1915. Andra kammaren. Nr 45

ProtokollRiksdagens protokoll 1915:45

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1915. Andra kammaren. Nr 45.

Tisdagen den 23 mars, f. m.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Justerades de vid kammarens sammanträde den 17 innevarande
mars förda protokollen.

§ 2.

Föredrogos var för sig Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid:

till statsutskottet propositionerna:

nr 74, angående uppförande av vissa byggnader vid arméns
intendenturförråd i Boden; och

nr 75, angående återuppförande av en nedbrunnen verkstadsbyggnad
vid Karlskrona grenadjärregemente; samt

till bankoutskottet propositionerna:

nr 76, angående pension å allmänna indragningsstaten åt skrivbiträdet
vid femte arméfördelningens stab, fanjunkaren i Upplands
infanteriregementes reserv Sven Fredrik Stolpe; och

nr 77, angående ändring i gällande grunder för pensionering av
arméns befäl och underbefäl med vederlikar samt angående tiden
för avgång ur tjänst.

''§ 3.

Vidare föredrogs tredje punkten av konstitutionsutskottets memorial,
nr 1, med uppgift å vilande förslag till ändringar i grundlagarna.

Det under denna punkt upptagna förslaget antogs.

§4.

Herr statsrådet Hasselrot avlämnade Kungl. Maj :ts propositioner: nr

83, med förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar
på förmögenhetsrättens område m. in.;

Andra kammarens protokoll 1915. Nr 45.

1

» 45.

2

Tisdagen den 28 mars. f. m.

nr 69, med förslag till förordning angående utsyning å viss
skog inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera
områden;

nr 70, med förslag till förordning om förekommande av överdriven
avverkning å ungskog inom de delar av Västerbottens och
Norrbottens län, som ej höra till lappmarken;

nr 71, angående avlöningsstat för skogsstatens ordinarie personal
m. m.;

nr 72, angående anslag för tillsyn å enskildas skogar i lappmarkerna
och Sårna socken med Idre kapellag;

nr 73, angående anslag för tillsyn å enskildas skogar i Västerbottens
och Norrbottens läns kustland; och

nr 84, angående tillfälliga understöd åt pensionerade kronojägare.

Nämnda propositioner bordlädes på begäran.

§ 5.

Ang. lag om Till avgörande förelåg nu lagutskottets utlåtande, nr 15, i anändrad
lydelse ilning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om
rättegångs- ändrad lydelse av 30 kap. rättegångsbalken, till lag om ändrad lyMken
in. m. delse av 49 och 230 §§ utsökningslagen samt till lag angående
Kungl. Maj :ts högsta domstols tjänstgöring på avdelningar, dels ock
i ämnet väckta motioner.

Genom en den 14 januari 1915 dagtecknad proposition, nr 4,
hade Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagda, i
statsrådet och lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogade förslag till

1 :o) lag om ändrad lydelse av 30 kap. rättegångsbalken;

2:o) lag om ändrad lydelse av 49 och 230 §§ utsökningslagen;

samt

3:o) lag angående Kungl. Maj:ts högsta domstols tjänstgöring
på avdelningar.

I samband med denna proposition hade utskottet till behandling
förehaft två i anledning av propositionen inom andra kammaren
väckta motioner, nämligen nr 127 av herr Versson i Norrköping och
nr 158 av herr Lindhagen.

I den av herr Versson i Norrköping avgivna motionen hade hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att
Kungl. Maj:t ville taga under omprövning, dels huruvida icke den
nuvarande revisionsskillingen skulle kunna avskaffas och ersättas
med en fullföljdsavgift, som i mål angående penningar eller sådant,
som kunde skattas i penningar, skulle utgå proportionellt efter tvisteföremålets
värde, dels ock huruvida icke bestämmelserna angående
verkställighet av hovrätts dom, varigenom betalningsskyldighet blivit
part ålagd, skulle kunna skärpas till förhindrande därav, att
talan fullföljdes enbart i förhalningssyfte, samt att Kungl. Maj:t

Tisdagen den 23 mars, f. m.

o

Hr 45.

täcktes till riksdagen, om möjligt redan 1916, inkomma med det Ans- lag cm
förslag, vartill denna prövning kunde föranleda. ^av^o köp *

Herr Lindhagen hade uti sin motion yrkat att riksdagen måtte b''alkm^^m.
i Kungl. Maj:ts förenämnda proposition göra de ändringar och till- (p0rts.)
lägg, som eventuellt kunde komma att påyrkas inom lagutskottet i
huvudsaklig anslutning till de tankar och förslag, som framlagts i
motionärens reservationer i ämnet till lagutskottets utlåtanden nr 70
vid 1907 års riksdag och nr 13 vid 1913 års riksdag, ävensom de
flera yrkanden, som kunde därutöver komma att framföras, däribland
eventuellt även om förhud för fullföljande till högsta domstolen av
förmögenhetsmål i allmänhet och ej blott till värden under 1,500
kronor annat än då efter prövning särskild anledning därtill kunde
anses föreligga.

Under ärendets behandling inom utskottet hade herr Lindhagen
med stöd av sin ifrågavarande motion framställt, förutom åtskilliga
förslag till ändringar i den av Kungl. Maj:t riksdagen förelagda
lagtexten, jämväl det yrkande, att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t ville taga under övervägande,

dels huruvida icke revisionsskillingen skulle kunna göras progressiv
efter klagande parts förmögenhetsförhållanden under någon
kombination möjligen även med hänsyn till tvisteföremåls värde,

dels huruvida icke för åstadkommande av större skyndsamhet i
högsta domstolens arbete detta kunde, efter den nuvarande balansens
avarbetande, anordnas efter samma principer, som gällde för
underrätt, så att högsta domstolen, i stället för att hava det dagliga
arbetet begränsat till visst antal timmar, förpliktades handlägga inkommande
mål, så snart dessa vore färdiga till föredragning, samt
huruvida icke därjämte fasta ordförande kunde utses å högsta domstolens
olika avdelningar,

dels ock huruvida icke högsta domstolens arbetskrafter skulle
kunna ökas på det sätt, att de tre justitieråd, som för närvarande användes
i lagrådet, genom lagrådets avskaffande återbördades till
högsta domstolen,

samt att Kungl. Maj:t täcktes till riksdagen inkomma med det
förslag, vartill detta övervägande kunde föranleda.

Utskottets hemställde,

A) att riksdagen, med förklarande att Kungl. Maj:ts förevarande
förslag icke kunnat av riksdagen i oförändrat skick antagas,
matte för sin del antaga vid punkten fogade förslag till

1 :o) lag om ändrad lydelse av 30 kap. rättegångsbalken;

2:o) lag om ändrad lydelse av 49 och 230 §§ utsökningslagen;

och

3:o) lag angående Kungl. Maj:ts högsta domstols tjänstgöring
på avdelningar;

B) att herrar Perssons i Norrköping och Lindhagens förevarande
motioner, i den mån de icke kunde anses besvarade genom vad

Nr 45. 4

Tisdagen den 23 mars, f. m.

Ang. lag om utskottet i punkten A) hemställt, icke måtte till någon riksdagens
''''g''“.åtgärd föranleda; samt

råttegångs- C) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,

hälben m. m. att Kungl. Maj :t täcktes taga under övervägande, huruvida och i
(Forts.) vilken omfattning åtgärder skulle kunna redan under nu gällande
rättegångsordning vidtagas för beredande genom det allmännas försorg
av rättshjälp åt parter, som på grund av svag ekonomisk ställning
eller oförmåga att tillvarataga sina intressen därav kunde vara
i behov, samt för riksdagen framlägga det förslag, som av detta
övervägande kunde föranledas.

Vid utlåtandet voro fogade:

dels reservation beträffande propositionen i dess helhet av herr
Lindhagen, vilken hemställt, att riksdagen, med avslag å Kungl.
Maj:ts ovanberörda proposition ville med anledning av nämnda proposition
och de i ämnet väckta motionerna anhålla, att Kungl. Maj:t
måtte om möjligt till nästa riksdag utarbeta och framlägga ett nytt
förslag, som på ett riktigare, fullständigare och mera betryggande
sätt tillgodosåge en behövlig reform för lättande av högsta domstolens
arbetsbörda;

dels åtskilliga reservationer angående särskilda delar av de uti
punkten A) mom. l:o) och 3:o) av utskottets hemställan innefattade
lagförslagen:

dels ock slutligen åtskilliga reservationer i fråga om utskottets
hemställan under punkten B).

Sedan herr talmannen anmält ärendet till handläggning, begärdes
ordet av

Herr Petersson i Lidingö Villastad, som yttrade: 1
iavseende å föredragningssättet tillåter jag mig hemställa:

att lagförslagen föredragas vart för sig paragrafvis och, där
så anses lämpligt, momentvis, med ingresser, rubriker och utskottets
hemställan sist;

att vid behandlingen av första paragrafen i förslaget till
lag om ändrad lydelse av 30 kap. rättegångsbalken diskussionen
må omfatta betänkandet i dess helhet;

att lagtexten ej må behöva uppläsas i vidare mån, än sådant
av någon kammarens ledamot begäres;

att för den händelse lagförslagen eller något av dem kommer
att i en eller annan del till utskottet återremitteras, utskottet
lämnas öppen rätt att vid ärendets förnyade behandling i avseende
å de delar, som blivit med eller utan ändring godkända,
föreslå sådana jämkningar, som av ifrågasatta ändringar av återförvisade
delar kunna föranledas; samt ,

alt i avseende å nummerbeteckning i paragrafer och moment
utskottet må äga vidtaga sådana ändringar, som påkallas av kamrarnas
beslut.

Denna hemställan bifölls av kammaren.

Tisdagen den 23 mars, f. m.

5 Nr 45.

I enlighet härmed företogs först till behandling: det i punkten
A) inom. l:o) innefattade förslaget till

Lag om ändrad lydelse av 30 kap. rättegångsbalken.

Efter föredragning av 1 § yttrade

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Hasselrot:
Herr talman, mina herrar! Av de många åtgärder till
minskning av högsta domstolens arbetsbörda, som i sammanhang
med regeringsrättens inrättande voro på förslag, genomfördes som
bekant endast två, nämligen högsta domstolens befriande från
befattning'' med vissa civila ansökningsärenden och laggranskningens,
överflyttande till lagrådet. Behandlingen av ifrågavarande
civila ärenden upptog för högsta domstolen så ringa tid,
att befrielsen därifrån i realiteten saknar all betydelse. Åtgärden
att till lagrådet överflytta granskningen av lagförslag har däremot
helt naturligt visat sig verksam, men dock ingalunda tillfyllest
för uppnåendet av det därmed avsedda syftet eller åstadkommandet
av en naturlig balans i högsta domstolen.

Redan då högsta domstolens ledamöter under hösten 1907 på
anmodan av dåvarande chefen för justitiedepartementet avgåvo
yttrande angående de åtgärder, som kunde anses lämpliga för balansens
minskande, framhölls det också kraftigt, att den föreslagna
åtgärden att befria högsta domstolen från laggranskningen
och överflytta densamma på lagrådet icke enbart kunde
bliva tillräcklig för balansens avarbetande. Det erinrades,
att denna åtgärd skulle kunna vara tillfyllest allenast
under den otroliga och mot all erfarenhet stridande förutsättning,
att antalet inkommande mål om året icke ökades i någon
avsevärd grad. Man påvisade, hurusom även med en ganska
ringa årlig ökning av de inkommande målen den tiden icke skulle
vara långt avlägsen, då balansen ånyo skulle komma att på ett
oroväckande sätt stiga. Sedan nu mer än fem år förflutit, sedan
denna åtgärd vidtagits, kan man överblicka, vad den i verkligheten
betytt.

Högsta domstolens årliga arbetsprodukt utgjorde under tioårsperioden
1899—1908 omkring 1,200 mål. IJnder åren 1909—
1913 — sålunda efter laggranskningens upphörande i högsta domstolen
— har antalet avgjorda mål utgjort i medeltal 1,495 årligen.
Med den sålunda vunna arbetsprodukten skulle, därest antalet
inkommande mål, som år 1908 utgjorde 1,406 — det högsta,
som dittills förekommit — icke sedermera stigit, uppstått en ej
obetydlig balansminskning, nämligen med 89 mål om året eller
445 mål under perioden 1909—1913. Antalet inkommande mål
har emellertid icke allenast, såsom var att beräkna, varit statt i
ungefär samma progression som förut, utan visat en starkare
stegring än någonsin förr. Inkommande mål utgjorde i årligt
medeltal under 1880-talet 1,153, under 1890-talet 1,200, under
åren 1900—1904 1,228, 1905—1909 1,375 och 1910—1913 1,646.

Ang. lag om
ändrad lydelte
av 30 kap.
rättegångshälben
in. m.
(Forts.)

Nr 4o. 6

Tisdagen den 2o mars, f. in.

Ang. lag om
ändrad lydelse
av 30 kap.
rättegångsbalken
m. m.
(Forts.)

Vad revisionsmålen beträffar, framgår deras ökning av följande
siffror. Dessa mål utgjorde under 1880-talet i medeltal årligen.
448, under 1890-talet 493, under åren 1900—1904 526, 1905—1909
611 och 1910—1913 717. Att även för framtiden en stegring kommer
att visa sig, om ej några åtgärder däremot vidtagas, torde ej
kunna betvivlas. Visserligen företedde år 1913 en minskning i
förhållande till år 1912, då under 1912 inkommo 1,811 mål, därav
808 revisionsmål, medan under 1913 motsvarande siffror voro 1,683
och 728. Härtill är emellertid orsaken en alldeles särskild, den
nämligen att före 1912 arbetade skånska hovrätten en tid på
tre divisioner, vilket naturligtvis hade till följd, att flera mål
därifrån inkommo till högsta domstolen. 1914 års siffror visade
åter en stark stegring; hela antalet inkommande mål var det året
1,940 därav revisionsmål 745. Balansen, som vid 1908 års slut uppgick
till 1,942 mål, hade vid 1913 års slut stigit till 2,460 samt
vid 1914 års slut till icke mindre än 2,697. Balansen av revisionsmål
ställer sig sålunda: år 1908 1,258, år 1913 1,528 och år
1914 1,660.

Vad en sådan balans innebär för parterna visar följande beräkning.
Årligen avgöras högst 650 revisionsmål i högsta domstolen.
Av ''dessa äro omkring 150 sådana, som hava förtur,
så att omkring 500 revisionsmål utan förtursrätt årligen
avgöras. Då balansen av revisionsmål med förtur numera
hålles nere till omkring 60 mål, skulle således av revisionsmålsbalansen
vid 1914 års slut 1,600 utgöras av revisionsmål utan förtur.
Med en avverkning av 500 sådana mål om året skulle således
ett dylikt mål icke förekomma till avgörande förr än efter
tre och ett kvarts år, sedan det inkommit. Lägges härtill tiden
från hovrättens dom till revisionsinlagens ingivande, eller 45 dagar,
och den tid av två till tre veckor, som förflyter från målets
föredragande i högsta domstolen till expedieringen av Kungl.
Majtrs dom, blir tiden mellan hovrättens dom och Kungl. Maj :ts
dom tre och ett halvt år. Med en årlig balansökning av 160 å
170 revisionsmål ökas denna tid årligen med ett tredjedels år, sa
att t. ex. för de mål, som inkomma 1917, tiden mellan hovrättens
dom och Kungl. Maj :ts dom skulle bli fyra och ett halvt år.
Antagligen kommer dock ställningen att bli ännu värre, ty dels
torde stegringen av antalet inkommande mål alltjämt komma att
fortgå och dels torde det starkt ökade antalet vidlyftiga mål komma
att minska arbetsprodukten. I det senare hänseendet kommer
under de närmaste åren särskilt kronans många och ytterst vidlyftiga
vattenfallsprocesser säkerligen att öva sin inverkan. Jag
tror icke att man behöver kunna mycket matematik för att
förutsäga, när den tid skall vara inne, då en process genom alla
instanserna skall i medeltal ta tio år i anspråk.

Situationen har sålunda, mina herrar, blivit den, att rättskipningen
här i landet befinner sig i uppenbart nödläge. Tydligen
tarvas de mest kraftiga åtgärder, för att vi skola kunna
komma därur. Åtskilliga sådana kunna ju tänkas, såsom ök -

Tisdagen den 23 mars, f. m.

7 Jir 45.

ning av justitierådens antal, anlitandet av extra ledamöter i Ang.
högsta domstolen, avskärande från fullföljdsrätt till högsta dom- ä"^a3o\ap *
stolen av vissa klasser av mål. Allt detta har också blivit rättegångiundersökt,
men av olika skäl befunnits olämpligt, otjänligt eller batteri m.m.
omöjligt. Det återstår endast ett effektivt sätt, och det är att (Fort*.)
utan hänsyn till någon egentlig klassindelning avskära vissa
mål från fullföljdsrätt. Här äro två utvägar tänkbara. Den
ena, den som följts i Kungl. Maj :ts av utskottet gillade förslag,
går ut på att införa en s. k. summa revisibilis, vilket
innebär, att från fullföljd i högsta domstolen skulle avskäras
förmögenhetsrättsliga mål, där tvisteföremålets värde understiger
eu viss i lagen fastslagen summa, här i lagförslaget fixerad
till 1,500 kronor. Den andra, som förordats av den liberala
reservationen, avser att avskära s. k. konforma mål, d. v. s.
sådana mål, där hovrätt fastställt underrätts utslag. Jag vill
;visst icke förneka, att under vissa förutsättningar vissa fördelar
ikunna vara förbundna med den av de liberala reservanterna
förordade anordningen. Men dessa förutsättningar äro icke härför
handen, och i allt fall äro fördelarna icke så stora som de
olägenheter, som därmed skulle vara förknippade. Huvudvillkoret
för konformitets- eller samstämmighetsprincipens godkännande
måste vara, att underdomstolarna äro så beskaffade, att
man har rätt att lägga särskild vikt på den omständigheten,
att deras beslut äro samstämmiga. Underrätterna här i Sverige
äro emellertid, som bekant, icke så beskaffade. I detta avseende
må det vara nog att erinra om det vid häradsrätterna
florerande extra ordinariesystemet, och om våra mindre rådstuvurätter,
där pluraliteten av domare utgöres av synnerligen aktningsvärda
men i juridik alldeles okunniga borgare. På grund
härav skulle, om fullföljdsrätten reglerades i enlighet med de
liberala reservanternas yrkande, densamma kunna bli beroende
utav ödets nyck eller något ännu värre. Jag frågar: kan det
vara lämpligt eller ens rimligt, att den omständigheten, att
en ung extra ordinarie notarie dömt alldeles på tok — sådant
har hänt, och sådant händer, och sådant kommer att hända —
och att hovrätten sålunda ansett sig nödsakad att utan meningsskiljaktighet
ändra denna uppenbart oriktiga dom, i och för sig
skulle vara tillfyllest för att bereda vederbörande part rätt att
gå till högsta domstolen ? Antag å andra sidan, att denne extra
ordinarie notarie en gång lyckats meddela en dom, som tillvinner
sig bifall av hovrättens pluralitet -— antag av de tre yngsta
ledamöterna — men att domen underkännes av de två övriga,
två kanske mycket erfarna och skickliga män. Här skulle på
grund av konformitetsprincipen rätten till revision vara utesluten.
Extra ordinariens votum skulle väga tyngre än de båda
dissentierande hovrättsledamöternas. Jag tvivlar på, att det
kan vara möjligt att övertyga svenska folket, att en princip, som
leder till sådana resultat, är riktig.

I vad mån genomförandet av konformitetsprincipen skulle

Sr 45. S

Tisdagen den 23 mars. f. in.

Ang. lag om
ändrad lyde.is
av 30 kap.
rättegångsbalken
m. m.
(Forts.)

vara av önskvärd effektivitet är naturligtvis beroende på, huruvida
man vill sträcka fordringarna på samstämmighet icke endast
till domslutet utan även till domskälen, d. v. s. de skäl»,
varpå domen grundas. Det senare, principiellt riktigare, men
mindre effektiva alternativet är uteslutet redan pa grund av
det ofta nog bristfälliga och den verkliga tanken döljande sätt,
varpå domsmotiveringen avfattas. — Jag tror mig visserligen
kunna påstå, att genom högsta domstolens och även hovrätternas
bemödande ändring härutinnan skett till det bättre, men att
fullständigt bli av med det onda lärer icke bliva möjligt, förr.
än vi få den stora rättegångsreformen, när den nu en gång i
framtiden kommer. — För att förhindra det mest uppenbara
godtycke skulle det vara nödvändigt att genom en särskild prövning
fastslå, huruvida verkligen hovrättens och underrättens
beslut kunde anses sammanstämmande. I denna fråga kan jag
liksom i så mycket annat, som rör denna proposition, åberopa mig
på en sådan auktoritet som justitierådet Hellner, processkommissionens
ledare. Han yttrar: »För den, som har någon erfaren het

ifråga om doms avfattning eller tolkande är det säkerligen
rätt klart, att bedömandet, huruvida konformitet i grunderna''
föreligger eller icke, är ett spörsmål, som i och för sig skulle
vara både besvärligt och tidsödande, och som detta bedömande
uppenbarligen borde ankomma på tredje instansen, kommer man
ovillkorligt till den slutsats, att om dess tid och arbete i varjefall
måste, tagas i anspråk, så är bättre, att det sker på själva
.saken än på frågan, om fullföljd är lagligen medgiven eller icke.»
På denna väg kan man alltså icke komma till någon lättnad i
högsta domstolens arbetsbörda.

Beservanterna taga också hänsyn uteslutande till domslutet
och lämna domskälen alldeles åsido. Därvid ger man emellertid,
såvitt jag förstår, själva principen ett hugg. Den omständigheten,
att hovrätten och underrätten äro ense om slutet, hindrar
nämligen ingalunda, att deras rättsuppfattningar, vad det föreliggande
fallet angår, kunna vara diametralt motsatta, och då är
det ju icke mycket bevänt med samstämmigheten. Jag skall be
att få anföra två exempel. Underrätten ogillar på materiella
skäl ett käromål; den anser nämligen, att svaranden styrkt, att
han betalat den skuld, varför han kräves. Hovrätten åter finner,
att det icke visats, att svaranden betalat sin skuld, men dåi
käranden underlåtit att bevaka sin fordran i rätt tid, ogillar också
hovrätten käromålet. Fullföljd skulle icke få äga rum, därför
att underrätten och hovrätten, som ju faktiskt i sakfrågan voro
av skilda meningar, båda lämnat kärandens talan utan bifall.
Ett annat exempel: En person stämmer en annan med yrkande
att utbekomma 100 kronor, som svaranden skulle lånat av
käranden. Svaranden genmäler: Jag har aldrig lånat några

pengar av käranden och därför bestrider jag käromålet, men
för den händelse, underrätten skulle anse, att käranden styrkt,
sitt krav, yrkar jag rätt till kvittning för motfordran. Under -

Tisdagen den 23 mars, f. m.

9 Nr 45.

rätten säger, att som käranden icke styrkt sitt krav, ogillas kä- /«g- lag om
romålet. Hovrätten finner väl, att käranden styrkt, att lian anarf™/0
har att fordra dessa 100 kronor, men samtidigt finner hovrätten, rättegång^
att svarandens kvittningsyrkande är befogat och fördenskull hälben m.m,
ogillar hovrätten liksom underrätten käromålet. Här kan man (Forts.)
väl icke säga, lika litet som i det första fallet, att domarna
äro sammanstämmande, men formellt äro de det utan tvivel, och
rätten till fullföljd skulle således vara utesluten; detta på grund
av samstämmighetsprincipen. En skön samstämmighet!

Förglömmas bör ej i detta sammanhang det sätt, varpå
vårt appellationsförfarande är ordnat; att det står parterna öppet
att i hovrätten ändra sina påståenden och grunderna för desamma
och att där förebringa all den nya bevisning, som de akta nödigt.
Detta förfarande, tillämpat jämte samstämmighetsprincipen,
skulle ha till följd att det stode parterna fullkomligt Öppet
att bestämma om ett mål skulle bli revisibelt eller icke. De skulle
exempelvis kunna genom inbördes överenskommelse, att endera av
dem skulle i hovrätten göra ett mindre medgivande eller till hovrätten
spara bevisning av beskaffenhet att kunna inverka på
någon mindre del av målet, tvinga hovrätten att ändra underrättens
utslag, och vägen till fullföljd vore sålunda klar. Ja, liksom
det skulle stå parterna fritt att genom en överenskommelse
på detta sätt bana sig väg till högsta domstolen, så skulle det
även vara möjligt för den ene parten att utan medverkan av den
andre genom en enkel manipulation kunna tilltvinga sig rätt
att fullfölja sin klagan till högsta domstolen.

På grund av vad jag nu anfört synes det mig, s„om om ingen
skulle kunna jäva nya lagberedningens omdöme om konfirmitetsprincipen.
I sitt år 1884 avgivna s. k. principbetänkande förklarade
lagberedningen ifrågavarande princips verkningar så
godtyckliga och stundom även tillämpningen härav så vansklig,
att enligt beredningens åsikt förslag om antagande därav icke
borde väckas. Justitierådet Hellner instämmer häri. lian säger:
»Att grunda förbud mot tredje instansens anlitande på konformitet
allenast ifråga om själva domslutet skulle vara det rena
godtycket.» Att ifråga om rättskipningen lämna dylikt utrymme
åt godtycket, det passar, om jag rätt känner vårt land och
folk, icke svenske män!

Jag har nyss påpekat, att det med konformitetsprincipen
skulle stå parterna Öppet åtminstone i viss mån att själva förskaffa
sig rätt att ga, till högsta domstolen. Detta är betänkligt,
men om möjligt ännu betänkligare är, att hovrätten enligt
denna princip skulle äga att i viss män själv bestämma, om fullföljd
skulle få äga rum eller icke, i det målet icke skulle bli revisibelt,
där hovrätten fastställde underrättens utslag. »Blotta skenet
av något sådant torde böra undvikas», yttrade med rätta härom
justitieministern år 1905.

För min del är jag visserligen övertygad om att de fall
skulle bli ytterst sällsynta, om de ens någonsin skulle inträffa,

Nr 45. 10

Tisdagen den 23 mars, f. m.

Ang lag °m då en hovrättsledamot avgå ve sitt votum, å fastställelse av underMau°30
\ape räbtens beslut i syfte att undandraga hovrättens dom och därmed
rättegångs- s^t eget votum högsta domstolens kontroll. Men allmänheten
hälben m. m. skulle lätt kunna komma på den tanken, att syftet vore sådant,
(Forts.) och detta vore mycket illa för rättskipningens anseende.

Saken har även en annan sida. Vi ha många lagar, och långa
äro cje- Flera få vi, och längre bli de. Juristerna måste ju
kunna alla dessa lagar. Lekmannen i allmänhet och kanske även
åtskilliga i denna sal liava den föreställningen att för att vara
en skicklig jurist erfordras i allmänhet ingenting annat än att
hava en ingående kännedom om alla dessa lagar med dessas många
paragrafer. Men så är ingalunda förhållandet. Rättslivet
är lika skiftande som livet självt. Rättslivets facer kunna
icke alla regleras genom lag. I flertalet civila mål har
domaren icke någon möjlighet att till stöd för sitt omdöme
åberopa en viss lagparagraf, utan han måste med användande
av det mått av skarpsinne, som står till hans förfogande, med
ledning av vissa i lag eller eljest fastslagna allmänna principer
söka utleta vad i det föreliggande fallet skall anses vara det
rätta. Härav följer att domaren i en mängd fall måste känna
sig tveksam vid avgivandet av sitt votum. Detta gäller även
den skarpsinnigaste domare; ja, ju skarpsinnigare en domare är,
desto lättare har han kanske att finna svårigheter. Om sålunda
redan nu mycket ofta tveksamhet föreligger vid överläggning
till dom, blir denna tveksamhet naturligtvis än större, om domaren
vet att, där domslutet går i en viss riktning, rätt att
överklaga domen är utesluten. För den samvetsömme domaren -—-och samvetsömma äro helt visst alla våra domare — blir detta
ett synnerligen obehagligt tvång. Och resultatet skulle sannolikt
bliva, att i mera tvivelaktiga fall hovrätten ändrade underrättens
utslag just i detta syfte, att parterna skulle få rätt att söka
ändring. Därigenom skulle rättskipningens fasthet äventyras,
och domarnas anseende skulle uppenbart minskas, därest allmänheten
finge för sig, att bihänsyn, låt vara de allra naturligaste,
influerade på domsluten.

Till sist må ifråga om konformitetsprincipen framhållas, att
den skulle förrycka högsta domstolens rättsvårdande uppgift,
så framt icke dispens skulle medgivas i en sådan myckenhet att
det skulle förrycka resultatet av principens genomförande.

Herr talman! 1 enlighet med vad jag nu anfört tror jag,
att det skulle vara mindre lyckligt, om kammaren godkände
reservationen. Den har icke övertygat mig om mer än ett, och
det är, att de liberala reservanterna äro mycket modiga män.

Lagutskottet har föreslagit en skrivelse till Kungl. Maj:t
med begäran om rättshjälp för de mindre bemedlade. Jag'' antar,
ehuru jag icke vet det, att initiativet till detta skrivelseförslag
kommit från socialdemokratiskt håll. Socialdemokraterna
hava i huvudfrågan visat sig vara varmhjärtade, vidsynta människor,
och jag finner det därför naturligt, att man tager all

Tisdagen den 23 mars, f. lu -

ll Nr 45.

rättegångsbalken
m. m.
(Forts.)

möjlig hänsyn till deras önskningar. Vad mig beträffar behöves
emellertid icke någon särskild hänsyn i fråga om skrivelsefor- 3Q kaj)
slaget, ty jag hyser för detsamma värma sympatier och jag lovar
att, om syftet icke skulle vinnas, detta icke skall bero pa någon
underlåtenhet från min sida; jag skall göra vad jag kan tor att
främja, denna sak.

Beträffande själva saken finnes icke mer an en möilighet
enligt min mening att nu på ett någorlunda drägligt sätt komma
ur eländet, och det är anlitandet av summa revisibilis, d. v. s.
systemet att från fullföljd till högsta domstolen avskara iormogenhetsrättsliga
mål, då värdeföremålet icke uppgår till en viss
i lagen fastställd summa. På denna princip är lagförslaget
byggt; undanryckes nu grunden, så faller förslaget i spillror,
och ^därmed begravas tusentals och åter tusentals förhoppningar
om ett bättre sakernas tillstånd. .

Mot anlitandet av ifrågavarande medel för astadkommande
av eu naturlig balans i högsta domstolen har anmärkts, att det
så lätt framstode såsom en olikhet inför lagen. Jag har i mitt
yttrande till statsrådsprotokollet sökt visa, att detta påstående
icke innehåller sanning, utan endast ett sken av sållning. Jag vill
tillåta mig att härutöver yttra ett par ord. Det är klart, att
mindre bemedlade personer i regel icke processa om annat an
mindre värden. Men mindre bemedlade personer maste i allmänhet
åtmöjas med första eller andra instansens dom, detta pa grund av
att de icke ha rygg att stå alla de kostnader, som äro förenade med
klagorätten. De mera bemedlade, som processa med mindre bemedlade,
fullfölja däremot oftast sin talan ända till högsta domstolen,
och detta till förfång för de fattiga, vilka därigenom uppehållas
i sin rätt till utbekommande av den dem tilldömda skarven.

Jag vågar sålunda påstå, att summa revisibilis, varigenom man
skulle kunna åstadkomma någon ändring i detta förhållande, i
visst avseende verkar rent positivt demokratiskt.

Jag skall be att få tillägga ännu ett ord. Bland de mindre
vackra egenskaper, som karaktärsteeknare pläga tillägga vart
svenska folk är också avundsamheten. Månne det icke är en
sådan känsla, som mynnar ut i den tankegången, att om icke
alla komma i åtnjutande av denna förman av en snabb rättskipning,
så skall ingen få gorå det. Men jag vädjar till er: kunna vi
icke ena oss om,''att detta betraktelsesätt är förkastligt från rent
mänsklig synpunkt? Och är det icke från social synpunkt ioikastligt-
att med kränkning av det stora flertalets befogade intresse,
som kräver snabbt avgörande av rättegångarna, giva magra
få den obegränsade men ovissa möjligheten att hos högsta domstolen
vinna ändring i hovrättens utslag? o

Politisk synpunkt bör, såvitt jag förstår, ej anlaggas pa den
sak, varom nu är fråga. Därför vill jag, åtminstone tills vidare,
inskränka mig till att säga. att jag saknar fullständig förståelse
för den konservatism, som, klädd i frisinnets vackra dräkt, under
nuvarande trängande förhållanden söker motsätta sig införandet

>’r 45. 12

Tisdagen den 23 mara, f. m.

£SJ%äZ Z Därmed vill jag ingalunda ha sagt, att sura or

so kap. “a tgvisxbilis ar i och för sig något gott, men jag påstår, att det
rättegångar pinare ofördelaktigt att gå den väg, som utmärkes av summa
tolken m. m. revisibilis, an den som är byggd på konformitetsprincipen. Vi
(Forts.) ma för övrigt ej glömma, att utomordentliga förhållanden kunna
krava utomordentliga åtgärder. Och att förhållandena för närvarande
aro utomordentliga, lär väl ingen bestrida. Här som
eljest galler också satsen, att den, som vill vinna något stort, måste
vara beredd att göra offer. Här är icke fråga om något synnerligen
stort offer; till väsentlig del gäller det uppgivandet av fördomar
och slagord. Målet är däremot ostridigt stort, det av oss alla
sa ivrigt efterlängtade och eftersträvade: en snabb rättskipning
tor vart svenska folk. 1 &

Herr Lindhagen: Den sista talaren, herr justitieministern,
har mycket riktigt framhållit, att en reform är nödvändig
och av behovet påkallad. Han har också framhållit, att
man hittills merendels endast försökt att genom mindre betydelsefulla
förslag komma till rätta med de missförhållanden, som
aga rum, och att det nu kräves att göra något mera. Man kan
giva justitieministern det erkännandet, att han kanske för första
gången från regeringens sida velat lägga in en verklig vilja att
nga steget tillräckligt stort, men det är därför icke sagt, att
han i forsta anloppet lyckats finna de rätta medlen. Omsider
nar visserligen även justitieministern kommit fram till vilian
men nar han sedan gatt till medlen, har det visat sig, att han
isjalva verket endast rört sig fortfarande med de gamla försöken
och blott strävat att göra dem litet mera omfattande.

Om vi nu skulle tänka oss en utgångspunkt för huru man
Vef.Ti eilx är ^ö,r. ställa det, så är det enligt statistiken på det
sattet, att av alla mal, som fullföljas till högsta domstolen,
blir ingen ändring i 80 procent utan endast i 20 procent, d. v. s
att endast i en femtedel av alla fullföljda mål sker ändring
,.a vore naturligtvis idealet, om man kunde reformera på det
sattet, att dessa, 80 procent, på vilka högsta domstolen nedlägger
en alldeles lönlös möda, avlägsnades från fullföljd, och de ?0
procenten finge gå fram. Man kan icke på förhand utleta,
vilka mai som kunna anses vara av den beskaffenhet, att
högsta domstolen skulle göra ändring i dem, men man kan i alla
tall söka utfinna en metod — salla metoder bli godtyckliga — en
metod genom vilken man åtminstone i huvudsak någorlunda

Viimn°\deicmulet’ att,de 80 procent, i vilka någon ändring icke
sker, bortfolle och de 20 procenten finge fullföljas. Det är
den enda förnuftiga utgångspunkten för det hela enligt mitt för Om

detta är väsentligen riktigt, komma vi till det förslag
som regeringen här har anlitat eller tillgripit, kan man gärna
.1.la. och som först och främst grundas på denna summa revisibilis:
man avskiljer från fullföljd alla mål, vilkas värde un -

Tisdagen den 23 mars, f. in.

13 Nr 45.

derstiger 1,500 kronor. Där finner man, att förslaget i sig
självt är en dundrande örfil åt det nyssnämnda idealet, nämligen
avklippandet av de 80 procenten så, att endast de 20 procenten
ginge fram. Det är något mycket, mycket godtyckligt,
som här föreslagits. i

Nu kan emellertid sägas, att riksdagen förut givit en vink
om att man kanske måste försöka en dylik utväg, och jag får
då säga, att med det ofantliga godtycke, som i allmänhet råder
i dessa ting, kunde det ungefär vara hugget som stucket, bara
man minskade målens antal. Man kan föra detta resonemang, och
då vill jag påpeka, att när riksdagen framhöll, att man kanske
får anlita även eu summa revisibilis, så skedde det i nedslagenhetens
tecken. Man tyckte, att även det var ett missförhållande,
men att man kanske måste försöka därmed. Nu har
emellertid Kungl. Maj :t företrädesvis gått på den linjen, och
dessutom huggit till med 1,500 kronor, d. v. s. det har redan
visat sig att förespeglingen tidigare av 1,000 kronor var en illusion.
Det är den första överraskningen. Men en annan är, att
då alla vederbörande förut erkänt, att ett dylikt förslag är något
principiellt föga hållbart, det nu framföres den stora nyheten,
att det här är tvärtom något alldeles utmärkt, vi ha förbisett det
förut, det är ingenting mindre än »en demokratisk reform», något
idealiskt, tänk, att vi icke förut föreslagit något, som så utmärkt
löser svårigheterna! Om man icke tycker det, så är man konservativ.
Det är just vad som stått att läsa i en av processkommissionens
sekreterare herr Schlyter författad artikel i Socialdemokraten,
där man fått se alldeles samma förbluffande fraser,
som nu herr justitieministern framkommit med. Detta är det farliga
i Kungl. Maj :ts lagförslag, att han försöker föra oss in på
vägar, som kanske ytterligare böra fullföljas, vägar som, förkastliga
i sig själva, nu framställas i stället som idealiska. Då
kan det lätt hända, att vi lockas att gå ytterligare på orättfärdigheternas
och örfilarnas väg. Därför är jag rådd för detta
förslag, som ställer allt vanligt förnuft på huvudet och vill förleda
oss att i fortsättningen göra detsamma. ''Om man sagt:
detta förslag är dåligt, men det kan icke hjälpas, då hade jagkunnat
ha sympatier därför, men då man med talesättet, att
detta förslag är så oerhört demokratiskt, vill omsvepa denna
lumpna åtgärd, då tycker jag, att det går för långt, och då blir
man rädd för vad förslaget karl innebära i fortsättningen, och
det är i all synnerhet därför, jag dragit öronen åt mig.

Nu har man tydligen i alla fall innerst känt, att förslaget
kanske icke är bra, som det är, utan försökt att kunna åberopa
även en mera handgriplig princip för detsamma. Det har anförts,
att obetydliga saker eller s. k. bagatellmål icke böra få
fullföljas till högsta domstolen, och det kan man ju säga. Man
brukar i andra länder liksom tidigare hos oss avklippa bagatellmål
från rätt till obegränsad fullföljd. Men det är icke
•den principen, som varit bestämmande för detta förslag, ty då

Ang. lag om
ändrad lydelse
av 30 kap.
rättegångsbalken
m. m.
(Forts.)

Nr 45. 14

Tisdagen den 23 mars, f. m.

Ang- lag om skulle man stannat vid en vida lägre summa. Akten er därför

inbilla, er, som Kungl. Maj :t försökt göra i propositionen,
rättegång*- det här endast galler en tillämpning av bagatellmålsprincipen.
iaiken m. m. Det är det visst icke utan något annat, det är ett principlöst tillförts.
) tag helt enkelt i opportunitetssyfte, om vilket man dessutom

kan säga, att det smakar mera i fortsättningen, såsom erfarenheten
från andra länder också visat.

Jag hinner tyvärr icke gå in också på alla de förskönande
talesätten om grundsatsen att visa välgärning mot obemedlade
och mindre bemedlade o. s. v. Det förstå herrarne, att med ett
sådant förslag skulle de fattiga och mindre bemedlade klasserna
sällan få fullfölja sin talan till högsta instans. Det är nog så,
att de flesta människor med begränsade inkomster få tiga och
lida, att det är några som komma "in till den första instansem,

och högst få, som kravla sig upp till den högsta instansen. Det

är klart, att under dessa 1,500 kronor falla en hel del mål från
förmögnare parter, som ha lättare att gå till högsta domstolen,
och vilka mål även gälla småsaker. Statistik är lätt missledande,
och i detta fall mycket, mycket vilseledande, men
jag skall icke taga upp denna fråga till bemötande, då enligt
vad jag hört, detta kommer att göras “från annat håll. Men
det förstå vi, att mindre bemedlade ju ha att röra sig med
mindre summor och att om sålunda de mindre bemedlade kunna
kravla sig upp till högsta domstolen, så har man att
söka dessa personer företrädesvis bland dem, som fullföljt mål
till värde under 1,500 kronor. Det blir sålunda en alldeles
godtycklig princip och ett konstaterande på denna punkt av en
olikhet inför lagen och en orättvisa mot rättegångsparterna i
allmänhet.

Nu vill jag säga, att då man dessutom särskilt betonar, att
alla andra förslag äro godtyckliga, så kan jag för min del icke
finna annat än att detta är det godtyckligaste av dem alla,
men är liksom principlösheten i allmänhet visserligen lättast
att utföra.

Frånsett summa revisibilis har förslaget sökt att inskränka
målens antal genom att från fullföljd avklippa en hel
del brottmål. Vi ha icke orkat med att närmare penetrera den
frågan, utan den har fått slinka med i kölvattnet av summa
revisibilis. Ehuru jag har en känsla av att man här gått för
långt, har jag dock icke reserverat mig däremot.

Vidare har förslaget inlåtit sig på ytterligare försök att
minska antalet mål genom att avskräcka från fullföljd medelst
ekonomiska påföljder. I främsta rummet stadgar redan gällande
lag i sådant syfte den bekanta revisionsskillingen, numera kallad
fullföljdsavgift, vilken är etthundrafemtio kronor och ursprungligen
var etthundra kronor. Det har varit föreslaget att höja
den till trehundra kronor, men riksdagen har tagit bestämt avstånd
ifrån det förslaget, och Kungl. Maj :t säger nu i sin proposition,
att till följd av detta riksdagens motstånd man antåg -

Tisdagen den 23 mars, f. m.

15 Nr 45.

lagen icke kan taga upp den saken. Men därunder ligger naturligtvis,
att Kungl. Maj :t så ytterligt gärna skulle vilja göra
det, men icke tror, att han vågar.

Men så kommer i alla fall den kungl. propositionen på en
bakväg till precis samma mål. Här är nämligen en nyhet i
förslaget, i det att utöver fullföljdsavgiften ytterligare etthundrafemtio
kronor skola kontant nedsättas och utgöra säkerhet för
motpartens rättegångskostnader i högsta domstolen. Ja, Kungl.
Maj :t säger på ett annat ställe i propositionen, att man i fråga
om detta förslag fäst avseende även vid den synpunkten, att
det kan avskräcka. Men för all del; det viktigaste i förslaget
är, att man avser att det skall vara en säkerhet för motpartens
rättegångskostnader! Ja, däri kan ju ligga någonting ganska
rättvist. Men då framställer sig den frågan, som även jag framkastat:
skulle man icke, för att icke onödigtvis på detta sätt för
parterna försvåra fullföljd av talan, kunna medgiva dessa, det
vill säga medelklassen och dem som icke kunna få eller icke vilja
ha fattigdomsbevis, att eventuellt få ställa borgen för denna kostnad?
Det vore icke annat än rimligt, då ju i alla fall motparten
därigenom bleve säkerställd för sina rättegångskostnader. Afen
vad inträffar ? Jo, när den frågan väcktes i lagutskottet, så
framhöll kommissionens sekreterare och övriga talemän för processkommissionens
verkliga ståndpunkt: det kunna vi absolut
icke vara med om, det skulle vara det allra mest upprörande,
ty då kunde man ju icke genom denna ytterligare avskräckning
hindra från fullföljd, på sätt som var avsett. — Här se herrarna,
att den egentliga även i propositionen framskymtande avsikten
med detta försök varit att kugga riksdagen och få upp revisionsskillingen
till trehundra kronor, fastän under en annan form.
Afen då man sökte att realisera Kungl. Maj:ts skenfagra avsikt
på det sättet, som jag nämnde, så säger man: »det var inte vår
mening, det kunna vi icke vara med om.» Det är verkligen inte
riktigt bra, att förslaget på många ställen är så oklart till sina
syften, som det är.

Ja, sä har man utsträckt revisionsskillingen även till besvärsmål.
Det är ett godtyckligt kullkastande av 1734 års lags
goda princip, att väsentligen skilja mellan personliga mål och
förmögenhetsmål. Alen vi ha icke hunnit penetrera den saken
heller, och så har det fått slinka med. Och icke heller jag har
hunnit med att göra det, varför jag är beredd att även för min
del sluka förslaget i den vägen.

Ku har emellertid Kungl. Maj :t föreslagit möjlighet också
för parter, som hava tvistemål om värden under 1,500 kronor,
att fullfölja i högsta domstolen, på det sättet nämligen att de
kunna söka dispens hos en -av tre ledamöter av högsta domstolen
bestående avdelning, som skulle pröva sådana ''framställningar.
Det medgives härigenom att få fullfölja sådana mål, nota bene
om dispensavdelningen finner att målet är av betydelse som
prejuciikatbildande, och även i vissa andra fall, då synnerliga

Ang. lag om
ändrad lydelse
av 30 kap.
rättegångsbalken
m. m.
(Forts.)

Bil* 4o. 16

Tisdagen den 23 mars, f. m.

la? ?m skål föreligga. Denna dispensrätt har dock, i enlighet med för**
in»*6 s^aS''etg syfte att avskära sa många mål som möjligt från att

rättegångs- komma fram till högsta domstolen, omgärdats med sådana garanbaiken
m. m. tiar, att det säkerligen blir endast i mycket sällsynta fall då
(Forts.) och då, som en part får komma fram på den vägen.

Nu vill jag fästa uppmärksamheten på en annan sa”k, som
framlyser bakom Kungl. Maj :ts proposition, och som lagutskottet
också, kan man säga, uttryckligen har konstaterat, nämligen
att hela detta förslag av Kungl. Maj :t icke är något annat än
en nödfallsutväg för tillfället. Man säkerställer oss icke därmed
för framtiden, vi måste även nu tänka på, vilka vägar vi i
fortsättningen skola gå. Vad ger nu Kungl. Maj :ts förslag för
riktlinjer i detta avseende ? Ty ännu flera mål måste bort
kanske inom kort. Ja, då ligger det närmast till hands att
öka summa revisibilis. I Tyskland började man med 1,500 mark,
och under loppet av fem år måste man höja den först till 2,000
mark och sedan till 4,000 mark; i Norge har man ‘haft 1,000
kronor, och nu föreligger ett förslag om höjning till 2,000 kronor.
Hos oss lockades som sagt först med 1,000 kronor och enligt
Kungl. Maj :ts förslag äro vi ännu nere vid 1,500 kronor; men
även i fråga om detta förslag till summa revisibilis, hur demokratiskt
och förtjusande det än lärer vara, måste vi vara betänkta
på att snart nog få gå vidare på den inslagna vägen.

Det är ganska intressant att här begrunda Kungl. Maj :ts
och lagutskottets förslag ur psykologisk synpunkt. Man är, då
man skall anvisa nya vägar, rätt generad av att peka på en
höjning av summa revisibilis. Man vill fasthålla den som sagt
falska illusionen av att endast avklippa bagatellmål; och denna
illusion söker man upprätthålla, för att söva sina egna inre
betänkligheter, samt förklarar: om vi skola gå vidare på denna
väg, så få vi tänka på konformitetsprincipen. Utskottet har utdömt
den fullständigt, justitieministern vet inte, vad allt det
finns för dåliga egenskaper hos detta tankebarn; men då man
kommit till tvisteföremål från och med 1,500 kronors värde,
då duger den och anses som en lämplig princip, och, vad mera är,
det föreslås av lagutskottet att använda den vid tvister om värden
ända upp till 5,000 kronor.

Alltså, mål angående värden under 1,500 kronor avklippas
utan möjlighet till talans fullföljd i högsta instans; mellan 1,500
kronor och 5,000 kronor skulle få gälla konformitetsprincipen;
och så slutligen ha vi alla övriga mål till högre belopp, som få
komma fram utan vidare. Det blir verkligen en näpen rättsordning:
under 1,500 kronor få inga mål komma upp; från och
med 1,500 intill 5,000 kronor få sextio procent mål, såsom konforma,
skäras bort eller, i händelse av dispens, femtio procent,
så att hälften eller något mera faller bort; och slutligen ovanför
denna gräns få alla mål komma upp, även om de tillhöra
de där åttio procenten, i vilka ingen ändring sker och som onödigt
betunga högsta domstolens arbete. Man får verkligen säga, att

Tisdagen den 23 mars, f. in.

17

Nr 4ä.

om det förslaget går igenom, då kan den privatkapitalistiska
juridiken glädja sig över en synnerligen korrekt progressiv privatkapitalism.
Med sådana riktlinjer kunna vi befara, att när
vi sålunda glömma bort de demokratiska principerna, vi kanske
i stället för konformitetsprincipen för mål mellan 1,500 och 5,000
kronor få eu till 5,000 kronor förhöjd summa revisibilis. Nej,
man skall icke låta sig luras av juristerna, mina herrar, utan det
gäller att hålla ögonen öppna för vad det här egentligen gäller.

Nu hava två av mina kamrater i utskottet, herrar Persson
i Norrköping och Svensson i Eskilstuna, också förordat konformitetsprincipen
för mål mellan 1,500 och 5,000 kronor. Men hos
dem finnas dock större betänkligheter, vilket är mig sympatiskt.
Endast i fall jämväl andra än de i det föreliggande lagförslaget
upptagna medlen blivit försökta och visat sig ineffektiva, äro
de med på denna konformitetsprincip, i vilket avseende de rekommendera
nådemålens överflyttning och en annan sak, som jag
glömt, men som jag tror var fullgörande av hovrätts dom. Ja,
herrar Persson och Svensson, det är precis sådana där små bagatellsaker,
som man hittills sökt lura oss med, och jag beklagar,
att ni låtit locka er av juristerna och tro att det där är något
så förfärligt märkvärdigt. Dessa ledamöters åsikt är konform
med utskottets, och denna i själva verket privatkapitalistiska
tankegång leder, utan att vare sig de eller utskottet veta av
det, in på samma vägar för framtiden, som jag redan pekat på.
Det är juristerna som ha lockat oss till det, och därför vill jag
upplysa om det.

Kungl. Maj :t underlåter fullständigt att för framtiden reformera
högsta domstolen själv. Det är nämligen för det första
så, att det icke finnes någon arbetsledning i högsta domstolen;
och det vet ju var och en, att arbetsledning befordrar arbetsresultatet
i hög grad. Jag har själv, som varit med och arbetat
inom alla slags domstolar i landet och följaktligen har någon erfarenhet
i saken, påvisat i min motion, vilka goda resultat som
kunna vinnas genom arbetsledning i kollegiala domstolar. Både
i hovrätten och i högsta domstolen, från vilka båda jag har personlig
erfarenhet, har jag funnit''''detta. Denna sak lämnar emellertid
Kungl. Maj :t fullständigt å sido.

Vidare har Kungl. Maj :t velat reservera högsta domstolen
för skapande av så kallade prejudikat. Men då skulle väl
Kung!. Maj :t varit angelägen om att reformera högsta domstolen
i syfte att ledamöterna bli färre och urvalet bättre. Ty
det är påpekat, att intet land bär proportionsvis så många justitieråd
som vi; och det leder till att nödiga kvalifikationer äro
mycket vanskliga att skaffa i erforderlig mån. Jag tror därfdr,
att högsta domstolen behöver en gallring, så att den får en högre
kvalitet. Det säges ju för övrigt ofta på många häll, sä det
är ingen nyhet.

Så saknas också i den kungliga propositionen det förslag till
omorganisation av hovrätterna, som ju är en förutsättning för

Andra kant in urens protokoll 1015. Nr dö. -

Ang. lag om
ändrad lydelse
av 30 kap.
rättegångsbalken
m. m.
(Forts.)

Nr 45. 18

Tisdagen den 28 mars, f. m.

Ang. lag om
ändrad lydelse
av 30 kap.
rättegångsbalken
m. m.
(Forts.)

att Kungl. Maj :ts förslag skall vara fullt acceptabelt — ehuru
jag medger, att vi tills vidare också kunna finna oss i att det
förblir som det är i det avseendet. Kungl. Maj :t har ju mycket
riktigt framhållit, att man nu måste gå på den bogen, att
icke alla parter få fullfölja sin talan till högsta domstolen utan
hovrätten blir sista instans i vissa fall. Om vi då tänka
på, hur saken helst bör ordnas, så skola vi naturligtvis ha ett
sådant system, som tillgodoser vårt rättsmedvetandes fordran
på allas likhet inför lagen och befriar oss från de örfilar, som
Kung]. Maj :ts förslag ger oss, och på samma gång lättar högsta
domstolens arbetsbörda, och detta icke blott för tillfället eller
för några år framåt, utan på sådant sätt att vi kunna överskåda
att det verkligen blir ett bestående avlyftande och att högsta
domstolen därjämte blir riktigt väl tillgodosedd i avseende å
sin kompetens. ,

I detta avseende har jag tillåtit mig att ange några riktlinjer.
Lagutskottet yttrar sig knappast om dem, herr justitieministern
talade bara om sina egna riktlinjer och om de liberala
riktlinjerna; men de riktlinjer jag utpekat, dem vill man inte
sysselsätta sig med .på allvar. Man tror, att jag icke har några
röster bakom mig, som man behöver vara fadd för, och därför
lämnar man dem alldeles ur räkningen. Annars borde eäl herr
justitieministern ha tagit någon befattning även med dem, då
de ju stå i spetsen för reservationerna. Men, som sagt, det är
partilivets vanliga företeelse, att man måste ha konfirmation
från högre håll eller många röster bakom sig. Annars existera
förslagen icke alls; det är därpå deras existens beror, icke på
deras egen beskaffenhet eller sakens natur, utan därpå att man
har någon majoritet bakom sig. Nu är det emellertid enligt
min mening eftersträvansvärt, att mer än Kungl. Maj :t gjort,
försöka komma fram till det systemet, att de 80 procent mål,
som högsta domstolen i onödan arbetar med, falla bort och endast
de återstående 20 procenten få komma fram.

Man kan då välja två vägar. Dels kan man taga bort alla
förmögenhetsmål och endast genom särskild dispens släppa fram
de tjugu procenten. Ingå förmögenhetsmål skulle alltså komma
till högsta domstolen annat än efter särskild prövning av deras
beskaffenhet och därpå grundade behörighet att få fullföljas.
Det blir visserligen endast ett ungefär, men i allo en metod
ledande väsentligen till målet. På det sättet skulle man då vinna
att de 80 procenten skäras bort, men de behöriga 20 procenten
komma till sin rätt.

Man kan också använda konformitetsprincipen, som egentligen
syftar till samma mål. Den hetyder ju, att då ett mål
prövats av två domstolar och dessa kommit till samma resultat,
så antar man, att det i de flesta fall icke heller blir någon ändring
i högsta domstolen. Och det visar sig också enligt statistiken,
att procentantalet av sådana mål, i vilka ändring vinnes,
är avsevärt mindre. Detta är icke någon så förkastlig

Tisdagen den 23 mars, f. in.

19 Nr 45.

princip, som justitieministern ville göra gällande, ty där före- Ang. %
ligger ju dock en individuell prövning av målet från flera domare. una™30
Om man så härtill lägger dispensrätt även för sådana mål, där rMegir,gs''.
domarna äro konforma, så skulle man ju även på den vägen kunna botten »». m.
komma fram till ett ungefär liknande resultat. (Forts.)

Att jag nu för min del likväl valt att i stället anknyta
mig till justitieministerns eget förslag, det är på huvudsakligen
tre grunder. För det första får man då gå på en redan inslagen
och utredd väg, vidare skulle prövningen av vilka mål, som
skulle släppas fram, bättre ske genom en särskild granskning
än på det mera mekaniska sätt, som konformitetsprincipen innebär,
och slutligen tilltalar mig även här liksom i 1734 års
lag den principen, att alla mål, som röra personligheten, skulle
utan någon avklippning få gå fram till högsta rätt, under det att
däremot alla mål, som röra ägodelar, skulle stanna i hovrätten,
dock med undantag för sådana fall, där någon utsikt finnes
dill ändring. Detta är väl en allmänt mänsklig princip, som
justitieministern talade om, ja, mera mänsklig än den principen
att helt enkelt avklippa alla mål under 1,500 kronors värde.
Därigenom skulle också likheten inför lagen bättre främjas
både i yttre och i inre avseende. Och vidare skulle på detta sätt
högsta domstolens arbetsbörda fullständigare avlyftas än genom
Kungl. Maj :ts förslag, och detta även för framtiden. Härtill
skulle enligt mitt förslag läggas en reformering av högsta
domstolen själv. Vidare skulle rätten att meddela dispens överflyttas
från högsta domstolen till hovrätterna, vilket också är
■en sjmnerligen viktig sak. Varför skola vi skapa så manga nya
ämbetsverk i onödan ? Om dispensfrågorna skulle avgöras i
högsta domstolen, så skulle det komma att ske efter en mycket
ytlig föredragning, därvid man nätt och jämnt kunde få hum
nm vad målet rör. Om däremot denna sak överlämnades till hovrätten,
är man ju där redan helt och hållet inne i saken och har
arbetet på förhand undangjort. Så är det också ordnat i England.
Vi skulle alltså bespara oss ett nytt ämbetsverk, och vi
skulle få en sakkunnig provning; i hovrätterna av flera ledamöter,
vilket efter min uppfattning uppväger olägenheten av den mindre
kompetens att verkställa prövningen, som hovrätternas ledamöter
kunna anses ha i jämförelse med högsta domstolens. "Vidare
har jag föreslagit, att vi redan nu skulle börja syssla med
frågan om indragning av lagrådet, vilket, utom ätt det uppehåller
lagstiftningen, även konsumerar tre justitieråd. Det är en
allmän mening bland dom, som äro inne i denna sak, att denna
reform bör ske, och jag tycker då, att den bör ske just nu.

Om vi alltså få bort 80 procent av förmögenhetsmålen och
vidare kunna i högsta domstolen disponera lagrådets tre ledamöter
samt förlägga dispensprövningen till hovrätterna och därigenom
också vinna tre justitieråd, så skulle vi väl i alla fall äntligen
ha kommit därhän, att bemödandena att på allvar reformera
arbetet i högsta domstolen fått luft under vingarna.

Mr 4ö. 20

Tisdagen den 28 mars, f. m.

ätdir,udVdtUe Jag uar också ifrågasatt eventuellt en revision i framtiden

‘"av^o kap‘e ?v re> visionsskillingen, men detta skall jag nu icke närmare gå
rättegångs- in på. Jag vill bara i korthet säga, att det visserligen kan
botten m. m. vara sant, att rättskipningen för närvarande är mycket litet

(Forte.) tillgänglig för folket i allmänhet, att det är synnerligen vansk ligt

att komma i åtnjutande av rättvisa, att det är mycket

godtycke och hugget som stucket, men man hör väl icke därför

såsom enligt detta förslag införa eu ny cynism i systemet bara
för att därigenom vinna en praktisk fördel. Jag tror icke, att
man bör hängiva, sig åt en dylik pessimism. Man bör visserligen
icke heller idealisera det som är dåligt, men man bör som sagt
icke heller hänge sig åt en alltför stor pessimism utan taga upp
denna sak ur allmännare synpunkter, så att man verkligen på en
gång kan vinna eu för framtiden beståndande rättvisa och en
grundval för en fast och ordentlig byggnad.

Nu har visserligen sagts, att högsta domstolens arbetsbörda
maste avlyftas nu genast, .lag har emellertid däremot erinrat,,
att ett år mer eller mindre icke kan betyda så mycket och åberopat
vad reservationen innehåller därom. Därigenom skulle man
då också få tillfälle att överväga konformitetsprincipen, ehuru
jag för min del dock icke anser, att man helst bör gå den vägen
annat än i andra rummet.

Ur dessa synpunkter har jag, herr talman, efter åtskilligt
övervägande, på sätt i urin reservation framhållits, ansett, att
det för mig icke återstår annat än att för närvarande yrka
avslag på det av herr justitieministern behjärtat tagna initiativet.
på det att tillfälle måtte beredas att finna ännu bättre och
för framtiden mera beståndande medel än dem han vid ärendets
brådskande behandling hunnit utleta.

Herrar TVinberg och Höglund instämde häruti.

Herr Petersson i -Lidingö villastad: Herr talman, mina her1
ai! "V i ha inom utskottet alla varit ense om att det är nödvändigt
att gorå någonting åt denna sak. Vi ha ock alla — d. v. s. utom
herr Lindhagen varit ense om att detta borde göras omedelbart

och att man alltså skulle försöka att ur det föreliggande förslaget få
fram någonting positivt, som nu kunde bli gällande lag. Sedan ha
vi ju i åtskilliga punkter stannat i olika meningar inom utskottet,
men om alla dessa punkter skall jag för närvarande icke yttra mig.,
Det är saker, om vilka diskussionen kommer att röra sig framdeles.
.lag vill således redan nu säga. att jag icke i detta sammanhang ämnar
inlåta mig på frågan om konformitetsprincipen eller summa revisibilis
har företräde.

Herr Lindhagen vill för sin del i främsta rummet ha fram helt
och hållet nya linjer och nya förslag, utarbetade efter dessa linjer.
Hans kritik av det föreliggande förslaget gällde därför ock detta i
dess helhet. Men jag skall behandla hans kritik så, som jag nyss
sade, d. v. s. icke inlåta mig på de delar av densamma, som röra så -

Tisdagen den 2i> mars, f. in.

21 Sr

dana speciella frågor i förslaget, som uppenbarligen komma fram A".9‘ ltt? JT
även i fortsättningen, utan inskränka mig till de rent nya riktlinjer <ma™io |a* **
herr Lindhagen vill ha tillämpade. Och jag hoppas, att frågan om rättegångsdem
sedan icke vidare skall komma upp och förlänga diskussionen hälben m. m.
om förslagets särskilda paragrafer. (Forts.)

Vilka äro då herr Lindhagens nya linjer? Jo, det är väsentligen
tvä, som han sysselsatt sig med. Den första är principen om avskärande
av alla förmögenhetsrättsliga mål, dock med dispensmöjlighet.
Den andra är, att prövningen av dispensfrågorna skall förläggas
till hovrätterna i stället för till högsta domstolen. Herr Lindhagen
säger i sin reservation, att själva den bärande tanken i hans
förslag är den, att domstol sorganisationen skall ombildas i syfte, att
hovrätterna bli i stort sett sista instans, det vill säga sista instans
i alla förmögenhetsrättsliga mål. Endast sådana förmögenhetsrättsliga
mål skulle släppas fram till högsta domstolen, som ha betydelse
för prejudikatbildningen samt, dessutom vissa andra, som erfarenheten
visade böra ur annan synpunkt få fullföljas. Han utvecklar närmare
denna tanke så, att det endast är omkring 20 procent av målen
som ändras i högsta domstolen. Alltså borde man styra till så, att
ungefär dessa 20 procent få fullföljas men att de andra 80 procenten
avskäras. Ja, det vore verkligen idealiskt, om man kunde åstadkomma
en sådan ordning, att man finge upp i högsta domstolen just
de mål, om vilka det kan finnas anledning att tro, att ändring i domslutet
där skulle vinnas. Men detta herr Lindhagens förslag kan redan
a prima Anslå sägas vara omöjligt att realisera. Jag vill nämna,
att en ren tillämpning ra- herr Lindhagens princip skulle, enligt upplysning
som lämnats i utskottet, leda till att från högsta domstolen
skulle avskäras 99 procent av de mål, som nu fullföljas. Så nog
bleve avskäringen effektiv alltid. Men så tillkommer dispensmöjligheten,
och på den vägen skulle då åtskilliga mål komma upp.
varigenom man skulle få in till högsta domstolen just de 20 procent,
som herr Lindhagen vill ha dit. Jag kan icke neka till, att jag med
ytterst spänd uppmärksamhet avvaktade att få höra, om herr Lindhagen
skulle anvisa någon utväg att bland de i hoA''rätten avdömda
målen skilja ut just dessa mål, som skulle få komma upp i högsta
domstolen. Men när den väntade lösningen av detta gallringsproblem
skulle komma, så Arar det någonting helt annat som kom, nämligen
en kritik av det förslag, som innehålles i den kungliga propositionen.

Nu är det så, att gallringen givetvis måste ske efter någon viss
i lag uppställd regel. Men hur skall det vara möjligt att uppställa
eu sådan regel av den beskaffenheten, att den släpper upp just dessa
mål, d. at. s. de 20 procenten, men icke de andra. Ja, jag får uppriktigt
säga, att för mig iir det omöjligt att tänka mig, hur ett sådant
stadgande skulle se ut. Det finns icke några formella yttre
kriterier efter vilka man kan bedöma om utsikt förefinnes till ändring
i ett visst mål eller icke, utan det måste bli så som herr Thndhagen
antytt, att i varje särskilt mål på något sätt måste anställas en
förprövning, som skall gå ut på att undersöka om det finnes möjlig -

Nr 45. 22

Tisdagen den 23 mars, f. in.

ändrad''? de! se. ^et e^er lltsikt att vinna ändring i högsta domstolen eller icke. Men
avdo laT skaU en sådan Provning verkligen ske, då är det ungefär detsamma
rättegångs- som att om igen pröva hela målet. Skulle målet däremot endast untaiken
m. m. derkastas en ytligare granskning, en a prima vista — granskning,
(Forte.) så skulle det helt visst för de intresserade parterna te sig som det
rena godtycket. Och vad som är säkert, där är, att i landet skulleuppstå
det allra bittraste missnöje över det urval av mål som kommeatt
ske, och urvalet skulle tillskrivas varjehanda andra skäl och inflytelser
än sakskälen. Det är omöjligt att få en sådan förprövninggenomförd
på annat sätt än så, som jag nyss sade, d. v. s. att samtliga
mai skickas upp till högsta domstolen och granskas i det närmaste
fullständigt. Jag får alltså säga, att den princip som herr
Lindhagen vill ha tillämpad i ett nytt förslag och för vars skull
han anser, att det nu föreliggande, förslaget tills vidare hör skjutasåt
sidan, den är omöjlig att genomföra i verkligheten. Och därför
finns det, så vitt jag kan se, icke heller någon anledning att reflektera
på hans nu framställda yrkande om generellt avslag på alltsammans.

Jag skall ock säga något om herr Lindhagens andra princip,
om det andra skälet han åberopat för sitt avslagsyrkande, nämligen
hans förslag om dispensprövningens förläggande till hovrätten.

Naturligtvis måste det finnas en mynighet, som har att pröva,
huruvida ett mål är av beskaffenhet att få fullföljas i högsta domstolen
eller icke. Denna förprövning sådan herr Lindhagens princip
om fullföljdsrätten kräver den, bleve icke blott en tillämpning av
formella stadganden, såsom fallet var exempelvis med den gamla
missnöjesanmälan. Då var det endast en rent formell prövning, som
hovrätten hade att verkställa och som elärför mycket väl kunde
uppdragas åt denna domstol. Nej enligt herr Lindhagens förslag
varder det fråga om en realprövning åtminstone i viss mån. Det
skall till en början tillses, huruvida enhetlig lagtolkning och rättstillämpning
kräver, att högsta domstolen får taga hand om ett mål
eller icke. Så länge man icke sträcker sig längre, än till nämnda
krav kan, såsom Kungl. Maj :ts förslag även gjort, en regel för förprövningen
uppställas. _ Ett mål får alltså gå upp, när det behövs
lör att tillgodose enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning, och det
är verkligen en princip att gå efter. Men därmed är icke herr Lindhagen''
tillfredsställd, utan han vill, att i stort sett den prövandemyndigheten
skall se till. om det överhuvud förefinnes någon möjlighet
att få ändring i målet, om överhuvud taget målet är sådant,.
att högsta domstolen bör taga hand om det, vare sig därför att
ändring är antaglig eller därför att högsta domstolens prövning behöves
för att bilda prejudikat i frågan.

Spörsmålet om förprövningens förläggande till hovrätterna har
varit upptaget i justitierådet Hellners promemoria, den som var
fogad vid Kungl. Maj :ts proposition vid sista riksdagen, om grundlagsändringar.
Han har undersökt huruvida åt hovrätten möjligen
skulle kunna uppdragas att avgöra, vilka mål. som skola få full -

Tisdagen den 23 mars, f. in.

23 Kr 45.

följas, och han säger, att eu sådan prövning icke kan lämpligen
lämnas åt någon annan myndighet än högsta domstolen V" av 30 kap.

Jag undrar dock, mina herrar, hur det skulle se ut, om man rättegångstänkte
sig herr Lindhagens förslag med hovrättens prövning i detta balken m. m.
fallet satt i verket! Vi ha tre hovrätter med flera divisioner i varje, (Forte.)
och var och en av- dessa divisioner är i sina domar hovrätten. Skulle
nu var och en av dessa divisioner i de mål, där den dömt, avgöra,
huruvida målet skulle få fullföljas hos Kung!. Maj:t, icke på grund
av några formella omständigheter, utan på grund av målets egen
innebörd, vad tror herrarna detta skulle bil för ett virrvarr. Eu
division skulle antingen handla liberalt och detta vore kanske det
antagliga — och då släppa upp allt möjligt, där det icke vore rent
uteslutet att en ändring kunde ifrågakomma; eller ock skulle den
t. ex. gorå saken beroende av om det uttalats skiljaktiga meningar
i målet och släppa upp sådana mål, men inga andra; eller också, skulle
den giva sig in på en prövning om de skäl, varå, den grundat sin
egen dom i målet, verkligen voro så bärkraftiga, att någon utsikt
till ändring icke förefunnes. eller om de tilläventyrs icke voro sa
hållbara, att icke Kungl. Maj:t kunde tänkas ändra dem; eller också
skulle divisionen vara ganska sträng och icke släppa upp andra
mål än dem, där den ansåg att det fanns något direkt skal till tvekan
om domslutets riktighet. — Tänk er nu — mina herrar — dessa
olika möjligheter tillämpade av dessa olika hovrättsdivisioner, av
vilka den''ena icke är på något sätt beroende av den andra! Vad
skulle det bli? Jo, säkerligen en ojämnhet i medgivandet av lullföljdsrätt
och ett missnöje härmed, som ganska snart korum e att
föda den föreställningen, att rätten till fullföljd vore beroende av
godtycke. Ja. det skulle, mina herrar, säkerligen leda till att man
måste bereda parterna i de mål. som icke finge fullföljas, rätt att
hos Kuno-l Maj :t klaga över det sätt, varpa hovrätterna bedömt,
om ändringssökandet fick fullföljas eller icke. Eljest vore det icke
möjligt att få enhetlighet och konsekvens i dessa olika hovratt*-divisioners avgörande. Men en sådan anordning som den, att parterna
skulle få fullfölja talan mot hovrättens beslut, huruvida talan
får fullföljas eller icke, den vore naturligtvis helt enkelt omöjlig.

kv dessa skäl kan det om herr Lindhagens andra nya linje
som han vill ha undersökt, redan nu sägas, att den är omöjlig att

komma^rr j^ndha-gen brokar klaga över att det understundom ser
ut som om riksdagen icke ville taga hans motioner och förslag pa
fullt allvar, och det finnes en återgång härav även i den reservation.
som han fogat till detta betänkande;Jierrarna ha också bort
det upprepas från den plats, där jag nu star

Jao- har nu i detta fall handlat annorlunda, .lag liar tagit
hans förslag, hans nya riktlinjer -om fullt allvarligt menade och
sökt uppvisa, hurusom de enligt min mening äro alldeles of ram -kom Hem Jag har kommit till det resultat, att hven om man skulle
förkasta det förslag, -om utskottet förordat, och begära eu utredning

flir 45. 24

Tisdagen den 23 mars, f. in.

Ang. lag om
ändrad lydelse
av 30 kap.
rättegångsbalken
m. m.

(Forts.)

efter de linjer, herr Lindhagen velat lia, så kan man redan nu säga,
att sadant skulle vara fullkomligt bortkastat arbete.

A id sådant förhållande förstå herrarna, att jag anser mig höra
— som Ja8'' tror på mycket goda skäl — yrka avslag på herr°Lindhagens
reservation, försåvitt den avser, att det föreliggande förslaget
skulle nu avslås. Jag får därför yrka, att kammaren måtte övergå
till realbehandlingen av förslaget, det vill med andra ord säga bifalla
g 1 och avsla herr Lindhagens reservation.

Herr S o ho t t e: Herr talman! Jag skall tillåta mig att på

det här stadiet av det föredragna ärendet huvudsakligast göra några
allmänna uttalanden i anledning av den föreliggande propositionen.
Jag liar så mycket mera anledning därtill, som motiveringen i åtskilliga
delar är sådan, att jag icke har kunnat biträda densamma, och
som det är alldeles uppenbart, att vi inom mycket få år ha att förvänta
nya förslag till åtgärder i liknande syfte som det nu framlagda.
^ Det är därför anledning till att hålla de nya vägar öppna,
som då kunna ifrågakomma, helst om man icke anser dessa vara
tillräckligt beaktade vid det här föreliggande förslaget.

.. ®ela ^sförslaget är enligt min mening en verkligt betänklig
åtgärd, som kan vara försvarbar endast och allenast genom ett verkligt
och betydande nödläge. Jag befarar, att propositionens genomiörande
kommer att föranleda konsekvenser i olika avseenden, som
skola visa sig mindre lyckliga i framtiden. Hela lagförslaget är
också, såsom man har sagt. så fullt av »rävsaxar» och »fotangel1»,
att det kommer att bereda allmänheten de allra största svårigheter
V1Cl tillämpningen. Det förefaller uppenbart, att allenast jurister,
rattsbildade personer, kunna iakttaga och bevaka alla de olika
f1?,8!?,1!, , åtgärder, som ankomma på en part med avseende på
iulliöljdstalan till högsta instans.

Utskottet är emellertid närmast mycket belåtet med det hela
och ar uppfyllt av tillfredsställelse över att på detta sätt få bort
de fattigas och småfolkets mål i allmänhet från högsta domstolen.
Propositionen til ist,yrkes därför också nästan helt och hållet och under
ständiga bugningar för den utredning, som ligger till grund för
densamma. Jag skall visst icke bestrida, att den av processkommissmnen
verkställda utredningen har mycket stora förtjänster och inne~f
i ■ n ,en mängd beaktansvärda uttalanden, men jag måste säga, att
åtskilligt linnés, som är mycket diskutabelt, åtskilligt, som man aviardat
alltför lättvindigt eller avfärdat nära nog med en gest allena.

Det är tydligt, såsom jag förut sade, att detta icke är sista gången,
som vi komma att överlägga om åtgärder för att lindra högsta
domstolens arbetsbörda. Det torde vara skäl i att särskilt, beakta
detta, da förslaget utger sig i mycket för ett provisorium. Här den
störa rattegangsreformen kommer, säger man, skall man kunna ordna
allt sa lätt och ledigt och då blir det en rationell lösning av hela detta
spörsmål.^ Ja, det tror jag också, men att hänvisa till igångsättandet
av rattegangsreformen, det är ett tal. som det gäller att giva akt på.
Ilet skall aberopas många gånger under de dagar, som komma för

Tisdagen den 23 mars. f. in.

Nr 4o,

att undvika reformer pa processrättens område: och dock är denna
rättegångsreform i ett så avlägset fjärran, att man kan vara tam- a”„™ 0
ligen viss på, att knappast någon av dem, som nu ha säte och stämma rättegångsi
denna kammare, kommer att få i riksdagen vara med om heslutet, hälben m. m.
Det är ett mycket omfattande juridiskt arbete, där meningarna skola (Forts.)
starkt bryta sig mellan gammalt och njdt, mellan byråkratisk surdeg
och friare vyer, och hela reformen har sina synnerligen stora
ekonomiska konsekvenser. I våra grannländer ha liknande förslag
måst vila just därför, att man icke kunnat komma över de stora avgifter,
som varje ingående reform på detta område måste föra med sig.

Jag skall också begagna tillfället att bär uttala som min mening,
att rättegångsreformen icke bör få avgöras under ett sådant
nödläge, som nu föreligger med avseende på högsta domstolen, och
att det är nödvändigt att icke avvisa de partiella reformernas väg
på processlagstiftningens och domstolsorganisationens område. Det
»stora okända» kommer en gång, men det kommer, som sagd, sent.
och det är stora skäl i att alltjämt hålla för ögonen detta, att hela
vårt processförfarande och vår domstolsorganisation är sådan, att det
icke går an att låta en generation till lida under samma missförhållanden
som den nuvarande. Och kunna vi ej få hela frågan fram,
så måste vi gå till partiella reformer.

När nu på andra områden arbetsbördan ökas, så att arbetskrafterna
bli för fåtaliga, är det ju vanligt att man ökar på dessa arbetskrafter
för att de skola kunna hinna med det arbete, de ha att utföra.
Men på nu förevarande område är det så olyckligt, att den
vägen är nära nog stängd. Det kan icke nekas, att man måste giva
dem rätt, som anse att vi för närvarande icke kunna och icke böra
utöka högsta domstolens ledamotsantal. Däremot måste jag säga,
att man enligt min bestämda mening alltför lättvindigt avvisat förslaget
om tillfälliga bisittare för avarbetande av den övermäktiga
balansen i högsta domstolen. Man gjorde alldeles detsamma också
i Tyskland 1910, när förbundsregeringen framlade förslag om konformitetsprincipens
tillämpning för fullföljd till den tyska »Reichsgericht»
och riksdagen i stället gick på höjning av summa revisibilis.

Då sade man från regeringsbänken också, ungefär som justitieministern
i dag, att det kunde icke komma i fråga att använda tillfälliga
bisittare, men när sedermera förslaget kom åter från riksdagsutskottet
och man där förklarade sig vilja, för balansens avarbetande
få tillfälliga bisittare anställda i »Reichsgericht», så förklarade justitieministern
där, att det var högst förträffligt och att han mycket
gärna skulle ställa sig denna anvisning till efterrättelse, vårsäd lian
förbehöll sig att särskilt få inkalla ordinarie domare i underinstanserna.
Just det sistnämnda sättet är en sak, som hos oss kunde vara
särskilt att tänka på. Jag tror för min del att man bör allvarligt
beakta denna möjlighet, när man nu inom få år kommer med förslag
till nya åtgärder för avskärandet av mål från högsta domstolen.
Naturligtvis finnas olägenheter och invändningar mot en sådan åtgärd,
men dessa äro enligt min mening ingalunda avgörande, om
man går tillväga med nödig urskiljning och framför allt syftar till

Nr 45. 26

Tisdagen den 26 mars, f. m.

Ang. lag om
ändrad lydelse
av 30 kap.
rättegångsbalken
m. m.
(Forts.)

att ia lämpliga och framstående ordinarie domare från underinstanserna
för ändamålet.

Man har också talat om möjligheten att vinna större arbetsresultat
i högsta domstolen. Jag är livligt övertygad om, att högsta
domstolen nu har ett mycket krävande arbete och därpå nedlägger
all rimlig intensitet, men man kan val tänka sig möjligheten av att
ändå något syna i sömmarna själva organisationen. Den är kanske
icke så alldeles oantastlig, och det kan måhända finnas andra åtgärder
i syfte att vinna snabbare avgörande än att just öka antalet
arbetskrafter. I vårt land avgöras årligen ungefär 71 mål per
ledamot, då däremot i Österrike avgöras 247. Nu är att märka, att
den österrikiska högsta domstolen är en revisionsdomstol, så att förhållandena
i detta fall hos oss och i Österrike icke få jämställas,,
men skillnaden är likväl kolossalt stor. Den visar, att när vi genomfört
en modern processordning, vi skola kunna få avgjorda ett helt
annat antal mål än nu i vår högsta instans.

Jag tror, att man ägnat alltför liten uppmärksamhet åt frågan
om högsta domstolens arbetssätt och organisation, och att en mera
obunden undersökning därav skulle vara av åtskillig betydelse. Det
föreligger här också från reservanter i utskottet ett skrivelseförslag
angående arbetsledningen i högsta domstolen, till vilket vi torde
återkomma längre fram. Cirkulation av domstolens medlemmar kan
utan tvivel ha sin betydelse, men det kan hända, att en specialisering
på vissa grupper icke heller alltid är att förakta.

Man har vidare avvisat avskiljandet utav vissa klasser av mål
från högsta domstolen och sagt, att det finnes inga sådana klasser,
som kunna ifrågasättas. Nu är ju detta icke något bland de störremedlen
för avhjälpandet av nuvarande förhållanden i högsta domstolen,
men det är i alla fall ett av de medel man ifrågasatt, särskilt
i riksdagen och jag tror, att ännu icke sista ordet är sagt i
nu förevarande spörsmål. Jag måste för min del säga, att särskilt
nådemålen synas mig böra i regel avskiljas från högsta domstolen.
År 1901 uttalade sig en ledamot av högsta domstolen härför, och
1907 vanns majoritet i domstolen för denna åsikt. Jag tror, att den
Hellnerska kritiken härvidlag är alldeles för ensidigt lagd, och att
frågan därför bör tagas upp till ytterligare övervägande. För migförefaller
det icke såsom någon nödvändighet, att man därvid skall
behöva återinföra den förutvarande justitiekonseljen. Nådemålen
äro av den art och karaktär, att det är statsrådet, närmast justitieministern,
som i dessa bör ha ansvaret helt och fullt, och högsta
domstolen bör icke få vara en skärm, bakom vilken vederbörande
statsråd kan krypa. Det hindrar naturligtvis icke, att i rena undantagsfall
man kan inhämta högsta domstolens yttrande. Det torde
också i avseende på utsökningsmålen icke vara uteslutet, att några
klasser av dem kunde tänkas, med bättre organisation av mellaninstansen.
stanna där; och jämväl skiftesmålen torde bli föremål
för ytterligare övervägande i sammanhang med revisionen av skifteslagstiftningen.

Men framför allt vill jag trycka på'', att man icke. vid kom -

Tisdagen den 23 mars, f. in.

27 Jfr 45.

mande åtgärder, för att lindra högsta domstolens arbetsbörda, får ££

gå den vägen, att man åstadkommer ett allmänt fördyrande av anarva30yk*p>e
rättegången vid högsta domstolen. Jag tror nämligen, att man rättegångsdärvidlag
redan med nu föreliggande förslag nått gränsen och kanske batteri m. m.
till och med överskridit den. Vid 20 § blir möjligen tillfälle att (Fort*,
närmare tala om de skärpta fullföljdsvillkoren för fattigmalen. Det
är anmärkningsvärt, att vissa av utskottets ledamöter från denna
kammare icke alls tyckas ha något sinne för det betänkliga i att
fördyra rättegången i högsta domstolen. Man menar kanske, att de
kommittenter, som man anser sig företrädesvis representera, icke
ha några mål, som överhuvud kunna tänkas gå till högsta domstolen;
och när man varit på det hållet så ivrig att acceptera principen
om summa revisibilis, tycker man kanske, att man kan vara med
om att fördyra rättegången i högsta domstolen hur mycket som
helst för andra.

Det är ytterligare ett sätt, varigenom man på det hållet strävar
till att få högsta domstolens karaktär av fåtalets domstol allena än
mer uppenbar. För mig har herr Lindhagen i det fallet de rättfärdigare
synpunkterna, men jag måste säga mig, att ytterligt störa
praktiska svårigheter föreligga med avseende på hans sätt att ordna
fullföljden i högsta instans. Det blir nog omöjligt att i detta fall
få något ut av herr Lindhagens förslag om alla förmögenhetsmåls
avskiljande.

En annan tanke, som också varit uppe, har varit^ att stadga
högre fullföljdsavgift i konforma mål än i andra mål. Denna
tanke kunde nog förtjäna att tagas i övervägande, men det bör
sannolikt icke ske annat än i samband därmed, att man sänker fullföljdsavgifterna
för de difforma målen. .Något allmänt fördyrande
av kostnader^ i högsta instansen bör nämligen enligt min mening
icke få förekomma.

Uppenbart bör man alltjämt inrikta sig på, vid de fortsatta
åtgärderna för lindring av högsta domstolens arbetsbörda, att åstadkomma
en förbättring av underinstanserna. Ty det är klart, att
vilket system man än går på i avseende på avskärandet av mål
från högsta instans, måste förutsättningen därför vara, att man kan
vara något så när klar på, att de olika underdomstolarna fylla rimliga
och skäliga anspråk.

Jag har icke velat i detta sammanhang uttala mig vidare om
den stora principfrågan: summa revisibilis eller konformitetsprincipen.
då jag torde få tillfälle att göra det längre fram vid föredragning
av 5 § i lagförslaget. Jag har emellertid velat gorå det
mera allmänna uttalande i hela frågan, som skett, för att åtminstone
för min del ha öppet för framtiden. Det måste vara synnerligen
viktigt, att man icke gör någonting nu, som kan bli olägligt för
den framtida utvecklingen av denna fråga, och att man således icke
binder sig med avseende å framtida åtgärder till lindrande av högsta
domstolens arbetsbörda.

Man har sagt. att redan nu riksdagen har bundit sig genom
It)!?, års riksdn gsskrivelse. Det tror jag för min del icke alls är

Nr 45. 28

Tisdagen den 23 mars, f. ro.

,faUet‘ men det ar skal att giva akt på'' att ett äadant påstående
„„ so kap. kunnat komma fram. Jag har tagit avstånd i flera fall från utskott
rättegångs- tets motivering* ocli jag önskar hålla öppet att framdeles taga upp
balken m. in. frå gor, som utskottet på detta stadium avvisat.

(Fort*.) Under förhoppning om. att de reservationer, som i vissa delar

avgivits av mig och en annan medlem av utskottet, skola vinna avseende,
skall jag därför tillåta mig att yrka bifall till § 1, men
jag gör det med en alldeles bestämd Brasksedel: »härtill är jag
nödd och tvungen», under intrycket av nödvändigheten att vidtaga
snara åtgärder till förbättrande av den mycket betänkliga hopningen
av mål i högsta domstolen och den oerhört växande arbetsbalansen
därstädes.

Herr vice talmannen, som under herr Schottes anförande övertagit
ledningen av kammarens förhandlingar, gav härefter ordet till

Herr Svenssoni Eskilstuna, som yttrade: Herr talman, mina
herrar! Jag vill först och främst medge, att det kan ligga ett visst
berättigande i den varning för juristerna, som herr Lindhagen här
framställde till kammaren, och i all synnerhet tror jag, att den varningen
är befogad mot jurister, som ha en sådan förmåga att tala
bestickande som juristen Lindhagen har.

Jag skall nu vid denna punkt endast säga det, att vi ha. herr
Persson i Norrköping och jag, blivit övertygade av mångt och mycket
om att det verkligen förhåller sig så i denna sak, som herr justitieministern
yttrade, nämligen att det råder ett uppenbart nödläge.
Vi ha, funnit det vara uppenbart, att åtgärder måste skyndsamt vidtagas
för att råda någon bot i detta nödläge, för att råda bot mot
»den rättslivet förlamande långsamheten i den högsta instansens
rättskipning», som lagutskottet uttrycket det.

Det nu rådande systemet innebär ju, att den rättssökande får vänta
så länge på. sin rätt, att denna, då den omsider kommer, i många fall
blir för honom fullständigt illusorisk. Den långa väntetiden innebär
naturligtvis också, att det för många rättssökande uppkommer stora
förlusten När det därtill förhåller sig så, att tillståndet blir värre
är från år, så att den tidrymd ett mål tager blir allt längre och
längre och att man rätt snart, om några få år, skall ha kommit därhän,
att ett mål i medeltal skulle ha att göra tio år från den dag
detsamma anhängiggöres i underrätten, tills det gått igenom alla
instanserna, da är det icke möjligt att längre skjuta på åtgärderna
till ändring av dessa förhållanden.

Jag kan för min del icke förstå, att man under dessa förhållanden,
detta av alla erkända nödläge, kan slå sig till ro med t. ex. något
sådant, som herr Lindhagen anför i sin reservation, nämligen »att det
också finnes en myckenhet människor, som icke äro rättegångsparter,
och som befinna sig i fruktansvärt nödläge i mångahanda måtto,
utan att statsmakterna anse det vara någon brådska med att gripa
sig an med deras sak». Att det är svåra missförhållanden på en
hel del andra områden, kan val icke få vara ett skäl för att icke in -

Tisdagen den 23 mars, f. in. 29

gripa och göra förbättringar, där det är möjligt att åstadkomma
någon lindring.

Jag kan heller icke finna, att det finnes någon utsikt till att,
om nu utskottets hemställan avslås, eu begäran om en ny utredningskulle
leda till avsevärt andra resultat, än de som här föreligga.
I varje fall synes det mig alldeles klart, att det icke kommer att
finnas parlamentariska förutsättningar för att få fram herr Lindhagens
förslag om avskärande av alla förmögenhetsrättsliga mål.
Detta uppslag skulle alltså icke leda till något annat än att man
vid nästa tillfälle, om ett år eller två, skulle stå inför precis samma
val, som man nu står inför.

Under sådana förhållanden skall jag därför be att få yrka bifall
till utskottets hemställan vid denna punkt, men jag ber att få
betona i anledning av en antydan från den siste ärade talaren, som
riktade sig- emot oss för att vi skulle vara synnerligen ivriga att få
summa revisibilis igenom, att det visst icke är på det sättet att någon
iver förefinnes, utan det är precis på samma sätt för mig som för den
siste ärade talaren: till detta är jag nödd och tvungen. I detta nödläge
anser jag att man får svälja de beska pillren och taga dessa
åtgärder, som visserligen icke kunna sägas vara till alla delar tillfredsställande,
utan mot vilka man kan ha många invändningar.
Man har emellertid icke något annat val, och det är i den ställningen,
som även jag befinner mig.

Vidare anförde

Herr Staaff: Herr talman, mina herrar! Det kan ju sy nas,

som om det vore föga hoppgivande att i denna fråga försöka
tala emot vad utskottet föreslagit, när man ser, hur utskottets
medlemmar ha grupperat sig, och när man anar, att där bakom
kanske ligga överenskommelser, som icke kunna brytas -— en
aning, som man möjligtvis fått i någon mån bekräftad genom
den öppna kärleksförklaring från ministerbänken till de socialdemokratiska
representanterna, som man nyss bevittnat. Emellertid
kan det ju kännas såsom en skyldighet att åtminstone
försöka göra vad man kan, ifall man betraktar det beslut, som
här hotar, såsom innefattande en verklig orätt, som är på väg att
införas i lagstiftningen. Och i alla händelser kan det ju kännas
som en plikt att åtminstone försöka komma så långt, att ingen
går till voteringsurnan, utan att ha fått ögonen öppnade för,
hurusom denna sak kan sos från eu helt annan sida än utskottet
sett densamma.

Jag skall till utgångspunkt för mitt anförande taga det yttrande,
som år 1907 i första kammaren fälldes utav en ledamot av
den kammaren, vilken, efter vad jag tror mig kunna säga, av de
flesta här i kammaren betraktas såsom en representant — och en
mycket framstående representant — alldeles särskilt för de förmögnas
intressen här i samhället, jag menar den man, som nu är förstakammarhögerns
erkända ledare. Han yttrade om ett förslag till

Sir lä.

Ang. lag om
ändrad lydelse
av 30 kap.
rättegångsbalken
m. m.
(Forts.)

Nr 45. 30

Tisdagen den 23 mars, f. m.

Ang. lag om
ändrad lydelse
av SO kap.
rättegångsbalken
m. in.
(Forte.)

införande av en s. k. summa revisibilis — det var dock då icke
''fråga om 1,500 kronors gräns, det var fråga om 1,000 kronors
gräns —: »Jag har såsom ledamot i domstolen» — han hade sut tit

i domstolen vid förslagets granskning — »avstyrkt det ifrågavarande
förslaget. Jag skall ej nu upprepa skälen härför. Huvudskälet
är, att jag anser, att det innebär en kränkning av likheten
inför lagen. Jag vidhåller fortfarande detta påstående.
Statsrådet» — det var lagutskottets nuvarande ordförande, som
då var chef för justitiedepartementet — »gjorde gällande, att
det icke vore en kränkning av grundsatsen om likhet inför lagen,
ty här vore fråga om bagatellmål, och dem brukade man ofta
utesluta från tillträde till högsta instansen. Men jag betvivlar,
att detta kan vara riktigt. Om man sätter 1,000 kronor
som gräns för rätten att få fullfölja ett civilt vadmål till högsta
domstolen, kommer man enligt min mening att utesluta större
delen av vårt folk från att få sina processer upp till högsta
domstolen. De hava ej processer, som röra större saker, och då
blir högsta domstolen en domstol för de rika, för de stora affärerna
och ej en domstol för den stora massan av folket.

Jag tror, att det icke är möjligt att jäva riktigheten i den
åskådning, som där fick ett så bestämt och kraftigt uttryck.
»De rikas domstol» ■— man menar naturligtvis då, att ifall man
sätter en stel penninggräns såsom streck emellan att kunna
komma till högsta domstolen eller att icke göra det — då har man
i och med detsamma kommit därhän, att i stort sett de rika, de
förmögna, de bättre ställda i samhället komma att få njuta av
den utvalda rättvisa, som man genom utvalda domare bjuder.
Man har försökt att förminska betydelsen av denna anmärkning.
Man har sagt — och man har velat visa det med tablåer, som äro
bifogade utskottsutlåtandet — att det icke skulle förhålla sig
så; de rika, de förmögna ha sina mål utströdda över alla penningestadier,
och även de mindre bemedlade ha understundom större
mål. Ja, vad det förra beträffar, kan det vara en viss sanning
däri, det är ingen, som bär förnekat detta, och det utgör icke grunden
för oppositionen mot summa revisibilis. Det är sant, att
de förmögna ligga i processer om mindre värden och således
ifråga om dem bli avskurna från att gå till högsta domstolen.
Men beträffande den andra sidan av saken undrar jag, om några
tablåer i världen skulle kunna övertyga denna kammare om, att
de ringa och obemedlade samhällsmedlemmarna äro de, som ha
de stora processerna t. ex. angående väldiga jordvidder eller de
stora kreditmålen, som upptaga en så väsentlig del av högsta
domstolens arbetstid. Jag tror ej det; jag tror vi alla veta, huru
det förhåller sig härmed; jag tror, vi kunna säga, att det i några
fall visserligen är sant, att även obemedlade samhällsmedlemmar
hava större mål, men i stort sett är det så, att de komma under
gränsen.

Det är den ena sidan av saken. Den andra sidan, som äger
sammanhang med den förra, men som i viss mån också har en

31 Nr 4».

Tisdagen den 23 mars, f. m.

självständig: betydelse, är, att det är omöjligt att efter ett be- A"9''!a9,°''.n
stämt penningebelopp mäta betydelsen av olika mål. Femton- ana^a30 \
ihundra kronor betyda så oändligt olika för den ena och för rättegångsden
andra. Det är en synpunkt, som minst av alla vi, som ha balten m. m.
suttit i deD svenska riksdagen och deltagit i det svenska politiska (Forts.)
livet under en följd av år, borde hava någon rätt eller någon
ursäkt för att glömma. Ty vi ha haft anledning att syssla så
pfantligt mycket just med den synpunkten. Det ha vi haft
på den direkta beskattningens område. När den stora utvecklingen
av denna beskattning, självdeklaration och progressiv
skatteskala, genomfördes 1901, då uppfattades detta nog på skilda
håll alldeles olika. Somliga menade, att det var endast och allenast
eu hård nödvändighet, som man måste underkasta sig.

Andra menade något helt annat; andra sågo i denna utveckling
av den direkta beskattningen en riktig princip, en ny och riktig
och fruktbärande åskådning. Det var någonting, som de menade
borde komma att sträcka sig långt utöver ^det särskilda
område, som det där var fråga om. Ty det är ju så, att vissa reformer
äro av den beskaffenheten, att på samma gång de ge
skördar på sina egna områden, så ge de också vad man kunde
kalla utsäde till nya reformskördar på andra områden. Så var
det med denna. Det var en alldeles ny utveckling, som borde ha
tagits till efterföljd äveri på andra områden. Om det, när skatter
skola uttagas av samhällsmedlemmar, förhåller sig så, att det
icke blott är komplett oriktigt, att uttaga enahanda belopp av
rik och fattig — som vi ännu göra med den lilla skatten mantalspenningar
— utan icke heller tillräckligt riktigt att uttaga i en
och samma proportion till deras inkomster, om jag således måste
ändra proportionen alltefter den ekonomiska förmågan, ja, då är
härmed införd vad jag just kallade en ny åskådning. Om man
tillämpar den på beskattningsområdet, då blir det t. ex. omöjligt
att nöja sig med ett sådant sakernas tillstånd, som råder på strafflagstiftningens
område, där rik och fattig får bota med samma
penningbelopp för samma gärning, d. v. s. med något, som för den
ena är något ytterligt lätt och för den andra något ganska
tungt. Och därför har också den tanke kommit upp, att här
måste eu djupgående reform ske, och den frågan är nu också under
utredning. . „ , ,

Men om det gäller på beskattningens område, och om det
galler på straffrättens område, om det överhuvud bör gälla, då
man skall uttaga penningar av samhällsmedlemmarna, att det
ej går an att sätta ett fixt penningebelopp, utan man alltid måste
utgå därifrån, att penningar ha ett relativt värde allt efter deras
förmåga, som skall betala dem, måste ej då något liknande
gälla, även då fråga är om att samhällsmedlemmarna skola begära
statens medverkan till att effektuera ett anspråk, som de
anse sig ha, och det icke är möjligt att släppa fram alla till rättvisans
bord? Även då borde man väl ej sätta ett stelt penningbelopp,
utan man borde väl säga: vi skola gå efter det relativa

Sr 45.

Tisdagen den So mars, f. m.

Ang. lag om värdet, vi skola så mycket som möjligt försöka närma oss till
“”av^ko1™ ^en verkliS* k e ty de Isen av målen för olika medborgare. Men
rättegångs- 0111 är förhållandet, då föreligger i detta förslag en fullständigbaiken
m. m. orättfärdighet.

(Forts.) Mer kanske än abstrakta resonemang skulle ur verkligheten

hämtade exempel kunna tala för att lära oss förstå, vad man
härigenom bjuder oss. Jag tänker mig, att en man söker att
på rättslig väg utfå 1,000 kronor. ''Han har icke något kapital,
han har en årsinkomst av låt oss säga också 1,000 kronor.
Hn annan man söker att utfå 2,000 kronor, han liar ett kapital
av 200,000 kronor, och en årsinkomst av 20,000 kronor.
Vilket mål är det, som är betydligt och vilket är obetydligt?
Jo, herr justitieministern säger uttryckligen i sin motivering,
att den rike mannens mål är betydligt, och den fattige mannens
mål är obetydligt. Jag kan ej dela den åsikten.

Ännu värre, ännu mera skärande framstår denna olikhet,
ifall man tänker sig-, att på ena sidan är fråga om en onödig,
kanske en förkastlig lyx, och på andra sidan är fråga om
livets nödtorft eller om livets lycka. Låt mig taga även ett par
sådana exempel. Jag föreställer mig, att det hållits en större
festmåltid på en av våra finare restauranger. Den har kostat
t. ex. 25 kronor pr kuvert — vilket ej är så alldeles ovanligt i
detta rika land. Det har varit 60 deltagare i denna festmåltid,
och följaktligen går den till summa revisibilis. Men det
är ju ej alltid, som allting försiggår i frid och lugn, utan
det kan hända, att det uppstår tvist om vem som skall betala kalaset.
Nå, den tvisten går till underdomstol^ den går till hovrätt.
Kanske döma de på samma sätt, förplikta en viss person eller
några personer att betala. Så blir fråga om högsta domstolen.
Ja, då får tvisten också gå dit. Det är enligt herr justitieministerns
uppfattning ett betydligt mål.

Låt oss nu se på ett annat exempel. Jag föreställer mig, att
en fattig man har släpat och slitet i många år, och efter allt,
vad han har arbetat åt andra, har det lyckats honom att bggga
ett eget hem, en liten jordlapp med ett hus på. Det är hans och
hans familjs anspråkslösa lycka. Låt oss antaga, att det hela
kan ha ett värde av 12- å 1,400 kronor. Nu är det ju möjligt,
att det uppdagas några gamla papper, och det finns många gamla
papper, som är o farliga för små och stora jordägare. Det blir
rättegång av, han vinner kanske i underrätten, men tappar i
hovrätten. Han skulle gärna vilja göra ett sista försök, han
har en yttersta möjlighet att åstadkomma medel till den nödvändiga
kostnaden härför och det säges honom på sakkunnigt
håll, att det skulle kunna vara god utsikt att få hovrättens
dom hävd och underrättens dom fastställd. Men, säger justitieministern,
det är icke något betjMligt mål, han får icke gå vidare,
han får icke komma i åtnjutande av några utvalda domares
rättvisa, visst icke.

Låt oss taga ett annat exempel. En förmögen dam har be -

Tisdagen den 23 mars, f. m. 33

ställt juveler för, låt oss säga, 2,000 kronor, vilket heller icke
är något alldeles ovanligt bland förmögna kretsar. När juvelerna
komma, finner hon, att de icke äro så vackra, som hon ville,
kanske icke sa vackra som de en väninna har, och hon anser^
att de^ icke äro i enlighet med beställningen. Det blir process,
och målet går genom^ underdomstolen till hovrätten. Hon dömes av
bada att betala. Dar malet bomma till högsta domstolen? Ja,
naturligtvis, det är ett betydligt mål, har justitieministern
sagt.

Vi tänka oss en annan kvinna, en som exempelvis, ehuru
ogift, har ett barn, som hon släpat och slitit för i åratal. Det
har varit svart för henne att få ut av barnets fader vad som

resterade i underhåll. Denne dör. Låt oss antaga, att hon

söker få ut något av stärbhuset, låt oss säga, att hennes fordran
rör sig om 1,200 kronor. Hon får kanske rätt i underrätten, men
får orätt i hovrätten. Nu är frågan: får hon gå till högsta domstolen?
Nej, det får hon icke. Och likväl är det möjligt —
exemplet är hämtat ur verkligheten, det kan jag försäkra herrarna
att detta var det avgörande ifråga om hennes livs

lycka, ty det kan hända, att just på det, om hon kan få ut sin
fordran, beror om hon själv kan behålla samt fostra och vårda
sitt barn. Och det vilja de flesta mödrar, det är för dem den
största lycka.

Ifall man ser på dessa exempel, undrar jag, om man verkligen
kan skänka sa mycken tilltro till justitieministerns uppfattning,
att det, som rör sig hos dem, som motsätta sig summa
revisibilis, är den svenska avundsamheten. Det var vad han
såg i den saken •— då icke alla få komma dit — menar man att
ingen bör komma dit, eller hur han uttryckte sig. Nej, jag vill
saga, att om icke alla få komma i åtnjutande av den högsta
rättvisan, maste man söka fa till stånd en sådan sakernas ordning,
_ som gör det möjligt att släppa dit folk efter verkligen
rättvisa grunder.

Herr justitieministern sade med en viss ironi, att mina vänner,
de båda liberala reservanterna, voro modiga män. Om justitieministern
sedan jag talat, reser sig upp och säger, att han icke
anser att i de av mig exempelvis tagna fallen någon orätt skulle
begås — om han gör det, skulle jag för min del vilja säga, att
han är en av de modigaste män, som jag sett.

Hela den synpunkt om likhet inför lagen, som besjälar oss,
vilka motsätta oss detta förslag, har varit till den grad borta
ifrån dem, som ha utrett dessa saker, att det är rent förvånande.
Jag skall taga två exempel. Processkommissionen eller med ett
annat uttryck f. d. justitierådet Hellner har i sin utredning
även behandlat den frågan, huruvida man skulle kunna göra
högsta domstolen till en ren revisionsdomstol. Vi veta, vad detta
betyder. Varje fråga, som kommer före inför rättskipningen,
har ju två sidor, den faktiska, som man brukar kalla bevisfrågan,
och den rättsliga, det vill säga fastställandet av vad som är lag

Andra kammarens protokoll 1915. Nr b5. 3

Nr 45.

Ang. lag om
ändrad lydelse
av 30 kap.
rättegångsbalken
m. m.
(Forts.)

Kr 45. 34

Tisdagen den 23 mars, f. m.

Ang. lag om
ändrad lydelse
av 30 kap.
rättegångsbalken
m. m.
(Forts.)

eller gällande rättsgrundsatser, korteligen fastställandet av vad
som i frågan är rätt. Den nyare rättskipningen har i många
länder företett den utvecklingen, att man avskilt bevisfrågan
och låtit den stanna nedanför högsta instans samt för den högsta
domstolen förbehållit endast och allenast rättsfrågan. Även den
utvägen har varit för i denna utredning, och processkommissionen
har, sedan den ägnat behandling åt densamma, kommit till
den uppfattningen, att det icke går an att göra så här. Den
säger, att det är alltför sannolikt, att det skulle medföra vådor
för rättskipningen med hänsyn till att det icke är på tillfredsställande
sätt ordnat med underdomstolarna. Ja, det kan ju
hända, att man kan säga så, att underdomstolarna icke äro tillräckligt
bäriga för ett sådant system. Men är det icke besynnerligt,
att samma män, som sålunda säga, att vi icke kunna avskära
bevisfrågan och förbehålla högsta domstolen uteslutande
rättsfrågan, därför att underdomstolarnas rättskipning blir för
svag, samma män anse i fråga om en hel massa medborgare och
en hel massa mål, att man kan skära bort alltihop och låta både
rätts- och bevisfrågan bedömas av underdomstolarna? Om denna
sak skall jag även anföra några ord av justitierådet Trygger,
vilka han yttrade i högsta domstolen då han deltog i granskningen
av det förra lagförslaget. Han sade: »Det är mig ofattligt,
hur rättssäkerheten i vissa mål kan vara tillgodosedd, trots
det de ej alls få fullföljas hos Kungl. Maj :t, men i åtskilliga
andra ingalunda mera invecklade mål icke är tillfredsställd,
när de få fullföljas låt vara med viss begränsning av domstolens
prövningsrätt.» — Så förefaller det mig också. Jag förstår
icke sammanhanget mellan sådana skäl som processkommissionen
anfört och den slutledning, till vilken den kommit.

Jag vill taga ett annat exempel. En tjänsteman hos processkommissionen,
som, efter vad jag sett av tidningar och tidskrifter,
utvecklat mycken iver för att försvara Kungl. Maj :ts
förslag, har uti en tidskriftsartikel uppträtt mot konformitetsprincipen.
Nu är konformitetsprincipen icke något, som jag vill
slå mig till riddare för — jag vill i det här sammanhanget blott
såsom ett ytterligare bevis på, huru fjärran man varit från all
uppskattning av betydelsen av likhet inför lagen — anföra någonting,
som han i den antydda artikeln sagt. Han söker på åtskilliga
sätt uppvisa, att konformitetsprincipen skulle komma att
leda till att slumpen understundom avgjorde, om ett mål skulle få
gå fram eller icke till högsta domstolen, och det är tydligt, att
han anser detta för en förkrossande bevisning mot denna princip.
Jag är icke ense med honom därutinnan. Jag anser det icke
vara så visst, att, även om det vore så, att slumpen i vissa fall
avgjorde, detta skulle vara absolut oriktigt, och jag skall strax
säga varför. Vi äro här i det politiska livet ganska vana vid
att slumpen får avgöra mellan olika personer eller meningar, då
de ha samma rätt. Vi se mycket ofta, hurusom talmannen vinkar
fram till sitt bord en del ledamöter, och så dragés voterings -

Tisdagen den 23 mars, f. m.

36 Nr 45.

lådan fram och de få taga sina lappar var och en för att bestämma
vilken av dem skall komma först eller därefter eller sist ifråga
om ett val, därvid alla fått lika antal röster. Om man sitter i
ett utskott och utskottets medlemmar dela sig på 12 och 12, 10 och
10 eller 8 och 8, alltefter utskottets storlek, mellan två olika meningar,
vad avgör, vilken mening som får rätt? Jo, det är slumpen,
som avgör den saken. Nå, man kan säga, att det icke är
så betydelsefullt, då det blott är förberedande utlåtanden, som
det gäller. Ja, det är mestadels så, men det är precis samma ordning,
ifall det icke gäller förberedande utlåtanden, det är samma
ordning, ifall konstitutionsutskottet sitter som domstol mellan
kammare och kammare eller kammare och talman och rösterna
utfalla lika. Då är det slumpen, som avgör. Än mera, det kan i
kammaren själv komma att bero fullständigt på slumpen, hurudant
ett beslut blir. Om det till exempel är 200 ledamöter
närvarande och 100 av dessa rösta ja och 100 nej, då beror det på
vilken sedel talmannen råkat taga ut och försegla, huruvida det
blir 100 ja mot 99 nej eller tvärtom. Det är slumpen, som avgör.
Och det kan vara så i de riksviktigaste ärenden. Vad kan
man draga för slutsats av det? Jo, det är, att då två eller
flera personer eller två eller flera meningar ha precis samma
rätt, då finns det knappt annan utväg än att låta slumpen tala.
Och lika rätt anse vi dem här i riksdagen ha. Vi fråga icke
i utskotten, vilka det är, som stå på den ena eller andra sidan,
och ej heller i kammaren, vilka stå på den ena eller andra
sidan, allra minst fråga vi efter, om de rika stå på den ena sidan
eller de mindre rika på den andra.

Alltså kan jag för min del icke finna, att denna princip, konformitetsprincipen,
om den i vissa fall skulle leda till att slumpen
bleve avgörande, endast och allenast därigenom bör anses vara
vederlagd. Det är naturligtvis därför, att jag utgår ifrån att
det är fråga om samhällsmedlemmar, som hava samma rättighet.
Men det är ju klart, att i fall man utgår från en alldeles motsatt
uppfattning om man anser, att det är rationellt att göra ett
penningstreck och säga, att de, som ha det så ställt, att de ha en
process över detta streck, de få komma med, men andra icke, då
kommer man till ett annat resultat.

Man får i förbigående sagt icke undra över, att det förvånar
mången att se sådana meningar understödjas ifrån det parti, som
så länge, så ivrigt och så varmt har uppträtt emot penningväldet
såsom det bestämmande i samhället.

Nu har man även åberopat exempel från utlandet. Man säger,
att man har genomfört denna ordning i många främmande länder.
Ja, det är ju klart, att det icke betyder särdeles mycket för den:,
som hyser en demokratisk uppfattning, vad man gjort i länder
utan demokratiskt skick, men däremot kan det ju tänkas betyda
mer, om man kan åberopa — och det kan man onekligen — att
även i länder med demokratiskt skick samma ordning blivit godtagen.

Ang. lag om
ändrad lydelse
av 30 kap.
rättegångsbalken
m. m.
(Forte.)

Nr 45. 36

Tisdagen den 23 mars, f. m.

Ang. lag om Mina herrar, härtill skulle jag vilja säga: nog måste man väl
andrad'' lydelse förstå, om man har fått litet politisk erfarenhet, vilken lång,
rättegångs- vilken svår, vilken stenbelagd, vilken törnbeströdd väg som demobaiken
m. m. kratiska lärosatser ha att tillryggalägga, intill dess att de blivit
(Forts.) verklighet, eller i verkligheten upprätthållna.

Jag tänker mig ett parlament med demokratisk majoritet,
med en majoritet, som besvurit demokratiska grundsatser. Så
kommer det en fråga upp, som för de flesta av denna majoritet
är mycket främmande; de ha icke haft någon särskild anledning
att syssla med sådana saker, som frågan gäller, och de sjunka
ned i ett fullkomligt hav av fackkunskaper. Fackmännen, som
hava en utomordentlig förmåga att kunna gorå stora principer
till små lämplighetssynpunkter, övertyga dem om, att här måste
ovillkorligen ske någonting i denna dag, och det finns in^en möjlighet
för att någonting annat skulle kunna ske än just det,
som de förorda. Och om något annat ifrågasattes, så bevisas det
ned med en tyngd av fackmannamässig bevisning, sådan, att
man blir rent förskräckt för att vidare tala om några principer.

'' Dessutom är det ju så, som herrarna veta, att det icke i hela

vida världen finnes en demokrat, som är demokrat blott och bart,
utan varje demokrat är tillika något annat; han har någon plats,
han har något yrke, han har någon miljö i samhället, och när
han skall fatta sin åsikt i ett visst föreliggande fall, så kommer
ovillkorligen detta att inverka på hans omdöme. Därför kan
jag icke obetingat, och i detta fall icke alls erkänna, att vi behöva
låta oss överflyglas av utlandets exempel. Det tör väl^ också
kunna hända, att om man går djupare in i handlingarna, så skall
det visa sig, att vad som skett i flera länder icke helt skett med
demokratiska gruppers medverkan.

Jag kommer då för min del till den slutsatsen, att här föreligger
ett försök att införa olikhet inför lagen, och i den övertygelsen
tror jag icke, att någon eller något skall kunna rubba mig.

Nu är ju här bredvid av utskottet föreslagen en skrivelse
angående utredning om rättshjälp till mindre bemedlade. Jag
ber att få på det livligaste ge denna min anslutning. Jag tror
visserligen icke, att den kommer att så fort och så hastigt leda
till någonting verkligen effektivt, men det är ett gott uppslag, och
jag vill livligt tillstyrka det samt är glad över att herr justitieministern
givit det sin allra varmaste sympati, en sympati, som,
efter vad jag förmodar och antar, är komplett oberoende av huruvida
förslaget om fullföljden i dag kommer att gå igenom eller
ej.

Jag skulle nu vilja tala några ord om den långt gående faran
av att ge sig in på en sådan förändring som här är fråga om genom
stadgandet av en summa revisibilis. Jag sade i början av mitt
anförande, att det finnes reformer så beskaffade, att de ge skördar
på sitt eget område och utsäde till nya skördar på andra områden.
Men tyvärr är det nog också med ogräset så, att ifall
man inför det på ett område, så har det en förvånande förmåga

Tisdagen den 23 mars, f. m.

37 Nr 45.

att sprida sig även till andra. Ifall man bryter principen om
likbeten inför lagen i detta fall — och det gör man, om man går in
på detta förslag — då skall detta komma att verka mycket längre,
än vad man nu kanske föreställer sig. Det skall komma att i andra
fall återupprepas, och man skall säga: om man då kunde göra
på det viset, så kan man väl i det här fallet, som är mycket,
mindre, gorå en liten modifikation av vad man kallar likhet för
lagen. Detta är en farlig sak. Och det finns ännu en annan sak,
som är mycket farlig, och det är att vid reformfrågor avsäga
sig något bistånd, som man eljes naturligen skulle kunnat ha att
räkna på. Vi, som önska verkligt goda och effektiva reformer
på rättskipningens område, vi kunna påräkna ett bistånd från
de mäktiga förmögna klasserna i landet, om vi icke nu gå in på
något, som vi anse oriktigt i detta fall, men varigenom de komme
att bli tillfredsställda. Detta är en ganska betydelsefull sak.

Nu kan man spörja, hur jag för min del skulle vilja ha det
och till vilket resultat jag skulle vilja komma. Jag anser det
alldeles nödvändigt, att det sker ännu en allvarlig och djupgående
undersökning, som verkligen utgår ifrån att söka en annan
utväg än summa revisibilis, som utgår från raka motsatsen till
vad herr justitieministern sade, då han, om jag hörde rätt, prisade
denna summa revisibilis som en högst demokratisk sak, en
undersökning, som utgår ifrån att denna summa revisibilis icke
bör antagas och som därför livar till ansträngningar att verkligen
finna något annat. Beträffande detta andra vill jag såsom
min övertygelse bestämt säga, att det naturligtvis först måste
på allvar klargöras, vad man kan åstadkomma med en bättre ordning
och ledning för arbetet i högsta domstolen och vidare att jag
är böjd att anse sådana medel som en mera generell användning
av fem-mansavdelningar i högsta domstolen, även extra ordinarie
bisittare under betryggande förutsättningar, ja, till och med
högsta domstolens övergång i regel till revisionsdomstol, för vida
bättre än summa revisibilis. Med min uppfattning står det icke
tillsammans att säga: vi skola försöka ge den bästa, den mest
utsökta rättvisa åt några och stänga vägen för andra. Med min
uppfattning står det bättre i överensstämmelse att säga: även
om man icke skulle kunna ge den allra mest utsökta rättvisa, så
kan man dock säkerligen ge en mycket god rättvisa, och väl att
märka den kan man ge åt alla, som vilja söka sig till den genom
nu ifrågavarande medel.

Dessutom har man ju sagt, att konformitetsprincipen icke
ännu är tillräckligt genomarbetad, och då bör naturligtvis också
den komma till en mera fullständig genomarbetning. Skulle nämligen
ett avskiljande i betydande grad av mål bliva nödvändigt,
ja, då synes det mig, att man dels bör tänka på konformitets{principen
och dels också söka efter en utväg, som tar sin utgångspunkt
från vad jag kallade det relativa värdet, förhållandet
mellan tvisteföremålet och partens ekonomiska förmåga, ty då

Ang. lag om
ändrad lydelse
av HO kap.
rättegångsbalken
m. m.
(Forts.)

Nr 45. 38

Tisdagen den 23 mars, f. m.

Ang. lag om blir det ju dock en rättvis princip, medan detta stela penningändrad
lydelse streck icbe kan föra till annat än orättvisa.
rätteoånas- Det är Pa denD-a grund, som jag kommer att om några ögon haiken

m. m. blick yrka bifall till klämmen i herr Lindhagens reservation,
(Forts.) ’ dock utan att yrka bifall till dess motivering, i vilken jag icke
till alla delar kan instämma.

Innan jag går ned från talarstolen, må de ärade kamraterna
i kammaren tillgiva mig att jag ber att få ställa en vädjan till
de olika partierna i denna kammare. Då jag vänder mig till
de ärade ledamöterna av högerpartiet, så. tänker jag företrädesvis
på lantmännen därinom. Jag vill därvid icke så mycket framhålla
den synpunkten, som nog ändå i och för sig har en viss betydelse,
nämligen att vad vi nu se i mångt och mycket innebär ett
undanskjutande av den stora lantbefolkningens intressen till
förmån för storindustrin och storhandeln, vilka utan tvivel hava
de största, mest omfattande och mest tidsupptagande målen. Nej,
jag vill framför allt hemställa, huruvida icke de ädla traditionerna
från fordom skulle tala för att man visade betänksamhet,
innan man på detta sätt läte menige mans rätt och bästa äventyras.

Jag vänder mig härefter till de ärade medlemmarna av det
socialdemokratiska partiet. Jag har talat om likheten inför lagen.
Ja, låt oss tänka ett ögonblick på vad den har betytt det var
ju egentligen den oerhörda kraft, som den principen, visade sig
äga, som i slutet av 1700-talet omstörtade välden i Europa
och’som till den grad värmde och betog människors sinnen, att
i länder, dit grundsatsen kom i följe med den rena erövringen,
erövringen understundom av befolkningen hälsades såsom en befrielse.
Då betydde likheten inför lagen framförallt ett kullstörtande
av de gamla förhatliga ståndsprivilegierna. Och under
en tid därefter trodde människorna, att med den saken var
allt gjort, att, om endast alla kunde fa samma abstrakta friheter,
så hade man ernått jämlikheten. Men sedan visade erfarenheten,
att det icke går an att säga, att jämligheten är. införd,
så länge samhället är indelat i de mest olika sociala skikt, ocn
man fanr då, att det icke vore tillräckligt att avskaffa ståndsprivilegierna;
man måste även avskaffa de genom den ekonomiska
olikheten faktiskt befintliga klassprivilegierna eller åtminstone
mildra dem. Uti dessa lärors utbredande har det socialdemokratiska
partiet i alla länder inlagt stor ära och förtjänst.
Men vad är det man här är på väg att göra, om icke
att rent av instituera ett klassprivilegium? Nu kan man ju å
andra sidan kanske från det hållet säga: ja, men just detta, att
vi ha framhållit, att friheter och rättigheter på papperet och i
lagen icke äro i och för sig tillräckliga och effektiva, just det
maste göra, att vi ej fästa så synnerligen, stor vikt vid ett avskaffande
av en sådan, då den efter vår åsikt icke kan praktiskt
tillgodogöras. Härtill svarar jag att även om denna sista asikt
i detta fall vore riktig, vilket långt ifrån alltid är händelse^,

Tisdagen den 23 mars, f. m. 39

det vore första gången, som jag hört en sådan tolkning av de
socialreformatoriska lärorna. Hittills har jag alltid trött, att
man menade, att friheterna och rättigheterna skola stå fast i lagen
för alla, men att staten dessutom skall försöka att hjälpa de
ringa och olyckligt ställda i samhället, så att dessa fri- och rättigheter
ej vad dem angår bli en död bokstav.

Jag kan ju naturligtvis, om det är så, att de ärade socialdemokratiska
medlemmarna ha kommit till den fulla och fasta övertygelsen,
att detta förslag är riktigt, och att man bör främja det,
jag kan då naturligtvis icke vänta mig, att mina ord mot en så
bestämd övertygelse skulle hava någon inverkan, men om icke
en sådan fast övertygelse finnes, om det finnes en tvekan och ett
tvivel, om det synes er möjligt, att denna sak kan hava sidor,
som för er förut icke ha framstått i sin fulla betydelse, då vågar
jag vädja: är det icke då riktigast och bäst att låta denna tvekan
tala till förmån för att inlägga ett nej och icke taga på sig ansvaret
för förslaget? Jag vill icke neka till att mig förefaller
det som något rent av underbart, att samma riksdag, som för
första gången har sett socialdemokraterna marschera in i den folkvalda
kammaren såsom dess största parti, samma riksdag skulle
få se likheten inför lagen marschera ut ur vår lagstiftnnig på
ett viktigt område och detta genom samma socialdemokraters
medverkan.

Vad slutligen mina egna partivänner angår, så kan jag fatta
mig kort. Jag känner mig ganska förvissad, att de skola stå
fast vid den stora princip, som vi inför landet proklamerat, nämligen
att likheten inför lagen bör upprätthållas. Jag tror, att,
då de nu gå ut i bygderna i morgon och möta den ledsnad och
den harm, som ett bifall till detta förslag med all säkerhet kommer
att väcka, de skola känna en tillfredsställelse över att kunna
säga: med våra röster har icke denna orättfärdighet blivit
främjad, vi ha till det sista försökt att, om också få till antalet,
sätta oss däremot.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den av herr
Lindhagen föreslagna klämmen, men med uteslutande av motiveringen.

I detta yttrande, under vilket herr talmannen återtagit ledningen
av förhandlingarna, instämde herrar Berg i Stockholm, Röing,
Bengtsson i Göteborg, Olofsson i Digernäs, Runefors, Modig, Olsson
i Ramsta, Liljedahl, Bengtsson i Norup, Igel och Ström.

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Hasselrot:
Herr talman, mina herrar! Herr Staaffs, om hans allmänt kända,
djupa känslighet och varma hjärta vittnande tal har naturligtvis
även på mig gjort starkt intryck. Herr Staaff måtte emellertid i
någon mån ha missuppfattat mitt yttrande. Jag har visserligen
sagt, att summa revisibilis icke endast är ett ont, utan att den
också har vissa fördelar. Men jag har uttryckligen framhållit, att det

Nr 45.

Ang. lag om
ändrad lydelse
av 30 kap.
rättegångsbalken
m. m.
(Forts.)

Nr 45. 40

Tisdagen den 23 mars, f. m.

ctndradZuL1 och för naturligtvis varit önskvärt, om vi nu sluppit att taga
av 30 kap. revisibilis, fastän väl att märka vi ju därigenom icke komma

rättegångs- i sämre ställning än våra övriga skandinaviska bröder. Jag vill
kalken m. m. icke heller utan att nu yttra mig om de av herr Staaff anförda rätts(Forts.
) fall, bestrida, att exempel, ja flera sådana, kunna åberopas till stöd
för önskvärdheten av att vederbörande parter utan ifrågavarande
begränsning finge gå till högsta domstolen med sina mål. Men
vad jag bestämd har framhållit, det är, att något måste göras snart,
försåvitt vi vilja hjälpa vårt svenska folk ut ur det nuvarande
nödläget. _ Och trots vad herr Staaff och herr Lindhagen anfört, finnes
det ej mer än två vägar, som här äro framkomliga, den ena
heter summa revisibilis och den andra konformitetsprincipen. Båda
ha olägenheter med sig, den senare dock väsentligt större. Herr
Staaff säger, att om vi kunna finna oss i att slumpen blir avgörande
i det politiska livet, så må vi väl kunna nöja oss med, att förhållandet
blir så även i fråga om rättskipningen. Detta tal förefaller
mig främmande. Men kom i allt fall ihåg, mina herrar, att
konformitetsprincipen Rätter godtycket i domaresätet! Och svenske
män ha mera än en gång visat, att de kunna offra timliga fördelar
för att slippa godtycket. Jag är övertygad, att de skola göra det
även i dag.

Herr Olofssoni Åvik: Herr talman! Då jag har funnit den
föreliggande frågan vara en av de allvarligaste, som förekommit
under den tid, jag haft äran tillhöra denna kammare, har jag för
min personliga del velat få min åsikt i saken till protokollet antecknad.

Jag har alltid hyst motvilja mot penningstreck i alla- avseenden,
men det penningstreck, som här nu föreligger, är dock det mest oaptitliga,
jag sett och hört fälas om, ty skola vi gå ut ifrån den principen,
att rättvisa och likhet inför lagen skola bortryckas inom
detta land, ja,. då ha vi kommit ut på ett sluttande plan, och då
vet jag för min del icke, var det skall sluta.

Herr justitieministern framhåller det trängande krav, som gör
sig gällande, av att man skall underlätta den arbetsbörda och de
många mål, som ligga i högsta domstolen. Men jag hemställer till
såväl herr justitieministern som till kammarens ärade ledamöter, om
den väg, han föreslår, är den allra bästa för att, åtminstone inom
kort tid, kunna avhjälpa bristen. Det förefaller mig, som om det
skulle taga synnerligen lång tid, innan man kan uppnå ett gott och
tillfredsställande resultat på den väg, som här föreslagits, trots den
begränsning man gör. Det förefaller mig hellre, som om det skulle
kunna upptäckas andra vägar, som äro bättre. Jag tänker då närmast
på de tillfälliga bisittame i högsta domstolen. Sådant har
förekommit förut, och genom en sådan anordning anser jag, att man
kan på en något så när rimlig tid avarbeta de mål, som nu ligga i
högsta domstolen och vänta på sin behandling. Men att den åtgärd,
som nu är föreslagen — utom det att den är synnerligen osympa -

Tisdagen den 23 mors, f. m.

41 Nr 45.

tisk i sina verkningar — kan motsvara de förhoppningar, man tyc- An0- la9 om
kes ställa på densamma, kan jag för min del icke se. ‘‘”av^o^kap*

Efter det utmärkta anförande, som kar hållits av herr Staaff, rättegång*^
skall jag visst icke upptaga kammarens tid med att framdraga botten m. m.
något som helst skäl för min åsikt i denna fråga, men jag har ve- (Forts.)
lat få till protokollet antecknat, att jag är absolut motståndare till
det föreliggande förslaget och kommer att rösta i enlighet därmed.

Herr Andersson i Milsmaden: Herr talman, mina herrar!

Med anledning av ett anförande, som här hållits, vari man sökte
försvara, att man stannar vid penningstrecket, skall jag be att få
säga några ord.

Under den tid, jag tjänstgjort som nämndeman, har det inträffat
fall, då t. ex. båda underrätterna, d. v. s. häradsrätt och hovrätt,
ha varit ense om att en författning, som är utkommen år 1827,
skall kunna inkräkta på ett kontrakt, som är skrivet på 1700-talet,
avgöra om kontraktet gäller eller icke. Hade man då icke fått gå
längre än till hovrätten med ett sådant mål, så hade de personer,
vilkas rätt det i detta mål gällde, blivit totalt utfattiga, men med
anledning därav, att de fingo gå till högsta domstolen, vunno de
målet och fingo behålla sin rätt, såsom kontraktet föreskrivit. Jag
har velat påvisa detta, och jag anser, att det är en stor fara
att gå den väg, som här föreslagits. Skulle man i detta fall ha
tänkt på, huru stort värde tvisten gällde, så kunde man ej gärna
sätta något värde därpå, ty förhållandet var sådant, att tvisten gällde
en jordlägenhet, vilken i egentlig mening varken hade något taxeringsvärde
eller annat värde, men är värd 2,500. Man hade därför
varit stängd även i detta fall.

Jag har ju varit med om många, många sådana fall i rättegångar.
Jag vill bland annat nämna ett exempel, där notarien
dikterade vittnesmålet, som avlades'' inför rätten, och häradshövdingen
själv såg icke upp, utan avfattade detta vittnesmål så. att det blev
till alla fördelar för käranden. Någon tid efteråt träffade jag vittnet,
och då vittnet fick läsa sitt vittnesmål, så sade han, att detta
hade han aldrig sagt och icke kunnat säga.

Jag har härmed velat visa, att allmänheten, småfolket, är icke
alls hemma i rättegångsväsendet och att det är farligt att avplocka
dem deras rättigheter. Därför får jag tillkännagiva, att jag kommer att
rösta för avslag på alltsammans.

Herr Persson i Norrköping: Herr talman, mina herrar!

Det var rätt betecknande, att en föregående talare, nämligen
herr Staaff, ansåg sig, för att så att säga predisponera stämningen
till sin förmån i fortsättningen av anförandet, höra börja detta
med en insinuation om att de två socialdemokratiska ledamöter,
som här icke gått den väg, han anser vara den riktiga^ utan som
följt med regeringsförslaget i en viss del, träffat någon överenskommelse
med regeringen, som skulle ligga till grund för
denna deras hållning. Nej, herr Staaff, vi bruka icke gå dylika

Nr 45. 42

Tisdagen den 23 mars, f. m.

Ang. lag om
ändrad lydelse
• av 30 kap.
rättegångsbalken
m. m.

(Forts.)

fördolda vägar, utan vi bruka bedöma varje sak efter sakliga
grunder, efter samvete och efter bästa förstånd, vadan jag tilllater
mig tillbakavisa den oförsynthet, som ligger i just herr
Staaffs insinuation. ^ Om herr Staaff icke syftade till ätt uttala
någon insinuation, så folio dock hans ord på sådant sätt, att man
näppeligen kunde få någon annan uppfattning, än att i början
av anförandet låg en insinuation.

Ja8'' tycker för mitt vidkommande för övrigt, om det tillåtas
att yttra sig litet vanvördigt om vissa delar av herr Staaffs anförande,
att nog kan man förlägga agitationen både för demokratien
och för blivande valrörelser på andra punkter, än just
den som gäller högsta domstolens arbetsbörda och lättande av
den. Sällan har jag för mitt vidkommande hört en sak av den
beskaffenhet som just denna behandlas efter sådana demagogiska
metoder, som iallet verkligen var i vissa delar av herr
Staaffs anförande.

Medan jag är inne på detta kapitel ber jag för övrigt få
såga, att jag för mitt vidkommande och jag tror nog att även mina
partlvänner skola nogsamt beakta den maning, som herr Staaff
ställde till oss att draga försorg om att likheten inför lagen bibehalles.
Jag anser mig icke ha rätt att framställa några maningar
till heri Staaff och hans parti, men jag ber dock få erinra om att just
den maning till likhet inför lagen, som han uttalade, icke skulle
vara ur vägen att ihågkommas vid åtskilliga konstitutionella
och sociala frågors behandling här i riksdagen. Och det verkar,
enligt min mening, litet misstänkt, att en person, vars namn är
förknippat med en särskild undantagslagstiftning i vårt land,
talar till socialdemokraterna dessa manande ord om att icke svika
den demokratiska principen om likhet inför lagen.

Det ^skulle ju i övrigt varit alldeles onödigt att behandla
denna fråga med någon lidelse, därför att i egentlig mening är
det en° rent saklig, torr fråga och ingenting annat. Jag ber få
framhålla, att jag naturligtvis icke, ett ögonblick kan gorå det
allra ringaste anspråk på att ur juridisk synpunkt kunna behandla
denna fråga, varken sakligt sett eller rent retoriskt sett,
som herr Staaff och herr Lindhagen kunna göra. — De äro ju
särskilt utbildade för att kunna behandla just sådana frågor
ur juridisk synpunkt. — Men jag skall dock tillåta mig att framhålla
några små fakta, som icke böra lämnas alldeles obeaktade,
då man går att bedöma denna fråga.

Innan jag går vidare, skall jag för resten göra en liten förklaring
till, den nämligen, att jag ber bestämt få fritaga mig från
den beskyllning, som framkommit tidigare under debatten, att
jag och min partikamrat herr Svensson i Eskilstuna med särdeles
iver skulle gå med på summa revisibilis. Det är icke sant. Det
framgår ju av vår vid betänkandet fogade reservation, att vi,
nödtvungen ställda i valet mellan summa revisibilis eller konformitetsprincipen,
utan betänkande valt summa revisibilis. Det
har varit ett nödläge vi ställts i, och detta nödläge har framkal -

Nr 45.

Tisdagen den 23 mars, f. m.

lats av åtskilliga ''förhållanden, som vi icke förut haft något in- Ang- ja9 om
flytande på. Det har ju riksdag efter riksdag jag ^erinrar OJ) 30 /.ap
om senast 1913 och 1914 års riksdagar — betonats, att pa grund rättegångsav
den långsamhet, med vilken rättskipningen försiggår, i vad hälben «>. m.
det gäller målens avgörande i högsta domstolen, så kan man (Forts.)
säga, att den rättvisa, som uppnås, betänkligt närmar sig ett
rättslöshetstillstånd. Ty när man börjar tvista —- det må vara
om ägodelar eller något annat — ett år, men först fem eller
sex år därefter får vetskap om, huruvida man har rätt eller
icke, så är det naturligtvis nära nog så gott som inget rättstillstånd
alls. Och det har från herr Staaffs^ partikamrater såväl
som från övriga ledamöter av riksdagen från andra partier här
i kammaren gång på gång uttalats behovet och nödvändigheten
av, att åtgärder vidtagas för att komma ur detta rättslöshetstill stånd.

, ... .

När frågan var före 1913, så uttalades av det liberala partiets
främsta företrädare, lagutskottets dåvarande ordförande,
kammarens nuvarande aktade talman, att av de möjligheter, som
vore att reflektera på i vad gällde att söka få en skyndsammare
lagskipning i högsta domstolen, var just summa revisibilis en av
de främsta. Då förspordes varken från herr Staaffs eller från
någon annans sida några protester mot detta. Det var blott ett
par lantmän, som voro försiktiga nog att protestera. En av
dem förklarade då, att därest riksdagen nu antoge det försrng,
som förelåg från lagutskottet med anledning av justitieombudsmannens
yttrande, så hade riksdagen bundit sig vid just summa
revisibilis. Utskottets utlåtande bifölls emellertid här av denna
kammare utan votering. Året därpå framlade regeringen ett
förslag till ändring i grundlagen, i vilket förslags motivering
regeringen utlinjerade de grunder, efter vilka en ändring av
30 kap. rättegångsbalken skulle gå. Summa revisibilis ianns
även med. Riksdagen biföll grundlagsändringarna, och. ingen
anmärkning gjordes någonstans beträffande de grundlinjer för
en kommande lagrevision, som utarbetats.

Do som nu säga, att vi äro inne pa en oriktig väg, de som nu
ha så stora och starka ord emot den ståndpunkt, som jag och min
partikamrat intagit och som nästan håna ned oss, därför att vi
låtit lura oss, de som nu anse det vara lämpligt att tala om demokratiens
svåra väg, de som nu tala om att när bönder giva sig
in på storpolitik, så bli de lurade, som en av lagutskottets juridiska
ledamöter gör i sin reservation, ja, det hade varit dessa
förståndiga, framsynta och upphöjda ledamöters plikt att under
1913 och 1914, då detta förslag var framme, tala om sina betänkligheter
och framställa de allvarliga varningar, som de gjort
vid detta tillfälle. Men de varningarna uteblevo. De passade
kanske icke i stycke då, som de göra nu, då det ur mer än en
synpunkt är fråga om att komma ut ur ett nödläge. .

Efter detta vill jag säga några ord om hur summa revisibilis
verkar och vad det egentligen är för skäl, som gjort, att vi an -

Nr 45. 44

Tisdagen den 23 mars, f. m.

An/'' I"?/? sett °.ss .^ÖI’a'' förorda- summa revisibilis i stället för konformianav°30
\apS.e tetsprincipen. Vi förorda icke summa revisibilis för dess egen
rättegångs- ’ för dess rättfärdighets skull, utan vi förorda den, där taiken

m. m. för att vi måste söka komma ur det nödläge, som rättskipnin(Forts.
) gen befinner sig. i, och för att undkomma något, som är sämre än
summa revisibilis, nämligen konformitetsprincipen. Vad beträffar
den rad av exempel, som herr Staaff här anförde — då han
talade om den fattige stackars arbetarens mål på 1,000 kronor och
den 20,000-kronors inkomsttagarens mål på 2,000 kronor, varav
det ena kom under summa revisibilis och det andra icke, det ena
var viktigt och det andra oviktigt — vill jag säga, att precis på
samma sätt skulle det ställa sig, därest herr Staaffs partikamraters
förslag om konformitetsprincipen skulle gå igenom, ty
det skulle då bero på de synpunkter, en extra ordinarie bisittare*
rådstuvurätten eller hovrätten kunde hava på saken, om
1,000-kronorsmålet, som rör arbetarens hela förmögenhet, såsom
herr Staaff sade, eller 2,000-kronorsmålet skall bli revisibelt
eller icke.

Vad vidare angår detta exempel omVde 60 stycken festmåltidsätarnas
krogskuld, jämförd med den lilla husägarens egna
hem, ber jag för det första få säga, att det borde icke ha varit
herr Staaff obekant, och han borde upplyst kammaren om att det
inte alls är säkert, att den lille husägarens mål icke med summa
revisibilis går fram till högsta domstolen dispensvägen.
Detta finnes, som bekant, närmare omtalat i § 13. Det är
således inte omöjligt. Herr Staaff ruskar på huvudet och menar
med sin juridiska kunskap, att det är omöjligt. Men därom
komma nog juristerna att tvista.

Dessutom ber jag få säga, då man varnar lantbrukarna så
starkt för att de inte skola gå med på summa revisibilis, att de
dock ^ro ställda i en särskilt gynnsam undantagsställning,
såtillvida att alla deras skiftesmål icke komma under nå^ra
förhållanden under summa revisibilis, därför att de gå fram°direkt
över hovrätten till högsta domstolens prövning.

Huru ställer det sig, om man jämför de olika samhällsklasser,
som skola bli avskurna från fullföljd genom summa revisibilis,
och de som skola komma fram? Vi ha tillåtit oss i vårt
uttalande till lagutskottets utlåtande framhålla, att enligt den
statistik, som föreligger för 1913—1914 angående utav högsta
domstolen behandlade och avgjorda mål, är det blott 15 klagande
arbetare, som skulle genom en revisionssumma på 1,500 kronor
hava uteslutits från fullföljande av sina mål, under det att
samma öde skulle drabba ej mindre än fyra gånger så många
aktiebolag, nämligen 62 stycken; således: 15 arbetare skulle under
aren 1913 1914 utestängts genom summa revisibilis, men 62
bolag under samma tid. JSTu kan man visserligen säga, att dessa
62 bolag kanske hade arbetare som svarande. Ja, jag undrar,
huruvida det är fördelaktigt, att dessa rika bolag, som tvista
med arbetare och deras fattiga vederlikar om små summor,

Tisdagen den 23 mars, f. m.

45 lir 45.

skola på grund av sin kapitalstyrka och. förmåga att betala revisionsskillingen
ha rätt att i de fall, då hovrätten givit arbetare
rätt, överklaga domen och gå fram till högsta domstolen.
Därigenom fördröjes ju det hela, så att bolagets fattiga
motpart får sin rätt först efter en tre, fyra år, därest nu
högsta domstolen dömer på samma sätt som hovrätten gjort.
Jag tycker dessa siffror borde tala något, när det är fråga om
att bedöma, vilka som skulle bli utestängda och vilka som skulle
få gå fram genom summa revisibilis.

Om vi jämföra möjligheten att komma fram till högsta
domstolen med ett mål i vad det gäller summa revisibilis eller
konformitetsprincipen, så visar en statistik, som av ingen är vederlagd,
att summa revisibilis skulle avskära 27 °/o utav mål,
som arbetare föra, under det att för konformitetsprincipen skulle
falla inte mindre än 76 o/o. Motsvarande siffror från den klagande
lantbrukargruppen äro 38 °/o, som bliva avskurna genom
summa revisibilis, och icke mindre än 61 °/o, som bli avskurna
genom konformitetsprincipen.

Dessutom är det ett annat skäl, som gjort, att jag har gått

6å summa revisibilis i stället för på konformitetsprincipen.

let är den rena prejudikatsynpunkten. En arbetare stämmer
sin arbetsgivare för att få ersättning till följd av skada genom''
olycksfall i arbetet. Eådhusrätten ogillar hans talan, därför
att arbetaren ansågs hava tillfällig arbetsanställning hos arbetsgivaren
och arbetsgivaren således icke skulle vara skyldig utbetala
ersättning. Arbetaren går fram med målet i hovrätten.
Hovrätten ogillar även den hans talan, men inte därför att han
var tillfälligtvis anställd, såsom rådstuvurätten dömde, utan
därför att arbetsplatsen var sådan, att den icke kom under lagen
om ersättning för olycksfall i arbete. Där är ett konformt
mål, som icke skulle gå fram till högsta domstolen, fastän domskälen
voro så helt olika. Och dock är just detta ett sådant mål
som verkligen behövde att få gå fram, så att högsta domstolen
kunde meddela välbehövlig rättelse.

Jag skall taga ett annat exempel ur ren juridisk synpunkt
om samma sak. Det är ett fall, som doktor Marcus framdrager
i sin bok om svensk arbetarlagstiftning. Han har där anfört
bland annat följande'', som är belysande för, huru konformitetsprincipen
skulle verka. »Ett för kort tid sedan av högsta domstolen
fällt utslag har varit ägnat att fästa uppmärksamheten
på den olyckliga formuleringen av ännu en bestämmelse i lagen
om ersättning för olycksfall i arbetet. Arbetsgivaren definieras
här såsom den, vilken såsom yrke utövar någon av de
tidigare nämnda näringsgrenarna. Med stöd av dessa ord har
högsta domstolen frikänt från ersättningsskyldighet en arbetsgivare,
som överlämnat vissa arbeten till en entreprenör. Det
var ett sågverksbolag som hade överlåtit avverkningen av en
skog till en person mot ackord. En vid denna avverkning sysselsatt
timmerhuggare skadades svårt under arbetet och stämde

Ang. lag om
ändrad lydelse
av 30 kap.
rättegångsbalken
m. m.
(Forts.)

Nr 45. 46

Tisdagen den 23 mars, f. m.

Ang. lag om bolaget, på olycksfallsersättning. Underrätterna godkände kraändrad
lydelse vet, då det var alldeles tydligt, att bolaget var den verkliga
Vätte hnV- arbetsgivaren, men högsta domstolen upphävde underrätternas
baikenWm. utslag. Därmed har ett prejudikat skapats som egentligen skulle
(Forts.) kunna illudera hela lagens betydelse. Ty överallt inom stordriften
är det ju lätt möjligt för en arbetsgivare ätt genom en
skenbar överlåtesle av ett företag på annan person komma i
samma ställning som det frikända sågverksbolaget. Sker denna
överlåtelse så till en ekonomiskt svag person, så har arbetarna:
ju ytterligt små utsikter att i praktiken vinna det skydd lagen
väl ändå avsett att giva dem.»

Här har således högsta domstolen givit ett utslag och därigenom
skapat prejudikatet, att arbetare sysselsatta hos en entreprenör,
för ett bolags eller annan stor arbetsgivares räkning, icke
skulle hava rätt att av den verklige arbetsgivaren kräva olycksfallsersättning.
Sedan detta prejudikat meddelats, uppstod en
fullständig konformitet i de lägre instanserna. Rådhusrätterna,
och häradsrätterna tilldömde ingen i liknande fall olycksfallsersättning
och hovrätterna likaså, därför att dessa ansågo högsta
domstolens prejudikat vara för dem bindande. Föga sannolikt är,
att dispens, som även skulle förekomma med konformitetsprincipen,
skulle meddelas för förnyad prövning av samma fråga,
då prejudikatet var av så färskt datum som detta. Det var
blott några år gammalt.

»Den 15 december 1910 förekom emellertid ett alldeles likartat
mål till avgörande i högsta domstolen. Göta hovrätt hade
enhälligt dömt efter det förra prejudikatet och nedre justitierevisionen
"hade enhälligt yrkat fastställelse av "hovrättens utslag.
Emellertid blev det omslag i högsta domstolen. ''Plenum’
hölls och man bröt med det förra prejudikatet. I högsta domstolens
''minnesbok'' antecknades, att innehavare av skogsavverkningsrätten
vore att anse såsom den skadade arbetarens arbetsgivare
fast arbetaren icke anställdes direkt av nämnda arbetsgivare
utan av ackordstagaren.»

Juristerna äro rätt eniga om att detta förra för arbetarna
så olyckliga prejudikat näppeligen hade kommit att brytas varken
av häradsrätter eller rådstuvurätter eller hovrätter, utan att det
behövdes högsta domstolens egen auktoritet för att bryta det.
Detta är ett exempel på den fara, som enligt mitt förmenande
ligger i att gå på bifall till den princip eller det system,
som av herrar Schotte och Jakob Pettersson påyrkats i deras
reservation.

Jag skall i denna punkt inte yttra mig vidare, dels därför
att det torde vara rätt överflödigt, därest kammarens ledamöter
i allmänhet ha läst utlåtandet och de vid detsamma fogade
reservationerna, och dels ock framför allt därför att min
hals är i största möjliga indisposition, för att jag skall kunna
fortsätta längre.

Men jag har velat tillbakavisa de insinuationer, som jag ansåg

Tisdagen den 23 mars, f. m.

47 Nr 45.

lågo i herr Staaffs anförande och har velat angiva några sak- Ang. lag om
liga skäl för den ståndpunkt, som vi ha intagit, och jag har ändrad lydelse
velat betona, att vi ha ansett oss skyldiga till att medverka
till avhjälpande av det nödläge, som högsta rättvisan på grund hälben m.m.

av den stora balansen befinner sig i. Vi ha ansett oss vara (Forts.)

pliktiga till detta, så mycket mera som riksdagen de tvenne
föregående åren har haft frågan till behandling och andra kammaren
därvid uttalat sig för vissa riktningar angående dess lösning,
som man givetvis borde taga hänsyn till.

1 valet mellan de möjliga lösningar av frågan, som förekommit,
ha vi icke kunnat annat än ställa oss, såsom vi ha gjort,

och denna ståndpunkt komma vi nog att kunna ansvara för

både inför demokratien i allmänhet och inför de kommittenter,
som sänt oss hit till riksdagen. Det är därför, herr talman, som
jag yrkar bifall till första paragrafen.

Häruti instämde herr Christiernson.

Herr vice talmannen D. Persson: Herr talman! Det
har framförts skäl för och emot en anslutning till de två olika grundprinciper,
som bär egentligen kommit till behandling, och jag skall
därför icke upptaga tiden med att ingå i någon granskning utav
dessa olika principer.

Under min riksdagstid hava skiftande förslag framförts för att
söka avhjälpa de olägenheter, som uppstå genom högsta domstolens
stora arbetsbörda, och den långsamhet i målens avgörande, som där
på denna grund förekommer. Nästan undantagslöst hava de förslag
till lösning av denna fråga, som framförts, varit inriktade på att
medelst penningstreck lägga hinder i vägen för de mindre bemedlade
att träda in i justitias helgedom, och lika undantagslöst hava
småfolkets representanter och lantmannarepresentanterna i synnerhet,
utan avseende på partiståndpunkt i övrigt, motsatt sig dessa
förslag och lyckats att avböja desamma, just därför att vi hava ansett,
att likhet inför lagen bör råda, och därför att vi tillika ansett,
att det med sådana förslag, som det nu föreliggande, icke är möjligt
att säga, att likhet inför lagen kommer att bli gällande. Det kan
ju icke nekas till att det här är fråga om att ytterligare skapa ett
penningstreck i våra dagar, då man i allmänhet på andra områden är
böjd för att taga bort dessa streck.

Nu sade herr statsrådet, att han vågade påstå, att summa revisibilis
verkade rent positivt demokratiskt. Jag vill icke bestrida,
att detta är herr statsrådets uppfattning. Jag har ingen rättighet
att bestrida det, men jag måste konstatera, att det blir en något olika
uppfattning om vad som är demokratiskt och om vad som är lämpligt
för småfolket, beroende på, hur nära man står detta småfolk och hur
nära man känner dess förhållanden. För min del får jag säga, att
det skulle väcka mycket stor harm och mycket stor ledsnad, om det
förslag, som föreligger, skulle bliva av riksdagen bifallet. Det kan
icke hjälpas, att vårt folk måste hava den syn på tingen, att det

Nr 45. 48

Tisdagen den 23 mars, f. m.

ÉUtoadUZtförefalle? det något egendomligt, om representationen skulle uteav
so kap. stånga vissa klasser på grund av mindre förmögenhet från att söka
rättegångs- den högsta rättvisan.

laiken m. m. Nu kan man ju säga, att det här gäller alla mål, som i penningsorts.
) värde icke gå upp till 1,500 kronor, och att det i detta avseende skall
bli lika för alla. Ja, såtillvida blir det likhet inför lagen, men de
exempel äro också sanna, som herr Staaft framställde och som jag
också tänkt på. Jag vill emellertid icke repetera, vad han sade, utan
jag ber att få helt ansluta mig till de synpunkter, som han i detta
avseende framförde.

Jag skall nu blott tillåta mig att uppläsa några rader ur en
uppsats, som var införd i Socialdemokraten den 4 december 1914,
undertecknad av advokaten Wilhelm Hellberg, och som ger en klar
framställning av den syn, som jag har på denna fråga. Jag skall
icke läsa upp hela uppsatsen, utan endast några få rader.

Advokaten Hellberg säger bland annat just om detta förslag om
summa revisibilis: »Nu skall man ytterligare vidga klyftan mellan
folket och dess högsta rättskipande myndighet och göra högsta domstolen
till de förmögna klassernas rättskipande organ, endast för att
rädda rättskipningen ur sitt nödläge! Både justitieministern och
justitierådet Hellner ha tydligen väntat sig, att denna förslagets
ömmaste punkt skulle möta motstånd från den klass, som kämpar
för att uppnå eu likställighet inför lagen, som alltjämt är långt avlägsen,
och de ha båda skyndat sig att förklara, att denna likställighet
icke beröres härav i nämnvärd grad. Snarare synes man vilja
anse, att förslaget innebure en fördel för den stora allmänheten, som
för närvarande betungas av kostnaderna i de tre instanserna. Dessa
föreställningar och slutsatser äro oriktiga.»

Längre fram i uppsatsen heter det om detta förslag: »Det riktar
en direkt och kraftig stöt mot själva hjärtpunkten i den demokratiska
uppfattningen, att rättskipningen skall övas i folkets mitt,
icke på samhällets höjder. Ju mer de trådar avklippas, som förena
de rättskipande myndigheterna med folket, dess väsen och behov,
desto innehållslösare blir den gamla vackra sentensen om ''domarens
bästa förstånd och samvete’. Vi se uti detta betänkliga lagförslag
landets främsta domstol skära utav sina förbindelser med folket och
försvinna ur dess åsyn.»

Dessa ord anser jag för min del vara ett uttryck för den uppfattning,
som är gällande ute bland folket, och ett klart uttryck
för den uppfattning, som jag hyser i denna fråga. De flesta av
herrarne här veta nog, att jag också flerfaldiga gånger och många
lantmannarepresentanter med mig motsatt oss sådana förslag, som
åsyftat.att föra fram ett penningstreck. År 1901 förelåg ett förslag
till revisionsskillingens höjande till 300 kronor, men tack vare den
enighet, varmed folkrepresentanterna i denna kammare uppträdde,
lyckades vi åtminstone avvärja, att beloppet sattes till 300 kronor,
utan genom sammanjämkning kom det att bestämmas till 150 kronor.
Jag hoppas, att de representanter, som nu finnas kvar här
från den tiden, skola stå kvar på den gamla folkliga ståndpunkten

Tisdagen den 23 mars, f. m.

49 Nr 45.

och i dag sluta vakt om folkets intressen och sålunda icke bifalla det
förslag, som nu föreligger.

Till sist vill jag saga, att jag icke vill sluta min riksdagsmannabana
med att hava bidragit till ett förslag, som så skulle åsidosätta
de mindre bemedlades intresse, som jag anser, att detta förslag skulle
göra, utan jag vill fortfarande som hittills, i mån det med min ringa
förmåga är möjligt, verka för likhet inför lagen samt rätt för alla
och orätt åt ingen.

Herr talman! Jag anhåller att få instämma i herr Staaffs jakande.

Herr Petterss oni Södertälje: Herr talman, mina herrar!
För min personliga del vill jag erkänna riktigheten av herr
justitieministerns mening, att stagnationen i rättskipningen måste
genom verksamma åtgärder snarast möjligt avhjälpas. Även
tror jag, man får lov att medgiva, att när det gäller att åstadkomma
ett effektivt avhjälpande av denna stagnation, man måste
taga sin tillflykt till det i och för sig föga tilltalande medlet att
avskära vissa mål från fullföljd till högsta domstolen.

Men sedan kommer frågan: hur skall detta ske ? Skall det
ske genom fastställande av en summa revisibilis eller skall det
ske enligt konformitetsprincipen ?

Åtskilliga anmärkningar hava framförts mot konformitetsprincipen.
Herr justitieministern har i det avseendet anmärkt
så mycket, som över huvud taget är möjligt, och kanske litet till.
Det bär sålunda mot denna princip till en början erinrats, att den
utgår ifrån att om två domstolar angående samma anspråk
kommit till samma slut, föreligger det sannolikhet för att de dömt
rätt. Det är alldeles riktigt. Konformitetsprincipen utgår ifrån
att det åtminstone är mera sannolikt att avgörandet är riktigt,
ifall de båda underdomstolarna angående samma anspråk kommit
till samma resultat, än om de beträffande samma anspråk kommit
till olika resultat. Men jag ber att få fästa uppmärksamheten
på att detta antagande icke är någon teoretisk spekulation, utan
att det grundar sig på den erfarenheten, att hovrättsdomar, som
fastställa underrättens beslut, mindre ofta ändras av högsta domstolen
än sådana domar, som innehålla ändring av underrättens
domslut. Av de domslut, genom vilka hovrätten vidtagit ändring
i underrättens beslut, ändras nämligen i medeltal 28 °/o av högsta
domstolen, men av dem som innebära ett fastställande av underrättens
beslut, bliva endast omkring 14 o/o ändrade.

Den nämnda utgångspunkten är för övrigt icke någon fix idé,
som är särskilt karakteristisk för konformitetsprincipens anhängare;
den är i lika hög grad utmärkande för anhängarna av
summa revisibilisprincipen. Dessa, utgå nämligen från att man
utan våda för rättssäkerheten kan från fullföljd till högsta domstolen
avskära de mål, som röra sig om smärre förmögenhetsvärden.
Det är således icke heller för den principens anhängare
likgiltigt, om i hovrätten ett materiellt riktigt avgörande skett

Andra kammarens protokoll 1915. Nr b5. 4

Ang. lag om
ändrad lydelse
av 30 kap.
rättegångsbalken
m. m.
(Forts.)

Jir 45. 50

Tisdagen den 23 mars, f. m.

Ang. lag om
ändrad lydelse
av SO kap.
rättegångsbalken
m. m.
(Forts.)

eller icke. Vore det dem likgiltigt, skulle det ju innebära, att
det för dem icke betyder något, om de medborgare, som avstängas
från att fullfölja sina mål till högsta domstolen, fått ett rättvist
avgörande av sin sak eller icke. Detta skulle åter vara ren
rättsnihilism, och det kan man naturligtvis icke beskylla de
ärade anhängarna av summa revisibilis för. Nej, det förhaller
sig nog i själva verket så, att de, som halla på nämnda^princip,
utgå från, att en svensk hovrättsdom sannolikt innehåller ett
riktigt avgörande av den förevarande tvistefrågan. Detta är den
gemensamma förutsättningen för bägge ifrågavarande principer.
Skillnaden är endast den, att om man utgår från konformitetsprincipen,
fäster man särskilt avseende vid, om hovrättsdomen
fastställer eller icke fastställer underdomstolens utslag, vilsen
synpunkt åter är främmande för summa revisibilisprincipen.

Vid kritiserandet av konformitetsprincipen säger man vidare,
att den hänsyn, som tages till sannolikheten av att den föreliggande
domen är riktig, synes vila på den förutsättningen, att rättesgången
vid våra underdomstolar är tillfredsställande. Just sa
uttalar sig justitierådet Hellner, och justitieministern har åberopat
hans uttalande. »Jag vill till en början anmärka», säger
herr Hellner, »att den allmänna förutsättningen för denna slutsats
berättigande synes vara, att rättegången vid ifrågavarande
instanser är på ett tillfredsställande sätt anordnad, och att sålunda
förutsättningen brister för närvarande» o. s. v.

Jag bestrider fullkomligt riktigheten av detta påstående.
Man kan mycket val hålla på, att, när två underdomstolar kommit
till samma resultat, det föreligger större sannolikhet för, att hovrättens
dom är materiellt riktig, än om de två underdomstolarna
äro av olika mening, och ändå vara fullt medveten om, att åtskilliga
brister vidlåda våra underdomstolar. Man kan mycket
väl inse bristerna och ändå hava den meningen, att det dock är
möjligt för underdomstolarna att fälla materiellt riktiga domar,
ja, till och med att detta sker i de flesta fall och slutligen att sannolikheten
att så sker blir ännu större, om bagge underdomstolarna
äro av samma mening. Denna anmärkning, som var avsedd
att vara ett verkligt grundskott mot konformitetsprincipen,
är i själva verket ingenting annat än ett, bomskott.

Vidare säger herr Hellner — och justitieministern har i mycket
starka ordalag här upprepat hans uttalande — att konformitetsprincipen
innebär det rena godtycket. »Det är att sätta godtycket
i domarsätet», säger herr justitieministern. Hur är det
med den saken? Jo, herr justitieminister, det ligger, först och
främst en mycket stor portion överdrift i att säga så. Det är
visserligen ett gängse talesätt, att rättvisan är ett lotteri, och
man hör ibland folk beklaga sig över, att det är slumpen^ som,
avgör saken i domstolarna. Men nog måste man väl ändå, om
man vill tala allvarsamt, erkänna, att det icke är endast slumpen
utan även åtskilliga andra omständigheter som härvid äro
avgörande, kanske däribland till och med även en ärlig strävan

Tisdageu den 23 mars, f. m.

51 Nr 45.

hos domstolarnas ledamöter att söka träffa det rätta. Att säga,
att det är den rena slumpen, som sättes i högsätet, det är således
mer än vad man, allvarligt talat, kan stå för. Jag vill emellertid
erkänna, att anmärkningen så tillvida är riktig, att ett
visst mått av godtycklighet vidlåder konformitetsprincipen. Men
när herr justitieministern och andra, som i det avseendet dela hans
mening, på detta sätt strängt hålla på att icke det minsta mått av
godtycke skall få förekomma på lagskipningens område, då kan
man icke undertrycka den frågan: anser herr justitieministern och
anse herrarna för övrigt verkligen, att summa revisibilis-principen
är fullständigt fri från godtycke ? Det lärer väl vara svårt
att påstå något sådant.

Jag medgiver gärna, att det är sant, som herr justitieministern
också påpekat, att det kan hända, att av två underdomstolar,
som hava fullkomligt samma rättsanspråk att bedöma,
den ena gillar och den andra ogillar kravet och att således den
ena dömer rätt och den andra dömer orätt, vilket kan föranleda,
att om bägge målen gå till hovrätten, denna fastställer
den ena domen och ändrar den andra. Då är det visserligen föga
tilltalande, att den omständigheten, att underrätten i det ena
målet varit svag och oförståndig, skall medföra, att parterna
i det målet skola få fullfölja sin talan i högsta domstolen, medan
däremot parterna i det andra målet icke få göra det. Det är
riktigt, att sådana gränsfall nog skulle kunna förekomma. Men
å andra sidan undrar jag, om det icke skulle bliva mycket gott
om sådana, gränsfall, ifall man får systemet med summa revisibilis.
Jag skall be att få hemställa till herr justitieministern, om
man icke- kan tänka sig följande: en köpman har affärer med
ett flertal kunder, och på grund av vissa omständigheter visar
det sig, att hans affärer med dem icke kunna avvecklas utan
rättegångar. Han anser sig hava att fordra av A. 1,400 kronor,
av B. 1,450 kronor och av C. 1,500 kronor. Så drager han sina
processer genom underrätten och hovrätten, och i hovrätten får
han sin talan bifallen uti alla tre målen. Nu anse emellertid
hans motparter, att hovrätten icke haft tillräckliga skäl för
sina domslut, och deras advokater stärka dem i denna mening.
Då skulle, om summa revisibilis-principen gällde, den part, som
blivit dömd att betala 1,500 kronor, få gå till högsta domstolen,
men de två andra, vilkas skuldbelopp var mindre, skulle icke
få gå dit. Om det nu skulle hända, att högsta domstolen ändrade
hovrättens dom i det mål, som dit får fullföljas, vågar jag
försäkra herr justitieministern, att svarandena i de bägge andra
målen, skulle hava en mycket klar förnimmelse av att summa revisibilis-principen
är en mycket godtycklig princip.

Herr justitieministern har ytterligare påpekat, att om man
bestämmer sig för konformitetsprincipen, kan det hända, att
parterna genom överenskommelse eller den ena parten ensidigt
genom en enkel manipulation ställa så till, att lagens bestämmelser
om rätt till fullföljd kringgås. Denna anmärkning har

Ang. lag om''
ändrad lydelse
av 30 kap.
rättegångsbalken
m. m.
(Forts.)

Jfr 45. 52

Tisdagen den 23 mavs, f. m.

Ang. lag om blivit ytterligare utförd av processkommissionens sekreterare i
ändrad lydelse tidskriften Forum, där det erinras, att det kan vara så, att en
av 30 kap. pai.^ som piivit dömd att betala ett visst belopp, för att trygga
hålkälm.a~m. fullföljdsrätten allenast avbetalar en ringa del därav och före(Forte.
) ter kvitto därpå i hovrätten för att åstadkomma motsvarande
ändring i domen och därmed ett diformt utslag.

Jag vill helt och fullt erkänna, att konformitetsprincipen
sålunda kan leda till, att parterna genom små manipulationer,
som herr justitieministern säger, kringgå lagens bestämmelser.
Men, herr justitieminister, hur är det med summa revisibrlis-principen
? Kan man icke tänka sig exempelvis något av följande
fall? En person har hos en annan person ett flertal fordringar,
som uppgå till en summa av 1,480 kronor. Om nu summa
revisibilis-principen är antagen i vår rättegångsordning och den
person, som har dessa fordringar på ett belopp av 1,480 kronor,
vill tillförsäkra sig rätt att angående fordringarna få processa
genom alla tre instanserna, låter det icke tänka sig, att
han godtyckligt ökar på kravet med t. ex. 20 kronor, så att hans
totala fordringssumma kommer upp till 1,500 kronor, varigenom
han garanterar sig rätt att fullfölja saken genom alla tre instanserna?
Eller vi kunna tänka oss ett annat fall. En person
är skyldig en annan ett belopp av 1,500 kronor eller något därutöver;
han vill förhindra sin motpart från att få använda
den lagliga rätten att fullfölja målet genom alla tre instanserna.
Då är det lätt för honom att göra en avbetalning på .20 kronor
eller något dylikt mindre belopp, för att motparten skall vara
berövad sin lagliga rätt att fullfölja målet.

Herr justitieministern hade nyss den artigheten att säga,
att de liberala reservanterna, som reserverat sig emot summa
revisibilis-principen till förmån för konformitetsprincipen, voro
modiga män. Jag tackar för artigheten. Jag skulle vilja säga:
att taga sitt kvarter i den av godtycklighetens allra finaste
och sköraste glas uppförda byggnad, som kallas summa revisibilis,
och på samma gång kasta sten på andra, är mer än modigt; det
är nästan dödsförakt, herr statsråd. Det bör icke vara tillåtet
att framställa mot den ena av dessa bägge principer en rad av
anmärkningar, som fullkomligt lika väl träffa den andra.

Å. andra sidan kan det nog ej med fog förnekas, att i vissa
avseenden konformitetsprincipen är den andra principen överlägsen.
Detta gäller, såsom i reservationen är utvecklat, först
och främst med hänsyn till effektiviteten. Det låter sig icke
förnekas, att man genom antagande av konformitetsprincipen
avskär flera mål från fullföljd, man riskerar därigenom icke i
så hög grad att om några år få motse ett nytt förslag till avhjälpande
av detta missförhållande, som om man bestämmer sig
för summa revisibilis-principen. Vidare vinner man den fördelen,
att man betager parterna frestelsen att spara på sin
bevisning och skjuta upp den till ett senare stadium av rättegången.
Och slutligen — vad som är och blir huvudsaken —

Tisdagen den 23 mars, f. m.

53 Nr 45.

kan man. icke mot konformitetsprincipen framställa den invändningen,
att dess tillämpning giver det intrycket, att lagen icke
är så noga med att bereda rättvisa åt fattigt folk som åt folk
i bättre ekonomisk ställning.

Det har redan sagts starka ord om denna sak, och jag tror,
att de äro befogade. Det har också erinrats om, att år 1907 en
ledamot av första kammaren, som förut varit ledamot av högsta
domstolen, fällde de orden, att ett antagande av summa revisibilis-principen
lätt giver sken av att högsta domstolen är en
domstol för de rika och för de stora affärerna men icke för den
störa massan av folket, och jag tror, att det är svårt att förneka
riktigheten av detta påstående. Jag vill fästa uppmärksamheten
på att den, som avgav detta omdöme, var en person, som
själv varit ledamot av högsta domstolen, som förut varit processrättslärare,
och som var högerman i ledande ställning. Man
kan således icke gärna antaga, att orden fälldes i demagogiskt
syfte, i syfte att av ett eller annat utomliggande motiv förhindra
antagandet av det lagförslag, varom fråga var.

Om detta lagförslag nu antages, lär det också komma att
visa sig, att stora lager av vårt folk förmena, att lagstiftningen
icke vill bereda dem samma förmån, som den giver åt de bättre
ställda i samhället. Här har gjorts försök att förringa betydelsen
av denna invändning, och en av lagutskottets ledamöter, herr
Persson i Norrköping, har i detta avseende också gjort stora
ansträngningar från denna talarstol, men när det gäller bevisningen
i denna punkt, synes det mig, att man blandar in i diskussionen
omständigheter, som icke höra hit. Det är riktigt,
att ett avskärande av vissa mål från rätt till fullföljd enligt
summa revisibilis-principen träffar icke endast de fattiga och
små i samhället utan också de mera bemedlade. Det är alldeles
riktigt, men om vi tänka efter, vilka det är, som fortfarande
skola hava kvar rätten att i högsta domstolen processa om de
större värdena, finna vi, att det är just de rika och de, som hava
de störa affärerna. Då ligger det bra nära till hands, att de
som intaga en mera blygsam ställning i samhället resonera så: för
mig får det räcka med de två lägre domstolsinstanserna, jag
kan icke komma längre än till hovrätten, men den mera bemedlade,
som kan processa om flera tusen kronors värde, han får
anlita högsta domstolen. Högsta domstolen blir en domstol för
de rika och för de stora affärerna.

Nu har man också sagt, att det i själva verket icke gör så
mycket, utan att det är en fördel för många, att en hel del
personer avskäras från möjligheten att processa. Det är många,
som processa i onödan, och det är en fördel, att de hindras
från att giva sig in i processer, och en fördel för deras motparter,
att de icke dragas genom alla instanserna. Detta är kanske i
visst avseende riktigt, men i den mån det är riktigt beträffande
de små målen, är det väl också riktigt beträffande de
övriga. Det synes sålunda som om detta argument förde åt -

Ang. lag om
ändrad lydelse
av 30 kap.
rättegångsbalken
m. m.
(Forts.)

Nr 45. 54

Tisdagen den 23 mars, f. m.

Ang. lag om
ändrad lydelse
av 30 kap.
rättegångsbalken
m. m.

(Forts.)

skäligt längre, än man avser, att det skall föra. När man åberopar
det, bevisar man i själva verket för mycket, och då lär
man icke hava bevisat någonting alls.

Nu är det så, att livet är i många avseenden grymt mot
den fattige. Den fattige kan icke alltid iakttaga det levnadssätt,
som kräves för hans hälsa. Han måste finna sig i att
vistas i hälsovidriga arbetslokaler år efter år, därför att hans
tillgångar icke tillåta honom att draga sig ur förhållandena. Han
kan icke bereda sina barn den uppfostran, som deras begåvning
möjligen skulle berättiga dem till. Jag vill icke tala om, hur
många av livets njutningar han måste umbära. Det synes då
hårt, att man till alla dessa olägenheter, som medfölja den omständigheten,
att han är fattig, även skall lägga den, att han
icke skall få åtnjuta samma förmån att få sina rättsanspråk
prövade av landets domstolar, som de i bättre ställning hava.

Jag kan sålunda icke finna annat, än att det här gäller en
ganska riskabel sak, som kan minska menige mans tillit till
rättskipningens opartiskhet. Enligt min tanke är det i hög

träd önskvärt, att menige man litar på, att rättskipningen och
omstolarna i lika mån äro till för alla. Det är ett samhällsvärde,
att denna tillit icke rubbas. Men just det resultatet kan
den nu föreslagna lagstiftningen leda till, oaktat lag naturligtvis
icke menar, att det är syftet med den.

På grund av vad jag nu anfört kommer jag, herr talman,
att vid 5 § yrka avslag å utskottets förslag och bifall till den
av mig och en annan ledamot av kammaren avgivna reservationen.
Men jag vill, som jag i början av mitt anförande antydde, icke
taga på mig ansvaret för ett yrkande vid denna paragraf om
avslag på hela förslaget. Jag har sålunda i denna del icke
något annat yrkande än om bifall till utskottets hemställan.

Herr Tengdahl: Herr talman, jag har begärt ordet för att
avlägga ett vittnesbörd från en enkel man i ledet, en, som icke är
lagutskottsmedlem, men som ändå grubblat åtskilligt över här föreliggande
spörsmål. Jag vill då säga, att under de åtta år, jag varit
med i riksdagen, är detta rent ut sagt den otäckaste stund jag har
haft. Jag måste fråga mig, vem eller vilka som äro skulden till att
det nu lägges på oss denna oerhörda press, denna frestelse att ur
rent praktiska synpunkter gå med på en reform, som i sin schablonmässiga
utformning aldrig kan befordra den verkliga rätten. Jag
ber att icke bliva missförstådd — säkerligen torde ingen i denna
sal hysa större avsky än jag för processlystnaden eller livligare än
jag önska kringskära densamma. Utan att äga vare sig den praktiserande
juristens eller domarens överblick över rättsväsendet, tror
jag mig ha på känn, att kanske en f järdedel, kanske hälften av alla,
som vädja till våra domstolar, måhända borde dömas för obefogad
rättegång. Men om så är förhållandet, eller om det åtminstone är en
mycket stor sannolikhet därför, måste jag fråga mig, om icke den
primära reformen bör göras nedtill i stället för upptill, d. v. s. om

55 Nr 45.

Tisdagen den 23 mars, f. m.

icke rätten att överhuvudtaget processa bör göras beroende av anli-^adlydZL
tandet av ett obligatoriskt förlikningsförfarande. Detta skulle ma- av 30 kap.
hända icke inverka på den nuvarande balansen,^ men måhända i rättegångshög
grad hindra ökandet och tillströmningen av mål till högsta dom- baikm m. m.
stolen. Det förefaller mig vara en så ytterligt enkel reform, att (Forts.)
den icke borde behöva draga 20 år att genomföra, såsom det sagts.

Om någonting skall behöva göras därutöver, lutar jag mera åt herr
Lindhagens linjer, d. v. s. att — om jag förstått honom rätt — vissa
slags mål icke skola få fullföljas till högsta domstolen. Jag anser
det nämligen visst icke ingå i de mänskliga rättigheterna att få processa
om vad som helst i tre instanser.

Herr talman, jag känner det som en samvetssak att ge till
känna, att jag icke kan gå med på regeringens reformer, i toppen,
i stället för de av mig i första hand antydda reformerna i rättskipningsväsendets
så att säga nedre del.

Jag ber att få yrka bifall till herr Lindhagens reservation.

Med herr Tengdahl förenade sig herrar Söderberg i Stockholm,

Hage, Olsson i Ködningsberg, Ericson i Funäsdalen, Stenudd, Bärg
i Katrineholm, Lundberg och Sandler.

Herr Lindman: Det kan synas förmätet av mig att uppträda
i denna fråga efter att så framstående jurister yttrat sig i densamma.

Jag skall icke heller inlåta mig i detalj på frågan om summa revisibilis
eller konformitetsprincipen utan endast be att för min del få
lägga en lekmannasynpunkt på denna fråga, sådan den ställer sig
för mig. Jag utgår då, herr talman, från det faktum, att högsta
domstolen har hos sig samlat en sådan överhängande stor mängd av
mål, att det är den omöjligt att kunna avarbeta denna balans, överhuvudtaget
icke alls med nuvarande arbetskrafter och i varje fall
icke inom någon rimlig tid. Det har gått så långt, att där, som vi
veta, ligga mål, som äro mer än 3 år gamla. Man kan knappast kalla
det för att få rättvisa, då det skall dröja så lång tid, innan man kan
få den. För mig ställer det sig på det sättet, att här .måste någonting
göras för att råda bot på detta onda. Att då anlita den vägen
att öka högsta domstolens ledamotsantal, kan jag under inga omständigheter
vara med om, och det av flera skäl. Det stora skälet härför
är ju, att högsta domstolen måste stå så högt- i folkets medvetande,
att man icke på något sätt kan misstänka det vara annat än. den
allra yppersta rättvisa, som där kan erhållas, och detta vinnes icke,
om högsta domstolen blir alltför stor. Den får icke heller vara alltför
stor även av den anledningen, att det skulle lända till fara .för
lagtillämpningen, då det är fråga om att skapa prejudikat i vissa
mål. Att följa den anvisning, som bär är lämnad av ett par talare
i dag, att genom tillfälliga bisittare utöka domstolen för viss tid för
att få balansen avarbetad, varpå sedermera domstolens ledamotsantal
skulle återgå till det normala, kommer icke att föra till resultat,
annat än på det viset, att do nu hopade målen väl kunna bliva avarbetade,
men samma olägenhet kommer därefter åter att yppa sig, och

Nr 45. 56

Tiadagen den 23 mars, f. m.

Å7'' l7S? detta förslag kommer alltså att innebära helt enkelt, att dessa tilla
a™30 lap3e fölliga bisittare i domstolen bliva permanenta. Jag tvivlar icke på,
rättegångs- a,lt största delen av dem, som tänkt på denna fråga, även kommit
hälben m. m. till den uppfattningen, att detta icke är en väg att rekommendera.

(Forts.) Nå, vad återstår då att göra? Då finns det, enligt min uppfattning,
ingenting annat att göra, än att avskära ett stort antal mål från
möjligheten att kunna fullföljas till högsta instans. Herr Lindhagen
formulerade detta i sitt anförande så, att här är »det enkla
principlösa», att högsta domstolen icke han taga emot alla dessa
mål, och därför måste en del avskäras. Ja, herr talman, det är just
vad som enligt min uppfattning är förhållandet. Vi måste gå den
vägen, ty vi ha ingen annan väg att gå. Vi måste avskära ett
större antal mål från möjligheten att fullföljas till högsta instans
och förklara, att de målen få icke fullföljas längre än till hovrätterna.
Ja, har man kommit så långt, att man säger, att det måste
göras något i den vägen, då äro vi inne på denna fråga, som jag
nyss förklarade mig icke ämna i någon högre grad vidröra, nämligen
vilkendera utav de två principer, som nu föreligga, som är den lämpligaste
att följa. Jag förmodar, att man dock i denna kammare ämnar
gå någon av de båda vägarna och icke återigen endast genom ett
rent avslag uppskjuta frågan, som det heter »till förnyad utredning
efter andra grunder.» Då vill jag endast säga, beträffande
frågan summa revisibilis, att väl kan jag förstå, och väl kan jag själv
vara av den meningen, att även införandet därav kan vara förenad
med vissa olägenheter. Men det är det bästa, som kan vinnas. Det
är icke fullkomligheten, men den finner man icke. Man har att
välja på de två vägarna, och då synes mig denna vara den bästa, och
jag anser icke, att man äger rätt att underkänna den statistiska utredning,
som här bifogats, allt värde, och säga, att går man på en
summa revisibilis, då har man skapat en lagstiftning, som gör det
olika för olika medborgare. Statistiken talar här med sina siffror,
och den talar ett annat språk. Man har ju försökt att utreda denna
sak i andra länder. I vårt stora grannland i söder och vårt grannland
i väster har man kommit — jag förmodar efter strider och utredningar
— till det resuRatet, att summa revisibilis anses för deras
förhållanden vara det enda, och när man i Tyskland, efter vad jag
inhämtat av detta utskotts betänkande, ville gå tillbaka från summa
revisibilis, motsatte sig tyska ''riksdagen detta. Det hade man väl
icke gjort, utan att man verkligen haft grundade och starka skäl för
att anse, att den ordningen icke var så farlig och att den ordningen
var bättre än andra.

Vidare vill jag här påpeka en sak, som enligt min uppfattning
alltför litet kanske berörts i debatten, och det är motpartens ställning.
Må man tänka på denna motpart också, som kanske oskyldigt
ofta nog får släpas ända upp i högsta instans. Det är en part, som
man efter min uppfattning icke bör alldeles glömma att taga hänsyn
till i dessa debatter.

Vad så frågan om konformitetsprincipen beträffar, kan jag utav
vad jag läst i dessa handlingar icke få någon annan uppfattning än

Tisdagen den 23 mars, f. m.

57 Nr 45.

den, att den vägen icke är rättvisare än den andra. Den lämnar
minst lika mycket åt slumpen att avgöra, och den innebär kanske u“aJ“V0 yk*p
en större godtycklighet än den andra. Jag skulle för min egen del rättegångsicke
våga ta det förslag, som av herrar Schotte och Pettersson i Söder- balten m. m.
tälje här framlagts. Att efter en så pass obetydlig utredning här (Forts.)

fast besluta mig för ett lagförslag i denna riktning på deras tillstyrkan,
skulle jag icke våga, men däremot skulle jag våga och vågar
jag att på den utredning, som är förebragt beträffande principen om
summa revisibilis och som här föreligger, i dag fatta beslut. Att
som herr Staaff ifrågasatte, nu göra en ny utredning, tilltalar mig,
som jag redan sagt, icke, ty en sådan utredning kan medföra uppskov
på åratal, och efter vilka principer skall den göras? Yem vet, om icke,
ifall denna utredning skulle komma till stånd, man kunde komma att
ena sig om några andra principer? Här föreligger dock ett förslag,
som i stort sett samlat omkring sig ganska många.

Uti det anförande herr Staaff nyss höll, syntes det mig, att herr
Staaff svävade ut alltför mycket från själva frågans innebörd. lian
talade, som om det här gällde att värna om ett frihetens palladium,
och jag kanske vågar tillägga, att ‘han sökte genom demagogisk talekonst
kanhända vinna anhängare i kammaren för sin uppfattning.

För min del skulle jag här vilja säga: Låtom oss om möjligt anlägga
en så enkel synpunkt som möjligt härvidlag.

Slutligen vill jag i anledning av herr Staaffs vädjan till de
olika partierna och vädjan bland annat till lantmannapartiet i andra
kammaren, varvid han talade om dess traditioner, och i _ anledning
av att herr Staaff här riktat en maning till ledamöterna i det parti
jag har äran tillhöra, be att få svara honom, att i denna fråga, liksom
i varje annan fråga, följer varje ledamot av det partiet den
mening, som han kan ha bildat sig pa grund av föreliggande handlingar
och på grund av förda diskussioner. Men vi ta icke emot
några maningar från andra, även om detta kommer att medföra politiska
olägenheter för oss. _ .

Det är, herr talman, sålunda efter min uppfattning nu intet
att välja på, utan att gå till den lösning av frågan, som är föreslagen
i utskottets utlåtande, nämligen införandet av summa revisibilis:
Frågan tål icke uppskov. Den bör ovillkorligen komma till
ett avgörande vid detta års riksdag, ty det är nödvändigt icke blott
att erhålla rättvisa utan även att kunna erhålla denna rättvisa inom
rimlig tid. För min del kommer jag att rösta för utskottets förslag,
och jag anser, att man handlar oklokt, om man här skiljs åt utan
att ha träffat ett avgörande.

Herr Hamilton: Herr talman! Må det tillåtas mig att
med några ord få från lekmannasynpunkt beröra föreliggande
fråga. Egendomligt nog kommer jag därvid att ansluta mig
till ett juristuttalande, ett uttalande, som en av mina politiska
motståndare, nämligen herr Trygger, gjorde i första kammaren,
ett år då jag tillhörde densamma, år 1007. Han yttrade beträtt an -

Nr 45. 58

Tisdagen den 28 mars, f. m.

AnJJ- !a.g ,om de denna summa revisibilis, att den är en kränkning av likheten
anaJa30 köp56 *n^ör läge-11- Alla våra strävanden ha ju hittills gått ut på att
rättegångs- häva och utjämna de missförhållanden, som finnas i vår gamla
hälben m. m. lagstiftning, och som tillförsäkrat de förmögna, de mer burgna,
(Forts.) privilegier. Vi ha också sökt att med avseende på de borgerliga
rättigheterna lägga lagstiftningen på personlighetsprincipens
grund, och nu ämnar man här gå i en alldeles motsatt riktning.
Man vill åstadkomma ett penningstreck i vår rättskipning, och
om denna nya lag också icke kan sägas göra högsta domstolen
till en de förmögnas domstol, kan ingen dock förneka, att den
blir en de höga värdenas domstol, och i allmänhet ha de mindre
burgna klasserna bra liten beröring med de höga värdena. Det
förefaller mig troligt, att när det kommer att visa sig, att mål
rörande, lägre värden icke få upptagas till prövning av högsta
domstolen, allmänheten får en egendomlig uppfattning om rättvisan
uti den svenska rättskipningen.

Nu svarar man, att något måste göras, och jag erkänner riktigheten
härav. Men nog förefaller det mig, att konformitetsprinciper
är vida bättre än penningstreckets princip, och det synes
mig, att man därför borde lägga frågan efter konformitetsprmcipen.
Herr justitieministern förklarade sig vilja skänka
beröm åt de män, som ville ansluta sig till hans förslag, och
framhöll, att de vore varmhjärtade och framsynte män. Ja,
mina herrar, jag kan inte förskaffa mig detta beröm, ty skulle
jag göra det, så skulle jag anse, att jag bidroge till — om också
icke att slå en spik i likkistan — så dock att djupt såra rättsprincipens
likhet inför lagen.

Justitieministern gav ett löfte, nämligen att spörsmålet rörande
fri rättshjälp åt mindre bemedlade skulle komma under
hnns„ prövning. Om jag fattade, honom rätt, innebar det väl
också,^ att förslag härom skulle framläggas för riksdagen. Jag
vill då uttala den förhoppningen, att han, även om det lagförslag
vi nu behandla icke skulle antagas, infriar detta löfte. Första
kammaren har ju redan biträtt förslaget, och vad punkten c) beträffar,
antar jag, att denna kammare är enig med den första.

Jag ber, herr talman, att få ansluta mig till det yrkande
herr Staaff framställt.

Herr Schotte: Herr talman! Jag ingick icke i mitt förra
anförande på de två principer med avseende å avskärande av
mål från fullföljd till högsta domstolen, som här stå emot varandra.
då jag tänkte, att det skulle bliva lämpligaste tillfället
därtill, när vi komrno till 5 § i nu förevarande lagförslag. Då
nu emellertid, med Hänsyn till att frågan i hela dess vidd fick
debatteras vid behandlingen av 1 §, också frågan om jämförelsen
mellan de bägge ifrågavarande principerna kommit upp, måste
jag be att få yttra några ord härom. Jag instämmer i övrigt
helt i det yttrande, som här nyss hållits av herr Pettersson i
Södertälje. Den mera principiella sidan av saken skall jag mindre

Tisdagen den 23 mars, f. m.

59 Kr 45.

röra vid, då denna redan förut är framställe! i tillrae g j åndr''ad lidelse

belysning. Då jag således vill yttra mig till försvar or ° av 30 kap.
formitetsprincipen, s''kall jag begagna''tillfället att särskilt något rättegångsberöra
den debatt, som år 1910 förekom i den tyska riksdagen balka, ». m.
vid behandling av frågan om avskärande av mai från ful ioljd (Forts.)
till tyska rikets Reichsgericht, en debatt som jag vant i till!alle

att närmare taga del av. . , , ,

En föregående talare sade, att man här i kammaren behandlat
hela denna fråga med alltför stor lidelse; må vara, oren den
lidelsen ådagalade också denne talare själv i högt matt. Kanske
kan det också vara av något intresse för de herrar, som tyckas
förmena, att behandlingen av denna fråga är långsam och besvärlig
i kammaren, att veta, att tyska riksdagen undergå vitt jag
minns bortåt åtta dagar debatterade motsvarande fråga ar 1910

vid de tre olika läsningarna. , , ,

Spörsmålet om fullföljdsrätten till landets högsta domstol
är ju också av mycken vikt och betydelse, så att den verkligen
förtjänar att från olika synpunkter skärskådas. Det har i var
reservation, herr Petterssons i Södertälje och mm, hanvisats till
förhållandena just i Tyskland under det nyssnämnda aret. Det
förhöll sig så, att det tyska förbundsrådet pa. tillstyrkan av en
kommission, däruti de sju presidenterna i civilavdelningarna av
Reichsgericht voro medlemmar och vars alla juridiska ledamöter
voro i saken eniga, framlade ett förslag för tyska riksdagen,
enligt vilket vid det avskärande av mål från fullföljd till högsta
domstolen, som ytterligare ansågs krävas, konformitetsprincipen
skulle antagas. Efter åtskilliga ''förhandlingar blev emellertid
tyska riksdagens beslut att i stället gå till en ytterligare hojning
av summa revisibilis. Debatten därom företer i mycket
samma drag som dem vi finna hos vår debatt här 1 dag. Det
fastslogs i den tyska riksdagen, såvitt jag förstår, med tull klarhet,
att bägge de föreslagna principerna, summa^ revisibilis och
konformitetsprincipen, voro i ungefärligen lika man godtyckliga.

Den tyske statssekreteraren i Reichsjustizamt sade, att bada vore
yttre, rent mekaniska medel, som voro präglade av godtycklighet.
I ena fallet, med summa revisibilis, drar man ett horisontalt
streck mellan målgrupperna, de över strecket få fullföljas, de
under strecket icke; med den andra principen, konformitetsprincipen,
drar man ett vertikalt streck; på ena sidan darom de konforma,
inrevisibla målen, de som avskäras från fullföljd, pa andra
sidan de difforma, revisibla målen, de som få fullföljas.

Ingendera principen kan tillerkännas företräde ur teoretiska
synpunkter med avseende å de praktiska synpunkter, som här
kunna anläggas, kunna olika meningar hysas. Rättiärdighetssynpunkterna
äro uteslutande till förman för konformitetsprin ClPCIHär

har talats åtskilligt om deri statistik, som skulle så
klart ådagalägga, att summa revisibilis icke skulle vara att
betrakta såsom något klass-streck. Den saken var också uppe i

JJr 45. 60

Tisdagen den 23 mars, f. m.

Aj9''Jai9fT nämnda debatt i tyska riksdagen: man hade där också åberopat
U"«J°3o Lp.*eats^^!:’8''a vidlyftiga tabeller, och man ville med dem bevisa
rättegångs- ungefär detsamma som med våra. Men tabellernas beviskraft
hälben m. m. i åberopat _ syfte förnekades starkt från många håll. Man sade,
(Forts.) att det i själva verket vore omöjligt att bara på de lösa uppgifterna
om en persons yrke sluta sig till vilken ekonomisk ställning
han hade, och man framhöll, att särskilt »fattigvägen» i många
avseenden förryckte siffrorna. Och socialdemokraternas taleman
Heine yttrade a socialdemokratiska partiets vägnar ungefär följande
: »Jag är av den meningen, att det ej behövs någon statistik
för att veta, att småfolkets processer röra sig om mindre värdeobjekt,
så att, om man blott låter större värden gå till högsta
instans,_ blott. i sällsynta undantagsfall småfolket får gå med
sina tvister till högsta domstolen. För att begripa detta, behöver
man ej några tabeller, det är en sak för det sunda människoförståndet
och för den praktiska erfarenheten.»

Här i Sverige, och särskilt bland våra socialdemokrater,
tycks man icke vilja tillerkänna den nämnda uppfattningen någon
betydelse.

Justideministern har nu sagt, att förslaget om summa revisibilis
skulle vara ett »rent positivt demokratiskt» förslag. En
överrättsdomare har i en längre artikel i en tidning sagt, att
detta förslag är fullkomligt »antidemokratiskt». Meningarna
skifta således efter de olika synpunkter, varifrån man utgår;
man ger kanske också olika innebörd åt ordet demokratisk. För
min del förstår jag icke,_ huru justitieministern kunnat fatta förslaget
på angivet sätt; för mig är summa revisibilis närmast ett
klasstreck och således någonting odemokratiskt.

När nu uti en annan statistik herr Sven Persson i Norrköping
åberopar, att med den föreslagna summa revisibilis skulle
utestängas 27 o/o av klagande arbetare och med konformitetsprincipen
76 o/o, måste jag verkligen säga, ätt jag icke riktigt
vet, hur han fått fram dessa siffror. Men det är klart, att man
i alla fal] härvidlag måste fästa något avseende också vid de
absoluta talen. För åren 1913 och 1914 skulle tillsammans 15
revisions- och besvärsmål för arbetare ha blivit avskurna, sålunda
per år c :a 7, medan fullföljd skulle ha ägt rum i 39, sålunda
nära 20 fall per år. Om man skulle dela upp denna kategori,
som bestar av »arbetare, tjänare och betjänte» i dessa tre
delar, får jag ett så litet absolut tal för de rena »arbetarna», att
alla dessa angivna procentsatser äro av utomordentligt liten bevisande
betydelse. Men det_ är naturligtvis inte bara arbetarklassens
intressen, som härvidlag skola tillvaratagas, utan man
måste ta_ det mycket vidsträcktare — det gäller också mellanklassens
intressen, och det i ganska hög grad. Och när herr Sven
Persson är så belåten med att genom den föreslagna summa revisibilis
»rika bolag» bli avskilda från fullföljdsrätt, så glömmer
han, att det finnes många små bolag, där småfolk gjort sina
insatser och i vilka de äro intresserade, och att det icke i nå -

Tisdagen den 23 mara, f. m.

61 Nr 45.

gon mån visats att just de från fullföljd avskurna skulle vara
bara de »rika bolagen».

Nu säger man också, att konformitets^rincipen icke är lämplig
av synpunkten av högsta domstolens vårdnad om rättsutvecklingen.
Men det måste väl vara alldeles samma invändning man
då kan göra emot summa revisibilis. Ifall man avskiljer vissa
mål om mindre värden — och det finns hela kategorier av mål,
som knappast kunna vara annat än små mål och falla under
summa revisibilis, det har herr justitieministern själv erkänt

— så kommer ju på dessa måls rättsområden ingen rättsutveckling
till stånd. Men för dem är väl också av betydelse,
att en viss rättsbildande synpunkt blir beaktad. Naturligtvis
är högsta domstolens uppgift i nämnda avseende betydelsefull.
Men huvuduppgiften för denna domstol blir väl
i allt fall att avdöma mål, att förhjälpa folket till sin rätt.
Folket betraktar högsta domstolen som en tredje instans, dit det
vill hänskjuta sina tvister, oberoende om de röra sig om större
eller mindre värden. Och måste man vägra folket denna rätt

— som vi tyvärr äro ense om att man på visst sätt måste göra —
så bör man naturligtvis göra det så, att de anmärkningar, som
ur allmänna rättfärdighetssynpunkter kunna göras mot avskärningen
icke bli alltför framträdande.

1 sin kritik av konformitetsprincipen anför man också, att
hovrätterna skulle blifva prejudikatssökande allena, skulle döma
blott efter prejudikat, i den mån sådana funnes, och att en ny
och en ändrad rättsuppfattning således skulle ha svårt att slå
sig igenom. Jag tror, att detta är ett teoretiskt resonemang utan
vidare stöd i verkligheten och att det närmast är en konstruktion.

Ang. lag om
ändrad lydelse
av 30 kap.
rättegångsbalken
m. m.
(Forts.)

Man hade — för att än en gång komma tillbaka till den
tyska riksdagens debatt i fullföljdsfrågan år 1910 — denna
sak uppe även där, och det resonerades där åtskilligt om denna
fråga, som på det sköna tyska språket kallades »Präjudizienschr.
iiffeiei». Det var mycket resonemang om, huruvida det
skulle bli ett sådant prejudikatssnokande, som skulle förlama
rättsutvecklingen. Den tyske statssekreteraren i Beichsjustizamt
yttrade i sin kritik över detta förmodande ungefär följande:
»Det vore i själva verket ganska idealiskt, om alla mellaninstanser
dömde lika, men detta dröjer och blir aldrig fallet.
Nya förhållanden uppkomma, nya rättsbildningar ske och konformiteten
brytes ofta.» Detta är en universell iakttagelse. Man
har ingen anledning tro, att hovrätterna bara skulle bli prejudikatsdyrkare.
Jämväl där kunna nya rättsuppfattningar ha
mark. Man får hoppas, att med de ökade garantier, som man
söker och måste söka för hovrätternas kompetens, dessa även
skola vara mottagliga för en ny rättsutveckling, och att man i
det avseendet icke behöver uteslutande lita till högsta domstolen.

Jag nämnde här något om hovrätternas stärkande. Det är
en sak som är av mycket stor betydelse vid allt avskiljande av

Sr 45. 62

Tisdagen den 23 mars, f. m.

Ang. lag om mål från fullföljd till högsta instans och som justitieministern
ändrad lydelse även har agnat sin uppmärksamhet åt. Det hade varit mycket
‘rättegång*- önskvärt, om man nu på samma gång kunnat få förslag även
hälben m. m. angående den saken; man hade då verkligen fått pröva saken i
(Forts.) hela sitt sammanhang och ägt kännedom också om de ekonomiska
konsekvenserna för staten. Emellertid kan man befara,
att svårigheterna med avseende å hovrätternas stärkande skola
bliva större, om man nu tar principen med summa revisibilis, än
om man tar konformitetsprincipen. Om denna senare princip
blir antagen blir det ju för alla, vare sig de anse sig bevaka deras
intressen, som ha större mål, eller deras, som ha mindre mål,
lika angeläget, att allvarliga organisationsförbättringar komma
till stånd med avseende på underrätterna; med summa revisibilis
bli kanske, de, som företräda dem, vilka mest ha mål om de större
värdena, icke så medgörliga. Ty det kommer att bli kanske
avsevärt ökade utgifter för hovrätternas stärkande.

Eu säger herr Sven Persson i sin reservation —- och det är
icke utan, att även justitieministern i visst avseende uttalat
liknande farhågor — att konformitetsprincipen är betänklig, då
»den skulle öppna möjlighet för hovrätterna att, genom att
fastställa underrättens dom, undandraga sin egen dom högsta
domstolens kritik. Visserligen tro vi icke, att hovrätterna medvetet
skulle komma att ledas av sådana hänsyn, men en och annan
gång i tvivelaktiga fall skulle nog den antydda farhågan icke
vara alldeles ogrundad.» Jag tror, att man i detta avseende
icke behöver hysa några särskilda farhågor. Man har alltid
sagt, att det skulle vara av stor betydelse, om man i hovrätterna,
när där överläggning till dom ägde rum, icke visste, om målet
överhuvud taget skulle gå vidare eller icke. Men i det avseendet
ställer det sig alldeles lika, vare sig man antar principen om
summa revisibilis eller konformitetsprincipen. Det vore lika
stor frestelse för slarv och för att nonchalera målen under 1,500
kronors värde, om dessa icke alls finge gå vidare, som om man
visste, att man icke hade högsta domstolens kritik över sig,
om underrättens dom fastställdes.

Man har från socialdemokratiskt håll satt mycket värde
på den fria rättshjälp för obemedlade, varom utskottet framlagt
skrivelseförslag. Jag ber att i likhet med flera föregående
talare få uttala den livliga förhoppningen, ätt denna fråga
snart måtte vinna sin lösning, men den fria rättshjälpen för obemedlade
är ännu så länge blott en fågel som flyger i skogen;
och man kan icke vara säker på, att det blir så alldeles lätt
att infånga den fågeln. Det gäller betydande utgifter för staten,
och frågan om fri rättshjälp har även sina vanskligheter
i vårt land ur andra synpunkter. Jag tror, att det är försiktigast,
att, huru mycket man än må hoppas på en effektiv reform
i detta avseende, man icke drar alltför stora växlar på, att
man skall komma så långt, som man nu tror på ett och annat håll.
Vad som är särskilt viktigt härvidlag och vad jag således måste

63 Nr 46.

Tisdagen den 23 mars, f. m.

trycka på, det är, att denna reform maste utgå ifrån, att alla Ang. lag om
klasser bli likställda i detta avseende och att således ett för- ana™30
slag om fri rättshjälp från statens sida i processer om lönetvister rättegång$-allena icke har många utsikter att slå sig igenom. Den reform baiken m.m.
på detta område, som vi alla eftersträva, måste gälla för alla (Forts.)
obemedlade, alldeles oberoende av, om de kunna räknas till lönearbetarklassen
eller icke.

Nu framhålles det i herr Sven Perssons reservation, att
skyndsamhet i rättegången är synnerligen viktig för de mindre
bemedlade, och det är alldeles givet en betydelsefull synpunkt.

Men då förefaller det mig, när man vördar den snabbheten så
högt, att man hellre bör gå med på konformitetsprincipen, varigenom
man avskär c:a 60 procent av de revisionsmål, som nu
gå till högsta domstolen, och således i vida högre grad främjar
en snabb rättskipning i högsta domstolen, än att gå på principen
om summa revisibilis, enligt vilken blott c:a 40 procent
av revisionsmålen skulle avskäras.

Jag tror nu för min del, i motsats till en talare på Stockholmsbänken
— och jag har blivit alltmer och mer övertygad
därom, ju mera jag blivit i tillfälle att studera frågan från
olika synpunkter — att när vi nu stå inför två onda ting, konformitetsprincipen
eller summa revisibilis, den förra principen
är det mindre onda och därför är lämpligare att här tillgripa,
dock även den blott såsom ett provisorium. Konformitetsprincipen
är otvivelaktigt minst stötande för rättskänslan och rättsuppfattningen
hos folket och ger även det säkraste resultatet ur
synpunkten av snabb rättskipning. Den har naturligtvis även
sina brister, det ha alla erkänt. Man har här tvistat om, vilkendera
av dessa principer, konformitetsprincipen eller principen
med summa revisibilis, som är den mest godtyckliga och den
minst skadliga; värdesättandet beror nog mest på vad man
härvid sätter högsta värdet på, vad man närmast fäster sitt intresse
vid. Jag har nu för min del fått den uppfattningen alldeles
klar, att konformitetsprincipen är den rättfärdigare och innebär
det mindre onda, och det är därför, som Jag, herr talman,
bestämt föredrager densamma. Jag kommer således att vid § 5
framställda yrkande om bifall till den av mig och herr Pettersson
i Södertälje i sådant hänseende avgivna reservationen.

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Hasselrot:
Herr talman, mina herrar! Jag skall endast be att få göra
ett litet tillägg till herr Schottes anförande. Herr Schotte erinrade
om de strider, som för några år sedan stodo i Tyskland om de
olika fördelarna och nackdelarna av principen om summa revisibilis
och av konformitetsprincipen, och herr Schotte omnämnde
därvid, att sju senatspresidenter förordat konformitetsprincipen
och att regeringen även framlade förslag i sådan riktning. Jag
hyser naturligtvis den största aktning för dessa senatspresidentér
liksom för den tyska regeringen, men jag ber att få erinra

Nr 45. 64

Tisdagen den 23 mars, f. m.

Ang. lag om om, att det tyska folket avslog förslaget om införande av konXaSC
formitetsprineipen och höjde i stället summa revisibilis. I fråga
rättegångs- om verkningarna av summa revisibilis har jag här en bok utgiven
baikm m. m. av en framstående tysk rättslärd, ja, det fälas här för övrigt
(Forts.) både om konformitetsprincipen och om summa revisibilis, och i
fråga om summa revisibilis säger denne författare: »Det kan

fastställas, att alla de dystra profetiorna om de skadliga verkningarna
av införandet av summa revisibilis icke inträffat.»

Medan jag har ordet, skall jag vidare be att i anledning av herr
Schottes yttrande få uttala min förvåning över, att man från
håll, där man så skarpt kritiserar de nuvarande hovrätterna, som
man gjort i reservationen angående konformitetsprincipen, föreslår
avskärandet av 60 procent eller åtminstone 50 procent av
alla mål, som nu gå till högsta domstolen, då man faktiskt icke
behöver avskära mer än 33 procent.

Herr Westman: Herr talman, mina herrar! Herr Staaff
började sitt anförande med att åberopa, att herr Trygger år 1907
uttalat sig emot införande av summa revisibilis. Om herr Trygger
. efter sju års ytterligare erfarenhet av de vådor för rättskipningen,

som uppstått genom den alltmer ökade arbetsbalansen i högsta
domstolen, kommit till en annan uppfattning, är väl det icke
märkvärdigare, än att andra, vilka så sent som år 1913 såsom
medlemmar av denna kammare och till och med av dess lagutskott
uttalat sig för summa revisibilis, nu gått på en helt annan
väg. Man kan för övrigt ha sina mycket stora betänkligheter
emot införandet av summa revisibilis och fullkomligt erkänna
riktigheten av en hel del utav det, som däremot anförts, men
det oaktat finna sig nödsakad att på grund av det nödläge,
som inträtt, tillgripa denna åtgärd. Man är ju åtminstone inom
lagutskottet fullkomligt ense om att mål måste avskäras ifrån
fullföljd till högsta domstolen, och är man på det klara därmed,
då finner jag, att en av de hittills framförda huvudanmärkningarna
emot införandet av summa revisibilis är undanryckt.

Man har nämligen såsom ett huvudskäl härvidlag alltid sagt
att vårt folk vant sig vid att betrakta det som en rätt och eu
obestridlig förmån att få till högsta domstolen fullfölja alla
mål, huru små de än månde vara. Är man emellertid med om att
på det ena eller andra sättet avskära vissa mål från fullföljd
till högsta domstolen, så har man ju därmed även tagit ett
visst avstånd från det berättigade i denna gamla folkupp’fattning.
Till och med herr Lindhagen säger i sin reservation,
att »allmänhetens gamla rättigheter att undantagslöst söka Konungen
måste därför omvärderas och borttagas.» Jag instämmer
fullkomligt med honom härutinnan. Man har numera kommit
till insikt om, att en hel del av de anmärkningar, som göras
emot, att mål avskäras från fullföljd till högsta domstolen,
beror mer eller mindre på vanföreställningar. Den påstådda
rätt, som skulle tillkomma alla att, som det heter på folkspråket,

Tisdagen den 28 mars, f. m.

65 Kr in.

»gå till kungs» med sina mål, kura små de än månde vara, måste
jämka med sig, då man framhåller-, att högsta domstolens uppgift
ingalunda är att vara till, för att man dit skall få draga
huru obetydliga mål som helst. Man kunde ju med samma skäl
fordra att hava tillgång till tre eller fyra instanser. Det vore
säkerligen fullt tillfredsställande, om landet endast hade två
domstolsinstanser, under förutsättning att den högsta instansen
vore en och för hela landet gemensam. Men i och med detsamma
vi så småningom fått tre hovrätter, ha vi tvungits att inrätta
en överinstans, vilkens huvudsakliga uppgift är att tillgodose
enheten i lagtillämpningen och att främja rättsutvecklingen.

Det är ingalunda heller en obestridlig förmån, såsom påpekats,
att få gå till högsta domstolen med sina mål. Ty vad som
i detta fall ter sig som en fördel för den klagande, är ofta
lika obestridligt en nackdel för motparten, vilken antingen hindras
i att utfå den honom tilldömda rätten eller ock orsakas
onödiga kostnader och besvär genom att motparten drager honom
till högsta instans.

Jag skulle här vilja fästa uppmärksamheten vid några av
de bestickande exempel, herr Staaff framdrog. Han talade om
dessa, som ätit en dyrbar festmiddag på över 1,500 kronor, och
som skulle ha rätt att processa upp till högsta domstolen om
den. Ja, det är väl den fattiga krögaren, som får stämma dema
som ätit festmiddagen, och får han icke rätt av underrätten och
hovrätten, skulle han med konformitetsprincipens tillämpning
få därmea åtnöjas, men med tillämpning av den föreslagna summa
revisibilis får han gå till högsta domstolen. Samma är förhållandet
med den ringe guldsmeden, som utborgat juvelhalsbandet
på 2,000 kronor. Om en förmögen man med 20,000 kronors
inkomst stämt kanske en fattig arbetare om ett ringa belopp —
ja, jag ser det ifrån den fattiga arbetarens synpunkt — och
kravet mot honom ogillas i underrätten och hovrätten, så tvingas
måhända arbetaren mot sin vilja av denne förmögne att dragas
upp i högsta domstolen och där åsamkas kostnader. Dessa exempel
kunna alltså ge anledning till berättigade anmärkningar, ifall
man ser dem från motpartens sida.

Mot införandet av summa revisibilis kvarstår emellertid
eu anmärkning, som två av reservanterna i utskottet formulerat
sålunda »Man kan aldrig komma ifrån, att fastställandet av
en summa revisibilis vilar på den grundtanken, att tvistemål,
•som röra sig om lägre förmögenhetsvärden, äro av mindre betydelse
och därför böra nöja sig med en mindre betryggande instansordning,
än mål, där det är fråga om högre penningbelopp
eller värden. Ifrågavarande anordning får därmed i den allmänna
uppfattningen lätt någonting stötande, något som framstår
såsom en olikhet inför lagen.»

Jag får då först och främst säga det, att är det fråga om
en praktisk reform, som med nödvändighet framtvingar sig för
att avhjälpa ett större ont, så får man väl icke basera åtgärderna

Andra hammarens protokoll 1915. Nr 45. 5

Ang. lag om
ändrad Ig deist
av 30 kap.
rättegångsbalken
m. tn.
(Forte.)

Nr 45. 66

Ang. lag om
ändrad lydelse
av 30 kap.
rättegångsbalken
m. m.
(Forts.)

Tisdagen den 23 mars, f. m.

på vad som lätt framstår som något stötande., utan det måste
väl även reellt vara något stötande. Grundtanken, att tvistemål,
som röra sig om lägre förmögenhetsvärden, äro mindre betydande
och sålunda börda kunna nöja sig med endast två instanser, behöver
man enligt mitt förmenande icke alls frångå, ty den grundtanken
är riktig. Erfarenheten visar, i stort sett, att i de små
målen, de som röra sig om lägre förmögenhetsvärden, är rättsförhållandet
av ganska enkel natur. Det är kravmål, där det oftast
rör sig huvudsakligen om bevisningen. De äro icke alls så svåra
att bedöma för underdomstolarna. Däremot äro just i målen
om högre värden rättsförhållandena ofta mycket mer komplicerade
och målen få även genom att rättsbildade advokater
föra dem den behandling, att dessa mål i högre grad lämpa sig
som prejudikatsbildande.

Nu vill jag säga, att naturligtvis denna, regel ingalunda saknar
undantag, men dessa undantag bli tillgodosedda, om jag
ser det från rättsenhetens synpunkt, genom vad herr justitieministern
påpekar, att samma rättsfråga, som ena. gången uppkommer
i små mål, andra gången uppkommer i mål om högre
värden, och vidare är det just för sådana förhållanden dispensavdelningen
är inrättad. _ _ „

Herr Lindhagen har i den som vanligt originella och i manga
fall beaktansvärda framställning, som hans reservation innehåller,
velat komma till en lösning, vilken han anser undanröja
den godtycklighet, som vidlåder summa revisibilis, pa det sättet,
att helt enkelt alla ekonomiska mål uteslutas från fullföljd. Ja,
detta är ju ett sätt att lösa den gordiska knuten genom. att hugga
av den. Man skulle med denna utväg åtminstone nå effektivitet,
då därigenom över 90 procent av de nuvarande revisionsmålen
skulle avskäras från högsta domstolen. Jag kan mycket ^väl
förstå, hur herr Lindhagen har kommit till denna tankegång,
den står ju i full Överensstämmelse med hans förakt för »det
bankrutterade seklets ekonomiska bestämningar», som jag tror,
att termen lyder. Men även herr Lindhagen har inte kunnat
undgå att finna, att man nog fortfarande, under det kommande
seklet kommer att tillmäta de ekonomiska spörsmålen så stor betydelse,
att man icke helt kan undandraga dem från att göras
till föremål för högsta domstolens prövning. Och därför har herr
Lindhagen föreslagit ett dispensförfarande för dessa mål, som
är synnerligen obestämt, i det han säger, att »endast sådana
förmögenhetsmål böra få gå fram, som hava betydelse för prejudikatsbildningen
eller dessutom i vissa andra av erfarenheten
betingade fall böra undantagas från förbudet». Hur herr Lindhagen
närmare tänkt sig detta, vet jag inte. Jag tror, att han
inför den uppgiften står lika frågande och spörjande som jag själv.
Vad herr Lindhagen särskilt vill vara med om — och däruti ger
jag honom fullkomligt rätt —- är, att de mål, som röra personliga
rättsförhållanden, skola få fullföljas genom alla instanser. Men
detta blir ju förhållandet även vid införandet av summa revisi -

Tisdagen den 23 mars, f. m.

67 Nr 45.

bilis. Det är icke blott alla mål, som röra personliga rättsför- Ang-, lag om
hållanden, som därvid få gå upp genom alla instanser, såsomandrad lyte1**
herr Lindhagen påyrkat, utan även en hel del förmögenhetsrättsliga
mål, som icke, direkt röra sig om pengar eller vad som kan balhan m.m.
uppskattas till visst penningvärde, t. ex. alla mål om diknings- (Forte.)
och stängselskyldighet, tvister om patent och en massa andra
mål, som ha förmögenhetsrättslig bakgrund.

De skäl, som kvarstå mot införandet av summa revisibilis,
äro ju dock av den beskaffenhet, att man får tillmäta dem betydelse,
om man kan finna någon annan utväg, mot vilken man antingen
icke alls kan göra några invändningar eller endast invändningar
av mindre betydelse, än dem man kan göra mot införandet
av summa revisibilis. Herrar Schotte och Pettersson i
Södertälje ha trott sig finna en sådan utväg uti tillämpningen av
den s. k. konformitetsprincipen. De vilja ju ingalunda ens själva
påstå, att icke även införandet av denna princip är förenat med
olägenheter. Frågan är sålunda endast att väga olägenheterna
i ena eller andra fallet mot varandra. Jag skall nu inte uppta
tiden med att återge alla de skäl, som anförts mot tillämpningen
av denna konformitetsprincip. För min del anser jag, att invändningar,
som kunna göras häremot, äro vida mera vägande i
jämförelse med dem, som kunna anföras mot summa revisibilis.

Jag vill endast fästa mig vid ett utav de uttalanden, som göras
i herrar Schottes och Petterssons i Södertälje reservation, då
de saga, som försvar för konformitetsprincipen, att »ur den enskilda
partens synpunkt äro domsskälen ganska likgiltiga; om
han vinner eller tappar av den ena eller andra grunden, saknar
reell betydelse för honom». Ja, det är möjligt att den, som
vinner, resonerar så, men jag tror sannerligen Inte, att flen,
som tappar ett mål, nöjer sig med denna enkla uppfattning. Det
är icke för honom likgiltigt, om han i underrätten eller hovrätten
tappar av lika eller av olika anledningar. Detta är så
starkt markerat i det anförande, som herr justitieministern hållit,
att jag icke kan ingå närmare härpå. Jag vill bara fästa uppmärksamheten
på det vanligen förekommande fallet, att en person
får sin talan ogillad av underrätten, därför att den icke är tillräckligt
styrkt, men i hovrätten blir han Överraskad av, att
han finne)1 rättsanspråket styrkt, men sin talan ogillad på grund
av en av motparten framställd, vid underrätten förbisedd eller
först i hovrätten framkommen invändning, vilken hovrätten lägger
till grund för sitt ogillande domslut. Hur förhåller det sig
bär i själva verket med konformiteten? Jo, det för domen grundläggande
momentet är endast prövat av en instans, men anledningen
varför man icke skulle få fullfölja målet, var ju den,
att tva domstolar dömt lika. Vidare ha reservanterna, någonting
som jag särskilt vill fästa mig vid, hängt upp sig på ett
uttalande i iagutskottets betänkande, där det sägs, att om summa
revisibilis icke visar sig tillräckligt effektiv, bör man »taga
under övervägande, huruvida icke konformitetsprincipen skulle

Sr 4a. 68

Tisdagen den 23 mars, f. m.

ämg. ing om
ändrad lydelse
ae SO t ap.
rättegångsbalken
m. m.
(Forts.)

kunna i någon form såsom supplementärt medel bringas till användning
beträffande andra förmögenhetsrättsliga mål.» Jag får
saga., att när lagutskottsbetänkandet justerades, reagerade jag
något emot, att inte detta uttalande närmare utformades, men jag
bär fullkomligt kunnat vara med därom utan reservation, därför
att där står, att man skulle kunna taga i övervägande, huruvida
inte konformitetsprincipen i någon form skulle kunna bringas
till användning. Detta är någonting helt annat än det förslag,
som föreligger från reservanternas sida. Här är det först
och främst fråga om att tillgripa konformitetsprincipen såsom
eu supplementär åtgärd och vidare i någon form, måhända i den
form, som justitierådet Hellner har uttalat sig om uti sitt utlåtande,
då han sagt, att man kunde tänka sig, ätt beträffande
konforma mål, man finge nöja sig med en provning på en avdelning
av endast tre ledamöter i högsta domstolen. Vidare kan
man mycket väl tänka sig konformitetsprincipen i den form,
som naturligtvis är det enda riktiga, om detta kan ernås, trots
de praktiska svårigheter, som därmed äro förknippade, nämligen
att endast absolut konforma mål skulle stanna i de båda första
instanserna.

Ställd inför det nuvarande läget, och då jag förmodar, att
kammaren icke vill ta på sig ansvaret av att låta saken falla
och uppskjutas ytterligare till det ovissa, finnas endast två vägar
att välja på, antingen summa revisibilis eller den vägen, att
man utesluter konforma mål, och i valet mellan dessa anser
jag för min del i motsats till reservanterna, att någon tvekan
icke behöver finnas. Jag skulle ytterligare vilja yttra mig om
denna fråga, men jag skall på grund av den framskridna tiden
inskränka mig härtill. Jag vill endast i anledning av herr
Staaffs anförande göra det lilla tillägget, att då herr Staaff fann
anmärkningsvärd den ömhet, som justitiemininistern ädagalade
för socialdemokraterna, jag egentligen icke kan finna någon annan
skillnad mellan honom och herr Staaff i detta avseende, än
att herr Staaff utsträckte sin ömhet till att även omfatta lantmännen
inom högerpartiet.

Herr Söderberg i Hobborn: Herr talman, mina herrar!

Det var en kamrat här i kammaren, som nyss viskade till mig:
»låt juristerna sköta denna sak». När vi komma i tvist med varandra,
så skaffa vi oss en bra advokat, och då få vi vår rätt, förmodar
jag, att han menade. Jag för min del har ändå en något annan
•mening uti denna fråga angående vår skyldighet att skaffa oss rätt
.uti vårt samhälle. Då jag nu begärt ordet, är det med bekymmer,
som jag nödgas opponera mig och något kritisera några utav de talare,
som ha uppträtt i denna kammare och som stå mig mjmket nära och
vilkas åsikter jag mycket värderar, men då denna reform berör störa
områden och samhällsklasser på landsbygden, så kan jag icke underlåta
att följa den maning, som också har blivit uttalad, näm -

Tisdagen den 23 mars, f. m.

69 N* 40.

ligen att man borde från åtskilliga båll säga sin mening i denna; Ans- <*»

fråga. ändrad lydél•«

Först vill jag då alldeles helt ansluta mig till utskottets och “étuigångrjustitieministerns
varma försvar för att något göres för att minska balkat ».
den arbetsbörda, som vilar så tungt på högsta domstolen, och för att (Bérin)
man söker få bort en mängd av de mål, som ligga och tynga på dess
bord. Den saken borde nu kanske i denna, diskussion alldeles förbigås,
ty i denna punkt äro vi väl alla eniga. Sedan kunna vi väl också
vara eniga om vissa andra saker, som förekommit, t. ex. vad utskottet
föreslår ifråga om att skärpa bestämmelserna om åklagares
rätt att gå till högsta domstolen i vissa mål och inskränka denna
rätt till dessa tre, justitiekanslern, justitiombudsmannen och militieombudsmannen.
Vidare kunna vi väl också vara ense om att vissa
konforma mål avskäras och icke få komma fram till högsta domstolen.
Man kan nu uppdela dessa konforma mål i två särskilda
grupper. Den ena gruppen utgöres då av dem, som på samma motivering
och samma yrkande blivit lika behandlade i både underrätt
och hovrätt. Så kan därjämte en stor mängd avskiljas såsom va-,
rande olämpliga att dragas fram för högsta domstolen. Men sådana
konforma mål skulle, såsom också justitieministern anförde, vara
olämpliga att avskäras från fullföljd, där på olika motivering domslutet
blivit lika. Utslagen äro lika. men på olika grunder och olika
motivering. Där kan finnas skäl att draga fram sådana mål inför,
högsta domstolen. Sålunda, i dessa avseenden kunna vi väl vara
tämligen eniga. Men när man kommer till den punkt, som är val
den centrala och som egentligen skulle råda bot på detta onda, nämligen
summa revisibilis, och bestämmandet av denna summa, denna
gräns till 1,500 kronor, då äro vi icke ense. När jag ställer upp denna
summa inför mig och jämför den med de förhållanden, som råda
mångenstädes å landsbygden, särskilt i den provins jag tillhör, Kopparbergs
län, hur är det där? Jo, där är, som herrarna veta, jorden
sönderstyckad i små ägolotter. Dessa små hemmansägare ha mångenstädes
sin jord utskiftad på många ställen till följd av den särskilda
lagstiftning, som varit gällande för Kopparbergs län. Det är naturligt,
att allt detta kan inbjuda till tvistigheter både mellan arvingar och
då egendomarna gå i köp. Jag går så långt, att jag vill ytterligare
tillägga, att det finnes särskilt i trakter, där det finnes bergsmansjord,
sådana delar av socknar, som icke undergått storskifte eller laga
skifte. Man kan tänka sig, att under sådana förhållanden finnes det
och yppar sig svårigheter att reda upp äganderättsförhållandena,
men i allmänhet äro dessa områden ganska obetydliga. Låt oss säga,
att det är i en familj, där det finnes av ålder en skogslott, som tillhör
ett visst ägotal i ett hemman, men det har under senare år kanske
yppat sig någon omständighet, som pekar på att det är icke så väl
beställt med äganderätten. Det har kanske kommit fram något
gammalt papper, som gör parterna ovissa. Så dragés frågan inför
rätta. Hur kan det då ställa sig? Då har justitieministern pekat
på hur det kan gå till i underrätten. Han nämnde om att det kan
vara en extra ordinarie notarie, som handlägger målet. Han är

Hr 45. 70

Tisdagen den 23 mars, f. m.

A»g. lag om ganska oerfaren och okunnig på detta område, och sålunda förvanskas
det. Så nämnde han, att underrätten i de mindre städerna hestår av
rättegångs- borgerliga och i juridiken alldeles okunniga män. Dessa underrätter
halten m. m. skola behandla målet på ett grundläggande sätt. Det är där man
(Forts.) skall få fram parterna och se dem i ansiktet med deras vittnen, och
det är där man företer de papper, som skela bliva grundläggande i
målet. Jag undrar, när detta mål blir förvanskat i underrätten och
man på den korta tiden icke hinner reda upp saken inför hovrätten,
om man icke kan få en känsla av att det är rätt omöjligt att få rätt
i detta land. Det är även en annan omständighet, som kommer till.
Vi hava tre hovrätter, och vad som är rättvisa i Skåne kanske icke
är rättvisa på samma sätt i Götaland och det övriga Sverige. Åtminstone
kan det vara ett psykologiskt faktum, som rör sig bland
folket, att man önskar få gå i vissa mål fram till högsta domstolen.
Nu har man ju emellertid, och det har med styrka justitieministern
och även utskottet framhållit, den möjligheten att gå till Kungi.
Maj:t och begära, att ett mål, då det ligger under dessa 1,500 kronor,
dock får framföras till högsta domstolen. Så skulle man kunna
hava utsikt att genom denna dispens komma fram. Då har det ju
blivit sagt här flera gånger i diskussionen, att det kan ställa sig på
det sättet, att de tre justitieråd, som behandla denna dispensansökan,
icke alls gå in i prövning av själva målet utan bara se till att det
är dömt i överensstämmelse med den rättsuppfattning, som tagit sitt
uttryck t. ex. i prejudikat, så att det icke strider mot något, som förekommit
förut. Så avklippas ofantligt många mål.

Det vore ju rätt mycket att säga angående dessa små hemmansägare,
som skulle bli berövade rätten att gå till Kungl. Maj:t med
sina bekymmer. Det är emellertid en annan omständighet, som
väckt ganska stora bekymmer hos mig, och det är, att man genom
en omväg ökar revisionsskillingen. Det är verkligen så, att många
av dessa mindre hemmansägare hava ganska svårt att komma ut
med 150 kronor. Skulle man nu öka fullföljdsavgiften till det
dubbla beloppet eller 300 kronor, skulle det naturligtvis ställa sig
mycket värre. Det skulle sålunda bli mycket svårt för dem. Däremot
om man är alldeles utan tillgångar, kan man få fattigdomsbevis,
då målet går fram i vanlig ordning. Men så länge en liten
bonde äger sin fastighet, får han icke, det är jag övertygad om,
fattigdomsbevis, utan han måste på något sätt skaffa denna summa.
I annat fall får han avstå från att fullfölja sitt mål.

Ja, herr talman, jag har tänkt på denna sak mycket och anser,
att man kan från rent lantmannahåll icke annat än hysa mycket
stora betänkligheter emot detta. Men då framställer sig naturligtvis
den frågan: vad vilja ni då göra? Ty man har erkänt, och det voro
vi ju ense om, att något måste göras. Det är icke bra nu, såsom jag
i förra delen av mitt anförande medgav, utan något mera måste
naturligtvis göras. Och då vill jag säga såsom min mening i allmänhet,
att jag tror, att med god vilja skulle mera kunna presteras
av högsta domstolen. När man har erfarenheter från underrätterna
och suttit i en sådan i många år och när man vet kanske, att där

71 Nr 45.

Tisdagen den 23 mars, f. m.

ett och annat hundratal mål behandlas och avgöres på ett par tre Äta»*
dagar, så tycker man, att det är besynnerligt, att icke högsta av 30 kap.

stolen skall kunna prestera mera än 650 mål om året. I underrätten rättegångsskall
man dock höra parterna, och många vittnen skola fa företräda botten m. m.
och yttra sig i målet. Där företes många avhandlingar, som läsas (Forts.)
upp, och ändå kan man komma så långt med avseende å arbetsintensitet.
_ .

Sedan är det en annan sak, och det må ju ligga en tanke däri.

Det är kanske svårt att realisera den. När man tycker det är bra
att söka lägga arbetet på avdelningar, varför skall man då icke
kunna specialisera och gruppera målen. Där finnas tvistemål angående
äganderättsförhållanden; där äro skiftesmål och mål, som
röra dikningsförhållanden och sådana saker; skulle de icke kunna
sammanföras till en avdelning, där medlemmar av högsta domstolen,
som själva ha studerat och hava praktisk erfarenhet av sådana ämnen,
skulle kunna vara skickade att sätta sig in i dylika mal. Brottmålen
t. ex. kunde överlämnas till en annan avdelning. Det är en
tanke, som blivit tänkt av flera än av mig och framförd i skrift
också, och jag tror den är något att taga fasta på. Jag tror,^ att med
god vilja skulle det kunna finnas utsikter att lösa denna fråga utan
att på detta våldsamma sätt skära bort en hel del medborgare från
deras urgamla rätt att gå till Konungen med sina bekymmer för
att få sin rätt.

Herr talman! Det skulle kunna vara ganska mycket mera att
säga, men som tiden är så långt framskriden, skall jag icke upptaga
kammarens tid längre, utan ber att få yrka avslag på 1 §.

Herr Petersson i Lidingö Villastad: Herr talman! Dis kussionen

börjar att gå i trötthetens tecken, och delvis, må detta
vara föranlett därav, att den svävat ut över alltför vidsträckta
områden. Det hade egentligen varit lyckligare, om en del uttalanden
blivit uppskjutna till de särskilda paragrafer, där de
rätteligen borde förekomma.

Att jag ännu en gång begärde ordet, beror därpå, att jag
skulle vilja säga något angående den fråga, som skall avgöras
vid den paragraf, vi nu diskutera, frågan om överhuvud taget det
föreliggande förslaget bör komma till realbehandling eller kammaren
bör gå på rent avslag. Och då vill jag anknyta till
ett yttrande av herr vice talmannen som sade att förslaget innebure
införande av en olikhet inför lagen, som han icke kunde
fördraga, vadan han uppmanade kammaren att slå vakt om
folkets intresse genom att avslå förslaget. Jag skulle vilja
säga, att vi, som vilja framgång åt förslaget, vi tro oss slå
vakt om folkets intresse på det allra bästa sätt, som ske kan,
genom att bifalla förslaget. Jag har några siffror i detta hänseende,
som jag tycker kunde vara intressanta a,tt meddela.

Först bör sägas, att de, som yrka avslag, vilja ju bibehålla
status quo. Det är sålunda för dem icke fråga om att bereda
flera av dessa små sakägare dessa ringa medborgare, som man

Nr 45* 72

Tisdagen den 23< mara, f. m.

Ang. lag om
ändrad lydels*
av 30 kap.
rättegångsbalken
m. m.
(Forts.)

ständigt talar om, möjlighet att komma upp till högsta domstolen
med sina tvister än nu är fallet, utan i stället allenast att icke
några av dem skulle avskäras från fullföljdsrätt. Vad man
sålunda i detta fall har att räkna med är, att fullföljden av
mål efter förslagets fall skulle bliva ungefär densamma som nu.
Statistiken visar huru förhållandena därvid gestaltar sig. Nu
är det så, att vi ha en mycket upplysande statistik för 1913 och
1914 i bilagan till utskottets betänkande. Jag har roat mig
med att ur den draga ihop några siffror, som äro betecknande.
Under de två åren avgjordes tillsammans i högsta domstolen
1,720 mål av den art, som det nu är fråga om; därav skulle, om
summa revisibilis varit gällande, avskurits 591 mål, alltså 34
procent. _ Nå, vilka äro nu, med hänsyn till dessa 591 mål, som
skulle blivit avskurna, de personer som i dem fullföljt sin talan?
Jo, det se herrarna- av statistiken. Om vi gruppera klagandena
ocb summera, så finna vi först juridiska personligheter,
d. v. s. kronan, kommuner, stiftelser, banker, aktiebolag, föreningar
o. s. v., dessa sålunda icke några fattiga parter, vilka ha
•fullföljt 128 mål, vilket utgör 20 procent av ifrågavarande
mål. Sedan kommer en mängd enskilda efter sin samhällsställning
angivna personer, som förvisso måste betecknas som väl
situerade, nämligen godsägare, hemmansägare — och då jag här
talar om hemmansägare, så äro därvid icke medräknade de som
angivits såsom lantbrukare, arrendatorer, torpare, lägenhetsinnehavare
— vidare bruksägare, sågverksägare och ytterligare en
hel rad ungefär jämställda personer. Dessa ha’ fullföljt 276
mål och utgöra sålunda 47 procent. Återstår 33 procent mål,
som fullföljts av andra. Tillsammans ha alltså av uppenbarligen
bättre situerade klagande fullföljts 67 procent av de mål, som
skulle blivit avskurna från fullföljd, varefter det skulle återstå
33 procent. Men därtill är det uppenbart, att bland dessa 33 procent
ingå åtskilliga, som otvivelaktigt även böra räknas till
bättre situerade parten.

Detta, visar naturligtvis, att den summa revisibilis, som det
är fråga om, att nu stadga, alldeles icke skulle i huvudsak eller
väsentligen avskära fattiga från möjligheten att fullfölja sin talan
i högsta domstolen. Detta är ock helt naturligt därför att de
fattiga, som ha smått om medel, de ha svårt att anskaffa de
kostnader som i alla fall krävas för en fullföljd av målen; och
detta förhållande skulle bli detsamma även med antagande av
föreliggande förslag.

Men så bör man vända på undersökningen, och detta har
även berörts ett par gånger under debatten i kammaren, men
icke på det kraftiga sätt, som bort ske. Det är detta, som huvudsakligen
föranlett mig att uppträda. Man skall vända på undersökningen
och söka taga reda på, vilka motparterna äro till
dessa 591 klagande. Någon statistik över deras sociala ställning
har man visserligen icke, men man kan taga för givet, att
då tvisterna alltid gällt mindre värden än 1,500 kronor, så

Tisdagen den 23 mars, f. m.

73 Nr 45.

ha dessa motparter till ganska avsevärd del bestått av sådana Ang. lag om
mindre bemedlade, som nu herrarna i detta fall äro så ömma om.

Det finns oek en annan faktor att räkna med, nämligen änd- “rättegång*-ringsprocenten. Huru stor är ändringsprocenten beträffande mål bai/een.m. m.
i högsta domstolen? Enligt statistiken för år 1913 utgjorde den (Forte.)
för revisionssaker ungefär 20 procent, 16 procent för besvärsmål,
som fullföljts från domstol, och 10 procent för besvärsmål,
som fullföljts från överexekutor. Vad betyder nu detta? Det
betyder, att i minst 80 procent av dessa 591 mål, med andra ord
i 472 mål, har den part, som vunnit i hovrätten, fått vänta på
sin sålunda tilldömda rätt i 3 Va år, därför att hans tappande
motpart fått fullfölja saken i högsta domstolen. Om jag ser
saken ur samhällets synpunkt, ur synpunkten av vad som må
vara det riktiga och rättvisa för det stora flertalet, så måste
man väl säga, att det skulle vara en större samhällelig fördel,
att dessa 80 procent få tillgodonjuta sin av hovrätten erkända
rättvisa omedelbart, än att de 20 procenten uppehålla hela den
övriga mängden parter för att i högsta domstolen få en ändring^
som, mina herrar, ofta bestiger sig till en ringa del. Det är
icke alltid så, att i de mål, som ändras, ändringen blir väsentlig,
utan ofta är det endast en ringa ändring, som vidtages.

J ag tror, att om man ser saken från denna synpunkt, om man
tänker även på de motparter, som bliva uppehållna i sin rätt,
så kan man icke godkänna de betänkligheter, som här uttalats
mot förslaget, och allra minst ligger det något fog — jag upprepar
det ännu en gång — i det uttalande, som så många gånger
gjorts, att man skapar en olikhet inför lagen. Jag finner icke,
att diskussionen framlagt förhållanden, som kunna föranleda
mig att gå ifrån det yrkande, som jag framställde i början av
diskussionen, nämligen om bifall till utskottets hemställan.

Herr Staaf f: Herr talman! Den siste ärade talarens sista
resonemang synes mig vara alldeles förfelat, då alla erkänna, att
man söker ett botemedel mot det nuvarande tillståndet. Under
sådana förhållanden kan väl icke den ärade talaren med rätta
utgå från, att detta tillstånd skulle vara det, som man förordat.

Vad återigen angår hans åberopande av den statistiska tablå,
som är fogad vid utskottets betänkande, så vill jag säga, att jag
absolut icke kan känna mig övertygad av vad den ärade talaren
i detta avseende säde. För att kunna bedöma resultatet av dessa
siffror, måste man uppenbarligen ha tillgång till helt andra
uppgifter än dem, som meddelats i denna tablå. Det är icke
tillräckligt med att sammanföra rättssökande under vissa titelrubriker,
man måste se till, vilka förmögenhetsvillkor, som stå
bakom dessa titelrubriker. Det är ju ett faktum, som också
den ärade talaren pekar på, att de obemedlade redan äro i väsentlig
grad undanskjutna från den högsta rättvisans anlitande till
följd av sina ringa förmögenhetsvillkor. Vi ha icke ansett, att
det är skäl att fortsätta på den vägen genom lagligt avskärande.

Nr 45. 74

Tisdagen den 23 mars, f. m.

Ang. lag om Det kan vara beklagligt i alla fall som det är. Det är, som
°mTa?o ^ jaS sac^e i mitt förra anförande, tyvärr så, att många fri- och
rättegångZ- rättigheter i samhället gå förlorade på grund av att de, som
balken m. m. kunna hava anspråk på dem, icke ha de sociala villkor, som möj(Forts.
) liggöra deras förverkligande.

Jag begärde ordet för att i korthet yttra mig om ett par
andra talares anföranden. Först och främst vill jag konstatera,
och det med ett visst intresse, att herr Sven Persson blivit
alldeles enig med herr Lindman därom, att jag är en demagog.
Men jag skall icke uppehålla mig härvid. Beträffande herr Sven
Perssons anförande, vill jag säga, att denne talare helt och hållet
missuppfattat mig, då han trodde, att jag skulle insinuerat
något obehörigt förfarande från de socialdemokratiska ledamöternas
sida. Det har jag aldrig någonsin gjort, det har aldrig
på ringaste vis legat i min avsikt. Jag har föreställt mig, att
det möjligen kunnat spela en viss roll för dessa ledamöter, som
ju icke principiellt äro absolut emot summa revisibilis men som
kanske tycka att den är något i viss mån motbjudande, för dem
hade det ju kunnat spela en viss roll, om de vunne ett mäktigt
understöd för det skrivelseförslag, som de äro intresserade av.
Om de på sådana grunder ingått en överenskommelse, så hade
det visserligen från min synpunkt varit ganska ledsamt och
oklokt av dem, ty jag tror icke, att de skulle vunnit något motsvarande
vad de från min synpunkt sett förlorat. Men jag har
icke framställt någon beskyllning, såsom herr Sven Persson synes
ha uppfattat mitt anförande, som indignerade honom så skarpt.

Beträffande 1913 års skrivelse antydde herr Sven Persson,
att man skulle känna sig bunden av den, och han klandrade
dem, som icke uppträdde mot skrivelseförslaget, då det förelåg
i kammaren. Jag kunde emellertid kanske då icke anses ha
ovillkorlig plikt att uppträda, enär jag vid tillfället beklädde
en plats, ifrån vilken man icke plägar — huruvida detta är
så riktigt är en annan fråga — uppträda vid skrivelseförslags
behandling i kammaren. Men jag kan i varje fall icke inse, att
det kan vara något oriktigt i att, när ett förslag föreligger i sin
utformade gestalt, man understundom kan finna sig böra uppträda,
och uppträda mycket bestämt, mot detta förslag, oaktat
man icke har kommit att uppträda mot den skrivelse, som kan
sägas hava medverkat till förslaget. Jag tror, att det är farligt,
ifall vi skulle komma in på de vägarna att betrakta en
skrivelse som antyder, eller som säger rent ut, att ett visst
medel måste tagas i övervägande eller kanske att det medlet
är det enda riktiga, att, säger jag, vi skulle betrakta detta liksom
ett anbud av en part i ett kontrakt, så att, om regeringen sedan
kommer med ett förslag i enlighet med skrivelsen, det då bara
är att slå till. Jag tror, att man alltid måste förbehålla kamrarna
frihet att, då det slutliga förslaget kommer, intaga sin
ståndpunkt först efter definitiv prövning av detsamma.

Herr Persson i .Norrköping syntes i likhet med mig anse

Tisdagen den 23 mars, f. m.

75 Nr 45.

det ganska betänkligt och ledsamt, ifall sådana mål som de, vilka .A"9''Ja.9,°’!‘
jag hade framdragit som exempel, skulle komma att stanna utan ana™30
att få gå vidare till högsta domstolen, när skäl därtill funnes, rättegångsMen
den tröst, som han därför lämnade, synes mig vara en myc- hälben m. m.
ket svag tröst. Han sade, att det kunde ju hända att de som (Forts.)
önskade söka ändring hos högsta domstolen finge dispens och
sålunda komme fram i alla fall. Ja, men dispens är ju ett fullkomligt
undantag; man måste väl rätta sig efter regeln. I
exemplen, sådana jag framlade dem, fanns det ingenting som
i och för sig hade berättigat till dispens enligt det föreliggande
förslaget. Det skulle då ha berott på rent juridiska omständigheter,
som hade tillkommit; ty dispens, väl att märka, kan
fås endast av rent juridiska skäl, men icke med avseende å
möjligen förekommande rent mänskligt ömmande omständigheter.

Vad herr Lindmans anförande angår, skall jag endast fästa
mig vid en sak, och det därför att den ger mig anledning att
något ytterligare understryka, hur jag och mina meningsfränder
måste se den här frågan. För oss är det omöjligt, när man jämför
summa revisibilis med något annat av de föreslagna medlen
till målens nedbringande eller till åstadkommande av jämvikt i
högsta domstolens arbete, att här uteslutande se till, vilketdera
medlet verkar mera så att säga praktiskt på det sättet att icke
det ena eller det andra fallet kan komma att bli litet olikformigt
avgjort. Ty för oss står det så, att principen om summa revisibilis
icke är överensstämmande med själva grundvalen för den
rättvisa, som vi vilja se verkliggjord i rättskipningen; och sålunda
kunna vi mycket, mycket förr taga en ofullkomlighet,
som följer med någon annan av de föreslagna utvägarna. Det
kan ändå aldrig i våra ögon bli en sådan ofullkomlighet som
den, vilken följer med summa revisibilis, och vilken vi tycka
strider mot själva rättvisans väsen.

När således herr Lindman till exempel säger, att han icke
kan vara med om den tanken att öka antalet av högsta domstolens
ledamöter och att han icke kan vara med om att anordna
extra hjälp genom att skaffa extraordinarie bisittare för att avverka
balansen, allt detta därför att han vill, som han säger,
att högsta domstolen skall stå så högt som möjligt i folkets ögon,
och att detta verkligen skall veta, att där är den högsta och
fullkomligaste rättvisa vi kunna åstadkomma här i Sverige,
då frågar jag: har herr Lindman tänkt på. alla de uteslutna?

Är det verkligen möjligt att tänka sig, att alla de genom summa
revisibilis-principen utestängda också skulle finna ett sådant
intresse i att veta, att nu få de andra den högsta, den mest fullkomliga
rättvisa, som kan åstadkommas här i Sverige? Ligger
det icke någonting uti den tanken att, även om man skulle
få ge efter en liten smula på förutsättningarna för denna fullkomliga
rättvisa, det dock vore bättre, att i gengäld alla kunna
få del av den eller, i alla händelser, alla kunna på ett rättvist
sätt få den del därav, som är möjlig?

Sr 44 76

Tisdagen den 23 mars f. m.

■w9''jUH? kar’ kerr *a^man> av vad som blivit sagt under debatt

»wto ten’ icke funnit anledning att ändra mitt yrkande, som jag sårättegångs-
lunda ber att få vidhålla.

balken m. in.

''Forts.) Herr Persson i Norrköping: Herr talman! Jag vill

med anledning av den erinran som herr Schotte i sitt anförande
gjorde om vad min tyske partivän Heine hade yttrat i tyska
riksdagen, då förslaget om höjning av summa revisibilis där behandlades,
säga, att jag för mitt vidkommande är fullkomligt
överens med Heine i hans uppfattning. Vad gällde det i
Tyskland den gången? Jo, det gällde att höja summa revisibilis
från 2,500 mark, som det då var, upp till 4,000 mark.
Heine förklarade då, att i stället för denna höjning han ville
vara med om att man försökte sig på andra eventuella utvägar.
Det är precis ° detsamma som jag och herr Svensson i
Eskilstuna sagt i vårt uttalande, som återfinnes å sidan 95 i
lagutskottets betänkande. Vi ha där yttrat, att om det visar
sig att en summa revisibilis på 1,500 kronor icke hjälper, vi
vilja, att innan det beloppet höjes, alla övriga utvägar skola
prövas; och vi uppräkna i detta syfte fem stycken möjligheter,
nämligen skärpning av bestämmelserna i fråga om verkställighet
av hovrätts dom, införande av progressiv fullföljdsavgift, borttagande
från högsta domstolen av vissa mål, såsom lösdrivarmålen,
lättnad i arbetsbördan beträffande nådemålen samt vissa
förändrade bestämmelser angående skiftesmålen. Vi vilja,
med andra ord sagt, icke gå längre med summa revisibilis än som
är nödvändigt och sedan allt övrigt dessförinnan blivit prövat.

Nu framgår av herr Staaffs yttrande, att han tydligen har
missuppfattat vår ställning i lagutskottet. Han synes nu trott,
att vi hade förmåtts att gå över till summa revisibilis, för att få
lagutskottet med på en skrivelse om de fattigas rättshjälp. Nej,
det är inte alls så. Uti det val, som vi hade att göra mellan åtgärder
för lättande av högsta domstolens balans, höllo vi på
summa revisibilis som den främsta, oavsett om vi från annat håll
finge något intresse eller ej för vårt nämnda önskemål. Men
vi voro naturligtvis ytterst intresserade av att söka arbeta fram
någonting till på köpet, och vi voro mycket tacksamma för att
utskottet beaktade denna för oss så värdefulla synpunkt, nämligen
beredandet av kostnadsfri rättshjälp för fattiga. Men
även om skrivelseförslaget därom av lagutskottet hade avstyrkts,
sa hade vi i allt fall gått med på summa revisibilis framför
andra vägar, som hava framlagts.

Nu säger herr iStaaff vidare, att man icke får taga allt för
starkt intryck av vad som icke gjordes vid 1913 års riksdag, då
skrivelsen om summa revisibilis gick fram till Kungl. Maj:t.
Ty även om man går med på en skrivelse i visst syfte vid ett
tillfälle, så förbehåller man sig i alla fall rätt att pröva förslaget,
när det sedan kommer fram som ett utformat lagförslag.
Det är alldeles sant detta; och det är just den prövningen, som det

Tisdagen den 23 mars t. m.

77 Nr 45.

här föreliggande förslaget undergått; och vi hava därvid icke
kunnat komma till annat bättre resultat än att den ståndpunkt,
som 1913 års riksdag ställde sig på, i vad gäller införandet av
summa revisibilis, var den bästa, att den var den nödfallsutväg,
som man i första hand fick söka att slå in på.

Nu föreslås det, att riksdagen skall intaga en annan ståndpunkt
och avslå förslaget. Men hur kommer det att taga sig
ut, om herr Staaffs förslag bifalles? Jo, då hava vi avslagit
den kungliga propositionen utan att giva några som helst nya
direktiv för en kommande regering att arbeta efter, i vad gäller
framläggande av nytt förslag. Herr Lindhagens direktiv
vill herr Staaff icke vara med om, därför att han tror att de
icke kunna låta sig genomföras; och jag ber för mitt vidkommande
att få saga, att om riksdagen skulle gå med på herr Lindhagens
direktiv, bland annat om att från fullföljd avskära alla förmögenhetsmål,
vidare om att pålägga en proportionell fullföljdsavgift
icke efter tvisteföremålets värde utan efter parternas förmögenhetsställning,
alltså söka få till stånd en särskild skattelagstiftning
i detta avseende m. m., ja, mina herrar, då få
vi vänta synnerligen länge, innan vi få fram något förslag,
som vi kunna reflektera på, som vi kunna antaga; och under
tiden växer balansen för varje år med åtskilliga hundratal mål.
Taga vi herr Staaffs förslag om bifall till avslagsyrkandet utan
någon motivering, ja, vad skall Kungl. Maj:t då göra? Så vitt jag
förstår, har Kungl. Maj:t knappast någonting annat att göra
än att låta frågan ligga, till dess något initiativ tages från
riksdagens sida, allt under det att målen hopas, allt under det
att balansen växer, och allt under det att människor som komma
upp till högsta domstolen få vänta allt längre och längre på den
rättvisa, vilken i 80 °/o av samtliga fall icke blir ändrad av
högsta domstolen. Nej, så vitt jag kan se, finnes här icke
någon annan utväg än att fatta beslut om att göra någonting;
och sedan kunna vi tvista om, huruvida vi skola gå på summa
revisibilis eller på konformitetsprincipen. Därom kunna naturligtvis
olika och delade meningar råda.

Vice talmannen talade om likställigheten inför lagen. Ack,
icke ligger likställigheten inför lagen uti att alla tvistande
parter skola få gå fram till en tredje instans här i landet och
processa för att få rättvisa någon gång i framtiden; en rättvisa
som för övrigt icke är mycket värd, då den kommer först
om en 4, 6, 8, ja 10 år framåt. Nej, likställigheten inför lagen
ligger främst däri, att vi söka skapa ett gott domstolsväsen redan
i första instansen, ett pålitligt och gott domstolsväsen redan
i underrätten, så att man där kan få icke blott god utan snabb
rättvisa. Däri ligger likheten inför lagen för alla medborgare,
fattiga såväl som rika.

Jag har därmed icke sagt, att vi kunna nöja oss blott med
en instans, men jag har dock velat peka på nödvändigheten av
att vi få en snabbare rättvisa; och jag undrar, om icke den nöd -

Ang. lag wn
ändrad lydelse
av 30 k(rp.
rättegångsbalken
m. fn.
(Fort».)

Nr 45. 78

Tisdagen den 23 mars, f. m.

Ang. lag om
ändrad lydelse
av 30 kap.
rättegångsbalken
m. m.
(Forts.)

vändigheten medför som konsekvens, att man slutligen får icke
en högsta domstol som prövar sakskäl och bevisning, utan en
högsta domstol med sin naturliga uppgift, nämligen uppehållandet
av rättsenheten och främjande av rättsutvecklingen
här i landet. Men där äro vi emellertid inte ännu. Processreformen
håller på att utredas; och vad vi här än fatta för beslut,
så kommer detta beslut icke att bli något annat än ett provisorium,
gällande intill den tid, då vi få en ny processlagstiftning
framlagd och beslutad, en provisorietid som visserligen kommer
att bli rätt lång, men vars slut vi dock må hoppas skola
inträffa, om icke precis under de första åren, så dock sedan.
Det gäller för riksdagen att påskynda denna processlagstiftning
och samtidigt se till att den blir sådan att vi genom ett
snabbt och gott förfarande redan i underrätt verkligen få
bättre rättvisa och likställighet inför lagen i annan mån än vi
ha. Detta sker i ytterst ringa mån genom att gå till högsta
domstolen och att där få rätt efter många år framåt.

Det är dessa synpunkter, mina herrar, som äro orsakerna
till att vi av rent sakliga skäl måst ställa oss på den ståndpunkt,
som vi intagit; och jag ber att för mitt vidkommande få
säga, att jag varken kan eller vill stå till svars med att nu
medverka till att ingenting göres, med att låta det fortsätta
som det går, att fortfarande låta 80 °/o av de rättssökande vänta
ej blott så lång tid som nu är fallet, det vill säga 3, 4 år, utan
allt efter som åren gå, 5, 6, 7, 8 år på att få en rättvisa, so(m
dock icke blir något annat, än vad hovrätten fastställt.

Det är med anledning därav, herr talman, som jag ytterligare
anhåller att få yrka bifall till den föreliggande paragrafen.

Herr Lindqvist i Stockholm: Herr talman, mina herrar!

Jag har icke haft tillfälle att deltaga i behandlingen av detta viktiga
ärende inom lagutskottet, och detta är kanske en av anledningarna
till att min ståndpunkt icke var fullt deciderad i denna fråga, då
jag gick till detta plenum. Då jag tittade i utskottets utlåtande och
såg de ofantligt långa reservationerna, så förstod jag, att här skulle
bli en stor och vittomfattande debatt, och jag trodde, att man ur
dessa överläggningar skulle få något uppslag, som gav möjlighet till
ett bättre och fördelaktigare ordnande av denna sak, än vad Kungl.
Maj:ts förslag innebär. Men när vi nu stå inför debattens avslutning,
så nödgas jag för min del — och jag tror, att detsamma är förhållandet
med många andra i denna kammare — konstatera, att hur
betydande jurister vi än haft uppe i denna debatt och hur skarpsinniga
politiker, som sökt efter dessa nya utvägar, så ha de dock
icke lyckats finna dem.

Det har ju under hela denna debatt icke kunnat framhållas
något annat än att det finnes endast två vägar, då det gäller att
lösa denna fråga. Dessa vägar äro angivna redan i utskottets utlåtande
och i reservationerna, och det gäller nu att överväga, vilken

Tisdagen den 23 mars, f. m.

79 Nr 45.

av dessa vägar man bör följa. Jag ber då att få förklara, att jag Anff- ja.?
nu har min ståndpunkt klar, och att därtill i väsentlig mån bidragit ana™30 ^a* **
herr Staaffs storstilade första anförande under denna debatt. Jag rättegångsmåste
för min del efter det anförandet gå till en självransakan. Jag botten m. m.
frågade mig: vad kan anledningen vara till att herr Staaff i dag i (Forts.)
riksdagen kan stå upp som den främste förespråkaren för de obemedlade
klasserna och hävda en sådan ställning, som om endast och
framför allt han och hans parti skulle ömma för dessa små i samhället.
Jag sade mig, att det icke gärna kan vara möjligt, att saken
ligger så, och när jag nu övervägt med mig själv, så har jag kommit
till det slutresultatet, att det ingalunda kan vara på det sättet, att
alla dessa mål, som enligt Kungl. Maj:ts förslag skola avskäras från
behandling av högsta domstolen, skulle gälla den obemedlade klassen.

Yi veta ju alla, att i ett mål förefinnas två parter, kärande och
svarande. Vi måste först och främst se efter, hur målet är beskaffat
och vilka som äro kärande och svarande i målet, innan vi kunna
fastslå, att de obemedlade här löpa risk att gå miste om någon förmån,
därför att dessa mål icke skola få prövas i högsta domstolen.

Jag har gjort ett par små exempel för mig själv. Jag tänker mig,
att det är fråga om en olycksfallsersättning, som en arbetare kräver
ut av en arbetsgivare eller ett rikt bolag. Arbetaren förlorar i första
instans men vinner i hovrätten, och hovrätten tilldömer honom ersättning
av arbetsgivaren. Det kan vara ganska avsevärda belopp,
ehuru det ju dock i detta fall icke får gå över 1,500 kronor. Tror
man nu icke, att den ifrågavarande arbetsgivaren skulle känna det
som en bjudande plikt att gå till högsta domstolen i ett sådant fall
som detta. Och jag frågar då herr Staaff: är det nå,gon nytta för
den arbetaren eller obemedlade personen, att målet får gå dit, och
högsta domstolen kanske kommer till ett annat resultat än hovrätten
och säger, att han ingen rätt har att utfå ersättning. Låt oss också
ta ett annat exempel. Det kan tänkas, att ett rikt bolag har någon
tvist ouppgjord med en egnahemsinnehavare, som herr Staaff talade
om. Bolaget går då till domstol, och målet får samma utgång som
i det förra exemplet. Jag frågar då återigen: har den fattige och
obemedlade vunnit något på att målet får dragas inför högsta domstolen?
Jag kan icke ett ögonblick få klart för mig, att det ligger
någon rättvisa i att bedöma denna frågas läge på det sätt, som herr
Staaff gjorde, och jag tycker därför, att det är fullkomligt obefogat
av honom att, på sätt han gjorde, rikta sina hänvändelser både till
höger och vänster, varvid han också nästan ville göra troligt, att det
socialdemokratiska partiet här skulle på förhand ha intagit en bestämd,
avgörande ståndpunkt i denna fråga, ja, att det kanske icke
ens hade stannat därvid, utan att man möjligen hade bekantat sig
på något sätt med den sittande regeringen och träffat överenskommelse
om att stödja högern i detta stycke. Jag förklarar för mitt
vidkommande, att mig veterligen har någon dylik överenskommelse
med regeringen aldrig ägt rum. Och vi ha icke heller fattat något
sådant för partimedlemmarna bindande beslut, som herr Staaff
antydde.

Kr 45 80

Tisdagen den i23 mars, f. m.

Ang. lag om Det var emellertid någonting märkvärdigt i dessa herr Staaffs
***** hänvändelser. Han framställde nämligen saken så, som om i denna
”rättegångs- fråga inom hans eget parti rådde fullständig enighet om den ståndbalken
m. m. punkt, han själv intog och förfäktade. Men att så icke är förhål(Forts.
) landet, det veta vi nog -kanske litet var i denna kammare, och det
framgår ju allra häst av utskottets eget utlåtande, varav man finner,
att två av de liberala ledamöterna i lagutskottet ha följt utskottet
i dess beslut. Och bland dessa finna vi en, jag tror jag vågar säga
det, av våra främsta jurister, nämligen professor Alexanderson.
Detta vittnar väl tämligen klart och tydligt om att man ingalunda
i det partiet heller är så enig, som herr Staaff påstod. För övrigt
tror jag icke, att detta är någon partifråga och att den icke heller
bör göras till en sådan.

Yi äro däremot alla fullständigt eniga om, att det icke längre
går för sig, att man icke gör någonting åt det missförhållande, som
man ser och äger vetskap om att det existerar, nämligen överhopningen
av mål i högsta domstolen. Yi känna som sagt alla med
oss, och det har också uttalats från alla håll, att något måste göras.
Men när man nu, som jag nyss antydde, icke har lyckats anvisa
några nya framkomliga vägar, och när de yrkanden, som framställts,
ingalunda, såvitt jag förstår, skulle leda till något bättre resultat,
så är det väl andra kammarens plikt och skyldighet att bidraga
till, att frågan nu blir avgjord på det mest fördelaktiga sätt,
som kan åstadkommas.

I likhet med herr Sven Persson måste jag uttala min förvåning
över att herr Staaff yrkade bifall inte till herr Lindhagens reservation
i sin helhet utan endast till den kläm, som återfinnes i herr
Lindhagens reservation. Om herrarna läsa den klämmen — och
det förmodar jag, att alla hava gjort — så skola ni finna, att där icke
alls anvisas några nya och andra vägar än dem som varit under
omprövning i lagutskottet och i riksdagen. Där föreslås endast,
att frågan skall ytterligare undersökas, och att man bör söka efter
andra och lämpligare vägar, men vilka vägar detta skulle vara, är
icke alls uttalat i klämmen. I sin motivering däremot har ju herr
Lindhagen dragit upp en hel del riktlinjer, som otvivelaktigt kunna
vara värda att prövas. Men tar herr Staaff bort herr Lindhagens
motivering och endast yrkar bifall till hans kläm, så förvånar det
mig verkligen, om han tror, att han därmed kan gagna saken.

På grund av vad jag nu funnit mig böra säga, ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Lindh agen: Ja, det är väl en ganska allmän känsla
i kammaren, och det har jag också från många håll förnummit,
att man står mycket tveksam nu då denna fråga skall avgöras.
Det finns då ett gammalt ordspråk, som säger: in dubio non est
agendum, vilket fritt skulle kunna översättas: man bör ej kasta
sig ut i mörkret utan att veta, om man har fast mark under fotterna.

Tisdagen den 23 mars, f. m.

81 Nr 45.

Jag begärde ordet egentligen därför, att herr Sven Persson A»g- lag om
i Norrköping anförde, att det skulle komma att saknas alla
riktlinjer, därest endast klämmen i min reservation bifölles, men rätug&ngsicke
motiveringen. Ja, där finnes i alla fall uttalad en anhållan hälben m. »».
om framläggande av »ett nytt förslag, som på ett riktigare, (Forts.)
fullständigare och mera betryggande sätt tillgodoser» det ifrågavarande
ändamålet. Däremot är det nog riktigt, som herr
Sven Persson anmärkte, att det råder olika meningar även i kammaren
om vilka vägar man bör välja.

Nu ber jag i alla fall att få säga, att det är första gången.,
som riksdagen på allvar har ställts inför denna fråga. Det är
första gången, som man tvungits att verkligen angiva alla sina
betänkligheter och komma fram med sina förslag till förbättring.
Kungl. Maj :t har icke, heller förut haft saken inför ögonen
så, som han får genom detta lagutskottsbetänkande och
denna riksdagsdebatt. Därav kommer åtskilligt övervägande,
som är ytterst nyttigt, och som ger sig av sig självt. Härigenom
får Kungl. Maj :t anledning att taga under övervägande saker,
som han förut icke haft ögonen öppna för utan i stället endast
följt gamla riktlinjer. Vi se ju också, att man möjligtvis kan
tänka sig såsom riktlinje för framtiden: för det första Kungl.

Maj :ts förslag, därnäst detta påspätt med konformitetsprincipen
för mål mellan 1,500 och 5,000 kronors värde, vilket ju lagutskottet
självt ifrågasatt, och slutligen alla övriga mål. Detta
synes dock vara alltför olika principer. Är det icke riktigt
i alla fall, att få ett fullständigare och mera betryggande övervägande
av saken för att få ett för framtiden mera beståndande
resultat och efter mera enhetliga principer. Det är ju i alla
fall också någonting nytt som tillkommit, och det är konformitetsprincipen,
vars tillämpning lagutskottet ju självt ifrågasatt
skola ytterligare utsträckas. Nu ha visserligen herrar Schotte
och Pettersson i Södertälje försökt sig på en formulering härav
under § 5, men mot detta har anmärkts både av föredraganden
och av andra inom utskottet att det är ytterst vanskligt att
försöka, sig på eu sådan formulering, innan ännu saken är närmare
utread. Även därutinnan är det alltså synnerligen viktigt
och nyttigt att frågan kommer under ett mera betryggande
övervägande, än vad herrar Schotte och Pettersson i Södertälje
rimligtvis kunnat ägna densamma.

Slutligen föreligga även en hel del andra frågor, som först
nu framförts till verkligt beaktande, och som även Kungl. Maj :t
kan behöva taga under övervägande. Tänk bara på den störa
oreda, som kan uppstå genom revisionsskillingens utsträckning
även till besvärsmål, under det att man dock på samma gång bibehåller
den stora skillnaden mellan revisionssaker och besvärsmål
i avseende på besvärstiden och övriga, prestanda. Vidare
kan det behöva tagas under bättre övervägande, i vad mån
hovrätterna äro kompetenta att i sista hand döma även på det
sätt, Kungl. Maj :t föreslagit, en fråga, som man förklarat att

Andra kammarens protokoll 1915. Nr h5. 6

Nr 45. 82

Tisdagen den 23 mars, f. m.

Ang. lag om man visserligen ägnat sin uppmärksamhet men dock icke hunnit
ändrad lydelse ordentligt penetrera.

TäiugånT , , man allt detta tillhopa, tror jag, mina herrar, att

lalken m. m. cLet tinnes rikliga anledningar att vara betänksam, och i sakens
(Forts.) nuvarande skick begära ett nytt övervägande av det nu hopade
nya materialet för frågans bedömande.

Herr Staaff: Blott ett par ord, herr talman! Det är alldeles
klart, att om man uppställer ett sadant exempel, som herr Lindqvist
gjorde och säger: Om en person fått rätt i hovrätten, och sedan
hans motpart skulle fa draga honom till högsta domstolen och hans
motpart där skulle få rätt, då vore det väl mycket bättre för den
förre, om han fatt stanna hos hovrätten. Ja, det kan väl ingen
neka till, men det är icke på det sättet man får se saken. Den fråga som
här föreligger, nämligen huruvida det är riktigt att avskära alla mål
under ett visst belopp från rätt att komma till högsta domstolen,
som förutsattes garantera säkraste rättvisa domar, kan enligt min
tanke omöjligen besvaras genom att framhålla, att regeln skulle verka
fördelaktigt för den som får stanna vid hovrättens dom, oaktat han
skulle fått orätt i högsta domstolen.

Man bär klandrat mig, även herr Lindqvist gjorde det, därför
att jag yrkat bifall till herr Lindhagens kläm, men icke till hans
motivering. Gentemot detta vill jag erinra om att vilken än utgången
av denna fråga må bli i denna kammare, så blir det icke någon
riksdagsskrivelse av sedan första kammaren fattat sitt beslut i
frågan; den utgången är utesluten. Däremot tror jag, att Kungl.
Maj :t skulle få ett mycket gott underlag, om andra kammaren nu
skulle säga nej, ty då betyder det: giv oss något annat än summa
revisibilis och gå djupare i de andra synpunkterna och med de andra
medlen, än vad man hittills gjort! Detta betyder det, och jag tvivlar
för min del icke på, att icke Kungl. Maj :t skulle efter ett negativt
beslut av kammaren komma att ställa till med en sådan utredning
och att den skulle leda fram till målet.

Herr Persson i Norrköping: Blott en liten upplysning, herr
talman! Det förhåller sig verkligen såsom herr Lindqvist sade, att
de fattiga i flera fall äro svarande än kärande i högsta domstolen.
I de mål, som varit före i högsta domstolen under 1913 och 1911,
och i vilket parterna eller någon av dem kunnat hänföras till arbetarna,
var det 27 %, som voro kärande, men icke mindre än 46 % som voro
svarande. — Som ett bevis på hur fort det går med rättvisan i detta
land kan jag för övrigt omtala, att först i dag, när vi behandla
denna fråga, lärer i högsta domstolen föredragas Typogra (''förbundets
många mål från storstrejken 1909, och nu skriva vi 1915. Är icke
detta tillräcklig motivering för att något verkligen behöver göras?

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Hassel
rot: Herr talman, mina herrar! Herr Lindhagen är, som vi
alla veta. en mycket intelligent man. Han måste således också

Tisdagen den <23 mars, f. m.

83 Nr 45.

veta, att den väg, som han nu vill rekommendera för avhjälpandet
av ifrågavarande missförhållande, icke är framkomlig under
de närmaste åren åtminstone.

Herr Lindhagen är utan tvivel därjämte en praktisk man.
Det har han under sin verksamhet såsom riksdagsman visat, men
jag överdriver nog icke, om jag i alla fall säger, att han är
framförallt en idealernas man. Jag åberopar såsom bevis härpå
den massa motioner han kommer fram med här i riksdagen, t. ex.
i år om införande av allmän världsfred, om nationernas rätt att
leva sitt eget fria liv o. s. v., alla innehållande mycket vackra
tankar. Dessa motioner ha nu avslagits. Jag känner herr Lindhagen
tillräckligt för att veta, att han lider av detta sina
motioners öde. Han lider icke därför, att han personligen rönt
motgångar, men därför, att han är övertygad, att vad han i
dessa motioner sagt är rätt, och alltså därför, att rätten icke har
förverkligats. Om herr Lindhagen, som utsträckt sin vittfamnande
tankeverksamhet till Asiens och Afrikas, ja alla jordens
folkslag ville i dag särskilt tänka på sina medbroder och medsystrar
här i landet, som i följd av den långsamma rättskipningen
allt för sent bekomma sin rätt, skulle han vara i tillfälle att
omedelbart bidraga till något gott. Nu säger han emellertid
i stället bara: i tvivelaktiga fall bör man icke handla! Detta
är enligt min mening icke rätt.

Herr Staaffs uppträdande här i dag ger vid handen, atl
herr Staaff synes tro, att det är meningen att tillfoga vårt
folk en den allra grövsta rättskränkning. .lag misstänker, att,
om förslaget går igenom, vi få höra detta slagord upprepas vid
rätt många, mer eller mindre lämpliga tillfällen. Men förhål
landet är icke sådant, herr Staaff. Svenska folket befinner
sig i en uppenbart nödställd belägenhet, och det behöver ome
delbar räddning. Jag för min de! beundrar i mångt och mycket
det svenska folket och jag älskar det svenska folket. Därför
att jag beundrar det, tror jag, att dess representanter, som ju
böra vara de yppersta av folket, i dag skola veta att åstadkomma
räddning, och därför att jag älskar det, hoppas jag att
så skall ske.

Jag hemställer till eder, mina herrar, om ni verkligen våga
taga på edert samvete att kullvotera detta förslag. När tro
ni, att vi skola kunna enas om ett annat ? Visserligen säger
herr Staaff nu: det går lätt, ty här har regeringen fått direktiv.
Jag vet emellertid icke, vad vi ha fatt för direktiv, i
Vidare mån än att herr Staaff hänvisat till extra bisittare i
högsta domstolen. Men vad skulle riksdagen sagt, om regeringen
kommit fram med detta förslag i år? Vid upprepade tillfällen,
senast 1914 har riksdagen förkastat dylika förslag.

Ja, mina herrar, om, såsom jag tror, den satsen är riktig, att
den, som sent kommer till sin rätt, får ofta ingen rätt alls, så
gr det också sant, vad jag nu säger, att ett avslag på den
kurigl. propositionen betyder rättsvägran för svenska folket,

Ang. lag omändrad
lydelse
av 30 kap.
rättegångsbalken
in. m.
(Forts.)

Nr 45. 84

Tisdagen den 23 man, f. m.

Ang. lag om
ändrad lydelse
av 30 kap.
rättegångsbalken
m. m.
(Fort».)

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner
på l:o) godkännande av förevarande paragraf, 2:o) bifall
till det yrkande, som under överläggningen framställts av herr Lindhagen,
3:o) bifall till det av herr Staaff gjorda yrkandet samt 4:o)
avslag å utskottets förslag till paragrafen; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen vara med övervägande ja besvarad.
Votering begärdes likväl, i anledning varav och sedan till kontraproposition
antagits den under 3 :o) angivna propositionen, nu uppsattes,
justerades och anslogs följande omröstningsproposition:

Den, som vill, att kammaren godkänner 1 § i lagutskottets förevarande
förslag till lag om ändrad lydelse av 30 kap. rättegångsbalken,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, har kammaren bifallit det av herr Staaff under
överläggningen framställda yrkandet.

Voteringen utvisade 117 ja mot 86 nej, vadan kammaren godkänt
utskottets förslag till lydelse av förevarande paragraf.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 5,19 e. m. för att
åter sammanträda kl. 7 e. m., då enligt utfärdat anslag detta plenum
komme att fortsättas.

In fidem
Per Cronvall.

Stockholm 1016

Kung!. Boktryckeriet, P. A. Noretedt & Söner

i stut)