1915. Andra kammaren. Nr 46

ProtokollRiksdagens protokoll 1915:46

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1915. Andra kammaren. Nr 46.

Tisdagen den 23 mars, e, in.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.

§ 1.

Herr talmannen anmälde till fortsatt handläggning lagutskottets Ant>- las om
utlåtande nr 15, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition DiedandraA hdelgg
förslag till lag om ändrad lydelse av 30 kap. rättegångsbalken, till "JättegåZIlag
om ändrad lydelse av 49 och 230 §§ utsökningslagen samt till butter, m. >*.
lag angående Kungl. Maj:ts högsta domstols tjänstgöring på avdelningar,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 30 kap. rättegångsbalken.

2—4 §§.

Godkändes.

För 5 § hade utskottet i likhet med Kungl. Maj:t föreslagit följande
lydelse:

5 §.

Hovrätts slutliga utslag i dit fullföljt tvistemål eller ärende
rörande penningar eller sådant, som kan skattas i penningar, må ej
överklagas, när värdet av vad parten i hovrätten tappat uppenbarligen
icke uppgår till ettusenfemhundra kronor. Körer målet jämväl
sadant, som ej kan skattas i penningar, och har utslaget därutinnan
gått parten emot, äge lian dock fullfölja talan i målet.

I fråga om denna paragraf hade herrar Schotte och Pettersson i
Södertälje uti avgiven reservation påyrkat följande ändrade lydelse:

5 §.

Hovrätts slutliga utslag i dit fullföljt tvistemål eller ärende rörande
penningar eller sådant, som kan skattas i penningar, må ej

Andra kammarens protokoll 1915. Nr 46. 1

Sr 46. 2

Tisdagen den 23 mars, e. m.

Ang. lag om
ändrad lydelse
av 30 köp.
rättegångsbalken
in. in.
(Fort4».)

överklagas, så framt hovrätten fastställt det slut, vartill underrätten
i målet kommit. Rörer målet jämväl sådant, som ej kan skattas i
penningar, och har utslaget därut.innan gått parten emot, äge han
dock fullfölja talan i målet.

Sedan paragrafen föredragits, anförde

Herr Schotte: Herr talman! Jag önskar icke draga upp

igen hela debatten om de båda principerna för avskärande av mål
från högsta domstolen, konformitetsprincipen eller summa revisibilis,
som vi behandlade i förmiddags, allra helst som kammaren är nu
synnerligen glest besatt efter middagsrasten. Jag måste dock vid
nu förevarande § framställa det yrkande, som jag förebådade i förmiddags,
nämligen om bifall till den av mig och herr Pettersson i
Södertälje vid 5 § avgivna reservationen. Jag vidhåller den uppfattningen,
att ett måls penningvärde aldrig är absolut utan relativt
i förhållande till partens förmögenhetsställning, och att det i allmänhet
väsentligen är de burgnare klasserna, som föra processer
om de högre värdena. Åtskilligt flera garantier för en tillfredsställande
rättskipning vinnes med den av oss förordade konformitetsprincipen.
Såsom av statistiken visas blevo år 1912 av konforma
domar i högsta domstolen ändrade 17 % och av difforma 33
%, medan år 1913 ändrades 14 % konforma domar och 28 % difforma
domar.

Den enda invändning av någon betydelse, som jag medger, att
man kan göra mot konformitetsprincipen, är den olägenhet, som
kan förefinnas genom befintliga brister hos domstolsorganisationen
med avseende på underrätterna, men dessa brister framträda i lika
hög grad, vilken princip som än tillämpas för avskärande av mål
från fullföljd till högsta instans. Mål rörande värden under 1,500
kronor måste hava anspråk på lika sakkunnig och god behandling
som mål rörande större belopp; och äro underdomstolarna för svaga
för att lämpligen kunna bli slutinstanser för målen om de större
värdena, äro de också för svaga att bli sista instans i mål om mindre
penningvärden. I alla händelser måste man medge, att de svåra
rättsfallen icke ligga allenast och uteslutande i mål om högre värden,
utan att även i mål om mindre värden, rätts- och sakfrågor
kunna vara lika svåra.

Nu ha vi också åberopat i vår reservation, att anordningen med
konformitetsprincipen är den, -som ur effektivitetens synpunkt är
den mest givande, den som mest betryggar en snabb rättskipning
i högsta instans; och detta är en betydelsefull synpunkt under det
nödläge, vari rättskipningen i högsta instans befinner sig.

Under åberopande av denna korta sammanfattning av reservationen
och vad i övrigt framgår av densamma ber jag att få yrka,
att kammaren måtte antaga 5 § i den lydelse, som återfinnes i den
av mig och herr Pettersson i Södertälje avgivna vid betänkandet
fogade reservationen.

Tisdagen den 23 mars, e. in.

3 Nr 46.

Herr Svensson i Eskilstuna: Jag skall heller icke ingå på
en närmare utveckling av de skäl, som bestämt mig för att beträffande
denna paragraf gå med utskottet, då man väl får anse.
att den diskussion, som förut förts idag, på sätt och vis varit avgörande
i denna sak. Jag skall endast göra ett par erinringar. Jag
vill då med anledning av den förda diskussionen stryka under, att,
när jag tagit ståndpunkt till frågan om summa revisibilis eller konformitetsprincipen,
så bär det icke varit ur den synpunkten, hur den
ena eller andra av dessa åtgärder ter sig,, utan enbart på grund av
hurudan man kunnat finna innebörden i det ena eller det andra
alternativet vara, Det avgörande måste väl alltid vara vad som
till den verkliga innebörden är det minst betänkliga vid valet mellan
dessa båda principer. Därvid har jag på grund av den bevisning,
som statistiken här faktiskt utgör, kommit till det resultatet,
att konformitetsprincipen för de fattiga och mindre bemedlade är
mera betänklig än principen om summa revisibilis. Det bär dessutom
varit eu annan synpunkt, som för mig varit bestämmande och
som förut icke nämnts i debatten, och det är den synpunkt, som vi
framhålla i vårt särskilda yttrande, då nämligen herr Persson i
Norrköping och jag på sid. 90 göra gällande, att konformitetsprincipen
ur social synpunkt vidlådes av stora betänkligheter. Vi ha
därvidlag citerat ett par yttranden av herr Lindhagen från 1913 års
riksdag. I en reservation, som han då fogade till lagutskottets betänkande,
säger han bland annat: »Det gives emellertid hos oss i vår
tid eu del mål av social och socialpolitisk innebörd exempelvis mål
berörande besittningsrätten till jorden och de konflikter, som ofta uppstå
mellan staten och den jordbrukande befolkningen å ena sidan
samt den industriella jordegendomen eller annan storgodsbildning å
andra sidan. Då domarne visserligen omedvetet men helt naturligt
i följd av sin sociala ställning ofta med sina känslor här stå på
kapitalets sida, blir följden såsom erfarenheten visat att underrätterna
här mången gång hänsynslöst och enhälligt gå på formella
grunder till nackdel för det levande livets fordringar. På grund
av den större begåvning och det större ansvar, som bär plats i högsta
domstolen, har det i dylika fall ibland visat sig att först där de statliga
och folkliga synpunkterna kunna vinna något gehör. En sådan
möjlighet får under nuvarande förhållanden på intet vis avklippas.
»

I debatten om denna sak underströk herr Lindhagen ytterligare
de skäl han anfört emot konformitetsprincipen. Han sade,
att han ville uttryckligen bestrida, att konformitetsprincipen borde
få tillämpas, emedan han ansåg det fullkomligt oriktigt att bygga på
en sådan princip.

Jag vill framhålla, att dessa av herr Lindhagen vid 1913 års
riksdag uttalade meningar för mig varit i hög grad bestämmande,
då jag skolat taga ståndpunkt i valet mellan konformitetsprincipen
eller summa revisibilis, och jag kan icke finna annat än att vad
herr Lindhagen yttrat om betänkligheterna av konformitetsprincipens
tillämpning ur social synpunkt är fullkomligt riktigt- och full -

Ang. lag om
ändrad lydelse
av 30 kap.
rättegångsbalken
m. m.
(Forts.)

Nr 46. 4

Tisdagen den 23 mars, e. m.

Ang. lag om
ändrad lydelse
av 30 kap.
rättegångsbalken
m. m.
(Forts.)

komligt blädande, och att det följaktligen icke bör få förekomma, att
man bygger på en så oriktig- princip som denna.

Det är endast detta jag velat stryka under för att ytterligare
markera, varför jag för min del föredrager utskottets förslag framför
den av herrar Schotte och Jakob Pettersson föreslagna åtgärden att
här införa konformitetspiincipen. Jag ber att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr Petersson i Lidingö villastad: Herr talman, mina herrar!
Jag skulle visserligen icke förlänga diskussionen om denna
fråga, som ju varit under den förut förda principdebatten så livligt
behandlad, om icke så vore, att det finnes en synpunkt, som såvitt
jag hört, ännu icke kommit fram under debatten, men som i detta
sammanhang ändock bör belysas. Den är för mig ett synnerligen
vägande skäl, då jag ställer mig på den ståndpunkt, som utskottets
förslag innehåller.

Det är ju så, mina herrar, att det förslag, som innehålles i
Kungl. Maj:ts proposition och som utskottet biträtt, är byggt på
prinicipen om summa revisibilis. Efter den principen äro de speciella
bestämmelserna i samma förslag utformade, de äro byggda
och konstruerade så, att de skola i verkligheten genomföra vad man
vill vinna genom summa revisibilis. Nu föreslå herrar reservanter
utan vidare, att man i stället för den bärande principen i Kungl.
Maj:ts förslag skall sätta en helt annan princip, den om konformitet.
Man måste ju redan från början ställa sig ganska tveksam inför
den frågan, huru det skall vara möjligt, att konformitetsprincipen,
som herrar reservanter vilja flicka in i detta förslag, kan
bliva på ett tillfredsställande sätt förverkligad genom de detaljbestämmelser,
som äro avsedda att förverkliga en helt annan princip,
summa revisibilis. Det är ju eljest vanligt, när man gör upp ett
lagförslag, att man börjar med att klara ut, vilken princip som
skall följas, och sedan den blivit bestämd, arbetar ut de detaljbestämmelser
i varjehanda bifrågor, som skola genomföra den principen.
Här går man en motsatt väg, här äro detaljbestämmelserna
färdiga, och så sticker man in en alldeles ny princip, som skall
förverkligas genom desamma. Jag får verkligen säga, att det är
mycket betänkligt att antaga ett lagförslag, som kommer till på
sådant sätt. Det är betänkligt, så mycket mera det icke är möjligt
att på detta stadium med tillräcklig noggrannhet undersöka, huruvida
specialbestämmelserna passa. Men i eu viktig punkt synes
det mig, att man redan nu har anledning befara, att de föreslagna
detaljbestämmelserna icke är ägnade att lämpas till den ifrågavarande
principen, och det är beträffande frågan om dispensen, som
ju är en av de viktigaste detaljbestämmelserna. Det är klart, att
man måste ordna så, att under högsta domstolens prövning under
alla förhållanden kommer tillräckligt material för den viktiga prejudikatsbildningen.
Yi vilja ju, att högsta domstolen skall vaka
över enhetlighet i lagtolkning och rättstillämpning, och skall detta
ske så måste domstolen i de olika mål, som komma under dess be -

Tisdagen den 2o mars, e. m.

5 Nr 4€.

handling, få material för domar som bliva prejudikat. Med konfor- Ans- la9 om
mitetsprincipen följer, att om i en viss rättsfråga prejudikat föreligger
och underrätt och hovrätt rätta sig därefter, vilket är mycket råtteg&ngsvanligt,
så kommer ett dylikt mål aldrig upp till högsta domstolen. batteri m. m.
Det har nämnts exempel härpå förut under debatten, och jag skall (Forts.)
för min del erinra om ett sådant stort rättsområde, som exempelvis
försäkringsrätten. Denna rätt är i närvarande tid under utformning.
I alla försäkringsavtal, livförsäkring, brandförsäkring, sjukkasseförsäkring
och all annan försäkring, finnes en mängd villkor,
som kunna vara föremål för olika meningar. Jag antager att genom
ett prejudikat fastslås, att så eller så skall det i ett visst fall vara,
och att därefter rättar sig sedermera tillämpningen över hela linjen.

Men rätten utbildar sig. Det kan komma fram nya synpunkter och
eu ny rättsåskådning i ett visst hänseende. Härför lämnar reservanternas
förslag icke tillräckligt utrymme. Nu hänvisar man för
sådant ändamål, till dispensen. Men om man på dispensvägen skall
få upp sådana mål, som lämna möjlighet till nya rättsåskådningars
framträdande, måste dispensstadgandena läggas på annat* sätt än
vad som gjorts i det kungl. förslaget.

Nu vill jag säga, att reservanterna ha verkligen föreslagit en
utvidgning av dispensrätten — vi komma åter till denna sak i en
senare paragraf och kanske då blir tillfälle att ytterligare tala om
den. Men jag vill redan nu erinra om att reservanterna i 13 § föreslagit
ett tillägg som går ut på, att dispens även må sökas, när
>; omständigheterna i målet eljest äro sådana, att utgången är av synnerlig
betydelse utöver det särskilda fall varom dömt är». Härmed
är visserligen icke avsett sådana fall, som dem jag nu anfört, vilket
framgår av reservanternas motivering, men det är ju möjligt, att det
föreslagna stadgandet skulle kunna tagas till intäkt för ett anspråk
på dispens även för fall, där det kunde bli fråga om förnyad omprövning
av en förut godkänd och enhetligt tillämpad rättsgrundsats.
Ty reservanternas paragraf är verkligen så tänjbar, att det
torde bli ganska svårt att avgöra vilka mål som enligt densamma
böra få dragas under högsta domstolens prövning.

Med detta vill jag ha sagt, att om reservanternas förslag skall
antagas, så är det. såvitt jag förstår nödigt, att dispensbestämmelserna
underkastas eu noggrann och ingående granskning med hänsyn
till den nya princip, som skall genomföras, och sådant har icke
kunnat ske. Att i närvarande stund utan dylik föregående undersökning
våga godkänna den princip och det ändringsförslag som reservanterna
föreslagit leder uti det. obekanta och kan ej tillstyrkas.

Detta är nu det skäl utöver de förut i debatten framförda, som
jag har velat särskilt framföra.

För övrigt får jag säga, att hela vårt rättegångsväsende, sådant
det f. n. är anordnat, passar så illa till konformitetsprincipen, som
överhuvud taget något kan passa illa till ett annat. Det är så att i
vår rättegång göres ingen skillnad mellan bevisfrågan och rättsfrågan.
Det är tillåtet att komplettera processmaterialet ända in i
det sist;*. Följden kan bli och blir ej sällan, att vid avgörande av

Nr 46. 6

Tisdagen den 23 mars, e. m.

A7''i7fT n:a^ ‘ Hovrätten föreligger ett annat och nytt bevismaterial jämfört
™30 ykaep3e med vad som förefunnits i underrätten. Att under sådana förhållanråttegångs-
den som avgörande faktum i fråga om rättigheten att gå till kungs
holken m. m. uppställa om konformitet mellan domstolarna råder i det resultatet,
(Forts.) vartill de kommit är mycket litet tillfredsställande.

Det har påpekats, och jag kan ej underlåta att erinra därom,
hurusom konformitetsprincipen rent av inbjuder parterna till sådana
där små tricks, som man alltid kan hitta på för att bana sig väg
för fullföljd att mål, som annars ej skulle vara revisibila. Det behöves
ej mycken intelligens hos en part, allra helst om han tager hjälp
av en advokat, att på ett eller annat sätt ordna så, att hovrätten
blir nödsakad att göra en ändring i underrättens beslut, varav då
följer att rätten till talans fullföljande står öppen.

Med hänsyn till de skäl, som förut under debatten blivit anförda,
och i betraktande av den särskilda betänklighet, som jag med
detta yttrande velat framföra, den nämligen, att det ej går för sig
att i det riksdagen förelagda lagförslaget föra in en ny, främmande
princip utan risk för obehagliga följder, som i närvarande stund icke
äro möjliga att förutse; — med hänsyn till allt detta ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Pettersson i Södertälje: Herr talman, mina herrar!
De två sista talarna ha sökt skrämma kammaren från att bifalla
herr Schottes och min reservation genom att mana fram åtskilliga
faror, som skulle hota, ifall man ginge på vår väg. Herr Svensson
hänvisade i sådant avseende därpå, att, om man skulle ställa det
så, att konformiteten bleve gällande, så skulle det särskilt för arbetarna
bli riskabelt, därför att det kunde hända, att bägge underdomstolarna
hade en mindre upplyst social åskådning, som skulle
medföra, att de vore benägna att båda följas åt i att underkänna
ett i och för sig rättmätigt rättsanspråk, medan man däremot hade
större utsikt att vinna gehör för ett sådant rättsanspråk hos högsta
domstolen. Och den sista ärade talaren, lagutskottets ordförande,
har pekat på två saker. Dels har han velat göra gällande, att det
skulle vara svårt att på ett formellt tillfredsställande sätt i alla
detaljer genomföra konformitetsprincipen, om man nu skulle bifalla
den av oss föreslagna lydelsen av § 5, och dels har han återigen
tagit upp historien om att konformitetsprincipen skulle vara ägnad
att göra det möjligt för parterna att genom varjehanda tricks kringgå
lagens bestämmelser om fullföljdsrätten.

Jag skall taga den sista invändnigen först. Jag förmodar, att
lagutskottets ärade ordförande av en eller annan orsak var förhindrad
att åhöra mitt anförande på förmiddagen. Annars hade han
kanske funnit, att just samma möjlighet att genom en eller annan
åtgärd av parterna ställa så till att ett mål, som icke får fullföljas
i högsta domstolen, kan komma dit, finnes likaväl, i lika stor utsträckning,
om man accepterar förslaget om summa revisibilis, som
om man antar konformitetsprincipen. Det låter mycket väl tänka
sig, att en person, som har en fordran hos en annan person på 1.480

Tisdagen den mars. e. in.

7 Nr 4S.

kronor, för att möjliggöra, att saken drives till högsta domstolen, -1"?- la9 »
ökar på sin fordran till 1,500 kronor, och då har han kringgått i^lte
lagens stadgande. Å andra sidan kan det tänkas, att en person är rätteg&ngsskyldig
en annan 1,500 kronor, men för att betaga motpartens hans Sniken m. m.
lagliga rätt att gå till högsta domstolen, gör en avbetalning på ett (Forte.)
mindre belopp, medan målet är i hovrätten. Och således kringgår
han lagens stadgande och hindrar målets fullföljande i högsta domstolen.

Vad beträffar att det skulle vara farligt att göra en sådan här
principiell ändring beträffande grunden för fullföljdsrätten, därför
att det kan hända,, att man icke på samma gång vidtager alla detaljändringar,
som av e-n sådan principiell ändring påkallas, så vill jag
meddela, att herr Schotte och jag hänvänt oss till processkommissionens
sekreterare, som också varit föredragande i lagutskottet, och
han har välvilligt ställt sin sakkännedom till vårt förfogande och
hjälpt oss formulera det förslag, som i reservationen framlagts. Och
.jag föreställer mig, att man med fullt förtroende kan lita på att han
tagit hänsyn till behovet av de specialbestämmelser, som av en sådan
ändring kunna betingas.

Slutligen och huvudsakligen vill jag gentemot såväl herr Svenssons
farhågor som herr Peterssons i Lidingö villastad farhågor säga,
att man kan med fullt förtroende peka på den utväg, som herr Petersson
i Lidingö villastad också nämnde, nämligen på den ökade möjligheten
till dispens från lagens regler, som herr Schotte och jag i
reservationen föreslagit.

För övrigt är det så, mina herrar, att vilken princip man än
bestämmer sig för i detta avseende — om vi nämligen utgå ifrån,
som jag hoppas vi kunna göra. att alla principer äro i viss man godtyckliga.
— vilken princip, säger jag, man än utgår ifrån, .så är det
alldeles nödvändigt, att man har en säkerhetsventil, genom vilken man
kan släppa igenom en del mål, beträffande vilka det synes oegentligt,
att de ej skola gå till högsta domstolen. En sådan säkerhetsventil
ha ej blott Kungi. Maj :t och utskottet, utan även herr Schotte
och jag föreslagit. Vi vilja i det avseendet att man skall ställa
det så, att det kan släppas igenom flera mål, än som skulle bli möjligt
enligt utskottets förslag.

Herr Petersson i Lidingö villastad har redogjort för innehållet
i en del av vår reservation. Han pekade på, att vi föreslå, att sådan
dispens skall medgivas, då omständigheterna i målet äro sådana,
att utgången är »av synnerlig betydelse utöver det särskilda fall.
varom dömt är». Men jag vill erinra om, att i reservationen ingar,
att dispens skall äga ruin även då »för enhetlig lagtolkning eller
rättstillämpning är av synnerlig vikt. att en parts talan varder av
Konungen prövad». .Tåg ger lagutskottets ordförande obetingat rätt
i att denna paragraf, sådan den av oss är formulerad, är en kautschuksparagraf.
Det är riktigt, och det är meningen, att den^ skall
så vara. Ty det är svårt för oss att i detta ögonblick överskada, i
huru stor utsträckning användning av dispensrätten kan bliva erforderlig.
och då är det lämpligt, att man konstruerar paragrafen så.

Nr 46. 8

Tisdagen den 28 mars, e. m.

itofaaJy<t°hcatt JlÖ8rsta domstolen har i sin hand att på sätt omständigheterna
“o,ad0Lrb;!uda reglera saken. Jag- tror, att man i det avseendet med fullt.
rättegångs- förtroende kan lita på högsta domstolens goda vilja och förmåga.
baikm m. m. Jag tror således, herr talman, att de farhågor, som här fram föra.

) manats, icke äga tillräcklig grund, och jag ber därför att få yrka
avslag på utskottets förslag ifråga om denna paragraf och bifall till
den av herr Schotte och mig avgivna reservationen.

Herr W est man: Herr talman! Jag begärde ordet, då den

föregående talaren till bemötande av de invändningar, som lagutskottets
ordförande gjort därom att konformitetsprincipen icke väl
låter inpassa sig i föreliggande förslag, åberopade, att han hos processkommissionens
sekreterare, som även varit föredragande i lagutskottet,
hade inhämtat, att sådant icke torde möta några svårigheter.
Jag kan i anledning härav icke underlåta att citera följande
skriftliga yttrande av denne åberopade processkommissionens
sekreterare. ^ Han säger: »I varje fall är det säkert, att ett avskärande
av mål efter konformitetsprincipen icke låter förena sig med
det för riksdagen framlagda förslaget till lag om högsta domstolens
tjänstgöring gå avdelningar. Antingen måste det beräknade antalet
arbetsveckor, på dömande avdelningar väsentligen minskas,
kanske ända ned till det nuvarande, och därigenom den förhoppning,
man ställt på ökningen av veckoantalet ur synpunkten av balansens
avarbetande, helt och hållet grusas, eller också måste den bestämmelse
upphävas, som går ut på att högsta domstolen skall vara skyldig
avverka alla dispensansökningar, i mån som de inkomma. Sistnämnda
åtgärd skulle återigen få till följd, att dispensbalanser komme
att hopas i stället för de gamla balanserna av oavgjorda mål.»
Hetta är visserligen icke eu invändning, att konformitetsprincipen
icke skulle låta inpassa sig i själva den lagtext, vi nu avhandla,
men lagförslaget om högsta domstolens arbete i större utsträckning
än nu på fem-mannaavdelningar hänger så intimt tillsammans med den
lag, som är föredragen, att jag anser, att detta yttrande väl är värt
att åberopa såsom stöd för den mening, lagutskottets ordförande
uttalat.

Herr Petersson i Lidingö villastad: Herr talman, mina

herrar! I anledning därav, att herr Pettersson i Södertälje åberopat,
att sekreteraren i processkommissionen granskat reservanternas förslag
och icke haft någon anmärkning däremot, ber jag få meddela,
att processkommissionens sekreterare, som hört detta yttrande, nyss
hos mig anmält och bett mig framföra, att han funnit sig synnerligen^
obehagligt berörd av detta åberopande. Förhållandet är, ätt
de båda reservanterna lämnat honom sitt förslag till paragraf och
bett honom se på det, men att han därvid fått allenast några timmar
på sig, så att det på den korta tid som stått honom till buds, icke
varit honom möjligt att underkasta förslaget den ingående granskning
som kräves för ett yttrande av den beskaffenhet, att man sedan
kan fullständigt stå för det. Jag har endast på hans begäran velat
lämna kammaren denna upplysning, så att hake åberopandet av

Tisdagen den 23 mars, e. m.

9 Hr 46.

hans auktoritet i detta fall skall få annan betydelse än det verkligen
har.

Herr Sandler: Herr talman, mina herrar! Vid det principiella
avgörandet på förmiddagen gav jag min röst för det yrkande,
som framställdes av herr Lindhagen, därför att jag för min del anser,
att det borde framföras till övervägande, huruvida icke samtliga
förmögenhetsrättsliga mål borde avskäras från fullföljd. Sedan
detta yrkande fallit, står man nu faktiskt i valet emellan principen
om summa revisibilis och konformitetsprincipen. Jag vill endast
hava uttalat, att jag för min del har det bestämda intrycket, att det
är godtycke, vilken väg man än väljer, men att olägenheterna dock
för mig synas betydligt större vid tillämpning av konformitetsprincipen
än vid tillämpning av den andra. I sakernas nuvarande läge
skall jag därför, herr talman, be att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Hassel rot:
Herr talman! Denna fråga debatterades så mycket under förmiddagens
plenum, att jag icke har något egentligt att tillägga till vad
jag då sade, utan jag skall inskränka mig till att instämma i vad
lagutskottets ordförande i afton anfört. Varför jag nu begärde ordet,
var en särskild orsak. Herr Pettersson i Södertälje utgick ifrån att
lagutskottets ordförande icke varit närvarande i dag på förmiddagen,
då herr Pettersson i Södertälje höll sitt anförande, enär i så
fall lagutskottets ordförande icke skulle kommit med sitt anförande
i samma skick det nu hade. Jag var närvarande, när herr Pettersson
i Södertälje höll sitt anförande, och jag blev icke alls övertygad av
hans exempel, och lika litet blev jag övertygad, då jag hörde samma
exempel upprepas nu. Herr Pettersson i Södertälje sade, att det
går på samma sätt att kringgå lagen, om summa revisibilis införes,
som om fullföljdsrätten bygges på konformitetsprincipen. Helt enkelt
kan man kringgå lagen så, sade han, att käranden i stället för
att yrka 1,500 kronor, som utgör hans verkliga fordran, yrkar 1,600
kronor. Jag tror, att käranden betänker sig mer än en gång, innan
han gör det. ty om han alldeles obefogat yrkar 1,600 kronor i stället
för 1,500 kronor, riskerar han att själv få stå sina rättegångskostnader.

Herr Pettersson i Södertälje talade vidare om reservanternas
särskilda mening i 6 §. Han medgav — och det är alldeles givet,
att ett sådant medgivande måste ske — att konformitetsprincipen
måste förutsätta dispens i större utsträckning än summa revisibilis.
Han medgav vidare, att bestämmelsen här. sådan som reservanterna
förordat den, är en kautschukparagraf. Han syntes till och med
anse, att detta är en förtjänst, men det tycker icke jag. Jag skall
be att få särskilt framhålla, hurudan lydelsen är. Högsta domstolen
•skulle ha rätt att medgiva dispens, »när omständigheterna i målet
eljest äro sådana, att dess utgång kan bliva av synnerlig betydelse
utöver det särskilda fall, varom dömt är». Herr Pettersson i Söder -

Ang. lag om
ändrad lydelse
av 30 kap.
rättegångsbalken
m. m.
(Forts.)

JVr 46. 10

Tisdagen den 23 mars, e. m.

Ang. lag om
ändrad lydelst
av 30 kap.
rättegångsbalken
m. m.
(Forts.)

tälje uttalade sitt fulla förtroende för högsta domstolen, och det behöver
jag icke säga, att det har också jag i högsta grad, men jag
inser dock, att även högsta domstolen, om den skall kunna bevara
sitt stora anseende, måste hava bestämda regler att döma efter. Det
kan emellertid icke sägas, att den skulle få det, om detta bleve lag,
utan den kunde fullkomligt godtyckligt giva dispens åt den ena,
men icke åt den andra.

Herr Lindhagen: Då mitt förslag om samtliga förmö genhetsrättsliga

måls uteslutande med angivna undantag icke vidare
föreligger på dagordningen och jag icke har tillfälle att giva någon
positiv formulering åt denna paragraf, har jag, herr talman, intet
yrkande att göra.

Härmed var överläggningen slutad. I överensstämmelse med de
därunder gjorda yrkandena framställde herr talmannen propositioner
först på godkännande av utskottets förslag till lydelse av förevarande
paragraf samt vidare på godkännande av nämnda paragraf i den lydelse,
som föreslagits av herrar Schotte och Pettersson i Södertälje
i den av dem avgivna reservationen; och fann herr talmannen den
förstnämnda propositionen vara med övervägande ja besvarad. Votering
begärdes likväl av herr Pettersson i Södertälje, i anledning
varav nu uppsattes, justerades och anslogs följande omröstningsproposition: Den,

som vill, att kammaren godkänner 5 § i lagutskottets förevarande
förslag till lag om ändrad lydelse av 30 kap. rättegångsbalken,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt nämnda § i den lydelse,
som i avgiven reservation föreslagits av herrar Schotte och Pettersson
i Södertälje.

Voteringen utvisade 119 ja mot 45 nej, vadan kammaren godkänt
utskottets förslag till lydelse av förevarande paragraf.

6 §.

1 mom.

Enligt utskottets förslag skulle momentet lyda sålunda:

1 mom. I brottmål, som fullföljts i hovrätt eller blivit dess
prövning underställt, må ej ändring i hovrättens slutliga utslag sökas:

Tisdagen den 23 mars, e. in.

11 Jir 48.

av allmän åklagare eller målsägande, med mindre hans talan _Ay- J°9 «*»
avsett ansvar för brott, vara straffarbete eller avsättning efter lag ? e se

. av av Kap.

kall lolla; . rättegångs av

tilltalad, med mindre han blivit sakfälld eller ställd under bni ken m. m.
framtiden för sådant brott eller för annat brott dömts till fängelse (Forts.)
eller mistning av ämbete på viss tid.

Allmän åklagares talan i mål, som ovan sagts, må ej fullföljas
av annan än justitiekanslern eller riksdagens justitieombudsman eller
militieombudsman.

Uti de vid utlåtandet fogade reservationerna hade, så vitt desamma
avsåge förevarande moment, yrkats

av herr Alexander son, med vilken herrar S. F. E. Söderbergh
och Stärner instämt, att momentet måtte erhålla följande lydelse:

1 mom. I brottmål, som fullföljts i hovrätt eller blivit dess
prövning underställt, må ej ändring i hovrättens slutliga utslag sökas:

av målsägande, med mindre hans talan avsett ansvar för brott,
vara straffarbete eller avsättning efter lag kan följa;

av tilltalad, med mindre han blivit sakfälld eller ställd under
framtiden för sådant brott eller för annat brott dömts till fängelse
eller mistning av ämbete på viss tid.

Allmänt åtal må i mål, som ovan sagts, ej fullföljas av annan
än justitiekanslern eller riksdagens justitieombudsman eller militieombudsman.

av herrar Schotte och Pettersson i Södertälje, att åt momentet
måtte givas den av herr Alexanderson föreslagna avfattningen; samt

av herrar Persson i Norrköping och Svensson i Eskilstuna, att
momentet måtte erhålla denna lydelse:

1 mom. I brottmål, som fullföljts i hovrätt eller blivit dess
prövning underställt, må ej ändring i hovrättens slutliga utslag sökas:

av allmän åklagare----kan följa;

av tilltalad, med mindre han blivit sakfälld eller ställd under
framtiden för sådant brott eller för annat brott dömts till fängelse
eller mistning av ämbete på viss tid eller för brott, som i 10 (kap.

14 § eller 15 kap. 22 § strafflagen sägs, fällts till böter.

Vidare hade herr Lindhagen uti särskilda reservationer dels
gjort vissa uttalanden beträffande åklagares rätt att fullfölja talan
mot hovrätts utslag i brottmål, dels ock under hänvisning till sin
reservation emot förslaget i dess helhet och därest hans yrkande
om avslag å propositionen ej bifölles, förklarat sig huvudsakligen
instämma i vad som yrkats av herrar Persson i Norrköping och
Svensson i Eskilstuna i deras vid lagförslaget fogade reservation.

Efter föredragning av momentet lämnade herr talmannen på
begäran ordet till

Jir 46. 12

Ang. lag om
ändrad lydels
av 30 kap.
rättegångsbalken
m. m.

(Forte.)

Tisdagen den 23 marg, c. m.

Herr Persson i Norrköping, som yttrade: Herr talmani

e Förevarande paragraf avser att från fullföljd avskära vissa mål,
där allmänna åklagaren eller målsägaren enligt bestämmelse i detta
första moment icke må fullfölja till högsta domstolen talan i mål i
annat fall än för brott, varå straffarbete eller avsättning enligt lag
kan följa; och i vad gäller tilltalad, att han icke må fullfölja mål
till högsta domstolen, med mindre han blir sakfälld eller ställd under
framtiden för sådant brott som förut nämnts eller för annat brott
dömd till fängelse eller mistning av ämbete på viss tid. Med andra
ord, i vad gäller tilltalad, som jag här närmast intresserar mig för,
så äger han icke rätt att gå upp till högsta domstolen med ett mål,
där han blivit dömd till böter, enligt en lagparagraf, efter vilken
blott fängelse eller böter kan följa. Det är ju självfallet, att man
ej, då det gäller att minska högsta domstolens arbetsbörda och påskynda
rättskipningen, med fog kan motsätta sig ett visst avskärande
även av brottmål, d. v. s. av sådana mål, där det ådömda straffet
är av mera obetydlig art. Men undantag från denna regel anser
jag dock böra finnas på grund av särskilda skäl. Det finnes nämligen
i vår strafflag särskilt ett par paragrafer, som av stora lager
av befolkningen betraktas såsom varande undantagslagar, såsom
varande klasslagar, och efter vilka lagparagrafer fängelse
och böter kunna följa, men icke straffarbete. Den allmänna
uppfattningen är naturligtvis ytterst känslig i vad
gäller domslut, som av domstolarna fällts efter nämnda paragrafer,
och vi ha sett, hurusom vid särskilda tillfällen under socialt
eller politiskt upprörda tider underdomstolarna ofta synas liksom
gripna, omedvetet visserligen, av en partisk uppfattning, i vad gäller
brottets art och beskaffenhet, och därför äro benägna att klämma
till med straff i de fall, då sådant icke borde förekomma. Jag
erinrar om de många åtal efter Akarpslagen, som väcktes under år
1909 och i början av år 1910, och hurusom underdomstolarna i stor
utsträckning biföllo åklagarens åtal och dömde till fängelse och
böter, men hurusom, när dessa mål gingo upp till högsta domstolen,
denna gjorde nära nog rent hus och frikände de tilltalade i motsats
till de domar, som underrätterna fällt. Samma ställning i förevarande
avseende som Åkarpslagen intager, kan man säga att den
s. k. Staafflagen, 10 kap. 14 § strafflagen står. Även denna bestämmelse
betraktas av stora lager av befolkningen såsom havande
klasslags karaktär. Jag har för min del ansett, att i dessa speciella
fall bör målsägaren alltid äga rätt att gå till högsta instans för
att få sitt mål prövat. Jag har ansett och i likhet med mig herr
Svensson i Eskilstuna, att man under dessa tider, i de fall, då åtal
väckas efter dessa paragrafer, har att vänta den största kallblodighet
och därigenom även den största rättvisan i den högsta instansen,,
som står mera främmande och mera opåverkad av de dagspolitiska
strömningarna, än vad underdomstolarna i allmänhet på grund av
förhållandenas makt måste anses göra,

På grund av dessa av mig i korthet lämnade upplysningar
tillåter jag mig, herr talman, att yrka bifall till den av mig och herr

Tisdagen den 23 mars, e. in. 13

Svensson i Eskilstuna på sid. 97 framförda reservationen, genom
vilken ett tillägg skulle fogas till 6 § 1 mom. 3:e stycket av sådan
lydelse, att efter »fängelse eller mistning av ämbete på viss tid»
skulle det komma att heta »eller för brott, som i 10 kap. 14 § eller
15 kap. 22 § strafflagen sägs, fällts till böter». Därigenom skulle
dessa straff, ådömda efter såväl Staafflagen som Åkarpslagen, under
alla förhållanden, när part så önskar, komma under högsta domstolens
prövning och omdöme, något som jag anser vara synnerligen
välbetänkt. Så länge dessa paragrafer anses intaga en undantagsställning
i strafflagen, böra de även enligt min mening intaga en
undantagsställning i processuellt avseende.

I detta anförande instämde herrar Lindqvist i Stockholm och
Törnkvist.

Härpå yttrade

Herr Pettersson i Södertälje: Herr talman! Enligt lag utskottets

förslag skulle allmän åklagares talan i brottmål få fullföljas
hos högsta domstolen endats av justitiekanslern, justitieombudsmannen
och militieombudsmannen, och dessa åklagare skulle få
fullfölja talan endast i det fall, att deras talan avsåge ansvar för
brott, varå enligt lagen straffarbete eller avsättning kan följa. Häremot
kan den invändningen göras, att det knappast torde vara behövligt
att på sätt som skett binda händerna på dessa högt betrodda
åklagare. De måste förutsättas äga synnerligen höga kvalifikationer
för sitt kall, de måste anses äga ett så pålitligt omdöme och de ha
en så grannlaga ställning, att man icke torde behöva befara, att de
skola i onödan fullfölja mål hos Ivungl. Maj:t. Det är ju så, att detta
lagförslag väsentligen tillkommit därför, att allmänheten i stor utsträckning
missbrukat rätten att. processa, men jag bär aldrig hört,
att man tillvitat nu ifrågavarande höga åklagare, att de missbrukat
rätten att fullfölja mål till högsta domstolen. För övrigt är ju i
de av riksdagen antagna instruktionerna för justitieombudsmannen
och militieombudsmannen den bestämmelsen intagen, att de skola
fullfölja sin talan själva, och vidare har däri stadgats, att de skola
göra det endast när synnerliga skäl därtill äro. Slutligen vill jag
erinra därom, att, när högsta domstolen år 1906 behandlade ett förslag
av samma art som nu förevarande, så anmärkte domstolens flesta
ledamöter, att det ej förelåg anledning att på detta sätt inskränka
justitieombudsmannens rätt att fullfölja talan. Det förefaller därför,
som om man skulle utan risk kunna låta Konungens och riksdagens
ifrågavarande ombudsmän få fullgöra sitt värv utan någon
i denna lag stadgad ytterligare inskränkning.

•lag ber således, herr talman, att få yrka avslag å utskottets förslag
i denna och bifall till den av herr Alexanderson m. fl. avgivna
reservationen.

Nr 46.

Ang. Lag om
ändrad lydelse
av 30 kap.
rättegångsbalken
m. m.
(Forts.)

Herr Holmdahl: Herr talman! Det tillägg till ifrågavaran -

Nr 4ti. 14

Tisdagen den 23 mars, e. m.

Ang. lag am c]c paragraf, som herr Sven Persson m. fl. reservationsvis påyrkat.)

30111 ut på att i vissa mål bereda en sakfälld svarandepart
rättegångs- obegränsad fullföljdsrätt, står i själva verket i strid med den princip
hälben mm. ifråga om fullföljdsrätten i brottmål, på vilken det kungliga förslå(Forts.
) get är grundat. Enligt detta förslag är fullföljdsrätten ej bunden
vid vissa bestämda brott, utan har gjorts beroende av det straff, som
följt eller kan följa på den brottsliga handlingen. Sålunda äger den,
som blir sakfälld för brott, för vilket i straffskalan ingår straffarbete
eller avsättning, alltid rätt att fullfölja talan mot hovrättens
dom, oavsett om i straffskalan ingår lindrigare straff, och oavsett
huruvida svaranden blivit ådömd endast böter. Ingår i straffskalan
ej strängare straff än fängelse eller böter, äger svaranden fullfölja
målet endast i det fall, att han blivit ådömd fängelse, men däremot
icke om han blivit ådömd böter. Det är från den sistnämnda regeln
som reservanterna nu vilja göra undantag för vissa bestämda brott,
nämligen brott mot 15 kap. 22 § strafflagen och emot 10 kap. 14 §
samma lag. Det första lagrummet avser som bekant den s. k.
Åkarpslagen, det sista vad man kallar prisande av brottslig handling.
En person, som enligt dessa lagrum fällts allenast till böter, skulle
sålunda enligt reservanternas förslag alltid äga rätt att fullfölja
talan i högsta domstolen.

De skäl, som reservanterna anfört för den undantagsställning
de velat bereda särskilt åkarpsmålen, ha angivits i motiveringen, och
gå ut på, att högsta domstolens rättskipning på detta område visat
sig vara av den allra största betydelse, och att Åkarpslagen är en
undantagslag eller en klasslag, som också borde betinga en motsvarande
undantagslag i processuellt hänseende.

Yad nu det första skälet beträffar, eller att rättskipningen i
högsta domstolen beträffande åkarpsmålen varit av största betydelse,
så vill jag däri giva reservanterna obetingat rätt. Det kan icke nekas,
att särskilt under de närmaste åren efter Åkarpslagens tillkomst
underdomstolarna i många fall givit denna lag en vidsträcktare tolkning,
än från början med den avsetts, och jämväl vid straffmätningen
ådömt strängare straff, än förhållandena påkallat. Men i sådana
fall har högsta domstolen på ett synnerligen kraftigt sätt korrigerat
underdomstolarnas utslag. Av de tillgängliga prejudikatsamlingama
framgår ju, att högsta domstolen i ett betydande antal fall
ändrat underdomstolarnas utslag. Det ligger i sakens natur, att alla
dessa prejudikat under kommande tider komma att bli för underdomstolarna
vägledande och normerande. Våra underdomstolar och
våra hovrätter ha, som en författare helt nyligen framhållit, en sådan
respekt för högsta domstolens prejudikat, att det ytterst sällan
förekommer, att man i dessa instanser uppsåtligen bryter mot eu
rättsregel, som tillämpats av högsta domstolen. Man har därför all
anledning antaga, att våra underdomstolar för framtiden skola ställa
sig till efterrättelse den tolkning, som högsta domstolen givit åt de
åkarpsmål, som blivit dit fullföljda. Men vid sådant förhållande
torde väl den omständigheten, att Åkarpslagen under sitt tidigaste
skede på ett mindre tillfredsställande sätt tolkats av underdomstol

Tisdagen deu 23 mars, e. ni.

15 Nr 46.

lama icke utgöra tillräckligt skäl för att i processuellt hänseende bereda
åkarpsmålen en särskild undantagsställning.

Skulle emellertid i fråga om dessa mål vid underdomstolarna en
rättsuppfattning, stridande mot den, som tagit sig uttryck i högsta
domstolens förut meddelade utslag göra sig gällande, då föreligger
eu sådan bristande enhetlighet i rättstillämpning, som enligt förslagets
13 § utgör laga skäl för att låta ett sådant mål dispensvägen
fullföljas till högsta domstolen. Det andra skälet som blivit åberopat
av reservanterna är, att Åkarpslagen är en klasslag eller en undantagslag.
Ja, Åkarpslagens egenskap av undantagslag har vid mer
än ett tillfälle under de debatter vi fört här i kammaren blivit framhållen.
Och denna dess egenskap har också från socialdemokratiskt
håll åberopats som ett tungt vägande skäl för denna lags undanröjande.
Det verkar därför något överraskande, då man nu från samma
håll påyrkar en ny undantagslag, denna gång på det processuella
området. Man resonerar som så, att då man har en undantagslag på
det straffrättsliga området, så är det icke mer än tillbörligt, att de
personer som drabbas av straff efter denna lag, också skola intaga
en undantagsställning i processuellt hänseende. Ja, så kan man
visserligen resonera, men det kan väl icke förnekas, att ett sådant
resonemang icke står i god samklang med den principiella ståndpunkt
i fråga om undantagslagar, som man från socialdemokratiskt håll
förut intagit. Då man talar om Åkarpslagen som en klasslag, så är
detta påstående så tillvida rätt, att det är personer tillhörande en
viss samhällsklass som hittills drabbats av denna slags ansvarsbestämmelser.
Men den omständigheten att vissa personer bryta emot
en viss lag bör väl ändå icke utgöra en tillräcklig anledning för att
bereda dessa personer i processuellt hänseende en priviligierad ställning.
Skulle man slå in på en sådan väg, så fruktar jag för att man
skulle komma till rätt betänkliga konsekvenser. Jag vill erinra om
att det gives även andra strafflagsbestämmelser, som rikta sig mot
vissa bestämda samhällsklasser. Jag behöver bara peka på 25 kap.
strafflagen, som riktar sig mot ämbets- och tjänstemän, och lagen om
arbetarskydd, vars straffbestämmelser så gott som uteslutande rikta
sig mot arbetsgivare på det industriella området. Nu är det visserligen
så, att ämbetsbrott, därför att i straffskalan jämte böter ingår
mistning av ämbete på viss tid, alltid kunna fullföljas i högsta domstolen,
men ifråga om brott mot lagen om arbetarskydd gäller ju,
att då böter ådömas, får målet icke fullföljas till Kungl. Maj:t.

Jag vill med det anförda ha sagt, att om man vill bereda en
undantagsställning i processuellt hänseende, för vissa samhällsklasser,
så får man nog också taga konsekvenserna och utsträcka denna
undantagsställning även till andra samhällsklasser om yrkande därom
fastställes. Men därigenom skulle effekten av den inskränkning
i fullföljdsrätten, som nu ifrågasättes, väsentligt förfelas.

Då riksdagen i skrivelse 1913 till Kungl. Maj:t uttalade sig
för eu begränsning av fullföljdsrätten genom införande av en summa
revisibilis, uttalades på samma gång önskvärdheten av att fullföljdsrätt
måtte medgivas i fråga om mål av särskilt betydelsefull be -

Ang. lag om
ändrad lydelse
av 30 kap.
rättegångsbalken
m. m,
(Forte.)

Nr 46. 16

Tisdagen den 23 mars. e. m.

Ang. lag om skaffenliet. exempelvis jordatvister. Något sådant undantag- föreandr<30
liaelsC ^ommer som bekant icke i det föreliggande lagförslaget. Men det
rättegångs- skulle icke förvåna mig. om man nu även från lantmännens håll
hälben m. in. krävde en undantagslagstiftning beträffande just dessa jordatvister.

(Forts.) Man har i det avseendet riksdagens eget uttalande att stödja sig på.

Jag tror emellertid, att om man vill undvika sådana konsekvenser,
gör man nog klokast i att avstå från all undantagslagstiftning på
ifrågavarande område och åtnöja sig med Kungl. Maj:ts förslag.

Yad jag här yttrat om åkarpsmålen gäller i stort sett även om
den andra klass av mål, som reservanterna velat bereda en undantagsställning,
nämligen brott mot 10 kap. 14 § strafflagen vilka reservanterna
velat likställa med åkarpsmål.

Till sist några ord med anledning av den reservation, som vid
denna paragraf fogats av herr Alexanderson m. fl. och som går ut
på att åt riksdagens justitieombudsman och militieombudsman samt
åt justitiekanslern bereda rättighet att i alla mål som falla under
allmänt åtal fullfölja talan hos Kungl. Maj:t. Dessa åklagare skulle
följaktligen icke vara skyldiga att för de fall, som omförmälas i förslagets
13 § begära tillstånd hos högsta domstolen för talans fullföljd.
Såsom skäl för detta yrkande har anförts, att dessa åklagares
ställning, deras erfarenhet och verksamhet är sådan, att bedömandet
huruvida ett mål vore av beskaffenhet att böra hänskjutas till högsta
domstolens avgörande med fullt förtroende skulle kunna läggas i
deras händer. Jag vill med anledning av detta uttalande säga, att
det ingalunda är något underskattande av dessa höga åklagares kvalifikationer,
som föranlett utskottet att ifråga om mål, som avses
i förslagets 13 § föreskriva, att prövningen av fullföljdsrätten skall
förläggas till högsta domstolens dispensavdelning, utan det är helt
och hållet principiella skäl. Dessa åklagare äro trots sin höga ställning
liksom åklagare i underrätterna parter i målet, och ur synpunkten
av parternas likställighet kan det inte vara lämpligt eller riktigt
att den ena parten skulle ha rätt att utan vidare fullfölja talan i
högsta domstolen, under det den andra parten skulle vara .skyldig
begära särskilt tillstånd för talans fullföljande. I övrigt lär det
väl för vinnande av enhetlighet vid bedömandet av vilka mål som
enligt 13 § höra få fullföljas i högsta domstolen vara riktigast och
lämpligast, att denna prövning överlämnas åt en myndighet, en dömande
myndighet, och icke, såsom enligt reservanternas förslag skulle
bliva fallet, åt fyra myndigheter, en dömande myndighet och tre
åklagare. På grund av vad jag sålunda anfört ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan i denna punkt.

Herr Persson i Norrköping: Herr talman! Blott några

få ord till bemötande av den föregående ärade talarens uttalande.
Han säger bland annat, att det ingalunda kan vara konsekvent socialdemokratisk
politik att yrka på en undantagslagstiftning i den processuella
lagen. Nej, naturligtvis skulle vi helst önska få bort undantagsbestämmelserna
både i strafflagen och processlagen. Men när
det nu finnes i strafflagen en undantagsbestämmelse till skada för

17 Nr 4G.

Tisdagen den 23 mars, e. m.

arbetarna, som vi tyvärr inte kunna få bort, så anser .jag det ingalunda
inkonsekvent att yrka på eu undantagsbestämmelse i den proeessuella
lagstiftningen, en bestämmelse som gynnar just de arbetare,
som missgynnas i strafflagen. Någon inkonsekvens däri kan jag ingalunda
se. Nu säger herr Holmdahl att man kan begära samma rätt
för ämbetsmännen, men ögonblicket därefter erinrar han sig att
ämbetsmännen i alla fall gå fram med sina mål till högsta domstolen.
Således skulle, enligt herr Holmdahl, någon jämförelse inte kunna
gälla mer än den en gång förut omtalade så kallade undantagslagen
om förbud mot minderårigas arbete och om skydd för yrkesfara i
arbetet. Ja, men mina herrar, skola vi verkligen tro, att herr Holmdahl
med sin för övrigt fina och upphöjda uppfattning i rättsfrågor,
som jag ber att få ge min allra största högaktning, att det skulle
vara herr Holmdahls allvarliga mening att jämställa yrkesfarelagarna
med Åkarpslagarna i vad det gäller deras egenskap av undantagslagar.
Jag tror inte det är herr Holmdahls allvarliga mening, ty
de kunna helt enkelt icke jämställas i detta avseende.

Detta är de enkla, torra fakta som enligt min mening föreligga
och vilka motivera mitt yrkande.

För övrigt ber jag för att förenkla propositionen att få förändra
mitt yrkande därhän, att jag yrkar bifall till herr Alexandersons reservation
med tillägg utav min och herr Svenssons i Eskilstuna reservation.
Jag återtager således, herr talman, mitt förra yrkande och
yrkar bifall till herr Alexandersons reservation med tillägg av det
tillägg, som finnes i min reservation. Då blir det blott två förslag
därest nämligen herrar liberaler, som yrkat bifall till herr Alexandersons
förslag, gå med på detta och rösta därför, vilket jag hoppas.

Herr Lindhagen: Jag yrkade i lagutskottet att mål i

allmänhet av social och politisk natur skulle kunna fullföljas i
högsta domstolen oavsett de inskränkande bestämmelserna, därest
man kunde finna någon formulering för detta.

Det är fullföljandet av det reservationsinlägg, som jag gjorde
vid 1913 års riksdag, och som jag verkligen sörjde över att inte ha
återgivit i min reservation, men som jag till min glädje nu finner
återgivet i herr Perssons i Norrköping och Svenssons i Eskilstuna
reservation på sid. 90 där de återgivit min uppfattning, att ifall
konformitetsprincipen skulle tillämpas, så borde det icke få ske i
mål av social och socialpolitisk innebörd. Med åberopande av dessa
skäl har jag yrkat ett sådant undantag i allmänhet här. Nu har
denna sak fått många olika formuleringar, men såsom jag har velat
ha den finnes den inte formulerad. Den har jag inbegripit i
yrkandet om skrivelseförslag. Men nu får jag falla tillbaka på
någon formulering, som delvis åtminstone täcker detta yrkande,
och då föreligger detta förslag av herrar Persson och Svensson. Jag
vill säga om detta förslag, att det förslag, som ingår i 13 § andra
stycket, det innefattar på sätt och vis det här framställda förslaget
under 6 §. Man kan nämligen där, då man talar om sociala
■och politiska förhållanden, ilven tänka sig att domstolarna skulle

Andra hammare,ns protokoll 1015. AV 1/6. 2

Ang. lag om
ändrad lydelse
av 30 kap.
rättegångsbalken
m. jm.
(Forts.)

Sr 46. 18

Tisdagen den 23 mars, e. m.

Ang. lag om medgiva fullföljandet av åkarpsmål och andra mål om brott mot 15
<indrad lydelse ]iap 22 § strafflagen. Men som sagt det är inte säkert. Och därrättlgångs-
kan det vara lämpligt att det uttryckligen uttalas att där är
hälben m. m. fullföljdsrätten ovillkorlig. Det kan visserligen se konstigt ut att
(Forts.) man gör undantag för ett par fall bara, men erfarenheten har på ett
synnerligen uppseendeväckande sätt visat, att vid stora arbetskonflikter
underdomstolarna, både underrätter och hovrätter, farit synnerligen
hårt fram med dem som åtalats i åkarpsmål, under det att
de anklagade sedan i alla fall fullständigt frikänts av högsta domstolen.
En sådan erfarenhet, att högsta domstolen i sådana frågor,
såsom representerande den högre myndigheten, måste tänka mer besinningsfullt
än underrätterna göra, vilka mer taga del i partistriderna
för egen del, det måste leda till att man med hänsyn till sådana
erfarenheter uttryckligen fastslår detta i förevarande fall.

Jag vill nu bara säga, att detta är inte tillräckligt vidsträckt.
Det finnes nog flera fall som borde tilläggas. Jag tänker mig t. ex.
att om man ropar »leve republiken» vid något demonstrationstillfälle
och blir bötfälld, så skall det uppfattas som en principfråga
och man bör då få klaga hos högsta domstolen. Enligt detta förslag
skulle man icke få fullfölja en sådan sak. .Nu har det ju förekommit
ett sådant fall och hovrätten dömde med tre röster mot två
till böter och vederbörande klagade hos högsta domstolen. Men
enligt detta förslag skulle en sådan klagan vara utesluten. Jag skulle
således till herrar Perssons i Norrköping och Svenssons i Eskilstuna
förslag vilja exempelvis också foga detta fall. Men jag skall, herr
talman, under förhoppning att det icke vidare måtte återkomma,
inskränka mig till att yrka bifall till herr Perssons i Norrköping
och Svenssons i Eskilstuna under överläggningen gjorda yrkanden i
denna del.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, gav herr talmannen
till en början propositioner beträffande första, andra och
fjärde styckena av förevarande moment, nämligen först på godkännande
av utskottets förslag till lydelse av nämnda stycken samt
vidare på godkännande av berörda stycken i den lydelse, som reservationsvis
föreslagits av herr Alexanderson; och förklarade herr talmannen
sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den
förra propositionen. Då votering emellertid begärdes, blev nu uppsatt,
justerad och anslagen en så lydande voteringsproposition:

Den, som vill, att kammaren godkänner 6 § 1 mom. l:a, 2:a
och 4:e styckena i lagutskottets förevarande förslag till lag om
ändrad lidelse av 30 kap. rättegångsbalken, röstar

Ja;

Nej;

Den, det ej vill, röstar

Tisdagen den 23 mars, e. m.

19 Nr 46.

Vinner Nej, liar kammaren godkänt nämnda stycken i den lydelse,
som i avgiven reservation föreslagits av herr Alexanderson.

Omröstningen utföll med 79 ja, men 94 nej; och hade kammaren
alltså godkänt nämnda stycken i den lydelse, som i avgiven reservation
föreslagits av herr Alexanderson.

Vidare gav herr talmannen beträffande tredje stycket av ifrågavarande
moment propositioner dels på godkännande av utskottets
förslag till lydelse av nämnda stycke, dels ock på bifall till det
förslag till styckets avfattning, som innefattades i den av herrar
Persson i Norrköping och Svénsson i Eskilstuna avgivna reservationen;
och fann herr talmannen den senare propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Votering begärdes emellertid, till följd
varav nu uppsattes, justerades och anslogs denna omröstningsproposition: Den,

som vill, att kammaren bifaller det förslag till lydelse av
6 § 1 mom. tredje stycket i förevarande förslag till lag om ändrad
lydelse av 30 kap. rättegångsbalken, som innefattas i den av herrar
Persson i Norrköping och Svensson i Eskilstuna avgivna reservationen,
röstar

J a;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets förslag till lydelse
av nämnda stycke.

Voteringen utvisade 90 ja mot 85 nej, vid vilken utgång kammaren
således bifallit det förslag till styckets avfattning, som innefattades
i den av herrar Persson i Norrköping och Svensson i Eskilstuna
avgivna reservationen.

6 § 2 mom.: 7—12 §§.

Godkändes.

13 §.

Utskottet föreslog följande avfattning av paragrafen:

13 §.

Menar part i något fall, där enligt 5, 6 eller 9 §, 10 § andra stycket,
11 § andra stycket eller 12 § fullföljd av talan ej må äga rum,
att det för enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning är av synnerlig
vikt, att hans talan varder av Konungen prövad, äge han hos
Konungen söka tillstånd till talans fullföljande. År fråga om full -

Ang. lag om
ändrad lydelse
av 30 kap.
rättegångsbalken
m. m.
(Forts.)

Nr 46.

Ang. lag om
ändrad lydelse
av 30 kap.
rättegångsbalken
m. m.
(iorts.)

20 Tisdagen den 23 mara, e. in.

följd av allmänt åtal, må ansökan, varom nu sagts, endast göras av
åklagare, som i 6 § är särskilt nämnd.

Enskild part äge ock, då enligt lagrum, som i första stycket
sägs, hovrätts utslag ej må överklagas, söka Konungens tillstånd
till talans fullföljande, där han visar, att sådant för honom skulle
hava synnerlig betydelse utöver det mål, varom fråga är.

Beträffande förevarande paragraf hade i de vid lagförslaget
fogade reservationerna yrkats

av herr Alexander son, med vilken herrar S. F. E. Söderbergh
och Stärner instämt, att andra punkten i första stycket ävensom
ordet »enskild» i andra stycket av paragrafen måtte utgå;

av herrar Schotte och Pettersson i Södertälje, att paragrafen
måtte erhålla denna lydelse:

13 §.

Menar part i något fall, där enligt 5, 6 eller 9 §, 10 § andra
stycket, 11 § andra stycket eller 12 § fullföljd av talan ej må äga
rum, att det för enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning är av
synnerlig vikt, att lians talan varder av Konungen prövad, eller att
omständigheterna i målet eljest äro sådana, att dess utgång kan
bliva av synnerlig betydelse utöver det särskilda fall, varom dömt
är, äge han hos Konungen söka tillstånd till talans fullföljande;

av herrar Persson i Norrköping och Svensson i Eskilstuna, med
vilka herr Lindhagen på sätt här ovan vid 6 § mom. 1 nämnts, förklarat
sig huvudsakligen instämma, att till paragrafens andra stycke
måtte fogas följande tillägg:

I brottmål må sådant tillstånd jämväl sökas av tilltalad, när
det med hänsyn till särskilda omständigheter, såsom målets samband
med sociala eller politiska förhållanden, är av vikt, att detsamma
kommer under Konungens prövning.

Paragrafen föredrogs, varefter ordet begärdes av

Herr Persson i Norrköping, som yttrade: Även i denna

fråga har jag jämte herr Svensson i Eskilstuna tillåtit mig att
reservationsvis framföra ett tillägg till den förevarande paragrafen.
Vi anse nämligen, att i fråga om möjligheten att dispensvägen
få fram mål till högsta domstolen det särskilt i lagen
bör betonas, att beträffande brottmål, vilka hava samband med
sociala och politiska förhållanden dispens bör beviljas, så att
just dessa mål kunna komma upp till högsta domstolen och bliva
prövade. Det är nämligen så, att de olika politiska och sociala
lidelserna och instinkterna taga sig starka uttryck, icke blott
när det gäller mål, som hänföra sig till de båda förut behandlade
strafflagsparagraferna, utan även åtskilliga andra paragrafer
i strafflagen komma i samma ställning, i samma .predikament.

Tisdagen den 23 mars, e. m.

21 Nr 4<k

Jag ber blott få erinra om den. kautsehukbestämmelse, som Än9- om
inneliålles i strafflagens 11 kapitel 15 §, vilken behandlar förargelseväckande
beteende på allmän plats. Denna paragraf till* rättegång^
lämpa ordningsmyndigheterna vid politiska och sociala demon- hälben m. «.
strationstillfällen i tid och otid; efter denna paragraf åtalar (Fort®.)
man och fäller domar. Vidare ber jag att få omnämna en annan
paragraf, som i detta avseende även kan vara värd beaktande,
nämligen, den, som gäller så kallad rekonventionstalan av ämbetsmän
emot medborgare, som mot dessa ämbetsmän gjort anmälan
hos justitieombudsmannen. När vi nu fått till stånd ett
nytt riksdagens ombudsmannaämbete, nämligen militieombudsmannen,
förefaller det mig, som om faran för dylik rekonventionstalan
i ännu högre grad kommer att bliva för handen, än vad
hittills varit fallet. I dessa mål pläga domstolarna ibland hava
en synnerlig benägenhet att klämma till med synnerligen höga
böter, och när folk sålunda dömes till böter enligt nämnda paragraf,
skulle icke dessa domar kunna dragas fram till högsta
domstolen och bliva prövade, vilket jag dock anser bör ske.

Det är dessa och andra liknande lagbestämmelser, som vi
åsyfta, då vi föreslagit vårt tillägg om, att dessa mål, som hava
särskilt samband med sociala och politiska förhållanden, och
beträffande vilka det är av vikt, att de komma under Konungens
prövning, skola särskilt påpekas såsom börande få gå till
högsta domstolen.

Med anledning av vad jag här yttrat, får jag yrka avslag1
på utskottets förslag till § 13 samt bifall till den av mig och
och herr Svensson i Eskilstuna vid utlåtandet fogade reservationen.

Vidare anförde

Herr Lindhagen: Enligt mitt förslag, som fallit, skulle

en liknande bestämmelse inflyta, som gällde icke blott brottmål
utan även tvistemål. Anledningen är, att i sådana frågor, som
hava samband med politiska och sociala förhållanden, kan, mänskligt
att döma, domaren icke iakttaga samma oväld som i andra
mål, därför att han själv är besjälad av politiska och sociala
föreställningar i viss riktning. Därför är det av vikt, att dessa
mål få fullföljas i högsta domstolen. Mitt förslag har emellertid,
som sagt, nu fallit, och med den formulering, som det nu föreliggande
förslaget har, blir det mindre viktigt, visserligen icke alldeles
oviktigt, men dock mindre viktigt, att det ej omfattar tvistemål.
Därför kan jag med hänsyn till dessa förhållanden finna
mig i att inskränka mig till att instämma i herrar Perssons och
Svenssons yrkande.

Herr Petersson i Lidingö villastad: Jag skall be att

få yrka avslag på det av herr Persson i Norrköping föreslagna
tillägget. Det förefaller mig egendomligt, att han vidhåller

Nr 46. 22

Tisdagen den 23 mars, e. m.

Ang. lag om
ändrad lydelst
av 30 kap.
rättegångsbalken
m. m.
(Torts.)

det, sedan han genom föregående votering fått godkänt sitt tillägg
till: 6 § tredje stycket. Därigenom har han fått ett undantag gjort
för sådana mål som de s. k. åkarpsmålen och likartade. Att dessutom
påyrka ett generellt stadgande beträffande brottmål, som
hava samband med sociala och politiska förhållanden, tycks mig
vara att gå för långt i undantag. Och detta synes mig så mycket
mindre av behov påkallat som 13 §, sådan den är avfattad enligt
utskottets förslag och särskilt om den jämföres med den motivering,
som utskottet härtill lämnat, otvivelaktigt bereder tillfälle
för dessa mål att komma under högsta domstolens prövning, när
de verkligen äro av den art att de böra släppas fram dit. Dispens
bör meddelas för dem då det för vinnande av enhetlig lagtolkning
och rättstillämpning så kräves, och sådant sker ock enligt
den paragrafen, men ingalunda kan det vara välbeställt att
skapa en extra företrädesrätt för dessa mål. Framför allt stämmer
det mycket illa med den jämlikhet för parten, som man kräver
av en rättegångsordning, och jag får på denna grund yrka avslag
på det föreslagna tillägget.

Herr Persson i Norrköping: Herr talman, mina herrar!

Herr talmannen har fäst min uppmärksamhet på, att mitt yrkande
icke är formellt riktigt. Jag skall därför be att få återtaga detta
yrkande och i stället yrka bifall till utskottets förslag med det
tillägg, som i reservationen gjorts av mig och herr Svensson i
Eskilstuna.

Herr Lindhagen: Jag måste för min del inlägga en gensaga
mot herr Peterssons i Lidingö villastad påstående, ty jag anser, att
det bör finnas ett mera generellt stadgande. Man kan visserligen
säga, att det som nyss antogs på sätt och vis ingår i detta, men det
har redan beslutats av kammaren, att det skall stå så, att man i
dessa speciella fall har rättighet till fullföljd till högsta domstolen.
Här åter beror det på dispens. Det kan vara oegentlig!, att uet förekommer
två gånger, men det händer ofta, att så blir förhållande!.
Det går enligt min uppfattning icke an att inskränka sig blott till
dessa två fall, utan man måste bär få en generell bestämmelse för
alla sådana fall. Nu sade emellertid herr Petersson i Lidingö villastad,
att han, på samma gång som han utdömde själva saken, menade,
att den även med den lydelse av paragrafen, som utskottet
föreslagit, skulle bliva tillräckligt tillgodosedd. Det är rätt, att utskottet
i motiven antytt, att man skulle kunna tolka utskottets förslag
på det sättet. Jag vill dock framhålla, att motiv icke äro bindande.
Jag har alltid sagt, att man skall akta sig för att slå sig till ro med
motiv. Vi sågo nyss. hur det gick ifråga om 3 § i instruktionen för
militieombudsmannen. Där lät andra kammaren lura sig med att få
motiven, medan första kammaren fick lagtexten i kompromissen.
Sedan uppträdde herr Trygger och sade: Jag godkänner beslutet,
men tolkningen av motionen blir en framtida fråga för varje fall.
Detta blev den stora behållningen av denna kompromiss.

Tisdagen den 23 mars, e. ni.

23 ffr 46.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen Ano- tåg om
framställde propositioner först på godkännande av utskottets förslag ana™30 ''
till lydelse av förevarande paragraf samt vidare på godkännande av rättegångssamma
förslag med det tillägg, som föreslagits i den av herrar Pers- hälben m. m
son i Norrköping och Svensson i Eskilstuna avgivna reservationen; (Forts.)
och förklarade herr talmannen sig anse den senare propositionen hava
flertalets mening för sig. Som votering likväl begärdes, uppsattes,
justerades och anslogs en voteringsproposition av följande lydelse:

Den, som vill, att kammaren godkänner 13 § i lagutskottets
förevarande förslag till lag om ändrad lydelse av 30 kap. rättegångsbalken
med det tillägg, som föreslagits i den av herrar Persson
i Norrköping och Svensson i Eskilstuna avgivna reservationen,
röstar

J a |

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, har kammaren godkänt utskottets förslag i denna
del oförändrat.

Omröstningen utföll med 91 ja mot 86 nej, vadan kammaren
godkänt utskottets förslag till lydelse av paragrafen med det tilllägg,
som föreslagits i den av herrar Persson i Norrköping och Svensson
i Eskilstuna avgivna reservationen.

Övriga delar av lagförslaget.

Godkändes.

Det under 2:o) upptagna lagförslaget.

Godkändes.

Härefter anmälde herr talmannen till behandling det i 3:o)
innefattade förslag till

Lag angående Kung!. Maj:ts högsta domstols tjänstgöring på
avdelningar.

Ordet begärdes därvid av

Herr Petersson i Lidingö villastad, som yttrade: Herr talman,
mina herrar! Det lagförslag, som nu anmälts till föredragning,
blir, i vad det avser 2, 3 och 4 §§, beroende av det grundlagsförslag-,
som är antaget såsom vilande vid förra riksdagen och
förelagts denna riksdag men ännu icke avgjorts. Med anledning
härav får jag hemställa, att kammaren ville besluta, att de beslut,

Nr 46. 24

Tisdagen den 23 mars, e. m.

ändradXdeL ST kammaren kommer att fatta beträffande förslaget till lag anav
so kap. 6aende Kungl. Maj :ts högsta domstols tjänstgöring på avdelningar».
rättegångs- skola gälla allenast under förutsättning, att det i konstitutionsutiaiken
m. m. skottets memorial nr 1 under 1 :o intagna vilande förslaget till ändrad
(Forts.) lydelse av 18 och 22 §§ regeringsformen varder av riksdagen antaget Denna

hemställan bifölls av kammaren.

1—i §§■

Godkändes.

5 §.

Uti eu vid ifrågavarande lagförslag fogad med III betecknad
reservation hade herr Lindhagen yrkat, att mellan lagförslagets 4 och
5 §§ måtte inskjutas en paragraf av följande lydelse:

5 §.

Högsta domstolen skall vid slutet av varje år utse fyra justitieråd
att under påföljande år tjänstgöra såsom ordförande å de dömande
avdelningarna med åliggande att därvid tillse, att arbetet å
varje avdelning bedrives i stadgad ordning och utan onödig tidsutdräkt.

Till detta förslag hade herrar Persson i Norrköping och Svensson
i Eskilstuna i en likaledes vid lagförslaget avgiven reservation
tillstyrkt bifall.

Sedan 5 § i det av utskottet framlagda lagförslaget anmälts
till handläggning begärdes ordet av

Herr Lindhagen, som anförde: Här har av mig samt Persson
i Norrköping och Svensson i Eskilstuna yrkats, att, för att bereda
en viss arbetsledning i högsta domstolen, vilket enligt vår uppfattning
är av vikt och som man också behjärtat i utlandet, det
måtte införas mellan 4 och 5 §§ en paragraf av följande lydelse:
»Högsta domstolen skall vid slutet av varje år utse fyra justitieråd
att under påföljande år tjänstgöra såsom ordförande å de dömande
avdelningarna med åliggande att därvid tillse, att arbetet å varje avdelning
bedrives i stadgad ordning och utan onödig tidsutdrägt.»
Sedan kommer under punkt B) strax efteråt ett yrkande om ett
skrivelseförslag i samma syfte, som förordats även av vissa andra
ledamöter. För min del har jag ju ansett, att man bör skriva om
saken för att få en fullständig organisation och under tiden, som
man avvaktar detta, taga den föreslagna paragrafen. Emellertid
vill jag nu avstå från detta mitt yrkande, som gör frågan mera komplicerad,
samt yrka, att kammaren måtte besluta införandet av eu

Tisdagen den 23 mara, c. m.

25 Kr 46.

sådan här paragraf. Förfaller det, så får man sedan falla tillbaka
på skrivelseförslaget.

Herrar Persson i Norrköping och Svensson i Eskilstuna instämde
häruti.

Vidare anförde

Herr Petersson i Lidingö villastad: Herr talman, mina

herrar! Det förslag, som nu framföres av herr Lindhagen, rör ordförandeskapet
inom högsta domstolens avdelningar. Frågan har
varit uppe till behandling i sammanhang med andra medel, som
man ifrågasatt för att göra arbetet inom högsta domstolen mera
effektivt. Justitierådet Hellner har i sin promemoria också upptagit
detta spörsmål men slutat med att säga, att han icke finner
skäl förorda det. Jag vill yttra några ord om denna sak, och vad
jag då säger, det kommer att gälla även i avseende på det skrivelseförslag
i samma syfte som sedermera förekommer till behandling.

Jag vill först be att få konstatera, att det av alla som haft med
frågan att gorå erkännes, att den vinst, som skulle komma av en
sådan anordning som reservanten föreslagit, är synnerligen liten.
Detta beror på den särskilda organisation av arbetet, som föreligger
inom högsta domstolen. Jag tillåter mig att härom nämna några ord.

Föredragningen, som annars i alla andra domstolar här i landet
verkställes av en ledamot av domstolen, besörjes i högsta domstolen
av ett särskilt ämbetsverk, den s. k. nedre justitierevisionen. Den
har till åliggande att bereda alla mål och när dessa äro färdiga anmäla
dem till föredragning i högsta domstolen. Högsta domstolen
återigen har ingenting med föredragningen att göra. Den har endast,
att när revisionssekreteraren anmält målet färdigt, höra föredragningen
och döma i målet. Sedan föredragningen är slut, följer
överläggningen till doms, d. v. s. det moment i rättegången, då högsta
domstolens ledamöter ha att sinsemellan rådgöra och allenast på
detta stadium, då det gäller överläggning till doms, som någon slags
arbetsledning skulle kunna göra sig gällande i syfte att spara tid.
Nu är det emellertid så, att denna överläggning till doms är, efter
vad jag på grund av nioårig erfarenhet kan vitsorda, redan nu inskränkt
till det minsta möjliga. Förhållandet är nämligen i regel,
att så snart ett mål kräver något närmare övervägande, så skjutes
det undan, och den vidare diskussionen får anstå till den s. k. justeringsdagen,
som är måndagen efter den vecka då målet varit föredraget.
Därefter blir det vanligen i sammanhang med föredragningen
icke mer tal om det, utan nästa mål företages till behandling.
När återigen måndagen kommer och slutligt beslut skall fattas, då
har varje ledamot under veckans lopp läst målet, och bär i regel
sin ställning och sitt votum klara. Det arbete som då förekommer
består vanligen i att samla ledamöternas vota och att, där så finnes
nödigt redaktionellt sammanföra sådana, som gå i samma riktning
och stödja sig på väsentligen samma grunder. Det är under sådana

Ang. lag om
ändrad lydelse
av 30 kap.
rättegångsbalken
nt. m.
(Forts.)

Hr 46. 26

Tisdagen den 23 mars, c. m.

Ang. lag om
ändrad lydelse
av 30 kap.
rättegångsbalken
m. m.
(Forts.)

förhållanden klart, att den arbetsledning, som herr Lindhagen tror
skulle verka så stor tidsbesparing, har i detta fall mycket liten betydelse.
Den är icke jämförlig med den arbetsledning som kan
förekomma exempelvis inom hovrätterna, där ledamöterna själva
föredraga sina mål och där det således kan hända, att en ledamot
kan ha benägenhet att draga ut på föredragningen. Men sådant skäl
finnes icke här. Föredragningen i högsta domstolen blir av andra
skäl synnerligen koncentrerad. Det är revisionssekreteraren som
föredrager efter en av honom uppsatt skriftlig promemoria, däri han
grupperat materialet och dragit ihop allting så mycket som möjligt. Om
man såsom reservanterna gjort, jämför vår högsta domstol med högsta
domstolar i andra länder, så är det att vilja mäta inkommensurabla
förhållanden. Det finns mig veterligen ingen högsta domstol, som
är organiserad på det sätt som vår, och skall man tala om arbetsledning,
så skall man naturligtvis döma efter förhållandena sådana som
de äro här.

Nu är det emellertid så, att den ordning, som vi nu ha /utan!
särskilda ordförande, den giver åtskilliga fördelar, som jag vet,
att högsta domstolens ledamöter synnerligen värdera, och jag tycker
verkligen det vore skada, om riksdagen emot deras önskan skulle
avskära någonting därav. Såsom sådana fördelar kunna angivas:
först och främst den absoluta likställighet mellan ledamöterna, som
på detta sätt är rådande. Vidare den rationella cirkulation mellan
ledamöterna, som nu förekommer. Den är ordnad efter ett gammalt
schema, som endast är känt av ledamöterna själva och som verkar
så, att det för varje vecka är olika ledamöter på ett visst rum, samma
ledamöter tjänstgöra icke tillsamman annat än efter ytterst långa
mellantider. Vidare det jämna återkommandet av de s. k. suppleantveckorna,
d. v. s. sådana veckor, då ett justitieråd står i reserv, för
den händelse någon skulle bliva sjuk, och vilka veckor användas
för att klara ut cirkulanter eller annat arbete, som de icke hunnit
med under ordinarie tjänstgöringstid. Allt detta skulle nu rubbas,
om systemet med fasta ordförande infördes; dessa kunna då naturligtvis
icke ingå i cirkulationen. Dessutom är en sådan ordning knappast
möjlig, utan att man samtidigt inför någon slags kammarindelning
som finnes i andra högsta domstolar, så att vissa mål föredragas
på en viss avdelning. Detta blir emellertid en omläggning, som möjligen
kan ske i sammanhang med en förändring i rättegångsväsendet
men som för närvarande är svår för att inte säga omöjlig att genomföra.
Särskilt vill jag påpeka det enligt min mening synnerligen olämpliga
däruti, att en fast ordförande skulle sitta på den dispensavdelning
av tre ledamöter, som ingår i det nu föreliggande förslaget. Införandet
av en fast ordförande på denna dispensavdelning skulle betyda,
särskilt med den formulering andra kammaren nyss givit andra
paragrafen i föreliggande lagförslag, att denne ende skulle i dispensmål
få ett inflytande, som lagen icke avser att ge honom.

Sålunda, om man summerar ihop vad jag sagt -— jag skall inte
uppehålla kammaren längre — kommer man till det resultat, att
vinsten av det föreslagna arrangemanget är så liten, att den icke

Tisdagen den 23 mars, e. m. 27 Sr 4«.

uppväger de fördelar, som finnas i det nuvarande systemet, och som .A''\g'' l"?
måste uppoffras för densamma. Det är känt, att högsta domstolen „r“0 \ap‘e
själv avböjer den nya ordningen. Jag skulle ock vilja säga det, rättegångsatt
om denna nya ordning verkligen skulle kunna beräkna medföra hälben m. m.
ett hastigare arbetsresultat, så hade, det kunna herrarne vara för- (Forts.)
vissade om, domstolens ledamöter icke underlåtit förorda den, ty
de äro lika angelägna som någon av oss att få balanserna avarbetade.
Då högsta domstolen icke ansett sig böra förorda ändring, ligger
däri ett mycket gott kriterium på, att ändringen realiter icke
har nämnvärt att betyda.

Under dessa förhållanden skall jag anhålla att få yrka avslag
på den av herr Lindhagen föreslagna paragrafen, liksom jag i följd
härav, på de skäl jag anfört, kommer att yrka avslag på det skrivelseförslag
i samma syfte, som även är föreslaget.

Herr Lindhagen: Till en början kunna vi väl vara ense
om, att en arbetsledning i en domstol är lika viktig som en arbetsledning
på många andra områden. Om vi först se på sådana
organisationer som hovrätterna, finna vi, att ledamöterna själva;
föredraga där, och att ordförandena där kunna utöva en vidsträcktare
arbetsledning till äventyrs än i högsta domstolen, enligt
den siste talarens förmenande åtminstone. Jag har en långvarig
och ingående erfarenhet från båda hållen. I hovrätten tjänstgjorde
jag en tid på en division, där ordföranden lade sig särskilt
vinn om arbetsledningen, och det gjorde, att på den divisionen
avverkade vi ofantligt mycket mer mål än på de andra divisionerna,
och det rådde en viss ovilja mot denna division från de andras
sida, därför att vi så att säga utåt hade intrycket, att man kunde
vinna mycket större arbetsresultat i hovrätten än man gjorde.

Men detta var faktiskt därför, att ordföranden på denna division
hade en målmedveten arbetsledning. Går jag nu vidare till
högsta domstolen, så är det ju så, att där är det dessa revisionssekreterare,
som föredraga saken. Men i alla fall, tro icke herrarna,
att det har någon betydelse, att det utövas en arbetsledning
och en ordnad arbetsledning även där? Den siste talaren
sade, att det har så ofantligt liten betydelse. Så är verkligen
icke förhållandet. Från den tid, jag tjänstgjorde som revisionssekreterare,
minnes jag, att det var en vanlig regel bland oss
revisionssekreterare — så var det på den tiden åtminstone — att
vi hörde oss för, vilken som satt händelsevis ordförande på en avdelning
och därefter rättade vi oss i avseende på hur många
mål man borde vara beredd att föredraga. Ty det var en bestämd
skillnad på olika ordförande. En voro vi särskilt mycket rädda
för — jag kan ju inte här nämna några ''namn — när han satt ordförande,
så slukade han formligen mål. Andra lät diskussionen
löpa ut i oändlighet, och det var en riktig fröjd för den föredragande
— om man tar det ur den synpunkten — ty antalet mål
som man föredrog minskades ju därigenom. Den första ordförande,
som jag hade, var alldeles fenomenal, men han hörde också till

Nr 46. 38

Tisdagen den 23 mars, e. m.

Ang. lag om den gamla stammen, som var känd för sin arbetsledning, och då
a™30 köp*" yar dubbelt så många mål, som gick åt som under de efterfölrättegnngs-
jande föredragningarna. Detta har en ofantlig betydelse och
baiken m. m. icke som den siste talaren sade en högst obetydlig verkan. I
(Forts.) denna sak väckte jag en motion 1905, och i anledning av denna
motion yttrade presidenten Afzelius, som länge varit ledamot
av högsta domstolen, i första kammaren bland annat följande:
»Jag anser det- vara en förtjänst av motionären, att han uttalat
detta, att frågan om arbetets ledning verkligen är något, som bör
beaktas.» Där ser den siste ärade talaren, att även kamrater
till honom i domstolen kunna ha haft en annan uppfattning
än han i denna sak.

Dessutom är det ju meningen här att minska domstolens arbetsbörda
och öka arbetsprodukten. Då är detta väl en ofantligt
mycket viktigare sak än de hänsyn, som den siste ärade talaren
anförde^ och som verkligen äro av den beskaffenhet, att de icke
borde få undanskjuta denna viktiga sak, som i utländska processordningar
anses vara en synnerligen viktig angelägenhet vid organiserandet
av dessa länders högsta domstolar.

Jag får därför be, att andra kammaren måtte behjärta detta
och antingen — och helst — bifalla det förslag, som nu föreligger
avfattat, eller åtminstone, om det faller, det skrivelseförslag, som
jag framställt.

Härmed var överläggningen angående herr Lindhagens ifrågavarande
reservation slutad. I enlighet med de därunder förekomna
yrkandena framställde herr talmannen propositioner först på bifall
till berörda reservation samt vidare på avslag därå; och förklarade
herr talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja
för den förra propositionen. Votering begärdes likväl, i anledning
varav nu uppsattes, justerades och anslogs följande omröstningsproposition: Den,

som vill, att kammaren bifaller den ifrågavarande av herr
Lindhagen vid förslaget till lag angående Kungl. Maj :ts högsta
domstols tjänstgöring på avdelningar under III avgivna reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Hej;

Vinner nej, har kammaren avslagit berörda reservation.

Voteringen utvisade 102 ja mot 68 nej; och hade kammaren
alltså bifallit herr Lindhagens ifrågavarande reservation.

Ordet lämnades nu på begäran till

Tisdagen den 23 mars, e. m.

39 Nr 46.

Herr Lindhagen: Jag vill endast hemställa, att i enlighet Ang:lag om
med det av kammaren nyss fattade beslutet förevarande paragraf ändrad lydelse
måtte få 6 till nummer i stället för 5. av 3<>kap.

rättegångs Efter

av herr talmannen härpå given proposition godkände kam- ^"^Forte) "**
maren 5 § i utskottets lagförslag med den förändring i avseende å
nummerbeteckningen, som föreslagits av herr Lindhagen.

Sedan G § i utskottets lagförslag härpå föredragits anförde

o Herr Lindhagen: Jag ber blott få yrka, att denna paragraf
matte få 7 till nummer i stället för 6.

Vidare yttrades ej. Paragrafen godkändes med den av herr
Lindhagen föreslagna ändringen i fråga om nummerbeteckningen.

Slutstadgandet; ingressen; rubriken.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A)

förklarades vara besvarad genom kammarens beslut i fråga om lagförslagen.

Punkten B).

Utskottets hemställan bifölls.

Härpå föredrogs punkten C); och yttrade därvid

Herr Svensson i Eskilstuna: Herr talman! Då kammaren
nu står i begrepp att, såsom jag hoppas, godkänna föreliggande
skrivelseförslag, tillåter jag mig att, på samma gång jag vill taga
fasta på det uttalande, som under förmiddagens debatt gjordes av
herr civilministern angående denna sak och som vittnar om hans
stora intresse för densamma, även uttala min förhoppning om att
den motivering, som av lagutskottet givits åt detta yrkande genom
dess citerande av 1913 ars lagutskottsbetänkande i samma ämne —
det förekommer bär å sid. 16—23 — icke måtte anses på det sättet
bindande, att utredningen icke må kunna gå utöver vad där angives,
utan att alltså densamma må bliva så allsidig som möjligt. Samtidigt
vill jag uttala en önskan om, att denna utredning måtte komma till
stånd och leda till resultat så snart som möjligt. Jag vill särskilt
framhålla önskvärdheten av, att när det skall övervägas, vilka åtgärder
som böra vidtagas för att åstadkomma rättshjälp åt obemedlade,
man da^ också matte överväga organisatoriska och processreformatoriska
åtgärder i det syfte, att underrätterna själva utan anlitande
av advokat-hjälp måtte kunna bringa lijälp åt de rättssökande,
som komma med mycket små mål, angående exempelvis reste -

Jir 4& 30

Tisdagen den 23 mars, e. m.

Ang. lag om rande arbetslöner, betalning för utfört arbete av olika slag, mål, som
andrad lydelse a]jmänhet röra sig om 10, 15, 20 kronor eller så. Jag uttalar förrättegångs-
hoppningen att även denna sak måtte komma att omfattas av den
baiken m. m. au ifrågasätta utredningen.

(Forts.)

Vidare anfördes ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.

Ordet begärdes härefter av

Herr Lindhagen, som yttrade: Jag ber att få uttala mitt
beklagande av, att punkt B gick så hastigt förbi. Jag har jämte
åtskilliga andra reservanter i denna punkt framlagt förslag om en
del skrivelser, vilka vi här tänkt ägna vår uppmärksamhet åt en
längre stund. Men nu är detta tyvärr för sent, vilket, som sagt är
att beklaga, då det är fråga om viktiga saker.

§ 2.

Vid härpå skedd föredragning av lagutskottets utlåtande, nr 16,
i anledning av väckt motion angående förslag till lagstiftning om
testamentsexekutörer, blev utskottets däri gjorda hemställan av kammaren
bifallen.

§ 3.

Om ändrad Å föredragningslistan fanns härefter upptaget lagutskottets utlydelse
av låtande, nr 17, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
ss § sjölagen. försiag till lag om ändrad lydelse av 85 § i sjölagen den 12 juni 1891,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 22 januari 1915 dagtecknad proposition, nr 9,
hade Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagda, i
statsrådet och lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogat förslag till lag om ändrad lydelse av
85 § i sjölagen den 12 juni 1891.

I samband med denna proposition hade utskottet till behandling
förehaft två i anledning av propositionen väckta motioner, nämligen
nr 66 i första kammaren av herr C. G. Lindley och nr 185 i andra
kammaren av herr Thore.

Herr C. G. Lindley hade i sin motion hemställt, att riksdagen
med anledning av Kungl. Maj:ts förevarande proposition måtte besluta
sådan ändring i 85 § sjölagen att, utöver vad i propositionen
föreslagits, genom paragrafens avfattning måtte tillgodoses även vissa
i motionen angivna önskemål.

I den av herr Thore avgivna motionen hade föreslagits, att riksdagen
måtte besluta, att följande tillägg skulle göras till den av
Kungl. Maj:t föreslagna lydelsen av 85 § i sjölagen den 12 juni
1891:

Tisdagen den 23 mars, e. m.

31 Hr 48.

Uppbringningsfara eller minfara, allaredan genom särskild g< ttgörelse
beaktad vid hyresavtalets ingående, må icke åberopas som
skäl för entledigande.

Utskottet hemställde att riksdagen med förklarande, att det i
Kungl. Maj:ts förevarande proposition innefattade lagförslag icke
kunnat av riksdagen i oförändrat skick godkännas, måtte med avslag
å herrar C. G. Lindleys och Thores i ämnet väckta motioner för
sin del antaga följande:

Lag

om ändrad lydelse av 85 § i sjölagen den 12 juni 1891.

Härigenom förordnas, att 85 § i sjölagen den 12 juni 1891 skall
erhålla följande ändrade lydelse:

Sjöman, som visar, att han kan få fartyg att föra, äge rätt att
erhålla entledigande, om han utan ökad utgift för redaren sätter
annan duglig karl i sitt ställe. Lag samme vare, där anställning
såsom första styrman eller ansvarsmaskinist erbjudes sjöman, som
är förhyrd i ringare ställning.

Utbryter krig, som till följd av fartygets nationalitet eller lastens
beskaffenhet samt resans riktning medför fara för uppbringning
eller till följd av resans riktning medför min- eller torpedfara, eller
inträda under krig sådana ändrade förhållanden, att enligt vad nu
är sagt fara för uppbringning eller min- eller torpedfara uppstår,
äge sjöman ock rätt att erhålla entledigande.

I de fall, nu äro nämnda, utgår hyran efter ty i 82 § sägs.

Denna lag skall träda i kraft dagen efter den, då lagen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling,
samt äga tillämpning jämväl där avtalet om anställning
dessförinnan ingåtts.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade

Herr Ingvarson: Herr talman, mina herrar! Det kan måhända
synas en smula förmätet att gentemot ett enigt utskott föra
fram eu avvikande synpunkt, men jag kan dock icke underlåta, att
innan beslut fattas i denna fråga, här säga några ord i densamma.
Jag har en viss personlig erfarenhet av de förhållanden, under vilka
sjöfolket lever, och jag har därför vid studiet av det föreliggande utskottsbetänkandet
kommit till den slutsatsen, att det icke uppfyller
vad man rimligen bär anspråk att förvänta i förevarande situation.

Kungl. Maj:t har här föreslagit viss ändring av nu gällande
sjölag med hänsyn till de erfarenheter, som på senare tider gjorts.
Kungl. Maj:t har nämligen yrkat, att i lagen skulle införas en bestämmelse
av det innehåll, att vid risk för minfara skulle sjöman
vara berättigad till avmönstring. Utskottet har på grund av senare
tidens händelser funnit, att detta uttryck säkerligen ioke täcker allt
vad man i detta avseende vill vinna och har därför föreslagit den

Om ändrad
lydelse av
So § sjölagen.
(Förta.)

Nr 46. 32

Tisdagen den 23 mars, e. in.

Om ändrad
lydelse av
85 § sjölagen.
(Forte.)

utvidgningen, att det skulle heta: »min- eller torpedfara». Det är
glädjande, att man visat sig förstå den risk, som sjöfolket i detta
avseende för närvarande lätt utsattes för, och att man velat i någon
mån tillmötesgå dess krav på en något tryggare ställning därvidlag.
Men, som sagt, tror jag icke, att vad här föreslagits verkligen täcker
det föreliggande behovet. Jag vill nu icke inlåta mig på några uttalanden
om sjöfolks rätt att avmönstra i allmänhet, det ligger delvis
på sidan om det ämne, som här är på tal, och kommer förmodligen
före längre fram i annat sammanhang, och det blir då tillfälle att
yttra sig om den saken. Jag skall därför nu endast tillåta mig att
säga några ord om själva det nu föreliggande förslaget.

Jag vill då först fästa uppmärksamheten på utskottets motivering
i andra stycket å sid. 6. Utskottet säger där, efter att något
ha ingått på herr Thores motion: »Utskottet finner emellertid även
utan ett dylikt tillägg stadgandet vara klart därutinnan, att en viss
redan vid hyresavtalets ingående veterligen förefintlig risk icke kan
sedermera åberopas såsom skäl för avtalets brytande.» Det är mycket
bra, att utskottet där satt in detta uttryck »veterligen förefintligt»,
ty jag utgår ifrån, att det innebär, att det för den påmönstrade
sjömannen skall vara veterlig!, att en dylik risk förefinnes. Vi
böra emellertid taga hänsyn till, under vilka omständigheter sjöfolket
lever, och vi skola betänka, huru ofta det inträffar, _ att en
sjöman kommer från en längre resa, avmönstras och går i land;
han har icke sett tidningarna och känner icke till vad som hänt ute
i världen, och efter kanhända en eller några få dagars vistelse i
land tar han ånyo anställning och går till sjöss, och under den korta
tidrymd, som han sålunda, tillbringat i land har han måhända icke
varit i tillfälle att få kännedom om den risk, som kan förefinnas,
om en resa skall anträdas i en viss riktning.

Det säges här visserligen, att det skall vara veterlig!, att denna
risk förefanns, för att sjömannen skall äga rätt att vägra medfölja.
Det kan hända, att han, ovetande om. hurudan ställningen är.
påmönstrar, men sedan, några dagar, innan han skall lämna hamnen,
hommer till insikt om den risk som förefinnes. Men da far han icke
lov att avmönstra, ty han borde ha vetat av detta redan vid påmönstringen.
Bevisplikten i detta fall åligger enligt denna formulering
sjömannen: han skall bevisa, att han sannat kunskap om det verkliga
förhållandet. Men det stöter på mycket störa svårigheter för
honom att åstadkomma en sådan bevisning, och följden blir då ofta,
att han helt enkelt måste göra resan med eller mot sm vilja.

Jag skulle nu för min del ha önskat, att någonting kunnat vidtagas
för att skydda sjömannen i detta fall. och jag har den uppfattningen,
att utskottet, därest dessa för sjöfolket rent speciella förhållanden
överhuvud taget hade varit, mera hända, möjligen hade
kunnat i sin motivering göra något tillägg, som i någon män åtminstone
inneburit ett försök att skydda sjöfolket i detta avseende.
Om man här t. ex. hade uttalat den förhoppningen, att Kungl. Maj:t
"borde anmoda sjömanshusens ombudsman och vederbörande konsuler
ntt vid sådan inmönstring, där dylik fara föreligger, innan mönst -

Tydligen den 23 mars, e. in.

33

Nr 46.

ringen äger rum, upplysa sjömännen om att risk förefinnes. Då
hade man varit ett gott stycke på väg för att avhjälpa de värsta
olägenheterna härvidlag. Men något sådant uttalande har här icke
alls blivit gjort, men jag skulle, som sagt, för min del mycket gärna
ha sett, om man kunnat få in något i den vägen här i utskottets motivering.

Därest nu riksdagen icke skulle vilja bifalla detta, skulle jag
i allt fall vilja begagna tillfället, då jag ser, att en av regeringens
ledamöter är här närvarande, att uttala den önskan, att man vid utfärdandet
av denna lag måtte taga hänsyn till den synpunkten, att
speciellt sjömanshusens ombudsmäns, i görligaste mån även vårt
lands konsulers, uppmärksamhet måtte fästas på nödvändigheten av
att sjöfolket, innan det påmönstrar under de omständigheter, som
lagen avser, erhåller påpekande om att risk föreligger, så att de
med öppna ögon taga anställning ombord å fartyget och sålunda
icke med ovetskap om den fara, som för dem förefinnes.

Beträffande åter formuleringen av det här gjorda tillägget, vill
jag säga, att det enligt min uppfattning icke täcker vad man därmed
velat uppnå. Kungl. Maj:t har ansett, att nu gällande sjölag
icke skyddar sjöfolket efter de erfarenheter rörande minrisken man
på senare tiden gjort. Utskottet har, som jag nyss nämnde, gått ett
steg längre och tagit hänsyn även till torpedfaran. Men det finns
andra risker, som alldeles icke täckas av denna formulering. Dit
hör exempelvis det förhållandet, att ett svenskt fartyg under resa
befinner sig i ett främmande lands hamn, som utsättes för bombardemang
från en annan krigförande stats sida. Sjömännen drabbas
då av risken att bliva nedskjutna. Men detta täckes icke alls
av denna formulering. Man kan tänka sig även ett annat sådant
fall, nämligen att i ett livligt trafikerat farvatten en krigförande
nation anordnar luftbombardemang gentemot passerande handelsfartyg.
.Naturligtvis är en sådan möjlighet icke alls utesluten, även
om man vill hoppas, att det icke kommer att ske. Icke heller ett
sådant fall täckes av den formulering, som här föreligger. Jag skulle
därför önska, att man hade fått en annan formulering, som verkligen
hade inbegripit allt vad utskottet och Kungl. Maj:t syftat till.
Om man i det så ljudande tredje stycket: »Utbryter krig, som till
följd av fartygets nationalitet eller lastens beskaffenhet samt resans
riktning medför fara för uppbringning eller till följd av resans
riktning medför min- eller torpedfara etc.», utbytt orden »min- eller
torpedfara» mot t. ex. »fara för förstöring genom sprängning eller
beskjutning». Då hade man uppnått just vad jag tror, att man
velat uppnå, nämligen en formulering, som verkligen täckte de förefintliga
riskerna och som skyddade sjöfolket undan de största faror,
som de för närvarande under pågående krig hotas av. Det är alldeles
tillräckligt att sjöfolket skall ha en mera tvungen och ofri
ställning än andra medborgare, då de överhuvud tagit hyra, utan att
de därjämte skola behöva drabbas av risker, som lagen genom en
måhända olikartad tolkning på skilda håll icke är i stånd att skydda
dem för.

Andra kammarens protokoll 1915. Nr -''iG. 3

Om ändrad
lydelse av
85 § sjölagen.
(Forts.)

5r 46. 34

Tisdagen den 23 mara, c. in.

''Om ändrad
lydelse av
85 § sjölagen.
(Forts.)

Jag skall därför tillåta mig, herr talman, att hemställa, att
tredje stycket i här föreliggande lagförslag omformuleras på det
sätt jag här angivit, så att det nya uttrycket »min- eller torpedfara»,
som förekommer på två ställen, på bägge håll utbytes mot »fara för
förstöring genom sprängning eller beskjutning». Jag vet, att första
kammaren har bifallit här föreliggande formulering, men jag tillåter
mig det oaktat hemställa, att andra kammaren för sin del ville bifalla
det förslag, som jag här framställt. Jag tror, att det i så fall
skulle vara möjligt att inom utskottet åstadkomma en ändring, som
innebure ett tillmötesgående gent emot de synpunkter jag här velat
framhålla.

Jag hemställer sålunda, herr talman, om bifall till mitt förslag
om en sådan omformulering.

Herr Thore: Herr talman! När Kungl. Maj :t framlade

sin proposition om ändring av 85 § i sjölagen i riktning att sjömän
skulle tillåtas avmönstra även vid minfara, fick jag den uppfattningen,
att sådan avmönstring skulle kunna påfordras även i
det fall, att minfaran blivit beaktad vid hyresavtalets ingående.
Denna uppfattning hystes också av ''de sjöfartsmän, som jag varit
i tillfälle att konferera med. Jag ser emellertid nu, att utskottet
har ansett, att paragrafen !bör tolkas så, att sådan minfara,
som är beaktad vid hyresavtalets ingående, icke får åberopas som
skäl för avmönstring. Utskottet säger nämligen: att »en viss redan
vid hyresavtalets ingående veterligen förefintlig risk icke kan
sedermera åberopas såsom skäl för avtalets brytande. Såväl av
den föreslagna bestämmelsens avfattning och det sammanhang,
vari den förekommer, som av departementschefens ovanintagna
yttrande lärer framgå, att de förhållanden, som medföra rätt
till hyresavtalets hävande, skola hava inträffat efter det avtalet
ingåtts.» Under sådana förhållanden har jag genom denna motivering
fått fram just vad jag velat genom min motion, och därför
har jag ingen anledning att yrka annat än bifall till utskottets
förslag.

Den tolkning, som utskottet här givit av den kungl. propositionen,
är i nära överensstämmelse med hittills tillämpade praxis
vid avmönstring på grund av minfara. Det har ju förekommit åtskilliga
fall där avmönstring begärts på grund av sådan fara,
och har man flerstädes stått tveksam huru man härvid skulle
handla; men i allmänhet synes man ha följt det tillvägagångssättet,
att om sjömannen har inmönstrat, innan kriget utbröt
och sålunda någon klausul om minfaran icke ingått i hyresavtalet,
denne erhållit rättighet att avmönstra eller ock fått ett
extra lönetillägg i anledning av minfaran. Sveriges redareförening
har i en inlaga till lagutskottet i detta avseende yttrat,
att »mot den rättsgrund, varpå ifrågavarande Kungl. Maj :ts proposition
baserats, finner föreningen intet vara att invända, så
mycket mindre som de under pågående krig tillämpade krigfö -

Tisdagen den 23 mars, e. m. 35

ringsmetoderna i betydlig grad avvika från förut använda och
därför kunna motivera fin sådan ändring av vår sjölag. I hittillsvarande
fall, då till föreningen hänskjutits frågor angående
beviljande av avmönstring åt sjömän, som därom framfört begäran
under föregivande av minfara, har föreningen ställt sig välvillig
till sådana önskemål och endast ansett sig böra avstyrka
avmönstrings medgivande, när efter påmönstring ingen väsentlig
förändring inträtt i vid påmönstringen förhandenvarande minfara
och omständigheterna tydligt -angivit, att sjöman genom sin fordran
på avmönstring endast avsett att tilltvinga sig högre hyra
än den för vilken han påmönstrat.» I överensstämmelse härmed
torde man ock hava handlat vid åtminstone de större sjömanshusen.
Så anför exempelvis sjömanshusombudsmannen i Göteborg
ifråga om avmönstring vid minfara: »att i alla de fall där utrönas
kunnat, att verklig rädsla för att medfölja fartyget på grund
av minfaran förelegat hos sjömannen eller dennes anhöriga, har
den framställda begäran om avmönstring alltid bifallits. Likaledes
om sjöman kunnat anskaffa annan man i sitt ställe har
befälhavaren ej motsatt sig avmönstring. Har däremot verkställda
undersökningar givit vid handen, att anhållan om avmönstring
begärts för att sålunda erhålla högre avlöning eller
andra förmåner utöver vad redan på grund av den ökade risken
beviljats, har sådan anhållan av mig avslagits, såvida påmönstring
ägt rum efter krigsutbrottet.» Sålunda står den motivering,
som utskottet givit det kungliga lagförslaget, i överensstämmelse
med hittills tillämpade praxis.

Med avseende å vad herr Ingvarson anfört, nämligen att
sjömanshusombudsmännen böra förständigas att upplysa sjöman,
som önskar mönstra, att minfara finnes för handen, så torde detta
knappast vara nödvändigt, då sjömannen innan han binder sig
säkerligen själv gör sig underkunnig om möjlig befintlig risk,
och storleken av det lönetillägg som överenskommits för att
möta densamma.

Såvitt jag har mig bekant har vid alla hyresavtal, som ingåtts
efter krigets utbrott, sjömännen fått ett ganska betydande lönetillägg
mot minfara. Om man jämför matros- och eldarehyrorna,
vilka kunna sägas vara normgivande för manskapshyrorna i allmänhet,
för två år sedan mot nu, så finner man, att dessa
hyror för två år sedan utgjorde 60 kronor i månaden med ett
extra tillägg av 2 kronor 50 öre. Nu är hyran 75 kronor med
ett tillägg av 5 kronor, således 80 kronor, och dessutom en krigsförsäkring
på 4,000 kronor där premien utgör 20 kronor, alltså
100 kronor. Slutligen ha vi ett tillägg i Nordsjöfart med 25 kronor
per resa, motsvarande säg 30 kronor i månaden. Det blir
130 kronor i månaden. I jämförelse med hyran för två år sedan
äro rederiernas utlägg till hyror m. m. sålunda ungefär fördubblade.

Herr talman, jag beder att få hemställa om bifall till utskottets
förslag.

Sr 46»

Om ändrad
lydelse av
5 § sjölagen.,
(Forte.)

ffr 36

Tisdagen den 23 mars, e. m.

Om ändrad Herr Petersson i Lidingö villastad: Herr talman! Det

lydelse av är naturligtvis mycket svårt att så här på stående fot i ott ple85
§ sjölagen. num yttra sig om ett förslag till ändring i en av utskottet gränsort!.
) skad lagparagraf, då förslaget åtföljes av ett yrkande att kammaren
omedelbart skall antaga det. Det går verkligen icke att
på rak arm formulera eller granska lagparagrafer, ty man kan
då råka ut för faror, som man icke kan genast uppmärksamma.
Nu vill jag säga, att vi ha försökt i utskottet att vidga detta
stadgande så, att det ungefär skulle omfatta de väsentligaste
farorna som kunna tänkas uppkomma under ett sjökrig, och
sodan har man ansett, att en analogisk tillämpning givetvis
skulle följa för andra faror, av den art att de skäligen och
rimligen böra berättiga till avmönstring. Det är icke möjligt att
skriva en sådan lagparagraf som denna på det sätt, att man
förutser och angiver alla möjliga tänkbara fall, utan man måste
inskränka sig till vissa karakteristiska fall, som man bestämt
kan påvisa, och sedan får man räkna på analogitillämpning. Det
heter på sid. 5 i utskottets betänkande: »Med minfara bör uppenbarligen
jämställas annan fara, som uppkommer till följd av
det sätt, varå i ett modernt sjökrig sprängämnen komma till användning,
exempelvis fara för torpedering». För att betona detta
satte vi in »min- eller torpedfara», och i utskottet var det icke
tal om, att vi skulle härmed ha uttömmande angivit alla de
fall, som skäligen kunna komma i betraktande då fråga är om
faror, som kunna härflyta av krigstillståndet.

Den ärade talaren anförde som exempel, att ett fartyg kan
utsättas för beskjutning från ett batteri. Då här i lagtexten
står, att om krig utbryter och till följd därav fara uppstår för
uppbringning samt sjömannen därför äger rätt att erhålla entledigande,
så är det enligt min mening uppenbart att fara för
.bombardemang är ett lika starkt skäl för avmönstring som
fara för uppbringning. Att bli nedskjuten är naturligtvis värre
än att bli uppbringad. Men å andra sidan får man naturligtvis
icke gå så långt, att man medger sjömännen rätt att avmönstra
exempelvis därför att det kan talas om fara från luftskepp,
som flyga omkring över haven, men vilkas förekomst eller riktningar
äro omöjliga att på förhand beräkna. Det skall vara
en fara, som kan påvisas till följd av resans riktning. Jag
tror, att utskottets formulering är tillräckligt vid för att med
den analogitillämpning, som kan påräknas, den ärade talaren
kan anse sig fullt tillfredsställd.

Jag vet icke hur det skall gå, då första kammaren redan antagit
förslaget, att få någon sammanjämkning till stånd, om
denna kammare tar en sådan formulering, som nu är föreslagen och
om vars befogenhet och innebörd jag icke för tillfället kan yttra
mig. Jag tror, att utskottet tillräckligt tillgodosett det behov,
som föreligger, och jag tillåter mig därför, herr talman, yrka
bifall till utskottets förslag.

Tisdagen den 23 mar», e. m.

37 Nr 4Ö>

Herr Lindqvist i Stockholm: Herr talman! Då jag del tagit

i ärendets behandling i utskottet, men icke gjort något yrkande
om sådan utvidgning, som herr Ingvarson föreslagit, oaktat det förelåg
motion från herr Lindley, vari framställts yrkande om en större
utvidgning av Kungl. Maj ds förslag, så vill jag härmed förklara,
att det har skett av ungefär samma skäl och på de grunder, som lagutskottets
ordförande anfört. Jag anser för min del, att när man
skall lämna sjömän rätt och frihet att med hänsyn till en viss uppstånden
fara i anledning av pågående krig bryta ingånget avtal, måste
man naturligtvis ha något bestämt och konstant att hålla sig till. Då
ha vi minfaran. Om den kan man på förhand äga kännedom om
var den finnes, och om fartygen skola gå i denna riktning, äger
man på förhand vetskap om faran. Detsamma gäller torpedering.
Man kan även på förhand utröna, att fara för sådan verkligen föreligger.
Men däremot är det väl tämligen obestämt, när man kommer
till risken för bombardemang från luftskepp. Den faran är
obestämd till tid och rum. Således skulle det kunna inträffa, att
sjömän kunde bryta avtal, när de önskade, ty en sådan fara kan yppa
sig på ett vidsträckt område, där annan fara med anledning av ett
pågående krig icke förefinnes. Detsamma blir val förhållandet med
ett bombardemang av eu stad, där ett skepp eventuellt kan komma
att befinna sig. Det känner man icke till, att den faran föreligger,
när avtalet slutes någon månad förut.

Jag yttrade i lagutskottet, när ärendet behandlades, att jag
gärna skulle biträda tanken i herr Lindleys motion om ytterligare
utvidgning, och utskottet fattade först ett beslut, som jag var mycket
glad åt, med en formulering, att sjömän skulle äga avmönstra
eller bryta avtal, när det förelåg allmän krigsfara. Men det sades
av de lagkunniga, att en sådan formulering vore otänkbar att taga,
ty det skulle vända upp och ned på förhållandena helt och hållet,
och därför borde man se till att få lagtexten sådan, att man hade
något verkligt att hålla sig till.

Nu skulle jag icke hava något emot att kammaren bifölle, vad
herr Ingvarson föreslagit, men det är naturligen alltid förenat med
en viss risk, ty om man förutsätter, att lagutskottet skulle vid en
sammanjämkning vid förnyad behandling komma till sådant resultat,
att det hembjöde riksdagens kamrar detta nya förslag till antagande,
är det möjligt att första kammaren skulle säga nej. Skedde detta
må jag uppriktigt säga, att våra svenska sjömän förlorat så väsentligt,
att man bör bliva betänksam att våga sig på något sådant. Det
andra är att lagutskottet hembjuder andra kammaren att fatta beslut
om att icke antaga ändringsförslaget. Då är det icke så stor
risk.

Jag hade som sagt önskat, att det i herr Lindleys motion upptagna
önskemålet blivit antaget, men jag har icke funnit för min del
något underlag för ett sådant yrkande i detta sammanhang, och på
grund därav ansluter jag mig till det slut, vartill utskottet kommit.

Herr Ingvarson: Herr talman! Jag skall bara i all

Om ändrad
lydelse av
85 § sjölagen.
(Forts.)

Sr iC. 38

Tisdagen den 23 mars, e. m.

Om ändrad
lydelse av
SS § sjölagen.

(Forts.)

Ang. ersättning
till innehavare
av
kommunalt
förtroendeuppdrag
för
mist ad arbetsförtjänst
m. in.

korthet be att få peka på ett enda tänkbart exempel. Vi ha settunder
pågående krig, att vissa sjöterritorier av stormakterna
förklarats i blockad. Det är naturligtvis icke uteslutet, att
samma förfaringssätt kan tänkas tillämpat med användande av
luftskepp och flygmaskiner. Den saken är alldeles icke utesluten,
och då föreligger just ett sådant fall, att sjöfolket med kännedom
därom bör äga rätt att slippa passera ett sådant farvatten.
Jag skall icke längre upptaga tiden, utan jag vill endast uttala
min tillfredsställelse med det anförande, som lagutskottets ärade
ordförande här nyss höll. Den lagbestämmelse, som vi på detta
område hittills haft, har tolkats olika av olika domstolar i landet.
Då sjöfolket nekat att gå till sjöss, ha vissa domstolar friat och
andra ha fällt; polismakt har rekvirerats, som med våld tagit
sjömännen ombord. Det är min övertygelse, att även med den
formulering, som här givits, kunna olika tolkningar av domstolarna
komma att tillämpas.

Jag vill emellertid hoppas, att domstolarna skola läsa icke
blott, såsom sjöfolket gör, själva lagtexten, fastän sjöfolket ofta
icke ens har tillfälle att läsa den, utan jämväl motiveringen;
och kan det anförande, lagutskottets ärade ordförande hållit,
bidraga till en enhetlig tillämpning av den här föreslagna lagparagrafen,
så tycker jag, att något litet är vunnet därmed.
Men jag har icke blivit övertygad om att tillräckligt är vunnet
för att täcka det föreliggande behovet, och då jag icke kan se
så mörkt på möjligheten att åstadkomma ändring, som ett par
föregående talare gjort, så nödgas jag, herr talman, vidhålla mitt
förut framställda yrkande.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad samt herr talmannen
framställt propositioner först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på bifall till samma hemställan med den av herr
Ingvarson under överläggningen föreslagna ändring i lagtexten, biföll
kammaren utskottets hemställan.

§4.

Vidare förekom till behandling konstitutionsutskottets utlåtande,
nr 9, i anledning av väckta motioner om dels skrivelse till Kungl.
Maj:t angående medgivande av rätt för kommun att tillerkänna innehavare
av kommunalt förtroendeuppdrag ersättning för mistad
arbetsförtjänst m. m., dels skrivelse till Kungl. Maj:t angående utvidgad
befogenhet för landskommun att besluta om ersättning för utförande
av kommunala uppdrag.

I två lika lydande, till konstitutionsutskottet hänvisade motioner,
väekta den ena, nr 53, inom första kammaren av herrar Gerhard
Magnusson och Klefbecli samt den andra, nr 65, inom andra kammaren
av herrar Tengdahl, Strid och Anderson i Råstock, hade hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om

Tisdagen den 23 mars, e. m.

39 Kr 46.

utarbetande och framläggande för riksdagen av tillägg till kommu- An9- e™m''
nalförordningarna av innebörd, att kommunerna berättigades besluta mnlflJ>are *™e
ersättning till innehavare av kommunala förtroendeuppdrag för kommunalt
mistad arbetsförtjänst och för direkta utgifter i och för sådana upp- förtromdedrags
fullgörande. uppdrag för

Vidare hade till utskottet remitterats en inom andra kammaren J°rtjanst "•mväckt
motion, nr 39, däri herr Öberg föreslagit, att riksdagen i skri- (Forts-)
velse till Kungl. Maj:t ville anhålla om utredning och förslag till
ändrade bestämmelser i förordningen om kommunalstyrelse på landet
den 21 mars 1862 i syfte att kommunerna skulle äga rättighet
bevilja ersättning för utförande av kommunala uppdrag.

Utskottet hemställde, att riksdagen i anledning av förevarande
motioner måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det
Kungl. Maj:t ville verkställa utredning, huruvida och i vad mån,
med bibehållande såsom regel av gällande rättsgrundsats, att kommunala
förtroendeuppdrag skulle vara oavlönade, kommun kunde
berättigas att till innehavare av dylika uppdrag under de begränsningar
och villkor, som kunde befinnas erforderliga, besluta ersättning,
samt för riksdagen framlägga de förslag till ändringar i gällande
kommunalförfattningar, vartill utredningen kunde föranleda.

Vid utlåtandet voro emellertid fogade reservationer:

av herr B el Under;

av herrar Clason och vört Mentser, vilka avstyrkt den av utskottet
föreslagna skrivelsen; samt

av herr K. J. Ekman, vilken förenat sig med herrar Clason och
von Mentzer i deras avslagsyrkande.

Utskottets hemställan upplästes, varefter ordet begärdes av

Herr Lindman, som yttrade: Herr talman! I det föreliggande
utskottsbetänkandet har hela antalet ledamöter i lagutskottet
från denna kammare enat sig om utskottets hemställan. _ Man kunde
därav möjligen få den uppfattningen, att det parti, jag tillhör, skulle
också dela denna mening, men jag tror dock, att åtskilliga medlemmar
av detta parti ha en annan åsikt, och det är därför jag tagit
till orda.

Den fråga, det här gäller, har varit före flera gånger här i riksdagen
och senast vid 1912 och 1913 års riksdagar. Vid 1912 års
riksdag förelåg en motion, att kommunala förtroendemän skulle bliva
berättigade till ersättning för mistad arbetsförtjänst och direkta utgifter
för sina uppdrag. Vid 1913 års riksdag förelåg återigen en
något ändrad motion, att kommunerna skulle vara berättigade att
lämna ersättning på samma sätt, det vill säga ersättning för mistad
arbetsförtjänst och ersättning för direkta utgifter. Jag förbigår
1914 års riksdag, ty då kom frågan icke till behandling inom riks -

Nr 46. 40

Tödagen den 23 mars, e. in.

Ang. ersätt- dagen. Vid 1912 års riksdag tillstyrkte konstitutionsutskottet eu
"''aL»™ oT"fkrivelse ^ Kungl. Maj :t om ersättning för direkta utgifter men
kommunalt icke för mistad arbetsförtjänst, och detta bifölls av andra kammaren
förtroende- men icke av första kammaren.

uppdrag för Nu bär i föreliggande betänkande utskottet gått längre än då
JörtjänsTm^m. var pa tal- Utskottet framhåller visserligen upprepade gånger, att
(Korts.) kommunala^ förtroendeuppdrag skola vara oavlönade, men så säger
utskottet på sid. 18: »Men samtidigt bör ihågkommas, å ena sidan
att det ej kan anses innebära, att berörda princip trädes för när,
därest ersättning medgives för en del direkta utgifter, särskilt resekostnader
och extra kostnader för livsuppehälle, ävensom för vissa
indirekta förluster i form av mistad arbetsförtjänst eller arbetstid,
varför gottgörelse nu icke kan utgå, samt å andra sidan att omsorgen
om principens uppehållande ej må hindra, att i vissa särskilda undantagsfall
av ovan antydd art ersättning även för nedlagt arbete
bör kunna ifrågakomma.» Ja, därav framgår tydligt, att utskottet
här går vida längre. Det vill medgiva, att ersättningen kan lämnas
för direkta utgifter och för indirekta förluster men även, fastän i
undantagsfall, för nedlagt arbete, som ifrågakomma. Nu talar visserligen
utskottet på flera ställen i sitt betänkande om den omnämnda
principen. _ Så t. ex. står det på ett ställe sid. 15: »---

sa länge själva principen, att det kommunala förtroendeuppdraget,
d. v. s. det kommunala arbetet, skall vara oavlönat — rätt fattad —
ej därigenom trädes för nära.» På ett annat ställe säges det: »Också
har det synts utskottet självklart, att grundsatsen om oavlönade förtroendeuppdrag
bör såsom regel upprätthållas.» Nu synes det mig
emellertid, att i det betänkande, som här föreligger, har utskottet
icke upprätthållit denna princip. Utskottet har brutit med den princip,
som det självt uttalat, ty faktiskt framgår dock av utskottets
betänkande, att utskottet kommer in på ett slags arvodesfråga. Detta
synes särskilt på sid. 16 i utskottsbetänkandet, där det talas om att
ett lågt maximum bör bestämmas för att täcka den arbetsförtjänst,
som en sådan person förlorat.

Nu förmenar jag, att om man går in på detta förslag, som utskottet
här har kommit med, så är det endast en början, och man
kommer sedermera att drivas längre och längre. Och jag förmenar,
att om det verkligen förhåller sig så — varom jag personligen
är övertygad — att det arbete, som utföres för kommunens räkning
och som understundom kommer i fråga, är så drygt och så vidlyftigt,
att det behövde ersättas, så borde det ske på det sättet, att kommunerna
anställde avlönade tjänstemän, som utförde detta arbete. Det
är därför icke nödvändigt, att tjänstemännen skola ägna hela sin tid
åt kommunens tjänst, utan det kunde vara så, att personer avlönades
med visst arvode, för vilket de voro skyldiga att utföra visst arbete
för kommunen. Jag har, herr talman, den uppfattningen, att om man
går in allt för långt på den principen att på det ena eller andra sättet
avlöna eller ersätta förtroendemän, så bli de icke längre lika självständiga,
som de vant förut, och deras intresse för kommunens angelägenheter
kommer icke att upprätthållas på samma sätt, som hittills

Tisdagen den 23 mars, e. m.

41 Nr 4&

vant fallet. Detta, förmenar jag, skulle vara skadligt ock icke nyttigt.

På dessa skäl yrkar jag, herr talman, avslag på utskottets hemställan.

Vidare anförde

Herr Hildebrand: Herr talman, mina herrar! Den föregående
talaren har redan påpekat, att det icke finnes någon reservant
från andra kammaren inom utskottet. Saken är den, att
utskottet står enigt om sin hemställan med undantag av fyra reservanter
från första kammaren. Jag känner mig också alldeles
övertygad, att många, som nu ställa sig tveksamma inom kammaren,
skulle låta sina betänkligheter vika, om de hört vad som
förebragts inom utskottet. Jag kan icke neka till, att då jag
gick upp till utskottet, varest vi skulle dryfta denna sak, så
trodde både jag och andra, som sedan fingo en annan uppfattning,
att vi icke skulle komma att stödja den motion, som avlämnats i
ämnet. Men under ärendets behandling i utskottet förebragtes,
som jag redan antytt, ett mycket starkt och bärande bevismaterial
för att utvecklingen redan vid sidan av gällande uppfattning
och till stor del mot andan av densamma gått så långt,
att man icke kunde anse, att principen om frånvaro av all avlöning
vore upprätthållen.

Den föregående ärade talaren har ansett, att utskottet icke
upprätthållit principen om oavlönade förtroendeuppdrag, ehuru
utskottet talat om denna princip. Jag får säga, att det är kommunerna
själva, som i större utsträckning än man har aning om
upphävt denna princip, och då gäller det att få den tillämpad och
upprätthållen inom större delar av kommunens arbetsområden;
men där det visar sig nödvändigt att tillämpa andra grunder, där
får man gorå det. Man bör endast starkt betona nödvändigheten
av — och det är det, utskottet velat göra — att principen
i största möjliga utsträckning upprätthålles men att man erhåller
utredning, i vilka fall det kan finnas önskvärt och nödigt, att
man gör avsteg från densamma. I utskottet uppvisades från en
hel mängd kommuner exempel på att man faktiskt avlönat sina
kommunala förtroendemän. Nu är det naturligt — och utskottet
påminner på sid. 5 därom — att det kan vara svårt att uppdraga
gränsen mellan förtroendemän och tjänstemän inom kommunerna,
och utskottet anför exempel, som belysa denna sak. Det finnes
ett folkskoleutskott, och man anser sig behöva en kassaförvaltare.
En ledamot av utskottet skulle vara synnerligen lämplig att taga
hand om denna sak, men det tar så lång tid, att han icke ansen
sig kunna åtaga sig detta uppdrag utan arvode. Då har det
förekommit på några håll, att sådant arvode lämnats. Skulle
den angivna principen strängt upprätthållas, så skulle denne
ledamot av utskottet icke kunna anställas, därför att han icke
kunde åtaga sig uppdraget, utan man finge anställa en tjänste -

Ang. ersättning
till innnehavare
av
kommunalt
förtroendeuppdrag
för
mistad arbetsförtjänst
m. m.

(Forts.)

Jfr 46. 42

Tisdagen den 23 mars, e. m.

Ang. ersättning
till innehavare
av
kommunalt
förtroendeuppdrag
för
mistad arbetsförtjänst
m. m.

(Forts.)

man med arvode. Då skulle den mannen få välja mellan att antingen
stå kvar som förtroendeman och icke åtaga sig saken eller
bliva tjänsteman och få arvode. Men därmed skulle också hans
ställning ändras.

Det kunde, som sagt, anföras flera exempel härpå. Att utskottet
icke ansett sig böra draga fram dessa exempel med angivande
av de städer eller kommuner, där detta praktiserats,
torde lätt förstås, om man besinnar, att vid eventuellt överklagande
skulle sådana mål gå till regeringsrätten, och i många
fall skulle då kommunernas beslut om arvode genast upphävas.
Att anföra bestämda exempel på kommuner, inom vilka en sådan
avlöningspräxis tillämpades skulle ju vara att särskilt utpeka
dessa, och det har utskottet icke velat. Det är därför bevisningen
i utskottets betänkande kanske icke blivit så riklig och
uttömmande som den bevisning, som presterats inom utskottet.

Nu står man faktiskt inför en situation, där utvecklingen medfört,
att nödvändigheten eller starkt talande skäl åstadkommit
beslut om arvoden även åt förtroendemän. Det är naturligtvis
ett jämförelsevis ringa antal i förhållande till det stora antalet,
men det är dock i och för sig ett icke så litet antal. Man har naturligtvis
alla skäl att räkna med, att denna utveckling kommer
att fortgå i samma riktning. Kommunerna få allt flera arbetsområden,
och detta kommer att i hög grad tala för att arvoden utbetalas
till kommunernas förtroendemän. Vad storstäderna beträffar, måste
man taga hänsyn till den långsamhet i arbetet som skulle vållas,
därest ej personer medels arvoden sättas i stånd att arbeta mera
koncentrerat. Dessutom får man icke bortse från, att den nämnda
valfriheten inskränkes i hög grad därigenom att en hel mängd
lämpliga krafter icke kunna komma till användning för det
kommunala arbetet därför att personerna i fråga äro för litet
ekonomiskt bärkraftiga; de kunna icke åtaga sig detta tidsödande
arbete utan något slags arvode.

När vi överblickade detta område, funno vi, att arvoden utbetalades
verkligen mycket mera än man hade anledning förmoda,
och man har alla skäl att tänka sig, att utvecklingen kommer
att gå vidare åt detta håll. När det då har varit tal om atti
hemställa om utredning, har det synts mig och flera av kamraterna
inom utskottet från andra kammaren, att man icke kunde motsätta
sig en sådan utredning, som skulle klarlägga, huru det
verkligen stode till i detta avseende.

Nu har utskottet utformulerat sin motivering mycket varsamt.
Utskottet har icke velat giva på hand, att en genomgripande
utredning borde ske. Utskottet har betonat, att den
princip, som genomgår vår kommunalförfattning och som vill
överlämna det viktigaste arbetet åt förtroendemän, att denna
princip icke mer än nödigt bör rubbas, och att en utredning endast
kan giva vid handen, i vad mån ett sådant rubbande verkligen
kan erfordras. Jag ber få hänvisa till utskottets hemställan,
vari det heter, att utskottet hemställer, »att riksdagen i anled -

Tisdagen don 23 mars, e. in.

43 Nr 46.

ning av förevarande motioner måtte besluta att i skrivelse till A*g- ersättKungl.
Maj :t anhålla, det Kungl. Maj :t ville verkställa utredning,””kavar» "av"''
huruvida och i vad mån med bibehållande såsom regel av gäl- fcommiina/(
lande rättsgrundsats, att kommunala förtroendeuppdrag skola förtroendevara,
oavlönade, kommunen må berättigas att till innehavare av uppdrag för
dylika uppdrag under de begränsningar och villkor, som kunna
finnas erforderliga, besluta ersättning, samt för riksdagen fram.-'''' m''

lägga de förslag till ändringar i gällande kommunalförfattnin- '' or
gar, vartill utredningen må kunna föranleda.»

En försiktigare hållen kläm tror jag knappast man kan tänka
sig, när det gäller detta ämne. När sålunda motiveringen blivit
varsamt hållen och klämmen fått denna form, tror jag icke herrarne
kunna vara överraskade av att även vi medlemmar av lantmanna-
och borgarpartiet inom utskottet ansett oss böra gå med på
utskottets kläm och tillstyrka densamma(. Jag anser, att det
varit efter vad vi inhämtat inom utskottet nästan oförsvarligt,
om vi motsatt oss detta, och jag beklagar, att icke kammaren i
sin helhet fått del av det material, som vi fått kännedom om.

På de grunder, jag här anfört, ber jag, herr talman, få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Häruti instämde herrar Hcillendorff och Sjöberg.

Herr Öberg: Herr talman! Såsom motionär i frågan skall
jag be att få säga några ord för att bereda mig tillfälle uttrycka
min förvåning över det motstånd, som man sökt resa jämväl i.
denna kammare mot den föreslagna rätten för kommunerna att
i vissa förekommande fall medgiva ersättning åt en del kommunernas
funktionärer. Om stadskommunerna skall jag icke yttra
mig, ty förhållandena där känner jag icke, och min motion inskränker
sig till kommunalstämmoförordningen för landet. När
man nu här söker resa detta stora motstånd mot denna landskommunernas
ifrågasatta rätt och vill, att de fortfarande skola
stå under förmyndarskap och icke få, då så anses lämpligt och
nödigt, giva ersättning åt dem som bör undfå sådan. Då frestas
jag fråga: Ha då landskommunerna förhållit sig så och i övrigt
så förfarit, att man kan hava grundat skäl och anledning att
undanhålla dem den rätt, som nu ifrågasättes ? Om den enes
erfarenhet får ställas upp mot den andres, så vill jag för min
del saga, att den erfarenhet jag har från det kommunala liv,
jag deltagit i, ger vid handen, att någon sådan farhåga icke alls
behöver ifrågasättas. Ty kommunerna veta väl, om de få en
sådan rätt lagd i sin hand, att med stor urskilning avgöra, när
ersättning till den ene eller den andre funktionären bör utgå
eller icke; ty de ålägga sig stor sparsamhet och om man ser tillbaka
på kommunernas utövande av den anslagsrätt de i en del
fall redan fått, skall man nogsamt finna, att kommunerna ha
gatt mycket varsamt och försiktigt till väga. Jag är också
övertygad om, att de skulle handhava donna vidgade rätt, som

Nr 4& 44

Tisdagen den 23 mars, e. m.

Ang. ersättning
till innehavare
av
kommunalt
förtroendeuppdrag
för
mistad arbetsförtjänst
m. m.

(Forts.)

det nu ifrågasattes så, att oförtjänt ersättning ej komme att
utgivas.

Såsom nu är, förfares det ofta ute på landsbygden på det
sättet, att ehuru man icke har stadgad rätt att medgiva ersättning
åt vissa kommunala förtroendemän, kommunalstämman ändå, vid
sidan av lagen, medger ersättning åt ledamöter i en del nämnder
och dem som verkställa revisionsuppdrag m. m. Detta har mångenstädes
och i många år praktisera^ här och var, och det innebär
då tydligen, att kommunerna för sin del känna sig övertygade
av och gärna se, att deras förtroendemän böra komma i åtnjutande
av ersättning. Men så händer det ibland, att en och
annan av viss anledning tager sig före att motsätta sig snart
sagt hela kommunens genom beslut uttryckta vilja och önskan,
överklagar sådana fattade beslut med resultat att de ramla.
Kommunens uttalade önskan och åstundan att få ge ersättning
för utfört gott arbete faller då helt och hållet blott och bart på
ett ytterst ringa fåtals ingripande, det kan vara en éller två
personer. Det kan man väl icke säga vara i överensstämmelse
med den ordning som bör förekomma.

Därför har det synts mig, som om det icke vore mer än
billigt och rätt, att man nu ifrågasatte, att den praxis, som på
flera ställen och under många år utbildat sig, upphöjdes till lag,
och att kommunerna finge genom lagbud verkligen rätt till att
medgiva sådan ersättning. Ty nog måste det väl förefalla orätt,
att eu del som gå kommunens ärenden, handhava dess göranden
och låtanden, få ersättning, under det att en del andra, som
också utföra en del kommunala uppdrag och uppdrag, som kunna
vara lika nyttiga, ansträngande och tidskrävande, icke alls skola
ha någon ersättning för sitt arbete. Jag har genom min motion
velat söka åstadkomma en utjämning av en sådan olikhet och
har ifrågasatt en utredning för att få ådagalagt, huru långt
och på vad sätt kommunerna kunde ytterligare medgivas rättighet
till att ersätta de personer som i ett eller annat avseende
utföra arbete för dem.

När nu utskottet i sitt förslag till skrivelse till Kungl.
Maj :t omgärdat förslaget med sådana garantier som de, vilka
uti utskottets betänkande finnas angivna, synes det mig, att
man utan betänklighet och fruktan gott kunde gå med utskottet,
och jag tillåter mig, herr talman, att yrka bifall till dess hemställan.

Herr Magnusson i Skövde: Herr talman! Ja, jag skall
gärna erkänna, att utskottet här kommit med en synnerligen försiktig
motivering. Men å andra sidan tror jag nog, att man här är
färdig att gå in på en princip och en väg, som vi kanske litet var
här för närvarande icke fullständigt överblicka.

Jag kan icke undgå att finna det vara rätt betänkligt att man
i tider, då det på ganska goda skäl klagas över det kommunala skatte -

Tisdagen den 23 mars, e. m.

45 Nr 46.

trycket, slår in på en väg, som alldeles givet kommer att i första
hand kännas på våra kommunaldebetsedlar och väsentligt utöka
dessa. Visserligen är det sant, att man här har omgärdat förslaget
med starka garantier i syfte att man icke skulle rusa i väg för hastigt,
men det är lika sant, att här dock öppnar sig en väg för kommunala
utgifter, vilken litet var, som verkligen vill se hur förhållandena
med säkerhet komma att gestalta sig, måste erkänna komma
att bli ganska betänklig.

Man skulle kunna ge sitt erkännande mera obetingat åt det föreliggande
förslaget, därest verkligen i allmänhet svårigheter hade
yppat sig att för de kommunala nu oavlönade förtroendeposterna finna
kompetenta personer. Om den svårigheten yppade sig allmänt, bleve
det att på allvar tänka på att avlöna dessa uppdrag eller att, som
det heter, ge en viss ersättning. Men då detta icke har allvarligare
framträtt, kan jag för min del icke finna annat än att det är tämligen
överflödigt att ifrågasätta någonting sådant som det av utskottet
föreslagna. Jag tror, att den utgiften bör kunna undanskjutas
till förmån för en hel del utgifter, vilka äro vida viktigare och
mera trängande. Man får nämligen icke bortse ifrån att nu ofantligt
många kommunala arbeten förläggas till sådana tider, att litet var
kan utan någon uppoffring av sitt arbete eller sin arbetsförtjänst
fullgöra dessa uppdrag. Om man omlade principen, komme dessa
kommunala arbeten att förläggas till andra tider, och följaktligen
komme då också att därför krävas en ersättning.

Likaså torde man kunna framkasta den tanken, att man i viss
mån kommer att försvåra den ställning, som de kommunala förtroendemännen
intaga. I och med det att det blir en ersättning genomförd,
kommer detta icke blott att medföra större traktan att få dessa
uppdrag, utan det kommer även med sannolikhet att medföra att
den som innehar en kommunal förtroendepost och därför får avlöning.
därigenom blir liksom mera avundad av övriga medlemmar
inom kommunen och icke bibehåller denna så att säga oegennyttiga
ställning, som han dock nu i viss mån intar genom att icke i varje
fall ha ersättning. Jag håller före, att man här är på väg att bryta
med en prinicp, som, det är oförtydbart, varit av mycket stor betydelse
för vår kommunala förvaltning, icke blott därutinnan att den
varit till nytta för de kommunala befattningarnas skötande, utan
främst därutinnan att den varit för våra kommuner synnerligen
billig; och jag anser, att det måste fordras synnerligen starka skäl
— och det måste jag säga — starkare skäl än de som inom utskottet
framförts, för att man medvetet skulle bryta med den principen.

Jag skall icke längre uppehålla kammarens tid i denna sena
timme. Men jag har icke kunnat undgå att giva uttryck åt denna
uppfattning; och jag vet, att den uppfattningen lever kvar i vida
kretsar inom våra kommuner. Men kan man verkligen visa, såsom
jag inledningsvis nämnde, att det yppar sig stora svårigheter att få
dessa kommunala uppdrag skötta av kompetenta personer, då kan den
frågan, som här föreligger, på allvar framställas. För närvarande
kan jag icke se några fullgiltiga skäl för dess framläggande.

Ang. ersättning
till innehavare
av
kommunalt
förtroendeuppdrag
för
mistad arbetsförtjänst
m. m.

(Forts.)

Nr 46. 46

Tisdagen den 23 mars, e. m.

Ang. ersättning
till innehavare
av
kommunalt
Jörtroendeuppdrag
för
mistad arbetsförtjänst
m. m.

(Foris.)

Under sådana förhållanden ber jag, herr talman, att få förena
mig i yrkandet om avslag å utskottets hemställan.

Herr vice talmannen, som under herr Magnussons i Skövde anförande
övertagit ledningen av kammarens förhandlingar, gav härefter
ordet till

Herr Edén, som yttrade: Herr talman! När herr Hildebrand
nyss utvecklade utskottets skäl för den framställning'', vartill
det kommit, var jag frestad att instämma redan i detta
yttrande, vilket syntes mig på ett visserligen försiktigt men dock
mycket gott sätt återge grundtanken i vad utskottet haft som
motiv för sin hemställan. Nu har emellertid den senaste ärade
talaren på nytt tagit upp diskussionen, och det tvingar mig att
ytterligare anföra något om hur utskottet har sett denna fråga.

Den ärade talaren ställde saken på den bogen, att det skulle
fordras synnerligen starka skäl, för att man skulle göra ett yrkande
av den art som utskottet har kommit med. Ja, men det är
just dessa starka skäl, som verkligen finnas. Om herr Magnusson
i Skövde icke finner dem starka, så är det verkligen ändå
icke ett bevis för att de icke äro det — det kan också vara ett
bevis för att den ärade talaren icke själv klarerat, hur starka
skälen verkligen äro.

Det förhåller sig nämligen så, att här föreligger ett uppenbart
missförhållande i dubbelt avseende.

För det första har det i somliga kommuner visat sig, att
det är rent omöjligt att få vissa viktiga förvaltningsuppgifter,
vissa större kommunala förtroendeuppdrag skötta, utan att man
för dessa uppdrag ger ett verkligt arvode, som i någon man
åtminstone betäcker den synnerligen stora förlust av arbetstid,
som vållas av sådana uppdrag. Herr Hildebrand har nyss på
ett förträffligt sätt utvecklat, varför utskottet icke ansett sig
kunna här exemplifiera dessa fakta. Men jag kan försäkra
kammarens ledamöter, att sådana fall hava inför utskottet företetts
från flera håll. Och det är dock en orimlighet, a,tt allt skall
få fortgå på det nuvarande sättet, nämligen så, att vissa kommuner
finna sig nödvändigt behöva bevilja arvoden för viktiga uppdrag,
men på samma gång måste hava vetskap om att dessa arvoden
möjligen, för att icke säga mera, stå i strid med gällande
rättspraxis, och att det därför beror på en ren sinkadus, om genom
ett överklagande beslutet om arvode blir upphävt med påföljd
att den viktiga förvaltningsgren det gäller kan alldeles råka
i stockning. Detta är ett tillstånd, som icke kan få fortvara.
Det är nödvändigt, att lagstiftningen här ingriper reglerande,
på samma sätt som lagstiftningen redan har ingripit i fråga
om arvoden till kommunalnämndernas ordförande.

Men därjämte kan det inträffa, att under vissa förhållanden
och i vissa undantagsfall det kan befinnas önskvärt, ja nödvändigt
att ge, icke arvode —- i det avseendet tog den förste

Tisdagen den 23 mars, e. m.

47 Nr 46.

ärade talaren på Stockholmsbänken, herr Lindman, alldeles miste
— men väl någon ersättning för den direkta förlust av arbetstid
eller arbetsförtjänst, som vållas vissa medlemmar av nämnder
eller styrelser, för att de skola kunna deltaga i nämndernas
eller styrelsernas arbete. 1 fråga om vissa samhällsklasser går
det dock icke an att resonera på det viset och lägga saken så
enkelt, som man här velat gorå: att en uppoffring alltid måste
följa med de kommunala förtroendeuppdragen, att den som mottager
ett dylikt uppdrag får ikläda sig uppoffringen, och att den
som icke vill eller kan detta får vara utan uppdraget. Det kan
i dessa samhällsklasser, som äro oundgängligt beroende av sin
dags arbetsförtjänst, finnas mycket driftiga och duktiga och
för den kommunala förvaltningen väl behövliga krafter, som verkligen
icke se sig i stånd att offra sin dagspenning eller sin arbetstid
på sammanträden och för arbete i kommunens tjänst,
om icke för dem beredes en sådan ersättning — observera icke
arvode utan ersättning —- att de kunna göra det utan direkta
eller alltför tyngande förluster. Vill man ha dem med, måste
man göra något därför. Detta är det andra skälet till att denna
utredning blivit begärd. Jag tror, att var och en, som verkligen
har bemödat sig om att se på den sammanställning av
uppgifter från en mängd olika platser, som ligger bakom motionerna
och som är återgiven i ett föregående års riksdagstryck,
skall erkänna, att det framkommit tillräckligt många fall av
denna art för att man skall anse även detta behov vara styrkt.

När så är förhållandet, får man efter mitt förmenande absolut
icke resonera så som den senaste talaren gjorde. Han utvecklade,
att det icke har varit någon omöjlighet att få de kommunala
förtroendeposterna besatta även nu, när man icke har
någon möjlighet att giva dylik ersättning. Så länge så är fallet,
sade han, behöver man icke gorå någon ändring, och först
om det skulle visa sig, att man icke kan få de kommunala förtroendeposterna
besatta utan arvode eller ersättning, först då
skulle man bereda möjlighet att giva det ena och det andra.
Jag undrar verkligen, om andra kammaren är beredd på att gå
in på ett sådant besynnerligt resonemang. Vill herr Magnusson
i Skövde, att vi skola vänta, till dess det uppstår en formlig
strejk för de kommunala förtroendeposterna? Det är väl ändock
icke meningen. Denne talare tycks ha bra litet sinne för den
enkla rättvisa, som ligger däri, att man verkligen bör använda
i kommunala uppdrag duktigt folk även ur sådana klasser,
som icke kunna ägna sin arbetstid åt sådana uppdrag fullkomligt
utan ersättning, att man bör hava möjlighet att använda
sådant duktigt folk, även om det nu händelsevis skulle finnas
annat folk från andra klasser att taga, ifall de förstnämnda
icke kunna ställa sig till disposition.

I utskottet har denna tanke vunnit mycket stark anslutning.
Den har, förutom hela vänstern, samlat omkring sig alla medlemmarna
i utskottet från högern i denna kammare och därjämte ett

Ang. ersättning
till innehavare
av
kommunalt
förtroendeuppdrag
för
mistad arbetsförtjänst
m. m.

(Forts.)

Nr 46. 48

Tisdagen den 23 mars, e. m.

Ang. ersättning
till innehavare
av
kommunalt
förtroendeuppdrag
för
mistad arbetsförtjänst
m.m.

(Forts.)

par medlemmar av högerpartiet även i första kammaren. Det
är just synpunkten om rättvisan uti att möjliggöra även för de
klasser, som nu praktiskt taget nästan äro utestängda från att
mottaga vissa kommunala uppdrag, som har varit avgörande för
utskottet jämte behovet att få en reglering av de alldeles avita
och nu oreglerade förhållandena i fråga om de egentliga arvoden,
som jag förut talade om.

Under sådana förhållanden kan jag icke tänka annat än
att andra kammaren skall vägra följa herr Magnusson i Skövde
i hans egendomliga resonemang och ställa sig bakom den ståndpunkt,
till vilken utskottet kommit och som har vunnit en så
ovanlig och glädjande anslutning.

Jag behöver väl icke lägga till — det är för övrigt redan
av herr Hildebrand utvecklat — att till utskottets yrkande om
utredning i dessa avseenden äro gjorda mycket starka förbehåll.
Det är icke riktigt, som herr Lindman sade i sitt anförande,
att de förbehållen skulle på något vis elimineras bort av
utskottets yrkande. Det borde verkligen vara alldeles onödigt
att påpeka, att man icke släpper principen om att de kommunala
förtroendeuppdragen i regel skola vara oavlönade, när mam
alldeles bestämt säger ifrån, att det måste vara med »vissa begränsningar»
och vissa »villkor» och, såsom i motiveringen dessutom
tillägges under särskilda garantier vid beslutets fattande,
som utskottet tänkt sig att dylika arvoden eller ersättningar
skola kunna av kommun beslutas.

När då därtill kommer, att det blir kommunerna själva som
avgöra saken, tror jag verkligen, att herr Magnusson i Skövde
kan vara ganska lugn för att kommunerna icke gå och i onödan
besluta vare sig arvoden, som i små kommuner väl aldrig komma
ifråga, eller ersättningar, som naturligtvis komma att bestämmas
för så få fall och till så låga belopp som det någonsin
låter sig göra.

Den ärade talaren trodde, att man skulle genom de ifrå 5åsätta

ersättningarna komma till väsentligt utökade debetsedlar.

ag måste svara, att han tycks icke alls ha egentligen tänkt
efter, hur pass mycket det här kan gälla. En ersättning i ett
eller annat fall för en resa för den kommunale förtroendemannen,
som har lång väg till ett sammanträde, eller en eller annan
ersättning för medlemmar i en nämnd som har tidsödande
sammanträden i kommunens angelägenheter — sådana ersättningar,
när de begränsas till ett visst mycket lågt maximum —
man har inom utskottet tänkt sig förslagsvis 3, 4 eller 5 kronor
— gorå verkligen en sådan bagatell även i de små kommunernas
budget, att det icke står till för ens herr Magnusson i Skövde*
att få upp dem till belopp som märkas på debetsedlarna.

Jag hoppas, att andra kammaren skall följa sin för en gäng
skull enhälliga utskottshalva. Det borde vara för kammaren
liksom det varit för utskottet en glädje att konstatera denna

Tisdagen den 2o mars, e. m. 49

enhällighet och att så långt möjligt är giva den gensvar. Jag
yrkar bifall till utskottets hemställan.

Härpå anförde

Herr Sjöberg: "Herr talman! Jag nöjde mig för en stund
sedan att instämma med herr Hildebrand, men så kom herr Magnusson
från min hemstad och framförde sådana synpunkter, att
jag nu måste säga några ord.

Det förvånar mig, att icke herr Magnusson känner till hur
yi ha det inom den kommun, vilken han numera tillhör. Då skall
jag be att få nämna för herr Magnusson, att man i Skövde
lämnar ersättning till åtskilliga valda förtroendemän, något
som har. ej tycks veta, och jag får uppriktigt säga, att jag vet
knappast, hur det skulle gå, om vi icke skulle ha fått till dessa
uppdrag de män som vi fått. Kassören i fattigvårdsstyrelsen
t. ex. ge vi 500 kronor, sekreteraren i fattigvårdsstyrelsen ge
vi också 500 kronor; båda äro valda förtroendemän och valda till
ledamöter av fattigvårdsstyrelsen. Detta belopp har bestämts
för dem under den tid, då borgmästare Hedenstierna var ordförande,
en man som vi alla känna såsom en synnerligen rättrådig
person, och jag är förvissad om att han lika litet som
någon annan människa däri såg någon olaglighet. Se vi efter
prejudikat i regeringsrättens årsbok, finna vi där, att varje
ersättning, som utbetalats till valda förtroendemän, är oriktigt
utbetald och fått återbäras. Har man däremot valt eu
person till t. ex. kassör eller sekreterare i en fattigvårdsstyrelse,
som står utom styrelsen, är det lagligt att utbetala ersättning
för hans arbete.

Det är alldeles klart, att det är eu förmän i detta fall, att
man kan ha till funktionär en person, som själv är medlem av
styrelsen. Så ha vi resonerat. Dessutom betala vi ersättning
till dem som sitta vid mantalsskrivningarna — jag har själv
suttit med där förra hösten tio dagar med ersättning för varenda
dag — och dessa ersättningar äro bestämda på en tid, då stadsfullmäktige,
liksom nu, huvudsakligen utgjordes av högermän,
27 högermän av 30. Sålunda kunna vi förstå, att även dessa,
så högermän de äro, anse, att det ligger icke rättvisa i att
sådant arbete utföres utan någon som helst ersättning. Och jagfrågar
herr Magnusson: tror herr Magnusson, att någon åtager
sig att låta 32,000 kronor i fattigvårdsmedel gå genom sina
händer och ha mottagning åtskilliga gånger i manaden hela dagarna
utan att för detta arbete få någon ersättning ? Det är
rakt icke möjligt att få detta arbete gjort utan därför särskilt
vald kassör.

Det förvånar mig, att icke herr Magnusson känner till hur
det är stillt där hemma, och jag tror icke, att det någonsin kom Andra

hammarens protokoll 1915. Nr hd. 4

Nr 4B.

Ang. ersättning
till innehavare
av
kommunalt
förtroendeuppdrag
för
mistad arbetsförtjänst
m. m.

(Porto.)

Nr 46. 50

Tisdagen (len 23 mars, c. ro.

Ang. ersättning
till innehavare
av
kommunalt
förtroendeuppdrag
för
mistad arbetsförtjänst
in. m.
(Forts.)

mer att bli annorlunda, utan jag tror, att vi alltid måste välja
tjänstemän, som stå utanför fattigvårdsstyrelsen, en till kassör
och eu till sekreterare, men huruvida det blir billigare än om
vi väljs, personer, som äro medlemmar av fattigvårdsstyrelsen,
lämnar jag därhän. Ifrån en hel mängd städer ha lämnats liknande
exempel, och jag tror icke, att vad utskottet här föreslagit,
ar något annat än ett sanktionerande av de förhållanden, som
redan nu äro rådande. Jag ber att fa yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Magnusson i Skövde: Herr vice talman, mina herrar!
Beträffande kunskapen om förhållandena i Skövde ber jag få meddela,
att medan herr Sjöberg, om jag icke misstager mig, i minst 30
år varit skövdebo, har jag blivit så att säga annekterad genom inkorporering,
och jag har således icke haft tillfälle att lika noga taga
del av förhållandena. Men jag vågar påstå, att det nog icke torde
finnas alltför oövervinnerliga svårigheter att där få personer, som
äro villiga åtaga sig allehanda kommunala förtroendeuppdrag även
utan ersättning.

Vad beträffar professor Edéns invändning att vi icke kunna
vänta, till dess det blir kommunalstrejk, så tror jag dock, att vi litet
var få erkänna, att vi ha ett gott stycke kvar, innan fara för kommunalstrejk
inträder, och detta så mycket mer, som ju ingen kan avsäga
sig ett kommunalt förtroendeuppdrag, vartill han blivit vald.
Jag tror att litet var gärna tager emot det. Det är visserligen sant,
som herr Edén sade, att jag icke räknat ut, vad det föreslagna skulle
kosta, och det blir kanske icke så mycket enligt det nu föreliggande
förslaget. Men jag tror, att icke ens en professor i matematik mäktar
att räkna ut vad utvecklingen av denna princip kommer att
kosta våra kommuner. Jag tror också, att vi litet var ha en livlig
känsla av att det allmännare införandet av denna princip är blott
första steget, och det skall förvisso följas av många liknande och
komma att högst väsentligt utöka våra kommunala kostnader och
återverka på våra debetsedlar. Jag har sett frågan ur sparsamhetens
synpunkt, och jag tror, att den synpunkten är värd beaktande. Jag
vågar ock protestera mot, att jag icke skulle ha sinne för att en hel
del personer som herr Edén talade om — han tänkte väl särskilt
på vår industribefolkning och med dem likställda — icke kunde mottaga
uppdrag av detta slag, så länge det icke lämnades skälig ersättning,
och vill häremot påpeka att beträffande kommunalordförandeposterna
finnes redan nu genom ett beslut, som är ett par år
gammalt, möjlighet att avlöna dessa. Och det förekommer även,
att industriarbetare och med dem likställda äro innehavare av sådana
poster. Jag vill även påpeka, att nog innebär det en uppoffring
även för landsbygdens män, för jordbrukare o. s. v. att handhava
sådana poster; de få nog underkasta sig försakelser lika väl
som andra. Jag tror — och det vill jag särskilt framhålla — att

Tisdagen den 23 mars, e. m.

51 Sr 46.

om det blir ersättning för, som det här heter »förlorad arbetsför- Anstjänst»,
kommer det att medföra, att dessa personer mindre än förutm inn^
skett fullgöra sina uppdrag på den tid, då de äro fria från sina kZZLåu
andra sysselsättningar och förlägga det kommunala arbetet till sin förtroendearbetstid,
varigenom betydligt ökade kostnader komma att uppstå uppdrag för
för kommunen. Jag tror icke det är så alldeles oberättigat att fram- mistad arbets~
hålla dessa synpunkter, och jag vidhåller, att denna princip kommer fdrtjZ‘st m''
att utvidgas vidare och medföra högst betydande konsekvenser för ™orta-''
våra kommuner.

Herr Andersson i Knäppinge: Jag har icke begärt ordet
för att ytterligare förlänga debatten, utan endast för att konstatera,
att enigheten i utskottet icke vant så stor i detta fall, som utskottets’
ordförande betonat. Jag kan icke annat än finna, att de som yrkaavslag
ha alldeles rätt, och att det icke är skäl att frångå de principer,
som vi hittills följt vid val av kommunala förtroendemän.
Det ligger dock en sannning i att man icke kan beräkna de konsekvenser,
som medfölja inrättandet av nya ämbetsverk, och det är
dithän det pekar. Vad som från min synpunkt skulle kunna sägas
om dessa saker, har redan förut blivit framhållet, och jag vill därför
endast understryka, vad de talare yttrat, som satt sig emot detta
utskottets^ förslag. Jag tycker det är underligt, att det icke funnits
någon från andra kammaren, som velat reservera sig mot detta utskottsförslag,
på vilket jag nu ber att få yrka avslag.

Herr Räf: Herr vice talman, mina herrar! Herr Magnusson

i Skövde säde, att om vi nu besluta oss för att gå med på utskottets
förslag, så vore vi färdiga att gå med på brytande av en princip.
Hade han suttit i konstitutionsutskottet skulle han fått veta, att
denna princip redan är bruten uti många kommuner, och här har
redan i dag i kammaren konstaterats, att den även är bruten på
mycket betänkligt sätt på flera håll. Under sådana förhållanden synes
det mig vara bättre att få saken reglerad genom lagstiftning,
än att man handlar godtyckligt.

Herr Magnusson sade, att det behövdes icke något sådant där,
ty det var ingen svårighet att få vederbörliga förtroendemän. Ja,
men det är icke heller någon svårighet att få andrakammarmän, och
likväl söker man halla oss skadeslösa. Och medan första kammarens
ledamöter förut icke voro avlönade, så framkallade 1909 års representationsreform,
att man införde arvode även åt dem. Var detta
för att skaffa första kammaren ledamöter, eller var det månne icke
en direkt följd av själva lagstiftningen?

Nu har man talat om att vi här stå färdiga att införa avlöning.
Men såvitt jag förstår är det icke meningen att införa avlönade
förtroendemän, utan skulle det vara fråga om avlöning för
någon, måste det vara sådana, som måste inkallas såsom verkliga

Nr 4C. 52

Tisdagen den 2o mars, e. in.

Ang. ersättning
till inne''
hatare av
kommunalt
förtroendeuppdrag
för
mistad arbetsförtjänst
m. in.

(Forte.)

tjänstemän. Jag vill icke disputera om ord, men nog vet man väl,
att en persons avlöning är något helt annat än en persons ersättning
för t. ex. mistad arbetsförtjänst. Om utskottet hade uttalat
sig i den riktningen, att dessa personer skulle ersättas med 50 eller
100 kronor om året eller så, då menar jag, att det varit fråga om
avlöning, men nu är det fråga om ersättning för förlorad arbetstid
eller arbetsförtjänst. Vi ha talat om detta i utskottet, och det
stål- också i betänkandet, att man i Stockholm proponera! fem kronor
för någon viss tid per dag. Vi ha icke nämnt något belopp men
låt oss säga, att det blir två kronor, om den förlorade arbetstiden
kräver så mycket, eller med andra ord så mycket, att förtroendemännen
hållas skadeslösa.

Nu vill jag för övrigt säga, att när man skall göra sig ett begrepp
om kostnaderna, så bör man göra detta med ledning av utskottets
utlåtande och icke räkna: så och så många förtroendemän ha
vi i kommunen och fem kronor om dagen till var och en gör så och så
mycket, utan man skall också taga hänsyn till de restriktioner, som
finnas angivna i utlåtandet; gör man det får man summan högst betydligt
förminskad. Jag sade också i konstitutionsutskottet, att jag
fruktar mest för sifferkarlarna i andra kammaren. Anlägger man den
synpunkten, att alla skulle erhålla ersättning utan vidare, då kommer
man till ledsamma summor, men lägger man konstitutionsutskottets
synpunkt på saken och kontrollerar därefter, blir det en
reduktion kanske till en tiondedel mot vad det skulle bli om man
utan vidare medgåve ersättning över hela linjen.

För övrigt vill jag ännu en gång säga, att jag inom utskottet
nog var den mest gensträvige av andra kammarens ledamöter. Men
detta berodde därpå, att jag hade det intrycket, att detta ursprungligen
gjorts till en partisak och att däri låg något osympatiskt.
Men då kom herr Öbergs motion från högersidan, och den hade
en helt annan ställning till saken. Genom det uppslag, som gavs
av högermännen i första kammaren, lyftes dessutom saken upp på ett
högre plan, och då kunde jag icke längre låta bli att säga ja till
saken.

Det är för övrigt att märka, att det här icke är fråga om en
skyldighet för kommunerna, utan om befogenhet för dem att om det
verkligen är av omständigheterna påkallat, handla såsom de finna
för gott.

Vi veta ju alla. huru förhållandena äro i lantkommunerna, att
det finnes en hel del personer, fattiga hemmansägare och andra, som
verkligen intressera sig för det kommunala, arbetet och som tagas i
anspråk oavbrutet, så att de få sätta bort en mycket stor del av sin
arbetstid och rent av utsätta sig för att ekonomiskt duka under för
alla de uppgifter de ha. Det kan också hända, att dessa äro de, som
äro mest lämpliga för det kommunala arbetet i hela kommunen, och
jag får säga, att jag i sådana fall känner mig rent av generad.för
att dessa utan ersättning för tidsförlust skola arbeta för min räkning.
Privat få de ju icke någon ersättning. Enda sättet är att kommunen

Tisdagen den 23 mars, e. m.

53 Jir 48.

sättes i tillfälle ge dem ersättning för den tidsförlust, som drabbar *»■«*«-dem. ning till inne Nu

är det att märka, att saken genom den ändring, som herr kommunalt
Öbergs motion åstadkom och genom den omläggning, som genom- jörtroendefördes
från första kammarens högersida inom utskottet, bragts där- uppdrag för
hän, att den omfattar både fattiga hemmansägare och arbetare, och ™''stad arbetssåledes
är en hela svenska folkets sak och ingen partisak, vilket "•m också

betonats gång på gång då föreliggande utlåtande behandlades (F ■
i första kammaren. Lägger man härtill de restriktioner som finnas
bär, är det lätt att inse, att ersättning kan lämnas precis där det
behövs, men icke på något annat håll. Till en början är det ju kommunen,
som skall besluta om ersättning. Och tror man att kommunen
lämnar någon ersättning, om icke det finnes ett verkligt behov?

Vidare är det så, att det fordras kvalificerad majoritet, om beslutet
skall vinna laga kraft. Tror man, att det är så alldeles lätt att
erhålla denna kvalificerade majoritet? Slutligen är man ju skyldig
att gå till Konungens befallningshavande för att vinna fastställelse
på beslutet och denna fastställelse kommer säkerligen icke att meddelas
om något orimligt beslut fattats. Lägger man härtill den försiktigt
avfattade klämmen, så har jag anfört de skäl, som gjort att
jag för min del icke kunnat sätta mig emot detta förslag, ehuru jag
såsom samtliga inom utskottet veta, var ganska gensträvig från
början. — Jag har därför ingen annan möjlighet än att ge min röst
för konstitutionsutskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning gav herr vice talmannen i
enlighet med de därunder förekomna yrkandena propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå; och blev
utskottets hemställan av kammaren bifallen.

§5.

Herr talmannen, som nu återtog ledningen av kammarens förhandlingar,
anmälde härefter till behandling statsutskottets utlåtande,
nr 6, angående regleringen av utgifterna under riktsstatens sjätte
huvudtitel, innefattande anslagen till civildepartementet.

Punkten 1.

Utskottets hemställan bifölls.

Härpå begärdes ordet av

Herr E. A. Nilson i Örebro, som yttrade: .lag tillåter mig
hemställa att. för tids vinnande, kammaren behagade besluta den

Nr 46. 54 Tisdagen den 23 mars, e. m.

ändring i föredragningssättet, att endast kantrubrikerna måtte behöva
uppläsas.

Denna hemställan bifölls av kammaren.

Punkterna 2—7.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 8.

Lades till handlingarna.

Punkterna 9 och 10.

Kammaren biföll vad utskottet hemställt.

Punkterna 11 och 12.

Lades till handlingarna.

Ang. tillfällig Efter nu skedd föredragning av punkten 13, angående tillfällig
usncförbätt- löneförbättring åt kronofogdar, häradsskrivare och länsmän, begärring
åt vissa f]es orc|et av
landsstatstjänstemän.

Herr Thorsson, som yttrade: Herr talman, mina herrar! Tiden
är långt framskriden, och jag skall icke länge uppehålla kammaren,
men jag måste dock säga ett par ord vid denna punkt.

Här föreligger nu förslag om extra lönetillägg åt kronofogdar
och länsmän. Det är ju ledsamt, att detta ärende icke heller detta
år föreligger i det skick, att det kan slutligen avgöras, men jag kan
för min del godkänna de skäl herr statsrådet anfört och medge, att
man av den ekonomiska situationen kan vara förhindrad att reglera
detta. Det är icke heller mot det slut, vartill utskottet kommit
som jag vill yttra mig, utan kommer jag att yrka bifall till punkten
i fråga. Jag vill emellertid föra på tal en sak, som är av principiell
betydelse.

Det har ofta diskuterats i vilken utsträckning exempelvis statstjänstemannen
skola äga rätt att på sjukbetyg vara befriade från
fullgörande av sin tjänst. I samband med denna punkt vill jag
fästa herr statsrådets uppmärksamhet på eu händelse, som i den trakt
där den passerat, väckt icke så liten uppmärksamhet.

För några dagar sedan läste jag i ortpressen beträffande kronolänsmanstjänsten
i Tryde distrikt: »Tjänstledighet på grund av sjuk -

Tisdagen den 23 mars, e. m.

55 Sr 46.

dom under ytterligare ett år från och med den 15 dennes av länsstyrelsen
i Kristianstads län har baviljats kronolänsmannen i Tryde
distrikt N. P. Lagerstedt. Länsstyrelsen har förordnat kronoläns- t„ndsstatsmannen
i Järrestads distrikt O. Hederström att under ledigheten tjänsteman.
upprätthålla länsmanstjänsten i Tryde distrikt och t. f. kronoläns- (Forts.)
mannen A. Isaksson att under tre månader från och med nämnda
dag uppehålla länsmanstjänsten i Järrestads distrikt.»

Om det nu hade varit så, att denna tjänstledighet endast pågått
ett eller annat år, skulle jag icke yttrat något därom. Men om jag
icke missminner mig har ifrågavarande statstjänsteman icke uppehållit
sin tjänst sedan hösten 1907. År efter ar beviljas hans tjänstledighet,
och man håller en ordinarie eller extra tjänsteman för att
bestrida hans tjänst. Om tjänstemannen ifråga av verklig sjukdom
varit förhindrad att uppehålla sin tjänst, skulle jag kanske icke
heller ha sagt något, ty man skall ju icke vara för hård mot statens
tjänstemän, men då jag har mig bekant, att ifrågavarande ordinarie
statstjänsteman månad efter månad fortsätter att utföra arbete i
privat tjänst än på det ena kontoret och än på det andra, då kan jag
icke tiga. Det måste då vara något i olag, och då kan icke den omständigheten
att ett sjukbetyg utfärdats vara tillräckligt skal att år
efter år befria denne person från hans åligganden på den tjänst, för
vilken han uppbär sin lön. Jag har därför velat fästa herr statsrådets
uppmärksamhet på detta förhållande och är övertygad om att herr
statsrådet skall igångsätta en undersökning och att om det därvid
skulle befinnas, att någon oegentlighet begåtts av någon, få detta
rättat. . '' ■'' o

Ku har detta distrikt uppehållits på förordnande i åtta ar. För
två år sedan utnämndes den som nu uppehåller tjänsten i Tryde distrikt,
till ordinarie länsman i Järrestads distrikt, men den nyutnämnde
länsmannen flyttade icke till Järrestads distrikt och skötte
sin tjänst där, utan tjänstgör han fortfarande på förordnande i
Tryde distrikt, och en tillförordnad extra tjänsteman tjänstgör såsom
t. f. länsman i Järrestads distrikt. Det är en ordning, som
allmänheten icke kan vara betjänt med, att på detta sätt en plats
jämt och ständigt uppehälles på förordnande.

Något måste vara i olag, och jag har endast velat begagna tillfället
för att fästa herr statsrådets uppmärksamhet härpå, i förväntan
att nästa gång då denna punkt föreligger, man då icke återigen
må möta ett förnyat förordnande, såvitt icke verklig sjukdom nödvändiggör
sådant.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 14—20.

Kammaren biföll vad utskottet föreslagit.

Nr 4#. 56

Tisdagen den 23 mars. e. m.

Punkten 21.

Lades till handlingarna.

Punkterna 22 och 23.

Vad utskottet i dessa punkter hemställt bifölls av kammaren.

Ang. villkor
för statsbidrag
till
väganlåggningar
m. m.

Punkten 24, angående villkor för statsbidrag till väganläggningar
in. m.

I statsverkpropositionen hade Kungl. Maj:t under punkt 24 av
sjätte huvudtiteln föreslagit riksdagen att i avseende å de statsbidrag,
som för år 1916 kunde av riksdagen beviljas till väganläggningar
och vägförbättringar samt till bro- och hamnbyggnader ävensom
upprensning av åar och farleder, skulle gälla de allmänna villkor
och bestämmelser, vilka funnes intagna i riksdagens skrivelser
den 31 maj 1907 och den 27 februari 1914.

I sammanhang med denna fråga hade utskottet till behandling
förehaft en av herr Molin i Dombäcksmark m. fl. inom andra kammaren
väckt motion, nr 69, vari hemställts, att riksdagen med ändring
av Kungl. Maj:ts ovan nämnda förslag måtte besluta, att i avseende
å ifrågavarande statsbidrag skulle gälla de allmänna villkor
och bestämmelser, vilka funnes intagna i riksdagens skrivelse den 31
maj 1907.

Utskottets hemställan innefattade bifall till Kungl. Maj:ts
framställning i ämnet, dock med det tillägg att, därest statskontorets
befattning med bestridande av utgifter för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
komme att på grund av Kungl. Maj:ts beslut upphöra*
den befattning med ärenden angående statsbidrag från av riksdagen
beviljade anslag till väganläggningar och vägförbättringar samt till
bro- och hamnbyggnader ävensom upprensning av åar och farleder,
som enligt riksdagens nämnda skrivelser tillkomme statskontoret,
skulle från den tidpunkt, Kungl. Maj:t bestämde, övertagas av vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen.

Reservation hade likväl avgivits av herr Pers, vilken med biträdande
av utskottets förslag i fråga om väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
eventuella övertagande av den befattning med ärenden rörande
ifrågavarande statsbidrag, som nu tillkomme statskontoret, ansett,
att utskottet bort tillstyrka bifall till herr Molins i Dombäcksmark
ovanberörda motion.

Punkten föredrogs, varefter

Herr Molin i Dombäcksmark yttrade: Herr talman, mina

herrar! Då statsutskottet behagat avstyrka den föreliggande

57 Jir 46.

Tisdagen den So man*, c. m.

motionen, som jämte mig är undertecknad av 22 av andra kammarens Ans- mutor
ledamöter, och vilken motion rörer villkoren för åtnjutande av stats- (idra^tiu
anslag för väganläggningar m. m., så torde det icke kunna anses mganiäggförmätet
att taga kammarens tid något i anspråk för att bemöta ut- ningnr m. m,
skottets motivering för avslag å min och mina medmotionärers (Forte.)
förslag.

Till eu början vill jag bava sagt, att knappast något riksdagsbeslut
bär satt sinnena mera i svallning ute i bygderna än just beslutet
att bifalla herr Lindblads motion vid 1914 års A-riksdag angående
skärpning i villkoren för erhållande av statsanslag till väganläggningar.

Motionen i fråga gick ut på att för åtnjutande av statsbidrag
med 2/3 av anläggningskostnaden för anläggning av nya eller omläggning
av gamla vägar måtte uppställas villkoret att för väganläggningen
erforderlig mark skulle kostnadsfritt tillhandahållas av
landsting, kommun eller enskilda.

Till stöd för detta attentat mot vägväsendets utveckling framställdes
av motionären och godtogs av statsutskottet och riksdagen
trots alla protester det skälet, att då riksdagen beträffande anslaget
för enklare vägar i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län
fäst ett liknande villkor, fordrade konsekvensen, att samma villkor
jämväl sattes för det stora väganslaget. Dessutom framdrogs som
skäl för bifall till denna herr Lindblads motion, att genom ett bifall
till densamma anslaget skulle bliva använt i större utsträckning än
hittills och att därigenom skulle uppnås ett främjande av ett mera.
intensivt byggande av vägar.

Man behöver sannerligen icke vara expert på området för att
inse hur grundfalslct detta resonemang är. Jämförelsen mellan anslaget
för enklare vägar och det stora väganslaget haltar oerhört.

Som kammaren minnes är någon gräns ej satt för anslaget till
enklare vägar i de nordligare länen. Hela anläggningskostnaden kan
i vissa fall betalas av statsmedel, då det gäller sådana vägar. Som
motvikt häremot fastställdes villkoret om upplåtelse av fri mark
för vägbanan. Rörande det stora väganslaget är gränsen satt till
2L av den beräknade kostnaden, och anslaget får icke överskrida
denna gräns. Att då som skäl för fri markupplåtelse framhålla den
»önskvärda likformigheten beträffande villkoren för åtnjutande av
statsanslag», det är, mina herrar, icke särdeles kvickt, men, bevars,
mycket modigt. Talet om att antagandet av detta villkor skulle
medföra att anslaget i större utsträckning än hittills, bleve tillgängligt
för befrämjande av ett intensivt utbyggande av vägar kan
karakteriseras på samma sätt. En var som har det allra ringaste
begrepp om svårigheterna för vederbörande intressenter att få nya
vägar till stånd, måste le av medömkan över den i sådant tal manifesterade
okunnigheten. Jag vill tro, att okunnigheten här spelat
största rollen. Jag vill icke misstänka, att bakom detta tal ligger
en medveten lust att göra skada och att för en lång tid framåt omöjliggöra
arbetet för vägväsendets förbättring och utveckling här i
landet. De av riksdagen i fjol antagna nya villkoren innebära

Nr 46. 58

Tisdagen den 23 mars, e. m.

■ing- villkor ingenting mer och ingenting mindre än att på ett betänkligt sätt
för stats- minska statens bidrag till vägar från 2U av den beräknade kostnaden

bidrag till ..ip,

väganlägg- till inemot hälften.

lingar m. m. Nu säges det, att det icke alls är för mycket begärt, att de

(Ports.) som vilja ha nya vägar, också släppa till jord för desamma. Det resoneras
som så, att jordvärdet stiger i de trakter, som erhålla bättre
kommunikationer. Det är alltså orätt, att staten skall hjälpa till att
betala jordlösen åt personer, som visserligen få släppa till något jord,
men som tack vare detta få sin övriga jord å ömse sidor om vägbanan
ökad i värde långt över jordförlusterna. Ja, vore problemet så enkelt,
så skulle jag inte stå här och plädera för motionen. I vår motion har
framdragits några exempel, vilka jag skall be att få citera.

»En landsväg skall byggas för att sammanbinda tvenne andra
landsvägar. De som bo efter linjen och i all synnerhet de, som
befinnas längst bort från de gamla landsvägarna äro givetsvis mest
angelägna om att få vägen till stånd. Erån deras sida som hava
mest nytta av vägen torde svårigheterna vara mindre att få mark
upplåten fritt. Ju närmare man kommer de gamla stråkvägarna,
dess mindre blir intresset och nyttan, och de som bo allra närmast
de gamla vägarna behöva kanske icke alls för egen del den nya vägen.
Att antaga att dessa, som icke hava annat än kanske omak av vägens
framdragande, skola släppa till jorden gratis är väl för mycket begärt
liksom också att fordra att de längst bort boende, som förut
skänkt sin jord, skola satsa ihop pengar för att köpa den jord, som
ej kan fås till skänks.

Om till äventyrs en landsväg skall dragas från obygden fram
till en stad eller stadsliknande samhälle, hur skall det bli möjligt att
förmå t. ex. en gårdsägare att skänka jord för vägbanan över kanske
tomtägarens enda lilla trädgårdstäppa? Eller för att taga ett annat
exempel. Vägen går tvärs över eller längs efter en torpares eller
lägenhetsägares åker. Är det rätt att den som får sin åker uppstyckad
i oregelbundna figurer eller mister avsevärd jordareal av det
lilla han har skall tåla detta utan all ersättning?

Än ytterligare ett exempel. Om vägen går genom en by hava
alla inom byn lika nytta av vägen. Men det är ej sagt att vägen
skår alla ägorna i byn. De fastigheter, som ligga vid sidan av
vägen, få lika nytta som de vilka få släppa till jord för vägbanan.
Då frågas, är det rättvist att den ene skall släppa till jord och den
andre slippa alldeles ifrån det, då nyttan för bägge är precis lika
stor?»

Jag har trott mig finna, att bakom denna fordran, att enskilda
skola släppa till jord gratis, ligger eu strävan att på något sätt
komma åt s. k. oförtjänt jordvärdestegring. Av de exempel, jag
nyss citerat, hoppas jag skall framgå för en var, att metoden att
på detta sätt komma åt oförtjänt jordvärdestegring är synnerligen
klumpig och orättvis och föga ägnad att komma åt de jordvärdestegringar.
som bli störst, jag menar sådana värdestegringar, som uppkomma
å jord vid sidan av kommunikationslederna, där man har alla
fördelar av kommunikationsmedlen men intet som helst omak av

Tisdagen den 23 mars, e. m. 59

■dem, till exempel i form av att ägaren för ändamålet måste släppa
till någon del av sin jord. Nej, mina herrar, spörsmålet att beskatta
oförtjänt jordvärdestegring skall icke behandlas på detta sätt.

Nu antar jag, att mången invänder, att det visst icke är menigen
att enskilda i allmänhet skola släppa till jord. Man pekar
därvid på, att såväl landsting som kommuner angivas uti villkoren
såsom parter, de där skola bekosta jordlösen. Häremot vill jag invända,
att vad man i detta fall icke kan begära av enskilda, icke
heller kan begäras av landstingen och kommunerna. Då sådana krav
ställas på landsting och kommuner, tycks man rent av glömt bort, att
det här i landet existerar en vittgående och stor fråga, som ännu
icke fått sin lösning: frågan om utjämningen av det ojämna och orättvisa
kommunala skattetrycket. Man är ense om, att detta skattetryck
bör på något sätt utjämnas. Då så är förhållandet, tycker
jag, att det är i högsta grad inkonsekvent och stridande mot allt
sunt förnuft att stipulera nya villkor och bestämmelser, som ej kunna
få annan tänkbar följd än att ytterligare förvärra detta ojämna skattetryck.

Av de exempel jag anfört framgår, hur vansklig uppgiften skall
bliva att tvinga folk ute i bygderna att släppa till jord gratis för
vägarna. Då detta kan vara fallet, när det gäller intressenterna
själva, hur svårt skall det då ej bli att förmå landsting och kommuner
att anslå medel för ändamålet? Det är sällan, åtminstone i
Norrland, att en landsväg kan bli till nytta för en hel vidsträckt
kommuns alla innevånare. Att få ett beslut om anslag till jordlösen
i en sådan kommun till stånd är, mina herrar, lättare sagt
än gjort. Om landstingen skola vi icke tala. Jag tror, att förhoppningarna
om landstingens ingripande härutinnan ju förr dess hellre
böra inrangeras bland de s. k. fromma önskningarna.

Efter att hava redogjort för frågans förhistoria säger utskottet
följande:

»Härtill kommer, att utskottet har all anledning antaga, att
de sakkunniga, vilka av chefen för finansdepartementet tillkallats
för verkställande av utredning rörande väghållningsbesvärets utjämning
m. m., i sitt blivande utlåtande icke lära Underlåta att behandla
jämväl frågan om villkor för statsbidrag till vägväsendets
upphjälpande och att det sålunda icke kan anses lämpligt att innan
berörda utredning föreligger vidtaga någon mera väsentlig ändring
i dessa villkor.»

Om utskottet vid 1914 års första riksdag haft vänligheten att
resonera på det sättet, då det gällde herr Lindblads motion, skulle
jag varit synnerligen glad, men då ville icke utskottet resonera så.
År det för övrigt tänkbart, att sakkunnige skola ge sig in på ifrågavarande
spörsmål, då riksdagen så tydligt och så sent som 1914-manifesterat sin vilja, att landsting, kommirner och enskilda skola
tillhandahålla fri mark för väganläggningar? Jag har för min del
inga illusioner på detta område.

Nu har herr Pers fogat en reservation till det föreliggande
utlåtandet, i vilken han yrkar bifall till mitt och mina medmotio -

JTr 46.

Ang. villkor
för statsbidrag
till
våganläggningar
m. m.

(Forts.)

Sr 4«. 60

Tisåageu den 23 mars, e. m.

Ang. villkor
för .•statsbidrag
till
väganläggningar
m. in.

(Forts.)

närers förslag. Herr talman, jag ber att med anledning av vad
jag nu anfört få hemställa om bifall till reservationen.

Härpå anförde:

Herr Lemke: Herr talman! Ehuru jag är en stor vän av
utvecklingen av vårt svenska vägnät och, särskilt när det gäller
Norrland, vill i min mån bidraga till, att det norrländska
vägväsendet utvecklas, vilket jag visat genom de anföranden
jag haft äran hålla i denna kammare vid föregående behandling
av dessa frågor, särskilt när det första gången gällde enkla
vägars etablerande där uppe, kan jag icke underlåta att nu
säga några ord i denna fråga, även om de gå emot det specifikt
norrländska intresse, som ger sig till känna i herr Molins motion,
och detta beror därpå, att det förefaller mig, som om den
ärade motionären tagit med alltför hård hand på de speciella
önskemål, som han vill ha fram. Att detta är förhållandet,
torde herrarna finna av motionen. Det heter där på första
sidan: »Genom beslutet komma snart sagt alla nya vägbyggnadsföretag
att omöjliggöras.» På sid. 2 står det helt kategoriskt
: »Omöjliga villkor kunna helt enkelt icke tillämpas,

endast avskaffas.» Och motionen slutar med detta stycke: »Att
lämna denna framställning obeaktad leder endast till att allt
vad vägbyggnader heter stoppas under ett antal år framåt,
och att massprotester framkomma från enskilda, kommuner, väghållningsdistrikt,
landsting och hushållningssällskap till sådant
antal och sådan styrka, att motståndet till slut måste vika.
Om utvecklingen dit hän lider intet tvivel.» Då nu motionären
i sitt anförande också tagit upp frågan om jordvärdestegring
i sambana med detta, tror jag icke, att jag dömer för hårt, om
jag säger, att han tagit ett alltför hårt tag på denna fråga, som
han vill ha fram.

Det är så, att det genom 1914 års riksdags beslut blivit
enhetliga villkor för vägbyggande med statsbidrag, sålunda att
fri mark tillhandahålles. Härigenom har man icke blott fått
likformighet i villkoren utan även ernått en ekonomisk fördel,
nämligen den att det statsbidrag, som lämnas, uteslutande kommer
att användas till vägbyggande och icke till jordanskaffning,
varigenom vägbyggandet i sin mån blir mera intensivt.

Nu får man väl säga, att det måste vara förvånande, att en
sådan hemställan, som här göres i motionen, kommer från en
norrländsk landsända, ty i regel kan man väl ändå påstå, att
den jord, som tillhandahålles för vägbyggnader, är relativt billigare
i det i stort sett ouppodlade Norrland än i de södra
delarna av landet. Om detta krav pa, att riksdagen sTtulle
uppriva, sitt så nyligen fattade beslut, komnJit från en sydligare
landsände, där man har mera öppen jord och dyrbar åkerjord,
skulle jag ha fattat det, men det förefaller märkvärdigt,
att det kommer från Norrland. Nu är det ju så, att det ifråga

Tisdagen den 23 mars. e. m.

Öl Nr 445.

om eu järnvägsbyggnad mången gång kan vara rätt svårt, när
den skall passera genom ett samhälle eller en by, att lägga denna
väg så i terrängen, att man helt och hållet undviker att avskära
åkrar och öppen jord, men beträffande fordonsvägar bör det
icke möta hinder att lägga dem på det sättet, att man ej styckar
öppen jord. Man förstår, att i Norrland, där det finnes
små arealer öppen jord, denna för ägarna skall vara dyrbarare,
och det är sant, som motionären sagt, att om en väg dras fram
och man därigenom styckar de täppor och jordremsor, som där
finnas, kunde det vara ledsamt nog i denna landsända, men
det bör, som nämnt, icke möta något hinder att vid fordonsvägars
byggande lägga dem så, att man skadar den öppna jorden
i minsta möjliga mån, och därmed förfaller det av motionären
anförda skälet. För övrigt är det på det sättet med upplåtandet
av fri jord, att den enskilde jordägaren ingalunda, som motionären
sagt, gratis skall släppa till sin jord, utan han får ersättning
härför av det allmänna.

Det skulle vara mycket mera att säga, men då tiden är
långt framskriden, vill jag icke uppehålla kammaren längre,
utan jag slutar med att säga, att hur varm vän av vägväsendet
jag är, och hur gärna jag ser, att särskilt norrlänningarna fide
vägar, som de önska sig, kan jag icke finna annat än att
utskottet haft goda skäl för sin hemställan, till vilken jag
ber att få yrka bifall.

Herr vice talmannen D. Persson: Herr talman! Den

senaste ärade talaren sade, att han var vän av det norrländska
vägväsendet och sålunda önskade framgång åt vägbyggandet i
Norrland. Nu är det ju så, att denna fråga icke särskilt är en
norrländsk fråga, utan den rör i lika hög grad vägbyggnader
över hela landet. Och det synes mig, att talaren det oaktat icke
borde vara så förvånad över, att förslaget särskilt intresserar
Norrland, men det har också framförts av motionärer från andra
delar av landet, men det är i Norrland som det mer än annorstädes
behövs nya vägar. Överallt där man förut fått vägar
anlagda, har man erhållit två tredjedelar i statsbidrag även för
inköp av mark, och det synes mig därför ganska orättvist, om man
nu skulle draga in på detta och staten sålunda icke skulle lämna
bidrag till markinköp just när det är fråga om att befrämja
vägväsendet i allmänhet och särskilt i Norrland. Jag kan icke
finna något skäl för detta.

Man har invänt mot ändring nu av 1914 års riksdags olyckliga
beslut, som jag vill kalla det, att man icke vunnit erfarenhet
om, hur beslutet kommer att verka. Ja, det förefaller, som
om man skulle vara bra främmande för vägbyggnadsfrågor, om
man skulle behöva vänta för att se, hur ett sådant beslut kommer
att verka. Om staten förut lämnat två tredjedelar i bidrag till
markinköp, och detta bidrag dras in helt och hållet, så är det
lätt nog att förstå, hur det kommer att kännas för dem, som

Ang. villkd''
för statsbidrag
till
täganläggningar
m. m.

(Forts.)

Nr 4& 62

Tisdagen der. 23 mars, e. m.

Ang. villkor skola bygga vägar, och man behöver icke några praktiska exför
stats- empei på det. Det kommer att visa sig avsevärda svårigheter,
våganlågg- oc^ det blir såsom den senaste talaren yttrade, att vägbyggandet
ningar m.m. kommer att bedrivas mera intensivt, därför att man får bidrag
(Forts.) endast till byggnader i stället för som förut även till markinköp.

Det är ett fullkomligt misstag av herr Lemke, ty det kommer
icke större anslag för själva byggnaden till del än förut. Det
blir visserligen något flera, som fortare få bidrag, men man begränsar
beloppet, och det blir svårare för dem, som bygga vägar,
därför att de erhålla så mycket mindre statsbidrag just emedan
de skola tillhandahålla marken gratis. Det synes mig olämpligt,
om nfctn just nu på en tid, då det göres befogade anspråk på,
att staten skall bidraga med högre belopp än den gjort förut
dels till byggnad och dels till underhåll av vägarna, skulle
draga in detta anslag för markinköp helt och hållet. Och det
synes mig så mycket olämpligare att göra det nu, då vi veta,
att vägkommissionen håller på att omarbeta väglagen. Om riksdagen
står fast vid det beslut, som jag betecknade som ett olyckligt
beslut, måste kommissionen få den uppfattningen, att det
är riksdagens önskan, att väglagen skall innehålla, att staten
icke lämnar bidrag för inköp av mark. Det kan väl icke heller
förnekas, att herr Molin i sitt yttrande och i sin motion haft
ganska rätt däri, att många vägföretag komma att stranda just
på grund av indragandet av statens bidrag till inlösandet av
marken. Ty det är icke alltid så, att det är hela vägdistriktet,
som är intresserat för vare sig nyanläggning eller omläggning
av en väg, utan det kan vara så, att det är vissa delar
och vissa personer inom distriktet, som kunna ha sådana intressen.
Ett sådant förslag föreligger just i det distrikt, jag tillhör,
där vägen icke utan vidare blir godtagen av vägkassan förrän
den omlägges, och det är tydligt, att om man icke får bidrag
till inlösen av marken, så strandar hela företaget. Det kan
alltså icke vederläggas. Man kan påstå, att det icke har den
verkan, men i verkligheten kommer det att gå så i många fall,
som också herr Molin påpekade här.

För min del skulle jag därför våga hoppas, att åtminstone
denna kammare nu fattar beslut i överensstämmelse med den
reservation, som herr Pers har fogat vid detta utskottsutlåtande.
Jag har så mycket större anledning att hoppas, att så må ske,
som här förekommer ett stort antal motionärer och motionärer
ur olika partier, så att det icke är någon partifråga, utan en
fråga, som intresserar samtliga partier. Jag vågar således, herr
talman, hoppas, att denna kammare skall ha mera känsla för
detta än som kommit till synes i statsutskottets utlåtande. På
grund av det anförda skall jag anhålla att få yrka avslag på utskottets
hemställan och bifall till den av herr Pers vid utskottets
utlåtande fogade reservationen.

Herrar Zelahn och Lundström i Långnäs instämde häruti.

Tisdagen den £3 mars, e. in. 63

Herr Ekman: Herr talman! Jag kan naturligtvis icke
dela den förhoppning, med vilken herr vice talmannen nyss avslutade
sitt anförande. Min förhoppning går tvärtom i den
riktningen, att detta års riksdag, liksom 1914 års bägge riksdagar,
skall finna lämpligt, att vid anläggning av nya vägar
något statsbidrag för själva markkostnaden icke må utgå. Förhållandet
var ju, att beslut i denna riktning fattades vid
1914 års första riksdag. Redan vid senare riksdagen samma
år framkom en motion av liknande innebörd som den av herr
Molin i år väckta motionen, vilken vi nu ha till behandling,
och 1914 års senare riksdag avslog denna motion. Beslutet om
att statsbidraget icke skall utgå för markkostnaden, skulle träda
i kraft först för sådana vägar, vilka Kungl. Maj:ts befallningshavande
efter 1915 års ingång ålade väghållningsskyldige
att utföra, alltså icke beträffande sådana vägar, om vilka beslut
var fattat före 1915. Det är således först med innevarande
års ingång, som det av 1914 års riksdag fattade beslutet trätt i
kraft. Jag tror då, att statsutskottet kan vara fullt berättigat
att uttala, att någon som helst erfarenhet om ogynnsamma verkningar
av det tidigare fattade beslutet ingalunda ännu kan
åberopas. Det skulle väl ock vara minst sagt egendomligt,
om riksdagen, utan att kunna peka på en sådan vunnen erfarenhet,
redan nu ginge att ändra det en gång fattade beslutet, och
visst är, att ett sådant ändringsbeslut nog måste byggas på vida
kraftigare skäl än de suppositioner, som av den ärade motionären
och kammarens ärade vice talman ha anförts, suppositioner
om vad som möjligen kommer att inträffa, därest detta beslut
får kvarstå. Ingalunda kan man säga, att ansökningarna om
bidrag för väganläggningar ha minskats, tvärtom tror jag, att
man måste erkänna, att ansökningar, och mycket behjärtansvärda
ansökningar, till sådana företag finnas inneliggande till
vida större belopp än vad som ännu motsvaras av de anslag för
detta ändamål, som av riksdagen ha anvisats.

Man bör nu icke av herr vice talmannens anförande föranledas
att tro, att det här gäller någon mycket stor fråga. Det är
icke fallet. Det har uppvisats redan vid 1914 års riksdag,
att jordvärdet för dessa väganläggningar spelar en i förhållande
till själva kostnaderna mycket obetydlig roll. Jordvärdet för
väganläggningar — det fa vi väl också erkänna — är i Eorrland
vida mindre än i de mera bördiga delarna av vårt land,
och således torde det vara med fullt berättigande som herr Lemke
sade, att det förvånade honom, att man särskilt från Norrlandshåll
gjorde så stort nummer av denna fråga. För min del har
jag funnit, att det vore lämpligt, att här söka åstadkomma någon
likhet med de förhållanden, som gälla beträffande andra kommunikationsfrågor,
beträffande statslån till järnvägar och ''dylikt.
Detta har också av statsutskottet här ‘framhållits.

Slutligen måste jag mot den invändning, som av motionärerna
och herr vice talmannen gjorts, att de sakkunniga, som
för närvarande äro sysselsatta med utredning rörande väghåll -

Nr 46.

Ang. villkor
*för statsbidrag
till
väg anläggningar

(Forts.)

Nr 46. 64

Tisdagen den 23 mars, e. m.

Ang. villkor
för stats- J
bidrag till
oäganläggnmgar
in. m.

(Forts.)

ningsbesvärets utjämning, icke skulle få någon anledning’ aU
sysselsätta sig med denna fråga, om riksdagen nu icke uppreve
förra årets beslut, säga, att då statsutskottet i sin motivering
utgår från, att de sakkunniga under alla förhållanden komma
att sysselsätta sig med denna fråga, lär enligt mitt förmenande,
därest man eljest förutsatt, att så icke skulle bli förhållandet,
däri ligga en tämligen god garanti för att de sakkunniga
komma att gorå det. Om däremot riksdagen skulle visa ett
sådant vankelmod ifråga om vad riksdagen verkligen menar i
denna fråga, som att ena året, då bestämmelserna alldeles nyss
trätt i kraft, uppriva ett föregående år fattat beslut, då må
jag säga, att de sakkunniga kunde ha skäl att fråga sig. om det
ens lönar sig att sysselsätta sig med detta spörsmål.

Herr talman, på de skäl, som äro anförda för utskottets
hemställan och på de skäl för bifall, som här framställts, anhåller
även jag att få yrka bifall till statsutskottets hemställan.

Herr Rydén i Malmö: Jag skall be att få säga ett par ord i
denna fråga. Är det icke bra märkvärdigt, att man kommer och
påyrkar en ändring i dessa bestämmelser, om man tänker på,
hur saken verkligen ligger? Förra årets båda riksdagar beslöto
att ändra förutvarande villkor. Beslutet har knappast hunnit
träda i kraft förrän en motionär väcker förslag om att dessa
villkor skola slopas, utan att man hunnit bilda sig någon som
helst uppfattning, om, hur de komma att verka. Det är det ena.
Det andra är, att det sitter en kommitté, som arbetar på detta
område, och som man vet snart vara färdig, men nu skall man
icke ens avvakta resultatet av dess arbete innan man vill ändra
dessa villkor.

Jag begärde ordet, då jag hörde herr vice talmannen, som
ändå har en gammal vana i dylika allmänna värv, understödja
ett sådant yrkande, som här föreligger. Jag vill också säga
dem, som här i detta fall tro sig företräda ett speciellt intresse
för vissa landsändar, att om man pressar upp anspråken ifråga om
statsbidragets storlek alltför högt, måste detta medföra, att
man icke kan ge så många väganläggningar understöd, ^ som
därav äro i behov. Jag kom in i statsutskottet 1909, och då var
väganslaget 1,250,000 kronor. Vi skriva nu 1915, och nu är
det allmänna väganslaget 2,500,000 kronor — det är alltså
fördubblat — och därtill komma 500,000 kronor, ett särskilt anslag
till enklare vägar i Norr- och Västerbottens samt Jämtlands
län. Hela väganslaget har alltså stigit på dessa sex år från
1,250,000 kronor till 3,000,000 kronor. Det är klart, att det finus
en gräns för hur högt anslag staten kan bevilja för detta ändamål,
och skruvar man då upp villkoren på det sättet, att man fordrar
icke blott att staten skall lämna stora bidrag utan att de, som
skola bygga vägarna, t. o. m. skola vara fritagna från att släppa
till marken — och det kan hända, att de klå det allmänna, när
det gäller att bestämma priset på den mark, där vägarna skola gå

Tisdagen den 23 mars, e. m.

65 Nr 46.

fram sa är det klart, att man tränger undan en hel del Ang. villkor
legitima anspråk på vägbyggnader, vilket förhållande då kommer /?r atat{
att lända till allmän skada, även om man därmed kan gynna bi?ra9''tiU
ett visst tillfälligt företag. Jag kan icke för min del vara med
om att behandla denna fråga så ensidigt, som här sker, och då (Forts.)
hela spörsmålet sa snart skall komma upp, tycker jag, att det
är rimligt, att man åtminstone avvaktar något års erfarenhet
av dessa bestämmelsers verkningar, innan man river upp beslutet.
Jag måste därför yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Molin i Dombäcksmark: Här har påståtts, att mo tmnen

skulle beröra en speciell norrlandsangelägenhet. Jag vill
da erinra om, att det finnes representanter från snart sagt alla
landskap, som skrivit under densamma, representanter från t. ex.
Bohuslän, Södermanland, Halland, Västergötland, Östergötland,
V al mland, Smaland. Jag vill med detta hava protesterat mot
att motionen angives vara speciellt norrländsk.

Här har herr Rydén. i Malmö stått och resonerat, att det
vore i högsta grad olämpligt att nu ändra villkor, som riksdagen
förut fastställt, utan den ringaste föregående utredning etc. etc.
Jag skulle ha varit synnerligen tacksam, om jag fått höra honom
spela de tonerna i fjol, då detta olyckliga villkor stadfästes.
^ Då var det inte tal om, att det saknades utredning,
utan da ansåg sig statsutskottet och riksdagen kunna på fri hand
och utan ringaste föregående utredning, om vart det skulle bära
lian, andra de förutvarande villkoren. Jag stod då på denna
plats och framhöll, hur oriktigt det var att utan föregående utredning
ändra villkoren. Men herrarna ville icke höra på det
örat, och ändringsförslaget gick igenom. Nu komma samma herrar,
som då nonchalerade behovet av utredning, och säga: Inte
kunna vi ändra detta villkor utan föregående utredning.

Jag tror icke, att jag pa något sätt har blivit gendriven av
de herrar, som uppträtt emot mig. Varken herrar Lemke eller
Ekman i Mogård eller Rydén ha i sak vederlagt mig på någon
enda punkt.

Vad som mest förvanade mig i herr Rydéns resonemang
var antydningarna om jordjobberi. Jag har skrivit i min motion
så här: »Talet om att staten kan bli uppskörtad genom så

kallat jordjobberi är ovederhäftigt, då statsbidraget hittills endast
utgått för beräknade markvärdet, allt efter enhetliga principer,
ej efter verkliga av enskilda till äventyrs uppskruvade
ivärden.» Jag hoppas, att herr Rydén skall såsom en behållning
av dagens diskussion komma ihåg för framtiden, att det
statsanslag, som har utgått till jordlösen, icke har varit beroende
på, huruvida ägarna till marken försökt skruva upp prisen.

Ja, herr talman, det var mycket annat också, som skulle hava
tarvat gensaga, men jag tror, att jag i mitt första anförande har
sagt allt vad som kan sägas, och vad de senaste talarna ha be Andra

kammarens protokoll 1915. Nr ko. 5

Nr 46. 66

Tisdagen den 23 mars, e. m.

Ang. villkor hagat yttra, har på intet sätt vederlagt, vad jag först sade.
förstats- Endast det vill jag säga:

vä anlägg- Det är egendomligt, att man talar om likformighet och en ningår

m. m. listighet i villkoren, då det gäller två till sin art så olika
(Forts.) saker. Beträffande det stora väganslaget är bestämt, att endast
två tredjedelar av beräknade kostnaderna utgå av anslaget.
Ifråga om enklare vägar är däremot föreskrivet, att statsanslaget
kan uppgå ända till 100 o/o. Det måste då vara en väsentlig
skillnad på de synpunkter man anlägger på frågan om jordlösen
beträffande de båda anslagen.

Herr Ekman trodde icke, att detta var någon stor fråga.
Jag skall då be att få tala om, att det kan bli en stor fråga., och
jag kan lova herrarna, att därest det olyckliga villkoret icke så
snart som möjligt blir borttaget, så komma här petitioner att
översvämma Kungl. Maj :t från alla delar av landet. Oviljan
mot villkoret är så starkt, att jag är övertygad om, att det icke
behövs någon agitation för att, snart sagt, varje landsting,
varje hushållningssällskap, varje väghållningsdistrikt, ja, varje
kommun skall komma med petitioner till Kungl. Maj :t med begäran
att få detta olyckliga och förhatliga villkor upphävt.

Jag ber att få vidhålla mitt yrkande.

Herr E. A. Nilson i Örebro: Herr talman! Endast av den
anledningen, att bär gjorts gällande, att detta villkor, som riksdagen
bestämde förlidet år, skulle innebära en orättvisa särskilt
mot Norrland, därför att det icke varit knutet vid de anslag, som
beviljats länen i södra och mellersta Sverige, ber jag att få lämna
kammaren den upplysningen, att enligt statistisk årsbok för 1915
som för kort tid sedan blivit utdelad här i kammaren, har till nyanläggningar,
omläggningar eller förbättringar av vägar, vartill
statsbidrag beviljats under åren 1841—1918, utgått en summa av
36,163,900 kronor. Av detta belopp ha de fem norrländska länen
jämte Kopparbergs län erhållit 16,898,594 kronor, sålunda nära hälften.
Jag tror därför icke, att det finns fog för att göra den erinringen,
att man begått någon orättvisa gent emot de norrländska
länen.

För övrigt vill jag endast säga, att det hot, som den senaste
ärade talaren fann lämpligt att framställa, säkerligen icke inverkar
på riksdagens hållning i denna fråga. Riksdagen fattar nämligen
sina beslut på sakliga grunder, oavsett vilket hot, som framställes
från Västernorrlandslänsbänken.

överläggningen var härmed slutad. Herr talmannen framställde
propositioner först på bifall till utskottets hemställan samt vidare
på avslag därå och bifall i stället till den vid punkten fogade
reservationen; och blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.

Punkten 25.

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Tisdagen den 23 mars, e. in.

67 Nr 46.

Härefter föredrogs punkten 26, angående väckta motioner om
anslag till väganläggningar m. m.; och anförde därvid:

Herr Öberg: Det svar, som statsutskottet givit på västernorrlänmngarnas
motion om anslag för år 1916 av 100,000 kronor
att användas till anläggande av enklare vägar inom Västernorrlands
län, var ju väntat, ty vid nedskrivandet av denna motion
gjorde vi oss nog föreställning om, att de rådande kristiderna, uti
vilka vi leva, skulle tagas till intäkt för ett avslagsyrkande. Men
ställda inför nödvändigheten av flera och nya vägar och de oavvisliga
krav, som därpå gång efter annan framföras av länsbefolknmgen,
kände vi oss förpliktigade till att härutinnan motionera
1 syfte att Västernorrlands län liksom en del andra norrländska
län skulle beredas tillfälle att få s. k. enklare vägar, och detta så
mycket mera,. som det under tidernas lopp nogsamt visat sig, att
man bör börja att ropa och bedja ganska tidigt, ty bönhörelsen
later i varje fall ganska länge vänta på sig.

Behovet av nya vägar inom länet måste med skäl sägas vara
omisskännligt stort, ty det är många trakter inom länet, som icke
äga någon utfartsväg och sålunda icke ha någon samfärdsel med
de mera öppna bygderna. Såsom i motionen angives, framställdes
i Västernorrlands läns landsting 1912 förslag därom, att genom
landstingets föranstaltande skulle verkställas eu utredning för att
få konstaterat, hur stort vägbyggnadsbehovet inom länet °var, och
för att desslikes fä utrönt, hur mycket medel behövdes inom den
närmaste tiden, för att de vägar skulle bli byggda och utförda,
som efter eu företagen utredning kunde befinnas vara av behovet
påkallade. Denna utredning har givit vid handen, såsom ock en
var inom landstinget kunde vänta, att behovet av nya vägar inom
Västernorrlands län var avsevärt stort, och utredningen har vidare
visat, att om de mest nödvändiga vägarna skulle byggas, behövdes
för Västernorrlands läns vidkommande ett anslag av i runt tal
11,000,000 kronor. Med anledning härav beslöt landstinget att i
skrivelse till Kungl. Maj:t begära ett årligt anslag under fem år
av 400,000 kronor, och förklarade sig landstinget villigt att under
samma tid bidraga med ett anslag av 100,000 kronor, varigenom
länet skulle för sitt vägbehov få till sitt förfogande en halv miljon
kronor. Om denna landstingets hemställan till Kungl. Makt
kunnat bifallas och länet sålunda fått vad det i berörda avseende
ås t lind åt, skulle det med ett behov av vägar ä 11,000,000 kronor
likväl åtgått en tid av 22 år, innan vägarbetet blivit utfört.

Något resultat av landstingets hänvändelse till Kungl. Maj:t har
icke försports, utan det torde få antagas, att landstingets skrivelse
sa att säga hamnat i papperskorgen. Det har därför synts oss
motionärer pa Västernorrlandslänsbänken såväl i denna kammare
som i medkarnmaren, att det borde ifrågasättas ett anslag å 100,000
kronor till byggande av enklare vägar, för att man därigenom i tid
skulle få börja att liksom avarbeta det stora vägbehov, som verkligen
förefinnes. Och ur statshushållningens synpunkt har det til -

Om anslag
till väganlåggningar
m. wl

Nr 46. 68

Tisdagen den 23 mars, e. m.

Om anslag lika synts oss motionärer, att det vore en klok och välbetänkt åtm
våganlägg- gård, om man litet mera än hittills sloge in på byggande av s. k.
ningar m. m. enkiare vägar och icke överallt byggde de stora, breda, raka och
(Forts.) för öyrigt förstklassiga vägarna, ty folket är enligt vår mening
mycket mera betjänt av att få till stånd enklare vägar, där transporten
icke är så synnerligen stor. Yi behöva snarare derå vägmil
än mindre och dyrbara vägar, och folket känner sig icke tillfredsställt
med att få fina vägar här och där, utan vad som behövs
är att man anlägger enklare vägar i större utsträckning än
som kan åstadkommas genom det stora allmänna väganslaget.

Yad har nu statsutskottet haft att giva till svar på vart stora
krav?

Ja, mina herrar, inför detta stora krav på mera vägar inom
Västernorrlands län, som i kostnadshänseende motsvaras av 11 miljoner
kronor, har statsutskottet icke haft att giva mera och annat
än ett litet tröstens ord, då statsutskottet sagt, att motionen ifråga
är i och för sig behjärtansvärd. Ja, mina herrar, nog är det bra
litet. Ur min erfarenhet såsom norrlänning måste jag säga, att
folket där uppe i obygderna och i utkanterna lever icke av och
känner sig icke tillfredsställt av bara detta lilla erkännande ord
från statsutskottet sida, ty de kunna icke tillfredsställa sig härmed.
De begära därför, icke mera än att samtidigt som man genom lagbud
ålagt alla och envar, som äga fastigheter att utgöra såväl
sommar-, som vinterväghållning på mindre och större avstånd, och
sålunda ålagts stor och tung vägbörda, de skola beredas tillfälle
att själva komma ut till sina vägskiften för att där fullgöra de
förpliktelser, som genom det oundvikliga jagbudet åligger dem.
Men det måste sägas, att därför är det icke tillräckligt sörjt. Man
har fått förpliktelser, men man har icke fått möjlighet att kunna
fullgöra vad som fordras. Här skulle kunna berättas åtskilligt
om de svårigheter, de umbäranden, som en och annan väghållare
gång efter annan underkastas, då han ställes inför en skyldighet
som med bästa vilja är ganska svår att fullgöra.^

När så är, att vi ingen förståelse rönt från statsutskottets
sida, återstår det, herr talman, väl ingenting annat för oss motionärer
än att återvända till de våra där uppe i den kära norrlandsbygden
och säga, att vi ha vår plikt likmätigt gjort vad vi° kunnat
göra, ropat och bedit om hjälp från riksdagens sida för åstadkommande
av icke de dyrbara och förstklassiga vägarna utan endast
de mera enkla och billiga vägarna, men riksdagen, ledd av de
24 i det mäktiga statsutskottet, har icke velat skänka oss bönhörelse.
Herr talman, jag har intet yrkande.

Med herr Öberg förenade sig herrar Molin i Dombäcksmark och
Svensson i Skönsberg.

Herr Osberg: Herr talman, mina herrar! Som herrarna veta
är icke min motion avfattad så, att den avser en begäran om an -

I

Tisdagen den 23 mars, e. in. 69

slag till vägbyggnader, utan den avser en skrivelse till Kungl.
Maj: t.

Det vill synas av alla de motioner, som väckts i dessa ärenden,
att kravet på förbättrade vägar måste vara mycket stort i
bygderna. Det är bär nära på i alla motionerna fråga om mindre
dyrbara väganläggningar.

Jag bar icke vågat mig på att gå fram med en särskild begäran
om viss summa för ett visst område, av landet, utan jag bar
tänkt mig, att Kung], Maj:t skulle vidtaga en utredning och komma
fram med något förslag, som skulle kunna giva lindring åt,
låt mig säga, varje provins inom landet, där sådant behov var påkallat.

Yi ba i vårt land icke endast stora kungsvägar och s. k. byvägar,
utan det finnes en otalig massa vägar, som man brukar benämna
utfartsvägar, vilka från byarna leda ut till de större vägarna.
De människor som bo i obygderna ba det ganska svårt.
De få deltaga i underhållet av de stora vägarna, men dessutom
ha de att på egen hand underhålla dessa långa sträckor utfartsväg.
Man får sannerligen icke undra på, mina herrar, att landsbygden
avfolkas, när man känner de förhållanden, under vilka
dessa människor leva och bo. Jag kan förstå, att herrar statsutskottsledamöter
ej äro boende på platser med sådana kommunikationer,
ty i annat fall kunde jag vara säker på, att de skulle
beaktat denna min anhållan om ett skrivelseförslag. Visserligen
har herr Lemke sagt, att han är en stor vän av kommunikationer
och vill söka göra det bästa han kan för deras befrämjande; men
hade herr Lemke verkligen varit detta, tror jag att han skulle ha
sagt något till förmån för denna begäran om skrivelseförslag och
för att få saken åtminstone något så när utredd.

Vi kunna tänka oss vilka svårigheter dessa människor hava,
som bo på långt avstånd från de allmänna vägarna, särskilt när
tjällossningen börjar, att taga sig fram till dessa vägar; och vilka
svårigheter ha. de icke vid sjukdomsfall och vid många andra tillfällen,
t. ex. vid transport av de produkter de frambringa. Då ha
de^ väl haft alla skäl och rätt att göra en hövlig anhållan om hjälp.
Då det gäller deras skyldigheter, få de nog fullgöra dem och utan
avprutning.

Jag ber att få försäkra herrarna, att det är mycket att säga
om dessa saker, men då tiden är långt framskriden, skall jag icke
längre uppehålla kammaren. Jag bär heller icke något vakande
att gorå, ty det lönar icke mödan att framställa något, ilen jag
vill härtill ytterligare bara saga, att jag hoppas, att till en kommande
riksdag, om en sådan anhållan då framkommer, herrarna i
statsutskottet eller det utskott, som då kommer att behandla frågan,
måtte taga mera kännedom om förhållandena. Jag är säker
på, att om frågan får några vänner i det utskottet, det kommer
att beakta saken och icke låter den falla så lättvindigt, som den
denna gång gjort.

Ifr 46.

Om anslag
till väganläggningar
m. w.
(Forte.)

Nr 46. 70

Om anslag
Ull väganläggmngar
m. m.
(Forts.)

Ang. riksförsäkringsanstaltens

vaksamhet.

Tisdagen den 23 mars, e. m.

Herr Akerlindh: Herr talman, mina herrar! Då den av mig
och herr Osberg väckta motionen av utskottet avstyrkts, är det
klart, att det icke lönar sig att göra något yrkande. Men utskottets
motivering förefaller mig så motbjudande, att jag ovillkorligen
måste beröra den med några ord.

Utskottet säger sig, med hänsyn till de ekonomiska konsekvenser
av nästan oöverskådlig räckvidd, som otvivelaktigt skulle
föranledas av ett statens understödjande, på sätt av motionärerna
ifrågasatts, av enskilda vägar, icke kunna tillstyrka motionerna.

Jag ber då att få säga, att denna motion i alla fall var begränsad
till Yärmland, och då jag såsom jämförelse kan nämna,
att tre län i Norrland fått understöd, borde det väl icke vara
oöverstigliga hinder för Värmlands län att även få det. Det är
ju för övrigt så, att Värmland i detta hänseende torde vara ganska
jämförbart med Norrland. Jag har av norrlänningar, som
rest i Värmland, hört sägas, att det sämsta ni ha här är edra vägar.
Då borde väl icke tillståndet vara så bedrövligt i Norrland,
att statsutskottet icke kunnat hava även något hjärta för Värmland.
Beträffande hjälp för Norrland, har utskottet ansett frågan
vara behjärtansvärd, men det synes som om hjärtat skulle stannat
i Norrland, icke räckt till för Värmland. Jag hoppas därför, att
utskottet måtte få ett bättre hjärta till nästa gång denna motion
återkommer. Jag har, herr talman, intet yrkande.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 27.

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Punkten 28.

Lades till handlingarna.

Punkterna 29—48.

Vad utskottet i dessa punkter hemställt bifölls av kammaren.

Punkten 49.

Lades till handlingarna.

Punkterna 50 och 51.

Utskottets i dessa punkter gjorda framställningar biföllos av
kammaren.

Sedan punkten 52, angående anslag för upprätthållande av
riksförsäkringsanstaltens verksamhet, härpå föredragits, yttrade

Tisdagen den 23 mars, e. m.

71 Nr 40.

Herr Eriksson i Grängesberg: Jag har intet annat yrkande
än om bifall till den hemställan som här föreligger, men med herr
talmannens tillåtelse ber jag att med ett par ord få efterlysa förslaget
om revision av olycksfallsersättningslagen.

Jag förstår mycket väl, att ej herr civilministern här i kväll
kan lämna mig direkt upplysning om, hur snart förslag från kommittén
kan vara att förvänta, och jag begär det icke heller.

Men jag ber i alla fåll att vid detta tillfälle få till herr statsrådet
göra en vördsam hemställan, att han måtte göra vad göras
kan, för att om möjligt nästa års riksdag skall få mottaga förslag
till ändring och revidering av den lag vi nu ha. Det är ju nå Sonting

synnerligen efterblivet i vårt land uti detta avseende.

len lag vi nu ha utelämnar, som vi veta, stora grupper av arbetare,
biand andra sjöfolk. Det har ju i år givits oss erfarenhet
i detta avseende, som jag tycker skulle vara för oss alla både talande
och manande. Denna lag är i alla avseenden synnerligen
bristfällig och efterbliven. Högsta bidraget vid fullständig invaliditet
är 300 kronor, och i dessa tider är 300 kronor ingenting
att leva på. En arbetare i Sverige med 1,500 kronors inkomst
får såsom invalid ett årligt bidrag av 300 kronor, under det han
i Tyskland skulle ha ett bidrag av 900 kronor. Det utgår sålunda
där efter en avlöning av 1,500 kronor tre gånger så mycket
som hos oss i ersättning.

Det är icke många länder, som på detta område äro så
efterblivna som vi; de flesta andra länder föreskriva mycket större
bidrag för de av olycksfall drabbade arbetarne.

Genom vad jag nu sagt har jag velat göra en påminnelse om
denna sak, och jag ber att till herr statsrådet få göra en vördsam
hemställan, att han ville göra vad göras kan för att det skall
kunna framkomma förslag i ärendet till nästa års riksdag.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 53 och 54.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa punkter hemställt.

Punkten 55.

Lades till handlingarna.

Punkterna 56 och 57.

f

Vad utskottet hemställt bifölls.

Ang. riksförsäkringsanstaltens

verksamhet.
(Forts.)

Punkten 58.

Lades till handlingarna.

Nr 48. 72

Tisdagen den 23 mars, e. m.

Ang. anslagen
till hospitalens
underhåll.

Punkterna 59—65.

Kammaren biföll vad utskottet hemställt.

Punkterna 66 och 67.

Lades till handlingarna.

Punkterna 68—80.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Vidare föredrogs punkten 81, angående övriga ordinarie anslag.
Därvid anförde

Herr Erikson i Uppsala: Herr talman! Jag kan icke med
tystnad förbigå denna punkt i sjätte huvudtiteln. Som var och
en torde ha kännedom om, ingå i denna huvudtitel anslagen till
hospitalens underhåll. I detta anslag ingår också den kolossala
summa av något över 2 miljoner kronor, som i närvarande stund
åtgår för hospitalspersonalens avlöning. Det är såsom känt, så
att denna avlöning utgår ur detta anslag, utan att vare sig
Kungl. Maj:t eller riksdagen är i tillfälle att reglera dessa löner.

Nu har, som bekant, gjorts framställning ifrån denna personal,
i närvarande stund uppgående till inemot 2,300 personer, om
att bli uppförd på ordinarie stat i likhet med övriga statstjänarekårer.
Den framställningen gjordes redan 1909 till medicinalstyrelsen,
och sedan den dåvarande medicinalstyrelsen efter ett helt
års funderingar, förklarat, att denna framställning icke kunde till
någon som helst åtgärd föranleda, vände sig denna personal till
Kungl. Maj:t med framställning i ärendet genom en petition.
Kungl. Maj:t tillsatte då den 29 juni 1912 särskilda sakkunnige,
som skulle utreda frågan och för regeringen framlägga förslag i
ärendet. Dessa sakkunniges betänkande inlämnades på hösten
1913 och överlämnades sedan av regeringen till medicinalstyrelsen
för utlåtande. Sedan samtliga direktioner hörts i ärendet, överlämnades
detta till löneregleringskommittén, som nu vilar på detsamma.
Orsaken varför ärendet i närvarande stund vilar, är ju
känd; det är ju så, att det varit tämligen angeläget för regeringen
att vidtaga de besparingar i utgiftsstaten för kommande år,
som kunde göras, och då är det ju klart att en så pass stor fråga
som denna, med hänsyn till de kostnader densammas lösning tarvar,
skulle uppskjutas.

Men det är ju dock så, att om lönerna redan förut voro för
små, det är tydligt att de i närvarande stund skola vara mycket
mindre. Det torde knappast vara någon statstjänarekår, som är
så dåligt avlönad och som existerar under så brydsamma förhållanden
som denna kår, men det oaktat fordras för varje år som
går, kan man säga, större och större kompetens av densamma. Vi

Tisdagen den 23 mars, e. m.

73 Nr 40.

få tänka på vilken särställning denna statstjänarekår intager gentes’- anslagen
emot andra kårer. Det är icke döda ting denna personal skal 1<!H
handhava, dess arbete gäller levande människor, stackars sinnes- J” 0 ''
sjuka. Det kräves av denna personal ett tålamod som kanske av ^ or s''''
ingen annan kår. Det är tämligen tydligt, att där också kräves
särskilda kvalifikationer.

Denna kår uppdelas i två delar: ekonomipersonalen och sjukvårdspersonalen.
För denna kår existerar en löneform, som är
mycket gammal, fullkomligt omodern och olämplig. Det är nämligen
så, att avlöningen utgår i lön och »allt fritt». Nu kan, sedan
äntligen vederbörande för icke så synnerligen många år sedan beviljade,
att en del av personalen åtminstone kan få ingå äktenskap,
denna personal, sedan den erhållit också familjebostad eller hyresersättning,
erhålla naturaförmånerna ersatta med kontanter. Detta
gör, att deras löneförmåner ha något förbättrats och existensmöjligheterna
blivit något större. Men det är endast en viss del av
kåren, den gifta ekonomipersonalen och endast en del av sjukvårdspersonalen,
nämligen den som har s. k. familjevård, som kan
få åtnjuta förmånen av s. k. kostersättning. Nu kan man tycka,
att åtminstone de sjukvårdare, som bo inom anstalterna, skulle
kunna få åtnjuta samma ersättning och ha rättighet att intaga
sina måltider i hemmet. Men så är ej förhållandet. De ha sina
bostäder en eller två minuter från tjänstgöringsplatsen, men måste
det oaktat äta anstaltens kost. I närvarande stund, då matvarorna
äro så dyra, kanske denna förmån av att få intaga måltid i
hemmet icke är så synnerligen stor, men då i alla fall ersättningen
lägges som ett plus till lönen och utnyttjas på ett förståndigt
sätt i hemmet, blir löneförmånen något större. Detta förmenas i
alla fall sjukvårdspersonal, som icke har familjevård.

Det är rent abnorma förhållanden, under vilka denna personal
existerar, men det är icke blott lönefrågan, som härvidlag än synnerligen
viktig, utan det är även andra viktiga spörsmål, som med
fog kunna påtalas. I detta sammanhang kan jag nämna, att hela
personalen tillsättes av vederbörande förvaltare, överläkare och
direktioner vid anstalterna. Nu öppnades, som var och eu vet,
vid detta års början en ny anstalt, nämligen hospitalet i Östersund.
Där skulle tillsättas en hel del personal. Bland andra sökande
till befattningar där voro även två väl kvalificerade hantverksbiträden
från Uppsala, som nu sökte föreståndareplatser där
uppe. Här yppade sig alltså möjlighet för två av denna personal
att erhålla befordran och bättre möjlighet till existens. Men dessa
två befattningar besattes icke med hospitalsfolk utan med sådana,
som icke varit anställda i hospitalstjänst förut och följaktligen
icke hade de kvalifikationer och förutsättningar att kunna sköta
platsen som de, vilka äro vana därvid. Jag ber även att härvidlag
få nämna, att den ena av dessa båda sökande varit anställd i
hospitalstjänst i tio år och under en hel del av dessa år varit
anställd som föreståndare för en . verkstad vid Uppsala hospital,
vilken anställning han dock måste frångå till följd av verksta -

Sr 46. 74

Tisdagen den 23 mars, e. m.

Ang. anslagen dens indragande på grund av koncentration av driften. Sedan
^underhåll™ ^ess ^ar han tjänstgjort som föreståndarebiträde och bar ansetts
,p . '' kvalificerad nog att under den tid av fyra månader, hans förman
1 or '' vistas vid riksdagen upprätthålla dennes plats. Följaktligen skulle
man kunna säga, att då han befunnits kvalificerad att förestå
denna plats vid en anstalt med något över 1,300 patienter, han
borde ansetts kvalificerad att förestå en verkstad vid en anstalt,
vars patientantal icke uppgår till hälften av denna siffra. Jag
har vadare fått reda på att bland andra sökande till tjänst vid
detta hospital var en person, som haft kvalificerad hospitalsanställning
i fyra år, men han fick icke platsen; i stället för honom
har antagits en person, som icke ens hade full kompetens och därför
anställdes på prow Även om det nu existerar sådana rent
abnorma förhållanden kunde man ha våintat, att vederbörande vid
anstalterna skulle taga hänsyn till de ansökningar, som komma
från hospitalsanställda. Det borde väl vara ett anstaltens intresse
att anställa personer, som äro väl insatta i förhållandena och väl
förtrogna med hospitalstjänsten, och jag kan icke finna annat än
att detta förfärande skulle \yara till anstaltens nytta. Så har dock
icke skett. Det finnes en liten möjlighet för den stora hospitalspersonalen
att erhålla befordran, nämligen till uppsyningsman.
Men det har ju förekommit att dessa befattningar besatts med
utom tjänsten stående personer, då \Täl k\Talificerad personal funnits
tillgänglig. Frågan om personalens ordinarie anställning och
om lönereglering m. m. ligger vilande hos löneregleringskommittén
och vi veta \Tad orsaken därtill är, nämligen krisen. När denna
en gång är över, då är det av stor vikt för denna personal att stå
skyddad på ett eller annat sätt antingen därigenom att regeringen
upptager ärendet till behandling och till nästa års riksdag framlägger
frågan i dess helhet, eller, om inte det kan ske, genom att
regeringen medgiver att kungl. medicinalstyrelsen får provisoriskt
reglera lönerna för denna personal. Detta är av synnerlig stor
vikt, vill jag förmena, därför att denna personal är särställa dels
från andra statstjänarekårer och dels från övriga arbetare. Vad
beträffar det senare ber jag få särskilt påpeka, att denna personal
har icke de medel till sitt förfogande för att pådriva och framtvinga
löneregleringar som andra arbetare, nämligen strejken. Det
skulle vara något rent av otänkbart att tillgripa detta medel för
denna sjukvårdspersonal. Inseende detta har personalen på sin
kongress år 1911 avsagt sig all strejkrätt. Då sjukvårdspersonalen
har gjort detta borde detta på något sätt ha honorerats, jag menar
att personalen hade bort säkerställas till sina existensmöjligheter
framför någon annan. Men nu får denna personal vänta till sist.
Jag ber i det sammanhanget få påpeka — ehuru naturligtvis icke
i klandrande avsikt — att såväl den senare riksdagen i fjol som
den nuvarande riksdagen ha beviljat provisorisk lönereglering åt
viss järnvägspersonal, som dock står högre på löneskalan än denna
kår. Man kan inte hjälpa, att det är ett visst missnöje som råder
bland denna personal, inte däröver att järnvägspersonalen har fått

Tisdagen den 23 mars, e. m.

75 Nr 4«-

förhöjda löner utan däröver att denna personal ställts i sista hand. Ang. anslagm
Jag tror mig kunna ge ett uttryck för denna personals känsloruU
genom att låsa upp nagra ta rader som sta att fasa i dess organ . .

»Humanitet» för februari månad: »Det är förståeligt att regeringen °r
vid statsverkspropositionen uppgörande sökt i största möjliga tänkbarhet
inskränka alla utgifter utom de till militära ändamål på
grund av det ekonomiska läget. Men det bör verkligen inte kunna
förtänkas personalen vid sinnessjukanstalterna, att den känner sig
tillbakasatt och styvmoderligt behandlad, ty varför skall just sparsamheten
i så ytterlig grad gå ut över de stackars fattiga kronor,
det skulle kosta att bereda en blygsam ekonomisk förbättring av
hospitalspersonalens avlöning.»

Genom dessa ord har jag velat bringa detta till kammarens
kännedom, så att kammaren må veta hur det verkligen förhåller
sig på hospitalen, så att när frågan en gång kommer så långt,
att riksdagen får mottaga förslaget till lönereglering, riksdagen
beviljar detta, som av särskilda sakkunniga framställes. Kungl.
medicinalstyrelsen har i allt väsentligt yrkat bifall till detsamma
och torde väl komma in med ytterligare påminnelser i ärendet,
vad jag tror redan detta år. Jag har vid ett tillfälle talat med
generaldirektör Buhre och han förklarade förhållandena vara sådana,
att lönefrågan icke kunde upptagas i år, men han ställde
i utsikt, att försåvitt medgivande lämnades från regeringens sida,
frågan skulle ordnas på ett provisoriskt sätt till nästa år. Men
här må betänkas, att en lönefråga för hospitalspersonalen skall
vara ordnad på hösten året förut och upptagas i staten för det
kommande året. Det skall vara klart redan till hösten hur personalen
skall ha det nästa år. Det går inte i hast att ordna den
frågan. Jag vill därför till herr statsrådet och chefen för civildepartementet
rikta en vördsam och varm hemställan, att han för
sin del måtte bevilja den eventuellt från medicinalstyrelsen framställda
begäran om provisorisk löneförbättring för hospitalspersonalen
nästa år. Herr talman! Jag har intet yrkande att göra.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§6.

Härefter föredrogos vart för sig statsutskottets utlåtanden:

nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättande
av vissa förskottsvis utgivna medel; och

nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anskaffande
av motorcyklar för armén.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

Sr 46. 76

Tisdagen den 23 marg, e. m.

Om anslag
till förbundet
soldaternas
vänner.

§ 7.

Vidare förelåg till avgörande statsutskottet utlåtande, nr 21,
i anledning av väckta motioner om anslag till centralstyrelsen för
förbundet soldaternas vänner.

I en inom första kammaren väckt, till statsutskottet hänvisad
motion, nr 20, hade herr K. J. Ekman hemställt, att riksdagen måtte
för år 1916 bevilja ett anslag på 10,000 kronor åt centralstyrelsen
för »Förbundet soldaternas vänner» att emot redovisning användas
dels till att inom folket sprida kunskap om och sålunda uppväcka
ett större allmänt intresse för stödjandet av soldathemsverksamheten
och dels till att direkt stödja nämnda soldathemsverksamhet genom
anordnande av föredrag och annat mera, som kunde gagna denna
verksamhet.

Vidare hade herrar Åkerlindh och Johanson i Huskvarna i en
inom andra kammaren väckt, likaledes till statsutskottet hänvisad
motion, nr 42, hemställt, att riksdagen måtte för år 1916 bevilja ett
anslag av 10,000 kronor till centralstyrelsen för förbundet »Soldaternas
vänner» att emot redovisningsskyldighet användas till förbundets
verksamhet.

Utskottet hemställde, att ifrågavarande motioner icke måtte av
riksdagen bifallas.

Vid utlåtandet voro emellertid fogade reservationer:

av herrar Swartz, Kvarnzelius, Strömberg, Lamm, H. H. K.
Ericson, Åström, J. Nilsson, Pers, I. E. G. Svensson, Andersson i
Skivarp och Wiklund, vilka ansett, att utskottet bort föreslå, att
riksdagen måtte i anledning av ifrågavarande motioner på extra stat
för år 1916 under fjärde huvudtiteln till understöd åt föreningar, som
verkade för ökad trevnad för manskapet och dess höjande i sedligt och
religiöst hänseende, bevilja ett anslag av 10,000 kronor att på de villkor
Kung!. Maj:t kunde finna gott föreskriva användas som bidrag
till föreningarnas omkostnader för soldathemsverksamhet å förläggningsorter
och mötesplatser; samt

av herrar E. A. Nilson i Örebro och Ström mot utskottets motivering.

Sedan utskottets hemställan föredragits, lämnade herr talmannen
på begäran ordet till

Herr Åkerlindh, som yttrade: Herr talman, mina herrar!
Av herr Johanson i Huskvarna och av mig har i denna kammare
väckts en motion däri vi hemställa, att riksdagen må för år 1916
bevilja ett anslag av 10,000 kronor till centralstyrelsen för förbundet
»Soldaternas vänner» att emot redovisningsskyldighet användas
till förbundets verksamhet.

Tisdagen den 23 mars, e. m.

77 Nr 46.

Den verksamhet, som bedrives av förbundet Soldaternas vänner
är en frivillig verksamhet och det är inte meningen att
verksamheten skulle överflyttas på staten. Den är frivillig och
önskar så förbli. Men då regementena blivit förlagda till städerna,
så har en flyttning av soldathemmen måst ske från de
gamla lägerplatserna och i stället för de enkla byggnaderna, avsedda
för sommaren, har man måst bygga vinterbonade hus, nu
när den värnpliktige ungdomen hela året ligger inne vid regementena.
Denna omflyttning kostar mycket pengar och då ha vi
tänkt att, när detta arbete kommer hela folket till godo, så är
det icke för mycket begärt, att staten visar sig uppskatta betydelsen
av detta arbete genom att bevilja detta bidrag.

Statsutskottet har avslagit denna motion utan någon vidare
motivering än: »med hänvisning till nu rådande ekonomiska förhållanden
kan statsutskottet icke tillstyrka förevarande motion».
Men som herrarne se, finnes en reservation fogad till detta statsutskottets
betänkande, däri inte mindre än tio ledamöter reservera
sig. Då jag inte ser någon möjlighet att få motionen bifallen
får jag ansluta mig till denna reservation. Men då jag icke kan
godkänna reservationen i den form den föreligger, ber jag att i
aen få införd följande ändring, med vilken ändring reservationen
i dag redan blivit antagen av första kammaren: »Enligt utskottets
mening bör det ifrågavarande statsbidraget ställas till Kung!.
Maj:ts disposition för att på de villkor Kungl. Maj:t kan finna
skäl bestämma tilldelas nämnda förbund. Anslagsbeloppet synes
lämpligen böra bestämmas till det av motionärerna angivna eller
10,000 kronor. På grund av vad sålunda anförts får utskottet
hemställa att riksdagen måtte i anledning av ovanberörda motion
för år 1916 ställa till Kungl. Maj:ts förfogande ett extra anslag
av 10,000 kronor att tilldelas centralstyrelsen för förbundet Soldaternas
vänner för att emot redovisningsskyldighet användas till
förbundets verksamhet på villkor Kungl. Maj:t kan finna skäligt
bestämma».

Då denna sak är behjärtansvärd, ber jag få vädja till kammaren
att bifalla denna reservation med den ändring, som här
föreslagits.

Vidare anförde:

Herr E. A. Nilson i Örebro: Herr talman! Jag är fullt
ense med den siste ärade talaren i vad han anfört rörande soldathemmens
stora betydelse och den goda verksamhet som genom
soldathemmen utövas, men det oaktat har jag icke kunnat för
min del ansluta mig till den mening, som finnes här i betänkandet
uttalad av några reservanter och ej heller kan jag ansluta mig
till det yrkande, som av den siste ärade talaren här är framställt.

Soldathemmens verksamhet har hittills varit en verksamhet
som helt och hållet byggt på frivillighetens grund och deras arbete

Om anslag
till förbundet
soldaternas
vänner.
(Forts.)

Nr 46. 78

Tisdagen deri 23 mara, e. m.

Om anslag
till förbundet
soldaternas
vänner.
(Forts.)

bär utförts i allra bästa samförstånd med det militära befälet.
Således från den synpunkten sett finns det ingen som helst erinran
att göra. Jag bar också varit i tillfälle att iakttaga det livliga
intresse för denna verksamhet, som finnes inom vitt skilda lager
av folket. Ja, jag har själv gjort vad jag kunnat för att uppväcka
intresse för denna verksamhet och jag har därvid funnit
såväl förstående sinnen som också öppna börsar för denna verksamhet.
Det är min livliga och varma övertygelse att denna
verksamhet allra bäst i fortsättningen tillgodoses och främjas genom
att helt och hållet stå på frivillighetens grund utan någon
annan kontroll än den som redan nu utövas på vederböranda garnisonsort
av det befäl som där finnes. Som ett exempel på med
vilket intresse denna verksamhet omfattas av allmänheten skall
jag endast meddela det, att förlidet år uppfördes ett soldathem
vid Vaxholms grenadjärer som i uppförande kostade 30,000 kronor.
Hela detta belopp insamlades på ett enda år, så när som 6,000
kronor, men det är min fulla övertygelse, att dessa 6,000 kronor
är det ingen som helst svårighet att få insamlade därutöver. Men
om denna verksamhet nu direkt eller indirekt kommer att få prägeln
av en statsinstitution, då är det min stora farhåga, att detta
enskilda intresse på grund härav kommer att slappas. Således,
vad motionärerna tro sig främja genom detta anslag, det befarar
jag i stället kommer att därigenom motarbetas. På dessa skäl,
nerr talman, anhåller jag om kammarens bifall till statsutskottets
hemställan.

Herr Ström instämde häruti.

Herr Johanson i Huskvarna: Herr talman, mina herrar!

Då jag är medmotionär i förevarande fäll skall jag be att få säga
några ord och vill jag då be att få ange orsaken varför jag varit
med om att framställa denna begäran till riksdagen om ett anslag
till soldathemmen.

Orsaken är den, att jag anser denna verksamhet mycket god
för våra unge män, som fullgöra sin värnplikt. Sanningen av
detta är redan konstaterat av de föregående talarne. Jag finner
det vara ett berättigat krav, att staten på detta sätt i sin mån bidrager
något till denna verksamhet. Det är sant, att den uppbäres
av frivilliga bidrag från personer, som äro intresserade för
de unga soldaterna och deras välfärd, men jag tror icke för min
del, att detta intresse skulle slappas därigenom, att riksdagen
också visade en smula intresse för soldathemmen, utan jag tror i
stället, att detta skulle egga de enskilda att med så mycket mera
intresse fortsätta med denna verksamhet. Jag anser också, att då
landets söner få göra så stora offer för fosterlandet, som de nu få,
då de nu vistas ute så lång tid vid lägerplatserna för att utbildas
till landets försvar, det är rätt och riktigt, att staten på detta
sätt visar intresse för dem. Som vi torde känna till äro dessa
soldathem anordnade så, att de söka på allt sätt, så långt det är

Tisdagen den 23 mars, e. m.

79 Nr 46.

möjligt, bereda trevnad och nöje åt de unga under deras vistelse
vid lägerplatserna. De få där skriva brev till anhöriga och mottaga
brev och besök, de få anordna samkväm och avhöra föredrag,
som äro nyttiga och goda, och allt detta kan ju bidraga till de
ungas trevnad och nytta.

_ Därför skall jag på dessa skäl be att få yrka bifall till reservationen
med det tillägg som är gjort av herr Åkerlindh.

Herrar Eurén, Westerström och Liibeclc instämde häruti.

Herr Liljedahl: Då jag under flera år vid min militära

tjänstgöring haft nästan daglig beröring med den verksamhet, som
utövas av Förbundet »Soldaternas vänner», må det tillåtas mig
säga några ord.

Yi hava hittills, såsom herrarna väl veta, huvudsakligen haft
sommartjänstgöring för våra värnpliktiga. De sluta då sin tjänstgöring
klockan 6 på kvällen i regel, och därefter vidtager fritiden
under tre timmar till klockan 9, endast med avbrott för aftonmåltiden.
Det är dessa tre aftontimmar, som de, vilka vilja arbeta
för de värnpliktiga i kulturellt, sedligt eller religiöst hänseende,
hava till sitt förfogande. Men under de vackra sommarkvällarna
ha de värnpliktiga idrott och i övrigt vistelsen i Guds fria natur
till sin disposition, och ändå, trots denna konkurrens, har den
verksamhet, som bedrives av »Soldaternas vänner» varit mycket
välsignelsebringande, och de värnpliktiga ha ofta under vackra
sommarkvällar strömmat i stora skaror till, som det heter på det
regemente, jag tillhör, Gustav-Adolfskapellet för att där få till
livs de sanningar, som delgivas dem.

Man måste komma ihåg, att med de ändrade förhållanden, som
nu börja i höst, då vi få den långa vinterlinjen, blir fritiden
längre. Man kan icke vistas ute så länge som till klockan 6, och
dessutom, då årstiden är sådan, att den disponerar för vistelse
inomhus, blir den verksamhet, som bedrives av »Soldaternas vänner»,
ännu mer till välsignelse för de värnpliktiga. Det finnes så
många frestelser på lägerplatserna, det förstå herrarna nog, och
detta är den verksamhet, som allra mest tager upp kampen mot
de onda frestelser, som de värnpliktiga äro utsatta för.

Jag ber därför att få lägga kammaren på hjärtat att bevilja
detta lilla anslag, som här föreslås. Vi beviljade ju, när världskriget
bröt ut, 50 miljoner kronor till rikets säkerhet, och genast
trädde den verksamhet för de värnpliktiga, som »Soldaternas vänner»
utövar, i funktion för alla dessa nyinkallade mobiliserade.
Jag har fått meddelande från olika håll, som säga, att de av förbundet
anordnade mötena hava varit synnerligen talrikt besökta.

Nu^ har herr Nilson i Örebro anmärkt, att verksamheten hittills
stått på frivillighetens grund, och att det bästa vore, om så
fortfore. Ja, så kan man ju säga om nästan allting och om föreläsningsverksamheten
också. Om man finge föreläsare, som icke
hölle föreläsningar mot betalning, då skulle det bli av mera värde

Om anslag
till förbundet
soldaternas
vänner.
(Forts.)

Nr 46. 80

Tisdagen den 23 mars, e. m.

Om anslag
till förbundet
soldaternas
vänner.
(Forte.)

o. s. v. Jag för min del är emellertid alldeles viss om, att det
finnes ingen predikant, som kan leva endast på det andliga ordet
allena; de behöva också ekonomiskt understöd. Denna verksamhet
behöver givetvis ekonomiskt stöd, och jag kan icke förstå, varför
staten icke skulle vara berättigad och förpliktad att hjälpa till
även vid denna soldatuppfostran och denna soldatutbildning, ty
gäller det allvar, är det dock i sista hand andan hos truppen,
som kommer att fälla utslaget. Här hava vi den vackraste kvarlevan
av den religiösa anda, som besjälade Sveriges armé under
Gustaf II Adolfs tid, då vi svenskar utförde det stora verket, att
vi i trettioåriga kriget räddade kristendomen åt mänskligheten.

Vidare yttrade herr Nilson såsom exempel på, huru rikligt penningarna
strömma till denna verksamhet, att han kände fall, där
man utan svårighet tiggt tillsamman stora summor för att bygga
soldathem. Ja, lycklig den trakt, som då fick mecenater till sitt
förfogande. Jag vill endast meddela, beträffande den trakt, där
jag bär min verksamhet, att Gustav-Ädolfskapellet kostat åtskilliga
tusen kronor, och ännu efter 15 års verksamhet är skulden
på detta kapell icke betald. Det har behöfts mycket arbete för att
endast amortera och ränta skulden på själva byggnaden.

Mycket vore att tillägga, men timman är sen. Jag ber dock att
än en gång få lägga kammaren på hjärtat att bevilja detta lilla
anslag. Jag tror knappast, att vi med renare samveten kunna
rösta för ett anslag till försvaret.

Herr Ekman: Jag vill endast i anledning av vad de två
sista ärade talarna yttrat fästa uppmärksamheten på, att statsutskottet
i sitt betänkande ingalunda har underkänt betydelsen av
den verksamhet, som utövas av detta förbund. Statsutskottet har
under nu rådande förhållanden icke ansett sig hava anledning att
ingå på bedömande av de till förmån därför anförda skälen. Den
princip, som av statsutskottet vid denna riksdag har tillämpats,
och som hittills vunnit godkännande av riksdagen, har ju varit
att söka i mesta möjliga grad begränsa utgifterna till sådana, som
anses oundgängligen nödvändiga för upprätthållande av verksamheten
inom det ena eller andra området, men att överhuvud taget
icke inlåta sig på utgifter av ny art, såvida icke dessa varit av
beskaffenhet att icke utan mycket stora olägenheter kunna undanskjutas.

Nu vågar jag ifråga om detta anslag verkligen uttala såsom
min uppfattning, att detta icke är av en sådan beskaffenhet, att
det skulle vålla någon mycket stor olägenhet, om det på grund
av nu rådande ekonomiska förhållanden icke beviljades av riksda fen.

Jag har icke anledning att tro, att detta förbunds verksamet
skall komma att upphöra, därest icke det äskade anslaget av
riksdagen beviljas, då ju, såsom här framhållits, på frivillighetens
väg inströmma rikligt med pengar till detsamma och det kan utöva
sin verksamhet genom de medel, som frivilligt ställas till dess
disposition. Jag vågar därför på grund av de rådande ekonomiska

Tisdagen den 23 mars, e. m.

81 Nr Hl

förhållandena och då det icke kan anses lämpligt att nu inlåta sig
på anslag till ett fullständigt nytt ändamål, hemställa om bifall
till statsutskottets hemställan.

Herr Åkerman: Herr talman!.. Dessa soldathems verksam het

har ju vitsordats från alla håll. Även jag skall be att få vitsorda,
att denna verksamhet verkligen är god.

Såsom ett skäl mot att bevilja detta anslag har anförts, att
man därigenom skulle klavbinda denna frivilliga rörelse. Det har
emellertid redan förut framhållits, att ungefär liknande rörelser
visst icke klavbundits genom att de fått anslag av staten. Låt
oss tänka på nykterhetsrörelsen, den frivilliga skytterörelsen och
föreningen mot emigrationen, till vilken andra kammaren helt
nyss gick med på att bevilja anslag, o. s. v. Nog är det väl ändå
överdrivet att säga, såsom herr Nilsson från Örebro gjorde, att
om detta förbund skulle få sig tilldeiat 10,000 kronor, det skulle
få någon slags karaktär av statsinstitution.

Herr vice ordföranden i statsutskottet har angivit de skäl, som
i utskottets betänkande anföras mot anslaget, nämligen de ekonomiska
skälen. Ja, att tvista om dem är omöjligt. Alla vilja vi
ju spara. Men jag vill framhålla, att det finns ett alldeles bestämt
skäl för att börja med detta statsunderstöd nästa år. Det är i
höst första gången, som de värnpliktige inrycka till en beväringsrekrytskola,
som skall pågå under vintermånaderna. Som herr
Liljedahl framhållit, är det just med anledning av denna förflyttning
av rekrytskolan mera än förut önskvärt, att den ifrågavarande
verksamheten kan utvecklas. Jag tror, att det skulle göra gott
bland de värnpli ktige att se, att riksdagen verkligen vill understödja
denna verksamhet, som ju kommer dem i så hög grad tillgodo.
Jag tror också, att man i mänga hem skulle känna glädje,
om riksdagen för denna gäng ginge ifrån sina principer och beviljade
dessa 10,000 kronor, som dock icke äro en så stor post i
den dryga budgeten.

Herr talman, jag anhåller att med dessa ord få yrka bifall
till reservationen i den form, som hem Åkerlindh givit åt densamma.

Med herr Åkerman förenade sig- herrar V ubiquist, von Hofsten,
Magnusson i Skövde, Gustafson i Kasenberg, Thore Vetter sson i
Yråtsered, Westman, Lemke, ^forman, Gabrielsson, Berg i Staby,
Svensson i Torlarp och Elisson.

Herr Lundström i Yreten: Jag skall inskränka mig till att
säga några få ord i denna fråga. Jag vill intet ont säga om föreningen
»Soldaternas vänner», ty jag tror att de som sköta den verksamheten
hava ett gott syfte därmed, men jag kan ingalunda vara
med om att understödja denna verksamhet med statsmedel. Om
det verkligen vore fråga om en medborgarskola för soldaterna i
vanlig mening, skulle jag kunna vara med om saken. Jag ber att,
innan jag yttrar mig vidare, få läsa upp § 2 i detta förbunds
stadgar:

Andra kammarens protokoll 1915. Nr hG. C

Om anslag
till förbundt
soldaternas
vänner.
(Forts.)

Nr 46. 82

Tisdagen den 23 mars, e. m.

Om anslag
till förbundet
soldaternas
vänner.
(Forts.)

1. Verksamhetens förnämsta syfte bör vara att föra soldaten
under inflytande av evangelium såsom en Guds kraft till frälsning
för var och en som tror, samt att bereda honom en tillflyktsort,
där han kan komma i personligt umgänge med gudfruktiga kamrater
och finna tillfälle till mera stillhet och vederkvickelse för
sinnet än kasern- och lägerliv i allmänhet erbjuda.

2. Den tillflyktsort (soldathem), som beredes soldaterna, bör
dagligen vara öppen för dem. Guds evangelium bör där förkunnas
och tillfälle finnas till sådan läsning, som i andligt och sedligt avseende
kan gagna soldaten, ävensom till brevskrivning. Föredrag
därstädes i sedlighetens eller nykterhetens intresse strida ej mot
dessa grundsatser, då de fotas på en positivt kristlig grund.

3. Verksamheten bör ledas och övervakas av eu styrelse, bestående
av på Herren Jesus troende personer, vilka av hjärtat gilla
i punkt 1 angivna huvudsyftet med verksamheten, och som äga
förmåga att inom soldathemmet upprätthålla ordning och god
anda, så att verksamheten kan vinna aktning av utomstående ävensom
vederbörande regementschefs förtroende.

Ja, som vi höra av denna paragraf, är det ju tydligt, att huvudsyftet
med detta är att ovillkorligen söka påtvinga soldaterna en
viss religiös åskådning, Jag har härmed ingalunda sagt, att det
är något ont i den åskådningen, men jag anser, att det nog borde
vara litet mera frivilligt för soldaterna att i detta avseende taga
vara på, vad som bäst passar dem. Då skulle verksamheten göra
mera gott på andra områden, än vad den nu gör. Det finns ju en
del soldater, som vägra att taga på sig uniformen på grund av
sin religiösa åskådning.

Jag tycker, att man icke bör understödja denna verksamhet med
statsmedel, isynnerhet icke under dessa besparingstider. För min
del finner jag åtminstone, att jag icke under några förhållanden
kan gå med på detta anslag, oon ber därför att få yrka avslag på
motionen och bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner
först på bifall till utskottets hemställan samt vidare på
bifall till det av herr Åkerlindh under överläggningen framställda
yrkandet; och fann herr talmannen den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Votering begärdes likväl, i anledning
varav nu uppsattes, justerades och anslogs följande omröstningsproposition: Den,

som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande nr 21, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda
hemställan, bifallit det av herr Åkerlindh under överläggningen
framställda yrkandet.

Tisdagen den 23 mars, e. m.

83 Jir fKv

Voteringen utvisade 72 ja mot 46 nej, vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.

§ 8.

Därnäst i ordningen var å föredragningslistan uppfört statsutskottets
utlåtande, nr 22, i anledning av väckta motioner om anslag
till svenska freds- och skiljedomsföreningen.

I tvenne likalydande, till statsutskottet för förberedande behandling
remitterade motioner, väckta den ena, nr 46, inom första kammaren
av herr Wavrinsky och den andra, nr 96, inom andra kammaren
av herrar Berg i Munkfors och Larsson i Säby, hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta att till svenska freds- och skiljedomsföreningen
för år 1915 anslå 3,000 kr. att huvudsakligen användas
till resebidrag för representanter vid innevarande års världsfredskongress
i San Francisco samt nordiska fredsmötet i Köpenhamn.

Utskottet hemställde, att ifrågavarande motioner icke måtte av
riksdagen bifallas.

Efter uppläsandet av utskottets hemställan begärdes ordet av

Herr Berg i Munkfors, som yttrade: Herr talman, mina

herrar! Jag hyser naturligtvis ej någon ljus förhoppning om att
mot ett enhälligt statsutskott vinna bifall till min motion, utan
jag vill blott, till den kraft och verkan det hava kan, yttra några
ord om den sak, det här gäller.

Vilka skäl anför utskottet för sitt avslagsyrkande? Jo, av
utskottsutlåtandet framgår följande: »Innevarande riksdag har —
förutom det anslag, som anvisats till bestridande av Sveriges andel
i kostnaderna under år 1915 för den internationella skiljedomstolens
byrå i Haag — genom beviljande av följande anslag på
extra stat för år 1916 understött den internationella fredsrörelsen
och därmed likartade strävanden nämligen:

bidrag för år 1916 till den internationella freds -

byrån i Bern...............kronor 750: —

bidrag till bestridande av kostnaderna för den
interparlamentariska unionens byrå och generalsekretariat
för år 1916........ » 750: —

bidrag till bestridande av den svenska gruppens
av den interparlamentariska unionen kostnader
under är 1916........... » 11,500: —

samt för den händelse den XIX:e konferensen
skulle komma att äga rum redan år Ibis,
såsom bidrag till täckande av kostnaderna
för den svenska gruppens av den interparlamentariska
unionen deltagande i unionens
XX:e konferens år 1916.......... 2 4.500: —

Summa kronor 17,500: —

Om anslag''
till förbundet
soldaternas
vänner.
(Forts.)

Om anslag till
svenska fredsoch
skiljedomsföi''eningen.

Nr 4(i.

Om anslag till
svenska fredsoch
skiljedomsföreningen.

(Forte.)

84 Tisdagen den 23 mars, e. m.

Riksdagen har sålunda på åtskilliga sätt lämnat understöd
till den internationella freds- och skiljedomsrörelsen under år 1916,
däribland äfven medel för representation från svensk sida vid internationell
konferens i Norra Amerika. Utskottet finner sig därför
redan av denna anledning icke böra tillstyrka motionärernas
framställning.»

Det kan ju för den oinvigde synas, som om riksdagen skulle
hava visat ett ganska stort intresse för fredsidén, när dessa siffror
föredragas, men synar man saken litet närmare, ter den sig på
ett helt annat sätt. Som man finner, är det ganska blygsamma
belopp, som anslås till fredsbyrån i Bern m. fl. dylika verkligen
arbetande institutioner. Den största posten, 11,500 kronor, går till
den svenska gruppens av den interparlamentariska unionen kostnader
under år 1916. Nu är det dock känt för oss alla, som äro
med i den svenska interparlamentariska gruppen, att fredspolitiken
såväl i denna grupp som i motsvarande grupper inom andra
parlament går i den s. k. högre stilen och att det just icke blir
någonting med arbetet utåt i det levande livet bland folket. Detta
rent parlamentariska fredsarbete har ju även stor betydelse, men
ett är visst, att skola vi någonsin komma till den guldålder, då
människorna ha slutat med att offra liv och egendom åt den fruktansvärde
Baalsgud, som heter militärväsendet, så måste arbetet,
för att man skall nå dit, gå i den riktningen, att de stora massorna
av jordens folk genomsyras av fredstanken, och verksamheten
för ett sådant syfte har hittills åtminstone bedrivits i flera länder
av just sådana föreningar, som svenska freds- och skiljedomsföreningen.
En kraftig agitation bland de olika nationernas medborgare
och gemensamma kongresser för dryftande av fredssaken
komma så småningom att beröva kungar och diplomater den för
folkens väl så ytterst farliga makt de nu inneha i de flesta länder,
makten nämligen att indraga folken i krig. I våra grannländer
Norge och Danmark ha fredsföreningarna rönt ett välvilligt
tillmötesgående från statsmakternas sida genom ekonomisk
hjälp, och det borde ju vara ett gott exempel att följa för vårt
land. Emellertid kan man ej av det föreliggande utskottsbetänkandet
fä en sådan förnimmelse av intresse för och tillmötesgående
mot den förening det här gäller. Det visar i stället en större
oförståelse för sådana föreningars verksamhet som svenska fredsoch
skiljedomsföreningens än jag och många med mig ha väntat.

Det hölls häromdagen ett anförande i denna kammare av hem
Gustafsson i Brånsta, då hem Lindhagens fredsmotion behandlades,
som åtminstone på mig gjorde ett synnerligen beklämmande intryck.
Det innehöll ett så markerat försvar för krigsrustningar
och krig, särskilt därigenom att det uteslöt hoppet om att kunna
göra något åt eländet, att jag sällan hört något liknande. Jag vill
dock åtminstone hoppas, att majoriteten i den svenska riksdagen
hyser en motsatt åsikt mot den herr Gustafsson gjort sig till tolk
för. I min hand har jag en bok, som samtliga ledamöter i kammaren
erhållit, den handlar om de förskräckliga händelser, som

Tisdagen den 23 mars, e. m. t 85

ske ute på krigsskådeplatserna, och man ser därav, hurusom råheten
hos människorna under krig tar sig de ohyggligaste former.
Jag vill särskilt rekommendera åt herr Gustafsson i Brånsta att
läsa den boken. Jag är viss om, att när herrarna läst de hårresande
skildringar, som den innehåller, torde de, som hittills försvarat
krigets princip, åtminstone delvis, få en annan syn på saken
och fråga sig: när skola människorna bli verkliga människor? —
Kriget skapar vilddjur av annars stilla och goda människor.

Det är framför andra de små nationerna, som böra träda i
spetsen för fredsarbetet i världen, ty de ha lättare för att utbreda
dess idéer än de stora, vilkas i flera avseenden starka ställning ofta
är dem till hinders, då det gäller att kämpa för sådana idéer som
allmän fred. Att understödja verksamheten för fredsidéns utbredande
i högre grad än hittills skett bör bli en heder för vårt land,
och jag beklagar därför, att statsutskottet icke velat vara med om
bifall till motionen i fråga.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall till densamma men
med en ändring i klämmen, som även blivit föreslagen i första
kammaren, så att den komme att lyda sålunda: satt riksdagen ville
bevilja ett anslag å 3,000 kronor att ställas till Kungl. Maj:ts
disposition att efter Kungl. Maj:ts prövning användas till resebidrag
för svenska freds- och skiljedomsföreningens representation
vid internationella fredskongressen i San Francisco och det nordiska
fredsmötet i Köpenhamn detta år.

Härpå anförde

Herr E. A. Nilson i Örebro: Jag vill icke för min del bestrida
i någon mån betydelsen och värdet av utbredandet av fredstankarna
i världen, men den frågan, synes mig icke nu föreligga. Den
fråga, som här föreligger, är heller icke, huruvida riksdagen skall
anvisa ett anslag för att sätta den svenska freds- och skiljedomsföreningen
i tillfälle att, såsom föregående talare yttrade, breda
ut sina idéer bland folket, utan det anslag, som nu begäres, är
fastmera av den natur, att det, skulle användas för fredsarbete i
den s. k. »högre stilen», som den föregående ärade talaren nämnde
om nämligen till resebidrag för svenska freds- och skiljedomsföreningens
representation vid den internationella konferensen i San
Francisco och jämväl som resebidrag till fredsmötet i Köpenhamn.
Nu är det i varje fall sä, att riksdagen beviljat medel för
svensk representation både vid den ena och den andra konferensen,
och det synes mig då lämpligt att låta denna representation med
officiell prägel bli enhetlig. Det kunde äventyras genom ett bifall
till motionärernas hemställan. Det tyckes mig redan häri ligga
skäl nog att bifalla utskottets hemställan, varom jag nu, herr talman,
framställer yrkande.

Herr Lindhagen: Här har beviljats, som man ser av utlåtandet,
resebidrag åt interparlamentariska unionen, och jag kan icke

Sr 4<k

Om anslag till
svenska fredsoch
skiljedomsföreningen.

(Forte.)

Jfr 46. 86

Tisdagen den 23 mars, e. m.

Om anslag till förstå, varför ej så att säga likheten inför lagen kräver, att lik»venska
freds- nari({e anslag också beviljas till svenska freds- och skiljedomsföre°C/w-mingen''
ningen, som ju också är en gammal institution här i landet och som
(Forts.) verkat efter måttet av sina krafter för den stora saken. Det syftet,
att representationen, bör bli enhetlig, främjas icke på det
sättet, att den ena representationen, den parlamentariska får anslag,
medan den andra, den mera folkliga, icke får statsbidrag,
utan den verkliga enhetligheten tillgodoses endast därigenom att
bägge bli på samma sätt behandlade. Jag ber att få yrka bifall
till motionen med den kläm, som av herr Berg i Munkfors blivit
formulerad.

Herr Gustafsson i Brånsta: Herr Berg i Munkfors rekommenderade
åt mig en bok till särskilt studium. Jag ber att åt herr
Berg i Munkfors få för närmare studium rekommendera det anförande,
som jag hade i lördags.

Herr Ingvarson: Jag skall be att få meddela, att jag inom utskottet
varit starkt betänkt på att reservera mig till förmån för
motionen, därför att syftet förefaller mig gott och fredsidéerna väl
värda att understödja, men då jag utgått frän, att den största
sparsamhet måste iakttagas under nuvarande förhållanden med
statens medel, och då vi ständigt följt den principen, att inga nya
anslag böra beviljas, ha vi bland annat yrkat avslag på den punkt,
som senast behandlats här, nämligen om anslag till förbundet soldaternas
vänner, liksom vi förut yrkat avslag på andra sådana poster.
Av samma skäl har jag för min del varit med om avslag
även på det nu föreliggande förslaget, emedan detta egentligen
avser ett nytt anslag och det icke synes mig möjligt att under
nuvarande förhållanden lämna detta belopp, därest man vill vara
konsekvent och fullfölja de vägar, som vi vandrat den senaste
tiden. Av dessa skäl ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Norman: Herr talman. Det har här uttalats en del er kännande

ord om svenska freds- och skiljedomsföreningens verksamhet,
och då jag varit i tillfälle att åtskilligt ta del av denna
verksamhet så som den bedrivits ute i landet, har jag ansett mig
böra i någon mån belysa denna verksamhet. Syftet med svenska
freds- och skiljedomsföreningens arbete skulle ju vara synnerligen
gott, men sådant som det i praktiken har bedrivits ute i bygderna,
måste man säga, att det är bedrivet i rent försvarsnihilistisk anda.
Jag har varit i tillfälle att åhöra föredrag bl. a. av svenska fredsoch
skiljedomsföreningens misssionsföreståndare, som han heter, och
dessa föredrag ha på dem, som åhört dem, lämnat kvar det intrycket,
att det uppstått en rent fientlig stämning gent emot själva
försvarstanken hos dem, som låtit sig narras, höll jag på att säga.
av den framställning, som givits. Man har sökt bibringa allmänheten
i bygderna eu sådan uppfattning, att man icke har vänt sig

Tisdagen den 23 mars, e. m.

87 Jfr 46.

bara mot kriget som sådant, att man icke bara tycker, att det är Om anslag till
något tråkigt och någonting som man bör försöka undvika, utan
man har skapat fram en sådan stämning, att man vänt sig mot °''
själva försvarstanken, skapat ovillighet, motvilja mot försvaret som '' (Forts.)
sådant, och skapat fram misstroende till vår egen förmåga att kunna
värna vårt oberoende. Jag vill också erinra om, hurusom från
denna förening utgivits en hel del litteratur, bl. a. de kända arbetena
av Harald Svenske, arbeten som jag ville beteckna såsom en
skamfläck för oss svenskar. Jag har här i min hand ett av denna förening
utsänt flygblad, som jag har sett i en mångfald olika exemplar.

Het har spritts under åratal vid dessa svenska freds- och skiljedomsföreningens
möten, — och jag skulle kunna genom några kortare
citat ur detsamma påvisa, hur man söker arbeta bland folket.

Het heter där bl. a.: »Vi svenskar formligen digna under vårt militärok.
Affärskrascher, konkurser, betalningsinställelser, arbetslöshet,
ekonomisk nöd, förtvivlan och självmord av ekonomiska orsaker
äro för närvarande alldagliga företeelser i vårt land.. Och
huru skulle det annorlunda kunna vara? Het direkta och indirekta
utsugningssystem staten städse måste vidmakthålla gentemot landets
inbyggare till förmån för militärväsendets fortsatta utveckling och
bestånd, drager likt en jättesug både den levande arbetskraften
och de penningar, varmed det produktiva arbetet skulle bedrivas,
från näringslivet bort till de improduktiva sysselsättningarne, militärövningar
till lands och vatten.» Och här på ett annat ställe
heter det: »Att, såsom genom den s. k. allmänna värnplikten sker,
göra hela folkets manliga del till soldater, är ett system som ej
längre kan upprätthållas. Icke nog med att det i ekonomiskt avseende
är omöjligt, det måste också i sedligt avseende bliva lika
fördärvbringande.

Hen allmänna knekttjänsten, kasern- och lägerlivet förgiftar
inom kort hela samhällsmoralen och störtar landet i ekonomiskt
och moraliskt förfall.

Sedan se vi huru försnillningar, förskingringar, olagliga »provisioner»,
bedrägerier av alla slag vunnit en fruktansvärd utbredning
ej minst bland dem, som handhava samhällets allmänna angelägenheter
och företrädesvis de militära.

Under sken av försvarsintresse har militärandan mer och mer
utbrett sig inom vårt land och med militärväsendet följer naturligtvis
kasernmoralen med sina alla fruktansvärda konsekvenser.

Lyckas ej fosterlandets och den kristna moralens sanna vänner
att snart sätta en damm för det vansinniga statsslöseriet för militära
ändamål och för den framstormande knektpatriotismen, då stunda
sannerligen onda tider för gamla Sverige.

Het bliver sålunda en bjudande plikt för varje upplyst, tänkande
fosterlands- och människovän att sammansluta sig och förena sin
kraft med dem, som redan gjort till sin uppgift att göra slut på
den gamla krigsmoralen i både vårt eget land och i grannstaterna.

En organisation i sådant syfte är svenska freds- och skiljedomsföreningen.
»

Sr 46. 88

Tisdagen den 23 mars, e. m.

Om anslag till Så långt detta dess flygblad. Och i stil med det ha dessa föregått
föredrag som avsett att undergräva som jag förut sagt,
föreningen, försvarsviljan och törsvarsandan bland vart folk.

(Forte.) Här betonades för icke många dagar sedan av en socialdemokra tisk

talare, att socialdemokraterna äro varma försvarsvänner, som
verkligen vilja vara med om att vidtaga åtgärder, som avse stärkandet
och bevarandet av vårt lands självständighet och oberoende.
För detta oberoendes bevarande och stärkande har vårt folk också
påtagit sig dryga bördor. Vårt militärväsende kostar mycket, det
veta vi alla, både i ekonomiska och personliga bördor. Men vad
tjäna dessa bördor till, som den svenska riksdagen varit med på
och folket påtagit sig, om'' det i landet får bedrivas utan gensaga
en rörelse, som undergräver själva tilltron till vår möjlighet att
värna oss, som skapar ovilja mot försvarsandan och mot försvarstanken?
Fet förefaller som väl mycket begärt, när man då från
denna förening, som så arbetar stick i stäv mot statslivets intressen,
begär statsunderstöd för sin verksamhet.

Den sena timmen hindrar mig på grund av den respekt jag har
för kammarledamöternas välbefinnande att längre ingå på denna
sak, men jag skall med det nn anförda som stöd be att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr Berg i Munkfors: Herr talman mina herrar! Vi ha nu
av herr Norman fått både den första och den andra varningen,
men för min del tror jag, att dessa varningar lett därhän, att de
som förut stått tveksamma nu äro villiga att gå med på det förslag,
som jag framställt. Herr Norman har, såvitt jag förstår,
gjort mig en mycket stor tjänst, och motståndarna till motionen
en björntjänst och jag ber att få uttala mitt tack till honom därför.

Herr Lindhagen: I anledning av att eu talare nyss talade
emot detta anslag genom att läsa upp ett cirkulär, som jag delvis
hörde, vill jag säga, att svenska freds- och skiljedomsföreningen
ju är ett uttryck för de strävanden, som göra sig gällande att på
frivillighetens väg komma till livs — det må gärna utsägas —
själva militärväsendet som sådant, denna institution, som vi nu
älska och högakta på alla sätt. För det ändamålet har den verkat
även halvofficiellt, den har ju varit inbjudare till världsfredskongressen
i Stockholm, för vilken staten anslog ganska betydande
medel. Den har också tagit initiativ till resande av fredsmonumentet
på gränsen mellan Sverige och Norge, till vilket riksdagen
också —- tyvärr först efter gemensam votering — anslog medel.
Alltså har den redan fått erkännande av riksdagen för sin verksamhet.

Nu är det klart, att man bland alla strävanden för denna verksamhet
kan leta upp uttalanden, som man tycker gå i en helt
annan riktning än den, som mången ivrare för försvaret —• och
det kan man förstå — önskar. Men man kan i alla fall begripa

Tisdagen den 23 mars, e. m.

89 Nr 46.

en dylik rörelse, då det finns så oändligt mycket i samhället —
hela byråkratien, hela överbyggnaden, partiväsendet och allt dylikt,
och samhället som sådant — som skapar denna omättliga försvarsvilja,
som i själva verket icke betyder någonting annat än uteslutandet
av all hänförelse för fredsviljan. Gentemot ett sådant
ofantligt motstånd från alla befordrade och höga håll, var de än
befinna sig, är det klart, att de som gä i kamp mot detta, måste
använda kraftiga ord och måste bli upptända av en viss vrede mot
eu så oerhört ensidig framställning av detta. De måste begagna
starka ord för att betona sin fredsvilja, de måste med kraft i
sitt uppträdande säga: Se där fienden, det är den vi måste komma
till rätta med.

Denna uppläsning, som vi nu hört, kan, såvitt jag kunde höra
den, endast styrka mig i den uppfattningen, att denna förening har
vilja till det mål den skall sträva efter och att dess sinnelag i all
synnerhet behöver representation. När vi här anslå så ofantliga
medel till försvarsviljan, som tar sig de mest kraftiga uttryck
gentemot fredsviljan, och uppmuntrar försvarsviljan på alla sätt,
kan man förstå den indignation, som kan finnas hos fredsviljans
förkämpar. Jag anser, att vi böra ha en liten bit hjärta över även
för fredsviljan och jag finner mig mer än någonsin uppfordrad att
framhålla detta efter den siste ärade talarens anförande.

Herr Zander: Jag skall be, för att icke bli misstänkt att
dela de åsikter, som herr Norman uttalade, att få tillkännagiva,
att jag delar de synpunkter, som herr Ingvarson gjorde sig till tolk
för, och ber således att få taga bestämt avstånd från herr Norman.
Jag yrkar bifall till motionen.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på avslag därå samt bifall i stället till det av herr Berg i Munkfors
under överläggningen framställda yrkandet; och förklarade herr
talmannen sig. anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den
förra propositionen. Då votering emellertid begärdes, blev nu uppsatt,
justerad och anslagen en så lydande voteringsproposition:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i
utskottets förevarande utlåtande nr 22, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, _ har kammaren, med avslag å utskottets berörda
hemställan, bifallit det av herr Berg i Munkfors under överläggningen
framställda yrkandet.

Omröstningen utföll med 62 ja mot 48 nej; och hade kammaren
alltså bifallit utskottets hemställan.

Om anslag till
svenska fredsoch
skiljedomsföreningen

(Forts.)

Nr 44>. 90

Tisdagen den 23 mars, e. in.

Ang. po storhets
stat för
driftkostnader.

§ 9.

Efter föredragning härpå av statsutskottets utlåtande, nr 23, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fastställande av
postverkets stat för driftkostnader år 1916 jämte i hithörande ämne
väckta motioner, begärdes ordet av

Herr Thorsson, som yttrade: Herr talman! Jag har tillsammans
med herr Gustaf Nilsson från Kristianstad tillåtit mig att
vid denna riksdag återigen framföra en motion, som jag framburit
vid ett föregående tillfälle och vilken motion avser, att man skulle
å sådana platser, där de nuvarande postanstalterna icke kunde anses
fylla de anspråk, man har rätt att ställa på desamma, skulle
upprätta ett slags nya postanstalter med större befogenhet än dessa
andra nu befintliga postanstalter. På av generalpoststyrelsen anförda
skäl, vilka finnas återgivna i den promemoria från generalpoststyrelsen,
som bifogats utskottets utlåtande, har statsutskottet
hemställt om avslag i viss mån å den av mig här gjorda framställningen.
I viss mån har däremot utskottet tillmötesgått den i
motionen uttalade önskan, i det att nämligen utskottet icke föreslagit
inrättandet av så många nya postmästarbestäIlningar, som
Kungl. Maj:t begärt. I denna sena timme, då kammaren är synnerligen
glest besatt, skall jag icke besvära kammaren med en votering,
men med anledning av innehållet i generalpoststyrelsens här
åberopade promemoria skall jag nu be att få yttra några ord i
frågan.

Generalpoststyrelsen framhåller i sin för övrigt, det vill jag
gärna erkänna, i många stycken välvilliga framställning det berättigade
i, att man söker lyfta undan de skrankor, som nu finnas
och söker ordna det så, att man utnyttjar arbetskraften på lämplig
plats och icke till enklare uppdrag använder överkvalificerad
arbetskraft. Jag vill understryka, att detta är den tanke, som
genomgår den promemoria, generalpoststyrelsen avgivit rörande
denna sak. Generalpoststyrelsen säger emellertid, att den tanke,
som motionärerna givit uttryck åt i sin motion, hade varit berättigad,
om den framförts på ett tidigare stadium. Nu har dock
generalpoststyrelsen genom en rad av åtgärder undanryckt möjligheten
för realiserandet av denna tanke. Jag vill erinra om. att
detta erkännande har generalpoststyrelsen icke velat vara med om
förut. Första gången detta spörsmål fördes fram, var redan år
1909, men styrelsens hela strävan då och även vid senare tillfällen,
samma förslag varit på tal, har gått ut på att bevisa oriktigheten
av den sålunda ifrågasatta anordningen. Nu, när generalpoststyrelsen
har förenklat arbetsmetoden vid vissa postanstalter, säger
styrelsen, att dessa postanstalter kunna en lång tid framåt motsvara
de krav, som allmänheten har rätt att ställa på desamma.
Het är ingen, som med större tillfredsställelse än jag hälsar, att
man förenklar göromålen och på det sättet framskjuter den tidpunkt,
vid vilken man anser sig böra inrätta postanstalter av dyr -

Tisdagen den 23 mars, e. m. 91

bärare slag. Jag bar vid de föregående tillfällen, frågan bar
varit före, tillåtit mig att såväl i diskussionerna här som motionsvis
framhålla, att jag aldrig ifrågasatt avskaffandet av postanstalter,
så länge de motsvara de anspråk, som allmänheten har
rätt att ställa på desamma, utan att det är först i det ögonblick,
när en postanstait icke kan fylla dessa krav, som jag ifrågasätter
att man skulle gå den medelväg, jag här anvisat, och istället för
postkontor inrätta dessa mera självständiga postanstalter, som icke
skulle ha några poststationer under sig. Då nu emellertid generalpoststyrelsen
vidtagit åtgärder, varigenom garantier vunnits för,
att man en längre tid framåt kan reda sig utan att inrätta nya
postkontor, menar jag, att man tills vidare kan låta frågan om
inrättandet av nya postanstalter vila.

I samband därmed vill jag säga, att den jämförande beräkning,
som generalpoststyrelsen här i bilagan tillåtit sig göra beträffande
kostnaderna för dessa av mig ifrågasatta postanstalter med en
större befogenhet egentligen icke håller streck, ty då jag begär,
att dessa nya postanstalter skola inrättas såsom ett slags ersättning
för eller utbyte mot postkontor, är det icke riktigt att vid en
dylik beräkning jämföra dessa postanstalter med de redan existerande
poststationerna.

Även i ett annat avseende vill jag betvivla riktigheten av
den framställning, som här blivit gjord. Generalpoststyrelsen
ifrågasätter, om dessa postiljoner och befordrade äldre postbetjänte
kunna vara kompetenta att sköta en postanstalt av det slag, jag
här tänkt mig, och styrelsen gör det uttalandet, att ett dispositionsbiträde
skulle ha större kompetens därtill. Utan att nu ingå på
frågan om den större kompetens ett dispositionsbiträde kan ha i
förevarande fall, vill jag bestämt understryka, att en person, som
är kvalificerad att på egen hand sköta en postiljonskupé med vad
därtill hör, eller eu längre tid såsom förman tjänstgjort å kontor,
måste redan i denna sin tjänstutövning ha visat prov på kompetens
av den beskaffenhet, att han utan vidare kan sättas till att sköta
till och med mindre postkontor — det påståendet vågar jag göra.
Därför synes det mig icke riktigt, när generalpoststyrelsen hävdar
den uppfattningen, att inkompetensen skulle lägga hinder i vägen
för dessa personer i lägre tjänsteställning att komma fram och
erhålla en befattning av mera krävande natur. Jag vill snarare
i detta uttalande se en liten gardering mot de strävanden, som gä
ut på att åt den lägre personalen i de olika verken öppna väg för
vidare befordran.

Generalpoststyreisen har i en tabell införd å sid. 20 uti utskottets
utlåtande velat visa i vilken utsträckning styrelsen tillmötesgått
riksdagens och särskilt denna kammares uttalade önskan
att icke använda över kvalificerad arbetskraft i befattningar som
kunna utövas av tjänstemän med mindre kvalifikationer samt därvid
betonat att: »vad beträffar den ekonomiska innebörden av denna
allt fortgående omläggning av tiänsteförhållandena torde vara tillräckligt
att erinra om, att skillnaden mellan »»ecie/avlöningen pr

Nr 4fi.

Ang. postverkets
stat för
driftkostnader.

(Forts.)

J*r 46. 92

Tisdagen den 28 mars, e. m.

Aug. post- år till en manlig postexpeditör och en förste postvaktmästare resp.
vedriftk!stna-r iöTste Postiljon utgör omkring 1,175 kronor». Hur kan styrelsen
der. efter detta resonemang komma till den slutsatsen att den nu före (Korts.

) slagna reformen både ur tjänste- och ekonomisk synpunkt, skall

verka ofördelaktigt. För detta påstående har styrelsen, åtminstone
inget stöd i hittills gjorda erfarenheter. Om jag icke är alltför
illa underrättad, ansågs det förr såsom en merit för postmästaretjänsten
om en postexpeditör någon tid tjänstgjort såsom föreståndare
för en postkupé. Om nu detta ansågs såsom en merit
för befordran till postmästare, när det gäller tjänstemän i högre
grad, varför skall det då icke anses såsom en merit för tjänstemän
i lägre ställning som under en längre tid ha förestått postiljonskupé,
och varför kunna de icke därunder anses bliva meriterade
till en föreståndarbefattning vid en postanstalt av det slag, som
jag ifrågasatt?

Det är min livliga övertygelse, att ett avsevärt antal postkontor
skulle kunna ersättas med postanstalter av nu föreslagen
typ. Men jag vill ännu en gång understryka, att min personliga
strävan icke varit att i onödan utbyta de nuvarande poststationerna
mot postanstalter av det nya slaget, samtidigt som jag här ber
att få betona, att om generalpoststyrelsen inbillar sig, att den i
fortsättningen skall få postanstalterna skötta efter samma ekonomiska
principer, som hittills tillämpats, har generalpoststyrelsen
icke räknat rätt, ty poststationsföreståndarna vilja helt naturligt,
vare sig de gått igenom någon särskild skola eller ej, ha ersättning
för sitt arbete i samma mån, som detta kräver sin man.

Jag har vid denna sena timme endast velat göra dessa erinringar
med avseende å generalpoststyrelsens promemoria angående
denna sak. Jag har, herr talman, intet yrkande att göra, därför
att ett yrkande enligt min mening borde följas av en votering,
men en votering i en så glest besatt kammare som denna kan ge
ett felaktigt utslag, ett utslag, som kammaren måhända icke skulle
biträda, därest vi här vore mera talrikt samlade.

I detta anförande instämde herrar Nilsson i Kristianstad, Erikson
i Uppsala, Sävslröm och Bäcklund.

Härpå yttrade:

Herr Eriksson i Grängesberg: Herr talman! Jag har vid
detta statsutskottsutlåtande fogat en reservation, men min avsikt
därmed har icke varit att yrka bifall till motionen, utan jag har
gjort det närmast därför, att jag önskat en viss förändring av
utskottets motivering. Jag kan icke, såsom förhållandena utvecklat
sig, finna, att det kan vara lämpligt, att det inrättas ett nytt
slags postanstalter, såsom motionärerna här tänkt sig. Förut när
poststationernas verksamhet hade en mycket begränsad omfattning
i förhållande till postkontoren, fanns det ganska goda skäl för en
sådan anordning som den föreslagna. Numera är emellertid ur

Tisdagen den 23 mars, e. in.

93 Xr 46.

rent postal synpunkt skillnaden för allmänheten mellan poststatio- Ang. Pos<-ner och postkontor mycket liten, och generalpoststyrelsen har ställt verket» stat för
i utsikt, att denna skillnad skall i det närmaste försvinna. Så- drif^ost”«-lunda förefaller det mig, att det icke föreligger något behov av Zi.
att inrätta ett nytt slags poststationer. Därmed är naturligtvis F°rt3''

ingalunda sagt, att det icke kan finnas eu hel del skäl för bifall
till motionens allmänna syfte och det är just i fråga om den saken
som jag skulle ha velat få fram någonting kraftigare i motiveringen.
°

*nJe. J\e^er fiuua, att den senare delen av motionen
..t ifragasättes, att man skulle förbehålla dessa särskilda
poststationer åt förste postvaktmästare. Det kan enligt min
uppfattning finnas en hel del andra i postverkets tjänst anställda
som icke äro förste postvaktmästare men som likväl kunna ha berättigade
anspråk på att få en dylik bättre ställning än den de
nu ha, t. ex. postiljoner och dispositionsbiträden. Jag har därför
].ntf aTaf av dessa^ skal kunnat gå med på, att det skulle bestämt
lorbehallas åt förste postvaktmästare att förestå dessa poststationer.

INu ber jag fa säga några ord om hur jag för övrigt ser hela
enna fråga. Ett faktum är, att en hel del mindre postkontor
skulle kunna indragas och i stället poststationer inrättas. Det
kan nämligen inte vara lämpligt, att man bibehåller postkontor

Jfonn ein Uppbörd a7 endast 8 a 15,000 kronor — ett har blott c:a
\000 kronors uppbörd, och en del andra ha endast något mera.

Deu kan inte vara lämpligt och rimligt, då vid ett mindre postkontor
i regeln aro anställda en postmästare och eu postexpeditör
och vid de större med en uppbörd av omkring 20,000 kronor utom
postmästare^ tva postexpeditörer. Mig förefaller det, som om postkontor
som icke ha en större förvalta ^verksamhet i förbindelse
med omkringliggande poststationer, borde indragas och göras till
poststationer även om de ha en uppbörd upp till 20,000 kr. Men
nar detta skall ske, framställer sig den frågan: Hur skola dessa
poststationer förvaltas? Jag anser, att de icke kunna förestås av
poststationsförestandare med en sä lös anställning som dessa för
närvarande ha. Därför har jag i motiveringen velat ha närmare
uttryckt, att man borde få till stånd en undersökning om denna
sak huruvida inte poststationsföreståndarna för de större poststationerna
borde få en fastare anställning och dessa stationer även i
övrigt en något fastare organisation. Och under sådana förhållanden
skulle det tagas under övervägande om icke förste postvaktmastare
eller postiljoner borde förbehållas dessa föreståndarplatser.

Jag har härmed antytt, hur jag anser det borde vara. Jag
anser, att. man bör sträva i den riktningen, så långt det är möjlgt,
att indraga de mindre postkontoren och förvandla dem till
större poststationer och i samband härmed upptaga den fråga till
granskning, som jag här har pekat på. Nu har visserligen statsutskottet
gjort en antydan i denna riktning, utskottet "har i det
hänseendet. sagt, att det är en inre organisationsfråga, som poststyrelsen
givetvis har sin uppmärksamhet fäst vid.

Nr 4«. 94

Tisdagen den 23 mars, e. m.

Ang. post- Jag skall be att få säga ännu några ord, nämligen att denna

verkets stat för motion, är alldeles för begränsad. Det är ett förhållande vid postdrijtkostna-
verpep gom ell]igt mitt förmenande ovillkorligen måste tagas upp
Forts) till granskning, och det mycket snart, nämligen att det är alldeles
k ° '' för många tjänstemän av s. k. högre grad, med andra ord, att man
begagnar sig av överkvalificerad arbetskraft. Det är omöjligt för
mig att kunna fatta, att det kan vara nödvändigt att ha så många
tjänstemän av högre grad som postverket har. På ett postkontor
på landsbygden med en 20,000 kronors upphörd, finns det anställda
först och främst en postmästare, som sitter i ett inre rum — om
denne man har någon direkt beröring med allmänheten vet jag
inte — och så två postexpeditörer. Så komma andra tjänstemän
av lägre grad. Där skall det alltså sitta postexpeditörer och tjänstemän,
som tagit studentexamen och genomgått högre postkurser,
för att ta emot och lämna ut brev. Nog förefaller det mig, att
det inte skulle vara''nödvändigt att ha studentexamen för att kunna
betjäna allmänheten. Det kan måhända vara nödvändigt i vissa
fall i större städer, där det finnes en jämn ström av resande utlänningar,
och där språkkunskap alltså kan komma att erfordras,
men absolut icke på landsbygden och i småstäder. Bär ha vi t. ex.
en poststation med 10 å 11,000 kronors uppbörd. Där duger en
man eller kvinna, som icke har några postala erfarenheter eller studier
att sköta allt förekommande arbete. Men om sedan denna poststation
förvandlas till postkontor, om också ett mycket, mycket litet,
duger inte den gamla station sföreståndaren längre ens till att taga
emot och lämna ut brev och annan post, utan då duger han bara
till uppassningsarbete. Nog förefaller det lekmannen galet, och nog
synes det mig, att det bör ordentligt undersökas, huruvida icke en
indragning av högre tjänstemän högst väsentligt kan ske, vilka
skulle kunna ersättas av tjänstemän av lägre grad. Jag tror, att
det ur statsverkets synpunkt vore synnerligen fördelaktigt. Man
skall inte ha folk med större kvalifikation än man behöver, det är
nu den princip, som man följer i en del andra verk, och den principen
borde också gälla här. Jag vill dock ge den nuvarande
generaldirektören det erkännandet, att han marscherat den vägen,
men jag anser, att han borde taga hårdare tåg än hittills skett.
Jag har den uppfattningen, att det vore fördelaktigt för statsverket,
om så skulle kunna ske. Jag vill rikta till herr statsrådet
den uppmaningen att taga under övervägande, huruvida det icke
vore lämpligt att beträffande postverket få till stånd^ samma undersökning
som vid järnvägarna, d. v. s. att utomstående personer
finge granska dessa saker, så att det inte bara blir poststyrelsen
som kommer att göra eu undersökning beträffande de förhållanden,
som jag pekat på.

Jag har med detta lilla anförande, herr talman, velat ange,
att jag varmt sympatiserar med den tanke, som ligger bakom
motionen, att tjänstemän av lägre grad skulle komma fram inom
postverket och användas i postverkets tjänst i vidare utsträckning
än nu sker. Emellertid har jag, trots detta, på de anförda skälen

Tisdagen den 23 mars, e. m.

95 Nr 40.

kommit till samma slut som utskottet, ehuru, som sagt, jag skulle
ha önskat en ändring i motiveringen.

Herr Schotte: Jag skall be att få instämma med herr Eriksson
i Grängesberg i det väsentliga av de synpunkter på denna
fråga, som han nyss framhållit.

Herr Anderson i ftåstock: Jag skall endast be att till protokollet
få antecknat, att jag i huvudsak instämmer i de synpunkter
herr Eriksson i Grängesberg anlagt på förevarande fråga.

Herr Strid instämde häruti.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§10.

_ Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 24, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående anslag till vissa byggnader och anläggningar
vid statens trafikerade järnvägar m. m.; och biföll kammaren
utskottets däri gjorda hemställan.

§ 11.

Slutligen _ föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 25, i anledning
av väckt motion om anslag till undersökning och upprättande av
kostnadsförslag för järnväg från Hede kyrkoby till gränsen mot
Norge; och yttrade därvid

Herr Bergman: Jag vill vid denna sena timme icke inlåta
mig på de skäl, som för mig voro avgörande, då jag framlade detta
förslag om en mellanriksbana genom Härjedalen, och de skäl, som
därvidlag kunde vara att anföra, äro ju av flerahanda slag. Då
dessutom statsutskottet enhälligt avstyrkt denna min motion, har
jag med hänsyn därtill ingen anledning att nu göra något yrkande.
Jag vill emellertid taga fästa på ett uttalande i statsutskottets
utlåtande, som jag hoppas är löftesrikt för framtiden. Utskottet

säger nämligen där: » —--synes det åtminstone för närvarande

saknas tillräckliga skäl» för framställningen i fråga. Nu hoppas
jag, att då frågan möjligen återkommer till en följande riksdag,
statsutskottet dä skall ställa sig mera välvilligt till denna framställning.

Det är vidare en sak, som jag icke kan uraktlåta att här något
vidröra. I det svar, som statsutskottet erhållit från kungl. järnvägsstyrelsen
på en anhållan från utskottet om järnvägsstyrelsens
yttrande rörande förevarande framställning och där järnvägsstyrelsen
för övrigt ställer sig avvisande mot motionen, uttalar sig
styrelsen på följande sätt: »Styrelsen anser sig emellertid böra

ifrågasätta, huruvida det kan vara lämpligt att undersökningarna

Ang. postverkets
stat för
driftkostnader.

(Forts.)

Ang. järnväg
från Hede
kyrkoby till
gränsen mot
Norge.

Nr 4G. %

Tisdagen den 23 mars, e. m.

Ang. järnväg
från Hvit
L-yrkobg till
gränsen mot
Norge.
(Forts.)

för mellanriksbanan företagas, innan förhandlingarna härom ägt ram
med vederbörande myndigheter i Norge, vilket land ju skulle ha
att bygga avslutningsjärnvägen från riksgränsen till Röros.» Nu
vill jag meddela, att jämväl i Norge har denna fråga upptagits
med ganska stort intresse, och i Röros har tillsatts en järnvägskommitté
för att göra hemställan till regering och storting om,
att man måtte även på norsk sida upptaga denna fråga samtidigt
med att så sker här i Sverige. Eljest är det så, att därest norrmännen
icke skulle vara villiga att bereda möjlighet för en bekväm
utfartsväg till Trondhjem via Rörosbanan genom en anknytning
till densamma av en gränsbana till Wauldalen, skulle detta
förslag fullkomligt hänga i luften, och under sådana förhållanden
anser jag mig icke nu ha skäl att göra något yrkande.

Herr Schotte: Herr talman! Det är endast ett par ord jag

ville säga i frågan för denna gång. Jag tror, att den av motionärerna
här väckta frågan är av ganska stort intresse, och det
även med hänsyn till den av riksdagen redan beslutade järnvägen
Sveg—Hede. Mycket talar för, att den undersökning, som motionären
ifrågasatt, kan komma att visa, att det skulle vara lämpligt
att redan från början något längre västerut fortsätta den nämnda
järnvägen, som riksdagen redan godkänt, för att sedermera längre
fram komma till det mål, som motionären huvudsakligen tänkt på,
nämligen att få en direkt bana genom Härjedalen mellan Sverige
och Norge. Emellertid förstår jag mycket väl, att det icke är
någon särskilt lämplig tidpunkt, som motionen är framlagd i,
varför jag endast vill uttala den förhoppningen, att motionären ett
annat år, när förhållandena äro gynnsammare, återkommer, så att
vi mera ingående, än nu skett, kunna behandla frågan och som jag
hoppas komma till ett positivt resultat, åtminstone beträffande
undersökningen av det ifrågavarande järnvägsföretaget.

Med herr Schotte förenade sig herr Eriksson i Grängesberg.

Vidare anfördes ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.

§12.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen, nämligen:

från statsutskottet:

nr 41, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående disponerande
av medel för understödjande av arbetslösa tobaksarbetare
jämte en i ämnet väckt motion; samt

från bevillningsutskottet:

nr 40, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ändrad lydelse av 85 § i förordningen den 9

Tisdagen den 23 mars, e. m. 97

juni 1905 angående försäljning av brännvin m. in., dels ock i ämnet
väckta motioner.

§ 13.

Vidare anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag:
dels till delar av riksdagsbeslutet, nämligen:

nr 1, ingressen; och
nr 2, slutmeningen:

dels ock till följande paragrafer i riksdagsbeslutet:
nr 3, angående val av tryckfrihetskommitterade;
nr 4, angående verkställd omröstning över högsta domstolens
och regeringsrättens ledamöter;

nr 5, angående ansvarsfrihet för fullmäktige i riksbanken;
nr 6, angående, ansvarsfrihet för fullmäktige i riksgäldskontoret; nr

7, angående ändrad lydelse av 19 kap. 17 § strafflagen;
nr 8, angående lag om anstånd med erläggande av vissa patentavgifter; nr

9, rörande förslag till förordning angående siktning av rågmjöl
och förordning om viss sammansättning av rågbröd;

nr 10, angående pension åt änkefru Anna Amalia Sandström,
född Pilblad;

nr 11, rörande ändrad lydelse av 82 § i förordningen den 9 juni
1871 angående fattigvården;

nr 12,. angående ändrad lydelse av 1 § i förordningen den 4 mars
1862 om tioårig preskription och om årsstämning;

nr .13, angående lag, innefattande vissa bestämmelser om insändande
till hovrätt av underrätts dombok; samt

nr 14, rörande ändrad lydelse av 2 § i förordningen den 16 juni
1875 angående särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och
andra ärenden.

§ 14.

Till bordläggning anmäldes:

jordbruksutskottets utlåtande, nr 28, i anledning av väckt motion
om ersättning åt friherre Sten Raab för förlust, som tillfogats
honom genom kronans mot honom förda talan om återvinning av en
fastighet; och

andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 7, i
anledning av väckt motion angående skrivelse till Konungen i fråga
om förbud mot införsel av fjädrar av vilda fåglar.

§ 15.

Justerades protokollsutdrag.

Andra hammarens protokoll 1915. Nr 4ö. 7

Nr 46.

Nr 46. 98

Tisdagen den 23 mars. e. m.

§ IG.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr Nilsson i Linnås under	14 dagar fr.	0.	m. den 24 mars,
	Lundberg	2>	14		»		24
	Sjögren	»	14			»	24	>
»	Hallén		14		»		24	»
»	von Sneidern	»	14				24	»
»	Eydén i Klosterbergane	Tf	14	» •	»		24	$
»	Magnusson oi Tumhult	*	14			»	25	)
	Ericsson i Åtvidaberg	y>	12	»		>	26	»
	Svensson i Torlarjj	»	12	»	>		25	1
	Johansson i Sollefteå		12	>		»	25	»
■»	vice talmannen D. Persson		11	»	»	>	27	2>
	Vennerström		11	»	Tf		25	3>
»	Johanson i Huskvarna		11		7>	»	25
•>	Sundström	>	12		»		25	»
	Holmström	>	12	» .			25
»	Gustafsson i Brånsta		14	>	»		25	»
>	Söderberg i Hobborn		14			»	25
»	Rehn		10	»			24	>
>	Zetterstrand	» ''	14	2>	>		25	>
3>	Ericsson i Vallsta		14			>	25	»
S>	Sävström		14	»	>	>	25
»	Pettersson i Södertälje	»	14	>			25
A	Olsson i Berg		14			»	25	>
»	Persson i Stallerhult		G		>	7>	1 april,
	Jönsson i Mårdslycke		14	»	>	»	25 mars,
>	Nilsson i Kabbarp		12		2»	»	27	»
	Lingström		14			»	24	»
	Henrikson	»	14	»	>	5>	25	» :
	Larsson i Bondarve		14		2>	»	24	» •
	Kahlström	»	14	2>			24
2>	Edén		14	>			25
>	Welin	>	14	V,			24
>	Adelswärd	)	7	»	»		8 april,
Tf	Pålsson	)	14	*	*	V	24 mars,
)	Svensson i Betin getorp	»	14	>	V	7>	25
	Berg i Munkfors	2>	14		5>-		25
y>	Zander	»	14	>	t>	>	25	>
>	Christiernson		14	»	S>	»	25	>
	Jonsson i Hå	»	14	>	)	>	25
i	Kloo	S>	14		»		25	»
	Helger		14			S>	25
	Andersson i Hesebo	*	14	>	y>	»	25	»
	Jonsson i Falun	» :	14	>		3»	24	>
	Berg i Staby	*	14		»	7>	25	» Öl
	Lindvall	>	12	» •	>		26	»

Tisdagen den 23 mars, e. m.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 2,35 på natten.

In fidem
Per C ron vall.