1917. Andra kammaren. Nr 45 (Riksdagens protokoll 1917:45)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1917. Andra kammaren. Nr 45.

Fredagen den 20 april.

Kl. 3,30 e. m.

Förhandlingarna leddes vid detta sammanträde av lierr vice
talmannen.

§ 1.

Justerades de vid kammarens sammanträde den 14 innevarande
april förda protokollen.

§ 2.

Föredrogos var för sig Kungl. Maj :ts å kammarens hord vilande
propositioner; och hänvisades därvid:

till bankoutskottet propositionen, nr 199, angående pension å
allmänna indragningsstaten åt löjtnanten vid fortifikationen B. K. A.
Mannströms änka Maria Mannström, född Angelin; samt

till statsutskottet propositionerna:

nr 244, angående anvisande av medel till täckande av kostnader
för tryggande av rikets neutralitet år 1917, i vad desamma avse lantförsvaret;
och _ .

nr 245, angående anvisande av medel till täckande av kostnader
för tryggande av rikets neutralitet år 1917, i vad desamma avse sjöförsvaret.

§ 3.

Herr Hellbergs i Lycksele m. fl. på kammarens bord liggande
motion nr 404, som nu föredrogs, remitterades till lagutskottet.

§L

Vidare föredrogos, men bordlädes åter sammansatta stats- och
lagutskottets nr 1 utlåtande nr 2 samt andra kammarens tredje tillfälliga
utskotts utlåtande nr 9.

Andra kammarens protokoll 1917. Nr 45. 1

Nr 4o. 2

Fredagen den 20 april.

Interpellation.

§ 5.

Ordet lämnades härefter på begäran till

Herr Yennerström, som yttrade: Herr talman! Nyligen meddelades
i tidningarna, att livsmedelsnämnden i Öster Färnebo socken
av Gävleborgs län inför jordbruksdepartementet påtalat den vanhavd
som ägde ram å ett kronans hemman därstädes. Då jag vid ett tillfälligt
besök å ort och ställe inhämtat detaljerade upplysningar om de
faktiska förhållandena, vill jag på det kraftigaste understryka,^att
uppenbar vanhävd av allra grövsta slag föreligger å Ängsnäs gård,
belägen intill Grönsinka kronopark. Ängsnäs gård, som förut tillhört
Horndals bruk, ansågs då som en mönstergård. Den är nu,
sedan den för 4 å 5 år sedan inköpts av kronan, i jordbrukshänseende
så ytterligt vanvårdad och misskött, att det är en skamfläck för
kronan.

Hurudant var jordbruket å Ängsnäs gård, när kronan fick hand
om egendomen? Det var ett bland de bästa i orten. Året 1912 gav
följande skördereseultat: säd 81,590 kg., därav höstsäd 14,180 kg.
och vårsäd 67,410 kg.; hö och grönfoder 171,000 kg.; rovor 231,000
kg.; .potatis åt gårdens folk 180 tunnor. Skörderesultatet var detta
år ungefär medelmåttigt. Samma år funnos 80 st. klavbundna djur
samt 12 hästar och 2 föl. 42 av de mest mjölkande korna fordrades
inne med grönt hö och vicker.

I vilket skick befinner sig Ängsnäs gård nu sedan tvenne arrendator
under kronan haft hand om den? Det nyss vackra jordbruket
är totalt förstört. I fjol plöjdes ingenting alls. En tvåårs gödselstack
ligger outkörd. Den fruktbara marken bär tistlar och ogräs i
stället för skördar. Höet — det enda som skördades i fjol -— säljes
ut, stora höpartier äro synliga å Horndals godsstation, färdiga att
fraktas bort. De rymliga ladugårdarna stå i det närmaste tömma.
Hela kreatursstammen består av två kor, några kalvar och en hel del
svin. Gården ger icke ordentlig föda ens åt svinen. Smågrisar ha
dött av svält. Fjolårets havre blev till allra största delen icke bärgad.
Havreskylarna stå ute i snön. Sädesproduktionen ger icke
brödföda åt hushållet. Det måste begagna sig av vanligt brödkort.

Den grova vanvård, som förvandlat Ängsnäs gård till en vederstygglighet
för så väl den jordbrukssakkunniges som lekmannens blickar.
vore upprörande, om den ägde rum under normala tider. Den är
dubbelt upprörande under den rådande hungerperioden, då höggradig
spannmålsbrist föreligger och stora ansträngningar göras för att
öka sädesproduktionen. Man kan icke förvåna sig över, att traktens
jordbrukare, som ha detta bedrövliga fall av vanihävd å kronans mark
framför sig, med förbittring hälsa statsbeslagen å deras spannmålsförråd
och med förbittring ta del av statsmakternas maning till dem
att skapa skördar nå varje bi* växkraftig mark. Deras bittra känslor
bli sannerligen e.i heller mildare, då de veta, att jägmästare Hjalmar
Sylvén å Grönsinka kronopark, som närmast har uppsikten över

Fredagen den 20 april.

Nr 4*).

Angsnäs gård, upprepade gånger, ehuru utan resultat, blivit uppinärksamgjord
på vanhävden i fråga.

Tyvärr kan man icke vara alldeles övertygad om att vank ävdsfallet
i Öster Färnebo blott är ett undantagsfall. Det uppges med bestämdhet,
att liknande missförhållanden råda även å andra kronoegendomar.
Jag har icke kunnat förvissa mig om uppgifternas riktighet
och vill därför för närvarande icke nämna något namn. Men
inga farhågor kunna vara överdrivna, då vanhävden å Angsnäs kunnat
i åratal gå för sig mitt under näsan på en under jordbruksdepartementet
sorterande ämbetsman. En ingående undersökning över
lag, varigenom eventuella missförhållanden kunna bliva bragta i
dagens ljus och vederbörlig rättelse åstadkommas, måste anses vara av
behovet påkallad.

Med denna motivering tillåter jag mig hemställa om andra kammarens
tillstånd att få till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
rikta följande frågor:

l:o) Har statsrådet sin uppmärksamhet fäst vid den vanhävd
som i jordbrukshänseende kan föreligga å kronans egendomar?

2: o) Ämnar statsrådet omedelbart företaga en undersökning angående
jordbrukets tillstånd å kronans samtliga egendomar samt
omedelbart föranstalta om effektiva åtgärder, varigenom missförhållanden
kunna undanröjas samt största möjliga sädesproduktion å
statens mark åstadkommas

Ifrågavarande anhållan bifölls av kammaren.

§ 6.

Avgåvos följande nya motioner, nämligen av:

herr Hage m. fl., nr 405, i anledning av Kung! Maj:ts proposition,
nr 169, med förslag till lag angående ändring i vissa delar av
lagen den 1 juli 1898 om de svenska lapparnas rätt till renbete i
Sverige; samt

herr Zander:

nr 406, i anledning av Kung! Maj:ts proposition, nr 181, med
förslag till lagar om ändrad lydelse av § 23 i förordningen om kommunalstyrelse’på
landet den 21 mars 1862, om ändrad lydelse av § 5
mom. 2 e), § 20 och § 62 i förordningen om landsting den 21 mars
1862 samt om ändrad lydelse av § 6 mom. 1 i förordningen om kommunalstyrelse
i »Stockholm den 23 maj 1862; och

nr 407, i anledning av Kung! Maj:ts proposition, nr 192, med
förslag till lagar om ändrad lydelse av §§ 17 och 32 i förordningen
om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862, §§ 10
och 12, § 15 mom. 2, § 20 mom. 5,, § 34 samt § 43 mom. 1 i förordningen
om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm den 20
november 1863 samt §§ 7 och 16 i förordningen angående kyrkofullmäktige
och kyrkonämnd i Göteborg den 5 maj 1882.

Nämnda motioner blevo på begäran bordlagda.

hiterpellation.

(Fort».)

Nr 45. 4

Fredagen den 20 april.

§ 7.

Till bordläggning anmäldes:
bevillningsutskottets memorial och betänkande^
nr 25, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut rörande viss
del av utskottets betänkande nr 14, i anledning av väckta motioner
om vissa ändringar i förordningen om taxeringsmyndigheter och förfarandet
vid taxering;

nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utsträckning
av tiden för tullfri disposition av tullpliktiga utställningsföremål,
som införts till Baltiska utställningen i Malmö år 1914;
och

nr 27, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående åtgärder för befrämjande av sulfitsprittillverkningen
i riket;

lagutskottets utlåtanden:

. nr 27, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om förfogande över viss egendom under utomordentliga.
av krig föranledda förhållanden, dels Kungl. Maj:ts proposition angående
tillämpning under viss tid av lagstiftningen om förfogande
över viss egendom under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden,
dels ock tre med föranledande av förstnämnda proposition
väckta motioner; och

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående fortsatt tillämpning av lagen den 30 maj 1916 om
fastställande av högsta pris å vissa varor vid krig, krigsfara eller
andra utomordentliga, av krig föranledda förhållanden m. in.; samt

jordbruksutskottets memorial och utlåtanden:
nr 39, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut angående
väckta motioner om skrivelse till Kungl. Maj:t angående tillsättande
av en jordkommission;

nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överlåtelse
till lantförsvaret av de till Flyinge kungsgård hörande områdena
Räfthagen och Kungsmarkerna i Malmöhus län m. m. ävensom
en i ämnet väckt motion;

nr 41, i anledning av väckt motion angående försäljning av
de s. k. Stenhammarstomterna inom Flens municipalsamhälle;

nr 42, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t
i fråga om tillämpningen av gällande bestämmelser angående villkoren
för lån från odlingslånefonden; och

nr 43, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående ytterligare åtgärder för livsmedelsproduktionens säkerställande
m. m.

§ 8.

Herr vice talmannen meddelade, att hans excellens herr statsministern
tillkännagivit, att han vid morgondagens sammanträde ämnade
lämna en redogörelse angående landets livsmedelsfråga och i

Fredagen den 20 april.

Nr 46.

samband därmed besvara dels herr Adelswärds interpellation angående
upprätthållandet av gällande exportförbud för livsmedel, dels
herr Erikssons i Grängesberg interpellation rörande reglering av
priset å viktigare livsförnödenheter m. m.

§9.

Härefter gav herr vice talmannen ordet till

Herr Schotte, som anförde: Herr talman! Beträffande föredragningslistan
för morgondagens sammanträde tillåter jag mig hemställa,
att efter andra ärenden, som enligt förut fattade beslut skola
förekomma vid början av sammanträdet, först måtte uppföras lagutskottets
utlåtanden nr 23, 25 och 26, vidare sammansatta stats- och
lagutskottets nr 1 utlåtande nr 1 och samma utskotts utlåtande nr 2
samt därefter ärendena såsom de förekomma å föredragningslistan
vid dagens sammanträde.

Denna hemställan bifölls av kammaren.

§ 10.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen, nämligen

från bevillningsutskottet:

nr 86, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrad
lydelse av rubrikerna nr 65, 144, 164, 187, 188, 190, 609, 610, 624.
625, 626, 627, 628 och 629 i gällande tulltaxa; samt

från jordbruksutskottet:

nr 85, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om åtgärder för torvtillgångarnas tillgodogörande.

§ 11.

Justerades protokollsutdrag.

§ 12.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr Hage under 4 dagar fr. o. m. den 21 april,

» Åkerlund » 2 » » » 21 »

» Thorsson » den 21 april och

» Rydén i Malmö » 3 dagar fr. o. m. den 21 april.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 3,BO e. m.

In fidem
Ver Cronvall.

Nr 4b. 6

Lördagen den 21 april, f. in.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

I enlighet med därom den 18 i denna månad fattat beslut skulle
nu företagas val av ledamöter i särskilda utskottet nr 2.

Därvid avlämnades följande godkända valsedlar, nämligen 70
med partibeteckningen »socialdemokratiska gruppen», 69 med partibeteckningen
»lantmanna- och borgarepartiet» samt 46 med partibeteckningen
»liberala, samlingspartiet».

De med partibeteckningen »socialdemokratiska gruppen» utmärkta
valsedlarna upptogo samtliga

såsom första namn herr Källman,

» andra » '' Nordström och

» tredje » » Törnqvist.

De med partibeteckningen »lantmanna- och borgarepartiet» utmärkta
valsedlarna upptogo samtliga

såsom första namn herr Odqvist,

» andra » » Borg i Staby och

» tredje > » Kant.

De med partibeteckningen »liberala samlingspartiet» utmärkta
valsedlarna upptogo samtliga

såsom första namn herr vice talmannen I). Persson och
» andra » » Schotte.

På grund härav blev ordningen mellan namnen å de särskilda
gruppernas valsedlar bestämd på sätt ovan angivits.

Vid härefter företagen fördelning av platserna mellan de olika
grupperna, därvid beträffande sjunde platsen lottning ägde rum, tillföllo
platserna nedannämnda personer i följande ordning:

herr Källman,

» Odqvist,

» vice talmannen D. Persson,

Lördagen den 21 april, f. in.

Nr 46.

•borr Nordström,

» Berg i Staby,

» Törnkvist,

» Kant och
» Schotte.

§ 2.

justerades protokollsutdrag angående det i nästföregående paragraf
om förmälda valet.

§3.

Herr statsrådet Dahlberg avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner
:

nr 228, med förslag till lag om försäkringsrådet;

nr 229, angående förvärvande för svenska statens räkning av
den Falun—Rättvik—Mora järnvägsaktiebolag tillhöriga järnvägen
Mora Noret—Orsa m. in.;

nr 254, med förslag till lag med vissa bestämmelser mot oskälig
hyresstegring m. m.; och

nr 248, med förslag till ändrad lydelse av §§ 4, 5, 6 och 15 regeringsformen,
§§ 6, 10, 20, 32, 83, 38 och 43 riksdagsordningen samt
§ 1 4:o tryckfrihetsförordningen.

Dessa propositioner blevo på begäran bordlagda.

§ 4.

Ordet lämnades härefter på begäran till

Hans excellens herr statsministern Swartz, som yttrade: Herr
talman, mina herrar! De förvisso särdeles betungande och djupt ingripande
åtgärder, som under senaste tid måst vidtagas för folknäringens
behöriga tryggande, hava framkallat mycken oro och bekymmer
inom vida kretsar. Det torde vara ej minst den rådande känslan av
ovisshet med hänsyn till framtiden, som orsakar, att stämningen
mångenstädes nu är så betryckt. För regeringen har det därför synts
synnerligen angeläget att göra vad i dess förmåga står för att skingra
denna ovisshet genom att öppet redogöra för såväl det nuvarande
läget av vår livsmedelsfråga som även våra utvägar att fortfarande
tillgodose nödvändiga behov. Och jag vill tillägga, att regeringen
principiellt är av den uppfattningen att, vad har sammanhang med
hithörande frågor bör, i möjligaste mån bringas till allmän kännedom.

Utgående härifrån anhåller jag nu att få offentligen inför kammaren
lämna en redogörelse i dessa ämnen, till vilken materialet tillhandahållits
mig från de statskommissioner, som hava närmaste befattningen
med de statliga åtgärderna i fråga om livsförnödenheterna.

Ang. landets
livsmedelsfråga.

Nr 45. 8

Lördagen den 21 april, f. m.

Ang. landets
livsmedelsfråga.

(Forte.)

Med avseende å våra tillgångar av brödsäd, den genomförda brodsädsregleringen
och själva ransonering splanerna må till en början
anföras några sifferuppgifter, hämtade ur ett av folkhushållningskommissionens
ordförande nyligen hållet föredrag, vilket föreligger
i tryck.

Därav framgår bl. a., att vår årskonsumtion av vete och råg uppgår
till något över 1 miljon ton varav egen skörd 830,000 ton och
import inemot 300,000 ton. Efter avdrag av utsäde (c:a 100,000
ton) och om importen uteblir, återstå för konsumtion av egen skörd

730,000 ton. Tages hela denna kvantitet i anspråk uteslutande till
direkt människoföda — genom utfodrings- och siktningsförbud —
och fördelas lika på riktes samtliga innevånare, erhålles för dag och
individ under hela året 350 gram spannmål eller 315 gram mjöl.
Detta är sålunda den ranson — i praktiken dock med jämkning för
olika medborgargrupper, så att jordbrukare och alla kroppsarbetande
erhålla mera, alla icke kroppsarbetande däremot mindre *— på
vilken vi i Sverige måste sättas, för så vitt ingen import kan äga
rum, utan vi bliva hänvisade till att leva på vår egen skörd av
brödsäd. Och detta utan att taga någon del av vårsäden till hjälp
(inom parentes må erinras, att vår kornskörd är i normala fall 330,000
ton d. v. s. 10 % mer än hela årsimporten av vete och råg samt vår
årsskörd av havre och blandsäd inemot 1,600,000 ton, d. v. s. mera
än hela råg-, vete- och kornskörden plus råg- och veteimporten tillsammantagna).

Inrätta vi oss sålunda redan från konsumtionsårets början för att
leva på våra egna brödsädstillgångar, framgår tydligt av de anförda
siffrorna, att vi icke behöva lida någon brist på brödföda. Detta
gäller, som sagt, om brödsädsregleringen och ransoneringen vidtaga
omedelbarligen vid skördeårets början. Ty med varje månad av
konsumtionsåret, som förgår under fri förbrukning, minskas förråden
naturligtvis hastigt, och ju senare beslaget och ransoneringen
tillgripas, desto knappare måste ransonerna bliva. Det hava vi ju
också nu fått erfara, då ransoneringen hos oss, som bekant tog sin
början först ett stjmke in i januari. Enligt verkställda beräkningar
med ledning av skörderapporterna samt kännedom om den verkställda
importen (c:a 140,000 ton) — uti vilka beräkningar dock
företagits synnerligen kraftiga och, som man trodde, fullt tillräckliga
avskrivningar — skulle vi den 8 januari haft en brödsädstillgång
på c:a 580,000 ton, däri dock inräknade 100,000 ton korn.
Denna tillgång skulle sålunda, frånräkna! en reserv på 40,000 ton,
medgiva oss en ranson till konsumtionsårets slut, d. v. s. ända fram
i oktober, på för jordbrukare 12 kg. spannmål per person och månad
och för icke jordbrukare 250 gram mjöl (325 gram mjukt bröd) per
person och dag.

För personer med tungt arbete skulle ransonerna ökas med ett
eller, i särskilda fall, flera påbrödskort å 50 gram, sålunda till 300,
350 och 400 gram om dagen. Skogsarbetare fingo t. o. m. 500
gram.

Över dessa beräkningar och därmed över hela den första ranso -

Lördagen don 21 april, f. in.

9 Nr 4&.

neringsplanen drog emellertid invonteringsresultatet den 8 januari
ett svart streck. Deklarationerna visade nämligen en tillgång av vete
och råg samt mjöl och bröd av dessa sädesslag pa icke mera än

110.000 ton. Uti denna kvantitet — i motsats mot den förut beräknade
— ingick vidare också det utsäde, som måste reserveras, c:a

40.000 ton. Härtill kom visserligen kornet, men därav vågade man
icke beräkna att större kvantitet än 20,000 ton skulle kunna bliva
tillgänglig för konsumtion.

Alltnog, i stället för en beräknad brödsädstillgång på 580,000
ton, förefanns enligt deklarationerna föga _ mera _ än 380,000 ton,
eller med andra ord, det förelåg en brist på icke mindre än närmare

200.000 ton. _ _

Huru skulle nu denna brist kunna utjämnas eller fyllas r Vi hade
visserligen en kvantitet råg och vete på icke mindre än 126,000 ton
inköpt i utlandet, och delvis redan på väg, men av kända orsaker
var det osäkert, om och når denna kvantitet kunde till riket inkomma.
Man måste därför se sig om efter andra utvägar. För att
icke behöva göra ett för hårt ingrepp uti vårsädstillgången, vilken
på grund av den starka utfodringen kunde antagas redan vara i
vidsträckt mån tagen i anspråk, måste så långt möjligt andra utvägar
tillgripas. Den första och närmast till hands liggande utvägen
var då den att anlita den dolda reserv, som förefanns i de tidigare
beräkningarna, d. v. s. att avkorta det beräknade konsumtionsåret
och låta det sluta i stället för först fram i oktober redan i september,
då som bekant den nya skörden börjar bliva tillgänglig. Därmed
minskades behovet under innevarande konsumtionsår med c:a 50,000
ton spannmål. Vidare vanns en besparing genom att till det allra
yttersta begränsa den beräknade mjöltilldelningen till industrien och
liknande ändamål. Och till sist måste man taga det. påkostande
steget att något minska på ransonerna, varmed en ytterligare besparing
vinnes, ehuru dock ej större än c:a 40,000 ton. Vid denna
minsknings genomförande stannade man vid 10 kg. spannmål i månaden
för jordbrukare och 200 gram mjöl pr dag för andra. Denna
sistnämnda ranson är emellertid för anbetsklassen och med dem likställda
otvivelaktigt väl knapp. Därför ingår också i ransoneringsplanen,
att antalet påbrödskort nu flerdubblats — från mellan

300.000 och 400,000 till 1,400,000. Alla kroppsarbetare och med
dem jämställda kunna sålunda nu erhålla påbrödskort, och de med
särskilt tungt arbete få flera än ett påbrödskort, så att ransonerna
för arbetarna bliva 250 å 300 gram mjöl om dagen, för vissa kategorier
t. o. m. 350 och 400 gram. En indirekt begränsning av ransonerna
vidtogs ock därigenom, att havremjöl samt gryn och s. k.
flingor indrogos under ransoneringen.

Men trots alla dessa inskränkningar och omläggningar förelåg
dock uti de såsom erforderliga beräknade tillgångarna en brist på
c:a 90.000 ton brödsnannmål, d. v. s. omräknat i mjöl c:a 80,000
ton. Och för att fylla denna brist återstod ingen annan möjlighet
än att lägga beslag på en viss kvantitet av vårsäden, d. v. s. korn
samt havre och blandsäd. Då vårsäden som bekant ger vida lägre

Ang. landets
livsmedelsfråga.

(Vårta.)

Nr 45.

Ang. landets
livsmedelsfråga.

(Forts.)

10 Lördagen den 21 april, f. in.

utmalningsprocent än vetet och rågen — man torde ej kunna räkna
med stort mera än c:a 50 % mjölutDyte av havre —• och då därjämte
för arméns allra oundgängligaste behov av foderhavre samtidigt
måste utlagas en viss kvantitet, beräknades c:a 200,000 ton vårsäd
bliva behövliga för att helt fylla behovet. Beslag lädes ock som bekant
den 19 februari på allt korn och hälften av blandsäden och
havre. Därvid har dock undantag fått göras för erforderligt utsäde.

Att vårsädsförråden skulle visa sig vara hårt tagna i anspråk,
ansåg man sig böra förutsätta särskilt på grund av den minskade
tillgången till utländskt kraftfoder och de starkt ökade skogsavverkningarna.
Men man trodde sig på göda grunder kunna antaga,
att de kvarvarande förråden dock skulle visa sig vara så stora, att
icke på långt när all den beslaglagda vårsäden skulle behöva uttagas,
utan att eftergifter och jämkningar i beslagen skulle kunna ske

1 ganska stor utsträckning för att tillgodose de enskilda innehavarnas
behov av annat foder till sina dragare än hö (av vilken sistnämnda
vara fjolåret dess bättre som bekant givit oss ett högst betydligt
överskott över föregående årets skörd — icke mindre än

2 miljoner ton i plus).

Tyvärr skulle det emellertid visa sig, att även dessa, beräkningar
icke höllo streck. Inventering sresultatet, som nu föreligger, utvisar
nämligen, att de kvantiteter vårsäd — korn, havre och blandsäd —
som i februari la des under beslag, icke uppgå till mera än 130,000
ton. Därifrån måste emellertid dragas dels vad som erfordras för
arméns behov av foderhavre, och dels vissa kvantiteter korn, men
även havre och blandsäd, som innehavaren efter ansökan kan berättigas
få behålla för att tillgodose de allra oundgängligaste kraven
på fodersäd, framför allt till dragarne — ehuru undantagen för sådant
ändamål tyvärr nu måste bliva väsentligt mindre och mera
sällsynta, än man tillämnat, så vida förråden hade visat sig vara
större. Och slutligen måste fråndragas en icke obetydlig post för
de kvantiteter, som fått undantagas och försäljas som utsäde. Att
exakt angiva huru stor del av vårsäden som kan och bör .komma till
användning för utdrygning av brödsäden kan givetvis icke låta sig
göra. Folkhushållningskommissionen räknar, såsom jag nedan skall
närmare angiva, med 80,000 ton såsom minimum.

Det torde tyvärr vara tydligt ådagalagt av de i samband med
beslagen avgivna deklarationerna, att våra förråd av såväl höst- som
vårsäd varit väsentligt mindre än man beräknat. Anledningen härtill
torde i korthet vara att söka däri, att dels 1916 års skörd givit
avsevärt sämre resultat än våra jordbrukare under hösten beräknat
och dels ufodringen under hösten och förvintern varit större än eljest.
Men det har ock visat sig, att deklarationerna i många fall varit
ofullständiga. Efterinventeringar äro ock därför redan igångsatta, genom
vilka åtskilliga partier ytterligare kommit fram, och systematiskt
anordnade undersökningar skola nu företa eras överallt i kommunerna,
för att få tillgång till ytterligare eventuellt förefintliga förråd. En
välbehövlig ökning av de disponibla tillgångarna skall, enligt vad
det är att hoppas, på den vägen stå att vinna, för att å ena sidan

II Nr 4,''k

Alltså;

i statens ägo vete och råg samt vete- och rågmjöl

88,300 ton

hos handlande och bagare, av samma varor . . . 10,000 »

gryn och flingor samt rismjöl..........1(1,000

korn- och havremjöl.........• • • • • 45,000

fråga.

(Forts.)

Lördagen den ~1 april, f in.

ytterligare kunna öka antalet påbrödskort och sålunda ransonerna
för dom, som bäst behöva en sådan ökning, och a andra sidan kunna
åtminstone i någon mån tillgodose mera trängande behov av foder lläVfC

* o •

Tv utan att ytterligare förråd framkomma eller partier av var i
utlandet inköpta spannmål till riket inkomma, kunna nagra namnvärda
jämkningar i den nu senast lagda ransonenngsplanen ej ske
utan den måste i så fall i stort sett oförändrad uppratthallas anda

tlU ^Trots det mindre tillfredsställande utslaget även av den senare
inventeringen av vårsäden, är emellertid ställningen sådan, att vara
tillgångar, om också knappa, dock icke nödvändiggöra en ytterligare
avknappning av ransonerna. Och därvidlag behova vi ^ej jangr
stödja oss enbart på beräkningar utan hava nu att tillgå faktiska,
siffror om de i statens hand varande eller för statens rakning beslaglagda
förråden. Jag skall be att nu få anföra dessa siffror, under
uttryckligt betonande därjämte att de, av angivna skal, aro mim

misif fr or. . .

Den 10 april 1917 hade folkhushållningskommissionen i sm ägo
vete och vetemjöl till en kvantitet i mjöl räknat av sammanlagt
41 900 lön samt råq och rågmjöl om sammanlagt 46,400 con mjöl,
summa alltså 88,300 ton mjöl. Därjämte funnos hos handlande och
bagerier samma dag minst 10,000 ton mjöl, samt vidare under beslag
eller redan i statens ägo 7,500 ton gryn och flingor ävensom
2 500 ton rismjöl. Slutligen fanns av den beslaglagda vårsäden,
lågt räknat, 80,000 ton för övertagande till förmalning tillsammans
med rågen, givande i mjöl c:a 45,000 ton.

Summa 153,300 ton mjöl

Härtill komma vidare de förråd, som de spannmålsproducerande
jordbrukarna berättigats behålla och disponera inom sina självhushåll,
vilka undantagna förråd tilltagits så. att de skola räcka till den
8 september och vilka med iakttagande av nödig sparsamhet i regel
böra kunna räcka ännu någon vecka.

Den ovan angivna kvantiteten, 153.300 fou mjöl. gryn och flmgor,
är alltså den kvantitet, som står till den fortlöpande ransonenngsapparatens
förfogande. Med den nu lagda ransonenngsplanen —
därvid hänsyn även tagits till de självhushåll, vilkas förråd icke
räcka till konsumtionsårets slut, utan vilka följaktligen efter hand
måste övergå till att erhålla sitt mjöl och bröd mot brödkort — åtgår
för konsumtionen :— oberäknat självhushållarnas förbrukning
av egna förråd — per manad högst 28,000 ton mjöl. Detta betyder
med andra ord, som en enkel räkneoperation ådagalägger, att de nu

Sr 46. 12

Lördagen den 21 april, f. m.

Ang. landets disponibla förråden utan ändring i ransoneringsplanen äro tillräcklisa
för att täcka våra behov av brödsäd till den 25 september 1917.

(PortTi Härvid har dock, det må ytterligare understrykas, hänsyn oj tagits
°rtill vare sig de partier spannmål och mjöl, som till äventyrs genom
efterinventering kunna vara tillgängliga, eller till det ingångslager,
om jag så får uthacka mig, om 5 kg. per person, som en var berättigades
innehava utan avdrag vid regleringens början.

I detta sammanhang må ett påpekande göras till undanröjande
av ett missförstånd, som på senaste tiden kommit till uttryck, nämligen
att genom detta undantag — liksom genom undantagen från
senare lagda beslag å gryner, kaffe o. d. av 5 kg. per person —
särskilt de bättre situerade skulle hava i otillbörlig mån gynnats,
och detta till och med med avsikt, såsom på något båll påståtts.

Yad först beträffar anledningen till det medgivna undantaget
från ransoneringen i januari av 5 kg. mjöl (eller bröd) per person, så
hade det sin huvudsakliga grund däri, att, som man torde erinra
sig, handeln med mjöl och hårt bröd vid regleringsapparatens igångsättande
måste avstängas under den första veckan, och att sålunda
ett mindre ingångslager under denna vecka var behövligt för alla
bushåll. Att detta lilla ingångslager tilltogs så pass högt som till
5 kg. per person förklaras åter helt enkelt därav, att man ville göra
övergången till det nya djupt ingripande systemet så mjukt som möjligt
och särskilt därav, att man ej ville draga in alla dessa otaliga
småpartier under ransoneringen utan undvika allt det trassel vid den
första brödkortstilldelningen, som därav måst följa.

Att detta undantag icke inneburit ett ensidigt gynnande av de
bättre situerade framgår bäst av det faktum, att de icke jordbruksidkande
självhushållen, vilka samtliga ingingo i regleringen med mer
än 5 kg. per person, från början räknade c:a 600,000 medlemmar. Dylika
förråd på 5 kg. per person eller något däröver beräknas med säkerhet
hava innehafts av ytterligare ett eller annat hundratusental
personer, utan att för dessa bildats självhushåll.

Yad vidare beträffar motsvarande undantag ifråga om grynen
förelåg verkligen enligt vad mig meddelats eu avsikt, nämligen att
tillmötesgå önskningar från de mindre jordbrukarna, statarna o. d.
att få behålla smärre partier havre och korn icke allenast om al et för
sig själva och sina kreatur, utan även i form av gryn och mjöl.

Gent emot ett i tidningspressen synligt påstående att beslag plägar
tillkännagivas en eller annan dag innan dess ikraftträdande av
den anledning att man dymedelst ville bereda enskilda medborgare
tillfälle att under mellantiden lägga sig till med det lilla lager
som plägar undantagas från beslaget, vill jag endast erinra, att den
ifrågavarande övergångstiden är oundgängligen nödvändig för att
beslagsförordnandet skall hinna bliva bekant i så god tid, att lagöverträdelser
i följd av bristande kännedom om förordnandet icke behöva
befaras. För övrigt har knappheten i handlandenas lager under
tiden omedelbart före beslags ikraftträdande i allmänhet uteslutit
möjligheten till nämnvärd lagring.

Jag har ansett mig höra särskilt omnämna denna praktiskt taget

Nr i-V.

Lördagen den til april, f. in.

icke så betydande fråga om hushållslagren av den anledning att denna
fråga bär och var under sista tiden tagits till utgångspunkt tor pa^ fråga.
ståenden, att regleringsåtgärderna gynnade de mera bemedlade pa (1,vts
de mindre bemedlades bekostnad. Oriktigheten av detta påstående
kan icke nog kraftigt betonas. Regleringen är avsedd att skydda
de svagare och mindre bemedlade under denna svåra tid. ych säkert
är att den även är genomförd på sådant sätt. _ Alla filläggsransoner
äro förbehållna arbetsklassen och hven den rikaste kan icke
hos någon myndighet skalla sig sådan förmån, om han ej genom sitt
arbetes beskaffenhet är därtill berättigad.

Ren lämnade redogörelsen bär, som jag hoppas med full tydlighet
ådagalagt, att våra tillgångar å brödsäd, fastän knappa, dock
äro tillräckliga för att om oek med uppoffringar och svårigheter
räcka till höstens skörd. Givetvis bör dock göras allt vad göras kan
för att få dessa tillgångar ökade dels genom e It erinventeringar och
dels, såvitt det är möjligt, genom att få brödsäd importerad från utlandet.
Ty först och främst vore det ju synnerligen önskvärt att ransonerna
kunde ytterligare ökas för dem, som företrädesvis sire därav
i behov. Därtill kommer, att fodertillgången icke allenast för vårbruket
utan även för mjölk-, smör- och köttproduktionen är i behov
av förstärkning. I detta sammanhang vill jag för all säkerhets skull
hava uttryckligt tillkännagivit, att ingen export av spannmål eller .
produkter därav förekommer eller skall ifrågakomma.

Jag skall nu be att få nämna några ord om ett annat viktigt
födoämne, som särskilt på sista tiden givit anledning till bekymmer,
nämligen potatisen. En svensk normal potatisskörd plägar uppgå till

1,500,000 ton. Under särskilt goda potatisår (som åren 1913 och
1915) uppgår den t. o. m. till över 2 miljoner ton. Eörra året beräknades
potatisen endast hava givit normal skörd, d. v. s. 1,500,000 ton,
vilken beräkning torde vara väl hög, men vad värre var, man hade
redan i höstas anledning hysa farhågor för den skördade potatisens
hållbarhet på grund av den synnerligen ogynnsamma väderleken under
hela hösten. Därtill har nu kommit den osedvanligt långa och
stränga vintern, vilken torde hava medfört förfrysning och förskämning
av större partier än vanligt av de förråd, som törvaras i s. k.
stukor. Situationen med avseende ä våra potatistillgångar för de
återstående månaderna, innan ny skörd i juli kommer i marknaden,
är därför rätt bekymmersam, och inga åtgärder lära kunnat eller kunna
förhindra, att vi måste räkna med en tilltagande knapphet på detta
viktiga födoämne.

Vad som kan göras för att avhjälpa svårigheterna skall dock
bliva gjort. Att företaga ett allmänt beslag och ransonering av en
så svårbehandlad vara som potatisen för att få de knappa förråden
så lämpligt fördelade som modigt, har man icke vågat sig nå. Man
har föredragit att åsätta maximipris även på potatis, väsentligt lägre
än de uppjagade prisen på marknaden under de senaste veckorna,
och därjämte har man inom folkhushållningskommissionen upprättat
en särskild potatisavdelning med uppgift att — om så skulle behövas
mot ett något högre pris än maximipriset eller med expro -

Kr 4o. 14

Lördageu den 21 april, f in.

1 ny. landets
livsmedelsfråga.

(Forts, i

priation av vissa partier — uppköpa potatis samt försälja denna i
främsta rummet till de lokala livsmedelsnämnderna, som därav äro
i behov. Denna potatisavdelning skall även på lämpligt sätt samarbeta
med hushållningssällskapens utsädesnämnder för framskaffande
av erforderliga mängder sättpotatis. För denna sin verksamhet
hava hushållningssällskapens utsädesnämnder genom riksdagens
beslut utrustats med räntefria lån av statsmedel, varjämte Kungl.
Maj:t anvisat ett belopp av 300,000 kronor att användas för att bereda
hushållningssällskap och lokala livsmedelsnämnder tillfälle att,
på sätt och under villkor, som av folkhushållningskommissionen godkänts,
utförsälja utsädespotatis till pris understigande det av dem
erlagda inköpspriset. Slutligen har Kungl. Maj:t även hänvisat lokala
livsmedelsnämnder, som under enahanda förutsättningar för
konsumtionens tillgodoseende utförsälja potatis till lägre pris än inköpspriset,
att söka gottgörelse av statsmedel till högst av prisskillnaden.
Därmed är det att hoppas att de svåraste olägenheterna
av den rådande knappheten å potatis skulle kunna avhjälpas eller
åtminstone väsentligt mildras.

Vad särskilt beträffar tillgodoseendet av det viktiga behovet av
utsädespotatis vill det förefalla, som om möjligheterna böra vara nog
så goda. Vidkommande först jordbrukets behov av sättpotatis må erinras,
att detta normalt är 250,000 ton. Vid den inventering av alla
potatisförråd över 500 kg., som verkställdes i februari samtidigt
med vårsädesinventeringen, deklarerades dessa förråd •—- uppgifterna
hava dock ännu icke på långt när fullständigt inkommit — till

310,000 ton, därav c:a 200,000 ton, huvudsakligen eget utsäde. Tager
man därtill i betraktande att som nämnts åtskilliga deklarationer
ännu ej inkommit samt vidare att alla små förråd om mindre än
500 kg. ej behövt deklareras och att dessas innehavare till en mycket
stor del utgöras av den stora massan små potatisodlare, som också
innehava eget utsäde, så lärer i stort sett utsädesbehovet av potatis
för jordbruket vara tryggat. Låt vara att tillgångarna äro något
ojämnt fördelade, något som genom de ovan omnämnda anordningarna
dock torde kunna förväntas bliva i stort sett avhjälpt.

Svårare blir det nog att i konkurrensen om den knappa tillgången
å matpotatis tillgodose alla icke jordbrukares önskan att förvärva
sättpotatis för odling till sommaren, särskilt om det skulle visa sig
att farhågorna för förfrysning och förskämning i stukorna under den
långa svåra vintern icke varit överdrivna. De mest trängande behoven
såväl av sättpotatis som matpotatis även för städerna och liknande
samhällen hoppas jag dock det skall bliva möjligt att fylla.

Till sist vill jag i fråga om potatisen till kommande konsumtionsår
endast erinra om de förslag till garanterande av minimipris även
å potatis, som äro framförda och i dag förelägsres riksdagen. I samband
därmed må även erinras om ett, som det vill synas gott uppslag,
som tagits upp och föres vidare av folkhushållningskommissionen nämligen
att i stor skala söka få till stånd överenskommelse mellan större
städer och jordbrukarnas sammanslutningar om kontraktsodling av
potatis till garanterat pris. Därmed tillförsäkras, synes det mig, på

Nr It*.

I.örtliu^eu ilen ~1 april, f- in bilsiu

sint ä ena sidan städernas innevånare att till kommande ar fa
matjiotatis i tillräcklig mängd och till skäligt pris och a andra snlan
potatisodlarna redan nu ett niinimipris till limsten a avkastningen av
den utsädespotatis som man eljest i var pa grund av dess höga pris
kunde känna sig trestad att sälja till omedelbar konsumtion.

i nära samband med vår spannmalsiruga stål’ spörsmålet om tillgången
ä de konslyödninysniedel, som måste till iöra s jorden lör att
den skall bära goda, skördar.

Vad beträffar vårt, viktigaste kvävehaltiga gödselmedel, elniesalpeter,
belöpte sig importen av denna vara före kriget till i genomsnitt
per år ungefär 34,000 ton, varav dock ungefär 4—5,000 lön
vunno användning inom vissa industrier, såsom sprängämnes- och
kruttillverkningen, svavelsyrefabrikationen och glastillverkningen
etc. Vårt jordbruks behov av varan ifråga kan alltså uppskattas till
i runt tal 30,000 ton pr år. Under innevarande år har genom vissa
statsåtgärder sörjts för, att cliilesalpeter tillhandahålles landets jordbrukare
till skäliga priser. Sålunda beslagtogos den 3 mars 1917
samtliga då inom riket befintliga förråd, varjämte föreskrevs,_ att
handeln med chilesalpeter från och med nyssnämnda dag endast finge
ske i viss av statens livsmedelskommission föreskriven ordning. Härigenom
vanns möjlighet bland annat att föreskriva försäljningspris,
vilket delvis med anlitande av statsmedel skulle sänkas till 35 kronoi
per 100 kg. Om man avräknar den salpeter, som staten ägde förvarad
i arméförvaltningens vård, belöpte sig den kvantitet, som beslagtogs
den 3 mars till cirka 7,500 ton. Sedermera ha till Sverige emellertid
inkommit tre laster med chilesalpeter, uppgående till sammanlagt icke
mindre än ungefär 16,000 ton, vadan den hittills disponibla kvantiteten
uppgår till omkring 23,500 ton. Därest vidare tages med i beräkningen,
att ytterligare en last om 6—7,000 ton är inköpt för ankomst
till riket under maj eller juni månad detta år, torde, om ifrågavarande
last lyckligen framkommer, vårt behov av ifrågavarande gödselmedel
nog kunna anses i stort sett tryggat. Anmärkas kan emellertid dessutom,
att inom landet för närvarande finnes relativt god tillgång på
ett annat kvävehaltigt gödselmedel, kalkkväve, vilket i många fall
torde vara synnerligen ändamålsenligt som grundgödning, särskilt
för sockerbetor och andra rotfrukter.

Vad beträffar superfosfat, som jämte chilesalpeter är det viktigaste
konstgödselmedlet, är tillgången härav åtminstone för vårbruket
fullt tryggad. Även beträffande denna vara har genom anlitande
av statsmedel en allmän prisreglering ägt rum, varvid detta gödselmedel
nu tillhandahålles jordbrukarna landet runt till ett pris av
ungefär 15: — kronor per säck 19-procentig vara. Enligt statistikens
uppgifter är årsbehovet av superfosfat ungefär 150,000 ton, varav ungefär
två tredjedelar vinner användning under vårsäsongen. Vad som
sålunda torde behövas under våren kan uppskattas till 100,000 ton.
vilken kvantitet som sagt finnes tillgänglig och som nu som bäst distribueras
landet runt till jordbruket. Vad åter angår behovet för
sensommaren och hösten ha, enligt vad som inhämtats, åtgärder vidtagits
i syfte att få till riket införda erforderliga mängder råmaterial,

Ant), landets
livsmedeUfråga.

(Forte.)

Nr 45. 16

Lördagen den 21 april, f. in.

Ang. landets
livsmedelsfråga.

(Forts.)

särskilt råfosfat, och äro förhandlingar upptagna av regeringen om
priset för höstbruket.

Ofta har, särskilt under senaste tiden, i pressen och annorstädes
uppgivits, att en mycket betydande export av kött och fläsk ägde
rum, varigenom vår egen tillgång på dessa varor skulle äventyras.
Jag vill icke underlåta att i detta sammanhang yttra några ord jämväl
om denna fråga.

Vad då först beträffar exporten av nötkreatur och kött så visa
tillgängliga uppgifter, att denna under den senaste tiden starkt nedgått.
Sålunda uppgick kött- och kreatursexporten under första kvartalet
av innevarande år allenast till omkring en fjärdedel av den normala
exporten, sådan denna kännetecknas av medelsiffrorna för första
kvartalet av åren 1912—1914.

I själva verket har exporten av kött alltsedan sistlidne höst endast
utgjort en bråkdel av den normala exporten och begränsats till
den kvantitet, som ansetts oundgängligen nödvändig, för att denna
för vårt jordbruk synnerligen viktiga gren av exporthanteringen icke
helt skulle avstanna. Under månaderna mars och april har man visserligen
sett sig nödsakad att något öka den till utförsel medgivna
kvantiteten av hänsyn till rådande foderbrist, vilken framkallats såväl
av den minskade tillgången på utländskt kraftfoder som ock av
det för brödtillgångens tillfredsställande genomförda beslaget å inhemsk
fodersäd. Likväl har man för dessa månader icke medgivit
högre exportkvantitet än 50 % av den normala exporten före kriget.

Den export, vilken nu äger rum, måste således betraktas såsom
en direkt följd av den ökade nedslaktningen, vilken gör att tillgången
på kött inom landet bliver väsentligt större än under normala år. Då
man vet, att under sådana år en betydande export av nötkreatur och
kött förekommer, utan att den inhemska konsumtionens krav därigenom
tillbakasättes, och samtidigt erfar, att den nu medgivna exporten
allenast uppgår till högst hälften av den normala, torde härav
framgå, att även nu tillgången på denna vara inom landet måste vara
fullt tillräcklig för konsumtionens behov.

Jag vill tillika tillåta mig erinra om att man, för att så långt det
över huvud taget låter sig gorå, åt den svenska konsumtionen bevara
det överskott som den ökade nedslaktningen medför, träffat anstalter
för saltning av nedslaktat kött, varigenom de kvantiteter härav,
som icke omedelbart kunna upptagas i konsumtionen, efter lagring
sedermera må bliva tillgängliga för förbrukning.

Vad därefter angår fläskexporten så torde det vara bekant att
denna under större delen av kristiden varit reglerad på det sättet, att,
ehuru formligt exportförbud icke existerat, staten likväl fullständigt
kontrollerat denna utförsel på grund av med exportslakterierna och de
kommunala slakterierna därom träffade överenskommelser. Enligt det
i detta hänseende nu gällande avtalet, vars giltighet utgår första veckan
i maj. hava slakterierna förbundit sig att till visst fastställt pris
tillhandahålla statens livsmedelskommission hela den kvantitet fläsk,
som å slakterierna nedslaktas. Först sedan kommissionen disponerat
över denna kvantitet för distribution inom landet och funnit att den

Lördagen den 21 april, f. in.

17 Nr 45.

för en viss vecka till förfogande ställda fläskmängden icke kunnat av
konsumtionen upptagas, har utförsel av den överskjutande kvantiteten
medgivits.

Då även för svinaveln till följd av de rådande importsvårigheterna
en betydande brist å kraftfoder gjort sig gällande, har det varit
nödvändigt att i samband med genomförandet av beslaget å fodersäd,
medgiva någon export av spädgrisar, enär man eljest haft att befara,
att den ökade nedslaktningen av svin hade kommit att omfatta jämväl
de för svinstammens vidmakthållande nödiga modersuggorna.

Jämväl ifråga om fläsket hava särskilda anordningar träffats
varigenom den kvantitet fläsk, som icke omedelbart kunnat av konsumtionen
upptagas, blivit lagrad för att framdeles komma till förbrukning.

I detta sammanhang vill jag icke underlåta att framhålla, att
ifråga om en annan av befolkningens viktigare livsmedel, nämligen
salt fisk, god tillgång för närvarande är rådande inom landet. För
att tillgodose landets behov av denna vara har Kungl. Maj :t vid olika
tillfällen under år 1916 bemyndigat statens livsmedelskommission att
inköpa sådan vara för statens räkning för att genom kommissionens
försorg distribueras inom landet.

Emellertid kan en stor del av denna vara förvaras endast en begränsad
tid och det är därför angeläget att försäljningen av lagren
påskyndas.

Vad beträffar övriga här ej särskilt berörda viktigare livsmedel,
vilka, såsom exempelvis smör och ägo, under normala tider äro föremål
för en högst betydande export, så vill jag till sist ifråga om dessa
understryka, att någon export av smör sedan längre tid icke förekommit
och att för ägg icke någon utförseltillåtelse för närvarande
är i gällande kraft.

För att slutligen beröra även tillgången på den för hushållsbehov
nödiga veden kan jag inskränka mig till framhållande av, att de under
innevarande konsumtionsår behövliga kvantiteter härav tack vare åtgärder
från det allmännas sida i förening med den enskilda handelsverksamheten
ha kunnat hållas tillgängliga samt att för behovets tillfredsställande
under nästa år alla åtgärder redan vidtagits, som kunnat
ankomma på vederbörande myndigheter. Då emellertid under
det gångna året en allt starkare konkurrens om veden på grund av
kolbristen framträtt från industriens och kommunikationsväsendets
sida och det synfs regeringen nödigt att största möjliga enhetlighet
och samarbete måtte åvägabringas inom olika områden av vårt lands
bränslemarknad, har för några dagar sedan en ny särskild statlig
bränslekommission tillsatts med uppgift att övertaga den närmaste
ledningen av alla hithörande ärenden och tillse, att de olika krav, som
här framträda, vare sig de gälla hushållsförbrukningen eller industriens
och transportmedlens behov må bliva tillbörligen tillgodosedda.

Innan jag slutar denna översikt av våra viktigaste folknäringsfrågors
nuvarande läge vill jag tillåta mig till sist att rikta en allvarlig
vädjan till alla och envar att inför de betydande svårigheter som

Andra kammarens protokoll 1917. Nr J5. 2

Ang. landets
livsmedelsfråga.

(Forts.)

Nr 45. 18

Lördagen den 21 april, f. m.

Ang. landets
livsmedelsfrnga.

(Forts.)

de rådande förhållandena skapat icke låta missmod och klandersjuka
taga överhand utan med lugn och besinning bära de uppoffringar,
som måst krävas för det allmännas väl, och möta den kommande
tiden med tillförsikt.

Såsom jag trott mig ha visat med de i det föregående meddelande
upplysningar, föreligger icke nu någon anledning till djupare oro rörande
våra möjligheter att med en klok hushållning livnära oss med
de inom landet tillgängliga eller där frambringade förnödenheter. Vad
som främst erfordras är varje enskild medborgares känsla av ansvar
och plikt mot samhället, av samhörighet med alla dem, som tillsammans
bilda vårt folk. Det är tillsammans vi skola bära bördorna, besjälade
av önskan att genom omtänksamhet och sparsamhet,_ genom
lojalitet mot meddelade föreskrifter, huru betungande de i första
hand än må synas, genom villig uppoffring under det helas väl av
enskilda vanor, åskådningar och intressen stå varandra bi till ömsesidig
hjälp och därigenom också till stöd för vårt land.

Herr talman, mina herrar!

Genom den redogörelse, jag nu lämnat har jag jämväl på ett
undantag när givit det svar, som jag för närvarande kan lämna på
de interpellationer, som herrar Adelsvärd och Eriksson i Grängesberg
till mig framställt.

Det av mig åsyftade undantaget avser herr Erikssons fråga, huruvida
regeringen ämnar framlägga proposition för riksdagen om anvisande
av medel för en genomgripande reglering av priset på viktiga
livsförnödenheter. Med anledning av denna fråga får jag meddela
följande upplysning.

Inom jordbruksdepartementet är under utarbetande proposition
om anvisande av anslag till täckande av förluster, som hittills uppstått
på statens verksamhet för åstadkommande av prisreglering beträffande
livsförnödenheter, ävensom till fortsättande av samma verksamhet.
Även om det är beklagligt, att denna proposition, blivit fördröid,
har detta å andra sidan medfört den givna fördelen att propositionen
kommer att kunna upptaga betydligt säkrare beräkningar
än som skulle varit fallet, om propositionen blivit framlagd redan i
början av denna riksdag.

Vidare är under utarbetande en proposition om förnyat anslag till
lindrande av de mindre bemedlades levnadsvillkor. Frågan om detta
anslag, som avser att utgöra en fortsättning på det av 1916 års riksdag
beviljade femini] jonersapslaget fön samma ändamål, kommer att
under den närmaste tiden föreläggas riksdagen.

Vidare anförde

Herr Adelswärd: Herr talman, mina herrar! .Tåg ber att
till hans excellens herr statsministern få framföra det sedvanliga Tittrycket
av tack från interpellanten för det svar. som nu bbvit givet,
i den mån detsamma framgår av den redogörelse, över livsmedelspolitiken
i allmänhet, som av hans excellens herr statsministern blivit
lämnad. Jag kan ju icke neka, att min tacksamhet och sannolikt

Lördagen den yl april, f. in.

19 Nr 4ti.

allas vår tacksamhet blivit ännu större, om svaret på min frappa kunnat
bli det, att export av livsmedel existerar icke eller kommer icke
vidare att existera. Yi ha hört, att så icke är förhållandet, och vi
ha även lätt vissa skäl för detta förhållande angivna. Jag,och vi, som
icke kunna genomtränga de förhållanden, som leda utrikespolitiken,
se helt naturligt denna sak helt enkelt så. att då det är ett faktum,
att det lider stor brist på vissa födoämnen, på bröd, potatis och mejeriprodukter
och sådana varor, som äro ransonerade, är det oundvikligt,
att en stor inskränkning göres på dessa varor. Vi veta det ännu
bättre nu efter de detaljerade upplysningar, vi fått om tillgången.
Men för varje livsmedel, som ransoneras eller försvinner ur handeln
eller blir otillräckligt, göra alla i de enskilda hushållen försök att
ersätta det med något annat, och man har velat ersätta bröd med ökad
köttdiet. Bristen på den varan på den inre marknaden och dyrhet en
göra även detta omöjligt, och det är ganska förklarligt, att man icke
har så lätt att fatta att ett sådant förhållande skall vara nödvändigt.
Man vet, att spannmålsprodukter nog ieke alls exporteras sedan lång
tid tillbaka, man vet, att exportförbud är gällande för nästan alla
livsmedel, men man vet också, att licenser i viss utsträckning givits
för slaktdjur och exportdjur. Det är naturligt och förklarligt, att
den, som icke har annat än det s. k. sunda bondförståndet att bedöma
sådana saker med, måste draga den mycket konsekventa och logiska
slutsatsen ur detta förhållande, att då vi själva ha brist på livsmedel,
borde det icke exporteras eller skickas några livsmedel ur landet. Det
är en enkel och naturlig slutledning, som den stora massan naturligtvis
gör. Och detta enkla betraktelsesätt har varit orsaken till interpellationens
framställande.

Nu har det sagts, att ingen export har ägt rum av annat än sådant,
som kan betecknas såsom överskott av den inhemska produktionen.
Men man frågar sig då, huru det är möjligt att på förhand
fastställa ett sådant överskott. Priset på dessa varor regleras såsom
under normala förhållanden av tillgång och efterfrågan. Det är då
helt naturligt, att ökas tillgången genom att exnorten upphör, så
måste priset sjunka, och i samma mån priset siunker, blir tillgången
och den inhemska konsumtionen större, och det'' förefaller, som om
den inhemska konsumtionen lätt skulle kunna upptaga det överskott,
som skulle uppstå, om denna relativt lilla kvantitet, som exporteras,
icke vidare exporterades och sannolikt skulle den kunna göra det
utan att något väsentligt sjunkande av priserna skulle inträffa.

Av herr statsministerns svar framgår, att trots obestridligheten
av de av mig framhållna synpunkterna måste licenser medgivas på
slaktdiur och exnortdjur, ehuru i mindre omfattning än förut och endast
såsom ett led i komnensationspolit:ken och endast mot utbyte
av för landet så nödvändiga varor, att de lika litet kunna undvaras
som livsmedel. Något fullt uunlysande svar är icke detta i och för
sig. Det förefaller emellertid för en utomstående, då exporten av
dessa varor är relativt obetydlig, som om det icke skulle vara otänkbart,
att denna relativt lilla kvantitet av export av livsmedel för
kompensation måhända skulle kunna ersättas med andra export -

Ang. landets
livsmedelsfttuja.

(Korts.)

Nr 45. 20

Lördagen den 21 april, f. m.

Ang. landets
livsmedelsfråga.

(Forts.1

varor, och jag får för min del uttala min förvissning om att regeringen
vill söka göra det i den mån det är densamma möjligt.

Av den framställning av herr statsministern, såsom jag uppfattade
den, som jag nu i ett sammandrag sökt återgiva, kan man sålunda
draga de två slutsatserna såsom givna med den kännedom om
saken vi ha, nämligen att antingen livsmedel absolut fordras såsom
utbyte för viss för oss nödvändig kompensation eller att vi äro i
saknad av, exportvaror, användbara för kompensation i stället för
livsmedel. Något tredje finnes, såvitt .jag förstår, icke. Det vill med
andra ord säga, att det föreligger en så att säga konflikt mellan ett
enbart klart inrepolitiskt intresse och ett utrikespolitiskt intresse,
kombinerat eventuellt med andra, inrepolitiska. Det är så att säga
en force majeure, som regeringen måste böja sig för, men vars beskaffenhet
vi icke kunna få kännedom om och alltså icke kunna fullt
klart bedöma. Emellertid, då jag säger detta, så vill jag tillägga,
att jag för min del icke anser, att det finnes någon som helst anledning
att neka regeringen det fulla förtroende, som jag åtminstone
för min del känner för densamma, och att jag också respekterar den
sekretess, som den anser nödvändig, ehuru svårigheterna för den stora
allmänheten att förstå den politiska nödvändigheten därav i just nu
föreliggande fall naturligtvis hade gjort en närmare förklaring synnerligen
önskvärd. Jag vill tillägga såsom avslutning, att jag för
min del icke tror på nyttan av en allt för stor sekretess i utrikespolitiska
angelägenheter. Jag bestrider bestämt riktigheten av den
hittills vanliga uppfattningen, att utrikespolitiken i motsats mot vad
fallet är i andra folkförsamlingar icke får talas om i den svenska
riksdagen. Men respekterande en direkt uttalad önskan skall jag
icke gå in på föreliggande fråga längre än jag gjort. _

Herr statsministern får dock icke misstycka, om jag erinrar om
de senaste 2 V2 årens erfarenheter, som givit vid handen, att meddelanden
till riksdagen och dess ledamöter i utrikespolitiska frågor,
särskilt i fråga om handels- och livsmedelspolit-iken, hittills under
denna tid varit för knappa. Det kan icke hjälpas, att för stor hemlighetsfullhet
rörande den politik, som står i närmaste samband med
de förhållanden, som inverka på det dagliga livet, hos menige man
lätt föranleder en eljest måhända oberättigad misstro och alstrar rykten
och skapar föreställningar, som måhända äro alldeles ogrundade.

Att ledamöter av riksdagen, som försöka sakligt intränga i frågor
av vikt, som för dem äga särskilt intresse och betydelse och som
mer eller mindre tangera utrikespolitiken, få intrycket av att från
regeringens sida råder en viss misstro mot dem. är icke förvånande,
då regeringen i stället för att öppet och ärligt, då en viss fråga uppställes,
ge förklaring på sina åtgöranden och avsikter, inskränker sig
till mer eller mindre mystiska antydningar och endast begär obetingat
förtroende, som ingen i själva verket vill neka den. Att begära
en blind tro utan rätt till egen prövning kan vara berättigat i
religionen men knappast i politiken.

Regeringen har medel att även beträffande frågor, som jag gärna

Lördagen den 21 april, f. m.

21 Nr 45.

medger ofta förekomma, vilka icke lämpa sig för full offentlighet,
giva riksdagen förtroliga meddelanden, dels till hemliga utskottet,
dels i vissa fall till enskilda riksdagsmän, dels och allra helst i slutna
sammanträden inför riksdagen, förtroliga meddelanden, som säkerligen
icke missbrukas.

Inom alla land står på dagordningen såsom den fråga, vilken
nödvändigtvis kräver sin lösning, att folkförsamlingarna beredas tillfälle
till större samverkan med regeringarna i utrikespolitiska angelägenheter
och bestämmanderätt i avseende på avtal med utländska
makter. En motion om grundlagsändring i nämnda syfte framlämnas
i dagarna även i svenska riksdagen och jag har därför trött
det icke vara ur vägen att i detta sammanhang göra de erinringar jag
nu tillåtit mig.

Herr Eriksson i Grängesberg: Herr talman! Jag skall be
att till hans excellens herr statsministern få framföra ett tack för
det svar på min interpellation, som jag fått. Jag skall villigt medgiva,
att den framställning, som herr statsministern lämnat, var
rätt så klargörande, och jag har också för min del den känslan och
uppfattningen, att den var sanningsenlig. Det ber jag få såga, det är
mitt ärliga intryck. ''Men det andra intrycket av framställningen,
som jag fått av svaret, är ytterst beklämmande. Det är ytterst svårt
ställt i landet för oss arbetare. Vi ha vetat det förut, och vi skola
icke få det bättre att döma av denna framställning om bristen på
livsmedel. Vi ha från regeringens chef fått höra, att vi kunna taga
oss fram till nästa skörd, och det är ju en tröst i bedrövelsen, att
vi åtminstone icke behöva svälta ihjäl, men någon ljuspunkt är det
sannerligen icke.

Herr statsministern gjorde i slutet av sitt anförande en varm
vädjan till hela landets folk att icke låta klandersjuka och misstro
taga överhand utan se lugnt på saken och vara lojal så långt som
möjligt. Det är klart, att en sådan vädjan från hans plats är alldeles
riktig, och det är alldels klart, att landets folk skall taga en
sådan vädjan ad notam så långt som möjligt. Men det är icke nog,
att när folk börjar svälta, när det icke fhines mat i hemmet, är det
icke så lätt att icke vara klandersjuk. När det kan hända, som det
faktiskt är på sina håll, att det de två eller tre sista dagarna i veckan
icke finnes någon mat åt familjen, då är det icke lätt att låta bli
att vara klandersjuk. När man tvingas att slakta den ena lilla grisen
efter den andra, därför att man icke kan giva dem någon mat, när
man icke kan giva hästen något havre och icke tillräckligt med hö,
när man måste slakta den enda hästen man har, som ser ut som ett
benrangel, därför att det icke finnes något foder åt honom — det,
är på samma sätt med korna — då är det icke gott att icke vara
klandersjuk. Det är bleka verkligheten. Och jag vill säga, att då det
i dessa tider är en så pass upprörd stämning i landet, som det faktiskt
är beträffande livsmedelsfrågorna, vilket man på en del håll tycker
är egendomligt, beror denna upprörda stämning icke på någon konstlad
agitation utan på faktiskt förefintliga missförhållanden.

Ang. landets
livsmedelsfråga.

(Forts.)

Nr £5. 22

Lördagen den 21 april, t. in.

Ang. landets
livsmedelsfråga.

(Forts.)

Vidare uttalade herr statsministern den tanken, att medborgarna
skulle vara lojala och visa samhällssolidaritet. Jag hoppas
livligt, att dessa ord måtte gå ut över allt Sveriges land och verkligen
efterföljas. Ty den lojalitet, som finnes mot samhället, och
kamratandan bland medborgarna, är minimal på många håll. Det
är en skam, som det varit under dessa svåra år, då den ena arbetsgivaren
efter den andra fördubblat eller fått tre till fyra gånger så
stor vinst som förut, men att gå med på arbetarnas framställningar
att få några öres ökad timpenning har för dem varit omöjligt. Jag
menar, att den samhällssolidaritet, som finnes mellan medborgare
av olika samhällsklasser är så minimal, som den kan vara. Måtte
därför herr statsministerns ord finna genklang icke endast bland de
mindre bemedlade, bland bönderna och bland dem som svälta, utan
också hos dem, som ha möjlighet att vara solidariska, när det gäller.
Nog är det^ en skam, att bolag, som ha fyra till fem gånger större
vinst än eljest, skolo vägra att betala arbetare en förhöjning i timpenningen
från 27 öre — såsom faktiskt förekommit — till 42 öre.
Jag hoppas dock livligt, att det skall bliva en ändring, så att vi få
bättre^ förhållanden än förut och större samhällssolidaritet än förut.
Jag håller före att, när det gäller de mindre bemedlade, har det visats
lojalitet mot andra långt över vad man mänskligt kunnat begära. Och
även när det kommer att gälla att följa givna bestämmelser rörande
eftergranskning, så tvivlar jag icke på att de fattiga skola visa sig
lojala. Men hurudan man kommer att visa sig på den andra sidan,
det kan man ha starka dubier om.

Jag ber i detta sammanhang att livligt få understryka det
löfte, som herr statsministern givit, att det skall bliva en
allmän eftergranskning av inventeringarna. Jag tror, att denna
eftergranskning kommer att väcka allmän tillfredsställelse. Men jag
är icke så optimistisk, att jag tror, att så mycket kommer fram genom
en dylik eftergranskning. Jag tror nu visserligen, att många av
de rykten, som gå i landet, äro överdrivna. Men därigenom kommer
man att göra rättvisa, där rättvisa kräves, och jag hoppas, att ingen
hänsyn kommer att tagas till de lager, som möjligen finnas, vare
sig de tillhöra enskilda köpmän, enskilda tillverkare eller vilka det
än kan vara.

_ Nog har man hört skildringar från olika delar av landet, som
varit märkvärdiga. Och härifrån Stockholm bär man fått höra sådana
rykten, som jag kan bestyrka genom åberopande av en så välsinnad
och samhällsbevarande tidning som Nya Dagligt Allehanda.
Jag är säker på att om man skulle granska varje mera burget hem
i Stopkholm, så skulle man finna lager av smör. Huru är det i detta
fall i de fattiga hemmen? Det har i dessa hem kunnat gå en hel
vecka, då de icke kunnat få köpa ens ett hektogram smör på grund
av brist på varan. Huru få de förmögna smör? Det kommer en förmögen
man till en handlande och säger: jag skall be att få köpa t. ex.
ett par burkar ansjovis. Och när han köpt dessa och betalt dem, får
han ett eller flera kilo smör. Sedan lämnar han ansjovisburkarna
kvar och har på så sätt betalt mer än maximipriset. Detta kan icke

Lördagen den 21 april, f. in.

23 Nr 45.

flen fattige arbetaren göra. Sådant lörekommer, det är ingen fabel.
Både Nya Dagligt Allehanda och andra högertidningar ha uppmanat
de förmögna att ådagalägga större samhällssolidaritet. faktum
är att de förmögna icke lida någon brist under det att de fattiga
svälta. Ett sådant kappspringande och ett sådant åsidosättande av
de fattigas minsta behov får icke förekomma, om vi skola kunna tänka
att få det bättre i denna nödens tid. Jag har velat säga detta med
anledning av herr statsministerns uttalande, och jag hoppas, att det
icke skall missförstås. Jag vill icke på något vis hetsa fram en jnissnöjesstämning,
men jag har velat konstatera de faktiska förhållande113
. „

Beträffande det läge, som vi kommit i, med sådan stor brist pa
spannmål och sådana svårigheter i övrigt, sa är detta naturligtvis
icke flen nuvarande regeringens fel. Men det är hela det systems fel,
som vi ha dragits med under två års tid, det är icke bara Hammarskjölds
fel utan även alla de klackörers, som f. d. statsminister Hammarskjöld
hade, alla i landet, som ropat bravo åt alla hans åtgärder.
Hade regeringen velat vidtaga kraftiga åtgärder under fjolåret för
att få in fodervaror och spannmål så är det min förvissning, att det
nu hade varit biittre. Man säger möjligen, att jag icke har rätt häri.
Men jag har den uppfattningen, att så verkligen skulle ha varit förhållandet,
om det vidtagits kraftiga åtgärder för att säkerställa landets
behov av spannmål och fodervaror. Jag vet, att det gjorts framställningar
till regeringen från olika håll i det avseendet, från auktoritativa
håll, men de ha icke blivit hörda. Nu säger man runt om
ilandet: det är icke bara den förra regeringens fel, utan det är lika
mycket de rådgivares från vänsterhåll, som sitta i kommissionerna,
systemet Elmquist och Svensson. Jag har ingen anledning att försvara
herrar Elmquist och Svensson. De äro karlar att gorå det
själva. Men jag tror icke, att felet ligger på den sidan. När historien
skall skrivas om de yrkanden, som gjorts och de yrkanden, som följts,
det skall visa sig, att deras yrkanden icke blivit följda, förrän det
var för sent. Om de åtgärder, som nu vidtagits för att säkerställa
värt behov av livsmedel, hade tillgripits i fjol, så liade^ det varit
mycket bättre. I fjol höstas, hur var det då? Jo, _ man såg, att det
skulle bli livsmedelsbrist, men det oaktat försiggick i hela landet
ett tillgripande i förfärande grad av råg och vete till foderändamål.
Framställningar gjordes upprepade gånger till regeringen att stoppa
denna trafik med uppfodrande av råg och vete, som behövdes till
människoföda. Men först sent om sider, när en väsentlig del redan
hade förbrukats på detta sätt, kom förbudet mot utfodring. Det är
bara ett litet typiskt exempel på. hur man har syndat på nåden, hur
man har litat på, att det nog skulle gå bra.

Men hur kan jag då säga, att det är den förra regeringen ensam
som bär skulden? Jo, därför att den förra regeringen förklarade,
att den här saken sköta vi, vi vilja icke att riksdagen skall lägga sig
i denna fråga. Förre jordbruksministern förklarade: jag tar ansvaret
för alla följder. Nu har han försvunnit från sin plats. Kanske blir
han landshövding såsom belöning, det vet jag ju icke. Men det är

Ang. landets
liv8mtdthfråga.

(Forts.)

Nr 45. 24

Lördagen den 21 april, f. in.

Ang. landets
livsmedelsfråga.

(Förta.)

ju det vanliga systemet när en minister varit med så länge, att lian
icke duger längre: puts weg med honom, och sedan kanske han blir
landshövding på något ställe. Den nya regeringen kommer nu helt
visst att gorå sitt allra bästa, men när ingenting finnes att taga,
kan ingenting ges, och på så sätt lära väl icke förhållandena bli allt
för mycket förbättrade, beroende på omständigheter, som den nya
regeringen icke råder över. Hade den förra regeringen velat samarbeta
med riksdagen, så är det möjligt, att situationen likväl skulle ha
varit densamma. Jag vill dock icke tro det. Men jag ponerar, att
så varit förhållandet. Även under en sådan förutsättning hade dock
helt säkert stämningen i landet varit bättre än nu. Den förra regeringen
har handlat självsvåldigt och icke ens velat tala om för riksdagen
sina åtgärder och planer. Följden har blivit den, som vi alla
nu se. I

Nu är det en punkt, som jag inte vill gå in på, hur frestande
det än kunde vara, men av vissa skäl skall jag som sagt icke göra
det, och det är den, som rör svaret på den andra frågan i min interpellation.
Jag förstår naturligtvis, att det är mycket ömtåligt att
tala om vad regeringen kan göra beträffande importen för närvarande,
och jag skall för tillfället icke gå in på detta i annan mån än
att uttala den bestämda och livliga förhoppningen, att det skall lyckas
regeringen att snart nog få sådana förhållanden till stånd, som möjliggöra
en kraftig import av spannmål. Jag vill icke vidare tala
om den saken nu.

Beträffande exporten har den föregående talaren framhållit en
del synpunkter, som jag bestämt vill understryka. Jag kan icke se
annat än att hans resonemang var alldeles riktigt. Visserligen förekommer
ingen export av spannmål, såsom nu från regeringsbänken
förklarats, och jag vill högt och rent uttala, att jag tror, att regeringens
förklaring därvidlag är riktig. Det finns ingen som helst anledning
att betvivla riktigheten av denna uppgift, att ingen export
av spannmål eller alster av spannmål försiggår. Men det har medgivits,
att viss export av fläsk och kött äger rum, och det meddelades,
att det beror därpå, att lantmännen måste slakta ned kreaturen, och
att det icke finns marknad inom landet för allt detta. Jag tror icke
härpå. Det finns säkert marknad inom landet, och jag vill trycka
på en sak. nämligen på nedsaltningen. Hur blir det i sommar och
höst med folkets behov av kött och fettämnen? Det har utgått en
paroll till livsmedelsnämnderna och konsumenterna att förse sig med
och salta ned kött och fläsk, så att man har förråd. I vilken mån
har detta, blivit efterföljt? Jag vet icke, om statens livsmedelskommission
tillräckligt följ denna saks utveckling. Jag känner en del
livsmedelsnämnders ledamöter, och iag har fraeat dem. i vilken utsträckning
de köpt upp kött och fläsk för nedsaltning. De ha svarat
så och så mycket, den ene mer och deri andre mindre. Fn del har
förklarat, att det möter stora svårigheter, en del ha icke kunnat
skaffa pengar, en del sakna lämpliga lagerrum, andra ha haft andra
skäl, varför de icke kunnat göra nödiga uppköp. Blir det faktiska
resultatet av denna paroll från regeringen och livsmedelskeminissio -

Lördagen den 21 april, f. in.

Nr 45.

nen till konsumenterna att förse sig med kött och fläsk för sommaren
och hösten det, att parollen icke efterföl.jes, och pågar därjämte
export av dessa varor och vi sedan komma fram på sommaren och
hösten i ett läge, då vi icke ha kött och lläsk heller lör att fylla det
nödvändiga behovet, då komma vi i ep situation, som är sjufalt värre
än den närvarande. Jag skulle därför på det allra livligaste vilja
be regeringen och livsmedelskommissionen att undersöka dessa förhållanden
och ställa till med en ordentlig nedsaltning av det kött och
fläsk, som nu icke går åt på marknaden, så att vi icke komma i det
läget frampå sommaren, att det blir brist på dessa varor. Redan i
fjol sommar var det synnerligen bekymmersamt, och på hösten var
ställningen nästan omöjlig. I våra bygder var det i fjol sommar under
vissa veckor omöjligt att uppdriva kött eller fläsk. Komma vi
nu i sommar i det läget, att till den brist, som vi nu ha på spannmål
och bröd, kommer även fullständig brist på kött och fläsk, då vill jag
verkligen icke gratulera dem, som ha makten att styra och ställa,
men jag vill beklaga, djupt beklaga det svenska, folket. Och därför
vill jag nu innerligt vädja till regeringen och livsmedelskommissionen
att göra allt vad göras kan på detta område för att säkerställa
landets behov av livsmedel.

Vidare nämnde herr statsministern något om skälen, varför man
offentliggjort statsbeslagen några dagar i förväg, vilket ju klandrats
i tidningspressen. Det är möjligt, att herr statsministerns motivering
är riktig, och att det icke gått att ordna det på annat sätt. Men
nog får man väl ändå säga, att det vid sista beslaget, kaffebeslaget,
var ett rent spektakel. När man gick gatorna fram på lördagsmorgonen
i de burgnare stadsdelarna, så stod det långa köer för att få
köpa de 5 kilogrammen. Och varför bestämdes den fria kvantiteten
till 5 kilo per hushållsmedlem? I de fattiga familjerna köper man
bara 2 hekto i taget, det är allt man har råd till. Men de rika på
Östermalm, om de ha 6 ä 7 familjemedlemmar, så fingo de på detta
sätt en hel liten bal kaffe, som räcker för dem detta år och kanske
en bit in på nästa. Nu vill jag säga, att jag tror icke, att de, som
gjort dessa bestämmelser, hade till syfte, att gynna de^ förmögna i
samhället, men sådan som bestämmelsen tillämpats och såsom den av
folket uppfattats, så kan man icke komma ifrån, att det finns fog
för den beskyllning, som folket trott sig ha anledning till, nämligen
att regeringen icke sett på de fattigas bästa, så mycket som den bort.
Varför bestämdes kvantum icke till mindre än 5 kilo? Föl iden blev
naturligtvis, att de förmögna försågo sig, och att de fattiga ingenting
kunde få. Jag har velat säga detta såsom ett försvar för den
mening, som faktiskt finnes ute i landet och som är vitt utbredd, och
man kan icke komma ifrån att det skulle ha kunnat ordnas pa ett
bättre sätt.

Det är synnerligen bdkymmersamt i landet. Jag nämnde det i
början av mitt anförande, och jag vill icke sluta utan att såfra ännu
några ord om den saken. Nu är här bestämt, att varje medborgare
skall få 200 gram mjöl och vidare lämnas till grovarbetarna, till
dem som ha tungt arbete, påbrödskort med 50 gram. Nu är det möj -

Ang. landet,
livs medelsfråga.

(Forts.)

Kr 45.

Lördagen den 21 april, f. in.

\ Åu(j. landets
livsmedelsfråga.

(Forts.)

ligt, att under de sista dagarna sänts ut påbrödskort, så att varje arbetare
fått sådana, nien åtminstone för några dagar sedan var det
i vidsträckta delar av landet icke möjligt för mer än på sin höjd
varannan arbetare att få påbrödskort. Det fanns icke, så att det
räckte. Livsmedelsnämnderna kunde icke anskaffa. Det är möjligt,
att ändring nu inträffat under de senaste dagarna, och om så skett,
så är det en liten lättnad. Nu får alltså en sådan arbetare 250 gram.
Han kan icke skaffa potatis. Han får inga gryn därjämte. Han har
smått om inkomster och alltså svårt att få andra varor i stället. Hans
tillvaro är i högsta grad bekymmersam, det är en sak, som vi kunna
komma överens om. Jag hörde för några dagar sedan ett uttalande
av en man, att det icke var någon fara med brödet. Det räckte mycket
bra. Men jag tog då reda på, var den mannen spisade och hans
förmögenhetsställning. Det visade sig, att han spisade på restaurang
och att han var förmögen. Ja, nog går det an att vara utan bröd både en
dag och liera dagar om man kan få kött och fläsk och smör och andra
matvaror så mycket man behöver, men om knappast något av dessa
andra varor finnas, utan man endast har brödet och möjligen litet
sovel, då är det sannerligen inte lätt att klara sig på dessa 250 gram.
Jag talade i påsk med mina kamrater gruvarbetarna, och bland dem
rådde en mycket bekymrad stämning, ja, en så rent ut förtvivlad
stämning, hur de skulle kunna stå ut med det hårda arbetet med dessa
små brödransoner, att det kan icke regeringen, det kunna icke herrarna
tänka sig. Och det är alldeles naturligt, att så skall vara. Vi
skola komma ihåg, att dessa samhällsklasser förbrukade nära tre
gånger så mycket mjöl och bröd före kriget som nu.

Nu får man naturligtvis i viss mån taga förhållandena sådana
de äro. Men man har anledning att ställa till regeringen den bestämda
uppfordran att gorå allt vad göras kan för att öka spannmålstillgången,
så att det måtte bli större brödransoner och mera mat i de
fattiga hemmen.

I fråga om utdelningen av dessa tilläggskort vill jag särskilt
framhålla en kategori arbetare, som man nog icke så mycket tänkt
på, och det är de ogifta männen. Dessa ogifta arbetare äro ofta inackorderade,
och de ha nu kommit i det läget, att de icke få någon
matsäck. Även det bröd, som de få på påbrödskorten, går åt till
själva måltiderna, och följden blir, att de få ingen matsäck, ett förhållande
som ju är ytterligt pinsamt. Man måste söka ordna dessa
förhållanden, så att icke dessa arbetare få rent av svälta för varje dag
under veckans lopp.

Vidare framställde jag i min interpellation en fråga till regeringen,
om regeringen ämnade lägga fram förslag beträffande lindrande
av kristiden genom begärande av anslag, såsom utlovats vid
framläggandet av statsverkspropositionen. Jag har nu fått det svaret,
att en sådan proposition skall komma. Det är ju kanske för tidigt
att börja kritisera den propositionen redan nu, men det vore synnerligen
frestande att göra det. Får jag döma efter herr statsministerns
vaga antydningar om vad den kommer att innehålla, så är
det icke värt att hysa några större förhoppningar. Skall det bli ett

Lörilttgeu dcu 21 ''april, f. in.

Nr 45.

påbröd på fjolårets beslut och gå i samma riktning som det, så får jag
säga att det verkligen icke är mycket att tacka för. Då beslutades
ett anslag på 5 miljoner kronor. Vein bar blivit hjälpt genom detta
anslag? Jo, det bär de ekonomiskt bärkraftiga kommunerna, men
inga andra. Kommunen skall lämna lika stort tillskott som staten,
och de kommuner, som ha svag ekonomi, ha därför inte fått någonting,
även om de ha en fattig befolkning, ty de ha inga egna medel
att tillskjuta. Skall nu den kungl. propositionen läggas på samma
grund, så komma svårigheterna att i fortsättningen bli lika stora
som nu. Det är min bestämda mening, och jag tror att den delas av
alla mindre bemedlade, att när man icke klämt industrien genom
exporttullar eller på annat sätt, utan de fått sina stora vinster -— nu
skall ju som väl är en del av dessa vinster tagas in genom krigskonjunkturskatt
— men när man icke gjort det, så borde en väsentlig
del av denna krigskonjunkturskatt gå tillbaka till konsumenterna
genom anslag, som kunna underlätta anskaffande av livsmedel och
åstadkomma bättre levnadsförhållanden på olika områden. Det kan
låta sig göra, om man verkligen vill göra något för saken. Av det
anslag på 24 miljoner kronor, som regeringen hemställde om, har
redan beviljats en väsentlig del, och då det lilla, som blir kvar, skall
delas, är det tydligt att det icke kan räcka till på något sätt. Se på
Norge och se på Danmark, vad man där gjort i detta avseende! Här
kan man göra mycket mer. Det har begärts stora belopp för militära
ändamål, men jag tror det vore klokare om man använde dessa
belopp till förbättrande av folkets levnadsförhållanden. Och vad på
mig ankommer, skall jag bidraga till, att det blir en sådan förändring
av summorna, så att det blir folkets levnadsvillkor och icke det militära,
som i första hand tillgodoses.

Det vore bra, om regeringen toge detta i beaktande, så att det
icke bara blir en fortsättning, som innefattar en begäran om återstoden
av dessa 24 miljoner, utan ett belopp, så pass rundligt tilltaget,
att det kan bli förbättrade förhållanden i vårt land. De svårigheter,
som vi nu ha, äro mycket stora, men kan det göras något för de fattiga,
så kommer det åtminstone att lindra de svårigheter, som nu
finnas.

Jag har som svar velat framföra dessa synpunkter i detta sammanhang
och skall nu sluta med att ännu en gång vädja till regeringen
att göra allt vad den kan för att få i gång livsmedelsimporten
och för att ingen export av livsmedel må äga rum samt att regeringen
i övrigt lägger fram förslag till lindrande genom anslag och på
annat sätt av de nu så tryckande och svåra förhållandena.

Herr Lindqvist i Kosta: Herr talman! I en av huvud stadens

morgontidningar stod i går att läsa bl. a. följande:

»Ingen förnekar att den nödtvungna inknaopningen i bröd- och
mjölransonerna drabbar arbetareklassen hårt och att läget i många
fall är verkligt bekymmersamt, allra helst när uotatisbrist tdlkommit.
Nånon vprltlin nöd kan man emellertid absolut icke tala om
och genom utdelande av påbrödskort i största möjliga utsträckning

Ang. landets
livsmedelsfrfiga.

(Ports.)

Nr 45. 28

Lördagen den 21 april, f. in.

A”LmeddT kun'',ia iivsmedelsmyndigheterna kraftigt understödja de mest behöfva.
vande- Att de ifrågavarande demonstrationerna skulle framdrivits

(Forts.) av absolut nödläge och att deltagarna bestå av svältande männi skor

våga vi bestrida.»

När jag hörde herr statsministerns redogörelse här i dag och
den ingress han hade för denna sin redogörelse, var det icke utan
att jag kom till den uppfattningen, att herr statsministern lika litet
som denna tidningsskribent känner de verkliga förhållandena ute i
landet bland de fattiga klasserna. När det här i denpa tidning kan
sägas, att de förhållanden, som de senaste dagarna varit rådande ute
i landet, visst icke varit framkallade av svälten och nöden, så vågar
jag säga, att sa är det, det är svälten och nöden, som nu trycker arbetarklassen.

_ blöt är ju lätt förklarligt, att de människor, som aldrig behövt
gå i något strängt kroppsarbete, icke kunna förstå det stora behov
av bröd, som förefinnes hos arbetarklassen. Då brödransoneringarna
infördes, bestämdes en kvantitet av 250 gram ~r grynen. Man hade
då gått så långt som möjligt, om man icke ville komma ända därhän,
att folket skulle dragas ned under svältgränsen. Nu har det gått
nagra manader sedan dess. Vi ha fatt grynen in under ransoneringen
och därjämte fått ransonen nedsatt till 200 gram.

Jag vågar bestämt säga, och jag trotsar vem det vara må, som
vill påstå motsatsen att det råder verklig nöd och svält bland Sveriges
arbetare. Det kan icke vara riktigt, när herr statsministern
säger, att det förnämligast torde vara ovissheten för framtiden, som
framkallat de förhållanden, som nu äro rådande. Jag tror icke att
det är ovissheten, som framkallat den oro, som uppstått under de
senaste dagarna, utan det är den verkligt bekymmersamma bristen
på bröd och livsmedel i arbetarhemmen. ■

Nu säges det här i dag och har sagts i pressen vid flera tillfällen,
att det dock ligger något vackert i detta ransoneringssystem,
ty de kroppsarbetande få lika mycket som de andra; den rike får icke
mer än den fattige. Nå, detta är ju riktigt, när det gäller brödransoneringen,
men här kommer det till en annan sak, som betyder
ofantligt mycket, nämligen att de fattiga klasserna icke ha den ersättning
för brödet, som de rika och förmögna ha. Hur skall man
i dessa tider, när allting är så dyrt, kunna tänka sig att få någon
rättvisa vid brödransoneringen? Rent teoretiskt är det visserligen
en likhet, men i praktiken finnes det ingen likhet. Man säger ”vidare,
att de kroppsarbetande klasserna t. o. m. få mer än de övriga.
Så långt lag vant med och kunnat se, är detta icke riktigt, i sin helhet.
Den promemoria, som utskickades från folkhushållningskommissionen,
då de sista brödkorten utlämnades, innehöll mycket noggranna
bestämmelser och instruktioner, som dessa brödkortsutlämnare och
nämnder hade att rätta sig efter. T dessa instruktioner ingick visst
icke den bestämmelsen, att varje kroppsarbetare skulle ha nåbrödskort,
utan det var ganska stora inskränkningar. Om förhållandena
vore sådana, att man kunde säga, att alla kroppsarbetare hade rätt
till påbrödskort, sa skulle därmed ändå icke förhållandena vara till -

Lördagen den 21 april, f. in.

29 Nr 45,

fredsställande, långt ifrån. Ty alla dessa hungriga barnamagar, som
behöva mättas i de fattiga hemmen, skulle ju icke få något utan i
bästa fall skulle det endast bli familjefadern och den vuxne sonen
e. d. som skulle få något med av detta.

Ja, läget är verkligen så bekymmersamt på detta område, att
man borde se till, att det blir gjort vad göras kan för att få en ändring.
Men har man den förutfattade meningen att läget icke är så
bekymmersamt, så tillgriper man naturligtvis icke de åtgärder, som
möjligen kunna tänkas.

En av de första åtgärder från denna regeringens sida, som kommit
till allmänhetens kännedom, är ju regleringen av potatisen. I
detta fall har regeringen dock icke vågat gå därhän, att den lagt
beslag på potatisen, utan endast fastställt maximipris, och det är
ju mycket möjligt, att svårigheterna för att lägga beslag på potatisen
äro så stora, att ett dylikt beslag icke kunnat av regeringen
verkställas. . I

Nu säger man i dag från regeringsbänken ifråga om det maximipris,
som åsatts potatisen, att det är väsentligt lägre än de under
de sista veckorna uppjobbade prisen. Jag tror, att detta till en del
är riktigt, men icke helt och hållet. Ty skola vi se efter vad en vara
kostar, så måste vi taga hänsyn till, att det dock är någon skillnad
i de störa städerna och ute på landsbygden. Om man jämför dessa
priser med priserna i de större städerna och även på vissa platser i
landet, så kan det vara riktigt. Men detta maximipris av 15 kronor
per 100 kg. kommer onekligen att på vissa håll verka, så, att det
blir en stegring av potatispriset, en stegring som förut icke funnits
på platsen ifråga. Nere i Småland på den ort där jag bor, betalades
när jag var hemma 12 kronor pr gammal tunna, och då beräknas en
tunnas vikt till 115 kg. Nu är det ju möjligt, att priserna höjts äyen
på den platsen under de senaste veckorna, men jag. vill dock hålla
före, att när regeringen skulle fastställa maximipris, så borde det
priset ha varit lägre än det som nu blivit åsatt. Man kan .icke här
säga, som så många gånger annars när det gäller maximipris, att
man måste sätta dessa pris så höga att man därmed stimulerar produktionen.
Här gäller det icke att stimulera produktionen, ty all
den potatis vi fått under fjolåret, ha vi nu inne, och hade regeringen
satt dubbelt så höga maximipris, hade man därmed icke stimulerat
produktionen så a+t vi fått mer. Det hade därför varit önskligt, att
regeringen fastställt ett annat pris än det nu åsätta.

Ifråga om köttexporten säger herr statsministern, att den icke är
farlig, ty vi ha tillräckligt för att tillgodose det svenska behovet av
kött. Ja; tacka för det. att man kan tillfredsställa det svenska behovet
av kött. när förhållandena äro sådana, att det störa flertalet,
de fattiga arbetarklasserna, icke ba sådana inkomster, att de kunna
köna något kött. De få vara utan detta. Därför går det också lätt
att säga, att vi reda oss gott, och att vi kunna Ddla det be^ov. som
finnes här i landet. Det vore önskligt. om regeringen på detta område
kunde vidtaga åtgärder för nedbringande av köttpriserna. Jag
ser så väl hur olika det ställer sig när man vistas här i Stockholm un -

Ang. landtts
liv.iinedelsfråga.

(Forts.)

Nr 45. 30

Lördagen den 21 april, f. m.

Ang. landets
livsmedelsfråga.

(Forts.)

der riksdagstiden och äter ute i jämförelse med då man är hemma.
Här behöver man icke så mycket bröd; man har kött som ersättning;
och då kan man mycket väl äta sig; mätt utan bröd. Men
jämför man behovet av bröd för en arbetare i min ställning under
vistelse här uppe och därhemma, så är det en stor skillnad, och är
det icke möjligt för regeringen att uppbringa större förråd av bröd,
så är det dock möjligt att få sådana ingripande bestämmelser, som
göra köttet billigare och göra det möjligt för arbetaren att i större
utsträckning än hittills varit möjligt använda denna vara.

Det har talats något om en annan förnödenhetsartikel, det är
icke något livsmedel men även det en mycket viktig artikel, och det
är veden.. Det har ju sagts, och jag har sett det av tidningarna, att
här ha gjorts nya bestämmelser för att på bästa sätt fylla det behov
av bränsle, som förefinnes. Jag kan icke underlåta, att vid detta
tillfälle erinra om, att det vore önskligt, om de statsorgan, som skola
ingripa, verkade så och arbetade nå sådant sätt, att de icke fördyrade
de varor, som vi behöva. Dessa vedbyråer, som verka i de
olika länen i landet ha i vissa fall bedrivit sin verksamhet så, att de,
i stället för att hjälpa de små inkomsttagarna och söka nedbringa prisen
eller åtminstone hålla dem vid samma nivå, verkat så, att man
fått betala flera kronor mera för famnen tack vare olämpliga personer
i dessa vedbyråer. Man har i dessa vedbyråer insatt sådana
personer, som visst icke hysa något intresse för att hålla vedprisen
nere, utan det ser verkligen ut, som om personerna i dessa vedbyråer
både särskilt intresse av att sätta upp dessa pris så högt som möjligt.

Ja, jag vill säga, som herr Eriksson i Grängesberg sade, att jag
vill rikta en allvarlig vädian till den regering, som nu sitter, att den
gör allt vad göras kan för att anskaffa mer livsmedel till Sverige,
än vad vi f. n. ha. Ty läget är verkligen så bekymmersamt, att det
finns hundra tusentals människor i detta land, som icke få lägga sig
mätta, utan gå till sängs, utan att kurfna stilla sin hunger. För
min del vågar jag icke, även om lag gör ett sådant vädjande till regeringen,
hoppas, att det skall bli synnerligen mycket vunnet därmed.
Ty vi arbetare, ha nog icke särskilt stort hopp om att den regering1.
som delvis kan betecknas som 1909 års regering, skall gorå
synnerligen mycket för att hiälpa arbetareklassen ur det bekymmersamma
läge, som nu är för handen. Men det behöver sövas ifrån
från en arbetare inom denna kammare, det behöver sävas ifrån, att
läget i landet är sådant, att det är regeringens oavvisliga plikt att
göra vad den kan för att bättre förhållanden på livsmedelsområdet,
än f. n. råda, må komma till stånd. Vi må väl veta. att av dp arbetare,
som äro ans+ällda i enskild tjänst, det endast är ett litet fatal,
som sedan krigsutbrottet få+t några höjningar i sina löner. Det
finns månva tusentals arbetare, som leva med samma löneinkomster
nu som 1914. löneinkomster, som reVn då vo^n för små för n+t tillfredsställa
fullt mänskliga behov. Man kan då förstå, burudant läget
er, skall vara, då det icke endast råder kriapphet utan även dyrhet
på allt.

Lördagen den 21 april, f. ni.

31 Nr 45.

Jag tror, och det vill jag säga, att vill regeringen kraftigt ingripa
på alla områden, så finns det utsikter och utvägar öppna att
komma fram till bättre förhållanden, än som nu råda.

Herr Persson i Norrköping: Det är blott ett par synpunkter,
som jag vill beröra, och jag skall därför icke nämnvärt förlänga
debatten.

Herr statsministern slutade sitt anförande med ett löfte, att
vi här i riksdagen ha att einotse en regeringsproposition, vilken till
innehållet skulle utgöra eu fortsättning av det beslut, som förra
riksdagen fattade angående krigstidshjälp till mindre bemedlade,
och vilket innebar att 5 miljoner kronor av staten skulle ställas
till förfogande för detta ändamål. Jag är synnerligen tillfredsställd
över detta löfte och avvaktar med stort intresse, vad det skall
innebära och huru långt man skall sträcka sig i det avseendet.

För mig står det klart, att vad som för statsmakterna här i
landet utgör en plikt, det är att bringa en del av de stora krigstidskonjunkturvinster,
som hittills hamnat i enskildas fickor, över till
dem, som lida under krigstiden, utan att av densamma ha haft
någon som helst förtjänst utan endast förminskad inkomst och lidande
genom att varuprisen sprungit så i höjden. Helt visst lär
man ej överdriva, om man säger, att krigstidsvinsten under 1916
lämnat enskilda bolag, företagare och affärsmän åtminstone en
halv miljard i högre inkomst, än som de haft att påräkna under
normala år. Skjut över en tillräckligt stor del av denna vinst
till de breda folklager, som fått sina varupris fördyrade med 50,
60. 70 % i genomsnitt, och därmed skipas en smula rättvisa.

Det är därför, som jag allvarligt ber att få vädja till regeringen,
att, när den nu skall förelägga en proposition, den går
längre med denna proposition, än som man från socialdemokratiskt
håll vågat motionera om, och framför allt att man icke gör villkoren
sådana, att kommunerna icke kunna använda sig av detta
rättvisa statsbidrag, därför att kommunerna icke1 äga den möjlighet
som statsmakterna äga att uttaga skatter progressivt utav
krigskon junkturvinsterna.

Och så är det en punkt till jag vill trycka på, och det är: nog
bör det kunna vidtagas kraftiga åtgärder för reglering av prisen
på en del varuslag. För att förkorta debatten vill jag endast nämna
ett litet exempel. Under förra veckan, då jag var hemma i Norrköping,
fanns där icke potatis att kona. Befolkningens bröd räckte
icke till för att motsvara behovet. Man sökte då efter något ersättningsmedel
att använda till fläsk- och sillbiten, som man kunde
köpa i sovelväg. Nå, för att skaffa det försökte man köpa bruna
bönor. De voro slut. Och då man ville anskaffa gröna ärter, så
fanns det icke heller sådana. Men det fanns något, som kunde
läm^a sig bra, nämligen mackaroner. Men dessa mackaroner kostade
1 kr. 50 öre pr kg. Den fabrik, som tillverkar mackaroner och
som ligger strax utanför staden ifråga, skickade ut ett cirkulär i
samma dagar, vari man förklarade, att på grund av inskränkning

Ang. landets
livsmedelsfråga.

(Forts.)

Nr 45. 32

Lördagen den 21 april, f. m.

A"iv mede?* * m-lö^illgång kunde icke tillverkas mer än hälften av den kvanWfråga
* flt,et mEn förut tillverkat, och på grund därav och på grund av dy“
(Ports.) ralfc omkostnader hade man nödgats höja priset för mackaroner till
80 och 82 öre pr kg. — det var två sorter till dessa olika pris —
efter förhöjningen. Redan innan denna förhöjning trätt i kraft,
tog man 1,50 kr. i diversehandeln, och jag frågade efter, hur mycket
man tog i grosshandel och fick veta, att man där tog 1,25 kr.
Alltså skillnaden mellan 80 öre och 1 kr. 50 öre d. v. s. nära 100
procents förhöjning uppstod på detta sätt, innan varan från fabriken
kom konsumenten tillhanda.

Detta är endast ett exempel som jag velat anföra; det finns
många andra dylika, som skulle kunna framdragas. Detta visar,
att det är berättigat, att det är nödvändigt att inskrida med regeringsåtgärder.
Och regeringen har i sin makt att genom lagar, som
riksdagen beslutat och varigenom man givit regeringen utsträckt
fullmakt, ingripa prisreglerande, så att prisen ej springa så ohejdat
i höjden som de göra. (1,50 ä 7 kr. för halvsulning, 60 ä 65 kr.
famnen för ved — vi förstå, att det är omöjligt för dessa inkomsttagare
med 100—125 kr. i månaden pr familj att reda sig under
dessa förhållanden. Att köpa kött, som det finns överflöd på —
ja, det finns i den stad jag tillhör och litet varstans hundratals
familjer, vilkas inkomster icke räcka till inköp av dessa dyra varuslag.
De måste av det sovel som de behöva köpa det minsta möjliga
och det mest ändamålsenliga. Sill och fläsk är deras huvudsakliga
sovel. De ha följaktligen icke möjlighet att utdryga brödransonen
och utfylla bristen på potatis genom andra varuslag.

Jag har tyckt hela tiden, att det alltjämt lagts i dagen i fråga
om prisreglering- en likgiltighet, en försumlighet, som naturligtvis
icke ^helt och hållet ensamt kan skyllas på regeringen, utan som
också är att tillskriva hela systemet. Men då bör mar. kräva, att
kommissionerna och slutligen regeringsmakten, som av riksdagen
erhållit utsträckt fullmakt verkligen lägger ned allt intresse på att
hålla prisen nere på de varor, som kunna hållas nere så långt som
möjligt, så att det icke rinner bort så ofantligt mycket på vägen
från producenten till konsumenten och stannar hos de enskilda.
Detta är alldeles oberättigat, och förresten är det i de fall, där producenterna
själva direkt lägga på varorna, onödigt att beräkna en
stor avance i dessa tider, då massor utav människor svälta.

Det är dessa synpunkter jag velat framhålla till regeringens
beaktande, och jag lägger regeringen på hjärtat att göra vad den
kan i detta fall. Ty faktum är, att svårigheterna äro fruktansvärda
för arbetarna; och vi böra icke förvåna oss över de spontana
demonstrationer, som bryta ut och varav ett par förekommit i den
stad jag tillhör. Ty det är förvånande, att dessa demonstrationer
icke kommit förr, och det är förvånande, att de icke taga sig en
annan karaktär, än de göra. Det bevisar ju den svenska arbetarens
höga ståndpunkt i vad det gäller självbehärskning och i vad det
gäller skolning. Och arbetarna komma fortfarande att vara lugna
och se de svårigheter som förefinnas. Men de kräva å andra sidan

Lördu^ea den 21 april, f. in.

33 Nr 45.

att man från regeringens håll skall göra allt vad göras kan, och
sker det, så ge de sig tillfreds. De förstå även de de svårigheter,
som äro förenade med den rådande bristen. Och det är ett faktum,
att brödransoneringen och ransoneringen i allmänhet äro nödvändiga,
ty annars bleve den sista villan värre än den första. Det
är blott synd, att — såsom också indirekt framgick av statsministerns
anförande —- detta system icke införts förr, då svårigheterna
naturligtvis icke blivit så stora som de för närvarande äro.

Herr talman, .lag har intet vidare att tillägga. Jag har blott
velat framföra dessa två synpunkter: prisreglering i alla fall, där
det kan ske, och överförande av så mycket som möjligt av de orimliga
krigstidsvinsterna till de folklager, som lida av krisen och
som icke gjort annat sedan den utbröt äii lidit. Hoppet om att arbetsgivarna
skola beakta de svårigheter som finnas, det tror jag
ej på. Tjugu års erfarenhet här i landet visar, att de bli icke beaktade
i större utsträckning, än arbetarna själva genom sina sammanslutningar
äro kraftiga nog att göra sina synpunkter beaktade.

Häruti instämde herr Kristensson.

Herr Månsson: Herr talman! Ställningen odh stämningen är
så ohygglig, att man känner det alldeles som före utbrottet av ett
åskväder. Såväl telefonledes som brevledes komma här påtryckningar
och maningar: vad gör ni; är det intet att göra; varför gör ni
ingenting? Man tror bland folket, att här i riksdagen har man obegränsad
möjlighet att ordna så som man vill. Och då man icke ordnar
så, är det icke bristande förmåga och möjlighet, utan'' det är
bristande vilja som ligger under.

Ställningen är ofantligt svår i hela världen, tack vare det orimliga
vanvettssystem, som fått förberedas under 40 år och som nu
pågår sedan 3 år utan avbrott. Det är ju praktiskt taget så, att hela
världen i mer eller mindre grad saknar mat och andra nödvändighetsvaror.

Amerika har fört ut så mycket matvaror, att det enligt den senaste
räkningen av den 18 mars i år, befunnits, att man icke hade
brödsäd för mera än tre månader. När man far fram som man gör
och sänker massor av födoämnen i havet, måste ju det vanliga lilla
överskottet en gång taga slut. För 14 dagar sedan avstängde Argentina
enligt beslut i riksdagen sin veteutförsel. Indien har avstängt sin
utförsel för alla andra än engelska kronan, och i Australien är det
liknande förhållanden.

Vart man vill vända sig, ser det sålunda förtvivlat och hopplöst
ut, och det blir icke ljusare, när jag betraktar de siffror, som jag antecknat
efter herr statsministerns anförande. Men jag må dock säga,
att vi här i Sverige av länder, som äro neutrala, ha skött oss med
de allra sämsta. Om man ser t. ex. på ett land som Schweiz, vilket
är omgivet av krigslågorna, finner man, att det första, som dess
brödkommission gjorde, när kriget bröt ut, var att den samlade 3,000

Andra hammarens protokoll 1917. Nr 45. 3

Ang. landet.<
livsmedel*-fråga.
(Forts.)

Nr 45. 34

Lördagen den 21 april, f. m.

Ang. landets
livsmedelsfråga.

(Forts.)

järnvägsvagnar, som lågo på kajerna i Hamburg, Bremen och även
på andra håll, t. ex. i Frankrike och våren 1915 fick man från Argentina
10,000 vagnar spannmål till landet, varigenom erhöllos stora
reservlager, som man hade att tära på sedan. Man har också där varit
skapligt rustad. Om vi se på de länder, som äro krigförande och
blockerade, finna vi, att Italien tills för fjorton dagar sedan kunnat
undvara brödkort, och när sådana infördes, kunde man garantera åtminstone
lantbefolkningen 500 gram mjöl per dag under skördeåret.
Frankrike har också kunnat undvara brödkort tills för fjorton (lagar
sedan. Man har nu där börjat tillämpa samma ranson som i Italien.
I Ryssland har det ställts i utsikt, att man skulle tillhandahålla
minst 800 gram mjöl per dag. Det är endast de blockerade centralmakterna,
som befinna sig i ett sämre läge än vi.

Man har vid föregående tillfällen sökt påvisa, att prisstegringen
i Danmark och Norge varit större än i Sverige, men därvid har man
från regeringsbänken samvetsgrant undvikit att tala om, hur dyrt
det förut varit på ena och andra hållet. När vi inom vårt land före kriget
somliga tider kunde genom tullarna åstadkomma en fördyring av
vetemjöl, uppgående till 8, 9 å 10 kronor säcken utöver det pris, som
var gällande i Danmark och Norge, så är det klart, att en förskjutning
av priserna skall verka relativt starkare i dessa länder, som förut
hade billigare varor. Men för övrigt äro de långt ifrån sämre ställda,
och när för tre eller fyra veckor sedan det infördes brödkort i Danmark
— dessförinnan både man icke någon inskränkning i mjölförisäljningen
— vidtogs den inskränkningen, att mjöl icke fick köpas
för mera än 8 dagars förbrukning.

I och med det att vi skött oss så illa. trots det vårt land haft lika
stora chanser att försörja sig skapligt, är därmed hela det system
dumt, som härskat här och gjort sig så brett under 1914 och de följande
åren. Fatalsväldet är dödsdömt, det personliga konungadömet
har ännu en gång, jag vet icke för vilken gång i ordningen i Sveriges
historia, visat sig föra till olycka för folket, det går icke längre, utan
vi måste anlita de breda lagrens hjälp för samhällets ordnande. Detta
fåtalsvälde, som manifesterat sin oduglighet att ens skaffa varor
utifrån, när långt sämre ställda länder kunnat gorå det, detta fåtalsvälde
har skapat militarismen, kläckt ut nationalismen och framkallat
världskriget — allt ofog och all oordning över huvud härstammar
från fåtalsväldet och den lilla ordning och återhållsamhet från elände,
som finnes, har emanerat från demokratien. Så är det i verkligheten.
när man ser på förhållandena.

Herr talman! Jag framställde under remissdebatten anmärkning
mot att det utfördes sådana massor matvaror under 1914, och jag hör
i dag till min förvåning av herr statsministerns anförande, att denna
utförsel av kött och fläsk ännu icke avstannat eller att mans ens ämnar
låta den avstanna. När folket icke har bröd, och när potatisen
är frusen och därigenom blivit så fördärvad, att exempelvis i Norrland
bönderna själva icke ha sättpotatis utan få köra från gård till gård
för att låna eller tigga ihop en tunna sättpotatis, då sålunda ställningen
är fullkomligt förtvivlad, måste vi se till, att vi i landet få be -

Lord»gen den 21 april, f.

in.

35 Nr 45.

hålla de övriga varor av ätbart slag, som vi hava. Allra helst bör
detta ligga regeringen om hjärtat, när man förut utfört så ofantliga
mängder födoämnen under de år, som gått.

Om man ser på utförseln av t. ex. fläsk, finner man, att den utgjorde
år 1913 7,9 milj. kg. samt år 1914 14,7 och år 1915 18,9
milj. kg. Beträffande konserver av nöt- och fårkött, varav tidigare
utförts 0,3 milj. kg., exporterades 1915 6,7 milj. kg. Av kött utfördes
4,9 milj. kg. 1913, 7,5 milj. kg. 1914 och 11,6 milj. kg. 1915.
Till och med mjölk pumpar man ut i stegrad mängd. Sålunda exporterades
1,7 milj. kg. 1913, 2,2 år 1914 och 3,6 år 1915. Äggutförseln
utgjorde 44,7 milj. kg. 1912, 55,1 1913 samt 55,7 år 1914 och 1915,
när det var en så förfärlig brist på ägg, har man sänt ur landet 81,6
milj. kg. Det är en fullkomligt brottslig trafik, som pågår. Av kaffe,
som ju användes som surrogat, när man icke har mjölk eller annat att
dricka till brödet och potatisen, ha vräkts ur landet nära 4 milj. kg.
1915. Om vi se på rubriken 4 c i tulltaxan, som innefattar av socker
eller honung framställda varor, finner man, att det utfördes under
år 1914 13,000 kg. men följande år icke mindre än 17,459,000 kg.
Detsamma är förhållandet med alla tulltaxans rubriker, vart man
vänder sig. Det råder i matvaruväg ett utsugande och utpumpande
av allt vad landet har av tillgångar.

Går jag över till artikeln bomull, befinnes det, att 1912 exporterades
0,1 milj. kg., 1913 likaledes 0.1 kg., 1914 5,2 och 1915 77,4
milj. kg. Undra på att bomull är en oåtkomlig vara, och att tyger icke
stå att få för de fattiga. Om man iser på tulltaxans generalrubrik
»spånadsämnen», skall man finna, att exporten i miljoner kilogram
under åren 1912—15 utgjorde respektive 3, 9, 4,1, 8,3 och 80,8. Undra
på att vi snart få gå nakna här i landet, när man skickar ut allt, som
vi skola kläda oss med. Av skodon har man exporterat 4,5 milj. kg.
mot 0,1 eller 0,2 milj. kg. och inte ens det under normala år.

Nu måste efter min mening, och det vill jag säga herr statsministern,
icke endast all matexport utan något undantag upphöra
— detta är fullkomligt nödvändigt för att folket skall få lugn —
utan det är vidare nödvändigt att man avmobiliserar hären, ty att vi
skola ha stora truppstyrkor i Norrland mot den ryska republiken verkar
enbart enfaldigt och utmanar först löjet och sedan harmen. Den
sålunda avmobiliserade hären bör användas i jordbruket, artilleriets
och trängens hästar bör man också använda för jordbrukets räkning.
Vidare böra värnpliktsövningarna inställas under den tid, man behöver
ökade arbetskrafter i jordbruket. Det går an att framlägga
proposition i ämnet och riksdagen kan hinna samarbeta härom. Det
är nödvändigt att nu beså varenda odlad fläck av vårt land, som man
kan få sädesfrön och potatis till, och herrarna kunna vara säkra om,
att ifall det icke vidtages extra ordinära åtgärder, så kommer folket
en gång. och det inom kort, att ställa dem till ansvar, som här äro
de skyldiga.

Till sist får jag be hela byråkratien, hela fåtalsväldets anhang
först som sist förklara sig bankrutt, förklara att de äro inkompetenta
och oförmögna att sköta ett civiliserat samhälle.

Ang. landets
livsmedelsfråga.

(Forts.)

Nr 45. 36

Lördagen den 2i april, f. m.

Ang. landets
livsmedel sfråga.

(Forts.)

Herr Palmstierna: När jas- hörde herr statsministerns
anförande, lyssnade jag först till den ton, som han anslog: i dagens
debatt, och jag ber få säga honom, att jag onekligen kände en viss
tacksamhet. Det var en vilja att Öppet meddela uppgifterna och så
till vida ett tillmötesgående, som nu visades oss, och tacksamheten
kändes så mycket starkare, som vi förut erfarit motsatsen av det
fallna systemet. Det var under herr statsministerns anförande en
känsla, som grep mig, att här luftats ut en hel del av det gamla
hemlighetsmakeriet och åtskilligt av allt detta, som levde och hade
sin varelse under systemet Hammarskjöld, och jag vill endast uttala
den förhoppningen till herr statsministern, att också på andra
områden, när det gäller andra vitala spörsmål och livsangelägenheter
för vårt folk, det, som nu införts från regeringsbänken i form
av tillmötesgående i lämnande av uppgifter, måtte komma att fullföljas.

När statsministern talade om det ytterst beklagliga läge, vari
hela spannmålsfrågan kommit — och situationen är dock den, att
för att människorna skola kunna klara sig med undernäring beträffande
spannmålen till nästa skörd, och vi få hoppas att detta
går, så måste man taga födan från kreaturen —- fick jag det intrycket:
tänk så vi balansera på ytterkanten; händer det någonting,
skulle det inträffa, att skörden blir ett par veckor försenad,
skulle det vara så, att statens spannmålslager undergå en försämring,
så äro vi synnerligen illa däran.

Så ett litet spörsmål i detta sammanhang. När statsministern
meddelade siffrorna, var inventeringen verkligen slutförd då, så
att man kan säga, att dessa siffror voro de sista och de absolut tillförlitliga
siffrorna? Det är av en alldeles särskild anledning, herr
statsminister, jag ber att få ställa den frågan, så att saken blir
alldeles öppen och klar.

Emellertid efter den redogörelse, som herr statsministern beträffande
den delen hade, så fick jag den känslan: månne icke Sverige
nu skall vakna upp över hur det gamla systemet har varit. Låt
mig bara ge ett par data. Kammarens ledamöter komma själva
ihåg dem.. Yi införde brödransonering i januari månad. Ännu så
sent som i mars gick det kornflingor ur landet. Först från den 1
oktober 1916 beslöt man att icke vidare ge exportlicenser för kornflingor
och andra cerealier, enligt vad dåvarande jordbruksministern
meddelade. Jag tillåter mig ställa den vördsamma frågan till herr
statsministern: det är väl inte så, att nu finnas några gamla exportlicenser
som utövas. Jag skulle knappast tro det. Men på grund
av att denna sak varit föremål för debatt i allmänna pressen, tror
jag, att det vore klokt ur alla synpunkter, att herr statsministern
genast skingrade varje sådan farhåga. Förre jordbruksministern
lät förstå, att gamla exportlicenser skulle få fortgå, men jag är
övertygad om att den nuvarande regeringen gjort slut på denna
kapitala dumhet.

Det är helt naturligt att herr statsministern förfor milt, när
lian yttrade sig om den förra regeringen, men vi kände i hans ord

Lörilngen den ~ 1 april, f. in.

37 Nr 45.

den underförstådda förebråelsen. Det begärdes från alla håll ransonering,
och jas vill gärna medge att även högerpressen på sin till
gjorde det. Vi för vår del hade ett år i förväg begärt statsbeslag
på spannmål. Det kom dock icke ransonering, förrän det både blivit
för sent. Kammarens ledamöter erinra sig årets remissdebatt.
När förre jordbruksministern därvid fällde det djärva uttrycket:
mina herrar, vår import av spannmål har gått »riktigt bra», så
tillät jag mig gentemot honom säga: måtte icke herr jordbruksministern
få ångra det ordet. Ja, nu får landet ångra, att man
varit för optimistisk.

Jag skulle önskat, att hela den fråga, vilken berör möjligheten
av att importera spannmål berörts av statsministern, men det kan
ju vara skäl, som göra att just i dag det kan vara mindre lämpligt
att offentligt förklara sig. Dock vill jag säga, att enligt min mening
det steg till tillmötesgående i uppgifters lämnande, som herr
statsministern tagit, bör fullföljas även så tillvida, att riksdagen
bör få Klart besked rörande den stora viktiga huvudfrågan om möjligheten
för oss att få in spannmål i landet. Särskilt skulle jag
vilja trycka på att undersökning vidtages, om vi icke från Ryssland
kunna få hjälp i denna sak.

H err statsministern anförde, att ännu pågår köttexport ur landet.
Men herr statsministern fällde det uttrycket, att enligt hans
uppfattning hade vi ändå fullt tillräckligt för konsumtionens behov.
Där ryggade jag något, och jag ber att få förklara min mening.
Jag satt i måndags i Kristiania tillsammans med den kände
fysiologen professor Torup, som är specialist i Norge beträffande
dessa saker och som för norska regeringens och provianteringsrådets
räkning gjort upp noggranna beräkningar icke endast rörande Norge
utan även rörande Sverige och åtskilliga andra länder. Det
krympte i mig, när han framlade den bekymmersamma ställning,
som Sverige kommit i under det gamla styret. Hans mening var
den, att såsom vi sköta förhållandet mellan cerealierna och den animaliska
födan, så kommer det att vara några månader, under vilka
det ser relativt bra ut beträffande köttet, men, sade han, ni ta ju
födan från djuren och slakta ned dem. Här kommer en situation,
då djuren delvis äro nedslaktade och delvis förlorat i energi och då
den animala födan tryter. Komma vi icke i sommar i detta fruktansvärda
läge? Jag vet, att vi i Stockholms stads livsmedelsnämnd
och även på andra håll just med hänsyn till detta ha gripits
av verklig oro och salta ned allt vad vi komma över och begära att
få för detta ändamål så mycket som möjligt från statens livsmedelskommission.
Men när förhållandet är detta, när man måste säga
sig, att vi kunna komma i detta allvarliga läge, då tror jag, att
man alldeles bestämt måste kräva klara och tydliga skäl, varför det
går ett enda kreatur ur landet, varför det exporteras något som
helst kött. Jag skulle önska, att skälen härtill lades fram på ett
övertygande klart sätt, så att man visste, att något annat icke
kan göras. När behovet av animalisk föda, med den inskränkning
i vegetabilierna, som sker, blivit så påträngande, synes det vara

An<j. landets
livsmedels/råga.

(Forte.)

Xr 45. 38

Lördagen den 21 april, f. m.

^livsmdt-8 alldeles nödvändigt att iakttaga utomordentlig försiktighet, i all
"”fråga * s.Vnnerhet som nedslaktningen av djur och minskningen i djurens
(Forts.) arbetsförmåga gör, att lantbrukets produktion kommer att sättas
ned. Vi ha följt det tyska systemet med alla dess felaktigheter i
många avseenden. Vidkomma därför också därhän, att lantmännen
få^ svårigheter att bedriva lantbruket på ett rationellt sätt, då de ju
måste taga födan från djuren. Varje inskränkning i detta avseende
hämnar sig så småningom också på människorna själva.

Jag nämnde att vi taga födan från djuren. Ja, erinrar sig
kammaren att jag sport flera gånger förut: varför ha vi icke fått
in kraftfoder? och själv svarat: vi lovades 5,000 ton i månaden,
men fingo dem icke, därför att regeringen icke lät ladugårdsalstren
på samma sätt som före kriget, fördelas mellan de båda krigförande,
utan Tyskland fick allting. Därför stoppades exporten hit. Statens
livsmedelskommission och andra sakkunniga ha skrivit till
regeringen och begärt -— men naturligtvis sattes på den tiden den
röda stämpeln pa — att ändring skulle ske, men de förslagen gingo
i byrålådan. Och nu stå vi, där vi stå. Ni iordbrukare, lantmän ha
icke fått det kraftfoder ni behöva och som för ert eget och landets
behov är nödvändigt.

När man ser situationen i andra länder — och herr Månsson
har något berört den — så är det visserligen sant att knapphet råder
å världsmarknaden, men det kunde dock ha varit mycket bättre
hos oss. Vad importen av konstgödning till Norge beträffar, så är
den t. ex. för närvarande en och en halv gång så stor som under
vanliga förhållanden, och den inhemska produktionen av jordens
alster, spannmål, har så väsentligt ökats, att det blivit rent av en
relativ knapphet på den_ inhemska fosfaten. Det är situationen
på det hållet. Man kan icke heller förbise, att i Norge är situationen
beträffande spannmål sådan, att man även enligt de mest pessimistiska
beräkningar, med brödransoner, som dock överstiga våra
med åtminstone 100 ä 150 gram. klarar sig ända till den 1 februari
nästa ar. Den diskussion, som i dessa dagar föres i Norge, gäller,
huruvida man kan klara sig utan brödkort till nästa år. Hurudan!
är vårt läge? Och vår spannmålsimport hade ju gått »riktigt bra»!

Det bär kommit uppmaningar gång på gång att taga fartyg,
att smidigt begagna situationen till gagn för landet. Det har pårnrnts
och framhållits, att 1916 vore ett dyrbart år. köp allt vad ni
förmå, rådde man regeringen. Vi visste icke. vad som kunde komma
senare. I Norge köpte staten två stora motor fartyg, timechartade
9—10 ångare och befraktade tillfälligtvis 20—25 stveken. Det är
en enda man i Norge som inköpt allt detta och skött allt detta.
Det har rört sig om tiotals miljoner kronor. Han har bara meddelat
sina beslut. ^ Under 1916 köpte man i Norge upp allt man kom
över, men så befinner man sig också där i ett annat läge än hos
oss.

Förre jordbruksministern sade: Norge har »ingenting att ransonera»,
men nu kommer sanningen fram att det i flertalet avseenden
är mycket bättre än hos oss, som dock borde ha haft större

39 Nr 45.

Lördagen den 521 april, f. in.

möjligheter atl reda oss. Vi kunde lia varit i ett helt annat läge, A^me(lels_
och t. ex. icke behövt be Danmark om smör för att avh.iälpa var fråga.
fettnöd. . . „„ (Forts.)

Ja, situationen påkallar de mest allvarliga åtgärder, och vi ta
icke rygga för någonting. Här har av herr statsministern i . dag
presterats ett försvar för den fria kvantiteten mjöl på 5 kilo, vilket
är plausibel!. Men beträffande andra varuslag är det oneklig!, att
de förmögna lagrat upp en hel del. Det råder därför ovilja bland
de mindre bemedlade, inom arbetarklassen. Jag skulle vilja framställa
det spörsmålet: bär man övervägt möjligheten att helt enkelt
taga förråden från de rika, att göra husinventering hos dem, att se
efter, vad de ha i källrarna, och följaktligen, med andra ord, skipa
den rättvisa, framtvinga den solidaritet hos dem och s.iälvhushallena,
som man talar om är nödvändig.

Jag vill också säga, att i Norge använder man de värnpliktiga,
soldaterna, till jordbruksarbete och skogsarbete, där det är nödvändigt.
Vi hålla enligt mitt förmenande en alldeles för stor styrka.

Varför icke låta dessa återgå till produktionen i denna tid, som är
så utomordentligt allvarlig.

Ja, mina herrar, jag skall icke vidare ingå pa detta, pnen na£

Sverige nu har börjat vakna inför det nödtillstånd, som råder, och
sett det vanstyre, som landet lidit av, tror jag ändå det är skäl,
att vi säga ifrån, att det icke är blott den fallna regeringen, som
har skuld till allt detta, ty den regeringen har uppehållits, vi fa
icke glömma det, genom de upprepade förtroendeförsäkringar, som
herr Trygger in i det allra sista gav den och tillförsäkrade den
högerpartiets stöd, liksom högerns press och _ högerns män pa allt
sätt hållit den regeringen uppe. Jag tillät mig saga under debatten
om krigshandelslagen inför alla dessa hyllningsadresser: mot bakgrunden
av landets nöd skola de adresserna ses. Man har icke
velat lyssna till alla de varningar vi framställt, och när vp dristat
att gentemot en stark opinion peka ut, varthän det kar, då ha vi
utsatts, det må vara sagt någon gång, både personligt och på annat
sätt för ständiga skymford och tillmälen, som om icke mom oss
klappade samma varma fosterländska känsla, som om icke vi vore
besjälade uteslutande av att fa tjäna vart land!

Inför allt vi nu erfara vill jag säga: Må det icke vara för sent.
utan den syn på tingen, som herr statsministern trots allt hade, att
vi böra kunna klara oss, verkligen vara riktig. Men nog balanserar
det på ytterkanten. De gångna, årens försummelser får landet och
folket nu skörda, därför att vi icke fingo er hjälp att bryta det
vanstyre, som Sverige lidit under.

Herr H amil ton: Herr talman! Jag stkall icke i någon

vidare mån förlänga debatten; jag håller nämligen före, att under
dessa allvarliga tider fordras mera handling än ord.

Även jag ber att få tacka herr statsministern för det han avlyfte
den slöja av hemlighetsfullhet, som hittills omgivit vår livsmedelspolitik.
Den tavla, som upprullades för oss, var emellertid

Nr 45. 40

Lördagen deu 21 april, f. in.

ntwdeu Vldare Vädjande. Den gav allenast vid handen, att därest

fråga. lodan taSes frän djuren, människorna kunna bibehålla den nuva (Forts.

) rande. ransoneringen. Men tyvärr är det så ställt, att denna ransonering
icke ger tillräckligt. Den kan tillfredsställa de mera förmögna,
de bättre situerade, som ha tillgång till andra, dyrare födoämnen,
men icke folk, som saknar medel att under dessa ''dyrtider
köpa sådan mera närande mat. Dessa ha bringats i en mycket
svår belägenhet, och därför är situationen i närvarande stund allvarlig.
Man _ kan naturligtvis genom statsmedel — och det har
herr statsministern antytt — nedbring-a livsmedelsprisen för dem.
konsta steget därvidlag borde gälla mjölpriset, för att bringa detta
i överensstämmelse med priset å råvaran. Det är orimligt,''"att som
nu siker, för mjölet betalas vida mer, än det i förhållande till maxinnpriset
för råg är värt. Med anslag kan man dock icke öka det
förråd av livsmedel folket . behöver; det kan endast ske på ett
sätt. Men jag kommer nu in på ett ömtåligt spörsmål, vilket jag
knappast i dag vågar beröra; herr statsministern förstår, vad jag
asyftar. Jag hoppas, att regeringen därvidlag icke uraktlåter att
gorå vad den kan för att öka våra förråd av bröd och matvaror,
och ,iag hoppas innerligt, att regeringen icke låter leda sig av sådana
ohållbara teorier och spetsfundigheter, som förorsakade, att
den lörra regeringens livsmedelspolitik blev så ödesdiger. Folket
ropar efter bröd i denna sorgliga situation. Man kan icke ge dem
stenar, man måste försöka göra allt, som göras kan, för att skaffa
bröd åt dem, och om. regeringen gör vad den kali härför, är jag
iörvissad om, att åtminstone mina meningsfränder skola giva regeringen
sitt varmaste stöd härutinnan. Gör den det icke eller kan
den det icke är jag övertygad — jag har det förtroendet till regeringen—
att den själv skall taga i övervägande vad fosterlandet
kräver av den.

Hans excellens herr statsministern Swartz: Jag vill endast
lämna ett par upplysningar med anledning av de frågor, som herr
Palmstierna ställt till mig. Han framställde frågan, om det finnes
nagra spannmålslicenser fortfarande i kraft, Det finns det icke.
Jag hänvisar till vad jag sagt förut, att någon export av spannmål
icke ioretkommer och icke skall ifrågakomma.

Vidare har herr Palmstierna frågat mig, huruvida den sista
lrrventeringcn var -så pass tillförlitlig, att man kunde räkna med
såsom isakra de uppgifter jag gav. Jag ber att fa hänvisa till vad
jag 1 den delen sagt, att efter den sista inventeringen av vårsäd
manbar gjort en beräkning över den nuvarande tillgången av mjöl,
och det är på basis av denna mjöltillgång uträkningen är gjord angående
tillräckligheten med den ransonering, som förut är omtalad
av den tillgång vi hava till den 25 september 1917. Där är det
sanda It understruket att de här anförda siffrorna äro minimisiffror
Detta allt enligt de uppgifter, som jag fått ifrån de myndigheter,
vilka halt med denna sak att göra.

Dessutom vill jag endast säga det, att regeringen har fullt

Lördagen den 21 april, f. m.

41 Nr 45.

klar för sig angelägenheten av att i allt vad som på regeringen
ankommer kunna sörja för ökningen av de ispannmålsförråd, som
för närvarande finnas tillgängliga, vare sig på det ena eller på det
andra sättet.

Herrar särskilda deputerade av riksdagen veta fullständigt,
vad regeringen i''den vägen liar gjort. För dem ligger allting klart.
Det kan icke för andra nämnas, men så mycket är säkert, att regeringen
är besjälad av en allvarlig önskan att utan uppgivande av
de nödvändiga förutsättningarna i övrigt söka nå ett verkligt resultat
med avseende å ökandet av landets ispannmålsförråd.

Ang. landets
fi vs me delsfråga.

(Forts.)

Herr S av ström: Herr talman, mina herrar! Jag skulle

kunnat nöja mig med att instämma i herr Palmstiernas anförande
nyss, och jag skall icke vid detta tillfälle säga många ord.

Herr statsministern erinrade emellertid i början av sitt anförande
om, att det är känslan av ovisshet, som åstadkommer oro ute
i landet. Jag vill för min del framhålla, att denna känsla av
ovisshet har förefunnits under hela krisens gång, och fyrfaldiga
gånger har bär i denna kammare givits uttryck åt denna känsla av
oro beträffande den livsmedelspolitik, som förts. Man behöver
icke gå tillbaka till krisens början för att konstatera detta. Yi
erinra oss, att för jämnt tre månader sedan vi ookså fingo här
ifrån ministerbänken en redogörelse för hur läget var ute i landet.
Men när nu i dag också en sådan redogörelse lämnats, förstår jag
nog, att vi litet var hoppas och tro, att den redogörelse, som i dag
lämnats, den kan man lita på, ty det man gärna vill, det tror man.

Regeringens ärade ledamöter må emellertid icke förvåna sig
över, om vi under vad som inträffat under så kort tid förut ändå
icke kunna vara fullt säkra på att det förhåller sig i enlighet med
de uppgifter som lämnats. Jag vill erinra om t. ex. den förre
jordbruksministerns yttrande i remissdebatten. Jag tillät mig den
gången framföra min förvåning över, att ställningen i landet verkligen
var iså pass bra, som han då framhöll. Jag hade märkt under
vistelse uppe i Norrland och besök i flera andra landsdelar, som
jag på förvintern rest igenom, att tillståndet, att döma efter verkligheten,
nog icke kunde vara så bra. I dag hava vi fått bekräftelse
på att läget ingalunda var så gynnsamt, som vi den gången
fingo höra från herr jordbruksministerns sida. Såsom herr Bernhard
Eriksson nyss antydde, tog den förre jordbruksministern ansvaret
för livsmedelspolitiken. Det går kanske an att gorå så under
normala och lugna förhållanden. .Nu är det ingen, som begär,
att någon enskild person i detta land skall påtaga sig ansvaret för
den livsmedelspolitik, som förts, ty jag förmodar, att det skulle bli
ganska svårt att stiga fram inför hungerdemonstranterna och säga:
jag tar på mig ansvaret för att ni nu sakna bröd. — Man kan icke
begära, att någon enskild människa skall göra det. Därför tyckte
jag redan vid det tillfället'', att yttrandet var för starkt.

Jag begärde emellertid ordet för att trycka särskilt på ett par
punkter, som framhållits här under debatten, nämligen rörande

Nr 45. 42

Lördagen den 21 april, f. m.

Ang. landets
livsmedelsfråga.

(Forts.)

nödvändigheten utav att öka importen och nödvändigheten av att
absolut förbjuda all export av livsmedel. Jag vill för min ringa
del till herr statsministern säga, att jag tror ej, att någon utav oss
vill lägga stenar i vägen för regeringen, när det gäller att skaffa
vårt folk bröd, men vi skulle gärna önska, att den vilja man har
givit uttryck för och som finnes hos den nuvarande regeringen, att
ordna det på bästa sätt för vårt folk, att denna vilja också omsattes
i praktisk handling, ty icke förr kan åtminstone jag för min del
hoppas på, att det i detta avseende skall bliva något bättre förhållande.

Herr Hildebrand: Herr talman, mina herrar! Jag hade
först icke tänkt uppträda i denna debatt, men när min ärade granne
på Stockholmsbänken så till den grad skarpt angrep både den
förra regeringen och hela det parti, jag tillhör, anser jag ändå, att
något ord till försvar borde komma.

Om dessa klandrare mot den förra regeringen nu skulle vilja
tänka sig tillbaka på vad de själva påyrkat och krävt under de
gångna krigsåren, tror jag, att de skulle bli mycket försiktigare
både i sitt klander och i sina krav. Jag vet t. ex. att det var
många, som nu klandra den gamla regeringen för att brödransoneringen
kom för sent i höstas, vilka just i höstas voro synnerligen
betänksamma mot att man skulle övergå till att ransonera. Jag
vet, att personer, som nu klandra och det mycket skarpt och med
vilka jag då diskuterade, varvid jag företrädde den meningen, att
det var bättre att övergå snarast möjligt till ransonering, då gåvo
mig enahanda motskäl med den innebörden, att man omöjligen
kunde gå till ransonering så tidigt, man måste se till, om det verkligen
icke kunde vara möjligt att undvika en sådan. Nu komma
dessa_ samma herrar med det allra skarpaste klander för att ransoneringen
kom för sent, och att åtgärder icke vidtagits som de nu
mena skulle hava vidtagits. Från dessa herrars sida — icke från
alla men från många av dem — har man också fört det talet ända
från krigets början, att maximipris skulle påläggas alla möjliga
varor och att denna maximiprispolitik var den enda verkligt goda
politiken. Hade vi nu ända från vintern 1914—15 fått maximipris
på alla mö.jliga varor, hade man lagt huvudvikten vid denna
kraftåtgärd, så undrar jag, hur vi då hade haft det för närvarande
i landet. Jag tror att vi, bortsett från import eller icke import,
skulle stått oss mycket sämre än vi för närvarande göra. Om man
skall förebrå den förra regeringen något särskilt i denna livsmedelspolitik,
så tror jag, att det är, att den förbisett produktionens
krav under en tidigare del av krigstiden. Hade det gjorts mera för
produktionen, då hade vi haft mera att livnära oss med för närvarande
inom landet. Men vilka var det, som då överdrevo detta
konsumenternas krav på bekostnad av produktionens? Jo, det var
just de grupper, som nu som hårdast gå fram mot den förra regeringen
och det system den företrädde. Min tro är, att skulle man
verkligen skriva den gångna tidens livsmedelsihistoria och taga med

Lördagen den 21 april, f. m.

43 Nr 45.

de förslag, som från dylika håll framkastades, så skulle den förra
regeringen stå sig bättre än vad dessa skarpa kritiker skulle göra,
om man nämligen skulle framdraga allt vad de själva krävt och
önskat under de gångna krisåren.

Nu är naturligtvis det allra viktigaste att betrakta den nuvarande
situationen och i densamma se till vad som kan görasx och
då tror jag, att den politik, som herr statsministern i dag utvecklat,
måste anses vara den riktiga. Utav de animala och de vegetabiliska
födoämnena måste man lägga huvudvikten på de vegetabiliska;
d. v. s. man tvingas att för närvarande, som den föregående
talaren uttryckte sig, taga födan från djuren och ge den åt människorna.
Detta är nödvändigt. Den animala födan måste komma
i andra rummet, men nautrligtvis böra alla åtgärder vidtagas, som
äro praktiskt genomförbara för att kunna lägra kött, fläsk ooh andra
dylika varor. Det är verkligen mycket bekymmersamt, att vi
ej äro bättre utrustade med kylhus och andra anordningar för att
taga vara på våra livsmedel, när nedslaktningen av kända orsaker
måsle ökas. Yi hava nu fått mera siffror belysande situationen än
vi förut hade, och jag tror att med ledning av dessa siffror man
måste göra klart för sig, att det icke går an att öka brödransonen
nu genast. Om man får ansenligare kvantiteter importvara in i
landet, kan det vara möjligt att lägga om systemet, men för att
detta skall kunna ske, måste högst betydande kvantiteter införas.
Det gäller då att verkställa fördelning på bästa sätt och att bringa
hjälp, där hjälp bäst behöves, och på bästa sätt hushålla med _ de
inknappade förråd, landet har. Någon grund väsentlig omläggning
av brödpolitiken tror jag vara ogenomförbar, och jag tror, att detta
är den allmänna uppfattningen inom kammaren efter åhörandet av
statsministerns redogörelse i dag. Det kan naturligtvis hjälpas under
både här och där, folkhushållningskommissionen kan möjligen
medgiva någon ökning av påbrödskortens antal på det ena eller det
andra hållet, i varje fall naturligtvis efter en utredning, som visar,
att det är alldeles nödvändigt.

Här har, naturligtvis med viss rätt, talats om, att den rike, den
förmögne har lättare att reda sig, därför att han bättre kan supplera
brödfödan med andra födoämnen. Frågan är då, om något
där kan göras. Här har diskussionsvis framkastats det förslaget,
att man skulle minska de förmögnas brödransoner och däremot öka
de mindre bemedlades. Olyckan är blott, att de rikes antal är så
litet, att man helt visst skulle vinna för de mindre bemedlades räkning
ytterligt små kvantiteter, så att en sådan omläggning, vilken
skulle orsaka mycket besvär, helt visst skulle vara synnerligen
litet givande.

Så har herr Palmstierna i dag framkastat tanken på en inventering,
så att staten skulle övertaga en del upplagda lager och använda
dem på det sättet, att ökade kvantiteter skulle tilldelas de
mindre bemedlade. Ja, skall jag verkligen lägga fram min personliga
mening, tror jag, att denna väg borde anlitas. Jag tror, att
oron, misstämningen och jäsningen äro så stora ute i landet, sär -

An<j. landets
livsmedelsfr&ga.

(Forts.)

Nr 45. 44

Lördagen den 21 april, f. m.

Ang. landets
livsmedelsfråga.

(Forts.)

skilt bland industriarbetaregrupperna, att kraftiga åtgärder böra
vidtagas för att ådagalägga, att det ej är meningen, att den rike
skall kunna tillskansa sig stora fördelar framför den mindre bemedlade,
då det gäller så nödvändiga livsmedel som brödet, och jag
anser därför, att en allmän inventering skulle kunna ha mycket
goda skäl för sig. Jag tror nu icke, att man har lagrat så mycket
att man skulle komma åt så stora kvantiteter till fördelning efteråt,
men jag tror, att detta tal om, att de rika ha stora lager, hör till
de mest upphetsande talen, som för närvarande föras i landet, att
det gör allvarlig samhällsskada, och att, även om man ej kommer
åt så stora mängder lagrade livsmedel, man åtminstone får klart
ljus över, hur mycket som är lagrat, och rättelse, där lagren måste
anses onödigt stora. Jag tror nog, att ett fel begåtts, då denna
lagring av 5 kg. per hushåll medgivits, icke blott vid januari-regleringen,
då det var nödvändigt att få en övergång, utan vid senare
reglering. En sådan reglering skulle naturligtvis rätta till, vad
därvidlag felats. För min del är jag därför icke främmande för
den tanke, herr Palmstierna framkastade, utan jag tror, att den
föreslagna inventeringen vore — ej till stor fördel för brödfördelningen,
ty därvidlag tror jag, att litet är att vinna på den vägen —
men till stort gagn för att minska samhällsoron i landet.

Om vi nu kunna få någon spannmålsimport, är detta naturligtvis
synnerligen välkommet. Man får dock uttala den varningen,
att, om vi skulle få in en eller annan last, man ej genast över allt
får tro, att nu är förrådet så utökat, att man kan återgå till tidigare
förhållanden. Det gäller naturligtvis att hushålla även med
sådana tilläggsförråd, men man har då det sättet att öka påbrödskortens
antal och på det sättet för de mest behövande öka brödsädesmängden.
Hudviudsaken är, tror jag, att det system, som för
närvarande tillämpas, är det enda möjliga, och därvid gäller att
på olika sätt med små medel, när ej stora kunna användas, hjälpa
under, iså att vi på bästa möjliga sätt föra vårt folk över de närmaste,
antagligen svåraste månaderna fram till nästa skörd.

Herr Bran t ing: Herr talman, mina herrar! Jag tror icke,
att det kommer att lyckas den senaste ärade talaren, den enda representant
för högern, som haft ordet i denna debatt, att övertyga någon
människa i detta land om, att egentligen ha vi, som yrkat på kraftiga
åtgärder, varit de, som ej velat, att man skulle göra något radikalt,
och att det i stället varit den förra regeringen, som önskat att gå kraftigt
fram men hindrats i viss mån av vänsterns yrkanden. Det är ett
sätt att ställa verkligheten på huvudet, som jag tror, att det blir fullständigt
omöjligt att vinna resonans för.

Omständigheterna äro dock för väl kända. När vi exempelvis
tala! om maximipris, bär det redan på ett mycket tidigt stadium varit
i sammanhang med yrkanden om statsbeslag, och i det sammanhanget
är utan tvivel den tanken sund och riktig och kan fortfarande i tilllämpliga
fall komma till användning. Tyngdpunkten har emellertid
under förhållandenas tryck utvecklats och förflyttats så, att det ej så

■15 N r 4.».

Lördagen den 21 april, 1. m.

mycket varit maximipris, som det gällt, utan själva tillgängen. Att
den insikt, som vuxit tram i hela världen under händelsernas fortgång, fråga.
att det är nödvändigt, att staten tar hand om alla (lossa ting. Att ej c Korta.)
denna statssocialistiska insikt fanns i början av kriget pa samma sätt
som nu, det förstår var och en. Men det är på samma gång uppenbart,
att den fanns först hos de kretsar, där man sedan lunge^vant sig
vid en socialdemokratisk syn pa tingen, och där man under dessa
utomordentliga förhållanden krävde tillämpning i möjligaste mån av
dessa sina grundsatser.

Därför krävdes också från arbetarerörelsens huvudledningar, som
redan hösten 1915 hade en konferens om dessa ting och sökte ställa
tipp ett handlingsprogram för vad som borde göras, eu råd åtgärder,
vilka framlades för förra regeringen, men med mycket litet resultat.
Liknande framställningar upprepades sedan på hösten 1916, alltjämt
med det svaret, att de skulle tagas under övervägande. I eu och annan
detalj gick man tillmötes, men i det stora hela blev det ej så, som man
hegärt. Totalintrycket var, att man avvisade de framställnigar, som
kommo från vårt hull, och, när dessa framställningar sedan ytterligare
strökos under av dyrtidskongressen, hade ej heller detta den tillbörliga
effekten gent emot de systematiska försöken från den förra regeringens
sida att skönmåla och framställa förhållandena här som ofantligt
mycket bättre än förhållandena i de länder, med vilka eu jämförelse
låg nära till hands. Man skulle överhuvud hysa obegränsat
och blint förtroende för den nu fallna regeringen i allt dess görande
och låtande.

Detta må vara nog ifråga om herr Hildebrands anförande.

Det, varför jag begärde ordet, är nog till väsentlig del under den
rätt långa debatten redan sagt av andra talare från det parti, jag har
uran tillhöra, men jag tror ändå, att det ej kan skada att rekapitulera
uet väsentliga.

Det har här, tror jag, på oss alla gjort ett synnerligen angenämt
intryck, när herr statsministern började med sitt klara, oförbehållsamma
och bestämda löfte, att för framtiden skulle det bli en öppen
redogörelse för allt, som föreligger på dessa sa oerhört viktiga områden,
och att det således skulle bli en systemförändring i detta avseende.
Riksdagen skulle icke avspisas med obestämda talesätt, hela
systemet att vara för hög för att tala med riksdagen skulle hrytas,
man skulle i stället gå till försök att få riksdagen med på de synpunkter,
som man hade på grund av insikten om förhallandena, och
man skulle på detta sätt inviga en ny sera i samarbetet mellan regering
och riksdag. Ty Gud skall veta, att det förra samarbetet såsom vi alla
känna, varit sådant, att det kommer att stå som en mörk punkt^ i
Sveriges historia, detta försök att systematiskt skjuta riksdagen åt
sidan, som den förra regeringen gjort.

Ru äro jn förhållandena också sådana, att det sannerligen är pa
högsta tid, att man gör denna radikala omändring. I landet runt har
stegrats ett missnöje med förhållandena, som endast kan avlägsnas
därigenom, att det blir full tillit till. att nu skall sanningen icke
längre döljas utan framläggas. De där skönmålningarna, som förut

Nr 4o. 46

Lördagen den 21 april, f.

Ang. landets
livsmedelsfråga.

(Forts.)

voro så moderna, lia ju visat sig icke fullt riktiga. Och vi ha fått
ett erkännande nu från herr statsministern, att två gånger voro de
lämnade uppgifterna väsentligen felaktiga. Jag ber att la uttrycka
den förhoppningen, att den förklaring, som herr statsministern nu senast
i dag gav till svar på en fråga av herr Palmstierna med hänvisning
till ett uttalande i det aktstycke lian föredrog, att den förklaringen
kommer att visa sig fullt hållbar, d. v. s. en förhoppning, att
man denna gång åtminstone icke om någon tid skall komma med nya
bekännelser, att man ändå har räknat för högt. Man har det uttryckliga
ordet från herr statsministern, att det tvärtom är ett minimibelopp
— jag vill minnas, att det var uttrycket —• som man här räknat
med.

Likaså ber jag att få taga fasta på den bestämda förklaringen,
att de gamla licenserna icke skola spela någon som helst roll. Det är
dock ett faktum, att ännu långt fram på detta år var det först, när det
slogs alarm i en socialdemokratisk tidning i Göteborg, som en ganska
skandalös export av kornflingor stoppades, en export, som försiggick
just på grund av gamla licenser. Jag hoppas, att denna tid skall vara
förbi, då sådana ting kunde förekomma och förekomma med gillande
från dem, som hade det avgörande ordet.

Men då jag talar om dessa gamla licenser, är det mig omöjligt
att ej här omnämna det förhållandet, att det dock fortfarande icke
kan vara tillfredsställande med den ordning, som råder just i detta
avseende. Handelskommissionens sammansättning är oförändrad
från den gamla regeringens tid, blott med den ändringen, att i stället
för den nuvarande utrikesministern bär inträtt en av den gamla regeringens
egna män, som nu där skall fylla funktionen som ordförande.
Jag är viss om att uttrycka mångas tankar i detta land, när jag ber
att här offentligt få rikta den vädjan till regeringen att taga under
övervägande, om icke en för ärendenas allsidiga prövning mera betryggande
sammansättning borde kunna givas åt denna så ofantligt
viktiga kommission. Ty varje spår av misstanke, som kvarstår, att i
alla fall en licenspolitik kanske drives, som icke är en sådan, som
folket skulle önska, att där kanhända på något sätt rent av smusslades
med hemliga licenser — varje sådan misstanke vore ägnad att
undergräva förtroendet till den goda vilja, som bör finnas, och som
jag hoppas också genom regeringens åtgärder skall kunna komma till
stånd.. Och bästa sättet att i detta fall vinna tillit ocli trygghet vore
helt visst, om också andra ögon än de, som hittills fått det, finge
kasta en blick in i denna verkstad på sådant sätt, att man verkligen
kände, att hädanefter skedde besluten i samråd och samförstånd med
de olika intressena här i landet, icke blott med de intressen, som nu
äro företrädda, och som hittills ensamma varit det.

Det bär redan berörts av en föregående talare, och jag kan därför
fatta mig kort, men jag vill icke underlåta att säga det — tvärtom
måste jag säga det klart ut — att ehuru visserligen ansvaret för den
situation, vari vi nu kommit, till ytterst väsentlig del bäres av den
självtillräcklighetens anda, som behärskade den nu fallna regeringen,
kan man dock icke komma ifrån, att både icke denna anda på grund

Lördagen den 21 april, f. in.

47 Nr 45.

av skäl, som jag nu icke skall gå in pa, lätt sa starkt understöd Iran
hela det parti, som burit upp den förra regeringen, skulle det långt
före detta lyckats dem, som sett klarare -—■ jag vågar säga det -i dessa ting, att bringa våra förhållanden på en lyckligare bog, än de
nu ligga. Det fanns omständigheter, som måhända hade möjliggjort
en omsvängning i detta avseende redan i oktober månad i fjol. Men
vilka trädde då stödjande och hjälpande emellan om icke just medlemmarna
av det parti, som berömmer sig av att vara det ledande
fosterländska! Som om icke vi andra vore villiga att stödja vart
fosterland, lika övertygade om, att_ just efter våra linjer skall fosterlandets
sanna väl främjas! Ja, vi måste konstatera detta olyckliga
förhållande, att sålunda allt för länge den styrelse och det_ system
blivit kvar, som redan då mot slutet av förra året envar, som icke var
förblindad av partisinne och fördomar, måste inse skulle komma att
leda vårt land ut i så ofantligt stora svårigheter. Detta kunna vi
komma ifrån blott med en hänvisning till, att nu skall det bliva bättre.
Hade det då, för sex månader sedan, såsom vi önskade, kunnat
ske en systemförändring, hade förvisso vårt lands hela ställning nu
varit en annan. Då hade brödransoneringen icke behövt nedbringas
till den undemäringsminimikvantitet, som den nu trots alla påståenden
i annan riktning i alla fall är nere vid. Dångt före de händelser, som
inträffade i februari detta år, och som åstadkommo ett försvårande
av vår import, hade det då varit möjligt för oss att få in en väsentlig
del av vad som är vår tillhörighet, med som vi nu under krigshändelsernas
fortsättning icke ha tillgång till utan måste nöja oss med att
kasta längtande blickar efter. Yi måste sålunda förklara, att denna
sak dröjt för länge, och vi måste lägga ansvaret och skulden, där de
böra läggas, fördelade på den fallna regeringen och dem, som understött
densamma så allt för länge.

Men sedan detta konstaterats är det ju klart, att vi måste se
på förhållandena sådana, som de nu föreligga. Jag beklagar, att
icke herr statsministern var i tillfälle att i dag lämna ännu mera uttryckliga
uttalanden rörande den ofantligt viktiga fråga, som yi känna
ligger bakom så mycket av vad vi här tala om. Men jag ber
att få uttrycka min tacksamhet för de ord, som han i alla fall säde
rörande denna sak, och min förhoppning, att den antydan, han givit,
snart måtte kunna utveckla sig så, att det blir möjligt lämna ännu
mera tillfredsställande förklaringar. Jag ber också — det är naturligtvis
obehövligt, men det kan å andra sidan icke skada, om det
säges •— jag ber att för min del få intyga riktigheten av det uttalande,
som gjordes beträffande den nya regeringens önskan att lägga
fram alltsammans inför det s. k. hemliga utskottet. Jag hoppas att
i detta avseende den goda början vi hade tillfälle att se vid första
sammanträffandet med den nyå regeringen, måtte komma att hålla,
vad den lovade.

Nu råder ju en ytterst allvarlig stämning överallt i vårt land,
och det manas från åtskilliga håll, att nu gäller det för vänsterns
män och särskilt kanske för arbetarepartiets män, som enligt sakens
natur måste vara de, vilka i första hand giva uttryck åt denna all -

1 ny. landets
livsmedelsfråga.

(Korte.)

Nr 45. 48

Lördagen den 21 april, f. in.

Ang. landets
livsmedelsfråga.

(Forts.)

varliga stämning, att även tala lugnande ord och säga åt dem, som
lyssna till oss, att här gäller det nu att med fullt förtroende se den
kommande utvecklingen an. Jag måste för min del säga, att det
är icke i första rummet vår sak att här göra sådana uttalanden. Det
finns någonting, som i dessa ting betyder oändligt mycket mera än
alla ord, från vilket håll de än komma, och det är gärningar, handlingar,
av regeringen och av dem, som hava det avgörande bestämmandet
i sin hand. Det gäller för regeringen att i fortsättningen
visa sin goda vilja att förtroendefullt samarbeta med riksdagen och
sin goda vilja att gorå, vad den kan, för att med de bestående svårigheterna
och med utgångspunkt ifrån de begränsade tillgångarna ändå
göra eu fördelning av dessa tillgångar så rättvist som möjligt, icke
försumma något även det minsta, som i det fallet kan göras, göra
allt för att visa, att här skall nu ändå ske ett ordentligt försök i
detta avseende. Sådana gärningar tala mer än ord. Gör regeringen
detta, finnes icke något tvivel om att icke den upprörda stämningen
också kan komma att så tillvida lugna sig att man ser, att man nu
mötes på annat sätt än hittills varit fallet. Och så tillvida kommer
det då också att bliva en stämning av mera villighet och tillmötesgående
ifrån deras sida, där man känner, att man har det hårdast
och svårast.

Det var ju sanna och riktiga ord, varmed herr statsministern
slöt sitt anförande, när han vädjade till tillmötesgående och samhällssolidaritet
under dessa svåra tider mellan alla olika samhällsklasser.
För visso behövs i tider av nationellt betryck en sådan
samhällssolidaritet. Yi socialdemokrater äro de sista att förneka
detta. Vi ha i hela världen visat, att utom de starka, solidariska
band, som knyta oss tillsammans med våra kamrater runt om i världen
oavsett krigiska förvecklingar, ha vi också en stark känsla av
nödvändigheten för vars och ens fosterland att gå oskatt till sina
livsbetingelser ut ur denna fruktansvärda sammanstötning. Och för
oss, som lyckats bevara neutraliteten, gäller precis detsamma.

Men det kan icke hjälpas, jag måste framhålla, vad som också
förut blivit erinrat om, att den maningen bör i främsta rummet
riktas till dem. som i vårt land representera den större förmögenheten
och ledningen av de störa arbetsföretagen. När det har kunnat
förekomma sådana, jag vågar säga rent skandalösa ting, som
att man från arbetsgivareorganisationers sida rent av förbjudit arbetsgivare,
som velat göra löneförhöjningar, att bevilja sådana, när det
kan förekomma, att arbetsgivare, som gjort stora vinster, ändå visat
fullständigt oförstående för nödvändigheten att dela med sig en smula
åt dem, som arbetat samman dessa vinster och som lida under en var
dag stegrad dyrtids och knapphets tryck — när sådant kan förekomma,
är det uppenbart, att då måste det också just till dessa
från regeringsmakten riktas de mest inträngande uppmaningar att
förstå en smula av den tid, vari vi leva, och de känslor, som måste
röra sig bland de stora breda massorna inför allt, vad de se av
orättmätigt inhöstade vinster, medan de själva hålla på att digna
i nöd. Det är nödvändigt, säger jag, att verkligen göra allvar av,

Lördagen den 21 april, f. in.

49 Nr 4T*.

vad som bör vara regeringsmaktens uppgift i tider som dessa, att
icke blott i allmänna talesätt vädja till samhällssolidariteten utan
gripa in med energi för att hindra alla utslag av brist på samhällssolidarilet
och därvid icke väja för, om man råkar trampa på tårna
intressen, som man allt för länge ifrån de kretsar, den nuvarande
regeringen tillhör, vant sig att betrakta såsom sakrosankta och såsom
de där framför alla andra böra skonas.

Ja, det må blott till sist tillåtas mig säga ännu ett enda ord.
Vi ha sett, huru under dessa senaste dagar runt om i landet spontant
framträtt rörelser i demonstrationsform av dessa lidande skaror,
som känna trycket av bristen och dyrtiden på ett sätt, varom vi
andra, huru vi än bemöda oss, dock icke kunna göra oss en riktig
föreställning, när vi befinna oss i det lyckliga läget att dock aldrig
behöva sakna, vad till livets nödtorft hör. Det är min övertygelse,
att man inför dessa demonstrationer, vilkas lojalitet och sinne för
ordning hittills icke på någon enda punkt svikit, kan räkna med det
förståendet ifrån vederbörandes sida, att de inse, att sådana uttryck
måste en folkstämning komma att taga sig, och att det icke är rätta
sättet att möta dem med åtgärder, som under dessa upprörda tider
kunna verka provokatoriskt. Det vill till, att man således har
bland dem, som skola här ha hand om samhällets ordningsmakt, över
hela linjen män, som icke tappa huvudet, utan som ha förstående
för det berättigade, som ligger bakom dessa demonstrationer, som
således göra sitt bästa för att se till, att de äro i samråd med de
demonstrerande själva, så att demonstrationerna avlöpa lugnt och
fredligt, såsom det höves opinionsyttringar i ett fritt land och av ett
fritt folk.

Detta är det sista av de vädjanden, som jag här vill rikta till
regeringen. ^ Jag gör denna vädjan verkligen i en förhoppning att
finna förstående för dessa synpunkter bland dem, som här ha att
bestämma. Men jag skulle också vilja tillägga, att det vore väl,
om detta förstående, som jag hoppas måtte finnas ibland åtskilliga
av själva spetsarna inom den verkställande makten i vårt land, också
utsträckes till den verkställande maktens redskap av alla grader
och att om det visar sig, att så icke är fallet, regeringen då också
förstår, att på lämpligt sätt ersätta olämpliga redskap och sörja för,
att vi kunna, i vad på dem beror, gå igenom denna kris på ett
sätt, som länder vart folk i allo till heder och som verkligen kan
skapa den samhällssolidaritet, som ligger oss alla om hjärtat.

Herr Röding: Herr talman, mina herrar! Den ärade repre sentanten

från högern på Stockholmsbänken doktor Hildebrand började
sitt anförande med de orden, att han icke ämnat yttra sig i
denna debatt, om icke vissa påståenden hade fällts av hans bänkkamrat
friherre Palmstierna. Jag hade ävenledes icke ämnat deltaga^
i denna debatt, om icke från doktor Hildebrands sida det
påståendet hade fällts, att enligt hans uppfattning ha vi att söka
anledningen till den nuvarande situationen, som herr statsministern
Andra hammarens protokoll 1917. Nr 4,5. 4

Ang. landets
livsmededelsfråga.

(Forts.)

Nr 45. 50

Lördagen den 21 april, f. m.

Ang. landets
livsmedelsfråga.

(Forts.)

nyss redogjort för, i det förhållandet, att den föregående regeringen
förbisåg att i rätt tid tilltaga en ökning av produktionen. Jag tror i
likhet med herr statsministern, att ingenting kan vara oriktigare
än att försöka få fram en uppfattning, som är skev, som icke är
överensstämmande med det rätta förhållandet. Jag bär förut från
denna plats yttrat mig i denna sak, och jag vill ånyo understryka
denna min uppfattning, att vad vi först och främst ha att tacka för
att situationen är sådan, som hans excellens statsministern redogjort
för, det är den handelspolitik, som fördes av systemet Hammarskjöld.

Och tyvärr ha vi under den gångna riksdagen ävenledes här i
denna kammare ifrån ledande håll fått en fullständigt skev uppy
fattning om resultatet rörande den handelspolitik, som har förts i
andra länder, i jämförelse med den som förts här i Sverige. Jag
hade den äran och det förtroendet att vid ett sammanträde i söndags
i Kristiania vara en av den svenska interparlamentariska gruppens
ombud. Jag hade några timmar till min disposition under måndagens
förmiddag, och med regeringens tillmötesgående fick jag tillfälle
att i provianteringsdepartementet under ledning av den man,
som har dessa saker om hand, provianteringsdirektör Pedersen, taga
kännedom om huru förhållandena voro i Norge.

När vi fyra, som voro i Kristiania, kommo hem sag jag att den
ene av dessa fyra representanter, friherre Palmstierna, hade under
tisdagen skrivit en artikel, som påföljande dag infördes i Socialdemokraten,
rörande förhållandena i Norge. Genast angreps han i vissa
tidningsorgan, som systematiskt endast vilja förvilla allmänheten
och framhålla, huru mycket sämre det är i länder, som fört en annan
handelspolitik än den som förts i vårt land. Och man påstod, att
dessa hans upplysningar voro vilseledande. När jag nu är ^uppkallad
av herr Hildebrands yttrande och får tillfälle därtill, så är det
mig synnerligen kärt att i sanningens intresse säga, att de uppgifter,
som jag erhöll i Kristiania och som jag hade tillfälle att taga del
av personligen, helt och fullt överensstämma med de uppgifter, som
lämnats av friherre Palmstierna i denna del.

Det är sant, att i Norge, där en annan handelspolitik förts, behövs
ingen brödransonering. Där ha de bröd, somliga säga till jul.
andra säga till februari, utan någon som helst ransonering av de
kvantiteter, som redan finnas i Norge. Och mina herrar,_ Norge har
för tillfället på väg från huvudsakligast Amerika icke mindre än 20
miljoner kilogram råg och 12 miljoner kilogram vete. Går man till
nästa grupp av viktiga förnödenheter, fodervaror t. ex., sa har man
för tillfället på väg till Norge 19.400.000 kilogram majs och linfrömjöl.
Detta för att taga några exempel från dessa viktiga varugrupper.
Kiknande är emellertid förhållandet även med andra viktiga
artiklar, sådana som vår industri för närvarande lider brist på i
hög grad. Av smörjoljor t. ex., varpå bristen för närvarande hos
oss är så stor, att vissa industrier hotas med att nödgas inställa driften.
har man i Norge för ögonblicket en tillgång pa icke mindre än
5 k 6 miljoner kilogram.

Lördageu den 21 april, f. in.

51 Ni- 45.

lå det sättet skulle jag- kunna gå igenom artikel för artikel,
men jag skall icke uppehålla mig härvid längre. Jag vill endast såsom
ett intryck av denna min resa och detta mitt besök framhålla
för hans excellens statsministern, att jag tror — och det fick jag
även konfirmerat av de regeringsledamöter jag talade med i Norge
liksom av de näringslivets män, som jag där kom i beröring med ——
att mycket har vunnits till Norges bästa till följd av intimt och
förtroendefullt samarbete mellan regeringen, dess kommissioner och
näringslivets egna män. Jag vill stryka under de ord, som från den
siste _ ärade talaren, herr Branting, fälldes, när han uttryckte sin
glädje och han uttryckte även min glädje ■— över det steg, som
från den nya regeringens sida tagits idag, att Öppet lämna meddelanden
om viktiga saker. Det står i full samklang med det program,
som hans excellens statsministern uttalade, när han bildat sin regering,
och Jag fattar det som ett första steg, vilket jag hoppas till
allmän båtnad kommer att följas av nya sådana. Önskligt skulle
vara — likaväl som jag hoppas på ett gott och förståelsefullt samarbete
mellan regering och riksdag — att ett sådant samarbete kunde
komma till stånd även mellan de kommissioner, som verka vid sidan
av regeringen och näringslivets män. Ty det samarbete, herr
statsminister, som varit där förut, kan man ungefär jämställa med
det samarbete, som varit mellan andra kammaren och den Hammarskjöldska
regeringen.

Herr Lindhagen: Alla i kammaren liksom också i landet äro
regeringen naturligtvis mycket tacksamma för den nya kursen att
sekretessens slöja nu skulle sönderivas och vi alldeles få veta, hurudant
läget är. Da skall jag be att få göra ett tillägg till de önskningar,
_ som vi redan nu fått uppfyllda, och det är det, att landet är ytterligt
oroligt över vad vi kunna ha att vänta genom en ny import
eller icke. Det blir en mycket större trygghet, om man får veta vad
man har att rätta sig efter och hur också den saken blir klarerad. Den
har regeringen icke yttrat sig om i dag, och jag vill icke framställa
någon fråga, därom, men vi kanske snart få ett fullt tillfredsställande
svar även på detta. Yi måste veta, om vi ha någonting att vänta genom
import eller icke. Det är en fråga, som vi också självfallet med
det löfte, som avgavs av herr statsministern, ganska snart borde kunna
få motse ett svar på.

Jag begärde egentligen ordet med anledning av herr statsministerns
yttrande för att få beröra dels två detaljer och dels hans vädjande
till samhällssolidariteten. Först vill jag då beröra de två detaljerna.

Jag fäste mig vid i herr statsministerns anförande, att han åtminstone
tvenne gånger berörde, att i den tillgängliga kvantiteten
livsmedel, som står till alla medborgares i landet förfogande, måste man
räkna med vissa avdrag — belopnet fingo vi icke veta — för arméns
behov. Många måste då, ställa till sig den frågan: i vad mån ha vi
i dessa tider behov av militärövningar? Det är dock på det sättet, att

Ang. landets
livsmedels*
fråga.
(Forts.)

Nr 45. 52

Lördagen den 21 april, f. m.

Ang. landets
livsmedelsfråga.

(Forts.)

man måste räkna även med denna omständighet. Den finska frågan
och de övriga farhågorna österifrån, som skrämt upp en del folk här
i landet så oerhört och som var den ständiga motiveringen för de
stora rustningarna, har ju nu fullständigt klarnat, så att man icke
gärna kan påstå, att vi numera behöva lägga ned allt vad landet kan
åstadkomma för att hålla en armé och andra försvarsanstalter gentemot
hotelser från öster. Under sådana förhållanden och då icke heller
överhängande krigiska faror gärna kunna väntas från annat håll
—- något sådant överfall därifrån har man ju icke ens uppsatt som
diskussionsämne — så måste också den frågan komma upp: är det
ekonomiska nödläget icke sådant, att det är riktigt och viktigt, att
militärövningarna inställas under den närmaste sommaren? Yad
tjäna de till? Jag frågar verkligen det. Detta är en sak, som är en
realitet och som jag verkligen skulle önska, att ministären tänker på.
Men det veta vi, att den icke kommer att göra.

Landet skulle emellertid på det sättet dels direkt besparas den
konsumtion, som statsministern särskilt talade om, och dels indirekt
få en hel del idoga armar fria, som kunde under den kommande våren
och sommaren bidraga till att öka de förråd som här finnas, då landet
faktiskt står inför en verklig, hotande fara.

Jag kom dessutom att tänka på något, då Bernhard Eriksson här
ganska vältaligt talade om landsbygdens bekymmer över dessa av
brist på fodermedel utmärglade dragare, som småbonden måste anlita
för sitt jordbruk. Vore det icke riktigare, att i stället för att spänna
arméns hästar för kanonvagnar och hoppa lekfullt med dessa åktyg
över fälten, man spände ifrån dessa dragare och satte dem för bondens
plog.

Nu säger man, att genom militärövningarnas temporära inställande
bryter man kanske sönder vår härordning. Vi kunna få en årsklass,
som blir oövad. Men här har ju fällts det uttrycket, att i dessa
tider får man gripa till vilka medel som helst. Och för min del tror
jag, att dessa stora militära behov komma att med mycket snabba
steg nalkas sitt eget upphävande.

Men om ni icke vilja avlysa värnpliktsövningarna i sommar och
icke heller minska dem, utan de skola ha samma ofantliga omfattning
som nu, och om ni heller icke vilja indraga på det enligt min uppfattning
onödiga extra neutralitetsvärnet. åtminstone såvitt det gäller
infanteriet, så böra ni väl åtminstone kunna slå in på den vägen, att
detta folk får använda en god del av sin övningstid för att hjälpa
jordbruket och således producera livsmedel för våra behov.

Det är så mycket större anledning, kan jag säga, att icke ha så
rundlig tid för militärövningar, därför att vi veta, att de trupper
''som de krigförande stormakterna nu skicka i elden, äro övade under
endast omkring fyra månader. Om de finge hålla svenska folkets
ungdom i slavtröjan under fyra månader, så kunde de kanske för
en gångs skull tvingas hinna med att giva dem lika mycket utbildning,
som de krigförande hinna med på den tiden. Och då hade man
8 månader över för landets produktionsbehov.

Detta är ett bestämt krav, som många i landet ha, vilket jag här

Lördagen den 21 april, f. in.

53 Nr 45.

gör mig till talesman för, och jag hoppas, att vi skola kunna .ytterligare
stryka under detsamma.

Det var det ena exemplet. Det andra exemplet är en detalj, som
jag endast vill bringa till herr statsministerns och herr jordbruksministerns
kännedom.

Det är visserligen fastställt maximipris på smör, men särskilt om
någon av den fattigare klassen kommer in i en liten bod och begär
att få köpa t. ex. 2 hg. smör, så är det en vanlig företeelse — jag
har hört vittnesbörd därom från personer, som själva åhört detta -—
att handlanden begagnar sig av tillfallet att gå över maximipriset på
det sättet, att han säger till denne person: Ni skall få köpa 2 hg.
smör, men då måste ni köpa så och så mycket ost eller någon annan
vara till det pris, som jag bestämmer. På det villkoret får han
köpa smör efter maximipris. Detta är icke bara någon enstaka företeelse,
utan det förekommer varje dag påstår man och sättes mer och
mer i system. Min sista sagesman sade till mig: det gjorde mig så
ont att höra det samtal, som utvecklade sig, då jag var inne i en handelsbod
på Södermalm härom dagen. Det kom en utmärglad arbetare
med sjukligt utseende in i boden och bad att få köpa litet smör. Handelsmannen
svarade: »ja, det skall ni få, men ni måste då också
köpa litet ost.» »Jaså», sade han, »jag är väl tvungen till det då; jag
får väl försöka köpa för en krona ost.» »För en krona», utropade
handelsmannen, »nej, men för tre kronor minst.» »Så mycket pengar
har jag ju icke», svarade arbetaren. »Ja, då blir det ingen affär
av i denna bod», blev svaret, och så fick han gå utan att ha fått köpa
något smör.

Jag förstår, att här är det svårt för en regering att göra något.
Jag medgiver, att det är lättare att opiniera för än att genomföra eu
sak. Men alla sådana saker måste i alla fall fram, och jag vill särskilt
lägga herrarna på hjärtat, att om ni kunde utfinna något medel
även mot detta slags gulascheri, så vore det utomordentligt bra.

Så slutligen några ord om den s. k. solidariteten. Jag får verkligen
säga, att det gjorde mig gott att höra en människa tala och icke
en jurist, som man varit van att lysna till. Det är redan det någonting
upplyftande. Men sedan kunna i alla fall våra meningar skiljas, om
vad en solidaritet, när det kommer till syvende og sidst, som man
brukar säga, egentligen skall innefatta. Och då är det nog så, att vägarna
skiljas mycket. Jag skall nämligen be att få i detta sammanhang
uttala mitt prseterea censeo och som bör vara utsagt också i
en debatt som denna: När vi se en sådan sak försiggå som denna,
så är visserligen den viktigaste och närmast liggande angelägenheten
att sätta till alla våra krafter för att avhjälpa nödläget för dagen.
Därpå måste större delen av vår uppmärksamhet vara fästad. Men
dessa företeelser rikta i alla fall vår syn på de grundorsaker, som vålla
allt detta elände. En röst från Nordamerika, presidenten Wilsons,
har formulerat det största regeringsproblemet på det sättet, att nu
gäller det att åstadkomma icke maktens jämnvikt, utan livets frihet.
Med andra ord, det är visserligen fåfängt att hoppas något av de nuvarande
regeringssystemen, sådana som miljön skapat dem. Men det

Ang. landets
livsmedels^
fråga.
(Forte.)

Nr 45. 54

Lördagen den 21 april, f. m.

Ang. landets
Uvsmedelsfråga.

(Forte.)

vore en stor sak, om regeringarna också kunde tänka på och lägga in
»in kraft på en förnuftigare världsordning. De neutrala ländernas regeringar
hava icke tagit något initiativ därtill.

Man kan säga, att dylika perspektiv hjälpa oss icke i det läge,
som nu föreligger. Men jag vill säga, att de kunna t. o. m. ha omedelbara
praktiska verkningar. Det kan förekomma, att man drives fram
till ett eller två års hungersnöd i landet. I den mån de neutrala regeringarna
genom sitt initiativ påskynda ett fredsslut, kunna vi däremot
få till stånd en import, ju förr dess hellre.

Nu vill jag till sist säga, att om det kanske kan bli möjligt, att
folket nu genom regeringens och allas gemensamma bemödanden bli
mättade någorlunda och få sina oavvisligaste behov tillgodosedda,
så är i alla fall icke detta tillräckligt, utan då kvarstår den andra
störa frågan, som befinner sig på ett högre plan: huru skola vi undvika
dylika äventyrligheter för framtiden? Solidaritet därtill vinnes
icke, genom att alla klasser i ett folk sammansluta sig emot alla
klasser i ett annat folk och t. o. m. på krigets väg söka hävda de
olika landens s. k. vitala intressen. Solidariteten måste byggas emellan
alla folk och — jag måste säga det — såsom det ser ut, emot
alla deras regeringar. Det är såsom det förefaller mig endast på
grundvalen av en sådan samhörighet och en sådan kamp, som ett
mänskligt samhälle kan uppbyggas.

Men skulle det oförmodade inträffa, att det myckna blodet ropar
så starkt från jorden, att även på regeringar, som äro uppbyggda
på det gamla systemet, fjällen falla från deras ögon, så falla vi även
på den vägen i armarna på en verklig demokrati. Då fullbordas det
störa ordet, då äro vi verkligen ett folk, då äro vi icke längre penningepåsar,
som vägas på vågar, utan då är äntligen den första morgongryningen
inne till någonting, som påminner om ett rättsrike.

Dessa fjärrsyner få vi icke glömma i ett sådant ögonblick som
detta. Regeringen kan ju taga saken under övervägande, som det heter
på riksdagsspråket.

Med herr Lindhagen förenade sig herr Bengtsson i Göteborg.

Herr Lundberg: Herr talman! Livm ed el sbristen och dyrtiden
vålla dag för dag växande nöd bland de mindre bemedlade
samhällsklasserna, och den svält, som ransoneringen vållar, torde
föga lindras med de påbrödskort, som man nu söker trösta landets
arbetare med. Ty om dessa påbrödskort till någon del kunna lindra
svälten, där ransoneringsåtgärderna endast ha minskat det dagliga
brödet för människorna, så torde väl i alla fall dessa påbrödskort
icke kunna åstadkomma någon verkan, där ransoneringen även
har berövat människorna en stor del av deras inkomstmöjligheter.

Jag syftar här på en del av våra torpare, backstugusittare,
daglönare, fattiga änkor och en del arbetare omkring städerna och
industrisamhällena, som vant sig vid att ha ett par grisar, en ko
eller någon liten hönsgård, vars avkastning för dem varit en värdefull
inkomst. Genom den allmänna ransoneringen, då man icke

Lördagen den 21 april, f. in.

55 N r 45.

lag någon hänsyn till dessa förhållanden, blev en stor del av dessa
människor berövade denna för dem så värdefulla inkomstmöjlighet,
och ännu har mig veterligen ingenting åtgjorts för att bringa dem
någon hjälp. För var dag har nöden blivit större och större bland
de arbetande klasserna. Därom vittna de tilldragelser, som nyligen
timat i Västervik och Tranås in. fl. platser, men ändå större blir
nöden hos de människor,- för vilka man icke allenast minskat det
dagliga brödet utan vilka man även berövat^ en stor del av deras
inkomstmöjligheter. Även för dessa borde något göras.

Jag har velat påpeka detta förhållande i sammanhang med
denna fråga. Fn hel del brev och klagorop från olika trakter av
landet ha'' inkommit till ledamöter här i riksdagen, som bestyrka
riktigheten av detta förhållande. Och något borde väl göras tor
dessa de fattigaste bland de fattiga, som genom ransonermgsatgarderna
ha i många fall blivit berövade kanske sm enda mkomstmojlighet
under dessa bistra tider. . . ,

De meddelanden rörande våra sädesförråd, som vi i dag tätt,
äro icke ägnade att väcka någon glädje. Om man jämför dessa
uppgifter med de uppgifter, som lämnas i norska tidningar om
sädestillgången i Norge, då känner man en verklig beklämning.
Den norska tidningen Tidens Tegn för den 18 april detta år meddelar
att enligt Norges statistiska centralbyrås uppgifter tanns i
landet den 1 januari 1917 426,000 ton säd. Under månaderna januari—mars
har från utlandet importerats 101,585 ton. På grundval
av förbrukningen under femårsperioden ^ 191-1—1915 beräknar
man, att landet har vete och råg för 9 månader samt korn och
havre för 8 månader. Och tidningen säger; »Utan _ beräkning pa
vad som ytterligare under årets lopp kan bli infört i landet, torde
man utan fruktan kunna påsfå, att förrådet skall räcka, tills den
nya skörden föreligger disponibel.» o

Man synes således icke där ännu frukta för att någon svältransonering
skall bli nödvändig att införa. Ooh _ man fragar sig
litet var häri varför ha vi kommit i en sådan situation. Varför
äro våra förråd så små, och varför ha vi sa litet jämfört med vart
lilla grannland Norge? Är det följderna av den borgfred, som har
hållits här i landet, då sannerligen att folket någonsin kommer att
önska någon borgfred mer i detta land.

Herr Magnusson i Kalmar: Herr talman! Det har nu i
ett par år här i riksdagen gjorts framställningar om ändringar uti
de livsmedelsförhållanden, varunder vi leva, speciellt i fråga om
lönearbetarklassen, att man borde beakta deras möjligheter att kunna
på ett drägligt sätt existera. Vi hava sett, vårtid detta lett.
Vi hava icke emotsett några förbättringar men väl försämringar,
och i detta ögonblick stå vi inför förhållanden som aldrig tillförne.
Arbetarklassen har aldrig gjort anspråk pa att under nuvarande
kristid få anordna sina hushållsförhållanden såsom före kristiden,
men vi hava gjort anspråk på att man icke onödigtvis fördyrar de
oundgängligaste livsförnödenheterna och att man i första hand hal -

Aug. landet*
livsmedels
fråga.
(Forts.)

Nr 45. 56

Lördagen den 21 april, f. ra.

Ang . landets
vsmedelsfråga.

(Forts.)

ler efter jobbare och 1 i v s m ed e 1 soc k r a r e. Jag frågar: finns det icke
möjligheter att kunna förhindra detta livsmedelsocker som ännu
florerar i landet? Har regeringen icke maktmedel i sin hand för
att stävja och stäcka detta förhållande, som vackt den förbittring i
bygderna som för närvarande så spontant visat sig och framför
riksdagshuset nu tagit sig uttryck i samling och krav på bättre
förhållande.

Yi hava även gjort anspråk på, och detta med rätt, att alla de
organ som skola handhava dessa befolkningens vitalaste intressen,
såväl statsorganen som de kommunala organen, skola erhålla eu
mera allsidig sammansättning och icke vara som nu ensidigt sammansatta.
Jag tror, att det finns möjligheter för regeringen, och
jag vill vädja till den att i detta fall söka förmå vederbörande kommunala
myndigheter att se till, att även den konsumerande klassens
intressen bliva beaktade i de kommunala organ som hava hand
om livsmedelsproblemen.

Vad den. stad beträffar som jag representerar, Kalmar, så hava
vi dar först i år fått en representant för det rena konsumentintresset
i därvarande livsmedelsnämnd, som förut bestått av tre ledamöter
och nu utökats till fem. Samma är förhållandet med vedbyrån
och över huvud taget alla dessa kommunala organ som handhava
dessa viktiga spörsmål. Mån har icke lagt den allsidiga sammansättningens
synpunkt på dem, såsom man borde hava gjort, utan
de hava, som sagt, fått en alltför ensidig sammansättning.

Prndueentintresset framhålles starkt i dessa tider. Producenterna
vilja hållas skadeslösa för de merutgifter som produktionen
åsamkats, och åtskilliga åtgärder hava vidtagits för att tillmötesgå
dem. Hur ställer det sig för den rena lönearbetaren? Han får icke
komma med sådana anspråk, som att han skall hållas skadeslös för
dyrtidens tryck. Men så mycket kan han fordra, att icke onödigtvis
eu del livsmedel fördyras genom jobberi och ocker.

Som bekant har på sista tiden en mängd hunger demonstrationer
förekommit, och en sådan har även ägt rum i Kalmar. Man
bär alltid tillförne mot arbetarklassen riktat det påståendet, att
våra krav och framställningar varit oberättigade och obefogade,
men i detta fall tror jag icke, att man kan påvisa, ått så är förhållandet.
Dessa hungerdemonstrationer, de bottna ytterst och innerst
i den enkla och naturliga självbevarelsedriften, som nöden
har bringat arbetarna att giva uttryck åt. Jag är övertygad om
att så är förhållandet.

Under påskferierna tog jag fullständig kännedom om hur förhållandena
voro i min hembygd. Där kunde jag överallt konstatera,
att familjerna maste dragas med en eller flera brödlösa dagar
i veckan, beroende på de förhållanden som nu inträtt. Man har
icke från de lokala organens sida rönt det tillmötesgående man har
rätt att fordra, då det gällt att erhålla råd och upplysningar och få
dessa förhållanden avhjälpta.

Det skulle kunna vara åtskilligt mera att erinra om i denna
fråga, men mycket har redan sagts, och jag vill icke förlänga de -

57 Nr 4o.

Lördagen den 21 april, f. in.

botten. Jag vill endast framhålla, att vi leva i utomordentliga
tider och att dessa kräva utomordentliga åtgärder. Nu har här lämnats
upplysning om hur mycket vi hava av de ena och de andra
livsförnödenheterna, och vi hava en mängd organ som skola handhava
och ordna det hela. Det kan mahända synas djärft av mig
att som en mycket effektiv åtgärd framställa detta önskemal, se
till att vi få en visitation verkställd på åtskilliga platser ifråga, om
de rent privata förråden. Sannolikt skall resultatet bliva överraskande.
- Tidningspressen meddelar gång efter annan, hurusom
man låtit det och det partiet av den och den varan förfaras, beroende
på oriktiga deklarationer och dylikt. Sådana förhållanden
kräva utomordentliga åtgärder, och vill jag vädja till regeringen att
även i detta fall icke rygga tillbaka för en dylik åtgärd, om den
är möjlig att åstadkomma, och framför allt se till, _ om icke detta
livsmedelsjobberi någon gång skall kunna taga slut i vart land, sa
att det icke ytterligare åstadkommer prisfördyringar, och sedan se
till att åstadkomma en omändring i både statens och de lokala livsmedelsorganens
sammansättning, så att folket får förtroende^ för
dessa organ och självt får något mer att säga i dessa vitala frågor.

§ 5.

Herr statsrådet Dahlberg överlämnade Kungl. Maj:ts propositioner
:

nr 219, angående disponerande av 1916 års avkastning av statens
hästavelsfond m. m.; _ .

nr 220, angående utbetalande i förskott av viss del av statsbidrag
till kostnader för laga skiften inom Jukkasjärvi och Karesuando socknar
av Norrbottens län;

nr 242, angående ströängars utbytande mot annan mark;
nr 243, angående åtgärder för befordrande av potatisodlingen

m ^r 256, angående anslag till läkarundersökning av sjöfolk;

nr 246, angående förstärkning av arbetskrafterna hos kammarrätten
*

nr 249, med förslag till lag om visst undantag från tillämpningen
av 49 § 1 mom. och 165 § 1 mom. lagen den 22 juni 1911 om
bankrörelse *

nr 255, angående förstärkning av kontrollstyrelsens arbetskrafter* nr’231,

angående ombyggnadsarbeten å länsresidenset i Malmö

nr 232, angående anvisande av medel för höjande av medelinköpspriset
för remonter under år 1917;

nr 234, angående utförande av reparationsarbeten å strandskoningen
utmed Ångermanälvens strand vid Norrlands trängkars kasernetablissemang
i Sollefteå; och

nr 235, angående förordning om avlöning åt värnpliga, som

Any landet
livsmedelsfråga.

(Fort).)

Nr 45.

58 Lördagen den 21 april, f. in.

fullgöra krigstjänstgöring vid vissa industriella eller andra anläggningar
eller fartyg.

Nämnda propositioner bordlädes på begäran.

§ 6.

Föredrogos var för sig de på kammarens bord liggande motionerna;
och hänvisades därvid

till lagutskottet motionen nr 405, av herr Hage m. fl.; samt

till konstitutionsutskottet motionerna nr 406 och 407 av herr
Zander.

§ 7.

Bevillningsutskottets nu föredragna memorial, nr 25, i anledning
av kamrarnas skiljaktiga beslut rörande viss del av utskottets betänkande,
nr 14, i anledning av väckta motioner om vissa ändringar i
förordningen om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering
lades till handlingarna.

§ 8.

Härefter föredrogos, men blevo ånyo bordlagda bevillningsutskottets
betänkanden nr 26 och 27 samt lagutskottets utlåtanden nr
27 och 28.

§9.

Vidare föredrogs och lades till handlingarna jordbruksutskottets
memorial, nr 39, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut angående
väckta motioner om skrivelse till Kungl. Maj:t angående tillsättande
av en jordkommission.

§ 10.

Jordbruksutskottet» utlåtanden nr 40—43, som nu föredrogos,
bordlädes åter.

§ 11.

Härpå upptogs till behandling lagutskottets utlåtande, nr 23, i
anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 1 kap. 1 och 2 §§ rättegångsbalken, dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 1 kap.
2 § rättegångsbalken m. m., dels ock en med anledning av förstnämnda
proposition väckt motion.

Punkten I).

Utskottets hemställan bifölls.

Lönlagcn den 21 april, f. m.

59 N r 4ä.

Vid föredragning härefter av punkten II) yttrade

Herr vice talmannen 1). Persson: Herr talman! Jag kan
ej underlåta att vid delta tillfälle lästa uppmärksamheten på eu
diskvalifikationsgrund beträffande behörigheten att väljas till
nämndeman, en diskvalifikationsgrund som förefaller mig hava
undgått uppmärksamhet såväl hos Kungl. Maj :t som ock hos lagutskottet
vid förevarande ärendes behandling. Jag syftar på stadgandet
i 1 kap. 2 § rättegångsbalken, där såsom diskvalifikationsgrund
även i nu föreliggande förslag kvarstår den omständigheten
att om en person är tilltalad för brott, som kan medföra förlust av
medborgerligt förtroende, han då icke är valbar till nämndeman.
Då nu ett förslag till lagändring beträffande detta moment föreligger
varigenom diskvaliiikationsgrunder rörande konkurs mildrats
synes det mig, att det konsekvent och logiskt skulle hava fordrats,
att man också ägnade någon uppmärksamhet åt denna enligt mitt
förmenande föråldrade bestämmelse, att blott den omständigheten,
att en person är tilltalad för brott, skall diskvalificera honom till
ett visst förtroende. Det är ju så, som vi veta, att en likadan bestämmelse
förefanns i riksdagsordningens § 26, men denna bestämmelse
upphävdes på 1890-talet, jag tror att det var år 1894. Man
fann då, att denna bestämmelse kunde leda till ytterst betänkliga
följder, och det hade också vid åtskilliga tillfällen visat sig, att så
verkligen var förhållandet även i praktiken.

Då jag emellertid har försummat att i rätt tid väcka motion
i detta ämne, har jag naturligtvis intet yrkande att göra, men jag
har ansett mig böra fästa uppmärksamheten på detta förhållande,
på det att det i sinom tid måtte vinna beaktande.

Det kan ju invändas, och jag har hört den invändningen göras,
att bär gäller det domarkallet, och följaktligen skulle det icke få
finnas ens den fläcken på den som skall väljas till domare, att han
vore tilltalad för ett brott som kan medföra förlust av medborgerligt
förtroende. Men det är icke det som åsyftas här huruvida en
person har någon moralisk fläck, utan jag syftar på den omständigheten,
att en person uteslutande av illvilja kan tilltalas för ett
brott som han icke begått och varför inga bevis föreligga. Det
vore då konsekvent och riktigt, att man toge bort denna bestämmelse
även i detta fall, då man fann det nödvändigt att taga bort
den ur § 26 riksdagsordningen.

Jag har för tillfället intet annat yrkande än om bifall till
utskottets förslag.

Ang. ändrad
lydelse av
1 kap. 2
rättegångsbalken.

Herr Lindhagen: Herr talman! Jag instämmer till fullo
i vad herr vice talmannen anfört. Förhållandet är, att den kungl.
propositionen avsåg en helt annan sak, och vi ägnade vår uppmärksamhet
blott däråt. Ingen inom utskottet har kommit. att tänka
på det som vice talmannen erinrat om, men om herr vice talmannen
hade motionerat om denna sak, så hade vår uppmärksamhet blivit
fäst därpå. Nu tycks det vara för sent, men jag hoppas, att vice

Nr 45. 60

Lördagen den 21 april, f. m.

Ay. andrad talmannen kommer tillbaka en annan gång, även om vi icke äro

,''Crt ^ar dä.

rättegång sbal ken.

Vidare anfördes ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.

(Forts.)

§ 12.

Ang. arbeta- Till avgörande förelåg nu lagutskottets utlåtande, nr 25, i anledlffärshet
^Ör n*ng av väc^^a motioner angående åtgärder för beredande å de större
TStörre^ bögtidsaftnarna av arbetsledighet för personal inom handeln eller anhögtidsaftnar.
nan affärsverksamhet.

Lagutskottet hade till behandling förehaft två till utskottet
hänvisade lika lydande motioner, den ena väckt i första kammaren,
nr 7, av herrar K. J. Ekman, von Mentser och K. J. Gustafsson, och
den andra väckt i andra kammaren, nr 76, av herrar Johanson i Huskvarna,
Nilsson i Linnås, Jonsson i Hökhult, Gabrielsson och Räf,
uti vilka motioner hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta utreda, huruvida
och i vilken omfattning åtgärder skulle kunna vidtagas till beredande
av ledighet från arbetet för den inom handeln eller annan affärsverksamhet
anställda personalen å de större högtidsaftnarna, särskilt
jul- och nyårsafton, efter klockan 2 middagen, samt för riksdagen
framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Utskottet hemställde, att ifrågavarande motioner icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Vid utlåtandet voro emellertid fogade reservationer:

av herr Lindhagen, som hemställt, att riksdagen ville anhålla,
att Kungl. Maj:t i samband med utredningen om övriga ifrågasatta
begränsningar genom lagstiftning av arbetstiden även måtte taga i
övervägande de i motionerna framhållna önskemål; samt

av herrar Persson i Norrköping och Lindqvist i Kosta.

Sedan utskottets hemställan blivit uppläst, yttrade

Herr Lindhagen: Herr talman! Det är här fråga om
att bereda möjlighet till större vila på vissa helgdagsaftnar, och
då nu lagstiftningen går ut på att i allmänhet bereda större vilostunder:.
på helgdagarna, på nätterna och kvällarna, har det frapperat
mig åtminstone, att i detta rikhaltiga material av initiativ
saknas just det nu föreliggande förslaget; och då det kan anföras
goda skäl för denna sak lika väl som för de andra förslagen, har
jag icke kunnat underlåta att hemställa att riksdagen ville anhålla,
att Kungl. Maj:t i samband med utredningen om övriga ifrågasatta
begränsningar genom lagstiftning av arbetstiden även måtte
taga i övervägande de i motionerna framhållna önskemålen. Jag
ber därför att få yrka bifall till min reservation.

Herr Petter.sson i Bjälbo: Såsom synes av utskottsbe tänkandet,

har utskottet icke alls ställt sig avvisande inför den
tanke, varom motionerna handla, men såsom också framgår av ut -

Lördagen den 21 april, f. m.

61 Nr 45.

skottsbetänkandet, kommer ett genomförande av motionärernas för- AJ:g£tkefir
slag visserligen att medföra vissa fördelar för dem, som äro an- a^årtptnouai
ställda i handels- och affärsverksamhet, men å andra sidan att med- a större
föra ofantligt stora svårigheter för en mängd andra människor, sär- högtidsaftnar.
skilt arbetarklassen. Det framhålles i betänkandet hurusom en hel (Forts.)
del arbetare såväl på landsbygden som i städerna på dessa eftermiddagar
bruka göra sina uppköp. Skulle man taga bort denna möjlighet
för dem, skulle detta förorsaka dem ganska stora^ svårigheter,
därför att de äro vana vid dessa förhållanden. Då sålunda detta
önskemål innebär en intressekonflikt, hava vi inför detta förhållande
icke vågat tillstyrka motionerna.

Nu är det i själva verket icke så stor skillnad mellan det slut,
vartill lagutskottet kommit, och den reservation, som är framställd
av herr Lindhagen. Yilketdera som nu blir andra kamm-arens beslut.
torde icke ha så synnerligen mycket att betyda. Emellertid
ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Persson i Norrköping: Herr Lindqvist i Kosta och

undertecknad hava här avgivit en blank reservation. Vi hava
ansett, att i motionen finnes åtskilligt beaktansvärt, men å andra
sidan hava vi icke kunnat vara med om att utsträcka skrivelseförslaget
så långt, som motionärerna vilja gå, därför att det skulle
medföra en del obehag, som man givetvis icke vill, att en sådan
framställning skall medföra. Man bör naturligtvis, i den mån man
kan, söka bereda även de affärsanställda så stor frihet som möjligt.

Emellertid, sedan vi skrevo vår blanka reservation, har nu herr
Lindhagen formulerat ett förslag, och jag anser detta förslag vara
försiktigt avfattat. Det skulle icke skada, att den kommitté, som
har med de övriga inskränkningarna att göra, även toge denna sak
under övervägande, och därför kan jag gott ansluta mig till herr
Lindhagens förslag och hemställer om bifall till det yrkande, som
han gjort.

Herr Lindqvist i Kosta instämde häruti.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde
propositioner först på bifall till utskottets hemställan samt vidare
på avslag därå och bifall i stället till den av herr Lindhagen avgivna,
vid utlåtandet fogade reservationen; och blev utskottets hemställan
av kammaren bifallen.

§ 13.

Å föredragningslistan fanns härefter upptaget lagutskottets ut- An9- tillägg
låtande, nr 26, i anledning av väckta motioner om tillägg till instruktionen
för riksdagens militieombudsman och instruktionen för riks- miiitieombudsdagens
justitieombudsman. mannen och

för justitieom Uti

en inom första kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad budsmannen
motion, nr 83, både herr Alhman hemställt, att riksdagen måtte be -

Nr 45. 62

Lördagen den 21 april, f. in.

Ang. tillägg
till instruktionerna
för
militieombuds
mannen och
för justitieombudsmannen.

(Forts.)

sluta att till 2 § i instruktionen för riksdagens militieombudsman tillfoga
ett nytt moment av följande innehåll:

»Militieombudsmannen åligger ock att övervaka, att de hos krigsdomstolar
och militära myndigheter förvarade handlingar icke i vidare
mån än i tryckfrihetsförordningen stadgas undandragas offentligheten.
»

I samband härmed hade lagutskottet till behandling förehaft en
likaledes av herr .1Ik nt a n väckt och till utskottet hänvisad motion, nr
84, däruti föreslagits, att riksdagen måtte besluta att till 20 § i’instruktionen
för riksdagens justitieombudsman foga en bestämmelse
av följande innehåll: »---i följd varav det tillkommer justitie ombudsmannen

att övervaka, att hos domstolar och myndigheter förvarade
handlingar icke i vidare mån än i tryckfrihetsförordningen
stadgas undandragas offentligheten.»

Utskottet hemställde

l:o) att motionen nr 83 inom första kammaren ej måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda, och

2:o) att motionen nr 84 inom första kammaren ej heller måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservationer hade likväl avgivits:

av herrar Alexander son, Stärner, Hult, Schotte, Persson i Norrköping,
Karlsson i Fjät och Lindqvist i Kosta, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa,

1 :o) att riksdagen med anledning av herr Alkmans motion, nr 84.
måtte besluta, att 20 § i instruktionen för riksdagens justitieombudsman
den 14 maj 1915 skulle erhålla följande ändrade lydelse:

»20 §. Justitieombudsmannen, som förer ordet bland de till
tryckfrihetens vard av riksdagen valda kommitterade, bör med synnerlig
uppmärksamhet och nit iakttaga vad till skyddande av tryckfriheten
är stadgat, och tillkommer det i följd härav justitieombudsmannen
särskilt att övervaka, att hos domstolar och myndigheter förvarade
handlingar icke i vidare mån än i tryckfrihetsförordningen
stadgas undandragas offentligheten.»;

„ aU riksdagen, med bifall till herr Alkmans motion, nr 83.

matte besluta, att till stadgandena i 2 § i instruktionen för riksdagens
militieombudsman den 14 maj 1915 skulle fogas ett nytt
stycke, så lydande:

»Militieombudsmannen åligger ock särskilt att övervaka, att de
hos krigsdomstolar och militära myndigheter förvarade handlingar
1c»p 1 vidare män än i tryckfrihetsförordningen stadgas undandragas
offentligheten»; samt

av herr Lindhagen, som med uttalande av särskild mening beträffande
tryckfrihetsförordningens bestämmelser om sekretess förklarat
sig i övrigt instämma uti den av herr Alexanderson m. fl. avgivna
reservationen.

Lördugcn den 21 april, f. in.

B3 N r 4ö.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Aiuj. tillägg
till instruktionerna
för

Herr S clio t te: Herr talman, mina herrar! Som kammaren mmtieombuds
behagade finna, har i detta utlåtande högerhalvan i lagutskottet mannen och
haft tur med lotten och således dikterat utskottets beslut att avstyrka/"^
förevarande motion. Vid utlåtandet är fogad en reservation av
vänsterhalvan, herr Adexanderson m. fl., en reservation, som .lag
biträtt; och jag skall i anledning därav anhålla att få framföra
några synpunkter.

Jag finner då, att man först har att konstatera tre taktiska
förhållanden. För det första konstaterar jag sålunda, att undantagsbestämmelser
i tryckfrihetsförordningen angående hemlighållandet
av vissa handlingar på sista åren kommit till stånd i ganska
stor omfattning. Herr Lindhagen har, att döma av hans särskilda
reservation, läst ut ur vår reservation, att vi skulle anse dessa sekretessbestämmelser
vara både nödvändiga och nyttiga, Detta framgår
knappast av vår reservation. I varje fall anser jag för min
del, att undantagen, i den omfattning som dessa numera hava kommit
till stånd, äro alldeles för stora. Denna omfattning gör också,
att andra kammaren förmodligen väl skall se sig^ före, innan den är
med om vidare sekretessbestämmelser i tryckfrihetsförordningen.

Har man planer på att på den vägen alltjämt söka kringskära
offentligheten i statsförvaltningen, tror jag, att man så gott^ först
som sist kan stoppa de planerna i påsen. Det är tvärtom så. att
åtskilliga anledningar föreligga att se till, huruvida man icke i
vissa avseenden kan få till stånd ändringar beträffande de gjorda
undantagen, då det visat sig, att dessa icke kunna tillämpas i den
anda eller med det förstånd, som man förutsatte, när man gick
med på dessa inskränkningar. —- Detta är det första jag skulle
vilja konstatera.

För det andra skulle jag vilja konstatera, att bestämmelserna
om sekretess hava fått en räckvidd i tillämpningen, som gått vida
utöver vad man tänkt sig. Ingen lär kunna bestrida, att särskilt
på det militära området den »hemliga stämpeln» fått en användning,
som är högst anmärkningsvärd. Det är ganska naturligt, att det
skett just på detta område, där man så gärna vill regera ensam och
anser sig sitta inne med den rätta och obestridliga sakkunskapen
och där för övrigt kårandan är så stark. Frestelserna äro här särskilt
stora; varje militär, även om han är i ganska blygsam befälsställning,
känner sig i själva verket som en blivande strateg, som
icke vill, att fienden — allmänheten, det offentliga ordet — skall
få inblick i yrkesmysterierna. »Från tjänsteställningens synpunkt
ter det sig», såsom det anföres i reservationen, »onekligen helt
naturligt såsom ett vida betänkligare fel att göra sig skyldig till
olovligt utlämnande av i tjänsten anförtrodda handlingar av diskretionär
natur än att i överdrivet tjänstenit förvägra utlämnande av
en icke förbjuden handling.» Undanhållandet i det enskilda fallet
av en handling från allmänhetens och pressens nyfikenhet ter sig
såsom en ganska oskyldig förseelse, en mera formell oegentlighet.

Nr 45. 64

Lördagen den 21 april, f. m.

Ang. tillägg
till instruktionerna
för
militieombudsmannen
och
för justitieombudsmannen

(Forts.)

.Den hemliga stämpeln är det enklaste sättet att undgå en obehaglig
kritik.

Om man också kanske icke annat än i några få undantagsfall
kunnat konstatera omfattningen av hemlig-stämpeln, så nog känna
vi alla, och hava erfarit så mycket, att denna sekretess ymnigt
florerar. Den röda stämpeln grasserar i högre grad för varje år som
går, och särskilt under senare tiden har den fått den högsta auktorisation.
Att den nu under kristiden firat verkliga orgier på det
militära området, är mindre underligt. Men också på civila områden
har det bedrivits mycken kurtis med hemlighetsmakeriet. Det florerar
där en alldeles onyttig och direkt skadlig sekretess; man har
till och med haft exempel på, att de särskilda statskommissionerna
i detta avseende föregått med goda exempel och man har också
hört uppgivas, att det till och med under kristidens folkhushållning
skall hava utbildat sig ett system med hemliga licenser.

Tillika må konstateras, att justitieombudsmannen och militieombudsmannen
hava rätt att i och för sin ämbetsförvaltning äga
fri tillgång till sådana handlingar, vilka enligt tryckfrihetsförordningens
särskilda stadganden äro undandragna offentligheten.

Vad nu yttrats medför som konsekvens att det måste vara en
synnerligen välbetänkt åtgärd att, utan att uppgiva den befogade

sekretessen, i förstärkt mån anlita den möjlighet till kontroll över

den otillbörliga sekretessen, som erbjuder sig genom riksdagens ombudsmäns
medverkan. Pa detta område, där en omedelbar övervakning
genom press och allmänhet är i det närmaste utesluten, bör det
tydligen i alldeles särskild grad tillkomma dessa ombudsmän att
utöva en speciell tillsyn.

Nu har utskottet framhållit i sitt betänkande. —- och det med
rätta ■— att denna uppgift redan åligger riksdagens ombudsmän,

var inom sitt område. Men enligt vår uppfattning är denna deras

uppgift av sådan betydelse, att den bör särskilt påpekas och angivas
i de för ombudsmännen gällande instruktioner. Om man ser
å ena sidan på de övriga uppgifter, som särskilt omnämnas i deras
instruktioner, och å andra sidan på den störa vikt, som det ligger
uppå att den grundlagsbestämmelse, vilken stadgar offentlighet i
statsförvaltningen, blir strikt och klokt tillämpad, framstår det såsom
nästan _ missvisande, att kontrollen över nämnda stadgandes
tillämpning icke blivit särskilt omförmäld i ombudsmännens instruktioner.
Härtill kommer även den omständigheten, att den särskilda
förpliktelse, som justitieombudsmannen har att taga sig an
tryckfrihetens skydd, icke alls finns omnämnd i militieombudsmannens
instruktion. Det måste vara viktigt, att denna instruktion får
ett_ stadgande i sadant syfte, då det ju är både ostridigt och obestridligt,
att särskilt på det militära området sekretessen är stadd i
en utveckling, som allvarligt hotar den offentlighet i statsförvaltningen.
som är av stor vikt för en sund och effektiv kontroll.

Utskottet har vidare såsom skäl för att det icke vill vara med
om detta sagt att det anser, att ett övervakande av sekretesstadgandenas
tillämpning skulle allt för mycket inkräkta på ombudsmän -

Lördagen den 21 april, f. in.

65 Nr 45.

b tida mannen.
(Forts.)

nens övriga skyldigheter och medföra ett åsidosättande av andra ^jtrui!
viktiga uppgifter som åligga dem. Den är ganska rörande denna tlon™naUför
utskottets månliet om att ombudsmännen skola få tid att även på m;Utieombuds
andra områden ingripa manande, varnande och rättande. Annars mannen och
brukar man tycka på det hållet, att ombudsmännen lägga sig i all - Jö,r ■justäJ*"''"
deles för mycket och utöva alltför vidsträckt kontroll. Då det nu
är alldeles särskilt viktigt, att förevarande område blir föremål för
kontroll, därför att betydande missförhållanden där insmugit sig,
och då det är uppenbart, att dugliga ombudsmän alltid skola få
tillfälle att ägna både den ena och den andra granskningen tillbörlig
uppmärksamhet, finns full anledning att yrka bifall till reservationen.
Det är dessutom så, att om ombudsmännen behöva någon förstärkning
i sitt kansli är det en enkel anslagsfråga, som riksdagen
utan vidare kan lösa.

Jag anhåller sålunda, herr talman, att få yrka bifall till reservationen,
till både den första och andra punkten, och detta innebar
— såsom kammaren finner — också ett bifall i sak till motionärens
förslag.

Herr Pettersson i B.jälbo: Herr talman, mina herrar! Ja,
motionen är föranledd av den misstanken, att den hemliga stämpeln
skulle användas i alltför stor utsträckning, och att en massa handlingar,
som i själva verket icke äro av hemlig natur, skulle på det viset
göras hemliga. Inom utskottet har det påståtts •— med vad rätt
vet jag icke — att hemlighållandet av handlingar försiggår i mycket
stor utsträckning — icke minst på det viset, att en massa handlingar,
som icke äro hemliga, sammankopplas med en handling, som är hemlig,
och på det viset kan man säga, att 9/10 av handlingen är icke hemlig
men Vio hemlig, och så sättes den röda stämpeln på alltsammans.
Konungen har genom en särskild kungörelse bestämt, huru myndigheterna
skola i sådana fall gå till väga. Ku framhölls också inom utskottet
tvivelsmål om huruvida den hemliga stämpeln användes på detta
sätt, och huruvida denna kungl. kungörelse står i verklig överensstämmelse
med tryckfrihetsförordningen, men någon bestämd uppfattning
i den saken kunde man icke få, åtminstone icke inom lagutskottet.
Ku är den enda möjligheten till kontroll just justdtie- och militieombudsmännen.
Vidare är det också klart — och det erkännas såväl av
motionären som av reservanterna, — att militieombudsmannen och justitieombudsmannen
redan ha denna befogenhet, att de redan ha denna
skyldighet att se till, att icke andra handlingar än de som verkligen
äro av hemlig natur också behandlas såsom sådana. Men reservanterna
äro icke nöjda med detta, utan de vilja så att säga särskilt gradera
denna justitieombudsmannens och milifieombudsmannens befogenhet.
Om man läser förslaget till texten, skall man finna, att justitieombudsmannen
skall med synnerlig uppmärksamhet iakttaga dessa
hemliga handlingar, och att militieombudsmannen skall särskilt övervaka
dessa saker. Det är uppenbart, att härmed önska reservanterna
att sätta denna sak så att säga i främsta planet, och skulle denna text
bli antagen av Konung och riksdag, är det alldeles uppenbart, att
Andra kammarens protokoll 1917. Nr bo. 5

3r 45. (>6

Lördagen den 21 april, f. in.

tillägg
till instruktionerna
för
militieombuds
mannen och
för justitieombudsmannen•

(Forts.)

dessa justitie- och militieombudsmän måste ägna sin uppmärksamhet
åt dessa förhållanden framför alla andra, och utskottet framhåller,
. att detta kunde likvisst medföra, att det arbete, som de på det viset
finge sig ålagt framför allt annat, kunde mycket väl inskränka på
■ deras tid omöjliggöra för dessa ämbetsmän att i tillbörlig grad utöva
tillsyn över andra saker och förhållanden, som de ha sig ålagda.

Nu kan man också säga, att det är nästan mycket begärt, att man
skall gå direkt till en lagändring uteslutande på grund av misstankar,
på vilka hela motionen är byggd. Del är icke så länge sedan, som
denna militieombudsmannens instruktion var före i lagutskottet, och
då torde den, som var med, kunna erinra sig, med vilken minutiös
noggrannhet denna instruktion genomgicks och granskades. Det var
med allra yttersta noggrannhet, och varje ord vägdes här så att säga
med guldvikt. När man erinrar sig detta, förefaller (fet minst sagt
litet lättvindigt av reservanterna att på rak arm komma och föreslå
riksdagen en ändring i denna instruktion. Skall det över huvud taget
vara behövligt och lämpligt att ändra denna instruktion, förefaller
det mig uppenbart, att den ändringen bör gå till på ett helt annat och
noggrannare sätt. För min del får jag säga, att jag icke är någon vän
av något onödigt hemlighetsmakeri och, så vitt jag kan erinra mig
från lagutskottet, är lagutskottet i det fallet fullkomligt enigt. I sak
står det fullkomligt ense med motionären och reservanterna därutinnan
att det önskar, att något onödigt hemlighetsmakeri icke bör ifrågakomma,
men det anser, att den nuvarande instruktionen är för den
skull fullt tillräcklig. Nu är ju i alla fall uppmärksamheten väckt på
denna sak. Säkerligen få både justitieombudsmannen och militieombudsmannen
noggrant reda på vad som sagts och framkommit, och
man kan redan på grund av detta förvänta, att dessa ämbetsmän hädanefter
med all den noggrannhet, som kan vara behövlig, komma
att övervaka dessa.hemliga handlingar och användningen av denna
hemliga stämpel. Även av den anledningen tror jag det vara överflödigt
att gå reservanternas och motionärens önskningar till mötes, och
jag anhåller därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr vice talmannen, som .under herr Petterssons i Bjälbo anförande
övertagit ledningen av kammarens förhandlingar, gav härefter
ordet till

Herr S c h o 11 e, som yttrade: Herr talman! Jag skall bara göra
ett par små erinringar i anledning av den siste ärade talarens anförande.
Han erinrade om den omsorgsfulla prövning, som ägnades
militieombudsmannens och justitieombudsmannens instruktioner, när
dessa senast fastställdes av riksdagen 1915. Men det har dock — det
medger han nog själv — hänt åtskilligt från år 1915 och till det år,
vi nu skriva, 1917; och man har fått ökad erfarenhet av den röda
stämpeln — en erfarenhet, som sannerligen icke pekar i den riktningen,
att man kan anse allt vara välbeställt såsom förhållandena nu
äro på detta område. Särskilt är att märka, att i militieombudsmän -

Lördugeu (tall 21 april, f. m.

Nr 4">.

t;;

nens instruktion finns icke något oril om att lian har att övervaka
tryckfrihetsförordningens rätta efterlevnad och att det således kan
antagas vara möjligt, att man här ock var skulle förmena, att militieombudsmannen
saknade befogenhet att inom sitt övervakningsområde
ingripa till skydd mot sådana förseelser mot tryckfrihetsförordningen,
som avse ett olovligt hemlighållande av en handling, .lag tror därför,
att vad speciellt militieombudsmannen beträffar det är synnerligen
nödvändigt att vinna bestämmelser i föreslaget syfte.

Vidare anförde

Herr Persson i Norrköping: Jag ber, herr talman, att få yrka
bifall till reservanternas förslag i detta avseende. Det har här från
en ledamot av utskottet visserligen försäkrats, att man inom utskottet
varit enig om, att intet onödigt hemlighetsmakeri bör få förekomma,
men då man å andra sidan på sista tiden fått reda på att man
visat tendenser att onödigtvis använda den röda stämpeln och på ett
sådant sätt, att åtskilligt, som borde vara offentligt, blir hemligt, bör
det givetvis vara riksdagen angeläget att söka göra något mot dessa
tendenser; och vi ha ansett, att det icke skulle vara till någon skada
om man uttryckligen i båda ombudsmännens instruktioner inryckte
föreskrifter eller en erinran om vad de ha att göra i detta hänseende.
Det anföres nu, att den skyldigheten ha ombudsmännen redan
förut. Ja, visserligen, men då kunde man också säga att allt övrigt
som finnes angående ombudsmännens skyldigheter i båda instruktionerna
skulle vara obehövligt, därför att ombudsmännen ha denna
skyldighet utan att särskild erinran om deras åligganden vore införd i
instruktionerna. Men en sådan erinran, som vi nu föreslagit skola
införas i dessa instruktioner, kan icke anses mera överflödig än de
andra, som där finnas, helst som man tydligen konstaterat, att missförhållanden
börjat göra sig gällande på ett sätt, som kan leda till
farliga konsekvenser.

Det tjänar icke något till, herr talman, att behandla detta vidare,
varför jag skall inskränka mig till att med dessa ord yrka bifall till
reservanternas förslag. De skäl, som anförts mot denna erinrans införande,
äro av den art, att någon ytterligare diskussion verkligen
icke behöves och för övrigt har frågan även någon föregående dag
rätt utförligt diskuterats i annat sammanhang.

Herr Holmdahl: Herr talman, mina herrar! Det är, såsom
framgår av utskottets utlåtande, ostridigt mellan motionären, reservanten
och utskottets övriga ledamöter, att justitieombudsmannen och
militieombudsmannen för närvarande på grund av sina respektive
instruktioner ha både rätt och förpliktelse att se till, att icke sekretessen
ifråga om vissa offentliga handlingar missbrukas. Det förefaller
mig därför, som om det skulle vara alldeles onödigt att göra
ett sådant tillägg i dessa instruktioner, som nu ifrågasattes. Jag kan
icke frigöra mig från den uppfattningen, att det möjligen skulle
kunna betraktas rent av såsom ett misstroende mot de nuvarande

Ang. tillägg
till instruktionerna
för
militieombuds
mannen och
för justitieoin
budsmannen.

(Forts.)

Nr 45. Hö

Lördagen den 21 april, f. m.

Ang. tillägg
till instruktionerna
för
militieombudsmannen
och
för justitieombudsmannen.

(Forts.)

nriiitie- och justitieombudsmännen, ifall man ryckte in en sådan
bestämmelse. Det kunde ju lätteligen uppfattas, såsom om ombudsmännen
hittills icke skulle lia fullgjort sina skyldigheter uti ifrågavarande
hänseende. I övrigt kan jag inte firma annat än att underlaget
för den lagstiftningsåtgärd som här ifrågasatts är alltför sva,gt.
Här föreligger icke någon utredning, om eller i vilken^ utsträckning
ett missbruk av sekretessen har förekommit. Går man till
motionen, heter det där, att »från olika hall misstankar framkommit
bland annat därom, att den i tryckfrihetsförordningen Konungen
medgivna rätt att genom särskilda beslut förklara vissa handlingar
eller vissa slag av handlingar för hemliga och därigenom låta dem
undandragas den offentlighetens kontroll, vilken är ett av den svenska
rättsskipningens och statsförvaltningens allra värdefullaste och
mest omistliga institut, i sin tillämpning efter hand lett till en praxis,
som måste anses för både oriktig och vådlig»^ Vidare säger motionären,
att dessa misstankar under de senaste åren betydligt vuxit i
styrka, och slutligen talas om »vissa antydningar», som skulle ha
gjorts bland annat från ledamöter av åtskilliga av riksdagens korporationer.
Vi skulle sålunda gå till en lagstiftningsåtgärd uteslutande
på grund av misstankar och antydningar. För min del får jag
säga, att något sådant kan jag inte vara med om, allra minst da man
gett sig in på att formulera den ifrågasatta lagparagrafen och icke
nöjt sig med att begära en utredning, om eller i vilken mån en lagändring
skulle kunna vara behövlig.

Motionären har i sin motion uttalat den meningen, att »en i
instruktionerna given uttrycklig erinran om ombudsmännens skyldighet
att noggrant följa sekretesstadgandenas tillämpning säkerligen
komme att för dem underlätta deras ämbetsutövning på detta viktiga
område». Jag tvivlar på att så skulle bli förhållandet. I likhet med
utskottsmajoriteten finner jag tvärtom starka skäl tala för, att om
man framhäver denna skyldighet i vederbörande instruktioner, det
lätt kunde hända, att justitieombudsmannen och militieombudsmannen
nödgades så ägna sig åt just dessa granskningar, att andra, och
kanske ännu viktigare ärenden, därigenom bli satta åsido.

På de skäl, jag nu anfört, ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr von Sneidern: I anledning av de försök att bagatellisera
denna fråga som ha gjorts från de två talare som här fört utskottets
talan ävensom från den talares sida — det var herr Hallendorff
som, jag tror i lördags, inlät sig på denna fråga, har jag nu tillåtit
mig begära ordet. Jag tror inte, att man på något sätt här
får” bagatellisera, ty det ligger verkligen en fara i att det hemliga
system, som under senare tider tillämpats, får vidare utvecklas. Jag
anser mig i anledning av de yttranden som här fällts från dessa herrar,
skyldig att till kammarens kännedom bringa ett speciellt fall,
genom vilket jag blivit bekant med hur detta hemlighetsmakeri
verkar.

Det kom till mig i höstas några personer från en gränssocken i

Lördngeu deu ~1 april, f. in. ^

min provins lör åt! klaga däröver, alt de icke hade lull till växelstationsf
öreståndare för en telefonstation den person de önskade. Jag
vill då förutskicka den anmärkningen, att det är så med dessa små
växelstationer, att telegrafstyrelsen icke brukar närmare befatta sig
med vilka personer som antagas till föreståndare för dem — om dessa
blott något så när fylla de anspråk som måste ställas på en sådan
föreståndare — detta därför att det är abonnenterna själva, som få
bekosta hela arrangementet. Jag får i förbigående beklaga, att så är
förhållandet, men det är eu sak, som inte hör hit, det är eu fråga som
kommer upp i annat sammanhang, som jag tror rätt snart. _ Emellertid
hade dessa bönder däruppe en samtalsstation med eu viss föreståndare.
De ville nu utvidga denna station till eu växelstation, och
de fingo även tillåtelse härtill. Det blev nämligen så många abonnenter.
De gjorde upp saken med byrån i Göteborg, och de gjorde också
upp vilken person de skulle ha till föreståndare. Detta var eu annan
än den som förestått samtalsstationen. Av någon anledning ville de
inte ha denna person kvar. Men det behöva vi inte befatta oss med,
det var ju en sak dem emellan. Men, förklarade de för mig, plötsligt
fingo de en order från Göteborg, där det sades, att den person, som de
önskade icke kunde godkännas som föreståndare. Frågan hade gått
upp till Stockholm och där av telegrafstyrelsen avgjorts på så sätt,
att den gamla föreståndaren för samtalsstationen skulle bibehållas,
och bönderna fingo inte den person de ville ha. Jag tyckte, att saken
lät mycket egendomlig och lovade, att jag skulle försöka taga reda
på hur landet låg. Jag kom ned till byrån i Göteborg och begärde
upplysningar. Då svarades det mig: »här kan ingen upplysning lämnas,
ty det finns en hemlig stämpel på dessa papper». Detta gällde
tillsättandet av en föreståndare för en liten växelstation i en liten
kommun borta vid gränsen. Ja, det var vid gränsen, och det var väl
anledningen. Emot det fredliga Norge måste man företaga sådana
försiktighetsmått, att man skulle särskilt noga se till vilken person
som blev växelstationsföreståndare där. Jag vill erinra om att den
person, som bönderna ville ha, förut hade skött en växelstation i en
socken alldeles intill, så att tydligen var det inte någon som var obekant
med uppgiften. Ja, man tyckte på byrån i Göteborg också, att
det var litet egendomligt, och såg visst gärna, att jag tog litet närmare
reda på saken. När jag kom till Stockholm, gick jag upp i telegrafstyrelsen
och bemöttes där, som vanligt, med stor vänlighet, och man
var mycket angelägen att gå mig till mötes, men man sade, att man
inte kunde det, ty det var inte i telegrafstyrelsen stämpeln satts på.
Man skulle emellertid försöka få rätt att visa mig papperen. Jag
kom tillbaka dagen därpå, och då svarades, att man gjort försök hos
den myndighet, som satt på den hemliga stämpeln, att få rätt att
meddela mig, hur det förhöll sig, men hade absolut blivit vägrad.
Man hade även försökt att få rätt att få tala om för mig, vilken myndighet
som satt på den hemliga stämpeln, men även det hade vägrats.
Jag tillrådde då de missbelåtna där hemma att klaga hos Kungl.
Maj:t över telegrafstyrelsens beslut, och det har skett, men ärendet
har nu legat i fyra månader, utan att det kommit till något avgörande.

Nr 4å.

Ang. till ii gg
till instruktionerna
för
inilitieomhudsiii
annen och
för justieomhuds
mannen.

(Forts.)

Nr 45. 70

Lördagen den april, f. in.

Ang. tillägg
till instruktionerna
för
militieombudsmannen
och
för justitieombudsmannen.

(Forts.)

Emellertid har under tiden en växelstation byggts upp, men
ingen av de abonnenter, som förut velat ha telefon, vilja ha det under
. nuvarande omständigheter. De enda apparater, som blivit uppsatta,
äro några apparater, som tullmyndigheterna låtit uppsätta åt gränsridarna
däruppe. Utom dessa finnas inga abonnenter.

Vad har nu skett genom en sådan historia som denna? Jo, för
det första har naturligtvis följden blivit, att dessa bönder och folket
däruppe icke till föreståndare fått den person de hade förtroende till.
Redan detta är någonting att fästa avseende vid. Men vad är det,
som värre är? Jo, genom det har en misstanke kastats fram mot den
person som varit föreslagen, en misstanke, som han omöjligen har
kunnat försvara sig emot. Detta är naturligtvis det allvarligaste
i hela denna fråga. Tydligen har det ingått någon slags angivelse,
någon anmärkning från någon person —• man vet inte vilken — och
denna har upptagits och lett till det resultat jag omnämnt. Detta
är väl godtycklighet i högsta grad. Det är väl ett exempel på en
godtycklig styrelse, som man borde komma ifrån. Skall administrationen
kunna gå fram på detta sätt under hägnet av ett dylikt hemlighetsmakeri?
Det böra naturligtvis vi på det allra livligaste reagera
emot.

Hur går nämligen i allmänhet en sådan sak som denna till? Jo,
det kommer en angivelse, som jag nyss nämnde, och då är angivaren
skyddad genom den hemliga stämpeln från att råka i något klammeri.
Sedermera göres någon slags utredning. Hur sker denna? Jo, naturligtvis
genom de administrativa myndigheter, som få avge utlåtanden.
Tro verkligen herrarna — jag säger det med afl den aktning
jag för övrigt har för dessa myndigheter ■— att de äro så absolut
fria från all våld, besitta den rättrådiga opartiskhet just i dessa partipolitiska
tider, att det verkligen inte är behövligt, att offentlighetens
hela ljus faller över de utlåtanden som komma från dessa håll?
Yi ha nyligen hört en av spetsarna i vår rättsskipning hålla ett anförande,
som var färgat av det svåraste partisinne. Hur mycket mera
kan man inte vänta dylikt från de djupare lagren? Jag tror därför,
att det är synnerliga skäl i att vi verkligen göra vad vi kunna
på detta område, och jag tror, att i den mån denna motion kan bringa
någon hjälp böra vi även bifalla densamma.

Hade denna debatt kommit i förrgår och jag ansett mig skyldig,
liksom nu, att uppträda, skulle jag eventuellt, liksom jag gjort förren
gång från denna talarestol, påpekat det hemlighetsmakeri, som
äger rum beträffande vår livsmedelspolitik och vår ransonering, våra
spannmål sförråd o. s. v. Det hemlighetsmakeri som på detta fält har
förts har lett till de mest beklagliga konsekvenser: misstro i landet
mot det hela. Eu har lyckligtvis i dag en förklaring kommit, som
vi alla hälsat med slör tillfredsställelse, och då detta skett, vill jag
icke uppehålla mig längre vid denna sak utan nöjer mig med att yrka
bifall till reservationen.

Herr Sterne: Jag begärde ordet, när jag hörde två talesmän
för lagutskottets majoritet söka bagatellisera denna sak till en fråga.

Lördagen den 21 april, f. in.

71 Nr 45.

som kommit upp till följd av eu blott misstanke. Det syntes mig,
som om dessa ärade ledamöter i lagutskottet fullständigt glömt utav
den debatt som fördes häromdagen i anledning av konstitutionsutskottets
utlåtande i ungefärligen samma ämne, dar vi ju anda kunde
påvisa, att det var inte bara misstankar, som läge till grund för denna
frågas framdragande. Det anfördes då, att t. o. in sådana auktoriteter
som arméförvaltningen och generalstabschefen 1912 hade pavisat
den röda stämpelns allt för rikliga påsättande pa aktstycken,
som icke kunde betraktas såsom varande av hemlig natur, .lag tror
också, att om exempelvis herr Pettersson i Bjälbo finge tillfälle att i
konstitutionsutskottet få se eu del av de handlingar som av vederbörande
ämbetsmän stämplats såsom hemliga, skulle han falla i djup
förvåning över hur ofantligt lättvindigt, för att använda hans eget
uttryck, man använt den hemliga stämpeln. Däremot är det inte lättvindigt
av reservanterna, att de på det enda sätt, som i föreliggande
fall står dem till buds, söka göra något åt^ saken, utan det är fastmer
lättvindigt av lagutskottets majoritet att inte ha förstått den allvarliga
innebörden av hela denna fråga och verkligen vilja göra någonting
åt den. Den siste talaren kom ju, sedan jag begärt ordet, med
några precisa och exakta exempel pa missbruk av den hemliga stämpeln,
och han vidrörde också vad jag under debatten rörande konstit.
utionsutskottsutlåtandet framdrog, nämligen det hemlighetsmakeri
som ägt rum i hela vår livsmedelsfråga, vilket möjliggjort för en hel
del ljusskygga affärsmän och jobbare att under den neddragna jalusin
av hemlighet så att säga få fritt manipulera till stor skada och stor
olägenhet för landet i dess helhet. Det är sålunda enligt mitt förmenande
fullkomligt riktigt, när reservanterna här, icke lättvindigt
utan fullkomligt i känslan av sitt ansvar, vilja genom en i vederbörande
ombudsmäns instruktioner särskilt inskriven punkt säga ifrån,
att här gäller det en så viktig sak, att den måste man särskilt uppmärksamma.
Det är alldeles riktigt, när riksdagen här för sm del
ger sina förtroendemän och lagens vårdare dessa bestämda uppdrag,
ty publiciteten och den offentliga kontrollen över alla de_ angelägenheter,
som man rimligen icke maste undantaga därifrån, innebära eu
så viktig fri- och rättighet, att den sannerligen bör ha sitt särskilda
rum i instruktionerna för dessa ombudsmän.

Jag skall därför, herr vice talman, be att fa yrka bifall till reservationen.

Herr Pettersson i Bjälibo: Ja, mina herrar, jag kan icke
förstå, huru de två sista talarna här kunna påstå, att vi på den sida,
jag tillhör, försöka att bagatellisera denna sak. Det förhåller sig i
själva verket så, att vi inom utskottet allesammans voro fullkomligt
eniga därom, att ifall några missförhållanden i detta avseende förelinnas,
böra de avhjälpas. Men vi ansågo tillika, att de nuvarande
instruktionerna för riksdagens justitieombudsman och militieombudsman
äro för den saken fullkomligt tillräckliga. Det är således icke
alls något bagatelliserande, som det bär är fråga om.

Herr Schotte sade, att det står ingenting i militieombudsmannens

Ang. tillagg
till instruktioneiiia
för
iniliticombuils
mannen och
för justieomhuds
mannen.

(Forts.)

Nr 45. 72

Lördagen den 21 april, f. in

Ang. tillägg
till instruktionerna
jör
militieombudsmannen
och
för justieombudsmannen.

(Forte.)

instruktion om detta lians åliggande. Jag har nu icke denna instruktion
till hands, men om det förhåller sig så, som den ärade talaren här
säger, da synes det mig egendomligt, när reservanterna uttala: »Såsom
utskottet med rätta framhållit, åligger denna uppgift redan nu
riksdagens ombudsmän, var inom sitt område. Ur denna synpunkt
är ett uttryckligt omförmälande av densamma i deras instruktioner
visserligen icke oavvisligen nödvändigt.» Således är det uppenbart,
att det redan nu är militieombudsmannens skyldighet att ha uppsikt
över den hemliga stämpelns användande och att någon ytterligare
föreskrift därom på ett eller annat sätt icke behöver inflyta i hans
instruktion.

Nu lär det vara sa, att i utlandet användes den hemliga stämpeln
i ofantligt mycket större utsträckning, än vad fallet är bär hos
oss. Härmed vill jag icke säga, att den där användes i en massa fall,
där detta är olämpligt, men det förhåller sig likväl så, som lag här
angivit.

Skulle det nu i alla fall verkligen beihöves en ändring i instruktionerna
för^ ombudsmännen, vidhåller jag likvisst, att denna ändringbör
tillgå pa helt annat sätt, än som bär föreslagits. Det duger icke
att, såsom reservanterna här gjort, sätta sig och på rak arm skriva
text till instruktioner. Jag erinrar mig knappast någon gång, då
lagutskottet givit sig på att. författa lagtext, när det gällt dylika
instruktioner, utan det lär tillgå på helt annat och mera noggrant
sätt.

Då jag för min del icke kan finna, att reservanterna här ha nåsverkligt
skäl och då hela motionen är byggd så gott som uteslutande
P?„ ei} misstanke, kan jag för min del icke annat än fortfarande yrka
bifall till utskottets hemställan.

Sedan herr talmannen nu återkommit och övertagit ledningen
av förhandlingarna, yttrade:

Herr S c h o 11 e: Herr talman! Jag vill blott i anledning av den
den siste ärade talarens yttrande erinra om, att i såväl instruktionen
för justitieombudsmannen som i instruktionen för militieombudsmannen
stadgas såsom ett allmänt åliggande för dem att utöva en allmän
tillsyn över lagars,, författningars och instruktioners efterlevnad, och
på detta sätt kan ju tryckfrihetsförordningen även sägas ingå i vad
de bägge ombudsmännen enligt sina instruktioner ha att vaka över.
tij1 1tilllka förekommer i instruktionen för justitieombudsmannen en
alldeles bestämd föreskrift i sadant avseende, nämligen i instruktionens
§ 20, som lyder sålunda: »Justitieombudsmannen, som förer ordet
bland de till tryckfrihetens vård av riksdagen valda kommitterade,
bör med synnerlig uppmärksamhet och nät iakttaga vad till
skyddande av tryckfriheten är stadgat.» Någon motsvarande bestämmelse,
beträffande det militära området, är icke given i militieombudsmannens
instruktion, och detta-har, såsom jag nyss förklarade, synts
vara eu alldeles bestämd brist i densamma.

?:i Nr P>.

Lördagen dt*u ~1 april, f. in Vall

angår kumulering av lagtext, är (let skillnad pa att formulera
lagtext . en civillag och i eu av riksdagen utlärdad instruktion.

.lag är övertygad om, att efter de medgivanden, som nu i alla
•fall skeft från högerns sida, vid nästa ars riksdag, åtminstone vad
andra kammaren beträffar, det tilläventyrs kan bil ett enhälligt bifall
till ett liknande förslag som det nu föreliggande, om det da
kommer upp.

Herr Persson i Norrköping: Jag har begär! ordet ännu eu
gång med anledning av, att herr Pettersson i Bjalbo bär lamnade
några uppgifter, som icke äro alldeles riktiga. Han säde bland annat,
att det var något alldeles kolossalt, att lagutskottets majoritet, som i
detta fall bestod av halva utskottet, vågat sig på alt skriva lagtext,
något som, enligt vad han förklarade, utskottet nästan aldrig gjorde
Nu förhåller det sig emellertid i själva verket sa, att lagutskottet ratt
ofta skriver lagtext, och jag vill i det avseendet endast hänvisa till
en fråga, som förekommer på måndagens föredragningslista och dar
utskottet nästan fullständigt skrivit om en lag, vilken därtill nästan
är en av de svåraste lagar, som man kan tänka sig och dar det
gäller att få bestämmelserna att fylla sitt ändamål och att förebygga
varje feltolkning. Men utskottet har dock i det fallet vagat sig pa
att skriva lagtext, och på samma sätt har utskottet gjort i manga
andra fall, där det gällt svårare saker än de bestämmelser, varom
här är fråga. Vad som i detta avseende anförts från den motsatta
sidan kan således här rakt icke anses utgöra något skak

Jag kan icke underlåta att säga, att. bakom, motståndet till de
nu föreslagna bestämmelsernas införande i dessa instruktioner ligger
en ovilja att göra något åt saken. Det har av båda talarna på den
sidan, såväl av herr Pettersson i Bjälbo som av herr Holmdahl, anförts,
att om dessa bestämmelser komma in i instruktionerna för riksdagens
båda ombudsmän, skulle denna uppgift till den grad taga dessas
tid i anspråk, att de icke kunde hinna med vad som i övrigt alage
dem. Ur den synpunkt, jag för min del ser saken, förhåller det sig
så, att enligt de nuvarande ordalagen i ombudsmännens instruktioner
är förevarande skyldighet för dem av underordnad betydelse, sa
att de icke behöva bry sig om någon närmare granskning i detta avseende.
men jag anser, att denna uppgift är för dem av mycket stor
betydelse och rent av en av de viktigaste uppgifter som de ha.

I andra länder, säger herr Pettersson i Bjälbo, förekommer den
röda stämpeln mycket mera än hos oss. Å nej, den förekommer r.og
där mycket mindre, än vad fallet är här i landet. Och man har ju
även sökt påvisa, att den här tillgripes titan någon som helst anledning.
Här har redan förut blivit redogjort för ett särskilt sadant
fall, där den hemliga stämpeln kommit till användning, men där detta
icke synts vara av förhållandena motiverat. Det har även under föregående
år offentliggjorts i pressen, att en hel del av de vidtagua l.vsmedelsåtgärderna
voro av hemlig natur, men jag kan för mm del
icke begripa, varför det egentligen skall vara sa. Det är icke endast
misstankar, som man här utgår ifrån, utan man har här att peka

Ang. tillägg
till instruktionerna
för
militieombudsman
nen och
för justieombud
smannen.

(Forts.)

Nr 45. 74

Lördagen den 21 april, f. in.

M imisk- på klara /''akta, som äro kända och bestyrkta, och dessa fakta visa
tionemcTför kän på’ at^ 0ln det iar fortgå så, som det nu börjar tendera

militieombuds- till, äro vi snart därhän, att det rader ett hemlighetsmakeri, som kan
mannen och bliva icke blott allvarligt, utan rent av farligt i vissa situationer.
f’TJZanZT . ■ Första kammaren har nu avslagit reservanternas förslag och bi ''

(Forts) fallit utskottets hemställan, men man har dock där inne erkänt, att
en sådan skyldighet, varom här är fråga, åligger ombudsmännen,
•lag anser nu för min del, att denna kammare gör klokt i att bifalla
reservationen och därigenom ytterligare understryka behovet av, att
man verkligen ser upp på detta område. På grund av första kammarens
avslag komma dessa bestämmelser icke nu in i ombudsmännens
instruktioner, men andra kammaren bör, som sagt, understryka behövligheten
därav så starkt som möjligt.

Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr Petterssoni Bjälbo: Herr talman! Jag nödgas svara
herr Sven Persson med ett par ord.

\ ad beträffar lagutskottets skrivande av lagtext, vet herr Sven
Persson mycket väl, huru försiktigt vi inom utskottet gå till väga
i ^ sådana fall. Herr Sven Persson drog fram såsom ett exempel
pa, att utskottet kkriver lagtext, ett stort lagförslag, som här kommer
före nästa vecka, nämligen förslaget till lag angående barn utom
äktenskap. Det är sant, att vi där skrivit om en del paragrafer, men
utskottet gör icke sådamt ensamt, utan i regel uppdrager man detta
åt den föredragande, som har varit med om att utarbeta hela lagförslaget,
och ofta sker det också kanske i samråd med lagbyrån.
Jag tror, att herr Sven Persson måste medgiva, att jag har rätt, då
jag säger, att lagutskottet endast i ytterst sällsynta fall på eget bevåg
försöker skriva eller ändra en lagtext.

Herr Persson i Norrköping: När jag här såsom ett exempel
pa, att lagutskottet verkligen skriver lagtext, pekade på ett förslag
bil lag, som här förekommer till behandling i nästa vecka, tänkte
jag icke alls på förslaget till lag om barn, födda utom äktenskapet,
utan den lag, som jag då närmast avsåg, var förfogandelagen. Vad
beträffar den hjälp, som lagutskottet i detta sistnämnda fall fått, vet
herr Pettersson i Bjälbo lika väl som jag, att lagutskottet i fråga om
denna lag självt gjort ändringarna.

Herr Gustafsson i Örebro: Flera talare ha här under denna
debatt påstått, att utskottet har sökt att bagatellisera denna sak. Det
har dock^ icke varit utskottsmajoritetens mening att bagatellisera
något i detta fall, utan, såsom här förut bär påpekats, har
utskottsmajonteten själv i likhet med reservanterna begärt, att intet
hemlighetsmakeri måtte här i onödan förekomma. Men utskottsmajoriteten
har ansett, att ombudsmännen av sig själva ha den skyldighet
varom här är fråga, och att det fördenskull icke är nödvändigt
att vidare skriva därom i deras instruktioner.

Om det emellertid här är ett bagatelliserande av saken från

[jordman den 21 april, t'', in.

Nr 45.

i ■''

utskottsmajo
.just samma
männen red:
fullgöra den

sig reservanterna skyldiga till Ang- tillägg
i reservationen saga, att ombuds- tjgnerna )öl.
diet och att de icke uraktlåtit att mmtieombu(h
Hala, att det icke kan skada att mannen och

införa en föreskrift därom i ombudsmännens instruktioner. ^

.Tåg vill dock bestämt påstå, att något bagatelliserande av saken
icke ägt rum från utskottets sida, utan. man har endast ansett, att
någon ytterligare åtgärd icke behövde vidtagas.

Då jag icke kan finna annat, iin att utskottet och reservanterna
äro eniga därom att ombudsmännen redan nu ha en sådan skyldighet,
varom här är fråga, har jag icke kunnat vara med om att i deras
instruktioner införa en föreskrift om något, som de sålunda redan ha
sig ålagt.

Herr Eden: Jag ber om ursäkt, herr talman, att jag förlän ger

debatten, men det kanske kan vara anledning att konstatera ett
par saker, som böra bli behållningen av denna debatt, även om intet
beslut av riksdagen kommer till stånd. o .

När man suttit och åhört de anföranden, som. hållits av representanter
för lagutskottets majoritet, får man verkligen ett bra egeyt~
domligt intryck av, huru de se denna fråga. Vad är det för skäl.
som anföras mot det föreliggande förslaget? Det ena skälet är, att
lagutskottet icke skulle vara i stånd att formulera en sådan lagbestämmelse
som den, varom här är fråga, och det andra, att en dylik
bestämmelse överhuvud taget skulle vara obehövlig.

Vad det första skälet beträffar, skall jag tillåta mig att pa
grund av egen erfarenhet förmena att sa konstigt är det verkligen
mke att utforma bestämmelser i justitieombudsmannens och militieombudsmannens
instruktioner, att det icke skulle, vara modigt för
ett så erfaret utskott som lagutskottet att göra ett litet tillägg, därest
detta behöves. Jag anser mig kunna tala av erfarenhet, eftersom
jag hade äran att vara tillkallad bland dem. som på sill tid uppgjorde
förslag till militieombudsmannens instruktion. Överhuvud
taget kan jag för min del icke finna annat, än att de bestämmelser,
som föreslagits av reservanterna, äro fullt tillfredsställande formulerade,
och ingen av de herrar från lagutskottets majoritet, som här
yttrat sig, har heller gjort en enda anmärkning mot den föreslagna
formuleringen. Vad är det da i själva verket, som man jämrar sig

över i den delen? •,

Det andra skälet för avslag.var. att eu dylik bestämmelse överhuvud
taget skulle vara obehövlig, därför att den allmänna princip,
som det här gäller, redan finnes fastslagen. Det ingår nämligen i
båda ombudsmännens åligganden att vaka över lagars och l.ortattningars
efterlevnad, och denna allmänna princip är vad .lush.tieombudsmannen
beträffar särskilt pointerad i fråga om tryckfriheten.
Men här föreligger det alldeles särskilda förhållandet, att »lagar
och författningar» äro ett begrepp, som icke är tillräckligt preciserat
för att markera ombudsmännens skyldighet att övervaka, att
tryckfrihetsförordningens föreskrifter om sekretessen icke missbru -

>r 4o. 76

Lördagen deu 21 april, f. m.

Ang. tillägg
till instruktionerna
för
militieombudsmannen
och
för justitieombudsmannen.

(Forts.)

^ens liv!!’ fiT-1''01 SJälvf tilläm?nin8:en av tryckfrihetsförordningen,
mycket allmänna regler om den militära sekretessen, är icke
loglerat genom lagar och författnmgar, utan genom beslut av Kungl
Maj t, och vad värre är genom beslut av underordnade myndighe’
i or 1,1 ka senare beslut linjerna icke äro på något sätt i förväg
uppdragna genom lagar och författningar. Härigenom kommer om
budsmannens staHmng vid övervakande av sekretessens begränsning
att bil väsentligt svarare än i alla de fall, där de ha att gå efter
förefintliga detaljerade lagar och författningar. Redan ur denna
synpunkt förefinnes verkligen ett påtagligt behov av ett särskilt inskärpande,
att ombudsmännen skola se till, att sekretessen icke dri buv/r+i^Ä-

Dart‘ kommer, att ombudsmännen ju också överhuvud
taget hora av reella skal erinras om den särskilda vikten av
att sekretessen icke drives för långt, och detta på grund av de många
erfarenheter, som vi haft om missbruk av sekretessen. Ty det få
herrarna från lagutskottets majoritet ursäkta, att det lyckas icke att
avfarda dessa erfarenheter med, att det skulle gälla blott »misstankar»
efter vad här förekommit vid flera föregående debatter och
med hänsyn till den råd av fakta angående missbruk av sekretessen
som därvid pavisats. Jag har redan vid ett föregående tillfälle för
en vecka sedan haft anledning att för kammaren framhålla den stora
vikten av att kammaren ser till, att man försöker hålla sekretessen
inom ti lborliga gränser. Det gällde då eu grundlagsändring, men
icke heller da ville högern inom utskottet och icke heller inom denna
kammare vara med. Nu kommer saken tillbaka i något annan form
men åter blir resultatet för högerns del rent negativt. Man kan icke
förneka, att ombudsmannen verkligen borde ha skyldighet att vaka
over tryckfrihetens princip gent emot missbruk av sekretessen, men
likaval ar man rådd for att inskärpa även denna skyldighet, så som
man inskärpt andra, genom särskild föreskrift i instruktionerna

Uch ändock, såsom jag började med att säga. finnes åtminstone
en behållning av dagens debatt, som ovillkorligen bör fastslås. Den
ar, att högern i denna kammare icke kan förneka, att det i princip
ar vederbörande ombudsmäns skyldighet att vaka över, att trvckfrihetsreglerna
iakttagas även på detta område. Det är ju alltid en fördel,
att hava fatt denna förklaring — man lär få riklig anledning att
påminna om den i förekommande fall. Skada bara, att högern icke
kan formas att vara med om att vidtaga en sådan åtgärd, som synes

Sff funktion praktiska för att sätta denna erkända skyldighet i

tp iw-nmin <lelJ.yrkar ''ia« aldeles självklart och mycket bestämt *
bifall till reservationen.

.,. fter härmed slutad överläggning gav herr talmannen propositioner
delsi pa bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag
dura samt bifall i stallet till den av herr Alexanderson m. fl. avgivna
mc! utlåtandet fogade reservationen; och fattade kammaren beslut i
enlighet med mneiiallet i sistnämnda proposition.

Lördagen den Hl april, f. in.

Nr 45.

8 11.

Vidare förekom till behandling sammansatta stats- och lagut- **9; !a?
skottets nr 1 utlåtande nr 1, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om fastighetsbildning i stad m. m., dels
ock en i ämnet väckt motion.

Genom en den 19 december 1916 dagtecknad proposition, nr 26,
hade Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet
och lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid
propositionen fogade förslag till lag om fastighetsbildning i stad samt
vissa andra därmed sammanhängande lagförslag.

I anledning av denna proposition hade inom andra kammaren
väckts en motion nr 175, av herr Schotte, om viss ändring i lagförslaget
om fastighetsbildning i stad.

Efter överenskommelse mellan stats- och lagutskotten hade berörda
framställning ävensom den nämnda motionen hänäkjutits till
behandling av samansatt stats- och lagutskott.

Utskottet hemställde, att riksdagen, med tillkännagivande, att de
i Kungl. Maj:ts proposition nr 23 innefattade lagförslag icke kunnat
i oförändrat skick av riksdagen antagas, måtte, i anledning av sagda
proposition samt med bifall till ovanberörda av herr Schotte väckta
motion, för sin del antaga följande i utlåtandet intagna förslag till

1) lag om fastighetsbildning i stad;

2) lag om ändrad lydelse av 2 § 7 :o) och 11 :o) i lagen den 26
maj 1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt;

3) lag om ändrad lydelse av 2, 51, 59 och 83 §§ i stadgan den
9 november 1866 om skiftesverket i riket;

4) lag med bestämmelse att lagen den 27 juni 1896 om.hemnmnsklyvning,
ägostyckning och jordavsöndring ej skall äga tillämpning
i stad och vissa andra samhällen;

5) lag angående ändrad lydelse av 21, 26, 27, 28 och 29 §§ i
lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring; 6)

lag om tillägg till lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyvning,
ägostyckning och jordavsöndring;

7) lag om ändrad lydelse av 8 § i lagen den 25 maj 1905 rörande
avgäld från avsöndrad lägenhet;

8) lag om ändrad lydelse av 3 och 6 §§ i lagen den 19 april
1907 angående avlösning av avgäld från avsöndrad lägenhet;

9) lag om ändring av vissa bestämmelser i förordningen den 16
juni 1875 angående lagfart å fång till fast egendom;

10) lag angående upphävande för visst fall av bestämmelser i
lagen om inskrivning av tomträtt och vattenfallsrätt samt av fång till
sådan rätt;

11) lag om ändrad lydelse av 58 § i förordningen den 16 juni
1875 angående inteckning i fast egendom; samt

12) lag om ändrad lydelse av 3 § i lagen den 14 juni 1907 om
servitut.

>''r 45. 78

Lördagen den 21 april, f. m.

MakZbZr* ..,rVid Uot!åt.and1et var,fog''ad en av herr Hult avgiven reservation be''
ning i stad § 1 det under Punkten 5) i utskottets utlåtande upptagna

(Forts.)

lagförslaget.

Sedan herr talmannen anmält ärendet till handläggning begärdes
ordet av

Herr S c h o 11 e, som yttrade: Herr talman! I avseende å

föredragningen av förevarande sammansatta stats- och lagutskottets
nr 1 utlåtande nr 1 tillåter jag mig hemställa:

att lagförslagen föredragas paragrafvis och, där så erfordras,
momentvis i nummerföljd, därefter rubrikerna och sist utskottets''
hemställan;

att vid behandlingen av 1 § i det första lagförslaget överläggningen
må få omfatta utlåtandet i dess helhet;

att, därest en eller annan del av förslagen återremitterats till
utskottet, detta må äga befogenhet att även föreslå de ändringar i
ej återremitterade delar, som föranledas av återremissen;

att i avseende å nummerbeteckningen av paragrafer och moment
utskottet ma äga att vidtaga sådana ändringar, som påkallas av
kamrarnas beslut; samt

att av lagförslagens text ej må behöva uppläsas andra delar än
sada.na, beträffande vilka uppläsning begäres.

Denna hemställan bifölls av kammaren.

I överensstämmelse härmed föredrogs först §-vis det under punkten
1) upptagna förslaget till

Lag om fastighetsbildning i stad.

1 Kap.

Godkändes.

2 kap.

1—9 §§.

Godkändes.

10 § skulle enligt utskottets förslag lyda sålunda:

10 §.

Sedan förrättningsmannen avgivit utlåtande angående tomtgränrnpria«nVatta
stracklll,ng’. formare förrättningsmannen å sammanträde
tadd ™^Mna frra«nrgen 1 vad den avser gränsbestämning avsluvid’tah,
!?«df-ei°C+’-att d<f\??mJär mlssnöid med utlåtandet, har att

ÄiSr agar däretter imttmma ki“d»tin

Inom fjorton dagar efter förrättningens avslutande skall proto -

Lördagen den 21 april, f. in.

79 Nr 45.

koll över densamma jämte karta utlämnas till sakägare, som därom

vid förrättningen framställt begäran. . J„in,j i stad

Sedan utlåtandet vunnit laga kraft, eller, där klander blivit
instämt, tvisten blivit slutligen avgjord, teckne förrättningsmannen (Korts.)
på framställning av sakägare bevis härom å karta, som till denne
utlämnats; skolande därförinnan, därest de av förrättningsmannen
bestämda gränserna blivit ändrade, genom dennes försorg kartan
bringas till överensstämmelse med de slutligen bestämda gränslinjerna.

Paragrafen föredrogs, varefter

Herr Zetterstrand yttrade: Herr talman! Förevarande

§ 10 handlar om tomtmätning och fastställelse av tomtmark. I motiveringen
till denna paragraf säger utskottet, att det ofta är angeläget,
att en tomtmätning verkställes utan tidsutdräkt, och vidare
framhåller utskottet »angelägenheten av, att en tomtmatningsförrättning
slutföres inom kortast möjliga tid». Jag vill i allo vitsorda,
vad utskottet här sagt, att skyndsamhet vid behandlingen av
dessa ärenden ofta i mycket hög grad påfordras.

Utskottet har nu med anledning därav föreslagit en ändring i
det kungl. förslaget, gående ut på att försöka få till stånd en skyndsammare
behandling i dessa fall. Men utskottet har därvidlag, enligt
mitt förmenande, icke gatt sa långt, som man skulle kunna göra
för att verkligen åstadkomma en skyndsammare behandling.

I paragrafen säges nämligen, att sedan förrättningsmannen avgivit
utlåtande angående tomtgränsernas rätta sträckning, det är bestämt
en klagotid av 30 dagar. Sedan heter det i tredje stycket: »Sedan
utlåtandet vunnit laga kraft, eller, där klander blivit instämt,
tvisten blivit slutligen avgjord, teckne förrättningsmannen på framställning
av sakägare bevis härom a karta.» Han kan således icke
teckna bevis å kartan, förrän utlåtandet vunnit laga kraft, d. v. s.
sedan 30 dagar förflutit. Nu vet jag av erfarenhet, såsom jag nyss
sagt, att det ofta kräves stor skyndsamhet i dessa ärendens behandling.
Med anledning därav är det en mycket vanlig praxis och
bos oss förekommer det alltid — att samtliga vederbörande sakägare
bruka skriva sitt godkännande å protokollet, och när så skett, tecknas
bevis å kartan. Såsom här är föreskrivet, skulle emellertid aldrig
bevis å kartan kunna tecknas förrän 30 dagar äro förlupna.

För att emellertid den gamla goda praxis, som i detta fall varit
rådande, måtte fortfara, anser jag det vara lämpligast, att början
av tredje stycket finge en något ändrad lydelse, så att det komme attheta:
»Sedan utlåtandet blivit av samtliga sakägare skriftligen godkänt
eller detsamma vunnit laga kraft, eller, där klander blivit instämt.
tvisten blivit slutligen avgjord, teckne förrättningsmannen pa
framställning av sakägare bevis härom å karta» etc. Jag kali icke
finna, att någon skada därmed skulle ske, tv ha alla skriftligen godkänt
protokollet, så kommer icke någon klagan sedan i fråga, och
på detta sätt kan ärendet komma att skyndsammare handlaggas.

Nr 45. 80

Lördagen den 21 april, f. m.

Ang. lag om
fastighetsbildning
i stad
m. m.
(Forts.)

Jag hemställer således, att tredje stycket av denna paragraf
måtte få följande lydelse: »Sedan utlåtandet blivit av samtliga sakägare
skriftligen godkänt, eller detsamma vunnit laga kraft, eller»
etc.

Herr Tengdahl instämde häruti.

Vidare anförde

Herr Holmdahl: Herr talman! Herr Zetterstrand förmenade,
att det skulle leda till en förkortning av tomtmätningsärendenas
behandling, därest vi nu accepterade det av honom framställda
förslaget. Jag vill ge honom rätt såväl häri som i hans påstående,
att det för närvarande på många håll praktiseras så som herr Zetterstrand
angivit. Men jag tror för min del, att det är vanskligt att
gä med på hans förslag. Förhållandet är nämligen det, att tomtmätning
enligt det föreliggande förslaget får en helt annan betydelse,
än densamma haft enligt hittils gällande lag. Tomtmätningen får
nämligen en civilrättslig betydelse, i det att därigenom med laga
verkan fastslås tomtgränserna gent emot alla de grannar, vilkas mark
stöta intill den tomt, som mätningen avser. Under sådana förhållanden
sjmes det mig betänkligt, om vederbörande sakägare skulle så
att säga på stående fot ge sig till att godkänna den verkställda tomtmätningen.
Man kan ju tänka sig det fallet, att en sakägare är representerad
av ett ombud. Det vore kanske icke så lämpligt, om ombudet
vid själva förrättningstillfället godkände en tomtmätning, som
hmudmannen måhända senare finner vara sådan, att han icke kan
nöja sig därmed. Jag tror därför, att försiktigheten bjuder, att man
vidhåller utskottets förslag och icke anser tomtmätningen vara lag''!
kraftvunnen, förrän de 30 dagarna efter tomtmätningens avslutande
förflutit.

Herr talman! Jag ber därför att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Pettersson i Södertälje: Herr talman! Såvitt jag kan
se, tala starka skäl för ett bifall till det av herr Zetterstrand här
framställda ändringsförslaget. Det lider icke något tvivel, att ett
stort intresse ofta förefinnes att snart få en tomtkarta färdig. Detta
kommer nog också att bli förhållandet, när den nu föreliggande lagen
skall tillämpas. Men såvitt jag kan se skulle man i framtiden få lov
att vänta i 30 dagar på att få en färdig tomtkarta undertecknad av
förrättningsmannen. Detta dröjsmål skulle undvikas genom bifall
till herr Zetterstrands förslag; och den näst föregående talaren medgav
också, att man skulle vinna en önskvärd förenkling och förkortning
genom ett bifall till detsamma.

Nu har mot samma förslag anförts, att tomtmätning skulle i
framtiden få en större betydelse än den nu har, och att det därför
skulle ha sina vanskligheter med sig, om någon sakägare vore alltför
snabb att godkänna tomtmätningen. Men gentemot detta skulle jag

Lördagen flen 21 april, f. in.

Öl Nr 45.

vilja säga, att den omständigheten, att en tomtkarta får en större betydelse,
visserligen bör föranleda till, att vederbörande sakägare akta
sig för att alltför hastigt skriva under en dylik karta utan att ta reda
på saken och att de granska kartan, innan de godkänna densamma.
Men granska de den och finna, att de kunna giva sitt godkännande,
böra de väl, synes det mig, icke vara betagna rätten att kunna få kartan
undertecknad inom en kortare tid, än vad här föreslagits. Jag
kan icke finna, att man skulle utsätta sig för några större vådor,
därest man nu bifölle herr Zetterstrands förslag, och jag ber därför
att få yrka bifall till detsamma.

Överläggningen var härmed slutad. Herr talmannen gav propositioner
först på godkännande av utskottets förslag till lydelse av
förevarande paragraf samt vidare på godkännande av samma förslag
med den ändring däri, som under överläggningen föreslagits av herr
Zetterstrand; och fann herr talmannen den senare propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Då votering emellertid begärdes, blev
nu uppsatt, justerad och anslagen en så lydande omröstningsproposition: Den,

som vill, att kammaren godkänner 10 § i 2 kap. av sammansatta
stats- och lagutskottets nr 1 förevarande förslag till lag om
fastighetsbildning i stad med den ändring däri, som under överlägg1
ningen föreslagits av herr Zetterstrand, röstar

Ju;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt nämnda § oförändrad.

Voteringen utvisade 95 ja mot 64 nej; och hade kammaren alltså
godkänt paragrafen med den av herr Zetterstrand däri föreslagna
ändringen.

Övriga delar av 2 Kap.

Godkändes.

Återstoden av lagförslaget.

Godkändes.

De under punkterna 2—4 upptagna lagförslagen.

Godkändes.

Det vid punkten 5 fogade förslaget till lag angående ändrad lydelse
av 21, 26, 27, 28 och 29 §§ i lagen den 27 juni 1896 om hcmmansklyvning,
ägostyckning och jordavsöndring.

Andra kammarens protokoll 1917. Nr hb. 6

Ang. lag om
fastighet»!) tidning
t stad

7/1. 7/1.

(Korta.)

Nr 46. 82

Lördagen den 21 april. f. m.

Ang. lag om
fastighetsbildning
i stad
m. m.

(Forts.)

Sedan 21 § föredragits, yttrade

Herr So hotte: Herr talman, mina herrar! Det finnes, som
herrarna behagade finna, en reservation vid det nu föredragna i betänkandet
innehållna lagförslaget, avgiven av herr Hult, däri han
påyrkar vissa ändringar och lindringar i avseende å kartor vid avsöndringar.
Nu är det så, att förslaget i nu förevarande del är i jämförelse
med föregående förslag ganska lindrat. Tidigare förslag iunehöllo,
att det ovillkorligen skulle vara lantmätare, som skulle
upprätta karta över avsöndring. Nu talas det även om »annan i ägomätning
kunnig person». Vidare stod det i den kungl. propositionen
»avfattas», men har utskottet ändrat detta till »vara avfattat» —
således behöves ej alltid en ny karta. Vid sådana förhållanden tror
jag icke det föreligger någon risk att antaga förslaget sådant det
föreslagits av utskottet. Dock skulle jag vilja särskilt understryka,
att enligt min mening kostnaderna för avsöndringar och avsöndringskartor
böra i görligaste mån lindras för den enskilde; och att således
bör bli ett alldeles särskilt anslag för ändamålet eller ock att det
anslag, som finnes till lanmäteriförrättningar, kommer att utgå med
högre belopp än nu, så att i vidsträckt grad mindre avsöndringar
kunna påräknas kartlagda utan kostnader för ägaren. .Tåg tror, att
•det är en rättare väg att kostnaderna lindras än att eftergiva bestämmelserna
om kartor, vilka bestämmelser naturligtvis äro ägnade
att medföra ökad reda och ordning i fastighetsförhållanden.

Herr talman! Jag har icke annat yrkande att gorå än om bifall
till utskottets hemställan.

Vidare anfördes ej. Paragrafen godkändes.

Övriga delar av lagförslaget. • "T

Godkändes.

Återstående lagförslag.

Godkändes.

Utskottets hemställan förklarades vara besvarad genom kammarens
beslut i fråga om lagförslagen.

§ 15.

Härpå föredrogs sammansatta stats- och lagutskottets nr 1 utlåtande,
nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts i punkten 37 under andra
huvudtiteln gjorda framställning om anslag till bestridande av kostnader
för första uppläggandet av fastighetsregister för städer och
vissa därmed jämförliga samhällen; och blev utskottets i nämnda
utlåtande gjorda hemställan av kammaren bifallen.

Lördagen den -1 april, 1. m.

8ii N r U».

♦

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4,52 e. m. för att
äter sammanträda kl. 7 e. m„ då enligt utfärdat anslag detta plenum
komme att fortsättas.

In fidem
Per Cronvall.