1917. Andra kammaren. Nr 44
ProtokollRiksdagens protokoll 1917:44
RIKSDAGENS PROTOKOLL
1917. Andra kammaren. Nr 44.
Onsdagen den 18 april.
Kl. 11 f. m.
§ I
Justerades
protokollet för den 12 innevarande april.
§ 2.
Herr statsrådet Stenberg avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr
230, angående reglering av löneförhållanden m. m. vid statsdepartementen;
och
nr 236, angående tillämpning under viss tid av lagstiftningen om
förfogande över viss egendom under utomordentliga, av krig föranledda
förhållanden.
Dessa propositioner blevo på begäran bordlagda.
§ 3.
Föredrogos var för sig följande å kammarens bord vilande
Kungl. Maj:ts propositioner; och hänvisades därvid:
till statsutskottet propositionen, nr 212, angående anslag till
uppförande av en svensk kyrka i Kristiania;
till bankoutskottet propositionen, nr 213, angående register över
kyrkomötets protokoll jämte bihang för åren 1868—1915;
till statsutskottet propositionerna:
nr 214, angående disposition av återburet stipendium för utbildande
av präst, förtrogen med finska språket;
nr 215, angående tillfällig löneförbättring åt lärarpersonalen vid
privatläroverken;
nr 216, angående tillfällig löneförbättring åt lärarpersonalen vid
kommunala mellanskolor;
nr 217, angående tillfällig löneförbättring åt statens folkskolinspektörer;
Andra
kammarens protokoll 1917. Nr bb.
1
Nr 44. 2
Onsdagen den 18 april.
Vid remiss åt
propositionen
nr 211.
nr 218, angående efterskänkande av visst kyrkoherden i Lena
församling ådömt skadestånd;
nr 223, angående anslag till upplysnings- och undervisningsverksamhet
för nykterhetens främjande;
nr 224, angående anslag till meteorologiska centralanstalten
m. m.;
nr 225, angående tillfällig löneförbättring åt tjänstemän vid de
ecklesiastika konsistorierna; och
nr 226, angående anslag till uppförande av nya byggnader för
folkskoleseminariet i Lund m. m.; samt
till jordbruksutskottet propositionen, nr 205, angående anslag
till fåravelns befrämjande.
Vidare föredrogos i ett sammanhang dels Kungl. Maj:ts proposition,
nr 211, angående omorganisation av fögderiförvaltningen och
lönereglering för tjänstemännen därstädes m. m., dels ock ett från
första kammaren ankommet protokollsutdrag, nr 369, utvisande att
nämnda kammare beslutit antaga andra kammarens inbjudan till
första kammaren att förena sig med andra kammaren i dess beslut
om tillsättande av ett särskilt utskott för behandling av Kungl.
Maj:ts förevarande proposition m. m.
Härefter yttrade
Herr Månsson: Herr talman, mina herrar! Jag skall be att
få uttala mina betänkligheter i anledning av att så stora och många
ärenden komma så sent. Jag försäkrar, att även de av herrarna, som
ha den allra bästa arbetsförmåga och använda den samvetsgrant och
all sin tid för att följa med riksdagsarbetet, kunna icke ändå följa med
i så hög grad, som det behövs och kan av folket krävas, att man följer
med, då man skall vara med och bestämma, hur stora förvaltningsfrågor
skola ordnas för framtiden.
Beträffande denna sak är det särskilt att påpeka, att propositionen
ännu icke är delad. Den kommer först på förmiddagen i dag,
har jag hört, och man skall nu remittera ett ärende, som man icke
har sett annat av än vad tidningarna innehållit. Så mycket kan
man emellertid se av det, att det här är fråga om en organisation,
som kommer att väcka betydande meningsskiljaktigheter i landet.
Särskilt tror jag, att den nya posten länspolismästare och vidare
de nya poster, som skola anordnas i länsstyrelserna, komma att mottagas
med blandade känslor. Det är icke sådana tider nu, att man
har råd till att kasta ut ytterligare medel på nya ämbetsmannaposter,
då man redan förut bär Gudi nog och över nog av sådana. Vad
särskilt beträffar länspolismästarna kan man med tämlig säkerhet
förutsäga, att det är fråga om att skapa en kärna, omkring vilken
en fullständig landspolisorganisation, en fullkomlig preussifiering
av vår landsbygd sedan kommer att äga rum. Vi ha haft goda och
lugna tider, då lagens närmaste företrädare hos folket voro de gamla
fjärdingsmannen, som ofta voro ansedda bönder. Det var något av
Ousdagcu den 18 april.
3 Nr 44.
en gammal fordomtids demokrati i en sådan anordning, att de skulle i’ld remiss av
vara lagens företrädare, när lagen var ett uttryck för det allmänna i""po^honen
rättsmedvetandet, som voro av alla ansedda och aktade män. Nu (i<''orts)
tiar man slagit in på en annan väg. Nu har man sedan några år
tillbaka fått ett polissystem på landsbygden, som lyckats ådraga
sig folkets djupa förakt, .lag talade härom året med en gammal
pensionerad poliskommissarie i Gävle. Han har varit länsman i
Bjuråker eller där i trakten och en del andra ställen i Hälsingland
och sedan blivit poliskommissarie i Gävle. Sedan det nya polissystemet
kommit till, kan man se, menade han, huru brottsligheten
växer med polisens tillväxt. Och det är något, som man även på
annat håll har kunnat se. Vi ha sett, huru i vårt östra grannland
rått en fruktansvärd brottslighet — det såg ut, som om det var ett
folk av vilddjur •— men revolutionen sopade bort den provokatörsstam,
som polisen utgjorde, och nu ser man, att folket är stilla och
lojalt. I södra Sverige, där man för 30 eller 40 år sedan icke hade
någon annan företrädare för lagen än gamla fjärdingsman, hörde man
sällan talas om någon brottslighet. Jag är född på en ort med 1,200
invånare, där den enda företrädare för verkställande makten var en
fjärdingsman, en gammal bonde, som lät folk vara i fred och jag kan
icke minnas, att man stal så mycket som en höna eller gjorde någon
människa något för när. Men med spridandet av polistjänstemän i
bygderna, måste dessa tjänstemän motivera sin existens. Jag har
under en tid av 3 eller 4 år tjänstgjort som referent vid Oxie och
Skytts häradsrätt för en skånsk tidning. Det kunde förekomma
25 till 30 mål vid varje ting, av den art att t. ex. drängar instämdes
för att de spelat på dragspel och sjungit sånger på landsvägen
på söndagskvällen. Den nya polisen provocerar så fram brott, letar
fram anledningar att trakassera folk. Vi vilja icke vara med om
detta nedrötande av samhället, vi vilja ha sådana män, som äro allmänt
ansedda och icke allmänt föraktade till lagarnas företrädare i
bygderna.
Nu anför man, att det för de nya länsmän, som skola betitlas
landsfiskaler, skall komma att stadgas som kompetens avlagd realskoleexamen.
Jag frågar er, mina herrar, om då det gäller länsmän
och polismän på landet, realskoleexamen verkligen kan anses
som kvalifikationsgrund och icke snarare tvärtom vara eu diskvalifikationsgrund.
Ty vad är det för folk, som avlägger denna examen?
Det är personer, som varken tillhöra överklassen eller underklassen,
barn av världsfrämmande mellanståndsfolk, som i allmänhet stanna
vid denna examen, som ingen examen och ingen kunskapsmerit
är. Jag tycker, att antingen skall man taga fram det rena bondelementet
eller taga personer med åtminstone studentexamenskvalitet.
I varje fall kunna vi icke vara belåtna med eller längre tåla det
system, som tillkommit på senare tid, när på dessa platser sättas
okunnigt folk, av vilka en part fjäskar för kapitalet, fjäskar för
dem, som äro högre ställda än de siälva, sparka och trycka ned dem,
som de i sin okunnighet och dryghet tro sig vara satta över, och så
provocera fram motsatser i samhället, som vi icke äro betjänta med,
Kr 44.
Vid remiss åt
propositionen
nr 211.
(Forts.)
4 Onsdagen den 18 april.
--och av vilka den andra parten äro jobbare, som driva schacker
i alla former, men icke det som bör till deras tjänst. Vi hörde för
en tid sedan exempel från Småland, huru tjänsterna egentligen upprätthållas.
Jag menar, att ett sådant ärende som detta hör läggas på bordet
på det sättet, att det i år avslås av kammaren, så få vi i sommar
resonera med de länsmän, kronofogdar och andra, som verkligen
ha intresse för ordnade samhällsförhållanden, innan vi gå med på
saken.
Vidare anfördes ej. Kammaren beslöt att överlämna ifrågavarande
proposition jämte det i anledning av densamma inom kammaren
nu avgivna yttrandet till andra särskilda utskottet.
Slutligen remitterades:
till statsutskottet propositionen, nr 221, angående statsbanebyggnader
i Norrland;
till bankoutskotfet propositionen, nr 222, med förslag till bestämmelser
angående rätt till pension för vissa å extra stat upptagna
befattningshavare vid statens järnvägar, telegrafverket och statens
vattenfallsverk; samt
till statsutskottet propositionen, nr 238, angående anslag till
svenska Röda korset för bestridande av utgifter för dess hjälpkommittés
byrå i Stockholm.
§ 4.
Efter föredragning härpå av bankoutskottets memorial, nr 27,
angående överlämnande till särskilda utskottet av en i militieombudsmannens
ämbetsberättelse gjord framställning rörande krigstidstilllägg
eller krigstidshjälp åt befattningshavare vid militieombudsmannens
expedition, beslöt kammaren, med bifall till utskottets hemställan,
överlämna militieombudsmannens ifrågavarande framställning
till första särskilda utskottet
§ 5.
Vidare föredrogos, men blevo ånyo bordlagda lagutskottets utlåtanden
nr 23, 25 och 26, jordbruksutskottets utlåtanden nr 35 och
36 samt andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtanden nr
5—8.
§ 6.
Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 19, i anledning
av Kungl. Maj-.ts proposition angående ändrad lydelse av rubrikerna
nr 65, 144, 164, 187, 188, 190, 609, 610, 624, 625, 626, 627, 628
och 629 i gällande tulltaxa.
Onsdagen den 18 april.
5
Nr 44.
Kammaren biföll vad utskottet i detta betänkande hemställt
samt beslöt lägga den av utskottet gjorda anmälan till handlingarna.
§ 7.
Vid härefter punktvis skedd föredragning av bankoutskottets
utlåtande, nr 25, i anledning av vissa framställningar rörande pensioner
och understöd å allmänna indragningsstaten blevo utskottets
i nämnda utlåtande gjorda framställningar av kammaren bifallna.
§ 8.
Bankoutskottets utlåtande, nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående pension åt hjälpmontören vid Trollehätte kraftverk
A. J. Karlsson jämte en i ämnet väckt motion föredrogs härpå;
och yttrade därvid:
Herr Kristensson: Herr talman! Jag var icke närvarande
då utlåtandet justerades, och skall därför be att nu få hemställa, att
ett litet stycke i motiveringen ändras, nämligen så till vida, att orden
»med hänsyn till rådande dyrtid och därtill att Karlsson har familj
att försörja», måtte utgå ur utskottets motivering. I övrigt ber jag
få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Söderberg: Ja, herr talman, jag var visserligen närvarande,
när detta utlåtande justerades, men av ett förbiseende kom
det att inflyta några ord i motiveringen, vilka icke heller jag finner
vara så lämpliga. Det är orden: »med hänsyn till rådande dyrtid
oeh därtill att Karlsson har familj att försörja». Man bör väl i
allmänhet icke bestämma pensioner med hänsyn till tillfälliga omständigheter
såsom att det nu för tillfället råder dyrtid, utan man
bör naturligtvis, då det gäller att fastställa ett understödsbelopp, som
skall räcka någon längre tid framåt, motivera detta på annat sätt.
Nu är det ju så, att denne Karlsson har ådragit sig en sjukdom,
som gör honom oförmögen att försörja sig och sin familj. Han är
visserligen en ganska ung man, född 1890, men med hänsyn till hans
iråkade sjukdom har utskottet tillmötesgått motionärens yrkande så,
att utskottet ansett, att Karlsson bort ha icke 300 kronor utan 500
kronor i årligt understöd.
Med dessa ord, herr talman, skall jag be att få instämma i det
ändringsyrkande, som framställts av herr Kristensson.
Vidare anfördes ej. Sedan herr talmannen givit propositioner
först på bifall till utskottets hemställan samt vidare på bifall till
det av herr Kristensson under överläggningen framställda yrkandet,
blev herr Kristenssons yrkande av kammaren bifallet.
Ang. pension
åt hjälpmontören
A. J.
Karlsson.
Nr 44. 6
Onsdagen den 18 april.
Ang. lag om
expropriation
m. m.
§9.
Till avgörande förelåg nu lagutskottets utlåtande nr 24, i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
expropriation m. m. dels ock i anledning därav väckta motioner.
Genom en den 27 oktober 1916 dagtecknad proposition, nr 22,
både Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt, i statsrådet
hållet protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till
1) lag om expropriation,
2) lag om ändrad lydelse av vissa §§ i förordningen den 16 juni
1875 angående inteckning i fast egendom;
3) lag om ändrad lydelse av 71 § i lagen den 20 juni 1879 om
dikning och annan avledning av vatten;
4) lag om ändrad lydelse av 1 § i lagen den 27 juni 1902, innefattande
vissa bestämmelser om elektriska anläggningar; samt
5) lag om ändring i vissa delar av lagen den 31 augusti 1907
angående stadsplan och tomtindelning.
I samband med denna proposition, som hänvisats till lagutskottet,
hade utskottet till behandling förehaft följande med anledning
därav väckta och till utskottet hänvisade motioner, nämligen
inom första kammaren
nr 88, av herr K. J. Ekman samt
inom andra kammaren
nr 37, av herr Hellberg i Ljungskile;
nr 181, av herr Pettersson i Södertäljej
nr 239, av herrar Andersson i Grimbo och Olsson i Berg;
nr 241, av herrar Anderson i Råstock och Strid;
nr 252, av herr Pettersson i Södertälje;
nr 271, av herrar Lindhagen, Persson i Korrköping, Branting,
Lindqvist i Stockholm, Linders, Thorsson, Rydén i Malmö, Palmstierna,
Larsson i Västerås och Eriksson i Grängesberg;
nr 272, av herrar Lubeck och von Hofsten; samt
nr 286, av herrar Lindhagen och Persson i Norrköping.
Utskottet som icke i detta sammanhang till behandling företagit
det i propositionen innefattade förslaget till lag om ändring i
vissa delar av lagen den 31 augusti 1907 angående stadsplan och
tomtindelning, hemställde,
A) att riksdagen måtte
I:o) med tillkännagivande, att det i förevarande proposition
framlagda förslag till lag om expropriation icke kunnat av riksdagen
i oförändrat skick antagas, i anledning av sagda proposition
och i ämnet väckta motioner, för sin del antaga i punkten intaget
förslag till lag om expropriation;
Onsdagen den 18 april.
7 Nr 44.
II: o) godkänna genom ifrågavarande proposition framlagda, i
punkten intagna förslag till
l:o) lag om ändrad lydelse av vissa §§ i förordningen den 16
juni 1875 angående inteckning i fast egendom;
2:o) lag om ändrad lydelse av 71 § i lagen den 20 juni 1879
om dikning och annan avledning av vatten; och
3:o) lag om ändrad lydelse av 1 § i lagen den 27 juni 1902, innefattande
vissa bestämmelser om elektriska anläggningar; samt
B) att de i ämnet väckta motionerna, i den mån de icke kunde
anses besvarade genom vad utskottet under A) hemställt, icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.
Ang. lag om
expropriation
in. m.
. (Forts.)
Vid utlåtandet voro emellertid fogade reservationer:
av herrar Lindhagen, Persson i Norrköping och E. I. Lindley,
som, med åberopande av ovanberörda inom andra kammaren väckta
motioner nr 271 och 286 samt i viss mån nr 37, hemställt,
l:o) att riksdagen ville anhålla, att Kungl. Maj:t måtte till
nästa riksdag, framlägga definitivt förslag till lag om social expropriation,
innefattande bestämmelser om expropriation i erforderliga
fall av jord från fastigheter av i motionen nr 271 angivet slag för
att bereda
1) torpare, bolagsarrendatorer och andra på liknande sätt beroende
jordbrukare tryggad förfoganderätt över jordbruket med erforderlig
skog, odlingsmark, bete eller annat nödigt tillbehör;
2) den jordlösa obemedlade befolkningen jord med nödigt tillbehör
till nya jordbruk;
, 3) innehavare av egna hus på ofri grund tryggad rätt till själva
marken i den mån en sådan rätt ej genom det av utskottet förordade
lagförslaget tillerkändes sådana nyttjanderättshavare;
4) synnerligast den mindre bemedlade befolkningen erforderlig
tillgång på tomtmark för bostadsändamål;
2:o) att riksdagen med behjärtande av det för många föreliggande
nödläge, som ej medgåve uppskov, ville i avvaktan på en
definitiv lagstiftning för sin del antaga den provisoriska lag om expropriation
av jord för ovannämnda sociala ändamål, som i motionen
nr 271 föreslagits; samt
av herr Lindhagen.
Sedan ''herr talmannen anmält ärendet till handläggning, begärdes
ordet av
Herr Petersson i Lidingö villastad, som anförde: Herr
talman! I avseende å föredragningssättet tillåter jag mig hemställa,
att lagförslagen föredragas var för sig paragrafvis, och, där
så anses lämpligt, momentvis, med ingresser, rubriker och utskottets
hemställanden sist;
att vid behandlingen av den först föredragna paragrafen i för -
Nr 44.
8 Onsdagen den 18 april.
Ang. lag om slaget till lag om expropriation diskussionen må omfatta betänkan
exprTlfon
det 1 sin helhet;
(Förts ) aM lagtexten icke må beböva uppläsas i vidare mån än sådant
av någon kammarens ledamot begäres;
att för den händelse lagförslagen eller något av dem kommer att
i en eller annan del till utskottet återremitteras, utskottet lämnas
öppen rätt att vid ärendets förnyade behandling i avs*eende å de delar,
som blivit med eller utan ändring godkända, föreslå sådana jämkningar,
som av ifrågasatta ändringar i återförvisade delar kunna
föranledas; samt
att i avseende på nummerbeteckning å paragrafer och moment
utskottet må äga vidtaga sådana ändringar, som påkallas av kamrarnas
beslut.
Denna hemställan bifölls.
I enlighet härmed företogs först till behandling det i punkten
A) I:o) innefattade förslaget till
Lag om expropriation.
1 §■
Ingressen föredrogs. Härefter yttrade
Chefen för justitiedepartementet herr statsrådet Stenberg;
Herr talman, mina herrar! Det nu föredragna utlåtandet från lagutskottet
ger utsikt till att en lagstiftningsfråga, som länge stått
på dagordningen i vårt land, nu skall få sin lösning.
Expropriationslagstiftningen är av synnerlig vikt för samhällsförhållandena
inom skilda områden; i mån av samhällsutvecklingens
fortgång växer också betydelsen av denna lagstiftning. Det är
därför helt naturligt, att den nu gällande svenska expropriationslagstiftningen,
som daterar sig från år 1866, allt mer visat sig icke
motsvara tidens fordringar, i det att nya intressen av allmän art ha
framträtt med berättigade anspråk på att bliva tillgodosedda genom
expropriationsinstitutet.
Men även i en annan väsentlig punkt har expropriationslagen
visat sig otillfredsställande, nämligen med avseende på grunderna
och sättet för bestämmande av de ersättningar, som vid expropriation
skola utgå. Särskilt har den nuvarande ordningens brister visat sig
däruti, att det ofta blivit oskäligt höga ersättningsbelopp fastställda.
Om alltså behovet av en ny lag allt mera blivit oomtvistligt,
så ha meningarna om innehållet i en sådan lag varit ganska divergerande.
Striderna härom ha varit skarpa, men nu synes det, som
om motsatserna blivit utjämnade, jag vill hoppas på ett lyckligt
sätt. Detta har givetvis — och det uttalas också av utskottet — icke
kunnat ske, utan att å ömse sidor eftergifter måst göras, Resultatet,
såsom det nu föreligger, har emellertid blivit det, att Kungl. Majrfcs
Onsdagen den 18 april.
Nr 44.
nu framlagda förslag, vilket är detsamma som riksdagen mottog förra A”U- la? om
året, men då icke kunde ägna saklig behandling, blivit tillstyrkt av fXpr%yr™Uon
lagutskottet så gott som utan ändring. De jämkningar, utskottet (f,ort8,
föreslagit, beröra endast några mera oväsentliga detaljer och innebära
till stor del endast förtydliganden.
Jag tillåter mig nu, herr talman, att ge uttryck åt den uppriktiga
förhoppningen, att den nya expropriationslag, som är på väg att
införlivas med vår svenska lagstiftning, skall visa sig vara ett gott
verk — en lag, väl avpassad efter nya tiders, ändrade förhållandens
krav; en lag, som ger staten och andra företrädare av allmänna intressen
erforderlig makt gent emot de enskilda, men också en lag,
som tager vederbörlig hänsyn till den enskildes befogade anspråk på
att ingreppet i hans rätt icke blir större eller mera kännbart, än det
allmännas intresse fordrar.
Herr Petersson i Lidingö villastad: Herr talman, mina herrar!
Som herrarna se, föreligger här ett utskottsbetänkande, som i
den väsentliga delen, nämligen i fråga om förslaget till lag om expropriation,
är enhälligt.
För den som känner — och det gör naturligtvis en var av er —
de olika meningar och skarpa motsättningar, som på några. punkter
av denna lag förefunnits och i viss mån ännu äro rådande, ligger det
i öppen dag vad detta utskottsutlåtande innebär. Det innebär, att
vi redan inom utskottet ansett oss böra försöka att sammanjämka de
olika meningarna, så att äntligen ett positivt förslag skulle föreligga
i sådant skick, att det kunde ha utskt att vinna kamrarnas bifall.
Detta bär vant den ledande principen i utskottets behandling och är
ock uttalad på sidan 11 i detta utlåtande, där utskottet säger:
»Då nu saken ånyo förelagts riksdagen, har angelägenheten av
en lösning synts utskottet kräva eftergifter från ömse håll av rådande
olika meningar, så att ett positivt resultat denna gång måtte kunna
vinnas. Denna synpunkt har varit för utskottet bestämmande vid
den granskning av lagförslaget, som utskottet haft att verkställa.»
Det är uppenbart för en var som har kännedom om de förhandenvarande
meningsskiljaktigheterna, att en sådan sammanjämkning,
som här skett, icke kunnat åstadkommas utan stora uppoffringar och
eftergifter av meningar och åsikter å ömse sidor. Det har gällt att
få fram ett antagligt resultat, även om det icke alltid och på alla
punkter kunnat bliva överensstämmande med vad man själv helst
skulle önskat. Man har fått se på den praktiska sidan av saken, på
vad som varit möjligt att genomföra. Det har på dessa punkter, där
åsikterna stått mot varandra, gällt att bedöma icke så mycket vad
man ville ha eller skulle ansett lämpligast, utan vad som i dessa delar
skulle kunna tålas.
Man har således inom utskottet redan vid den första behandlin-''
gen gått till väga på samma sätt, som i andra fall då man avslutar ett
ärendes behandlig, d. v. s. då kamrarna i vissa punkter stannat i
olika beslut, och man har att sammanjämka besluten i utskottet. Och
varför? Jo därför, mina herrar, att, som herr statsrådet och chefen
Nr 44. 10
Onsdagen den 18 april.
Ang. lag om för justitiedepartementet nyss uttalade, denna lag är av synnerligen
expropriation stort behov påkallad och i flera punkter innehåller väsentliga förbättringar
i jämförelse med vad för närvarande gäller, så, att man
or '' icke ansett försvarad med att längre låta meningsskiljaktigheter
på enskilda punkter stå hindrande i vägen för dess antagande.
Bland sådana punkter, där man från alla håll funnit den nya
lagen innefatta en avsevärd förbättring i nu gällande förhållanden,
vill jag särskilt nämna de nya stadgandena angående expropriationsersättningens
bestämmande. Dessa stadganden komma att i
väsentlig mån råda bot på hittills erkända och överklagade missförhållanden,
synnerligast det, att expropriationsersättningar ofta
satts oskäligt högt. Det har vidare föreslagits sådana bestämmelser
om sammansättningen av expropriationsnämnden och om arbetet inom
densamma, att man kan ha berättigad anledning förvänta en mera
vederhäftig och saklig uppskattning än som under nuvarande förhållanden
understundom äger rum. Lagen innehåller vidare specialbestämmelser
angående åtskilliga särskilda slag av expropriation,
vilka alla äro både nyttiga och nödiga.
Men, mina herrar, då nu ett förslag föreligger, tillkommet på
det sätt jag nu sagt, ligger det i sakens natur, att förslaget är ganska
skört. Det lider intet tvivel om, att vi ju å ömse sidor — jag
likaväl som min mest promoncerade motståndare —• härvid måst göra
eftergifter och gå så långt som det överhuvud varit oss möjligt. Jag
tror icke det finnes någon utsikt till att någondera av oss ytterligare
skulle lägga något till de eftergifter vi redan gjort. Det har också
varit så inom utskottet — det kan ju gärna sägas —• att under de
förberedande överläggningarna situationen stundom varit ganska
spänd, så spänd att man haft anledning vänta, att den skulle brista.
Då så icke skett, följer därav, att ytterligare ändringar i ena eller
andra riktningen icke lära ha utsikt att vinna framgång — ett krav
på sådana skulle antagligen leda till att lagförslaget även denna
gång stupade.
Jag har velat framhålla detta, då vi nu gå att diskutera de
särskilda paragraferna, för att betona angelägenheten av att kammaren
så långt som möjligt måtte behjärta utskottets förslag; och
vid beslutens fattande betänka att en mera väsentlig ändring i någon
del av det nu föreliggande förslaget, antagligen medför att lagen
kommer att falla.
Med dessa ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till första
punkten av § 1 i det föreliggande betänkandet.
Herr Schotte: Herr talman, mina herrar! Av lagutskottets
ärade ordförande är redan framhållet, på vad sätt och på vilka villkor
detta från utskottets sida enhälliga utlåtande har tillkommit. Det
■bör likväl från det partis sida, jag har äran tillhöra, sägas ifrån, att
vi endast med stora uppoffringar av kära menigar — och enligt vår
uppfattning meningar, som redan nu hade bort få taga sig uttryck i
lagen — ha kunnat biträda den kompromiss, varom här är fråga.
Särskilt svårt har det varit att släppa kravet på rätt för de ekono
-
Onsdagen den 18 april.
11 Nr 44.
miska föreningarna ait få expropriera mark för sina behov, men det A»a- laa m"
har mötts av ett enständigt motstånd från högersidan. I ett som allt exPr"P1 ^hon
—- det har icke varit möjligt att komma längre än vad detta förslag (),ort8j
innebär.
Då jag således för min del är beredd att förorda förslaget oförändrat,
sådant det föreligger från utskottets sida, vågar jag uttala
den förhoppningen, att den tiden icke skall vara avlägsen, då det
skall bliva möjligt att i viktiga avseenden komplettera den lagstiftning,
som nu torde komma till stånd, och att därigenom tillgodose
viktiga önskemål, som nu tyvärr fått lämnas utanför.
Jag ber således, herr talman, att få förorda befall till den första
punkten av § 1.
Herr Persson i Norrköping: Herr talman, mina herrar!
Som en stor del av ledamöterna i kammaren känna till, är denna
fråga för riksdagen ingalunda ny, utan den har varit uppe till behandling
i olika former under de senaste tio åren och senast 1913
var man ju kommen så långt, att det förelåg två linjer, en som första
kammaren godkände och en som andra kammaren godkände, och utskottet
sökte vid den riksdagen åstadkomma en sammanjämkning,
som om möjligt skulle kunna tagas av båda kamrarna. Detta sammanjämkningsförslag
godkändes av andra kammaren, men blev avslaget
av den första, och därmed var lagen fallen. Sedan dess har
ju gått fyra års tid. Av de två föregående talarna här har betonats
de stora behov, som på olika områden göra sig gällande att få nya
bestämmelser i vad gäller expropriation. Dessa behov ä,ro kända
inom alla samhällsklasser och många stora samhällen ha ju svårigheter
ibland att komma till rätta med nödvändiga angelägenheter
blott därför att inga tidsenliga expropriationsbestämmelser hittills
existerat. Det är därför som även jag för min del tillåter mig uttrycka
min tillfredsställelse över att man nu äntligen kommit därhän,
att man har fått fram ett förslag, som har utsikt att bliva bifallet
av båda kamrarna.
Den punkt, varom de hårdaste striderna ha stått, är ju den,
som återfinnes i § 1 under punkt 8, och vilken punkt enligt lagutskottets
förslag fastställer, att man även skall äga rätt att i de fall,
då det visar sig behövligt, expropriera en bit mark för uppbyggande
av en samlingslokal, ett Folkets hus, när det är fråga om. överläggningar
eller föredrag i allmänna frågor eller åsyftande religiös uppbyggelse,
folkbildning, nykterhetens främjande eller annat därmed
jämförligt ideellt ändamål av synnerlig vikt. Det var huvudsakligen
på motsättningarna i denna punkt, som frågan föll vid 1913 års riksdag.
Nu har dock tiden verkat så pass kraftigt tvingande, att man
har utsikt att få genomfört detta viktiga krav, som ju för den klass,
jag särskilt tillhör, på många platser är nödvändigt att få genomfört.
Yad övriga bestämmelser beträffar, så bär det ju i några punkter
gjorts vissa jämkningar i det förslag, som har förelegat från
regeringens sida såväl vid denna som förra riksdagen, men dessa
jämkningar äro i stort sett av mindre betydelse.
Nr 44. 12
Onsdagen den 18 april.
Ang. lag om . Det är självfallet, att enligt min uppfattning frågan om exproapropna
lön pfktion här i landet ingalunda är löst med antagande av här före/Forts.
) liggande lagförslag. Men det är även min uppfattning, att på
grundvalen av denna lag, som nu har utsikt att antagas, man inom
rätt nära framtid skall kunna gå vidare för att tillfredsställa det
behov, som starkt gör sig gällande på olika områden och till vilket
vi ha tillfälle att återkomma efter lagens genomgående vid den reservation,
som några ledamöter av utskottet tillåtit sig framföra.
Med dessa ord her jag att få yrka bifall till första paragrafen.
Herr Lindhagen: Vid betänkandet har jag fogat eu blank
reservation, och det betyder blott, att jag velat förbehålla mig att
vid debatten få uttala ett par principiella betänkligheter mot det av
utskottet, använda behandlingssättet, ehuru jag ju dock måste kännaen
viss tillfredsställelse över, att det har kunnat leda till något resultat.
Utskottets ordförande framhöll varnande för kammaren, att
här bör man icke söka rubba något, ty det hela är så skört, att då
går det sönder. Detta fäster kammarens uppmärksamhet på, att
på sätt och vis lagutskottet här har kringgått grundlagens bestämmelser
om, hur sådana här saker skola behandlas. Det står, att
utskottet skall avgiva utlåtande över varje motion för sig på grund
av dess reella innebörd, och stanna kamrarna sedan vid olika beslut,
då, men först då; skall utskottet sammanjämka de olika meningarna.
Man får således icke hindra de olika meningarna inom kamrarna att
vid ärendets slutliga avgörande gorå sig gällande, och var sak för sig
skall komma upp till fri och självständig debatt. På senare tider
har man. börjat mer och mer i stora frågor sammanjämka inom utskottet,
innan saken varit före i kammaren och på det sättet avklippes
för utskottsmedlemmarna och kamrarnas övriga ledamöter
möjligheten att fritt yttra sig över de ämnen, som förekomma i betänkandet
—- visserligen icke den formella möjligheten, men det blir
ett sadant psykiskt tryck, att man faktiskt förlorar sin grundlagsenlig
rätt att yttra sig. Detta tillvägagångssätt beror delvis på att
vi. ha en första kammare och att den är så omöjlig. Herr Petersson i
Lidingö villastad förklarade ju, att detta resultat har vunnits genom
ofantliga uppoffringar på ömse sidor. Yad är det då för uppoffring,
som gjorts på första kammarens sida och herr Peterssons i Lidingö
sida? Jo, det är den ofantliga uppoffringen, att i vårt land, som
är så kollossalt rikt på kvadratmil och har så få invånare, skall det
vara möjligt att, då det icke går på annat sätt, man på en ort skall
kunna tilltvinga sig en liten remsa av fäderneslandets jord för att
där få uppföra en byggnad för folkets upplysnings- och föreningsarbete.
Det är den kolossala uppoffringen, mina herrar, som det talas
om, och vi komma närmare in på den saken, då vi hinna till frågan
om den sociala expropriationen. Men i belysningen av detta
yttrande finna vi, vilken fruktansvärd politik vi egentligen ha att
strida emot i detta land, då en sak, som borde vara självskriven och
Onsdagen den 18 april.
13 Nr 44.
stå inriktad för evigheten på de mänskliga rättigheternas marmor- -*"»■ la? »m
tavla, betraktas såsom en utomordentlig uppoffring. expropriation
Den verkliga uppoffringen i betänkandet är den, att man måst (ppite)
avstå ifrån att det ekonomiska föreningsväsendet också skulle få
rättighet att skaffa sig mark till lokaler. Och vidare har jag för
min del fått avstå från en bestämmelse om ersättning vid expropriation
av mark för hus på ofri grund.
Jag skall emellertid böja mig för kompromissen på grund av
den svåra politiska situationen, men vi hoppas — det blir vårt praeterea
censeo vid denna riksdag i varje fråga — vi hoppas, att den
sol för maximiprogrammens förverkligande, Korn nu går upp i öster
för den officiella politiken, skall komma att lysa med så mycken
värme även i detta frostrika land, att det icke blir en »ofantlig uppoffring»
att låta folket få stå med sina fötter på den egna jorden.
Vidare anfördes ej. Ingressen godkändes.
Återstående delar av förevarande lagförslag.
Godkändes.
Utskottets hemställan i punkten A) I:o) förklarades vara besvarad
genom kammarens nu fattade beslut.
De under punkten A) II:o) upptagna lagförslagen. *
Godkändes.
Utskottets hemställan i punkten A) II:o) förklarades härigenom
vara besvarad.
Vid härefter skedd föredragning av utskottets hemställan i
punkten B) begärdes ordet av
Herr Lindhagen, som yttrade: Den gamla expropriationslagen
avsåg expropriation för allmänt behov, men med allmänt
behov menade man enligt den egentligen endast lokaler för
offentliga anläggningar och inrättningar med mera dylikt. Men
att låta även den s. k. sociala expropriationen ingå bland de allmänna
behoven, var för den gamla expropriationslagen en okänd angelägenhet.
Emellertid har det visat sig, att expropriationslagarna
vidgats alltjämt i omfattning, i samma mån som det går upp för
det allmänna medvetandet, att till allmänt behov är framför allt
att räkna sådana livsvillkor, sådant förfogande över jorden, som
erfordras för folkets trevnad och utkomst i dess dagliga liv. Att
få jord till jordbruk, att få tomtmark till bostäder m. fl. dylika
härligheter, det är det yppersta av alla allmänna behov, och det
är vad som kallas social expropriationslagstiftning.
Nu har för första gången det nu antagna lagförslaget infört
Nr 44. 14
Onsdagen den 18 april.
S-opZtZ fR. flik d?n sociala expropriationen, nämligen på det sätm.
m. ^6t .^ man tillåtit möjligheten att under vissa omtänksamma ga
(Forte.
) £YI"ier expropriera _ ett litet markstycke i en Skogsbacke för s. k.
folkets hus, och vidare — och därom voro kamrarna eniga förra
gången — har man medgivit expropriation av tomt, på vilken
boningshus aro uppförda, när ägarna till husen icke äga marken,
likväl blott under förutsättning att dessa tomter med hus på ofri
grund förefinnas inom samhällen med tätare befolkning. Detta
ar kanske det till sina praktiska verkningar viktigaste av ifrågavarande
lagförslag.
Men man bär från den sociala expropriationen ännu undantagit
expropriation av ensittares ofria tomter. 1913 års riksdag
enade sig dock om en skrivelse i det syftet, men där talar man
om lösningsrätt i överensstämmelse med den s. k. torpkommissionens
antydan. Jag ber att på förhand få varna för denna lösningsrätt,
därför att den lägger hela expropriationsförfarandet i
husagarens hand. Det blir på hans initiativ och på hans förskottskostnad
som detta quasi-expropriationsförfarande skall äga rum.
Det bety aer med andra ord, att det blir aldrig något av. Även ensittares_
expropriation måste lika väl som expropriation för husägare
i samhällen med sammanträngd befolkning äga rum genoni
samhällets initiativ, om det skall bli någon mening med lagstiftningen.
Sedan ha vi den störa sociala expropriationen av redan färdiga
jordbruk, som besittas av lantbönder under småbönders levnadsvillkor.
Vanligen äro dessa jordbruk uppköpta av industrien.
orst voro de bebodda av den självägande bondebefolkningen, men
nu ha de förlorat sin frihet. Men vidare behövs det också éxproDilation
lör att kunna skapa nya jordbruk. Här ligger ofantligt
med mark under dels kronans, dels enskildas besittning. Kronan
aY 1 -rt111 naturligtvis att upplåta till jordbruk, där den kan
och vill och det försöker den göra, ehuru icke med särdeles stor
driftighet. Men man måste betänka, att de flesta av kronans
marker som lämpa sig för jordbruk, äro belägna i obygder och i
mycket kalla trakter, under det de störa bolagens och de stora
trakter113 d°mäner äro beläffna 1 jordbruk mera lämpliga
Vi ha följaktligen i vår reservation föreslagit, att exproprialonen
skall utsträckas till att dels bereda torpare, bolagsarrendatorer
och andra på liknande sätt beroende jordbrukare tryggad förfoganderätt
över jordbruket med erforderlig skog, odlingsmark,
bete eller annat nödigt tillbehör; vidare den jordlösa obemedlade
befolkningen jord med nödigt tillbehör till nya jordbruk; att ensntares
krav pa tryggad besittningsrätt skall tillgodoses, och slutngen
art den mindre bemedlade befolkningens tillgång på tomtmark
för bostadsändamål också skall tillgodoses genom expropriation.
Nu veta vi av erfarenhet, att denna sak har mycket litet intresse
att påräkna hos statsmakterna. Man hör redan här på kam
-
Onsdagen den 18 april.
15 Nr 44.
maren, att, när den störa härliga kompromissen med de störa »upp- ^9rolar9ia°™n
offringarna», å ömse sidor nu är i hamn, så är denna sociala expro- e p J m
priation styvbarnet, som icke intresserar herrarna det minsta. Men (Forto.)
var lugna för att det kommer en tid, då denna sociala expropriation
skall tilltvinga sig uppmärksamhet till och med inom det
svenska parlamentet, och det svenska parlamentet kommer också
då att få lära sig att denna fråga icke hör till dessa utopier, som
vi icke alls behöva sysselsätta oss med. Det var förresten icke
någon utopi för tretton år sedan, ty då avgavs ett betänkande. av
Norrlandskommittén, där både högermän och liberala —- socialdemokraterna
voro icke representerade där; jag tillhörde då ett
annat parti av formella hänsyn — där, säger jag, både högermän
och liberala voro eniga om att den sociala expropriationen skulle
utsträckas till jord för nya jordbruk. Det var greve. Douglas,
som gick i spetsen för den meningen, det var sekreteraren i överståthållareämbetet
Berlin, det var chefen för lantbruksstyrelsen Feilitzen
och det var chefen för en avdelning i domänstyrelsen Kinberg,
alla fullödiga högermän, men med en genomlevad uppfattning
i alla fall, att det svenska folkets jord var till för det svenska
folket och icke bara för profiten. Detta betänkande har nu legat
i Kungl. Maj :ts byrålådor i tretton år, utan att någon regering,
varken högerregering eller en liberal regering, har ansett sig vaga
att nalkas det brännbara ämnet. Man har dock haft en känsla av
vilken ofantlig innebörd det hade, man har haft eu känsla, att
däri låg något oundvikligt, och man har icke, som annars brukar
ske, avskrivit saken i konseljen från vidare behandling utan någon
åtgärd, utan det har fått vila i bordet, i lådorna, till dess det slutligen
kommer en tid, som med sin solvärme kan locka fram de
dammiga luntorna ur Kungl. Maj :ts nådiga tågordning.
Jag säger, att ingen regering har över huvud taget någonsin
velat på allvar taga upp jordfrågan, varken högerregering eller
liberal regering. Jag har försökt för min del, och. många andra
ha gjort det, att nalkas dessa båda mälktiga institutioner,, men de
ha sagt absolut nej eller avböjt saken såsom något, som icke gått
in i deras medvetande såsom något, för vilket deras egna hjärtan
icke klappat. Och förrän detta sker, kommer saken ej heller att
få något liv. Det är ett stort spektakel i alla fall, att, när Kungl.
Maj it på riksdagens begäran tillsatt en stor kommitté, som med
mycket arbete och många kostnader har lågt fram ett förslag för
ait i någon mån uppkasta förskansningar mot den olyckliga ekonomiska
utvecklingen även på jordfrågans område, det är beklagligt,
att man aldrig får en regering, som ens vill nalkas detta kommittébetänkandes
förslag om social expropriation med någon som
helst uppmärksamhet.
Det säges i propositionen och det har sagts förut, att denna
sak måste vila och att det är nödvändigt att först .genomföra den
allmänna expropriationslagen, liksom om denna sociala expropriationslag
icke hörde till den allmänna expropriationslagen, men det
är den vanliga förevändningen, när man icke är med om en sak
Är 44. 16
Oasdagen den 18 april.
An9. lag om me(] sitt- eget sinnelag, att det är annat, som måste gå före. Det
expropriation gr allnars något, som borde legat för vår tid, att denna sak i hela
(Forts.) e^er en 13-årig — talet är olycksdigert — liggetid nu
omsider hade blivit upptagen under denna period av världskriget
såsom åtminstone en gryende förhoppning för ett undertryckt
svenskt folk. Men man får kämpa för att avskaffa den nuvarande
regeringen och antagligen många andra regeringar kanske under
generationer för att få detta av greve Douglas begärda krav att
tilltvinga sig ens den ringaste uppmärksamhet hos de svenska
statsmakterna. Jag ber att såsom ett uttryck för denna avlägsna
förväntan — som dock under intrycket av tidens händelser måhända
kan komma att förverkligas fortare än vi tro — få göra
ett hopplöst yrkande om bifall till den vid betänkandet fogade
reservationen.
Vidare anförde
Herr P eters son i Lidingö villastad: Utskottet har icke ansett
sig kunna göra något vid denna motion, som reservanterna nu
yrkat bifall till. Samma fråga låg före 1916 och var då föremål för
departementschefens övervägande, varvid han anförde: »Om och i vilken
mån det är möjligt och berättigat att tillmötesgå de från olika
håll framställda, vidtutseende önskningarna om rätt till tvångslösen
för vissa sociala syften, utöver de i 1913 års förslag beaktade, är ett
spörsmål, på vilket jag icke nu vill inlåta mig.» Han framhöll också,
att riksdagen 1913 skrivit om lösningsrätt för de av herr Lindhagen
omnämnda ensittarna. Nu ha vi i utskottet stannat vid att man först
bort söka få den allmänna expropriationslagen i hamn och att det sedan
kan bli tid att taga upp till undersökning, huruvida och i vilken
omfattning det må vara möjligt och lämpligt att tillmötesgå (jnskningar
av den art, som motionären här framställt. För närvarande lär
det val till en början vara klart, att den provisoriska lag, vars antagande
i reservationens andra moment påyrkas och som föreslagits av
herr Lindhagen både nu och tidigare, i och för sig har sådan avfattning
och sådant innehåll, att den helt enkelt är omöjlig att tillämpa.
Jag vill icke upptaga kammarens tid med att gå in på en detaljerad
granskning av detta förslag, men redan vid första ögonkastet bjuder
förslaget sådana svårigheter, att det helt enkelt måste karakteriseras
som omöjligt. I reservationen framställes vidare en begäran, att
Kungl. Maj:t måtte till nästa riksdag framlägga definitivt förslag till
lag om social expropriation bland annat för att bereda torpare, bolagsarrendatorer
och andra på liknande sätt beroende jordbrukare
»tryggad förfoganderätt över jordbuket», som det heter i herr Lindhagens
motion, d. v. s. de skulle bli ett slags kronoåbor, ty äganderätt
vill han icke bereda dem. Jag undrar, om kammaren skall kunna
vara beredd att utan vidare sätta sin stämpel på ett sådant krav genom
bifall till reservationen. Nu vill jag emellertid säga, att enligt
min upfattning dessa krav på expropriation för sociala ändamål, om
och i den mån de kunna anses vara av verkligt behov betingade och
Onsdagen den 18 april.
17 Nr 44.
möjliga att tillgodose, helt visst komma att så småningom arbeta sig AnS- las om
fram. De böra då tagas i övervägande vart och ett för sig. På det exPr^Pr^t,mi
sättet får man söka komma fram i detta ämne liksom i så mycket an- (jforfe)
nät. Om man däremot, som herr Lindhagen påyrkar, försöker svälja
det hela på en gång, blir det den vanliga följden, att betan fastnar i
halsen, och att det icke blir någonting av alltsammans.
När herr Lindhagen åberopade Norrlandskommitténs förslag, vill
jag anmärka, att detta visst icke var så omfattande eller gick så långt
som han antydde, utan det avsåg allenast en detalj, vilken säkerligen
också i sinom tid och i den mån del numera må vara behövligt kommer
att tagas upp.
Jag ber få yrka, att utskottets hemställan i denna del måtte av
kammaren bifallas.
Herr Schotte: Herr talman! För min del är jag icke belåten
med utskottets motivering i denna punkt. Den hänvisar först till departementschefens
yttrande, rörande vilket man måste beklaga att så
liten uppmärksamhet ägnats åt expropriation för de sociala syften,
som herr Lindhagen här fört fram. Jag tror för min del, att det
skulle varit lyckligt, om utskottet något mera fylligt motiverat
sin ståndpunkt och framförallt visat mera principiell välvilja
gent emot åtskilliga av de krav, som från herr Lindhagens sida blivit
framförda. Så har emellertid icke skett; och denna fråga har i alla
händelser icke nu kunnat föranleda något huvudsakligt beslut från
riksdagens sida. Vi veta väl från vilket håll motståndet reses och
att det varit fullständigt omöjligt att få det motståndet i något avseende
brutet under behandlingen av expropriationslagen.
Det är orimligt att begära, som herr Lindhagen gjort, att man så
att säga på rak arm skall antaga en provisorisk lag i ämnet. Däremot
hade det kunnat komma ifråga, att utskottet uttryckt sin sympati för
vissa av herr Lindhagen framhållna önskemål och ytterligare tryckt
på dessa frågor genom förslag om avlåtande av en skrivelse till Kungl.
Maj:t. Men det har befunnits, att även detta mött stora svårigheter,
varför jag ansett att man för denna riksdag icke borde driva saken
längre än som skett.
Det är i alla fall så, att det i avseende på »ensittarna» föreligger
en riksdagsskrivelse, som med knapp nöd gick igenom i första kammaren;
en utvidgning av denna skrivelse har det nu icke varit möjligt
att få till stånd. Det föreligger vidare förslag från torpkommissionen
och andra förslag, som herr Lindhagen åberopat, vilka förslag
visserligen icke äro tillfredsställande, men som innehålla åtskilligt
material, på vilket man kan bygga vidare och varigenom åtminstone
vissa av de förslag herr Lindhagen här framfört, böra kunna resultera
i en lagstiftning i ämnet. Jag tror, att, sådan situationen nu är,
det icke är annat att göra än att låta saken ligga till sig. tills det
randas bättre tider, då man kan framföra saken på ett bättre och
lämpligare sätt.
Det är naturligtvis icke heller så, att det är möjligt att vinna
resonans för alla de av herr Lindhagen framförda kraven. Jag tror
Andra kammarens protokoll 1917. Nr hU. 2
Nr 44. 18
Onsdagen den 18 april.
Ang. lag om icke heller, att det sätt, lian tänkt sig för dessa frågors lösning är
expropriation fje£ • ajja avseen(len lämpligaste. Men naturligtvis är frågan av den
(Forts ) betydelse, att den bör ägnas en synnerligen noggrann utredning. Jag
vågar uttala den bestämda förhoppningen, att denna utredning snarast
möjligt kommer till stånd.
Yad slutligen angår herr Lindhagens åberopande av norrlandskommittén
i detta fall, så berörde kommitténs förslag i denna del
allenast en detalj av frågan; och jag föreställer mig, att herr Lindhagen
icke är belåten med att detta kommittéförslag framlägges utan
vidare, utan han vill naturligtvis ha det vidgat. Hela den föreva''
rande saken behöver och måste ytterligare utredas och bli föremål
för ett omsorgsfullt beprövande. Sådan situationen nu är, synes det
icke vara annat att göra än att hoppas, att frågan skall under bättre
förhållanden och efter vidare vyer komma upp en annan gång, och
det snarast möjligt; ty i åtskilliga fall kräves snabba och effektiva
åtgärder på de områden varom här är fråga.
Herr Lindhagen: Gentemot de två talarnas framhållande,
att norrlandskommitténs förslag omfattade bara en detalj, så vill
jag säga, att denna detalj var ett lejon, ty den var den största av
alla detaljerna, överskuggade det hela, det hela blev endast en detalj
i förhållande till denna detalj i norrlandskommitténs förslag. Den
innebar expropriationsrätt för bildande av nya jordbruk, varhelst
det behövdes, och var således av den kolossalaste betydelse ifråga
om social expropriation. Flera reservanter yrkade expropriation jämväl
för färdiga jordbruk, d. v. s. någonting mindre. Hela majoriteten
arbetade in i det sista även för det senare. Men vid de sista avgörandena
reste sig första kammarens skugga över horisonten, och som
en kompromiss i början avstod majoriteten från den mindre detaljen
och behöll den större detaljen — under det reservanter fullföljde båda
sakerna.
Yad angår reservationen till utskottets utlåtande, så innehåller
den i främsta rummet ett skrivelseförslag, vilket man väl borde kunna
vara med om. Den innehåller vidare förslag till en provisorisk lagstiftning,
som skall gälla viss tid, medan vi vänta på det definitiva
förslaget. En sådan sak är icke främmande för riksdagsarbetet. 1901,
då norrlandsfrågan föranledde en riksdagsskrivelse, antog kammaren
på rak arm en sådan provisorisk lag, att gälla i tre år. Mot det nu
framlagda lagförslaget ansåg herr Petersson i Lidingö villastad det
kunna riktas många anmärkningar. Jag tvivlar icke alls därpå,
ehuru jag är tämligen säker, att de flesta av dessa anmärkningar
kunna vederläggas. Men huvudsaken i detta förslag är de sakliga
punkterna. Yad paragraferna i sak innehålla är viktigare än de former,
som juristerna försjunka i. De sakerna äro ganska vägledande
i detta provisoriska förslag. Här är icke någonting, som bör framkomma
så småningom, såsom herr Petersson i lidingö villastad sade,
ty varje år som går betyder en förlust av livsvärden för en stor del
av den svenska befolkningen, det betyder undergång för många medborgare,
och det är därför vi kastat in också en provisorisk lagstift
-
Onsdagen den 18 april.
It» Nr 44.
ning såsom uttryck för vår opinion i detta avseende. Då vi icke kun- An''J- l“? um
• nät få hjålp av de andra herrarna att ytterligare bättra på densamma exPr°Pr,“tl0n
formellt, så få ni taga det sådant det är, och ni kunna vara livligt (iförts)
övertygade, att det räcker fullkomligt till utan juristernas biträde
för att bereda den provisoriska hjälp, som behöves, och detta är myc•
ket viktigare och lyckligare än om det skulle ligga till sig för att
undergå en bearbetning av någon juridisk akademi ur formellt estetisk
synpunkt.
Herr Persson i Norrköping: Herr talman, mina herrar! Vi
hade under gårdagen här i kammaren en interpellationsdebatt. Det
gällde civilministerns svar på en framställd fråga, vilka åtgärder
som skulle vidtagas mot emigrationen. Det var en jordbruksrepresentant,
som hade framställt denna interpellation, och i sitt tack för
svaret uttryckte han tydligt och klart såsom sin uppfattning, att
det borde vidtagas åtgärder för att hindra emigrationen. Det har
alltid förefallit mig rätt underbart här i riksdagen, att man vill söka
avhjälpa de svårigheter, som otvivelaktigt finnas på landsbygden,
genom tvångsåtgärder, genom lagbestämmelser mot utvandringen.
Och när man väl hunnit dit, kommer man antagligen fram med funderingar
om hur man på lagstiftningens väg skall kunna hindra den
ständiga vandring, som pågår, av arbetsfolk från landsbygden till
städerna, varöver det så överljutt klagas, och varöver det helt visst
också finnes vissa skäl att klaga i dessa tider. Men aldrig synes
man på samma håll vilja vara med om några åtgärder, som skulle
göra det möjligt för landsbygdens befolkning att finna trevnad och
intresse av att vara på landet, att göra det möjligt för denna befolkning
att där få trygghet för sin existens och för sin framtid. Om
man över huvud ville på ett ändamålsenligt sätt gagna de önskningar,
man har på detta område, i vad gäller att befolkningen skall stanna
kvar på landsbygden, borde man en smula mera från landsbygdsrepresentanternas
sida intressera sig för just de reformer, som äro
erforderliga för att gagna, och trygga det syfte, som man säger sig
ha.
Jag erinrar om 1913 års riksdag. Det enda, som man då fick
igenom av denna expropriationslag, det var en skrivelse, som togs
vid sidan av det hela, antagligen endast av förbiseende i första kammaren,
och vari begärdes hos Kungl. Maj:t utredning och förslag
om på vilket sätt innehavare av hus å ofri grund och andra ofria tomter
på landsbygden skulle få tillfälle att lösa dessa sina tomter. Fyra
år ha gått sedan dess, utan att något blivit åtgjort i saken. Vi ha
åtminstone icke sett någon utredning eller något förslag ifrån de sittande
regeringarna här inför riksdagen, trots att det är ett faktum,
att årligen ett stort antal av husägare tvingas ifrån sina hus, därför
att de, som äga jorden, ställa upp villkor för arrendekontraktens förnyande,
som äro alldeles oantagliga. Det vittnades i lagutskottet
både 1911 och 1913 av framstående högerrepresentanter till och med
från första kammaren, att de kände till, hurusom särskilt i Hallandsbygden,
som en av representanterna särskilt var bekant med, åt
-
Nr 44. 20
Onsdagen den 18 april.
Ang. ''lag om skilliga lägenhetsinnehavare, husägare, som hade s. k. 49-åriga konexpropriation
trakt p| gjna jor(jbitar, den ene efter den andre, drevos bort från si- .
**■ na hus, drevos bort från sina under så många år innehavda platser,
(lorta.) därför att (Jet läg i jordägarnas intresse att få bort dem, därför att
man icke ville gå till mötes i vad gäller upprättande av nya arrendekontrakt.
Så ser man, hurusom genom dessa åtgärder, genom eu oförnuftig
politik landsbygdens befolkning skadas, huru så många människor
göras olustiga för vistelse på landsbygden och drivas in till industrien
i städerna eller drivas till emigration. Jag hade under valåret
1911 på en landsvägsresa i Östergötlands län sällskap med en
prästman. Då vi körde förbi en stuga invid vägen, omtalade denne,
att det i denna stuga förr fanns en sjuttioårig man, vilken innehaft
stället i 49 år och där fostrat 7 eller 8 barn till kraftiga och duktiga
människor, hurusom vid arrendetidens slut jordägaren icke ville upplåta
marken vidare, hurusom två av mannens söner kommit hem
från Amerika, bjudit jordägaren ett pris motsvarande markens
dubbla värde, men att denne hade förklarat, att man finge bjuda
vad man ville, men att han icke skulle sälja jorden. Det var då
intet annat att göra, än att de två sönerna fingo taga den gamle fadern
med över Atlanten till ett annat land. Det kan framdragas
massor av sådana exempel, allt under det att riksdagen, att statsmakterna,
som hava till uppgift att avhjälpa de svårigheter och olägenheter,
som det ligger i det allmännas och folkets intresse att få avhjälpta,
äro overksamma, likgiltiga och liknöjda på detta område.
Vad är det vi begära i vår reservation? Yi begära i första hand
en skrivelse till Kungl. Maj:t om en utredning och därpå grundat
lagförslag, gagnande här ifrågavarande syfte. Jag tycker, att åtminstone
i vad gäller dessa många ensittare i landet något snart må kunna
bli åtgjord då man äntligen kommit därhän, att riksdagen verkligen
en gång skrivit. Men när någonting skall bli åtgjort i detta fall,
bör det göras på sådant sätt, att icke oerhörda kostnader och formella
olägenheter gorå det omöjligt för dessa stackars fattiga husägare
att lösa till sig jordbiten, utan det allmänna bör träda emellan, formerna
göras så enkla som möjligt och det ordnas så, att kostnaderna
bli överkomliga för dem och de därigenom kunna unpnå sitt syfte.
När en gång man kommer därhän att lagstifta på området, får det
icke läggas formella, byråkratiska och andra svåra hinder i vägen,
som så ofta ligga den fattige i vägen, då han vill komma fram till
rättvisa och komma fram till fördelaktig ställning.
Vi begära vidare i avdelning 1 :o) punkt 1) av vår reservation,
att det lagförslag, som skall utarbetas, skall bereda torpare, bolagsarrendatorer
och andra på liknande sätt beroende jordbrukare tryggad
förfoganderätt över jordbruket med erforderlig skog. odlingsmark.
bete eller annat nödigt tillbehör. Detta är icke något så
revolutionärt eller halsbrytande. Dessa torpare och bolagsarrendatorer
sitta redan på och bruka den jord det är fråga om att de
skola få tryggad förfoganderätt över. I tornkommissionens stora
betänkande, avlämnat för några år sedan, talas tydligt om, hur
Onsdagen den 18 april.
531 Nr 44.
torparklassen håller på att ständigt gä tillbaka. Det talas om Ang. hy om*
orsakerna härtill, hurusom dessa torpares ställning är i många fall ,0"
synnerligen otrygg. Det gives tillfällen att pa vissa stora gods se, (Korts)
hurusom torpen iörfalla. Det gäller ju icke alla stora gods men
vissa. Man ser hur torpen avfolkas och komma under huvudegendomen,
med det i många fall åtföljande resultatet, att skötseln
av jorden blir dålig eller att den odlade jorden kommer att förfalla.
Kan det vara riktigt, att eu sådan politik får fortgå? Mana icke
de nu rådande förhållandena i vårt land statsmakterna till att pa
dessa områden göra vad som kan göras, att överväga vad som lämpligen
bör göras och därefter vidtaga de åtgärder som åsyfta avskaffandet
av förefintliga svårigheter.
Det begäres vidare, att åt den jordlösa, obemedlade befolkningen
skall beredas jord med nödigt tillbehör till nya jordbruk.
En politik har inaugurerats här i landet med egnahemsrörelse, för
all del. Den har ju också sina fördelar, fastän jorden för dessa
egnahemsköpare går till sådana priser, att det för dessa egnahemägande
mindre jordbrukare, som genom egnahemsorganisationernas
förmedling få sin jord, blir mycket svårt att reda sig på dessa
jordbruk. Under tiden får en hel hop av förutvarande mindre
jordbruk förfalla genom de försummelser jag tidigare har tilllåtit
mig beröra. En sådan politik är verkligen, så vitt jag kan
förstå, en tröstlös politik, som statsmakterna ingalunda kunna stå
till ansvars för. Nog erfordras att i vårt land det vidtages åtgärder
för att, som man här åsyftar, bereda eu del av den obemedlade
befolkningen på landsbygden tryggad förfoganderätt över jordbruk,
så att denna befolkning i större utsräckning än för närvarande blir
rotfast och därigenom får möjlighet att inrätta sig på ett sätt.
som Skulle förhindra eller motverka fortsättandet av det nu pågående
förhållandet, att landsbygden avfolkas, att dess fasta befolkning
i stället söker sig in i städerna i så stor utsträckning som
sker.
Jag tycker, att denna fråga är verkligen av den viktiga beskaffenhet
för hela vårt lands politik och dess befolkning, att den
borde mera uppmärksammas. Den borde icke avfärdas med några
antydningar om, att de förslag till provisorisk lag, som föreligga,
icke äro av den juridiska beskaffenhet, att man kan tillämpa bestämmelserna
i densamma, utan då man nu från juridiskt sakkunnigt
håll anser, att detta är fallet, borde man lägga sig vinn om
att hjälpa till att få fram fullt tillfredsställande och ändamålsenliga
bestämmelser, eljest fullgör man verkligen bra dåligt sin plikt
mot det land, vars framgång man har till uppgift att söka främja
genom lagstiftningsåtgärder och genom statsmakternas ingripande.
Jag intresserar mig mycket för denna fråga. Jag vet, att
det finnes stora lager av befolkningen på landsbygden, som hava
ett levande, ett stort intresse av att dessa frågor bringas fram till
sin ändamålsenliga lösning. Jag har varit i tillfälle tala med en
hel massa av landsbygdens befolkning under de senare åren och
Nr 44. 22
Onsdagen den 18 april.
expropriation ^ar fa;tt ^enna min uppfattning ytterligare styrkt. Därför anser
m m. " -ia"'' att andra kammarens majoritet vid detta tillfälle borde för
(Forts.) ^öra fragan framåt, bifalla den första delen av reservationen,
den som gäller skrivelseförslag, ty genom ett sådant bifall ha
denna kammares majoritet handlat i överensstämmelse med uppfattningen
bland det svenska folkets majoritet.
Jag yrkar, herr talman, bifall till reservationen, punkt l:o).
I detta anförande instämde herr Lindley.
Herr Lindhagen: Jag glömde en liten sak i mitt sista anförande.
Jag skulle vilja vädja till liberalerna här i kammaren och
fråga dem, om de icke skulle vilja hjälpa de stora befolkningslagren
i landet, även kanske i all synnerhet liberaler även de, som vänta just
på denna fråga. Varför skola ni, då ni stå ute i landet som mötestalare,
lova så mycket men icke, när det gäller i riksdagen, stå för de
egna strävandena? När ni här komma till saken, våga ni icke ens gå
med på en reservation till ett betänkande för en sådan viktig sak. Jag
tror, att det vore bra, om ni ville plocka er ledning till de djupa lederna
och på det sättet komma att gå fram tillsammans med den mera
till förmån för även det liberala folkets realiteter. Här kan icke bliva
någonting gjort i denna sak, om icke liberalerna förstå, att det här
är ett folkkrav, som de skola ansluta sig till.
Jag vädjar också till en hel del högermän. Herr Hellberg i
Ljungskile har motionerat i en viktig del av saken. Jag ser här ock
en högerman, som vant en nitisk ledamot av norrlandskommittén och
där med liv och lust talat och röstat för den sociala expropriationen.
Jag hoppas att han åtminstone av högern lägger sin röst till förmån
för vår reservation.
Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde
först propositioner dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande
punkt, i vad denna hemställan avsåge det ämne, som avhandlades
i punkten l:o) av den utav herr Lindhagen m. fl. vid utlåtandet
fogade reservationen, dels ock på bifall till nämnda reservanters
förslag i berörda punkt av reservationen; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen vara med övervägande ja
godkänd. Votering begärdes emellertid, i anledning varav nu uppsattes,
justerades och anslogs denna omröstningsproposition:
Den, som vill, att kammaren bifaller lagutskottets hemställan
i punkten B av utskottets förevarande utlåtande nr 24, i vad denna
hemställan avser det ämne, som avhandlas i punkten 1 :o) av den utav
herr Lindhagen m. fl. vid utlåtandet fogade reservationen, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Onsdagen den 18 april.
23 Nr 44.
Vinner Nej, liar kammaren bifallit nämnda reservanters förslag
i berörda punkt av reservationen.
Voteringen utvisade 101 ja mot 99 nej; och hade kammaren alltså
bifallit utskottets hemställan i vad den avsåge nu omförmälda
ämne.
Vidare gav herr talmannen propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan i förevarande punkt, i vad anginge det förslag,
som innefattades i punkten 2:o) av herr Lindhagens m. fl. ovannämnda
reservation, dels ock på bifall till reservanternas berörda
förslag; och fattade kammaren beslut i enlighet med innehållet i
förstnämnda proposition.
§10.
På förslag av herr talmannen, som förmälde sig hava om tiden
för valen samrått med första kammarens talman, beslöt kammaren
att företaga val av ledamöter i särskilda utskottet nr 2 lördagen
den 21 och val av suppleanter i samma utskott måndagen den 23
innevarande april.
§ 11.
Föredrogs andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande,
nr 11, i anledning av herrar Mossbergs och Anderssons i Milsmaden
motion, nr 119, om skrivelse till Kungl. Maj:t angående uttagande
till dyrtidens lindrande av kompensationer utav andra näringar
än jordbruket; och yttrade därvid
Herr Osberg: Herr talman, mina herrar! I detta fall kunde
jag ju gärna hava avstått ifrån att yttra något i anledning av förevarande
betänkande, men alldenstund jag icke ämnat yrka någon ändring
i utlåtandets kläm, vill jag härmed hava sagt. några ord om
nödvändigheten av att få fram någonting i denna sak.
Man hade väntat sig, att det skulle hava kommit något om denna
fråga ifrån regeringshåll långt före detta, om att man vidtog åtgärder
för att så att säga avjämna de avgifter eller den kompensation,
som utgår av jordbrukets alster, och vilket även påvisades i remissdebatten.
Det oaktat har man icke hört av någonting.
Om vi t. ex. se på järnprisets ställning, finna vi, att priset vecka
efter vecka springer upp. Ännu har man ingen klarhet om, när dét
skall bli ett slut på denna stegring. För närvarande ha vi järnprisen
uppe i 75 öre per kg. i parti och 85 öre i minut. Skall detta opåtalt
få fortgå, så har man snart sagt ingen möjlighet att få köpa ett kg.
järn ute i bygderna. Det har gått så långt, att järnhandlare skicka
sina små förråd till stationerna; och att de sedan gå till export, kan
jag förstå. Hur det kommer att taga sig ut i framtiden, när jordbrukarna
skola ha nya maskiner, kan man lätt tänka sig. Man skall nu
Ang. lag om
expropriation
m. m.
(Korta.)
Ang. vissa
åtgärder till
dyrtidens
lindrande.
Nr 44. 24
Onsdagen den 18 april.
Ang. vissa
åtgärder till
dyrtidens
lindrande
(Forts.)
Ang. viss
kronan tillhörig
fiskerätt
i ån
Viskan.
tillverka dem, ty lagren äro slutsålda. Fabrikationen skall ske av
råvara, som stigit så oskäligt högt i pris.
Jag vill endast nämna några ord om, hur det ställer sig med
nuvarande redskapspris. Skall man köpa en 4 1/2 fots slåttermaskin,
kostar den nu 410 mot förut 175 kr. Fn 13 billars såningsmaskin,
Radix-Triumph, kostar nu 300 mot förut 165 kr. Skall man ha sig
en 24-pinnars hästräfsa, kostar den nu 185 mot förut 70 kr. För vanliga
spadar får man nu per styck betala 4,70 mot förut 1,65—1,85
kr. Trådspik, 4 tums, kostar nu per 100 st. 53 och förr 18 öre; hästskosöm
förr 2,30 per tusen, nu 8,48 kr.
När man nu ser, att vår export av industrialster har fått oberörd
fortgå till vilka pris som helst, kan man tänka sig, att det icke är bra
ställt, som det är.
Om en jordbrukare skall försöka med nyanskaffning, blir det,
om han är småbrukare, nära nog omöjligt. Han får lov att hava alla
slags maskiner, ty han kan numera icke utföra arbetet för hand,
utan det måste ske med tillhjälp av maskiner. Det ställer sig naturligtvis
helt annorlunda för storbrukaren, ty han kan ju använda färre och
större maskiner i produktionen.
Vad nu utskottet har sagt här i sin kläm, är »att andra kammaren
måtte för sin del besluta, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla det Kungl. Maj:t täcktes efter en omedelbart igångsatt
utredning skyndsammast vidtaga åtgärder i och för dyrtidens
lindrande genom kompensation eller dylikt även av andra näringar
än som hittills företrädesvis av jordbruket, samt, för den händelse så
erfordras, för riksdagen framlägga de förslag, som kunna finnas
lämpliga».
Det säges här »för den händelse» detta skall vara behövligt.
Skall väl en blivande utredning anse det så, får man ju ingen nytta av
det under ett par år. Det är därför, som jag har velat här uttala
önskvärdheten av att denna utredning påbörjas så fort som möjligt,
och att maximipris sättas å sådana artiklar, som nu få obehindrat gå
i höjden den ena veckan efter den andra. Skall man låta detta fortfara,
kommer det att hämma den allmänna utvecklingen alldeles kolossalt.
Det är därför, herr talman, jag ber att få yrka bifall till det
föreliggande skrivelseförslaget, men vill här bestämt säga ifrån, att
utredningen bör göras så skyndsamt som möjligt, om det skall bliva
något snart resultat därav.
Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls; och skulle
detta beslut, jämlikt § 63 riksdagsordningen, genom utdrag av protokollet
delgivas första kammaren.
§ 12.
Slutligen föredrogs andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts
utlåtande, nr 12, i anledning av herr Henriksons m. fl. motion, nr
275, om skrivelse till Kungl. Maj:t angående inskränkning i om
-
Onsdagen den 18 april.
25 Nr 44.
fattningen av viss kronan tillhörig fiskerätt i ån Viskan; och begärdes
ordet därvid av
Herr Henrikson, som yttrade: Herr talman! Utskottet har
icke ansett sig kunna biträda vår motion. Huvudskälet för avstyrkandet
tyckes vara, att det lär pågå en utredning om fiskerättsförhållandena
i de halländska älvarna. Därmed skall jag också nöja
mig; och efter utredningens verkställande torde jag eller någon
annan få anledning att återkomma.
Jag har, herr talman, intet yrkande att framställa.
Ang. viss
kronan tillhörig
fiskerätt
i ån
Viskan.
(Förta.)
Vidare anfördes ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.
§ 13.
Avlämnades följande nya motioner, nämligen av
herr Lindhagen, nr 400, om politisk valrätt och valbarhet för
kvinna; och
herr Lindhagen m. fl., nr 401, om upphävande av vissa inskränkningar
i valrätten till riksdagens andra kammare.
Dessa motioner bordlädes.
Vidare gav herr Lindhagen en motion angående tiden för väckande
av motion, som föranledes av till riksdagen avlåten kungl.
proposition, m. m.
Sistnämnda motion som erhöll ordningsnumret 402, blev på
begäran omedelbart remitterad till konstitutionsutskottet.
§ 14.
Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till paragrafer
i riksdagsbeslutet:
nr 13, i fråga om meddelande av föreskrift angående beredning
av vissa till avgörande å kommunalstämma förekommande ärenden;
nr 14, angående ändrad lydelse av 18 § 7 och 49 punkterna i
lagen om val till riksdagen;
nr 15, angående val av riksdagens justitieombudsman och hans
efterträdare;
nr 16, angående val av riksdagens militieombudsman och hans
efterträdare;
nr 17, angående val av fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret
ävensom suppleanter för dessa;
nr 18, angående stämningsmäns behörighet, sättet för delgivning
genom stämningsmän samt ersättning till vittne vid utmätningsförrättning;
nr
19, angående förslag till ändrad lydelse av 30 kap. 11 §
rättegångsbalken;
Nr 44. 26
Onsdagen den 18 april.
nr 20, rörande förslag om upphävande av förordningen den 4
maj 1855 angående vissa föreskrifter till kyrkotuktens upprätthållande;
nr
21, om förslag till lag om ändrad lydelse av 20 kap. 2 § samt
24 kap. 3 § strafflagen;
nr 22, angående lag om inskränkning i inmutningsrätten;
nr 23, angående förslag till lag om förbud i vissa fall mot överlåtelse
av fartyg eller andel däri eller upplåtelse av fartyg, så ock
mot förvärv av aktie i aktiebolag, som äger fartyg eller andel däri;
nr 24, angående förslag till lag om förbud i vissa fall mot fortskaffande
av gods med svenskt fartyg mellan utrikes orter;
nr 25, angående förslag till lag om fortsatt tillämpning av lagen
den 17 april 1916 angående vissa utfästelser rörande införsel och
utförsel av varor m. m.;
nr 26, angående särskilda avdrag vid 1917 års taxering till bevillning
för inkomst samt till inkomst- och förmögenhetsskatt; samt
nr 27, angående ändrad lydelse av 3 § 1 mom. i förordningen
den 6 november 1908 angående en särskild stämpelavgift vid köp och
byte av fondpapper.
§ 15.
Till bordläggning anmäldes:
sammansatta stats- och lagutskottets nr 1 utlåtande, nr 1, i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
fastighetsbildning i stad m. m., dels ock en i ämnet väckt motion;
samt
bevillningsutskottets betänkanden:
nr 21, i anledning av väckt motion om upphävande av tullen
å krita;
nr 22, i anledning av väckt motion om upphävande av tullen å
bananer;
nr 23, i anledning av väckt motion om upphävande av tullen å
galoscher; och
nr 24, i anledning av väckta motioner om upphävande av tullsatserna
å papper.
§ 16.
Herr Rydén i Malmö avlämnade en motion, nr 403, angående
reglering av riksdagsmännens arvoden.
Denna motion bordlädes på begäran.
§ 17.
Justerades protokollsutdrag.
Onsdagen den 18 april.
27 Nr 44.
§ 18.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr Jönsson i Boa
» Welin
» Elisson
» Julin
Nilsson i Kristianstad
under
»
2 dagar fr. o. in. den 20 april,
»19 »
19
» 20 » och
»21 » .
Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 1,23 e. m.
In fidem
Per Cronvall■
Nr 44. 28
Torsdagen den 19 april.
Torsdagen den 19 april.
Kl. 3,30 e. m.
§ I
Justerades
protokollet för den 13 innevarande april.
§ 2.
Herr statsrådet Falk avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 199, angående pension å allmänna indragningsstaten åt löjtnanten
vid fortifikationen B. K. A. Mannströms änka Maria Mannström,
född Angelin;
nr 244, angående anvisande av medel till täckande av kostnader
för tryggande av rikets neutralitet år 1917, i vad desamma avse
lantförsvaret; ock
nr 245, angående anvisande av medel till täckande av kostnader
för tryggande av rikets neutralitet år 1917, i vad desamma avse sjöförsvaret.
Nämnda propositioner bordlädes på begäran.
§ 3.
Föredrogs ett från första kammaren ankommet protokollsutdrag
med inbjudning till andra kammaren att förena sig med första kammaren
i dess beslut, att andra särskilda utskottet skulle behandla
jämväl Kungl. Maj:ts proposition, nr 230, angående reglering av
löneförhållanden m. m. vid statsdepartementen ävensom de ytterligare
framställningar, som kunde komma att av Kungl. Maj:t eller i
enskilda motioner göras i detta ämne eller andra i omedelbart samband
därmed stående frågor;
och blev berörda inbjudning antagen av andra kammaren.
§ 4.
Härefter föredrogos var för sig Kungl. Maj:ts å kammarens
bord vilande propositioner; och hänvisades därvid:
Torsdagen deu 19 april.
29 Sr 44.
till andra särskilda utskottet propositionen, nr 230, angående
reglering av löneförhållanden m. m. vid statsdepartementen; och
till lagutskottet propositionen, nr 236, angående tillämpning under
viss tid av lagstiftningen om förfogande över viss egendom under
utomordentliga, av krig föranledda förhållanden.
De på kammarens bord liggande motionerna nr 400 av herr
Lindhagen, nr 401 av herr Lindhagen m. fl. och nr 403 av herr Rydén
i Malmö, som nu föredrogos, remitterades till konstitutionsutskottet.
§ 6.
Vidare föredrogos, men blevo ånyo bordlagda sammansatta
stats- och lagutskottets nr 1 utlåtande nr 1 samt bevillningsutskottets
betänkanden nr 21—24.
§ 7.
Herr Hellberg i Lycksele avlämnade en av honom m. fl. undertecknad
motion om avslag å Kungl. Maj:ts proposition, nr 169, med
förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 1 juli
1898 om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige.
Denna motion, som erhöll ordningsnumret 404, blev på begäran
bordlagd.
§ 8.
Anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 84, till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående pension åt hjälpmontören vid Trollhätte kraftverk
A. J. Karlsson jämte en i ämnet väckt motion.
§ 9.
Till bordläggning anmäldes:
sammansatta stats- och lagutskottets nr 1 utlåtande, nr 2, i anledning
av Kungl. Maj :ts i punkten 37 under andra huvudtiteln gjorda
framställning om anslag till bestridande av kostnader för första
uppläggandet av fastighetsregister för städer och vissa därmed jämförliga
samhällen; och
andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 9, i
anledning av herrar Sterners och Waldéns motion nr 284, om skrivelse
till Kungl. Maj:t angående utredning i fråga om införande av
statsmonopol å tillverkning och import av socker.
Sr 44. 30
Torsdagen den 19 april.
§ 10.
Justerades protokollsutdrag.
§ 11.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Andersson i
Grimbo under 4 dagar fr. o. m. den 20 april.
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 3,44 e. m.
In fidem
Per Cronvall.
Stockholm 1917. Kung!. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner, inan