1916. Andra kammaren. Nr 44 (Riksdagens protokoll 1916:44)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1916. Andra kammaren. Nr 44.

Onsdagen den 22 mars.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 16 innevarande mars.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna sjukbetyg:

Ledamoten av riksdagens andra kammare presidenten Albert
Petersson, som undergått en mindre operation, är på grund bärav
nödsakad att källa sig inne någon dag, vilket härmed intygas.

Lidingö 22 mars 1916.

M. Collin,

leg. läk.

§. 3.

Sedan riksdagens båda kamrar förehaft och godkänt de uti statsutskottets
memorial nr 27, punkterna 1 och 2, samt bankoutskottets
memorial nr 19 och 20 föreslagna voteringspropositioner rörande åtskilliga
frågor, i vilka kamrarna fattat stridiga beslut, samt bestämt
blivit, att vederbörliga omröstningar över de olika besluten skulle
denna dag äga rum, så anställdes nu omröstningar enligt nedan intagna
voteringspropositioner i följande ordning, nämligen:

Första omröstningen:

(enligt statsutskottets memorial nr 27, punkt 1).

Den, som i likhet med första kammaren vill, att riksdagen till
förhyrande av lokaler för marinförvaltningen under femte huvudtiteln
på extra stat för år 1917 anvisar ett belopp av 43,000 kronor,
röstar

J ä j

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Andra Tcammarens protokoll 1916. Nr 44.

Nr 44. 2

Onsdagen den 22 mars.

Vinner Nej, har riksdagen i likhet med andra kammaren till förhyrande
av lokaler för marinförvaltningen under femte huvudtiteln
på extra stat för år 1917 anvisat ett belopp av 10,000 kronor.

Sedan voteringssedlarna blivit avlämnade samt en sedel avlagd
och förseglad ävensom underrättelse från första kammaren ingått, att
voteringssedlarna för den omröstning, varom här vore fråga, jämväl
därstädes avgivits, företogs sedlarnas öppnande och uppräkning, och
befanns att omröstningen utfallit med 64 Ja och 106 Nej.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition, som,
enligt ankommet och nu uppläst protokoll, blivit av första kammaren
samtidigt anställd, hade utfallit med 93 Ja och 32 Nej,
vadan, då därtill lades andra kammarens

röster eller............. . 64 Ja och 106 Nej,

sammanräkningen visade.........157 Ja och 138 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga blivit av riksdagen fattat
i överensstämmelse med japropositionens innehåll.

Andra omröstningen:

(enligt statsutskottets memorial nr 27, punkt 2).

Den, som i likhet med första kammaren vill, att riksdagen till
hyresbidrag till flottans varvs verkmästareförening i Karlskrona under
femte huvudtiteln på extra stat för år 1917 anvisar ett belopp
av 800 kronor, röstar

Ji}

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet med andra kammaren avslagit
Kungl. Maj:ts ifrågavarande framställning.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition, som,
enligt ankommet och nu uppläst protokoll, blivit av första kammaren
samtidigt anställd, hade utfallit med 85 Ja och 36 Nej,
vadan, då därtill lades andra kammarens

röster eller.............. 69 Ja och 106 Nej,

sammanräkningen visade.........154 Ja och 142 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga blivit av riksdagen fattat
i överensstämmelse med japropositionens innehåll.

Onsdagen den 22 mars.

3 Nr 44»

Tredje omröstningen:

(enligt bankoutskottets memorial nr 19).

Den, som i likhet med första kammaren vill bifalla vad utskottet
hemställt eller att riksdagen må medgiva, att justitierådet Herman
Billing må från och med månaden näst efter den, vari han efter
uppnådd ålder av 67 år avgår från justitierådsämbetet, under sin
återstående livstid åtnjuta, utöver den pension, som tillkommer honom
enligt bestämmelserna i lagen den 11 oktober 1907 angående
civila tjänstinnehavares rätt till pension, en tilläggspension å allmänna
indragningsstaten till sådant belopp, att de båda pensionerna
tillhopa uppgå till 7,500 kronor för år, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har riksdagen, i likhet med andra kammaren, med
avslag å utskottets hemställan, bifallit den vid punkten av herr Kristensson
fogade reservationen och således avslagit Kungl. Maj:ts ifrågavarande
proposition angående tilläggspension åt justitierådet H.
Billing.

Sedan voteringssedlarna blivit avlämnade samt en sedel avlagd
och förseglad ävensom underrättelse från första kammaren ingått, att
voteringssedlarna för den omröstning, varom här vore fråga,, jämväl
därstädes avgivits, företogs sedlarnas öppnande och uppräkning, och
befanns att omröstningen utfallit med 41 Ja och 130 Nej.

röster eller.............. 41 Ja och 130 Nej,

sammanräkningen visade......... 134 Ja och 161 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga blivit av riksdagen fattat
i överensstämmelse med nejpropositionens innehåll.

Fjärde omröstningen:

(enligt bankoutskottets memorial nr 20).

Den, som i likhet med första kammaren vill bifalla vad utskottet
i utlåtandet hemställt eller att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts
proposition och således medgiva, att interurbantelefonisten Amalia
Josefina Larsson må, utan hinder därav att hon kvarstår å den före
1908 års ingång gällande avlöningsstat, vid avgång ur telegrafverkets
tjänst den 1 maj 1917 komma i åtnjutande av pension i enlighet

Nr 44. 4

Onsdagen den 22 mars.

med de bestämmelser, som enligt kungl. kungörelsen den 14 september
1914 angående ändrad lydelse av § 7 i avlöningsreglementet för
tjänstemän vid telegrafverket den 11 oktober 1907 gälla beträffande
pensionering av interurbantelefonist å nya avlöningsstaten, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bar riksdagen i likhet med andra kammaren bifallit
den i ämnet av herr Helger väckta motionen och således beslutit att
bevilja interurbantelefonisten Amalia Larsson i Filipstad en fyllnadspension
av 350 kronor årligen under hennes återstående livstid
från och med april månads utgång 1916, då hon efter uppnådda 67
års ålder och 32 tjänstår från sin tjänst avgår.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition, som,
enligt ankommet och nu uppläst protokoll, blivit av första kammaren
samtidigt anställd, hade utfallit med 78 Ja och 46 Nej,
vadan, då därtill lades andra kammarens

röster eller.............. 51 Ja och 122 Nej,

sammanräkningen visade.........129 Ja och 168 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga blivit av riksdagen fattat
i överensstämmelse med nejpropositionens innehåll.

§ 4.

Herr talmannen tillkännagav, att efter överläggning inom talmanskonferensen
rörande riksdagens arbete under tiden närmast före
och efter påsk beslutats, att sista arbetsplenum före påsk komme att
hållas torsdagen den 13 och om så erfordrades även fredagen den 14
nästkommande april, att första arbetsplenum efter påsk skulle äga
rum torsdagen den 27 i nämnda månad, därvid gemensamma omröstningar
skulle företagas över då godkända voteringspropositioner,
samt att under den mellanliggande tiden inga andra ärenden komme
att upptagas till avgörande än sådana, som rörde godkännande av
voteringspropositioner, skrivelseförslag och dylikt.

§ 5-

Herr statsrådet Vennersten avlämnade Kungl. Maj:ts proposition,
nr 95, med förslag till lag om expropriation m. m.

Denna proposition blev på begäran bordlagd.

Sr 44.

Onsdagen den 22 mars.

§ 6.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj:ts
å kammarens bord vilande proposition, nr 94, med förslag till lag om
fortsatt tillämpning av lagen den 20 juni 1913 angående vård av
enskildes skogar på Öland.

§7.

Efter föredragning härpå av herr vice talmannen D. Perssons
vid kammarens nästföregående sammanträde framställda, men då
bordlagda anhållan att till herr statsrådet och chefen för justitiepartementet
få framställa spörsmål angående revisionen av skifteslagstiftningen
blev denna anhållan av kammaren bifallen.

§ 8.

Vidare föredrogos, men bordlädes åter bevillningsutskottets betänkande
nr 13, lagutskottets utlåtande nr 20 samt jordbruksutskottets
utlåtanden nr 33 och 34.

§ 9.

Till avgörande förelig nu statsutskottets utlåtande, nr 39. i anledning
av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för uppförande av nytt centralposthus i Göteborg.

I överensstämmelse med vad Kungl. Maj :t uti innevarande års
statsverksproposition under titel »utgifter för kapitalökning, statens
affärsverksamhet», beträffande postverket, bland annat, föreslagit
riksdagen hemställde utskottet, att riksdagen måtte för gäldande av
återstoden av köpeskillingen, 711,304 kronor 31 öre, för det för postverkets
räkning inköpta område om 5,583,1 kvadratmeter av tomten
nr 67 A i Göteborgs stads tolvte rote samt för påbörjande av uppförandet
å sagda område av ett nytt centralposthus i nämnda stad för
år 1917 anvisa ett anslag av 860,000 kronor, med rätt för Kungl.
Maj:t att härav förskottsvis redan under år 1916 av tillgängliga medel
utanordna 150,000 kronor.

Vid utlåtandet voro emellertid fogade reservationer:
av herrar O. Jonsson, C. G. Ekman, A. Ekman, Andersson i
Skivarp, Persson i Stallerhult, Odqvist och Nilsson i Kabbarp, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen, med avslag å
Kungl. Maj:ts framställning, i vad den avsåge anvisande av medel
för påbörjande av uppförandet av ett nytt centralposthus i Göteborg,
måtte för gäldande av återstoden av köpeskillingen, 711,304
kronor 31 öre, för det för postverkets räkning inköpta område om
5,583,1 kvadratmeter av tomten nr 67 A i Göteborgs stads tolvte
rote för år 1907 anvisa ett anslag av 261,305 kronor; samt
av herrar Wiklund, J. Ström och Olofsson i Digernäs.

Ang. nytt
central posthus
i Göteborg.

Nr 44. 6

Onsdagen den 22 mars.

Ang. nytt
centralpo8thu8
i Göteborg.
(Forts.)

Efter uppläsandet av utskottets hemställan yttrade

Herr Andersson i Skivarp: Som herrarna se av betänkandet,
har jag i likhet med några andra ledamöter av utskottet icke kunnat
biträda Kungl. Maj:ts förslag. Det beror emellertid icke därpå, att
jag anser ett nytt centralposthus i Göteborg vara obehövligt. Tvärtom
tror jag, att det inom en icke alltför avlägsen framtid blir alldeles
nödvändigt att bygga ett sådant. Men jag har ansett det vara
mycket olämpligt att under nuvarande tid igångsätta ett så stort
byggnadsföretag, som här är ifråga. Av Kungl. Maj:ts proposition
finner man, att det första förslaget, av år 1914, slutar på en beräknad
kostnad av 2,400,000 kronor. När postverket förliden höst i september
kom in till Kungl. Maj:t med ett nytt förslag, slutade detta
på en summa, av 2,900,000 kronor. Således hade vederbörande ansett,
att man till följd av den prisstegring, som ägt rum, borde höja
kostnadsförslaget med en halv miljon. Men vi kunna vara övertygade
om, att innan man enligt planen skulle kunna påbörja byggnaden,
har det skett en ökning av såväl arbetskostnad som materialpris av
ytterligare en halv miljon kronor. Kungl. Maj :t har varit nog försiktig
att icke tala om vad byggnaden skulle komma att kosta. Departementschefen
har nämligen, som det heter i betänkandet, »lika
med generalpoststyrelsen ansett det olämpligt att under nuvarande
förhållanden söka fixera den slutliga kostnadssiffran, helst som den
i allt fall måste bliva tämligen approximativ». Det är ju mycket
försiktigt sagt från det hållet, och man kan icke heller gärna säga
något annat under nuvarande förhållanden. Men jag kan icke vara
med om att till ingen nytta kasta bort en hel miljon, vilket blir fallet,
om vi bygga nu i stället för att vänta, tills normala förhållanden inträda
i avseende på arbetskostnader och materialpris.

Jag har sålunda icke under nuvarande kritiska förhållanden kunnat
godkänna ett sådant förslag som det här framlagda, och därför
nödgas jag att, oaktat jag tycker, att det är ledsamt, yrka avslag på
utskottets hemställan, och bifall till den av O. Jönsson m. fl. vid betänkandet
fogade reservationen.

Herr Eriksson i Grängesberg: Herr talman! Det är ingenting
att förvåna sig över, att den siste ärade talaren ställde sig mycket
betänksam emot det förslag till posthusbyggnad, som föreligger.
Inom statsutskottets fjärde avdelning var det från början samma uppfattning,
som gjorde sig gällande, och först efter noggrant övervägande
kom avdelningen och sedan utskottets majoritet till det beslut,
som blev fattat. Den avdelning av utskottet, som behandlat ärendet,
har gått till prövning av frågan med synnerligen stor omsorg. Jag
kan saga, att sedan jag blev ledamot av avdelningen, har icke något
ärende blivit så noggrant prövat som det föreliggande. Då jag förmodar,
att det blir en hel del diskussion om, hur posthuset borde byggas,
så skall jag, fastän icke någon detaljkritik av förslaget ännu
kommit, taga mig friheten att litet grand granska de olika yrkanden,
som sannolikt komma att framställas.

Onsdagen den 22 mars.

7 Nr «.

Alla postlokaler skola enligt förslaget ligga i ett plan. Detta är
i viss mån en nyhet för Sverige, ty flera av de större postkontor, som
vi ha förut, ligga i två eller flera våningar. Nu har i allt fall från
poststyrelsens sida hävdats, att det ur postal driftssynpunkt är lämpligt
att ha alla postlokaler i en och samma våning, och med skärpa
ha framhållits de fördelar, som ligga däri. Man kan ju också anställa
jämförelser med förhållandena i utlandet, ifall man icke skulle vara
övertygad om, att poststyrelsens mening är riktig. Jag har gjort så
och har hos poststyrelsen gått igenom ritningar till mer än ett tiotal
större postkontor i Amerika, Tyskland och England. Alla avsågo
postkontor, som den senaste tiden blivit byggda i större städer, och
samtliga hade byggts på det sättet, att alla postlokaler lågo i en våning.
Det är ganska karakteristiskt, att i New York, där man förut
hade ett centralpostkontor i fyra våningar, och där vi veta, att det
råder våldsamt höga tomtpriser, ändå blivit byggt ett nytt postkontor,
med endast en våning, vilken spänner över en stor tomtareal. Detta
säger i alla fall något, och bestyrker det påstående, som generalpoststyrelsen
gör, att det ur postal .synpunkt är fördelaktigt att
ha alla lokalerna i en våning.

På dessa skäl har utskottets majoritet kommit till den uppfattningen,
att det ifrågasatta posthuset bör byggas på det sätt, generalpoststyrelsen
föreslagit. Men i alla fall ville man inom avdelningen
se, hur det skulle taga sig ut med en annan byggnadsform, och det
överlämnades därför till överintendenten att uppgöra ett nytt förslag.
Enligt detta skulle flyglarna tagas bort och samtliga postlokaler inrymmas
i tre våningar. Det gjordes upp en skiss till ett sådant hus
och anstäldes kostnadsberäkningar häröver. Man utgick då från, att
byggnaden endast skulle tillgodose postverkets behov, och att det
icke skulle vara några lokaler till uthyrning annat än under första
tiden, överintendenten kom med ett sådant byggnadssätt till en kostnadssumma
uppgående till 2,250,000 kronor, sålunda icke mer än

650,000 kronor billigare än det ursprungliga förslaget. Vi skola då
komma ihåg, att det i detta förslag icke fanns några lokaler till
uthyrning. Om man jämför de postala olägenheter, som äro förbundna
med ett posthus av den sistnämnda typen, och tillika tar i
betraktande den vinst, som man kan få genom uthyrning enligt Kungl.
Maj :ts förslag, synes det mig, att man icke ett ögonblick bör tveka i
valet mellan de båda typer, som här äro i fråga.

Nu kan man naturligtvis fråga, om det behövs ett så stort posthus,
även om man är enig om själva typen. Det kan sålunda ifrågasättas,
om man icke bör inskränka lokalernas storlek. För min del
har jag emellertid kommit till den uppfattningen, att jag icke vågar
opponera mig emot generalpoststyrelsens förslag i detta avseende. Om
man ser på Göteborgs stads utveckling, måste man väl ändå säga sig,
att det är klokt att bygga så, att posthuset blir tillräckligt en avsevärd
tid framåt. Det kan icke vara lämpligt att bygga så, att man
om 10 eller 15 år får bygga om igen. Invånarantalet har i Göteborgs
skid på 13 år vuxit från 130,000 invånare till 178,000. Det har
sålunda ökats med 48,000 på dessa 13 år. Vi ha knappast motstycke

Ang. nytt
central posthus
i Göteborg.
(Forts.)

Nr 44. 8

Onsdagen den 22 mars.

A"3'' nyt.‘ härtill i någon annan svensk stad, och det är därvid att märka, att
c^nGöteborg, blott en landskommun med endast 14,000 invånare under tiden in(Forts.
) korporerats. Det visar hän på, att det för framtiden torde krävas
stort utrymme.

Så kommer härtill en annan omständighet. För närvarande finnas
i Göteborg icke mindre än 8 å 9 postkontor med brevbäring anordnad.
Det medför, att man måste hyra stora lokaler på alla dessa
ställen. Nu är det meningen att centralisera brevbärningen till centralposthuset.
Man behöver då icke hyra så stora lokaler ute i staden,
och den nya anordningen blir också till fördel för brevutdelningen.
Man har börjat med detta system i Tyskland, och det har visat sig
ekonomiskt och praktiskt. Man har även tänkt börja med det i Stockholm,
sedan det nu pågående arbetet med tillbyggnaden blivit färdigt.

Detta sammanlagt gör, att man har svårt att bestrida generalpoststyrelsens
krav i fråga om det begärda utrymmet. Jag har för
övrigt även sökt göra mig underrättad om, hur det i förevarande avseende
är ställt i utländska städer. Jag har då funnit, att man nyligen
uppfört en posthusbyggnad av samma typ i Strassburg. Det
är en stor gård, som kringbyggts, och postlokalerna upptaga, en bebyggd
yta av över 8,000 kvadratmeter, medan den bebyggda tomtytan
för posthuset i Göteborg beräknas till c:a 5,500 kvadratmeter.
Den förstnämnda byggnaden är sålunda mer än 50 % större, och därvid
är att observera, att Strassburg icke har större folkmängd än Göteborg.
Detta utgör ytterligare ett stöd för generalpoststyrelsens uppfattning
angående det utrymme, som bör beräknas för det nya posthuset.

Utskottet har sålunda varit på det klara med, att det behövs ett
posthus av ungefär den storlek och med det byggnadssätt, som här
blivit föreslaget. Nu kan man anföra gent emot detta, att om posthuset
i Göteborg skall byggas på detta sätt, så vilja alla andra städer
hava likadana postlokaler. Detta kan anföras och det har anförts,
men nog får man lov att säga sig, att man bör pröva det ena efter det
andra. Det som är nödvändigt i Göteborg är icke nödvändigt i Skara,
och det som passar i Skara är kanske icke lämpligt i en by på landsbygden.
Man får taga hänsyn till, om det behövs en golvyta av 1,000
kvadratmeter eller 150. I förra fallet erfordras takljus, men icke
i det senare. Den nu föreliggande frågans utgång om byggnadssättet
blir sålunda icke prejudicerande för framtiden, varför det skälet icke
bör vara avgörande vid frågans bedömande.

Sedan kommer man till en annan fråga, som sammanhänger
med våningarnas antal. Nu har man föreslagit byggandet av detta
posthus i 3 våningar, och då blir frågan: huru skall man använda
dessa lokaler? Först ha vi källarvåningen — den finns inte angiven
här på de uppsatta ritningarna — i vilken finnas 7 handelsbutiker
och en utställningslokal, avsedda att uthyras. Sedan kommer bottenvåningen,
i vilken icke finnes någon lokal till uthyrning, utan där
hela utrymmet skall användas för postverkets räkning. Därefter
kommer entresolvåningen — den finnes inte heller här uppsatt -—
med 14 rum, vilka det är meningen att posten skall hava för sitt eget

Onsdagen den 22 mars.

9 Kr 44.

behov. Kommer så våningen en trappa upp, innehållande 56 rum cJt"ffah"ft‘/lus
utöver det utrymme, som från början är behövligt för posten. Härvid Gåteborg^

skall man emellertid komma ihåg, att det sannolikt därutöver kommer (]?orts.)

att behövas för postens räkning icke mindre än ett trettiotal rum
inom en nära framtid, under förutsättning att transitoposten mellan
England, Amerika och Sverige kommer att flyttas över från Malmö
till Göteborg i väsentligt högre grad än nu. Skall man överflytta
all penningpost, så kräves dessa rum så småningom för penningpostens
behov, och dessa rum kunna ligga i vilken våning som helst. Vidare
har järnvägsstyrelsen förklarat, att den har behov av ökat utrymme
för distriktsförvaltningen i Göteborg, enär denna är trångbodd och
sålunda hänvisad att hyra lokaler. Styrelsen, som icke på förhand
haft reda på detta planerade byggnadsföretag och sålunda icke i tid
kunnat framkomma med en detaljerad plan i fråga om det behövliga
utrymmet, har sålunda inte kunnat närmare angiva, huru stort utrymme
som vore erforderligt, men sannolikt skulle det behövas, enligt
vad järnvägsstyrelsens chef förklarat, ett 20-tal rum. Sålunda skulle
våningen en trappa upp inom en nära framtid komma att tagas i
anspråk dels för posten och dels för järnvägen.

Sedan hava vi våningen 2 trappor upp, och det är egentligen
om denna som striden har stått. En del har ansett, att man borde
taga bort den och göra byggnaden så mycket mindre. Denna våning
har 65 rum, och meningen är, att dessa skulle uthyras till
privata, något som man emellertid på en del håll icke anser höra
komma ifråga, utan anser det bättre att taga bort denna våning
och göra huset lägre, som skissen här visar. Om denna fråga ha
meningarna varit delade inom utskottet, och jag vill gärna med- f

giva, att vissa skäl tala för borttagandet av ifrågavarande våning.
Byggnadskostnaderna för densamma uppgår till ungefär 300,000 kronor.
I hyror beräknas inflyta något över 20,000 d. v. s. 7 % på
byggnadskostnaden. Ku kan man säga, att 1 % ''Av för litet, men
å andra sidan kan det också anses vara en fullt försvarbar affär,
det beror alldeles på hur man ser saken.

Det är emellertid en annan sak, som är av en viss betydelse,
när det gäller att taga ställning till frågan om denna våning —
åtminstone har jag, då jag gått med på Kungl. Maj tis förslag, haft
den i ögonsikte — och det är att ingen vet, vilka lokaler staten
i framtiden kan komma att behöva i Göteborg. Landstatshuset är
bristfälligt, och det är föreslaget att bygga nytt sådant. Det vore
emellertid tänkbart, att man kunde anordna lokaler för det ändamålet
i posthuset. Därom vill jag emellertid icke nu yttra mig.

Frånsett nu antydda möjlighet finnes det emellertid skäl för. att
noggrant pröva innan man bestämmer sig för att utesluta ifrågavarande
våning. Ingen vet, huru utvecklingen i Göteborg kommer att fortgå.
Det kan bli andra statsföretag, som kunna behöva lokaler,
och då kan det vara gott att ha denna våning disponibel för sådana
ändamål, särskilt när man nu kan bjuda ut våningen mot 7 % avkastning,
vilket måste anses fullt väl täcka de inlånade medlen
och även giva någon vinst. Det vore för övrigt meningen att

Nr 44. 10

Onsdagen den 22 mars.

Ang. nytt
central posthus
i Göteborg.
(Fort».)

hyra ut till sådana hyresgäster, att minsta möjliga skadegörelse
uppstode för våningen i fråga.

Det är dessa synpunkter, som varit avgörande för statsutskottets
majoritet då den förordat bifall till Kungl. Maj:ts förslag. Då
jag vet, att yrkande i dag kommer att framställas om nedsättning
av byggnadskostnaderna med ett belopp av 300,000 kronor, motsvarande
de beräknade kostnaderna för omhandlade våning, som
sålunda skulle försvinna, så har jag redan nu velat gå in på
saken och något litet polemisera mot förfäktarna av denna mening.

Ja, nu kan det anföras ifråga om hela projektet vad som ju
också var grundtonen i herr Hans Anderssons anförande: posthuset
är nödvändigt och kanske lämpligt konstruerat, lagom stort och präktigt
på alla sätt, men byggnadstiderna äro för närvarande sådana,
att större byggnadsföretag icke böra sättas igång, helst som man
icke vet, vad framtiden kan bära i sitt sköte! Man både nu särskild
anledning att befara, att byggnadsmaterielen i den närmaste framtiden
skulle komma att ställa sig ännu dyrare. Detta var som sagt
grundtonen i herr Hans Anderssons yttrande. Härtill vill jag då
anmärka, att behovet av ett nytt posthus i Göteborg verkligen har
blivit ådagalagt vara synnerligen trängande. De, som varit där
nere, hava enstämmigt vittnat, att det nästan är omöjligt att reda
sig ytterligare ett eller annat år med nuvarande posthuset. Nu kan
man ju möjligen påstå, att detta kan bero på en tillfällig stockning i
paketposten. Men härtill vill jag framhålla, att denna förklaring
inte kan godtagas, enär det hyrts särskilda lokaler för denna post.
Postverket säger också i sin skrivelse till Kungl. Maj:t, att behovet
är trängande, och frånsäger sig varje ansvar för vidare förhalning
med byggnadsfrågor avgörande. Poststyrelsens chef har inom avdelningen
avgivit samma förklaring och frånsäger sig varje ansvar
om byggnaden icke kommer till stånd och posten icke kan nöjaktigt
fullgöra sin funktion och att riksdagen får taga det hela på sitt
ansvar, om detta förslag nu blir avslaget.

Inför sådana bestämda vittnesbörd och förklaringar måste man
verkligen erkänna, att det blivit till fullo ådagalagt, att behovet av
denna byggnad är stort och att dess tillkomst bör såvitt möjligt påskyndas.
Nu är det alldeles sant, att byggnadsmaterialen stegrats
i pris. Men då uppstår också frågan: när kommer stegringen
att gå tillbaka? Därom vet man ingenting; det är möjligt, att en
ytterligare prisstegring kommer att inträffa, ingen kan i varje fall
säga, inom vilken tid materialprisen komma att gå ned, det kan
komma att dröja både ett och flera år, innan så sker. Och när behovet
nu verkligen är så trängande, så förefaller det åtminstone mig,
att man icke kan med hänsyn till den eventualiteten att priserna
på materialen kunna komma att ytterligare stiga, uppskjuta hela
saken. Och om det blir så, att byggnadskostnaderna vid entreprenad
visa sig komma att väsentligen överstiga det belopp, som man angivit
i den kungl. propositionen, så tänker jag, att Kungl. Maj:t
skall ha sin uppmärksamhet fäst härpå, så att det icke blir, såsom

Onsdagen den 22 mars.

11 Nr 44.

man velat gorå gällande i dag, ökade kostnader, som med miljoner
överstiga .de i den kungl. propositionen angivna.

Så är det en ytterligare omständighet, som man icke får glömma
vid bedömandet av denna fråga. Vart skall det taga vägen, om staten
med den motivering som här framförts skall avstå från alla byggnadsföretag?
Jag kan nämligen icke förstå annat än att de skäl,
som i dag blivit anförda kunna gälla alla byggnadsföretag, som av
staten igångsättas, och sålunda hava samma betydelse, då det gäller
uppförandet t. ex. av kraftstationer, kraftledningsbyggnader och
andra byggnader i allmänhet både för det ena och andra ändamålet.
Skall staten på detta sätt stoppa hela sin byggnadsverksamhet? Den
enskilda industrien håller på att stoppa sin byggnadsverksamhet, husbyggandet
håller på att avstanna. Skall staten följa exemplen, då
måste följden bliva den, att stor arbetsbrist kommer att uppstå inom
byggnadsfacket, och staten måste lämna direkt understöd till arbetarna
inom detta fack, och det kan väl icke sägas vara en bättre utväg,
utan måste fastmer betraktas såsom en sämre form för statens
hjälpverksamhet. Det förefaller mig således, att även dessa skäl tala
för att man icke bör avstå från detta byggnadsföretag.

Med anledning av vad jag sålunda anfört, ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till statsutskottets hemställan.

Ang. nytt
centralporth».s
i Göteborg.
(Forts.)

Herr Anderson i Råstock instämde häruti.

Herr Olofsson i Digernäs: Herr talman, mina herrar!

Då jag har avgivit en blank reservation till detta utskottsbetänkande,
så vill jag tillåta mig att säga några ord till belysande
av min ställning i frågan.

Den föregående talaren har så väl utvecklat skälen både för,
och emot de olika förslagen, att jag kan fatta mig helt kort.
Men då den föregående talaren i början av sitt anförande förklarade,
att frågan blivit enligt hans mening så väl prövad inom
statsutskottet, att han näppeligen varit med om något fall,
då en fråga fått en grundligare behandling — det var ungefär
så orden folio — så vill jag för min del säga, att frågan visserligen
blivit mycket omsorgsfullt prövad inom fjärde avdelningen,
men att jag inte kan säga detsamma om prövandet i statsutskottet
in pleno. Ty där fick frågan en slutlig behandling, som
överraskade mig på det högsta. Jag kan icke annat än rekapitulera
något av frågans behandling inom avdelningen. Jag vill då
framhålla, att man gick till denna fråga med stor tveksamhet
litet var. Dels var det en mycket dyrbar sak det gällde, c:a 3
miljoner kronor, och dels gällde det ett hus, som skulle innehålla
12,000 kvm. golvyta, och av dessa 12,000 skulle hälften,

6,000 kvm., uthyras. Då bli naturligtvis meningarna litet delade.
Skall man verkligen på statens bekostnad bygga en sådan hyreskasärn,
där man sedan skall inrymma posten? Meningarna härom
bröto sig mycket skarpt inom avdelningen, och frågan har
som sagts blötts och stötts och vänts på alla håll och kanter.

>''r 44. 12

Onsdagen den 22 mars.

Ang. nytt
centralposthus
i Göteborg.
(Forts.)

Det har varit flera olika arkitekter tillfrågade, chefen för poststyrelsen
har yttrat sig, och frågan har på det grundligaste diskuterats.
Det är inom avdelningen, som denna prövning skett,
men jag vill icke såsom herr Bernhard Eriksson säga, att statsutskottet
i sin helhet så noga prövat frågan. Efter långvarigt
arbete inom avdelningen kom avdelningen till enhälligt beslut att
godkänna Kungl. Maj :ts förslag, men att avstyrka den här
tredje våningen, som varit avsedd att helt och hållet uthyras.
Det uppgjordes av en arkitekt en skiss för att visa, hur huset
skulle te sig, om man toge bort tredje våningen. Denna skiss
sitter här och visar, huru huset skulle te sig till fasaden. Men när
frågan kom till statsutskottet in pleno, vad skedde då? Jo, då
började man säga, att den där enigheten från fjärde avdelningen
var egentligen blott en kompromiss. Den ene ledamoten i fjärde
avdelningen hade från början en åsikt, den andre en annan. Så
hade man jämkat ihop för att få ett enigt beslut från fjärde avdelningen
; men så revs alltsammans upp i statsutskottet in pleno,
och på det sättet kom man fram till utskottets nu föreliggande
hemställan. Nu har utskottet stannat för Kungl. Maj :ts förslag
med den ändring att man icke skall använda tredje våningen pa
sätt, Kungl. Maj :t föreslagit, utan att man skulle anordna tredje
våningen för att där inrymma länsstyrelsen i Göteborg, Jantmäterikontoret
och statens järnvägars distriktsförvaltning och så
vidare.

Statsutskottet tycks hava hoppat på den här frågan utan
att ha klargjort den saken för sig, att länsstyrelsen förut har
eget hus i Göteborg. Det torde nog vara frågan om, huruvida
icke det huset fortfarande kan användas och, om det restaureras,
bli tidsenligt och begagnas ännu lång tid framåt. Kan det icke
på den vägen bli billigare att fortfarande bebo detta hus än att
inhysa länsstyrelsen i tredje våningen i posthuset?

För mig ställer det sig ganska oaptitligt att förlägga den i
tredje våningen i ett sådant där stort hus. Jag tror, att det passar
bättre, att länsstyrelsen har sina lokaler i det gamla huset i
Göteborg, som ligger intill residenset och ligger centralt till för
sitt ändamål. Nu kastar sig statsutskottet på att föreslå, att
riksdagen bör gå med på Kungl. Maj :ts förslag men med den
ändring, att högsta våningen skulle kunna användas för huvudsakligen
statliga ändamål. Jag vill då för min del säga, att
när jag står med en blank reservation, så är det därför, att
jag står kvar på fjärde avdelningens ursprungligen enhälliga
förslag till statsutskottet. Men jag är också den ende av fjärde
avdelningens ledamöter, som står kvar på den ståndpunkten.
Jag ansåg det därför lönlöst att i statsutskottet in pleno yrka på
att vidare gå på den bogen. Men jag vidhåller fortfarande den
meningen, att man borde gå med på fjärde avdelningens förslag
här och ta bort tredje våningen.

Jag kan icke heller här för närvarande göra något yrkande,
men om jag skulle få tillåta mig att giva ett råd till herr

Oasdagen den 22 mars.

13 Nr 44.

civilministern, skulle det lyda: kom igen nästa år, men ta bort
tredje våningen!

Herr Olsson i Berg: Utskottets majoritet har förordat,
att arbetet enligt Kungl. Maj :ts förslag skulle påbörjas snarast,
men i en reservation föreligger yrkande om att tillsvidare låta
bero med själva byggandet.

Kan det verkligen vara välbetänkt i dessa tider, då arbetsamt
råder inom byggnadsverksamheten, att uppskjuta ett dylikt
offentligt byggnadsarbete, där även själva byggnaden fvller ett
angeläget behov?

I dessa tider råder stor arbetsbrist och nöd bland stenhuggeriarbetarne
i Bohuslän. Ja, mina herrar, där råder stor nöd bland
dessa stenhuggeriarbetare, och jag kan i detta sammanhang nämna,
att insamlingar länge pågått för att i någon mån lindra denna
nöd; och har deltagandet i Bohuslän varit mycket stort, och
detta bland både mindre välsituerade och andra. Det är väl då
det minsta, staten kan göra, och även det bästa, att så mycket
som möjligt skaffa dessa arbetare arbete, helst som stora skäl föreligga
till att byggnadsföretaget så snart som möjligt utföres.

Såväl grundläggnings- som granitarbeten i samband med denna
byggnad skulle giva hjälp åt många, och jag kan, herr talman,
ej rösta för uppskov utan yrkar bifall till att arbetet påbörjas
genast, d. v. s. bifall till utskottets förslag.

Herr Rydén i Malmö: Jag förstår mycket väl de betänk ligheter,

som uttalas från reservanternas sida, först och främst
mot de stora kostnader, det här är fråga om. Man måste ju
också erkänna, att priserna på byggnadsmaterial och sådant för
närvarande äro höga, och följaktligen förstår jag mycket väl ett
sådant yrkande som det, vilket här föreligger i reservationen.
Jag skall icke mycket sysselsätta mig med herr Olofsson, då han
icke nu gjort något yrkande, men jag betraktar det som en stor
vinst, att statsutskottet slog ihjäl det förslag, som fjärde avdelningen
gjort upp, att man skulle uppföra byggnaden enligt arkitektens
plan men taga bort en våning. Då herr Olofsson
vädjade till statsrådet att taga upp detta enligt min mening
okloka projekt, ber jag få påpeka, att denna byggnad skulle,
med tomt och byggd i tre våningar, kosta över 3,600,000 kronor
enligt Kungl. Maj :ts förslag. Så har man spekulerat ut på avdelningen,
att om man toge bort en våning av de tre, skulle man
spara in 300,000 kronor och de två återstående skulle kosta

3,300,000 kronor.

Det skäl, man hade för att skära bort denna tredje våning,
var ju först och främst att staten icke borde skaffa sig så
många lägenheter att hyra ut. Man hade principiella betänkligheter
emot, att staten skulle uppträda som hyresvärd i stor
skala. Vidare har anförts den betänkligheten mot denna våning,
att den skulle svagt förränta det kapital, den kostar.

Ang. nytt
centralpostkun
i Göteborg.
(Forts.)

Nr 44. 14

Onsdagen den 22 mars.

Ang. nytt
znti''alpo$t/ius
i Göteborg.
(Forts.)

Generalpoststyrelsen har räknat med en hyresinkomst av 20,400
kronor, vilket gör 7 procent pa det nedlagda kapitalet. Men
jag har förvissat mig om, att den räknat så försiktigt, att den
räknat med en hyra per rum av 300 kronor, och jag vet, att i
Norrköping, som är en mindre stad, man hyrt ut i posthuset för
400 kronor per rum. Jag är övertygad om —- och om jag vädjar
till göteborgarna, som ha erfarenhet i den här saken, skola de
ge mig rätt däruti —- att man i Göteborg icke kan hyra kontorslokaler
med detta förträffliga läge för 400 kronor per rum,
långt mindre för 300 kronor. Jag är övertygad om, att man kan
räkna med en avsevärt högre hyressumma, och följaktligen kommer
staten att ha 8 å 9 procent i omedelbart utbyte genom att
bygga våningen i fråga.

Sedan veta vi ju alla, att Göteborgs stad är ett samhälle,
som är statt i synnerligen stark utveckling. Redan inom statsutskottet
har det påpekats, att en hel rad av statens verk kräva
nya lokaler. Det nämndes vissa järnvägsmyndigheter, lantmäterikontoret
och landsstaten. Det gäller att om möjligt få in
dessa, åtminstone några av dem, i dessa lokaler. Nu vet ju litet
var, att Göteborg är vår stora utpost mot väster; jag hoppas
för min del få vara med om den dagen, da den kan knyta dagliga
förbindelser med England, och jag vet också, att många inom alla
partier äro intresserade av detta. Får man sålunda en förbindelse
till stånd på statens initiativ, komma helt säkert nya lokalfrågor
att ytterligare uppstå.

Nu har ju postverket under de sista tio aren gatt framåt och
fått utvidgat arbetsområde. Under min riksdagstid bär det exempelvis
fått vidgade arbetsuppgifter med hänsyn till allmänna
pensionsförsäkringen, stämpelförsäljningen, vissa indrivningsuppdrag
m. m. När dels postens eget verksamhetsområde vidgas
ut och det dels växer upp nya samhälleliga behov, skall man vara
blind för att icke beträffande ett samhälle som Göteborg se
att — om också lokalerna icke behövas i dag — det dock kräves
förtänksamhet, ty om tio, femton år framåt kommer man annars
då man står inför ett ökat lokalbehov, att säga: det var en
bra kortsynt riksdag, som byggt detta hus utan att tänka på
framtiden!

Nu skall jag icke mera sysselsätta mig med slopandet av
tredje våningen; jag hoppas att den fragan är avförd ur diskussionen
såsom ett icke välbetänkt förslag.

Så kommer man till den andra frågan: skall man bygga nu,
såsom utskottet vill, eller skall man bygga sedan, skall man
skjuta upp byggandet? Under den tid, jag varit statsrevisor,
har jag personligen varit i tillfälle att se, huru det förhaller
sig med de postlokaler, det här är fråga om. Det veta vi alla,
som varit med, att det är sant, vad generalpoststyrelsen säger,
att det är fullständigt odrägliga förhållanden, som de arbeta
under där nere. Därtill kommer naturligtvis, att när svenskamerikanska
linjen tillkommit och vi få dagliga förbindelser

Onsdagen den 22 mars.

15 Jfr 44.

med England och hela utväxlingen av paketpost med Amerika
och England kommer att gå över Göteborg, det blir ännu omöjliga
ro att taga emot sadana nya uppdrag utan att få lokalutvidgnmgar.
ö

Vore det nu så, att vi vore säkra på, såsom herr Hans Andersson
tyckes tro, att den abnorma stegringen av byggnadsmaterialpriserna
vore en övergående företeelse, skulle jag vara tveksam,
huruvida vi borde gorå, någonting omedelbart. ''Men jag tror icke,
han har rätt i denna sin uppfattning. Jag för min del har talat
med manga byggnadskunniga personer, som ha den uppfattningen,
att det blir en rätt lång period med sådana abnormt höga priser.’
JJa man tänker på, att efter fredsslutet måste följa ett återupppyK&a^de,
långt man förmår, av vad kriget raserat, undrar
|ag, om det icke är fog för den uppfattningen, att det måhända
blir ett, artionde —- eller åtskilliga år framåt i varje fall — som
de höga byggnadspriserna tyvärr komma att äga bestånd. Och
det vagar jag bestämt påstå, att det vore omöjligt, att man skulle
kunna för avsevärd ti<f framåt reda sig i de alldeles otillräckliga
lokalerna. Sålunda, da jag icke har den meningen, att man om
ett par ar får bättre byggnadspriser, tror jag icke, att man kalkylerar
rätt, om man nu skjuter upp.

Slutligen vill jag nämna ett ytterligare motiv, som naturligtvis
paverkat mig att tillstyrka förslaget att bygga omedelbart
och icke skjuta upp. Det är arbetsförhållandena. Det påvisades
nyss av en man från länet, som ifrån sin egen valkrets
har ^ertarenhet därom, ‘vad folket inom ,byggnadsbranschen får
utstå i dessa svåra tider; det har också från andra håll vittnats
om, att arbetsbrist föreligger. Vi ha en kamrat i kammaren,
som ager stor kännedom om, vilka svårigheter byggnadsverksamheten
dras med för närvarande, och jag har förvissat mig
om, att hans uppfattning är den, att byggnadskrisen är synnerligen
svåragad och att arbetstillfällen i bog grad äro behövliga.

Om jag sålunda lägger detta till de Övriga skäl, som anförts
f- ma£ ^ den vägen, som är angiven i Kungl.
Maj.ts förslag, att satta arbetet i gång; och skall jag för min del
följaktligen gärna rösta för detta förslag, ehuru summan är
JaS v‘ll blott uttala den förhoppningen, att om detta förslag
skulle bifallas har i kammaren och Kungl. Maj:t få friare
hander an vanligt i fråga om byggnadskostnaderna, vederbörande
nom regeringen matte handskas i hög grad varligt med belop ten^lLrl1

TV/*® f°r °SS m pa Vldlyftiffheter och åsamkar staten
stom utgifter, an som äro oundgängligen nödvändiga.

, *f. ar övertygad om, att så kommer att ske, och jag ämnar
följaktligen för min del rösta för Kungl. Maj :ts förslag.

Jag bei att fa yrka bifall till utskottets hemställan.

i .Herr K jk man; Herr talman, mina herrar! 1 förbigående
skall jag tJlata mig erinra om kostnaderna för Göteborgs posthus
hor tomten har beräknats 711,300 kronor och för den°nutfråga -

Ang. nytt
centralposthus
i Göteborg.
(Forts.)

Nr 44.

Ang. nytt
centralposthus
i Göteborg.
(Forts.)

]g Onsdagen den 22 mars.

sätta posthusbyggnaden, dock med stor försiktighet, då beräkningarna
endast äro approximativa, 2,900,000 kronor, summa
3 611,000 kronor i runt tal. Det trängande behovet av ett
centralposthus i Göteborg bestrides icke från något hall. Alla
inom statsutskottet ha, såvitt jag har mig bekant vant eniga
om att denna fråga måste lösas och lösas sa snart som det ar
möjligt. Om man har betänkligheter mot att lösa den pa det
sätt iom av Kungl. Maj :t efter generalpoststyrelsens förslag
nu ifrågasatts, så beror det sålunda icke pa, att man icke anser
behov föreligga, och det beror heller icke pa den mycket störa
kostnaden. Det är icke ensamt sparsamhetshänsyn som det bär
gäller, utan helt andra skäl, för vilka jag skall söka, såvitt det

är mig möjligt, här göra reda.

Det ifrågavarande posthusets planläggning ar, som också
framhållits av herr Eriksson i Grängesberg, ur postal synpunkt
den bekvämast möjliga. Man har här sökt förlägga hela den
egentliga postexpeditionen till bottenvåningen. 1 mittpartiet har,
jag ber herrarna se på de uppsatta ritningarna, har man den
avdelning, till vilken .allmänheten egentligen skall ha tillträde,
nämligen avdelningen för ankommande och avgaende post, och
där har man brevbärareexpeditionen samt där borta tidningsexpeditionen.
Jag ber att få påpeka, att allt gods, som skall till
någon av dessa tre olika expeditioner, passerar i cn Mevator.
Sålunda kan man ur den synpunkten ju icke halla särskilt mycket
på att det hela skall ligga i samma plan, enär, om godset
är inlastat i en elevator, det spelar liten roll, om det fraktas
en våning högre eller icke, såvida icke dessa olika avdelnmgafl
ha det intima sambandet med varandra, att för själva expeditionen
det är önskvärt, att de äro förlagda i samma plan.
Men så är, enligt vad upplysts för oss på avdelningen, icke förhållandet
mellan exempelvis tidningsavdelnmgen och brevba-rareexpeditionen;
de kunna ur den synpunkten mycket val vara skilda
från varandra och äro också skilda från varandra genom det mycket
långa avstånd, som detta mittelparti innebär. . .

Givet är, att detta posthus, som är taget efter världsstadernas
yppersta modeller, ur postal synpunkt är det yppersta,
som kan önskas. Fråga är emellertid, huruvida staden Göteborg
är av den beskaffenhet, att där ovillkorligen kraves ett
posthus av denna storartade anläggning. Herr Eriksson gjorde
jämförelser med Strassburg, som är något större, men h am holl
sig bara till invånareantalet. Jag tillåter mig framhalta, att
även andra faktorer spela in, när det gäller behovet av postlokaler
och gott utrymme i posthuset än enbart stadens lnvamareantal.
Herr Eriksson sade, att det är icke sagt, att man behover
i Skara, vad man behöver i Göteborg. Jag säger: ar det bevisat
att man behöver i Göteborg det man behöver i Strassbuig.
Det förvånar mig, att icke herr Eriksson tog upp, vad han i statsutskottet
tog upp, att i New York, där tomtprisen äro sa mycket
högre än i Göteborg, man trots de höga tomtprisen valt den -

Onsdagen den 22 mars.

Nr «.

aa stora utsträckning i ett plan i stället för att bygga på höjden.
Jag förmodar, att kanske detta berodde på, att jämförelsen
mellan Göteborg och Skara då lätteligen skulle leda till en
liten jämförelse, med all aktning för Göteborg, mellan New York
och Göteborg.

Att där finnes en gräns beträffande behovet av utsträckning
i planet för postala lokaler är påtagligt, då postverket
självt exempelvis för planläggning av posthuset i Linköping
ansett, att man där utan olägenhet kan, i stället för att förlägga
lokalerna i ett plan, gå på höjden. Frågan är sålunda, om denna
gräns är uppnådd i Göteborg, när den icke uppnåtts i Linköping.
Därom vågar jag givetvis, såsom icke varande postman,
icke uttala mig, men jag tror, att man nog skulle kunna nöja
sig med något mindre pretentioner än här ifrågasatts. Jag
.skulle beträffande jämförelsen med Strassburg vilja uttala någon
tvekan, huruvida posthus i Strassburg, om det skulle byggas
under nu rådande konjunkturer och förhållanden, komme att
uppföras efter de dimensioner, som under helt andra konjunkturer
gåvos.

Emellertid är det icke från min sida något skäl mot förslaget,
att de postala lokalerna bliva så vidlyftiga. Det må vara
hänt, att här kanske ifrågasätta mer än vad kräves, ur postal
synpunkt är det givetvis en fördel, och sålunda kan man finna
sig däri. Men utöver detta mycket stora krav har man tänkt
sig att uti detta hus inrymma lokaler för att uthyras i en utsträckning,
som är något hittills beträffande statens byggnader
fullständigt okänt. Det är ju icke någon ny princip, att man
i statens byggnader till en början uthyr sådana lokaler, som
man längre fram anser kunna bli för statens eget behov i ett
eller annat avseende erforderliga, men att man uppför en nybyggnad
för statsverkets räkning, i vilken man inrymmer lokaler,
avsedda att uthyras, till ungefär häiften av hela byggnadens
utrymme, det är att slå in på en alldeles ny princip. Med
Kungl. Maj :ts förslag är det avsett, att omkring 200 rum här
skulle komma, att uthyras. Herr Kydén tycktes anse, att uthyrning
av dessa rum skulle kunna ^k‘e för, att tillgodose de behov,
som för postverket, för järnvägen och för landsstaten äro ifrågasatta.
Generalpostdirektören, som icke haft anledning taga till
för litet, har emellertid efter noggrann prövning av frågan förklarat
att, såvitt han kan bedöma och med hänsyn till att även
postanvisningsrörelsen på England och Amerika, transitotrafiken
etc. flyttas till Göteborg, vad som under en överskådlig framtid
kommer att förläggas till posthuset där, det kan dock icke för
postens egen räkning kräva mer än ytterligare 41 rum av de
200, som skulle uthyras. Järnvägsstyrelsen har på förfrågan,
i vilken antytts 24 rum, förklarat, att järnvägsstyrelsen icke nu
kan saga, hur många rum som för järnvägens behov skulle kunna
krävas, men 24 förefölle för mycket. Dessutom ber jag att
få påpeka, att de rum, som skulle tagas i anspråk av järnvägen,

Andra kammarens protokoll 1010. Nr 44. 2

Ang. nytt
centralposthus
i Göteborg.

(Förn.)

>’r 44. 18

Onsdagen den 22 mars.

Ang. nytt
centralposthus
i Göteborg.
(Forts.)

endast komme att fylla ett tillfälligt behov, ty i och med detsamma
den nya bangårdsbyggnaden i Göteborg kommer till
stånd, lär icke järnvägsstyrelsen vidare ordna sig för att hyra
rum i detta posthus, som kommer att ''ligga långt ifrån den nya
bangården. Slutligen har för lantmäterikontoret beräknats ett
tiotal rum. Om jag från de till uthyrning avsedda 200 rummen
alltså avdrager för postverket under en överskådlig framtid
beräknade högsta behov, 41 ram, och ytterligare ett trettiotal
för järnvägen och lantmäterikontoret, återstå icke mindre an
129 rum, avsedda att uthyras, därest byggnaden helt utnyttjas,
även med tredje våningen.

Man måste då fråga sig: kan det vara lämpligt, att staten
bygger i huvudsak för att hyra ut lägenheter? Man har en
säker om också liten vinst, så ungefär folio sig herr Rydéns ord.
Ja, säker är vinsten icke. Det nya posthuset i Göteborg kommer
ingalunda att förläggas i affärscentrum. Det kommer att
ligga långt ifrån hamnen, långt ifrån de egentliga affärsdelarna
i staden. För närvarande ligger posthuset nära intill järnvägsstationen,
men när den nya bangården kommer till stånd, kommer
det att ligga på långt avstånd från densamma. Jag är icke så
säker på att behovet av lokaler av denna beskaffenhet i en sådan
del av Göteborg är så stort, att man med full visshet kan räkna
på möjligheten att i den delen av staden hyra ut 129 rum.
Men dessutom är vinsten sannerligen icke mycket att tala om.
Denna vinst är beräknad lämna ungefär 7 procent på det för lokalerna
nedlagda kapitalet. Staten upplånar för närvarande sina
penningar efter eu kostnad av något över fem procent, och det
är givetvis min förhoppning, att vi icke skola behöva höja räntan,
men någon visshet i det avseendet har man sannerligen icke.
Kan det då verkligen i en tid, då i alla fall lättheten att upplåna
penningar icke är stor, vara klokt att för en hyres vinst,
som skulle ligga i skillnaden mellan 7 procent och något över 5
procent, staten ger sig in på att uppföra lokaler uteslutande»
för uthyrning? Det är en alldeles ny princip, på vilken man
här skulle slå in, en princip som jag för min del icke kan vara
med om, allra minst i sådana tider som de närvarande.

Statsutskottet har också i sitt betänkande anfört en liten
passus om att här skulle inrymmas lokaler för länsstyrelsen i
Göteborg. Det har antytts av eu föregående talare, att dessa
lokaler skulle inrymmas i posthusets tredje våning. För min
del är jag övertygad om, att så som denna tredje våning på dessa
ritningar är arrangerad, länsstyrelsen aldrig kommer dit. Jag
är också övertygad om att på många håll det råder en ganska stor
tvekan om lämpligheten av att förlägga länsstyrelsen i en stad
av Göteborgs här i debatten erkända stora dimensioner i posthusets
tredje våning, men därom skall jag icke uttala mig. Jag
skall endast, då vi ha äran att här se herr statsrådet och chefen
för civildepartementet, tillåta mig att framställa ett spörsmål:
.skulle verkligen herr statsrådet anse lämpligt att i ett post -

Onsdagen den 22 mars.

19 Nr 44.

hus, uppfört efter det nu uppgjorda, förslaget, förlägga länsstyrelsen
i Göteborg i tredje våningen, eller om jag skall modifiera
mig och säga i andra våningen, är det över huvud taget lämpligt
att i andra eller tredje våningen inrymma länsstyrelsen i
Göteborg? Jag tror, att om man verkligen vill gå på den linje,
som antytts i statsutskottets motivering, att i detta posthus skola
inrymmas lokaler för statliga ändamål i många audra. hänseenden
än rent postala, så måste dessa ritningar göras om, då
måste den uppgift, som förelägges arkitekten, bli en helt annan
än den uppgift, som han nu haft. Det kan icke vara lämpligt att
bygga lokaler, avsedda att uthyras till affärskontor och delvis
till pensionat, och förutsätta att dessa lokaler skola kunna lämpa
sig för vilket ämbetsverk som helst, eventuellt länsstyrelsen.
Som detta förslag för närvarande föreligger, ter det sig för mig
icke huvudsakligen som ett centralposthus i Göteborg, utan det
ter sig som en hyreskasärn, i vilken man även velat inrymma
lokaler för centralpostkontoret i Göteborg.

Innan jag slutar, vill jag tillåta mig påpeka, att det utöver
dessa principiella och ekonomiska skal ytterligare finnes ett skäl,
som åtminstone borde vara tilltalande för de statsutskottets ledamöter,
som hålla på konsekvens i statsutskottets uttalanden. Uti
statsutskottets betänkande nr 22 i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar rörande utgifter
för kapitalökning vid statens järnvägar uttalar statsutskottet
i fråga om det betydande överskridandet av anslaget för utförande
av järnvägsspår mellan Göteborg och Alingsås på sidan
Ö i fråga om därvid föreliggande felkalkyler följande: »Med anledning
av vad som i förevarande fall inträffat får utskottet
kraftigt betona nödvändigheten av att de kostnadsberäkningar,
som läggas till grund för anslagsäskanden, äro utförda på sådant
sätt, att de verkligen kunna betraktas såsom tillförlitliga.»
Och något längre ned uttalas vidare, att utskottet vill »framhålla
vikten av att före påbörjandet av arbeten, för vilka anslag
av riksdagen beviljats, kostnadsberäkningarna ägnas nödig överarbetning».
Detta ett enhälligt statsutskotts uttalande har
enhälligt godkänts av riksdagens bägge kamrar. Nu föreligger
här ett förslag, som rör sig om högst betydande belopps användande,
och om vilket departementschefen har anfört följande,
såsom framgår av nu föreliggande utskottsbetänkande, sid. 2:
»Departementschefen har emellertid, lika med generalpoststyrelsen,
ansett det olämpligt att under nuvarande förhållanden söka
fixera den slutliga kostnadssiffran, helst som den i allt fall
måste bliva tämligen approximativ.» Hur ställer sig detta uttalande,
mina herrar, i förhållande till det av statsutskottet
bestämt uttalade kravet på tillförlitliga kostnadsberäkningar och
kostnadsberäkningar, som före påbörjandet av ett arbete borde
ägnas nödig överarbetning? Här föreligger varken det ena eller
det andra.

Herr talman! Jag anhåller att få yrka avslag på statsut -

Ang. nytt
centr alp ostims
i Göteborg.
(Forts.)

Kr 44. 20

Onsdagen den 22 mars.

Anij. nytt
centralpostlms
i Göteborg.
(Forts.)

skottets hemställan och bifall till den av herr Jonsson m. fl.
avgivna reservationen.

Chefen för civildepartementet, herr statsrådet von Sydow:
Hei''r talman, mina herrar! De skal, som tala för bifall till
Kungl. Maj :ts framställning, ha redan utförligt utvecklats av
tvenne talare. Jag skall emellertid tillåta mig att ytterligare
något understryka de synpunkter, som av dem framhållits, och
kanske även tillägga ett par andra.

För min del måste jag säga, att det är en tvingande nödvändighet
att vid denna riksdag komma till ett beslut om uppförande
av ett nytt centralposthus i Göteborg. Förhållandena där, nere
äro nu så olidliga, att jag icke tror, att kammaren, om den verkligen
hade en detaljerad kännedom om förhållandena, skulle taga
på sitt ansvar att avslå det föreliggande^ förslaget. Jag skall
be att något detaljerat få nämna, huru förhållandena gestalta sig.

Detta posthus är gammalt, det byggdes i början av 1870-talet. Det har sedan lappats på då och då, och år 1898 gjordes en
tillbyggnad på en invid liggande tomt, som jämväl tillhörde staten.
Sedan denna tid är varje kvadratcentimeter av tomtutrymmet
utnyttjat och varje kvadratcentimeter av lokalerna till det vdtersta
tagen i anspråk för den egentliga posttjänster Det har
länge klagats över det bristande utrymmet; man måste också
finna uppenbart, att klagomålen äro berättigade, när man ser de
siffror, som generalpoststyrelsen åberopat rörande posttrafikens
tillväxt. Under ett tiotal år har sålunda poströrelsen, om man tar
i betraktande samtliga försändelser, vuxit med icke mindre än
80 o/o. Om man tänker på de mest skrymmande försändelserna,
som behöva det största lokalutrymmet, nämligen korsband och
paket, har ökningen uppgått till mellan 300 och 400 o/o. Detta
oaktat har sedan snart tio år tillbaka icke något utrymma
ytterligare kunnat vinnas inom de nuvarande lokalerna.

Jag ber vidare få nämna, att det är av synnerligen stor
vikt att man nu går till ett beslut i frågan, även med hänsyn till
det förslag, som föreligger om att draga en del av den utländska
posttrafiken över Göteborg, ett förslag, vid vilket, efter vad jagtror,
denna kammare och även en stor del av svenska folket fäster
stora förhoppningar. Jag tänker då närmast på Amerikatrafiken.
Den går nu med ett främmande lands båtar över Köpenhamn till
Malmö. Men nu ha vi fått en svensk Amerikalinjee, och vi hoppas
alla, att den småningom skall ytterligare utvecklas. Med denna
utveckling hoppas man kunna leda den högst betydande pakettrafiken
över Göteborg i stället för, över ett främmande land
och Malmö. Herrarne känna kanske också till, att de av kriget
föranledda förhållandena gjort, att eu stor del av den utländska
posttrafiken från Europa, särskilt från England, nu gått över
Göteborg i stället för över kontinenten. Det är^ att hoppas, att
man genom lämpliga anordningar skall kunna åstadkomma, att
detta förhållande fortvara!’ även efter krigets slut. Tror man

Onsdagen den 22 mars.

21 Nr 44.

härpå, bör man inrätta sig för att taga emot denna ökade trafik, An9- nyu
när den väl kommer,.ty i annat fall måste man måhända skjuta

den ifrån sig. (Forts)?''

Det är en annan omständighet, även den av mera ekonomisk v
beskaffenhet, som gör det angeläget att snart komma till ett avgörande.
De nuvarande lokalerna i posthuset äro synnerligen
olyckligt disponerade. Paketavdelningen och postavdelningen ligga
i olika våningar. Avdelningarna för avgående brevpost och
ankommande brevpost, som borde mycket intimt korrespondera
med varandra, äro för. närvarande skilda genom en stor vestibul.

Detta gör, att det är mycket svårt att anordna arbetet på ett
praktiskt sätt och att utöva den nödiga kontrollen och på rationellt
sätt tillgodogöra sig arbetskrafterna. Denna sista omständighet
är av icke ringa vikt. Generalpoststyrelsen förklarar, att
med lämpligt utnyttjande av arbetskrafterna, vilket å andra sidan
betingar en lämplig disposition av arbetslokalerna, kan man
åstadkomma en högst betydande årlig besparing i driftkostnaderna.

För allmänhetens vidkommande äro givetvis dessa lokaler ytterst
bedrövliga, men för postpersonalen är ändå sämre ställt.
Lokalerna äro nämligen i hög grad osunda och olämpliga, och
de karakteriseras såsom rent av olidliga som arbetsrum. Gång på
gång hör man klagomål från personalens sida, och man kan
icke säga, att dessa klagomål äro obefogade. Jag har i detta avseende
hört drastiska skildringar om följderna av uppehållet i
de ohygieniska lokalerna, men jag skall ej här ingå på dessa
detaljer. Det är ej heller möjligt att inom de nuvarande lokalerna
träffa någon förändrad anordning, som skulle kunna förebygga
dessa missförhållanden. Sådant är omöjligt på grund
av utrymmesskäl, och dessutom vore det givetvis oekonomiskt
att lappa på det gamla klädet. Även med hänsyn till personalens
och allmänhetens berättigade intressen är det därför ytterst
angeläget att snart komma till ett beslut. För min del tror,
jag, att, om herrar reservanter och de, som slutit sig till dem,
hade haft tillfälle att i likhet med mig kasta en om också
endast flyktig blick på det nuvarande huvudpostkontoret i Göteborg,
så skulle de säkerligen låtit sina betänkligheter fara.

Riksdagen har också själv erkänt behovet av en snar ombyggnad
av dessa lokaler. Jag ber att få erinra om, att förslaget
därom framlades vid 1914 års sommarriksdag, och att riksdagen i
sin skrivelse då yttrade följande: »Av den förebragta utredningen
synes otvivelaktigt framgå, att lokalerna för huvudpostkontoret
i Göteborg äro otillräckliga och kräva en avsevärd tillökning.

Att härför erfordras en helt ny byggnad synes även vara till
fullo ådagalagt.» Sedan dess ,ha två år gått, posttrafiken har
ytterligare betydligt ökats och därmed förhållandena än mer
försämrats. Generalpoststyrelsen säger också, att den icke anser
sig kunna taga på sitt ansvar ett förnyat uppskov; och det har
icke heller jag kunnat.

Sr 41. 22

Onsdagen den 22 mars.

Ang. nytt
centralposthus
i Göteborg.
(Forts.)

Jag vill vidare påpeka, att tomten redan är köpt. Vi ha
betalat den största- delen av köpeskillingen, och den 1 januari
1917 skall slutlikviden ske. Tomten kostar omkring 711,000
kronor. Det sjmes mig tämligen oekonomiskt att köpa en sä
dyrbar och val belägen tomt, som denna är, och sedan lämna den
obebyggd. De gamla byggnader, som nu finnas på tomten, lämna
mycket dålig avkastning. Här blir sålunda en årlig ränteförlust.

Det tyckes ju även erkännas från alla håll, att behovet
av nybyggnad är verkligt trängande, och den siste ärade talaren
underströk även detta. Han riktade sig emellertid egentligen mot
byggnadens planläggning, som han fann mindre lämplig sådan
den av generalpoststyrelsen och Kungl. Maj :t föreslagits. Han
syntes befara, att lokalerna skulle bli alltför bekväma ur posta!
synpunkt och särskilt för en så, enligt hans mening jämförelsevis
obetydlig stad som Göteborg. Först och främst ber jag få erinra
om, att det är fråga om rikets andra stad, en högst betydande
stad i kommersiellt och industriellt avseende och — vad
som här är kanske ännu viktigare — en stor knutpunkt för våra
kommunikationer, både de inrikes och de som leda till utlandet.
Skall man nu bygga ett nytt posthus i rikets andra stad, kanske
dess största köpstad, bör man — det är min mening — se till.
att den planlägges på det mest praktiska och även ekonomiska
sätt. Den siste ärade talaren kunde heller icke säga annat, än
att planläggningen är ur postal synpunkt synnerligen tillfredsställande,
men han tyckte, att den är för tillfredsställande, och
därför kunde han icke vara med om förslaget. För min del kan
jag icke följa denna tankegång.

Herr Ekman övergick sedermera till en annan ståndpunkt;
han menade, att byggnaden är tilltagen för stor, att det hela är
anlagt för uthyrning. Han förklarade — därvid delvis stödjande
sig på generalpoststyrelsens uttalande —- att en stor del
av lokalerna icke ens i överskådlig framtid kunde komma till användning
för statens behov utan måste uthyras. Jag vågar
verkligen icke i likhet med generalpoststyrelsen och den ärade
talaren uttala en dylik profetia. De tidigare erfarenheterna om
statens byggnadsverksamhet, icke minst ifråga om posthus, peka
hän i helt annan riktning. Jag vill erinra om centralposthuset
i Stockholm, som, om jag ej missminner mig, kostade, över 2
miljoner kronor. Det blev, mina herrar, färdigt år 1903. För
två år sedan fick .man gå till eu betydande utvidgning, till en
kostnad av omkring 1 miljon kronor. Man hade dock varit så
pass försiktig, att man från början skaffat sig en bredvidliggando
tomt. Centralposthuset i Malmö, som man tyckte togs till med
enorma dimensioner — där hade man just följt den av den siste
talaren anvisade vägen och byggt på höjden —• är nu för litet;
riksdagen får bereda sig på inom kort få sig förelagt förslag om
3’tterligare tillbyggnad. Detta beror, kanske delvis på en oekono -

Onsdagen den 22 mars.

23 Nr 44.

GöteJiorr;.

(Forts.)

misk och olämplig planläggning av själva byggnaden med hänsyn Ang. nytt
bill de postala behoven. _ centra positivt

Men för att nu återvända till Göteborgs posthus, så vill jagnämna,
att det numera från statens järnvägars sida direkt förklarats,
att man är beredd att redan nu hyra åtminstone femton
rum, kanske tjugufyra rum — det kunde man dock icke svara
för — så snart byggnaden är färdig.

Om man tänker sig, att Amerikaposten och måhända även
Englandsposten för framtiden kommer att gå över Göteborg, och
om man vidare tänker sig, att jämväl den utrikes postanvisningsrörelsen
överflyttas dit, så behöves åtskilligt större utrymme än
det som generalpoststyrelsen i sin framställning räknat med för
postverkets behov. Eu ganska stor del av våningen en trappa upp
kan således komma att tagas i anspråk dels av statens järnvägar,
dels för postens eget behov. Jag tror icke, att det till
uthyrning skulle behöva återstå — jag kan icke säga precis, men
jag tänker mig — omkring ett trettiotal rum i våningen en trappa
upp. I tredje våningen finnes för närvarande, efter vad man vet,
icke någon direkt hyresspekulant. Man har pekat på lantmäterikontoret,
som behöver nya lokaler, och det skall givetvis undersökas,
om icke detta lämpligen kunde förläggas dit. Vad beträffar
landsstaten gjorde den siste ärade talaren en direkt interpellation
till mig i detta- avseende, men jag nödgas såga, att jag
icke är beredd att direkt svara på den frågan. Jag hyser dock
■betänkligheter emot att landsstaten skulle förläggas tre trappor
upp i ett posthus, så mycket kan jag säga. Emellertid kommer,

:såsom nämnt, våningen en trappa upp med all sannolikhet att
till övervägande del tagas i anspråk för postens, statens järnvägars
och möjligen lantmäterikontorets räkning. Då återstår
till uthyrning endast den tredje våningen plus, kanske, en liten
del av våningen en trappa upp. För min del måste jag säga, att
•det är väl, att man liar dessa reserverade utrymmen ty, även om
Plan i dag än så profetiskt förklarar att dessa utrymmen icke
behövas på hundra år, så visar dock erfarenheten, att man i de
flesta fall i liknande profetior tagit bestämt fel; man har ofta
snart nog fått verkställa utbyggningar, som kostat mycket mer
än om man från början tagit till någorlunda stort.

Jag skall nu be att få yttra mig något om byggnadskostnaderna.
Här har sagts, att det icke föreligger någon fullständig
kostnadsberäkning. Jag tror icke detta påstående är riktigt.

Här finnas detaljerade kalkyler. Till en början uppgjordes
kalkyler, som stannade på något över 2,260,000 kr. i
byggnadskostnader. Detta belopp fann generalpoststyrelsen
vara väl högt, och man såg till, om icke vissa förändringar
och förenklingar skulle kunna vidtagas för att få ned
kostnaderna. Arkitekten Torulf i Göteborg, som uppgjort ritningarna,
vidtog också eu del förändringar och gjorde upp nytt
detaljerat kostnadsförslag, som stannade vid 2,400,000 kronor.

När nu förslaget ånyo skulle komma fram, gjordes en detal -

Nr 44. 24

Onsdagen den 22 mars.

Ang. nytt
centralposthu
t Göteborg.
iFerts.)

jerad revidering av detta kostnadsförslag'' så sent som i septem*
ber 1915. Man kom då, på grund av den inträffade stegringen
av priserna å byggnadsmaterialier, upp till ett belopp av 2,900,000
kronor. Å andra sidan är det klart, att man nu i mars 1916, då
ytterligare prisfördyrningar å en del materialier ägt rum, icke
kan våga påstå att beloppet 2,900,000 kronor icke skulle komma
att överskridas.

-Jag har emellertid anmodat arkitekten Torulf att med hänsyn
till dagsförhållandena på nytt överse de uppgjorda kalkylerna,
och jag har i dag fått mottaga brev från honom i anledning
därav. Han meddelar till en början det kända förhållandet,
att en stegring av priserna å byggnadsmaterialier, i allmänhet
ägt rum sedan sista kostnadsförslaget upprättades, och
att eu sänkning torde ha inträtt endast för arbeten av granit»
Jag ber att få påpeka, att sådana granitarbeten ingå med en
summa av ungefär 200,000 kronor i förslaget. Do i Göteborg
för tillfället gällande priserna å tegel anser Torulf komma att
sjunka, så snart sjöfarten å Vänern och kanalen åter kan upptagas.
Beträffande priserna å trävaror och snickerier anser han,
att de böra komma att sjunka, så snart den under den gångna:
vintern avverkade skogen hunnit försågas och släppas ut i marknaden.
Erforderligt påltimmer skall uttagas i statens skogar»
Denna post representerar en ganska betydande kostnad, enär det
gäller icke mindre än 9,000 timmer, men det betyder ju här icke
så mycket, då det endast är fråga om att flytta över en summa
ur den ena statskassan i den andra. Att nu revidera kostnadsförslaget
enligt gällande dagspriser å tegel och trä anser arkitekten
skulle bliva, missvisande; det skulle bliva för högt, alldenstund
nya och lägre priser antagligen inträda så snart sjöfarten
börjar.

»Den prisförhöjning å järn, cement, glas, metaller m. in., som
hittills skett, torde — säger vidare arkitekten — med den rymlighet
kostnadsberäkningen medger samt med den besparing, »om
beräknas uppstå vid granitarbetet, kunna täckas utan att någon
större del av den för, oförutsedda utgifter beräknade summan behöver
tillgripas.» Jag ber för egen del få meddela, att i kostnadsberäkningarna
ingår en post för oförutsedda utgifter på ickemindre
än 260,000 kronor, däri inbegripet även kontroll- och
arkitektsarvoden.

Arkitekten Torulf skriver till slut: »Förhållandena inom
byggnadsfacket kunna ju givetvis vid tiden för en blivande entreprenad.
för posthusbyggnaden vara förändrade på ett sätt, som
ej nu kan förutses, men under här ovan angivna betingelser, och
med de modifikationer uti byggnadens konstruktion, som förhåb
landena medgiva, anser jag, att även med nu gällande priser det
tilltänkta posthuset skall kunna uppföras för den beräknade
kosta adssumman av 2,900,000 kronor.»

Den siste ärade talaren anförde ett yttrande av statsutskottet.
Jag kan så mycket mer instämma däri, som detta stats -

Onsdagen den 22 mars.

25 Nr 44*

utskottets yttrande endast innebar ett understrykande av en
mening, som jag tillåtit mig uttala till statsrådsprotokollet i
det av talaren berörda ärendet. När riksdagen väl beviljat ett
anslag till ett visst arbete, bör givetvis, innan arbetet sättes i
gång, förnyade detaljerade kalkyler företagas, så att man kan
bedöma, huruvida det beräknade beloppet förslår till det ifrågasatta
byggnadsföretaget. Det är innebörden av statsutskottets
ifrågavarande uttalande. Men ett beslut att nu bevilja anslag
till centralposthus i Göteborg skulle uppenbarligen icke
strida häremot. Om riksdagen i dag skulle bevilja anslaget till
posthuset, så hindrar det ju icke — tvärtom anser jag det vara
alldeles nödvändigt —, att en detaljerad kalkyl uppgöres ånyo,
tilläventyrs genom infordrande av entreprenadanbud, och förelägges
riksdagen i januari 1917. Vad som än angeläget är,
att man omedelbart får börja grundläggningsarbetet, vilket är
av en betydande omfattning. Som herrarna veta, äro grundförhållandena
i Göteborg i allmänhet mycket dåliga. Man får bygga
hela denna stora byggnad på pålar, något som tager en ganska
rundlig tid, och det skulle föranleda ett beklagligt uppskov, om
man ej kunde få börja denna pålbyggnad redan i år. Hur man
än bygger huset, måste pålgrunden läggas ungefär så som förslaget
avser. Man kan för övrigt icke tänka sig annat än att man
skall utnyttja hela detta dyrbara tomtområde. Även i det förslag-,
som här tidigare varit tal om, nämligen att stryka den
tredje våningen, varigenom man beräknar vinna en besparing av
300,000 kronor — enligt min mening blir detta dock ingen besparing
—- har man icke förutsatt någon annan grund. Om
riksdagen nu bifaller utskottets hemställan, kan man omedelbart
börja med dessa grundläggningsarbeten, och riksdagen kan i
januari nästa år få veta, vad byggnaden verkligen kommer att
gå till.

Den förste ärade talaren hade betänkligheter i ett annat
avseende. Han ansåg det vara olämpligt att i nuvarande tid
börja ett så stort byggnadsföretag som det nu ifrågavarande.
Jag förstår och uppskattar mycket val den tvekan, som kom
till uttryck i hans anförande. Men å andra sidan kan man
med stora skäl göra gällande en motsatt mening i detta avseende,
något som också framhållits av ett par talare. Det synes sålunda
kunna ifrågasättas, om icke under tider sådana som dessa,
då byggnadsverksamheten stagnerar och den enskilde har ytterst
svårt att på grund av krisförhållandena sätta i gång nya företag,
staten bör vara den, som går före i detta avseende. Jag har
skaffat mig några upplysningar om förhållandena särskilt inom
byggnadsfacket, bland annat i Göteborg. Det framgår av dem
vilket ju för övrigt är ett känt faktum — att byggnadsverksamheten
under hela krisen varit ytterst inskränkt. Följden har
blivit eu utbredd arbetslöshet bland byggnadsarbetarna särskilt
under lågsäsongen på vintern. Den understödsverksamhet, som
under denna vinter varit arrangerad, har just varit föranledd av

Ang. nytt
centralposthus
i Göteborg.
(Torts.)

Nr 44.

Ang. nytt
.aentralposthus
i Göteborg.
(Forts.)

26 Onsdagen den 22 mars.

förhållandena inom byggnadsfacket, och Göteborg intar icke någon
undantagsställning i detta avseende. År 1915 byggdes lägenheter
till ett antal, som var omkring 100 mindre ä,n föregående
år, och ledighetsprocenten för outhyrda bostäder stannade i
det närmaste vid noll. Stadsfullmäktige i Göteborg ha också i
dagarna beslutat ingå till Kungl. Maj :t med begäran om åtgärder
ägnade att bereda byggnadsverksamheten i rikets städer och
därmed jämförliga orter tillräcklig tillgång på byggnadsmaterialier
till skäliga priser. Det synes mig icke vara klokt, att riksdagen
vidtager en åtgärd, som skulle föra med sig ytterligare arbetslöshet
inom byggnadsfacket. Staten och de större kommunerna
böra tvärtom i detta fall gå före och om möjligt bereda,
byggnadsarbetarna sysselsättning. Det är icke tilltalande att
nödgas hänvisa dessa yrkeskunniga arbetare till vanligt grovarbete
eller till hamnarbete, som nu i stor utsträckning får äga
rum i Göteborg, där ständigt anmälningar av arbetslösa byggnadsarbetare
göras till arbetsförmedlingen.

På de skäl jag nu anfört och framför allt då jag anser, att
förhållandena inom det nuvarande postkontoret i Göteborg äro
rent av olidliga, skulle jag för min del anse det vara synnerligen
klokt, om denna kammare följde statsutskottets majoritet.

Herr vice talmannen, som under sistnämnda anförande övertagitledningen
av kammarens förhandlingar, gav härefter ordet till

Herr L i th under, som yttrade: Herr talman! Jag be gärde

ordet under herr Ekmans anförande för att bemöta ett par
saker där. Sedan dess ha vi av herr statsrådet och chefen för
civildepartementet hört de vägande skäl, som föranlett regeringen
till detta- förslag, och det har även dessförinnan anförts åtskilligt
av det, som jag hade för avsikt att i detta sammanhang
framhålla. Jag vill emellertid till herr Ekman säga, att nät
herr Ekman erkänner, att Kungl. Maj :ts och generalpoststyrelsens
förslag är det ur postal synpunkt bästa möjliga som kan åstadkommas,
kunna vi då ha något rimligt skäl att icke nu under
dessa tider, då vi stå inför en (utveckling på alla områden, även här
giva de hjälpmedel, som ligga i att man i rikets andra stad har
en posta! anordning, som icke bara fjoller det behov som för närvarande
finnes, utan som står beredd att taga upp den ökade trafik,
som utvecldingen alldeles säkert kommer att föra med sig?
Det är ju så att där knytas samman nu den ena transoceana linjen
efter den andra, och vi ha ju sett glädjande bevis på hur trafiken
i alla avseenden har ökats. Vi ha hört, hur, den europeiska posttrafiken
i många fall söker sig vägar över Sverige. Vi böraväl
då ordna det för oss, så att vi i ett tidigt skede kunna möta
den saken.

Herr Ekman nämnde, att detta njm posthus icke skulle bli så
centralt beläget. Jag vill tvärtom göra gällande, att det får
ett i hög grad centralt läge, och alldeles särskilt när man en gång
anlagt den nya centralbangården.

Onsdagen den 22 mars.

27 Nr 44.

Under ett anförande nyss omnämndes utvecklingen inom Göte- Ang. nytt
borgs samhälle. Jag vill i detta avseende saga. att postalt hör centralpostku*
även en sådan ort som örgryte med sina 20,000 invånare till 1 ,jVt
Göteborg. Där är alltså en ökad arbetsuppgift utöver den, som '' 0 ''''
angavs i detta anförande.

Det har ju redan berörts men jag vill i alla fall understryka,
att man hör så ofta anföras skäl, som tala för att i tider av arbetsbrist
och under svåra tider skall det allmänna träda hjälpande
in genom ätt åtminstone icke uppskjuta arbeten som redan
äro beslutade. Man yrkar ju, med avseende på vägar och annat,
därpå att de redan beslutade arbetena skola tagas upp genast för
att bereda hjälp, som behövs nu mera än framdeles. Det är ju
skäl, som tala starkt till denna kammare för att icke skjuta på
denna fråga. Tomten är köpt och skall bebyggas. Det kostar
räntor att ha den obebyggd för varje år som går. Behovet ur
postal synpunkt är t edligt och klart framhållet. Då är det väl
alla skäl, även ur den synpunkten, att icke skjuta på saken. Jag
är fullkomligt övertygad om, att om kammarens ledamöter hade
haft tillfälle att se dessa lokaler och erfara hur litet tidsenliga
de äro, så skulle här icke en enda röst avgivas för uppskov.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till Kungl. Maj :ts
d. v. s. till utskottets förslag.

Vidare anförde

Herr Nilsson i Kabbarp: Som herrarna kanske observerat,
har också jag råkat komma med bland reservanterna. Att så
skett har delvis berott på de ekonomiska betänkligheter, som redan
uttalats från ett par håll, men endast i ringare grad. Ävenledes
har jag funnit, att denna fråga icke blivit beredd från
Kungl. Maj :ts sida, såsom den borde ha blivit beredd och lcunde
ha blivit beredd, när man nu redan haft två år på sig. Då riksdagen
så ofta och så starkt betonat sin önskan om planmässighet
och förutseende i statens byggnadsverksamhet, borde denna
byggnadsaffär ha beräknats icke blott ur postal synpunkt utan
även ur synpunkten av övriga statsmyndigheters behov av lokalutrymme
i Göteborg.

Det är emellertid en helt annan sak, som i främsta rummet
varit bestämmande för mig, en synpunkt, för vilken jag hoppas
att kammarens ledamöter numera äro något känsliga. Och det
är, att den byggnad, som Kungl. Maj :t föreslår och som vi här se
uppritad på ien nedersta planschen där på väggen, är i mitt
och mångas tycke så himmelsskriande — herr talman, tillåt
mig tala ren skånska -— så himmelsskriande rälig, så att jag
icke vill bidraga till att sätta cn sådan fläck på iden eljest så
vackra staden vid Götaälv. Eu kännare på den arkitektoniska
konstens område har sagt, att arkitektur är ingenting annat än
konsten att slå hål på väggarna på det rätta sättet och på de
rätta ställena. Men då man ser dessa fönsterrader, undrar man

Jir 44. 28

Onsdagen den 23 mars.

Ang. nytt
centralposthus
i Göteborg.

(Forts,)

med skäl, om den arkitekt, som här slagit hål på väggarna, har
någon aning om den konsten. .Tåg bör dock rättvisligen tilllägga
en upplysning, som jag fick, strax innan jag begärde ordets
och som visar, att denne arkitekt dock icke tycks höra till de
obildbara: det är samme arkitekt som senare ritat den byggnad,
som vi se strax ovanför, och den är obestridligen mycket vackrare
än den förstnämnda.

Jag behöver väl icke säga kammaren, att det ingalunda är någon
lyxbyggnad jag för min del begär. Tvärtom, det bör byggas
så enkelt, som möjligt, men man kan mycket väl bygga enkelt
och på samma gång vackert. Jag riktar därför en liten maning
till kammaren att genom ett avslag på Kungl. Maj :ts proposition
erinra höga vederbörande om att riksdagen numera icke vill
bygga hur fult som helst. Jag tillåter mig yrka bifall till reservationen.

Herr Eriksson i Grängesberg: Herr talman! Jag begärde
ordet, när herr Ekman hade sitt anförande. Han sökte försvara den
ståndpunkt, som han haft på avdelningen och som man haft litet var
i början av frågans behandling, den ståndpunkten nämligen att man
skulle söka bygga ett posthus, där postlokalerna skulle vara i två
eller flera våningar i stället för i en våning. Det skäl som jag tillät
mig anföra, att man i utländska storstäder byggde posthusen efter
den senare typen, syntes honom icke ha så stor betydelse. Men det är
dock den erfarenhet, som de postala myndigheterna gjort både i England,
Amerika och Tyskland, och då den erfarenhet man gjort där
sammanfaller med de erfarenheter våra svenska postala myndigheter
gjort, så bör väl detta verifiera och vara ett säkert stöd för att de
svenska erfarenheterna äro riktiga.

Ett skäl, som gjorde att herr Ekman tyckte, att man kunde ha
två eller flere våningar, var, att posten i varje fall måste sändas
upp med elevatorer. Jag medgiver, att det är riktigt, och det kan
ju hända, att det går att rita eu postbyggnad på det sättet, så att de
postala driftsfordringarna kunna bli tillgodosedda. Men då tillkommer
en annan synpunkt, som herr Ekman icke nämnde, men som
jag tillät mig i förbigående påpeka i mitt förra anförande. Jag vill
peka på den synpunkten ytterligare. Om man vill bygga posthuset
i flera våningar, till vilka konsekvenser leder det? Här på skissen ha
vi nu alla postlokalerna i en våning, men de två påbyggda våningarna,,
d. v. s. andra och tredje våningen, täcker icke hela den bebyggda ytan
utan endast en mindre del efter ytterväggarna. Här ha vi ett stort
område, som icke skall påbyggas utan vara fritt för att kunna få
takljus till underliggande våning. Men hur skall man kunna lösa
knuten att få belysning till de underliggande postlokalerna, om man
skall bygga över dem med andra postlokaler? Jag tror, att herr
Ekman blir bet på att klara den saken. Och det är en invändning,
som överintendenten gjort och som synes mig vara avgörande, ty det
går icke att bygga väldiga lokaler med 800 å 900 kvm. golvyta utan
takljus. Ja, det går naturligtvis, men då måste det bli så högt till

Onsdagen den 22 mars.

29 Jfr 44.

taket, att det icke blir ekonomiskt ändå. Det är som ock överintendenten
framhållit rent byggnadstekniskt sett omöjligt att bygga
posthuset på detta sätt.

Jag ber även att ia påpeka att byggnadskostnaderna icke bli
så fasligt mycket mindre enligt detta förslag. Det blir endast
650,000 kronor, om samma golvyta skall erhållas, och det är icke
större belopp, än att man genom att hyra ut lokalerna i den övra
våningen kan få skälig ränta på de pengarna.

Herr Ekman talade om att det skulle bli en hyreskasern och
icke egentligen ett posthus. Ja, det kan ju se så ut. Om man
bygger ett hus med 1,200 kvm. golvyta och 600 kvm. hyras ut, så
kan det ju se ut, som om man byggde egentligen för uthyrning.
Men då blir frågan: till vilka skola dessa lokaler då hyras ut? Om
man tar detta i beaktande blir det icke precis så, som herr Ekman
säger. När man läser Kung!. Ma-j:ts proposition, så får man den
uppfattningen, som herr Ekman företräder, men vid noggrannare
undersökning har det visat sig, att staten har användning för icke
endast hälften av dessa 1,200 kvm. Jag måste emellertid giva herr
Nilsson i Kabbarp rätt däri, att samarbetet mellan statsmyndigheterna
vid denna byggnads planering icke varit tillfredsställande. När
vi från statsutskottet frågade järnvägsstyrelsen, om de behövde större
lokalutrymme i Göteborg, så fingo vi det svaret, att de icke vetat
•om detta byggnadsförslag, men att de verkligen behöva flere lokaler
där. Det hade varit bättre, om man samarbetat på förhand. Men
i alla fall kan jag icke förstå, hur herr Ekman kunde få två hundra
rum till uthyrning. Det kan inredas 203 rum, det är riktigt, men av
dessa skola 36, som äro belägna på vinden, tills vidare icke inredas.
Dessa 36 rum, som äro avsedda att möjligen i framtiden inredas i
vindsvåningen uppe under taket, de kunna ju icke vara på tal nu.
•Så är det 29 rum, som posten förklarat sig behöva i en nära framtid,
då det blir en dirigering av den utländska posten över Göteborg
i stället för över Malmö. Dessa rum, skola hyras ut rent tillfälligt.
Vidare har järnvägsstyrelsen som herr statsrådet meddelade förklarat
sig behöva 15 rum och kanske mera, Om vi sålunda taga bort vad
posten, järnvägsstyrelsen och eventuellt andra statsmyndigheter
komma att behöva, så blir det icke mer än något över hundra ruin
att hyra ut till enskilda. Det förefaller mig sålunda icke vara så
avskräckande. -När man då kan peka på att man i allt fall får
7 % på utlagda pengar, och man icke alls vet, liur framtiden kommer
att te sig beträffande statens behov av lokaler i västra Sverige, dä
kan man väl säga, att det är bättre taga det säkra före det osäkra,
dä är det väl bättre att redan nu förse sig med de lokaler, som man
sedermera kanske får behov av, än att låta bli.

Nu liar man även talat om, att landsstaten skulle kunna tänkas
flytta till det nya posthuset, och jag kan ärligt bekänna, att det
var jag som först väckte den frågan på tal i statsutskottet därför
att jag från tiden för mitt statsrevisor,skap har reda på, hur dåliga
landsstatens nuvarande lokaler äro. Men statsutskottet har icke
sagt, att så skall ske, utan endast att jämväl lokalerna för landsstaten

Ang. nytt
centralposthus
i Göteborg.
(Forts.)

Sr 44. 3q

Onsoageu den 22 mars.

Ang. nytt
emir alposthus
i Göteborg.
(Forts.)

lära vara i behov av utvidgning. Därmed har man velat påpeka inför
Kungl. Maj :t, att när man skulle tillse vilka lokaler statens myndigheter
behöva i Göteborg utöver de som nu finnas, sa skulle man
taga också denna fråga om nya lokaler för landsstaten i betraktande
vid den närmare bearbetningen av planerna för posthuset. Och mig
förefaller det icke så omöjligt, som herr Ekman m. fl. sökt gorå
gällande, att få även landsstaten dit. Det får måhända ändras på sa
sätt, att postdirektören får flytta upp i tredje våningen. Överintendentsämbetet
har gjort ett utkast till ombyggnad av landsstatshuset,
och den ombyggnaden blir kanske billigare, än om man skulle använda
dessa nya lokaler i posthuset. Men det är någonting som vi
icke veta nu. Statsutskottet har emellertid velat påpeka inför Kungl.
Maj :t, att det föreligger behov av ökade lokaler för landsstaten, och
utskottet hoppas att Kungl. Maj:t skall taga vederbörlig hänsyn till
detta påpekande vid slutligt fastställande av ritningarna till posthuset.
Det var anledningen till att det kom in i utskottsutlåtandet.

Sedan har herr Nilsson i Kabbarp framhållit en alldeles ny synpunkt,
som han även framförde i statsutskottet, nämligen att fasaden
enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle vara så avsevärt mycket
fulare än enligt den skiss, statsutskottet på ett förberedande stadium
av frågans behandling låtit utarbeta. Ja, det är en sak som jagicke
begriper mig på och som jag därför icke vill yttra mig om. Det
är möjligt, att herr .Nilsson i Kabbarp har rätt. Jag vill dock säga,
att jag har hört uttalanden i motsatt riktning. Men om han hallrätt,
så förefaller det mig, att arkitekten som gjort den nya skissen
och även ritningarna enligt Kungl. Maj:ts förslag borde kunna gorå
om fasaden till likhet med nämnda skiss. Det gäller ju egentligen
anordningen med ingångarna och fönstrens storlek och form. Icke
tior jag det är skäl för andra kammaren att avslå förslaget, därför att
man tycker att det blir en vackrare fasad enligt den av statsutskottet
anskaffade skissen.

Jag ber att få vidhålla yrkandet om bifall till utskottets förslag.

Chefen för civildepartementet, herr statsrådet von Sydow:
Herr talman, mina herrar! Jag begärde ordet med anledning avherr
Nilssons i Kabbarp anförande. Han lämnade dess bättre
bakom sig de där tråkiga postala, ekonomiska och praktiska synpunkterna
och lyfte frågan upp till ett helt annat och högre plan,
till estetikens blå och soliga rymder. Det skulle smärta migi
hög grad, om denna kammare misstänkte mig för att vilja
lämna åsido dessa estetiska synpunkter. Men på samma gängvill
jag säga, att det finnes väl icke något område, där begreppen
äro så relativa, som när man rör sig inom skönhetsvärlden.
Det finnes många, som uppskatta Kandinskys moderna konst,
men jag tror icke, att hans beundrare i denna kammare äro synnerligen
talrika.

Jag vill nämna, att det förslag, som underkastats en så
omild kritik av herr Nilsson i Kabbarp, dock godkänts av en av

Ousdcgen den 22 mars.

31 Sr 44.

våra främsta kännare på arkitekturens område, herr överintendenten.
Jag vill å andra sidan meddela, att en lekman nyss förklarade
för mig, att det förslag, som herr Nilsson i Kabbarp syntes
föredraga, mera skulle lämpa sig för en fäbodstuga uppe i
Dalarne än för ett centralpostkontor nere i Göteborg.

Herr Liibeck: Herr vice talman, mina herrar! Då jag
inom avdelningen deltagit i behandlingen av frågan och därvid,
som herr Olofsson i Digernäs upplyst, även kommit till den
uppfattningen, att det mindre av de båda förslag, som finnas upphängda
på väggen där borta, borde komma till utförande, så skall
jag be att få yttra några ord.

Principiellt lärer man väl kunna i detta fall vara ense
därom, att för ett posthus i Göteborg icke borde förutsättas
större utrymme, än man kunde tänka sig, att postverket i framtiden
— låt vara också en ganska avlägsen framtid — kunde
komma att behöva. Det hade från generalpoststyrelsen upplysts,
att den avprutade våningen på det modifierade förslaget
icke skulle behövas i framtiden, och det var säkerligen detta,
som för avdelningens ledamöter var utslagsgivande, när de gingo
att förorda det avprutade förslaget.

För att då komma in på den skönhetsfråga, som bär berörts,
så nödgas jag förklara, att jag trots de upplysningar, herr statsrådet
nyss lämnade om den kritik som kommit det avprutade förslaget
till del, för min del måste erkänna, att jag finner detta förslag
avsevärt vackrare än det stora förslaget. Men som herr
Nilsson i Kabbarp här påpekat kunna ju modifikationer lätt
göras. Det kan ju hända, att ett lika skönt förslag kan göras
med tillsättande av denna våning igen. Och om herr Nilsson ,i
Kabbarp ville giva arkitekten del av det »räliga», som han funnit
i det stora förslaget, så kan det ju hända, att arkitekten
kan taga hänsyn därtill, så att det blir ett vackert förslag av
detta.

Emellertid har det anförts först i statsutskottet och sedan
här i dag, att statens byggnader alltid bli tilltagna för knappa
och att det om 10 eller 15 år kunde visa sig, att det behov, som
man i dag icke anser sig behöva tillgodose, vore synnerligen
trängande. Detta skäl får man givetvis icke underskatta, men
man är säkerligen alltför benägen att underskatta behovet av
ökade utrymmen för dylika byggnader. Då det nu ligger på
det sättet, att de lokaler, som skulle tillkomma genom den extra,
våningen, kunna uthyras, så att det blir en affär, som skulle avkasta
7 °/o — det är ju icke någon lysande men dock fullt tillfredsställande
affär ur statens synpunkt — så kan jag icke
finna, att detta förhållande bör på något sätt vara avgörande
för frågans utgång i kammaren. Och jag tillåter mig vädja till
de herrar, som varit med om att det föreligger ett trängande behov
att få denna byggnad till stånd, att också förena sig om

Ang. nytt
centralposthusi
Göteborg.
(Forte.)

Nr 44. 32

Onsdagen den 22 mars.

Ang. nytt
ctntr alposthus
i Göteborg.
(Forts.)

Ivungl. Maj :ts förslag, som ju ur ekonomisk synpunkt icke är sa
vittgående, jämfört med vad de själva varit med om.

Här har anförts en synpunkt, som jag ber att med några ord
få beröra. Det har påpekats, att kostnaden i detta fall är så
obestämd, att Kungl. Maj :t uttalat sig så synnerligen försiktigt
och att kostnaderna endast approximativt beräknats. Och detta
har sammanställts med ett uttalande som statsutskottet nyligen
gjort, däri statsutskottet i överensstämmelse med Kungl. Maj :t
givit en reprimand till en viss myndighet, för att den kommit med
svaga kostnadsberäkningar. Jag ber emellertid få påpeka det
förhållandet, att denna reprimand framför allt torde ha varit
framkallad därav, att i de klandrade beräkningarna förekommo
vad man kallar felkalkyler. Det är en sak. En annan sak är
att uttrycka sig försiktigt, på grund av att vi för närvarande leva
i tider, då prisstegringar kunna förekomma. Att Kungl. Maj :t
uttalat sig försiktigt i denna kostnadsfråga, tror jag vi ha all
anledning att hålla Kungl. Maj :t räkning för. Här är emellertid
konstaterat, att byggnaden är för sitt ändamål sjmnerligen väl
lämpad, och om vi då utgå ifrån att Kungl. Maj :t och generalpoststyrelsen
hålla sin hand över att icke något slöseri vid byggnadens
uppförande förekommer, då tror jag, att med de utredningar
och siffror, som äro framlagda, riksdagen utan fara kan
fatta sitt beslut i dag på grundvalen därav.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Wiklund: Herr vice talman! Det föreliggande förslaget
har ju nu så ingående behandlats i alla dess detaljer, att
det icke kan vara av nöden att något längre åtminstone uppehålla
sig därvid. Det må ändå tillåtas mig att säga, att den beräknade
kostnaden för uppförande av postbyggnaden i Göteborg har synts
mig vara icke blott, som utskottet säger, »högst betydande,»,
utan rent av nära nog avskräckande. Åtminstone har det varit
så fallet med mig och måhända även med en och annan i övrigt.
Att nu kostnaderna stigit till ett så betydande belopp, beror, i
viss mån åtminstone på att posthuset fått större dimensioner,,
än vad som för en överskådlig framtid kan för postverket behövas.
Man finner ju också av statsverkspropositionen liksom
av vad här förut framhållits, att byggnaden nu skulle kräva
en kostnad av icke mindre än något över 3,600,000 kronor, inberäknat
även själva tomten. Det är ju också givet, att just den
omständigheten att huset fått så stora dimensioner, att det blir,
hundratals rum över, som postverket icke för en överskådlig
framtid behöver, också inverkat på den höga kostnaden. Nu
har det visserligen beräknats, att genom uthyrning av dessa
överskottsrum skulle staten få en årlig inkomst av omkring 7
procent på det i den tredje våningen nedlagda kapitalet, men jagundrar,
om det kan vara någon så synnerligen lysande affär för
staten att inreda rum för, att uthyra dem mot en årlig inkomst
av 7 procent på kapitalet.

Onsdagen den 22 mars.

När frågan förelåg till behandling på avdelningen, gjordes
en undersökning, huruvida man icke skulle kunna minska kostnaden
något. Man tänkte först på att man möjligen skulle
kunna utesluta den ena flygeln. Men detta visade sig omöjligt,
emedan postverkets lokaler därigenom skulle väsentligt rubbas.
Däremot föreföll det__ avdelningen, som om man skulle kunna
utesluta den tredje våningen, då därigenom postverkets lokaler,
icke pa minsta sätt skulle rubbas. Även om man uteslöte den
vaningen, bleve det flera tio-tal rum över för postverkets framtida
behov, vilka rum i första hand kunde uthyras. Man skulle
d.u ocl^a dangenom vinna en besparing i kostnaderna på något
over 300,000 kronor. Det kom sålunda fram ett enigt förslag
tran avdelningen i det avseendet. Men när frågan kom till utskottet,
visade det sig, att meningarna där voro delade. Somliga
yrkade bifall till Kungl. Maj :ts förslag, en del yrkade bifall
till avdelningens förslag, och vidare framställdes också ett rent
avslagsyrkande. Slutligen återstod endast bifall till Kungl.
Maj :ts förslag och det rena avslagsyrkandet.

i kan ia£ för min icke gärna vara med om ett avslagsyrkande,
därför att jag anser de postala förhållandena i Göteborg
vara sadana, att det är högst behövligt, att en ny postbygo*-där uppföres. Men jag vill också ogärna vara med tom
Jtvungl. Maj :ts förslag, emedan jag anser, att posthuset fått större
dimensioner och följaktligen drager större kostnader — än
vad som för postverket för överskådlig framtid kan vara behövligt.
Under sadana förhållanden anser jag det vara det bästa
om ärendet nu kunde återremitteras till statsutskottet, då jag
nämligen haller före, att det icke skulle vara alldeles omöjligt
att statsutskottet skulle kunna framkomma med ett förslag''
varom älta här kunde enas; och skulle således frågan endast
V1?“a h0arPa- Jag viH därför framställa det yrkandet, att ärendet
matte återremitteras till statsutskottet.

Jag anhåller sålunda, hem talman, att få yrka återremiss.

Sedan herr talmannen nu återtagit ledningen av förhandlingarna
yttrade

Hem O 1 o f s s on i Digernäs: Herr talman, mina lierrar!

Jag ber om ursäkt, att jag upptager tiden en smula till för
att försvara min reservation. Jag har icke gjort något yrkande
och det kan därför synas underligt, att jag tager kammarens
tid i anspråk, men jag är intresserad av att få uttala min ståndpunkt
i denna fråga, då jag varit med om frågans behandling
Iran början till slut. h

Jag vill då först säga, att herr Rydén avfärdade det resultat
som jag omnämnde att fjärde avdelningen kommit till, ganska
lattvindligt, efter vad jag kunde finna, då han bland annat
säde, att fjärde avdelningen hade spekulerat på att kunna få
bort den tredje våningen och få byggnadskostnaderna nedsatta
Andra kammarens protokoll 1916. Nr bh. 3

Nr 44.

Ang. nytt
centralposthus
i Göteborg.
(Forts.)

Nr 44. 34

ODsdagen den 22 mars.

Ang. nytt med 300,000 kronor. Detta är nog icke blott en spekulation utan
centralposthus eri]igt mitt förmenande fulla verkligheten. Det står nämligen i
i Göteborg. f-ärde avdelningen förslag, att genom uteslutande av våmn(Forts.
) • ifråga posthusets arkitekt beräknat en minskning i kostnaderna
på 300,000 kronor. Det är från den arkitekt som uppgjort
ritningarna till posthuset, som dessa beräkningar kommit.
Jag tror, att man kan lita på dessa siffror lika bra som på de övriga
siffrorna. „ ,

När herr statsrådet var inne pa kostnadsiragan, sa talade
han bland annat om att det skulle kunna bli lägre priser pa
trä som åtgår till detta bygge. I det avseendet är jag emellertid
ganska skeptisk. Jag tror nämligen icke, att träprisen komma
att falla under detta år. Herr statsrådet sade, att bara
det timmer som nu är framforslat far försagas och komma ut
till användning, så komma träpriserna att bliva lägre. Jag är
av nästan motsatt mening. Icke får man räkna på lägre träpris
nu snart, men å andra sidan skall man icke tro, att om man
skjuter på denna fråga ett år, man då skall komma till bättre
förhållanden och kunna bygga posthuset i Göteborg billigare.
Även om kriget skulle sluta om några månader, så hava vi nog
dyra priser i alla fall, :och arbetslönerna komma sannerligen icke
att sjunka, så att jag kan icke vara med om att uppskjuta, fragan
för att få ett billigare posthus. Men under frågans behandling
har jag kommit till den bestämda uppfattningen, att här
bör något göras. Man kan icke skjuta pa frågan och låta de
postala förhållandena i Göteborg fortfarande vara som de nu
äro, utan här måste något göras.

Varför jag särskilt varit med om att pruta bort den tredje vaningen
är mycket av det skäl som herr Nilsson i Kabbarp pekade
på. Det är .underligt att höra, att man skall kunna säga om
den skiss som visas här, att ett hus byggt efter denna skiss
ser ut som en fäbostuga i Dalarne. Jag är ingen estetiker, men
det vill jag säga: träd fram de som äro estetiner här i kammaren
och säg detta! Jag är visserligen, som sagt, icke estetiker men
det synes mig, att aldrig kan det tilltala skönhetssinne! att lägga
på den här våningen med en hop gluggar här uppe. Det ser ut,
som om den vore hitlagd efteråt och icke hörde huset till. dag
får verkligen säga, att om herrarna vilja anse den här övre fasaden
passande .för en fäbostuga i Dalarne, da fa herrarna vara
goda och komma med bättre skäl till försvar för fasaden har nere.

Jag tycker mig finna, att meningarna aro mycket delade.
Den ene vill hit och den andre dit. För egen del är jag rådd
för uppskov i frågan, när jag tänker på de postala forhallandena
i Göteborg, men jag kan icke heller vara med om statsutskottets
förslag att helt och hållet lämna denna fråga i Ivungi.
Maj:ts hand och förlägga landsstaten och varjehanda andra institutioner
i Göteborg i huset. Att det blott blir tva vaningar,
tror jag icke är någon olägenhet alls. Vi hava i_ statsutskottet
haft ritningar, som visa, hur man bygger posthus i andra länder,

Onsdagen den 22 mars.

35 Nr 44.

och de flesta av dessa posthus hava blott haft en våning. Om
vi nu taga två våningar, så tror jag, att det klarar sig bra.

När meningarna nu äro så skilda, vill jag göra ett yrkande
och höra, hur^ omröstningen om detta kommer att taga'' sig ut.
Jag ber att få göra det yrkande, som fjärde avdelningen först
framställde, nämligen att riksdagen må på det sätt bifalla Kungl.
Maj :ts förevarande förslag, att riksdagen för gäldande av återstoden
av köpeskillingen, 711,304 kronor 31 öre, för det för
postverkets räkning inköpta området om 5,583,1 kvadratmeter av
tomten nr 67 A i Göteborgs städs tolvte rote samt för påbörjande
av uppförandet a sagda område av ett nytt centralposthus i nämnda
stad för ar 1917 anvisar ett anslag av 760,000 kronor, med rätt
för Kungl. Maj :t att härav förskottsvis redan under år 1916 av
tillgängliga medel utanordna 150,000 kronor, och att vid bifall
härtill tredje våningen i det av Kungl. Maj :t föreslagna posthuset
måtte ur förslaget utgå.

Herr Persson i Stallerhult: Herr talman! Jag står antecknad
såsom reservant i denna fråga, och jag skall därför yttra några
få ord till försvar för reservationen.

. -Då utskottet hade att behandla detta ärende, fingo de, som
icke tillhörde den avdelning, som haft den förberedande behandlingen,
denna avdelnings yttrande sig förelagt, och detta var ju helt annat
än det, som utskottet nu tillstyrkt. Så vitt man kunde finna, stod
avdelningen i sin helhet om det förslag, som den utdelade till statsutskottets
ledamöter. Man fick av den, som nu här ivrigast talat
för utskottets förslag höra, att han med samma iver kämpade för
avdelningens förslag och påstod, att inom denna avdelning hade icke
någon fråga blivit så omständligt och noggrant behandlad som denna,
och därför skulle avdelningens förslag vara gott, såsom man också
kanske bör erkänna, att det var. När nu denna avdelning och dess
ivriga förespråkare med samma iver taga Kungl. Maj:ts förslag,
är det naturligt, att detta är en styrka för reservanterna och tyder
pa, att de icke hava sa orätt i sin mening, att denna fråga icke är
tillräckligt utredd, för att man skulle kunna fatta sitt beslut, nämligen
att tillstyrka byggnaden ifråga, enligt utskottets förslag.

Nu ligger visserligen i reservationen ett uppskov på ett år, men
i sådana miljonbyggnadsfragor far man väl icke klandra riksdagen,
om den ställer sig betänksam och icke med sin röst bidrager till
det första förslag, som förevisas. Det är först när man får se ritningarna
och beskrivningarna på huset, det är först då man är i tillfälle
att se de ändringar och förbättringar, som möjligen kunna
åstadkommas, när själva utkastet är gjort. Förut har man icke något
att vare sig kritisera, granska eller förbättra, och således tror jag,
att själva huvudfrågan icke skulle förlora något på ett uppskov på
ett år. Det är väl sant, att denna institution är trångbodd och att
kanske de,, som hava sina affärer där, icke få den betjäning, som
de önska sig, men det kan väl icke hjälpas, om de få fortsätta ett år
till på detta sätt och kanske få det bättre sedan, än vad de nu

Ang. nytt
centralposthus
i Göteborg.
(Forts.)

Nr 44. 36

Onsdagen den 22 mars.

Göteborg.

(Forts.)

Ang. nytt skulle få, genom att man hastigt beslöte sig för det framlagda för centralposthus

slaget.

Nu säges det i motiveringen för utskottets förslag, att Kungl.
Maj:t i alla fall skall komma att omarbeta förslaget och se till, om
icke åtskilliga institutioner skulle kunna inrymmas i de för postverket
obehövliga lokalerna. Det skulle vara distriktsförvaltningen
för statens järnvägar, lantmäterikontoret och till och med landsstaten.
Det är möjligt, att dessa institutioner skulle få plats här, men
hur ställer det sig, om utskottets förslag nu godkännes? Det är
naturligt, att om poststyrelsen tittar på dessa ritningar, så är det
icke sagt, att vederbörande hava den uppfattningen, att så många
av dessa kunna inrymmas här, och då blir det nya ritningar, och
man kan ändå icke sätta i gång arbetet tidigare, om man skall uppehålla
tiden med sådana utredningar.

För övrigt är det klart, att såvida reservationen vinner riksdagens
bifall, den stora huvudsakliga skillnaden blir den, att då
förelägges detta ändringsförslag riksdagen nästa år, och riksdagen
får se på detsamma och pröva, huruvida den är villig att godtaga
det, i vad det avser den ena eller andra av dessa institutioner, som
ändringsförslaget omfattar. Men antages icke reservationen, då bygges
det, såsom vederbörande anse, att det bör byggas, utan att riksdagen
blir vidare hörd i frågan. Det är den stora skillnaden.

Nu talas det om arbetsbristen, och att man skall skaffa arbete.
Det tycks mig, att det icke bör väga något, huruvida detta miljonbygge
sättes i gång nu eller ett annat ar. Det lär icke vara sa
stora arbetarskaror, som fa sitt bröd därifrån, ty det blir val icke
så stor summa över, sedan man fatt betala resten pa köpeskillingen

för tomten. . ...

Mig förefaller det, att saken skulle vinna betydligt pa, att man
godtoge reservationen, och då jag undertecknat den, ber jag att få
yrka bifall till densamma.

Häruti instämde herr Odqvist.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner
på 1 :o) bifall till utskottets hemställan, 2 :o) avslag dära
och bifall i stället till den av herr O. Jonsson m. fl. avgivna, vid
utlåtandet fogade reservationen, 3:o) avslag å utskottets hemställan
och bifall i stället till det av herr Olofsson i Digernäs under överläggningen
gjorda yrkandet samt 4:o) bifall till yrkandet om ärendets
återförvisande till utskottet för ny behandling; och förklarade
herr talmannen sig anse den förstnämnda propositionen vara med
övervägande ja godkänd. Votering begärdes, emellertid, i an e mn&
varav och sedan till kontraproposition antagits den under 2 :o) upptagna
propositionen, nu uppsattes, justerades och anslogs följande
voteringsproposition:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i
utskottets förevarande utlåtande nr 39, röstar

Ja,

Onsdagen den 22 mars.

37 Sr 44.

Den, det ej vill, röstar An''J centra/posthus .

i Göteborg.

(Forte.)

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda
hemställan, bifallit den av herr 0. Jonsson m. fl. avgivna, vid utlåtandet
fogade reservationen.

Omröstningen utföll med 96 ja mot 73 nej; och hade kammaren
alltså bifallit utskottets hemställan.

Den av utskottet i förevarande utlåtande gjorda anmälan lades
till handlingarna.

§10.

Härefter föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 34, i anledning av Kungl. Haj.ds proposition angående ändringar
av kabyssinredningen å vissa av flottans fartyg;

nr 35, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående anskaffning
av gyroskopkompassanläggningar till vissa flottans fartyg;

nr 36, i anledning av Kungl. Maj ds i punkt 98 under åttonde
huvudtiteln av statsverkspropositionen gjorda framställning angående
anslaget till röntgenarbeten vid serafimerlasarettet;

nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rätt
för småskollärarinnan Anna Olsson till lönetursberäkning under ledighet
för fullgörande av offentligt uppdrag; och

nr 38, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående indragning
av de biskoparna anslagna prebenden.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§11-

Å föredragningslistan fanns härefter upptaget lagutskottets ut- Ans■ åtgärder
låtande, nr 19, i anledning av väckt motion om vidtagande av åtgär- mot
der till motverkande av förefintliga missförhållanden med avseende "med''

på det sedliga tillståndet i riket. avseende på

Uti en inom första kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad mltåndu
motion, nr 17, hade herr Thyrén hemställt, att riksdagen måtte i skri- i riket.
velse till Kungl. Majd anhålla, att Kungl. Majd täcktes taga under
övervägande, på vad sätt åtgärder, i lagstiftningsväg eller annorledes,
skulle kunna vidtagas i syfte att motverka förefintliga missförhållanden
med avseende på det sedliga tillståndet i riket, samt därefter för
riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Utskottet hemställde, att motionen icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd. *

Reservation hade likväl avgivits av herrar Petersson i Lidingö
villastad, Trana, Gezelius, Rogberg, greve Spens, Uselt, Pettersson i
BjäJbo och Gustafsson i Örebro, vilka ansett, att utskottet bort hem -

Nr 44. 38

Onsdagen den 22 mars.

Ang. åtgärder ställa, att riksdagen i anledning av herr Thyréns förevarande motion
™a missförh&i- måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t täcktes
alande-n med taga under övervägande, huruvida och på vad sätt åtgärder, i lagstiftnvseende
på ningsväg eller annorledes, skulle kunna vidtagas i syfte att motverka
det sedliga förefintliga missförhållanden med avseende på det sedliga tillståndet
*j s‘“ketet i riket, samt därefter för riksdagen framlägga de förslag, vartill ut(Forts)
redningen kunde föranleda.

Utskottets hemställan upplästes, varefter ordet begärdes av

Herr Pettersson i Bjälbo, som yttrade: Ja, herr talman,

jag anser mig såsom reservant böra yttra några ord. Det är dock
knappast lämpligt att riva upp någon längre debatt. Saken har ju
förut varit så utdebatterad, att det, som nu möjligen kan komma
att sägas, endast blir ett återupprepande av vad som förut blivit
sagt.

För min egen del hade jag såsom reservant tillfälle att förra
året framhålla min synpunkt i frågan — en synpunkt som jag
naturligtvis fortfarande bibehåller. Jag framhöll såsom min åsikt
att, om något skulle kunna åtgöras, gällde det i första hand ungdomen
och dess fostran till större fysisk sundhet. Så ställer sig
problemet för mig. Denna fostran bär emellertid, såsom vi veta,
två sidor. Den består dels i direkt påverkan på ungdomen och
dels i att försöka skydda ungdomen mot dåliga inflytelser. Huruvida
det sedan skall vara möjligt att på den vägen komma fram
till avsevärda resultat utan att samtidigt hela den miljö, i vilken
ungdomen växer upp, ändras, är en fråga, som jag icke törs svara
vare sig ja eller nej på. Fn sådan fullständig miljöförändring förstå
nog herrarna vara detsamma som en förändring av samhällets grundvalar,
en förändring av hela dess struktur; och det måste naturligtvis
vara en mycket långsam procedur — en procedur, som endast
kan försiggå genom intensivt arbete särskilt på den vägen, att
man söker införa sociala reformer, och genom socialt_ lagstiftningsarbete.
Sålunda ställer sig saken för mig så här: Är det möjligt

att fostra ungdomen till större fysisk och andlig kraft i den miljö,
som nu finnes? En undersökning, sådan som motionären föreslagit,
synes mig, i fall den någon gång kommer till stånd, böra inriktas
på den frågan. Huruvida en sådan undersökning kan lämna något
avsevärt större resultat, kan jag icke avgöra; men frågan är
av den oändligt stora betydelse, att det ändå kan vara skäl att
försöka, även om man vid det försöket icke kommer så långt som
man möjligen tänkt sig. Från den synpunkten yrkade jag bifall
till motionen förra året och jag tillåter mig, herr talman, att ur
samma synpunkt yrka bifall till denna motion eller vilket är detsamma
som bifall till reservationen nu i år.

Vidare anförde

Herr Lindqvist i Stockholm: Såsom den föregående talaren
nämnde, har kammaren redan vid ett par föregående riksdagar

Onsdagen den 22 mars.

39 Nr 44.

ingående diskuterat denna fråga, och det förefaller mig, som om
kammaren i dag ingalunda kände sig något särskilt hågad att upp- m,saförhåi taga

en ny debatt i ämnet. Det är därför, som jag skall inskränka landeri med
mig till att på de skäl och grunder, som av utskottet anförts, yrka
bifall till utskottets förslag.

I detta yttrande instämde herr Persson i Norrköping.

avseende på
det sedliga
tillståndet
i riket.
(Forts.)

Herr Magnusson i Skövde: Jag skall be att endast i

allra största korthet få taga kammarens uppmärksamhet i anspråk
för ett inlägg, jag skulle vilja göra till föreliggande ärende. Jag
tror icke, att man från något håll vill bestrida — och det kan
väl heller icke bestridas — att det gått utför med det sedliga tillståndet
här i landet under de senaste decennierna. Man har sagt,
att då man vill avhjälpa sedliga missförhållanden gäller det att i
första hand åstadkomma sociala reformer, vilka skulle utgöra ett
väsentligt botemedel mot sedlig urartning. Jag vill icke bestrida
detta; men om så är att sociala reformer skulle enbart vara verksamma
därvidlag och med kännedom om att verkliga sociala förbättringar
vunnits under senare åren, skulle detta ovillkorligen
följts av förbättrade sedliga förhållanden. Så har dock icke varit
fallet, som väl envar kan konstatera.

Jag skall emellertid icke närmare ingå på detta, men vill i
stället påpeka de oerhört stora frestelser till osedlighet, som möta
icke minst ungdomen i närvarande tid dels genom tal och dels genom
skrifter och bilder, som spridas i stor utsträckning, och vilka
för ungdomens sedliga liv innebära en uppenbar fara. Jag hemställer,
om icke envar fostrare här i landet har rätt att av samhället
fordra sådan hjälp i sitt arbete, att samhället i någon mån söker
skydda de unga ifrån att utsättas för dessa frestelser. Huru val
man än försöker att fostra de unga, huru väl man än försöker bibringa
dem moralisk styrka och kraft att kunna bestå mot de frestelser,
som förr eller senare möta, kan det hända, att, genom samhällets
uraktlåtenhet att i sin mån göra sin plikt för att undanröja dessa
frestelser, dessa bli ungdomen för stora. Jag har därför för kammaren
velat framhålla dessa synpunkter och verkligen på allvar framställa
den frågan, huruvida icke vi, som äro fostrare, och litet var
för övrigt inom landet, ha rätt att av samhället kräva hjälp i vart
arbete, och huruvida icke samhället bör ingripa mot dessa uppenbara
frestelser till osedlighet, som få ohämmat fortgå, och som förekomma
i så sorgligt stor utsträckning. Det är på denna grund, herr talman,
som jag ber att få ansluta mig till yrkandet om bifall till reservationen.

Herr W e 1 i n : Ehuru diskussionen i denna fråga lagts ^så,
att den skulle bli så kort som möjligt, kan jag icke underlåta
att i alla fall säga några ord. Utgångspunkten för det avslagsyrkande,
vartill utskottet kommit, måste vara den, att om det

Är 44. 40

Onsdagen den 22 mars.

tillståndet
i riket.
(Forts.)

.P™5» sdär sa väl till, så står det i alla fall icke heller.
<?n mitsförhål- ®arskilt illa till. Emellertid är det alldeles uppenbart för envar,
landen med som vill se sig- omkring i världen, att det står mycket illa till
avseende på Man behöver bara slå upp det föreliggande utskottsutlåtandet för

tillståndet a"“11fa sTe slffror’ som tala «m> hur, verkligen bedrövligt det är
ställt. Jag behöver icke återge dem, då var och en kan läsa dem.

Utskottet säger i sitt betänkande, att den moderna samhällsutvecklingen
är en orsak till det nuvarande dåliga tillståndet
-i ?r al,1,dele1s uPPenbart, att så är fallet. Men är det på det
sattet, gäller det också att i det reformarbete, som försiggår, so
sig noga före, sa att man icke beträder sådana vägar, som på
något sätt kunna främja, vad som bidrager till osedlighet, utan
tvärt om söker leda in det moderna reformarbetet på en sådan
väg, att man får största möjliga garanti för även sedlighetens
utveckling. Nu ha en hel del åtgärder, som vidtagits, eller,
jag kan säga, en hel del förhållanden, som framträtt, varit av den
art, att de framför allt medverkat till sådana sedliga förvillelser,
som nu gorå. sig gällande. Det har skett en omvälvning av
gamla föreställningar och förhallanden på en mängd områden.
Dagarna ha icke samma auktoritet som i forna dagar. Hemlivet
betyder icke detsamma som förr. Barnen fostras icke till samma
tukt och aktning för föräldrar och till samma tro på samhällets
auktoritet som förut, och en hel del nya läror, som verka
upplösande, ha kommit fram. En annan sak, som kanske ännu
mera inverkar på detta område, äro de oerhört många lockelser
till sedliga förvillelser, som det finns så gott om. Den moderna
utvecklingen har låtit åtskilliga saker och ting framträda, som
absolut icke borde få finnas till. Det är icke underligt, att det
går så galet som det gör, då det snart sagt tillätes vad som helst.
Det är väl ytterst sällan, som polismyndigheten ingriper, och
även om den gör det på ena stället här i Sverige, så kanske
den icke gör det på ett annat ställe — och detta, ehuru det gäller
precis samma förseelse, något som jag i annat sammanhang kommer
att påpeka. Det synes icke finnas någon allmän uppfattning
om vad som bör tillämpas i det ena eller andra fallet. Icke minst
vill jag framhålla, huru som en del av pressen undergräver det
sedliga tillståndet genom ätt gyckla med allt, som har sammanhang
med sedligheten, förutom att rent osedliga framställningar,
icke alls äro ovanliga.

Jag kan icke underlåta framhålla, hurusom utskottets motivering
på åtskilliga punkter är mycket haltande.

Utskottet säger sålunda, »att varken i motionen eller under,
fragans. tidigare behandling i riksdagen ha närmare angivits
några riktlinjer för den ifrågasatta utredningen». Detta är nog’
icke fullkomligt riktigt. Jag skall be att få hänvisa till den
ursprungliga motion, som legat till grund för den nu föreliggande,
nämligen en motion, avgiven i såväl första som andra kammaren
vid 1914 års första riksdag, och i vilken det angives åtminstone
två riktlinjer för en sådan utredning, nämligen dels att föredrag

Onsdagen den 22 mars.

41 Nr 44.

om och andra offentliga uppmaningar till osedlighet skulle drab--4«''?. åtgärd«•
bas av samma straff som för närvarande är stadgat för offentligmot
uppmaning till ohörsamhet mot lag eller laga myndighet, och dels^Zde^med''
att man skulle tänka på en censur beträffande teatrarna. I denna avleend^på
motion funnos således åtminstone två riktlinjer angivna. Eu mo- det sedliga
tion behöver väl icke ange alla tänkbara sådana. Den undersök- tillståndet
ning, som önskas, skall väl också åstadkomma något. a riket Det

säges på ett annat ställe i utskottsutlåtandet, på sid. 4, (Forts->
följande: »Ehuru ett djupgående socialt reformarbete tydligen
måste äga gynnsamma återverkningar på det allmänna^sedlighetstillståndet,
synes det utskottet icke mindre uppenbart, att
det vore ett felgrepp att upptaga frågorna om lämpliga åtgärder
på de mångskiftande sociala områdena i ett sammanhang under
synpunkten av sedlighetens höjande såsom ledande arbetsprincip.
» Jag menar, att det beror så mycket på, vilka reformer därvidlag
kunna komma ifråga. Man måste tänka på, att det finns
reformer, som stärka samhället och dess utveckling, och att
det finns reformer, som lösa upp sådana förhållanden, som borde
vara grundläggande för ett sunt samhällsliv. Det är sålunda
ytterst viktigt att vid detta sociala reformarbete se till, vad som
kan vara av verkligt gagn för samhället. För övrigt håller jag
med den föregående talaren däri, att det hänger icke i första
rummet på sociala reformer utan på mycket annat. Det var ofantligt
.mycket sämre ställt på det sociala livets område för 30 å
40 år sedan, men det sedliga tillståndet var mycket bättre.

Vidare vill jag fästa mig vid ett uttryck i utskottets utlåtande,
där det står: »att samhällsföreteelser av här ifrågavarande
art på verksamt sätt mera direkt skulle kunna bekämpas
genom nya lagbud, anser sig utskottet på goda grunder böra betvivla.
» Nu är det emellertid så, att land skall med lag byggas,
och att Sveriges samhälle även är ett rättssamhälle. År det
på det viset, skola väl lagarna också kunna uträtta något på detta
område.. Nu kan det icke falla mig in att säga, att man bara
skall stifta lagbud. Men det duger å andra sidan icke heller att
säga, att något , verksamt icke på den vägen kan uträttas. Ja,
utskottet har självt mycket riktigt pekat på ett område, där
lagstiftningsåtgärder skulle kunna vara till gagn, nämligen
ifråga om rättande och omhändertagande av minderåriga
förbrytare samt sedligt vanvårdade och försummade
barn. Här medger således utskottet, att något kan uträttas, men
jag är övertygad om att det finns eu hel del andra områden, där
man skulle kunna gå fram på samma väg, d. v. s. på lagstiftningens
väg. Jag tror sålunda t. ex., att våra kommunallagar,
ordningsstadgan för rikets städer och liknande förordningar skulle
kunna förbättras därhän, att polismyndigheten finge större
maktbefogenhet att inskrida mot det, som verkligen skulle kunna
sägas leda till sedeslöshet, och att det bleve större enhetlighet
i lagarnas tillämpning. Jag vill påminna t. ex. om, hur det
var med den nakna danserska^, Isom uppträdde här för en tid

Nr 44. 42

Onsdagen den 22 mars.

det sedliga
tillståndet
i riket.
(Forts.)

Ang. åtgärder sedan. Katarina församlings kyrkoråd i Stockholm protesterade
mot fårefintli- mo^ hennes uppträdande och ingav till överståthållarämbetet en
9aianden°med skrivelse, däri det hemställde, att, i händelse ansökningar om
avseende på tillstånd för henne att uppträda ingåves, desamma måtte avslås.

Överståthållarämbetet överlämnade kyrkorådets skrivelse till polismästaren
»med anmodan tillse, att i skrivelsen uttalade önskemål
efterkommos». Men annorlunda gick det till i Göteborg.
Domkapitlet därstädes riktade till polismästaren en hemställan,
att förbud måtte utfärdas för den nakna dansösens uppträdande,
men poliskammaren resolverade: »Som sådant förhållande, som
omförmäles i femte § i kungl. förordningen den 31 dec. 1913
angående rätt för utlänningar att här i riket giva offentliga
föreställningar, ej föreligger, finner poliskammaren framställningen
ej f. n. till någon åtgärd föranleda.»

Sålunda olika behandling av alldeles samma sak i Stockholm
och Göteborg. Instruktionerna för polismyndigheten och
ordningsstadgan för rikets städer borde vara så avfattade, att
de kunna komma åt sådant verkligt oanständigt som t. ex. den
ifrågavarande danserska^ uppträdande och för övrigt åtskilligt
annat, t. ex. sådana danstillställningar, som mycket väl kunna
sägas ha sammanhang med uppenbar osedlighet och locka till
sådan.

Jag tror för övrigt, att de herrar, som säga, att man inte
kan åstadkomma något verksamt på lagstiftningens väg, komma
att gå med på en lagstiftning, som kanske snart nog förelägges
riksdagen, nämligen en lagstiftning beträffande föräldraskapet
till oäkta barn. Jag vet, att en sådan lagstiftning förberedes,
och jag är förvissad om, att den kommer att i rätt stor utsträckning
läggas på samma bog som dem norska lagstiftningen, vilken
är mycket sträng mot fäderna. Det skulle då förvåna mig, om
inte andra kammaren vore villig att lyssna till vad som föreslås
i denna lag, och jag vill säga, att om principerna för den lagstiftning,
som råder i Norge och som är så sträng mot fäder
och även mödrar till oäkta barn, komma till tillämpning här i
Sverige, skulle vi ha vunnit ganska mycket just på lagstiftningens
väg just till sedlighetens fromma. Jag är så förhoppningsfull
om, att lagar skola kunna göra någonting, att jag tror, man
skulle kunna komma ett stycke framåt, om man gjorde tryckfrihetsförordningen
ännu mera bestämd på åtskilliga punkter, där
det gäller att ingripa mot osedlighet. Den frihet, som man på
det sättet komme att inskrida mot, vore icke den sanna medborgerliga
friheten utan den frihet, som rätteligen är självsvåld.
Det vore endast en inskränkning i rättigheten och friheten att
främja smuts och råhet bland vårt folk.

Här har diskuterats mycket i riksdagen om lagstiftningen
i en annan fråga, som står sedlighetsfrågan mycket nära, nämligen
nykterhetsfrågan. Om det nu är så, att lagar kunna främja
nykterheten, och det är uppenbarligen andra kammarens majoritet
övertygad om, då borde väl lagar, kunna uträtta någonting

Onsdagen den 22 mars.

43 Jfr 44.

också -på sedlighetens område. Jag tror, att man med gott skäl Ang. åtgärder

kan jämställa de båda sakerna. ^ ^ ''gamistförhåi öm

någon nn invänder, ätt vi redan ha lagar på detta område, i„nde„ mec[
vill jag säga, att då böra väl dessa lagar också tillämpas. Jag afseende på
har här ett urklipp ur »Göteborgs handels- och sjöfartstidning» det sedliga
för 14 december 1915, där tidningen drar i härnad mot några
skrifter, som utkommit och »som både i illustrationer och text '' ”
äro råa och liderliga». Tidningen säger följande: »Man må undra, '' ors''
om icke vederbörande i vårt land äro väl fördragsamma mot
sådan otäckhet. Tryckfrihetsförordningen och strafflagen lämna
dem ingalunda vapenlösa mot den pornografiska litteraturen.

Den förra förordnar, att såsom missbruk av tryckfriheten skall
anses ''framställning (skrift, målning, teckning e. d.) som sårar
tukt och sedlighet’, och den senare fastställer som straff böter
eller fängelse, varjämte skriften konfiskeras. Det beror mycket
på myndigheternas efterlåtenhet, i vad mån liderlighet får utbreda
sig i skrift och teckningar, och det vore önskligt, att^ de
här icke blundade alltför mycket. Här är nämligen icke fråga
om medborgerlig yttrandefrihet, icke heller om konstnärlig frihet,
utan om något helt annat.» Så citerar tidningen étt uttalande
av Adolf Hedin, som säger, »att det är en livssak för en
demokrati att hålla strängt på sederna. Det tillkommer vakna
myndigheter att hålla denna vakt med de medel, lagen giver
dem. Och från allmänhetens sida väntar dem härför endast erkännande.
»

Ja, som sagt, ha vi lagar, så låtonf oss också tillämpa

dem.

Jag vill på det livligaste ansluta mig till vad den förste
talaren, herr Pettersson i Bjälbo, sade om omhändertagandet och
vården av ungdomen. Det är naturligtvis den förebyggande
verksamhet, som ligger i att vårda sig om ungdomen och fostra

den, som framför allt är det värdefulla. Det är denna, som
skall åstadkomma, att man sedermera icke behöver, ta hand om
så många förvildade.

Jag har haft anledning att opponera mig mot några uttryck
i utskottets betänkande, men jag skall be att livligt få instämma
i en sak därstädes, nämligen sista punkten: »Därest Kungl.

Maj :t delar motionärens åsikt om behovet av åtgärder för det
sedliga tillståndets höjande, torde den behandling, frågan tidigare
rönt inom riksdagen, enligt utskottets förmenande snarare
vara ägnad att undanröja eventuella betänkligheter mot framläggandet
av förslag till för ändamålet erforderliga sociala reformer.
» Nu förstår jag visserligen inte, hur Kungl. Maj :t kan
ha anledning att ta denna sak om hand, därför att den blivit
avslagen, men då utskottet i alla fall så anser, finner jag mig
synnerligen tillfredsställd därmed, och då det antagligen blir,
avslag även i dag, bör Kungl. Maj :t i detta ha en särskild anledning
att ta upp saken, och jag ber att få uttrycka som min
livligaste och innerligaste förhoppning, att så även måtte ske.

Kr 44. 44

Onsdagen den 22 mars.

Ang. åtgärder Jag är övertygad om, att ofantligt många av Sveriges uppfostmot
rare och föräldrar och andra, som nitälska för sedligheten i vårt

banden med land, skola bli regeringen högst tacksamma för en sådan åtgärd.
avseende på Herr talman! Jag skall be att få yrka bifall till reser väder
sedliga tionen.
tillståndet

i riket.
(Forts.)

Med herr Welin förenade sig herr Ling ström.

Herr Pettersson i Södertälje: Jag skall be att få säga
några ord till svar på de två sista talarnes anföranden. Den
näst siste talaren påstod, att det icke kunde bestridas, att det sedliga
tillståndet här i landet väsentligt försämrats under de senaste
decennierna. Jag vågar emellertid bestrida riktigheten av
hans påstående, oaktat det blev uttalat med sådan säkerhet. Och
jag vågar tro, att den ärade talaren brister i bevisningen, om
han vill försöka konstatera, att det sedliga tillståndet är sämre
nu än för 50 å 100 år sedan. Det har vid föregående tillfällen,
då denna sak diskuterats, framhållits, att det är en mycket gammal
klagan detta, att sederna försämrats. Jag vill från den
diskussionen erinra om, att vid 1823 års riksdag väcktes en motion,
vari det bittert klagades över de sedliga förhållandena i landet.
Det hette då: »Trevnaden flyr från det land, där jordbrukarens
uppfostran är vanvårdad, där gudlösheten, liderligheten, fiärden
och den av dessa laster uppkommande liknöjdheten över sin och
sina barns framtid tecknar huvuddragen i generationens lynne.»
Detta sades på den tid, som nu för våra sedlighetsreformatorer
hägrar såsom den gamla goda tiden, som skulle vara mycket
bättre än vår tid. På det sättet kunde man ytterligare gå tillbaka
i tiden och visa, att det nästan alltid, kanske med samma
fog, klagats över det sedliga förfallet i landet. I själva verket
lär det nog vara så, att sedliga missförhållanden finnas i vår
tid liksom de funnits förut, men att det ingalunda med rätta kan
påstås, att dessa missförhållanden, på det hela taget, nu böra giva
anledning till allvarligare bekymmer än i våra farföräldrars och
deras förfäders tid. Så mycket om den faktiska grunden för
motionen.

Vad sedan själva förslaget angår, har ju kammaren redan vid
två föregående tillfällen ställt sig på den ståndpunkten, att den
ansett det förslag, som framlagts till avhjälpande av otvivelaktigt
befintliga sedliga missförhållanden, vara alltför allmänt hållet,
gå alltför mycket i det blå, för att man skulle kunna göra
det till sitt. Det ifrågasättes nämligen, att man skulle begära
ett övervägande, »på vad sätt åtgärder, i lagstiftningsväg eller
annorledes, må kunna vidtagas i syfte att motverka förefintliga
missförhållanden med avseende å det sedliga tillståndet i
riket». Det lär väl icke kunna förnekas, att en så allmänt hållen
skrivelse är en mycket dålig vägledning för Kungl. Maj :t om
vad riksdagen egentligen i denna fråga menar. Det har visserligen
vid föregående tillfällen antytts, att man vill ha en stor

Onsdagen den 22 mars.

45 Nr 44.

kommitté, som skall verkställa en undersökning av det sedliga Anstillståndet
i riket och sedan framställa sina förslag till dess för-““
bättrande. Jag tror, att andra kammaren har gjort rätt, då den iancien med
ställt sig tvivlande i fråga om lämpligheten av ett sådant för- avseende på
farande. Det erkännes förmodligen av så gott som alla, att här d*s‘flj}a
kan möjligen göras något för att skydda ungdomen för faror, som sri£e*
hota den under dess uppväxttid, liksom att även i vissa andra ,Forts)
avseenden lagstiftning kan vara behövlig, och mot förslag, som
på detta område utgå från verkliga, konkreta missförhållanden
samt åsyfta klart framställda, ändamålsenliga skyddsåtgärder,
föreställer jag mig, att andra kammaren icke ställer sig avvisande.
Men när det gäller ett sådant där allmänt lagstiftande
om allt möjligt och litet till, är det allt skäl att dra öronen
åt sig.

Nu har den siste ärade talaren sökt visa, att här verkligen
kan bli fråga åtminstone om vissa åtgärder med bestämda konturer
och i sådant avseende särskilt framhållit lagstiftning om
skärpta bestämmelser angående föräldrars skyldigheter mot sina
oäkta baim. Härvid må dock erinras, att den lagstiftningen kommer
snart på riksdagens bord utan att riksdagen behöver skriva
därom. Och även om så icke vore fallet, undrar jag, om det
vore särskilt förmånligt att få till stånd en utredning, som på
en gång skulle behandla frågorna om föräldraskapet till oäkta
barn, om förbud mot förevisande av nakna dansöser, om inskränkningar
i tryckfriheten med mera, med mera.

Den siste ärade talaren erinrade, att »land skall med lag
byggas». Ja det är en riktig sats, det finns ingen, som bestrider
det. Men det är inte nog med att ropa på lagar och lagar till
skydd mot tidens dålighet, utan man skall också ha klart för sig,
först och främst, om lagar verkligen kunna hjälpa mot alla slags
missförhållanden, och vidare i händelse så beträffande en eller
annan företeelse skulle vara fallet, vilka bestämda uppgifter en
dylik lagstiftning skall uppställa för sig. Motionen har härutinnan
icke angivit några riktlinjer.

Jag skall icke upptaga tiden längre, då jag föreställer mig
att andra kammaren, nu som förut, anser, att en så allmän utredning
som här är fråga om, inte kan vara till någon nytta, och jag
åtnöjer mig därför med att yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Byström: Jag tycker mig finna att såväl motionären
som utskottet liksom bland andra också den siste ärade talaren äro
eniga därom, att förhållandena icke äro sådana de böra vara på det
område, som det här gäller. Utskottet synes inte heller ställa sig avvisande
mot den tanken, att Kungl. Maj:t borde komma in med ett
förslag i förevarande ärende eller i något, som står i nära sammanhang
med detta, och utskottet liksom vill uppmana Kungl. Maj:t att
komma med ett sådant förslag så fort som möjligt, ehuru utskottet
likväl avstyrker den föreslagna framställningen, då det tror den
icke precis vara så behövlig.

Jir 44. 46

Onsdagen den 22 mars.

Ang. åtgärder . Emellertid säger utskottet, att det finnes många orsaker och djupt
miss förhål- liggande anledningar till en hel del av de missförhållanden, som nu
landen med kunna vara rådande. Ja, det tror nog också jag, att så är. Man kan
avseende på ju tänka på, att det här kommer att gälla en viss del av skönlitte“tiiiståndt
rai;uren’ en viss del av konsten, en viss del trycksaker, planscher, tavt\
l°r, bilder o. s. v. och en viss del också av tidningstexten i allmänhet.

(Forte.) Vidare spela här in sådana faktorer som hopningen av människor på
vissa platser och ty åtföljande svårigheter med hänsyn till bostadsförhållanden
— störa sociala frågor, som här tangeras — liksom man
också, får tänka på den ofantligt stora törst på nöjen, som utmärker
vår tid och som jag föreställer mig är särskilt utmärkande för den
nästan framför varje annan tid, liksom njutningslystnaden hos många
och icke minst i de högre samhällsklasserna nu gör sig gällande på
vida områden. Likaledes tror jag, att man här kan nämna den antikristliga
förkunnelsen av en del personer såsom en bidragande orsak
i ena eller andra avseendet till dessa sorgliga förhållanden.

De siffror motionären anfört tala ett tydligt språk.

När nu motionären begärt, att Kungl. Maj:t skulle taga denna
sak under övervägande för att möjligen inkomma med ett lagförslag
i ämnet, som skulle kunna avhjälpa bristerna, har han liksom också
reservanterna efter orden »i lagstiftningsväg» tillagt: »eller annorledes»
möjligen finna lämpliga åtgärder, som skulle trygga mot de missförhållanden,
som man här önskar befria sig från. Det är sålunda i
detta yrkande fråga icke allenast om en lagstiftning, såsom den siste
ärade talaren framhöll, utan också om andra utvägar, som möjligen
kunna vara till hjälp och ledning i detta avseende.

Herr talman! Jag anser, att ett bifall till det förslag, som här
är framställt, icke kan skada saken. Utskottet antyder ju, att Kungl.
Maj :t skall komma med några nyttiga och göda förslag i detta fall,
och en sådan skrivelse, som här begäres, går ju i samma riktning, fastän
den är något mera vittomfattande, än vad utskottet här ansett
sig kunna förorda. Då så är förhållandet och då jag, som sagt, för
min del icke tror, att det kan skada, att man här gör en dylik framställning,
. har jag ansett mig kunna biträda yrkandet, som ju går ut
på, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj :t täcktes taga under övervägande, huruvida och på vad
sätt åtgärder, i lagstiftningsväg eller annorledes, må kunna vidtagas
i syfte att motverka förefintliga missförhållanden med avseende på
det sedliga tillståndet i riket, samt därefter för riksdagen framlägga
de förslag, vartill utredningen kan föranleda.

Häruti instämde herrar Råf, Eurén och Liljedalil.

Herr Magnusson i Skövde: Jag begärde ordet med an ledning

av herr Petterssons i Södertälje uttalande, däri han
bestred, att det sedliga tillståndet inom landet skulle ha försämrats
under de senaste decennierna. Jag vågar försäkra herr Pettersson
i Södertälje, att ingen skulle vara gladare än undertecknad,
om så verkligen vore förhållandet, ty det är väl ändå
för själva saken, som vi här träda fram, nämligen för sedernas

Onsdagen den 22 mars.

47 Kr 44.

förbättrande. Jag vågar försäkra, att jag ingalunda hör till Ang. åtgärder
dem, som se den gamla goda tiden enbart i förgyllande dager. mot
Men då jag tillät mig att här fälla det uttrycket, att det inträtt med

en uppenbar försämring i sedligt avseende, gjorde jag det icke avseende på
blott på grund av egen iakttagelse, utan också på grund av vitt- det sedliga
nesbörd från många personer, som haft tillfälle att iakttaga
dessa förhållanden och här draga samma slutsatser som jag.

Därmed må emellertid vara huru som helst. I vart fall är nog '' 0
tillståndet sådant att det påkallar åtgärder.

Då nu herr Pettersson i Södertälje säger, att det föreliggande
förslaget är alltför vittomfattande och svävar för mycket
i det blå, vågar man då i detta uttryck och hans därpå följande
ord spåra en förhoppning, att om tilläventyrs ett mera positivt
förslag kan framkomma, detta då skall vinna hans bifall?

Jag ber emellertid att få påpeka, attt jag här för min del sökt
begränsa, mig till att peka just på ett par saker, där något Tran
och bör göras. Då det gälier att skydda vår^ ungdom, tror jag
mig icke stå ensam, utan jag vet, attt det står många fostrare
bakom ett sådant rop, som här höjes för de ungas skyddande mot
frestelser; och jag vill i det längsta vara övertygad om, att det
för eu Sådan sak finnes intresse och hörsamhet även i riksdagens
andra kammare. Jag håller även före, att åtgärder för
vinnande av det syfte, som jag här talat för, kunna stå att finna
inom ramen .av det yrkande, som reservanterna här ha gjort. Det
år väl ingen omöjlighet för en eventuell utredning att i någon
mån begränsa, sin uppgift, och följaktligen skulle ett bifall ^till
reservationen kunna föra oss åtminstone något framåt mot målet.

Jag ber således, herr talman, att fortfarande få vidhålla
mitt yrkande om bifall till reservationen.

Herr Welin: Jag begärde ordet, när herr Pettersson i Södertälje
sade, att det icke var konstaterat, att det var sämre ställt i sedligt
avseende nu än i forna dagar. Huru långt tillbaka i tiderna han
gick hörde jag icke, men om vi hålla oss enbart till vad motionären
här framhållit, och han går ändå så långt tillbaka som till år 1751,
finna vi av hans framställning, som är återgiven å sid. 2 i utskottsbetänkande!,
att det sedliga tillståndet i alla de riktningar, som här
äro angivna, har försämrats, särskilt under de senaste årtiondena.

Såvida man nu icke vill påstå, att motionären, som ju är känd såsom
en framstående vetenskapsman, har felaktigt avskrivit siffrorna
eller tolkat dem på ett fullkomligt oriktigt sätt, kan man icke med
dessa siffror för ögonen säga, att det sedliga tillståndet nu skulle vara
lika bra som fordom, utan tvärtom måste man medge, att det är konstaterat,
att det är ofantligt mycket sämre nu, än vad det var för ett
par fre tiotal år sedan, och än mer är så fallet, om vi gå längre tillbaka
i tiden.

Det var blott detta, jag här ville framhålla, på det att det icke
måtte stå oemotsagt, vad herr Pettersson i Södertälje nämnde, att
det sedliga tillståndet icke försämrats.

?ir 44. 48

Onsdagen den 22 mars.

mo9t f&relntU- Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, gav herr talga
missförhål- propositioner dels. på bifall till utskottets hemställan, dels

landeri med °ck pa avslag dära samt bifall i stället till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Då votering emellertid begärdes, blev
nu uppsatt, justerad och anslagen en så lydande omröstningsproposition: Den,

som vill, att kammaren bifaller lagutskottets hemställan i
utskottets förevarande utlåtande nr 19, röstar

avseende på
det sedliga
tillståndet
i riket.
(Forts.)

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan,
bifallit den vid utlåtandet fogade reservationen.

Voteringen utvisade 90 ja mot 69 nej, vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.

§ 12.

Föredrogos vart för sig jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av mark från kyrkoherde- och klockarboställena i Lyrestads
församling;

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående markutbyte
beträffande Kalmar regementes kasämområde;

. n? i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avskrivning
av viss avgäld för utrivning av en till kronoegendomen
Akerholmen i Skaraborgs län börande kvarn;

nr * anledning av Kungl. Maj:t.s proposition angående rätt
för trädgårdsmästaren och preparatorn vid skogshögskolan K. F. Eklöf
att för ålderstillägg tillgodoräkna sig viss tjänstgöring; och

nr 30, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående bidrag
ur jämtländska renbetesfjällens skogsfond till anläggning av en
enskild väg inom Offerdals socken av Jämtlands län.

Utskottets i nämnda utlåtanden gjorda framställningar biföllos
av kammaren.

J13.

Ang. stats -

bidrag åt sex- o-, .^idare förekom till behandling jordbruksutskottets utlåtande, nr
ton distrikts- ^ 1 anledning av väckta motioner om statsbidrag åt sexton distriktsveterinärer
,• veterinärer i Malmöhus län.

Uaimöhut lan. j två ;nom riksdagen väckta likalydande motioner, nr 23 i första
kammaren av herr Hallberg och nr 119 i andra kammaren av herr
Jesperson, hade hemställts, att riksdagen måtte medgiva, att stats -

Onsdagen den 22 mars.

49 Nr 44.

bidrag åt 16 distriktsveterinärer i Malmöhus län för deras tjänst- An9- »tatsgöring
under år 1913 finge utbetalas med dels 9,600 kronor såsom b,dra9
lön och dels 3,200 kronor såsom ålderstillägg. veterinärer i

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, i anledning av ifråga-Mulmohus länvarande
motioner, till beredande av tillökning av de till 16 distrikts- (Forts.)
veterinärer i Malmöhus län av land stingsmed el utgående avlönings•
förmåner för år 1913 å extra stat för år 1917 anvisa ett anslag av
12,800 kronor, att utgå med 800 kronor till envar av dem, med rätt
för Kungl. Maj:t att låta under år 1916 förskottsvis utanordna beloppet.

Vid utlåtandet funnos emellertid fogade reservationer:

av herrar E. A. Lindblad, Öberg, Nilsson i Linnås, Ingeström,

Olausson, Norm och Nordström, som yrkat avslag å motionerna; samt

av herr Holmquist mot utskottets motivering.

Sedan utskottets hemställan blivit uppläst, gav herr talmannen
på begäran ordet till

Herr Öberg, som yttrade: Då jag jämte några utskottskamrater
vid detta betänkande fogat en reservation, torde det tillkomma
mig att angiva skälen för den uppfattning, som hos oss gjort sig
gällande.

Vid 1912 års riksdag lämnade riksdagen sin medverkan till reglerandet
av distriktsveterinärernas löneförhållanden, och därvid bestämdes,
att distriktsveterinärerna skulle komma i åtnjutande av
statsbidrag med 600 kronor i lön och 200 kronor i ålderstillägg under
villkor, att resp. landsting skulle lämna 1,200 kronor i lönebidrag och
200 kronor såsom bidrag till ålderstillägg ävensom ikläda sig eventuell
förpliktelse att svara för blivande pensionsbidrag.

När emellertid sedermera Malmöhus läns landsting ingick till
Kungl. Maj:t med hemställan om fastställelse å beslut i förevarande
avseende och äskade det statsbidrag, som sålunda tillkomme landstinget,
så befanns vid prövningen inför Kungl. Maj:t, att detta
Malmöhus läns landstings beslut icke var fattat med kvalificerad
majoritet, vilken dock ansågs vara erforderlig, för att beslutet skulle
kunna fastställas av Kungl. Maj:t.

Malmöhus läns landsting hade då att påföljande år 1913 förnya
försöket att fatta beslut i sådan ordning och riktning, att landstinget
verkligen kunde komma i åtnjutande av det av riksdagen beviljade
statsbidraget. Men då hände sig icke bättre för andra gången,
än att landstinget vid sistnämnda besluts fattande glömde taga
med de ålderstillägg å 200 kronor åt varje distriktsveterinär, som enligt
riksdagens villkor och bestämmelser skulle ha medräknats. När
således landstinget ånyo inkom till Kungl. Maj:t och begärde fastställelse
av sitt beslut angående utfående av dylikt statsbidrag, så
måste Kungl. Maj:t för andra gången vägra fastställelse, därför att
de villkor och bestämmelser, som voro upptagna i riksdagens beslut
av 1912, icke blivit uppfyllda.

Andra kammarens protokoll 1016. Nr hh.

Ä r 44. 50

Onsdagen den 22 mars.

Ang. statsbidrag
åt sexton
distriktsveterinärer
i
Malmöhus län
(Forts.)

Nu ha två representanter för Malmöhus län i motioner såväl i
denna som i medkammaren hemställt, att den omständigheten, att
Malmöhus läns landsting på sin tid, ehuru allt i övrigt var i rätt
ordning, dock icke kommit att uppfylla de villkor och bestämmelser,
som fastställts från riksdagens sida, icke skulle utgöra hinder för utfående
av de statsbidrag, som eljest skulle tillkomma distriktsveterinärerna
därstädes för år 1913. Men när Kungl. Maj:t två gånger ,
vid prövningen av detta ärende icke ansett sig kunna sätta sig över
riksdagens tydligen föreskrivna villkor och bestämmelser, utan ställt
sig på riksdagens beslut och fordrat helgd, så att säga, åt dessa villkor
och bestämmelser, så har det synts mig och mina medreservanter
som om man hade synnerligen goda skäl att vara tveksam härvidlag,
och därifrån härleder sig den tveksamhet, som herrarna återfinna i
utskottsbetänkandet.

Jag tror, att det skulle vara synnerligen oklokt, av riksdagen
att nu, på sätt här ifrågasatts, lätta på de bestämmelser och villkor,
som fastslagits, och så här åtskilliga år efteråt låta Malmöhus läns
landsting komma med en slags efterräkning och få ut något, som
landstinget genom sin egen försummelse icke i rätt tid kommit i
besittning av. Jag tror det skulle vara väl mycket vågat, om riksdagen
på detta sätt liksom distanserade Kungl. Maj :t och gåve mindre
helgd åt sina beslut, än vad Kungl. Maj:t tillmätt dem.

Då så är och med tanke på de konsekvenser, som givetvis kunna
följa av ett sådant medgivande, har jag för min del, herr talman,
funnit det skäligt att genom en reservation fästa kammarens uppmärksamhet
på den tveksamhet, som härutinnan förekommit, och då
jag icke kan finna annat, än att vi böra hålla fast vid den ståndpunkt,
Kungl. Maj:t två gånger vid prövningen av detta ärende funnit sig
böra intaga, yrkar jag, herr talman, avslag å utskottets hemställan.

Vidare anförde

Herr Jesperson: Herr talman, mina herrar! Jag finner

den tankegång, som herr Öberg här framfört, vara något egendomlig.
Då man hör honom, kan man få den uppfattningen, att han
förmenar, att landstinget icke hade velat uppfylla villkoren för utfående
av det statsbidrag, som nu begäres i den av mig väckta motionen,
och att därför, att fel blivit begångna inom landstinget, detta
statsbidrag icke skall utgå. Men herr Öberg vill väl icke påstå,
att så är förhållandet, utan landstinget har ju lämnat bidrag till
de belopp, som erfordras, och det är endast den formella sidan av
saken, som gjort, att Kungl. Maj:t icke kunnat vara med om att
bevilja statsbidrag.

Kär det nu är så, att alla andra veterinärer i landet, på grund
av det beslut riksdagen fattåt, erhållit sådant statsbidrag, finner
jag det vara något märkvärdigt, att man vill undanhålla dessa veterinärer
den lön, som staten har förklarat, att de höra ha, därför
att landstinget begått ett formellt misstag. Det kan ju visserligen
sägas, att man såsom landstingsman icke har rätt att skjuta skulden

Onsdagen den 22 mars.

51 Nr 44.

ifrån sig, men jag undrar ändå, om man icke får säga, att vad som
skett beror möjligen på ordföranden, men i huvudsak på sekretariatet,
som icke sett på det formella.

När så är förhållandet, finner jag det vara mycket egendomligt,
att man här vill motsätta sig, att staten utbetalar något, som
den enligt riksdagens en gång fattade beslut förpliktat sig att tilldela
alla veterinärer. Det är ju här icke på något sätt fråga om
någon större utgift, än som ålegat staten, därest icke dessa formella
fel hade begåtts. Skillnaden är endast den, att denna utbetalning
kommer att ske några år senare, än vad eljest skulle ha varit fallet.
Staten gör således här icke på något sätt någon förlust. Men
om motionen icke bifalles, göra däremot dessa veterinärer en förlust.
Jag tycker dock, att Sveriges riksdag icke skulle vilja vara
med om, att till följd därav, att formfel begåtts i ett landsting, vissa
veterinärer skola bliva sämre ställda än andra.

Det är mycket möjligt, att en av orsakerna till, att herr Öberg
här uttalat sig så, som han gjorde, i viss mån är att söka i den
omständigheten, att det i detta fall gäller Skåne, ty det har man
ju haft exempel på åtskilliga gånger förut, att när det gäller Skåne,
anser man, att vederbörande där kunna själva reda upp dylika
affärer. Jag finner dock för min del, att man härvidlag bör likställa
landets medborgare, och en förmån, som beviljas veterinärerna
i en landsdel, bör också tillkomma dem, som bo i en annan landsdel.

Jag kan således icke förstå annat, än att riksdagen här bör
bifalla den motion, som jag jämte en förstakammarledamot avgivit
i denna fråga, och jag skall därför för min del be att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr Olausson: Herr talman! Då även jag anmält re servation

mot det beslut, vartill utskottet kommit, nämligen att
tillstyrka, bifall till herr Jespersons motion, skall jag be att få
belysa min ställning i frågan med några få ord.

Som här framhållits, har denna fråga prövats av Kungl.
Maj :t och Kungl. Maj :t har efter noggrann omprövning funnit,
att den framställning, som Malmöhus läns landsting år 1914
gjorde om anslag till dess veterinärer för år 1913, icke kunde
bifallas, och detta troligen av den anledningen, att Kungl. Maj :t
icke ville vara med om att bevilja ett anslag till dessa veterinä!-rer för en tid, som låg så långt tillbaka i liden. Nu har statskontoret
tillstyrkt denna framställning, och skulle nu riksdagen
bevilja detta anslag, så skulle det, såvitt jag kan se, vara att slå
Kungl. Maj :t på fingrarna för dess beslut och uttala sin anslutning
till den mening, som statskontoret framfört. Detta kan
jag för min del icke vara med om.

Utskottet säger också, att det är ur billighetssynpunkt, som
det, fastän med tvekan, gått med på att tillstyrka motionen.
Det förvånar mig icke alls, att det är med tvekan, men jag skulle
ha önskat, att utskottet med hänsyn till donna tvekan stannat

Ang. statsbidrag
åt sexton
distriktsveterinärer
i
Malmöhus lån.
(Forte.)

Nr 44. 52

Onsdageu den 22 mars.

Ang. statsbidrag
åt sexton
distriktsveterinärer
i
Malmöhus län,
(Forts.)

på avslag i stället för bifall. Som vi se säger utskottet, att det
är av billighetsskäl, som utskottet velat gå med på detta förslag.
Men jag kan för min del icke finna, att det föreligger några
billighetsskäl, som tala för bifall till detta förslag, ty det är;
ett känt förhållande, att inkomsterna för Skånes veterinärer nära
nog kunna jämställas med professorslöner. Så inte finnes det ur
den synpunkten några billighetsskäl, som tala för denna motion.

Det har även framhållits från motionärerna, att det är landstingets
eget fel, att det icke fått detta statsbidrag för år 1913.
Då synes mig alla skäl tala för, att det landsting, som icke uppfyllt
de bestämmelser, som riksdagen och Kungl. Maj :t utfärdat
för åtnjutande av statsbidraget till veterinärerna, också bör ersätta
dessa veterinärer för den förlust, som de lidit. Och skall
man se till och taga hänsyn till billighetsskäl, så tror jag inte,
det finnes några skäl, som tala för, att man skall lämna Malmöhus
läns landsting detta bidrag. Det tror jag knappast, ty
det är Sveriges ekonomiskt sett starkaste landsting.

Men det viktigaste skälet för mig att yrka avslag, det är
konsekvenserna av riksdagens beslut, ifall den skulle gå med
på att bifalla herr Jespersons föreliggande motion. Det gives
nämligen en hel mängd andra liknande områden, som kunna jämföras
med detta. Jag skall anföra ett exempel från ett landsting
från den tid, då bestämmelserna om statsbidrag till extra
provinsialläkare trädde i verksamhet. Då var det ett landsting,
som första året beslöt uppdraga åt sitt förvaltningsutskott att
ingå till Kungl. Maj :t med begäran om statsbidrag för de extra
provinsialläkare, som lång tid förut varit anställda inom länet.
Men Kungl. Maj :t sade, att man gått olagligt tillväga, ty landstinget
skulle självt ingått till Kungl. Maj :t med begäran, och
det ginge icke an att uppdraga till förvaltningsutskottet att göra
det. Landstinget blev utan anslag det året. I samma län hade
man tvistat om platsen för en extra provinsialläkare i fyra år.
Fastän hela landstinget var enigt om att han skulle anställas,
tvistade man om platsen eller var han skulle stationeras, och det
var omöjligt att uppnå kvalificerad majoritet. Nu kanske innevarande
års landsting fattar beslut om att man skall fullgöra alla
bestämmelser, som erfordras för att erhålla detta statsbidrag.
Men kan man då begära, att riksdagen eller Kungl. Maj :t skall
gå med på att utbetala statsbidrag för dessa fyra år, som äro,
gångna, därför att landstinget icke i rätt tid uppfyllde lagensi
bestämmelser? Jag tror knappast man kan tänka sig detta.
Men nog skulle det uppkomma dylika konsekvenser på många
områden, om riksdagen nu skulle gå med på att bifalla motionen.

Det är också ett annat skäl, som talar för avslag. Då Malmöhus
läns landsting fattade sitt beslut om anställande av dessa
veterinärer och bestämde deras löner, så voro den gången både)
Kungl. Maj :t och medicinalstyrelsen eniga om att antalet veterinärer
i Malmöhus län skulle ökas från 16 till 22. Men därigenom
att landstingets beslut förklarades ogiltigt, då det icke

Onsdagen den 22 mars.

53 Nr 44.

fattats med kvalificerad majoritet, fick inte landstinget mer än
16 veterinärer att avlöna. Landstinget gjorde således en ren
besparing på 8,400 kronor, en summa som i det närmaste täcker
vad landstinget förlorat i statsbidrag. Även detta har jag ansett
vara ett skäl för avslag.

Jag tror därför, att huru man än vänder på frågan, kan man
inte komma till annat resultat, än att det skulle vara olyckligt,
om motionen skulle av kammaren bifallas; och jag skall därför,
herr talman, förena mig med herr Öberg i hans yrkande om
avslag.

Häruti instämde herr Norm.

Herr J önsson i Kevinge: Herr talman! Det var verkligen

ett bra långsökt argument av herr Olausson, och det vittnar närmast
om, att han hade brist pa sadana, när han påstod, att vi skulle
slå Kungl. Maj:t på fingrarna, ifall vi nu bifölle motionen. Ty
det är ju alldeles klart, att Kungl. Maj:t har fattat sitt beslut uteslutande
på grund av formella skäl. Till följd av ett förbiseende
hade landstinget råkat uraktlåta att uppfylla en av de givna föreskrifterna,
för statsbidrags erhållande, och då hade Kungl. Maj:t
naturligtvis ^ingenting annat att göra än att avslå landstingets anhållan
om sådant bidrag till sina veterinärers avlöning. Men riksdagen
har i regel, när det gällt sådana formella saker, sett till den
reella rätten. Och den reella rätten härvidlag kan inte vara annat
än på motionärernas sida, ty det är alldeles säkert, att om icke detta
förbiseende hade gjorts av Malmöhus läns landsting, ett förbiseende,
som mycket riktigt herr Jesperson anförde, icke berodde på landstinget
^ utan närmast på sekretariatet, så hade anslaget utbetalats,
och då är det val inte rimligt, att landstinget nu på grund av
detta fel skall bli utan statsanslag. Malmöhus läns landsting har
endast tre dagars session och på grund av det oerhört forcerade arbetet
är det väl ingenting så märkvärdigt, att trots sekreterarens
duglighet, ett förbiseende kunnat begås.

De där konsekvenserna, som herr Olausson talade om, kan jag
inte inse skulle vara så värst betänkliga och i värjo fall ej
kunna leda till ökning av ett beslutat anslag. Om på grund av sådana
formella skäl någon korporation blivit utan anslag, kan jag
inte se, varför inte riksdagen, när de givna föreskrifterna sedan uppfyllts,
skulle låta nåd gå för rätt. Staten kan icke därigenom drabbas
av ökade utgifter, alldenstund utgifterna en gång äro beslutade
och skola utgå efter förut bestämda grunder.

Nu sade herr Olausson, att de skånska veterinärerna hade så
störa inkomster, att det spelade ingen roll, om de fingo detta statsbidrag
eller inte. Det kan visserligen vara sant, att åtskilliga av
dem ha ganska stora inkomster. Men i så fall ha de också ett
mycket stort arbete, och då stå deras inkomster naturligtvis i proportion
till deras stora praktik. Detta har för resten icke eif dugg
med saken att göra. Ty skulle man lägga sådana synpunkter på

Ang. statsbidrag
åt sexton
distriktsveterinärer
i
Malmöhus län.
(Forts.)

Jir 44. 54

Onsdagen den 22 mars.

Ang. stats- beviljandet av detta slags löneförmåner, då vet jag inte, vart man

bitTnduLki7- skulie komma llän veterinärer

i Därför kan jag inte se annat, än att riksdagen skulle handla

Malmöhus län. rätt och riktigt, om den nu med förbiseende av de formella syn(Forts.
) punkterna härvidlag — och herr Olausson medgav ju själv, att statskontoret
tillstyrkt, att man skulle göra på det sättet — för sin del
fattade beslut i enlighet med motionärernas hemställan.

Jag ber således, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Sundström instämde häruti.

Herr Nilsson i Linnås: Herr talman! Jag kan knappast

för min del förstå, hur det kan vara möjligt att komma fram till
riksdagen år 1916 med en motion om att riksdagen skall bifalla
ett anslag till ett landsting, som egentligen skulle utgått för år
1913. Jag kan icke se den saken fullt så enkelt, som den siste
talaren gjorde, när han sade, att det icke vore någon risk eller
innebure några farliga konsekvenser, om man skulle bevilja detta
anslag. Han ansåg nämligen, att om en viss korporation gjorde
ett visst fel, hindrade det icke, att den senare kunde rätta det felet
och få anslaget beviljat. Det får icke gå så enkelt tillväga vid
riksdagens anslagsbeviljande, att man icke behöver följa föreskrivna
former, utan kan komma när som helst och begära ersättning för
den risk, man löper för ett feltag.

Nu framhöll herr Jesperson i sitt anförande, att man icke borde
undandraga dessa veterinärer den lön, de borde hava. Det har
visserligen framhållits i utskottet, att det skulle bliva veterinärernas
förlust, om icke detta anslag beviljades, men jag undrar, om
verkligen Malmöhus läns landsting kan finna med sin värdighet förenligt
att låta dessa veterinärer plikta för ett felsteg eller en försummelse,
som ordföranden eller sekretariatet i landstinget gjort.
Det tror jag icke kan vara med landstingets värdighet förenligt,
och jag är övertygad om att, i den händelse motionen avslås, landstinget
också kommer att hålla veterinärerna skadeslösa. Jag vill
bestämt påstå detta i trots av motionärens och hans liktänkandes
uppfattning i detta hänseende.

Nu har här erkänts, att det är ett feltag från landstingets sida,
och jag kan, som sagt, icke påtaga mig de konsekvenser, som ovillkorligen
skola följa på ett bifall till utskottets hemställan, särskilt
då enligt min uppfattning inga ömmande omständigheter _ föreligga.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr Jesperson; Herr talman, mina herrar! Herr Nilsson i
Linnås tycktes förutsätta, att det var till landstinget dessa anslag
skulle utgå, men det är tydligt angivet, att det är till veterinärerna
och icke till landstinget, och därför anser jag detta argument icke
alls hållbart. Här är det fråga om en sak, som gäller veterinärerna,
och jag tror icke, att herr Nilsson med något fog kan påstå, att det

Onsdagen den 22 mars.

55 Nr 44.

skulle finnas någon utsikt till att, även om det skulle komma fram ^n9- stats~
en motion i landstinget om ersättning till dem, den skulle gå igenom, ''t^dutriktr
då ett sådant beslut måste fattas med 2/s majoritet. veterinärer i

Sedan hade herr Olausson ett yttrande, som visade, att jag hade Malmöhus län.
rätt i min förmodan, att reservationen riktar sig i viss mån mot (Forts.;
Skåne eller Malmöhus län. Ty han sade, att veterinärerna där hade
så stora inkomster, att de icke vore i behov av detta anslag. I konsekvens
med detta borde riksdagen hava fattat det beslutet, att detta
statsbidrag icke alls borde ha utgått till de skånska veterinärerna,
utan endast till övriga veterinärer. Det vore den rätta konsekvensen
av herr Olaussons yttrande. Jag undrar verkligen, om kammarens
ledamöter anse sådant vara rätt och värdigt för kammaren att taga
som motiv för ett avslag på denna anhållan. Det var just vad jag
förmodade, att udden kunde vara riktad mot Malmöhus län, och jag
har fått denna förmodan bekräftad, då han sade, att Malmöhus län
icke behövde någon gåva av riksdagen. Jag förmenar, att detta
icke är någon gåva åt Malmöhus län, utan det är endast en rättvis
gärd åt där anställda veterinärer, att de få vad som beviljats dem
genom riksdagens beslut, fastän de av formella skäl icke kommit i
åtnjutande därav, då det skulle utbetalas.

Det är icke så, som herr Olausson yttrade, att Kungl. Maj:t
vid prövning av detta ärende avslagit framställningen, därför att
Kungl. Maj:t ansett sig icke så långt efteråt kunna bevilja detta
anslag, utan det står alldeles tydligt utsatt till och med i utskottets
motivering, att det är på grund därav, att landstinget icke fattat beslut
om ålderstillägg åt veterinärerna, som Kungl. Maj:t icke beviljat
framställningen. Det visar sig således, att det endast är formella
skäl, som hindrat Kungl. Maj:t att medgiva, att anslaget finge utbetalas
efteråt.

Jag kan icke finna att de skäl, som här anförts för avslag, är o
vägande. Jag ber därför, herr talman, att få vidhålla mitt yrkande
om bifall till utskottets hemställan.

Herr Söderberg i Hobborn: Herr talman, mina herrar!

Jag för min del kan icke finna annat, än att reservanterna ha uteslutande
lagt formella synpunkter på denna fråga. Det är ju en
fråga, som ofta kan förekomma inom riksdagen, nämligen när Kungl.

Maj:t av rent formell anledning icke har kunnat bifalla en framställning,
att riksdagen då äger i sin hand att kunna med frånseende
av de formella synpunkterna rätta till ett förhållande, som kommit
på sned av en eller annan anledning.

Ku har det, synes mig, också blivit så för dessa veterinärer i
M''almöhus län. De hava genom ett förbiseende gått miste om en
förmån, som andra veterinärer över allt i landet fått åtnjuta, och
nu ligger för mig frågan så — och den synes hava legat för utskottet
på samma sätt — att man bör rätta till detta missförhållande, och
det kan icke göras annat än genom att bifalla vad utskottet föreslagit.

Jag undrar visserligen icke på att utskottet med tvekan gått med

Nr 44. 56

Onsdagen den 22 mars.

Ang. stats- på detta, ty det är en principfråga också på sätt och vis. Men jagtenHutrikts-T^ör
min del anser, att så stora billighetsskäl tala för ett bifall till
veterinärer i utskottets förslag, så att jag för min del tvekar icke alls, herr talMalmöhus
län. man, att biträda vad utskottet här har föreslagit.

(Forts.) Herr Olausson yttrade något om att det skulle vara olyckligt

rent av, om. kammaren skulle bifalla motionen, men så förfärligt
farligt tror jag visst icke, att det är, utan jag anser, som sagt, att
alla billighetsskäl tala för ett bifall till utskottets förslag.

Herr Linders: Herr talman! Jag begärde ordet, då herr

Nilsson i Linnås fortsatte att rida vidare på herr Olaussons
konsekvenser, men efter det, som sedan sagts i debatten, skulle
jag kunna underlåta att yttra mig. Jag skall endast upptaga
en enda av de invändningar, som gjorts av motståndarna till det
förslag,, som utskottet avgivit, och det är den konsekvens, som
herr Nilsson i Linnås vände på efter herr Olausson.

Då herr Olausson vädjade till kammaren att på grund av
de farliga konsekvenser, som ett beslut i denna riktning skulle
hava, icke biträda detsamma, så hade han ett exempel om ett
landsting, som hade beslutat, ehuru icke med kvalificerad majoritet,
om inrättande av ett extra provinsialläkaredistrikt. De
voro i landstinget icke eniga i fråga om stationeringen av denna
extra provinsialläkare. Då vill jag säga, att ett sådant exempel
kan icke visa några farliga konsekvenser, som skulle uppstå,
ifall kammaren bifölle utskottets förslag. Det kunde sägas,
om här vore fråga om att bevilja ett anslag till de sex
veterinärer utöver de sexton, som majoriteten i landstinget beslutat
om, men här är nu fråga endast om ett anslag till de sexton
veterinärer, som landstingets ledamöter voro absolut eniga om.
Om propositionen inom landstinget hade lagts på det sättet, att
man först yttrat sig om de sexton dittills varande distriktsveterinärerna,
så skulle icke en röst hava höjts mot detta förslag,
utan det skulle enhälligt hava blivit antaget. Skillnaden i uppfattning
berodde icke på antalet, utan på tvistigheter om var
dessa sex ytterligare veterinärer skulle placeras och hur deras
distrikt skulle indelas.

Här talas nu om formella skäl. Det är tydligt, att formella
skäl få icke lov att avgöra en fråga sådan som denna, då ,det
gäller sexton distriktsveterinärer, om vilka reellt taget landstinget
varit absolut enigt, men i fråga om vilka Kungl. Maj:t
på grund av en propositionsordning, som icke varit fullt lämplig,
ansett sig böra av formella skäl tillbakavisa anslaget. När
sådana frågor som denna i andra fall företagits till behandling,
tror jag, att det alltid varit riksdagens mening att se över
de formella svårigheter, som rests av administrativa myndigheter,
och so på den reella sidan av saken, och den principen har även
utskottet nu hävdat.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Onsdagen den 22 mars.

57 Nr 54.

Efter härmed slutad överläggning framställde herr talmannen An''J- sjats’
propositioner först på bifall till utskottets hemställan samt vidare
på avslag å såväl nämnda hemställan som de i ämnet väckta motio- veterinärer i
nerna; och förklarade herr talmannen sig anse den förra propositionen Malmöhus län.
hava flertalets mening för sig. Som votering likväl begärdes, blev (Forts.)
nu uppsatt, justerad och anslagen en voteringsproposition av följande
lydelse:

Den, som vill, att kammaren bifaller jordbruksutskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande nr 31, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit såväl utskottets berörda hemställan
som de i ämnet väckta motionerna.

Omröstningen utföll med 46 ja, men 101 nej; och hade kammaren
alltså avslagit såväl utskottets hemställan som de i ämnet väckta
motionerna.

§ 14.

Härefter föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 32, i anledning
av väckt motion angående skrivelse till Konungen med begäran
om utredning i fråga om tillhandahållande av byggnads- och rörelsekapital
åt nyinrättade andelsmejerier i Norrland och Dalarne; och
hlev utskottets däri gjorda hemställan av kammaren bifallen.

§15.

Därnäst i ordningen var å föredragningslistan uppfört andra sJcA^''^Onkammarens
andra tillfälliga utskottets utlåtande, nr 4, i anledning n0% offentliga
av väckt motion av herrar Bengtsson i Norup och Hallén om skrivelse platser.
till Kungl. Maj:t angående beredande av ökat skydd åt kvinnor mot
till osedlighet syftande bemötande å offentliga platser.

I en inom andra kammaren väckt, till kammarens andra tillfälliga
utskott hänvisad motion, nr 211, hade herrar Bengtsson i Norup
och Hallen föreslagit, att riksdagen ville besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta utreda, på vad
sätt ökat skydd måtte kunna beredas kvinnor mot att å gator och
andra offentliga platser bli föremål för till osedlighet syftande bemötande.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till någon
kammarens åtgärd föranleda.

Utskottets hemställan upplästes, varefter ordet begärdes av

Herr Pettersson i Södertälje, som anförde: Herr talman,
mina herrar! För en stund sedan avslog kammaren en motion,

Nr 44. 58

Onsdagen den 22 mars.

Ang. ökat
skydd åt kvinnor
å offentliga
platser.
(Forts.)

som avsåg eu allmän utredning av hela den stora sedlighetsfrågan
utan klart angivet direktiv. Här föreligger nu en fråga
som också berör sedlighetsspörsmålet, men den bär betydligt mera
begränsade dimensioner.

Såvitt jag kan se, äro riktlinjerna i detta fall betydligt lättare
att uppdraga än i fråga om den Thyrénska sedlighetsutredningen;
det är större möjligheter att här åstadkomma någonting
av betydelse för det mål, man vill nå, än i den fråga, vi
nyss behandlade. Det gäller rätten för kvinnorna att få gå
oantastade på våra gator och offentliga platser. Kvinnorna
själva säga, att det är mycket illa ställt med denna rättighet,
men polismyndigheterna, åtminstone vissa av dem, påstå att det
icke är så farligt. Då blir frågan, vilkendera utsagan man
skall tillerkänna vitsord. Jag vill i det avseendet erinra om
de förhållanden, som äro allmänt kända och emellanåt också belysas
i dagspressen. Utan att härvid pina herrarna med en
massa citat, skall jag bedja att få redogöra för ett par fall, som
nyligen passerat. Sålunda meddelades för några veckor sedan
i Dagens Nyheter följande skildring. 1 början på detta år skulle
en ung dam, som är anställd som telefonist vid Allmänna telefonbolaget
strax före kl. 7 en söndagsmorgon bege sig till
sitt arbete från sin bostad vid Västmannagatan. På Drottninggatan
upphanns hon av en droskbil, vars passagerare, en välklädd
herre, hoppade ur och försökte förmå henne att följa med i
vagnen. Då hon påskyndade sina steg för att slippa från det
påtvungna sällskapet, grep mannen henne i armen och skulle
med våld släpa upp henne i bilen. Hon uppbjöd alla sina krafter
för att bli lös och ropade högljutt på hjälp. Gatan var emellertid
alldeles folktom. Den ende, som fanns inom synhåll, var
chauffören, som med sin vagn troget följt efter sin passagerare^
Han gjorde icke en rörelse för att hjälpa den överfallna flickan,
som likväl efter en god stunds strid lyckades slita sig lös
och springande undkomma. Passageraren steg då åter upp i
bilen, som satte efter flickan, vilken ett stycke längre frami
träffat på en kamrat, som också var på väg till telefonstationen.
Förföljaren lät bilen stanna för andra gången, då han
hunnit upp de båda flickorna, och så började samma uppträde,
medan chauffören helt oberörd såg på. Slutet blev dock, att.
den överfallna även denna gång kom loss, varpå de båda flickorna,
alltjämt med bilen i hälarna, lyckades uppnå telefonstationen.

Jag har här i min hand redogörelser för åtskilliga dylika
fall, meddelade i tidningarna, men jag skall icke nu uppläsa dem.
Däremot skall jag redogöra för ett par fall, som kommit till
min kännedom genom föreståndaren för stadsmissionen, kyrkoherde
Thysell. Han meddelar följande.

»Två damer, mycket -enkelt klädda, blevo kl. 1 på natten antastade
på nedre delen av Birger Jarlsgatan. Mannen följde tätt
efter under fräckt tilltal till Norrmalmstorg och upp i Små -

Onsdagen den 22 mars. 59

landsgatan. Där ropade han till sig några andra män, som också
förföljde. Damerna togo så sin tillflykt till polisstationen.
Sedan de berättat, att de blivit förföljda, utspann sig följande
samtal. Polisen: Var gick ni? Svar: På Birger Jarlsgatan.
Polisen: Ja, det tror jag det, när ni går på Birger Jarlsgatan. —-Ha de tagit i er eller rört er? Svar: Nej. Polisen: Ja, då kan
vi inte anhålla dem, men vi skall gå ut och titta.

Förföljarna stodo kvar, därute, men skingrade sig, när polisen
kom. Polisen, som vid mönstring av damerna tydligen fann
dem respektabla, ansåg det uppenbarligen som en självklar sak,
att man icke skulle få gå i fred på Birger Jarlsgatan så sent på
natten. Det har också sagts, att polisen, som patrullerar på
Birger Jarlsgatan, icke tyckes taga notis om de förföljelser, som
förekomma.»

Det andra fallet var följande.

»Två dräktklädda systrar iakttogo, att två unga kvinnor
antastades på Drottninggatan ända uppe vid Kungsgatan av två
män. Den ene var särskilt efterhängsen och förföljde kvinnorna
genom hela Drottninggatan över Biksbron in i Västerlånggatan.
Systrarna följde efter. Då mannen blev alltmer påträngande,
gingo systrarna fram ungefär vid mitten av Västerlånggatan
och erbjödo de unga kvinnorna sitt skydd, vilket de
med tacksamhet mottogo. Mannen syntes ha respekt för systrarna
och försvann, dock efter att ha kastat ut ett tillmäle över
de unga kvinnorna. Systrarna följde sedan flickorna ända hem
till deras ''bostad på Söder. De föreföllo att vara mycket hyggliga
och beklagade sig under tårar över förföljelsen. De hade
varit borta hos bekanta på Drottninggatan och därför kommit
att gå hem så sent. Det bör tilläggas att förföljaren icke var
drucken.»

Det förefaller mig, att man i denna fråga, om det i stor
utsträckning förekommer dylikt kvinnofridsstörande eller icke,
bör giva kvinnornas utsago vitsord, ty de ha nog den största erfarenheten
om den saken. Jag har i detta avseende hört åtskilliga
kvinnor, även kvinnliga läkare, som försäkrat, att det
,är nästan omöjligt för en anständig kvinna att gå ut sedan det
blivit mörkt, utan att gång på gång bli antastad av herrar. Kvinnor,
som uppehållit sig i Europas storstäder, i London, Berlin
och Paris, påstå till och med att en kvinna där går mycket säkrare
på gatorna än i Stockholm. För övrigt torde Stockholm
nog icke vara den enda stad här i landet, där brott mot kvinnofriden
ofta förekommer; sådant oskick bedrives nog även i
andra svenska städer.

Nu har utskottet, trots vad i denna sak anförts, icke funnit
skäl tillstyrka bifall till motionen. Jag vill icke klandra utskottet
för det. Utskottet har huvudsakligen fäst sig vid motionens
kläm, som nog är ganska allmänt hållen. Det yrkas nämligen
däri, att riksdagen skulle anhålla hos Kungl. Maj:t, »det
täckes Kungl. Maj :t låta utreda, på vad sätt ökat skydd måtte

>''r 44.

Ang. ökat
skydd åt kvinnor
å offentliga
platsei''.
(Forts.)

Nr 44. 60

Onsdagen den 22 mars.

Ang. olat kunna beredas kvinnor mot att å gator; och andra offentliga
alydd åt lvm- platser bli föremål för till osedlighet syftande bemötande».
n0Tplattet. Ehuru jag icke är motionär, får jag medge, att den där klämmen

(Forts.) kan tydas så som om här endast vore fråga om mera effektiva

polisåtgärder. Det är därför icke ägnat att förvåna, att utskottet
inhämtat yttrande över denna motion endast från polismyndigheten,
d. v. s. från överståthållarämbetet här i Stockholm. I
nämnda myndighets utlåtande säges det att det nog förekommer,
att kvinnor ofredas på allmänna platser. Och vidare upplyses,
att polisen har särskilda instruktioner att ingripa, när sådant
ofog förekommer, men att det för närvarande är omöjligt att
göra något särskilt åt saken för; att få bättre ordning till stånd.
Med detta yttrande har utskottet låtit sig nöja och på grund
härav avstyrkt motionen.

Jag vill gärna erkänna, att, såsom utskottet fattat saken,
är det ganska naturligt, att utskottet kommit till detta slut, men
jag vill tillåta mig att gentemot utskottets sätt att se saken
göra två inkast. För det första har utskottet icke upptagit till
diskussion frågan, om det skulle vara tänkbart att här vinna
något genom att föreslå en skärpning av straffet i detta avseende.
Och vidare har utskottet väl ensidigt uppehållit sig vid
förhållandena i huvudstaden. I motionen har lämnats en redogörelse
för det förfarande, som i dylika fall användes i en annan
svensk stad, nämligen Norrköping. Hade det icke då legat nära
till hands, att utskottet, när yttrande införskaffades från polismyndigheten
i Stockholm, även inhämtade yttrande från polismyndigheten
i Norrköping och, varför icke, även från andra
städer ?

Vad nu frågan om strängare straff beträffar, har jag sett
efter i ett par strafflagar, den tyska och den norska,, och såvitt
jag kunnat finna, har man där strängare straff, än vi ha. Straffet
för antastande av kvinnor på offentliga platser inskränker sig
hos oss till böter om högst 100 kronor, men i Norge synes påföljden
kunna bliva böter eller fängelse intill två månader och
enligt den tyska strafflagen blir straffet böter till och med 250
mark eller fängelse i högst sex veckor. Det kan således bli strängare
näpst i Norge och Tyskland än här, och det förefaller mig
icke osannolikt, att möjligheten till ett frihetsstraff kunde verka
något avskräckande på de herrar, varom här är fråga, och som
ju åtminstone ibland bli fast för sina förseelser, och dragas inför
domstol.

Såvitt jag kunnat finna, har utskottet, låt vara icke alldeles
utan skäl, uraktlåtit att undersöka den sida av frågan,
som består i att utreda, om det icke kunde vara lämpligt att
här begära en skärpning av straffet för kvinnofridstörarna, och
vidare har utskottet icke införskaffat yttranden från andra städer
än Stockholm angående vad som i ren polisväg kunde göras
på detta område. Det synes mig därför, att här skulle kunna

Onsdagen den 22 mars.

61 Nr 44

finnas skäl för en begäran, att saken bliri ytterligare undersökt
av utskottet.

Jag skall således tillåta mig hemställa, ätt kammaren ville
till utskottet återremittera detta ärende.

Ang. ökat
skydd åt kvinnor
å offentliga
platser.
(Forts.)

Vidare yttrade

Herr 0. Nilsson i Örebro: Herr talman, mina herrar!
Det är alldeles riktigt, som den siste ärade talaren framhöll, att
utskottet nöjt sig med att infordra utlåtande från polismyndigheten
i Stockholm. Detta utlåtande, som är bifogat utskottets
betänkande, ger tydligt vid handen, att utskottet icke gärna kunnat
komma till något annat resultat än det föreliggande. Men utskottet
har tydligt uttalat, att utskottet är enigt med motionären
därutinnan, att vi böra göra allt vad vi kunna för att skydda
kvinnorna mot de i motionen påpekade missförhållandena.

Nu har utskottet kommit till det resultatet, att det i gällande
författning skulle finnas ett tillräckligt effektivt medel för
vederbörande myndigheter att skydda kvinnorna. Såsom framgår
av motiveringen, har på senare tiden i denna sak tillämpats en
lagparagraf, som skulle på ett mera effektivt sätt skydda kvinnorna,
än vad hittills varit fallet, och det är denna tillämpning
av paragrafen, som t. ex. för staden Norrköping lämnat så goda
resultat.

Vi ha alltså hyst den förhoppningen, att vederbörande skulle
låta sig angeläget vara att med dessa medel göra allt vad på dem
ankomme för att uppnå samma goda resultat, och detta är anledningen
till att utskottet icke ansett sig böra eller kunna tillstyrka
någon skrivelse till Kungl. Maj :t i föreliggande fråga.

Nu har herr Pettersson i Södertälje yrkat på återremiss
till utskottet, för att utskottet skulle komma i tillfälle att inhämta
ytterligare utlåtanden från andra håll. Om den saken
skall jag för min del icke yttra mig. Jag har icke någon invändning
att göra, därest detta yrkande på återremiss vinner kammarens
bifall och utskottet sålunda erhåller möjlighet att få
ytterligare bevis för nödvändigheten av att i ifrågavarande avseende
något göres i lagstiftningsväg. Jag kan försäkra kammaren,
att jag för min del icke har det ringaste däremot.

Herr "Velin: Om jag för någon stund sedan kom i motsatsförhållande
till herr Pettersson i Södertälje och växlade ord
med honom, .så får jag nu säga, att det är med stort nöje, jag
kan instämma med honom.

Jag är av den åsikten, att varje åtgärd, som kan vidtagas
till sedlighetens främjande, också bör vidtagas. Nu har i utskottets
betänkande framhållits, att det finnes en lagbestämmelse,
nämligen kap. 11 § 15 i strafflagen, vilken paragraf på senaste
tiden tillämpats så, att den riktats mot en del av de missförhållanden,
som motionären påpekat. Men det torde vara all -

Nr 44. 62

Onsdagen den 22 mars.

Ang. ökat
skydd åt kvinnor
å offentliga
platser.
(Forte.)

deles uppenbart, att det förekommer mycket i den vägen, som
icke blir beivrat, vare sig det sker under sådana förhållanden,
att det med nuvarande bestämmelser icke direkt kan åtkommas,
eller det beror därpå, att myndigheterna icke nu anse sig ha
tillräckliga bevis. Alltnog, jag är övertygad om, att det är mycket,
som brister i detta hänseende, såsom också herr Pettersson i
Södertälje framhållit, och i denna övertygelse anser jag, att det
bör göras ett uttalande, som trycker på, att de, som ha lagens
tillämpning i sin hand, också göra allt vad de kunna för att
förekomma, att kvinnor antastas ute på gatorna, och att om
möjligt nya, effektivare lagbestämmelser tillkomma.

Jag skulle helst velat gå på bifall till motionen, men då
nu herr Pettersson i Södertälje yrkat på återremiss, skall jag,
för att icke komma med ett nytt yrkande, förena mig med honom
och ber således även få yrka på återremiss.

Herr Branting: Herr talman! Här föreligger uppenbarligen
icke något motsatsförhållande mellan å ena sidan herr
Pettersson i Södertälje, som för kammaren framlagt beaktansvärda
synpunkter i saken och lämnat upplysningar av intresse,
samt å andra sidan utskottet, vars taleman och ordförande ju här
förklarat, att han icke hade något att invända mot en återh
remiss i det syftemålet, att utskottet skulle komma i tillfälle
att ytterligare komplettera den utredning, som det förebragt.
Under sådana förhållanden synes det mig, att kammaren
borde tillmötesgå denna gemensamma önskan genom en återremiss,
då utskottet härigenom i viss män givit på hand, att just i
den riktning, som herr Pettersson i Södertälje antydde, skulle
det kunna vara möjligt att få ett något fylligare utskottsbetänt
kande, vilket således kanske kunde ge anledning till ett bättre
resultat än bara det, att man hoppas, att polisen här i Stockholm
skall bättre fullgöra sin skyldighet i förevarande hänseende.

De upplysningar, som lämnats, att strängare straffbestämmelser
finnas i andra länders lagstiftning än dem vi ha, tror
jag innebära ganska beaktansvärda uppslag, och herr Pettersson
i Södertälje har otvivelaktigt alldeles rätt i att förhållandena här
i Stockholm i vissa delar av staden och under vissa tider på
dygnet äro mycket mera skandalösa i avseende på kvinnofridens
störande, än vad fallet är i Europas storstäder. Det är sannerligen
icke något avundsvärt företräde, att Stockholm tolererar
ett sådant tillstånd.

Jag tror alltså, att det skulle vara önskvärt, om man i denna
sak kunde få även de sidorna något mer belysta genom de utlåtanden,
varom antydningar här blivit gjorda, och i det syftet
skall jag taga fasta på de ord, som fällts av utskottets ärade representant,
och förena mig i yrkandet på återremiss, så att vi
kunna få uppslag till ett vidare initiativ från denna motion, vars
goda syfte jag ber att få understryka och som på det viset icke
komme: att alldeles rinna ut i sanden.

Onsdagen den 22 mars.

63 Nr 44.

Herr Kant: Den förste ärade talaren har förebrått utskottet,
att det icke infordrat yttrande i ämnet från annan myndighet än
överståthållareämbetet i Stockholm. Vid de ingående överläggningar,
som utskottet hade i denna fråga, innan utskottet bestämde sig
för från vilka myndigheter yttrande skulle infordras, fastslogs det
från så gott som alla håll inom utskottet, att missförhållanden på
detta område företrädesvis florera inom huvudstaden, och det kom
icke fram från något håll — fastän i utskottet sitta representanter
från nästan hela Sverige — att det på detta område skulle förekomma
några svårare missförhållanden annorstädes än just här i huvudstaden.
Då var det givet, att utskottet i första rummet skulle infordra
yttrande från överståthållareämbetet i Stockholm, d. v. s.
den myndighet, som innehar högsta polismyndigheten i staden. Att
utskottet infordrade yttrande från överståthållareämbetet var så
mycket naturligare, som motionärerna bifogat sin motion en framställning
från framstående kvinnor i huvudstaden till överståthållaren
om förbättrade förhållanden på detta område. Det var ju också
en angelägenhet av vikt för utskottet att få veta vad överståthållareämbetet
för polisärenden hade åtgjort i anledning av denna kvinnornas
framställning. Det var därför, som utskottet inhämtade yttrande
från överståthållareämbetet, och då utskottet, som sagt, icke
kände till, att dylika missförhållanden rådde även på andra ställen,
föll det utskottet icke in att infordra yttrande från andra polismyndigheter
i riket. Jag tror för övrigt det skall vara svårt för någon
av herrarna att komma fram med ett sådant påstående, som att svårare
missförhållanden på detta område skulle existera annorstädes
än just här i huvudstaden.

Den förste ärade talaren ifrågasatte jämväl, att utskottet skulle
infordra yttrande från Norrköpings polismästare, eftersom polismyndigheten
därstädes omnämnts i motionen och i den framställning till
överståthållaren, som bifogats motionen. Utskottet ansåg emellertid
icke detta vara erforderlig^, alldenstund i kvinnornas framställning
blivit antytt och omnämnt, på vad sätt bättre förhållanden i detta
hänseende vunnits i Norrköping. Och det kan ju litet var förstå,
vari de åtgärder bestått, som polismästaren i Norrköping vidtagit,
även om det ej varit antytt i skrivelsen. Det är naturligtvis helt enkelt
så, att det utkommenderats ett större antal civilklädda poliskonstaplar
på nätterna med uppdrag att särskilt iakttaga missförhållanden
på detta område och beivra de förseelser, som i sådant avseende
blivit begångna. Emellertid synes det mig, att, när kvinnorna själva
i sin framställning och motionärerna i sin motion understrukit, att
förhållandena i Norrköping kunnat bli goda med tillämpning av de
lagbestämmelser, vi redan ha i gällande svensk rätt, det icke skulle
erfordras någon skrivelse från riksdagen till Kungl. Maj :t för att få
nya lagbestämmelser på detta område.

Nu bar visserligen den förste ärade talaren antytt, att en sådan
skrivelse kunde gå ut på att i svensk lag infördes strängare straffbestämmelser
för dessa förseelser. Jag vet icke, om detta skall
kunna anses erforderligt. När det visat sig, att de lagbestämmelser,

Ang. ökat
skydd åt kvinnor
å offentliga
platsei''.
(Forte.)

Nr 44. 64

Onsdagen den 22 mars.

Ang. ökat
skydd åt kvinnor
å offentliga
platser.
(Forts.)

vi ha, räcka till för avhjälpande av missförhållandena i en stad, så
måtte väl också dessa lagbestämmelser kunna räcka till för en annan
stad.

I detta sammanhang vill jag också erinra om, att hela straffrättslagstiftningen
är föremål för omarbetning. En särskild person,
en av vårt lands främsta kriminalpolitiker har erhållit i uppdrag att
utarbeta förslag till ny strafflag, och en kommission har nyligen
tillsatts för att överse i sådant avseende framlagda förslag. Det
förefaller mig då, som om det vore så gott som meningslöst att riksdagen
nu skriver och begär skärpning i de straffbestämmelser, som
redan finnas i denna särskilda punkt.

Det kan ju vara en smaksak om straffbestämmelserna för nu
ifrågavarande förseelser skola stanna vid böter eller om även fängelse
skall ingå i strafflatituden. Jag vill icke alls sätta mig emot, att
fängelse ingår i latituden, och i likhet med de föregående talarna anser
jag, att förseelserna på detta område kunna vara av så svår beskaffenhet
och ske under så brutala former, att förövarna väl kunna
vara förtjänta av fängelsestraff. Men att till Kungl. Maj :t nu skriva
beträffande denna särskilda punkt i strafflagen och begära nya bestämmelser,
när gällande straffbestämmelser redan visat sig i vissa
städer fullt effektiva, det kan jag icke vara med om.

Jag vill naturligtvis icke bestämt sätta mig emot en återremiss,
men vill dock redan nu säga ifrån, att jag icke kan förstå, vad man
skall vinna med en återremiss. Utskottet skulle väl ändå icke kunna
göra annat än att infordra yttranden jämväl från polismyndigheterna
i rikets övriga städer. Det synes mig dock, som om detta att infordra
yttranden från samtliga polismyndigheter i riket för att få material
till frågans bedömande vore en bra stor apparat för ordnande av
denna fråga, när väl litet var av oss äro övertygade om att missförhållanden
på detta område så gott som uteslutande existera och florera
i Stockholm.

Enligt min åsikt är detta snarast en kostnadsfråga för Stockholms
stad. Vill Stockholms stadsfullmäktige bevilja anslag till ett
tillräckligt antal detektiva poliser, så att sådana i behövligt antal finnas
till hands på Stockholms gator nattetid, ja, då vågar jag påstå,
att vi, med de straffbestämmelser, som redan finnas på detta område,
skola få ordnade och goda förhållanden även i Stockholm. Men
att riksdagen skulle skriva till Kungl. Maj:t och begära, att överståthållareämbetet
måtte anbefallas utfärda strängare bestämmelser
för sina poliser i Stockholm, anser jag icke vara lämpligt. I likhet
med vad polismästaren i Stockholm yttrat, håller jag före, att denna
fråga kan ordnas på ett annat och enklare sätt.

Jag är den förste att erkänna, att de förhållanden, som hen
Pettersson i Södertälje först framdrog och omnämnde, äro ytterst beklagliga,
men jag tror, som sagt, att det kan hjälpas med god vilja
från myndigheternas i Stockholm sida utan någon riksdagsskrivelse
till Kungl. Maj:t.

En annan av de föregående talarna, herr Welin, yttrade i sitt
anförande bl. a., att han ansåg, att åtminstone ett uttalande borde
göras av riksdagen. Ja, herr Welin, men ett uttalande har dock re -

Onsdagen den 22 mars.

65 Nr 44.

clan gjorts i utskottets motivering, där det heter: »Önskvärt vore sålunda,
om en så effektiv utväg till förekomma ande av kvinnofridsbrott
som utkommendering av civilklädd polispersonal kunde tillgripas i
vida större utsträckning än hittills varit möjligt.» Och om herr
Welin läser igenom utskottets motivering ännu en gång, skall han
finna, att utskottet ställt sig mycket välvilligt till motionen, och han
kan icke gärna säga annat, än att utskottet visat förståelse för denna
motion och även behjärtat, att något göres till avhjälpande av dessa
missförhållanden. Men, jag upprepar det ännu en gång, jag tror och
jag är övertygad om, att dessa missförhållanden kunna avhjälpas
utan att riksdagen skriver därom till Kungl. Maj:t.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Med herr Kant förenade sig herr Sjögren.

Herr Pettersson i Södertälje: Det är lyckligt att kunna

tro, att allt går bra, utan att man gör någonting för att ställa
till rätta det som råkat på sned. Mten så lättrogen brukar icke
riksdagen vara.^ Utan riksdagen brukar i allmänhet anse, att när
den fått fatt på ett påtagligt missförhållande, måste den vidtaga
åtgärder för att avlägsna det. Om man är alltför benägen att
tro, att allt går bra och att myndigheterna skola styra allt till
det bästa, blir man nog ofta lurad.

Den föregående talaren sade, att detta egentligen är en kostnadsfråga
för Stockholm, en fråga om, huru mycket Stockholms
stad vill kosta på sig för att få effektivt polisskydd på gatorna.
1 motsats till honom vågar jag tro, att denna fråga rör hela landet
och därför bör intressera riksdagen. Riksdagen bör enligt mitt
förmenande betrakta det som en hederssak att göra vad som ligger
inom dess möjlighet för att få till stånd bättre förhållanden.

Utan att vilja på något sätt förringa betydelsen av ett utskottsutlåtande
eller förstora och blåsa upp betydelsen av riksdagens
uttalanden vill jag påstå, att det dock är en skillnad mellan
vad ett andra kammarens utskott säger i sin motivering
och vad riksdagen begär i skrivelse till Kungl. Maj :t. Därför
kan eu så välvillig utskottsmotivering icke riktigt tillfredsställa
dem, som vilja ha en riksdagsskrivelse till stånd. Långt ifrån
att en sådan skrivelse skulle vara meningslös, som den föregående
talaren sade, därför att det pågår en revision av strafflagen,
tror jag, att det skulle ha en mycket påtaglig mening, om riksdagen
just nu skriver till Kung!. Mlaj :t och uttalar en önskan i
en fråga som denna. Jag är övertygad om, att den person, som
är sysselsatt med strafflagens revision, och alla hans medhjälpare
med största intresse taga reda på varje gång riksdagen ger till
känna vad den önskar i hithörande frågor.

Jag ber således att få vidhålla mitt yrkande.

Ang. Ökat
skydd åt kvinnorå
offentliga
platser.
(Fort».)

Herr Eden instämde häruti.

Andra kammarens protokoll 1910. Nr 4Ji.

Nr 44.

Ang. ökat
skydd åt kvinnorå
offentliga
platser.
(Forts.)

Onsdagen den 22 mars.

Herr Kan t: Den siste ärade talaren yttrade, att den person,

som fått i uppdrag att revidera strafflagen, noga skulle beakta,
de framställningar, som komrne från riksdagen, och säkerligen
även ställa sig till efterrättelse de önskningar, åt vilka riksdagen -gåve uttryck. Jag för min del hyser den övertygelsen, att
denna person ägnar sin uppmärksamhet åt allt vad som förekommer
på det kriminalpolitiska området; och när ett utskottsutlåtande
här förekommit till behandling, vari man strukit under
do missförhållanden, som anses florera på ett visst område, och
däri man ställer sig mycket välvillig till den motion, som avser
att undanrödja dessa missförhållanden, tror jag, att om en av
riksdagens kamrar enhälligt bifaller utskottets hemställan, detta
skall vara tillräckligt, för att den person, som har den nämnda
uppgiften, skall beakta de önskemal, som riksdagen på detta
sätt uttalat.

Herr Söderberg i Stockholm: Jag vet mer än väl, att, då

man sitter i ett utskott och utskottets utlåtande sedermera blir
avgivet, så vill man gärna försvara det bara i känsla, av att det är
förargligt att icke få utskottets hemställan igenom. Men jag
tycker verkligen, att isynnerhet detta utskotts ärade ordförande,
som två gånger haft ordet för att bevisa oegentligheten av en
återremiss, ej behöver känna det som nedsättande för sig, om ärendet
skulle bliva återremitterat, då han ju icke deltagit i ärendets
behandling. Den första representanten från utskottet, som här
haft ordet och som undertecknat utlåtandet, satte sig ju ej vidare
emot en återremiss, vad jag tyckte mig höra.

Jag tror nog, att vi, som dagligen röra oss i Stockholm och
leva här, kunna konstatera, att det framträder, isynnerhet under
dagens senare timmar, en yttre brutalisering av gatulivet
här i staden, som, därest icke andra kammaren vid detta tillfälle
tar avstånd därifrån på sådant sätt, att den går med på en
återremiss av utskottets utlåtande, skulle komma att känna sig
kanske i viss män uppmuntrat därigenom. En sådan uppmuntran
av de fula dragen i gatufysionomien i Stockholms stad vill
jag på intet vis biträda. Kan andra kammaren genom att återremittera
ärendet visa, att den icke avsett något sådant, så synes
mig endast den utvägen stå öppen. Det har även blivit av
utskottets ordförande erkänt — ja, han sade det inte direkt, men
man kan draga den slutsatsen — att en återremiss vore befogad
även därför, att utskottet vid sin utredning uteslutande haft
i ögonsikte förhållandena i Stockholms stad och alldeles underlåtit
att taga något intryck av förhållandena i andra städer.
Skulle således resultatet av en återremiss bliva det, att andra
kammaren komme att avgiva ett uttalande, vari toges bestämt
avstånd ifrån de yttre, föga tilltalande gatubilder, vi ha här i
staden, så tycker jag, att det vore möda värt att företaga en sådan
återremiss. .

Med bortseende från den känsla,, som kanske besjälar utskot -

Onsdagen den 22 mars. 67

tets ärade ordförande, när han tycker, att det är förargligt att få
ärendet återremitterat, her jag, herr talman, att få biträda det
av herr Pettersson i Södertälje väckta förslaget om återremiss.

I detta anförande instämde herr Berg i Staby.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen
gav propositioner dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på
bifall till yrkandet om ärendets återförvisande till utskottet för ny
behandling; och fann herr talmannen den senare propositionen vara
med övervägande ja godkänd. Herr Kant begärde emellertid votering,
till följd varav nu uppsattes, justerades och anslogs denna omröstningsproposition: Den,

som vill, att kammaren till utskottet för ny behandling
återförvisar andra tillfälliga utskottets förevarande utlåtande nr 4,
röster

Ja;

Den. det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets hemställan i berörda
utlåtande.

Voteringen utvisade 89 ja mot 51 nej, vid vilken ''utgång kammaren
således besluta att återförvisa ärendet till utskottet för ny
behandling.

§ 16.

Slutligen^ föredrogs andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts
utlåtande, nr 3, angående herrar Olaussons och Carlsons i Herrljunga
motion, nr 189, om skrivelse till Kungl. Maj:t angående lättnader för
kommunerna. i dem genom den allmänna pensionsförsäkringen förorsakade
utgifter; och biföll kammaren därvid utskottets hemställan.

§17.

Avgåvos två motioner i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 74, angående utvidgning och modernisering av flottans varv i
Karlskrona, nämligen av:

herr Månsson, nr 239; samt

herrar lngvarson och Kloo, nr 240.

Vidare avlämnade herr Palmstierna en motion, nr 241, om visst
tillägg till andra kammarens arbetsordning m. m.

Ovannämnda motioner bordlädes på begäran.

Nr 44.

Ang. ökat
skydd åt kvinnor
å offentliga
platser.
(Forts.)

Nr 44. 68

Onsdagen den 22 mars.

§ 18.

Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets utlåtanden och memorial:

nr 4, angående regleringen av utgifterna under riksstatens fjärde
huvudtitel, innefattande anslagen till ^^försvarsdepartementet;

nr 40, i anledning av väckt motion om anslag till patronus i
Morlanda församlingars pastorat till fullföljd av träffad överenskommelse
om patronatsrättens upphävande;

nr 41, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande
Kungl. Maj:ts under sjunde huvudtiteln av statsverkspropositionen
gjorda framställning om arvode åt en särskild föredragande i finansdepartementet;
och

nr 42, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut angående användande
av uppkommet överskott å anslag till uppförande av mässbyggnader
för underofficerare och manskap vid vissa truppförband;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 21, i anledning av fullmäktiges i riksbanken förslag angående
reparations- samt om- och nybyggnadsarbeten vid Tumba bruk; _
nr 23, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning
angående årligt understöd åt arbetaren Sven Jonsson; och

nr 24, i anledning av väckt motion angående utgivande av ett
personalregister till riksdagens protokoll 1809—1866;

andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 5, i anledning
av väckt motion av herr Welin om skrivelse till Kungl. Maj :t
angående inskränkningar i rättigheten att mot betalning förevisa vaxkabinett
m. m.; samt

andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande, nr 4, angående
herr Bergs i Munkfors motion, nr 214, om skrivelse till.Kungl.
Maj:t angående blivande utredning av frågan om malmfyndigheters
tillgodogörande.

§19.

Justerades protokollsutdrag.

§20.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr Holm	under 14 dagar fr. o. m.	den	23	mars.
5>	Anderson i Knapasjö		8	» »		23	7>
»	Johansson i Uppmälby	»	4		»	23	»
5>	Johanson i Gäre	»	6		»	23	V
»	Pettersson i Vråtsered	»	8		3>	26	V
	Rydholm		6	» »		23	»
»	Flognfält		2			23
	Åkerman	2>	5	» »		24

Onsdagen den 22 mars.

»9 Nr 44.

herr Hallendorff	under	2 dagar £r. o. m. den 23 mara,
	Beckman	»	5	» » S>	28	»
S>	Jönsson i Slätåker		4	» » »	23	»
	0. Nilsson i Örebro	2>	6	» »2»	23	»
	Welin		6	» » »	23
	Borg		6	>2 » »	23	»
	Vahlquist		den 27 mars,
2»	Hedström		5 dagar fr. o. m. den 23 mars,
2>	Berg i Munkfors		5	2* » »	24	»
	Winkler	»	6	» » »	23	*
»	Nilsson i Bonarp	»	5	» » »	23	>!>
	Jesper son	»	7	» » 2>	23
>	Kant	»	2	» » »	27	»
	H amilton		2	» » »	27	Sr
	Jönsson i Fridh ill	»	7	» 2> »	23	»
»	Leksell	V	5	» » »	23
»	Jeansson i Kalmar	V	5	» 2- »	24
»	Lindqvist i Kosta		6	» » »	24	»
2>	Carlsson i Solberga	»	4	2> » »	27
	vice talmannen	>	5	» » »	24	»
*	Magnusson i Skövde		4	2> » »	23	>
>	von Sneulern	»	2	2> 2> »	23	J»
	Söderberg i Hobborn	>,	5	> » S>	23	»
»	Johanson i Huskvarna		5	» » »	23	>
''j	Elisson	>	4	» » »	29	»
	Persson i Tofta		4	2> » 2»	23	2»
	Lundblad	2	4	» » 2)	23	2>
»	Bane	S1	4	» » »	24	» .
	Kammarens ledamöter åtskildes	härefter kl. 4,55 e.	in.

In fidem
Per Cronvall.