1917. Andra kammaren. Nr 17

ProtokollRiksdagens protokoll 1917:17

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1917. Andra kammaren. Nr 17.

Fredagen den 9 februari.

Kl. 3,30 e. m.

§ 1.

Justerades de vid kammarens sammanträde den 3 innevarande
februari förda protokollen.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna sjukbetyg:

Att ledamoten av riksdagens andra kammare, borgmästaren E.
v. Hofsten lider av halsfluss och på grund därav sedan några dagar
varit och fortfarande någon tid är oförmögen att bevista riksdagens
sammanträden, intygas på heder och samvete.

Stockholm den 9 februari 1917.

Fritz Kaijser,

med. dokt.

§3.

Herr statsrådet Vennersten avlämnade Kung], Maj:ts propositioner: nr

40, angående ersättning till kronoombud vid vissa ecklesiastika
boställssyner;

nr 41, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 6 § i lagen
om kyrkofond den 9 december 1910; och

nr 45, angående viss nedsättning av sockerskatten.

Dessa propositioner blevo på begäran bordlagda.

§4.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden nr
1, 3 och 13 samt bevillningsutskottets memorial nr 3.

§ 5.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

Andra kammarens protokoll 1917. Nr 17.

1

Nr 17.

Fredagen den 9 febrnari.

herr

»

7>

Ericsson i Åtvidaberg under 2 dagar fr. o.

Johanson i Gäre » 6 » »

Rune > 7 » >

Röing den 12 febr.,

Lithander » 3 dagar fr. o.

Eden > 3 s

Johansson i Brånalt » 8 » »

m. den 10 febr.,

» 10 s

» 10 »

m. den 11 febr.,

» 10 » och

> 13 » .

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 3,36 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Lördagen den 10 februari.

Lördagen den 10 februari.

Kl 2,30 e. m.

§ 1.

Justerades de vid kammarens sammanträde den 5 innevarande
februari förda protokollen.

§ 2.

Enligt den 3 i denna månad fattat beslut företogos nu val av
sex revisorer för deltagande uti innevarande års granskning av statsverkets,
riksbankens och riksgäldskontorets tillstånd, styrelse och
förvaltning ävensom av tre suppleanter för dessa revisorer; och
befunnos efter valförrättningarnas slut följande ledamöter av riksdagens
andra kammare hava blivit utsedda till

revisorer:

herr Anderson i Råstock,

» Larsson i Yästerås,

» Linders,

» Olofsson i Digernäs,

» Olsson i Blädinge och
» Pettersson i Bjälbo,
var och en med 166 röster; samt

suppleanter:

herr Janson i Kungsör,

» Sommelius och
» Kristensson,
var och en med 144 röster.

Ordningen mellan suppleanterna bestämdes, sådan den finnes
här ovan angiven, genom lottning.

§3.

Vidare anställdes val av dels tjugufyra valmän för utseende av
revisorer och revisorssuppleanter för granskning av riksbankens av -

Nr 17. 4

Lördageu den 10 februari.

delningskontors i landsorten räkenskaper och förvaltning, dels ock
sex suppleanter för dessa valmän; och utsågos därvid till

valmän:

herr Andersson i Grimbo,
»	Andersson i Skivarp,
»	Bengtsson i Norup,
»	Ekman,
»	Erlansson,
»	Hage,
»	Helger,
»	Ingvarson,
»	Jonsson i Hå,
»	Larsson i Västerås,
»	Magnusson i Tumhult
»	Magnusson i Kalmar.
»	Mossberg,
»	Nilsson i Antnäs,
»	Persson i Tofta,
»	Persson i Norrköping,
»	Runefors,
?>	Rydén i Malmö,
»	Röing,
»	Sundström,
»	V ennerström,
»	Widlund,
»	Zeiterstrand och
»	Öberg,

var och en med 137 röster; samt

suppleanter:

herr Anderson i Knapasjö,

» Eklund,

» Kahlström,

» von Hofsten,

» Olsson i Rödningsberg och
» Andersson i Gävle,
var och en med 121 röster.

Ordningen mellan suppleanterna bestämdes, sådan den finnes
bär otan angiven, genom lottning.

Justerades protokollsutdrag angående de i nästföregående två
paragrafer omförmälda valen.

§ 5.

Föredrogos var för sig Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid:

Lördagen den 10 febrnnri.

5 Nr 17.

till lagutskottet propositionerna:

nr 40, angående ersättning till uronoombud vid vissa ecklesiastika
boställssyner; och „ . .

nr 41, med förslag till lag angående ändrad lydelse av b § i bagen
om kyrkofond den 9 december 1910; samt

till bevillningsutskottet propositionen, nr 45, angående viss nedsättning
av sockerskatten.

§ 6.

Vidare föredrogs statsutskottets utlutande, nr 1, angående regleringen
av utgifterna under riksstatens första huvudtitel, innefattande
anslagen till kungl. hov- och slottsstaterna; och blev utskottets i
nämnda utlåtande gjorda hemställan av kammaren bifallen.

§ 7-

Härefter föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 3,. angående
regleringen av utgifterna under riksstatens tredje huvudtitel, innefattande
anslagen till utrikesdepartementet.

Punkten 1.

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Punkterna 2 och 3.

Lades till handlingarna.

Punkterna 4—19.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§8.

Herr statsrådet Vennersten avlämnade Kungl. Maj:ts proposition,
nr 46, angående statsbidrag för lindring av fraktkostnaderna vid
transport av majs till vissa delar av Norrland samt till Gottland.

Nämnda proposition bordlädes på begäran.

§9.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 13, i anledningav
Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under titel »utgifter för
kapitalökning, statens affärsverksamhet» gjorda framställning i fråga
om anslag för anskaffande av rullande materiel vid statens järnvägar;
och begärdes ordet därvid av

Ang. anslag
till rullands
materiel vid
statens järnväg
av.

Nr 17. H

Lördagen den 10 februari.

Ang. anslag
till rullande
materiel vid
statens järnvägar.

(Forts.)

Herr Bogren, som yttrade: Herr talman, mina lierrar! På
iiemställan av järnvägsstyrelsen har Kung! Haj:t av riksdagen begärt
ett anslag av 13 miljoner kronor till anskaffande av rullande
materiel. Framställningen tillstyrkes av statsutskottet, som därvid
hänvisar till den utredning, som återfinnes i den kungl. propositionen.
Det är alldeles självfallet, att när riksdagen år efter år beviljar
ett sadant anslag till större eller mindre belopp, måste man fråga
sig: huru är det ställt med vår rullande materiel, hur många lok ha
vi, hur många vagnar av den och den typen, vilka av dessa äro i
förstklassigt skick, vilka äro i försvarligt skick att kunna göra linjetjänst,
vilka äro ägnade huvudsakligen för stationstjänst och vad är
värdet av den rullande materielen av olika typer? Går man till den
kungl. propositionen, finner man icke svar på någon av dessa frågor.
Där står endast, att behovet av lok är minst 87, varav det begäres
60, att det behöves 324 personvagnar, varav man begär 44,
och att behovet av godsvagnar utgör 1,000, varav begäras 600.

Vidare gör man sig eu annan fråga: till vilken grad utnyttjas
den rullande materielen? Man skulle gärna önska en utredning om,
hur stor del av användningstiden loket är i linjetjänst och stationstjänst
eller står på verkstaden eller inne i stallarna. Innan man
ökar materielens myckenhet, är det naturligtvis av yttersta vikt, att
man får veta, hur den användes. Därom erhålles endast den upplysning,
som herr statsrådet lämnar i statsverkspropositionen, då han
säger, att materielen varit procentuellt mer utnyttjad 1916 än föregående
år. Men^ denna upplysning är ju icke tillfyllest. Då får man
det rådet att gå till den redogörelse, som kungl. järnvägsstyrelsen
lämnar i sin årsberättelse, den gula boken. Ja, herr talman, jag har
lytt det rådet, men jag råder knappast någon att gå den vägen för
att få klarhet i saken, ty det karakteristiska för dessa räkenskaper
är just. den oklarhet, som präglar desamma i yttersta grad. Man
finner icke en tillstymmelse till inventarieförteckning, till ett balanskonto,
till ett vinst- och förlustkonto, utan tabellerna och kolumnerna
stå uppradade bredvid varandra utan den ringaste överskådlighet.
Man får i denna gula bok reda på, att vi ha så och så
många lok, som äro under 25 år gamla, och att anskaffningskostnaden
för dem varit sa och så stor, att vi ha så och så många godsvagnar
och passagerarevagnar, som äro under 25 år, och att anskaffningskostnaden
för dem, som äro över 25 år, varit så och så
stor etc. Ja, vad beträffar vagnar, som vi köpte för 25 år sedan, vill
jag fråga, om man rimligtvis kan upptaga anskaffningskostnaden
för dem som tillgång nu. Detta är väl det egendomligaste bokföringssätt
man kan drömma om, åtminstone skulle det ögonblickligen utdömas
av varje enskild företagare. Man kunde väl ha rätt att fordra
att få veta, hur många lok och vagnar av de olika typerna, som äro
fullt tjänstbara, hur många som äro mindre goda, och hur många,
som äro odugliga. Det enda vi få veta är, att man slopat och skrotat
ner så och så många vagnsskrov, och att man lyckats sälja skrot för
så och så mycket, och att detta tillförts förnyelsefonden.

Men, mina herrar, det var egentligen icke om denna bristande

Nr 17.

Lord (igen den 10 februari.

överskådlighet av statens tillgångar hårvidlag, dessa tillgångar som
förvaltas av järnvägsstyrelsen under namn av rullande materiel det
var egentligen icke härom jag skulle yttra mig, utan om sattet för
anskaffningen av dessa anslag till den rullande matenelen. I hen
kungliga propositionen talas det om att dessa medel dessa 13 miljoner
kronor, äro att betrakta såsom en åkning av statens kapitaltillgångar
och därför böra bestridas med lånemedel Men ar detta,
mina herrar, verkligen fallet, ökar det statens kapitaltillgangar att
vi ersätta utslitna lokomotiv, ersätta utslitna vagnarr km var av
herrarna som har ett spår med industri att gorå, har reda pa att
man årligen avsätter för slitning så och sa mycket. Ln sund industrimän
avsätter årligen en viss summa till fornyelsefonden, sa att
han kan underhålla maskiner och inköpa nya da sa kraves, och de
är det enda riktiga att gå så till väga Statens järnvägar balansera
med en fond, som kallas förnyelsefonden; men etter vilka principer
tillföres något till denna fond? Det är omöjligt att fa reda harpa
Jag har gått igenom sida efter sida i den gula boken och bär icke
blivit klok på det i annan mån, än att jag erfarit att ior ar iyi
o-av Kungl. Maj:t direktiv att öka avsättningen till fornyelsefonden
med 250,000 kronor. Men varför just med 250,000, varför icke med
150 000 eller 100,000; vilka principer ligga till grund tor bildandet
av fonden? Och för resten, när man finner att förnyelsefonden varierar
— den håller sig omkring 4—5 miljoner • och ser att behovet
av rullande materiel går till 17,500,000 kronor, da fragar man:
vad är det för mening för en affär med en fornyelsefond pa 4 miljoner,
då det kräves 18 miljoner? Vad är det för mening att stata med
så och så stort överskott till statskontoret och sa taga detta överskott,
dessa 13 miljoner, och betäcka löpande utgifter— lat vara ti
avlöning av sina tjänstemän — då man icke har något till det törsta
ändamålet, nämligen till underhåll av den löpande matenelen? JNej,
det skall man låna pengar till. Mina herrar, på den tiden da svenska
riksdagen hade bestämmanderätten över statens finanspolitik, da var
det god kutym att icke låna pengar till annat än produktiva statsändamål.
Nu föreslås — och vi ha år efter år gått in harpa — att
låna pengar för rullande materiel. Vi ta järnvägarnas överskott av
driften till statens allmänna utgifter; vad blir det annat an att
låna pengar för att betäcka t. ex. försvarskostnaderna eller lönerna,
vartill dessa överskottsmedel från järnvägarna anvandas? _

Jao- vill ha sagt detta för att betona, huru jag känner mig upprörd
__ och det är icke först i år som lag erfar den kanslan —
över användningen av lånemedel för att därmed betäcka det väsentliga
av kostnaderna för rullande materiel vid järnvägarna Jag hemställer,
huruvida icke regeringen skulle finna det skäligt att föreskriva
järnvägsstyrelsen att avsätta utav trafikmedel sa och sa mycket
årligen till förnyelsefonden, så att denna fond komme i den nivå
som erfarenheten visat vara erforderligt för att den skall täcka behovet
icke allenast av underhåll utan även av nyanskaffning av ma teriel.

''

Då säger man: men när det är fråga om att öppna en ny järn -

Ang. anslag
till rullande
materiel vid
statens järnvägar.

(Forts.)

Nr 17. 8

Lördagen den 10 februari.

till

materiel vid
statens järn
vägar.
(Forts.)

till rullande k?n• ““ i(*e rimbgen begära< att förnyelsefonden

--------- skall skaffa materiel till denna. Nej visst icke. Det är heller icke

kutymen. Denna materiel till nya linjer tages på de särskilda anslag,
som för ändamalet av riksdagen beviljas.

Jag har velat nämna detta även för att fästa statsutskottets
uppmärksamhet pa de synpunkter, som jag här i korthet anfört,
statsutskottet seger nämligen: »Beträffande sättet för anskaffande
av ifrågavarande medel kommer utskottet att framdeles under riksdagen
avgiva yttrande.» Jag hoppas, att statsutskottet icke går
anevägen och föreslår, att vi skola underhålla vår rullande järnvagsmateriel
och ersätta slitaget med lånemedel, då järnvägsdriften
ämnar sa stort överskott, att vi mycket väl därmed kunna förnya
och underhålla vår materiel.

Jag har intet yrkande.

Härefter anförde

Herr Winberg: Herr talman, mina herrar! När jag har begärt
ordet vid behandlingen av denna punkt, så är det icke för att
framföra något annat yrkande än det, vartill utskottet kommit. Men
det är för att framhålla en del omständigheter, som förekommit under
det senaste året vid det verk, vars anslagsfråga vi nu här behandla.
av den beskaffenhet, att jag anser, att de icke utan vidare kunna förbigås,
när man kommer in på frågor, som röra det verket,
i 71 S7 statsverkspropositionen, så finna vi, att det är gan ska

betydande belopp, som äskas för innevarande år till här ifrågavarande
verk. Jag skall villigt medgiva, att under nu rådande rent exceptionella
förhallanden bör man icke vara allt för njugg i fråga om
anslag till detta verk, och jag anser, att det är riksdagens skyldighet
att i största möjliga utsträckning bevilja nödiga medel för att detta
verk skall pa ett tillfredsställande sätt kunna upprätthålla de kommunikationer,
som vi för närvarande äro i så stort behov av. Men
just darior anser jag också, att det är ytterst nödvändigt, att riksdagen
bär någon garanti för att icke vederbörande ledning vid detta
verk vidtager dispositioner, som direkt motverka de strävanden, som
ri sdagen vill främja genom de rätt så rikliga anslagen, nämligen att
kunna halla trafiken uppe utan alltför omfattande rubbningar. Enligt
mitt förmenande har under det gångna året förekommit en del
omständigheter som ingalunda tyda på ett så synnerligen klokt handkavande
av en del ärenden vid statens järnvägar, omständigheter, som
i synnerligen hög grad enligt mitt förmenande inverkat menligt på
möjligheten att halla trafiken uppe vid den intensitet, som för närvarande
kraves. Jag behöver naturligtvis icke här framhålla vad jag
papekade redan under en debatt förra året, att jag visst icke ser problemet
sa enkelt, att statens järnvägar skola under alla förhållanden
aven de mest exceptionella, utan vidare kunna fullgöra de krav, som
allmänheten staller pa desamma. Det är klart, att trafikkapaciteten
bär en gräns, och nar man korn mit; till den gränsen inträder helt
naturligt mer eller mindre omfattande rubbningar. Det är sålunda

9 Nr 17.

Lördagen den 10 februari.

icke (lärom någonting att säga. Men just därför att ■vi för närvarande
röra oss uppe vid den gränsen, så är det dubbelt betydelsetullt, att
man också utnyttjar alla möjligheter för att kunna halla träl then i

sin jämna gång. . ,

Den huvudsakliga anledningen till att jag begärt ordet ar flen,
att jag velat göra en helt liten kortfattad resumé över det sätt, varpa
kungl. järnvägsstyrelsen under senare tid handhaft vissa personalärenden
vid statens järnvägar, ett sätt, som enligt mitt förmenande
mycket ogynnsamt inverkat på möjligheten att åstadkomma största
möjliga trafikkapacitet. Jag skall här ej ingå på nagra vidlyftiga
detaljer. Låt mig endast ge en liten kortfattad resumé av vad som

Jag behöver då först bara erinra om den uppseendeväckande händelsen,
att under februari månad förra året ett visst antal av den
extra personalen på de norrländska sektionerna nödgades tillgripa
arbetsnedläggelse för att söka tvinga sig till en förhöjning i den da
utgående dagavlöningen, som i vissa fall utgjorde endast 2: 60 per
dag. Det är betecknande för systemet, att ehuru en framställning
om denna förhöjning ingick redan i december månad och ehuru det
borde stå klart för varje människa, att redan under den då rådande
exceptionella dyrtiden en avlöning av 2:60 ä 2:75 per dag var fullkomligt
omöjlig att existera pa — det är, säger jag, betecknande
för systemet, att oaktat allt detta vederbörande icke kunde lämna
svar på denna framställning förrän den 4 februari 1916. Jag skall
icke ingå på problemet om det berättigade eller icke berättigade i den
av personalen vidtagna arbetsnedläggelsen — det är ett problem som
väl får diskuteras i annat sammanhang — men jag vill endast påpeka,
att det enligt mitt förmenande icke är en förutseende politik
av ledningen för ett verk att till den grad, som här skedde, nonchalera
framställningar, som inkomma och som enligt allt att döma måste
anses så fullt befogade som denna, och därigenom riskera, att sadana
avbrott i arbetet och störningar i trafiken komma till stånd som här
blev fallet. Ty det är klart, att detta drabbar icke bara den övriga
personalen vid verket, utan det drabbar även allmänheten i form av
mer eller mindre omfattande trafikstockningar. När sedan detta
inträffat, gick vederbörande distriktsförvaltning i författning om
en ökning av dagavlöningen med 20, 40 och 50 öre, olika pa olika
platser. Men samtidigt genomfördes den begränsningen, att de arbetare,
som icke uppnått 21 år, skulle åtnjuta en 25 öre lägre
dagavloning än de övriga, vadan alltså den genomförda löneregleringen
i viss utsträckning blev ganska illusorisk.

I mars månad ingick organisationen, svenska järnvägsmannaförbundet,
till järnvägsstyrelsen med en hemställan om att ordna den
icke ordinarie personalens löneförhållanden, en framställning, som
upptog synnerligen blygsamma belopp. Det är också betecknande,
att svaret på denna framställning, som inlämnades i mars, kom först
den 11 augusti förra året, sedan en ytterligare arbetsnedläggelse
kommit till stånd i en annan del av landet. Under tiden hade emellertid
järnvägsstyrelsen gått i författning om att vidtaga en ytter -

Ang. anslay
till rullande
materiel vid
statens järnvägar.

(Forts.)

Nr 17. 10

Lördagen den 10 februari.

Ang. anslag
till rullande
materiel vid
statens järnvägar.

(Forts.)

ligare justering av de lönebelopp som fastställts, med resultat att man
i stort sett stannade vid status quo. Det blev en förhöjning med 5,
10 och 15 öre på några platser, men i övrigt bibehöll man de belopp
som fastställts i februari månad. Trots de blygsamma krav, som uppställts
i organisationens framställning, kunde alltså denna naturligtvis
icke bifallas.

Verkningarna av denna lönepolitik läto icke länge vänta på sig.
Den 2 augusti inträffade en ny arbetsnedläggelse i södra distriktet,
vilken nådde sin kulmen den 18 i samma månad, då 800 å 900 av
den extra personalen nedlagt arbetet. Jag skall icke heller här inlåta
mig på, huruvida den strejkande personalen uppträtt på ett sådant
sätt, som taktiskt kan försvaras. Det finns ingen anledning för mig
att gå in därpå, ty jag är icke någon speciell taleman för denna personal.
Endast det vill jag säga, att om taktiska missgrepp därvid
blivit begångna, så är det svårt att döma däröver. Det hela var dock
en rent spontan yttring från en underbetald arbetargrupp, som fått
klart för sig, att ingenting annat hjälpte för att genomdriva skäliga
avlöningsförhållanden än att tillgripa det medlet. Men jag lämnar
därhän, vilka synpunkter man lägger på den principfrågan. Emellertid
om det är möjligt, att anmärkningar kunna göras mot den parten
ifråga om taktiskt uppträdande, så är jag fullkomligt på det klara
med, att minst lika grava anmärkningar kunna riktas mot järn vägsförvaltningen
vis å vis dess sätt att sköta frågan. Ty man icke endast
dekreterade, att denna personal, som nedlagt arbetet, förverkat sin
anställning vid statens järnvägar, utan man förklarade också, att
den förverkat all rätt för hela sin återstående levnad att få någon
anställning vid statens järnvägar, utan man förklarade också, att
man lämnade, blev det nära nog omöjligt för dessa arbetare att erhålla
arbete inom landet, varför en hel del av dem måste emigrera.
Alldeles speciellt betecknande ifråga om samarbetet mellan arbetsgivareintresset
vid statens verk och det rent enskilda arbetsgivareintresset
är ett uttalande i en skrivelse, som verkställande direktören
för vårt lands enskilda järnvägar i augusti utsände till sina järnvägsförvaltningar.
Där uppmanar nämligen ifrågavarande verkställande
direktör de enskilda järnvägsförvaltningarna att icke i sin tjänst
antaga personer, som hade varit anställda vid statens järnvägar och
där deltagit i arbetsnedläggelse, och han säger, att om ett sådant
uppträdande iakttages från de enskilda järnvägarnes sida, då har man
från statsbaneförvaltningen lovat ett motsvarande solidariskt uppträdande.
Om detta uttalande är med faktiska förhållandet överensstämmande
•— uttalandet får givetvis stå för ifrågavarande verkställande
direktörs egen räkning — så måste man säga, att här har man
på ett synnerligen olämpligt sätt inom ett av statens verk från dess
ledning demonstrerat så speciella arbetsgivarsynpunkter, att jag måste
brännmärka det såsom olämpligt och otillständigt.

Jag.skall icke närmare ingå på alla de svårigheter, som statsbaneledningen,
personalen och allmänheten varit utsatta för på grund
av den halsstarriga ståndpunkt järnvägsstyrelsen intagit gent emot
denna strejkande personal. Det är tillräckligt att erinra därom, att

Lnrdagon den 10 lebruari.

11 Nr 17.

o • i j. "V» Ang. anslag

till och med den utanförstående allmänheten pa vissa platser sa De- m rMandt
stämt och enhälligt har reagerat mot styrelsens tillvägagångssätt, att materiel vid
det t. ex. på en sådan plats som Nässjö var fullkomligt omöjligt att statens jämdriva
upp en bostad för den sedan intagna personalen, som kom i en
strejkandes ställe, eller att få någon att åtaga sig att laga deras mat,
varför förvaltningen måste gå i författning om att anställa en särskild
marketentare för att den n.yengagerade personalen skulle ia
något att äta. En dylik spontan yttring av samtliga medlemmar
i ett helt samhälle utgör enligt mitt förmenande det allra basta beviset
för att statsmaneledningen här gått till överdnlt, da, det gällt att
förfölja en arbetaregrupp, som ansett sig tvingad att vidtaga en sådan
åtgärd som en arbetsnedläggelse. .

Erågar man nu, vad huvudanledningen var till att förvaltningen
i detta fall intog en så exstrem ståndpunkt, så har från den sidan
framhållits för det första, att man icke så där utan vidare kan ga
med på att ens resonera med en personal, som till den grad glömt
sin samhörighetskänsla med ett statens verk, att den _ tillåter sig
tillgripa arbetsnedläggelse, och framför allt gick det icke an för
disciplinens upprätthållande. Jag måste då för min del framhålla,
att det är ett något egendomligt sätt de ledande männen inom olika
statsförvaltningsområden använda för att hävda statens sa kallade
överhöghet, och framför allt, att det är ett synnerligen olämpligt
sätt att befrämja disciplinen att gå sa tillväga som man här gjor .

Det svnes mig också mvcket anmärkningsvärt, att staten såsom arbetsgivare
till den grad som här skett ställer sig fullkomligt oresonlig
gent emot krav, som i dessa tider måste anses vara sa beiogade
som dessa voro, och det samtidigt som man tillåter livsmedelsjobbare
och redare och allt vad de heta att pungslå både den svenska allmänheten
och staten på hundradubbelt det belopp som det har var
fråga om för att få denna fråga löst på ett tillfredsställande sätt.

Vad disciplinen beträffar måste jag säga, att här har man verkligen
åstadkommit ett alldeles förvånansvärt resultat. Det har varit
den allmänna uppfattningen, att statsbanepersonalen har vant en
kår, över vilken den svenska allmänheten nästan kunde vara stolt.

Men nu har man, på grund av de otillfredsställande löneförhållandena
som gör att man måst taga sekunda vara ifråga om arbetskraft, kommit
till den ståndpunkten, att nästan allt vad disciplin heter under
vissa tider varit i fullständigt upplösningstillstånd, och det är en
uppfattning som icke bara jag hyser utan som bekräftats aven tran
befälshåll i så pass skarpa ordalag, att icke någon torde vilja förneka
det. Nu anser jag, att man icke bara för tillfället härigenom
berett den stora allmänheten ofantligt mycket obehag genom stockningar
och rubbningar i trafiken och den övriga personalen förlängd
tjänstgöring och olidliga förhållanden i manga avseenden, utan man
riskerar också att för framtiden fullständigt bryta sönder och riva
ned de ganska tillfredsställande förhållanden, som varit rådande inom
statsbanepersonalen såsom kår betraktad. _

Man har också vidare anfört som skäl till att det för staten
skulle vara omöjligt att gå med på någon som helst reglering av den

Nr 17. 12

ag Lorden den 10 februari.

till9'' “ilande icke ordinarie personalens löner, att den ordinarie personalens lönemateriel
vid fråga liggero under utredning, och att innan denna blir klar, ingenting
statens järn- kan göras åt saken.

vägar. Jag gratulerar den svenska allmänheten, om ledningen för sven (Ports.

) sta statens affärsdrivande verk och regeringen skall anlägga så extremt
formalistiska synpunkter på frågan som dessa under de rent
exceptionella omständigheter, varunder vi nu leva, och säga, att vi
anse visserligen, att de krav, som här framställas, äro befogade och att
däremot rimligen inga invändningar kunna göras med hänsyn till de
nuvarande levnadsomkostnaderna, men vi kunna icke göra något åt
saken. Den ordinarie personalens lönefråga är under utredning; det
kommer att clröja åratal, innan denna utredning är klar, men innan
den blir färdig kunna vi icke heller göra något beträffande den icke
ordinarie personalens löneförhållanden. — Hur tro herrarna, att
tillståndet inom ett verk skall bli, om man följer sådana riktlinjer?
Icke kan väl den tillfälliga arbetskraft, som söker sig till ett statens
verk taga hänsyn till svårigheterna att ordna löueförhållandena.
De kräva att få en lön, som står i rimligt förhållande till rådande
levnadsomkostnader, och om de icke få en sådan lön, taga de icke
anställning i verket. Följden måste då bli, antingen att detta verk
blir utan personal eller också att i viss utsträckning personalen måste
rekryteras av sådana element, som hava svårt att få anställning på
annat håll. Men är det verkligen dit man vill komma, att vid
ett så viktigt verk som statens järnvägar personalen skall rekryteras
av^ sådana individer, som icke kunna få anställuing på annat
håll, då måste jag såga, att den lönepolitiken blir för svenska staten
en synnerligen dyrbar historia, mångdubbelt dyrare än om man
försökt ordna lönefrågan på ett för personalen tillfredsställande sätt.

Jag skall icke tala om allt det obehag i form av ökad tjänstgöring
för den ordinarie personalen och därmed förknippade omständigheter,
som givetvis varit en följd av denna vederbörandes lönepolitik
för den extra personalen. Jag skulle kunna anföra, hurusom
man i vissa fall^ fått arbeta oavbrutet 30, 36 ända till 38 timmar
i sträck, men sådant börjar nu bli så vanligt inom en del av
statens verk, åtminstone statens järnvägar, att det kanhända skulle
verka enformigt att åter igen komma fram med sådana exempel. Därför
skall jag ej göra det. Jag skall bara giva en liten resumé av sakens
senare utveckling för att sedan komma fram till en avslutning.

Man var fullt på det klara med, att såsom förhållandena mot
slutet av förra året utvecklat sig, det var av största betydelse såväl
för förvaltningen som personalen och allmänheten att få lönefrågan
föröden icke ordinarie personalen på något sätt ordnad och
att man maste rada bot på även en del andra missförhållanden, som
voro rådande i verket och gjorde den nästan omöjligt att ordna rekryteringen.
. Svenska järnvägsmannaförbundet ingick i slutet av
förra året till järnvägsstyrelsen med hemställan, att man skulle
genomföra en löneförhöjning för den icke ordinarie personalen, och
vari man för den extra och tillfälliga personalen begärde en daglön
av 4—5 kronor per dag, beroende på de olika dyrortsgrupper, som

Lördagcu don 10 februari. **’ »\r 1*.

järnvägarna äro indelade i, en framställning, som med hänsyn till
nu rådande livsmedelsförhållanden måste anses synnerligen blyg- materiel vid
sam. J ärnvägsstyrelsen svarade i sak avvisande och förklarade, att statens järnden
ingenting kunde göra. Den skulle längre fram verkställa ut- vägar.

redning, men för närvarande kunde den intet göra. Dn förnyad fram- (Forts.)

ställning i ärendet av järnvägsmannaförbundet har tills dato icke
ens blivit besvarad.

Det är icke blott ur personalens synpunkt jag vill trycka pa
dessa oefterrättlighetsförhållanden, utan lika mycket ur synpunkten
av statens och allmänhetens intressen. Ty bliva ej dessa frågor
inom närmaste framtiden ordnade, kommer det alldeles säkert att
här utveckla sig ett förhållande, som blir fullkomligt olidligt, och
som kommer att göra, att dét antingen blir ett upprepande av dessa
spontana yttringar från vissa grupper med vidtagande av arbetsnedläggelse
eller en systematisk avfolkning av detta, statens verk.

Den yngre personalen, de mera kraftiga utav den åtminstone, måste
se till att komma ifrån ett verk, där det är omöjligt att fa en
dräglig avlöning för utfört arbete. Det är det jag anser vara det
mest farliga för statsverket och allmänheten.

Jag bör också kanhända i sanningens intresse tillägga, att,
ehuru jag med de anmärkningar, jag här framfört, givetvis i första
rummet har måst vända mig mot ledningen av statens järnvägar,
det nog icke är statsbaneledningen ensam, som bär skuld för det
oefterrättlighetstillstånd, som i vissa avseenden härvidlag rader.

Herr civilministern får nog taga på sig en god anpart av detta
ansvar, icke bara därför, att han formellt här i riksdagen svarar föi
allt, som rör statens järnvägar, utan också därför att det i rätt stor
utsträckning beror på honom, att hela lönefrågan för detta verks
vidkommande förts in i en återvändsgränd, varur det för närvarande
nästan är omöjligt att få den tillbaka.

Jag anser sålunda, att då riksdagen det ena året efter det
andra går att bevilja så rikligt tilltagna anslag för trafiken vid
statens järnvägar, då ''måste den också kräva några .garantier för
att ej genom okloka åtgärder från vederbörande ledning man vidtager
sådana dispositioner, som direkt motverka möjligheterna att
i görligaste utsträckning hålla trafiken i gång och förekomma stock -ningar. Det är sådana åtgärder jag anser , hava under det gångna
året förekommit från statsbaneledningens sida, och de fa icke återupprepas.
Om de återupprepas, lär det icke komma att hjälpa, hur
rundligt riksdagen beviljar anslag till rullande materiel. Trafiken
kan icke enbart upprätthållas genom rullande materiel; personalfrågan
är en minst lika viktig faktor i det avseendet.

Ja, herr talman, jag nämnde redan, då jag började mitt anförande,
att jag icke begärt ordet för att framställa annat yrkande
än det, vartill utskottet kommit, och med den bestämda reservation,
som jag uttalat, att det är riksdagens rättighet. att se till,
att den har garantier för, att icke sådant återupprepas i samma utsträckning
som skett under det förflutna året, som jag här andragit
beträffande ordnandet av personalförhållandena vid statens järn -

Nr 17. 14

Lördagen den 10 februari.

Ang. anslag
till rullande
materiel vid
[statens järn -

vägar, ber jag, herr talman, att få yrka bifall till statsutskottets här
föreliggande förslag.

vägar.

(Forte.) Chefen för civildepartementet, herr statsrådet von Sydow:

Herr talman, mina herrar! Jag skall till en början be att få lämna
ett par upplysningar i anledning av den förste ärade talarens anförande.
Han fann det mindre lämpligt, att man på budgeten beviljade
stora belopp till rullande materiel, då förhållandet är det, att
statens järnvägars lokomotivpark till stor del är bokförd till ett
värde, som den i själva verket ej har. Han menade, att man i stället
borde slå in på den bogen att skaffa rullande materiel genom större
avsättning till förnyelsefonden.

Det är alldeles riktigt, att statens lokomotivpark för närvarande
innesluter ett ganska stort antal maskiner, som äro föråldrade och
oekonomiska för driften. Järnvägsstyrelsen har också haft sin uppmärksamhet
riktad på detta förhållande. Förnyelsefonden började
avsättas 1911, vill jag minnas. Dessförinnan hade någon sådan avsättning
icke ägt rum; man hade endast slopat försliten materiel och
avfört den ur räkenskaperna. Vid närmare granskning har nu befunnits,
att om statens lokomotivpark skall hållas uppe i det värde,
vartill den är bokförd, skulle det krävas mycket större avsättning
till förnyelsefonden. Järnvägsstyrelsen har också verkställt en ingående
utredning i syfte att uträkna det belopp, som skulle för sådant
ändamål erfordras, och ingick i slutet av förra året till Kungl.
Ma,i:t med framställning om ökad avsättning till förnyelsefonden för
ifrågavarande ändamål. . Det rörde sig, om jag icke missminner mig,
om ett belopp av omkring 10 miljoner kronor. Järnvägsstyrelsen
hade tänkt sig denna ökade avsättning fördelad på en tidrymd av
lem ar. I samband med att taxorna i slutet av förra månaden höjdes,
föredrogs också denna järnvägsstyrelsens framställning. I princip
gillades styrelsens uppfattning, och Kungl. Maj :t beslöt en ökad
avsättning till årets förnyelsefond av 2 miljoner kronor, vilken summa
tänkts skola utgå under en följd av år. Det önskemål, den förste
ärade talaren framfört, är sålunda redan till väsentlig del genom
Kungl. Maj:ts beslut tillgodosett.

''JaS ber nu att få övergå till herr Winbergs anförande Herr
\\ in berg anser sig hava berätt igad anledning till anmärkningar mot
det sätt, varpa från statens, järnvägars lednings sida personalärendena
handhafts. Han har givit, vad han kallar, en resumé över vad
som i det avseendet förekommit under det sistförflutna året I vissa
avseenden tror lag, att den tål vid en ganska stark korrigering för
att ge en verklig bild av förhållandena. Jag skall i korthet be att
ta famna nagra upplysningar.

Som herrarna erinra sig, inträffade i februari i fjol vid norra
distriktet en bromsarstrejk. Dessa herrar ansågo sig underbetalda.
•tåg skall nu helt Öppet erkänna, att denna strejk, hur oberättigad
den som sådan an kan vara, dock måste ses mot bakgrunden av ett
mindre lämpligt förfarande från tjänstemän vid en lokalförvaltning

Lördagen örn 10 februari.

It)

Nr IT.

Det är mycket riktigt, att i december månad från personalens sida
gjorts framställning om löneförhöjning. Tjänstemannen vid lokalförvaltningen
hade låtit denna framställning ligga utan att fora en
vidare. Den kom icke till järnvägsstyrelsens kännedom förrän i
sammanhang med den redan utbrutna strejken. Vid prövning av
framställningen befanns den vara i åtskilliga avseenden berättigad,
och personalens krav gingos i viss utsträckning till mötes, öa avslutades
också den strejken. I det sammanhanget g.iordes en allmän
reglering av den extra personalens avlöning, däri inbegripna en del
förmåner, som icke utgå i form av kontant ersättning.

Så gick tiden, och så kom augusti månad. Då utbröt helt plötsligt
en strejk å västra distriktet. Herr Winberg ansåg sig vara berättigad
att beteckna denna strejk såsom ett spontant uttryck för
missnöje hos en underbetald personal. Han nämnde icke nagga siffror
och utvecklade ej heller närmare sitt påstående. Nu är emellertid
förhållandet det, att, sedan extra personalens avlöningsförmåner
av järnvägsstyrelsen — det ligger inom dess befogenhet — reglerats,
befunnos denna personals löner ligga ett utomordentligt litet
steg under den lägst avlönade ordinarie personalens avlöningsförmåner.
Skulle ytterligare en reglering uppåt ägt rum, skulle det ha
inträffat, att den extra ordinarie personalen, den yngsta och i allmänhet
ogifta personalen, kommit att i avlöningshänseende ligga
över den ordinarie personalens av Kung! Maj:t och riksdagen gemensamt
bestämda avlöningsförmåner. Och sådant lär icke kunna
vara lämpligt.

Nu vet jag mycket väl, att herr Winberg har fort en alldeles
särskild politik, han har oförbehållsamt avslöjat den i sin egen publikation
»Signalen». Det är som bekant fråga om en förnyad provisorisk
lönereglering för den ordinarie personalen, som kommer att
föreläggas denna riksdag. Nu säger herr Winberg i sin tidning: »Ja,
om vi först pressa statsmyndigheterna att reglera den extra ordinarie
personalens löneförmåner, så att de ligga över den ordinarie personalens,
då kommer detta att ha ett bestämt inflytande pa riksdagens
ställning, när det gäller att bestämma den ordinarie personalens
avlöning.» Hans ord i det avseendet i en artikel, som heter
»Strejk eller massuppsägning», kunna ej misstydas. Jag frågar mig,
om en sådan politik är värd att understödjas.

Vid bedömandet av frågan, om personalen är underbetald eller ej,
bör man kanske något taga hänsyn till en jämförelse med de störa
enskilda järnvägsförvaltningarna. Där har under sista året försiggått
en reglering av lönerna, i vilken personalen själv varit medbestämmande.
Den extra ordinarie personalens vid statens järnvägar
löneförmåner ligga emellertid hela vägen något över dessa löner vid
de stora trafikförvaltningarna. Med detta har jag ingalunda velat
säga, att den extra ordinarie personalens löner under nu rådande
dyrtid kunna anses vara tillfredsställande, men jag har ansett det
vara fullkomligt klart, att järnvägsmyndigheterna, säsong frågan
låg, icke gärna kunde göra annat än de gjort. Jag är också beredd
att taga på mig fullt och helt ansvaret, som herr Winberg riktigt

Ang. anslag
till rullande
materiel vid
statens järnvägar.

(Forts.)

Kr 17. 16

Lördagen den 10 februari.

Ang. anslag
till rullande
materiel vid
statens järnvägar.

(Forts.)

även ville lägga på mig. Vad järnvägsstyrelsen gjort, har skett i
intimt samarbete med mig.

Herr Winberg anförde vidare, att han ansåg det vara orätt, att
den strejkande personalen ej återtagits. Detta spörsmål torde sammanhänga
med problemet, huruvida överhuvud en järnvägstrejk kan
anses vara berättigad eller ej, en fråga på vilken herr Winberg icke
var benägen att ingå. För min del — och jag antager, att denna
ståndpunkt delas av det stora flertalet även i denna kammare — anser
jag, att statsmakterna måste ställa sig bestämt avvisande mot erkännandet
av strejkrätt vid statsjärnvägarna. En sådan strejk har
ett alltför djupt ingripande olyckligt inflytande på hela landet. Det
skulle i själva verket betyda ett stoppande av all rörelse och inom riket
ha lika stor, om ej större verkan, som blockaden av haven för
närvarande har. I största utsträckning skulle en järnvägsstrejk komma
att drabba de mindre bemedlade klasserna, som ej hunnit skaffa
förråd, framför allt i städer och dylika platser, där större folkmängd
är hopad. Det blir med ett ord helt enkelt ett avklippande av själva
landets livsnerv. Mot en sådan situation måste statsmakterna på det
bestämdaste reagera.

Om man i likhet med mig menar, att den, som tager anställning
i statens järnvägars tjänst, därmed också måste göra klart för sig,
att han avsäger sig rätten till strejk, då tycker jag, att det endast
är en naturlig följd därav, att den. som det oaktat strejkar, ej återtages
i järnvägarnas tjänst. Och, även om man nu för tillfället skulle
ha gått med på en sådan sak, tror jag, att det skulle vid en senare
tidpunkt kunnat ha betänkliga följder icke endast ur disciplinär synpunkt.
Jag har fått det bestämda intrycket, att den övervägande
delen av järnvägsfolket icke alls var benägen att tillgripa dylika
våldsamma åtgärder. En stor del av dem, som ändå drevos med.
gjorde det av vad man inom dessa kretsar kallar kamratanda; hälft
tvingade gjorde de det. Skulle det nu visat sig, att statsmakten
böjde sig och, så snart strejken var avblåst, inbjöd dessa strejkande
att återtaga sitt arbete, då hade väl järnvägsfolket ganska lätt kunnat
få den uppfattningen, att det icke är så farligt med en järnvägsstrejk,
att man icke riskerar annat än att gå arbetslös en kort tid för
att sedan bli återtagen. Jag tror, att det är nyttigt, om statsmakterna
bestämt säga ifrån, att sådant kan och får icke förekomma.

Vad nu angår lönefrågan, har tidigare, vid förra riksdagen, diskuterats
det läge, vari den kommit. För min del tror jag icke, att
den, om man ser något längre, ligger olyckligt vare sig för järnvägsfolket
eller för de övriga kommunikationsverkens personal därigenom,
att man arbetar på att sammanföra dem i ett gemensamt avlöningsreglemente.
Tvärtom kommer en sådan anordning att medföra
lättare och tätare löneregleringar. Yi ha från Kungl. Maj:ts sida
sökt göra vad vi kunnat för att för järnvägsfolket mildra verkningarna
av uppskovet med den slutliga regleringen. År 1914 gjordes
först en provisorisk lönereglering, den förbättrades vid förra årets
riksdag, och inom kort kommer att på riksdagens bord ligga en framställning
om än ytterligare förbättring av personalens löneförmåner.

Lördagen den 10 februari.

17 Nr 17.

Med dessa ord tror jag mig i det väsentligaste hava tillbakavisat
de påståenden, som herr Winberg framställde mot järnvägsstyrelsen
och mig.

Herr Winberg: Herr talman! Herr civilministern vill gärna
göra kringgående rörelser, och det har han enligt mitt förmenande
gjort även i detta fall. Han förstår nog, vid vilken punkt det är
för honom fördelaktigt att lägga huvudvikten, och vid vilken det är
ofördelaktigt att uppehålla sig.

Jag har icke, som jag förut påpekat, gått in på principproblemet:
strejk eller ej vid statens verk, men eftersom man nu kommit in på
den saken, kan jag säga, att det lär aldrig lyckas någon regering,
hur stark den än må vara, att lösa problemet sa enkelt, att man endast
förbjuder strejk. Det bästa sättet är väl i stället att vidtaga
sådana åtgärder, att berättigade anledningar till missnöje ej kunna
förefinnas.

Men det var ej detta, som jag närmast avsåg, utan den omständigheten
att ett statens verk vidtagit anstalter för att för all framtid
utestänga ifrågavarande personer från samtliga statens verk och
om möjligt också göra det omöjligt för dem att få arbete inom enskilt
område. Den frågan är fortfarande obesvarad, och jag ville
rätt gärna få svar från herr civilministern på följande spörsmål:
För den händelse sådant förekommit, som jag relaterat, anser då herr
civilministern, att ett sådant uppträdande från ledningen för ett
statens verk står i överensstämmelse med den neutralitet och upphöjdhet
över de enskilda arbetsgivareintressena, som man har rätt att
fordra av ledningen för statens verk?

Herr civilministern erkände — det var kanske onödigt, men var
bra att få veta — att en intim samverkan i dessa frågor kommit till
stånd mellan järnvägsstyrelsen och herr civilministern. Ja, det misstror
jag ej- ett ögonblick, ty jag har hela tiden spårat detta intima
samarbete mellan herr civilministern och järnvägsstyrelsen. Och
när man fortfarande framhåller, att man ej kan göra mera, därför
att frågan ligger så och så, och att man snart skall komma in med
förslag till riksdagen, då hoppas jag. att det förslaget skall komma
att innehålla något sådant, att det blir till verklig hjälp. Men det
får jag säga, att, kommer det i huvudsak att innehålla, vad vederbörande
kommission föreslagit Kungl. Maj:t, då blir det ingen lösning
på denna fråga, ty kommissionens förslag giver från 10 kronor
till högst 40 kronor per år just åt den grupp, från vilken man utgår,
när man reglerar för den extra personalen, nämligen den ordinarie
personalen i lägsta löneklassen. Jag vill peka på, att år 1906 under
liknande men mindre exceptionella tidsförhållanden än de nuvarande
gick det att få en överenskommelse till stånd och ordna lönefrågan,
innan riksdagen fastställt lönerna för den ordinarie personalen. Och
jag tror, att den uppgörelsen var till nytta ej blott för personalen utan
även för verket. Vad som var möjligt år 1906, synes mig ej hava
behövt vara omöjligt år 1916, om man velat se prakliskt på förhållandena.
Val förstår jag, att det mött en del svårigheter, men jag

Andra hammarens protoholl 1917. Nr 17. 2

Ang. anslag
till Trillande
materiel vid
statens järnvägar.

(Forts.)

Nr 17. 18

Lördagen den 10 februari.

Ang. anslag
till rullande
materiel vid
statens järnvägar.

(Ports.)

vill framhålla, att man kräver av ledningen för statens verk och
regeringen, under exceptionella förhållanden, att de ej så ovillkorligt
låsa fast sig vid det rent formella tillvägagångssättet, utan lära sig
förstå, att, när man lever under exceptionella förhållanden, kräves det
också ovanliga åtgärder.

Chefen för civildepartementet herr statsrådet von Sydow:
Det var ingalunda min avsikt att göra någon kringgående rörelse,
som herr Winberg antydde; jag glömde helt enkelt att besvara frågan!
Om något sådant skulle ha förekommit, att statens järnvägar bidragit
till att utestänga personalen från anställning vid andra verk, synes
det mig ha varit oberättigat och olämpligt. Men jag har all anledning
att tro, att det är ett misstag. Såvitt jag erinrar mig, har
generaldirektör Granholm dementerat en liknande uppgift i tidningspressen.

Herr Eriksson i Grängesberg: Herr talman, mina herrarI
Jag skall be att få säga några ord i denna fråga, emedan jag anser
den vara, synnerligen viktig. Här har av utskottet tillstyrkts
många miljoner till rullande materiel och då är det av vikt, att riksdagen
ser till, hur denna materiel användes. Jag kan icke hjälpa,
mina herrar, att jag fått den uppfattningen, att det är betänkligt
ställt med personalförhållandena vid statens järnvägar.

En föregående talare har berört den strejk, som utbröt bland
bromsarna vid statens järnvägar i fjol sommar, anledningen till densamma
och vad som inträffade efter strejkens slut. Jag har försökt
att bilda mig en mening i denna sak. Jag har talat vid järnvägsfolk
i olika trakter av vårt land, och jag kan bestämt säga, att jag ingenstädes
hört, att någon, som tagit parti för extra personalen gjort det
med den motivering, som herr civilministern påpekade skulle förekommit
i tidningen »Signalen». Den motivering för bistånd till
den extra järnvägspersonalens lönefråga, som förekommit i »Signalen»,
bör icke i någon mån läggas järnvägsfolket till last.

Beträffande själva streiken och vad därmed sammanhänger,
kan det icke falla mig in att säga, att den, såsom den var planlagd,
var riktig. Jag vill icke taga den i försvar, men jag vill anföra
en del förhållanden, som åtminstone i väsentlig mån kunna
visa, att här förelåge en del förmildrande omständigheter.

Först skall jag dock be att få yttra några ord om järnvägsstrejker
i allmänhet. Det har under den tidningsdebatt i frågan,
som pågått hela hösten, ävensom nu här i dag av herr civilministern
skarpt framhävts, att det för järnvägspersonal i allmänhet skulle
vara absolut förbmdet att strejka. Detta är en gammal tvistefråga
icke blott i vårt land utan i alla länder. Det är mycket lätt att
säga, att järnvägspersonal icke har rätt att strejka. Jag medger villigt,
att det kan anföras rätt goda skäl för den teorin. Men det
kan också anföras goda skäl däremot. Och ställer man sig på den
sidan, som anser, att järnvägspersonal icke har rätt att strecka, så
måste man taga konsekvenserna av en sådan uppfattning. Och då

Lördagen den 1U februari.

10 Nr 17.

förefaller det mig, att varken järnvägsstyrelsen eller regeringen
eller pressen får fordra någon annan förutsättning för en sådan uppfattning
än den, att järnvägspersonalens levnadsförhållanden, arbetstid
och avlöning regleras på ett sådant sätt, att den stora opartiskt
tänkande allmänheten kan anse, att järnvägspersonalen verkligen
icke har någon anledning till strejk.

Har man skapat den förutsättningen, då förefaller det mig,
att man kan säga: järnvägspersonalen har icke rätt att strejka. Men
om man i stället samtidigt måste säga, att järnvägspersonalen icke
har bättre betalt eller på något sätt bättre ställt än annan hos enskilda
eller industrin anställd personal, som äger strejkrätt, då är
man oresonlig. Då berövar man ju järnvägspersonalen ett kampmedel,
som alla andra arbetare hava, utan att ge dem förmåner i
stället, som kan försvara en sådan åtgärd.

Beträffande det här ifrågavarande fallet får man komma ihåg,
att det var unga oorganiserade arbetare, som på egen hand ställde
till strejken. De tillhörde ingen organisation och hade icke fått
den uppfostran, som är, nödvändig för ett klart och logiskt tänkande,
utan hela strejken var en rent spontan rörelse.

För övrigt har det ju icke bestritts, att deras avlöningsförhållanden
voro sådana, att de hade fog för att kräva mera betalt. Under
sådana förhållanden får man väl icke betrakta denna strejk såsom
något utslag av dålig sinnesstämning, av illvilja mot staten
eller mot järnvägsstyrelsen, utan den var helt enkelt dikterad av
kravet att få det litet bättre, och detta är ett rent mänskligt krav,
som vi alla hava, vilken ställning vi än intaga. Det är denna synpunkt
man måste taga fasta på, när man skall bedöma denna strejk.
Jag kan icke hjälpa, att jag har den uppfattningen, att järnvägsstyrelsen
och regeringen hade handlat mera rätt och med sin värdighet
överensstämmande, om de här visat ett storstilat uppträdande
och efter någon tid beviljat amnesti, så att säga. Regeringen hade
mycket väl, sedan en liten tid gått om, kunnat säga: »Vi gilla icke
strejken, vi anse, att den icke får upprepas, men på grund av de
föreliggande förhållandena vilja vi dock icke vägra att återtaga arbetare.
» Det förefaller mig, att regeringen mycket väl kunde
hava sagt så, utan att disciplinen därigenom lidit.

Hurudan har nu situationen blivit? Jo, dessa arbetare ha blivit
avskedade. De flesta ha fått annat arbete — jag hoppas de flesta,
ty det är gott om arbete för närvarande -— en del ha måhända ännu
icke fåt annat arbete, men vem har lidit mest? Sannolikt icke det
avskedade folket, utan staten själv, järnvägarna. Om man talar
med järnvägsfolket och frågar, vilka bromsare järnvägen fått i
stället för de avskedade, så får man en beskrivning, som jag icke
här vill upprepa, tv även dessa nyantagna äro medborgare och arbetare.
men nog måste man säga, att icke är det prima arbetskraft,
man fått i stället för den som gått. En riksdagsman — det var
Richard Sandler — som var ute och reste i Norrland, gick ut på
eu järnvägsstation och besåg personalen där. Han fick då se en
bromsare, som han tyckte såg ut att vara minderårig. Vid föifrå -

Aruj. anslag
till rullande
materiel vid
statens järnvägar.

(Forts.)

Jir 17.

20

Lördagen den 10 februari.

Ang. anslag
till trillande
materiel vid
statens järnvägar.

(Forts.)

gan befanns det visserligen, att så icke var fallet, men det bevisar
i alla fall, vilken underårig arbetskraft järnvägen måste taga in för
att kunna hålla trafiken i gång. Dessutom antagas nu personer,
som av olika anledningar icke skulle tagits in under andra förhållanden.
När man så betänker, att den personal, som fått gå, var av
god kvalitet, så måste man säga, att det ur järnvägens egen synpunkt
icke var klokt att avskeda denna personal, och att det ur
personalens synpunkt icke var riktigt, då ett storstilat uppförande
från statens sida mot dem varit fullt berättigat. Det är icke värt,
att regeringen, järnvägsstyrelsen eller annan myndighet säger, att
järnvägen har nu fyllt personalbristerna ty så är icke förhållandet.
Jo, visserligen finns där extra folk, men hur länge stanna de? Några
dagar, på sin höjd två å tre veckor. Där är en ständig marsch från
och till, som icke kan annat än verka störande på arbetets jämna
gång. Icke är det väl så våra järnvägar skola föras framåt. Det
har berättats för mig om ett godståg, som skulle avgå på natten
från en station, men blev flera timmar försenat. Det kunde icke
avgå från stationen därför, att den nyanställda bromsarepersonalen
låg och sov. Ingen kunde få tag i dem, de hade gått sin väg helt
enkelt. Blir disciplinen sådan vid statens järnvägar, så blir det
verkligen bedrövligt. Och så måste det ju bli när man skall truga
folk till att antaga en plats. Staten måste betala sin järnvägspersonal
så, att den kan få duktigt folk.

Jag har velat framhålla dessa synpunkter därför att jag är
övertygad om, att det icke blott är järnvägsmännen utan stora grupper
av medborgare i vårt land, som hoppas, att regeringen och järnvägsstyrelsen
skall taga denna fråga under omprövning ännu en
gång och ej vidhålla den meningen, att dessa järnvägsmän för all
framtid skulle vara bojkottade. Jag tycker det vore värdigt staten
att så göra.

Herr Bärg i Katrineholm: Herr talman! Jag hade ursprungligen
ej tänkt säga något i denna sak, ty jag har visst icke något särskilt
behov av att säga elakheter vare sig mot järnvägsstyrelsen eller
mot verkets ledning i övrigt, men då herr civilministern i sitt anförande
här i dag yttrade sig i den riktningen, att den omtalade strejken
skulle varit ett trick för att ge möjlighet åt den ordinarie personalen
att få sina löner förbättrade, så ansåg jag, att det var nödvändigt att
säga ifrån, att detta är en tankegång, som är fullständigt avita. —
I sakens natur ligger givetvis, att om man nödgas betala den extra
personalen högre löner, så skall det i någon mån inverka även på
regleringen av den ordinarie personalens löner. — Men det behöver
väl i all rimlighets namn icke vara så i detta fall då vi ha nyss hört
talas om, att lönesatserna för de strejkande bromsarna utgjorde cirka
2,60 å 2,75 per dag — de varierade ju något —. Och den lönereglering,
som sedan vidtogs av järnvägsstyrelsen var sannerligen icke
i allt så synnerligen mycket bevänt med. Jag skall be att få anföra
ett exempel som, om än i ett visst fall, visar ett prov härpå. På den
plats, där jag själv är anställd, hade man för att kunna få någon

Lördagen den 10 februari.

21 Nr 17.

arbetskraft innan (lön av järnvägsstyrelsen genomförda nya löneregleringen
trädde i kraft i oktober i fjol, nödgats betala extra personal
ända upp till 4 kr. om dagen, oavsett om personen var over
21 år gammal eller icke. Vad innebar da järnvägsstyrelsens lönereglering?
Jo, att personer i åldern mellan 18 och 21 år, resp. över
21 år i stället för att såsom förut betalas med 4 kronor om dagen, nu
endast betalas om jag minns rätt 3,40 ä 3,60. Sant är ju dock att löneregleringen
i stort är en förbättring, lim sådan lönereglering är i
varje fall icke ägnad att bilda underlag för det lugn, som man fordrar
på detta område. Och om en oro till och med efter den tiden
skulle visa sig, så är det fullständigt oriktigt att saga, att den är
uppkonstruerad för att bilda ett underlag för den ordinarie
nålens lönereglering. Av de siffror, som jag här nämnt, bör tydligt
framgå, att det icke är så underligt om folk i dessa tider icke bil
nöjda med en sådan lönereglering.

Nu vet jag väl, att herr civilministern yttrade, att det speciellt var
herr Winberg, som anlagt den synpunkten om motivet för extra personalens
löneökning. Vill nu herr civilministern inskränka sig till att
göra den till herr Winbergs personliga åsikt, så må det vara en kontrovers,
som får utredas de herrarna emellan, men herr civilministerns hela

anförande hade en anstrykning av att han försökte lägga till rätta för

att den blivande löneregleringen för den ordinarie personalen, när
den nu framkommer, skulle ligga så illa till som möjligt för denna
personal. Och detta gör mig ont, det måste jag saga. Jag bar i
snart 30 år varit anställd i verket och känner till förhållandena rätt
så väl bland den personal det är frågan om. Jag. har ock deltagit
något i organisationsarbetet under denna tid, och jag tror att man,
om man vill vara rättvis, skall medgiva, att man även från vår fackliga
organisations i detta fall järnvägsmannaförbundets sida strävat
efter att fostra en plikttrogen och målmedveten personal. Den förändring
av personalen, som skett sedan organisationen började arbeta,
är så påtaglig för var och en som vill se., att den icke kan förnekas.
Denna personal har, så vitt jag kan finna, med skäl kunnat
sägas vara av äkta och gott virke. Denna personal bar också täm
ligen tåligt burit alla de tunga bördor man lagt på densamma under
dessa strävsamma år. Trafiken har ökats ohyggligt. Personalen
får arbeta under försvårade förhållanden i avsaknad av tillräcklig
tillgång på materiel, med trånga bangårdar och dåligt bränsle. Allt
detta jämte ökad arbetstid har gjort tjänstgöringen ofantligt mycket
svårare under denna tid än den förut varit.

Därtill kommer dessa brödbekymmer, som ökats så ohyggligt
undan för undan dag för dag.

Och ännu en sak. På den allra sista tiden bar denna personal,
den gamla stammen, den trogna stammen kan jag säga, nödgats i
arbetet gå i farnöte med en nyantagen personal av den beskaffenhet,
att det sannerligen icke ökar arbetsglädjen. Jag skulle kunna draga
fram en massa exempel för att visa kvaliteten hos en hel del av
dessa element, som man nu fått in vid statens järnvägar på sistone.
Men jag skall avstå från att göra det. Är det meningen att hålla

Ang. anslag
till rullande
materiel vid
statens järnvägar.

(Forts.)

Nr 17. 22

Lördagen den 10 februari.

Ang. anslag
till rullande
materiel vid
statens järnvägar.

(Forts.)

dessa kvar för framtiden och därav skapa en tjänstemannakår, så
behöver jag icke här tala om vilka frukterna av dessa nya rekryteringsmetoder
komma att bli. Resultaten därav komma nog ändå att
visa sig. Jag skall bara giva en liten vink om den saken. Den
som känner till förhållandena i detalj kan lätt förstå detta. Man
behöver bara göra en undersökning på en enda punkt. Vi ha t. ex.
ett konto eller en rubrik vid järnvägarna, som heter »förkunna effekter».
Gör man eu undersökning för de sista åren samt tager
reda på, huru antalet här antydda fall stigit på sista tiden, och vad
som förekommit i rent av straffbara åtgöranden, så skall man nog
finna, att just det rekryteringssystem som nu råder har tillfört järn”
vägen en hel massa individer, som borde höra hemma på ett helt
annat område än i ett statens verk.

När ''man har så liten urskillning — jag må använda det uttrycket
— och samtidigt går så kraftigt tillväga emot dem, som med
skäl av brödnöd lämnat sitt arbete, då tror jag, att man silar mygg
och sväljer kameler.

Angående^ själva principen att den extra och tillfälliga personalen
icke kan få högre avlöning, därför att den ordinarie är så dåligt
avlönad, ber jag att få säga några ord. Personalen är ju kan man
säga indelad i tre klasser: ordinarie, extra ordinarie och extra. Den
extra ordinarie personalens lön skall vara mindre än den ordinaries
lön och den extra personalens mindre än den extra ordinaries lön.
Följden blir, att man till sist kommer så lågt ned på löneskalan, för
de lägst avlönade, att det är omöjligt att följa den metoden, om man
skall kunna ha något så när hyggligt och dugligt folk.

Nu har man klandrat denna extra personal, därför att den under
dessa tryckande förhållanden icke sade upp sina platser och sålunda
lämnade dem på ett sätt, som icke var så anstötligt som skedde. Jag
medgiver, att det kan vara riktigt. Men förutsätt, att 5,000 eller
6,000 av dessa^ icke ordinarie hade sagt upp sina platser och lämnat
verket. Då är det ju alldeles tydligt, att en väsentlig inskränkning
i driften måste ha gjorts. Hade det då varit meningen, att man
skulle låta t. ex. V», l/« eller Vs av trafiken ligga nere i avvaktan
på den ordinarie personalens löneutredning, som måste först slutföras,
innan man kunde betala denna andra personal på ett sådant
sätt, .att man kan få behålla arbetskraften? D. v. s. att om den
principen skall vara absolut oomkullrunklig, att denna personal skall
ha sin avlöning efter de proportioner som nu tillämpas, då kan jag
icke komma till annan slutsats, än att man t. o. m. skulle kunna lägga
ned en stor del av driften, bara för att man ovillkorligen skall följa
denna princip. . Jag tvivlar på att herr civilministern kan tillämpa
den principen i alla dess konsekvenser.

Herr civilministern säger även, att denna kraftiga åtgärd mot
den strejkande personalen var en nödvändig åtgärd för att hävda
disciplinen. Ja, på papperet kan det nog se så ut. Men såvitt jag
varit i tillfälle att tränga in i dessa förhållanden under den tid lag
käft anställning vid statens järnvägar, får jag säga, att så dålig
har disciplinen aldrig varit inom detta verk som den är nu. Och

Lördugen den 10 februari.

23 Nr 17.

det skulle lia varit ett brott mot sanningen att icke säga detta just
vid ett sådant tillfälle som delta, då saken bragts på tal. Var och
en som sökt bidraga till kårens höjning på ett eller annat sätt ser
med grämelse, hur man nu undergräver både disciplin och moral.
Nej, å andra vägar måste man hitta på att lösa detta spörsmål än de
som järnvägsledningen med stöd av regeringen hittills följt. Ty på
det viset skapar man ingen disciplin.

Herr talman! Jag har icke kunnat vara fullständigt tyst vid
detta tillfälle, utan ansett mig förpliktad att säga detta. Jag har
intet säryrkande i övrigt att göra.

Herr Thorsson: Herr talman! Herr civilministern framförde
principfrågan, huruvida järnvägsmän såsom sådana skulle ha rätt
att strejka, och han var mycket klar i sin uppfattning, att det skulle
de under inga förhållanden kunna få göra. Jag vill icke i dag inga
i någon principdebatt med honom om det spörsmålet. Jag vill endast
säga det, att en åskådning sådan som den herr civilministern
hävdade här kan icke upprätthållas, om icke herr civilministern vill
vidtaga åtgärder, varigenom det skapas former, under vilka det kan
uppgöras ordentliga avtal mellan dem, som söka anställning vid statens
järnvägar, och järnvägsstyrelsen. Ty den tid ha vi nu vuxit
ifrån, när styrelsen för ett statens verk kunde diktera, att en person,
som säljer sin arbetskraft till statens verk, skall icke äga rätt att,
när den underbetalas, använda de möjligheter, som stå honom till
buds, för att få bättre ersättning.

Vilja vi således få ordning och reda på hithörande område, så tror
jag det vore lyckligt, om herr civilministern på allvar upptoge till
prövning den av järnvägsgeneralen gjorda framställningen om en
sådan förhandlingsordning, varigenom statsanställda arbetare, både
ordinarie, extra ordinarie och extra, kunna bli i tillfälle att inför
höga vederbörande få sina synpunkter beaktade.

Herr civilministern erkände, att den första konflikten utbröt
egentligen mera på grund därav, att de framställningar, som gjorts
av personalen, icke kommit till järnvägsstyrelsens kunskap. Om
det verkligen kan förekomma, att de överordnade på sådant sätt
undanhålla en i laga ordning och på riktigt sätt gjord framställning,
då är det orimligt att tänka sig, att man i en lagstiftning skulle
inskriva en bestämmelse, varigenom man skulle fråntaga dessa arma
människor rätten t. o. m. att nedlägga arbetet. Men det spörsmålet
få vi väl upptaga till närmare och ingående prövning vid ett annat
tillfälle.

Den fråga, som nu egentligen föreligger, nämligen anslaget till
rullande materiel, är ju det största anslag, som vi något år haft att
pröva. Men den, som något litet inträngt i hithörande förhållanden,
får den bestämda känslan, att om järnvägsstyrelsen skulle satts i
tillfälle att möta den ökade trafik, som uppenbarligen gjort sig gällande
under sista tiden, då hade det bort anslås flera miljoner än
som bär ifrågasatts. Min bestämda uppfattning är, att om vi från
statsmakternas sida genom ett snålsystem vägra medel för anskaf -

A ng. anslag
till rullandi
materiel vid
statens järnvägar.

(Forts.)

Nr 17. 24

Lördagen den 10 februari.

Ang. anslag
till rullande
materiel vid
statens järnvägar.

(Forts.)

fande av rullande materiel och andra saker, som äro erforderliga
för afl tillfredsställa allmänhetens krav, då komma vi att på sätt
som här skett sönderriva budgeten, så att hälften av det man anvisar
på 1918 års stat måste framflyttas till anvisande redan 1917, för
att trafiken någorlunda skall kunna gå i lås. Men då är man inne
på en felaktig väg.

Beträffande principfrågan om män skall låna medel till rullande
materiel eller ej, delar jag fullständigt den förste ärade talarens
uppfattning, att det är avita att låna medel till anskaffande av så
förgängliga ting som rullande materiel. Och det är min bestämda
uppfattning, att när man kommer till den tidpunkten, då man skall
avgöra, i vilken ordning och på vilket sätt medlen skola anskaffas,
bör man mycket allvarligt överväga frågan varifrån man skall taga
medel för att täcka nödvändiga behov. Men därigenom kommer man
icke från detta anslagskrav, till vilket jag, herr talman, för tillfället
ber att få yrka bifall.

Herr Kristensson instämde häruti.

Herr S t e r n e: Herr talman! Sedan jag begärde ordet, ha ju
åtskilliga talare yttrat ungefär vad jag i huvudsak tänkte andraga,
när här i sammanhang med denna framställning gjorts en hel del anmärkningar
rörande det nuvarande systemet vid statens järnvägar.
Jag skulle således gott kunna avstå från ordet, men jag skall emellertid
taga tillfället i akt för att till vad som här anförts endast lägga
några ord i avsikt att giva ett uttryck åt den allmänna misstämning,
som jag säkert vet finnes i landet icke bara bland järnvägspersonalen,
som ju närmast är intresserad av verkets drift och skötsel, utan också
bland den allmänhet, som måste använda detta stora statsverk till
sitt betjänande.

När jag såväl under det senast förflutna året som jämväl under
året därförut erhöll starka påtryckningar från trafikanthåll att bringa
frågan om järnvägarnas drift och skötsel på tal i något sammanhang
i riksdagen, så är det ju tydligt, att jag måste känna mig förpliktad
att utöver vad som här sagts ytterligare understryka, att
det gör sig gällande bekymmer från trafikanternas sida, viiket blir
desto starkare och större som man tror, att det brister i den, rent
organisatoriska förmågan vid järnvägarna. Här kan naturligtvis
med fullt fog sägas, att de underliga förhållanden vi nu leva i omöjliggöra
för varje styrelse i världen att kunna på ett normalt sätt
sköta ett så stort företag som statens järnvägar. Men det är en sak.
En annan är, när man säger, att det är brist på rullande materiel
och att det fordras störa anslag till ytterligare rullande materiel, och
allmänheten samtidigt kan se, huru en stor del av den rullande materielen
icke kan tagas i anspråk tack vare det förhållandet, att det
hoppas på stickspår och avsättningsspår utefter de större stationerna
vagnar i tiotal ja hundratal, som stå där dag ut och dag in och kanske
under veckor, utan att vederbörande har någon som helst möjlighet
att få dem sorterade eller undanskaffade på sådant sätt, att trafikanterna
kunna få ut sitt gods.

25 Nr 17.

Lördagen den 10 februari.

Det är förklarligt, om lekmannaförstundet nästan står stilla inför
dessa förhållanden, och jag kan icke förklara det på annat sätt
än att — såsom flera talare framhållit här — det beror på brist pa
personal och framför allt brist på duglig personal. På den punkten
stå vi nu. Och när herr civilministern talade om den stränga
princip, som måste upprätthållas under alla omständigheter, så kunde
jag icke underlåta att göra den reflexionen, att den principen verkat
i alldeles motsatt riktning emot vad man åsyftat. Den har verkat
därhän, att man i själva verket upplöst disciplinen. Ty dessa nyantagna
element bry sig icke det ringaste om vad disciplin innebär.
Det finns exempel på att tåg blivit försenade timtal, endast tack vare
att bromsare stått med händerna i byxfickorna och förklarat för stationsbefälet:
vi bry oss icke om att taga någon befattning med tåget,
ty om ni bråka, så sluta vi bara.

Jag tror, att var och en, som har sinne för det stora behovet av
ordning och reda i ett stort statsverk, skall inse, att det är så bedrövliga
förhållanden här för närvarande, att järnvägsledningen och herr
statsrådet och chefen för civildepartementet icke minst bör taga under
allvarligt och noggrant övervägande, vad som bör göras för att bringa
ordning och reda i det nuvarande olidliga tillståndet.

Herr Liljedahl: Herr talman! Man kanske maste vara statstjänare
själv och tillhöra en kår, som icke på 17 år fått sina löner reglerade
och där jag för min del ser dagligen omkring mig personer i
den svåraste nöd, för att kunna förstå de synpunkter, som herr Winberg
här framfört och som på mig gjort ett mycket starkt moraliskt
intryck. Jag kan icke fatta, hur man kan såsom järnvägsstyrelsen
anse, att en människa kan leva i dessa tider på 2 kronor och 60 öre
om dagen. Det kan möjligen en indisk fakir göra, som är utbildad
till svältkonstnär, men icke en vanlig människa.

Yad som tvingat mig att begära ordet är befintligheten i herr
Winbergs resonemang av en punkt, som jag finner vara själva den
pivå, kring vilken hela denna sak rör sig. Innan jag angiver den,
skall jag dock för att icke bli missförstådd be att få understryka
vad herr civilministern här anfört, nämligen att all strejkrätt måste
för statst.iänare vara absolut utesluten. Det kan man icke nog järnhårt
hålla på.

Men vad som föranlett mig att begära ordet är herr Winbergs
påpekande — och herr civilministern har icke bestritt utan tvärtom
klargjort den frågan — att järnvägsstyrelsen resonerar så här: vi
erkänna, att denna extra personal befinner sig i svältande tillstånd,
men det gör också den ordinarie personalen, och denna kan järnvägssyrelsen
icke rädda, utan det måste Kungl. Maj:t och riksdagen
göra. Men järnvägsstyrelsen har ägt i sin makt att hjälpa den extra
personalen. Jag kan icke fatta, hur en rättskänsla kan giva det utslaget,
att om man ser 20 personer lida nöd och hålla på att svälta
ihjäl, så skall man icke rädda så många man kan. Om jag ser 20
personer hålla på att drunkna och jag icke ensam kan rädda dem alla,
men jag vet, att jag kan rädda 5 eller 6 av dem genom att hoppa i vatt -

Ang. anslag
till rullande
materiel vid
statens järnvägar.

(Forts.)

Nr 17. 26

Lördagen den 10 februari.

Ang. anslag
till rullande
materiel vid
statens järnvägar.

(Forts.)

net och draga upp dem, så är jag väl som sedlig människa tvungen
att göra vad jag kan.- Det är därför jag icke kan förstå det resonemang,
som järnvägsstyrelsen här fört. Det är absolut oetiskt.

Den synpunkten att den ordinarie personalen bör ha högre avlöning
än den extra är riktig, men den gäller endast vid en lönereglering,
och här var det icke fråga om en lönereglering utan en tillfällig
hjälp.

Herr talman! Jag har intet annat yrkande än om bifall till utskottets
hemställan.

Chefen för civildepartementet, herr statsrådet von Sydow:
Herr talman! Då jag är rädd, att möjligen en del av kammarens ledamöter
kunde ha råkat ut för samma missuppfattning som den siste
ärade talaren, att det skulle finnas personal vid statens järnvägar,
som fortfarande är avlönad med 2 kronor och CO öre om dagen, så
vill jag skingra denna missuppfattning. Efter den reglering, som
järnvägsstyrelsen gjort, är avlöningen till den extra ordinarie personalen
å billigaste ort 1,200 kronor om året och å dyraste ort 1,440
kronor. För aspiranter är lägsta avlöningen d. v. s. på billigaste ort
3 kronor och 50 öre per dag och på dyraste ort 4 kronor per dag.

Herr Rydén i Malmö: Herr talman! Jag skall icke förlänga
denna debatt med mer än ett blott vädjande till herr civilministern. Han
har på sådant sätt sammankopplat frågan om den extra järnvägspersonalens
ställning med den ordinarie järnvägspersonalens ställning,
att det giver mig anledning att nu, när Kungl. Maj:t ännu icke torde
ha fattat ståndpunkt till frågan om en tillfällig löneförbättring för
den ordinarie järnvägspersonalen, rikta till honom en vädjan, att han
icke gör som i fjol och prutar ned det belopp, som av en utredande
myndighet föreslagits, och därigenom medverkar till att riksdagen
kommer att fatta ett beslut, som t. o. m. understiger det som man på
ett förberedande stadium varit ense om att anse som ett minimum.
Jag tror för min del, att det är en nödvändighet, om man skall få
goda förhållanden vid statens järnvägar både bland den ordinarie
och den extra personalen, att man gör en avsevärd förbättring i deras
löner. Jag skulle därför vilja ännu en gång uttala den önskan
och förhoppning, att herr civilministern icke låter de krafter, som i
fjol reste sig emot en tillfällig löneförbättring av någon betydelse,
växa sig så starka, att Kungl. Maj:ts förslag till riksdagen kommer
att bli så otillfredsställande, som det var i fjol. Jag tror, att riksdagen
i år gärna vill göra en förbättring i järnvägspersonalens ställning
så att man kan bli tillfreds med den.

Jag önskade endast göra detta uttalande i sammanhang med den
debatt, som nu förts.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 10.

°Vid föredragning härpå av bevillningsutskottets memorial, nr 3,
angående förhöjt arvode åt sekreteraren å utskottets andra avdelning
biföll kammaren vad utskottet i detta memorial hemställt.

Lördagen den 10 ebruari.

27 Nr 17.

§ ii.

Ordet lämnades nu på begäran till

Herr Adels \v är d, som anförde: Herr talman! Redan tidigare
under kriget bär vid ett par tillfällen inträffat, att Krigsförsäkringskommissionen
under längre eller kortare tid inskränkt sin
verksamhet beträffande försäkringar av fartyg, gående på vissa
farvatten, som vid tillfället ansetts utsatta för särskilt stora risker.

Sådana tillfälliga inskränkningar av kommissionens verksamhet
torde hava ådragit sig en ganska allmän uppmärksamhet och har
givetvis för sjöfarten varit liktydig med så gott som fullkomligt
avstannande av densamma på ifrågavarande farvatten.

Krigsförsäkringskommissionen har sålunda genom nu asyftade
förfarande vid vissa tillfällen under kriget vid sidan av sin egentliga
uppgift kommit att bliva bestämmande för omfattningen, av
vår sjöfart och för uppehållandet av våra sjöförbindelser i vissa
riktningar. Kommissionens uppgift får väl däremot anses endast
vara den att lämna vår sjöfart erforderligt stöd och möjlighet att.,
oaktat de ökade risker, som krigstillståndet medför, uppehållas i
oförminskad omfattning.

Då för kort tid sedan Tyskland förklarade sig ämna vidtaga
den åtgärd, som blivit kallad den tyska U-båtsblockaden, vilken torde
innebära den största fara och medföra de största riskerna för
den neutrala sjöfarten, som förekommit under kriget, lärer Krigsförsäkringskommissionen
ånyo hava vidtagit inskränkningar i meddelandet
av försäkringar för fartyg, som befara de genom U-båtsblockaden
hotade farvattnen. D. v. s. då risken för sjöfarten blev
som störst och sjöfarten i högsta grad försvårades, då ökade Krigsförsäkringskommissionen
svårigheterna ännu mer och lade ytterligare
hinder i vägen för densamma, så att därigenom sjöfart i omförmälda
riktning blivit så gott som omöjliggjord. Den har därigenom
enligt mitt förmenande visat sig icke hava den rätta uppfattningen
om sin uppgift och kan knappast anses hava varit befogad
till ett sådant förfaringssätt, då så vitt bekant detta icke är föranlett
av ekonomiska skäl.

Aldrig har behovet av denna institution varit större och nödvändigheten
att försäkringar meddelades för att stimulera sjöfarten
till fortsatt verksamhet varit större än just nu.

Samtidigt har Kungl. Maj :t framlagt ett lagförslag, som betydligt
utvidgar Krigsförsäkringskommissionens verksamhetsområde
och möjlighet att vid tillfälle av ökade risker likväl meddela sjöförsäkringar.
Det har ansetts nödvändigt att denna lag, såsom av
största vikt för vår sjöfart, så snabbt som möjligt behandlades, vilket
också skett, så att riksdagen efter en enastående skyndsam behandling
enhälligt antagit lagen, vilkens betydelse och nödvändighet
allmänt erkännes.

Men för att den skall få någon betydelse fordras, givetvis, att
den också omedelbart kommer till användning, vilket icke kan ske,

Interpellntu

Nr 17. 28

Lördagen den 10 februari.

interpellation. så länge avbrottet i Krigsförsäkringskommissionens normala verk(Forts.
) samhet fortfar.

Jag skall icke tillåta mig att ingå på den utrikespolitiska betydelsen
av detta förhållande och de betraktelser det kan ge anledningtill
ur synpunkten av vår opartiska neutralitet. Reflektionerna härvidlag
göra sig själva.

Det är tillräckligt att framhålla betydelsen härav för landets
egna livsintressen. Det är för var och en klart, att upphörandet av
vår sjöfart över Nordsjön kommer inom kort att lamslå våra näringar,
ruinera vår export och omöjliggöra tillförseln av de för folket
nödvändigaste livsförnödenheter. Det är sålunda en livsfråga
för oss att sjöfarten i möjligaste mån uppehälles. Svårigheterna härför
äro nog stora redan genom det nu inträdda krigstillståndet och
de få icke göras större därigenom att den statsinstitution, som inrättats
för att i den mån detta är möjligt motväga dessa svårigheter,
upphör att funktionera just i det ögonblick, då behovet av densamma
är som störst och ehuru den nya lagen gör det ekonomiskt möjligt
att möta de ökade riskerna.

I Norge fortsätter motsvarande institution oavbrutet sin verksamhet,
ehuru riskerna för detta lands sjöfart ingalunda äro mindre
än för vår.

Det vore orimligt att förutsätta, att Krigsförsäkringskommissionen
vore en myndighet, som oberoende av Kung]. Maj:t ägde
reglera omfattningen av sin verksamhet och det är uppenbart onaturligt,
att å ena sidan Kungl. Maj:t inför riksdagen för skyndsam behandling
framlägger en lag, som åsyftar en utvidgad försäkringsverksamhet,
betingad av nya förhållanden, och å andra sidan, att
kommissionen samtidigt nekar att meddela försäkring för en väsentlig
del av sjöfarten.

Med anledning härav anhåller jag om kammarens tillstånd att
få framställa följande fråga, som jag, då ärendet torde tillhöra olika
departement, tillåter mig rikta till hans excellens statsministern:

Är det regeringens mening, att sedan nu den nya lagen rörande
Krigsförsäkringskommissionens verksamhet blivit antagen, anmoda
Krigsförsäkringskommissionen att oförtövat upptaga sin verksamhet
i obegränsad omfattning och sålunda i vanlig utsträckning meddela
försäkringar även för fartyg och laster inom av den tyska U-båtsblockaden
berörda farvatten?

Frågans natur är av den beskaffenhet, att jag samtidigt vågar
vördsamt anhålla om ett skyndsamt svar.

Ifrågavarande anhållan bifölls av kammaren.

§ 12.

Avlämnades två motioner i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 33, med förslag till lag om barn utom äktenskap m. m.
nämligen av:

herr Persson i Norrköping m. fl., nr 330; och

Lördagen den 10 februari.

29 Nr 17.

herr Pettersson i Södertälje m. fl., nr 331.

Vidare avgav herr Månsson en av honom m. fl. undertecknad
motion, nr 332, om tillägg till lagen den 9 juni 1916 om förfogande
över viss egendom vid krig, krigsfara eller andra utomordentliga, av
krig föranledda förhållanden m. m.

Slutligen avlämnade herr Sterne en motion, nr 333, om skrivelse
till Kungl. Maj:t angående grundlagsändringar, åsyftande ytterligare
betryggande av riksdagsmans rätt att obehindrat utöva riksdagsmannakallet.

Samtliga dessa motioner blevo nå begäran bordlagda.

§ 13.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 15, till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande för Kungl. Maj:t att besluta i
fråga om vissa postavgifter.

§ 14.

Till bordläggning anmäldes:
jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 2, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t
angående reglering genom lagstiftning av ömsesidiga rättigheter och
skyldigheter i fall, då någon erhållit rätt att taga husbehovsvirke å
skog, som äges eller disponeras av annan;

nr 3, i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av 20, 22,
29 och 31 §§ i lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyvning, ägostyckning
och jorda vsöndring; och

nr 4, i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av 23 § i
lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring;
samt

andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande, nr 1, angående
herr Erikssons i Grängesberg motion, nr 83, samt herr Lindmarks
m. fl. motion, nr 120, om skrivelse till Kungl. Maj:t i fråga
om förbud mot plockning av lingon före viss dag.

§ 15.

Justerades protokollsutdrag.

§ 16.

Föredrogs en av herr Lilbech inkommen ansökning av denna
dag, däri han under åberopande av ett vid ansökningen fogat sjuk-;

I

fir 17. 30

Lördagen den 10 febrnari.

betyg anhållit om ledighet från riksdagsgöromålen till och med den
20 i denna månad; och hlev berörda anhållan av kammaren bifallen.

Vidare beviljades ledighet åt:

herr Olsson i Berg under 12 dagar fr. o. m. den 13 febr.,

7>	Olsson i See	y	8	y	y	y	14	y
»	Svensson i Betingetorp	y	6	y	»	y	12	y
2>	Larsson i Säby	y	10	»	y	y	12	y
y	Jönsson i Boa	y	6	y	y	y	12	»
y	Andersson i Skivarp	y	4	y	»	y	13	y
»	Källman	»	8	y	y	»	12	y
y	Magnusson i Skövde	y	2	y	y	y	11	y
»	Kaijser	y	8	y	»	»	12	»
»	Molin i Dombäcksmark	y	5	y	»	y	22	»
»	Nilsson i Antnäs	y	8	y	y	»	17	»
»	Åkerman	y	den	12 febr.,
y	Lundgren i Nora	y	10 dagar fr.	O.	m. den 11 febr.,
y	Ohlsson i Säljeröd	»	6	y	y	y	12	y
»	E. A. Nilson i Örebro	y	5	y	»	»	12	y

och

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 5,7 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Stockholm 1917. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner. 170857