1914. Andra kammaren. Nr 28

ProtokollRiksdagens protokoll 1914:28

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1914. Andra kammaren. Nr 28.

Onsdagen den 1 juli.

Kl. 1 e. m.

§ I Herr

statsrådet Westman avlämnade Kungl. Maj :ts propositioner: nr

161, angående ökning av fonden för att underlätta åstadkommandet
av bibanor inom vissa delar av riket;

nr 151, angående understödjande av skididrotten bland ungdomen;
och

nr 152, angående Södertälje samskolas ombildning till realskola
för gossar.

Nämnda propositioner bordlädes på begäran.

§ 2.

Föredrogos var för sig Kungl. Maj :ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid:

till konstitutionsutskottet propositionen nr 160, med förslag till
lagar om ändrad lydelse av §§ 3, 10, 57 och 58 i förordningen om
kommunalstyrelse i stad den 21 mars 1862 och om ändrad lydelse
av § 2 mom. 1, § 8 mom. 1 samt §§ 40 och 41 i förordningen om
kommunalstyrelse i Stockholm den 23 maj 1862 och till lag om
ändrad lydelse av § 2 mom. 6, §§ 16 och 52 samt § 58 mom. 2 i
förordningen om landsting den 21 mars 1862 ävensom införande i §
2 i sistnämnda förordning av tillagda mom. 7, 8 och 9.
till statsutskottet propositionerna:

nr 158, angående anslag till främjande av nykterhet och motarbetande
av dryckenskapens följder; och

nr 154, angående ökat anslag för befrämjande och organiserande
av den offentliga arbetsförmedlingen i riket; samt
till särskilda utskottet nr 1 propositionerna:
nr 157, angående överlåtelse å statens järnvägar av viss del
av det för fjärde arméfördelningen avsedda övningsfältet vid Järva
m. m.;

nr 159, angående upprättande av reservstater vid armén; och
Andra kammarens protokoll vid senare riksdagen 19H. Nr 28. 1

Nr 28. 2

Onsdagen den 1 juli.

Remiss av e\
proposition.

nr 163, angående ändring i gällande grunder för pensionering
av arméns befäl och underbefäl med vederlikar samt angående tiden
för avgång ur tjänst.

Vid föredragning härpå av propositionen, nr 162, angående vissa
åtgärder för rekrytering och eivilanställning av fast anställt manskap
vid armén och marinen, begärdes ordet av

Herr Månsson, som yttrade: Herr talman! Det är med

en viss överraskning, man nu ser denna kungl. proposition komma
fram i riksdagen. Vi ha förut i år haft föreliggande här
en motion av herr Lithander i samma riktning. Det skulle vara
synd att säga, att den vare sig från utskottets sida eller
från denna kammares rönte nämnvärd välvilja. Vid behandlingen
av den vågade man icke ens begära votering, utan den
avslogs, utan sådan. Mig förefaller det, som om sakkunskapen
inom armén och flottan bleve allt roligare. Det synes såväl
på de förslag till materiel, som göras, som på en hel del
andra åtgärder. Och vad beträffar denna proposition, så kan
man där mycket väl spåra, att denna s. k. sakkunskaps fingrar
nu varit framme igen. Det förefaller mig, att om det borde
sägas ifrån från riksdagens och framför allt denna kammares
sida, att vi icke vilja ha vare sig någon armé eller flotta endast
för exercis, värnpliktsövningar och för befälsanställning utan
för att vara ett krigsinstrument om vi mot förmodan skulle
oroas. När frågan var före förra gången, påpekade jag, huru
olämpligt det var, att man skulle på det vis, som i motionen avsågs
och nu i propositionen avses, medvetet bidraga till, icke
att förhöja nivån bland underbefäl och underofficerare, utan rent
av sänka den. Jag påpekade den gången, att armén och flottan
äro redskap för att försvara landet och icke för att göra
det bekvämt för vissa personer, som tro sig födda till »högre»
ställningar, att där i kraft av födsel och samhällsställning
erhålla sådana. I propositionen säges på sidan 16, att en av
orsakerna till att man icke har den uppsjö på sökande till volontärplatserna
vid armén och de fast anställda vid marinen, som
man naturligtvis önskar och bör ha, när det gäller att få ett
urval, är;, att där icke erbjudes den säkerhet för framtiden,
som i allmänhet kännetecknar statstjänsten och gör den eftersökt.
Och nu skulle man på denna väg genom civilanställning
efter tyskt mönster åstadkomma en förändring i det avseendet.
Det klagas alltid över att man icke har tillräckligt
många volontärer att välja bland för att få ett nog gott urval.
Ja, det klagas även från ett annat håll. Det klagas från underofficerskåren
över att man på ledande håll inom armén och flottan
konsekvent, målmedvetet söker draga ned underofficerskåren,
givai den sämre utbildning. Meningen är lätt begriplig, och
''den gör en förstämd. Meningen är att visa, hur dålig underbefäls-
och underofficerskåren är, så att man skall kunna desto

Onsdagen den 1 juli.

3 Nr 28L

lättare förbereda det totala avskaffandet av underofficerskåren Remiss av eu
och bara ha underbefäl av manskaps grad jämte officerare, proposition.
efter känt, men ej för oss smakligt tyskt mönster. (Fort».)

Här har flera gånger i denna kammare påpekats ett absolut
botemedel emot detta. Botemedlet är, att man släpper alla, som
det vilja, in vid flottan vid 13 å 14 års ålder, låter dem där få
en likadan undervisning, så långt deras begåvning och flit att
följa med räcker, gallrar så undan för undan, så att man har
underofficeren färdig vid 21 års ålder och denne sedan kan
läsa på officersexamen och taga den vid 23 års ålder eller ungefär
den tid, när han allra tidigast bör befordras till underofficer.
Om de unga få tävla på det viset, utan att staten erbjuder
dem annan garanti för deras långa tjänstetid, än att de erhålla
den teoretiska utbildning, som de kunna tillgodogöra sig, då
kommer här säkerligen att bli alldeles tillräckligt många sökande
för att där få ett gott urval. Yi komma att få eu bra hår av stamanställda,
en bra underbefälshår, en , bra underofficershår samt en
utmärkt och genom urval ur hela folket sprungen duhtig officershår,
som kommit dit på sina egna breda vingars kraft och icke bara
på födselns tillfällighet. För dem av dessa, som sedan icke bli
underofficerare i armén och flottan, behöver man icke sörja genom
någon civilanställning. Det blir ett urval från första början så
gott och en uppfostran så god, att de icke skola hava någon större
svårighet att tävla med dem, som icke varit militärer, när det
gäller besättandet av icke militära platser.

Det förslag återigen, som här föreligger, kommer enligt min
mening att föra därhän, att icke de bästa inom nationen söka
sig in till armén och flottan, utan det kommer att föra därhän,
att alla läsökare, alla arbetsskygga individer och alla, som på andra
vägar än genom egen kraft önska komma framåt, söka sig
in vid armén och flottan för att där genomgå några hundår och
sedan komma i civilanställningens lä. På det viset få vi till
en början vad vi redan ha, nämligen en av födseln bestämd officerskår,
som vunnit anställning i sina poster genom, som jag
sade, den händelsen, att de äro födda av föräldrar i en viss samhällsställning,
och dessutom få vi en ännu svagare underbefälskår
och volontärkår, än den vi nu ha, och vi komma att få framför
allt en ännu svagare underofficerskår, beroende naturligtvis
därpå, att när civilanställning erbjudes, då man tjänat vid regementet
5 eller 6 år, så komma endast de allra sämsta att kvarstanna
vid armén och flottan såsom underofficerare, när man
där i alla fall intager en kuschad ställning. Fn underofficers
ställning är ju redan nu allt annat än avundsvärd och tenderar
med varje år som går att bli allt mindre avundsvärd.

Vidare kommer ju därtill, att många av de viktiga verk,
där arbetet icke lättas i händelse av ofred utan ytterligare
ökas, telegrafverket, järnvägarna, vars linjer hotas, vars sträckning
man söker avbryta, vars trafik man söker störa från motståndarnas
sida, de skulle nu i en hast förlora en avsevärd, ja

Kr 28. 4

Onsdagen den 1 juli.

Remiss av en större delen av sitt folk, emedan de i den mobiliserade armén
proposition, skulle intaga underofficers ställning. Och detta underbefäl, den(i
orts.) na kiivan(ie läsökarsamling, skulle sedan i kriget,, i de hårda
prövningarna och de svåra förhållandena där bilda underbefälskåren
i armén, medan som sag‘t de viktiga trafikverken
skulle vara rensade från folk. Det finnes, må jag säga, ett
»försvarsintresse» hos »sakkunskapen», som är minst sagt rosenrasande.
Det torde väl icke vara tvivel om att icke småbönderna
och bönderna i allmänhet äro de, som äro mest lämpade
att tjänstgöra som underbefäl i en mobiliserad armé. Saken är
den, att inom jordbruket och småbruket den manliga arbetskraften
ju i många fall långt lättare kan undvaras. Där kan
man i värsta fall sköta jorden med barn och fruntimmer under
en kortare tid och klara sig utan manliga arbetare, men det kan
man icke göra i de då särskilt hårt ansträngda trafikverken.

Meningen bakom det här arrangemanget är tydlig nog.
Man ser, att den s. k. »lägre» medelklassens söner tränga in
vid läroverken och läroanstalterna och börja avsevärt konkurrera
med de förmögnare klassernas söner om de högre tjänstebeställningarna
i landet. Det gäller då att giva dem tillfälle till
en för dem »lämplig» anställning; det gäller att plocka in dem
som volontärer vid regementena. Alltså hädanefter blir det
icke bara en officerskår rekryterad av dem som fötts till officerare
utan en underbefälskår, rekryterad av dem som fötts till
underbefäl, emedan dessa äro födda i halvt om halvt välsituerade
hem och fått en måhända bättre teoretisk uppfostran än
de breda lagrens folk, varför de i första hand naturligtvis
komma att antagas vid rekrytering av manskap vid armén och
flottan. Jag menar, att förslaget, som det är, innebär en försämring
av de nuvarande förhållandena och icke en förbättring av
underofficerskåren eller underbefälskåren; icke en förbättring
av folkandan, icke åtgärder som locka de unga till att spänna
vingarna för att komma framåt själva utan åtgärder, som bidraga
att kalla fram allt som är medelmåttigt, allt som är fegt
och allt som är svagt till rätt ansvarsfulla poster.

Vidare anfördes ej. Kammaren beslöt att överlämna ifrågavarande
proposition jämte det i anledning av densamma nu avgivna
yttrandet till särskilda utskottet nr 1.

§ 3.

Herr Widlunds vid kammarens sammanträde nästlidna gårdag
framställda, men då bordlagda anhållan att till herr statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet få framställa spörsmål angående upplåtande
av vissa av allmänna medel uppförda lokaler åt talare tillhörande
det socialdemokratiska partiet, föredrogs härefter; och blev
denna anhållan av kammaren bifallen.

5 Nr 28.

Onsdagen den 1 juli.

§ 4.

Vidare föredrogos, men blevo ånyo bordlagda konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 6—8 och statsutskottets utlåtande nr 16.

S 5. Ang. Sveriges

handelspolitik.

Till avgörande förelåg nu bevillningsutskottets betänkande, nr
6, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående
utredning och förslag i fråga om utveckling av landets handelspolitik
i riktning mot frihandel m. m.

I en inom andra kammaren väckt, till bevillningsutskottet hänvisad
motion, nr 80, hade herr Palmstierna m. fl. hemställt,

1) att riksdagen i skrivelse till Kungl. Mai:t måtte anhålla, att
Kungl. Maj:t ville snarast låta verkställa en utredning angående på
vad sätt Sveriges handelspolitik måtte, i överensstämmelse med vad
i motionen anförts, utvecklas i riktning mot frihandel och för riksdagen
framlägga de förslag, vartill denna utredning kunde föranleda;
samt

2) att riksdagen omedelbart måtte besluta en nedsättning av
samtliga i nu gällande tulltaxa upptagna tullsatser med 10 procent
av deras nuvarande belopp, dock med undantag för tullsatserna å
alkoholhaltiga drycker, kaffe, tobak och sidenvaror.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Reservationer hade likväl avgivits:
av herrar K. G. Karlsson, Eklund, Kobb, Röing, Karlsson i
Fjöl och Jönsson i Revinge, vilka ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t måtte låta verkställa en objektiv och allsidig utredning
av det gällande tullsystemets verkningar samt för riksdagen
framlägga de förslag, vartill utredningen kunde giva anledning;
samt

av herrar Bäckström, Palmstierna, Sandler och Källman, vilka
yrkat bifall till den i ämnet väckta motionen.

Efter uppläsandet av utskottets hemställan begärdes ordet av:

Herr Sandler som anförde: Herr talman, mina herrar!

De senaste årens riksdagshistoria vittnar ju ganska klart om, att
tullfrågan numer för vart år som går träder fram till en mer
framskjuten plats bland de aktuella politiska spörsmålen, och
om icke alla tecken bedraga, närma vi oss ganska snart ett
nytt handelspolitiskt avgörande.

När den socialdemokratiska riksdagsgruppen 1911 framställde
sitt yrkande om utredning rörande tullsystemets verkningar och
om möjligheten och lämpligheten av dess avskrivning eller mo -

Nr 28. 6

Onsdagen den 1 juli.

Ang. Sveriges
handelspolitik

(Forts.)

difiering, då kunde bevillningsutskottet ännu nöja sig med att
• avstyrka motionen med den enda motiveringen, att tillfället
icke nu^ var lämpligt för ett sådant yrkande. Ärendet föranledde
då ^ icke . någon debatt i första kammaren och endast en
kortare sådan i andra kammaren. Sedan återkom samma yrkande
1912, och då föranledde det debatter i bägge kamrarna, men
det var socialdemokraterna som nästan ensamma fingo hävda,
att något borde göras. Året därpå 1913 återkom så kravet i
annan form, skarpt och klart angivande syftet med utredningen
och med hemställan om en omedelbar lindring i tullbördorna.
Då uppträdde icke två utan tre riktningar. Högern ställde
sig fortfarande på den omedgörliga ståndpunkten, men det liberala
partiet fann sig föranlåtet att också för sitt vidkommande
hemställa om utredning och efter livliga debatter bifölls som
bekant i andra kammaren den liberala linjen. Nu ligger frågan
i samma läge som 1913. Motionen är densamma, och det är samma
tre riktningar, som gjort sig representerade i bevillningsutskottets
betänkande och därtill fogade reservationer. Det kan
då kanske tyckas, som frågan icke nu borde föranleda vidlyftig
behandling i synnerhet som denna sommarriksdag är ganska
arbetstyngd. Jag tror för min del dock, att inan just nu måste ägna
tullfrågan en fullständig och ingående behandling. Det kan icke
hjälpas, att den nu måste komma fram till en mycket framskjuten
plats. Under denna s. k. försvarsriksdag är det nog nödvändigt
att åter och åter erinra, att det finns andra frågor i detta land
än försvarsfrågan. Då det nu i år är fråga om att lägga på svenska
folket nya väldiga bördor, är det mer än eljest berättigat,
att man ser till, vilka gamla bördor svenska folket har att
bära på. När det gäller här en våldsam ansträngning av landets
ekonomiska resurser, är det väl mer än eljest nödvändigt, att man
inventerar de resurser man kan ha att räkna med och granskar de
finansiella förutsättningarna. I det sammanhanget blir det just
en nödvändig sak att tullfrågan träder fram i främsta planet.
Om en s. k. lösning av försvarsfrågan nu skulle komma att för cn
lång tid framåt fastlåsa det nuvarande tullsystemet, då måste
det väl just nu vara behövligt och nödvändigt att ägna tullfrågan
uppmärksamhet.

Jag skall tillåta mig först säga något om det allmänna handelspolitiska
problemet: frihandel kontra protektionism. Jag nödgas
att då alldeles bortse ifrån finanstullarna som sådana, och
jag kan beträffande den delen av problemet endast säga, att
finar stullen är en skatteform, som faller under domen över de
indirekta, skatterna. Jag nödgas också bortse ifrån, att det i
praktiken blir svårt att draga upp någon skarp gräns emellan
finans- och skyddstullarna, då de flesta skyddstullarna ju i
verkligheten också verka som finanstullar. Det är nödvändigt
att begränsa frågan till att gälla det principiella problemet:
tullskydd eller frihandel? När det är så svårt att komma till
rätta med det problemet rent teoretiskt för nationalekonomerna,

Onsdagen den 1 juli.

7 Nr 28.

så beror det väl närmast därpå, att här är det intressefrågor och ***£$"
intressekonflikter det gäller, producentintressen mot konsumentintressen,
olika producentgrupper mot varandra, jordbruket mot
industrien, olika industrier mot varandra. ^ Det är då nödvändigt,
att om man över huvud skall kunna föra något resonemang i denna
fråga, mar, från första början skaffar sig en utgångspunkt genom
att välja mellan de olika intressen, som göra sig gällande. Da far
jag för min del säga, att vid sådant val synes det mig fullkomligt
givet, att man bör utgå ifrån, att det är konsumenternas intresse,
som är avgörande, då det är konsumtionen och icke något
annat som är produktionens förnuftiga ändamål. Och konsumenternas
intresse går ju i den riktningen, att produktionen och heladet
ekonomiska samhällslivet lägges sa, att det blir tillräckliga
varor, billiga varor och goda varor.

Jag skall tillåta mig att med några ord beröra, hur ]ag
anser, att man från konsumenternas synpunkt bör ställa^sig till
tullfrågan, dels med avseende pa tullarnas inverkan pa priset
och dels med avseende å deras inverkan på produktionen. Det
är alldeles självklart, att det är bara några få synpunkter, som
härvidlag kunna komma i beaktande.

Först och främst: ha tullarna någon inverkan på priset och
vem är det som betalar tullarna? Det är ju de grundläggande
frågorna. Jag tror, att beträffande första delen av fragan. har
tullen någon inverkan på priset, så är det tillräckligt att svara
därpå genom att ställa upp en motfraga: om tullen icke har
någon inverkan på priset, vartill tjänar den då? Antingen är det
väl så, att hela systemet är en illusion, eller också har tullsystemet
ett avgörande inflytande på prisbildningen och verkar pnsfördyrande.

Den andra delen av frågan, vem det är som betalar tullen, ar
däremot icke så alldeles enkel att besvara för varje särskilt fall.

Den gamla teoretiska motsättningen var ju uttryckt däri, att frihandlaren
sade: det är den inhemska konsumenten, som betalar
hela tullen, under det protektionisten förklarade, att det är
utlänningen, som får bära bördan. Jag tror för min del, att
man icke kan så generellt besvara denna fråga för varje fall, att
man således icke utan vidare kan giva vare sig den ena eller
den andra rätt, ehuru jag omedelbart måste tillägga, att nog
har frihandlaren mycket mera rätt i sitt påstående, än vad protektionisten
har. Jag medgiver dock gärna för min del, att
det här kan komma att ställa sig olika för olika varor och för
olika tidpunkter, och följaktligen är det svårt att med någon verklig
vetenskaplig exakthet bestämma, hur stor del av tullbördan,
som kommer att uppbäras av den ena eller den andra. Men jag
tror nog, att man befinner sig på den säkra sidan, om man säger,
att det i allmänhet är så, att största delen av tullbördan
får’ bäras av de inhemska konsumenterna. För mig står det
såsom något ofrånkomligt att tullsystemet är en börda för konsumenterna,
och jag tror, att man nog också från protektio -

Nr 28. 8

Onsdagen den 1 juli.

^Sverige* nitiskt håll nödgas medgiva, att det förhåller sig så. Då mo(¥Tr
d?rna Protektionister medgiva detta, säga de emellertid, att det
visserligen är en börda, men en börda, som man måste bära på
grund av de fördelar, som följa med densamma, och man hänvisar
speciellt till att det är nödvändigt att bära en sådan börda
för att kunna pa ett visst sätt upprätthålla landets produktion.

Därmed kommer man över till frågan om huru tullarne
verka på produktionen. Ur den protektionistiska arsenalen finnas
här att hämta mangahanda slagord: den allsidiga produktionen,
oberoendet av utlandet, de många arbetstillfällena, som
arbetarklassen skulle fa o. s. v. Jag tror, att den grundläggande
felsynen i detta betraktelsesätt ligger däri, att man betraktar
produktionen som ett självändamål och icke ser saken
som man borde göra, från konsumenternas synpunkt. Det blir
dock ur konsumenternas synpunkt ett dyrt oberoende av utlandet,
om man för nöjet att inom gränsen tillverka en viss
vara skall belägga den med tull, så att den blir dyrare, kanske
avsevärt mycket dyrare, än vad den skulle ställa sig vid köp
från utlandet. Vad den påstådda fördelen för arbetarklassen
beträffar, upplöser den sig no g vid närmare betraktande i en
illusion. Det är dock icke det väsentliga att det produceras
inom ett land, att muskler och hjärnor äro i verksamhet; det
väsentliga är väl vad man producerar, hur man producerar, vad
resultatet blir av verksamheten, och hurudan proportionen blir
mellan denna uppoffring och resultatet. Och jag tror, att onf
man ur denna synpunkt ser på tullens inverkan på produktionen,
måste man säga sig, att systemet såsom sådant leder till en snedvridning
av produktionen. Det drager arbetskraften och kapitalet
från mera naturliga till mindre naturliga näringsgrenar,
som man behagat med tullens konstlade medel söka framkalla
inom landet, ehuru de naturliga förutsättningarna kanske icke
förefinnes.

Man kunde ytterligare härtill lägga, att den fördel för producenterna,
som skulle ligga i tullarne i många fall blir ganska
illusorisk den också. Ser man på jordbrukstullarna, kan man
bestämt konstatera, att det blott är ett mindretal jordbrukare,
de som producera spannmål till avsalu, som hava någon nytta
darav. Men även beträffande dessa jordbrukare, är det icke
så, att tullen innebär en tillfällig skänk åt den generation, som
händelsevis satt vid jorden såsom dess ägare, då tullen genomfördes
? Om det är så, att tullen medför en höjning av jordvärdet,
då blir det en generation, som får den påstådda fördelen
av tullen, och för den nästkommande, som köper jorden till
förhöjt värde, är det icke det minsta fördelaktigare, än vad det
var före tullens införande. Ett liknande förhållande påträffar
man också inom industrien, då det gäller tullens inverkan på
aktievärdet.

Jag skall icke längre stanna vid dessa allmänna synpunkter.
Jag vill endast tillfoga, att om man således måste förkasta den

Onsdagen den 1 juli.

9 Nr 2&

protektionistiska teorien, betyder det icke, att man behover accep- handeispoutik.
tera den rena frihandelsläran. Den frihandelslära, som gar ut (Forts,)
på att man skall överlämna produktion och handel åt den fria
företagsamheten, kan jag för min del icke pånågot sätt biträda.

Jag vill säga, att för mig står saken så, att det verkligen finnes
i det protektionistiska systemet en sund tanke, nämligen den,
att staten har befogenhet och skyldighet att ingripa reglerande
i det ekonomiska livet. Men det stora grundfelet, såsom jag ser
saken, är att denna reglering sker icke i konsumenternas intresse
utan på sådant sätt, att fördelen tillfaller vissa enstaka

producentgrupper. _ . „ ,

Manchesterfrihandeln å andra sidan ma hava rätt, da aen
förkastar tullen, den må ha rätt att förorda internationell arbetsfördelning
i motsats till nationell isolering, men den tager
fel, då den vill lämna produktion och utbyte åt den fria
företagsamheten. Skall man finna någon förening _ mellan de
fördelaktiga sidorna i ena och andra systemet, tror jag, att det
icke kan vara någon annan än den, som ligger i den socialistiska
organisationen av produktionsmedlens förvaltning.

Jag ber nu att få något uppehålla mig vid de argument,
med vilka dels bevillningsutskottets majoritet och dels de liberala
reservanterna hava avstyrkt den socialdemokratiska framställningen.
Den innefattar, som känt är, tva olika yrkanden,
för det första yrkande på omedelbar lindring av tullbördan,
nedsättning med tio procent över hela linjen med ett par undantag
av budgetshänsyn, en allmän nedsättning såsom inledning
till en genomgående revision av tulltaxan i frihandelsvänlig
riktning. Till detta yrkande vill jag endast lägga det
påpekandet, att om man talar om tio procents nedskrivning över
hela linjen, innebär detta naturligtvis, att^ man har den uppfattningen,
att man kan vidtaga minst en sådan reduktion utan
någon olägenhet, men utesluter naturligtvis_ icke på något sätt,
att man på vissa punkter kan gå längre än till dessa tio procent.

Till detta yrkande lägges sedan ett yrkande om utredning,
men detta utredningskrav är ett krav med ett bestämt direktiv,
med bestämt angivande av att man vill en omläggning av landets
handelspolitik i riktning mot frihandel, och att den äskade utredningen
skall gälla, pa vad sätt denna omläggning skall försiggå.
På denna punkt skiljer sig socialdemokraternas yrkande
alldeles bestämt från det liberala yrkandet.

Den kritik, som beståtts den socialdemokratiska motionen
av högern och liberalerna inom bevillningsutskottet, denna kritik
är på en punkt sammanfallande, då man nämligen både
från högerhåll och från liberalt håll framhåller, att det finnes
många andra orsaker till de höga priserna, dyrtiden, än tullsystemet.
Detta synes vara en kärnpunkt i både den ena och
den andra kritiken, och det må därför tillåtas mig att göra en
liten anmärkning till detta resonemang. Det veta väl alla, att
till dyrtiden finnas många orsaker, och jag tror icke, att vare

Nr 28. 10

Onsdagen den 1 juli.

Ang Sveriges s[g högerutlåtandet eller den liberala reservationen på denna
* T\ Punkt kommer med någon nyhet. Men om det förhållar sig så,
att det finnes många orsaker till dyrtiden, är det verkligen
något skäl att icke angripa åtminstone en av dessa många
orsaker ? Mig- förefaller det, att om det finnes många orsaker
till en svår olägenhet, är det väl snarare ett skäl till att så
fort som möjligt söka avlägsna åtminstone någon av dessa orsaker.
Man kan ju icke rimligen ställa sig på den ståndpunkten,
att om man icke kan samtidigt avlägsna alla orsaker, skall
man låta hela saken vila.

Man har särskilt fäst sig vid en av dessa orsaker. Det är
guldproduktionens inverkan. Det blir ett kärkommet argument
för varje gång det sättes i fråga att göra någon ändring i
tullsystemet. Jag skall för min del icke bestrida möjligheten
av att den ökade guldproduktionen kan häva en sådan inverkan
pa varupriset, att det stiger. Men hur mycket inverkar det ?
Det är dock en praktiskt avgörande fråga, och på den frågan
skall jag icke tillåta mig giva något svar av det enkla skälet,
att jag icke vet, huru mycket guldproduktionen inverkar. Jag
skulle för min del vara synnerligen tacksam, om det vore möjligt
att i detta avseende erhålla någon upplysning antingen från
utskottsmajoriteten eller från de liberala reservanterna. Här
står man inför ett det allra svåraste problem inom nationalekonomien,
och jag kan verkligen icke säga, att man med vad som
anförts här har kunnat förebringa några som helst övertygande
fakta, utvisande, huruvida denna faktor är av någon större
praktisk betydelse eller icke. Man måste dock här taga hänsyn
till en hel mängd olika omständigheter, framför allt varuomsättningens
storlek, pengarnas omloppshastighet, kreditmedlens
cirkulation och åtskilliga andra saker. Jag skulle knappast tro
att den internationella statistiken för närvarande befinner sig
på en sådan ståndpunkt, att man kan komma med något annat
än mer eller mindre sannolika förmodanden på denna punkt.

I högerns utlåtande anföres ytterligare beträffande priset
gent emot det socialdemokratiska resonemanget, att man kan
konstatera en prisstegring även i frihandelsländer. Ja, vem förnekar
det? Det finnes andra orsaker än tullen, orsaker som
verka även i frihandelsländer, men vill man verkligen på högersidan
bestrida, att prisstegringen är större i tulländerna,
än den i allmänhet är i frihandelsländerna ? Endast om man ställer
sig på den ståndpunkten och kan förebringa skäl därför, får
detta betydelse såsom argument emot socialdemokraternas yrkande.
Det är dock erkänt, att prisstegringen i Tyskland varit
starkare än prisstegringen i England. Man säger vidare: se på
de tullfria varorna, de visa också prisstegring. Det är sant,
men denna stegring, kan man verkligen icke tänka sig, att den
står i något sammanhang med hela tullsystemet? Einns det icke
ett samband inom det ekonomiska livet? Eörhåller det sig icke
så, att, om en prisstegrande tendens gör sig gällande inom ett

Onsdagen den 1 juli.

11 Nr 28.

sias; av varor eller om tullsystemet genomförts konsekvent inom Ang. Sverige
många slag av varor, denna prisstegrande tendens breder ut ‘1 ''

sig så småningom över hela det ekonomiska livets område ? Tullen
lyfter upp prisnivån på den ena gruppen varor efter den
andra. Detta medför en höjning av den allmänna varuprisnivån,
varvid även de tullfria varorna kunna dragas med i höjden,
så att man kan säga, att det är på grund av tullarna, som en
sådan höjning skett. _ o

Det påstås ytterligare i detta högerutlåtande med hänvisning
till reservationen i fjolårets bevillningsutskottsbetänkande,
att arbetslönerna stigit i ännu högre grad än varupriserna.

Ja, jag skulle mycket önska, att det förebragtes något verkligt
bevis för sanningen av denna sats. Man vill uppenbarligen
göra gällande, att det icke är så sant, då man talar om dvrtidens
tryck, att massorna få det värre och värre, då man här söker
framhålla, att det i själva verket är arbetslönerna, som stigit
i ännu högre grad än varupriserna. För min del trodde jag,
att det numera var tämligen allmänt erkänt, att nog har under
det sista årtiondet varuprisnivån i det hela höjts mera och avsevärt
mera än lönenivån. Jag skall icke trötta med många;
sifferuppgifter. Jag vill endast anföra en uppgift ur ett nyligen
utkommet arbete av doktor Karl von Tyszka, vilket avser
det senaste årtiondet. Enligt denna författares undersökning
visar det sig, att både i Tyskland och i England reallönen
i själva verket sjunkit, därför att levnadskostnaderna stigit
vida mer än penninglönerna. Om man sätter siffrau för
levnadskostnaderna för år 1900 lika med 100, kommer man enligt
denna undersökning fram till, att år 1910 var siffran för
England 108, en stegring med 8 procent, och för Tyskland 125,
en stegring med 25 procent. Jämför man nu, huru lönerna stigit
—- i England ha de stått stilla, men i Tyskland stigit något
— finner man, att reallönen sjunkit i England från 100
till 92 och i Tyskland från 100 till 80. I detta sammanhang
torde observeras, att sänkningen av reallönen varit betydligt
starkare i det protektionistiska Tyskland än i frihandelslandet
England.

Det finnes åtskilliga andra argument mot den socialdemokratiska
framställningen i högerutlåtandet i detta utskottsbetänkande.
Men jag vill ytterligare endast fästa uppmärksamheten på
ett argument, som åtminstone har den förtjänsten, att det är alldeles
nytt och, jag får säga, ganska originellt. Det är, när det
anföres som skäl för tullsystemet, att man riskerar rent av rashygieniska
olägenheter. Jag har verkligen icke förut hört tullarna
motiverats med rashygieniska olägenheter. Men här får
man veta, att om man skulle börja röra vid spannmålstullarna,
skulle lantbefolkningen avtaga, och därför borde man följaktligen
av rashygieniska skäl sätta sig emot, att det rubbas något på
tullarna. Jag skall nöja mig med en enkel hänvisning till det lilla
Danmark på andra sidan Sundet. Det måste råda ett fruktansvärt

Nr 28. 12

Onsdagen den 1 juli.

handelspolitik rashygieniskt förfall där, om detta resonemang är befogat. Är det
(Forte) ’nu fa’ att man är mtresserad av att få en stark lantbefolkning av

rashygieniska skäl, vore det då kanske icke ett lämpligt fält
för ens strävanden, om man såge till att jordvärdet sänktes, så
att alla de, som behöva jord och vilja hava jord, bereddes tillfälle
att få jord hemma i Sverige ?

aff ber endast att fa till detta lägga några ord beträffande
den liberala reservationen. Det märkligaste i denna liberala reservation,
det är vad som där icke står. Det är det förhållandet,
att man här icke med ett enda ord får se angivet, hur det liberala
partiet i själva verket ställer sig till tullfrågan. Man
hemställer om en objektiv och allsidig utredning av frågan,
men man antyder icke med ett enda ord, om man vill vara med
om att sänka tullarna eller icke. Det förefaller mig nästan,
som om innebörden i denna reservation vore den, att det liberala
partiet för närvarande icke alls vet, vad det vill i donna
fråga, och då finner man på den metoden att skriva till Kungl.
Maj :t och anlita Kungl. Maj :ts bistånd i utredningsväg för att
få veta, vad det är, man vill. Jag har haft den meningen, att
det är mycket rimligt åt begära en utredning om, hur man vill
hava eu sak genomförd. Men att skriva och be att få veta,
vad det är, man i saken egentligen vill, det förefaller mig vara
något litet genant. Detta är enligt min mening det märkligaste
i den liberala reservationen. En utredning i detta ärende bör
dock hava något slags direktiv, annars blir den mycket litet
ändamålsenlig. Men den frågan kan ju sedan uppstå: är det
verkligen så, att det liberala partiet icke alls vet vad det vill,
eller har det liberala partiet verkligen valt någon ståndpunkt
i frågan ? Ser man tillbaka något litet, så finner man något
stöd för den senare uppfattningen, om man läser 1912 års bevillningsutskotts
betänkande, ett betänkande, som efter min mening
måste betecknas som rent protektionistiskt. Läser man
1913 och 1914 års betänkanden, underskrivna av de deltagande
liberala ledamöterna, kan man konstatera, att där ingenting
sagts i saken, och lägger man till detta vetskapen om, att det
liberala partiet genom försvarsberedningarnas uttalanden i praktiken
bundit^ sig vid ett fastlåsande av tullsystemet för den
närmaste tioårsperioden, måste man fråga: har kanske det liberala
partiet i verkligheten valt sin ståndpunkt redan ? Det vore
önskvärt, om mm kunde på dessa frågor erhålla något svar.
Men om^ det är sa, att man i verkligheten redan valt ståndpunkt,
sa att man är medveten om, att det icke blir något gjort
under den närmaste tioårsperioden, vad skall man då inlägga för
mening det tror jag, man har rätt att fråga — i vad som här
star i den liberala reservationen, att »levnadskostnadernas fördyrande
för visso vore en angelägenhet av den ingripande betydelse
för både den enskilda och allmänna hushållningen, att
den påkallade allvarsamt och omedelbart beaktande från statsmakternas
sida.» Jag måste fråga mig, vad blir det av detta

Onsdagen den 1 juli.

13 Jfr 28.

allvarsamma och framför allt av detta omedelbara beaktande, Ang. Sveriges
om det blir så, att vi väl få en utredning, som sysslar med an ‘ sp°*1 ''
frågan i allmänhet, men samtidigt i praktiken det liberala par- 01
tiet, självt binder sig vid, att tullsystemet skall bliva kvar under
den närmaste tioårsperioden.

Jag tror för min del, att om man verkligen vill, att det
skall göras något i denna sak, och om man verkligen vill, att det
skall bil någon förändring i nu rådande, för störa grupper av
befolkningen olidliga förhållanden, så har man ingen annan
väg att gå än att här ansluta sig till den socialdemokratiska
reservationen, och jag ber att för min del få yrka bifall till den
av herr Bäckström m. fl. vid betänkandet fogade reservationen.

Vidare yttrade:

Herr Jönsson i Revinge: Herr talman, mina herrar! Jag
torde hava en avvikande uppfattning mot den föregående talaren i
fråga om den handelspolitik, som kan vara den riktiga för vårt land.
Det kan vara möjligt, att han har rätt, när han säger, att utvecklingen,
världspolitiskt sett, går i riktning mot frihandel, men jag är
av den meningen, att det icke bör i första hand vara vi, som lägga
om hela vårt ekonomiska system, utan jag tror, att man i detta fall
bör iakttaga stor försiktighet. Han yttrade själv, att man icke ens
kan draga upp en gräns mellan finanstullar och skyddstullar, och
detta visar ju problemets oerhörda svårigheter. Finanstullarna hava
ingen annan uppgift än att skaffa pengar i statskassan, skyddstullarna
hava även till en del denna uppgift, men de äro även avsedda
att lämna ett skydd åt vissa näringar och industrier, som
utan dessa tullar kanske icke kunna existera. Herr Sandler ställer
konsumenternas intresse i den allra skarpaste motsats till producenternas.
, Men det är väl icke så alldeles säkert, att dessa intressen
äro så oförenliga eller böra ställas i så utomordentligt skarp motsats
mot varandra. Han yttrade, att den s. k. naturliga industrien skulle
nå en högre utveckling, om vi sloge in på frihandelssystemet. Jag
undrar dock, om vi toge oss för att avskaffa alla tullarna, om icke
följden skulle bliva den, att en hel del fabriker måste nedläggas.
Vad skulle det då vara för fabriker, som man uppförde i stället?
Är det alldeles säkert, att alla arbetare, som bliva arbetslösa, skulle
kunna vinna anställning i dessa nya fabriker? Det erkännes från
alla håll, att det råder i allmänhet god tillgång på arbetskraft, och
jag tror, att de arbetare, som äro anställda vid de fabriker, som ställdes
inför risken att nedläggas till följd av förändringar i vår ekonomiska
politik, skulle på det allra eftertryckligaste protestera mot
sådana förändringar i tullpolitiken. Vi hava haft en erfarenhet i
det fallet inom utskottet; det torde herrar socialdemokrater draga
sig till minnes — jag syftar på cementtullfrågans behandling.

Det är ju alldeles riktigt, att speciellt i fråga om jordbrukstullarna
är det endast en generation, som skördat fördelarna av desamma,
men de fördelarna skördades redan vid tullsystemets införande,

Nr 28. 14

Onsdagen den 1 juli.

handelspolitik och det tor(le uppstå my°ket störa svårigheter för de nuvarande inne''
havarna av en , hel mängd egendomar, om man i ett enda nu skulle
'' ’’ avskaffa tullarna och införa frihandelssystemet. Herr Sandler vå gade

icke heller draga ut konsekvenserna av sina egna uttalanden,
utan yttrade verkligen, att han icke alls ville ställa sig på Manchesterskolans
ståndpunkt. Han medgav, att det kunde vara nödvändigt,
att staten ingrepe reglerande, d. v. s. han medgav verkligt
skydd för vissa näringar och industrier, som kunde behöva detsamma.

Vad. nu beträffar hans yttrande, att vi liberaler icke alls visste,
vad vi ville i tullfrågan, sa tror jag nog, att om man verkligen férsökte
gå till botten med problemet, om man verkligen gjorde ett försök
att lägga om hela vår ekonomiska nolitik. skulle enigheten inom
det socialdemokratiska partiet icke räcka alltför långt. Svårigheterna
skulle bli sa oerhörda i detta fall, att det säkerligen icke funnes
någon möjlighet att hålla partiet tillsammans. Det kan gå an,
när man föreslår 10 procents reduktion. Den, resonerar man,
kan icke fa sa utomordentligt stor betydelse. Men det förvånar mig.
att motionärerna icke tagit det allra ringaste intryck av den kritik,
som_ beståtts deras motion förra året, en kritik som jag för min del
åtminstone fann vara fullt befogad. Enligt deras förslag skulle från
denna 10 %-nedsättning endast undantagas alkoholhaltiga drycker,
kaffe, tobak och sidenvaror. Men det finns en hel del andra lyxvaror,
som just icke användas av fattigman i vårt land; och det kan
val egentligen icke vara någon mening uti att minska statens inkomster
genom att för de rika, som använda dessa lyxvaror, minska
beloppet av den tull, som man har att erlägga vid varans införande.
Jag tycker, att detta är en oförnuftig politik just nu, när vi måste
leta med ljus och lykta efter nya statsinskomster, minska tullintäkterna
för lyxvaror. Dyrtiden är, såsom de liberala reservanterna
framhålla, ett synnerligen aktuellt problem, men det finns ju flerahanda
sätt, som kunna leda till lättnader ifråga om denna dyrtid.
Jag tänker närmast på att genom förbättrade kommunikationer, genom
nedsatta fraktsatser skulle man komma till ganska väsentliga
lättnader i det fallet; och den utredning, som vi förorda, som skulle
vara fullt objektiv och förutsättningslös, och som andra kammaren
förra året gav sin fulla anslutning till, den skulle just ha till uppgift
att reda ut vilka lättnader man i det fallet skulle kunna bereda
konsumenterna. Vi motsätta oss det socialdemokratiska direktivet
för denna utredning, att den skulle gå i bestämd riktning mot frihandeln.
Det har aldrig varit brukligt, att man givit en utredning
bestämda direktiv. Vi vilja, att denna utredning liksom andra utredningar
skall vara objektiv och förutsättningslös. Även de, som
äro.ivriga anhängare av vårt nuvarande tullskyddssystem, borde för
övrigt kunna gå med på denna utredning.

Det erkännes även — eller rättare sägs — i utskottets betänkande,
att de flesta handelstraktaterna utlöpa år 1917; och det kan
vara utomordentligt viktigt, att de, som skola få den mycket svåra
uppgiften att för Sveriges del föra dessa traktatsförhandiingar, kun -

Onsdagen den 1 juli.

15 Nr 28.

na stödja sig på en utredning, som visar vilka tullar man kan pruta Ang. Sveriges
på, när det gäller att köpa förmåner av de främmande makter, med handelspolitik.
vilka man underhandlar. Traktatsförhandlingar tillgå på det sättet, (Forts.)
att man genom ömsesidiga eftergifter kommer till ett resultat; och
då är det naturligtvis av vikt, att underhandlarne verkligen veta,
vilka eftergifter, som utan men för våra näringar, vår industri och
vår ekonomiska utveckling kunna göras. Förre finansministern
Swartz medgav i första kammaren riktigheten av detta resonemang,
och han gav utredningstanken — det vill säga tanken på en fullständig
objektiv och förutsättningslös utredning — sin fullständiga
anslutning. Generaltullstyrelsen och kommerskollegium påpekade
också vid våra förra traktatsförhandlingar med Tyskland det
förhållandet, att det den gången, var en mycket stor brist att man
inte hade en ordentlig utredning ifråga om tullsystemets verkningar.

Jag tycker, att vi icke böra upprepa det felet, utan att vi verkligen
nu hos regeringen böra begära, att denna snarast föranstaltar om
en sådan utredning. Nu lät det visserligen på herr Swartz, som om
regeringen verkligen är betänkt på att gå i författning om en sådan
utredning. Men det kan väl i så fall icke skada, om andra kammaren
med upprepande av sitt besut från förra året skulle begära en
sådan hos regeringen. Herr Swartz yttrade att regeringen måste
taga initiativet. Ja, helt naturligt. Andra kammaren kan ju för
sin del icke sätta till en utredningskommitté. _ Just därför skriver
man till regeringen, när man önskar någon viss frågas ordentliga
uppklarande.

Jag skall icke uppehålla tiden med att gå in på ett bemötande
av det rent teoretiska i herr Sandlers resonemang, utan nöjer mig
med att med stöd av vad jag nu anfört yrka bifall till den av herr
K. G. Karlsson m. fl. vid betänkandet fogade reservationen.

Herr Nilsson i Bonarp: Herr talman, mina herrar! Den

förste ärade talaren, som haft ordet i denna fråga, talade såsom en
sannskyldig socialdemokrat. Hela hans anförande var lågt så, att
det helt och hållet var avsett att endast tillgodose konsumenternas
intressen; och detta är ju ganska karakteristiskt för den politiska
fraktionen. Man åsidosätter nämligen ifrån den sidan i allmänhet
producenternas intresse och tänker icke på, att det dock är två intressen,
som böra gå — så att säga — hand i hand. För övrigt var
det ett mycket intressant och värdefullt föredrag, som herr Sandler
höll, ehuru de synpunkter, han framhöll, ingalunda voro nya, utan
de gamla, som framhållits ifrån frihandelssynpunkt förut och nu
endast framträdde i ny form. Jag är alldeles säker på att herr
Palmstierna, som har ordet efter mig, kommer att säga precis detsamma
om vad jag nu tilläventyrs har att säga.

Det enda argument, som herr Sandler fann vara nytt i detta betänkande,
ifrån högerns sida var att där anfördes en del rashygieniska
skäl. Och det är ju kanske därför förtjänt av något svar, just
på grund av dessa synpunkter som bland alla de gamla äro de enda
nya. Det heter på sid. 3: »Lantbefolkningens avtagande vore re -

JSr 28. 16

Onsdagen den 1 juli.

ång. Sveriges dan nu ett faktum, som just ur rashygienisk synpunkt krävde all
handelspolitik, uppmärksamhet, och komme nu det skydd, som lantbruket ägde i
(Forts.) tullarna, att bortfalla, skulle säkerligen den genom jordbruksbefolkningens
minskning uppkommande faran bliva ännu mera överhängande.
» Jag tänker verkligen, att det skulle leda till en ytterligare
invandring till städerna, man skulle försvåra jordbrukets utkomstmöjligheter.
Det är alldeles uppenbart, att då komme just en invandring
till städerna att ytterligare forceras, och då komme inneboendesystemet
och alla de vådor, som förefinnas i städerna — speciellt
må jag säga dess olyckor — att framträda i mycket obehagligare
och ödesdigrare former än nu. Jag förmodar, att det är dessa
synpunkter, som föresvävat utskottet, då det gjort detta uttalande;
och jag finner förresten, att det är fullt befogat.

Motionären åberopar såsom stöd för sitt yrkande de i vårt land
rådande höga livsmedelspriserna. Man har förut talat om detta.
Det är ju utgångspunkten. Det må vara sant att på sina ställen
och särskilt i de stora städerna äro livsmedelspriserna relativt höga.
Men att påstå att tullarna skulle vara anledningen till dessa höga
priser, håller icke streck. Och det erkände för övrigt den förste ärade
talaren. Ifrån förhandlingarna förut har också antytts, att det är
många och skiftande faktorer, som medverka till denna företeelse;
och bland de orsaker, som särskilt härvidlag torde påpekas, är, såsom
också den förste talaren framhöll, guldproduktionen. Det har framhållits
redan förut; och riktigheten av detta uttalande vitsordades i
fjol i första kammaren, då detta ärende där behandlades av en socialdemokratisk
talare herr Steffen. Han yttrade: »Visserligen är det
intet tvivel underkastat, att den ovanligt starka och alltjämt stigande
guldproduktionen är huvudsakliga anledningen till de stigande priserna.
» Vidare tillägger han: »Vi kunna ju i alla tider iakttaga
sjunkande och stigande prisrörelser, vilka förorsakas av förändringar
i produktionen av ädla metaller eller av att pengarnas värde förändras.
» Ja, detta uttalande är så riktigt, då vi veta, huru guldproduktionen
på de sista tjugu åren oerhört stegrats. Men avseende på
prisstegringen säger han vidare, att detta gällde fullt lika mycket
icke tull-skyddade som tull-skyddade varor. Detta erkänner också
den ärade förste talaren. Och det kan ju ytterligare bestyrkas av de
uppgifter, som föreligga i statistisk årsbok, där man kan taga t. ex.
en sådan post som ved, som stigit ifrån 21:80 kronor per famn år
1904 till 25:60 kronor eller bränntorv, som stigit ifrån 70 öre per
kilogram år 1904 till 1:96 kronor. Det är sådana artiklar, som icke
på något sätt beröras av tullen. Och man finner sålunda att det är
även många andra saker, som höjas i pris utan att vara utsatta för
någon tull. A7id sådant förhållande tycker jag, att det är egendomligt
att vilja påstå, att frihandelssystemets införande skulle betyda
så synnerligen mycket i avseende på prisnedsättningen. Det har
framhållits förut av herr Sandler — och det står i utskottets betänkande
— att exempelvis i England iakttagits precis samma stegring
i livsförnödenheterna som här och även annorstädes, så att höga
livsmedelspriser äro icke något speciellt svenskt; och för övrigt äro

Onsdagen den 1 juli.

17 Nr 28.

prisen i Sverige mycket lägre än i andra land. Sålunda överstiga
exempelvis priset på kött i Tyskland och på mjölk i Frankrike betydligt
prisen hemma hos oss på samma varor. Vill man nu säga,
att prisen äro numera synnerligen höga, bör man nog erinra sig, att
för en mansålder sedan voro prisen på t. ex. spannmål betydligt högre
än nu, t. o. m. också på sådana artiklar, som smör och socker.^

htu menar man dock särskilt ifrån socialdemokratiskt håll, att
producenternas intresse är allt för mycket tillgodosett, och att deras
intresse bör få maka åt sig och i stället konsumenternas intresse
komma fram. Herr Jönsson i Revinge har noga bemött denna detalj;
och jag skall därför icke uppehålla mig vid detta. Jag ^ ber
dock att få understryka att under det allt annat under de sista åren
icke så synnerligen fördyrats, har priset å arbetskrafter mer än fördubblats.
Det är något, som vi känna val till och ha erfarenhet av,
och som också framgår av statistiken. Även härutinnan kan denna
årsbok få fram mycket belysande siffror. Där ser man t. ex., att
år 1886 gällde ett mansdagsverke .1:58 kronor, men nu gäller det
2:70 kronor, ett kvinnodagsverke år 1886 90 öre sommartid och har
nu stigit till 1:63 kronor, och för vinterdagsverken hava prisen_ blivit
fördubblade, nämligen för män från 1:04 kronor år 1886 till 2
kronor och för kvinnor från 61 öre till 1:21 kronor. Alltså ha omkostnaderna,
som jordbruksnäringens idkare få lov att bära, stigit
ofantligt, medan prisen på deras produkter i många fall icke äro
väsentligt högre än för 30 år eller en mansålder sedan och till ^ och
med i många fall äro något lägre. Jag skulle kunna anföra några
siffror ytterligare, men jag skall emellertid icke gorå det. Det är
kanske lämpligt att här citera vad som står i Frisinnade landsföreningens
program vid valen. Då det gäller att samla röster vid
stadsfullmäktigeval och andra, angivas ju de synpunkter, som man
tror skola vara ägnade att på något sätt draga röster till partiet. I
programmet heter det: »För att avlägsna prisstegringens inflytande
bör kommunen såvitt möjligt underlätta förbindelsen mellan producenter
och konsumenter.» Ja, detta är verkligen ett uppslag, som
är värt att tillvarataga, ty om det kunde genomföras i Stockholm
och andra dyra städer, skulle givetvis på den vägen ernås betydliga
lättnader för konsumenterna, mycket betydligare än som stå att ernå
genom tullnedsättning. Det är nämligen uppenbart, att mellanhandssystemet,
sådant det utvecklats här och annorstädes i storstäderna,
vållar, att priserna på livsförnödenheter obehörigt stiga i.höjden. Jag
nämnde nyss, hurusom arbetslönerna på landsbygden stigit. Vi unna
arbetarna gärna den förhöjningen och skulle likaledes gärna se, att
tillfälle bereddes oss att bevilja ytterligare förhöjningar av arbetslönerna.
I detta sammanhang tror jag också, att jag bör äga rätt att
påpeka en sak, som är av någon betydelse i riksdagen, nämligen det,
att man under den tid tullsystemet här praktiserats genomfört väsentliga
löneregleringar för tjänstemännen. Det är somliga kårer,
som fått sina löner reglerade uppåt en gång, och några också två
gånger. Att då sätta ifråga, att man för jordbruksnäringens idkare
skall reglera nedåt, tycker jag, mina herrar, icke är något så syn -

Ang. Sveriges
handelspolitik.
(Forts.)

Andra hammarens protokoll vid senare riksdagen 1914. Nr 28. 2

Nr 2a 18

Onsdagen den 1 juli.

Ang. Sveriges nerligen tilltalande. Åtminstone kan det icke tilltala oss, som reprehandeispoltti.
k. sen^era denna jordbruksnäring. Hos vem eller kos vilka skola dessa,
(Ports.) gom p.-j (]e-j- sättet få sina löner reglerade nedåt, taga ut ersättning?

Dessa trägna arbetare bero av faktorer, som de icke ha i sin hand
att på något sätt reglera, när såsom nu solen bränner deras gröda, så
att litet eller intet är att skörda. Jag tycker verkligen, att man
icke skulle försöka att försvåra ställningen för dem ytterligare genom
att vidtaga sådana åtgärder, som komma att innebära försämring
för jordbrukets idkare. Ingen enda av de ärade motionärerna är
själv jordbrukare, och varenda en saknar praktisk erfarenhet på hithörande
område. Det vore verkligen önskvärt, att de skaffade sig
en lantegendom, varigenom de snart nog skulle komma under fund
med, hur ringa vinst den ger, och då kanske deras åskådningssätt
i någon mån kunde röna inverkan därav.

Nu är det ju, så, att de liberala reservanterna visserligen icke
gått med på den framställning, som är gjord från socialdemokratiskt
håll. Man har helt och hållit strukit den punkt, som går ut på generell
nedsättning av tullsatserna, men man har ändock velat i detta
fall, såsom är rätt vanligt från det partiets sida, ge någonting på
hand och gå till mötes ett stycke. Klämmen har förändrats, och
man begär en utredning, som visserligen teoretiskt eller till formen
avviker från den av motionärerna föreslagna, men i realiteten sannolikt
komme att innebära detsamma. Man får dock komma ihåg
utgångspunkten, och den är den socialdemokratiska motionen. Därav
framgår tydligt, vad motionärerna önska, och i dag underströks
detta på ett särskilt kraftigt sätt av en talare, som egentligen annonserade
efter, vilken ståndpunkt som i själva verket var liberalernas.
Man ser, vart det bär hän, om man begär en utredning i den riktning,
som liberalerna ifrågasatt. Min ärade vän herr Jönsson i Revinge
har påpekat, att förutvarande finansministern vid ärendets
behandling i första kammaren uttalat sig kraftigt för en utredning.
Jag är icke säker på, att det förhåller sig så, som herr Jönsson i
Revinge säger. Visserligen har det stått i tidningsreferaten, men
dessa äro icke så mycket att lita på. Jag vill först se vad som står i
det stenografiska protokollet, man får där veta vad som verkligen
yttrats, men icke tror jag, att det går i den riktning, som man här
velat göra gällande. Det är min fulla övertygelse.

Nej, mina herrar, det är icke en utredning av detta slag, som vi
behöva, utan det är ett målmedvetet arbete för att stärka våra tullpolitiska
försvarsmedel, så att vi icke vid de blivande traktatsförhandlingarna
stå vapenlösa i det kritiska ögonblicket.

Det är av dessa skäl och på grund av vad som för övrigt är anfört
i betänkandet, som jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Häruti instämde herrar Andersson i Knäppinge och Bengtsson
i Kullen.

Herr Pa 1 m s t i e r n a.: Jag begärde ordet icke så mycket

Onsdagen den 1 juli.

19 Nr 28.

för att ge repliker på föregående anföranden utan fastmera för
att rikta några ord och en vädjan till det liberala partiet.

De., är ju så, att denna fråga kommit fram år efter år. V.i
äro nu på femte året och behandla den huvudsakligen i samma
form som de föregående åren och jag kan i det avseendet instämma
med den föregående ärade talaren, att här återigen framföras
de gamla argumenten, måhända klädda i ny form och försedda
med modernare utrustning, och så göres vissa famlande försök att
bemöta våra argument. Talarna, skulle man nästan kunna säga,
börja också bli desamma. För min egen del har jag inlett eu
hel råd av sådana debatter här. Man får faktiskt det intrycket,
att vi stå och stampa på samma fläck i tullfrågan. Då reser sig
det spörsmålet: vad är anledningen härtill, varför stå vi och
stampa på samma fläck i en så betydelsefull och vital angelägenhet
som tullfrågan ?

Vi hörde nyss den parollen kastas ut av utskottets vice ordförande,
att vi skulle stärka våra tullpolitiska försvarsmedel.
Hörde herrarna hur tullreaktionär den signalen var ? I all synnerhet
borde det liberala partiets målsmän beakta, att man här
djärfts kasta ut eu dristig maning, att vi måste stärka våra
tullpolitiska försvarsmedel. Vad det betyder, veta vi!

Den föregående ärade talaren liksom herr Jönsson i Revinge
— båda två skåningar — ha här talat å hela bondeklassens vägnar.
Vem har givit herrarna i uppdrag att göra det? Det
kunna ni icke göra. Vad säger man på Norrlandsbänkarna? Och''
jag skulle vilja säga, att när man här djärfts påstå, att ingen
av de nominella undertecknarna av motionen är jordbrukare, så
är det ett dussin hemmansägare, bland andra även partikamrater
från edra traktar, som stå bakom motionen. Ni kunna icke uppträda
och tala å allmogeklassens vägnar, såsom ni nyss gjort i
patetiska ordalag. Den tiden är slut nu, mina herrar. .Jag
skall ytterligare med några få siffror belysa, hur ringa rätt ni
ha att kora Eder som jordbrukarnas representanter. Jag har
anfört dem förut och kan hänvisa till protokollet för 1912.
Där heter det:

Ȁr 1910 hade vi cirka, 800,000 stycken torpare med kvinnor
och barn, jämte backstugusittare och inhysesmän med biträden.
Det var inalles 30 °/o av den jordbruksidkande befolkningen.
Man skulle nästan kunna uppställa den frågan: hur mycken
skada hava dessa haft av tullarna? År 1910 var det 24,9 procent
av landets samtliga 356,956 brukningsdelar, som voro under
fyra tunnland, och 64,8 o/0) som voro under 40 tunnland; men då
äro de år 1910 till ett antal av 144,947 stycken uppgående jordtorpen
icke häri inberäknäde. Om man lägger ihop jordtorpen
med brukningsdelar under 4 tunnland och tager detta i procent
av samtliga brukningsdelar, så kommer man upp till ett relativitetstal
(av 44,5 o/0.»

Tro ni, att dessa torpare och andra ha intresse av edra
spanr målstullar ?

Ang. Sverige»
handelspolitik.
(Forts.)

Nr 28. 20

Onsdagen den 1 juli.

Ang. Sveriges
handelspolitik.
(Forts.)

Jag har också gjort en utredning angående de premierade,
småbruken i Kristianstads län. Därav har jag funnit, att 18
sådana småbruk icke haft någon säd till avsalu år 1911, från 10
såldes för 54 kronor, och för de övriga 11 var säd upptagen tillsammans
med potatis, varför dess värde icke kunde särskilt för
sig beräknas. — Jag anför detta för att belysa, med vilken rätt
herrarna tala å jordbrukarnas vägnar. Detta visar ju också
tydligt nog att småbruken i herr Ekerots län icke ha fördel av
tullarna.

Jag kommer nyligen från Kristiania. Där hade också några
stycken tilltagsna män försökt tala å jordbrukarnas vägnar. Då
resa smöbönderna till Kristiania och protestera mot att man på
detta sätt kastar en protektionistisk slöja över den småbrukande
befolkningen, de vilja icke vara med på den saken. Vi böra
reagera även i Sverige, då man gör på samma sätt här.

Man har här talat om traktatsförhandlingarna med Tyskland.
Ja, gå till marstariffen 1906 i Tyskland, se, hur det var när
Kanada införde sina förhöjda tullar och när vi införde våra!
Tullarnas syfte är ju att höja priserna, och det är ju självklart,
att så även blir följden. Men stagnera sedan tarifferna, bli tullarna
stabila, då är det självklart, att de icke längre kunna inverka
så i och för sig, att en höjning av priserna äger rum. Men
indirekt göra de det på det sätt, att landets produktionspriser,
såsom herr Sandler påpekade, ledas in i en konstlad riktning.
När så sker, nedsättes även folkets och kapitalets produktivkraft,
och därmed skapas i sin mån dyrare förhållanden i landet.
Det är nu åtskilliga nya ledamöter här i denna kammare, och jag
kanske därför kan tillåta mig repetera, vad jag yttrat, när jag
vid något tillfälle förut sökt utreda detta spörsmål. Jag har
tagit bevillningen per industri och arbetare i olika industrier,
och då visar det sig, att t. ex. I snickeriindustrien, järn- och
stålindustrien m. fl., alltså våra stora bärande näringar, i jämförelse
med sådana industrier som såpa- och margarinindustrien
och åtskilliga andra, vilka äro högt tullskyddade, tack vare
ett konstlat tullskydd, sänkes den bevillningstaxerande inkomssten
per arbetare. Jag vill inte tillmäta full beviskraft åt denna
framställning, men den talar dock i en viss riktning som ej kan
missförstås. Emellertid vill jag icke nu närmare ingå på denna
sida av frågan.

Vi veta ju alldeles tillräckligt tydligt och klart vilken ståndpunkt
högern intager i denna fråga, vi veta, att den är absolut
kontrert motsatt vår, och man har emot herr Sandler framkastat:
»detta var en riktig socialdemokrat, ty han talade blott
å konsumenternas vägnar!» Ja, det var en av de vackraste
komplimanger, som jag tror, att herr Sandler fått, ty varje
sund och klok nationalekonom måste tänka på, att produktionen
uteslutande har till syfte att tillfredsställa behovet — ty varför
skulle man annars producera ?

Här stå nu meningarna skarpt och bestämt mot varandra.

Onsdagen den 1 juli.

21 Nr 28.

På den ena sidan vill man absolut icke göra några medgivanden Ang. Sverige*
annat än i speciella fall; såsom om det t. ex. gäller herr Jeanssons
tomsäckar, eller om det är så, att svenskar ha kapital pla- '' 0
cerade i utländsk industri, då är man genast färdig med att
sänka en viss tull, såsom t. ex. tullen å kalkkväve o. s. v. Det
är de olika intressena som här träda fram. Det vill jag dock
ha sagt att skall landet gagnas, då måste man uteslutande anlägga
den nationalekonomiska synpunkten på denna fråga.

Jag hoppas, att de ärade högermännen icke ta allt för hårt
vid sig, om jag säger dem, att den ståndpunkt, de intaga, i
varje fall tillsvidare är av relativt underordnat intresse. Under
den tid, som herrarna hade makten i de gemensamma voteringarna,
då brydde ni er icke ett spår om vår mening, då voterade
ni obehindrat nätt och jämt så långt ut, som marginalen
för er makt sträckte sig och nu kan vänstern om den är enig —
jag talar om liberaler och socialdemokrater — alldeles bortse
från herrarnas röster och genom den gemensamma voteringen
bestämma riktningen av landets handelspolitik så, som de tolkade
nationalekonomiska intressena. Under dessa förhållanden är det
givetvis ytterst betydelsefullt, vilken ståndpunkt de bada partier
intaga, som kunna utöva ett så bestämmande inflytande på vår
handelspolitik. — Jag vill påpeka, att det icke saknas exempel
på deras makt. Jag vill sålunda erinra om fläsktullen år 1912
samt ris-, sirap-, superfosfat- och lädertullarna år 1913. Högern
har några erfarenheter redan nu, att för den händelse liberaler
och socialdemokrater till övervägande del gå samman, så stå
herrarna utanför denna sak.

Då ställer sig spörsmålet på följande sätt. Vänstern har här
möjlighet att bestämma; begagnar sig vänstern av denna möjlighet
på''ett landå gagnelig t sätt? Det är icke blott här i denna _ kammare
man spörjer så, utan det är eu fråga, som landet i sin helhet
har rätt att ställa till riksdagens partier. Begagnas denna
makt på ett sätt, som tillfredsställer folkets behov? Det socialdemokratiska
partiet har efter ingående överläggning framlagt
en motion, där det programmatiskt utpekar och angiver sin ståndpunkt,
och, såvitt jag kan förstå, har också herr Sandler pa ett
tydligt sätt tolkat vår mening härutinnan. Men jag^ber att få
ställa den frågan: vad har det liberala partiet för ståndpunkt i
tullfrågan ? Det är av den allra största vikt, att landet får veta,
vad det liberala partiet har för ståndpunkt i tullfrågan, ty för
hela vårt näringsliv är det oundgängligt, att det blir klarhet
härutinnan. Veta vi över huvud taget något därom nu? Nej,
det egendomliga förhållandet råder faktiskt, att här ha vi ett
stort parti, som i en för vårt folk så betydelsefull angelägenhet
som denna icke har tillräckligt tydligt klargjort vad som är
dess ståndpunkt. Vi veta icke, vad det har för mening i tull Solitiken

över huvud taget. Men det är icke nog härmed, utan
et förefaller mig, som" om det liberala partiet — ja, det är
kanske orätt av mig, jag gör den parentesen, att här tala om

Nr 38. 22

Onsdagen den 1 juli.

Ang. Svenges det, liberala partiet, då jag bör tala om de liberala utskottsleda*
*?0.11 '' möterna — nästan med .ängslig omsorg undviker att tillkänna*■
0 ■> giva någon som helst sympati åt endera riktningen. När man
läser vare sig 1912 eller 1913 års uttalanden från de liberala
utskottsledamöterna är det nästan, som om man komme in i en
irrgångssalong med en massa förvirrande spegelbilder; man får
ingen klarhet, och man har sannerligen svårt att hitta ut, när
man kommer in där. Men vad man vill, det är just att få klarhet
och fasthet, något bestämt att hålla sig

Det föreligger emellertid en del symptom av ganska Oroväckande
slag, vilka höra belysas. Det är, som om man skulle
kunna befara, att något vore på glid i tullfrågan;. Medan man
ute i hela världen, man må komma till Tyskland, England eller
annorstädes, identifierar det liberala partiet med strävandena att
underlätta handelsomsättningen och det fria utbytet folken emellan,
så är det här, som om man vore något osäker, som om man
vore på glid- Det är fara värt, att det kan gå i Sverige, som
det synes gå i Norge, nämligen att en del av liberalismen
deklarerar sig protektionistisk och för spannmålstullar, medan
en annan del av liberalismen bestämt vägrar att följa med på en
sådan väg.

Jag skall tillåta mig att framhålla några av dessa symptom.

Herr Sandler har påpekat ett sådant. Det är nämligen
det, att man i försvarsberedningarna formulerat ut en sats,
som, huru försiktigt man än velat dölja faktum, likväl innebär,
att tullsystemet fastlåses för avsevärd tid framåt, och om kammarens
ledamöter uppmärksamt läsa igenom den vid detta bevillningsutskottsbetänkande
fogade liberala reservationen, så finner
man där, hurusom reservanterna i år visserligen förklara sig gilla
synpunkterna från år 1913, men man skjuter dock starkt fram i
förgrunden, och detta ströks även under av herr Jönsson i Revinge,
att det är de blivande traktatsunderhandlingarna i och för
sig och icke så mycket dyrtidsspörsmålet, som är motivet för
denna utredning, och vips tog herr Swartz fasta på detta i
första kammaren. Jag vill påpeka att det är något ifrån min
synpunkt sett ganska misstänkt och egendomligt, när just förre
finansministern Swartz, såvitt jag kunnat förstå hans uttalanden,
förklarar, att om nu icke detta förslag varit vidfästat en
socialdemokratisk motion såsom bakgrund, så skulle man nog
kunna anse det vara välbehövligt att göra en utredning just av
det slag, som förordas av det liberala partiet. Det ser ut,
som om de liberala utskottsledamöterna började att komma val
nära den gräns;, där man utpekar alldeles bestämt: nu är det
gjort!_

Vart tog herr Karlsson i Fjöl vägen? Herr Karlsson i
Fjät, som år 1913 ville nedsättning i spannmålstullarna! Då
var herr Karlsson i Ejäl med om norrlandsmotionen; nu i år
står herr Karlsson icke ens såsom reservant till förmån för
samma motion, som han förlidet år var med om att frambära.

Onadagen den 1 juli.

Nr 28.

Han har icke ens velat vara med om att gorå ett enda litet ^uupoiMk.
sympatiuttalande i frihandelsriktning. Detta är också ior mig (Forto)
mig ett symptom bland alla andra.

Här har herr Jönsson i Revinge, vars skånska patriotismi
är så välkänd — Sveriges gränser äro för honom, när^ man
kommer till de småländska höjderna — nu för tredje gången
uppträtt såsom det liberala partiets målsman i tullfrågan. Man
inledde debatten och försvarade reservationen från det liberala
partiets synpunkt. Jag vädjar till vem som helst, som ahört
det anförande, som herr Jönsson i Re vinge här höll, om han
icke är fullständig protektionist.

Tystnad från Norrland har ju åtminstone icke. i gamla lider
varit rådande uti denna fråga. Nu synes den bli regel. Nu kan man
ju i likhet med herr Jönsson i Revinge säga, allt i ett slag kunna
vi icke gå över från det ena* till det andra. Men detta har aldrig
heller varit ifrågasatt. Det gäller här ett sa pass allvarligt och
ingripande spörsmål och vi äro mer än väl medvetna om, att
vall som skall görasmåste ske med omsikt och allvar och
att det icke går för sig att försöka med något hastverk i denna
fråga ,varför en erinran av det slaget är onödig. Men det är
så, att när liberalerna nu begära en utredning av detta spörsmål,
vill man icke från det liberala partiets utskottsledamöters sida
vare sig deklarera i princip eller* i övrigt visa någon ringa sympati
för frågan om lättandet av tullbördan, ja, icke ens för
frågan om borttagandet av de s. k. »spetsarna» som infördes vid
de förra traktatsunderhandlingarna. Detta är synnerligen
beklagligt. Skola vi komma till nya traktatsunderhandlingar
inom några år, är det av stor vikt, att den regering, som da
sitter, eho den vara må, har klarhet om, huru uppfattningen
ute i landet är uti denna fråga. Här veta vi nu uppfattningen
hos högern och hos det socialdemokratiska partiet, men det ar
även av vikt med avseende å dylika underhandlingar, att inan
även i förväg känner till, hurudan uppfattningen är hos det
parti, som samlar så stora skaror av svenska medborgare som

det liberala. ^

Så till sist ytterligare en sak. Bevillningsutskottets arade
vice ordförande var så försiktig, att lian först ville läsa protokollet,
innan han närmare yttrade sig men så snabb var jag
dock i min tanke, att när jag i tidningarna läste herr Swartz
uttalande, tänkte jag som så: frestelsen är mahända för den
nuvarande finansministern övermäktig så att han, om än regeringstiden
blir kort begagnar positionen och redan nu tillsätter
en utredning och blivande traktatsunderhandlarna m. m. dylikt.

När högern nu för ögonblicket har makten i sin hand, vill den
sin vana trogen i förväg inrikta vad som skall ske och bestämma
vår handelspolitik ytterligare för en tid framåt genom att till''
sätta beredningsmän efter sitt kynne. Det svävar något saaant
i luften, och därför är det så mycket viktigare för donna kammare
att ge tydligt och klart till känna, att det far vara

Kr 28. 24

Onsdagen den 1 jnli.

Ang. Sveriges slut med det gamla, och att det är något nytt, som nu tillkommit,
Aön(Forts°)1<!i V* klart och tydligt säga ifrån, att i riktning åt frihandel, åt lätt0
’’ nader i tullbördan skall det gå, och detta ger mig ytterligare ett
taktiskt motiv för mitt yrkande. Dessutom, skall på ett avslag från
första kammaren, på det tabula rasa i fråga om alla framställningar
i tullfrågan, som där nu skett om igen, denna kammare
svara med ett bifall till högerns avslag in blanco eller
ock något obestämt som denna kammare själv har svårt att
klara ut vad det skall vara? Nej, jag ber att få yrka
bifall till den socialdemokratiska reservationen.

Herr J eanssson i Kalmar: Herr talman, mina herrar! Den
förste ärade talarens påståenden ha delvis blivit bemötta. Jag skall
nu be att få bemöta åtskilligt som icke blivit bemött.

Den ärade talaren påstod bl. a., att när tullarna infördes gynnades
därigenom den dåvarande jordbesittaren, men den efterkommande
har ingen nytta av densamme, därför att han får betala
jorden i förhållande till det dyrare jordvärdet. Men om man tar
bort tullarna, så står det faktiskt kvar, att han förlorar så mycket
som tullen verkar; och den minskade avkastningen av jorden blir
för honom ganska kännbar; så verkar borttagandet av tullarna för
honom. I sammanhang därmed uppställde herr Sandler det spörsmålet,
huru tullarna verka och vem som betalar tullarna. Han
medgav ju själv att detta är tvenne frågor, som äro svåra att besvara.
Jag vill påstå, att de äro frågor, som äro omöjliga att besvara.
Det är alldeles omöjligt att besvara den frågan: hur verka
tullarna? Det är en fråga, som uppställts i alla länder, då man talar
om att införa tullskydd. Den som har följt med tullstriden i
England, har ju dagligen sett i tidningarna de frågorna framkastas:
huru verka tullarna och vem betalar dem? Man kan konstatera,
hur tullarna ha verkat, men vi kunna aldrig bevisa, hur de skola
komma att verka, därför att verkningarna bero på tillgång och efterfrågan.
Yi ha i detta avseende ett bevis i spannmålstullen och
spannmålsprisen, som äro mycket slående. Jag skall ta år 1907.
På våren nämnda år verkade tullen icke alls på det svenska rågpriset;
vi hade stor tillgång på råg inom landet och tillförseln blev
större än efterfrågan, och följden blev, att de svenska priserna icke
stego i förhållande till den utländska prisstegringen, utan vi hade
ungefär samma pris här i Sverige som i Danmark. Ja, det såldes
råg ifrån Sverige till Danmark. Säsongen 1913—1914 kunna vi
kor-statera ett alldeles motsatt förhållande. Det kan ju vara viktigt
att just nu framhålla detta. På grund av den dåliga rågskörd
som blev i fjol, har det blivit en enorm import, och följden
är den, att tillgången på inhemsk råg har varit så liten och att det
har varit sådan konkurrens om den, att man kan säga, att tullen
verkat nästan fullt. En importör har kunnat köpa i Tyskland råg
till omkring 10 kr. per 100 kg. oförtullad, om han begagnat det
gynnsamma ögonblicket under hösten och våren. Det svenska rågpriset
har stått til! omkring 13,50 å 13,75. Sålunda är konstaterat,

Onsdagen den 1 juli.

25 Nr 28.

att i det ena av dessa fall, det från 1907, verkar tullen icke alls, Ang. Sveriges
men i det andra, det från 1913—1914 verkar tullen nästan fullt. an ^

Yi kunna konstatera vad som har varit, men hur en tull verkar i ( or

framtiden, det kunna vi aldrig konstatera. Men vartill tjäna då
utredningur om, hur tullarna skulle verka, när detta ändå icke kan
konstateras?

Vidare påstod den ärade talaren, att prisnivån har stigit mer
än lönenivån, och han anförde såsom bevis därför ett uttalande
av en tysk statistiker. Ja, herr Sandler, det må så tyckas, men
vad Sverige vidkommer, vill jag påstå, att det icke är så, utan här
ha arbetarnas löneförhållanden förbättrats mera än i förhållande
till prisstegringen på livsförnödenheter och konsumtionsartiklar
över huvud taget. Vi skola icke glömma vad som kom fram under
sockerdebatten, nämligen att arbetspriserna i Tyskland nu äro
lägre än här i Sverige; detta konstaterades och erkändes både inom
utskottet och inom riksdagen i övrigt. Vi måste ju tänka på svenska
förhållanden, herr Sandler, och icke på de förhållanden, som råda
i Tyskland eller andra länder.

Jag kommer så till herr Palmstiernas yttrande. Det var ju
åtskilligt där, som man kunde invända emot. Jag tycker för mm
del, att han var styggast emot liberalerna, men de få väl svara för
sig; han berörde även sina gamla motståndare, högern, och särskilt
fick jag en släng av sleven. Han yttrade bl. a. något om. säcktull,
men vad det betydde i detta sammanhang, förstår jag verkligen icke..

Jag har väckt en motion, däri jag föreslår, att bestämmelserna i
tulltaxan skola göras sådana, att man förtullar likadant på den ena
platsen i Sverige som på den andra. Men vad det har med frihandel
eller protektionism att göra, förstår jag verkligen icke — men till
den saken komma vi ju en annan gång.

Vidare framkastade friherre Palmstierna, att bevillningsutskottets
vice ordförande här talat om stärkta tullar och ansåg detta
såsom något oerhört, och tilläde: ja, där ser man, hurusom man från
högern vill ha ännu högre tullar. Men det är väl icke att göra bevillningsutskottets
vice ordförande rättvisa, utan man^ måste väl
taga hänsyn till, i vad sammanhang han framkastade detta. Han
ville påstå, att det vid traktatsunderhandlingar är av stor vikt, att
man har s. k. spetsar, som man kan ge efter på, när tyskarna begära
någon fördel för sitt vidkommande. Det är ju så, att en handelstraktat
icke binder tullarna neråt, utan man kan ju sätta ned dem,
när man vill, men en handelstraktat binder däremot tullarna uppåt.

Därför taga alla länder till tullarna uppåt, och sedan kan man
reglera dem nedåt efter som det passar sig. Det var detta bevillningsutskottets
vice ordförande menade; han hade ingalunda någon
tanke på, att vi skulle vilja höja några tullar, även om det .kanske
skulle finnas några enstaka tullar, där sådant kunde komma i fråga.

Men det vet nu varken han eller jag eller .friherre. Palmstierna.

Vidare säger friherre Palmstierna: vem har givit bevillningsutskottets
vice ordförande, herr Nilsson i Bonarp, rättighet att tala å våra
svenska jordbrukares vägnar? Ja, var och en talar naturligtvis a

Nr 28. 26

Onsdagen den 1 juli.

Ang. Sveriges
handelspolitik.
(Forts.)

sin klass vägnar, och för övrigt skulle man ju kunna fråga: vem
har givit friherre Palmstierna rättighet att tala å svenska arbetarnas
vägnar och förklara, att de äro missnöjda med tullarna? Och
vad nu norrlänningarna beträffar, så få de väl tala för sig. Jag
tror, att vi här tala i allmänhet vad som man tänker och känner
inom respektive klass och efter de meningar, som där råda; men
någon fullmakt ha vi naturligtvis icke varken för den ena eller
andra klassen.

Motivet till motionen har ju varit dyrtiden. Men det har här
blivit visat, att dyrtiden icke ensam har sin orsak i tullarna; det
är ju känt att det i frihandelslandet par préference, England, råder
höga priser, ja högre än i Sverige eftersom vi exportera våra livsmedelsprodukter
dit.

Jag skulle också här be att med några siffror få påvisa, att
det icke för närvarande är någon särskild anledning till att tala om,
att det är så dyrt. Jag skall visa, att vi sedan denna motion först
frambars ha gått ett ganska betydande steg nedåt i fråga om prisen
å vissa förnödenheter. Jag följer därvid de statistiska tabeller, som
tyska banken årligen iitger över olika slag av artiklar. Jag har
dessa tabeller i mitt fack, och om någon av herrarna är intresserad
av att se dem, så stå de till förfogande. Av dem framgår, att råg
t. ex. gällde i januari 1908 på Berlins börs 21 mark 80 pfennige och
i november 1913 15 mark 40 pfennige, och jag kan nämna, att vi
även i april 1914 voro nere vid ungefär liknande pris. Detta visar
ett prisfall med omkring 25 procent av rågens värde. Man kan således
icke här tala om, att det är någon prisstegring eller att denna
vara ställer sig så särdeles dyr. Nyss, när jag ville bemöta herr
Sandler, nämnde jag, att rågen stått till ett pris av omkring 10 kronor
oförtullad. Skulle nu rågtullen tagits bort, skulle svenska jordbrukarna
fått sälja sin råg till 10 kr. per 100 kg. Jag vill fråga: finnes
det någon, som med nu gällande arbetslöner och med nu rådande
omkostnader kan producera råg till 10 kr. per 100 kg.? Man kan
ju framkasta den frågan: huru kunna andra länder göra det? Ja,
då komma vi till frågan om de tyska exportpremierna, tack vare
vilka en tysk exportör får kr. 4: 50 i statspremie för varje 100 kg.
som exporteras, vilket alltså gör, att han får kronor 14: 50 för export
hit.

Om jag sedan tar t. ex. vetepriset, så kan jag nämna, att i maj
1909 hade vi ett vetepris av 27 mark på Berlins börs och i oktober
1913 ett pris av 18 mark 60 pfennige, alltså en nedgång med cirka
33 procent. Om jag sedan tar de stora stapelartiklarna kaffe och
socker, så finna vi, att i oktober 1912 noterades kaffet i Tyskland
på Magdeburgerbörsen till 73 mark — i juli 1913 gick priset ned till
45 mark, och det är fortfarande mycket lågt. Även här se vi alltså
ett prisfall med omkring en tredjedel! Detta visar ju icke några
uppåtgående tider. Tar jag sedan sockret, så vill jag nämna, att
socker enligt samma statistiska tabeller i september 1911 noterades
till 36 mark. medan kursen under 1913 var mellan 19 och 18 mark
eller ungefär hälften mot förut. Nu är det ju så. att sockertrusten i

Onsdagen den 1 juli.

27 Sr 28.

vårt land, enligt vad jag hört, icke på sin tid höjde priserna i förhållande
till den tyska prisstegringen, och darfor ar skillnaden har ''

i Sverige icke så stor som den nyss angivna, Av dessa siffror kan
man se, att vi ha på de stora stapelartiklarna en väsentligt lägre
prisnivå nu än när friherre Palmstiernas motion ursprungligen framlades.

Jag kommer så till friherre Palmstiernas motion. Han yttrar
däri å sid. 7 hl. a. följande: »Enligt vår mening är situationen nu
sådan, att vi måste nå allvar pröva, huruvida icke Sverige liksom
England, Belgien, Holland, Danmark och nu efter presidentskiftet
även Förenta staterna bäst gagnas av en övergång från det nuvarande
systemet till relativ tullfrihet.» Hej, friherre Palmstierna,
det är icke så, utan situationen i världen är nu sådan, att i de länder,
där frihandeln råder, vacklar densamma, och det finnes stora sympatier
både i England, Belgien, Holland och Danmark för tullars införande.
Striden därom försiggår, så att ingen kan påstå, att det
i all tid skall bli frihandel, utan sannolikare är väl ändå, att man
där, såsom skett i det ena landet efter det andra, måste kapitulera
inför grannländernas tullpolitik och även införa tullar för att skydda
sig. i Förenta staterna, som på sin tid ändrade sitt tullsystem, blev
det faktiskt icke någon effektiv tullnedsättning i vidare grad. Man
skärpta samtidigt traktatsvillkoren. Man går i Förenta staterna numera
ogärna in på traktater, som ha särskilda villkor, och därmed
bortelimineras tullnedsättningen på vissa artiklar, så att det blir till
och med tullskärpning på vissa områden.

Jag skall be att få anföra ett nytt exempel, som visar att det
icke går att hålla sig utan tullar i ett land. Det stora riket Ryssland
har just i dessa dagar måst till följd av de tyska exportpremierna
införa tullar. Det har, som var och en läst i tidningarna, blivit
såsom skäl härför i ryska riksduman anfört, att man måste ha
tullar för att skydda sig mot Tysklands exportpremier på brödsäd
och mjöl. D. v. s., den ryske bonden, som har sin jord så mycket
billigare än den svenske och vars pretentioner på. livet äro så mycket
mindre än den svenska bondens, kan icke i sitt eget land sälja
sin säd till det pris, som tyskarne kunna göra i Ryssland. Därför
begär han, i trots av att Ryssland är världens kornkammare, som
det kallas, och har oerhörda förråd av spannmål, att de ryska myndigheterna
skola införa tullar. Hur skall man då kunna begära,
att en svensk jordbrukare skall kunna reda sig utan tullskydd?

Ännu mera, genom denna den nya ryska lagstiftningens införande
komma vi i ett annat läge än hittills. Av den störa mängd_ råg,
som exporterades från Tyskland år 1913, den utgjorde icke mindre
än 9,338,000 dubbel centner, gick en fjärdedel till Ryssland och Finland
eller 2,500,000 dubbelcentner. Det är givet, att när denna tyska
export till Ryssland och Finland genom tullens införande blivit
stängd, måste Tyskland skaffa sig en annan utväg för. sin export.

Man minskar icke produktionen; jorden finnes och människorna också:
utan man ställer sig andra utvägar att skaffa ut det. överskott,
som landet icke konsumerar. Följden blir att vi i Sverige ha att

Nr 28. 28

Onsdagen den 1 juli.

Ang Sveriges vänta en ännu skarpare konkurrens från Tyskland än vi hittills
(Fort) käft. "^årt lands jordbrukskonsulent i Berlin bar i en tidningsar0
'''' tikel i Sydsvenska Dagbladet framhållit just denna fara och han
framkastar då, om det icke vore skäl i att vi under sådana förhållanden
reste våra tullmurar i samma höjd som de tyska, som Ryssland
gör. Det är så -— som den ryske finansministern sade i duman,
att i samma grad som Tyskland lämnar sina jordbrukare exportpremier,
i samma grad måste det sättas tullar för att borttaga verkan
av exportpremierna.

Vad som gäller för den tyska spannmålsexporten gäller även
för de tyska industritullarne. Exporten av industrialster främjas
på allt sätt, billiga utförselsfrakter och gynnsamma restitutionspremier.
På alla sätt gynnar Tyskland sin export och det blir på
grannländernas bekostnad.

Borttager man i vårt land både spannmåls- och industritullarne
kan man varken odla brödsäd eller driva en industri annat än
undantagsvis och endast i vissa näringar, som äro speciella för oss.
Det blir andra länders jordbrukare och industriidkare förbehållet
att förse Sverige med dess behov av industrialster och livsförnödenheter.
Vad skall då vårt folk leva på? Därför göra de som arbeta
på att borttaga skyddet för de svenska näringarna, icke Sverige ooh.
dess innebyggare någon tjänst, utan de göra tjänst åt Tyskland.
Under debatten i den ryska duman sade en talare till en frihandlare:
Ert tal passar i den tyska riksdagen och icke här; ni går de tyska
agrarernas ärenden och icke de ryska. Detsamma kunna vi säga åt
våra frihandlare; ni gå de tyska agrarernas ärenden, när ni vilja taga
bort de svenska tullarne. Det är ett kvarts sekel, sedan tullsystemet
infördes i Sverige, sedan vår handelspolitik omlades i motsatt
riktning mot den, i vilken herr Palmstierna nu vill omlägga den.
Man måste väl stå utanför näringslivet, om man vill påstå, att den
politik, som då infördes, har lett till landets skada. Tvärt om, hur
bär icke vår industri uppblomstrat under denna tid? Hur har icke
vår handelsbalans förbättrats och, sist men icke minst, hur ha icke
våra arbetares löner och deras standard of life stigit sedan 1888!
Jag undrar, om herr Palmstierna och hans medmotionärer skulle vilja
vara med om att gå tillbaka till de förhållanden, som rådde före
1888? Säkerligen icke. Siffrorna tala och tala tillräckligt.

Men är det så, att vi icke vilja gå tillbaka till det, då hemställer
jag, att socialdemokraterna måtte lämna landets näringar i fred
och ro och låta dem utvecklas under nuvarande tullskydd. En
ändring, som medförde tullarnes borttagande, skulle ovillkorligen
leda till vad jag påstått, leda till försämring i alla avseenden. Jag
hemställer då, att vi måtte få behålla vad som är ooh att vi få under
lugna förhållanden arbeta i detta land. En utredning om tullarnes
verkningar på basis av en motion om tullarnes borttagande skulle
endast verka förlamande på industrien och verka skadligt.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Onsdagen den 1 juli.

29 Nr 28.

Herr Torgen: Herr talman, mina herrar! Med bevis på bevis Ang. Sveriges
sökte den siste talaren göra gällande, att tullarna icke ha någon ''

betydelse i avseende å levnadsfömödenheternas fördyring. Jag ^ 0 ■>
frågar då, vad skola vi då med tullarna att göra? Jag hade
icke väntat att få höra det från herr Jeansson i Kalmar, den
lycklige ägaren av Kalmar ångkvarn, eller att jag av honomi
skulle få hjälp till att få bort tullarna. Det synes mig korrekt,
att man vid sidan av en utredning om livsförnödenheternas prisstegring
och orsakerna därtill får en objektiv utredning om hur
mycket tullarne verka i och för denna livsförnödenheternas prisstegring.
Men denna utredning har man nog svårt att tro att
den skulle vara en lycklig utredning, åtminstone ha vi svårt att
tro det som ha den uppfattningen, att tullarne borde borttagas 1—
jag hoppas att herr Jeansson skall dela även denna uppfattning —
och detta därför att varje utredning drar ut på tiden och fastlåser
möjligheten att få en sänkning under den tid utredningen
pågår. Men med tanke på att vi icke humla få något, om icke
en utredning föreligger rörande det vi önska, finna vi oss kanske
tvungna att taga denna utredning även om verkningarna därav
dröja.

Jag tror, att här i kammaren, såsom alltid då det är fråga
om "tullarne, alla synpunkter, alla intressen äro koncentrerade
omkring producenterna. Man fäster icke något avseende
vid konsumenterna. Norrlänningarne få tala för sig själva, sade
en föregående talare. Det var även någon, som antydde, att det
finnes andra intressen. Ja, det finnes det verkligen. Herr Palmstiernas
motion har tilltalat oss norrlänningar även om icke herr
Palmstierna fått vår fullmakt, och sant är, att de två skånska
talarne icke fått fullmakt att tala å böndernas och ännu mindre å
norrlänningarnes vägnar i denna sak. Det har talats om Skåne
såsom en kornbod. Jag tror icke ens, att den är kvar, men jag tror
vi behöva upplysa skåningarna om att de icke ha denna kornbod
kvar.

Jag hörde uppgifter om de tyska priserna. Jag skulle vilja
fråga herr Jeansson: vad kostar hans rågmjöl nu? Herr Nilsson
sade, att solen bränt bort skörden där nere, och redan har
mjölet stigit i pris med 2 kronor per säck. Vi norrlänningar
ha icke klagat på att ni ställt priserna höga på livsförnödenheterna
år efter år, men herr Nilsson klagar över att solen
för ett år gör det omöjligt för honom att få så mycket av sin
jord som han skulle önskat få.

Jag vill anföra ett bevis på hur dogmatisk tron på tullarnes
verkningar är. Fläsktullen t. ex. Var det icke strid, när
norrlänningarne ville taga bort den ? Det blev en kompromiss,
så att man slutade med en sänkning av 8 öre. Jag tillåter mig
fråga alla dem, som ansågo tullen nödvändig: Är det någon av
de inhemska producenterna, som ''lidit förlust på ''denna tulh
nedsättning ? Det visade sig, att inte inhemsk produktion var
beroende av fläsktullen, att inga andra fingo betala den än norr -

Nr 28. 30

Onsdagen flen 1 juli.

Ang. Sveriges länningame, det bevisades, att ni sydsvenskar skulle kunna erhandeispoiitik.
övra den norrländska marknaden, om ni endast behandlade fläderte.
) sket, som vi önskade få det behandlat. Men denna företagsamhet
fanns icke. Det återstod endast er önskan att få så mycken
vinst som möjligt av denna produkt från oss. Det synes oss sålunda
endast vara- företagsamhet, som saknas. Men man frågar
sig med synnerligen stor förvåning, varför tullskyddsmännen
motsätta sig en utredning av tullsystemet. Ni skulle ju därigenom
icke lida något, tv om ni ha rätt i eder övertygelse, att tullarne
äro behövliga, så skulle ju en sådan utredning icke kunna
vara till någon skada. Då frågar jag: ligger det från eder sida
någon fruktan för, att man genom en sådan utredning skulle
få bevis för att det vore möjligt att sänka tullarne, ja, kanske
att taga bort dem ? Fruktar man måhända, att en sådan utredning
skulle skjuta någon bräsch i den heliga tullskyddsmuren ?
Ja, åtminstone vi som vilja ha bort tullarne, vi få lätt den
uppfattningen.

Man talar om norrlandsfrågor, men jag skulle vilja påstå,
att denna, tullfråga är en av de allra viktigaste norrlandsfrågorna.
Och den kan man betrakta ur rent politiska synpunkter,
och den behöver icke motiveras genom att man vädjar till vad
som är moraliskt rätt. Här föreslår man nu, att man skulle bibe*
hålla tullarne, som äro den säkraste beskattningskälla, som vi
ha; denna beskattning är så säker därför att man icke kan undandraga
sig den, om man vill leva, och därför får man ha
den kvar.

Det är något annat, som tullskyddsvännerna åsyfta: de vilja
nämligen ha tullarne så mycket som möjligt under namn av finanstullar,
ty man anser, att man på detta sätt skulle säkrare
kunna bibehålla dem. Man talar om skyddstullar och ordar så
vackert om nödvändigheten att bibehålla dem, men man söker
så mycket som möjligt att överföra dem från att vara av skyddstullsnatur
till att bliva av finanstullsnatur. Det är nära nog
ett axiom, att om tullarne sänkas eller borttagas, så skulle den
och den fabriken lida intrång i sin verksamhet, ja, man anser
att till och med jordbruket skulle lida ofantligt härav. Ingen
anser sig behöva taga hänsyn till de norrländska intressena,
nej, visst icke. Men jag vill säga, att det är väl, att, då det här
gäller tull å förnödenheter, icke konsumtionsfabrikerna läggas
ned, och detta är väl för dem, som tjäna penningar på tullarne.

Det nämndes, att dagsverken stigit med 2 kronor; detta
gällde särskilt vinterdagsverken. Ja, detta var utan kost. Tänk,
vad det betyder för oss norrlänningar, som jämte höga dagsverkspris
också hä tull på våra livsförnödenheter! Tänk, vilken skillnad
det i detta fall är mellan oss och er! Ni klaga över höga
dagsverkspris, men vad skola då vi säga, som måste släppa till
den förtjänst, som ni skola ha.

Det vore naturligtvis från vår synpunkt, från norrländsk
synpunkt, fullt korrekt att en utredning skedde i den bestämda

Onsdagen den 1 juli.

31 Kr 28.

avsikt, som deri socialdemokratiska motionen innebär, så att
utredningen visade hän på frihandel; detta är tydligt och kan
icke förnekas. Detta är vår uppfattning. Men då man tänker på
utsikterna att ens få till stånd denna utredning, så ha vi norrlänningar
funnit oss nödsakade att fortfarande under några
år betala dessa tullar, om vi endast kunde erhålla en utredning,
som enligt vår uppfattning icke kunde utfalla på annat sätt
än sålunda, att den ginge i frihandelsvänlig riktning.

Vidare finnes i motionen något uttalande därom att tullsatserna
borde sänkas i en klunga. Jag tror, att vi norrlänningar
skulle vara villiga att vara med om bibehållande av någon
tull, om utredningen visade, att den vore behövlig, men
vi fordra då samtidigt borttagande av de tullar å livsförnödenheter,
som på grund av utredningen kunna visa sig icke vara
till nytta vare sig för sydsvenskarne eller för norrlänningar.
Detta är orsaken till att jag, trots jag är ivrig frihandlare och
norrlänning, i detta fall ansett mig kunna vara med om den reservation,
som avgivits av herr Karlsson med flera, och till
vilken jag, herr talman, ber att få yrka bifall.

Herr Lindman: Herr talman! Om man genomläser herr Palmstiernas
motion, som ju utgör föremål för den socialdemokratiska reservationen
till detta betänkande, så finner man först, att hans syfte
är att vinna något, som kan förbättra förhållandena beträffande dyrtiden,
att vinna lindring i dessa förhållanden. Han kommer därför
till det resultatet, att man borde taga bort spannmålstullarne, taga
bort livsmedelstullarne. Detta är sålunda syftemålet, som är alldeles
tydligt och klart: att dessa tullar böra borttagas.

Det har framhållits här i dag, och det framhålles även i den liberala
reservationen, att dyrtiden beror icke endast på tullarne, man
vet icke ens, i vad mån den beror på tullarne, och det framhålles i
reservationen, att även i frihandelsländer har dyrtiden visat sina
verkningar. Vidare framhålles mycket starkt från den sida, som
representeras av herr Palmstierna, att konsument- och producentintressena
stå i strid med varandra, och att produktionen endast är
till för konsumtionens skull. Men är detta icke att lägga en för
trång synpunkt på frågan, om man så starkt skiljer från varandra
dessa två intressen? Är det icke så, att ett konsumentintresse kan ha
gagn av att ett produktionsintresse blir gynnat eller icke blir satt
för starkt tillbaka? Är det över huvud taget icke till gagn för vårt
land, om man kan ordna de olika intressena på sådant sätt, att, om
jag så får säga, det ena intresset icke tillfredsställes för starkt på
det andras bekostnad eller kanske rent av slår ihjäl det andra? Min
tro är den, att ett borttagande av tullarne på jordbruksprodukter
skulle bliva till allvarlig skada för vårt svenska jordbruk, och man
bör väl betänka sig, innan man går att åstadkomma en sådan skada.
Jordbruket är, säga vad man vill, vår modernäring. I stora delar
av vårt land är det av betydande vikt, att detta jordbruk åtnjuter
det skydd, som det är i behov av, och därför synes det mig vara av

Ang. Sveriges
handelspolitik.
(Ports.)

Nr 28. 32

Ondagen deri 1 juli.

Ang. Sveriges
handelspolitik.
(Forts.)

mycket allvarlig- betydelse, att man vid bedömandet av denna fråga
beaktar, huru viktigt det är för jordbruksintresset, att det icke blir
för kårt trängt. Det har sannerligen rätt stora svårigheter att kämpa
med i alla fall icke minst beträffande frågan, huru det skall kunna
skaffa sig den erforderliga arbetskraften.

När jag genomläste herr Palmstiernas motion, gjorde jag en
liten observation, som jag mera i förbigående vill framhålla. Han
talar på sid. 8 om spannmåls- och mjöltullarnes successiva avskrivning
och säger, att kommerskollegium och generaltullstyrelsen voro
av den meningen, att denna fråga borde upptagas på dagordningen.
Det är sant, men det bör då samtidigt observeras, att de medlemmar
av generaltullstyrelsen, som voro närvarande vid avgivandet av detta
utlåtande, reserverade sig mot detsamma.

Nu inskränker sig emellertid icke herr Palmstierna till jordbrukstullarne
utan berör i sin motion mångahanda olika spörsmål.
Bland annat, när han kommer in på industritullarne, förordar han en
generell tullnedsättning av 10 procent med undantag för de i motionen
uppräknade artiklarne. En sådan generell nedsättning måste
vara orimlig, och det synes mig att från ett håll, där man gör anspråk
på att stödja sig på sakkunskap och erfarenhet av förhållandena,
man icke bort komma med krav på en dylik generell nedsättning,
ty en sådan är, som jag nämnde, och måste vara orimlig. Det
är ju en mängd förhållanden, som först måste undersökas, och som
här spela in, en mängd förhållanden, som man har att taga i betraktande.
Tag t. ex. endast ett sådant fall, som att ett helfabrikat har
en skyddstull och att det i detta helfabrikat ingående halvfabrikatet
är belagt med tull. Huru kan man då säga, att man bör generellt
sätta ned tullen med 10 procent för såväl det ena som det andra fabrikatet?
Mig synes, att man av herr Palmstierna kunnat begära, att
om han för ett visst bestämt område eller för vissa kategorier av varor
velat föreslå en nedsättning i tullen, han bort förebringa utredning
om, var en sådan nedsättning bort göras; men det synes mig vara
olämpligt att så här generellt komma och yrka denna nedsättning
och endast styrka den med ett sådant uttalande i motionen som detta:
»Så uppskruvade över hela linjen, som våra tullsatser numera blivit,
torde det emellertid icke förefinnas någon fara uti att genast vidtaga
en så lindrig åtgärd som att allenast med 10 procent minska de nu
utgående tullbeloppen.» Även om man har den uppfattningen att
tullarne äro så höga, att det icke kan vara någon fara i att nedsätta
dem med 10 procent, så synes mig, att klokheten val ändå borde
bjuda, att man något motiverade, varför detta kunde göras på det
ena eller andra hållet, och i varje fall borde man väl icke komma med
ett generellt uttalande om eu sådan nedsättning.

Jag kan icke underlåta att något fästa mig vid vad herr Palmstierna
talar om i sin motion, då han bland de många saker, som han
omnämner, också vidrör frågan om dumping. Dumping lär väl,
i den mån den förekommer i vårt land, ej gå ut på att sälja varorna
under det pris, som kallas självkostnadspris. .Tåg vill icke alls uppträda
som någon målsman för denna metod eller framhålla dumpin -

Onsdagen den 1 juli.

33 Nr 28.

gens betydelse, endast omnämna att detta förhållande existerar, och
det är visserligen sant, att herr Palmstierna säger, att den uteslutande
är till skada, men möjligen torde den även kunna vara till någon
nytta. Man kan tänka sig sådana fall, då överskottet kan med fördel
skickas ut, och i varje fall kan detta ha den betydelsen, att detta
överskott kommer att bidraga till möjligheten för ett land att alltid
kunna fylla den inhemska marknadens behov. Men vad som synes
mig vara egendomligt är det sätt, varpå herr Palmstierna bedömer
dumpingen från svensk och utländsk synpunkt, ty när han talar
om, att dumping från svensk synpunkt uteslutande är till skada för
vårt land, så framhåller han på sid. 5 i sin motion, att de inhemska
konsutmenterna kunna otvivelaktigt skadas därigenom, ty dessa få
icke endast betala sina livsförnödenheter dyrt till följd av tullarne
utan måste därtill ge en särskild tribut till exportindustrien, varigenom
utländska konsumenter få så mycket billigare varor. Längre
fram i sin motion, när han talar om den dumping, som äger rum i
främmande länder, så säger han, att dumpingmetoden icke behöver
vara ofördelaktig för det land, till vilket varorna sändas; han yttrar,
att dumping även kan användas för att erövra en marknad, och då
kan det ju för det land, som använder denna metod, vara av nytta
att på detta sätt komma in på främmande marknad.

Detta har jag endast i förbigående velat nämna.

Jag skall nu be att få säga ett par ord även om den liberala reservationen,
och jag vill då framhålla, att det i denna reservation ju
påpekas, att frihandelssystemet icke ensamt är ett ofelbart medel
mot det onda eller det enda botemedlet mot dyrtid. Man vill ju
där icke heller vara med om denna nedsättning med 10 procent. Vad
vill man då vara med om? Jo, om en »allsidig och objektiv utredning»
av detta spörsmål. Jag undrar, huru en dylik allsidig och
objektiv utredning skulle kunna gå för sig. Även om man ville
aldrig så gärna söka åstadkomma en sådan, hur skall den ske? Och
vem skall göra denna allsidiga och objektiva utredning? Icke lär
väl den kunna åstadkommas på det sätt, som man i allmänhet använder
beträffande utredningar, genom att man tillsätter en kommitté
av personer, som äro intresserade av frågan. Skulle det vara frihandlare
eller protektionister eller skulle det vara bådadera? Det
lär väl icke vara möjligt för flen, som har en utpräglad åsikt i denna
sak, att vara objektiv, och även bland dem, som stå utanför den
aktiva politiken i vårt land, lär det väl vara ytterligt svårt att i en
fråga som denna, där intressena stå så starkt emot varandra, få
fram personer, för vilka det skulle vara möjligt att allsidigt och objektivt
bedöma hela detta stora, vidlyftiga problem om tullarnes
bibehållande eller avskaffande. Herr Palmstierna anförde i sitt
yttrande här nyss i fråga om möjligheten att göra utredningen förutsättningslös,
såsom i den liberala reservationen föreslås, att man har
anmärkt, att den i varje fall skulle komma att till bakgrund ha hans
motion, och han ansåg, att detta var oriktigt, ty naturligtvis skulle
den kunna göras förutsättningslös. Jag vill då säga, att om man
tänker sig, att en dylik utredning skulle komma till stånd, så kan
Andra hammarens protokoll vid senare riksdagen 7914- Nr 28. 3

Ang. Sveriges
handelspolitik.
(Forts.)

Nr 28. 34

Onsdagen den 1 juli.

Ang. Sveriges den icke bli förutsättningslös, det säger jag trots allt, just på grund
handelspolitik. av det sammanhang, vari den skulle komma, vidfästad denna motion.

(Forts.) Jag vill därtill lägga, att även i den liberala reservationen finner
man, att även om man har bemödat sig att tala objektivt och förutsättningslöst,
så är det dock vissa uttryck, som giva en anledning
att draga i tvivelsmål, huruvida de liberala reservanterna själva där
äro så objektiva och förutsättningslösa. De tala om, att om utskottet
i fjol »avrådde från en omedelbar, generell nedsättning av de bestående
tullsatserna, intog det däremot en välvillig ståndpunkt gent
emot tanken på en objektiv och allsidig utredning.» På grund av
ett sådant uttalande, ställt emot detta »omedelbar» nedsättning, som
avrådes, ligger det nära till hands, att man kan tänkas vara med
om en sänkning något längre fram. Och längre fram i samma reservation
säger man, att man vill framhålla vikten av att man »genom
en sådan utredning, som vi påyrka, så långt sig göra låter undersöker,
vilka tullar som verkligen äro för landet gagneliga». I båda
dessa uttryck i reservationen ligger helt visst ett syfte uttalat. Och
skulle denna liberala reservation bifallas, så lider det väl icke något
tvivel, att den får ses mot bakgrunden av den framkomna motionen.

Slutligen ett ord om den sida av saken, som rör frågan om
våra handelstraktater och hur man skall gå till väga för att bereda
sig till de förestående underhandlingarna. En allsidig utredning
behöves för att man skall vara rustad för sådana nya underhandlingar,
det är uttalat och understruket i den liberala reservationen med
mycket stor styrka. Till hjälp har man i denna reservation tagit
ett uttalande av kommerskollegium och generaltullstyrelsen, vilket
framkom, då dessa myndigheter hade att yttra sig över tulltaxekommitténs
betänkande, och i vilket sades, att de icke hade erhållit
stödet av en allsidig utredning etc. Nu vill jag gent emot
detta säga, att det icke synes mig vara alldeles riktigt att begagna
detta uttalande i detta sammanhang, ty det var icke i sådant sammanhang
det uttalandet gjordes. Det stod mera i sammanhang med
vad som yttras i den liberala reservationens första del, där det
nämligen är fråga om de allmänna synpunkterna på detta spörsmål,
men hade icke någon direkt anslutning till frågan om traktatunderhandlingarna.
För övrigt må jag säga, att det var en synnerligen
vidlyftig och ingående utredning, som gjordes genom denna kommitté.
Detta jdtrande borde sålunda icke ha anförts där det nu står
i reservationen utan i stället i dess första del.

Men man kan ju göra sig den frågan: det kan ju kanske trots
allt vara behövligt att göra en utredning i samband med traktatfrågan.
Ja, detta vill jag icke bestrida, och jag går så långt, ätt
jag säger, att jag förmodar, att den utredningen är igångsatt för
länge sedan. Den 1 december 1911 tror jag det var, den tyska
handelstraktaten trädde i kraft, och det skulle förvåna mig, om man
icke kort efter den tiden vidtog åtgärder för att förbereda sig på
vad man med säkerhet visste skulle komma, nämligen nya underhandlingar,
då ju denna traktat skulle gälla endast fem år. Är det
gjort genom den förra regeringen, så är det bra, om icke, utan i

Onsdagen den 1 juli.

35 Nr 28.

stället av den nuvarande, vilket jag icke känner, så är det också Ang. Sveriges
bra, och i varje fall är det en ren skyldighet att vidtaga sådana hnn * ''

åtgärder just för att bereda de blivande traktatunderhandlarna möj- '' 0 ’’
lighet att reda sig i de utan tvivel svåra förhandlingar, som de
komma att deltaga i. Då den liberala reservationen slutar med en
begäran om en skrivelse till Kungl. Maj:t, vari skulle anhållas, att
Kungl. Maj :t måtte låta verkställa en objektiv och allsidig utredning
av det gällande tullsystemets verkningar samt för riksdagen framlägga
de förslag, vartill utredningen kan giva anledning, så må jag säga,
att det synes mig ha varit mycket lyckligare och mycket klokare
av de liberala reservanterna, om de i stället hade påyrkat, att
Kungl. Maj:t ville anordna en utredning för att ställa dess resultat
till förfogande för de blivande traktatunderhandlarna. När man
står inför sådana förhandlingar med främmande länder,_ och. särskilt
sådana länder, som ha lång och stor vana och träning i dylika
ting, så synes det mig synnerligen oklokt att lägga alla kort på
bordet, att visa allt vad man vill och hur långt man kan gå i
det ena eller andra avseendet. Man lägger nämligen detta betänkande
icke allenast på riksdagens bord, utan det blir en handling,
som går vida längre än i detta hus, vida utöver vårt eget lands
gränser. Och jag tror mig med säkerhet kunna säga, att om en
dylik utredning skulle kunna göra någon nytta här, så kommer den
dock att vara till mycket större nytta för dem, med vilka vi komma
att föra sådana förhandlingar. Överhuvud taget synes det mig
under den tidsperiod, som är, när vi stå inför dylika nya förhandlingar,
icke klokt att ständigt och jämt i svenska riksdagen riva på
den ena tullen och motionera om borttagande av den andra. Det leder
uteslutande till ett försvagande av vår ställning i dessa blivande
underhandlingar, under det att motsatsen borde vara vad som skulle
ligga oss varmast om hjärtat.

Herr Månsson: Herr talman, mina herrar! När vi förra
året behandlade denna fråga, höll jag ett längre anförande och
ävenledes ett i fråga om spannmålstullens och mjöltullens sänkning.
Jag skall därför inskränka mig till att hänvisa de nykomna,
som möjligen kunna vara intresserade av den argumentering
jag har i frågan, till protokollet för i fjol och nu endast
gorå några så att säga randanmärkningar och erinringar.

Utskottet säger sig till en början vilja erinra, att en motion
av samma innehåll förelåg vid 1913 års riksdag. Och man kan
mycket väl mellan raderna läsa, att meningen är, att i anledning
därav, att motionen den gången rönte en så omild behandling,
det nu icke är några nämnvärda skäl att åter syssla med densamma.
Jag vill då gent emot utskottet säga, att de breda lagren
av vårt folk rönte då ifrån utskottets sida och från riksdagens
sida, från de härskandes sida i vårt land, en lika omild behandling
minst sagt, som någonsin vederfors denna motion. De lida
ännu under missförhållandena och då får utskottet finna sig i
att syssla med dem.

Nr 2a 36

Onsdagen den 1 juli.

Ang Sveriges Här kommer nu herr Jönsson i Revinge och säger t. ex.,
handelspolitik it fmanstullarna ju bara ha till uppgift att laga så, att det
(iorts.) kommer pengar in i statskassan, medan återigen skyddstullarna
äro till för att skydda näringar, som annars måhända icke skulle
kunna bära sig. Ja, herr Jönsson i Revinge, det är icke så
bara det, att finanstullarna ha till uppgift att skaffa pengar
till statskassan. Jag har vid ett föregående tillfälle i ett anförande
vid behandlingen av ett liknande ärende visat, hur av
2,600 miljoner kronor, som statskassan under ett kvarts århundrade
behövt för att hålla maskineriet i gång, bara cirka 360
miljoner kronor uttagits på direkt beskattningsväg, medan ovanpå
detta på indirekt väg uttagits 1,810 miljoner kronor, d. v. s.
fem å sex gånger så mycket. Det är icke så bara det att ovanpå
den skatt, som lägges pa inkomst och förmögenhet och som belöpa
sig till 360 miljoner kronor under ett kvarts århundrade, läggas
ytterligare fem å sex gånger den summan, fördelade så, att ju
fattigare jag är, desto större andel av min inkomst får jag betala,
genom denna indirekta beskattning, ju mer betungad jag är i
samhällets tjänst genom barnuppfostran, desto mera skatt får
jag betala. Det är icke så bara det, och det vittnar om den
råhet och oförsynthet, som utmärkt de härskande klasserna och
riksdagen under tjugufem års tid. Det är icke så bara det
heller.

Herr Jönsson i Revinge erinrade vidare om det spektakel vi
sågo här i fjol i samband med den lilla, lilla sänkning i sockertullen,
som kom till stånd genom den då inträffade kompromissen.
Där skulle nu en del arbetare ha blivit arbetslösa, och det skulle
återigen ha verkat så skrämmande på statsmakterna, att de, även
om de för övrigt voro övertygade om nyttan av en sänkning av
tullskyddet, icke skulle våga sig på några liknande experiment
för framtiden. Herr Jönsson i Revinge borde ha tillagt, att det
var trustens mening att genom vissa arrangemang visa riksdagen,
vem som har makten här i landet, herr Tranchell eller riksdagen.
Herr Tranchell menar, att det är han, som har makten, vi andra
mena något annat. Det är icke något tvivel, att icke timsten
hade utfunderat, vilka åtgärder den borde vidtaga för att hårdast
drabba arbetarna och därigenom också gå mycket som möjligt
komma åt de medlemmar av denna riksdag, som sympatisera
med dessa arbetare. Det är icke heller något tvivel, och det vet
herr Jönsson i Revinge, att hade vi haft ett moget folk bakom
oss, stode vi icke och trampade i en mosse, före folket inte av
och an som yra höns, såsom nu vid valet, hade vi haft ett moget
folk bakom oss, hade vi haft en stark riksdag och en stark regering,
såsom vi hoppas att vi en gång skola få, då, säger jag,
skulle vi ha visat trusten, om det är riksdagen som är herre här i
landet, eller om det är fattighjonen därute i Saltsjöbaden och
Djursholm. En sådan regering, vet herr Jönsson i Revinge, vad
den skulle ha gjort? Den skulle ha genomfört det förslag, som
var på tal i riksdagens bevillningsutskott. Den skulle ha sagt:

Onsdagen den 1 juli.

37 Nr 28.

för allt inhemskt tillverkat socker lägga vi undan tills vidare 2 öre
per kilo i en extra skatt. Det hade icke alls ökat sockerpriset i landet.
Det hade tagits i förskott av staten ur sockerindustriens kassa
och lagts i en särskild kassa. Och så skulle riksdagen ha sagt:
nu få herrarna genomföra den koncentrering, som visat sig nödig,
men vi erinra om, att herrarna på sju års tid erhållit så mycket
understöd till sockerindustrien, att hela rikets betareal, värderad
efter 1,000 kronor per tunnland, har ätits upp 2 Va gånger på dessa
sju år i form av det från allmänheten till sockerindustrien lämnade
understödet.

Under sådana förhållanden fordra vi av Er, att Ni fara något
så när varsamt fram vid koncentreringen och tänka på de
gamla, ålderstigna och i Er tjänst nedbrutna. Göra Ni det
icke, så ha vi 2 öre per kilogram reserverade för dessa arbetares
rakning. Av dem taga vi så mycket vi behöva för att ge dessa,
arbetare ersättning. Det som blir över av de 2 örena per kilogram
få herrarna tillbaka, när koncentrationen är färdig. —
Så skulle ett starkt folk och en stark riksdag ha handlat, så
skulle en stark regering hava handlat, och den som hade kommit
och stuckit fram fingrarna för att visa, att han var herre i landet,
tack vare sin förmögenhet, bildad genom fattigunderstöd,
han skulle få så att fingrarna röko av. Trusterna, de priviligierade
och framför allt de som blivit priviligierade genom att
taga understöd från de fattiga, de svimma icke för att man rycker
dem i skägget. Vi kräva, att man håller dem i Herrans tukt
och förmaning med starkare medel än att bara. smeka dem och ta
mot dem i utskotten och där sätta dem på en hedersplats bredvid
ordföranden, när man underhandlar med dem om det understöd
de anse »rättmätigt».

Såväl herr Jönsson i Revinge som herr Jeansson i Kalmar
ha talat om traktatunderhandlingar. Vad äro nu dessa underhandlingar?
För en del människor förefalla de vara någonting
fruktansvärt heligt, av stor betydelse för vårt land; men de
äro dolda bakom någon slags förlåt inne i det allra heligaste,
och ingen dödlig får titta dit in, bara de halvgudar som äro
betrodda att vara vidskepelsens präster eller traktatunderhandlare.
Vad är det nu för övrigt för märkligheter dessa underhandlingar
röra sig om? Jo, det hela rör ett byte mellan några,
som göra någon sorts tyg i Sverige eller t. ex. cement, och
några som göra ett annat slags tyg eller någon annan vara i Tyskland,
icke mellan dem som slita tyget, konsumera varorna, nej,
emellan dem som äro aktieägare i de industrier, som hava tullskydd
och därigenom kunna beskatta sina medmänniskor i de
olika länderna. Detta är ju inte något så värst heligt, och det
förhållandet, att Amerika nu går ifrån denna traktathumbug
— ty detta är den grövsta humbug man kan tänka sig — innebär
icke ett steg fram mot protektionismen utan är ett steg fram
mot en hederlig, för alla öppen och synlig politik. Jag hoppas,
att den dag ej är avlägsen, när vi riva sönder traktaterna

Ang. Sveriges
handelspolitik.
(Forte.)

Nr 28. 38

Onsdagen den 1 juli.

Ang. Svenges och saga: här blir det inga nya traktater mer! Dessa traktater
«» e spo mha en ytterst liten betydelse för handeln. Jag är säker på, att
(Forts.) om vj finge till stånd en utredning — den skulle herr Jeansson
nog vara med om —• som skulle visa, hur mycket vi utföra av
t. ex. de speciella artiklar, på vilka vi lägga spetsar, som sedan
oftast vid underhandlingarna klippas av i utbyte mot andra
klippta spetsar i Tyskland, och vilken utredning skulle visa,,
hur mycket av dessa varor som går ut i världen som betalningsmedel
för fotogen, kol, maskiner, hudar och talg, som vi måste
taga in från utlandet, så skulle man finna, att dessa varor utgöra
eu fruktansvärt liten procent av de varor vi utföra såsom
betalningsmedel från våra stora, bärande frihandelsindustrier,
ty Sveriges industri är dock till överväldigande grad en frihandelsindustri
och icke en av skyddstullar uppehållen industri, men delvis
under skyddstullar dignande industri, dignande under tullar
på maskiner, halvfabrikat och hjälpmedel av alla slag.

Nej, nog kunna herrarna trolla alltid och göra en del politiska
hokus-pokus, men inte kunna Ni så komplett lura alla
människor! När man i dag hörde herr Nilsson i Bonarp och
ännu mera herr Jeansson i Kalmar och därunder slöt ögonen till,
så trodde man, att man satt i den preussiska lantdagen och icke
mer i svenska riksdagen. Det märkes verkligen, att högern fått
ytterligare ett 20-tal eller något mer, medlemmar i kammaren.
Det är toner som klinga av den art, att man måste säga: Gud
nåde vårt arma folk det ögonblick det partiet får gemensam.
voteringsmajoritet! — Man märker nog också, att herr Jeansson
på sina ångbåtslinjer från östersjöprovinserna för in annat än
bara råg. Det kommer också junkeridéer.

Herr Nilsson i Bonarp kom först med den beskyllningen, att
socialdemokraterna endast taga hänsyn till konsumenternas ställning
och intressen. Jag vill säga, att i det ögonblick de bara
taga hänsyn till konsumenternas intressen följer jag icke med1
längre, jag förmodar, att få eller inga av partiet skola göra det.
Det är icke blott som konsumentföreträdare jag uppträder här
och gör erinringar mot tullarna, utan också som producentföreträdare,
företrädare för de industrier som bära sig själva, och
dessa industrier äro, har jag nyss sagt, den överväldigande delen
av Sveriges hela industri. Det är som företrädare för nationen
i dess helhet och icke för några klickar eller grupper vi taga i
övervägande vad som är gott för det hela. Vi överväga icke
vad som är gott för Per eller för Pål. Om Per och Pål icke äro belåtna,
få de bilda eget parti och välja en ny riksdagsman efter
sitt sinne.

Herr Jeansson säger på ett ställe här, att tager man bort tullarna,
så kan man »endast undantagsvis odla säd och uppehålla
industrien». Jag försäkrar herrarna, att ännu knappast i Posen
eller Pommern så kraftigt sådana ord fällts och samma tankegång
gjort sig gällande. Tror då herr Jeansson, som är specialist på
spannmålsmarknaden, att vi icke hade råg och vete här före 1888 ?

Onsdagen den 1 juli.

39 Nr 28.

Är det verkligen så, att råg och vete äro sådana politiska företeel- Ang.
ser, så kitsliga, att de ej växa, om det icke i tulltaxan finnes “ ,Fort>
vissa paragrafer angående dem? Hur är det ined Norge. Danmark,
Belgien, England och Holland? Är det sa, att det icke
växer någon råg i dessa länder? Professor Sundbärg^ visar, att
där växer per hekto de största skördarna i Europa. Rågen växer
icke häller, för att dessa land äro frihandelsländerj utan därför
att Golvströmmen går förbi och skapar ett bra klimat och därför
att där bedrives ett intensivt jordbruk så att det finnes mycket
gödsel. Rågen och vetet ta blott hänsyn till dylika saker samt
till klimatet. Så känslig är icke rågen, att den hör sig för
hur det är med den och den tulltaxeparagrafen, icke vetet heller.

Det är ju även bekant, att råg och vete växt här ända sedan urtidens
töcken, när Oden kom dragande hit upp med våra^ förfäder.

Sedan dess ha människorna århundrade efter århundrade försörjt
sig på att odla råg och vete och klarat sig tämligen bra.

Men när man talar med en protektionist om tullen, hur later
det då? Jag kommer ihåg ett samtal som jag hade i fjol med
en protektionist, vilken frågade, liksom herr Jeansson i dag: hur
skola vi klara oss, om det inte får vara tull på råg och vete? Jag
påpekade, att Danmarks folk klarade sig mycket bra. Jag påpekade
lätt i Gästrikland, vilket landskap jag senast är kommen
ifrån, i Hälsingland, i Dalarne och i Medelpad, där man på mångä
ställen har svårt för att få rågen att mogna över huvud taget och
där man icke har vete alls, man klarar sig tämligen skapligt
ändå. Då kom man med den invändningen: Ja, där växer det

ingenting, så att där behöver man ingen tull. — Norrland bör
klara sig utmärkt, ty där växer det ingenting! I Skåne växer
det utmärkt, och därför är man där tvungen att taga understöd
av do fattiga bönderna i Hälsingland och er.-dra nordliga provinser.

Är de! reson i ett sådant resonemang ? Men det är icke bara en
fråga, skall jag säga herrar Nilsson i Bonarp och Jeansson,
om landskap mot landskap, landsända mot landsända, det är även
en fråga om jordbrukare och jordbrukare i samma trakt. Jag.skall
taga ett exempel. Det torde vara bekant att i norra Blekinges
socknar, i Eringsboda och Tving, finnas små hemman, där man
verkligen kan säga, att ägaren är en jordbrukare, ty från klockan
1/2 5 tidigt på morgonen till solen gått ned sliter han hårt på
jordbruket, trots det att han bara har fem eller sex tunnland. Varför
behöver han då på denna lilla jord sa läng arbetstid? Jo, mellan
de hundratusen kullerstenarna är det nästan omöjligt på långa
sträckor att få ned en plog, harv eller årder; en stor^ del av hans
jord kan endast bearbetas med hacka och spade för sådd och sättning.
Han kan icke med sitt stränga dagliga arbete^ frambringa
mer än han och hans familj äter upp ''i brödsäd, ja, manga gånger
måste han köpa mjöl till bröd av herr Jeansson i Kalmar och
giva honom åtskilliga tior i tullunderstöd. Men han klarar sig
utmärkt, Per Olsson, ty det växer så lite bland hans stenbackar i
Eringsboda. Sven Olsson, hans bror har kommit över litet pengar

Nr 28. 40

Onsdagen den 1 juli.

Pn''°m att *yfta ur fäderhemrnatlet bland stenbackarna några
cf ts) hund ra eller ettusen kronor och sedan farit ned till någon av
de södra socknarna Augerum, Jämjö, Nettraby eller Listerby, där
det är bördig jord, låt oss säga ''att han kommit till Listerby.
Där har han. gift sig med socknens rikaste jänta med vilken han
fått 150 tunnland fullgod jord. Men han kan omöjligt klara sig,
försäkrar han, om han icke får understöd genom tullarna av sin
fattige bror uppe i Eringsboda. Så ser det i verkligheten ut
med jordbrukets tullintresse av tullarna. De fattiga bönderna på
grusbackarna i Kronobergs län, i norra Blekinge skogsbygd, på
Sval torna i Västergötland, i norra Värmland och Dalarna klara
sig alldeles utmärkt för de h.a så små hemman och så dålig jord att
hos dem »växer det ingenting» och så stora familjer att de ha ingenting
att sälja. Men de arma stackars Vranglarna och Pipränna
och Tottarna och Wachtmeistrarna, som ha 4,000 tunnland
åker var, som ett kors på denna jorden, de gå under, om de icke)
få understöd från de fattiga däruppe. Så förhåller det sig med
»jordbrukets» intresse av tullarna i verkligheten, och ungefär
samma förhållande möter oss, om vi vilja giva oss in på industritullarna.

Här har talats om »rasförsämring» om tullarna tagas
bort, emedan bönderna skulle flytta till städerna om de ej finge
»understöd» genom tullarne. Vilka skulle flytta till städerna?
Skulle Per Olsson i Eringsboda eller Sven Olsson i Listerby gorå
det? Skulle han med 7 tunnland eller han med 150 göra det?

Här fablas det om att guldproduktionen är orsaken till
fördyringen. Jag undrar på vad vis guldproduktionen är orsak
till prisstegringar. Jag vill nu icke varken säga ja eller
nej till den saken, jag vill blott påpeka det egendomliga i att
denna stegring icke först och främst märks i det världsrike,
där över hälften av allt guld på jorden produceras. Där borde
den väl först synas. I varje fall kräver jag, att man tränger
in litet närmare i ämnet och giver skäl och bevis för, hur det
verkar.

Ett av de skäl, som här anförts såväl av herr Jeansson i
Kalmar som herr Nilsson i Bonarp, är det att arbetspriserna
stigit så förfärligt på 30 år. Arbetspriserna ha stigit! Men
livsmedelsprisen ha stigit minst lika mycket och ännu mer,.
Och härtill kommer en annan sak, mina herrar: Det frambringade
värdet per dagsverke har mångdubblats. För 30 år sedan stod man
med en slaga och knackade ur säden på logarna och hade att göra
därmed hela vintern. Nu gör ångtröskverket det på några dagar.
Förr fick^man släpa långa vägar genom obygden vad man behövde.
Nu brusa godstågen fram genom skogar, som förut varit
ödebygd, och draga fram mera i en fora än hela socknens oxar
kunde förut. Slåttermaskiner och radsåningsmaskiner och alla
möjliga andra anordningar, som nu användas, frambringa helt
andra värden i var tid genom ett dagsverke än vad som frambragtes
för 30 år sedan. Och jag frågar: vem har skördat vinsten

Onsdagen den 1 joll.

41 Nr 28.

härav? Ha arbetarna gjort det? Nej, det är arbetsgivarna, Ang. Sverige»
som skördat den överväldigande vinsten. Och när det gäller ar- andel*P°lU ■
betspriser och arbetsprestation, så tror jag att om den av mig (Forts.)
personligen mycket aktade herr Jeansson i Kalmar ginge hem
och tittade efter på sin kvarn, så skulle han finna, att arbetsprestationerna
nu äro betydligt större än förr, ja, jag misstänker
att arbetsprestationen hos en man på sina ställen är femtiodubblad.

Det har vidare av herr Jeansson i Kalmar påpekats, och
jag tror att det i det närmaste skall vara riktigt, att i Tyskland,
där tullarna äro högre, arbetslönerna äro lägre än här i
Sverige, där tullarna äro något lägre. Ja, det är alldeles klart!

Vi ha ju alltid sagt från frihandelsvännernas sida, att med höga tullar
följa ovillkorligen lägre arbetslöner och med låga tullar följa
ovillkorligen högre arbetslöner, beroende därpå, att med höga tullar
sugas genom tulltaxan arbetarehemmen ut på en stor del av det
som föres dit in. Och då dessa arbetarehem utsugas, så bli arbetarna
prisgivna gentemot arbetsgivareföreningarnas hot om lockout
med lönenedsättning och arbetstidsutsträckning. Arbetarna
bli genom tulltaxans utsugning fattiga och prisgivna åt arbetsgivareföreningens
godtycke i långt högre grad än de bli under
andra förhållanden. Se på Danmarks och se på Englands arbetare
och jämför Tyskland^ och Spaniens och Ungerns arbetare,
så få herrarna se.

Herr Jeansson påstod vidare, att i frihandelsländerna finnas
starka sympatier för tullars införande. Det tror jag fullkomligt
— tjuvaktiga människor finnes det överallt. Men det
finnes även i protektionistiska länder starka sympatier för
tullarnas avskaffande. Det skola vi bevisa här när ett par perioder
ha gått. När blott folk kommit underfund med vad
saken gäller och hunnit att i val yttra sin mening i frågan,
skola vi nog visa, att det finnes sympatier för tullarnas avskaffande.
Det är ingen fara med den saken, och därför bevisar herr
Jeanssons påstående ingenting.

Vidare ville herr Jeansson reducera till ett minimum verkningarna
av Förenta Staternas tullnedsättningar. Ja, det gör
i allmänhet icke mer än i genomsnitt 15 % av tulltaxan, men
dessa fattiga 15 °/o komma dock 2,500 miljoner kronor i svenskt
mynt att stanna i de breda lagrens fickor i stället för att eljest
hamna i trusternas fickor. Det är icke så obetydligt med blott
15 °/o sänkning och det kan nog bli mer, få vi hoppas.

Herr Lindman hade också sina bekymmer över att utredningen
icke kunde bli förutsättningslös. Men den utplundring av
de breda lagren, av de fattiga i vårt land och kanske även de
något mera bärgade, som tullarna åstadkomma, den är icke heller
förutsättningslös, den är fullt medveten, man vet så väl hur den
verkar i den egna pungen, och man bryr sig så litet om, hur den
verkar i andras portmonnäer och andras magar; den är icke förutsättningslös,
ty den förutsätter tvärtom en råhet och en brist

Hr 28. 42

Onsdagen den 1 juli.

Ang. Sveriges på hänsyn till andra medborgare, eom, när den icke täcker sig
handelspolitik. me(j nationalekonomiska begrepp och läror och bedrives något
(Forts.) mera brådstörtat, plägar lämna stoff till rättegångsreferat i tidningarnas
brottmålskrönikor.

Herr Ro ing: Herr talman, mina herrar! Här jag kom hit
till sammanträdet kl. 1 och kastade en blick på talmannens lista över
antecknade talare, såg jag, att tre talare antecknat sig i förväg, en
från varje parti, och jag gjorde då den ref lektionen: det var bra förståndigt,
det synes att bland riksdagsmännen gör sig gällande den
uppfattningen, att man till följd av det betydande arbete vi ha framför
oss under sommarriksdagen ämnar begränsa diskussionerna så
mycket som möjligt, speciellt då en fråga förekommer till behandling,
som har förelegat, såsom herr Palmstierna framhöll, vid den ena
riksdagen efter den andra och där man antagligen kan läsa ur föregående
års protokoll, vad som kan anföras i frågan.

Nu har icke allenast den ene talaren efter den andre upprepat
vad som förut sagts, utan diskussionen har även kommit att beröra
vissa punkter, som förut icke ha belysts, och hvilka yttranden föranlett
mig att nu begära ordet. Jag hade eljest aldrig ämnat yttra
mig ifråga om detta bevillningsutskottets betänkande. Herr Palmstierna
förvånar sig så ofantligt mycket över att vi uti denna fråga
här i andra kammaren stå och stampa på samma punkt år efter år.
Ja, vad är orsaken härtill, herr Palmstierna? Jo, att herr Palmstierna
icke försöker bedöma, huruvida det icke finnes några bärande
skäl anförda mot motionen och huruvida icke till följd av de
anmärkningar, som framställts dels här i kammaren och dels i pressen,
det vore skäl att lägga om denna motion, åt vilken herr Palmstierna
och hans partivänner tycks ha ägnat ofantligt liten uppmärksamhet.
Jag kan icke förstå t. ex., hur det är möjligt för riksdagsmän
och därtill riksdagsmän, som tillhört eller tillhöra bevillningsutskottet,
att komma fram med ett sådant yrkande, som här göres i
punkt 2), att alla tullar med undantag av dem å alkoholhaltiga drycker,
kaffe, tobak och sidenvaror utan vidare skola nedsättas med
10 procent.

Jag skulle kunna räkna upp den ena rubriken efter den andra
i tulltaxan med åsätta tullar, vilka jag är övertygad om att varken
herr Palmstierna eller min ärade vän herr Fabian Månsson under
några förhållanden skulle vilja vara med om att sänka en enda procent.
Jag har senast vid 1913 års riksdag räknat upp en hel del
dylika rubriker, och jag ber om ursäkt att jag nu tröttar kammaren
med att upprepa några av dem ånyo. Icke vill väl herr Månsson
vara med om att sänka tullen t. ex. på rysk kaviar, gåslever en croute,
spetsar, guldmakeriarbeten o. s. v.? Är det verkligen riktigt, när
det år efter år påpekas en massa dylika rubriker i tulltaxan, om
vilka man borde kunna vara överens, att tullarna mycket väl kunna
bibehållas, att åter och åter komma fram med sin motion utan att
vidtaga en enda ändring i densamma? Dessutom torde var och eu
veta, att vid andra rubriker i tulltaxan det finnes överenskommelser

Onsdagen den 1 juli.

43 Nr 28.

mellan industrien och riksdagen, som äro så moraliskt bindande Ang. Svertges
som möjligt. En riksdag kan ju visserligen icke binda en kommande, ''

men därom äro vi väl överens, att en överenskommelse träffades mel- 1 0
lan svenska sockerindustrien och riksdagen, när sockerfrågan avgjordes
i fjol. Det var ett tyst avtal att industrien under ett visst
antal år får behålla sitt skydd orubbat, så att icke en riksdag under
dessa år bör sänka tullsatsen under denna period, om ej en majoritet
av riksdagen genom att höja tullskyddet å socker eller sirap bryter
avtalet. Borde man då icke, när man förnyar en sådan motion som
denna, taga hänsyn till en sådan upplysning, som lämnats kammaren?
Herr Palmstierna och hans medmotionärer ha åtminstone
icke gjort det.

Vad däremot herr Palmstierna tycks ha mycket stort intresse av,
det är de liberala ledamöternas i bevillningsutskottet uppfattning
i tullfrågan. Ja, den borde herr Palmstierna, som har varit kamrat
med de liberala utskottsledamöterna i flera år inom utskottet, mycket
väl känna till. De liberala riksdagsmännen äro liksom de socialdemokratiska
besjälade av önskan att se till att tullarna sänkas, där
det är möjligt att göra en sådan sänkning utan att skada industriens
berättigade intressen. Och vad beträffar den beskrivning, som herr
Palmstierna försökte göra på de liberala utskottsledamöterna, så vill
jag överlämna åt hans egen partikamrat, herr Månsson, som ar suppleant
i bevillningsutskottet, att avgöra, om icke den beskrivningen
lika mycket kan passa in på de socialdemokratiska ledamöterna i
utskottet som på de liberala. Det är icke lämpligt och jag vill icke
tillåta mig att draga fram interiörer från bevillningsutskottet, men
det må tillåtas mig att framställa ett par frågor till herr^ Palmstierna.
Var det till följd av en liberal riksdagsmans yrkande i utskottet
som tullen icke blev borttagen på superfosfat i fjol? Var
det en liberal riksdagsman, som genast motsatte sig det för mig
mycket naturliga borttagandet av tullen på exportartikeln smör?

Jag skulle kunna uppräkna ännu flera artiklar, och jag tror att
herr Palmstierna måste medgiva, att han har att finna de män som
motsatt sig dessa tullars borttagande bland sina egna partikamrater.

Jag klandrar icke dessa personer det allra minsta för denna deras
uppfattning, men det visar att inom det socialdemokratiska partiet
liksom inom det liberala finnas olika åsikter i tullfrågan; några
ha en mera frihandelsvänlig och andra en mera protektionistisk uppfattning.
De som i dessa frågor haft en annan mening än majoriteten
i det socialdemokratiska partiet, ha naturligtvis hatt sin uppfattning
förestavad av att man icke borde träda berättigade intressen
för nära och ha därför icke velat gå, med på en så betydande sänkning
av resp. tullsatser, som blivit föreslagen.

Jag blev, i likhet med ett par av de herrar, som förut yttrat
sig, mycket förvånad över det anförande, som i dag hållits av bevillningsutskottets
vice ordförande. Jag -hade verkligen icke väntat
mig, att ens från protektionistiskt håll få höra att om vi behöva
några ändrigar i tulltaxan, så vore det snarare sådana ändringar,
som avsåge högre, än sådana, som avsåge lägre tullsatser. Jag

Nr 28. 44

Onsdagen den 1 juli

handelspolitik t?odde’ att ilans fleråriga arbete i bevillningsutskottet, där han va(Forts.
) rd; med om senast för fjorton dagar sedan borttaga tullen på en
vara, skulle hava lärt honom, att den svenska industrien under de
år, som tulltaxan i stort sett varit orubbad, vuxit sig så stark, att vi
mycket väl kunde tänka oss en sänkning av en mängd av de nu
utgående tullsatserna. Men samtidigt kryper det fram så klart
och tydligt i herr Nilssons i Bonarp anförande, varför högern motsätter
sig den av de liberala utskottsledamöterna föreslagna objektiva
och allsidiga utredningen. Jo, det är därför, sade han, att
denna utredning kommer att ha till följd just vad socialdemokraterna
önska: en revision av tulltaxan i frihandelsvänlig riktning. Han
inser således, att en objektiv och allsidig utredning helt enkelt icke
han komma till ett annat resultat, och han vill icke taga konsekvenserna
därav. Detta är att lägga på minnet.

•Jag skall till sist, herr talman, tillåta mig att säga några ord
med anledning av herr Lindmans anförande. Det tycktes mig, att
herr Lindman i dag höll ungefär samma anförande, som herr Swartz
enligt tidningsreferaten höll i första kammaren förra lördagen, då
detta ärende behandlades i den kammaren.

n Herr Lindman ansåg, att en utredning vore nödvändig i betraktande
av de förestående traktatsunderhandlingarna, men han räknade
med en möjlighet i avseende på denna utredning, som verkligen
överraskade mig mycket. Han ansåg, att det vore helt naturligt,
om denna utredning redan påginge och utredningsmännen vore
tillsatta antingen av den föregående regeringen eller av den nuvarande.
Jag har svårt att tänka mig, att en sådan utredning pågår,
utan att svenska riksdagen har kännedom om densamma. Jag får
saga, att ehuruväl jag till fullo inser, att denna utredning kräver eu
lång tid. så tror jag ändå icke, att tiden är försutten, ty herr Lindman
själv tillsatte, då han var statsminister, sin kommitté vid en
tidpunkt, när denna kommitté näppeligen hade längre tid på sig
att fullgöra sitt uppdrag, än en nu tillsatt kommitté skulle ha för
att hinna bli färdig före 1917.

Herr Lindman ansag vidare, att det torde vara alldeles omöjligt
att göra en sådan objektiv och allsidig utredning, som vi föreslagit.
Yem skall göra den? frågade han. Ja, den saken är väl inte så
förfärligt . märkvärdig. Finnes den goda viljan, så nog skall det
vara möjligt, om blott regeringen vill göra personvalet på ett sätt,
som kan möjliggöra ett gott resultat. Och därvid vill jag. utan att
pa något sätt underkänna det i många hänseenden utmärkta arbete,
som den förra tulltaxekommittén utförde, dock säga, att man kan
ha anledning att kritisera den ensidiga sammansättning, som den
Lindmanska regeringen gav åt denna kommitté.

Skulle man icke kunna gå till väga så. att man i tillämpliga
delar upptog trustkommitténs metoder vid sockerutredningen? Jag
för ruin del anser, att dessa metoder kunna bli grundläggande för
framtida utredningar, och de principer, på vilka trustkommittén
byggde sitt arbete, fingo ju livligt erkännande även från de mest
utpräglade protektionisterna inom riksdagen. Skulle ej en objektiv

Onsdagen den 1 jnli.

45 Nr 28.

och allsidig utredning vara möjlig, då kan jag icke se annat, än att
vi måste välja den utväg, som socialdemokraterna föreslagit, nämligen
att utan utredning successivt göra eu revision av tulltaxan i
frihandelsvänlig riktning. Min åsikt är emellertid, att en sådan
objektiv och allsidig utredning, som de liberala reservanterna föreslå,
mycket väl låter sig göra. Jag anser, att så många skäl till
förmån för en dylik utredning framförts här förut, att jag icke vill
uppehålla kammarens tid med att anföra ytterligare synpunkter härför.
Jag tror icke, att något har inträffat, sedan andra kammaren
i fjol behandlade denna fråga och efter en mycket ingående diskussion
med stor majoritet uttalade sig för att en sådan objektiv och
allsidig utredning som vi liberala utskottsledamöter framfört i reservationen,
jag säger icke har inträffat, som kan föranleda kammaren
ändra ståndpunkt i frågan. Jag yrkar därför bifall till den
av herrar K. G. Karlsson m. fl. avgivna reservationen.

Herr Sommel ius: Då tiden är så långt framskriden,
skall jag icke upptaga kammarens tid med ett långt uttalande
utan endast tolka min tillfredsställelse över de sakrika anföranden,
som från olika läger hållits under debatten i dag. Särskilt
vill jag uttrycka min tillfredsställelse över den moderata ton,
varmed man behandlat olika tänkande. Jag ber dock få göra ett
undantag. Jag anser mig vara i min fulla rätt, när jag säger,
att sådana uttalanden, som nyligen blivit gjorda från talarestolen,
och framförda på det sätt, att de icke skona personliga
motståndare eller personer med olika uppfattning, utan tvärtom
på det våldsammaste sätt gissla dem, sådana uttalanden och
ett sådant sätt att framföra dem borde absolut icke vara förenliga
med den värdighet, som man har rätt att fordra av andra
kammarens ledamöter; det må icke tillåtas någon att förvandla
kammarens plena till teaterföreställningar.

Jag har med nöje åhört herr Sandlers vetenskapliga utredning
av tullpolitiken. Jag har nog vid flera tillfällen av
honom hört detsamma, och jag är övertygad om att kammarens
samtliga ledamöter hålla före, att tullar naturligtvis äro ett
ont. Men den praktiska erfarenheten säger oss, att vi så länge
vi ha att räkna med ett tullskyddat Europa och Amerika, kunna
vi icke bortse från de praktiska skäl, som tala för, att vi i
vår mån inrätta oss så, att vi skydda såväl vårt jordbruk som vår
industri.

Herr Palmstierna är av den meningen att, eftersom han så
ofta framfört den motion, som vi i dag diskutera, äro vi nu
mogna och tvungna att antaga densamma. Liksom om det skulle
vara något skäl eller påvisa behovet av motionens befordran till
verkställighet, att den så ofta förekommit! Då tror jag det vore
skäl för litet var att snarast möjligt delgiva kammaren sina
önskemål för att i sinom tid få dem beviljade.

Herr ''Palmstierna ropade nyss till de liberala: Var har
jag det liberala partiet nu för tiden? Vad är herrarnes åsikt i

Ang. Sveriges
handelspolitik.
(Forts.)

Nr 28. 46

Onsdagen den 1 juli.

Ang. Sveriges
handelspolitik.
(Forts.)

denna fråga ? Det tyckes ju dock, att kan kunde ha läst ut detta
ur deras reservation. För övrigt var hans fråga illa formulerad,
ty han menade naturligtvis: Varför röstar icke liberala partiet
i denna viktiga fråga med socialdemokraterna? — Hinc ill»
lacrymae.

Jag tror förvisso, att motiven för herr Palmstiernas och
hans medmotionärers motion äro fullt uppriktiga och ärliga.
Motionärerna avse nog, därom är jag fullständigt övertygad,
att försöka sänka levnadskostnaderna. Detta är helt säkert deras
mening, men jag anser, att motionen är farlig att genomföra, och
det särskilt med hänsyn till det radikala sätt, varpå man synes
vilja gå till väga, nämligen genom att helt enkelt föreslå en utredning
för övergång till frihandel och till en början stryka 10
o/o av tullsatserna. Kanske blir det nästa år 20 °/o eller måhända
en ännu starkare progression. Jag misstänker, att slutresultatet
av det hela skulle bli, att herr Palmstierna finge
söka dem, som han med sin motion vill bereda billigare levnadskostnader,
i Amerika. Det är icke blott Sverige, som har dyra
levnadsomkostnader; det har ofta här i dag påvisats, att nästan
i alla länder, vilket ekonomiskt system som än tillämpas, är det
på samma sätt.

Jag kan icke göra mig fri från den meningen, att herr Palmstierna
också torde hava velat komma åt landets privata företagsamhet
och det nationella arbetet här i landet, och även jordbruket.
Det är alldeles tydligt, att om en motion, sådan som
denna, skulle bifallas, så bleve närmaste följden, att hela vårt
näringsliv småningom skulle förlamas. Jag tror också, att
våra svenska arbetare kanske hellre skulle önska sig dyra tider,
än de skulle finna sig i att sakna arbetstillfällen.

Motionärerna vilja bana väg för frihandelssystemet, och
om detta icke lyckas, så är det hela naturligtvis fullkomligt ändamålslöst-
för dem. Jag också anser, att en utredning i sådana
ekonomiska angelägenheter, som beröra landets väl, är ’i hög
grad påkallad, och jag är av den meningen, att det vore lyckligt,
om ett sådant ärende kunde föras fram. Jag skall icke heller
underlåta att vid tillfälle vara med härom, men jag skulle då
vilja framföra till vederbörande en hemställan om åtgärders vidtagande
i syfte att erhålla en långt kraftigare befordran av den
enskilda företagsamheten och det nationella arbetet i vårt land.
Jag anser detta vara långt, långt viktigare än att söka tillintetgöra
den privata företagsamheten. Ty det är dock detta nationella
arbete, på vilket vi alla skola leva; det är grunden för
all företagsamhet. Och herrarna må säga vad ni vilja, så är
det dock på denna g*rund, som även alla arbetare ha sin huvudsakliga
tillvaro. Det är icke de herrar, som bjuda dem på motioner
om borttagande av tullarna, som giva dem bröd, utan det
är det nationella arbetet. Det är därur hela denna arbetarestock
har sin bärgning, herrarne må anse den knapp eller icke, faktum
är dock att härpå vila deras existens.

Onsdagen den 1 juli.

47 Nr 28.

Varför jag skulle vilja få eu sådan utredning till stånd, är,
att jag anser, att vår import- och exportfråga är i högsta grad
svävande. Vi ha på senare tid kunnat glädja oss åt ett visst
uppsving i detta hänseende, men om herrarne taga del av de
rapporter, som på sista tiden avlämnats rörande den import,
som under de sista fem månaderna ägt rum, skola herrarna få
se, att dessa siffror tala ett språk, »om ingalunda inbjuder till
nedbringande av tullsatserna. Sålunda importerades av havre
33,000 ton mot 23,000 ton i fjol, importen av omalen råg har
vuxit från 28 ton i fjol till 34 i år, kaffe från 12 till 14, ris
från 1 till 11, sirap från 4 till 7, cement från 4 till 7 Va och:
järn, d. v. s. förädlade järnvaror, från 17 till 23 ton. Och detta
på en tidrymd, som icke ens utgör sex månader!

Detta vittnar ju om, att vi måste söka värna om landets
förmåga att i första hand producera vad som erfordras för
landets egen konsumtion och i andra rummet vad som fordras
med hänsyn till vår handelsbalans, eller med andra ord för
vår export. Jag vill tillägga, att om det vore något, som i någon
mån skulle kunna bidraga till en sänkning av priserna i landet
på varor i allmänhet, så är det en fråga, som jag dock sällan ser
framhållas i detta sammanhang; jag syftar på den enligt min
och mångas mening olämpliga myntfot, som vi här i vårt land
tillämpa. Om herrarna komma till något av de latinska länderna,
skola herrarna förvåna sig över, att, när vi komma hem
odh räkna över den kassa, som gått åt, finna, att på det hela
taget jämförelsevis ringare belopp åtgått, än om vi befunnit
oss i ett skandinaviskt land, där kronan är myntenhet. Nu är
fallet det, att kronan är 33 °/o högre än francsen i värde och
12 % högre än marken och den engelska shillingen. Skulle Sverige
göra en omsvängning i detta avseende, vilket jag tror skulle
vara i allra högsta grad nyttigt, huru svårutförbar än en sådan
reform är, så är jag övertygad om, att vi skulle hava särdeles
stor nytta av att ansluta oss till francsystemet. Detta har jag
blott i parentes velat omnämna.

Innan jag slutar, vill jag erinra om, vad bevillningsutskottets
vice ordförande i sitt anförande framhöll, att vi nyss haft
att kämpa eller rättare just hålla på att kämpa med ett år, som
synes bli hårt för jordbrukarna, och jag kan försäkra herrarna,
att vi icke nu behöva göra några ändringar i tullsatserna, ty
jag är övertygad om att med den torka, som nu råder, vi gå
förlustiga åtminstone 20 °/o av den skörd, som under normala
förhållanden skulle kunna påräknas, och detta betyder, att det
är minst 150 millioner kronor, som våra jordbrukare gå miste
om genom den felslagna skörden. Jag tror icke, att någon vågar
säga, att jag i detta fall dragit till med en för stor siffra.

Herr talman, jag anhåller att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Som flera talare anmält sig för yttrandes avgivande; men tiden
nu var långt framskriden, beslöt kammaren, på hemställan av herr

Ang. Sveriges
handelspolitik.
(Forts.)

Nr 28.

Ang. Sveriges
handelspolitik.
(Forts.)

48 Onsdagen den 1 juli.

talmannen, att uppskjuta den vidare behandlingen av förevarande
betänkande och övriga på föredragningslistan upptagna ärenden till
kl. 7 e. m., då detta sammanträde enligt utfärdat anslag komme
att fortsättas.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 4,33 e. m.

In fidem.

Ter Cronvall.

Stockholm 1914. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner. u2iei