1915. Ändra kammaren. Nr 51

ProtokollRiksdagens protokoll 1915:51

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1915. Ändra kammaren. Nr 51.

Lördagen den 10 april.

Kl. 11 f. m.

§1-

Herr statsrådet Westman avlämnade Kungl. Maj :ts propositioner: nr

98, angående anslag för upplysnings- och undervisningsverksamhet
till nykterhetens främjande;

nr 99, angående användning av viss besparing å anslaget till
1914 års kurser i alkohologi och hälsolära;

nr 109. angående viss utfästelse till Stockholms stad rörande
västra stambanans framdragande över den föreslagna s. k. Hammarby
leden;

nr 112, med förslag till ändrad lydelse av 18 § i förordningen
den 15 december 1914 angående statsmonopol å tobakstillverkningen
i riket;

nr 113, angående upptagandet i 1916 års riksstat av inkomsten
av statens tobaksmonopol; och

nr 114, angående förstärkning av arbetskrafterna hos kammarrätten.

Hämnda propositioner bordlädes på begäran.

§2.

På förslag av herr talmannen, som förmälde sig hava om tiden
för valen samrått med första kammarens talman, beslöt kammaren
att företaga val av ledamöter i det särskilda utskott, riksdagen besluta
tillsätta, måndagen den 12 och val av suppleanter i samma
utskott tisdagen den 13 innevarande april.

§3.

Föredrogos var för sig Kungl. Maj :ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid:

till jordbruksutskottet propositionen, nr 100, angående driftkostnader
under år 1916 för egnahemslånefonden;

Andra kammarens protokoll 1915. Nr 51.

I

Nr 51.

2

Lördagen den 10 april.

till bankoutskottet propositionen nr 101, angående understöd
åt avlidne förvaltaren vid Alnarps egendom Gottfrid Fredricsons och
Lans efterlevande hustrus minderåriga barn; samt

till jordbruksutskottet propositionerna:

nr 102, angående statsbidrag för år 1915 till parallellundervisning
vid lantmannaskolan å Fridhem i Malmöhus län;

nr 103, angående försäljning av förra militiebostället Bökås nr 1
i Jönköpings län;

nr 104, angående uppförande å ordinarie stat av statens veterinärbakteriologiska
anstalt m. m.; och

nr 105, angående uteslutande ur riksstaten av de under titeln
»gästgivares friheter» uppförda anslag.

§ 4.

tin åt “fri Till avgörande förelåg först jordbruksutskottets utlåtande, nr
fatre s. liaab i anledning av väckt motion om ersättning åt friherre Sten Raab
får viss för- för förlust, som tillfogats honom genom kronans mot honom förda
lust. talan om återvinning av en fastighet.

Uti en inom andra kammaren väckt, till jordbruksutskottets förberedande
handläggning hänvisad motion, nr 63, av herr Andersson
i Knäppinge rn. fl. hade hemställts, att riksdagen måtte besluta att
åt friherre Sten Raab skulle beviljas någon ersättning för den förlust,
som tillfogats honom genom återvinning till kronan av s/16 mantal
Smedjevik i Madesjö socken, med det belopp riksdagen därtill
funne skäl anslå.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade likväl avgivits av herrar Andersson i Knäppinge
och Nilsson i Linnås, vilka yrkat avslag å utskottets hemställan
och bifall till den i ämnet väckta motionen samt att friherre
Raab måtte såsom ersättning för honom åsamkad förlust beviljas eu
ersättning av 7,548 kronor.

Sedan utskottets hemställan blivit uppläst, gav herr talmannen
på begäran ordet till

Herr Andersson i Knäppinge, som yttrade: Herr talman,
mina herrar! Rörande den i detta jordbruksutskottsutlåtande behandlade
frågan, i vilken jag är dels reservant och dels även motionär,
ber jag att för en liten stund få taga kammarens uppmärksamhet
i anspråk. Den ersättningsfråga, som här föreligger, har en viss
förhistoria. Det är fråga om en person, som av kronan har blivit avhänd
det som han ansett sig ha full äganderätt till. Det är enligt
häradshövding Ribbings utredning visat, att redan den 2 november
1756 sålts till skatte s/16 mantal Smedjevik. Sedan är det ostridigt,

Lördagen den 10 april.

3 >''r 51»

att under den sedan dess gångna tiden hela hemmanet,
“Is mantal, gått i köp mellan enskilda och lagfarits såsom kronoskatte.
Redan den 2 mars 1871 såldes på exekutiv auktion detta hemman till
en filosofie doktor Lagerhamn, som i sin tur transporterade köpet på
den ifrågavarande sökanden Raabs fader, och utfärdades fastebrev
på detta den 12 juli 1873. År 1875 ägde han hela hemmanet 3/s
mantal. Sedan friherre Axel F. Raab dött och hemmanet övergått till
sökandens mor, köpte denne Sten Raab det av henne och erhöll lagfart
den 3 oktober 1887.

Sålunda är det ostridigt att detta hemman över 100 år har genom
köp och försäljningar gått från ägare till ägare och därunder lagfarits,
varjämte även inteckningar beviljats i hemmanet. Det är
ostridigt enligt utskottets förmenande, att så är förhållandet, men då
det har visat sig, att den ena hälften var av den natur, att den stod
som krono upptagen i jordeboken, väcktes genom exekutiv auktion
och exekutiv försäljning frågan till liv om att undersöka detta förhållande.
Vid undersökningen konstaterades, att den ena delen av
hemmanet var av krononatur, och därpå följde, att kronan väckte process
mot den person, som ansåg sig som ägare, nämligen denne friherre
Sten Raab; slutligen vann kronan sin process mot honom och
genom utslag den 8 juni 1900 avhändes sålunda denne friherre Sten
Raab sin rättighet till hemmanet.

Det synes oss motionärer, att detta är något, som man har att
beteckna såsom en ganska svårartad princip i förhållande till den allmänna
rättsuppfattningen i landet, att en jordägare eller annan fastighetsägare,
vem det vara må, blir avhänd sin egendom, sedan han
under så lång tid suttit i god tro och icke kunnat finna annat än
att han är i sin fulla rätt, enär hans fångesmän före honom också
vunnit och erhållit det bevis över äganderätten, som den stora allmänheten
anser vara det enda säkra, nämligen lagfartsbeviset och
fastebrevet. Det går knappast att inbilla någon, åtminstone ej mer
än en rrlycket ringa del av folket, annat än, att om man har fått sitt
fastebrev utställt, så är man ägare till det man bär köpt, ärvt eller
förvärvat.

Under sådana förhållanden har också denne friherre Raab och
hans företrädare eller fångesman besuttit denna egendom under, som
sagt, över hundra år. ISTu upptäcktes genom den ekonomiska svårighet,
som denne man kom i, och genom de exekutiva åtgärder, som
vidtogos mot honom, att endast den ena hälften av hemmanet kunde
säljas, vilket också skedde till ett pris av 500 kronor på exekutiv
auktion. Därvid upptäcktes även, att kronan kunde väcka process
om återvinning av den andra hälften.

■Nu synes det oss vara ganska egendomligt, om en sådan rättsprincip
skall kunna vara gällande, låt vara att den är formellt riktig.
Det allmänna rättsmedvetandet reagerar mot en sådan tankegång, att
rrian egentligen skall behöva stå i en så osäker ställning till det som
man anser vara rätt och billigt att man äger. Utskottet har här under
sin prövning av denna fråga även erkänt, vad jag här har relaterat,
nämligen att denna egendom har i över hundra år tillhört fri -

Ang. ersättning
åt friherre
S. Raab
för viss förlust.

(Forts.)

Nr 51. 4

Lördagen den 10 april

Ang. ersättning
åt friherre
S. Raah
föi• viss förlust.

(Forts.)

herre Raab och lians företrädare, men utskottet säger, att då han nu
har frånkänts denna rätt genom laga dom, det icke kan anses, att
han har någon rätt att här kräva, därför att han har åtnjutit
den inkomst, som hemmanet kunnat lämna under en så
lång tid. Det är nämligen en skogsförsäljning, åberopar utskottet,
varigenom han har gjort sig tillgodo det som han i hemmanet har nedlagt.
För min del anser jag det vara en mycket vansklig princip,
som man här skulle gå in på, om riksdagen här skulle erkänna, att
om kronan eller annan på ett eller annat sätt kan väcka protest mot
en ägare och finna något skäl, såsom här, att kunna återvinna ett
hemman ifrån honom, det avgörande skälet skulle vara uteslutande
det, att ägaren ifråga har kunnat genom skörd på ett eller annat
sätt tillgodogöra sig hemmanets värde. Skulle den rättsprincipen bli
gällande, att när man har skördat för ett hemmans värde, man sedan
icke skulle ha någon fullständig äganderätt kvar, så tror jag
säkerligen, att det vore en princip riskabel att fastslå och svår att
fasthålla vid.

Emellertid har dock jordbruksutskottet i sitt yttrande här sagt
detta och framhållit, såsom det står på sid. 3, att kronan utan laga
rätt återbekommit äganderätten till fastigheten, och att då vidare friherre
Raab, efter det han inköpt fastigheten, å densamma avverkat
och försålt skog till ett försäljningspris, som betydligt överstigit den
av honom erlagda köpeskillingen, utskottet finner etc. Detta är, vad
jag kan finna, det starkaste skäl, som utskottet här har kunnat framlägga
för sitt avstyrkande.

Jag vill som försvar för vår reservation hänvisa till vad vi i reservationen
ha tydligt påpekat, då det gäller den framställning som
också har gjorts, att icke friherre Raab fullföljt, vad han egentligen
bort fullfölja för att bevaka sina rättigheter. Det har funnits åtskilliga
anledningar till att han icke har kunnat göra det. Dels har han,
särskilt sedan processen väckts, haft dålig ekonomisk ställning och
på grund av den osäkra ställning, han verkligen råkat i, icke haft
medel att fortsätta processen, dels har det varit mycket förklarligt,
att han icke kunnat tro sig om att kunna vinna någonting, då detta
hemman icke funnits upptaget i kammarkollegii. förteckning, över lägenheter,
som få skatteköpas; han kunde alltså icke tänka sig någon
sådan åborätt att arbeta för.

Att kronans tjänstemän i detta fall begått ett fel är ju ostridigt
och kan ej motsägas. Det säges att detta fall icke .fullständigt överensstämmer
med de under bruk skatteköpta frånskilda lägenheterna,
men det kan icke egentligen förnekas, att det i viss mån finnes ett
samband. Det är, som vi säga i reservationen så, att analogier med
de under bruk skatteköpta hemmanen förefinnas i detta fall därutinnan,
att kronan genom sina tjänstemäns åtgärder givit anledning till
den goda tro, i vilken hemmansinnehavaren förvärvat och besuttit
jorden.

En annan omständighet, som också är att taga i betraktande, är,
att hade friherre Raab haft till motpart i rättegången någon annan
än kronan, då hade han vid det tillfället kunnat åberopa hävd. Men

Lördagen deu 10 april.

5 Jlr 51.

det vai- icke nu förhållandet. Således var det många omständigheter,
som gjorde, att han icke mäktade fullfölja sin talan på sätt han kanske
i annat fall kunde ha gjort. Hovrättsrådet Hibbing frångår icke
heller i den utredning han gjorde, att det skulle kunnat vara möjligt
för friherre Raab att väcka fråga om vinnande av äborätt.

Alltnog, hela denna fråga är en principfråga av en sådan beskaffenhet,
att jag och min medreservant icke kunna annat än i detta fall
strängt hålla på den reservation, vi här hava avgivit, och fastslå, att
det är en moralisk rätt, som här ovillkorligen kräves, samt att det
skulle bli en princip, som säkerligen många bland landets jordbrukare
skulle finna vara ganska vansklig, om riksdagen här bestämde, att
hänsyn icke skall tagas till den enskildes rätt, oaktat han är i god tro.

Granskar man nu de förhållanden, som förut hava rått rörande
sådana saker, och ser man på det kungliga brev, som utgavs den 29
augusti 1913 angående utredning i den så kallade åborättsfrågan, så
finner man, att kommitterade bland annat fingo i uppdrag att »dels
verkställa utredning rörande antalet och beskaffenheten av de å så kallade
rekognitionsskogshemman samt å under bruk skatteköpta hemman

befintliga lägenheter------, dels ock, därest utredningen

skulle giva vid handen, att beträffande lägenhetsinnehavare, som
frånvunnits sin besittningsrätt, billighetsskäl i särskilda fall synas
böra föranleda ytterligare åtgärder från statens sida, därom hos
Kungl. Maj:t göra anmälan». Det är vad som bestämdes i åbokommitténs
instruktion. Alltså framgår det, att en fråga sådan som
denna även inför vederbörande har tagits i beaktande och sålunda
icke är så obetydlig, som den kanske kunde synas för många.

Allt som allt, hava vi reservanter i detta fall nu framhållit, att
friherre Raab borde hava en ersättning för den förlust, som faktiskt
har tillfogats honom. Man kan väl icke framskaffa någon säkrare
norm härför, än om man till grund för denna ersättning lägger den
köpeskilling, som kronan, sedan den återvunnit hemmanet, vid försäljningen
erhöll, det vill säga ett belopp av 4,080 kronor plus ränta;
och synes det oss, att det av rent moraliska rättsgrunder icke är möjligt
annat än att yrka på, att denna i vår reservation gjorda framställning
måtte vinna kammarens bifall.

Jag skall för min del icke längre orda i denna fråga, då den enligt
mitt förmenande talar för sig själv, om man betraktar den ifrån
fullt moraliska grunder, låt vara att det formella, det juridiska icke
fullkomligt överensstämmer med den allmänna åskådningen i detta
fall. Elt är dock säkert, och det är, att blir det genom riksdagens
beslut fastslaget, att våra lagfartsbevis äro så osäkra papper, som det
vill synas av vad här förekommit, då torde det bli en ganska stor oro
bland den svenska allmänhet, som på grund av sådana lagfartsbevis
sitter och äger någon fastighet; och det är icke blott själva äganderätten
som här lider ett ganska stort avbräck, utan det är också något
annat. Ty vad är det för värde i de inteckningar, som finnas i
ett hemman, om man när som helst, ovetande som man iir huruvida
ett sådant förbiseende för längre tid tillbaka av någon kronans tjänsteman
har ägt rum beträffande ens fastighet, måste vara beredd på att

Ang. ersättning
åt friherre
S. Raab
för viss förlust.

(Forts.)

Nr 51. 6

Lördagen den 10 april.

Ang. ersätt- få veta, att de faststälda inteckningarna och fordringsbevisen icke
herre is ''Raab ^ava någon betydelse? Även i det här föreliggande fallet visar det
för viss för- sig, att så är förhållandet, i det att icke allenast ägaren, utan på
lust. samma gång de som hade att fordra av honom, stodo i samma osäkra
(Forts.) ställning.

Det är, som sagt, ett ganska svårt fall detta, och det är ett fall,
beträffande vilket jag för min del vädjar till denna kammare att beakta
dessa förhållanden samt fastslå, att det icke är den starkare,
som skall undertrycka den svagare. Ty i detta fall få vi väl ändå
anse, att det icke är rätt, att kroDan, som är den starkare parten,
verkligen får undertrycka den svagare, den enskilde. Det är icke
heller något särskilt statsändamål, som därmed vunnes; ja, jag tror
att det icke kan vara till statens nytta, utan att det i stället är till
statens skada, om man slår in på den principen, att kronan under
vissa förevändningar och formler skall kunna få skada den enskilde
på ett sådant sätt, som här har skett.

Av dessa skäl, herr talman, får jag yrka, att kammaren måtte
bifalla den reservation, som av mig och herr Nilsson i Linnås blivit
vid detta utskottsutlåtande framställd.

Vidare anförde

Herr Linders: Herr talman, mina herrar! Det är ju

klart, att man i en sådan fråga som denna alltid kan finna
känsloskäl, som tala för att man billigtvis bör gå en sådan
begäran till mötes, som den motionärerna i detta fall hava
framställt. Men då jag är fullt förvissad om att, i likhet med
utskottet, kammaren skall vara på det klara med att realitetsskälen
dock väga så bestämt emot ett bifall till motionärernas
yrkande, lika väl som emot ett bifall till vad den ene
reservanten nu här har yrkat, så vill jag icke upptaga tiden
med annat än ett par synpunkter gent emot vad denne reservant,
som tillika är den förste talaren i ärendet, har framkastat.

Jag vill då först fästa mig vid, att reservanterna här
hava yrkat på en ersättning av 7,548 kronor. 1 den motivering
de använt för att komma till denna summa, hava reservanterna
bland annat framhållit, att de stannat vid detta belopp, »enär
av gjorda utredningar något mera speciellt icke framgått rörande
fastighetens verkliga värde». Detta hava reservanterna konstaterat
i sin reservation. Men det var något helt annat, när
herr Andersson i Knäppinge såsom motionär motiverade sin framställning.
Då var han inne på en helt annan väg och talade
om att det belopp, som staten i detta fall rättvisligen borde
medge, skulle röra sig om i runt tal 35,000 kronor.

Hur hava nu reservanterna kommit till en annan uppfattning?
Jo, det grundar sig därpå, att man kommit underfund
med, att staten vid hemmansdelens försäljning icke fått mer
än 4,080 kronor; och då vill man till detta belopp lägga 5 o/o
ränta från den dag, då staten bekom köpeskillingen. Men jag

Lördagen den 10 april.

7 Nr 51.

vill säga, att skulle man även finna billighetsskäl tala för ett
sådant yrkande, så stöter man dock på en allvarlig invändning.
Om nämligen friherre Raab skulle haft äganderätt, förutsätter
detta att staten först skulle hava erhållit skatteköpeskillingen.
Om således staten av billighetsskäl avstode sin erhållna köpeskilling,
så kvarstode dock att staten icke fått sitt vid en utebliven
skattelösning. Men om då man går ut ifrån, att billighetsskäl
skulle tala för att kronan nu avstode från sin bekomna
köpeskilling plus räntan, så bör naturligtvis som en logisk
konsekvens av detta också följa, att friherre Raaib skulle vara
skyldig att erlägga skattelöseskilling jämte ränta. Jag har
emellertid icke alls blivit övertygad om att billighetsskäl tala
till förmån för friherre Raab i det fallet. Utskottet har närmare
motiverat sin ståndpunkt, visserligen i korta drag men
dock tillräckligt tydligt för att kammarens ledamöter med lätthet
skola kunna sätta sig in i utskottets tankegång.

Nu säga emellertid reservanterna gent emot utskottet, att
utskottet icke aktat nödigt att anställa någon särskild undersökning
beträffande den eventuella rätt, som friherre Raab
skulle haft att sitta kvar såsom åbo på hemmansdelen i fråga.
Det förefaller mig vara ganska pretentiöst av reservanterna att
kräva, att utskottet skulle verkställa en fullständig utredning
om huruvida friherre Raab ägde en sådan rättighet eller icke.
Det borde herr Andersson i Knäppinge ha tänkt på som motionär!
Emellertid skulle det komma alldeles post festum, om man
nu skulle försöka sig på en sådan utredning. Det förefaller
så mycket mera pretentiöst av reservanterna att kräva denna
undersökning av utskottet, som friherre Raab själv icke på
något sätt sökt gorå gällande vid lösandet av tvisten mellan
honom och kronan på sin tid, att han haft någon som helst
sådan rätt. Nu sammanhängde naturligtvis detta med de ekonomiska
förhållanden, vari friherre Raab då råkat. Jag kan
ingenting påstå om den saken, men det ligger dock nära till
hands att tänka sig att, därest friherre Raab upprätthållit ett
sådant krav på åborätten och fått denna rätt sig tillerkänd,
det skulle blivit till hans fordringsägares favör och egentligen
icke till hans egen.

Nu är det ju omständigheter, som vitsorda, att det är en
ganska genant härva, som här rullats upp. Dels ha ju både
friherre Raab och hans närmaste företrädare under en lång
följd av år haft lagfart å egendomen i fråga, och dels har
kammarkollegium icke upptagit hemmansdelen i sin förteckning
på hemman av krononatur. Men för denna uraktlåtenhet av
den ene eller andra tjänstemannen, som försyndat sig i detta
avseendet, skall man väl icke utan vidare göra staten ansvarig.
Herr Andersson i Knäppingc talade nyss om, att de analoga
förhållandena skulle göra, att man icke skulle komma tillrätta
med trassligheterna beträffande åborna å rekognitionsskogarna
ifall riksdagen ginge mot honom här. Jag vill gent emot detta

Ang. ersättning
åt frihei^e
S. Romb
för viss föi%-lust.
(Forte.)

Sr 51. 8

Lördagen den 10 april.

Ang. ersätt- saga, att det skulle vara en underlig analogi att utan vidare
nin9 jämföra detta fallet med de fall, som röra kronoåborna på de

^m^viss för- gamla rekognitionsskogarna. Där är det bolag och andra mellust.
lanhänder, som fått skattelösa icke blott väldiga ägovidder utan
(Forts.) jämväl kommit att omfatta åbornas hemmansdelar.

Bland annat som den siste ärade talaren anförde var också
det, att friherre Raab numera skulle vara utestängd från möjligheten
att få någon som helst juridisk rätt till ersättning
för vad han hade förlorat. Reservanterna framhålla också,
att detta skulle öka skälen för att man borde låta billighetsskälen
tala till förmån för ett tillmötesgående av reservanternas
önskan sådan denna framställts i deras yrkande. Att den omständighet
att en person försuttit sin rätt, och vid det tillfälle
som givits, icke begagnat den, att detta skulle öka skälen
till att man nu skulle bevilja honom en ersättning förefaller
dock bra underligt, ja så underligt, att jag icke kan sätta
mig in i den tankegång, som legat till grund för motionärernas
motivering.

Herr Andersson i Knäppinge påstod dessutom, att det realitetsskäl,
som utskottet framlade, nämligen att friherre Raab
redan sålt mycket skog från hemmanet till belopp som betydligt
överskred köpeskillingen, skulle vara ett ytterligare bevis
för att hemmanet vore mera värt än köpeskillingen utvisade.
Ja, det där hör också till dessa underliga argument som man
står frågande inför. Att man sålt stora värden av en fastighet
skall väl icke behöva motivera att den egentligen har
större värde än köpeskillingen utvisar. Ett sådant underligt
argument kan man dock icke gärna gå med på.

Ja, herr talman, med stöd av vad jag här i korthet tilllåtit
mig andraga och under åberopande av vad utskottet i
övrigt påvisat, ber jag få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Nilsson i Linnås: Herr talman! Det är väl ingen,

som sätter i fråga annat, än att alla juridiska skäl tala för utskottets
hemställan i denna del. Den föregående ärade talaren
har framhållit, att friherre Raab har försuttit sin rätt, då
han icke gick längre än till häradsrätten med processen rörande
denna fastighet. Men då man vet, att lagstiftningen på detta
område är sådan, att man icke kan vinna något i ett sådant mål
som detta på juridisk väg, fanns det ju heller inga skäl för friherre
Raab att fortsätta rättegången i högre instans.

Däremot tala enligt min uppfattning alla billighetsskäl för ett
bifall till reservationen. Utskottet självt erkänner, att denna
fastighet sålts såsom skattejord från slutet av 1700-talet den
ena gången efter den andra ända fram till denna tid. Ingen
har haft en aning om annat, än att fastigheten var skattejord
och att den, som hade lagfart på fastigheten, också hade full
äganderätt till densamma såsom är fallet med all skatteköpt egendom.
När friherre Raab fiek lagfart den 3 oktober 1887, inne -

Lördagen den 10 april.

9 Nr &L

höll lagfartsbeviset också, att det var kronoskattejord han. köpt. Ang. ersättHan
hade således ingen som helst anledning att misstänka, att
han icke hade full äganderätt till denna jord likaväl som till de
andra 3/16 mantal, som han ägde. Så kommer kammarkollegium lust.
och anhängiggör denna rättegång, han förlorar, fastigheten säl- (Forts.)
jes och han får gå ifrån det hela utan någon som helst ersättning.

Jag finner för min del det vara mycket betänkligt, om den
uppfattningen skall tränga igenom vårt folk, att icke statens
egna institutioner ha något vitsord. Häradsrätten har ju, generation
efter generation, sanktionerat de fång, som skett av
egendomen, och så kommer staten hundra år efter det detta
börjat tillämpas och säger: Nej, detta är icke laga fång, utan

detta är statens egendom, oaktat statens institutioner sanktionerat
köpen av egendomen. Jag har den uppfattningen, att ett
sådant förfarande till den grad undergräver rättssäkerheten och
den allmänna tilltron till beståndet av äganderätten, att man icke
bör kunna gå med på ett sådant beslut som utskottet här föreslagit.

Då jordbruksutskottet framhåller att friherre Raab sålt skog
från fastigheten till belopp, som överstiger köpeskillingen för
densamma, vill jag erinra, att han köpte fastigheten av sin mor
och att den köpeskilling, som då betalades, icke kan utan vidare
anses vara det verkliga värdet på fastigheten. Men oavsett
detta spelar härvidlag köpeskillingen för skogen ej den minsta
roll. Här är det den principen, som är det avgörande: Skall
utvecklingen av denna sak hundra år igenom grunda äganderätt
till fastighet eller skall den icke göra det? Köpeskillingen för
skogen spelar icke minsta roll, utan det är principen om äganderätt
eller icke äganderätt det gäller; och skola vi upprätthålla
principen om äganderättens okränkbarhet i landet, böra vi därför
bifalla motionen.

Jag ber på dessa grunder, herr talman, att få yrka bifall till
reservationen.

I detta yttrande instämde herrar Norman, Andersson i Resebo
och Ekerot.

Härmed var överläggningen slutad. I överensstämmelse med
de därunder förekomna yrkandena framställde herr talmannen propositioner
först på bifall till utskottets hemställan samt vidare på
avslag därå och bifall i stället till den vid utlåtandet fogade reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Yotering begärdes likväl av herr Andersson
i Knäppinge, i anledning varav nu uppsattes, justerades och anslogs
följande omröstningsproposition:

Den, som vill, att kammaren bifaller jordbruksutskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande nr 28, röstar

Ja;

Kr 51. 10

Lördagen den 10 april.

Ang. ersättning
åt friherre
S. Raab
för v iss förlust.

(Forts.)

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda
hemställan, bifallit den vid utlåtandet fogade reservationen.

Voteringen utvisade 126 ja mot 75 nej, vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.

§ 5.

Vid härpå skedd föredragning av andra kammarens andra tillfälliga
utskotts utlåtande, nr 7, i anledning av väckt motion angående
skrivelse till Konungen i fråga om förbud mot införsel av fjädrar»
av vilda fåglar biföll kammaren utskottets hemställan.

Ang. tillägg
till bestämm el -

§ 6.

Å föredragningslistan fanns härefter upptaget bevillningsutsema
om er- skottets betänkande, nr 14, i anledning av väckta motioner angåsåttningar
till ende tillägg till bestämmelserna om ersättningar till följd av stats foijd

av stats- m0n0p0i å tobakstillverkningen.
monopol a
tobakstillverh ningen.

I en inom första kammaren väckt, till bevillningsutskottet hän visad

motion, nr 33, hade herr Biörklund tillika med tre andra av
kammarens ledamöter, under åberopande av anförd motivering ävensom
eu vid motionen fogad promemoria, hemställt, att riksdagen måtte
taga de gjorda erinringarna under övervägande samt, därest en
tillfredsställande lösning icke annorledes kunde ernås, giva de i förordningen
om vad iakttagas skall i avseende å införande av statsmonopol
å tobakstillverkningen i riket omförmälda kommissioner
vidgad befogenhet och skyldighet att, där de bestämda ersättningsgrunderna
icke vore tillämpliga eller icke syntes bereda tillräcklig
ersättning i vissa förekommande fall, till Kungl. Maj:t göra de framställningar,
som kunde finnas erforderliga för att sådan gottgörelse
skulle kunna vinnas, som syntes vara med billigheten överensstämmande.

Uti en inom andra kammaren väckt, till bevillningsutskottet likaledes
hänvisad motion, nr 44, hade vidare herr Lithander tillika med
nio andra av sistnämnda kammares ledamöter, under åberopande av
en motivering, som endast obetydligt skilde sig från den i förstnämnda
motion anförda, ävensom nyssnämnda promemoria, hemställt,
att riksdagen måtte taga de gjorda yrkandena på ändrade
grunder för lösen och ersättning till utövarna av tobaksnäringen och
därmed sammanhängande yrken, både rörande anställda och andra,
under förnyad omprövning samt i anledning härav företaga de ändringar,
jämväl beträffande de beslutade kommissionernas befogenhet,
vilka kunde finnas vara med billigheten överensstämmande.

Lördagen den 10 april.

11 Nr 51.

Utskottet hemställde, att ifrågavarande motioner icke måtte
någon riksdagens åtgärd föranleda.

till Ang. tillägg
till bestämmelserna
om er -

sättningar till

Vid betänkandet voro emellertid fogade reservationer: följd av stats av

herrar Nilsson i Bonarp, Lyclcholm, Antonsson, Bergström, (0”o7»«f»»erX,-Jeansson i Kalmar och von Hofsten, som ansett, att utskottet bort ningen.
tillstyrka, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t skulle anhålla, (Forts.)
att den i § 3 av förordningen om vad iakttagas skall i avseende å
införande av statsmonopol å tobakstillverkningen i riket omförmälda
centralkommissionens uppdrag måtte genom Kungl. Ma.jits åtgärd
vidgas därhän, att densamma jämväl finge förberedelsevis till prövning
upptaga ersättnings- respektive understödsanspråk, vilka tilläventyrs
ej blivit tillgodosedda genom 1914 års riksdagsbeslut;

av herr Röing, vilken instämt i det yrkande, som framställts i
nyssnämnda reservation;

av friherre Fleming;

av herr Rune i fråga om viss del av motiveringen; samt

av herr Lithander, som föreslagit att riksdagen måtte för sin
del besluta, att kommissionernas befogenhet jämlikt förordningen av
1914 nr 437 måtte vidgas att enligt närmare föreskrifter, som utfärdades
av Kungl. Maj:t, kunna omfatta ersättningar även till nedan
angivna grupper av näringsidkare och enligt följande grunder:

»l:o) att fabriker, grundade efter den 1 januari 1909 och före
den 16 januari 1914 och som ledas av inom branschen minst fyra år
före sistnämnda dag sysselsatt person, som är svensk medborgare, erhålla
10 % av 1914 års nettoförsäljningssumma till sammanlagt ersättningsbelopp
av högst kronor 103,260;

2 ro) att kommissionerna må äga lämna ersättning för alla ett
fabriksföretags inventarier samt för inredning av förhyrd fabriksfastighet,
allt beräknat efter aktuellt värde vid monopolets ikraftträdande
till sammanlagt ersättningsbelopp av högst kronor 50,000;

3:o) att engrossister, som anse sig på grund av monopolets införande
nödgas upphöra med sin verksamhet, ersättas med 10 % av
omsättningen av tobaksvaror i parti under år 1914 beräknat efter
nettoförsäljningsfakturor, dock endast i de fall, där omsättningen av
tobaksvaror uppgår till minst hälften av engrossistens hela försäljning.
För firmor, som icke existerat i fem år, minskas ersättningen
med 20 % för varje år mindre än fem år, till sammanlagt ersättningsbelopp
av högst kronor 1,452,600;

4:o) att ledare av engrosfirmor, handelsresande hos dessa och
hos fabrikanter samt icke fackutbildade anställda hos såväl engrossister
som fabrikanter erhålla i ersättning en gång 1914 års lön vid
ersättningstagarens ålder upp till 30 år samt ytterligare en femtedel
av samma lönebelopp för varje levnadsår därutöver och dessutom 5 %
tillägg för värjo år i branschen efter det 30:de levnadsåret, dock
högst fem gånger årslönen, vilken ej i något fall skulle beräknas högre
än 6,000 kronor. Därest under de senaste tre åren företagits lönn -

Kr 51. 12

Lördagen den 10 april

Ang. tillägg förhöjningar skall det berättigade i dessa prövas. För den, som ej
till bestammel- varj£ sysselsatt minst fem år i branschen, minskas ersättningen ensättningar
till ligt ovanstående med 10 % för varje felande år i denna tid. Ersättföljd
uv stats- ning utgår till anställd hos tobaksengrossist endast om minst hälften
monopol & av dennes omsättning utgjorts av tobaksvaror, till sammanlagt ertnbanilil™rk~
sättningsbeiopp av högst kronor 2,013,600;

ll”9ts'' 3:°) att alla fabrikanternas kontrakt med personal, som genom

01 ’’ monopolets införande icke komma till nytta eller äro ersatta enligt
mom. 4:o), ersättas så att skadeståndsskyldighet för den enskilde
icke kan ifrågakomma. Härav eventuellt följande ökad ersättning
att utgå av redan reserverade medel för oförutsedda utgifter;

6:o) att i § 9 av Ivungl. llaj:ts nådiga förordning av 1914 nr
437 meningen med »inom samma näring sysselsatt» skall anses vara,
att detta uttryck otvivelaktigt omfattar såväl handel som fabrikation.
Härav eventuellt följande ökad ersättning att utgå av redan reserverade
medel för oförutsedda utgifter;

7 :o) att i § 9 av Kungl. Maj:ts nådiga förordning av 1914 nr
437 orden »vid tiden för monopolets ikraftträdande» bör tolkas: den
1 januari 1915, och ersättning således utgå, om vederbörande under
tiden på grund av monopolbeslutet avskedats och icke erhållit annan
stadigvarande anställning. Härav eventuellt följande ökad ersättning
att utgå av redan reserverade medel för oförutsedda utgifter;

8:o) att i alla de fall, där ersättning, enligt detta förslag skulle
komma att utgå med högre belopp än enligt det antagna förslaget till
motsvarande kategorier, skall ersättning utgå i enlighet med det föreliggande.
Ökad ersättning till anställda är beräknad ingå i mom.
4:o). Ersättning till äldre fabriker till enligt Kungl. Maj:ts nådiga
förordning av 1914 nr 437 § 8 mom. 5—6 sammanlagt ersättningsbelopp
av högst kronor 100,000;

9 :o) att centralkommissionen eller eventuellt en ny under denna
stående kommission skall hava rättighet och skyldighet att, där de
bestämda ersättningsgrundema icke äro tillämpliga eller icke synas
bereda tillräcklig ersättning i vissa förekommande fall, däribland
uppåtgående företag, till Kungl. Haj :t gorå de framställningar, som
må finnas erforderliga för att sådan gottgörelse må vinnas, som synes
vara med billigheten överensstämmande; samt

10 :o) att ersättningsbelopp, som av Kungl. Maj:t beviljas enligt
ovanstående grunder, skola, i den mån de je kunna utgå av för oförutsedda
utgifter för tobaksmonopolets ikraftträdande avsedda medel,
utgå såsom organisationskostnader för tobaksmonopolet att amorteras
av blivande avkastning.»

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade

Herr Lithander: Herr talman, mina herrar! I det föreliggande
utskottsbetänkandet göras tre yrkanden. Het ena går
ut på rent avslag på motionerna, det andra går ut på bifall till
de motioner, som avse ått redan nu "bereda rättvisa åt dem som

Lördagen den 10 april.

13 Nr 51.

blivit lidande genom införande av tobafesmonopolet, i det att ett Ang. tillägg
antal reservanter yrkat, att kommissionernas befogenhet skulletilt bestämmelvidgas
så, att de även finge upptaga till prövning de fall, som ,e™a om *£.
kunna vara beh,] artans varda. Jag har slutligen i en reserva - följd av statstion
ansett mig böra gå längre, då jag nämligen hållit före, att monopol å
det icke är rättvist att till en oviss framtid uppskjuta avgörandet tobahstiilverki
denna angelägenhet. ningen.

Saken förhåller sig nämligen så, att man, när fjolårets riks- (Forts.)
dag fattade sitt beslut i tobaksmonopolfrågan, underlät att tillgodose
ett stort antal svenska näringsidkare. Det är dessa brister,
som vi i tvenne motioner, lika lydande i första och andra kammaren,
sökt undanröja. Jag vill påpeka, att det icke är fråga
om att rubba de grunder, på vilka riksdagens beslut i fjol ställdes,
utan det gäller här att ordna saken för vissa andra grupper,
som icke blevo tillgodosedda då.

Jag skall bl. a. be att få erinra om, att redan år 1912 gjorde
riksförbundet av affärsanställda i skrivelse till Konungen framställning
om att deras krav skulle bliva beaktade. I den skrivelsen
säga de, att därest ett monopol skulle inrättas, så måste
staten enligt förbundets bestämda mening, i tillräcklig omfattning
och i tillräckligt mått, gottgöra den personal, som då den
enskilda verksamheten måste upphöra, går miste om sin anställning.
Det påvisas också, att en hel grupp resande icke blivit
tillgodosedda och att därjämte ersättningen är för knappt tilltagen.
Det är många äldre personer, som mista sina inkomster
och bliva helt ställda utanför möjligheten att finna ny anställning,
vilket måste innebära en upprörande orättvisa.

Dessa krav bland andra ha nu som sagt icke blivit tillgodosedda,
och detta har givit anledning till att 142 personer, anställda
i Göteborg, Stockholm och Malmö, i år inkommit med
en ny skrivelse till Konungen med begäran att deras krav skulle
bli beaktade. De säga i sin skrivelse, att då monopolet tillkommit
endast för att bereda staten ökade inkomster, så kan
det icke vara tillfredsställande för det allmänna rättsmedvetandet,
att dessa inkomster till en del vunnits genom att många
enskilda bragts till ekonomisk undergång; något dylikt kunde
knappast vara förenligt med statens intressen. Jag får lov att
säga, att man måste livligt instämma i de orden.

Jag vill nämna, att bland dem, som skickat in sistnämnda
skrivelse och vilka varit anställda hos 32 engrosfirmor, finnes
det 126 personer över 25 år, som för sin del ha 140 andra att
sörja för. Nu ha de fått sin näring kringskuren av staten, utan
att det visats dem någon utväg att taga sig fram eller tryggats
någon möjlighet för dem att livnära sig. Det finnes vidare 47
resande som ha 81 andra personer ätt försörja. Det talar ju
tydligt för behovet ätt försöka skipa rättvisa och att göra detta
snart.

Jag skall icke upptaga tiden med att gå igenom allt, som
här skulle kunna vara av intresse, men jag skall påvisa några

Nr 51. 14

Lördagen den 10 april.

Ang. tillägg
till bestämmelserna
om ersättningar
till
följd av statsmonopol
å
tobakstillverkningen.

(Forts.)

fall, som synas mig vara upprörande orättvisa. Här är t. ex.
en gammal köpman. Han är 78 år och har varit 37 ar i
branschen. Vilken verksamhet skall han utöva, när staten tagit
hans näring och herövat honom möjligheten att driva sin
rörelse ? — Här är en annan, som är 45 år gammal. Han har
30 verksamhetsår inom branschen och 16 på sin nuvarande plats
och hade en årlig inkomst på 5,200 kronor. Var skall han söka
en liknande befattning, när staten tagit bort möjligheten till denna
verksamhet? Vi har här ett annat fall: en man 52 ar gammal,
som i 30 år varit på sin plats i en gammal inarbetad firma
och som nu blir ställd utan försörjningsmöjligheter för framtiden,
enär firman inte längre kan drivas.

Många dylika exempel skulle kunna anföras, men jag vill
nöja mig med att ytterligare hänvisa endast på följande fall. En
person på 51 år har varit 22 år på samma plats, och en annan
på 67 år har varit 38 år i branschen. Bägge ha uppnått en god
inkomst, den senare över 6,000 kronor. Var skall en liknande
inkomst kunna sökas och finnas på annat håll ?

Det synes mig, att den enklaste rättvisa bjöde, att när staten
vill för att få ökade inkomster förvärva en näring — för
min del ogillar jag hela denna åtgärd — så är det j.cke mer
än rätt, att staten tillgodoser dem, som bli lidande på den anordningen.

Vad jag hittills talat om har avsett gamla affärer. Men
jag vill även nämna ett fall, som avser en ny affär, vars omsättning
på några få år drivits upp till 821,000 kronor. Firman
kan nu ej fortsätta sin verksamhet, utan nödgas avbryta
en lovande utveckling. Och icke heller i detta fall ger man
någon ersättning. Detta är enligt mitt förmenande icke staten
värdigt.

Vi ha här vidare en man på 56 år, som 29 år varit i branschen.
Han har ingen vidare mission där att fylla, ty saken är ju den,
att affären måste upphöra och verksamheten avstanna.

En annan man har på relativt kort tid kommit till en inkomst
av 24,000 kronor. Staten kringskär hans näring och ger
ingenting i ersättning.

Jag vill anföra ett annat fall. Det gäller en affär, ej övertagen
av staten, som blivit betald med 25,000 kronor. Det är
ej eu engrosfirma, det är fråga om, utan en detaljaffär, som
haft en god inkomst, så att den kunnat reda sig.»De rabattsatser
staten kommer att ge möjliggöra icke någon amortering
av nyssnämnda summa. Kapitalet försvinner och den inkomst
man beräknat går man förlustig.

Vi ha icke endast sådana, som driva handel, utan även
sådana, som ombesörja fabriksverksamhet, vilka nu bli ställda
utanför all ersättning. Ifråga om dessa har nämligen staten
dragit upp linjen 1909 den 1 januari. De som äro tillkomna
efter denna tidpunkt få ingen ersättning. Det är° detta, som
jag i min reservation velat föreslå, att de höra ha, da jag ansett,

Lördagen den 10 april.

15 Nr 5L

att deras intressen böra bli tillgodosedda och att staten icke An9■ tillägg
skall taga näringen utan att ge ersättning.

Det är ganska anmärkningsvärt, att ännu i denna stund sättnjngar tiW
som är bar monopolbolaget icke velat fastställa de villkor, med följd av statsvilka
köpmännen hava att räkna för framtiden. Detta är icke monopol å
som sig bör. tobakstillverk Jag

skall nämna ett annat fall. Det avser en gammal köpman,
som är råvarutobakshandlande. Han är 64 år och han började '' orts''^
vid 12 års ålder i branschen. Han har alltså arbetat på ett och
samma område under 52 års tid. Jag hemställer nu till kammarens
ledamöter, huru det skall kännas för en sådan man, när
staten tar hans näring och han blir utan möjlighet att fortsätta
med ett arbete, som han vuxit in i och varav han vunnit
sin bärgning under hela sin levnad. Det är möjligt, dock alls icke
säkert, att han kan få någon ersättning, och om man antager
att han får det mesta, som kan givas honom enligt gällande bestämmelser,
så skulle denna ersättning komma att utgöra högst
2 Va gånger årsinkomsten, under de sista åren, vilken utgjort
7 å 8,000 kronor. Jag frågar nu: var står denne man när denna
ersättning är given? Jo, han står utan sin verksamhet. Staten
bedriver den och staten har icke lämnat honom den ersättning,
som vanlig rättskänsla bjuder att man i ett dylikt fall
skall giva.

Ifrågavarande man har även handlat med sådana formar, som
användas i cigarrfabrikationen. Det är emellertid enligt gällande
bestämmelser ett brott av honom att behålla dem. Han skall enligt
lagen förinta dem. Han får ej behålla dem, men staten ger ingen
ersättning, ty föreskriften stadgar, att de skola ha varit i bruk
efter den 1 augusti i fjol, och han har aldrig drivit fabriksverksamhet.

Detta visar, vilka brister och luckor, som finnas i denna författning.
Luckorna voro i själva verket så stora i förslaget, att,
när detta i fjol kom in till utskottet, så måste man i ett fall öka
de föreslagna ersättningsbeloppen med, om jag minnes rätt, en
summa av inemot 3 miljoner kronor, för att det skulle bli möjligt
att anse, att någon rättvisa skett. Men det fanns stora
grupper näringsidkare, som icke i ringaste mån kommo under
debatt, och vars krav man varken då eller nu i detalj diskuterat.
Jag kan ej se, att det innebär rättvisa att behandla svenska
näringsidkare — de må driva sin näring under den ena eller
den andra formen — på detta sätt. Jag tror för min del, att
det icke är en lycklig väg, som man här slagit in på, att
staten skall över huvud taget driva näringar, och allra minst
är det lyckligt och riktigt, att gå fram på denna väg, utan att
giva full rättvisa åt dem som härigenom bli lidande.

Del är ganska anmärkningsvärt, att här i riksdagen vinna
handelns och näringarnas anspråk föga gehör. Här väga de
uttalanden lite, som blivit gjorda av så gott som samtliga landets
handelskammare. Jag ber till protokollet få anteckna den saken.

Hr 51. 16

Lördagen den 10 april.

Ang. tillägg
till bestämmelserna
om ersättningar
till
följd av statsmonopol
å
tobakstillverhningen.

(Forts.)

Här ha sålunda först och främst Stockholms handelskammare och
Göteborgs handelskammare och Sveriges industriförbund med
mycken skärpa strukit under de krav, som framförts i motionen.
Låt vara att några framställningar inkommit till utskottet för
sent för att där kunna behandlas,"bör här erinras om att det från
Gottlands handels- och sjöfartskammare har kommit ett uttalande,
som uttrycker en anslutning till samma krav, om ock där framhålles
att engrosfirmoma böra bibehållas på grund av Gottlands
avskilda läge. Och Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare
förklara saken vara värd det största beaktande. Handels-
och industrikammaren för Örebro och Västmanlands län tillstyrker.
Handelskammaren i Gävle instämmer livligt. Smålands
och Blekinge handelskammare instämma i Stockholms handelskammares
yrkande. Och Skånes handels-, industri- och sjöfartskammare
instämmer också. Från Borås handelskammare har kommit ett
meddelande, att man icke anser sig kunna yttra sig i frågan, därför
att inom den orten drives icke tobaksindustri.

Hos spetsarna inom näringslivet i Sverige, dess
mare, hai man funnit saken värd beaktande. Men i bevillningsutskottet
och riksdagen har man icke tyckets vinna gehör
för det, som man ute i näringskretsarna anser vara en självklar
sak.

Jag har med min reservation velat icke endast utan uppskov
söka bereda rättvisa genom detta mitt yrkande, utan jag har även
med denna reservation velat inlägga en gensaga mot en av
huvudpunkterna på det socialdemokratiska partiets program. Jag
vill erinra kammarens ledamöter om, vart den väg leder, på
vilken man slagit in i denna fråga. På socialdemokratiska partiets
kongress år 1911 fastslogs,i § 12 något som det kan vara anledning
att erinra icke minst lantmännen i denna kammare om. Där
står: »Jorden och dess rikedomar böra, liksom andra väsentliga produktionsmedel,
bliva hela det arbetande folkets egendom.» De ha
icke tagit jorden ännu, det är icke fråga om att monopolisera den
nu, utan man har tagit en näring. Men det är nog blott en tidsfråga,
när ordningen kommer också till jorden. Ty med precis
samma argumentering, som anförts för att taga en näring, nämligen
att staten får större inkomst genom att driva näringen
själv, kan man säga om jorden, att staten kan taga en större
inkomst, om det är staten, som är ensam ägare till jorden och
jorden går ut under arrende. Det finnes icke en näring, ifråga
om vilken icke samma argumentering skall kunna tillämpas,
att om staten tager företagarvinsten, så blir det större inkomst
för staten än att gå den vanliga skattevägen. Men huruvida detta
är en lycklig väg för landet, som man på detta sätt slår in på,
torde även de, som nu icke se klart på saken, framdeles komma att
erfara.

Jag har emellertid velat vid ett tidigt skede peka på vart det
leder hän, om staten tar en enskild näring, allra helst utan att
samtidigt lämna den ersättning, som härav bör följa.

Lördagen den 10 april.

17 Nr 51.

Nyssnämnda socialdemokratiska paragraf fortsätter med följande
ord: »Enskilda monopol på speciella naturrikedomar, såsom
större skogar, gruvor, vattenfall och större torvmossar, överföras
till samhället. Koncessionssystem som övergång till socialisering.
»

Vi ha här i kammaren erfarit — det framgår av här i tryck
föreliggande handlingar — att det som från socialdemokratiskt
håll anses härnäst böra monopoliseras åt staten, det är rätten
att driva spannmålshandel och kvarnindustri. Och man pekar
även på en annan näring — det visar mera tendensen än omdömet
— nämligen rederinäringen. Denna torde emellertid vara
eu av de få näringar, som det ej går för sig att monopolisera, då
dess utövare röra sig på en alltför bred »landsväg» och ha möjlighet
att lägga sina kontor i utlandet. Men det är typiskt
för den tendens, som gör sig gällande. Man har sagt från socialdemokratiskt
håll, att man ämnar gå vidare, och socialisera
den ena näringen efter den andra, i den mån riksdagsmajoriteten
vill ge sitt bifall därtill. Jag kan nämna för herrarna som ett
exempel av ett visst intresse vad en av de ledande socialdemokraterna
i England helt nyligen — jag fick meddelandet härom dagen
— yttrat i detta ämne. Det är H. G. Wells, som torde vara
bekant. Han säger: »En tid skall komma då den fredliga staten
sltall nödgas att lika noga kontrollera pressens finans, som
den nu kontrollerar bankerna, och monopolisera annonsspalterna
såsom sin egen affär.» Jag undrar, vad svenska pressen säger om
den saken.

Jag har velat redan nu göra de yrkanden, som innefattas
i min reservation, särskilt med anledning av ett uttalande från
hans excellens herr statsministern, när denna fråga behandlades
förra gången. Han yttrade då — jag minnes ej hur orden folio
sig ordagrant — men innebörden var den, att enligt hans och hans
kollegers mening finge intet statsfinansiellt behov motivera en
kränkning av svenska medborgares rätt. 1 detta uttalande kan
man med fullt fog instämma. Jag beklagar endast, att när
frågan blev utredd i fjol, det skedde så hastigt, att icke den
principen kunde följas utan att man här får ytterligare rättskrav
att behandla. Begeringen har själv sökt fylla ett dylikt krav
genom den kungliga propositionen, vari det nyligen begärdes arbetslöshetsunderstöd
på, som jag vill minnas, 285,000 kronor, och
riksdagen har för att följa rättfärdighetsprincipen och icke understödsprincipen
höjt beloppet till 365,000 kronor. Jag har redan
nu velat fästa uppmärksamheten på denna sak, därför att om
också denna regering säkerligen skall fullfölja den av herr statsministern
anförda principen, såsom man har allt skäl att antaga
— ehuru man måste beklaga, att den icke tillämpat densamme
fullt förra gången och icke heller till dato i år något kompletterande
förslag framkommit — så har man icke någon garanti
för, att en kommande regering, en socialdemokratisk regering,
skulle anse sig skyldig att fullfölja den principen, särskilt som

Andra kammarens protokoll 1915. Nr 51 . 2

Ang. tillägg
till bestämmelserna
om ersättningar
till
följd av statsmonopol
å
tobakstillvei%kningen.

(Forts.)

Nr 51.

Ang. tillägg
till bestämmelserna
om ersättningar
till
följd av statsmonopol
å
tobakstillverkningen.

(Forts.)

18 ^ Lördagen den 10 april.

det ju direkt strede mot deras eget partiprogram. Det är därför
angeläget för dem, som ha en annan uppfattning, att söka bereda
rättvisa nu och icke uppskjuta det till en oviss framtid. Dör min
del anser jag, att vad utgången än blir i dag i denna fråga, så
fritages icke regeringen från skyldigheten att framlägga en
kungl. proposition, som fyller ut de luckor, vilka funnos i fjolårets
tobaksmonopolförslag i avseende på ersättningarna. Det
är sant, att detta förslag var en följd av en föregående riksdags
beslut, nämligen om folkpensioneringen, varvid det bestämdes,
att mera medel skulle uttagas av tobakshanteringen. Men det var
icke sagt, att man skulle gå monopolvägen, och vad som är alldeles
säkert är, ätt det icke var sagt, att regeringen skulle framlägga
en proposition, som var ofullständig i avseende på utredningen
rörande de ekonomiska förluster, som vållades svenska
medborgare genom ifrågavarande förslag, och följaktligen kvarstår
enligt min uppfattning en alldeles bestämd plikt att fylla
ut vad som härutinnan brister. Vi önska alla stödja den nu sittande
regeringen. Detta hindrar dock ej, att man gärna såge, att till
de goda egenskaper, som vi veta att den äger, man kunde foga ännu
en, dess förmåga att göra vad som kanske är svårast av allt eller
ibland det svåraste, nämligen att erkänna, att den begått ett
fel, och gottgöra det felet genom att taga avstånd från den väg,
som blivit beträdd, då man börjat monopolisera svenska näringar,
ty den vägen är icke för landet lycklig. Det är genom fria näringar
som vår utveckling skett, och det är efter den linjen allenast
som framgång står att vinna i vårt land liksom i övriga
länder. Vi ha icke någon av regeringens ledamöter här närvarande,
men jag ber att genom kammarens protokoll få vädja till dem
att här skipa rättvisa, ty de ha makten därtill, så att man verkligen
kan såga. att ingen svensk medborgare blivit förorättad,
och att ingen skall behöva förlora tron på, att vårt land i ekonomiskt
avseende går en lycklig framtid till mötes. Jag ber,
herr talman, i avvaktan på de åtgärder, som kunna komma ''från
regeringens sida till att råda bot på de brister, som vidlåda fjolårets
beslut, att få yrka bifall till den av mig avgivna reservationen.

Häruti instämde herrar Olsson i Berg och Rydén i Klosterbergane.

Herr von Hofsten: Undertecknad jämte några andra leda möter

av utskottet har i en annan än den av den föregående talaren
förordade reservationen hemställt, att den i ersättningsförordningen
omförmälda centralkommissionens uppdrag måtte vidgas därhän, att
densamma jämväl finge förberedelsevis till prövning upptaga ersättnings-
resp. understödsanspråk, vilka till äventyrs ej blivit tillgodosedda
genom 1914 års riksdagsbeslut. Denna vår reservation överensstämmer
således i stort sett med herr Biörklunds motion i första
kammaren. Yi ha ansett det vara klokare, möjligen försiktigare,

Lördagen den 10 april.

19 Nr ol.

att lägga vårt yrkande något vidare än den föregående talaren. Emot
vår framställning har emellertid utskottet som huvudskäl framhållit,
att sedan frågans behandling vid förra riksdagen inga andra omständigheter
tillkommit, vilka kunna anses hava rubbat de förutsättningar,
från vilka sistnämnda riksdag utgått vid fattandet av beslut
i förevarande ämne. Nu är det emellertid så, att det icke är fråga
om* att ändra grunderna för ersättning till dem, som enligt riksdagens
beslut skola erhålla sådan, utan det är fråga om sådana fall, som
ställts utanför all ersättning. Och det kan väl icke bestridas, såsom
föregående talare närmare utvecklat, att vid fastställandet av ersättningsgrunderna
i avseende på tobaksmonopolet orättvisor och uppenbara
orättvisor blivit begångna — möjligen, kan man väl antaga,
delvis till följd av det forcerade arbetssätt, som var rådande i tobaksutskottet
vid fjolårets riksdag. Att sålunda orättvisor hunna vara
begångna kan — vågar jag tro — ingen bestrida, och det må väl då
vara riksdagens skyldighet att i möjligaste mån söka avhjälpa dessa
orättvisor. Detta kan nu ske, mena vi, genom att i överensstämmelse
med vad vi i vår reservation yrkat lämna ersättningskommissionen
denna vigdade rättighet att upptaga till prövning befogade ersättnings-
och understödsanspråk, som icke kommit i beaktande genom
1914 års riksdagsbeslut. Det är icke fråga om att, såsom i utskottets
utlåtande framhålles, rubba grunderna för kontraktet mellan staten
och monopolbolaget, utan det är endast fråga om att göra rättvisa
i den mån så kan ske, och det synes mig, att det icke borde möta något
hinder, då man här vill öppna en möjlighet till bättre rättvisa ifråga
om ersättningarna. Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den
av herr Nilsson i Bonarp med flera avgivna reservation.

Herr Nilsson i Kristianstad: Jag ber att till en början få

förutskicka den anmärkningen att jag här icke uppträder i egenskap
av medlem av monopolbolaget utan som riksdagsman, och
jag gör det så mycket mera som den ersättningssumma, som det är
fråga om, uteslutande rör statsverket, då det ju är staten, som
får utbetala ifrågavarande belopp.

Gent emot den förste talaren ber jag få säga, att han sammanblandade
monopol och affärsverksamhet. Det torde vara skäl
att komma ihåg, att när fjolårets riksdag beslöt tobaksmonopol,
var det icke handeln med tobaksvaror, som det gällde, utan denna
är fortfarande tillgänglig för vem som vill bedriva sådan verksamhet,
även om det blir under något förändrade former, det
vill saga, att rabattförhållandena måste underkastas en viss
revision i olika avseenden. Tobaksmonopolet inskränker sig till
tillverkningen av tobaksvaror. Med denna förutsättning har
man ansett riktigt att begränsa ersättningarna till dem, som äro
sysselsatta med sådan tillverkning, och för den skull har man
beviljat ersättning till alla fabrikanter, till personligen anställda
yrkesutövare och även till dem som ehuru icke yrkcsutbildadc
äro anställda som kontorspersonal. Man har sökt avväga ersättningsgrunderna
så, att några berättigade klagomål från deras sida

Ang. tillägg
till bestämmelserna
om ersättningar
till
följd av statsmonopol
å
tobakstillverkningen.

(Forts.)

5r 51. 20

Lördagen den 10 april.

Ang. tillägg icke skulle ifrågakomma. Nu talas det om av motionärerna såväl
till bestämmel- gom av <fen förste talaren, och herr von Hofsten, att orättvisor
sättningar blivit begångna, men man undviker sorgfälligt att uppvisa, vari
följd av stats- de bestå. Den förste ärade talaren räknade upp en massa fall,
monopol å som skulle verka så upprörande, att kammaren skulle bevilja
tobakstiiiverk- ersättning hven till dem, som idka handel. Men jag tror, att
»ingen. om nian närmare granskar de exempel, som anfördes, skall man
(Forts.) finna) att. de gälla sådana affärsmän, som enligt monopolförslaget
förutsättas kunna bedriva sin verksamhet, även om man helt
naturligt icke rimligen kan garantera dem vare sig 15 eller
20 o/o på försäljning av en vara, som de över huvud icke ha annat
besvär med än att blott skriva en order till fabriken om att skicka
en så eller så stor kvantitet dit eller dit, såsom det ofta går
till i grosshandeln. Man kan naturligtvis få nöja sig med mindre
rabatt inom denna bransch än man varit van vid. Herr Lithander
nämnde icke om alla de personer, 50 eller 60 år gamla, som
han räknade upp, idkade fabriksverksamhet eller handel, men jag
fick det intrycket, att de flesta voro affärsmän och därför icke
bli tillerkända annan ersättning än den, som utgår med 10 °/o
på omsättningen av utländska tobaksvaror, vilken ju nödvändigtvis
kommer att inskränkas i och med monopolets ikraftträdande.

När man talar om de upprörande orättvisor, som blivit begångna,
kan det vara skäl att återföra i minnet vad som under
fjolåret beslöts att staten skulle utbetala i ersättning. Enligt
de grunder, som då blevo antagna, går ersättningsbeloppet till
över 20 miljoner kronor. Jag skall taga ett exempel för att visa,
hur stor ersättningen kan bli till en fabrik i Stockholm. Enligt
beräkning skall ersättningen för minskad näringsverksamhet gå
till 3 milj. kronor till ett enda fabriksföretag, alltså med en enda
ägare. Dessutom tillkommer för de materiella värdena, fastigheter
och inventarier av olika slag, 2 milj. kronor. Sammanlagt
utgå sålunda 5 milj. kronor till ett enda företag. Alla fabriker
ha icke visat samma ekonomiska möjligheter. Men att tala om,
att man tager en näring utan vederlag åt dem, som utöva densamma,
när man kan uppvisa från fall till fall, att det är rent
av mycket gentila grundsatser, som blivit fastställda ifråga om
ersättningsförfarandet, tycker jag är omotiverat. Och jag tror
icke, att det imponerar jpå riksdagen, om man blott påstår att
orättvisor blivit begångna utan att man''ådagalägger, vari dessa
orättvisor bestå.

Herr Lithander är icke på det klara med, att de rättsgrundsatser,
som blivit förfäktade såväl i utskottet som här i kammaren,
skulle räcka. Han har jämt och ständigt talat om orättvisor,
och vidare har han sagt, att när man icke gjorde rätt i
fjol, skulle man göra det i år. Men när han utformat alla exempel
och lagt ut dem för kammaren, slog han om och gick
på eu helt annan linje, i det han meddelade att avsikten med
motionen har i huvudsak gått ut på att varna för det social -

Lördagen den 10 april.

21 Nr 51.

demokratiska, programmet, då det gäller ekonomisk lagstiftning.
Och så för att riktigt imponera på dem av kammarens ledamöter,
som äro lantbrukare, tog han till stora klubban och kom med
talet om att det nästa gång gäller att taga jorden från bönderna.
Om det icke var dessa ordalag han använde, så var det något'' ditåt.
På samma sätt har man förut här i landet under valrörelsen
sökt skrämma folk för socialdemokratien. Jag tror emellertid
icke, att det skall lyckas att lancera en sådan uttolkning av socialdemokraternas
avsikter i vårt land, ty ännu har det icke
på något som helst sätt kunnat bevisas, att man hyser så hemska
planer, som herr Lithander sökt göra gällande. Jag tror nog,
att lantmännen inse, att ^taten, då det gäller en sådan näring
som tobaksindustrien, icke gått fram i orättfärdighetens tecken
eller på sådant sätt, att man behöver bli förskräckt för framtiden,
utan att det skall visa sig, att själva monopolförslaget
och ersättningsgrunderna äro avvägda med den största möjliga
noggrannhet och att man verkligen sökt skipa rättvisa åt alla.

Om man lägger märke till vad herr Lithander i år haft för
planer i motionsväg, befinnes det, att han påyrkat, att staten
skulle utbetala 5 milj. kr. till landstormens utrustning. Den
nu förevarande motionen innebär, att statskassan ytterligare
skulle lättas på 4 ä 5 milj. kr. genom utbetalande av ersättning
åt dem, som genom fjolårets monopolbeslut blevo utan sådan.
Herr Lithander är gentil, då han skall röra sig med statsverkets
medel. Men sin skarpaste protest riktar han mot hela
monopolet som sådant, mot att staten söker på detta sätt få in
10 milj. kr. per år. A ena sidan vill han ge ut guld utan måtta,
å andra sidan vill han vara med om att göra allt för att förhindra,
att statsverket får inkomster. För min del kan jag icke tänka
mig, att herr Lithander skulle vara med om att behålla exempelvis
värnskatten eller öka andra direkta skatter för att
statsverket skall få medel. Dylikt harmonierar mycket illa med
hans frikostighet, då det gäller statsutgifter. Jag kan emellertid
ej tro, att kammaren skall vara med om att på rak arm bifalla
en motion av den natur, som herr Lithander framlagt, utan annan
utredning än den, som ligger i de beräkningar, som bifogats och
vilka jag har svårt att sätta full tilltro till.

Det heter också, att det här icke gäller ändring av de ersätt -ningsgrunder, som beslötos i fjol. Det är delvis sant. Men det
ifrågasättes en viss ändring. Sålunda säges det på ett ställe i
herr Litb änders reservation, att i alla de fall, där ersättning
enligt hans förslag skulle komma att utgå med högre belopp
än enligt det antagna förslaget till motsvarande kategorier, skall
ersättning utgå i enlighet med det föreliggande. Vad det innebär
ifråga om utgifter är icke lätt att på förhand beräkna,
men nog komme det att betyda en ändring av de i fjol beslutade
ersättningsgrunderna.

I första punkten av reservationen heter det, att fabriker,
som grundats efter den 1 januari 1909, skulle ha ersättning för

Ang. tillägg
till bestämmelserna
om ersättningar
till
följd av statsmonopol
å
tobakstillverkningen.

(Forte,)

Sr 51. 22

Lördagen den 10 april.

Ang. tillägg mistad näringsverksamhet, men de skulle icke få samma ersätt^Irn^omTr-som
a^a äldre fabriker, utan denna skulle utgå med ett besättningar
till 1°PP av 10 o/0 av 1914 års nettoförsäljningssumma. Hur befaijd
av stats-räknas då denna nettoförsäljningssumma? Jo, man måste därvid
monopol å taga hänsyn till den tullförhöjning, som riksdagen beslöt i septobaksttUverk-
tember å såväl råtobak som färdiga tobaksvaror. Denna tullökning
begagnade sig tobaksintressenterna av för att skaffa sig
'' en ansenlig recett, i det de lade om priserna för de varor, som
tillverkats, medan ännu de lägre tullsatserna voro gällande,
efter de nya högre tullsatserna. Sålunda höjdes priset i inånga
fall alldeles orimligt, t. ex. ifråga om snus. Den konsumerande
allmänheten fick betala för de gamla lagren betydligt högre
pris än förut utan att statsverket hade den ringaste nytta,
därav. De, som skodde sig, voro de enskilda fabrikanterna. På
den sålunda uppkomna avsevärt förhöjda nettoförsäljningssumman
skulle 10 o/o utbetalas i ersättning enligt herr Lithanders
förslag. Jag tror emellertid icke, att det är många i denna
kammare, som kunna gå med på något dylikt.

Det är en annan sak, som det kan vara lämpligt att något
närmare belysa. Det har sagts, att det är så upprörande orättvist,
att sådana fabriker, som tillkommit efter 1909, icke få
ersättning för mistad näringsverksamhet. Vad är då anledningen
till, att de icke få någon sådan ersättning? Jo, den att det år

1908 var ganska tydligt, att det icke kunde dröja så synnerligen
många år, förrän tobaksmonopol skulle införas här i landet.
Redan 1902 kom den första kommittén, som hade i uppdrag att
utreda frågan om ökad tobaksbeskattning inom landet, till det
resultat, att om man ville taga ut nämnvärt större statsinkomst
av tobaken, var man nödsakad att gå monopolvägen. Och i
denna kommitté sutto två mycket framstående fabrikanter, nämligen
numera avlidne fabrikör Rettig i Gävle och ledamoten av
första kammaren Swartz från Norrköping. Bägge dessa personer
voro på det klara med, att man måste gå monopolvägen för
att vinna största möjliga ekonomiska fördel för staten. År 1908
hade man all anledning antaga efter alla de utredningar, som
blivit gjorda, att monopolet skulle bliva infört, och därför har
man ansett, att de fabriker, som tillkommit efter den 1 januari

1909 icke borde komma i åtnjutande av samma ersättning för
näringsförlust som de äldre, enär det kunde misstänkas, att en
del av dem tillkommit i spekulationssyfte, för att genom väntad
ersättning vid monopolets införande få en vinst, som de icke på
annat sätt kunnat erhålla. Detta är orsaken till, att man satt en
gräns vid år 1909. Var man än dragit gränsen, skulle det ju
blivit en viss orättvisa, men det har som sagt funnits fog för att
sätta gränsen vid det år, då folk borde haft klart för sig, att
monopolet trängde sig fram. Saken blir därför icke så upprörande,
som herr Lithander vill göra gällande.

Jag vill med ett litet exempel belysa, hurusom dessa nyaste
fabriker icke gjort så dåliga affärer. Ett företag — herrarna

Lördagen den 10 april.

23 Nr 51.

kunna personligen få taga del av närmare uppgifter angående AnH- tillagg
detsamma — som icke får ersättning för näringsförlust, därför ^^”onTer-"
att det kommit till efter 1909, hade år 1913 enligt sitt eget sättningm. till
halanskonto en årsvinst på över 22,000 kronor med en omsättning följd av stataav
löver 200,000 kronor. År 1914 sprang omsättningen upp med monopol å
54,000 kronor, men samtidigt ökades årsvinsten till 68,000 kronor tobakatiiiverkpå
en omsättning sålunda av en kvarts miljon kronor. Vad är anledningen
till den stora vinsten 1914 ? Det är icke lätt att säga, 1 or
då man icke har tillgång till alla siffror, men jag tror icke, att
man misstar sig, om man säger, att orsaken ligger i den tullökning,
som infördes i september, och jag tror heller icke, att man
tager miste, om man säger, att vinsten 1914 med avdrag av vinsten
på ökad omsättning representerar en extra recett på
grund av tullökningen på bortåt 35,000 kronor. Så värst ömmande
äro därför verkligen icke de exempel, som man här anfört.

Det är också att märka, att alla företag, även de nya, få ersättning
för materiella värden, för alla maskiner samt fasta och
Lösa inventarier av olika slag, som användas för tobakstillverkningen,
samt för lager av råtobak och halvfabrikat. Det är blott
och bart ersättning för näringsförlust, som de företag icke få,

vilka tillkommit efter 1909.

Det skulle vara oerhört mycket mera att anföra vid ett
tillfälle sådant som detta, men jag vill inskränka mig till att
hemställa till kammaren, om det kan vara klokt att nu omedelbart
besluta en ändring i de ersättningsbestämmelser, som vi i fjol,
jag vill säga, efter noggrann omprövning och mångåriga undersökningar
ansågo riktigt att fastställa. Det har, som det i utskottets
betänkande heter, ingenting inträffat, som icke var känt i
fjol, då riksdagen fattade sitt beslut. Ännu har icke något som
helst bevis kunnat anföras på att exempelvis någon handel blivit
förbjuden, och ännu har icke någonting bestämts om de rabattsatser,
som skola gälla för handeln, ännu ha icke heller
de beslutade kommissionerna, som skola utföra värderingarna
och bestämma ersättningarna, mer än nätt och jämt hunnit tillsättas.
Oaktat allt detta kommer man med så vidlyftiga och
vittutseende ändringsförslag, som icke minst herr Lithander fört
fram.

Det kan då anföras, såsom herr von Hofsten och hans
medreservanter göra, att man skulle kunna gå den här lilla
vägen, som de påyrka i sin reservation. De begära ingenting
annat än att den i den kungliga förordningen omförmälda centralkommissionen
skulle få sitt uppdrag utvidgat därhän, a,tt
densamma jämväl finge förberedelsevis till prövning upptaga
ersättnings- respektive understödsanspråk, vilka tilläventyrs ej
blivit tillgodosedda genom 1914 års riksdagsbeslut. Jag vill
erinra om, att då denna centralkommission tillsattes, inskränkte
sig dess uppdrag till att bedöma de ersättningsanspråk, som
densamma enligt lagen i fjol äger att bedöma. Dess uppdrag
är av den vidlyftiga och vittomfattande natur, att det icke

Jfr 51. 24

Lördagen den 10 april.

Ang. tillägg finnes anledning antaga att dess arbete kommer att avslutas
*nom de närmaste två åren. Den får alldeles tillräckligt att
sättningar ‘till gorå med att bedöma de ersättningar, som beslötos vid 1914
följd av stats- ars riksdag, och jag kan icke finna något praktiskt resultat av
monopol å ett bifall till herrar von Hofstens med fleres reservation. Ett
sådant beslut skulle blott innebära det, att riksdagen på förhand
skulle erkänna, att orättvisor blivit begångna, något som
0 '' jag för min del icke utan närmare undersökning vill skriva
under. Det innebär också, att riksdagen moraliskt ger något
på hand. Om riksdagen ger centralkommissionen ett sådant
vidgat uppdrag som att undersöka de fall, vilka nu icke komma
under ersättningsbestämmelserna, så skall icke riksdagen kunna
säga nej till de anspråk som sedan komma fram. Alla skola
anse sig orättvist behandlade, alla skola komma och begära
litet mera — en tusenlapp till jkunde ju alltid vara bra att
få — och de, som icke fått någon ersättning, skola komma och
säga, att riksdagen har beslutat att pröva deras fall. Och
det blir mycket obehagligt för centralkommissionen att få ett
sådant uppdrag, att få en prövningsrätt, som enligt den då
beslutade instruktionen och enligt lagen i fjol icke var avsedd,
då kommissionen tillsattes.

Den ärade reservanten herr Lithander har i sin reservation
gjort en framställning till regeringen att komma med
ytterligare ersättningspropositioner. Jag vill betona, att detta
är ganska betecknande. Jag tror, att den regering, som framlade
detta förslag, naturligtvis övertänkt konsekvenserna därav,
och jag kan för min del icke tänka mig, att man blott och bart
därför att en motionär önskar det, skulle gå med på att bevilja
den ena ersättningen efter den andra, då det icke finns några
starka motiv för att så göra. När herr Lithander läste upp
sina skrivelser från köpmannasammanslutningar och från handelskammare,
så läste han bland annat även upp en skrivelse
från Gottlands handelskammare av innehåll, att grosshandeln
borde bibehållas, men likaväl ansåg handelskammaren, att motionen
var bra och instämde i densamma. Bevisar icke detta huru
pretentiöst folk kan vara. Grosshandeln skall vara kvar, anser
man, men icke för ty skola grossisterna, därför att staten
inför ett tillverkningsmonopol, hava ersättning till stora belopp.
Gottlands tobaksgrossörer resonera som så: vi skola fortfarande
ha vår näring kvar, vi skola handla engros med tobaksvaror
på Gottland, men lika väl som de andra höra vi få ersättning.

Med det nu sagda har jag i någon mån velat belysa orsaken
till att bevillningsutskottet icke ansett sig kunna tillstyrka
det, som man här framfört i motionerna, och även i fråga om
reservationerna vill jag hemställa till kammaren att vara mycket
försiktig, ty det gäller att från statsverket få ut fyra å fem
miljoner kronor, som man i fjol efter undersökning icke ansåg
vara nödvändigt. Redan i fjol betalade man enligt mitt förmenande
alldeles för mycket åt bolagen. Särskilt fick ett av dessa

Lördagen den 10 april.

25 Nr 51.

bolag, nämligen de förenade tobaksfabrikerna, tre miljoner kronor
mer än vad vi från vårt partis sida ansågo det rimligt att
gå med på. Det var då en ökning på nära tre miljoner kronor,
som åstadkoms genom de borgerliga representanterna här i riksdagen.
Och nu kommer herr Lithander och begär ytterligare
fyra å fem miljoner kronor. Och sedan kommer det kanske
under utredningens lopp att sättas i fråga ytterligare en eller
annan miljon. Vad är det för mening i att försöka skaffa
staten penningar genom att införa statsmonopol på tobakstillverkningen,
om man skall betala ut ersättningar utan gräns?
Man har icke begått någon orättvisa mot någon, man har tvärtom
gjort mer än någon rättvisligen kunnat fordra. Då jag icke är
överbevisad om riktigheten av vad motionärerna anfört, kan
jag för min del icke vara med om att, såsom reservanterna
yrka, ge på hand att ytterligare offra några miljoner i ersättning
för kommande tillfällen.

På grund av vad jag nu anfört tillåter jag mig, herr talman,
att yrka bifall till bevillningsutskottets betänkande.

Herr Röing: Herr talman, mina herrar! Den siste ärade

talaren har av helt naturliga skäl så gott som uteslutande sysselsatt
sig med den reservation, som herr Lithander avgivit inom bevillningsutskottet.
När man står på herr Nilssons i Kristianstad ståndpunkt,
så är det ju helt naturligt, taktiskt klokt och synnerligen tacksamt
att under nuvarande förhållanden skjuta fram herr Lithanders åsikter
för att därmed avskräcka kammaren från att gå med på något
annat än vad bevillningsutskottets majoritet hemställt.

Jag är en bestämd motståndare till monopol över huvudtaget och
bekämpade i den mån jag kunde Kungl. Maj:ts förslag om tobaksmonopol
vid 1914 års senare riksdag. Jag har även underskrivit den
av herr Lithander här i denna kammare vid riksdagens början avgivna
motionen, men det har varit mig omöjligt att följa honom i
hans uttalanden inom bevillningsutskottet, liksom det också varit
mig omöjligt att biträda den reservation, som han fogat till betänkandet,
på grund därav att förhållandena, såsom herr Nilsson i Kristianstad
framhöll, äro sådana, att det icke är möjligt att nu komma
fram med sådana yrkanden, ty de äro ohållbara. Jag har hört uppgivas,
att det var meningen, att monopolbolagets styrelse vid sammanträde
i går skulle fatta beslut om och fastställa rabattsatserna för
såväl grosshandeln som minuthandeln, men att det blivit uppskjutet.
Då man sålunda icke ännu vet, om dessa rabattsatser äro överensstämmande
med rättvisa och billighet eller ej, så är det naturligtvis
alldeles omöjligt — såsom herr Nilsson i Kristianstad alldeles riktigt
påpekade — att vidhålla några som helst ersättningsanspråk för grossisterna
innan dessa rabattsatser äro fastställda. Jag tror därför, att
herr Lithanders reservation för ögonblicket, innan dessa och dylika
frågor blivit inom monopolbolagets styrelse avgjorda, icke är av någon
aktuell betydelse. Av betydelse däremot är den reservation, som
avgivits av bevillningsutskottets ärade vice ordförande, herr Nilsson

Ang. tillägg
till bestämmelserna
om ersättningar
till
följd av statsmonopol
å
tobakstillverkningen.

(Forts.)

Nr 51.

26

Lördagen den 10 april.

Ang. tillägg
till bestämmelserna
om ersättning
av till
Jöljd av statsmonopol
å
tobakstil Iverkning
eu.
(Forts.)

i Bonarp, herr David Bergström m. fl., i vilken reservation även jag
instämt.

Man må, mina herrar, hava vilken åsikt som helst rörande lämpligheten
av monopols införande eller icke inom en bransch, och man
må under fjolårets riksdag hava bekämpat det då föreliggande monopolförslaget
hur mycket som helst, så hör man dock numera enligt
min uppfattning icke hava mer än en enda önskan, och det är den,
att när 1914 års riksdag beslutat införandet av statsmonopol för tillverkning
av tobaksvaror i riket, det må lyckas monopolbolaget att
sköta sin näring på ett sådant sätt, att staten erhåller den ekonomiska
avkastning av företaget, som statsmakterna hava beräknat och önskat.

Hur skall det bli möjligt för staten att få den avkastning, som
är beräknad och om möjligt ännu mera? Jo, endast under en enda
förutsättning, mina herrar, och det är, att detta monopolbolag skötes
fullt affärsmässigt. Göres icke detta, så kan det hända, att vi litet var
bli besvikna över 1914 års beslut. Det har från visst håll inom
pressen framhållits, att staten icke skulle hava samma intresse som
enskilda affärsmän av att företaget skötes fullt affärsmässigt. Det
finns, säger man, ett affärsintresse och ett motsatt intresse, statsintresset.
Hej, mina herrar, det är för staten av allra största intresse,
att detta företag skötes fullt affärsmässigt, så att det lämnar bästa
möjliga resultat. Det hör till de viktigaste frågorna. Det är beklagligt,
att utskottet vid 1914 års riksdag i sin motivering uttalade
en bestämd uppfattning om att grosshandlarne skulle få kvarstå,
och om denna måste jag då förena mig, därför att det fanns personer,
som icke ville ge ersättning åt grosshandlarne och deras medarbetare,
för den händelse man skulle uttala sig mot bibehållande av, engrossister.
Jag kan dock icke förstå, vad det skall tjäna till att, om
detta bolags styrelse får en sådan sammansättning, att företaget icke
blott rent tekniskt utan även ur handelssynpunkt kommer att bedrivas
fullt affärsmässigt, vad det då skall tjäna till, säger jag, att bibehålla
denna fullständigt onödiga mellanhand som heter grosshandlare.
Monopolbolayet komme säkerligen att få en handelsomsättning, som
vida överstiger 50 miljoner kronor. Herrarne kunna förstå, vilken
rabatt som blir oavvisligen nödvändig att ge åt de nu befintliga engrossistema
i tobaksvaror, om de skola kunna fortsätta sin näring
som förut. Det blir antagligen belopp, som gå upp till flera miljoner
kronor årligen. Jag kan icke tänka mig något skäl för att bibehålla
dessa engrossister. Om monopolbolagets styrelse kommer till det
resltat, som jag anser vara ömkligt, om de personer som äro initierade
i näringslivet d. v. s. de fyra personer som bankkonsortiet fått tillsätta,
göra det, och om de fyra personer, som regeringen tillsatt,,
icke anse sig vara till händer och fotter bundna av det uttalande, som
gjordes i motiveringen till 1914 års riksdagsskrivelse, om de sålunda
förr eller senare komma — och det är min fulla övertygelse att de
göra det — till den bestämda uppfattningen, att engrossisterna böra
försvinna, så bör som en konsekvens av denna uppfattning följa,
att dessa engrossister, deras medarbetare, uttjänta trotjänare bland
bokhållare, månadskarlar och handelsresande också skola erhålla en

Lördagen den 10 april.

27 Xr 51.

ersättning överensstämmande med rättvisa och billighet. Och kom- Ana- tillägg
mer monopolbolagets styrelse till ett sådant resultat — och jag hade tM bestummel~
hoppats att de skulle hava gjort det vid sammanträdet i går, ja t. o. m. sättning™T till
tidigare — vad bör då vara naturligare än just det. att Ivungl. Maj :t följd av statsger
centralkommissionen i uppdrag att ävenledes taga under ompröv- monopol å
ning de särskilda ersättningsgrunder, som böra föreslås för 1916 års tobak‘tMv*>''kriksdag
för engrossister och deras medarbetare. Jag har framhållit
detta i en särskild motivering, som jag givit min reservation; och jag or
har ävenledes i denna motivering framhållit ett annat exempel: antåg
att monopolbolagets styrelse anser det vara med statens intresse förenligt
att själv driva tillverkningen av vissa artiklar, som bolaget
behöver för sin näring. Jag har tagit ett exempel — cigarrlådeindustrien.
Det finnes en dylik modernt inrättad fabrik, som driver
sådan tillverkning i Malmö. Denna fabrik skulle naturligtvis icke
allenast ha en avkastning, som lämnar möjlighet till avskrivning å
maskiner och bj^ggnader, utdelning till aktieägare, arvoden åt styrelseledamöter,
verkställande direktören, revisorer etc., utan även till
avsättning till fonder och dylikt. Monopolbolagets styrelse kommer
en dag till den uppfattningen: »Vad skall detta tjäna till? Den
här industrien kunna vi driva precis lika bra själva. Varför skola
vi då låta Fricks bolag i Malmö driva denna näring för vår räkning
och sedan med förtjänst sälja dessa lådor till oss? Vi driva fabriken
själva.» Jag skulle hälsa med glädje ett sådant beslut från monopolbolagets
sida. Konsekvensen, herr Kilsson, är endast den, att staten
bör naturligtvis lämna denna fabrik skälig ersättning, därför att den
måste nedlägga sin rörelse, då det icke finnes några andra köpare
av dessa varor i landet än just monopolbolaget.

Herr Nilsson framhöll till sist, att man här icke kunde påpeka
någonting rörande 1914 års riksdagsbeslut, varigenom berättigade
anspråk trampats under fotterna. Han framhöll själv ett exempel,
som jag skall tillåta mig att något sysselsätta mig med, då jag anser
den siste ärade talaren därvidlag hava en fullkomligt felaktig uppfattning.
Han omnämnde ett affärsföretag, som börjat sin tillverkning
av tobaksvaror efter den 1 januari 1909, och vilket affärsföretag
han ansåg icke böra ha någon som helst ersättning, trots att detta
företag under dessa år visat en synnerligen vacker utvecklingskurva
och lämnat sin innehavare tack vare dennes energi, duglighet och
framsynthet ett mycket tillfredsställande resultat av hans arbete
under dessa år. Jag känner till det företag, som herr Nilsson antydde.
Det var, mina herrar, en fattig ung man, som reste till utlandet
och där fick en obetydlig plats inom tobaksbranschen. Han
gick med hela sin lust och iver och sitt intresse upp i sitt arbete.

Han kom hem till Sverige, fattig såsom förut, och började ett litet
företag i ett samhälle i Sverige. Han arbetade sig fram, han arbetade
från tidigt på morgonen till sent på kvällen och han gjorde icke någonting
annat än arbetade. Han började sin lilla tillverkning under
loppet av år 1909. Om jag icke missminner mig, hade lian det året
en inkomst på 1,200 kronor, vilken inkomst han, såsom herr Nilsson
alldeles riktigt sade, drev upp till belopp, överstigande 20,000 kronor.

r

Nr 51. 28

Lördagen den 10 april.

Ang. tillägg
till bestämmelserna
om ersättningar
till
följd av statsmonopol
å
tobakstillverkningen.

(Forts.)

1914 års siffra var 60,000 kronor eller något däröver. Skall ersättning,
frågar nu kerr Nilsson, under sådana förhållanden utgå?
.lag delar då herr Nilssons uppfattning i en och en mycket viktig
detalj. Är den ökade inkomsten under år 1914 beroende på riksdagens
beslut om ökat tullskydd, bör han icke ha — den uppfattningen
delar jag •—- ett enda öres ersättning för den ökade inkomsten
till följd av detta riksdagens beslut. Men om centralkommissionen
skulle få i uppdrag att utreda eu sådan sak och således få böckerna
tillgängliga, då, herr Nilsson, är det icke den allra minsta svårighet
att sovra bort från nettot i bokslutet och i böckerna det belopp, han
haft i förtjänst till följd av riksdagens beslut om förhöjd tull; men
den inkomst, han haft på grund av sitt ärliga gedigna arbete under
år 1914 bör han ha skälig ersättning för.

Det är icke fullt riktigt, såsom herr Nilsson sade, att riksdagen
beslöt, att ingen industriidkare, som börjat sin tillverkning efter den
1 januari 1909, bör ha ersättning, därför att man bort kunna förutse
möjligheten av att ett tobaksmonopol skulle införas här i landet. Ja,
det fanns, såsom herr Nilsson sade, en kommitté som avgivit ett
betänkande i den riktningen, och det fanns personer, som drevo agitation
för den saken. Men det har sedan dess inträffat åtminstone
en händelse, som kunde föranleda vem som helst att tro, att praktiskt
taget tanken på ett statsmonopol var skrinlagd tills vidare, och att
man med lugn kunde börja en industriell verksamhet inom denna
bransch. Det var nämligen det uttalande, som fälldes av den Staaffska
regeringens finansminister i den kungl. propositionen angående
ålderdomspensioneringen. Där gjordes ett sådant uttalande ifråga
om tobaksmonopol, att man kunde tänka sig, att nu, när industrien
själv börjat koncentrera sig och sammanslutit sig till en stor trust,
skulle man kunna gå fram på den rena fabrikatskattevägen. Här
är det exempel, som herr Nilsson framhöll om denne ursprungligen
fattige arbetare, vilken genom sin duglighet, arbetsamhet och flit
lyckades föra fram sitt företag från någon gång under år 1909 till
år 1914 — ett exempel, som herr Nilsson valt istället för att jag
velat välja det — ett bevis för att det nog finns fall, där staten bör
träda emellan. Och nog vore det lämpligt, om regeringen gåve
centralkommissionen ett vidgat uppdrag, så att kommissionen även
kunde undersöka, huruvida berättigade och tillräckliga skäl förefinnas
för Kungl. Maj:t att till 1916 års riksdag framkomma med en
proposition i ämnet.

Det är, herr talman, på dessa skäl, som jag inom bevillningsutskottet
kunnat förena mig i den reservation, som framförts av herrar
Nilsson i Bonarp, David Bergström m. fl.; och jag ställer en lika
vördsam som enträgen vädjan till denna kammare att visa sitt intresse
för att vilja lägga till rätta vad som eventuellt icke lades tillrätta
vid 1914 års riksdag, genom att bifalla denna reservation, till
vilken jag, herr talman, yrkar bifall.

Herr Lithander: Herr Nilsson i Kristianstad började

''l

t

Lördagen den 10 april.

29 Nr 51.

sitt anförande med att säga att ersättning var obehövlig bl. a.
därför att tobakshandeln är fri. Jag tror icke, att herr Nilsson
har verklig kännedom eller erfarenhet om vad som är nödvändigt
för att handeln skall kunna existera, om han vill göra gällande,
att en handel under sådana förhållanden, under vilka tobakshandeln
komme att leva i monopoltider, är fri. Med en sådan
frihet har icke den svenska handeln utvecklats och kommer aldrig
att kunna göra det. Och det är enligt mitt förmenande fullkomligt
illusoriskt, då man säger, att tobakshandeln skulle
vara fri.

Han sade vidare, att han förutsatte, att engrosfirmorna skulle
fortsätta. Men huru skall det vara möjligt för dem att fortsätta,
om man ordnar det så, att de icke ha någon möjlighet att
skaffa sig den förtjänst, som behövs för att täcka kostnaderna
för resor, för personal och för annat ? De förklara ock enstämmigt,
att det icke finns någon möjlighet för dem att då kunna
existera, och det kommer nog även framtiden att utvisa.

_ Herr Nilsson nämnde vidare, att man gjort all rättvisa,
därigenom att förra året lämnades tjugu miljoner kronor. Det
felades bara det, att vi skulle kommit därhän, att man toge
fastigheter, maskiner och lager utan att lämna någon ersättning.
Det är väl icke riktigt att säga, att därför att det i fjol
lämnades^ tjugu miljoner kronor, ha vi uppfyllt altan rättfärdighet,
då det är stora grupper, som alls icke beröras av denna
ersättning. Vad har B för glädje av att A får ersättning, om
blir utan? Vi ha givit i någon mån, men icke till fullo.
Såsom jag nämnde, ha vi icke givit till de nya fabrikerna, som
tillkommit efter år 1908, och vi ha icke heller givit någonting
till de engrosfirmor, som tvingas att nedlägga sin rörelse,
eller till den hos dem anställda personalen.

Så är det en annan sak! Jag har varit inne på flera ställen
här i Stockholm och talat med olika affärsinnehavare samt
frågat dem: »Huru kommer det att ställa sig för Eder, när monopolbeslutet
träder i kraft ?» Jag önskar, att kammarens ledamöter
litet mera personligt hört de svar, som jag fått. Det
har varit ganska upprörande att höra deras bekymmer i det avseendet
för framtiden.

Sedan säde herr Nilsson, att huvudmotivet för min reservation,
för min motion och för mitt uttalande i bevillningsutskottet
skulle vara att vilja varna för socialdemokratiska planer. Jag
kan säga hem Nilsson, att om detta varit min huvudavsikt hade
jag nog låtit den komma fram i min motion, inom utskottet och
i min reservation. Huvudsyftet har emellertid varit att söka
erhålla rättelse där sådant visat sig behövligt. Men jag har
jämväl ansett det, lämpligt att i detta sammanhang varna för
och göra särskilt lantmännen uppmärksamma på vissa tidsförhållanden.
Herr Nilsson fortsatte att säga, att lantmännen hade
icke något att frukta i det avseendet från socialdemokratiskt
håll. Jag anser, att detta stämmer icke riktigt överens med det

Ang. tillägg
till bestämmelserna
om ersättningar
till
följd av statsmonopol
å
tobakst ill verkningen.

(Forts.)

Nr 51. 30

Lördagen den 10 april.

Antj. tillägg
till bestämmelserna
om ersättningar
till
följd av statsmonopol
å
tObaJcstillverkningen.

(Forts.)

socialdemokratiska partiprogrammet; och jagskall bara erinra
lantmännen om att första ordet i 12 § är »Jorden».

Herr Nilsson ansåg, att jag ville förorda ett slösande med
statsmedel. Det är ingalunda fallet. Jag vill icke ens, ätt det
skall vara statsmedel, som användas till detta. Mitt yrkande i
den sista punkten av min reservation går ut på att dessa ersättningsbelopp
skola utgå från överskottet av tobaksmedlen, att
man skall gottgöra näringarnas män den förlust, som vållats
dem genom detta statsmonopol. Icke ett öre av statens utgifter
för detta ändamål böra utgå av skattemedel, utan synpunkten
har varit att ersättningen skall utgå såsom ett ökat inköpspris
för en sak, som vi böra betrakta såsom av staten köpt och som
staten i varje fall bör betala fullt för. Jag har heller icke något
emot att staten får tio miljoner kronor ur tobaken men det
är blott sättet, varpå detta skall tillgå, som jag reagerat emot.
Jag vill erinra om, att här i landet ha vi haft en reduktion
under Karl NI:s tid. Vid det tillfället tog man tillbaka av
kronan bortskänkta egendomar. I detta fall däremot har staten
förvärvat eu näring, och det är en mycket vitt spridd uppfattning
ute i landet inom näringskretsar, att vederlaget för det förvärvet
icke har blivit till fullo erlagt. Det är det vi vilja söka
ernå rättelse i, och jag tror heller icke, att man därvidlag skall
vädja förgäves till den regering som nu sitter. Man kan finna
det förklarligt, att under brådskan förra året, när denna fråga
drevs igenom, icke denna sak blev till fullo utredd, men man
bör ju då se till, att saken blir så långt möjligt är rättad. _ Ännu
mer skulle det varit glädjande, om de behövliga 10 miljonerna
hade tagits ur nya förvärvsgrenar, att vi exempelvis hade sökt
att bättre utnyttja våra statsskogar och ur dem utvunnit dessa
10 miljoner, vilket säkerligen icke skulle varit omöjligt, eller
att vi genom en förståndigare vattenfallspolitik skaffat oss dessa
medel. Men i detta fall har förvärvet gjorts på bekostnad av
enskilda oförvitliga svenska medborgare, och det har väckt missmod
och ledsnad ute i landet att så skett. Ingen kan mera än
jag beklaga, att den frågan över huvud taget kom fram under
förra sommaren. Den skulle ha sparats till en senare tid och
därigenom även besparat regeringen de anmärkningar, soin riktats
mot det beslut som fattades i fjol. Man borde då enbart
koncentrerat sig på försvarsfrågan och låtit därmed vara nog.

Herr Nilsson i Kristianstad kunde icke vara med på att
nu bestämma fixa siffror, som jag gjort i min reservation. ^Jagvill
nämna, att beräkningarna där äro grundade på vad fjolårets
riksdag i analoga fall ansett vara berättigat och att det omdömet
är enhälligt bland dem som prövat saken, att siffrorna
äro väl avvägda och ytterst moderat beräknade. Och jag får
säga, att det är förvånande, att industrimän som bli berövade
sin näring kunna anse sig någorlunda nöjda med så litet. Herr
Nilsson tog en siffra, nämligen ersättningen till engrosfirmorna.
Jag vill nämna, att hela den ersättningssumman rör sig om

Lördagen den 10 april.

31 Jfr 51.

103.000 kronor, vilket utgör 10 o/o av ett års omsättningssum- Ang. tillägg
ma. Och jag kan säga herrarna, att även om de finge denm hestämm«lsumman,
vilken ju fördelas mellan ett stort antal affärer,

få de icke ens så mycket som kräves för deras avvecklingskostna- följd J» statsder,
långt mindre någon verklig ersättning för upphörd affärs- monopol å

drift. tobalcstillverk Så

säges det, att nya fabriker borde icke uppstått efter 1908, "m3m ty

det var då ganska tydligt, att monopolet skulle komma. Den (*orts-)
saken har redan delvis berörts av en annan talare, men jag ber
få nämna, att det är först den 16 januari 1914, som det från
auktorativt håll d. v. s. från regeringen har kommit fram upplysning
om att ett tobaksmonopol vore att vänta. Jag vill då
bara fråga herr Nilsson i Kristianstad: skulle dessa personer,
som nu sedan den tiden i alla fall kunnat giva arbete åt en
hel del människor, ha avvaktat tiden och uraktlåtit att giva
arbete åt dessa? Den uppfattningen kan jag icke vara med på.

Men om herr Nilsson i Kristianstad har den uppfattningen, så
skulle väl rätteligen — lika väl som regeringen i år kommit
med en proposition om understöd på grund av den arbetslöshet,
som just genom den förra propositionen vållats därigenom att
fabrikerna icke kunnat fortsätta sin verksamhet — redan 1908
en kungl. proposition ha framkommit, som berett arbetslöshetsunderstöd
åt dem, som genom monopoltanken ställdes utanför.

Nu var förhållandet emellertid, att näringarnas män hade ingen
fast hållpunkt. Tobaksfrågan var visserligen under utredning,
men det förelåg ingalunda något uttalande från regeringshåll.

Herr Nilsson i Kristianstad framhöll ett exempel på en
hastig stegring i affärsvinst under några få år, nämligen från

17.000 kronor till 22,000 och 66,000 Kronors årsvinst. Vi ha
hört, hur det varit en gradvis skeende utveckling under träget
arbete, och jag vet, att personen ifråga har offrat år från år
sin sommarledighet för att driva upp sin affär undan för undan,
så att han till slut ernått en årsvinst av 66,000 kronor. Men det
kanske kan vara av intresse för kammaren att höra, att den mannen
har under de föregående åren allt sedan han började nedlagt
i reklamkostnader på sin affär stora summor. Han har förut
under åren haft inkomst, men man kan säga, att han har icke
förut fått tillbaka sina utlägg, ty han har nedlagt på reklam
icke mindre än omkring 60,000 kronor. Är det då orimligt, om
han sista året får tillbaka 66,000 kronor? Orimligt synes det
mig däremot vara, att när staten klipper av en utveckling av
så lovande beskaffenhet, staten icke lämnar någon ersättning.

Vad tror ni man skulle få för uppfattning om ett sådant förhållande
exempelvis i England, där värdet av sådant betraktas
helt annorlunda än hos oss? Jag kan nämna, att därstädes sådana
firmor som t. ex. Pears och Sunlights ha nedlagt oerhörda
kostnader på sin annonsering. Tror man, att det skulle vara
tänkbart att där inom landet förstatliga en näring, utan att

Nr 51. 32

Lördagen den 10 april.

Ang. tillägg till vartenda öre ersätta dessa firmor värdet av såväl detta som
till bestämmel- va(j man kallar »good will» i en affär? Ingalunda.
sema om er- Herr Nilsson i Kristianstad sade vidare, att de förorätmfråZtats-
tade få ersättning för sin materiel. Ja, det är sant beträffande
monopol å dem, som inbegripas i fjolårets beslut. Men vad glädje ha
tobakstiiiverk- andra av den saken, när de måste upphöra med sin näring ?
ningen. Herr Nilsson säde också, att inga nya synpunkter tillkom (F°rts.

) mit> Ja> det nya är ju, att vi tagit upp hela grupper som äro
alldeles ställda utanför. Jag kan nämna, att exempelvis handelsresande
hos fabriker ha fått ersättning enligt fjolårets beslut, men
handelsresande hos engrosfirmor, som tvingas upphöra med sin
rörelse, få ingenting. En ny synpunkt är också följande. 1 den
kungl. propositionen utgick man från att cigarrettstandard-märken
skulle fortfarande säljas på samma sätt som förut genom dem
som hade generalagenturer eller drevo det som näring. Det har
emellertid visat sig, att vid underhandlingarna gå de utländska
firmorna förbi sina förutvarande agenturer och återförsäljare
och gå i stället direkt till monopolbolaget. År det då rimligt
att ställa dessa personer utanför, vilka under årens lopp fullt
lojalt utvecklat en vanlig handelsverksamhet?

Vad engroshandeln beträffar, sa är det icke minst ur monopolbolagets
egen synpunkt som den har blivit obehövlig. Det
blir en given följd, om staten har för avsikt att taga största möjliga
inkomster av monopolet, ty om staten skulle giva så stor
rabatt till engrosfirmorna att de kunde existera, då bortföre
ju en stor del av den vinst staten vill hava. Ku är emellertid
fallet, att man ingalunda, vill lämna den vinstmöjlighet de
borde ha, utan den ställes i utsikt så knapp, att de icke kunna
existera, och med den påföljd, att de nödgas avskeda sin per -

sonal. . .

Även en annan synpunkt har tillkommit, nämligen att när
fjolårets fråga behandlades, utgick man ifrån att importmöjligheterna
skulle kvarstå. Den asikten förfäktas nu icke i samma
grad. Någon import kommer att finnas, men den blir betydligt
beskuren.

För övrigt är i riksdagens protokoll för förra året antytt
den vägen, att man bör söka komplettera bestämmelserna. Det
är visserligen sant, att det kan vara otrevligt för centralkommissionen
att få ökat arbete, men detta är val icke huvudsynpunkten,
som man får gå efter. I övrigt vill jag såga. det, att vi ha
full garanti för att föreslagna ersättningsmedel bli rätt fördelade,
ty det är ju kommissionen som skall döma, och det skall ske i
enlighet med bestämmelser som Kungl. Maj :t har att utfärda.
Riksdagen har sålunda full garanti för att medlen komma till
rätt användning.

En synpunkt som är ganska viktig ar den, att det för
dessa, som kommit i betryck, har mycket större betydelse, om
de få denna ersättning nu genast och icke möjligen framdeles.
Det är ju många av dem som icke ha medel att existera pa, tills

Lördagen den 10 april.

33 Nr 51.

de möjligen få någonting nytt att ägna sig åt, och om de som Ans- tillägg
tvingas att ''upphöra med sin näring ''nu få någon ersättning, så till bestämmakunna
de hopa sig in i någon annan verksamhet och kunna sättningar ull
ordna för sig lättare, än om de inga medel ha och därigenom följd av statskomma
i misär. monopol å

Herr Nilsson i Kristianstad nämnde som bevis på huru han- [tobakstiilverkdelskamrarna
uttalat sig, att Gottlands handelskammare skulle
hava yrkat på att engroshandeln skulle vara kvar och dessutom! '' or
ha ersättning. Det är, herr Nilsson, ett fullkomligt misstag,
ty yrkandet i min reservation går ut på att ersättning till
engroshandlandena skulle endast utgå i de fall, då tobaksmonopolet
tvingade dem att upphöra. Fortsätta de med sin rörelse,
så skall ingen ersättning till dem utgå.

Herr Nilsson vill icke ens giva på hand, att vi här skola göra
någon rättvisa vid ett kommande tillfälle, och beklagligt nog
framgår något dylikt även ur utskottsbetänkandet, där det står:

»Huruvida riksdagens sålunda uttryckta avsikt kommer att vid
tillämpningen i erforderlig utsträckning förverkligas, torde väl
nu icke kunna med visshet förutsägas.» Jag tycker det är anmärkningsvärt
beklagligt, att detta uttalande skall vara gjort i
ett bevillningsutskottsbetänkande, och jag finner för min del,
att det ingalunda stämmer med det uttalande, som herr statsministern
gjorde förra året, eller i övrigt med den rättsuppfattning,
som jag för min del anser vara den riktiga. Vi ha
här i dag på kammarens bord fått en ny proposition i monopolfrågan,
där det yrkas på att man skall taga fasta på den prisförhöjning
som tillkommit, vilken, som det heter i propositionen,

»utan olägenhet torde kunna utnyttjas för att bereda staten ökade
inkomster av nu ifrågavarande skattekälla». Mot den saken
har jag för min del ingenting att invända, men jag beklagar, att
icke, på samma gång som regeringen vill skaffa staten ökade inkomster,
den även vill komma fram med något förslag, som avser
att råda bot i samma riktning som den motion vi avgivit.

Jag anser nämligen, att man med fullt skäl kan fordra, att samma
tillmötesgående, som är visat gent emot arbetarna i deras trångmål
och svårigheter, bör visas även andra grupper av oförvitliga
svenska medborgare, som blvit lidande på statsmonopolet.

Jag ber, herr talman, att få vidhålla mitt yrkande.

Herr Christiernson: Herr talman, mina herrar! När

jag läste denna motion, fick jag det intrycket, att den till motto
borde haft: »Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta». När man
läser klämmen i motionen, så undrar man, vad motionären egentligen
vill, om den icke är mera ett uttryck för ett tillfälligt
illamående än för precis någon redig tanke. Under utskottets
behandling av motionen har jag ännu mer styrkts i denna min
uppfattning av motionärens många anföranden och av den omständigheten,
att han på sin väg icke har kunnat få någon följeslagare.
Detta är i mitt tycke åtminstone ett litet bevis på,

Andra kammarens protokoll 1915. Nr 51. 3

Nr 51*

Ang. tillägg
till bestämmelserna
om ersättningar
till
följd av statsmonopol
ä
tobakstillverlcningen.

(Forte.)

34 Lördagen den 10 april.

att han själv "befinner sig på så omöjliga vägar, att han icke har
kunnat räkna på att få några följeslagare.

Nu har motionären här i dag velat uppträda såsom någon
näringarnas S:t Göran för att slå ihjäl särskilt det socialdemokratiska
odjuret, som lär vilja uppsluka näringarna. Jag
vill erinra om, att förslaget angående tobaksmonopolets genomförande
framförts av en man, om vilken det blivit sagt, att i hans
näringsintresse har det icke funnits något svek. Jag menar den
nuvarande finansministern. Under alla de år, han här i kammaren
har framfört näringarnas intresse, tror jag icke man
har anledning att säga, att han någon gång synts svika det
privata intresset, d. v. s. han har icke på något sätt lagt svårigheter
i vägen för det privata intresset inom näringarna att göra
sig gällande. Visserligen har herr Lithander under sin strid
mot draken förklarat, att huvudsaken med denna motion icke vore
att samla de »oförvitliga svenska medborgare» till kamp mot
socialdemokratien utan att det var bara en passant, som han sade
detta, men jag tycker mig ändå finna, att hans anförande visar,
att han tror sig vara ute i en våldsam kamp, där motståndarne tyckas
hava formen av väderkvarnar. Det är något av donquichotteri
i detta. Jag vill för min del, i den mån det är möjligt, söka reducera
saken. Och jag vill då säga, att hade motionens kläm varit
regelrätt skriven på det sätt, som reservationens kläm, så torde
denna motion icke gått till bevillningsutskottet utan till statsutskottet,
där den också rätteligen hör hemma.

Hur ligger saken? Jo, 1914 års riksdag beslutade införandet
av tobaksmonopol, och på grund av detta riksdagens beslut undertecknades
ett kontrakt, där staten är den ena parten visserligen
men där vi också hava en annan part, som på grund av detta,
kontrakt har fordringar, som kunna tagas ut och komma att tagas
ut till sista öret. Det är då givet, att varje försök att ändra
detta kontrakt genom enbart ett riksdagens beslut är omöjligt.
Jag trodde, att herr Lithander, som är så hesjälad av just näringssynpunkter,
skulle vara fylld av vördnad för kontrakt och icke
komma med ett yrkande, att den ena parten skulle ändra sina villkor
utan hänsyn till den andra. Han säger visserligen, att han
icke vill taga av statsmedel utan att det är tobaksmonopolets medel,
som skulle återgå. Vad är detta för prat? Det är ett mycket
misslyckat trolleristycke detta. Saken är den, att vill riksdagen
medgiva ersättning utöver vad 1914 års riksdag beslutade, så
kan det endast ske på det sättet, att riksdagen beslutar att anvisa
medel därtill. Åtminstone har jag under behandlingen i utskottet
icke kunnat få någon annan upplysning, än att det enda sätt,
på vilket ersättning skulle kunna utgå utöver de bestämmelser,
som riksdagen preciserat, vore, att riksdagen anvisade medel därtill.

Jag undrar också, om det är riktigt lämpligt att några månader
sedan riksdagen fattat beslut, även om man är mycket missnöjd
med detta beslut, motionsvis föra fram denna fråga på det

i.<>r<la"cii den 10 april.

35 Nr 51.

sätt, som av motionären här gjorts. Jag vill framhålla, att det Ana- tillägg
finnes en skillnad i fråga om klämmen mellan den motion som tl11 te*tämmeiväckts
i första kammaren och den som väckts i andra kammaren, e,’,b

och beklagligtvis ar klämmen i motionen i andra kammaren sämre följd av statsän
den i motionen i första, kammaren. De anmärkningar, som monopol å
jag här framställt, röra sig i stort sett mera om motionen i denna tobakstillverkkammare
än om den motion, som väckts i medkammarcn.

I princip har jag- för min del icke något att invända mot det '' ort9''^
betraktelsesättet, att om riksdagen såsom t. ex. här skett, genomfört
ett monopol eller riksdagen genom ett beslut på annat område
ingripit i det, som förut ansetts för den privata företagsamhetens
vidsträckta verkningsområde, man då kan, där det tycks vara
lämpligt, vidtaga vissa jämkningar. Jag tycker, att det är alldeles
riktigt, att så bör vara fallet. Men innan man sett verkningarna
av 1914 års riksdagsbeslut, är det väl nästan för mycket att
som herr Lithander vilja låta miljonerna rulla. Vi se också,
att de som här hava sökt komma herr Lithander till hjälp — förmodligen
i en känsla av att han icke får lämnas alldeles för sig
själv, ty då skulle han kanske förolyckas helt och hållet, och även
om näringarna icke skulle taga någon skada därav, så vore det
dock ett obehag för partiet — vi se, att de här författat en slags
sympatireservation, där de dock icke kunnat gå längre än att
föreslå, att man skall anmoda Kungl. Maj :t om att överväga
vissa åtgärder. Nu kan det ju synas, som om detta vore en sak,
som vem som helst kunde vara med om. Varför jag icke biföll
detta, det är därför, att jag har funnit, att bland dessa, som kunna
sägas bli lidande på monopolets införande, finnas två olika grupper.
Det finns en grupp, som det icke finns någon anledning att
tycka synd om, men det är också andra, om vilka man kan säga,
att det finns anledning att beklaga dem. Om nu riksdagen skulle
bifalla det yrkande, som här göres — den reservation, jag räknar
med, är således icke herr Lithanders utan den, som avgivits av
herr Nilsson i Bonarp m. fl. — så fruktar jag, att det skulle,
innebära, att dessa intressenter, som jag icke anser hava någon berättigad
anledning till klagomål, skulle göra sig breda, skulle
tränga sig fram på de andras bekostnad. Jag anser att saken är
mycket delikat, och bör behandlas med stor varsamhet. Därför
menar jag, att det är bättre, att riksdagen icke gör något som helst
uttalande, utan att Kungl. Maj :t, i den mån Kung]. Maj :t kan
finna anledning därtill, får till kommande riksdag göra den
framställning Kungl. Maj :t kan finna lämplig. Men det bör
icke bero på någon hemställan från riksdagen. Jag tror
att det finns fog för en sådan ståndpunkt. Att nu här
göra ett uttalande, det vore att binda sig, och vi veta
icke, vilka konsekvenser detta kan medföra. IJet är alltså icke,
på grund av att jag icke anser, att man Kanske i någon mån kan
behöv a revidera en och annan bestämmelse, utan det är därför att
jag anser, att tidpunkten är synnerligen olämplig för att göra

Nr 51. 36

Lördagen den 10 april.

Ang. tillägg
till bestämmelserna
om ersättningar
till
följd av statsmonopol
å
tobakstillverl:-ningen.
(Forte.)

något uttalande, som jag i utskottet har ställt mig bland dem,
som röstat för avslag på motionen.

Till slut vill jag säga, att när herr Lithander här skildrar
denna tobaksnäring, så är det nästan, som om han vi1 le för oss
visa. ett synnerligen rikt flödande ymnighetshorn, som genom
1914 års riksdagsbeslut blivit förstört. Jag erinrar om, huru
han omnämnde en affär, som det sista året hade en omsättning på
8 å -900,000 kronor, och genom riksdagens beslut har nu denna
»lovande utveckling» avstannat. Det föreföll, som om det vore
fråga om en affär, som nu var ett senapskorn men som kunde
bliva, en affär, som omfattade hela världen. Vad är det, som
det nu egentligen här gäller? Jo, det är fråga om en förflyttning,
en förskjutning av handeln med de tobaksvaror, som det svenska
folket konsumerar. Om det t. ex. är en fabrik, som under de
gångna åren växt upp från en obetydlighet till att hava en ganska
respektabel omsättning, så betyder detta icke att de andra aifärerna
fortfarande äro lika stora och goda, utan denna,
ökade omsättning är i allmänhet vunnen på de andra affärernas
bekostnad. Vill man studera dessa ekonomiska förhållanden,
som det lrär är fråga om, så skall ''man finna, att det finnes ett
visst orsakssammanhang. Trastens tillkomst gav en hel del
utomstående företag möjlighet att skaffa sig större omsättning,
men detta innebär, att det blivit åtskilliga andra, som fått
mindre omsättning. Beträffande det fall, som herr Höing omnämnde,
och där det gällde en fabrik som tillverkade cigarrlådor,
så kar jag visserligen bort, att det icke finns någon risk för
denna fabrik, men även om så vore fallet, vill jag fråga herr
Böing, om han kan försäkra, att denna fabrik aldrig behövt
läggas ned, av den orsaken t. ex. att det kommit konkurrenter
eller därför att de, som fabriken är leverantör till, förklarat att
de icke längre ville använda dessa tillverkningar. Jag tror att man
får akta sig för att gå fram med exempel här, ty de äro nog
något tveeggade. Det är ofta så, att den som anför dem, kanske
lider lika mycket obehag av dem som motståndarna.

Hittills hava, det ber jag att få stryka glinder, dessa ekonomiska
svårigheter, man talar om, icke uppstått, men man säger,
att de komma att uppstå. Det är dock icke fråga om mer än
några månader, och till nästa riksdag borde saken vara utredd
på det sätt, att man får se, huru tobaksmonopolets genomförande
verkar. Jag vädjar till kammarens ledamöter, om vi
då icke kunde resonera om saken på ett helt annat sätt än i dag,
då diskussionen till och med omfattat jorden, icke bara tobaksjorden
utan böndernas jord i allmänhet. Jag skulle hållit
herr Lithander räkning för om han uteslutande talat om tobaksjorden.
När det vid tobaksmonopolets genomförande från socialdemokratiskt
håll icke yrkades på, att den jord, det här är
fråga om, d. v. s. den jord på vilken det odlades tobak, skulle indragas
till staten, så tycker jag, att därigenom — kanske icke herr
Lithander, ty jag tror icke, att han vill bliva upplyst i denna

Lördagen den 10 april.

37 Nr 51.

sak — men de andra, som tro att detta är ingången till att jorden Ang. tillägg
om några (lagar eller månader skall gå ifrån bönderna, bordetil1
bliva upplysta om, att något sådant icke är att befara, om vi i *~ttningnr till
dag icke bifalla herr Lithanders motion. Jag tror det är bäst följd av statsatt
reducera teaken till mera rimliga proportioner, och jag vill monopol å
då säga, såsom jag förut sagt: finns det verkligen någon anled- tobakstuiverkning
att några månader, sedan riksdagen fattat sitt beslut i saken,
riva upp detta beslut? ( 0 •

Man säger också, för att motivera sitt uppträdande i saken, att
1914 års riksdag icke hade tid att behandla saken ordentligt. Hur
vet man det? Det är rent av en förnärmelse mot riksdagen
att utan skymt av bevis förutsätta, att den i en så viktig sak
skulle handlat huvudlöst. Det är en argumentation, som icke
är den lämpligaste. Man bör, till dess motsatsen kan bevisas,
i allmänhet hålla på, att riksdagens beslut tillkommit efter der»
mest omsorgsfulla prövning, som riksdagen över huvud kan ägna
en fråga. Vad sedan beträffar, att herr Lithander icke funnit
utredningen tillfredsställande, så undrar jag, hur grundlig utredning
det skulle behövts i denna sak, för att herr Lithander
skulle varit tillfredsställd därmed. Jag har den uppfattningen,
att herr Lithander av princip icke vill vara med om monopol,
icke heller om ett tobaksmonopol, och då är det givet, att
när han har en sådan förutfattad mening, varje utredning är
överflödig.

Jag har velat säga detta för att framhålla, att även om
man anser, att det kan finnas skäl till en revidering i vissa
stycken, så är dock tidpunkten den allra minst lämpliga för att
göra en framställning härom. Det skulle vara högst olyckligt,
om vi nu skulle fatta ett sådant beslut.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Lithander: Herr talman, mina herrar! Jag skall be
att få göra ett genmäle mot herr Christiernson. Han säde, att jag
som köpman borde vara fs-lld av vördnad för kontrakt. Jag kan säga
herr Christiernson, att jag har nog vördnad för kontrakt, men jag har
inte den uppfattningen av det kontrakt som det här gäller, att jagkan
tillmäta dét den betydelse i avseende på tredje mans rätt, soin
man här velat göra såväl i utskottsbetänkande! som i övrigt under
diskussionen förut i denna sak. Om vi granska huru det förhåller
sig med detta kontrakt, vem är det då som blir lidande om vi här fatta
det föreslagna beslutet? Jag vill då erinra om, att preferensaktieägarna
äro tillförsäkrade först 4*/s # innan staten får någon vinst
på sina stamaktier. I den kung!, propositionen förra året framhölls
att avkastningen på stamaktierna skulle kunna förränta och amortera
det nedlagda kapitalet. Men då preferensaktierna ha ytterligare
förmånsrätt till G % före stamaktierna, utgår man följaktligen
från den förutsättningen att de skola få de 6 procenten. Alltså, det
är klerk Men, av varje vinstprocent som detta företag därutöver

Jir 51. 38

Lördagen den 10 april.

Ang. tillägg lämnar, skall staten på stamaktierna ha u7/100. De enskilda få 3/100.
^ern^orn^" Men utav dessa 3/ioo skola de ändå avstå 12/it av den anledning, att de
sättningar till enskilda intressena inte äro representerade, såsom de borde vara, med
följd av stats-17 miljoner. Det är endast 5 miljoner som ligga på de händerna; de
monopol ö 12 miljonerna ligga i statskontoret. Det är ett ofantligt litet, ja fört0
''ningen'' svinilande litet ekonomiskt intresse som här kan anses på något vis
(Forts) rubbas genom de beslut som jag föreslagit.

Emellertid herr talman, då jag hör att första kammaren redan
har bifallit den av herrar Nilsson i Bonarp m. fl. avgivna reservationen,
ber jag under sådana förhållanden få återtaga mitt yrkande.

Herr P al in s t i e r n a: Herr talman! Endast ett par ord i denna
debatt. Det har från visst håll framhållits som om här förelåge en i
eminent grad socialdemokratisk fråga; men kammarens ledamöter se
att på listan av reservanter finnas såväl högermän som liberaler. Partierna
äro splittrade inom bevillningsutskottet. Dessutom har nu ett
beslut fattats i första kammaren där det hängde på den förseglade
sedeln. Utskottet förlorade visserligen, men man ser även där hur
pass splittrad kammaren varit. Följaktligen är det alldeles oriktigt
att på detta sätt lägga upp partilinjerna.

Frågan är: vilket är det från riksdagens synpunkt mest lämpliga
tillvägagångssättet? Jag tror att kammaren fått klart för sig att
ingen människa utom herr Lithander och ett fåtal meningsfränder
kunna eventuellt reflektera på hans linje. Den andra linjen, som samlat
flera reservanter, ger emellertid för mycket på hand, så pass mycket
att jag tror det är skäl i att man uttalar att kammaren bör vara
synnerligen försiktig innan den ansluter sig till den reservationen.

Här föreligger en mycket bestämd skillnad i uttryckssättet mellan
utskottet och reservanterna. Utskottet talar om att det visserligen
kan vara så, att i enskilda fall eller »i ett eller annat fall», som
det heter, man bör, sedan erfarenheter framkommit, giva någon ersättning,
därest billighet och rättvisa icke med nu gällande bestämmelser
kunna behörigen tillgodoses. Men ingen som helst begränsning,
intet direktiv, ingen nyansering i formuleringen förefinnes i reservationen
och ''det är alldeles uppenbart att reservationen också
avser större frihet än vad utskottsmajoriteten tänkt sig. Det är detta,
som jag tror kammaren bör ha klart för sig innan beslut fattas.

Yi böra dessutom tänka på att utom vad finansministern begärde
i fjolårets proposition gav riksdagen 3,8 miljoner kronor ytterligare
och ökade till 10 procent den marginal, som kommissionen skulle få
att röra sig inom. Jag håller före, att sedan erfarenheten först visat
det nödvändigt, riksdagen, där billighet och rättvisa så kräva, bör
lämna ersättning. Nog är det väl ändå skäl i att vi, inte minst i
dessa tider med brist i statskassan, iakttaga en synnerligt hög grad
av försiktighet och icke binda oss för mycket. Herr talman! Jag
ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Nilsson i Bonarp; Herr talman! Den siste ärade talaren
ville göra gällande att, därest man skulle gå med på den reser -

Lördagen den 10 april.

39 Nr 51.

vation som jag och några andra ledamöter av bevillningsutskottet Ano- tillägg
vidfogat detta betänkande, skulle man därmed ha givit för mycket på
hand. Han säger att det finns ingen kontroll g;ent emot de anspråk sättningar tiU
som kunna framkomma. Gent emot detta ber jag få säga att först följd av statslag:
man då centralkommissionen, som består av sakkunniga män. monopol &
Och jag tror att den sakkunniga kommissionen med de egenskaper ''oi“.^eer*
den besitter mycket väl kan hålla tillbaka dem, som obehörigt för- ’

söka göra sig breda. Det är således den första garantien och den 1

första spärr som möter dem, som komma med ohemula anspråk. Här
denna distans är passerad och anspråken funnits berättigade, då är
det riksdagen som prövar varje enskilt fall. Där har man en andra
garanti, så nog tycker jag, att den föregående ärade talarens uttalande,
att det inte finnes några garantier mot oberättigade anspråk,
icke är riktigt.

Herr Christiernson erkände också att det till äventyrs skulle
kunna finnas de, som bleve lidande och han till och med behagade
omnämna två sådana grupper. Den första gruppen — jag vet inte
vilka han inrangerade i den -— tyckte han inte synd om, men för den
andra gruppen och för dem som skulle kunna inrangeras hit tycktes
han ha något hjärta. Men han fruktade att många ur dessa grupper
skulle, som han sade, göra sig breda. Jag tror att den farhågan som
herr Christiernson där uttalade liksom den herr Palmstierna framhöll
höra vara undanrödja genom de erinringar jag nyss anfört. Det
är centralkommissionen och sedan riksdagen som ha att avgöra saken.

Och det innebär ett visst underkännande av centralkommissionens
egenskaper att kunna bedöma saken när man säger att det inte finnes
någon garanti för att oberättigade anspråk tillbakavisas.

Nu ha vi reservanter inte kunnat följa herr Lithander på hans
detaljerade förslag. Vi ha ansett att det skulle innebära betydligt
större smidighet att gå på den avfattning som föreligger i vår reservation,
vilket vi våga hoppas också kammaren skall finna. Oss synes
den vägen vara riktig, då man i alla fall erkänner, tyckes det mig,
från alla håll att det finnes fall, som icke täckas genom de bestämmelser
som innefattas i 1914 års beslut. Jag yrkar därför, herr talman,
bifall till den av mig och herr Bergström m. fl. avgivna reservationen.

Herr Nilsson i Kristianstad: Herr talman, mina herrar! .lag
vill inte förlänga debatten. Det är endast i anledning av den siste
ärade talarens anförande som jag vill påpeka, att det mål som skulle
vinnas genom ett bifall till denna reservation, det är ingenting annat
än att vi skulle ålägga centralkommissionen att granska, utöver vad
den enligt lagen skall granska, även andra ersättningsanspråk. Men
då centralkommissionens arbete är beräknat vara under två år, förstår
man att det är ingen som helst fara att något skall bli försenat, om
riksdagen beslutar låta bero i år och ett kommande år ser efter, om
<m sådan granskning är behövlig.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad gav herr tal -

Nr ol. 40

Lördagen de» 10 april.

Ang. tillägg
till bestämmelserna
om ersättningar
till
följd av siatsmonopol
å
tobaksti Ilverkning
en.
(Forts.)

Om ändring
i förordningen
ang. statsmonopol
å
tobakstilloerkningen
i riket.

mannen propositioner på l:o) bifall till utskottets hemställan, 2:o)
avslag därå och bifall i stället till den av herr Nilsson i Bonarp m. fl.
; avgivna, vid betänkandet fogade reservationen samt 3 :o) avslag å
utskottets hemställan och bifall i stället till den reservation, som avgivits
av herr Lithander; och förklarade herr talmannen sig anse den
under l:o) upptagna propositionen vara med övervägande ja godkänd.
Votering begärdes emellertid, i anledning varav och sedan till kontraproposition
antagits den under 2 ro) angivna propositionen, nu uppsattes.
justerades och anslogs en så lydande voteringsproposition:

Len, som vill, att kammaren bifaller bevillningsutskottets hemställan
i utskottets förevarande betänkande nr 14, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda
hemställan, bifallit den av herr Nilsson i Bonarp m. fl. avgivna, vid
betänkandet fogade reservationen.

Omröstningen utföll med 133 ja mot 77 nej; och hade kammaren
alltså bifallit utskottets hemställan.

§7-

Vidare förekom till behandling bevillningsutskottets betänkande,
nr 15, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t
angående ändring i 42 § 2 mom. första stycket av förordningen angående
statsmonopol å tobakstillverkningen i riket. I * * * 5

I en inom andra kammaren väckt, till bevillningsutskottet hänvisad
motion, nr 74, hade herr Lithander yrkat, att riksdagen måtte

med all den skyndsamhet, som sakens beskaffenhet påkallade, hos
Kungl. Majt :t hemställa, att den i 42 § 2 mom. första stycket av för ordningen

angående statsmonopol å tobakstillverkningen i riket den 15
december 1914 stadgade tid av fem månader från monopolets ikraftträdande,
inom vilken i samma moment omförmälda varor skulle vara
försedda med därstädes likaledes omnämnda stämpelmärken, måtte
utsträckas till ett år och berörda stadgande följaktligen erhålla följande
lydelse:

Sist inom ett år från monopolets ikraftträdande skola alla hos
annan försäljare av tobaksvaror än tillverkare befintliga dylika varor,
vilka icke, på sätt ovan sägs, åsatts priskurantpris samt kontrollstämpel,
vara försedda med ytterligare stämpelmärke till belopp av

5 kronor för förpackning, innehållande cigarrer och cigarrcigarretter,
samt 1 krona för förpackning, innehållande tobaksvara av annat slag.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Lördagen den 10 april.

41 Nr 51.

Reservation hade likväl avgivits av herr Lithander, som ansett,
att utskottet bort tillstyrka bifall till den av honom i ämnet väckta
motionen.

Utskottets hemställan föredrogs, varefter

Herr Lithander yttrade: Herr talman! Med denna mo tion

har avsetts att genom en skyndsam behandling i riksdagens
början söka bereda arbete åt de arbetslösa tobaksarbetarne. Vi
ha sedan bifallit en kungl. proposition som haft samma mål, och
jag kan icke annat än beklaga, att denna fråga kommit så
sent på kammarens bord, att värdet av ett bifall till densamma i
hög grad är förringat, i vad det avser de arbetslösa.

Men det är i ett annat avseende som motionen har att fylla
en uppgift. Det är nämligen beträffande handlandena ute i landet.
Saken är den, att det finnes för närvarande enligt wppgifter
från industrihåll cirka 100 miljoner cigarrer i landet, och
årsförbrukningen är 140 miljoner. Dessa 100 miljoner cigarrer
skola emellertid, för såvitt de icke skola drabbas av straffstämpeln,
försäljas under 4 månader. Då kan man ju tänka sig vad
värde det skulle ha för dessa handlande, därest stämpeln bleve
uppskjuten. Det är en synpunkt, som man icke bör förbise.

Jag kan heller icke annat än uttrycka mitt beklagande
av att, när denna väg stått öppen att giva arbete i stället för
understöd, man har uraktlåtit att gå den vägen, i all synnerhet
under dessa tider då man överallt i andra länder ser varje strävande
inriktat på att hålla industrien på olika områden i gång.
Det är sannerligen icke tider här att ordna på det viset, att
man uraktlåter att taga de tillfällen till arbete i akt som bjudas.

Jag skall också åberopa vad en av de socialdemokratiska
ledamöterna i första kammaren yttrade vid remissdebatten. Han
sade — det var på tal om arbetarunderstöd — »men angelägnare bör
dock vara att befria arbetslösa familjefäder från att anlita denna
fond genom att så långt staten det kan bereda möjlighet till
arbete. Det är denna vädjan till regeringen, som jag ansett mig
böra göra vid detta tillfälle». Och jag anser, att det hade varit
klokt även från socialdemokratiskt håll att ha följt den anman
ingen.

Ehuru behandlingen av denna fråga kommit att bliva väl
sen, vill jag dock, herr talman, särskilt med hänsyn till handlandena,
yrka bifall till min reservation.

Härpå anförde

Herr Ro in g: Mina herrar! Då den ärade motionären en dast

i några få ord utvecklat sina synpunkter och yrkat bifall
till sin reservation, skall jag tillåta mig att, under hänvisning
till utskottets motivering, yrka bifall till utskottets hemställan.

Om ändring
i förordninget*
ang. statemonopol
å
tobakstillvei''kningen
i riket.

(Forts.)

Nr 51. 42

Lördagen den 10 april.

Om ändring Herr Nilsson i Kristianstad: Herr talman! Jag skulle för
i förordningen mai ^el iia förlängt debatten, om jag icke ansett mig böra

Zm»StTi råtta en uppfattning som herr Lithander här fört fram, då det
tobakstuiverk- annars lätt kunde bli ett sken av att herr Lithanders hela motion
»ingen i riket.hade till ändamål och särskilt var tillkommen för att hjälpa
(Fort*.) arbetarna inom denna industri och således vara ett uttryck för
en vilja att skydda dem. Herr Lithander anförde ju själv, att
det fanns ett överskott av cigarrer i riket på icke mindre än 100
miljoner. Vad avser då denna motion? Jo, den avser, att man
skulle ånyo producera, så att överskottet skulle komma att uppgå
exempelvis tilll 150 eller 200 miljoner den dag monopolet träder
i kraft. Man förstår ju mycket väl, att när det finnes ett
så stort överskott, så måste något göras för att bringa ned det.
På vad sätt har överskottet kommit till? Jo, dels genom denna
våldsamma import från främmande länder, som bedrivits i vårt
land under den enligt mitt förmenande oriktiga föreställningen,
att endast en utländsk cigarr är möjlig för svenska medborgare,
om de vilja ha en bättre kvalitet att röka. Det är med hänsyn:
till nu angivna omständigheter som själva denna stämpelavgift
är tillkommen. Man kan naturligtvis icke gå med på att införa
statsmonopol och sedan låta de privata företagarna vara ensamma
herrar på försäljningsmarknaden ett par tre år fram i tiden.

Herr Lithander har nog icke tänkt sig in i vad ett uppskjutande
av stämpeln skulle innebära. Det skulle innebära, att intill
slutet av maj skulle hit till riket åter ha införts massor av
utländska cigarrer. Skulle de sedan icke stämpelbeläggas. förrän
ett helt år därefter, så hade man ju ett helt år på sig att
sälja ut dem. Och resultatet skulle bli, att den arbetslöshet,
som man vill bota nu genom att uppskjuta stämpeln ett år i
stället för fem månader, skulle komma efter den 1 juni med
ändå fruktansvärdare konsekvenser och resultatet, än vad fallet
blivit nu under denna mycket svåra övergångstid.

Jag vill också tillägga, att icke ens herr Lithander kan påstå
att, om denna stämpel framflyttades ett år. Förenade svenska
tobaksfabrikör exempelvis — det företag som till en början
ensamt avskedade och som nu har 1,500 av sin personal arbetslösa
— skulle förklara sig villiga att taga in alla dessa i arbete
igen. Jag tror icke, att den skrivelse som lästes upp vid remissen
av den kungl. propositionen om understöd gav stöd för det.

Som sagt, jag har velat betona, att ett bifall till herr Lithanders
motion visst icke skulle berett någon minskning i statsverkets
skyldighet att utbetala understöd, och att det endast skulle
innebära ett uppskjutande och en förlängning av den pina, som
genom införandet av statsmonopolet blivit en nödvändighet. Av
denna anledning ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning framställde tierr talmannen
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på
avslag därå och bifall i stället till den vid betänkandet fogade reservationen;
och blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.

43 Nr 51.

Lördagen den 10 april.

§8.

Bevillningsutskottets betänkande, nr 16, i anledning av väckt
motion angående införande av en särskild värnpliktsskatt föredrogs
härefter; och biföll kammaren därvid utskottets hemställan.

§ 9.

Härefter förelåg till avgörande andra kammarens femte tillfälliga
utskotts utlåtande, nr 5, i anledning av väckt motion om skrivelse
till Kung!. Maj :t i fråga om inrättande av ett världsparlament
och en världsregering.

Uti en inom andra kammaren avgiven motion, nr 177, hade herr
Lindhagen hemställt, att riksdagen ville anhålla, att Kung!. Maj:t
måtte i sammanhang med uppgörelsen efter världskriget eller eljest
taga initiativ till ett internationellt övervägande av den angelägna
frågan om inrättandet av ett världsparlament och en världsregering.

På vissa i utlåtandet angivna grunder hemställde utskottet, att
ifrågavarande motion ej måtte till någon andra kammarens åtgärd
föranleda.

Reservationer hade likväl avgivits:

av herrar Gustafsson i Brånsta och Bengtsson i Kullen, som
ansett, att utskottet endast bort hemställa, att förevarande motion
ej måtte till någon andra kammarens ågärd föranleda;

av herrar Bengtsson i Göteborg och Sundström emot utskottets
motivering; samt

av herrar Höglund, Ericson i Funäsdalen och Zander, vilka inom
utskottet yrkat bifall till motionen.

Sedan utskottets hemställan blivit uppläst, lämnade herr talmannen
på begäran ordet till

Herr Höglund, som yttrade: Herr talman, mina herrar!
När herr Lindhagen väckte denna sin motion, drog det ett ganska
soligt leende över en del kammarledamöters anleten, och jag är
tämligen säker på, att den även nu vid behandlingen här skall
bli föremål för åtskilligt spe, liksom fallet har varit i det utskott,
som har haft frågan om hand. Ingenting är ju lättare
än att begabba en framtidstanke, och hånet över ideella strävanden
skall alltid finna en tacksam publik, förvisso även i
denna kammare. Men jag tror i alla fall, att det ligger någonting
uti denna motion, som skulle kunna vara värt ett allvarligare
dryftande än sorn beståtts den av femte tillfälliga utskottet.
Motionens motivering kan ju synas vara tämligen
knapphändig men får väl ses i sammanhang med motionärens

Om inrättande
av ett världsparlament
och
en världsregering.

Nr 51.

Om inrättande
av ett världsparlament
och
en världsreg
er ing.
(Forts.)

44 Lördagen den 10 april.

Övriga ganska omfattande fredsmotioner såsom ett sammanhängande
helt i hans arbete för fredssaken. Motionens grundtankar
gå emellertid ut på att folken själva måste beredas ett
avgörande inflytande på de mellanfolkliga ärendenas behandling
och att de utåt likaväl som inåt måste taga sitt öde i egna händer.
De flesta torde väl vara villiga att erkänna, att en väsentlig
orsak till det nuvarande världskrigets olycka har legat just
uti det politiska system, som gjort utrikespolitiken till den hemlighetsfulla,
ljusskygga hantering utanför folkens kontroll, som
den för närvarande överallt är och som ofta har urartat till en
fåtalets lättsinniga lek med massornas vitalaste intressen. Världsfreden
skall säkerligen förbli en utopi sa länge den inte bygger
på demokrati och folkets självstyrelse i de olika länderna. Där
ligger •— som motionären och reservanterna velat framhålla —
den enda verkliga garantien mot sådana katastrofer, som vi^ nu
uppleva. Men lika visst som den inomfolkliga demokratien måste
vara organiserad för att kunna uträtta någonting, likavisst måste
den mellanfolkliga demokratien vara det. Det måste skapas en
institution med absolut befogenhet att slita mellan folken uppkommande
tvister på grundval av rättens bud och icke genom den
brutala maktens utslag, eu högsta avgörande myndighet i de
mellanfolkliga frågorna. Det är denna tanke, som går igenom
uti den föreliggande motionen. De ansatser i sådan riktning,
som vi kunna peka på i Haagdomstolen och Haagkonferenserna,
äro ju alltför lösa, ha varit alltför vagt byggda och ett uttryck
väsentligen blott för regeringarna och icke för folken,
och deras beslut ha icke heller haft någon verkligt bindande kraft.
Likaså ha också alla vitalare spörsmål i de mellanfolkliga tvisterna
undandragits Haagdomstolens avgörande. Vad det. gäller
är följaktligen att ge en fastare form åt en sådan institution,
att göra den permanent, ge den en folklig grundval att bygga
på samt också laga kraft åt dess utslag. Det är de sjJten,
som motionären liksom reservanterna ha trott sig gagna med
framförande till parlamentariskt övervägande utav tanken på
ett väridsparlament och en världsregering, och vi ha också ansett,
att det varit en naturlig uppgift just för de små folken, att
gå i spetsen för detta arbete, därför att de^små ^staterna icke
gärna kunna påbördas eller misstänkas för några Illojala motiv
i en sådan strävan.

Den korta motivering på 12 rader, som majoriteten i utskottet
givit åt sitt avslagsyrkande, synes mig vara beklagligt
haltande. Det är också karakteristiskt, att endast tre ledamöter
av utskottet ha velat stå för denna motivering, medan ett^ par
av de ärade högermännen ha velat avslå motionen utan någon
motivering alls, vilket för övrigt kanske varit klokare, och ett
par av vänstermännen inom utskottet också har ogillat den anförda
motiveringen.

Jag skall be att ett ögonblick få upptaga den till granskning.
Utskottet säger först, att »frågan ligger utanför den ak -

Lördagen den 10 april.

45 Nr 51.

tuella politiken», och det kan ju till en viss grad vara sant, om Om inrättande
man nämligen ser politikens uppgift uteslutande att syssla me*d av ett »äridsnära
liggande frågor och inte alls att plöja och så för fram- pa,ena™**tl(I"?‘
tiden, att alltså icke på samma gång driva idépolitik som real» regering.
politik. Men jag tror för min del, att i sig själv är frågan (F<>rts.)

synnerligen aktuell, vilket väl den världskris, som vi genomleva,
borde ha lärt en var, och avsikten med motionen är ju
också just att göra den, så långt sig göra låter, med en motion,
i politisk mening mer aktuell än den varit tillförne. Detta
kan sålunda icke gärna vara ett argument emot motionen, då
den just avser att i någon mån aktualisera frågan.

Det säges vidare "i utskottets avstyrkande, att ett »världsparlament
och eD världsregering utan underlag i en motsvarande
organisation av staterna vore utan mening». Ja, detta är
också sant, men motionen avser naturligtvis att just genom ett
världsparlament och en världsregering samtidigt skapa en sådan
organisation staterna emellan, utan vilken världsparlamentet alldeles
komme att hänga i luften och vara meningslöst.

Utskottet fortsätter: »Att redan nu direkt inrikta det internationella
fredsarbetet mot detta mål synes utskottet vara att
föregripa den naturliga utvecklingen.» Jag vet inte, vad utskottet
åsyftar med detta uttalande om att föregripa den naturliga
utvecklingen. Mig synes det tvärtom, som om man genom
att fora fram dessa frågor till övervägande litet varstädes i
parlamenten, snarare skulle påskynda utvecklingen i den riktning
man önskar, att den skall gå.

Slutligen har utskottet ett ganska kuriöst argument av följande
lydelse: »En världsregering och ett världsparlament, där
ej blott de civiliserade staterna utan samtliga folk och stammar,
även de ociviliserade, skulle vara representerade, är för visso
en orealiserbar form av rent utopisk karaktär.» Jag vill fråga:
var står det skrivet i motionen, att motionären åsyftat ett väridsparlament
eller en världsregering, som skulle omfatta alla, även
mycket lågt stående folk och vildar ? Det förefaller mig, som
om denna slags argumentation ligger på samma plan som ett argument,
som jag en gång i min gröna ungdom fick till livs i
en gymnasistförening, där man diskuterade den allmänna rösträtten,
varvid ett kvickhuvud förklarade, att om rösträtten skulle
bli allmän, skulle väl även barn och dårar ha rösträtt. Det
är väl inte fråga om att här sammanföra alla möjliga sådana
folkslag, att skapa ett världsparlament, där hottentotter och
zulukaffrer och siouxindianer skulle vara representerade, utan
var och en förstår väl ändå, att motionärep åsyftat en sammanslutning
mellan kulturfolken, mellan kulturstaterna.

Det kan ju synas ligga ett stänk av utopi över denna motion
— det erkänner jag gärna — och fråga är väl, om den
tanke, som här förts fram, kommer att förverkligas under nuvarande
samhällsordning med ett ekonomiskt system som grund,
vilket med viss nödvändighet kastar staterna i inbördes kon -

Sr 51.

46

Lördagen den 10 april.

Om inrättande flikter. Men jag anser för min del, att det i alla fall är vår
av ett världs- plikt att fora fram sådana uppslag som detta till övervägande
parlament »cftöveraiit i parlamenten, och därigenom också till dryftande av
folken själva för att sä småningom mogna tanken på en sådan
kommande världsordning, som förbinder folken pa fredligt sätt
med varandra och på fredligt sätt sliter de tvister, so11! kunna
uppstå folken emellan, och inte som nu genom den omtala makten
och genom vapnens avgörande. . „„

Jag ber att såsom en opinionsyttring- i sadant syfte ta
yrka bifall till den reservation, som är avgiven av undertecknad,
herr Ericson i Funäsdalen och hen /Sander.

(Forte.)

Vidare anförde

Herr Liljedahl: Herr talman! Den föregående ärade talaren
började sitt yttrande med det ordet, att denna kammare troligen
kommer att nu såsom vid föregående liknande tillfällen bele dessa
ideella strävanden, som framföras av herr Lindhagen, särskilt nu i
denna motion. Jag tror, att den ärade talaren däri misstager sig.
Såväl denna kammare som det utskott, vilket haft frågan under behandling,
ha ju den anmärkningen mot denna motion, att den icke
är för mycket utan för litet ideell. Motionären vill nämligen bygga
upp ,sin världsregering och sitt världsparlament på den nuvaiande
världen sådan den är, vilken ingalunda kan sägas vara någon ideell
värld, då vi däremot anse, att världen maste först utvecklas i mer
ideell riktning, så att en verklig grund föreligger, på vilken man
kan uppbygga något sådant, som motionären hår tänkt sig. För
min personliga del tror jag på den grundtanke, som motionären bär
framfört. Jag har den uppfattningen, att mänskligheten är skapad
att bli en organism, men en organism bildas på det sättet, art först
alstras smådelarna, cellerna, och sedan sammanföras dessa till cellgrupper
och dessa i sin ordning till organ och slutligen organen till
en organism. På den vägen tror jag, att mänskligheten eu gång
skall utvecklas till en organism. Folken ha ju börjat sin existenskamp
på det sätt, att först bildades det lilla bysamhället och sedan
sammanfördes närliggande bysamhällen och mellanliggande landsskap
till provinsstater. Sålunda hade vi ju här i Sverige under
många sekler våra provinsstater. Sedan sammanfördes dessa till
först Svea rike och Göta rike, och därefter hopfogades dessa två
riken till den nuvarande svenska nationsstaten. På det sättet har
staternas utveckling försiggått inom alla de nuvarande nationerna
eller från cellerna och cellgrupperna till de nuvarande organen.
Framtiden har ju till uppgift att om möjligt sammanföra dessa organ
till en ännu större gemensamhet, och det bär ju skett exempelvis
i Amerika, där vi ha 48 stater sammanförda i ett stort statsförbund
och likaså i tyska riket, där 26 stater, var och en bibehållande sin
självständighet — de äro ju kungariken, storfurstendömen, kertigrlömen
o. s. v. — äro sammanförda till en stor gemensamhet. I
Nordamerikas förenta stater liksom i det Tyska riket är för visso

Lördagen den 10 april.

« Nr ÖL

redan den eviga freden organiserad. På den vägen tror jag, att kri- Om inrättande
get kommer att bortorganiseras från de olika staternas berörings-av e.u världssfärer
i den man de kunna lyftas upp i en högre enhet. Men det^“”ä“/rf“*
går icke förrän vi fått åtminstone nationsstaterna bildade, vilket inga- regering
lunda ännu är fallet ute i världen. (Forts.)

•lag vidhåller alltså vad utskottet här har yttrat, nämligen att
frågan är alldeles för tidigt väckt; den är icke aktuell.

Motionären har tänkt sig, att man redan nu skulle kunna bilda
detta världsparlament och denna världsregering, och han har inlämnat
ett detaljerat förslag härutinnan till utskottet. Enligt detta
förslag skulle detta världsparlament sammansättas i förhållande till
den olika folkmängden i de olika staterna. Där skulle exempelvis
sitta ett 40-tal ryska folkrepresentanter och över ett 100-tal kineser.
Mensur många svenskar skulle komma med i detta världsparlament?
Jo. icke mer än en enda svensk folkrepresentant skulle
där få säte. Nu yttrade den föregående ärade talaren, att det icke
alls både varit motionärens mening att sammansätta världsparlamentet
på det sättet, att dessa ännu icke färdigbildade nationer skulle
där bli representerade. Men jag frågar då den ärade talaren:
vilka nationer skulle bilda detta världsparlament? I Ryssland finnes
det 50 ocli i Österrike 17 olika nationer, och jag kan försäkra
den föregående ärade talaren, att många av dessa nationer äro kulturnationer;
så ha vi exempelvis i Ryssland den polska nationen,
som räknar 9 miljoner medborgare, den ukrainska nationen, som räknar
35 miljoner medborgare, och vidare letter, finnar och ester samt
många andra av Rysslands folk, vilka t. o. m. äro mera bildade än
själva huvudstammen inom den ryska staten, nämligen moskoviterna.

Alltså, kommer man därhän, att man först måste slå sönder det ryska
riket i olika delar och flera andra riken också; med andra ord, världen
är ännu icke sådan, att man kan uppbygga det idealsamhälle,
motionären här tänkt sig, och därför tror jag, att utskottet har
rätt, da det säger, att frågan ännu icke är aktuell. Huruvida den
skall bil det är en personlig trosfråga.

Jag ber med hänvisning till vad utskottet yttrat och vad jag nu
framhållit, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Gustafsson i Eränsta: Herr talman! Den före gående

ärade talaren och likaså den nästföregående ha ju sökt
att närmare utveckla vad denna motion egentligen innebär,
och det kan nog behövas, ty själva motionen är mycket dunkelt
skriven, och man kan icke av den fa mycket begrepp om vad
det egentligen är, som motionären här syftar till. Men om
herrarna läsa på sid. 10 i motionen, så finna herrarna, att
motionären hänvisar till en bilaga, författad av en medicine
studerande Mikael Stewen, och däri framlägges en av honom
utarbetad organisationsplan för det internationella parlamentet
och denna bilaga har motionären lovat tillställa vederbörande
utskott, vilket löfte han även infriat. Nu är jag visserligen

Nr 51. 48

Lördagen den 10 april.

Om inrättande av den uppfattningen, att utskottsarbetet egentligen icke har
av eu världs-^en kara]itär, att det i allmänhet är lämpligt att offentligt
parlament^ draga fram meddelanden, som lämnas till utskott, men då den
°regering. föregående ärade talaren redan gått in på denna bilaga och <lå
(Forts.) för övrigt herr Lindhagen vid så många tillfällen uppträtt mot
allt hemlighetsmakeri — han säger t. o. m. i denna motion, att
hemlighetsfullheten i diplomaternas politik är ägnad att dölja
saker, som äro fördärvliga eller eljest icke våga sig fram i
ljuset —- så kan jag icke fatta den omständigheten, att herr
Lindhagen endast tillställt utskottet denna bilaga såsom innebärande
ett förbud att meddela kammaren något av innehållet
i densamma, helst då det naturligtvis är av allra största vikt
för bedömandet av frågan att något känna till, hur enligt
motionärens mening detta världsparlament egentligen skulle
komma att organiseras.

Såsom motionären anmärker, har Mikael Stewen velat kalla
det internationella parlamentet för jordsenaten. Han motiverar
detta på följande sätt: »Det internationella parlamentet skall
ha ett värdigt namn och det lämpligaste synes mig vara jordsenaten,
eller på ido, som skulle vara jordsenatens officiella språk,
la Tersenato. Att kalla den ''världssenat’ vore knappast riktigt
rätt, ty med världen förstås strängt taget universum, alltså inte
bara jorden, utan även andra planeter och himlakroppar.
''Folksenaten’ eller ''nationssenaten'' kunde ju nog duga, men
''jordsenaten’ synes mig'' vara det statligaste och bästa namnet
på jordklotets högsta organ. Medlemmarna komma så att heta
''jordsenatorer’ och de högsta funktionärerna jordpresidenten ,
''vice jordpresidenten’ och ''jordsekreteraren’.»

Nu veta vi ju, att för herr Lindhagen är världen ett helt
annat begrepp än universum. Han yttrade för ett par dagar
sedan, att »världen är ett konglomerat av krångliga förhållanden».
Om den definitionen är riktig, så kan man ju lätt räkna
ut, vad ett världsparlament, om det skulle fullt riktigt återspegla
förhållandena i världen, egentligen skulle komma att bli.
I likhet med herr Lindhagen anser Mikael Stewen, att det internationella
parlamentet skulle vara grundat på den högsta tänkbara
rättvisa. Han säger därom bl. a.: »Det är av vikt att

redan från första början vid inrättandet av detta parlament låta
det få en sammansättning, som uppfyller de högsta krav på en
storslagen rättvisa, ty det kommer att bespara framtiden många
uppslitande stridigheter. Den yttersta orsaken till alla revolutioner
har alltid varit en eller annan orättvisa.» Men när sedan
författaren skall närmare utforma denna rättvisa, då går han
tillväga på det sättet, att han endast tillåter självständiga stater
med mer än en halv miljon invånare att utse representanter,
och varje sådan stat skulle få utse en representant pa varje
fullt tal av 4 miljoner invånare. Men även mindre stater,^som
ha över en halv miljon, skulle få utse en representant; Efter
dessa grunder kommer författaren till det resultat, att 19 stater

49 Nr 61.

Lördagen den 10 april.

skulle fä utse mer än en representant och 28 stater skulle få Om inrättande
utse en representant vardera. De större staterna, som skulle utse av ett
flera representanter, skulle få sända följande antal: Kina 108,

lågland 97, Ryssland 36, Frankrike 25, Amerikas förenta stater regering.
"3, Tyskland 18, Japan 15, Nederländerna 10, Italien 8, Österrike (Forts.)

7, Belgien 6, Turkiet 5, Ungern 5, Spanien 4, Brasilien 4, Portugal
3, Mexiko 3, Persien 2, och Abessinien 2, och sedan komma,,
som sagt, 28 stater, däribland Sverige, som skulle få utse en representant
vardera. Sverige skulle få samma inflytande i det internationella
parlamentet som den lilla sydamerikanska republiken
Paraguay, och det kan ju vara märkligt, att t. ex. England
ensamt skulle ha ungefär lika stort inflytande som alla Europas
övriga stormakter tillsammans. Om vi Se till, hur fördelningen
ställer sig på de olika världsdelarna finna vi, att den blir ''följande:
Europa får 234 representanter, Asien 119, Afrika 3, Au stralien

2 och Amerika 43. I framtiden tror författaren, att Indien
skall få utse egna representanter, och då får Europa 158
representanter och Asien 195; men då nu t. ex. England skulle
få mer än trettio gånger så många representanter som hela
världsdelen Afrika kan man knappast kalla detta för den storslagna
rättvisa, som det talas om här i motiveringen.

Detta internationella parlament skulle sedan utrustas med
en fullständig envåldsmakt. Det heter därom: »För att jord senatens

beslut skola bli respekterade, även om de skola gå emot
någon enskild stats önskningar, behöves det vissa anordningar.

_Som det nu är, far varje statschef och regeringsmedlem, då
de inställas i sitt ämbete, avlägga ed på författningen. Till
detta edsformulär skall tilläggas en paragraf, som säger: 1) att
de skola själva respektera alla jordsenatens beslut och 2) att de
skola ställa alla landets resurser till jordsenatens disposition,
såvida någon annan stat skulle vägra att respektera något av jordsenatens
beslut.»

Uppgiften för denna jordsenat skulle vara mångfaldig. Till
och med den numera aktuella befolkningsfrågan skulle jordsenaten
ha att syssla med. Författaren tror nämligen, att i en
framtid människorasen skall genom bastardisering sammansmälta
till en enda ras, och han ser en fara i, att denna folkblandning
sker för fort, och därför skall det tillkomma jordsenaten att genom
lämpliga lagar sörja för, att denna folkblandning sker långsamt,
Men innan den tiden kommer, skall det komma en tid, då
jordens folk skola sammanleva i ett slags symbios, under vilket
samliv författaren tror, att det kommer att bli en hård tid
för den vita rasen, emedan den da har att upptaga konkurrensen
med kinesernas billiga arbetskraft. Men författaren hyser dock
den förhoppningen, att den vita rasen skall kunna existera som
överklassarbetare på grund av sin högre intelligens. Det tyckes
således, som om författaren antar, att även sedan den tiden kommit,
skall det lyckas för de vita att få en sådan överklassyssla
som t. ex. cn borgmästarebefattning, men den tanken tycks

Andra kammarens protokoll 1015. Nr 51. 4

Nr 51. 50

Lördagen den 10 april.

Om inrättande icke ha varit författaren främmande, att när sedan en hottentott
av eu världs- e]jer senegalneger gör en jämförelse mellan borgmästarelonen i
parlament och gtoe]j}j0^m och lönerna t. ex. nere i Honolulu, han då lätt kan komen
var s samma funderingar som herr Hamilton, da han hörjai

fundera på den kommunala skattebördans fördelning i sverige.

Jordsenatorerna skulle emellertid själva vara skyddade för
denna tillvarons hårda kamp, ty de ha blivit tillförsäkrade ett
årsarvode av 24,800 kronor, och jordpresidenten far nöja sig med
ungefär en halv miljon samt jordsekreteraren med en kvarts

regering.

(Forts.)

3 Då denna jordsenat har fått en så oerhörd makt, kan det ]u
vara av ett visst intresse att se, vilka garantier författaren tankt
sin med avseende å fattandet av skadliga beslut, och härom heter
det: »Kanske kan det synas betänkligt att ge lika rättigheter tor
vita och färgade, men man måste tänka på rättvisan och ^dessutom
lita på jordsenatorernas hederlighet. Manbar lita pa, att
iordsenatorerna städse äro besjälade av tanken pa mänsklighetens
sanna väl, antingen de äro kineser, engelsmän eller ryssar, och tor
övrigt är det alldeles uteslutet, att ett förslag, som vore skadligt
för mänskligheten, skulle kunna samla den tva tredjedelsmajoritet,
som i vissa fall vore erforderlig för ett bindande beslut.»

Emellertid innehåller förslaget vissa rösträttskrav, som tyda
på, att det knappast skulle bli en sådan sammansättning, som
här är föreslagen. Det heter nämligen i fråga om rösträtts bestämmelserna:
»Kan en människa, den må \ ara vit, svart eller gul,
på ett hederligt sätt uppehålla livet i kampen för tillvaron, sa
må den icke förvägras politisk rösträtt.» Skall denna princip vinna
erkännande, är det aldrig möjligt, att denna jordsenat i längden
skall få den sammansättning, som här angivits, utan da bär nog
det enda riktiga, att alla jordens folk få utse representanter i förhållande
till sin folkmängd, och då förstå vi nog, vilken liten
roll den vita rasen egentligen kommer att spela. Om vi sedan erinra
oss, vilken envåldsmakt detta parlament ^ skulle utöva, ligger
det nog kanske en viss fara i att gå med på detta förslag. All
historisk erfarenhet vittnar ju därom, att även ett upplyst envälde
lätt leder till maktmissbruk, och då torde val taran härför
vara så mycket större vid införandet av ett envälde, som
kommer att utövas av den okunnigaste och lägst stående delen
av mänskligheten. Om man därför avkläder detta världsparlament
det ideologiska skimmer, varmed motionären sokt omgiva
detsamma, och ser det litet mera i verklighetens belysning, tror
jag, att litet var skall finna, att denna institution, som skulle vara
den jordiska rättvisans högsta representant, lätt nog kan bliva
det brutala våldets överexekutor och den faran synes mig synnerligen
stor, att genom detta med ett absolut envälde utrustade
världsparlament de nu högt stående kulturfolken lätt kunna
tryckas ned till den kulturnivå, som är den genomsnittliga i varl Jag

har, såsom herrarne funnit, vid utskottets utlåtande

51 3r 51.

Lördagen den 10 april.

fogat en reservation, däri jag uttalar, att enligt min åsikt liade Om inrättande
motionen bort avstyrkas utan någon motivering. Det är ju möj- av ett världs''
ligt, att detta på något sätt kan missförstås,”och därför skall Parlam*nfoch
jag nu be att något angiva skälen till denna min ståndpunkt, ^regering!
Det är nämligen så, att var gång jag träffar mina valmän, får (Forts)
jag av dem den närgångna frågan: Vad uträttar ni egentligen
nu för tiden i riksdagen ? och det har då alltid fallit sig svårt
ato såga, att vi sitta tjugu man uppe i femte tillfälliga utskottet
och ha var sina tio kronor om dagen för att söka utfunRycket
sunt förnuft det möjligen kan finnas i herr
Lindhagens idépolitik, och framför allt har det varit mig svårt
att ingå på någon närmare deklaration i fråga om arbetsresultatet.

^ar. även e.^ annat skäl, varför jag anser, att vi icke
hade bort närmare inga pa denna motion. Herr Lindhagen hade
vid remissen av arets statsverksproposition ett anförande, vari
han skisserade ett arbetsprogram för riksdagen, och enligt detta
ar“,^program skulle 95 procent av arbetet ägnas åt praktisk
politik, som betingades av dagens omedelbara omsorger, och de
Övriga 5 procenten skulle ägnas åt s. k. idépolitik. Om herrarne
gorå sig möda med att taga reda på, vilka ärenden femte tillfälliga
utskottet haft att behandla i år, tror jag, att litet var skall
inse, att detta utskott helt visst fått sitt kvantum satis av
idepohtik, även om denna motion utan några större ceremonier
blivit lagd ad acta.

Herr talman! Jag har nu så pass länge haft äran deltaga i
nksdagsarbetet, att jag till fullo inser det orimliga i, att en så
gammal erfaren och kunnig politiker som herr Lindhagen skulle
taga det allra ringaste intryck av en framställning ifrån en i den
högre världspolitiken sa oerfaren man, som jag är, men ju mer
jag trängt in i denna motion och dess icke mindre märkliga bilaga,
dess mer har jag kommit till insikt om, att denna motion är
sa bristfälligt avfattad och är så ofullgången, att jag icke vill
sluta detta, mitt anförande utan att till herr Lindhagen ha
gjort en vördsam hemställan, att han täcktes överväga lämpligheten
av att på detta sätt »kläcka» motioner med ett dylikt suveränt
förakt för ruvningens skapelsegärning.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets kläm.

. , ^er ^n d h a ge n: Innan jag går in på själva saken och allvaret
i denna fråga, skall jag be att fa i förskott från mitt anförande avföra
vad jag här skulle vilja säga med anledning av den siste talarens
(yttrande. Han sade, att hans valmän ofta brukade fråga honom:

Vau gör ni egenlligen där uppe i riksdagen? Då jag hörde hans
anförande nyss och med den kännedom, jag även i övrigt fått om
hans verksamhet här i riksdagen, undrar jag verkligen icke på. att
man till honom ställer den frågan. Den siste talaren började vidare
sitt anförande med att säga, att motionen föreföll honom något dunkel
Ja, det är ju möjligt, att den så är, men det knn ju också inträffa,
att den siste talarens tankegång är något dunkel. Han har

Jfr 61. »2

Lördagen den 10 april.

Om inrättande uppenbarligen icke det ringaste intresse eller ens någon aning om
av åt världs- dylika, frågor, och det är nog i den omständigheten, som han först
pa£a™jd°eh och främst har att söka orsaken till det dunkla i sin uppfattning här regering.

vidlag. _ _

(Forts.) Den siste talaren sysselsatte sig icke så mycket med. själva saken,

utan han har i stället sökt att, vilket är hans lilla specialitet — var
och en har sin — komma åt det allvarliga syftet med motionen genom
att göra sig rolig åt något vid sidan av saken, nämligen ett till utskottet
bland åtskilligt annat inlämnat förslag till ett dylikt internationellt
parlament. Förhållandet är det, att en medicine studerande
vid Lunds universitet till mig insänt en av honom författad
avhandling, som innehåller en utförlig exposé av detta ämne både ur
historisk, teoretisk och praktisk synpunkt, ^ och denna avhandling
har sedan av mig överlämnats till utskottet såsom bevis för den uppmärksamhet
saken ägnas på olika hall och innehållande åtskilligt
av intresse.

Den nu föreliggande motionen utgör blott ett led i en råd av
fredsmotioner, och jag erkänner villigt, att denna motion icke blivit
lika utförlig som de andra, emedan den kom att skrivas allra sist
strax före motionstidens utgång. Men jag tror dock, att ärendet är
tillräckligt utvecklat, för att man skall kunna förstå, vad frågan
gäller och vad man först skall uttala sig om, nämligen själva idén,
som dock först måste vara fastslagen innan man kommer närmare in
på organisationsfrågan med vilken senare riksdagen nu knappast
kan taga omedelbar befattning för närvarande. Såsom en komplettering
försåg jag också denna motion med en not, däri jag hänvisade utskottet
till närmare källor. Jag inlämnade sedan till utskottet bland
annat en framställning om detta spörsmåls behandling vid en del
internationella konferenser och de olika synpunkter, som där framkommit,
sammanfattade uti en redogörelse av doktor Nilsson i Örebro.
Jag åberopade därvid även den ovannämnda avhandlingen, då
jag tyckte, att det, utan att binda mig på något sätt vid förslagets
detaljer, kunde vara ganska nyttigt för vederbörande att få se ett
exempel, med vilket allvar och uppriktig kärlek även detta ämne behandlas
av tänkande människor över allt i världen och även av unga
studerande, »om visserligen icke ännu vunnit auktoritet. Jag åberopade
även andra framställningar i ämnet. Jag omnämnde sålunda, huruom
herr Palmstierna i en tidskrift skrivit en artikel om, huru man
inom den interparlamentariska unionen tänkt sig denna sak, och hänvisade
som sagt även till en broschyr av doktor Nilsson, som i sin
ordning lämnade anvisning till andra källor. Jag tycker, att det
hade varit nyttigt, om den siste talaren ägnat en del av sin uppmärksamhet
även åt dessa andra till utskottet inlämnade bilagor. Jag
har för övrigt icke alls den uppfattningen, att det bör vila någon som
helst hemligt över dessa saker, utan jag skulle gärna till och med ha
sett, om de till utskottet inlämnade framställningarna blivit^tryckta
som bilagor till utskottsbetänkandet, såsom ibland sker, då under
hand till utskott inlämnas framställningar eller andra dokument till
belysande av ett ämne.

Lördagen den 10 april.

53 Nr 51.

Na har det av den omnämnde studeranden gjorda undersök- inrättande
ningen i frågan blivit föremål för en utförlig behandling av den ^Wa«e»T«e&
siste talaren såsom varande det, som saken här uteslutande gäller och* en VärUhingenting
annat. Ivan man ur det vardagliga tanklösa föreställnings- regering.
sättets synpunkter få något löjligt över detta programs detaljer — (Forts.)
vilka alltid i första början äro svåra att uppdraga -—då förfaller hela
saken, så enkel är den siste talarens tankegång. Jag vill nu icke
yttra mig ohövligt, men den siste talaren brukar ju icke skräda sina
ord, utan söker ju vara så insinuant som möjligt, och då kan jag
också tillåta mig säga, att den uppfattning, som han utvecklat här i
denna fråga — icke i andra frågor, där han tilläventyrs har mycket
förnuftiga meningar —, är av den beskaffenhet att jag snarare vill
räkna honom till de av herr Liljedahl omordade ociviliserade icke
utvecklingsbara folkslag, som man anser icke böra få vara med vid
denna frågas behandling.

Sedan jag nu således bemött något den siste talaren vill jag yttra
mig om själva saken.

Anledningen till att denna fråga kommit med i mina fredsmotioner
är, att den enligt min uppfattning är synnerligen aktuell såsom
berörande spörsmålet om världens organisation, som ju tränger
på oss till följd av den stora världskrisen. Varje land bör göra vad
på det kan ankomma för att åstadkomma ett resultat. Ett led i dessa
strävanden är vad som innefattas i ifrågavarande motion. Det hav
närmare utvecklats av herr Höglund, och jag skall vid detta tillfälle
underlåta att ingå på en detaljerad framställning, utöver vad motionen
innehåller, då det sjmes mig, att sakens reala betydelse bör
ligga så klar, att man icke nu behöver upptaga tiden vidare därmed.

I olikhet med den siste talaren ha alla tänkare i detta ämne sedan
långa tider tillbaka ansett, att detta är just något, som vi måste komma
till för att få fred i världen. Det må vara begripligt att mången
finner en sådan sak som denna, utopisk, men i alla fall förtjänar den
att behandlas med allvar och aktning och icke på det mera ociviliserade
sätt, som den siste talaren gjorde.

Man har av erfarenhet och enligt sakens natur funnit, att det
måste komma till stånd en federation mellan staterna, byggd på juridiskt
bindande grunder, så att de kunna åstadkomma något av beslut
och handling. Ansatser härtill finnas på olika håll i världen
och början blir säkerligen verkligt primitiv men saken måste alltmer
fullkomnas och det sker icke utan att även initiativ tagas därtill.

Vi hava — om jag nu först får nämna så att säga enskildas ansträngningar
för detta ändamål — världsfredskongresserna och internationalens
stora kongresser, som äro kanske de betydelsefullaste. Om vi
åter hålla oss till det officiella initiativet, så möta vi Haagkonferenserna
och den interparlamentariska unionen, vilken senare söker på frivillighetens
väg åstadkomma ett surrogat för eu sådan sammanslutning
från det parlamentariska livets sida.

_Nu har emellertid som sagt världskriget sagt oss, att vi måste
gå vidare på denna väg. Således, det är en redan aktuell politik att
bygga på och det gäller att lägga ytterligare stenar till den byggnad,

Sr 51. 54

Lördagen den 10 april.

Om. inrättande sou är upprättad. Det liar framhållits i reservationen i korthet och
plrlammt loch tlc Hedsröster gå i den riktningen. Det stod senast i går ett

1 en världs- referat i pressen av ett föredrag i Norge, däri särskilt berördes denna
regering, fråga och uttalades, att det är dit vi måste komma. Det gäller nu
(Forte.) först att resa själva idén. Jag kan knappast instämma ens med herr

Höglund i vad han antydde om frågans något utopiska läge i världen.
Mig synes nämligen, att saken är verkligt aktuell och knappast utopisk
längre, utan nu stå vi just inför en bjudande nödvändighet att
åstadkomma, att alla nu befintliga så kallade civiliserade stater överenskomma
om att skapa något organ för gemensam överläggning och
ledning i världssamhällets intresse. Det är väl ett ganska naturligt
steg efter allt som förekommit och icke någon otänkbar sak.

Utskottets skäl för avslag äro redan bemötta, men jag skall be
att få tillägga något. Jag har redan framhållit, att denna sak synes
mig tillhöra den aktuella politiken i hög grad. När utskottet säger,
att man icke skall »föregripa den naturliga utvecklingen» så får jag
säga, att den »naturliga utvecklingen» får numera gå i vägen för
allt möjligt och enar alltmer till eu samling från vitt skilda håll i
negationernas tecken. Särskilt herr Liljedahl har, såsom ordförande
i femte tillfälliga utskottet, visat sig vara eu synnerligen negativ
optimist. Han vill, att vi skola lägga armarna i kors och vänta på
den s. k. naturliga utvecklingen. Men, vad är det då som skapar utvecklingen,
om icke människornas vilja till handling? Det är den,
som påskyndar utvecklingen, och icke bara de blinda naturkrafterna.
Det åtminstone borde herr Liljedahl förstå, att det icke är föreslaget
att nu skapa ett världsparlament på grundval av alla nationer av
skilda skiftningar, insprängda för närvarande i skilda stater, utan att
man måste börja praktiskt med de stater, som finnas. Om jag skall
angiva, vilka stater det njm världsparlamentet skulle nu närmast representera,
så skulle det väl vara de stater, som deltogo i den andra
Haagkonferensen. Där ha vi grundvalen för den sammanslutning,
som man kan innesluta i sina förhoppningar nu i förstone.

Därför är det vidunderligt, att utskottet kunnat komma med den
uppfattningen, att motionen skulle omfatta de s. k. ociviliserade folken,
som icke åtminstone ännu äro mäktiga av organisation och att
ingå i sådana här förhandlingar. Ofta har jag för övrigt från ledamöter
i tillfälliga utskotten hört uttalas den uppfattningen, att dessa
utskott skulle vara förbjudna att förändra en motions kläm. Detta
är ett stort misstag. De tillfälliga utskotten få göra vilka yrkanden
som helst, som falla inom en motions ram. Om det vore så, som
herr Liljedahl trodde, att motionen mot eget påstående och mot det
sunda förnuftet inbegrepe även de ociviliserade folken, kunde ju utskottet
ha utmönstrat dessa och icke såsom skäl för avslag åberopat
denna brist, som enligt dess uppfattnnig skulle förefinnas i motionen.

Det berättades i går i en tidningskorrespondens, att i Amerika
det alltmer kommit en rörelse i gång, som vill på alla sätt främja
världsfreden och därför uppställer såsom program ett totalt slopande
i erforderliga fall av de gamla mellanfolkliga förhållandena, d. v. s.
ett skapande av nya grundvalar för desamma. Man kan ju säga, lie -

Lördagen den 10 april.

55 Nr 61.

ter det vidare i korrespondensen, att detta är drömmar, det må man ^Järidfgöra,
men bakom/dessa drömmar finna vi det överväldigande fler-poWamenj och
talet av det amerikanska folket. Yarför skall då det svenska folket, en väridssom
befinner sig händelserna närmare, aldrig finnas bakom sådana regering.
tankar? Jag tror att dess flertal i själva verket gör det och att den (Forts.)
hårda nödvändigheten kommer en gång att lära även dess representanter
att taga itu med de verkligt aktuella fredsfrågorna.

Ur dessa synpunkter ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr Z an der: Herr talmani Jag har icke så mycket

att, tillägga till vad herr Lindhagen sade nyss, men då jag
deltagit i utskottets behandling av ärendet, vill jag tillåta
mig att yttra några ord i saken.

Det framhölls av herr Höglund, att denna fråga av många
torde betraktas såsom utopisk, och några av våra kolleger i utskottet,
herrar Liljedahl och Gustafsson, ha gjort vad på dem
ankommit för att göra den till en större utopi än vad den
verkligen är, enligt min uppfattning. Man kan visserligen säga,
att det ligger något stort i uttrycket världsparlament, men
därunder ligger en tanke, som icke är ny, därför att den nu
för första gången väckts i denna kammare. Herr Lindhagen
pekade på, att denna sak förut diskuterats, och det är underbart,
att herr Gustafsson, som deltagit i utskottets behandling,
icke funnit andra lämpligare citat att gorå ur papperen, som
stått till utskottets förfogande, än dem han funnit sig föranlåten
att uppläsa. Det fanns dock andra utredningar, som voro ganska
vägledande för frågans utveckling, och jag tänker då icke bara
på den broschyr, som doktor Nilson i Örebro skrivit, utan även
på den utveckling av ämnet, som i tidskriften Tiden givits
av en ledamot av denna kammare.

Det är visserligen sant, att denna sak, som benämnes världsparlament,
har långt till sin fullbordan, men om man ser, hur
utvecklingen gått, kan man icke neka till att vi sannolikt
komma dit, och vi måste komma dit, om man har hopp om
framtiden och att mänskligheten skall kunna förskonas från
det gissel, som kriget i så hög grad särskilt för närvarande!
åsamkar densamma. Det kan icke nekas till att man under
sådana förhållanden söker efter fredsgarantier. Det finnes många
frediävänner, ja, det finnes snart sagt ingen som inte själv erkänner
sig som fredsvän. Alla söka de efter garantier för
freden. De s. "k. fredsvännerna se i den beväpnade freden,
i rustningarna, en garanti för freden. Denna politik har emellertid
gjort fullständigt bankrutt under det år, som gått. Man
får söka efter andra fredsgarantier, och då kan man icke finna
någon annan sådan än samverkan folken emellan. Man kan
peka på en hel del saker, som gått i den riktningen, Man kan
peka på Haagkonferensen t. ex. Det är visserligen icke en institution,
som är grundad på folkens direkta insatser, men det är i

Jir 51. 56

Lördagen den 10 april.

Om inrättande alla fall en sammanslutning mellan olika nationer, mellan monarker
och dynastier, som gjort en del förberedande arbeten,
1 en världs- vaorpå man kan bygga ett världsparlament. "Man "har sett, huru
regering, många göda resultat kommit från Haagkonferensens förhand(Forts.
) lingar, och det är icke annat än med glädje man kan uttala
sig därom. Samtidigt ser man dock den ofullkomlighet, som
vilar över institutionen, och sålunda måste man räkna med att
ytterligare utveckla denna samverkan. Det kan icke, lika litet
som det är i de enskilda nationerna, för de stora folkens flertal
vara gagneligt, att ledningen ligger i ett fåtal personers
händer, personer, som ha den suveräna makten, utan man måste
utvidga och utveckla denna samverkan ytterligare, så att folken
med sina vitala intressen komma till sin rätt. Lika litet som,1
det för en nation är gagneligt, att den behärskas av en suverän
självhärskare, lika litet är det för de internationella förbindelserna
lämpligt, att sådana institutioner behärskas av suveräna
självhärskare. Tanken måste utvecklas, och då kommer
det att gå så, att folken få större inflytande än hittills. Vi
ha den interparlamentariska unionen, som hittills utvecklats
vid° sidan av Haagkonferensen. Ehuru den icke tagits i anspråk
vid de officiella förhandlingarna stater emellan, har den
mera varit en rådslående församling av parlamentsledamöter
från olika länder. Men tanken behöver utvecklas, och vi se,
hur den utvecklats mer och mer inom denna union, ehuru väl
man kan säga, att det för stunden ser mörkt ut med alla internationella
förbindelser på frivillighetens väg. Vi kunna dock
se, hur arbetet går fram mer och mer till ett tillstånd av
fastare karaktär, där det icke bara är utopier, utan där det
finnes en känsla av verklighet att bygga på. Det finnes hopp
för framtiden att kunna åstadkomma ett bättre sakernas tillstånd
än hittills varit möjligt.

Jag menar, att om det också i dag är första gången denna
fråga behandlas här, så bör den dock icke betraktas så utopisk,
som en del gör. Jag är övertygad om att det ligger något
verkligt under densamma. Det finnes stor anledning att göra
det, då vi se på det tillstånd, som råder i världen, och vilka
medel man skapat för att åstadkomma fred. De fredsvänner,
som icke byggt sin fredsvilja på vapenmakten, ha icke kommit
till sin rätt, och det kan icke nekas till att de, som strävat
efter fredens erhållande med hjälp av neutralitetsförklaringar,
icke av årets erfarenheter ha anledning att bygga alltför kraftigt
därpå. Det måste vara internationella sammanslutningar, som
man till sist måste bygga freden på. Detta äk min åsikt, och
därför har jag understött denna tanke för mitt vidkommande.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Hem Palmstierna: Herr talman! Jag begärde ordet i

denna fråga, när jag hörde herr Gustafssons anförande, egentligen
därför att jag fann i detta anförande en benägenhet att

Lördagen den 10 april.

57 Nr ÖL

över huvud kasta ett löjets skimmer icke bara över motionen Om inrättande
utan även över frågor, som stå i nära sammanhang med denav fu vårtdstankegång,
som föreligger i motionen. Jag må väl saga, att ™ *

en folkrepresentant, tillhörande en liten stat, bör taga på dessa regering.
frågor med kanske något större allvar än som kunnat förmär- (Forts.)
kas i herr Gustafssons anförande. Jag vill för min del mycket
gärna erkänna, att motionen, sådan den föreligger, icke är en
lämplig utgångspunkt för allvarligt arbete i denna sak. Men
å andra sidan är det alldeles givet, att därest något intresse
hade besjälat den ärade representanten, så hade för honom ett
rikt tillfälle erbjudit sig att närmare sätta sig in i dessa frågor,
och jag undrar, om icke hans syn på detta spörsmål då
blivit en annan.

Det är påtagligt, att när man går in på denna sak, finner
man, att vi redan ha en begynnande världshushållning — jag behöver
icke anföra alla indicier på den saken — och att man kan
spåra reflexer av denna rörelse, denna utveckling, som faktiskt
sker i världen, men som tyckes vara vissa ledamöter av utskottets
majoritet fullkomligt obekant. Vi finna en fortgående strävan
att upprätta administrativa förordningar, åstadkomma internationell
lagstiftning, och utbilda mellanfolklig rättskipning.

Och det förefaller mig som om något ord om den saken hade
kuDnat få inflyta i utskottets betänkande.

Jag vaktade för min del på reservationen, och hoppades, att
i denna, som avgivits av herrar Höglund, Ericson i Funäsdalen
och Zander, få erfara att dessa representanter hade någon insikt
härom och kunde utpeka rätt riktning för det fortsatta arbetet,
men när jag läste reservationen, blev jag besviken och måste
även sätta frågetecken i kanten. Jag förstår den icke, och jag
har bort, att det finnes flera i kammaren, som undra vad meningen
verkligen är. Å ena sidan talar man om, att det finnes
tillfälliga ansatser till en organisation, och att det är »herremaktens
representanter», som gjort dessa tillfälliga ansatser,
till en organisation för en kommande världsordning. Å andra
sidan säges i reservationen, att denna organisation skall göras permanent
och fast. Framställningen är ej begriplig och man har
tydligen icke erfarenhet om, huru arbetet bedrives vare sig
av de organiserade fredsvännerna, socialdemokraterna, den interparlamentariska
unionen eller andra. Studerar man den saken
så skall man snart varsna det syfte, den strävan som år
ut och år in pågått, under outtröttligt arbete, och man iakttar
mången, som arbetar hela sitt liv hängivet för att skapa den
permanenta, fasta organisation, varom antydning göres i reservationen
och att framkalla en folkopinion som stöd för densamma.

Nu komma dessa reservanter bara med en allmän kritik,
och vad säga de sedan? Jo, att nu gäller det att skapa organ
för den kommande permanenta världsordningen. Ja, mina herrar,
när jag lästo detta så tänkte jag: lyckliga människor! De
veta tydligen hur det skall gå till. Ordspråket besannar sig dock

lir ol. 58

Lördagen den 10 april.

Om inrättande att det är lätt att säga tulipanaros, »men gärna!» Vad ha
av ett oär?rf«-reservanperna givit för direktiv, för riktlinjer? Pekar man pa
parlament ochdet sakiiga arbete, som under decenniernas lopp bedrivits för
e''legering!" ändamålet? Söker man anknyta därtill. Nej, inte alls. Blott
(Pörte.'' en svävande allmän deklaration framföres. Jag tycker dock,
att man bort giva åtminstone någon antydan om vad man vill.

överblickar man situationen, visar det sig att den trots de
kritiska förhållandena i världen dock icke är sa hopplös, som
mången tänkt sig, emedan åtskilligt, som uppbyggts under decennier,
är så fast rotat i förhållandenas egen natur, nämligen den
ekonomiska världshushållningen, att människorna faktiskt bshöva
det, och därför kommer det att stå fast, även efter världskriget.

Jag skall be att få anföra några gruppexempel.

De administrativa överenskommelserna började redan 1865
med telegrafförvaltningen, och sedan med posten, havskablar,
järnvägsfrakter. Vidare ha vi sjöfartsreglerna av 1864, 1879
och 1910, förordning om handelsmärken, jordbrukarnes störa institut
i Rom, växelrättens ordnande år 1910 och åtskilligt annat
i den vägen. Det är, som sagt, eu begynnande rent internationell
lagstiftning, som på detta sätt fortskridit, och det har
under senare år ständigt varit kongresser och konferenser med
nya överenskommelser, tillsättandet av en internationell ämbetsmannakår
och nya mellanfolkliga institut o. d., som tillkännagivit
eu tydlig utveckling av samlivet i världen. Jag vill särskilt
fästa herr Gustafssons uppmärksamhet på den saken. Och
ännu mer: Vi veta huru många tvister som uppstå mellan en skilda

rörande penningfordringar, handelsmål, börsleveranser och
annat dylikt. Nåväl, det pågår en unifiering av clen internationella.
privaträtten sedan 1893 i avsikt att få dessa underkastade
likformig behandling. Säkert erinra vi oss hurusom
denna kammare besluta i frågor, som röra hela världens ekonomiska
lagstiftning. Komma icke denna kammares ledamöter ihåg,
huru vi diskuterade frågan om kvinnornas nattarbete? Ställd
under rätt perspektiv visar denna frågas behandling att det numer
uppstår frågor av mer allmän mellanfolklig ^innebörd, som
framtvinga liktidig behandling av samma spörsmål i olika riksförsamlingar
i avsikt att betrygga tillkomsten av en internationell
lag. Ett socialt lagstiftningsarbete av denna art har bedrivits
alltsedan den första kongressen 1890 för arbetarskydd,
och den fortsatta utvecklingen på detta område tränger sig
fram på grund av industrialismens egenskap att vara en integrerande
del av världshushållningen. Jag tycker, att man borde
ha ögonen öppna för den saken.

Jag skall be att få gå in på ett annat område, berörande rättskipningen.
Jag ber de ärade högermännen, som kanske rycka på
axlarna åt denna fråga, att erinra sig, att frågan om den internationella
rättskipningen i fråga om privaträtten tagits^upp genom
ett av världens mest aktade samfund Die ältesten der Kaufmanner

Lördagen den 10 april.

59 Bil* 51.

Schaft i Berlin. Detta samfund bär nämligen begärt, att en in- Om inrättande
ternationell rättskipning vid internationella domstolar skall kom- av fu
ma till stånd beträffande privaträttsliga angelägenbeter.

Där stå vi sålunda inför ett initiativ till mondial rättskipning, regering.
framförd från auktoritativt håll, och av de amerikanska ledamö- (Fort».)
terna på Haagkonferensen 1907 påyrkades också upprättandet
av en sådan domstol. Jag skulle kunna gå vidare och omnämna,
huru Haagkonferensen 1907 beslöt att upprätta en internationell
domstol rörande vissa sjörättsmål, en prisdomstol men huru detta
förslag föll på det engelska överhusets motstånd i fråga om de
regler, som skulle följas, och som vi från Londondeklarationen
1909 känna till.

Nu säges det i reservationen, att man borde skapa en permanent
organisation men »herremaktens representanter», som nittills
gjort försöken ha misslyckats. Ja, vi minnas kanske uttrycket om
»det heliga romerska riket», som varken var heligt eller romerskt
eller ett rike. I analogi härmed har man om den permanenta skiljedomstolen
i Haag, som man sökt upprätta, yttrat, att den varken
är permanent eller en skiljedomstol eller i Haag. Detta är
sant. Det förhåller sig tyvärr på det sättet. Men vilka är det,
som hållit på med att arbeta för att åstadkomma en permanent
skiljedomstol och vilka är det, som motverkat denna sak? Läs
Haagkonferensens förhandlingar! Vi finna beträffande förarbetena
till Haagkonferensen, huru de organiserade fredsvännerna,
med socialdemokrater i spetsen huru den interparlamentariska
unionen gång på gång framställt förslag härom och uppställt
rättsregler i sådant syfte. Men varför stupar förslaget ständigt?

Jo, skiljedomsfrågan fördömdes av tyska regeringens representanter
vid 1907 års Iiaagkonferens. Det är på detta område som i
vårt eget land. Framstegen hindras av reaktionära makter.

Vi finna för övrigt ett gensvar — ett kanske något parodiskt eko
— av detta motstånd i vad herr Gustafsson anfört i kammaren i
dag. Jag vill också framhålla, att när man talar om ett
permanent organ för mellanfolkliga överläggningar så innebär
Haagkonferensernas regelbundna periodiska återkommande utan
att Nordamerikas president eller Rysslands tsar eller Hollands
drottning t. ex. taga initiativet därtill ett steg i sådan riktning
och därom har den interparlamentariska unionen sedan länge
arbetat och även utarbetat förslag i sådant avseende. De ärade
reservanterna ha ej med ett ord berört detta!

Ja, jag kunde kanske också, ehuru det måhända blir litet för
långt, säga några ord rörande spörsmålet om ett världsparlament.

Om den frågan vill jag säga följande: det torde väl näppeligen
råda någon tvekan därom, att i den mån frågor uppstå berörande
en mängd nationer i vår kulturvärld av ganska ensartad beskaffenhet,
så behöva dessa frågor föras fram till gemensamma överläggningar.
Jlurudan formen för dessa gemensamma överläggningar
bör bliva, är synnerligen svårt att yttra sig om. Vi ha
administrativa sammankomster. Våra civilministrar pläga resa

Nr Öl. 60

Lördagen den 10 april.

Om inrättande till dessa sammankomster. Det kar vidare förekommit överlägg*ocÅ
n*n»ar som berört spörsmål, vilka icke ännu varit fullt mogna till
V*lnZärldt- avgörande, men som kanske snart bliva det. Dessa ha i regel
regering, upptagits inom den interparlamentariska unionen. Den interpar(Forte.
) lamentariska unionen består av fredsgrupper, men — och glömmen
icke det, mina herrar •—- det kan vara av intresse att veta, att
i denna interparlamentariska union, som dock representerar personer,
tillhörande olika partier —- även högerpartiet är representerat
— har på fullaste, allvar, därför att omständigheterna framtvingat
denna sak, diskuterats frågan, huru denna union skulle
kunna, bliva ett mera representativt uttryck för riksdagarna än
den för närvarande är. Och då kommer man, herr Gustafsson,
in på detta spörsmål: huru skall denna representation se ut?
Man kan icke gå efter folkmängd. Det var alldeles onödigt att
kritisera den saken och den bilaga, som inlämnats till utskottet;
ty det är självklart — det inser varje människa -— att sådant
som där förekommer är tokerier. Inte kan man t. ex. låta
Kina dominera hela Europa. Inte kan man heller för att gå
vidare i spörsmålet låta handelsomsättningen vara det bestämmande
; då skulle det lilla Holland få en oerhörd betydelse i
jämförelse med andra stater, som ej ha samma stora transitohandel.
Vad man strävar efter det är, för att använda ett matematiskt
uttryck, att få en nationell integral, som skall vara
avgörande för representationen. Detta är ett synnerligen svårlöst
problem, som i själva verket redan berör den interparlamentariska
unionens eget arbete och en kommission inom denna arbetar
på frågans lösning. Eftersom kanske flertalet av denna
•kammares ledamöter tillhöra unionen, kan det vara skäl omnämna
denna dess strävan att ge till representation ett mera
fylligt, mera auktoritativt uttryck.

Ja, jag har nu en stund sysslat något med dessa saker. Jag
vill för min del säga, att jag uppkallats därav, att frågor som
i alla fall i så eminent grad beröra mänskligheten, frågor som
i själva verket så ingå i hela den folkrättsliga utvecklingen i
världen borde från olika håll tagas på med det djupa och sakliga
allvar, med det ingående, grundläggande studium av frågan,
som enligt mitt förmenande allena är ägnat ätt verkligen fora
saken framåt. Det är detta uppbyggande på alla de punkter, som
av mig vidrörts, byggande vidare på en redan lagd grund, som
är det viktiga. Vi skola försöka iakttaga de linjer, arbetet
skall följa, men icke tvärsäkert komma och säga: här är ingenting
gjort förut. Vi böra hängivet, troget fullfölja det verk,
vars konturer tecknats sedan årtionden tillbaka. Det är detta,
herr talman, jag velat yttra, och jag måste, som saken nu ligger,
gå på utskottets förslag.

Herr Lindhagen: Den siste talaren uttalade i början av sitt
anförande det kategoriska påståendet, att man måste medge, att den
föreliggande motionen icke vore någon utgångspunkt för att göra

.Lördagen den 10 april.

Öl Nr 61.

något uttalande eller visa något intresse för de tankar motionen Om inrättande
innehåller. Det var ungefär detsamma som lian sade, då frågan om
nationernas rätt var före, och jag har ju alltid, så långt jag minns *

tillhaka, mött hans otroliga intresse av att anse bland annat alla rega-ing.
förslag jag väcker i fredsfrågan icke vara ägnade att upptagas eller (Forte.)
på något sätt bifallas av riksdagen. Vi stå här tydligen på ofantligt
olika ståndpunkt, under det jag merendels funnit hans initiativ beaktansvärda
och biträtt dem.

Man kommer i detta sammanhang och i dessa tider in på nationernas
rätt. Här föreligger ytterligare i dagens tidningar ett
upprop från socialdemokrater i Tyskland, där de under åberopande
av uttalanden från kongresserna i Köpenhamn och Basel framhålla,
att nu måste framför allt varje nations rätt till självständighet hävdas
vid den stora uppgörelsen. Men den siste talaren vidhåller enständigt
och överallt, där av mig erinras om denna sak, att det ej är något
som man bör intressera sig för i det parlamentariska arbetet.

Nu vill jag. likaväl som under debatten om nationernas rätt,
fråga kammaren, om kammaren fick så mycket mera klart för sig,
av herr Palmstiernas framställning, vad han egentligen ville i dessa
frågor. Han antydde en del saker, som ur min synpunkt ligga på
sidan av själva frågan och peka åt ungefär samma negativa håll
som herr Gustafssons i Brånsta uttalanden, fastän på ett bättre och
allvarligare sätt. Han kom därför till samma resultat som denne
eller avslag å motionen.

Jag vill säga, att motionen i fråga har icke alls undanskjuta
det föregående arbetet. Den hänför sig tvärt om just till detta och
bygger på vad redan blivit gjort. Såsom i motionen erinras har man
redan kommit in på den bog, som nu ifrågasättes. Då menar motionären,
att det väl ej är något oövervinnerligt utan tvärt om genom
samfällda bemödanden från olika håll utförbart att kunna intressera
de olika staterna och parlamenten för att bygga vidare och
få en något mera permanent organisation både i ledning av och beslut
om de i så hög grad förefintliga gemensamma världsintressena. Yi
behöva oavvisligt hädanefter ett organ där verkligen världens olika
stater tvingas att gemensamt begrunda sina olika mellanhavanden
och taga initiativ för framtiden.

Palmstierna berörde på sidan om ämnet, såvitt jag kan förstå,
varjehanda initiativ som gjorts och påpekade, att de voro beaktansvärda.
Men varför då icke främja initiativ även i denna fråga och
gorå det omsider framför allt i parlamenten? Ty allt det arbete,
som sker, är bara summan av en mängd initiativ i olika riktningar,
och detta förslag är bara ett litet grand av de miljoner initiativ som
borde ytterligare förekomma. Varför är detta initiativ mindre värt
att tagas vara på än exempelvis initiativ av Kaufmannschaft i Berlin
och andra, som Palmstierna med sin utgivna och framförda myckna
förmenta lärdom i det här fallet kommit med?

Palmstierna erinrade, att detta berör mänsklighetens livsfrågor;
man skall icke inlåta sig därpå förrän efter grundliga studier av det
hela. Särskilt bör man väl då gå till de stora tyska handböckerna

Nr 51. 62 Lördagen den 10 april.

Om inrättande { socialvetenskap och lära sig en massa saker om andras initiativ
m T eat1 och oc^ därav inträffade händelser innan man tager upp sådana frågor.

1 JaS har verkligen läst en del sådant, men anser att i denna frågas
regering. nuvarande läge man icke behöver belasta vare sig protokollet eller
(Ports.) kammaren med något allt för vidlyftigt ingående i dessa detaljer.

Här gäller det först och främst principerna och att föra fram dem
ur det bestående jordbundna. Vad som fordras är främst kunskap
och kännedom om dessa principer eller som det ännu riktigare kallas
hjärta för desamma. Herr Palmstierna tror tydligen icke att detta
är någonting av större betydelse och dock är det endast genom att
människor tänkt och känt själva som världen gått framåt. Genom
ett uppsnappande bara av andras kännande och tänkande i det förflutna
kommer man själv ingen vart om man ej själv därtill lägger
sitt eget. Sedan må de så kallade sakkunniga komma till hjälp
med sitt tekniska vetande, när väl viljan och känslan för folkens
behov brutit sig igenom och anvisat vägen.

Jag skall säga herr Palmstierna, att det finnes ett gammalt ord
om allt det som ligger på botten av det hela, om det väsentliga med
andra ord, nämligen att detta oftast blivit fördolt för de visa och
kloka men uppenbarat för de fåkunniga. Det är däri det ligger.
Jag ber att få yrka bifall till den av herr Höglund m. fl. avgivna
reservationen.

Herr Palmstierna: Herr talman! Jag nödgas säga några
ord med anledning av det senaste anförandet.

Jag måste erkänna, att det var med en mycket hög grad av
tvekan, som jag begärde ordet förra gången; och om det icke på flera
håll hade varit en önskan därom, skulle jag eventuellt icke hava
gjort det, därför att det verkligen är så, när man förfäktar en mening
i en fråga som ligger herr Lindhagen varmt om hjärtat, men där
man icke helt följer honom, att man riskerar åtskilligt. Man riskerar
att få ett sådant anförande som det, vilket nu blivit fäst till
kammarens protokoll, och i vilket det uttalas, att jag »har ett otroligt
intresse av att ha en annan mening» än herr Lindhagen, och
sedan vet man allt vad som kommer efteråt. Det har man fullkomligt
klart för sig. Det skall vara, det säger jag ärligt, att man är
besjälad av en alldeles bestämd önskan att debatten i denna fråga,
för vilken jag har ett sakligt, varmt intresse, föres på ett plan, som
gagnar saken, för att man över huvud taget vill yttra sig i frågan.
Jag kan försäkra — det är möjligt att herr Lindhagen ej tror det
— att detta är det enda motivet för mig att yttra mig i denna sak.

Här sades av herr Lindhagen, att jag ställt mig på herr Gustafssons
i Brånsta sida. Kammaren bär hört mitt anförande. Jag tror
till och med, att en hel del högermän icke känt sig så särdeles väl berörda
av de anmärkningar, jag riktade mot herr Gustafsson; i varje
fall gör han det säkerligen icke själv. Det är därför orättvisst att
komma med ett sådant uttalande, som herr Lindhagen hade.

Vad jag för min del velat säga, det är att vi i dessa frågor, som
äro — det vågar jag påstå — för vårt svenska folk och för vår sven -

Lördagen den 10 april.

63 Sr 51.

ska nation viktiga, skola se till att de skandinaviska folken och de
små folken engagera sig i dessa uppgifter på ett starkt och saklig i °varia„™t och
sätt och att också själva utgångspunkterna formas fullödigt, att vi e» världsverkligen
få någon grund att stå på. Men vill herr Lindhagen, med regering.
stöd av denna motion, att vi vid ett eventuellt fredsslut skola komma (Forts.)
och begära att få någon världsregering, så är det orimligt — man
behöver bara se på, hur tillståndet är i världen — och även herr
Höglund anser, att det är orimligt. Han vill bara ha en opinionsyttring
i frågan. Det är en gradering av saken, som jag kan förstå
från herr Höglunds sida, då han icke i sak kan instämma med herr
Lindhagen; men för mig ter sig saken så, att opinionsyttringar, vilka
man vill ikläda borgen från svenska folkets och svenska statens sida,
måste rikta sig på sådana mål och vara så beskaffade, att vi kunna
stå samlade bakom dem.

Herr Gustafsson i Brånsta: Herr talman! Herr Palm stierna

har begagnat tillfället att hålla ett långt anförande om det
internationella arbetet i allmänhet. Det är icke den saken som nu
föreligger till behandling, utan nu är det fråga om ett bestämt förslag
om inrättande av ett världsparlament och en världsregering.

Herr Palmstierna har påstått, att jag försökt att draga ett löjets
skimmer över detta förslag. Jag har endast citerat litet ur en
utskottet tillhandakommen bilaga, som innehåller en organisationsplan
för detta världsparlament, och märk väl den enda detaljerade
organisationsplan, som utskottet haft att bygga sitt omdöme på.

Om dessa citat väckt löje, så är det icke mitt fel, ty jag har icke författat
den bilagan. Herr Palmstierna betecknar denna bilaga som
rent »tokeri». Jag har icke vågat använda ett så »ociviliserat» uttryck;
ty jag har dock någon aktning för herr Lindhagen.

Herr Sandler: Herr talman! Herr Gustafsson i Brånsta
förklarade, att anledningen till att han i sitt anförande här så
utförligt gett sig till att brodera på den inlaga, som varit överlämnad
till utskottet, var att den varit det enda, som utskottet
haft att utgå ifrån, då det gällde att diskutera denna fråga i
hela dess vidd.

Jag ber att få uttrycka min förvåning över att utskottet icke
haft möjlighet att skaffa sig någonting annat att studera i den
frågan, som, ifall man nu icke tar den så bokstavligt som herr
Gustafsson i Brånsta gör det, utan tar den som jag för min del
tycker att man från utskottets sida borde ha gjort, nämligen
så, att man resonerar om de strävanden, som finnas i tiden att
internationalisera förbindelserna mellan staterna, och vilka strävanden
äro föremål för en nog så rikhaltig litteratur. Xtt utskottet
då icke. kunnat se sig i tillfälle artt studera ilagot annat
än detta lilla utkast, det vill jag verkligen uttrycka min
stora förvåning över; ty det har verkligen förekommit så pass
mycket — man behöver endast studera den interparlament.ariska
unionens historia — att nog hade utskottet haft annat material

Sr Öl. 64

Lördagen den 10 april.

Om inrättande att hålla sig- till, och nog hade herr Gustafsson i Brånsta då
av ett världs- också kunnat ha något annat att tala över här i kammaren.

parlament och

en världsregering.

(Forts.)

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen
gav propositioner på l:o) bifall till utskottets hemställan, 2:o) avslag
därå och bifall i stället till den av herr Höglund m. fl. avgivna,
vid utlåtandet fogade reservationen samt 3:o) bifall till det av
herr Gustafsson i Brånsta under överläggningen framställda yrkandet;
och förklarade herr talmannen sig anse svaren hava utfallit med
övervägande ja för den förstnämnda propositionen. Votering begärdes
likväl av herr Lindhagen, i anledning varav och sedan till kontraproposition
antagits den under 2:o) angivna propositionen, nu
uppsattes, justerades och anslogs en voteringsproposition av följande
lydelse:

Len, som vill, att kammaren bifaller femte tillfälliga utskottets
hemställan i utskottets förevarande utlåtande nr 5, röstar

Len, det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda
hemställan, bifallit den av herr Höglund m. fl. avgivna, vid utlåtandet
fogade reservationen.

Omröstningen utföll med 146 ja mot 40 nej, vadan kammaren
bifallit utskottets hemställan.

§ io.

Om anord- Slutligen upptogs till behandling andra kammarens femte till"värtflikttT
fylliga utskotts utlåtande, nr 6, i anledning av väckt motion om skriav
annat ar- velse till Kungl. Maj :t angående utredning i fråga om möjlighet för
bete änmilitår- värnpliktige, som av samvetsbetänkligheter vägra fullgöra sin värntjänstgöring.
plikt, att utföra annat arbete för statens räkning.

I en inom andra kammaren avgiven, till kammarens femte tillfälliga
utskott hänvisad motion nr 152, hade herr Berg i Munkfors
hemställt, att riksdagen måtte besluta om en skrivelse till Kungl.
Maj:t med anhållan, att Kungl. Maj:t måtte låta utreda på vad sätt
värnpliktiga, som av samvetsbetänkligheter vägrade att ikläda sig
uniform och fullgöra sin värnplikt, skulle kunna beredas möjlighet
att utföra annat kulturellt arbete för statens räkning.

Utskottet hemställde, att andra kammaren för sin del måtte besluta,
det riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t ville anhålla, att
Kungl. Maj:t täcktes låta utreda på vad sätt värnpliktiga, som funnes
hysa samvetsbetänkligheter mot vapentjänst, skulle kunna

65 Jfr 51.

Lördagen den 10 april.

befrias ej blott såsom nu från sådan tjänst utan jämväl från skyldig- »nordheten
att bära uniform, för att i stället beredas tillfälle att under nan_defår ™sa
motsvarande tid utföra annat, civilt arbete för statens räkning, samt av^nnat''^-a t Kungl. Ma.j:t måtte vidtaga de åtgärder, vartill denna ut redning bete an militäraunde
föranleda. tjänstgöring.

Vid utlåtandet voro emellertid fogade reservationer:

+-ii av herrar Liljedahl och Sundström, som ansett, att utskottet bort
tillstyrka att andra kammaren för sin del måtte besluta att riksdag0,
11 1 skrivelse till Kungl. Maj:t ville anhålla, det Kungl. Maj:t
täcktes låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till sådan
ändring i värnpliktslagen, att värnpliktig, vilken av samvetsbetänkligheter
vägrade ikläda sig uniform för fullgörandet av sin vämplikt,
matte åläggas att civilklädd utföra annat arbete för statens
räkning, dock att detta bleve av något längre varaktighet än den
militära t.iänstgöringen; samt

x. mT kerrar Gustafsson i Brånsta, Bengtsson i Kullen Åkerlindh
och lhore, nlika hemställt, att förevarande motion ej måtte till någon
andra kammarens åtgärd föranleda.

Efter uppläsandet av utskottets hemställan begärdes ordet av

Herr Liljedahl, som yttrade: Herr talman! Som kammaren
behagade finna, har utskottet i denna fråga delat sig på
tre linjer. Utskottet självt, representerat av de socialdemokratiska
ledamöterna, har yrkat bifall till den föreliggande motionen;
högerns representanter inom utskottet ha yrkat avslag
pa motionen; och så föreligger en annan reservation av de liberala
ledamöterna, vilka så till vida yrka bifall till motionen,
som de föreslå att civilt arbete skulle få utföras av dem, som
vägra att bära uniform, dock att tiden för detta civila arbete
skulle vara något längre än motsvarande militära tjänstgöring.

J.a> d„et ar en gammal fråga detta. Den har sedan tjugu är
tillbaka förelegat i riksdagen, och den kommer för visso icke
nVaV+ a;S från dess arbetsprogram, så länge den föreligger i''
all tjärn t ofullbordat skick; den kräver sin lösning. Det är därvid
icke fråga om en kvantitativt stor sak, ty det gäller endast
pa sin höjd kanske ett tiotal värnpliktsvägrare per Sr; men
kvalitativt sett, med hänsyn till frågans principiella innebörd,
ar det icke en liten fråga, utan det är en fråga, som rör sio- om
det största, som finnes i världen och i människan, nämligen
hennes samvete och den ovillkorliga plikten för varje människa
ätt lyda sitt samvete. Jag vill endast erinra om vad en av
vara allra största tänkare en gång har yttrat: »Om vi förlora
allting, sa hava vi ändå ett hvar, och det är samvetet.»

-Nu har Kungl. Maj :t, på riksdagens hemställan år 1901
genom ett utfärdat cirkulär gjort det möjligt för sådana samvetsömma,
som icke vilja bära vapen, att få utföra antingen

Andra kammarens protokoll 1915. Nr 51. k

JJr 51.

Om anordnande
för vissa
värnpliktige
av annat arbete
än militärtjänstgöring.

(Forts.)

00 Lördagen den 10 april.

handräckningsarbete eller sjukvårdsarbete; och jag är förvissad
om att, därest man vid de olika truppförbanden ville ingående
taga hand om dessa värnpliktsvägrare — på flera ställen skelett
utan tvivel, men det sker icke på alla — och giva dem en
verkligt ingående upplysning, de skulle inse,, att sjukvårdssoldatens
särskilt utmärkta uniform just symboliserar den kristendom
och den människokärlek, som dessa värnpliktsvägrare bruka
åberopa såsom hinder för att iföra sig uniform; de vilja nämligen
icke taga på sig uniformen, däriör att de mena att denna
symboliserar dödandet av människor. Men detta gäller icke
sjukvårdssoldatens särskilt utmärkta uniform. Tvärtom, sjukvårdssoldaten
får ju såväl inom egen armé som bland fiender,
som blivit sårade, förverkliga kristendomens kärlekstanke.

Här skulle med en mera ingående undervisning utan tvivel
mycket kunna rättas och många av dessa värnpliktsvägrare
få klart för sig, att den religiösa eller politiska propaganda, som
de varit utsatta för, i grunden har varit människofientlig, har
velat uppfostra dem till att neka att hjälpa de stackars sönderskjutna,
sårade soldater, som "betänka ett slagfält. Man maste
nämligen på slagfältet vara iklädd uniform, även som sjukvardssoldat,
för att icke bli betraktad och behandlad som marodör; och
la dessa värnpliktsvägrare detta klart för sig, skulle de utan
tvivel släppa sin inrotade fördom. Alltså skulle jag komma
till den åsikten, att motionen borde utan vidare avslås, så vida
det icke kunde uppvisas exempel på att det kan finnas värnpliktsvägrare,
vilka icke passa till sjukvardssoldater.

Man kan också tänka sig möjligheten, att ingen som helst
undervisning hjälper, att deras förutfattade mening är sa outrotlig,
att de vilja för sitt samvetes skull komma ifrån varje beröring
med krigsmakten. Det finnes sådana exempel. Det^ sitter
för närvarande, enligt en uppgift som jag fick senast i går, ungefär
sex värnpliktsvägrare i fängelse, och de dömas icke en
gång utan flera gånger. En verklig förbrytare dömes endast en
gång, men dessa stackars övertygade samvetsmänniskor dömas
många gånger.

Herr Sundström och undertecknad ha därför enat oss om en
sådan lösning av frågan, att man verkligen skulle kunna komma
till en slutgiltig lösning och även ha möjlighet att få denna igenom
i första kammaren. Att utan vidare bifalla motionen, d. v. s.
låta dessa värnpliktsvägrare, som icke med några medel låta omvända
sig, gorå civilt arbete under lika lång tid som motsvarande
militärtjänst, det anser jag vara farligt därför, att det kan vara
en inbjudan för dem, som vilja hyckla samvetsbetänkligheter, attkomma
ifrån den mera ansträngande militärtjänsten. Vill man
alltså gallra bort dessa simulanter och hycklare och endast få
kvar de verkligt övertygade värnpliktsvägrarne, så måste man
göra denna civila arbetstid längre än den militära tjänstgöringstiden.

Vi ha framlagt ett förslag med upptagande av den tanke,

67 Nr 51.

Lördagen den 10 april.

s.om 44 *4/ kledin på sin tid framförde i denna kammare och som Om anm-dr
jamval f örordats i den motion, som gång på gång väckts av herr nanc,ef0r »»jo
Jacob Byström, nämligen en ökning av värnpliktstiden med värnPlikti9e
exempelvis 10 o/0 Tjänstgöringstiden vid infanteriet, vilket ju öZeZZmZ
ar huvudvapnet, utgör som bekant 360 dagar. Alltså skulle en tjänst^.
oknmg av 10 o/o innebära 36 dagars förlängd tjänstgöringstid (Forts.)
vid detta vapen. Jag tror icke, att någon annan än den, som har
verkliga samvetsbetänkligheter, underkastar sig denna ökade arbetstid
lör att komma undan värnplikten.

Jag vet — det har herr Byström, som står i nära förbindelse
med liera av dessa värnphktsvägrare, vilka i regel tillhöra en
viss religiös sekt, dock ej den han själv tillhör, meddelat mig —
att de med glädje skulle se, att just denna lösning av frågan, som
vi föreslagit, bleve av riksdagen antagen, ty" då finge dessa
människor visa, att det icke är av några bekvämlighetsskäl, som
de vilja draga sig undan. De vilja också lägga ett offer på
fosterlandets altare, fastän deras samvete förbjuder dem att bära.
un ii orm.

Nu ha högerreservanterna velat anvisa en annan utväg
nämligen Kungl. Maj :ts benådningsrätt. Varje särskilt fall skulle
av Kungl. Maj :t prövas, och de, som hade verkliga betänkligheter,
skulle helt och hållet bli befriade från värnplikten. Det
anser jag vara en synnerligen olycklig lösning. Ty vad innebär
detta. Jo, det innebär, att en person, som säger sig vara en
utpraglad samvetsmänniska, begär att helt och hållet slippa
ifrån att nedlägga sitt offer på fosterlandets altare. Är han en
verkligt utpräglad samvetsmänniska, skall han väl vilja lägga
ned ett ännu större offer än de övriga. Så att benådningsvägen,
som för övrigt kan leda till ganska mycket godtycke, vill jag
pa det starkaste avråda ifrån.

• ^ror’ om kammaren ville ena sig om den lösning, som

vi liberaler föreslagit i utskottet, så kunde vi äntligen få "denna
fråga ur världen på ett sätt, som skulle tillfredsställa det allmänna
rättsmedvetandet utan att det skulle ha någon som helst
menlig inverkan på försvaret,_ ty man skulle då kunna gallra bort
dem, som man kunde tänka sig av dåliga skäl vilja innästla sig
bland värnpliktsvägrarna.

Med anledning av vad jag nu anfört, ber jag alltså, herr
talman, att fa yrka bifall till den. av mig och herr Sundström avgivna,
vid betänkandet fogade reservationen.

Vidare anförde

Herr Berg i Munkfors: Herr talman, mina herrar! Då
jag är motionär i denna fråga, vill jag yttra några ord.

Jag vill da först framhålla, att man väl i allmänhet torde
vara överens om, att grundvalarna för ett folks utveckling äro
yttrandefrihet, tryckfrihet och samvetsfrihet. Värnandet av dessa
grundvalar har såväl i vårt land som annorstädes i världen

Nr SL 68

Lördagen den 10 april.

Om anwd- åstadkommit mycken kamp, icke minst värnandet av samvotsnandeför
vissa friheten. Så småningom har dock rättsprincipen trängt igenom
värnpliktige bland folken, och även här i Sverige har ju lagarna humaniseZeZTnUiZ-^
på-Bistå tiden, så att man kan säga, att även här denna pnncip
gått ''fram. Det är väl för övrigt icke för mycket begärt, att
lForts.) man gör något i detta land, om vilket en framstående skald sager,
att det lär frihetens stamort på jorden. Man får ]U taga de orden
hur man vill, men i allt fall borde det väl ligga någon
mening i dem. Det är för övrigt skäl i att påminna om dem
vid ett sådant tillfälle som detta, då det särskilt gäller att skapa
en lag för behandling av sam vetsömma värnpliktige.

Av den utredning i ärendet, som föreligger, framgar —
vad som också framhållits av den förre ärade talaren —att
riksdagen vid flera tillfällen har sysselsatt sig med denna
fråga. Redan 1898 behandlades den och då hade var store
politiske vältalare S. A. Hedin ett yttrande, varur lag endast
skall anföra några få ord, nämligen de, som Utgöra sjalva kontentan
i hans anförande. Jag vill för övrigt rekommendera detta
anförande till genomläsande av dem, som icke last det. Det
finnes återgivet i min motion. Sedan han talat om de martyrer
i världen under olika tidsskeden i historien, som ljutit döden
för sin övertygelse och tro och för sin vägran att bära vapen och
lära sig att mörda människor, tillägger han dessa ord: »Hava
vi rätt att sätta vårt kalla förstånds resonemang mot dessas
varma, levande känsla och tro? Nej, vi hava det icke. Eller
skall jag säga, att lag, vilken den än må vara, star sa högt, ar
så oantastlig, att det icke sker dem, som trotsa den, annat an
rätt, när de för detta sitt trots dömas till det straff, lagen beNej,
säger jag* Icke står jag här för att predika

stämmer? x\ej, »cigci ja,8. f, o • * „ j olydnad

mot lagen, men jag kan icke underlåta att påminna dalom,
att det ofta har inträffat, att i samtiden en minoritet och i
framtiden ett flertal, för att icke säga eftervärlden enhälligt har
prisat och berömt dem, som i trots mot lagen dömts till stråt!
och lidande för sin tro, och om vilka vi nu erkänna: Dessa hava
befordrat mänsklighetens framsteg.» Sedan Hedin hållit detta
tal, antog andra kammaren den då föreliggande motionen, trots det
den var avstyrkt. Hans värmande uttalanden om dem det har
gällde gjorde således slag i saken vid det tulfäDet, och darmed
togs ''det första steget i rätt riktning till förman för fragans

l0Snsfdermera har frågan gått framåt litet grand undan för
undan, varom man kan läsa i den utredning, som utskottet
presterat. Genom dessa åtgärder kan de sam vetsömma värnpliktige
få en viss lättnad, enär regementschefen ager rätt förordna
om särskilt arbete vid truppen, men i alla fall har man ännu
icke nått till en fullt rättfärdig lösning av fragan

Herr Liljedahl anförde nyss såsom bevis för att man ännu
icke kommit fram till det mål, som bör uppställas, att icke
mindre än sex värnpliktsvägrare för närvarande sitta i fängelse.

Lördagen den 10 april.

69 Är 51.

Jag har fått brev från några av dessa, särskilt från en, som för
närvarande sitter på centralfängelset i Malmö, och när man
läser dessa brev med berättelser om, huru de ha fängslats och
huru de ha blivit hanterade, så börjar man verkligen att tänka
mera varmt än någonsin förr på vad som kan göras för dessa människor
det här gäller. Den person, som enligt vad jag nämndo
sitter på centralfängelset, omtalar, att då han vägrade på grund
av sitt samvetes bud att ikläda sig vapenrocken, blev han omhändertagen
av fyra stycken militärer, och dessa höllo honom
med våld, medan man klädde på honom militärdräkten. Jag
tror icke, att det finnes någon människa och särskilt tror jag
icke, att det finnes någon här i riksdagens andra kammare,
som hyser den meningen, att ett sådant hanterande av en svensk
medborgare skall vare sig väcka några fosterländska känslor
eller medverka till att man kommer till Tätta på det område,
som här är fråga.

Fastmer måste väl erkännas att det verkligen är på tiden
att steget nu tages ut för värnandet om dessa samvetsömma värnpliktiges
rätt. Det kan också hänvisas på att man i flera andra
länder gjort åtskilligt för att gå tillmötes sådana värnpliktige,
och detta visar, att statens intresse måste ligga i en helt
annan riktning än däri, att man våldför sig på dessa människor
såsom nu sker.

Redan av vad som förut sagts av herr Liljedahl torde kammarens
ärade ledamöter ha fått klart för sig att det här gäller
att taga ställning till en av de tre olika linjer, som föreligga.
Den liberala reservationen grundas ju därpå, att man skall
öka ut tiden för att på det sättet använda sig av en avskräckningsmetod
mot simulation. Jag vill beträffande denna reservation
säga, att jag för min del icke tror på en sådan avskräckningsmetod.
Det bär visat sig i strafflagstiftningen att sådana
åtgärder icke alltid, ja knappast någonsin, lett till resultat.
Jag har till och med hört en framstående man på detta område,
som sysslat mycket med straffrättsliga frågor, gorå det påståendet,
att det endast är i mycket sällsynta fall man bör bygga
strafflagar på denna metod, och denna princip torde även här i
detta fall bliva gällande.

Men då säges: Föreligger här icke eu synnerligen stor fara,
om riksdagen skulle besluta i enlighet med utskottets förslag,
som ju går ut på att de det rör endast skulle utföra kulturelit
arbete under samma tid som den vanliga värnplikten fullgöres.
Ja, man bär icke kunnat påvisa detta med några fakta, utan har
blott åberopat lösa antaganden, och för min "personliga del vill
jag icke tro påsatt det skulle ligga någon fara i att dessa värnpliktige,
som på grund av samvetsbetänkligheter icke vilja iföra
sig uniform och övas i krigstjänst befriades på detta sätt'', tv jag
håller före att det icke skulle bli något större antal av sådana
personer. Ingen kan väl vilja påstå, att det ändock ligger rättvisa
i att man utökar tiden för dessa värnpliktiga. Den är lång nog

Om anordnandeför
vista
värnpliktige
av ännu t areteän
militärbtjänstgöriup.

(Forts.)

Nr 51. 70

Lördagen den 10 april.

Om anordnande
för vissa
värnpliktige
av annat arbete
än militärtjänstgöring.

(Forts.)

ändå som den är, ett helt år för värnpliktige i allmänhet, och
om samvetsömma värnpliktige skulle utföra kulturarbeten under
samma tid, så må väl även de anses hava fullgjort sin plikt.

Beträffande nu högerns reservation, så har jag precis samma
uppfattning som herr Liljedahl, att man icke torde kunna på den i
denna reservation förordade vägen komma fram till det asyftade
målet. Jag vill därför för min del på det varmaste rekommendera
det slut, till vilket utskottets majoritet kommit, vilket sammanfaller
med motionen och vari föreslås att taga steget fullt ut i den
riktning, vari man bör taga det, sa att man lämnar full rättvisa.
åt alla. .

Jag ber således, herr talman, med vad jag här yttrat i all
korthet att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Gustafssoni Brånsta: Herr talman, mina herrar! J ag
jämte tre andra ledamöter av utskottet ha fogat en reservation till
dess utlåtande, och denna reservation är så utförlig, att jag kan inskränka
mig till att yttra mig mycket kort.

Av de talare, som förut här yttrat sig, ha framhållits, att man
skulle försöka att skipa en fullständig rättvisa för att få en lösning
av denna fråga. Ja, jag undrar, mina herrar, om vi äro mäktiga att
i denna ofullkomlighetens värld någonsin skipa en fullständig rättvisa.
Om man går med på utskottets förslag eller de liberala reservanternas
förslag, så innebär det ju, att de samvetsömma värnpliktige
skulle medgivas rätt att så snart de kunna åberopa samvetsskäl bli
befriade från att göra vapentjänst eller deltaga i annat arbete för
truppen. Förut, alltsedan det kungl. cirkuläret av den 21 februari
1902 blev utfärdat, ha de motioner, som väckts i ämnet, alltid avsett
att befria dem, som på grund av religiösa samvetsskäl vägrade göra
annat arbete. Nu heter det, som sagt, blott »samvetsskäl». Ett beslut
i sådan riktning kunde således få ganska vittfamnande konsekvenser,
ty det är givet att det är många, som kunna anföra.!. ex.
antimilitära samvetsskäl mot att göra arbete för truppen eller ikläda
sig vapenrocken, och dessa skulle da ha full rätt att bli befriade. De^
kan också länkas, att personer rent av hyckla samvetsskäl för att
komma fria från denna tjänstgöring. Jag undrar, om det är full
rättvisa, att den, som hycklar samvetsbetänkligheter, skall vinna
vissa förmåner? Jag tror, som sagt, icke att vi äro mäktigt att någonsin
skipa en fullständig rättvisa här i världen.

Jag och mina medreservanter ha i stället, såsom här förut blivit
framhållet, förordat en annan väg i fråga om dessa religiöst samvetsömma,
nämligen att man skulle gå till väga på samma sätt som man
gör i en del andra fall, då en allmän lag icke kan reglerande ingripa
i varje särskilt fall, och således även här anlita den kungliga benådningsrättens
väg. Jag vill icke pasta, att man pa den vägen skulle
kunna skipa eu fullständig rättvisa, men jag tror. att om Kungl.
Maj:t efter noggrann prövning av varje särskilt fall finge väga skälen
för och emot, så skulle säkerligen i många fall, där det är allvar -

Lördagen den 10 april.

71 Sr 61.

liga religiösa samvetsskäl, som äro orsaken till de värnpliktiges väg- 0m anordran,
dessa kunna bli befriade. nandeför vista

Att däremot gå så långt, att alla, som av ett eller annat samvets- avltuJaTarskäl
vägra att bära vapenrock, skulle ha full rätt att befrias, det kan beteänmiiitärdock
vara farligt, synes mig, särskilt inför en krigsfara, ty det tjänstgöring.
innebär ju, att en värnpliktstrejk skulle kunna betraktas som en (Forts.)
fullt lojal handling, för så vitt som de värnpliktige åberopa samvetsskäl.
Detta synes mig vara farligt ur försvarssynpunkt, ty plikten
att försvara sitt land måste vi nog hålla på, särskilt i sådana tider
som de närvarande.

På grund härav ber jag, herr talman, att få yrka bifall till den
av mig jämte tre andra ledamöter av utskottet avgivna reservationen.

Herr Åkerlindh instämde häruti.

Herr Åkerman: Herr talman! Jag begärde ordet närmast
med anledning därav, att herr Liljedahl ansåg, att den utväg, som
av honom och en medreservant anvisats, skulle vara utan någon som
helst risk för försvaret.

Han ansåg, att det skulle hli så få, som skulle vilja begagna
sig av den utväg de föreslagit, och att inga andra än de, som av verkliga
samvetsbetänkligheter hade svårt att ikläda sig vapenrocken,
skulle anlita den utvägen. Han trodde med få ord, att de 36 dagarna
skulle verka avskräckande, så att icke denna utväg bleve frestande.

Jag vill då gentemot detta antagande endast sätta en erfarenhet,
som jag har och som nog alla hava, som ha deltagit i inskrivningsförrättningar.
På den tiden, då somliga värnpliktige hade att fullgöra
240 dagars tjänstgöring och andra 365 dagars tjänstgöring, var
det i allmänhet och särskilt inom vissa landsdelar ingalunda svårt
att få dem, som ville göra 365 dagars värnpliktstjänstgöring. Och
varför? Jo, därför att det ansågs, att själva tjänstgöringen vid
truppslagen med den längre övningstiden var mjmket lindrigare. Det
gällde dock då en skillnad på 125 dagar. Nu är jag rädd för att det
blir rätt många värnpliktige, som tro, att det föreslagna arbetet kommer
att bli betydligt lindrigare än militärtjänstgöringen, och då kan
jag icke tro, att de 36 dagarna komma att verka avskräckande.

Jag skall icke närmare ingå på någon motivering, varför jag
ställer mig på samma ståndpunkt som herr Gustafsson i Brånsta och
Lans.medreservanter. Jag hänvisar till den utförliga och sakliga motiveringen
till reservationen och framförallt till det referat, som däri
förekommer av den kommittés uttalande, som har haft denna fråga
under behandling. .Tåg her emellertid att få påpeka, att ännu finnes
mig veterlig! icke i något enda lands värnpliktslag något stadgande
i den riktning, som nu ifrågasättes. Att en förordning utfärdats i
Norge, som går i denna riktning, är mig icke obekant. Däremot finnas
som bekant i flera värnpliktslagar undantagsbestämmelser för
vissa andliga, men det är en helt annan sak.

Nu säger hem Berg i Munkfors, att vi stödja oss endast på an -

Hr 51. 7

Lördagen den 10 april.

Om anord- taganden, då vi tro, att det skulle bli simulanter, om utskottets hemställ*111
bifölles. Ja, vi ha ju ännu icke dessa stadganden om värn,
''tvinnat ''ar- pliktens utbytanden mot civilt arbete och vi kunna därför icke stödja
bete ånmilitår- oss på annat än antaganden, men jag frågar, om vi icke ha en viss
tjänstgöring, rätt till sådana antaganden, då de faktiska omständigheterna äro så(Forts.
) dana, som jag nyss skildrade, d. v. s. att värnpliktige förut icke tvekat
att taga 125 dagars längre tjänstgöringstid, därför att de trött
den tjänstgöringen vara angenäjnare.

Herr talman, jag skall icke uppehålla tiden längre, utan inskränker
mig till att yrka bifall till den av herr Gustafsson i Brånsta m. fl.
avgivna reservationen.

Herr Höglund: Jag torde icke heller behöva fatta mig så

värst utförligt, då ju den ärade högerrepresentanten i utskottet icke
gjort något kraftigare försök att här hävda högerns ståndpunkt i
frågan. Jag kan emellertid icke underlåta att beteckna denna ståndpunkt
såsom i ordets rent bokstavliga bemärkelse reaktionär, ty den
synes mig rikta sig mot till och med det medgivande, som redan
gjorts i det Kungl. cirkuläret av 1902, däri ju truppförbandscheferna
bemyndigades att efter noggrann prövning och inhämtade upplysningar
i varje särskilt fall medgiva befrielse från tjänstgöring för
sådana värnpliktige, som av samvetsskäl ansåge sig förhindrade att
fullgöra sin värnplikt.

Jag vill begagna tillfället att rätta ett missförstånd som herr
Gustafsson i Brånsta gjorde sig skyldig till, då han sade, att det
förut endast gällde sådana värnpliktige, som av religiösa samvetsskäl
vägrade fullgöra sin värnplikt.

Detta är icke förhållandet, åtminstone om man får döma av
ordalagen i det Kungl. cirkuläret, och det är således icke någon
utvidgning av detta begrepp, som utskottet sökt göra, utan utskottet
har fortfarande hållit sig enbart till uttrycket »samvetsbetänkligheter»,
icke »religiösa samvetsbetänkligheter».

Vad det här närmast gäller synes mig vara en ganska liten detaljfråga.
Själva huvudprincipen sådan den redan en gång är godkänd
av riksdagen, innebär ju att bereda dessa personer möjlighet till
befrielse från värnplikten. Frågan har nu kommit upp, därför att det
finnes en del personer, som anse sig icke blott icke kunna göra värnplikt
utan icke heller kunna bära värnpliktsdräkten, och vilka därför
bliva straffade, ofta upprepade gånger. Nu har man ansett, att
det är alldeles orimligt, att när staten medgivit befrielse från det väsentliga,
nämligen själva vapentjänsten, den skulle straffa dessa personer
därför att deras samvete är så ömtåligt, att de icke heller kunna
bära viiymdräkfen. Det är ju detta saken ytterst rör sig om.

Jag tror, att högerreservanterna givit frågan en betydligt större
innebörd än den i verkligheten har, blåst upp den till proportioner,
som den alls icke äger och utmålat konsekvenser, som säkerligen
aldrig komma att inställa sig. Om det gällde här en fullständig befrielse
från allt arbete för statsändamål, såsom exempelvis herr

Lördagen den 10 april.

73 Sr 51.

Lindhagen eu gång förordade i en reservation till ett lagutskotts- 0m onordbetänkande
i den här frågan, då skulle jag förstått, om man väjt till- ”åärnptittige"
baka för de konsekvenser detta kunde medföra i talrika försök att av annat
simulera samvetsskäl på ett eller annat sätt och således erhålla frihet bete än militärfrån
militärtjänstgöringen. Men jag har den uppfattningen i motsats tjänstgöring.
till herr Åkerman att detta icke bleve fallet, att detta icke alls kom- (rörts.)
me att synas de värnpliktige i allmänhet såsom något eftersträvansvärt,
då ju det civila arbetet, som det här är fråga om, otvivelaktigt
till en viss grad får karaktär av tvångsarbete, som för de flesta måste
te sig ganska motbjudande; det skall således endast vara, där synnerligen
starka samvetsskäl föreligga, som någon skall på detta sätt
söka befrielse från värnplikten.

Detta är också en uppfattning som såvitt jag kunnat utröna
är ganska allmän bland de värnpliktige själva, och den har även
ganska allmänt omfattats i utskottet, då vi behandlade denna fråga.

Det är emellertid med glädje man konstaterar, att även högerreservanterna
uttalat sig mot det orimliga i att gång på gång bestraffa
personer, som göra sig skyldiga till sådan vägran. Det är
dock alltid ett framsteg, om än ett litet, i rätt riktning. Jag skulle
för övrigt vilja till herrar högerreservanters övervägande rekommendera
några ord, som fälldes i denna kammare av en frireligiös högerman,
nämligen herr Waldenström, första gången frågan var före i
kammaren år 1898. Han yttrade då:

»Jag har velat säga, att man icke får för svårigheters skull avfärda
en fråga, som i alla fall icke låter avfärda sig utan oemotståndligt
fordrar sin lösning. Man kan dock icke genom lag reglera
människors övertygelse. Det finnes och kommer säkerligen alltid att
finnas personer, som läsa den heliga skrift på sådant sätt, att de
däri icke kunna se annat än att hon, som de från barndomen lärt att
betrakta som Guds ord, förbjuder dem att bära vapen. Och man
måste taga hänsyn till dessa personer och deras av övertygelse föranledda
samvetsbetänkligheter.»

Jag tror i likhet med herr Waldenström, att det ur rent samhällsbevarande
synpunkt, som herr Gustafsson i Brånsta skulle företräda,
är ett intresse att taga hänsyn just till sådana personer, som
det här rör sig om, då man genom ett motsatt förfarande endast
skapar martyrer, som säkerligen komma att mer skada än gagna just
det försvarsintresse, som herr Gustafsson i Brånsta förvisso varmt
omfattar.

Till den liberala reservationen skall jag endast be att få säga,
att det ju visserligen kan synas vara ur de vägrandes synpunkt en
oväsentlighet, om det pålägges dem några dagars större eller mindre
tillägg i tjänstgöringen, för att på detta sätt förekomma simulering,
men jag kan icke finna, att själva principen är riktig. Man måste
rikta sig mot att staten sålunda fortfarande skulle, om än i annan
form, bestraffa dessa personer på grund av deras samvetsömhet och
utmäta åt dem en längre tjänstgöringstid, som i alla fall blir ett
slags tvångsarbete, ett extra påbröd, därför att deras samvete hindrar
dem att fullgöra den militära tjänstgöringen. Jag tror icke, att

Nr 51. 74

Lördagen den 10 april.

Om anordnandeför
vissa
värnpliktige
av annat arbete
än militäi''-tjänstgöring.

(Forts.)

detta kan vara rätt, och jag tror icke, att det är gagneligt. Därför
vill jag icke biträda den liberala reservationen utan hemställer, att
kammaren måtte antaga utskottets förslag i frågan.

Med herr Höglund förenade sig herr Bengtsson i Göteborg.

Herr Liljedahl: Med anledning av herr Gustafssons

i Brånsta yttrande skall jag be att få läsa upp det i den här
frågan utfärdade kungliga cirkuläret av den 21 februari 1902.
Däri ålägges det vederbörande truppförbandschefer »att därest,
efter inhämtande av erforderliga upplysningar, de vid noggrann
prövning av omständigheterna i varje särskilt fall finna
övertygande skäl föreligga till antagande, att värnpliktig, som
vägrar att fullgöra vapentjänst, därtill föranlede3 av allvarliga
samvetsbetänkligheter mot sådan tjänst, förordna, att dylik
värnpliktig skall användas till annan lämplig tjänstgöring vid
truppförbandet (stationen eller å flottans fartyg)». Alltså åberopas
här endast allvarliga samvetsbetänkligheter.

Sedan vill jag angående herr Åkermans yttrande nämna,
att det visserligen är sant, att vid inskrivningarna somliga
värnpliktige föredragit den längre övningstiden, men det bär
utan tvivel skett därför att de funnit denna längre övningstid
fördelaktigare, sådan den varit anordnad, exempelvis vid kavalleriet
med två repetitionsövningar i stället för tre vid infanteriet.
Jag anser därför att ''detta argument icke kunna tillämpas
i den föreliggande frågan. De värnpliktig-a föredraga en längre
rekrytskola, då de äro ogifta och kanske ha svårare att få
arbete, för att sedan som äldre så mycket lindrigare komma
ifrån repetitionsövningarna.

Jag vill erinra om, att det kungliga cirkuläret varit gällande
i 13 år, man har sålunda haft tillfälle att se, vilka verkningar
det medfört. Ehuru enligt detsamma tjänstgöringstiden
icke blir ökad för dem, som förrätta civilt arbete —• man kan
ju säga, att handräckningsarbete är ett sådant, det enda som
skiljer är uniformen — har det icke blivit någon tillströmning
av värnpliktsvägrare, som sagt sig icke vilja bära vapen, därför
att deras samvete förbjuder dem det. Hu vet var och en, som
exercerat beväring, att det är mycket bekvämare att tjänstgöra
som icke vapenför än att vara vapenför och få utstå de strapatser,
som därmed följa, men jag tror, att svenska folket är
bättre än vad högerreservanterna tyckas förmena. Det är de
verkligt samvetsömma, som det här är fråga om. Eör att emellertid
så långt det är möjligt mota hyckleriet ha vi liberala
reservanter velat föreslå en utväg, som jag tror kan innebära
en garanti värd att taga vara på. Jag hemställer än en .gång
till kammaren att bifalla detta förslag till frågans lösning,
därför att jag tror, att det är den enda väg, på vilken man kan
komma fram. Skulle vi därmed riskera svenska statens existens
och effektiviteten av vårt försvar, vore jag den förste att yrka

Lördagen deu 10 april.

75 Nr 5L

avslag. Men, som sagt, de erfarenheter jag haft om cirkulärets
verkningar, ingiva icke några farhågor i den riktningen, varför
jag, herr talman, her att få vidhålla mitt yrkande.

Herr Gustafsson i Brånsta: Herr talman! Herr Höglund
ville påstå, att vår reservation var så reaktionär, att den även riktade
sig emot den möilighet till befrielse från värnpliktstjänsten, som för
närvarande finnes. Jag tror icke, att herr Höglund kan vidhålla detta
påstående, ifall han gör sig mödan att läsa vår reservation, ty mot
möjligheten till befrielse ha vi icke riktat oss, vi ha tvärtom velat
ha möjligheten till befrielse för de religiöst samvetsömme utvidgad.
Vad vi riktat oss mot har varit att det skulle bli lagsiadgad rätt för
dem, som föregiva samvetsskäl, att komma från både vapentjänsten
och annat arbete vid truppen.

Vidare anförde herr Höglund, och även herr Liljedahl tycktes
ha samma uppfattning, att jag påstått, att det kungliga cirkuläret
av den 21 februari 1902 innehöll den bestämmelsen, att endast de
religiöst samvetsömme skulle enligt detsamma befrias. Det var icke
så jag yttrade mig, utan jag sade, att de motioner, som efter detta
cirkulärs utfärdande blivit väckta i frågan, avsett ytterligare befrielse
allenast för de religiöst samvetsömme. Om herr Höglund missuppfattat
mig, har det berott på, att han icke hörde rätt.

Vi ha som sagt velat lägga huvudvikten på, att man icke skall
stifta en lag, enligt vilken det blir medgiven rättighet för var och
en, som föreger samvetsskäl, att vinna befrielse, ty då kommer individen
i den situationen, att han får överväga, huruvida han skall
ställa sig samhällets föreskrifter till efterrättelse eller icke, och det
är alldeles säkert, att har det hittills varit ett fåtal, som föregivit
samvetsskäl, kommer det förvisso, sedan det blivit en lagstadgad rättighet
att kunna vinna befrielse, att bli icke ett fåtal utan ett mycket
stort antal, som begagnar sig därav, och det är_ huvudsakligen av
detta skäl, som vi icke kunnat vara med om att tillstyrka motionen.

Herr Hamilton: Herr talman! Jag har så hög tanke om
mina politiska motståndare av högern, att jag är övertygad om, att
det även för dem bör kännas beklämmande, att vi äga i vårt land en
lagstiftning, som kvarhåller i fängelse år efter år män, som på grund
av sin religiösa övertygelse icke vilja bära vapenrock. Herr Gustafsson
i Brånsta säger: »ja, jag vill visserligen icke vara med om, någon
lagförändring i angivna syfte, men det finnes ju andra utvägar
för dessa män att vinna befrielse. Kungl. Maj :t kan av nåd giva
dem sådan, eller de kunna bli förklarade för mindre normala och
därför kasseras». Men så går det ej till i verkligheten, herr Gustafsson
i Brånsta, utan de bli satta i fängelse, och det är det, som förefaller
mig så upprörande. Det kan väl ingen vilja påstå, att det vore
ur försvarssynpunkt lämpligt att behålla dem under vapen. De
män, som gå i fängelse för sin övertygelse, kunna också gå i döden
för densamma, men ingen lär förmå dem att skjuta sina medmänni -

Om anordnande
för vissa
värnpliktige
av annat arbete
än militärtjänstgöring.

(Forts.)

Kr 51. 76

Lördagen den 10 april.

om anord- skor. De bli därför ett påhäng på försvaret och kunna ej annat än
nandeför vissa fgrgva;ga försvaret, om de tvingas att gå med i ledet,
opåmint*ar- Det synes mig, att efter de många år, som denna tanke har valeteån
militär- rit föremål för riksdagens behandling, den dag till sist borde rantjänstgöring.
das, då detta upprörande tillstånd, som finnes i vårt land med avse(Forts.
) ende på dessa män, upphörde.

Ja, herr talman, det torde vara tämligen likgiltigt, om jag yrkar
bifall till utskottets förslag eller herr Liljedahls reservation. Det
förefaller mig emellertid oegentligt att öka dagantalet för värnpliktiga
ifråga, och jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr Sch o t te: Herr talman! Det är bara ett par ord jag
har att säga, särskilt i anledning av herr Åkermans yttrande.

Jag har under flera år tjänstgjort i inskrivningsrevision, både
som biträde och som ordförande, och fått det allmänna intryck av
de besvärsskrifter, som där föredragits angående medgivande att bli
inskriven vid annat vapen -—• framför allt kavalleriet, i stället för
infanteriet, där vederbörande inskrivits — att skälen för dylika
framställningar varit övningarnas vid kavalleriets anordnande, och
möjligheterna att fullgöra värnplikten mera i ett sammanhang. Framför.
allt är det studenter och andra studerande, som vilja få det bättre
ordnat för sina studier, än som blir fallet, om de fullgöra värnplikten
vid infanteriet. Vad som av herr Åkerman yttrats bevisar, enligt
min mening, ej vad han velat därav få fram.

Jag anhåller att få förena mig i det yrkande, som framställts av
herr Liljedahl.

Herr Gustafsson i Brånsta: Med anledning av herr Hamiltons
värma uttalande till förmån för dessa samvetsömma värnpliktiga
kan jag icke underlåta att erinra om, hurusom, när denna fråga
1907 behandlades i första kammaren, greve Raoul Hamilton där
hade ett anförande, som han slutade med följande ord: »Då här så som

skäl för avslag anförts, att de ifrågasatta åtgärderna skulle vara
kryphål för många, som icke vilja fullgöra sin värnplikt, vill jag
uttala den förmodan, att det arbete, som skulle sättas i värnpliktens
ställe, blir mera motbjudande än värnplikten.»

Jag har mycket svårt att tänka mig, hur man skall bereda ett
arbete, som blir mera motbjudande för samvetsömma värnpliktiga än
vapentjänsten, och jag har velat säga detta för att visa, att kanske
ömheten för dessa personer icke är så stor, som av herr Hamiltons
anförande kunnat förefalla.

Herr Thore: Herr talman! För ett par dagar förekom i en
antimilitaristisk tidning en uppgift, att den antimilitaristiska agitationen
redan burit sådan frukt, att vid en inskrivningsförrättning
av värnpliktiga 474 befunnos vapenföra, 85 icke vapenföra och 72
blevo frikallade, under det 326 voro frånvarande. Att så många som
326 eller cirka 35 % av hela antalet voro frånvarande, ansågs av tid -

Lördagen den 10 april.

77 Nr 51.

ningen som tecken till motvilja mot att utföra värnplikt. Antåg att nat^ey^ista
det är som man här påstått att direkt försvarsovilja varit orsaken Värnpliktige
till att dessa 326 värnpliktiga undanhållit sig och att dessa skulle av annat arkunna
vinna befrielse från att iklädas uniform och utföra varje militär bet e än militärtjänst
genom att förebära samvetsbetänkligheter, men i stället finge tjänugårmg.
utföra civilt arbete, så kunde man ju på detta sätt ga miste om en or
betydande del av vår armé. Vårt försvar kostar ju i det närmaste
100 miljoner kronor årligen; icke är det radligt att införa bestämmelser,
som i så betydande grad hem nedsätta försvarets effektivitet.

Herr H amil ton: Jag ber att med ett par ord få svara herr
Gustafsson i Brånsta. Det civila arbetet är naturligtvis icke svårare
för de samvetsömma, men det civila arbetet skulle bli svarare för dem
som simulera. Det var det jag menade med mitt yttrande i första
kammaren.

Herr B e r g i Munkfors: Herr talman! Jag ber endast att fa
rätta ett missförstånd, till vilket herr Thore och herr Gustafsson i
Brånsta gjort sig skyldiga under debatten. Herr Thore räknade med
att man skulle mista 30 % av dessa värnpliktiga, därest en sådan lag
bleve stipulerad, som här föreslås i motionen, och herr Gustafsson i
Brånsta har sagt ungefär detsamma. Detta är emellertid icke meningen;
motionen är icke lagd så, fragans behandling förut har heller

icke varit lagd så. pion»,, • ,

Det är bara detta, som jag har velat framhålla, sa att man icke
skall tro, att frikallelse vinnes endast genom ett löst påstående angående
samvetsbetänkligheter, utan riktigheten av ett dylikt påstående
skall noga prövas i varje särskilt fall.

Herr Bengtssoni Kullen: Herr talman! Herr Höglund bär
citerat lektor Waldenströms ord och således ställt sig på samma sida
som denne angående den religiösa sidan av saken. ^ Men jag tror, att
om man kunde utrannsaka herr Höglunds tankar, så skulle man finna,
att det är någonting annat, som ligger under dem, och det är det vi
äro rädda för. _ .

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till herr Gustafssons i
Brånsta reservation,

Herr Hamilton: Herr talman! Man har framhållit för mig,
att numera skulle finnas en möjlighet för att första kammaren skulle
vilja biträda ett förslag i denna fråga från andra kammaren, och att
det skulle falla sig lättare för första kammaren att ansluta sig till
herr Liljedahls reservation än utskottets förslag. Oaktat jag för
min del finner utskottets förslag vara det principiellt riktigaste, så
skall jag för att möjligtvis därigenom bereda framgång för frågan
be att få återta mitt yrkande om bifall till utskottets förslag och i
stället hemställa om bifall till herr Liljedahls reservation.

Kr Bl. 78

Lördagen den 10 april.

Om anord- Härmed var överläggningen slutad. I enlighet med de där "“v&rnZktie1

unt^er förekomna yrkandena framställde herr talmannen proposition
annat ar- ner på 1 :o) bifall till utskottets hemställan, 2:o) avslag därå och bibete
än militär- fall i stället till den av herrar Liljedahl och Sundström avgivna, vid
tjänstgöring, utlåtandet fogade reservationen samt 3:o) avslag å utskottets hem(Forts.
) ställan och bifall i stället till herr Gustafssons i Brånsta m. fl.
reservation; och förklarade herr talmannen sig anse den under 2:o)
upptagna propositionen hava flertalets mening för sig. Votering begärdes
emellertid, varför herr talmannen för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de övriga yrkandena, av vilka det
under 3:o) angivna nu förklarades vara med övervägande ja besvarat.
Men jämväl ifråga om kontrapropositionen äskades votering,
i anledning varav först uppsattes, justerades och anslogs en så ledande
voteringsproposition:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen angående
femte tillfälliga utskottets utlåtande nr 6 antager yrkandet om bifall
till den av herr Gustafsson i Brånsta m. fl. vid utlåtandet fogade
reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda votering
antagit yrkandet om bifall till utskottets hemställan.

Omröstningen enligt denna voteringsproposition utvisade 89 ja,
men 102 nej, vadan propositionen för huvudvoteringen erhöll följande
av kammaren nu godkända lydelse:

Den, som vill, att kammaren, med avslag å femte tillfälliga utskottets
hemställan i utskottets förevarande utlåtande nr 6, bifaller
den av herrar Liljedahl och Sundström avgivna, vid utlåtandet fogade
reservationen, röstar

Ja:

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan.

Huvudvoteringen utföll med 83 ja mot 66 nej; och hade kammaren
alltså med avslag å utskottets hemställan bifallit den av herrar
Liljedahl och Sundström avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen.

Lördagen den 10 april.

79 Nr 51.

Jämlik § 63 riksdagsordningen skulle detta beslut genom utdrag
av protokollet delgivas första kammaren.

§ Il Till

bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets utlåtanden:

. nr 10, i anledning av väckt motion angående omorganisation av
riksdagsarbetet; ocli

nr 11, i anledning av väckt motion angående skrivelse till Kungl.
Maj :t med begäran om utredning av frågan om den politiska rösträttens
utveckling till röstplikt;

. statutskottets ^memorial, nr 26, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag till centralstyrelsen för Förbundet
soldaternas vänner;

lagutskottets utlåtande, nr 18, i anledning av väckt motion med
förslag till ändrad lydelse av 92 § växellagen; samt

jordbruksutskottets memorial:

nr 29, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut angående
väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående ökade statsbidrag
till kostnaderna för lantmäteriförrättningar; och
.. , ;lr 30.’ 1 anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut angående
väckt motion om ändring i 33 § väglagen.

§ 12.

Justerades protokollsutdrag.

§ 13.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr Olofsson i Åvik under 3 dagar fr. o. m. den 12 april
» Andersson i Milsmaden >2 » » , n , ''

» Sävström > den 12 april,

» Thorsson »» 12 » och

5 GVlfe » 2 dagar fr. o. m. den 12 april.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5,12 e. m.

In fidem
Per Cronvall.