland de utomäktenskapliga barnen. Ja, det är givetvis att beklaga,
att man,icke med lagen kan få fram fadern till varje barn, däri ger
jag utskottet rätt. Men jag kan dock icke riktigt förstå den tankegång,
som i övrigt uppenbarar sig i detta utskottets uttalande. Icke
skulle det val bli i nämnvärd mån bättre ställt för dessa barn, till
vilka man icke med någon lagstiftning kan få fram en fader, om de
finge sällskap av alla de hundratusentals barn, för vilka det skulle
vara möjligt att konstatera en fader med alla en faders förpliktelser.

. Angående förslagets bestämmelser i övrigt är väl på denna punkt
i diskussionen icke så mycket att säga. Vad som sagts om arvsrätten
efter fadern kan ju visserligen icke med samma styrka, men dock
i sin män även åberopas till försvar för den påyrkade arvsrätten efter
fädernefrände^ Jag vill i detta avseende erinra om, att till fädorn
ef ränd er höra i främsta rummet syskon, och vi få väl erkänna, att
samhörigheten mellan syskon i samma syskonkrets är så stor, att den
skulle kunna motivera arvsrätt för syskonen inbördes.

Vacl som sagts om arvsrätten kan också i sin mån åberopas till
försvar för namnrätten. Det gemensamma namnet betonar såväl för
fader och barn som för utomstående samhörigheten, det är för fadern

Onsdagen den 25 april, t. in.

29 Nr 4n.

eu påminnelse om att lör det barn, som jämte honom bär det, bär lian
ansvar. Jag antager, att icke ens utskottets majoritet vill förneka,
att en sådan påminnelse kan behövas.

Nu anmärkte lierr statsrådet i sitt anförande nyss, att det föreligger
en oegentlighet i den av mig löreslagna lagtexten till den paragraf,
som talar om barnets rätt till namn. Han påpekade nämligen,
att i händelse man icke kan 1''å tåg i någon fader, är det icke
möjligt att låta barnet få faderns namn. Ja, det är alldeles riktigt,
men det står också i den föreslagna formuleringen — som ju möjligen
kan formuleras bättre, det erkänner jag att i händelse barnet
icke fått faderns namn, kan modern giva det sitt namn. Det förefaller
mig icke alldeles otänkbart, att för det fall, att icke någon fader
kan lagligen konstateras, modern icke skall befinnas alldeles ovillig
att giva barnet sitt namn, och på det sättet antager jag, att det
icke skall bli omöjligt att avhjälpa den praktiska svårighet, om vilken
herr statsrådet talade.

Mina herrar! Den fråga, som vi här behandla, berör en mycket
stor del av vårt lands befolkning. Det födes årligen i vårt land omkring
20,000 barn utom äktenskap, d. v. s. över 50 för varje dag.
Det gäller nu att för framtiden befria dessa barn‘från den faktiska
underklasställning, de i vart land intaga. Jag vill i det sammanhanget
erinra om, att vi för några dagar sedan fingo här på våra
pulpeter ett lagförslag, som avser att för vissa dömda grövre brottslingar
avskaffa straffpåföljden förlust av medborgerligt förtroende.
Nu bliva icke alla dessa utomäktenskapliga barn förbrytare, om det
också är sannt, att många bland dem, i saknad av stöd och hjälp i
ungdomsåren, råka vilse i livet. Det är verkligen många, lyckligtvis
flertalet av dem, som bli hederliga människor, trots det ringa intresse
fäder och samhälle visa dem. Då vill jag fråga: Borde icke
samma åskådning, som uppbär kravet på avskaffande a\ vanfrejdsstraffet,
även förmå oss att befria de utom äktenskapet födda från
den vanärans stämpel lagstiftningen åsatt dem? Ty det ligger något
vanärande däri, att lagen frånkänner dessa det medborgerliga
förtroende, som alla andra äga därutinnan att de ha rätt att få övertaga
sina avlidna fäders ägodelar.

Det kan icke gärna vara förhastat att år 1917 genomföra en sådan
reform, för vilken våra fäder kämpade för 100 år sedan, som
Lars Johan Hierta på sin tid ansag vara mycket nära att i sin helhet
kunna förverkligas och som för över femtio ar sedan inom konungens
högsta domstol ansågs mogen att genomföras..

Äktenskapets helgd kommer icke att lida, familjelivets lycka
kommer icke att hotas, om denna lagändring beslutas. Men fäder, som
sätta i världen barn utom äktenskapet, komma att för framtiden fa
lagens allvarliga påminnelse om, att varje människa måste själv
bära de naturliga följderna av sina gärningar och att det icke går
för sig att krypa undan faderskapets ansvar. Och hundratusentals
fattiga svenska medborgare komma att för framtiden få lättare att
förstå, att lagen icke endast är Sveriges rikes lag utan också deras, de
fattiges lag.

.ilig. lag om
barn utom
äktenskap
in. in.

(Forte.)

Nr 48. 30

Onsdagen den 25 april, f. in.

Ang. lag om
barn utom
äktenskap
m. m.
(Forts.)

Hm- talman, jag ber att beträffande den nu föredragna paragrafen
fa yrka bifall till det av mig framställda ändringsförslag, som
. .c min reservation.

återfinnes under paragraf 13

mstämde herrar vice talmannen D. Persson, Lindhagen,
tiden, Olsson i Ramsta, -Jonsson i Gumboda, Bäckström, IJellherq i
Lycksele, Igel, Mossberg, Persson i Björsibyholm, Jönsson i Fridhill
Olofsson i Digernäs, Rehn och Lundström i Långnäs.

Herr J a n s o n i Kungsör: Herr talman! Även jao- kunde ba
nojt mig med att instämma med lien- Pettersson i Södertälje, men
cf. väckt en motion i ämnet, anser jag mig från den synpunkten
pliktig att säga nagra ord.

Hå jag fick den luingl. propositionen, var det med stor förnöjelse
jag läste, att det skulle bli en fullständig omgestaltning motsvarande
tidens krav av förhållandena på detta område. Då jag fortsatte
läsningen av propositionen, fann jag också mycket som var
agnat att glädja och tillfredsställa, men jag blev snart förbluffad
over att se hur man tagit avsteg från principen om en fullständig
omgestaltning, och hurusom man föreslog bibehållandet av den nuvarande
rättsståndpunkten om arvsrätt efter fader.

Man står i det hänseendet, som sagt, på den gamla ståndpunkten,
och således ar det icke underligt, om det blir kritik, då ju propositionen
gjorde anspråk på att innebära »en fullständig omoestaltning»
Jag föreslår i mm motion, att arvsrätt skall beviljas barn
utom äktenskapet efter fader, men icke efter fädernefränder, och jag
ber dart or att fa påpeka en sak här: Det står i utskottets betänkande
pa sidan 19 och har även uttalats av herr justitieministern, att hos
en stor del av vart lands befolkning, särskilt på landsbvgden, strider
arvsratt efter fadern mot uppfattningen och tänkesätten.

Jag tror att detta är ett fullkomligt misstag. Jag är själv
iandsbo, och jag får saga, att var helst jag samtalat med personer
av olika klasser stånd och kön ha de alla varit glada åt att det
framkommit förslag om arvsrätt även efter fadern, men man är ute
pa landsbygden i allmänhet icke av den uppfattningen som påstås
1 utskottets utlåtande, och det anförande, som herr Pettersson i
bodertalje hall it. har ju för övrigt visat, att det var från landsbygdens
befoikmng som kravet på denna ändring sedan långliga tider
blivit framburet.

Det sages nu, att förslaget innebär så väsentliga framsteg, att
man tillsvidare borde lata sig nöja med detsamma och avvakta lagens
verkningar. Ja, det är ju vackra ord det där, men vi veta hur
det ar i riksdagen. När en lag val blivit fastställd, är det mycket
svart att snart fa undringar i densamma. Då säger man alltid, att
den skall prövas, och att det är för kort tid sedan den antogs På
grund härav anser jag, att vi nu, då detta i och för sig själv präktiga
lagförslag framkommit, också skola taga steget ut och medgiva denna
ratt, som jag for ram del anser fullkomligt solklar. Jag kan icke
neka till, att jag tycker, att den motivering för sin hållning, som lag -

Onsdagen den Jo april, f. in. 31

beredningen anfört, och som är citerad på sidan 10 i utskottets utlåtande,
talar för vår ståndpunkt. Det lieter där:

»Beredningen har redan framhållit, hurusom man vid den nu
ifrågavarande lagstiftningen bör sträva efter att kraftigt betona det
nära samband, som blodsbandet skapar mellan föräldrarna och barnet,
och de förpliktelser att taga sig an barnet detta samband ålägger
föräldrarna. Föräldrarna såsom barnets upphov böra hava skyldighet
att bereda barnet nödiga förutsättningar för att det må kunna
slå sig fram i livets kamp. Ur sådan synpunkt är det av betydelse
att barnet icke blott får anspråk på uppfostran och underhåll under
uppväxttiden utan även bekommer andel i föräldrarnas kvarlåtenskap.
» Ja, det är egendomligt, att man med denna motivering kan
komma till det slutet att avstyrka arvsrätt efter fader.

Jag ber också få vända mig mot ett påstående, som. jag tycker
inte bör stå alldeles oemotsagt eller lämnas utanför kritiken. Det
förekommer i utskottets betänkande på sidan 14, där det heter:
»Arvsrätten spelar rent ekonomiskt sett en jämförelsevis obetydlig
roll. Enligt vad den ovanberörda statistiska utredningen giver vid
handen, tillhöra nämligen fäderna till barn utom äktenskap i. allmänhet
de mindre bemedlade klasserna, vadan i regel föga eller intet
torde finnas att ärva.»

Ja, det låter sig nog säga, men det beror helt enkelt på, att
de mindre bemedlade klasserna äro i flertal, och det skulle ju vara
alldeles abnormt om det vore på motsatt sätt, då man räknar med
absoluta tal. Men jag är förvissad om att procentuellt räknat, är
det icke de mindre bemedlade klasserna, som äro fäder. till de flesta
oäkta barnen. Att vilja göra gällande detta, det är, jag vill påstå
det, nästan en förolämpning mot de mindre bemedlade, och ett försvar
för de andra klasserna, som jag för min del vill reagera mot.

Jag ber att få kraftigt betona, att man icke begär, att arvsrätten
skall inträda förrän faderskapet är fullständigt fastställt,, och
då anser jag icke andra hinder vara för handen än rent teoretiska.
När faderskapet är fastställt, antingen genom att han erkänt detta
inför prästen, på sätt lagen föreskriver, eller genom rättegång nödgats
erkänna det, så anser jag, att ingen orätt sker, om arv också
skulle tagas efter fader.

Ja.g vill till sist säga det. att för mig står det klart, att ingen
lagstiftning i världen kan hindra barnen att ärva såväl faderns som
moderns fysiska och andliga egenskaper; en högre rätt säger också
att äro vi barn, så äro vi ock arvingar. Om man erkänner sanningen
av detta, så bör man ock erkänna rättvisan i det andra, därför
anser jag också, att lagstiftningen bör vara så pass genomgripande
att steget tages fullt ut, så att barnet får arvsrätt efter sin
fader även ekonomiskt.

Jag skall icke upptaga tiden längre, och ehuru jag endast väckt
förslag om arvsrätt efter fader, huvudsakligen emedan jag trodde att
något vidare icke skulle kunna ernås, — så ber jag dock ■ nu att
på dej; varmaste få yrka bifall till herr Petterssons i Södertälje reservation
och avslag på utskottets hemställan.

Nr 4*.

Ang. lag om
barn utom
äktenskap
m. m.
(Forte.)

Hr 48. 32

Onsdagen den 25 april, f. m.

Ang. lag on
barn utom
äktenskap
m. m.

(Forts.)

Herr Petersson i Lidingö villastad: Herr talman, mina horrar!
Min högt ärade kamrat på Stockholmslänsbänken, som först av
kammarens ledamöter hade ordet, inledde denna debatt, med ett lika
varmhjärtat som av övertygelse buret uttalande till förmån för den
arvsrätt efter fader och fä,dernefränder för utomäktenskapliga barn,
för vilken han gjort sig till malsman. Han började sitt anförande
med en intressant historisk överblick över vad som förekommit i
denna fråga sedan våra föräldrars och farföräldrars tid, och han visade
hurusom under tidernas lopp den ene efter den andre framstående
mannen påyrkat sådan arvsrätt, och han tyckte det nu kunde
vara tid att taga detta steg fullt ut.

Ja, mina herrar, den saken må gälla vad den kan. För min
del tycker jag att den ger anledning till en reflexion, som han icke
gjorde — den nämligen, att när så många framstående män sedan så
lång tid tillbaka påyrkat utomäktenskapliga barns arvsrätt utan att
densamma dock hittills lyckats bliva genomförd, så innebär det, att
det ändock måtte finnas reella skäl mot densamma av den beskaffenhet,
att man icke har sa lätt att komma förbi dem, som den ärade
representanten förmenar.

Och så förhåller det sig även med denna sak. När man bedömer
den måste man taga hänsyn till verkligheten, gå in på de reella
skälen och de faktiskt föreliggande förhållandena och icke se på frågan
med fullt samma obesvärade idealitet, som den ärade talaren
gjorde. Man kan icke behandla denna fråga ur sådana känslosynpunkter,
som han anlade och vilka kulminerade, när han ville jämföra
den ställning, som de utomäktenskapliga barnen ha, med deras,
som äro förlustiga medborgerligt förtroende, och tog det som intäkt
för sitt yrkande för om dessa barns arvsrätt efter fader och fädernefränder,
att vi sta i begrepp att avskaffa förlusten av medborgerligt
förtroende^ och att vi då borde ge motsvarande rättvisa åt de utomäktenskapliga
barnen. Det är att inlägga alldeles för mycket idealitet
för mycken känslostämning i denna fråga. Det är nödvändigt
att se nyktert och sakligt på denna fråga, och det är vad jag för
min del gjort, när jag varit med om lagutskottets förslag, sådant det
här föreligger.

Nu äro skälen för och emot i denna fråga så utdiskuterade och
så genomarbetade både utom riksdagen och inom densamma, att
man icke kan komma med. något nytt. Jag skall icke heller göra
det, utan vill inskränka mig till att helt enkelt framlägga de skäl,
som ha föranlett mig att stanna vid det slut, som utskottets utlåtande
innehåller.

Jag skall därvid börja med att säga, att jag trots allt, som blivit
anfört i motsatt riktning, dock är fullt förvissad om, att den påyrkade
reformen icke har stöd i ett mera allmänt utbrett rättsmedvetande.
Jag har den uppfattningen, att för stora lager av vårt folk,
särskilt landsbygdens befolkning, den nu ifrågasatta utsträckta arvsrätten,
om den införes, kommer att verka stötande — i vissa fall
upprörande. För att hänvisa till det levande livet så långt, som man
kan göra i en debatt, skulle jag vilja be er, mina herrar, tänka på den

Onsdagen (lön C.) a|>ri 1, f. in. ■''.>

situationen, som nog icke iir ovanlig, att en ung man kommit i förbindelse
med en flicka, och att följden bliver ett barn. Han är en
lojal man och fullgör sina skyldigheter såsom den nya lagen föreskriver,
d. v. s. barnet får genom hans mellankomst understöd och
uppfostran, som svarar mot båda föräldrarnas ekonomiska villkor.
Sedan avvecklas det där förhållandet, och mannen ingår äktenskap
med en annan kvinna, får barn och bildar familj. Antag så, att han
dör, medan några av hans legitima barn ännu äro minderåriga. Det
iir då ganska vanligt, att man i sådana fall söker trygga familjen
därigenom att änkan och barnen få sitta i oskiftat bo, tills det yngsta
barnet blir vuxet och anses kunna reda sig självt. Men då kommer
det utomäktenskapliga barnet, och i kraft av herr Petterssons lagparagraf
river det upp alltsammans. Detta äldsta barn — jag
antar, att det hunnit bli vuxet och nått sådan ställning i livet, att
det kan försörja sig självt — fordrar att få sin arvslott, bryter sönder
det oskiftade boet, och resultatet blir till äventyrs, att de minderåriga
halvsyskonen icke ens få vad de behöva för sin uppfostran.
I allmänhet äro ju de utomäktenskapliga barnen äldre än sina inom
äktenskap födda halvsyskon. Tro icke herrarna, att, när sådant inträffar
— och det blir nog ingen ovanlig företeelse — det kommer
att inom den befolkning, som får lida därav, väcka mycken ovilja
och att- man kommer att säga, att det dock är en orättvis och obillig
lag? Framför allt måste detta bli fallet, om jag tänker mig, att
hustrun infört i boet en del av den egendom, som det utomäktenskapliga
barnet lägger beslag på, eller att det är hustruns och mannens
gemensamma arbete, som skapat tillgångar, på vilka det utomäktenskapliga
barnet gör anspråk.

Det är en sanning, som man i detta sammanhang icke får se bort
ifrån, att ett i viss mån liknande förhållande understundom kan förekomma
även inom ett vanligt dödsbo, där det uteslutande finnes äkta
barn. Det kan ju nämligen hända, att det äldsta av dessa barn är
vuxet och har fått sin utbildning, och att det finnes små syskon, som
kunna komma i trångmål och svårigheter, därigenom att det äldsta
barnet utan hänsyn tar ut den arvslott, som det har rätt till, och bryter
sönder ett bo, som annars hade kunnat hållas tillsammans. Ja,
sådant kan hända, men först och främst kan man med stor sannolikhet
gå ut ifrån, att detta äldsta barn dock icke kommer att emot moder
och yngre syskon visa den brist på hänsyn och medkänsla, den
hårdhet, som man vanligen har att vänta av det utomäktenskapliga
barnet. Och vad som alltid står fast är, att i ett sterbhus, där det
uteslutande är äkta barn, åtminstone aldrig den hårdheten kan förekomma,
att egendom som hustrun infört till följd av lagens bestämmelser
går till andra än hennes egna barn.

Genom det nu berörda har jag satt fingret på en brist i gällande
lagstiftning, som herr justitieministern också talade om i sitt anförande,
den nämligen att det i vår lagstiftning saknas lagstadgad
rätt för en efterlevande maka med minderåriga barn att under vissa
förhållanden sitta kvar i orubbat bo. så att ett äldre redan utkommet
barn icke kan bryta sönder boet och taga ut sin laglott, innan de

Andra hammarens protokoll 1917. Nr ks. 3

Nr 48.

Ang. lag om
barn utom
äktenskap
in. in.
(Forts.)

Nr 48. 34

Ousdugen den april, f. in.

Any. lag on
barn utom
äktenskap
m. rn.
(Fort*.)

minsta baniGn uro vuxna och fatt sin utbildning’. Vidare borde det
i fråga om arvsrätt vara sa, att minderåriga barn skulle ba rättighet
att i främsta rummet få vad de behöva för sin uppfostran, innan de
äldre barnen fingo taga ut lika mycket som de. De förra skulle sålunda
ha en viss företrädesrätt till arv. Nu finnes visserligen i
svensk lag — jag nämner det för att ingen sedermera skall säga att
jag förbisett det — eu viss möjlighet att ordna ett sådant förhållande,
nämligen så, att en far eller mor kan genom testamente tillgodose ett
barn, vare sig det är minderårigt eller sjukt eller vanfört, med nödigt
understöd, även om detta skulle göra intrång på ett vuxet och förut
utkommet barns laglott. Men detta är icke nog, ty för det första blir
i de flesta fall något sådant testamente icke upprättat, och för det
andra är det svårt att vid den tid, då testamentet uppgöres, bedöma
vad som må vara erforderligt i det ena eller andra fallet, vilket hattro
kan bedömas, när boet upplöses. Nu förhåller det sig så, att lagberedningen
är sysselsatt med att genomarbeta just den delen av vår
arvsrätt, dit ett bättre ordnande av nu berörda förhållanden hör, och
det är väl icke osannolikt, att lagberedningen kommer med något förslag^
den riktning jag här tillåtit mig antyda. Då, mina herrar, när
eu sådan lagstiftning föreligger, kunna vi med bättre förutsättningar
börja tala om att tillerkänna de utomäktenskapliga barnen utvidgad
arvsrätt, utan att råka in på de mycket upprörande följder, som understundom
uppkomma, ifall vi lyssna till reservationen i denna del.

Det var den ena gruppen av skäl, som varit bestämmande för
mig- Den andra gruppen kan sammanfattas däri, att det förslag
till ui vidgad arvsrätt, som så vackert motiverats av min granne på
lär.sbänken, i verkligheten gör de barns ställning, för vilka han
g,lort sig till målsman, i stort sett sämre än vad den skulle bli enligt
utskottets förslag. Ställningen blir sämre så tillvida, att det
endast är ett fåtal barn, som kunna få nytta och glädje av den
arvsrätt och namnsrätt, som han påyrkar, medan det stora flertalet
av barn skulle få det bättre enligt lagberedningens förslag. Hans
förslag kommer att verka motsatsen till vad han ställt i utsikt —
sådana äro de mänskliga förhållandena. Förslaget kommer att
verka ogynnsamt för de utomäktenskapliga barnen först och främst
därigenom, att det motverkar frivilliga överenskommelser och avitcil
angående dessa barns uppfostran och underhåll. Det är ju någonting
som man strävar efter, att, när ett sådant barn kommit
till världen, fadern och modern skola godvilligt komma överens
om, hur kostnaden för barnets uppfostran skall utgå, och man lägger
under kontroll, att överenskommelsen icke blir till barnets skada.
Men det är i alla fall så — det är »mänskligt», som herr Lindhagen
skulle säga — att det råder ganska mycken motvilja mot
uppgörelse om barnuppfostringsbidrag, det visar det stora antal
barn u p p f os t rings mål, som varje år handläggas vid våra domstolar.
Jämellertid finnes det i allt fall nu vissa utsikter att få en frivillig
överenskommelse till stånd. Den frampressas, skulle jag vilja säga,
genom t va omständigheter: dels den begränsade rättspåföljden —
det är icke fråga om annat än uppfostringsbidrag — dels också

Onsdageu den 25 april, f. in.

35 Nr 4h.

den lätthet, med vilken vederbörande åläggas edgång dom stol.

Båda dessa omständigheter verka därhän att vederbörande
barnafader blir benägen att »göra upp» med modern. Men stadgas
nr. arvs- och namnsrätt på sätt här föreslås, sa mediör detta,
en total omkastning av förhållandena. Det är alldeles givet, att
om det nu finnes obenägenhet att göra upp om uppfostringsbidrag,
så måste den obenägenlveten bli mycket större och svårigheterna att
övervinna den mycket vidsträcktare, då uppgörelsen skall medföra
icke allenast skyldighet att betala barnuppfostringsbidrag, som ju
kan beräknas, utan tillika den ofrånkomliga konsekvensen, att barnet
tar faders namn och arv efter honom. . Skall det bil iöljden,
så måste, såsom också påpekats, den bevisning, som man i dessa
mål nu kräver — »om herrarna veta är den för närvarande ganska
ringa -— sträcka sig vida längre. Man kan ej stanna vid det nuvarande,
utan strängare krav måste uppställas redan därför att
processen icke längTC blir eu enkel ersättningsprocess. utan eu
status-process, som gäller avgörandet av en. persons stånd, namn
och villkor. Härvid kan man icke nöja sig med samma ringa
bevisning som i ett vanligt barnuppfostringsmål. För mig förefaller
det till och med tvivelaktigt, om i sådant fall bör användas lyllnadsed
i deri omfattning, som ifrågasättes i förslaget.

Jag tror således, att man utan fara för misstag kan sägaj
genomföres den lagstiftning, som nu från reservanten påyrkas, så
ha vi att räkna med ett mindre antal godvilliga uppgörelser och
ett färre antal till barnets fördel avdömda mål. .Naturligtvis blir
detta till stor skada för en mängd av de barn, för vilka reservanten
gjort sig till målsman. . „

Men så kommer det kanske allra värsta, nämligen tragan om
bevisning och motbevisning. Hör dem, som vid domstol ha handlagt
mål angående barnuppfostringsbidrag, star det nog som eu
ganska given erfarenhet, att en av de allra vanligaste, invändningar,
som en svarande vill komma med, är den, att fickan också,
haft att göra med andra män. Denna invändning avklippes nu
■helt enkelt därigenom, att man icke tar hänsyn till den; man säger,
att den omständigheten, att svaranden haft samlag med barnet*
moder, är tillräcklig för att döma honom att betala bamuppfostringfsbidrag.
Men blir det fråga om att en sådan dom skall medfora
rätt till arv och namn, så måste detta ändras. Då måste man
tillåta motbevisning och tillåta svaranden att riva upp en fråga,
som naturligtvis måste vara ytterst pinsam för modern, den frågan,
har ni haft med andra att göra också? .Då ledes man till sådana
stadganden. som den ärade motionären själv läst upp och som jag
icke kan underlåta att stryka under. Jag lindrar, vad herrarna
i själ och hjärta tänka, om sådant skulle bli lag och tillämpas.
Det heter i reservantens förslag, att, om det finns anledning därtill
att modern under konceptionsfiden har haft samlag med annan,
så skall — ändå att det visats att svaranden haft samlag
med henne — svaranden icke förklaras för far utan att modern
med ed värjer sig mot misstanken att hava lägrats jämväl av an -

Ang lag om
barn utom
äktenskap

in. m.

(Korta.)

Nr 48. 36

Onsdagen den 25 april, f. in.

Abari!auto°m v-3,11'' ^^öres.lås det ytterligare, att en sådan ed »må ej före äktenskap

läggas, då synnerliga skål äro till antagande att modern haft såm.
m. dant samlag, eller eden eljest finnes icke kunna med trygghet
(Forts.) anförtros henne». Tro icke herrarna, att nästan varje sådant mål
skulle urarta till en skandalprocess mot den stackars kvinnan, som
kommer inför råtta? Det första den man gör, som vill neka, varder
att inkalla _ vittnen och förebringa all, möjlig bevisning för att
nedsätta kvinnan och få fram »anledning» till att hon haft med
annan att göra under konceptionstiden. Kan han få fram något
ofördelaktigt om denna stackars kvinna, så får hon kanske icke
ens med ed värja sig, som lagen eljest medger. Ty »finnes skäl
till aftagande att modern haft sådant samlag eller eden eljest finnes
icke kunna med trygghet anförtros henne», då får hon icke
svära. ♦Jag'' förstår verkligen icke, liur en man med den varma
känsla, som den förste talaren hyser för dessa utomäktenskapliga
mödrar och barn, kan vilja sätta dessa mödrar i eu sådan, jag vågar
säga det, beklagansvärd ställning, som bleve följden, om des«a
lagparagrafer skulle tillämpas.

Och tänka vi sedan på barnen, ja, då kommer det att bli två
klasser av utomäktenskapliga barn, som skapas till genom lagstiftningen:
vi skulle få utomäktenskapliga barn, som fått en rättsligtkonstaterad
fader; naturligtvis i regel sådana fall, där fadern eriiant
faderskapet, ty det är nog icke så lätt att få faderskapet fastslaget
mot hans nekande — men då skulle denna lag bli av relativt
ringa värde. Den far, som erkänt sitt barn, vill taga sig an det
och uppfostra det, han bär genom lagen om adoptionsrätt fått möjlighet
att sätta barnet i samma ställning som äkta barn, och han
gor det också i regel, tänker jag. Det är den klassen. Men så
ha vi den andra klassens barn. som icke ha någon rättsligt erkänd
tar. Ja, vad betyder det? Jo, det betyder, att modern funnits
vara misstänkt för att ha haft med andra män att göra, så att
man icke riktigt kan klara upp, vilken som är fader. Tro lierrarna,
att icke detta skall kännas som ett vida kraftigare nota -ignominue
lör ett utomäkfenskapligt barn, än någonsin den som för
närvarande anses — anses, säger jag — häfta vid det?

Detta har varit de väsentligen bestämmande skälen för middag
dräll icke upptaga tiden med att åberopa de andra skål. som
också kunna anföras och smil kunna läsas i lagutskottets utlåtande.
Men jag skall be att få sluta med en vädjan, som just i dao- på
morgonen står i en tidning, en tidning, som på de håll, som"’den
ara de reservanten tillhör, borde ha åtskillig resonans, det är Dagens
.Nyheter. Man talar här om att i dag är i riksdagen en barnens
dag av mer än vanlig betydelse för Sverige och slutar med
följande ord om utomäktenskapliga barns arvsrätt, vilka ord lag
tor ovanlighetens skull skall be att få göra till mina — det är inte
ofm något sadant inträffar —: »Det förefaller ovisst, om rättsuppfattningen
verkligen ar mogen för revolutionerande steg på detta
område, dar det bär sina betänkligheter att låta lagen gå före opinionen.
I vane fall är det angeläget att de principiella menings -

Onsdagen den 25 april, f. m.

87 Nr 48.

motsättningarna pa denna punkt icke ia omintetgöra alltsammans.
X)et vore en mycket dålig tjänst åt de utomäktenskapliga barnen.
För dem är en mager förlikning bättre än en fet process.»

Ja, detta om detta. Som herrarna se, har vid denna paragraf
fogats eu reservation av bland andra mig, som går ut på ett tilllägg
rörande tal erätten om ett barns förklarande för trolovningsbarn.
Vi ha ansett, att för en sådan talan bör sättas viss tid, så
att den icke skall kunna tagas upp långa tider, kanske en halv eller
hel mansålder, efter det trolovningen ägde rum. Ur bevisningssynpunkt
och i barnets eget intresse vore det utan tvivel fördelaktigt,
om en preskriptionstid där sattes. Vi ba alltså yrkat,
att talan om barns förklarande för trolovningsbarn skall anhängiggöras
inom två år från barnets födelse eller om hinder därför möter
inom ett år efter det hindret upphörde.

Jag skall be att få ■yrka bifall till denna, reservation, på samma
gång som jag ifråga om herr Jakob Petterssons förslag yrkar
bifall till utskottets hemställan.

Herr vice talmannen, som emellertid övertagit ledningen av
kammarens förhandlingar, gav härpå ordet till

Herr R ö i n g, som yttrade: Herr vice talman, mina lierrar!
Det undras mig, om inte mången av eder, mina kamrater här i
kammaren, när ni uppmärksamt åhört den debatt, som förts rörande
det föreliggande utskottsbetänkandet, bar fått ett visst intryck av
•att det fattas en stämma, som icke kan göra sig börd under denna
debatt, kvinnornas, vilken onekligen hade så mycket att säga av
vikt och betydelse, när den fråga behandlas och avgöres här i
kammaren, som icke allenast rör de utom äktenskapet födda barnen
utan även deras olyckliga mödrar. Tack vare herr talmannens
älskvärda tillmötesgående hände det för något mer än två månader
sedan, att en kvinna stod på den plats, där jag står nu, och utvecklade
för första och andra kammarens ledamöter speciellt kvinnornas
synpunkter i denna fråga. Jag beklagar livligt, att jag icke har
rätt att i dag avstå platsen åt henne för att lämna henne tillfälle
att på samma sakrika och övertygande sätt framhålla dessa synpunkter,
som jag anser väga så mycket, men jag är övertygad, att
ingen, som då hörde det föredraget, har glömt de synpunkter, som
då utvecklades.

Utskottet har börjat sitt betänkande med att om den nu gällande
lagen rörande utom äktenskapet födda barn uttala följande omdöme:
»På det område, som behandlas i förevarande förslag, är
lagstiftningen synnerligen efterbliven och försummad.» Ja, herr
vice talman, det är sanna ord, men sanna ord uttryckta kanske i
alltför moderata ord. Jag anser, att det är någonting alldeles upprörande,
att eu lagstiftning ännu i denna stund är gällande, som
bestämmer, att, om en man äger ett barn fött utom äktenskapet,
detta barn icke äger arvsrätt efter fadern, när denne dör, men att,
när detta barn dör och eventuellt efterlämnar tillgångar, fadern

Ang. lag om
barn utom
äktenskap
m. m.
(Forts.)

Nr 48.

Ang. lag om

barn utom

äktenskap

m. m.

(Forts.)

Onsdagen den 25 april, f. m.

däremot äger arvsrätt efter detta barn. Sådan är lagstiftningen amur
i denna dag. Denna upprörande lagbestämmelse borttages genom
ett antagande av det föreliggande utskottsbetänkandet, och jag
måste ju medgiva, att vad som här av lagutskottet föreslås i många
hänseenden innebär ett stort framsteg. Jag kan å andra sidan icke
annat än uttala mitt livliga beklagande över, att vi i denna fråga stå
inför utsikten att endast taga ett steg fram till den rättvisa och
riktiga ståndpunkten och att vi icke i denna fråga åtminstone kunna
taga steget fullt ut och komma så långt, som våra föregångare på
1850—60-talen ansågo, att man redan då kunde gå.

Jag har alltifrån mina barndoms- och ungdomsår varit djupt
upprörd över den lagstiftning, som ännu råder rörande dessa olyckliga
barn och deras mödrar. Jag har i skolåldern bland kamrater
sett fall, som i allra högsta grad kränkt min rättskänsla; jag har
sett barn leva under små och svåra ekonomiska förhållanden, då
däremot deras faders barn inom äktenskapet levat på solsidan
av livet. i

Jag skall lika litet som den siste ärade talaren tillåta mig att
fördjupa mig i de skäl, som tala till förmån för reservationen. Alla
de skäl, som tala därför, ha på ett så utmärkt sätt framförts av den
ärade reservanten herr Pettersson i Södertälje, och frånsett det onödiga
i att återupprepa dem, skulle jag utan tvivel dessutom göra mig
skyldig till att framföra dem på ett sämre sätt, än han gjorde.
Men herr Petersson i Lidingö villastad, vilken antagligen, då jag
såg, att herr Pettersson i Södertälje begärt ordet, blir replikerad av
honom, an drog något, som han hoppades skulle komma att inverka
på kammarens ledamöter, nämligen ett alldeles speciellt fall. Jag
får åtminstone för min enskilda del säga, att även i ett sådant fall
den av den nämnde reservanten, mig och flera andra föreslagna
lagstiftningen icke skulle verka det allra minsta upprörande. Är
det något så upprörande, att en kvinna, som varit gift, blivit änka
och har barn samt i arv efter sin man fått en förmögenhet, måste
dela denna med sig till ett barn, som är fött av samme man, då
han icke var gift? Jag kan icke finna annat än att det är överensstämmande
med rättvisan. Däremot är det överensstämmande med
raka motsatsen, att detta barn, som är fött utom äktenskapet, nödgasframleva
sitt liv i nöd, fattigdom och elände, just därför att lagen
icke medger detta barn att få del av det arv, som fadern lämnar
efter sig. Då herr Petersson i Lidingö villastad dessutom understryker
som något ännu mera upprörande, att ett sådant barn
eventuellt skulle kunna ärva efter sin fader, trots att detta barn är
fött utom äktenskapet, en del av en förmögenhet, som hustrun inom
äktenskapet fört till boet, så är det, mina herrar, precis detsamma,
som äger rum i denna dag med den nuvarande lagstiftningen, då
t. ex. _ en man mister sin hustru och sedermera gifter om sig med
en kvinna, som har kapital; då mannen sedermera dör, få barnen
i första ^ äktenskapet arvsrätt efter sin fäder av förmögenhet, som
denne fatt med sin hustru i andra giftet. Yi hava således precis
samma lagstiftning denna dag i det hänseendet som den föreslagna..

Onsdagen den 25 april, f. in.

Vi so i dagspressen, mina herrar, hur därute, icke minst i öster,
till följd av demokratiens seger den ena gruppen medborgare efter
den andra tilldelas rättigheter i överensstämmelse med billighet och
rättvisa. Är det oss icke möjligt här i denna svenska riksdag att
kunna ena oss om att giva kvinnorna deras rösträtt och rätt till
representation i parlamentet, är det oss icke möjligt att kunna tillmötesgå
männens krav på att få bort den 40-gradiga skalan, då
borde vi åtminstone kunna ena oss om en enda sak: att göra full
rättvisa åt de olyckliga barn, som äro födda utom äktenskapet.^ Jag,
herr vice talman, ämnar åtminstone giva min röst till förmån för
ett sådant yrkande, och därför anhåller jag om bifall till herr Jakob
Petterssons reservation.

Vidare anförde:

Herr Sjöberg: Herr vice talman, mina herrar! Kant säger
på ett ställe: »Det är bättre, att en människa ej finnes till, än

att hon ej tillfredsställer rättfärdighetskravet.» Jag har många gånger
tänkt på detta motto och denna eviga sanning, då jag kommit i
beröring med de s. k. oäkta barnen och deras mödrar. Jag har frågat
mig: Hur kommer det sig, att dessa barn och dessa mödrar få
intaga en sådan ställning ibland oss? Och jag har frågat mig: Hor
kommer det sig, att man ger dessa barn en sådan undantagsställning,
och varför kallar man dem oäkta? Ha de vatten i stället för blod i
sina ådror, ha de svamp i stället för kött, brosk i stället för ben, eller
vad är det, som kunnat göra, att vi ha ställt dem på en sådan nivå,
som vi gjort?

Om man har haft intresse att följa med några av dessa barn
eller dessa mödrar, har man kunnat få vissa erfarenheter. Jag har
gjort det sedan 15-årsåldern, jag har haft så ofantligt många tillfällen
under min snart 60-åriga levnad att göra det. Jag har gjort
det som enskild man, jag har gjort det i egenskap av fattigvardsstyrelseledamot,
och jag har många gånger varit färdig att gråta över
den ställning i samhället de måste intaga. Första tanken på vilken
ofördelaktig ställning, vilken undantagsställning de oäkta barnen intaga
väcktes hos mig, när jag var 15 år. Det utackorderades i en
landsortsstad ett litet barn, som tagits från allmänna. barnhuset i
Stockholm. Det kom till en fattig arbetarfamilj. Modern var eu
storbondedotter från ett av våra sydligare län. Hon blev skickad
från hemmet, därför att det ansågs vara en så stor skandal, att den
rike mannens dotter skulle föda ett barn.

Hon blev bortskickad, för att man i socknen icke skulle fa veta,
att hon skulle bli mor; hon fick pengar att resa upp till Stockholm
och lösa in barnet på barnhuset. Hon fick inte gifta sig med den hon
ville gifta sig med; hon ville bilda hem men fick ej, och mannen
kunde icke. Här hon fött barnet här uppe i Stockholm, kom hon till
ånger och förtvivlan över att icke kunna taga hand om barnet. Hon
sökte själv upp fosterföräldrarna i landsortsstaden. Barnet hade
kommit till en aktningsvärd familj. Denna hade det 3—4 år, men

Sr 48.

Ant), lat/ om

barn utom

äktenskap

in. m.

(Forte.)

Nr 48. 40

Onsdagen den 25 april, f

Ang. lag or
barn utom
äktenskap

sedan, började betalningen från allmänna barnhuset bli allt mindre
och mindre, och trots det att barnet hade vuxit samman med denna

i “7. och ™t ?om.det egna barnet, måste fosterföräldrarna till
(Forts.) slut lämna det ifrån sig Jag glömmer aldrig den dag, då familjen
skickade barnet upp till Stockholm; jag kommer ihåg det som i dag
lastan det ar snart 40 ar sedan, vilken gråt det var hos både mannen
och kvinnan fosterbarnet och fostersyskonen. Det var emellerhd
ingen annan hjalp Innan emellertid barnet skickades upp till
Stockholm, reste fosterfadern ned till moderns föräldrar och fråo-ade
om de icke skulle vara villiga öka på ersättningen för barnet något,
men da svarade kvinnans far, att han skulle kunna föda upp femtio
sadana barn, men att det icke skulle komma på fråga, att han här
iamnade ett ore Barnet skickades, som sagt, hit upp till Stockholm:
det utackorderades till en familj på Söder, och efter några år dog det
som val var. Det var eu älsklig liten varelse. Så slutade det oäkta
barnets historia.

Jag går litet längre fram i tiden, och jag erinrar mig då en yngling,
som jag hade åtskilligt att göra med. Han gick i allmänna- läroverket.
Han sag litet hypokondrisk ut ibland. Jag frågade honom:

t ad det med dig? A ad sörjer du över? Yad tänker du på?» —-»Ja», svarade han, »är det underligt, om jag skulle vara grubblande.
om jag sörjer, jag har ju ingen far. För alla de andra kamraterna
star det i laroverkskatalogen, vad fadern är, för mig står där intet
tor mig ur dar eu tom plats; jag har ingen far.» — »Ja,» sade jag,
»det ar icke sa underligt, det finnes flera i samma predikament som
du, det kan ej hjalpas.» Jag kommer att tänka på det så länge jag
lever. »Det linnés», säde ynglingen, »ingen varelse i världen som
jag hatar och kommer att hata så mycket som min far, som kunnat
stalla en varelse i världen, släppa ut den i livet som en agn utan att
det ringaste bry sig om den.» Lyckan var, att denna yngling hade
en valbargad mor och icke behövde lida nöd. En annan dag träffade
jag honom igen. Han hade då företagit en resa, och han sade: »Jag
stannade i den och den staden, gick upp för att träffa några boäntå;
som jag gick på gatan, hörde jag mitt namn ropas bakom
p.ng; , .g vaiide mig om och såg några pojkar leka på gatan. Då
t orsten jag, att dessa pojkar voro mina bröder, men jag vågade icke
tala till dem. Jag- visste, var min fader bodde, och jag såg hans
hus, men jag vagade icke närma mig honom.» Ofantligt många sådana
bilder och tavlor har jag ställts inför, och i egenskap av fattigvardsstyrelseledamot
har jag otaliga gånger haft tillfälle att träffa
samman med mödrar till barn, som varit ställda i världen på
detta satt. Jag Lagar mig: varför skall man straffa barnen? Det
y.0r.e11vai nagon rim ocl1 reson, om man hade lagar, som straffade
J oraldraraa. om nu någon skall straffas för detta, som samhället
kallar en förseelse, men det är väl ingen rim och reson i att straffa
barnen, som aro oskyldiga, som äro precis likadana som alla andra
barn, som sta i samma ställning till far och mor genom blodets band
som vilket annat barn som helst. Varför skall då icke detta barn ha
samma mänskliga rättigheter som andra barn? Jag bara frågar.

Onsdiigcu den li;> april, f. in. 41

Da jag tänker pa detta Kants yttrande, sa måste jag säga mig,
alt den domen kan man tillämpa på garigna tiders lagstiftare. Det
har varit i vårt land en barbarisk lagstiftning'' i detta avseende, dag
får säga, att med detta lagförslag, som nu är före och som jag bär
håller i min hand, kan jag icke neka, att ett stort framsteg har tagits,
men det är i alla fall ieke nog. Skola vi göra någonting nu, sa
anser jag, att vi böra göra det fullt och helt. Det kräver rättfärdighetskänslan.
Herr Petersson i Didingö villastad talade om rättsbegreppen.
Ja, men är det icke meningen, mina herrar, att vi skola
,-e till att fn rii It färdigheten inskriven i våra lagar? Det anser jagvara
det enda rättsbegrepp, som är bärande och fullt riktigt. Om
jag följer de oäkta barnen och deras mödrar genom livet, så är det i
stort sett, .jag tänker mig i 90 %, en lidandes historia nästan alltigenom,
och till stor procent leder denna lidandes historia fram till den
rena korsfästelsen. Det är sannerligen icke utan skäl, som vi ha så
ofantligt stor dödlighetsprocent bland de oäkta barnen. Det är heller
icke utan skäl, som fängelserna till sa hög procent äro befolkade
just av dessa, som kallas oäkta barn. Det har icke varit möjligt,
att de skulle kunnat bli andra människor än de blivit, då de lämnats
vind för våg, såsom fallet hittills varit.

Här har nu talats om att det finns så reella skäl för att icke
gå längre beträffande så namn som arvsrätt efter fadern, då det gäller
de s. k. oäkta barnen. Ja, jag undrar, om icke. dessa s. k. reella
skäl hade framstått mindre, såvitt fallet hade varit, att även kvinnan
fått vara med, såsom herr Röing nämnde, att stifta de lagar,
som i detta fall varit gällande. Jag tror, att de reella skälen mot
full rättvisa åt de oäkta barnen då icke skulle kunnat bli så många.
Eller tycka herrarna verkligen, att det är någon rim och reson, att
man, då det är fråga om arvsrätt efter faderm skall ställa de s.. k.
oäkta barnen eller barnen utom äktenskapet på precis samma nivå
som man, såsom herr Pettersson i Södertälje påpekade, ställer dråpare.
då det gäller arvsrätt. Den som dräper sin skyldeman, heter
det i ärvdabalken, mister arvsrätten. Man har alltså i detta fall
ställt de oäkta barnen precis på samma ståndpunkt^ som dessa. År
det någon rim eller är det någon reson eller är det någon rätt i detta,
då blodsbandet är precis detsamma? Jag bara frågar.

Här skulle mycket kunna vara att säga, men det är alldeles
överflödigt efter det utmärkta anförande, som herr Pettersson i Södertälje
här höll. Jag vill endast säga, att det är helt naturligt, att
jag med detta lilla anförande kommer att ställa mig på reservanternas
sida såväl beträffande 1 som 12 §.

Det händer ju så ofta här i livet för oss människor med vår begränsning,
att vi ställas inför problem, där vi måste säga oss,, att det
finns gränser, som för tillfället äro oöverstigliga. Jag kan icke se,
att det i detta fall finns någon sådan gräns, och skulle den gränsen
för vårt handlingssätt i dag för att göra full rättvisa finnas, så
kan jag icke söka denna gräns på annat ställe än. där på andra sidan
xiksdagsutgångens trappa. Här beror vårt handlingssätt uteslutande
på vår vilja att handla rätt och rättfärdigt. Jag kan icke tänka

\r 4*.

Ang. lag om

barn utom

äktenskap

in. in.

(Forts.)

Er 48. 42

Ang. lag o»
barn utom
äktenskap
m. m.
(Forte.)

Onsdagen den 25 april. f. m.

1 mig, att en lagstiftande församling i tjugonde århundradet icke skulle
vilja vara med om att bota de brister, gottgöra den orättfärdighet^
som gångna tiders lagstiftare låtit komma sig till last — jag vågar
säga det ordet. Jag vill hoppas och jag vill tro, att åtminstone denna
del av den svenska lagstiftande församlingen i dag skall visa sig
som en del av ett mänsklighetens parlament.

Med dessa ord. herr talman, ber jag att få yrka bifall till reservationen.

Herr Pettersson i Bjälbo: Herr talman, mina herrar! Ja,
debatten rör sig ju om 12 §, och jag skall yttra några ord om den.
Det är här, som meningarna bryta sig mot varandra,

I det störa hela tror jag, att vi alla erkänna, att förslaget har
sina stora förtjänster, men beträffande denna arvsrätt har ju uppstått
mycket skilda meningar. Jag vill icke upprepa skälen för och
emot, goda och kraftiga skäl på båda sidor, det måste man erkänna
- de ^lra tillräckligt framhållits här förut —■ utan jag vill endast
framhålla några synpunkter, som för mig varit avgörande.

Om vi nu antaga reservanternas förslag, så kan det icke förnekas,
att vi beträffande denna lagstiftning går längre än något annat
land i världen. Om herrarna läsa igenom lagberedningens förslag
och den reservation av herrar Pettersson i Södertälje med flera, som
bär är bifogad, så finnes där en redogörelse för hur det står till i
olika länder beträffande denna lagstiftning, och då skola herrarna
finna, att man icke i något land har kommit så långt, som reservanterna
här föreslå. I det land, där man kommit längst, nämligen
Norge, har man principiellt ställt sig på den ståndpunkten, att barn
utom äktenskapet böra äga arvsrätt efter fader och fädernefränder,
men från denna princip gör man där många och stora och viktiga
undantag. I främsta rummet finns det lagen angående odels- och
aasaedesrätten, som faktiskt utestänger dessa barn utom äktenskapet
från arvsrätt till fastigheter på landet, således bryter sönder denna
princip i Norge, så att den ute på landsbygden icke blir av så synnerligen
stort värde, och gör den till en i mitt tycke icke vidare sympatisk
klasslagstiftning. Dessutom gjordes i sammanhang med antagandet
av denna lag en justering av lagen angående äganderättsförhallandena
mellan makar, sa att icke orättvisa skulle kunna ske den
andra maken. Man finner således, om man granskar den norska lagen,
. att den i detta fall står på en ståndpunkt, som är mycket moderat
i jämförelse med den ståndpunkt, som reservanterna här intaga.

Utskottet börjar här med en statistik beträffande de oäkta barnens
ställning. I denna statistik visas det, hurusom dessa barn beträffande
dödligheten, beträffande brottslighetskategorien och beträffande
i vilken utsträckning de sedermera komma samhället till last intaga
en ofantligt mycket ogynnsammare ställning än barn inom äktenskapet.
= Härav drar utskottet den logiska slutsatsen, att äktenskapet
ändå är för samhället av grundläggande betydelse. Utskottet
säger. »Äktenskapsinstitutionen är för samhället av största vikt och
betydelse. Att samhället uppmuntrar äktenskapet, men ställer sig

Onsdagen den ''J.) april, f. in.

Nr 4K.

4:>

avvisande mot de sä kallade fria köns förbindelserna är därlör alldeles
i sin ordning. Men det torde icke överensstämma med en sund rättsuppfattning
att i detta syfte låta de utom äktenskapen födda barnen
utsättas för lidanden såsom ett slags straff för föräldrarnas i cd.»
.Skall man tillgodose båda do synpunkter, som bär framhållas,nämligen
att i viss mån premiera äktenskapen framför de lösa förbindelserna,
men å andra sidan icke straffa barnen för föräldrarnas fel utan
ställa det så gynnsamt för barnen som möjligt, skall man tillgodose
båda dessa önskemål, som ju stå i viss motsättning till varandra, sa
duger det enligt mitt förmenande icke, att man, såsom reservanterna
här gjort, ställer sig på en ytterlighet sståndpunkt, utan det medior
nödvändigt, att man ställer sig på en medlingsståndpunkt, att man
finner en gyllene medelväg, så att alla intressen här kunna bli tillgodosedda.
Och det synes mig, att detta också är vad utskottet bär
gjort. Utskottet framhåller överst på sidan 5 i sitt betänkande ^följande:
»Att därvid i främsta rummet uppställa såsom mål att åvägabringa
full likställighet mellan barn inom och utom äktenskap torde
dock icke vara ändamålsenligt. De faktiska förhållandena äro så
olika, att i många hänseenden olika rättsregler krävas. Men olikheterna
böra icke göras större, än som med hänsyn till sådana omständigheter
kan finnas skäligt». Detta är grundläggande för utskottets ståndpunkt.
En rättvis och skälig medelväg mellan berättigade intressen,
detta ha vi försökt att få fram i så vidsträckt mån, som det varit
oss möjligt. Jag tror för min del, att reservanterna här icke ha tillbörligt
tillgodosett detta. Reservanterna ställa sig på en ytterlighetsståndpunkt.
De äro besjälade av en abstrakt rättfärdighets- och
likställighetskänsla, som i och för sig själv är mycket god och mycket
sympatisk, men de taga härvid så gott som uteslutande sikte, pa
barnets fördel och vad som kan vara med barnets intressen förenligt,
men förbise så gott som fullständigt alla andra berättigade intressen.
Att det skulle vara något betänkligt för staten att så gott som fullständigt
jämställa dessa lösa förbindelser med äktenskap, den tanken
tycks icke alls ha fallit reservanterna in. Och att likvisst, så.soin här
förut framhållits i dag, en sådan arvsrätt .skulle bli i vissa, i manga
fall synnerligen orättvis mot hustrun och barnen i ett efterföljande
äktenskap, det torde icke kunna förnekas.

Jag vill icke säga annat än att det är möjligt, ja, jag håller det
till och med för sannolikt, att utvecklingen kommer att gå i den riktning,
som reservanterna här företräda. Men för att den skall kunna
så göra, fordras vissa förutsättningar, ,som nu icke äro för handen. Dessa
förutsättningar äro först och främst, att den ^allmänna opinionen,
den allmänna uppfattningen är mogen för en sådan förskjutning åt
det hållet. Jag har åtminstone den uppfattningen, att .den allmänna
opinionen här hos oss i likhet med i andra länder ännu icke är mogen
för detta. En annan förutsättning är den, att vår processlagstiftning
måste läggas om till likhet ungefär med vad den är i Norge, för att
den störa svårigheten beträffande faderskapsbevisningen skall*kunna
skötas på ett något så när tillfredsställande sätt. En tredje förutsättning,
som också är nödvändig — såsom det också visade sig i

Ang. lag om

barn utom

äktenskap

in. m.

(Korts.)

N r 48.

Ang. lag or,

barn utom

äktenskap

m. in.

(Forte.)

44 Ousdugen den 25 april, f. in.

" —är en omläggning av äganderättsförhållandena mellan äkta

makar, km sådan omläggning har skett i Norge i sammanhang med
genomiörandet av arvsrätt efter fader. Dessa förhållanden behöva
ovliikorllgen laggas om och justeras, för att ej några orättvisor skola
träffa de efterlevande, lör såvitt sådan liär arvsrätt skall genomleras.

kolI}nla dessa förutsättningar till stånd, då vill jag säga, att
da bortfalla de lörnämsta hindren för, att man på detta område tager
ett försiktigt steg framåt och även medgiver vissa barn utom äkten.
skapet den arvsrätt, som då också i vissa fall rätteligen bör tillkomma
dem. För närvarande tror jag, att det är ur alla synpunkter lämpligast,
klokast och rättvisast, att vi taga det i själva verket ganska stora
och väsentliga steg, som ändå ligger i utskottets förslag här. Detta
beträffande den saken.

Sedan har herr Petersson i.Lidingö villastad här jämte åtskilliga
andra, till vilka även jag hör, bifogat en reservation angående en viss
preskriptionstid beträffande talan angående dessa trolovningsbarn.
hånligt lagen skulle dessa trolovningsbarn få samma ställning beträffande
arvsrätt och även beträffande alla andra rättigheter som barn
inom äktenskapet, och det kommer därför att bli en av barnavårdsmyndigheternas
allra förnämsta uppgifter att i första hand utreda
kragan, om ett barn, som är fött utom äktenskapet, är trolovningsbarn
eller icke. Enligt den lag om äktenskaps ingående och upplösning,
som vi antogo för ett par år sedan, är definitionen på trolovning
den, att trolovning skall anses ingången, då man eller kvinna
med vittnen, ringväxling eller annorledes förklarat såsom sin avsikt
att ingå äktenskap. Detta »annorledes» angiver, att denna trolovning
kan ske på fullkomligt formlöst sätt, d. v. s. under de allra enklaste
former. Ja, dessa former komma i många fall att vara så enkla, att
det kanske ej ens är klart för de båda kontrahenterna, att förlovniig
verkligen är ingången. Därför är det tämligen säkert, att en sådan
utredning, huruvida barnet är trolovningsbarn eller icke, skall förekomma
synnerligen ofta, och det bör för barnavårdsmannen vara synnerligen
angeläget att sätta i gång sådan utredning så fort som möjligt.
Det är angeläget, att den utredningen sker genast, tv ju längre
det drö.ier, dess svårare blir det att få fram bevis. Det är ur den
synpunkten, för att ännu mer inskärpa särskilt hos barnavårdsmannen,
att han skall skynda på, som vi föreslagit en preskriptionstid
av tva ar. Någon olägenhet för barnen kan ej gärna i detta fall föiekomma.
^ De kunna ej gärna genom denna preskriptionstid utestängas
från sina rättigheter, ty det stadgas samtidigt, att, skulle
hinder möta, gäller ej preskriptionstiden, utan då står talan fortfarande
öppen.

10 *Medi dessa °rd’ lierr talmau’ »kall jas be att få yrka bifall till
fJ 8, sådan utskottet här föreslagit, med den reservation, som bifogats
densamma av herr Petersson i Lidingö villastad m. fl.

•

Sedan herr talmannen nu återtagit ledningen av förhandlingarna,
yttrade:

Onsdagen den 25 april, I. in. 45

Herr S o in in e 1 i us: Herr talman, mina lierrar! Med talmannens
välvilja skall jag tillåta mig att ieke yttra mig om den §, vid vilken
man fått rättighet att föra överläggningen in på andra punkter i
lagförslaget och anhåller vördsamt om ursäkt, om jag skulle förråda
min okunnighet i hela denna stora fråga. Jag tillhör icke lagutskottet
och är följaktligen icke inne i ärendets detaljer. Det är dock särskilt
en punkt, som jag liar ansett, att utskottet har förbigått eller
åtminstone icke behandlat med den fullständighet, som man kunnat
ha rättighet att kräva. Jag uppträder heller icke av egen drift, men
barnavårdsnämnden i min hemstad har till mig lämnat ett uppdrag
att framföra.

Jag skall be att få erinra därom, att i § 14 det föreslås, att
»kvinna, som iir havande med barn utom äktenskap, bör senast tre
månader före den väntade nedkomsten anmäla sitt tillstånd för ledamot
av barnavårdsnämnden i den församling, dä.r hon vistas, eller
annan, som av nämnden erhållit uppdrag att mottaga dylika anmälningar».
Vid formuleringen av denna § har man sålunda uteslutande
lagt hela vikten på kvinnans anmälan, att hon är havande med barn
utom äktenskap. Jag hade verkligen väntat, att i detta fall skulle
man i motiven ha funnit något uppslag till en pålitligare anmälningsskyldighet,
och denna svaghet, att man uteslutande på den havande
kvinnan lägger bevisningen om barnets existens. Både barnavårdsbyrån
i Stockholm och utskottet synas i sina anmärkningar däremot
ha fäst största vikten därpå, huruvida denna anmälan skall göras
i den ort, där kvinnan är boende, eller i den ort, där hon tillfälligt
vistas. Men den vikt, som ligger uppå att få denna anmälan verkligen
framförd till vederbörande barnavårdsnämnd för att få barnavårdsman
tillsatt, den vikten har man förbisett.

Då till mig ankommit en framställning med uttalad önskan, att
vid detta tillfälle en annan uppfattning måtte uttalas, så framför jag
denna önskan, men jag ber på samma gång att få säga, att jag gör
det också därför, att jag tror, att denna punkt är så ytterligt viktig.
Det har nämligen i min hemstad passerat en händelse, som nog de
flesta av kammarens ledamöter ha hört omnämnas i pressen, och det
är just denna händelse, som vittnar om, att det ej är nog. att den
kvinna, som befinner sig i havandetillstånd, ensam har den uppgiften
att anmäla sitt förhållande. Detta är ej tillräckligt, det kräves
något långt större och viktigare, nämligen att anmälan blir säkert
framförd under alla förhållanden, och det vittnar om ■— jag ber om
ursäkt, att jag säger det — att lagutskottet har väl opraktiskt handlagt
denna allvarliga fråga, det vittnar om, att man föga känner till
människonaturen, då man ej något grundligare behandlat ärendet.
Det förstå kammarens ledamöter lika väl som jag, att varje kvinna,
som befinner sig i en sådan situation, har endast en tanke, en åstundan
nämligen att dölja sitt havandetillstånd. I många fall döljer hon
sig för att undgå följderna och obehaget av sitt felsteg. Men det
oaktat anser man i utskottet, att det är tillräckligt att framhålla, att
hon skall tre månader före barnets födelse anmäla sig. Och, om
hon ej gör det, skola andra, som händelsevis haft vetskap härom, gorå

Nr 48.

Ang. lag olif

barn utom

Äktenskap

in. in.

(Forts.)

Ant), lag an

barn utom

äktenskap

m. m.

.(Forts.)

46 Onsdagen den 25 april, f. in.

anmälan. Någon straffpåföljd finnes e.j — och väl det, säger jag —
men i så fall hade detta vittnat om, att man uppmärksammat vikten
av denna fråga. Hon vill ej anmäla detta, hon kommer ej att gorå
det, och hon vet ej av, att denna hennes skyldighet är skriven i eu
lag, och att det sålunda är hennes plikt, även om det ej är utsatt någon
straffpåföljd. Men det synes, som om lagutskottet haft för sig,
att varje kvinna, som befinner sig i en sådan situation, går med lagen
i fickan, att hon känner dess bestämmelse i detta fall och vill fullgöra
den. Så torde dock ej bliva förhållandet. De flesta kvinnor ha
■blott föga reda på, vad lagen bestämmer i dylika fall. Man får räkna
med verkligheter i detta avseende.

Nu ber jag att få erinra om nyssnämnda händelse. Det upptäcktes
helt plötsligen av eu tillfällighet några dagar före jul, eller kanske
det var på hösten, att i Hälsingborgs stad hade ett barnamord
blivit begånget av en kvinna, till vilken man mot betalning överlämnat
barn till vard. Kvinnan häktades. Det var nog en slump,
som gjorde, att man upptäckte fallet, ty någon anmälan hade aldrig
ingått. Det visade sig, att icke mindre än åtta barn blivit av henne
avlivade på det mest grymma och omänskliga sätt i världen, och att
intet av dessa barn blivit anmält till vederbörande myndighet eller
barnavårdsnämnd.

Detta talar ett tydligt språk att, om man skall vinna det målet,
att man verkligen får reda på, hur många barn, som komma till
världen, skall man ordna förutsättningarna härför bättre och mera
praktiskt, än här är föreslaget. Det är ej nog med att sörja för den
unga modern och visa omtanke om hennes barn, man skall även sörja
för, att alla de barn, som komma till världen, bli på vederbörligt sätt
tillvaratagna^ och räddade. Det finnes statistik även på detta område
som i så mycket annat, och jag kan nämna, att år 1889 föddes
12,100 barn av ogifta mödrar. Av dessa hade redan 1.220 ett år
efteråt försvunnit, och ingen har reda på, vart de tagit vägen. Åren
1901—1906, således i sex år, hade av alla de av okända mödrar föd-.
da barnen endast 58,35 % kunnat följas i kyrkoböckerna fem år därefter,
och angående vissa av dessa,''som saknas, står det, att de försvunnit
av »andra orsaker», och dessas antal utgjorde för år 1889 icke
mindre än 491. Vem kan säga, om ej många av dessa ha undergått
samma öde som de, vilka fallit offer i det av mig relaterade Hälsingborgsfallet? Det

är emellertid ett faktum, att lagen i detta fall icke är tillfredsställande.
Det hade varit en förmån, om jag haft tid på mig
och kunnat hos lagutskottet framhålla dessa omständigheter. Jag är
för övrigt övertygad om. att utskottet då helt säkert tagit hänsyn till
saken. Men vad beträffar dess uppfattning här, att den unga modern
följer lagbestämmelsen och gör anmälan, vill jag säga, att jag tvivlar
på, att det blir fallet framdeles mera än hittills, då hittills många av
de utom äktenskapet födda barnen varken anmälts eller kyrkoskrivits.

Nu vill jag även erinra om, att man i Norge ägnat denna fråga
en del uppmärksamhet. Där har man kommit till det resultatet, att anmälningsskyldighet
skulle påvila, förutom barnaföderskan, även lä -

Onsdagen den 25 april, f. in.

47 Nr 4*.

kåre och barnmorska, som biträda vid förlossning'', samt föreståndare
eller föreståndarinna för barnbördshus och förlossningsanstalt. .lag auentkap
tror, att därmed skulle man naturligtvis vinna mycket. Den skrivelse, m. m.
som tillställdes mig, är ett uttalande i detta syfte. Men jag kan na- (Korta.)
turligtvis nu icke göra något yrkande i detta hänseende, och vill icke
heller göra det. Man kan måhända till eu annan riksdag motionsvis
inkomma med en framställning i saken, ty det är alldeles tydligt, att
kraftigare medel behövas än blott en anmälan från barnaföderskan
tre månader före nedkomsten, varpå lagens vidare föreskrifter skola
vila.

Jag har endast, herr talman, velat göra detta uttalande och har
icke något yrkande att göra i den punkt, varom här är fråga, men
däremot ber jag få yrka bifall till § 12, sådan den är avfattad i utskottets
utlåtande.

Herr Persson i Norrköping: Herr talman, mina herrar!

Nåd beträffar den föregående talarens anmärkning mot den särskilda
paragrafen var det blott att beklaga, att han icke hade något
förslag att framlägga för att göra denna paragraf bättre. Jag
ber att få erinra därom, att det är icke blott i de fall, då modern
anmäler sig för barnavårdsnämnden före eller efter sitt barns födelse,
som nämnden får kunskap om saken, utan det står i paragrafens
andra stycke: —• -— »när anmälan, som i första stycket sägs, inkommit
eller nämnden erhållit kännedom att barn utom äktenskap
blivit fött» etc,, har nämnden att till baxnavårdsman för barnet
förordna därtill lämplig man eller kvinna. Huru skall man i övrigt
få fram någon större garanti för detta än vad som redan sagts
i 14 paragrafens motivering ifrån lagberedningen? Där står: »För
att bereda nämnden sådan kännedom torde böra stadgas skyldighet
för kyrkobokförare att om barnets födelse underrätta vederbörande
barnavårdsnämnd. Sådant stadgande kan i administrativ väg meddelas.
» Och sådant stadgande kommer givetvis att i administrativ
väg meddelas, varför man tydligen sökt sörja för att i så stor utsträckning,
man kan, få kännedom om barnafödelser. Straff har
det nog varit tal om, men den vägen kan man här icke gärna
gå fram.

Jag skall därefter be att få yttra något om den punkt i lagförslaget,
varom debatten här huvudsakligen rört sig., nämligen den
bestämmelse, som innehålles i lagutskottets förslag till § 12 angående
arvsrätten. Det har ju varit en lång debatt här förut om
denna sak, men det är behövligt att även någon ifrån det parti,
jag tillhör, säger några ord för att klargöra vår uppfattning i
saken utöver vad som framgår av den reservation, vi i utskottet
anmält.

Jag ber att få erinra om, att då för två år sedan inom lagutskottet
behandlades det då föreliggande förslaget till ny äktenskapslag,
så var även då nu föreliggande fråga uppe till behandling i
förbigående. Där upplystes då från lagberedningens dåvarande fö -

flr 48. 48

Onsdagen den 25 april, f. m.

Ang. lag om r»dragande i äktenskapslagen, att lagberedningen höll på med eu
äktenskap fortsättning av äktenskapslagen, och denna fortsättning, som närm.
m ‘ mast skulle komma före till riksdagens behandling, hade främst till
(Forte.) syfte att tillgodose barnens rätt och att avskaffa den vanärande
och förnedrande stämpel, som enligt förutvarande bestämmelser varje
utom äktenskap fött barn -blivit åsatt. Man skulle söka att ställa
barn födda såväl inom som utom äktenskapet så lika, i vad det
gällde deras rättsliga ställning, som det över huvud gick att genom
lagstiftning göra. Det var då alldeles självfallet, att vid detta
förebud om vad som skulle komma, en var, som hade någon känning
med de förhållanden, som nu råda, och som ansåg, att det
var ett ytterst behövligt och nyttigt steg av samhället att skapa
en klar och tydlig barnarätt, skulle vara glad över vad som således
förebådades.

Nu föreligger denna fortsättning av äktenskapslagen; nu föreligger
förslag till lag om utom äktenskap födda barn. Och man
måste ju litet var vara överens därom, att bestämmelserna i det
föreliggande lagförslaget, sådant det är framlagt av lagberedningen
och Kungl. Maj:t och förordat av utskottet, komma att innebära
högst avsevärda förbättringar, i vad det gäller utom äktenskap födda
barns ställning mot vad som förut varit förhållandet. Men man
lär även, åtminstone ibland stora delar av vårt lands befolkning
— och jag hoppas även bland majoriteten av denna kammares ledamöter
•—• vara överens därom, att man dock icke tagit steget fullt
ut, att man stannat på halva vägen, att man således ingalunda så
långt, som lagstiftningen förmår, gjort barnens ställning lika, utan
att man fortfarande behåller utom äktenskap födda barn i en undantagsställning,
som i många avseenden kommer att verka högst
oförmånlig för dessa utom äktenskap födda barn.

På grund av dessa i korthet angivna skäl är jag vän av de
utom äktenskapet födda barnens arvsrätt efter fadern och skall
tillåta mig att med några ord beröra de skäl. som anförts mot denna
arvsrätt.

Man säger, att de förhållanden, under vilka fadern och barnet
leva till varandra, i vad det gäller utom äktenskap födda barn,
icke berättiga till någon arvsrätt, åtminstone icke på långt- när
i den utsträckning, vari inom äktenskapet födda barn äro berättigade
till arvsrätt efter fadern. Men avseende bör väl tagas till
vad som dock är grundvalen för arvsrätten. Det är val det blodsband,
som existerar emellan föräldrarna och barnen och de förhållanden,
de naturliga förhållanden, som äro följden av dessa blodsband.
Likaväl som barnet enligt naturens ordning ärver faderns
fysiska och andliga egenskaper, ärver hans kraft, snille och begåvning
o. s. v., .bör givetvis även detta förhållande överflyttas på
det rent ekonomiska området, särskilt därför, att om detta icke
sker, uppstår ju ett förhållande, som är onaturligt, som strider mot
de rättssynpunkter, som man alltid vid varje lagstiftning - bör söka
att tillgodose.

Det framhölls vidare av herr justitieministern, att de oäkta

Onsdagen den 25 april, f. in.

49 Nr 48.

barnen skulle genom arvsrätten efter fadern inträda störande i familjen
som fadern bildat med annan kvinna. Om hustrun, böter
det, medför i boet eller inom äktenskapet förvärvar egen förmögenhet,
skulle det inverka störande på familjelivet och familjeförhållandena,
om faderns före äktenskapet eller under äktenskapet utom
äktenskap födda barn skulle inträda vid arvskiftet och göra sin
arvsrätt gällande. Men huru inkonsekvent är icke detta resonemang
med tanke på det förhållande, som gäller redan enligt nuvarande
lagstiftning. Jag tillåter mig erinra herrarna om, att det redan
enligt nuvarande lagstiftning är fastställt, att utom äktenskap födda
barn ha arvsrätt efter moder och mödernefränder. Jag tillåter mig
vidare erinra därom, att enligt statistiken över utom äktenskap
födda barn — vilken statistik visserligen är gammal, nämligen från
år 1889 — är det icke mindre än 20 % av de utom äktenskapet
födda barnen, som upptagas i familj därigenom att modern efter
födelsen av det utom äktenskapet födda barnet gifter sig med en
annan man. Sålunda är det 20 % av utom äktenskap födda barn,
som komma in i familjer där mannen icke är barnets fader och ha
arvsrätt där efter modern i likhet med de inom äktenskapet födda
barnen. Detta förhållande tolererar man, detta förhållande har
man godkänt, men på grund av några rent av enligt mitt förmenande
gamla fördomar vill man icke giva utom äktenskap födda
barn samma rätt efter fadern. Man kan visserligen saga, att där
moderns utom äktenskap födda barn inkommer i familjen och får
arvsrätt i familjen på grund av moderns giftermål med en annan
man, existerar ett visst familjeförhållande mellan detta utom ålit enskap
födda barn samt moderns andra barn och hela hennes familj,
därför att modern i allmänhet tar detta barn med sig i den familj,
hon bildar, när hon gifter sig med en annan man. Men detta kan
även existera i vissa fall, då mannen bär ett utom äktenskap fött
barn. Men trots det förhållandet kan komma att existera, att faderns
utom äktenskapet födda barn tages in i hans nya familj,
och det sålunda uppstår ett likadant förhållande, som då moderns
utom äktenskapet födda barn tages in i hennes familj — får
ändock icke faderns utom äktenskapet födda barn ärva sin fader.
Det är ingen konsekvens i denna lagstiftning, såvitt jag kan se.
Det finns icke tillräckligt bärande skäl för att man skall hålla på
en sådan lagstiftning. Man säger, att modern kan ha medfört eller
förvärvat egendom i boet. Men det är ju samma förhållande, när
mannen medför egendom i boet, och moderns utom äktenskap födda
barn enligt nuvarande arvsrätt och familjeegendomsförhållanden
kominer att bli meddelägare i arvet av den av mannen i boet medförda
eller därefter förvärvade förmögenhet.

Man säger vidare, att det är orätt mot de äkta barnen, om de
oäkta skulle minska deras tillgångar genom att få del i arvet. Ja.
är den orättvisan verkligen av den art, att den uppväger den orättvisa,
som består däri, att man enligt lagförslaget alldeles utestänger
ifrån arvsrätt efter fadern alla utom äktenskap födda barn?

Andra kammarens protokoll 1917. Nr -''t8. 4

Ang. lag om
barn utom
äktenskap
in. in.
(Forts.)

Nr 48. 50

Onsdagen den 25 april, f. m.

Ang. lag om
barn utom
äktenskap
m. m.
(Forts.)

Om man väger dessa orättvisor mot varandra, så äger enligt mitt
förmenande den orättvisa, man nu enligt utskottets förslag vill vara
med om, tyngre än den andra orättvisan.

Vidare anföres såsom en förmildrande omständighet, varför
man icke vill vara med om arvsrätt efter fadern, att det ofta är så,
att fadern till utom äktenskap fött barn icke bär någon förmögenhet
att lämna, något arv att ge, därför att han är obemedlad. Så
mycket mindre risk är det då. Då uppstår risken endast i det fall,
då fadern verkligen har någon förmögenhet att lämna, men någon
risk uppstår icke i rent ekonomiskt avseende i det fall, då fadern
icke har något arv att lämna, men man når genom att fastställa
arvsrätt efter fadern det målet, att man får alla barn i en lika ställning,
vilket bör vara grundläggande för en sådan lagstiftning som
denna.

Så kommer en fråga, som är den svåraste, nämligen frågan i
vad gäller bevisning. Det är svårt att visa, vilken som är fader.
Ja, här har sagts av presidenten Petersson, att det skulle bli svårare
att få godvilliga överenskommelser till stånd, om man inför den
stora risken för fadren av arvsrätt för barn. fött utom äktenskap.
Det visar sig i de många rättegångar som föras, sade han. Låt
oss se, hur det ställer sig för närvarande. Det är så ställt enligt
statistiken, fortfarande 1889 års statistik, att 25 procent av de utom
äktenskap födda barnen bli legitimerade i fortsättningen genom att
fader och moder efter barnets födelse gifta sig med varandra. En
stor del, hur stor procent vet man icke, blir icke legitimerad genom
att fader och moder gifta sig med varandra, men betraktas i allmänhet
ändock såsom äkta genom att föräldrarna leva i stadigvarande
samvaro med varandra, i s. k. konkubinat, utan att vara gifta.
Dessa konkubinatsbarn ha icke arvsrätt, men 25 procent få det genom
att legitimeras genom kommande äktenskap. Det är 25 procent vi
avföra på det sättet. Så komma vi till de 20 procent lag förut
nämnt, där modern gifter sig med annan man än barnets fader, och
barnet upptages i familjen eller blir garanterat en något så när
hygglig och skaplig vård. Det återstår då 55 procent av de 20,000
inom landet utom äktenskap årligen födda barnen. Av hela antalet
födda barn är det blott 6 procent, om vilka det processas. För
närvarande är det 6 procent blott av dessa utom äktenskap födda
barn, beträffande vilka det varit fråga om bevisning om vem som
är deras fader. Det är sålunda icke fråga om faderskapsbevisning
i alla de 20.000 fallen, utan en stor del av dessa 20,000 fall klaras
upp. på annat sätt. Hittills har det varit fråga om faderskapsbevisning
blott i fråga om 6 procent av alla utom äktenskap födda
barn. Möjligt är ju att det kommer att bli fråga om bevisning i
rättegång i flera fall efter den nya lagstiftningen som nu föreligger,
men det är icke utsikt till att det skall bli fråga om process
beträffande hälften av de utom äktenskap födda barnen, utan man
måste tro, att det blir en ofantligt mycket lägre procent, även om
den stiger väsentligt över de sex procenten. Hur mycket den kan
komma att stiga vet man icke. Sålunda vill jag reducera denna,

Onsdagen den 25 april, f. in.

51 Nr 48.

bevisningssvårighet till de proportioner den verkligen har i vad
gäller hela antalet fall, som det är fråga om att lagen skall omfatta.

Så säger man, att det är omöjligt att bestämma, vem fadern
är; det är det svåraste att bevisa i alla fall. Ja, mina herrar, tillåt
inig erinra om att så är det även i vad gäller barn inom äktenskap.
Det må sägas att det lär icke i alla fall vara möjligt för den man
som är gift att vara säker på att han är fader till alla inom hans
äktenskap födda barn. Konsekvensen av detta är, att man skulle
återgå till den gamla praxis, som varit rådande för mycket, mycket
länge sedan på vissa håll, att fader och barn icke anses släkt med
varandra, utan släktskapen existerar blott mellan moder och barn.
Där är släktskapen klar, men det är icke möjligt att bevisa, vem
som är fader. Det är konsekvensen av det myckna talet om bevisningssvårigheter.
Det är klart, att den svårighet, som föreligger,
icke kan någonsin klaras upp. Bevisningsmöjligheterna kunna
aldrig genom^ särskilda lagar i alla fall på ett fullt klart sätt utredas,
man får erkänna att man står inför den svåriglieten och att
man icke kan övervinna densamma. Man får icke för den svårighetens
skull sätta en stor klass av barn utanför det rättstillstånd, som
bör komma dem till del.

Det har av en föregående talare skildrats den stämpel, som
vilar på de s. k. oäkta barnen. Den som är född på landet och gått
i skola där och varit lycklig nog att födas av fader och moder, som
varit gifta, har säkert minne av vilken särskilt beklagansvärd
stämpel, som vilar på de barn, som icke ha någon fader, och han
vet, att allting bör göras, som kan göras, för att avskaffa hela denna
tråkiga, nedsättande stämpel, som vilar på dessa barn. Det är alldeles
rätt som lagberedningen säger, att man bör söka så långt,
som möjligt är, borttaga de svårigheter, som vila över dessa barn
och som hindrar deras fysiska, andliga, moraliska och sedliga utveckling,
och man bör göra det ordentligt, då man griper sig an
med det.

Av de talare, som äro motståndare till denna arvsrätt, har det
framhållits, att man kan icke låta bli att i viss mån erkänna det
berättigade i barnens arvsrätt efter fader, men det fordras vissa
förutsättningar, säger man. Herr Pettersson i Bjälbo var inne på
dessa saker nyss. Han sade bl. a,, att det fordras, att allmänna
opinionen är för det. Ja, skall man alltid taga hänsyn till vad den
allmänna opinionen anser vara rätt, en allmän opinion, som icke är
inne i saken? Då lagstiftaren själv är levande övertygad om att
saken är rätt och nyttig, skall icke lagstiftaren då handla efter sin
övertygelse? För resten lär det vara så, att den övervägande delen
av allmänna opinionen, av majoriteten av folket inom landet är
för, att barnen skola likställas, och då man talar om den allmänna
opinionen, skall man icke åberopa minoriteten. Skall man vänta,
till dess minoriteten är med, får majoriteten aldrig rätt. Det skälet
skola ^vi icke tala om. Yi kunna ju diskutera det för all del, men
det håller icke.

Men det finnes andra förutsättningar. De tre, som herr justi -

Ang. lag om
barn utom
äktenskap
m. m.
(Forts.)

Nr 48. 52

Onsdagen den 25 april, f. m.

Ang. lag om tieministern framhöll, voro revision av makars egendomsförhållanbåkunsk™
^en, som man förebådat skola bli nästa fortsättning av lagberedm
ningens arbete, vidare revision av arvsrätten och slutligen en ny

(Forts.) processreform. Ja, om den senaste förutsättningen är av någon

nämnvärd betydelse, vet man icke. Möjligt är ju att ett nytt
domstolsför far ande med fri bevisprövning kan åstadkomma, att bevisningsmöjligheten
även i sådana fall blir något större, men så
avsevärt mycket längre torde man icke ha utsikt att komma. Därjämte
torde det dröja ett tiotal år. innan processreformen kommer
att bli genomförd, om det går så snart. Men vad de andra förutsättningarna
beträffar, så äro vi på god väg att uppnå dem. Hur
de bli till sitt slutliga innehåll vet man icke, men det är att hoppas,
att revisionen av lagstiftningen om makars egendomsförhållanden
blir sådan, att makar komma att ha en friare ställning i vad gäller
de ekonomiska förhållandena än förut o. s. v., och troligt är, att
arvsrätten kommer att omarbetas inom en icke för långt avlägsen
framtid. Men då man säger, att detta är förutsättningarna för
genomförande av arvsrätt efter fader för de utom äktenskap födda
barnen, så är det väl icke så halsbrytande att taga den reform det
nu är fråga om och sedan, om man anser, att de olägenheter, som
vidlåta denna arvsrätt, böra borttagas, göra detta genom nya lagar.
Jag vädjar till andra kammarens majoritet, hur är det i riksdagen?
Om man har möjlighet att genomföra en sak, som man anser nyttig,
erforderlig och behövlig, bör man icke då använda denna möjlighet?
Den kommer icke så snart igen, ty det heter då från den konservativa
majoriteten i första kammaren, att nu ha vi så nyss antagit
denna nya lag — för att taga den, som det nu är fråga om, lagen
om barn utom äktenskap — så vi skola icke göra några ändringar
så snart, och det kommer att dröja förfärligt länge, innan denna
arvsrätt genomföres, även om de ifrågasatta ändringarna av makars
egendomsförhållanden och arvsrätten genomföras. Man kommer
dock från majoriteten på den andra sidan icke att gå med på reformen.
Man skall icke släppa den fågel man har i handen för den,
som sjunger i skogen, och hoppas, att den kommer igen, ty den
låter. sig icke så snart fångas in. Man skall icke lita på en förändring,
när de politiska förhållandena äro sådana som de nu äro.
Jag vädjar därför till kammarens majoritet att se upp och behålla
vad som är möjligt att genomföra genom denna kammares beslut.

Så säger man, att denna arvsrätt för utom äktenskap födda barn
skulle försvaga familjen. Det har bemötts av en föregående talare,
så jag behöver icke vidare tala om det.

Lagutskottets ärade ordförande började sitt anförande med att
litet smått gyckla över eller i varje fall ville han göra sig ironisk
över de ideella skäl och synpunkter, som gjorts gällande, och menade,
att här gäller det att se till de reella skälen, ty det var de, som voro
de avgörande. Ja, för all del, jag brukar också vara realitetsmänniska,
då det gäller att komma fram på kompromissens väg i lagutskottet,
men man får icke gå så långt, att man säljer alla skal för
reella synpunkter. Då icke starkare skäl finnas, kan det icke skada

Onsdagen den 25 april, f. in.

,att framhålla de ideella skal man har, de rättvisa och goda skäl, som
kunna tala för reformens genomförande med detsamma. Jag vill
således icke instämma i detta överlägsna undanskjutande av de ideella
synpunkterna i detta fall.

Han sade även, att arvsrätten icke fann stöd i det allmänna
rättsmedvetandet särskilt på landsbygden. Ja, därom kunna vi ha
var och en sin uppfattning, men nog tror jag, att min motsatta uppfattning
i det fallet är lika starkt grundad som den uppfattning lagutskottets
ordförande gjorde gällande.

Han anförde också, att när makars egendomsförhållanden bli
ordnade genom en ny lagstiftning, så kan man komma igen med
denna lag. Ja, det där är ett löfte, avgivet därför att det icke förbinder
till någonting, och därför att man icke anser sig böra ställa
sig alltför avvisande mot den rättfärdiga sak det här är fråga om.

Vidare nämnde utskottets ordförande, att om vi införa arvsrätt
efter fadern, så kommer detta att motverka frivilliga överenskommelser
om barns uppfostran och underhåll. Och han gjorde en fruktansvärd
svartmålning över de oerhörda bevisningssvårigheter, som
det skulle bli i alla dessa mål angående utom äktenskap födda barns
rätt till uppfostran och arv. I vad det gäller underhåll kommer det
icke att möta några svårigheter, ty för själva utdömandet av underhåll
från mannen till barnet kräves icke några starkare garantier
med avseende på bevisningen, än de som lagutskottets majoritet nu
förordar, även om arvsrätt infördes. Ty man måste naturligtvis ha
olika bevisning inför domstolen, då det gäller arvsrätt och då det
blott gäller underhåll. Här finnes ju ingen meningsskiljaktighet
inom lagutskottet, vad beträffar bevisning för utdömandet av underhåll.
Visserligen har en reservant, nämligen herr Pettersson i Södertälje,
med vilken jag icke vill instämma i detta fall, förordat den
vägen, att man skulle utdöma underhåll av flere än en man, om det
är flere, som haft samlag med modern under konceptionstiden. Jag
vill icke vara med om detta bolagsfadersskap, ty jag anser det osmakligt
och otrevligt för barnet framför allt. I Danmark har man ju
det ordnat på så sätt att flera män kunna dömas bliva underhållsskyldiga,
men där bar man nödgats vidtaga det korrektivet att skicka
barn för uppfostran långt bort från den plats, där de äro födda, därför
att det skulle menligt inverka på deras framtidsmöjligheter att
vara kvar där, ty andra skulle säga åt dem: du har ju flera stycken
fäder. Jag anser icke detta underhållsbidrag vara av den viktiga
beskaffenhet, att man bör tillgripa sådana utvägar, utan den man,
som haft samlag med kvinnan under sådan tid, att han kan vara
fader till barnet, bör också dömas att utgiva underhållet.

Beträffande bevisningen förefinnes bär icke någon meningsskiljaktighet
därom, att då det gäller arvsrätt, måste bevisningen givetvis
vara stark. Men jag tror icke, att man behöver hysa så stora
farhågor, som här uttalats, för att det skulle bli svårt att få till stånd
frivilliga överenskommelser, därest man skulle införa arvsrätt. Ty
i det stora antalet fall är det icke tanken på arv som gör. att den, som
beskylles för att vara fader, nekar till att träffa skriftlig överens -

Nr 48.

Ang. lag om
barn utom
äktenskap
in. in.
(Forts.)

Nr 48. 54

Onsdagen den 25 april, f. m.

liar la9t °"‘ koramelse’ utan det är i de allra flesta fall underhållsbidraget och
åktenskZ °nskan att komma ifrån det hela, som gör, att han är ovillig till att
m. m. prälla skriftlig överenskommelse eller annan överenskommelse, var(Forts.
) igenom han blir underhållsskyldig.

Enligt min mening är således denna svartmålning allt för stark.
För resten går det ju i Danmark och Norge och även Finland, där
arvsrätt finnes. Och jag erinrar om vad lagberedningens ordförande
nämnde pa ett möte, huru det i allmänhet — i den mån han hade
åhört rättegångar — gick till i Köpenhamn inför den domstolsavdelning,
som där har att behandla dessa mål. Han sade, att när mannen,
som var tilltalad, kom inför domstolen, så förnekade han i allmänhet
icke, att han haft samlag med modern under sådan tid, att
han kunde vara fader till barnet, men han angav, att flera än''lian
haft samlag med henne. Så kallades modern in, och hon sade ofta,
att hon haft samlag icke blott med honom utan även med andra, men
det hade icke varit under sådan tid. att de kunde vara fäder till
barnet. De svårigheter, _ som sålunda uppstå att få fram fadern,
och den pinsamma ställning, som lagutskottets ordförande utmålade,
att modern skulle komma i genom dessa rättegångar, ansåg icke lagberedningens
ordförande vara av så svår beskaffenhet, att den borde
i och för sig verka avskräckande.

För övrigt voro de skäl, som lagutskottets ordförande i detta
fall anförde för sm ståndpunkt och för lagutskottets uppfattning,
mer svaga än de i allmänhet bruka framföras av en så pass skicklig
man som lagutskottets ordförande är i att argumentera, och därför
måste han också tillgripa det ytterst ovanliga att citera en daglig
tidning här i Stockholm, för att därigenom förmå riksdagens andra
kammare till att här icke gå med på att bifalla arvsrätten. De principiella
motsättningarna borde icke få göra hela denna lag om intet,
framhölls det. Ja, det är icke det sista stadiet, på vilket vi behandla
denna lag i dag, ty om kamrarna fatta olika beslut, så finns det
möjligheter till sammanjämkning, och det ansvar, som ligger på lagutskottets
både majoritet och minoritet i det fallet, komma de nog
att känna.

Dessutom tål ju även den frågan att diskuteras, huruvida man
nu utan vidare skall släppa arvsrätten med utsikt till att icke inom
en överskådlig framtid få den genomförd, eller om man skall rent
av hålla på den med äventyr att hela lagen faller, för att invänta de
förutsättningar, som justitieministern och lagutskottets ordförande
sagt äro erforderliga för att genomföra arvsrätten, nämligen ordnandet
av egendomsförhållandena mellan äkta makar o. s. v., vilka
förutsättningar vi skola driva fram. Frågan är. om man skall'' vänta
ett nar tre ar och fa allt igenom, eller om man nu skall taga lagen
slutligt utan arvsrätten och fa vänta på den en oöverskådlig tid
framåt.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den av mig m. fl. avgivna
reservationen. Den skiljer sig från herr Jakob Petterssons reservation
i så måtto, att den icke begär arv efter fädernefränder.
Jag är emot arv i allmänhet efter fädernefränder, icke blott för utom

55 Nr 48.

Onsdagen den 25 april, f. m.

äktenskapet lodda barn utan även för barn inom äktenskapet. .lag
anser, att när arvsrättigheterna gå för långt, äro de ett oting. De
böra då avskaffas, och staten bör taga hand om de där arven och lata
dem gå till det allmänna bästa, i stället för att bryllingar och sysslingar
skola hålla på och slåss om desamma. Därför har jag icke
velat vara med om arv efter fädernefränder i detta fall, ty jag anser,
att den likhet, som vinnes därigenom, icke är så värst mycket att
hurra för. Likheten ligger i att barnen få ärva båda föräldrarna,
både fader och moder, de må sedan vara födda utom eller inom äktcnskåpet.
Jag yrkar således, att åt förevarande stadgande skall gi\as
den lydelse, som angives under 13 § i min reservation.

Herr Pettersson i Södertälje: Herr talman! .Tågbär
begärt ordet för repliker till några av de föregående talarne.

Herr Persson i Norrköping förklarade, att han icke vill vara
med om arvsrätt för utom äktenskapet födda barn efter fädernefränder,
och han åberopade som skäl därför, att han icke alls vill vara
med om att dessa avlägsna släktingar, bryllingar och sysslingar
skola ärva. Jag kan hålla med honom i det sista. Det är visst icke
vidare förnuftigt och med vår tids uppfattning i allmänhet överensstämmande,
att dessa långt avlägsna släktingar skola träda till arv
Men jag ber att få fästa herr Perssons uppmärksamhet på, att bland
fädernefränder ingå i första rummet syskon, och att gå så långt som
att avskära syskon från arv är val ändå kanske litet för mycket. 1
synnerhet förefaller det vara väl hårt att göra det, så länge man
tillerkänner inom äktenskapet födda barn arvsrätt efter syskon.

Herr Pettersson i Bjälbo anförde, att man i intet land gått ^sa
långt i detta avseende, som nu av reservanterna föreslås för vart
lands vidkommande. Med anledning av denna erinran vill jag^först
åberopa den översikt, som jag tagit in i min reservation, angående
en del främmande stater, i vilka man dels redan genomfört och dels
inom folkrepresentationen beslutit arvsrätt för utom äktenskapet
födda barn efter fader och delvis även efter fädernefränder. Det vill
särskilt förefalla mig, som om det av finska lantdagen 1913 antagna
lagförslaget icke skulle vara mera »moderat» än det förslag, som
det jag nu framlagt. Vidare vill jag säga herr Pettersson, _ att det
val icke är nödvändigt, att vi här i Sverige ovillkorligen alltid skola
komma i sista ledet, när det gäller humanitära reformer. Det skulle
ju kunna tänkas, att vi någon gång ryckte fram i första ledet.

Vad särskilt Norge beträffar, anförde herr Pettersson i Bjälbo, att
man där undantagit odels- och aasaedesrätten från de rättigheter, som
medgivits de utomäktenskapliga barnen, i följd varav den fullständiga
arvsrätten där icke skulle hava så stor betydelse. _ Med anledning
därav ber jag få erinra, att någon motsvarighet till odels- och
aasmdesrä.tten ha vi icke i Sverige. Något undantag, motsvarande
detta, kunna vi således icke åstadkomma. De lagändringar, som
antogos i Norge i samband med ifrågavarande lagstiftning, voro ju
i huvudsak dels möjlighet för makar att få den gemensamma, egendomsförvaltningen
upphävd i anledning av tillvaron av utomäkten -

Ang. lag om
barn utom
äktenskap
in. in.
(Forts.)

JVr 48. 56

Onsdagen den 25 april, f. m.

AbarlZoZl ®kap.ligt barn ock dels möjlififliet till äktenskapsskillnad av samma anäktenskap
ledning. Motsvarande lagändringar skulle ju icke heller hos oss vara
m. m. sa synnerligen svåra att åstadkomma. Att de ej föreslagits redan
(Forts.) nu> må vara en försummelse. Men denna försummelse är ju lätt reparerad.

. „ Till sist vill jag påminna om en sak. Vi veta alla, att lagar

i vårt land framgå icke endast ur andra kammarens beslut, utan i
regel ur en sammanjämkning mellan bägge kamrarnas beslut. Nu
lia vi reservanter här framlagt ett lagförslag, i vilket vi visserligen
intagit enligt vår mening tillräckligt många och verksamma bestämmelser
i syfte att förekomma missbruk av de nya rättigheterna.
Men det är alldeles klart — så mycket förstå vi •— att första kammaren
varken i år eller kanske något av de närmaste åren kommer
att fullständigt godkänna det av oss framlagda förslaget. De som
nu anse, att de försiktighetsmått och inskränkningar i arvsrätten,

T] föreslagit, äro otillräckliga, hava ju alltid möjligheten öppen
att vid sammanjämkningen föreslå ytterligare modifikationer i arvsrätten.
Och på det sättet kan möjligen till sist åstadkommas ett
resultat, som tillfredsställer även dem, som anse, att vi gått för långt.

Slutligen vill jag uttala min uppriktiga glädje över att herr
Pettersson i Bjälbo dock förklarade, att han i princip var för
arvsrätt för utom äktenskap födda barn även efter fader, varigenom
han i sin mån bidragit att vederlägga utskottets och lagberedningens
påstående att landsbygdens befolkning skulle sakna intresse
iör den fullständiga arvsrätten.

Vad till sist beträffar de erinringar, som framställts av lagutskottets
ordförande, herr Petersson i Lidingö villastad, så anförde
han till en början, att endast ett fatal barn skulle få någon glädje
av den av oss påyrkade namn- och arvsrätten, men däremot flertalet
skada. Detta, som jag tycker, något vågade påstående sökte han
styrka därmed, att män, som ha barn utom äktenskapet, skulle för
framtiden bliva mycket obenägna till frivilliga uppgörelser angående
underhall till sina barn, om de hade den utsikten, att de barn, som
de utfäste sig att betala underhåll till, skulle komma att -bära deras
namn samt i sinom tid att ärva dem. Herr Persson i Norrköping
har redan, såsom mig synes, riktigt bemött detta uttalande. Jag tror.
att det väsentligen är en konstruktion. Jag tror icke, att en man’
som skulle anmodas att gå in på ett frivilligt avtal angående underhaH,
skulle vara så framsynt, att han därvid toge hänsyn till, huruvida
barnet skulle komma att bära hans namn, än mindre till den
fragan huruvida barnet i framtiden skulle få ärva honom. Om han
över huvud taget visste med sig, att han vore skyldig, tror jag nog
att denna vetskap skulle vara ungefär lika verksam som under nuvarande
förhållanden såsom motiv för honom att handla enli<H hederns
lagar.

. Ridare anförde herr Petersson i Lidingö villastad, att om man
giver barnet rätt till namn och arv, måste man också tillåta invändning
och bevisning om flera män; man måste tillåta svaranden
i 1 aderskapsprocessen att påstå, att flera män haft med kvin -

Onsilageu don 25 april, f. in.

\r 48.

nan att skaffa. Och emedan han ansåg, att eu sådan åtgärd skulle
vara till .stor nackdel för kvinnan och barnet, motsatte han sig icke
allenast en dylik fullständig faderskapsutredning utan också den
påyrkade arvsrätten över huvud taget.

I detta avseende vill jag till en början hänvisa till vad reservanten
inom lagberedningen revisionssekreteraren Tiselius anfört:
»Det är icke ägnat att öka aktningen för lagen eller känslan för
faderskapets ansvar, att en man kan av domstol förklaras för barnets
fader, ehuru kända omständigheter göra det långt mera sannolikt,
att en annan är fadern.» Men, mina herrar, det är just detta
förhållande, som för närvarande äger rum vid våra domstolar överallt
här i landet. Gång på gång inträffar det, att domstolarna
enligt gällande praxis vägra att såsom saken vidkommande behandla
invändning »om flera». Det händer gång pa gång, ^att våra härads-
och rådstuvurätter måste döma en person att, såsom om han
.vore fader, betala underhåll till barnet, oaktat de kunna vara
ganska övertygade om, att barnet icke är hans. Detta är icke för
rättsmedvetandet tilltalande. Denna otrevliga situation undgår man
emellertid, om man i lagen fastslår, att faderskapsutredningen skall
''vara fullständig. Till stöd för ett sådant yrkande kan jämväl åberopas,
först och främst att det är den gamla svenska ordningen,
den ordning som, enligt vad gamla kommentarer till 1734 års lag
utvisa, gällde på 1700-talet. Det är vidare den ordningen, som, såvitt
jag vet. gäller i alla europeiska staters lagstiftning utom i
Sverige och Österrike-Ungern.

Slutligen vill jag säga, att när det gäller att ordna dessa förhållanden,
som utan tvivel äro vanskliga och svara att få ett rätt
grepp på, får man icke endast ledas av en önskan att . ställa det
förmånligt för kvinnan-modern, utan framför allt se till, att sa
långt det låter sig göra tillfredsställa rättvisans krav. Man^ bör
icke slumpa bort rätten ens för den man, som är instämd såsom
barnafader i ett barnuppfostringsmål. Även han har rätt att yrka,
att saken skall undersökas grundligt och att alla. omständigheter,
som kunna hava betydelse för målet, verkligen bliva utredda.

Min ärade namne i Lidingö villastad åberopade i sitt anförande
också ett uttalande av tidningen Dagens Nyheter. Jag är .uppriktigt
ledsen över, att han med skäl kunde göra det. Men jag vill
säga, att det händer även med denna utmärkta tidning, att den icke
alltid har den nära känning av vad som rör sig inom folkets breda
lager, som vore önskvärd.

Ätt å andra sidan de, som antingen i utskottet eller i dag här
i kammaren åberopat stämningen bland lantbefolkningen till förmån
för utskottets ståndpunkt, hava misstagit sig, synes mig redan
klart framgå av den diskussion, som här förekommit. Jag
tror, att vi fått nog av vittnesbörd om, att folket på landsbygden
verkligen önskar, att de utom äktenskapet födda barnen skola tillerkännas
arvsrätt, åtminstone efter fader.

Slutligen sade också presidenten Petersson, att man icke bör
behandla denna fråga ur känslosynpunkt. Det är alldeles riktigt.

Ant), lay om
barn utom
äktenskap
m. m.
(Förtal

Nr 48. 58

Onsdagen den 25 april, f. m.

AbaJ7to°m M,en ^ |ka11 1 anledning av den anmärkningen åberopa ännu ett
äktenskap C1^ ., det a^\ra sista -— hämtat från ett anförande a,v en annan
m. m. president, nämligen presidenten i Svea hovrätt, som 1903, när man
Forts.) i första kammaren diskuterade frågan om arvsrätt åt oäkta barn
efter moder och mödernefränder, yttrade: »Frågan får ej bedömas
efter känslostämningar och jag hoppas också, att jag hållit mig
därifrån fri.» »Men», tilläde han, »det finnes en känsla, för vilken
lagstiftaren aldrig får vara främmande. Det är känslan av den
naturliga rättvisan. Det är till denna känsla, jag vädjar, då jag
iber herrarna godkänna lagutskottets hemställan.» Jag för min del
tillåter mig nu att så vånda på denna sats, att jag säger: det är
till denna känsla, som jag nu vädjar, då jag ber herrarna bifalla
reservationen.

Herr vice talmannen D. Persson: Herr talman! Jag har

redan instämt med herr Pettersson i Södertälje i hans första anförande,
och min ställning i denna fråga är sålunda klarlagd. Men
det är av en särskild anledning, som jag begärt ordet.

Herr Petersson i Lidingö villastad yttrade i början av sitt anförande,
att det föreliggande förslaget, så som det formulerats i herr''
Petterssons i Södertälje reservation, innehöll för mycket idealitet,
och han framhöll vidare, att den påyrkade reformen icke hade stöd av
den störa allmänheten, särskilt pa landsbygden. Samma synpunkt
framföres också av lagutskottet på sid. 19 i utlåtandet, där utskottet
som ett ytterligare skäl för sitt avstyrkande anför följande:

»Slutligen vill utskottet framhålla, att man på detta ömtåliga,
i samhällslivet djupt ingripande område synes böra framgå med försiktighet.
Utskottet är förvissat om, att arvsrätten strider mot uppfattningen
och tänkesättet hos en stor del av vårt lands befolkning,
särskilt på landsbygden. Förslaget innebär så väsentliga framsteg,
att man väl synes höra tills vidare låta sig nöja med detsamma och
avvakta dess verkningar.»

Jag ber att få fästa uppmärksamheten pa dessa båda sista rader.
Det förefaller mig, som om utskottet kommit med en liten ursäkt, för
att utskottet icke tagit förslaget, sådant det är formulerat av herr
Pettersson i Södertälje, och för att utskottet icke vill förorda, att de
utom äktenskapet födda barnen skola få arvsrätt även efter sina fäder.
De få i alla fall så mycket genom detta förslag, säger utskottet,
och det är så pass bra, så hitom oss nöja oss med detta och se
verkningarna därav, innan vi göra ännu något mera.

Samma synpunkt framfördes också av herr Pettersson i Biälbo.
Han giorde sig i sitt anförande, till tolk för den uppfattningen, att
den allmänna opinionen icke var mogen för en sådan lagstiftning.
Jag har i egenskap av landsortsrepresentant ansett mig skyldig att
inlägga en alldeles bestämd protest mot detta påstående, särskilt beträffande
de bygder, som jag närmast känner till. Där är man
verkligen förvanad över att vi kunna hava en så pass efterbliven
lagstiftning i vårt land. Där kan man icke fatta, varför de utomäktenskapliga
barnen icke skola få arvsrätt efter sin fader, och det

Onsdagen den 25 april, f. in.

59 Nr 48.

väckte en formlig förtjusning, när man fick rätt för barnen att ar va
sin moder. Där kan man icke fatta det kloka i, att dessa ulomak äktemkap
tenskapliga barn icke skola få arv även efter sina läder och tadel ne- m_ m,

fränder. De synpunkter, som framhållits, i det att man vill skylla (forte.)

på landsbygdens efterblivenhet, och att det är på landsbygden man
icke förstår sig på detta, och att man där icke ar mogen, allt detta
är icke några skäl. När man icke själv är synnerligen ivrig för ett
förslag utan kanske snarare tycker, att förslaget går för långt, sa
är det bra, att få skylla på landsortsbefolkningen, naturligtvis den
okunniga landsortsbefolkningen. Men mina herrar, det förefaller
mig dock, som om herr Petersson i Lidingö villastad skulle kommit
sanningen närmare, om han sagt: i städerna och i all synnerhet i
storstäderna är man icke mogen för reformen. Han bevisade också
delvis detta genom att uppläsa några rader ur en stockhoimstid nmS-Nu

vill jag visserligen medgiva, att jag ingalunda är blind för
de erinringar, som gjorts mot detta förslag, och att det från rent
juridisk synpunkt kan göras vissa mer eller mindre befogade erinringar.
Men, mina herrar, om vi skola inställa alla reformförslag,
inställa alla förslag, som gå i humanitär och ideell riktning, till dess
att våra jurister icke hava några formella anmärkningar att gorå,
ja, då få vi inga reformer, så länge jorden står, såvitt jag kan begripa.
Juristerna äro alltid så klyftiga, så att nog kunna de la tram
anmärkningar. Men om våra jurister skulle vilja vara sa snälla och
anlägga litet mer rättfärdighetssynpunkt på frågorna och komma
med litet mindre jurister!, så tror jag, att vi fortare skulle komma
sams om en hel del reformförslag, som visserligen icke äro ofelbara
men dock skulle lända till gagn för vårt land.

Herr talman, jag anhåller att få instämma i herr Petterssons i
Södertälje yrkande.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen, som förmälde
sig komma att i fråga om nummerbeteckning å paragrafen
framställa propositioner efter det kammaren fattat beslut angående
föregående paragrafer i lagförslaget, gav beträffande innehållet i
nu förevarande stadgande propositioner på l:o) godkännande av utskottets
med 12 § betecknade förslag, 2:o) bifall till det av herr
Petersson i Lidingö villastad under överläggningen framställda yrkandet,
3:o) bifall till det av herr Pettersson i Södertälje gjorda yrkandet
samt 4:o) bifall till det yrkande, sem framställts av herr Persson
i Norrköping; och förklarade herr talmannen sig anse svaren
hava utfallit med övervägande ja för den under 3:.o) upptagna propositionen.
Votering begärdes emellertid, i anledning varav och sedan
till kontraproposition antagits den under 2:o) angivna propositionen,
nu uppsattes, justerades och anslogs följande omröstningsproposition: Den,

som vill. att kammaren i avseende å 12 § i lagutskottets
förevarande förslag till lag om barn utom äktenskap bifaller det av

Nr 4a 60

Onsdagen den 25 april, f. m.

AZrnZo°m jT PeJtersson 1 Södertälje under överläggningen framställda yrkan äktenskap

det’ rÖstar

m. m. T

(Forts.) Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit det av herr Petersson i Lidingö
villastad under överläggningen framställda yrkandet.

Voteringen utvisade 128 ja mot 72 nej, vadan kammaren bifallit

x it ?v , rr Pettersson i Södertälje under överläggningen framstallda
yrkandet.

överskriften till 12 §.

Godkändes.

Sedan 1 § nu föredragits, yttrade:

Se^r. Persson i Norrköping: Herr talmani Jag skall be

att vid första paragrafen få yrka bifall till den av herr Pettersson i
Södertälje m. fl. avgivna reservationen.

, 01. Pe ^ e,r s,s.° n t Lidingö villastad: Herr talman! Jag annaller
att la yrka bifall till paragrafen oförändrad.

Ridare anfördes ej. Efter av herr talmannen givna propositioner
först på godkännande av utskottets förslag till lydelse av
förevarande paragraf samt vidare på godkännande av paragrafen i
den lydeJse, som reservationsvis föreslagits av herr Pettersson i Södertälje,
fattade kammaren beslut i enlighet med innehållet i sistnämnda
proposition.

överskriften till 1 §; 2 § med tillhörande överskrift.
Godkändes.

Härefter föredrogs 3 §; och anförde därvid:

Chefen för justitiedepartementet herr statsrådet Stenberg:
, rr talman, mina herrar! I den tredje paragrafen i förslaget till
7,™,barE utom äktenskap föreskrivas gränser för den underhållsskyldighet
som åligger föräldrar gentemot barn utom äktenskap.

flfe-^hair f r .T fen åldersgräns, intill vilken föräldrarna

alltid skola hava skyldighet att giva barnen underhåll. Paragra d^såhinda-

KunS '' Maj:ts försla® och enligt lagutskottets utlåtan -

Onsdagen den 25 april,£f. in.

(il Nr 48.

»Barnet njute av föräldrarna uppehälle och uppfostran, efter
ty med avseende å båda föräldrarnas villkor må anses skäligt.

Den rätt till underhåll, som nu är sagd, upphöre ej förr än
barnet fyllt femton år; ej heller senare än det.l.yllt aderton år,
där ej barnets anlag-och omständigheterna i övrigt föranleda, att
barnet bör erhålla fortsatt utbildning.» ^ ....

Föräldrarna skola alltså vara underhållsskyldiga, till dess barnet
uppnått viss ålder, och denna ålder bestämmes för varje särskilt
fall genom dom eller avtal. Minimiåldern är femton år, maximiåldern
är aderton år, dock med visst undantag. Inom denna latitud
skall gränsen i de särskilda fallen bestämmas.

Nu har emellertid avgivits reservation emot utskottets förslag
i donna punkt, och reservanterna föreslå, att minimigränsen skall
höjas från femton till sexton år.

För min del har ,iag svart att inse, att det år praktiskt att
göra denna ändring. Skälen för reservanternas hemställan äro utvecklade
i väckta motioner, avgivna, vad denna kammare beträffar,
av herr Pettersson i Södertälje m. fl. Först framföres där
det skälet, att gränsen icke bör vara lägre än den, intill vilken
samhället har försörjningsplikt gent emot de barn, samhället omhändertagit.
Det finnes bestämmelser i fattigvardsförordningen och
olycksfallsförsäkringslagen om en gräns av 15 år, och gällande lagstiftning
på dessa områden bibehåller fortfarande den gränsen, vad
olycksfallsförsäkringslagen beträffar, blev en ny sådan lag antagen,
såsom kammaren känner till, så sent som förra aret. Emellertid
säger man i motionerna, att det från flera håll payrkats, att
i fattigvårdsförordningsn gränsen skulle höjas från 15 till 16 år.
Den är dock •— såsom jag sagt ■— på båda dessa områden för förvarande
15 år, och det är väl knappast skäl att i fråga om barn
utom äktenskapet flytta fram _ gränsen, innan ännu något i den
vägen åtgjorts beträffande fattigvårdsförordningen och olycksfallsf
örsäkr ingsl agen.

Det andra skälet, som motionärerna anfört, är, att föräldrarnas
börda icke kan anses oskäligt tung, om deras förslag godkännes.
Man finge nämligen taga i betraktande önskvärdheten av att
en anspråkslös yrkesutbildning bestas barnet, och att för det sista
året av underhållstiden underhållet kan enligt lagens bestämmelser
sättas lägre än för föregående år. Vad da först beträffar detta
sista, att man kan enligt lagen sätta underhållet läp-e för det sista
året av den tid, under vilken underhållet skall utgå, är det riktigt,
att så kan ske. Men det är väl knappast många fall, där det förekommer,
att, om det över huvud behövs underhåll, detta skulle
kunna sättas lägre under det sista året än under de föregående.
Snarare kanske motsatsen ofta förekommer. Önskvärdheten av yrkesutbildning
eller över huvud taget en fortsatt utbildning utöver
folkskolans stadium är jn ingalunda att underskatta, men det önskemålet
kan tillgodoses lika väl genom ett bifall till Kungl. Maj :ts
och utskottets förslag. Det är ju nämligen endast en latitud, som
där bestämmes, och det är möjligt att för varje särskilt fall sätta

Ant), lag om
barn utom
äktenskaj>
in. in.
(Forte.)

Nr 48. 62

Onsdagen den 25 april, f. m.

Ang. lag om gränsen ovanför minimiåldern 15 år, där sådant av förhåll andemSZ
na påkallas.

m. m. hör mm del anser jag alltså, att reservtanternas skäl för deras

(Forts.) reservation knappast kunna anses vara hållbara. Å andra sidan
tala nog sbarka skäl för ett bibehållande av *15 år såsom minimigiäns.
Det är ju oftast sa — särskilt inom den lantbrukande
klassen — att barnen måste lämna hemmen vid ganska unga år,
och detta gäller då både barn utom äktenskapet och barn inom
äktenskapet. ^ Det är nog intet ovanligt, att barnen redan vid 15
års ålder måste ge sig ut och förtjäna sitt uppehälle på egen
hand, och att man då inrymmer inom latituden även det år, som
ligger mellan 15 och 16 år, förefaller ganska naturligt och motiverat
av det. fatkiska läget. Skulle nu ett barn utom äktenskap vara
berättigat till underhåll ända till 16 års ålder, skulle detta barn
i åtskilliga fall rent av få en bättre ställning än barn inom äktenskapet.
Och slutligen: om i fall, då avtal traf fals om uppfostringsbidrag
eller då domstol dömt i fråga om ett sådant bidrags belopp.
man skulle ha kommit att stanna vid en för låg ålder, så att det
framdeles visar sig, att barnet behöver underhåll längre än till den
åldersgräns, som blivit fastställd, finnes enligt lagförslaget möjlighet
att få den saken jämkad. Det stadgas nämligen i en följande
paragraf, att den åldersgräns, som en gång blivit bestämd, sedermera
kan ändras.

För att sålunda sammanfatta vad jag sagt, vill jag säga, att
jag anser, att genom antagande av Kung! Maj:ts förslag förlorar
man ingenting uti barnets intresse, och att detta förslag är rättvisare
mot föräldrarna, och medger en mera smidig tillämpning än
som ^ skulle vara möjlig enligt reservanternas förslag. Jag tror
alltså, att övervägande skäl tala för bifall till utskottets hemställan
i denna punkt.

Herr Persson i Norrköping: Herr talman! Vissa av de
skäl, som herr justitieministern framdragit för ett bifall till utskottets
förslag, äro av den art, att de låta sig mycket väl framföras
såsom motivering för att icke sätta åldersgränsen högre än till 15
ar. Det är ju särskilt sa, att vi kunna tänka oss, att, om man sätter
åldersgränsen till 16 år, vissa av dessa barn skulle därigenom komma
i bättre ställning än de inom äktenskapet födda barnen, där föräldrarna
äro fattiga, så att de måste släppa ut dem vid 15 års ålder
eller i vissa fall kanhändaännu tidigare för att hjälpa till att hålla
hemmet uppe. Men ett sadant förhållande bör icke utgöra hinder
för att man söker i lagstiftningen närma sig alltmer på alla områden,
där man kan komma fram, vad man anser önskligt, nämligen
att barnen icke må tvingas från hemmet och ut i annat strängt arbete
allt. för tidigt, utan det borde verkligen vara så, att alla barn finge
möjlighet °att,. även om de icke kunna erhålla någon högre skolutbildning,
åtminstone få yrkesutbildning, utan vilken de få svårt att
reda sig själva. Det är ^därför, som ena halvan av utskottet ansett,
att man i detta fall, da motion förelegat härom, bör höja ålders -

OuBdngen <len 25 april, f. in.

til) N r 48.

gränsen från 15 till IG år. Ilo olägenheter, som därmed skulle följa
för för åldrarna, torde val kunna undvikas i väsentlig mån därige
nom att det finns ingenting, som hindrar att man kan bestämma underhållet
sista året tämligen lågt, så att det icke i de fall, då fadern
och modern ha svårt att lämna något underhållsbidrag, behöver
verka särskilt betungande. Men det är dock en smula garanti för att
de skola känna sig pliktiga att lämna barnet uppfostran, så att de!
sedan kan taga sig fram i livet något så när hyggligt; och därför
bör det också få yrkesutbildning.

För min del skulle jag önska ändra bestämmelsen i §:ns första
del dithän, att barnet skulle njuta uppfostran och uppehälle med
hänsyn till den bäst situerades av föräldrarne villkor, därför att jag
misstänker, att om det än är meningen, att de skola lämna mer än
ett nödtorftigt underhåll, kommer domstolarnas praxis måhända att
utveckla sig i den riktningen, att det icke blir mer än detta. Man
kommer icke att taga hänsyn till om en av föräldrarna är i bättre
ställning än den andre, och därför blir det ett relativt litet underhållsbidrag.
Man har emellertid försäkrat mig, att domstolspraxis
icke kommer att utveckla sig så, varför jag släptt detta yrkande.

Jag ber emellertid att få yrka bifall till den reservation, som
är framställd av herr Pettersson i Södertälje, därför att den är rättvis
och billig och utgör ett steg framåt på vägen mot det mål, dit
vi vilja komma, när det gäller dessa barn.

Herr Pettersson i Bjälbo: Herr talman, mina herrar! Då
herr Persson i Norrköping icke gjorde något yrkande beträffande den
hemställan han framfört i sin motion, att underhållet skulle utgå
efter den bäst situerades av föräldrarna villkor, vill jag icke sysselsätta
mig med den sidan av saken. Jag vill endast säga några ord
om framflyttande av tiden för underhållsskyldigheten till 16 år. Orsakerna,
varför utskottet kommit till 15 år, ha förut framhållits av
herr justitieministern. Det är två: dels är denna gräns fastslagen
utefter så att säga hela linjen — i fattigvårdsförordningen, pensionslagen
och åtskilliga andra lagar — och dels är ju i alla fall förhållandet
faktiskt det, att ute på landsbygden en hel del barn komma
ut redan vid 15 år. Det är till fördel icke blott för föräldrarna utan
också för barnen själva, och inför dessa faktiska förhållanden skulle
det ställa sig litet egendomligt, ifall en fattig man skulle nödgas
underhålla sitt barn utom äktenskapet längre än sitt barn inom äktenskapet.
Huru önskvärt det än varit att medgiva en längre underhållsskyldighet.
när det gäller dessa barn, har utskottet dock på
dessa grunder nödgats stanna vid denna gräns. Men jag tror, att om
herrarne läsa utskottets motivering i denna del skola herrarna bliva
fullkomligt lugna. Utskottet framhåller tydligt och klart, att dessa
15 år äro minimigränsen; och då man läser paragrafens andra stycke,
skall man sätta detta i samband med paragrafens första stycke, att
barnen skola åtnjuta det underhåll efter ty med avseende å båda föråldrarnes
villkor må anses skäligt. Därmed menar utskottet, att i
regel åldersgränsen skall överstiga 15 år, där föräldrarnes villkor

Ang. lag om
barn utom
äktenskap
in. in.
(Forts.)

Nr 48 64

Onsdagen den 25 april, f. m.

AbårnlZ °m det medSiya- Ställningen kommer då att kliva den, att minimiäktenskap
Stinsen blir 15 år, men att den i regel blir mellan 15 och 18 år, och
m. m. att, där barnet har särskilda anlag och föräldrarnes omständigheter
(Forts det medgiva, man skall vara skyldig att kosta på barnet särskild
utbildning till den lärdomsgrad, som barnet kan göra sig förtjänt
av. Ser man detta sedan i sammanhang med 33 §, blir det ytterligare
så, att om en far var i små omständigheter, då han fick detta barn
utom äktenskapet, och han sedan kommer i bättre omständigheter,
skall det avtal, som först gjordes upp beträffande detta barn, justeras,
så att det kommer att stå i proportion till hans nya förmögenhetsställning;
Det har sålunda varken varit Kungl. Maj:ts eller utskottets
mening att på något sätt visa njugghet mot dessa barn, utan
man har försökt ställa det så, att deras bästa måtte bliva i alla avseenden
tillgodosett, ehuru man av skäl, som jag framhållit, nödgats
sätta minimigränsen så lågt som till 15 år.

Jag ber därför att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Pettersson i Södertälje: I vår tid ha med särskild

styrka gjort sig gällande kraven på en ökad utbildning, särskilt yrkesutbildning
för ungdomen. Man framställer detta yrkande dels i
syfte att över lag höja den allmänna samhälleliga produktionen och
dels i^syfte att låta största möjliga antal ungdomar komma ut i världen
så väl^rustade som möjligt för kampen för tillvaron. Detta torde
gälla såväl städerna som landsbygden. För att det skall bli möjligt
att tillmötesgå denna önskan är det emellertid nödvändigt, att
man bereder ungdomen tid till utbildning. Den tanken ligger nu
bakom reservationen i denna punkt att även för de barn, om vilka
i denna lag är fråga, tillfälle till bästa möjliga utbildning bör beredas
genom att föreskriften att minimigränsen för den tid, intill vilken föräldrarna
skola vara skyldiga att underhålla barnen, skall sättas till
IG år. Jag vill emellertid icke förneka, att det kan sägas åtskilligt till
förman för den motsatta ståndpunkt, som utskottet, herr justitieministern
och herr Pettersson i Bjälbo förfäktat, såsom herrarna själva
hört. Men jag vågar i alla fall, trots de skäl som äro anförda,'' vidhålla
reservationen. Jag gör det inte så mycket med hänsyn till det
penningbidrag, som kan erhållas från föräldrarnas sida, utan mera
därför att en bestämmelse av det innehåll, som i reservationen anges,
är ägnad att ytterligare utsträcka den tid, under vilken föräldrarna
skola känna, att de ha ansvar för barnet. Om kammaren skulle biträda
reservationen, så är detta naturligtvis icke något hinder för
att barnen få komma ut i livet, som herr Pettersson i Bjälbo säger,
vid 15 års ålder och försöka förtjäna vad de kunna. Men föräldrarna
skola i alla fall, ända tills barnet fyllt 16 ar, känna att de ytterst äro
ansvariga för barnet och äro skyldiga att, så långt ske kan, bereda
det utbildning för dess blivande yrke.

Jag ber sålunda, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad samt herr

Onsdageu den 25 april, f. in.

*55 Nr 48.

talmannen givit propositioner å de därunder förekomna yrkandena,
godkände kammaren paragrafen i den lydelse, som föreslagits av lierr
Pettersson i Södertälje uti hans vid paragrafen fogade reservation.

■i—8 §§.

Godkändes.

Vidare föredrogs 9 §. Därvid yttrade:

Herr Pettersson i Bjälbo: Herr talman, mina herrar! Vid
denna paragraf har lierr Petersson i Bidingö villastad anfört en reservation,
till vilken även jag anslutit mig. Reservationen gar ut pa
en återgång till den av Kungl. Maj it ursprungligen föreslagna lydelsen
av denna paragraf. Enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle ett giltigt
avtal beträffande sådant underhåll till barnet kunnat träffas av
förmyndare, såvida icke förmyndare är fader eller moder till barnet,
utan att ett sådant avtal skulle behöva underställas prövning och
godkännande av barnavårdsnämnd eller barnavårdsman. Enligt utskottets
förslag bar man ändrat detta därhän, att ett sådant avtal alltid
skulle underställas barnavårdsnämnd eller barnavårdsman för
prövning. Vi ha däremot ansett, att ett sådant godkännande skulle
kunna vara överflödigt i vissa fall, sa att under nämnda förutsättningar
ett sådant avtal skulle kunna träffas utan vidare. Man kan
ställa sig litet tveksam, vilket som är det bästa. Å ena sidan är det
givet, att man bör såvitt möjligt söka vinna garantier för att ^detta
avtal göres sådant, att barnets intressen därigenom skyddas i så stor
utsträckning som möjligt, men å andra sidan rör det sig här om synnerligen
intima förhållanden, och man bör ju under sadana omständigheter
se till att inte flera personer bli inblandade i saken, än
som är absolut nödvändigt. Då man sätter sig närmare in i förhållandena,
bär åtminstone jag kommit till den åsikten, att det icke är
nödvändigt att en offentlig Händighet här träder emellan, utan att
förmyndaren mycket väl kan gorå upp denna sak ensam, utan att det
medför någon risk. Eu äro dessutom bestämmelserna i denna lag
tvingande, så att även om en förmyndare skulle av en eller annan
anledning göra upp ett för barnet ogynnsamt avtal, kan detta avtal
det oaktat rättas till när som helst av barnavårdsmyndigheterna, och
barnavårdsmyndigheterna ha dessutom alltid både rättighet och skyldighet
att se till att barnets intressen alltid bli tillgodosedda. Under
sådana förhållanden tror jag det är fullt tillräckligt, att vi antaga
den formulering som Kungl. Maj :t här föreslagit och som går ut
på att en förmyndare i vissa fall kan. utan att det behöver godkännas
av barnavårdsmyndigheterna, träffa ett sådant avtal.

Jag ber att med dessa ord få yrka bifall till reservationen.

Herr Pettersson i Södertälje: För att trygga barnets rätt
till uppehälle söker detta lagförslag uppmuntra till ingående av

Andra hammarens protoholl 1917. Nr lf8, 9

A ny. lay om
barn utom
aktenåkajy

711. ‘in.

(Fort*.}

Nr 48. m

Onsdagen den 25 april, f. m.

Ang. lag om avtal rörande framtida underhåll åt barnet. Men för att sådana
äktenskap av*al röran(le framtida underhållsskyldighet verkligen skola bil till
m. rn. nytta för barnet, fordras kontroll. Annars kan det hända, att det

(Forts.) ingås avtal, som bliva tämligen värdelösa. I fråga om sådan kontroll
innehåller nu det kungl. förslaget, som herr Pettersson i B.iälbo
talade till förmån för, att ifall det är fråga om ett avtal rörande
underhåll för all framtid, skall det alltid fordras barnavårdsnämnds
godkännande, för att avtalet skall vara giltigt. Beträffande åter
avtal om underhåll för en kortare tid kräver det kungl. förslaget
godkännande av barnavårdsnämnd eller barnavårdsman endast för
det fall, att avtalet är slutet av barnets mor som förmyndare.

Nu hava . lag och mina medmotionärer framhållit, att det mycket
väl kan inträffa fall, då en annan än barnets moder är förmyndare,
men denne förmyndare dock icke är så fristående eller så
pålitlig, att ej ett av honom ingånget avtal för kortare tid än hela
underhallstiden kan behöva granskas och godkännas av barnavårdsmyndighet.
Det finnes tyvärr så många sorgliga erfarenheter om
de möjligheter som egennyttiga personer ha att sko sig till förfång
för barnet, att jag tror man gör klokt uti att åstadkomma den
ökade kontroll för vilken utskottet här i likhet med motionärerna
uttalat sig, och jag ber sålunda, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr Persson i Norrköping instämde häruti.

Vidare anfördes ej. Sedan herr talmannen framställt propositioner
å de under överläggningen gjorda yrkandena, godkände kammaren
paragrafen i den av utskottet föreslagna lydelsen.

10 §.

Godkändes.

Efter det 11 § nu föredragits, yttrade:

Herr Pettersson.i Södertälje: Vid denna paragraf skall
jag be att fa yrka bifall till det av mig i reservationen framställda
förslaget. Det avser det fall, att det inte kan konstateras, vem
som är fader till ett barn utom äktenskap. Då så är förhållandet,
har jag föreslagit, att den som är övertygad om att ha haft umgänge
med modern på sådan tid. att barnet kan av honom hava avlats,
skall vara underhållspliktig mot modern och barnet på sätt
om fader är stadgat, där ej uppenbart är, att barnet icke avlats vid
det samlaget. I det stycket överensstämmer min reservation med
det förslag, som är framställt av reservanten inom lagberedningen
samt också med den reservation som är framställd av herr Persson
i Norrköping. Men för det fall, att i rättegången blir klart, att
kvinna^ haft att skaffa med mer än en man under konceptionstiden,
går den av mig avgivna reservationen ut på att visserligen

OnBiliigen dun 25 april, f. m. 57

icke någon av (lossa män ^skäll förklaras såsom fader ellur^ »förmodad»
fader, men afl de alla skola åläggas bidragsplikt till det
barn, varom det är fråga. 1 det stycket skiljer sig min reservation
från det förslag som är framställt av lagberedningens reservant och
som upptagits av herr Persson i Norrköping. _

Beträffande denna sak vill jag från början genast villigt erkänna,
att det är mycket vanskligt att genom lagstiftningen på
lämpligt sätt reglera densamma. Som herrarna veta, förhåller det
sig nu så, att om i en process angående barnuppfostringsbidrag
svarande gör den invändningen, att även någon annan man än han
haft med modern att skaffa under den kritiska tiden, säger domstolen:
»Det där hör inte hit», och så dömer domstolen svaranden
att betala bidrag till barnet, därför att han lian vara far. Enligt
vad vi kanske litet var veta, kan det inträffa, att en domstol på
det sättet kan få döma en man såsom förmodad barnafader, oaktat
all sannolikhet talar för att en annan verkligen är far. Detta är
den svenska rättsskipningens nuvarande ståndpunkt, och utskottet
föreslår nu, att denna ståndpunkt skulle lagfästas. Om man anser,
vilket det synes mig, att man bör göra, att denna anordning icke
är tillfredsställande, uppstår frågan: hur skall man i stället ordna
saken? Då kan det tänkas flera möjligheter. Man kan gå den
väg som accepterats av lagstiftningen exempelvis i Tyskland och
Frankrike, nämligen den, att där det blir klart, att kvinnan haft
med mer än en man att skaffa, dömes icke någon av männen att
betala bidrag. De gå fria allesammans. Det är en utväg. Det
kan inte nekas, att det ligger en viss konsekvens i den utvägen,
men den har bland annat den olägenheten med sig, att man inte
får något bidrag till barnet, och barnet och det allmänna bli således
lidande.

Man kan också ordna saken på det sättet, att man säger: här
kan visserligen icke ådagaläggas, vilken man som är far, ty den
medicinska vetenskapen anser, att om det är så att flera haft med
modern att skaffa under konceptionstiden, är det i det närmaste
omöjligt att tillförlitligt avgöra, vem som rätteligen skall tagas
för huvudet för faderskapet. Men vid sådant förhållande åläggas
alla, som haft umgänge med modern å konceptionstiden att betala
för barnet. Det är den ståndpunkt som jag i min reservation
intagit.

Jag erkänner, att det kan göras åtskilliga invändningar mot denna
ståndpunkt, särskildt att den icke är tilltalande för känslan. Men
till förmån för densamma kan åberopas dels, att det dock ligger
en obestridlig rättvisa i en sådan ståndpunkt, och dels, att det är
den, som i huvudsak intages av lagstiftningen i Danmark och
Norge. Slutligen må ock, med hänsyn till de obehagliga sidorna
av denna ordning, erinras, att det dock är ett jämförelsevis litet
fåtal fall, i vilka densamma får praktisk betydelse.

Man kan slutligen också gå en tredje väg. Det är den som
förordas av reservanten inom lagberedningen och som upptagits av
herr Persson i Norrköping. Den innebär, att även om kvinnan haft

Nr 4*.

Ang. lag om
barn utom
äktenskap
m. m.
(Fort».)

Nr 48.

■Ang. lag om
barn utom
äktenskap
m. m.
(Forts.)

68 Onsdagen den 25 april, f. m.

med flera män att skaffa, man i allt fall dock endast ålägger en
av dem att betala för barnet. Man undviker därigenom de obehagliga
förhållanden som äro förenade med den andra utvägen. Men
jag vill fråga: efter vilka grunder skall då denne uttagas, som
skall betala för barnet ensam, oaktat det är klart, att flera andra
kanske lika väl skulle kunna komma ifråga? Skall det bero på
vilken kvinnan behagar instämma eller skall det bero på vilken
domaren mer eller mindre godtyckligt vill utvälja? Jag kan inte
se, att man med antagande av den utvägen kan komma ifrån att
sätta godtycket i högsätet, och de olägenheter den medför förefalla,
mig vara minst lika motbjudande som de obehagligheter som kunna
vara förenade med det av mig förordade alternativet. Jag ber sålunda,
herr talman, att beträffande § 11 få yrka bifall till den av
mig avgivna reservationen.

Herr Persson i Norrköping: Herr talman! Först och främst
vill jag meddela, att i fråga om denna nya § 11, vilken, enligt vad
som är föreslaget, skulle tillkomma, äro herr Pettersson i Södertälje
och jag samt våra medreservanter, i vad gäller den första delen av
paragrafen, eniga om, att den är en konsekvens av den ändring, som
denna kammare beslutat beträffande lagutskottets förslag till en
efterföljande paragraf, nämligen § 12, vilken vi för vår del uppfört
såsom § 13. Om den saken anse vi, att det icke kan råda någon meningsskiljaktighet
efter det beslut, som sålunda fattats, utan det är
därom meningsskiljaktighet råder, huruvida man skall gå med på,
att flera än en man kunna av domstol dömas att anses såsom fader,
eller om det blott skall vara en man. För min del kan jag rakt inte
vara med om, att mer än en man skall dömas till att anses vara fader
och lämna underhållsbidrag.

Herr Pettersson i Södertälje nämnde här, att i de flesta andra
länder är det så, att när det visas, att det varit mer än en man, som
haft förbindelse med modern under konceptionstiden, dömes ingen
av dem att betala underhållsbidrag, utan modern får då stå sitt kast,
och barnet blir utan allt underhåll från faderns sida, och modern får
klara den saken så gott hon kan. På andra håll — det är, tror jag,
för övrigt huvudsakligen blott i Danmark ■— dömer man flera män
att vara underhållsskyldigå; men man har där erkänt de svårigheter,
som äro förenade med en sådan anordning, i synnerhet för barnets
vidkommande, ity att man även stadgat bestämmelser därom, att vid
sådant förhållande får barnet skickals till en annan plats och där
uppfostras för att icke behöva lida men av, att det är flera, som
kunna anses vara dess fader.

Inför dessa svårigheter och inför det för känslan stötande, som
ligger i att mer än en skall anses vara fader till ett barn, har jag
måst taga absolut avstånd från den vägen och följa reservanten i
lagberedningen, i det jag hållit mig till, att den, som visats haft
.samlag med modern, får bära följderna och bli. icke ansedd att vara
fader, så att arvsrätt skulle följa, men val underhållsskyldig.

Nu säger herr Pettersson i Södertälje, att härvidlag alltid före -

(59 Nr 4*.

Onsdagen den $äf) april, f. in.

tinues den svårigheten: vilken skall man taga av dem sunt hall samlag
med modern under korn1,ejitionstideri t Jo, den som modern putalar
och den, som hon inför domstol svär på, att hon haft samlag
med, i fall det ålägges henne fyllnadsed. Det är denne, som man har
att hålla sdg till, och uran lår väl antaga, att i de allra flesta fall äi
modern härvidlag den mest omdömes- och vittnesgilla. Man kan
utgå ifrån, att det i de allra flesta fall förhåller sig så, att den modern
sålunda för fram såsom barnafader, också troligen är det.

Jag kan därför icke vara med om att. In träd a herr Petterssons i
Södertälje reservation i detta fall. Ett bifall till densamma skulle
vara att införa ett nytt system i vår lagstiftning, som enligt ram mening
innebure ett nedsättande, ett neddragande och kränkande av den
allmänna känslan, och vars fördelar icke skulle uppväga dess. nackdelar.
Jag tycker även för männens vidkommande, att det för dem
skulle vara .synnerligen obehagligt att ingå i ett sådant bolag eller
kompanjonskap om underhållsbidrag till ett barn; då är det val
bättre, ätt en av dem, som dock han vara fader till barnet, står för

hela underhållsbidraget. . ...

Jag yrkar därför herr talman, bifall till den av mig jämte herrar
Lindley i Söderhamn och Lindqvist i Kosta avgivna reservationen,
som även överensstämmer med det av herrar Stärner och Petrén
vid denna paragraf framställda förslaget.

Herr Petersson i Lidingö villastad: Herr talman! Jag
skall tillåta mig att yrka rent avslag å det förslag till § 11. som de
två föregående talarna hemställt om bifall till, ehuru med olika formuleringar.
Sedan man en gång slagit in på den väg, som kammaren
beträtt genom sitt föregående beslut, är det en naturlig konsekvens
därav, att man nu står inför stora svårigheter, som de båda
reservanterna vilja avhjälpa var och en på sitt sätt.

♦ Man har i det fall för vilket det gäller att nu lagstifta att utgå
ifrån, att kvinnan haft att gorå med flera än en man. Min ärade
granne å länsbänken vill avhjälpa svårigheten på det sätt, att alla
dessa män skola dömas att gemensamt i något slags bolag underhålla
barnet. Detta finner den andre reservanten herr Persson i
Norrköping synnerligen stötande, och säger: nej, det går icke för sig,
endast en skall dömas. Därpå svarar herr Petersson i Södertälje:
vem iskall man då ta av dessa, som haft förbindelse med kvinnan, da
det är omöjligt att bedöma vilken av dem som är fader till barnetf
Härå svaras från andra sidan: jo, man skall ta den. vilken .kvinnan
med sin fyllnadsed angiver såsom fader. Men att ålägga kvinnan en
sådan fyllnadsed. det vore, mina herrar, att utsätta henne för en
orimlig tortyr, ty enligt vad de medicinska auktoriteterna saga, kan
icke heller hon veta, vilken av dessa flera män, som verkligen är

barnets fader. o

Den enda rationella konsekvensen av den ståndpunkt, som kammaren
här förut intagit, är således den tredje utvägen om vilken
herr Pettersson i Södertälje talade, nämligen att i sådant fall får
kvinnan underkasta sig att bli utan hjälp för barnets uppfostran.

•In//, lag om
huru utom
nkttnikup
7/t. 771

(Korta.)

Nr 48. 70

Onsdagen den 25 april, f. m.

Ang. lag om
barn utom
äktenskap
m. m.
(Forts.)

Den utvägen synes mig vara den enda rimliga som återstår efter det
beslut, som kammaren förut fattat.

Jag anhåller således att få yrka avslag å den nu föreslagna
paragrafen.

Herr Persson i Norrköping: Herr talman! En del av de

svårigheter, vilka lagutskottets ärade ordförande här framdrog, skulle
ju kvarstå, även om man antoge lagutskottets förslag, ty även
då skulle ju utrönas, vem som är fader. Det står ju i § 27: »Förekomnaer
anledning därtill att svaranden haft samlag med modern å
tid, då barnet kan hava avlats, äge rätten förelägga antingen modern
att med ed bekräfta eller svaranden att med ed förneka, att sådant
samlag ägt rum.» Det är väl lika pinsamt för henne att då avgiva
fyllnadsed som i det andra fallet. Här skall eden gås, om blott anledning
förekommer därtill, att svaranden haft samlag med modern.
Den, som sålunda instämts, kan ju invända, att det har varit flera,
som haft samlag med henne, men därtill tages ingen hänsyn, utan
hon får i alla fall gå eden, så att samma pinsamma situation skulle
alltså föreligga även enligt lagutskottets förslag som i det andra fallet.
. Saken skulle ju icke invecklas avsevärt genom vad jag föreslagit
i min reservation.

Herr Pettersson i Södertelje: Såvitt jag kan se, leder herr
Sven Perssons förslag till, att, såsom han även själv förklarade, kvinnan
får välja, vilken bland de möjliga männen som skall dömas att
betala för barnet; kan hon gå eden, skall denne man dömas att betala
underhåll till barnet. Jag kan ej frigöra mig från den uppfattningen,
att detta dock blir att överlämna saken åt hennes godtycke,
vilket icke gärna kan vara tillfredsställande.

Herr Petersson i Lidingö villastad har kritiserat de båda
ståndpunkter, som vi reservanter här intagit. Jag har redan i mitt
första anförande erkänt, att det förslag, till vilket jag anslutit mig,
är behäftat med olägenheter. Men jag ber lagutskottets ärade ordförande
å andra sidan komma ihåg, huru det verkligen ställer sig med
den ordning, som nu tillämpas på detta område och vilken lagutskottet
vill för framtiden bibehålla. Det lär väl ändå vara en ordning,
som är allt annat än tilltalande för allt vad rättskänsla heter.

Slutligen vill jag såsom ett litet försvar för min ståndpunkt
meddela följande. Jag har för att få erfara, huru man i Danmark
och särskilt i Köpenhamn där man har en sådan lagibestämmelse, som
jag i detta fall ifragasatt, uppfattat verkningarna av densamma. Jag
har vänt mig till en på det sociala området erfaren man i Köpenhamn,
och han har varit vänlig nog att anställa en liten enquéte
bland olika personer rörande nu förevarande spörsmål.

Jag har därvid först och främst bett alt få veta, huruvida ifrågavarande
bestämmelse i Danmark har åstadkommit allmän förargelse,
och för det andra, om det har kunnat förmärkas, att den länt till
skada för barnen. De utlåtanden, som jag fått till svar på dessa
mina frågor, visa, att det är några personer, som ansett bestämmel -

Onsdagen den 25 april, f. in.

71 Nr 4*\

sen förargelseväckande i sig själv. En pastor Dalholf säger t. ex.,
att bestämmelsen i fråga är partisk för modern och att den öppnar
möjlighet för bildandet av konsortier av »skörlevnere», men, säger
han, »man har hört grumme tidt om Tilfaelde af denne Art», föreståndarinnan
för Magdalenahemmet, fröken Rasmussen, förklarar,
att hon icke har mycken erfarenhet på detta område, men tillägger:
»Dog har der i de sidste Aar, hvor de saedelige h orhold jo i betydelig
Grad er gaaede tillbage, nogle Gånge vaeret Tilfaelde af den
Slags, og det har da vist sig, att hvis el, saadant Barn skulde bortadopteres,
var det en meget stor ^lindring, åt flere Maend var udlagt
som Barnefader.» Vidare yttrar Formanden for de samvirkende Menighedspleijer,
teol. dr. Jörgensen, att lian tror, att lagbestämmelsen
kan verka sedligt skadlig, men lian säger dock, att lian icks själv
märkt någonting i det, avseendet, och han anser, att det riktigaste är,
att, såsom professor Leopold Meyer föreslagit, de män, som åläggas
giva bidrag till barns underhåll, icke skulle åläggas .gorå detta
i egenskap av fäder, d. v. s. just vad jag föreslagit i .min reservation.
Det är för övrigt ett flertal mycket erfarna män, som säga,
att ifrågavarande bestämmelse icke väckt förargelse i Danmark och
icke länt till skada för barnen. Sålunda säger bland annat Overvaergeraadets
Formand, Overassessor Brun: »Bestemmelsen har vaeret
maerket meget lidt her, og der man naermest siges åt vaere Indifferentisme
over for Bestemmelsen.» Raadsformand Gustav Philipsen
säger: »Det er mit Indtryk.. åt den paagaeldende Lovbestemmelse
ikke har faaet naevnevaerdig Anvendelse, men maaske har
uogen Vaer di som et ganske nyttigt Skraemmebillide.» Oberst Muus
säger, att lagen icke väckt förargelse eller varit till skada för barnet,
men han håller i likhet med Meyer på ett förslag, som går ut pa, att
ingen av de möjliga barnafädren bör anses vara fader utan att alla
skola lämna bidrag och lika stort sådant. Slutligen ha vi ett uttalande,
som är av ganska stor betydelse och s^om gjorts av Formanden
for Studentersamfundets Retshjaelp for Ubemidlede, Overretssagförer
Schröder. Denne säger bland annat: »For de Mödre der henvender
sig i Retshjaelpen, er det ökonomiske Spörgsmaal det vigtigste
— det gaelder för dem om åt opnaa en Resolution, om fornödent
efter forudgaaende Retterg-ang, ved hvilken der paalaegges Bidragspligt.
Jeg har ikke oplevet noget Tilfaelde, hvor Moderen straks
ved Henvendelsen i Retshjaelpen har opgivet flere Maend som mulige
Faedre til hendes Barn, men naar exceptio plurium rejses under
Retssagen, har jeg sjaeldent haft Indtrrykket af, åt Hensynet til det
for Barnet uheldige Forhold, åt det kan komme til åt staa med flere
bidragspligtige »Faedre», vaekker megen Betaenkelighed hos Moderen.
Hun vil i Regien haevde, åt kun den. Mand, hun har. förlängtindkaldt
for åt der kan vlive håna paalagt Bidrag, er Fader til Barnet,
men dette syldes efter min Opfattelse dels Flygt for. åt hun ellers
ikke muligt kan faa Bidrag paalagt, dels en Fölelse af, åt det er
nedsaettende for hende selv, åt der kan blive Tale om flere Maend
stom mulige Faedre til hendes Barn.---Efter min Mening», sä ger

han till sist, »maa Spörgsmaalet om, hvorvidt den omhandlede

Any. laij om
barn utom
äktenskap
m. m.
(Forts, i

Nr i8. 72

Oasdagen den 25 april, f. m.

AZrnlZöC ?^srfel der,J0 }’ar gamme 1 Haevd 1 daask Ret, har fört til alminäktenskap
deJlg förargelse, besvares benaegtende.»

m. m. Jag bär velat meddela detta såsom eu förklaring och ett försvar

(Forts.) tor det förslag, som jag här framställt och till vilket jag fortfarande
ehuru det medger jag, med någon tvekan, yrkar bifall.

Herr Petersson i Lidingö villastad: Herr Persson i Norrköping
kona med en invändning mot mitt yttrande, som jag verkligen
icke förstår. Han påstod, att i fråga om kvinnans ed i barnupplostnngsmål
skulle förhållandet bli enahanda vare sig man stannar
vid lagutskottets förslag eller vid det av honom framställda
tors laget. Nej, mina herrar, det är visst icke så. Kungl. Maj:ts
och utskottets förslag innebär, att om en kvinna vänder sig mot eu
ri}ai11. gör anspråk på barnuppfostringsbidrag utav honom, då
skall, lian skäl därtill äro, antingen mannen svära på, att han
icke hatt samlag med kvinnan under konceptionstiden, eller också
kvinnan svära på, att mannen haft samlag med henne under nämnda
tid. Det är således icke fråga om något annat än det nakna
taktum, huruvida de haft samlag med varandra under konceptionstiden,
eller icke. Någon fråga om kvinnan haft samlag med
annan kan ej komma upp, ty invändning därom avvisas utan vidare.
Men i det fall, som herr Persson i Norrköping talar om
och som skall regleras genom det förslag till paragraf, varå ja»
nu yrkat avslag% där förutsättes det, att kvinnan haft samlag med
liera man, och frågan gäller vem av dessa flera som skall ''betala
uppfostrmgsbidrag. Då säger berr Persson i Norrköping, att kvinnan
skall svära och under eden angiva, vem hon anser vara barnaiader!
Jag säger härtill, att detta kan hon icke göra och att det
ar orimligt att sätta något sådant i fråga, ty hon kan icke veta
det hor ovngt är jag övertygad om att ingen domstol skall anse
sig kunna ålägga henne en sådan ed. Det blir, såsom min granne
här säde, rena godtycket, vilken av männen domstolen ålägger betalningsskyldighet.
Om således icke detta sätt är bra, återstår det
andra eller att alla skola åläggas att i bolag betala underhållskostnaderna;
men detta tycker jag är lika dåligt. Den naturliga konsekvensen
av den lydelse som lagen fått genom kammarens här
förut fattade beslut, ar alltså den, att i sådana fall, där flera haft
att gorå med samma kvinna och en var kan vara fader till hennes
barn, far hon stå sitt eget kast och blir utan uppfostrmgsbidrag.
Jag tror således att mitt yrkande om avslag å den nu föreslå»™
para gräl en är fullt befogat.

■ii .?.erss?n„i .Norrköping: Herr Petersson i Lidingö

villastad sökte med alla juridiska finter komma ifrån det faktum,
att barnets stallning andras därigenom, att detsamma skall ha
arvsratt efter fadern ty för att det skall få arvsrätt efter fadern,
maste med starkare bevisning, än som fordras i fråga om underhållsbidrag
ett verkligt faderskap fastslås. Men i varje fall, då detta
icke kan ske. skall underhållsbidraget utbetalas av den, vilken

Onsdagmi clan 25 april, f. m.

Nr Jk.

visserligen inte bevisats vara fader, men som kan vara det, där- A!“J''
för att han haft förbindelse med kvinnan i fråga under koncep- cdetmtkap
tionstiden. ™.

Nu säger herr Petersson i Lidingö villastad, att det blir så (Forts.)
klart med lagutskottets förslag, i vad gäller denna sak. Men bevisningssvårigheterna
enligt lagutskottets § 27, när det ieke är utrett,
vem som är fader, äro lika inkrånglade och lika trassliga. Ty
det är ingenting som hindrar, att den, vilken åtalas av modern
för att vara fader, förklarar, att det är flera, som kunna vara
fader, eftersom de haft samlag med kvinnan under konceptionstiden.
Detta kan framkomma vid rättegången, även om domstolen
icke tar hänsyn därtill, utan ålägger antingen kvinnan eller också
mannen att med ed styrka sina uppgifter, kvinnan att med fyllnadsed
bekräfta sin utsago, mannen att med värjemålsed fria sig.

Det blir lika osäkert i det ena fallet som i det andra, men såvitt
jag kan se blir det dock icke alltför tillkrånglat. I det ena fallet-,
då arvsrätt följer, måste man ha det verkliga faderskapet fastslaget,
medan i det andra fallet, då det gäller underhållsplikt, faderskapet
icke är så fullt och helt fastslaget. Det står också i lagutskottets
förslag i § 26: »Varder utrett, att svaranden haft samlag
med modern å tid då barnet kan hava avlats, skall han anses
såsom fader.» Det är icke sagt, att han är fader, men han skall
anses såsom fader och följaktligen vara underhållspliktig, och detta
smäller lika högt i det ena fallet som i det andra. Trots att
herr Pettersson i Södertälje framdragit uttalanden från jurister och
från barnavårdshåll i Danmark, tycker jag icke, att vi här i Sverige
böra följa ett så dåligt exempel från Danmark, ty det ha vi
varken heder eller nytta av, utan det skulle tvärt om lända en hel
del barn till skada, och det är något, som vi väl icke kunna vara
med om.

Herr Petersson i Lidingö villastad: Herr talman, mina herrar!
Jag tycker verkligen, att det talet nu börjar bli litet utslitet,
att, så snart någon är jurist, så beskylles han för, att — ja, vad skall
jag säga — för att »krumbukta» här i riksdagen, för att använda
herr Lindhagens ord vid ett annat tillfälle. Jag tror, att även vi jurister
böra kunna få göra anspråk på ett något så när sunt och redigt
omdöme i dessa frågor och att våra inlägg i dem kunna göra anspråk
på att betecknas annorlunda än som försök att krångla till och förvända
saken. Jag tycker verkligen, att man kunde sluta att tala ur
den tonen.

Nu vijl jag till vad som förut sagts endast lägga, att det fortfarande
ser ut, som om herr Persson i Norrköping rakt icke förstår
vad jag säger. Kammaren har förut gått på en reservation, enligt
vilken med ett fastslaget faderskap äro förenade vissa följder. Det är
allt vad som hittills beslutats. Kammaren har sålunda sagt, att med
faderskapet skall följa arvsrätt. På den sidan, som jag tillhör, ha vi
icke velat gå så långt, utan velat hava något mindre. Däremot har
kammaren icke hittills på något sätt yttrat sig om, huru detta fa -

Nr 48.

Ang. lag oi
barn utom
äktenskap
m. m.
(Forte.)

74 Ongdagen den 25 april, f. m.

dårskap skall fastställas, titan i den delen kommer att gälla vad som
står i § 27 av förslaget. I vanliga fall kommer det således, förmodar
jag, att tillgå så, att en kvinna tilldömes barnuppfostringsbidrag
antingen därför, att mannen brustit åt eden, eller därför, att kvinnan
fyllt bevisningen med fyllnadsed. Någon ändring häri är icke
ifrågasatt. Skillnaden efter det av kammaren fattade beslutet blir
blott den, att barnet får icke allenast uppfostringsbidrag, utan därutöver
även arvsrätt efter fadern. Men där komma vi till den springande
punkten i denna fråga. Konsekvensen av det beslut, som kammaren
förut fattat, blir den, att man icke vidare kan neka svaranden
att göra invändning därom, att kvinnan har haft med flere män att
göra. Med den ståndpunkt, som lagutskottet intagit, kan man med
fullt fog säga: vi undersöka icke huruvida kvinnan haft med flere att
göra, utan det är nog att en övertygas om att ha lägrat henne. Han
kan vara fader till hennes barn och därför dömes han att betala barnuppfostringsbidrag.
Men så långt kunna herrarna icke gå, utan ni
måste tillåta en svarandepart att komma med denna invändning, att
kvinnan haft förbindelse med flera män. Och då frågar jag, huru
skall det gå, om det visas, att kvinnan verkligen har haft samlag med
flera? Det är den frågan, som vi nu diskutera och icke något annat.

Nu stå dessa båda ärade reservanter med var sill lika dåliga lösning
av frågan, och då kommer jag fram med den tredje lösningen,
som jag tycker är den naturliga, då man över huvud taget tillåter
bevisning om att kvinnan haft med flere män att göra. En dylik
bevisning tillätes icke enligt utskottets förslag, men om den skall tilllåtas
— och att så bör ske därom äro ju de båda herrarna ense — och
om det bevisas, att kvinnan har haft att göra med flere män, så vilja
reservanterna den ene att alla männen den andre att allenast en av
dem skall dömas betala uppfostringsbidrag. Men det är något orimligt
stötande att ålägga flere att i bolag betala barnuppfostringsbidrag
och ur rättssäkerhetens synpunkt är det omöjligt att säga, vilken
av dem som skall betala. Alltså återstår såsom rimligt endast
det tredje alternativet, som nära hänger samman med den ståndpunkt,
man förut intagit och som innebär, att i så fall skall ingen betala,
utan kvinnan får skylla sig själv. Detta blir följden och ingenting
annat om kammaren bifaller mitt yrkande att helt enkelt stryka den
föreslagna nya § 11.

Herr Persson i Norrköping: Om kammaren i detta fall följer
herr Petersson i Lidingö villastad, uppstår en lucka i hela lagen, då
en sådan bestämmelse, som vi här ifrågasatt, måste finnas i lagen
såsom en konsekvens av kammarens förut fattade beslut ifråga om
arvsrätten. Om jag hade varit i minoriteten, skulle jag knappast ha
velat framställa ett sådant yrkande som det, herr Petersson i Lidingö
villastad här kommit med, därför att denna nya § 11, som sagt, är
nödvändig på grund av det förut fattade beslutet om arvsrätt. Den
juridiska kritik, som riktats mot denna paragraf, är dock icke värre,
än att en av lagberedningens ledamöter, assesor Tiselius, föreslagit en
bestämmelse av just samma lydelse, som den vi här framlagt. Vi

Onsdugcu ilen ''.ib april, f. in. ID

maste således, pa det att ingen lucka skall uppstå i lagen, antaga
densamma.

Vidare vill jag fråga: ar det bättre, mina herrar, att, såsom herr
Petersson i Lidingö villastad vill ha det ordnat och såsom det skulle
bli enligt utskottets förslag, intaga den ståndpunkten: vi tillåta icke
att det inför rätta bevisas, att det har varit flera män, som haft förbindelse
med kvinnan under konceptionstiden? Man går nu icke ens så
långt, att man tillåter någon bevisning i detta avseende, om också
domstolen på grund av mannens framställning kan vara aldrig sa
övertygad om, att det verkligen förhåller sig pa sådant sätt. Men
när det är fråga om faderskap, måste man tillåta, att sådan bevisning
göres, ty det är då icke fråga om, vem som skall anses såsom
fader, utan vem som verkligen är fader, efter vilken barnet då får
arvsrätt. Är det fråga blott om underhållsbidrag, då är det, såsom
herr Petersson i Lidingö villastad säger, på det sättet, att man icke
må gå därhän, att man tillåter bevisning att flera ha haft med kvinnan
att göra, utan man låter den man, som är åtalad, svära värjemålsed
eller kvinnan begå fyllnadsed, och så är saken klar, mannen
må i sistnämnda fall säga aldrig så mycket, att flera haft förbindelse
med kvinnan. Det är icke något annat, som vi vilja, då vi såga, att
fastän det visas, att det varit flera, som haft med kvinnan att göra,
så kan dock icke mer än en av dem vara fader, och då tar man ut
den, som kvinnan utpekar och med ed betygar, att hon anser vara
fader. Men han blir icke tilldömd faderskap, utan han blir blott underhållsskyldig;
han blott anses såsom fader, på samma sätt som nu
står i §§ 26 och 27.

Detta utgör egentligen en kritik mot hela den bristande bevisning,
som alltid förefinnes i dessa fall, men denna kritik stål’ ungefär
lika stark i det ena fallet som i det andra. Det är en berättigad kritik
i båda fallen, men man kan icke komma undan de svårigheter, som
föreligga. Och jag vill säga, att herr Peterssons i Lidingö villastad
yrkande om avslag å den föreslagna § 11 är ett försök att förleda
kammaren till att, sedan den fattat beslut i en paragraf, nämligen
§ 12, därefter fatta ett annat beslut i fråga om § 11, som omöjliggör
det beslut, som kammaren förut fattat beträffande § 12.

Jag vill tillägga, att luckan i lagen även kan fyllas genom ett bifall
till det av herr Pettersson i Södertälje framställda förslaget. Jag
kan dock för min del icke vara med om detsamma, därför att det går
för långt. Det är emellertid eu konsekvens och en obehaglig konsekvens,
erkänner sannolikt herr Petersson i Lidingö villastad, av kammarens
förut fattade beslut men han vill dock icke vara med därom,
och han vill icke heller vara med om det andra förslaget under åberopande
av den ståndpunkt, som lagutskottet här intagit.

Herr Petersson i Lidingö villastad: Det tjänar naturligtvis
icke mycket till att fortsätta debatten på detta sätt. Vi — herr Sven
Persson och jag — borde enskilt gå tillsammans och klara ut vad
som skiljer oss åt och detta skulle säkerligen mycket snart vara
gjort.

Nr 48.

Ang. lag om
barn utom
äktenskap
m. m.
(Forte.)

Nr 48. 76

Onsdagen den 2f> april, f. m.

Ang lag om
barn utom
äktenskap
m. m.
(Forts.)

Om jag ser på första delen av den utav reservanterna föreslagna
nya § 11, så talas där om det fall, att det ej varder fastställt, vem
som är fader till barnet, och stadgas, att om någon är övertygad om
att hava haft samlag med modern å tid, då barnet kan hava avlats,
skall han vara underhållsskyldig mot barnet. Denna del av paragrafen
är ju fullständigt överflödig med hänsyn till stadgandet i § 27,
som enligt utskottets förslag, innehåller att om det förekommer anledning
till, att mannen haft samlag med kvinnan å tid, då barnet
kan hava avlats, och detta blir styrkt med ed, då skall mannen betala
underhållsbidrag. Detta är ju detsamma, som står i första
stycket av den föreslagna nya § 11, och detta stycke är därför alldeles
överflödigt. Om detta stycke helt enkelt uteslutes blir följden
allenast den, att enligt utskottets förslag kommer mannen att visserligen
icke förklaras för fader, men dömas att betala ersättning, och
enligt det av herr Persson i Norrköping framställda förslaget kommer
mannen att förklaras för fader och att dömas betala ersättning.

Sedan återstår den sak, som skulle behöva regleras och som avses
i sista stycket av den föreslagna nya § 11. Det gäller där att avgöra,
huru det skall gå i de fall, där flera män ha haft med kvinnan att
göra. Så snart det icke är fråga om mer än eu man, är det likgiltigt
om denna nya § 11 finnes eller icke. Det är således icke sant, när
herr Persson i Norrköping säger, att jag vill omintetgöra kammarens
förra beslut genom att taga bort den nu föreslagna nya § 11 eller
att jag uppträder illojalt med hänsyn till det sålunda fattade beslutet,
utan vad det här är fråga om, det är, huru det skall gå, ifall
flera män haft att göra med kvinnan under konceptionstiden. Det
ha vi icke behövt syssla med i utskottet, därför att vi ha skurit bort
möjligheten till en sådan invändning, men nu blir det nödvändigt att
syssla med den frågan. För att lösa den ha tre vägar anvisats, och
den, som jag förordar, anser jag, det, kan jag icke hjälna. vara den i
anständighetens intresse bästa att följa. Det är fullkomligt lojalt
mot det förra beslutet, när jag nu yrkar avslag på denna paragraf.

Herr talman, jag skall icke besvära med någon vidare diskussion
i denna fråga.

Herr Rydén i Malmö: Herr talman! Det torde råda ganska
stor oklarhet på många håll, hur man bör ställa sig vid denna paragraf
med hänsyn till det beslut som fattades vid voteringen om 12 §.
Jag kan icke finna annat än att det är nödvändigt, att det kommer
in eu ny § 11, en oaragraf, som fastställer, hur det skall förfaras,
om det icke varder fastställt, vem som är fader till barnet. En sådan
paragraf är, såvitt jag förstår, absolut nödvändig, och det har också
reservanten i lagberedningen, vars intentioner vi följt i första voteringen,
ansett vara klart. Det är klart, att herr Petersson i Lidingö
villastad, som i själva sakfrågan anser, att arvsrätt efter fader icke
bör ifrågakomma, står på en annan linie och att han yrkar på att
denna paragraf, som fyller en lucka, icke skall komma in. Men
kammarens majoritet, som gått på en annan linie, måste ha denna
lucka fylld genom att intaga en elfte paragraf. De. som skilts åt

Onsdagen den 25 april, f. in.

77 Nr 4K.

på huvudlinjen ifråga om arvsrätten, skiljas också nu åt. Å ena
sidan är det herr Pettersson i Södertälje, som anser, att ifall fadersskapet
icke är fastställt, bör man gå tillväga på det sättet, att man
utdömer underhållsskyldighet av alla eventuella fäder, och ä andra
sidan är det herr Persson i Norrköping, som anser, att i det fallet
skall man utdöma underhållsskyldigheten av en person, och det blir
i så fall den, som genom rättens prövning kan anses vara den, som
bör i första hand ifrågakomma. För mina känslor ligger det mera
emot att välja det sätt att fylla denna lucka, som herr Pettersson i
Södertälje föreslår, än det sätt, herr Persson i Norrköping gått in
på. En av dessa båda ståndpunkter måste emellertid kammaren taga
i överensstämmelse med det beslut, som den fattat vid 12 §. Det duger
icke, såvitt jag förstår, att följa herr Petersson i Lidingö villastad,
som vill, att kammaren skall avslå båda alternativen. Av dessa
båda finner jag för min personliga del herr Perssons i Norrköping
yrkande vara mindre osympatiskt än herr Petterssons i Södertälje,
och därför ber jag, herr talman, att få hemställa ''om bifall till herr
Perssons i Norrköping yrkande.

Herr Pettersson i Södertälje: Hin ärade granne på
Stockholmslänsbänken är nog karl att försvara sig själv, så att det
är kanske onödigt att uppträda till hans försvar. Men då jag deltagit
från början i denna debatt kan jag ej underlåta att säga ruin
mening även om kontroversen mellan herr Petersson i Lidingö
villastad och herr Persson i Norrköping. Såvitt jag förstår, har
herr Petersson i Lidingö villastad rätt i, att förslaget att stryka
11 § icke strider mot kammarens förut fattade beslut om arvsrätt
efter fader för utom äktenskap födda barn. En sådan strykning
innebär, att man accepterar det första av de tre alternativ för denna
frågas lösning, som jag tillåtit mig nämna såsom möjliga. Stryker
man 11 §, blir det, såvitt jag kan bedöma, så, att i händelse kvinnan
under konceptionstiden haft att skaffa med flere, ingen av
dessa män blir förklarad såsom barnets fader och ingen heller
underhållsskyldig. Det är det resultat man kommit till i Tyskland
och Frankrike. Så till vida ger jag herr Petersson i Lidingö villastad
fullkomligt rätt. Jag tror för övrigt, att den hittills förda
diskussionen bekräftar, att alla dessa tre alternativ ha sina olägenheter.
För min del har jag antytt, att jag endast med en viss
tvekan fört fram förslaget om allas bidragsplikt. Jag har gjort
det därför, att jag anser det förslaget rättvisast, trots dess olägenheter.
Skulle herrarnas känslor reagera mot en sådan lösning, så
får jag för min del säga, att jag finner herr Peterssons i Lidingö
villastad förslag mera rättvist än det förslag, herr Sven Persson
framlagt. Det är visserligen mindre förmånligt för kvinnan, men
barnet blir ju, om så behövs, omhändertaget av det ällmänna, och
det blir icke något godtyckligt utväljande av den som skall betala
underhållsbidrag.

ing. lag ov»,
barn utom.
Äktenskap
m. m.

(Forte.)

Herr Persson i Norrköping: Det var ju väl att få fram

Nr 48. 78

Onsdagen den 25 april, f. in.

Ang. lag or
barn utom
äktenskap
m. m.
(Forts.)

* det erkännandet åtminstone, att om man vill ha bidrag, då faderskapet
icke är bevisat, sa maste man ha en 11 § eller motsvarande
bestämmelse. Så finner herr Jakob Pettersson den ståndpunkten
rättvis, att när icke faderskapet kan bevisas, så att arvsrätt kan
följa, bör icke underhållsbidrag följa. Mina herrar, det är en orättvis
ståndpunkt i synnerhet med hänsyn till den ståndpunkt, utskottet
i allmänhet intagit, ty vad står på sidan 8? Det står: »Enligt
rättspraxis anses den, som visas hava haft samlag med modern
under konceptionstiden, såsom barnets fader och får fullgöra de
med faderskapet förenade förpliktelserna.» Denna ståndpunkt fastställer
lagförslaget. Varför? Jo därför, att i alla fall, då icke
full bevisning föreligger, underhållsbidrag skall lämnas barnet. Jag
tycker, att när vi behandla barnets rätt i första hand, är denna
ståndpunkt rättvis, och det är icke rättvist, om barnet icke får något
bidrag, såsom det går enligt det andra förslaget.

Herr Rydén i Malmö: Herr talman! Jag kan icke underlåta
att^ säga några ord till förmån för dessa barn. som man nu
håller på att kasta ut vind för våg. Jag anser mig ha rätt till
det, eftersom jag tidigare motionerat i denna fråga och varit medverkande
vid det komplex av lagar — som jag skulle vilja kalla
med ett gemensamt namn barnarättslagar — vilket nu ligger på
riksdagens bord. Jag vill inlägga en gensaga mot den uppfattning.
som går ut-på, att icke barnets rätt skulle vara det preliminära,
det avgörande. ^ För mig står barnets rätt såsom det grundläggande;
det får icke, såsom det efter herr Peterssons i Lidingö villastad resonemang
skulle bli, om modern haft förbindelse med flera, bliva
så, att barnet kastas på det allmänna, ty barnet har rätt att fordra,
att det icke kastas ut vind för vag. Det är den grundläggande
rätten, och frågan om, huruvida man kan med en slags fysiologisk
noggrannhet avgöra, vem som är barnets fader, är för mig av mindre
vikt än att man icke kastar barnet vind för våg ut i världen.
Ett bifall till detta resonemang innebär, att så snart modern haft
förbindelse med flera än en man, skulle barnet bli utan underhållsbidrag
av den, som är barnets fader. Detta tycker jag vara ett
hårt resonemang, och jag vill vädja till kammaren att icke följa
den anvisningen, utan ber att få förorda ett av de förslag, som innebära,
att barnets rätt skall tillgodoses. I valet mellan herr Petterssons
i Södertälje yrkande och herr Perssons i Norrköping eller rättare
sagt reservantens inom lagberedningen förslag, tycker jag det
sista är det minst stötande för känslan.

Med herr Rydén i Malmö förenade sig herr Bran ting.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad samt herr talmannen
givit propositioner a de därunder förekomna yrkandena beträffande
införandet i lagförslaget av ett nytt såsom it § betecknat
stadgande, biföll kammaren det av herr Persson i Norrköping i berörda
avseende framställda yrkandet.

Onsdagen den 25 april, f. in.

79 Nr 48.

Härefter yttrade

Herr Pettersson i Södertälie: Herr talman! Jag: ber att
få yrka godkännande av det i min reservation under 12 § upptagna
stadgandet.

Ang. lag om
barn utom.
äktenskap
m. m.
(Forte.)

Vidare anfördes ej. Efter av herr •''almannen givna propositioner
i ämnet biföll kammaren det av herr Pettersson i Södertälje nu
gjorda yrkandet.

Överskriften till 3—11 §§.

Godkändes.

Vidare beslöt kammaren på därom av herr talmannen framställd
proposition, att utskottets i förevarande lagförslag med nr 12
betecknade paragraf skulle erhålla nummerbeteckningen 13.

Efter härpå skedd föredragning av 13 § i utskottets förslag yttrade -

Herr Pettersson i Södertälje: Jag skall be att få yrka
bifall till min reservation under 14 §. Den innebär strykning av
följande ord i utskottets förslag: »ävensom barnets förklarande för
trolovningsbarn». Dessa ord behövas icke, då kammaren anslutit
sig till den meningen, att alla barn skola få arvsrätt.

Vidare anfördes ej. Sedan herr talmannen givit propositioner i
ämnet, blev det av herr Pettersson i Södertälje gjorda yrkandet av
kammaren bifallet.

14—19 §§; överskriften till 13—19 §§.

Godkändes.

Vidare föredrogs 20 §; och anförde därvid

Herr Pettersson i Södertälje: Om barn utom äktenskap
får arvsrätt efter fader och fädernefränder, kan fara uppstå, att den
verkliga fadern genom mutor eller på annat sätt förmår annan man
att åtaga sig faderskapet och modern att vitsorda den oriktiga uppgiften.
Sådant skulle givetvis vara till skada för barnet, och därför
har redan av lagberedningens reservant förordnats vissa ytterligare
garantier för att faderns erkännande av barnet verkligen skall vara
med sanningen överensstämmande. I anledning härav har jag föreslagit
i den av mig framlagda reservationen att dylikt erkännande
för att vara giltigt skall såväl hava vitsordats av modern som godkänts
av barnavårdsmannen eller av barnets förmyndare, om annan

Kr 48. 80

Onsdagen den 25 april, f. m.

■Ang. lag or,
barn utom
äktenskap
m. m.
(Forte.)

1 än fadern eller modern förordnats därtill, eller av ibarnet självt, sedan
det blivit myndigt.

Jag ber således, herr talman, att få yrka bifall till min reservation
under § 21.

Vidare yttrades ej. Efter av herr talmannen givna propositioner
i ämnet biföll kammaren det yrkande, som framställts av herr Pettersson
i Södertälje.

Sedan 21 § härefter föredragits, yttrade

Herr P^e ttersson i Södertälje: Vid denna paragraf ber jag
att få föreslå en redaktionell ändring, som går ut på att orden »så
ock om barnets förklarande för trolovningsbarn» skola utgå i enlighet
med min reservation under 22 §, vartill jag alltså yrkar bifall.

Vidare anfördes ej. Det av herr Pettersson i Södertälje gjorda
yrkandet blev efter herr talmannens i ämnet framställda propositioner
av kammaren bifallet.

22-25 §§.

Godkändes.

Härefter föredrogs 26 §. Därvid anförde

Herr Pettersson i Södertälje: Herr talman! Av den föregående
diskussionen bär ju klart framgått, att det kan yppas vissa
betänkligheter mot att låta modern till utom äktenskap fött barn
genom ed fria sig från misstanken att hon under konceptionstiden
haft att skaffa med annan man än fadern. Man kan dock icke gärna
undgå att tillåta, sådan ed i moderns och barnets intresse. Jag har
sålunda föreslagit, att om anledning föreligger att misstänka, att
modern haft att skaffa med en annan än fadern, skall hon genom
ed få fria sig från denna misstanke. Detta stadgas i 27 § i reservationen.
I den därpå närmast följande paragrafen stadgas sedan, att
eden ej må föreläggas henne, då synnerliga skäl äro till antagande,
att hon haft samlag jämväl med annan än svaranden eller eden eljest
finnes icke kunna med trygghet anförtros henne.

ber nu, herr talman, att fa yrka bifall till min reservation
under 27 §.

Vidare yttrades ej. Kammaren biföll, efter av herr talmannen
i ämnet givna propositioner, det av herr Pettersson i Södertälje
framställda yrkandet.

Vid föredragning härpå av 27 §, yttrade

Herr Pettersson i Södertälje: Herr talman! Under åbe -

Onsdagen den 25 april, f. in.

81 Nr 48.

ropande av det yttrande jag nyss hade ber jag att få yrka bifall till
min reservation under 28 §.

Vidare anfördes ej. Efter av herr talmannen framställda propositioner
i ämnet biföll kammaren det yrkande, som gjorts av berr
Pettersson i Södertälje.

28 och 29 §§.

Godkändes.

30 § föredrogs nu; och anförde därvid

Herr Pettersson i Södertälje: Jag ber att få yrka bifall
till min reservation under 31 §.

Vidare yttrades ej; och blev, efter det herr talmannen givit
propositioner i ämnet, det av herr Pettersson i Södertälje framställda
yrkandet av kammaren bifallet.

31—33 §§.

Godkändes.

Efter härpå skedd föredragning av 34 § yttrade

Herr Pettersson i Södertälje: Jag ber att få yrka bifall
till min reservation under 35 §.

Vidare anfördes ej. Sedan herr talmannen givit propositioner i
ämnet, blev det av herr Pettersson i Södertälje gjorda yrkandet av
kammaren bifallet.

Härefter yttrade

Herr Pettersson i Södertälje: Jag ber bär att få yrka
bifall till min reservation, enligt vilken en paragraf skulle skjutas
in mellan 35 och 36 §§ i utskottets förslag. Det är en bestämmelse,
att talan om fastställande av faderskap eller om rätt till arv på
grund av faderskap, som icke förut är fastställd, skall anställas inom
viss tid. För att förekomma den eventualiteten, att rätten till arv
för barn utom äktenskap skall användas till trakasserier, har man
ansett nödigt föreskriva viss preskriptionstid för instämmande av
talan därom. Jag har föreslagit en tid av två år i enlighet med det
förslag, som framställts inom lagberedningen av dess reservant.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den paragraf, som
i reservationen bär nummer 36.

Kammaren biföll det av herr Pettersson i Södertälje sålunda
framställda förslaget.

Andra kammarens protokoll 1917. Nr 48.

Ang. lag om
bunt utom
äktenskap
in. in.
(Forte.)

Onsdagen den 25 april, f. m.

Överskriften till 20—34 §§; 35 §.

Godkändes.

Vid föredragning härpå av 36 § anförde

ficrr Pettersson i Södertälje: Jag får här yrka bifall till
den övergångsbestämmelse, som återfinnes i min reservation under
38 §. Den innehåller i huvudsak, att vad som stadgas i lagen skall
i regel tillämpas beträffande barn, som fötts, innan lagen trätt i
kraft. Jag bär dock gjort undantag vad stadgandena om namn och
arv beträffar. I anslutning till den mening, som reservanten inom
lagberedningen uttalat, har jag nämligen icke ansett det lämpligt
att låta jämväl dessa bestämmelser gälla om barn, som avlats innan
lagen trätt i kraft. Och därvid har av praktiska skäl, i rättsenhetens
intresse föreslagits, att barn, som fötts inom ett år efter lagens ikraftträdande,
icke skall mot faderns bestridande äga antaga hans namn
eller taga arv efter honom eller fädernefränder.

. Jag ber således, herr talman, att få yrka bifall till min reservation
under 38 §.

Vidare yttrades ej. Efter av herr talmannen givna propositioner
i ämnet biföll kammaren det yrkande, som framställts av herr
Pettersson i Södertälje.

Överskriften till 35 och 36 §§; ingressen; rubriken.

Godkändes.

Nr 48. 82

Ang. lag om
b mm utom
äktenskap
m. m.

(Forte.)

§ 7.

Avlämnades följande nya motioner, nämligen av:

herr Schotte m. fl., nr 412, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 221, angående statsbanebyggnader i Norrland;

_ herr Persson i Tofta, nr 413, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 211, angående omorganisation av fögderiförvaltningen
och lönereglering för tjänstemännen därstädes m. m.;

herr von Hofsten, nr 414, i anledning av sistnämnda proposition; herr

Helger m. fl., nr 415, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 200, med förslag till förordning om tillägg till 9 och 10 §§
samt om ändrad lydelse av 14 § 2 mom., 15 § 2 mom. och 16 § 6
mom. i förordningen den 9 juni 1905 angående försäljning av brännvin;
och

herr Ingvarson m. fl., nr 416, om avslag av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 209, med förslag till förordning om fortsatt tillämpning
under år 1918 av förordningen om spirituosaaccis.

Dessa motioner bordlädes.

Onsdagen dna ‘35 april, f. in.

83 Sv 48.

Vidare avlämnade herr .Gustafsson i Örebro eu motion i anledning
av Kungl. Ma,j:ts proposition, nr 254, med förslag till lag
med vissa bestämmelser mot oskälig hyresstegring m. m.

Sistnämnda motion, som erhöll ordningsnumret 417, blev på begäran
omedelbart remitterad till lagutskottet.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 4,31 e. m. för att
åter sammanträda kl. 7 e. m., då enligt'' utfärdat anslag delta plenum
komme att fortsättas.

In fidem
Per Cronvall.