1917. Andra kammaren. Nr 38

ProtokollRiksdagens protokoll 1917:38

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1917. Andra kammaren. Nr 38.

Torsdagen den 29 mars.

Kl. 11 f. in.

§ 1.

Justerades protokollet för den 23 innevarande mars.

§ 2.

Herr statsrådet von Sydow avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner: nr

165, med förslag till lag om ändringar i och tillägg till lagen
den 28 maj 1886 angående eftersökande och bearbetande av stenkolsfyndigheter; nr

164, med förslag till lag om ändrad lydelse av 1 och 3 §§ i
lagen den 4 maj 1906 angående förbud i vissa fall för bolag och förening
att förvärva fast egendom m. m.;

nr 159, angående försäljning av den inom staden Marstrands
hamnområde belägna Hedvigsholmen eller Kvarnholmen m. m.;

nr 160, angående regler för bestämmande av begynnelsearvodet
för vissa ordinarie befattningsinnehavare vid statens järnvägar;

nr 166, angående tillfälligt lönetillägg åt viss personal vid statens
järnvägar;

nr 161, angående tilläggspension åt före detta förste vaktmästaren
i finansdepartementet J. F. Lindgren;

nr 162, angående pension åt maskinisten vid mynt- och justeringsverket
P. O. Åkerblom;

nr 163, angående utsträckning av tiden för tullfri disposition av
tullpliktiga utställningsföremål, som införts till Baltiska utställningen
i Malmö år 1914;

nr 168, angående anslag till bestridande av vissa utskylder för
det brittiska beskickningshuset i Stockholm; och

nr 167, med förslag till förordning om ändrad lydelse av 19 §,
49 § 2 mom. och 57 § i förordningen den 19 november 1914 om arvskatt
och skatt för gåva.

Nämnda propositioner bordlädes på begäran.

Andra hammarens protoholl 1917. Nr 88.

1

Nr 38. 2

Torsdagen den 29 mars.

§3.

Herr Olofsson i Digernäs avgav en av honom m. fl. undertecknad
motion i anledning av Kungi. Maj:ts proposition, 135, angående
minimipris å brödsäd m. m.

Ifrågavarande motion, som erhöll ordningsnumret 365, blev på
begäran omedelbart remitterad till jordbruksutskottet.

§4.

Eöredrogos var för sig Kungl. Maj :ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid:
till statsutskottet propositionerna:

nr 149, angående omorganisation av väg- och vattenbyggnadskåren; nr

154, angående provisorisk lönereglering för viss personal vid
lantförsvaret;

nr 155, angående särskilt hyresbidrag åt gifta underofficerare
med vederlikar vid armén; och

nr 156, angående ersättande från fjärde huvudtitelns allmänna
besparingar av vissa förskottsvis utgivna medel;

till bankoutskottet propositionerna:

nr 143, med förslag till lag om ändrad lydelse av 4 och 5 §§ i
lagen den 18 september 1903 angående solidariskt bankbolags, bankaktiebolags
och sparbanks konkurs; och

nr 151, angående tilläggspension åt kanslisekreteraren i sjöförsvarsdepartementet
E,. A. Sundin;

till statsutskottet propositionen, nr 158, angående provisorisk
lönereglering för viss personal vid marinen; samt

till jordbruksutskottet propositionerna:

nr 152, angående ytterligare rörelsekapital vid statens verksamhet
för anskaffande och tillhandahållande av livsförnödenheter m. m.;
och

nr 153, angående anslag till hydrografiska undersökningar av
Sveriges färskvatten.

§ 5.

Vidare föredrogos var efter annan de på kammarens bord liggande
motionerna; och remitterades därvid:

till statsutskottet motionen nr 360, av herr Zetterstrand;
till bevillningsutskottet motionen nr 361, av herr Vennerström
m. fl.;

till statsutskottet motionen nr 362, av herr Runefors;
till bevillningsutskottet motionen nr 363, av herr E. A. Nilson i
Örebro; och

till särskilda utskottet motionen nr 364, av herr von Sneidern.

Torsdagen den 29 mars.

3 Hr 88.

§ 6.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 7 samt andra kammarens
andra tillfälliga utskotts utlåtanden nr 11 och 12, som nu föredrogos,
hlevo ånyo bordlagda.

§ 7.

Till avgörande förelåg nu bevillningsutskottets betänkande, nr Ang. förordna,
i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till för- n''n''J. om *ar~
ordning om särskilda avdrag vid 1917 års taxering till bevillning för ViiMfuTdrT
inkomst samt till inkomst- och förmögenhetsskatt, dels ock i ämnet beviiiningsVäckta
motioner. taxering.

Genom proposition, nr 92, av den 9 mars 1917, vilken hänvisats,
till bevillningsutskottet, hade Kungl. Maj:t, under åberopande av bifogat
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma
dag, föreslagit riksdagen att antaga följande:

Förslag

till

förordning om särskilda avdrag vid 1917 års taxering till bevillning
för inkomst samt till inkomst- och förmögenhetsskatt.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Vid 1917 års taxering till bevillning för inkomst samt till inkomst-
och förmögenhetsskatt må bär i riket mantalsskriven svensk
medborgare, som icke taxeras till inkomst och förmögenhetsskatt för
ett belopp av mera än 3,000 kronor och som bar att på grund av försörjningsplikt
underhålla ett eller flera barn, som vid årets början
icke fyllt 15 år, av taxeringsmyndighet, efter prövning av behovet
i varje fall, medgivas särskilda avdrag, enligt vad här nedan sägs.

2 §.

Vid bevillningstaxeringen må den i skattskyldigs mantalsskrivningsort
efter avdrag enligt 12 § i gällande bevillningsförordning
återstående beskattningsbara inkomst nedsättas, om den skattskyldiges
sammanlagda årsinkomst, beräknad i enlighet med 10 § i de
vid nämnda förordning fogade »Särskilda anvisningar till ledning
vid taxeringen», ej uppgår till 1,200 kronor, med högst 20 procent för
varje barn, om årsinkomsten uppgår till 1,200 kronor men ej till
1,800 kronor, med högst 15 procent för varje barn samt, om samma
inkomst uppgår till 1,800 kronor men ej till 2,400 kronor, med högst
10 procent för varje barn, dock ej i något fall med mera än 80 procent.

3 §.

Den nedsättning i det taxerade beloppet, som enligt 19 § 2 mom.
förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt tillkommer skatt -

Nr 88. 4

Torsdagen den 29 mars.

Ang. förord- skyldig, må ökas till högst 300 kronor för varje barn till och med
»kiida°”avdra ^re sam^ till högst 500 kronor för varje barn därutöver, dock för barn,
vid 1917 år» som självt åtnjuter inkomst, allenast om och i den mån barnets inheviiinings-
komst understiger beloppet av den för barnet ifrågakommande nedtaxering.
sättning.

(Forte.) Särskilt avdrag, varom nu är sagt, må i fall, som jämväl är hän förligt

till 2 §, icke medgivas, med mindre samtidigt tillämpas där
omförmäld nedsättning.

4§.

Är fråga om äkta makar, skall i tillämpliga delar gälla vad beträffande
makars taxering stadgas i bevillningsfö.rordningen och förordningen
om inkomst- och förmögenhetsskatt.

5 §.

över prövningsnämnds beslut i fråga om tillämpningen av denna
förordning må klagan icke föras.

6 §.

Har avdrag enligt denna förordning medgivits, åligger det taxeringsnämnden
att införa uppgift därom i inkomstlängdens kolumn
för anteckningar med angivande jämväl av avdragens särskilda belopp,
och skall, då fråga är om avdrag enligt 2 §, i kolumnen för antagen
beskattningsbar inkomst upptagas det efter sådant avdrag återstående
belopp.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen,
enligt därå meddelad uppgift, från trycket utkommit i Svensk
författningssamling.

Till utskottet hade jämväl överlämnats och i sammanhang med
förenämnda proposition behandlats

dels tre före den ordinarie motionstidens utgång inom andra
kammaren väckta motioner, nämligen

nr 8, av herr Olsson i Ramsta, med förslag till förordning om
särskilt avdrag vid 1917 års taxering till bevillning för inkomst
av kapital eller arbete;

nr 225, av herrar Nilsson i Kristianstad och Bärg i Katrineholm,
om särskilt avdrag vid 1917 års bevillningstaxering; och

nr 227, av herr Strid, med förslag till förordning om provisorisk
skatte! indring;

dels ock två i anledning av ovanberörda proposition likaledes
inom andra kammaren väckta motioner, nämligen

nr 340, av herr Lindqvist i Kosta, som hemställt att riksdagen
ville göra den förändring i Kungl. Maj :ts förslag, att avdragsrätten
gjordes obligatorisk; och

nr 346, av herr Bogren, som föreslagit att riksdagen ville antaga

Torsdagen den 29 mars.

5 Nr 88.

Kungl. Maj :ts förevarande proposition med den ändring, att § 1 i den
föreslagna författningen erliölle följande lydelse:

Ang. förordning
om särskilda
avdrag
vid 1917 års

§ i.

bevillning staxering.

Vid 1917 års taxering till bevillning för inkomst samt till in- (Vorts.)
komst- och förmögenhetsskatt må här i riket mantalsskriven svensk
medborgare, som icke taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt för
ett belopp av mera än 3,000 kronor och som har att på grund av försörjningsplikt
underhålla ett eller flera barn, som vid årets början
icke fyllt 15 år, av taxeringsmyndighet medgivas särskilda avdrag,
enligt vad här nedan sägs.

Utskottet hemställde

1) att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande
proposition, antaga det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget till
förordning om särskilda avdrag vid 1917 års taxering till bevillning
för inkomst samt till inkomst- och förmögenhetsskatt;

2) att de i betänkandet behandlade motionerna:

a) av herr Olsson i Ramsta,

b) av herrar Nilsson i Kristianstad och Bärg i Katrineholm,

c) av herr Strid,

d) av herr Lindqvist i Kosta, samt

e) av herr Bogren,

måtte anses besvarade genom vad utskottet under 1) hemställt;

samt

3) att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t anhålla, att ett av utskottet
gjort uttalande rörande taxeringsmyndigheternas tillämpning
av förevarande förordning måtte genom Kungl. Maj :ts försorg, i den
mån och på det sätt, som funnes lämpligt, skyndsammast bringas till
vederbörandes kännedom.

Reservation hade likväl avgivits av herrar Månsson och Nilsson
i Kristianstad, som föreslagit att riksdagen ville besluta, att 1, 2 och
3 §§ i Kungl. Maj:ts förslag skulle få denna lydelse:

1 §.

Vid 1917 års taxering till bevillning för inkomst samt till inkomst-
och förmögenhetsskatt må här i riket mantalsskriven svensk
medborgare, som icke taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt för
ett belopp av mera än 3,000 kronor och som har att på grund av försörjningsplikt
underhålla ett eller flera barn, som vid årets början
icke fyllt 15 år, av taxeringsmyndighet, efter prövning av behovet i
varje fall, medgivas särskilda avdrag, enligt vad här nedan sägs.

Oberoende av prövning, varom nyss är sagt, skola sådana avdrag
medgivas skattskyldig, vars taxerade belopp ej uppgår till 1,200
kronor.

Nr 38. 6

Torsdagen den 29 mars.

Ang. förord- 2 §.

ning om sär »kilda

avdrag Vid bevillningstaxeringen må, där särskilt avdrag tillämpas, den
vid 1917 års i skattskyldigs mantalsskrivningsort efter avdrag enligt 12 § i gälb7axeriM~
^an(ie bevillningsförordning återstående beskattningsbara inkomst
fForte) nedsättas, om den skattskyldiges sammanlagda årsinkomst, beräknad

i enlighet med 10 § i de vid nämnda förordning fogade »Särskilda
anvisningar till ledning vid taxeringen», ej uppgår till 1,200 kronor,
med högst 20 procent för varje barn, om årsinkomsten uppgår till
1,200 kronor men ej till 1,800 kronor med högst 15 procent för varje
barn samt, om samma inkomst uppgår till 1,800 kronor men ej till
2,400 kronor, med högst 10 procent för varje barn, dock ej i något
fall med mera än 80 procent.

3 §.

Den nedsättning i det taxerade beloppet, som enligt 19 § 2 mom.
förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt tillkommer skattskyldig,
må, där särskilt avdrag tillämpas, ökas till högst 300 kronor
för varje barn till och med tre samt till högst 500 kronor för varje
barn därutöver, dock för barn, som självt åtnjuter inkomst, allenast
om och i den mån barnets inkomst understiger beloppet av den för
barnet ifrågakommande nedsättning.

Särskilt avdrag, varom nu är sagt, må i fall, som jämväl är hänförligt
till 2 §, icke medgivas, med mindre samtidigt tillämpas där
omförmäld nedsättning.

Sedan utskottets hemställan föredragits, lämnade herr talmannen
på begäran ordet till

Herr Nilsson i Kristianstad, som yttrade: Herr talman! Såsom
av betänkandet framgår, har undertecknad jämte herr Fabian
Månsson avgivit en reservation, och jag skall här i all korthet söka
motivera detta vårt yrkande.

Den provisoriska skattelindring, som redan föregående riksdag
beslutade på framställning av en enskild motionär, hade till speciellt
syfte att på grund av de oerhört stegrade levnadskostnaderna
göra det möjligare för särskilt löntagare och arbetare att betala
komunalskatten, som kändes ganska hård och tryckande. Vid nämnda
riksdag fastställdes emellertid som villkor för en sådan skattelindring,
att vederbörande skattskyldig hade tre oförsörjda barn,
och därtill kom, att skattelindringen, i likhet med vad i år ifrågasättes,
skulle vara fakultativ, d. v. s. utgå i händelse av behov och
efter prövning i varje särskilt fall. Den kungl. proposition, som
nu föreligger, har ju gått i vissa avseenden längre än vad fjolårets
riksdag beslöt, i det att den har utsträckt rätten till erhållande av
skatteavdrag till inkomsttagare, upp till 3,000 kronors årsinkomst.
Vidare ha villkoren lindrats i så måtto, att skattelättnad kan erhållas,
när vederbörande har endast ett barn under 15 år att försörja.
Dessa ändringar innebära naturligtvis ett framsteg jämfört med vad
föregående år bestämdes.

Torsdugen den 2‘J mars.

7 Nr 88.

Den, som följt mod förhållandena under fjolåret, har funnit, ^9-att det i två avseenden rått allt annat än belåtenhet med denna frågas skilda aviira,j
lösning. Iför det första inträffade det ju som en följd av skatte- vu un? ån
lindringen, att ett avsevärt antal personer förlorade sin kommunala bevillning*"
rösträtt. Var och en förstår, hur svårt det skulle kännas för dessa ta*en"a''
medborgare, som på grund av stor barnskara, fattigdom och försörj- or
ningssvårigheter erhållit skattelindring, att de härför skulle belönas
med förlust av en del av sin kommunala rösträtt. Till detta förhållande,
som framkallade allmänt missnöje, och vilket vi hoppas,
att riksdagen i annan ordning skall råda bot för, kom den omständigheten,
att taxeringsnämnderna kunde efter sitt fria skön avgöra,
huruvida vederbörande skulle komma i åtnjutande av skattelindring
eller icke. Sålunda inträffade _ det, att taxeringsnämnden i en
kommun befriade en del skattskyldiga från deras skatteplikt i enlighet
med ifrågavarande författning, medan taxeringsnämnden i en
socken intill beslöt att icke tillämpa lagen. _

Missbelåtenheten med en sådan tillämpning av förordningen
blev som sagt ganska allmän ute i landet, och fördenskull se vi
också i den kungl. propositionen i år, att kammarrätten tagit hänsyn
härtill och påyrkat, att skattelindringen skulle göras obligatorisk,
så att samtliga, som vore berättigade till skattelindring, också oberoende
av taxeringsnämndens prövning skulle komma i åtnjutande
därav. Varken Kungl. Maj:t eller bevillningsutskottet har velat
följa kammarrätten i detta avseende, och naturligtvis kan det anföras
eu hel del skäl emot fastställandet av obligatorisk skattelindring,
åtminstone då det gäller inkomster, som stå sa högt upp pa
skalan som 2,400 kronor eller, efter inkomst- och förmögenhetsförordningen,
3,000 kronor. Givetvis kunna i en del små landskommuner
de ekonomiska förhållandena med tillämpning av en^ dylik
skattelindring bli så omkastade, att dessa kommuner ha svårt att
klara sina affärer. För min del har jag därför vid behandlingen av
denna fråga inom bevillningsutskottet heller icke ansett _ mig höra
påyrka en så långt gående lindring, som kammarrätten i principiellt
avseende ifrågasatt, men däremot har jag i likhet med herr
Månsson hållit före, att man beträffande vissa slag av skattskyldige,
nämligen de mindre inkomsttagarna, borde göra skattelindringen
obligatorisk. Var och en känner ju till, att under^ nuvarande förhållanden
en inkomst av 1,200 kronor måste anses så ringa, att den,
särskilt om man har barn att försörja, icke lämnar något över för
betalning av skatt. En person, med 20 ä 22 kronor i veckolön, bosatt
i en kommun med exempelvis 7 kronor per bevillningskrona
i kommunalskatt, har att av sin lilla inkomst avsta 2 veckors lön
för att erlägga kommunalskatten. För arbetare, som äro bosatta i
landskommuner eller mindre stadskommuner och som icke pa grund
av sin arbetsanställning komma i åtnjutande av något nämnvärt
dyrtidstillägg och sålunda få räkna med samma inkomst, som de hade
före krisen, är det uppenbart, att skattebördan, även om den icke
är relativt stor, skall kännas oerhört tryckande. Jag har därför ansett,
att i detta avseende skattelindringen skulle kunna tillämpas ob -

Nr 38. 8

Torsdagen den 29 mars.

tina om °sär- jisatoriskt, ocli jag är fullt övertygad om, att några omvälvningar i
skada avdrag kommunerna» ekonomi därav icke skulle behöva uppstå. Det kan
vid 1917 års invändas, såsom väl i debatten kommer att göras, att denna skattebeviiinings-
lindring kanske även kommer sådana till godo, som icke särskilt
fanering äro i behov därav. Det är möjligt, att det på vissa båll i riket finkorts.
) nes exempelvis ägare av fastigheter, taxerade till bortåt 10,000 kro nor,

som kunna komma i åtnjutande av skattelindring, utan att de
egentligen äro i behov därav, men för en hel del av dessa torde
med hänsyn till de nuvarande förhållandena en sådan skattelättnad
verkligen vara erforderlig. Jag vill emellertid bestämt betona, att
vad vi i första hand åsyftat är att bereda löntagare och arbetare med
små inkomster en så stor skattelindring som möjligt.

Med_ det sagda har jag för min del i all korthet sökt motivera,
varför vi gått en medelväg. Varför vi å ena sidan för de högre
inkomsttagarna och de högre beskattningarna stannat vid fakultativ
tillämpning, har varit uteslutande därför, att vi rygga tillbaka
för de ekonomiska konsekvenser, som möjligen skulle följa för en
och annan landskommun. Men när vi sedan stannat vid obligatoriskt
avdrag inom här föreslagna gränser med högst 20 % för dem,
som ha fyra barn och däröver att försörja, så beror det därpå, att vi
anse, att någon omvälvning i ekonomiskt avseende icke skall härigenom
behöva inträda. Att penningvärdets fall skall skapa svårigheter
för dessa löntagare att få den lilla inkomsten att räcka till,
till och med för ett nödtorftigt uppehälle, är så bestyrkt och ligger
så i öppen dag, att det över huvud icke kan vara delade meningar
härom.

På dessa grunder har jag gått denna medelväg och velat gå med
pa obligatorisk . skattelindring, när det gäller de mindre inkomsttagarna.
^ Naturligtvis kan det angivas gränsfall; det kan anföras
fall, då en person med 1190 kronor skulle erhålla obligatorisk skattelindring,
medan en annan med 1,210 kronor icke skulle få sådan.
Men det är i varje händelse gränsfall, som kunna med hänsyn till
författningen justeras. Ty även om icke den, som har 1,210 kronor
och ett barn att försörja, får obligatorisk skattelindring, så ligger
det dock inom författningens ram för taxeringsnämnden att kunna
justera en sådan uppenbar orättfärdighet och medge även en person
som har 1,200 kronor en skattelindring, som är obligatorisk för
den, som har under 1,200. Dessa gränsfall böra därför enligt mitt
förmenande icke avskräcka kammaren från att bifalla den medelväg,
som vi i reservationen påyrka.

Med anledning, av det här sagda tillåter jag mig. herr talman,
att hemställa om bifall till vad vi i reservationen anfört i vad det
gäller 1 § i den omtalade förordningen. I 2 och 3 §§ ha vi för säkerhets
skull, för att författningen skall bli så mycket tydligare,
tillagt en parentes, som var och en som läst betänkandet eller reservationen
finner. Det heter nämligen: »Vid bevillningstaxeringen
må, där särskilt avdrar/ tillämpas» o. s. v. Denna parentes »där
särskilt avdrag tillämpas» har tillkommit i syfte att göra författningens
bestämmelser tydligare. Likaledes har i 3 § även tillkom -

Torsdagen den 29 mars.

9 Nr 88.

mit ett sådant förtydligande, i det vi föreslagit följande lydelse: Ang. furord »---skattskyldig,

må, där särskilt avdrar] tillämpas» o. s. v. ^iUa^vdräg

Vid närmare undersökning av dessa tillägg ha vi emellertid funnit, vid tän
att författningen som sådan utan någon ändring av dessa paragra- beviilningsfer
är tillräckligt tydlig, så att det räcker med det i första para- taxering.
grafen införda stycket. _ (Forts.)

Med anledning av vad jag sålunda anfört tillåter jag mig att
yrka bifall till reservationen med den ändring i den föreslagna författningen,
att i §§ 2 och 3 de där tillsatta parenteserna »där särskilt
avdrag tillämpas» utgå.

Vidare anförde

Herr Källman: Herr talman! Att frågan om de särskilda
avdragen vid 1917 års taxering ha tillvunnit sig intresse, visar sig
bäst därav, att vi nu behandla dels en kungl. proposition i ärendet
och dels icke mindre än fem stycken motioner. Jag skall be att
få säga några ord till förmån för utskottets förslag, som sammanfaller
med den kungl. propositionen.

Vi voro överens om i bevillningsutskottet, att ett särskilt avdrag
för familjeförsörjare med barn är lika nödvändig 1917, som
det var 1916. Det är endast ifråga om sättet, varpå detta avdrag
skall äga rum, som meningarna äro delade. De flesta av motionärerna
inskränka sig till att påyrka avdrag beträffande kommunalutskylderna.
Propositionen utvidgar rätten till avdrag att gälla
även inkomst- och förmögenhetsskatten. Om detta sistnämnda är
man enig på alla håll inom utskottet, och ingen har haft något
att invända häremot, och detta naturligtvis därför, att man ansett,
att i allmänhet staten har lika lätt att bära de avdrag, som det här
är fråga om, som kommunerna ha det. När man nu från utskottsmajoritetens
sida icke kunnat gå med på obligatoriskt avdrag, så
beror det på en hel del skäl, av vilka jag skall tillåta mig att anföra
endast en obetydlighet. Men dessa skäl äro emellertid så
kraftiga, att de blivit avgörande för mig och de flesta andra i utskottet.

Jag vill då erinra om att 1906 framlades en kungl. proposition
med förslag om viss förhöjning av det bevillningsfria avdraget.

Vi veta alla vilka bestämmelser som nu i det avseendet gälla.
Ifrågavarande proposition ville utvidga avdraget till att gälla på
följande sätt: för inkomster mellan 600 och 900 kronor skulle det
medgivas ett bevillningsfritt avdrag av 600 kronor; för inkomster
mellan 900 och 1,200 kronor skulle avdraget utgöra 500 kronor,
mellan 1,200 och 1,500 kronor bleve avdraget 400 kronor, mellan
1,500 och 1,800 kronor skulle avdragas 300 kronor, mellan 1,800
och 2,000 kronor bleve avdraget 200 kronor och mellan 2,000 och
2,100 kronor skulle avdragas 100 kronor. Vidare föreslogos vissa
dyrortsavdrag, enligt vilka man hade rätt till avdrag av 100 kronor
för sig själv och 50 resp. 40 kronor i angivna fall för de oförsörjda
barnen. Bevillningsutskottet avstyrkte emellertid propositionen,

Kr 38. 10

Torsdagen den 29 mars.

Ang. förord- och det skedde efter det en mycket grundlig utredning företagits
utskottet. Man k?“ nämligen underfund med att, om den då
vid i9n års ifrågavarande propositionen bifallits, så skulle skatteökningen blivit
bevilinings- så väsentlig i en hel mängd kommuner, att man ansåg sig av detta
taxering, skal icke kunna gå med på propositionen. Jag skall be att få an (Forts.

) föra några exempel på vilken ökning i kommunalskatten, som skulle

ha förekommit, därest propositionen hade bifallits. I Söderfors socken,
Uppsala län, skulle kommunalskatten ha ökats med 38 %, i
Torshälla landskommun med 23,1 %, i Södra Möckleby på Öland
med 29,4 %, i Norra Åsum, Kristianstads län, med 30,6 %, i Södra
Yram, Malmöhus län, med 35,4 %, i Nödinge, Älvsborgs län, med
38 %, i Ramen, Värmlands län, med 28 %, i Norrala, Gävleborgs
län, med 36,8 % och i Mollösund, Göteborgs och Bohus län, med
85 Söderhamns stad skulle ha fått en ökning i kommunalskatten
av 17,5 %. Yi se sålunda, att här förekommer en mycket stor
förskjutning i skattebördan, och det är naturligt, att man fäst avseende
därvid vid det bevillningsfria avdragets höjande.

Nu är det uppenbart, att dessa särskilda barnavdrag icke äro
fullt jämförliga med en generell höjning av det bevillningsfria avdraget,
men efter propositionens förslag bli de bra nära jämförbara,
. . Det förslag, enligt vilket medgives skattelindring åt alla
familjeförsörjare under givna inkomstförhållanden, vilka hava ett
barn, etc. hela vägen utefter, torde uppenbarligen icke skilja sig så
synnerligen mycket från vad i propositionen år 1906 föreslogs.
Vi skola komma ihåg, att avdragsrätten enligt nu föreliggande
proposition sträcker sig ända upp till 2,399 kronors inkomst.

_I en av motionerna har det påyrkats, att avdraget skulle göras
på själva skatten. Detta förslag är framställt med hänsyn därtill,
att det kommunala röstvärdet icke skulle minskas, som man vet
eljes skulle bli förhållandet. Det är emellertid icke möjligt att gå
den. vägen. Ett sådant ärende skulle i varje fall icke falla under
bevillningsutskottets handläggning. Ett avdrag å skattebeloppet
skulle tillhöra den kommunala förvaltande myndigheten att verkställa,
icke taxeringsmyndigheten. Ärendet hade sålunda icke tillhört
bevillningsutskottet. Jag är för min del av samma uppfattning
som den föregående talaren, att det icke kan anses vara i
överensstämmelse med rättvisa och billighet, att man minskar det
kommunala röstvärdet för en familjeförsörjare med ett eller flera
barn utav den anledningen, att han får någon lindring i sin skatt.
Hans möjligheter att utöva sin medborgarrätt ha ingalunda inskränkts
därför att han fått dyrtidsavdrag å skattebeloppet. Jag
har för övrigt väckt en motion i det avseendet, som hänvisats till
konstitutionsutskottet. Den är ännu icke där behandlad, sålunda
ej heller i kammaren, men det är att hoppas, att, när den och
andra liknande motioner återkomma, såväl andra kammaren som
första kammaren skola taga hänsyn till dessa förhållanden och sålunda
se till, att icke en familjeförsörjare mister en del av sitt
kommunala röstvärde, därför att han är i behov av lindring i skatten
under en så svår tid som den närvarande.

Torsdugen den 2‘J in urs.

11 Nr 88.

De som hava påyrkat obligatoriskt avdrag under givna för- An,J- fsrordhållanden
påstå, att taxeringsmyndigheterna icke tilliimpa förord- ’2"ua avdrag
ningen, då de hava att bestämma, huruvida avdrag skall ske eller ej. vid 1917 års
.Tåg vill då framhålla, att utskottet har räknat med en viss motvillig- bevillningtbet
i detta avseende, och därför i punkt 3) föreslagit, att riks- taxering.
dagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t (Forts.)
måtte fästa taxeringsmyndigheternas uppmärksamhet på att verkligen
tillämpa förordningen. Jag anser, att man på det sättet skall
kunna avvärja den invändning, som sålunda göres.

Jag skall därefter be att få anföra ett enda exempel, som visar,
att om vi gå den väg, som reservanterna, herrar Månsson och Nilsson
i Kristianstad, anvisat, så är det visst icke säkert, att man
därmed minskar skattetungan för dem, som verkligen äro i behov
av en lindring, utan det kan tvärtom bli så, att under det de icke
behövande måste tillerkännas skattelindring, de verkligt behövande
samtidigt bli utan. Jag skall taga ett exempel ur livet, ett exempel,
som visst icke är enastående utan som förekommer överallt i
varenda socken i detta land. Detta exempel, som jag här framhåller,
känner jag till. Jag vet socknen det gäller och känner personernas
namn. De skulle själva bli mycket förvanade, om ett bifall
till reservationen skulle föranleda, att den ene, som icke behövde
det, finge avdrag, under det den andre, som därav vore
i verkligt behov, icke finge avdrag. Jag tror att kammaren genom
detta exempel skall bli på det klara med, att i många, många fall
det skulle verka oväntat orättvist med ett bifall till^ reservationen,
och att alltså rättvisa icke skipas genom att gå på obligatoriskt
avdrag. Reservanterna yrka, att oberoende av prövning, sådana
avdrag skola medgivas skattskyldig, vars taxerade belopp ej uppgår
till 1,200 kronor.

Det finnes i en socken i Uppland två grannar. Den ene, som
har hustru och fem barn, arbetar hos ett bolag, där han förvärvar
en inkomst av 1,450 kronor. Han äger en bostadsfastighet, taxerad
till 2,000 kronor; därav måste han följaktligen paföras bevillning
för 100 kronor. Hans sammanlagda inkomst blir sålunda 1,550
kronor. Han får på detta ett enligt bevillningsförordningens 12 §
bevillningsfritt avdrag på 300 kronor. Då återstår sålunda beskattningsbar
inkomst: 1.250 kronor. Kommunalskatten i socknen utgar
med 11 kronor per bevillningskrona. Mannens kommunalskatt blir
då 137 kronor 50 öre. Han är inkomst- och förmögenhetstaxerad
för 800 kronor. Det betyder för honom en skatt; på 4 kronor 80 öre.

Så tillkommer landstingsskatt, vägskatt och bidrag till prästerskapets
avlöning. Jag kan icke säga hur mycket på öret det kan bli,
men jag vet att den sammanlagda kommunal- och kronoskatt, som
han har att utgöra, är cirka 150 kronor. Denne man skulle, därest
reservationen bifölles, icke få något särskilt bevillningsfritt avdrag
för sina fem barn, såvida icke taxeringsnämnden medger sådant. Jag
kan tala om, att jag känner den taxeringsnämnden så väl, att jag
vet, att denne man icke kommer att få bevillningsfritt avdrag. Men
han har en granne som äger en jordbruksfastighet, taxeringsvärderad

Nr 38. 12

Torsdagen den 29 mars.

tina om°sär- 9)000 kronor. Han utgör bevillning efter 540 kronor för denskiida
avdrag .n^ Jordbruksfastighet. Dessutom har lian en inkomst av arbete,
vid i9n års körslor o. d., på 600 kronor. Hans sammanlagda inkomst blir sålebeviiinings-
des 1,140 kronor. På de 600 kronor, som han sålunda förvärvar vid
taxering, sidan av sin verksamhet som jordbruksfastighetsägare, får han be(Forts.
) villnmgsfritt avdrag på 450 kronor. Det är han berättigad till, då
hans sammanlagda inkomst ej uppgår till 1,200 kronor. Av den inkomsten
återstå 150 kronor beskattningsbara. Då han har fyra
barn, skulle han, därest reservationen bifölles, för dessa få 120 kronor
i särskilt avdrag vid 1917 års taxering. Det återstår då för honom
de 540 kronorna, beräknad inkomst av jordbruksfastigheten,
jämte 30 kronor, som icke avdrages på den övriga imkomsten, summa
570^ kronor, som för honom betyder en kommunalskatt på 62
kronor 70 öre. Denne har sålunda fått, som vi märka, särskilt avdrag
på kommunalskatten, men därtill har han rätt till obligatoriskt
avdrag på inkomst- och förmögenhetsskatten med först 900 kronor
för de tre barnen och därefter 500 kronor för det fjärde barnet. Han
får sålunda en skattelindring på icke mindre än 1,400 kronor å till
inkomst- och förmögenhetsskatt deklarerad inkomst. Nu kanske
herrarna knappast tro mig, om jag meddelar, att han har betydligt
större realinkomst än vad bevillningstaxeringen utvisar. Ben verkUpa
inkomsten av jordbruket deklarerar han till 1,700 kronor. Därtill
komma de 600 kronor, som han förtjänar vid sidan av jordbruket.
Hans sammanlagda verkliga inkomst är alltså 2,300 kronor. Men
för denne man med denna relativt stora inkomst kommer kommunalskatten
endast att utgöra 62 kronor 70 öre och skatt jämlikt inkomstoch
förmögenhetsskatteförordningen 5 kronor 40 öre. Hela hans
skatt, om jag tillägger landstingsskatt, vägskatt och bidrag till prästerskapets
avlöning, blir endast cirka 75 kronor. Taxeringsnämnden
är skyldig medgiva avdrag åt denne skattskyldige därest reservationen
bifalles. Detta exempel utvisar sålunda, att en inkomsttagare
med 6 personers familj och 1,550 kronors inkomst kan få betala
en skatt av 150 kronor, under det att hans granne, som endast har
5 personers familj och en inkomst av 2,300 kronor, får betala en
skatt av endast 75 kronor.

Herrarna förstå, att man icke skapar någon rättvisa genom att
bifalla reservationen. Därigenom. skapa vi i stället på ofantligt
många hall en mycket stor orättvisa, en orättvisa som jag är övertygad
om att taxeringsnämnderna själva i många fall skulle komma
att beklaga, därför att de skulle vara tvingade att lämna särskilt avdrag
i vissa fall. där det icke behövdes, under det att de i andra fall,
där verkligt behov förelåge, icke skulle anse sig kunna göra det
av hänsyn till kommunens ekonomi.

Nu skall kammaren också tänka på att med den krigstidshjälp,
som utgick under förra aret, eu massa löntagare här och var i bygderna
kommo upp till en sammanlagd inkomst överstigande 1,200
kronor. Det blir följaktligen icke så säkert att just dessa som
bäst behöva det komma i åtnjutande av rätt till avdrag, utan därvidlag
blir det alltid beroende på taxeringsnämndens välvilja. Jag

Tori (lagen den 29 mars.

13 Nr 38.

skulle till det anförda exemplet ha kunnat tillägga, att det knåp- An''J- förord
past är riktigt att säga, att den ene får betala 150 kronor i skatt ^Uda”avdrag
och den andre 75 kronor, ty den, som skulle betala 150 kronor i skatt v-ui t9n
efter fjolårets förhållanden, kommer uppenbarligen att få högre btmUningsskatt
genom den förskjutning i skattebördan, som kommer att äga taxering.
rum på grund av medgivna avdrag. (Fora.)

Jag skall icke upptaga kammarens tid längre. Jag har velat
genom det anförda exemplet bevisa, att man ömmar icke mera för de
verkligt behövande genom att gå på reservanternas linje. Man
åstadkommer tvärtom, att dessa verkligt behövande kanske i många
fall icke alls få något särskilt avdrag.

Särskilt på grund av dessa förhållanden, måste jag, herr talman,
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Lindqvist i Kosta: Herr talman, mina herrar! Jag

skall icke försöka mig på att ingå i någon debatt med den erkände
kommunalmannen herr Källman. Men jag bara ber att få säga, att
jag vill tro, att när vi få protokollet med vad han här sagt, det
skall visa sig, att en hel del av hans exempel icke är fullt riktigt.

Nu säger herr Källman, att reservanternas förslag här icke
kommer att medföra någon full rättvisa. Ja, jag vill villigt erkänna,
att vare sig reservanternas eller utskottets förslag bifalles eller om
det hade blivit enligt mitt förslag, det skulle bli full rättvisa ty
full rättvisa är mycket svår att åstadkomma, och särskilt när det
gäller att skapa den genom provisorisk skattelindring.

När detta ärende under fjolåret förelåg i riksdagen, tog jag
mig friheten ägna någon liten kritik åt det förslag, som då förelå,g,
och jag uttalade också vid det tillfället önskvärdheten av att den sittande
kommunalskattekommittén måtte så fort som möjligt framlägga
sitt betänkande, så att det skulle bli möjligt för oss att komma
ifrån detta provisorium och få en annan kommunalskatteförordning
än den vi nu ha. Men ännu dröjer kommunalskattekommittén
med sitt förslag, och man vet icke något om när det kan komma
fram. Nu säger man ju, att på grund av kristiden kommunalskattekommittén
varit upptagen med en hel del andra åtgärder, vilka
varit nödvändigare än denna förändring av kommunalskattelagstiftningen.
Jag ber därtill att få säga, att hur viktigt det än är med
en hel del uppdrag, som dessa kommunalskattekommitterade
haft och ha, så få vi dock icke glömma nödvändigheten av
att vi få en ny skatteförordning, vilken lindrar skatterna för de
mindre inkomsttagarna. Vi få väl komma ihåg, att det bevillningsfria
avdrag, som nu föreligger, är av så gammalt datum, att tiden
borde vara inne att se till, att något ändras i detta avseende. Det
var ju riksdagen 1859—60, som fastslog ett skattefritt existensminimum
av 400 kronor, och därefter höjdes detta 1883 till 500 kronor.

Sedan ha vi stått så att säga på samma ställe med undantag endast
av de rundligare avdrag, som sedan kommit till. Det torde vara
på tiden, om vi skola kunna fasthålla vid vad som uttalades av
1859—60 års riksdag, när man sade, att man ansåg, att det belopp

Nr 38. 14

Torsdagen den 29 mars.

Äng- som oudgängligen behövdes, för fyllande av de nödvändiga levnads skihia

°’avdZ^ behoven, måste hållas fritt från skatt, det torde vara på tiden, säger
vid 1917 års j^g, att, om vi skola kunna fasthålla vid detta, vi lå en skatteförbeviiinings-
ordning till det bättre fortast möjligt.

taxering. ^ hlär jag föreslagit, att den provisoriska skattelindring, som av

(Forts.) Kungl. Maj :t föreslagits, skulle bli obligatorisk, så har jag såsom
stöd för detta mitt yrkande erinrat om vad kammarrätten för sin
ståndpunkt anför, när den säger: »Att inom en så vid ram, som

den förordningen lämnat öppen för det subjektiva omdömet,’ gradera
det olika behovet i olika fall måste stöta på de största svårigheter.
Än mindre lärer det kunna förväntas, att olika nämnder
skola följa enhetliga principer vid tillämpningen. Nästan med nödvändighet
måste praxis å olika orter förete stötande avvikelser. Dylika
oegentligheter, likasom givetvis mycket obehag och besvär för
nämnderna själva torde kunna undvikas, om rätten till avdrag göres
under stadgade förutsättningar ovillkorlig, på sätt också fallet är
ifråga om de vanliga bevillningsfria avdragen.» Mot detta argument,
som jag tagit upp från kammarrättens uttalande, anför nu
bevillningsutskottets majoritet, att »en obligatorisk och följaktligen
mera generell tillämpning av nedsättningen i bevillningstaxeringen
skulle i manga fall åstadkomma en obillig förskjutning i den kommunala
skattebördan och på vissa håll kunna genom allt för stark
reduktion av bevillningskronorna äventyra kommunens ekonomi».
Jag tror, att bevillningsutskottets flertal ser denna sak väl mörkt,
mörkare än vad man egentligen borde göra. Så såg man också
denna sak 1906, da Kungl. Maj:ts proposition förelåg om höjning av
det bevillningsfria avdraget. Herr Källman var inne på detta, och
med exempel, hämtade från den utredning, som då förelåg, ville
han göra gällande, att de skulle varit alldeles avskräckande. Jag
skall ^e åven jas alt från den utredning, som då förelåg, få
visa några siffror, som jag finner visst icke avskräckande. Jag
skall ta några kommuner från Kronobergs län, endast ett par tre
stycken. Enligt den nämnda utredningen skulle i Hofmanstorp antalet
fyrkar ha sjunkit från 38,465 till 35,825 och utdebiteringen stigit
med 7,4 % per fyrk. I Lenhofda skulle antalet fyrkar ha sjunkit
från 21,726 till 19,993, och utdebiteringen skulle ha stigit med
8,7 % per fyrk. _ I Virestad, en ren bondsocken så att säga, skulle
fyrkantalet ha sjunkit från 17,634 till 17,158 och utdebiteringen ha
stigit med 2,8 % per fyrk. _ I Yäxjö slutligen skulle antalet fyrkar
hava sjunkit från 29,341 till 28,409 och utdebiteringen hava stigit
med 3,3 ^ per _fyrk. Det förefaller mig sålunda, att dessa siffror
visst icke äro sa avskräckande. Jag tror icke heller, att om man även
nu hade gått till en utredning och sett efter, vilken verkan det skulle
ha blivit av en obligatorisk skattelindring, svårigheterna med en
dylik åtgärd skulle visat sig aldeles oöverkomliga. Att det kommer
att medföra en omkastning av den kommunala skattebördan, är
alldeles tydligt, men det är ju detta man vill vinna. Man vill ju
från de svagare lyfta av en del skatter och lägga dem på de mer
bärkraftigas axlar.

Torsdagen den 29 mars.

15 Nr 88.

Ifråga om rättvisan eller orättvisan i det ena eller det andra An''J- /Mordfallet
bor jag att få betona, att taxeringsnämnderna under det år, ^ig^avdräa
som den provisoriska skattelindringen tillämpats, ha tillämpat den * vid* 1917 ån
ofantligt olika. Nu föreslår ju bevillningsutskottet i år, att det beviiiningsskulle
bli något bättre, och hemställer i det syftet, att en skrivelse taxering.
skulle utgå till vederbörande med uppmaning att ,se till, att för- (1''orts.)

ordningen efterleves mera än hittills. Jag vill icke förneka, att en
sådan skrivelse kan åstadkomma någon nytta, och säkerligen skulle
den komma att verka mera än en cirkulärskrivelse i motsatt riktning.
Dock torde den icke verka tillräckligt, för att skattelindring
skall äga rum överallt där det behövs. Jag skall taga endast
ett exempel för att visa, hur man gått tillväga på olika sätt. Jag
såg för någon dag sedan ett inlägg i en tidning, där en brevskrivare
omnämnde, att en statens lägre tjänsteman, som på grund av sjukdom
i två år varit oförmögen att sköta sin tjänst och allt fortfarande
var sjuk, begärt att taxeringsnämnden skulle höja det bevillningsfria
avdraget med 200 kronor, men fått avslag. Han anförde som
skäl för sin begäran, att han var familjeförsörjare och hade fem
barn, därav tre skolpliktiga. Han hade 100 kronor att betala i
livförsäkringspremier, han måste själv ligga på badort för att
sköta sin hälsa, och han hade en inkomst av 106 kronor i månaden.

Det är, tror jag, icke ett enstaka fall, där en taxeringsnämnd gått
tillväga på detta sätt. Och en person med en sådan inkomst som
106 kronor i månaden skulle ju icke få obligatoriskt avdrag, även
enligt den reservation, som avgivits av herrar Månsson och Nilsson.

Men det skulle ju, såsom herr Nilsson sade, därigenom ändå öppnas
möjlighet för de allra minsta inkomsttagarna att få någon lindring.

Såsom frågan nu ligger, torde det icke vara möjligt att vinna
mer än högst vad reservanterna här föreslagit. Första kammaren har
ju redan bifallit vad bevillningsutskottets flertal föreslagit, men denna
fråga torde vara av den art, att om andra kammaren skulle bifalla
reservationen, frågan går till gemensam votering. Såsom frågan
nu ligger och under bestämt uttalande av det stora behov av
skattelindring, som förefinnes hos lönarbetarklassen, samt med en
bestämd vädjan till regeringen att se till, att vi fortast möjligt få en
ny kommunalskatteförordning, ber jag alltså, herr talman, att få
yrka bifall till det av herr Nilsson under debatten framställda förslaget.

Herr Petersson i Lidingö villastad: Herr talman, mina
herrar! Som herrarna hört av de föregående talarna har detta ärende
i ett föregående skede varit hänskjutet till kammarrätten, som yttrat
sig däri. Då jag deltagit i kammarrättens handläggning av demja
fråga och varit med om dess utlåtande, tillåter jag mig att även här
i kammaren yttra några ord om densamma.

Det har varit tillfredsställande att se, att kammarrättens hemställan
i de flesta hänseenden blivit beaktad i Kungl. Maj:ts pro -

Sr 38. 16

Torsdagen den 29 mars.

tin {m°Iär- Pos^ion j ämnet. Dock är det en punkt, där Kungl. Maj:t icke
Mila m,ivdrög *''linnit sig kunna följa kammarrättens mening och. där icke heller
vid 1917 års bevillningsutskottet fäst avseende vid densamma. Det gäller frågan,
bevillnings- huruvida de avdrag varom nu lagstiftas skola vara obligatoriska
taxering. ener fakultativa — bero på prövning i varje särskilt fall, som det
(Forts.) heter. Kammarrätten har för sin del ansett, att avdragen borde
fastställas såsom obligatoriska. Grunden härför är väsentligen den,
att det i författningsförslaget icke finnes angivna några som helst
direktiv, efter vilka vederbörande taxeringsnämnder skola bedöma,
om och när ett avdrag bör beviljas eller icke. Det är helt överlämnat
till deras fria skön. Avdraget skall, heter det, bero på prövning
av behovet i varje fall. Prövning av behovet — jag skulle
vilja fråga: vad menas med det? Nog behöva väl alla dessa människor,
^ som det här är fråga om, med de inkomster, som här angivas,
i den dyrtid som nu råder, all den lindring, som de kunna få.
Att gradera deras olika behov och bedöma, om den ene behöver
mer och den andra mindre, är omöjligt för taxeringsnämnderna.
De! Kommer att bero uteslutande på deras personliga kännedom om
de familjer, som de ha att beskatta. De känna kanske några få,
och. dessa få avdrag. Flertalet eller åtminstone en stor del känna
de icke, och de få icke någon lindring. Det kan icke hjälpas att
det blir en ojämnhet och understundom en verklig orättvisa genom
ett sådant system, _ som här ifrågasattes. Och gäller detta inom
de särskilda taxeringsdistrikten, varder resultatet antagligen än
värre, om man jämför två eller flere olika taxeringsdistrikt med varandra,
. Där maste en mycket beklaglig ojämnhet och orättvisa komma
till synes. Jag skall återkomma till detta med anledning av
herr Källmans exempel på hur svårt det skulle bli för vissa kommuner
med obligatoriska avdrag.

Nu vill jag såga, att vi ha andra med de nu ifrågavarande lindringarna
jämförliga avdrag i våra Skattelagar, såsom barnavdrag
och annat, klen för samtliga dessa finnas i lag angivna grunder,
efter vilka taxeringsnämnden skall gå. Om jag exempelvis ser på
de avdrag, som få medges vid taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt,
sa ^ stadgas såsom grund för sådana avdrag, att levnadskostnaderna^
en ort äro synnerligen höga i jämförelse med vad de
äro i riket i allmänhet, eller, där fråga är om lindring för en viss
skattskyldig, att sådan^ lindring kan medgivas på grund av särskilda
förhallanden, såsom långvarig* sjukdom, underhåll av närstående,
olyckshändelse eller dylikt. Öar jag till bevillningsförordningen,
finner jag, att de avdrag, som enligt densamma kunna göras, ”äro
obligatoriska. Där uppställas vissa regler om lindring för skattskyldig,
som har att försörja förutom sig själv sammanlagt tre
personer eller bor pa en ort, där levnadskostnaderna äro synnerligen
höga, ^ eller vars ^ skatteförmåga är nedsatt på grund av särskilda
förhallanden, såsom långvarig sjukdom, stor skuldsättning,
olyckshändelse eller dylikt. Då skall skatten på visst sätt nedsättas.
Men i det nu föreliggande författningsförslaget finnas inga som
helst liknande grunder för skattelindring angivna. Allt är lagt ute -

Toradageu den mars.

17 Nr #8.

slutade i taxeringsnämndernas skön, och det kali icke leda till näsrot
gott resultat.

Är det nu svårt för taxeringsnämnderna att besluta om ifrågavarande
lindringar, så är det naturligtvis ännu svårare, om en dylik
fråga fullföljes till prövningsnämnden, ty prövningsnämnden för
ett helt län kan givetvis icke känna förhållandena inom de särskilda
orterna och ännu mindre de särskilda skattskyldigas särskilt
de mindre bemedlades villkor, så noga, att den kan tilltro sig
ändra vad taxeringsnämnden åtgjort. Hade det varit fråga om, att
saken skulle få fullföljas vidare till skattedomstolarna, kammarrätten
och Kungl. Ma.j:t i regeringsrätten, då hade varje möilighet
till sakligt bedömande varit så gott som utesluten. Detta anmärktes
av kammarrätten, och det har utskottet insett. Därför har utskottet
intagit i sitt lagförslag den bestämmelsen, att prövningsnämndens
beslut i sådant hänseende icke får överklagas. Ja, detta är att
bota ont med hälften värre, ty på det sättet bliva beskattningsnämnderna
även rent formellt taget i sista hand bestämmande, så att det
icke ens om tillräcklig bevisning förebringas, varder möjligt att
rätta till även upprörande missförhållanden.

Vad är nu grunden till att man icke velat göra dessa avdrag
obligatoriska? Jo, det är omsorgen om kommunernas finanser; och
det är naturligtvis en faktor, som det icke är möjligt att se bort
ifrån, den måste man tänka på. I det syftet hade också kammarrätten
ett förslag, som — jag kan icke hjälpa, att jag säger det —
jag tycker var ganska gott. Det innehöll nämligen att i fråga om
avdrag vid bevillningstaxeringen skulle man utesluta den sista kategorien
skattebetalare, de som ha mellan 1,800 och 2,400 kronors inkomst.
Dessa skulle icke kunna få något avdrag vid bevillningen,
varav följer, att de alltid skulle erlägga full kommunalskatt. De
mindre inkomsttagarna som alltså ägde rätt till avdrag, ha i vad
fall som helst att betala en relativt mindre del av skatten, vadan
kommunens förlust bleve avsevärt mindre. För dem, som sålunda
ginge miste om lindring i de kommunala bördorna, skulle man hjälpa
upp saken genom att medgiva avdrag även på taxeringen till inkomst-
och förmögenhetsskatt, så som nu är upptaget här i § 3.
Ja, man tog detta sista, och det var visserligen bra att medgiva
det avdraget. Men så bibehöll man, att även vid bevillningstaxeringen
skulle avdrag medgivas för inkomstbelopp mellan 1,800 och
2,400 kronor, och kommunernas skattekrav skulle tillgodoses därigenom
att avdraget gjordes fakultativt, d. v. s. att det lägges i beskattningsmyndigheternas
hand att bestämma om avdrag över huvud
taget alls får äga rum eller ej.

Nu föreställer jag mig, att följden av detta kommer att bliva
ganska betänklig så till vida, att ojämnheten i beskattningen ytterligare
ökas, särskilt genom den av utskottet i § 3 tillagda bestämmelsen,
att särskilda avdrag vid inkomst- och förmögenhetsskatten
icke få medges utan att samtidigt också tillämpas avdrag i bevillningstaxeringen.
Ja, så som man nu ordnat det hela betyder
det, att i de små kommunerna, där ställningen är så betungad, som

Ang. förordning
om särskilda
avdrag
vid J917 års
bevillningstaxering.

(Forts.)

Andra kammarens protokoll 1917. Nr 38.

Nr 38. 18

Torsdagen den 29 mars.''

tZ fZ°lt- eenr Pilr?an om„ — JaS antar, att lian letat upp de värsta

skilda avdrag *a .n kunde hitta på, men det finnes ju dock sådana kommuvid
1917 års ner — i de kommunerna lär antagligen taxeringsnämnden icke kombeviUnings-
ma att medge något avdrag alls. Den måste söka att få kvar så
taxering, mycket beskattningsbar inkomst som möjligt för att icke kommu(Forte.
) nalskatten skall bliva alldeles odräglig. Tro herrarna, det hjälper
med att utskottet föreslagit en skrivelse, där man talar om för
taxeringsmyndigheterna, att det finnes möjlighet till avdrag? Nej,
det är nog reella skal, som tala för att de icke bevilja avdrag eller
åtminstone bevilja sådana i minsta möjliga utsträckning. De ge
kanske något ringa fåtal avdrag för att därigenom ha sina samveten
fredade.

Huru kommer det att te sig i de ekonomiskt bättre situerade
kommunerna? Jo, mina herrar, där tar jag för givet att taxeringsnämnderna
skola ge avdrag i relativt stor omfattning, då detta icke
avsevärt inverkar på kommunernas ekonomi, och de mindre skattedragare,
som skäligt är, så mycket som möjligt böra hjälpas. Det
blir sålunda ytterligare ojämnhet, i det att i de förmögna kommunerna
många avdrag komma att beviljas; i de fattiga och svaga
kommunerna, där det kanske vore allra mest behövligt, där blir det
åter ingen lindring att tala om. Så verkar det.

Nu framdrog herr Källman ett exempel, som han angav vara,
och som jag medger även är synnerligen drastiskt, huru olika beskattningen
träffar de personer, som ha sin huvudsakliga inkomst
av sin arbetsförtjänst eller avlöning jämförda med de personer,
som ha sin väsentliga inkomst av jordbruk. Ja, mina herrar, det
exemplet bottnar mycket djupare än herr Källman kanske drömde
om. Det pekar på ett missförhållande i hela vår beskattningslagstiftning,
som vi gång på gång konstaterat vid prövningen av besvär
i kammarrätten, och som är av den beskaffenhet, att det ovillkorligen
kräver att avhjälpas genom en mycket radikal lösning. Och
det beror på ^att enligt lag grundar sig all vår statsbeskattning liksom
också vår kommunalbeskattning uteslutande eller så gott som
uteslutande på en enda inkomstkälla, nämligen på den beräknade
inkomst, som en person har. Visserligen tillkommer vid inkomstoch
förmögenhetsskatten en förmögenhetsandel, men därifrån kan
man i detta sammanhang bortse. Det har visat sig — och det kan
icke hjälpas, att det måste utsägas — att, till följd av själva beskattningssystemet
jordbrukarna och ägarna av fastigheter i allmänhet
komma undan på ojämförligt lättare sätt än andra skattdragare.
Det har många gånger visat sig, att jordägare i den ställning,
att de måste anses såsom välburgna till och med smått förmögna,
ha haft att betala en skatt, som varit icke större, ofta
mindre, än den skatt, som skolat utgöras av ett stort antal inkomsttagare
i den kategori, som utgöres av stationskarlar, banvakter och
med dem jämställda arbetare eller hantverkare. Det är härutinnan,
som felet ligger, att våra beskattningslagar icke tillåta anpassning
efter den verkliga bärkraften i fall, sådana som jag nu talat om.
Och den ojämnheten avhjälpes icke genom det lilla palliativ, som

Torsdagen den 29 mars.

19 Nr 38.

herr Källman velat föreslå. Det kräves i stället eu grundlig om- An9- forordläggning
av vårt kommunala skattesystem, vilket man, som her- n]nf. om far~
rama veta, nu ar sysselsatt med, och det maste nog ga ut aven vili l917
över statsbeskattningen. Jag tror, att det snart nog kommer att bevillningsvisa
sig, att det icke är möjligt att taga ut alla de skatter, som stat taxering.
och kommun för närvarande behöva och komma att behöva, endast (Forte.»
efter en och samma grund, utan att det måste ordnas så att olika
slags beskattningsnormer bliva tillämpade, så att om en skattskyldig
efter en beskattningsgrund träffas allt för lindrigt, han efter
en annan beskattningsgrund träffas hårdare. Endast på det sättet
varder det möjligt att få ett något så när rimligt fungerande skattesystem
till stånd. Detta har jag sagt för att därmed framhålla, att
det exempel, som herr Källman kom med, så belysande det än är,
dock icke kan utgöra en giltig grund för den anordning, som Kungl.

Maj:t och sedermera utskottet givit den sak, varom det nu närmast
är fråga.

Nu har jag yttrat detta väsentligen därför, att jag ansett mig
böra göra ett uttalande i denna fråga. Som saken nu ligger är det
emellertid icke möjligt, för mig åtminstone, att komma med något
förslag,, ty det naturliga för mig skulle ha varit att påyrka återförvisning
till utskottet för förnyat övervägande. Men det yrkandet
kan jag icke framställa, då det sagts, att första kammaren
redan godkänt det föreliggande förslaget, och i alla fall en förnyad
utskottsbehandling skulle tjäna mycket litet till, eftersom förslaget
för att kunna medföra någon effekt måste tillämpas utan dröjsmål.

Vi ha ju redan beskattningsnämnderna i verksamhet. Jag har sålunda,
herr talman, icke något yrkande att framställa.

Herr Palmstierna: Herr talman! Jag skall be att få

säga några ord med anledning av den principdebatt, som här blivit
förd och i anledning av det yttrande, den siste ärade talaren hade.

Först tror jag det är skäl i att man konstaterar, att vi med allmän
tillfredsställelse ha hälsat att i år en mycket väsentlig utvidgning
av avdraget har skett, att möjligheter bliva beredda i större utsträckning
än förra året att hjälpa de verkligt behövande. Ty den
uppfattningen är dock utbredd, att det under denna ohyggliga kristid
är önskvärt, att staten även med skattelindringar gör något för
de behövande. Men det är alldeles givet, såsom också i dagens debatt
framhållits, att det system, som i det hela tillämpas, när man
lämnar åt taxeringsmyndigheternas skön att göra dessa avdrag, kan
medföra åtskilliga vådor, kan medföra mannamån och annan orättvisa.
Det är även alldeles givet, att när vi, ehuru vi väl känna till
detta, icke kunna gå med på det obligatoriska avdraget, måste
mycket tungt vägande skäl ligga till grund därför. Och ehuru den
högt ärade kammarrätten och dess president — och jag måste verkligen
säga. att jag är i hög grad överraskad däröver — velat sätta
sin auktoritativa borgen för det obligatoriska avdraget, har ^dock
bevillningsutskottet av mycket vägande skäl icke kunnat gå på den
linjen.

Nr 38. 20

Torsdagen den 29 mars.

Ang. förordning
om särskilda
avdrag
vid 1917 års
bevillningstaxering.

(Forts.)

Innan jag nu tar upp några av dessa skäl, vill jag emellertid
bekräfta, vad herr Petersson i Lidingö villastad sade, nämligen att
kammaren i dag befinner sig i det tvångsläget, att den antingen
måste taga bevillningsutskottets betänkande, sådant det är, eller också
gå med pa, att det icke blir någon lindring i år. Skälet därtill
är, att denna proposition kom något sent, bevillningsutskottet har
fått relativt forcera sitt arbete, och _ nu under dessa^ dagar _ skola
taxeringarna pågå. Vi hinna näppeligen få ärendet återremitterat
till utskottet för ny behandling, varifrån det skulle återkomma
först efter påsk, då arbetet i kommunerna redan är över. Så ligger
följaktligen denna fråga. Man kan beklaga, att den kommit i det
läget, men det kan icke hjälpas för närvarande. Dock, tänka vi oss
gå den obligatoriska linjen, vare sig kammarrättens linje eller herr
Nilssons linje, uppställa sig en del svårigheter och orättvisor, vilka
synas mig vara fullkomligt avgörande.

Det första jag vill beröra är, att när över vårt vidsträckta land
med dess mångfald av olika förhållanden — stad, landsbygd, dyrorter,
befolkningens olika levnadssätt —• ett obligatoriskt förfarande
skall tillämpas, måste detta i många olika avseenden drabba på
olika sätt på skilda håll. Penningvärdet är ju olika högt på olika orter,
och där komma vi till dyrortsgrupperingen, dyrortstanken, som
också kommit in i skatteförordningen. Med det rent obligatoriska
förfarandet har man nämligen ingen möjlighet att kunna taga hänsyn
till detta. Det gällde jämförelsen kommunerna emellan.

Om jag sedan övergår till spörsmålen inom en kommun, huru
komma de att ställa sig? Då är det alldeles givet, att i år kommer,
för den händelse en orättvisa skulle komma att begås, denna att bliva
så mycket kraftigare som marginalen är så mycket större, i det
att barnantalet nu är utgångspunkten. Det var intressant att höra
den siste ärade talaren, när han rörde sig omkring herr Källmans
exempel. I själva verket blev hela hans anförande ett understrykande
av herr Källmans exempel, i det hän tvangs av sitt sanningssökande
att säga: tyvärr är detta herr Källmans exempel att generalisera.
Det visar, att själva taxeringsqrunderna äro sådana, att
det blir, som herr Källman säger. Då gav den siste talaren oss i bevillningsutskottet
en ytterligare bekräftelse på riktigheten av vår
ståndpunkt. Yi säga som han: tyvärr äro taxeringsgrunderna sådana,
att, om man gör förfarandet obligatoriskt, blir det så orättvist,
som här är sagt.

.lag vill inom parentes säga, att den ärade presidenten i kammarrätten
ej hade alldeles rätt, när han vill urgera på, att vi ha ett
obligatoriskt förfarande redan nu. Bevillningsförordningens § 12
är ej sådan, som han säger, utan där lämnas i myndigheternas skön
att inom vissa belopp fakultativt bestämma storleken av de ökade avdragen.
Det kan bli högst obetydligt, och det kan gå upp till de
200 kronorna. Det var ej en riktig framställning, och hade presidenten
läst upp hela paragrafen, är jag viss om, att man i kammaren
hade funnit, att det ej var en adekvat framställning.

Så ha vi det förhållandet, att någon, som har t. ex. 1,195 kro -

Torsdagen den 29 murs.

21 Nr JK

nors inkomst och följaktligen obligatoriskt skulle fa avdrag, har ''”i''- A''"b.
ett enda barn, och en annan, som har 1,210 kronors inkomst, har 5, avdrag
6, 7, 8 barn. När man obligatoriskt vill tvinga till avdrag, blir lölj- vi,i \gn åra
den, att alla med inkomst under 1,200 kronor få avdraget, även om de bevillningaha
endast ett barn, under det att de, som ha över 1,200- kronors t<**erin9''
inkomst, sannolikt ej få något avdrag, även om de äro aldrig så be- ( or
hövande, ty kommunernas kassor komma ej att räcka till, såsom jag
senare skall visa.

Nu är det givet, att med kammarrättens förslag om 1,80() kronors
inkomst vållar det mindre betänkligheter, än när man går på
reservanternas och herr Nilssons förslag och kommer ned till 1,200
kronor, ty nog måste man såga, att behovet är för den, som rör sig
med 1,200 eller 1,300 kronors inkomst, ojämförligt mycket större än
för den, som rör sig med 1,800 kronors inkomst.

Så är det givet, att man ej endast har att taga hänsyn till förhållandet
mellan kommunerna och inom kommunerna, utan man får
även taga hänsyn till, hur man lever i olika delar ^av Sverige. Jämföra
vi Skåne och Norrland, äro förhållandena så olika, att det är
orimligt att ha ett obligatoriskt förfarande. Skulle nu herr Nilssons
och reservanternas förslag gå igenom med dess bestämmelse om en
inkomstgräns a,v 1,200 kronor, är jag viss om, att en väsentlig del
av Norrlands bönder, vilka ha skogskörslor och andra inkomster, som
ej gå fullt upp till 1,200 kronor, bleve obligatoriskt tillerkända avdrag,
då däremot icke alls det skulle ha samma påföljd i Skåne.

Där ser man vanskligheten av att gå in på varje sådant förfarande.

Det tillkommer här en biomständighet. För den händelse arbetsgivaren
betalar skatten —— och det sker dock på åtskilliga orter
—• skulle med obligatoriskt förfarande även under sådana förhållanden
avdraget medgivas, men det torde väl ändock ej vara
reservanternas mening.

Men något, varpå spörsmål rörande avdrag ofta stupa, och som
riksdagen har starkt minne av sedan föregående tillfällen, är kommunernas
ekonomi. Märk väl, vad jag sade om Norrland, hur stor
del av landets befolkning skulle komma att åtnjuta avdrag! Men
jag kan gå till Västergötland. Alltid när det är fråga om reglering
eller utjämning av våra kommunalskatter över huvud, fa vi
släpa med dessa små stackars socknar i Västergötland, på Gottland
och vid västkusten. Det är alldeles oegentligt att ha sådana socknar.
Därför att de äro för små, ha för litet folk, för liten beskattningsbar
inkomst, komma de att över huvud hindra alla reformer,
man vill göra på detta område. Jag skall taga några exempel, och
jag tror, att man skall förstå.^ hur det ter sig.

Ormunga församling i Älvsborgs län har en beskattningsbar
inkomst av 33 kronor per innevånare, och där uppgick kommunalskatten
till 24 kronor 65 öre. Tänk, hur det i en sådan socken
skulle bli med obligatoriskt avdrag! Vi ha en sådan socken som
Humla i Redvägs härad med en beskattningsbar inkomst av 47 kronor
per innevånare och 13 kronor 25 öre i kommunalskatt. I Karl

Nr 38. 22

Torsdagen den 29 mars.

Ang. förordning
om särskilda
avdrag
vid 1917 års
b tvinning staxering.

(Forts.)

Gustavs socken utgjorde den beskattningsbara inkomsten 21 kronor
per person och kommunalskatten 21 kronor 50 öre.

Så skulle jag kunna fortsätta med det ena exemnlet efter det
andra och nämnda socknar i Norrland t. ex., där Näs socken har en
beskattningsbar inkomst av 82 kronor per innevånare och en kommunalskatt
av 13 kronor 83 öre. För Vemdalen utgöra motsvarande
siffror 78 och 14: 48. För dessa socknar kommer ett obligatoriskt
förfarande att bli revolutionerande. Det finnes även andra sådana
socknar, stenhuggerisocknar, västkustsocknar o. s. v. Och det kan
inträffa förhållanden under den tid, då det obligatoriska förfarandet
äger rum, som skapa betydande svårigheter. Med hänsyn till kommunernas
ekonomi är detta alldeles ogörligt. Dessutom medför det
det bedrövliga resultatet, att den myndighet, som skall överväga
storleken av avdraget, och som kanske känner befolkningen inom
socknen val och är besjälad av önskan att gorå det rättvist, tvingas
att ge obligatoriskt avdrag åt personer, om vilka den vet. att de
ej behöva det, under det den ej kan ge avdrag åt andra, som behöva
det bättre.

Det är för detta man måste böja sig, synes det mig, och vad jag
anfört visar, hur försiktig man måste vara i fråga om skattelagstiftningen.

Herr Nilsson berörde i sitt anförande en annan sak, nämligen
spörsmålet om den verkan, som skattelindringen har på rösträtten.
När vi behandlade ärendet inom utskottet, berördes även den saken,
och jag tror mig ej begå någon indiskretion, när jag säger, att från
samtliga partiers sida inom bevillningsutskottet uttalades den meningen,
att det vore mycket oriktigt, om man här skulle göra så,
att familjeförsörjare och personer, som äro dugande statsborgare,
skulle på grund av tidsförhållandena och den mycket vidsträckta
avdragsrätt, som gäller, förlora sin medborgarrätt. Det gick tyvärr
ej att gå den väg, som herr Strid föreslagit. Emellertid ligger det
nu en motion i konstitutionsutskottet, och med den sympati för saken,
som yppade sig jämväl från de andra partiernas sida, kan man
våga hoppas, att denna fråga blir löst vid denna riksdag, tv i annat
fall kommer orättvisan att bli himmelsskriande.

Som sagt, önskvärdheten av att nå just de verkligt behövande,
hänsynen till kommunernas finanser och de olika förhållandena inom
landet, allt detta gör, att man näppeligen kan gå någon annan väg
än den, som bevillningsutskottet föreslagit, och jag ber, herr talman,
att få yrka bifall till dess hemställan.

Herr Nilsson i Kristianstad: När man nu hör en del ledamöter
av bevillningsutskottet, bland andra herr Palmstierna gå i
elden för bevarandet av kommunernas ekonomiska ställning och det
omöjliga i att gorå denna lindring obligatorisk, är det rörande att
se den omtanke, de lägga i dagen, men när man å andra sidan
motiverar det med, att det är orättvist, att genom obligatorisk
skattelindring möjligen en eller annan småbrukare i södra delen
av riket, samt en eller annan lantbrukare och skogskörare i Norr -

TorHdutreu deri 21) mars.

23 Nr 38.

land .skulle komma i åtnjutande av en skattelindring, som de kanske
ej behövde, tror jag för min del, att man överskattar den
verkan, som skulle uppstå. Om man i stället koncentrerar sig på
att se efter, vad avsikten med vår reservation varit, kommer man
kanske till en annan uppfattning. Vår mening har varit den, att
åtminstone dessa skattskyldiga arbetare och löntagare, som ej ha
större inkomst än 1,200 kronor, och som ha familj och minst ett
barn att försörja, befinna sig i så tröstlös ekonomisk ställning med
nuvarande förhållanden, att vilken lindring, som kan göras för dem,
i deras kommunala skattetunga, är av behovet påkallad. Och jag
vågar bestämt bestrida vad dessa talare anfört, eller att någon orättvisa
skulle komma att ske, åtminstone beträffande dessa skattskyldiga.

Nu resonerar herr Palmstierna i sitt anförande så, som om
taxeringsnämnden vore nödsakad att medge hela den lindring, som
är föreskriven. Men författningen är så skriven, att nämnden har
att, jämväl när obligatoriskt avdrag skall tillämpas, låta det variera
från 1 % till 20 %. Befinna sig kommunerna i den svåra ställning,
som herr Palmstierna talade om, kan taxeringsnämnden när
det gäller att bedöma detta tillämpa lägre procentavdrag. Man kan
ju tillämpa ett avdrag för varje barn på 5 %, eller man kan gå
vidare till 10, 15 eller högst 20 %. Och detta senare kan man ju
tillämpa i sådana samhällen, där det kan anses vara möjligt.

Beträffande herr Källmans exempel på kommunernas ekonomiska
omstörtning, om detta system skulle införas eller om den obligatoriska
skattelindringen skulle tillämpas, vill jag säga, att om
jag icke minns fel, ha dessa siffror sin härstamning från år 1906,
och sedan dess ha väl ändå de ekonomiska förhållandena avsevärt
förändrats. Bland hans samling av exempel från olika kommuner
förekom en kommun i min valkrets, belägen utanför Kristianstad,
jag kan försäkra herr Källman, att ingen av arbetarna där med
1,000, 1,100 eller 1,200 kronors inkomst, skulle finna det upprörande,
om genom ett bifall till reservationen här de garanterades
en viss skattelindring. Tvärtom tror jag, att det skulle mötas
med allmän tillfredsställelse.

Yissa invändningar ha här gjorts, som man naturligtvis får
taga hänsyn till. Den starkaste invändningen är den, att med ett
bifall till reservationen man möjligen skulle försena sakens tillämpning
och att därigenom skattelindringen icke skulle komma att
verka så som beräknat var. Som det förut framhållits, beror detta
på att propositionen så sent inkommit till riksdagen. Annars väcktes
motioner bär i laga tid i år i syfte att få denna fråga under
behandling så tidigt som möjligt och få den ut i tillämpning, innan
taxeringsarbetet började. Om nu andra kammaren för sin del bifaller
reservationen, vilket jag naturligtvis icke hyser några större
förhoppningar om, så blir frågan om denna förordnings lydelse föremål
för gemensam votering, och denna kan ju då företagas först
efter påskferiernas slut. Taxeringsnämndernas arbete pågår redan
nu och kommer väl att fortsätta under slutet av april och början

Ang. förordning
om särskilda
avdrag
vid IH17 ars
bevillningstaxelring.

(Forts.)

Nr 38. 24

Torsdagen den 29 mars.

Ang. förordning
om särskilda
avdrag
vid 1917 års
bevillningst
axer in g.

(Forts.)

av maj. Möjligt är, att en och annan taxeringsnämnd hinner avsluta
sitt arbete till den 1 maj, men det är ovisst om så blir fallet.
Jag erkänner, att vissa olägenheter kunna uppstå på grund av att
saken kommer i tillämpning så sent. Men det är dock icke alldeles
omöjligt att tillämpa den, även om frågan skulle avgöras genom
gemensam votering först efter påskferierna.

Jag tror, att meningarna nog icke äro så mycket delade, huruvida
skattelindringen skall tillämpas obligatoriskt eller ej på personer
med inkomster under 1,200 kronor, och trots alla de exempel, som
herr Källman här sökt draga fram för att bevisa det olämpliga i
obligatoriska avdrag, håller jag före, att en stark grund förefinnes
för vår reservation enbart däri, att de människor det här gäller äro
i främsta rummet 1,000-tals arbetare och löntagare, bosatta i kommuner,
där faktiskt ingen skattelindring kommer att tillämpas, om
den icke blir obligatoriskt föreskriven. Detta är ur bes-kattningssynpunkt
i nuvarande tider tydligen ett starkare skäl än ett och
annat exempel eller gränsfall, som av herr Källman eller andra
talare här kunnat påvisas emot den obligatoriska skattelindringen.

På grund av vad jag här anfört tillåter jag mig således fortfarande^
herr talman, att yrka bifall till den vid betänkandet fogade
reservationen.

Herr Törnkvist instämde häruti.

Herr Rune: Herr talman, mina herrar! Jag skall säga herrarna,
att när denna fråga började behandlas i utskottet, var jag
mycket tilltalad av kammarrättens ståndpunkt, .lag var det till en
början av de skäl, som presidenten i kammarrätten nu nyligen omförmält,
men det gjorde även på mig ett visst intryck, att man verkligen
hade^ anledning antaga, eller — jag kan rent av säga — att
det framgår av utredningen, att dessa avdrag under förra året ha
tillämpats ytterligt sparsamt. Det stod för mig klart, att det vore
önskvärt att kunna ordna skattelagen så, att verkligen detta avdrag
kom de behövande i värjo fall till godo. Men jag vill redan nu säga,
att jag dock icke kunde i likhet med kammarrätten anse, att det för
att vinna detta mål, d. v. s. att gå på den obligatoriska skattelindringen,
var lämpligt att undantaga från all lindring personer med
inkomster från 1,800 och till 2,400 kronor. Man måste ju tänka på.
att sådana personer ha intet bevillningsfritt avdrag i övrigt, och att
det således skulle för dessa kännas dubbelt tryckande att även i detta
fall komma utanför skattelindringen.

Vidare vill jag säga, att jag under ärendets behandling fick allt
mera klart för mig, att det verkligen är så. somt av flere talare framhållits
här, att det skulle kunna verka till en obillig förskjutning i
de fattiga kommunerna ifråga om skattskyldigheten. Jag vill i det
fallet anmärka, att jag icke kan följa kammarrättens president, då
han nyligen yttrade ungefär så, att följden blir, att i en mycket
fattig kommun bli icke dessa avdrag beviljade, men i en rik och
välmående kommun bli de beviljade. Ja, det är nu olyckligtvis så

Torsdagen ilen 29 mars.

Nr 38.

2:>

bär i världen, alt i eu fattig kommun kan man icke åtnjuta ur skatte- Anäsynpunkt
samma förmåner som i en kommun, där skattekraften är ^^/å^vdrar/
relativt stor och skatterna låga. Det är ju alldeles klart, att det är ;»/7 års

hårt för de personer, som bo i en sådan kommun, att icke få detta av- bevillningsdrag.
Men å andra sidan kan mycket väl tänkas, att om man genom- taxering.
för en obligatorisk skattelindring, så kan detta i dessa kommuner (Forts.)
träffa andra, som i alla fall ha ganska svag skattekraft även de.

Och det kan verka mycket hårt för dessa.

Jag skulle således gärna se, att man i alla kommuner kunde
ordna det så, att avdragen beviljas. Men det går ju icke, ty från
något håll skola ju alltid skalteutgifterna tagas.

När det då gällde för mig i utskottet att söka räkna ut, huru
jag med den uppfattning jag hade skulle ställa mig, så hade jag intet
annat att göra än att söka åvägabringa en skrivelse till Kungl.

Maj :t med uppmaning att anmoda beskattningsmyndigheterna att
verkligen, när behov förelåg, tillämpa denna skattelindring. I andra
fall har man sett, att sådant har verkat. Beträffande krigskonjunkturskatten
t. ex. avlät riksdagen en liknande skrivelse till Kungl.

Maj:t, och ifråga om den skatten har skrivelsen faktiskt medfört
verkan. Jag kan icke förstå, att icke en skrivelse i det fall det här
är fråga om också skulle medföra verkan.

Jag har allt mer kommit till klarhet om att man icke kan komma
längre, och då det även, herr talman, i detta fall spelar in, att
propositionen kom så sent, att man icke kunde verkställa en utredning
rörande vad verkan det skulle haft, om man gått med på kammarrättens
åsikt om obligatoriskt avdrag, men låtit dessa avdrag
komma även skattskyldiga med inkomster från 1,800 till 2,400 kronor
till del, när man, säger jag, icke hunnit med det, därför att, såsom
här framhållits från flera håll, detta ärendes avgörande är mycket
brådskande, så hade jag ingen annan utväg än att gå med på
Kungl. Maj :ts förslag, men med det villkoret att man skulle skriva
till Kungl. Maj:t om en anmaning till beskattningsmyndigheterna
att i detta fall verkligen se till, att de som behöva avdrag, också
skulle, där så kunde ske, komma i åtnjutande av sådant avdrag.

Herr talman! Jag måste under sådana förhållanden yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr Källman: Jag ber att få yttra ett par ord till. Jag

vill gentemot herr Nilsson i Kristianstad säga, att omtanken om de
fattiga kommunerna blott är sakens ena sida. Det är således icke bara
det som gör, att jag för min del måste gå på avslag på det obligatoriska
avdraget. Den andra sidan, som för mig är den viktigaste,
har jag tidigare något berört. Det är,, att obligatoriska avdrag verka
så upoenbart orättvist. Och jag vill säga herr Nilsson, att det
är visst icke allenast ett enstaka exempel, jag anfört, utan i varje
socken, där man samtidigt har industri och lantbruk, och i varje stationssamhälle,
där det finnes löntagare, har detta exempel giltighet.

Det gäller således strängt taget varje kommun i det här landet. Det
är naturligtvis detta, som är avgörande, och ingenting annat.

Nr 33. 26

Torsdagen den 29 mars.

nin,'' im°sär- ^*et exempel, som jag framhöll från år 1906, kan icke sägas
Tkilda avdrag vara f°r gammalt, _ alldenstund vi fortfarande ha samma grunder för
vid W17 års kommunalbeskattningen kvar. Faktiskt äger det exemplet full gilbeviiinings-
tighet. Och de exempel, som herr Palmstierna meddelat kammaren,
TponT?’ aro kämtade ur det kommunalskatt,e-utjämnings-kommitténs betän1
or kande, som är utarbetat och avgivet under år 1916. Således ha
de exempel, som här framhållits, sin fulla giltighet i alla avseenden.

Jag; begärde emellertid ordet för att säga det, att om kammaren
skulle bifalla reservationen, med påföljd att vi måste votera gemensamt
och detta skulle ske någon gång fram i mitten av april, då är det
fullkomligt meningslöst, att vi detta år syssla med spörsmålet om
särskilda, avdrag vid 1917 års taxering. Det kan då icke komma i
tillämpning. Det veta alla, som ha någon praktisk erfarenhet om de
ting det här är fråga om. Och följaktligen kan man icke redan av
den anledningen bifalla reservationen.

Varför jag yrkar bifall till utskottets förslag är emellertid,
främst därför, att reservationen giver de minst bemedlade den minsta
hjälpen och rent av tvingar skattelindring på sådana, som icke alls
behöva den.

Blott ett ord till med anledning av herr Peterssons i Lidingö villastad
anförande. Om jag fattade honom rätt, så innebar hela hans
motivering för återremissyrkande, därest ett sådant med hänsyn till
tiden hade kunnat framställas, att bevillningsutskottet sedermera
skulle framkomma med ett förslag till en rättvis kommunalbeskattning.
_ Jag njöt av att höra motiveringen där, ty det var den uppfattning
som jag och mina meningsfränder ha, som där tog sig
uttryck. Och vi, som tillhört bevillningsutskottet rrågra år, känna
innerligen väl, på ungefär samma sätt som kammarrätten, huru
orättvist de nuvarande skattelagarna verka. Men därifrån och till,
att med utgångspunkt från denna relativt lilla fråga åstadkomma
en lösning av kommunalskatteproblemet, är väl ändå att gå för
långt och begära det omöjliga.

Nu vill också jag säga, att vi vänta med otålighet på kommunalskattekommitten,
och hade vi icke den politiska situation som vi nu
ha, skulle jag vädja till herr finansministern att söka påskynda dess
arbete, så att vi någon gång här kunde få syssla med det störa problemet
om ändrade grunder för kommunalbeskattningen. Jag vågar
nu icke framställa den vädjan, ty den kanske icke föranleder
någon. åtgärd. Emellertid vill jag ändå som förklaring till, att
kommittén ännu icke kommit med sitt betänkande, erinra om, hurusom
herr finansministern antagligen anlitat dessa kommunalskattekommitterade
för annat arbete. Det är sannolikt de som fått
syssla med att utarbeta kristidsskatteförfattningar o. d., och man förstår,
åt det har bidragit till att, de icke kunnat ägna sig helt och
fullt åt sin egentliga uppgift. Förliden riksdag utlovades att vi i
juni 1916 hade att emotse kommunalskattekommitterades förslag, och
det skulle således vid denna riksdag ha kunnat föreligga en kunglig
proposition. Nu vet vi, att det icke går. Men det är eu mycket allmän
önskan, att kommitténs arbete slutföres så snart som möjligt,

Torsdagen den 29 mar».

27 Nr I>».

så att riksdagen får syssla med den kommunala beskattningsfrågan i
stort och icke bara jämt och ständigt tala om den i samband med
rena småsaker. Jag vill till detta uttala den uppfattningen, att när
förslaget en gäng kommer och vi således få tillfälle att söka lösa den
kommunala beskattningsfrågan, man därvid icke lägger så stor
vikt vid avdragen, utan det viktigaste är att åstadkomma en progressiv
kommunalbeskattning, varigenom bland annat rösträtten icke
äventyras för dem, som ha små inkomster.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Lindqvist i Kosta: Blott några få ord. Det har invänts
mot reservanternas förslag. Jag skall villigt erkänna, att man
är ute i sista stund. Men jag erinrar om att i förordningen heter det,
att taxeringsnämnderna böra ha avslutat sitt arbete i länen senast den
15 maj och i Stockholm senast den 15 juni.

Jag begärde egentligen ordet för att säga till de herrar av bevillningsutskottet,
som här talat för utskottets förslag, att jag kan
icke följa dem, när de vilja göra gällande, att man skulle prisgiva
kommunernas ekonomi, om man icke in i det sista utsöge skatter
av de allra minsta inkomsttagarne. Här gäller det ju, att enligt
reservanternas förslag skulle det vara obligatoriskt avdrag för dem,
som ha barn och vilkas inkomst icke överstiger 1,200 kronor. Även
under tiden före kriget var väl 1,200 kronor icke mer, än att det mycket
väl behövdes för en familjs uppehälle. Och under nuvarande tider
äro ju dessa 1,200 kronor ännu mycket mindre värda. Ingen kan
väl sålunda bestrida, att kommunerna måste kunna existera, även om
man icke suger ut skatter av dessa allra sämst ställda invånarne i samhället.
Det kan icke vara riktigt, som herr Rune säger, att skatterna
måste från något håll tagas, utan det riktiga är väl, att de läggas på
dem, som kunna bära dem, på de mest bärkraftigas axlar.

Till sist vill jag säga, att jag är fullt ense med herr Källman i
hans uppfattning, att när den nya kommunalskatteförordningen kommer
och den skall av riksdagen antagas, så måste den läggas på en
annan basis, än den vi nu ha för kommunalbeskattningen.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner
först på bifall till utskottets hemställan samt vidare på
bifall till samma hemställan med den ändring i vissa delar av det
utav utskottet tillstyrkta författningsförslaget, varom under överläggningen
framställts yrkande av herr Nilsson i Kristianstad; och
blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.

§8.

Å föredragningslistan var vidare uppfört jordbruksutskottets utlåtande,
nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
minimipris å brödsäd m. m.

I överensstämmelse med vad Kungl- Maj:t föreslagit i en till

Ang. förordning
om särskilda
avdrag
vid 1917 års
becillningxtaxering.

(Forts.!

Ang. minimipris
å brödsäd
m. m.

Nr 88. 28

Torsdagen dun 29 mars.

Ang. mininiijrris
å brödsäd
m. m.
(Forts.)

riksdagen den 20 mars 1917 avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 135, hemställde utskottet att riksdagen måtte
dels medgiva, att utfästelse finge meddelas att för statens räkning
inköpa

ej mindre från de odlare inom landet, vilka, i den ordning Kungl.
Maj:t föreskreve, hos vederbörande hushållningssällskap gjort godkänd
anmälan, att de ämnade innevarande år odla vårvete, de partier
hos dem odlat vårvete, som till staten hembjödes före den 1 februari
1918, till ett pris av 30 kronor för 100 kilogram;

än även eljest från odlare inom landet de hos dem odlade partier
vårvete, vårråg, höstvete och höstråg, vilka till staten hembjödes före
den 1 juni 1919, för pris av 26 kronor för vårvete och höstvete samt
25 kronor för vårråg och höstråg, för 100 kilogram räknat;

allt fullgod vara fritt banvagn eller fritt ombord vid den järnvägsstation
eller hamn, som vore närmast vetets eller rågens odlingsort; dels

ock meddela, att från riksdagens sida intet vore att erinra
mot ett förklarande, att, därest för korn funnes böra föreskrivas
maximipris, sådant pris icke skulle, vad beträffade tiden från den
1 september 1917 intill den 1 juni 1918, sättas till lägre belopp än 24
kronor för 100 kilogram.

Vid utlåtandet voro emellertid fogade reservationer:
av herr Fahlén mot viss del av utskottets motivering;
av herrar Öberg och Nilsson i Linnås, som ansett, att minimipriset
på vete och råg bort sättas till samma belopp ävensom att korn
bort åsättas minimipris av 23 kronor; samt
av herr Nordström.

Utskotetts hemställan angående utfästelse i fråga om inköp av
vete och råg föredrogs först; och blev på herr talmannens därom
framställda proposition vad utskottet i denna del hemställt av kammaren
bifallet.

Vid föredragning härpå av utskottets hemställan i fråga om
maximipris för korn yttrade

Herr Nilsson i Linnås: Herr talman! Jag begärde ordet,
därför att jag vid denna punkt har fogat en reservation. Jag inser
ju till fullo, att jag med det läge frågan nu har icke kan yrka.
bifall till densamma, då det naturligtvis icke kan framställas proposition
på ett sådant yrkande. Men jag vill i alla fall yttra några
ord med anledning av den föreliggande kungl. propositionen.

Kungl. Maj:ts förslag i sin helhet beträffande minimi- och
maximipris å brödsäd är ju framkommet på grund av den situation
vi _ nu genomleva, och när man haft tillfälle att något närmare
sätta sig in i denna fråga och se, hurudant läget är både i vårt
eget land och i andra länder, får man den uppfattningen, att man
måste göra vad göras kan för att stimulera till odling av brödsäd
i så stor utsträckning som möjligt. Nu har ju kammaren redan

Torsdagen den 29 mars.

29 Nr 3H.

beslutat minimipris på höstråg'' och höstvete och även på vårvete, Ana- *»*»*”**
och det har naturligtvis sin stora betydelse. Men jag tror för min p’a''?(l mbr^
del, att för den händelse vi skola kunna tänka oss möjligheten av Mforts (
att få vårt behov av brödsäd fyllt för ett kommande konsumtions- ''

år, så är det också nödvändigt att bestämma minimipris på korn.

Det är icke möjligt att kunna påräkna, att vi skola få någon större
import under kommande år. Man kan icke bortse ifrån, att praktiskt
sett råder i hela Europa brödsädesbrist i synnerligen stor
utsträckning. Och när man tänker på, huru många miljoner av
Europas arbetskraftigaste befolkning, dels äro döda under kriget
och dels urståndsätta att utföra kroppsarbete, och även hurusom
andra stora mängder av den arbetskraftigaste befolkningen användes
för krigsindustri o. dyl. i hemlandet, så förstår man, att jordbruksdriften
måste bli i hög grad inskränkt. Dessutom måste man
inse, att vid detta konsumtionsårs slut äro alla reserver i vårt land
och kanske även i det övriga Europa praktiskt taget slut. Och när
man vidare ser, huru fartyg sänkas dagligen och därigenom tonnaget
ovillkorligen minskas, så måste man beräkna, att frakterna
för framtiden också bli synnerligen höga.

Från dessa synpunkter anser jag för min del, att situationen
är så pass allvarlig, att man nu måste även besluta om minimipris
på korn. Här har visserligen redan på grund av Kungl. Maj :ts
proposition beslutats om minimipris på vårvete å 30 kr. per
100 kg., och i den nu föredragna punkten föreslås, att maximipris
på korn skulle sättas till 24 kr. Vad först vårvetet beträffar,
så vill jag erinra kammaren om, att medelskörden därav under de
sista åren varit 10,000 ton. Om vi då tänka, att det beslut som
redan är fattat skulle kunna stimulera till odling av ytterligare
5,000 ton — det är ju möjligt, att man kan räkna så optimistiskt,
men jag är icke övertygad om att resultatet skall bli så pass gott
— så blir ökningen i alla fall icke mer än 1;,2 % av vår konsumtion
av brödsäd. Om vi däremot'' se på medeltalet av kornproduktionen
under 5-årsperioden 1911—1915, så uppgår den till 315,534 ton,
således mer än 30 gånger så mycket som vårvetesproduktionen.. Jag
menar, att här finnes möjlighet att genom stimulans till ytterligare
odling få fram en så pass stor avkastning, att man möjligen praktiskt
taget kan göra sig oberoende av utlandet.

Jag har framfört denna synpunkt i utskottet och även yrkat
bifall till ett sådant förslag. Men man bemötte det därmed, att
det skulle vara alltför stor risk för staten att påtaga ^sig en sådan
uppoffring. För min del tror'' jag icke, att det är någon nämnvärd
risk för staten. Det kan visserligen tänkas, att om priset
sjunker avsevärt, så blir det risk för staten. Men med det prisläge,
som nu råder på livsmedelsmarknaden och även beträffande
kraftfoder o. dyl., så tror jag icke det är någon större risk, utan
priset kommer säkerligen att hålla sig högre än de 23 kronor, som
jag föreslagit skulle sättas som minimipris.

Nu kan man säga, att om priset kommer att hålla sig så högt,
så blir det åsätta maximipriset faktiskt ett minimipris, och jord -

Nr 38. 30

Torsdagen den 29 mars.

Ang. minimipris
å bröd•
säd ro. ro.

(Forts.)

brukaren tillförsäkras då detta pris för sin vara. Ja, det är en
sak, som vi kunna inse här i riksdagen, men det inser icke
folket landet runt, som skall odla, utan de beräkna, att det av riksdagen
satta maximipriset 24 kronor kunna de få i gynnsammaste
fall, men de måste räkna med den möjligheten, att det blir import
från andra länder av brödsäd samt kraftfoder och majs, och då
kan ju priset sjunka t. ex. till 15 kronor. Således stimulerar icke
detta maximipris till någon nämnvärt ökad odling. Om däremot
ett minimipris bestämmes, så skall det ovillkorligen stimulera till
odling, och riksdagen har icke då ansvaret att icke ha gjort vad som
kunnat göras.

Nu får man icke se denna fråga från lantbruksintressets synpunkt.
Jag ser den icke som ett lantbruksintresse utan som ett
hela nationens livsmedelsintresse, lika stort i stad som på land, för
jordbrukare som för industrimänniskor. I den bygd jag närmast
tillhör odlas synnerligen litet korn, så det är intet jordbruksintresse
för denna del av landet, utan det är ett riksintresse. Och jag anser,
att man måste se förhållandena sådana de verkligen äro.

En motion i detta ärende är i dag avlämnad i syfte att ärendet
skulle återremitteras till utskottet, och i motionen hemställes
om åsättande av minimipris på korn. Jag vill då säga, att jag
för min del tror det vara nödvändigt, att minimipriset omfattar
hela landet, för att vi skola få mesta möjliga brödsäd att möta
nästa konsumtionsår med.

Jag har hört, att man tänker framställa ett yrkande på återremiss
av denna punkt, och då väl någon senare talare kommer att
göra detta, skall jag för närvarande, herr talman, icke framställa
något jakande.

Herr vice talmannen, som under herr Nilssons i Linnås anförande
övertagit ledningen av kammarens förhandlingar, gav härefter ordet
till

Herr Palmstierna, som yttrade: Herr talman! Det är

ju en alldeles utomordentlig tunga, som genom bifall till den kungl.
propositionen och utskottsutlåtandet kan läggas på Sveriges befolkning.
Det är givetvis en betydlig risk, som kan löpas med detta.
Men det oaktat vill jag för min del säga. att jag helt och fullt ställer
mig på den ståndpunkten, att åtgärden är nödvändig, och jag är
nog också efter övervägande beredd på att kanske gå in på den
linje, som också motionsvis är föreslagen i dag, när behovet framställer
sig så oavvisligt. Man skall ha kännedom om, att även från mitt
håll, som man kanske alltför mycket anser vilja representera konsumenterna
ensidigt, vet och känner man. att man måste ställa sig
fullt solidarisk, när landet kräver det i det helas intresse.

Varför jag närmast begärde ordet var emellertid, när man ser,
att risken kan vara stor, för att ytterligare belysa den sidan av saken
något. Jag fick för en stund sedan blick på en statistik, som visar,
att under juni och juli månader 1916 var spannmålspriset på världs -

Torsdagen den 29 mars.

31 Kr 3S.

marknaden mitt under kriget nere under det normala. Yore såle- Ansdes
icke tonnagepriserna så utomordentligt höga, och kunde man vänta
sig att de skulle kunna gå ned, så är det alldeles givet, att vi få ,Forte.
påkänning här i Sverige av detta förhållande. Hur skall man då
reda sig?

Nu kommer jag in på ett spörsmål, som jag skulle vilja
yttra mig litet om. Kammaren erinrar sig, att vi hade en debatt här
om monopol på spannmålsimporten. Det är av mycket stort intresse
att se, att Kungl. Maj:t framhåller, att så snart man tänker på minimipris,
så tvingas man att komma in på behandling av den saken,
vilken också på sidan 14 i propositionen behandlas. När jag tog upp
saken, började jag med spannmålsmonopolet och framhöll, att som
konsekvens av detta framtvingas minimipriser inom landet och att
därmed har man möjlighet att reglera dem.

Nu är det inverta förhållanden. Man utgår från minimipris,
och det leder helt osökt tillbaka till spannmålsmonopolet. Kammarens
ledamöter voro förra gången mycket tveksamma, om de ville
gå med på detta. Herr Nilsson i Tånga sade: ser då icke kammarens
lantmän innebörden av allt detta. Jag är viss om, att Kungl. Maj:ts
nu framlagda proposition, där den diskuterar med sig själv, såsom
anföres på sid 14, skall i någon mån hava öppnat ögonen för vad
denna sak har för innebörd. Märkligt nog har det ärade utskottet
icke på något sätt berört denna mycket viktiga del av Kungl. Maj:ts
proposition utan alldeles utelämnat densamma. Häri torde jag
väl kunna få se, att utskottet i varje fall icke tagit avstånd eller
polemiserat mot den tanke som Kungl. Maj:t framställt, och i så
fall innebär denna proposition ett framsteg i den linje, som jag för
min del tidigare har tagit mig friheten förorda i kammaren.

Bifall till utskottets hemställan.

Vidare anförde

Herr Olofssoni Digernäs: Herr talman! Jag skall icke inlåta
mig på någon debatt om den fråga som föreligger, utan jag
skall endast be att få yrka återremiss på sista punkten, för att min
motion måtte tagas under omprövning i laga ordning, om jag så får
säga.

Jag ser av reservationen, att inom utskottet funnits tankar, som
gå i samma riktning som min motion. Men då det icke finnes något
verkligt underlag för reservationen, kan icke ens proposition
framställas på den. Därför tänker jag, att det icke gärna kan nekas
återremiss på sista punkten, ty det är ingenting som det brådskar
med vad som där inrymmes.

Jag yrkar alltså kort och gott återremiss.

Herr Lith under: Herr talman, mina herrar! Denna

fråga är ju icke enbart en jordbruksfråga, och det må därför tillåtas
en stadsrepresentant att här yttra några ord. Vare sig man bor på
landet eller i staden, måste man inse, att det är av oerhört stor

Sr 38. 32

Torsdagen den 29 mara.

Ang. ftmmi- betydelse, att tillräcklist med brödsäd finnes i landet ständig ocli
?r''åd m." särskilt .under så kritiska tider som nu.

Q?orts.) Jas ber att beträffande priset på vete och rås få såsa, att

jas för min del är övertysad om, att det hade varit lycklisast, om
vi, i likhet med vad herr Nilsson i Linnås förordade, fått samma
pris på bäsge dessa produkter, för att stimulera råsodlinsen inom
riket. Men nu är det tydlist, att intet yrkande kan söras i den
väsen, därför att detta skulle så utom ramen. Jas har emellertid
i detta fall velat siva uttryck åt, att detta enlist min åsikt hade
varit den rätta väsen att så på.

Vad det beträffar, att man uraktlåtit att tryssa odlingen av
korn senom att åsätta detta ett minimipris, vill jas för min del åtminstone
siva uttryck åt den uppfattninsen, att man här har ett
sädesslas, _ som har mycket stora förutsättninsar att kunna utdryga
och öka tillsånsen på brödsäd inom landet. Vi hade på den väsen
säkerlisen kunnat ernå icke så litet av det oberoende av utlandet,
som i detta hänseende är- så ytterlist önskvärt att få och så ytterligt
viktist. Jas kan icke neka till, att las tycker, att detta var
beaktansvärt, och det gladde mis, att man på håll, där man förut
har förfäktat den uppfattninsen, att vi böra tillsodose vårt sädesbehov
utifrån, nu i alla fall inser, att under kritiska tider hava vi
insentins annat att tryssa oss till än den inhemska produktionen,
och att man även på det hållet är med om att söka få fram den i
möjligaste mån. Jas vill dock såsa. att lika litet som det sår att
improvisera ett försvar, lika litet sår det att improvisera en brödsädesodling
i landet, utan därvidlag får man hela tiden vara på det
klara med att man måste så fram med målmedvetenhet, så att man
under alla förhållanden har bottensatsen och kan tryssa den inhemska
produktionen. Jas vill hoppas, att när man i alla Fall på
detta håll kommit till den erfarenheten, att det finnes tidpunkter,
då man måste stödja den inhemska produktionen, man då också, när
det framdeles b.iuds tillfälle att främja det svenska jordbruket och
dess produktion, skall ställa sis mera förstående och stödja det i
hösre srad, än vad ofta eljest varit fallet.

Herr talman! Jas har intet yrkande. Jas har endast velat
Se uttryck åt dessa tankar.

Med herr Lithander förenade sig herrar Olsson i Berg och Hellberg
i Ljungskile,

Herr Ha milton: Herr talman! Det var under intrycket
av de uppgifter rörande landets spannmålstillgång, som tillhandahöllos
jordbruksutskottet, som utskottet fattade sitt så snabba beslut.
Dessa uppgifter gåvo tydligen vid handen, att den begränsade
ransonering, som kommer att äga rum i april månad, är nödvändig
och att vederbörande icke kunnat handla på annat sätt. Men
de gåvo också vid handen, att vårt lands behov av brödsäd Skulle
kunna genom en ransonering, som icke behövde bliva alltför sträng,
tillfredsställas genom egen produktion, om vi delvis taga kornet till

Torsdagen den 29 murs. 33

hjälp. Konsumtionen i landet omfattar i allmänhet något över eu
miljon ton, och denna kvantitet räcker till för ett halvt kilogram
per person och dag. Landets egen produktion kan medge en ransonering
av 350 gram brödsäd per dag och person eller reducerat till
mjöl 315 gram, en ranson, som likväl är betydligt högre än den,
som kommer att tillmätas i april månad. Men om landet skall
kunna självt föda sitt folk, så erfordras, att lantmännen anstränga
sig till det yttersta, för att driva upp skörden.

Lantmännen böra enligt Kungl. Maj:ts förslag hava säkerhet
för att de få igen sina kostnader. Därvidlag har en utredning
blivit gjord av professorerna Juhlin Dannfelt och Nils Hansson.
Den giver vid handen, att minimiprisen i vissa fall överensstämma
med självkostnaderna för lantmännen vid vanliga skördar och i
andra fall i obetydlig grad överstiga desamma. Vad konsumentintresset
beträffar, så skulle, därest en ökad produktion i landet minskar
en import, detta vara till deras fördel. Såsom herrarna finna
av utskottsutlåtandet kan vete i närvarande stund, fritt till svensk
hamn, importeras till 37 kronor 85 öre per deciton, och råg till
32 kronor 30 öre. Om med föreslagna minimipris på 25 och 26 kronor
för brödsäd, mjöl därav såldes allenast med tillägg av malningskostnader
och icke allt för stora transport- och distribueringskostnader,
eller under den förutsättningen att rent av dessa senare bekostas
genom anslag av staten, skulle mjölpriset komma att vida
understiga det nu gällande. Beslut i frågan är redan fattat, och
vi hoppas, att, beträffande råg och vete, detta kommer att egga
lantbrukarna i landet att göra de största ansträngningar för att
svenska folket skall slippa svälten för ett kommande år.

Vad kornet beträffar, så uttalades inom utskottet den åsikten,
att även på detta sädesslag borde sättas ett minimipris. Utskottets
majoritet föreställde sig emellertid, att med ett minimipris på råg
förbundet med maximipris på korn icke lägre än 24 kronor, så
skulle maximipriset bli ungefärligen detsamma som ett minimipris,
därför att kornpriset i allmänhet följer rågpriset. Huvudsaken var
dock, att man inom utskottet ville fatta ett raskt beslut, ty om
utskottet hade väntat med att framlägga sitt förslag till efter påsk
och sålunda efter motionstidens utgång, så skulle förslaget icke
haft den verkan, som man hoppats, därför att vårbruket redan då
varit i gång. Lantmannen behöver även en förberedelsetid för att
få sitt arbete i gång. Om nu frågan rörande kornet blir återremitterat
till utskottet, så kan icke riksdagen fatta sitt beslut förrän
i slutet av april och då är antagligen en stor del av kornet redan
sått. Men jag tager för givet, att en återremiss till utskottet, om
riksdagen besluter sig därför, är liktydigt med att riksdagen har
klart för sig, att därpå skall följa ett beslut om minimipris på
korn, och ett dylikt beslut om återremiss kommer väl att verka
i lika hög grad stimulerande på odlingen, som om ett beslut i själva
frågan hade fattats i dag. Det är under denna förutsättning som
jag för min del icke — jag talar endast för egen del härvidlag —
har något emot en återremiss till utskottet, isynnerhet som det är be Andra

kammarens protokoll 1917. Nr 38. 3

Nr 38.

Ang. minimipris
å brödsäd
m. in.
(Forts.)

3S. 34 Torsdagen den 29 mars.

Ang. minimi- rättigat, att när en motion väckts, densamma underkastas veder pris

a bröd- bödi bebandlinff.
säd m. m.

(Forts.)

Herr Olofssoni Digernäs: Då den siste talaren framhöll, att
min motion skulle bli behandlad så sent, att redan någon sådd var
gjord, så vill jag säga, att så är icke förhållandet vad Norrland beträffar,
utan det skulle i så fall gälla södra Sverige. Om man i södra
Sverige redan nu verkställt sådd av korn, så ställer sig ju saken så
mycket enklare för dem som äro rädda för att staten får köpa in för
mycket korn. För norrlänningarna blir det emellertid en särskilt viktig
sak att på förhand veta, att man verkligen har ett minimipris att
räkna på, och har man det, är jag viss om att kornodlingen i Norrland
kommer att ökas betydligt mer, än om man blott har på hand
ett maximipris. Här gäller i alla fall att få fram den mesta odlingen
av säd som duger till bröd, och när vi norrlänningar äro nöjda med
korn till brödföda, så är det nästan hårt att saga, att vi icke skola
tillförsäkras någon garanti för vår kornodling.

Herr Linders: Herr vice talman! Det var egentligen ett
yttrande av herr Lithander, som gjorde, att jag ansåg mig höra begära
ordet i denna fråga. Han nämnde något om, att från vårt parti
— det socialdemokratiska — skulle den åsikten gorå sig gällande,
att man icke skulle bry sig om att uppmuntra modemäringen så mycket.
I stället skulle vi förorda import av brödsäd. Jag får säga, att
så är ingalunda förhållandet. Jag tror, att vi i detta fall äro lika
fosterländska som herr Lithander. Den inbillningen skall i varje fall
icke herr Lithander hysa, att han med sådana uttalanden både vid
detta och vid andra tillfällen hos dem av Sveriges jordbrukare, som
i övrigt kunna politiskt sämjas med socialdemokraterna, skall kunna
utså någon misstro emot det socialdemokratiska partiet. Det bär ju
tydligen den livliga anslutningen från jordbrukarnas sida kring de
socialdemokratiska kandidaterna vid valen vittne om, och herr Lithander
lär icke kunna förmå vända bladet och få dem att tro något
annat, än att de mycket väl kunna hava samma intresse som socialdemokraterna
och kämpa på samma politiska linje.

Herr Palmstierna nämnde någonting om statsmonopol på spannmålshandel
eller på import av spannmål. För att denna sak icke
skall bliva missförstådd, vill jag säga, att så långt jag följt denna
fråga både inom utskottet och dessförinnan, har man ständigt utgått
från, att minimiprisen ovillkorligen måste sammanhänga med ett
statsmonopol på importen.

Med anledning av herr Nilssons i Linnås yttrande om odling av
korn får jag säga, att beträffande de södra delarna av landet åtminstone
är någon särskild äggelse till kornodling icke av nöden, ty kornet
har så mångsidig användning, och kornodling är över huvud taget
så pass lönande, att någon särskild uppmuntran därtill icke torde behövas;
denna odling hålles nog uppe ändå.

Dessutom har jag ställt mig på den sidan hela tiden, att jag an -

Torsdagen den 29 mars.

95 Nr :18.

sett ett mimmipris på korn kunna verka skadligt ur åtskilliga synpunkter,
fea nar man vid tidigare behandling av denna sak haft an- pris “ br6d~
ledning belura, att eu inskränkning av sockerbetsodlingen till förmån ,äd
för kornodlingen skulle kunna äga rum. Något liknande kan också (Forts^
nu beiaras beträffande speciellt potatisen, nämligen att den undantranges
och ersattes med kornodling i åtskilliga fall. Därjämte innebar
ett mimmipris på korn en så pass stark äggelse, att man kan befara,
att kornodlingen utsträckes till sådan jord, som icke är lämplig
för kornodling och pa vilken man skulle få bättre skörd av blandsäd
eller havre,_ och detta skulle naturligtvis inverka mindre gynnsamt
for produktionen av fodermedel.

... snörslå förän innebär emellertid ett minimipris på korn

härutinnan, att ifall lugnare tider skulle inträffa under detta år och
import av majs, foderkakor och andra fodermedel skulle kunna äga
rum, da konirne den stora mängd av korn, som odlas för foderändamai,
att kastas på staten, ifall de importerade fodermedlen skulle
kunna skaffas till billigare pris. Detta är en konsekvens, som jag
lffk1fiuanScr ml“ kunna vara med om, och därför har jag hela tiden
ställt mig avvisande mot en minimiprissättning på korn.

Slutligen skulle man också kunna säga, att därest kornet särskilt
skulle gynnas, skulle man också komma att Öka kornodlingen på bekostnad^
särskilt av odling utav äggviterika fodermedel, en odling som
JU också anses nödvändig att i ganska hög grad befrämja, för att vi
icke skola nödgas minska vår kreatursstock och för att icke mjölkproduktionen
skall sjunka allt för mycket. Under sådana förhållanden
bär jag ansett lämpligast att icke biträda förslaget om minimipris
pa korn.

. Pet ställer sig naturligtvis något annorlunda beträffande minimipris
pa korn för Norrland. I anledning av den motion, som herr
Olofsson i Digernäs i dag har väckt, har framställts yrkande på återremiss
av denna del av utskottets utlåtande. Jag för min del anser,
att denna sak naturligtvis bör prövas omsorgsfullt, och därest kontroll
kunde astadkommas och det hela läggas praktiskt, skulle jag
for rundel icke hava något att invända emot, att man gick på den
linjen, ifall man därigenom kunde göra Norrland ett avsevärt gagn.

Men hven om icke denna punkt återremitteras, så kommer frågan om
kornodling i Norrland i alla fall att kunna allsidigt prövas. Det är
icke heller sa, att ett lägsta eventuella maximipris skulle utesluta
möjligheten av samtidigt satt visst minimipris, tvärtom har den tanu
jT?“ls™terats. Däremot löper man vid uppskov den risken,
att det fortfarande bleve obestämt, på vilken linje riksdagen vill gå
beträffande kornodling i övriga delar av landet. Då denna fråga har
kommit fram sa sent och utskottet med behjertande av nödvändigheten
att fa saken avgjord så snabbt som möjligt pressat fram utskottsutlatandet
för att få saken avgjord före påskferierna, och då
ingen fara synes föreligga, att herr Olofssons i Digernäs motion skulle
bliva pa något sätt orättvist behandlad, därför att man avgör detta
ärende anser jag. att kammaren redan i dag skall fatta ståndpunkt
till utskottets förslag.

Nr 38. 36

Torsdagen den 29 mars.

Ang. minimi- Jag ber, herr vice talman, att fa yrka avslag pa aterremissyr pris

a bröd- j^andet och bifall till utskottets hemställan i denna punkt.

säd in. m.

Herr Lithandetr: Med anledning av herr Linders ytt rande

ber jag blott att få säga, att jag icke har uttalat mig rörande
fosterlandskänslan inom det socialdemokratiska partiet, men
jag vill säga, att det skulle glädja mig,, om den fosterlandskänsla,
som nog torde finnas innerst hos varje svensk, ville taga sig uttryck,
när vi en gång komma till försvarsfrågorna, så att dessa
bliva behandlade på annat sätt, än vad hittills ofta skett.

Herr Linders sade emellertid, att det socialdemokratiska partiet
ej önskar import av spannmål. Gentemot detta vill jag säga,
att då böra icke ledande personer inom det socialdemokratiska partiet
motionera om spannsmålstullarnas _ borttagande, något som ju
direkt skulle främja importen och förhindra den inhemska produktionen.

Herr Nilsson i Linnås: Herr vice talman! Jag begärde
ordet med anledning av herr Linders yttrande, att det icke behövdes
en särskild uppmuntran av kornodlingen i södra Sverige. Herr
Linders utgick från, att man där är intresserad för kornodling i
alla fall. Jag tvivlar icke på, att det blir kornodling i samma utsträckning
som under vanliga förhållanden i södra Sverige även
utan minimipriser, men här är fråga om att säkerställa landet mot
brödbrist, och då gäller det att öka kornodlingen, och utan minimipriser
även beträffande södra Sverige få vi ingen ökning i denna
del av landet. Det är detta, som är viktigast, och icke alls frågan
om, att det skulle vara någon risk för att icke odling i samma utsträckning
som förr skall komma att äga rum. Det är fämhgen
säkert, att så kommer att ske både i södra Sverige och i Norr Sedan

yttrade herr Linders, att ett sådant minimipris skulle
stimulera till odling i allt för stor utsträckning, så att man kom
att odla å jord, som icke är lämplig för korn. Ett sådant resonemang
förutsätter, att icke jordbrukarna skulle begripa sin sak
ett dugg. Man får väl antaga, att en jordbrukare förstår, vilken
jord som är lämplig för det ena och för det andra. För övrigt går
han väl icke ut ifrån, att det skulle bli så synnerligen billiga priser
på annan säd, till exempel pa havre, särskilt da det ju måste bil
inskränkning på havreodlingen på grund av ökad odling av andra
sädesslag.

Vad risken för majsimport beträffar, sa kan den visserligen
finnas, men jag tror, att kornet har lika stort näringsvärde för t. ex.
svinuppfödning som majs. och jag undrar, om majsen blir så synnerligen
mycket billigare än det minimipris, som man tänkt sig pa
kornet, .tåg tror icke, att så skall bliva förhållandet.

Nu har, sedan jag hade ordet vid förra tillfället, framställts

Torsdagen den 29 mara.

37 Nr 38.

yrkande om återremiss, och jag skall då
yrkande.

Häruti instämde herr Berg i Staby.

be att få instämma i detta Ana- minimi pris

& brödsäd
m. in.
(Förta.)

Herr Sjöblom: Det tjänar icke mycket till att gå in på en
längre debatt i denna fråga, men då herr Linders framställde sitt yrkande,
kunde jag icke undgå att känna en känsla av obehag. Då en motion
i denna fråga väckts i dag och yrkande framställts om återremiss,
borde vi väl bifalla detta yrkande, så mycket mera som första
kammaren redan återremitterat den sista punkten och beslutat bifalla
övriga punkter av utskottets hemställan. Det är då så mycket
större skäl för denna kammare att gå med på återremissyrkandet,
till vilket jag ber att få yrka bifall.

Herr Linders: Efter den upplysningen, att första kammaren
redan fattat beslut om återremiss, ber jag att få frånfalla mitt
yrkande.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad samt herr
vice talmannen givit propositioner dels på bifall till utskottets hemställan
i nu föredragna del, dels ock på bifall till yrkandet om återremitterande
till utskottet för ny behandling av utskottets förslag
i vad det avsåge förevarande ämne, fattade kammaren beslut i enlighet
med innehållet i sistnämnda proposition.

§9.

Härefter föredrogos vart efter annat:

jordbruksutskottets utlåtande, nr 31, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående räntefrihet å lån för anskaffande av utsädespotatis; bankoutskottets

utlåtanden och memorial:

nr 22, i anledning av framställning från fullmäktige i riksbanken
angående vissa ändringar i avlöningsstaterna för riksbanken och
Tumba bruks tjänstemän;

nr 23, i anledning av framställning från fullmäktige i riksgäldskontoret
angående vissa ändringar i reglementet för riksgäldskontoret;
och

nr 24, med förslag angående avlöningsförmåner åt en hos första
kammaren anställd vaktmästare;

lagutskottets utlåtande, nr 21, i anledning av väckt motion om
skrivelse till Kungl. Maj:t angående lagändring, åsyftande rätt för
annan än präst i statskyrkan att förrätta jordfästning; samt

bevillningsutskottets betänkande, nr 16, i anledning av dels
Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse
av 3 § 1 mom. i förordningen den 6 november 1908 angående en

Nr 88. 38

Torsdagen den 29 mars.

Ang. ändring
av vissa §§
i strafflagen.

särskild stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper, dels ock i
ämnet väckta motioner.

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda utlåtanden, memorial
och betänkande hemställt.

§ 10.

Slutligen föredrogs lagutskottets utlåtande, nr 22, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av
20 kap. 2 § samt 24 kap, 3 § strafflagen; och yttrade därvid

Herr Borg: Som herrarna finna, har jag reserverat mig emot
utskottets hemställan, och det må därför tillåtas mig säga några ord.

Jag vill då först påpeka, att man här genom denna lagändring
vill taga bort all rätt för allmänheten att plocka kåda från växande
träd, och.beträffande de skäl som ligga till grund för utskottsutlåtandet
hänvisas till den kungl. propositionen. Det första skäl, som där
anföres, är, att det sker en mycket stor skadegörelse å växande träd
genom kådplockningen. Men jag håller före, att det är troligt,
att dessa skäl, som framhållas i den kungl. propositionen och som
anförts av vissa myndigheter, äro överdrivna, varjämte jag vill påpeka,
att klagomål icke inkommit annat än från skogsvårdsstyrelsen
i norra Kalmar län och från skogsägare i några socknar i Hälsingland,
och dessutom föreligger en skrivelse från domänstyrelsen. I
skogs värdsstyrelsens i norra Kalmar län utlåtande säges det, att uti
vissa socknar och särskilt i Virserum skulle skadegörelse ha ägt rum
i sådan omfattning, att där icke finnes en gran mera, å vilken icke
skett skadegörelse genom kådplockning. Jag behöver inte anföra mer
än detta exempel för att styrka min uppfattning, att man överdrivit
uppgifterna om denna skadegörelse. Dock kan jag icke förneka, att
en viss skadegörelse skett på grund av denna kådplockning. Men
är det så, att man vill komma till livs den skadegörelse, som sker å
växande träd genom kådplockning, bör man väl se till, att man lagstiftar
just emot denna skadegörelse och icke lagstiftar på det sätt
här föreslås, så att man t. o. m. tar bort all rätt, som f. n. finnes,
att på ett lojalt sätt taga kåda i skogen å växande träd.

Ett annat skäl, som anföres i denna kungl. proposition och som
framhållits av nämnda myndigheter, är, att kådan nu fått en sådan
betydelse och stigit så i pris, att skogsägarna ensamma borde förbehållas
rätten att få ta denna kåda, som nu är av så stort värde.
Jag tror, att detta skäl t. o. m. varit lika avgörande, då man föreslagit
denna lagstiftning, som det skäl jag nyss nämnde, nämligen
skadegörelsen å skogen. Man vill inte tillåta den fattiga befolkningen
att tjäna en slant, som den så väl behöver, i all synnerhet i
dessa dystra och sorgliga tider, utan man vill här på grund av att
en viss skadegörelse skett, fullständigt beröva alla, som hittills kunnat
göra sig en liten slant på denna kådplockning, denna möjlighet.

Jag vill icke ta kammarens tid för mycket i anspråk, men jag

Torsdagen den 29 mars.

39 Nr 88.

vill, innan jag slutar, också påpeka, att det satts ifråga, att man
skulle lagstifta även mot rätten att taga barr, kottar o. s. v., men
man har avstått ifrån att försöka få detta förbud genomfört i samband
med nu föreliggande lag och nöjt sig med att få ändrade bestämmelser
i fråga om kådtagningen. Det dröjer emellertid nog inte
länge, förrän man också hittar på något argument för att lagstifta
mot rätten att taga barr och kottar i skogen. Jag kan inte heller underlåta,
att påpeka, att man f. n. håller på att utreda, i vilken utsträckning
allmänheten skall äga rätt att plocka de vilda bären i skogen,
och jag är säker på, att det dröjer inte länge, förrän vi ha en lagstiftning,
som mycket starkt begränsar möjligheten för allmänheten
att komma åt dessa skogsbär, och sedan vi levat under den lagen
några år, få vi väl ytterligare en lag, som tar bort all rätt att plocka
bär i de stora, vilda skogarna. På detta sätt går man fram successivt
och nyper bort allt mer och mer av den lilla rätt, som finnes
kvar för de fattiga att få litet med av de stora, naturliga rikedomarsom
finnas i detta land.

Jag har inte kunnat underlåta att framhålla dessa synpunkter
nu, då väl t. o. m. andra kammaren går att antaga en lag, som gör
det omöjligt även för de lojala kådplockarna att genom att gå ut i
skogen och plocka litet kåda förtjäna en slant.

På grund av vad jag i detta korta och anspråkslösa anförande
framhållit skall jag, herr vice talman, be att få yrka avslag på utskottets
hemställan.

Herr Gustafsson i Örebro: Jag hade inte tänkt begära or det,

men då den siste talaren, mot vad jag förmodade, framställde
ett yrkande om avslag på utskottets hemställan, nödgades jag begära
ordet för att helt kort yrka bifall till utskottets förslag.

Det är allmänt känt, vilken skada denna kådplockning åstadkommer
på den växande skogen, och lagutskottet, som haft att närmare
klargöra frågan, har tydligen, så när som på herr Borg, varit
enigt om att det var nödvändigt att göra någonting häremot.

Jag skall inte upptaga kammarens tid med någon vederläggning
av vad herr Borg sagt, utan yrkar helt kort bifall till utskottets
förslag.

Vidare anfördes ej. Efter av herr vice talmannen givna propositioner
å de under överläggningen framställda yrkandena blev utskottets
hemställan av kammaren bifallen.

§ 11.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen, nämligen

från statsutskottet:

nr 60, i anledning av väckta motioner om åtgärder för anskaffande
av en isbrytare till uppehållande av seglationen å Vänern;

Ang. ändring
av vissa §§
i strafflagen.
(Forts.)

Nr 38. 40

Torsdagen den 29 mars.

från lagutskottet:

nr 67, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 20 kap. 2 § samt 24 kap. 3 § strafflagen;
samt

från riksdagens kansli:

nr 68, angående val av två fullmäktige i riksbanken och av tre
suppleanter för riksdagens samtliga fullmäktige i nämnda verk; och
nr 71, angående val av två fullmäktige i riksgäldskontoret och
av tre suppleanter för fullmäktige i nämnda verk.

Vidare anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till
riksdagens förordnanden

nr 69, för två fullmäktige i riksbanken;

nr 70, för tre suppleanter för riksdagens fullmäktige i riksbanken; nr

72, för två fullmäktige i riksgäldskontoret; och
nr 73, för tre suppleanter i riksgäldskontoret.

§ 12.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets utlåtande, nr 10, i anledning av väckt
motion om åvägabringande av utredning och förslag i fråga om avskaffande
eller begränsning av fullmaktsröstning vid landstingssamt
stads- och kommunalfullmäktigeval;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 17, i anledning av väckta motioner angående skattefrihet för
krigstidshjälp; och

nr 18, i anledning av väckt motion om skrivelse till Konungen
med begäran om utredning och förslag i fråga om brännvinsförsäljningsförordningens
ändrande i viss riktning;

sammansatta bevillnings- och lagutskottets memorial, nr 3, angående
ersättning åt utskottets tjänstemän och vaktbetjäning; samt

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 32, i anledning av väckta motioner i fråga om åtgärder för
främjande av trädgårdsodlingen;

nr 33, i anledning av väckt motion om anslag till understöd åt
trädgårdskoloniverksamhet; och

nr 34, i anledning av väckt motion om vidtagande av åtgärder
för igångsättande av ett statens tegelbruk.

§ 13.

Avgåvos följande motioner i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 129, angående krigstidstillägg och krigstidshjälp under år
1917 åt befattningshavare i statens tjänst, nämligen av:
herr Hage m. fl., nr 366;

Torsdagen den 29 mars.

41 Nr as.

herr Gylfe m. fl., nr 367 och 368;
herr Erikson i Uppsala, nr 369;
herr Hallendorff m. fl., nr 370;
herr Röing, nr 371;
herr Johansson i Sollefteå, nr 372;
herr Törnkvist, nr 373; och
herr Bäcklund m. fl., nr 374.

Vidare avlämnades nedannämnda motioner, nämligen av:

herrar Kristensson och Björk, nr 375, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition, nr 142, angående hyresbidrag till lärare vid folk''
skoleseminariema i Stockholm och Göteborg;

herr von Sneidern, nr 376, i anledning av Kungl.. Maj :ts proposition,
nr 127, angående tillfällig höjning av postavgifterna;

herr Stenudd m. fl., nr 377, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 147, angående understöd till aktiebolaget Difosfat för försök
med framställning av fosforsyregödselmedel;

herr Hallén m. fl., nr 378, om ändring i §§ 9, 16 och 19 riksdagsordningen;
och

herr Anderson i Råstock, nr 379, om krigstidshjälp för år 1917
till vissa riksdagsmäns familjer.

Samtliga dessa motioner blevo på begäran bordlagda.

§ 14.

Justerades protokollsutdrag.

§ 15.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr	Bindley	under	12 dagar fr. o. m.	den 30 mars.
	Jonsson i Hå		12	» »	>	30	>
	Gylfe	»	12			30	»
»	Tamm	»	12			30	»
	0. Nilsson i Örebro		12	> »	»	30	»
	Strid		5	» »	»	29	»
	Anderson i Råstock	»	5	» »	»	31	»
»	Lundström i Vreten	»	13	» »	»	30	»
»	Magnusson i Tumhult		13		»	30	»
»	Holmdahl	»	13	» »	»	30	»
2>	Johansson i Sollefteå	»	13		»	30
»	Andersson i Knäppinge		13	» »	»	30
2>	Hage		12	» 2>	»	31	»
	Kropp		7	7> »	•»	30
	Jönsson i Fridhill	»	12	» »	>	30
3>	Ohlsson i Säljeröd	»	12	» »	»	30
»	Erikson i Uppsala	5>	12	» »	»	30	»
	Norman	»	13	» »		30
>	Leksell		13	> »	»	30

Sr 38. , 42

Torsdagen den 29 mars.

herr Pettersson i Södertälje under 12 dagar fr. o. m. den 31 mars,

2>	Skareen	»	13			2>	30
>	Johanson i Gäre		13	y>			30	»
	Röing		5	»	»	»	31
»	E. A. Nilson i Örebro	»	10	»		»	2 april,
	Zetterstrand	2>	13		»		30 mars.
»	Johansson i Kullersta	»	13	»	2>	»	30	»
	Welin		13		»	>	30	»
»	Sjöberg	»	13				30	»
»	Bergman	»	7	»		»	30	2>
»	Ingvarson	»	12	»		»	30	»
2»	Thorsson	»	12		»	»	31	2>
>	Persson i Norrköping	»	12	»	^ 2>	2>	31
»	Lingström	2>	13	2>	»	2>	30	»
»	Larsson i Bondarve		13	2>	2-	2>	30	»
2>	Kahlström		13	2>		2>	30	»
2>	Thore		13	»	»	»	30
■»	Gustafsson i Brånsta		12			2»	30
2>	Bäcklund		12	»	2-	2-	30
	Sommelius		12	»	»		30
	Lindvall		10	2>	2>	»	2 april,
»	Bengtsson i Norup	2>	13	2*	»		30 mars o
2>	Karlsson i Mo	2-	13		2>	>	30

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 1,55 e. m.

In fidem
Ver Cronvall.

Fredagen deu 30 mars.

43 Nr 88.

Fredagen den 30 mars.

Kl. 10,30 f. m.

Justerades protokollet för den 24 innevarande mars.

§ 2.

Föredrogros var för siar Kungl. Mai :ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid till lagutskottet propositionen,
nr 165, med förslag till lag om ändringar i och tillägg till
lagen den 28 maj 1886 angående eftersökande och bearbetande av
stenkolstyndigheter.

Härpå remitterades propositionen, nr 164, med förslag till lag
om ändrad lydelse av 1 och 3 §§ i lagen den 4 maj 1906 angående
förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast egendom
m. m., så vitt densamma avsåge ändring i nämnda lag av den 4
maj 1906, till lagutskottet samt i övrigt till jordbruksutskottet.

Vidare överlämnades:

till jordbruksutskottet propositionen, nr 159, angående försäljning
av den inom staden Marstrands hamnområde belägna Hedvigshclmen
eller Kvarnholmen m. m.;

till statsutskottet propositionerna:

nr 160, angående regler för bestämmande av begynnelsearvodet
för vissa ordinarie befattningsinnehavare vid statens järnvägar: och

nr 166, angående tillfälligt lönetillägg åt viss personal vid statens
järnvägar:

till bankoutskottet propositionerna:

nr 161, angående tilläggspension åt före detta förste vaktmästaren
i finansdepartementet J. F. Lindgren; och

nr 162, angående pension åt maskinisten vid mynt- och justeringsverket
P. O. Åkerblom;

till bevillningsutskottet propositionen, nr 163, angående utsträckning
av tiden för tullfri disposition av tullpliktiga utställningsföremål,
som införts till Baltiska utställningen i Malmö år 1914;

Nr 38. 44

Fredagen den 30 mars.

Ang. återkallande
av en
motion.

till statsutskottet propositionen, nr 168, anslående anslag till
bestridande av vissa utskylder för det brittiska beskickningshuset i
Stockholm; samt

till bevillningsutskottet propositionen, nr 167, med förslag till
förordning om ändrad lydelse av 19 §, 49 § 2 mom. och 57 § i
förordningen den 19 november 1914 om arvskatt och skatt för gåva.

§ 3.

Härefter föredrögos var efter annan nedannämnlda på kammarens
bord liggande motioner; och hänvisades därvid

till särskilda utskottet motionerna:
nr 366, av herr Hage m. fl.;
nr 367 och 368, av herr Gylfe m. fl.;
nr 369, av herr Erikson i Uppsala;
nr 370, av herr Hallendorff m. fl.;
nr 371, av herr Röing;
nr 372, av herr Johansson i Sollefteå;
nr 373, av herr Törnkvist; och
nr 374, av herr Bäcklund m. fl.;

till statsutskottet motionen nr 375, av herrar Kristensson och
Björk;

till bevillningsutskottet motionen nr 376, av herr von Sneidern;
till jordbruksutskottet motionen nr 377, av herr Stenudd m. fl.;

samt

till konstitutionsutskottet motionen nr 378, av herr Hallén in. fl.

Vid föredragning härpå av motionen nr 379, om krigstidshjälp
för år 1917 till vissa riksdagsmäns familjer, begärdes ordet
av motionären

Herr Anderson i Råstock, som yttrade: Herr talman''
Den fråga, som jag här har velat bringa på tal, äT så pass brännande,
att jag ansett, att alla vägar borde försökas för att kunna
nå någon förbättring i de rent olidliga förhållanden, som förefinnas
i här berörda avseende, men då jag har fått veta, att det
råder tveksamhet och kanske mer än tveksamhet om möjligheten
av. att kunna remittera denna motion i samband med den proposition,
till vilken jag sökt anknyta densamma, skall jag, herr talman,
be att få återtaga motionen i fråga.

Kammaren biföll den av herr Anderson i Råstock gjorda anhållan.

§ 4.

Vidare ^ föredrogos, men blevo ånyo bordlagda konstitutionsutskottets
utlåtande nr 10, bevillningsutskottets betänkanden nr 17

Fredagen den 30 innra.

45 Nr 38.

och 18, sammansatta bevillnings- och lagutskottets memorial nr 3
samt jordbruksutskottets utlåtanden nr 32—34.

§ 5.

Föredrogos vart för sig två från första kammaren ankomna
protokollsutdrag, nämligen:

nr 317, innefattande delgivning av nämnda kammares beslut
över dess andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 8, dels i anledning
av väckt motion angående förbud för värnpliktiga ävensom
för manskap vid armén och marinen att inköpa brännvin, dels ock
i anledning av andra kammarens beslut i fragan; och

nr 318, innefattande delgivning av första kammarens beslut
över dess andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 9, i anledning
av väckt motion om åvägabringande av utredning i fråga om statsunderstöd
till upprättande och underhåll av kommunala rättshiälpskontor;
. _

och beslöt andra kammaren hänvisa det förra ärendet till behandling
av sitt andra tillfälliga utskott och det senare ärendet till
sitt femte tillfälliga utskott.

§ 6.

Åvgåvos följande nya motioner, nämligen av:
herr E. A. Nilson i Örebro:

nr 380, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 72, angående
vissa åtgärder till lantförsvarets stärkande; och

nr 381, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition, nr 87, angående
anvisande av medel för bestridande av kostnader för utbildning
av landstormsbefäl m. m.;
herr Vennerström m. fl.:

nr 382, om avslag å Kungl. Maj:ts proposition, nr 72, angående
vissa åtgärder för lantförsvarets stärkande;

nr 383, om avslag å Kungl. Maj:ts proposition, nr 73, angående
vissa åtgärder för sjöförsvarets stärkande;

nr 384, om avslag å Kungl. Maj:ts proposition, nr 78, angående
beredande av medel till bestridande av vissa kostnadsökningar för
sjöförsvarets ordnande m. m.; o

nr 385, om avslag å Kungl. Maj :ts proposition, nr 87, angående
anvisande av medel för bestridande av kostnader för utbildning av
landstormsbefäl m. m.; o

nr 386, om avslag å Kungl. Maj:ts proposition, nr 113, angående
medelsbehovet för år 1918 under ordinarie_ reservationsanslaget till
arméns vapen, ammunition och målskjutningsmateriel samt artilleriets
övningar och materiel;

nr 387, om avslag å Kungl. Maj:ts proposition, nr 114, angående
anvisande av medel till vissa byggnadsföretag vid armen;

Nr 38. 46

Fredagen den 30 mars.

nr 388, om avslag å Kungl. Maj:ts proposition, nr 119, angående
anläggning av ett stickspår från Åkers styckebruks järnvägsstation
till Åkers krutbruk; och

nr 389, om avslag å Kungl. Maj:ts proposition, nr 145, angående
åtgärder till underlättande av manskap srekryteringen vid marinen;

herr Hane m. fl., nr 390, angående första kammarens avskaffande
och införande av enkammarsystem; samt

herr Palmstierna, nr 391, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 130, med förslag till förordning om extra inkomst- och förmögenhetsskatt
för år 1918 m. m.

Ifrågavarande motioner bordlädes på begäran.

§ 7.

Ånmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen, nämligen

från bevillningsutskottet:

nr 77, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om särskilda avdrag vid 1917 års taxering till bevillning
för inkomst samt till inkomst- och förmögenhetsskatt; och

nr 78, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ändrad lydelse av 3 § 1 mom. i förordningen den
6 november 1908 angående en särskild stämpelavgift vid köp och
byte av fondpapper; samt

från jordbruksutskottet:

nr 75,o i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
minimipris å brödsäd m. m.; och

nr^76, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående räntefrihet
å lån för anskaffande av utsädespotatis.

§ 8.

Till bordläggning anmäldes:

''konstitutionsutskottets utlåtande, nr 8, i anledning av väckt
motion om ändring i § 2 tryckfrihetsförordningen; samt

statsutskottets memorial och utlåtanden:

nr 51, angående överlämnande till särskilda utskottet av fyra
motioner rörande understöd åt värnpliktiga och deras familjer;

nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning
från fjärde huvudtitelns allmänna besparingar av vissa
förskottsvis utgivna medel;

nr 53,^ i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättande
från fjärde huvudtitelns allmänna besparingar av vissa förskottsvis
utgivna medel;

nr 54, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillstånd
för vissa beställningshavare å staten för artilleriets fabriker

47 .Nr IBS.

Fredagen den 30 mars.

och tyganstalter att för rätt att åtnjuta ålderstillägg tillgodoräkna
sig viss tjänstgöring;

nr 55, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anläggning
av ett stickspår från Åkers styckebruks järnvägsstation till
Åkers krutbruk; . .

nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående engångskostnader för försvaret;

nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anordnande
av elektrisk belysning i Svea och Göta livgardens kasernetablissemang; nr

58, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande
av medel till vissa byggnadsföretag vid armén; och

nr 59, i anledning av väckt motion, om skyldighet för befattningshavare
vid armén och marinen, vilka från armens eller marinens
matinrättningar hämta tillagad portion, att härför utgiva viss ersättning.

§9.

Justerades protokollsutdrag.

§ 10.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr Lovén under 12 dagar fr. o. m. den 31 mars,

» Olsson i See » 12 » » » 31 »

» Jönsson i Revinge » 12 » » » 31 »

» Zander » 12 » » » 31 » och

» Nilsson i Kabbarp » 9 » » »3 april.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 10,50 f. m.

In fidem
Ver Cronvall.