1915. Andra kammaren. Nr 27 (Riksdagens protokoll 1915:27)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1915. Andra kammaren. Nr 27.

Lördagen den 27 februari, f. m.

Kl. 11 f. m.

§1.

Upplästes följande till kammaren inkomna protokoll:

År 1913 den 27 februari sammanträdde kamrarnas valmän för utseende
av kommitterade för tryckfrihetens vård; och befunnos efter
valförrättningens slut bava blivit till kommitterade utsedda:

f. d. riksantikvarien Gustaf Oscar Augustin Montelius f.

d. lektorn Teofron Adolf Säve
f. d. bibliotekarien, svenska akademiens ständiga
sekreterare, Erik Axel Karlfeldt
f. d. justitierådet Ernst Trygger
riksbanksfullmäktiges ordförande Sixten Gabriel
von Eriesen

hovrättsfiskalen Karl Johan Daniel Schlyter

D. Persson i Tällberg.
Erik Palmstierna.

med 23 röster

» 23 y>

» 23 »

» 23 >

David Bergström.
Axel Westman.

Jämte det protokollet lades till handlingarna, beslöt kammaren,
att riksdagens kanslideputerade skulle genom utdrag av kammarens
protokoll underrättas om valet samt anmodas låta uppsätta och till
kamrarna avgiva förslag till dels förordnanden för de valde, dels
oek paragraf rörande valet i riksdagsbeslutet.

§ 2.

Föredrogos var för sig Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid:

till lagutskottet propositionen nr 43, med förslag till lag om inskränkning
i inmutningsrätten; samt

till jordbruksutskottet propositionerna:

nr 34, angående försäljning av viss kronans andel i det till solAndra
kammarens protokoll 1915. Nr ®7. 1

Kr 27.

Lördagen den 27 februari, f. in.

Ang. avlöningar
till
nvila ledamöter
i krigsrätterna
m. fl.

datroten nr 67 vid Uppvidinge kompani av Kalmar regemente körande
soldattorp i Kronobergs län;

nr 44, angående försäljning till Strängnäs landsförsamling av
mark från förra hospitalshemmanet Stenby nr 1 i Södermanlands län;

och

nr 45, angående försäljning av vissa kronoegendomar ock upplåtande
av lägenheter från sådana egendomar.

§3.

Vidare föredrogos och hänvisades till statsutskottet de på kammarens
bord liggande motionerna, nämligen nr 199, av herr Nilsson
i Kristianstad m. fl. och nr 200, av herr Söderberg i Stockholm.

§ 4.

Lagutskottets härpå föredragna utlåtande nr 8 bordlädes åter.

§5-

Till avgörande förelåg nu statsutskottets memorial, nr 11, i anledning
av kamrarnas återremiss av punkt 16 (avlöningar till civila
ledamöter i krigsrätterna m. fl.) i statsutskottets utlåtande nr 2 angående
regleringen av utgifterna under riksstatens andra huvudtitel.

I den till riksdagen den 14 januari 1915 avlåtna propositionen
angående statsverkets tillstånd och behov hade Kungl. Maj:t i punkten
16 under andra huvudtiteln föreslagit riksdagen att dels godkänna
ej mindre ett av departementschefen framlagt förslag till avlöningsstat
för den civila personalen vid regements- och stationskrigsrätterna,
att tillämpas från och med år 1916, dock med rätt för Kungl.
Maj:t att i särskilt fall fördela i staten för viss befattning upptagen
avlöning eller arvode på två eller flera befattningshavare, än även
de villkor och bestämmelser, som av departementschefen föreslagits
för auditörernas åtnjutande av de i samma stat upptagna avlöningsförmåner; dels

förklara, att en var, som med eller efter ingången av år 1916
tillträdde auditörsbefältning vid regements- eller stationskrigsrätt,
skulle vara pliktig att underkasta sig ovanberörda villkor och bestämmelser; dels

besluta,

att med fullmakt försedd auditör å äldre stat vid avdelning av
krigsmakten, där enligt den nya orginasitionen skulle vara anställd
auditör utan anställning vid jämväl annan sådan avdelning, skulle
såvida han icke före den 1 oktober 1915 anmälde, att han ville övergå
till den nya avlöningsstaten och underkasta sig därvid fästade villkor
och bestämmelser, bibehållas vid avlöningen å den äldre staten
ävensom vid honom förut tillkommande rätt till pension;

att, därest med fullmakt försedd auditör å äldre stat vid avdel -

Lördagen den 27 februari, f. ni.

3 Nr

ning av krigsmakten, som enligt den nya orginasationen skulle kava
auditörsbefattning gemensam med annan sådan avdelning, icke utnämndes
till innehavare av ny auditörsbefattning, han skulle vid ingången
av år 1916 uppföras å allmänna indragningsstaten;

samt att å allmänna indragningsstaten sålunda uppförd auditör
ej mindre skulle vara berättigad att fortfarande uppbära den avlöning,
varav han vid överflyttningen vore i åtnjutande, dock med
skyldighet att, i händelse han erhölle krigsdomar- eller auditörsbefattning
å den nya staten, frånträda avlöningen å indragningsstaten under
den tid, han innehade sistnämnda befattning, än även skulle bibehållas
vid honom förut tillkommande rätt till pension;

dels till avlöningar för den civila personalen vid regements- och
stationskrigsrätterna under andra huvudtiteln uppföra ett ordinarie
anslag å 116,250 kronor;

dels ock medgiva, att, därest krigsdomare eller auditör vid regements-
eller stationskrigsrätt åtnjutit ledighet från visst eller vissa
krigsrättssammanträden, till den, som i hans ställe tjänstgjort i krigsrätten,
finge från det under andra huvudtiteln uppförda förslagsanslaget
till ersättning åt domare, vittnen och parter utbetalas ersättning,
utöver vad den ledige krigsdomaren eller auditören vore skyldig
att i sådant avseende utgiva, med belopp för varje dag sådant
sammanträde pågått av* 10 kronor vad krigsdomare anginge och 15
kronor vad anginge auditör.

Statsutskottet hade under punkten 16 i sitt utlåtande nr 2 avgivit
yttrande över Kungl. Maj :ts berörda förslag, men hade punkten
emellertid av kamrarna blivit till utskottet återförvisad.

Uti nu föreliggande memorial hemställde utskottet, att riksdagen
måtte

a) till avlönande av den civila personalen vid regements- och
stationskrigsrätterna på extra stat för år 1916 bevilja ett anslag å
102,320 kronor;

b) fastställa följande övergångsstat för vissa auditörer:

			\	Lön	Tjänst- görings- pen- ningar	Dagavlö-ning ä 2 kronor förslags-vis	Summa
1	auditör vid	Västerbottens regemente . . .	900	400	120	1,420
1	>	>	Jämtlands fältjägarregemente .	900	400	120	1,420
1	>	»	Vaxholms grenadjärregemente .	900	400	120	1,420
1	>	5	Skånska husarregementot . . .	900	400	120	1,420
1	»	>	flottans station i Karlskrona .	3,000	1,000	—	4,000
			Summa	6,600	2,600	480	9,680

Ai^n. För auditören vid flottans station i Karlskrona kan lönen efter 5 år höjas
med 500 kronor och efter 10 år med ytterligare 500 kronor.

Ang. avlöningar
till
civila ledamöter
i krigsrätterna
m. fl.
(Fort*.)

Jfr 27. 4

Iiördagen den 27 februari, f. m.

Ang. av- samt för genomförande av denna stat å andra huvudtiteln upp cMiTuda-

^°ra ordinarie anslag: »Avlöning till vissa å äldre stat kvarståinöter
i krig»- ende auditörer» å 9,680 kronor, därav förslagsanslag till dagavlöning
rätterna m. fl. 480 krOllor;

(Forte.) c) medgiva, att de innehavaren av auditörsbefattningen vid flot tans

station i Karlskrona tillkommande ålderstillägg finge från och
med år 1916 utgå från andra huvudtitelns ordinarie förslagsanslag
till ålderstillägg;

d) medgiva, att, därest krigsdomare eller auditör vid regementeeller
stationskrigsrätt åtnjutit ledighet från visst eller vissa krigsrätt
s s a in rn a n t räden, till den, som i hans ställe tjänstgjort i krigsrätten,
finge från det under andra huvudtiteln uppförda förslagsanslaget
till ersättning åt domare, vittnen och parter utbetalas ersättning,
utövter vad den ledige krigsdomaren eller auditören kunde
förklaras skyldig att i sådant avseende utgiva, med belopp för varje
dag sådant sammanträde pågått av 10 kronor vad krigsdomare anginge
och 15 kronor vad anginge auditör.

Vid memorialet var emellertid fogad reservation av herr E. A.
Nilson i Örebro, vilken ansett, att utskottet bort hemställa om bifall
till Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning.

Sedan utskottets hemställan föredragits, gav herr talmannen på
begäran ordet till

Chefen för justitiedepartementet herr statsrådet Hasselrot,
som anförde: Herr talman, mina herrar! I 1914 års statsverksproposition
begärde Kungl. Maj:t till avlöning åt auditörerna ett
belopp av 56,600 kr. 1 den nu föreliggande propositionen har
Kungl. Maj:t gjort framställning om ett anslag för samma ändamål
av 69,700 kr., vilket alltså innebär en ökning av 13,100 kr.
Det kan ju synas nyckfullt, att siffrorna sålunda väsentligt växla
under så kort tid. Här föreligger emellertid icke någon nyckfullhet.
Den föreslagna ökningen är beroende av ett riksdagens beslut,
det beslut nämligen, varigenom i krigslagarna infördes bestämmelse
om, att sträng arrest i regel endast får ådömas av
krigsrätt. Denna anordning kommer uppenbarligen att högst väsentligt
öka auditörernas arbetsbörda. Auditörerna äro som bekant
skyldiga att närvara vid alla krigsrättssammanträden samt
att uppsätta och expediera alla krigsrättens protokoll och beslut.

Statsutskottet har nu föreslagit avvikelse i två hänseenden
från Kungl. Maj:ts förslag. Sålunda har utskottet till en början
föreslagit, att det belopp, som utskottet förordat skola utgå, skall
anvisas av extra anslag. Detta anser jag vara principiellt oriktigt.
Auditörerna äro nämligen, mina nerrar, domare, och därom
torde alla vara ense, att domarna böra vara så självständiga som
möjligt. Men obestridligt gör man intrång på denna princip, om
riksdagen nu följer statsutskottet. Den andra avvikelsen består
däri, att statsutskottet föreslagit en avprutning på 4,250 kr. Detta

Lördagen den 27 februari, f. m.

5 Nr 27.

belopp är icke i och för sig avsevärt, men det blir onekligen be- -%• antydande,
om man tar hänsyn till den avlöning, som Kungl. Maj:t
föreslagit för auditörerna eller allenast 1,400 kr. per auditör och lerig*-regemente, vilket enligt min mening är det minsta möjliga, och i rätterna m. /.
avseende å det minsta möjliga ges icke någon prutmån. (Forts.)

Jag beklagar livligt, om kammarens beslut skulle sammanfalla
med utskottets. Jag ber därjämte få uttala de största farhågor för,
att det i sådant fall skall visa sig mycket svårt eller omöjligt att
på tillfredsställande sätt rekrytera auditörskåren, och få vi mindre
göda auditörer, få vi dålig militär rättskipning.

Vidare yttrade:

Herr E. A. Nilson i Örebro: Herr talman! Som kammaren
behagade finna av den reservation, som åtföljer statsutskottets föreläggande
memorial, har jag icke kunnat biträda den hemställan,
som utskottet i detta memorial gör. Statsutskottet anlägger på
den fråga, som det nu gäller, huvudsakligen, ja, man kan säga
uteslutande, löneregleringssynpunkter. Vilken vikt man än må
tillmäta dem, så anser jag likväl, att tryggheten ur rättskipningssynpunkt
är av väsentligare innebörd och att den bättre tillgodoses
genom Kungl. Maj:ts förslag än med utskottets förslag. Av
den anledningen har jag inom utskottet biträtt det kungl. förslaget
och jag gör det nu, och detta så mycket mer som den besparing
utskottet vill åvägabringa å 1916 års stat endast utgör
4,250 kr.

^Riksdagen antog i fjol, som herr justitieministern erinrat om,
uy strafflag för krigsmakten och i samband därmed ny lag angående
krigsdomstolar och rättegångsförfarandet vid dem. Dessa
lagar skola vinna tillämpning från den 1 januari nästa år. De
nya formerna för rättskipning emotses med stort intresse av vida
kretsar av vårt lands befolkning, och man väntar sig mycket av
desamma. Utan att nu ingå på ett bedömande därav i detta fall
vill jag som eu allmän mening uttala, att hur god en form än må
vara, beror det väsentligen på tillämpningen av de givna formerna,
huruvida dessa komma att verka ändamålsenligt eller icke. Den
nu föreliggande frågan gäller en väsentlig del av de personer, som
skola ge liv och anda åt den njm rättskipningens former, den gäller
deras ställning och avlöningsförhållanden.

Riksdagen har enligt min mening med all rätt lagt utomordentlig
vikt vid själva organisationen av krigsdomstolarna och
rättegångsförfarandet därstädes. Ja, riksdagen har lagt så stor
vikt vid den saken, att då år 1908 ett förslag till ny strafflag
underställdes riksdagens prövning, avvisade riksdagen efter tillrådan
av ett enhälligt lagutskott denna framställning, emedan icke
samtidigt framlades förslag till nytt rättegångsförfarande eller ny
organisation av krigsdomstolarna. Uti sitt utlåtande anmärkte lagutskottet,
att den nuvarande domstolsorganisationen företedde en
svaghet därutinnan, att auditörerna endast voro förordnade och

Sv 37. 6

Lördagen den 27 februari, f. iu.

Ang. avkäningar
till
<dvila ledamöter
i krigsréttema
ai. ji.
(Fotte.)

både eu relativt liten avlöning, ett förhållande, som bland annat
syntes lagutskottet vara ett starkt vittnesbörd om behovet av eu
revision av domstolsorganisationen och rättegångsförfarandet. Av
den anledningen avstyrktes förslaget, såsom jag förut erinrat.
Eu sådan ståndpunkt intogo lagutskottet och riksdagen 1908. Den
svaghet uti organisationen, varpå lagutskottet till stor de! byggde
sitt avstyrkande, skulle genom ett bifall till statsutskottets föreliggande
förslag fortfarande stå kvar.

Då andra huvudtiteln behandlades för några dagar sedan i
riksdagen, beslöt riksdagen bifalla Kungl. Maj:ts förslag till organisation
av den militära överdomstolen, det vill säga krigshovrätten,
som skall bestå av tre civila rättskunniga ledamöter och
två militära ledamöter. Nu är det fråga om de militära underdomstolarna,
som skola bestå av två civila rättskunniga, krigsdomaren
och auditören, samt två militära ledamöter. I den militära
underdomstolen blir sålunda det civila rättskunniga elementet
svagare företrätt än inom den militära överdomstolen. Men
detta kan icke utgöra skäl för att ge underdomstolen en lösligare
ställning än överdomstolen. Tvärtom synes det mig, att den omständigheten
talar i rent motsatt riktning. Av de civila ledamöterna
är krigsdomaren en nyhet liksom åklagaren eller krigsfiskalen.
Auditörsinstitutionen är däremot ingen nyhet utan har gammal
hävd inom krigsmakten.

Nu förhåller det sig emellertid så, att det är auditörerna,
som äro orsaken till, att statsutskottet förordat att ge hela den
militära underdomstolsorganisationen en lös ställning genom att
på extra stat uppföra en klumpsumma för ändamålet ifråga. Det
finner jag för min del vara mindre lyckligt, ja, rent av betänkligt,
först och främst med hänsyn till att det, såsom herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet redan erinrat, genom
bestämmelsen i § 36 regeringsformen stadgats, att innehavare av
domareämbete, högre som lägre, icke skola kunna skiljas från
ämbetena utan laga dom och rannsakning. Men icke allenast med
hänsyn därtill, utan jämväl med hänsyn till den omständigheten,
att den lag, som riksdagen antog i fjol och som, såsom jag redan
erinrat om, skall börja tillämpas från och med den 1 januari
nästa år, tydligt och klart bjuder, att auditörerna skola utnämnas
av konungen.

Auditörerna få genom den nya strafflagen för krigsmakten
och det från och med den 1 januari lagstadgade militära rättegångsförfarandet
eu väsentligt ökad arbetsbörda och en mera arn
svarsfull ställning, än de förut haft. Så skall bland annat auditören
vara vederbörande chefs ansvariga rådgivare i disciplinmål.
Hans ställning härutinnan är av grannlaga natur, och den kräver
av sin man gott omdöme, god psykologisk blick och förmåga att
kunna ge skäl för den mening, vartill han kommit, men den kräver
också fasthet och självständighet från hans sida. Chefen har
visserligen rätt att uraktlåta att följa det råd, som hans juridiska
rådgivare ger, men om han det gör, så är det anditörens plikt att

Lördagen den 27 febrnari, f. in.

7 Nr 27.

till protokollet angiva sin ifrån chefens avvikande mening. Om <*«-

han det underlåter, är han medansvarig för det beslut, som chefen
fattat. Det torde vara klart, att anledningar till konflikter nog möter ,■
kunna komma att förefinnas, men är det så, då borde det ocksårä«er»« »>. fl.
vara klart, att det är starka skäl, som tala för att auditörernas (Lorta.)
grannlaga ställning, vilken, som jag förut sagt, hör vara förenad
med allmän fasthet och självständighet, gives det stöd, som kan
vinnas därigenom, att auditörerna erhålla (len fasta ställning, som
är i full överensstämmelse med lagens både bokstav och anda,
som bjuda, att de utnämnas av konungen.

Utskottet söker nu visserligen undkomma detta lagens bestämda
krav genom att på sidan 11 i sitt utlåtande säga, att »utskottet
visserligen icke förbisett, att, enligt lagen om krigsdomstolar och
rättegång därstädes, auditörerna skola utnämnas av Kungl. Maj:t,
men lärer denna bestämmelse icke kunna vara till hinder för att
i detta som i så många andra fall, då en definitiv lönereglering
icke för tillfället kan ske, tjänsterna tills vidare uppehållas på
av Kungl. Maj:t utfärdade förordnanden». Detta skäl kan emellertid
icke vara tillfyllest. Frånsett om det är riktigt att på
detta sätt befria sig från lagens tydliga och klara bud, sä frågar
jag: är utskottets skäl hållbart? Så synes mig ingalunda vara
förhållandet. Visst lian man nu åvägabringa och genomföra en
lönereglering, det visar den kungl. propositionen. Den kung!,
propositionens tillvaro slår i själva verket ihjäl utskottets skäl i
detta hänseende. Det beror således icke pa förmågan att nu kunna
genomföra en lönereglering, som det berör, ty i detta fall äger
nog den gamla sentensen sin fulla giltighet, att »vad man vill,
det kan man».

Utskottet bygger sin ståndpunkt väsentligen därpå, att man f. n.
saknar erfarenhet rörande auditörernas blivande arbetsbörda. Ja,
det må vara, men det gäller i lika hög grad, ja i ännu högre grad
krigsdomarna och krigsfiskalerna. Eu auditörs arbete beträffande
rättsskipningen och handläggningen av disciplinmål är emellertid
beroende på faktorer, som t. o. m. undandraga sig varje statistisk
värdesättning- Det kan nämligen vara så, att det vid ett truppförband
kan vara väsentligt liera mål än vid ett annat, utan att
därmed är sagt, att arbetsbördan vid det förra är större än vid
det senare. Det kan i själva verket vara tvärt om. Ty arbetsbördan
är i mycket hög grad beroende av målens beskaffenhet.

Men det beror icke allenast därpå, utan det beror i mycket hög
grad på vederbörande chefs förmåga att sköta och handha sin trupp,
om målens antal ökas eller minskas. Då det alltid är mycket angenämare
att anföra exempel, särskilt då de kunna utgöra förtjänstfalla
föredömen, så skall jag tillåta mig att meddela en iakttagelse,
som jag gjort för några är tillbaka vid ett kompani inom ett sydsvenskt
infanteriregemente. Det var sista dagarna i juli månad
det året. De värnpliktiga i detta kompani bestodo av stadsbor,
och sålunda skulle de enligt vanlig uppfattning omfatta element,
som inom sig skulle räkna, sådana personer, som mera skulle ha

Nr 27.

Lördagen den 27 februari, f. in.

Aus- av- anlag för att vara indisciplinära. Men där ägde det förhällandet
äZuTleda- rum Vld detta kompani, att i slutet av juli månad fanns icke en
möter i Jcrigs- enda bestraffning vid samma kompani, straffjournalen för komparnttema
m. fl. niet var fullständigt blank. Men förhållandet mellan kompaniche(Fort*.
i ten och hans kompani var sådant, att när kompaniet kom tillbaka

efter de mest krävande och ansträngande militära prestationer, så
hade man hart när velat bära chefen i gullstol, om man fått göra
det. Och sådan kompanichefen var, sådan var också hans adjutant.
Men låt oss nu antaga att den kompanichefen avgick, och
en annan kom i hans ställe, som icke hade samma förmåga att ta
sin trupp, möjligen kanske icke var så krävande ifråga om den
rent militära tjänsten som hans företrädare, och som icke hade det
gemyt, som denne, utan kanske i viss mån var vad man med ett
vulgärt uttryck velat kalla småkitslig. Och för mig står det alldeles
klart, att den omständigheten kunde vara tillräcklig för att
öka antalet disciplinära förseelser, detta, är lika visst som det är
tydligt a^t en chef, som har förmåga att vinna sitt manskap genom
ett förtroendefullt uppträdande, förekommer inånga anledningar till
bestraffningar.

Väger jag sålunda fördelar och olägenheter, som skulle vara
förbundna med Kungl. Maj:ts förslag och med utskottets förslag,
så kan jag icke komma till annat resultat, än att fördelarna äro
större och olägenheterna mindre ifråga om Kungl. Maj:ts förslag,
da, Kungl. Maj:ts förslag tillgodoser bättre rättssäkerheten, och
detta ensamt är nog för att i mina ögon uppväga alla de skäl, som
statsutskottet har anfört för sin ståndpunkt. Detta gör, herr talman,
att jag utan varje tvekan anhåller, att kammaren måtte avslå
utskottets hemställan och bifalla den vid memorialet fogade ■
reservationen.

Herr Nilsson i Kabbarp: Mina herrar! Det torde vara
ganska begripligt, att när statsutskottets tredje avdelning vid behandlingen
av andra huvudtiteln tog itu med denna speciella fråga
angående de underordnade krigsrätterna, ställde den sig ganska
undrande och spörjande. Det är ju en ganska stor och kostsam
sak. Det gäller att anställa icke mindre än 103 nya tjänstemän.
Och avdelningen kunde icke blunda för det faktum, att den utredning,
som förefanns i propositionen, var ganska klen. Avdelningen
kunde ställa sig så mycket mera undrande, som detta ärende
i sig innesluter eu lönereglering av mycket ovanlig, för att inte
säga singular beskaffenhet. Här föreslår nämligen Kungl. Maj:t
bland annat att på ordinarie stat uppföra 35 auditörer med avlöningen
fördelad i lön och tjänstgöringspenningar, men utan ålderstillägg
och utan pensionsrätt — för den skull måste ju också
ändring göras i pensionslagen. Dessutom har här bifogats en
tvångsbestämmelse, att därest dispositionerna inom härordningen
skulle på visst sätt förändras, så skulle också dessa auditörer
kunna få vidkännas minskning i sin ordinarie avlöning. Denna
egendomliga lönereglering har givetvis dikterats av de särskilda

Lrrdagcn den 27 februari, f. in. 9

förhållanden, som föreligga i detta fall. En passant vill jag emellertid
påpeka, att ett sådant sätt att reglera inte medför idel fördelar
eller idel besparingar. Ty det är ju givet, att då man betar
dessa tjänstemän pensionsrätt, så betar man också staten möjligheten
att bli av med en t. ex. på grund av sjukdom oduglig
tjänsteman. Staten måste behålla honom, tills han fyllt de 67
åren, och således betala hans lön hela denna tid.

Utskottsavdelningens och sedan även utskottets tveksamhet
gällde naturligtvis egentligen de avlöningsbelopp, som skulle tillmätas
dessa 35 auditörer. De avlöningar, som föreslås, växla ju
betydligt, från 700 kronor upp till 5,000 kronor. Och det lyser
igenom i raderna i den kungl. propositionen, att man även inom
departementet känt sig ganska tveksam och oviss. Under den
gamla ordningen ha auditörsplatserna varit mycket eftersökta,
trots den klena avlöningen. Delvis har det varit rena sinekurer.
Och i allmänhet har arbetet varit ganska ringa. Nu är det ju
givet, att i och med deu nya krigslagstiftningen komma auditöterna
att få åtskilligt mera att göra. Men hur mycket mer de få
att göra, i hur hög grad deras arbete kommer att ökas, det kan
ingen säga. Och därför har heller ingen kunnat säga, till vilka
belopp deras avlöningar rätteligen böra fixeras. Kungl. Maj:t anför
i motiveringen några statistiska siffror, avsedda att giva någon
vägledning, men det medgives i propositionen, att dessa siffror
lämna en mycket ofullkomlig bild av det blivande arbetet. Och
vederbörandes ovisshet framlyser även ur det förhållandet, att det
förbehålles Kungl. Maj:t rätt att få dela ett auditörsarvode på
tvenne auditörer, ifall så skulle befinnas nödigt.

Under dessa förhållanden stannade avdelningen och sedan utskottet
vid den tanken att ställa dessa auditörer på extra stat.
Detta är ju den vanliga utväg, som man tillgriper vid alla löneregleringar,
när man känner sig oviss. Gent emot detta arrangemang
har nu den föregående ärade talaren liksom också dessförinnan
herr justitieministern höjt sina varnande röster och anfört
skäl däremot. De skäl, som här blivit anförda, ha naturligtvis
icke varit några hemligheter för utskottsavdelningen. Vi gjorde
oss själva dessa invändningar, men icke förty ansågo vi oss vara
val befogade att gorå det förslag, som vi ha gjort. Herr Nilssons
i Örebro egentliga skäl emot detta arrangemang är det, att det
skulle ställa auditörerna osäkra och otryggade och följaktligen
göra rättssäkerheten mindre god. Emellertid tycktes talaren i
sin argumentation förutsätta, att det skulle vara statsutskottets
mening, att dessa auditörer för all framtid skulle bli extra tjänstemän.
Något sådant har givetvis aldrig varit vare sig avdelningens
eller utskottets avsikt, utan meningen har endast varit att bär,
såsom vi ofta gjort tidigare, först inhämta ett eller ett par års
erfarenhet angående omfattningen och mängden av det blivande
arbetet samt angående rekryteringen och övriga förhållanden. Därest
statsutskottet föreslagit, att dessa auditörer för alltid skulle stanna
på extra ordinarie stat. då skulle jag ha givit herr Nilson i Örebro

Nr 27.

Ang. avlöningar
till
civila ledamöter
i krigsrätterna
m.
(Forts.)

3fr 27. 10

Tiördagcii den %7 februari, f. m*

Ant), (ivBöningar
till
enilu ledctmåter
i h*igsvntUma
m. fl.
(•Ports.)

fullkomligt rätt. Ty naturligtvis äro jag och mina kamrater principiellt
av samma mening som herr Nilson härutinnan, att domare
böra vara ordinarie tjänstemän. Jag vill emellertid påpeka, att
ehuru detta ju är en i vårt land fastslagen regel, som vi alla ge
vår anslutning, så har detta dock icke kunnat hindra, att det
gives undantag från regeln. Yi veta, hur det både i våra överrätter
och i våra underrätter linnes ofantligt många tjänstemän,
ofantligt många domare, som äro ingenting annat än extra tjänstemän.

Det är utan tvivel sant, att om en tjänsteman har ordinarie befattning,
så känner han sig fastare och tryggare. Men jag undrar
dock, om man inte här delvis överdriver denna synpunkt. Förhåller
det sig så, att en auditör, en domare, skulle vara till karaktären
så klen, att han blott därför, att han icke hade eu ordinarie
anställning skulle svika sin plikt eller svika det, som samvetet
bjöde honom att göra, då fruktar jag, att det knappast kan
vara mycket att räkna med honom, ens om han hade ordinarie
beställning, ledare har jag för min del fäst avseende vid det
förhållandet, att vid denna riksdag hoppas vi få en militieombudsman,
som väl i allra främsta rummet skulle ha att övervaka den
militära rättsskipningen och således se till, att denna funktionerade
på ett fullgott sätt.

Yi ha således, såsom statsutskottets utlåtande ger vid handen,
gjort vårt förslag blott för att det skulle beredas möjlighet att
inhämta ett par års erfarenhet för att sedan bättre kunna bedöma
denna sak och träffa ett säkrare och riktigare avgörande.

Vad nu själva anslagsbeloppet beträffar, så föreslog Kungl.
Maj:t i fjol till dessa krigsunderrätter en samlad summa av
103,250 kronor. Detta belopp har nu ökats med 13,000 kronor.
Att så skett motiveras i propositionen med två skäl: för det första
därmed, att värnpliktstiden har ökats så väsentligt, varigenom
auditörerna skulle få mera arbete, och för det andra därmed, att
på grund av den lagändring, som företogs vid 1914 års senare
riksdag, skall i regel sträng arrest kunna ädömas endast av krigsrätt
och icke av den militära befälhavaren, och således skulle
auditörerna även härigenom få en ökad arbetsbörda. Det är emellertid
tydligt, att det första av dessa av Kungl. Maj:t anförda
skål icke håller streck. Ty när propositionen angående detta anslag
framlades i fjol, var det ju redan då klart, att värnpliktstiden
skulle i väsentlig grad ökas. Det enda skälet är således
den ändrade bestämmelsen angående ådömandet av sträng arrest.
Men för vår del ha vi ansett, att man icke alls vet, huruvida denna
lagändring skall kunna medföra en så väsentligt ökad arbetsbörda,
att anslaget på denna grund måste ökas med ett så stort belopp,
som Kungl. Maj:t här föreslagit. Vi ha därför stannat vid ett
samlat anslagsbelopp av 112,000 kronor, en, som man säger, rund
summa, som vi efter den beräkning, som vi kunnat gorå å avdelningen,
ansett vara tillräcklig under denna övergångstid.

Yi ha hört, att herr justitieministern skulle livligt beklaga,

Lördagen den 27 februari, f. m.

Nr 37.

om det anslag, som Kung!. Maj:t äskat, skulle minskas med detta a«.?• »»-lilla belopp av 4,250 kronor, och vi ha hört honom uttala den liv- lön''^rl^
liga förhoppningen och önskan, att kammaren måtte bevilja det,• I:rijt
belopp, som Kungl. Maj:t föreslagit. Det bör då observeras, att rättema m. f
även om riksdagen skulle bevilja det anslag Kungl. Maj:t begärt, (Forts.)
så kan trots detta den plan angående auditörernas avlöning, som
Kungl. Maj:t framlagt, icke genomföras, och detta därför, att den
kungl. propositionen är behäftad med några misstag. Det har där
uppgivits, att fyra auditörer, som äro innehavare av gamla fullmakter,
ha en avlöning av endast 900 kronor, och att därför dessa
personer skulle kunna överföras på allmänna indragningsstaten
utan någon avsevärd förlust för statsverket. Denna uppgift har
emellertid visat sig felaktig — och det var på grund av upptäckten
härav, som detta ärende återremitterades till utskottet. Dessa
fyra auditörers avlöning går i stället upp till 1,420 kronor, och
vid sådant förhållande är det givet, att dessa personer icke kunna
utan vidare överföras på indragningsstat, vilket naturligtvis föranleder
svårigheter beträffande dessa auditörplatsers besättande.

Det torde sålunda vara givet, att även om man beviljar det anslag
Kungl. Makt begärt, så kan dock Kungl. Maj:ts förslag icke
genomföras. Och då propositionen är så bristfällig i detta hänseende,
så synes mig detta utgöra ett ytterligare skäl för kammaren
att följa statsutskottets förslag.

Det har av den föregående talaren anmärkts, att den minskning
som utskottet åstadkommit, är så obetydlig som 4,250 kronor
och att det för denna lilla prutnings skull näppeligen kunde vara
skäligt att rucka på den av Kungl. Maj:t föreslagna siffran. Men
i dessa finansiellt svåra tider torde även ett så relativt litet belopp
vara värt att fästa avseende vid. Emellertid synes det även
ur en annan synpunkt vara lämpligt att vidtaga nedprutning.

Genom att icke blott ställa auditörerna pa extra i stället för på
ordinarie stat utan också genom att på detta sätt komma med en
annan och lägre an slagssiffra, markera vi med så mycket större
styrka, att riksdagen under nuvarande förhållanden icke finner det
skäligt att godtaga de avlöningar, som Kungl. Maj:t föreslagit,
och att hela denna sak bör göras till föremål för en bättre utredning,
sedan man inhämtat någon tids erfarenhet.

Herr talman! På dessa skal ber jag att få yrka bifall till statsutskottets
förslag.

Herr Staaff: Herr talman, mina herrar! Jag måste erkänna,
att, då, jag säg statsutskottets förslag i denna sak till ändring i
vad Kung!. Maj:t föreslagit, sä föreföll det mig ganska bekymmersamt,
och det må ju vara naturligt, då jag så att säga ifrån
allra första början har haft tillfälle att följa med arbetet på den
krigslagsreform, som vidtogs vid förra riksdagen.

I krigslagsstiftningskommittén var man först inne på den tanken,
att krigsrätterna borde sammansättas med en bestämd numerär
civil majoritet, och att man alltså borde ha tre civila domare,

Nr 27. 12

Lördagen den 27 febrnari, f. in.

Aug. avlöningar
till
civila ledamöter
i krigsrätterna
m. fl,
(Forts.)

ifall man skulle ha två militära. Så småningom fann man, att
det skulle bliva oerhört belamrande för hela maskineriet att ha
så många domare, och man kom då på den tanken, att, om man
sökte såväl som möjligt sörja för kvaliteten hos och ställningen
för de civila domarne, sä borde det vara tillräckligt med två. Man
skulle då gorå en ordinarie civil domare till krigsdomare och ordförande
i krigsrätten samt vid hans sida ställa en auditör, men eu
auditör på helt andra villkor än de ytterst svaga och lösa, som
nu finnas, och som i sin mån bidragit till anmärkningar mot den
militära rättskipningen. För det ändamålet var det nödvändigt,
att anditörernas osäkra ställning skulle helt och hållet upphöra,
och att de skulle utnämnas av Kungl. Maj:t. Nu har den föregående
ärade talaren velat försvaga betydelsen av, att auditörerna
erhålla eu fast ställning. Han har likväl under sitt anförande
erkänt, att en ordinarie ställning i allmänhet måste erkännas medföra
en större självständighet. Han motsade sig visserligen, så vitt
jag kan förstå, strax efteråt, då han förklarade, att, om en domare
skulle svika sin plikt av hänsjm till sin osäkra ställning,
så skulle det icke vara mycket, över huvud taget, att räkna på
en sådan person. Jag tror, att det är bättre än att giva sig in
på sådana spekulationer att hålla sig till, vad som i allmänhet
gäller såsom en princip, nämligen att det är bra, om domarna
kunna erhålla en fast ställning. Man ser denna princip förverkligas
bland annat i stater, där de administrativa ämbetsmännen ha
en vida lösare ställning än hos oss. Där plägar dock åt domaren
tillförsäkras en vist fasthet i ställningen. Om man sätter saken
på den spetsen, att, i fall nu en domare i osäker ställning har
fattat en bestämd övertygelse och således måste betrakta det såsom
en plikt att följa denna övertygelse, man bör kunna räkna på,
att han ej sviker den av sådana hänsyn, som bär är fråga om, ja,
om man sätter saken på sådan spets, så kan man ju säga, att man
må hoppas, att endast i ett litet fåtal fall ett sådant svikande
skulle ifrågakomma. Redan detta fatal fåll är dock värt att uppmärksammas.
Men jag tror, att man kan se saken på annat sätt.
Man behöver ingalunda tänka sig dessa tillspetsade fall, man kan
tänka sig, att sä småningom genom denna osäkra ställning, påverkningar,
innan domaren egentligen har fattat en övertygelse, bli
lättare att göra på hans uppfattning, än som eljest skulle vara
fallet.

Om vad jag hittills har sagt kan ha avseende på domare i
allmänhet, så vill jag dock säga, att där skulle denna princip kunna
maka åt sig något mera, än vad som är fallet i den fråga, vi
nu ha före. Man måste betänka, att här vill man förstärka det
civila elementet. Man vill göra det tillräckligt starkt och befäst
för att hålla stånd mot och få övertaget över den ensidighet i uppfattningen,
som, man kan ej neka därtill, under stundom förekommer
på det militära området. Det är således två olika åskådningar,
som kunna tänkas komma i allvarlig konflikt med varandra.
Den ena åskådningens talemän skulle vara säkra, de skulle på

Lördagen den 27 februari, f. m.

13 Nr SI.

•förhand ha ett visst övertag, av den andra åskådningens talemän
skalle man giva den ene en så lös ställning, att han måste känna
sig för sin framtid i ett visst beroende av den andra åskådningens
representanter. Detta, menar jag, kan i och för sig icke vara riktigt.
Men härtill kommer, såsom herr Nilson i Örebro riktigt
påpekat, att det är en nyhet, en nyhet införd för första gången
ej blott i vårt land utan i hela världen, då man har beslutat att
även i disciplinmål, som hittills avgjorts av befälhavaren ensam,
sätta ett civilt element vid hans sida! Detta civila element skall
representeras av auditören, som har skyldighet att reservera sig
mot befälhavarens beslut, för den händelse han ogillar det, vid
äventyr att eljes vara ansvarig därför. Detta är en ännu vida
mera grannlaga ställning, än den, som auditören har i domstolen.
Här står han så att säga direkt ansikte mot ansikte med den chef,
som han måste veta i hög grad kan komma att påverka hans framtida
ställning. Han måste inse, att, om denne chef blir gång
efter annan missnöjd med den självständighet, som han finner hos
auditören, så kan det vara ganska mänskligt och naturligt, i fal!
den senare ej har att påräkna så synnerligen varma rekommendationer
för sin framtida ställning. Och, mina herrar, när den
tanken först kom fram, att man skulle giva auditören ett sådant

Sdrag, så möttes den med ett nästan enhälligt motstånd från
itär sida. Detta motstånd har åtminstone så pass mycket givit
med sig, att det nu varit möjligt att få igenom denna betydelsefulla
tanke, men man bör därför icke tro, att själva avogheten
mot detta institut har upphört. På mer än ett ställe torde man
kanske kunna befara, att regementschefen kommer att i denna auditörens
medverkan se mindre en påkallad och nödvändig hjälp
än en honom påtvungen och ganska besvärande procedur.

Om man velat klart inse allt detta, så tror jag, att det skall
vara svart att bestrida överlägsenheten hos Kungl. Maj:ts förslag
framför statsutskottets i detta fäll. Det är ett faktum, att det är
ytterligt svårt att ordna en rättskipning så, att man verkligen i
allo vinner nödiga garantier. Vi skola komma ihåg, att även i
den allmänna lagstiftningen finnes uet ju en hel mängd garantier,
om vilka man kan säga, att de naturligtvis äro gjorda endast och
allenast för undantagsfall. Om vi tänka till exempel på domarejäven,
icke menas med lagens stadgande därom, att en domare, som
till följd av något förhållande är jävig, skall träda från sin plats,
ej menas därmed, att lagen uppställer det antagandet, att varje domare,
som möjligen skulle döma under sådana förhållanden, skulle
döma en orätt dom. Nej, det menas, att det kan vara tänkbart i
vissa undantagsfall, att det skulle kunna påverka domarens person
så, att han icke såge saken fullt opartiskt. Och så kan man säga,
att det är med den ena garantien efter den andra. Så är det alltid
med garantier beträffande domares självständighet. Man menar
ej, att, om dessa garantier icke funnes, så skulle alla domare göra
sig skyldiga till att uppgiva sina övertygelser, men man menar,
iitt det kan hända, att i ect eller annat fall en obehörig påverkan

Ang. avlöningar
Ull
civila ledamöter
i lerigt
rättewa m. fl,.
(Forte.}

Är 27. 14

Lördagen den 27 februari, f. ro.

Ang. (Tvinning
ar till
civila ledamöter
i krigsrätten''}*
a m. fl.
(Forts.)

skulle ha någon framgång, och man menar, att rättskipningen
verkligen är ett så viktigt värv, att man bör försöka att i möjligaste
måtto garantera sig även mot dessa eventualiteter.

Det må icke uppfattas såsom något underkännande av de ärade
ledamöternas i statsutskottet allvarliga och samvetsgranna verksamhet,
om man i detta fall ifrågasätter eller till och med bestämt
vågar framhålla, att de icke ha fullt skärskådat saken från alla
dess viktiga sidor, att de helt naturligt ha låtit sig ledas i främsta
rummet av de synpunkter, som ligga så att säga inom deras vardagliga
utskottsarbete, och för vars omsorgsfulla iakttagande man
ju i allmänhet har allt skäl att vara dem tacksam. I detta fall
finnas dock andra synpunkter, nämligen frågan om ett förverkligande
av de reformtankar, som på papperet sattes och beslötos i
fråga om den militära rättskipningen. Det kan tyckas, att med
de mångahanda förändringar, som denna reform innehöll, det icke
skulle betyda så mycket att på ett enda ställe nu göra ett avsteg.
Mina herrar! Det är så svårt att på detta område finna den trygghet
för rättskipningen, som man önskar, att man icke bör på någon
enda punkt giva efter något, således icke häller i fråga om domarnas
självständighet.

Jag ber att få yrka bifall till herr Nilsons reservation.

Med herr Staaff förenade sig herr Liljedahl.

Herr E. A. Nilson i Örebro: Herr talman! Jag ber att, med
anledning av vad min ärade kamrat i statsutskottet och namne på
Skånebänken anfört, endast till en början få konstatera riktigheten
av mitt första uttalande, nämligen att statsutskottet anlagt uteslutande
löneregleringssynpunkter på förevarande spörsmål, ty det
var just löneregleringssynpunkterna, som för honom voro så dominerande,
att jag tror, att jag icke säger för mycket om jag påstår,
att de helt och hållet skymde de principiella betänkligheter, som
jag gjort mig till målsman för beträffande den organisation, angående
vilken statsutskottet hemställt att den måtte vinna riksdagens
bifall. Visserligen sade den ärade talaren, att avdelningen
haft en klar blick för de principiella betänkligheterna, och ville
därför göra gällande, att min argumentering gick ut på, att den
av statsutskottet förordade organisationen skulle bestå för all framtid,
och i så fall ansåg han min argumentering riktig. Jag tror
emellertid, att ett uppmärksamt åhörande av mitt anförande och
det stenografiska protokollet skall bestyrka, att jag tydligt och
klart angav, att statsutskottet avsåg en organisation, varunder man
skulle vinna någon tids erfarenhet. Jäv vågar emellertid göra det
uttalandet, att är det principiellt betänkligt att organisera det på
det sättet för all framtid, så är det lika betänkligt ur rättssäkerhetens
synpunkt att hava det tillfälligt och provisoriskt så ordnat,
som fallet skulle bliva, om man bifölle statsutskottets utlåtande.

Den ärade talaren sökte visserligen bagatellisera detta förhållande
med en erinran därom, att det finnes extra domare både

lördagen den 37 febrnari, f. in.

15 .''Vr 37.

vid överdomstolar och underdomstolar, som intaga denna lösa ställ- a«g. «vning.
Jag ber att få fästa uppmärksamheten på, att detta är ett löniyar <>«
ofta överklagat missförhållande vid de allmänna underdomstolarne,
och det är en ytterligt svag argumentering att vilja anföra ett tauLL
överklagat missförhållande såsom skäl för att på ett annat viktigt (Port*.}
område införa ett liknande missförhållande. Att ställa sig på den
ståndpunkten, att det här skulle gälla ett förhållande, som skulle
äga rum allenast ett eller ett par år, tror jag knappast är hållbart
med den motivering, som utskottet för sin ståndpunkt förebringat.
Om man ett ögonblick tänker på, att denna organisation
skall träda i kraft år 1916, så är det påtagligt, att någon erfarenhet
från år 1916 icke kan vinnas förrän 1918 och någon erfarenhet
från år 1917 icke förrän år 1919, i så måtto nämligen, att den
kan bli vägledande för riksdagen. Skall man hava''tre års erfarenhet,
så lärer sålunda ett förslag icke kunna framläggas till
riksdagens prövning förrän tidigast är 1920.

Den ärade talaren ordade också något om den tveksamhet, som
förefunnits, och ville göra gällande, att denna tveksamhet förefanns
även hos föredragande departementschefen. Jag ber att få säga,
att det synes mig, som om den ärade talaren drev sin argumentering
något långt. Så vitt jag kunde förstå av herr justitieministerns
anförande i början av debatten, så förefanns ingen som
helst tveksamhet hos honom om det lämpliga i den åtgärd, som
Kungl. Maj:t gått in för, då Kung! Maj:t föreslagit att giva auditörerna
i detta fall den fasta ställning, som är betingad av deras
ställning som domare.

Slutligen ansåg den ärade talaren, att Kungl. Maj:ts förslag
var omöjligt att bifalla. Jag får säga att det var den underligaste
argumentering, som jag hört från en statsutskottsledamot. Han
hänförde sig till den punkt i Kungl. Maj:ts förslag, som bestämmer,
att de auditörer av gamla staten, som icke vilja övergå på
den nya staten, skulle i början av år 1916 överföras till den allmänna
indragningsstaten. Nu menar den ärade talaren, att Kungl,

Maj:t i sin proposition räknat fel på ungefär 2,000 kronor, som ett
överförande på den allmänna indragningsstaten av dessa auditörer
skulle medföra i högre kostnad än vad Kungl. Maj:t beräknat. Den
saken lämnar jag därhän, men jag ber att få fästa den ärade statsutskottsledamotens
uppmärksamhet på, att den allmänna indragningsstaten
är ett förslagsanslag och att det sålunda ur statsregleringssynpunkt
saknar all betydelse, huruvida denna kostnad kommer
att uppgå till 2,000 kronor mer eller mindre. Ur statsregleringssynpunKt
har detta ingen som helst betydelse. Jag hade verkligen
icke väntat mig, att en ordinarie ledamot av statsutskottet
skulle komma med denna fullkomligt värdelösa invändning mot
förslaget.

Jag ber att få vidhålla mitt yrkande.

Herr Anderson i Råstock: Det kan ju synas vanskligt att
giva sig ut i denna fråga, i synnerhet då det framgår av den

&r 27. 16

Lördagen den 27 febmari, t. m.

Ang. avlöningar
till
civila ledamöter
i krigsrätterna
m. fl
(Förta.)

siste ärade talarens yttrande, att man bör vara fullkomligt hemma
i alla detaljer och framför allt vara försiktig, när man är statsutskottsledamot.
Den sista synpunkten delar jag fullständigt,
. och den första med för resten, men man får väl icke sträcka anspråken
alltför långt.

Det synes mig, att man kan vända den siste talarens argumentering
mot honom själv, då han talade om det överklagade
missförhållandet beträffande extra domare på andra områden. Det
kan ju sättas i fråga om icke en huvudsaklig anledning till att
klagomål över missförhållanden på dessa områden framkommit
beror på, att man ansett, att de ordinarie domarne böra sköta
sina befattningar själva och icke anlita extra domare för att
själva kunna sköta en del andra befattningar. Jag vågar icke
med bestämdhet säga det, men det kan ifrågasättas, om missförhållandet
icke beror på den omständigheten i någon mån.

Sedan ber jag att få gå in på den sak, som nu är före bär.
.Först skall jag be att få framställa en fråga, Om jag icke minns
alltför galet, har man här i kammaren upprepade gånger sagt,
att en utsträckt värnpliktstjänstgöring kommer att verka uppfostrande
i alla avseenden. Vidare har man sagt många gånger,
så t. ex. under debatten i fjol i fråga om krigslagarne, att bestämmelserna
i de nya krigslagarne skulle vara betydligt mildare
än förut. Om jag går ut från dessa premisser, så synes det mig
underligt, att vid tillämpningen av de nya krigslagarne resultatet
skulle bli ett betydligt större antal brottmål än förut. Herrarne
få medgiva, att för en vanlig människa, som icke är sä logiskt
tränad, förefaller det en smula underligt, att man skall komma
till ett sådant resultat.

Sedan ber jag att få säga, att vi för vår del icke hava på
minsta sätt ansett, att man skulle äventyra rättssäkerheten för
våra värnpliktiga. Jag tror, att herrarna få leta länge utan att
på vårt håll kunna finna en enda, som icke på allt sätt sökt
skydda de värnpliktigas intressen och trygga deras rättssäkerhet
i alla avseenden. För övrigt är det ett underligt resonemang, om
man vill göra gällande, att rättssäkerheten skall vara beroende av,
om denna institution nu genast blir uppförd på ordinarie stat och
om man prutar 4,250 kronor eller icke. För min del kan jag icke
se, att så kan vara förhållandet.

Jag skall be att få trycka på några saker, som jag tycker
icke tillräckligt starkt kommit fram i debatten. Det framgår med
all önskvärd tydlighet av uttalandet på sid. 61 i den kungl. propositionen
— herrarne kunna själva övertyga sig därom _— och
av vad herr Nilsson i Kabbarp anförde, att hela den institution,
det här är fråga om, är provisorisk. Kungl. Maj:t har förbehållit
sig rätt icke bara på en punkt utan på många punkter att åstadkomma
regleringar. Jag skall be att få säga, att jag för min del
tycker, att utskottet skulle hava gått mest konsekvent tillväga,
om det stannat vid vad som föreslogs år 1914. Nu är det dock
att märka, att utskottet gått med på en siffra, som gör det möj -

Lördagen den 27 febrnari, f. m.

17 Nr 27.

ligt att något putsa på förslaget uppåt till auditörernas förmån, Ang. avoch
dock har man icke kunnat draga några andra slutsatser, än !ul

<itt deras göromål torde bliva mera omfattande. Man vet emellertid
faktiskt ingenting bestämt därom, och detta har jag velat rättema m. tf.
stryka under. (Ports.)

Då man vidare talar om, att det är en fråga av allra största
vikt, att personerna i fråga känna sig trygga i sin anställning,
sä skall jag be att få fästa uppmärksamheten på, vad som sägs i
propositionen på sid. 73, nämligen att dessa befattningar, d. v. s.
det gäller nu främst auditörerna, komma att besättas med unga
jurister, som mycket snart komma att lämna sina befattningar,
när de få något bättre. Jag tror, att om man velat vinna någonting,
så hade det varit lämpligt, att man icke så direkt sagt ifrån,
att detta är bisysslor och att det icke är några utsikter till att
få behålla vederbörande så länge, enär de givetvis komma att gå,
när de få det förmånligare.

Yi hava för vår del icke ansett, att en förändring av krigslagarna
kunde motivera någon höjning av auditörernas löner.

Kungl. Maj:t har icke föreslagit någon höjning för krigsdomame
utöver 1914 års förslag. Beträffande auditörerna har man däremot
varit så frikostig, att man föreslår 8,850 kronor mer än vad
som föreslogs i fjol. Då nu avdelningen varit enhällig och fått
med sig den största möjliga majoritet inom utskottet, som är tänkbar,
nämligen alla utom en, så tycker jag, att det skulle vara
ganska lätt för Kungl. Maj:t att ordna löneförhållandena för auditörerna
inom den ram, som utskottet här föreslagit. Det finnes
enligt vårt förmenande ingenting annat att göra ur klokhetssynpunkt
än att gå med på det förslag, som utskottet framställt, tills
vi möjligen kunna fä reda på, hur det verkligen förhåller sig med
ökningen av arbetet, och få gränserna fastare uppdragna än i den
kungl. propositionen. Då man aldrig hittills, eller åtminstone
mycket sällan, gått in på att utan vidare uppföra en kår på ordinarie
stat, så tycker jag, att kammaren för en gångs skull kunde
vara konservativ. Dä man dessutom har utsikt till att få större
klarhet, så bör man hålla på att få litet väntetid.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Ström instämde häruti.

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Hasselrot:
Med anledning av vad den siste talaren anförde skall jag be att
få göra några erinringar. Han omnämnde, att någon här i kammaren
skulle ha antytt, att det skulle vara att antaga, att brottens
antal skulle ökas efter de nya krigslagarnas antagande. Jag har
icke kunnat vara närvarande hela tiden här i kammaren under
förhandlingarnas gång, då jag måst närvara även i första kammaren.
Men jag kan icke tänka mig, att någon fällt ett sådant
yttrande. I allt fall har icke jag gjort det. Men auditörerna

Andra hammarens protoholl 1915. Nr ,??. 2

Nr 27. 18

Lördagen den 27 februari, f. in.

Ant), avlöningar
till
civila ledamöter
i krigsrätterna
m. fl,
(Forts.)

komma att få väsentligt ökat arbete på grund av de nya krigslagarna.
Detta har av mig uttryckligen framhållits. Auditörerna
komma att få tyngre arbetsbörda särskilt på grund av två anordningar,
som vidtagits i de värnpliktiges intresse. Den ena är den,
att befälhavare hädanefter i regel icke få ådöma disciplinstraff
utan auditörens hörande. Den andra är den som jag antydde i
mitt första anförande, nämligen att sträng arrest i regel får ådömas
endast av krigsrätt.

Den siste talaren sade också, att han tyckte det vara besynnerligt,
att Kungl. Maj:t nu ökat det belopp, som Kungl. Maj:t
föreslagit 1914. Jag har redan bemött den anmärkningen. Den
föreslagna ökningen beror just därpå, att när Kungl. Magt framlade
propositionen vid den senare riksdagen 1914, så utgick Kungl.
Maj:t ifrån att befälhavare skulle kunna ålägga sträng arrest, men
efter det beslut riksdagen fattade, kan befälhavare i regel icke
göra det, utan det är krigsrätt allenast, som kan ålägga sådan
arrest.

Herr Andersson i Skivai’p: Herr talman! Jag anser, att

såväl herr Staaff som herr E. A. Kilson i Örebro har i princip
rätt, då de göra gällande, att auditörerna böra vara på ordinarie
stat. Men jag är också övertygad om att de flesta i kammaren
äro av samma mening som jag, att då förhållandena är o sådana
de nu en gång äro, så bör man vänta, tills man fått någon erfarenhet
om huru rättsväsendet i våra krigsdomstolar utvecklar sig.
Ser man på hur det är ställt nu, så finner man, att det är vissa
regementen där auditörerna i medeltal under femårsperioden haft
två mål om året att handlägga, under det att på andra regementen
auditören haft 31 mål. På båda platserna skulle det nu bli
lika avlöning nämligen 1,400 kronor. Detta kan icke vara riktigt.
Och jag är säker om att på vissa platser kommer den lön
Kungl. Maj:t föreslagit icke att räcka till. Om auditörerna nu bli
satta på ordinarie stat, så kan man icke göra någon reglering dem
emellan, utan de, som ha mycket litet att göra, sitta i alla fall
kvar med den en gång bestämda lönen, i regel 1,400 kronor; pa
några ställen blir det något mindre och på några litet mera. Om
det nu blir uppskov med att sätta dem på ordinarie stat, så kan
man efter ett eller annat år se hur det utvecklat sig, och därigenom
kan man bättre reglera lönen för dem, då de en gång skola
komma på ordinarie stat.

Nu har man ju sagt, att det är så farligt att giva sig in på
den principen, att auditörerna skola vara på extra stat. Men, mina
herrar, det är ju samma princip, som nu gäller beträffande dem.
Såvitt jag icke tar alldeles miste, så stå de nu på extra stat. Åtminstone
vet jag, att de i regel icke ha någon fullmakt på sina
tjänster. Det är blott fyra auditörer som ha det, och dessa kan
ju Kungl. Maj:t icke rubba, men alla de övriga hava icke fullmakter
på sina tjänster. "Utskottets förslag är väl icke så farligt.
Vi måste väl ändå hava några erfarenheter för att kunna ordna

Lördagen den 27 februari, f. m.

19 Nr 27.

denna institution sä klokt som möjligt. Då det som sagt här -lag. avicke
är fråga om några nya principer, tycker jag, att det icke är lönin9ar till
farligt att bifalla statsutskottets förslag. ~ måleri ‘kri a

Herr Thorsson: Herr talman, mina herrar! Då jag deltagitmfj.
i ^ utskottets behandling av detta ärende skall jag be att få säga (Forte.)
några ord. ^ Det är ju i och för sig ett synnerligen viktigt spörsmål,
att på ett tillfredsställande sätt ordna rättsskipningen inom
armén. Vid^ ärendets behandling i utskottet har jag yrkat bifall
till det av Kungl. Maj:t begärda anslaget, då jag icke ville lägga
något hinder i vägen för Kungl. Maj:t att söka få de bästa tillgängliga
krafterna. Emellertid vann icke denna min uppfattning
majoritet inom utskottet, utan avdelningens förslag segrade.

I frågan om ordinarie eller extra anställning så delar jag utskottets
uppfattning, och jag tycker mig finna ett stöd för denna
tanke framlagt även av Kungl. Maj:t, när Kungl. Maj:t talar om
att, för den händelse man icke vid den första tillsättningen kunde
avväga det arbete, som kunde komma att tilldelas den ene eller
andra av dessa auditörer, så ville Kungl. Makt för sin del förbehålla
sig rätt att dela på platserna och tilldela två auditörer det
arbete, som ursprungligen avsetts för en auditör. Det förefaller
mig, ^att just av detta Kungl. Maj:t tänkta förfaringssätt framgår,
att Kungl. Maj:t icke är riktigt säker på huru hela arbetet skall
ordnas.

Såsom framgår av vad jag förut yttrat, delar jag icke den
uppfattning utskottsmajoriteten kommit till, då den söker stöd och
skäl för sitt förslag att nedsätta anslaget. Som herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet nyss anförde, måste det komma
att vila på auditörerna ett betydligt större arbete hädanefter än
hittills. Ty hittills har ju icke översten varit skyldig att i en
hel del mål förhöra sig med auditören om dennes uppfattning, hur
det disciplinära straffet skulle utmätas. Jag vet fullväl, att det
finns många överstar, som dock göra det. Men nu ligger hela lagskipningsarbetet
så, att översten får icke allenast den moraliska
skyldigheten utan en i lag uttalad skyldighet att i betydligt flera
fall höra sig för hos auditören. Av det förslag till revision av
krigslagarna som förelåg år 1914 framgick bestraffningen vid truppförbanden,
att samtliga disciplinstraff, som utmätts under 1911, uppgingo
till 8,950. Före den nya lagens ikraftträdande hade regementschefen
rätt att i alla dessa mål döma, och han hade full frihet
att förhöra sig med auditören eller icke. Av de mål som äro
avdömda 1911 är det icke mindre än 8,764 mål, där det ådömts
sträng arrest. Således över en tredjedel eller nära hälften av alla
dessa mål resultera i sträng arrest. Nu skola samtliga dessa ovillkorligen
skiljas ut från regementschefernas rättsskipning och överföras
till krigsdomstolarna. Innan denna urskiljning sker, måste
regementschefen i betydligt flera fäll än förut vända sig till auditören
för att fä de råd och den hjälp, som erfordras för att kunna
riktigt avskilja målen i den omfattning man verkligen behöver.

Nr 27.

Ang. avlöningar
till
civila ledamöter
i krigsrätterna
m. fl.
(Forte.)

20 Lördagen den 27 februari, f. in.

Detta anser jag vara ett skäl för att man icke skall pruta på det
ifrågasatta anslaget.

Emellertid har man ju nu gjort till det mest avgörande frågan
om auditörerna skola få ordinarie anställning genast eller om man
skall ställa dem på extra stat ett eller två år. Som ärendet nu
ligger, skiljer det ju så litet i ekonomiskt hänseende mellan vad
utskottet föreslår och vad den kungliga propositionen innebär, så att
ur den synpunkten kan det ju icke bli tal om någon betydelsefullare
meningsskiljaktighet. Men dä står den andra frågan kvar,
och då får jag såga, att om jag trodde, att den uppfattningen
skulle smyga sig in hos den stora allmänheten, att rättsskipningen
skulle bli sämre, därför att dessa domare ställas på extra stat ett
par år, så skalle jag mycket tveka om att bifalla det förslaget.
Nu har jag för min personliga del icke denna farhåga. Men skulle
det vara så, att kammaren för sin del hellre vill bifalla förslaget
att genast uppställa auditörerna på ordinarie stat, så lärer väl
icke skiljaktigheterna i uppfattning om vad man vill åstadkomma
på de olika hållen vara så stora, att det skulle kunna sägas, att
därigenom den ena eller andra meningsriktningen förlorar på ett
sådant beslut. Jag är i alla fall icke övertygad om att det är
oundgängligen nödigt att, för att under dessa två år få en tillfredsställande
rättsskipning, bifalla herr Nilsons reservation och
ber därför att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Anderson i Råstock: Jag skall endast be att få peka

på att i kungl. propositionen nederst på sidan (58 och överst på
sidan 64 heter det, att »det bör dock icke lämnas ur sikte, att målens
antal efter all sannolikhet kommer att väsentligt ökas på
grund av den förlängda övningstiden för värnpliktiga». Då jag
ställer det i samband med det övriga, så kanske man bättre förstår
det resultat jag kommit till i mitt resonnemang.

Herr talman, jag vidhåller mitt yrkande.

Härmed var överläggningen slutad. I överensstämmelse med de
därunder gjorda yrkandena framställde herr talmannen propositioner
först på bifall till utskottets hemställan samt vidare på avslag därå
och bifall i stället till den av herr E. A. Nilson i Örebro avgivna,
vid memorialet fogade reservationen; och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Voteringbegärdes
likväl, i anledning varav nu uppsattes, justerades och anslogs
följande omröstningsproposition:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i
utskottets förevarande memorial nr 11, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar

Lördagen den 27 februari, f. ni.

21 Kr 27.

Vinuer Nej, liar kammaren, med avslag å utskottets berörda
hemstiillan. bifallit den av berr E. A. Nilson i Örebro avgivna, vid
memorialet fogade reservationen.

Voteringen utvisade 130 ja mot 48 nej, vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.

§ 6.

Ä föredragningslistan fanns härefter upptaget jordbruksutskottets
utlåtande, nr 5, i anledning av väckta motioner om ändring i villkoren
för försäljning av vissa kronodomäner ro. m.

I två särskilda inom riksdagen väckta likalydande, till jordbruksutskottets
förberedande behandling hänvisade motioner, nr 14 i
första kammaren av herr Johan Nilsson och nr 30 i andra kammaren
av herr Olsson i Berg m. fl., hade hemställts, att riksdagen ville i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, det Kling]. Maj:t täcktes låta vid försäljning
av kronodomäner, utom nu gällande villkor, bestämma: att,
sedan domänstyrelsen låtit verkställa saluvärdering å till försäljning
beslutade kronoegendomar, desamma skulle erbjudas åt arrendator)!
till inlösen för det åsätta värdet mot betalningsvillkor, som nu vore
stadgat i dylika fall; att om arrendator ej ville köpa egendomen till
åsätta priset, densamma skulle försäljas å offentlig auktion; samt att
därest det beslöts om egendomens styckning och densammas försäljning
i lotter, arrendatorn skulle erbjudas en av lotterna till det åsätta
värdet.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte av riksdagen
bifallas.

Uti avgiven reservation hade herr Ekerot föreslagit, att riksdagen
ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes
låta vid försäljning av kronodomäner utom nu gällande villkor
bestämma, att, sedan domänstyrelsen låtit verkställa saluvärdering
å till försäljning beslutade kronoegendomar, desamma skulle erbjudas
åt arrendatorerna till inlösen för det åsätta värdet mot betalningsvillkor,
som nu vore stadgat i dylika fall, samt att, därest det beslöts
om egendomens styckning och försäljning i lotter, arrendatorn skulle
erbjudas en av lotterna till det åsätta värdet.

Efter uppläsandet av utskottets hemställan yttrade:

Herr Ekerot: Som kammaren behagade finna, har jag icke
kunnat biträda det beslut, vartill utskottet kommit, utan jag har
i eu avgiven reservation utvecklat den syn på saken, som jag har
i detta ärende. Jag ber att få säga, att det här egentligen icke
gäller någon principsak, utan att det helt enkelt gäller den frågan,
huruvida en arrendator, som besitter en krön odomän och enligt
gällande bestämmelser har optionsrätt till arrendet, när staten be -

Ang. avlöningar
till
civila ledamöter
i krigsrätterna
m. fl.
(Forts.)

Ang. ändring
i villkoren för
försäljning av
vissa kronodomäner
m. m.

Nr 27. 22

Lördagen den 27 februari, f. in.

Ang. ändring
i villkoren för
försäljning av
vissa kronodomäner
m. in.

(Forts.)

slutar att försälja egendomen, skall komma att stå fullständigt
rättslös. Yi veta, att denna optionsrätt, som arrendatorn har, innebär,
att därest han haft arrendet i minst fem år och därunder
väl hävdat egendomen, han äger förmånsrätt till förnyat arrende
för en arrendesumma, som genom värdering åsättes egendomen.
Om däremot staten beslutar försälja egendomen vare sig hel eller
styckad, förlorar arrendatorn denna rätt. flan har icke någon
möjlighet att göra den gällande utan måste gå ifrån gården.

Emellertid finnes för en sådan arrendator på grund av riksdagens
beslut 1913, vilket jag närmare framhållit i reservationen,
under vissa förhållanden en hembudsrätt å fastigheten eller del av
fastigheten, nämligen om han är mindre bemedlad, eller om han
bär boningshus på fastigheten i fråga. Under sådana förhållanden
har han numera rätt till hembud. Enligt min uppfattning, som
överensstämmer med motionärernas, borde eu arrendator, när en
egendom fråntages honom och skall försäljas, hava rätt att köpa
egendomen till det åsätta salupriset, därest staten beslutar att försälja
egendomen ostyckad. Om däremot staten beslutar att försälja
egendomen styckad, d. v. s. i mindre lotter, skulle arrendatorn
hava rättighet att erhålla hembudsrätt å en av dessa lotter,
så att därigenom hans framtid tryggades, och detta oavsett de ekonomiska
förhållanden, varunder han arbetar.

Som bekant är statens verksamhet i detta hänseende, att stycka
jord, avsedd att främja småbruket och egnahemsbildningen i riket.
Nu säger utskottet i sitt utlåtande på sid. 3: »De upplåtelser av
egnahems]ägenheter från kronodomäner, som under de senaste årtiondena
ägt rum enligt de tid efter annan gällande författningarna
i ämnet, hava utgjort ett betydelsefullt led i de av staten
understödda strävandena att bereda mindre bemedlade personer tillfälle
att på fördelaktiga villkor förvärva egna hem. Det torde
numera få anses vara en angelägenhet av största vikt, att nämnda
strävanden icke motverkas.»

Ja, men jag ber att få fråga de ärade utskottsledamöterna, varför
skulle de yrkanden, som motionärerna gjort, störa dessa strävanden
att främja egnahemsbildningen? Dessa saker hava egentligen
icke något sammanhang med varandra, i annan mån än att
den, som genom arrende har ett hem, fortfarande bör vara i tillfälle
att få ett sådant hem, oavsett om han är obemedlad eller
bemedlad. Det gäller således här icke någon rubbning av statens
strävanden att fä fram egna hem på kronoegendomar, utan det är
endast fråga om, att dens rätt, som nu har jord och jordbruk under
staten, icke skall förbigås, utan att han skall bliva likställd
med andra, som sträva efter att förvärva eget hem på en kronans
egendom och som på ett eller annat sätt enligt författningarna äro
bundna till ifrågavarande egendom.

Som det nu går till, kommer en arrendator, därest han icke
kan rubriceras såsom obemedlad eller mindre bemedlad, helt enkelt
att få avflytta från egendomen, därest han icke föredrager afl inköpa
densamma å offentlig auktion. Hans rätt tages ifrån honom,

Lördagen den 27 februari, f. m.

23 Nr 27.

■om man nu kan tala om, att optionsrätt är någon rätt, vilket jag -4»5- ändring
vill göra gällande. i,vlll!c.orm f6r

Utskottet framhåller vidare, att det skulle kunna hända, att ^■LVlrono"''''
om det bleve bifall till den motion, som det här är fråga om, skulle domäner m. m.
ärren datorn kunna på visst sätt utnyttja egendomen, och driva (Forts.)
upp priset, d. v. s. han skulle komma att jobba i egnahemsjord.

Jag vill säga vad jag också framhållit i reservationen, att om
detta kan sägas med någon rätt, när det gäller de arrendatorer,
som det bär är fråga om, kan det sägas om alla, som hava hembudsrätt,
Jag vill göra gällande, att i detta sammanhang får
denna sak anses hava en underordnad betydelse, ty här är blott
fråga om, huruvida optionsrätten skall förvandlas till hembudsrätt
''eller icke. Gäller det styckade egendomar, kommer området att
bliva mer begränsat; är det ostyckade egendomar blir saken av
större betydelse. Men då arrendatorn icke i något fall bestämmer,
hur egendomen skall säljas, utan detta bestämmes av staten, har
arrendatorn intet inflytande alls på, hur härmed skall förfaras.

Det anföres i utskottets utlåtande en tabell, som visar, hur mycket
staten får mera för egendomarna, därigenom att de säljas på
auktion, än om de skulle säljas efter åsätta saluvärden. Det visar
sig, att skillnaden är ungefär 100,000 kronor om året i genomsnitt.

Nu kan man fråga sig, huruvida denna summa, som utskottet
säger skulle förloras, verkligen gar förlorad eller icke. Om lägenheterna
försåldes efter det saluvärde, som åsatts dem, och det funnes
köpare till dessa med den hembudsrätt, som jag vill göra
gällande, att de skulle hava, skulle naturligtvis summan gå förlorad,
men om vi å andra sidan tänka på, att en egendom kan
styckas i flera olika lotter och att vederbörande arrendator då
endast har rätt till hembud å en sådan lott, få de andra säljas
på det vanliga sättet, och därigenom kommer förlustsumman också
att bliva väsentligt mindre, än vad utskottet här angivit.

Denna fråga är ingalunda av ringa betydelse för de människor
■den närmast gäller. Jag skall be att fä anföra, vad en sådan
arrendator skrivit i ett brev icke till mig utan till en av motionärerna,
men då denne är bortrest, har han överlämnat brevet
till mig.

Han skriver bland annat så här: Undertecknad arrendator av

förra korpralsbostället 1 mtl. Över Knaverstad n:o 1 i Solberga
socken vill härmed delgiva en kort berättelse över nämnda hemman
och förra arrendatorer för en längre tid tillbaka. Före år 1867
innehades hemmanet av min morfäder. År 1867 skedde överlåtelse
till min fäder Anders Mattiasson som innehade hemmanet till sin
död 1899. Under arrendeperioden 1867 och 1897 uppförde min
fader ny ladugård, magasin, källare samt år 1885 ny manbyggnad.

Allt detta utan något som helst avdrag på arrende eller kontant
ersättning. Dessutom nyodlades omkring 10 tunnland åkerjord m. m.

Från är 1897 till 1917 är arrendet 600 kronor med 30 kronor
byggnadsskyldighet per år. Sedan är 1900 har jag innehaft hemmanet,
då jag enligt min fäders bestämmelse erlade ett högt av -

Kr 27. 24

Lördagen den 27 februari, f. in.

Ang. ändring träde som delvis skulle ersätta ovannämnda kostnader, som måst
; villkoren för betäckas av min faders egna hopsparade medel. Detta ansåg han
"gissa''krono- vara rättvist, då han ansåg mig på samma gång få tryggad opdomäner
m. m. tionsrätt. År 1908 erhöll jag rätt att med en summa av 3,875
(Forte.) kronor, som skulle avdragas på de närmaste årens arrende, uppföra
en stallbyggnad, dels ett svinhus, dels ock en vagnbod. Detta
är allt vad staten de närmaste 50 åren kostat på byggnader härstädes.

Detta är ett exempel bland de många som innehaft kronans
domäner i generationer, men som kanske förr eller senare sorgsna
och nedtryckta av arbete få avflytta från deras fäders och förfäders
hem, som de så mycket fäst sig vid, då deras ekonomiskaställning
ej tillåter betala höga överpris för deras innehavande
hemman.

Det är icke ett enstaka fall detta. Nu kan det invändas, att
om mannen är mindre bemedlad, skulle han fä hembudsrätt. Men
det är ifrågasatt, huruvida han får det i detta fall. Det är nämligen
en egendom, som skall säljas enligt 1874 års förordning.

Detta är icke någon stor sak för staten, men det är en stor
sak för de människor det gäller, att de då på grund av statens beslut
nödgas frånträda arrendet, erhålla något vederlag för den optionsrätt
som därigenom går förlorad, att med andra ord, om staten
beslutar att sälja egendom ostyckad, de få rätt att köpa den
till det åsätta saluvärdet, och att om staten beslutar stycka den.
vederbörande få hembudsrätt till eu av lägenheterna.

Jag ber att med denna motivering, herr talman, få yrka bifall
till den reservation jag avgivit till utskottets betänkande.

I detta anförande instämde herrar Nilsson i Linnås, Berg i Staby,
Vahlquist, Bäf och Johanson i Huskvarna.

Herr Nilsson i Tånga: Herr talman! I likhet med utskottet

anser jag, att inga som helst talande skäl förebragts för att man
skulle frångå det hittills följda tillvägagångssättet vid försäljning
av de kronoegendomar det här är fråga om, nämligen att de skola
säljas på offentlig auktion till den högstbjudande. Utskottet bär
visat, vart det skulle leda hän, om man frångår denna princip och
beslutar, att dessa arrendatorer, skulle få hembudsrätt till egendomarne.
I första hand kommer det att medföra en avsevärd årlig
förlust för statsverket och som påbröd på detta vad utskottet också
pekat på, att egendomarna skulle bli föremål för spekulation, i
synnerhet som det ju är konstaterat, att de egendomar som försäljas
äro mycket undervärderade. Nu säger visserligen reservanten,
att denna sistnämnda olägenhet föreligger redan nu, att de små
lägenheter som nu försäljas till egna hem, kunna bli föremål för
spekulation. Det är ju riktigt, och jag för min del ber att fä
beklaga, att icke staten har något medel i sin hand, genom vilket
den kan trygga sig mot att dessa små egendomar bli föremål för
spekulation. Men reservanten får väl ändå medgiva, att det är eu

Lördagen den 27 februari, f. in.

25 Sr 27.

väsentlig skillnad mellan dessa nu ifrågavarande egendomar och Ang. ändring
de små lägenheter som upplåtas till egna hem. De senare kunna1''g av
väl endast i undantagsfall bli föremål för spekulation beroende vista fo-ononägot
särdeles gynnsamt läge, och anledningarna till spekulation domäner m. m.
äro naturligtvis så mycket större som det värde man har att (Forts.)
spekulera i är större.

Yad som emellertid i denna fråga för mig varit avgörande är,
att med dessa försäljningar som här äro ifråga, fullföljer man icke
på något sätt något socialt syftemål, som fallet är beträffande försäljning
av smålägenheter, som ju ha till syfte att befordra egnahemsbildandet,
utan här är det rena affärssynpunkter, som ligga
till grund för försäljningarna. Man anser att det kapital, som
staten placerat i dessa jordbruksegendomar, skall giva staten eu
högre ränta, om det placeras i skogbärande eller till skogsbörd
tjänlig mark. Det är således den rena affärssynpunkten. Men då
menar jag, att det är alldeles orimligt att kräva, att staten skulle
frångå den vanliga synpunkten, som man lägger på sådana saker,
nämligen att få högsta möjliga betalning för vad man har att
sälja.

Motionärerna och i synnerhet reservanten synas vara mycket
upprörda över att de arrendatorer det här gäller kunna bli nödgade
att frånträda de egendomar de inneha. .Reservanten säger här i
början av sin reservation: »Staten kan besluta att försälja egendomen
antingen ostyckad eller uppdelad i mindre lotter. Arrendatorn
står rättslös inför ett sådant faktum. Hans optionsrätt går
förlorad. Det hem, som varit hans och kanske hans fäders, fråntages
honom, därest han icke har möjlighet att inköpa hemmet
eller en del'' därav på offentlig auktion», och i sitt anförande har
reservanten ytterligare understrukit detta. Men herr Ekerot får
verkligen ursäkta, att jag icke riktigt kan förstå denna indignation.

Kan den arrendator som det är fråga om icke inköpa egendomen
på offentlig auktion, så förefinnes det all sannolikhet för, att han
icke kan göra det om han får hembudsrätt, försåvitt man icke förutsätter,
att egendomen är alldeles undervärderad. Är det meningen,
då förstår jag mycket väl, att han kan ha förmån av hembudsrätt.

Men det tyckes icke vara reservantens mening, ty han säger:
»Emellertid torde man väl vid saluvärderingen låta sig angeläget
vara att åsätta jorden det värde man anser den hava.» Då. förefaller
som sagt denna indignation alldeles oförklarlig, ty då hjälper
man ju icke den, som motionärerna och reservanten anse, att man
skall hjälpa. Hade den känslan varit äkta hos motionärerna och
reservanten, då hade det varit mera naturligt att föreslå, att dessa
egendomar icke alls skulle säljas utan att arrendatorerna skulle
fä lov att sitta kvar på sina egendomar. Då kunde jag förstått
motionärerna och reservanten. Och jag skulle ha stött ett sådant
förslag, så mycket mer som jag är''livligt övertygad om att försäljning
av dessa egendomar är en synnerligen oklok politik. Jag
stöder min uppfattning i detta avseende därpå, att det icke alls
är visat, huruvida det är mer fördelaktigt för staten att ha kapi -

3ir 27. 26

Lördagen den 27 februari, f. m.

Ang ändring talet placerat i skogbärande mark. Det är icke alls visat, utan
''försäljning av e!^ antagan(ie helt enkelt. Det finnes utredningar, som

‘ vissa krono- synas giva vid hunden, att det är just dessa statens mindre jordäomäner
m. m. egendomar, som giva statsverket de bästa och högsta arrendein(Forts.
) komsterna. Jag har här en utredning som heter »Statens utarrenderade
domäner» och som berör åren 1907 och 1908. Av denna
utredning framgår, att medelarrendebeloppet för statens utarrenderade
jordegendomar utgjorde för domäner om högst 10 hektar
47,56 kronor per hektar, för domäner mellan 10 och 50 hektar 25,45
kronor och för domäner på över 50 hektar 21,42 kronor. Sålunda
ge de statens domäner, vilkas areal omfattar 50 hektar eller därutöver,
statsverket icke ens hälften i inkomst mot vad dessa mindre
domäner ge. Jag tycker då, att man icke har så synnerligen starka
skäl att slå in på vägar som underlätta försäljning av dessa statens
små jordegendomar. Den frågan föreligger visserligen egentligen
icke nu, men jag har icke kunnat underlåta att i förbigående
peka på den.

Nu sade herr Ekerot, att detta var ju ingen principfråga. Jo,
visst är det en principfråga. Så länge dessa försäljningar pågå,
är det en princip, som ståtelig måste hålla på, att den får så
mycket som möjligt betalt för sina jordegendomar.

Det, som i motionen och i reservationen möjligen skulle ha
något fog för sig, är det yrkandet, att när dessa egendomar styckas,
arrendatorn skall ha hembudsrätt till en lott. Det är ju något,
som man strängt taget icke har något att invända mot, men det
torde väl dock mycket sällan förekomma, att en arrendator å en
sådan egendom vill bli småbrukare. I alla händelser är detta för
mig icke tillräckligt avgörande för att jag skulle gå med på motionärernas
och reservantens yrkanden.

Jag her, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Hen Eker o t: Herr talman! Jag begärde ordet för att

konstatera, att om utskottet har den uppfattningen, som den sista
ärade talaren företräder, stå vi på så vitt skilda ståndpunkter, att
det icke kan bli tal om att kunna komma överens i en fråga
som denna. Den sista ärade talaren ville nämligen göra gällande,
att de små egendomarna ge staten så stora inkomster, att det är
egentligen felaktigt att sälja några av statens mindre egendomar.
A andra sidan skulle då de större egendomarna naturligtvis i
konsekvens härmed, dä staten från dem erhåller mindre arrendebelopp,
vara de, som i första hand skulle bli föremål för försäljning.
Staten har emellertid icke härvidlag lagt denna — vad
han kallade det — affärssynpunkt häruppå i så hög grad, att staten
vill gå hans synpunkter till mötesiden vägen, utan staten har
intagit en annan och i principiellt hänseende helt olika ståndpunkt.
Att herr Nilsson icke heller på grund av den allmänna uppfattning,
han har, när det gäller staten och den enskilde, kan gå
med på detta, är alldeles påtagligt. Det skulle strida mot hans

Lördagen den 27 februari, f. in.

27 Är 27.

Ställning idet hänseendet. Jag her emellertid att få säga, An?.\,ändrin3
att det är icke fråga om, huruvida en person är rik eller fattig,
ty till den saken har riksdagen redan tagit ställning. Riksdagen vista krono -har nämligen bestämt, att om en person oavsett sina förmögen- domäner m. m.
hetsförhållanden har uppfört boningshus på eu fastighet, har (Forte.)
han rätt att få hembud. Hela skillnaden ligger däruti, att jag
anser, att alla arrendatorer böra få hembudsrätt — om staten
säljer egendomen hel eller styckad. Arrendator^ har ingenting
att säga därvidlag. Han hör då följaktligen i detta avseende
ha sin rätt okränkt, vare sig egendomen säljes på det ena eller
andra sättet. Vi få emellertid komma ihåg, att, om egendomen
säljes ostyckad, finns icke mer än en lott och då är det följaktligen
arrendatorn, som får hembud på denna lott. Finns det
flera, får han hembud på en av dem; den saken kan man icke
komma ifrån.

Jag får emellertid senare under debatten kanske tillfälle
att komma in på några andra hithörande frågor, men jag har nu
egentligen velat göra gällande att mellan den siste ärade talaren
och mig föreligger så stor skiljaktighet i uppfattningen, att jag
icke kan gå in på något egentligt svaromål, utan endast bär
velat påvisa, huru jag betraktar saken.

Herr Ha milton: Herr talman! Hittills har ju vid försäljning
av statens jordbruksdomäner den regeln varit gällande,
att försäljningen skall äga rum på offentlig auktion. För att
befrämja egnahemsrörelsen i vårt land har staten emellertid medgivit,
att brukare, som äga boningshus uppförda på egendomen
eller också mindre bemedlade torpare, som under viss bestämd
tid arrenderat av egendomens jord, skola få förmånligare villkor
vid egendomens försäljning. Dessa förmånligare villkor äro
dels köpeskillingslikvidens utsträckning på en längre tid och
dels rättighet för köparen att övertaga egendomen till det av
värderingsmännen åsätta värdet. Detta värde understiger i allmänhet
med 10 å 20 o/0 den köpeskilling som kan erhållas vid
försäljning- på auktion. Om arrendatorn uti ekonomiskt hänseende
är likställd med dessa småbrukare eller har byggnader belägna
på den lägenhet, som han vill köpa, då står han likställd
med dessa och har samma förmånsrätt som de. Befinner han sig i
en bättre ekonomisk ställning, ja, då får han naturligtvis finna
sig i att betala vad egendomen är värd. Det är klart, att staten
icke bör å en person, som är förmögen eller i bättre ekonomisk
ställning, förlora 10 å 20 o/o av egendomens värde. Staten har
icke samma intresse i detta fall, som när det gäller försäljning
till egnahem, utanom har staten ett annat intresse, nämligen att
få ordentligt betalt för sin egendom. I allmänhet ställes dock!
arrendatorn icke fullständigt utanför. ^ Ty vid styckning till
egnahem bär i vanliga fall tillgått su — det har emellertid
icke skett vid försäljning av mindre egendomar, som allenast
lämna 600 kronors ärligt- arrende, och som försålts på auktion —

Jir 27. 28

Lördagen den 27 februari, f. m.

Ans-''mdrtrv att vid styckning av egendomen har en del styckats bort, men
försäljning''''al huvudgården blivit osåld och då har arrendatorn haft kvar sin op’
visso krono- tion srätt å arrendet. Det har emellertid visat sig, att denna
domäner m. m. optionsrätt icke uppfyllt de förhoppningar, man ställt på den(Fort*.
) samma. Man önskar nämligen att på statens domäner skulle finnas
en kraftig arrendator sstam, som där sitter på goda villkor
och därigenom har förmåga att upparbeta egendomen. Men tyvärr
har den ovanan insmugit sig, att arrendekontrakten i många
fall blivit en ren handelsvara. Det har nämligen visat sig på
sina håll, att arrendatorn sålt sitt kontrakt för t. o. m. tio gånger
den årliga arrendeavgiften oaktat den återstående arrendetiden
belöpte sig allenast till ungefär lika många år. Detta har naturligtvis
medfört en försvagning av arrendatorsstammen, ty en sådan
arrendator har icke allenast haft att betala arrendet utan
även att amortera den stora avträdessumma, som han betalt för
arrenderätten. Ja, en arrendator kan även köpa egendomen i
spekulationssyfte. Han köper densamma på grund av den undantagsställning,
som motionären vill tillerkänna honom till 20 o/o
under dess värde, säljer den därefter och stoppar en god vinst i
sin egen ficka.

.lag medger gärna, att i vissa fall kan arrendatorn ha rätt
till ersättning för kostnader, som han nedlagt på egendomen, men
då bör denna utgå i form av direkt ersättning. Ändra arrendatorer
däremot, som icke nedlagt för ett öre på egendomen, höra
ej komma i åtnjutande av sådana oberättigade förmåner, som
motionären vill tillerkänna dem.

Jag har också ett annat skäl för bifall till utskottets hemställan.
Icke mindre än tre kommittéer — eller rättare sagt tre
kategorier av sakkunniga — komma under sitt nu pågående arbete
att beröra frågan rörande försäljning av statens egendomar;
och höra vi enligt min mening avvakta, vad dessa komma att
föreslå. Herr talman, jag anhåller att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Nilsson i Tånga: Herr talman! Jag har delvis

blivit förekommen av herr Hamilton i hans senaste anförande.
Men det var med anledning av ett uttryck, som herr Ekerot fällde»
jag begärde ordet. Han konstaterade — vilket också är alldeles
riktigt — en väsentlig principiell olikhet i vår uppfattning
i den fråga, det här gäller. Men om jag fattade honom rätt,
ville han därav draga den konsekvensen att då var jag också
förhindrad att hjälpa dem, som här behövde hjälpas. Så ligger
dock icke saken, herr Ekerot. Ty hade herr Ekerot föreslagit
ett botemedel, som verkligen hjälpt dem, som bäst behöva hjälp,
nämligen kronoarrendatorer, som nödgas frånträda egendomen,
enär de icke kunna köpa densamma vare sig på offentlig auktion
eller om de få hembudsrätt, då kunde vi kanske enats, men
enligt herr Ekerots förslag, kan icke sådana bli hjälpta alls.
Och det är ju ändå dessa, som i alla händelser äro mest i behov
av hiälp.

Lördagen den 27 februari, f. m.

29 Nr 87.

Herr Persson i Stallerhult: Herr talman! I denna frågaändring
ha så väl utskottet som reservanten angivit så många skäl, * f6r

att man nästan vill gc båda rätt, fastän de ha alldeles mot -''vissa^rono^
safta åsikter. Jag för min del har den uppfattningen, att reser- domäner m.m.
vanten i denna del har mera rätt, och därför ställer jag mig (Forts.)
på hans sida.

Jag ber att få förutskieka den erinran, att den fråga, som
här nu är på tal, icke har så stor betydelse numera som den
haft flera år förut; och med varje år som gjår får den mindre
betydelse, tj7 de försäljningar av kronodomäner, varom bär är
fråga, lära väl vara fullbordade inom några få år härefter.

Jag håller mig nu endast till dem, som icke betinga mer än 600

kronor i ärligt arrende, och då vet man, att det minskas undan

för undan och det blir endast ett fåtal kvar. Ja — kan man

då säga — när detta då år för år arbetas bort så att denna fråga

icke har så stor betydelse, lärer det väl icke vara mycket skäl
i att syssla härmed? Även på den frågan vill jag svara, att,
så vida man kan hjälpa några få, har man åtminstone gjort en
god gärning. Det är ju alldeles naturligt, att här gälier det
endast de små. Jag vet icke, huru det förhåller sig på andra
orter, men då jag av Skaraborgs läns landsting haft förtroende
att vara värderingsman vid uppskattning av kronodomäner inom
eu del av länet, har jag fått en viss erfarenhet. Jag får då
säga, att när man kommer för att arrendeuppskatta en egendom
av detta omfång, som icke betingar mer än 600 kronor i arrende,
och sedan slutresultatet av värderingen alltid muntligen tillkännagives
för lägenhetens innehavare, och lian får veta, att
den kommer att försäljas, kan naturligtvis mannen, som är den
starkare, taga det någorlunda lugnt men hustrun och familjen
i övrigt, som haft sin knappa bärgning på denna lilla egendom,
bli alldeles förkrossade då de få höra, att de skola mista — jag
begagnar det ordet — detta sitt hem, där de trivts gott och där
de försörjt sig genom träget arbete och under stora försakjelser.

Då kan man säga: ja, ni bör väl icke ha bättre rätt än alla andra,
som spekulera på att få detta hem. Men det är att märka, att
i arrendekontraktet står, att arrendatorn har optionsrätt, och
därför att han råkar vara mindre bemedlad och har en mindre
egendom, som icke betingar mer än 600 kronor, har detta ickte
något värde för honom, medan åter, så snart egendomen lämnar
utöver 600 kronor i arrende, denna bestämmelse har värde för
arrendatorn. Jag får för min del säga, att jag icke kan se annat
än att staten handlar hårt och obevekligt mot dessa, då den
viktiga och värdefulla bestämmelsen — jag säger det — skall
vara av noll och intet värde för en mindre bemedlad och för den,
som icke mäktar att taga en större arrendegård utan måste hålla
sig till dessa små, medan den allenast har värde för den, som
innehar en större egendom.

Herrarna torde ursäkta mig, om jag anser mig böra understödja
reservanten i denna del, vilket jag gör, därför att jag

Nr 27. 30

Lördagen den 27 februari, f. m.

Ang. ändring
i villkor för
försäljning åt
vissa kronodomäner
m. m.

(Forts.)

gärna, där jag det kan, vill söka att ta de smås och fattigas
och mindre bemedlades intressen i försvar. Om nu dylika fall
som det berörda vore alldeles främmande för riksdagen, skulle
jag emellertid ej ha tagit till orda, men, mina herrar, man har
haft att göra med liknande fall nu på senare tiden, medan man
varit i ''färd med, och delvis redan beslutat, att göra ändringar
i näringsfrihetsförordningen. Jag skall som ett exempel endast
draga fram förhållandena inom tobaksnäringen och vill då påpeka,
hur man tagit hänsyn till alla dem, som varit sysselsatta
inom denna näring. Man har ju redan beslutat, att staten skall
överta denna tillverkning, till följd varav en del fabriker skola
nedläggas, och vad denna näring angår, är ju staten beredd att
träda understödjande emellan och anslag skola beviljas för detta
ändamål, därför att vederbörande inte fått fortsätta att arbeta
i sin näring. Likaså kommer man väl snart, hoppas jag, att
kunna få här diskutera och besluta om liknande åtgärder rörande
personalen mom brännvinstillverkningsindustrien. Även därvidlag
tar jag för givet, att riksdagen ej kan komma till annat slut,
än att den måste med penningmedel understödja dem, som varit
sysselsatta- inom denna industri.

Jag vill nu inte säga, att det här föreliggande fallet är alldeles
analogt med dessa fall, men nog ha de stort släktskap med
varandra.

Ja, invänder man kanske då, men här värderas ju så lågt,
att man kan säga, att värderingen sker till förmån för dessa
arrendatorer, som således skulle få optionsrätten bibehållen i
denna form, i det att de få rätt att få på dessa billiga villkor
inköpa egendomen. Här värderas så lågt, kanske man framhåller,
att de försäljningar, som hittills skett, ha visat ett stort överskott
över värderingssumman. Ja, jag har också dessa siffror i minnet
och har studerat statistiken i detta fall, och då kammaren
i onsdags, tror jag, hade att besluta i en fråga rörande domänerna,
hade man ju tabeller över denna sak, så att man kunde få
se siffrorna där, även om de inte äro riktigt fullständiga. Men
man märker beträffande försäljningen av dessa små egendomar
— åtminstone är det förhållandet i Skaraborgs län — om man
jämför värderingssumman och försäljningssumman, att i de fall,
då egendomar försålts, på vilka icke funnits någon nämnvärd
skog, så har man fått hålla två auktioner, innan man kunnat
få upp försäljningssumman till det belopp, som egendomarna
saluvärderats till. Och i många fall har man icke lyckats ia
försäljningssumman att uppgå till det belopp, som värderingen
angivit. Men så snart det finns någ*ot nämnvärt med skog på
egendomen, blir det annorlunda. Det är i fråga om värderingen
av skogen på dessa egendomar, som möjligen inte det rätta
priset åsatts, utan skogsspekulanterna ha värderat bättre, och
därefter ha de på auktionen kunnat bjuda över de andra, tills
de fått dessa små hemman för att sedan kalhugga dem och avverka
skogen helt och hållet.

Lördagen den 27 februari, f. in.

31 Nr 27.

Detta är sant, säger man då, men det är väl inte skäl
att bara därför, att arrendatorn har optionsrätt, låta honom
få skogen för billigt. Ja, men vi hålla ju på att lagstifta här
i syfte att man icke skall kunna fördärva skogarna. Men här
blir det på det sättet, att när skogsavverkaren kalhuggit skogen
och sålt den, så säljer han sedan själva egendomen, naturligtvis
till billigare pris, men då finns det knappast någon möjlighet
för en köpare, hur billigt han än får denna egendom,
att kunna reda sig på en dylik i magra trakter, då det inte
finns en tillstymmelse till skog. Sålunda tror jag inte, att
man gör svenska folket eller svenska staten någon stor tjänst
med att bibehålla detta system, även om man på detta sätt
får några tusen kronor mer än den värderade summan.

Emellertid får jag för min del säga, att reservantens kläm
ej tilltalar mig fullt, men den är ju alternativ, och reservanten
har ju varit så blygsam i sitt yrkande, att han till och med
låtit reducera sina fordringar därhän, att dessa arrendator
skulle få rätt, att för den händelse det befinnes lämpligt att
stycka egendomen och avsöndra mindre lägenheter, erhålla en
dylik till blotta värderingspriset. Men inte ens det har utskottet
velat vara med om.

Jag får saga, att jag kan inte annat än yrka bifall till reservationen,
och jag finner, att den har starka skäl för sig,
om man tar hänsyn till det tillvägagångssätt, som riksdagen
i många analoga fall hittills följt. Jag hoppas, att dessa ofta
mindre bemedlade arrendatorer på dessa små egendomar inte
skola bli för hårt behandlade, utan att åtminstone andra kammaren
måtte gå med på att godkänna den i reservationens kläm
antydda bestämmelsen.

Häruti instämde herr Jonsson i Hökhult.

Herr Tamm: Den siste ärade talaren framhöll, att denna
fråga skulle få mindre betydelse för varje år, som gick. Ja,
även om den får mindre betydelse för vart år, som gått är den
likväl, som han sade, för den enskilde brukaren och blivande
ägaren en synnerligen viktig fråga redan nu. Innan jag emellertid
ingår på ett bemötande av detta anförande, skall jag be
få framhålla, att jag tror, att både utskottet och reservanten ha
förbigått eller åtminstone endast snuddat vid det för ögonblicket
kanske viktigaste skälet för, att man icke bör bifalla motionen,
nämligen att sättet för värderingen av dessa egendomar är
så olikformigt för hela landet, ja, jag vågar till och med säga,
lämnar så mycket övrigt att önska, att det är allt skäl i världen
att avvakta den utredning, som, såsom av herr Hamilton påpekades,
är igångsatt med inte mindre än tre olika sakkunnigenämnder.
Utskottet har ju också visat, att de värderingssummor,
till vilka värderingsmännen kommit upp, för varje år vid för -

Ang. ändring
i villkoren för
försäljning av
vissa kronodomäner
m. in.

(Forts.)

Nr 27.

Ang. ändring
villkoren föi
försäljning a\
: vista kronoomäner
m. m
(Forte.)

32 Lördagen den 27 februari, f. m.

säljningarna ha överskridits med ej mindre än omkring 100,000
'' kronor.

Herr Carl Persson vidrörde i samband med detta, att i Skara.
borgs län — och jag kan intyga att det nog hänt även i andra län —
dock inträffat att man fått hålla auktion upprepade gånger, men
detta beror icke endast på det förhållandet, att där det funnits
skog till egendomen, där har det varit lätt att sälja, och i andra
fall har varit svårt, utan det har nog också varit beroende på
att på många håll har det varit rätt svart att försälja obyggda
lägenheter, som inte ligga i närheten av några kommunikationsleder,
och så fort en del av egendomen får försäljas på ny auktion,
kan man genast säga, att för att sälja den egendomen har man
fått hålla upprepade auktioner.

Herr Ekerot talade om optionsrätten och att det genom det
sätt, som man nu tillämpar denna rätt, gått så långt, att arrendatorn
genom den snarare bleve rättslös och besviken i sin
förhoppning att kunna få köpa den egendom, som han arrenderat.
Ja, här möter man, vilket också herr Hamilton påpekade, de
stora brister, som vidlåda optionsrättssystemet, och den frågan
är ju alldeles särskilt föremål för utredning. Som det nu är,
kan man emellertid nog inte i detta systems bruk eller missbruk
finna motivet för vare sig det ena eller andra yrkandet.

En annan sida av saken, där nog bristerna äro lika kännbara
och som nog först måste bli utredd, är frågan om byggnadsliostnaden.
Här har i reservationen framhållits, att endast den
som har nedlagt någon kostnad på byggnader får rätt att för värderingssumman
inlösa den del han brukar, och att man inte
bör pressa innehavaren att genom en byggnadskostnads nedläggande
förvissa sig om denna inlösningsrätt. Även den frågan är
föremål för utredning.

Jag tror sålunda, att herr Hamilton hade fullkomligt rätt,
då han sade, att nu är inte tidpunkten inne för att göra den
omläggning som här är fråga om.

Och så vill jag till sist säga några ord med anledning av
ett uttryck, som herr Carl Persson fällde. Herr Carl Persson
yttrade några varmhjärtade ord oni hemmet och dess betydelse,
och att man inte skulle driva bort dem, som suttit på dessa egendomar,
ifrån de hem, på vilket de nedlagt kanske ett långt livs
arbete. Men så tilläde herr Carl Persson, att det här gäller de
minsta och de fattigaste. Jag vågar då säga, att detta inte är
rätt, ty samtliga nuvarande författningar ta just sikte på att åt
obemedlade och mindre bemedlade skall inrymmas en sådan rätt,
så att de icke allenast, för det fall att de ha byggt på lägenheten
utan även om de i minst fem år brukat den, ha lösningsrätt till
denna sin egendom. För dessa, som man då i allmänhet kan inrymma
under benämningen egnahemsbyggare, finnes redan denna
rättighet, så att jag tror inte, att man med rätta kan använda det
motivet och säga, att det är just dessa, de minst bärkraftiga, som
här bli lidande^ Nej, det är alldeles tvärtom och som reservanten

Lördagen den 27 februari, f. m.

33 Kr 27.

ärligt och rakt på sak sagt ifrån: här är inte frågan om dem,
utan det är fråga om de stora och medelstora arrendatorerna. Om
det skulle under pågående utredning dröja ett eller annat år,
innan dessa finge inlösa den egendom de arrenderat, är inte
skadar, så stor, ty, jag upprepar det till sist, för de mindre äro
redan samtliga bestämmelser tillräckligt garanterande, i detta
hänseende. De kunna få lösa in lägenheter, som de bebyggt eller
brukat.

Jag ber, herr talman, att få instämma i utskottets hemställan.

Herr Nilsson i Tånga: Herr talman! Jag skall be att få
säga några ord i anledning av vad herr Carl Persson yttrade.

Jag ber att få konstatera att det fall från Skaraborgs län
herr Carl Persson från Stallerhult relaterade icke utgör något som
helst bevis för det berättigade i motionerna och reservantens
yrkande, men det utgör ett stöd för den åskådning jag gjort mig
till tolk för, nämligen att det är oklokt att driva bort dessa
arrendatorer från sina egendomar. Men detta kan man ju inte
förhindra genom den reform, som här föreslagits. Ty, herr Carl
Persson, kunde den familj, som omnämndes och som blev så olycklig
över att den egendom den innehar skulle försäljas, köpt
egendomen, om den haft hembudsrätt på den, så tycker jag,
att det ligger nära till hands att anta, att den kunde köpt den
också när den utbjudes på offentlig auktion. Det anförda fallet,
menar jag sålunda, bevisar i detta avseende ingenting.

Nu kan man säga: ja, men har arrendatorn hembudsrätt till
eu mindre lott, kunde han åtminstone bli småbrukare. Ja, det
är naturligtvis riktigt, men jag undrar, om sådana arrendatorer
det här är fråga om skulle vilja slå sig på att bli småbrukare.
Det har jag synnerligen stor anledning att tvivla på. Det måste
åtminstone vara ytterst sällsynt, att sådant förekommer.

Herr Ekerot: Herr talman! Orsaken till att jag nu

begärde ordet är, att herr Nilsson, den siste ärade talaren, två
gånger har påpekat en sak, som han tydligen antingen icke
velat riktigt fram med eller också har han inte haft den riktigt
klar för sig. Jag syftar nämligen på det förhållandet, att om en
person får en egendom åt sig hembjuden, får han det på helt
andra och mera förmånliga betalningsvillkor än om en person
skall köpa egendomen på offentlig auktion. Det är denna skillnad
beträffande köpevillkoren, som är av så stor betydelse.
Den kan gorå så mycket, att en person, som i det dagliga livet
går och gäller för att vara om också icke i någon högre grad så
i alla fall så där tämligen bemedlad, ändå inte på auktionen kan
inköpa den egendom, som han kallat sitt hem under så många år,
därför att han inte har pengar att betala med. Helt annat blir
det, så snart det gäller att kunna betala efter de vida fördelaktigare
villkor, som staten beviljar genom hembudsrätten. Det
var det ena.

Andra hammarens protokoll 1915. Nr 87. 3

Ang. ändring
i villkoren för
försäljning av
vissa h onodomäner
m. m.

(Fort*.)

Nr 27. 34

Lördagen den 27 februari, f. m.

Ang. ändring
t villkoren för
försäljning av
vissa kronodomäner
m. in.

(Forts.)

Vidare skulle jag även med några ord vilja beröra herr
Tamms yttrande. Herr Tamm utgick ifrån att optionsrätten i och
för sig själv var något, som man icke skulle fästa allt för mycket
avseende vid, därför att frågan om densamma för närvarande vore
föremål för utredning. Ja, jag höll på att säga, att vacklar
optionsrätten också, då börjar det på att bli allt annat än angenämt
för statens arrendatorer, ty denna rätt har dock varit
något, som de hittills haft att trygga sig till. Börjar det nu bli
föremål för utredning, huruvida optionsrätten skall fråntagas
dem, är det, som sagt, icke mycket förhoppningsfullt att si!ta på
elt kronoarrende. Denna förmån ha dock vederbörande hittills
satt värde på, och den har för en duktig arrendator utgjort en säkerhet
för framtiden.

Slutligen framhöll herr Tamm sitt yttrande att, då det är
fråga om mindre bemedlade, gäller numera hembudsrätten. Ja,
men den gäller icke, såvitt jag vet, sådana fastigheter, vilkas arrendesumma
icke uppgår till 600 kronor och som säljes enligt
1874 års förordning. Sådana fastigheter kunna icke utbjudas till
hembud, utan skola, såvitt jag förstått rätt, försäljas på offentlig
auktion, och det var just beträffande dylika fastigheter, som herr
Carl Persson i Stallerhult här gjorde sitt varmhjärtade inlägg.

Jag kan för min del icke finna, att den omständighet vi
här hört nämnas, nämligen att tre kommittéer arbeta för utredning
av hithörande frågor, är till någon så stor tröst för de personer
det här gäller. Jag anser för min del, att här kan rättvisa
skipas, utan att staten därför behöver bliva lidande.

Jag ber, herr talman, att få vidhålla mitt yrkande.

Herr vice talmannen D. Persson: Herr talman! Herrarna
torde väl vara ense om, att vi nu ha diskuterat denna fråga
alldeles för länge. Men då reservanten här uppträder med en
sådan intensitet, så torde det väl också vara på sin plats, att
utskottets ledamöter försöka försvara den ståndpunkt, som de
inom utskottet intagit i denna fråga, i all synnerhet som det
förefaller mig, som om reservanten och de som ställa sig på
hans sida dock icke anfört sådana skäl, som böra föranleda en
förändring i nu gällande bestämmelser beträffande försäljning
av kronans fastigheter.

De bestämmelser, som så att säga konstituera hembudsrätten,
återfinnas i kungl. kungörelsen den 17 oktober 1913. Nämnda
år fastslog riksdagen de villkor, som ansågos böra vara avgörande
för att en person skulle ha dylik hembudsrätt, och det
är dessa villkor, som återfinnas i den nu åberopade författningen,
där det heter, att om arrendatorn har egna byggnader,
om han är mindre bemedlad eller obemedlad och om han eller
någon medlem av hans familj innehaft fastigheten i fem års
tid o. s. v., så tillkommer honom hembudsrätt. Nu vilja motionärerna
och reservanten, att hembudsrätt skall gälla icke allenast
under nu angivna förutsättningar, utan även att den s. k.

Lovdagen den 27 februari, f. m.

35 Nr 27.

optionsrätten till förnyat arrende av kronans egendomar skall, An9- ändring
huru stor denna egendom än må vara, kunna förvandlas till 1fvlUk°ren fSr
hembudsrätt. Om sålunda en person arrenderar en kronoegendom
och därför har optionsrätt i fråga om arrendet, men staten domäner m. m.
besluta!’, att egendomen skall försäljas, skola alla andra sam- (Forts.)
hällsmedborgare stå utom tävlan och denne arrendator ha en dylik
förmån, oaktat han icke har några egna byggnader på egendomen,
nämligen den förmånen att kunna få köpa egendomen
till det pris, vartill den blivit saluvärderad. Man skulle således
helt och hållet övergiva de principer, som blivit fastslagna
i 1874 års förordning angående försäljning av dessa kronoegendomar,
där det stadgas, att de skola försäljas på offentlig
auktion.

Nu skall jag gärna medgiva, att sådan den nämnda förordningen
ursprungligen var avfattad, förefunnos dock vissa svårigheter,
därför att auktionen hölls på två ställen. Detta har
emellertid år 1907 ändrats, så att dessa auktioner hållas endast
på ett ställe, och då är det naturligtvis för arrendatorn liksom
för alla andra mycket säkrare och bekvämare att infinna sig.

Det är för övrigt icke riktigt, såsom min vän herr Ekerot
påstod, att arrendatorerna skulle stå rättslösa, om de icke finge
denna hembudsrätt; de ha ju precis samma rätt de som alla andra
svenska medborgare. Det är att märka härvidlag, att det icke
är givet, att det här endast är fråga om mindre bemedlade och
sådana, som vilja bilda egna hem, utan det kan vara mycket
stora godsägare, som arrenderat dessa kronans egendomar. Dessa
skulle nu, såsom också framhållits av andra talare här i dag,
få en dylik förmån och på grund därav kunna rent av på spekulation
inköpa en kronoegendom, icke till egendomens verkliga
värde, utan till det värde, som värderingsmännen åsatt densamma.
Jag vill icke, att någon medborgare skall stå rättslös
gentemot staten, men jag vill icke heller, att staten skall stå
rättslös gentemot medborgarna. Ty genom ett bifall till reservantens
förslag skulle det kunna tänkas gå till på följande
sätt. Om en person arrenderat en statens egendom, så har han
i och med detsamma under viss förutsättning optionsrätt i fråga
om arrendet, och om således egendomen fortfarande skall utarrenderas,
är han förvissad om förmånen att kunna bibehålla
arrendet. Men nu vilja motionärerna och reservanten, herr Ekerot,
gå ända därhän, att om den utarrenderade egendomen skall
säljas, så skall arrendatorn ha den förmånen att framför alla
andra kunna få köpa egendomen; det skall icke vara någon fri
tävlan med andra, utan det är en särskild förmån, som arrendatorn
kommer i åtnjutande av, i det han och ingen annan skall
kunna få köpa egendomen efter det värde, som värderingsmännen
händelsevis åsatt densamma. Jag skulle för övrigt vilja
säga, att reservanten och motionärerna synas vara färdiga att
övergiva den sociala politik, som riksdagen hittills följt i syfte
att främja och skydda egnahemsbildandet för att i stället övergå

Nr 27. 36

Lördagen den 27 februari, f. m.

Ang. ändring till en realisationspolitik, nämligen genom att så fort som möj«
villkoren för g.gra sjg av med statens egendomar till så billigt pris som
fv£lrkZio- möjligt. Jag tror dock icke, att andra kammaren är villig att
domäner m. m. ga med pa en sådan politik.

(Forts.) Jag skall nu icke förlänga debatten, utan anhåller, herr

talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Andersson i Grimbo: Fastän det, herr talman, här
sagts, att det talats tillräckligt i denna fråga, dristar jag likväl
att yttra några ord i densamma. Herr vice talmannen uttalade,
såvitt jag fattade honom rätt, att de principer, som gälla hembudsrätt
och optionsrätt, hava fastslagits genom den förordning,
som han här åberopade. Ja, detta är ju riktigt. Den förmån,
som optionsrätten avser, bör ju helt naturligt komma till sin
fulla rätt, och därför böra vi väl även se till, att denna förmånsrätt
icke blir kringskuren på det ena eller andra sättet.
Men de personer, som ägna sig åt jordbruksyrket och sitta såsom
arrendatorer på en kronans egendom, måste ovillkorligen känna
sig osäkra, detta av det enkla och tydliga skälet, att nästan vid
varenda riksdag framkomma förslag i olika riktningar, som innebära
en rubbning av denna optionsrätt, vare sig nu föreslås
försäljning av vissa kronoegendomar eller annat. Därmed har,
som sagt, dessa kronoarrendatorers ställning blivit osäker. Jag
anser nu för min del, att det endast är ett fullföljande av och i
konsekvens med nämnda princip, om nu något göres i den riktning,
som av motionärerna här föreslagits.

Det kan ju anföras mycket både för och emot detta förslag.
Bland annat har det här framhållits, att statens inkomst blir
så och så mycket större, om en kronoegendom försäljes på offentlig
auktion, än om den får köpas till ett genom värdering åsatt
pris. Nu är ju förhållandet det, att det är svårt att avgöra,
huruvida i det ena eller andra fallet är fråga om egna hem
eller större lägenheter. Det är ju så olika begrepp för övrigt
om vad som menas med en lägenhet och en större bondgård;
det kan ju emellertid här icke gärna bli tal om några större
sådana, då ju arrendet icke skall uppgå till mer än 600 kronor,
såsom vi nu här hört. Om vi tänka oss in i förhållandena här,
skola vi finna att det i verkligheten är många gånger besvärligt
för en kronoarrendator att visa, att han är mindre bemedr
lad, ty skenet ligger emot honom i det fallet. Det kommer personer
från andra håll, som förut ägnat sig åt andra yrken — de
ha suttit som tjänstemän eller dylikt i någon stad eller i något
industrisamhälle — och dessa gå under rubriken mindre bemedlade
mycket lättare än en mindre arrendator, och fastän så
icke borde vara, blir förhållandet dock det, att denne arrendator
blir satt tillbaka gent emot dessa andra.

Vad beträffar de sociala förhållanden, som frågan berör, har
ju herr Persson i Stallerhult här erinrat om desamma. Greve
Hamilton nämnde, att en arrendator har tillfälle att, om han

Lördagen den 27 febrnari, f. in.

37 Nr 27.

så önskar, köpa den lägenhet han förut innehaft, enär ju försälj- An9- ändring
ningen sker på öppen auktion. Ja, detta går ju visserligen för 1
sig, men vi böra dock här tänka på den riktning, som vi kunna ''”vhs^b-onolägga
märke till litet var stans på landsbygden, nämligen att domäner m. m,
en del stadsbor, tjänstemän och andra, nu i ganska stor ut- (Forts.)
sträckning söka skaffa sig sommarbostäder på landet. Vi ha
här hört herr Ekerot uppläsa en skrivelse, däri omnämnes ett fall,
där först den nuvarande innehavarens morfar och sedan hans
far suttit såsom arrendatorer på en kronoegendom, och nu vet
denne, som nu har arrendet, att han måste därifrån om ett par
tre år. Men en sådan arrendator har, liksom hans fäder före
honom, nedlagt mycket arbete på egendomen; de ha gjort trädgårdsanläggningar,
de ha uppfört byggnader på gården och inrättat
sig på det bästa sätt, som stått dem till buds. Då han
nu själv blir till åren kommen, står han inför utsikten att nödgas
på auktion ropa in den lägenhet, där denna trädgård och
dessa byggnader äro belägna. Men då kanske det kommer en
annan person, som vill ha sig ett sommarställe, eller någon, som
vill jobba med egendomen, och då är det icke gott för den förutvarande
arrendatorn att uppträda och tävla, när han får sådana
konkurrenter, som dessa stadsbor äro. Jag vet, att sådana
fall inträffat, och därför böra vi taga hänsyn just till
dessa sociala förhållanden, då det är en sida av saken, som
man måste räkna med.

Det har nu sagts, att staten skulle förlora, om förslaget
nu gånge igenom, därför att den försäljningssumma, som inflyter
genom att utbjuda egendomen på offentlig auktion, alltid blir
större, än om egendomen säljes efter förut skedd saluvärdering.

Om emellertid dessa kronoarrendatorer sutte där med mera tryggad
optionsrätt och även hembudsrätt i händelse av försäljning,
skulle nog egendomarna vara i så pass mycket bättre hävd, när
de eu gång skulle säljas, att saluvärderingen ginge till betyda
ligt större belopp, än vad som nu brukar vara fallet.

Jag skall således, herr talman, be att få yrka bifall till
motionärernas förslag.

Herr Ekerot: Jag skall endast be att få säga ett pari
ord med anledning av ett yttrande, som här fällts och som jag
icke kan låta vara oemotsagt.

Herr vice talmannen ville göra gällande, att ett bifall till
den reservation och de motioner, varom nu är fråga, skulle
gorå staten rättslös gent emot kronoarrendatorerna. Jag får
verkligen säga, att man skall söka bra långt, när man kommer
fram med ett påstående som detta. Ty det kan väl här icke
vara fråga om, att staten avsäger sig något av sin rätt i detta
fall. Staten låter ju värdera egendomen, som skall säljas, genom
utsedda värderingsman. Vill nu icke arrendatorn köpa egendomen
till det av de utsedda förtroendemännen åsätta priset, då
liar staten rätt att sälja egendomen på auktion. Staten bär

Sr 27. 38

Lördagen den 27 februari, f. m.

Ang. ändring alltså här full frihet, på samma gång som man tagit hänsyn till
i villkorm /»t arrendator^ rätt och berett honom möilighet att kunna förvärva

försäljning av ,

Hissa krono- egendomen. , .

domäner m. m. Vidare har det av samme talare framnaiiits, att om man
(Forte.) bifaller motionärernas förslag, skulle det här bli fråga om ett
slags realisationspolitik, när det gäller statens jord. Men hur
kan man säga något sådant, då det icke är arrendatorerna som
bestämma, om egendomen skall säljas, utan det är staten, som
bestämmer den saken. Staten beslutar om någon statens jord
skall realiseras, och arrendatorerna ha icke något att säga därom.
Hela detta resonemang har således icke något att skaffa
med den sak, varom nu är fråga. Här gäller endast, om arrendatorerna
skola få hembud eller icke; frågan om försäljningen
går sin gilla gång i alla fall. Det skulle ju kunna hända, att
på den väg, som jag nu förordat, någon man kunde räddas åt
jordbruket, som eljest skulle komma att gå därifrån till skada
för denna vår näring.

Jag har endast velat framhålla detta, och då jag nu hör
herr vice talmannen begära ordet, vill jag endast säga, ^att
jag för min del icke ämnar begära ordet ytterligare i denna fråga,
jag har här endast velat fastslå att jag och motionärerna icke
syfta åt det håll, som herr vice talmannen tyckes vilja göra
gällande.

Herr vice talmannen D. Persson: Herr Ekerot började

sitt senaste anförande med att säga, att om han icke ytterligare
begärt ordet i denna fråga, skulle han ha försummat något
som har. här ville ha sagt. Det vitsordet torde nog kammaren
vilja ge honom, att han icke försummat att yttra sig i fragan;
huruvida han lyckats att prestera bevis blir en annan sak. Jag
sade icke, att staten skulle stå rättslös, utan det var herr Ekerot,
som sade, att arrendatorerna skulle stå alldeles rättslösa,
om icke reservationen ginge igenom. Jag säde däremot,
att jag icke vill, att någon medborgare skall stå rättslös gent
emot staten, men jag vill icke heller att staten skall sta rättslös
gent emot medborgarna. Jag sade, att en arrendator, som har
kontrakt med staten, har optionsrätt på arrendet, och han har
följaktligen rätt att före alla andra få det arrende, som han
förut haft förnyat, under förutsättning att staten fortfarande
beslutar, att egendomen skall utarrenderas. Jag yttrade vidare,
att det är ett faktum, vilket herr Ekerot icke kan motbevisa eller
vederlägga med stöd av någon författning, att om staten vill försälja
en utarrenderad egendom, så skulle enligt herr Ekerots förslag
den förutvarande arrendatorn ha hembudsrätt och möjlighet
att kunna köpa egendomen till lägre pris än någon annan svensk
medborgare. Det är detta, som jag framhållit, och det står jag
för, ty så skulle det bliva, om reservationen bifalles.

Jag vidhåller mitt yrkande om bifall till utskottets hemställan.

Lördagen den 27 februari, f. m.

39 Nr 27.

överläggningen förklarades härmed avslutad. I enlighet med
de därunder framkomna yrkandena gav herr talmannen propositio-''fgrtäljningaö
ner på: l:o) bifall till utskottets hemställan, 2:o) avslag därå och bi- vista kronofall
i stället till den av herr Ekerot avgivna, vid utlåtandet fogade domäner m. m.
reservationen samt 3:o) avslag å utskottets hemställan och bifall i (Forts.)
stället till de i ämnet väckta motionerna; och förklarade herr talmannen
sig anse den under l:o) upptagna propositionen vara. med
övervägande ja godkänd. Herr Ekerot begärde emellertid votering, i
anledning varav och sedan till kontraproposition antagits den under
2:o) angivna propositionen, nu uppsattes, justerades och anslogs denna
omröstningsproposition:

Den, som vill, att kammaren bifaller jordbruksutskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande nr 5, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Yinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan,
bifallit den av herr Ekerot avgivlna, vid utlåtandet fogade
reservationen.

Sedan herr vice talmannen nu övertagit ledningen av kammarens
förhandlingar, ägde voteringen rum; och utföll densamma med
121 ja mot 55 nej, vadan kammaren bifallit utskottets hemställan.

§ 7.

Vidare förekom till behandling andra kammarens fjärde till- Ans- revision
fälliga utskotts utlåtande, nr 1, angående herr Jonssons i Gumboda
motion, nr 18, om skrivelse till Kungl. Maj:t angående revision av
gällande resereglemente.

I anslutning till vad herr Jonsson i Gumboda föreslagit uti en
inom andra kammaren väckt och till dess fjärde tillfälliga utskott
hänvisad motion, nr 18, hemställde utskottet, att andra kammaren
måtte för sin del besluta, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl.

Maj:t anhålla om revision av gällande resereglemente.

Utskottet hemställan upplästes, varefter ordet begärdes av

Herr Kaijser, som anförde: Herr vice talman, mina herrar!
Då jag icke haft tillfälle att deltaga i fjärde tillfälliga
utskottets behandling av frågan och jag är av motsatt mening
mot utskottet, ber jag att få säga några ord.

Det nuvarande resereglementet är fastställt så sent som år
1907 efter en riksdagens skrivelse till Kungl. Maj :t av år 1905.

Nr 27. 40

Lördagen den 27 februari, f. in.

Ang. revision
av gällande
resereglemente.
(Forts.)

Efter denna skrivelse föranstaltade Kungl. Maj :t om en utredning
och fastställde sedan nu gällande resereglemente. Jag för min
del kan icke finna, att vare sig motionären eller utskottet kunnat
frambringa några skäl, som göra, att man redan efter åtta år bör
besvära Kungl. Maj :t med en begäran om ny utredning.

Jag ber därför, herr vice talman, att få yrka avslag på utskottets
hemställan.

Vidare yttrade

Herr Jonsson i Gumboda: Herr vice talman! Huvudsyftet
med denna motion har varit att försöka att genom en revision
av resereglementet åstadkomma avsevärda besparingar såväl för
staten som för de enskilda, och det är också anledningen, varför
jag nu yrkar bifall till utskottets förslag.

Utan tvivel har detta syfte beaktats på flera håll långt före
jag väckte min motion. Sålunda ha såväl kungl. telegrafstyrelsen
som kungl. järnvägsstyrelsen för sin stora personal beslutat
inskränkningar i reseersättningen, åtminstone för de minst
avlönade, så att de icke få åtnjuta annan ersättning än den de
verkligen haft. Även riksdagen har tvenne gånger vid reglerandet
av provinsialläkarnes löneförmåner sagt ifrån att
provinsialläkarne icke få taga skjutsersättning efter mer än
en häst. Dessutom har riksdagen så sent som för ett par
år sedan beviljat reseersättning till riksdagsmannen och då bestämt,
att de icke få taga mer än den verkliga kostnaden för
sin hemresa. Vidare har lagstiftaren för vår beskattning i våra
deklarationsblanketter infört en passus, som lyder: »För att få
avdragas skola utgifterna självfallet vara verkliga och således
icke blott beräknade, t. ex. enligt resereglementet.» Den bestämdaste
formen för riksdagens mening härutinnan uttalas genom
riksdagens skrivelse år 1895, vari hemställdes, att då gällande resereglemente
måtte ändras i syfte att med avseende å resekostnadsersättning
större sparsamhet med statens medel måtte
åstadkommas. Med anledning av denna riksdagens skrivelse,
berättar utskottet, utarbetades inom civildepartementet ett förslag,
grundat på den s. k. självkostnadsprincipen. Detta förslag
blev sedan underkastat en skarp kritik av kammarrätten och
statskontoret i en gemensam skrivelse. Ur denna gemensamma
skrivelse kan jag icke underlåta att anföra följande passus, som
är nog så talande för denna sak. Det heter nämligen: »Den

enklaste lösningen av frågan om resekostnads- och traktamentsersättning
för resor i statens ärenden skulle visserligen enligt
ämbetsverkens mening innefattas i en sådan anordning, att den
resande erhölle dels gottgörelse för faktiska utgifter för biljetter
och skjutslega, dels ock dagtraktamente till sådant belopp, att
alla övriga resekostnader kunde, allt efter förrättningsmannens
ställning, anses fullt gottgjorda.» Men oaktat denna motivering
komma nämnda ämbetsverk verkligen till ett avstyrkande,

Lördagen den 27 februari, f. m.

41 Nr 3?.

och detta avstyrkande har jag försökt förklara på det sättet, att
man måste tänka på att detta resereglemente medför de största
fördelar för de högst avlönade och bäst situerade ämbets- och
tjänstemännen samt att dessa ämbets- och tjänstemän ha en
inre sammanhållning och ansvar gent emot varandra. Jag kan
ifrågasätta om icke herrarna i dessa ämbetsverk voro litet jäviga
att yttra sig i denna sak. Med denna syn på tingen vill jag
nästan påpeka, att Kungl. Maj :ts åtgärder år 1907, då Kungl.
Maj :t utfärdade detta resereglemente, icke voro enligt min mening
— jag vet icke hur jag skall uttrycka mig — men jag tycker, att
Kungl. Maj :t då tog mera hänsyn till vad ämbetsverken yttrade
än vad riksdagen uttryckligen begärt.

Då sålunda oegentligheter vid tillämpningen av ifrågavarande
reglemente blivit beaktade på så många håll anser jag detta
vara skäl nog och av denna anledning ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Sedan herr talmannen nu återtagit ledningen av förhandlingarna,
anförde:

Herr Bäckström: Herr talman! Det är ju med en viss
överraskning, som jag finner, att den ärade utskottsledamoten
herr Kaijser uppträtt emot utskottets enhälliga utlåtande i frågan.
Det är så, som han nämnde, att han vid slutbehandlingen av
föreliggande ärende icke var tillstädes, men icke förrän nu har
jag haft vetskap om att han skulle ställa sig så rakt mot ett
enigt utskott som här skett.

Herr Kaijser förmenar, att utskottet icke förebragt några
skäl för det förslag utskottet framkommit med, nämligen att en
revision av resereglementet bör vidtagas, och han stödde bland
annat sitt avslagsyrkande därpå, att reglementet är fastställt
så sent som år 1907. Mot detta vill jag endast hänvisa till dels
ärendets behandling förut i riksdagen och dels vad utskottets utlåtande
i år i övrigt innehåller. Av det ena som det andra framgår,
att mycket pekar på att resereglementet, fastän det icke är
äldre än från år 1907, innehåller betänkliga brister. Man säger,
att det är mest i fråga om tillämpningen som missförhållanden
framträtt. Då säger jag: År resereglementet av den art, att

det tillåter en sådan tillämpning som vi veta i vissa fall förekommer,
då är det sannerligen på tiden, att en revision verkställes,
ty de utgifter, som statsverket har för resor, som ersättas
enligt nu gällande resereglemente, äro sannerligen icke små och visa
tyvärr tendenser att växa — växa i oroväckande grad till och
med.

Det är ju på det sättet, det finna vi alla, att enligt
resereglementet kunna de, som resa, gottgöra sig en ersättning,
som i många fall icke står i någon rimlig proportion till vad de
verkligen lågt ut för samma resa, under det att ett motsatt förhållande
råder beträffande de lägsta klasserna i resereglementet,

Ang. revision
av gällande
resereglemente.
(Forte.)

Nr 27. 42

Lördagen den 27 februari, f. m.

Ang. revision
av gällande
resereglemente.
(Forts.)

d. v. s. att ersättning utgår med så ringa belopp, att tjänstemännen
få utföra sina resor med verkliga uppoffringar, tjänstemän,
som äro mera i behov av ett vederlag än de som jag först nämnde.
Man invänder, att om resereglementet erbjuder vinst åt dem som
resa och ha rätt till ersättning, så är det endast vad rättvisa och
klokhet bjuder, ty då får man intresserade och duktiga personer
för inspektioner och dylika uppdrag. Och, säger man, om det
särskilt i Norrland blir en vinst på resorna, så är det av synnerlig
betydelse, ty man har där svårt att få många befattningar
besatta och besatta i synnerhet med kvalificerade krafter. Det där
kan vara sant delvis, men det måste dock sägas ifrån, att när en
tjänsteman har en bestämd årslön, ligger däri ersättning för vad
han uträttar, och många hava kallorts- eller dyrtidstillägg. Således
bör reseersättningen icke vara en löneförhöjning eller, om man
så vill kalla den, en premiering av högre ämbets- och tjänstemän,
utan den bör närmast vara i överensstämmelse med vad
verkligen utgivits.

Utskottet har framhållit, act det lämpligaste vore, att vid
en revision, när påtagliga missförhållanden ständigt och jämt
yppa sig, man toge hänsyn till det vanliga fortskaffningsmedlet
automobil. Då invänder man, att det finnes icke några automobiltaxor,
som äro gemensamma för olika landsändar. Ja, skall
man vänta på sådana, då får man vänta länge.

Det är vidare något, som bör beaktas vid en revision, anse vi,
nämligen att när en kommitté som består av tre eller flera personer,
gör en resa, där ledamöterna faktiskt begagna samma fortskaffningsmedel,
så kunna också kostnaderna i någon mån regleras
efter vissa normer med hänsyn just till detta sätt att fortskaffa
sig.

Första kammaren har vid ett föregående tillfälle behandlat
ärendet. Ett enhälligt utskott hade då tillstyrkt en revision, men
vid behandlingen i första kammaren föll utskottets förslag och
detta beroende därpå, att en mycket skicklig debattör då upptog
oppositionen och skötte den på det sättet, att han med skämtet
till hjälp lyckades nonchalera frågan. Han sade: skola vi förarga
oss över att några tjänstemän förtjäna något på sina resor
genom gällande resereglemente? Det är icke lämpligt att taga
frågan så lättvindigt, ty faktum är, att det väcker i landet mycket
ond blod, då man ser, hur kommissioner, då de resa, göra beräknade
och avsevärda nettovinster.

Så är det en sak till att påpeka, innan jag slutar. Enligt
resereglementet skall man debitera efter den uppmätta landsvägen.
1 Norrland händer det, att landsvägen mellan två orter
utgör en ofantlig sträcka, under det att en vinterväg är kanske
endast en femtedel därav. Det var en inskrivningsnämnd, som
hade att resa fem mil på vinterväg, under det att sommarvägen
utgjorde bortåt 25 mil. Kommissionen reste endast fem mil,
men hade fyra liggedagar med dagtraktamenten och ersättning
efter 25 mils resa. Konungens befallningshavande i Västerbot -

Lördagen den 27 februari, f. m.

43 Nr 27.

tens län har med anledning av de uppenbara missförhållanden, Ang. retitioo
som i följd av resereglementets dunkla bestämmelser då och då r“ver^åle^^te
komma till synes, funnit sig föranlåten att till mskrivningskom- r" *
missionen rikta en skrivelse, som finnes bilagd motionen. I denna or
skrivelse äro dock icke de värsta missförhållandena framdragna
utan endast de, som äro mera resonliga, om jag så får säga.

På grund av vad jag nu sagt och vad utskottet framhållit
i sitt betänkande, ber jag, herr talman att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr Kaijser: Herr talman! Vad här anförts rör ju

själva tillämpningen av resereglemente!, och om det tillämpas
oriktigt, så blir detta ju icke bättre, om resereglemente! ändras.
Man säger, att de som resa i en lägre klass, få för liten ersättning,
och att om de flyttades upp i en högre, så skulle de ,få
mera. Men härför behöver icke grunderna för resereglemente!
ändras. Vad automobilresorna beträffar, så är det enligt min
uppfattning absolut omöjligt att kunna åstadkomma något, så
länge taxorna äro så olika, nämligen i vissa fall 7 kronor milen
och i andra 3 kronor 50 öre milen. Det är omöjligt att här göra
något, innan man infört en bestämd taxa.

Saken gäller en princip, den gäller, om självkostnadsprincipen
skall råda eller icke. Det är givet, att om den så kallade
självkostnadsprincipen skall råda, så måste först och främst
i resereglemente! bestämmas ett maximipris, till vilket man får
resa. Bestämmes ett sådant maximipris, så resa alla efter detta
maximipris, och staten förtjänar icke något. Som det nu är kunna
de ibland göra sina resor billigare, då de ju ha rättighet därtill.
Jag är t. ex. övertygad om, att många av de riksdagsmän, som
resa till eller från riksdagen och som ha rättighet att resa i första
klass sovvagn, icke göra detta utan resa i en lägre klass, och
jag ser icke något ont däri. När herr Jonsson i Gumboda reser
fiån Långsele, så är prisskillnaden mellan resa i första klass sovvagn
och andra klass sovvagn 20 kronor och mellan resa i första
och andra klass 25 kronor, och det förvånar mig icke, om
herr Jonsson skulle känna glädje över att kunna inbespara
dessa 25 kronor, även om han därmed skulle försaka njutningen
att resa ensam en natt mellan Långsele och Stockholm. Å andra
sidan är jag övertygad om att flera i denna kammare och kanske
ännu flera i första kammaren gärna skulle betala dessa 25 kronar
bara för att få ligga ensamma. Man kan icke skriva ett
resereglemente, som passar för var och en, utan reglementet
måste vara lika för alla. Därför anser jag självkostnadsprincipen
oriktig, och därför anser jag också, att intet skäl finnes att re;-videra resereglementet.

Jag ber, herr talman, få vidhålla mitt yrkande.

Herr Lek se 11: Herr talman! Utskottet har funnit det

Jfr 27. 44

Lördagen den 27 februari, f. m.

-*"9- revision av behovet påkallat, att resereglementet bleve reviderat på den
, grund, att påtagliga oegentligheter i flera år kommit till synes

(Forts) rörande i främsta rummet reglementets tillämpning. Därmed är
jag inne på den sista anmärkningen av herr Kaijser och vill såga,
att med litet god vilja kan man låta resereglementet få en sådan
form, att det ger tydliga föreskrifter åt den eller dem, som
skola följa dess bestämmelser, så att det blir tydligt, huru det
skall tillämpas, och så att det icke inbjuder till direkta missbruk
såsom nu är fallet.

Utskottet har för övrigt icke varit ute i ogjort väder, då
det begärt en revision av nämnda reglemente, ty som herrarna
finna av herr Jonssons i Gumboda motion, har länsstyrelsen
i Västerbottens län i skrivelse påpekat missförhållanden, som
länsstyrelsen på goda skäl anser böra rättas.

Vidare — som vi finna av utlåtandet i fråga — saknas
helt och hållet någon som helst bestämmelse angående biltrafik,
som är och troligen ännu mera blir ett fortskaffningsmedel, som
kommer att i stor utsträckning användas. Det är ju möjligt,
att det i detta fall blir svårt att få bestämmelser införda i
reseieglementet på den grund, att vi sakna bestämda taxor för
nämnda trafik, men jag hoppas, att detta är en sak, som vederbörande
kunna taga i övervägande, så att man kan komma till
ett resultat.

Dessutom vill jag för egen del säga, att anmärkningar kunna
göras mot klassindelningen i resereglementet. Så t. ex. förefaller
det mig litet egendomligt, att det skall vara en sådan
massa klasser. Om vi tänka på första klassen med det fåtal
personer, som den gäller, så undrar jag, om icke vid en eventuell
revision av reglementet dessa personer skulle kunna få resa
enligt den ersättning och det dagtraktamente, som äro bestämda
för andra klassen. Och sist men icke minst anser jag, att de båda
sista klasserna, den femte och den sjätte, böra flyttas upp, så
att d; komma att motsvara den nuvarande fjärde klassen, vars
dagtraktamente enligt min uppfattning är behövligt, även för
femte och sjätte klasserna.

Min mening i denna fråga skulle således vara, att det icke
ä.r bra som det är, vilket herr Kaijser synes anse. Jag tror icke,
att vi kunna komma ifrån, att här verkligen påvisats faktiska
missförhållanden. Man kan då fråga: är det icke riksdagens
plikt att undanröja alla missförhållanden i de ärenden, som
ligga under dess domvärjo? I det fallet tillåter jag mig att
citera ett gammalt ordspråk: en god ordning befrämjar god
sämja. Jag tror, att vi i detta fall kunna vara fullt eniga om
vad som här förut framhållits, nämligen att ett behov av revision
förefinnes. I debatten i första kammaren vid förra årets
riksdag nämndes bland annat, att resereglementet vore till för
att åtskilliga personer skulle kunna få en liten extra förtjänst
utöver vad de förtjäna som ämbetsmän eller tjänstemän. Men i
sådant fall borde väl konsekvensen fordra, att alla kunde få

Lördagen den 27 februari, f. m.

45 Kr 27.

en liten extra förtjänst på dessa resor. Så är emellertid nu icke förförhåIlandet,
därom torde vi icke behöva tvista.

Alltså ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Törnkvist: Herr talman! Det uttalades av min utskottskamrat,
herr Kaijser, att utskottet icke anfört några bärande
skäl i sin motivering, liksom det sades, att motionen själv
saknat sådana. Efter sådana påståenden hade man väntat, att
herr Kaijser skulle ha framburit några bärande skäl för sitt
yrkande om avslag, så blev dock icke förhållandet. Tvärtemot
detta kan man utan vidare stryka under, att såväl utskottets
som motionärens skäl äro synnerligen starka, ty det nuvarande
resereglementet är icke av den art, att man kan vara belåten
med detsamma.

Jag vill då särskilt erinra herrarne om vad som påpekats
i samband med frågans behandling senast i första kammaren.
Där har motionären pekat på ett exempel, utvisande att man
lyckats förtjäna ganska mycket på en resa, som företagits av en
kommission, som bestod av 3 personer. Vad här påståtts har
sedan dess varken tillbakavisats eller fått någon förklaring. Motionären
anförde, att dessa personer reste i automobil och att
resan räckte knappast en vecka. Det utbetalades 75 kronor per
dag för automobilen, vilket för 6 dagar gör 450 kronor. De utgifter,
som staten fick betala för denna resa, uppgingo till 1,080
kronor, det blev alltså en ren behållning för dessa personer av 630
kronor. Jag har, som sagt, icke hört talas om, att detta exem Eel

blivit tillbakavisat, och det gäller därför i sin fulla kraft.

let blir sålunda 210 kronor på var, om sekreteraren fick äran
dela lika med de övriga, utom dagtraktamentet.

Eu tillhöra icke utskottets medlemmar dem, som anse det
oriktigt eller bliva sjuka, om någon person skulle förtjäna en
eller ett par, kanske till och med tre eller fyra kronor på själva
reseersättningen, men det synes utskottet, som om, då resereglementet
kan giva anledning till sådana förtjänster, som det här
är fråga om, den billighetssynpunkt, som kan komma i betraktande,
skulle vara överskriden. Således även om icke mera än
ett sådant exempel skulle kunna åberopas, saknas icke fog för
yrkandet, att resereglementet behöver revision. Vidare — och
det är en sak, som jag skall be att särskilt få understryka —
är det väl fråga om icke resereglementet uppammar lusten att
resa i större sällskap, när något ärende skall avgöras. Ett
ärende, som skulle kunna utföras av två eller tre personer,
kanske av en enda person, utföres sålunda från pm>a<ekonomisk
synpunkt fördelaktigast, om antalet blir större. Förtjänsten
blir nämligen större, om sällskapet stiger i antal personer, ty
då får man debitera för ett större antal hästar. Om vi tänka oss
en kommission på 8 personer, som är ute och reser, och om de alla
få resa efter den högsta klassen i resereglementet, så få de debi -

Ang. revision
av gällande
resereglemente.
(F*rte.)

Kr 27. 46

Lördagen den 27 febrnari, f. m.

Ang. revision
av gällande
resereglemente.
(Forts.)

tera ersättning för skjuts efter 16 hästar. Nå, 8 personer kunna
ju med lätthet resa efter 5 hästar och göra väl så också i allmänhet.
Men de taga betalt för ytterligare 11 hästar, som icke
varit utanför stallet, det vill säga de skola ha betalt för att
de varit så vänliga att låta hästarna stå i stället för användas.

Nu vill jag ännu en gång understryka, att vad jag yttrat icke
beror på någon sjuklig åskådning, att dessa tjänstemän icke
skulle ha någon rätt att tjäna litet på dessa resor, men det synes
mig och även utskottet att om man på detta sätt tillämpar reglementet
in absurdum, denna tillämpning uppenbart blir något,
som icke befinner sig i samklang med andemeningen i resereglementet.
När det bestämmes, att en högre tjänsteman skall
resa efter den högsta klassen, så åsyftas uppenbart, att hans
rang bör tillförsäkra honom att resa litet bättre och komfort
tablare än andra tjänstemän. Det är väl denna synpunkt, man
velat göra gällande, och icke möjligheten att få en så stor förtjänst.

Nu vill jag påpeka, innan jag slutar, att striden gäller självkostnadsprincipen
eller principen att utfå ersättning efter en
på förhand bestämd skala. Man har brutit mot såväl den ena
som den andra principen i resereglementet, ty särskilt beträffande
de lägsta klasserna, den femte och den sjätte, tillämpas
med stränghet självkostnadsprincipen. Ja, det har till och med
gått så långt, att de 4 kronor, som bestämts som dagtraktamente

1 sjätte klassen, ha för dem, som ha rättighet att resa enligt denna
klass, uppdelats på sådant sätt, att 2 kronor 50 öre betraktas
som dagtraktamente och 1 krona 50 öre som nattraktamente.
Kan man sålunda fullborda en resa på en dag, så får man endast

2 kronor 50 öre, men om även natten måste tagas i anspråk,
får man 4 kronor. Jag har icke haft tillfälle att kontrollera
denna uppgift, men jag tror, att den är riktig. Så tillämpar man
icke resereglementet i de högsta klasserna. "Varför skall man, vid
resereglementets tillämpning, sila mygg och svälja kameler?

Herrarna, som hålla så starkt fast vid den där principen
om att lämna tjänstemän möjlighet att tjäna några kronor, böra
icke vara så knussliga, när det gäller de små. Det ligger något
haltande i metoden att stödja sin sak med sådan praktik. Jag
skulle vilja, som utskottet också påpekat, att Kungl. Maj :t
måtte taga under övervägande möjligheten att tränga tillsamman
de många klasserna i resereglementet, så att det icke blir
så många gradationer som nu utan något färre, samt bättra på
där nere något utöver vad som nu i resereglementet är tillfinnandes.

Herr talman, jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Hellberg i Lycksele: Herr talman, mina herrar!
Med anledning av den förda diskussionen anser jag mig höra besvära
kammaren med ett par ord. Såsom tjänsteman har jag haft
tillfälle att få någon liten erfarenhet utav resereglementet. Denna

Lördagen den 27 februari, f. m.

47 Mr 27.

erfarenhet har lett mig därhän, att jag anser, att en ändring uti
resereglementen i ett eller annat avseende är behövlig, kanske
en revidering och i all synnerhet en komplettering.

Såsom ett exempel på vart konsekvenserna kunna leda, om
man strikte skall följa resereglementet vid räkningars uppgörande,
hvilket man nu måste göra för undvikande av anmärkningar
och åtal, ber jag att få anföra ett litet exempel. Jag
har en grannsocken, som heter Sorsele. Jag blev av vederbörande
en gång förordnad att göra en tjänsteresa dit. Avståndet dit
från mitt hem är 15 mil, det gällde sålunda 30 mil fram och
åter. Om denna resa skall företagas med skjuts så går för färden
dit åt mellan 2 och 3 dagar, räknar man en dags vistelse på
platsen för förrättningen och så mellan två och tre dagars återresa,
hade jag sålunda en veckas bortovaro från min bostad att
räkna med. Uppdraget kom vid detta tillfälle på sommaren,
och då jag om möjligt icke ansåg mig böra vara så länge borta
från min station, använde jag mig av automobil. Detta samfärdsmedel
gjorde, att jag kunde utföra denna färd, varom det var
fråga, och fullgöra mitt uppdrag på en dag, ifrån morgon till
kväll. Men vid reseräkningens uppgörande måste jag för att ha
någon utsikt att få besvär och havda kostnader ersatta följa
resereglementet och sålunda uppgiva tre dagar för bortresa, en
dags vistelse där på platsen och tre dagars hemresa, sålunda
sju dygn. __

Jag får säga, att på mig gjorde det ett synnerligen obehagligt
intryck att nödgas sitta och skriva en falsk reseräkning.
Jag påpekade detta i statsutskottet, då denna fråga om resereglementet
var före för ett par år sedan, och vilket jag då tillhörde,
men det hade ingen påföljd. Jag säger ännu en gång, att
det är minst sagt obehagligt att vara tvungen att sitta och
skriva, som jag säger, en uppenbart oriktig reseräkning, men det
var enda möjliga sättet för att få betalt för resan, och i detta
fall hade jag liten eller ingen förtjänst på densamma, därför
att automobilkostnaden blev så betydlig, att den tog ut nästan
alltsammans.

Jag anser alltså, att det är viktigt, att någon bestämmelse
rörande användningen av automobil i statens tjänst kommer till
stånd, och det skall väl icke vara alldeles omöjligt för övrigt
att åstadkomma en komplettering av resereglementet i det avseendet.
Vilka principer man för övrigt vid en eventuell revidering
av reglementet skall följa är jag icke i tillfälle att för
närvarande ge något direktiv om. Dock tror jag, att självkostnadsprincipen
icke är den rätta. Mot den har förut i dag
och i synnerhet vid frågans föregående behandlingar inom riksdagen
så starka skäl framförts, att jag icke tror, att man kan
tänka på den.

Bortsett från denna lilla reservation ber jag att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Ang. revision
av gällande
resereglemente.
(Forts.)

Ifr 27. 48

Lördagen den 27 februari, f. m.

Sälg. revision
av gällande
resereglemente.
(Forte.)

Herr Persson i Stallerhult: Herr talman! Jag skall yttra
mig helt kort i denna fråga. Den förste talaren grundade sitt
yrkande om avslag på denna framställning därpå, att denna
författning, resereglementet, är av så pass färskt datum som
1907, men jag för min del får saga, att jag anser, att detta är
ett bra svagt skäl för att avslå en sådan framställning som
denna. Vill man försvara det nuvarande resereglementet, måste
man väl påvisa, att det är så förträffligt, att icke något ä.r att
däremot, anmärka, och därpå grunda sitt yrkande och icke därpå,
att det utgivits ett eller annat år tidigare eller senare. Jag för
min del tror, att här har gjorts så många erinringar mot resereglementet,
att andra kammaren åtminstone icke bör följa den
förste talaren i hans yrkande om avslag på framställningen,
ty följer kammaren honom, har den naturligen därmed också
sagt, att resereglementet är bra som det är. Jag tror för min del,
på grund av förhållanden som inträffat sedan 1907, att en förändring
nödvändigtvis påkallas.

Utskottet har också påpekat många saker, som äro värda
att beaktas, för den händelse en skrivelse till Kungl. Maj :t beslutas.
Jag ber också att få erinra om, att riksdagen ej heller
för sin del kunnat följa resereglementet. Det tillhör ju Kungl.
Maj :t att gruppera tjänstemännen efter de klasser, som de skola
tillhöra i detta avseende, men jag vill bara erinra kammaren
därom, att riksdagen för ett eller två år sedan godkänt ett par
stater, över vilka löneregleringskommittén hade yttrat sig och
avgivit förslag angående till vilken klass i resereglementet vissa
i staten uppsatta tjänstemän skulle hänföras. Man fann då,
att resereglementet icke var riktigt väl tillämpligt på någon
av dessa klasser, utan löneregleringskommittén hemställde, att
tjänstemännen skulle få tillhöra den eller den klassen. Men när
man kom till arvodena passade de icke in med denna klassindelning.
När Kungl. Maj :t sedan förberedde sin proposition i ärendet.
fann Kungl. Maj :t också, att de gjorda erinringarna voro
så väl befogade, att Kungl. Maj :t för sin del lade fram löneregleringskommitténs
formulering — d. v. s. i motiveringen inte
i själva staten — och riksdagen godkände staterna. Detta hände
i två fall, och jag tror, att vi ha att vänta ytterligare ett
dylikt fall. När man ser sådant, är det givet, att man anser
det klart ådagalagt, att resereglementet är i behov av ändring,
och det är ju vad som avses med denna framställning. Jag skulle
kunna påpeka många fall, men jag vill icke upptaga tiden med
mera än ett enda utöver dem utskottet här antytt.

Vi veta nu, att det för resereglementets fyra högsta klasser
finnes stadgat skjutsersättning efter två hästar på landsvägen.
Det är sålunda lika stort antal hästar för var och en
av alla dessa fyra högsta klasser. Men när man kommer till
texten i resereglementet, finner man, att skjutsersättningen utgår
allt efter som den är bestämd i de olika länen. Därtill lägges
ersättning för åkdonslega, varvid första och andra klassen

Lördagen den 27 febraari, f. ju.

49 Nr 27.

har en krona och tredje och fjärde klassen 60 öre per mil. Sålunda
ser man, att vare sig deri resande tillhör första eller fjärde
klassen, så har han betalt efter två hästar, men att
den som reser efter tredje eller fjärde klassen skall ha
mindre ersättning för åkdonslega än den som tillhör första
eller andra klassen. Det är orimligt. Jag kan icke se
annat. Går man sedan till skjuts stadgan, hur mycket betalas
då i åkdonslega? Är det så, att man tar en vagn efter 2
hästar, får man betala i åkdonslega 30 öre och för släde 20 öre.
Sålunda har man där i första och andra klassen en ren vinst av
70 öre i ena fallet och SO öre i det andra; för tredje och fjärde
klass är den mindre. Men resereglementet avser ju, att om staten
använder sina tjänstemän för utförande av uppdrag å annan
ort än där de äro bosatta, dessa skola ha betalt därför och
hållas skadeslösa för utförande av arbete å annan ort. Nu är det
tydligt, att dagtraktamente är satt för uppehållet å den främmande
orten, men reseersättningen skall icke utgå på annat sätt
än att den träffar det rätta. Har man då verkligen i detta
fall träffat det rätta, när man satt olika priser på åkdonslega
för den som reser efter två hästar. Många sådana fall kunna
påpekas, vilka kräva en ändring av resereglementet, och det är
just vad motionären och utskottet velat. Jag hoppas att åtminstone
andra kammaren genom avslag på det framställda yrkandet
icke skall avvisa ett sådant behov av rättelse. Jag yrkar,
herr talman, bifall till utskottets förslag.

Herr Kaijser: Herr talman, mina herrar! Jag ber att

få påpeka några få saker. Först och främst vill jag säga, att jag
aldrig behöver tillämpa resereglementet, ty jag är icke statstjänsteman.
Jag tror ändå, att herr Hellberg i det av honom
anförda, exemplet gjorde sig skyldig till en missuppfattning.
Ty reser man med automobil, tager man visserligen betalt efter
två hästar men icke för flera dagar än man rest. Jag tror alltså,
att herr Hellberg förfor ganska oriktigt, när han gjorde upp
reseräkningen på det vis han omnämnde. Genom att resa med
automobil blir det ett mindre antal resedagar; automobilen gör
visserligen resekostnaderna högre, men icke får man därför sätta
upp flera dagar.

Gent emot vad herr Carl Persson nämnde om tillägget för
åkdonslega vill jag säga, att det nog är så, att den legan, när
man använder gästgivareskjuts och gästgivarens åkdon, uppgår
till 30 öre, men om man skall åka efter två hästar och vill ha
bättre åkdon, får man nog betala mer än 30 öre.

Herr Bäckström: Herr talman! Endast ett par ord.

— Jag tycker, att herr Kaijser efter det medgivande han gjorde i
ett föregående yttrande gärna kunde gå med oss och yrka bifall
till utskottets hemställan. Herr Kaijser sade, att om de som resa
i en lägre klass få för liten ersättning, böra de flyttas upp i en

Andra kammarens protokoll 1915. Nr 27. 4

Ang. revision
av gällande
resereglemente.
(Fort».)

Nr 27. 50

Lördagen den 27 februari, f. m.

Ang. revision
av gällande
resereglemente.
(Forts.)

Ang. tiden för
kyrkostämmas
hållande.

högre för att få mera. Ja, det är just det, som vi inom utskottet
också ha ansett. Men för att det skall kunna ske, måste vi gå till
Kungl. Maj:t och begära en revision av resereglemente!. Vi äro
sålunda i sak till fullo överens. Det är just det jag velat ha
fastslaget, och jag hemställer, huruvida det icke vore bäst, att
vi då följas åt i yrkandet om revision av resereglementet.

Efter härmed slutad överläggning framställde herr talmannen
propositioner å de därunder förekomna yrkandena; och blev utskottets
hemställan därvid av kammaren bifallen.

Jämlikt § 63 riksdagsordningen skulle detta, beslut genom utdrag
av protokollet delgivas första kammaren.

§ 8.

Härpå föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande, nr 4, i anledning^
av väckt motion om befogenhet för kyrkostämma ;>ti fastställa
tid för sådan stämmas hållande; och yttrade därvid

Herr Räf: Som herrarna behagade finna, har jag icke varit
närvarande i utskottet, då detta ärende behandlades. Jag
hade nämligen då med kammarens tillåtelse ledighet från riksdagsgöromålen.
Hade jag varit närvarande i konstitutionsutskottet,
hade jag nu stått antecknad som reservant.

Jag är, vilket icke nu på nytt behöver upprepas för kammaren,
en principiell motståndare till åtgärder, som gå ut på att
söka röva sabbatsfriden från svenska folket. Det har jag uttalat
så många gånger, att jag icke nu behöver närmare ingå därpå.
Särskilt då det gäller frågan om kommunalstämma gjorde jag
det just på samma grunder, som domkapitlen uttalat i fråga om
en nu föreliggande liknande sak. Jag vill nämligen icke ytterligare
och ytterligare inkräkta på människornas samveten och
pressa dem i valet mellan å ena sidan den kristna undervisning
de få i skolan, som lär nödvändigheten av att tänka på att helga
vilodagen, och å andra sidan den skyldighet vi understundom hava
att deltaga i kommunala angelägenheter, och jag tror, att det
vore väl om andra kammaren också loge den saken i övervägande.

Nu är det vidare så, att jag är motståndare till förslaget
också av rent praktiska skäl; och dessa praktiska skäl, det vill jag
först och främst säga, hänföra sig till de hinder, som komma att
uppresa sig för kyrkoherden i socknen att vara självskriven
ordförande vid stämman. Nu vet jag väl, att många av herrarna
äro mycket för, att kyrkoherde icke skall vara självskriven ordförande.
Jag är däremot för, att han skall vara självskriven
ordförande, även i fortsättningen. Emellertid få vi väl komma
ihåg, att, såsom fallet nu är, på många ställen kyrkoherden, den
nuvarande ordföranden, har duplikation, så att han skall predika
på två ställen på samma söndag — och det är gott, om det ej

Lördagen den 27 februari, f. ro.

51 > r 27.

bliv tre — nämligen dels i moderförsamlingen och dels i ltomministraturen.
Så är det i min trakt, och jag har talat med
åtskilliga av kammarens ledamöter från olika delar av landet, och
de hava på samma sätt även på andra håll, som till exempel i
Malmöhus län och på många andra trakter, såsom herrarna ju
också äro medvetna om, var och en för sin trakt. Hur menar man
nu, att man skall kunna realisera en sådan söndagsordning,
som härav och av föreliggande förslag skulle bli följden för kyrkoherden
? Han skulle då först predika klockan elva i sockenkyrkan
i moderförsamlingen; så måste lian resa därifrån kanske
miltals till komministraturförsamlingen; där skall han också
hålla högmässa och så skall han resa hem igen. Därefter borde
han väl unnas någon liten tids vila, för att nu icke tala om,
att han också kan behöva något att stärka sig med. Om han också
sedan skulle vara disponibel för att hålla kyrkostämma på aftonen,
är det då så lämpligt för församlingen att komma tillsammans
sä sent, som en sådan där duplikation m. m. kan tvinga
till? Jag tror det ej.

Ridare vill jag säga, att det är icke bara för kyrkoherden,
som en sådan ordning blir snart sagt omöjlig; utan också för
församlingarna här och där blir den rätt så besvärlig. Kyrkoherden
kan nämligen, ifall han har obehagliga stämmor, där det
likväl vore mycket nyttigt för församlingen att han sutte som
ordförande eftersom han är mera inne i angelägenheterna än
någon annan, lätt draga sig ifrån alla sådana obehagliga stämmor;
och jag vill därvid för de herrarna, som särskilt intressera
sig för folkskolan, fästa uppmärksamheten på, att genom den här
föreslagna anordningen en mycket god kraft kan glida skolan ur
händerna. Ty, säga vad man vill, att kyrkoherdarna eller prästerskapet.
gjort mycket till förmån för vår folkskola, det kan
icke förnekas på något håll. Jag vet också rätt många ställen, där
verkligen kyrkoherdarna haft många obehag just för att stå folkskolan
till tjänst. Jag frågar: vad ligger då för honom när mare

till hands än att draga sig ur spelet, ifall det blir alltför
obehagligt; och vad skada för församlingen det i många fall kan
innebära, det kan man lätt räkna ut.

Sedan vill jag säga det, att till stöd för den här motionen
har man icke kunnat uppvisa någon som helst allmän begäran
från något håll. Vad har man för underlag för motionen, då
det gäller att stödja sig på prästerskapet? Platt intet. Man kan
icke uppvisa, att så och så många präster, så och så många domkapitel,
så och så många ledare av församlingar vilja ha denna
förändring. Intet ligger till underlag för densamma, åtminstone
så långt av motionen framgår. Men vända vi oss till prästerskapet
i denna fråga och spörja hur det önskar, så framgår detta
verkligen av en remiss som i en alldeles liknande angelägenhet utställdes
från ecklesiastikdepartementet till samtliga domkapitel
och från dessa till kontraktsprostarna och kyrkoherdarna; och
totalresultatet av denna rundfråga är det, att man från detta håll

Ang. tiden för
kyrkostämmas
hällande,
(Fort».)

Nr 27.

Ang. tiden för
kyrkostämma#
hållande.
(Forts.)

52 Lördagen den 27 februari, f. m.

icke önskar någon sådan förändring. Av samtliga domkapitel
finnes det icke mer än ett enda, som icke haft någon erinran att
göra mot förslaget; de övriga hade större eller mindre anmärkningar
däremot.

Men, säger man, folkviljan är sådan. Hur vet man det?
Det gissar man sig till, därför att motionären framställt saken
här i kammaren eller därför att man till äventyrs anser sig
kunna här vinna samlingsmajoritet för densamma. Det har emellertid
visat sig flera gånger, att majoritet här i kammaren rakt
inte betyder folkvilja; och vi torde snart komma till andra saker,
där vi bli på det klara med att folkvilja och kammarmajoritet
alls icke sammanfalla med varandra. Emellertid är det icke
längre sedan än 1913, som vi beslutade, att kommunalstämma
skulle få hållas på det här sättet, som man nu begär för kyrkostämma,
nämligen så att kommunerna själva skulle få besluta
om dagen för stämmans hållande. Eörlidet år inhämtade vi
utlåtanden rörande den saken ifrån ej mindre än 2,058 av Sveriges
samtliga 2,376 landskommuner; och hur hade då svenska
folket realiserat riksdagens storartade frihetsgåva att få utlysa
dessa stämmor på söndagen? Jo, inalles trehundratjugunio, säger
och skriver 329, kommuner hade beslutat att hava den på söndag.
Och vad vill då den siffran säga? Jo, det är 16 o/o av
samtliga kommuner, som då hördes; och räkna vi med rikets
alla landskommuner, går det ned till 13 å 14 °/o. Är det nu en
verklig folkvilja, som här gör sig gällande och fordrar, att man
nödvändigt skall neddraga sabbatsdagen till att bli en kommunal
arbetsdag? Jag kan icke fatta, hur herrarna kunna räkna ut,
det med dessa siffror.

Emellertid visar denna fråga, liksom så många andra liknande
frågor, som förekommit här i kammaren under den tid
jag varit riksdagsman, konsekvensernas oerhörda styrka, i synnerhet
då det gäller att draga, efter min uppfattning, nedåt.
Det är för resten ingen konst att draga nedåt, det är bra mycket
svårare att höja saken. I regeringsformen av 1809 hava vi till
exempel fastslaget, att ifall den 15 januari inträffar på en helgdag,
riksdagen icke skall börja sina arbeten förr än nästkommande
vardag. Det är vackert. Likaså är i riksdagsordningen av
1866 på samma sätt bestämt. Gå vi till kommunalstämmeförordningen
av 1862, tro herrarna, att vi då i den här frågan stodo
på den punkten, där vi stå i dag? Visst inte. Jag vet, att det
gläder herrarna, att vi icke stå där, men jag önskar, att vi stode
där i dag, jag menar i denna fråga. I 1862 års förordning
heter det, att de ordinarie kommunalstämmorna icke skola förläggas
till dag, å vilken högmässogudstjänst hålles. Sedermera
hava vi i mina ögon sjunkit, i vissa av herrarnas ögon stigit, till
den grad som vi gjort.

Jag har pekat på, vilken makt konsekvenserna hava att
draga åt visst håll. Vi hava nu kommunalstämmeförordningen
av 1913 och stå färdiga att ansluta oss till den nedåtdragande

Lördagen den 27 februari, f. m.

53 Nr 27.

principen i fråga om kyrkostämmoförordningen. Och vad blir Äng. tiden jäv
nu följden därav ? Jo, det är nästan lika givet som att två
gånger två är fyra, att därmed är kyrkoherden bortskaffad, *“ a” e''
praktiskt taget, såsom självskriven ordförande för kyrkostäm- 1 or ''''
man. Den saken har legat före många år, och jag har ständigt
röstat emot den; och läge den före i dag, skulle jag också nu
rösta emot den. Men en av följderna av detta, som vi här komma
att besluta, blir att kyrkoherden i allt fall faller bort som
ordförande i kyrkostämman pa många, många ställen. Jag tycker,
att det hade varit trevligare, om vi hade gått till strid
direkt om den saken, i stället för att så att säga lura honom
ur händerna på kyrkostämman; och när jag ser på det historiska
förloppet härvidlag och tänker på, hur 1862 års förordningkom
till, och så ser på vad som nu föreligger, då undrar jag,
om icke vi till sist komma därhän, att kommunalstämman och
kyrkostämman sammanflyta till en enda enhet, med ett litet
annex, så att säga, av kyrkostämma i kommunalstämman, ungefär
på samma sätt, som skolväsendet nu är ett annex till
kyrkostämman.

Utvecklingen stannar icke där vi äro härvidlag. Ser jag
på utvecklingen här i kammaren, har det gått betydligt åt
samma håll. Förliden gång, då en liknande sak låg före i kammaren,
hade vi åtminstone tre reservanter i denna kammare; i
år är det sannerligen icke en enda reservant. Därför har jag
också velat säga ifrån, att om jag varit närvarande i konstitutionsutskottet,
hade jag- här stått som reservant. Med den kännedom
jag har om kammaren, vet jag, att det tjänar ingenting
till att begära votering; och då det icke tjänar någonting till
att begära votering, så tjänar det icke heller någonting till att
göra ett yrkande. Men hade det varit praktiskt att begära votering,
så skulle jag bestämt yrkat avslag på utskottets hemställan.

Med herr Räf förenade sig herrar Isaksson, Hellberg • i Ljungskile
och Weli/n.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§. 9-

Vid nu skedd föredragning av konstitutionsutskottets utlåtande,
nr 5, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl. Maj:t
angående utsträckt kommunal skattskyldighet för kronoparker och
andra statsdomäner, blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.

§ 10.

Därnäst i ordningen var å föredragningslistan uppfört statsutskottets
utlåtande, nr 4, angående regleringen av utgifterna under

Nr 27. 54 Lördagen den 27 februari, f. in.

riksstatens fjärde huvudtitel, innefattande anslagen till lantförsvarsdepartementet.

Ang. anslagm Efter föredragning av punkten 1, angående ökning av anslaget
Ul1 svare{07" lantförsvarsdepartementets kansliexpedition, begärdes ordet av

Herr Höglund, som yttrade: Herr talman, mina herrar!
Jag har begärt ordet icke för att yttra mig om den speciella
punkt, som det här närmast gäller, utan för att redan från början
be att få anknyta några allmänna synpunkter till debatten
i ärendet. Jag har redan i remissdebatten utvecklat min personliga
uppfattning, i vad gäller sambandet mellan försvar och
sociala reformer. Den sidan av denna fråga skall jag därför
icke här beröra, likasom det torde bli tillfälle att i samband
med kammarens behandling av den av herr Lindhagen m. fl.
väckta motionen utveckla en principiell åskådning i militärfrågan.
Jag kan emellertid icke underlåta att yttra några ord
till det nu förliggande förslaget.

Herr krigsministern torde kunna känna sig synnerligen belåten
med den behandling, som hans huvudtitel har undfått av
statsutskottet. Om man undantar den enda lilla oskyldiga reservation,
som föreligger beträffande anslaget till den så kallade
frivilliga skytterörelsen, har ju utskottet, som man ser, enhälligt
sväljt rubb och stubb i Kungl. Maj:ts förslag. Ungefär så, som
Strindberg en gång under sina senare ar rekommenderade i fråga
om anammandet av kristendomen, nämligen att man måste taga
den okritiskt, naivt, i stora drag, alldeles som ricinolja i hett
kaffe, på samma sätt har också statsutskottet tagit denna sak:

fapat och blundat och sväljt alltsammans utan att fråga efter,
uru det smakar den mage, som sedan skall få smälta det hela.
Det är den gamla historien, som här går igen: ''folket begär bröd
och svaret blir stenar.

Men om det nu är så, att lierr krigsministern, regeringen och
högern kunna känna sig storligen belåtna med denna behandling
av fjärde huvudtiteln, så tror jag för min del, att belåtenheten är
ganska måttlig bland det folk, som skall få betala det militaristiska
kalaset, få betala det med dryga skatter och med avstående
från alla möjligheter till nödvändiga sociala reformer, och
som nog icke tager denna sak med samma kallblodiga resignation
som statsutskottet gjort.

De ordinarie anslagen på fjärde huvudtiteln äro nu, som
man finner, uppe vid 58,796,292 kronor mot något över 52 miljoner
på innevarande års riksstat. Alltså en liten nätt ökning på
över 6 miljoner kronor förutom de extra anslagen, som nu uppgå
till över 4 miljoner kronor. Det är den nya härordningen,
som här satt sina första bittra frukter, och de bli nog icke de
sista, utan bördorna komma säkerligen att oavbrutet växa, så
länge som de borgerliga partierna få sköta politiken efter sin
vilja. Det bör här särskilt erinras om, att denna gya härord -

Lördagen den 27 februari, f. m.

Nr 37.

r>5

ning har genomdrivits mot det svenska folkets i val klart utta- -f»g anslag*»
lade vilja och genom det mest upprörande löftessvek av det s. k. tM iantförliberala
partiet. Detta löftessvek drabbades ju också av en lika
rättvis som hård dom vid de senaste valen, när de liberala valmän- '' or ''
nen i tiotusental vände ryggen åt detta parti och därigenom förde
det till ett politiskt débaclc, till en katastrof utan motsvarighet
i vår riksdagshistoria, Jag beklagar icke utgången, ty det
liberala partiet led vad dess gärningar voro varda, och jag vill
önska: gånge det så varje parti, som på samma sätt utlämnar
folkets sak, den sak, som det åtagit sig att föra, och bryter den
löftestrohet gent emot valmännen, som herr Staaff en gång i ett
•bekant anförande med rätta karakteriserade såsom hörnstenen
i den narlamentariskt-representativa samhällsbyggnaden.

Meu man måste ju också samtidigt konstatera, att hur stark
reaktionen än var vid valen mot detta handlingssätt, så var den
dock icke tillräckligt stark, icke tillräckligt omfattande för att
det nu skall givas någon möjlighet att, såsom önskligt vore, uppriva
det fattade beslutet. Lika visst som vi i går bevittnade en
ganska vacker början till den kommande fruktbärande samverkan
mellan högern och det liberala partiet, när det gällde att bära
hand på yttrandefriheten i denna kammare, lika visst skola vi
få bevittna en lika anslående samling och samverkan, då det
gäller att även i den minsta mån söka pruta på de bortkastade
miljonerna till militarismen. Alla försök i den vägen äro tydligen
hopplöst dömda att misslyckas, att stranda mot det blinda
oförnuft, mot den skräckslagenhet, mot den andliga förlamning,
som tyckes ha gripit snart sagt alla under den nuvarande krisen.

Och dock förefaller det åtminstone mig, som om ganska starka
skäl talade åtminstone för ett uppskov så långt möjligt är med
försvarsbeslutets genomförande. För dem, som i likhet med mig
icke närmast hoppas på att uppgörelsen efter världskriget skall
bana väg för en kommande avrustning, utan tro, att militärförsvaret
alltjämt förblir nödvändigt att upprätthålla, för dem tycker
jag dock, att de rent militärtekniska lärdomar, som det nuvarande
kriget väl enligt allas uppfattning kommer att giva, skulle
motivera åtminstone ett uppskjutande av verkställandet av den
nva härordningen.

Men, som sagt, därom båtar det tydligen föga att närmare
yttra sig. Militarismen utgör nu en gång det oförnuftigas inkarnation,
och dess styrka är ju att icke resonera, utan bara marschera
på, så länge som det nu går. Och ännu tyckes det gå,
ännu tyckes icke bägaren vara bräddad, ännu böja sig folkens
stora massor under detta järnok.

Men kom ihåg, att det växer dock fram på djupet ett allt
starkare och starkare missnöje med detta system, ett missnöje,
som eu dag, när det organiserat sig tillräckligt starkt, också
skall veta att avskudda från folkens axlar detta ovärdiga och förnedrande
ok. Allt klarare framstår för folkmassorna militarismen
såsom huvudsakligen ett politiskt och ekonomiskt klassintresse

Nr 27. 56

Lfirdagen den 27 februari, f. in.

Aag. •»slagen för do härskande klasserna, och den fosterlandskärlek, som dessa
tU*.ivcrr''tÖT~ klasser drapera sig i och som symboliseras här i landet av för(roTte
i svarsknappama ä la Frestadius, denna fosterlandskärlek har
0T '' alltför ofta en metallisk bismak och bör alltför mycket prägel av
»inkomstbringande initiativ», såsom den senaste ryktbara frasen
lyder, för att verka alldeles äkta.

Därför växer det fram en allt bestämdare antimilitaristisk
stämning bland de breda folklagren i vårt land. Det må också
här erinras, innan talmannens klubba nu kommer att besegla den
nya av högern och liberalerna genomförda härordningen, att det
socialdemokratiska partiet för sin del alltjämt bestämt vidhåller
sin gamla ståndpunkt, uttryckt i dess programenliga krav
på en successiv nedsättning av militärutgifterna fram mot avväpning,
en programpunkt, där det också har understrukits,
att kravet på avväpning måste vara det väsentliga, som med all
kraft skall eftersträvas. Men vi veta också, att endast i samma
mån som socialdemokratien vinner terräng, som folkmassorna sluta
upp kring detta parti, endast i samma mån skall detta vårt mål
komma att förverkligas.

Ja, herr talman, jag har velat med dessa korta ord åtminstone;
avgiva en, om än ringa och klen, demonstration till förmån för
freden mellan nationerna, till förmån för den folkförbrödring,
som socialdemokratien eftersträvar — utan krig, utan militarism
—■ och såsom en protest också mot påläggandet av dessa nyai.
oerhörda bördor på det svenska folket mot flertalets egen vilja, eu
politik, genom vilken det sociala och kulturella reformarbetet i
vårt land aldrig kan komma ur fläcken.

I detta anförande instämde herrar Lindhagen, ^Vinberg, Lindstam,
Johansson i Sollefteå, Vennerström, Hage, Ericsson i Åtvidaberg,
Lundberg, Stenudd, Skareen, Bengtsson i Göteborg, Johansson-:
i Trollhättan och Olsson i Rödningsberg.

Vidare anförde:

Herr Brallting: Herr talman! I fall den föregående tala ren

hade inskränkt sig till att deklarera sill egen kända, rent försvarsnihilistiska
ståndpunkt, skulle jag ingalunda ha besvärat kammaren
med något yttrande i anledning av denna deklaration. Nu
däremot inflätade han i sitt anförande ett uttalande, som rörde det
socialdemokratiska partiet såsom sådant, och pekade däruti på den
programpunkt, som vårt parti sedan länge har haft och alltjämt
bibehåller och som syftar att visa på den utvecklingsväg, som vi
eftersträva, nämligen minskning av militärbördorna fram mot det
mål, som är allas vårt gemensamma, den slutliga kommande avrustningen.

För att emellertid man skall se denna programpunkt, dessa
strävanden i deras rätta dager, bör det tilläggas vad den föregående
talaren icke nämnde, nämligen att det socialdemokratiska partiet,.

Lördagen de» 27 februari, t'', m.

67 Nr 27.

sedan försvarsfrågan Iiär i landet blev aktuell, bär med bestämdhet Anp- anstagm

hävdat en ståndpunkt, som icke är den ögonblickliga avväpningens,

och som icke är försvarsnihilismens. Yi ha tvärtom med klarhet ,p°” ''

framhållit, att för oss är, likasom för andra partier, det svenska °

fosterlandet kärt och dyrbart, och att det ingalunda är vår avsikt

att lägga det försvarslöst under tider, som redan tidigare ej varit

säkra och numera utlöst sig i det krig, som härjar världen. Det var

därför också med ett positivt program, som vi gingo ut redan i förra

årets vårvalstrid liksom i den sista, ett program, där vi framhöllo,

att såsom förhållandena lågo, var det enligt vår uppfattning ännu

nödvändigt, med hänsyn till alla omständigheter, att landet påtog

sig mycket betungande bördor för sitt försvar, ehuru vi måste också

framhålla, att vi icke kunde följa de andra partierna i deras högre

anspråk, då det syntes oss, att man därigenom icke vann den bästa

samlade försvarskraften, utan i stället överansträngde landet.

Jag vill alltså konstatera, att det socialdemokratiska partiet har
genom valstriderna gått fram icke blott med tankarna på det stora
framtidsmålet, som enar oss, utan även med den bestämda positiva
försvarsviljans program, som varit uttryckt i de motioner, vilka bär
i riksdagen av riksdagsgruppen ha framförts. Således bör detta
icke förglömmas, när man talar om vad socialdemokratiens ställning
är till de aktuella förhållandena i de militära frågorna,

Detta vårt program, som vi gingo fram med i valstriden, har
vunnit en enastående anslutning ute i landet, och vi sitta här såsom
representanter för denna politik, som således icke är försvarsnihilismens,
men som vill taga hänsyn även till landets bärkraft och försöka
avväga de olika kraven, så att det blir plats för både det ännu
nödvändiga militära försvaret och för de lika nödvändiga sociala
reformer, vilka skola giva vårt folk dess styrka och dess trygghet.

Jag har nu endast velat göra denna erinran, och jag vill härtill
lägga, att denna hållning hos vår riksdagsgrupp har blivit godkänd
av den senast hållna partikongressen, och att man således icke
kan säga annat, än att här är den linje klart och bestämt uppdragen,
efter vilken vi ha även i fortsättningen att gå vår väg fram.

Jag vill ytterligare erinra, att denna senaste partikongress likaledes
för sin del fattade vissa beslut, i vilka ingick såsom en förutsättning,
av partikongressen väl känd och diskuterad, att man med
nödvändighet måste taga hänsyn till det faktum, att riksdagen hade
fattat sina beslut i avseende på den närmaste gestaltningen av vår
härordning och att således något upprivande av dessa beslut under
de närmaste tiderna icke borde komma i fråga, på samma gång som
man dock naturligtvis måste fasthålla, att de lärdomar, som det
pågående kriget ger, böra på det allvarligaste beaktas vid utformandet
av den rustning, som Sverige anses behöva.

Med denna förklaring tror jag mig ha givit den komplettering
av bilden, i avseende på vad som där rör partiet, som den föregående
talaren underlät att giva och som är nödvändig för att få den rätta
synen på hur saken verkligen ligger.

Kr 27. 58

Lördagen den 27 februari, f. m.

Ang. antingen I avseende på den föredragna punkten har jag, herr talman,

m lön,för- intet kande
avar et. **

Herr Lindhagen: Jag har instämt med den förste talaren
i vad han härvid huvudsakligen anförde, och det skulle ju då kunna
vara nog med detta. Men jag anser mig också för egen del böra
i anledning av den siste talarens yttrande anföra ett par synpunkter.

Det förhåller sig ju så, åtminstone enligt min uppfattning,
att alla landets invånare och alla partier icke skulle önska något
högre än förverkligandet av det socialdemokratiska programmet
»successiv minskning av militärbördorna fram mot
avväpning». Således skulle vi ju kunna på det sättet vara ett
parti allesammans och sluta upp kring det socialdemokratiska
kravet. Det skulle således icke finnas någon skillnad mellan
partierna i denna fråga, och det ser verkligen ut, som om tiden
strävade att sammansvetsa oss alla om detta socialdemokratiska
program, såsom en symbol för något, som man kanske kommer
till i tidernas fullbordan, men icke behöver sysselsätta sig med
ännu. Men anledningen till att jag för min del befinner mig
inom detta parti är den, att jag trott, att det vill söka så mycket
som möjligt att redan under den nu levande generationens tid
realisera, eller åtminstone avsevärt nalkas, detta för oss alla gemensamma
framtidsmål. Det gör också, att vi måste från min
synpunkt se på möjligheterna något annorlunda och vara beredda
och benägna att gripa oss an med att gorå något för att
komma fortare framåt och eventuellt realisera något av detta,
som de andra partierna, eller låt mig kalla dem riktningarna
skjuta fram såsom något utopiskt, som man icke nu behöver
sysselsätta sig med.

Då den siste talaren betonade, att detta uppslutandc nu kring
legeringens försvarsprogram, som gick igenom förra riksdagen,
också innefattar ett uttryck för att man icke vill lägga sitt land
försvarslöst, att man älskar sitt land o. s. v., vill jag säga,
att jag förstår och känner, att detta är för honom en varm
och innerlig känsla, som man bör högeligen respektera. Men
jag vill också säga, att om däri skulle anses ligga, att samma*
kärlek icke besjälar oss, som tro, att tiderna fordra av oss, att
vi gå något annorlunda och mera aktivt fram mot målet, vill
jag bestrida, att någon har rättighet att giva ens en antydan
om, att vi skulle älska vårt land mindre och vilja mindre bevara
dess frihet än dem, som ivra för rustningar. Det är blott fråga
om en olika åskådning beträffande, vad som i längden för
vårt land är mest tryggt och gagnande, och då har jag för min
del kommit till den uppfattningen, att för oss kan det vara betydligt
tryggare och i många avseenden löftesrikare att rent
av undvara ett militärsystem. Jag tror, att detta hade varit
lyckligare för Belgien, och varför skulle det då icke kunna vara
det också för andra mindre stater. Men i alla fall måste jag

Lördagen deo 27 februari, f. ru.

59 Är 27,

saga, att detta sätt att utan ett missljud tiga inför allt det,
som tiden just nu uppmanar oss att längta efter och tala om,
och detta sätt att sammansmälta i, jag skulle vilja bgagna ett
gammalt socialdemokratiskt uttryck, som ofta stod att låsa i socialistiska
tidningar förut men nu sedan någon tid håller på
att försvinna —-, detta att sammansmälta oss i »en enda stor
reaktionär massa», det kan jag icke vara med om, även om det
skall såsom ibland förespeglas gälla blott för några år framåt.

Om man emellertid icke skall följa sin övertygelse, utan sälja
sin själ åt partilivet och blint följa de anbefallningar, som
slumpvis fastslagits genom majoritetsbeslut på kongresser —
beslut, ofta av dessa ofria majoriteter, som äro de inkompetentaste
styresmän som finnas — så kvarstår dock en oavvislig benägenhet
att, när dessa beslut gå allt för mycket emot ens egen övertygelse
hålla på densamma, och på något sätt göra den gällande.
Detta gäller, både för den ene som för den andre något,
som kanske kommer att visa sig även under denna debatt. Den
åberopade socialdemokratiska partikongressen har för övrigt fattat
två mot varandra stridande beslut, något som också konstaterades
av den siste ärade talaren i hans tidning efter kongressen.
Den har, förmenas det, å ena sidan låtit övertala sig
att tiga inför förverkligandet av detta regeringens program, och
å andra sidan säkerligen av större egen drift sagt ifrån: låt oss
nu arbeta för avväpningen och låta detta vara det huvudsakligaste.

Det är så mycket nödvändigare, att sådana synpunkter,
som vi några stycken nu samlat oss om, få göra sig gällande i
vär tid, som också vad som tilldrog sig här i går är ett bevis,
enligt min uppfattning, för att man allt mer och mer försöker tillstrypa
möjligheten för rättstankarna att komma fram. Är det
på det sättet, att man för att kunna förkväva dem även vill
beröva oss vår yttrandefrihet, kunna vi icke svara på annat sätt
än genom att vid lägliga tillfällen tämligen oförbehållsamt
framlägga och verka för vår uppfattning sådan den är.

Jag vill också upprepa den fråga, som gjordes av mig redan i
remissdebatten: vad är det egentligen för spektakel att nu gå och
genomföra ett militärförslag, framsprunget ur gångna tiders
militära erfarenhet, vilken var och en, som vill använda sitt
vanliga sunda förstånd, inser vara förlegad och icke alls passa
efter de nya erfarenheter kriget givit oss redan nu. Även ur
den synpunkten måste det inläggas en gensaga mot det arbete
riksdagen nu går till, nämligen att kritiklöst svälja det stora
Jiäska pillret utan att ens blinka under sväljandet.

Herr W inb er g. Herr talman! Då jag instämt i det principuttalande,
min partivän herr Höglund gjort, anser jag mig nödsakad.
— med anledning av den tolkning som min partivän herr
Branting ville giva detta anförande, — att här yttra några ord.

Herr Branting syntes vilja göra gällande, att herr Höglund i

Ang. anslagen
till lantföravartt.

(Forts.)

Mr 27. 60

Lördagen den 27 februari, f. m. "

Ang. anslagen detta sitt anförande huvudsakligen företrädde en rent antimilitaris~
ti.sb uppfattning. När jag instämde i herr Höglunds yttrande.
(¥or»s) &i°rde J°S det icke därför, att det rent antimilitaristiska däri fått
något särskilt tydligt uttryck, utan därför, att hans uttalande och
den ståndpunkt han däri intog står i fullständig samklang både
med det socialdemokratiska partiets program och med dess taktik
under de gångna åren. Det är alldeles riktigt vad herr Branting
yttrade därom, att partiet vid de senaste valen gått fram med ett
positivt program i försvarsfrågan, och mot det yttrandet har jag
alls intet att erinra. Men det är dock en betydlig skillnad på den
ståndpunkten som ju står i överensstämmelse med hela partiets arbetssätt
att söka åstadkomma en nedskrivning i militärutgifterna,
och den som vill att vi nu utan vidare skola acceptera den av högern
genomdrivna härordningen; det senare kan icke stå i samklang
med det socialdemokratiska partiets yrkande om nedsättning
i försvarsutgifterna.

Det är detta jag anser böra här uttryckligen betonas, och när vi
nu av allt att döma stå invid den gravkulle, där man för framtiden
skall begrava all opposition, mot högerns militärpolitik, — åtminstone
från den borgerliga vänsterns sida, — kan jag icke låta tillfället
gå mig ur händerna, utan måste säga, att jag icke kan vara med i
denna heliga allians, där man nu synes vara beredd att kyssa högerns
hand, som förut utdelat så skarpa slag både åt socialdemokraterna
och åt den borgerliga vänstern.

Jag måste förbehålla mig att även i fortsättningen följa den
taktik, som hela det socialdemokratiska partiets politik vilar på,
nämligen att överallt och allestädes bekämpa denna rustningspolitik
och se till att genom erforderliga begränsningar i utgifterna
för militärändamål göra det möjligt, att andra stora sociala reformfrågor,
som hittills alltför länge fått stå på dagordningen och förgäves
väntat på sin lösning, också kunna beredas plats och få erkännande.
Alldeles speciellt i dessa dagar, när så stora svårigheter
möta att få vår ekonomi och vår statsreglering att gå ihop,
och de mest behjärtansvärda anslag måste vägras på grund av
bristen på medel, kan väl icke någon verklig socialdemokrat utan
vidare svälja detta förslag, som av högern genomdrivits.

Herr Höglund. Ja, herr talman, det är föga tilltalande att
ingå i en debatt uti denna fråga med en partivän, och jag skall
därför fatta mig helt kort.

Jag vill blott säga det, att när herr Branting yttrade, att mitt
anförande tarvade en komplettering, så tror jag, att även hans
komplettering skulle tarva en ytterligare komplettering, ifall man
skall finna den rätta uttolkningen av det socialdemokratiska partiets
ståndpunkt i denna fråga. Det skall jag emellertid icke här
inlåta mig på. Jag vill endast göra herr Branting uppmärksam
på, att han fullständigt missförstått situationen, om han trott, att
jag med mitt anförande givit sken av att företräda hans uppfatt -

Lördagen den 27 februari, f. m.

61 Sr Si -

ning i denna fråga — bevara mig därifrån. Det är nog ingen an- -ing. anslagen
nan, som uppfattat saken så. tUl lantf^

Emellertid är det ett obestridligt faktum, att i denna fråga
förefinnas inom det socialdemokratiska partiet två väsentligt olika
riktningar, som dock med samma skäl kunna göra anspråk på att
stå helt och fullt inom partiets ram. Jag vill till bestyrkande
härav endast anföra det ur denna synpunkt eljest kuriösa förhållandet,
att såväl undertecknad som herr Branting representera
Stockholms första krets och uppsatts av samma personer å Stockholms
arbetarekommuns möte. Detta visar tillfyllest, att både den
uppfattning, som undertecknad representerar, och den, som herr
Branting företräder, anses fullt jämbördiga och lika berättigade.

Då får man icke förklara, som herr Branting gjorde, att den ena
är partiets ståndpunkt och den andra, som undertecknad representerar,
är en särmening, bakom vilken endast finnes ett mindretal
inom det socialdemokratiska partiet.

Herr Zetterstrand: Herr talman, mina herrar! Jag tror
litet var gärna och innerligt skulle önska, att vi kunde få ansluta
oss till ett program, som ginge ut på successiv avskrivning av
militärbördorna helst så fort som möjligt, så att man kunde utbyta
svärdet mot plogen. Men världen är nu en gäng icke sådan,
att detta låter sig göra. Den föregående talaren har förbisett,
att redan hos djuren finnes nedlagd en instinkt, som bjuder dem
att även med uppoffrande av sitt liv försvara sina bon och ungar.

Samma känsla finnes hos människor, individer och folk, och på ju
högre kulturstadium en stat befinner sig, ju .större anledning anser
man finnas att till det allra yttersta försvara icke allenast
sitt land och sina ekonomiska förhållanden utan även denna sin
kultur.

Att man däremot icke vill vara med på någon äventyrspolitik
eller att anfalla andra eller att skaffa sig fördelar på andras bekostnad,
därom tror jag vi alla äro ense. Men jag tror lika fullt,
att om en gång olyckstimman skulle slå här i landet, skulle man
få se, att samtliga föregående talare och deras meningsfränder
skulle med samma intresse och entusiasm som Sveriges övriga
innebyggare skynda under fanorna, och vi skulle då helt säkert
såväl i skyttelinjer som i skyttegravar stå skuldra vid skuldra
vid sidan om varandra, vilket parti vi än tillhörde, för att försvara
hem och härd. Jag tror emellertid, att detta försvar icke
skulle lyckas, utan att vi rent av skulle bli offer för kriget utan
resultat, om vi inte i rätt tid förberett oss för detta svåra värv.

Det är en tung plikt för oss att behöva underkasta oss personliga
bördor och stora ekonomiska offer för ändamålet, men såframt vi
vilja behålla vårt land fritt och självständigt allt framgent som
i gångna tider, måste vi underkasta oss detta offer •— det tillkommer
icke allenast högern, det tillkommer alla partier; jag
hoppas att vi i den saken böra i stort sett stå eniga.

Herr Söderberg i Hobborn instämde häruti.

Sr 27. 62

Lördagen den 27 februari, f. in.

Ang. anslagen Herr Branting: Här är naturligtvis icke rätta platsen att

till lantför- fora någon debatt med herr Höglund i denna sak, och det faller
svaret. mjg ju icke att gå närmare in på frågan om vad vår parti(Forts.
) kongress i ena eller andra punkten beslutat. Men när han vill
ge sken av att här finnes två lika berättigade riktningar i partiet,
som stå i fullständig motsats till varandra beträffande frågaD
om ett positivt försvar, så är det ju fullkomligt notoriskt, att det
tinnes inom partiet representanter för den riktning, som företrädes
av och har sin fana i herr Höglund, men det är lika notoriskt,
att det icke lyckats den riktningen att förvärva ledningen av partiet
och majoriteten på våra kongresser. Därför förhåller sig saken
tills vidare så, som jag framställt den.

Det var ingalunda för att konstatera vad hela världen vet,
att herr Höglund och jag ha fullständigt olika ståndpunkt i denna
fråga, som jag begärde ordet, utan det var just därför, att han
gav eu ensidig och därigenom skev bild av vårt partis ställning,
som jag nödgades giva den komplettering, som jag också tror, att
alla kunna konstatera var överensstämmande med verkligheten.
Detta utesluter naturligtvis icke, att det även ibland oss, som stå
på den allmänna grunden utav en positiv försvarsvilja, kan i detaljer
finnas meningsskiljaktigheter, och det utesluter naturligtvis
icke heller, att det finnes många nyanser inom vårt parti liksom,
jag tror, inom de andra partierna beträffande frågan om, hur
mycket landet lämpligast bör avse för det militära försvaret utan
att därvid försumma andra lika nödvändiga krav. Men huvudsaken
är, att vårt parti på kongressen givit sitt godkännande åt
den positiva försvarsvilja, som kommit till uttryck uti riksdagsgruppens
framträdande och i våra valstrider, och därmed är det
också fastslaget, hur förhållandena ligga inom partiet. Att det
sedan finnes en grupp inom detta parti, som står på alldeles motsatt
ståndpunkt, det blir ju deras sak, men man bör icke engagera
partiet på minsta sätt häri, icke ens genom att giva en sådan
skev framställning av partiets ståndpunkt, som den förste talaren
gjorde.

Herr Hage: Herr talman, mina herrar! Jag begärde ordet

endast för att med några ord säga, att om det varit så, att herr
Höglunds anförande varit rent försvarsnihilistiskt, då skulle jag
icke ha instämt med honom, och jag vågar påstå, att en mycket
stor del av de övriga ledamöter, som också instämde, icke heller
skulle ha gjort det Orsaken till vårt instämmande var, att anförandet
var så lagt, att det kunde inrymma en försvarsvänlig
uppfattning. Dock ville vi betona, att vi stå kvar på den ståndpunkt,
som det socialdemokratiska partiet år 1914 intog i valstriden.
Yi ville med detta instämmande ge tillkänna, att detta
fortfarande är vår ståndpunkt. Vi anse nämligen, att detta icke
framkommer på ett tillfredsställande sätt genom det utskottsbetänkande,
som nu här föreligger. Jag har för övrigt inget yrkande
att göra.

Lördagen den 27 februari, f. m.

63 Nr 27.

Vidare yttrades ej. Herr talmannen framställde proposition på A,‘S- anslagm
bifall till utskottets hemställan och förklarade sig anse propositionen
vara med ja besvarad. Då votering emellertid begärdes av herr Hög- rports >
lund, blev nu uppsatt, justerad och anslagen en så lydande voteringsproposition
:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i
punkten 1 av utskottets förevarande utlåtande nr 4, röstar

Ja);

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit utskottets berörda hemställan.

Omröstningen utföll med 141 ja mot 22 nej; och hade kammaren
alltså bifallit utskottets hemställan.

Punkterna 2—i.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Härpå föredrogs punkten 5, angående vissa ändringar i arméförvaltningens
stat; och yttrade därvid

Herr Thorsson: Herr talman! Jag ber att få yttra några
ord med anledning av denna punkt.

Det har under flera år förekommit ett anslag på 3,000 kronor,
avsett att användas till avlöning åt en merkantilt eller tekniskt
utbildad konsulent. Själva benämningen på anslaget anger
ju, att man härmed avser att ställa till arméförvaltningens förfogande
ett sakkunnigt biträde i vissa kvistiga upphandi i ngsfrågor,
för att därigenom åt statsverket vinna bästa möjliga resultat. På
femte huvudtiteln utgår ett liknande anslag. Det synes mig emellertid,
som om det anslag, varom här är fråga, icke komme till
sin fulla tillämpning och icke fyllde det ändamål, som man avsett
med detsamma. Det vore kanske riktigt och klokt att sammanslå
båda huvudtitlarnas anslag i denna punkt, så att man kunde
få ett biträde, som man kunde mera allmänt disponera än endast
någon gång då och då, såsom här ifrågasättes.

Det beslut, som fattades vid föregående riksdag och vars konsekvenser
riksdagen nu går att taga, inbjuder särskilt till reflektioner
på detta område. Det förestår ofantligt stora uppköp, som
kräva sakkunskap i mycket hög grad. Det är naturligt, att, om
statsverket skall kunna skydda sig mot den ring- eller trustbildning,
som allt mer och mer gör sig gällande hos dem, som kunna
tänkas bli leverantörer av dessa stora leveranser, det är naturligt,

Sr 27. fri

Lördagen den 27 februari, f. m.

säger jag, att, om statsverket skall kunna möta upp gentemot detta,
behöver det vidtagas kraftiga åtgärder i syfte att tillvarataga statsverkets
intressen. Jag har mig bekant en hel del fall, som visa,
att den nuvarande ledningen för upphandling av statens förnödenheter
antingen icke är fullt vuxen sitt uppdrag eller också icke
med tillräcklig påpasslighet bevakar statens intressen.

Det gjordes förliden sommar en omfattande skoaffär för statsverkets
räkning; dessa skor upphandlades till synnerligen höga
priser. Jag vet, att omedelbart efter det eu del skofabrikanter
erfarit, att arméförvaltningen höll på att upphandla skodon, kom
det in ett flertal anbud, som voro betydligt lägre. I vart fall
bands statsverket för en utgiftssumma, som krävde åtskilligt mera
för att åtkomma ett visst parti skor, än vad som kan anses vara
nödigt. Men icke nog härmed, den leverans, som statsverket vid
det tillfället fick mottaga, var av sådan beskaffenhet, att man,
innan man kunde använda den vara, som var inköpt, i vissa fall
måste underkasta den en extra påkostnad. Jag har själv vid två
truppförband haft tillfälle taga del av att man levererade marschskodon
med så tunna sulor, att befälet icke ansåg sig kunna kläda
truppen med dessa skor, förrän man först låtit halvsula dem. Man
har således givit 16 kr. för vanliga marschkängor, som sedan fingo
sulas på regementets verkstad, och därmed var man uppe i ett
pris av 18: 75 kr. pr par. Det är icke ett rätt tillvaratagande av
statsverkets intressen i tider, när man behöver, så att säga, klämma
ut det sista öret av fattiga skattedragare i syfte att få hela försvarsapparaten
att verka.

Denna fria upphandlingsmetod har också mycket flitigt utnyttjats
av affärsmän, som under den senaste kritiska tiden haft
förbindelser med statsverket. Redan i augusti månad måste staten
betala ända till 41 kr. för 100 kg. vetemjöl. Man frågar sig
verkligen under sådana förhållanden, om statens intressen blivit
tillräckligt tillvaratagna från deras sida, som skulle sköta uppköpen.
Och man får också lov att se till, om icke detta medför
den konsekvensen, att riksdagen måste vidtaga åtgärder i syfte
att på ett betydligt tidigare stadium tillåta statsmyndigheterna
att använda rekvisitionsmakten efter andra principer, än som nu
tillämpas. I ett ögonblick, när statens intressen stå på spel, äf
det orimligt att tänka sig, att lagarna skola vara så avfattade,
att enskilda spekulanter, som sakna samvete, helt enkelt skola
kunna till sin fördel begagna efterlåtenheten i lagstiftningen.
Och så långt min stämma räcker, skall jag begagna den möjlighet,
som finnes, för att få till stånd en omändring av lagarna i detta
stycke.

Herr jordbruksministern talade om att det genom regeringens
ingripande blivit sörjt för att kvarnringen icke skulle taga mer
än 30: 75 kr. för 100 kg. »bagaremjöl», som han uttryckte sig, det
vill säga vetemjöl. Långt före detta hade statsverket betalt för
rågmjöl 34 kr., och för potatis vet jag, att man icke generade sig
för att pressa statsverket att betala ända till 16: 50 för 100 kg.

Lördagen den 27 februari, f. m.

65 Nr 27.

Det är orimligt, att sådant skall få lov att fortgå, och detta
mera än något annat bjuder, att statsverket omger sig med just
sådana organ, som äro nödvändiga för att man skall kunna på
annat sätt än nu få ut resultat av de utgivna medlen. Jag har
därför tillåtit mig att vid denna punkt, där det gäller anslag för
att ställa till upphandlingsmyndigheternas förfogande sakkunnigt
tekniskt utbildat biträde, fästa uppmärksamheten på just dessa
angelägenheter.

Jag skulle vid en annan punkt också känna mig skyldig att
begära ordet, men med herr talmannens tillåtelse skall jag be att
få säga några ord redan nu, vid denna punkt.

Det har varit många klagomål ifrån militärt håll på hållbarheten
hos det gråa tyg, som blivit inköpt, för att man skulle få
en ordentlig fältuniform. Dessa klagomål ha titt och ofta framkommit,
och jag måste säga, att min erfarenhet har givit det resultatet,
att det ligger åtskilligt berättigat i dessa klagomål. Jag
tror, att även här har statsverket på grund av den ring- och
trustbildning, som gjort sig gällande, fått betala betydligt mera
för denna vara, än vad man rimligtvis borde ha behöft betala.
Framför allt håller den ur slitningssynpunkt icke måttet för en
fältkostym. Man har försökt skylla på den gråa färgen, men jag
tror, att varje jämtlänning kan intyga, att det kan vävas grått
tyg, som är starkt. Det finns något, som heter jämtländsk vadmal
och som är betydligt äldre än både modell 06 och modell 10. Då
jag tror mig veta, att man just i dessa dagar håller på att göra
upp större leveranser, så anser jag det vara min skyldighet att
begagna detta tillfälle till att trycka på, att det ses till, att det
tyg som väves för kronans räkning, får en bättre hållfasthet, så
att det icke efter hundra dagars slitning kan betraktas såsom
mindre fältdugiigt.

Här förestå under de närmaste sex åren uppköp för intendenturen
för 24, 25 miljoner kronor. När man står inför en sådan
period, är det naturligt, att man måste med synnerlig omsorg se
till, att statsverkets intressen bli tillgodosedda. Och jag vill för
min del säga, att även om Kungl. Maj:t skulle bli tvungen att
skaffa ett betydligt dyrare tekniskt bitäde än ett, som värderas
till 3,000 kronor, så tror jag, att det likväl skulle bli en god affär
för statsverket, om man därigenom kunde få en på detta område
väl förfaren man.

Jag har, herr talman, icke något yrkande att gorå vid den
nu föreliggande punkten, men jag har velat framhålla dessa synpunkter,
såsom ytterst viktiga, då vi nu stå inför anskaffningen av
så många olika artiklar för statens räkning.

Vidare anfördes ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.

Punkterna 6—14.

Utskottets i dessa punkter gjorda framställningar blevo av kammaren
bifallna.

Andra kammarens protokoll 1915. Nr 37.

Nr 27. 66

Lördagen den 27 februari, f. in.

Ang. vissa förhållanden
vid
Dalregementet.

Punkten 15. angående avlöning och rekrytering in. in., föredrogs
härefter. Därvid yttrade:

Herr Staaff: Herr talman, mina herrar! Det torde kanske

tillåtas mig att vid denna punkt med några ord upptaga frågan
_ den i sanning viktiga frågan —- om befälets rätta förhållande

till manskapet. '' 1 , ,

Jag har så mycket större skäl att fästa uppmärksamheten pa
den frågan, som helt nyligen en uppseendeväckande tilldragelse
har inträffat, som ger oss den allvarligaste anledning att betrakta
och noga överväga densamma. Det ar den inlaga, som eivilKommissionen
för någon kort tici sedan inkom med till Klinga Maj.t
angående förhållandena vid Dalregementet. Denna inlaga redogör
till en början utförligt för de sammanträden kommissionen nallit
i Falun i närvaro av regementschefen. »Vid det senaste av dessa
sammanträden», heter det, »beslöts, att till protokollet skulle antecknas,
att genom vad i ortspressen anförts och egna iakttagelse!-i övrigt under besöket i Dalarne kommissionens ledamöter dels
funnit° det omdömet samstämmigt rådande inom skilda samhällsklasser,
oavsett politiska åskådningar, att hos den värnpliktiga
dalaungdomen vid deras vapenövningar under överste Björkmans
chefskap, i motsats till vad därförinnan vid detta, regemente var
förhållandet, väcktes misstämning över militärtjänsten till följd.
av allehanda små, i och för sig. mindre viktiga detaljer i tjänstgöringen
och att de återvände till hembygden avogt stämda icke
blott mot denna tjänst utan även mot försvaret över huvud taget,
dels ock bibrag-ts den övertygelsen, att, vilka förtjänster överste
Björkman än kunde ha inlagt om det honom anförtrodda regementet,
förhållandena numera dock vore sådana, att jämväl av välvilja
vidtagna åtgärder missförstodes eller misstyddes, samt att omsoro-en
om försvaret följaktligen krävde, att erforderliga åtgärder för
ändring i
gementet snarast möjligt vidtoges.» Detta beslut hade iramgätt
ur tre ledamöters samstämmiga mening. Två ledamöter i kommissionen,
som jämväl deltagit i ärendet, hade en avvikande mening,
vilken också var antecknad till protokollet. .

Kungl. Makt fattade den 12 februari beslut i anledning av
denna inlaga, om vilken Kungl. Maj:t då förklarade,. att den icke
föranledde någon åtgärd. Tillika beslöt Kungl. Maj:t emellertid,
att statsrådsprotokollet i ärendet skulle offentliggöras. Av detsamma
inhämtas, att föredragandens, chefens för lanttörsvarsaepartementet,
motivering varit av följande lydelse: »I anslutning
till en av civilkommissionen verkställd undersökning har kommissionen
funnit sig böra göra ett uttalande, som maste anses innebära
framställning om åtgärd i syfte att översten och cheten tor
Dalregementet D. M. F. Björkmans utövande av hans nuvarande
befattning måtte upphöra. Det är uppenbart, att eu dylik tillämpning
av civilkommissionens instruktion icke hör erkannas som
riktig. Härtill kommer, att civilkommissionen saknar reell kom -

Lördagen den 27 februari, f. m.

67 Nr 27.

petens att uttala ifrågavarande omdöme. Jag kan ej heller under- Ang. vista förlata
den erinran, att för ett sådant omdöme, som kommissionens Milandm vid
uttalande innefattar, den verkliga eller förmenta tillvaron av en DalrenemmUtviss
opinion i orten icke bör vara avgörande. Jag behöver icke (Forto'')
för Eders Kungl. Maj:t framhålla, vilka betänkliga följder ej blott
pa det militära utan även på det civila området skulle uppkomma,
därest en dylik opinion tillmättes vitsord i avseende å ämbetsmäns
bibehållande i ansvarsfulla befattningar.» Därefter följer
den hemställan, som blev Kungl. Maj:ts beslut.

Kungl. Maj.ts beslut bar i betraktande av den offentliggjorda
motiveringen allmänt ansetts innebära en tillrättavisning, för att
icke säga en snäsa, åt kommissionen. Så använde en tidning uttrycket
»amper bakläxa», en annan »offentlig skrapa» o. s. v. Låt
oss da något närmare betrakta den motivering för beslutet, som
jag nyss uppläste.

„ dien krigsminisuern säger först, att kommissionens uttalande
måste anses innebära framställning om åtgärd i syfte att chefens
tor Dalregementet utövande av hans nuvarande befattning måtte
upphora. Denna tydning av kommissionens uttalande synes mig
uppenbart godtycklig. Kommissionen bar endast sagt. att omsorg
gen om försvaret, pa anförda grunder, krävde att erforderliga åtgärder
för ändring i ledningen av truppens tjänstgöringsförhållanden
vid regementet snarast möjligt vidtoges. Detta högst allmänna
uttryck kan tydligen, logiskt taget, omfatta flera möjligheter.

Det kan t. ex. omfatta den möjligheten, att Kungl. Maj:t borde
genom lampliga .föreställningar till regementschefen i fråga om
hans. satt att leda truppens tjänsteförhållanden söka åstadkomma
.ring i denna mdnme-. Då chefen för la utförs varsdepartementet

rlicpn inrwilaöuo 11.-.,''----j

ansett uttalandet ovillkorligen innebära framställning om åtgärd
1. syfte att regementschefens utövande av hans nuvarande befattning
matte uppnöra , skulle detta kunna vara riktigt endastunder
en iorutsättningen, att alla försök att förbättra regementschefens
ledning pa förhand maste anses lönlösa. Men detta skulle i sådant
fall vara departementschefens egen uppfattning; i civilkommissionens
ord kan man icke lägga en sådan förutsättning.

,.1V. . ter :tolJe.r departementschefens påstående, att eu dylik

tillämpning- av civilkommissionens instruktion »icke bör erkännas
som riktig», såsom uttrycket lyder. Läser man kommissionens instruktion
sa hnner man emellertid, att dess första paragraf bland
föremal for kommissionens undersökningsverksamhet uttryckligen
framhåller, »truppens, särskilt de värnpliktiges behandling och omvårdnad».
1 detta ärende är det just fråga härom. Vidare beter
det. 1 samma paragraf, att kommissionen äger »att hos Kungl.
Maj:t gorå de erinringar och de framställningar att vidtaga åtgärder,
som undersökningen anses påkalla.» Denna formulering är så
allmän, att till och med om man utgår från krigsministerns nyss
aniorda, eller min mening oriktiga tolkning av kommissionens
•syfte med sin skrivelse, denna skrivelse icke med rätta borde kunna
anses ga utöver instruktionens ram.

Nr 27. 68

Lördagen den 27 februari, f. m.

,i»g. vula för- Då departementschefen vidare förklarar, att »civilkommissm håilanden

«<2nen saknar reell kompetens att uttala ifrågavarande omdöme», så
Dalregementet, kan det -u Tara onöcjigt att orda härom, sedan det ådagalagts, att
(Forte.) kommissionens ord icke få tydas så, som departementschefen gjort.

Men yttrandet står i visst samband med det följande, nämligen
den erinran av departementschefen, »att för ett sådant omdöme,
som kommissionens uttalande innefattar, den verkliga eller förmenta
tillvaron av en viss opinion i orten icke bär vara avgörande.
» Och departementschefen tillägger ju, att han ej behöver framhålla,
»vilka betänkliga följder ej blott på det militära utan även
på det civila området skulle uppkomma, därest en dylik opinion
tillmättes vitsord i avseende å ämbetsmäns bibehållande i ansvarsfulla
befattningar.»

Vi finna här berörd frågan, vilken betydelse den allmänna
opinionen bör anses äga vid bedömande av ämbetsmäns lämplighet
för sitt värv. Här kan ingen allmän regel vara möjlig. Man
måste skilja på olika slag av ämbetsmän. I fråga om mänga ämbetsmän
bör måhända en dylik opinion tillerkännas ganska ringa
betydelse. Åtskilliga rent administrativa tjänstemän kunna kanske
ganska väl anses fylla sin uppgift, utan att det lyckas dem
att förvärva någon synnerligen god plats i den allmänna opinionen
hos dem, med vilka de ha att skaffa. Men det finns vissa klasser
av ämbetsmän, vilka efter min tanke intaga eu alldeles särskild
ställning med avseende på det förevarande spörsmålet. Det är
lärare, uppfostrare av olika slag. Vem kan förneka den oerhörda
betydelsen av att en ungdomens lärare har sina lärjungars förtroende?
Den lärare, som icke åtnjuter sådant förtroende, skall mången
gång ha ytterst svårt att fylla sin uppgift såsom sådan. Nåväl,
är detsamma icke också riktigt för de militära lärarna, för
uppfostrarna av ungdomen till fosterlandets försvar? Mig förefaller
det så, och jag tror mig i detta avseende icke stå ensam
utan ha ganska goda auktoriteter att åberopa.

Uti tjänstgöringsreglementet för armén handlar första kapitlet
om krigstukt. Där framhålles synnerligen uttryckligt förmannens
egenskap av uppfostrare. Det säges: »Befälhavare bör, i fråga om
behandling av trupp, verka i bästa mening uppfostrande och vägledande.
» Det heter vidare: »Förman, som har befäl, skall utöva
detta med oväld, allvar, fasthet, jämnmod och välvilja.» Och det
står slutligen: »Befälhavare skall söka vinna deras förtroende, som
stå under hans befäl.» Detta är således en ålagd ämbetsplikt..

Låt oss nu vidare se, vad i samma avseende yttrades, då ciyiikommissionen
först tillkom, av dåvarande departementschefen,
statsrådet Malm. Han sade: »För att lörsvaret skall på ett .tillfredsställande
sätt fylla sin uppgift, är förtroende mellan befälet
och den värnpliktiga truppen en nödvändig förutsättning.» .Dessa
ord äro klara och kunna icke missförstås. I civilkommissionens
egen instruktion, som är utfärdad under den Lindmanska regeringens
tid, heter det, sedan första paragrafen, som jag redan åberopat,
givit en allmän framställning av civilkommissionens upp -

Lördagen den 27 februari, f. in.

69 Nr 27.

gifter, i tredje paragrafen: »De, i § 1 givna bestämmelserna om Ang. vistaJörkcmmissionens
verksamhetsområde måste, med hänsyn till nppgif- *alIanden
tens allmänna art, alltid ställas i beroende av den utförliga mott- a ^f*”**“
vering, som finnes intagen i det av särskilda sakkunniga den 10 1 0

december 1908 avgivna utlåtandet i ämnet.» Detta utlåtande är
ganska utförligt. Jag skall uppläsa några rader därur. Det heter
i detsamma: »Det är redan framhållet som en bjudande nödvändighet,
att en brygga slås över det svalg, som skapats av de sedan
århundraden divergerande uppfattningarna hos det militära befälet
och den övriga befolkningen. Ingenting kan i det kritiska ögonblicket
vara mera ödesdigert för en liten nation, som måste gripa
till vapen, än att förhållandena då gestalta sig så, att krigsmaktens
sak icke är helt och genomgående folkets sak. Därför måste
i fredstid förefinnas en sådan stämning, att den värnpliktiga ungdomen
går till sina övningar utan sådana förutfattade meningar,
som inbegripa känslor av misstroende och missmod.» Och något
längre fram heter det: »På de håll, där den eftersträvade stämningen
hos den värnpliktiga ungdomen ännu ej finnes, bör den
kunna så småningom frammanas. En sådan stämning måste dock
innerst byggas på den allmänna meningens förtroende till befälet,
och detta förtroende förmena vi icke kunna under nu rådande förhållanden
bliva till finnandes inom alla befolkningslager, förrän
en civil undersökning med auktoritet inför folket efter för utgången
utredning tillkännagivit sitt omdöme.» Tydligare kan man ju icke
tala. Här är ju alldeles klart och bestämt utsagt, att förtroendet
från de underordnades sida och den allmänna meningen spelar en
oerhörd roll för försvarets effektivitet samt att framskapandet av
sådant förtroende utgör ett utomordentligt betydelsefullt önskemål,
till vars förverkligande just den civila undersökning, som man
var i färd med att ordna, borde bidraga.

Jag skall tillåta mig att andraga ännu ett dokument, ehuru
jag uppriktigt måste erkänna, att jag i fråga om detta dokument
svävar i någon ovisshet om dess egentliga statsrättsliga beskaffenhet
och betydelse. I september förra året offentliggjordes två
skrivelser, ställda till »härens resp. flottans befäl» och undertecknade
av hans maj:t konungen. I de allmänna tidningarna gjordes
i samband härmed följande meddelande: »Knngl. Maj:t har i nåder
befallt, att nedan återgivna skrivelser från H. M. Konungen skola
bringas till vederbörandes kännedom.» Som skrivelserna icke äro
kontrasignerade, vare sig på konseljsidan eller på kommandosidan,
så förefalla de mig till sin tillkomst ovanliga och egendomliga.

Men om jag har detta omdöme om själva formen, så är det mig
en glädje att så mycket tacksammare och varmare kunna ansluta
mig till åtskilligt, som står i dessa skrivelser. Jag skall endast
uppläsa några rader. Konungen riktar till arméns befäl följande
maning: »För att truppen i farans ögonblick skall med offervillig
hänförelse följa eder mot fienden, är det betydelsefullt, att mannen
i ledet i sin befälhavare ser icke blott förmannen utan även en

Nr 27. 70

Lördagen den 27 februari, f. m.

Ang. vissa förhållanden
vid
Dalregementet.
(Forts.)

vän, som med fasthet, men ock med omsorg och förtänksamhet,
vårdar sig om sina underlydande.»

Om uti alla dessa erkännanden av vikten av att förtroende
råder mellan befäl och manskap ligger det allvar, som man måste
förutsätta, då måtte det väl vara klart, att civilkommissionen genom
sin inlaga bragt till Kungl. Maj ds kännedom ett förhållande,
som bort vara av stor betydelse för Kungl. Maj:t att erfara. Är
det så, som dåvarande departementschefen, nuvarande general Malm,
yttrade, att »förtroende mellan befälet och den värnpliktiga truppen
är en nödvändig förutsättning för att försvaret skall på ett tillfredsstäilando
sätt fylla sin uppgift», då synes det mig, att civilkommissionen
skulle svårt brustit i sin plikt, om den ej meddelat
Kungl. Maj:t den övertygelse den vunnit om, huru bedrövligt det
i ifrågavarande avseende står till vid Dalregementet, och att en
ändring vore ovillkorligen påkallad. Och utan vidare torde vara
klart, att civilkommissionen icke kan anses ha saknat reel kompetens
för att bilda sig en övertygelse om en sådan sak, som ju ligger
helt och hållet inom lekmannabedömandet.

Vad beträffar herr krigsministerns yttrande därom, att för ett
sådant omdöme, som kommissionens uttalande innefattar, den verkliga
eller förmenta tillvaron av en viss opinion i orten icke bör
vara avgörande ävensom om de betänkliga följder, som skulle uppkomma,
därest en sådan opinion tillmättes vitsord, så står ju även
det i närmaste samband med hans oriktiga tolkning av civilkommissionens
inlaga, såsom syftande till att regementschefens utövande
av hans befattning måtte bringas att upphöra. Klart är emellertid,
att kommissonen, såvitt jag förstår, icke kan vara främmande
för den tanken, att om en ändring till det bättre med inga
medel kan åstadskommas, Kungl. Maj:t, hellre än att overksamt
åse, hur en olämplig regementschef ödelägger vad som förklarats
vara en nödvändig förutsättning för försvarets effektivitet, nämligen
förtroendet mellan befäl och trupp, må begagna sig av sin rätt
att skilja honom från befattningen.

Att för övrigt till och med sådana åtgärder för sovring av
den svenska arméns befäl icke äro den nuvarande krigsministern
främmande, framgår av hans yttrande i årets remissdebatt, som
jag någon smula skall uppehålla mig vid.

En ärad ledamot av denna kammare, herr Christiernson, hade
redan vid fjärde huvudtitelns behandling vid förra riksdagen uttalat
åtskilliga reflexioner om nödvändigheten av att se till att befälspersonerna
verkligen vore i allo lämpliga för sina uppgifter
och att eljest vidtaga behövliga åtgärder, och han har vid remissdebatten
i år upprepat detta. Jag skall endast uppläsa några ord
därav. Han säde:

»Jag menar, att till de ledande posterna måste en och annan
bli utnämnd, som sedan visar sig vara icke lämplig till den platsen.
Jag har följt de förändringar inom arméns ledning, som skett
de sista månaderna, men jag får verkligen säga det, herr statsråd,
att jag icke har kunnat finna, att man på en enda punkt avvikit

71 Nr 27.

Lördagen den 2i februari, f. in.

från den gamla regeln, att den som Kungl. Maj:t giver ett ämbete,
den giver Kungl. Maj:t också förmågan att sköta det,° ty ingen
officer har genom Kungl'' Majtts åtgörande avlägsnats från sin befattning.
*

Om detta yttrade nu herr krigsministern i remissdebatten:
»Jag skall anhålla att få säga några ord med anledning av vad
herr Christiernson uttalat om befordringarna inom armén.

När herr Christiernson i slutet på förra riksdagen uttalade
sina åsikter i detta ämne, hade jag beklagligtvis icke tillfälle att
vara närvarande i kammaren, emedan jag dä uppehöll mig i första
kammaren. Så snart emellertid kammarens protokoll blivit^ tillgängligt
och jag sålunda närmare kunde se, vad herr Christiernson
både yttrat, skrev jag till honom och uttalade mitt instämmande
i att de principer, som han i sitt anförande uttalat, borde
vara i allt huvudsakligt gällande vid befordringar, och detta upprepar
jag nu. Lika litet, som Christiernson anser jag, att den
gamla satsen, att den Gud ger ett ämbete, ger han också förmågan
att sköta detsamma, bör få vara tillämplig i vårt land. Men
det är ju dock sä i praktiken, att när det är fråga om befordringar,
det kan vara ganska olika omdömen om en persons^ kapacitet
och lämplighet för den ifrågavarande befattningen, och man får
akta sig att förkasta någon som icke är mindervärdig.»

Härefter tilläggas följande beaktansvärda ord:

»I samband härmed vill jag framhålla, att det nog i en hel
del fall varit så, att jag beaktat sådana åsikter, som av herr
Christiernson framhållits, men jag vill slutligen påpeka, att det
är endast i fråga om förtroendeplatser, som det står i Kungl.
Maj:ts makt att avlägsna från sin plats en person, som icke är
fullt lämplig för densamma. I fråga om alla andra befattningar,
således fr. o. m. överstelöjtnant och ända ned, är det icke möjligt
att få bort eu olämplig person mot hans önskan utan rannsakning
och dom.

Jag vill således härmed hava uttalat, att jag i allo instämmer
i de grundprinciper, som herr Christiernson uttalat, och skall söka
så vitt ''möjligt följa dessa principer, så att icke några element,
som icke passa för sina platser vare sig få kvarstå där eller befordras
vidare.»

Till fullständigande av vad jag sagt och till förebyggande
av möjliga missförstånd må jag uttryckligen få framhålla, huru
jag för min del skulle vilja anse, att Kungl. Maj:t borde ha upptagit
civilkommissionens inlaga. För det första skulle den ha upptagits
—- det är eu klar sak •— sådan som. den verkligen var,
d. v. s. som en kraftig övertygelse, att något måste göras (men
utan att kommissionen därmed preciserat vad som borde göras)
för att åstadkomma ändring i det efter kommissionens uppfattning
ohållbara förhållandet vid Dalregementet. Jag menar vidare, att
denna övertygelse borde ha tillmätts tillbörlig vikt, varmed jag
icke vill säga, att jag anser, att den skulle ögonblickligen hava
accepterats av Kungl. Maj:t. Naturligtvis tillhörde det Kungl.

Ang. vissa förhållanden
vid
Dalregementet.

(Forte.''

Nr 27. 72

Lördagen den 27 februari, f. m.

Ang. vi88a förhållanden
vid
Dalregementet.
(Forts.)

Haj:t att noga överväga vad som förekommit. Det fanns ju eu
minoritet, som hade en avvikande mening. Det var naturligtvis
allt skäl i världen att väga även dess mening. Men såsom saken
nu låg borde Ivungl. Maj:t icke ha inskränkt sig till ett avvisande
utan vidare — allraminst på det sätt som skedde —, utan hade
Kungl. Maj:t icke ansett sig kunna omedelbart skrida till en åtgärd,
så menar jag, att Kungl. Maj:t själv skulle ha anställt
vidare efterforskningar i saken. Så pass mycket borde civilkommissionens
majoritets uttalande i detta fall ha gällt. I detta avseende
kan jag icke underlåta att framhålla, att civilkommissionens
majoritet ju består av mycket kunniga och erfarna riksdagsledamöter,
och det är heller icke alldeles ur vägen att betona, hurusom
dess ordförande upprepade gånger just av denna regering använts
vid det ena uppdraget efter det andra i militära frågor.
Det vore ju egendomligt, om hans omdöme endast och allenast
skulle uppskattas så långt som till dess han uppdagar och skarpt
lägger ffngret på fel och brister i försvaret, men då anses vara
helt och hållet slut. Men som sagt, jag har icke menat, att kommissionens
omdöme skulle omedelbart ha accepterats. Det borde
beaktats, tillbörligt beaktats och icke behandlas såsom nu skedde.

Man kunde i detta avseende ha så mycket större skäl att ha
förväntat något annat, som ju herr krigsministern i samma yttrande
under remissdebatten, varav jag nyss anförde en del, även
yttrade sig med avseende på vad en annan talare, herr Eriksson i
Grängesberg, anfört just om förhållandena vid Dalregementet, och
vad herr krigsministern då sade var, synes det mig, både korrekt
och tillmötesgående. Det förefaller mig, som om en besynnerlig
omkastning sedan dess ägt rum.

Denna händelse har varit — det måste jag säga — ytterst
pinsam. Eå saker äro nödvändigare för försvarets eget anseende,
än att missförhållanden där inom skarpt kontrolleras och rättas.
Ingenting är så rättvist som folkets fordran, att, då det offrar så
mycket, dess billiga anspråk också skola vinna tillbörligt avseende.
Man kunde ha väntat, att den undersökningskommission,
som ansetts nödvändig, redan medan 1901 års härordning gällde,
icke skulle behandlas på ett om så ringa hänsyn vittnande sätt,
sedan 1914 års härordning blivit beslutad. Och vi riksdagsrepresentanter
äro efter min mening skyldiga de aktade kamrater, vilkas
uppriktiga strävanden blivit med sådan otack bemötta, att
säga detta rent ut. För alla vänner av en god ordning inom och
en stark kontroll över militärväsendet innebär det skedda eu ovillkorlig
uppfordran att icke låta sig förledas av vackra ord utan
att energiskt upprätthålla sina krav.

De utrikespolitiska omständigheterna äro ju sådana, att man
även med avseende på inrikespolitiska ting i många hänseenden
icke drager de konsekvenser, som man under normala fall skulle
gorå. Men gömt får därför icke vara glömt. Det tillhör oss, som
txo oss förstå och äga sinne för faran av vad som i det förberedande
utlåtandet till instruktion för civilkommissionen kallades

Lördagen den 27 februari, f. m.

73 Nr 27.

sdet svalg, som skapats av de sedan århundraden divergerande^-uppfattningarna hos det militära befälet och den övriga befolkningen»,
att aldrig upphöra i våra bemödanden att slå en brygga (Forto-)
över detta svalg. De krafter, som verka i motsatt riktning, måste
bekämpas och besegras. Vi vilja icke främja någon som helst orättvisa
mot arméns officerare, men vi vilja, att armén och dess officerare
skola vara till och lära sig förstå att de äro till för landets
och folkets väl; att allt skall göras för att en rätt anda må
ingjutas i armén; att det icke i detta fall får stanna vid tomma
om ock vackra ord; att om någon officer kan befaras sakna uppfattning
om sina plikter i här antydda hänseenden, han visserligen
icke må förhastat dömas, men icke heller obehörigt skyddas,
utan att sådana åtgärder måtte vidtagas, varigenom sanningen kan
bli uppenbar för alla och rättelse i vad som är oriktigt åvägabringas.

Detta är vad jag anser, att vi såsom representanter för det
svenska folket böra begära och efter hand, om intet annat hjälper,
med konstitutionella medel också genomdriva.

Herr Branting: Herr talman! Efter det anförande vi nyss
hört, som har utrett och klarlagt den uppseendeväckande sak, som
där berördes, anser jag mig skyldig att för min del uttala — och
jag tror, att jag kan säga det också å mina partivänners vägnar
— att de grundåskådningar, som framfördes här av den föregående
ärade talaren, dela vi från våra synpunkter helt och fullt.

Yi ha här ett exempel inför oss på ett utslag av verklig
militaristisk anda, en sådan anda, där man känner, att den militära
ledningen betraktar sig icke, såsom den bör göra, som ett
med folket, som ett verktyg för folket, utan i stället betraktar
sig såsom eu stat i staten, som förnämt avvisar de framställningar,
som göras emot dess egen ofelbarhet. Jag tror, att intet
kan vara farligare för den försvarsvilja, som ännu icke är undergrävd
inom vårt folk, än om sådant får passera onäpst, och jag
är övertygad om att jag har ofantligt många bakom mig, när jag
uttrycker mitt djupa beklagande över den uppseendeväckande och
utmanande skrivelse, som från regeringens sida har riktats gent
emot civilkommissionen för dess åtgärd i denna affär.

Jag tror således verkligen, att det är på sin plats, att i andra
kammaren eftertryckligt frän hela vänstern säges ifrån, att det
system, som kommit till uttryck i behandlingen av Dalregementets
angelägenheter, är ett system, som vi icke kunna finna oss
till rätta vid. Det påpekades redan under remissdebatten sådana
exempel på detta system, som jag här icke behöver ytterligare
ingå på, men när den officiella hovsamma anmälan korn, då hade
man väntat något helt annat än det svar, som kom från högsta
vederbörande.

I det fall, som här förevarit, har man uppenbarligen kommit
in på vägar, där det är omöjligt för en demokratisk kammare att
kunna följa med, och jag vill endast uttrycka den förhoppningen,

Nr 27. 74

Lördagen den 27 febrnari, f. m.

Ang. vissa för- då förhållandena äro, som de nu äro, att det målte kunna, på
Dalregementet Srun(* av va(l som här yttrats, ändå tagas under förnyat över°
(flortå) 6 väSan.de: om nödiga åtgärder kunna vidtagas i riktning mot
att tillfredsställa den stora allmänna opinionen, vilken ingalunda,
är en sådan föraktlig kvantitet, som den synes vara betraktad i
den skrivelse, som på sin tid offentliggjordes från statsrådet.

Chefen för lantförsvarsdepartementet, herr statsrådet Möreke:
Herr talman, mina herrar! Den förste ärade talaren har redan
uppläst klämmen i det civilkommissionens yttrande, som frågan
här gäller. Jag skall därför endast nämna de sista raderna, då
jag behöver dem för vad jag ämnar säga. Det säges där, »att omsorgen
om försvaret följaktligen krävde, att erforderliga åtgärder
för ändring i ledningen av truppens tjänstgöringsförhållanden vid
regementet snarast möjligt vidtoges.»

För _ min del kan jag omöjligt tyda detta annorlunda, än att
kommissionen här uttalat en hemställan till Kungl. Maj:t, och att
denna hemställan går ut på, att den ifrågavarande regementschefen
borde, åtminstone faktiskt, avlägsnas från sin förtroendepost.
För min tolkning i denna riktning har jag också ett stöd i det
anförande, som reservanterna i civilkommissionen haft till protokollet.
Jag vidhåller således, att min tolkning av kommissionens
uttalande överensstämmer med verkliga innebörden därav.

Jag kan icke heller annat än fasthålla min mening, att kommissionen
genom sin ifrågavarande åtgärd oriktigt tillämpat sin
instruktion. Det kan icke tillkomma civilkommissionen att inblanda
sig i Kungl. Maj:ts åliggande att tillsätta tjänster eller att i dessa
bibehålla vissa personer. I instruktionen heter det bl. a.: »Kommissionen
äger att hos Kungl. Maj:t göra de erinringar och de
framställningar att vidtaga åtgärder, som undersökningen anser
påkalla.» Detta kan enligt min mening ej givas en sådan tolkning,
. att Kungl. Maj:t velat lämna civilkommissionen inflytande
på bibehållandet eller befordran av arméns befäl.

Dessa framställningar, som civilkommissionen äger att göra,
kunna icke gälla sådana frågor. Detta beror naturligtvis bl. a.
därpå, att kommissionen saknar facklig insikt i militära frågor
eller med andra ord, som jag uttryckte det i mitt anförande till
statsrådsprotokollet, att den saknar »reell kompetens».

Det lär väl knappast bestridas, att den militära dugligheten
är och måste vara bravudsaken för arméns högre befäl. Det skulle
i sanning vara beklagligt för hela vårt försvarsväsen, om en annan
uppfattning skulle göra sig gällande.

Men kontrollen i militärt hänseende är icke överlämnad till
chdlkommissionen. Den förmår svårligen bedöma en regementschefs
gärning och resultatet av densamma. Den mäktar icke avgöra,
om regementet är \Täl och fältmässigt utbildat. I detta a\Tseende^
anser jag mig själv i stånd att kunna fälla ett omdöme.
För några dagar sedan bevistade jag en fälttjänstövning, i vilket
Dalregementet deltog, och jag kan konstatera, att regementet där -

Lördagen den 27 februari, f. m.

75 Nr 27.

vid tydligen uppträdde så, att jag får säga, att det visade sig Ang. vissa försik
på en hög ståndpunkt i fråga om fältmässig utbildning, överallt,
där jag såg kontingenter från detta regemente uppträda, rörde
de sig raskt och hurtigt i terrängen, och dess uppträdande i strid ^ 0
var högst berömvärt. Ingenstädes såg man några missbelåtna
eller sura miner eller någon ovillighet att underkasta sig med
fält tjänstövningar nödvändigt förenade ansträngningar. Men jag
vill härtill lägga, att jag från flera håll, däribland från arméfördelningschefen,
erfarit, att omvårdnaden om truppen vid regementet
är god. Och det kan väl inte alldeles bestridas, ifall man
tänker på det citat, som den förste ärade talaren gjorde utav den
av konungen utfärdade skrivelsen, där befälet uppmanas att uppträda
såsom en vän till folket, att denna vänskap knappast kan
yttra sig på ett bättre sätt, än att det visas en god omvårdnad
om och förpiägnad av folket. För övrigt har väl ej heller civil--kommissionen förnekat, att omvårdnaden om och förplägnaden av
truppen är god.

Jag övergår slutligen till vad civilkommissionen yttrat om
opinionen. Att den allmänna opinionen skulle få bli avgörande
för en tjänstemans —■ han må vara militär eller civil — bibehållande
på sin post, tror jag skulle medföra ytterst farliga följder.
Det lider intet tvivel om att detta hos många tjänstemän
skulle kunna leda till inställsamhet och lycksökeri. Statens
tjänstemän, såväl de civila som de militära, äro dock till för att
var i sin stad tillvarataga statens olika intressen. Visserligen
böra de därvid visa allt tillmötesgående, men de måste först och
främst hävda det statsintresse, de äro satta att bevaka, även om
de härigenom skulle komma i strid med vad som för en eller flera
enskilda kan vara behagligt, till och med om dessa enskilda äro
så många, att de skulle bilda en s. k. »allmän opinion». Enligt
mitt förmenande skulle det därför vara högst beklagligt, om befordringar
gjordes beroende icke av saklig hänsyn utan av en viss
rådande opinion.

I dessa dagar bevittna vi, huru, som aldrig förr, truppernas
militära duglighet inom de stridande arméerna tagas i anspråk.

Kan det då vara lämpligt, att man med en sådan motivering, som
civilkommissionen har använt, skulle ingripa mot en regementschef,
som dock faktiskt håller sitt regemente väl utbildat för krigets
krav? Skulle någon regering, som känner sitt ansvar, kunna
avlägsna en regementschef från sin post på sä lösa grunder?

Jag underskattar ingalunda betydelsen av att det största förti-oende
råder emellan trupp och befäl. Vad på mig vidkommer,
skall jag också, som jag hittills sökt göra, bemöda mig om att
tillse, att utbildningsarbetet bedrives i sådan anda, att dessa synpunkter
vinna behörigt beaktande.

Jag vill tillägga, att den åtgärd, som vidtagits i detta fall,
ingalunda har varit avsedd att på något sätt verka sårande gent
emot de aktade män, som sitta i civilkommissionen.

Nr 27. 76

Lördagen den 27 februari, f. m.

Ang. vissa förhållanden
vid
Dalregementet.
(Forts.)

Herr Lindman: Herr talman, mina herrar! Jag ber även

jag att få yttra några ord i denna fråga.

Jag skall därvid be att få börja med en passus i herr Staaffs
anförande, där han talade om nödvändigheten av förtroende för
befälet från de underordnades sida och vilken han anknöt till den
motivering, som gjorts av de sakkunnige, vilka uppgjorde förslaget
till instruktion för eivilkommissionen. JDet är mycket sant,
att i denna motivering påpekas nödvändigheten av att upprätthålla
förtroendet för befälet ifrån de underordnades sida. Och det var
väl också det, som var en av anledningarna till att civilkommissionen
någonsin kom till stånd. Med därför att detta uttryck där förefinnes
och därför att tillkomsten av kommissionen till viss grad
beror på detta, får man väl icke därav draga den slutsatsen, att
civilkommissionen bör och kan ingå på ett utrönande av och på
uttalanden i alla frågor, som över huvud taget kunna hänföras till
spörsmålet om förhållandet mellan befäl och underordnade. Het
synes mig, att civilkommissionen har ett ytterst grannlaga värv,
att den måste med allra största och ängsligaste försiktighet vaka
över, att den i alla sina åtgöranden icke gör något, som på något
sätt kan motverka vissa andra viktig-a syften. Jag syftar därvid
på vad som även förekommer i de sakkunniges utlåtande och vad
som även förekommer i det uttalande till statsrådsprotokollet av
dåvarande chefen för lantförsvarsdepartementet, som gjordes, då
civilkommissionen tillsattes, att det är nödvändigt att icke undergräva
förtroendet för, att icke uppväcka misstroende emot det militära
befälet och att inte, såsom det heter »förfara, så att man på
något sätt undergräver befälets myndighet eller eljest inverkar
menligt på krigstukten.» — Detta är ju ytterligt viktiga saker att
i alla fall taga hänsyn till.

I vad mån civilkommissionen i det föreliggande fallet hade
bort verkställa en undersökning, därom vill jag icke yttra mig
annat än så tilivida att jag anser det berättigat att civilkommissionen
verkställt en undersökning. Men, efter de resultat, denna
undersökning giver synes det mig, som om civilkommissionens majoritet
icke hade bort kunna draga den slutsats till vilken den
kommit. Det är då kommissionen gått över sin befogenhet. Vad
är det då, som civilkommissionen bär borde ha utrett? Jo, huruvida
det är någonting uti § 1 uti instruktionen för civilkommissionen,
som har trampats under fotterna eller har trätts för när.
Såvitt jag kan läsa denna första paragraf, lär väl här ej kunna
komma i fråga annat än den del av paragrafen, som talar särskilt
om de värnpliktigas behandling och omvårdnad och huruvida den
kan ge anledning till erinringar, tv vad beträffar de andra delarna
av paragrafen, synes det mig, som om de icke i det föreliggande
fallet äga någon tillämpning. Det framhålles utav de sakkunniga,
som uppgjort denna instruktion, i deras utlåtande, uttryckligen
— och det har framhållits under ärendets behandling även utav
departementschefen, när civilkommissionen tillsattes — att den
inte har med det rent fackmässiga att göra. Nu synes det mig,

Lördagen den 27 febrnari, f. in.

77 Jfr 27.

att när civilkommissionens majoritet i sitt utlåtande talar om den- Ang-nssafträa,
sak, den dock syftar på något, som måste röra det rent fackmässiga,
när den nämligen talar om allehanda små i och för sig /Fortg-)
mindre viktiga detaljer i tjänstgöringen, ty vad beträffar de värnpliktiges
omvårdnad och underhåll och behandling, så säger civilkommissionen
därom ingenting. Det synes mig därjämte ha varit
mycket lämpligt, att civilkommissionen icke kommit med det förslag
den gjort, och detta för den stora och viktiga sakens skull:
det goda förhållandet mellan befäl och underordnade, och det synes
mig, som om civilkommissionen i varje fall hade bort göra
sig den allvarliga frågan, om icke civilkommissionen likväl här
trängde in på ett kompetensområde, som icke tillhörde den.

Nu har här uttalats, att den slutsats, till vilken civilkommissionen
kommit — det uttalandet gjordes av förste talaren, herr
Staafr — icke behövde innebära en hemställan om^ entledigande av
regementschefen i detta fall. Ja, jag vågar dock .för min del hysa
den uppfattningen, att det ligger någonting sådant uti det, i
synnerhet om man läser hela det utlåtande, som civilkommissionens
majoritet här gjort, och att det. dock är dit som kommissionen
syftar, liksom man å andra sidan inte kan säga, att det kan innebära
eu tillsägelse, en uppmaning från Kung!. Maj:t till regementschefen,
att han skulle ändra sitt sätt att leda sitt regemente. Det
är ju för övrigt lätt att här erhålla en upplysning, om verkligen
någon av majoritetens ledamöter i kommissionen har syftat till
någonting sådant, ty de sitta ju alla här i kammaren, och om inte
meningen snarare varit att få en verklig ändring i ledningen, i
det att den nuvarande chefen ansetts icke böra utöva denna ledning.

Men jag har förut uttalat att kommissionen har gått utöver sitt
kompetensområde, och att jag anser, att det skulle ha varit ytterst
angeläget, att civilkommissionen icke ingripit på sätt som skett
och kommit med den hemställan den gjort, och detta för att verkligen
främja den nyssberörda stora och viktiga saken. Ty jag
häller före, att i så fall bort verkställas en utredning av kompetenta
personer, för att man skulle få reda på, hur förhållandena i verkligheten
bär gestaltade sig och i vad mån de överklagade förhållandena
äga fog för sig eller icke, en sak, på vilken jag här
naturligtvis alls icke har anledning att ingå och om. vilsen jag
följaktligen icke heller ämnar yttra mig. Men det vill förefalla
mig, att det är orimligt att komma och säga, att man. grundar
sitt omdöme på en allmän opinion, vars mening man inhämtat
under en så kort tid som den, under vilken civilkommissionen var
samlad i Falun och som uppgivits vara allenast en dag.

Slutligen vill jag uttala att det efter min mening är synnerligen
nödvändigt, att i anledning av de slutsatser, herr Stånd'' till
slut framförde, framhålla betydelsen av att befälet bör tillkomma
en rättvis behandling, och därtill hör, att undersökningen rörande
dessa förhållanden verkligen företages på ett så fullkomligt opartiskt
och sakkunnigt sätt, att befälet därför kan ha ett fullständigt
förtroende.

Nr 27. 78

Lördagen den 27 februari, f. m.

Ang. vissa förhållanden
vid
Dalregementet.
Forts.)

Som tiden nu var långt framskriden och flera talare anmält sig
för yttrandes avgivande, beslöt kammaren, på hemställan av herr talmannen,
att uppskjuta den vidare behandlingen av ifrågavarande utlåtande
ävensom handläggningen av övriga å föredragningslistan
upptagna ärenden till kl. 7 e. m., då detta sammanträde enligt utfärdat
anslag komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4,57 e. m.

In fidem
Per Cron vall.

Stockholm 1915. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner. isose2