1917. Andra kammaren. Nr 32

ProtokollRiksdagens protokoll 1917:32

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1917. Andra kammaren. Nr 32.

Fredagen den 16 mars.

Kl. 3,30 e. m.

§ 1.

Upplästes för justering protokollet för den 9 innevarande mars.

Därefter yttrade:

Herr Helger: Herr talman! Under min frånvaro i fredags
antecknade herr Lithander till kammarens protokoll en protest mot
ett uttalande av mig under överläggningen om statsmonopol å spannmålsimporten.
Herr Lithander upprepade två citat ur det socialde m°

ionrfkaiJ0rdpr0grammet av 1911 och ur herr Ströms broschyr
av 1905 och förklarade att varje ord var riktigt samt lämnade till
kammaren att bedöma, om mitt yttrande var värdigt.

Med anledning härav ber jag få anmärka, att jag icke yttrat
ett ord om citatet ur herr Ströms broschyr, som jag aldrig läst. Om
citatet ur det socialdemokratiska jordprogrammet har jag endast
pastatt, att det var ofullständigt. Den som tvivlar härpå torde läsa
fortsättningen av programpunkten, som tydligt nog börjar med ordet
»Men».

Det skarpaste omdöme, jag tillät mig fälla, hänförde sig till ett
fritt återgivande av innehållet i det socialdemokratiska jordprogrammet
i herr Lithanders sista replik, i vilken han enligt det justerade

protokollet yttrade: »--vad jag med citatet ville peka på, var

att jag reagerade emot att äganderätten till jorden skulle kunna tagas
ifrån lantmännen.» Det var mot detta från enklare högertalare
ofta hörda ^återgivande av det socialdemokratiska jordprogrammet,
som jag ansåg mig böra skarpt reagera, då det kom från en man i herr
Lithanders ställning.

Herr Lithander: Herr talman! Jag skall endast be att få
såga, att jag star fast vid vad jag sagt och jag har ingen anledning
att återtaga mitt yttrande vid förra sammanträdet.

Vidare anfördes ej. Protokollet godkändes.

Härpå upplästes och godkändes de vid kammarens sammanträde
den 10 mars förda protokollen.

Andra kammarens protokoll 1917. Nr 32. 1

Justering om
ett protokoll.

Nr 32.

2

Fredagen den 16 mars.

§ 2.

Herr talmannen tillkännagav, att efter överläggning^ inom talmanskonferensen
rörande riksdagens arbete under tiden närmast före
och efter påsk beslutats, att sista arbetsplenum före pask komme
att hållas torsdagen den 29 och om så erfordrades även tredagen
den 30 i denna månad, att första arbetsplenum efter pask skulle aga
rum torsdagen den 12 nästkommande april, därvid gemensamma omröstningar
skulle företagas över då godkända voteringsproposition^
samt att under den mellanliggande tiden inga andra ärenden komme
att upptagas till avgörande än sådana, som rorde godkännande av
voteringspropositioner, skrivelseförslag och dylikt.

§3.

På hemställan av herr talmannen, som meddelade att om tiden
för valen överläggning ägt rum med första kammarens talman, beslöt
kammaren att lördagen den 24 innevarande mars företaga val
av dels tjugufyra valmän för utseende av riksdagens justitieombudsman
och hans efterträdare samt riksdagens militieombudsman och
hans efterträdare, dels ock sex suppleanter för dessa valmän.

§4.

Föredrogos var för sig Kungl. Maj :ts a kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid

till bankoutskottet propositionen, nr 106, om .pension åt forre
skrivbiträdet hos krigshovrätten, änkan Mathilda Charlotta Johanna

Wiberg, född Zetterberg;

till statsutskottet propositionen, nr 105, angående gottgörelse
till rådhusrätten i Luleå i anledning av dess befattning med vissa

mål;

till bankoutskottet propositionerna:

nr 98, angående livränta åt förre eleven vid statens uppfostringsanstalt
å Bona Armas Anton Veiland; i i 9

nr 89, angående pension åt förre båtsmannen vid Aorrlands 2 .a
kompani nr 124 Carl Gustaf Granberg Wall; och

nr 90. angående pension åt fortifikationsarbetaren Andreas

Brommesson;

till bevillningsutskottet propositionen, nr 95 A, med försteg till
förordning om vissa ändringar i förordningen den 19 november 191

angående stämpelavgiften;

till statsutskottet, propositionen^ nr 95 B, angående beräkningen
av vissa statsverkets inkomster för år 1918; samt

Fredugen den 16 roar».

Nr ''A±

till bevillningsutskottet propositionerna:

nr 96, med förslag till förordning om ändrad lydelse av 2 § 1
mom., 3 § 1 mom., 5, 8 och 23 §§ samt 25 § 2 mom. i förordningen
den 7 augusti 1907 angående tillverkning och beskattning av maltdrycker
m. m.;

nr 97, angående ändrad lydelse av rubrikerna nr 192 och 193
för maltdrycker och mjöd i gällande tulltaxa; och

nr 107, angående ändrad lydelse av rubrikerna nr 65, 144, 164,
187, 188, 190, 609, 610, 624, 625, 626, 627, 628 och 629 i gällande
tulltaxa.

Därjämte beslöts, att statsutskottet skulle undfå del av ovanberörda
till bevillningsutskottet remitterade propositioner nr 96 och 107
i vad de avsåge ändring i den till innevarande års riksdag avlåtna
propositionen angående statsverkets tillstånd och behov.

§ 5.

Statsutskottets härpå föredragna utlåtande nr 8 bordlädes åter.

§ 6.

Vid nu skedd föredragning av bankoutskottets memorial, nr 16,
i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut rörande punkten 23 i
bankoutskottets utlåtande nr 12 angående regleringen av utgifterna
under riksstatens tionde huvudtitel godkände kammaren den i detta
memorial föreslagna voteringspropositionen.

§ 7.

o Härefter föredrogos, men blevo ånyo bordlagda bankoutskottets
utlåtande nr 17, andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtanden
nr 5 och 6 samt andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtanden
nr 8 och 9.

§ 8.

Ordet lämnades härpå till interpellation.

Herr Lindhagen, som yttrade: Herr talman! Enligt sakens
natur och erfarenheterna är militärfrågan och fredsfrågan oskiljaktiga.
Man kan ej lösa den förra annat än genom den senares triumferande
på den förras bekostnad.

Denna uppfattning tränger dock mycket långsamt igenom. Här
1914 års härordning förelåg till avgörande sökte jag enligt min övertygelse
giva ett uttryck för ett dylikt sammanhang. Denna sinnesförfattning
drunknade dock i partiledningarnas och följaktligen också
i partiernas ovilja mot rätten att föra talan vid det tillfället för
folkens broderskap och framtidens förväntningar.

Nr 32. 4

Fredagen den 16 mars

Interpellation.

(Forts.)

Vid 1915 års riksdag gjordes ett nytt försök att på annan väg
väcka intresse inom ett parlament även för det nödvändigaste. Andra
kammarens tillstånd begärdes att få interpellera utrikesministern
huruvida regeringen - eventuellt de nordiska rikenas regeringar
— hade för avsikt att förbereda ett malmedvetet framträdande från
svensk, eventuellt skandinavisk sida för att i sammanhang med slutuppgörelsen
i världskrisen hävda Sveriges och allas intresse ^av en
förnuftig rättsordning inom världsamhället och i händelse sa vore
förhållandet, huruvida det kunde emotses, att regeringen härvid ämnade
samarbeta med folkrepresentationen. Denna interpellation mötte
ej sympati från någon partiledning, men väl mångenstädes oförklarliga
farhågor. Interpellationer framställande blev till och med
avslagen av kammaren med 107 röster mot 54.

Nu synes begynnelsen till något omslag hava kommit. Vid
1916 års riksdag uttalade sig andra kammaren för att genom svenskt
eller skandinaviskt regeringsinitiativ må kunna sammankallas en
konferens av neutrala stater med uppgift att med de medel, som sta
en sådan konferens till buds, förbereda en varaktig fred Men an
mera Vid behandling sistliden onsdag av budgeten för det militära
1 andsförsvaret hade i en reservation till statsutskottet ifrågavarande
betänkande om militära utgifter inblandats frågan om en internationell
rättsordning. Denna sak föranledde till och med diskussion.
Frågan hör nu mera tydligen till ämnet.

Detta inger förhoppningar att nu skall föreligga större möjligheter
att tillåtas återkomma till saken. Och detta behöves verkligen.
Frånsett något ogripbart allmänt yttrande en eller annan gång,
vilar över regeringen fortfarande tystnadens insegel pa denna punkt.
Alla försök att bryta detsamma hava misslyckats. Kanske den amerikanska
regeringsmaktens nyligen förda språk om nationernas rätt,
om mel lan folkligt ekonomiskt förnuft och om betydelsen av demokrati
kan giva ett föredöme. . .

På grund av vad sålunda anförts, tillåter jag mig anhålla om
kammarens tillstånd att få till utrikesministern framställa följande

1 ;o) Har regeringen för avsikt att för sin del förbereda och vid
fredsslutet verka för en internationell rättsordning?

2:o) Kan det föreväntas, att regeringens intresse därvid kommer
att omfatta ej blott formerna för en nödig yttre organisation utan
även det oundgängliga reella innehållet, såsom natiönalitetsfragorna,
en resonlig mellanfolkligt ekonomisk ordning samt annalkandet av en
verklig demokrati?

Herr Lindhagens ifrågavarande anhållan bordlädes på begäran.

§9.

Avgåvos följande nya motioner, nämligen av:

herr Hansson i Sölvesborg, nr 341, i anledning av Kung!. Maj:ts

Fredagen den 16 mar». 5

proposition, nr 90, angående pension åt fortifikationsarbetaren Andreas
Brommesson;

herr Holmström, np 342, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 95 A, med förslag till förordning om vissa ändringar i förordningen
den 19 november 1914 angående stämpelavgiften;

lierr Johansson i Trollhättan, nr 343, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition, nr 70, angående pension åt hjälpmontören vid
Trollhätte kraftverk A. J. Karlsson; och

herr Hallén, nr 344, om ändrad lydelse av § 26 mom. c) riksdagsordningen.

Nämnda motioner blevo på begäran bordlagda.

§ 10.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen, nämligen

från konstitutionsutskottet:

nr 39, i anledning av Kungl. Haj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 18 §, 7 och 49 punkterna i lagen om val
till riksdagen; samt

från statsutskottet:

nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anordnande
vid Skaraborgs regementes kasernetablissemang av gemensam
tvättinrättning för de till Skövde förlagda truppförbanden;

nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ordnande
av kavalleriets officersaspirantskolas förläggning å Ränneslätt; nr

35, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition, angående iordningsställande
av en skjutbana å Ränneslätt för Smålands husarregemente; nr

36, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder
för tillgodoseende av vattenbehovet för Norrlands trängkår;

nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillstånd
för vaktmästaren vid generalintendentens expedition A. K.
Broms att för rätt att åtnjuta ålderstillägg tillgodoräkna sig viss
tjänstgöring; och

nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anläggning
av skjutbana för Östgöta trängkår.

§ 11.

Till bordläggning anmäldes:

lagutskottets utlåtanden:

nr 16, i anledning av väckt motion om ändring i 30 kap. 11 §
rättegångsbalken;

Nr

Nr 32. 6

Fredagen den 16 mars.

nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om inskränkning i inmutningsrätten; ock

nr 18, i anledning av väckt motion om upphävande av förordningen
den 4 maj 1855 angående vissa föreskrifter till kyrotuktens
upprätthållande;

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 23, i anledning av väckt motion om anslag till understödjande
av rektor J. Henrikssons verksamhet för odling och insamling av
medicinalväxter;

nr 24, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående förläggning av en statens lantbruksskola på någon
av kronoegendomarna i Kalmar län; och

nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående personligt
ålderstillägg till t. f. byråchefen i domänstyrelsen C. I. Stiernspetz; andra

kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtanden:

nr 8 med anledning av första kammarens beslut rörande inom
nämnda kammare väckta motioner dels angående åtgärder till. förhindrande
av aborrfiskets i Östersjön tillbakagång, dels om vidtagande
av åtgärder till skyddande av de matnyttiga fisksorternas bestånd
i Sveriges fiskevatten;

nr 9, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t
angående åtgärder för undersökning av olika metoder för bärgning
av säd m. m.; och

nr 10, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t
angående utredning i visst syfte rörande kostnaderna för brödsädesproduktionen
i landet; samt

andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtanden:

nr 6, i anledning av herr Lindhagens motion, nr 329, om skrivelse
till Kungl. Maj :t i fråga om utredning angående vissa förhållanden
rörande tidningspressen;

nr 7, i anledning av herr Lindhagens motion, nr 297, om skrivelse
till Kungl. Maj:t angående behövligheten av »monarkismens biinstitutioner»
m. m.;

nr 8, i anledning av herr Lindhagens motion, nr 318, om skrivelse
till Kungl. Maj:t angående svenskt eller skandinaviskt regeringsinitiativ
i syfte att genom bidrag från samtliga stater bereda
gottgörelse för genom kriget åstadkommen skada å viss egendom;

nr 9, i anledning av herr Lindhagens motion, nr 316, om skrivelse
till Kungl. Maj:t angående införande av ett världsspråk; och
nr 10, i anledning av herr Lindhagens motion, nr 317, om skrivelse
till Kungl. Maj:t angående åstadkommande efter fredsslutet
av ett förnuftigt ekonomiskt samarbete mellan alla stater.

Fredagen den 16 mara.

7 Nr

§ 12.

Herr talmannen gav härefter ordet åt herr vice tal.mannen,
som anförde: Herr talman! Jag får hemställa, att kammaren behagade
besluta, att på morgondagens föredragningslista bland två gånger
bordlagda ärenden måtte först uppföras statsutskottets utlåtande,
nr 8, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet,
samt därefter övriga ärenden i den ordning, de förekomma
å dagens föredragningslista.

Denna hemställan bifölls.

§ 13.

Justerades protokollsutdrag,

§ 14.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr Lindley under 3 dagar fr. o. m. 17 mars,

» Eronn > 8 » » 17 »

» Molin i Dombäcksmark» 7 » » 24 »

d Sjögren » 5 » » 17 » och

» Christiernson » den 17 mars.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 3,55 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Nr 32. 8

Lördagen den 17 mars.

Lördagen den 17 mars.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Herr statsrådet Westman avlämnade Kungl. Haj-.ts proposition,
nr 101, angående vissa ändringar i föreskrifterna om avlöning av
lärarinnorna vid statsunderstödda enskilda läroanstalter m. m.

Denna proposition blev på begäran bordlagd.

§ 2.

Föredrogs berr Lindhagens vid kammarens sammanträde nästlidna
gårdag framställda, men då bordlagda anhållan att till hans
excellens ministern för utrikes ärendena få framställa spörsmål,
huruvida regeringen har för avsikt att för sin del förbereda och vid
fredsslutet verka för en internationell rättsordning m. m.

Herr talmannen framställde proposition på bifall till denna anhållan
och fann propositionen vara med övervägande ja besvarad.
Votering begärdes emellertid av herr Petersson i Lidingö villastad, i
anledning varav uppsattes, justerades och anslogs denna voteringsproposition: Den,

som vill, att kammaren bifaller herr Lindhagens ifrågavarande
anhållan att få framställa spörsmål till hans excellens herr
ministern för utrikes ärendena, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit berörda anhållan.

Omröstningen utföll med 89 ja mot 58 nej; och hade kammaren
alltså bifallit herr Lindhagens berörda anhållan.

Lördagen den 17 mara.

9 Nr ML

§ 3.

Vidare föredrogos var för sig de på kammarens bord liggande
motionerna; och remitterades därvid

till bankoutskottet motionen nr 341, av herr Hansson i Sölvesborg; till

bevillningsutskottet motionen nr 342, av herr Holmström;

till bankoutskottet motionen nr 343, av herr Johansson i Trollhättan;
och

till konstitutionsutskottet motionen nr 344, av herr Hallén.

§4.

Härefter avlämnade herr statsrådet Westman Kungl. Maj:ts
propositioner:

nr 108, angående anslag till lindring av fraktkostnader för kalk
m. m.; och

nr 112, angående pension åt preparatorn vid Sveriges geologiska
undersökning J. P. Lönnblads änka Maria Charlotta Lönnblad,
född Broqvist.

Ifrågavarande propositioner bordlädes på begäran.

§ 5.

Föredrogos, men blevo ånyo bordlagda lagutskottets utlåtanden
nr 16—18, jordbruksutskottets utlåtanden nr 23—25, andra kammarens
andra tillfälliga utskotts utlåtanden nr 8—10 och andra
kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtanden nr 6—10.

§ 6.

Till avgörande förelåg nu statsutskottets utlåtande, nr 8, angående
regleringen av utgifterna under riksstatens åttonde huvudtitel,
innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet.

Sedan herr talmannen anmält detta ärende till handläggning,
begärdes ordet av

Herr Rydén i Malmö, som yttrade: Herr talman! Beträffande
föredragningen av detta utlåtande tillåter jag mig hemställa att, därest
ingen särskilt annorlunda begär, endast kantrubrikerna till varje punkt
uppläsas, dock att i de punkter, där reservation fogats vid betänkandet,
utskottets hemställan utan särskild framställning uppläses.

Denna hemställan bifölls av kammaren.

Nr 3*2. 10

Lördagen den 17 mars.

Ang. anslaget
till vikariatsersättning

m. m. vid
kungl. biblioteket.

Ang. stifts och

läroverksbiblioteket
i

Linköping.

Punkten 1.

Lades till handlingarna.

Punkterna 2—8.

Yad utskottet hemställt bifölls.

Härefter föredrogs punkten 9, angående förstärkande av anslaget
till vikariatsersättning m. m. vid kungl. biblioteket; och yttrade
därvid

Herr Bengtsson i Göteborg: Herr talman! I föreliggande
fråga har jag tillåtit mig väcka en motion och anhållit att anslaget
åt extra biträden m. m. måtte för år 1918 höjas till 3,600 kronor.
Det är tre extra vaktmästare anställda vid kungl. biblioteket, och
om man delar upp anslaget av 2, 250 kronor på dessa tre vaktmästare,
få de vardera 750 kronor per år. Nu har utskottet gjort antydan
om, att två av dessa extra vaktmästare endast äro ynglingar. Men
i alla fall äro de i åldern 17 och 19 år, och vid den åldern bruka
ju unga män, tillhörande de fattiga folkklasserna, vara självförsörjande,
och det kan icke vara rimligt, att staten avlönar på det sättet,
som nu sker. Utskottet har visserligen sagt, att det tillkommer
vederbörande chefer att reglera avlöningen för extra biträden,
men det är dock på riksdagen det ankommer att bevilja anslag, och
om icke anslag är beviljat till det belopp, att cheferna kunna reglera
avlöningen, så är det omöjligt för dessa att göra detsamma.

Utskottet har uttalat, att utskottet är övertygat därom, att vederbörande
chef ej kommer att underlåta att göra framställning om förhöjning
i ifrågavarande anslag för den händelse avlöningen åt de
extra vaktmästarna skulle befinnas alltför låg. Men det är dock en
känd sak, att vederbörande chefer i stor utsträckning underlåtit detta.
Det är en underlåtenhetssynd, som nästan alla chefer begå, att
de låta den extra personalen i sina verk gå och tjänstgöra för underbetalning.
Nu hoppas jag dock, att i detta fall åtminstone vederbörande
chef icke skall underlåta att till nästa år inkomma med framställning
om högre avlöningsförmåner för denna extra personal och
i denna förhoppning avstår jag, herr talman, ifrån något yrkande.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 10, angående stifts- och läroverksbiblioteket i Linköping.

Uti innevarande. års statsverksproposition hade Kungl. Maj:t
under punkten 10 av åttonde huvudtiteln föreslagit riksdagen att
till arvodesökning åt bibliotekarien vid stifts- och läroverksbiblioteket
i Linköping anvisa på extra stat för år 1918 ett förslagsanslag,
högst 2,000 kronor, att utgå enligt de närmare bestämmelser,
Kungl. Maj:t kunde finna gott föreskriva.

Lördagen den 17 mars.

11 Nr 82.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte för arvodesökning åt
bibliotekarien vid stifts- och läroverksbiblioteket i Linköping anvisa
på extra stat för år 1918 ett förslagsanslag, högst 1,500 kronor,
att utgå enligt de närmare bestämmelser, Kungl. Maj:t kunde
finna gott föreskriva.

Vid punkten var emellertid fogad reservation av herrar Swarlz,
Strömberg, Ekelund och Bergqvist, vilka ansett, att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte bifalla Kungl. Maj:ts förevarande
framställning.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Chefen för ecklesiastikdepartementet herr statsrådet Westman:
Herr talman, mina herrar! När nu debatten om den åttonde
huvudtiteln börjar, ber jag att få till statsutskottet framföra mitt
vördsamma tack för den välvilja, varmed utskottet även i år behandlat
de mångahanda krav, som framställts under denna huvudtitel.

Det är ju emellertid givet, att i fråga om en huvudtitel på så
många punkter — den omfattar ju ej mindre än 264 — skall det alltid
på någon punkt kunna finnas olika åsikter om behövligheten av
det anslag, som begäres av Kungl. Maj:t. Det har nu blivit fallet,
att skilda meningar framträtt i fråga om den punkt, som här föreligger.
Den gäller avlöningen för stiftsbibliotekarien i Linköping.
Enligt nu gällande bestämmelser utgå avlöningsförmånerna till honom
med 2,500 kronor, varjämte det finnes ett anslag på 500 kronor
till biträde åt bibliotekarien. Det senare anslaget är så mycket
mera behövligt, som det icke finnes något anslag till vikariatsersättning,
eller med andra ord för att bestrida kostnader, som kunna vara
erforderliga för tjänstens upprätthållande, då bibliotekarien åtnjuter
semester eller är tjänstledig.

Kungl. Maj:t har nu hemställt om en förhöjning av hans avlöning
med 500 kronor. Statsutskottet säger emellertid, att utskottet
icke kan tillstyrka denna framställning av det skälet, att den
begärda ökningen huvudsakligen varit avsedd för beredande åt bibliotekarien
av ett ålderstillägg. Då denne emellertid numera avgått
från befattningen och frågan om ålderstillägg åt honom således
förfallit, har utskottet ansett sig böra avstyrka det framställda
förslaget, så mycket mer som utskottet icke blivit övertygat av de
övriga skäl, som anförts.

Det är alldeles sant, att den bibliotekarie, som genom sin framställning
väckte den föreliggande frågan och som avgått vid årsskiftet,
tjänstgjort så lång tid vid stiftsbiblioteket, att han mer än
väl gjort sig förtjänt av ett ålderstillägg, men det har icke varit
huvudsakligen i syfte att bereda honom ett ålderstillägg, som Kungl.
Maj:t gjort sin framställning.

Detta bevisas ju redan därav, att Kungl. Maj :t beslutat sin framställning
efter det att bibliotekarien avgått och tjänsten fått en ny in -

Ang. stiftsoch
läroverk^-biblioteket t
Linköping.
(Forts.)

Nr 32. 12

Lördagen den 17 mars.

Ang. stifts- nehavare. Skälet för Kung!. Maj:ts framställning har i stället helt
tobiioteketTen^€^ varit det, att avlöningsförmånerna för béfattningen måste
Linköping. ans0ä vara alldeles för knappt tillmätta.

(Ports.) Bibliotekarien i Linköping åtnjuter inga som helst ålderstill lägg.

Han får alltså börja och sluta sin tjänstgöring med en avlöning
av 2,500 kronor. De lägst avlönade ordinarie bibliotekstjänstemännen
vid kungl. biblioteket och vid universitetsbiblioteken, andre
bibliotekarierna, börja däremot sin tjänstgöring med en avlöning av
4,000 kronor i Stockholm och 3,700 kronor vid universitetsbiblioteken
samt sluta den med en avlöning av 5,500 kronor i Stockholm och
5,200 kronor vid universitetsbiblioteken. Redan en jämförelse med
dessa siffror visar ju, att bibliotekarien i Linköping är mycket
ogynnsamt ställd, och än mera framträder detta, om man erinrar
sig, att den övervägande delen av hans avlöningsförmåner utgår på
extra stat. Detta innebär ju, att han i händelse av sjukdom, i fråga
om pensionering o. s. v. har en mycket dålig ställning.

Det förefaller mig alltså vara uppenbart, att staten sörjt för
denne sin tjänsteman på ett föga tillfredsställande sätt. Som en
statens tjänsteman måste han nämligen anses — det är av hela hans
avlöning endast 117 kronor, som utgå av donerade medel, allt det
övriga utgår av statsmedel.

Avlöningsförmånernas knapphet står för övrigt ;i stark motsats
till de kompetensfordringar, som måste ställas på tjänstens innehavare.
I fråga härom har riksbibliotekarien i sitt utlåtande framhållit,
att man måste ställa snarare större fordringar på honom än
på en andre bibliotekarie. Han har nämligen att som chef ensam
handha vården av en av landets största och mest betydelsefulla bokoch
handskriftssamlingar.

Jag är mer än villig att erkänna, att även om Kungl. Maj:ts
förslag, att avlöningsförmånerna höjas från det blygsamma beloppet
2,500 kronor till 3,000 kronor, vinner riksdagens bifall, blir
saken ändå icke ordnad på ett tillfredsställande sätt. Men ett steg
har likväl därmed tagits i rätt riktning, och jag hemställer, huruvida
icke kammarens ledamöter finna, att så starka billighetsskäl
tala för Kungl. Haj:ts framställning, att kammaren kan anse det
skäligt att lämna den sitt bifall.

Herr Beckman: Herr talman! Jag ber också att få yttra
några ord i denna fråga, då jag känner förhållandena vid stiftsbiblioteket
ganska väl. Det torde icke vara svårt att finna, att, såsom
herr statsrådet framhöll, starka billighetsskäl tala för den framställning,
som nu är gjord. Det har redan förut blivit sagt, att här
ifrågavarande tjänsteman, som egentligen borde ha en lön, motsvarande
minst första gradens tjänst, faktiskt icke har på långt när
nått till denna summa, och att han i själva verket icke har mera än
amanuenslön, fastän han är chef för en av de största och värdefullaste
boksamlingar, som finnas i vårt land. Att utskottet icke finner
sig övertygat av de skäl, som anförts för framställningen, kan ju
från utskottets sida visserligen förstås, men å andra sidan torde det

Lördagen den 17 mars. 13

val vara klart, att det finnes ganska många skäl, som tala för framställningen.
Det kan icke bestridas, att lönen i och för sig är otillräcklig,
särskilt under nu rådande dyrtid, oh om den begärda förhöjningen
skulle beviljas, bleve det knappast annat än en mycket
blygsam kristidslijälp, som härigenom bereddes den ifrågavarande
tjänstemanen. Då det vidare måste framhållas, att här endast är
fråga om en provisorisk anordning, torde det icke finnas något egentligt
skäl för avslag på framställningen. Det är ju påtagligt, att
lönen i och för sig är synnerligen otillräcklig, i all synnerhet som
det visats till full klarhet, att de med ifrågavarande befattning förenade
göromål blivit högst väsentligt ökade, i det att biblioteket anlitas
i betydande utsträckning icke blott av forskare på platsen utan
även genom lån till riksbiblioteket och universitetsbiblioteken samt
andra anstalter.

Det torde vara så, att det huvudsakliga skälet för utskottets avslyikande
är att söka däri, att den utredning om stiftsbibliotekens
ställning i vårt land, som en gång för många år sedan utlovats, ännu
icke kommit till stånd. Dröjsmålet torde emellertid lätt kunna förklaras
därav, att det är så många större frågor, som trängt denna
utredning åt sidan. Det kan icke synas billigt, att en tjänsteman
skall få lida på den grund, att man icke lyckas få till stånd en sådan
utredning. Även med beviljande av det föreslagna beloppet skulle
denna löneförhöjning i och för sig vara synnerligen otillfredsställande
och endast ha karaktär av ett provisorium. Då det från alla
håll erkännes, att stiftsbiblioteket i Linköping är ett av de bästa
vi ha, och då det måste vara en statens skyldighet att främja upprätthållandet
av dylika härdar för den svenska andliga kulturen,
tillåter jag mig att yrka bifall till den vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr Rydén i Malmö: Den bibliotekariebefattning det här
är fråga om är icke någon statstjänst. Den ställning, vari stiftsbiblioteken
— det finns även andra än i Linköping — stå till staten,
skulle utredas, så att det bleve en ordning på detta område, men icke
någon av de senaste ecklesiastikministrarna ha trots riksdagens
därom uttalade önskan funnit angeläget verkställa en sådan utredning.
Denna omständighet, att man har att motse en reglering av
förhållandet mellan staten och dessa bibliotek och i sammanhang
därmed en utredning angående lönefrågan, bör ju bjuda riksdagen
att med varsamhet gå fram vid fastställandet av löner. Ända till
för några få år sedan utgick för den bibliotekarietjänst, som det här
är fråga om, icke något direkt anslag på riksstaten, utan lönen utgjordes
av de 1,500 kronor, som herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
i sitt anförande här talade om. Så fick vederbörande
tjänsteman 1,500 kronor av staten och lönen blev sålunda 3,000
kronor. Därefter ingick den gamle bibliotekarien, som varit där såsom
ordinarie över fem år, med en framställning om ett ålderstillägg på
500 kornor, varigenom statsanslaget skulle höjas från 1,500 kronor
till 2,000 kronor. Om den frågan nu förelegat och de 500 kr. varit att

Nr *2.

Ang. stift#-och läroverk*■
biblioteket t
Linköping.
(Forte.)

Nr 32. 14

Lördagen den 17 mars.

Ang. stiftsoch
läroverksbiblioteket
i
Linköping.
(Forts.)

betrakta såsom ålderstillägg, tar jag för givet, att statsutskottet
''tillstyrkt framställningen. Men så avgick den gamla bibliotekarien
och det kom i hans ställe en ny från kungl. biblioteket. Då förnyade
vederbörande sin framställning, att han skulle få den förutvarande
bibliotekariens lön plus 500 kronor, vilket sistnämnda belopp skulle
utgöra icke ålderstillägg utan en förhöjning av grundlönen. Vid
sådant förhållande har utskottet icke funnit tillrådligt tillstyrka
detta förslag. Vi böra komma ihåg, att stiftsbiblioteken icke ha
samma ställning som kungl. biblioteket eller universitetsbiblioteken,
som hållas öppna på bestämda tider för allmänheten, och där för
vederbörande tjänstemän äro fastställda vissa minimitjänstgöringstider.
Det går icke för sig efter min uppfattning att, innan man har
en utredning angående stiftsbibliotekens ställning till det allmänna
och den andel staten skall ha i avlöningen av deras tjänstemän samt
de skyldigheter, som skola åligga dessa, det går icke an, säger jag,
att fastställa sådana grundlöner för ifrågavarande bibliotekarier,
som i allt väsentligt äro sammanfallande med dem, vilka gälla för
bibliotekarier vid kungl. biblioteket, men det skulle bli fallet, om
man bifölle den här föreliggande framställningen. Av dessa skäl
ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Hallendorff: Herr talman, mina herrar! Av de
framkomna upplysningarna att döma ligger saken så, att det för
närvarande till den bibliotekarie det här är fråga om utgår en lön
av sammanlagt 3,000 kronor. Hade nu den förutvarande bibliotekarien
varit kvar och det gällt att höja hans lön med 500 kronor, så
skulle statsutskottet, såsom den siste ärade talaren påpekade, velat
vara med om en sådan ökning. Han har mellertid avgått, en annan
har kommit i stället — en person, som på grund av sitt stora intresse
för biblioteket velat lämna annan plats och flytta dit ner — och därför
att han gjort det, skall han få 500 kronor mindre än möjligen
herr Rydén i Malmö velat ge den andre, om han stannat kvar. Det
hör dock till historien, att den nye bibliotekarien genom sin föregående
långa tjänstgöring vid statens bibliotek gjort sig förtjänt av
högre lön. Nu anförde herr Rydén i Malmö, att man hade att motse
en reglering av stiftsbibliotekens ställning och att han, innan denna
reglering skett, icke ville vara med om någon förhöjning av lönen.
Men, mina herrar, vad gäller då denna förhöjning av lönen? Jo,
500 kronor upp till summan 3,500 kronor, under det de lägsta ordinarie
befattningshavarna vid universitetsbiblioteken ha 3,700 kronor.
Det är således under alla omständigheter en lägre ramma än denna
och det kan därför icke vara tal om, att ett bifall nu nå något vis
föregriper den arrangering med dessa bibliotek under statens ledning,
som herr Värner Rydén så intresserat vill avvakta.

Jag skulle icke ha besvärat herrarna vid denna fråga, om jag
icke känt mig tvungen att påpeka, att detta i eminentaste grad är
en kulturfråga. Vi ha gunås så visst icke alltför mycket av värdefulla
bibliotek. Här är emellertid i en landsortsstad ett bibliotek,
som utan tvekan kan betecknas som en verklig pärla i sitt slag.

Lördagen den 17 mars.

15 Nr

Jag är förvissad om att vilket något så när kulturstolt land som
helst, som hade ett sådant bibliotek, skulle i högsta grad känna sig
uppfordrat att göra vad göras kunde för att utveckla det och trygga
dess framtid. Nu begär Kungl. Maj:t, för att åtminstone i någon
mån underlätta arbetet där, mycket blygsamt denna förhöjning av
500 kronor, och då är man färdig att beteckna detta såsom alldeles
överdrivet för mycket; då vill man ej vara med därom av hänsyn
till en eller annan reglering, som skall genomföras någon gång i
framtiden, en reglering, om vilken man likväl vet, att den icke i
ringaste mån föregripes genom det förslag som här föreligger.

Det tyckes mig, mina herrar, vara ett mycket egendomligt förfarande
av det parti, som särskilt påstår sig förfäkta kulturintressena,
att sätta sig på tvären i detta hänseende, och jag är mycket
glad att i alla fall speciellt herr Rydéns i Malmö kulturintresse
blivit fastslaget i protokollet, då han kan sätta sig emot ett så ringa
men ändå så betydelsefullt anslag, som det här är fråga om. Jag
tillåter mig upplysa herr Rydén, då jag mycket väl känner till
detta bibliotek, att det för närvarande förhåller sig så, att om
bibliotekarien skall under sommaren utnyttja sin semesterledighet,
så får antingen biblioteket stängas för alla främlingar, vilka vanligen
just under den tiden bruka ha bäst tillfälle för besök och
studier, eller också blir det en gammal vaktmästare, som får sköta
alltsammans — just nu har man tillgång till en högst förträfflig
sådan vaktmästare, men det är endast en tillfällighet, och därför kan
det bli så, att man genom den besparing, som herr Rydén är så nitisk
om, kommer att formligen stänga ett värdefullt bibliotek under
den tid, då det företrädesvis borde vara Öppet.

Jag ber att få yrka på anslagets beviljande i enlighet med reservanternas
hemställan.

Herr vice talmannen, som under herr Hallendorffs anförande
övertagit ledningen av kammarens förhandlingar, gav härpå ordet
till

Herr Rydén i Malmö, som yttrade: Jag ber att få säga
herr Hallendorff, att han har ett särskilt sätt att yttra sig, och då
han nu kommit att fastnagla det socialdemokratiska partiet som
mycket kulturfientligt, därför att vi ej här gå med, så bör han
ej glömma, att av statsutskottets tjugofyra ledamöter stå fyra här
som reservanter, och följaktligen får herr Hallendorff ge sig ut
över sina egna partikamrater här i kammaren; det är icke en på
hans sida. Men nu är det ju icke så, att jag begär att herr Hallendorff
skall fatta den galoppen, men jag är övertygad om att kammaren
förstår den ståndpunkt, som jag företrätt, att om jag velat
vara med om att till den gamle bibliotekarien bevilja 3,000 kronor
i lön och 500 kronor i ålderstillägg, så är det därmed icke givet att
jag vill bevilja den nye bibliotekarien 3,500 kronor i lön, då däri
icke ingår ålderstillägg. Så ställer sig saken. Om han tjänstgjort
vid riksbiblioteket, så har han därför icke fått rätt att räkna lönetur
i ett bibliotek av denna beskaffenhet.

Ang. utiftsock
läroverk*-biblioteket t
Linköping.

(Forts.)

Sr 32. 16

Lördngen den 17 mars.

Ang. stiftsoch
läroverksbibliotelcet
i
Linköping.
(Forts.)

Vidare anförde

Herr Hallend o r f f: Jag ber bara att få fastslå, att för

herr Värner Rydén tyckas kulturfrågor inskränka sig till löneregleringsfrågor.

Herr Beckman: Jag vill bara nämna ett ord med anledning
av ett yttrande, som kanske kan missuppfattas. Herr Rydén yttrade,
att det var skillnad mellan statsbibliotek, som äro öppna på
bestämda tider, och detta bibliotek. Om det skulle betyda, att Linköpings
stiftsbibliotek icke är öppet för allmänheten på bestämda tider,
så är det icke riktigt. Ty domkapitlet har utfärdat instruktion
för bibliotekarien, enligt vilken han är skyldig att dagligen hålla
biblioteket öppet för allmänheten.

Jag ber att få vidhålla mitt yrkande om bifall till reservationen.

Härmed var överläggningen slutad. Herr vice talmannen framställde
propositioner först på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på bifall till den vid punkten fogade reservationen; och förklarade
herr vice talmannen sig anse svaren hava utfallit med
övervägande ja för den förra propositionen. Då votering emellertid
begärdes av herr Beckman, blev nu uppsatt, justerad och
anslagen en så lydande voteringsproposition:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan
i punkten 10 av utskottets förevarande utlåtande nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid punkten fogade reservationen.

Omröstningen utföll med 108 ja mot 70 nej; och hade kammaren
alltså bifallit utskottets hemställan.

Punkterna 11—17.

Utskottets i dessa punkter gjorda framställningar blevo av
kammaren bifallna.

Ang.försäkring Punkten 18, angående konstföremåls försäkring m. m. i national av

konstföre- mliseet.
mål i nationalmuseet.
Med tillstyrkande av bifall till vad Kungl. Maj :t under punkten

19 av förevarande huvudtitel föreslagit riksdagen hemställde utskottet,
att riksdagen måtte på extra stat för år 1918 anvisa ett

Lördagen den 17 mara.

17

reservationsanslag av 2,500 kronor till försäkring och transport av
konstloremal, som vore eller bleve deponerade i nationalmuseet.

i u Re,sei7ation hade likväl avgivits av herrar Versson i Stallerhuit
och Jansson i I alun, vilka ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen matte pa extra stat för år 1918 anvisa ett reservationsanslag
av 1,500 kronor till försäkring och transport av konstföremål,
som vore eller bleve tillfälligt deponerade i nationalmuseet.

Punkten föredrogs. Därvid yttrade

Herr P e r s s o n i Stallerhult: Herr talman! Vid denna punkt
ha herr Jansson i Falun och jag avgivit en reservation, och jag ber
att nu med nagra ord få försvara denna.

Den punkt, som nu är föredragen, avser ju ett anslag av 2,500
kronor att anvandas till försäkringspremie för i nationalmuseet mottagna
och deponerade kongtföremål. Dessa äro av tvenne arter Den
ena arten omfattar sådana konstföremål, som överintendenten anser
vara av betydelse att för en kort tid utställa i för sådant ändamål
särskilt inredda salar i museet, och ifråga om vilka man därför
kommit overens med ägarna av dessa konstföremål att de få där utställas.
hor den händelse nu dessa konstföremål skulle utsättas för
skada under transporterna eller vid utställningen förorsakas skada,
sa begares det, att de skola, hos ett enskilt försäkringsbolag försäkras
till visst belopp, och härtill kräves en utgift av 1,500 kronor Häremot
lia vi reservanter intet att erinra, utan vi ställa oss på bifall
till denna del av anslaget.

K?.™r.man sedan öv®r till den andra delen, den nämligen som
avser försäkring mot brandskada för i museet varaktigt utställda
i ’ sa ha V1 Jeservanter däremot icke kunnat vara med. Det
orhaller sig sa enligt framställningen och redogörelsen, att då överlntendenten
hos Kungl. Maj:t begärde att få den första delen, nämligen
de enskilda föremålen, försäkrade mot transport- och brandskador,
sa utställdes denna skrivelse till yttrande dels av statskon++
j ,.®‘s av konstakademien. När konstakademien avgav sitt
yttrande till Kungl. Maj:t häröver, så förklarade akademien, att:
det visserligen vore gott och väl, att dessa förstnämnda föremål,
som utställdes pa kort tid, bleve försäkrade, men framhöll samtidigt
att akademien aven både hos nationalmuseet utställt en tavla av så
stort värde, att den icke kunde uppskattas i klingande mynt — den
både emellertid asatts ett värde av en miljon kronor — och då hade
det varit onskligt att även detta föremål fått åtnjuta denna förmån
om det nu ar någon — att bli försäkrad. Detta yttrande kom
tiH oyenntendenten, och så gjorde han en ny framställning till
iyungl. Maj :t ett par månader senare, i slutet av 1916, och begärde
därvid att också fa försäkra detta konstföremål, denna tavla, och
sa kanske nagra saker till, som voro varaktigt deponerade. Detta
skulle krava en kostnad av 1,000 kronor, och på så sätt skulle man
komma upp till ett sammanlagt belopp av 2,500 kronor.

Jag framhöll nyss, att jag icke har något emot den första dundra
kammarens protokoll 1917. Nr 32. o

Nr 82.

Ang. för säkring
av konst.förevita
i nationalmuseet.

(Forts.)

Nr 32. 18

Lördagen den 17 mars.

Ang. för säkring av anslcLgsäskandct. När man emellertid kommer till den andra

av konstföre- c}ejen. c]en som galler dessa 1,000 kronor, avseende de varaktigt depo"ZlllZT
nerade föremålen, är det val en ny princip, som man här börjar på
(Forts) att införa. Man får väl icke leva i den förhoppningen, att det skall
räcka med att hos enskilt bolag försäkra detta enda föremal i nationalmuseum,
utan man får väl också utsträcka denna försäkring
till att omfatta även andra föremål med sammanlagt större värde
än detta föremål.

Det är att märka, att den tavla, som framkallat detta behov eller
denna önskan, varit deponerad hos nationalmuseum allt sedan år
1866. Den har skänkts av en donator på 1700-talet till konstakademien.
Konstakademien fann med sin fördel förenligt att överlämna
denna tavla i bättre förvar hos nationalmuseum, där även folk
mera allmänt hade tillfälle se den. Därför deponerade akademien
tavlan i nationalmuseum. Förefinnes det verkligen nu ett så stort
behov och är det skäl i att så lång tid efter, sedan tavlan lämnades
i förvar där, införa denna idé, att låta försäkra den hos enskilt bolag,
Staten kommer då att göra sig skattskyldig till ett. enskilt bolag,
därför att den har ett visst föremål utställt i en av sina byggnader.
Denna byggnad har ett avskilt och säkert läge och är synnerligen
väl skyddad för brandskada, och alla möjliga försiktighetsåtgärder
äro vidtagna. Brister det något, komma ytterligare försiktighetsåtgärder
att vidtagas, för att skador på där förvarade föremål skola
kunna undvikas eller förebyggas. Jag har den uppfattningen, att
någon säkrare eller bättre försäkringsgivare än staten själv icke lär
finnas. Att här kasta sig i armarna på enskilda bolag och låta beskatta
sig’ av dom, då så god säkerhet ändock finnes, som här tyckes
mig vara för handen, det är att gå väl långt.

Jag skulle ha varit emot även första delen av anslagsäskandet,
men det är att märka, att i den där avsedda försäkringen ingår även
försäkring mot skador under transport. Man hämtar föremal från
olika platser inom hela vårt land, vilka föremål vederbörande anse
böra utställas under kort tid. Då är det klart, att under transporten
fram och åter det kan uppkomma skada av sådan art, att den
bör ersättas. Genom denna försäkring har man också på visst sätt
åsatt föremålen värden, så att man vet vad man skall betala, ifall
skeido sker

Den andra delen av anslaget däremot kan jag icke se att det
finnes något skäl att vara med om att bifalla. Jag ber därföi att
få yrka avslag å utskottets hemställan beträffande denna del och
bifall till den av mig och herr Jansson i Falun avgivna, vid betänkandet
fogade reservationen.

Herr Rydén i Malmö: Herr talman! Om det vore så, att de
konstföremål, som äro varaktigt deponerade i nationalmuseum, vore
statsegendom, skulle jag för min del utan all tvekan biträtt den ståndpunkt,
som den ärade föregående talaren inom utskottet företrätt.
Men nu är det i verkligeten så, att ibland dessa varaktigt deponerade
konstföremål, som uppskattas till ett värde av ungefär l,2UU,UUO

Lördagen den 17 mars.

19 Nr 82.

kronor, det endast är ett litet fatal, övervägande från Uppsala universitet,
som kunna anses vara statsegendom i egentlig mening. Det
dyrbaraste av dessa deponerade föremål tillhör konstakademien! Med
den ställning akademien har, kan man diskutera, huruvida denna
tavla är statsegendom eller icke. Man skulle närmast vara benägen
att antaga, att den är statsegendom. I varje fall är det dock tydligt,
att den icke är statsegendom i den meningen, att nationalmuseum
eller staten äger rättighet att bestämma, om tavlan skall vara deponerad
i nationalmuseum eller ej. De övriga föremålen äro enskilda
personer och sällskap tillhöriga konstföremål.

Jag vill ytterligare säga beträffande denna dyrbara Rembrandtcavla,
som konstakademien äger, att det icke är obekant, att två
strömningar gjort sig gällande inom konstakademien angående den
plats, där denna tavla bör vara deponerad. En strömning vill, att
den skall vara på nationalmuseum alltjämt; eu annan vill flytta’den
från nationalmuseum och med användande av akademiens äganderätt
placera den i akademiens egna lokaler. Den sista utvägen skulle,
efter min uppfattning, vara synnerligen beklaglig. Det måste ju anses’
vara en verkligt allmän angelägenhet, att den dyrbaraste tavla vi
kanhända hava i vårt land, alltjämt blir deponerad i nationalmuseum;
Det har uppgivits för mig, att ifall riksdagen nu går med på
att försäkra denna tavla och andra varaktigt deponerade, staten icke
tillhöriga konstföremål, det skulle kunna vara alldeles avgjort, att
tavlan kommer att förbli hos nationalmuseum. Om herrarna tänka
något litet pa vad det kostar att köpa och skaffa konstverk till nationalmuseum
och besinna, huru viktigt det är, att enskilda personer
och sammanslutningar kunna bli intresserade för att i nationalmuseum
deponera dyrbara konstföremål, måste herrarna säga sig,
att 1,000. kronor om året är en ofantligt liten premie i förhållande
till det viktiga ändamål man med densamma vinner. En mängd av
dessa konstföremål, tillhöra enskilda personer. När man har en
önskan från deras sida, att föremålen skola försäkras, men de också
vilja, att föremålen skola hänga kvar i nationalmuseum, så tycker
jag, att det bör vara kammaren angeläget att bifalla framställningen.

Yttermera vill jag tillägga, att envar som följt nationalmuseums
utveckling och verksamhet under den nye överintendenten, den nye
chefen, måste säga sig, att det är ett synnerligen förtjänstfullt arbete
som av honom utförts, och jag tror, att de betydande anslag, andra
kammaren nyss beviljat, här giva tydligt vid handen, att från denne
persons sida utföres ett storartat arbete för att göra konsten till de
breda folklagrens egendom. Under sådana förhållanden tvekar jag
icke att på det varmaste förorda, att kammaren beviljar dessa 1,000
kronor och därigenom bereder möjlighet för honom att ytterligare
utveckla och öka. villigheten hos enskilda personer och sammanslutningar
att i nationalmuseum deponera föremål, som kunna komma
hela allmänheten till godo. Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Persson i Ställhult: Herr talman! Jag kan icke få

Ang . försäkring
av konstforemul
i nationalmuseet.

(Forts.)

Nr 32. 20

Lördagen den 17 mars.

Ang.försäkring fram den meningen av konstakademiens yttrande, som den föreo»
kmutföre- g4en(je talaren ville göra gällande. Jag kan icke där se andra skäl
m‘almu>Tet°~ än att av pietet mot donatorn från 1700-talet denna tavla skall för"
(Forte) säkras, varigenom densamma kommer i åtnjutande av samma för 1

1 '' mån som övriga, tillfälligt deponerade föremål åtnjuta, nämligen

försäkring mot skadegörelse. Men det är icke här fråga om försäkring
mot skadegörelse av denna tavla. I den senaste skrivelsen från
överintendenten antyder denne vidtagandet av åtgärder för omöjliggörande
av skadegörelse. Den frågan föreligger icke nu.

Jag antydde i mitt förra anförande, att denna försäkring nog
skulle komma att växa ut. Den föregående ärade talaren gav mig
stöd i denna uppfattning. Han sade, att om denna försäkring kommer
att beviljas, andra skola där varaktigt deponera konstföremål.
Då har man att motse ökade utgifter undan för undan, vilket jag
vill söka förekomma. Ingen behöver ju riskera något med att hava
föremål förvarade i detta alldeles förträffliga hus.

överläggningen var härmed slutad. Herr talmannen, som under
sistnämnda anförande återkommit, gav nu propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels ock på bifall till den vid
punkten fogade reservationen; och blev utskottets hemställan av
kammaren bifallen.

Punkterna 19—25.

Yad utskottet hemställt bifölls.

Ang. kultur- Härefter föredrogs punkten 26, angående kulturhistoriska muhistoriska
see{- £ Lund. Därvid yttrade

museet i Luna.

Herr Sommelius: Herr talman, mina herarr! Som kam maren

torde observera, ha av herr Clason m. fl. i första kammaren
samt av mig och herr Walldén i denna kammare avgivits motioner
med hemställan, att riksdagen ville höja det för kulturhistoriska museet
i Lund av Kungl. Maj :t föreslagna extra anslaget å högst 5,000
kronor med ytterligare 5,000 kronor. Denna framställning har av
utskottet avstyrkts. Jag ber då att få erinra om, att kulturhistoriska
museet i Lund skötes på ett synnerligen förtjänstfullt sätt, att det
äger värdefulla och dyrbara samlingar samt att dess ekonomi är i
hög grad prekär. Anslaget är därför synnerligen behövligt.

Jag misstänker dock att det icke är möjligt att i kammaren vinna
sympati för förslaget, men jag har icke velat underlåta att nu uttala
mitt beklagande däröver. Jag har intet yrkande.

I detta anförande, under vilket herr vice talmannen ånyo övertagit
ledningen av kammarens förhandlingar, instämde herr Åkerman.

Vidare yttrades ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.

Lördagen den 17 mors.

21 Nl- ai

Punkterna 27—29.

Utskottets i dessa punkter gjorda framställningar biföllos.

. Efter. nu skedd föredragning av punkten 30, angående ersättning
åt vissa församlingar till följd av lindring i främmande trosbekännares
skattskyldighet, anförde

Herr Byström: I denna punkt liar Kungl. Maj:t äskat
+•11 Pti -5,000 kronor som ersättning åt vissa församlingar

till löfja av lindring i skatten, som vissa dissenters kunna kornma
i åtnjutande av på grund av 1908 års lagstiftning i det avseendet.
Såsom framgår av statskontorets utredning, har statskontoret
ansett, att summan skulle kunna fastställas till 20,000 kronor
Het synes också mig, att det skulle kunna gått för sig att ställa
sitiran till 20,000 kronor, men på grund av en annan sak, som vi
i1 senar®’ tycker det vara lämpligare att ställa den till
20,500 kronor. Om siffran ställes till det beloppet, så skulle den
summa, som utskottet påyrkar på en senare punkt, men som reservanterna
ej vilja bevilja, rörande religiös och social verksamhet bland
svenskar i utländska hamnstäder kunna beviljas, utan att budgeten
behövde enligt reservanternas förslag för de här två sakerna ändra
utseende. Jag anser för min del, att utskottets förslag bör segra i
den ifrågavarande punkten, punkt 32. Men jag vill taga hänsyn
till det önskemål,_ som där framställts av reservanterna, jag tror, att
det skulle vara till eu hjälp för reservanterna om man nu ändrade
anslagssumman i denna punkt, såsom jag har antytt. Jag vill nu icke
fa VMiPå ,någ011 vidare utredning eller framställning om hithörande
förhållanden och vad som i det här avseendet kommer att göra sig
gällande pä^ grund av prästlönekonventionerna, som väl egentligen
ännu icke sa mycket tagit vid, vilket väl torde komma att ske först
omkring år 1920 och därefter.

on vil1 alltsa> llerr talman, att siffran i denna punkt sättes till

20,500 kronor. I övrigt yrkar jag naturligtvis bifall till utskottets
framställning, som då blir,

att riksdagen må till beredande av ersättning åt svenska kyrkan
tillhörande församlingar med anledning av främmande trosbekännare
tillkommande lindring i skattskyldigheten till svenska kyrkan
samt hennes prästerskap och betjäning uppföra på ordinarie stat
a åttonde huvudtiteln under avdelningen C. Kyrkliga ändamål, samt
rubriken Kleresistaten, närmast efter anslaget till ersättning för vissa
prästerskapet tilldelade statsanslag, ett förslagsanslag å 20,500
kronor med titel: ersättning åt vissa församlingar till följd av lindring
i främmande trosbekännares skattskyldighet.

Herr R y d é n i Malmö: Herr talman! Ja, jag får verkligen säga,
att det här var ett riktigt kvacksalveri ifråga om sättet att reglera
budgeten. Döt är ju sa, att den ersättning, varom här är fråga, bestämmes
på grund av gällande lag, och att sålunda de penningar

Ang. ersättning
till följd av
lindring i
främmande
trosbekännares
skattskyldighet.

Nr 32. 22

Lördagen den 17 mars.

Ang. ersättning stola gå ut, som visa sig erforderliga. Nu har statskontoret ansett,
till följd av att 20,000 kronor icke skulle räcka, och följaktligen har vederböv
rande departementschef föreslagit, att man skulle taga ett förslags trostekännares

anslag, som var så pass stort, att det räckte att betala dessa utgifter
skattskyldighet, och hemställt om 25,000 kronor. I sak är det fullkomligt likgiltigt,
(Forts.) om det blir 20,500 kronor eller 25,000 kronor. Det blir^ precis på
öret lika mycket:, som kommer att utgå av statsmedel i båda fallen.
I det ena fallet räcka de 20,500 kr onorna icke, utan anslaget överskrides,
i det andra fallet räcka förmodligen de 25,000 kronorna,
d. v. s. det begärda anslaget kommer att svara mot det verkliga bebehovet.
Jag kan icke se, det får jag uppriktigt säga, vad det skall
tjäna till att göra sådana där tricks ifråga om budgetregleringen.
Det är en god princip från riksdagens sida, att den ser till, att förslagsanslagen
i statsbudgeten uppföras till ungefär de belopp, som
kunna antagas gå ut. Hade det varit så, att man här kunde g,lort
någon besparing, så hade naturligtvis statsutskottet aldrig underlåtit
att föreslå detta, men sådana, där påhitt att ändra i förslagsanslag,
som man vet komma att gå ut alldeles oberoende därav, har
statsutskottet aldrig brukat syssla med, åtminstone under den tid
jag haft tillfälle att följa utskottets verksamhet. _

Jag kan icke, herr talman, finna någon anledning att ga ifrån
utskottets hemställan utan yrkar bifall till densamma.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad samt herr
vice talmannen givit propositioner först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall till det av herr Byström under
överläggningen framställda yrkandet, blev utskottets hemställan av
kammaren bifallen.

Tunt t en 31.

Utskottets hemställan bifölls.

Ang. religiös Punkten 32, angående anslag för religiös och social verksamhet
och social kland svenskar i utländska hamnstäder.

verksamhet

b''Tttländskar I enlighet med Kungl. Maj:ts därom gjorda framställning hemhamnståder.
ställde utskottet, att riksdagen måtte till religiös och social verksamhet
bland svenskar i utländska hamnstäder anvisa på extra stat
för år 1918 ett förslagsanslag, högst 34,500 kronor.

Vid punkten var emellertid fogad reservation av herrar C. G.
Ekman, Pers, Berglund, Asplund, Rydén i Malmö, Eriksson i
Grängesberg, Nilsson i Kabbarp, Jansson i Falun och Sävström,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte till
religiös och social verksamhet bland svenskar i utländska hamnstäder
anvisa på extra stat för år 1918 ett förslagsanslag, högst
30,000 kronor.

Lördagen den 17 mur*.

Nr 82.

Punkten föredrogs, varpå

Herr Rydén i Malmö yttrade: Herr talman! Vid den
här punkten har ett antal av utskottets ledamöter tecknat en reservation.
Det som skiljer reservanterna från utskottsmajoriteten är
ett anslag på 4,500 kronor för anställande och avlönande av en pastor
i HulL Nu är det så, att för innevarande år är anslaget för detta
ändamål 35,000 kronor. Av dessa 35,000 kronor utgå för avlöning
till pastor i Köpenhamn 5,000 kronor, och nu föreslås i nästa punkt
av utskottets utlåtande, att pastor i Köpenhamn skulle komma att
uppföras på ordinarie stat och till och med få ett något förhöjt lönebelopp.
Därigenom har det blivit en ledighet så att säga i detta
anslag, det har minskats med 5,000 kronor till 30,000 kronor. Emellertid
har Kungl. Maj :t icke ansett, att det kunde gå för sig att låta
detta anslag på 35,000 kronor på det sättet sjunka utan har i stället
föreslagit inrättandet av en ny pastorsbefattning i Hull. Med denna
nya pastorsbefattning i Hull förhåller det sig så, att evangeliska
fosterlandsstiftelsen hade börjat en religiös verksamhet därstädes.
Fosterlandsstiftelsen kunde emellertid icke fortsätta med denna verksamhet,
utan det hotades, att man skulle upphöra med den. Då övertogs
verksamheten i stället av svenska kyrkans missionsstyrelse,
som har bedrivit verksamheten från den 1 november 1914. Nu har
svenska kyrkans missionsstyrelse i sin ordning ansett tidpunkten
vara inne att på staten överlasta avlöningen av denne prästman. Jag
kan icke underlåta att reagera mot det sätt, varpå man på senare tid
börjat ordna på detta område. Detta anslag skulle ju komma att
svälla ut orimligt, ifall man skall gå så tillväga, att svenska kyrkans
missionsstyrelse på en plats öppnar religiös och social verksamhet,
anställer en sjömanspräst ett par tre år och avlönar honom med sina
medel för att ^sedan överlåta åt statsverket att i fortsättningen betala
detta. Och så snart missionsstyrelsen sålunda fått sina pengar lediga
igen, så börjar den på en ny plats och håller på där något år för
att därefter överlasta även det på staten. På det sättet blir det ju
svenska kyrkans missionsstyrelse och icke svenska staten som bestämmer,
var sådan verksamhet skall bedrivas.

Detta är det ena motivet till vår ståndpunkt med avseende på
den föreliggande framställningen.

Om jag så går att se på den plats, som det är fråga om, så kan
jag icke finna, att det kan vara verkligt nödvändigt, att staten på
denna plats upprättar en sjömanspastorsbefattning. I Hull bo ungefär
200 svenskar. Hull besökes årligen av mellan 400 och 500 svenska
fartyg. Dessa fartyg äro framför allt sådana, som gå i reguljär
trade Göteborg-—Hull. Om man räknar ihop hela antalet fartyg och
hur många sjömän dessa fartyg med samtliga sina besök representera,
så kommer man upp till en siffra av omkring 7,000 sjömän, som
tangera Hull under sina resor. Vidare säger man, att Hull är en genomfartsstation
för de svenska emigranterna.

Går jag nu att undersöka dessa skäl, så får jag först ifråga om
det svenska invånarantalet, de 200 svenskarna, säga, att skall Sve -

Ang. religiös
och social
verksamhet
bland svenskar
i utländska
hamnstäder.

(Korta.)

Nr 32. 24

Lördagen den 17 mars.

Ang. religiös rige upprätta en sjömansprästbefattning i alla utländska städer, där
och social finns ett par hundra svenskar, så lär icke detta anslag kunna behiand
inskar gränsas vare sig till det första eller det andra 100,000-talet kronor
i utländska om året. Jag tror, att man skulle kunna räkna upp en hel massa
hamnstäder, städer i utlandet, som ha ett så stort antal svenska invånare. Vad så
(Forts.) gäller Hull såsom genomfartsstation för emigranterna, så torde man
väl ha rätt att säga, att det icke blir så länge, som Hull får behålla
ställningen som en sådan genomfartsstation. Det är ju ett strävande,
som utmärker framför allt andra länder men även vårt land,
att försöka få direkta trader till Amerika. Vi ha ju en stor ångare,
tillhörande Svenska Amerikalinjen, som går direkt till Amerika. De
norska och danska linjernas fartyg anlöpa icke Hull utan gå direkt
till Amerika. Jag är för min personliga del övertygad, att det icke
kommer att dröja länge, innan det är så ställt, att hela denna emigrantström,
som går till Amerika, går Hull förbi, och går direkt från
skandinaviska hamnar till Amerika.

Då jag personligen måste'' hysa den uppfattningen, att man beträffande
sådana anslag som dessa måste framgå med yttersta varsamhet
— detta anslag har vuxit åtskilligt under de senare åren —
och då jag tycker, att det för i år är tillräckligt att öka ut kostnaderna
för detta ändamål genom att göra pastorn i Köpenhamn till ordinarie
samt höja hans lön, så har jag icke kunnat biträda Kung!,
Maj:ts förslag och utskottets hemställan utan anslutit mig till den
reservation, som här finnes, till vilken jag ber, herr talman, att få
yrka bifall.

Vidare anförde

Herr Ström: Herr talman, mina herrar! I denna fråga är

jag av annan mening än den ärade ordföranden på avdelningen. Då
jag biträtt det förslag, vartill utskottet här kommit, ber jag först
och främst med avseende på denna verksamhet få helt kort antyda,
hur densamma uppkommit och utvecklats. Det är icke rätt att säga,
att det är evangeliska fosterlandsstiftelsen, som har börjat den. Det
är visserligen sant, att det är evangeliska fosterlandsstiftelsen, som
har haft verksamheten där i första hand, men initiativet till denna
verksamhet har tagits av de svenska konsulerna i Hull och Grimsby.
De framställde år 1910 en anhållan till evangeliska fosterlandsstiftelsen,
att om de kunde skaffa en kyrka med lässal och skrivrum,
fosterlandsstiftelsen ville sända en missionspräst dit att sköta verksamheten.
Fosterlandsstiftelsen var ganska tveksam, om den skulle
kunna åtaga sig sådan verksamhet men lovade i alla fall göra ett
försök. Stiftelsen kunde dock icke förbinda sig för någon längre
tid. Emellertid underhöll fosterlandsstiftelsen en sjömanspräst där
under åren 1910, 1911, 1912 och 1913. Det synes dock av vad man
har fått reda på om verksamheten, att denne pastor icke var så alldeles
lämplig för platsen, vilket gjorde, att han sökte och erhöll
annan plats. Sedan hade fosterlandsstiftelsen mycket svårt att kunna
uppehålla verksamheten, och under 1914 ombyttes förestån -

Lördagen den 17 mars.

25 Nr 82.

dåre icke mindre än fyra särskilda gånger. Detta återigen gjorde, An''J- religiös
att de svenska konsulerna ansågo denna verksamhet så obestämd och toanl
och för sitt ändamål mindre väl avpassad, att de vände sig till sven- ulZl''me»sLr
ska kyrkans mission och hemställde, huruvida icke missionsstyrel- i utländska
sen kunde finna med sin fördel förenligt att övertaga verksamheten, hamnstäder.
liksom svenska kyrkan gjort på flera andra ställen. Därigenom hop- (Forts.)
pades de, att verksamheten skulle bliva betryggad, ävensom att det
skulle bliva lättare att få svenska präster stationerade på platsen;
detta senare särskilt med hänsyn till svenska missionsprästers förmånliga
villkor att få söka kyrkoherdebefattning inom svenska kyrkan,
en rättighet, som enligt prästvalslagen tillkommer just den som
skött sådan prästerlig tjänst.

Med anledning därav överlämnade således fosterlandsstiftelsen
verksamheten till svenska kyrkans mission, vilken övertog densamma
från och med år 1914 och allt sedan uppehållit den. Nu ha de,
som sagt, vänt sig till svenska staten med anhållan, att verksamheten
måtte understödjas på samma sätt som svenska staten gjort med
åtskilliga andra sjömansmissioner i främmande land. De som varit
i tillfälle att taga del av själva den kungliga propositionen i detta
ämne finna där beskrivet, huru denna verksamhet bedrivits, vad den
haft att sköta o. s. v. J ag skall icke alls ingå på detta, då kammarens
ledamöter haft tillfälle att ta del därav i den kungliga propositionen.

Beträffande så själva verksamheten har jag alltid haft den uppfattningen,
att sjömansmissionsverksamheten i allmänhet varit till
stor välsignelse i religiöst och i synnerhet i socialt hänseende, och
så har jag funnit vara fallet även med avseende på här ifrågavarande
verksamhet. Om man tar del av handlingarna, finner man,
vilka som besökt dessa läsrum, gudstjänstlokaler o. s. v. Det är icke
få personer, som årligen besöka sådana ställen. Prästerna ha naturligtvis
dessutom haft till uppgift att besöka sjömännen på fartygen,
å sjukhusen samt — vilket även hänt en eller annan gång — då
någon blivit häktad, i fängelserna.

Utom denna verksamhet, vill jag särskilt påpeka en sak, som på
mig gjort ett starkt intryck, när det är fråga om sjömansmissionsverksamheten.
Det är den hjälp, som sjömännen på missionsstationerna
erhålla för att komma i förbindelse med sina anhöriga genom
brev eller på annat sätt. Man finner, huru de därstädes få kännedom
om adresserna å sina hemmavarande, likasom dessa senare även
där få kännedom om sina sjömäns adresser. Detta gör, att åtskilligt
kan tillvaratagas, som annars skulle förslösas. Jag har särskilt
fäst mig vid att på här ifrågavarande station icke så obetydliga penningmedel
blivit genom sjömansmissionen tillvaratagna och sända
hem till anhöriga, vilka pengar sjömännen annars helt säkert hade
förslösat på sådana sätt, som ligga nära till hands för dem å sådana
platser.

Jag är sålunda av den uppfattningen, att verksamheten här har
varit till stor nytta och tror, att den fortfarande skall vara det. Jag
är övertygad om, att hädanefter som hittills dessa hem komma att
besökas av många svenska besättningar. Genom vad jag här fram -

Nr 32. 26

Lördagen den 17 mars.

Ang. religiös hållit om inrättandet av sjömansmissionsstation på denna plats, tror
°ch social • m- jia hemött, vad herr Rydén förut anfört, nämligen att misbland
svenskar sionsstyrelserna upprätta en verksamhet pa en plats och, nar den
t utländska icke kan fortsätta längre, överlämna den till andra. Det möter ganhammtäder.
ska störa svårigheter att skaffa de medel, som erfordras, så att det
(korts.) är icke så lätt, enligt min mening, att hoppa på den saken.

Dessutom finna vi, huru svenska kyrkans mission fått bidraga
med avsevärda penningmedel till sjömansmissionsverksamheten utöver
vad staten lämnat därtill. T frivilliga gåvor beräknas utöver
statsbidraget icke mindre än 48,500 kronor. När man tänker på,
huru svårt det är att samla frivilliga medel till sådan verksamhet,
i synnerhet, då den pågår år ifrån år under en längre tid, tror jag,
man skall inse, att svenska kyrkan gjort så mycket, man kan begära.
Och då staten på andra ställen lämnar understöd, synes det
vara billigt, att den även här lämnar sådant.

Jag skall därför icke vidare upptaga tiden utan ber med detta
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, gav herr vice
talmannen propositioner dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid punkten fogade reservationen; och
fann herr vice talmannen den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Då votering emellertid begärdes, blev nu
uppsatt, justerad och anslagen en så lydande omröstningsproposition: Den,

som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan
i punkten 32 av utskottets förevarande utlåtande nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Yinner Nej, har kammaren bifallit den vid punkten fogade
reservationen.

Voteringen utvisade 92 ja mot 85 nej, vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.

Punkterna 33 och 34.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 35.

Lades till handlingarna.

Punkterna 36—38.

Kammaren biföll vad utskottet i nämnda punkter föreslagit.

Lördngen den 17 mars.

27 Sr 32.

Punkten 39.

Lades till handlingarna.

Punkterna 40—43.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 44.

Lades till handlingarna.

Punkterna 45—47.

Utskottets framställningar i dessa punkter blevo av kammaren
bifallna.

Punkten 48, angående anslag till anordnande vid konsthög- Ans• undervis
skolan av utsträckt undervisning i dekorativ konst. m”9.1 fekora

a liv honst.

Under punkten 50 av förevarande huvudtitel hade Kungl. Maj :t
föreslagit riksdagen att anvisa på extra stat för år 1918 ett förslagsanslag,
högst 2,000 kronor, till anordnande vid konsthögskolan
av utsträckt undervisning i dekorativ konst.

Utskottet hemställde, att Kungl. Maj:ts förevarande framställning
icke måtte av riksdagen bifallas.

Reservationer hade likväl avgivits:

av herrar Swartz, Strömberg, Ekelund, J. Nilsson, Bergqvist,

A. Ekman och Åkerman, vilka ansett, att utskottet bort hemställa
om bifall till Kungl. Maj:ts ovanberörda framställning; samt

av herr Pers.

Sedan punkten föredragits, yttrade

Herr Ekman: Herr talman, mina herrar! Jag har, såsom

framgår av den vid denna punkt fogade reservationen, icke kunnat
följa statsutskottets majoritet i denna fråga.

Skälen, som av majoriteten anförts för ett avslag å Kungl.

Maj:ts proposition äro egentligen två: ett huvudskäl och något, som
ytterligare av utskottet ansetts stärka detta huvudskäl.

Huvudskälet är att utskottet »icke känt sig övertygat därom,
att ifrågavarande ändamål är av den betydelse, att därför bör utgå
anslag av statsmedel». Ändamålet med detta anslag är ju att verkställa
en utredning, på vad sätt lämpligen inom akademien för de
fria konsterna skall kunna anordnas undervisning i dekorativ konst.

Då förefaller det mig rätt egendomligt, att statsutskottet icke känt
sig övertygat om, att detta ändamål är av någon betydelse. Yi se

Nr 32. 28

Lördagen den 17 mars.

Ang. undervisning
i dekorativ
konst.
(Forts.)

■ ju alla, vilken roll den dekorativa konsten spelar inom nuvarande
" byggnadsverksamhet, och ingen vill väl förneka, att det är av stor
betydelse — stor kulturell, konsthistorisk och stor uppfostrande betydelse
— att i denna verksamhet kunna åstadkomma ett så konstnärligt
utförande som möjligt.

För att komma till något resultat har man ansett, att vissa försök
borde göras inom akademien för de fria konsterna, innan definitivt
förslag framlades för riksdagen. Dessa försök ha nu pågått sedan
slutet av år 1916. Under förra året har Kungl. Maj:t anvisat
medel för försökens fortsättande, och det äskas nu 2,000 kronor för
detta ändamål av riksdagen.

Det biskal, som statsutskottet anfört till stöd för sitt avslagsyrkande,
är det, att utskottet så mycket mindre ansett sig kunna
tillstyrka bifall till framställningen, som Kungl. Maj:t utan riksdagens
hörande utanordnat medel för detta ändamål. Jag ber att
här få understryka, att det endast gällt ett experiment, avsett att
därigenom vinna den utredning, som kräves för att kunna göra en
framställning till riksdagen angående definitiv lösning av denna
fråga, och det förefaller mig, som om den anmärkningen då ej vore
fullt befogad, att Kungl. Haj:t ej skulle kunna anvisa medel för
att verkställa en sådan experimentell utredning.

Då det ändamål, som här ifrågasättes, enligt min mening har
stor kulturell betydelse, och då beloppet för närvarande ej sättes högre
än till 2,000 kronor, har jag ansett mig icke kunna biträda statsutskottets
förslag utan tillåter mig, herr talman, yrka avslag å utskottets
förslag och bifall till Kungl. Maj:ts förslag beträffande
denna punkt.

Herr Rydén i Malmö: Med hänsyn till de skäl, som utskottet
anfört, ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Westman:
Herr talman! Utskottet har i sitt utlåtande framställt en

anmärkning rörande det sätt, på vilket detta ärende blivit handlagt
av Kungl. Maj:t, och jag skall därför be att få med några ord beröra
denna frågas förhistoria.

Det har sedan länge varit ett önskemål hos akademien för de
fria konsterna, att den skulle få tillfälle att omlägga undervisningen
i dekorativ konst i enlighet med tidens krav. Det är ju ingen hemlighet,
att den, som livligast känt behovet härav, och som varit en
av de drivande krafterna i denna sak, och den man, som skapat
Stockholms rådhus, och som gjort så värdefulla insatser i vår moderna
arkitekturs utveckling. Vid överläggningarna inom akademien
visade det sig emellertid, att en slutgiltig omorganisation skulle
kräva tämligen betydande kostnader. Man ansåg då i akademien
det icke vara lämpligt att under nuvarande tidsförhållanden, som
föranlett Kungl. Maj:t att anbefalla den största sparsamhet, framlägga
ett definitivt förslag. Man stod alltså inför en väntetid, och
man kom då på den tanken, att det skulle vara synnerligen önskvärt,

Lördageu den 17 mart».

29 Nr 82.

om man begagnade denna väntetid till att anställa undervisningsex- A™s- undervit
periment i syfte att få en erfarenhet, som man kunde tillgodogöra nmff. 1 ’j‘kora
sig vid den slutliga reformen. Det var emellertid tydligt, att dy- U” °™L
lika undervisningsexperiment måste kräva åtskillig tid för sitt slut- °r ''
förande, och för att den definitiva reformen ej skulle bliva undanskjuten
till en alltför avlägsen framtid, bestämde sig akademien för
att på egen hand och med egna medel sätta i gång dessa experiment
redan förliden höst. Sedan vände man sig från akademien till mig
för att anhålla om statens hjälp för experimentens fortsättande
under åren 1917 och 1918. Man hade nämligen i akademien den
föreställningen, att det skulle gå för sig att få ett statsanslag för
ändamålet beviljat av riksdagen redan för år 1917. Jag upplyste
emellertid om, att riksdagen av budgettekniska skäl ej beviljar anslag
för det löpande budgetsåret. Man framhöll då, att det vore
högst beklagligt, om akademien skulle nödgas avbryta experimenten,
ty akademien riskerade i så fall att ej för dem, när de sedan
åter skulle sättas i gång, kunna påräkna den för dem synnerligen
kompetente lärare, som fått dess ledning sig anförtrodd. Jag ansåg
då, att, om jag icke ville omöjliggöra experimentens fortsättande
utan lägga fram saken inför riksdagen i sådant läge, att riksdagen
kunde låta experimenten fortgå om den ansåg detta gagneligt, vore
enda utvägen, att Kungl. Maj:t anvisade akademien medel för tiden
intill dess den kunde hinna fatta beslut. Så skedde också. Kungl.

Maj:t beslöt nämligen, att förskottsvis ställa till akademiens förfogande
en summa av högst 2,000 kronor att tills vidare under år
1917 användas för ifrågavarande undervisningsexperiment. Innebörden
av denna formulering var naturligtvis den, att om riksdagen
avsloge en framställning från Kungl. Maj:t om medel för år 1918,
skulle Kungl. Maj:t inställa utbetalning av medel för ändamålet
under senare delen av år 1917.

Statsutskottet har nu med anledning av detta Kungl. Maj:ts
beslut framställt den anmärkningen, att Kungl. Maj:t utan riksdagens
hörande utanordnat medel för ifrågavarande ändamål, vilket
i sig innebär anordnandet av en ny lärarplats vid konsthögskolan.

_ Jag ber emellertid att få hemställa till Eder, mina herrar, huruvida
det verkligen kan sägas, att Kungl. Maj:t anordnat en ny
lärarplats vid konsthögskolan utan riksdagens hörande, när Kungl.

Maj:t i själva verket endast ställt medel till akademiens förfogande
tills vidare för några månader och under avvaktan på riksdagens
beslut.

Det är visserligen sant, att medlen enligt Kungl. Maj :ts beslut
skulle få utgå såsom särskilt gottgörelse till en lärare vid konsthögskolan
för ett honom särskilt anförtrott uppdrag. Men jag ber att
få nämna, att det arvode, som denne lärare uppbär, uppgår till endast
2,000 kronor. Det är väl givet, att, när en person har ett så
litet arvode, kan man ej begära, att han skall åtaga sig ett så omfattande
uppdrag, som det här är fråga om, utan att han därför erhåller
någon särskild ersättning.

Utskottet, som fäst den vikt vid sin nyss omtalade formella an -

Nr 32. 30

Lördagen den 17 mars.

Ang. undervisning
i dekorativ
konst.
(Forts.)

märkning, att det åberopar densamma som ett skäl iför avstyrkande
av Kungl. Maj:ts förslag, har emellertid även på annat sätt
motiverat sitt avslagsyrkande. Utskottet säger nämligen, att det
ieke känt sig övertygat om, att ifrågavarande ändamål är av den betydelse,
att därför bör utgå anslag av statsmedel.

Jag ber med anledning härav att få yttra några ord om den sak
det här gäller.

Det går, som herrarna säkert veta, i våra dagar genom den moderna
konsten i nästan alla länder en riktning, som säger, att det
varit till olycka för de olika konstarterna, att de alltför mycket förlorat
sambandet med varandra. Det bär varit till olycka för byggnadskonsten,
ty arkitekten har till följd härav varit hänvisad till
att pryda sin byggnad med skulpturer och målningar, som icke utarbetats
i samstämmighet med byggnadens stil och hållning och som
därför verkat löst ditsatta. Det har varit till skada för målarkonsten,
ty den har alltför mycket förlorat det dekorativa drag, som
så starkt framträtt inom denna konstart under vissa dess blomstringstider.
Även bildhuggarkonsten har lidit, ty lösgjord från arkitekturen
har den alltför mycket hängivit sig åt att söka illusion
och alltför mycket förbisett, att även en skulptur bör vara ett byggnadsverk.

Jag har nu framställt denna moderna tes i all korthet och i
mycket tillspetsad form. Det lär ej kunna bestridas, att i densamma
finnes en sanningskärna, som väl förtjänar att tillvaratagas. I själva
verket torde man kunna säga, att den undervisning i konst icke kan
anses vara tidsenlig, vid vilken man förbiser det berättigade i denna
moderna riktning, som vill återknyta sambandet mellan konstarterna.

Akademien har insett detta. Den har velat i denna nya anda
reformera sin konstundervisning. Jag ber att få uttala den förhoppningen,
att kammaren icke skall intaga en principiellt avvisande hållning
gentemot dessa akademiens strävanden och planer. Jag vågar
verkligen hoppas, att kammaren skall bereda akademien möjlighet
att anställa de viktiga experiment, som den önskar företaga, och för
detta ändamål bevilja det ringa belopn av 2,000 kronor för nästa
år, som Kungl. Maj :t begärt. Säger riksdagen nej härtill, komma,
såsom jag förut nämnt, de experiment, som nu pågå, att avbrytas redan
under innevarande år. Detta skulle naturligtvis vara ett mycket
hårt slag för akademien, och det är icke gott att veta, när saken
sedermera kan ånyo upptagas.

Med stöd av vad jag således anfört ber jag att få hemställa,
huruvida icke kammaren skulle vilja lämna sitt bifall till Kungl.
Maj:ts förslag.

Herr Kristensson: Herr talman, mina herrar! Kär

Kungl. Maj:t utanordnade det belopp, som står omtalat i den kungl.
propositionen och som även av utskottet här omnämnts, så hade ju
Kungl. Maj:t på riksstaten icke några medel till förfogande för det

Lördagen don 17 mars.

31 Nr 32.

här ifrågasatta ändamålet. Med anledning härav ber jag att få Ang. undervisfråga
. herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet, om nin,J.i f ekora~
han vid den tidpunkt, då denna utanordning verkställdes, har angivit, *!!''.
varifrån medlen i detta fall skulle tagas, huruvida han tänkt komma °r9''
in till riksdagen i efterhand med begäran om förskottets ersättande
eller om han tänkt sig någon annan utväg för medlens täckande.

Jag vore tacksam att få ett svar på denna fråga.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Westman:
Herr talman! Med anledning av den fråga, som ställts till

mig av den siste ärade talaren, ber jag att få säga, att Kungl. Maj:ts
beslut icke lämnar någon upplysning om det sätt, varpå Kungl.

Maj:t ämnar täcka det beslutade förskottet. Men det har varit min
tanke, att när förskottet anmäldes till ersättande, skulle kostnaderna
bestridas antingen av det anslag till extra utgiftsmedel, som
finnes på huvudtiteln — och som Kungl. Maj:t naturligtvis har
full frihet att använda till bestridande av ersättning för tillfälliga
uppdrag — eller också av huvudtitelns besparingar.

Herr Kristen sson: Vid det förhållande, som av stats rådet

nu anfördes, att förskottet skulle ersättas av huvudtitelns anslag
till extra utgifter, skall jag icke närmare ingå på detta fall. Jag
vill emellertid med anledning härav fästa kammarens uppmärksamhet
på, att det, som vi alla veta, har sedan länge pågått en trafik, att
regeringen för än det ena och än det andra ändamålet, som är av
beskaffenhet att på förhand kunna beräknas, som således är på förhand
känt och för vilket ändamål man kan vederbörligen till riksdagen
inlämna proposition om anslag, .som på normalt grundlagsenligt
sätt kan uppföras i det kommande årets riksstat, begagnat sig
av denna för skottsutväg, i den mån de allmänna besparingarna och
de extra anslagen på vederbörande huvudtitlar icke räcka. I alla
sådana fall, då ärendet icke är av brådskande art utan kan föreläggas
riksdagen till grundlagsenlig förhandsprövning, bör givetvis
den normala vägen komma till användning. Och jag vill hoppas,
att då nu om en vecka kassaförlagskommittén framlägger sitt betänkande,
vari dragés ett brett streck över hela detta förskottsväsen,
som tillämpats i snart 100 år här i Sverige, det icke efter detta skall
komma ifråga, att vare sig från Kungl. Maj:ts eller från riksdagens
sida denna väg vidare anlitas.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Westman:
Jag är den siste ärade talaren tacksam, för att han efter den
upplysning jag lämnat icke anser, att det förefinnes någon anledning
till att i detta fall göra någon anmärkning mot Kungl. Maj:t. Jag
ber för övrigt att få framhålla, att vad ecklesiastikdepartementet beträffar,
vittnar dess huvudtitel med alla dess 264 punkter därom, att
Kungl. Maj:t i mycket stor utsträckning hänvänder sig till riksdagen
även i fråga om jämförelsevis små anslagsbelopp.

Jag ber emellertid att få tillägga några ord med anledning av

Nr 32. 32

Lördagen den 17 mars.

Ang. undervisning
i dekoratip
konst.
(Forts.)

det allmänna principuttalande, varmed den siste ärade talaren slutade
sitt anförande. Jag tillåter mig att fästa kammarens uppmärksamhet
därpå, att det knappast skulle vara lyckligt, om man alltför
hårt hand Kungl. Maj:ts händer i det avseende, som den ärade talaren
berörde. Riksdagen har som bekant under de sista åren med allt
större konsekvens förfäktat den ståndpunkten, att riksdagen icke
vill bevilja några anslag för det löpande budgetsåret. Men om en
sådan grundsats får en allmän tillämpning och om man samtidigt
alltför hårt binder Kungl. Maj:ts händer, blir följden den, att det
kommer att möta alltför stora svårigheter att skaffa medel till sådana
behov, som böra tillgodoses inom en jämförelsevis kort tidsfrist.
Om det t. ex. hos något ämbetsverk, som lyder under ecklesiastikdepartementet,
i denna stund framkommer ett behov att erhålla
ett anslag på ett mindre belopp t. ex. ett par tusen kronor,
till ett tillfälligt ändamål, så kan, om framställning därom måste
göras till riksdagen, detta icke ske förr än till 1918 års riksdag,
och riksdagen beviljar då medel att utgå först under år 1919. Om
Kungl. Maj:t icke har någon möjlighet att träda hjälpande emellan
i dylika fall, kan det ju mycket lätt hända, att det gynnsamma tillfället
försittes. Det är alltså, såvitt jag förstår, en konsekvens av
den stränga återhållsamhet, som riksdagen principiellt intager i
fråga om beviljande av anslag för det löpande budgetsåret, att
riksdagen lämnar Kungl. Maj:t en viss ekonomisk rörelsefrihet, som
sätter honom i stånd att sörja för tillfälliga behov, som böra tillgodoses
under nämnda år. Sker icke det, så får man ju in en oerhört
långsam takt i vår statsförvaltning vid handläggningen även av
smärre och brådskande anslagsfrågor och dess arbetstakt är sannerligen
så pass långsam förut, att man bör akta sig för att lägga på
någon ytterligare hämsko. Naturligtvis bör Kungl. Maj:t, om
Kungl. Maj:t skall kunna beräkna, att riksdagen skall medgiva
Kungl. Maj:t den handlingsfrihet, som jag här förordat, begagna
sig härav med mycket stor diskretion. Så har också hittills skett
såvitt jag känner till, inom det departement jag företräder, och jag
är övertygad om att så kommer att ske även i framtiden.

Vad det nu föreliggande ärendet beträffar, är det ur den synpunkt,
som nu diskuteras, icke enastående. Här möter samma förhållande
som i fråga om åtskilliga andra ärenden, som under, åttonde
huvudtiteln varit föremål för riksdagens behandling,. nämligen att
Kungl. Maj:t under starkt betonande av det provisoriska i sin åtgärd
att lämna ett tillfälligt anslag, vänder sig till riksdagen för att
erhålla dess godkännande av anslagets uppförande i budgeten.

Herr Rydén i Malmö: Herr talman! Då herr ecklesiastikministern
försökte tolka statsutskottets uttalande här i den första
punkten, där det säges, att »utskottet har icke känt sig övertygat
därom, att ifrågavarande ändamål är av den betydelse, att därför
bör utgå anslag av statsmedel», såsom ett principuttalande, vilket
skulle föranleda, att man icke vidare vågade komma med anslagskrav
för detta ändamål, så vill jag säga, att det behöver icke läsas

Lördagen den 17 mors.

33 Nr 32.

så, och jag vågar bestämt säga, att det aldrig varit meningen, att det An9- underviaskulle
läsas så. Utan vad utskottet avsett i detta fall är, att på grund nin,J • dekoraav
den nu här föreliggande utredningen känner sig utskottet icke h" kon’t
övertygat om, att statsmedel böra för ändamålet utgå. (1,°rts'')

Nu är naturligtvis kammaren alldeles uttröttad på att lyssna
på en lång debatt om en sådan här liten sak, så man måste ju avhålla
sig från att gå för djupt in i ämnet, men jag skulle vilja säga, att
jag tror, att ingen, som tager del av denna utredning som föreligger
i Kungl. Maj :ts proposition, kan underlåta att finna, att den är i
högsta grad bristfällig. För min del vågar jag bedyra, att jag nog
har lika stort intresse för att konsten skall få det understöd från det
allmännas sida, som den behöver, åtminstone som många av kammarens
ledamöter,^ men jag skulle aldrig kunna vara med på att bevilja
ett anslag på grundvalen av en så bristfällig, så oredig utredning
som den som här föreligger. Det är det egentliga skälet. Jag
tror nog, att det kan. finnas verklig anledning att understödja det
ändamål, som här är ifråga, men då får det läggas fram ordentligt.

Inom statsutskottets andra avdelning ha vi icke kunnat bli på det
klara med, huru detta arbete egentligen är tänkt eller hur det är
organiserat. Sa dålig är den utredning, som föreligger angående
denna sak. Därmed vill jag naturligtvis icke säga att om Kungl.

Maj:t_ kommer med en ordentlig utredning, man icke kan komma
att bli övertygad om att saken bör understödjas.

Men vad som i hög grad medverkat till att statsutskottet avstyrkt
den föreliggande propositionen är det sätt, på vilket rent
budgetsmässigt och konstitutionellt detta ärende har blivit handlagt.

Herr ecklesiastikministern försökte nyss inkassera ett erkännande
av en ärad talare på Göteborgsbänken, som jag tror han alldeles missförstod
eller i vilkens anförande han ville inlägga mera, än den talaren
rimligen kan ha avsett.. Han kan icke gärna ha avsett något annat
än själva det sätt, på vilket herr ecklesiastikministern hade tänkt
täcka detta förskott, d. v. s. att förskottet skulle ersättas med medel,
som stodo till Kungl. Maj:ts disposition. Men det berör ju icke alls
det centrala i den föreliggande framställningen, utan det centrala är
ju frågan huruvida Kungl. Maj :t i detta fall gått över sin befogenhet
eller icke. Och i det avseendet kan jag icke underlåta att bestämt
uttala den uppfattningen, att Kungl. Maj:t har överskridit sin befogenhet.

Man har vidare försökt undkomma detta genom att kalla denna
sak för ett experiment och följaktligen giva den något slags karaktär
av en utredning. Men det framgår ju uppenbarligen av handlingarna
här, att det experimentet består i att man ansl aller en ny lärarkraft
vid konsthögskolan och, låt vara endast tillsvidare, beslutar att
bestrida kostnaderna för denna lärarekraft förskottsvägen. Om herr
ecklesiastikministern skulle ha varit tveksam, huruvida detta låg
inom Kungl. Maj:ts befogenhet eller icke, så tycker jag, att tveksamheten
måste ha försvunnit, när statskontoret förklarade, att för
detta ändamål har Kungl. Maj:t att gå den vägen att begära anslag
av riksdagen. Och skulle man finna sig i ett sådant sj^stem, att

Andra ''kammarens protokoll 1917. Nr 32. 3

Nr 32. 34

Lördagen den 17 mars.

Ang. undervisning
i dekorativ
konst.
(Forte.)

Kungl. Maj:t sex veckor innan riksdagen sammanträder beslutar att
förskottsvis och tillsvidare utanordna medel för anställande av en
lärarekraft eller för vad som kallats ett experiment, men som dock
innebär eu sak, som statskontoret anser tillhöra riksdagen att besluta
om i vanlig budgetsväg, så skulle ju riksdagens fria prövningsrätt
av varje anslagskrav därmed vara undergrävd. Det måste man ha
för ögonen, när man går att fatta ståndpunkt till detta beslut.

Den riktiga vägen för att få anslag till detta ändamål är, att direktören
för de fria konsternas akademi ingår till Kungl. Maj:t i föreskriven
tid och ber att få pengar, att Kungl. Maj:t hos riksdagen
tager upp detta anslagskrav och anhåller att få pengarna beviljade,
och sedan må riksdagen pröva, om det är av beskaffenhet att. höra
beviljas både för 1917 och 1918, eller om saken borde sättas igång
först 1918. Det är den vanliga vägen och den riktiga vägen, när det
gäller statsutgifter.

Sedan skall icke herr ecklesiastikministern lyckas förvilla begreppen
här i kammaren genom att framställa det så, som om, meningen
vore att binda Kungl. Maj:t till händer och fötter, sa att
Kungl. Maj :t icke skulle ha litet medel till sitt förfogande för tillfälliga
utgifter. Det har Kungl. Maj:t dels i det anslag för tillfälliga
utgifter, som herr ecklesiastikministern berörde, och dels i
det medgivande riksdagen gjort att använda besparingar. Där kommer
kanske herr ecklesiastikministern att svara, att Kungl. Maj :t
kunde icke just den 1 december använda sig av besparingar, därför
att riksdagen då icke var formellt åtskild. Men det visste herr ecklesiastikministern,
att den 15 december skulle riksdagen atskiljas, och
då inträdde Kungl. Maj:ts fria rätt att förfoga över besparingar i
överensstämmelse med det medgivande riksdagen gjort. Da hade
saken kunnat ordnas, om besparingarna lämnat tillgång för detta
ändamål och det hade befunnits vara av den beskaffenheten, att beviljandet
var i överensstämmelse med de grunder, som äro uppdragna
för användande av besparingar.

Jag beklagar, att jag nödgats förlänga debatten, men jag har
försökt undvika att draga upp en stor debatt i kammaren om detta
lilla anslag, så jag bär icke ansvaret för det. Men man bör icke förglömma,
att även om det gäller ett litet anslag, så äro själva de budgetsprinciper,
som det här är fråga om, av stor vikt och betydelse.
Därför bör också här andra kammaren följa statsutskottet beträffande
dess hållning till anslaget. Jag vidhåller således mitt yrkande
på bifall till utskottets hemställan.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Westman:
Herr talman, mina herrar! Jag måste säga, att när jag
läste statsutskottets betänkande, fick ^ jag det intrycket, att här
måtte föreligga något missförstånd från utskottets sida, och vad
den siste ärade talaren anfört har ytterligare bestyrkt mig i den
uppfattningen. Han anmärkte, för att visa att Kungl. Maj:t handlat
oriktigt, att Kungl. Majrt handlat i strid med vad statskontoret
föreslagit. Så är icke förhållandet. Kungl. Maj:t har tvärtom

Lördagen den 17 mara.

35 Nr 32.

handlat i enlighet med statskontorets hemställan. Statskontoret Ang. undervithemställde,
att Kungl. Maj :t skulle vända sig till riksdagen ochnin(J. *dekorabegära
ett anslag för år 1918 till det ändamål, som här är i fråga *on>t''

och det har ju också Kungl. Maj:t gjort. Men för att icke omöj- (Forts’)
liggöra hela saken var det ju nödvändigt, att Kungl. Maj:t provisoriskt
för tiden, intill dess riksdagen kunde fatta sitt beslut,
ställde medel till förfogande. Så skedde också.

Medlen utanordnades emellertid förskottsvis, och det är tydligen
av den anledningen som den siste ärade talarens misstankar
blivit väckta. Anledningen till att Kung], Maj:t fattade beslut om
att i detta fall ett förskott skulle utanordnas, var helt enkelt den,
att man icke kunde veta, huru stort belopp som skulle utbetalas
pa grund av Kungl. Maj :ts beslut. Ännu i denna stund är detta
belopps storlek oviss. Om riksdagen bifaller den nu föreliggande
framställningen, kommer beloppet att utgå med 2,000 kronor, d. v. s.
för hela år 1917. Om riksdagen däremot avslår denna framställning,
kommer Kungl. Maj:t att befalla, att vidare utbetalningar å
det anvisade anslaget skola upphöra. Således är det ännu i denna
m-V , omöjligt att säga, med vilket belopp förskottet skall täckas,
täckningen kan under alla omständigheter ske av de extra utgiftsmed
len, och det finnes en lång och obestridd praxis, som giver Kungl.

Maj:t fullkomlig rätt att använda de på huvudtitlarna anvisade
extra utgiftsmedlen just till ändamål av det slag, varom nu är
fråga, nämligen till bestridande av ersättning för tillfälliga uppdrag.

Den ärade talaren framhöll när han från den formella synpunkterna
övergick till de sakliga, att den utredning, som lämnats i akademiens
framställning, vore ganska bristfällig. Jag medger, att
( ® är tämligen kortfattad. Men detta beror naturligtvis därpå,
att här var meningen att anställa experiment, och det var ju då
mycket svårt att pa förhand i detalj utveckla en plan, då först
experimenten kunde leda fram till fastare linjer. I alla fall skulle
även jag gärna ha sett, att konstakademiens framställning varit
något utförligare. Jag har emellertid under debatten försökt meddela
kompletterande upplysningar. Den siste ärade talaren hade
etter vad han yttrade, det intrycket, att det möjligen förefinnes en
verklig anledning till att riksdagen borde bevilja anslaget. Jag
vagar uttala den förhoppningen, att denna kammare måtte fatta
beslut under behjärtande av den sakliga synpunkt, som härmed kommit
till uttryck.

„ Herii K ri stensson: Herr talman! Jag nödgas yttra ännu
nagra ord. Jag skall dock icke bidraga till att riva upp en stor
debatt om budgettekniska principer.

,... Ja2. beklagar, att herr statsrådet missuppfattat mitt anförande
till franska väsentlig del. För det första vill jag erinra därom, med
anledning av vad herr statsrådet här anförde om svårigheten att
++ ^ • ändamål, som böra tillgodoses under det löpande året,

att det är givet, att en omläggning av förskottssystemet icke kan

Lördagen den 17 mars.

Nr 82. 36

Ang. undervis- ske, med mindre sådana budgettekniska instrument införas, varinmg
i dekor a- genom den svårigheten avhjälpes. ... .

tiv konst. För det andra kan icke i mitt första anförande här rimligtvis

(Forts.) fnläggas det, att jag skulle exempelvis ha godkänt, att Kungl. Maj:t
på egen hand upprättar nya läraretjänster eller° andra
och utbetalar pengar till dem av medel, som stå till Kungl. Maj:ts
disposition. Det är givet, att i allt vad som gäller stater och dylikt
bör riksdagen på förhand höras. En helt annan sak är det, om en
tillfällig extra arbetskraft, en amanuens eller dylikt behovs Da
bär givetvis Kungl. Maj :t rätt att därtill använda expensmedel eller
besparingar, som kunna sta till förfogande.

Herr Ekman: Herr talman! Jag skall icke inlåta mig på
den, del av diskussionen, som rör det rent formella, då för mig i detta
ärende det är det rent sakliga, som är huvudsaken.

Jag begärde ordet med anledning av den ^ ärade talarens pa
Malmöbänken sista yttrande, som föreföll mig gå något i en kretsgång.
Han sade, att på grund av den bristande utredning, som har
förebragts, kunde man icke gå med på detta anslag. Men anslaget
är ju tillkommet för att fortsätta det experiment, ur vilket den utredning
skall framgå, som sedermera skall läggas till grund tor den
definitiva framställningen till riksdagen. Det synes mig da vara
något egendomligt, att man begär en utredning rörande denna utredning^^
t-llåter mig f detta sammanhang fästa uppmärksamheten
på vad som anföres i propositionen på sidan 165, där det
säges, att pengarna skola »användas för anställande vid konsthögskolan
av experiment i syfte att utröna, huru där skulle kunna anordnas
tillfredsställande undervisning i dekorativ konst med hänseende
till önskvärt samarbete mellan konstarterna arkitektur, skulp tur

och målning». .

Herr Rydén sade vidare det, att den enda riktiga vägen vore,
att man först begärde ett anslag av riksdagen och sedermera, förmodar
jag, började dessa experiment. Jag kan icke uttala mig om,
huruvida den vägen är den riktiga, men säkert är, att .det .icke. är
någon kort väg. Ty då skulle först Kungl. Maj:t ga in till riksdagen
och begära, att riksdagen prövade förslaget till anslag för
verkställande av sådana experiment, som skulle giva vid handen
en utredning, på grund av vilken riksdagen sedermera skulle .fatta
sitt slutliga beslut. Jag tror verkligen icke, att man bör slå in på
en sådan väg, även om man kan leta upp åtskilliga formella skäl,
som tala därför.

Jag ber att i detta sammanhang få påpeka vad herr statsrådet
nyss anförde, nämligen att, därest riksdagen nu avslår detta
anslag, "så måste Kungl. Maj:t givetvis därav finna anledning att
avbryta det igångsatta experimentet, genom vilket den önskade utredningen
skulle vinnas. Då man har den uppfattningen rörande
önskvärdheten av själva saken, som jag har och som jag var glad
att höra, att även herr Rydén gav något erkännande åt, så tror

Lördagen den 17 mara.

37 Nr 82.

jag icke, att man kan gärna se, att detta experiment, denna ut- An,J- ««<*«•»«
redning på detta stadium avbrytes och saken således åtminstone nlnl * dek°ra
för en avsevärd tid undanskjutes. ”

Jag vidhåller mitt yrkande. ( or ''

Efter härmed slutad överläggning framställde herr vice talmannen
propositioner först på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på avslag därå och bifall i stället till den av herr Swartz
m. fl. avgivna, vid punkten fogade reservationen; och förklarade
herr vice talmannen sig anse den förra propositionen hava flertalets
mening för sig. Som votering likväl begärdes av herr Ekman,
uppsattes, justerades och anslogs en voteringsproposition av
följande lydelse:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan
i punkten 48 av utskottets förevarande utlåtande nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda
hemställan, bifallit den av herr Swartz m. fl. avgivna, vid punkten
fogade reservationen.

Omröstningen utföll med 103 ja mot 78 nej; och hade kammaren
alltså bifallit utskottets hemställan.

Punkterna 49 och 50.

Kammaren biföll vad utskottet hemställt.

Punkten 51.

Lades till handlingarna.

Punkterna 52—59.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 60, angående nya professurer vid Uppsala universitet. Ang. nya

Med tillstyrkande av bifall till vad Kungl. Haj:t föreslagit i^Op^da™*
punkten 63 av åttonde huvudtiteln hemställde utskottet, att riks- universitet.
dagen måtte, med uteslutande ur utgiftsstaten för universitetet i Uppsala
av den under avdelningen A) avlöningar m. m., a) Professorer
m. fl., filosofiska fakulteten, humanistiska sektionen, uppförda professuren
i estetik samt litteratur- och konsthistoria, därsammastädes
uppföra dels en professur i litteraturhistoria med poetik och dels en
professur i konsthistoria med konstteori, av vilka den ena skulle

Nr 32. 38

Lördagen den 17 mars.

Ang. nya
professurer vid
Uppsala
universitet.
(Forts.)

efter Kungl. Maj :ts bestämmande övertagas av nuvarande professorn
i estetik samt litteratur- och konsthistoria, båda de nya professurerna
med enahanda avlöningsförmåner, som tillkomme universitetsprofessorer
i allmänhet, och med skyldighet för tjänsternas innehavare
att vara underkastade de för dessa förmåners åtnjutande fastställda
villkoren och bestämmelserna,

ävensom för ändamålet höja det ordinarie anslaget till universitetet
i Upsala, universitetsstaten, med ett belopp av 7,500 kr.

Uti en vid punkten fogad reservation hade herrar C. G. Ekman,
Asplund, Eriksson i Grängesberg, E. A. Nilson i Örebro och Sävström
yrkat, att riksdagen med avslag å Kungl. Maj:ts framställning
i ämnet måtte till arvode åt en lärare vid universitetet i Uppsala
med åliggande att biträda professorn i estetik samt litteratur- och
konsthistoria vid uppehållande av undervisnings- och examinationsskyldigheten
i hans ämnen enligt de närmare bestämmelser, som av
Kungl. Maj:t kunde meddelas, anvisa på extra stat för år 1918 ett
förslagsanslag, högst 4,500 kronor.

Efter punktens föredragning yttrade

Herr Eriksson i Grängesberg: Herr talman! Som av utskottsbetänkandet
framgår har jag jämte några andra ledamöter av
utskottet icke blivit övertygad om nödvändigheten av att detta år bevilja
medel för upprättande av en ny professur i Uppsala och en ny
professur i Lund. Det är, som herrarna sett av Kungl. Maj:ts proposition
och utskottets betänkande så, att professuren i estetik samt
litteratur- och konsthistoria såväl i Uppsala som i Lund är delad på
det sättet, att det finnes en professor och en biträdande lärare i ämnet.
Det är icke lika uppdelat på bägge hållen, utan den biträdande
läraren i Uppsala har ämnet konsthistoria och den i Lund litteraturhistoria.
Nu är meningen, att de biträdande lärarne skulle försvinna
och att det skulle bliva två självständiga professurer vid vardera universitetet.

Jag vill för min del icke bestrida, att det finnes skäl som tala
för upprättandet av en professur på vartdera stället. Men det har
synts mig icke vara så angeläget, att det skall ske i år, och det har
synts mig, att man borde taga under övervägande, huruvida det icke
skulle kunna gå att indraga en eller annan av de professurer som finnas.
Möjligen skulle ett par professurer kunna slås tillsammans, så
att antalet professorer icke ökades över hövan. När man i tidningspressen
läser om demonstrationer, vari professorer deltaga, ser man
en rad så lång, att man blir förvånad, och detta var närmaste anledningen
till att jag började tänka på, hur många professorer det verkligen
finnes. Jag kom då att titta i riksdagens förhandlingar, och
då befanns det, att på 10 år från år 1907 till år 1916 har riksdagen
beviljat icke mindre än 10 nya professorsbeställningar, 3 i Lund
och 7 i Uppsala. Det är således lejonparten som kommit Uppsala
till del. En annan sak som väckte min förvåning var, att den pro -

Lördagen den 17 mars.

39 Nr 32.

fossur som efter mitt lekmannaomdöme var den viktigraste, den i
Lund, har icke herr statsrådet ansett nu böra komma till stånd, medan
herr statsrådet ansett, att den i Uppsala borde besättas. Det förefaller
mig, som om Uppsala skulle favoriseras på Lunds bekostnad.
Uppsala har.förut fått 7 professurer av 10 på 10 år. Nu skall Uppsala
få en till och Lund ingen. Utskottet har emellertid sökt upphjälpa
detta genom att tillstyrka den motion i vilken yrkas på en
professur även i Lund. På det sättet skulle ingen motsättning uppkomma
utan full rättvisa ske. Det skulle sålunda tillskapas två nya
professurer på en gång. Jag har icke kunnat vara med om denna
lösning, utan den bästa lösningen bär jag tyckt vara att avslå
bägge professurerna i år och låta saken vila litet grand. Jag har
därvid haft den uppfattningen, att det borde göras en granskning,
huruvida icke någon professur är av den art, att den skulle kunna
dragas in vid innehavarens död eller när han avgår från ämbetet.

Nu har i alla fall dessa biträdande lärare förut haft en avlöning
på 3,500 kronor, och vi hava i vårt jakande gått med på att avlöningen
höjes till 4,500 kronor även för befattningshavaren i Uppsala,
därför ait departementschefen gjort ett sådant yrkande beträffande
den biträdande läraren i Lund. När vi lämna samma bidrag till den
biträdande läraren i Uppsala som till den i Lund, kan jag icke
finna, att vi göra någon förnär.

Jag ber således att på de skäl, som jag anser tala för avslag på
utskottets hemställan, få yrka bifall till den vid utskottsbetänkandet
fogade reservation som avgivits av herr C. G. Ekman med flera.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Westman:
Herr talman, mina herrar! Såväl vid universitetet i Uppsala
som vid universitetet i Lund förträdas de båda ämnena litteratur-
och konsthistoria av en enda professur. Den förening som på
det sättet åstadkommes mellan dessa båda ämnen är emellertid helt
och hållet formell. Den har icke kunnat upprätthållas i verkligheten.
Med avseende på undervisning och examination äro de båda
ämnena helt och hållet skilda. I det ena av dem upprätthålles tjänstgöringen
av professorn, i det andra av en biträdande lärare.

Mot denna anordning kan man till en början göra den invändningen,
att det är föga överensstämmande med billighet, att staten
enligt densamma lämnar en jämförelsevis ringa ersättning åt en biträdande
lärare, vilken dock upprätthåller full professorstjänstgöring,
och detta i ett ämne, där examinationsskyldigheten är synnerligen
betungande på grund av det stora antal studenter som ägna sig
åt ifrågavarande ämne.

Men den viktigaste anledningen att verkställa en skilsmässa de
båda ämnena emellan, är den, som framträder klarast och tydligast,
när det blir fråga om att tillsätta någon av nuvarande professurerna.
Det är nämligen alldeles omöjligt att finna någon vetenskapsman
som är .kompetent till en sådan professur inom dess hela ämnesområde,
både litteratur- och konsthistoria. Det är omöjligt för en person
att obehindrat röra sig inom ett så ofantligt vidsträckt område av

Ang. nya
professurer vid
Uppsala
universitet.
(Forts.)

Nr 32. 40

Lördagen den 17 mars.

Ang. nya
professurer vit
Uppsala
universitet.
(Forte.)

mänskligt vetande. Den mänskliga begåvningen räcker icke till för
att en person skulle kunna behärska såväl det ena som det andra
ämnet, för att han skulle kunna inhämta allt det väldiga kunskapsmateriel
de båda ämnena erbjuda, för att han skulle kunna intränga
i de båda ämnenas i många avseenden olika teknik och metodik och
viuna det mästerskap, som erfordras för att kunna bearbeta dem på
ett sätt som tillfredsställer den moderna vetenskapens krav. Man
kan icke begära, att samma person skall kunna uttala ett omdöme
av värde om äktheten av en tavla, som tillskrives Rembrandt och tilllika
med sakkunskap deltaga i en diskussion om Shakspeares sonetter,
för att endast antydningsvis taga ett exempel.

Det ligger i öppen dag, att det är av synnerlig vikt, att staten
gör vad på den ankommer för att främja den vetenskapliga
bearbetningen och studiet av de båda vetenskaper, varom nu är fråga.
Ett folks egenart, sådan denna kommer till uttryck i gångna generationers
andliga arbete, i det tankeliv som rör sig i samtiden, i de _
skönhetsdrömmar, som sinnesintrycken väcka, framträder starkast
och lättast tillgängligt i dess litteratur och konst. Det är därför av
mycket stor betydelse både för fördjupande av vår egen nationella
odling och för bibehållandet av samhörigheten med andra kulturländers
odlingsliv, att den vetenskapliga forskningen och undervisningsverksamheten
i dessa båda ämnen i vårt land organiseras på ett tillfredsställande
sätt. Detta kan endast ske, genom att man avskär
det band, som nu sammanför de båda skilda ämnena inom en och
samma professur.

Man invänder kanske mot denna tankegång, att Kungl. Maj:t
framställt förslag endast om delning av den ena professuren. Anledningen
härtill har emellertid varit en rent yttre. Den är att söka
däri, att Kungl. Maj: t velat undvika att under nuvarande hårda tid
hänvända sig till riksdagen med allt för många anslagskrav. Att
det blivit Lund, som fått stå tillbaka, berodde därpå, att för universitetet
i Lund måste framföras ett flertal andra krav på anslag till
förstärkande av dess lärarkrafter. Under sådana förhållanden syntes
det vara försvarligt att låta kravet på en delning av Lundaprofessuren
träda tillbaka inför nödvändigheten av en begränsning. Men det
består givetvis ett inre samband mellan den reform, som Kungl.
Maj:t föreslagit för Uppsala, och den, som motionärerna föreslagit
för Lund. Den enda skillnad mellan de båda reformerna, som jag
kan upptäcka, är av kronologisk natur. Jag har naturligtvis ingenting
emot, att denna skillnad upphäves.

Jag ber att få till kammaren rikta en varm vädjan, att kammaren
måtte behjärta vikten av att nu ordna förhållandena inom
detta viktiga undervisningsområde, och jag tillåter mig hemställa,
att kammaren måtte under föreliggande punkt bifalla Kungl. Maj:ts
förslag.

Herr Rydén: Jag skall inskränka mig till att yrka bifall

till utskottets hemställan.

Lördagen den 17 mars.

41 Nr 82.

Herr E. A. Nilson i Örebro: Herr talman! Det är knåp- Anapast
möjligt att yttra sig om den nu föredragna punkten utan att vr"^>url"lamd
komma in på motsvarande fråga beträffande universitetet i Lund. universitet.
Utskottet har nödgats göra det i sin motivering, och jag finner mig (Forts.)
nödsakad att med herr talmannens benägna tillåtelse göra sammaledes.

Som av utskottsutlåtandet närmare framgår och som av den
förste ärade talaren under denna punkt också anförts, finnes vid
vartdera av universiteten i Uppsala och Lund en professur i estetik
samt litteraturhistoria och konsthistoria, och av skäl, för vilka redogöres
i utlåtandet, har ämnet estetik uppdelats i två ämnen, det ena
omfattande litteraturhistoria med poetik och det andra konsthistoria
med konstteori. I och för denna uppdelning har riksdagen årligen
anvisat anslag till arvoden åt en biträdande lärare i denna ämnesgrupp
vid vartdera universitetet. Vid uppdelningen av arbetet på
vetenskapsgrenarna har man emellertid gått olika vägar. I Uppsala
har professorn själv bibehållit undervisning och examinering i litteraturhistoria
och överlämnat konsthistoria åt den biträdande läraren.
I Lund däremot har professorn, som efter vad det berättas, lär
vara skicklig i ämnet litteraturhistoria men däremot påstås äga
mindre kompetens i konsthistoria, likväl övertagit sistnämnda ämne
och överlämnat litteraturhistoria åt den biträdande läraren. Denna
anordning är så mycket egendomligare, som det finnes flera konsthistorici
med odisputabelt högre kompetens än den nuvarande innehavaren
av lärostolen. Av ett bifall till utskottets förslag bleve
följden den, att den främsta sakkunskapen under ett tiotal år framåt
skulle utestängas från möjligheten att komma till sin rätt, utestängas
från möjligheten att bliva till den nytta för vår andliga odling, som
den borde kunna bliva, om det överhuvud taget skall vara någon
mening med en professorsstol i detta ämne.

Innan jag går vidare, vill jag erinra om, att vid Stockholms
högskola finnes en professor i litteraturhistoria och en i konsthistoria.

Genom bifall till utskottets förslag skulle vårt land alltså komma
att få tre professorer i konsthistoria. Huru intressant och betydelsefullt
ämnet än kan vara, så synes det mig likväl kanske bliva något
för mycket av det goda. Det är verkligen icke underligt, att utskottet
ställt sig tveksamt inför de framställda anslagskraven. Utskottet
har också givit tydligt och klart uttryck för denna sin tveksamhet.
Men nu är det så, att i tveksamma fall bör man icke handla,
såsom ett gammalt ordstäv säger. Då anslagskrav, som enligt mitt
förmenande äro ännu viktigare för den andliga och materiella odlingen,
under närvarande tid få stå tillbaka, har det varit utan tvekan,
som jag anslutit mig till den meningen, att det ännu någon tid
kan anstå med inrättandet av dessa professurer. Man har i alla fall
redan nu tre lärare i ämnet inom landet, och ämnet är således ingalunda
på något sätt tillbakasatt.

Jag delar fullt departementschefens uppfattning rörande litteraturhistorians
betydelse för landets andliga odling icke minst med
hänsyn till de blivande lärarnas i modersmålet kompetens och ut -

Nr 32. 42

Lördagen den 17 mars.

Ang. nya bildning, men samtidigt måste jag givetvis uttala min stora förvåprofessurer
vid njng gver> att professorn i detta ämne vid universitetet i Lund, viluniversitet.
ken vitsordats för skicklighet i ämnet, fått lämna detta ämne åt den
''Forte.) biträdande läraren för att själv undervisa i ett ämne, där han, såsom
förut är sagt, lär äga mindre kompetens. Kan denna sak icke ändras,
synes det, som om verkligen Lund hade större behov av en ny
professur än Uppsala, för såvitt som ämnet litteraturhistoria måste
anses äga större betydelse för den allmänna bildningen än konsthistoria.
Min enkla mening är emellertid, att professurens innehavare
borde återgå till sitt ämne, ooh jag går så långt, att jag anser
detta vara en nödvändig förutsättning för att få detta ingalunda
oviktiga ärende på rätt bog.

Nu är det så, att Kungl. Maj:t begärt allenast en ny professur,
nämligen i Uppsala. Motionsvis har emellertid framförts yrkandet
om en liknande professur även i Lund. Saken ligger praktiskt sett
så, att om man bifaller den under denna punkt föreslagna professuren
i Uppsala, kommer även den andra i Lund att beviljas. De båda
professurerna äro, om jag får begagna det uttrycket, akademiskt hopkopplade
med varandra. Men då blir det, såsom jag redan förut sagt,
på det sättet, att professuren i konsthistoria vid universitet i Lund
under ett tiotal år framåt kommer att beklädas av en person, som
icke anses äga den högre kompetens för denna professur, som han
borde hava, och i varje fall är det andra, som äro bättre kvalificerade
för denna professur än nuvarande innehavaren. Jag uppreuar, att
tre professurer i konsthistoria i vårt land är för mycket för närvarande
med hänsyn tagen även till andra mera berättigade krav.
Danmark har en, men den är för närvarande obesatt, Norge har en,
Finland en extra ordinarie professur i detta ämne.

Herr talman, jag yrkar avslag på såväl utskottets hemställan
som Kungl. Maj:ts proposition i förevarande punkt och bifall till
den vid denna punkt av utskottets utlåtande fogade reservationen.

Herr Thorsson instämde häruti.

Herr talmannen, som nu återkom och ånyo övertog ledningen
av förhandlingarna, lämnade härefter ordet till

Herr Edén, som yttrade: Jag ber om ursäkt, herr talman, att
jag nödgas taga till orda utan att ha varit i tillfälle att åhöra diskussionen
i förevarande ämne. Jag hörde emellertid åtminstone så pass
mycket av närmast föregående anförande, att det föreföll mig, som
om den siste ärade talaren måste på denna sak hava lagt en synpunkt,
som icke från vare sig undervisningens vid universiteten eller från
den allmänna svenska bildningens utgångspunkter kan vara acceptabel.
Den ärade talaren tycks ha ansett, att man icke borde upprätta
en ny professur i konsthistoria vid något av våra universitet
eller — rättare sagt — att man icke borde upprätta en professur i
konsthistoria vid Uppsala universitet, varmed skulle följa en professur
i litteraturhistoria vid Lunds universitet. Jag tager för givet,

Lörda^n den 17 mars.

43 Nr 32.

att det under den föregående debatten tillräckligt utvecklats, vilka Ano- ny*
starka skäl som i och för sig tala för dessa nya platser, och skall
därför i huvudsak inskränka mig till att motivera, varför jag anser u^wniut.
att de böra upprättas just nu. Jag har under de senare åren varit (Korta.)
på det klara med att universiteten naturligtvis likaväl som andra
statsinstitutioner måste begränsa sina anspråk på statskassan med
hänsyn till krigstidens tunga krav. Jag har också i den mån jag
därtill kunnat bidraga verkat för att man skulle hålla tillbaka sådana
yrkanden om anslag, som över huvud taget kunde anstå.

Men jag måste säga, att, när vi nu äro inne på det tredje krigsåret,
har jag icke kunnat annat än med verklig glädje hälsa, att universiteten
på denna punkt dock funnit sig böra yrka en framställning
till riksdagen. Denna fråga är nämligen av den beskaffenhet, att
det enligt mitt förmenande icke rimligen går an att lämna de båda
universitetsämnen, det gäller, i det osäkerhetstillstånd, det ytterst
provisoriska tillstånd, i vilket dessa hittills befunnit sig. Herrarna
känna av utredningen och — jag förmodar — även av diskussionen,
huru under många år undervisningen i konsthistoria vid universitetet
i Uppsala uppehållits på förordnande, och huru likaledes under
flera år undervisningen i det viktiga ämnet, litteraturhistoria, i Lund
uppehållits endast av en extra arbetskraft. Herrarna känna likaledes,
att dock i avlöning till dessa arbetskrafter måst utgå anslag av
statsmedel, som endast med ett par tusental kronor skiljer sig från
avlöningen till en ordinarie professor — i Uppsala med 2,500 kronor
och i Lund med — skulle jag tro — 3,500 kronor — och hurusom följaktligen
en omändring av dessa befattningar till ordinarie platser
bleve en finansiellt mycket ringa affär. När så är förhållandet,
och när det dock hänger så mycket på att man får dessa platser
besatta med ordinarie innehavare, synes det mig icke riktigt, att
man, fastän det är under krigstid, vägrar en reglering av denna
undervisning — en reglering, som dock ovillkorligen en gång måste
komma till stånd.

Den siste ärade talaren tycktes anse, att man icke skulle behöva
ett så stort antal av professurer i Sverige, därför att man
såsom han sade, i Danmark endast hade en professur. Det beror
väl helt enkelt därpå, att Danmark har endast ett universitet, men
i Sverige ha vi som bekant, två universitet och två högskolor dessutom.
Det bör inte vara för mycket sagt, att vi ovillkorligen i
Sverige behöva en ordinarie målsman för ämnet konsthistoria och
en ordinarie målsman för ämnet litteraturhistoria vid vartdera av
statens universitet. Det finns för övrigt enligt mitt förmenande
alldeles särskilda skäl, som göra, att det icke skulle vara lämpligt
att blott ha en enda professor i konsthistoria. Vårt land är ofantligt
mycket vidsträcktare än Danmark. Det har ofantligt mycket
mera skiftande karaktärer i sina konsthistoriska minnesmärken än
det lilla, ganska enhetliga och sammanträngda danska landet. Det
finns fullt upp av forskningsmaterial och fullt upp av arbetsområden
för en professor i de sydliga landskapen och en professor
i de mellansvenska, såsom nu är föreslaget. Det har också under

Nr 32. 44

Lördagen den 17 mars.

Ang. nya de senare åren varit en mycket vacker början till utforskande på
professurer vid ^^da hållen av den svenska konsthistorien, som förut tyvärr varit beuniversitet.
tänkligt försummad, och vi skörda för varje år, som går, mer och mer
(Forts.) av mycket upplysande och ur kulturhistorisk synpunkt i högsta grad
intressanta rön av denna uppväxande svenska konsthistoriska vetenskap.
Att då neka densamma ett sådant stöd, som den behöver
även vid universitetet i Uppsala, kan icke vara förenligt med billighetens
eller den svenska bildningens intressen.

Regleringen av de två platserna skall i alla fall en gång ske.
Den kan ske och den bör ske nu likaväl som någon gång fram i
tiden. Jag hoppas, att denna kammare, som alltid visat sig ha
öppen blick för dylika stora bildningsintressen, icke skall låta sig
lockas av den naturliga böjelse att säga nej som man i dessa tider
har, utan gå med på det förslag, som statsutskottet förordat, och
som löser dessa frågor på en gång, »ofördröjligen och i ett sammanhang».

Jag anhåller, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Vidare anförde

Herr Somna e Hus: Efter de utredande anföranden som hållits
i denna fråga, vill jag icke försöka framföra några nya synpunkter.
Jag vill emellertid fästa kammarens uppmärksamhet på
vad herr Eriksson i Grängesberg anförde, nämligen att på de sista
tio åren ha icke mindre än tio nya professurer blivit inrättade,
därav sju i Uppsala och tre i Lund; och likaledes anfördes det från
skilda håll, att man i främsta rummet borde tillgodose det senare
universitetet. Herr E. A. Nilson i Örebro beklagade sig över att
tre professurer i litteraturhistoria och tre professurer i konsthistoria
skulle bli följden av det beslut, som eventuellt skulle gå i utskottets
tecken. Men jag ber att i överensstämmelse med det uttalande, sonat
den siste ärade talaren gjorde, också få erinra om att vi ha tre
universitet, inräknat högskolan i Stockholm, som herr Nilson i
Örebro också syftade på. Jag ber för min del, herr talman, att
få tillstyrka bifall till förslaget om delning av föreliggande professur,
såvitt det avser Uppsala universitet, och kommer jämväl att
yrka bifall till utskottets hemställan, när punkten om uppdelning
av samma professur vid Lunds universitet kommer före.

Herr E. A. Nilson i Örebro: Jag skall icke alls söka att
här i någon mån till bemötande upptaga det yttrande som den ärade
talaren, min värderade vän på Uppsalalänsbänken hade. Jag har ju
delvis redan i mitt första anförande gjort det. Jag begärde ordet
närmast för att erinra om att utom Stockholms högskola ha vi ytterligare
en högskola i vårt land, nämligen Göteborgs högskola, där
det även finnes en extra ordinarie lärare i konsthistoria, så att
strängt taget är vårt land synnerligen väl tillgodosett, när det gäller
lärarkrafter i konsthistoria.

Lördugon den 17 mars.

45 Nr 82.

Det var emellertid ett uttalande, som borr statsrådet hade, som ,^tu”/ravid
även föranledde mig att begiira ordet, och det var att ersättningen ^ ''

var så ringa. Det må så vara, men den föreslås dock kliva 1,000 universitet.
kr. högre än förut. Om den är för ringa för Uppsala universitet, (Forts.)
är den givetvis också ringa för Lunds universitet, men herr statsrådet
ansåg sig i alla fall icke böra begära något mera för Lund.

Jag vidhåller mitt yrkande.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen
gav propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock
på bifall till den vid punkten fogade reservationen; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja godkänd.
Votering begärdes emellertid, till följd varav nu uppsattes
justerades och anslogs denna omröstningsproposition:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan
i punkten 60 av utskottets förevarande utlåtande nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid punkten fogade reservationen.

Voteringen utvisade 77 ja, men 110 nej, vid vilken utgång kammaren
således bifallit den vid punkten fogade reservationen.

Punkterna 61—81.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 82, angående arvode åt föreståndaren för röntgenlaboratoriet
vid universitetet i Lund m. m.

Uti punkten 86 av förevarande huvudtitel både Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att dels såsom bidrag till arvode åt en föreståndare
för det vid universitetets i Lund kliniker å Malmöhus läns sjukvårdsinrättningar
i nämnda stad inrättade röntgenlaboratoriet och en
därstädes likaledes anordnad radiologisk sjukavdelning med den undervisningsskyldighet
och övriga tjänstgöring, som av Kungl. Maj:t
bestämdes, anvisa på extra stat för år 1918 ett förslagsanslag, högst

3,000 kronor, under villkor att Malmöhus läns landsting för samma
år med lika stort belopp bidroge till föreståndarens avlöning, dels
såsom bidrag till arvode åt en föreståndare för universitetets till
nämnda sjukvårdsinrättningar förlagda klinik och poliklinik för
öron-, näs- och halssjukdomar med den undervisningsskyldighet och
övriga tjänstgöring, som av Kungl. Maj:t bestämdes, anvisa på extra
stat för år 1918 ett förslagsanslag, högst 3,000 kronor, under villkor
att Malmöhus läns landsting för samma år med lika stort belopp bi -

Ang. arvode
åt föreståndaren
för röntgenlaboratoriet
vid universitetet
i
Lund m. m.

Nr 82. 46

Lördagen den 17 mars.

Ang. arvode
åt föreståndaren
för röntgenlaboratoriet
vid universitetet
i
Lund m. m.
(Forts.)

droge till föreståndarens avlöning, dels ock i utgiftsstaten för Lunds
universitet under avdelningen A) Avlöningar m. m. och därtill hörande
underavdelning c) Tjänstemän och betjänte vid universitetets
samlingar och inrättningar m. m. uppföra ej mindre under rubrik
Röntgenlaboratoriet och den radiologiska sjukavdelningen vid klinikerna
arvode åt en amanuens med ett belopp av 2,000 kronor än
även under rubrik Tuberkulosavdelningen vid klinikerna likaledes
arvode åt en amanuens med ett belopp av 2,000 kronor ävensom
för dessa ändamål höja det ordinarie anslaget till nämnda universitet,
universitetsstaten, med tillhopa 4,000 kronor.

Utskottets hemställan innefattade tillstyrkande av bifall till
Kungl. Maj:ts framställning utom i avseende å de belopp Kungl.
Maj:t föreslagit att riksdagen skulle å extra stat för år 1918 anvisa
såsom statsbidrag till arvode åt dels föreståndaren för röntgenlaboratoriet
och den radiologiska sjukavdelningen dels föreståndaren för
kliniken och polikliniken för öron-, näs- och halssjukdomar vid universitetet
i Lund, vilka belopp utskottet ansett böra bestämmas till
högst 2,500 kronor för den förre och högst 2,000 kronor för den senare.

Vid denna punkt var emellertid fogad reservation av herr Swartz.
som ansett, att utskottet bort hemställa om bifall till Kungl. Maj:ts
förslag oförändrat.

Punkten föredrogs, varefter

Herr Kaijser yttrade: Herr talman, mina herrar! Som
herrarna se, har utskottet i denna punkt föreslagit riksdagen att bevilja
dels 2,500 kronor såsom bidrag till arvode åt en föreståndare,
för det vid universitetets i Lund kliniker å Malmöhus läns sjukvårdsinrättningar
i nämnda stad inrättade röntgenlaboratoriet och eu därstädes
likaledes anordnad radiologisk sjukavdelning, dels 2,000 kronor
såsom bidrag till arvode åt en föreståndare för universitetets
till nämnda sjukvårdsinrättningar förlagda klinik och poliklinik för
öron-, näs- och halssjukdomar. Kungl. Makt har emellertid för
bägge dessa befattningar föreslagit ett anslag av 3,000 kronor. Mot
utskott ets förslag har en ledamot i utskottet reserverat sig, det är
emellertid den, som enligt mitt förmenande torde bäst känna till
förhållandena, nämligen universitetskanslern, herr Swartz.

Vad nu först föreståndaren för röntgenavdelningen vid universitetet
i Lund beträffar, har han f. n. en avlöning av 3,000 kronor,
av vilket staten består 1,500 och landstinget 1,500. Men denna
befattning ger honom f. n. icke mera arbete, än att han samtidigt
kan inneha en befattning vid Malmö sjukhus, där han har en lön
av 3,000 kronor, varjämte han i Malmö utövar enskild praktik. Om
det nu blir så, att i Lund inrättas en sjukvårdsavdelning, som är
föreslagen, på cirka 25 sängar, kommer i följd härav hans tid att

Lördugcn den 17 mars. 47

tas i anspråk så mycket där, att han måste avsäga sig befattningen
i Malmö, om han skall behålla befattningen i Lund, och då
anser utskottet, att om man här beviljar 2,500 kronor i stället för
1,500. som han nu har, under förutsättning att landstinget samtidigt
beviljar 2,500 kronor, så att han tillsammans skulle få 5,000
kronor, skulle han vara hågad att behålla denna befattning. Detta
torde emellertid vara ganska osäkert, och det torde mycket väl
kunna hända, att han anser med sin fördel mera förenligt att i
stället behålla befattningen i Malmö, som ger 3,000 kronor, och
dessutom behålla den enskilda praktik, som han har där. Herr
Rydén kanske önskar att få honom till Malmö i stället för att få
honom till Lund, och det är kanske därför utskottet avstyrkt det
högre anslaget.

Emellertid är det så, att. personer, kompetenta för en sådan
befattning som denna, finnas icke många i Sverige, och skulle det
vara så, att denna person, som nu innehar befattningen flyttar på
annat håll, torde det inte vara så lätt för universitetet att få honom
ersatt för en så ringa lön, som här är ifrågasatt. Och av
vilken stor betydelse det är att ha en duktig karl i detta nya
ämne, som f. n. är så viktigt, kunna herrarna få en liten upplysning
om, ifall ni skulle, vilja vara goda och besöka Radiumhemmet
här i Stockholm, där ni kunna få tillfälle att se, vilken utmärkt
behandling patienter, som annars skulle gå under, kunna erhålla.

Vad föreståndaren för kliniken ''för öron-, näs- och halssjukdomar
beträffar, har utskottet ansett, att en avlöning av 4,000
kronor åt honom, d. v. s. 2,000 av staten och 2,000 av landstinget,
skulle vara fullt tillräckligt, och jämför detta med det förhållandet,
att en innehavare av en liknande befattning i Uppsala endast
åtnjuter eu avlöning av 3,000 kronor. Skillnaden mellan dessa
två torde emellertid vara ganska stor. Dels är denna lärare i
Uppsala endast biträdande lärare, och själva kliniken där är endast
av provisorisk natur, förhyrd tillfälligt, under det att i Lund
skapats ^en ny sjukavdelning på ett nytt modernt sjukhus. Man
måste sålunda säga, att befattningen i Lund är mycket viktigare
än den mera tillfälliga i Uppsala. F. ö. har universitetet i Uppsala
tänkt sig, att denne biträdande lärare samtidigt skulle vara
docent och även åtnjuta docentstipendium, så att hans avlöning
sammanlagt skulle kunna uppgå till 5,000 kronor, således till mer,
än läraren i Lund skulle få, ehuru denne har en särskild sjukavdelning,
vilket läraren i Uppsala inte har.

Enligt mitt förmenande äro båda dessa befattningar så viktiga,
att de egentligen borde vara professurer bägge två, och de äro
både av Kungl. Maj:t och av utskottet uppförda på extra stat, och
meningen är val, att någon förändring härvidlag med tiden skall
äga rum. Denna förändring kan naturligtvis inte bestå däri att
dessa befattningar indragas, så mycket mindre som avlöningen
till amanuensbefattningarna vid motsvarande kliniker äro upptagna
på ordinarie stat, utan meningen torde väl vara, att dessa befattningar
inom relativt kort tid måste förändras till ordinarie pro -

Nr 32.

Ang. arvode
åt föreståndaren
för röntgenlaboratoi
iet vid universitetet
i
Lund m. m.
(Forte.)

Nr 32. 48

Lördagen den 17 mars.

Ang. arvode
åt föreståndaren
för röntgenlaboratoriet
vid universitetet
i
Lund m. m.
(Forts.)

fessurer, och i så fall blir det en utgift för staten av 15,000 kronor,
i stället för att nu begäres endast 6,000 kronor.

Riksdagen har, när fråga varit om avlöning till läkare vid
ett föregående tillfälle, icke bifallit ett anslagskrav, som regeringen
då framställde. Det gällde då anslag till provinsialläkarna. Detta
bar haft till följd, att provinsialläkarna nu äro, jag höll på att
säga, utrotade i hela Norrland, och vi ha nyss fått en kungl. proposition
i syfte att avhjälpa detta förhållande. Nu vill man här
ej heller bevilja ett anslag för lärare, som skola utbilda läkarna
i dessa två så viktiga ämnen, radiologi och otiatrik. Jag kan för
min del inte lämna min röst till något sådant, och därför ber jag
för min del få yrka bifall till reservationen.

Herr Röing instämde häruti.

Vidare anförde

Herr R y d é n i Malmö: Herr talman! Jag betvivlar icke, att jag
blir trodd, när jag säger, att jag inte i första hand medverkat till sänkningen
av anslag, som behövas för Lunds universitets räkning. Lunds
universitet har alltid varit en smula styvmoderligt behandlat i förhållande
till Uppsala, och det gör, att vi sydsvenskar gärna velat
hålla förstnämnda universitet litet om ryggen. Vad beträffar det nu
föreliggande anslaget, måste jag säga mig, det statsutskottet varit
så pass välvilligt, att det är nära på litet för mycket begärt, om vi
skulle gå längre.

Läraren och föreståndaren för röntgenlaboratoriet har nu 1,500
kr. från staten och 1,500 kr. från landstinget, summa 3,000 kr.
Genom nybyggnad har denna röntgenavdelning och detta röntgenlaboratorium
utvidgats och denna person blir nu klinikföreståudare.
Statsutskottet föreslår nu, att han skall få 2,000 kr. i tillökning på
sin lön, nämligen 1,000 kr. från landstinget och 1,000 kr. från staten;
han skulle alltså få sammanlagt 5,000 kr. Om herrarna tänka
litet närmare på saken, skola herrarna finna, att detta är den lön, som
numera professor Forssell, som var föreståndare för serafimerlasarettets
röntgenlaboratorium i denna egenskap hade under åtskilliga
år; jag skulle vilja tillägga, att vi behöva icke överdriva, i något
avseende, om vi säga, att för det första är sistnämnda röntgenlaboratorium
avsevärt större och för det andra var Forssell en enastående
man i fråga icke blott om vetenskaplig skicklighet, utan framför allt
såsom uppfinnare beträffande röntgeninstrument. Jag tycker, att man
måste ha något sinne för proportioner, när man uttalar sig, aven om
man är läkare och med läkarens hela syn ser på de medicinska lärarbefattningar,
varom här kan bli fråga.

Jag ber att alldeles bestämt få tillbakavisa den föreställning,
som den föregående ärade talaren synes hysa, att det var någon
slags malmösynpunkt jag här anlade. Jag har aldrig i mitt liv
haft en tanke däråt. Jag är övertygad om, att vi från Malmö stad
mycket väl kunna få en läkare, som förestår vårt röntgenlaborato -

Lördageu den 17 mars.

411 Nr 9t

rium och vår röntgenavdelning, oavsett hur staten handlar i detta
fall. Jag tycker emellertid, att denna förhöjning å 2,000 kr. kan anses
vara ganska skälig, när det gäller denna befattning.

Vad vidare beträffar den andre läraren, som det här gäller, vilken
blir föreståndare för polikliniken för öron-, näs- och halssjukdomar,
har denne nu 2,000 kr. lön, därav 1,000 kr. från landstinget
och 1,000 kr. från staten. Nu kommer Kungl. Maj:t och begär
en tredubbelt så stor lön, därför att han skulle bli klinikföreståndare.
Kungl. Maj :t begär nämligen, att lönen skall sättas till

6,000 kr. Utskottet har emellertid även här ansett, att om man höjer
lönen med 2,000 kr. kan det anses vara en ganska skälig förhöjning
och har alltså för denne lärare föreslagit 4,000 kr. i lön, varav staten
skulle betala hälften och landstinget hälften. Jag kan icke
neka till, att jag tycker det är litet egendomligt, att den föregående
ärade talaren vill här hävda, att detta skulle vara särskilt njuggt
tilltaget. _ Vi beslutade nyss att upprätta en ny lärarbefattning i
Uppsala i detta ämne. Denne befattningshavare, som icke får egen
klinik att förestå, skulle erhålla en avlöning av 3,000 kr. Men vi
skola då komma ihåg, att, såsom vi ju alla veta, denna plats är vikt
för nobelpristagaren, österrikaren Barany, och jag säger icke något
ogynnsamt eller ofördelaktigt om den, som skulle förestå den nu
ifrågavarande befattningen i Lund, om jag säger, att man väl icke
kan anse honom åtminstone alldeles utan vidare självskriven till nobelpris.
Man tycker då, att om man ger honom 1,000 kr. mera i
lön, än vad nobelpristagaren i Uppsala skulle få, kan man väl icke
säga, att detta är så synnerligen njuggt.

För övrigt vill jag framhålla, att med dessa lärarbefattningar
och särskilt med den sistnämnda följer en synnerligen stor praktik;
det är just lärarna vid universiteten, som komma upp till de största
inkomster, som några läkare ha i vårt land, och framför allt gäller
detta om dem, som praktisera inom detta område. Jag tror sålunda,
att man inom statsutskottet haft mjmket goda skäl, när man i detta
sammanhang väckt det förslag, som här föreligger, och jag ber därför
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Vahlquist: Herr talman, mina herrar! Av de föreliggande
handlingarna i detta ärende ha nog kammarens ledamöter fatt
klart för sig de förändrade förhållanden, som numera komma att göra
sig gällande vid de sjukvårdsanstalter, som det här är fråga om.
En mycket sor utvidgning av Malmöhus läns sjukvårdsanstalter i
Lund har ägt rum, vilket medfört, att läkarförhållandena där måst
ordnas på annat sätt än förut.

Beträffande de två läkarbefattningar det här särskilt gäller,
nämligen läkaren för röntgenavdelningen och läkaren för den otiatriska
avdelningen, ha ju förhållandena likaledes blivit helt annorlunda.
Man kan ju säga, att dessa båda läkare förut strängt taget
endast hade en poliklinisk verksamhet, men nu, sedan den stora utvidgningen
skett, komma de att bli föreståndare för var sin sjukavdelning
med 25 å 30 sängar i varje, således motsvarande ett av våra

Andra kammarens protokoll 1917. Nr 32. 4

Ang. arvode
åt föreståndaren
för röntge
n laboratoriet
vid universitetet
i
Lund m. in.

(Ports.)

Nr 32. 50

Lördagen den 17 mars.

Ang. arvode
åt föreståndaren
för röntgenlaboratoriet
vid universitetet
i
Lund rn. in.

(Forts.)

minsta lasarett. Det är alldeles klart, att deras arbete därigenom i så
väsentlig grad ökas, att man knappt kan jämföra deras nya arbete med
vad de haft förut. De bli nu upptagna hela året om utav sina sjukavdelningar,
då de förut endast varit upptagna 8 a 9 manader om
året. Kommer alltså deras arbete att i väsentlig grad ökas, bli de
också på samma gång därigenom mera lämpliga för det undervisningsvärv,
som kommer att åligga dem bredvid deras sjukhusläkarverksamhet.

Utav handlingarna framgår vidare, att framställning har gjorts
från karolinska institutets lärarkollegium i Stockholm, där undervisning
nu meddelas i de båda ämnen det bär gäller, huruvida man
icke skulle kunna bereda medicine studerande plats vid Malmöhus
läns sjukvårdsanstalter i Lund i och för utbildning inom dessa två
viktiga vetenskapsgrenar. Därpå har lämnats det svaret, att vederbörande
myndigheter, såväl landstinget som universitetet, äro villiga
att gå denna framställning till mötes.

Att undervisningen i dessa båda ämnen är av mycket stor betydelse
för de medicine studerandenas utbildning är en känd sak.
Då fråga väcktes om upprättande av en personlig professur för numera
professorn i röntgenologi Forssell, vann detta förslag erkännande
från alla håll och bifölls av riksdagen; det kom icke till någon
debatt här i kammaren, men då man inom utskottet beredde ärendet,
fanns det icke en röst, som höjdes mot att göra honom till ordinarie
professor, just därför att man ansåg, att det ämne, han företrädde
vid serafimerlasarettet, var av den stora vikt och betydelse,
att det borde vara eu professor i ämnet. Nu begär man här icke
mer, än att avlöningarna skola sättas åtminstone så pass högt, att
man kan vara säker om att få dugligt folk även på dessa två föreståndarplatser.
Det kan ju sägas, att en lön a 5,000 kronor icke är
så obetydlig, men jag vill dock framhålla, att detta icke är någon
avsevärt hög lön för det arbete, som här nedlägges, särskilt om man,
såsom jag förut erinrat, verkligen vill skaffa sig dugliga krafter, och
detta är ju så mycket mer av vikt, som undervisning för medicine
studerande där kommer att äga rum.

Nu är det ju så lyckligt, att genom samarbete mellan landstinget
i Malmöhus län och staten man kan åstadkomma en god undervisning
på billiga villkor, och da kan jag icke första, varför
riksdagen skall sätta sig emot att i sin mån genom ett anslag, som
icke är högre än det nu ifrågasatta eller 3,000 kronor, söka åstadkomma,
att detta samarbete också får de bästa önskvärda följder,
icke blott för sjukvården direkt, jag menar nu radioterapien och
röntgenologien liksom öron-, näs- och halssjukdomar, utan även för
beredandet åt medicine studerande av en god utbildning..

Jag tillåter mig därför, herr talman, att hemställa till kammaren
att bifalla Kungl. Maj:ts framställning i denna punkt.

Herr Kaijser: Gent emot herr Rydén vill jag endast fram hålla.

att det tiar icke är fråga om någon höjning utan vidare av
arvodet till nu ifrågavarande föreståndare, utan den ökning i av -

Lördugeo deu 17 mura.

51

Nr (H.

löningen, som bär begäres, är ju avsedd att utgöra en ersättning
för det ökade arbete, som denne befattningshavare skulle få att
utföra, i det att han, förutom det att han skall fortfarande vara
föreståndare för röntgenlaboratoriet, även skall förestå en sjukavdelning,
för vilket han nu får ytterligare 1,500 kronor, vilket jag
anser vara för litet.

Herr Rydén sade, att professor Forssell icke både mer än

5,000 kronors lön, när han var föreståndare för serafimerlasarettets
röntgenavdelning. Ja, det är sant, men det är att märka, att han
då icke heller hade att förestå någon siukavdelning utan enbart
var föreståndare för röntgenlaboratoriet. Han har ju sedermera
kommit att förestå även en sjukavdelning å radiumhemmet. Det
ansågs emellertid, att den honom förut tillkommande avlöningen
var för liten, och av den anledningen begärde man för honom en
personlig professur, som medlörde ökade avlöningsförmåner.

\ ad befattningen såsom lärare i otiatrik i Uppsala beträffar,
så skall ju i enlighet med kammarens nyss fattade beslut till innehavaren
av densamma utgå ett belopp av 3,000 kronor. Men där
har medicinska fakulteten tänkt sig, att denne lärare samtidigt
skulle vara docent i ämnet och åtnjuta docentstipendium — detta
står särskilt omnämnt i handlingarna — varigenom hans avlöning
skulle uppgå just till 5,000 kronor, således till 1,000 kronor mer,
än vad motsvarande befattningshavare i Lund skulle erhålla. Men
denne, lärare i Uppsala är blott biträdande lärare och, såvitt man
kan finna, .har han icke att förestå någon sjukavdelning; det skulle
da vara blott en provisorisk, till förhyrd lokal förlagd avdelning,
under det att motsvarande lärare i Lund skulle ha att förestå en
fullt modernt inredd avdelning. Även denna omständighet anser
jag vara av ganska stor betydelse härvidlag.

För övrigt vill jag säga herr Rydén, att en underläkare vid
ett av våra lasarett t. ex. får en avlöning av 3,000 kronor och
dessutom fria rum, fri mat, fri tvätt och fritt ljus, och han har
därjämte ofta en extra inkomst på ett par, tre hundra kronor om
<iret för undervisning av elever och dessutom vanligen 500 kronor
i alderstillägg efter ett år, således en högre avlöning, än vad den
nu ifrågavarande föreståndaren skulle få. Men ändå är det ju så,
att det är nästan omöjligt att få några sökande till desssa underläkarbefattningar.
Om herr Rydén ser efter i de medicinska tidskrifterna,
skall herr Rydén finna, att där jämt och samt dylika
platser stå ledigannonserade. Jag är därför mycket tveksam, om
man verkligen skall lyckas få någon kompetent och duglig person
att söka och behålla denna föreståndarbefattning'' med de avlöningsförmåner,
som utskottet här föreslår. Detta vore ju emellertid synnerligt.
olyckligt, och därför skulle jag gärna se, om kammaren här
ville bifalla reservationen och såsom bidrag till denne föreståndares
avlöning bevilja 3,000 kronor.

Herr Rydén i Malmö: Herr Kaijser har här med liv och
Just talat för Kungl. Maj:ts förslag, och jag finner det mycket

Ant?, arvode
åt föreståndaren
för röntgenlahoratoriet,
vid universitetet
i
Lund m. m.

(Fort».)

Jir 32. 52

Lördagen den 17 mars.

Ang. arvode
åt föreståndaren
för röntgenlaboratoriet
vid universitetet
i
Lund m. rn.

(Forts.)

naturligt, att han lägger sig så hårt i selen för läkarkåren. Men
man måste dock välla sina jämförelser bättre, än vad herr Kaijser
gjorde. Han försökte här uppdraga en jämförelse mellan nu ifrågavarande
befattningshavare och underläkarna vid våra lasarett och
framhöll därvid, att ehuru dessa senare hade så och så stor avlöning,
vore det svårt att få sökande till dessa underläkarbefattningar,
och han trodde därför, att det även skulle bliva omöjligt att
få sökande till dessa befattningar vid universitetet. Men det är
väl ändå den stora skillnaden, när det gäller våra sjukhus och våra
lasarett, att det i allmänhet är överläkaren, som tar hela praktiken,
åtminstone den del av densamma, som betalas något avsevärt, medan
underläkarna endast ha mycket liten inkomst av praktik. Men
vad de befattningshavare beträffar, varom det nu är fråga, är det
ju alldeles självklart, att de skola få en kolossal praktik just på
grund av sin ställning såsom föreståndare och lärare vid universitetet,
och jag är därför för min personliga del övertygad om, att
det just på grund härav icke skall vara alls svårt att fa kompetenta
sökande till dessa lärarbefattningar, som man här velat göra
gällande. .

Jag vill även yttra något gent emot vad herr Vahlquist anförde
angående röntgenlärarbefattningen vid serafimerlasarettet. Han
sade, att det var på grund av ämnets vikt, som _ det inrättades eu
personlig professur i detsamma. Jag tror dock icke, att vi bruka
upprätta personliga professurer på grund av vissa ämnens vikt,
utan det sker med hänsyn till de personer, som det i de olika fallen
gäller. Det blev en personlig professur för Forssell ^på grund av,
att han var en enastående, genialisk man på sitt område. Jag vill
visst icke bestrida, att detta ämne är så pass viktigt,_ att det kan
i och för sig förtjäna att få en ordinarie företrädare vid ett statens
universitet, men när det gällde professor Forssell, blev det en personlig
professur, och därmed är det betonat, att det var pa grund
av hans enastående kapacitet på detta område, som man inrättade
ifrågavarande professur.

Jag är övertygad om att man icke gör det ringaste orätt mot
det allmänna sjukhuset i Lund, om riksdagen nu skulle fatta sitt
beslut i enlighet med statsutskottets hemställan.

Herr Vahlquist: Gent emot herr Rydéns påstående, att

herr Forsell fått personlig professur endast för sina kunskapers
skull, får jag säga att jag tvivlar för min del härpå.

Jag vill ännu en gång erinra om, att när frågan om inrättandet
av Forssells personliga professur här var före och beslöts, det
icke uppstod någon debatt i kammaren. Att det icke heller inom
utskottet uppkom en tanke på motstånd mot förslaget berodde därpå,
att man bland annat hade att stödja sig på universitetskanslerns
utlåtande, vilken själv hade undergått behandling av professor Forssell
och därvid fått ett så livligt intryck av behandlingsmetodens
vikt och betydelse, att jag vågar påstå, att detta lika mycket bidrog
till den personliga professurens tillkomst som Forssells egen

Lösligen den 17 mars.

53 Nr Ä

framstående duglighet. Ämnets vikt och den persons skicklighet,
som det gäller att befordra, stå här i mycket intimt samband med
varandra, och det ena utesluter icke det andra. Båda förutsättningarna
äro nödvändiga.

Vidare sade herr Rydén, att röntgenföreståndaren i Lund hade
stora inkomster. Jag vågar icke yttra mig om den saken, ty den
känner ju herr Rydén bättre än jag, då han bor på en plats, som
ligger nära personens i fråga boningsort. Men så mycket är visst,
att han själv sagt, att, då han nu efter den nya ordningen måste
lämna sin befattning vid det sjukhus i Malmö, där han för närvarande
jämväl är föreståndare för röntgenavdelningen, skulle gå
miste om en högst avsevärd biförtjänst av 3,000 kronor, och detta
har han själv ansett vara en icke obetydlig förlust, utan så pass
betydande, att han själv ansett sig böra gå in till vederbörande
med begäran om en löneförhöjning till ersättning för vad han sålunda
skulle förlora.

Herr K a i j s e r: Herr Rydén sade, att med här ifrågava rande

befattningar äro förenade stora inkomster på grund av att innehavarna
kunde utöva en icke obetydlig privatpraktik, och han ansag
fördenskull, att de av utskottet här föreslagna avlöningarna
kunde anses väl räcka till. Min uppfattning är den, att folk skall
ha betalt för det arbete, som de verkligen utföra och detta oavsett,
om de ha inkomster av enskild praktik eller icke. Här har förut
vid skilda tillfällen resonerats om läkarnas enskilda praktik, när de
äro anställda i statstjänst, och jag vill i det avseendet påpeka, hurusom
de flesta av det fåtal nya läkare, som nu årligen tillkommer, ägna
sig just åt enskild praktik, och det är knappast någon, som vill
söka statstjänst. Jag behöver i detta fall endast erinra om, huru
det är ställt med våra provinsialläkarbefattningar, till vilka det ju
som bekant, på många håll är omöjligt att få sökande. Alla läkare
slå sig ned som praktiserande läkare i Stockholm, Göteborg, Malmö,
Norrköping och de större städerna över huvud taget, och ingen vill
söka sig in i statens tjänst, på grund av att de erhålla för liten betalning
för det arbete, som de ha att utföra. Detsamma anser jag
vara förhållandet med de befattningar, varim här är fråga, och därför
är jag verkligen orolig för, att det icke skall bliva några kompetenta
sökande till desamma.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad samt herr talmannen
framställt propositioner å de därunder förekomna yrkandena,
biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 83—86.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 87.

Lades till handlingarna.

Ang. arvode
åt föreståndartn
för röntgenlaboratoriet
vid universitetet
i
Lund in. m
(Förtal

Nr 32. 54

Lördagen den 17 mars.

Ang. en lär arbefattning
i
estetik m. m.
vid universitetet
i Lund.

Ang. amanuens
hos låroverksöverstyr
elsen.

Punkterna 88 och 89.

Kammaren biföll vad utskottet hemställt.

Vid nu skedd föredragning av punkten 90, angående arvode åt
en lärare i estetik samt litteratur och konsthistoria vid universitetet
i Lund, begärdes ordet av

Herr E. A. Nilson i Örebro, som yttrade: Herr talman!
Med hänvisning till mitt anförande under punkt 60 av detta utskottsutlåtande
och med åberopande av det beslut, som kammaren
då fattade, ber jag att få yrka avslag å utskottets hemställan och
bifall till den vid denna punkt fogade reservation.

Vidare anfördes ej. Herr talmannen gav propositioner först på
bifall till utskottets hemställan samt vidare på bifall till den vid
punkten fogade reservationen; och fattade kammaren beslut i enlighet
med innehållet i sistnämnda proposition.

Punkterna 91—129.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 130.

Lades till handlingarna.

Härefter föredrogs punkten 131, angående arvode åt en amanuens
hos läroverksöverstyrelsen. Därvid anförde

Herr Sommelius: Herr talman, mina herrar! I nu före varande

punkt 131, som avser allmänna läroverken, ber jag att med
herr talmannens tillåtelse få yttra några ord.

När åttonde huvudtiteln i fjol förelåg till behandling, tillät jag
mig att i andra kammaren anföra några exempel på den kritik, som
i allmänhet utövas mot de allmänna läroverken. Jag förklarade mig
då icke kunna gå i någon som helst borgen för denna kritiks riktighet,
men då den var jämförelsevis allmän, ansåg jag det vara på
sin plats att här göra några erinringar med anledning av densamma.
Jag höll mig därvid huvudsakligen till de allmänna läroverkens förhållande
till det praktiska livet. Jag talade egentligen om, hurusom
man i allmänhet prisade utvecklingen av de allmänna läroverken,
vilken utveckling man synbarligen förväxlade med lokalernas utvidgning,
i det att stora byggnader uppfördes för läroverken och de
gamla förnyades o. s. v., och hurusom man pekade pa, att tilloppet
av lärjungar var betydligt, och ansåg den ofantliga produktionen
av studenter och studentskor vara ett synnerligen gott tidens tecken.
Jag uppehöll mig då också särskilt vid den uppfattning, som i allmänhet
gjort sig gällande, att avsikten med undanskjutandet av de

Lord ngen den 17 marg.

Nr 32.

klassiska språken — av vilka latinet klivit reducerat i avsevärd grad
vid undervisningen, grekiskan nästan helt och hållet upphört och hebreiskan
alldeles försvunnit från läroverkens program — var den,
att man skulle bereda större plats åt de levande språken; dock syntes
mig icke så ha blivit fallet, utan man torde tvärtom kunna antaga,
att undervisningen i levande språken nu icke bleve tillgodosedd i
vidare utsträckning än tidigare, varom ju för övrigt förhållandena
i det allmänna livet vittnade. Jag talade då också om, att detta tillbakasättande
av de moderna språken inverkade i hög grad menligt
även när det gällde den vid universiteten studerande ungdomens vidare
utbildning.

Om jag i dag förnyar min för ett år sedan gjorda kritik, gör
jag det därför, att det tillkommit ett ny tt moment i denna fråga. J ag
vill dock dessförinnan ytterligare erinra om den betydelsefulla kritik,
som i detta avseende utövats särskilt av Emil Hägg, som givit sitt
stora arbete om granskningen av läroverken den utmanande titeln:
»De svenska läroverkens förfall».

Det torde ej kunna bestridas att vad han skrivit i denna bok
är mycket spirituellt och packet genialiskt, och det skulle säkert
roa kammaren ofantligt, om tiden medgåve att ur densamma uppläsa
åtskilliga saker, men jag kan i alla fall icke tänka mig annat
än att skildringen innebär en del överdrifter, ty så dåligt som han
skildrar iäget kan jag icke tänka mig, att det är. En lektor Zachrisson
har också gjort anmärkningar över språkundervisningen, och jag
har även sett från annat håll, att man icke är nöjd med det utrymme,
man givit historieundervisningen. Rektor Ahlström från
Göteborg, som mottager elever till Göteborgs handelsgymnasium, har
också lämnat uppgifter om sina erfarenheter, och jag kan icke underlåta
att lämna kammaren eu liten axplockning därur. »I ett
prov» — i franska språket, säger han — »deltogo 34 av innevarande
års studenter. Av dessa kunde efter 60 minuters betänketid blott
5 översätta en så enkel sats som: ’Har ni papper och pennor?’ och
25 stakade sig på svaret: ’Ja, det har jag’. Sexton stycken vågade
sig ej ens på att försöka översätta frasen: ’Hur står det till?’,
och endast 3 lyckades med: ’Det är vackert väder i dag’, medan
17 inte ens visste vad ’i går’ heter på franska och 16 gingo lika
litet i land med ’i morgon’. Blott 19 av de 34 kunde räkna upp veckodagarna
och 8 månaderna, under det att 16 verkligen hade reda
på de tio första grundtalen. Däremot var frågan: ''Vad är klockan?’
oöversättlig för alla utom 7.» Jag kan knappast tänka mig
annat än att detta får anses som en obestridbar sanning, men det
är ett betänkligt symptom på innebörden av 1904 års — tror jag
det var — läroverksreform, och jag undrar, om icke tiden snart är
inne, att man skall tänka på en förnyad reform av undervisningen
vid de allmänna läroverken.

Att jag nu tar upp frågan beror på som jag nyss nämnt att
det kommit in ett nytt moment i undervisningsprogrammet. Det
hände rågon dag i slutet av förra året — i oktober — att studentkåren
i Lund hade samlat en del personer ei blott från Lunds uni -

A ny. amanuens
hos lärovvvksöverstyrelsen.

(Forte.)

Nr 82. 56

Lördagen den 17 mars.

Ang. amanuens
hos liiroverksöversty

r elsen.
(Forts.)

versitet utan även från Köpenhamns för att diskutera läroverksfrågan.
Föredragshållaren professor Martin Nilsson gick mycket
skarpt tillrätta med den nuvarande läroverksundervisningen och
förklarade bland annat, att densamma i intet avseende vore lämplig
och anpassad för fortsatta universitetsstudier, och att studenterna
icke stode på tillräckligt hög utbildningsnivå för att kunna
tillgodogöra sig universitetsstudierna. Följden av hans påstående
blev naturligtvis en lång debatt, varvid professor Nilsson _ icke
kunde underlåta att påpeka, att före 1904 års reform eleverna i allmänhet
fingo till livs allt både smältbart och icke smältbart, de
svalde, som han sade, nötterna med både skal och kärna, överlämnade
som de voro åt sig själva, men efter 1904 ars reform, _ påstod
han, »fordras ungdomen med tuggor». »Universitetets uppgift är»,
säger han, »att understödja det fördomsfria forskandet efter sanningen,
men denna uppgift försvåras, om hjälp ej lämnas a.v skolan.»
Och mer än hälften av dem, som lämna skolan, gå till universiteten.

Det är så pass allvarsamma ord, att det vore på sin plats, om
några, som vore intresserade för denna fråga, några av universitetens
och läroverkens målsmän toge den om hand för att få en förnyad
reform åstadkommen, så att det icke kunde _ finnas _ anledning
att klaga över vare sig studenternas undermåliga utbildning
för det praktiska livet, och ej heller betvivla deras kompetens för
fortsatta studier vid universiteten.

Det skulle kunna vara ännu mycket att erinra om i detta fall,
men jag anser det anförda vara nog, och när en så pass bemärkt
man som professor Martin Nilsson ansett sig kunna uttala så skarpa
anmärkningar mot läroverken och när herr Hägg tillåtit sig en sådan
rubrik på sin kritik över läroverken som »De svenska läroverkens
förfall», torde en läroverksreform icke böra låta vänta på sig.
Det synes mig vara på tiden, att den högre undervisningen utvecklas
till vad den bör vara eller en undervisning för såväl det praktiska
livet som för fortsatta universitetsstudier. Då herr ecklesiastikministern
icke är närvarande, kan jag icke annat än beklaga att det
icke finnes utsikt att få höra, vilken uppfattning han har i ett så
viktigt ärende som detta.

Det är eu annan sak, som jag också vill röra vid. Jag har icke
på någon sökt lägga skulden för dessa förhållanden och icke på
allm. läroverkens lärare, vare sig rektorer, lektorer eller adjunkter.
Jag anser, att felet ligger hos den reform, som senast infördes,
och jag tror, att den allvarsamma kritiken är befogad, och att något
måste göras för att åstadkomma ändring till det bättre. Men
då jag talar om lärarna, vill jag anföra, att det kan möjligen hos
dem finnas någon del av ansvaret. Det kan hända, att de allmänna
läroverken få nöja sig med krafter, som icke i allo äro förstklassiga.
Vi kunna icke neka till att riksdagen har mycket att
bära på av ansvar i detta avseende, ty det bör väl erkännas, att
staten helt enkelt svältfött de allmänna läroverkens lärare. ^ Jag
tror, att man icke skall inom lärarekåren kunna söka upp många,
som kunna föra ett bekymmerfritt liv, utan de tryckas av uni -

Lördugou den 17 mars.

C>7 Nr SL

versitetsskulder och de ytterst knappa lönevillkor, som staten anser
sig böra bestå det svenska folkets bildningssträvande ungdoms
lärare. Det är ett fel, som riksdagen måste gottgöra ju förr desto
hellre och helst förr. Jag vet, att löneregleringskommittén har sin
uppmärksamhet riktad på denna fråga, men under tiden dör kon,
medan gräset gror, och jag förmodar också, att man bör taga under
alivarligt övervägande, vad som kan vara att gorå för att snarast
upphjälpa läroverkslärarnas betryckta ställning.

Herr talman! Jag har med dessa ord endast velat göra ett påpekande
om de allmänna läroverken och läget för närvarande, och
Jag har intet yrkande att göra annat än bifall till utskottets hemställan
i punkt 131.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 132—135.

Kammaren biföll vad utskottet hemställt.

Punkten 136, angående inrättande av en statssamskola i Sollefteå.

I en inom första kammaren av herr Fahlén väckt motion, nr 1,
hade hemställts, att riksdagen måtte dels medgiva, att en statssamskola
finge upprättas i Sollefteå stad, under villkor att staden ej
blott tillhandahölle erforderliga undervisningslokaler och bostad eller
hyresersättning åt rektor, utan även till statsverket årligen inbetalade
ett belopp, motsvarande en fjärdedel av den vid samskolan anställda
lärarpersonalens begynnelselöner, dock att under övergångstiden endast
Skulle inbetalas ett belopp, motsvarande 400 kronor för termin
för varje vid läroverket inrättad samskoleklass, till dess alla klasserna
blivit inrättade, varefter från och med påföljande kalenderår
full avgift skulle erläggas, mot vilket åtagande staden skulle äga rätt
att av lärjungarna i samskolan upptaga terminsavgifter, dock ej till
högre ''belopp eller under strängare villkor för befrielse än som stadgades
rörande de avgifter, som av realskolornas lärjungar erlades till
statsverket, dels föreskriva, att första och andra klasserna i samskolan
skulle upprättas med ingången av läsåret 1918—1919 samt att
vid början av varje följande läsår skulle upprättas ytterligare en
klass, i ordning nedifrån räknat, intill dess samskolan blivit färdigbildad,
dels ock för inrättandet vid samskolan från och med 1 juli
1918 av en rektorstjänst och en första lärarinnebefattning från och
med 1918 höja reservationsanslaget till de allmänna läroverken med
erforderligt belopp.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte av riksdagen
bifallas.

Vid punkten var emellertid fogad reservation av herrar Swartz,
Strömberg, Ekelund, J. Nilsson, Bergqvist och 7. E. G. Svensson,

Ang. amanuens
hos lärav
er lesöver styrelsen.

(Forts.)

Ang. statik

g''iratlr-.nlrr. i

Sollefteå,

Nr 32. 58

Lördagen den 17 mars.

Ang. »tatssamskola
i
Sollefteå.
(Forts.)

vilka ansett, att utskottet bort föreslå att riksdagen med bifall till
den i ämnet väckta motionen måtte från och med år 1918 höja
reservationsanslaget till de allmänna läroverken med 7,000 kronor.

Efter uppläsandet av utskottets hemställan inträde

Herr K a i j s e r: Herr talman, mina herrar! Det kan synas ganska
onödigt att i riksdagen åter riva upp en debatt i denna fråga, som debatterats
så mycket för två år sedan. Jag anser mig dock böra framhålla
de fördelar, som en samskola i Sollefteå skulle ha framför en
kommunal mellanskola, som utskottet anser böra inrättas. Det står
visst icke direkt i utskottets betänkande, men torde vara underförstått..
En privat samskola får icke statsunderstöd längre än till och med
år 1920 och efter den tiden måste den ombildas, såvida den icke blir
en statens samskola. För att lärjungarna skola kunna komma in
från folkskolan direkt i den kommunala mellanskolan, fordras det.
att folkskolan skall vara en folkskola enligt typen litt. A. En
sådan finnes i Sollefteå stad, men icke i socknarna omkring Sollefteå.
Följaktligen, om det blir en kommunal mellanskola och lärjungarna
från socknarna omkring Sollefteå skola intagas i den kommunala
mellanskolan i Sollefteå, måste de åtnjuta privat undervisning
för att från folkskolan komma in i mellanskolan. Det anser
jag vara ett fel, och av den anledningen anser jag, att det skulle
vara lämpligare, att det funnes en samskola fortfarande, ty i denna
samskola kunde en lärjunge komma in, som hade kunskaper, motsvarande
första klassen enligt normaltypen litt. A.

Vidare är det en annan olägenhet och det är den, att om en
lärjunge går i den kommunala mellanskolan och måste flytta till
en stad, där det är en realskola, så kan han icke komma in i motsvarande
klass i realskolan utan särskild tentamen. Vidare är
det den olägenheten, att om en lärjunge går igenom den kommunala
mellanskolan, kan han icke utan särskild tentamen komma in på gymnasium,
under det att han från samskolan direkt kommer in från
skolans femte klass till gymnasium utan särskild prövning.

Här denna fråga förra gången var före i kammaren, framhölls
det, att en kommunal mellanskola skulle vara billigare än en samskola.
Det framhölls då, att en samskola skulle kosta staten cirka,
8,000 kronor mera än en kommunal mellanskola. Man glömde då
emellertid bort, att om den nuvarande samskolan upphörde, måste
de lärjungar, som gå i samskolans första, andra och tredje klasser,
flytta över till folkskolan, och då det är cirka trettio lärjungar i
varje klass, bleve det tre klasser i folkskolan. För dessa barn måste
det anställas nya lärare. Dessa åtnjuta statsbidrag med 6/io av
grundlönen, under det att lärarna i de kommunala mellanskolorna
ba 3/4 av lönen av staten. Skillnaden i utgifter för staten bliver
sålunda ganska ringa och därtill kommer, att särskilda lärare måste
anställas i slöjd, handarbete, gymnastik och sång, då lärjungeantalet
bleve så mycket större. Mig har det sagts, att det skulle
bli ökade utgifter för folkskolan med 7,000 kronor, av vilka 3,500

Lördagen den 17 mura.

59 Nr 32.

kronor skulle falla på staten och 3,500 kronor på kommunen. Den
egentliga skillnaden i utgifter för staten skulle således, i händelse “g^iUfteå''
en statens Barnskola inrättades, bliva 4,500 kronor, som det skulle (p0rts.)
kosta mera än om en kommunal mellanskola inrättades. Då nu
staden önskar en samskola, tycker jag verkligen, att riksdagen skulle
kunna bevilja 4,500 kronor för att tillmötesgå staden, och jag ber
därför att få yrka bifall till reservationen.

Herr Rydén i Malmö: Jag tror, att kammaren finner det
ändamålsenligt, att vi nu icke rulla upp hela den vidlyftiga debatt,
som vi hade för två år sedan i denna fråga. Det är icke blott en
ekonomisk fråga, även om de ekonomiska skälen äro fullkomligt
avgörande, utan det är också en stor principfråga beträffande vår
skolorganisation, som ligger under detta. När riksdagen med stor majoritet
för två år sedan avgjorde frågan, tycker jag, att man kunde
finna sig däri och rätta sig därefter.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad samt herr talmannen
givit propositioner dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på avslag därå samt bifall i stället till den vid punkten
fogade reservationen, blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.

Punkten 137.

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Punkterna 138 och 139.
Lades till handlingarna.

Punkten 140.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 141, angående indragning av militärövningarna vid de
allmänna läroverken.

I en inom andra kammaren av herr E. A. Nilson i Örebro väckt
motion, nr 55, hade hemställts, att riksdagen måtte besluta att i och
för indragning av militärövningarna vid de allmänna läroverken från
och med år 1918 minska reservationsanslaget under åttonde huvudtiteln
till de allmänna läroverken med 58,000 kronor.

Ang. indragning
av milit
ä ro vningama
vid de allmänna

läroverken,

Utskottet hemställde att riksdagen måtte i och för indragning av
skjututbildningsövningarna vid de allmänna läroverken från och med
år 1918 minska reservationsanslaget till dessa läroverk med 53,000
kronor.

Nr 32. 60

Lördagen den 17 mars.

An,j- indrag- Reservation hade likväl avgivits av herrar Sivartz, Strömberg,
Täfövnin anä Ekelund, J. Nilsson, Bergqvist, I. E. G. Svensson, Malmborg, PersviPdTail-
son i Staller hult, Wiklund, Åkerman och Jönsson i Slätåker, vilka
manna ansett, att utskottet bort hemställa
läroverken. a) att det i ovanberörda motion framställda förslaget om minsk (Forts.

) ning f reservationsanslaget till de allmänna läroverken i och för indragning
av skjututbildningsövningarna vid de allmänna läroverken
ej måtte av riksdagen bifallas, samt

b) att riksdagen måtte i anledning av förevarande motion i skrivelse
till Kung], Haj:t anhålla att Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa
utredning, huruvida de nu vid de allmänna läroverken, folkskoleseminarierna
och de tekniska elementarskolorna föreskrivna
skjututbildningsövningarna skulle kunna avskaffas, samt för riksdagen
framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Sedan punkten föredragits yttrade

Chefen för ecklesiastikdepartementet herr statsrådet Westman:
Herr talman, mina herrar! Jag ber att få börja mitt yttrande
med att framhålla, att när statsutskottets majoritet hemställt om
slopande av anslagen till skjututbildningsövningar vid de olika läroanstalterna,
har utskottsmajoriteten icke anfört några andra skäl
härför än dem, som lämnats av motionären i hans ganska kortfattade
motivering.

Vilka äro då dessa skäl? Jo, motionären säger till en början, att
meningarna om dessa övningars lämplighet ha så gott som ständigt
varit mycket skiftande. Varpå stöder motionären detta sitt påstående?
Han stöder det på vissa utlåtanden, som 1897, således för
20 år sedan, avgåvos av en del skolmyndigheter. Man torde
väl utan vidare genast kunna erkänna, att detta material är ganska
ålderdomligt. Det hade för övrigt redan uppnått en alltför hög
ålder, när det förra gången fördes fram i riksdagen. Detta skedde
1908, alltså för 9 år sedan, i en motion, som väcktes av herr Rydén
i Malmö jämte andra, och som hade samma syfte som den nu föreliggande
motionen. Redan då framhöllo en rad skolmän i bägge
kamrarna, att förhållandena voro så förändrade, att dessa gamla
utlåtanden icke voro tillämpliga. Man betonade vid den överläggning,
som då förekom, att övningarna icke voro anordnade på samma
sätt, som tidigare varit fallet, och att man funnit på utvägar att
bättre inpassa dem i skolans arbetsordning än som förut skett. Man
underkände alltså redan för 9 år sedan från skolmannahåll detta material
som föråldrat, och man framhöll, att om skolmyndigheterna,
finge tillfälle att ånyo yttra sig, så skulle deras yttranden helt säkert
gå i en annan riktning än de gjort år 1897.

Men om dessa utlåtanden voro föråldrade 1908, så äro de det i
ännu högre grad nu, ty efter den tiden ha år 1910 utfärdats nya
stadgar för dessa övningar. De äro nu anordnade på ett helt annat
sätt än de voro 1897, då den av motionären åberopade utredningen
kom till stånd. Deras tyngdpunkt ligger nu på skjututbildningen,

Lördagen den 17 murs.

(51 Nr 82.

och man har genom att införa en särskild läsordning för de 18 dagar, An''J- indraghelgdagarna
inberäknade, då övningarna pågå, sörjt för, att de icke
.medföra de rubbningar i skolans undervisningsarbete, som de gjorde
tidigare. manna

Jag kan naturligtvis icke nu lämna någon slutfärdig utred- läroverken,
ning om dessa skjutövningars betydelse — därtill skulle ju fordras, (Forte.)
att jag hade hört de olika myndigheter, som ha dessa övningar om
hand, och detta har icke kunnat ske — men jag kan icke underlåta
att omniimna, att skolman, som på nära håll följt dessa övningar,
sagt mig, att de verka i hög grad uppryckande och disciplinerande
samt i fysiskt avseende stärkande på skolungdomen, vilket naturligtvis
är av betydelse för skolarbetet i dess helhet. Under debatten 1908
framhölls också av de skolman, som där uppträdde, att det var i fysiskt
avseende av stor betydelse, att övergången från ferierna till
läsårets stränga studiearbete icke bleve för tvärt utan förmedlades
genom en övergångstid, då antalet lästimmar var inskränkt och
då skolungdomen hade tillfälle till friskt uteliv under åtskilliga timmar
om dagen. Det underströks av dem, att det ur denna synpunkt
vore synnerligen önskvärt, att om dessa övningar avskaffades, de
komma att ersättas av andra idrottsliga övningar, som i fysiskt avseende
medförde en likartad verkan på ungdomen.

Man bör ej heller underskatta den betydelse, som dessa skjutövningar
ha för skjutskicklighetens främjande. Man har vid dem
ernått goda resultat i skjutskicklighet, och de ha därjämte bibringat
ungdomen ett livligt intresse för skjutning, som sedan fått uttryck i
deltagande från dess sida i skytter.örelsen. Den senare tillföres tack
vare dessa skjutövningar ett betydande tillskott av unga krafter,
och man kommer därför helt säkert att inom skyttekretsar med beklagande
se, om dessa skjutövningar skulle komma att inställas. Enligt
den nu gällande instruktionen står angivet som ett huvudsyfte
för dessa skjutövningar, att de skola lända skytterörelsen till gagn,
och jag tror alltså, att jag vågar säga, att detta syfte i stort sett blivit
uppnått.

Motionären och med honom utskottets majoritet anför emellertid
utom det förut granskade ytterligare ett skäl för övningarnas
avskaffande. Man säger nämligen, att efter genomförandet av 1914
års härordning äro dessa övningar icke längre behövliga. Ja, så
säger man på vissa håll inom Sverige, men huru bedömer man i andra
länder med modern härordning värdet av skolungdomens övningar?

Som bekant ha dylika övningar länge varit något säreget för Sverige.
Emellertid har man i Frankrike redan några år före världskriget
infört något liknande. Det har där bildats föreningar, som
handleda ungdomen i skjutning och andra militära idrotter, och
dessa föreningar har franska staten understött med ständigt växande
anslag. År 1913 erhöllo de ett statsanslag av 2 miljoner francs, och
under kriget har omfattningen av deras verksamhet ytterligare ökats.

I Tyskland har man under kriget infört väruövningar för skolungdomen.
Dessa äro emellertid något olika lagda mot våra. Både i
Tyskland och i Frankrike har den tanken kommit fram, att övnin -

Kr 32. 62

Lördagen den 17 mars.

Ang. indragning
av militärövningarna

vid de allmänna

läroverken.
(Forts.)

gärna borde göras obligatoriska, men så har likväl icke skett, ty
tillslutningen bar varit så stor på grund av den starka folkstämningen,
att det icke varit behövligt att vidtaga sådana åtgärder.
Även i England bär man sitt intresse riktat på frågan om utbildningsövningar
för skolungdom. Från vederbörande departement i
detta land har nämligen under första krigsåret till oss framställts
en begäran om upplysning, huru våra övningar äro lagda. Avsikten
syntes vara att införa något liknande också i England.

Att under sådana förhållanden, när de krigförande stormakterna
uppmärksamma och taga efter den anordning, vi ha här i landet,
vi skulle mitt under brinnande världskrig slopa den utan all
utredning, förefaller mig icke vara vidare välbetänkt. Det vore väl
ändå egendomligt att låta världskriget ha en så helt annorlunda inverkan
i vårt land mot vad det har i de andra länderna. Det vore
väl för övrigt allt för svenskt, om vi nu avskaffade en anordning,
som vi själva skapat och utvecklat för att sedan kanske efter några
år återinföra den efter utländska mönster.

Av vad jag sagt torde väl framgå, att det icke utan vidare är
så klart, att dessa övningar böra indragas utan all utredning. Jag
hemställer, om icke kammaren i detta ärende som i alla andra bör
bereda tillfälle för de sakkunniga och ansvariga myndigheterna att
yttra sig, innan kammaren fattar sitt beslut. Jag ber att få uttala
den förhoppningen, att kammaren icke följer utskottsmajoritetens
yrkande om dessa övningars indragning, utan att kammaren i stället
sluter sig till minoriteten, som hemställt, att anslaget måtte få utgå,
men som samtidigt begärt, att en utredning föranstaltas.

Herr Persson i Stall erhult: Herr talman! Yi ha icke varit

ense i utskottet om denna fråga, att något bör göras för ändring av
saken och därför har jag begärt ordet. Reservanterna ha lämnat motionären
och även statsutskottet ett visst erkännande för deras ståndpunkt,
men reservanterna ha icke arisett sig kunna gå så hastigt till
väga med detta, att man utan vidare skulle indraga detta anslag.
Det är väl ändå väl mycket begärt, när anslaget varit beviljat allt
sedan 1863, att man nu på en enskild motionärs farmställning skulle
indraga detta anslag och omöjliggöra de anordningar, som redan vidtagits.
Här reservanterna lämnat detta erkännande och sedan hemställa
om en skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran, att Kungl.
Maj:t ville utreda detta och se till, om det är möjligt att indraga
eller ändra dessa övningar, och detta kan gå så hastigt, att riksdagen
redan nästa år finge denna utredning och finge pröva huvudfrågan,
tycker jag, att detta vore riksdagen mera värdigt än att helt enkelt
draga in anslaget.

Jag ber därför att med dessa korta ord få yrka avslag på utskottets
hemställan och bifall till reservationen.

Herr E. A. Nilson i Örebro: Jag ber till eu början, herr talman,
att då det här bär talats om, att detta är en anordning, som vi
själva skapat, och en anordning, som ägt bestånd under så många år

Lördngcn den 17 mara.

63 Nr 8£

■och att det därför skulle vara betänkligt, om vi nu skulle avskaffa
denna anordning på enskild motionärs hemställan, få återkalla i minnet
skälet varför denna anordning infördes. Skälet är anfört i min
motion, och det är den omständigheten, att på en tid, då vår manliga
befolkning hade så kort vapenutbildning som var fallet år 1860, ansågo
rikets ständer, att en »mera utbredd färdighet i vapenkonst och
andra militära övningar skulle till gagn i en framtid för fäderneslandets
försvar kunna genom undervisning i skolorna bibringas det
uppväxande släktet». Men denna utgångspunkt för rikets ständer
år 1860 föreligger ingalunda nu. Nu är det ju så, att all landets
vapenföra befolkning är underkastad en militär utbildning av praktiskt
sett ett år. Men de grupper av vapenför ungdom, om vilka
det, här är fråga, ha därutöver en militär utbildning av icke mindre
än 140 dagar, d. v. s. sammanlagt 500 dagar. Det synes mig sålunda
vara alldeles klart, att det skäl, som var bestämmande för rikets
ständer då den nuvarande anordningen infördes, icke numera föreligger.
Och den omständigheten, att riksdagen år 1908 intog en
ståndpunkt, motsatt den som statsutskottet i år intagit, kan icke
heller tillmätas någon avgörande betydelse, och det därför, att 1908
var värnpliktstiden högst 240 dagar för alla. Sålunda ha studenter
och med dem likställda för närvarande en värnpliktstjänstgöringstid
ända till 260 dagar längre än den de hade 1908.

Chefen för generalstaben anförde i sitt yttrande över den framställning,
som jag åberopat i min motion, att den främsta uppgiften,
■de militära övningarna i skolorna avsåge att fylla, vore att förbereda
utbildningen av reservunderbefäl. Ja, den uppgiften föreligger icke
numera, utan nu säger man, att den viktigaste uppgiften är skjututbildningen.
Men, mina herrar, hur är det med skjututbildningen?
Det förhåller sig ju på det sättet med skjututbildningen, att ur militär
synpunkt tillmäter man icke denna skjututbildning någon så avsevärd
betydelse. Icke ens den skjututbildning, som försiggår i de
frivilliga skytteföreningarna. Då detta spörsmål förelåg till övervägande
i de 1911 tillsatta försvarsberedningarna, hade vi där föredrag
av flere militärer rörande möjligheten av att vissa års medlemskap
i skytteföreningarna och där förvärvad skjutskicklighet skulle
kunna med några dagar minska värnpliktstiden för de värnpliktige.
Varje tanke i den riktningen tillbakavisades emellertid av militärerna
med den förklaringen, att det var någonting helt annat att utbilda
sig i skjutning på det sätt, som de militära uppgifterna kräva, och att
utbilda sig i sådan skjutning, som försiggår i skytteföreningarna,
Jag kan icke bedöma den saken, men faktum är, att så resonerades
det från militärt håll.

_ Nu liar det sagts av herr statsrådet, att en av dessa militärövningars
betydelsefullaste uppgifter är att de skulle verka disciplinerande
och fysiskt fostrande. Ja, om den saken äro meningarna
inom lärarekåren synnerligen delade. Flera lärare från skilda politiska
läger ha till mig uttalat en helt motsatt uppfattning rörande
militärövningarnas verkan beträffande skoldisciplinen. Och vad angår
militärövningarnas betydelse med avseende på den fysiska fost -

An<j. indrag
ning av milt
tär övning amu,
vid de allmänna

läroverken.
(Forts.)

Nr 32. 64

Lördagen den 17 mars.

Ang. indragning
av militärövningarna

vid dt allmänna

läroverken.
(Torts.)

rån, förefaller det mig verkligen, att den fysiska fostran mycket
bättre och mera framgångsrikt tillgodoses genom gymnastikutbildning
och vissa idrottsövmngar. Jag tror därför icke, att man ur den
synpunkten kan motivera bibehållandet av militärövningarna i skolorna.

För övrigt är det ju så, att det klagas från arméns, sida över
bristande underbefäl för utbildningen i armén. Kan det då föreligga
några talande skäl att ytterligare knappa in på underbefälet vid
armén, som där är alldeles för knappt på grund av försvårad rekrytering,
genom att draga underbefälet till skolorna för att där tjänstgöra
som instruktörer vid denna utbildning, som militärt sett, jag
vågar göra det påståendet, icke är av någon större betydelse?

Jag kan sålunda icke finna annat än att de allra starkaste skäl
tala för att biträda utskottets hemställan.

Nu har däremot sagts, att det vore bättre, att man skreve till
Kungl. Maj:t och begärde utredning i detta ärende.^ Ja, jag tror,
att kammaren av herr statsrådets anförande här har fått en klar uppfattning
om, vilken synpunkt herr statsrådet anlägger på denna fråga.
Han har så klart och tydligt framlagt sin ståndpunkt, att det
återstår intet övrigt att i det hänseendet önska. Det är klart, att han
utan någon som helst utredning står på den ståndpunkten, att militärövningarna
böra bibehållas. Jag står på den ståndpunkten, att
dessa militärövningar, framförallt med hänsyn till den vidsträcktare
militära värnpliktstjänstgöring, som blivit ålagd den studerande ungdomen,
icke ha någon som helst betydelse, och att det icke erbjuder
några betänkligheter att vi avskaffa desamma.

Det är icke mindre än ungefär sextio timmar på året, som tagas
i anspråk för dessa övningar i skolorna. Dessa sextio timmar äro
koncentrerade vid början av höstterminen. Då det kanske gentemot
mig här kommer att sägas, att det är av största betydelse att ynglingarna,
då de börja sin militära tjänstgöring, äro så fysiskt tränade,
att de kunna stå emot en forcerad utbildning, vill jag framhålla, att
då dessa militärövningar äro förlagda till höstterminen och studenterna
börja sin militärtjänstgöring i slutet av juni månad, så är det
uppenbart, att den militära träning de kunna få under dessa sextio
timmar på hösten sitter icke kvar i juni månad. Därvidlag har en
fortlöpande träning i gymnastik och i allmän idrott mycket större betydelse.

Jag anhåller, herr talman, om kammarens bifall till utskottets
hemställan.

Herr Åkerman: Herr talman! Jag har i denna punkt förenat
mig med reservanterna, men jag måste vidgå, att jag inte
är särskilt tilltalad av den motivering, som de givit åt sitt yrkande
och just icke heller av detta yrkande. Skillnaden mellan min åsikt
och reservanternas är dock icke större än att jag ansett mig kunna
förena mig med dem. I motsats till reservanterna kan jag icke
finna, att den gjorda utredningen är »ganska omfattande» i annat
hänseende än beträffande det historiska och kostnaderna. I fråga

Lördagen den 17 mars.

65 Nr tf*

om ändamålet med dessa övningar kan .ja" icke finna att den gjorda
utredningen är någon utredning alls.

Jag är icke heller såsom reservanterna tveksam beträffande
önskvärdheten av, att vissa övningar bibehållas; om vi skola kalla
dem för militära eller fysiska eller något annat, det vet jag inte.
Alla övningar, som på ett verksamt sätt förbereda ifrågavarande
ynglingar för den utbildning de sedan skola undergå såsom värnpliktige,
äro emellertid högeligen önskvärda för att icke säga nödvändiga,
men, som jag sedermera komrner till, jag hyser en viss tvekan,
huruvida en utredning på denna punkt icke kommer att visa,
att man måhända bör lägga övningarna på ett något annat sätt
än nu är fallet. Jag är därför icke fullt med om att särskilt postera
skjututbildningen, jag skulle vilja haft det något mera allmänt
uttryckt.

Ja, vad är det nu egentligen som anförts av den ärade motionären
för indragning av detta anslag? Det är ju först och
främst, att efter 1914 års härordning med dess utsträckta tjänstgöringstid
för studenter och likställda dessa övningar icke äro så
betydelsefulla, att de motsvara de därpå nedlagda kostnaderna.

Jag ber då att få bringa i kammarens erinran, att studenter
och likställda skola inställa sig till tjänstgöring strax efter midsommar.
Vid infanteriet, där den ojämförligt största delen av dessa
studenter och likställda få sin utbildning, skola dessa på den korta
tiden från i allmänhet den 26 juni och till den 11, 12 september
hava undergått en sådan rekrytutbildning, att de kunna, om icke
helt och fullt, så dock något så när deltaga i de då påbörjade
regemontsövningarna. Efter dessa regementsövningar är det för
en dei av dessa studenter och likställda slut med deras egentliga
militära utbildning, såsom soldater. Jag syftar här på dem, som
skola utbildas, till läkare och tandläkare; de fullgöra återstående
delen av sin tjänstgöring såsom fackutbildade, d. v. s. såsom läkare
och tandläkare. Det är ju givet, att om rekrytutbildningen på detta
sätt . måste forceras, blir varje förut genomgången utbildning synnerligen.
välkommen — och naturligtvis är den det icke minst på
skjulutbildiungens område, ty det är en utbildning, som drager
en jämförelsevis lång tid — men även i övrigt är ju varje fysisk
träning välkommen, eftersom rekrytutbildningen måste forceras på
detta sätt.

Motionären bär också som ett skäl för att dessa övningar med
läroverkseleverna icke måtte, anses så betydelsefulla anfört, att alla
sludenter »få såsom värnpliktige börja sin militära utbildning på
alldeles samma sätt, oavsett om de såsom skolynglingar deltagit i
militärövningarna eller ej».

. Ja, vi ha verkligen icke tillräckligt med befäl för att kunna
individualisera utbildningen, så att man kan anordna alldeles särskilda
övningar för den ene eller andre av dessa rekryter, men
skjatutbildningen är så lagd, att den som fått en föregående utbildning
skjuter sig godkänd, som det heter, före en annan och
går vidare till nästa övning. På det sättet får man gott av den

Andra kammarens protokoll 1917. Nr 32. 5

Ang. indragning
av militärövningarna

vid de allmänna

läroverken.
(Forts.)

Sr 32. 66

Lördagen den 17 mars.

Ang. indragning
av militärövningarna

i''id de allmänna

läroverken.
(Forts.)

förut erhållna utbildningen, fastän man börjar lika med alla. —
När jag såg detta motionärens påstående, kunde jag icke låta bil
att draga mig till minnes, huru jag hade det i min barndom i skolan.
I min klass hade vi ett par tre kamrater, som både den stora
förmånen att redan förut hava lärt sig ett språk. De fmgo såsom
vi andra börja från början, men jag har aldrig hört, att vare sig
de själva eller deras föräldrar klagat över att det var bortkastad
tid, att de lärt sig språket förut. _

Det säges att denna utredning, såsom lag redan ^ förut antydde.
skulle vara omfattande, men jag ber ännu en gång att få
påpeka, att själva ändamålet med utbildningen icke varit föremal
för någon utredning efter 1914. Den utredning som gjorts förut,
är, som herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet påpekade,
synnerligen gammal, och den militära^ myndighet, som da
tillfrågades, avstyrkte också det hela. Jag maste erkänna, att ett
skål, som han då anförde, icke längre kan anföras, ty nu bör denna
utbildning ha till ändamål att förbereda ynglingarna icke att bil
reserv lind erbefäl, nej, nu bör denna utbildning ha till ändamål att
så förbereda eleverna, att rekrytutbildningen med dem kan forceras
i sådan grad, att de 500 dagarna räcka till att göra dem till plutonchefer.
Att den utbildningstiden icke är för lång för det därmed
avsedda ändamålet tror jag mig med full säkerhet kunna säga, ty
jag har såsom regementschef haft befäl över ett studentkompani
och vet-, att det var en avsevärd del av dessa studenter och likställda
som på dessa dagar icke lyckades vinna sådana färdigheter och
framför allt icke sådan befälsförmåga, att man ansåg dem i farans
stund kunna föra en pluton. Vad som kan göras för att förbereda
studenternas militära utbildning anser jag fortfarande vara
viktigt och behövligt, om ej ändamålet skall förfelas, men jag 1 ämnar
osagt, huruvida man bör lägga tyngdpunkten på skjututbildningen
eller om man bör något ändra den nu stadgade utbildningen.
Men att eu sådan för-utbildning allt fortfarande behöves, det är, som
sagt, min bestämda uppfattning.

Vidare vill jag meddela, att då den föregående ärade talaren
nämnde, att det var svårt att avstå underbefäl till ifrågavarande
övningar, så är det ett påstående, som icke kommer att hålla _ streck
i framtiden, ty om dessa övningar bli förlagda till samma tid som
nu, nämligen till tiden för repetitionsövningarna, så komma de^faktiskt
vid en tid på året, då vi ha mest gott om underbefäl^ på inlanter
iregementena; då ligga nämligen icke mindre än tre arsklatser
värnpliktigt underbefäl och två årsklasser befälsutbildade studenter
i tjänst samtidigt.

Till vad herr statsrådet och chefen för lantförsvarsdepartementet
— jag ber om ursäkt det var av gammal vana — jag menar
ecklesiastikdepartementet — nämnde, om att man i utlandet intresserade
sig för denna fråga, skall jag be att få meddela, att man
även i Österrike intresserar sig för denna fråga, och jag har själv
fått förfrågan härom från därför intresserade personer.

Man är således överallt inom de stora arméerna, där man har.

Lördagen den 17 mara.

67 Kr

icke årslång, utan mer än årslång värnpliktsutbildning, intresserad
av denna för-utbildning inom läroverken. Det vore väl då ganska
underligt om just vid den tidpunkt, dä en tanke, som vi rätt länge
haft realiserad, börjar slå igenom på andra ställen, vi skulle ulan
utredning indraga ett anslag för detta ändamål. Jag måste säga,
att med all uppriktig aktning för den ärade motionärens kunskaper
på den militära förvaltningens område, kan jag icke med bästa vilja
i världen tillerkänna honom någon auktoritet på utbildningens område.
Han gav själv anledning till, att jag måste göra detta uttalande,
då han talade om skälen, varför man icke skulle kunna
göra en liten avkortning på värnpliktstjänstgöringen för de frivilliga
skyttarna. Det är nog sant, att skjututbildningen inom det frivilliga
skytteväsendet icke är densamma som inom armén, ty inom
den senare är den mera fältmässig än inom de frivilliga skytteföreningarna.
Men det är en annan mycket viktig sak, som enligt
mitt förmenande är huvudskälet till att en förkortning av tjänstgöringstiden
för de frivilliga skyttarna är praktiskt ogenomförbar
vid rekrytutbildningen, och det är, att man helt enkelt icke kan
forcera skjututbildningen så, att man skjuter hela dagarna. Det
blir därför omöjligt att så att säga taga bort några dagar för dem,
som förut erhållit skjututbildning. Detta skulle betyda, att kamraterna,
som icke äro skjututbildade, bara skulle skjuta, skjuta,
skjuta. hela dagarna under denna tid, och det vet var och en, som
tagit i ett gevär, att det är fullkomligt omöjligt. Man kan icke
med en rekryt och icke ens med en tränad skytt med någon framgång
skjuta mer än ett visst antal skott på dagen, om det skall
bli fråga om verklig pedagogisk utbildning.

Jag ber än en gång^ få påpeka, vad herr statsrådet erinrade om,
nämligen att det nu ifrågasattes att göra en avsevärd indragning i
ett ordinarie anslag utan att någon enda ansvarig myndighet hörts
i. denna fråga, det sker endast på framställning av enskild motionär
och utan att denne presterat någon utredning i själva sakfrågan.

På grund av vad. jag nu yttrat ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till den vid punkten fogade reservationen.

Herr Kaijser instämde häruti.

Efter härmed slutad överläggning framställde herr talmannen
propositioner först på bifall till utskottets hemställan samt vidare
pa avslag dära och bifall i stället till den vid punkten fogade reservationen;
och blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.

Punkterna 142—145.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 146.

Lades till handlingarna.

Ang. inbvagning
av militärövningarna

vid de allmänna

läroverken.
(Forte.)

Nr 82. 68

Lördagen den 17 mars.

Ang. indragning
av militärövningarna

vid folksko le»entinariema.

Punkterna 147—153.

Utskottets i dessa punkter gjorda framställningar biföllos av
kammaren.

Punkten 154.

Lades till handlingarna.

Punkterna 155—162.

Kammaren biföll vad utskottet i nämnda punkter föreslagit.

Vid härpå skedd föredragning av punkten 163, angående indragning
av militärövningarna vid folkskoleseminarierna, yttrade

Herr Åkerman: Med hänvisning till vad jag nyss yttrade,
anhåller jag, herr talman, att få yrka bifall till den vid punkten
fogade reservationen.

Herr E. A. Nilson i Örebro: Under hänvisning till det beslut
kammaren fattat vid punkt 141 och med åberopande av vad
jag vid den punkten anförde, ber jag få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad samt herr talmannen
framställt propositioner å de därunder gjorda yrkandena,
blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.

Punkterna 164 och 165.

Yad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 166.

Lades till handlingarna.

Punkterna 167—174.

Utskottets i nämnda punkter gjorda framställningar biföllos av
kammaren.

Punkterna 175 och 176.

Lades till handlingarna.

Punkterna 177—182.

Kammaren biföll vad utskottet hemställt.

I jordapa i) den 17 mars.

61) Nr .‘IS.

Punkten 183.

Lades till handlingarna.

Punkterna 184—190.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 191.

Lades till handlingarna.

Punkten 192.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 193, angående anslaget till stipendier
folkhögskolor föredrogs härpå. Därvid yttrade

åt elever vid Ang. stipendier
åt elever vid
folkhögskolor.

Herr Lundgren i Vendelsberg: Herr talman! Angående
den föreliggande punkten ber jag att få göra en kort erinran.

Det är ju väl bekant, att riksdagen i allmänhet ogärna beviljar
s. k. förslagsanslag. Det synes emellertid, som om här förelåge
ett fall, då så borde ske. Riksdagen har nämligen en gång, år 1912,
uttalat sig för att ifrågavarande stipendier skulle utgå med vissa
normalbelopp. Sedan dessa blivit kända, ha skolornas styrelser
och föreståndare genom prospekt och annonser i tidningarna tillkännagivit
för allmänheten, att medellösa och mindre bemedlade
elever kunna erhålla stipendier till sådana normalbelopp. Detta
har emellertid hittills aldrig ägt rum. Tvärt om ha dessa stipendier
blivit långt mindre än man hade hoppats, varigenom helt
naturligt vissa olägenheter uppkommit såväl för skolorna som de
behövande eleverna. Nu har statsutskottet emellertid utan någon
reservation avstyrkt Kungl. Maj:ts förslag om beviljande av förslagsanslag
i detta fall, och jag vågar fördenskull icke framställa
något yrkande om bifall till Kungl. Maj:ts hemställan, men tillåter
mig likväl framhålla, att, därest riksdagen varken nu eller framdeles
vill bevilja detta anslag som förslagsanslag, det vore högeligen
önskligt, att det beviljade anslaget gjordes så stort, att det
med detsamma åsyftade ändamålet vunnes, icke delvis utan helt.
Om så kommer att ske med den summa, som nu är fastslagen, vet
jag icke, men skolorna få i alla fall vara tacksamma för den ökning
av stipendierna, de nu synas kunna erhålla. Jag har såsom
frågan nu ligger icke något annat yrkande att framställa än om
bifall till utskottets förslag.

Vidare anfördes ej. Hammaren biföll utskottets hemställan.

Sir 32. 70

Lördagen den 17 mars.

Punkten 194.

Lades till handlingarna.

Punkterna 195—198.

Kammaren biföll vad utskottet hemställt.

Punkterna 199 och 200.

Lades till handlingarna.

Punkterna 201—203.

Vad utskottet hemställt bifölls.

j*. Punkten 204.

Lades till handlingarna.

Punkterna 205—207.

Utskottets i nämnda punkter gjorda framställningar bfeto
kammaren bifallna.

Punkterna 208 och 209.

Lades till handlingarna.

Punkterna 210—217.

Kammaren biföll vad utskottet hemställt.

Punkten 218.

Lades till handlingarna.

Punkterna 219—221.

Utskottets framställningar i dessa punkter biföllos.

Punkten 222.

Lades till handlingarna.

Punkterna 223—226.

Vad utskottet hemställt bifölls.

av

Lördagen den 17 mars.

71 Nr .*&.

Vidare föredrogs punkten 227, angående indragning av militärövningarna
vid de tekniska läroverken; och yttrade därvid tärömingama

vid de teknisk».

Herr Åkerman: Herr talman! Med hänvisning till vad läroverken.

jag anfört vid behandlingen av punkt 141 anhåller jag att få yrka
bifall till den vid förevarande punkt fogade reservationen.

Herr E. A. Nilson i Örebro: Jag ber, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Vidare anfördes ej. Efter av herr talmannen givna propositioner
å de yrkanden, som under överläggningen förekommit, biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 228—255.

Kammaren biföll vad utskottet föreslagit.

Punkten 256.

Lädes till handlingarna.

Punkterna 257—259.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 7.

Å föredragningslistan var vidare uppfört andra kammarens T fatt

fjärde tillfälliga utskotts utlåtande, nr 7, angående herr Molins i egendom..
Dombäcksmark motion, nr 311, om skrivelse till Kungl. Maj:t i fråga
om verkningarna i visst avseende av gällande förordning angående inteckning
i fast egendom.

I en inom andra kammaren väckt och till dess fjärde tillfälliga
utskott hänvisad motion, nr 311, hade herr Molin i Dombäcksmark
hemställt, att andra kammaren för sin del ville besluta, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes
verkställa utredning om i vilken omfattning förordningen den 16
juni 1875 angående inteckning i fast egendom verkat därhän, att servitutsavtal,
som upprättats efter den 1 januari 1876 i sammanhang
med lagfarna jordafång, genom försummelse att i tid söka inteckning
gått om intet, och att för riksdagen måtte framläggas resultatet
av denna utredning.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till någon
andra kammarens åtgärd föranleda.

Nr 32. 72

Lördagen den 17 mars.

Ang. inteckning
i fast
egendom.
(Forts.)

Sedan utskottets hemställan blivit uppläst yttrade

Herr Molin i Dombäcksmark: Herr talman! Jag beklagar,
att jag nödgas taga kammarens tid i anspråk för att försvara den
motion, som fjärde tillfälliga utskottet så, tillåt mig säga, hjärtlöst
bar avstyrkt. Min begäran i föreliggande motion går ut på
att få till stånd en utredning om, i vilken omfattning kungl. förordningen
den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom
verkat därhän, att servitutsavtal, som upprättats efter den 1 januari
1876 i sammanhang med lagfarna jordafång, genom försummelse
att i tid söka inteckning gått om intet, och att för riksdagen
framlägges resultatet av denna utredning. Det kan ju tyckas, som
om denna begäran vore synnerligen rimlig och att den icke kan
anses för stor. Trots detta har utskottet försökt sig på icke allenast
att gendriva vad jag skrivit i motionen, utan också att gendriva
mycket annat, som icke finnes där. I min motion har jag
tillåtit mig relatera, hurusom ägare till avsöndrade lägenheter förlorat
sina rättigheter till skogsfångst och mulbete m. fl. rättigheter.
De servitut, som upprättats före den 1 januari 1876, då den
kungl. förordningen den 16 juni 1875 trädde i kraft, gällde utan
inteckning, varemot servitutsavtal, som tillkommit efter denna dato,
måste, för att äga bestånd för framtiden, intecknas. I följd av detta
stadgande ha en massa servitutsavtal gått om intet på grund av
lägenhetsägarnas eller servitutsägarnas okunnighet om nödvändigheten
av att säkra sina avtal genom inteckning. Detta är naturligtvis
en mycket allvarlig sak. Här gäller det stora grupper av jordägare,
stora grupper av redan befintliga egna hem, som genom riksdagens
sätt att lagstifta bragts i en ställning, som är helt enkelt
olidlig. Man tänke sig in i den situationen att vara i små omständigheter,
att ha ett litet eget hem, som köpts och betalats i tro,
att de rättigheter, som med det egna hemmet voro förenade, skulle
äga bestånd för framtiden och att helt apronos vara satt i det predikamentet,
att rättigheterna äro borta. Den här frågan är en
egnahem,sfråga. Det gäller att se till, att de egna hem, som redan
finnas, icke avfolkas, men i och med det att servitutsrättigheterna
försvunnit, är det egna hemmets existens hotad. Det har naturligtvis
icke varit min mening att ifrågasätta, att de jordägare, som
genom servitutsrättighetsägarnas uraktlåtenhet att söka inteckning
befriats från servitutsavtalen, skulle åläggas att för framtiden tåla
de rättigheter, från vilka de blivit befriade. Yad jag åsyftat är
att, sedan man lyckats åstadkomma en fullständig utredning om
det faktiska läget, det borde tagas i övervägande, huruvida staten
icke genom en förändrad lagstiftning rörande jorddelning och expropriation
samt möjligen genom att ge direkta anslag skulle kunna
hjälpa de stackars människor, som det här är fråga om. Härom
är det naturligtvis på frågans nuvarande ståndpunkt för tidigt att
yttra sig. Men det vill jag såga, att större frågor lära väl ändå bliva
lösta än den här, större problem ha väl varit föremål för statsmakternas
övervägande och begrundande än detta, och jag kan icke

Lördagcu den 17 mars. 7«> Mr

tro så illa om svenska samhället, att en så pass liten fråga som denna Anpskulle
vara olöslig. ... Andorn.

Emellertid har utskottet begagnat sig av det krassa ''juristeriet (ports.)
för att avfärda det hela. Jag hade sannerligen icke väntat det av
fjärde tillfälliga utskottet, som ju skall vara det »sociala» utskottet.
Ja, herr talman, jag är icke alls övertygad om, att jag i
något avseende är ute på villovägar. Jag tillåter mig därför yrka
bifall till min motion i den fasta förhoppningen, att andra, kammaren
nu liksom många gånger förr har känsla för de små i samhället
och icke vill se, att en hel massa egna hem, som redan finnas,
skola avfolkas. Herr talman, jag yrkar bifall till min motion.

Herr Bäckström: Herr talman, mina herrar! Endast några
få ord! Den ärade motionären har nyss yttrat att han tyckte att hans
framställning här var synnerligen rimlig. Så långt kan ju icke utskottet
gå i medgivande, men utskottet har dock sagt, att det vill
medge, att en del personer, på sätt i motionen finnes angivet, genom
okunnighet låtit sina servitutsrättigheter förfalla och att de sålunda
kunna tänkas ha råkat i ett visst bekymmersamt läge genom att
dessa rättigheter förfallit. Antalet fall, då servitutsrättigheter så
förlorats kunna helt visst icke vara många, utan inskränka sig till
ett fåtal i samband med köp, som avslutats närmast efter den tid
då inteckningsförordningen i fråga trädde i kraft. Men som utskottet
framhållit, så är det icke gott att här föreslå vägar, på vilka
dessa skulle återfå sina rättigheter eller förhjälpas till något vederlag
för dem. Det är ju alldeles tydligt, att det här gäller att ingripa
i privata affärer och att det är privaträttsliga förhållanden som
närmast skulle beröras av eventuella åtgärder med anledning av utredningen.

Nu har motionären sagt, att det är en hel mängd egna hems
existens, som beror på vad här åtgöres. Det tror jag är nog så
starka ord, även om man, som jag nyss sade, medger, att en hel del
orättvisor skett därigenom, att personer av okunnighet icke vetat att
bevaka vad dem med rätta tillkommit. Och då motionären säger,
att icke hemmansägarna, som dock vunnit på att servitutsrättigheterna,
så att säga återgått till dem, skulle giva dem som förlorat
dessa ersättning, utan att det blir något som riksdagen och staten
skulle få ordna, så tycker jag han framkastat något, som till sina
konsekvenser innebär, vad vi icke nu kunna överskåda. Det är rätt
vanskligt att komma in på en sådan stråt.

Jag tror icke, att utskottet här visat sig känslolöst för de små i
samhället, lika litet som jag tror, att denna kammare är känslolös för
dem, om kammaren nu bifaller vad utskottet hemställt. Utskottet
anser sig ha goda skäl för sitt avstyrkande av motionen. Dessa skäl
äro sammanfattade i utskottsbetänkandets sista del. Utskottet anser
1) att det måste vara förenat med betydande svårigheter att verkställa
den utredning motionären föreslår, vidare 2) att en dylik utredning,
hur den än må utföras, ej kan bliva fullständig och i alla
avseenden tillförlitlig, och slutligen 3) att utredningen ej torde kun -

Nr 32. 74

Lördagen den 17 mars.

Ang. inteckning
i fast
egendom.
(Forts.)

na bliva till väsentligt gagn för åstadkommande av en eventuell ny
lagstiftning på hithörande område.

På dessa skäl ber jag, herr talman, att få hemställa om avslag
å motionen och bifall till utskottets hemställan.

Herr B o lan der: Herr talman! Jag hade verkligen tänkt
mig, att herr Molin i Dombäcksmark skulle utan protest låta denna
motion gå samma väg som massproducenternas alster här i riksdagen
i stor utsträckning pläga vandra. Då så icke skett, måste jag ta
till orda för att något bemöta de erinringar, som herr Molin nu
gjort.

Han säger, att det under vissa förhållanden kan vara både nödvändigt
och nyttigt att utreda, på vad sätt en lag verkar. Detta vill
jag ej bestrida, men det bör givetvis endast vara i undantagsfall; i
mindre frågor sådana som denna bör det icke äga rum. Ty, mina
herrar, vart skulle det bära hän, om riksdagen i stor utsträckning
skulle påkalla utredning om huru olika lagar och författningar verkat
i tillämpningen? Jo, följden skulle helt säkert bli den, att
Kungl. Maj:t måste antingen inrätta ett nytt centralt ämbetsverk
med en massa underordnade ämbets- och tjänstemän ute i orterna
eller också mångdubbla antalet kommittéer.

Den fråga, som det bär gäller, är tämligen enkel. Och de brister,
som det här pekas på, kan man ju se utan några ingående utredningar.
Hör att en sådan utredning, som motionären nu tänkt sig.
skulle kunna bli till någon nytta, bli fullständig, måste den bliva
ganska invecklad, och det skulle helt säkert visa sig ganska svårt
att åstadkomma densamma, synnerligast som den måste omfatta en
tid av mer än 40 år. Jag vill icke vidare uppehålla mig vid den
saken, ty utskottet har därvidlag fullständigt redogjort för förhållandena.

Den ärade motionären säger vidare, att staten möjligen skulle
kunna träda hjälpande emellan för dem, som redan förlorat sina
rättigheter av den anledningen, att de försummat söka inteckning.
Jag tror näppeligen, att frågan kan på ett så enkelt sätt ordnas.
Jag medger gärna, att det är synd om sådana lägenhetsägare, som
gått förlustiga sina rättigheter, men å andra sidan skulle konsekvensen
här bli den, att staten skulle nödgas träda hjälpande emellan
i varje fall då en person underlåtit att vidtaga i lag föreskrivna formaliteter
och därigenom tillskyndats förlust.

Motionären har vidare i sin motivering sökt göra gällande den
uppfattningen, att inteckningsförordningen av den IG juni 1875 skulle
i viss mån strida mot förut gällande rättsuppfattning. Huru därmed
förhåller sig, kan jag icke yttra mig om, ty jag har intet minne
av den tiden, och jag tror, att motionären i det fallet ännu mindre
har några erfarenheter, emedan hans verksamma levnadsbana då icke
tagit sin början. Jag vill emellertid göra gällande, att nuvarande
rättsuppfattning bland den stora allmänheten är den, att för att
skydda sådana rättigheter som de förevarande är det absolut nödvändigt
att söka inteckning. Som exempel härpå vill jag endast nämna.

Lördagen den 17 mai».

75 Nr JM.

ifctt vid eu av häradsrätterna i Västmanland förekom för några år
sedan ett mål angående servitutsrätt, som tillkommit före den 1 januari
1876, och i det fallet hade båda parterna, som själva förde sin
talan vid domstolen, den uppfattningen, att det var nödvändigt att
söka inteckning även då rättigheten var av denna ålder. Detta utgör
ett bevis för att jag härvidlag har tämligen rätt. Det kunde
visserligen vara intressant att åstadkomma den utredning som motionären
påyrkar, men jag är fullständigt förvissad om att den icke skulle
medföra någon nytta för en eventuell lagstiftning.

På dessa grunder ber jag, herr talman, att få yrka avslag å motionen
och bifall 1 ill utskottets hemställan.

Ang. inteckning
i funt
egendom

(Forts.)

Herr Lindhagen: Jag anser mig skyldig att yttra några
få ord till förmån för det syfte, som avses med herr Molins motion.
Jag kan mycket väl förstå, att utskottet känner sig tämligen handfallet
inför ändamålet med det förslag, motionären väckt, men genom
alla dessa formella betänkligheter, som utskottet ju med rätta har
lramhävt, bortskymmes alldeles vad som egentligen ligger under motionen
och som förtjänar ett annat öde och i all synnerhet ett helt
annat omdöme än det avhånande, som den siste talaren började med
gent emot herr Molin. Herr Molins sinnelag härvidlag är i denna
punkt mycket förträffligare än den siste talarens, och det är ett
sådant sinnelag vi behöva i sådana frågor, även om herr Molin gent
emot den ofantliga samhällsmakt, som även nu representeras av
den siste talaren, måste stå tämligen handfallen ifråga om vad som
skall göras.

Jag får verkligen säga, att detta är ett ganska intressant uppslag.
Jag har aldrig tänkt på detta, icke vetat av det, men om det
är så som herr Molin säger, att genom denna plötsliga ändring i lagstiftningen,
som skedde 1875, den stora allmänheten, som hade vant
sig vid ett visst sätt att lagfara och inteckna och som icke kände till
alla författningars virrvarr, i stor utsträckning kom att bli kuggad
på sina lagliga rättigheter, så visar detta huru ödesdigra lagarna
äro här i landet mången gång, och då förtjänar det verkligen att fästas
uppmärksamheten på, att åtminstone icke en sådan lagstiftning
upprepas en gång till, även om man ej kan hjälpa de olyckliga och
oskyldiga, som fallit offer för den lagstiftning, som en gång kommit
till stånd.

Jag tycker, att man skulle känna i alla fall med alla. stackare,
som sitta där och hava betalt sina rättigheter och som trott, att allt
skulle gå på samma sätt som förut. Kan det visas, att detta skett
i större omfattning, ja förresten att det skett bara i två eller tre
fall, är det något som vi böra lägga på våra samveten och något,
som vi bör se till att vi åtminstone själva icke göra om en gång till.

Jag får ju med utskottet säga, att jag också står handfallen inför
vad man här skulle kunna åstadkomma för att hjälpa dem, men
den utredning, som herr Molin begär, kommer i alla fall att hava den
nyttan med sig, att den kommer att stå som ett monument över hur
vi icke böra göra och således vid kommande lagstiftning kanske

Nr 32. 76

Lördagen deu 17 mars.

Ang. inteckning
i fast
egendom.
(Forts.)

väcka eftertanke i någon män om att, innan man utsätter folket för
sådana äventyr, man åtminstone skall underrätta det mera allmänt
om vad det gäller. Ur denna synpunkt kan det verkligen, herr talman,
icke skada att yrka bifall till herr Molins motion, och jag ber
därför att få göra det.

Herr Bolander: Herr talman! Med anledning av herr Lindhagens
yttrande vill jag nu endast säga, att jag ömmar lika varmt
som någonsin herrar Lindhagen och Molin för dessa lägenhetsägare,
som av okunnighet förlorat sina rättigheter, men då det gäller att
åstadkomma en förbättring eller avhjälpa brister, måste man gå
praktiska, framkomliga vägar. Detta har herr Molin icke gjort utan
föreslagit en väg, som icke alls torde leda till målet, vilket gör, att
jag fortfarande måste vidhålla mitt yrkande om bifall till utskottets
förslag.

Herr Molin i Dombäcksmark: Herr talman! Det skulle
vara mig synnerligen angenämt att av herr Bolander, som nu lär
vara fader till detta utskottsutlåtande, få anvisning på någon annan
väg, som är framkomlig. Herr Bolander är skyldig göra detta, då han
så tvärsäkert fördömt mitt förslag. Jag har förresten icke föreslagit
några utvägar alls, på vilka man skulle kunna åstadkomma
en ändring till det bättre i detta avseende. Jag bär endast väckt
förslag om utredning av hur det i själva verket står till med dessa
lägenhetsägare m. a. o. att få reda på, i vilken omfattning servitutsavtal
gått förlorade.

Herr Bolander sade, att man endast i undantagsfall bör taga
reda på en lags verkningar. Ja, omdömet kan vara olika. Jag
anser, att om någonting bör utredas, borde det vara verkningarna
av en lag, som åstadkommit så mycket ont som just inteckningsförordningen
av 1875. Herr Bolander ömmar för de fattiga. Han
säger, att det är synd om dem, som mistat sina rättigheter, men
då är det väl ganska cyniskt att avfärda det hela med att saga,
att om man skulle börja hjälpa dem, som i detta fall kommit i olycka,
detta skulle hava konsekvenser med sig, som vore alldeles förfärliga.
Tänk om statsmakterna alltid skulle resonera på det sättet,
då vore icke Sverige värt att leva i. Eiksdagens allra förnämsta
uppgift är ju att taga vara på sina egna medborgare, varhelst det
visat sig vara nödvändigt.

Herr Bolander talade satiriskt om, att jag icke levde den tid,
då inteckningsförordningen trädde i kraft. Han polemiserade emot.
att jag tillåtit mig tala om vilken rättsuppfattning, som förut varit
rådande. Det är väl ändå så, att rättsuppfattningen före 1875 var
den, att servitutsavtalen icke behövde intecknas. Det ansågs tillräckligt,
att de hade tillkommit i sammanhang med jordafång. År
det då oriktigt att säga, att denna rättsuppfattning brutits genom
förordningen av den 16 juni 1875?

Jag vill passa på, medan jag har ordet, att bestämt tillbakavisa
herr Bäckströms antydning att det här gäller ingrepp i privat -

Lördagen den 17 mars.

77 Nr 3ft.

rättsliga avtal. Det är icke sant, lierr Bäckström; vad jag velat
har endast varit att ia en utredning till stånd om, i vad mån lagen
verkat därhän, att servitutsavtal gått om intet. Jag har också i
första anförandet uttryckligen betonat, att min mening ingalunda
varit den, att de hemmansägare, som blivit befriade från servitutsavtal,
skola åläggas att för framtiden respektera dem. Det skulle
vara en synnerligen stor orättvisa, som i så fall skulle göras.

Ja, herr talman, jag har av diskussionen icke övertygats om.
att jag haft orätt, och så länge ej herr Bolander har anvisat något
annat sätt, på vilket man skall gå till väga för att hjälpa de stackars
människor, varom här är fråga, tillåter jag mig vidhålla mitt yrkande
om bifall till motionen.

Herr Lindhagen: Gent emot herr Bolander vill jag säga.

att jag tvivlar icke på att han ömmar för dessa människor, men man
måste ömma på ett något mera aktivt sätt och icke bara negativt,
såsom herr Bolander gör. Tänk om förhållandena äro sådana —
och jag börjar verkligen misstänka, att så är fallet — att en stor
myckenhet av sådana här små lägenhetsinnehavare, som försökt skaffa
sig ett eget hem, ett litet halvt jordbruk så att säga eller kanske
ett helt, och som skulle ha sitt skogsfång och sin betesrätt på annans
mark, med ledning av den gamla praxis före 1876 ha trott,
att det gick för sig även i fortsättningen att göra på samma sätt
som förut, och sedan blevo överraskade av att vara av med det
hela. Jag tror i likhet med utskottet, att det är ganska svårt att
hjälpa dem. Man kan icke gärna hjälpa dem på bekostnad av de
nuvarande innehavarna av de tjänande fastigheterna, och icke lär
väl riksdagen heller bevilja dem skadestånd. Jag tror således, att
det är ms-eket lätt att hopa svårigheter i vägen för att hjälpa dem
just nu. Men jag tror, att det är ett statsintresse i alla fall att få
utrett, om lagstiftningen på denna punkt gått oklokt tillväga och
äventyrat många existenser. Och kanhända, om utredningen visar,
att detta bortfallande av servitutsrätt förekommit i stor omfattning,
att man också tänker på någon utväg att hjälpa! Men i varje
fall kan en sådan utredning vara av betydelse såsom en varning
för framtiden att icke göra på samma sätt. Innan man lagstiftade
om ersättning för olycksfall i arbete, började man ju att göra upp
en statistik över antalet olycksfall i arbete och hur de gått till.
Varför skulle det då vara förkastligt att också nu på förhand göra
upp en statistik över olycksfallen i anledning av lagstiftningsarbetet?
Det kan väl också behövas. Det tycker jag staten även har en anledning
att göra.

Jag ber således, herr talman, att få yrka bifall till detta första
försök att åstadkomma en statistisk utredning om olycksfall i anledning
av lagstiftningsarbetet.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen
framställde propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på avslag därå och bifall i stället till den i ämnet väckta motio -

Ang. inteckning
i /ant
egendom.
(Fort*.)

Kr 32. 78

Lördagen den 17 mars.

Ay. mttek- nen; och fann herr talmannen den förra propositionen vara med
’““ö */"* övervägande ja godkänd. Herr Molin i Dombäcksmark begärde
TpoitsT emellertid votering, till följd varav nu uppsattes, justerades och an0
'' slogs denna omröstningsproposition:

Den, som vill, att kammaren bifaller fjärde tillfälliga utskottets
hemställan i utskottets förevarande utlåtande nr 7, röstar

»Ta ;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Yinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda
hemställan, bifallit den i ämnet väckta motionen.

Voteringen utvisade 134 ja mot 30 nej, vid vilken utgång kammaren
således bifallit utskottets hemställan.

§ 8.

Herr statsrådet Westman avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner: nr

118, med förslag till lag med särskild bestämmelse att tills
vidare gälla i fråga om skydd för vissa främmande patent;

nr 111, med förslag dels till ändrad lydelse av §§ 49 och 53 regeringsformen
samt § 2, § 37 mom. 1, § 42, § 43 mom. 2, § 54, §
55 och § 58 riksdagsordningen dels och till lag angående ändrad lydelse
av 5 § i stadgan den 26 maj 1909 om val till riksdagens utskott;

nr 110, med förslag till lag om ändring i vissa delar av sjölagen;
och

nr 117, med förslag till lag om ändrad lydelse av 20 kap. 2
§ samt 24 kap. 3 § strafflagen.

Nämnda propositioner bordlädes.

§9.

Aug. pension- Härefter upptogs till behandling bankoutskottets utlåtande, nr

ringav (skogs- angående ifrågasatt utredning om beredande av pension åt den

nas b os skogsvårdsstyrelserna anställda personal.

I två likalydande motioner, väckta den ena, nr 3, inom första
kammaren av herr Fahlén jämte fyra andra av kammarens ledamöter
och den andra, nr 35, inom andra kammaren av herr Tamm,
hade hemställts, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
det Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, om och i vilken mån genom
statens medverkan pension skulle kunna beredas den hos skogsvårdsstyrelserna
i riket anställda personal, samt för riksdagen framlägga
det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Lördagen den 17 mara.

7^ Nr 3*2.

Utskottet hemställde, att förenämnda motioner icke måtte till Ans- peimionenågon
riksdagens åtgärd föranleda. ring “» *%*

vårJstUjreUer Vid

utlåtandet voro emellertid fogade reservationer: n<u Pe,tona^

i ,T • i. t (Korta.)

av herr Neigliek, som ansett, att utskottet bort hemställa om
bifall till motionerna;

av herrar Iledenstierna, Gustafsson och lloos, vilka instämt med
herr Neigliek; samt

av herr Söderberg.

Utskottets hemställan upplästes, varpå

Herr Olsson i Blädinge anförde: Herr talman! Jag har deltagit
i behandlingen inom utskottet av denna fråga och därvid omfattat
den mening, som kommit till synes i den av herr Neigliek avgivna
reservationen, men på grund av att jag var frånvarande vid betänkandets
justering, har jag icke kommit att antecknas såsom
reservant. I likhet med reservanterna anser iag, att denna fråga
bör genom riksdagens förmedling bringas till de av Kungl. Maj:t
tillsatta sakkunniga för utredning, så mycket mera som det är
genom riksdagens lagstiftningsåtgärder, som skogsvårdsstyrelsernas
personal tillkommit. Man må väl då anse, att det icke är orimligt
begärt, att riksdagen visar så mycket intresse för denna personals
framtid, att den tillmötesgår en anhållan om en sådan utredning,
varom, här är fråga, vilket synes mig vara mera lämpligt, än att
initiativet härtill skall tagas på enskild väg, helst det är skäligen
omtvistligt, huruvida ett sådant skulle leda till det åsyftade målet.

Utskottet har ju också i alla delar instämt med motinärerna, men
det har ju icke velat gå samma väg utan förordat, att anmälan till
de sakkunniga skall ske på initiativ av enskilda.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka avslag å utskottets
hemställan och bifall till motionen.

Vidare yttrade:

Herr S ö der ber g: Herr talman! Denna fråga är ju föranledd
av likalydande motioner väckta i båda kamrarna och avser statens
medverkan för att kunna pensionera dessa tjänstemän, lydande
under skogsvårdsstyrelserna. Av detta utskottsbetänkande finna
herrarna, att hela utskottet har ställt sig välvilligt mot denna fråga,
och det har icke varit någon meningsskiljaktighet, huruvida staten
borde eller icke borde vidtaga någon åtgärd härutinnan. Utskottet
har emellertid ansett, att denna fråga skulle kunna lösas utan riksdagens
medverkan. Som sagt går utskottets hela motivering i en välvillig
riktning, men utskottsmajoriteten slutar dock med dessa ord:

»Någon särskild åtgärd från riksdagens sida lärer emellertid icke
vara för ändamålet erforderlig», o. s. v. I denna punkt skiljer åtminstone
jag mig för min del från utskottet. Nu är vid utskottets

Sr 32. 80

Lördagen den IT mars.

Ang. pensionering
av skogsvårdsstgrelsernas
personal.

(Forte.)

betänkande fogad en reservation. Emellertid, tiden är långt framskriden,
och jag vill icke nu bli långvarig utan har bara velat nämna,
att det är en liten punkt i denna reservation, som jag icke kunnat
vara med om. Och därför skall jag, herr talman, be att få göra följande
yrkande: att kammaren måtte bifalla utskottets motivering
till och med ordet »sakkunniga» och så fortsätta på följande sätt:
»Under sådana förhållanden får utskottet hemställa, att motionärernas
framställning måtte av riksdagen bifallas.»

Herr talman, jag ber att få yrka bifall till detta förslag.

Herr Adelswärd: Herr talman! Båda de föregående talarna
ha redan påpekat, att utskottet i sin motivering i själva huvudsaken
uttalat en mening, som helt och hållet kan sägas överensstämma
med motionärernas. Utskottet har nämligen sagt, att utskottet
finner det vara »önskvärt, att frågan om pension åt skogsvårdsstyrelsernas
personal göres till föremål för utredning» samt att denna bör
kunna ske av de förut omnämnda sakkunniga, d. v. s. de som sitta
för att behandla så att säga alla pensionsfrågor. Motionärerna ha i
sin motion sagt detsamma. De vilja ha en rationell lösning av skogsvårdsstyrelsernas
personals pensionsfråga, och de anse, att saken bör
kunna överlämnas åt dessa sakkunniga. Skillnaden är helt enkelt
bara den,'' att utskottet omöjligen kan finna det nödigt att gå en
sådan formalistisk väg för att komma till målet som att avlåta en
riksdagsskrivelse i ärendet. Utskottet är för sin del alldeles övertygat,
att målet kan vinnas på ett ofantligt mycket enklare sätt än
genom en skrivelse från riksdagen, och det förefaller oss bra onödigt
att för sådana enkla saker gå till riksdagen och begära en skrivelse,
när man kan ordna saken så enkelt därförutan.

Nu säga reservanterna, och de föregående talarna ha upprepat
det, att de anse det ovisst, huruvida målet kan uppnås annat än genom
en riksdagsskrivelse. Emellertid återfinnes i utskottets betänkande
ett referat av det uppdrag, som de sakkunniga för utredning
rörande pensionsfrågor i allmänhet fått. Det framgår därav, att de
ha fått i uppdrag att verkställa utredning bland annat i frågan
rörande »fastställande av vissa huvudgrunder för statens medverkan
vid anordnandet av sådan pensionering, som icke avser statstjänare,
men ändock anses förtjänt av statens understöd» o. s. v. Vidare påpekas,
huru t. ex. regleringen rörande hushållningssällskapens tjänstemäns
pensionskassa redan är behandlad av dessa sakkunniga. Dessa
sakkunniga tillsattes på den tid, då jag var finansminister, och jag
kan för min del försäkra, att meningen var, att dessa sakkunniga
skulle få sitt uppdrag mycket vidsträckt. Enligt min mening är
det därför nära nog självfallet, att när eu dylik pensionsutredning
ifrågasättes, såsom här är förhållandet beträffande skogsvårdsstyrelsernas
tjänstemän, denna skall i samband med övriga liknande
pensionsutredningar behandlas av dessa sakkunniga. Sålunda kunde
de, som äro intresserade för saken, t. ex. motionärerna, helt enkelt
ha frågat ordföranden för de sakkunniga, huruvida man hade för
avsikt att taga upp detta, och bett dem göra det, samt för den hän -

liördH^cn de» 17 mur».

81

Nr 3a.

delse de ansett sig behöva förnyat uppdrag därför, helt enkelt vänt An''J- petition*
sig till finansministern. Jag är övertygad, att han då under hand
eller genom ett kungl. beslut .skulle ålagt de sakkunniga att taga ^ “personal.
även denna fråga i samband med övriga under behandling. Då så (Forts.i
är förhållandet, tycker jag i likhet med utskottets majoritet, att det
är bra onödigt, att riksdagen skall besväras med sådana här motioner
och med begäran att ingå med skrivelse till Kungl. Maj:1.

Det finns redan och blir för var riksdag en allt större mängd skrivelser
till Kungl. Maj:t, och jag tycker för min del, att det är bra
onödigt att utvidga detta skrivande till Kungl. Maj:t då det gäller
frågor, där det är absolut överflödigt.

Med anledning härav, herr talman, ber jag att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr Tamm: Herr Kdelswärd anser det förmodligen synnerligen
värdefullt, att han såsom f. d. finansminister kunde försäkra,
att det, då kommittén tillsattes, var meningen, att den skulle ta hand
om denna fråga. Jag anser, att det hade varit värdefullare, om han
kunnat försäkra, att den här kommittén verkligen gjort det, ty vi lia
dock i motionen kunnat säga, att kommitterade ha haft anledning till
detta men icke gjort det.

Han sade vidare, att vi privatpersoner kunde gå till ordföranden
i kommittén och be honom föra fram frågan. Jag vill meddela, att
samtliga uppdrag som kommittén fått, äro grundade på framställningen
till Kungl. Maj:t, och ha sedan med remiss gått till denna
kommitté. Jag tror icke, det går att på privat väg få dem fram.

Ku säger utskottet i den av herr Söderberg utbrutna meningen:

»Någon särskild åtgärd från riksdagen sida lärer emellertid icke vara
för ändamålet erforderlig, utan torde framställning härom böra i
vanlig ordning göras hos Kungl. Maj:t». Jag frågar: hur vet utskottet
det? Vem skulle göra det? Här finnas 23 skogsvårdsstyrelser
i landet, och de ha tillämpat mycket olika system vid pensioneringen
av sina tjänstemän. Det kan hända, att några av dessa system
icke äro godkännbara från statssynpunkt. En skogsvårdsstyrelse har
exempelvis bestämt sig för ett visst system och ingått till Konungens
befallningshavande med begäran om bekräftelse härå. Konungens befallningshavande
har förklarat sig icke kunna taga ställning därtill
utan förmodligen ansett, att man hör gå den riktiga vägen, nämligen
att genom riksdagen få fram denna fråga.

Det genomlyser utskottets, icke motivering, men yrkande, att
det icke anser någon åtgärd behövlig. Jag ber att få erinra om, att
det är riksdagen själv, som stiftat de lagar, som gälla för den enskilda
skogsvården och skogsvårdsstyrelserna. Då är det väl endast i sin
ordning, att riksdagen en gång i tiden också bör få uttala sig om,
huru den lagstifning, som reglerar pensioneringen för skogsvårdstjänstemännen,
skall avfattas. Utan riksdagens medverkan lär man
icke få en sådan förklaring. Det är icke sagt, att riksdagen, när den
verkligen får denna sak till prövning, medger, att skogsvårdsavgifterna
och andra medel, ställda till skogsvårdsstyrelsernas disposition,

Andra kammarens protokoll 1917. Nr SS. 6

Nr 32. 82

Ang. pensionering
av slcogsoårdsstyrelsernas
personal.

(Forts.)

Lördagen den 17 mars.

verkligen få användas till pensioneringen — ett ytterligare skal för
riksdagen att taga ställning till frågan. Da kan det tanda, mina
herrar, att det erfordras lagändringar och for dylika, jag upprepa
det, måste väl alla vara med om att riksdagens medverkan behoves.

På grund av vad utskottet i sin motivering sagt hemställer jag,
herr talman, om bifall till det av den förste talaren, herr Olsson i
Blädinge, framställda yrkandet.

Herr K ris ten sson: Herr talman! Trots den sena tim men

måste jag säga några ord till förmån för utskottets hemställan.
Det är så, att här föreligga ett par motioner från mycket framskjutna
män inom riksdagen. Oavsett vilka som frambära en motion
fordrar jag för bifall till densamma, att den ar utförlig och
uttömmande och talar om, vad saken gäller. Sa är icke förhållandet
med denna motion. Nu är det, som vice ordföranden framhållit,
så, att det är en kommitté tillsatt, som har i uppdrag att undersöka.
huruvida vid anordnandet av sådan pensionering, som icke avser
statstjänare, men ändock anses förtjänt av statens understöd i
en eller annan form, man skulle kunna vinna större enhetlighet och
följdriktighet i denna statens medverkan. Riksdagen har skrivit
om alla dylika, som det gällt, inklusive skogsvårdsstyrelsernas
tjänstemän, med begäran om utredning. Nu begär man tran ett hall
eu särskild skrivelse ifråga om skogsvårdsstyrelsernas tjänstemän.
Här komma skogsvårdsstyrelserna, här komma kanske barnmorskorna
och andra och begära en särskild skrivelse för sig. För mm del far jag
saga, att, om landets skogsvårdsstyrelser äro^ intresserade av personalens
pensionsfråga, kunna de skriva och påpeka, att även denna
bör tagas under behandling i kommittén, om så ej ända skulle komma
att ske, vilket jag dock förmodar bliva fallet.

Vid sådant förhållande får jag yrka bifall till utskottets hemställan.

Häruti instämde herr Berg i Munkfors.

Herr Söderberg: Det var ett nytt skäl, som man ej fick

höra i utskottet av herr Kristensson, att man skulle behöva befara,
att alla möjliga kategorier skulle komma till Kung]. Mai:t och begära
utredning rörande pensionering av sina löntagare. Det är ändå
så, som den förste ärade talaren, herr Olsson i Blädinge säde,
att skogsvårdsstyrelserna äro tillkomna på grund av Kungl. Maj.ts
och riksdagens sammanstämmande beslut, och att man° far betrakta
dem väsentligen såsom statsinstitutioner. Det är ju så, att riksdagen
och Kungl. Maj:t varit överens om, att också deras tjänstepersonal
skulle kunna få den förmånen att få sin pensionsfråga ordnad
genom centralisering och under medverkan från statens sida. bin
ha också skogsvårdsstyrelserna gått in till kommittén med begäran
därom, men det heter i motionerna, att kommittén hade icke ansett
sig kunna föreslå åtgärd för att få skogsvårdsstyrelsernas personals
pensionsfråga utredd i detta sammanhang, alldenstund därigenom en

Lördagen den 17 mars.

88 Nr 82.

tidsförlust skulle uppstå, vilken komme att menligt inverka på denna
personals intressen, vilka krävde en snabb, om ock mera provisorisk,
lösning. Skogsvårdsstyrelserna ha ägnat denna pensionsfråga
sitt intresse och äro livligt övertygade att enhetlighet och centralisering
komme att verka till fromma för denna tjänstemannakår.
Men, när man vet, hur denna fråga ligger olika till i landet, och,
när man tänker på, vad herr Tamm anförde här, hur man gör på
något ställe så och på något annat ställe, så, får man väl ändå vara
ense om, att man bör åstadkomma ordning och reda även på detta
område.

Det är av dessa skäl, herr talman, som jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Vahlquist: Herr talman! Blott ett par ord- Den

siste talarens yttrande visade tydligt, att han ej förstått, vad motionärerna
skrivit, och jag medger att inom utskottet man också
varit villrådig om vad de menade. Herr Söderberg säger, att skogsvårdsstyrelserna
ingått till kommitterade, d. v. s. de av Kungl.
Maj:t tillkallade sakkunniga, men att dessa icke velat taga unp
frågan, därför att tidsförlust för frågans ordnande därigenom skulle
uppstå.

Detta är felaktigt. Det är ej nyssnämnda kommitterade, motionärerna
syfta på, utan de syfta på skogsvårdsstyrelsernas kommitterade
för utredande av skogsvårdsnersonalens pensionering. Men
jag medger, att den ärade talaren mycket väl har kunnat gorå detta
misstag.

Jag hemställer, att kammaren måtte bifalla utskottets förslag.
Jag är förvissad om, att motionärerna, vinna, vad de önska,
endast genom att hänvända sig till finansministern.

Efter härmed slutad överläggning gav herr talmannen propositioner
på l:o) bifall till utskottets hemställan, 2:o) avslag därå och
bifall istället till de i ämnet väckta motionerna samt 3:o) bifall till
det av herr Söderberg under överläggningen framställda yrkandet;
och blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.

§ 10.

Föredrogs andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande,
nr 5, i fråga om skrivelse till Kungl. Maj:t angående beredande av
kostnadsfri skolmateriel åt barn i folk- och småskolor; och biföll kammaren
utskottets i nämnda utlåtande gjorda hemställan.

Jämlikt § 63 riksdagsordningen skulle detta beslut genom utdrag
av protokollet delgivas första kammaren.

§ IT

Vid nu skedd föredragning av andra kammarens första tillfälliga
utskotts utlåtande, nr 6, i anledning av väckt motion om skri -

Ang. pensionering
av skogsvårdsslyreUernas
personal.
Forts.)

Nr 32. 84

Lördagen den 17 mars.

velse till Kungl. Maj:t angående upphävande av den med de teologiska
professurerna förenade prebendeinstitutionen blev utskottets
hemställan av kammaren bifallen.

§ 12.

Slutligen föredrogs andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts
utlåtande, nr 8, i anledning av herr Olssons i Ramsta motion, nr
319, om skrivelse till Kung!. Maj:t angående beredande åt obemedlade
av vidsträcktare tillfällen att förvärva jord och bostäder samt
jordbruksinventarier.

Utskottets hemställan bifölls; och skulle, jämlikt § 63 riksdagsordningen,
detta beslut genom utdrag av protokollet delgivas första
kammaren.

§ 13.

Herr Lindhagen avlämnade en av honom m. fl. undertecknad
motion, om skrivelse till Kungl. Maj:t angående revision av grundlagens
föreskrifter om riksdagsmans okränkbarhet och rätt att utöva
sitt riksdagsmannaskap.

Denna motion, som erhöll ordningsnumret 345, blev på begäran
bordlagd.

§ 14.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 40 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tjänstårsberäkning
för professor J. R. Kjellén med avseende å hans rätt
till ålderstillägg; och

nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rätt
för gymnastiklärarinnan Dagny Kristina Widebeck att för uppflyttning
i högre lönegrad tillgodoräkna sig viss tjänstgöring.

§ 15.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets utlåtande, nr 6, i anledning av väckta
motioner om skrivelse till Kungl. Maj:t angående revision i visst
syfte av grundlagarna och därmed sammanhängande författningar
m. m.;

statsutskottets utlåtanden:

nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående kostnaderna
för anläggning av hospital vid Strängnäs samt om- och tillbyggnad
av Lunds hospital och asyl; och

Lördagen don 17 marg.

8ft tfr 32.

ur 36, i anledning av väckta motioner om åtgärder för anskaffande
av en isbrytare till uppehållande av seglationen å Vänern;
bankoutskottets utlåtanden:

nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner rörande vissa
pensioner, avsedda afl utgå av trafikmedel;

nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anstånd
med erläggande av ränta å statslån för järnvägsanläggning
mellan Eksjö och österbymo; och

nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrad
lydelse av vissa paragrafer i lagen om rikets mynt den 30 mai
1873;

andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtanden:

nr 7, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående åtgärder för underlättande av möjligheterna till utbildning
för begåvade men obemedlade lärjungar vid offentliga läroanstalter;
och

nr 8, i fråga om skrivelse till Kungl. Maj:t angående anordnande
av kurser för utbildning av fångvårdstjänstemän av högre
grad; samt

andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande, nr 10,
angående herr Palmstiernas motion, nr 86, om skrivelse till Kungl.
Maj:t i fråga om visst uppdrag till de s. k. trustsakkunniga.

§ 16.

.1 usterades protokollsutdrag.

§ 17.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr	vice talmannen	under 6 dagar fr.	0.	m. den 18	mars,
■»	Sonimelius	>	den 19 mars.
	Björk	>	9 dagar fr.	0.	m. den 21	mars,
»	Söderberg	>	i 2			>	19
>	Hamilton		3			»	17	>
>	Beckman		2				20
>	Svensson iKompersmåla»	8		>	>	19
	Bengtsson i Kullen	2>	2	»	»		18
	Eriksson i Grängesberg	•2	>	»		19	>
»	Ström	5>	2	>	»		19	»
	Hagman	>	2	»		>	19	•»
	Gylfe	»	2		»		19
>	Jonsson i Hd		4	>	>	>	20	»
	Sjöblom	»	5			»	19
»	Bersson i Västervik	>	5	>		»	20	2,
	Julin		4	»		; y>	19	» •

Nr 82. 86

Lördagen den 17 mars.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 5,20 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Stockholm 1917

Kung!. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner, ntsn