1917. Andra kammaren. Nr 29

ProtokollRiksdagens protokoll 1917:29

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1917. Andra kammaren. Nr 29.

Fredagen den 9 mars.

Kl. 3.30 e. m.

§ I Justerades

protokollet för den 2 innevarande mars.

Vidare upplästes protokollet för den 3 mars.

Därvid yttrade

Herr L i t h a n d e r: Vid justering av föreliggande protokoll

anhåller jag, herr talman, få anteckna en bestämd protest mot ett
uttryck, som lierr Helger ansåg tillständigt använda i sitt slutanförande
den 3 d:s vid frågan om införande av statsmonopol å spannmålsimporten.

Herr Helger yttrade därvid, att jag gjort »icke bara ett ofullständigt
utan även ett falskt citat».

Jag visste redan vid anförandet, att varje ord var riktigt i de
enda citat jag härvidlag gjorde, nämligen ur socialdemokraternas
partiprogram 1911 § 12 att: »jorden och dess rikedomar höra liksom
andra väsentliga produktionsmedel hliva hela det arbetande
folkets egendom», ävensom socialdemokratiska partisekreteraren
Ströms uttalande 1905 i boken om Bonden och Socialismen, att »i
full överensstämmelse med sin hela och oomkullkasteliga syn på
äganderätten förklarar socialismen, att jorden ej får vara privategendom».

Sedan protokollet förelegat har jag ytterligare förvissat mig om,
att intet enda ord av mig var fel citerat.

När detta protokoll nu går till trycket överlämnar jag åt kammarens
ledamöter att med tillgång av riksdagstrycket över lördagens
debatt bedöma, huruvida herr Helgers sista yttrande varit diskussionen
i kammaren värdigt.

Vidare anfördes ej. Protokollet godkändes.

§ 2.

Upplästes ett till kammaren inkommet protokoll, så lydande:

Andra kammarens protokoll 1917. Nr 29. 1

Ang. justering
av ett
protokoll.

Nr 29. 2

Fredagen den 9 mars.

Protokoll, hållet inför statsrådet och chefen
för justitiedepartementet den 8 mars 1917.

Till justitiedepartementet hade från Kungl. Haj:ts befallning'',shavande
i Malmöhus län insänts en den 5 mars 1917 dagtecknad riksdagsmannafullmakt
av innehåll, att sedan folkskolläraren Ola Hansson
Waldén blivit utsedd till ledamot av riksdagens andra kammare
för städerna Hälsingborg, Landskrona och Lund för eu tid av tre år,
räknade från och med den 1 januari 1915, men. denna plats blivit
ledig, vid förrättning enligt 67 § av lagen om val till riksdagen
lektorn, filosofie doktorn Karl Anders Wilhelm Björk blivit utsedd
att inträda såsom ledamot av nämnda kammare för tiden till den 1
januari 1918.

Vid den granskning av fullmakten, som företogs inför statsrådet
och chefen för justitiedepartementet samt vidare av vederbörande
fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret, framställdes mot fullmakten
icke någon anmärkning.

Protokoll över vad sålunda förekommit skulle jämte den
granskade fullmakten överlämnas till andra kammaren.

I ämbetet
K. Södenvall.

Jämte det protokollet lades till handlingarna, godkände kammaren
den däri omnämnda fullmakten samt förklarade herr Björk behörig
till riksdagsmannakallets utövande.

Herr talmannen tillkännagav, att herr Björk denna dag intagit
sin plats i kammaren.

§ 3.

Herr statsrådet Vennersten avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner
:

nr 92, med förslag till förordning om särskilda avdrag vid 1917
års taxering till bevillning för inkomst samt till inkomst- och förmögenhetsskatt; nr

93, angående ändrad Lidelse av vissa paragrafer i lagen om
rikets mynt den 30 maj 1873;

nr 63, med förslag till lag om ändrad lydelse av 1 kap. 2 §
rättegångsbalken m. in.; och

nr 64, med förslag till ändrad lydelse av § 26 riksdagsordningen.

Kämnda propositioner bordlädes på begäran.

§4.

Föredrogos var för sig Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionen, nr 65, angående gift kvinnas anställning
vid postverket, telegrafverket och statens järnvägar;

till bankoutskottet propositionerna:

ur 66, angående pension åt provinsialläkaren I’. E. Brännström;

nr 67, angående höjning av pensionen åt förre avdelningsingenjören
L. G. P. Rundstedt;

nr 68, angående tilläggspensioner till förre tågmästaren vid statens
järnvägar L. G. Andersson och förre lokomotivföraren vid statens
järnvägar J. J. Lindblom Blomberg;

nr 69, angående pension åt avlidne lokomotivmästaren vid statens
järnvägar Lars Petter Kjesslers änka och åt avlidne materialförvaltaren
vid statens järnvägsbyggnader Johan Anderssons änka;
och

nr 70, angående pension åt hjälpmontören vid Trollhätte kraftverk
A. J. Karlsson;

till statsutskottet propositionerna :

nr 71, angående anläggning av huvudrangerbangård vid Hallsberg; nr

74, angående rätt för revisorn hos telegrafstyrelsen J. C.
Lundgren att för ålderstillägg å lönen tillgodoräkna sig viss tjänstgöring; nr

75, angående försäljning av statens järnvägar tillhöriga markområden
vid Gnesta; och

nr 76 angående statsbidrag till utförande av en brobyggnad över
Saltösund i Karlskrona;

till lagutskottet propositionen nr 77, med förslag till lag om
ändrad lydelse av 7 och 34 §§ i lagen den 30 juni 1913 om allmän
pensionsförsäkring;

till statsutskottet propositionen, nr 79, angående provisoriska
åtgärder i syfte att avhjälpa svårigheterna att besätta mera avlägset
belägna provinsialläkardistrikt såväl ordinarie som extra;

till lagutskottet propositionen, nr 80, med förslag till stadga angående
hotell- och pension av rörelse;

till bankoutskottet propositionen, nr 81, angående anstånd med
erläggande av ränta å statslån för järnvägsanläggning mellan Eksjö
och Österbymo:

till statsutskottet propositionerna:

nr 82, angående anvisande av förlagskapital för tillverkning och
transport av torvbränsle för statens kraftverks räkning;

nr 83, angående utvidgning av den nya tilloppskanalen till
Trollhätte kraftstation; och

nr 58, angående upphörande av Badelunda pastorats prebendenatur; till

bankoutskottet propositionen, nr 59, angående tilläggspension
åt förre folkskolläraren i Karesuando Jakob Valfrid Lidström;
samt

Nr 29. 4

Fredagen den 9 mars.

till statsutskottet propositionerna:

nr 60, angående tjänstårsberäkning för vissa folkskolinspektörer:
nr 61, angående anstånd med återbetalning av räntefritt lån för
svenska församlingens i London kyrkobyggnad; och

nr 57, angående anordnande av gemensam tvättinrättning för
Norra skånska infanteriregementet och Vendes artilleriregemente.

Härefter föredrogos, men blevo ånyo bordlagda konstitutionsutskottets
utlåtande nr 5, statsutskottets utlåtande nr 31, bankoutskottets
utlåtanden nr 12—15, jordbruksutskottets utlåtande nr 22,
andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtanden nr 6 och 7
samt andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande nr 6.

§ 6.

interpellation. Ordet lämnades härefter på begäran till

Herr Lindhagen, som yttrade: Bland det manskap vid
flottan, vars tjänstetid utgick .den 30 september, respektive 31 oktober
1915, och som därefter såsom tillhörande värnpliktiga klass A
kvarkallits, råder stor längtan efter hemförlovning. De hava hitintills
av vederbörande myndigheter ej kunnat erhålla någon bestämd
uppgift a tiden för densamma, vilket är av stor vikt för beredande
av civil anställning m. m.

På förfrågan bär nu chefen för sjöförsvaret benäget under hand
förmält, lätt under vissa förutsättningar möjligen tiden för en hemförlovning
under årets lopp skulle vara att förvänta.

För filt emellertid kunna få hemförlovningstiden i manskapets
intresse ytterligare preciserad och tillika tillfälle berett, att i riksdagen
genom ett meningsutbyte manskapets bekymmer bleve närmare
belyst, tillåter jag mig hemställa om kammarens tillstånd att
få till chefen för sjöförsvarsdepartementet framställa följande spörsmål: När

kan det manskap vid flottan, vars tjänstetid utgick den 30
september och 31 oktober 1915, och som därefter såsom tillhörande
värnpliktiga klass A kvarhållits, förväntas bliva hemförlovat?

Ifrågavarande anhållan bordlädes.

Justerades protokollsutdrag.

§ 8.

Till bordläggning anmäldes lagutskottets utlåtande, nr 11, i
anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Mai:t rörande
viss ändring i lagen om försäkring mot olycksfall i arbete.

Fredag^

den murs.

Nr Sfi.

§9.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

Christiernson	under 4 dagar fr. o.	m. den 10 mars.
Åkerlund	den 10 mars,
Olsson i Blädinge	4 dagar fr. o.	in. den 10 mars
Kaijser	5	12
Olsson i Ramsta	4	10
Nilsson i Kristianstad	• ) O »	12
Norman	den 10 mars	och
Andersson i Skivarp	6 dagar fr. o.	m. ilen 12 mars.
Kammarens ledamöter	åtskildes härefter kl	. 3.50 e. m.

In fidem
Ver Cronvall.

Nr m 6

Lördagen den 10 mars, f. m.

Lördagen den 10 mars, f. in.

Kl. 11 f. m.

Föredrogos var för sig Kung!. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid

till bevillningsutskottet propositionen, nr 92, med förslag till
förordning om särskilda avdrag vid 1917 års taxering till bevillning
för inkomst samt till inkomst- och förmögenhetsskatt;

till bankoutskottet propositionen, nr 93, angående ändrad lydelse
av vissa paragrafer i lagen om rikets mynt den 30 maj 1873;

till lagutskottet propositionen, nr 63, med förslag till lag om
ändrad lydelse av 1 kap. 2 § rättegångsbalken in. m.; och

till konstitutionsutskottet propositionen, nr 64, med förslag till
ändrad lydelse av § 26 riksdagsordningen.

§ 2.

Vaka re föredrogs herr Lindhagens vid kammarens sammanträde
nästlidne gårdag framställda, men då bordlagda anhållan att till
herr statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet få framställa
spörsmål angående tiden för hemförlovning av visst till tjänstgöring
vid flottan inkallat manskap; och blev denna anhållan av kammaren
bifallen.

§ 3.

Lagutskottets härpå föredragna utlåtande nr 11 bordlädes åter.

§ 4.

Herr statsrådet Vennersten avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner: nr

88, med förslag till lag om förfogande över viss egendom under
utomordentliga, av krig föranledda förhållanden;

Lördagen (lön 10 mars, f. in.

Nr siö.

nv 85, angående förändringar vid centralstationen i Stockholm

m. in.; .

nr 94, angående kostnaderna för anläggning av hospital vid
Strängnäs samt om- och tillbyggnad av Lunds hospital och asyl;

nr 99, med förslag till lag om förbud i vissa fall mot överlåtelse
av fartyg eller andel däri eller upplåtelse av fartyg, så ock mot förvärv
av aktie i aktiebolag, som äger fartyg eller andel däri; och

nr 100, med förslag till lag om förbud i vissa fall mot f ortska tlande
av gods med svenskt fartyg mellan utrikes orter.

Nämnda propsitioner bordlädes på begäran.

§ 5.

Till avgörande förelåg nu jordbruksutskottets utlåtande, nr 17,A,,g. fråmjani
anledning av väckt motion om åtgärder till främjande av kooperativa *
jordbruk.

I en inom andra kammaren väckt, till jordbruksutskottets förberedande
behandling hänvisad motion, nr 259, hade herr Lindhage
hemställt, att riksdagen, till främjande av kooperativt jordbruk mellan
jordbruksarbetare, ville

1) anhålla, att Kungl. Maj:t måtte uppgöra en plan för uppmuntrande
av sådant jordbruk samt för riksdagen framlägga densamma,
i den mån riksdagens medverkan erfordrades;

2) i avvaktan på förenämnda utredning bevilja ett anslag på femtiotusen
kronor att på de villkor Kungl. Maj:t kunde bestämma omedelbart
utlämnas såsom lån för ändamålet med rätt för Kungl. Maj.t
att disponera beloppet redan innevarande år.

Utskottet hemställde, att förevarande motion ej måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Reservationer hade likväl avgivits av:

herr Nilsson i Tånga mot utskottets motivering; och

herr Hage, som yrkat bifall till motionen.

Sedan utskottets hemställan blivit uppläst, gav herr talmannen
på begäran ordet till

Herr Hage, som yttrade: Herr talman, mina herrar! Herr
Lindhagen har här i en motion fört fram det yrkandet, att statens
låneverksamhet till jordbruk även skulle kunna utsträckas till kooperativa
jordbruk, d. v. s. till sådan verksamhet, som eventuellt
skulle bomma att bedrivas kooperativt på det sättet, att ett visst
antal jordbruksarbetare sammanslöte sig och tillsammans arrenderade
ett större jordbruk samt försökte sköta det kooperativt. För
min del får jag säga, att jag tycker, att en begäran om statsan -

> r 29. 8

Lördagen den 10 mars, f. in.

Any. jr timjan slag foi <itt ku ii ii a lämna lan i sadana fall är on myck6t riinli°''
r;Ä''b.eSfa?- 1 synnerhet som det i motionen ifrågasattes ett mycket
(Forte.) '' rm°a bel°PP-,

Emellertid har nu utskottets majoritet avstyrkt motionen.
Dess ståndpunkt synes vara den, att om sådana jordbruksarbetare
komma var och en för sig och ha goda betyg och i övrigt uppfylla
kvalifikationerna för att få lån, då skola de få det. Men om dessa
jordbruksarbetare komma tillsammans och säga så här: vi ha betyg»
som visa, att vi äro mycket dugliga jordbruksarbetare, och
vi ha en person i spetsen för oss, som vi se upp till och ha förtroende
för, och vi veta, att här finnes pa ett ställe en större
egendom, som vi ha inlett underhandlingar om att få arrendera,
men det saknas pengar för oss, om, säger jag, dessa jordbruksarhetare
vilja ha lån för att tillsammans under sådana förutsättningar
arrendera ett sådant jordbruk, då böra de enligt utskottets
mening icke beviljas sådant lån.

Varpå grundar nu utskottet denna sin ståndpunkt? Jo, utskottet
säger, att: »Den historiska utvecklingen ävensom under
tidernas lopp vunnen erfarenhet giver emellertid näppeligen stöd
lör den meningen, att den kooperativa formen för jordbruks bedrivande
är att anbefalla». Och alltså bör naturligtvis icke staten
understödja någonting sådant. Frågan är emellertid, om man verkligen
kan med så stor bestämdhet göra ett sådant påstående. Finnes
det verkligen en så alldeles bestämd erfarenhet om att jordbruk
icke kan bedrivas kooperativt på det sätt man här ifrågasatt?
Ja, mot detta utskottets påstående kan man dock säga, att
en stor del av de jordbruk, som skötas här i vårt land t. ex. av
eu familj, av husfadern, husmodern och eu del av eller alla barnen,
på sätt och vis äro kooperativa jordbruk. Man har således i
den vägen en viss erfarenhet av vad som möjligen kan inbegripas
i kooperativa jordbruk.

Men dessutom kan man icke säga, att kooperationens idé icke
gatt framåt inom jordbrukets område eller åtminstone vissa grenar
därav. Tvärtom kunna vi visa på det förhållandet, att när det
gäller anskaffande^ av redskap och gemensamt använda jordbruksmaskiner
m. m., så har kooperationen kommit till stånd'', och inom
mejerihanteringen och i fråga om gemensamma inköp har till en
viss de! jordbruksverksamheten kunnat ordnas i kooperationens
tecken.

Man kan således icke påstå, att kooperationens idé omöjligt
kan föras in på jordbrukets område.

När man vidare sagt, att kooperationen aldrig kunnat komma
framåt på det rena° jordbruksområdet, så har det på annat håll bestritts.
Det bär påståtts och påstås, att det finns inom utländska
stater kooperativa jordbruk, som gå mycket bra. Jag har icke
varit i tillfälle att i detalj tränga in i den saken, men det har
dock uppgivits t. o. in. inom utskottet från kretsar med mycken
sakkännedom inom det området, att sådant jordbruk har existerat
och existerar samt kunnat drivas bra. Jag tror därför, att det är

|j< i nia tre n ilen 10 mars, I. m.

‘J Nr 21).

litet djärvt av utskottet att alldeles bestämt pasta, att kooperativt.u<j- främja,
jordbruk är någonting alldeles otänkbart, och att man däriör ifke^^V^/J^
behöver från statens sida uppmuntra eu sådan verksamhet. <''i-’orts.)

Nu kunde man visserligen mot denna motion gorå. en erinran,
och det är, att det anslag på 50,000 kronor,_ som föreslagits, torde
nog vara väl litet. Men det förhåller sig ju så, att detta anslag
skulle utgå som ett interimsanslag. Det är begärt att utgå under
den tid, da utredningen av denna fråga skulle försiggå. Det är
sålunda endast ett ringa anslag, som är påyrkat, för att man under
tiden skulle göra den egentliga utredningen och sedan eventuellt
komma fram till eu större anslagssumma.

Det är ju tydligt, att i ett sådant projekt som det att giva
anslag till kooperativa jordbruk ligger på sätt och vis ett experiment.
'' Det är ett experiment, det måste ju erkännas, men för mm
de! får jag säga, att det experimentet är så intressant, som jag
ser saken, så att det kunde, även från den synpunkten sett, vara
ett skal för att staten giver ett ringa anslag för att se, hur ett
sådant experiment skulle utfalla. Och det är även från den utgångspunkten,
som jag tänker yrka bifall till motionen.

Slutligen kan jag icke underlåta att tycka, att ett sadant avstyrkande,
som utskottsmajoriteten här kommit till, kan uppfattas
som ett försök från utskottets sida att rent av reservera, åt
större jordbrukare dessa större jordegendomar, som det bär är fråga
om, ja rent av som ett försök att utestänga småfolket inom jordbruksklassen
från möjligheten att driva sådant jordbruk. Om det
skullet föreligga ett sådant försök från jordbruksutskottets sida,
så kan jag för min del icke vara med om ett sådant ställningstagande.
Även från den utgångspunkten finner jag skäl för att tillstyrka
motionen.

Jag vill alltså, herr talman, med åberopande av vad jag bär
sagt. yrka bifall till min reservation, vilket är detsamma som bifall
till herr Lindhagens motion.

Vidare anförde

fierr Hamilton: Herr talman! Var och eu, som bär det ringaste
begrepp om jordbruksskötselns innebörd, bör kunna inse, att
kooperation inom jordbruket är olämplig, och han bör ha fullt
klart för sig, att experiment på det området är lönlöst. Huruvida
ett jordbruk skall kunna ekonomiskt bära sig, är till stor del beroende
på jordbrukarens individuella egenskaper, förvärvade genom
långvarigt arbete och eu erfarenhet, som bygges upp redan från
barndomen. Om jordbrukaren sår på lämplig tid i val skött jord
och har tur med sig med avseende på väder och vind, som det
heter, så är det möjligt för honom att få en god skörd på sin
mark, och om han skördar på den rätta dagen, sa är det^ också
möjligt för honom att få lön för det arbete han nedlagt på jordbruket
under ett års tid. Lyckas han icke, nåväl^ då tår han också
vänta på lön till ett kommande år och leva på törhoppningai.

Nr 29. 10

Lördagen den 10 mars, f. in.

w™3rHlU''UV!da h;in s^a11 ]iutl“a betala sina räntor på sin jord och skaffa
tiva jordbruk, f1” inkomster för att kunna försörja hustru och barn, kan vara
(Forte) beroende pa huru hustrun sköter t. ex. griskullen eller korna eller
honsen. Vem skall inom ett kooperativt jordbruk taga ledningen?
Jo. säger herr Hage, eu person utnämnes, som blir ledare för det
hela. Men om denne har otur, så uppstår split och oenighet. Och
vilken av kvinnorna skall åtaga sig att sköta korna, grisarna och
hönsen? Var säker på, att tvister uppkomma därigenom. Det har
ständigt visat sig, att enighet vid kooperation inom jordbruk är
mycket svår att uppnå.

hör övrigt och därvid vill jag vända mig till motionären
— ge nopp att införa kooperationen i jordbruket borttager man det
ideella i jordbrukarhemmet. Varför vill jordbrukaren ha sitt eget
och intaga den självständiga ställning, som den person har, som
själv sköter sitt jordbruk? Jo, därför att han då är fri från alla
dessa band, som måste följa med både kooperationen och de mera
sammanträngda samhällena, med alla dessa polisförordningar, föreskrifter.
föreningsstadgar o. s. v. Det är det han vill komma ifrån.
Den som arrenderar ett jordbruk tycker t. o. in., att ett kontrakts
föreskrifter äro någonting obehagligt.

Jag tror, mina herrar, att nar man det ringaste begrepp om
jordbrukets innebörd, så kan man svara, utan att något experiment
göres, på den gjorda frågan, att ett kooperativt jordbruk icke har
någon utsikt att kunna lyckas. Man behöver icke anslå några
medel för att experimentera härvidlag.

Herr Hage nämnde nyss, att det ser ut, som om man inom
jordbruksutskottet haft för avsikt att genom utskottets förslag utestänga
arbetarna tran att komma åt den jord, som nu är sammanförd
i större jordbruk. Hej, herr Hage, det har man icke. Sådant
kan man åtminstone icke förebrå ordföranden i utskottet. Jag har
gjort mig till nmlsmavp så gott jag kunnat, för strävandet att
stycka dessa större jordegendomar. Men jag vill, att var och en
skall råda över sin egen bit och vara självständig där, så att han
han njuta av känslan att elär äga friheten större än annorstädes.
Dessa större egendomar skola styckas. Det är det rätta sättet,
men icke att de skola skötas kooperativt.

Jag ber. herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Lindhagen: Det finns ett partiprogram, som passar

mig utomordentligt bra och som jag kommer att taga med mig
\art jag går, och det är_ det socialdemokratiska partiprogrammet.
Där står biand annat: »Kooperation mellan jordbrukare och andra
medel, genom vilka småbruket kan tillföras stordriftens fördelar,
befordras kraftigt. Kooperation mellan jordbrukare befordras
kraftigt! Ja, men för den saken bär man ju icke rört ett finger.
Och icke jag heller har gjort det, det medgiver jag. Men när nu
saken föres fram, då vittna alla partierna om att det där duger
icke, tv erfarenheten visar, att man icke kan driva kooperativa

l.iirilngcn joll JO mar>, f. in.

11 Nr £».

jordbruk. . I
ty när man

daga de icke.

sterpartiema till en sådan parlamentarisk politik.

■ T 1 T * T _ i — — __ U «« t t *. un 4J ra a 1 I 1 fl I r 4 A I

flin UQi Ultliiu WliJ. v/ii 1-------------- L J , .

Huvudsaken i denna motion är första punkten, där det yrkas,
att riksdagen ville anhålla, att Kungl. Maj:t måtte uppgöra eu
plan för uppmuntrande av sådant jordbruk samt för riksdagen
framlägga densamma, i den mån riksdagens medverkan erfordras.
Det har nämligen visat sig, att den kredithjälp för jordbruket,
som man nyligen försökt skaffa genom statsmakternas bemedling,
icke är avpassad för sådana här slags jordbruk, och det helt naturligt,
därför att man i likhet med den föregående talaren och
partierna i allmänhet här i riksdagen tydligen anser, att denna
sak är eu utopisk företeelse, som således icke — även om den kan
stå och skylta på programmet — passar att föras fram i ^rkligheternas
värld.

Varför jag omsider blivit väckt ur min sömn pa denna punkt,
ehuru jag varit med om att formulera programpunkten, det är
därför.''att ett lag av 8 jordbruksarbetare, vilka, såvitt jag av-deras
talesman kunde finna, äro förträffligt och driftigt folk, framfört
till mig följande. Vi vilja nu försöka skaffa oss någon självständig
ställning i det här landet. "V i kunna icke skaffa oss småbruk.
ty det är så oerhört dyrt. Jorden blir dyr, och ännu dyrare
bli byggnaderna. Men vi vilja gärna stanna kvar och icke
tära till Amerika. Nu ha vi gjort upp eu plan för huru vi skulle
kunna kooperativt driva ett större jordbruk, ty vi få lätt arrendera
ett sådant, och där finnas åbyggnader färdiga. Vi ha gjort
upp eu kalkyl, som vi underställt sakkunniga — och de nämnde
namnen på de två sakkunniga — och de ha gillat denna kalkyl.
Men vart vi vänt oss för att få rörelsekapital ha vi fått nej, och
när vi vända oss till den av staten anordnade krediten, så svaras,
att den icke är gjord för dessa ändamål.

Då kan det åtminstone vara förlåtligt, att den, som gatt med
på denna programpunkt och varit med att sätta upp den, väckes
ur sin politiska slummer och kommer underfund mea att här kan
finnas ett verkligt levande behov, som bör tillgodoses. Varför uå
icke ordna det så, att dessa jordbruksarbetare kunna beträda denna
nya bana? Här har sagts, att erfarenheten visar, att det icke
duger att tillämpa kooperationens idé, när det gäller att odla jord.
Men då svarar jag: huru länge skola dessa parlament här i Europa
aldrig kunna tillåta, att man slår in på några andra tankebanor?
Huru länge skall ni röra er uteslutande med edra gamla
föreställningar och icke tillåta några nya idéer att experimentera
sig fram? Kooperationen har ju i alla fall gjort en stor frammarsch
i världen. Varför skall man utesluta möjligheterna för
jordbruket att också försöka sig på den formen? Och här ser man
ju, att ett behov i många fäll kan förefinnas.

Vad som hindrar här är för det första att man saknar penningar,
och för det andra att man tror, att dessa människor kom -

Nr 29. 12

Lördagen den 10 mars, f. in.

aldrig att kuuna enas. Men skola då aldrig människor, som
Hva jordbruk, ''?lkligen ha förmåga att ena sig, någonsin kanna få försöka att
(Fort*.) vlsa var!jlei1’ at* »ye» sadant. här går för sig? Och skall det icke
vara möjligt att tillåta jordbrukare i detta land, när de icke kunna
sia sig fram på annat sätt för att bli sina egna, att även experimentera
med denna form?

u».vS?en,ri9torisk? utvecklingen , säger utskottet sä gott som enhälligt.
Men vad säger det socialdemokratiska programmet?
Het säger, att pa denna punkt får deri historiska utvecklingen
saga vad den vill, men hädanefter skall det bli en annan historisk
utveckling, och den måste någon gång börja. Låt oss således även
försöka börja pa de banorna.

Utskottet tillä gger tröstande:

.Såsom jämväl motionären antyder, finnes enligt gällande lagstiftning
ej något hinder för ett flertal personer att gemensamt inköpa
eller arrendera jordbruksfastighet.» Ja, det är ju riktigt,
men vad ha dessa 8 jordbruksarbetare, som jag framdragit som
exempel, egentligen för nytta av detta, när de icke ha pengarna
och icke något annat stöd heller? Detta yttrande är ju detsamma
som att giva dem stenar i stället för bröd.

Nu är ju som sagt huvudsaken i yrkandet den första punkten,
men varför jag även tillagt en begäran om anslag på 50,000 kronor,
är, att man under den alltid långa utredningstiden för sådana
bär ärenden skall ha ett litet belopp att lämna till sådana personer,
som jag omnämnt. Jag skulle kunna avstå från den punkten,
men da den dock sammanhänger på sätt och vis med min politiska
uppfattning, att man skall icke genom utredningar försöka förnindra
dem, som icke kunna vänta på dessa utredningar, att också
ta ett stöd, så yrkar jag för min de! bifall till motionen i dess
helhet.

Herr Nilsson i fånga: Herr talman! Då jag vid behandlingen
av detta ärende inom jordbruksutskottet icke har kunnat
biträda det av herr Lindhagen i hans motion framställda vickande!
sa skall jag be att få förklara anledningen därtill.

Herr Lindhagen yrkar, »att riksdagen till främjande av kooperativt
jordbruk mellan jordbruksarbetare ville 1) anhålla, att
Kung!. Maj:t måtte_ uppgöra en plan för uppmuntrande av sådant
jordbruk samt för riksdagen framlägga densamma, i den mån riksdagens.
medverkan erfordras; 2) i avvaktan på förenämnda
utredning bevilja ett anslag på femtiotusen kronor att på de villkor
Kung! Maj:t kan bestämma omedelbart utlämnas såsom lån
för ändamålet med rätt för Kungl. Maj:t att disponera belopjiet
redan innevarande år.» ''

Redan den form, som herr Lindhagen givit sitt yrkande, gjorde,
att jag för min del ställde mig synnerligen betänksam. Herr Lindhagen
yrkar ju, att det skall göras en utredning, göras upp en
plan, på vad sätt man skall kunna uppmuntra till kooperativ jordbruksdrift.
Men på samma gång begär herr Lindhagen, att till

l ördagen den 10 murs, 1’. in.

Nr *20.

Kungl. Maj:ts förfogande skall ställas eif belopp av 50,000 kronor,jräuya»-Horn skall omedelbart utlämnas såsom lån. Således, innan det
gjorts den minsta utredning, innan det gjorts upp ens någon plan, SJ"‘

''skola lånen utlämnas. Redan den form, som herr Lindhagen pa
det sättet givit sitt yrkande, gjorde ju, att jag för min del omöjligt
kunde biträda detsamma. Ty det får ju dock lov att vara
reda och ordning i allting. Begär jag en utredning, begär jag,
att det skall göras upp eu plan för någonting, så får jag icke
föregripa det genom sådana åtgärder, som kanske fullständigt omkasta
det hela. Antag, att riksdagen ställer till Kungl. Maj:ts
förfogande ett belopp "av 50,000 kronor, och att Kungl. Maj:t utlämnar
lånen omedelbart. Sä verkställes utredningen, det göres
upp eu plan, och måhända finna Kungl. Magt och riksdagen och
kanske icke minst herr Lindhagen, att den där planen är alldeles
förfelad och får göras om. Ja, skola lånen då återbetalas, eller
skall.det göras upp nya planer, eller huru skall det ordnas?

Även om man är en aldrig så varm vän av kooperativt lantbruk
och önskar detsamma all framgång, så får man ju ändå icke
lägga saken så som herr Lindhagen här gör, ty därmed mera skadar
än gagnar man det syftemål man vill tjäna. Kooperation på
detta område är ännu ett oskrivet blad.

Då man nu lägger saken på det sätt, som herr Lindhagen
gjort, får man åtminstone avvakta den plan och den utredning,
som skulle ingångsättas. Härmed har jag naturligtvis ingalunda
angivit min principiella ståndpunkt i denna fråga. Jag är övertygad
om, att den kooperativa formen för jordbruksdrift kan vara
både utförbar och lämplig under vissa förutsättningar och former,
men då följer också därav, att man rakt icke kan godkänna den
motivering, som utskottet har presterat. Utskottet säger, att den
historiska utvecklingen har ådagalagt, att den individuella brukningsformen
är den lämpligaste för idkande av ett rationellt jordbruk.
Jag skulle vilja säga: hur vet utskottet det? Utskottet
vet, att den historiska utvecklingen visat, att den individuella
brukningsformen är lämplig, men för att den över huvud taget
skall vara den lämpligaste, fordras det väl, att det gjorts något
försök med andra brukningsformer. I detta fall skulle det vara
ett försök med den kooperativa formen, tv det är mot denna brukningsform,
som utskottet polemiserar. Men några försöksresultat
föreligga såvitt jag vet icke.

Ku framgår det icke riktigt tydligt av herr Lindhagens motivering,
hur han själv tänkt sig formen för den kooperativa jordbruksdriften.
Det är dock vissa vändningar i motiveringen, som föranleda
till det antagandet — och herr Lindhagens anförande gav
också stöd däråt — att herr Lindhagen närmast tänkt sig den
formen, att ett större eller mindre antal personer slå sig tillsammans
och arrendera eller inköpa en egendom och bruka den gemensamt
efter någon uppgjord arbetsfördelning eller dylikt. Jag ber
att uppriktigt få säga, att är det den formen, som herr Lindhagen
syftar åt, ställer jag mig för min de! synnerligen betänksam. Det

Nr 29. 14

Lördagen den 10 mar?, f. in.

Ang. främjan- är dock icke nödvändigt för att få kooperativ jordbruksdrift till
%7åZT,''J. stä?d att välJa denna form, skall man gå den vägen, är det san(Fort=)
nolikt, att resultatet i de flesta fall -— undantag kunna måbända
givas — blir ett misslyckat experiment. Jag tror, att herr Lindbagens
egen erfarenhet giver vid handen, att det icke är så ofantligt
lätt att etablera samarbete här i världen.

Men det finns andra former för kooperativa former, som icke
äro okända på jordbrukets område men som gå under annat namn.
andelssystemet. Det finns icke något hinder och man löper nog"
mindre risk att misslyckas om man går tillväga på det sättet, att
man arrenderar eller inköper en egendom, utser eu person att sköta
eller förvalta denna egendom och delar eventuell vinst och förlust.
Det är ju dock i grund och botten icke annat än kooperation, detta,
och låter sig naturligtvis med största lätthet genomföras.

Nu har herr Lindhagen uttalat den förmodan, att den form
för jordbrukskreditens ordnande varom riksdagen nyligen fattat
beslut — herr Lindhagen syftar på de s. k. jordbrukskassorna —
icke skulle kunna tillämpas vid kooperativ drift. Jag har en fullkomligt
motsatt uppfattning. Jag kan icke ur de för dessa kassor
gällande, bestämmelser läsa ut något sådant. Ekonomiska föreningar,
ja till och med kommnner kunna ju bliva delägare i dessa
jordbrukskassor, och då lärer det icke finnas något hinder för
kooperativa jordbrukarlag att bliva delägare i dessa kassor.

Jag skall icke för tillfället längre upptaga tiden; jag vilt
endast säga, att när herr Lindhagen vill giva kammaren det intrycket,
att socialdemokraterna här som vanligt svikit partiprogrammet,
är detta icke annat än en grov bluff, partiprogrammet
talar såvitt jag vet icke om några särskilda former för kooperativ
jordbruksdrift.

Av vad jag nu anfört framgår, att jag icke har kunnat biträda
herr Lindhagens yrkande, men jag har icke heller kunnat
godkänna motiveringen för utskottets avslagshemställan, och i
detta läge har jag tyvärr intet annat att göra än att yrka bifall
till utskottets hemställan med ogillande av motiveringen.

Herr Nilsson i Linnås: Reservanten, herr Hage, och herr
Lindhagen tro naturligtvis på att det skall lyckas att bilda och
driva kooperativa jordbruk, och de stödja sin uppfattning på den
erfarenhet, man har från kooperationen i allmänhet. Herr Hage
anförde i utskottsavdelningen som exempel, att arbetare kunna
sammansluta sig vid stuvning och lastning och en del dylika grovarbeten,
och att det går utmärkt; att de komma väl överens, förtjäna
duktiga avlöningar och hava intresse av att arbetet bedrives
på bästa sätt. I dag tog han som exempel, att jordbrukarna redan
nu kooperativt inköpa redskap, maskiner och dylikt, och att
det går utmärkt. Det är exempel, som man kan draga fram, men
det är exempel, som icke stämma in på den fråga, som här föreligger.

Herr Lindhagen avser i sin motion att t. ex. åtta intressei''ade

I.örilagen (len 10 !uar.s, f. in.

IT)

Nr ‘21».

jordbruksarbetare skola sammansluta sig och arrendera eu större
egendom och bruka den gemensamt, ieke som herr Nilsson i Tunga
ansåg lämpligt, så att en har överinseendet och sköter det hela,
utan här skulle alla de åtta vara likställda och gemensamt, sköta
hela jordbruket. Herr Lindhagen nämnde i dag, att det finns eu
gård, som dessa åtta hava spekulerat på, och att där tinnes tillräckligt
med byggnader för ändamålet. Jag undrar, om herr Lindhagen
tänkt på den möjligheten, att dessa åtta personer kanske
gifta sig, så att det blir åtta familjer med åtskilliga barn. Hur
skall det gå med byggnaderna under sådana förhållanden?

Men sedan är det en annan omständighet, som gör, att jordbruksdriften
icke är likställd med andra arbeten, då det gäller kooperation.
Man måste komma ihåg, att just inom jordbruket fordras
initiativkraft i det rätta ögonblicket. Det får icke vara splittring
och kiv, utan arbetet måste ledas av en bestämd vilja, som säger:
nu skall detta ske, det måste vara beslut och handling. Om åtta
personer skola bestämma om en sak, har naturligtvis var och eu
sin uppfattning, och man vet icke, vart det bär hän. Antag, att
en mängd säd står ute och det är kinkig väderlek. Det gäller att
bärga säden. Då är det t. ex. fyra, som vilja hava in den, och
fyra anse, att den skall stå ute. Vem skall bestämma? Det är
alldeles omöjligt med eu sådan anordning, då det gäller en sak
sådan som denna.

Nu säger herr Lindhagen, att dessa åtta gjort upp eu plan
för sin drift och låtit sakkunniga granska den och att det skall
gå utmärkt att realisera densamma. Jag undrar, om de åtta och
de, som granskat planen, hava beräknat de risker, som ett jordbruk
är utsatt för. Det är så många omständigheter, som spela
in, att det icke går att snörrätt följa en sådan teoretiskt uppgjord
plan. När det gäller jordbruk, måste det vara ett individuellt intresse,
som gör sig gällande, en ledande kraft, som driver jordbruket
framåt och söker anpassa sig efter konjunkturer, väderlek och
andra omständigheter, om det skall vara möjligt att driva jordbruket
lönande.

Jag skulle icke önska mera, än att detta jordbruk med åtta
likställda innehavare varit inrättat för åtta ä tio år sedan, att
familjerna under denna tid utvecklats, som de kunna göra, och
att herr Lindhagen finge vara en vecka på detta jordbruk och se, huru
det skulle drivas och hur förhållandet skulle vara mellan familjerna.
Jag försäkrar, att det skulle betaga honom lusten att väcka
någon ny motion i denna riktning.

Nu nämnde herr Hage, att det belopp, som föreslås, är litet
och att man naturligtvis, när utredningen är färdig, måste anslå
större belopp. Jag är säker på att innan man finge erfarenhet i
saken, skulle ett stort antal hava nappat på kroken och skaffat
sig lån av staten för att inrätta kooperativa jordbruk, och det
skulle åtgå oerhörda belopp. Vad beträffar kostnaderna för uppsättandet
av inventarier och dylikt för ett jordbruk nu, skulle
dessa 50 tusen kronor icke räcka mer än till ett eller två större

A ny. främjan
de av koopera
tiva jordbruk
(Forts.)

Nr *21). 16

Lördagen de» 10 mars, f. in.

Ang. främjande
av kooperativa
jordbruk.
(Forts.)

jordbruk. Vad förslår detta i hela landet, när det gäller att skaffa
en stor mängd jordbruksarbetare egna jordbruk?

Enligt den erfarenhet jag liar, är det icke alls omöjligt för
enskilda medellösa personer, som verkligen äro intresserade och
arbetsvilliga, att skaffa sig arrenden. Om en person vill arrendera
ett visst jordbruk och han är känd för ordentlighet, arbetsamhet
och ärlighet i alla avseenden, är det icke omöjligt att skaffa kredit
även under nuvarande förhållanden utan att anlita staten eller
jordbrukskassor och dylikt. Det är säkert bekant för ett stort
antal ledamöter i kammaren, hur det brukar tillgå i detta avseende.
Man går i borgen för arrendatorn, han köper en del inventarier,
och borgensmännen få säkerhet i form av pantförskrivning
eller lösöreköp. Sköter han sig duktigt, så när en tid gått, har
han avamorterat skulden och har sin lösegendom och sitt jordbruk.
Det är en erfarenhet, som man säkerligen har från olika trakter
av landet, och själv har jag varit med om att hjälpa personel’ till
arrenden på detta sätt. Jag är säker på, att herr Lindhagen också
skulle kunna på den vägen hjälpa någon av dessa åtta arbetare
till ett jordbruk, om han ville.

Jag- tror icke, att det går att driva kooperativt jordbruk på det
sätt, som här föreslagits, och jag ber därför att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr Lindhagen: Utskottets ståndpunkt förstår jag, men herr
Nilssons i Tånga är åtminstone ur min synpunkt mycket oklar.
Han förklarade, att han var ganska livligt intresserad för sådana
här jordbruk, men mer än ganska tror jag icke, att jag vågar
säga, om jag skall taga honom på orden. När det kom till frågan
om utredning, hade han mycket stora betänkligheter i saken,
han likaväl som utskottet. Han framhöll särskilt, att detta slags
jordbruk är dock ett oskrivet blad, och redan detta betyder stor
betänksamhet. Men jag för min del hänvisar heiT Nilsson i Tånga
till blad 9 i det socialdemokratiska programmet, och det är icke
oskrivet. Om man åberopar detta, är det icke någon bluff, ty jagtrodde,
att jag skulle få anslutning åtminstone från det socialdemokratiska
partiet. Det blev en överraskning, fastän det kanske
icke nu, när jag tänker närmare på saken, är så överraskande, tv
jag förstår ju så väl, att som de nuvarande parlamenten arbeta,
går allt efter de gamla metoderna, och även om man hängiver sig
åt förhoppningar för framtiden, vill man i allmänhet lägga dessa
förhoppningars realiserande på kommande släkten. Man anser sig
icke rå med det själv.

Vidare är det, i all synnerhet nu hos herr Nilsson i Tånga,
de formella hindren, som lägga sig i vägen för realiteterna. Jag
undrar, när det parlamentariska livet skall se en uppgift i att
icke genast falla offer för sina formella betänkligheter, utan med
glatt mod slita sönder formerna och låta det levande livet komma
till sin rätt. Om jag tycker, att det är formellt svårt, skall min
första uppgift vara att söka åsidosätta formen och icke falla offer

Lördagen den 10 mars, f. in.

17 Nr 25).

för den, i synnerhet om man nitälskar för själva sakinnehållet, ty Ang. fr/mjannog
är det bra tröstlöst, detta, att jag tycker, att det är en så
viktig sak, men formen hindrar mig att göra något för den- ,portg.

samma. Ett sadant hinder bör icke få finnas, herr Nilsson i Tänga.

Det beror på, hur stark viljan är och hur långt man anser sig
böra taga avstånd från alla andra, som hava formella betänkligheter,
och hur hygglig man är mot deras betänkligheter.

Den första formen, som herr Nilsson fann så hindrande, var
denna: här begär herr Lindhagen utredning — alltså han förutsätter,
att här måste något lagas i ordning — men i alla fall
begär han redan nu anslag i avvaktan på utredningen. Detta är
alldeles tillräckligt för att herr Nilsson skulle förkasta hela den
'' ’ " ’ 1 —mt intresse. Det

50 tusen användas, innan utredningen kommit med alla sina cirklar?
Da borde väl åtminstone herr Nilsson i Tanga haft den uppfinningsförmågan,
att han yrkat bifall blott till första punkten.
Det är ett lätt sätt att komma från de ofantliga formella betänkligheterna,
på vilka i första hand herr Nilssons intresse för saken
stupade. Det tycker jag, vi borde hava lärt oss, att man inte
behöver taga en motions kläm obeskuren, utan att man kan ändra
den efter sitt eget tycke. 1 herr Nilssons kläder skulle jag alltså
med största lätthet övervunnit dessa formella betänkligheter genom
att yrka bifall endast till första punkten.

Ur riksdagsopportun synpunkt borde även jag nu för min del
yrka bifall endast till denna punkt. Men varför jag yrkar bifall
även till andra punkten, är därför att det är en princip, som bör
slå igenom i det parlamentariska livet, att icke formen får förkväva
sakinnehållet. Om man behöver en utredning beträffande
en sak, bör man kunna tänka sig, att i avvaktan på denna utredning
de behov, som omedelbart förefinnas, skola kunna tillgodoses.
Och om man nu har Kungl. Maj:t, som sitter inne med åtskillig
visdom, och åtskilliga utvägar, så är det ju tillfälle att lägga i
Kungl. Maj:ts hand att skapa en provisorisk form för att nå detta
mål, tills den stora utredningen kommer. Så göres faktiskt i en
myckenhet frågor, till och med i lagstiftningsfrågor, som anst-s
vara så delikata och ömtåliga saker. Därvid hava vi på lösa
boliner utfärdat provisoriska lagar blott för att kunna något så
när tillgodose behovet, tills den definitiva reformen kommer. Det
ligger alltså icke något hinder i formen, för vilken herr Nilsson
i Tånga ansåg sitt intresse för saken enligt gammal parlamentarisk
praxis böra stupa.

Det var en talare, som sade: vad räcka dessa 50 tusen kronor för
att tillgodose behovet för hela landet? Men det står uttryckligen,
att de skola användas för att tillgodose ett eller två behov, medan
man väntar på utredningen, och för att få ett experiment, som
skulle vara nyttigt, när det i alla fall är delade meningar om
sådana saker äro möjliga eller icke. Det finns stora betolknings Andra

kammarens protokoll 1917. Nr 29. 2

måste väl vara nänon ordning, säde Herr JNiisson

Hur skola dessa

Nr 29. 18

Lördagen den 10 mars, f. m.

Ang. fram]an- lager och ett helt parti, sota anser, att det är möjligt eller att det
de av koopera- åtminstone bör försökas, och då böra icke de andra lägga hinder
“ * vägen för att ett sådant experiment också får göras.

0 '' Herr Nilsson sade: herr Lindhagen vet nog, att det inte är

lätt med samarbete. Ja, där hava vi en annan tvekan beträffande
en socialdemokratisk programpunkt. Det är om det samarbete, som
man för framtiden tänker sig skulle kunna komma till stånd; det
är klart, att detta samarbete icke får åstadkommas med knytnävarna
och dylika metoder utan med lampor. Yi skola väl
komma till den tid, när även sådant samarbete kan etableras på
grundval av andlig frihet för alla, som det står i programmet.

Den siste talaren framhöll starkt, hur omöjlig denna sak var,
och jag är övertygad om att han själv för sin del icke skulle
kunna gå i land med kooperativt jordbruk, efter som han själv
icke tycks tro på det. Men andra kanske kunna göra det. Varför
då icke låta dem experimentera med saken? Om nya ideer
skola kunna bryta sig igenom, måste de, som hysa betänkligheter
mot. desamma, dock tillåta, att andra få försöka på något sätt
realisera dem.

Det är ur denna synpunkt, som jag fortfarande yrkar bifall
till min motion.

Herr Sjöblom: Jag vill icke förlänga debatten med många
ord. Herr Lindhagen kan nog förstå, att jag och många andra i
utskottet sympatisera med tanken på kooperation, fastän vi icke
kunna gå med på vad som helst i den vägen. Det är nog ändå så, att
det som herr Lindhagen föreslår är den primitiva form av kooperation,
som har för många misslyckade experiment bakom sig, för
att man skulle ånyo slå in på den vägen. Det är nog på denna
metod, som Robert Owen på sin tid, då det gällde produktiv kooperation,
bortexperimenterade sin kolossala förmögenhet utan att
vinna något resultat, som var bärande för framtiden. Jag tror
icke, att det vore lyckligt, om vi började experimentera på samma
sätt, som kooperatörerna gjorde i början på 1800-talet och misslyckades.

Herr Lindhagen har en egendomlig uppfattning, då han står
upp och säger, att alla män i partiet, som icke äro med på hans
hugskott, äro programbrytare. Om han skulle studera den kooperativa
idéns utveckling, skulle han se att det finnes förmer för
kooperation, som äro tillämpliga på jordbrukets område. Om herr
Lindhagen och likatänkande sedan komma tillsammans och utarbeta
en motion, som byggde på den erfarenhet, som vunnits, så
skulle de kunna få en motion, som bar framåt och vilken alla
kunde gå med på. Icke kan man som herr Lindhagen säga, att
den är programbrytare, som icke går med på denna sak.

Herr Lindhagen säger för övrigt, att planen är uppgjord av
några arbetare, som vilja skaffa sig ett gemensamt jordbruk. Ja,
i teorien går det bra att göra upp en plan, men att omsätta den

Lördagen den 10 mars, f. in.

19 Nr 29.

i verkligheten är en annan sak. Jag kan också göra npp en plan Ang. främjanför
ett jordbruk, klen hur det i verkligheten går och om detta
jordbruk kommer att lämna avkastning, därom kan ingen vara säker.
Det är tänkbart och möjligt, men hur det verkligen slår ut, or8,
är en annan sak. Att åtta, tio arbetare skulle kunna köpa ett
jordbruk, driva det gemensamt och dela arbetsresultatet lika sinsemellan
och att detta skulle gå lyckligt år efter år, det tror nog
icke herr Lindhagen själv på, om han tänker efter. Det är icke
tänkbart.

Men det finnes andra former av kooperation, som här äro möjliga,
och jag kan därför icke gilla utskottets motivering. Det polemiserar
mot kooperation i allmänhet på detta område. Det är
dock bekant, att de kooperativa organisationerna, t. ex. i England,
hava slagit under sig ofantliga massor av jord i all synnerhet omkring
de större samhällena. De bygga bostäder, idka jordbruk
och reglera priser på hyror och jordbruksprodukter i de samhällen,
omkring vilka de driva sin verksamhet. Det är alldeles
orimligt av utskottet att påstå, att erfarenheten visat, att det icke
går. Här i landet har det icke experimenterats med denna sak,
men i England och på många andra håll har man experimenterat
därmed, och det har visat sig, att det går. Det är därför som jag
icke kan gå med på utskottets motivering, ehuru jag icke kommit
med som reservant i sällskap med herr Nilsson i Tånga. Jag tror
att det vore oriktigt att göra ett sådant uttalande mot kooperationens
idé i allmänhet på jordbrukets område, som man gör genom
att bifalla utskottets förslag med dess motivering.

För min del skall jag be att få instämma i det yrkande, som
herr Nilsson i Tånga framställt, nämligen om bifall till utskottets
kläm med ogillande av dess motivering.

Jag tror, att om denna fråga om kooperativa jordbruk skulle
komma upp en gång till det vore nyttigt, om man kunde utreda
den i samråd med några, som sitta inne med sakkunskap om vad
kooperationens idé innebär, så att man kunde få de erfarenheter,
som vunnits på detta område, tillämpade i avseende på det,
som man här vill föra fram. Då skulle det kunna gå, men icke
med det primitiva slag av kooperation, som visar sig hava misslyckats
på alla områden och under alla tider, då man försökt
därmed.

Herr talman, jag ber att få instämma i det yrkande, som herr
Nilsson i Tånga framställt.

Herr Johansson i Brånalt: Herr talman! Jag kan för en
gångs skull delvis instämma med herr Lindhagens i motionen
framställda yrkande, men motiveringen och anledningen äro totalt
motsatta. Jag anser, att ett bifall till motionens sista punkt
skulle kunna vara ett billigt sätt att få herr Lindhagen ned på
verklighetens område från de rymder, där han såsom idealist svävar
så högt, att en vanlig människa icke kan skymta honom, om
man icke får hjälp i detta fall. Jag tror i motsats till herr Nils -

Nr 2». 20

Lördagen den 10 mars, f. m.

Ang. främjar son i Tånga, att det skulle vara skäl i att få ett bifall bär inom
titm jordbruk. riksdagen till andra punkten i berr Lindhagens yrkande, nämligen
(Forts.) orn utlämnande av lån. Ja, jag kan till och med gå längre. Jag
skulle vilja kava det som ett anslag, ty jag tror verkligen —jag
upprepar det — att dessa 50 tusen kronor skulle vara ett billigt
vederlag för att få berr Lindhagen ned på verklighetens område,
så att han får se, att det icke går att förverkliga de ideal, som
föresväva honom såväl på det ena området som det andra.

Nu tror jag, att vi litet var måste erkänna, att det just är
egennyttan, den nytta, som jag själv och min familj har av mitt
arbete, som driver mig framåt. Det är en stor sanning i herr
Nilssons i Tanga uttalande, att han kunde vara med på genomförande
av kooperativa jordbruk under vissa förutsättningar. Han
trodde även, att de skulle kunna förverkligas. Det tror äveD jag,
men vilka äro dessa förutsättningar? Jo, att vi människor vore''
verkliga idealmänniskor och i verkligheten visade oss som sådana,

d. v. s. att vi arbetade icke blott för vårt eget utan även för det
störa hela, för samhället, så gott vi kunde på alla områden. Så
är icke förhållandet. När herr Lindhagen tror på att han skulle
kunna förverkliga sina ideal, så bortser han från grunden, som
ovillkorligen måste. förutsättas, för att dessa ideal skulle kunna
förverkligas och bliva bestående. Genom statsanslag kunna de
visserligen förverkligas, men då få de hjälp av andra och då är
det ingen säker grund, på. vilken de vila. Den säkra grunden är,
såsom jag omnämnt — jag vill upprepa det — att vi skola försöka
omskapa människonaturen och få människan in på de vägar
att hon offrar sig själv, sin arbetskraft och sin förmåga förandra
i lika hög grad, som hon nu gör för egen del, samt bortarbeta
och motarbeta egoismen. Om herr Lindhagen ginge på den vägen,
då skulle även jag gå med på detta åtminstone i visst fall; men
då far han nog hålla sig på verklighetens område och icke sväva
så högt i rymden, som han nu gör både i ena och andra avseendet.

Jag vill upprepa vad jag nyss nämnde, att jag tror, att det
skulle bli mycket billigt för svenska staten, om den ställde ett
belopp av t. ex. 50,000 kronor till herrar Lindhagens och Hages
förfogande att efter de sakkunnigas anvisningar, vilka de anse
lämpligast, utlämna anslag för att förverkliga det kooperativa
jordbruket. Jag är emellertid övertygad om att, innan vi nå dit,
att vi få de förutsättningar, som jag nyss nämnde, för att detta
ideal skall kunna förverkligas — och det dröjer kanske tusen år,
innan vi få det — skulle det vara ett mycket billigt medel för
svenska staten att fa både herrar Lindhagen och Hage ned från
rymderna på verklighetens område.

Jag har icke något yrkande att göra, men jag ber herrarna
tänka på förhållandena.

Herr Öbyrg: Herr talman! Om vi lantmän såsom praktiska
jordbrukare i denna fråga skulle tillerkännas större vittnesgillhet

Lördagen den JO mars, i'', in.

2J Nr 29.

och omdömesförmåga och därför skulle få fälla utslaget, Ur jag för Any. främjanmiu
del viss och övertygad om att det utslaget icke skulle kunna
bli annat, än att förevarande motion av herr Lindhagen är mera
välmenande än praktiskt möjlig. Ty envar, som under större de- or
len av sitt liv arbetat ute med jordbruket och lagt en praktisk
hand vid detsamma, vet, att det icke är möjligt att på kooperativ
väg få fram ett utvecklat och tidsenligt jordbruk. Och jag undrar
verkligen, huru det skulle ha sett ut på jordbruksområdet, om
hela vårt svenska jordbruk varit lagt efter kooperationens idé. Jag
tror icke, att det då befunnit sig i den ställning och haft den avkastningsförmåga,
som det för närvarande har. Vi skulle då helt
säkert stått inför en långt större livsmedelsbrist än den nu förefintliga,
och många exempel peka på att det är omöjligt att lösa
jordbruksfrågan och föra (Ten till en bättre utveckling på sammanslutningens
väg. Man har erfarenhet på, hurusom ett flertal arbetare,
då de fatt ett jordområde åt sig upplåtet i och för dess utnyttjande
för visst ändamål, icke kunnat utnyttja detsamma och
handha detsamma på ett sådant sätt, att de kunnat sägas därmed
ha åstadkommit någon större glädje eller någonting, som manar
till efterföljd. Från utredningar av eu del dödsbon har man exempel
på att två eller tre söner, som i arv fatt mottaga färderneheinmanet,
icke länge kunnat vara i förening med varandra och
utnyttja detsamma, utan måst komma överens om utlösning av
den ene efter den andra, till dess en blivit ensam ägare.

Vill man verkligen i den lovliga och goda avsikt, som nu givetvis
förestavar motionären, bereda tillfälle för de mindre arbetarna
att skaffa sig eget jordbruk för att såmedelst förhjälpa dem
till bättre utkomstmöjligheter, får man enligt min mening slå in
på en annan mera beprövad och giltig väg än den, som utpekats
i herr Lindhagens motion. Jag är viss om att, om sådana teoriens
män som herrar Lindhagen och Hage — bara dessa två i
förening — skulle försöka sig på jordbruksdrift, skulle erfarenheten
snart giva vid handen, att det icke är så praktiskt utförbart,
som de tro. Och för övrigt må jag säga, att det synes mig, som
om ingenting hindrade ett flertal att i förening med varandra försöka
sig på att driva jordbruk kooperativt, ty kooperationen har
ju redan vunnit sin tillämpning på många områden, där den kan
sägas i vissa avseenden ha fallit ganska bra ut. klen så vitt jag
vet, har någon kooperation ännu icke framträtt på jordbruksområdet
och vad tyder det på? Jo, enligt min uppfattning icke på
annat, än att man på förhand är övertygad om att kooperation på
jordbruksområdet låter sig icke realiseras.

Då för övrigt den utredning, som herr Lindhagen lagt till
grund för sin motion, är ganska knapphändig — för att icke säga
intetsägande — är det väl mycket vågat att därpå bygga ett riksdagsbeslut,
som skulle gå ut på att göra denna stora omändring
i fråga om grunderna för jordbrukets handbavande. Då jag icke
kan se någon möjlighet till att man på detta område skall kunna
gagna den idé, som herr Lindhagen satt till sitt mål, och då jag

Nr 20. 22

Lördagen den 10 mars, f. m.

Ang. frdmjan-tTOT, att man måste slå in på helt andra vägar, om man vill gagtlTjoZZI*ja,
såsom siS bö,r’ de mindre bemedlade, måste jag i likhet med
(Forts.) l e Övriga, som yrkat bifall till utskottets hemställan, därom också,
herr talman, göra yrkande.

Herr Hage: Jag vill blott i all korthet uttrycka min förvåning
över, att man så definitivt påstår, att en sådan väg att gå
fram på, som motionären föreslagit, är absolut utesluten och ligger
utanför alla möjligheters gränser. Jag har litet svårt att ställa
detta alldeles bestämda påstående mot de upplysningar, som faktiskt
lämnats inom utskottet av personer, som jag tror pa, nämligen
att kooperativt jordbruk verkligen förekommer i vissa utländska
stater, och att det icke alls är konstaterat, att det där
gått dåligt. Det lämnades sådana upplysningar i utskottet — och
dem tror jag på ^— och därtill av personer, som sitta inne med
verklig kunskap på detta område; och jag vågar litet mera tro på
dem än på alla de deklarationer, som förekommit här i kammaren.
Här säger man alldeles bestämt: det är ej lönt experimentera med
kooperativt jordbruk, ty det är omöjligt. Ja, det kan ju tänkas,
att herrarna ha rätt, och att det skall visa sig, att det är omöjligt-
jag tror, att man i dessa fall, såsom i en hel del andra

fall, gärna kan tillämpa den gamla kloka regeln: man skall aldrig
säga aldrig, tv man har ju ej prövat saken. Jag tror i alla fall,
att, trots att herrarna nu sitta här år 1917 och så bestämt påstå
att det är absolut otänkbart att gå denna väg, så kan det dock i
en framtid tänkas, att något sådant som ett kooperativt jordbruk
kommer att utveckla sig.

Jag för min del tycker mig finna i den diskussion, som här
rullats upp, ett visst släkttycke med de diskussioner, som ofta ägt
mm under gångna ar, nämligen om socialism och samarbete i allmänhet,
ställt i motsats mot den individuella verksamheten. Jag
tycker mig finna i argumenteringen samma toner, som då kommit
flarn nämligen, att allt, som skall lyckas här i världen, skall vila
på den individuella verksamhetens grund, att samarbete i större
eller mindre utsträckning fördärvar det individuella intresset, och
att samarbete alltså försvårar möjligheterna att nationalekonomiskt
gagna det hela. Men den åskådningen är väl ändå i någon mån
tillbakaslagen genom den erfarenhet, som man vunnit av samhällets
hela utveckling.

Efter, dessa, ord vågar jag alltså vidhålla mitt yrkande. Jag
vill slutligen visa på, att i motionens ena punkt dock endast är
framställd en begäran om utredning. Det har alltså inte sagts
någonting alldeles bestämt om att den utredning, som här är
ifrågasatt, skulle läggas i en viss bestämd riktning, som en del
föregående talare förmodat. Man kan ju därvidlag tänka sig även
en pa? Hell kooperation, sa att man till exempel tilläte, att en viss
del av denna jordbruksverksamhet, till exempel jordbruksjordens
skötande, drevs individuellt, under det att en viss del drevs kooperativt.
Jag tänker mig särskilt, att man skulle kunna använda

Lördagen den 10 mars, f. in.

23 Nr 21).

de stora jordbruksredskapen och ladugård m. in. kooperativt. Den d”3a/konLravägen
har man ju redan nu delvis slagit in pa, sa att man V& tiva jordhrui,
sina håll skaffat sig större jordbruksredskap, som användas koo- (lfort9.)
perativt. Man kan alltså tänka sig en sådan möjlighet som den,
att denna utredning skulle komma att leda till att man funne det
lämpligt att en viss gren av den kooperativa jordbruksverksamlieten
bedreves kooperativt, under det att en annan gren med fördel
kunde bedrivas ieke-kooperativt.

Alltså tror jag, att vad som här är anfört kunde utgöra skal
åtminstone för én tillstyrkan till den del av yrkandet, som avser
eu utredning. Men då jag ser, att man från andra hållet inte ens
vill vara med om detta, linnes ingen anledning för mig att ga
ifrån ett yrkande på bifall till bägge punkterna, och jag ber därför,
herr talman, att få yrka bifall till bägge punkterna i herr
Lindhagens motion.

Herr Hamilton: Jag ber att få inlägga en gensaga mot herr

Hages uppfattning, att inom utskottet skulle ha rått någon avvooffet
mot kooperationen bland jordbrukarne. Alla tror jag erkänna,
att kooperationen därvidlag har gjort storverk. Motståndet
inom utskottet gällde blott den kooperativa skötseln av jorden.

Vad beträffar det herr Hage nu framhållit rörande sammanslutningar
i syfte att lättare förskaffa sig jordbruksredskap vill jag
påpeka, att sådana sammanslutningar redan finnas. Yi ha redan
t. ex. ångtröskbolag, liksom mejeriföreningar, jordbrukskreditföreniugar,
inköpsföreningar o. s. v. i det oändliga. Där har, kooperationen
hjälpt jordbruket framåt, men i det avseendet behövs inte
nå^on utredning alls, ty det är en alldeles självklar sak. Utskottet
vill icke locka arbetare in på ett område, där varje pa erfarenhet
grundad sakkunskap måste inse, att de äro dömda att misslyckas.
Sådant vore orätt mot arbetarna själva. Yi ha en annan
form för att låta arbetarna få jordbruk, det är de egna hemmen.

Låtom oss vara eniga om att understödja denna form. Jag tror,
att staten hittills understött denna verksamhet i för liten utsträckning.

Herr Lindhagen: Jag skulle vilja säga en föregående talare,

att då jag i överensstämmelse med min uppfattning och i anleaning
av jordbruksarbetarnas bekymmer ville föra fram denna lilla
motion, svävade jag inte alls i luften. Jag tänkte bara på potatis
och gödsel och sådana där härliga saker och befann mig fullkomligt
på jorden och jag har själv deltagit i mycket, mycket jordbruksarbete
av alla möjliga slag, så att jag känner till den där
saken ganska bra själv.

Orsaken till att jag nu begärde ordet var, att här betecknats
såsom någonting bestämt förkastligt och såsom någonting, som
aldrig bör inträffa — och det från alla håll — att några, jordbruksarbetare
slå sig ihop och driva ett kooperativt jordbruk.

Den formen är fullkomligt utesluten. Det skall vara andra for -

Nr 29. 24

Lördagen den 10 mars, f. m.

Ang. främja*-mer. Vilka äro dessa andra former? Det talte man inte om. De
fila”jordbZk and,ra foruierna äro naturligtvis, att ett kooperativt förbund eller
(Forts) en kooperativ förening arrenderar ett jordbruk eller köper en jordbruksegendom
och såsom juridisk personlighet driver detta jordbruk
för alla medlemmars räkning. Det är en form, och den är
inte heller utesluten, men skota vi nu förkasta den andra formen
utan vidare? Jag tänkte mig, att bägge två skulle vara möjliga
inte nu, men i framtiden, när man väl börjar syssla med denna
sak.

Här har undrats, var dessa åtta jordbruksarbetare skulle bo
någonstans, om de få familjer. Det var ett bekymmer för en talare
här. Ack, låt dem sköta det själva. I detta fall hade de

tänkt sig för och visste precis, var de skulle bo, så att inte be höva

herrarna oroa sig för den saken.

För övrigt, varför skulle inte dessa jordbrukare, de lika väl
här som man gör på andra områden, kunna fördela rollerna? De
ha sagt, att de ämnat utse en arbetschef, som satte de andra i
arbete, och en ekonomichef. Är det någonting så orimligt att
tänka sig, att i en framtid en del fattigt folk slå sig ihop och

driva jordbruk mera industriellt för att få större utbyte av det samma?

Jag varnar för ett så förhastat beslut som att utesluta
även denna form av kooperativt jordbruk. Herr Hage har också
mycket riktigt framhållit, att även den formen är man på ganska
god väg att börja tillämpa. Här är det redan nu jordbrukare,
som slä sig ihop om gemensamma maskiner av olika slag; de inköpa
fodermedel och gödningsmedel gemensamt. Skulle man.då
inte kunna tänka sig, att denna verksamhet i tidernas längd utvecklade
sig allt mer och mer till att omfatta alle fler och fler
gemensamma saker, så att den slutligen komme att omfatta även
själva jordens brukande?

Det sades, att någon kredit för kooperativa jordbruk enligt
statens tillämnade anordning icke vore utesluten. Ja, jag är inte
så inne i den saken, så att jag kan påstå det bestämt, men åtminstone
tror jag, att man inte är beredd att bevilja kredit för
detta ändamål, och när jag frågade i jordbruksdepartementet om
denna sak, sade man, att för sadana här ändamål fanns ingen
möjlighet att få^kredit. Jag vill i förbigående nämna, att dehär
åtta jordbruksarbetarna ju dock ha någon erfarenhet lika väl som
herrar hemmansägare här — de ha dock arbetat i jorden och brukat
den och veta vad som behöves — och deras påstående, att de
känna på sig, att de skulle kunna genomföra denna sak, är lika
gott som herrar jordbruksägares påstående, att de åtta inte skulle
kunna lyckas. Och skall jag välja, får jag säga, att jag fäster
lika mycket, om inte mer avseende vid de åtta jordbruksarbetarnas
erfarenhet och göda vilja, som vid alla de jord bruksägares,
som här sitta och föra fram tvivelsmål och en pessimistisk syn
på denna sak.

Man sade också i jordbruksdepartementet, — men det var
kanske bara en artighet mot den frågande, — att man tyckte det

25 Nr 29.

Lördagen den 10 mars, f. in.

skulle vara mycket intressant, om man verkligen i vårt land An<j- främjankunde
börja experimentera med eu sådan här iorm av jordbruk. tfv^vjordbruk.
Jag vet nu inte, om man i jordbruksdepartementet då svävade (yorts.)
fullständigt i det blå — i så fall böra vederbörande naturligtvis
avlägsnas från sina befattningar, så att man kan lå folk där, som
går mera på jorden — men det lät inte så på tonfallet, utan de
tycktes taga detta ganska nyktert.

Nu har jag förresten inte föreslagit någon viss form för
kooperativt jordbruk i klämmen. Jag har mycket förundrat mig
över en sak här, det kanske beror på att man fått en oriktig
uppfattning om vad man har rätt att tillstyrka eller inte. Jag
har för min del alltid använt den metoden — och har aldrig förnummit,
att från talmännens sida rests något hinder däremot att
framställa proposition på detta sätt — att om jag finner någonting
i motiveringen, som jag inte kan gilla, men däremot ser
någonting bärande i klämmen, tar jag bort motiveringen och sätter
dit min egen motivering, men så går jag fram med klämmen
eller kan ändra klämmen, om det enligt min uppfattning också
behövs. På det sättet gick jag tillväga helt nyligen, då det var
fråga om ett lagutskottsbetänkande om att arbetsgivarne skulle
bli intresserade för bostadsfrågans lösning. Då slet jag bort hela
motiveringen, och klämmen kunde jag inte heller vara med om,
utan jag skrev en ny kläm och en. ny motivering, och det tog
kammaren utan votering. Kunde man då inte tänka sig, att man
här, där klämmen är allmänt hållen, men motiveringen inte passar
för en och annan, så mycket kan lösslita sig från formslaveri, att
man kan lägga in sin egen själ i stället för motionärens själ inom
ramen av den motion, som är väckt. Jag tror, att det går för
sig, och jag rekommenderar herrarna att göra så litet oftare, än
nu sker.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner
på l:o) bifall till utskottets hemställan, 2:o) avslag dära
och bifall i stället till den i ämnet väckta motionen samt 3: o) bifall
till det av herr Nilsson i Tånga under överläggningen framställda
yrkandet; och förklarade herr talmannen sig anse svaren hava utfallit
med övervägande ja för den förstnämnda propositionen. "Votering
begärdes likväl, i anledning varav och sedan till kontraproposition
antagits den under 2:o) upptagna propositionen, nu uppsattes, justerades
och anslogs följande voteringsproposition:

Den, som vill, att kammaren bifaller jordbruksutskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande nr 17, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Bir it). ib lördagen den 10 mars, f. in.

Ang. främja*- Vinner Nej, liar kammaren, med avslag å utskottets berörda
liv T jordbruk Iiemställan7 bifallit den i ämnet väckta motionen.

(Forts.) Omröstningen utföll med 119 ja mot 44 nej; och hade kamma ren

alltså bifallit utskottets hemställan.

§ 6.

]}rfake™ karpa skedd föredragning av jordbruksutskottets utlåtande,

administra- nr *8, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t
tionens om- angående utredning och förslag i fråga om för omorganisation av
organisation, fiskeriadministrationen erforderliga lagändringar m. m. yttrade:

Herr Molin i JDombäcksmark: Som herrarna finna, har jag
tillåtit mig att i en reservation vid det föreliggande utskottsufi
låtandet yrka bifall till min i detta ämne väckta motion, i vilken
jag hemställer, »att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t vid verkställande av den utredning
rörande omorganisation av fiskeriadministrationen (vilken utredning
år 1916 av riksdagen begärdes) jämväl utreda och för riksdagen
framlägga förslag till de lagändringar, som för ändamålet
kunna befinnas nödiga, _ ävensom tillika utreda och för riksdagen
framlägga de förslag till lagstiftningsåtgärder i övrigt, som må
krävas^ för befrämjande av en planmässig rationell fiskeripolitik».

Då första kammaren redan hunnit avliva denna motion genom
att bifalla jordbruksutskottets förevarande hemställan, ämnar jag
naturligtvis här icke yrka bifall till motionen; det tjänar ju ingenting
till. Anledningen till, att jag nu begärt ordet, är blott den,
att jordbruksutskottet i fråga om denna liksom även andra motioner,
som på liknande sätt avfärdats, åberopar det utredningsarbete,
som sedan sex år, två månader och 23 dagar ligger under
s._ k. överarbetning inom justitiedepartementet, vilken överarbetning
nog lär taga ytterligare åratal i anspråk, innan något resultat
kan skönjas här i riksdagen. Utskottet förväntar emellertid,
att denna överarbetning i sinom tid skall tillfredsställa de krav,
som jag här framfört för fiskerinäringens tillgodoseende i vattenlagstiftningshänseende,
och därmed är denna sak klar enligt utskottets
sätt att se frågan.

Jag har velat begagna detta tillfälle för att uttala mitt beklagande
över det oförklarliga och för vår nationalekonomiska välfärd
fördömliga söl, för vilket vår vattenlagstiftning är föremål.
Mången gång har jag frågat mig själv: hur är det verkligen fatt
med sakkunskapen och förnuftet här i landet, som kan tillåta, att
såväl stora sotn små frågor få försumpas på det sätt, som fallet
är med vattenlagstiftpingsfrågan?

Vad själva saken angår, vill jag blott erinra om, att riksdagen
i fjol med anledning av då väckta motioner beslutade att i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, »att Kungl. Maj:t måtte i sammanhang
med utredningen angående inrättande av en statens fiske -

Lördagen den 10 mars, f. m.

27 Nr 21».

riumlersökningsanstalt jämväl föranstalta om utredning rörande en
omorganisation av fiskeriadininistrationen i riket». Jordbruksutskottet
och riksdagen förbisågo emellertid då, att för genomförande
av en tidsenlig omorganisation av fiskeriadininistrationen jämväl
erfordras en hel rad av lagändringar. Ty, mina berrar, det
lär väl icke gå an att, såsom riksdagen tänkt sig, först centralisera
och sedermera specialisera fiskeriadininistrationen utan att
reda upp det kaos av lagar och författningar, som nu förefinnes
på fiskeriadministrationens område. Ja, för all del, nog går det
alltid, men vad blir då följden? Jo, att riksdagens beslut i fjol i
stället för att bliva till ''lycka för fiskerinäringen blir en olycka
för densamma. Men detta var ju icke riksdagens mening.

Herr talman! Det tjänar naturligtvis ingenting till att här
söka övertyga kammaren; min motion har redan fallit, och jag
skall icke framställa något yrkande. Jag beklagar blott, att riksdagen
så många gånger beslutar det, som riksdagen sedermera får
tillfälle att ångra.

Herr Törnkvist: Herr talman! Jag har icke något annat
yrkande att framställa än på bifall till utskottets hemställan, men
jag vill i anledning av den skrivelse, som här i utskottsutlåtandet
står omnämnd och som i fjol aviäts till Kungl. Maj:t uttala en
förhoppning, att den utredning, som däri begäres, så skyndsamt
som möjligt måtte igångsättas och avslutas, så att redan nästkommande
års riksdag kunde få upp frågan till behandling och
slutligt avgörande. Utredningsfrågan har nu kommit till lantbruk
sstyrelsen, och den synes ha stannat där. Jag tror mig veta,
att man där är av olika meningar om, hur denna utredning skall
verkställas. Jag anser det emellertid vara skäl att härifrån kräva
att denna utredning måtte överlämnas åt särskilda sakkunniga,
vilken mening också lär hysas av fiskerinäringens speciella representant
i lantbruksstyrelsen. Om utredningen överlämnas åt särskilda
sakkunniga, så synes man, såsom också blivit uttalat, kunna
bli färdig med densamma till nästkommande års riksdag, vilket
icke skulle vara möjligt under andra förhållanden. Då eu sakkunnig
utredning i denna fråga är av ofantlig vikt för denna för
folknäringen så betydelsefulla sak, vill jag för min del till kammarens
protokoll ha uttalat, att en sådan utredning också igångsattes
snarast möjligt, så att vi kunna fä resultatet på kammarens
hord redan nästkommande riksdag.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 7.

Jordbruksutskottets nu föredragna utlåtande, nr 19, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag för lindring av
fraktkostnaderna vid transport av majs till vissa delar av Norrland
samt till G-ottland godkändes.

Jfråga om
Jiskeriadministrationena
omorganisation

(Forts.)

Nr 29. 28

Lördagen flen 10 mars, f. m.

§ 8.

„ Härefter föredrogs andra kammarens andra tillfälliga utskotts
utlåtande, nr 5, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj :t angående beredande av tillgång till utsädesspannmål till skäligt
pris; ocli blev utskottets i nämnda utlåtande gjorda hemställan
av kammaren bifallen.

Jämlikt § 63 riksdagsordningen skulle detta beslut genom utdrag
av protokollet delgivas första kammaren.

§9.

Ang. en statens A föredragningslistan fanns vidare upptaget jordbruksutskottets
lånefond för "tl‘^tande’ 0nr 20> 1 anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
städer. Haj: t angående upprättande av en statens egnahemslånet ond för städer
och andra samhällen, för vilka stadsplan blivit fastställd.

Uti en inom riksdagens andra kammare väckt, till jordbruksutskottets
förberedande behandling hänvisad motion, nr 183, hade
herrar W aidén och Molin i Södertälje hemställt, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t ville skyndsamt
låta utreda frågan om upprättandet av en statens egnahemslanefond
för städer och andra samhällen, för vilka stadsplan blivit
fastställd, vare sig genom den nuvarande egnahemslånefondens uppdelande
i tvenne särskilda fonder eller bildande av en helt ny egnahemslänefond
för ifrågavarande samhällen, samt för riksdagen framlägga
det förslag, vartill denna utredning kunde föranleda.

Utskottet hemställde, att förevarande motion ej måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Mot vissa delar av utskottets motivering hade reservation avgivits
av herrar Aaby A. W. Ericsson, Fahlén, E. A. Lindblad, greve
Wachtmeister, Nilsson i Linnås och Andersson i Knäppinge.

Efter uppläsandet av utskottets hemställan yttrade

Herr Persson i Norrköping: Herr talman, mina herrar! Eu
fråga av liknande art, som den här föreliggande, hade vi även före
till behandling vid förra riksdagen. Det hade nämligen då av en
motionär i första kammaren, herr Dahl från Kristianstad, yrkats,
att de för egnahemslånefonden gällande bestämmelserna skulle så
förändras, att ur statens egnahemslånefond även skulle kunna utlämnas
lån till egna hem inom städernas planlagda områden. Det
uttalades da i denna kammare från många håll sympatier för
denna motion, men jordbruksutskottet hade då lika litet som i år
beaktat de synpunkter, som härvidlag böra vara gällande, utan
yrkade avslag på motionen i fråga, och vid voteringen här i andra

Lördagen dcu 10 mars, f. m.

29 Pir 29.

kammaren avslogs också motionen, fastän den biträddes av en Ang. en statens
minoritet på sextio röster. iånefmd*för

Jag ber att få erinra om, vad som ytterst ligger bakom denna ^aier.''
motion. Det är ju de oerhörda svårigheter, vilka i bostadshänse- (Forts.)

ende äro gällande i våra städer. Självfallet är, att egnahemslånerörelsen
för mindre jordbruks- och bostadslägenheter på landet är
i behov av allt det stöd och all uppmuntran, den rimligen kan få,
och det är icke på något sätt fråga om, att man skall undanrycka
denna rörelse några möjligheter, som den redan bar, utan tvärtom
förbättra dessa i den män det kan ske.

Men saken är nog den, att bostadsfrågan i städerna är i ännu
högre grad brännande, än den är på landsbygden, och man bör
göra så mycket som möjligt för att underlätta, att även inom
städernas planlagda områden kunna bildas egna hem och att såsom
förutsättning därför givas några möjligheter åt egnahemsbyggare.

När denna egnahemslånefond upprättades 190s, så gick man till
iäötes i så måtto, att ur densamma skulle få lämnas lån även till
stadssamhällen i den mån det gällde områden, där icke stadsplan
var upplagd. Men så snart man kom in på områden, där stadsplan
var upplagd, så skulle inga lån få lämnas från denna fond.

Nu är det så, att städerna ha de senaste åren allt mer och mer
inköpt mark utanför städernas förut trånga områden. Detta bar
varit behövligt för att bereda plats för bostäder. Om den mark,
där man sålunda börjat bygga, icke blivit lagd under stadsplan,
så är man berättigad att erhålla lån ur denna egnahemsfond. Men
det är självfallet, att det ligger såväl i städernas som det allmännas
intresse att få dessa förstäder ordentligt reglerade och lagda inom
stadsplan. Men i och med detsamma detta sker, så är man satt
utanför möjligheten att erhålla egnahemslån ur denna egnahemslånefond.
Det kan byggas en sju, åtta bostäder på ett tomtområde,
som omfattar en femtio eller sextio tomter, men då göras krav
gällande, att man icke skall fä bygga hur som helst, utan det
lägges ut en plan för att få ordning och reda i det hela och för
att tillse samhällets intressen både för det närvarande och för framtiden.
Men då är det också på samma gång slut med möjligheten
att komma i åtnjutande av dessa lån. Det är självfallet, att däri
ligger en stor olägenhet och att städerna på grund av dessa bestämmelser
blevo styvmoderligt behandlade.

Nu ville man emellertid icke förra året vara med om att utsträcka
lånefondens bestämmelser till att gälla lämnande av lån
även i dylika fall, som här äro i fråga, och därför ha åtskilliga
motionärer gått en annan väg, i ty att de föreslagit icke en ändring
i bestämmelserna, som gälla för egnahemslånefönden, utan att
s-Kungl. Maj:t ville skyndsamt låta utreda frågan om upprättandet
av en statens egnahemslånefond för städer och andra samhällen,
för vilka stadsplan blivit fastställd, vare sig genom den nuvarande
egnahemsiånefondens uppdelande i tvenne särskilda fonder eller
bildandet av en helt ny egnahemslånefond för ifrågavarande sam -

Nr 29. SO

Lördagen den JO mars, f. m.

Ang. eu statens hällen, samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill denna utiSnefmdför
Afling kan föranleda».

°nstäder. °T Man begär sålunda icke någon ändring i bestämmelserna för

(Forts.) statens egnahemslånefond, utan man begär utredning för att få en
fond, som i någon mån tillgodoser även städernas och stadsbefolkningens
intressen av att få bostadsfrågan förbättrad genom att få
till stånd egna hem inom städernas områden. Det är icke här
fråga om, att man skulle lämna ut lån till stora byggnadskomplex,
utan det ar, som sagt, endast fråga om mindre egna hem.

Nu, finner man, att utskottet även i år har ställt sig oförstående
till denna sak. Utskottet säger visserligen, i likhet med
vad utskottet sade i fjol, att den säk, som här är fråga om, är
synnerligen beaktansvärd, men utskottet anser, att man icke bör
föregripa den s. k. bostadskommitténs arbete och därför icke göra
någonting. Jag kan icke tolka detta annat än såsom ett slags de
obotfärdigas förhinder, ty inte lärer väl bostadskommitténs heb.
stora och vidlyftiga utredningsarbete, som icke blott omfattar denna
ena punkt — om den ens omfattar denna, vet man ju icke — utan
omfattar bostadsfrågan i dess helhet sedd ur hygieniska och många
andra synpunkter. Icke kan man A''äl säga, att dess arbete kommer
att på något sätt förryckas, om riksdagen tillmötesgår en sådan
framställning som att det skall upprättas en egnahemsfond för att
tillgodose stadsbefolkningens intressen i detta fall.

En sådan fond behöver komma till stånd skyndsammast möjligt.
Det är emellertid icke utsikter till, att något förslag från
bostadskommittén framkommer så snart, som det verkligen behöves,
för att denna speciella del av bostadsintresset blir tillgodosett.
Om man upprättar en egnahemslånefond för städerna, torde det
dock icke på något sätt inverka menligt på eller lägga hinder i
vägen för bostadskommitténs arbete eller för de planer och förslag,
den kan komma med.

Jag anser därför icke, att man gör rätt uti att ställa sig avvisande
mot det behjärtansvärda intresse, som här är fråga om att
tillgodose; utan riksdagen bör visa, att den har beaktat de oerhörda
svårigheter, som för närvarande sedan en längre tid och för den
närmaste framtiden äro till finnandes i stadssamhällena för att över
huvud taget kunna bereda befolkningen bostäder, som de verkligen
kunna bo i.

Nu nödgas ju städerna inhysa sina medborgare i stora exercishus
och gamla fängelser och alla möjliga slags byggnader, som
äro långt ifrån ägnade att tjänstgöra som bostäder. Där delas området
upp med kritstreck, och sedan inhysas ett tjugutal familjer
i ett och samma rum på det sätt, att varje familj får hålla sig
inom ett visst kritstreckat område, såsom skett i Göteborgs exercishus,
eller som sker i den stad, där jag är bosatt. Man plockar
in folk i för länge sedan av hälsovårdsnämnden kasserade kyffen,
vilka äro alldeles utdömda såsom bostäder, men där man nu placerar
familjer med talrika barnskaror. Nog bör väl ändå riksdagen,
när förhållandena äro sådana, behjärta det behov, som verk -

Lördtigen den 10 mara, f. in.

31 Nr 29.

ligen gör sig gällande att få dessa svårigheter avhjälpta, vilket Ang.««»täten*
önskemål icke tillgodoses genom det förslag, som här av jordbruksutskottet
enhälligt framställts. . tadJ

Nu är det ju troligt, att motionen kommer att avslås i första (r0rts.)

kammaren och att man där bifaller utskottets hemställan. Men
det skulle dock vara önskligt, om denna kammare fattade ett
motsatt beslut. Detta leder visserligen icke till något praktiskt
resultat på grund av kamrarnas olika beslut, men det leder dock
till, att frågan skjutes en bit framåt, så att man kan ha hopp om,
att åtminstone nästa år åtgärder kunna vara förberedda och vidtagna,
så att man verkligen kan uppnå det behjärtansvärda ändamål,
som motionen här avser.

På grund av vad jag sålunda i korthet anfört, tillåter jag
mig, herr talman, att yrka avslag å utskottets hemställan och
bifall till den i ämnet väckta motionen.

- Häruti instämde herrar Nilsson i Kristianstad och Lindhagen.

Herr Nilsson i Tånga: Den föregående talaren har varit

ganska omild mot utskottet och dess motiv för avslag å motionen,
motiven vore de där osympatiska, de obotfärdigas förhinder. Jag
tror emellertid, att om herr Sven Persson själv tränger litet in i
denna sak och ser till, hur denna fråga i verkligheten ligger, han
skall finna, att det finnes även andra motiv, som kunna vara avgörande,
dä man tar ställning till denna fråga. Jag skall för min
del ytterst gärna och villigt medgiva, att lösningen av det spörsmål,
som här förts fram, är en synnerligen trängande angelägenhet,
och jag vill även påpeka, att vi längre fram på föredragningslistan
ha ett ärende, där vi äro i tillfälle att taga ställning till frågan
under en annan form.

Huru ligger nu i verkligheten denna fråga? Jo, på det sättet,
att riksdagen hos Kungl. Maj:t begärt en utredning om, huru och
på vad sätt de mindre bemedlade klassernas bostadsfråga skall
kunna få en tillfredsställande lösning. Denna utredning har även
blivit igångsatt av Kungl. Maj:t, i det att en kommission för närvarande
arbetar på att få till stånd en lösning av frågan. Huru
långt denna kommission kommit med sitt arbete, känner jag icke
närmare, men man kan ju antaga, att det fortskridit ganska långt,
då kommissionen tillsattes redan år 1912.

Det är emellertid uppenbart, att den kommission som har
denna stora och betydelsefulla fråga under utredning, omöjligen
kan undgå att taga ställning till kreditfrågan, som naturligen
måste bli en integrerande del i förslaget till lösning av denna fråga.

Jag hemställer då, om det kan vara lämpligt, att när frågan ligger
på detta sätt, riksdagen nu beslutar, att en egnahemslånefond
skall läggas upp för ändamålet. Det kan ju tänkas, att ett sådant
beslut i vissa avseenden kan föregripa kommissionens utredning.

Vad man nu har att göra är att genom kraftiga provisoriska åtgärder
avhjälpa de missförhållanden, som föreligga.

Nr 29. 32

Lördagen den 10 mars, f. m.

Ang. en statens Det är på grund av dessa skäl, som jag för min del vid ärenlånef^d3?
behandling inom utskottet icke kunnat gå med på att tillstyrka

städer. motionen, och jag tror, att även herr Sven Persson skall medgiva,
(Forts.) det finnes lika bärande skäl för en sådan ståndpunkt som för

den, han här. förfäktar.

Herr vice talmannen, som under herr Nilssons i Tånga anförande
övertagit ledningen av kammarens förhandlingar, gav härefter
ordet till

Herr Cederborg, som yttrade: Den förste ärade talaren under
denna debatt uttalade, att det kunde råda tvivel'' om, huruvida
deu fråga, som det här gäller, verkligen hörde till dem, som voro
föremål för bostadkommissionens utredning. Jag vill meddala, att
redan enligt det program, som för denna kommissions arbete uppdrogs
av dåvarande chefen för civildepartementet, skulle av kom•
missionen särskild uppmärksamhet fästas på angelägenheten och
önskvärdheten av att fä en egnahemslånefond till stånd även för
statsplanelagda områden. Den frågan är också för närvarande liksom
andra kreditfrågor, som stå i samband med städernas bostadsbyggande,
föremål för utredning inom bostadskommissionen genom
en särskild subkommission, och jag tror mig kunna säga, att det
är all anledning att antaga, att förslag rörande alla dessa kreditfrågor
kommer att före årets slut föreligga från bostadskom missionens
sida. Däremot måste frågan om själva egnahemsbyggandet
komma såsom en andra och senare del, ty med hänsyn till den
situation, som för närvarande råder på vår bostadsmarknad, måste
det angelägnaste vara att komma fram med den del av utlåtandet,
som behandlar frågan, huru man skall kunna på nytt stimulera
bostadsproduktionen i vad den rör hyreshus och vad därmed sammanhänger.
Jag har emellertid, som sagt, allt hopp om, att utredningen
i detta hänseende skall kunna föreligga före årets slut.

Vid sådant förhållande är det givet, att en skrivelse av här
ifrågasatt innehåll visserligen icke kan sägas föregripa kommissionens
uppgift, men att å andra sidan det praktiska gagnet av en
sådan framställning icke heller kan sägas vara stort, da man, såsom
jag här nämnt, har att från kommissionen vänta ett förslag
i ämnet, som går på denna linje. Och för övrigt, även om riksdagen
nu skulle avlåta en dylik framställning, skulle detta väl
icke föranleda annan åtgärd, än att densamma överlämnades till
kommissionen.

Det är däremot en annan sak, som jag tror härvidlag skulle
vara till gagn. 1 likhet med herr Persson i Norrköping hade jag
mycket stora sympatier för den motion, som i fjol väcktes av
herr Dahl och som innefattade förslag om ändring i förutsättningarna
för stålens egnahemslånerörelse satillsvida, att lan från
egnahemsiånefouden skulle kunna lämnas även för uppförande av
egna hem å stadsplanelagda områden. Uppskovet på ett år har
samtidigt, såsom vi veta, åtföljts av en betydande försämring å

Lördagen den 10 mars, f. m.

30 Nr 23.

bostadsmarknaden. Det är sant, att förhållandena iiro sådana, att Ang. en staten»
uppkomsten av egna hem härigenom har blivit väsentligen försvåråd,
särskilt genom de våldsamt stegrade materialprisen, men det stader.
kan dock tänkas sådana platser och sådana förhållanden, där egna (Fort».)
hem även under nuvarande läge skulle kunna komma till stånd,
därest erforderligt låneunderstöd funnes att tillgå. Det kan finnas
sådana fall, där en arbetare inom byggnadsyrket genom sin
yrkesskicklighet kan själv förrätta det behövliga arbetet. Det gives
vidare möjlighet därtill på enstaka orter, där det finnes tillgång
på små partier av behövligt byggnadsmaterial till skapligt
pris. Den nuvarande situationen är så tryckande, att tillkomsten
av varje aldrig så litet tillskott till bostadstillgången måste hälsas
med glädje.

Under sådana förhållanden och då den framställning, som är
att vänta från bostadskommissionen, icke torde kunna leda till
någon effekt förrän under loppet av nästa år allra tidigast och vi
således stå inför ett uppskov på minst två år, så hade det varit
önskvärt, om man kunnat tänka sig att med hänsyn till denna
uppskovstid kunna provisoriskt göra någon jämkning i villkoren
för lån från egnahemslånefonden ungefär i den riktning, som den
Dahlska motionen under fjolåret angav.

Herr Dahl har, enligt vad jag inhämtat, i första kammaren
framställt yrkande, att för övervägande av denna eventualitet motionen
skulle till utskottet återremitteras. Detta yrkande har emellertid
första kammaren icke velat biträda, och det är väl inte
heller sannolikt, att i det läge, vari frågan nu ligger, någonting
skulle kunna inom utskottet i det avseendet åtgöras. Däremot
vill jag för min del söka medverka till en framställning från bostadskommissionen
till regeringen, att den eventuellt måtte taga i
övervägande, om det icke finnes möjlighet att i avbidan på frågans
definitiva lösning få till stånd ett dylikt provisorium, som kunde
läggas till grund under uppskovstiaen. Jag tror, att det skulle
vara den enda praktiska utväg, som skulle kunna vara av någon
effekt, medan vi vänta på en städernas egnahemslånefond, och det
är endast av den anledningen, att jag icke kan se någon praktisk
effekt av ett bifall till motionen, som jag för närvarande icke
finner anledning framställa något yrkande i motionens riktning.

Vidare anförde:

Herr Hage: Herr talman, mina herrar! Jag skall gärna

erkänna, att jag inom utskottet och avdelningen varit mycket
tveksam, om man icke borde tillmötesgå motionärernas framställning,
och jag var också till en början inne på den linjen och försökte
att vinna förståelse för den ståndpunkten, men det var verkligen
icke möjligt att åstadkomma detta inom utskottet. Och till
slut gick jag, om också med mycken tvekan, med på utskottsmajoritefens
ståndpunkt. Och det gjorde jag delvis därför att jag
måste erkänna, att det är ett faktum — det kan ingen komma ifrån

Andra hammarens protokoll 1917. Nr 29. 3

Nr 29. 34

Lördagen den 10 mars, f. m.

Ang. en statens— att denna fråga går in i det stora utreda ingsspörsmålet, som
lånefond‘för nif bebandlas av den kommitté, som tillsatts för att utreda de
städer. mindre bemedlades bostadsförhållanden. Därom finnes ingen tve(Forts.
) kan, och det har för övrigt intygats av en medlem av utredningskommissionen,
herr Cederborg. Men varför jag i alla fall nu känner
mig ytterligare tveksam, om jag skall stå kvar på den ståndpunkt,
jag ställt mig på, är bland annat det förhållandet, att när
det gäller anslaget av 4 miljoner kronor till byggnadsverksamhetens
stimulerande, som vi även skola behandla här i dag, så finnes det
ett stort antal reservanter. Det gäller ju även där en fråga, som
har stark beröring med hela bostadsproblemet. Det finnes som
sagt, där ett antal reservanter, som ej vilja vara med om att bevilja
de 4 miljonerna och inför risken att dessa 4 miljoner kronor
kunna bli avslagna, skulle jag icke ha något emot, om denna kammare
bifölle denna motion, icke därför att jag tror, att det leder
till någonting, utan såsom en demonstration för att föra fram och
stryka under, att bostadsfrågan i städerna är i så förtvivlat och
svårt läge, att denna kammare har anledning att postera, att det
på ett eller annat sätt måste göras något och att det måste göras
snart.

Detta är en av orsakerna, varför jag känt mig tveksam, och
jag vill säga, att jag icke blivit mindre tveksam, sedan jag sett
det arbete, som bostadskommissionen hittills har åstadkommit.
Herrarna kunna genom att läsa »Berättelsen om vad i rikets styrelse
sig tilldragit» konstatera, att denna bostadskommitté har suttit
sedan är 1912. Vid slutet av år 1916 avgavs för denna bostadskommittés
del en berättelse, såsom det alltid göres av kommittéer.
Vad framgår nu av denna? Jo, att denna bostadskommitté från
år 1912 till år 1917 visserligen har hunnit med eu hel del berättelser,
statistik och betydliga luntor med utredningar angående
bostadsfrågan i utlandet och angående användandet av statens
och pensionskassors medel för bostadskrediten samt ytterligare
en del saker till, som herrarna kunna finna där. Men vid slutet
av år 1916, oaktat det förflutit 5 år sedan kommissionen kom
till, hade kommissionen ännu icke kommit fram till att börja
på med att lägga fram några riktlinjer eller förslag till ordnande
av denna bostadskreditfråga eller funnit någon möjlighet till ordnande
av bostadsfrågan över huvud taget. Vid slutet av år 1916,
efter så många års arbete stod kommissionen fortfarande på den
punkten i sitt arbete att den endast sysslade med idel utredningsarbeten
och förberedande arbeten. Jag må säga, att ett sådant
faktum gjort mig synnerligen tveksam och ännu mera hågad för
att här söka åstadkomma något slags påskyndande av detta arbete.
Såsom ett uttryck för att också utskottet funnit, att det behövs
en sådan uppmaning, får man betrakta det uttalande i utskottets
motivering, där det heter, att utskottet är förvissat, att kommitténs
arbete skall i möjligaste män påskyndas. För min del vill jag i
detta uttalande se eu uppmaning till kommittén att söka göra sitt
bästa för att så snart som möjligt få fram frågan. Nu har herr

Lördugen den 10 mars, f. in.

35 Nr 20.

Cederborg därvidlag i dag givit en del lugnande förklaringar, som Awj. eu statens
äro sådana, att man kan finna, att trots det att vid slutet av år
1916 kommittéen icke kommit fram med ett slutligt förslag, så fäder. "
skall den mot slutet av detta år komma fram med ett dylikt för- (Forts.)

slag. Detta uttalande får väl då, i någon mån mildra mina betänkligheter
i detta avseende.

Under sådana förhållanden och då jag finner, att ett direkt
yrkande här icke kan lända till någonting, så kommer jag icke
att här yrka bifall till motionen, utan skall inskränka mig till
vad jag här sagt. Herr talman, jag kommer alltså ej att göra
något yrkande i frågan.

Herr Nilsson i Linnås: Herr talman! Jag skall icke gå in på
att söka bemöta vad herr Persson i Norrköping sade i sitt anförande.
Jag anser, att den frågan han vidrörde, kommer nog upp
vid ett senare tillfälle, när utredningen från bostadskommittén föreligger.
Jag vill endast erinra om, att då egnahemslånefonden
bildades, var huvudskälet härför att söka behålla befolkningen
kvar på landsbygden. Om man bildade en ny sådan fond för städernas
planlagda områden, bleve den princip, som man då utgick
ifrån, borteliminerad. Detta är emellertid en principfråga, som jag
icke skall giva mig in på för närvarande. Jag vill bara nämna,
att redan nu utlämnas egnahemslån för stadsområden, som icke äro
planlagda. Om de möjligheterna utnyttjades, kunde städerna i viss
mån avhjälpa bostadsbristen.

Jag begärde egentligen ordet för att motivera reservationen.

Denna avser sista punkten i utskottets motivering, vilken börjar
med ordet »Utskottet» och slutar med ordet »betydelse». Denna
del av motiveringen innebär en admonition till bostadskommittén
att påskynda arbetet, och jag anser det uttalandet ganska omotiverat.
Om man läser berättelsen om vad i rikets styrelse sig tilldragit,
som herr Hage nyss åberopade, så finner man, att bostadskommittén
gjort ett vidlyftigt grundläggande arbete för sin
utredning, och jag tror, att den frågan är sä omfattande och ingripande,
att kommittén måste göra sådana utredningar för att
komma till ett tillfredsställande slutgiltigt resultat. Sålunda
anser jag, att bostadskommittén icke gjort sig förtjänt av en sådan
admonition, och det anser jag så mycket mer, som en ledamot av
densamma nyss meddelat, att kommittén före detta års slut kan
vara färdig med sin utredning i ämnet.

Herr talman! På grund av vad jag sålunda anfört ber jag
att få yrka bifall till utskottets utlåtande, men med uteslutande
av den del av motiveringen, som börjar med orden »Utskottet är
förvissat» och slutar med ordet »betydelse».

Herr Hamilton: Herr talman! Jag begärde ordet med an ledning

av de förhoppningar, som uttalades av herr Cederborg, att
genom något provisorium städerna skulle få del av den nuvarande
egnahemslånefonden för att använda medlen till uppförande av bo -

Nr 29. 36

Lördagen den 10 mars, f. m.

ing. en statens städer inom städernas planlagda områden. Jag ber att få underegnahems-
stryka, att egnahemslånefönden i närvarande stund är alltför liten
mdtr lör att kunna tillfredsställa det behov, som linnes, på landsbygden
(Forts.) ock 4e stadsomräden, som icke äro planlagda. Åtminstone i det
län, jag tillhör, få de, soin söka lån, vänta i ett eller kanske två
år för att få sådant, och jag har hört från andra län, att behovet
icke blir tillfredsställt.

Jag begärde vidare ordet för att yrka bifall till motiveringen
oförändrad. Den innebär icke något klander, mot bostadskom mitten,
och kommitténs ordförande, herr Cederborg har icke heller
uppställt det såsom sådant, men utskottet har velat understryka,
att även jordbruksutskottet anser det nödvändigt, att städernas
bostadsfråga blir löst.

Man har i dag framhållit de störa svårigheter, som råda
inom städerna i nuvarande stund till följd av bristen på bostäder.
Den motion, som! väckts av herrar Waldén och Molin avser emellertid
icke att avhjälpa bristen för dagen, vdket är ett annat spörsmål,
som vi längre fram få debattera i kammaren. Den avser väl
i stället en utredning för framtiden, och en sådan skulle väl taga
längre tid än utredningen i bostadskommittén. När för övrigt frå fan

ligger i så goda händer som i bostadskomrnitténs och denna
ommitté blivit till antalet utökad med, som jag vill minnas, 3
eller 4 medlemmar just för att få fackkunskap angående fastighetskrediten,
så är det väl bäst, att denna kommitté får taga hand
om frågan och inom kort komma med sitt förslag. Jag yrkar bifall
till utskottets hemställan.

Herr Sjöberg: Herr talman! Det lider intet tvivel, att bostadsfrågan
vad städerna beträffar och särskilt med hänsyn till
mindre., bostadslägenheter befinner sig i ett synnerligen prekärt
läge. Även den lilla stad, som jag tillhör, har haft att kämpa
med betydande svårigheter, då det gällt att bereda bostäder åt
mindre bemedlade och åt arbetare. Jag hade förra hösten tillfälle
att deltaga i ett möte i bostadsfrågan och efter detta möte råkade
jag i en tidningspolemik med drätselkammarens och byggnadsnämndens
ordförande. Det förhåller sig nämligen så, som vi veta,
att på de senaste åren byggnadsverksamheten i städerna varit förenad
med rätt stora svårigheter. I de gamla husen ha nästan alltid
funnits en eller annan lägenhet med två rum och kök eller ett
rum och kök o. s. v., i vilka lägenheter arbetare varit boende. I
de nya husen däremot har man nästan aldrig inrymt sådana smålägenheter,
och har detta någon gång skett, så ha prisen på desamma
med alla de bekvämligheter, som där vanligen funnits att
tillgå, varit sådana, att arbetarbefolkningen i allmänhet icke kunnat
reflektera på dem. Detta gör, att vi hemma för närvarande
mäste tillåta uthyrande av bostäder i hus, som förut nära nog utdömts
av hälsovårdsnämnden. I dem inhysas alltså folk, och man
får se till, att de kunna bo kvar där.

Vad som bör göras för att förbättra ställningen i detta fall

Lördugen tfcu 10 timra, f. m.

i\7 Nr 21>.

är icke gott att säga. Jag hyser emellertid synnerligen starka^«j-«»*<«<«»*
tvivel på, att en utlåning av egnahemslånemedel för skapande av
egna hem inom städernas planlagda område skulle medföra något
väsentligt gagn, och detta av det skälet att för bostäder å tomter, (Kort*.)
som upplåtas av staden för byggande av hus med smålägenheter,
framställes vanligen av byggnadsnämnden sådana fordringar med
avseende på arkitektur och annat, att de personer, om vilka det
bär är fråga, icke vilja reflektera på att bygga på dessa tomter.

Detta gör ■— och så har det varit hemma hos oss — att personer,
som haft möjlighet att bygga lägenheter med ett par rum och kök,
vanligtvis sökt sig plats utanför stadens planlagda område. Yi
ha hemma en del tomter, som utlämnas för byggande av mindre
hus, men det är ingen, som reflekterar på dem, utan fortfarande
föredrar man att som förut bygga utanför stadens planlagda område.
Med anledning härav ha uppstått en hel del bekymmer
rörande de förstäder, som på detta sätt uppkommit. Man har
nämligen i dessa icke byggt efter några bestämda regler; man har
icke tagit synnerligen stor hänsyn till brandsäkerhet o. s. v., och
detta liar gjort, att t. ex. i Skövde, där jag bor, staden beslutat
planlägga en del av även dessa områden.

Det har alltså visat sig, att sedan stadsområdena blivit planlagda,
ha ifrågavarande personer icke byggt på sådana områden,
utan sökt sig byggnadsplatser utanför dessa, och detta därför att
— som jag nyss nämnde — det ställas så stora krav på byggnaderna,
da man skall bygga efter byggnadsnämndens föreskrifter,
att husen bliva dyrare, då man bygger inom det planlagda området,
vilket man sålunda anser icke medföra någon förmän.

Jag tror, att vill man skapa större möjligheter för arbetarbefolkningen
och småfolk i allmänhet att komma i besittning av
bättre bostäder, bör man i stället uppmuntra de byggnadsföreningar,
som kommit till stånd. Jag tror visserligen, att därmed kan
riskeras, att man far en del stora byggnadskaserner, men detta
torde dock vara det bästa sättet. För övrigt tror jag, att bostadsfrågan
i stort sett skulle kunna lösas även beträffande städerna,
om vi inom riksdagen gjorde allt vad göras kan för att uppmuntra
egnahemsrörelsen i allmänhet. Jag bär den uppfattningen, att
man bör söka göra vad man kan för att få folk att stanna kvar
på landsbygden, och gorå vi icke det, så tror jag, att folk flyttar
in till städerna för att där konkurrera på arbetsmarknaden och
söka sig bostäder. Man tror nämligen, att städerna ha att bjuda

Eå alla möjliga förmåner och välsignelser, och denna uppfattning
lir så mycket fastare rotad, då man ser, att det på landsbygden
icke finnes vad man i detta avseende önskar. Därför tror jag, att
det är en av de viktigaste uppgifterna för en representation att
se till, att man på landsbygden försöker skapa så många nya egna
hem som möjligt och att det kan finnas medel tillgängliga för
ändamålet. Därmed tior jag, att bostadsförhållandena i städerna
skulle komma att bliva bättre, även om svårigheterna icke bleve
helt aylyftade.

Nr 29. 38

Lördagen den 10 mars, f. m.

An9eanahZTS För övrigt tror Ja£> att maa skulle gorå klokt, om man sökte
lånefond för a^ a^ *^e agantliga arbetarebostadslägenheterna bereda större möjstäder.
ligheter till utrymme i städerna. Vi hade för icke många dagar
(Forte.) sedan till behandling frågan, om icke industrien borde anses skyldig
att bidraga till att skaffa bostäder åt arbetarna. Jag anser
detta krav rimligt och gör det så mycket mera, som industrien,
som vi veta, i mycket befinner sig i en uppblomstring. Vi ha
hemma hos oss en mekanisk verkstad utanför staden och i en annan
del av stadens omgivningar ett kalkbruk eller cementbruk,
inköpt av en stockholmsfirma, som söker fä arbetare. Dessa firmor
ha icke några bostäder åt arbetarne. För att fä folk har ett
av bolagen för närvarande inlett underhandlingar om att få köpa
ett hus i staden, som är nyreparerat och nyss påbyggt. I detta
hus bo icke mindre än 14 familjer, som äro mycket oroliga för att
de skola bliva husvilla, då de icke veta, huru de skola få andra
bostäder i stället. Riktigare vore val, att industribolaget byggde
arbetarbostäder invid sitt verk, som ligger utanför staden, visserligen
i en annan socken, men dock intill staden. Varför skall icke
industrien förse sina arbetare med bostäder på samma sätt som
jordbruket gör beträffande sina arbetare? Den vägen anser jag,
att man bör gå för mildrande av bostadsnöden.

På samma sätt förhåller det sig med den mekaniska verkstaden
hemma. Den är också inköpt av en Stockholmsfirma, men
kan icke få folk därför att det icke finnes bostäder. Nu håller
den på med att förhyra bostäder av enskilda, avsedda att erbjudas
arbetarna, och för varje bostad den lyckas hyra blir det alltid
några andra familjer, som bliva husvilia. Och så står man, där
man står.

Jag vet icke, huru det kommer att gå, om denna utveckling
fortgår som hittills och om icke några åtgärder vidtagas för lättande
av bostadsnöden, som är mycket bekymmersam för närvarande.
Men jag tror, att det hjälper icke, om man lämnar lån till
byggande av hus inom det planlagda stadsområdet, därför att det
anses, att det blir för dyrt att bygga inom detta område, varför
man föredrar att bygga utanför detsamma. Men härigenom skapas
dessa förstäder utan ordning och reson, som jag nyss omnämnde.

& Jag skall i detta sammanhang be att få yttra några ord med
anledning av en skrivelse, som avlåtits till Kungl. Maj:t med anhållan,
att ett område under vissa förhållanden "skulle få upplåtas
till trängområde. Härmed förhöll sig på följande sätt. Domänstyrelsen
hade för anläggande av egnahem planlagt en kronoegendom,
som hette (Jransikagården. Dä man fick reda på, att domänstyrelsen
höll på med detta arbete, gav man militärerna rådet:
ni skola söka laga så, att ni få detta område till övningsfält så
snart som möjligt, ty nu håller domänstyrelsen på med att kartlägga
det till egnahem. Vad hände? Jo, vederbörande gingo in
till Kungl. Maj:t med en framställning, och 1913 års riksdag beslöt,
att kronoegendomen skulle upplåtas till trängen. Förhopp -

Lördagen den 10 mars, f. in.

39 Nr 21).

nin,"-arna att på detta redan planlagda område få till stånd egna Ang. en staten,
hem gingo alltså om intet. På sådant sätt är det, som man på en låe^neJ"^ör
del hall söker tillgodose behovet av bostäder för småfolket. städer.

Jag har intet yrkande att framställa, men jag har velat gorå (Forts.)
detta inlägg. Skola vi verkligen kunna hämma emigrationen, då
få vi sannerligen i detta land göra något annat än att stifta lagar
mot emigrationen. Här utdelades för några år sedan en bok, i
vilken beskrevs, huru svensk-amerikanerna bygga och bo. Boken
var, tror jag, utgiven av doktor Adrian Molin. Där ute — hette

det'' i denna bok — finner man aldrig en arbetare av germansk

härstamning med mindre än tre rum och kök; han äter i sitt
dining-room, sover i sitt bed-room och tar emot bekanta i sitt

parior-room. Jag tänkte, då jag läste detta: finnes det i detta

land någon arbetare, som lever under sådana förhållanden, att lian
har tre rum och kök? Skall man därför söka att hämma emigrationen,
så få vi, mina herrar, vidtaga andra åtgärder än att stifta
lagar, som icke leda till något resultat. Man far, som Erik Josias
Sparre säde, söka att inom Sverige överflytta Amerika, så att folk
trivs och icke emigrerar.

Jag anser emellertid det viktigaste för riksdagen vara att se
till, attT det skapas så många egna hem på landsbygden som möjligt
och under förhållanden, som äro så enkla och bekväma som
möjligt, både när det gäller att tillhandahålla medel för ändamålet3
som i fråga om skapandet av själva hemmen. Jag anser,
att staten här kan göra betydligt mera än vad som är gjort. På
de stora kronoegendomarna, som staten utarrenderat, kan icke
gärna påräknas mera än 2 å 3 procents ränta på taxeringsvärdet
och mycket mindre på det verkliga värdet. Genom styckning
skulle betydligt mer kunna vinnas, önskar man behålla det
svenska folket inom landet, så får man slå in på en annan väg
än den, man hittills gått.

Herr talman, jag har intet yrkande.

Herr Cederborg: Herr talman! För min del hade jag icke

i sista punkten av utskottets motivering läst vad en talare där utläst,
nämligen att däri skulle innefattas något klander mot bostadskommissionen,
och jag tyckte mig höra av utskottets ärade ordförande,
att det icke var meningen annat, än att man gärna ville se
arbetet påskyndas så mycket som möjligt. Med anledning härav
emellertid och då herr Hage i sitt anförande gav uttryck åt en
undran, huruvida icke kommissionen kunde ha bedrivit sitt arbete
mera skyndsamt, så ber jag att yttra några ord för att gorå
rättvisa åt kommissionens övriga medlemmar, av vilka åtskilliga
nedlagt ett synnerligen mödosamt och synnerligen energiskt arbete
för att föra arbetet, dit vi kommit. Jag vill påminna om, att
kommissionens uppgivit varit så omfattande och att det varit så
pass svåra problem, som legat inom ramen för densamma, att det
varit nödvändigt att göra början med omfattande utredningar för
att få en tillförlitlig bild av bostadsmarknadens läge, varifrån ar -

Nr 2». 40

Lördagen den 10 mars, f. m.

AlauXTn3yeiet ?edan ku?df föras vidare. Det var också nödvändigt att få
liifond för kanne.dom om förhaUandena utomlands, särskilt på sådana häll, där
städer. man kommit längre än vi. Det var nödvändigt att fä detta icke

;Forte.) endast som en basis för kommissionens arbete, utan också för att

resultatet skulle bliva sa pass klart utarbetat, att det kunde framläggas
för offentligheten för att tjäna som vägvisare för våra kommuner.
Vi måste komma ihåg, att bostadsfrågan i mångt och mycket
beror på initiativ från kommunernas sida. I det avseendet
hoppas jag, att det arbete, vi utfört, skall bliva till ganska stor
“ytta. i^U .bölVar det„ förberedande utredningsarbetet nalkas sin
fullbordan på alla områden, och jag hoppas, att ett positivt resultat
därav skall komma rätt snart.

„ Emellertid ber jag att få erinra om, att arbetet givetvis i viss
rank fnbyfa^)(fe dels av remissen av byggnadsstadgan, som
medfört mycket omfattande arbeten, och dels under de sista åren
framför allt av de åtgärder, varom man funnit sig tvungen väcka
förslag för avvärjande av olägenheterna av den plötsligt inträdda
krisen. Dessa saker måste klareras i första hand, och det kan inte
hjalpas, om därigenom arbetet rörande riktlinjerna för framtiden
skulle i någon män uppskjutas. Jag hoppas emellertid, att under
den närmaste tiden de positiva förslagen skola komma mera slag i
slag. Jag kan i detta sammanhang icke neka mig nöjet att åberopa,
att i Danmark, där man också håller på med en utredning
av bostadsfrågan och där det yppats benägenhet att så att säga gå
mera rakt på sak, har just från nationalekonomiskt häll betonats,
fttt den råtta vägen är den, som man i Sverige slagit in på, nämligen
att först skaffa en verklig tillförlitlig utredning såsom grundval
för de åtgärder, som skola föreslås, för att icke sedan raka ut
för bakslag.

Herr Persson i Norrköping: Herr talman, mina herrar! Jag
har icke alls klandrat bostaaskommittén, och det klander, som den
vant utsatt för, i den män det här framkommit, har varit av det
slag, att bostadskommitténs herr ordförande icke behövt tao>a sig
sa nära av vad som sagts. Men faktum står kvar. Förresten är
det ju så, att denna fråga om en egnahemslånefond för städerna
korn icke fram för första gången i fjol, utan det väcktes motioiB
darom här i riksdagen för ett tiotal år sedan och bifölls till och
med av denna kammare. Så tillsattes bostadskommittéu 1912, och
nu ha vi 1917, och fortfarande kan man konstatera, att förhållande"
a bil ^allt värre och värre. År det då så underligt, att man
nödgas ga fram och yrka bifall till det förslag, som föreligger,
för att söka få en ändring till stånd snarast möjligt, för att få
nöden som existerar, och svårigheterna, som äro de ohyggligaste
man tan tänka sig, avhjälpta redan nästkommande år, om det finnes
möjlighet därtill?

Hem Cederborg säger, att bostadskommittén torde komma fram
med sina förslag, åtminstone en del av dem, redan innan utgången
av detta år. Ja, men därmed har ju icke riksdagen förhoppning

Lördagen den 10 mara, f. in. 41 hr 2IL

att få fram proposition av saken till nästkommande riksdag, utan Ang. en stat,»,
vi få nog bereda oss på, att den vanliga remissvägen, som (lossa
kommittébetänkanden skola gå, kommer att fördröja saken, så att ttftjer.
vi få vänta ytterligare ett år. Under tiden växa svårigheterna, (Forta.)
och man kan icke på annat sätt få dem avhjälpta. Det är då alldeles
självfallet, att om man kunde få en särskild fråga, frågan
om kreditförhållandena för städernas planlagda områden, löst omedelbart
och vid sidan av denna bostadskommitténs utredning, som
omfattar så mycket annat, så vore härmed en god reform vunnen,
enligt min mening. Medan man bär under tiotal av år utreder och
söker få gräset att gro, så dör kon.

Bostadsfrågan är icke uppkommen i dag, utan det är en gammal
fråga, vars alla svårigheter länge varit påtalade, och man kan
nu icke längre stå till svars med att lita på, att den skall komma
att ordnas på en gång och i ett sammanhang, utan man måste
söka ingripa på alla sätt man kan för att omedelbart fa en ändring
till stånd. .

Jag har icke alls orsak att gå ifrån det yrkande ,]ag framställt,
nämligen om bifall till motionen. Genom att bifalla densamma
uttrycker andra kammaren sin mening bättre, än den kan
göra i alla motiveringar, att här är skyndsamhet av nöden, här
behöver något omedelbart åtgöras.

Herr Hamilton: Herr talman! Jag vill blott fästa den siste
aktade talarens uppmärksamhet på, att ett bifall till motionen
icke påskyndar fi ägans lösning det allra ringaste. Bostadskommittén
har icke utsikt att komma med en särskild utredning i
detta avseende, och om en ny kommitté skulle tillsättas, så skulle
det nog dröja många år. £tt bifall till motionen gagnar alltså
ingenting i syfte att avhjälpa de svårigheter, varom vi nu överlägga.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, gav herr
vice talmannen propositioner på l:o) bifall till utskottets hemställan,

2:o) avslag därå och bifall i stället till den i ämnet väckta motionen
samt 3:o) bifall till det av herr Nilsson i Linnås under överläggningen
framställda yrkandet; och blev utskottets hemställan av
kammaren bifallen.

§ 10.

Herr statsrådet Westman avlämnade Kungl. Maj:ts proposition,
nr 91, med förslag till lag angående ändrad lydelse av § 24 i
förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd den 21
mara 1832 m- m.

Denna proposition blev på begäran bordlagd -

Nr 29. 42

Lördagen den 10 mars, f. m.

§ n.

tingsZväret'' Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 21, i anledning av
väckt motion om ändrad lydelse av 5 och 8 §§ i lagen den 23 oktober
1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på landet; och begärdes
ordet därvid av motionären

Herr Molin i Dombäcksmark, som yttrade: Herr vice talman!
Mot det föreliggande utskottsutlåtandet har jag tillåtit mig avge
en blank reservation. Som jag tidigare i dag tillåtit mig säga, tjänar
det ju rakt ingenting till att försöka övertyga vare sig riksdagen
eller utskottet vare sig i den ena eller den andra riktningen, och
så är också förhållandet med den här frågan, som ju går ut på
att möjliggöra för kommuner och väghällningsdistrikt att anslå
medel till förbättrande av enskilda vägar på landet, som äro av den
betydelse, att de kunna tillmätas gagn för den allmänna samfärdseln.

Det är mycket troligt, att de bestå av herrarna icke ha reda
på vad begreppet enskilda vägar på landet innebär. Jag ämnar
i alla fall, i förbigående sagt, icke undervisa i det stycket. För
dem av herrarna, som veta vad enskilda vägar på landet är, vill
jag säga, att min förevaran de motion ej alls går ut på att påyrka
statsanslag för sådana vägars byggande, utan vad jag velat är,
att kommuner och väghällningsdistrikt skulle få rättighet att i
ömmande fall kunna anslå medel för sådana vägars iståndsättande.
Herrarna stå nu i begrepp att vägra kommunerna och väghållningsdistrikten
den möjligheten, under förebärande att det finnes en
annan utväg. Vägkommissionen, som nyligen avlämnat sitt betänkande,
har angivit såsom en möjlighet, att enklare vägar av större
betydelse skulle kunna komma in såsom allmänna vägar av tredje
klass. Med kännedom om den senfärdighet, som utmärker alla
frågors behandling i detta land, kan jag för min del icke ha någon
förhoppning, att vi skola få se något resultat av vägkommissionens
betänkande inom de närmaste 20 åren. Det förslag, som nu en
gång kommit in, kommer givetvis att bli föremål för så kallad
överarbetning inom jordbruksdepartementet, och med kännedom om
hur det går till med överarbetningen av vattenlagen inom justitiedepartementet,
har jag ingen förhoppning, att vi inom rimlig tid
skola få se något resultat av detta förslag till väglag. Men om
— och jag lägger stark betoning på om — om det skulle inträffa
det otroliga, att väglagen kornme till riksdagens avgörande inom
den närmaste tiden, så vill jag, mina herrar inkassera det löfte,
som jordbruksutskottet gjort i sitt utlåtande, nämligen att enskilda
vägar av större betydelse skulle få inräknas såsom allmänna vägar.
Jag tror icke, att herrarna äro beredda på att taga konsekvenserna,
men jag .inkasserar i alla fall löftet i förhoppning, att herrarna
skola befinnas villiga, att, då det gäller, anslå nödiga medel för
att realisera ett sådant projekt. För min del är jag livligt övertygad,
att det här gäller belopp på minst 30 ä 40 miljoner kronor

Lördagen den 10 mars, f. m.

43 Nr 29.

årligen, under en lång följd av år framåt för realiserandet av eu Ang. vägh/nisådan
tanke som att lata alla enskilda vägar av betydenhet ingå
såsom allmänna, om också endast av tredje klass. Jag hoppas, ^ or

att herrarna redan under denna riksdag såsom ett preludium till
vad som komma skall i detta stycke skola befinnas villiga att biträda
det från liberalt håll framställda förslaget om ett anslag av
5 miljoner kronor till allmänna vägar. Jag har nästan pa känn,
att när det kommer till kritan herrarna komma att vägra i vändningen.
Men jag skall vid det tillfället be att få återkomma och
hänvisa till det jordbruksutskottsutlåtande, som här föreligger.

Ja, såsom jag sagt, herr talman, har jag ingen anledning att
yrka bifall till motionen, fastän jag är fullkomligt övertygad om,
att den är riktig och att det icke kan riktas någon saklig kritik
mot den.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 12.

Efter härpå skedd föredragning av konstitutionsutskottets utlåtande,
nr 5, i anledning av Kungl. Majts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 18 § 7 och 49 punkterna i lagen
om val till riksdagen biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 13.

Härefter förekom till behandling statsutskottets utlåtande, nr 31, Ang. anslag
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående understöd för ^anJ/ar
uppförande av bostadshus med smålägenheter ävensom i ärendet Jbostadshm_
väckta motioner.

I en till riksdagen den 20 januari 1917 avlåten, till statsutskottets
förberedande behandling överlämnad proposition, nr 34, hade Kungl.

Maj:t under åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över
civilärenden för samma dag föreslagit riksdagen att på extra stat
för år 1918 under sjätte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av

4.000. 000 kronor att i huvudsaklig överensstämmelse med de i statsrådsprotokollet
angivna grunder användas till understöd för uppförande
av bostadshus med smålägenheter, med rätt för Kungl. Maj:t
att förskottsvis redan under år 1917 av tillgängliga medel utanordna
beloppet.

Vidare hade i en av herr Linders inom andra kammaren väckt,
till statsutskottet remitterad motion, nr 273, föreslagits, att, under
förutsättning att Kungl. Maj:ts framställning i berörda proposition
vunne riksdagens bifall, riksdagen därutöver matte pa extra stat
för år 1918 under sjätte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av

1.000. 000 kronor att, i huvudsaklig överensstämmelse med vad i
motionen anförts och vad som i tillämpliga delar skulle gälla enligt

Jir 2a 44

Lördagen den 10 mars, f. in.

Aa/Ör av Kung!. Maj:t angivna grunder, användas till understöd för upp förande

av förande av sådana bostads- och ekonomibyggnader, vartill lån bebostadshus.
Viljats ur statens egnahemslånefond, med rätt för Kungl. Maj:t att
(Forte.) förskottsvis redan under år 1917 av tillgängliga medel utanordna
beloppet.

Ytterligare hade i en av herr Sigfrid likaledes inom andra kammaren
väckt, till statsutskottet jämväl hänvisad motion, nr 278,
föreslagits, att riksdagen ville besluta, att det anslag, som av Kung!.
Maj:t i proposition nr 34 begärts till statsunderstöd åt bostad^
produktionen, finge lämnas till understöd för bostäders åstadkommande
även på landsbygden, och i första hand som understöd med
en femtedel av byggnadskostnaden till sådana, som önskade uppföra
ett eget hem och vilka icke hade större årsinkomst än 3,000 kronor,
med företrädesrätt för de barnrikaste familjeförsörjarna; att i
händelse anslag beviljades till uppförande av större bostadshus med
smålägenheter till uthyrning, sådana hus skulle byggas fristående
med göda utrymmen åt alla sidor, vilka icke finge bebyggas på ett visst
avstånd från byggnaden; att byggherrar, som erhölle statsbidrag, skulle
var skyldiga lämna företräde åt familjeförsörjare med det största
antalet familjemedlemmar att hyra i dessa byggnader; samt att städer
och stadsliknande samhällen skulle åläggas att lämna tomt gratis
till egnahemsbyggare inom ett avstånd av 3A timmes färdväg från
anställningsplats och ordna med egnahemsföreningar, som bistode
de egnahemsbyggande.

Utskottet hemställde,

a) att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj tis förevarande
proposition, pa extra stat för år 1918 under sjätte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 4,000,000 kronor att i huvudsaklig
överensstämmelse med de i statsrådsprotokollet över civilärenden
den 30 januari 1917 angivna grunder användas till understöd
för uppförande av bostadshus med smålägenheter, med rätt
för Kungl. Maj:t att förskottsvis redan under år 1917 av tillgängliga
medel utanordna beloppet;

b) att herr Linders ovanberörda motion icke måtte av riksdagen
bifallas; samt

c) att herr Sigfrids omförmälda motion ej heller måtte vinna
riksdagens bifall.

Vid utlåtandet voro emellertid fogade reservationer:

av herrar J. Nilsson, C. G. Ekman, I. E. G. Svensson, Widell,
greve Posse, Odqvist, Wiklund och Bengtsson i Korup, vilka ansett
att utskottet bort hemställa,

a) att Kung!. Maj tis förevarande proposition icke måtte av riksdagen
bifallas;

b) att den av herr Linders väckta motionen nr 273 icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda; och

Lördagen flen 10 tattrs, f. rti.

45 Nr 29.

c) att herr Sigfrids motion nr 279 icke heller matte till någon An''J■ an,lao

Utskottets hemställan föredrogs.

Därefter yttrade

Herr Odqvist: Herr vice talman! vid den förberedande be handlingen

av denna fråga voro alla ense om, att något borde

föras för att avhjälpa den bostadsbrist, som onekligen finnes i en
el större städer. Men när ställning skulle tagas till anslagets
natur i form av fritt bidrag, dä skildes meningarna åt på så sätt,
att från reservanternas sida det ej ansågs rådligt att gratis bevilja
medel för denna byggnadsverksamhet, utan borde i stället anslag
utgå i form av lån" på billiga villkor. Genom att nu lämna medel
utan återbetalningsskväldighet, vilket är principiellt oriktigt och
kan få vittgående finansiella konsekvenser, binder riksdagen sig
för framtiden för liknande eller andra ändamål, ty säkert är, att
de höga priser å byggnadsmateriel och å arbetsmarknaden, som nu
finnas, komma att fortfara en lång tid efter kriget, och då ligger
det nära till hands, att samma fråga snart kommer upp igen.

I reservanternas motivering finnas angivna de riktlinjer,_ som
de anse skulle vara bättre för att komma till målet, att avhjälpa
bostadsbristen, varför jag ej vill upprepa dessa skäl. Men jag vill
med styrka framhålla, vilket även skett i herr statsrådets yttrande,
att kommunerna äro skyldiga att i första hand taga vården om
bostadsbristens avhjälpande, industrien i städerna, som suger till
sig lantbefolkningen, har även skyldighet att sörja för sina arbetares
bostadsförhållanden. Den industri, som finnes förlagd på
landet och i en del städer, har alltid berett sina arbetare bostäder
och därvid fått vidkännas stora kostnader. Huru är det icke dessutom
för jordbruket? Nog måste det se till och ordna bostäder
för torpare, statare m. fl. och kan väl aldrig därför påräkna statshjälp.
Rörande fördelningen av detta anslag, blir det nog så, att
Stockholm och andra bärkraftiga större kommuner erhålla huvudparten
av anslaget, och de mest behövande den mindre delen av
anslaget, kanske ingenting. Nu vore ju meningen, att med detta
anslag byggnadsverksamheten skulle så bedrivas, att lägenheterna
skulle vara färdiga till inflyttning redan den 1 oktober detta år.
Detta förefaller mig omöjligt, men om så även kan ske, så kan
ifrågasättas, om de äro beboeliga vid den tiden.

Nu är det ju så, att Kungl. Maj:t har i sitt förslag haft under
övervägande flera utvägar att ordna denna bostadsfråga. Dels
bär man ifrågasatt att gå fram med kompensationssystem eller
maximipris eller beskattning genom accis, och dels har man också
tänkt, att man genom hyresförmedling skulle kunna nedsätta hyrorna,
för vilken uppgift man tillsatt s. k. hyresnämnder. Vad

riksdagens åtgärd föranleda; samt
av herr Andersson i Skivarp.

förande av
bostadshus.

(Fort*.)

M- 29. 46

Lördagen den 10 mars, f. m.

Ang. anslag I)u maximipriserna och kompensationssystemet beträffar så har ju
/ZndTav de.9sa ,saker tillämpats för jordbruket i en ganska stor omfattning,
bostadshus. och pa sista tiden har ju lantbrukarnas spannmål beslagtagits, så
(Forts.) att i synnerhet för mindre jordbrukare råda nog i många fall
ganska stora svårigheter att kunna föda fram sina kreatur, och det
blir nog också ganska svårt för jordbrukarna att själva kunna få
tillräcklig näring. Det är hårt för dem, som själva producera
spannmålen, att bliva ställda i så knappa omständigheter.

Det system, som tillämpats mot jordbrukarna, är enligt min
åsikt icke riktigt, men jag kan icke underlåta att framhålla, att
rättvisan dock krävt, att maximipris åsatts eller kompensationssystem
införts inom så viktiga näringar som järnhanterino-en och
skogsindustrien._ Vad särskilt den senare beträffar, ha ju vederbörande
tänkt sig att få inkomster för bostadsbristens avhjälpande
genom att införa exporttull på trä och även på järn. Så bär dock
icke skett.

Till sist vill jag med styrka framhålla, att därest bostadsbristen
skall avhjälpas på sätt Kungl. Maj:t föreslagit, så kommer
detta ovillkorligen att medföra, att landet avfolkas i ännu högre
grad än vad nu sker. Då bristen på arbetare för vårt lantbruk
redan nu är stor, blir följden den att man måste ordna lantbruksdrilten
på annat sätt, till skada för produktionen i dess helhet.

De anslag, som äskas i år på de olika huvudtitlarna, formuleras
i allmänhet såsom »förslagsanslag, högst». I detta betänkande
är ordet »högst» uteslutet, och här står blott »förslagsanslag», vilket
anslag alltså kan överskridas högst betydligt. Om nu riksdagen
beslutar dessa^ fyra miljoner för bostadsbristens avhjälpande,
är det väl också ganska antagligt, att det kommer att överskridas.

På grund av vad jag nu har anfört, ber jag, herr talman, att
ta yrna bitall till den reservation, som avgivits av herr J. Nilsson
m. fl.

Herr Holmdahl: Herr talman, mina herrar! Jag vill för
min del icke törneka, att de synpunkter, som reservanterna framhållit,
och den siste ärade talaren närmare utvecklat, äro synnerligen
beaktansvärda. Jag vill således medgiva, att den form för
statens ingripande, som här ifrågasättes, nämligen direkt statsbidrag
utan återbetalningsskyldighet, ingalunda är tilltalande. Jag
vill också, ge reservanterna rätt däruti, att bostadsfrågans lösning,
där den icke kan ske genom enskild företagsamhet, i första hand
bör vara en kommunernas angelägenhet. Jag är också övertygad
om, att dessa synpunkter kommit att bli bestämmande både för
utskottets hemställan och riksdagens beslut, om vi i detta nu befunne
oss under vanliga, normala förhållanden.

Det extra ordinära tillstånd, som kristiden skapat, kräver
emellertid också extra ordinära åtgärder, och därför går det enligt
mitt förmenande icke au att avfärda denna fluga med åberopande
allenast av principiella betänkligheter. Om den bostadsbrist, som

Lördagen de» 10 mars, f. m.

47 Nr 29.

nu är rådande, icke skall taga större och allvarligare dimensioner,
måste ett ingripande ske snarast möjligt, även om detta ingripande
icke kommer att följa förut utstakade linjer. Man kan
ju säga — och det framskymtar också i reservanternas uttalande
— att detta anslag i första hand skulle komma städerna till godo
och i mycket ringa grad landsbygden. Ja, detta är sant, men den
omständigheten bör väl icke under nu rådande situation tå vara
bestämmande. Solidaritetskänslan bör val, vare sig det gäller
stad eller land, mana oss att räcka en hjälpande hand. om vi finna,
att ett verkligt nödläge inträtt. Och att så är törhållandet framgår
först och främst av den utredning, som är framlagd i Kungl.
Maj:ts proposition och vidare av tillgängligt statistiskt material.

Det visar sig sålunda, att bostadsproduktionen under det första
krig-året, 1914, var 10 % mindre än under närmast föregående år,
och under 1915 var minskningen 41 °ö. För 191(5 föreligga, så vitt
jag vet, icke några exakta siffror, men eu preliminär undersökning
synes ge vid handen, att minskningen kommer att uppgå till icke
mindre än G0 %. Produktionen av bostäder, särskilt av mindre
och billigare sådana, utgör således endast en bråkdel av vad som
anses erforderligt för en normal utveckling. Under det att således
bostadsproduktionen väsentligen minskats, har däremot behovet av
bostäder icke undergått någon väsentlig förändring. Folkmängdsökningen
i våra städer utgjorde åren 1912 och 1913 i medeltal
omkring 22,(550 personer, 1914 var ökningen 20.300 personer och
1915 21,950 personer. Dessa siffror visa således, att folkökningen
hållit sig ganska konstant, och de visa även, att behovet av ökning
i bostadsproduktionen är detsamma nu som omedelbart före
krigets utbrott.

Men dessa siffror visa också, att tillströmningen från landsbygden,
som man talat om, icke varit större än under vanliga
normala förhållanden med undantag för vissa industristäder. Det
förhaller sig därför icke så, som reservanterna velat göra gällande,
nämligen att bostadsbristen i väsentlig grad skulle bero t därpå,
att arbetare från landsbygden skulle strömmat in till städerna,
lockade av de sista årens industriella uppsving.

Man har i detta sammanhang uttalat farhåga för, att om detta
anslag beviljas och bostadsproduktionen i följd härav ökas, tillströmningen
från landsbygden till städerna också skulle komma
att ökas. Jag fror för min del, att denna farhåga är ogrundad,
j^ven om hela detta belopp, fyra miljoner kronor, tages i anspråk,
vilket ju innebär, att allt som allt 18 miljoner komma att användas
för nybyggnader, täckes härigenom endast V* av behovet. Det
återstår således fortfarande eu ganska betänklig bostadsbrist. Hur
man under sådana förhållanden kan tänka sig, att det anslag, det
här är fråga om, skall kunna stimulera till ökad inflyttning från
landsorten till städerna, det kan jag för min del icke förstå.

Då reservanterna framhålla, att bostadsfrågans lösning även
under nu rådande krisförhållanden bör vara en kommunernas angelägenhet,
skulle detta äga sitt berättigande under förutsättning,

Ang. (inslag
för uppförande
av
bostadshvs.
(Forts.)

Nr 29. 48

Lördagen den 10 mars, f. m.

Ang. anslag att städerna gjort någon avsevärd profit genom de senaste årens
förande av krigskonjunkturvinster. Men de fall då detta inträffat torde vara
lostadshus, färre, än man i allmänhet föreställer sig. Vårt kommunala skatte(Forts.
) system är nu en gång sådant, att det icke medger en kraftig beskattning
av sådana vinster. Det har visat sig, att de ökade inkomsterna,
i de flesta av våra stadssamhällen, icke gått upp mot de
ökade utgifter, som kristiden medfört. I ett flertal städer bär
också uttaxeringen måst ökas för att bringa jämvikt i budgeten.
Under sådana förhållanden kan man väl icke rimligtvis begära,
att våra stadssamhällen, skuldbelastade som de äro, under nu rådande
abnorma materialpriser ensamma skola bära den börda, som
bostadsbristens avhjälpande komme att medföra.

Staten har av krigskonjunkturvinsten kunnat tillgodogöra sig
79 miljoner kronor, därav icke mindre än fiå1/* miljoner från städerna.
Det är väl då icke för mycket begärt, om av detta belopp
anslås fyra miljoner för att avhjälpa den mest skriande bostadshöden.
Några farliga konsekvenser torde ett bifall till utskottets
hemställan icke kunna medföra. Statsutskottet har ju tydligt
sagt ifrån, att detta anslag icke kan eller får betraktas som ett
prejudikat för kommande fall.

Då, som jag förut framhållit, ett snabbt ingripande från statsmakternas
sida är av behovet påkallat, tillåter jag mig yrka bifall
till utskottets hemställan.

I detta anförande, under vilket herr talmannen återtagit ledningen
av förhandlingarna, instämde herr Eallendorff.

Herr Ekman: Herr talman, mina herfar! Den närmast föregående
talaren har redan berört en hel del punkter till försvar
för den ställning, som statsutskottets majoritet i denna fråga intagit,
och jag skall således inskränka mig till att här framhålla
några andra synpunkter, som han icke berörde.

Till en början vill jag saga, att det betänkande, som här föreligger.
är frukten av en synnerligen omsorgsfull prövning av alla
de faktorer, som kunnat anses inverka på denna fråga. Statsutskottet
har ingalunda underlåtit att söka andra vägar för att nå
det mål, som man har avsett att med den kungl. propositionen
uppnå, och det har endast varit, sedan det visat sig, att för genomförandet
av en snabb hjälp på detta område den i den kungl.
propositionen angivna vägen var den enda framkomliga, som de,
som anslutit sig till statsutskottsmajoritetens uppfattning, kommit
till det slut, vartill man bär kommit.

Man bär naturligtvis först haft att för sig uppställa den frågan,
huruvida över huvud ett sådant nödläge här föreligger, att
man måste tillgripa den enastående utvägpn att genom direkt subvention
här stimulera byggnadsverksamheten till förmån för den
del av städernas och de stadsliknande samhällenas befolkning, som
skulle vara lidande av denna nöd. Och det framgår ganska otvi -

Lördagen den 10 mars, f. in.

49 Nr 29.

velaktigt redan av den kungl. propositionen, att nödläget verkligen
är sådant.

Emellertid har statsutskottet i det avseendet förskaffat sig
ytterligare nppgifter, och jag skall tillåta mig att ur eu av dessa
uppgifter för kammaren uppläsa, vad sakkunniga på detta område,
nämligen två för kammaren väl bekanta personer, doktor Yngve
Larsson och kapten Meurling, i en avgiven promemoria ha uttalat.
I avseende på vissa erinringar, som man gjort mot den kungl. propositionen,
yttra de här följande: »I>et torde till en början vara

obestridligt, att förhållandena å bostadsmarknaden för närvarande
verkligen äro av den art, att kraftiga åtgärder äro i hög grad av
nöden, för att man med lugn skall kunna motse den närmaste framtiden
på detta område. Utöver de uppgifter i detta hänseende,
som i inledningen till den kungl. propositionen lämnas, torde härom
följande böra framhållas.

Den stagnation av byggnadsverksamheten, som i den kungl.
propositionen påvisas, har under år 1916 blivit allt mera framträdande.
Enligt de uppgifter, som hittills inkommit till socialstyrelsen,
utgjorde i 14 städer antalet nytillkomna bostadslägenheter
1912 1913 1914 1915 1916

2,425 3,069 2,563 1,683 1,382

I vissa av dessa städer har bostadsproduktionen nästan alldeles
lamslagits, i andra har det däremot genom uppoffringar från det
allmännas sida nödtorftigt kunnat hållas i gång. I Stockholm är,
åtminstone vad smålägenheter angår, det förra fallet; medan däremot
exempelvis i Landskrona stadens och industrins förenade ansträngningar
lyckats åstadkomma nya lägenheter till erforderligt
antal.

Behovet av nya lägenheter har ingalunda avtagit jämsides med
denna stagnation. Stadsbefolkningens ökning uppgick bortsett
från inkorporeringar

1913 1914 1915

till 16,01 13,51 14,33 pro mille,

sålunda blott en ringa nedgång i förhållande till föregående normala
år. Disproportionen mellan tillgång och efterfrågan på bostadsmarknaden
har därför blivit allt större. Antalet nytillkomna
lägenheter per 10,000 invånare uppgick

1912 och 1913 1914 1915

per är

till 44 39 24

Resultatet härav har blivit en alltjämt stegrad trångboddhet och
bostadsbrist, som vid de senaste årens flyttningstillfällen mångenstädes
utbrutit i verklig lostadsnöd.

I Stockholm har enligt fattigvårdsinspektörens uppfattning
inneboendesystemet efter 1916 års oktober flyttning fått en ny

Andra hammarens protokoll 1917. Nr 29. 4

Ang. anslag
för uppoffrande
av
bostadshus.
(Forts.)

Nr 29. 50

Lördagen den 10 mars, f. m.

Ang. anslag
för uppförande
av
bostadshus.

(Forts.)

glansperiod. I Göteborg voro den 2 oktober ett 30-tal familjer,
mestadels barnrika, utan tak över huvudet. I Malmö var detta
fallet med ett 60-tal familjer, i Norrköping 30, i Örebro 29, i Gävle
åtminstone 20, i Eskilstuna 39 o. s. v. Flera av dessa städer hava
tvingats att återgå till byggandet av provisoriska baracker för att
åtminstone nödtorftigt kunna hysa de husvilla.

Den nöd och det elände, soru dessa siffror innebära, torde icke
kunna till sin betydelse överdrivas. I främsta rummet är det familjer
med talrika små barn — i Gävle ingen med mindre än 5
barn —- som drabbas av bostadsbristen. I många fall måste då
familjen upplösas, delvis omhändertagas av fattigvården, delvis
inackorderas hos trångbodda bekanta. Från Malmö berättas upprörande
fall av trångboddhet, som härav förorsakats. Och det lian
med visshet antagas, att förhållandena kommande höst skola, därest
ej effektiva åtgärder vidtagas, i högsta grad förvärras.»

Det är en* mörk tavla, mina herrar, som de sakkunniga här
upprulla, och stödda som deras uppgifter äro på siffror torde de
icke kunna med något anspråk på vederhäftighet bestridas. Jagtror
således, att man kan utgå ifrån, att här föreligger ett verkligt,
nödläge, ur vilket det torde vara statens oavvisliga plikt att
söka hjälpa. Man kommer då över till de utvägar, som kunna stå
till buds för avhjälpande av detta nödläge, redan nu förskräckligt
och till den kommande hösten än mera hotande. Reservanterna
till statsutskottets betänkande ha nog icke heller varit främmande
för, att det icke endast går an att här säga nej; man måste göra
något, och man har därför, såsom framgår av reservationen, trevat
efter någon möjlighet att sätta något i stället för det, som man
här icke ville gå med på. Reservanterna ha heller inte kunnat
bestrida, att, om man skall kunna åstadkomma någon verklig hjälp
på detta område, så måste åtgärderna vidtagas snabbt. Det är
redan, som jag upprepade gåDger antytt, under instundande höst,
som man bar att frukta vida större bostadsbrist, än som rått under
förra årets höst och i början av detta år.

Vad är det då för utvägar, som reservanterna antyda? Jo,
det är egentligen tre utvägar. Först tala reservanterna om, att
man skulle kunna tänka sig att genom billigare lån understödja
byggnadsverksamheten. Den undersökning, som inom arbetsutskotteis
avdelning, där denna fråga förelegat till behandling, har blivit
verkställd, har åtminstone för mig givit otvetydigt vid handen,
att på den vägen är icke någon bjälp att förvänta. Prisen på
byggnadsmaterial ha, såsom framgår av den kungl. propositionen,
stigit över de normala prisen med icke mindre än 70 %. Det är
således ingen hjälp, ingen stimulans för byggnadsverksamheten,
även om man skulle kunna få en billigare ränta på lån, så länge
som återbetalningsskyldigheten kvarstår. Varje byggnadsföretag
för detta ändamål måste med nuvarande byggnadspris bli förlustbringande,
och under sådana omständigheter ligger det i sakens
natur, att det icke kan vara någon lockelse att för sådant byggnadsföretag
ikläda sig förbindelse med återbetalningsskyldighet.

Lördagen dna 10 mars, f. in.

51 Nr 21).

Den andra utväg, som antytts av reservanterna ftr, att man
skulle försöka åstadkomma en prisreglering för byggnadsmaterial.
Den första ärade talaren i denna debatt var också inne på den
frågaD, i det lian gjorde en jämförelse mellan den prisreglering,
som ägt rum beträffande vissa lantmannaprodukter, och en prisreglering
för byggnadsmaterial, varvid lian ansåg det ena lika
lämpligt som det andra. Jag skall icke ingå på något resonemang
om lämpligheten av den ena eller andra prisregleringen.
Jag skall endast tillåta mig att här understryka, att med avseende
på byggnadsmaterial möta utomordentligt stora svårigheter att
kunna genomföra en sådan prisreglering. Givetvis böra därvid, om
den skall bli rättvis, även arbetslönerna vidröras. Men i varje
fall måste man ju tänka sig, att man icke kan stanna vid en
prisreglering endast för den färdiga produkten. Om jag tar järnet
t. ex., sä kan jag icke stanna endast vid den färdiga produkten,
jag måste i så fall söka åstadkomma en prisreglering, ‘som går
ännu längre tillbaka; huru långt reservanterna tänkt sig gå, vet
jag inte; jag vet ej om de tänkt gå så långt som ända till malmen
eller till det virke, som skall lämna träkol till järnets framställning.
Visst är, att en sådan prisreglering, om den skall vidtagas
och därest den skall på ett praktiskt sätt kunna genomföras,
kräver en så omfattande utredning, att det icke finnes någon
tanke på, att effekten av en sådan prisreglering skall kunna göra
sig gällande redan till instundande höst.

Jag kommer så till den sista utväg, som reservanterna pekat
på, nämligen att man borde åstadkomma sådana eftergifter i byggnadsstadgan,
att även vindsvåningarna finge inredas till bostäder.
Sådana eftergifter äro redan i en hel del stadssamhällen gjorda,
och sådana tillåtelser lämnas nog fortfarande. Men det torde vara
påtagligt, att ett effektivt avhjälpande av den nu rådande nöden
genom en så pass obetydlig åtgärd icke kan ernås.

Man har mycket kraftigt framhållit, att avhjälpandet av bostadsnöden
skall vara en kommunernas sak. Och den första ärade
talaren i denna debatt, som försvarade reservanternas ståndpunkt,
strök också under detta genom att göra det uttalandet, att han
var tämligen viss om, att ett bifall till utskottets här föreliggande
förslag skulle komma att medföra, att det egentligen blev, som
jag tror han sade, de rikaste kommunerna, som skulle komma att
draga nytta av detta förslag. Jag har blivit övertygad om, att
man i stort sett betydligt överskattat de vinster, som man tror,
att kommunerna i allmänhet under kristiden ha gjort. Det är
sant, att ett stort antal kommuner under kristiden ha haft väsentligt
ökade inkomster mot tidigare. Men lika sant är, att deras utgifter
stigit i vissa städer i betydligt högre grad och i så gott som
alla städer i sådan utsträckning, att någon nedsättning av skatterna
icke har kunnat komma i fråga; i ett flertal städer har man
tvärtom nödgats tillgripa en skatteökning för att utjämna förhållandet
mellan utgifter och inkomster, trots att inkomsterna ha ökats.
I detta avseende har jag tillgängliga siffror som kunna styrka,

Ang. anslag
för nppJärande
av
bostadshus.
(Forte.)

Nr 29. 52

Lördagen den 10 mars, f. m.

Ang. anslag
för uppförande
av
bostadshus.
(Forts.)

vad jag härvidlag uttalat. Jag skall endast nämna några av dessa
siffror för några av de större städerna. De totala utgifterna ha
ökats med följande procenttal från 1913 till 1916 i exempelvis föjjande
städer: i Stockholm med 41 %, i Göteborg med icke mindre
än 129 %, i Eskilstuna med 106 %, i Landskrona med 113 %. Av de
fjorton städer, som jag här har uppgift om, är det ingen, som har
att uppvisa eu så liten ökning som Nyköping nämligen endast
1 x/2 %. I genomsnitt blir för samtliga dessa 14 städer ökningen
under de nämnda åren icke mindre än 61 %. De uttaxerade beloppen
för samma tidpunkt i ifrågavarande städer betyda i genomsnitt
en ökning av icke mindre än 64 %. Herrarna behagade sålunda
finna, att dessa siffror tämligen jämnt överensstämma i genomsnitt.

Jag tror sålunda, att man inte har rätt att, med åberopande
av den ökade inkomst, som stadssamhällena under denna kristid
har haft'', här säga, att städerna måste ta hand om dessa förhållanden.
Man har också i detta avseende pekat på industriens skyldighet,
och i vissa städer har också industrien sökt uppfylla dessa
skyldigheter. Statsutskottets majoritet har inte heller underlåtit
att framhålla, att den anser, att såväl kommunerna som industrien
böra draga sin börda i dessa avseenden, men, mina herrar, om man
har blivit övertygad om att här verkligen föreligger ett nödläge,
avhjälper man detta nödläge för dem, som närmast lida under detsamma,
genom att säga nej till den kungl. propositionen och genom
att helt enkelt hänvisa till kommuner och industrier? Jag
tror det inte. Jag tror visst, att kommunerna fortfarande, som
hittills, komma att göra vad de mäkta att göra för avhjälpande
av denna brist. Jag tror också, att industrierna på många ställen
komma att göra vad de kunna. Men jag tror, att varken kommunerna
eller industrierna för närvarande kunna vidtaga tillräckligt
genomgripande åtgärder för att råda bot på det onda. Och vilka
är det då, som träffas av ett beslut i den riktning, som reservanterna
här vilja genomföra? Mina herrar, det är inte kommunerna,
det är inte industrierna, utan det är de, som lida under bostadsnödens
svårigheter. Det är dem, som riksdagen med ett sådant beslut
lyckas drabba, och jag vet, att med den uppfattningen, så tinnes
det ingen i denna kammare, som vill, att utgången skall bli denna.

Slutligen endast ett par ord, mina herrar, rörande vad som
här redan uttala,ts och vad som väl i fortsättningen kommer att
upprepas beträffande förhållandet mellan land och stad. För min
del är jag ju landsortsrepresentant, men jag har aldrig känt någon
riktig smak för den där stränga åtskillnaden mellan stadsintressen
och iandsintressen. I frågor av den natur det här gäller är det
nog ett större intresse, som bör få göra sig gällande, och det är
sföfsintresset. Här gäller det enligt mitt förmenande en skyldighet
för staten att söka med de medel, som stå staten till buds,
att avhjälpa ett nödläge, som huvudsakligen råder inom städer
och stadsliknande samhällen. Lika skyldig är staten förvisso att,
därest nödläget på något lika behj ärtans värt område inträder på

Lördagen den 10 mars, f. ni.

50 Nr 2).

landsbygden, också där ingripa med de medel, som då kunna stå
staten till buds.

Vidare tillåter jag mig tillägga, att då man bär velat säga,
att ett bifall till deri kung], propositionen skulle bidraga till en ökning
av inflyttningen från landsbygden till städerna, har man alldeles
givet överskattat betydelsen av det anslag, som här ifrågasattes.
Nöden förefanns ju redan, innan den kungl. propositionen
avläts, och det är att vänta, att den blir större till kommande
höst. Jag tror inte, att om man också med detta anslag kan avhjälpa
eu del av den värsta nöden, man därigenom bidiar till att
locka folk till städerna. Om folk trots den rådande bostadsbristen,
dragés till städerna, är det sannerligen inte därför, att man i någon
mån kan råda bot på denna bostadsbrist genom detta anslag.

Herr talman, innan jag slutar, skall jag tillåta mig framställa
ett yrkande, som redan har blivit framställt i första kammaren,
ett yrkande där framställt i avsikt att åtminstone borttaga något
av det, som vidrördes av den förste ärade talaren. Han pekade
på, att statsutskottet i detta avseende har föreslagit ett förslagsanslag
och icke ett förslagsanslag högst, och han ansåg, att det
låg något avskräckande i detta, dä man sålunda inte kunde veta,
hur långt detta anslag kunde utnyttjas. Något liknande har blivit
sagt i första kammaren, och i anledning därav bar också där
framställts det yrkandet, att klämmen under punkten a) måtte förändras
på sådant sätt, att den i sin början skulle erhålla följande
lydelse: »att riksdagen uiå, med anledning av Kungl. Maj:ts förevarande
proposition, på extra stat för år 1918 under sjätte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag högst av 4 miljoner kronor» o. s. v.
lika med statsutskottets hemställan.

Herr talman, med denna ändring anhåller jag att få yrka bifall
till statsutskottets föreliggande förslag.

Hed herr Ekman förenade sig herr E. A. Nilson i Örebro.

Herr Bengtsson i Norup: Herr talman! Det kan synas, som

om vi reservanter skulle vara likgiltiga för den rådande bostadsnöden,
och man har också här delvis försökt att slå på den strängen,
men jag försäkrar, att denna bostadsnöd går mig lika mycket
som någon annan till hjärtat. Jag har också i ett anförande förra
året, da bostadsfrågan debatterades, och likaså här för några dagar
sedan, då det gällde en motion, i vilken yrkades, att arbetsgivare
skulle åläggas att bygga bostäder till sina arbetare, uttalat mina
känslor för att dessa mindre bemedlade måtte få bättre bostäder.
Debatten gäller emellertid här inte huruvida man har känsla eller
icke känsla för bostadsnöden, utan fastmer vilken som skall betala
och uppföra dessa bostäder för de nödställda och där ned råda bot
på den förefintliga bostadsnöden. Då herr civilministern satte igång
arbetet på utredning i denna fråga, var han på rätt spår, då som
det framgår dels av ett yttrande, under sjätte huvudtiteln, och
dels av de instruktioner, som vederbörande utredningskommitté

Ang. anslag
för uppförande
av
bostadshus.
(Fort».)

Nr 29. 54

Lördagen den 10 mars, f. m.

Ang. anslag
för uppförande
av
bostadshus.
(Forts.)

fått, han arbetade för en prisreglering på byggnadsmaterial, och
att förbilliga dessa, så att det blev möjligt för såväl enskilda som
haiv- och helkommunala byggnadsföretag att sättas igång. Utredningen
har också försökt komma fram till en dylik lösning, men
då man läser industrikommissionens utlåtande, tyckes detta ha blivit
en mur för herr civilministern. Jag skall anföra några rader
av kommissionens utlåtande. Kommissionen säger: »Då anordningen
tillika från skattesynpunkt är i bög grad oegentlig och till
sina konsekvenser synnerligen farlig, måste man rent principiellt
ställa sig mycket betänksam inför ett förslag, som vill införa en
sådan ordning.» Och längre fram säger kommissionen: »Ännu mera
framträder anmärkta oegentlighet i fråga om de grupper av järn,
som skulle påläggas exportavgift. Tydligare kan ej utsägas, att
det är själva industrierna man utsett till skatteobjekt för att upphjälpa
byggnadsverksamheten, oavsett om de av dem tillverkade
varorna användas i denna eller icke. Men det synes icke vara
rättvist mot dessa industrier att så förfara.»

Ja, det är helt naturligt, att när man som lantman läser dylika
meningar, kommer man ofrivilligt att tänka på vad staten i
det fallet har funnit för gott att ålägga lantmännen. Visserligen
böra vi inte knota och klaga, men vi ha dock den berättigade fordran,
att då vi lantmän fått hjälpa till genom kompensationer och
maximipris att lindra kristiden, är det också industriens och likartade
näringars — de, som göra vinster på miljoner kronor —
skyldighet att vara med och lindra den kommande bostadsnöden.
Men här slår man ifrån sig denna skyldighet, och herr civilministern
tycks ha böjt sig härför, ty därefter kommer han in på en
annan utväg, nämligen direkt understöd till denna byggnadsverksamhet.

Det är ganska intressant att taga del av de beslut, som fattades
av den bostadskongress, som hölls här under förra året. Där
finns det inte i en enda punkt någon begäran om direkt statsunderstöd
men väl, att det måtte vidtagas någon åtgärd i prisreglerande
riktning, så att billigare material till bostäderna kunde åstadkommas.

Vidare hänvisar industrikommissionen till att konjunkturskatten
drabbar även skogsfastigheter och industrier, och då menar
man, att när dessa fullgjort sin skyldighet att betala krigskonjunkturskatt,
så ha de uppfyllt all rättfärdighet. Nåväl, men
denna skatt har också drabbat lantbrukarna. Utom den kompensation
lantbrukarna fått lämna i form av billigare varor ha de
sålunda också fått betala krigskonjunktur skatt, i den mån de kommit
under bestämmelserna härom. Då är det inte rätt av kommissionen
att fordra frihet från kompensation av det skälet.

Jag skulle kanske här passa på tillfället att svara herr Holmdalil
i Karlskrona, då han hänvisar till, att det är städerna, som
fått. betala ut <i0 miljoner kronor utav de 80, som influtit i krigskonjunkturskatt.
Ja, men herr Holmdahl har säkert inte beräknat,
hur många miljoner som lantbrukarna betalat indirekt ge -

Lördagen den 10 mars, f. m.

55 Nr 2J>.

nom detta förbilligande av varor. Det torde inte räcka med CO
miljoner, om man skall ange vad lantbruket bär tätt betala.

Nu kan man fråga: vilka skola då enligt reservanternas mening
åläggas byggnadsskyldighet? Jo, enligt min mening böra i
första rummet arbetsgivarna och i andra hand kommunerna vara
de, som sörja för att bostäder i tillräcklig mängd byggas och anordnas.
Vad beträffar arbetsgivarna är det val kant, åtminstone
för oss, som bo på landet, att en arbetsgivare där aldrig kan anställa
en arbetare utan att först tänka på att ha någon plats, där
han kan bo. De industrier, som äro belägna på landet, kunna givetvis
inte heller begära, att arbetare skola flytta ut till dessa industrier,
utan att det finnes bostäder för dessa arbetare. Sålunda
uppgav eu ledamot inom den avdelning i statsutskottet, där detta
ärende förbereddes, att ett bolag, som lian tillhörde, haft inte
mindre än två miljoner kronor i omkostnader lör att bereda bostäder
åt sina arbetare. Och då man ser, att industrien på landet
och lantbruket får draga försorg om bostäder åt sina arbetare, ilr
det väl också rättvist, att industrien i städerna får bygga bostäder
åt sina. Man kan förstå, att det är lockande för en industri,
då den skall börja sin verksamhet, att slå sig ned i eu stad, där
alla möjliga förmåner erbjudas, — för att staden skall få ett bra
skatteobjekt — nämligen fria tomter, gas, vatten och allt vad det
heter. På så sätt får staden ett gott skatteobjekt, och industrien
slipper att bygga bostäder åt sina arbetare, utan dessa få söka sig
bostäder, var de kunna finna dem.

Så säger man, att städerna hava så höga skatter, att de icke
ha råd att hjälpa till att bygga några bostäder. Ja, man måste
allt ställa sig litet undrande inför ett sådant påstående, då man
ser, hur det går till. Jag tänker då särskilt på de tre stora städerna
Stockholm, Göteborg och Malmö, vilka säkerligen bliva de,
som komma att åtnjuta största delen av anslaget. Varje riksdagsman
har haft tillfälle att se, hur det går till här i staden. Mitt under
en pågående kris för att kunna draga fram eu väg, Sveavägen,
river man ned det ena bostadshuset efter det andra, hus med bostäder,
rymmande 4- ä 5,000 personer. Vidare river man ned flera
bostadshus och bygger upp affärs- och bankpalats, för en kostnad
av flera miljoner bara för ett enda hus. Då har stadsfullmäktige
råd att bevilja anslag, men då det gäller att bygga arbetarebostäder
med lägenheter om 1 å 2 rum och kök, då ropar man, att
här måste staten hjälpa till. I utskottet upplystes av en representant
från Göteborg, att bostadsnöden i den staden var så stor,
att man till lägenheter fick använda ett gymnastikhus, på vars
golv man ritat rutor, på vilka familjerna tingo taga plats. Det
är beklagligt, att sådant kan inträffa. Men han upplyste också
om, att de industrier, som kommit till staden under de sista tio
åren, äro de två stora kullagerfabriksbolagen. Dessa, som haft
sådan framgång i sin verksamhet, att den ena miljonen efter den
andra intjänats och man icke hinner bygga hus nog för utvidgande
av själva verksamheten — ett briljant skatteobjekt för Göteborgs

Avg. anslag
för uppförande
av
bostadshus.
(Forts.)

Nr 29. 56

Lördagen den 10 mars, f. m.

Ang. anslag
för uppförande
av
bostadshus.
(Forts.)

stad — ha bolagen icke hunnit bygga bostäder för sina arbetare
och i varje fall inte tillräckligt utan Jåter staten taga hand därom.
Jag frågar, är det riktigt, att dessa miljoner, som tjänats in på
industrien, skola få gå till utdelning och till utökande av aktiestocken,
och samtidigt staten skall bygga hus åt företagets arbetare?
Beträffande Malmö är det känt," att denna stad för icke
länge sedan varit mycket angelägen om att få uppföra ett stort
hus för några hundra tusen kronor för mottagande av Skånska
hovrätten, som hade plats i Kristianstad. Då bär man tomter och
pengar att bygga hus, men när det gäller arbetarna och de små
lägenheterna, ropar man på staten att komma och hjälpa.

Jag kan vidare beröra dessa auktioner, som pågått över hela
landet, vid regementsförläggningarna, då den ena staden bjudit över
den andra för att få regementen förlagda till staden; då har man
velat offra nästan hur mycket som helst. När sedan på grund av
dessa inflyttningar de sämre lottade flytta undan och till sist bli
alldeles utträngda, så ropar man, att staten skall hjälpa, ty kommunen
har så höga skatter att den icke har råd att bygga.

Det är en orättvisa mot andra kommuner med höga skatter,
att dessa stora städer med jämförelsevis billiga skatter skola få
förmåner, som kommuner, vilka ha större svårigheter att dragas
med, få helt och hållet avstå från. Det finnes många kommuner
med mycket höga kommunalskatter, som få bygga skolhus efter
skolhus, fattighus och annat sådant. Den största kommunen i
Skåne, Orkened, har i år 13 kr. 20 öre per bevillningskrona, men
när det gäller dessa, tänker ingen, att staten skall komma och
hjälpa till. Då borde man heller icke känna någon lust att med
understöd bidraga till att de städer, som ha bättre råd, bättre
skatteobjekt, skola bli särskilt gynnade på statens bekostnad.

Det har nämnts något om inflyttningen från landsbygden till
städerna. Herr civilministern har gång på gång rört vid frågan,
och herr jordbruksministern har till statsrådsprotokollet anfört,
att han är rädd för att detta anslag kommer att befordra inflyttningen.
Utskottet har också varit inne på denna sak och gjort
det uttalandet, att det icke vill på något sätt vara med om att
gynna inflyttning från landet till städerna. Nå, men det gör man
ju indirekt i alla fall genom att med sitt bidrag sätta dessa städer
i bättre ställning än de skattetyngda kommunerna på landsbygden.
Man betänker icke, att under den tid, som är i uppgående
för industrien, och denna kommer att få betydligt höjda arbetslöner,
lantbruket lär följa med, om det vill ha något folk kvar.
Arbetet för lantbruket fördyras därigenom att man lockar arbetskraften
ifrån landet till städerna. Man försöker förringa detta,
och den senaste talaren var inne därpå. Dock tala både herr
civilministern, utredningen och utskottet därom att det icke är
meningen att befordra inflyttning, vilket man ju dock gör genom
att bifalla utskottets förslag.

Man har nu från de sakkunnigas håll uttalat den förmodan,
att om anslaget bifalles, det lämpligaste vore, att halvkommunala

Lördagen den 10 inurs, 1. in.

57 Nr 29.

bolag finge åtnjuta anslaget. Nu vet man, hur dessa halvkommunala
bolag komma till. Det är ju oltast så, att industrier sätta
in aktier eller taga lotter i dessa företag. Aled ett litet kommunalt
anslag och andra deltagares bjälp bygger man så huset. Alen
det är klart, att då detta halvkommunala bolag med en industri
som huvuddelägare får statsanslag, kommer detta i en bättre ställning
än konkurrenten, som icke fått statsbidrag. Det kan till arbetare
erbjuda billigare bostadslägenheter än det andra.^ Alltså
är det till den mäktiga industrien riksdagen indirekt anslår medel.
Om nu riksdagen beviljar anslaget, är det givet, att alla städer,
som tänkt bygga, riktar sina blickar på denna åtgärd och tänka:
nu få vi hjälp från staten, därför skola vi vänta; ty om icke detta
anslag räcker till oss nu, så är det möjligt, att vi ett annat år få
något. Så fördröjer man byggnadsverksamheten och förlamar intresset
för varje enskild att sätta i gång med byggnadsföretag.

Inom utskottet har den anmärkningen gjorts, att det finnes
många städer, där staten har egna arbetare, som trängas med industriens
arbetare om lägenheterna, och då är det icke för mycket,
att staten hjälper till att genom ett anslag lösa bostadsfrågan.
Ja, det är alldeles klart, att i den mån statens arbetare skola ha
bostäder, bör staten bygga.

Utskottets vice ordförande kritiserar reservationen och säger,
att reservanterna visserligen vilja vara med om att någonting
göres, men att de då vilja sätta kommun och arbetsgivare i stället
för staten. Den kritiken taga vi emot, ty detta är, enligt min
mening, det enda riktiga. Jag är säker på att många av dem,
som tala för utskottets förslag och rösta därför, äro övertygade
om, att det rätta är, att industri och arbetsgivare bekosta bostäder
för sina arbetare, och att kommunerna draga försorg om att
bostäder finnas för de övriga. Det är, säges det, det tillfälliga nödläget,
som är avgörande för att man nu skulle bevilja 4 miljoner
kronor. Då svara vi, att den omständigheten, huruvida staten
hjälper till att bygga, eller kommunerna bygga ensamma, lärer
icke inverka vare sig på tiden, inom vilken byggnaderna bliva
färdiga, eller på kostnaden. Staten bygger icke billigare med sina
anslag, tvärtom och det går lika fort att bygga på det andra
sättet. Att något större antal bostadshus skulle hinna uppföras
till den 1 oktober — som här utlovas — torde väl icke vara troligt,
åtminstone hinner man icke fa dem färdiga för inflyttning.

De som skola få del av anslaget, äro endast skyldiga att pabörja
byggandet före detta ars slut. Utskottet bär däremot icke
anvisat någon som helst väg, på vilken denna fr åga för framtiden
skall lösas, icke med ett enda ord sagt ifrån huruvida arbetsgivarne
skola anses vara skyldiga att taga hand om denna fråga,
icke heller att kommunerna äro det. Ett sådant uttalande borde
dock utskottet hava gjort, särskilt som de många arbetarerepresentanterna
i utskottet — därom är jag övertygad — äro besjälade
av den tanken, att industrien bör bära utgifterna for arbetarnes
bostäder.

Ang. anslag
för uppförande,
av
bostadshus.
(Korts.)

» 2!). 58

Lördagen den 10 mars, f. m.

A*9.- ansla<> säger man vidare: En lantman bör icke uppträda mot

förande av “ett* anslag, därför att det blott är Hägra veckor sedan riksdagen
bostadshus. 4 miljoner kronor till jordbruket, för Ökning av dess av (Forts.

) kastning. Den invändningen har jag väntat, men hur förhåller
det sig med den saken? Jo, allt arbete för brödsäden, åtminstone
i huvudsak, är gjort redan på hösten. Åkern är beredd, utsädet
är nedlagt och gödningen bekostad. Men nu är man rädd för, att
inte få tillräckligt med brödsäd i landet. Även med en medelgod
skörd behöves en import av ett par hundratusen ton. Då säger
man: låt oss med statsmedel hjälpa upp skörden, så att det blir
några säckar mer per hektar att utvinna. Jag frågar: är det en
hjälp för lantbruket? Hade propositionen lagts så, att den gällt
direkt hjälp åt lantbruket, så undrar jag, huru mycket understöd
det fått. _ Vidare vill jag säga, att hela brödsädesskörden, således
även ökningen som kommer av detta anslag, har staten redan lagt
beslag på,, den tages för statens räkning. Dessutom torde det vara
tvivelaktigt, om det kan bli någon säck mer. Man vet icke, när
man sår ut chilesalpetern, om man i den kommande skörden kommer
att få betalt för den kostnad, denna gödning betingar. 1 normala
fäll då chilesalpetern kostat 19 å 20 kronor (per 100 kilogram),
vet jag att mer än en lantman dragit sig för att på våren
så ut chilesalpeter över höstsäden, därför att ingen vet om det
betalar sig. Så torde det även ga nu. då den kostar 35 å 40 kronor;
förresten torde man icke få vad som behöves ty mycket ligger
på sjöbotten. Det anslaget är icke direkt till förmån för jordbrukarna
utan för folket i dess helhet.

Nu vill jag tillägga, att hade kravet på byggnadsanslaget gått
i den riktningen, att man begärt 4 miljoner kronor som lån mot
nedsatt ränta, så är jag övertygad om att ingen i utskottet hade
halt något att däremot invända. Men att ge städerna medel till
byggnaderna i form av understöd, att skänka bort sådant utan
att fordra återbetalning, och sa till landsbygdens arbetarebefolkmng
säga, att den skall få låna penningar, visserligen till nedsatt
ränta men i varje fall med återbetalningsskyldighet, det är eu
motsats som blir bestämmande för ens ställning till frågan. Stock
holms stad och Solna kommun t. ex., som gränsa till varandra
skulle komma i så olika lägen, att Stockholms stad skulle få andel
i understödet men Solna skulle mot ränta få låna för åstadåstadkommande
av bostäder åt sina arbetare.

Nu skulle dessa 4 miljoner avhjälpa ett tillfälligt nödläge,
lro herrarna dock, att detta anslag kommer att lösa bostadsfrågan,
så att icke kravet kommer igen nästa riksdag? Då nöjer
man sig icke med 4 miljoner utan kanske 24 miljoner, om det kan
förslå därmed.

Jag har, herr talman, sökt belysa de punkter som för mig
varit avgörande, då jag ställt mig på reservanternas sida. Jag
yrkar avslag å utskottets förslag och bifall till reservationen.

Häruti instämde herrar Nilsson i Bonarp, Andersson i Knåp -

Lördagen den 10 mars, f. in.

59 Nr 29.

pinge, Jonsson i Gumboda, Larsson i Kroken, llydén i Klosterbergane,
Andersson i Höekerum och Bäckström.

Herr Zetterstrand: Herr talman, mina herrar! I likhet med
en hel del föregående talare får jag till en början ge tillkänna,
att jag fullt behjärtar de invändningar, som från reservanternas
sida i den föreliggande frågan framställts. Jag inser väl, att de
kunna ha haft allvarliga betänkligheter, då det gällt att här lämna
ett direkt bidrag, som ju kan komma enskilda personer till godo.
Vi ha ju visserligen många gånger under föregående år lämnat
statsbidrag till enskilda, bland annat till skogsvård, till skiften,
till utdikning, odling m. m. klen vid alla dessa tillfällen har man
ju kunnat konstatera, att därmed varit förenat ett sekundärt ändamål,
det nämligen att höja landets produktion. Något sådant ändamål''
föreligger ju icke nu, och därför är jag förvissad, att under
normala förhållanden ett sådant förslag som det nu framlagda
icke skulle kunnat framkomma. ,

Men, mina herrar, förhallandena äro nu olika. Kriget har
kommit emellan. Det har rubbat så många föregående uppfattningar,
och det har nödvändiggjort åtgärder, som annars icke skulle
kunnat förekomma. Kriget har varat länge. Det har medfört
umbäranden och försakelser av allehanda slag som nog drabbat de
flesta samhällslager här i landet. Dessa umbäranden och försakelser
komma helt säkert att under krigets lopp mer och mer
stegras. Jag har emellertid den uppfattningen — om den är riktig
vet jag icke, men jag kar den — att dessa umbäranden ha i
allra högsta grad drabbat just de minst bemedlade i städerna. Jag
har själv erfarit, hur de många gånger ha fått lida riktig brist på
en hel del förnödenheter. Och när icke direkt brist har förekommit,
har man i alla fäll fått bevittna, att de ha fått erlägga oerhört
stegrade priser på alla livsförnödenheter, på bränsle och på
allt vad i övrigt till livets nödtorft hörer. Detta har ju drabbat
isynnerhet dem, som ha barnrika familjer. __

Nu har därtill kommit den synnerligen svåra bostadsfragan.
Denna bostadsfråga var redan före krigets början bekymmersam i
en hel del av Sveriges städer, och man överläde mycket om åtgärder
för att kunna råda bot på densamma. Men under kriget
har denna bostadsfråga blivit väsentligt mycket försvårad. A ena
sidan ha ju till följd av räntestegring och till följd av de ökade
kostnaderna för byggnaders underhåll åstadkommits, att hyrorna
måst höjas, rv andra sidan ha ju till följd av de höga kostnaderna
inga nya byggnadsföretag kunnat komma till stånd i spekulationssyfte.
Och samtidigt med detta ha ju, såsom alltid är fallet,
vissa procent av byggnaderna varje är måst skatta åt förgängelsen.
Detta har gjort, att den bostadsbrist, som förut förekommit, nu
har stegrats i ytterlig grad. Och vilka har detta i första rummet
drabbat? Jo, just dessa fattiga arbetare och små löntagare och
mest dem med barnrika familjer, av vilka många knappt kunnat
få tak över huvudet.

Ang. anslag
för uppförande
av
bostadshus.
(Forts.)

Nr 29. 60

Lördagen den 10 mars, f. m.

Ang. anslå,J Hittills ha vi ju vant lyckliga i ett hänseende, och det är,

förandtP''av att v* haft att laborera med någon särskilt stor arbetsbrist.

bostadshus. Nu börja förhållandena även i det fallet te sig annorlunda. Jag
(Forts.) yijl då först erinra, att byggnadsarbetarna i massa gå utan arbete.
Vidare arbetarna i hamnarna i de bestå hamnstäder. Så kommer
nu därtill en ny kategori arbetslösa, nämligen bagarna, och så
kommer därtill ytterligare, att vid den ena fabriken efter den
andra saknas råmaterial, vilket medför, att inskränkning i arbetarnas
antal måste ske. Vi få väl alla medge, att detta är ett
nödläge för dessa klasser av folket, för vilka man måste på det
högsta ömma.

Men om vi äro ense däri, såsom jag anser, att vi alla borde
vara, så har det ju uppstått skiljaktiga meningar om vem det
åligger att åstadkomma bättring i denna bostadsfråga. Är det
kommunerna, är det arbetsgivarna, eller är det staten? Alla äro
vi nog ense om, att arbetsgivarna böra göra det mesta möjliga.
och likaledes kunna vi vara ense om, att de icke gjort allt vad
på dem ankommer. Men från eu föregående diskussion i detta
ämne ha vi väl också i minnet, att det är många arbetsgivare
särskilt inom hantverkareklassen, som ju till följd av bristande
tillgångar omöjligen kunna åläggas att bygga bostäder åt sina
arbetare, och^ vidare att det är många arbetare, som icke äro anställda
hos någon arbetsgivare, utan äro vad man kallar frikarlar.
Nu är det mycket önskligt, att byggnadsskyldigheten för arbetsgivarna
på ett eller annat sätt kan lagfästas. Men det är en svår
fråga, som nog kommer att kräva lång tid, innan den kan nå sin
lösning. På den vägen kan man icke enbart söka en lösning av
den föreliggande frågan.

Vad kommunerna beträffar, så vore det ju önskvärt i främsta
rummet om de kunde i högre grad än hittills sörja för bostäder
åt sina egna arbetare. Även däruti brister mycket. Jag vill
emellertid säga, vad nog alla känna, att just under de sista åren
ha kommunerna påtagit sig ganska väsentliga bördor i det avseendet.
Och i den kungl. propositionen avses ju också, att kommunerna
skola i viss män betala omkostnaderna för bostadsnödens
avhjälpande.

Men det finnes^ förhållanden, då varken de enskilda eller kommunerna
kunna råda bot på uppkomna svårigheter. I det fallet
har det alltid^ varit förhållandet här i landet, att då har statens
mellankomst påkallats, och da har staten också plägat träda emellan.
På vad sätt detta nu skulle ske, därom ha meningarna varit
olika. Men utskottet uttalar ju, och det utan reservation, att utredningen
ej visat någon annan framkomlig väg till avhjälpande
av bostadsnöden i vissa städer än statens mellankomst. Jag har
sett en uppgift — om den är sann vet jag icke, men jag antar
det, att i Danmark, som är så betydligt mindre än Sverige, har
för samma ändamål anvisats ett belopp av 5 miljoner kronor.
Detta är ju ett efterföljansvärdt exempel. Vidare kan man ju säga,
att staten bär en viss skyldighet även i annat hänseende, en skyldighet
nämligen att sörja för bostäder åt sina tjänstemän. Och

61 Nr ä».

Lord ogen den 10 mars, f. in.

det kan jag påstå, att om staten hade byggt åt sina lägre tjärn Ang. a«M;i
stemän vid järnvägar, post, telegraf, bank, tull etc., så skulle det föranie av
minsann icke varit bostadsbrist i städerna, utan da skulle denna bostadshus.
fråga aldrig behövt komma fram. _ (Forte.)

Staten har ju under många år främjat egnahemsrörelsen pa landet
Därtill ha vi alla velat bidraga, och denna egnahemsrörelse
har ju haft stor betydelse för landets produktion. Men vi lä val
också medgiva, att den i viss mån också har främjat landets bostadsfråga.
Vi hade också i fjol ett annat anslag att erinra oss.

Det var ett understöd åt stenhuggeriarbetarna. Jag hörde icke pa
nå^ot håll någon invändning däremot från stadsbornas sida. Vi
1''unno, att det var helt naturligt, att man skulle lindra deras nöd.

Och städerna deltogo till och med extra i detta lindrande, ty pa
statsmyndigheternas begäran rekvirerade, städerna i förskott mycket
stora partier sten och upptogo lån till betäckande av kostnaderna.
Jag säger icke detta för att på något sätt framhålla, att
vi ha gjort mer än vad vi skulle göra. Men jag säger det därför,
att jag har den uppfattningen, att i nödens stund bör man
hjälpa varandra. Nu har i statsverkspropositionen kommit ett förslag,
att 24 miljoner kronor skulle anvisas i prisreglerande syfte,
och av detta belopp ha hittills 4 miljoner kronor anslagits till
gödningsämnen. Jag vill visst icke säga, att detta var enbart till
jordbrukets fördel, utan att vi ha beviljat detta, därför att vi ansett
det nödvändigt såväl för lantbrukarna som för stadsborna.

Slutligen vill jag emellertid framhålla, att vi äro icke här såsom
representanter för städer eller för landsbygd enbart, utan vi
äro här framför allt såsom svenska män, och i den egenskapen
böra vi handla, när det gäller att lätta bördor, var de förekomma,
och här är detta fallet särskilt beträffande den fattiga befolkningen
med barnrika familjer i städerna.

Det finns ett gammalt''latinskt ordstäv som säger: vinter arma
silent leges», under vapenbraket tiga lagarna. Jag vill utvidga
det ytterligare och säga, att under dessa krigstider böra vi icke
så mycket som eljest fästa oss vid principer och formsaker utan
mera taga hänsyn till vad samhörighetskänslan och humaniteten

Herr talman med denna uppfattning yrkar jag bifall till det
av herr Ekman framställda förslaget.

I detta yttrande instämde herrar Johanson i Huskvarna, Gustafsson
i Örebro och Tamm.

Herr Olofsson i Digernäs: Herr talman, mina herrar! Jag

har icke själv deltagit i behandlingen av detta ärende i statsutskottet,
men jag har varit i tillfälle att åhöra den debatt, som
där pågått, och försökt skaffa mig så god inblick som möjligt i

den nu föreliggande frågan. ,

Jag vill börja med att säga. att av utskottets betänkande
framgår, att endast 9 ledamöter stå som reservanter och däremot
15 lör utskottets förslag. Jag vill inom parentes säga, att när
ärendet avgjordes i utskottet, sa var det 14 röster mot 10. Av

Nr 29. 62

Lördagen den 10 mars, f. m.

A% Zr !e 15 ledam,öter av statsutskottet, som nu stå för dess hemställan,
förande av ^nner man 11 hemmahörande i städerna, 8 hemma i stadsliknande
bostadshus samhällen och endast en lantman, troligen den sist äsyfta«le, den som
(Forts.) nu övergivit sin första kärlek och gått över på utskottets hemställan.
På reservanternas sida, stå endast 2 stadsbor. Av dessa
förhallanden kan man göra vissa reflexioner, men jag skall ej
vidröra dessa nu i annan mån än uttala min förvåning över att
det i statsutskottet kan vid behandling av en fråga som den vi
nu diskutera sitta 16 personer frän städerna och endast 8 från
landsbygden. Detta om detta.

Vad själva saken angår, så måste man säga sig att herr J
.Nilssons m. fl. reservation är mycket starkare i sin motivering än
utskottets utlåtande. Men det är ju naturligt, att så måste vara,
när man tänker på vad det här är fråga om, nämligen att av
statsmedel utlämna en summa av 4 miljoner kronor utan återbetalningsskyldighet
för vederbörande, som kunna komma i åtnjutande
av gåvan. Summan är beräknad att jämte kommunernas
bidrag täcka endast en fjärdedel av det normala, här avsedda
ky£ööadsbehovet, och därmed tror man sig kanna påskynda en
livligare byggnadsverksamhet. Jag är av den meningen, att det
rent av kunde förlama byggnadsverksamheten på många häll, då
en del skulle få subventioner och en del icke. Således en fjärdedel
skulle få statsunderstöd, varemot tre fjärdedelar skulle bli
utan gåva. Vad skulle detta ha för inverkan på de senare? Jo,
säkerligen en förlamande inverkan på deras verksamhet. Men vad
som ännu mera talar mot förslaget, enligt min mening, det är den
störa orättvisa som detsamma innebär. Under det att lantbruket
ar för år blir i större och större avsaknad av arbetskrafter, till
följd av städernas och industriens förmåga att draga till sig den
levande arbetskraften och under det egnahemsverksamheten på
Jandet endast får lån av staten, som staten på allt sätt sörjer för
att ej ga miste om vare sig till kapital eller ränta, så skulle nu
staten premiera städerna och industrien. Jag undrar vad städerna
skulle säga, om de skulle vara med om att betala husbyggnaderna
åt osa lantmän, vilket ändå vore mycket resonligare eldigt min
mening, då vi på landet i allmänhet ha större skatter än i städerna,
och städerna hava denna lättnad tack vare hjälp från landet
Jag syftar på den inkomst, som erhålies genom beskattning»-av bankrörelse m. m.

Jag är övertygad om, att om industriidkarna och stadsborna
finge byta med oss lantmän ett år bara och fresta på, hur svårt
vi ha det med den levande arbetskraften, så skulle de komma att
inse, att hela, det nu framlagda förslaget är orimligt. Det måste
vara industrien och städerna själva, som få lov att sörja för sin
bostadsfråga.

Det har sagts, att riksdagen beviljat pengar för att förbilliga
konstgödsel för lantbruket, och därför är det ej mer än rätt, att
landsbygden nu hjälper städerna Ja, så kan man resonera, men
detta är ju en helt annan sak. Om staten förbilligar konstgödsel -

Lördagen den 10 mar», f. in.

63 Nr SO.

medel, men sedan lägger beslag på de produkter, som framalstrats
medels denna gödning och sätter maximipris på vad lantmannen
har att sälja, så är väl detta långt ifrån någon ren gåva.

Till sist en fråga till civilministern: Varför har ej regeringen
vidtagit åtgärder att i någon mån reglera priserna på byggnadsmaterial?
Jag tänker särskilt på trä.

Lantmannens produkter ha under kristiden visserligen höjts
betydligt men icke på långt när så, som skogsägarens. _Då lantmannaprodukter
i genomsnitt nära nog fördubblats i pris, så har
skogsägarens vara, trä, fördubblats i pris tre ä fyra gånger. Dur
kan tålas en prisreglering, liten en sådan reglering trattar också
trävarubolag och även andra bolag, och kanhända regeringen ömmar
mera för dem än för oss lantmän.

Jag skall icke uppehålla kammarens tid något vidare, men
jag har velat uttala min åsikt i denna fråga och beder att få
yrka bifall till J. Nilssons m. H. reservation.

Chefen för civildepartementet, herr statsrådet von Sydow: Herr
talman, mina herrar! Jag har tyvärr icke varit i tillfälle att
höra den föregående diskussionen i denna kammare. Jag beder
därför kammarens ledamöter ursäkta, om jag delvis kan komma
att upprepa något av vad här tidigare har sagts, och om jag icke
kan komma att ingå i något så fullständigt bemötande av vad
som förekommit i diskussionen, som kanske varit önskligt.

Jag ber till en början att få uttryckligen betona, att här
gäller det en åtgärd, som föranletts av de av kristiden skapade
extraordinära förhållandena. Det är en kristidsåtgärd så god som
någon annan, och den inriktar sig på ett område, som ur samhällssynpunkt
är av alldeles särskilt stor vikt. Det är icke möjligt
att åberopa konsekvenserna av detta fall. Jag tror knappast
någon skall vara beredd att åberopa alla de otaliga åtgärder som
hava framkallats av kristiden, såsom medförande konsekvenserna
för framtiden. Då skulle vi helt säkert råka i ett ganska bekymmersamt
läge. Det vill också förefalla, som om herrar reservanter
hade insett, att det här är fråga om en verklig nödhjälp,
men de tyckas icke vilja draga konsekvenserna härav utan stanna
på halva vägen. Måhända är detta beroende också därpå, att
man icke gjort fullt klart för sig, hurudant läget på bostadsmarknaden
är.

Jag skall tillåta mig att statistiskt något belysa ställningen.
Man nödgas konstatera, att den kroppsarbetande befolkningens bostadsstandard
i vårt land för närvarande befinner sig på en mycket
låg nivå. Vi kunna icke uthärda en jämförelse med de större
kulturländerna i detta avseende, och det är hög tid, att man på
allvar tager itu med denna sak. Det är icke fråga om det nu,
det är en liten del, vi skola göra. Under åren 1912 och 1913 hade
antalet nytillkomna lägenheter på varje 10,000-talinvånare, i städer
och stadsliknande samhällen rört sig med en siffra av omkring
140. Det är i och för sig icke någon hög siffra, som herrarna se,

Ang. anslag
för uppförande
av
bostadshus.
(Forts.)

Nr 29. 64

Lördagen den 10 mars, f. m.

Ang. anslag 0m herrarna studera den utredning, som är framlagd i den kungl.
förande av ProPositionen- Men siffran sjönk under år 1914 till 125 och var
bostadshut. 1915 nere i 81. För år 1916 föreligger icke någon fullständig utred(Forts.
) ning. Emellertid har en preliminär utredning gjorts inom socialstyrelsen,
och jag tror icke, att jag gör mig skyldig till något
misstag, om jag med ledning av den säger, att siffran gått ner till
endast omkring 60 under 1916 att jämföra med den tidigare i och för
sig mycket låga siffran 140. Man måste konstatera, att ett verkligt
nödläge föreligger på bostadsmarknadens område. Följderna av
denna bostadsbrist hava icke uteblivit. Vid varje flyttningsdag,
som gatt, ha allt flera familjer blivit hemlösa. Framför allt bär
det varit familjer med talrika barn, som råkat ut för olyckan, och
inneboendesystemet har kommit att florera mer än någonsin förut.
Jag skall icke draga fram några drastiska exempel, men jag vet
att en exempelsamling varit tillgänglig för utskottet, och jag tror,
att man inför dessa verkliga vådor icke kan lägga händerna i kors
och säga: Vi kunna ej!

Eu av de invändningar, som framför allt synes hava gjort
starkt intryck på lantmännen i denna kammare, har varit, att ett
bifall till propositionen skulle medföra ökad inflyttning från land
till stad. Jordbruksministern har också varit inne på den tankegången,
men jag ber få erinra, att han inför de givna faktiska
förhållandena böjt sig; han har i likhet med mig tillstyrkt framställningen
till riksdagen. Det är alldeles givet, att statens socialpolitiska
åtgärder icke få ensidigt inrikta sig på industriarbetarefrågan,
allra minst i tider sådana som dessa, då jordbrukets produktionsförmåga
är av en så oerhörd betydelse för riket i dess
helhet. Men jag vill påstå, att staten icke heller lagt sin politik
så ensidigt. Jag erinrar om hela egnahemslånerörelsen. Den kommer
ju till väsentlig del landsbygden tillgodo. Under den tid, som
denna rörelse varit i verksamhet, ha lån utlämnats till sammanlagt
belopp av i runt tal 65,000,000 kronor — därav ungefär s/i till
jordbrukslägenheter och resten till bostadslägenheter. Herrarna
känna, att räntesatsen utgör 3,6 %■ det är därför alldeles uppenbart,
att staten under de gångna åren fått ikläda sig högst
betydande ekonomiska uppoffringar i form av ränteförlust, som
redan kommit landsbygden tillgodo. Även en del andra åtgärder
som speciellt inrikta sig till landsbygdens fromma, hava av staten
vidtagits. Det är ingalunda något orätt däri. Tvärtom! Vad
särskilt den aktuella situationen vidkommer, ber jag få nämna, att
regeringen ägnar sin uppmärksamhet åt angelägenheten att söka
tillgodose jordbrukets behov av arbetskraft på bästa sätt. Inom
arbetslöshetskommissionen är man för närvarande i samråd med
industrikommissionen sysselsatt med en särskild organisation, som
man hoppas skall medföra göda verkningar. För övrigt tillåter
jag mig påpeka att i utskottets betänkande framhållits såsom ett
önskemål, att understödet skall komma, icke blott städer och stadsliknande
samhällen tillgodo, utan också i görligaste mån mindre
och sämre lottade samhällen, vilka kunna vara i behov av un -

LCr »lagen den 10 mars, f. in.

65 Nr 20.

derstöd. Landsbygden är sålunda icke utesluten genom detta
förslag.

Jag kan icke underlåta att påpeka, att det torde ligga en överdrift
i påståendet att folk strömmat alldeles särskilt till städerna
under krisåren. Förhållandet är, att den relativa folkökningen i
städerna var större år 1913 än under år 1914 och 1915. Siffran
för It» 16 känner jag icke. I detta allmänna föi hällande ändras
icke något av den omständigheten, att i en och annan industristad
folkmängdstil 1 växten har varit större än tidigare, klen jag tillåter
mig nu en fråga: Tror verkligen någon av herrarna på allvar,

att ett bifall till denna proposition skulle hava några verkningar
i fråga om inflyttningar från land till stad? Det gäller en åtgärd
av utomordentligt begränsad räckvidd, som skulle upphäva endast
den allra värsta bostadsnöden. Längre kan man icke komma.
Bostadsförhållandena i städerna äro redan otillfredsställande för
arbetarebefolkningen, och det gäller att ej ytterligare väsentligen
förvärra desamma. För min del är jag fullkomligt övertygad om,
att ett bifall till propositionen i och för sig icke kommer att föranleda
en enda arbetares inflyttning från land till stad. Det är
helt andra omständigheter, som därvid spela in. Vår svenska arbetare
är tyvärr tämligen bekymmerlös. Han fäster sig ej vid,
om han får bo dåligt. Han letar sig in till staden av andra omständigheter.

För övrigt vågar jag för min del bestämt bestrida, att bär
föreligger något speciellt landsbygdsintresse. Det är ett riksintresse,
ett allmänt intresse att undanröja ett nödläge. Det är vad det
är. Jag anser för min del icke heller, att man kan säga. att anslaget
till fodermedelsanskaffningen varit något speciellt lantbruksintresse.
Ingalunda! I båda fallen är det det högre intresset, statsintresset,
som det gällt, och jag tycker det är fullständigt oberättigat
att söka spela ut stad mot land. Särskilt i dessa tider, då
samhällssolidariteten bör göra sig gällande mer än annars, om man
också beklagligt nog icke alltid kan konstatera detta förhållande.

Ja, så har man sagt — och man bar lagt mycken vikt vid
denna anmärkning — att bostadsfrågan är en kommunernas angelägenhet,
och att staten icke har att däri ingripa. Jag har uttryckligen
betonat i propositionen, att bostad>fragan givetvis i första
rummet är eu städernas angelägenhet, och att de måste i första
rummet ansvara för den. Städerna ha för övrigt icke undandragit
sig detta ansvar under kristiden. Tvärtom! Under de senare åren
hava städerna, till stor del i samverkan med industrien, tagit itu
med ordnandet av bostadsförhållandena på helt annat sätt än de
gjort förut. De impulser, som gåvos vid den i april månad sistlidna
år hållna bostadskonferensen, hava lett till betydande resultat.
Jag ber att få hänvisa till den redogörelse, som lämnats i
propositionen, och herrarna hava kanske följt med tidningspressen
under sista tiden, så att ni veta, att städerna allt fortfarande ägnat
uppmärksamhet åt denna sak.

För övrigt ber jag få påpeka eu omständighet av betydelse i

Andra hammarens protokoll 1917. Nr 29. 5

Ang. anslag
för uppförande
av
bostadshus.
(Korta.)

Sr 29.

Ang. anslag
för uppförande
av
hostadshtis.
fPorts.)

66 Lördagen den 10 mars, f. m.

detta sammanhang. I mitt yttrande till statsrådsprotokollet har
jag särskilt understrukit, att då fråga är om större och bärkraftigare
kommuner samt särskilt sådana, som ej under den gångna
delen av kristiden gjort mera betydande ekonomiska uppoffringar
för bostadsproduktionens befrämjande, Kungl. Maj:t skulle kunna
som villkor för statsbidrag föreskriva, att en större andel av bidraget
än V3 erlägges av vederbörande kommun. Bär hava vi en
mycket god säkerhetsventil för att icke städerna på obehörigt sätt
skola utnyttja anslaget.

Att man ej kan lägga ansvaret för bostadsnödens avhjälpande
helt på städerna, beror emellertid därpå att städerna i allmänhet
synas hava nått gränsen för sin ekonomiska förmåga i detta avseende.
Man antar mycket allmänt att en stad med en växande industribefolkning
har en synnerligen gynnsam ställning. Det är
sant, att en stad med en hastigt tillväxarrde befolkning i allmänhet
har göda, om också tämligen osäkra skatteobjekt. Men man
må samtidigt betänka, vilka kolossala utgifter eu sådan ökad folkmängd
medför för skolväsendet, för fattigvård, utläggning av gatuledningar
och dylikt. Och det förhåller sig så, att industristäderna
på ett fåtal undantag när snarare ha dålig än god ekonomi. Det
gäller alldeles särskilt under krisåren. En och annan stad har
kanske skurit guld med täljknivar, men det är ett fatal, och, om
inkomsterna varit stora, ha utgifterna vuxit i ändå större grad.
Och de stora inkomsterna äro för övrigt av mera tillfällig beskaffenhet,
beroende på kristiden, men utgifterna lär det nog ej vara
så lätt att bringa ned igen. Saken är den, att endast en av de
städer, som här kunna komma i fråga, sänkt sin skatt under krisåren,
tre ha bibehållit den vid samma höjd, och de övriga ha nödgats
höja sina skatter. Anledningen ligger i öppen dag vid granskningen
av städernas budget. Fattigvårdskostnaden har under krisåren
stigit mellan 50 och 60 %, dyrtidstillägg till de kommunala
löntagarna har slukat mycket betydande summor; jag tror, att
summan för Stockholms stad belöper sig till 2,500,000 kronor. Åtgärder
för anskaffande av billiga livsmedel ha också krävt medel
och ej minst bostadsfrågan, för vilken städerna hittills gjort högst
betydande utlägg. Skulle man nu pålägga städerna — och det är
dem herrarna närmast intressera sig för —att ensamma undan löja
bostadsbristen, skulle det endast kunna ske genom påläggande av
mycket betydande skattehöjningar, som skulle verka fullkomligt
nedtyngande särskilt för de mindre löntagarna. Förhållandet är.
att, såsom den kommunala skattelagstiftningen är lagd, man ef har
den progressiva beskattningen att taga till, utan skatten drabbar
lika. Och man kan ej gärna i dessa tider lägga större bördor på
de små inkomsttagarna, vilket skulle bli följden, om städerna satte
i gång ett bostadsbygge i stor omfamning. Staten har ju haft
möjlighet att tillgodogöra sig de särskilda skatteobjekt, som kristiden
skapat, de egentliga kristidsvinsterna, med andra ord krigskonjunkturskatten.
En motsvarande skatt ha städerna ej möjlighet
att utnyttja. Jag vill påpeka, att av krigskonjunkturskattens om -

Lördugen den 10 inurs, i'', in.

67 Nr 29.

kring 70,000,000 kronor komma (lock 00,500,000 kronor på städerna
och därav 51,500,000 kronor från de städer, som närmast äro i
fråga. Och till jordbrukarnas upplysning vill jag nämna, att det
gjorts en undersökning, huru mycket av denna skatt, som faller
på jordbruksfastigheter, därvid man kommit till ett belopp, som
understiger 2,000,000 kronor av de 79,000,000, eller närmare bestämt
1,870,000 kronor. I Själva verket skulle ett bifall till propositionen
éndast betyda, att staten avstode en ringa del av dessa till stor
del från städerna komna krigskonjunkturskatter för att undanröja
det verkliga nödläge, som här föreligger just i dessa städer.

Ja, man har nu skjutit fram industrien som ansvarig för bostadsbristen
i städerna och vill pålägga den skyldighet att skaffa
bostäder. Det vore mycket önskvärt, om industrien i mycket stor
omfattning sörjde för sina egna arbetares bostäder, men det är en
sak, som ej låter sig arrangera i ett ögonblick, att pålägga detta
som laglig skyldighet. Det är många och svårlösta problem, som
i det sammanhanget dyka upp, och jag hade varit mycket tacksam
om reservanterna visat en verkligen gångbar utväg att komma
fram. För övrigt vill jag påpeka, att industrien under denna
tid gjort ganska mycket för bostad frågan. Den har ställt betydande
kapital till förfogande för att i samarbete med kommunerna
genom halvkommunala företag och kooperativa företag bereda bostäder
åt sina arbetare. Men på grund av de abnormt stegrade
byggnadskostnaderna har denna verksamhet avstannat, och man
väntar på statens understöd. I själva verket skulle ett bifall till
propositionen lösgöra en del av det kapital, som industrien nu är
beredd att ställa till förfogande för byggnadsverksamhet, i stället
för att man skulle befria industrien från dess ansvar i detta hänseende.

Så har man sagt, att det här ej skulle kunna bli en tillräckligt
allvarlig kontroll. För min del tror jag, att man kan lita
tämligen tryggt på kommunerna i detta fall. Bidraget kommer
att väsentligen tilldelas kommunala eller halvkommunala företag
och mera filantropiska inrättningar med begränsad vinstutdelning
och med kommunal kontroll och ledning. Jag är fullständigt
övertygad om, att en sådan effektiv kontroll kan ernås. Och man
har erfarenheter på detta område, så att i det avseendet tror jag
icke, att någon farhåga behöver föieligga.

Så ha reseservanterna framhållit en annan olägenhet. Man
säger, att vi ej ha säkerhet för att få bostäder färdiga till 1.
oktober på denna väg. Jag tror mig på grund av tillgängliga
upplysningar kunna lugna reservanterna i det hänseendet. Runt
om i landet stå företag färdiga att påbörjas, planera ligga redo,
och man väntar endast på riksdagens beslut. Bifalles denna proposition,
kan man vara viss om, att ett stort antal bostäder komma
att vara färdiga den l oktober. Bifalles den ej, ja, då inträder
en mycket elakartad situation, och jag beklagar de herrar,
som komma att hava ansvaret för densamma.

Herrar reservanter ha ju huvudsakligen i sin reservation

Ang. anslag
för uppförande
av
bostadshus.
(Forts.)

Nr 29. 68

Lördagen den 10 mars, f. m.

Ang. anslag
för uppförande
av
bostadshus.
(Forte.)

uppehållit sig vid en kritik av Kungl. Maj:ts och utskottets förslag.
Den upptager 4 sidor av betänkandet. De ha på 4 sidor
bjudit de bostadshungrige stenar, sedan kommer på en halv sida
vad man vill antaga, att reservanterna mena vara bröd. Men man
märker, att vi leva i ransoneringstider, ty det är mycket små
kakor, som bjudas. Först och främst skjuter man fram byggnadskrediten.
Skall det värn något allvar med eu billig byggnadskredit,
måste den verka pa samma effektiva sätt, som Kungl.
Maj:t föreslagit, och därför erbjudas på sådana villkor, att statens
uppoffring blir densamma. Eljest ha vi hyresförhöjning att motse.
För övrigt stål’ byggnadskredit redan genom pensionsfonden i
stor omfattning till vederbörande kommuners förfogande.

Den siste ärade talaren pekade på prisregleringen. Det är
givetvis en mycket ömtålig fråga. Här har skett en prisreglering

Eå jorbrukets område. Från olika håll, från höger och vänster
ar denna mötts av mycken opposition. Ingen har varit nöjd,
men ingen har egentligen kunnat säga, vad som skulle sättas i
stället. För min del är jag ej tillräckligt inne i dessa frågor för
att ha ett personligt omdöme därom. Men uppenbart är, att, om det
varit svårt att göra en prisreglering för jordbrukets vidkommande,
där det väsentligen är fråga om råvaror, som komma ur jorden, så
är det oändligt mycket svårare i fråga om industrivaror. Där
gäller det i allmänhet förädlade varor. Man kan ej gärna sätta
maxi mi pris på den förädlade produkten utan att gå hela vägen
bakåt för att komma fram till den uisprungliga råvaran, för att
ej tala om arbetskostnaden. Det har gjorts ingående undersökningar
i detta avseende. På åtskilliga områden ha träffats frivilliga
prisregleringsavtal, men till någon allmän prisreglering på industriens
område har man ej kommit. Det har visat sig för svårt.
Vad särskilt angår byggnadsmaterial har i ett par fall åstadkommits
eu om också jämförelsevis obetydlig prisreglering. Och man
får icke lämna å sido denna synpunkt. Vad som kan göras i detta
avseende skall göras. Industnkommissionen har alltjämt sin uppmärksamhet
fästad på den saken och finansministern likaså.

Slutligen ha reservanterna pekat på möjligheten att inreda
vindsvåningar till bostäder. Ja, jag vill i förbigående nämna, att
dispens i stor omfattning lämnats för det ändamålet. Men man
ma betänka sig två gånger innan man går vidare i denna riktning.
Det kan komma att medföra stora olägenheter, särskilt ur bostadshygienisk
synpunkt.

Med dessa ord tror jag mig ha väsentligen bemött reservanternas
ståndpunkt. Jag skall endast be att få säga ett par
ord till.

I första kammaren har man redan bifallit statsutskottets hemställan
med viss jämkning. Man har där visat sig förstå, vad
denna fråga i själva verket innebär. Bostadsfrågan är och förblir
ett av samhällets allra allvarligaste och viktigaste problem. Dess
ingripande betydelse för folkhälsan, arbetskraften, produktionsförmågan
och den sociala trevnaden kan ej överskattas. Inom civil -

Lördagen den 10 mai''*, f. in.

60 Nr 2».

departementet arbetar man med biträde av särskilda sakkunniga Ang. anifog
på lösningen av hela denna fråga, och jag hoppas, att det ej skall
dröja alltför länge, innan de sakkunniga komma fram med sina bost.aJshvI.
förslag. Det vore att djupt beklaga, om andra kammaren skulle (Forts.)
visa så liten förståelse för bostadsfrågans betydelse, som ett avslag
på utskottets hemställan skulle innebära, .lag tror, att man
skulle ha mycket svårt att förstå det uti landet: Första kam maren

har varit beredd att skaffa tak över huvudet åt de personer,
som eljest skulle stå utan sådant den 1 oktober, men andra
kammaren ville det ej! Jag hoppas, att den eventualiteten ej
skall komma att föreligga.

Herr Andersson i Skivarp: Då denna proposition låg på
riksdagens bord, sökte jag så gott jag kunde genast sätta mig in
i förhållandena, och vid första läsningen kom jag till den tanken,
att den ej skulle kunna fylla de uppgifter, som äro ifrågasatta.
Det kan ej förnekas, att det kan i viss mån förlama byggnadsverksamheten,
om man på det viset ger direkta gåvor till en viss
del av de byggnadsherrar, som skola uppföra boningshus. Jag
tror ej, att man skall befordra bostadsbristens avhjälpande genom
ett sådant tillvägagångssätt. Jag tror, att det varit lämpligare,
om man genom billiga lån hade tillgodosett de personer, som äro
beredda att uppföra bostadshus, så att de därigenom kunnat komma
till rätta. Hur långt tro verkligen herrarna, att dessa 4,000,000
kronor skola räcka till direkt understöd? Då det icke räcker till
många, blir förhållandet det, att, även om många varit beredda
att börja byggnadsverksamhet, skola de komma att säga: »Vi få
icke någon hjälp, och dä komma vi i så mycket sämre ställning,
om vi sätta igäng byggnadsverksamhet, så att vi ej kunna konkurrera
med de personel-, som få denna hjälp, och därför sätta vi
ej igång någon byggnadsverksamhet. Så blir det antagligen, och
det vore ju mycket olyckligt.

Jag tror därför, att det hade varit bättre, om man genast satt
igång med att lämna lån till billiga räntor. Det hade naturligtvis
blivit till mycket större fördel, än som kan vinnas för dessa
miljoner, som egentligen äro en droppe i havet, när man tänker
på de stora miljonhus, som byggas i storstäderna.

Jag tror i alla fall, att i någon mån, fastän mycket obetydligt,
skulle bostadsbristen kunna avhjälpas, genom att man finge
rätt att utnyttja vindsvåningarna. Jag ser, att herr Tengdahl
ruskar på huvudet. Men alla de ansökningar att få inreda vindsvåningar
till bostäder, som varit inlämnade till byggnadsnämnden
i Stockholm, ha blivit avslagna. Jag har själv sett 20 sådana
ansökningar i byggnadsnämnden, men där har man sagt: Ni får
gå till Kungl. Maj:t. Jag har verkligen sett dessa handlingar,
och jag har också sett vindsvåningar, som man fått tillåtelse att
inreda till bostäder och som varit alldeles utmärkta för ändamålet,
så att vem som helst kan bo där.

Nr 29. 70

Lördagen den 10 mars, f. m.

Ang. anslag
för uppförande
av
bostadshus.
(Forts.)

När vi i utskottet skulle behandla frågan, så ansåg jag i likhet
med vad som bär sagts av åtskilliga talare, att man icke
skulle ställa denna fråga såsom en skillnad mellan stad och land,
och jag ställde mig på den ståndpunkten, att vi skulle söka komma
till rätta med denna sak. Men jag ville, att vi skulle dela på
utgifterna. Mitt förslag var, att staten skulle släppa till en tredjedel
av byggnadsbidraget och de kommuner, som ha nytta av det,
en tredjedel. Sedan skulle en tredjedel anskaffas på annat sätt,
nämligen genom prisreglering på byggnadsmateriel. Och det kan
man väl säga, att prisregleringen borde utsträckas även till en
del andra områden än för närvarande. Det kan val icke förnekas,
att de industrier, som haft skogsförsäljningar, haft så enorma förtjänster
under senare år, att det icke varit orimligt begärt, om
de fatt lov att deltaga med en del av dessa kostnader. Detta mitt
förslag vann emellertid icke gehör i utskottet, och därför har jag
vid utlåtandet fogat en blank reservation.

Nu har ju här sagts åtskilligt, men jag skall icke upptaga
kammarens tid med att bemöta allt, utan endast taga upp ett par
saker.

Herr statsrådet sade, att staten bar understött egnabemsverksamheten
och att därigenom är landsbygden hjälpt. Ja, mina
herrar, när herr statsrådet först säger, att vi icke skola göra någon
skillnad mellan stad och land, så har han dock när försökt
draga upp just en gränsskillnad mellan stad och land. Nu säger
han att landsbygden fått hjälp genom egnahemsverksamheten.
Ja, mina herrar, det är just på det sättet, som jag vill, att städerna
skola få hjälp, nämligen genom beviljande av lån, som sedan
få betalas tillbaka. Den vägen hade jag velat, att vi gått även
här. Då hade vi stått lika i stad och på land.

Herr statsrådet nämnde också, att det var i främsta hand städerna,
som borde försöka ordna bostadsfrågan. Det finner också
jag helt naturligt, och jag har redan förut sagt, att jag vill vara med
om att dela upp bidraget i enlighet med den principen. Men herr
statsrådet har åtminstone icke i handling visat, att han vill, att
städerna skola i främsta rummet ingripa här, tv han vill ju, att
staten skall bidraga med 2/s och kommunerna med 1/s.

Vidare nämnde herr statsrådet, att man håller på med att
utreda frågan om lämpligaste sättet att ordna tillförseln av arbetskraft
till landsbygden. Det skall bli intressant att se, när ett
sådant förslag kommer, om man då kan finna det lämpligt, sä tror
jag, att det skall mottagas med stor tacksamhet på landsbygden.

Herr statsrådet sade också, att staten lämnat bidrag för att
reglera priserna på gödningsämnen och kraftfoder. Ja, mina herrar,
jag bär redan en gång förut sagt, att de 4 miljoner, som där lämnades
^till landsbygden, tror jag icke att landsbygdens befolkning
var så synnerligen tacksam för. Åtminstone en stor del var det
icke, ty åtgärden spelar egentligen icke någon stor roll. Det var
i det avseendet precis likadant, som det kommer att bli här. Och
det var icke för att hjälpa lantmännen, som de fingo det. Nej,

é

Lördagen clcn 10 mars, f. in.

71 Nr 25J.

mina herrar, sedan man först tagit ifrån dem en del av deras spannmål
och lagt beslag på den övriga delen och satt maximipris på
spannmål till sä laga värden, att det egentligen icke kunde med
dessa maximipris löna sig att odla spannmål, så gjorde nog detta
delvis, att höstsådden blev betydligt mindre än vanligt, I)å var
det som statsmakterna måste lämna de 4 miljonerna för att man
om möjligt genom övergödning skulle lå höstsådden bättre och
genom att öka vårsäden skatta mera brödsäd till befolkningen, icke
på landsbygden endast utan även i städerna. Det var således icke
en hjälp endast för landsbygden utan för befolkningen i hela
landet.

Jag hade emellertid trott, att vi skulle kunnat sammanjämka
denna fråga i utskottet, så att vi hade sluppit att stå här och kivas
om saken. Jag vill, säga, att en väsentlig anmärkning mot förslaget,
sådant det kom från utskottet, var att anslaget var ställt
som förslagsanslag. Därigenom var det ingen gräns satt för huru
stort det skulle bli. Till största delen är ju detta hjälpt genom
det yrkande utskottets vice ordförande hade, nämligen att det
skulle ställas som förslagsanslag högst, ty därigenom vet man
åtminstone, vad man röstar på.

Jag har endast velat yttra detta för att förklara, varför jag
avgivit en blank reservation.

Herr Hildebrand: Herr talman! Det är icke min avsikt att
förlänga debattrn synnerligen mycket, utan endast att i största
korthet motivera varför jag kommer att giva min röst för det av
utskottet förordade miljonanslaget. Det torde icke finnas något
som helst tvivel därom och ingen har heller sökt förneka, att städernas
och de tätt bebyggda samhällenas bostadsfraga är på väg
att komma i ett bekymmersamt läge, och om denna utveckling till
det sämre får fortsätta, så få vi uppleva mycket svåra förhållanden
inom dessa våra stadssamhällen. Detta kommer då att medföra
icke endast en ökad osundhet, hygieniska och moraliska vådor,
ökad fattigdom o. d., utan en fara kommer att föreligga för att
en del av stadsbefolkningen kommer att proletariseras. Var och
eu som i utlandets storstäder har besökt fattigkvarteren, där den
till proletariat nedsjunkna delen av stadsbefolkningen lever, och
sett den trångboddhet, den nöd och den last som där finnes, känner
sig tacksam, för att vi här i Sverige ännu icke fått^ sådana
förhållanden. Men det farligaste härvidlag, det som kan påskynda
en utveckling åt det hållet mer än någonting annat, är en stark
försämring av bostadsförhållandena. Och det är därför vi hålla
på att komma in på en så synnerligen vådlig utveckling.

Ett proletariat är en ren kräftskada i ett stadssamhälle, men
dess menliga inverkan sträcker sig icke blott till samma ort utan
till trakten runt omkring. Det missnöje, som där med nödvändighet
alstras och frodas, väcker en upproriskhet i tänkandet, väcker
en mängd osunda åsikter oeh instinkter — icke 0SUIlfja i partipolitisk
mening, utan sådana uppfattningar och åskådningar som

Any. anslag
för uppförande
av
boatadéhus.
(Forts.)

Nr 29. 72

Lördagen den 10 mars, f. m.

Ang. anslag
för uppförande
av
bostadshus.
(Forts.)

måste anses osunda av varje tänkande människa. Det blir helt
enkelt smittohärdar, som där uppstå, med fara för smitta runt omkring
även ute på landsbygden.

Det är därför det är ett statsintresse att söka hejda en sådan
utveckling, så fort man börjar märka, att det verkligen går åt
detta håll.

Nu kan man naturligtvis invända, att det som här begäres är
jämförelsevis litet. Jag medgiver det, men med den uppfattning
jag har om de störa vådorna ur allmän rikssynpunkt här, så anser
jag det vara min ofrånkomliga skyldighet helt enkelt att rösta
för det enda positiva förslag, som för närvarande föreligger. Jag
skulle gärna ha sett, att detta förslag hade tett sig annorlunda.
Jag medgiver, att det är mycket i detsamma, som är tämligen
motbjudande, men jag kan icke underlåta att finna, att det är det
enda positiva förslag vi här ha till behandling, och därför giver
jag det min röst.

Alan anmärker nu på att det är för stora prestanda man kräver
av staten och för små av städerna själva. Ja, det hade även
tilltalat mig, om man kunnat gå någon sådan väg, som den föregående
ärade talaren sökt anvisa. Men det skulle jag endast vilja tilllägga,
när man icke funnit det möjligt att gå den vägen, att om
detta statsanslag nu gives och om sedan trångboddheten och bostadsnöden
ökas, då har staten en helt annan utgångspunkt för att
pressa städerna och särskilt storstäderna till bostadsnödens hejdande
och avhjälpande.

På dessa skäl, herr talman, ber jag att få instämma i herr
Ekmans yrkande.

Herr Törnkvist: Herr talman! Jag skall blott med några
ord deltaga i denna debatt.

Jag måste säga, att det var med en viss beklämning jag hörde
ett par av de anföranden, som hållits i dag, i denna för landet
— jag understryker det — så ytterst viktiga fråga. Det synes
och jag fattade det så, som om dessa representanter trodde, att man
genom att piska stadsbefolkningen med skorpionen bostadsnöden,
skulle lättare få dem ut på landsbygden och deltaga i arbetet
där, d. v. s. man skulle, genom att låta städernas bostadsfråga
försämras, förbättra eller rent av lösa landsbj^gdens arbetslöshetsfråga.
Den siste ärade talaren har framhållit konsekvensen av
en försämring av städernas bostadsfråga. Han har sagt vartill
det leder, men det anslöt sig icke, som herrarna hörde, det minsta
till lösandet av landsbygdens arbetslöshetsfråga. Om man för
övrigt med ett visst fog skulle kunna ha en sällan mening, så är
det tydligt, att då skulle man på landsbygden säkerligen få de
icke önskvärda arbetskrafterna, de som man helst skulle se stanna
kvar i städerna. Så ligger utan tvivel den frågan.

Herr Olofsson i Digernäs undrade, vad städernas representanter
skulle saga, om landsbefolkning begärde statsanslag för sin
bostadsfrågas lösning. Till det, vill jag för min del svara, att

Lönlagcn den 10 mara, f. m.

73 Nr 20.

om det gällde en landsbefolkning i nöd, på är jag alldeles säker
på att mänga bänder i denna kammare skulle räckas lantmännen
till hjälp. Och här föreligger verkligen en nödfråga för stora
delar av städernas befolkning och särskilt de större städernas.

Jag skall be att ur en" i Göteborg utgiven officiell handling
få giva en belysning av bostadsfrågan, icke ensamt för krisåren.
Jag gör detta icke som lokalpatriot eller för att särskilt framhålla
Göteborgsintresset, utan därför att lokaliteternas samlade erfarenheter
är o landets, och det är lokaliteternas intressen som konstituera
landets intresse.

Det uppgjordes 1916 i Göteborg en statistik för åren 1913,
1914 och 1915, och den visade, att antalet inflyttade familjer och
antalet ingångna äktenskap för vartdera av dessa år nära nog med
det tredubbla översteg ökningen av antalet lägenheter. Det är
tydligt att en sådan förskjutning går det icke an att genomleva
huru länge som helst. Det går icke an, särskilt då den privata
byggnadsverksamheten medvetet eller på grund av tvång avstannar.

Herr Ekman föredrog en p. m. från Svenska stadsförbundets
expedition, där det lämnades exempel från några samhällen på
antalet familjer, som blevo utan bostäder vid den. sista oktoberflyttningen.
För Göteborg nämndes ett 30-tal familjer. Jag skall
be att få korrigera den uppgiften och angiva siffran till 164.

Jag kunde icke underlåta att vid den tiden göra en liten reflektion.
Jag hade nämligen tidigare läst en bok av en av världens
främste författare, Jack London, om bostadsförhållandena i
Storbritanniens huvudstad. Men jag läste också i en daglig Stockholmstidning
någon av de första dagarna i oktober i ett brev
från Göteborg följande: »I Exercishuset bär golvet uppdelats i

rutor medelst kritstreck, ungefär 6 steg långa och 4 steg breda,
Hvarje sådan ruta är hemvist för en familj. Man söker skapa sig
illusionen av ett hem genom att ställa soffor och annat husgeråd
utmed kritstrecken, ocli på detta sätt avgränsa sig från den intill
boende familjen». Om jag hade läst detta i Jack Londons
bok, så skulle jag icke ha blivit förvånad alls. Nu är det emellertid
en bild från ett av vara svenska samhällen. För dem, som vilja
med all makt — och det är ju synnerligen eftersträvansvärt — upprätthålla
det sedliga tillståndet ilandet och hindra familjebandens
sprängande måste ju en sådan bild vara talande nog, för att de
skola lämna sin röst för det anslag, som av regeringen begärts
och av statsutskottet förordats.

Men jag vill också till detta lägga, att dessa som fingo bo
i rutor ungefär 6 steg långa och 4 steg breda, bodde ändå icke
sämst, ty de hade dock tak över huvudet. Det var många familjer,
som nödgades släpa sitt bohag ned för trappan och ställa det i
portgången, och sedan fick mannen taga bostad på ett håll och
hustrun med barnen på ett annat. Jag säger icke detta som göteborgare,
utan för att belysa bostadsförhållandena i ett av våra största
stadssamhällen, och jag säger ännu en gång, att lokaliteternas
samlade erfarenheter äro landets.

Any. anslag
för uppförande
av
bostadnhus.
(Forts.)

Nr 29. 74

Lördagen den 10 mars, f. m.

Ang. anslag
för uppförande
av
bostadshus.
(Forts.)

Jag har, herr talman, icke något annat att tillägga, än att ■
då dessa 4 miljoner, såvitt jag kan bedöma läget, komma att lösgöra
cirka 18 miljoner för bostadsbyggande och det är av nöden
för de allra flesta stadssamhällena ocli med dem jämnställda samhällena,
att bostadsproduktionen icke avstannar helt och hållet, så
vill jag för min del rösta för statsutskottets förslag, och jag vädjar
till kammarens ledamöter att göra detsamma.

Herr Tengdahl: Herr talman! Jag tänkte egentligen vända
mig emot herr Bengtssons i JSiorup yttrande. I)ä han sade, att
Stockholms stad förfarit så lättsinnigt, då den rivit en massa hus
i och för Sveavägens framdragande, så vill jag begagna tillfället
att lämna den upplysningen, att för denna stura gatas framdragande
rivils ytterst tå smålägenheter, och de få som rivits ha rivits
före kriget. Men sedan det var gjort, fick drätselnämndens
kammarkontor klart för sig — för första gången i den stockholmska
bostadsfrågans historia — att kommunen verkligen borde göra
någonting för att ersätta rivna byggnader. De väckte då ett förslag
om byggande av bostadshus huvudsakligen i tvenne kvarter
på Kungsholmen. Men det avslogs av stadsfullmäktiges regerade
högermajoritet, speciellt den avart av den höger som kallas Stendahlshögern.
Vad är då att göra åt saken? Tjänstemännen visa
sitt intresse och vilja bygga, men stadsfullmäktigemajoriteten avslår.

För denna mycket omtalade Sveavägs framdragande ha verkligen
bostadshus rivits i flera olika repriser, men icke i allmänhet
sådana med några smålägenheter. De hus, som rivits efter krigets
början, ha innehållit lägenheter på 4 eller 5 rum och kök och därutöver.
Och framdragandet av denna gata var beslutad för många
år tillbaka och hade tvingat sig fram, för att den ökade trafikens
fordringar skulle bli tillfredsställda.

Jag har icke något emot, att det för städerna stadgas, att de
icke få riva hus för gaturegleringar utan att sörja för ersättningar
för de rivna. Och liknande skyldighet tycker jag borde stadgas
för enskilda, så att de icke finge riva utan att sörja för ersättning
för rivna lägenheter. Men vi ha icke någon sådan lagstiftning,
och det är bara önskemål tills vidare.

Detsamma gäller önskemålet om tvång för industrien att på
något sätt sörja för sina arbetares bostadsbehov. Och likadant är
det beträffande kommunerna och statens verk såsom arbetsgivare.
Aven de borde ha skyldighet att skaffa bostäder åt sina arbetare
och tjänstemän särskilt av lägre grad.

Allt detta kan man som sagt diskutera om, men med att man
diskuterar saken, kommer man ju icke till något resultat genast.
Jag skulle för min del vilja särskilt starkt trycka på skyldigheten
för staten att skaffa sina arbetare och lägre tjänstemän bostäder.
Hur mycket bättre skulle det icke vara här i Stockholm,
om staten för sina lägre tjänstemän, alla dessa postvaktmästare och
andra vaktmästare och lägre tjänstemän, både manliga och kvinn -

Lördagen (len 10 inurs, f. in.

75 Nr 21).

liga, ville bygga en mängd lägenheter på 1 till 3 rum och kök!
Da skulle ju ofantligt mycket vara vunnet. Men det hör som sagt
t. v. till de fromma önskningarnas område.

En av anledningarna varför jag tog ordet var, att jag ville
påpeka, att den senaste socialdemokratiska kommunalkonferensen,
där representanter för socialdemokratiska kommunalmän från både
stad och land och olika delar av landet voro samlade, gjorde ett
uttalande, som jag ber att få anföra till kammarens protokoll.
Efter sedan det riktats en uppmaning till kommunalmännen landet
runt att göra det mest möjliga för bostadsfrågans lösning, genom
kommunalt ingripande säges det:

»Då den kommunala utdebiteringen å sådana orter i regeln ej.
kan ytterligare höjas utan en oskälig belastning av de mindre inkomsttagarne,
och då komunerna alltså blott med stora svårigheter
kunna åtaga sig ytterligare bördor, understryker konferensen vikten
av, att staten kraftigt bistår kommunerna i deras arbete mot
bostadsbristen genom billiga län eller direkta understöd.

Särskilt vädjar konferensen med all kraft till riksdagen i syfte,
att ett tillräckligt belopp av krigskonjunkturskattens 75 miljoner
måtte utan betungande villkor överlämnas till kommunerna för att
sätta fart i byggnadsverksamheten. Det förslag, som regeringen
framlagt i denna riktning, är det minsta möjliga, varmed man nu
kan nöjas, och bör utan avprutningar eller försämring i fråga om
villkoren bifallas.

Konferensen hemställer tillika, att regeringen och riksdagen
kunde upptaga de förslag till ingripande för bostadsmedlens lindrande,
som av statens bostadskommission i övrigt föreslagits. Lägets
allvar kräver, att statsmakterna utom tullen ge kommunerna
verksamt stöd i förverkligandet av deras särskilt nu trängande
uppgift att betrygga bostadstillgången och hemmens bestånd i
stadssamhällena».

Slutligen skulle jag vilja säga ett par ord om herr Anderssons
i Skivarp uppgift, vilken han naturligtvis lämnade i fullständigt
god tro, men som icke dess mindre är fullkomligt oriktig, den
uppgiften nämligen att Stockholms byggnadsnämnd skulle ha avstyrkt
en mängd ansökningar att fä bygga vindsvåningar. Jag
är själv sedan några år medlem av denna nämnd, och jag skall
be att få relatera för herr Andersson i Skivarp o. d., som icke
känna till det, huru det går till med beviljande av rättighet att
bebygga vindsvåningar.

Byggnadsstadgan för rikets städer säger, att man normalt får
bygga i högst 5 våningar, och det tycker man kunde vara Grudi
nog. Men sedan har det lyckats en arkitektfirma att vid ett tillfälle
narra, skulle jag nästan vilja säga, ett alltför vänligt Kung!
Maj:t att komma med ett prejudikat, som närmast skulle kunna
sägas gå ut på den besynnerliga aritmetiska formeln, att 5 + 1 är
lika med 5. D. v. s. man bygger en undervåning, som på ritningen
kallas för källarvåning, men som egentligen är en bottenvåning
och därovanpå 5 våningar. På så sätt har man fått 6-våningshusen
på Odengatan och på en del andra håll. Och vare

Ang. unslag
för uppförande
av
bostadshus.
(Forts.)

Nr 29. 76

Lördagen den 10 mars, f. m.

Ang. anslag
för uppförande
av
bostadshus.
(Forts.)

sig Kungl. Maj:t är liberalt eller konservativt, så giver det i långa
banor tillstånd att bygga sådana 6-våningshus. Dessa ans kningar
ha under de senare åren i regel tillstyrkts av byggnadsnämnden,
där jag vid dessa tillfällen varit ensam reservant emot 4 andra
ledamöter. Jag reserverar mig alltid mot alla sådana olagligheter.

Nu lär det vara ett alldeles särskilt förhållande, som herr Andersson
i Skivarp syftar på, och det är, att det skall finnas ett
fåtal hirs. som redan ha (1 våningar och därovanpå brutet tak, där
man lämpligen — vad utrymmet beträffar — skulle kunna stoppa
in en sjunde våning. Och eu arkitekt, som har intresse för denna
sak, har gått och luktat ut i byggnadsnämndens arkiv, att det
skall finnas inalles 20 sådana hus här i staden. Nu går han omkring
och agiterar för att de skola söka tillstånd att få bebygga
vindsvåningen. Han ensam kom in till byggnadsnämnden med ansökan
om sådant tillstånd. Men de andra 19 vilja icke. I den frågan
var jag verkligen icke ensam om att avstyrka, utan alla fem avstyrkte
och säde, efter att ha hört stadsarkitekten, att de tyckte
icke det var något vidare snillrikt sätt att lösa bostadsfrågan.
Det är ju endast en av dessa 20, som lära finnas, som sökt tillstånd,
och vi kunna väl icke tvinga de andra att göra det. Han
har emellertid fått besked icke av Kungl. Maj:t, utan endast av
byggnatisnämnden, men jag hoppas, att Kungl. Maj:t avslår hans
ansökan. Så förhåller det sig med den saken.

Jag vill säga som slutligt intryck av diskussionen såväl bär
i kammaren som i statsutskottet, att bostadsfrågan visserligen är
en förskräckligt svår fråga; men det är beklagligt, att en hel del
präktiga människor, som nog äro framstående fackmän på andra
områden, yttra sig med alltför stor tvärsäkerhet i denna svåra
fråga, utan att ha studerat densamma. Det är mitt intryck av
saken. Herrarna få ursäkta, att jag säger ut det. Själv har jag
den lilla dygden att icke förneka min okunnighet i en mängd frå f;or;

men bostadsfrågan har jag speciellt studerat och tror verkigen,
att jag något litet begriper den. Därför tror jag mig ha
rätt att saga, att somliga yttranden i denna debatt verkat på mig
rent av pinsamt. Särskilt var det en talare på Jämtlandsbänken,
som verkligen icke var vidare rolig att höra.

Jag yrkar, hr talman, bifall till herr Ekmans yrkande.

Herr Lindman: I denna fråga är det en sak, som är fullkomligt
ostridig, och det är att byggnadskostnaderna stegrats i
oerhörd grad, så att man rent av häpnar över, hur de kunnat stegras
så mycket. I själva verket är det emellertid helt naturligt,
ty det beror på den ofantliga stegringen av materialkostnaderna,
som orsakats av förhållanden, som jag kanske litet senare skall be
att få nämna något om.

Vad som icke alls är ostridigt utan vad som diskussionen rör
sig om är, huruvida det skall vara behövligt att göra något för
denna sak eller om man skall överlämna den åt sig själv eller låta
frågan lösas,. utan att staten gör något åt saken. Man har därvid
framhållit såsom betänkligt, att inflyttningen från landet till

Lördagen den 10 mur», f. ra.

77 Nr t».

städerna skulle ökas, ifall man vidtoge åtgärder för att hjälpa
städerna i avseende på deras byggnadsfråga på sätt Kungl. Maj:t
föreslår. Jag vill icke förneka, att det i och för sig är en sak,
som icke är önskvärd, att inflyttning sker till städerna från landet,
därför att landet liar väl behov av sina arbetskrafter, och jag
tror icke, att man bör vidtaga några åtgärder, som skulle kunna
bidraga till detta förhållande, utan man skulle nog helst se, att
landet finge behålla sina arbetskrafter. Emellertid får man icke
glömma bort, att vid sidan om detta står ett annat förhållande,
nämligen att städernas byggnadsfråga icke blott beror på inflyttning,
utan oavsett denna sak ökas städernas folkmängd, och behovet
av ökade bostäder framkallas icke allenast av denna anledning.
Det är klart, att man härvid icke får förbise, att det är en
mängd personer bosatta i städerna, som icke äro anställda i industrien.
Där finnas även lägre tjänstemän o. s. v., för vilka bostäder
behövas. Det är ett faktum, att oberoende av inflyttningen
från landet förefinnes en ökad brist på bostäder, och denna brist
har ju orsakats särskilt av den ofantligt nedsatta produktionen av
bostäder under senare tid.

iden, säger man, då är detta en kommunens angelägenhet.
Jag vill icke förneka, att jag också anser, att det i första hand
är vederbörande kommuns angelägenhet. I mån som det icke är
beroende på arbetsgivarna, måste detta kanske anses snarare vara
en kommunens angelägenhet än en statens angelägenhet. Det är
också uttryckligen betonat i den kungl. propositionen, att så är
fallet, nämligen att kommunerna borde vara i första band ansvariga
för att rada bot på detta orffla. ilen jag vill framhålla, att
en kommun icke har så lätt att åstadkomma något i detta fall,
emedan den icke har till sitt förfogande annat medel än att genom
ökad uttaxering åstadkomma inkomster. Vad kommunen kan
göra såsom sådan, måste ske genom uttaxering, under det att för
staten finnas mångahanda sätt att hjälpa, och ett av dessa är det,
som Kungl. Maj:t föreslagit.

Om staten skall göra något åt detta, gör den icke något annat
än vad den gjort på flera andra områden, som jag icke nu behöver
rekapitulera. En mängd svårigheter hava uppstått till följd
av dyrtiden, till exempel frågan om vårt förseende av brödsäd
och många andra frågor. Kristiden, kriget skulle jag vilja säga,
har förorsakat en mängd olägenheter, emot vilka staten måst ingripa.
Det synes mig således, att man kan tänka sig, att staten
även på detta område skulle bidraga, och därav behöver icke följa,
att staten skulle taga detta som eu angelägenhet, som skall åligga
densamma att styra och ställa med även för framtiden. Det skall
naturligtvis vara en åtgärd, avsedd att tillgodose ett förefintligt
behov, som framkommit på grund av kristiden, och detta ingripande
skall icke vara av så stor omfattning utan endast avse att
avhjälpa det allra nödvändigaste.

Emellertid skulle jag också vilja yttra något om det sätt, på
vilket man tänkt sig att uttaga de erforderliga medlen för att
åstadkomma denna hjälp. De ökade kostnaderna hava, såsom jag

Ang. anslag
för uppförande
av
bostadshus
(Forte.)

Nr 29. 78

Lördagen den 10 mars, f. m.

Ang. anslag nämnt, framkallats av flera olika anledningar. De äro ju främst
förande av }3eroende Pä stegringarna i material krisen, och dessa i sin tur äro
bostadshus, beroende av andra faktorer: ökade arbetslöner, stegrade pris på
(Forts.) ravaror och framför allt kanske de stegrade prisen på stenkol. Jag
vill särskilt fästa uppmärksamheten på, att för ett par av våra viktigaste
byggnadsmaterialier, tegel och cement, erfordras stenkol i
betydande mängd, vilket fördyrar dessa materialier i hög grad.

Man säger nu, att detta kan hjälpas på andra sätt utan att
staten behöver bidraga; det kan ordnas genom kompensation, och
jag föreställer mig, att man också tänkt sig att kunna ordna det
genom maximipriser och på dylika sätt. Jag vill då säga, att om
man tänker sig att ordna denna fråga genom att sätta maximipriser,
är detta efter min mening fullständigt omöjligt. Det skulle
vara en stor olycka, om man införde maximipriser pa dessa saker.
Man må blott betänka, vad det skulle betyda att sätta maximipriser
på så olikartade artiklar som trä, järn och stål. Kvalitetsfrågan
spelar bär in. Det skulle vara maximipriser icke blott på
en artikel, platan det måste då finnas maximipriser på alla sadana
artiklar. Kompensationssystemet kan icke användas annat än i
den man export förekommer. Detta betyder att kompensationssystemet
skall kunna begagnas för dem, som exportera, men icke för
dem, som icke exportera. Men då skulle det ju bliva sä, att den
sotn exporterar, får vara med att betala, under det att den, som
icke exporterar, icke skulle få betala denna ersättning.

I reservanternas uttalande läser jag, att de anse, att det icke
vore omöjligt att kunna åstadkomma en lättnad i detta fall genom
en prisreglering. I anledning härav skulle jag vilja säga, att det
är möjligt allenast pa en enda väg, den s. k. övei enskommelsens
väg, om man vill vinna något verkligt resultat. Jag kan icke
finna, att reservanterna, när de tala om hur det skall åstadkommas,
anvisat någon enda väg, som är möjlig. Jag förstår mycket
väl deri, som icke vill göra någonting alls. Han säger: staten
skall icke ingripa. Det är förklarligt, hur man då gar tillväga;
da gör man ingenting. Men om man menar, att staten skall gorå
något, förefaller det mig, som om den av Kungl. Maj:t anvisade
vägen, som visserligen har sina brister, dock vore den enda som
är möjlig, och i varje fall är den enda som någon, som funderat
på denna sak, hittills kunnat hitta på. Prisreglerande syftet skall
väl betyda, att det skall gå till sa, att priset på dessa artiklar
skall nedsättas, för att man därigenom skall kunna få billigare
pris på byggnadsmaterialier. Man förbiser härvid alldeles sådana
materialier, beträffande vilka vi äro hänvisade till utlandet. Men
därjämte kommer man ju även då till det förhållandet, att industrien
på landet, som producerar järn, trä, tegel o. s. v., skall vara
med och betala för att hjälpa industrien i städerna, som behöver
billigare bostäder.

.Resultatet av vad jag tänkt över denna sak och funderat rörande
en lämplig utväg har blivit, att det enligt min mening finnes
blott ett sätt, som är, jag vill icke säga det mest rättvisa,

Lördagen den 10 mars, f. m.

70 Nr 2».

men i varje fall det minst orättvisa, nämligen att göra, som Kungl.
Maj:t föreslagit, så att man tänker sig, att de ökade kostnaderna
skola utgå från dem, som närmast liava haft fördel av de stegrade
materialprisen, nämligen den industri, som haft ökad vinst till
följd häiav. Det är från dem krigskonjunkturskatten utgar, och
då inenar jag, att man begär den minsta orättvisan, om man av
denna skatt tager ett belopp, som svarar emot det kostnader, som
äro avsedda att täckas med detta anslag.

Jag har således, herr talman, den uppfattningen, att vad som
skall göras sker på det lättaste sättet och även på det rättvisaste
sättet, om det sker på den väg, som Kungl. Maj:t anvisat.

Herr Nilsson i Tånga: Det är med en beklämmande känsla,

som jag måste konstatera, att man begagnar sig även av denna
fråga för att ytterligare vidga klyftan mellan städer och landsbygd.
Nog får man i dessa dagar se många osmakliga prov på
krass klassegoism, men att man också skall begagna denna fråga
för att spela ut intressemotsatserna mellan stad och landsbygd —
herrarna få verkligen ursäkta, att jag tycker, alt det går utöver
allt vad man förut fatt bevittna.

Vad gäller det här i denna fråga? För mig gäller det icke
något annat än att hjälpa människor, som befinna sig i nödläge.
Jag vill vädja till landsbygdens representanter att sätta sig in i
den situationen, att deras lamiijer stode inför utsikten att drivas
ut under bar himmel utan möjlighet att kunna skaffa sig tak över
huvudet, och överväga, hur de skulle handla i en sådan situation.
Nu säges det, att man skall driva folket ut på landsbygden istället
för till städerna, men det skall väl icke ske med sadana medel,
att man gör förhållandena i städerna så odrägliga som möjligt.
Nej, det skall ske på det sättet, att vi flytta ut på landsbygden
en del av städernas bekvämligheter och gi ra lantbruket så ekonomiskt
bärigt, att det kan i någon mån upptaga tävlan med industrien
på arbetsmarknadens område. Det är på den vägen man skall
gä fram för att råda bot på de ledsamma förhållanden, som nu
existera.

Då jag, herr talman, icke vill taga på mitt ansvar att hava
bidragit till att en fråga som denna, där det dock faktiskt icke
gäller annat än att hjälpa människor, som befinna sig i nödläge,
skall fälla, ber jag att fä säga, att jag kommer att rösta för bifall
till utskottets förslag.

Herr Cederborg: Herr talman, mina herrar! Det var ett

yttrande under denna debatt som jag icke kunnat låta gå förbi
oanmärkt, därför att det kan influera på omdömet hos en eller annan
av kammarens ledamöter. Det var någon talare som använde
det uttrycket, att det icke kan anses annat än principiellt oriktigt,
att man på detta sätt lämnar statsanslag för en åtgärd, som
kommer enskilda personer till godo. Nu är emellertid hela detta
förslag byggt på att man skall låta dessa medel komma samman -

Ant), anslag
för uppförand-
av
bostadshus.
(Forts.)

Hr 29. 80

Lördagen den 10 mars, f. m.

Ang. anslag slutningar eller enskilda till godo, endast under den förutsättninförande
" &en un(ierkasta sig en effektiv begränsning av vinsten. Och

bostadshus. jag förutser, att det blir mycket få enskilda yrkesmässiga bygg(Forts.
) mästare, vilka man skulle kunna förmå att underkasta sig den
risk och de obehag som äro förenade med ett byggnadsföretag i
nuvarande tider, och samtidigt se sin vinst begränsad. Detta anslag
kommer endast eller åtminstone till huvudsaklig del att stödja
sädana sammanslutningar, bostadsbolag eller kooperativa föreningar,
som i samhällsnyttigt syfte underkasta sig att begränsa sin vinst
på ett effektivt sätt. Men icke ens des-a sammanslutningar kan
man i detta ögonblick förmå alt utsätta sig för den risk som är
förenad med ett byggnadsföretag på grund av den våldsamma stegringen
av byggnadsmaterial. I fjol trodde de sig ännu om att gå
i land med uppgiften under förutsättning att staden ställde till
deras förfogande billigare lånemedel. Den utväg som herr Andersson
i Skivarp pekade på anlitade man då, i det att dessa sammanslutningar
genom borgen eller direkt län från staden erhöllo billigare
lånemedel. Inför den ytterligare ökade
materialpriser kan man icke förmå dem att gå vidare ens pa detta
villkor. Då återstår ingen annan utväg än den rena subventionen,
om det hela icke skall stanna i stöpet.

Det har pekats på att det skulle kunna lämnas bidrag till
detta från andra håll. Det är sant, att kommunerna hava att i
första rummet tänka på den saken. Det är sant, att man borde
tänka på att söka få till stånd billigare materialpriser. Det är
sant, att arbetsgivarna här borde bidraga på ett kraftigare sätt
än hittills. Men med allt detta är det den olyckan, att det icke
går att genomföra i detta ögonblick. Det beror på åtgärder från
statens sida, på lagstiftning från statens sida, och kommunerna
kunna icke göra någonting däråt Det är sant, att kommunerna
på sina håll varit väl ljumma i sina bemödanden i bostadsfrågan.
Men herrarna kunna vara övertygade om, att hur det än går med
detta förslag, så kommer det dock att detta är och nästa år på
våra större statskommuner läggas betydande uppgifter och av dem
krävas betydande uppoffringar, som fordra en väsentlig höjning av
deras nu utgående skatter.

När man talar om bostadsfrågan, bör man komma ihåg en sak.
Man bör komma ihåg, att det är skillnad mellan de stora kommunerna
och de små kommunerna. I de små kommunerna med en
stabil befolkning har man lättare att lämpa tillgångarna efter
behovet, och där hava myndigheterna lättare att sköta denna fråga.
I de större stadssamhällena är detta omöjligt. Där måste man
överlåta bostadsproduktionen åt den spekulativa byggnadshauteringen.
Kommunerna kunna icke inför de stora kapital det här
gäller göra annat än söka följa med och kontrollera samt se till,
att de kunna få in den störa spekulativa verksamheten i rätta
banor. När man då emellertid kommit till ett sådant krisläge som
det nuvarande, så att hela den spekulativa byggnadsverksamheten
stoppar upp, då är det icke möjligt för någon kommun att gripa

Lördagen den 1U mars, f. in.

81 Nr 29.

sig an med uppgiften på egen hand. Där måste många krafter Ang. anslag
till. staten måste bidraga, och industrien maste också hjälpa till. för UPP‘
Men allt detta kan man icke lösa i detta ögonblick. JDet är en
uppgift för de kommande krisåren och åren efter kriget. °(FortoT

Det har sagts trån reservanternas hall, att det är ett fel av r
dem som förfäkta regeringens förslag, att de icke kunna visa på
en väg, hur dessa svårigheter skola lösas för framtiden. Det är
sant, vi hava icke visat någon säker väg, hur denna fråga skall
lösas för framtiden. Meu vi visa på uppslag, som vi tro vara de
råtta, och därjämte en väg, som man kan komma fram på för (ögonblicket.
Res.irvanterna visa icke heller på någon väg för framtiden,
men de visa icke ens, hur frågan skall lösas för ögonb.icket
hur man skall komma över de aktuella svårigheterna. Det är dock
detta som är nödvändigt, ty jag ber att fä stryka under vad som
sagts här, att om icke till kommunernas uppoffringar staten lämnar
sitt stöd och ger ett hjälpande handtag, så blir följden icke någon
olägenhet för industrit-n, icke någon egentlig olägenhet för kommunerna,
men allvarsamma olägenheter för de manga mindre bemedlade,
som icke blott få betala hyror, väsentligt överstigande vad de
egentligen hava råd till, utan riskera, att icke ens hava tak över
huvudet.

_ Det är som en ren nödfällsåtgärd, som icke får betraktas som
prejudikat för framtiden, som jag är färdig att föiorda det yrkande
som är framställt av herr Ekmau och till vilket jag nu ber att
få yrka bifall.

Herr Eden instämde häruti.

Herr Bengtsson i Göteborg: Herr talman, mina herrar!

Här man från vissa håll betecknar denna fordran som en orimlig
begäran, måste man fråga sig, vad anledningen kan vara. Anledningen
måste vara den, att man är okunnig om bostadsförhållandena
i storstäderna. Den som känner till bostadsförhållandena i en storstad,
t. ex. Göteborg, vet, att en massa människor där leva under så
odrägliga förhållanden, att om de herrar som här yrkat avslag
kände till desamma, skulle de helt enkelt få en annan syn på saken.

I Göteborg utdömde man för endast några få år sedan ett
hundratal lägenheter såsom ovärdiga till bostäder, men på grund
av den bostadsbrist som nu råder måste man även taga dessa kyffen
i anspråk. Jag ber att få säga herr Bengtsson i Norup, att
för den händelse iordbrukarna i Skåne vidmakthålla den gamla traditionen
att hålla sina häststallar i samma skick som de gjorde,
när jag var i Skåne, så är jag övertygad om, att de spiltor som
inrymma deras hästar äro betydligt att föredraga framför de »rutor»
där man hyser fattiga bostadslösa människor i Göteborgs exercishus.
Om herr Bengtsson i Norup kommer till Göteborg, så är
jag för min del villig att vara ciceron för herr Bengtsson och följa
honom på de platser där dessa bristfälliga bostäder förekomma. De

hindra kammarens protokoll 1917. Nr 29. 6

Nr 29. 82

Lördagen den 10 mars, f. m.

Ang. anslag
för uppförande
av
bostadshus.
(Fort».)

äro icke att räkna i hundratal, utan jag vågar påstå att de kunna
räknas i tusental i Göteborg.

Då herrarna äro ute och resa på olika platser, särskilt i storstäderna,
förbigå nog herrarna en sak, och det är att undersöka
bostadsförhållandena i en storstad. Jag är övertygad om, att då
herrarna voro på studiebesök i vår vackra och livskraftiga stad, så
var det icke ett tiotal av herrarna som besökte utkanterna, förstäderna,
och satte sig in i de förhållanden under vilka människorna
där leva och bo.

För att nu komma till de betänkligheter som reservanterna anföra,
så får jag lov att säga, att herrarna icke äro konsekventa.
Herrarna hava vid många tillfällen beviljat subventioner till ändamål
som varit av helt annan art, nämligen till ganska ekonomiskt
starka industrier och näringar. Då har det aldrig varit tal om,
att man skänker bort statens medel på ett lättsinnigt sätt, såsom
här nu antydes, särskilt av herr Olofsson i Digernäs, som var mycket
uppbragt och betecknade detta som en orimlig begäran.

Jag vill för min del gärna ge min röst till alla anslag som
bidraga till att folk erhålla drägliga bostäder, även på landsbygden
om detta skulle krävas, vilket nog är fallet på sina håll för
fattigt folk. Jag är alldeles säker på att, i vilken form man än
beviljar anslag för detta ändamål, så är det till gagn för svenska
folket och en statsangelägenhet som hör gå före många andra.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag''.

Herr Lundblad: Herr talman, mina herrar! I denna fråga
skulle jag icke hava begärt ordet, om icke ett missöde, beroende
på mitt eget slarv, gjort, att jag icke befinnes stå bland reservanterna,
med vilka .jag röstade inom utskottet.

Nu har min vän herr Olofsson i Digernäs lyst efter mig i kammaren
och påstått, att jag förlorat min första kärlek. Om detta
mitt uppträdande kan trösta herr Olofsson i Digernäs, då jag förklarar,
att jag fortfarande har samma åsikt som jag hade i utskottet,
så är det jg bra, och då har jag intet att tillägga utan ber att
på det livligaste få instämma i vad herr Bengtsson i Norup m. fl.
här i kammaren yttrat till förmån för reservationen och ber att
få yrka bifall till densamma.

Efter härmed slutad överläggning gav herr talmannen propositioner
på l:o) bifall till utskottets hemställan, 2:o) bifall till det
jakande, som under överläggningen framställts av herr Ekman, samt
3: o) avslag å utskottets hemställan och bifall i stället till den av herr

J. Nilsson m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen; och
förklarade herr talmannen sig anse den under 2:o) angivna propositionen
hava flertalets mening för sig. Votering begärdes emellertid,
till följd varav och sedan till kontraproposition antagits den under
3:o) upptagna propositionen, nu uppsattes justerades och anslogs
en voteringsproposition av följande lydelse:

Lördagen den 10 mars, f. in

83 Nr £&

Den, som vill, att kammaren bifaller det yrkande, som under Ay- anslag
överläggningen angående statsutskottets förevarande utlåtande nr /ör''m^aV
31 framställts av herr Ekman, röstar bostadshus.

Ja;

(Korta.)

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda
hemställan, bifallit den av herr J. Nilsson m. fl. avgivna, vid utlåtandet
fogade reservationen.

Omröstningen utföll med 107 ja mot 61 nej; och hade kammaren
alltså bifallit det av herr Ekman under överläggningen framställda
yrkandet.

§ 14.

Ordet lämnades härefter på begäran tall

Herr Branting, som yttrade: Herr talman! Det är anled- Anmärkning
ning till anmärkning mot statsrådet friherre Beck-Eriis, varom remiss mot av
begäres till konstitutionsutskottet, inför vilket anledningen skall staUr eU
uppgivas.

Jämlikt föreskriften i § 57 riksdagsordningen skulle detta yttrande
tillika med ett av herr Branting avlämnat förseglat konvolut
överlämnas till konstitutionsutskottet.

§ 15.

Härpå erhölls ordet av Interpellation*

Herr J önsson i Revinge, som anförde: I sitt svar den

23 februari i en i andra kammaren framställd interpellation, angående
beslaget å fodersäd, uttalade statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet,
efter att ha redogjort för det förfaringssätt, som vid
beslagets verkställande skulle tillämpas, en förhoppning, »att det
skall vara möjligt att utan jordbruksnäringens alltför stora betungande
vinna det syftemål som varit med beslaget avsett», samt »att
han aldrig skulle givit sin tillstyrkan till en i lanthushållningen så
djupt ingripande åtgärd, om på någon annan väg säkerhet kunnat
vinnas för befolkningens livnärande under tiden till nästa skörd».

Under den diskussion i kammaren som följde på interpellationssvaret
framhölls av ett par liberala talare, dels det önskvärda uti
att kraftiga åtgärder vidtoges för att ånyo få import av spannmål
och kraftfoder igång, och dels att före havren majs borde tagas i
beslag, redan med hänsyn till den nära dubbelt större utmalningsprocenten
för majs än för havre vid användning såsom brödsäd.

Sedan denna debatt ägde rum, ha till landet inkommit av -

Nr 25). 84

Lördageu den 10 mars, f. m.

interpellation, sevärda majspartier, och det synes mig, som om bekvämlighets- —
(Forte.) förutom många andra skäl — borde ha föranlett regeringen att
fatta beslut om beslagtagande av denna majs, då därigenom skulle
ha vunnits motsvarande mindre uttagning av blandsäd och havre
hos jordbrukarna. Det är ju självklart bekvämare att taga i beslag
ett större parti på en gång av en i en hamn liggande vara, fullt
användbar såsom brödsäd, än att först dela ut denna vara åt jordbrukarna
och omedelbart därpå hos dessa återhämta motsvarande
mängd havre eller blandsäd. Härtill kommer den utomordentliga
svårigheten vid import av enstaka båtlast att någorlunda rättvist
verkställa en fördelning bland de behövande jordbrukarna, och ändå
måste, när såsom nu sker, importen sker med bidrag av statsmedel,
krav resas på att fördelningen verkligen blir så rättvis som möjligt.
Staten betalar skillnaden mellan det pris av 21 kronor per
100 kg. till vilket majsen skall utlämnas till avnämarna och impoitpriset
i svensk hamn plus lossningskostnad och 50 öre per
deciton i handelsvinst åt importören. Det blir för närvarande många
kronor per säck, och därav föl.ier, att staten också bör ha ett ord
med i laget vid distribueringen. Härutinnan tyckes dock intet ha
åtgjorts, och därföre kan också, vid den senaste liksom vid den tidigare
importen befogade anmärkningar göras i fråga om denna
distribuering bland lantmännen. Det synes, som om herrar importörer
och handlande fått på egen hand sköta om den saken. Importören
har gärna velat gynna vissa av sina gamla kunder bland
handlandena och dessa i sin ordning helt naturligt vissa och företrädesvis
större kunder. Den stora allmänheten liar ej kunnat erhålla
ett enda kilogram vid denna statsunderstödda import.

Nu medger jag gärna svårigheterna vid ordnandet av dessa
förhållanden och ifrågasätter därför, huruvida det ej är lämpligare,
därest framdeles majslaster anlända till våra hamnar, att dessa beslagtagas
av staten för att användas såsom brödsäd, samt att jordbrukarna
så långt som möjligt få behålla sin fodersäd. I varje
fall måste dock vid statsunderstödd import av fodermedel åtgärder
vidtagas till förhindrande utav att vid fördelningen ett fåtal gynnas
på de övrigas bekostnad.

Med stöd av vad sålunda anförts får jag härmed vördsamt anhålla,
att till herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
få framställa följande spörsmål:

l:o. Har statsrådet sin uppmärksamhet riktad på den otillfredsställande
fördelningen bland förbrukarna i fråga om den statsunderstödda
importen av kraftfoder och majs och, i så fall, vilka
åtgärder ämnar statsrådet vidtaga för avhjälpande av betydliga missförhållanden? 2:o.

Vad är anledningen till att regeringen ej fattat beslut
om beslagtagande av större majspartier, som i riket förefunnits, då
därigenom motsvarande lättnad kunnat ske i fråga om beslaget å
fodersäd?

Ifrågavarande anhållan bifölls av kammaren.

Lördagen den 10 mars, f. m.

85 Nr 20.

§ 16.

Herr Lindqvist i Kosta avlämnade en motion i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition, nr 92, med förslag till förordning om
särskilda avdrag vid 1917 års taxering till bevillning för inkomst
samt till inkomst- och förmögenhetsskatt.

Denna motion, som erliöll ordningsnumret 340, bordlädes.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 4,45 e. m. för att
åter sammanträda kl. 7 e. m., då detta plenum enligt utfärdat anslag
komme att fortsättas.

In fidem
Per Cronvall.

»T 2». 86

Lördagen den 10 mars, e. m.

Lördagen den 10 mars, e. m.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.

§ 1.

Till avgörande förelåg nu bankoutskottets utlåtande, nr 12, angående
regleringen av utgifterna under riksstatens tionde huvudtitel,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna.

Sedan herr talmannen anmält ärendet till handläggning, begärdes
ordet av

Herr. Vahlquist. som anförde: Herr talman! Beträffande
föredragningssättet för betänkandet tillåter jag mig hemställa, att
endast kantrubrikerna måtte uppläsas, för såvitt icke någon av kammarens
ledamöter i någon punkt annorlunda önskar, eller reservation
finnes vid punkt avgiven.

Denna hemställan bifölls av kammaren.

Punkterna 1—3.

♦

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 4.

Lades till handlingarna.

Punkterna 5—8.

Kammaren biföll vad utskottet hemställt.

Punkten 9.

Lades till handlingarna.

Punkterna 10 och 11.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Lördagen den 10 mars, e. ro.

87 Kr 2ö.

Punkten 12.

Lades till handlingarna.

Punkterna 13—17.

Utskottets i dessa punkter gjorda framställningar Lnfollos av
kammaren.

Punkten 18.

Lades till handlingarna.

Punkterna 19—22.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 23, angående pension åt törn vaktkonstapeln C. J. ** £"35-

Li”dW'' „ .... l£Ä

T anledning av en inom andra kammaren av herrar Bystrom och
Thorsson väckt motion, nr 15, om beviljande åt förre vaktkonstapeln
vid centralfängelset å Långholmen Carl Johan Lind dal av en årlig
pension av 800 kronor hemställde bankoutskottet till vars ^ehandlhTg
ifrågavarande motion hänvisats, uti förevarande punkt, att r ksdagen
måtte medgiva, att Linddal finge från och med den 1 januari
1917 under sin återstående livstid å allmänna lndragnmgsstaten uppbära
en årlig pension av fyrahundra kronor.

Sedan punkten föredragits, yttrade:

Herr Byström: Herr talman! Såsom hen: talmannen och
kammaren finna ha herr Thorsson och jag avgivit en motion i
denna punkt rörande en f. d. vaktkonstapel vid Långholmen herr
C J Linddal. Vi ha i denna motion begärt, att mannen i fråga
skulle få en pension av 800 kronor. Bankoutskottet, som visserligen
behjärtat frågan, har emellertid ansett, att det icke kunde anslå
eller tillstyrka högre belopp än 400 kronor åt herr Linddal.

Nu föreligger här ett särskilt förhållande. Den person, varom
här är fråga, har varit i fångvårdens tjänst i mer an 20 ar. Men
att börja med arbetade han på sätt och vis för en enskild arbetsgivare,
som åtog sig arbete vid fångvården och som Pa flen tirlen
använde fångarna för sitt arbete. Det galide da särskilt att lära
fångarna skomakeriyrket ävensom att sedan använda Jern för
denna verksamhet. Sedermera blevo förhållande^ något omlagda .
vid Långholmens fängelse, och när sa skedde övergick denne Lmddal
mera helt uti statens tjänst. Här har han plikttroget verkat
tills han på grund av åldern måste lämna platsen.

Tran är synnerligen väl vitsordad för sm ganska langa tjänst -

Jir 29. 88

Lördagen den 10 mars, e. m.

åt ^?rln?: Sålunda bär kung!, fångvårdsstyrelsen givit honom de bä

konstapeln ®j.a v^sord, da fångvårdsstyrelsen fär något år sedan incrink till
c. J. Linddal. Kung!. Ma.,:t med begäran om pension för herr ffli m i

fdoermelfendkeib8handiad/S aV staSXet såTannma^-där^å^

förmena skal, grundade på bestämmelserna i pensionslain sam
Lineal atLman ..anSa? S1? kunna tillstyrka pension" åt herr

Ä &,r"4*"“ fra“la,ie k“"2L m«:i «*»

.tf /U n3/1 emellertid ansett denna sak vara så behiärtansvärd
q. fen borde genorn enskilda motionärer bringas inför riksdagen
WLmffiT™ “f viltet jo? redan ant^Ä

•nI L» ,! 1 an tjusru ar arketat vid fångvården och borde
tilldela ^honom^ “ StÖrr° pension’ än utskottet här synes velat

fått Tjétt?msvdnLVrird hin av fångvårdsstyrelsen har han också

Dessutom hår S?vVt e- radant aV fångvårdsmannaförbundet.
•tariff hY .lag hort mig for angående denne man hos en del

åål årL S°m kanDa j°n°m’ .och även de vitsorda honom synnerligen

1 JaeiiilT nTanie förtlänt T den Pensi0n det här är fråga om.

• ocks.a. hava ,namnt’ att denne Linddal har under de

S HaiT fangvarden, f.k sätt och vis haft en dubbel tjänstn
^ Han kar som skicklig yrkesidkare haft till uppgift att
vara lärare för fangarna vid Långholmen. Han har därvid Wckite

ImåHf i6" 7ia '' -Men U-f°m det att han varit färare i yrket har
f?,n l u 7fIare ar vant anställd såsom vaktkonstapel. Han har
sålunda haft, Kan man säga, dubbel tjänstgöring, vilket vid bestäm
mandet av hans pension bör tagas med i beräkningen

^oT1r,f1Ur Jai* an/er saken’ S^nes det mig, som om man borde givo
föreslår ''5)1 de°tdes0ian- ®v högre Vision, än vad utskottet

kr emellertid5 k^T i u*™ Th°rsson ?ck mg, föreslagit, eller 800
våra £Sd H v-f°refalla f°m iga .väl kögt tilltaget, så må det
iråfj ? • v* I''Y £ora vridande på, att denne man må för åter i

o v sm lästid fa åtminstone 50 kr. i månaden, dvs 600
kr. årligen. Han är nu 68 år, och det kan i alla falla icke vara så

wi d?a7hY kvar att leva- och det kan därför icke vara S
betungande for statsverket, om vi skulle gå med på ett nå°-ot hö otc
pensionsbelopp för honom än vad bankoutskottet föreslår ”

låta mil IT311- grUna av vad iaEr nu anfört- skall iag till sHfran

4 i fi T ™ 4>andrlng 1 utskottsbetänkandets kläm, att
bli 600 \l raden byt6S m0t 6’ så att Pensionsbeloppet skulle

Jag yrkar alltså, att riksdagen, i anledning av förevarande motion.
ma medgiva, att förre vaktkonstapeln vid centralfängelset å
Långholmen Cad Johan Linddal må från och med den januari

ll! eT°Sv återstående livstid å allmänna indragninglstate?
uppbära en årlig pension av sexhundra kronor.

nt«kÄ ai!ltar’ att+ för?ta .kammaren har bifallit det yrkande, som
i ?iW?L \ l T '' “•?, k?PPas. att denna kammare, som ju
allmänhet brukar se till småfolket och de smärre löntagarna, skall

Lord libell den 10 mars, c. in.

89 Nr 21).

vara villig att gå med på det yrkande, som jag i samråd med den
andre motionären, herr Thorsson, velat framställa. Jag tror också,
att ledamöter från denna kammare i bankoutskottet icke skola ha
mycket emot denna höjning, även om de formellt anse sig böra
hålla på utskottets förslag. Jag tror icke, att det skall göra dem
ont i hjärtat, om denne gamle hedersman och skicklige yrkesidkare
skulle för återstoden av sitt liv få 600 kronor.

Jag ber, herr talman, att få hemställa om bifall till mitt bär
gjorda yrkande.

Herr Y ahlquist: Det är ju så, såsom vi se av handlingarna,
att den tid, som denne man tjänstgjort hos fångvården, varit synnerligen
kort och därför icke kunnat uppnå tillräckligt antal tjänstår
för någon pensions erhållande. Emellertid ansåg utskottet, att han
icke borde ställas på bar backe, när han nu måste lämna sin tjänst,
utan ville göra något för honom och sålunda i någon mån tillmötesgå
motionärernas framställning. Men att gå så långt, som motionärerna
här föreslagit, kunde icke utskottet, utan stannade vid ett belopp av
400 kronor. Nu har här framställts förslag om eu något högre pension,
och jag får för min personliga del säga, att jag icke skall taga
illa vid mig, om kammaren bifaller denna framställning. Jag anser
mig i alla fall skyldig att yrka bifall till utskottets gjorda hemställan.

Herr Thorsson: Herr talman, mina herrar! Jag är naturligtvis
mycket tacksam mot bankoutskottet för det välvilliga sätt,
varpå det upptagit denna fråga till behandling. Jag kan för min del
förstå, att bankoutskottets ledamöter ha varit tveksamma gentemot
yrkandet om bifall till motionen i dess helhet, ty det kan ju icke förnekas,
att såsom detta ärende föreligger, gäller det här en tjänsteman,
som icke varit så länge i statens tjänst, att han ens var berättigad att
erhålla den minsta pension. Han har nämligen icke varit i statens tjänst
i 10 år, men han har dock varit över 20 år i statstjänst på det sättet,
att han hela tiden tjänstgjort på Långholmen såsom lärare och undervisare
för fångarna. Yi veta ju litet var, att innan denna senare förordning
infördes, varigenom statsverket självt övertog driften av
arbetet inom de olika yrkena, arrenderades helt enkelt fångarna ut
till rent privata arbetsgivare. I så måtto är det ju riktigt, att denna
person varit lika länge i enskild tjänst, men han har dock tjänstgjort
såsom utbildare och undervisare av fångarna, och då kan jag för min
del icke se på denna sak så formalistiskt, att jag ur den synpunkten
skulle vilja ge endast detta lilla belopp av 400 kr.

Meningen är ju nu, att till riksdagens prövning skall framläggas
ett förslag, som går ut på att ge alla dessa, som fått de lägsta pensionerna.
en tillökning i dessa. Om det nu är på det sättet, att man
är i färd med att rent av höja upp en del gamla pensioner, så vill det
förefalla mig, som om det även ur den synpunkten vore ett rimligt
skäl för kammaren att bifalla det yrkande, som av herr Byström här

Ang. pension
åt förre vakt''-konstapeln
C. J. Linddal.
(Lorta.)

Sr 29. 90

Lördagen den 10 mars, e. ni.

Ang. pension framställts; den siste ärade utskottsledamoten ställde sig ju också
synnerligen välvillig till detta yrkande.

e. J. UnddoJ. Samtidigt som jag ännu en gång ber att få understryka detta, ber
(Forts.> JaS att få hemställa, att i motiveringen siffran 400 kr., som står på
andra raden nerifrån i utskottsutlåtandet, måtte utbytas mot 600
kronor.

Jag ber, herr talman, att få hemställa om bifall till detta yrkande.

Vidare anfördes ej. Herr talmannen gav propositioner först på
bifall till utskottets hemställan samt vidare på bifall till det av herr
Byström under överläggningen framställda yrkandet; och fattade
kammaren beslut i enlighet med innehållet i sistnämn.la proposition.

Punkt erm, 24—36.

Utskottets i dessa punkter gjorda framställningar bifölloa av
kammaren.

Ang. fyllnadspension
åt
f.d. professorn
K. WicksdU

Punkten 37, angående fyllnadspension åt f. d. professorn K.
Wieksell.

I en inom första kammaren väckt och till bankoutskottet hänvisad
motion, nr 35, hade herrar Hellberg och Mannheimer föreslagit, det
riksdagen ville besluta att åt professorn Knut Wieksell bevilja en
fyllnadspension, motsvarande skillnaden mellan det enligt gällande
pensionsbestämmelser för honom utgående beloppet och den för professorer
medgivna fulla pensionen, räknad för tiden från hans avgång
från universitetstjänsten.

Utskottet hemställde, att riksdagen, i anledning av förevarande
motion, måtte medgiva, att före detta professorn vid universitetet i
Lund Johan Gustaf Knut Wieksell finge, räknat från och med den
1 januari 1917, å allmänna indragningsstaten åtnjuta sådan fyllnad
i den honom enligt Kungl. Maj ds brev den 30 december 1916 tillerkända
pension, att pensionen jämte fyllnadsbeloppet uppginge till
femtusen kronor.

Punkten föredrogs, varefter

Herr Söderberg yttrade: Herr talman! I denna punkt

har bankoutskottet haft att behandla en motion angående förhöjd
pension åt förre professorn Wieksell. Såsom det torde vara herrarna
bekant, förhåller det sig på det sättet, att denne professor Wieksell
kom att tillträda sin befattning först vid ganska framskriden ålder.
Enligt den lönereglering för universitetslärarna, som av riksdagen
antogs år 1902, skulle han ha varit berättigad till en pension å 5,000
kronor. Sedermera företogs emellertid en omändring av pensionsförhållandena
genom den nya pensionslagen av år 1907, enligt vilken
bestämdes, att om en tjänsteman icke hade 25 tjänstår i statens tjänst.

91 Nr Ä

Lördagen den 10 mars, e. in.

skulle pensionen utgå med ett reducerat belopp. Sedan korn 1008 års
lönereglering, där lönerna för professorerna väsentligen höjdes. 1 ro- y ^

1''essor Wieksell gick då in på den nya lönestaten och underkastade sig K, Wicktett.
således frivilligt de nya bestämmelserna. .. , (Fort».)

Jag har, såsom herrarna finna, icke deltagit uti detta ärendes
behandling inom utskottet, men det förefaller mig, som om det vore
att riva sönder en pensionslag och en lönereglering, som sa nyligen
blivit av riksdagen antagna, om man nu skulle bitalla motionärernas
förslag. Om jag deltagit i delta ärendes behandling inom utskottet,
skulle jag därför ha yrkat avslag å motionen, och delta av rent principiella
skäl. Jag tror, att det är en ganska riskabel väg, som motionärerna
och utskottet hår beträtt genom sitt förslag.

Vi se av motionen vad som egentligen ligger bakom detta förslag.
Det heter där bland annat: »I Lund ha visserligen meningarna
varit delade om det lämpliga i att i förevarande fall göra undantag
från gällande pensionsbestämmelser, men även där ha samtliga de
hörda myndigheterna enhälligt framhållit den stora betydelse som det
skulle ha för universiteten, om nu gällande bestäm melser^ om tjänstar
kunde för universitetens del upphävas.» Det är alltså icke blott
denna lilla fråga om en förhöjd pension åt professor Wieksell, som
det här gäller, utan denna fråga innebär också reellt, att man genom
ett beslut i nu föreslagen riktning söker att här gå fram på en annan
och bredare väg än den, man hittills följt beträffande dylika pensioner.
. .

Jag tror icke. att några sådana skäl föreligga, att man bör bifalla
motionen. Utskottet, som ju ägnat denna fråga en såsom jag
tror noggrann prövning, har ju icke här kunnat åberopa annat än billigt:
etsskäl. Det heter ju således i utskottets utlåtande bland annat:

»Det har då synts utskottet vara billigt, att Wieksell kommer i åtnjutande
av samma pensionsförmåner, som gällde vid tiden för hans
tillträde till ordinarie professorstiänst» o. s. v. Men förhållandet är ju
det, att han icke utan vidare gått förlustig dessa 5,000 kronor. Därest
han hade kvarstått på den gamla lönestaten skulle han efter tio år,

<1. v. s. efter att hava intjänat två ålderstillägg, ha varit berättigad att
erhålla 5,000 kronor i pension, men då hade han också under denna
tid måst nöja sig med den mindre lön, som utgick enligt den gamla
lönestaten. När han nu valde att gå in på den nya lönestaten och sålunda
kom i åtnjutande av den högre lön. vartill den nya^ regleringen
berättigade honom, gick han ju också i själva verket in på de bestämmelser.
som utgöra en förutsättning för den nya lönestaten.

Det finnes ju icke här någon utredning om. huruvida det föreligger
några andra skäl, t. ex. något synnerligen trängande behov
eller dylikt, för att nu frångå gällande pensionsbestämmelser, utan
man har här allenast åberopat billighetsskäl, och jag tycker da verkligen,
att riksdagen borde hålla på den lag, som den så nyligen antagit.
I förhållande till professor Wicksells tjänstetid är ju i alla fall
icke den till honom enligt lagen utgående pensionen så särdeles liten,
då den ju efter reduceringen uppgår till 3.810 kronor. Han var ju
ändå över 40 år, när han gick in i statens tjänst.

Nr 29. 92

Lördagen den 10 mars, e. m.

Ang. fyllnads- ]\TU saga motionärerna, att detta kan ju icke behöva läggas honom

f.d*prqfeuorn till last. Nej, visserligen icke, han kunde ju, innan han kom i sta K.

Wickteii. tens tjänst, haft tillfälle att på andra områden tjäna det allmänna,
''Torts.) det vill jag icke bestrida, men faktum är dock, att han förut sökt
docentbefattning, som han ej erhöll på grund av att hans kompetens
underkändes, och att han ej fick sådan, förrän han kompletterat sig
i de juridiska kunskaperna.

Med anledning av nu anförda förhållanden anser jag, herr talman,
att riksdagen bör hålla på den pensionslag, som den så nyligen
antagit, och jag ber därför att få yrka avslag på såväl motionen som
utskottets hemställan i förevarande punkt.

Vidare anförde:

Herr Vahlquist: Herr talman, mina herrar! Den före gående

talaren höll före, att det var en farlig väg, som motionären
och utskottet här beträdde, och jag vill ge honom rätt så tillvida,
att jag medger, att om man följde motionärernas förslag, detta skulle
kunna medföra vissa konsekvenser, som ej vore så lyckliga. Men
utskottet har förekommit detta genom att begränsa pensionen till
5,000 kronor och sålunda visat att det icke velat gå med på att bryta
sönder 1907 års civila pensionslag.

De skäl, som utskottet haft för sin ståndpunkt, äro, såsom herr
Söderberg mycket riktigt framhöll, rena billighetsskäl. Man måste
ju säga sig, att det är hårt för denne man att vid uppnådda 65
levnadsår för sitt livsuppehälle komma i åtnjutande av en pension,
som uppgår till knappt hälften av vad han förut haft i avlöning.
Det är under sådana förhållanden icke så lätt för den, som icke har
enskild förmögenhet, att kunna reda sig på en sådan pension, och
därför ansåg utskottet, att något borde göras i föreliggande fall.

Det var då frågan om, vilket belopp, som man skulle välja.
Det kunde icke bli fråga om att ge honom full pension av skäl, som
jag nyss anfört, och så stannade utskottet vid 5,000 kronor på den
grund, att professor Wicksell en gång varit berättigad till detta
belopp, såvida icke en omreglering av lönerna hade ägt rum. Han
bär sålunda kommit i en särskilt ogynnsam ställning med avseende
å pensionsförhållandena. Han fick visserligen genom den lönereglering,
som beslutades år 1908, så till vida bättre, att hans avlöning höjdes
från 7,000 till 8,100 kronor, inberäknat ålderstillägg å lönen med
600 kronor, men å andra sidan kom han då i en så mycket ogynnsammare
ställning med avseende å pensionen, emedan efter 1908
fordras 25^ tjänster i statens tjänst för full pensions erhållande, varvid
dock far beräknas icke blott tjänstetid såsom professor utan även
såsom docent, men, såsom vi veta, har professor Wicksell icke uppnått
dessa i pensionslagen föreskrivna tjänstår. Om han emellertid
kvarstått på den gamla lönestaten, hade han för pensions erhållande
icke behövt 25 tjänstår, utan endast så många tjänstår att han intjänt
sina.tvenne ålderstillägg, d. v. s. 10 tjänstår, och skulle då varit berättigad
till en pension av 5,000 kronor vid sin avgång. Jag fram -

Lördagen den 10 mura, e. in.

93 Nr 2J>.

håller därför ännu en gång, alt professor Wiekscll med hänsyn till An9i^n{^a^''
lön genom 1908 års reglering visserligen kom i en bättre ställning, yf^rofetaom
men i pensionsavseende däremot i ett synnerligen ogynnsamt läge, wicktell.
och därför har utskottet ansett billighetsskäl tala för att han förhjälp- (Forte.)
tes till en något högre pension. Jag är viss om att sådana fall icke
bliva många. Om vi granska universitetskatalogerna, så se vi, att
professorstjänst förvärvas vid jämförelsevis unga år, och då härtill
kommer att tjenstår som docenter och ävensom amanuenser få räknas
är jag viss om, att fall som detta bliva undantagsfall. Något
prejudikat med farliga konsekvenser kan det icke bliva.

Jag vill i detta sammanhang erinra om riksdagens beslut år
1915 i anledning av väckt motion om pension åt professor Leman.

Oaktat han vid sin avgång icke skulle få tillräckligt antal tjänstår
för erhållande av full pension, bestämde riksdagen redan på förhand,
att han, om han stannade kvar på sin professorsplats, skulle
få full pension vid 65 levnadsår. Sedan professor Wicksell måst
avgå, har hans pensionsfråga bragts till riksdagens omprövning genom
enskilda motionärer, och jag finner alla billighetsskäl tala för
utskottets förslag, vartill jag anhåller att få yrka bifall.

Herr Söderberg: Herr talman! Vid fjolårets riksdag förelåg
ett liknande fall, och herrarna torde påminna sig, huru jag då
ställde mig till en liknande pensionsfråga. Jag yttrade då också,
att det var en betänklig väg, man sloge in på genom att fatta ett
beslut sådant som det då föreliggande. Här tycks man emellertid
vara av den meningen, att man bör fortsätta på denna väg. Men
åtminstone jag, herr talman, önskar få anteckna, att jag anser, att
riksdagen bör hålla på de författningar, som den så nyss antagit.

Herr Kristensson: Herr talman! Jag skall be att få

yrka bifall till utskottets framställning, ehuru jag visserligen inom
utskottet varit av samma uppfattning om pensionslagens bestämmelser
beträffande våra universitetslärare, som framhållits av de akademiska
konsistorierna. Jag kan nämligen icke finna det fullständigt
rättvist, att en person, som har en underordnad befattning — t. ex.
en amanuensbefattning vid universitetet — skall samtidigt med det
han meriterar sig för en högre befattning äga pensionsrätt, men att,
om han idkar vetenskapliga studier i utlandet och sedan blir professor
i något ämne, han endast skall äga rätt till avkortad pension.

Mig förefaller detta egendomligt, och jag anser, att vanliga regler,
som gälla statstjänstemän beträffande pensionsrätt, borde vara tilllämpliga
även i detta fall.

Jag har icke velat reservera mig mot utskottets utlåtande, men
ansett mig vid detta tillfälle böra tillkännagiva min mening. Som
saken ligger, ber jag att med den motivering, som framställts av utskottet,
få yrka bifall till utskottets hemställan. Men jag vill begagna
tillfället att giva uttryck åt min förvåning över att icke statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet funnit lämpligt att
avgiva en proposition i ämnet, då det i denna sak föreligger så klara

Nr 29. 94

Lördagen den 10 mars, e. in.

A»#, fyllnads- och tydliga uttalanden såväl från Uppsala universitets myndigheter
pension åt ^ särskilt det större akademiska konsistoriet som även från Lunds

/.rf. professorn . .

K. wieioell. universitet.

(Förlä.) I)å nu första kammaren utan ett ords debatt bifallit utskottets

hemställan, förefaller det mig som om denna kammare borde biträda
detta beslut. Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad samt herr talmannen
framställt propositioner dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på avslag å såväl berörda hemställan som den i ämnet
väckta motionen, blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.

Punkterna 38—45.

Kammaren biföll vad utskottet i nämnda punkter föreslagit

Ang. pension Efter härpå skedd föredragning av punkten 46, angående pen^trådet^o"Bi°n
^ verkstadsbiträdet vid tekniska elementarskolan i Örebro
Nilsson. Gustaf Oskar Nilsson, begärdes ordet av

Herr Söderberg, som anförde: Herr talman! Jag skall
icke göra något yrkande beträffande denna punkt, men jag har icke
kunnat underlåta att åtminstone reservationsvis söka framhålla några
synpunkter angående denne herr Nilsson.

Såsom av handlingarna framgår, har han varit anställd som
slöjdlärare vid Örebro folkskolor under en lång följd av år. Han har
på grund av denna sin tjänst erhållit ålderdomsunderstöd från folkskollärarnas
ålderdomsunderstödsanstalt till ett årligt belopp av 450
kronor, och dessutom från Örebro stad en tilläggspension av 750
kronor. Detta på grund av vad man skulle kunna kalla hans ordinarie
befattning. Men så har han haft tillfällig sysselsättning vid
tekniska elementarskolan i Örebro och härför uppburit timavlöning.
Som herrarna alltså finna, har han redan en pension, som motsvarar
eller är något högre än den folkskollärarna i allmänhet ha på landet,
och då tycker jag verkligen, att man kunde stanna vid detta. Då
han haft fullt betalt för de timmar, han biträtt vid undervisningen i
tekniska elementarskolan, tycker jag icke att han borde ha någon
tilläggspension därför.

Jag har gjort jämförelser mellan denne man och folkskollärare,
som ha en vida kostbarare utbildning och kanske ett vida strävsammare
arbete i folkupplysningens tjänst än denne, och de få icke mera
än han fått. Vidare har jag gjort jämförelser med verkstadsförmän
och förmän vid järnvägarna och funnit, att dessa personer få nöja sig
med en pension, som vida understiger denne mans.

Därför har jag ansett mig böra avstyrka bifall till den kung!
propositionen, och på dessa skäl har jag antecknat min reservation.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

Lördagen den 10 murs, e. in.

95 Nr BL

Punkten 47.

Lades till handlingarna.

Punkten 48.

Kammaren biföll utskottets hemställan.

§ 2.

Härefter föredrogos vart för sig bankoutskottets utlåtanden:

nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående årligt
understöd åt en befattningshavare vid postverket;

nr 14, i anledning av Kungl. Maj:_ts proposition angående årliga
understöd åt vissa befattningshavare vid telegrafverket; och^

nr 15, i anledning av väckt motion om årligt understöd åt skulptören
Sven Andersson.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

O O

& o.

Vidare föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 22, i an led- Any. dendaning
av väckta motioner om anslag till befrämjande av inhemsk linodling
m. m.; och yttrade därvid

Herr Andersson i Knäppinge: Herr talman, mina herrar!
Då jag nu begär ordet, gör jag det icke därför att jag är av
annan mening än utskottet i själva saken. Jag har endast med min
vid utskottsutlåtandet fogade reservation velat komma till ett mera
positivt resultat genom att yrka bifall till motionens kläm. Jag anser
nämligen, att däri ligger en bestämd handling, som avser att genom
praktiska försök fortare än genom en föreslagen utredning föra
den försummade linodlingen i landet till heders igen.

När nu emellertid första kammaren redan har antagit utskottets
förslag, avstår jag från att göra det yrkande om bifall till motionen,
som jag eljest skulle ha gjort.

Herr Lithander: Herr talman! Jag är också av den meningen
att riksdagen bort bevilja det här begärda anslaget ^av 40,000
kronor, varav 20,000 kronor skulle användas redan i år, då det torde
vara av stor betydelse, att Kungl. Maj:t genast kan vidtaga de åtgärder,
som äro önskvärda för linodlingens befrämjande. Vad som
här begäres är så ofantligt litet, jämfört med vad industrien mången
gång får betala i merutgifter vid inköp av råvaror, och kan man
därför genom att uppmuntra den inhemska linodlingen vinna resultat,
så får man mångdubbelt igen vad som här ä.skas. Jag vill påminna,
att på enskilt initiativ har planerats en linberedningsanstalt.

Plats är redan föreslagen i Skåne. Denna anstalt kommer att söka
bereda inhemskt lin, som förut icke kunnat anskaffas för textilindu -

Nr 29. 96

Lördagen deu 10 mars, e. in.

Ang. den in
hemska linodlingen
in. i,
(Forts.)

'' strien inom landet, utan ha vi beträffande lin varit hänvisade till
n import från utlandet. Det är icke alldeles detsamma, om en linodling
kan komma till stånd först under kommande år, utan jag tror, att just
under den närmaste tiden bör detta ske. Det är därför jag anser,
att det skulle vara önskligt, om man redan nu kunde komma till några
resultat genom att medel snarast möjligt ställdes till förfogande. Vi
ha exempel på vad ett snabbt och målmedvetet arbete kan åstadkomma.
Så har man ju i utlandet på jämförelsevis kort tid kunnat lösa
linodlingsfrågan.

. Det gläder mig, att jordbruksutskottet i sin tillstyrkande motivering
särskilt framhållit, att utsädesfrågan skall beaktas, då det
är av vikt, att vi göra oss oberoende av utländskt utsäde. Den vara,
det här gäller, är den enda inhemska textila råvara, som vi kunna
producera och under gångna tider frambragt inom vårt eget land
icke endast för landets egen förbrukning utan också för export. Det
är alltså en synnerligen viktig fråga, och jag vill uttala flen förhoppningen,
att herr jordbruksministern genom så snabba åtgärder som
möjligt ville söka stimulera denna viktiga näring.

Jag har emellertid, i det läge frågan befinner sig, i likhet med
herr Andersson i Knäppinge icke ansett riktigt att nu göra något
yrkande. Jag har huvudsakligen velat understryka, att vi om möjligt
böra gå fram med så snabba åtgärder som möjligt.

Herr Johansson i Brånalt instämde häruti.

Herr H a m i 11 o n: Då den sista talaren icke gjorde något yrkande,
skall jag fatta mig kort. Utskottet har insett linodlingens stora
betydelse för vårt land och finner att staten bör understödja densamma,
men håller före, att innan särskilda åtgärder vidtagas i detta syfte
de höra föregås av en utredning. Denna fråga har på senare''tiden
kommit i ett nytt läge på grund av det beslut, som fattats i Skåne på
initiativ av Kristianstads läns hushållningssällskap att anlägga en
linodlingsanstalt i Hässleholm. Ett bolag, med hemortsrätt i Borås
för övrigt, och som heter Svenska Linberedningsanstalten eller -bolaget
eller något dylikt, har enligt uppgift träffat avtal med jordägare
i Skåne om tre års linodling på några hundra tunnland. Bolaget har
förbundit sig att tillhandahålla för linodlingen nödiga frön. Jag antager,
att den utredning, som jag hoppas kommer att verkställas på
grund av riksdagens beslut — första kammaren har redan bifallit utskottets
hemställan — skall ha gagn av de åtgärder, som redan äro
vidtagna i Skåne, och att utredningen kan så påskyndas, att vi redan
nästa år kunna vänta förslag från regeringen, som ger anledning
till en mera omfattande linodling än som nu äger rum.

Herr talman, jag har intet annat yrkande än om bifall till utskottets
förslag.

Herr Kilsson i Linnås: Herr talman! Anledningen till att
jag kunnat gå med på förslaget är, att jag anser det vara nödvändigt,
att samtidigt med att staten gör något för linodlingen, staten

Lördagen den 10 mars, e. in.

97 Nr 29.

också vidtager åtgärder för befrämjande av den hemslöjd, som redan
finnes i bygderna. Jag är övertygad om att kammaren är enig om udf’™e*
den uppfattningen, att man skall göra vad göras kan för att befrämja (Fort,,,)
linodlingen i landet, men i händelse staten skulle bevilja direkt anslag
nu för industriens ändamål, kan det hända, att hemslöjden icke skulle
få det understöd som den ovillkorligen behöver. I den trakt jag närmast
känner till är man mycket intresserad för hemslöjd, och det
odlas lin ganska avsevärt, fastän det gått tillbaka mycket under den
senaste tiden. Detta har säkert icke sin orsak i bristande intresse
för hemslöjd, utan beror på, att det är mycket stora svårigheter att
göra de förberedande arbeten, som erfordras, innan linet förädlas i
hemmen, d. v. s. skäktning och dylikt. Därför anser jag, att samtidigt
med att denna utredning sättes i gång man även utreder de åtgärder
som erfordras för befrämjande av linodlingen för hemslöjdens
behov. Detta är lika nödvändigt som att industriens behov tillgodoses,
och jag vill framhålla detta för att det möjligen skall komma till
beaktande vid den kommande utredningen. Jag är övertygad om,
att om staten t. ex. bidrager till små skäktverk i bygderna, så skall
detta kunna hjälpa upp linslöjden mer än vi kunna ana, och det finnes
säkert rum även för en stor industri på det området, då det icke fordras
så stor areal för att få en ganska avsevärd avkastning vad linet
beträffar.

Herr talman! Jag ber att få 5rrka bifall till utskottets förslag.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§4.

Efter föredragning härpå av andra kammarens andra tillfälliga Ang. åtgärder
utskotts utlåtande, nr 6, i anledning av väckt motion om skrivelse mot utrop å
till Kungl. Maj:t angående inskridande mot utrop å allmän plats av 0io™a”is^aate
vissa, periodiska skrifter erhölls ordet av motionären skrifter.

Herr Welin, som yttrade: Herr talman! I den motion, som
det här är fråga om, hemställer jag, »att riksdagen ville besluta att
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes i
kungl. ordningsstadgan för rikets städer den 24 mars 1868 införa
den bestämmelsen, att polismyndighet äge befogenhet att för längre
eller kortare tid förbjuda offentligt utropande på allmän plats av
sådan periodisk skrift, vars text eller däri införda bild åsyftar eller
innebär något, som strider mot tukt och sedlighet, för så vitt skriften
i fråga under närmast föregående år blivit dömd för brott mot tryckfrihetsförordningens
3 § 13 mom.» Denna motion har blivit hänvisad
till andra kammarens andra tillfälliga utskott, som underkastat
den en ganska omild kritik. Jag ber då å min sida att nu få svara
med några randanmärkningar till detta utskottets betänkande.

Det första skäl, utskottet anför mot motionen, är det, som är
uttryckt på följande sätt: »Efter vad utskottet har sig bekant, torde

Andra hammarens protokoll 1917. Nr 29. 7

Nr 29, 98

Lördagen den 10 mars, e. m.

Ang. åtgärder dock i anledning av nämnda bestämmelse endast ett obetydligt antal
mot utrop å tryckfrihetsmål ha förekommit av den art som i motionen av a

arglist a ^ ses ---». Man kan då med skäl fråga: huru många tryckalster

skrifter, av detta slag böra förekomma för att det skall anses vara påkallat
(Forts.) att ingripa mot utropandet av bestraffade tryckalster? . Om det blott
vore ett enda bestraffat tryckalster, som fortsätter att i ord och bild
framställa sådant, som sårar tukt och sedlighet, vore det inte. då värt
att beivras på sätt som motionen avser? Det är nämligen icke antalet
av publicistiska smutsalster, som skall fälla, utslaget, utan endast
det faktum, att pressalster, anlagda för sedlig skandal till^ allmänhetens
och särskilt ungdomens förförelse, få säljas och offentligen
utropas, som man skall komma till livs. Det skall icke anses
lika berättigat att få sprida sedligt gift som att vanliga hyggliga
tidningar få sprida dagsnyheter och för det mänskliga livet vägledande
upplysningar. Eftersom utskottet ansett, att det endast är ett
obetydligt antal tryckfrihetsmål av den art, som.i motionen avses,
så skulle »ett lagstadgande i enlighet med den i motionen gjorda
hemställan visa sig ha ingen eller ringa effekt till motverkande av
de missförhållanden, som i densamma åsyftas». Det är en rätt egendomlig
slutsats. Även om endast ett fåtal tryckalster av ifrågavarande
slag drabbades av förbudet att offentligen utropas å allmän
plats, så borde det väl dock bli någon effekt. Det kunde ju hända,
att denna effekt icke bleve så stor, men man skall komma ihåg, att
det här är fråga om andliga värden, som man skall söka bevara,
och icke endast sådana värden, som kunna mätas med vanliga litereller
metermått så att säga. Om det skulle vara så som utskottet
säger eller att det endast bleve ringa effekt av ett sådant förbud
som det föreslagna, så kunde det ju dock hända, att det i själva
verket vore till stort gagn för de enskilda individer, som därigenom
besparades det skadliga inflytandet från det pressalster, som icke
finge utropas.

Jag vill i detta sammanhang i förbigående påpeka ett litet misstag,
som utskottet gjort, då det anser, att jag skulle påyrkat lagstadgande.
Jag har aldrig begärt lag städa ande, utan endast en bestämmelse
i ordningsstadnan för rikets städer. Det är ju inte precis
detsamma, såsom nog utskottets ledamöter äro villiga att erkänna.

Det andra huvudmotivet att avstyrka motionen är, att utskottet
finner hela frågan betydelselös. Det använder sådana uttryck som
t. ex. detta, »att offentligt utropande av här avsedda ''smutsalster’
numera synes förekomma i ytterst ringa omfattning». Så talas det om
»allt färre försäljningsställen» och om »ett annars skäligen undanskymt
pressalster». Det går icke an att på detta sätt bagatellisera
företeelser av detta slag. Man måste ha klart för sig vådan av
att alster spridas, som kunna åstadkomma sedlig förförelse, även om
det nu icke skulle vara så många, och man får icke påverkas av, att
man kanske själv står oberörd inför dem. En äldre person, som
huvudsakligen sysslar med praktiska-ekonomiska ting, kanske tycker,
att pressalstren äro skäligen undanskymda, men det är icke sagt,
att så är fallet för den ungdom, som det kanske särskilt syftas på

y(j Nr 29.

Lördagen den 10 mars, e. in.

med dessa pressalster. Man får icke bortse från de frestelser, som

där kunna ligga just för ungdomen i den livsperiod, da den är mest allmän pLatg

utsatt för frestelser. av vissa

Det ingår i detta också ett moment, som jag tillåter mig att peka skrifter.
på, nämligen då det heter, att det kan ifrågasättas, »om icke ett (Forts.)

polisförbud av omnämnt slag skulle kunna lända till mera skada än
gagn på grund av den allmänna uppmärksamhet ett annars skäligen
undanskymt pressalster därigenom skulle komma att ^tilldraga sig».

Jag ber då få påpeka, att det fällande tryckfrihetsmålet mot skriften
redan har riktat uppmärksamheten a densamma, och denna uppmärksamhet
bleve väl föga större genom polisförbudet. Hela denna
synpunkt duger för övrigt alldeles icke. Skulle den vara den avgörande,
då finge man slopa hela § 3 i tryckfrihetsförordningen och troligen
många andra paragrafer i våra svenska lagar, vid vilkas tillämpning
uppmärksamheten riktas på ett skandalöst förhållande, som kan menligt
inverka på en del personer. Det förefaller mig högst förunderligt,
att utskottet har kunnat göra denna synpunkt gällande.

Utskottets tredje huvudanmärkning är den, att »det måste väcka
allvarliga betänkligheter att lägga en indragningsmakt av här föreslagen
natur i polismyndigheternas händer. Skäl finnas nämligen
icke att hos dessa, och allra minst hos en underordnad polisman, förutsätta
vederbörliga kvalifikationer för att avgöra, da verkligt missbruk
av tryckfriheten föreligger.» Ja, även detta är ett högst underligt resonemang.
Till att börja med är det naturligtvis icke polismyndigheterna,
som skola »avgöra, då verkligt missbruk av tryckfriheten
föreligger». Det gör som bekant alltid en jury, varefter domstolen
dömer. Motionen avser, att polismyndigheterna må kunna äga befogenhet
att för längre eller kortare tid förbjuda offentligt utropande
på. allmän plats av en sådan av jury fälld skrift. Det står ju
alldeles tydligt i motionen och i klämmen, som avslutar motionen,
och som jag tog mig friheten uppläsa i början av mitt anförande.

Frågan är då, om polismyndigheterna kunna anses äga kvalifikationer
för att avgöra, huruvida en av jury fälld skrift med hänsyn till
föreliggande omständigheter bör förbjudas att offentligt utropas.

Jag vill då påpeka, att magistraten, d. v. s. borgmästare och rådmän,
är städernas högsta polismyndighet, och dessa äro väl icke så
bortkomna. Ett sådant utropande, som det här är fråga om, förekommer
väl ytterst sällan annat än i de större städerna, och i de
åtta största städerna, utom Stockholm, finnas dessutom av Kungl.

Maj:t utnämnda polismästare, som antingen äro eller anses vara
magistratspersoner, och de böra väl ha litet förmåga att döma i
saken.

För övrigt vill lag fråga, hur utskottet har kunnat komma på
den vidunderliga tanken, att »en underordnad polisman» skulle döma
i denna fråga? Bara denna tanke visar, hur litet utskottet försökt
tänka si" in i saken, hur ytligt och lättvindigt det behandlat hela
detta sedliga spörsmål.

Till sist tar utskottet upp till skärskådande en tanke, som jag
i förbigående framkastade i min motion. Jag säger:

Nr 29. 100

Lördagen den 10 mars, e. m.

Amöt ttn>rdT »Och måhända borde polismyndighet även äga denna rätt, om till
allmän''plats exemPel 100 myndiga män och kvinnor inom kommunen därom göra
av vissa framställning.»
skrifter. På detta svarar utskottet:

(Forts.) »Ej heller synas tillräckliga garantier finnas mot ett olämpligt

handhavande av nämnda makt i det av motionären på tämligen lösa
grunder framkastade förslaget att göra polismyndighets ingripande
beroende av framställning från ett visst antal medlemmar i vederbörande
kommun.»

Att utskottet säger, att »motionären på tämligen lösa grunder
framkastat förslaget», fäster jag mig mindre vid; detta är ju ett projekt,
och det är klart, att det inte kan vara så fast grundat. Men
det är en annan sak, som är viktigare att påpeka, och det är att utskottet
lägger andra ord i min mun än vad som finnes i min motion.
Jag har aldrig sagt, att denna grupp personer skulle få någon makt
att ingripa, eller att polismyndigheternas ingripande skulle vara
beroende av deras framställning. Jag säger endast, att måhända borde
polismyndighet även äga denna rätt, om »ett visst antal medborgare,
män och kvinnor inom kommunen därom göra framställning».

Eu håller jag visst inte något vidare på mitt förslag och vill inte
gorå något särskilt väsen av det. Men det vore kanske i alla fall inte
så galet, om man skulle börja undersöka saken.

Det ligger väl ingenting orimligt i detta, att t. ex. ett hundratal
aktningsvärda och omdömesgilla medborgare och medborgarinnor, som
funnit sig upprörda över, att geschäft i ungdomens förförelse får
ostraffat förekomma i deras samhälle, finge rättighet att ingå till polismyndigheten
med begäran om förbud mot den fördärvbringande
skriftens offentliga utropande, och att polismyndigheten ägde rätt
att taga den hänsyn till deras framställning, som den funne för gott.

Alla ha vi ansvar för tillståndet i det samhälle, där vi äro medborgare^
med hänsyn till danandet av en stark, sedlig anda. Vi borde
da också ha rätt, icke blott att petitionsvis inför vederbörande myndighet
framföra de önskemål, vi kunna hava i fråga om höjandet av
denna folkanda, ty det kan väl ingen neka oss, utan myndigheterna
borde kanske också ha rätt — visst inte plikt — att, med hänvisning
till denna opinionsyttring, vidtaga åtgärder i den önskade riktningen.

Det är ju för övrigt endast en utvidgad form av svenska medborgares
urgamla rätt att petitionera hos statens myndigheter.

.Men tanken är kanske allt för ny, kanske t. o. m. allt för demokratisk,
för att kunna omfattas av ett riksdagsutskott.

Sedan jag nu granskat detta utskottsbetänkande, vill jag fråga:
Vad är egentligen kvar av hela utskottets motivering? För så vitt
jag kan se, rakt ingenting. Jag får erkänna, att jag inte kan erinra
mig ha läst ett svagare utskottsutlåtande. Mången gång kan ju ett
utskott påvisa skäl, varför en motion icke kan bifallas, och då böjer
sig motionären för detta och är t. o. m. tacksam för omsorgsfull behandling
av frågan, för att denna blivit så väl utredd. Här finnes inte
spår av sådant, som utskottet kan åberopa som skäl mot motionen.

Lördagen den 10 mara, e. m.

101 Nr Säl).

Utskottet säger vackert nog, att motionens syfte är beaktansvärl, An9- “igvrder
men eljest framgår det av hela motiveringen, att det anser, att allt är
bra som det är, att intet kan och intet bör åtgöras för att lägga häm- av
sko på den publicistiska verksamhet av skandalös och omoralisk art, skrifter.

som offentligen framför sina frestelser till fara särskilt för ungdo- (Forte.)

men.

Det förefaller mig som om det varit bättre, att utskottet ådagalagt
åtminstone någon vilja att åstadkomma något till förbättring av
förhållandena på detta område.

Herr talman, jag har velat beledsaga utskottets utlåtande med
dessa anmärkningar, men då jag alltför väl förstår, att det icke finnes
möjlighet att få någon framgång för motionen, skall jag icke göra
något yrkande.

Vidare anfördes ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.

§ 5.

Föredrogs andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande,
nr 7, i anledning av väckt motion angående förbud för värnpliktiga
ävensom för manskap vid armén och marinen att inköpa brännvin;
och blev utskottets hemställan därvid av kammaren bifallen.

Jämlikt § 63 riksdagsordningen skulle detta beslut genom utdrag
av protokollet delgivas första kammaren.

§ 6.

Slutligen föredrogs andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts
utlåtande, nr 6, angående herr Molins i Dombäcksmark motion, nr
304, angående utredning i fråga om verkningarna av lagen den 25
maj 1905 rörande avgäld från avsöndrad lägenhet.

Kammaren biföll utskottets i nämnda utlåtande gjorda hemställan.

§ 7.

Ordet lämnades härefter på begäran till

Interpellation.

Herr Persson i Norrköping, som yttrade; Herr talman,
mina herrar! Allmänheten här i landet har icke kunnat undgå att
märka och starkt oroas över det tilltagande antal järnvägsolyckor,
som under de båda senaste åren och även i år inträffat å statens järnvägar.
Under det att urspårningarna å statsbanorna under år 1914
uppgingo till ett antal av 8, så sprungo de under år 1915 upp till 22
och under år 1916 till ej mindre än 40. Det genom urspårningarna
under år 1914 avsevärt skadade antalet fordon var 0, men under år
1915 uppgick det till 14 och under år 1916 till 47, sålunda över tre
gånger så högt under år 1916 som 1915. Sammanstötningarnas antal
visar samma stigande tendens. År 1914 inträffade 12 sammanstötningar,
men under år 1915 17 och under år 1916 32. Under år
1914 skadades avsevärt genom sammanstötningarna 9 fordon, men

Nr 29. 102

Lördagen den 10 mars, e. m.

Interpellation.

(Forts.)

under år 1915 47 och under år 1916 53. Under åren 1914 och 1915
blev vid sammanstötningarna 1'' person varje år avsevärt skadad, men
under år 1916 5 personer.

I vad gäller andra olyckshändelser vid statens järnvägar, så
visa även dessa avsevärd stegring. Under år 1916 inträffade sålunda
vid statsbanorna sammanlagt 425 olyckshändelser, därav å
linie 109 och i stations- och rangeringstjänst 316. Motsvarande
siffror under år 1915 voro 326, 77 och 249 och under år 1914 233,
54 och 179. Olyckshändelserna ha sålunda ökats med nära 100 procent
under de två åren. Olyckshändelserna på 100 kilometer trafikerad
väglängd steg från 4,95 år 1914 till 6,77 år 1915 och till 8,63 år 1916
samt på 10,000,000 vagnaxelkilometer från 2,31 år 1914 till 2,74
år 1915 och till 3,20 år 1916. I vad beträffar antalet vid olyckshändelser
och olycksfall avsevärt skadade järnvägsmän, så uppgick
detta år 1916 till 218 mot 210 år 1915 och 137 år 1914. Vid olycksfall
dödade järnvägsmän var 1916 39 mot 35 år 1915 och iö år
1914.

Även under detta års två första månader ha olyckorna vid statens
järnvägar varit många och uppseendeväckande. Någon statistik
finnes ännu icke därom, varför jag här blott anför några mera uppseendeväckande
fall, som jag hämtat ur ep enda tidning.

Natten till torsdagen den 18 februari påkörde nattsnälltåget
Stockholm—Göteborg en invid Gårdsjö station stående s. k. gasvagn,
som »tappats» av ett förut passerande godståg. Den »tappade»
gasvagnen saknade akterlyktor. Torsdagen den 22 februari
rusade ett passageraretåg in i ett godståg vid Liljeholmens station.
En vagn blev fullständigt ramponerad och fem andra illa åtgångna.
Natten till samma dag sammanstötte tvenne godståg å linjen Jörn—
Långsele, varvid ett lokomotiv välte ur spåret och flera vagnar urspårade
samt ramponerades. Den 25 februari urspårade en ångfinka
å linjen Ange—Ljusdal. Den 26 februari inträffade den bekanta
olyckan vid Holmsvedens station, varvid elva människor dödades och
många blevo svårt sårade, förutom att materiel för hundratusentals
kronor förstördes. Natten till den 1 mars skedde en sammanstötning
vid Karlsby station i Östergötland mellan ett matvarutåg och
ett godståg. Två vagnar blevo svårt ramponerade och sju å åtta
erhöllo mindre skador. Samma dag urspårade ett godståg vid Ängelholm.
Tio vagnar urspårade och en del ramponerades. Och nu senast
i fredagens tidningar meddelades om en sammanstötning vid
Bollnäs, varvid 16 vagnar urspårade, av vilka 3 fullständigt krossades.

Detta är blott några exempel ur olyckshögen vid statsbanorna
under detta år. Olyckornas talrikhet och omfattning ha som sagt
väckt stor uppmärksamhet och oro bland allmänheten och man frågar
om orsakerna samt huruvida något kan åtgöras för att undanrödja
eller minska dessa orsaker.

Chefen för statens järnvägar, generaldirektör Granholm, har
med anledning av de många olyckorna för kort tid sedan utsänt en
maning till järnvägspersonalen att under inga förhållanden låta

Lördagen den 10 mars, e. in.

103 Nr 21).

känslan av överhängande göromål inverka eftersättande av givna sä- interpellation.
kerhetsf^föreskrifter. Fråga är dock, om denna generaldirektörens (Forte.)

uppmaning kommer att åstadkomma verklig effekt. Det behöves
nog även andra åtgärder för att trygga trafiksäkerheten. Självfallet
medverkar till den rådande trafikosäkerheten den hårda trafikbelastning,
som statens järnvägar fått vidkännas under de senaste
två åren, men en starkt medverkande orsak är även att personalen är
överansträngd samt att åtminstone den lägre personalen lider under
svårt ekonomiskt betryck och mindre goda arbetsförhållanden.

En del av de i de många orderna utgivna trafik- och säkerhetsföreskrifterna
kunna knappast följas med den trafikintensitet,
som råder, och med den i förhållande därtill ringa driftspersonal,
som står till förfogande. Det förklaras på sina håll bland järnvägspersonalen
rent ut att, om föreskrifter i alla fall och delar skulle
noggrant följas, därmed sådan trafikstockning skulle uppstå, att
hela järnvägsdriften komme att i väsentlig mån inskränkas. Ja,
det har t. o. m. hänt, att järnvägsbefäl öppet sagt till underordnade
att om de inte kunde gå genvägar, så vore de odugliga som järnvägsmän.
Genom dessa förhållanden uppstår ett system och insmyger
sig en slentrian som innebär faror för trafiksäkerheten.

De nuvarande ekonomiska förhållandena för järnvägspersonalen
äro också sådana att spänstigheten nedsättes. Inkomsterna äro för
ringa för att järnvägstjänsten skall verka tilldragande, och därigenom
uppstå svårigheter för statsbanorna att erhålla och bibehålla
bra folk i sin tjänst. Begynnelselönerna för 21 års män, som intagas,
äro i resp. distrikt, sedan den 1 september förra året kronor
3:50, 3:55, 3:65, 3:75 och 3:85 pr dag plus 15 öre. De som äro
under 21 år erhålla 25 öre mindre pr dag. För denna betalning kunna
icke statens järnvägar påräkna att erhålla de bäst kvalificerade arbetarna,
och detta, tillsammans med att även de ordinarie järnvägsmännens
löner nu äro alldeles otillräckliga, gör att hela personalkåren
sjunker i duglighet. Och i samma mån minskas trafiksäkerheten,
till fara för både liv och gods.

På grund av det ovan anförda anhåller jag om kammarens tillstånd
att till herr chefen för civildepartementet få rikta följande
spörsmål:

Vilka åtgärder anser herr statsrådet böra vidtagas för att i görligaste
mån förhindra upprepande av de numera alltför vanligt förekommande
olyckorna och olycksfallen å statens järnvägar?

Denna anhållan bifölls av kammaren.

§ 8.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtanden:

nr 4, angående regleringen av utgifterna under riksstatens fjärde
huvudtitel, innefattande anslagen till lantförsvarsdepartementet;

nr 32, i anledning av Kungl. Majtis proposition angående t.jänstårsberäkning
för professorn J. R. Kjellén med avseende å hans rätt
till ålder stillägg;

Nr 29. 104

Lördagen den 10 mars, e. m.

nr 33, i anledning av Kungl. Ma,j:ts proposition angående rätt
för gymnastiklärarinnan Dagny Kristina Widebeck att för uppflyttning
i högre lönegrad tillgodoräkna sig viss tjänstgöring; och

nr 34, i anledning av väckt motion om anslag till inköp eller
anläggning av en statens galoschfabrik;

bevillningsutskottets betänkande, nr 11, i anledning av väckta
motioner om förbud mot tillverkning och försäljning av alkoholhaltiga
drycker;

lagutskottets utlåtanden:

nr 12, i anledning av väckta motioner rörande stämningsmans
behörighet m. m.;

nr 13, i anledning av väckt motion om ändring av 91 § 1 mom.
i lagen om aktiebolag;

nr 14, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t
i fråga om åvägabringande av en social arrendelagstiftning; och

nr 15, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.
Maj:t i fråga om ändring av bestämmelserna angående häktning
m. m.;

_ jordbruksutskottets utlåtande, nr 14, angående regleringen av
utgifterna under riksstatens nionde huvudtitel, innefattande anslagen
till jordbruksdepartementet; samt

andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande, nr 7, angående
herr Molins i Dombäcksmark motion, nr 311, om skrivelse till
Kungl. Maj:t i fråga om verkningarna i visst avseende av gällande
förordning angående inteckning i fast egendom.

§9.

Justerades protokollsutdrag.

§ 10.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr Vahlquist under den 12 mars,

» Bärg i Katrineholm »

» Pittersson i Vrätsered »

* A delswärd ■»

» Lundström i Vreten »

» Brhn »

» Lithander »

» W din »

» Johanson i Huskvarna »

» Törnkvist »

» 12 »

5 dagar fr. o. m. den 13 mars,
den 12 mars,

2 dagar fr. o. m. den 13 mars,

8 » » » 13 »

den 12 mars,

9 dagar fr. o. m. den 11 mars,

3 » » » 12 » och

9 » » » 12 »

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 8,29 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Stockholm 1917. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

171384