RIKSDAGENS PROTOKOLL
1916. Andra kammaren. Nr 67.
Lördagen den 6 maj.
Kl. 11 f. m.
§ 1-
Herr statsrådet Vennersten avlämnade Kuhgl. Maj :ts propositioner
och skrivelse:
nr 235, angående försäljning av vissa kronoegendomar och upplåtande
av lägenheter från sådana egendomar;
nr 241, med förslag till förordning om krigskonjunkturskatt;
nr 239, angående beräkningen av vissa inkomster i 1917 års riksstat
m. m.;
nr 229, med förslag till förordning angående skattefrihet för
ersättning eller understöd, som av staten tttgivés enligt förordningen
den 15 december 1914 om vad iakttagas skall i avseende å införande
av statsmonopol å tobakstillverkningen i riket m. m.;
nr 233, angående höjning av räntan å lån från fonden för rederinäringens
understödjande;
nr 234, angående ändrade bestämmelser för lån från fonden för
befrämjande av hantverk och därmed jämförlig mindre industri;
nr 236, med tillkännagivande att i statsverkspropositionen
under sjunde huvudtiteln bebådad framställning angående inredningsarbeten
i det s. k. gamla kungshnsets källarvåning icke kommer
att föreläggas riksdagen;
nr 238, med förslag till förordning om spirituosaaccis m. in.; och
nr 240, med förslag till förordning om ändrad lydelse av 2 §
1 mom., 3 § 1 mom., 8 och 23 §§ samt 25 § 2 mom. i förordningen
den 7 augusti 1907 angående tillverkning och beskattning av maltdrycker
m. m.
Nämnda propositioner och skrivelse bordlädes på begäran.
§;2-
Föredrogos var för sig Kung]. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid
till bevillningsutskottet propositionen, nr 232, med förslag till
förordning om tonnageavgift;
Andra kammarens protokoll 1916. Nr 67.
1
Nr 67. 2
Lördagen den 6 maj.
till statsutskottet propositionen, nr 231, angående ytterligare
anslag av lånemedel för gäldande av kostnader för införandet av statsmonopol
å tobakstillverkningen i riket; samt
till bevillningsutskottet propositionerna:
nr 226, angående ändring av § 4 mom. 1 i förordningen den 6
augusti 1894 angående mantalsskrivning;
nr 227, med förslag till förordning om ersättning till tobaksgrossister
och hos dem anställda personer med anledning av införandet
av statsmonopol å tobakstillverkningen i riket; och
nr 228, med förslag till förordning om utvidgad rätt till ersättning
i vissa fall i anledning av införandet av statsmonopol å tobakstillverkningen
i riket.
§3.
Efter föredragning härpå av herr V ennerströms vid kammarens
nästföregående sammanträde gjorda, men då bordlagda anhållan att
till herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet få framställa
spörsmål angående revision av strafflagen och straffprocessen med
hänsyn till s. k. politiska processer m. m. blev berörda anhållan av
kammaren bifallen.
§ 4.
Vidare föredrogos var efter annan följande på kammarens bord
liggande motioner; och remitterades därvid
till statsutskottet motionen, nr 283, av herr Ingvarson;
till bevillningsutskottet motionen, nr 284, av herr Byström;
till konstitutionsutskottet motionen, nr 285, av herr Sandler;
till jordbruksutskottet motionen, nr 286, av herr Magnusson i
Kalmar; samt
till statsutskottet motionerna:
nr 287, av herr Bengtsson i Göteborg m. fl.; och
nr 288, av herr Erikson i Uppsala.
Herrar Hages och Winbergs likaledes på bordet liggande motion,
nr 289, som nu föredrogs, hänvisades i vad den angick pensionsväsendet
till bankoutskottet, såvitt den rörde under jordbruksdepartementet
lydande ärenden till jordbruksutskottet och i övrigt till statsutskottet.
.§ 5.
Härefter föredrogos vart för sig jordbruksutskottets memorial:
nr 59, angående ersättning till notarien Martin Seth för biträde
såsom sekreterare hos utskottet, innan ordinarie kanslipersonal blivit
utsedd;
Lördagen den 6 maj.
3
Hr 67.
nr 60, angående ersättning till t. f. byråchefen Berndt Forsgrén,
vilken såsom särskild sekreterare biträtt utskottet vid behandling av
väckta motioner om skrivelse till Kungl. Maj:t dels angående åtgärder
till varaktigt befrämjande av en planmässig nationell kraft- och
bränslepolitik, dels angående utredning rörande frågan om torvens
användande som bränsle m. m.;
nr 61, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut angående
väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj :t angående anläggande av
transportabla sågverk å kronans domäner; och
nr 62, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut rörande punkt
18 i Kungl. Maj:ts proposition nr 65 angående försäljning av vissa
kronoegendomar och upplåtande av lägenheter från sådana egendomar.
Kammaren biföll vad utskottet i dessa memorial hemställt samt
lade de av utskottet gjorda anmälningarna till handlingarna.
§ 6.
Jordbruksutskottets härpå föredragna utlåtanden nr 63—69
bordlädes åter.
§ 7.
Till avgörande förelåg nu statsutskottets utlåtande, nr 70, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående gottgörelse till aktuarien
i Svea hovrätt Gustaf Liliequist och aktuarien i Göta hovrätt
Edouard Klinghammer för minskade inkomster.
I en den 25 februari 1916 till riksdagen avlåten, till statsutskottets
förberedande behandling överlämnad proposition, nr 148, hade
Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över justitiedepartementsärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen medgiva, att till envar av aktuarien i Svea hovrätt Gustaf
Liliequist och aktuarien i Göta hovrätt Edouard Klinghammer finge
såsom gottgörelse för den minskning i med tjänsten förenade inkomster,
som tillskyndades honom genom införandet av den nya
lagen om rätt domstol i vissa mål och ärenden angående frälseman,
årligen från och med år 1917, så länge hankvarstode i sin befattning
som aktuarie, av statsmedel utgå ett belopp, beräknat efter medeltalet
av den inkomst han visat sig hava under åren 1912—1916 åtnjutit
i provision å stämplar till bouppteckningar och testamenten
efter frälsemän och ofrälse ledamöter i Svenska akademien.
Utskottet hemställde, att Kungl. Maj:ts förevarande framställning
icke måtte av riksdagen bifalla^.
Sedan utskottets hemställan blivit uppläst, yttrade
Chefen för justitiedepartementet herr statsrådet Hasselrot:
Ang. gottgörelse
till
aktuarierna
G. Liliequist
och E. Kling*
hammer för
minskade inkomster.
flr «7. 4
Lördagen den 6 maj.
Ang. gottgörelse
till
aktuarierna
G. Liliequist
ock E. Klinghatnmer
för
?ninskade inkomster.
(Forts.)
Herr talman, mina herrar! Kung! Maj:t har i den proposition,
varom nu är fråga, gjort framställning om gottgörelse till aktuarien
i Svea hovrätt Gustaf Liliequist och aktuarien i Göta hovrätt
Edouard Klinghammer för den minskning i med tjänsten förenade
inkomster, som tillskyndats dem genom införandet av den
nya lagen om rätt domstol i vissa mål och ärenden angående
frälsemän. Utskottet har avstyrkt denna proposition. Utskottet
bär nämligen funnit, att någon laglig rätt till erhållande av den
föreslagna ersättningen icke beträffande vare sig Liliequist eller
Klinghammer föreligger samt att ur synpunkten av billighet tillräckliga
skäl för beredande åt nämnda tjänstemän av en sådan
förmän icke kunna åberopas. Då jag nu tillåter mig att trots
detta utskottets_ enhälliga avstyrkande säga några ord till försvar
för Kung]. Maj:ts proposition, anser jag mig böra skilja mellan
fallet Liliequist och fallet Klinghammer, enär dessa båda fall icke
äro ensartade.
Beträffande först således Liliequist bör ihågkommas, att när
den från och med år 1910 gällande nya avlöningsstaten för hovrätterna
fastställdes av Kungl. Maj:t, tillika beslöts, att de förutvarande
innehavare av befattningar i hovrätterna, vilka, ehuru
därtill berättigade, icke anmälde, att de ville underkasta sig den
nya staten med därvid fästade villkor och bestämmelser och som
icke lagligen kunde därtill förbindas, skulle bibehållas vid dem
dittills tillkommande avlöningsförmåner.
Bland de tjänstemän, som förklarade sig icke vilja ingå på
den nya lönestaten och icke voro därtill skyldiga, var Liliequist.
Han äger sålunda enligt Kungl. Maj:ts nyssnämnda uttalande rätt
att vara bibehållen vid honom hittills tillkommande löneförmåner.
I den för Liliequist den 17 december 1897 utfärdade fullmakten
står också utan något förbehåll, att han skall äga åtnjuta den lön
och de övriga förmåner, som åtfölja aktuarietjänsten. Lönen, inberäknad
tjänstgöringspengarna, utgör endast 8,200 kronor (jämte
två ålderstillägg). För män erna bestå av sportler. Dessa sportler
utgöra den väsentligaste delen av avlöningen. Och det var just
för att få behålla sportlerna, som Liliequist icke ville ingå på den
eljest fördelaktigare nya staten, utan kvarstod på den gamla.
Hans anspråk ha också förut en gång respekterats. I sammanhang
med löneregleringen för hovrätterna beslöts en indragning
av vissa sportler, jämväl för aktuarien i Svea hovrätt. Kungl.
Maj:t föreslog då riksdagen, att i stället för dessa sportler skulle
till tjänsteinnehavare, som icke ingått på den nya lönestaten och
icke lagligen kunde därtill förbindas, utgå gottgörelse, beräknad
efter medeltalet av den inkomst, tjänsteinnehavaren kunde anses
hava åtnjutit av de indragna sportlerna under de sista fem åren.
Riksdagen biföll detta förslag, och i enlighet härmed fastställde
Kungl. Maj:t dylikt ersättningsbelopp för Liliequist, vilket sedermera
också årligen utgått. Då nu på grund av ändrad lagstiftning
ytterligare sportler bortfalla, synes mig allt tala för att förfara
på samma sätt som förra gängen. Att i det ena fallet,
Lördagen den 6 maj.
5 Nr €7.
men icke i det andra kostnader skulle tillskyndas statsverket är Ang. gottvisserligen
en skillnad och låt vara en väsentlig skillnad, men ''Ji,relse till
kan icke inverka på rättsfrågan. Man kan väl icke skäligen saga,
att Liliequist är bibehållen vid sin rätt till de med tjänsten för- och K. Ktingenade
löneförmånerna, om han utan vederlag berövas eu fjärdedel lummer för
ungefär av sina inkomster. Detta kan icke vara riktigt under ^inshade inannan
förutsättning än att man sätter ett likhetstecken mellan komstertvä
satser, som emellertid icke äro av samma innehåll. Man måste fForts''^
anse de i Liliequists fullmakt inryckta orden, att han äger
åtnjuta den lön och de förmåner, som åtfölja aktuarietjänsten. vara
precis detsamma, som om där i stället stolle, att han äger åtnjuta
den lön och de förmåner, som åtfölja eller kunna komma att åtfölja
tjänsten. Skillnaden är dock uppenbar.
Utgången av eu rättegång är ju i allmänhet oviss, och jag
vill visst icke bestämt förutsäga, huru en rättegång, som Liliequist,
om förslaget nu faller, eventuellt skulle anställa mot kronan,
kunde utfalla. Men jag tror icke, att jag säger för mycket, om
jag håller före, att det är ganska sannolikt, att Liliequist i en
sådan rättegång skulle komma att avgå med segern. Vid sådant
förhållande anser jag desto starkare skäl föreligga för bifall till
ifrågavarande framställning, som jag vågar i strid mot statsutskottet
bestämt påstå, att också billigheten står på denna sida.
Liliequist är en lärd man. Han är icke endast juris utriusque
kandidat utan också filosofie doktor. Han är en skarpsinnig jurist.
Han är i besittning av många andra egenskaper, som skulle
tillförsäkrat honom en framskjuten ställning inom den juridiska
ämbetsmannavärlden, om han så velat. Men han hade dessutom
två egenskaper, som icke alltid äro fullt lyckliga: han var och är
en synnerligen blygsam man och var därjämte fattig. Hans dåvarande
president förstod att värdesätta Liliequists goda egenskaper,
kanske särskilt hans ovanliga noggrannhet och ordentlighet. På
uppmaning av presidenten eller rättare för att tillmötesgå en av
presidenten uttalad önskan sökte Liliequist den relativt blygsamma
befattning, han nu innehar, för vilken befattning som bekant nyssnämnda
egenskaper äro av största vikt. Denna befattning har
han sedan skött på mönstergillt, ja, förträffligt sätt.
Nu har ju utskottet, som nämnt, funnit, att billighetsskäl icke
kunna åberopas till stöd för den ifrågavarande framställningen.
Jag vågar emellertid med all respekt för utskottet framhålla som
min åsikt, att billighetens motsats står på utskottets sida. Jag
ber Er, mina herrar, att lyssna till mina ord och med handen på
hjärtat, som ju så många gånger ömmat för det verkliga behovet,
besvara min fråga: År det icke obilligt att beröva en utomordentligt
plikttrogen, samvetsgrann, nu ålderstigen man, som ännu har
skulder från studietiden och som har sju barn att försörja, en så
väsentlig del av hans årsinkomst, som det här är fråga om, och
detta fastän han gjort allt vad på honom berott för att skydda
sig mot en sådan katastrof? Jag vill så gärna tro, att svaret på
den frågan icke kan bliva mer än ett.
Nr 67. 6
Lördagen den 6 maj.
Ang. gottgörelse
till
aktuarierna
G. Liliequist
och E. Klinghaminer
för
minskade inkometer.
(Forts.)
Yad Klinghammer beträffar, så är förhållandet icke detsamma
som med Liliequist. Det är ostridigt, att Klinghammer icke har
laglig rätt till denna ersättning. Själv har han dock som sin
uppfattning uttalat, att det vore stridande mot billighet och rättvisa,
om man så snart efter den år 1910 genomförda löneregleringen
berövade honom en så stor del av hans årsinkomst. Jag har
för min del till fullo anslutit mig till denna uppfattning.
Herr Zetterstrand: Herr talman, mina herrar! Yi hava i
år beslutat en lag om rätt domstol i vissa mål och ärenden angående
frälsemän, och denna lag medför att testamenten och bouppteckningar
skola ingivas till underdomstolarna i stället för till
hovrätterna. Detta i sin tur medför, att aktuarierna i de tre
hovrätterna gå miste om den provision, som förut tiLlkommit dem
för stämplar till dessa handlingar. Nu hava aktuarierna i Svea
och Göta hovrätter med anledning därav framställt yrkande att
få gottgörelse. Aktuarien i Skånska hovrätten har däremot icke
gjort det, med anledning av att han står i begrepp att avgå från
sin tjänst. Kungl. Maj:t har nu framlagt proposition om att ersättning
måtte tillerkännas dessa aktuarier i Svea och Göta hovrätt.
Utskottet har i princip ansett, att varken lag_ eller tillräckliga
billighetsskäl tala för ett bifall till framställningen, och
bar därför avstyrkt densamma. På sätt nyss från statsrådsbänken
framställdes ställa sig förhållandena väsentligen olika med avseende
å dessa bägge aktuarier, om vilka fråga är. Jag vill genast
säga det, att vad aktuarien i Göta hovrätt Klinghammer
beträffar, har han icke någon laglig rätt att få detta belopp. När
nämligen år 1910 ny lönestat för hovrätterna fastställdes, fingo de,
som ville, gå in på den nya staten, men de, som ville bibehållas
vid den gamla, fingo bibehållas vid den. Aktuarien i Göta hovrätt
gick in på den nya staten. Han erhöll i och med detsamma
de förmåner, som äro förenade med den nya staten, men han fick
också underkasta sig efter Kungl. Maj:ts bestämmande upphörande
av eller minskning i de extra inkomster, som kunde åtfölja tjänstebefattningen
eller utgå för bestyr i samband därmed. När han
således självvilligt underkastat sig detsamma, kan han icke hava
laglig rätt att få sådan gottgörelse, varom här är fråga. Huruvida
några billighetsskäl föreligga, känner jag icke, och utskottet
har sagt, att sådana icke föreligga. Hur gärna jag än skulle
unna honom att få denna gottgörelse, kan jag i alla fall icke
komma till annat slut än det utskottet kommit till, nämligen avslag
å Kungl. Maj:ts proposition i vad den gäller aktuarien i Göta
hovrätt.
Annorlunda ställer sig förhållandet med avseende å aktuarien
i Svea hovrätt. När nämligen år 1910 tjänstemännen ställdes i
valet mellan att ingå på den nya staten eller att kvarstå på den
gamla, så begagnade han sig av sin rätt att kvarstå, på den
gamla, och med detsamma tillförsäkrades han rätt att icke behöva
underkasta sig några förändringar i sina löneförmåner. Han
Lördagen den 6 maj.
7 Nr 67.
har också vid ett föregående tillfälle av riksdagen tillerkänts er- Ang. gottsättning
för vissa från tjänsten borttagna sportler. Nn är frågan s<rel*\ uil
om en annan forman, som vant förenad med denna tjänst och som G miequist
nu skulle fråntagas honom, och då gäller spörsmålet: skall han oeft e. KUngicke
undfå ersättning även för denna? Utskottet har sagt, att hummer för
han icke har laglig rätt därtill, men j’ag kan omöjligen dela denna
utskottets uppfattning. Statskontoret har också sagt, att det icke * ‘
finnes något uttryckligt stadgande om skyldighet för honom att or
underkasta sig dessa förändringar i avseende på avlöningsförmånerna,
och det anser honom hava rätt till desamma. Hans fullmakt,
som är utfärdad 1897, stadgar, att han skulle vara i åtnjutande
av den lön och de övriga förmåner, som med tjänsten
följa. Med anledning därav kan jag icke komma till annan uppfattning
än den, att han bör bibehållas vid dessa avlöningsförmåner.
Jag tror, att han har juridisk rätt härtill, men jag vill icke
säga, att denna rätt är så oomtvistlig, att han alldeles givet
skulle vinna i en eventuell process med kronan. Jag är dock
så pass viss härom, att jag anser, att det icke skulle vara tilltalande
att här i kammaren rösta mot eu sådan framställning som
denna. I alla händelser kan jag icke finna annat än att om man
än skulle bestrida hans lagliga rätt, så kvarstå dock synnerligen
starka billighetsskäl, som tala för denna sak.
Nu kan jag erkänna, att frågan kommit i ett litet tråkigt
läge därigenom, att den kungl. propositionen omfattar båda dessa
tjänstemän, vilkas förhållanden äro så betydligt olika, och likaså
kan jag tänka mig, att man resonerar som sä, att den man jag
åsyftar ju har ganska stora inkomster och att därför hans ställning
icke är så ömmande. Detta är ett skäl, som ju alltid måste inverka,
men man får å andra sidan tänka på att man bör göra en
sådan uppfattning gällande med vissa modifikationer i detta fall.
Han är skuldsatt och har haft att försörja icke endast en åldrig
fader utan även sju barn. Jag säger detta i förbigående, då
det icke är detta som jag särskilt fäster mig vid, utan vad jag
fäster mig vid är, att jag anser att han har så pass grundade skäl
för sina anspråk, att jag tycker, att det icke skulle vara riktigt
värdigt av riksdagen att fråntaga honom ifrågavarande inkomster.
Med anledning av vad jag yttrat hemställer jag, att kammaren
med avslag å Kungl. Maj:ts förslag i vad det avser aktuarien i
Göta hovrätt Edouard Klinghammer måtte medgiva, att till aktuarien
i Svea hovrätt Gustaf Liliequist må såsom gottgörelse för
den minskning i med tjänsten förenade inkomster, som tillskyndas
honom genom införandet av den nya lagen om rätt domstol i vissa
mål och ärenden angående frälsemän, årligen från och med år 1917,
så länge han kvarstår i sin befattning som aktuarie, av statsmedel
utgå ett belopp, beräknat efter medeltalet av den inkomst han
visar sig hava under åren 1912—1916 åtnjutit i provision å stämplar
till bouppteckningar och testamenten efter frälsemän och
ofrälse ledamöter i Svenska akademien.
Nr 67. 8
Lördagen den 6 maj.
Ang. gottgörelse
till
aktuarifrna
G. Liliequist
och E. Klinghamm.
fr
minskade inkomster.
(Forts.)
Herr Nilsson i Kabbarp: Här ha nu tvenne framstående
jurister, nämligen berr justitieministern och herr rådman Zetterstrand,
yttrat sig i denna fråga, som måhända är rätt svår för
■ lekmannen att bedöma. Men ehuruväl dessa tvenne skickliga jurister
kunnat uttala sig därhän, att åtminstone den ene av dessa
tvenne aktuarier, nämligen aktuarien Liliequist i Svea hovrätt,
skulle ha laglig rätt till den ersättning, varom Kungl. Maj:t proponera^
så föreligger icke dess mindre det faktum, att statsutskottet
enhälligt gått Kungl. Maj:t emot i denna fråga och yrkat avslag
på propositionen i dess helhet.
Beträffande aktuarien Klinghammer, erkänner var och en, att
han icke har någon laglig rätt till en sådan ersättning, som här
är fråga om. Om den saken torde ej heller här i kammaren föreligga
någon meningsskiljaktighet, utan i fråga om honom äro nog
de allra flesta på det klara med att framställningen bör och måste
avslås.
Beträffande åter aktuarien Liliequist förhåller det sig så, såsom
redan ett par gånger sagts, att han icke gått över på den
nya lönestat, som kom till 1910, och att han följaktligen skulle
ha rätt att bibehålla sin gamla avlöning och alla de förmåner,
som därmed följde, således även de extra inkomster, som voro förknippade
med hans tjänst enligt den gamla staten. Och eftersom
riksdagen vid den löneregleringen ville, att en del sportler skulle indragas,
så måste ju också denne man erhålla ersättning till fulla
värdet för de sportler, som han gick miste om, då han ju fortfarande
utförde det arbete, som ersattes med de gamla sportlerna.
Om den sakens rättmätighet kan ju icke föreligga någon som helst
skiljaktig mening. Han hade kvar den gamla tjänsten och följaktligen
skulle han bibehålla värdet av de gamla löneförmånerna.
Men jag undrar, om icke i det fäll, som nu föreligger, saken gestaltar
sig väsentligen annorlunda. Nu är det ju icke sä, att hap
med bibehållande av gamla göromål skulle erhålla ersättning för
de löneförmåner han mister, utan han blir befriad från det arbete,
han haft med stämpelförsäljning, och han blir fullkomlig befriad
från det ansvar, som varit förknippat med denna försäljning, men
icke förty skulle han, då de extra inkomsterna icke kunna utgå
till honom, erhålla full ersättning för det arbete, som han icke
längre skall utföra. _ Jag föreställer mig, att när man ser saken
på detta sätt, som jag antager är riktigt, så kan ingen säga, att
någon verklig materiell rättvisa bjuder, att denne man skall tillerkännas
ersättning för de extra inkomster, som i detta sammanhang
gä ifrån honom, eller åtminstone inte den fulla ersättning,
son Kungl. Maj:t föreslagit.
Naturligtvis är en sådan sak som denna alltid något omtvistad
— jurister kunna ha sin mening, och denna mening kan resa
sig emot vad lekmannen tycker är verkligt rättvist. Men jag vet,
att även bland juristerna äro meningarna ganska delade. Det
finnes även framstående jurister, som anse, att denne aktuarie icke
bär någon laglig rätt att få en sådan ersättning som denna. Och
Lördagen den 6 maj.
9 Nr 67.
då jag i detta ämne ingalunda kan smickra mig med att äga någon
sakkunskap, tillät jag mig fråga ett par framstående jurister om
saken. Den ene förklarade för mig, att aktuarien Liliequist icke
kan ha någon laglig rätt i detta fall, och den andre sade, att
någon laglig rätt till hela denna ersättning kan lian näppeligen ha,
men till någon del därav, till ett reducerat belopp kan han möjligen
ha rätt.
Nu åberopas emellertid i detta fallet även billighetsskäl och personliga
omständigheter. Men i utskottet har det synts oss, att några
billighetsskäl i själva verket icke föreligga. Aktuarien Liliequist
bär, såsom herr justitieministern nämnde, med sin gamla avlöning
och intjänade ålder stil lägg ej mindre än 4,200 kronor i fast avlöning.
Dessutom har statsverket garanterat honom ersättning för förlorade
sportler med 2,$96 kronor 66 öre. Således har staten garanterat
honom en årlig inkomst av 7,096 kronor 66 öre. Det är icke uteslutet,
att han även har andra extra inkomster, som höja hans
samlade inkomst än mer. Nu vill Kungl. Haj:t, att statsverket
dessutom skulle garantera honom ersättning för ett arbete, som han
icke längre skall utföra, med icke mindre än 2,456 kronor. Staten
skulle därmed garantera honom en fast årlig avlöning av 9,552
kronor 66 öre. Det förefaller mig, att det icke kan vara av billigheten
påkallat att för en första gradens tjänsteman, han må vara
hur ordentlig och noggrann i sitt arbete som helst, garantera en
avlöning, som anstår en liten generaldirektör.
Herr talman, jag ber att få yrka bifall till statsutskottets
förslag.
Ang. gottgÖrelse
till
aktuariemia
G. Liliequist
och E. Klinghammer
för
minskade inkomster.
(Forts.)
Herr Persson i Stallerhult: Herr talman! Den föregående
ärade talaren har visserligen redan försvarat statsutskottets hemställan
i denna fråga, men jag skall dock be att få yttra några
ord. även om jag skulle säga detsamma som han.
Utskottet har ju här förebragt starka ord för att motivera avslag
på den gjorda framställningen, då utskottet sagt, dels att det
icke föreligger någon laglig rätt för dessa personer att erhålla den
här föreslagna ersättningen, dels att billighetsbänsynen icke äro
tillräckliga för bifall. Det är egentligen dessa två synpunkter,
som framkommit vid utskottets undersökning i frågan och som
ligga bakom det slut, vartill utskottet kommit.
Beträffande den lagliga rätten tror jag, att utskottet hämtat
någorlunda goda skäl för sin uppfattning i den kungl. propositionen,
ty den säger ju att »då nu till följd av ändrad lagstiftning denna
provision» — den som det nu är fråga om — »till väsentlig del
kommer att bortfalla, synes del mig, som om Liliequist skulle äga
berättigade anspråk på att erhålla got.tgörelse för den förlust, han
härigenom skulle lida».
Inte kan man väl vilja påstå, att denna sats med sina svaga
ord innehåller några starkare skäl för att det finnes någon laglig
rätt till denna ersättning. — När därför den kungl. propositionen
endast innehöll sådana skäl, lät utskottet undersöka, Huruvida det
Nr 67. 10
Lördagen den 6 maj.
Ang gott- måhända kunde finnas rättsskäl för framställningen, och kom däraktuarierna
vid tU1 den uppfattning, som framgår av utskottets hemställan.
G. Liliequist . Jag skall nu be att få yttra några ord beträffande denna
och e. Kling- sida av saken, den rättsliga sidan. Utskottet kan då till stöd för
Aammer för sin uppfattning åberopa, att i den äldre lönestaten. i enlighet med
m Tomster”- v^^en Diliequist nu uppbär sina löneförmåner, heter det i punkt
(Forte)'' d:o: !;add ämbets- eller tjänsteman skall vara underkastad den vid1
'' sträckare tjänstgöringsskyldighet eller jämkning i åligganden,
som vid en blivande förändrad organisation av hovrätterna eller
eljest i allmänhet kan varda stadgad». Således se vi, att även i
den äldre statens avlöningsvillkor finnas sådana bestämmelser,
varigenom tjänstemännen få underkasta sig den förändring, som
möjligen kan varda stadgad. Det har därför också synts utskottet,
att även dessa tjänstemän, som stå kvar på den gamla staten,
böra få böja sig för de förändringar som inträda. Men då kan
man ju saga: Detta gäller ju endast avlöningsförmånerna; i avlöningsbestämmelserna
står det icke något om dessa sportler och
icke heller finnes det några bestämmelser i arbetsreglementet, att
de, som uppbära sportlerna, skola bibehållas vid dessa. Det är
väl klart, att hade sådana bestämmelser funnits, så hade icke så
svaga skal. för dessa aktuariers rätt till denna ersättning blivit
åberopade i den kungl. propositionen.
Nu veta vi ju, att i arbetsreglementet äro alla tjänstemännens,
således även aktuariernas, åligganden reglerade, och i detta
reglemente står det, att aktuarien skall vara skyldig satt verkställa
beläggning med stämpelpapper av hovrättens utgående expeditioner,
tillhandahålla dem till vederbörande och redovisa de för
dem inflytande medel;;, men för vad aktuarien härigenom mist är
han ju redan tillförsäkrad ersättning genom ett kungl. brev av
den _ 8 april 1910; den sportel, som här åsyftas och för vilken erhållits
ersättning, innebär icke blott den vanliga provisionen för
stämpelförsäljning enligt stämpelförsäljningsförordningen, utan för
alla stämplar, som åtgå till dessa expeditioner. Dör allt detta
erhölls 5 % utöver försäljningsprovisionen — numera redovisas
lösen för alla domar i form av stämpel — och dessa 5 % är det,
som evalverats genom det kungl. brevet till 2,896 kronor. Således,
dessa 5 % hade han redan fått, och det återstår endast den s. k.
försäljningsprovisionen enligt dåvarande § 51 i stämpelförsäljningsförordningen.
Men nu är att märka, att oaktat denne aktuarie icke ingått
pa den nya lönestaten, så har det dock skett ganska stora förändringar
med hans tjänst genom den nya statens tillämpning. Med
aktuarietjänsten följde ju ofantligt mycket arbete, och detta blev
småningom så överväldigande att det icke var möjligt för aktuarien
att uträtta allt detta ensam, utan han blev nödsakad att hålla
sig med biträden, viika han själv av egna medel måste betala.
Hans utgifter för detta ändamål uppgingo år 1907 till icke mindre
än 1,144 kronor. Så stort belopp utgick alltså det året för att
avlöna biträden, som skulle sköta dessa sysslor, för vilka han fick
11 N r 67.
Lördagen den 6 maj.
dessa provisioner och mycket mera för resten. Hur är det nu ställt Ang gottmed
detta? Jo, efter nya löneregleringen finnas anställda icke ^t‘ar,Jn«
mindre än tio på fast stat uppförda skrivbiträden med en slutlön G Liiiequist
av 1,600 kronor. Aktuarien behöver således icke numera betala och K. Klingnågra
extra biträden och gör det icke heller, därom är jag för- kämner för
vissad. Men icke nog med detta. Denne tjänsteinnehavarehade,
enligt hovrättens egen skrivelse, så mycket arbete, att det åtskil- (YotU.)
liga gånger gjordes framställning om förstärkta arbetskrafter på
aktuariekontoret, men riksdagen avslog dessa framställningar under
två eller tre riksdagar och ville icke lämna några särskilda
anslag för detta arbete, alldenstund tjänsten var förenad med så
stora extra inkomster. Men hovrätten släppte emellertid icke taget,
utan återkom med detta år efter år och ingick även till löneregleringskommittén,
då denna både hovrätternas lönefrågor om hand,
med en skrivelse, vari anfördes, att denne aktuarie var så överlupen
med arbete och att tjänstens omfång hade vidgats så, att
trots det att han hade biträden, avlönade ur sin egen kassa, så
fick han arbeta dagligen nio ä tio timmar. När man granskade
förhållandena i löneregleringskommittén, befanns det snart, att man
måste säga: Det går icke för sig att lägga allt detta arbete på
en aktuariebefattning; man måste ha två aktuarier i Svea hovrätt.
Ja, så framlade Kungl. Maj:t ny stat i enlighet med löneregleringskommitténs
förslag, och riksdagen godkände förslaget; staten
innehåller nu också att det skall finnas två aktuarier på ordinarie
stat. — Jag vill fråga, dels huruvida någon kan påstå, att denne
aktuarie verkligen betalar något till biträden, när sådana nu i så
riklig måtto finnas anställda i hovrätten, och dels huruvida arbetet
där numera kräver så många arbetstimmar om dagen. Jag
tror icke någon skall kunna påstå detta; det vore ovärdigt att
utkräva så lång arbetstid.
När det ställer sig så, så är det väl alldeles naturligt, att
statsutskottet för sin del icke kunde tillstyrka eu sådan framställning
som denna.
Det kunde vara mycket att säga beträffande denna rättsliga
sida av frågan, men jag tror knappast, att det behöves. Då man
ju nu redan avstått från ett yrkande beträffande den ene av de
ifrågavarande aktuarierna, därför att han gått in på nya staten,
torde rättsfrågan för den, som icke ingått på nya staten, kunna
nästan alldeles lämnas å sido.
Då återstå de s. k. billighetsskälen. Det bär framhållits i
ganska skarpa ordalag, att dessa skulle vara så talande, och att
statsutskottet till och med gjort sig skyldigt till att vilja beröva
ifrågavarande person en inkomst som han har. Jag trodde icke,
att så stora ord skulle behövas, eller att man skulle kunna tala
om ett berövande.
Beträffande dessa billighetsskäl är det att märka, att hänsynen
till dessa är av tvåfaldig art. Det gäller att avgöra å ena
sidan, om billighetshänsynen äro så starka, att man skall använda
statsmedel för att uppfylla denna billighet, och å andra sidan, om
Nr 67. 12 Lördagen den 6 maj.
Mg gatt- det är rätt att pålägga svenska folket att av statsmedel tillgodoaktuarierl
se dessa billisrhetskrav. När statsutskottet prövat billighetshänG.
Liliequist bär utskottet icke tunnit dem sa talande, att man velat gå
och b. Kling-ien senare vägen och på detta sätt öka statsutgifterna.
hummer för Den nya staten för aktuarie^''änsten innehåller, att aktuarien
mZmstrn~ UPP til! en slutlön av 6,000 kronor och eu pensionsrätt av
(Forte.) f’10u kfOQor. Den gamla staten däremot, den som Liliequist står
kvar pa, har en slutlön av 4,200 kronor och en pensionsrätt av
3,000 kronor, en pensionsrätt, som alltså är 1,100 kronor mindre
än på den nya staten. Men på den gamla staten har aktuarien
genom det förut nämnda kungl. brevet erhållit en fast ersättning
lör sportlerna, nämligen lösen för expeditioner och 5 % provision
på de stämplar, varmed expeditionerna äro belagda, vilket utgör
2,896 kronor 66 öre. Således har denne tjänsteinnehavare 7,096
kronor i lön, d. v. s. 1,096 kronor mera än den, som ingått på den
nya staten. Men icke nog med detta. Dessa 2.896 kronor utgöra,
som jag nyss nämnde, ersättning för de 5 % i provision som
han var tilliörsäkrad. Men utom detta har han ju stämpelprovision
i alla fall, ty vad han erhåller genom försäljning av stämplar ingår
ju icke i dessa 2,896 kronor. Försäljningssumman för stämplar torde
val årligen uppgå till minst 50,000 eller 60,000 kronor och vill man
räkna etter stämpelförsäljniDgsförordningen, så finner man, att provisionen
bör uppgå till minst 700 kronor. Han kommer således i
det närmaste upp till 8,000 kronor i inkomster. — Jag vill hemställa
till kammaren, huruvida statsutskottet icke har rätt även i
denna sin uppfattning, att billighetshänsynen icke äro tillräckligt
starka för att motivera bitäll till framställningen och detta så
mycket mer som i den kungl. propositionen, som framlades beträffande
den nya staten för hovrätterna, och vari den andra aktuarietjänsten
föreslogs,_ framhölls, att för den händelse denne aktuarie
även skulle vara försäljare av stämplar, kom me försäljningsprovisionen
att i avsevärd grad nedgå, ty då bleve det två alrtuarier,
som finge dela sportlerna. Men nu förhåller det sig väl så, att
den ene, den äldste, har fatt behålla alltsammans, så att den nye
ordinarie aktuarien icke fått någon del av detta, ty det tillhör naturligtvis
vederbörande i hovi ätten att bestämma vem som skall
ha hand om stämpelförsäljningen. Jag kan icke se annat än att
kammaren borde lämna statsutskottet stöd för denna uppfattning.
Nu har det framhållits här från statsrådsbänken en del personliga
hänsyn,_ som skulle tala till förmån för Liliequist, Statsutskottet
har ej vid prövning av de ärenden, som föreligga, plägat
ingå på frågan om, hurudan den ena eller andra tjänsteinnehavaren
är. Statsutskottet har till uppgift att sakligt pröva alla ärenden,
och så har utskottet gjort även här. Jag kan emellertid icke
underlåta att säga, att för den händelse denne man har så ofantligt
stora lärdomsmeriter och så goda insikter, så förvånar det
mig, att han. icke funnit användning på en högre och mera krävande
befattning än denna första gradens tjänst, denna blygsamma
aktuariebefattning. Nog förefaller det, som om en sådan man
Lördagen den 6 maj.
13 Nr 67.
borde ba en högre befattning. Jag kan icke se annat än att det Ang. gott
icke
finnes skäl för statsutskottet att frångå sin uppfattning, och
jag ber därför få hemställa om bifall till utskottets förslag. g. Liijequist
och E. Kling
Chefen
för justitiedepartementet herr statsrådet Hasselrot: hummer för
Herr Nilsson i Kabbarp anförde såsom huvudsakligt skäl för avslag,
att herr Liijequist nu blivit befriad från en del av sitt arbete, ,°”rtg
och att vid sådant förhållande rättvisan skulle kräva, att man
också toge ifrån honom en del av hans lön. Detta skaf låter ju
plausibel^ men kan, under de förhållanden som här föreligga, icke
vara riktigt. Jag ber er betänka, mina herrar, att Liliequist icke
begär bättre än att varda bibehållen vid sin rätt till ifrågavarande
arbeten. Det är på grund av en av Kungl. Haj:t och riksdagen
gemensamt stiftad lag som han berövats denna rätt. Det arbete,
som här är ifråga, är för övrigt ganska obetydligt och motsvaras
ingalunda av de jämförelsevis stora sportlerna. De utgöra ersättning
för den långa tid han måste sitta på tjänsterummet och även
arbeta i hemmet, för att kunna fylla sina åligganden. Jag undrar
verkligen, om någon av eder, mina herrar, som hade tillförsäkrats
viss lön för visst arbete, skulle vara tillfreds, om vederbörande
en vacker dag kom och sade: Nu befria vi er från en del av ert
arbete, men därmed följer också, att ni skall gå miste om motsvarande
del av lönen.
Herr Persson i Stallerhult har med skärpa framhållit, och jag
antar att det gjorde intryck på kammaren, att Liliequist ändå får
i årlig inkomst 7,000 kronor, och detta är sant. Men Varen goda
och erinra er, mina herrar, att han hittills varit tillförsäkrad
2,400 kronor härutöver, och dessa 2,400 kronor tar man ifrån honom
nu, då han som bäst behöver dem.
Härmed var överläggningen slutåd. Herr talmannen framställde
först propositioner beträffande utskottets hemställan i vad den rörde
gottgörelse åt aktuarien i Svea hovrätt G. Liliequist, nämligen
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå samt
bifall i stället till Kungl. Maj:ts framställning i denna del; och biföll
kammaren därvid utskottets hemställan.
Efter av herr talmannen härpå given proposition beträffande
gottgörelse åt aktuarien i Göta hovrätt E. Klinghammer blev utskottets
i berörda hänseende gjorda hemställan jämväl av kammaren bifallen.
§ 8.
Vid nu skedd föredragning av sammansatta stats- Och lagutskottets
nr 2 utlåtande, nr 1, i anledning av väckt motion om rätt för
värnpliktig, vars hustru och barn åtnjuta familjeunderstöd, ätt oavkortat
lyfta honom tillkommande penningbidrag, biföll kammaren utskottets
hemställan.
Nr 67. 14
Lördagen den 6 maj.
§ 9.
Herr statsrådet Vennersten avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr
230, angående årligt understöd till förre korpralen A. Persson;
och
nr 237, angående tillfälliga understöd åt vissa f. d. befattningshavare
vid lotsverket.
Dessa propositioner blevo på begäran bordlagda.
§10.
och tiifå™3'' ^ föredragningslistan fanns härefter upptaget konstitutionsut§°§
16 och 86 sk°Uets utlåtande, nr 15, i anledning av väckt motion om ändring och
"regering«- tillägg i §§ 16 och 86 regeringsformen.
formen.
I en inom andra kammaren väckt, till konstitutionsutskottet hänvisad
motion, nr 257, hade herrar Söderberg i Stockholm, Branting,
Thorsson, Lindqvist i Stockholm, Rydén i Malmö, Persson i Malmö,
Palmsiierna, Larsson i Västerås, Eriksson i Grängesberg och Sandler
hemställt, att riksdagen måtte, såsom vilande i grundlagsenlig ordning,
besluta
dels följande nya lydelse av 16 § regeringsformen:
Konungen bör rätt och sanning styrka och befordra, vrångvisa
och orätt hindra och förbjuda, ingen fördärva eller fördärva låta, till
liv, ära, personlig frihet och välfärd, utan han lagligen förvunnen
och dömd är, och ingen avhända eller avhända låta något gods, löst
eller fast, utan rannsakning och dom, i den ordning Sveriges lag och
laga stadgar föreskriva; ingens fred i dess hus störa eller störa låta;
ingen från ort till annan förvisa; ingen hindra i församlingsfrihetens
utövande; ingens samvete tvinga eller tvinga låta, utan skydda var
och en vid en fri utövning av sin religion, såvitt han därigenom icke
störer samhällets lugn eller allmän förargelse åstadkommer. Konungen
läte en var bliva dömd av den domstol, varunder han rätteligen
hörer och lyder;
dels följande tillägg till 86 § regeringsformen:
Med församlingsfrihet förstås svenska medborgares rättighet att
fritt sammankomma för överläggning om allmänt eller enskilt ärende,
ävensom att genom offentliga demonstrationståg under lagliga former
giva uttryck för sina uppfattningar i allmänna angelägenheter.
Närmare bestämmelser i avseende på denna rätts utövande meddelas
genom lag, som stiftas i den ordning 87 § 1 mom. regeringsformen
föreskriver.
Utskottet hemställde, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Lördagen den 6 maj.
15 Nr 67.
Maj :t anhålla, det täcktes Kungl. Maj :t efter verkställd utredning
framlägga förslag till sådana ändringar i regeringsformen, genom ^ ;6‘ 8S
vilka dels församlingsfrihetens princip grundlagfästades, dels dens regeringsnärmare
regleringen av denna princip i tillämpningen, ävensom de formen.
begränsningar, som därvid kunde prövas nödvändiga, hänvisades till (Forts.)
av Konungen och riksdagen gemensamt stiftad lag.
Vid utlåtandet voro emellertid fogade reservationer:
av herrar Clason, Bellinder, K. J. Ekman, von Mentzer, von
Bahr och K. V. Beckman;
av herr Räf; samt
av herrar Hildehrand och Karlsson i Mo beträffande utskottets
motivering.
Efter föredragning av utskottets hemställan gav herr talmannen
på begäran ordet till
Herr Beckman, som yttrade: Herr talman! Hå jag antecknat
reservation till detta utlåtande, skall jag be att med några korta
ord få ange min ståndpunkt i frågan.
Utskottet framhåller i sitt utlåtande, att församlingsfriheten,
ehuru icke uttryckligen lagfästad, dock är i princip erkänd i
svensk lag. Det är också fåfängt att bestrida, att så är förhållandet.
Vad som saknas är tillräckligt noggranna bestämmelser,
som normera församlingsrättens utövande. Kär denna fråga var
före i utskottet, var man där ganska enig om att dylika normerande
bestämmelser borde finnas och framläggas för riksdagen
ungefär samtidigt med att eller innan församlingsrätten antogs,
och man var därför inom utskottet icke benägen att gå med på
motionen. Man föredrog i stället en skrivelse om utredning. Det
är mot detta beslut, som jag närmast har reserverat mig.
Det är nämligen eu sedan gammalt antagen och enligt mitt tycke
mycket riktig praxis, att riksdagen icke skall skriva till Kungl.
Maj:t med begäran om ändring i en sak, därest riksdagen icke
samtidigt kan framlägga vissa riktlinjer för huru den tänkt sig
saken för framtiden ordnad. Att angiva sådana riktlinjer var
konstitutionsutskottet icke i tillfälle till, emedan något sådant
icke fäller inom ramen för konstitutionsutskottets verksamhet.
Några dylika riktlinjer söker man också förgäves i motionen.
Jag vill bringa i kammarens erinran, att, då vi för några dagar
sedan sysslade med en motion om förändring i riksdagens_ arbetssätt,
framhölls med styrka just denna brist hos den då föreliggande
motionen.
Det förefaller mig, att det vore synnerligen lämpligt och
riktigt att hålla fast vid denna ståndpunkt, innan man skriver
till Kung! Maj:t. Jag kan heller icke anse annat, än att nu
åberopade skäl ha sin fulla giltighet kvar även beträffande den
motion, som nu är före. Härtill kommer också, att densamma
Nr 67. 16
Lördagen den 6 maj.
Om ändring även från annan synpunkt synes mig mycket olämplig som under88hi6Uteh
fiffig för en riksdagsskrivelse, något som var och en lätteligen kan
regerings- hnna- om han laser igenom densamma.
formen. Med dessa kortfattade ord ber jag att få yrka avslag å ut
(Pörte.
) skottets hemställan.
Vidare anförde
Herr Söderberg i Stockholm: Herr talman! Jag skall en
dast
be att få säga några få ord.
Vad själva den sak beträffar, som motionen avser, så har den
så många gånger varit föremål för riksdagens behandling, så att
det näppeligen kan tillfogas några nya synpunkter till dess belysande.
Vad vi motionärer begärt, är endast förverkligandet av
det länge närda önskemålet att församlingsfriheten här i landet
skall bii tryggad och icke befinna sig i det lösa skick, som den
förut varit. Detta är kontentan såväl av denna motion som de
motioner, vilka förut i denna fråga blivit väckta.
Jag måste säga, att för min enskilda del är jag icke riktigt
glad åt det slut, vartill utskottet kommit. Detta innebär, om
det mr godkännes i denna kammare, att andra kammaren frånträder
den uppfattning, som den tillförene har haft, den uppfattningen
nämligen, att den har för sin del ansett att denna fråga ligger
så klar och tydlig, att den kan omedelbart i grundlagen inskrivas,
och att det enda, som skulle återstå att uppklara mellan Kungl.
Maj:t och riksdagen, skulle vara ett utformande av de lagbestämmelser,
efter vilka församlingsfriheten skall regleras.
Det som gör, att jag dock anser mig kunna gå med på det
slut, vartill utskottet kommit, är den passus i klämmen, där det
säges, att det är församlingsfrihetens princip, som skall grundlagfästas.
Det kan således, såvitt jag förstår, anses, att det är ett
rent tekniskt uppdrag, som gives Kungl. Maj:t, att nämligen i
grundlagen på lämplig plats och på lämpligt sätt införa denna
princips grundlagfästande, och att man sålunda skall kunna överlämna
den delen av frågan till Kungl. Maj:t.
Vad sedan gäller utformandet av den lag, som skulle reglera
församlingsfriheten, så är det, såsom den siste ärade talaren sade,
precis samma skäl som nu göras gällande, som anförts 1914 och
de gånger förut, då dessa frågor varit före, att nämligen innan
man ser konturerna av denna lag, så vill man icke gå med på
själva framställningen till Kungl. Maj:t. Ja, det är dessa skäl,
som man talar om nu. En annan gång har det varit andra skäl.
Men jag undrar, om man icke kan ha rätt i, vad som säges i motiveringen
till denna motion, nämligen att den ena gången finner
man på det skälet och en annan gång på ett annat skäl, medan
det verkliga skälet är, att man anser, att ingenting i saken behöver
åtgöras.
Vad beträffar talet om motionens olämplighet som underlag
för en skrivelse till Kungl. Mäj:t, så vill jag säga, att uppfatt
-
Lördagen den 6 maj.
17 JSr 67.
ningarna ju visserligen kunna vara olika här i världen, men jag Om ändring
kan för min del icke med bästa vilja i världen finna, att denna
motion skulle på något sätt vara en olämplig utgångspunkt. Yad regJingssom
gjort frågan nu särskilt aktuell, är ju de händelser, eller rät- formen.
tare sagt kanske toppen av de händelser, som behandlades i justi- (Forts.)
tieombudsmannens ämbetsberättelse. Det är också alldeles givet,
att det, som i sig innebär anledningen till den största farhågan
för framtiden, är den omständigheten, att, när högsta domstolen
har fällt ett utslag, detta utslag sedermera blir prejudicierande
för rättskipningen i landet, och att det utslaget alldeles givet
blir i högsta grad prejudicierande för, hur de underordnade myndigheterna
skola tillämpa denna icke grundlagfästade rätt. Jag
kan icke värja mig för den tanken, utan jag tror fastmer bestämt,
att om det funnes infört i grundlagen klart och tydligt, att
svenska medborgare skola äga rätt att sammankomma, så hade
icke något sådant kunnat inträffa,, som kommit underordnade myndigheter
att gripa in och förbjuda det omhandlade valmötets hållande.
Då hade icke heller högsta domstolen fällt det friande
utslag, som den gjorde. När utslaget nu blir fällt på det sätt
som skett, så ligger gärdet alldeles upprivet för framtiden, och
det är just däri, som vi från vår sida anse en stor fara föreligga.
Ja, herr talman, med dessa korta ord skall jag be att, fastän
jag för min personliga del icke är fullt tillfredsställd med detta
förslag om skrivelse till Kungl. Maj:t, dock, när jag ser att mina
partikamrater i utskottet anse sig kunna gå med härpå, få yrka
bifall till utskottets framställning.
Herr Hildebrand: Herr talman, mina herrar! Jag tror, att den
ärade motionären något överdrivit betydelsen av att grundlagfästa
församlingsfrihetens princip, helt enkelt därför att det aldrig
kan i grundlagen intagas sådana bestämmelser, som direkt normera
varje särskilt fall, utan varje fall måste bedömas för sig. Och
man kan icke tänka sig möjligheten av att de administrativa myndigheterna
icke längre skulle ha något med saken att göra.
Jag vill taga ett exempel, som kan vara tämligen belysande.
Antag att församlingsrättens princip blivit fastställd i grundlagen,
och antag vidare, att det skulle komma att rasa en svår epidemi
här i Stockholm, pest, kolera eller något sådant, och det så bleve
fråga om att hålla ett stort möte i en av de största lokalerna,
kanske för ett par tusen personer. Då måste, såvitt jag förstår,
den lag, som närmare reglerar församlingsrätten, komma till ti 11-lämpning, och där också finnas angivna de begränsningar, som äro
nödvändiga. Det måste då lämnas de administrativa myndigheterna
rätt att ingripa och förbjuda ett sådant möte, helt enkelt därför
att detta skulle kunna oerhört främja epidemiens spridning inom
samhället.
»Sålunda tror jag icke, att man under någon form kan komma
ifrån att överlämna åt administrativa myndigheter bestämmandet av
en hel del ärenden inom detta område. Och när så är fallet, måste
Andra hammarens protokoll 1910. Nr 07.
2
Nr 67. 18
Lördagen den 6 maj.
Om ändring
och tillägg i
§§ 16 och 86
regeringsformen.
(Forts.)
naturligtvis deras beslut kunna på besvärsvägen överklagas, ock
då kommer man ju fram till att Kungl. Maj:t i högsta domstolen
eller regeringsrätten måste kunna komma att slutligt bedöma dessa
frågor.
Då motionären uttalar sig i den riktningen, att man skulle
kunna komma ifrån nyss angivna konsekvenser, så tror jag således,
att lian ser oriktigt på hela saken. Jag tror också, att hela motionen
hade vunnit på, om hänvisandet till det omtalade bestämda
fallet varit borta, eller om det anförts på annat sätt. Nu ligger
emellertid saken så, att, om herrarna jämföra den första reservationen
med utskottets betänkande, så framgår av en sådan jämförelse,
att alla inom utskottet ha ansett, att församlingsrätten redan
är i svensk lag erkänd, såsom det heter i reservationen. Om
församlingsrätten på detta sätt redan är erkänd och när det inom
stora lager av vårt folk finnes en levande önskan, att detta måtte
intagas i grundlagen, så förefaller det mig, att det icke bör finnas
något hinder härför. Därmed ändras enligt min mening egentligen
ingenting i nuvarande förhållanden. Det blir en princip, som redan
är i lag erkänd, som kommer att grundlagfästas. I och med
detsamma får naturligtvis denna princip i viss grad en större
helgd, och detta kan också i sin ordning uppfattas som en fördel.
Nu skulle, som utskottet tänkt sig saken, det också komma
att behövas en lag om församlingsfrihetens tillämpning och om de
begränsningar i densamma, som kunna anses vara nödvändiga. Man
har inom utskottet haft klart för sig, att begränsningar äro nödvändiga.
Då kan det, förefaller det mig, anses vara synnerligen
önskvärt ur alla möjliga synpunkter, att en sådan lag också kommer
till stånd. Nu kan man nog icke bortse från att de administrativa
myndigheterna förfara något olika på olika håll. Detta kan
måhända icke helt och hållet hindras även med den bästa lag. Men
en lag borde dock kunna verka reglerande så till vida, att där
uppdragas vissa stora linjer, efter vilka församlingsfriheten erkännes
och bör kunna tillämpas utan vidare, och så komme där
att närmare angivas de huvudgrupper av fall, ifråga om vilka de
administrativa myndigheterna eventuellt skulle äga att ingripa
till förhindrande av möten. Det bör naturligtvis vara mycket
noga genomtänkt, i vilka fall dessa myndigheter skulle kunna ingripa,
och det blir ju i alla fall en sak, som skall komma under
riksdagens prövning.
Nu har av en reservant här blivit anmärkt, att det vore
olämpligt att skrifva till Kungl. Maj:t, innan man har linjerna
klara för den afsedda lagens innehåll. Det förefaller mig dock,
att man icke skulle behöva avvakta denna tidpunkt. Det är alldeles
klart, att, när församligsrättens princip är erkänd, så ligger ju saken
härutinnan tydlig och blir mycket lätt formulerad. Svårigheterna
ligga i att fastställa begränsningarna härvidlag. Men när man
sålunda går fram på den vägen att i klämmen begära utredning
och förslag även i fråga om de begränsningar, som därvid kunna
prövas nödiga, då har man, synes det mig, dragit upp tillräckligt
Lördagen den 6 maj.
19 Nr 67.
klara linjer för vad det är fråga om, och sedan må det ankomma
på en närmare utredning att bestämma, vilka begränsningar som
verkligen skola anses nödiga, och detta skalle sedan naturligtvis
framläggas för riksdagen till dess prövning.
Jag har för min del anmält reservation beträffande utskottets
motivering, därför att det föreföll mig under utskottsarbetets gång,
som om det hade varit lämpligt att dock i motiveringen gå något
närmare in på denna begränsning, åtminstone i allmänna ordalag.
Men i övrigt är jag fullständigt med om själva klämmen. Jag
tror att det vore en synnerligen stor fördel både för allmänheten
och inte minst för de administrativa myndigheterna att ha en lag
att rätta sig efter, en lag som fastställer vilka begränsningar i
församlingsfriheten, som statsmakterna ha ansett vara nödiga och
skäliga. Det skulle givetvis, såvitt jag kan förstå, underlätta
dessa administrativa myndigheters åtgöranden och klarlägga hela
saken mycket bättre än för närvarande är möjligt. Jag ber därför,
herr talman, få yrka bifall till utskottets hemställan.
Om ändring
och tillägg i
§§ 16 och 86
regeringsformen,
(Forte.)
Häruti instämde herr Karlsson i Mo.
Herr Larsson i Västerås: Herr talman! För min del har
jag inte alls hyst några betänkligheter emot att redan nu få en
bestämmelse, som fastslar församlingsfrihetens princip i grundlagen.
Men då, som nästan alltid är fallet, meningarna äro delade inom
ett utskott, får man söka se till, om man kan jämka med sin egen
uppfattning så at,t man kan komma fram till något positivt resultat.
Nu ha meningarna inom konstitutionsutskottet sedan frågan
sist var före något förändrats därhän, att hos en del av utskottets
ledamöter betänkligheterna emot att omedelbart inskriva denna
bestämmelse i grundlagen blivit större än föregående år. Och
därtill bär det argument, som tidigare framförts från motståndarna
till denna reform, nämligen att man samtidigt skulle ha bestämmelser
i den allmänna lagen, eller att dessa bestämmelser skulle
vara färdiga, innan man i grundlagen fastsloge församlingsrättens
princip, nu återigen framförts mycket starkt. Det har under dessa
förhållanden gällt för oss socialdemokrater inom utskottet att söka
se till, i vad mån det varit möjligt att komma fram och få så
stor anslutning till själva saken i övrigt, som över huvud taget
varit möjlig. Och därför ha vi kommit till det resultatet, att vi
borde gä med på en skrivelse. För min del har jag så mycket
hellre kunnat göra detta, som jag inte är säker på att enbart en
bestämmelse i grundlagen, som fastslår församlingsrättsprincipen,
skulle vara tillfyllest att undanröja de missförhållanden, som nu
göra sig gällande på detta område. Det är inte osannolikt, att
man kanske finge vänta ganska länge på en reglerande lagstiftning
på detta område och under sådana förhållanden skulle, trots bestämmelserna
i grundlagen, de administrativa myndigheternas godtycke
kunna florera fortfarande lika väl som hittills. Under sådana
förhållanden och då man genom det resultat, vartill utskottet
Nr <57. 20
Lördagen den 6 maj.
Om ändring
och tillägg i
§§ tö och S6
regeringsformen.
{Forts.)
nu kommit, har undanröjt de väsentligaste invändningarna, som
motståndarna till denna lagstiftning ha fört fram, så synes det
mig, att andra kammaren bör kunna sluta upp kring det skrivelseförslag,
som utskottet har kommit till.
Beträffande herr Hildebrands yttrande så kan det inte vara
så mycket att säga. Han hade endast en något avvikande mening
beträffande motiveringen, men då han inte gjorde något särskilt
yrkande, skall jag inte ingå på den saken.
Herr Beckman återigen synes stå kvar på den gamla stånd
Sunkten,
nu ytterligare utvecklad. Han framförde nämligen ånyo
et argumentet, att man bör först ha en lagstiftning, som säger,
huru det skall ordnas i detalj med församlingsfriheten, innan man
går att grnndlagfästa densamma. Det synes mig inte alls föreligga
något som helst skäl, som talar för en sådan anordning, då
utskottet här har pekat på att Ivungl. Maj:t bör göra en utredning
i denna fråga och se till, att den allmänna lagstiftning, som
har att reglera dessa förhållanden, blir klar samtidigt med att
förslaget framlägges till att fastslå församlingsrättsprincipen i
grundlagen.
Herr talman, jag skall inte närmare gå in på frågan, då en
längre debatt kan vara överflödig, utan ber få yrka bifall till utskottets
hemställan.
Herr Söderberg i Stockholm: Jag skall be, herr talman, att
först få ge, ja varför inte, ett oförbehållsamt erkännande åt min
ärade bänkkamrat för den ställning han intagit i denna fråga.
Och jag skulle livligt vilja hoppas och önska, att hans partikamrater
icke nu skola anse, att han blivit alltför fördärvad av sällskapet
här, sedan vi flyttat närmare varandra.
Men jag tror nog, att herr Hildebrand far litet vilse ändå,
när han säger, att jag å min sida överdriver betydelsen av att få
denna rätt grundlagfästad. Jag skulle med lika stort skäl kunna
säga tillbaka, att de sex ärade reservanter, som samlat sig om
avslagsyrkaudet, nu som tillförne å sin sida lika betydligt överdrivit
den fruktan de ha för att församlingsrätten på det mest
eftertryckliga sätt stadfästes här i landet. Man må säga vad
man vill, men jag har det bestämda intrycket att förhållandena
skulle vara vid vissa tillfällen betydligt annorlunda än nu.
Jag tror inte, att det var något skäl, som doktor Hildebrand
med allvar anförde, gent emot utskottets förslag, att man skulle
kunna tänka sig, att det inträffade epidemier av den omfattning,
att myndigheterna måste ha i sin hand att reglera utövandet av
församlingsrätten. Jag tänker väl att det inte är någon förnuftig
människa, som motsätter sig att det sker inskränkningar i
församlingars avhållande, när epidemier grassera, som utgöra
smittofara för folk, när de komma samman. Det är en självfallen
sak, så den behöver inte tagas med i detta sammanhang som skäl
mot den uppfattning, som förfäktas av den meningsgrupp jag
tillhör.
Lördagen den 6 maj.
21 fl r (17.
Så sade herr Hildebrand att om en del av motiveringen till
motionen hade varit borta så hade det varit bättre. Jag vet inte
snart hur man skall skriva en motivering. Jag var med första
gången, då vi motionerade 1911, och skrev motiveringen då. Vi
gjorde oss all möjlig möda att granska alla gamla protokoll i arkivet
för att få fram så historiskt som möjligt, efter vad vi trodde
i vår enfald, huru saken legat i riksdagen och behandlats där.
Och jag tror att den motionen var ganska fri från »utgjutelse^
eller någonting sådant. Den gick ointe igenom ändå. Högern satte
sig emot den på samma sätt. År 1914 låg saken något annorlunda,
och vi både då en annan sorts motivering. År 1916 har
hela gruppen förenat sig om att bära fram deDna fråga som en
socialdemokratisk gruppmotion, och vi ha sökt få ihop en motivering,
som skulle vara så stark och bärande som möjligt för vår
framställning. Och då ha vi inte kunnat uraktlåta att röra vid
de förhållanden, som vi känna höra samman härmed. Nu är den
motiveringen inte heller bra. Kanhända doktor Hildebrand skulle
vilja skriva en motivering, som kunde verka bättre, och att man
därigenom skulle kunna undvika att sex reservanter samla sig på
den förutvarande linjen som motståndare för att avslå förslaget,
och att förslaget därigenom skulle vinna i framfart. Det var bara
det jag ville säga som en liten replik till min ärade granne.
Herr Hallendorff: Herr talman! När denna fråga var uppe
vid sommarriksdagen 1914, deltog jag då lika litet som nu i utskottsbehandlingen
men hade tillfälle att under debatten något utveckla
min uppfattning om föreliggande förslag. Då hade irtskottet
tillstyrkt en formlig grundlagsförändring direkt utan att yrka på
någon kompletterande civil lagstiftning. Man ansåg då, att denna
grundlagsändring borde gå först. Vid det tillfället tillät jag mig
kritisera det tillvägagångssättet. Jag ber alltså nu få påpeka gentemot
den ärade talaren på Yästeråsbänken, att detta således inte
är någon ny ståndpunkt, som man nu hävdar. Det torde vara
självklart, att en civil lagstiftning på detta område givetvis bör
gå före själva grundlagstiftarearbetet. Det förefaller mig vara att
totalt vända upp och ned på hela utvecklingen och vara i öppen
strid med det tillvägagångssätt, som man i allmänhet följt vid
lagstiftningsarbetets och grundlagstiftningsarbetets utveckling att
taga och sätta in den allmänna grundsatsen i grundlagen och komma
med civillagstiftningen efterråd I själva verket och, ehuruväl
namnet grundlag därvidlag är en smula eller mycket missvisande
och därför vållar oriktiga föreställningar om sammanhanget, är
det så, att grundlagarna och de politiska lagarna äro att anse som
toppen av den allmänna samhällsbyggnaden, som något vilket bär
kommit till på grundval av den allmänna lagstiftningen, och icke
tvärtom. I de fäll då man försökt att genom eu allmän lagstiftningsprincips
inryckande i en grundlag liksom lägga grunden fölen
senare lagstiftning, tror jag, att det har varit ett ganska ovisst
arbete. Det bar i flera fäll hänt, att det arbete, som skulle komma
Om ändring
och tillägg i
§§ 16 och 86
regeringsformen.
(Forts.)
Nr 67. 22
Lördagen den 6 maj.
Om ändring efteråt, icke har genomförts. I 28 § regeringsformen ha vi, som
st tf också J''as mig påpeka år 1914, ett tydligt exempel på ett fall, där
9regering»- ^et införts en dylik principiell förklaring men icke kom någon lagformen.
stiftning efteråt, nämligen angående kvinnas kompetens till stats(Forts.
) ämbeten. Det skedde år 1908, tror jag, och vi ha ännu inte skönjt
'' några frukter därav.
När jag nu tagit till orda, är det mig ett nöje att konstatera,
att utskottet inte så litet observerat de anmärkningar, som jag
vid anförda tillfället år 1914 framhöll. Jag plägar ju i allmänhet
befinna mig i minoriteten, så var det 1914, och så! blir det väl
även nn. Men jag finner med nöje, att en del då betonade betänkligheter
angående olämpligheten av att lagstiftningen icke
går åtminstone jämsides med grundlagstiftningen ha av utskottet
accepterats. Jag undrar, om det icke skulle kunna tänkas, att utskottet
vid ett senare tillfälle, när det fått fundera riktigt väl, i
alfa fall komme till den slutsatsen, att civillagstiftningen bör gå
före. I varje fall är detta min uppfattning.
Det är mig en glädje att kunna påminna därom, att vid debatten
år 1914 var det en av de mest tungt vägande auktoriteterna
inom denna kammare, som påpekade vanskligheten av att så
där över huvud taget draga upp grundlinjer för en lagstiftning så
att säga på fri hand. Det var, när herr Staaff erinracle om, huru
många besvärligheter en lagstiftning i detta ärende måste vara
behäftad med, och därför varnade för uttalanden av för lång räckvidd.
Han hade visserligen en helt annan syn på den då föreliggande
frågan, än jag. Han arbetade för sin del för det då
föreliggande förslaget och hade ingen tvekan om själva grundlagsbudets
tillskapande. Men han ansåg och ville betona att själva
lagstiftningen var synnerligen vansklig, att utformuleringen av
den närmare innebörden av denna lagstiftning vore behäftad med
rätt stora svårigheter. Detta gav mig då anledning påpeka just,
att dessa invecklade lagstiftningsfrågor först måste vara klarerade,
innan man ger sig ut på att i gnndlagen införa en principförklaring
om församlingsfriheten. Denna ståndpunkt tror jag icke, att
herr Staaff för sin del accepterade, åtminstone yttrade han intet
därom, men i alla fall gav detta hans yttrande mig ett rätt väsenligt
stöd i min uppfattning, och jag finner ingen anledning att
frångå den uppfattningen.
Hade det varit så, att utskottet denna gången hade begärt en
utredning — jag tror att termen är »i vilken mån och på vad sätt»,
en sådan här lagstiftning kunde äga rum — skulle jag icke ha
någon tvekan att vara med om det yrkandet, men att, innan utredning
skett och formligt lagstiftningsförslag föreligger, säga ifrån,
att man vill ha en ändring i regeringsformen, det är jag
icke beredd för. Jag är desto mindre beredd därför, när jag bär
kunnat iakttaga, hur man velat inlägga den ifrågasatta principförklaringen
än i 16 § och än i 86 § regeringsformen, utan att
man på någondera punkten kommit till ett allmänt godtagligt förslag.
23 Nr 67.
Lördagen den 6 maj.
Under sådana omständigheter ber jag, herr talman, att få för- Om ändring.
ena mig i avslagsyrkandet. §§ ]6 och86
regerings
Hem
Edén: Herr talman! Den senaste ärade talarens anfö- formen.
rande tvingar mig att, ehuru jag icke hade trott det bliva nödvän- (Forts.)
digt, lägga ännu några ord till de skäl som anförts för utskottets
utlåtande och hemställan. o .
Jag kan icke underlåta att uttrycka min förvåning över att
herr Hallendorff dragit in herr Staaifs inlägg år 1914 i denna
debatt på sådant sätt som skett. Hem Hallendorff bär i torna
delen av sitt anförande lagt saken så, som om herr Staaffs yttrande
1914 skulle utgöra något stöd för herr Hallendorffs ståndpunkt.
Så var, som bekant, alls icke förhållandet. Yad hem Staaff
1914 yttrade tvivelsmål om var, såvitt jag känner, huruvida den
formulering av den då föreslagna grundlagstexten, som konstitutionsutskottet
både framlagt, kunde anses vara i alla avseenden
tillfredsställande. Det var endast på denna grund hem Staaff då
ställde sig tveksam. Emellertid gjorde han icke något yrkande,
och som bekant biföll kammaren det förslag utskottet då hade
framställt.
Herr Hallendorff har också uttalat sin tillfredsställelse över
att utskottet vid detta tillfälle tycks hava tagit intryck av de
skäl, som han framförde vid 1914 års debatt. Jag kan för min
del icke underlåta att säga att han synes i det fallet tolka utskottets
hållning i år något för mycket efter sina egna önskningar.
Utskottet har helt enkelt denna gång valt en annan väg att komma
fram än det valde 1914, men det beror ingalunda därpå, att
det nuvarande utskottet skulle underkänna möjligheten att också
gå fram på den väg, som användes 1914. När nu så förhåller sig
att vissa element inom utskottet, som icke ville gå med på 1914
års direkta förslag till eu grundlagsändring, däremot anse sig kunna
gå med på ett förslag till skrivelse, i vilket man begär såväl
grundlagsändring som kompletterande lagstiftning på samma gång,
så finnes det ju icke någon anledning att icke försöka även denna
utväg. Det är beklagligt, att icke herr Hallendorff kunde förena sig
med andra ledamöterna av högern från denna kammare, som verkligen
hava inför detta nya uppslag funnit rättvisan och billigheten
väga så starkt, att de släppt sin gamla omedgörlighetsståndpunkt.
Det tror jag mig kunna försäkra herr Hallendprff, sä vitt jag kan bedöma
situationen, att aldrig lära väl konstitutionsutskottets vänsterelement
kunna vara beredda att förena sig om den ståndpunkt,
som är framlagd i reservationen och som herr Hallendorff nu i
det väsentliga upptog i sitt anförande, den nämligen att man skall
hava en civil lagstiftning först och därefter överväga om fastslående
av den allmänna principen i grundlagen. Jag får lov att
säga, att jag förstår rätt väl huru det dä skulle heta från högerhäll.
Det skulle heta: vad skall i sä fall den allmänna principen
i grundlagen tjäna till, om man fullständigt kommit pa det klara
med en civillagstiftning? D. v. s., man skulle eleminera undan
Nr 67. 24
Lördagen den 6 maj.
Om ändring just den viktiga fordran, att en så betydelsefull medborgerlig rät§§i6
och 86 H? . som denna även bör åtnjuta grundlagens skydd. För övrigt
regerings- ''H'' ,j^ dessvärre situationen nog sa, att låter man locka sig in
formen, på den vägen, så kommer man återigen in i en av dessa cirklar,
(Forts.) som det tycks vara så lätt för vissa medlemmar av konstitutions
utskottet
att föra in obekväma frågor uti. Ty hur resonera herrar
reservanter nu? Jo, de resonera så här: Fet är icke möjligt
för konstitutionsutskottet att föreslå någon grundlagsförändring,
innan en civil lagstiftning föreligger; å''den andra sidan är det
ej heller över huvud taget , möligt för konstitutionsutskottet att
föreslå, åtgärder till någon civil lagstiftning, ty en sådan lagstiftning
ligger utanför konstitutionsutskottets kompetensområde. Då
skall jag be att få fråga: Hur skall över huvud taget med ett
sådant resonemang frågan om införande i grundlagen av en princip
om församlingsfriheten kunna komma fram? Icke går det för
konstitutionsutskottet att taga den först; icke går det heller för
konstitutionsutskottet att taga den efter civil lagstiftningen, ty med
civillagstiftning har konstitutionsutskottet ingenting att göra. Nu
har konstitutionsutskottet sökt kombinera de två sakerna i sitt
yrkande, och det går ej heller.
Man bör kanske icke för ofta använda uttrycket »de obotfärdigas
förhinder». Men sällan synes mig ett sådant omdöme vara
mera berättigat än om den reservation, som här föreligger huvudsakligen
ifrån högerns utskotts ledamöter från första kammaren,
och som har, märkvärdigt nog efter vad som skedde 1914, fått herr
Hallendorffs stöd. Mig förefaller det, som om, när den synpunkt,
som herr Hallendorff drev 1914, nu blivit i huvudsaklig del tillgodosedd
av utskottet, utskottet borde ha kunnat vänta, att han
i Rikhet med herr Hildebrand kunnat förena sig om utskottets
ståndpunkt i år. När så icke skedde, är det så mycket mindre
någon anledning för utskottet att ens inför utsikten av ett sådant
värdefullt stöd i framtiden giva sig in på några nya förändringar.
Ty man kan ju aldrig veta, var herr Hallendorff i så fäll skulle
ställa sig.
Jag anhåller, herr talman, om bifall till utskottets hemställan.
Herr Månsson: Herr talman, mina herrar! Gentemot herr
Hallendorffs anförande skulle det vara mycket att säga, men hans
anförande har redan till sin huvudsakliga del besvarats av herr
Edén. Jag hade emellertid ursprungligen tänkt vända mig till
herr Hallendorff med det påpekandet, det förmodandet, att om det
här varit fråga om. att i grundlagen få ett stadgande, stipulerande
att ingen. församlingsfrihet över huvud taget existerar, att församlingsfriheten
beror av de lokala myndigheternas godtycke här
och var, sa ^skulle säkerligen herr Hallendorff icke hava försökt
att skjuta fragan från sig på det här viset genom att hänvisa till
behovet av eu civillagstiftning, och först, sedan denna var gjord,
ett grundlagsfästande av församlingsförbudet.
När det nu gäller rätten för de många, de fattiga, de nyttiga, de
Lördagen den 6 maj.
25 Nr 67.
oumbärliga att samlas, komma emellertid representanterna för de
umbärliga, för de onyttiga och ställa upp alla möjliga binder i
vägen för den.
Herr Hildebrand talar om epidemier, epidemier, som skulle
nödvändiggöra inskränkningar i församlingsrätten. Ja, de epidemierna,
herr Hildebrand, äro väl kända. Det är överklassdelirierna
som vi haft här i landet med fyra till fem års mellanrum ända
sedan början av förra århundradet. Herr Hildebrand minns nog,
att det icke var så länge sedan Göteborgs stadsfiskal och prästerskap
hetsade en oupplyst och okunnig folkmassa mot enskilda
samhällsmedlemmar under förklaring, att det gjorde ingenting, om
man slog ihjäl dem, det kostade bara 18 skilling att slå ihjäl en
baptist. Samma raseri ha vi sett gripa överklassen den gången
Waldenström började utdela nattvarden i missionshusen, samma
raseri ha vi sett framträda, när frälsningsarmén först uppträdde
här, deras möten stördes ideligen av länsmän, av polis och alla
möjliga lokala myndigheter, och för jämnan sutto fem, sex eller
sju av dessa människor i fängelse. Precis samma sätt upprepades
under de mest otroliga olagligheter mot arbetarrörelsen, när den
började.
För närvarande är det ju mot ungsocialismen man uppträder.
Av dess anhängare ha vi nu, om jag icke misstar mig, ett tiotal
eller däröver på häkte. Det mest moderna är, att man rasar gentemot
dem, som vilja försöka hindra landets indragande i kriget.
Det är på tiden, säger jag, att man får till stånd en bestämmelse,
såväl fastslagen i grundlagen och förankrad i den helgd
som ock fastslagen i civillag, givande rätt åt oförvitliga medborgare
att samlas för att resonera med varandra om landets
styrelse och sina angelägenheter.
Jag har framför mig här ett yttrande av det konstitutionsutskott,
som skrev denna grundlag, nämligen 1809 års. Däri ser
jag, att det utskottet säger: »Så mycket angelägnare har det varit
att bereda en allmän upplysning, att dana en rectifierad opinion,
berättigad och skicklig att offentligen granska och bedöma nationens
stora angelägenheter, regeringens viktiga föremål, lagars och
författningars verkan, ämbetsmäns förhållande» m. m. Det var
1809 års mäns uppfattning om vad medborgarna hade att göra, den
avviker avsevärt från herr Hallendorffs, men naturligtvis bör den
avvika därifrån, när herr Hallendorff, hans disciplar och medlärare
förklara vår författning vara ett Anjaladokument.
Herr Hallendorff: Herr talman! Jag förstår icke riktigt
vad de nu allra sist fällda orden hade för sammanhang med den
föreliggande frågan, och inte heller har jag mig bekant vilken
utgångspunkt talaren hade för vad han sade.
Till vad den ärade talaren för övrigt sade mot mig, att jag
antagligen icke alls skulle yrka någon sorts förutgående civillagstiftning,
ifall det gällde att i grundlagen sätta in ett förbud mot
j församlingsfriheten, tillåter jag mig fråga: Hur vet herr Månsson
Om ändring
och tillägg i
§§ 16 och 86
regeringsformen.
(Forts.
Nr 67. 26
Lördagen den 6 maj.
Om ändring det över huvud taget? Denna fråga skall jag be att få utsträcka
SS itUoch86 även innebörden av de epitet, herr Månsson behagade sätta å
8regering»- ena sidan på sina meningsfränder, å andra sidan på sina motstånformen,
dåre: hur vet Herr Månsson något om dessa epitets verkliga till(Forts.
) lämplighet?
Jag begärde emellertid icke ordet för att svara honom, utan jag
gjorde det med anledning av herr Edens yttrande. Herr Edén
förvånade sig något över, att jag här tillät mig anföra vad herr
Staaff sade under debatten 1914. Jag har hans yttrande här, och
jag tillåter mig uppläsa några ord därur: »Det synes mig således
som om man borde på det allvarligaste taga i övervägande, vilken
närmare ordning man verkligen tycker är tjänlig och riktig, för
att församlingsfriheten skall bli på lagligt sätt reglerad, och först
då man gjort sig åtminstone en allmän bild av detta, då tror jag
man kan vara färdig att på ett sådant sätt, att man verkligen
själv känner sig tillfredsställd, forma den allmänna definition, som
man velat insätta i grundlagen. Jag har alls ingenting emot ett
sådant insättande i grundlagen, men det står klart för mig, att
det är hundrafalt viktigare, att församlingsfriheten blir väl ordnad
i lagen, och det är denna huvudsak, som jag har velat fästa uppmärksamheten
på.» Det är naturligtvis en meningsdifferens mellan
vad jag har yttrat och vad han yttrade, därför att jag har alltid
utgått ifrån, att i det stora hela är ett infästande av dessa bestämmelser
i grundlagen näppeligen på sin plats. Och, alldeles
som herr Edén nyss yttrade, finnes en lagstiftning, behöves icke
grundlagstiftning. Det är min ståndpunkt, och därför finner jag
ingen anledning att skriva därom. Därför kan jag ej heller se den
ärade talarens bekymrade fråga vara så bekymmersam: hur skola
vi bära oss åt för att få in detta i grundlagen? Min åsikt är,
att skall något göras, så skola vi ha civil lagstiftning. Hava vi
den behöva vi icke grundlagstiftning, finnes församlingsfriheten
reglerad genom civillagen, behöver man icke ha något bekymmer
att få in dess princip i grundlagen.
Herr Hallén: Herr talman! Då herr Hallendorff nu, trots
vad han yttrade 1914, inte, såsom man skulle kunnat vänta sig,
är villig att gå med på det utredningsförslag, som utskottet har
lagt fram, så skulle jag vilja erinra om att hans egen partichef
för två år sedan ställde sig, såvitt jag kan fatta, på samma ståndpunkt,
som utskottet nu har kommit till, då nämligen herr Lindman
i debatten bland annat yttrade, att »enligt min uppfattning
bör en sådan ändring föregås av en utredning, som endast kan
komma från Kungl. Maj:t», och den kunde därför, såsom han menade,
icke företagas då, utan hela saken måste utredas samtidigt,
så att förslag till såväl församlingsfrihetens grundlagsfästande som
också till motsvarande bestämmelser i den allmänna lagen samtidigt
skulle föreligga. Jag tycker, att herr Hallendorff borde
taga någon hänsyn till denna hans egen partikamrats och partiledares
ståndpunkt. För övrigt är det så, att även från deras håll,
Lördagen den 6 maj.
27 Nr 67.
som nu stå på reservanternas sida exempelvis från första kamma- Om ändring
ren, anfördes år 1914 precis samma invändning. En av.konstig- ocFsfi
tionsutskottets ledamöter såväl då som nu, herr von Geijer, fram- b regeringshöll
precis samma sak, nämligen att han, såsom han säger, ingen- formen.
ting skulle ha emot denna supplerande lagstiftning, som är nöd- (Forts.)
vändig. Emot att en utredning därom på allvar toges upp, hade
han ingenting att erinra, men den utredningen föreligger icke nu,
säger han, och därför kunde han icke det året gå med på den
ståndpunkt, vartill utskottet kommit. När vi nu se, hor utskottsmajoriteten
har sökt tillmötesgå dessa formella betänkligheter, som
då restes från en hel del håll på högersidan, så blir man verkligen
minst sagt förvånad över den ovillighet att vara med om att göra
någonting, som man nu från det hållet i alla fall lägger i dagen.
Herr HallendorfF yttrade, att det gladde honom, att utskottet
hade tagit något intryck av de betänkligheter, som han och andra
för ett par år sedan anförde. Ja, vi skulle kunna kvittera denna
herr Hallendorffs glädje med att säga, att vi å vår sida känna en
viss glädje över att även herr HallendorfF har tagit något intryck
av utvecklingen och av den tid som följt efteråt, nämligen därutinnan,
att hem Hallendorffs goda smak numera dock förbjuder
honom att anföra en del argument, som han gav ganska .stort spelrum
åt 1914. Jag tillåter mig hänvisa till ett ställe i 1914 års
debatt, där herr HallendorfF säger, att även om man får denna församlingsfrihet
grundlagsfästad, så blir det dock en hel del inskränkningar.
Exempelvis får man antagligen icke hålla några möten
under krigstid i bevakningslinjen. Nej, tacka för det. Det är
icke någon plats, som man har någon åtrå att hålla politiska möten
på. Det var således ett fullkomligt undantagsfall, som hem
HallendorfF då ansåg sig böra plocka fram i diskussionen. Vidare
yttrade han, att om vi nu gå dithän, att vi grundlagsfästa denna
frihet, så böra vi ur den sanna frihetens synpunkt vara ganska
betänksamma för ett sådant steg, ty det kan hända, att det blir
med församlingsfriheten som med tryckfriheten, att de detalj bestämmelser,
som den allmänna lagen skall ge, bli av ganska negativ
art. Det blir en massa inskränkningar, och såsom sanna frihetsvänner
böra vi akta oss för det. Det var alltså i en mycket
human och mild form och ifrån en påtagligen ganska radikal
ståndpunkt, som herr HallendorfF den gången sökte skrämma för
att gä den vägen. Det är som sagt med en viss glädje man nu
kan konstatera, att herr HallendorfF icke i är åtminstone trycker
på sådana synpunkter. Vidare är det ännu en synpunkt, som jag
skulle vilja här inregistrera bland dem, som numera icke komma
till användning, men som herr HallendorfF år 1914 framförde. Jag
tillåter mig att taga upp även den ur glömskan, just därför att
herr HallendorfF uttryckte sin glädje över att utskottsmajoriteten
tagit intryck av vad som då yttrades på motsidan, och det därför
kan ha ett visst intresse att påpeka, att herr HallendorfF å sin
sida också torde ha gjort det. Han har nämligen icke funnit skäl
att nu längre framföra det argumentet, att om också administra
-
Nr 67. 28
Lördagen den 6 maj.
Om ändring tiva myndigheter i lägre befattningsgrader skulle begå en del bemfchsfi
Olagliga, missgrepp, så finns det, såsom herr Hallendorff yttrade,
regerings- värdefulla remediei1 mot detta. Han erinrade om att justitieomformen.
budsmannen har tillfälle att korrigera sådana eventuella beklagliga
(1’orts.) missgrepp. Ett sådant argument för att försvara det bristfälliga i
det nuvarande tillståndet har väl ovanligt litet värde. Man kan väl
däremot anföra den rent så att säga allmänmoraliska synpunkt,
som jag antar att även herr Hallendorff är känslig för, att hur
skall det gå med respekten för allmän lag, om folket skulle vänjas
vid att de närmaste representanterna för ordningsmakten eller lagen,
som de komma i beröring med, aro i tillfälle att gång efter
annan kanske genom personligt godtycke och oförstånd i tjänsten
skapa dessa sorgliga förhållanden, som sedan kanske i lyckligaste
fall bli reparerade på högsta ort och genom justitieombudsmannens
ingripande. Därigenom undergräver man den respekt för allmän
lag, som väl ändå ur samhällsbevarande synpunkt borde vara synnerligen
eftersträvansvärd. Det är väl dock så, att vårt folk har
mera daglig beröring med magistrater, domstolar, länsmän och
andra ordningens och lagens övervakare än med sådana myndigheter
som justitieombudsmannen, och att just dessa lägre administrativa
myndigheter få för sig anvisat det sätt, varpå de skola
tillämpa dessa lagar och bestämmelser efter mera hållbara och
tidsenliga linjer än vad nit är fallet, det måste ju vara, tycker
jag, eu rent samhällsbevarande uppgift. Därför kan jag icke annat
än finna det alldeles ohållbart att såsom herr Hallendorff säga,
att det dock finns remedier, hjälpmedel, åtminstone i sista instans,
som kunna råda bot på det onda. Det är en ståndpunkt, som jagtycker
är alldeles orimlig. Må vara, att herr Hallendorff icke
klätt skott för den i år, men jag har som sagt här vågat erinra
om densamma, därför att herr Hallendorff i början av sitt anförande
uttryckte sin glädje över att utskottet och vi å vår sida
tagit intryck av vissa synpunkter, sem av honom och hans meningsfränder
förra gången framhöllos. Precis detsamma tycks ju
som synes vara fallet även med herr Hallendorfi själv.
Herr Söderberg i Stockholm: Jag vill endast till vad förut
sagts tillägga, att den mening, som herr Hallendorff fortfarande
urgerar, att man skulle ha en lag om församlingsrätten utan att
dock ha densamma grundlagsfästad, den visade andra kammaren
tillbaka för över tjugo år sedan. Den första motionen om församlingsrättens
grundlagsfästande väcktes, om jag minns rätt, 1890.
Den avslogs i första kammaren. Därefter väckte man aDyo en
motion här i kammaren. Den motionen gick till ett tillfälligt utskott,
och det utskottet kom tillbaka till kammaren med ett förslag,
att man skulle skriva till Kungl. Maj:t och begära närmare
ordningsregler, eller hur det hette, om utövande av församlingsfriheten,
utan att göra någonting vidare däråt. Det utskottsutlåtandet
sammanfaller ju ganska nära med den tankegång, som
i synnerhet herr Hallendorff här i kammaren är målsman för.
Lördagen den 6 maj.
29 Nr 67.
Men det utlåtandet från detta tillfälliga utskott blev avvisat av Om ändring
andra kammaren, och jag för min del vill på det allra livligaste
hoppas, att riksdagens andra kammare aldrig skall komma till en Sregerings.
sämre ståndpunkt än den riksdagens andra kammare intog 1892 forma).
eller 1891 — jag har icke årtalet bestämt i huvudet. Sålunda det (Forts.''
kunna vi väl anse såsom alldeles givet, att icke ge vi oss till att
begära av Kungl. Maj:t utvidgade ordningsregler eller stifta en
lag tillsammans med Ivungl. Maj:t om en rätt, vilken, såsom vi
sett, när det kommer till de verkligt kritiska tillfällena, dock icke
är så alldeles given, som det sä^es, att den är. Det säges, att
denna rätt är given och atc det endast behövs ett reglerande därav.
Men vi ha trott oss kunna oupphörligen konstatera, att rätten icke
är så given. Därför hålla vi på den ståndpunkten, att denna rätt
måste bli oförtydbart given svenska folket, på det mest oförtydbara
sätt, på vilket en rätt kan givas här i landet. ^ Och jag hoppas
att andra kammaren även i framtiden skall stå fast vid den
ståndpunkten.
Jag vill inom parentes säga, att jag har mycket små förhoppningar
att första kammaren med så många reservanter frångår sin
uppfattning, utan frågan faller naturligtvis där aven i år. Och
jag vågar nästan hålla tio mot ett, att om vi eller andra ett
annat år skulle komma tillbaka och försöka utforma efter vårt
enkla sinne ett förslag till lag, innehållande vad vi anse, att en
sådan lag borde innehålla, och kombinerat med ett yrkande dels
om grundlagsfästande av församlingsrätten och dels om antagande
av en särskild lag därom, så skulle målsmännen för den motsatta
riktningen säga: Nej, så skall icke lagen se ut, utan på ett annat
sätt, den skall vara av en annan natirr. Och på det sättet kunde
vi komma in i kanske årslånga strider om vad en sådan lag skulle
innehålla. Jag tycker därför för min del, att målsmännen för den
riktningen borde kunna känna sig ganska till freds med att man
lägger utredningen, utformningen, skapandet av paragraferna och
principerna av den reglerande lagen i Kungl. Maj:ts hand, som kan
med iakttagande av alla synpunkter göra en utredning så fullständig
som möjligt. Man borde, säger jag, väl kunna känna sig mera
trygg för hur den lagen skulle komma att se ut, då man överlämnar
åt Kungl. Maj:t att söka efter eventuella motionärers anvisning
utforma densamma. Jag förstår helt enkelt icke, hur man
kan ställa sig på den ståndpunkt, som herr Hallendorff fortfarande
intar.
Här har talats om vad som sades 1914. Ja, det minns jag
mycket väl. Det förslag, som konstitutionsutskottet då kom med,
var ett återupprepande av det förslag, som andra kammaren flera
gånger gjort till sitt beslut i frågan, och i det förslaget stod, att
man skall få fortsätta med sitt sammanträde, så länge intet mot
lag stridande förekommer. Då uttalade emellertid herr Staaff farhågor
för att i ett sådant uttryckssätt kunde inbegripas, att om
en deltagare i ett möte sade någonting, som kunde anses förgripligt
mot någon punkt i hela vår strafflag, så skulle myndigheterna
Nr 67. 30
Lördagen den 6 maj.
Om ändring
och tillägg i
§§ 16 och 86
regeringsformen.
(Forte.)
kunna anse sig ha rätt att upplösa mötet, och däruti skulle ligga
den allra största fara för den odelade församlingsrättens bibehållande.
När vi nu i år buro fram vår motion, togo vi fasta på
detta och sökte undvika denna svårighet helt enkelt genom att
utlämna den punkten, och därför är den punkten struken i motionens
yrkande i år. Nu har emellertid konstitutionsutskottet ansett,
att alla de farhågorna därigenom icke blivit undanröjda.
Både konstitutionsutskottets ordförande och undertecknad framhöllo
1914, att vad man avsåg var endast den lag, som skulle
stiftas såsom komplement till grundlagen. Konstitutionsutskottet
i år är av annan mening och har ansett, att, även om man uteslöte
detta i yrkandet eller i den paragraf, som skulle intagas i
grundlagen, skulle ej all fara vara avvärjd, och därför har utskottet
ansett riktigast att gå till Kungl. Maj:t med uttalande av,
att principen bör fastslås, varefter Kungl. Maj:t får irtforma lagen.
Det är mig fortfarande ofattbart, huru man skall kunna, därest
man verkligen vill denna sak, motsätta sig detta konstitutionsutskottets
förslag. Jag upprepar, att, när man fortfarande gör
det, så har man klart och tydligt ådagalagt, att trots allt, som
passerat under det sista året och förut i denna fråga, att i fortsättningen
skola de administrativa myndigheterna ha denna befogenhet
över medborgares rätt att komma samman och dryfta sina
angelägenheter. Det är professor Hallendorffs innersta ståndpunkt
— det tror jag mig kunna förstå — och deras, som fortfarande
motsätta sig några åtgärder i denna fråga.
Herr Hallendorff: Mina herrar! Jag skulle ej yttermera
ha begärt ordet, om ej den utomordentliga artigheten vederfarits
mig från en ledamot på Älvsborgsbänken, att han tog upp och
kommenterade det yttrande, som jag haft vid ett föregående tillfälle.
Jag vill endast tacka honom för denna älskvärdhet. Jag
hörde med stort nöje återigen de meningar, jag då uttalade, och
vill blott säga, att jag fortfarande har samma meningar, och att
jag icke har frångått den uppfattning, jag dä hade. Men jag anser
i allmänhet ej nödigt att upprepa samma sak två gånger med
samma eller något varierande ord. Vad jag då sade, får tala för
sig självt. Jag kan hänvisa till, att min ståndpunkt är densamma
nu som då, vilket jag skulle vilja prononcera även med anledning
av en vändning i herr Edéns yttrande nyss.
Herr Månsson: Herr talman! Herr Hallendorff frågade endast.
hur jag vet, att epiteten »onyttiga och umbärliga» passa in
på dem, mot vilka jag kastat ut dem. Beviset därför finner jag
i deras motstånd mot alla reformer, som syfta till de bärande och
närande samhällsklassernas — icke speciella rättigheter — utan
jämställande med andra medborgare. Det är endast det, som begäres.
Här är väl ingen, som inbillar sig, att, när en församling
av godsägare eller professorer samlas, det mötet generas av länsmän,
polis och detektiver? Kan herr Hallendorff för mig säga,
Lördagen den 6 maj.
dl Nr 67.
när något sådant händer? Tvärt om ha vi väl sett, att överklass- Om ändring
grupper samlats, där skåltal hållits, och där rena signaler till ®c* ‘g‘o/h 86
upplopp och uppror givits. Icke det ringaste åtal har följt, intet S~.egeringsingripande
från myndigheternas sida har förekommit. jormen.
Motståndet här mot dessa reformer har sin grund däri, att (Forts.)
herr Hallendorif och alla de, som ha hans uppfattning om hur
det bör vara i samhället, tänka, att ger man efter här, så ger
man snart efter på en annan punkt, så att de närande klasserna
kunna samlas i fred och ro och rådgöra om sina angelägenheter.
Då bli de tärande, skrivardrängsklasserna och andra, alltmera umbärliga.
Umbärligheten bör ändå vara insedd av både mig och
herr Hallendorif. Om vi båda och alla våra likar försvunne från
samhället, skulle statare, bönder och arbetare leva lika gladeligt
ändå, men om arbetare och bönder en dag vägra att föda oss, herr
Hallendorff och mig och alla våra likar, så komma vi sannerligen
icke att leva många dagar.
Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, framställde
herr talmannen propositioner först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på avslag å såväl berörda hemställan som den i ämnet
väckta motionen; och förklarade herr talmannen sig anse svaren
hava utfallit med övervägande ja för den förra propositionen. Votering
begärdes likväl, i anledning varav nu uppsattes, justerades och
anslogs följande voteringsproposition:
Den, som vill, att kammaren bifaller konstitutionsutskottets
hemställan i utskottets förevarande utlåtande nr 15, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren avslagit såväl utskottets berörda
hemställan som den i ämnet väckta motionen.
Omröstningen utföll med 131 ja mot 62 nej; och hade kammaren
alltså bifallit utskottets hemställan.
§ IN
Föredrogos vart för sig
statsutskottets utlåtanden:
nr 68, angående anslagen till tullverket m. m.;
nr 69, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vidtagande
av vissa eldsäkerhetsanordningar i lantmäteristyrelsens hus till
skydd för därvarande arkiv; och
nr 71, i anledning av väckt motion om ersättning åt kommuner
Nr 67. 32 Lördagen den 6 maj.
för vissa av värnpliktigas inkallande till rikets försvar föranledda utgifter;
bevillningsutskottets
betä.nkanden:
nr 19, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ändrad
lydelse av § 13 mom. 1 i förordningen den 9 juni 1911 med tulltaxa
för inkommande varor; och
nr 21, i anledning av Ivungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande
för Kungl. Ma.j:t att meddela befrielse från vissa tulloch
andra avgifter för gåvor och understöd in natura till krigsfångar
m. m.; samt
lagutskottets utlåtande, nr 28, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
till lag angående ändrad lydelse av 4 och 9 §§ i lagen den 24
juli 1903 om utländsk försäkringsanstalts rätt att driva försäkringsrörelse
här i riket.
Kammaren biföll vad utskotten i nämnda utlåtanden och betänka
nden hemställt.
§ 12.
Ang. åtgärder Vidare förekom till behandling lagutskottets utlåtande, nr 29,
''"tion‘bland * anledning av återremiss av lagutskottets utlåtande, nr 18, i anledinlTrivnZgs-
ninS av yäckta motioner om skrivelse till Kungl. Maj:t angående åtshyidiga
och gärder till förebyggande av simulation bland inskrivningsskvldiga
värnpliktiga, och värnpliktiga.
I två likalydande till lagutskottet hänvisade motioner, väckta den
ena inom första kammaren, nr 75, av herrar Clason och linos och den
andra inom andra kammaren, nr 121, av herrar Linlvian, Iliidebrand
och Lubeck, hade föreslagits, att riksdagen inåt,te besluta att
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville taga under
övervägande, vilka åtgärder som borde vidtagas till förebyggande
av simulation bland inskrivningsskyldiga och värnpliktiga och för
riksdagen framlägga det förslag i ämnet, vartill utredningen
föranleda.
Utskottet hade i sitt i anledning av förevarande motioner avgivna
utlåtande, nr 18, hemställt, att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t måtte taga under övervägande,
huruvida icke i lagstiftningen borde införas stadganden om straff,
ej mindre för den som i uppsåt att undandraga sig värnplikt gjorde
sig oduglig till krigstjänst, än även för simulation av inskrivningsskyldig
vid inskrivningsförrättning eller av krigsman under vapenövningstiden,
samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill
Kungl. Maj:t kunde finna anledning föreligga.
Sedan kamrarna emellertid vid ärendets föredragning återförvisat
detsamma till utskottet för ny behandling, hemställde nu utskottet
i föreliggande utlåtande, att riksdagen måtte i skrivelse till
Lördagen den 6 maj.
33 Nr 67.
Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t måtte taga under övervägan- An0- åtgärder
de, huruvida icke i lagstiftningen borde införas stadganden om straff
för simulation av inskrivningsskyldig vid inskrivningsförrättning inskrimingseller
av krigsman under vapenövningstiden, samt för riksdagen fram- skyldiga och
lägga det förslag, vartill Kungl. Maj:t kunde finna anledning före- värnpliktiga.
ligga. (Forte.)
Uti en vid utlåtandet fogad reservation hade emellertid herrar
Schotte, Lindqvist i Stockholm, Karlsson i Fjäl, Borg och Lindqvist
i Kosta yrkat, att ovanberörda motioner måtte varda av riksdagen avslagna.
Utskottets hemställan upplästes, varefter
Herr Schotte yttrade: Herr talman! Som kammaren behagade
finna, ha jag och åtskilliga andra av utskottets ledamöter
anmält reservation mot föreliggande betänkande. Denna är ju
ganska vidlyftigt avfattad, och jag torde därför ej behöva länge
besvära kammaren med en framställning om vad den innehåller.
Det är närmast två förslag, som här äro framställda i motionen.
Det första i gäller simulation vid inskrivningsförrättning.
Yi reservanter ha ansett, att man ej i denna de! behöver vidtaga
särskilda åtgärder, åtminstone i det sammanhang, varom nu är
fråga. Vederbörande militärläbare ha vid inskrivningsförrättningarna
många sätt att komma simulanter på spåren. Den kungörelse
av år 1915, som med avseende härå utfärdats, innebär en
viss garanti, nämligen att, om någon simulation möjligen kan antagas
hava förekommit, så skall vederbörande ändock tillsvidare
inskrivas till vapentjänst.
Det andra slag av simulation som motionen avser är simulation
genom sjukanmälningar under vapenövningstiden; och det är den
delen av frågan, som här är den viktigaste. Jag tror emellertid
att man bör vara varsam i denna fråga. Det är egentligen så,
att militärläkarna vilja ha så summariskt förfaringssätt som möjligt
mot dem, som de anse såsom simulanter. Detta ha vi reservanter
ej kunnat vara med om. Det är uppenbart, att man ej
har samma intresse på militärläkarhåll, där förordar man förslaget,
om man ej får ett dylikt summariskt förfärande. Oss förefaller
det tydligt, att varsamhet här är påkallad, och att det är svårt
att konstatera, om verkligen anledning till sjukanmälning över
huvud föreligger eller ej.
Det bli säkert olika meningar rådande bland de militära medicinska
myndigheterna, om dylik simulation föreligger eller ej;
och därför kan det icke vara skäl i att belägga denna s. k. simulation
med straff, annat än i de ytterst grova fäll, som redan enligt
nu gällande värnpliktslag anses vara med straff belagda. Det
är obestridligt att hos många värnpliktiga finnes det en viss benägenhet
att visa en klandervärd klemighet och att försöka komma ifrån
strapatser, men det är icke rätta sättet att söka motverka detta
Andra hammarens protokoll IDIG. Nr 67. 3
Nr 67. 34
Lördagen den 6 maj.
Ang. åtgärder genom att tillgripa strafflagar, utan det finnes säkerligen andra,
m°t bättre åtgärder att vidtaga. Det är uppenbart, att det vid en
inskrivnings- lindrigare feber eller skada ibland kan vara svårt att konstatera,
skyldiga och huruvida den skulle förvärras genom en mera prövande militärvämpiiktiga.
tjänstgöring eller ej, men då anser jag, att det är mindre risk att
(Forts.) skona vederbörande från en sådan tjänstgöring, även om den kanske
icke skulle ha varaktigt skadat honom, än att visa en stränghet,
som i många fäll kan medföra ödesdigra följder. Det är också
givet, att den kritik av de sanitära förhållandena vid våra kaserner,
som framkommit från militärläkarehåll, manar till stor försiktighet
i förevarande avseende.
Det är väl också uppenbart, att det bör föreligga särskilt
starka skäl för att förmå riksdagen att vidtaga ändringar i en så
nyligen stiftad lag som strafflagen för krigsmakten, vilken ju icke
varit i tillämpning längre än under fyra månader. Då andra kammaren
i fjol med högst betydande majoritet avslog en framställning
om att vidtaga åtgärder i samma syfte som det i ifrågavarande
motioner avgivna, så föreställer jag mig, att andra kammaren har
all anledning att stå kvar på denna sin ståndpunkt och låta saken
bero på en ytterligare utredning, som kan förebringas senare, då
meningarna bland militärläkarne blivit mera stadgade.
Jag hemställer därför, herr talman, att kammaren måtte avslå
motionen och bifalla den vid utskottsbetänkandet fogade reservationen.
Herr vice talmannen, som under herr Schottes anförande övertagit
ledningen av kammarens förhandlingar, gav härefter ordet till
Herr Petersson i Lidingö villastad, som yttrade: Herr talman,
mina herrar! Detta ämne är nog sådant, att man icke får
taga det fullt så lätt, som jag antar, att herr Schotte gjort, för
så vitt han här sagt ungefär det samma, som han yttrade i utskottet.
Jag var icke i tillfälle att höra hela hans anförande här
i kammaren.
Yad först beträffar det slags simulering, som består däri,
att en värnpliktig vid inskrivningsförrättning förebär sjukdom
för att därigenom bli befriad från fullgörandet av värnplikten i
sin helhet, så är det erkänt, att sådana simuleringar förekomma,
och det är även vitsordat, att de någon gång lyckats. Emellertid
är ett dylikt förfarande för närvarande straffritt; det har ingen
som helst menlig påföljd för den, som gör försöket. Blir han upptäckt
och avslöjad, så får han fullgöra sin värnplikt, ingenting
vidare. Eöljden härav är åter naturligtvis den, att ganska många
sådana försök göras. Det verkar ju rent av som en uppmuntran
till ett sådant försök, detta, att de värnpliktiga kunna tänka så
lyckas vi, så är det bra, och misslyckas vi, så ha vi intet ont
därav.
Det har sagts, att kriminalisering av simulation vid inskrivningsförrättningen
skulle vara mindre av nöden nu, sedan vi fått
Lördagen den 6 maj.
35 3¥r 67.
en förordning, som säger, att en värnpliktig, som gör svårigheter Ang. åtgärder
vid inskrivningsförrättningen, skall inskrivas på försök och sättas s™rm<r
under observation. Vanligen lftgges han då in på ett sjukhus,
där han kan undersökas, och där han får ligga, tills man kommit skyldiga och
underfund med, om han är sjuk eller icke. Ja, den anordningen värnpliktiga.
hjälper ju något, men den kan knappast sägas vara tillfyllest, (Fort».)
och den är bra litet tilltalande. Om jag tänker mig en värnpliktig,
som simulerat en sjukdom och därvid lyckats så bra, att
han icke genast upptäckts, så kommer han in på ett sjukhus; där
får han ligga under någon tid på statens bekostnad och göra ingenting.
Om det så upptäckes efter ett par månader, att han
simulerat, så har den tid, under vilken han annars skulle ha
övats som värnpliktig gått förlorad, och staten har fått underhålla
honom utan motsvarande nytta. Det är orimligt, att sådant
skall kunna ske fullständigt straffritt. Det är dock, mina herrar,
ett bedrägeri mot staten att undandraga sig de medborgerliga
skyldigheter, som lagen ålägger svenska medborgare, och det är
sannerligen icke mer än rätt och billigt, att ett sådant bedrägeri
belägges med lämpligt straff. Om detta bleve fallet, så skulle
det säkerligen ha den goda verkan, att antalet av simulanter,
skulle i ganska betydande grad nedsättas.
Detta angående den första punkten. Den andra rör sådan
simulation som består däri, att en värnpliktig under utbildningstiden
vid sjukvisitationen anmäler sig sjuk, för att få ligga hemma
och vila sig från ansträngningar några timmar eller någon eller
några dagar. Detta förekommer ganska allmänt bland våra värnpliktiga.
I detta avseende vill jag hänvisa till en artikel av en
militärläkare, doktor Klevberg, offentliggjord i »Hygisea» för
1915, och jag skall be att få meddela några små utdrag ur densamma.
Han säger under rubriken »Allmän orientering», att »antalet
dagligen sjukanmälda menige är mångenstädes alldeles oproportionerligt
stort inom svenska armén». »T. o. m. 50 till 60 % av vissa
styrkor på en dag kunna vara sjukanmälda -— de flesta utan rimlig
orsak.» Som ett faktum kan det påvisas, »att söndagens sjukkontingent
kan vara = med 0 och måndagens = 100 eller mer»,
och dä måste »den slutsatsen dragas, att här föreligga oegentligheter,
vilka med alla tillgängliga medel måste utrotas». Han säger
vidare, att »av den enklaste logik måste framgå, att dagliga
sjukanmälningssiffror, sä höga att de i det civila livet icke torde
förefinnas ens bland försörjningsinrättningarnas utlevade och dåliga
material, omöjligen kunna vara grundade på verkliga åkommor
hos landets blomma, dess friskaste ungdom, d. v. s. värnpliktiga
och volontärer». Han talar vidare om att han gjort åtskilliga
undersökningar genom läkare, som skött stora arbetsetablissement
o. d. med personal uppgående till omkring 2,000 personer, och så
jämför han förhållandet vid ett sådant arbetsetablissement med
förhållandet vid ett regemente på 2,000 man. Om man nu frågar,
säger han, den civile läkaren, om i hans verksamhet det kan före
-
Nr 67. 36
Lördagen den 6 maj.
Ang. åtgärder komma sjukanmälningar upp till 3- ä 400 per dag, så svarar denne
mot simuia- säkert, att det är omöjligt. Men inom den svenska militären får
inskrivnings- detta alltjämt fortgå, utan att några effektiva åtgärder vidtagas
skyldiga och emot dessa förhållanden, vilka äro till skada för landets försvar.
värnpliktiga. Här föreligga vidare rapporter i arméförvaltningens sjukvårds(Forts.
) styrelses officiella statistik för år 1914 »Hälso- och sjukvård vid
armén», däri dessa förhållanden beröras, och där det nästan från
varje regemente klagas över hur dessa sjukanmälningar missbrukas.
Jag skall läsa upp några rader för att bara låta herrarna få
höra, huru det låter i dessa rapporter. Upplands infanteriregemente:
»Antalet sjukanmälda har varit störst före marscher, på
måndagarna samt efter de dagar, då permission i större utsträckning
varit beviljad. Så sjukanmälde sig en gång efter återkomsten
från permission 40 man från en bataljon.» Värmlands regemente:
»Med beklämning ser man det stora tilloppet av dem, som
äro rädda för ansträngningar; undrar hur förhållandena skulle gestalta
sig vid verkligt allvar. Den tid, som det tager för läkarna
att skilja på verkligt sjuka och icke sjuka är ganska ansenlig
och arbetet tungt och otacksamt.» Livregementets dragoner:
»Möjligheterna att slippa ifrån tjänstgöringen begagnas i stor utsträckning
vid de så kallade sjukvisitationerna, vilka härigenom
bliva över hövan talrikt besökta.» Bodens ingenjörkår: »Som vanligt
ha de sjukanmäldas antal varit stort, i synnerhet dagarna
för fälttjänst, och ej stått i proportion till de verkligt sjuka.
Likaledes ha vid efterbesiktningen försöken att bliva hemförlovade
varit talrika och alla möjliga åkommor föregivits, i synnerhet
hjärtfel, men endast ett fåtal ha blivit förklarade odugliga till
krigstjänst».
Ja, så låter det från nästan alla svenska regementen. Kan
man då blunda för att här verkligen föreligger så allvarsamma
missförhållanden, att dock något bör göras för att stävja dem.
Nu är det en fråga, i vad mån simulationsförsök av en värnpliktig
för närvarande kan vara straffbart. Det finnes kanske en
möjlighet att därå tillämpa 129 § i nu gällande strafflag för
krigsmakten, dock är det tvivelaktigt, huruvida den kan komma
i tillämpning eller icke. Motsvarande § i den gamla strafflagen
blev tillämpad på ett simulationsfall av krigshovrätten. Men även
om så skulle vara, att denna 129 § kunde tillämpas, så har den
det felet, att den väsentligt taget syftar å andra förhållanden och
därför har en straffsats, som är olämpligt hög i detta fall. Det
är nämligen straffarbete i högst två år eller fängelse eller, där
brottet skedde av förhastande och ingen eller ringa skada därav
kom, disciplinstraff''. Nu har man tänkt sig, att för vanliga fall
av simulation borde det normala straffet vara disciplinstraff, och
det skulle således vara ur alla synpunkter lämpligt, att en sådan
straffbestämmelse infördes i strafflagen för krigsmakten. I det
förslag, som lades fram för 1914 års riksdag, fanns en bestämmelse
med lämpligt straff, som skulle varit tillämplig på simulation.
Lördagen den 6 maj.
37 Nr 07.
Men mina herrar, den paragrafen ströks av riksdagen av annan Än9- åtgärder
anledning, som jag nu icke vill gå in på. . Ten bland
Det är således utan tvivel önskvärt, att man iar en rimlig inskrivningsoch
lämplig straffbestämmelse mot detta oskick. Om lagparagrafen skyldiga och
formuleras på det sätt, att latituden blir rymlig, och vidare så, värnpliktiga.
att den oriktiga uppgiften om en sjukdom naturligtvis skall vara (Fort».)
lämnad mot bättre vetande — något annat ifrågasattes icke — och
därtill stadgar att brott av detta slag under alla förhållanden
komma att behandlas av domstol, så tror jag, att man kommer till
en lagstiftning, emot vilken ur billighets- och rimligbetssynpunkt
ingen som helst anmärkning kan göras och som av förhållandena
är synnerligen påkallad.
Med anledning härav anhåller jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan, däri utskottet föreslagit riksdagen att till
Kungl. Maj:t avlåta en skrivelse med begäran om undersökningar
och lagstiftningsförslag i det ämne, som här är ifråga.
Härpå anförde
Herr Persson i Norrköping: Herr talman! Jag har icke
haft tillfälle att deltaga i detta ärandes behandling inom utskottet,
men om jag det hade gjort, hade jag kommit till samma slut, som
reservanterna med herr Schotte i spetsen kommit till.
Som kammaren behagade erinra sig, var denna fråga föremål
för behandling även vid föregående års riksdag, och det målades
ju då från anhängarna av strafflagar för allting en hel massa
mörka bilder om hur dåligt det skulle vara ställt på detta område
ute vid våra regementen. Men från andra sakkunniga håll framhölls,
att vad som sålunda omtalades huvudsakligen var svartmålningar,
som man icke hade orsak att taga alltför mycken hänsyn
till. Och jag ber särskilt få erinra om det anförande, som en ärad
ledamot av denna kammare höll, en regementsläkare, som följaktligen
är sakkunnig på området, då han förklarade, att han skulle
vara med på lagstiftning i det fall, som det bär var fråga om, men
under förutsättning likväl, att det verkligen funnes grundade anledningar
härtill. »Någon sådan synes mig emellertid icke på
något håll ha ådagalagts», säger han och fortsätter: »För att be
visa
simulationernas talrikhet och särskilt de fall, som lyckas,
borde man väl ha förebragt någon statistik eller åtminstone angivit
något antal av sådana lyckade simulationer. Ingen har
kunnat göra detta.» Och han framhåller i fortsättningen av sitt
anförande, hurusom han under många år biträtt vid sjukundersökningar
vid inskrivningarna, men att han därvid icke kunnat finna
några ansatser eller tendenser hos dem, som skulle inskrivas, att
uppgiva sjukdom i andra fall, än då sådan verkligen varit för
handen. Han förklarade vidare, att han gjort den erfarenheten,
att i stort sett villigheten att fullgöra de skyldigheter, som lagligen
äro ålagda vårt lands unga män, hade varit berömdvärd och
i vart fall icke alls förtjänade att på sådant sätt behandlas, att
Nr 67. 38
Lördagen den 6 maj.
Ang. åtgärder man skulle stadga särskilt straff för en fara, som icke var för
"tionMand ^an(^en
inskrivnings-
Nu är det ju så, att militärbefälet ingalunda saknar möjligskyidiga
och heter att ingripa, därest det till äventyrs skulle visa sig, att
värnpliktiga, simulation förekommit. Det bär ju anförts inom utskottet och även
(Forts.) på annat sätt omtalats, hurusom de militära befälhavarna, då de
finna, att simulation förekommit, tillgripa den åtgärden, att icke
bevilja dem, som göra sig skyldiga till en sådan förseelse, någon
permission. De utfärda permissionsförbud för dem. Och detta har
visat sig vara rätt tillfredsställande och fördelaktigt. Och jag
tycker, att nog finns det för en kunnig befälhavare möjlighet att
på annan väg än genom straffhot, som för övrigt icke kommer att
verka avskräckande i detta fall, få villighet hos pojkarna att fullgöra
sina skyldigheter, sedan de äro inkallade, ty därest icke de
militära befälhavarna visa sig vara kvalificerade för den uppgiften,
så ha de givit sig själva underbetyg i lämplighet att handha
undervisning av vårt lands ungdom, som man dock kräver så
ofantligt mycket av.
Nu har det anförts, att man vill införa straff för att avskräcka
från simulation, och i det syftet skulle meningen bland militärerna
vara den, att man vid varje simulation, som kan konstateras,
omedelbart skulle på läkarens rapport ådöma disciplinstraff. Utskottet
har emellertid icke velat rekommendera den vägen, utan
utskottet har förklarat, att man vid varje tillfälle borde låta en
sådan fråga behandlas av domstol, och då har man ju kommit från
denna straffets omedelbara verkan, som militärerna anse vara botemedlet
mot det föregivna onda.
Det är ju för övrigt framhållet här av utskottets ärade ordförande,
att det finns redan nu lagbestämmelser, som kunna tilllämpas
vid simulation. 129 § i strafflagen för krigsmakten, som
föredrogs, stadgar visserligen straffarbete, men den stadgar även
disciplinstraff. Och det är ingenting, som. hindrar, att i de fäll,
då straff borde tillgripas, man stannar vid denna disciplinbestraffning.
Någon ny lag behövs följaktligen icke.
Jag ber vidare få erinra därom, att dels ha vi nyligen i riksdagen
fastställt en alldeles ny lagstiftning för krigsmakten, dels
ha helt nyligen reglementen utfärdats, som i det avseendet skola
lända till efterrättelse. Och innan verkligen erfarenheten giver
vid handen, att det är nödigt, att något ytterligare göres, bör man
icke ändra lagar, som äro nyss utfärdade. Och vad gäller ändring
i den övriga strafflagen, torde det vara skäl att vänta något enär
ju hela strafflagen håller på att omarbetas, och icke företaga onödiga
lappningar än här än där.
För övrigt tycker jag, att tiden nu är synnerligen olämplig
att komma med förslag om införande av nya straff för dem, som
fullgöra sin värnplikt. Yi ha ju allesammans reda på, hurusom
under de allmänna inkallelser, som ägt rum, har deras fullgörande
av de plikter, som krävas, icke lämnat något övrigt att önska
enligt militärbefälets egna uppgifter och enligt andra sakkunnigas
Lördagen den 6 maj.
39 Nr 67.
uppgifter. Att under sådana förhållanden och på synnerligen sva- Ang. åtgärder
ga grunder, ja, knappast på några grunder alls, komma och föreslå
nya straffskärpningar är verkligen icke riktigt väl motiverat inskrivningsoch
icke alls av den art, att den tendensen nu bör understödjas, skyldiga och
Jag yrkar således bifall till reservationen, vilken står i full värnpliktiga.
överensstämmelse med det beslut, som så sent som förra året med (Forts.)
stor majoritet av denna kammare fattades.
Herr Kaijser: Herr talman! Med anledning av vad herr
Persson i Norrköping sade nyss, vill jag påpeka, att den motion,
som förelåg förra året, och den nu föreliggande äro något olika.
Förra året gällde det endast simulation vid inskrivningsförrättningar,
nu gäller det även sjukvisitationer. Yad herr Eklund i första
kammaren förra året nämnde gäller inskrivningarna,_ nu gäller det
även simulation vid sjukvisitationer, och det är två olika saker, som
det är av ganska stor betydelse att skilja på.
Jag vill samtidigt, innan jag går närmare in på frågan, nämna
några ord med anledning av vad reservanterna skrivit i sin
reservation. De säga där bland annat: »Ej heller ha militärläkarnas
undersökningar alltid varit förrättade med sådan omsorg, att
man kan ge dem ett obetingat vitsord. Dagspressen har lämnat
ganska upprörande exempel på bristfälliga läkarundersökningar
och följderna därav». Ja, att det stått sådant i dagspressen kan
ju icke förnekas. Men å andra sidan kan det icke heller förnekas,
att en läkare, han må vara aldrig så skicklig, kan få finna sig i,
att han har tagit miste. Det kan hända vilken läkare som helst, att
han tar miste en eller annan gång. Och militärläkarna kunna ju,
när de äro ute på inskrivningsresor, icka gärna taga med sig hela
den attiralj, alla de instrumentalier, om jag så må uttrycka mig,
som finnas på ett sjukhus, och kunna därför icke göra sina undersökningar
med samma grundlighet, som de annars kunnat göra,
om de haft tillfälle att göra dem pa ett sjukhus eller så.
Men det är icke simulation vid dessa förrättningar, som det
här mest gäller, utan det är simulation vid sjukvisitationerna. Såsom
herr Eklund sade i första kammaren förra året, så kan det
hända, att på en styrka av (500 till 800 man av de mest kraftigt;
i hela Sveriges rike sjukanmäla sig på en gång 100 till 150. Om
man nu tänker sig, att militärläkaren ifråga skulle undersöka alla
dessa med stor noggrannhet, så skulle han därtill behöva liera
dagar. Det gör, att en militärläkare vid en sådan visitation måste
utgå från en helt annan ståndpunkt än en vanlig läkare. En vanlig
läkare utgår ju från att de patienter, som söka honom, verkligen
äro sjuka. Men en militärläkare, som av 800 man, vilka äro
undersökta och befunnits friska, när de kommit in till övningsplatsen,
får på en dag bortåt 150 stycken sjukanmälda, måste misstänka,
att icke alla äro sjuka. Undersöker han sedan ett par av dem
och finner verkligen, att de icke äro sjuka, sa kan man icke förtänka
lonom, att han kanske, då han undersöker en tredje, sena visserhigen
är sjuk, men icke visar några så förfärligt svara symtom,
Nr 67. 40
Lördagen den 6 maj.
AZ åJZda-’i förbiser ieTf 1sj^kdom- dä det .i1-1 måste gå med en viss
Viol simma U„f Om vin or, Lnl ~__• i° , ....
mot simulation
bland
inskrivningsskyldiga
och
i 4- r\ i i V ----,—’ J ^ gch ixicu eu viss
hast. Om nu en hel del simulaker infinna sig och upptaga läkarens
tid med att giva anledning till undersökningar och sålunda
- . medverka till att omsorgen, som ägnas de andra, blir mindre, så
vavuphkuga. anser jag för mm del detta vara straffvärd Därför förenar lag
(Forts.) mig med utskottets hemställan, vari föreslås en skrivelse till Kung*
iVlajrt i det syfte, motionärerna föreslagit.
,H®rr Lindqvist i Stockholm: Herr talman! Vi ha ju, som
känt är, förut infört straffbestämmelser, som kriminiellt bestraffa
krigsman, som genom s. k. stympning eller annorledes uppsåtligen
gör sig oduglig till militärtjänst. Nu kräves här en utvidgning
av denna straffpåföljd, på det sättet, att det även skulle införas
bestämmelser om kriminell bestraffning för simulation dels vid insknvnmg
och dels av dem, som redan inskrivits och äro inne i
militärtjänst.
+‘ni ^år denna fråga behandlades i lagutskottet, hede lagutskottet
* jj i j en särskild sakkunnig, nämligen eu militärläkare, som
meddelade utskottet sina erfarenheter från arbetsfältet, hur det
gick till vid dessa inskrivningsförrättningar och hur simulation
ägde rum, och i övrigt skildrade, hur det förhöll sig under
mi- tjänstgöring, _ där ju, som också är angivet i utskottets
utlåtande, under vissa tider och under vissa omständigheter eu
större mängd av de värnpliktiga simulera sjukdom för att bli fria
från någon ansträngande tjänstgöring m. m. Men det märkvärdiga
var, att denne sakkunnige förklarade bland annat, att vid inskrivmngsförrättningarna
var det tämligen lätt att komma underfund
med, huruvida försök till simulation förelåg. Han sade bland annat,
att det är utomordentligt lätt att se t. ex. på en person, som
kommer och angiver sig vara döv, att han icke är döv. Det förmenade
han var så enkelt, att om man tittade på en person, som
simulerar en . dövhet, så behövde man endast konstatera, att han
tittade upp i taket. Ty, säger militärläkaren ifråga, en person,
som verkligen är döv, han tittar på den person, som tilltalar honom,
för att se på munnen, vad han har att säga. Det var ett
fall, där denne sakkunnige konstaterade, hur enkelt det var att
komma underfund vid förrättningarna, om det föreligger försök till
simulation.
-^u har ju i alla fäll det icke kunnat bevisas, att här i landet
förekommit i någon egentlig utsträckning försök till simulation och
iramiör allt icke, att sadaua försök ha lyckats. Det skrevs ju
visserligen i tidningarna förlidet år om den där tandutdragningen,
som ägt rum på någon ort här i landet. Men det har ju åtminstone
icke inför utskottet blivit visat, att det ägt rum någon sådan
* s^Prre utsträckning och att det förelåg någon egentlig fåra. Jag
oj.mig säga i utskottet, att om eu människa är så rysligt oförståndig,
att hon gör våld på sin egen kropp och plockar ur tänderna
ut munnen för att slippa militärtjänst, så tycker jag, att
den individen har faktiskt fått tillräckligt straff redan och att det
Lördagen den 6 maj.
41 Nr 67.
skulle vara oriktigt att öka det genom eu kriminell bestraffning Ang. åtgärder
för den åtgärd lian vidtagit. _ ^ ”tfonMald''
När det således icke kan bevisas, att det föreligger någon fara insterimingS.
för simulationsförsök vid inskrivningarna och framför allt icke för skyldiga och
att sådana försök skulle lyckas, så är det min bestämda uppfatt- värnpliktiga.
ning att det icke föreligger anledning att bifalla vad utskottet ro- (Forts.)
rande den saken här föreslår.
Beträffande åter det andra förhållandet, d. v. s. simulation av
dem, som befinna sig i tjänstgöring, så är det ju konstaterat, att
inför stora ansträngande övningar förekommer det sjnkanmälningar
i ganska avsevärd grad. Det är, som reservanterna också säga,
att beklaga, att så sker, men nog skulle vi väl kunna vara överens om,
att det finnes tämligen naturliga förklaringsgrunder, varför dessa
i militärtjänst varande värnpliktige vidtaga sådana åtgärder. Det
är ju ganska sannolikt, att en person som känner med sig, att hans
krafter icke äro så förfärligt stora, känner med sig, att så stora
ansträngningar, som en längre fälttjänstövning ju kräver, kunna
medföra risk för honom, anser sig böra försöka att bli fri från
den tjänstgöringen. Och så söker han militärläkaren för att få konstaterat,
att han icke har en sådan kroppskonstitution, att han kan
vara med på den övningen. Om man nu skulle gå den vägen, att man
bestraffar sådan simulation, vad tro herrarna det kan medföra, och
vilka vådor kunna därav uppstå? Jo självfallet blir förhållandet
det, att en hel del av våra värnpliktiga, vilka, såsom vi ha sett
genom pressen, ofta råka ganska illa ut till följd av strapatser,
som de icke kunna stå ut med, icke skulle våga vända sig till
militärläkaren för att bli befriade från en övning eller för att få den
vård å ett lasarett, som de i verkligheten äro i behov av, därför
att de skulle frukta, att det tolkades som en simulation, som medförde
för dem en straffpåföljd.
Nu är det i själva verket så, att redan med de tillgängliga
krigslagarna kan ju simulation av grövre slag bestraffas. Det
hörde jag icke presidenten Petersson nämnde om, men det framgår
av den berättelse, han åberopade, och det är en hel del fall, som
bestraffats med ända upp till 3 månaders fängelse, där simujation
av grövre slag ägt rum. Nu äro icke våra militära myndigheter
nöjda med det, och denne sakkunnige expert, som inkallats
till lagutskottet, lät oss mycket oförbehållsamt förstå, vartill de
syftade att komma. Han sade nämligen, att de krävde helst sådana
stadganden, som skulle medgiva militärläkaren möjlighet att
inför vederbörande befäl anmäla en, som kom och angav sig vara
sjuk, så snart han kunde misstänka någon simulation, och så
skulle vederbörande militärmyndighet utan vidare rannsakning
kunna pålägga den individen disciplinstraff. Man vill alltså ha en
anordning, sä mjuk och behändig och lättvindig som möjligt. Ja,
det förefaller nästan av den expertens utsago, som om man skulle
önska, att man kunde taga var och en i örat, som kom till läkaren
och sade, att han är dålig eller har ont i foten t. ex. eller
någon annan åkomma, och leda honom till det militära befälet,
Är 67. 42
Lördagen den 6 maj.
Ang. åtgärder som sedan skulle ålägga honom några dagars vaktarrest för att
m(‘onTiaid'' ^an åkaren för att bli botad för en åkomma, som han i
inskmnings- verkligheten har i större eller mindre omfattning.
skyldiga och Jag tror, att om man skulle gå med på vad som här är förevämpliktiga.
slaget, så skulle det vara en mycket dålig belöning man skulle
(Forts.) giva våra värnpliktige och alla dem, som ligga ute i denna militärtjänstgöring.
Jag kan för min del icke finna, vare sig att fosterlandet
löper någon fara eller att de militära auktoriteterna trädas
för nära, genom att vid vissa tillfällen en större eller mindre
grupp av i militärtjänstgöring varande komma och meddela militärläkaren
att de äro sjuka, utan att det är så farligt med dem.
Det må ju tillkomma honom att pröva, huruvida de äro sjuka
eller icke, och finner han då, att de icke äro sjuka, så få de''deltaga
i övningarna. Men det skall naturligtvis avgöras genom en
undersökning. Och jag anser det icke rättvist, att de skulle bestraffas,
om den undersökningen giver vid handen, att de överdrivit
något ifråga om de fel, som de anse vidlåda dem.
Jag kan därför, herr talman, icke annat än hemställa om bifall
till reservationen, som ju innebär avslag på utskottets förslag.
Jag tror, att man handlar riktigt, om man i detta avseende följer
den anvisning, som andra kammaren med så stor styrka gav under
förlidet års riksdag.
Herr Åkerman: Herr vice talman, mina herrar! Denna fråga
kan uppdelas i två. Den ena gäller simulering vid inskrivningsförrättningar
och den andra simulering vid sjukvisitationer.
Vad beträffar frågan om simulering vid inskrivningsförrättningarna,
så har ingen, så vitt jag kan finna, vågat påstå, att sådan
simulering icke har förekommit. Man har endast sagt, att den icke
förekommer i större utsträckning, eller att icke någon fara är för
handen, men jag har, som sagt, icke hört någon, som vågat påstå,
att den icke förekommer. Då denna fråga förra året var föremål
för kammarens debatt, upplystes också från eu ärad ledamot av
civilkommissionen, att till hans kännedom kommit fall av simulering
vid inskrivningsförrättningar, och jag kan meddela kammaren,
att när jag några dagar efter denna debatt kom till regementet,
var det första papper, som mötte mig på mitt bord, ett meddelande
från Konungens befallningshavande angående en ung man, som genom
simulering hade lyckats undgå att bliva inskriven. Det var
nu, såvitt Konungens befallningshavande kunde finna, fullt juridiskt
bevisat, att här förelåg simulering. Konungens befallningshavande
frågade, vad man skulle göra, och jag kunde icke svara annat än
att andra kammaren anser, att simulering är något, som bör vara
straffritt, och det finnes ingenting att göra. Men nu kommer det
allra egendomligaste. Herr Lindqvist i Stockholm har sagt, att
om det förekommer simulering, så kan det åtminstone aldrig vara
dövhet, som simuleras. I detta fall var det just dövhet. Mannen
hade genom att simulera dövhet undgått att bli inskriven, och där
går han nu och skryter med detta.
Lördagen den 6 maj.
43 Nr 67.
Förhållandet är i själva verket följande. Det är svårt att si- Ang. åtgärder
mulera, så att man undgår att bliva inskriven, men lyckas det, då
har. man varit så fiffig att då bör man hava belöning och bliva straffri. inskrivnings
Egendomligt
är också, att den, som stympar sig för att undgå skyldiga och
värnplikten — det är ju också ett slags simulering — den blir värnpliktiga.
straffad, men den, som ..lyckas att simulera utan att stympa sig (Forts-)
själv, han går straffri. År det konsekvent?
Kommer jag så till den andra frågan, nämligen simulering
vid sjukvisitationer. Beträffande denna sade herr Lindqvist, att
om man nu skrev och anhöll att få straffbestämmelser mot simulering,
skulle följden därav möjligen bliva den, att militärläkarna
skulle komma med de värnpliktiga till militärbefälet för att få
dem straffade, och dessa värnpliktiga skulle småningom få den
uppfattningen, att dit våga vi icke gå, ty vi bliva tågna för simulanter,
då vi i själva verket känna oss sjuka. Jag vill då erinra,
att vilket förslaget än har varit från den inkallade sakkunniges
sida, och i övrigt från militärläkarnas sida, så har dock icke utskottet
gått med på detta. Det bar icke gatt med på ett så lättvindigt
förfärande, och detta med allt skäl, utan utskottet har föreslagit
domstolsförfarande.
Av egen erfarenhet vågar jag påstå, att åtminstone de läkare,
som finnas vid Västmanlands regemente, icke hava annat än i
mycket sällsynta fäll ansett, att tydlig simulering förelåg. Det
har emellertid varit mycket svårt att i dessa fall bestraffa sirnuianterna
emedan, såsom framhölls av presidenten Petersson, det
icke finnes någon straffpåföljd stadgad annat än den i § 129, en
straffpåföljd, som enligt mitt förmenande är alldeles för sträng.
Det är en sida av saken, som. enligt min mening icke blivit
tillräckligt belyst, och det är den: gör man icke de verkligen
sjuka värnpliktiga en otjänst genom att på detta sätt låta simuleringen
vara straffri? Jo, det gör man. Det är helt enkelt
naturligt och mänskligt, att militärläkarna, da de se mer eller
mindre höggradig simulering, skola bliva misstänksamma. Det
leder och har i flera fäll lett till eu mer eller mindre summariskbehandling
av värnpliktiga, beträffande vilka ett annat behandlingssätt
hade varit på sin plats. Detta är enligt mitt förmenade icke
annat än rent mänskligt. Jag tycker därför, att man borde just
ur de plikttrogna värnpliktigas synpunkt gå militärläkarnas framställning
så långt till mötes, att man får möjlighet att bestraffa i
de fäll, där man efter domstols prövning finner, att verklig simulering
föreligger. Det är således icke här, såsom det nästan ville
synas av den föregående ärade talarens anförande, fråga om de
sjuka i allmänhet, nej, det är endast fråga om dem, som äro verkliga
simulanter och vilkas simulering kan bevisas vid domstol.
Herr talman! På grund av vad jag nu anfört, skall jag för
min del be att få yrka bifall till utskottets hemställan, och jag
gör detta så mycket hellre, som jag anser, att man därigenom
endast hjälper de plikttrogna värnpliktiga.
Med herr Åkerman förenade sig herr Hildebrand.
Jfr 67. 44
Lördagen den 6 maj.
Ang. åtgärder Herr Månsson: Det är visserligen sant, som herr Åkerman
''"tion‘bland sa£er’ det nuvarande förhållandet kan medföra vissa olägenheinsicrivnings-
-^ör dem, som äro verkligt sjuka, men de olägenheterna uppskyldiga
och vägas mångfaldigt av den fördelen för dem, som äro sjuka, att de
varnphktiga. kunna på ett tidigt stadium av sjukdomen anmäla sig och bliva
(Ports.) undersökta. Jag tänker härvid särskilt på tuberkulosen, som är
oerhört svar att undersöka och konstatera i sjukdomens första stadium.
Klart är, att när en ung man, som har början till denna
sjukdom, skall marschera tre ä fyra mil och har känt något misstänkt
i den vägen, måste han naturligtvis före en sådan marsch
eller en fälttjänstövnings början vara mycket benägen att söka
läkare. Det kan hända, att läkaren upptäcker felet, men det kan
också, hända,. att han icke gör det, så att sjukdomen förvärras så
småningom, till dess den upptäckes.
Emellertid ser jag i detta ytterligare ett utslag av den smak
för kautschuklagar, som utmärker alla våra myndigheter och som
måste utmärka dem med det byråkratiska regemente, som vi hava
i vårt land. Hur skall det bli för en sjuk värnpliktig, som
har t. ex. början till tuberkulos, vilket läkaren emellertid icke
upptäcker, då den värnpliktige anmäler sig för läkarundersökning?
Med den kännedom jag har om det sätt, på vilket våra myndigheter
i allmänhet och framför allt de militära handhava rättskipningen,
är jag alldeles övertygad om, att efter denna lags antagande
en. arbetares son aldrig skulle falla på den idén att sjukanmäla
sig, förrän han fullständigt ramlar.'' Medvetandet om att
han blott är en arbetares son vore nog att skaffa honom icke bifall
till hans begäran att bliva sjukskriven utan bestraffning. Däremot
den yngling, vars far är en förmögen man och har anseende i
samhället, han kan säkerligen, hur många gånger han vill, gå och
sjukanmäta sig och vara säker om, att för honom har det alls ingen
. påföljd. Den politiska förvildningen inom vår överklass, den
förvildning som stömmar ut från våra universitet, den förvridning
som färgar alla. myndigheters göranden och låtanden, gör denna
lag dubbelt farlig och omöjlig att antaga, i varje fall för dem av
oss, som representera de mera fattiga befolkningslagren i samhäilet.
Herr Schotte: Herr talman! Jag skall icke länge uppehålla
denna diskussion, som redan pågått tillräckligt. Jag skall blott
be att få upptaga ett par saker till bemötande.
Herr Åkerman började med att tala om, hur han tolkade riksdagens
beslut i sina order såsom inskrivningsområdesbefälhavare: riksdagen
skulle, anse simulation böra vara straffri. Jag föreställer
mig, att det icke var på Konungens befallningshavandes anmälan,
som han använde detta uttryck såsom ett slags motiv för sitt
beslut att ej något åtgöra i saken. Uttalandet är i sig oriktigt
vad beträffar riksdagen såsom helhet och, om han blott menade
andra kammaren, så är detta icke heller riktigt.
^Jag tror för min del, att det fäll, han omförmälde, endast
skulle hava något bevisvärde för hans ståndpunkt, om man kunde
Lördagen den 6 maj.
45 Nr 67.
bestämt påstå, att vederbörande militärläkare vidtagit alla de åt- åtgärder
gärder, som kunnat vidtagas för att utröna om ett fall av simulerad mtfonsl^d''
dövhet förelåge eller ej. Den militärläkare, som vi hade uppe i ;nskrimingsutskottet,
förklarade, om jag ej minnes orätt, att simulera dövhet skyldiga och
var mycket lätt att kunna komma på, så att på den saken ansåg värnpliktiga.
han, att det icke var lätt att lura läkarna. _ (Forts.)
Sedan säger herr Åkerman att man gör de verkligt sjuka
värnpliktiga en otjänst, genom att ej vara med om den ifrågasatta
lagstiftningen, enär man icke kan hinna med att i den omfattning och
med den noggranhet som erfordras, göra en undersökning, dä det
är alltför många, som sjukskriva sig. Den uppfattningen kan
jag för min del ej dela. Man säger också med mycken emfas, att
då eu simulationsfråga skall gå till domstol, så blir den nog väl
och tillräckligt utredcl. Men om en värnpliktig för ett par dagar
har en åkomma, som icke läkaren vid tillfället kan konstatera,
och läkaren anser, att denne således simulerat, varför den värnpliktige
blir åtalad, hur skall då domstolen kunna konstatera,
om simulation några dagar förut förelegat eller icke? Icke på annat
sätt, föreställer jag mig, än att taga militärläkarens ord för gott,
ty om den värnpliktige under tiden har blivit frisk, är det knappast
möjligt att genom en senare bevisning ådagalägga, om han
vid en tidigare tidpunkt haft det eller det felet.
Lagutskottets ordförande förklarade, att här är endast fråga
om fall då man lämnade oriktig uppgift om eu sjukdom med
vetskap om, att denna uppgift var oriktig; och en föregående talare,
en läkare, sade, att militärläkarne sköta sig, så gott de kunna,
och att man i allmänhet måste tillerkänna dem stor samvetsgrannhet
och mildhet vid bedömande av dessa saker. Jag tror, att så är
fallet i allmänhet, och att man icke har någon anledning att lägga
för tunga stenar på en börda, som ändå är ganska tung, men jag
vill påstå, att det linnes fall, där man visst icke kan säga, att
militärläkarne förfarit med den varsamhet, som skulle ha varit
nödig.
Jag har här en notis rörande en anmälan hos militieombudsmannen
av fadern till en avliden värnpliktig. Hans son hade
avlidit under militärtjänstgöring och hade av vederbörande läkare
behandlats såsom simulant. Läkaren uppgiver, att han icke ägnat
honom så stor uppmärksamhet, då han antagit, att simulation
förelåg, enär mannen uppgivit olika sjukdomar vid de olika tillfällen,
han inställt sig för undersökning. Detta var således hans
motiv: mannen hade den ena dagen den sjukdomen, den andra den,
och därför kunde man icke sätta tro till honom och göra en grundlig
undersökning i saken. Jag tycker, att när man kommit så
långt, att man behandlar en person på detta sätt med den olyckliga
utgången, att han avlider, så har man anledning att vara försiktig
med lagbestämmelser, av den art, som här äro ifrågasätta.
Man frågar: hur skulle det, om sjukanmälningarna få fortgå
som hittills, gå, om vi finge krig? Ja, det är en ganska obefogad
fråga. Jag är övertygad om, att det i detta avseende kommer
Jir 67. 46
Lördagen den 6 maj.
Ang. åtgärder
mot simulation
bland
inskrivning sskyldiga
och
värnpliktiga.
(Forts.)
att ställa sig helt annorlunda vid krigstillfälle: då gör säkert
var och en ålit vad han kan.
Att emellertid förmedelst straffhot o. d. ännu mer skärpa
de svåra förhållanden för många enskilda, som kristiden medfört,
och på ett mindre lämpligt sätt »belöna» den villighet, som gjort
sig så mycket gällande under denna tid, det skulle enligt min
mening särskilt vid denna tidpunkt vara mycket olämpligt.
Jag vidhåller mitt yrkande.
Sedan herr talmannen nu återtagit ledningen av förhandlingarna,
yttrade
Herr Lindman: Herr talman, mina herrar! Jag är motionär
i detta ärende och må det tillåtas mig att i denna egenskap yttra
några ord, även om åtskilligt av vad jag här vill säga redan sagts
och kanske sagts på ett bättre sätt, än jag kan göra det.
Anledningen varför denna motion framkommit, kan naturligtvis,
det förstår var och en, icke vara någon annan, än att man
vill se till, att om sådan simulation förekommer den verkligen
beivras, så att den icke vidare får förekomma, d. v. s. med andra
ord, att man bör söka förhindra den. Det finnes väl ändå ingen
i denna kammare eller över huvud taget ingen människa, som
skulle vilja vara med om, att man icke skall söka förhindra en
sådan sak, som att en person uppsåtligen söker att undandraga
sig den uppgift, som han har att fylla, genom att angiva felaktiga
skäl inför dem, som hava att bedöma detta. Det kan ingen vara
med om annat, än att så bör ske.
Låt oss nu se på, hur det i själva verket ställer sig. Jag
utgår då ifrån, att det verkligen förekommer simulation, och det
kan väl ingen bestrida, att det verkligen gör. Vid en inskrivning
eller, för att taga ett enklare fall, vid en övning händer det, att
åtskilliga ynglingar få vara med om denna övning, medan en och
annan genom att förebära, att han är sjuk, lyckas undandraga sig.
År detta rätt gent emot staten och rätt gentemot alla hans kamrater,
som få gå ut på övningen och deltaga i den, under det att
de veta, att en och annan kamrat får sitta hemma, därför att han
lyckas tryna sig ifrån det? Det är synnerligen dålig moral i att
tillåta något sådant, och det är en god sak, om man skulle kunna
åstadkomma något, som förhindrade det.
Nu hörde jag i denna diskussion herr Lindqvist uttala, att
det är förklarligt, att eu och annan söker undandraga sig och
komma ifrån, därför att han känner på sig, att han icke är sä
stark och frisk, att han orkar vara med, och därför anser det vara
bättre att vara försiktig och söka komma undan. Men, mina
herrar, låt oss se på saken! Kan det verkligen vara rimligt, att
det förekommer vid sådana tillfällen, när en stor marsch eller
något sådant förestår, att hundratals värnpliktiga sjukanmäla sig?
År vårt svenska folk sådant, att det verkligen skall komma i fråga,
att alla dessa just den dagen skola bli sjuka? Det är solklar!,
Lördagen den 6 maj.
47 Nr 67.
att det icke kan vara på det sättet. Det måste vara något fel i Ang. åtgärder
denna sak. Det är givet, att ingen människa vill att man skall
släpa nt dem, som icke orka med. Det vore ett stort och beklag- inskärning s.
ligt fel, om det skalle förekomma. Men det är ett lika stort fel skyldiga och
att låta folk stanna hemma, därför att de förebära sig vara sjuka, värnpliktiga.
medan kamraterna veta, att de blott vilja smita ifrån och icke (Forts.)
äro verkligt sjuka.
Herr Lindqvist framhöll i sitt anförande, att om denna lag
kommer till stånd, så skulle de värnpliktiga icke våga vända sig
till militärläkaren. Det tror jag är en överdrift. _ Om de verkligen
känna på sig, att de äro sjuka, skulle de då icke vända sig
till militärläkaren och framhålla att de äro sjuka? Om å andra
sidan militärläkaren blir skeptisk i sådana fall, då det kommer
hundratals och anmäla sig sjuka på en viss dag, det kan man
sannerligen icke undra pa. Därför menar jag, att genom den
omständigheten, att faktisk simulation förekommer, sä inträffar
just det, som herr Åkerman sade, att militärläkaren kanske icke
kan fylla sin uppgift så, som han skulle kunna göra, om endast
de, som verkligen vore sjuka, komme och anmälde sig.
Herr Lindqvist framhöll vidare, att om en yngling anmäler
sig utan att bli sjukskriven, så skulle läkaren taga honom vid
örat och leda ned honom i arresten. Men herr Lindqvist, som själv
har suttit med i utskottet, tycks icke hava läst, vad utskottet säger,
som herr Åkerman också påpekade, nämligen att det icke skall ga
till på det sättet. Det är så, att den sjukanmäldes uppgift skall
hava blivit lämnad mot bättre vetande, och simulationsbrottet skall
bli föremål för domstols avgörande. Däri ligger enligt min uppfattning
en mycket stor trygghet för att missbruk icke skola förekomma.
Det skall endast vara från herr Månssons sida, som man skall
kunna komma fram med sådana påståenden, som jag knappast vill
upptaga till bemötande, nämligen att här skulle råda någon mannamån
och att här skulle naturligtvis arbetarens son icke våga anmäla
sig, medan den studerade ynglingen och den rike mannens
son kunna göra det utan risk. Jag vågar påstå, att så icke alls
är fallet, och jag tror icke, att herr Månsson skulle kunna komma
med ett sådant påstående, att de s. k. bildade klassernas söner
icke hava lika stark ambition i detta fall som arbetarklassens söner.
Att det skulle vara någon skillnad härvidlag, är en ren
fantasibild och ingenting annat. Den skilnaden existerar icke.
Ambitionen kan vara lika stor hos den ena som den andra. Det
finnes ingen anledning att komma med påståenden i motsatt riktning,
lika litet som man har rätt att påstå, att den ena^ eller
andra myndigheten begår mannamån, såsom herr Månsson påstod.
Herr talman! Jag har till min tillfredsställelse konstaterat,
att utskottet velat vara med om något i den riktning, som vi
önska. Likaså har jag med tillfredsställelse konstaterat, att vänstern
i första kammaren icke följt vänstern i andra kammaren.
Att t. ex. eu sådan man som herr Alexanderson, som varit när -
Nr 67. 48
Lördagen den 6 maj.
Ang. åtgärder varande vid ärendets behandling, icke står som reservant, det glä“"ibland
^er m''o> ''-»cd det synes mig, att de herrar i andra kammaren, som
inskrivnings■ reserverat sig, knappast borde hava gjort det, men det är deras
skyldiga och egen affär.
värnpliktiga. Jag vill slutligen helt kort säga, att någon annan avsikt före(Forts.
) ligger icke med motionen, än att komma åt de verkliga simulationsfallen,
som faktiskt förekomma i stor omfattning, och detta
därför, att det har ett dåligt moraliskt inflytande och icke kan
vara rätt att låta en och annan undandraga sig något, som deras
kamrater få underkasta sig.
Herr Lindqvist i Stockholm: Herr talman! Jag har nödgats
begära ordet i anledning av herr Lindmans fråga till mig,
om jag icke läst, vad utskottet har skrivit. Jo, visst har jag det.
Men anledningen till att herr Lindman ställer denna fråga till
mig är den, att han icke gittat höra på vad jag sade. Hade han
gjort det, så hade han icke framställt denna fråga. Jag sade
nämligen, att den expert, som var inkallad till lagutskottet, för
sin del oförbehållsamt angivit, hur man på militärt håll ville hava
denna fråga ordnad, och det skulle vara så, att militärläkaren, när
han ansåg simulation föreligga, skulle anmäla detta till militärbefälet,
och så skulle befälet bestraffa förseelsen disciplinärt. Nu
vet jag mycket väl, att här är avsikten att lägga det på annat
sätt. Det var endast en upplysning, som jag gav angående hur
militärerna ville hava saken ordnad.
På samma gång vill jag göra en liten påpekan för herr Åkerman,
som trodde sig hava hittat ett riktigt guldkorn, då han talade
om fallet med simulerad dövhet och ansåg, att detta talade
ofantligt mycket för utskottets förslag. Då jag yttrade mig om
saken, åberopade jag återigen denne militärläkare, som var inkallad
som sakkunnig, och framhöll, att det var han, som förmenade,
att det var ofantligt lätt att komma tillrätta med en person, som
simulerar dövhet. Han angav också, hur man gick tillväga, och
sade vidare, att det fanns en oändlig massa tillvägagångssätt, som
användas för att komma tillrätta med dessa personer, som söka
simulera. När så är förhållandet, då må jag säga, att det måste
hava ovarit en dålig militärläkare, som behandlade det fall, som
herr Åkerman omnämnde, då verkligen en person lyckades bli fri
från militärtjänstgöring genom att simulera dövhet. Jag tror, att
herr Åkerman bör göra den läkaren en erinran om, att han bör
lära sig av den expert, vi hade i lagutskottet, hur han skall gå
tillväga, ty han kunde konsten, det sade han.
Nu vill jag emellertid tillägga, att om man skall införa kriminell
bestraffning för simulation vid inskrivningar, så blir följden
den, att själva försöket skall straffas, och jag tänker mig, att
till och med våra jurister äro litet tveksamma, då det gäller att
utvidga bestraffningsområdet till att omfatta även försök till brott.
Avsikten är emellertid att på varje försök till simulation, även
om det icke leder till resultat, så att vederbörande lyckas bli fria
Lördagen den 6 maj.
49 Nr 67.
från militär tjänstgöring, skall följa straff, därför att vederbörande
begått en ohederlig handling, som man säger. Däri ser jag åter
en ännu större våda att ge sig in på en lagstiftning av förevarande
slag.
Till sist, herr talman, ber jag att få säga till herr Lindman,
att jag tycker fortfarande icke, att det är så märkvärdigt, att det
förekommer, att då man står inför en stor fälttjänstövning, där
mannen i ledet vet, att han pålägges de största ansträngningar,
som man över huvud taget kan kräva av en mänsklig individ, att,
säger jag, det då förekommer, att en massa av dem göra ett försök
att vädja till läkaren, om han icke vill giva dem intyg på att
de äro så beskaffade, att de icke kunna vara med om dessa övningar.
Jag kan icke finna, att detta är en ofosterländsk handling,
utan det är enligt min uppfattning mänskligt, att sådant inträffar,
och icke tycker jag, att samhället är i fara och icke heller
militärväsendet, därför att det må tillkomma läkaren att avgöra,
om det föreligger sådana fel och brister, att de sjukanmälda verkligen
kunna friskrivas.
Jag tror därför, att herr Lindman skjuter över målet rätt
väsentligt, när han säger, att det är ofantligt stora läror, som
föreligga tillföljd av berörda förhållanden.
Jag vidhåller mitt förut gjorda yrkande.
Herr Petersson i Lidingö villastad: Herr talman, mina her
rar!
Vad som uppkallat mig är herr Lindqvists senaste uttalande
och den omständigheten, att han i sina båda. anföranden åberopat
den militärläkare, som var uppkallad i lagutskottet, och därvid
begagnat sig av hans uttalanden på ett sådant sätt att man därav
får ett intryck så skevt och vrängt, att jag verkligen är ledsen
däröver och knappast vet, hur jag skall kunna ställa det till
rätta och låta saken fä sin riktiga belysning. Den militärläkare,
som var uppkallad i utskottet, Jämnade där först en redogörelse
för saken. Därefter ställdes till honom åtskilliga frågor, vilka
kanske voro mer insidiösa, än som jag då för tillfället förstod,
och han gav svar på dessa, svar som — det skall jag mycket
gärna erkänna — voro i viss mån oförsiktiga. Antagligen skulle
han, om han haft anledning att gå dessa frågor närmare in på
livet, haft åtskilligt mera att säga, än som nu kom fram. Då
han sålunda talade om, att det i regel var ganska lätt att upptäcka,
som han sade, en simulant, som låtsade dövhet, gav han
den beskrivning härpå, som herr Lindqvist refererat. Men, vad
han icke kom att yttra sig om, var de mänga fall, då det för var
och en av oss, även olärda, måste stå klart att det är svårt att
upptäcka simulering. Jag skall endast peka på ett sådant fall,
''som då en värnpliktig använder ett visst slags medicin, som framkallar
sjukdomssymptom, vid vilka läkaren omöjligt kan genast
avgöra om de bero på sjukdom eller på för tillfället använda medel.
Jag kan härutinnan hänvisa till sådana allmänt kända metoder
som att t. ex. taga digitalis eller sprit och därefter springa
Andra kammarens protokoll 1016. Nr 67. 4
Ang. åtgärder
mot simulation
bland
inskrivning *-skyldiga och
värnpliktiga.
(Forts.)
Nr 67. 50
Lördagen den 6 maj.
An9. åtgärder en stund, innan man går upp till mönstringen. Då står denne
“tionbhmd U)lge man inirtr läkaren rae(l en abnorm hjärtverksamhet av den
nukrivnings- ar^ att om *^en vore annat än tillfällig, iäkaren måste förklara
skyldiga och honom oduglig till krigstjänt. Sådana saker gå verkligen ej allvar»
tid så lätt att avgöra. Jag vill därför här inlägga en gensaga
(Forts.) mot det sätt, varpå herr Lindqvist gång efter annan begagnat
denne militärläkares utsago. Uppenbarligen har hans åberopade
yttrande icke täckt hela det ämne, som han uttalade sig om.
Då till honom riktades en fråga, besvarade han den, men både
han kunnat drömma om, på vilket sätt detta hans svar skulle begagnas
här, hade han naturligtvis lågt till åtskilligt, som med
ämnet stått i det sammanhang att det kunnat belysa fallen även
från andra sidor och åstadkommit full jämvikt i det svar han
gav. Herr Lindqvist — det anser jag mig oförhindrad att säga
efter det sätt, varpå han begagnat militärläkarens uttalande —
uttryckte också sedermera sin synnerliga belåtenhet över vad
denne sagt, ty, förklarade han, det skulle han nog komma att
använda i kammaren.
För övrigt skulle jag ha åtskilligt att säga i anledning av
vad herr Lindqvist, anförde, men jag inskränker mig till att anmärka,
att han gång på gång talat om, hurusom lagen skulle bli
ett hinder för de värnpliktige, som verkligen känna sig sjuka eller
åtminstone tro sig ha något ont, att gå till läkaren. Det är så
långt ifrån att något sådant kan bli fallet, som man vill ha i
iagbudet inryckt, att det gäller endast om dem, som simulera d.
v. s. som handla mot bättre vetande. Vad man således vill åstadkomma
är, att endast sådana, som verkligen tro sig ha något ont,
gå _ till iäkaren, men däremot vill man gallra ut, så långt det är
möjligt, sådana, som emot bättre vetande och endast för att skaffa
sig en permission, som de vilja ha, men inte kunna få annars, i
onödan upptaga läkarens tid.
Jag får säga, att siffrorna och statistiken — jag har anfört
åtskilligt i den vägen — visa, att förhållandena verkligen äro
sådana, att det är ytterst angeläget, att någonting i tid blir gjort.
Allt kan inte vinnas genom lagstiftningen, men åtskilligt kan
vinnas, och det vinnes alltid, att det blir i lagen fastslaget, att
det icke är lojalt, icke tillbörligt att genom osant föregivande
undandraga sig den tjänst, kronan kräver.
Herr Hamilton: Herr talman! Tyvärr har i vårt land under
senare åren insmugit sig en benägenhet att vilja ansluta sig
till den s. k. knutpiskepolitiken. Man tror sig kunna genom
skärpt lagstiftning, genom hot om höga straff uppfostra det
svenska folket, även den uppväxande ungdomen. Man frågar sig
verkligen: är det av behovet påkallat att i detta fall skärpa
straffbestämmelserna? Från och med förra året har ju vederbörande
ingen skyldighet vid en värnpliktigs inskrivning att ovillkorligen
antaga eller kassera honom, utan kan det slutliga avgörandet
uppskjutas under de närmaste åren. Sålunda om läkaren
Lördagen den 6 maj.
51 Kr Ö7.
misstänker simulation, kan den värnpliktige inkallas påföljande Ang. åtgärder
år. För övrigt är det val sällan som simulanterna lyckas, ock det
stora antal, som bli kasserade under den tid de fullgöra sin värn- ins\
plikt, ger vid handen, att man antagit många fler, än som borde skyldig* nen
ha godkänts. värnpliktig*.
Vad nu beträffar simulationen vid regementena, så kan det
mycket väl hända, att en värnpliktig där kan känna sig svag,
men han vill likväl icke underlåta att fullgöra sin exercis, då den
sker på kaserngården eller under liknande förhållanden. Han
känner sig däremot för dålig för att deltaga i långa marscher
och därför anmäler han sig som sjuk, när en sådan skall företagas.
Man bör naturligtvis vidtaga alla åtgärder man kan för att
hindra simulering, men man bör inte gå längre därvidlag, än som
är nödvändigt.
Jag tror inte heller man har rättighet under våra dagar att
misstänka den svenska ungdomen för att vilja simulera sjukdom.
Man måste erkänna, att den har just under mobiliseringen ådagalagt
en plikttrohet, som är beundransvärd. Jag erinrar mig, hurusom
vid en försöksmobilisering, som ägde rum för något år sedan,
en kontingent uti Västerbotten — jag tror den var från Sorsele
— hade för att infinna sig å mobiliseringsorten i tid tillryggalagt
tretton mil under tjugufyra timmar på cykel. Och jag kommer
också ihåg, med vilken iver våra ynglingar nere i Skåne, då
de 1914 kallades under fanan, skyndade för att komma till lägerplatsen.
.De inväntade icke ens tågens avgång från deras närmaste
station utan sökte upp stationer, som lågo ganska avlägset
därifrån, för att komma fortare till Karlskrona, som är vår mobiliseringsort.
Jag håller före, att rätta sättet att få en god anda i detta
avseende bland de värnpliktige vore att försöka skapa förtroende
mellan befäl och värnpliktige, och kan man åstadkomma det, tror
jag inte, att man behöver tillgripa sådana medel som av lagutskottet
föreslagits.
Häruti instämde hem Runefors.
Herr Liljedahl: Jag skall icke med många ord förlänga debatten,
men då jag har en 25-årig erfarenhet i denna fråga, må
det tillåtas mig att yttra några ord.
Jag är anhängare av straffbestämmelser för simulation av inskrivningsskyldiga
vid inskrivningsförrättningen, men motståndare
*till straffbestämmelser för simulering under vapenövningstiden.
I senare fallet har min erfarenhet givit mig vid handen, att de
svårigheter, som här föreligga, icke äro större än att de kunna
bemästras medelst befälets folkuppfostrande intresse.
Man måste skilja mellan två slags simulation under vapenövningstiden,
dels omedveten, som förekommer oftare än man tänker.
och dels medveten simulation. Jag skall bara taga ett enda
exempel. Jag minns en gång, att det vid det kompani, vars chef
Nr5 67. 52
Lördagen den 6 maj.
Ang. åtgärder
mot simulation
bland
inskrivningsskyldiga
och
värnpliktiga.
(Forts.)
•jag är, i början av ett rekrytmöte vid ett tillfälle var många sjukanmälda.
Jag talade vid dem och undersökte deras krämpor. De
hade ont i huvudet och hade hosta och litet av varje. Jag sade
åt dem: »kommer ni ut i exercis i friska luften och solskenet, så
skall ni få se, att huvudvärken går bort». Jag resonnerade med
var och en av dem, och de gingo in på att fresta exercisen en
timma. När denna timma var gången, frågade jag dem, om de
ville gå till läkaren, som jag ju inte hade rätt att hindra dem
ifrån. Då svarade de allesammans: »nej nu behöves det inte, vi
känna oss mycket bättre».
Vi måste komma ihåg den låga ståndpunkt, som vårt svenska
folk intar i fråga om hälsovård, i fråga om de mest primitiva kunskaper
om huru man skall sköta sin hälsa. Denna okunnighet är
allmänt utbredd bland de värnpliktiga. Och det är oftast så, att
just pliktkänslan är orsak till att man söker befrielse. Den sjukanmälde
känner, att han icke kan utstå strapatserna under en lång
marsch på kanske fyra mil. Då menar han det vara sin plikt att
anmäla sig och söka befrielse från marschen och hoppas kunna
gört det bättre nästa gång. Jag har funnit många sådana tillfällen,
då ren okunnighet i hälsovård, okunnighet om huru i regeln
just dessa militära övningar verka, är orsaken till sjukanmälningen.
Denna okunnighet är som sagt mycket allmänt utbredd.
Saken kan regleras mycket enkelt, om befälet icke av bekvämlighetsskäl
lägger allt detta på militärläkaren. Kompanichefen
skall vara skyldig, att, när han får dagkorpralens rapport,
att så och så många äro sjukanmälda, inte utan vidare låta dem
gå ned till läkaren. Läkaren har tolv kompanier att undersöka,
men kompanichefen har endast ett att sköta om. Om varje kompanichef
talar personligen med de sjukanmälda och sätter sig in i
deras förhållande, så behöva inte militärläkarna få en upps]ö på
inbillningssjuka. Det är'' kompanichefens skyldighet att före läkarebesiktningen
taga notis om hur det är. Och då är det många
krämpor, som han kan bota själv med goda råd och genom att tala
med pojkarna. Bli de vänligt behandlade och göras övningarna intressanta,
så blir det inte många sjukanmälda. Den regementschef,
som jag för några år sedan hade glädjen att stå under, gjorde på det
sättet, att han infordrade sjukrapporter från alla kompanierna. Och
sedan sammankallade han kompanicheferna och sade: »Vid kaptens
kompani är det dubbelt så många sjukanmälda som vid det och det
kompaniet.» Och han gav kompanicheferna en allvarlig tillsägelse
att göra övningarna sä intressanta att inte pojkarna sjukanmälde
sig i onödan.
Det är, som herr Lindman mycket riktigt framhöll, huvudsakligen
de länga marscherna, som åstadkomma så många sjukanmälda.
Jag har haft erfarenheter i den riktningen också. Jag
skulle en gång företaga en mycket lång marsch med kompaniet.
Det var många, som sjukanmälde sig och bland dem några, som
jag misstänkte inte verkligen voro sjuka. Jag sade: »Naturligtvis
fä ni gå till läkaren, och om läkaren befriar er, få ni stanna
Lördagen den 6 maj.
53 Nr? 67*
hemma. Men marschen skall ni göra. Den ingår i er utbildning,''^»?. åtgärder
och jag är ansvarig för att ni bli utbildade så. att ni kan utstå
strapatserna, därför få ni sedan, när ni blivit fullt friska, göra en
extra marsch, som lägges mellan två ordinarie marscher.» Det skyldiga och
verkade. De flesta gjorde marschen och detta utan minsta olägen- värnpliktiga*
het. Om befälet inte lägger sig på latsidan, går det att bemästra (Fort».).
de svårigheter, som uppstå i denna fråga.
Däremot när det gäller inskrivningsskyldiga, kan jag inte
finna annat, än att det är fullt riktigt, vad som här framhållits,
att det är otillständigt, att lagen skall tillåta personer, om vilka
man vet överallt i hemorten, att de ha listat sig undan värnplikten,
gå straffria och till ett dåligt föredöme för andra.
I överensstämmelse med vad jag yttrat tillåter jag mig framställa
yrkande om bifall till utskottets hemställan med uteslutande
av de straffbestämmelser som röra simulation under vapenövningen.
Jag ber alltså, herr talman, att få framställa yrkande om bifall
till utskottets hemställan med uteslutande av orden »eller av krigsman
under vapenövningstidem.
Herr Lindqvist i Kosta: Herr talman! Vid behandlingen
inom utskottet av detta ärende har jag inte kunnat bli övertygad
om att någon lagstiftning här är behövlig. Det har förut talats
om den militärläkare, som biträdde utskottet vid behandlingen av
detta ärende, och det har meddelats att några nya straffbestämmelser
för simulation vid inskrivningsförrättning visst icke vore
behövliga. På min fråga, huru det kunde vara, svarades det, att
numera ha läkarna så många hjälpmedel, så att i de flesta fäll
kan man upptäcka simulationen. Så herr Liljedahl synes ha en
fullkomligt olika uppfattning mot vad denne militäröverläkare hade.
Vad åter beträffar simulation bland de värnpliktiga, när de vapenövas,
var det mera svårt
olika, beroende på hurudant befälet är. Det rekommenderades inom
utskottet och sades att det kunde med största fördel gagnas mera
humanitet från befälets sida och bättre förståelse för de värnpliktiga,
än vad nu många gånger är fallet, och att simulation därigenom
antagligen skulle minskas ganska väsentligt, om den icke
riktigt upphörde. Om jag fattade denne militärläkare rätt, som
biträdde utskottet, så var han visst inte för, att man skulle gå
den väg som utskottsmajoriteten här har föreslagit. Det är alldeles
riktigt, som man här sagt, att det var hans bestämda uppfattning,
att det enda verksamma botemedlet mot dylika försök
att slippa ifrån tjänstgöring vore, att straff i disciplinväg kunde
på anmälan av militärläkare omedelbart ådömas och verkställas.
titan att man fick denna bestämmelse syntes det icke honom vara
till någon nytta att göra någon ändring.
Den kompromiss, som av herr Liljedahl här föreslogs, förefaller
mig vara från vår sida fullkomligt oantaglig, då man med
bestämdhet sagt från sakkunnigt håll, att vad denna simulation
hade det visat sig, såsom
herr Liliedahl sade, att det är mycket
/
Sr 67. 54
Lördagen den 6 maj.
A*;;., åtgärder beträffar kommer man alltid till Tätta med den. Då tycker jag
"thmMand in^e det Hones någon anledning för kammaren att gå på den
inskiwningg- linjen.
idelig* och Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till vår reservation
värnpliktiga, och avslag på utskottets hemställan.
{fart».)
Efter härmed slutad överläggning gav herr talmannen propositioner
på l:o) bifall till utskottets hemställan, 2:o) avslag därå och
bifall i stället till den utlåtandet vidfogade reservationen samt 3:o)
bifall till det av herr Liljedahl under överläggningen framställda yrkandet;
och fann herr talmannen den under 2:o) avgivna propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Votering begärdes emellertid,
i anledning varav och sedan till kontraproposition antagits den
under l:o) upptagna propositionen, nu uppsattes, justerades och anslogs
en så lydande omröstningsproposition:
Den, som vill, att kammaren, med avslag å lagutskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande nr 29, bifaller den utlåtandet
vidfogade reservationen, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan.
Voteringen utvisade 129 ja mot 66 nej, vadan kammaren, med
avslag å utskottets hemställan, bifallit den utlåtandet vidfogade reservationen.
§ 13-
Lagutskottets nu föredragna utlåtande, nr 30, i anledning av
väckt motion angående skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran om
utredning och förslag i fråga om de med medlemskap i svenska kyrkan
förenade rättigheter och skyldigheter, blev av kammaren godkänt.
§ 14-
it°m Härefter förelåg till avgörande lagutskottets memorial, nr 33.
ympning med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande lagutskottets
utlåtande nr 22 i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om skyddskoppympning, dels Kungl.
Mai :ts proposition med förslag till lag om ändrad hädelse av 127 och
128 §§ i strafflagen för krigsmakten den 23 oktober 1914, dels ock
åtta i förstnämnda ämne väckta motioner.
I utlåtandet, nr 22, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
nr 32 med förslag till lag om skyddskoppympning, dels Kungl.
Lördagen den 6 maj.
55 Nr 07.
Maj:ts proposition nr 33 med förslag till lag om ändrad lydelse av A*9''1".9
127 och 128 §§ i strafflagen för krigsmakten den 23 oktober 1914,ymvpni*g0,*m.
dels ock med anledning av förstnämnda proposition väckta motioner, (yorts.)
hade lagutskottet hemställt l:o) att riksdagen måtte antaga förslag
till lag om skyddskoppympning med den lydelse, utskottets berörda
utlåtande innehölle, 2 :o) att Kungl. Maj :ts proposition nr 33 måtte
av riksdagen bifallas, samt 3:o) att de i ärendet väckta motionerna,
därest de icke kunde anses besvarade genom vad utskottet sålunda
hemställt, icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.
Vid behandling av detta utlåtande hade första kammaren bifallit
utskottets hemställan, varemot andra kammaren, med bifall
till samma hemställan i övriga delar, för sin def beslutat följande
tillägg till 2 § av utskottets förslag till lag om skyddskoppympning:
»Ympningsplikt
enligt 1 mom. föreligger icke i de fall, att den,
som är ansvarig för barns befordrande till ympning inom tiden för
ympningspliktens fullgörande vid personlig inställelse, i Stockholm
hos överståthållarämbetet, i annan stad hos magistraten och på landet
bos kronofogden eller länsmannen i orten, avgivit skriftlig försäkran
på heder och samvete, att han anser skyddskoppympningen kunna
medföra skada för barnets hälsa, därjämte bifogande intyg av tjänsteläkare
inom distriktet, att han vid personlig inställelse med denne
rådgjort om sina betänkligheter.»
I ändamål av sammanjämkning hemställde nu utskottet i förevarande
memorial, att kamrarna, med frånträdande av sina förut
fattade beslut, första kammaren i fråga om 5 § och andra kammaren
i fråga om 2 ook 5 §§ i lagen om skyddskoppympning, måtte
antaga följande lydelse av dessa paragrafer:
2 §.
Barn skall undergå skyddskoppympning senast under det kalenderår,
då det fyller sex år.
b §.
1 mom.. Ympningsplikt enligt denna lag föreligger icke beträffande
den, som förut haft smittkoppor eller som tre gånger eller
någon gång efter början av de närmast föregående fem kalenderåren
här i riket undergått vederbörlig skyddskoppympning.
2 mom. Från skyddskoppympning skall den undantagas, som
vederbörande ympare å ympnings- eller besiktningsmöte eller eljest
vid av honom företagen undersökning finner till följd av sjukdom
eller sjukdomsanlag eller allmän seghet kunna komma att erhålla
men av ympningen eller beträffande vilken i sadant hänseende företes
intyg av tjänsteläkare. _ .
Undantagande från ympning gäller för ett år i sänder. Om
efter nämnda tid ympningsplikt föreligger och förlängt undanta
-
Nr 67. 56
Lördagen den 6 maj.
iZ?jdl7oppn f.fde från ympning sök®, skall undersökning ånyo ske eller nytt
ympning m. in. läkarintyg företes om förhållande, som förut nämnts.
(Forts.) . Undantagande medgives i fråga om ympningsplikt enligt 3 § a),
b> eI1.er c) eller 4 § tredje stycket av vederbörande chef, i fråga om
ympningsplikt enligt 3 § e) av direktören för anstalten samt eljes av
vederbörande ympare.
• 3 mom. Säger sig någon, som är ansvarig för barns befordran
till ympning enligt 2 §, hysa farhåga för, att ympningen skall för
barnet medföra ohälsa, som ej är blott tillfällig, och måste det med
hänsyn till av sökanden förebragta omständigheter antagas, att sådani
tarhaga har sin grund i personlig erfarenhet om något fall av
dylik ohälsa, som inträffat i samband med ympning av barn, må,
i den ordning nedan sägs, barnet undantagas från ympning enligt
nämnda g.
^ Den, som av nu nämnd anledning vill hava barn undantaget
tran ympning, göre skriftligen ansökning därom hos medicinalstyrelsen
senast under det kalenderår, då barnet fyller 5 år. Innan ansöknmgen
göres, åligger det sökanden att personligen inställa sioi
Stockholm inför överståthållarämbetet, i annan stad inför magi”
stråten och på landet hos kronofogden eller länsmannen i orten samt
förebringa utredning angående skälen för sina betänkligheter mot
ympningen. Protokoll skall föras över vad vid sökandens inställelse
förekommit, och har sökanden att vid sin ansökning foga. utdraoav
detta protokoll.
Finner medicinalstyrelsen vid prövning av ansökning, som rätteligen
skett, sådana skäl icke vara förebragta, att undantagande från
ympning må meddelas, har styrelsen att underställa ärendet Kungl.
Maj:ts prövning.
Vid memorialet fanns emellertid fogad reservation av herrar
Gezelius, Dahl, von Sydow, Permansson och Holmdahl, vilka ansett
sig icke kunna biträda utskottets sammanjämkningsförslag.
Utskottets hemställan föredrogs, varefter
Herr Bäckström yttrade: Herr talman, mina herrar! Ehuru
motionär i den föreliggande frågan och ingalunda i allo belåten
med det förslag till vaceinationslag, som utskottet framlagt, ville
jag icke förlänga debatten vid ärendets första behandling med något
yttrande, utan nöjde mig då med att instämma i herr Erikssons
i Grängesberg anförande. Då av allt att döma det nu framlagda
sammanjämkningsförslaget har utsikt att bli godtaget, måste
jag upptaga kammarens tid för några ögonblick.
Det nu genom sammanjämkningen framkomna förslaget till
samvetsklausul är ju föga bättre än det Kungl. Maj:ts proposition
i detta avseende innehöll, ehuru en i min motion framhållen olägenhet
undanröjts därigenom, att den personliga inställelse och utredning
rörande stöd för ansökan om befrielse från ympning må
Lördagen den 6 maj.
57 Nr 67.
på landet få ske icke blott hos kronofogde utan jämväl hos läns- -iT>9- l«9
mannen i orten samt att ansökan om nämnd befrielse må ske sist sL''yddskoPVunder
det kalenderår, då barnet fyller fem år. Kofta? ”*
Vad som emellertid i ej ringa mån bidragit att göra mig mera
försonligt stämd mot den föreliggande vaccination slagen, äro de
av utskottet föreslagna hygieniska förbättringarna i det kungl.
förslaget. Erkännandet av, att ympningstvånget icke är fritt frän
varje risk, har ju föranlett utskottet att skärpa kompetensfordringarna
för ymparna, så att vaccinering må kunna verkställas endast
av den, som äger behörighet att utöva läkarkonsten, och i nödfall
vid hotande smittkoppsepidemi av medicine kandidat, som undergått
föreskriven kurs i skyddskoppympning. En sådan lagstiftning
maste ju givetvis verka mycket betryggande, då man vet,
huru därutinan för närvarande är beställt på många håll.
Godtages nu, såsom jag tror, detta lagförslag, så måste regeringen,
medicinalstyrelsen och riksdagen också ta konsekvenserna
av lagen och ordna Jäkarlrågan, som för vissa delar av Norrland
länge varit skriande eftersatt.
Jag vill i detta sammanhang blott erinra om, att läkarbefattningarna
i Bjurholms samt Malå extra provinsialläkardistrikt varit
ledigannonserade år efter år utan att läkare annat än för ett fåtal
veckor kunnat erhållas under hela denna långa tid, och detta
oaktat riksdagen till och med beviljat tilläggsanslag för båda de
ifrågavarande tjänsterna. I Bjurholms extra provinsialläkardistrikt
t. ex. skötes läkarbefattningen för närvarande av provinsialläkaren
i Nordmaling, vilken en gäng i månaden har mottagning i Bjurholms
kyrkby och dessutom på rekvisition företar sjukbesök i särskilda
fall. Färden blir dä stundom 100 kilometer och däröver,
d. v. s. 200 kilometer fram och åter, och detta med landsvägsskjuts,
och icke ens detta fortskaffningsmedel står alltid till buds. Då
läkaren ifråga har att uppehålla praktiken inom tre ä fyra socknar
med en folkmängd av 16- ä 18,000 personer spridda på en yta av
ungefär 33 kvadratmil och i ena gränslinjen av området ligga eu
större kyrk- och handelsplats, ett bruk, två stora sågverksorter, en
större cellulosafabrik, en länets sinnesslöanstalt och husmoderskola
samt en sjukstuga, belagd i lika stor utsträckning som ett mindre
lasarett, aå måste man, även om man vet vilken förmåga till otroliga
arbetsprestationer, den nuvarande läkaren verkligen äger, fråga
sig, huru det skall ordnas, då ympningsarbetet lägges till allt det
övriga, som läkaren har att ombesörja på ett så vidsträckt område
och bland eu så talrik befolkning, iskall det måhända sluta med,
att medicinalstyrelsen själv får börja söka dispens från vaccinering?
Jag
vill med det sagda ha lagt vederbörande på hjärtat att i
tid bereda sig på konsekvensen av det föreliggande lagförslagets
antagande genom att ordna så, att samtliga extra provinsialläkardistrikt
i Norrland erhålla legitimerade läkare, vare sig detta
skall ske genom distriktens förändring till ordinarie eller genom
att läkartaxan höjes eller att det blir ytterligare ökat statsbidrag
Nr 67. 58
Lördagen den 6 maj.
Ang. lag om
skyddskoppympning
m. m
(Forts.)
till tjänsterna i fråga eller, om ej något av detta låter sig göra,
åläggande för nyutexaminerade läkare att för viss tid åtaga sig
tjänstgöring i missgynnade distrikt. Det är staten ovärdigt att
låta det fortgå som hittills skett beträffande åtskilliga lä k ardistrikt
i övre Norrland.
Jag vet, att regeringen redan upptagit denna viktiga fråga.
Men början lovar sannerligen icke gott. Herr civilministern har
ju anmodat medicinalstyrelsen att verkställa utredning angående
lämpliga åtgärder för undanröjande av de svårigheter, som det
här gäller. För frågans ordnande har man tänkt sig en förhöjd
tjänstårsberäkning för läkare, som ta anställning å dessa mindre
eftersökta platser. Enligt en redogörelse i en dagens tidning —
och det är icke minst den, som här uppkallat mig — har medicinalstyrelsen
vid behandlingen av detta spörsmål kommit till följande
verkligt byråkratiska resultat, som vittnar om allt annat,
men alls intet om vårdande av allmänhetens intressen. Ty vad
säger medicinalstyrelsen om en så ringa reform i syfte att om
möjligt betjäna de missgynnade?
Jag måste i detta sammanhang be att få fästa kammarens
uppmärksamhet på denna sak? Jo, styrelsen har funnit, »att åtgärden
visserligen kan synas medföra vissa fördelar men anser
dock, att densamma i verkligheten bleve till mera skada än gagn».
Ja, så resonerar man; de missgynnades ställning får vara en bisak,
och de upprörande fäll, då personer fått do uteslutande i följd
av att läkare ej stått att tillgå, tyckas här betyda intet. »Om
provinsialläkarna i de mera avlägset belägna distrikten finge fördelaktigare
tjänstårsberäkning, skulle detta», säger medicinalstyrelsen
vidare, »givetvis vara ägnat att i någon mån underlätta
dessa distrikts besättande med lämpliga innehavare. Härvidlag
torde emellertid säkerligen inträffa, att dessa komma att stanna
endast en kortare tid, dä tjänsterna i fråga huvudsakligen betraktades
såsom passageplatser för förvånande av de med tjänsterna
förenade höga meriterna». Men man måste då fråga sig: begriper
då icke kungl. medicinalstyrelsen, att det är bättre att ha läkare,
om än med täta ombyten, än att vara alldeles utan? Och skall
icke medicinalstyrelsen själv vara med om reglerandet av flyttningarna?
Sedan
fortsätter medicinalstyrelsen: »En av följderna torde
sålunda bli, att unga läkare med genom förhöjd tjänstårsberäkning
hastigt förvärvade meriter vid sökande av mera begärliga
distrikt skulle komma att intaga en alltför gynnsam ställning
gentemot medsökande med i medicinskt avseende lika väl eller
bättre kvalificerad tjänstgöring.» Men om nu dessa eftersatta
läkardistrikt i Norrland verkligen äro ett sådant Sibirien, som de
med orätt från läkarhåll utmalas vara, då måste väl den läkare,
som tar plats där, ha något vederlag. Detta är ju alldeles riktigt.
Det måtte emellertid inte vara så farligt i dessa läkardistrikt, och
vi ha ett levande vittnesbörd härpå i doktor Hellberg i Lycksele,
som just bor i dessa farliga orter. Han är ju trots sin ålder ung
-
Lördagen den 6 maj.
59 Jfr 67.
domlig och livlig och har spänstig vigör. Jag förstår nu, att man Ang. lag om
skall säga, att han får så långa tider vara borta från sitt Rycksele,
att detta fall icke här gärna kan åberopas. Jag vill däremot (Fort».)
hänvisa till en av kammaren känd auktoritet, nämligen herr Lindhagen,
som ju har gjort gällande den meningen, att luften bär i
riksdagen varken ur fysiologisk eller moralisk synpunkt är hälsobringande.
Medicinalstyrelsen säger vidare i fortsättningen: »Den kort
varighet
i innehavandet av ifrågavarande tjänster, som med all
sannolikhet bleve en följd av den ifrågasatta åtgärden, skulle vidare
hindra tjänsteläkaren att erhålla den av många skål önskvärda
kännedom om distriktsinvånarnas personliga förhållanden,
som han genom en längre tids vistelse i samma distrikt kunde förvärva.
'' Det är märkvärdigt, att medicinalstyrelsen kan uttala sig
på detta sätt; styrelsen ställer ju här det bästa som fiende till det
goda men det bästa får icke bli fiende till det goda i ett sådant
fall. I Bjurholm hade vi sistlidna sommar en ung läkare några
veckor, och jag vågar försäkra, att det icke kunde förmärkas några
sådana svårigheter, som medicinalstyrelsen här ställt i utsikt.
Redan från första dagen kom han och allmogen där uppe mycket
väl överens och förstodo varandra utmärkt. Det finnes ingen anledning
att här hysa någon farhåga. Norrlänningen är ju pigg
och vaken, och en läkare är ju en bildad karl, så att det reder sig
nog.
Medicinalstyrelsen säger sedan vidare: »En annan olägenhet
av särskild tjänstårsberäkning för vissa distrikt bleve de svårigheter,
som komma att uppstå vid värdesättandet av de med tjänstgöringen
förenade olägenheter, vilka skulle berättiga till förhöjd
tjänstårsberäkning. Även skulle det bli mycket svårt att uppdraga
gränsen mellan de distrikt, som skulle komma i åtnjutande av
förmånligare tjänstårsberäkning — varpå säkerligen även åtskilliga
utom Norrland belägna distrikt komma att gorå anspråk — samt övriga
distrikt.» Slutligen framhåller även medicinalstyrelsen, att »införande
av förhöjd tjänstårsberäkning i en del distrikt skulle medföra,
att andra för närvarande något mera eftersökta distrikt skulle
komma att sakna sökande». Ja, så låter det, när man verkligen
vill, att ingenting skall åtgöras, men saknar mod att tala rent spiåk.
Medicinalstyrelsen slutar med att säga: »Vad som behövs är
följaktligen åtgärder ägnade att öka tillströmningen till provinsialläkarbanan
över huvud taget.: Ja, gärna det! Men medicinal
styrelsen
bör icke blott se på kårens intressen, utan även pa allmänhetens.
Medicinalstyrelsen far icke hänga upp sig på små, jag
skulle vilja säga struntdetaljer, utan se frågan i stort.
Med anledning av det yttrande, som medicinalstyrelsen i detta
ämne avgivit, har man verkligen rätt att hysa farhågor för vad
som skall bliva åtgjort från vederböraudes sida för läkarfrågans
ordnande i Norrland. Jag dristar mig nu —- och jag är tacksam
för, att herr civilministern är närvarande — att på grund av det
anförda vädja till regeringen, ty det är den, som enligt mitt för
Nr 67. 60
Lördagen den 6 maj.
Al3-la? om menande här måste ingripa, att den med det allra första på allvar
ympning mP)n. v*^e omed läkarfrågans ordnande å vissa platser i Norrland.
(Forte.) Utvägar måste finnas, vilka de nu än må bliva, ty det lian icke
få fortsätta såsom det nu är, då tillståndet måste betecknas såsom
upprörande.
Med förhoppning om, att vaccinationslagen rent av framtvingar
de nu såsom benövliga påpekade åtgärderna, får jag resignera och
tror även om denna lag, att den i så fall har något gott med sig,
Herr talman! Jag har intet yrkande att göra.
Härpå anförde
Herr Wikström: Herr talman! Kammaren har nu fått höra
en norrlänning, som blivit till hälften omvänd, och det kanske då är
skäl, att kammaren även får höra en, som icke blivit omvänd. Såsom
herrarna redan funnit, har lagutskottet fullgjort sin sammanjämkningsuppgift
på det sättet, att man i huvudsak tagit Kungl. Maj:ts
förslag till samvetsklausul, d. v. s. det förslag, som under den
sista debatten med all rätt betecknades såsom »ett spektakel» och
en »gyckelparagraf» och som då — jag tror mig nästan kunna säga,
i anständighetens namn — avvisades av lagens både vänner och
motståndare. Det är emellertid hopplöst nu, såsom många gånger
eljest, att försöka resa något motstånd mot vad ett ämbetsverk
och alla dessa auktoriteter vilja men jag kan i alla fall icke neka
mig nöjet a,tt begagna det tillfälle, som nu gives, att säga mitt
hjärtas mening, icke så mycket om själva lagen i och för sig,
som om de medel och de metoder, som kommit till användning för
lagens genomtrumfande och vilka äro ungefär samma medel och
samma metoder, som så ofta komma till användning, när det
gäller att tvinga oss att böja oss för sakkunnigvälde och ämbetsmannabyråkrati.
Jag skall till en början försöka mina svaga krafter på uppgiften
att slå sönder själva det fundament, den huvuddogm, om
uttrycket tillätes, varpa lagens förfäktare här byggt så gott som
hela sin bevisföring. Deras ståndpunkt kan formuleras ungefär
så: Denna vaccinering är en medicinskt-vetenskaplig fråga, och
följaktligen ha vi lekmän ingenting annat att göra än att taga
vårt förnuft till fånga under trons lydnad och böja oss för alla de
åtgärder, som av vetenskapsmännen föreslås beträffande denna vetenskaps
tillämpning i praktiken. Detta är vad man först och
sist håller på.
Det är ju emellertid icke vår medicinalstyrelse och våra medicinalråd,
som ha utexperimenterat och upptäckt vaccinen; den
upptäcktes för länge sedan av en herre, som heter Jenner. Huru
har nu vår medicinalstyrelse blivit delaktig av denna märkliga
vetenskapliga upptäckt? Jo, såvitt jag förstår, har det tillgått
på det sättet att medicinalstyrelsens medlemmar läst sig till sitt
vetande ur böcker, som handlat om denna upptäckt. Men det är
ju ingen hemlighet som är fördolt för lekmän och uppenbarad
Lördagen den 6 maj.
61 Sr 67.
endast för de vise och förnumstige. Samma böcker ha även vi
lekmän tillfälle att läsa, och jag tänker, att det finnes väl ingen
här i kammaren, som icke Jäst om denna upptäckt åtminstone så
mycket, som har någon den allra ringaste betydelse för ett ståndpunktstagande
till det lagförslag, som här föreligger.
Ha våra nu levande medicinska auktoriteter haft tillfälle att
experimentera och utröna och på praktisk väg förskaffa sig visshet
om vaccinens verkningar, huru mycket den skyddar och huru
länge o. s. v.? Det är endast mycket obetydligt, och de rön, de
gjort i detta avseende, ha vi, åtminstone i den mån de på något
sätt tala till förmån för vaccineringen, också fått del av. Men i
övrigt ha de inhämtat all sin kunskap om denna fråga genom broschyrer,
böcker och statistik från olika länder. Precis samma
broschyrer, böcker och statistik ha stått även oss till buds. Såvilt
jag kan förstå, ha vi således haft alldeles samma material att
bygga vårt omdöme på, som kungl. medicinalstyrelsen själv. Jag
skulle då vilja fråga: vad är det då för mysteriös hemlighet, som
medicinalstyrelsen sitter inne med i denna fråga, som vi icke fått
del av eller som vi icke begripa?
Därmed må nu vara huru som helst; det är i varje händelse
oriktigt att, när det föreligger en fråga, i vilken det ingår ett
eller annat vetenskapligt moment, resonera som så, att eftersom
lekmannen icke kan bedöma den vetenskapliga delen av frågan, så
är man också absolut tvungen att böja sig för vetenskapsmännens
omdöme, även när det gäller vetenskapens omsättande i praktiken
och i det levande livet. Detta är dock en alldeles oriktig och
orimlig lära, vars giltighet jag fullständigt bestrider.
Jag skall här be att få göra ett litet tankeexperiment för att
förklara vad jag menar, .lag tänker mig, att vi hade ett centralt
ämbetsverk för exempelvis brandväsendets ordnande i Sverige och
att detta ämbetsverk naturligtvis sköttes av landets skickligaste
fackmän och vetenskapsmän på detta område. Det skulle då aldrig
fälla mig in att såsom lekman inlåta mig i någon diskussion med
dessa om den vetenskapliga sidan och de vetenskapliga finesserna
i fråga om brandsiäckningsväsendet. .lag skulle erkänna, att i
fråga om den vetenskapliga förklaringen av värmets och eldens
fenomen o. s. v. vore jag alldeles bakom Hötet; jag skulle erkänna,
att jag glömt bort de kemiska formlerna för vattnets sammansättning
och jag skulle icke alls kunna vetenskapligt förklara, huru
t. ex. vatten kan ha förmåga att släcka eld. Men om dessa vetenskapsmän
sade mig, att vatten i alla fäll är ett utmärkt och
effektivt eldsläckningsmedel, skulle jag tro dem; bland annat därför,
att jag själv sett, att om man slär vatten på eld, så slocknar
denna. Om nu dessa vetenskapsmän vidare förklarade, att hus,
som äro blöta och fuktiga, vore mindre eldfarliga än torra hus, så
skulle jag blott säga: ja mina herrar, jag tror er fullkomligt!
Men om de sedan fortsatte ungefär såhär: »Det är ett mängtusenårigt
vetenskapligt faktum, att vatten släcker eld, och det är vidare
ett ooinkullrunkligt vetenskapligt faktum, att fuktiga hus
Ang. lag om
skyddskoppympning
m. m.
(Forte.)
Kr G7. 62
Lördagen den 6 maj.
Ang. lag am äro mindre eldfarliga än torra; alltså fordra vi i samhällets inshjddskopp-
tresse att lagstiftningen skall giva os3 rätt och möjligheter och
ymP(Forts!) ™ medel att vattenbespruta alla trähus här i landet och på det sättet
hålla dem ständigt fuktiga för att skydda oss mot eldsvådor,»
då skulle jag säga nej! Och även om herrar Edén, Branting,
Lindman och Hallén in. ti. sade, att det vore förmätet av mig såsom
lekman att opponera mig mot sakkunskapen, så skulle jag i
alla fall säga nej. Även om jag icke kunde på något sätt vetenskapligt
eller logiskt motbevisa deras påståenden, och även om de
finge hjälp av andra vetenskapliga spåmän, som sade, att vi hade
att motse en torr och het och följaktligen eldfarlig sommar och att
man därför nödvändigt borde bespruta husen med vatten, så skulle
jag ändock säga nej. Och jag skulle göra det i den fulla förvissningen,
att det trots allt var mitt bondförstånd som i detta fall
representerade den riktiga och förnuftiga ståndpunkten. Tillämpningen
på den föreliggande frågan ger sig själv. Jag protesterar
mot, att man på detta sätt söker tvinga oss att böja oss för denna
»sakkunskap», så fort man kan med mer eller mindre skäl peka
på, att det föreligger ett vetenskapligt moment i frågan. Det är
en auktoritetskult, som är farlig och som också har farliga följder
med sig.
Sedan jag således förbehållit mig rätten att med mitt lekmannaförstånd
bilda mig ett omdöme i denna fråga, vill jag säga,
att vid sammanjämkningen mellan detta lekmannaomdöme och
denna sakkunskap ha vi å vår sida verkligen gått så långt, som
vi kunnat gå, även om vi få den samvetsklausul, som vi begärt.
Nog bar sakkunskapen fått sitt och mera därtill.
Av de studier jag försökt göra i denna fråga så har jag beträffande
vaccinationens skyddande verkningar, kommit till den
bestämda uppfattningen, att icke är den på långt när av den effektivitet
och betydelse som »sakkunskapen» påstår. När man jämför
all denna statistik från olika länder och särskilt statistiken från
vårt eget land, är det påfallande huru dålig överensstämmelse det
i själva verket är, mellan å ena sidan huru skyddskoppsympningen
bedrives eller underlätes, och å andra sidan antalet smittkoppsfall.
Jag tror nog, att denna skyddskoppympning har någon inverkan,
men denna är icke på långt när så stor, som man vill ge den sken
av att vara. Däremot är det alldeles uppenbart att det är de allmänna
sanitära och l^gieniska förhållandena i landet, som spela
den alldeles avgjort dominerande rollen beträffande möjligheten för
landet att skydda sig i detta fall. Den obligatoriska vaccineringen
såsom preventivt skyddsmedel tror jag därför bar rätt liten betydelse
i stort sett. Vid inträffande epidemier är det också tydligt,
att det är möjligheten till en snabb och effektiv isolering, som är
det väsentliga. Men jag tror också, att vaccinationen just då, när
det gäller en viss till tid och plats bestämbar smittofara, kan ha
sin betydelse och sitt berättigande.
Jag har emellertid icke dragit konsekvensen av denna min
uppfattning, utan böjer mig för sakkunskapen och är med om in
-
Lördagen den 6 maj.
63 Är 67.
förande av obligatorisk vaccinering, och de som ännu mindre än Ang. lag om
iag tro på vaccinationens verkan som skyddsmedel, ha iämväl
T .5?j A j * o ympning m.m.
bojt sig. J r
Beträffande vaccinationens hälsofarlighet vill jag säga, att '' or
därom ha vi aldrig fått någon utredning, på vilken man kan grunda
ett omdöme i denna sak, men faktum är dock, att sakkunskapen
där svävar på målet på ett sätt, som tyckes mig betänklig nog.
Vid samtal med läkare har jag hört även sådana, som är o allra
mest tvärsäkra på, att vaccinationen i och för sig är absolut oskadlig,
medgiva, att samtidigt med det vaccinationen åtföljande sjukdomstillståndet
med feber, kan det inträffa andra sjukdomar hos
den vaccinerade och att därvid lätt komplikationer kunna uppstå,
som kunna medföra framtida ohälsa eller död. Under alla omständigheter
är således vaccinationen icke ofarlig. Och då tycker jag
verkligen att jag har rätt, att så gott jag kan, söka bilda mig ett
omdöme på vilken sida risken är störst, smittkoppsrisken eller vaccinationsrisken.
Jag ber att få påvisa, att även om man går ut
ifrån att vaccination utgör ett mer eller mindre säkert skydd en
tio år framåt, så bar dock i alla tider en stor del av svenska folket
gått omkring utan det skydd, som vaccinationen innebär, och gör
sä allt fortfarande, men icke dess mindre har antalet sjukdomsfall
i smittkoppor gått ned, så att det nu utgör ett fall på 7 miljoner
per år eller något ditåt, vilket ju i alla fall är en försvinnande
obetydlighet.
Nu frågar jag, på vilken väg riskera vi mest hälsa och människoliv?
Å ena sidan, (även med marginalen lämnad öppen för
en och annan mindre epidemi utöver vad vi varit utsatta för under
de senare åren) ett försvinnande fätal dödsfall i koppor, å andra
sidan hundratusentals och miljontals vaccineringar, därvid dock
alltid ett och annat fäll med olycklig utgång måste inträffa? Här
har man full rätt att fråga: står här faran a ena sidan och medlen
mot faran å den andra sidan i något rimligt förhållande till varandra.
Mig förefaller att denna vidlyftiga vaccinationsapparat
gentemot ett fåtal smittofall är minst lika orimlig, som när man
i det fall, jag nyss konstruerade upp, ville bespruta alla hus i
landet för att skydda folket mot eldsvådor.
Yi ha emellertid böjt oss och röstat för lagen. Yi ha icke
heller fästat oss vid den flotta nouchalans med vilken utskottet
avfärdat den ekonomiska sidan av frågan. Vi veta, att staten skall*
betala kostnaderna, men om det går till 100,000 eller en lialv miljon
kronor, därom veta vi ingenting. Vi ha heller icke fästat oss vid
sådana småsaker, som herr Bäckström här var inne på, nämligen
att det finnes många socknar i övre Norrland, socknar med väldiga
vidder, som icke ha läkare och där denna lag blir omöjlig att tilllämpa.
Vi ha böjt oss hela vägen igenom utom i ett fall. Vi ha
nämligen fordrat, att när det gäller personer, som ha en ärlig övertygelse,
att det innebär fara för deras barns hälsa och liv, om
de utsättas för vaccination, då skall sakkunskapen hejda sig ett
tag och icke brutalt trampa fram över människors övertygelse och
Nr 67.
Ang. lag om
skyddskoppympning
m. rr,
(Forts.)
64 Lördagen den 6 maj.
samveten. Det är en mycket rimlig begäran, och det vore bedrövligt,
om andra kammaren skulle böja sig och även här falla undan
"för dessa pockande krav, som icke vilja giva med sig en millimeter
på sina domar och satser.
Ja, det har förklarats här från en del håll, att man förstår
icke något av denna fråga, och därför måste man följa sakkunskapen.
Jag förstår icke, att detta skall vara så konstigt, att folk
icke kan förstå det. Men om så är fallet, tycker jag det riktiga
vore, att dessa, som icke förstå saken, lade ned sina röster och
läte oss, som intresserat oss för och försökt sätta oss in i saken
och som tro oss begripa den ganska bra, avgöra frågan.
Nu skall jag emellertid säga något, som kommer att väcka
förargelse förstås. Jag påstår för min del, att såsom denna fråga
utvecklat sig gäller striden nu i själva verket mindre det rent
sakliga, utan det har blivit en strid mellan ämbetsmannabyråkrati
och dogmtro å ena sidan och det s. k. sunda bondförståndet å den
andra. Det har blivit en strid mellan anhängarna av olika samhällsideal,
mellan dem, som anse, att folket i någon mån bör få
styra sig självt, och dem, som anse, och folket i realiteten skall
styras av auktoriteterna, av den boklärda och examinerade sakkunskapen
på alla områden, hela detta pappersvälde, som jag sammanfattar
under namnet byråkrati.
Det är dock påtagligt, att här marscherar fram för närvarande
och sedan rätt länge ett byråkratvälde, som binder folket i bojor
hela vägen utefter, som fullständigt borteliminerar de gamla rättigheter
svenska folket haft att styra sig självt genom sin lagstiftning.
Detta sakkunnigvälde och denna auktoritetskult gör,
att man står fullständigt rådlös. Militärerna på sitt område, domänstyrelsen
på sitt område och medicinalstyrelsen på sitt och så
undan för undan. Så fort det föres fram något krav från något av
dessa håll, så finnes det icke någon makt, som kan hålla emot, hur
orimligt kravet än må vara. På ett eller annat sätt tvinga de sin
vilja igenom. Det går oftast till på det sättet, att man tvingas
att böja sig för »sakkunskapen», och allt som kommer från ämbetsverken
går förstås under den skylten. Denna byråkratiska riktning
representeras numera icke av något bestämt parti, men den
är både kvantitativt och framför allt kvalitativt starkt representerad
inom alla partier, icke minst det socialdemokratiska. Och
det finnes heller icke sedan gamla lantmannapartiets dagar något
parti, som har en fullt målmedveten avsikt att hålla denna byråkrati
och formalism i schack. Och därför ha vi det som vi ha det.
Jag trodde en tid för min del, att det socialdemokratiska partiet
skulle bli det, som skulle komma att visa sig hava ryggrad att
hälla denna byråkrati stången. Däruti bedrog jag mig grundligt;
det har jag fått lära mig, ju längre jag fått vara med. Jag vet
icke, om det ingår i den socialdemokratiska samhällsordningen, att
den innesluter och innebär rent av det byråkratiska styrelseskicket
fullständigt renodlad och fulländad form. Säkert är emellertid
att ultrahögern med dess intressen för ett fullödigt ämbetsmanna
-
Lördagen den 6 maj.
65 Nr 67.
välde bär i landet och socialdemokratien från dess utgångspunkter Ån9- la9 om
i teorier om ett allt och alla omfattande statsförmynderskap synas ''gSTSTi.
hava lätt att finna varandra, och slutresultatet blir, att det blir (Forte)
byråkratien, som regerar.
Jag tänker, att för många i kammaren, för majoriteten rent
av, är det det byråkratiska samhälle, jag försökt, att här antydningsvis
linjera upp, som är själva idealet. Socialdemokraterna
reagera väl mot penningens regemente men eljest ingalunda mot
byråkratien; det är ämbetsverken, de boklärda, examensmeriterna
som skola regera, och folket har i stort sett icke annat att göra
än att böja sig och iyda. Det anser man vara fullständigt som
det bör vara. För mitt anti-byråkratiska sinne och för dem, som
tänka lika med mig, ter sig eu sådan framtidsbild av ett fullödigt
byråkratiskt samhällsskick, som synes närma sig i hastigt
tempo, däremot mycket skrämmande. Vi vilja icke bliva bundna
i byråkratiens pappersbojor, vi vilja icke tro och tänka på befallning
uppifrån, vi fordra framförallt en smula utrymme och rörelsefrihet
också för den praktiska erfarenheten och det s. k. »sunda
bondförståndet» i lagstiftning och samhällsliv.
Jag har ansett mig böra peka på denna auktoritetskult, som
fått en så förskräcklig utbredning i denna kammare.
Herr Branting vädjade i sitt anförande i förra vaccinationsdebatten
till sitt partis gamla vördnad för vetenskapen. Jag vill icke
säga annat än att denna vördnad naturligtvis är vacker och nyttig
och bra, men denna som allt annat har sin frånsida också, och
avigsidan i detta fall är en blind och fördummande auktoritetstro
och dessutom en osympatisk företeelse som kallas »kultursnobberi».
Det finnes sådana företeelser, som uppenbara sig då och då, först
och främst utanför riksdagen men i någon mån också innanför
riksdagens väggar. Om det förekommer här någon fråga, något
anslagskrav eller vad annat som helst, som kommit från en administrativ
myndighet eller ämbetsverken, och det med det ringaste
sken av berättigande kan klistras på densamma en »kulturell» eller
vetenskaplig etikett eller ursprungsbeteckning, så går den i regel
igenom riksdagen, som om den vore oljad. Det finnes ingen, som
törs mucka, hur galet det än är. Och varför? Jo, man vet,, att
om man vågar opponera sig mot något sådant,.har man, antagligen
redan i kammaren, men i varje fall dagen efter i den s. k. »kulturpressen»
lika säkert som amen i kyrkan att vänta sig en »översköljning»,
som kan vara avkylande nog. Det är mycket mänskligt,
att folk dra sig för att med vett och vilja åsamka sig ryktet
att vara obildade och kulturfientliga barbarer, och detta gör att
man tiger och samtycker. Man kan undgå ovettet och hånet genom
att snällt och beskedligt förflytta sig över på »den rätta sidan»,
och sedan kan man — om man är av den rätta sorten nämligen
— från sin kulturhöjd med oändlig överlägsenhet blicka ned på
dessa obildade och »okulturella» stackare, som icke på samma sätt
som de själva tillägnat sig hemligheten hur man redan här i livet
blir salig bara genom att tro.
Andra kammarens protokoll IDIG. Nr 07.
5
Nr 67. 66
Lördagen den 6 maj.
Ang. lag or,
skyddskoppympning
m. 7
(Forts.)
1 Jag får säga, att jag tycker, att när man ger akt på vilka
n andliga frukter vår tids kultur avsätter, icke minst inom storstäderna,
som äro så oändligt stolta över att vara »kulturhärdar»,
när man ser, vilka frukter den avsätter i samvaron folken emellan,
tycker jag, att man verkligen kan frestas att vara tveksam, om
man är så synnerligen mycket att beklaga, ifall man tilläventyrs
icke fått alltför stor portion med av denna moderna kultur. När
jag vidare iakttar, hur hos åtskilliga av dessa, den moderna
futuristkulturens profeter, det andliga högmodet alldeles bornerar
över bräddarna, då känner jag mig rent av glad och tacksam över
att tillhöra dessa »andens lantmän» om jag nu får använda den
beteckningen för den »sammanrafsade skara», för vilken herr Hallén
vid förra debatten hade godheten utfärda andligt och intellektuellt
undermålig}] etsbetyg.
Man har försökt göra gällande, att denna antivaccinationsstrid
vore en strid mellan tro och vetande. Det är icke riktigt, och
den blinda tron är i varje fall att finna på vaccination sanhängarnas
sida. Det är icke en strid mellan vetenskapen å ena sidan
samt okunnigheten och obskurantismen å andra sidan, åtminstone
icke i det väsentliga. I den mån motståndet icke är grundat på
rena sakskäl så är det väsentligen ett uttryck för något mycket
bättre och vackrare i folkpsyket, än vad herr Hallén sökte göra
gällande. Det är ett utslag av det svenska folkets urgamla, nedärvda
frihetskänsla, som reagerar mot tvång och förtryck uppifrån,
i vilken form det än uppenbarar sig, det är den anborna stolthet,
som vägrar att »vara någons träl». Det är en reaktion mot tvånget
att av auktoriteterna kommenderas, hur man skall få tro och tänka
o. s. v. Jag tror, att denna gamla äktsvenska frihetskänsla, det
är också ett kulturvärde så gott som något annat, värt att vårdas
och bevaras i stället för att utlämnas till kvävningsdöden i byråkratismens
tvångströja. Jag är glad, att denna och åtskilliga
andra frågor dock visa, att mitt under partidisciplinen och ogynnsamma
förhållanden i övrigt lever denna frihetskänsla kvar och
vågar sig fram någon gång, ehuru den alltid blir stukad och blir
den, som får draga det kortaste strået.
. Jag skulle emellertid, till den kraft och verkan det hava kan,
vilja rikta en appell till denna gamla frihetskänsla och till
Jern som känna sig såsom dess bärare att var och en inom sitt
parti söka hålla denna auktoritetskult och byråkratiska riktning
i schack. Jag hoppas icke, men jag önskar livligt, att bärarna av
den nämnda frihetskänslan i dag skola hava både kurage och styrka
nog att riva sönder denna nya tvångströja, som byråkratisk härsklystnad
och Jfiind auktoritetstro tråcklat ihop, och som man nu
för tredje gången med halvt våld söker kränga på det svenska
folket. När lagen avslogs i fjol, skedde det med knapp maioritet.
När vi sist behandlade denna fråga, var majoriteten sådan att det
var oklart på vilkendera sidan den fanns. Jag vågar icke säga,
att jag tror, men jag säger, att jag önskar, att andra kammarens
majoritet nu måtte fatta samma beslut som i fjol och göra det med
Lördagen den 6 maj.
67 Sr 67.
sådan styrka, att det blir klart för vederbörande myndigheter, både
vad andra kammarens majoritet vill och att den fordrar respekt
för sin vilja.
Herr talman, jag- ber att få yrka avslag på föreliggande sammanjämkningsförslag,
som väl till formen är en sammanjämkning,
men som i realiteten icke innebär någon sammanjämkning alls.
Herr Holmdahl: Herr talman! Het är uppenbart, att om
sammanjämkning skall komma till stånd i en fråga, där såsom här
är fallet kamrarna fattat beslut, som gått i motsatt riktning, så
kan detta icke ske på annat sätt än, att den ena kammaren
uppgiver sin ståndpunkt i den omtvistade frågan. Härom ha också
alla inom utskottet varit ense, men däremot ha meningarna gått
isär, då det gällt att avgöra, vilkendera kammaren, som skulle
offra sin mening. Situationen är ju nu formellt sådan, att första
kammaren principiellt avvisat varje slag av samvetsklausul, underdel
att andra kammaren beslutit att till det framlagda förslaget
foga en sådan klausul av ganska betydande räckvidd. De förhållanden,
under vilka andra kammarens beslut fattades, borde
enligt min och mina medreservanters mening ha utgjort fullgiltig
anledning för lagutskottet att hemställa till andra kammaren
att i detta fall biträda första kammarens beslut. Om
man nämligen i kammarens protokoll tar del av den diskussion,
som den 13 april förekom rörande detta ärende, så finner man, att
den principdebatt, som då fördes om första paragrafen i lagförslaget,
ingalunda rörde sig om tvångsvaccination eller icke tvångsvaccination,
utan den rörde sig om tvångsvaccination med eller
utan samvetsklausul: och den omröstning, som företogs efter denna
principdebatt, måste därför anses utgöra ett uttryck för kammarens
ställning just till den frågan. Jag vill därmed ingalunda ha sagt,
att icke den omröstning, som sedan förekom vid andra paragrafen,
formellt sett var berättigad; men då röstsiffrorna visa, att vid
denna omröstning flertalet av kammarens ledamöter avlägsnat sig,
så kan jag för min del icke finna annat än att den första omröstningen
utgör ett tillförlitligare uttryck för kammarens ställning
till frågan om samvetsklausul eller icke samvetsklausul.
Då således enligt min uppfattning andra kammaren härigenom
realiter uttalat sig mot varje slag av samvetsklausul, så vore det
efter min mening riktigast och med kammarens värdighet mest
överensstämmande, att kammaren i detta fall offrade sin mening
och biträdde första kammarens beslut. Men oavsett huruvida denna
min uppfattning är riktig eller oriktig, så måste jag dock säga,
att den sammanjämkning, som lagutskottet här bjuder kamrarna
och som går ut på att i lagförslaget införa den av Kungl. Maj:t
föreslagna samvetsklausulen med en obetydlig ändring, är i hög
grad otillfredsställande. Vid lagens tidigare behandling inom utskottet
utdömdes helt och hållet denna samvetsklausul ehuru på
olika skäl. Minoriteten ansåg denna samvetsklausul alldeles för
snäv och ineffektiv: den beredde icke möjlighet för alla verkligen
Ang. lag om
skyddskoppympning
in. m
(Forts.)
Nr 67. 68
Lördagen den 6 maj.
Ang. lag om
skyddskoppympning
m. m
(Forts.)
samvetsömma att befrias från vaccinationsplikten. Majoriteten åter
ansåg det principiellt oriktigt, att en och annan, som lyckats skaffa
" sig personlig erfarenhet om något fall av ohälsa föranledd av vaccinering,
på sådan grund skulle befrias från vaccinationsplikt,
under det att däremot andra, som icke varit lika lyckliga eller
nog tilltagsna att skaffa sig sådan erfarenhet, skulle vara utsatta
för den risk, som vaccineringen kan medföra. Utskottsmajoriteten
anvisade därför en annan väg, som skulle onödiggöra införandet av
varje samvetsklausul. Den föreslog väsentliga förändringar i lagförslaget,
avsedda att undanröja den risk vaccineringen kan medföra
eller åtminstone reducera den till ett minimum.
Skulle nu detta sammanjämkningsförslag vinna riksdagens bifall,
då skulle följaktligen i detta lagförslag införas en bestämmelse,
som lagutskottet enhälligt utdömt, som varit föremål för den skarpaste
kritik såväl i motioner som i debatter och som icke i någondera
kammaren lyckats tillvinna sig någon anslutning. Ett sådant
sätt att lagstifta anser jag vara förkastligt. Väl är jag liksom
många andra livligt besjälad av önskan, att detta lagförslag, som
i många avseenden är synnerligen förtjänstfullt, må vinna riksdagens
godkännande, men det är dock väl mycket begärt, att man
därför icke blott skall offra principiella betänkligheter utan dessutom
vara med om att i lagen införa en bestämmelse, om vars olämplighet
och ineffektivitet så gott som alla äro ense.
Jag nödgas därför, herr talman, att yrka avslag på utskottets
sammanjämkningsförslag.
Herr Sckotte: Herr talman! Lagutskottets uppgift i föreliggande
ärende har varit att föreslå en sammanjämkning mellan
de olika beslut, som kamrarna fattat sådana de faktiskt förelågo
vid sammanjämkningens företagande. Det var då, enligt majoritetens
i lagutskottet mening, orimligt att begära, att den ena
kammaren skulle helt och hållet uppgiva sin ståndpunkt och förena
sig med medkammaren, utan man ville söka en medelväg, varigenom
man kunde giva någorlunda skäligt åt vardera kammaren.
Man ville alltså söka ernå eu sammanjämkning, som kunde tillfredsställa
även andra kammaren, och som kunde anses vara eu
teoretiskt riktig sammanjämkning, och det tror jag, att denna
sammanjämkning är.
Det har varit mycket tal om frågan om samvetsklausul i
vaccinationslagen, och det har varit kravet på en dylik, som samlat
motståndet mot vaccinationslagen. Det är kanske dock oriktigt
att använda benämningen samvetsklausul. Jag tror, att just det
i viss mån förryckt ärendet, att man för mycket velat se detta
som en samvetsfråga. I stället borde det ha hetat: skall tvånget
vara ovillkorligt eller vill man, att möjlighet skall finnas till
undantag i vissa alldeles^ speciella fäll? Det är ju så, att det nu
förevarande området är mycket ömtåligt; det behärskas av föräldrarnas
känsla för sina barn. Min uppfattning i hela frågan är
följande.
Lördagen den 6 maj.
69 Nr 67.
Först skola vi göra allt vad vi kunna för att få vaccinationen Ang lag om
så ofarlig som möjligt. Det har utskottet sökt gorå vid den reala
behandlingen av frågan. Utskottet har skärpt Kungl. Majrts tor- (yorts.)
slag om vilka som skola vara ympare och det har genom lörslaget
att°animal vaccin skall användas och genom att lägga kostnaderna
på det allmänna sökt framhålla denna sak som en statsangelägenhet
och som en angelägenhet, som det måste gälla att gorå dårlig
för den stora allmänheten, så vitt sådant kan sta i mänsklig makt.
Men vidare är det enligt min mening önskvärt, om man genom
vissa undantag från tvånget lämnar utrymme åt den personliga
erfarenheten på detta område. Jag anser också, att utskottet
riktigt och tillfredsställande gjort detta genom att föreslå möjlighet
till vissa snävt tilltagna undantag. Man får sedan se, huru undantagen
verka och huru långt man med ledning därav framdeles kan
våga gå i det ena eller andra avseendet. För min del skulle jag
önskat, att man kunnat gå någon smula längre än det här varit
fråga om, men jag tror dock, att man har all anledning att nu
nöja sig med de möjligheter till undantag, som finnas.
Vi stå nu inför den frågan allena: skall sammanjämkningen
antagas eller skall den förkastas? Och då förefaller det mig, om
man jämför situationen, sådan den skulle bliva efter det Kungl.
Maj:ts eller utskottets förslag trätt i kraft, med den nuvarande,
som om det skulle fordras synnerligen starka skäl för att kammaren
skulle avvisa sammanjämkningsförslaget och därmed få bibehålla
de otillfredsställande förhållanden, som för närvarande råda
på området. Jag vill med avseende å de fördelar, som det nya
för fatta i n gsför slaget erbjuder, endast erinra om en sak, nämligen
det vidsträckta undantagsstadgande, som innehålles i 5 § 3 mom.,
där det stadgas såsom en obligatorisk skyldighet, att från skyddskoppympning
skall den undantagas, som till följd av sjukdom
eller sjukdomsanlag eller allmän svaghet kunde komma att erhålla
men av ympningen. Därigenom ha också i detta fall öppnats
stora möjligheter för att klena och sjuka barn skola undgå vaccination
förrän de kommit till ett mera stadgat och gott hälsotillstånd.
, „ ., ,
Jag tror, att det i alla avseenden är riktigt, vilka asikter
man än må hysa om huru starkt vaccinationstvänget skall upprätthållas,
att dock i betraktande av de väsentliga förbättringar,
förslaget skulle medföra i förhållande till det nuvarande tillståndet,
bifalla sammanjämkningsförslaget. Och huru mycket jag än skulle
kunna skriva under av vad en föregående ''talare yttrat om vådorna
av byråkratvälde och sakkunnigevälde, kan jag dock omöjligen
finna, att hans tillämpning pa just detta område \ ar riktig.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets sammanjämkningsförslag.
Herr Lindman: Herr talman! Jag vill naturligtvis gärna
instämma i mycket av vad herr Holmdahl anfört i denna fråga.
Jag är med honom ense i så måtto, att nog förefaller det mig som
Nr 67. 70
Lördagen den 6 maj.
fallkäpp- ^na0fä til1 stånd en sammanjämkning på annat
_så^ till vida, att man, som frågan tåg här i
(Forts.) kammaren, kunnat ifrågasätta, att andra kammaren förenat sig
om det beslut, som fattats i första kammaren. Jag kan också instämma
med herr Holmdahl i vad han yttrade om samvetsklausulen,
och jag kan därvid åberopa vad jag uttalat här i kammaren såväl
i ar som i fjol.
i • jHeia b.estämmelsen om en samvetsklausul anser jag vara motbjudande,
ja, orimligt att sådant skall ifrågakomma enligt min
uppfattning, Men, herr talman, då vi stå inför detta sammanjamkmngsförslag,
och det enda, vi kunna göra, är att antingen
antaga eller avslå detsamma, så kan jag i alla fall icke komma
till den slutsatsen, att jag kan vara med om att avslå detta förslag.
Och skälet till att jag icke kan göra det är, att jag anser
7;. Yara sa viktigt, att en vaccinationslag på de grunder, som här
orefigga kommer till stånd och kommer till stånd snart och utan
tidsutdräkt pa grund av de förhållanden, som nu förefinnas i
världen och som göra, att laran möjligen kan komma fortare än
man eljest, kunnat tänka sig. Det är dessa omständigheter, som
gorå, att jag^ anser, att jag för min del icke kan stå till svars
med att avslå sammanjämkningsförslaget. Därför ber jag herr
talman, att få yrka bifall till detsamma.
Herr Lmdqvist i Kosta: Herr talman! Inom utskottet har
jag uttalat som min uppfattning i fråga om sammanjämkningen
att första kammaren borde inbjudits att förena sig med andra
kammaren. En sådan sammanjämkning hade jag ansett vara den
rätta, da andra kammaren vid två tillfällen sagt ifrån att den icke
ville ha denna, vaccinationslag utan en effektiv samvetsklausul.
Da det emellertid icke varit möjligt att fä fram eu sådan sammanjamkmngslmje,
ha vi.nödgats gå med på vad här föreslagits. Vi äro
naturligtvis icke nöjda med den sammanjämkning, som här föreslagits,
men vi hysa den uppfattningen, att skulle denna lag antagas,
sa är dock principen om befrielse antagen, och det gäller
sedan för en kommande riksdag att göra denna samvetsklausul
sådan, som nu varit önskligt men icke möjligt.
Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen
framställde propositioner först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på avslag dåra; och förklarade herr talmannen sig anse
den förra propositionen hava flertalets mening för sig. Som votering
likväl begärdes, blev nu uppsatt, justerad och anslagen en voteringsproposition
av följande lydelse:
Den, som vill, att kammaren bifaller lagutskottets hemställan i
utskottets förevarande memorial nr 33, röstar
Ja:
Lördagen den 6 maj.
71 Nr 67.
Den, det ej vill, röstar
-j . ympning in. in.
(Forts.)
Vinner Nej har kammaren avslagit utskottets berörda hemställan.
Omröstningen utföll med 109 ja mot 82 nej; och hade kammaren
alltså bifallit utskottets hemställan.
§ 15.
Efter härpå skedd föredragning- av andra kammarens första till- ^ejUghétér
fälliga utskotts utlåtande, nr 13, i anledning av väckt motion om för fattiga
skrivelse till Kungl. Maj:t angående studiemöjligheterna för fattiga lärjungar.
lärjungar vid offentliga läroanstalter, anförde
Herr Persson i Stallerhult: Herr talman! Jag skall icke
upptaga kammarens tid länge, men jag har ansett mig böra yttra
några ord beträffande denna fråga.
Motionären har här begärt, »att riksdagen ville besluta att i
skrivelse till Kungl. Haj:t anhålla, att Kung! Maj:t ville verkställa
en utredning av vad som genom donationer eller annorledes f. n.
må vara åtgjort för att underlätta studiemöjligheterna för fattiga
lärjungar vid offentliga läroanstalter av skilda slag, samt till riksdagen
inkomma med de förslag, vartill utredningen kan giva anledning».
När jag läst denna motionärens hemställan och utskottets
däröver verkställda utredning, har jag icke kunnat finna annat, än
att utskottet här har fullständigt besvarat de frågor, om vilka
motionären velat ha utredning, nämligen om vad som i detta hänseende
redan är åtgjort. När jag såg, att motionären sålunda har
fått ett ordentligt svar och en riktigt god utredning på sin begäran,
så trodde jag, att utskottets hemställan skulle mynna ut i något
annat än vad den gjort. Jag skall nu visst icke tillåta mig att
yrka avslag på utskottets hemstälian, men såvitt jag kan läsa och
förstå rätt, kan jag icke finna annat, än att utskottet här har gått
betydligt längre än vad motionären begärt. Utskottet har hemställt,
att det skall utredas, vad som Tean åtgöras för att underlätta
studier för fattiga ynglingar, och detta är något helt annat än som
begärts av motionären, vilken velat få veta vad som ctV gjort. Jag
har för min del ingenting emot, att en sådan skrivelse avfärdas,
men nog går den betydligt längre än vad motionären begärt.
I varje fall kommer väl kammaren att besluta denna skrivelse
och det är därför jag vill yttra några ord. Här ha nämligen i
denna utskottets utredning icke lämnats några som helst anvisningar
för den kommitté eller de sakkunniga, som komma att få utreda
denna fråga, huru denna utredning skall läggas. Därför har jag
velat lämna åtminstone någon antydan härom att tagas i betraktande
av dessa blivande sakkunniga eller av Kungl. Maj:t.
Nr 67. 72
Lördagen den 6 maj.
Ang. studiemöjligheter
för fattiga
lärjungar.
(Forts.)
Om man då först frågar sig vad som är åtgjort, så är därpå
redan lämnat svar. Som bekant är det ganska avsevärda terminsavgifter
för dem, som vunnit inträde i statens läroverk, åtminstone
de allmänna läroverken och. realskolorna. Ifattiga ynglingar äro
helt och hållet befriade från dessa avgifter, och de mindre bemedlade
kunna få lindring i dem. Således är det åtgjort icke så obetydligt.
Men jag vill göra en erinran härvidlag. När man ser,
hur det ställt sig med denna befrielse från och denna lindring i
terminsavgifter och de andra avgifter, som påläggas de studerande
vid läroverken, så kan jag icke undgå att påpeka, att det är en
synnerligen svår uppgift, som åligger de nämnder, vilka skola besluta
i denna del. När de skola göra en skillnad på bemedlade,
mindre bemedlade och fattiga, så ha de nog mycket svårt att fålla
en rätt dom. Såvitt jag känner till förhåller det sig så, att när
det kommer bondsöner från landet och vinna inträde i läroverken,
så behöver icke målsmannen för dessa jordägaresöner ha stor fastighet
förrän han får betala hela terminsavgiften oavkortad, medan
det kan hända, att sönerna till en tjänsteman från samma kommun,
som har en avsevärd inkomst, bli befriade eller få lindring i terminsavgiften.
När man sett sådana fall, tyckes det mig, "att den
blivande utredningen också bör noga undersöka, huru dessa bestämmelser
ha tillämpats och om den rättvisa, som riksdagen avsett att
åstadkomma, när den införde bestämmelse om lindring i eller befrielse
från terminsavgifterna, också blivit någorlunda vunnen.
Detta är väl icke något så särdeles starkt skäl att komma med
vid en blivande utredning, men jag hoppas i alla fall, att denna
antydan skall förorsaka en noggrann undersökning.
Men så kommer jag till det, som för mig är av allra största
betydelse vid en blivande utredning om vad sota kan göras för att
underlätta möjligheten för fattiga lärjungar vid offentiga läroanstalter
av skilda slag att genomgå undervisningsanstalten. Jag
har samma uppfattning som utskottet, att fattiga lärjungar böra befrias
från avgifter och böra få än mera hjälp ä,n som ligger i denna
befrielse. Men det ar skillnad på fattiga och fattiga. Om jag tänker,
att det finnes fattiga målsmän eller fattiga föräldrar i staden,
där vederbörande läroverk är beläget, och att'' det så finnes en fattig
målsman i samma belägenhet på landet rätt långt ifrån denna
lärdomsstad, så blir det nog en ofantligt stor skillnad, när dessa
önska fä sina barn in i skolan i staden. Nog är det betydligt
svarare för de fattiga och mindre bemedlade på landet att bereda
möjlighet för sina barn att mottaga undervisning i skolan uti staden
än vad det är för de fattiga föräldrar, som äro bosatta i samma
stad,, där skolan är belägen. Jag hade därför trott, att vid den utredning,
som utskottet här rekommenderar, bör noga iakttagas,
huruvida de föräldrar i sämre ekonomisk ställning, som äro bosatta
i vederbörande stad, äro i samma behov av ökade lättnader i detta
hänseende som de föräldrar i motsvarande ekonomiska omständigheter,
som bo på landet. Så snart en familj bor i staden och har
sitt umgänge med stadsbor, som ju äro räknade för att vara mera
Lördagen den 6 maj.
73 Nr 67.
intelligenta än dem, som bo på rama bondlandet, så kan det ju
bända att barnen i familjen ha större anlag för att mottaga undervisning
i skolan än vad barnen från landet ha, som i de flesta fall
komma in ganska tafatta, men det är alldeles säkert, att om man
studerar matriklarna från läroverken i den ena eller andra staden,
så skall man finna, att de allra flesta lärjungarna äro från staden,
och ser man så efter bland målsmännen, så finner man nog, att de
fattiga och mindre bemedlade föräldrarna i staden ha den förmånen
framför dem, som bo på landet, att de kunna få sina barn in i
elementarskolan på platsen. En hemmansägare på landet, som har
en mindre hemmansdei och har en skara barn, bland vilka det ju
kan finnas en och annan, som har både anlag och lust och fallenhet
att studera, bör nog se sig väl före, innan han skickar detta
barn in till stadens läroverk, även om han gärna önskar det, ty
så snart han skickar in en son i stadens läroverk, så är det därmed
klart, att hans lilla egendom går åt under de närmaste åren, och
sedan står han där själv på bar backe. Exempel härpå äro icke
svåra att draga fram, och jag skulle icke behöva gå långt efter
dem. Under sådana omständigheter är det naturligt, att en fader,
som har åtskilliga barn, som han vill ha in i den högre skolan,
och som bor på landet men icke har sådan sysselsättning, som
ovillkorligen binder honom kvar på landet, lämnar sitt arbete där
och söker sig in till staden, därför att han på sådant sätt för
mindre kostnad kan hålla sina barn i skolan och få ett lättare
levebröd än det skulle kunna få på landet. Detta är eu av orsakerna
till att flykten från landet till städerna tagit så pass stor
utsträckning, som den har gjort, vilket många med mig beklaga.
Jag har därför trott, att utredningsmännen borde väl undersöka,
huruvida det föreligger behov av att lämna ytterligare understöd
till fattiga och mindre bemedlade frän städerna, åtminstone under
den tid de gå i skola i samma stad, där de äro bosatta. Jag hade
tänkt, att man icke skulle åtminstone lämna större förmåner åt dessa
än de nu ha, förrän man berett större förmåner än som för närvarande
gälla för de fattiga och mindre bemedlade på landet. Jag
vet att många ute på landet gruva sig för de stora utgifter, som
äro förenade med att skicka sina vetgiriga barn i skolan, vilket
för med sig många utgifter, som föräldrarna i staden äro befriade
ifrån.
Herr Helger: Herr talman! Då den föregående ärade tala
ren
icke gjorde något yrkande, kunde det ju synas överflödigt att
något från utskottets sida yttras i denna fråga, men jag anser mig
likväl böra säga ett par ord beträffande den formella sidan av saken.
Den ärade talaren gjorde gällande, att utskottet hade gått utöver
motionens ram. Jag skall villigt erkänna, att motionären
icke hade formulerat sin kläm så lyckligt, och att utskottet hade
ganska svårt för att komma till rätta med den. Motionären begär
nämligen en undersökning om, vad som hittills har blivit gjort,
och det är egentligen detta han koncentrerat sig på. Men han
Ang. studiemöjligheter
för fattiga
lärjungar.
(Forts.)
Jfr 67. 74
Lördagen den 6 maj.
Ång. studie- hemställer också i slutet av klämmen, att riksdagen skulle begära,
för fattiga att Kun?L Maj:t ville framlägga de förslag, vartill utredningen
lärjungar, kunde giva anledning.^ Då ansåg utskottet, att om Kungl. Maj:t
(Forts.) skulle bomma med några förslag och vidtaga några åtgärder, så
maste självfallet sådana åtgärder föregås av någon utredning angående
vilka åtgärder, som skulle kunna vidtagas, och vi ha
också hos herr talmannen förvissat oss om, att inga formella hinder
möta för framställandet av proposition på detta förslag.
Beträffande de anmärkningar, som den ärade talaren gjorde,
vill jag också blott säga ett par ord. Han nämnde, att det kan vinnas
befrielse från terminsavgifter vid våra läroverk, och detta är ju
sant, och det är en avsevärd lättnad för många, men det kan för
de fattigaste dock ej anses tillräckligt. Dessutom omfatta motionen
och utskottsutlåtandet icke allenast de allmänna läroverken
utan en hel mängd andra anstalter, vid vilka icke motsvarande
befrielse från avgifter äger rum.
Jag vill vidare försäkra, att utskottet för sin del icke har det
ringaste emot, att utredningen också får omfatta en undersökning,
huru bestämmelsen om befrielse från terminsavgifterna tillämpas,
och ännu mindre har utskottet något emot att vid utredningen
angående, åtgärder till underlättande av studiemöjligheter det tages
hänsyn till, om lärjungarna äro från landet och sålunda ha större
utgifter för sin skolgång. Det förefaller helt naturligt, att det
bör tagas hänsyn till alla de omständigheter, som inverka på lärjungarnas
svårigheter att få genomgå sina studiekurser.
Jag har således icke och utskottet har säkerligen icke heller
någonting alls att erinra emot att utredningen får omfatta även
vad den ärade talaren här har påpekat.
Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls; och skulle
jämlikt § 63 riksdagsordningen detta beslut genom utdrag av protokollet
delgivas första kammaren.
§ 16.
Ang. åtgärder Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande, nr 12, i
forbränsle a^^ning av herr Lithanders motion, nr 217, om skrivelse till Kungl.
an e'' Maj:t angående åtgärder för lagring av bränsle, föredrogs nu; och
yttrade därvid
Herr Lithander: Herr talman! Det skulle kunna vara åtskilligt
att säga i denna fråga, men jag skall nu icke många minuter
taga kammarens tid i anspråk. Utskottet, som i det hela
varit välvilligt i sin motivering, men likväl kommit till ett avslagsyrkande,
säger, att det skulle varit av högsta betydelse, om
lagring av bränsle ägt rum, innan kristiden inträdde. Men då en
sådan lagring icke skett, borde man väl icke med korslagda armar
uraktlåta att nu göra något. Man har pekat på ett anslag av
100,000 kronor, men vårt behov rör sig dock om åtskilligt över
Lördagen den 6 maj.
75 Sr 67.
100 miljoner kr. Man understryker jn önskvärdheten av att förära?- åtgärder
framtiden göra något, men vi skola väl dock icke nu resignera^0’’ la9nn9av
inför den bränslebrist, som faktiskt råder. Statens torvingenjör, *''
kapten Wallgren, säger att han mot motionens syfte intet har att '' ortä''^
erinra, utan finner detsamma synnerligen beaktansvärt. Detta vore
väl snarare ett motiv för bifall än för avslag, icke annat jag kan
se. För min del anser jag att det hade varit mera framsynt, om
man här givit ett kraftigare stöd åt en omedelbar åtgärd i motionens
syfte, och jag kan icke annat än beklaga att så icke har
skett, men under förhandenvarande omständigheter skall jag icke
framställa något yrkande.
Vidare anfördes ej. Kammaren biföll utskottets hemställas.
§ 17-
Slutligen föredrogs bevillningsutskottets memorial, nr 20, i an- Ang. brännledning
av kamrarnas skiljaktiga beslut rörande bevillningsutskot- v™h~öihaldelns
tets betänkande nr 10 angående brännvins- samt vin- och ölhandelns ordnande
ordnande ävensom i samband därmed stående frågor.
Därvid anförde:
Herr Johansson i Uppmälby: Herr talman, mina herrar! Då
jag inom bevillningsutskottet varit med om att biträda det förslag
till sammanjämkning, som här föreligger, så har det varit
av den anledningen, att jag ansett det vara bevillningsutskottets
plikt att söka få till stånd ett samman] ämkningsförslag. I detta
sammanjämkningsförslag har det ju gällt att söka jämka på de
båda kamrarnas ståndpunkter och söka komma till något resultat.
Jag vill emellertid framhålla, att det ingalunda varit särskilt
tilltalande att gå med på denna sammanjämkningslinje. Men vi ha
ansett oss böra göra ett erbjudande till första kammaren. Man har
två år ä råd gått fram på en linje. Den linjen har förkastats. I
år ha vi försökt med en annan linje och även denna linje har nu
förkastats. Man brukar från den motsatta sidan säga att nykterhetsfolket
visar en oresonlig envishet, men jag undrar i alla fall,
om det icke vore skäl att säga, att första kammaren i dag bevisat,
var den oresonliga envisheten är att söka. Den har som bekant
avslagit det här sammanjämkningsförslaget.
Vi ha, som sagt från nykterhets folket, kommit med ett erbjudande,
och detta erbjudande har man tillbakavisat. Jag vill då
hoppas och tro, att detta är sista gången, som nykterhetsfolket
kommer till första kammaren med ett dylikt erbjudande. En tidning
har sagt att nykterhetsfolket befinner sig på glidning mot
första kammarens ståndpunkt. Jag tvivlar på att så verkligen är
förhållandet. Det råder nog en stark och allmän mening bland
nykterhetsfolket därom, att man icke vidare skall komma med något
dylikt anbud till första kammaren, utan att vi hädanefter
Nr 67. 76
Lördagen den 6 maj.
Ang. bränn- komma att taga"försäljningsreformen obeskuren, sådan den finnes
vim-samt vin-i nykterhetskommitténs betänkande, och hålla på det lokala vetot
ordnande. så v&l vad galler brännvin som vin och Öl.
(Forts) Det bär ju varit min plikt att yrka bifall till detta samman
jämkningsförslag,
då jag deltagit i utskottets beslut härutinnan.
Jag har gjort det naturligtvis under den förutsättningen att man
därigenom skulle uppnå det resultatet, att första kammaren nu
gått med härpå och bifallit förslaget. Jag har också ansett det
vara min skyldighet att rösta för detta förslag med hänsyn därtill,
att det ju dock innehåller åtskilliga förbättringar i jämförelse
med de nuvarande bestämmelserna, vilka jag icke velat
taga på mitt samvete att rösta emot.
Då nu emellertid första kammaren avslagit förslaget, så
ställer sig saken helt annorlunda. Man talar i dessa dagar så
vackra ord om möjligheterna att ena nationen. Jag vill fråga: är
detta en åtgärd i syfte att ena, då man tillbakavisar så rimliga
anspråk, som nykterhetsfolket denna gång framställt? Den, som
tror, att avslaget i första kammaren i dag är ägnat att ena den
svenska nationen, han bedrager sig. Yi nykterhetsvänner komma
hädanefter att föra kampen efter klara och rena linjer. Vi ha
funnit, att ingen kompromiss hjälper. Det gives intet annat medel
att bryta första kammarens motstånd, än det medel, som heter
valsedeln.
Ja, mina herrar, då frågan fallit i första kammaren, så må
den gärna falla även här, och därför vill jag icke upptaga tiden
längre, utan skall inskränka mig helt enkelt till att yrka avslag
på sammanjämkningsförslaget.
Häruti instämde herrar Uddenberg och Sandler.
Herr von Hofsten: Jag ber att få instämma i det av föregående
talare framställda yrkandet, ehuru på andra skäl än de av
honom anförda. Utan att närmare ingå på någon motivering härför
ber sålunda även jag att få yrka avslag på det föreliggande
sam man j ämkningsf ör slaget.
Herr Rune: Som herrarna se av betänkandet, har jag inom
utskottet varit med om att tillstyrka utskottets förevarande hemställan.
Herrarna skola därför icke tro, att jag blivit mindre övertygad
än jag förut varit om att nykterhetsfrågans lösning kräver
både lokalt veto enligt nykterhetskommitténs förslag och en försälj
ningsreform enligt samma kommittés förslag. Och jag är förvissad
om, att mina meningsfränder ute i landet fortfarande också
komma att lika mycket hålla fast vid denna lösning av nykterhetsfrågan
som de gjort hittills. Orsaken till att jag i utskottet ändå
gått med på det föreliggande sammanjämkningsförslaget är naturligtvis,
som den förste talaren framhöll, att man velat visa tillmötesgående
mot de av första kammaren uttalade önskningar och
söka på det viset få en reform till stånd. Man har nu både ett
Lördagen den 6 maj.
77 Nr 67.
och två år på förstakammarhåll sökt övertyga svenska folket därom, Ang. brännatt
det är vi, som hålla på nykterhetskommitténs förslag, vilka v™h glhandelns
bära skulden för, att nykterhetsfrågan icke blivit löst; man har ordnande.
sagt, att vi äro oresonliga, då vi kommit med yrkanden, sona vi (forts.)
veta, att första kammaren icke kan gå med på.. Nu ha vi gjort
ett försök och bjudit första kammaren ett sammanjämkningsförslag,
som så att säga utgör ett medium mellan första och andra kammarens
beslut. Men icke ens detta förslag har man velat vara med
om. Jag uttalar då den förhoppningen, att svenska folket numera
skall veta, vem det är, som bär skulden till, att icke nykterhetslagstiftningen
ordnats så, som nykterhetsintresset verkligen kräver.
Jag ber, herr talman, att på dessa grunder och under föreliggande
omständigheter få förena mig med dem, som yrkat avslag
å utskottets förslag.
Herr Byström: Herr talman! Jag ber också att få uttala
min ledsnad över, att den hand, som utsträckts till första kammaren,
icke blivit mottagen, ehuru jag å andra sidan vill säga,
att det icke torde vara sä stor förlust, då i alla fall det förslag,
som vi velat ha igenom, i vissa avseenden blivit alltför mycket
stympat. Jag vill också uttala den förhoppningen, att den utgång,
som frågan nu fått, icke skall verka hämmande på den goda och
nyttiga nykterhetsverksamheten ute i landet, utan att den skall
fortgå, till dess att vi ha en säker basis att bygga på för att få
nykterhetsfrågan äntligen löst på ett sätt, som kan vara till verkligt
gagn för vårt svenska folk.
Vidare yttrades ej. Efter av herr talmannen framställda propositioner
i ämnet avslog kammaren utskottets hemställan.
§ 18-
Herr talmannen meddelade, att herr statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet tillkännagivit, att han vid kammarens sammanträde
nästkommande tisdag ämnade besvara herr Lithanders interpellation
angående befrämjande av den inhemska linodlingen.
§ 19-
Ordet lämnades härefter på begäran till interpellation.
Herr Rydén i Malmö, som yttrade: Herr talman! De förhållanden,
varunder riksdagen har att utföra sitt arbete, bil år
för år alltmera olidliga, mest på grund av den stora anhopningen
av viktiga ärenden till riksdagens sista veckor, då ingen mänsklig
förmåga räcker till för ens en närmelsevis grundlig och samvetsgrann
prövning av alla de frågor, över vilka riksdagen har att
fatta beslut. För de medlemmar av riksdagen, som befinna sig
Nr 07. 78
Lördagen den 6 maj.
Interpellation, i små ekonomiska villkor, innebär ock riksdagsarbetets förlängande
med derå veckor utöver den tid, för vilken ett i och för sig rent
otillräckligt arvode utgår, uppoffringar av den omfattning, att
ställningen även i detta hänseende är olidlig. Då snara åtgärder
till avhjälpande av dessa missförhållanden äro oundgängligen nödvändiga
samt 1917 års riksdag är den sista i nu löpande riksdagsperiod
och följaktligen nästa års riksdag icke rimligtvis hör gå
till ända utan att åtgärder i antydd riktning vidtagas, anhåller
jag om kammarens tillstånd att till hans excellens herr statsministern
få framställa följande spörsmål:
År regeringen villig att skyndsammast möjligt medverka till
igångsättande av en utredning genom erfarna riksdagsmän av
dels spörsmålet om en omorganisation av riksdagsarbetet ävensom
andra. åtgärder i syfte att avhjälpa nu förefintliga missförhållanden
i fråga om möjligheten för riksdagen att kunna ägna
ärendena en omsorgsfull handläggning;
dels och frågan om en reglering av riksdagsmännens arvoden?
Ifrågavarande anhållan bordlädes.
§ 20.
Avgåvas följande motioner, nämligen:
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 207, angående
förvaltningen av pensionsförsäkringsfonden:
nr 290, av herr Cederborg; och
nr 291, av herr Bogren;
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 216, angående
ifrågasatt överenskommelse mellan Kungl. Maj:t och kronan, å ena,
samt Västergötland—Göteborgs järnvägsaktiebolag, å andra sidan,
angående vissa förutsättningar för eventuell framtida inlösen för
svenska statsverkets räkning av bolagets järnväg mellan Torved och
Gullspång m. m.:
nr 292, av herr Andersson i Mil smal en m. fl.; och
nr 293, av herr Welin;
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 159, angående
särskild ersättning till vissa flottan tilldelade värnpliktiga under
mobiliseringstjänstgöring:
nr 294, av herr Åkerman m. fl.; samt
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 162, angående anläggande
av ytterligare ett järnvägsspår mellan Tranås och Sävsjö:
nr 295, av herr Johanson i Huskvarna m. fl.
Samtliga dessa motioner bordlädes på begäran.
Lördagen den 6 maj.
79 Nr 67.
§ 21.
Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets utlåtanden och memorial:
nr 72, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inköp
av övre och nedre klosterträdgården i Vadstena;
nr 73, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
anslag till folkskoleseminariets i Lund nybyggnad;
nr 74, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för ordnande av tomtområdet vid folkskoleseminariet i Uppsala;
nr 75, _i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för undervisning i entomologi m. m. vid universitet i Lund;
nr 76, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående understöd
till aktiebolaget svenska ostasiatiska kompaniet för fortsatt uppehållande
av regelbunden ångfartygsförbindelse mellan Sverige och
Ostasien;
nr 77, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till ersättning åt förlikningsman för medling i arbetstvister;
nr 78, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslagtill
underlättande av medellösa arbetssökandes resor;
nr 79, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående efterskänkande
av kronans rätt till danaarv efter banvakten Martin Andersson
Andrén från Smedsbol i Holms församling m. m.;
nr 80, i anledning av Kungl. Maj:ts i punkt 89 under sjätte
huvudtiteln av statsverkspropositionen gj''orda framställning om anslag
till utredning angående inre vattenvägar;
nr 81, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om
det under riksstatens femte huvudtitel uppförda ordinarie anslaget
till marinförvaltningen; och
nr 82, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om
anslag till svenska freds- och skiljedomsföreningen;
, bevillningsutskottets betänkande, nr 22, i anledning av väckta
motioner angående tillägg till bestämmelserna om ersättning till följd
av statsmonopol å tobakstillverkningen;
lagutskottets utlåtanden:
nr 31. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag till lag om sammanläggning
i vissa fall av fastigheter å landet; och
nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag till lag om ändrad
lydelse av 18 § i förordningen den 16 juni 1875 angående lagfart
å fång till fast egendom; samt
andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande, nr 13,
'' angående herrar Johanssons i Sollefteå och Vennerströms motion.
nr^203, om skrivelse till Kungl. Maj:t angående utredning m. m. i
fråga om vissa missförhållanden inom cellulosaindustrien.
■§ 22.
Justerades protokollsutdrag.
Nr 67. 80
Lördagen den 6 maj.
§23.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr Åkerlindh
» Anderson i Knapasjö
» Persson i Tofta
» Söderberg i Hobborn
» Andersson i Altofta
» Olsson i Rödningsberg
» Johansson i Uppmälby
» Eklund
» Jönsson i Fridhill
» Gustafsson i Brånsta
» Jesper son
» Pettersson i Södertälje
» Johansson i Kullersta
» Johanson i Huskvarna
» Elisson
» Osberg
under 5 dagar fr. o. m. den
j 4 » » »
» 4 » »
» 5 »
» 4 » »
» 2 » » »
> 2 » » »
» 4 » » *
» 5 » » »
» 5 » » »
» 3 » s> »
» den 9 maj,
» 2 dagar fr. o. m. den
4
7
4
8 maj,
10 i
10 »
8 »
10 >
7 »
7 »
8 »
9 »
8 »
8 >
8 maj,
16 »
10 » och
9 ».
Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4,52 e. m.
In fidem
Per Cronvall.
Stockholm 1916. Knngl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner. 101801