1913. Första kammaren. Nr 53

ProtokollRiksdagens protokoll 1918:53

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1913. Första kammaren. Nr 53.

Torsdagen den 13 juni, f. in.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. in.

Justerades protokollet för den 7 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till riksdagens
skrivelse nr 384, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 22
juni 1911 om bankrörelse.

Hans excellens herr statsministern E d é n, som tillkännagivit Ang. upptkcv
sig vilja vid detta sammanträde besvara herr Roséns interpellation me<* åreU
angående uppskov med årets landstormsövningar, erhöll nu ordet och X»jngen*
yttrade: Med första kammarens tillstånd har ledamoten av kammaren
herr Rosén till mig framställt följande fråga:

Kan det förväntas, att regeringen vidtager sådana åtgärder att
de landstormsövningar, som äro avsedda att hållas under innevarande
år, uppskjutas till lämpligare tid?

Interpellanten framhåller i sin motivering dels att alla krafter
höra under nuvarande förhållanden inriktas på en ökad livsmedelsproduktion,
och att f. n. från alla håll klagas över bristen på arbetskraft
vid jordbruket, vilken brist skulle ökas genom de övningar med
landstormen, som nu anbefallts, dels att livsmedelsknappheten på de
orter, dit landstormsmännen skulle sammandragas för ifrågavarande
övningar, skulle komma att förvärras, dels särskilt att för de inkallade
landstormsmännen inom Västerbottens lappmark alldeles särskilda
svårigheter skulle uppstå på grund av de långa avstånden mellan
dessa landstormsmäns hemorter och samlingsplatserna.

Med anledning härav anhåller jag att först få erinra om de åtgärder,
som från Kungl. Maj:ts sida vidtagits för reglering av de
militära övningarna med hänsyn till behovet av arbetskraft för produktionen.

I en skrivelse av 15 april till öhaf en för jordbruksdepartementet
anförde den s. k. produktionskommittén bl. a., att »det nuvarande
läget på arbetsmarknaden snarast är sådant, att i stort sett kan påräknas
god tillgång till arbetskraft», men hemställde dock om vissa
Första kammarens protokoll 1918. Nr 5S. 1

Nr 53. 2

Torsdagen den 13 juni, f. in.

Ang. uppskov åtgärder för att begränsa den minskning i sagda tillgång, som kunde
landstorms- förorsakas av de värnpliktigas vapenövningar. Kommittén föreslog i
övningar, detta syfte dels att under innevarande år utsträckt ledighet skulle
(Fort,.) beviljas värnpliktige för deltagande i jordbruksarbete, dels att möjlighet
skulle beredas att för innevarande år helt inställa de sedan
1917 uppskjutna reservtruppövningarna, samt förutsatte därjämte beträffande
1918 års reservtruppövningar, att Kungl. Maj:t detta år liksom
föregående år skulle lämna »anstånd med övningarna i den omfattning,
som kan befinnas lämplig».

I samtliga dessa avseenden äro åtgärder redan vidtagna. Den 26
april utfärdades generalorder, enligt vilken värnpliktige för biträde
med vårarbete inom jordbruket kunde erhålla tjänstledighet intill 15
dagar. I fråga om de sedan 1917 uppskjutna reservtruppövningarna
har Kungl. Maj:t icke endast, på sätt produktionskommittén föreslagit,
berett möjlighet för att inställa sådana övningar, utan genom
generalorder den 6 dennes anbefallt, att desamma utan undantag
skola inställas. De reservtruppövningar för 1918, som kunna uppskjutas,
hava samtliga framflyttats till nästa år utom för de båda
fotgardesregementena och Vaxholms grenadjärregemente.

Beträffande landstorms övningarna har produktionskommittén
icke framställt något som helst yrkande om inställande eller uppskov.
Dessa övningar intaga också i flera avseenden en plats för sig: de
skola enligt värnpliktslagen endast pågå i fem dagar, och de äro
genom landstormsförordningen av den 25 dec. 1915 samt generalorder
av 14 april 1916 organiserade efter en viss plan, enligt vilken årligen
inom varje arméfördelnings område en fjärdedel av landstormen inkallas
på så sätt, att landstormsområdena inom arméfördelningen
sammanförts i fyra grupper med, så vitt ske kan, ungefär lika antal
landstormsmän i varje. Enligt denna gruppindelning hava landstormsövningar
ägt rum 1916 och 1917, och en ändring i den sålunda
redan i tillämpning satta planen kan ej utan olägenhet vidtagas. Det
bör erinras, att Kungl. Maj:t icke äger rätt att frikalla någon från
värnpliktens fullgörande och att ett uppskov med landstormsövningen
i år skulle medföra att ett större antal komme att inkallas nästa
år. Då härtill kommer, att landstormsövningen omfattar så kort tid
som fem dagar och då densamma kan förläggas till den tidpunkt,
som för landstormsmännen i allmänhet medför minsta möjliga olägenhet
i deras borgerliga näring — enligt landstormsförordningen i
regel mellan 1 maj och 31 augusti — har ej heller tillräckligt skäl
ansetts föreligga att uppskjuta de övningar, som enligt planen skola
ske under 1918. Interpellanten anför visserligen, att bristen på arbetsfolk
inom jordbruket skulle göra detta erforderligt. Häremot talar
emellertid icke blott vad ovan omförmälts angående produktionskommitténs
förslag i förevarande avseende, nämligen att i dessa förslag
icke ingår något yrkande om uppskov med landstormsövningarna,
utan även det yttrande över produktionskommitténs nyssnämnda skrivelse,
som avgivits av statens anbetslöshetskommission och statens
odlingskommitté så sent som den 25 sistlidne maj. I detta yttrande

Torsdagen den 13 juni, f. m.

3 Nr 5*3.

göres gällande, att vad numera är känt rörande utvecklingen å arbetsmarknaden
samt utsikterna för den närmaste framtiden synes ägnat
att bestyrka riktigheten av produktionskommitténs antagande, att någon
egentlig brist på arbetskraft för jordbruksproduktionens behov
icke skulle framträda under innevarande sommarsaison. Det anföres
vidare: »Att tillgången å arbetskraft innevarande år ställt sig jämförelsevis
god, framgår sålunda av de offentliga arbetsförmedlingsanstalternas
rapporter.» Och vissa siffror, som i skrivelsen återgivas,
förklaras giva vid handen, att »i jämförelse med nästföregående ålen
betydande ökning inträffat i avseende å tillgången på arbetskraft
såväl för arbetsmarknaden i dess helhet som för jordbruket».

Vad interpellanten anfört angående livsmedelsknappheten å övningsorterna
kan uppenbarligen icke vara av någon större vikt. För
utspisningen under fem dagar av de kontingenter det här gäller höra
med någon förtänksamhet sådana'' anstalter kunna träffas, att inga
märkbara verkningar på livsmedelstillgången å ifrågavarande orter
behöva förekomma.

Vad angår interpellantens särskilda framhållande av landstormsövningarnas
olägenheter för vissa delar av Västerbotten bör först anmärkas,
att inom Västerbottens inskrivningsområde tiden för övningen
är bestämd till dagarna 16—22 juni, och att detta har skett i samråd
med sakkunnig företrädare för jordbruket i de trakter av länet, från
vilka landstormsmän i år inkallats, med hänsyn just till jordbrukets
intressen. För de landstormsmän i allmänhet, som tillhöra jordbrukarnas
klass, torde den sålunda bestämda tiden för övningen vara den
lämpligaste möjliga och med hänsyn även till övningens kortvarighet
ej vålla något avsevärt avbräck i deras borgerliga arbete. Däremot
är det otvivelaktigt, att inkallelsen kan bliva betungande för de landstormsmän,
som bo mycket långt från samlingsplatserna och hava
dåliga kommunikationer; det kan icke bestridas, att så alldeles särskilt
är förhållandet med de landstormsmän inom Västerbottens lappmark,
vilka interpellanten omnämner i sin framställning, och att för
en del av dessa resorna till och från samlingsplatserna taga en i förhållande
till själva övningen oproportionerligt lång tid. Emellertid
äro dessa olägenhter tydligen av den art, att de icke låta sig undanröjas,
då det ju icke torde kunna ifrågasättas att från landstormsövningen
befria de avlägset boende. Det enda som i sådant avseende
torde kunna ske är att landstormsmän, som kunna anföra sådana särskilda
skäl, som utgöra laglig anledning för uppskov med övningarna,
inkomma med vederbörliga ansökningar om sådant uppskov, vilka
ansökningar kunna efter prövning av Kungl. Maj:t bifallas.

Herr Rosén: Jag ber att få uttala mitt tack till herr statsministern
för att den fråga jag med kammarens medgivande framställt
blivit besvarad. Emellertid måste jag beklaga, att de undersökningar,
som verkställts i saken, givit vid handen, att årets landstormsövningar
icke kunna uppskjutas..

I den proposition rörande de blivande landstormsövningarna,

Ang. uppskov
med tf reta
landstorm*-övningar.
(Förta.)

Nr 58. 4

Torsdagen den 13 juni, f. m.

Ang. uppskov
med årets
landstormsrivningar.

(Forts.)

som framlades vid 1914 års senare riksdag, uttalades, att landstormsövningarna,
»givetvis böra äga rum å sådan tid, att de i minsta
möjliga mån inkräktade på landstorm smännens civila sysselsättningar.
Med hänsyn till förläggningsmöjligheterna torde de dock i allmänhet
böra försiggå under sommaren eller hösten.»

Redan innan man hade någon föreställning om livsmedelssvårigheter,
förklarade man sig alltså beredd att taga hänsyn till landstormsmännens
civila sysselsättningar, på vilkas utövande denna militära
tjänstgöring borde så litet som möjligt inkräkta. Jag har icke
ifrågasatt, att man nu av hänsyn till landstormsmännens civila sysselsättningar
skulle uppskjuta årets övningar. Det är min uppfattning
om angelägenheten av att alla krafter inriktas på vår folkförsörjning,
som föranlett min framställning, ty livsmedelsfrågan är
enligt min mening en synnerligen viktig försvarsfråga. Herr statsministern
uppgav, att enligt produktionskommitténs utredning ingen
brist på arbetsfolk förefanns. Det är möjligt, att så är fallet, jag
tvivlar visst icke på den uppgiften, men det är icke bara löst arbetsfolk,
som undergår landstormsövning utan även jordbrukare. Det
gäller dock personer, som äro i åldern 35—39 år, och åtskilliga av
dem, kanske inemot halva antalet, äro jordbrukare. Det är sant, att
ingen tid förloras för vårarbetet eller för skördearbetet, på det sätt
landstormsövningarna förlagts, men statsmakterna hava vidtagit omfattande
åtgärder för främjande av nyodlingsarbeten, och det är
dessa arbeten jämte flottningsarbetet o. d. som nu komma att i hög
grad försummas. Särskilt beträffande Norrland är det bekant, att
sommaren är mycket kort, och därför hade det varit synnerligt
önskligt, att just den tiden, då landstormsövningarna skulle hållas,
kunnat i stället ägnas åt nyodlingsarbete, ett arbete, som enligt min
uppfattning också är en mycket betydelsefull försvarsåtgärd. För
den militära utbildningens skull kan ju denna landstormsövning på
fem dagar icke vara nödvändig, ty dessa landstormsmän hava utan
undantag varit mobiliserade under lång tid, en eller flera gånger
sedan krigsutbrottet, och därvid genomgått synnerligen omfattande
och omsorgsfulla repetitionskurser på olika områden. De övningar,
som nu anordnas, skulle således även ur militär synpunkt kunna
inställas, ty dessa årsklasser hava undergått mycket mer övning än
värnpliktslagen föreskriver.

Herr statsministern nämnde något om svårigheten att ordna förhållandena
på ett lämpligare sätt för de personer som bo i de nordligaste
länen framför allt i Lappmarken. Det förefaller dock, som
om den saken kunde hava ordnats med liten smula förtänksaimhet
och god vilja. Jag läste häromdagen i en stockholmstidning, att
regeringen på framställning av vederbörande arméfördelningschef bestämt,
att officerare under juni månad -— tror jag det var — skola
hålla övningar i Lappmarken för att lära känna den svåra terrängen
man där har att röra sig i. Vad hade då varit lämpligare än
att dessa officerare fått litet trupper med sig också för att göra
dessa övningar något mera värdefulla? Men i stället skickar man
landstorm smännen från Lappmarken ned till kustlandet, där de hava

Torsdagen den lJi juni, f. m.

5 Nr

fullgjort sin värnpliktstjänstgöring och dit de varit inkallade under
mobilisering. Nu skola de dit igen den oerhört långa sträckan för
att tjänstgöra ytterligare fem dagar. Det hade väl varit lämpligare
att låta officerarna hava sina övningar i Lappmarken med dessa
lappmarksbor, så att även de kunde hava fått någon kännedom om
militärtjänst i den svåra terräng, som finnes flerstädes i Lappland.
Det hade sannerligen inneburit en väsentlig lättnad för dessa personer,
och inbesparat dem minst en vecka. Såsom dessa officersövningar
i Lappmarken nu anordnats, försiggå de utan trupp, men
landstorm smännen skickar man från Lappmarken ned till kusten,
och det förefaller fördenskull som om hela denna officersövning knappast
vore någonting annat än en lustresa.

Jag kan icke annat än beklaga, att regeringen icke sett sig i
stånd att göra någonting, synnerligast för dem, som mer än andra
få offra för dessa övningar. Det har upplysts icke minst i denna
kammare åtskilliga gånger, att arbetsprisen äro synnerligen höga
särskilt i Norrland, man har uppgivit ända till 10 kronor om dagen
och däröver. Då en hel del av dessa människor skola offra upp till
24 dagar för dessa övningar, så förstår envar, att det innebär
för dem en kännbar förlust. Den lilla slant, som staten betalar till
landstormsmännen för fem tjänstgöringsdagar, kan icke utgöra någon
ersättning. Jag beklagar för försvarets egen skull, att regeringen
icke vidtagit någon åtgärd i den riktning, varom jag uttalat mig.

Föredrogs, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran
konstitutionsutskottets memorial nr 24.

Vid föredragning av sammansatta banko- och jordbruksutskottets
memorial nr 2, angående ersättning åt sammansatta banko- och jordbruksutskottets
sekreterare och vaktmästare, bifölls vad utskottet i
detta memorial hemställt.

Föredrogos lagutskottets memorial:

nr 81, angående arvode åt den, som inom lagutskottet biträtt behandlingen
av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om häradsrätts sammansättning vid handläggning av vissa mål och
ärenden m. m., dels ock i anledning därav väckt motion;

nr 82, angående arvode åt den, som inom lagutskottet bitsätt
vid behandlingen av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag med vissa ändrade bestämmelser mot oskälig hyresstegring m. m.,
dels ock i ärendet väckta motioner; och

nr 83, angående beviljande för innevarande års riksdag av visst
belopp till särskild ersättning åt sekreteraren hos lagutskottet.

Vad utskottet i dessa memorial hemställt bifölls.

Ang. uppskov
med årets
landstormsövningar.

(Forte.)

Nr 53.

6

Torsdagen deu 13 juni, f. in.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets utlåtande nr 204,
i anledning av Kung!. Maj:ts proposition angående lönereglering för
skogvaktarna vid universitetet i Uppsala m. m., bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Anslag till Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 224. i anledning av

tvångsuppfost- j£ungl. Maj :ts proposition om anvisande av medel till beredande av
deråriga man- tvångsuppf ostran åt minderåriga manliga förbrytare in. m. jämte i
liga förbrytare ämnet väckta motioner.

m'' I nu föredragna utlåtande hade utskottet på åberopade skäl hem ställt,

att riksdagen måtte, med föranledande av Kungl. Maj :ts i
nådig proposition nr 338 gjorda framställning och en av herr A.
Petrén i anledning därav väckt motion samt med avslag å en av herr
von Koch i ämnet väckt motion

I. a) medgiva, att vid statens uppfostringsanstalt å Bona finge
i huvudsaklig överensstämmelse med i ärendet framlagda, av departementschefen
förordade förslag, ej mindre komma till utförande vissa
angivna byggnadsarbeten, än även anskaffas inventarier till anstaltens
sjukstuga, kolonibyggnaden vid Bockfall, fyra enkelrum i
skolhusets vindsvåning samt den nya elevavdelningen, allt för en
beräknad kostnad av sammanlagt 750,000 kronor;

b) för påbörjande av omförmälda byggnadsarbeten och inventarieanskaffning
anvisa under andra huvudtiteln

ej mindre å tilläggsstat för år 1918 ett reservationsanslag av

235.000 kronor

än även å extra stat för år 1919 ett reservationsanslag av

300.000 kronor;

c) godkänna det av departementschefen i ärendet framlagda förslag
till förändrad avlöningsstat för statens uppfostringsanstalt å
Bona, att tillämpas från och med år 1919;

d) föreskriva, att för åtnjutande av avlöning enligt den sålunda
framlagda förändrade avlöningsstaten för nyssnämnda anstalt skulle
i tillämpliga avseenden gälla de allmänna villkor och bestämmelser,
som stadgats för åtnjutande av avlöningsförmåner enligt den för anstalten
nu gällande avlöningsstaten, med tillägg dock, att semester
finge årligen, då sådant kunde ske utan hinder för göromålens behöriga
gång, åtnjutas av den i den nya avlöningsstaten upptagna
verkmästaren under en månad;

f) från och med år 1919 höja det under andra huvudtiteln å
ordinarie stat uppförda bestämda anslaget till statens uppfostringsanstalt
å Bona från dess nuvarande belopp 40,300 kronor med 16,600
kronor till 56,900 kronor;

g) från och med år 1919 under andra huvudtiteln uppföra ett
ordinarie förslagsanslag till statens uppfostringsanstalt å Bona å

175.000 kronor;

II. ställa till Kungl. Maj:ts förfogande ett belopp av 200,000
kronor att användas till vidtagande av provisoriska åtgärder i syfte

To råd agen den 13 juni, f. m.

7 Nr 53.

att avhjälpa den rådande bristen på anstaltsplatser för minderåriga
manliga förbrytare.

Vid utlåtandet fanns fogad en reservation av herrar O. M. Strömber
rj, G. M. II. Ekelund, J. Nilsson, II. F. Lamm, J. L. Widell och
A. Pers, greve N. F. Posse samt herrar N. Åkesson, A. Andersson i
Skivarp, och G. Odqvist, vilka ansett, att utskottets yttrande bort
hava viss angiven lydelse och att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, med avslag å de i ämnet väckta motioner, i anledning
av Kungl. Maj:ts förevarande framställning

I. medgiva, att vid statens uppfostringsanstalt å Bona finge i
huvudsaklig överensstämmelse med i ärendet framlagda, av departementschefen
förordade förslag, ej mindre komma till utförande vissa
angivna byggnadsarbeten, än även anskaffas inventarier till anstaltens
sjukstuga, kolonibyggnaden vid Bockfall, fyra enkelrum i skolhusets
vindsvåning samt den nya elevavdelningen, allt för en beräknad
kostnad av sammanlagt 750,000 kronor;

II. för påbörjande av omförmälda byggnadsarbeten och inventarieanskaffning
anvisa under andra huvudtiteln

a) å tilläggsstat för år 1918 ett reservationsanslag av 235,000
kronor,

b) å extra stat för år 1919 ett reservationsanslag- av 300,000
kronor;

III. besluta, att statens vårdanstalt för alkoholister, som för
närvarande vore förlagd till Yenngarn i Stockholms län, skulle från
den tidpunkt, som Kungl. Maj:t bestämde, vara tillsvidare förlagd
till Salbohed i Västmanlands län samt att, jämväl från tidpunkt, som
Kungl. Maj:t bestämde, skulle till Yenngarn vara tillsvidare förlagd
en statens uppfostringsanstalt för minderåriga manliga förbrytare;

IV. å tilläggsstat för år 1918 bevilja

under andra huvudtiteln till utförande av vissa ändringsarbeten
å Yenngarn, i huvudsaklig överensstämmelse med ett av styrelsen
för statens uppfostringsanstalt å Bona i ärendet framlagt förslag, ett
reservationsanslag av 1,500 kronor,

under sjätte huvudtiteln

a) till utförande, i huvudsaklig överensstämmelse med ett av departementschefen
förordat förslag, av vissa ändringsarbeten å kolonibyggnaden
vid Salbohed samt till inköp och reparation av en del
bostadslägenheter därstädes ävensom till komplettering av inventarierna
för Salhohedsanstalten ett reservationsanslag av 20,000 kronor
samt

b) till bestridande av inlösen från Föreningen Flöda kolonier
av denna tillhöriga, vid Salbohed befintliga byggnader samt levande
och döda inventarier ävensom av ersättning åt föreningen för vid
Salbohed nedlagda förbättringsarbeten ett förslagsanslag, högst

75,000 kronor;

Y. godkänna ett av departementschefen i ärendet framlagt för -

Anslag till
tvång supp/ostron
åt minderåriga
manliga
förbrytare
m. m.

(Förta.)

Nr 53. 8

Torsdagen den 13 juni, f. ir.

Anslag till
tvång suppfostran
åt minderåriga
manliga
förbrytare
m. m.

(Forts.)

slag till förändrad avlöning,sstat för statens uppfostringsanstalt å
Bona, att tillämpas från och med år 1919;

VI. föreskriva, att för åtnjutande av avlöning enligt den sålunda
framlagda förändrade avlöningsstaten för nyssnämnda anstalt skulle
i tillämpliga avseenden gälla de allmänna villkor och bestämmelser,
som stadgats för åtnjutande av avlöningsförmåner enligt den för anstalten
nu gällande avlöningsstaten, med tillägg dock, att semester
finge årligen, då sådant kunde ske utan hinder för göromålens behöriga
gång, åtnjutas av den i den nya avlöningsstaten upptagna verkmästaren
under en månad;

VII. från och med år 1919 höja det under andra huvudtiteln
å ordinarie stat uppförda bestämda anslaget till statens uppfostringsanstalt
å Bona från dess nuvarande belopp 40,300 kronor med 16,600
kronor till 56,900 kronor;

VIII. från och med år 1919 under andra huvudtiteln uppföra
ett ordinarie förslagsanslag till statens uppfostringsanstalt å Bona
å 175,000 kronor;

IX. bevilja

under andra huvudtiteln

a) till avlönande av tjänstemän vid statens uppfostringsanstalt
å Venngarn å extra stat för år 1919 ett förslagsanslag, högst 31,470
kronor,

b) till samma ändamål å 1918 års tilläggsstat ett förslagsanslag,
högst 15,735 kronor,

c) till kost och beklädnad åt de i statens uppfostringsanstalt å
Venngarn intagna elever m. m. å extra stat för år 1919 ett förslagsanslag
å 98,000 kronor samt

d) till samma ändamål å 1918 års tilläggsstat ett förslagsanslag
å 40,000 kronor,

under sjätte huvudtiteln å extra stat för år 1919

a) till avlöningar och vikariatsersättningar åt befattningshavare
vid statens vårdanstalt för alkoholister å Salbohed ett förslagsanslag,
högst 17,000 kronor, samt

b) till bidrag för driftkostnaderna i övrigt för samma anstalt ett
förslagsanslag av 23,000 kronor;

X. tillåta,

a) att för år 1918 erforderliga avlöningar och vikariatsersättningar
åt befattningshavare vid statens vårdanstalt för alkoholister
å Salbohed finge bestridas från det i 1918 års riksstat under sjätte
huvudtiteln uppförda anslaget till avlöningar åt tjänstemän vid statens
vårdanstalt å Venngarn för alkoholister,

b) att driftkostnaderna i övrigt under år 1918 för statens vård anstalt

för alkoholister å Salbohed finge bestridas från det i 1918
års riksstat under sjätte huvudtitel uppförda anslaget till bidrag till
driftkostnaderna i övrigt för statens vårdanstalt å Venngarn för
alkoholister. /

13 juni, f. in.

Torrfd ogen (len

9 Nr #3.

Herr statsrådet Löfgren: Till en början ber jagatt få ut- t^2pV/L
tala min erkänsla för det tillmötesgående, som statsutskottet visat i ran åt min.
fråga om beviljande av det stora anslag, som äskats för nödiga ut- deririga ma,

Herr statsrådet Löfgren:

byggnader på Bona. Jag erinrar emellertid om att detta anslag liga förbryta
rätt''nära överensstämmer, i fråga om de arbeten som föreslagits, med “■

vad som påyrkades av den kommitté, som halt fragan rörande^ ungdomskriminaliteten
om hand. Denna kommitté tänkte sig då, att
dessa utbyggnader först skulle behövas, när det gällde att sätta i
verket den lagstiftning, som antagits av 1917 års riksdag, och varigenom
användningen av tvångsuppfostran utsträcktes till sådana fall, da
ynglingar dömts till ett års fängelse eller sex månaders straffarbete.

Emellertid har denna lag ännu icke satts i verket och bär icke kunnat
sättas i verket, på den grund att de anstalter, som finnas för
att mottaga de unga förbrytarna, äro så långt ifrån att förslå för
det ytterligare antal, som skulle komma att dömas efter den nya
lagen, att de äro alldeles otillräckliga för det antal, som dömes efter
nu gällande lag. De föreslagna och av utskottet tillstyrkta nya
byggnaderna äro således absolut nödvändiga för det nuvarande behovet,
alldeles oavsett den tyvärr väntade tillväxten i antal fall.

Detta förhållande skall med några ord belysas. Den nuvarande Bonaanstalten
var från början beräknad för 96 elever. Nu finnes från
den 1 maj i år rum för 148 elever, och genom vidtagande av en
del i och för sig mycket olämpliga åtgärder såsom provisorisk förläggning
i korridorer och förrum har man på senare tiden sammanträngt
vid Bonaanstalten ända upp. till 230 och stundom än flera
elever. Således förekommer nu vid Bona en överbeläggning av
mellan 80 och 90 elever. Så gå dessutom en hel del fria i avbidan
på plats vid anstalten. I somliga fall har det hänt, att de dömda
hållits häktade i avbidan på transport till Bona och att man har
fått giva order om deras frigivande; i andra fall har domstol, ^medan
inga platser funnes, släppt lösa sådana, som dömts till tvångsuppfostran.
De ha alla gått och väntat på plats vid Bona. Detta
antal har sedan en tid uppgått till ett 20-tal. Enligt meddelande
från Bonadirektören är elevantalet för dagen 233, och de som gå
och vänta på plats 21, således det exakta behovet 254, och det
saknas beräknad plats för 106. Detta är det nuvarande behovet
på grund av gällande lagstiftning. Men vad det framtida behovet
angår, så uppskattas detta av anstaltens styrelse vid slutet^ av innevarande
år till 300 och under år 1919 i medeltal till 320. Även med
bibehållande vid Bona av den synnerligen förkastliga överbeläggningen
i samma utsträckning som för närvarande skulle alltså. snart
nog fordras plats för minst 100 elever. Och dock äro sannolikt de
beräkningar, som här ligga till grund, alltför sangviniska. Man kan
icke blunda för, att antalet av ungdomsbrottslingar visat sig vara
i konstant stegring. Allenast på några år har antalet mer än fördubblats.
Jag hänvisar även till uppgifterna i propositionen, som
visa i vilken oerhörd proportion antalet av sådana unga förbrytare,
som ålagts tvångsuppfostran, har vuxit. Vid utgången av 1910 var
det 72 och vid 1917 års slut 226. Alltså är det alldeles klart, att

Nr 53. 10

Torsdagen den 13 juni, f. m.

Anslag ull någonting måste göras för att omedelbart avhjälpa det skriande
tVran’&tmin-~ behov, som här föreligger, och därvid har det försökts alla möjliga
deråriga man- åtgärder. Jag hänvisar även härvidlag till propositionen, som ådagaUga
förbrytare lägger, att så snart jag fick med denna sak att göra, noggranna
m- undersökningar vidtagits om möjliga utvägar för att avhjälpa det
(Forts.) nuvarande behovet. Jag tror även, att utskottsmajoriteten skall
vitsorda, att man härvidlag först i sista rummet, först sedan alla
andra möjliga utvägar tyckts uttömda, stannat vid tanken på att
för ändamålet använda statens nuvarande centralanstalt för alkoholister
vid Yenngarn. Bland andra möjligheter har man också
haft uppe den, som utskottsmajoriteten anvisar, nämligen att för
en del av ungdomsbrottslingarna taga i anspråk den nuvarande enskilda
alkoholistanstalten vid Salbohed. Men mot det förslaget finns
en hel del invändningar, som var för sig öro vägande, ja enligt min
mening fullständigt avgörande. Först och främst är området vid
Salbohed knappt tillräckligt för så stort antal, som man behöver
utrymme för, och speciellt äro möjligheterna för jordbruksdrift där
otillräckliga och olämpliga. Icke heller är enligt sakkunnigas mening
belägenheten av själva platsen lämplig. Till sist märkes och
synes absolut avgörande, att en förflyttning till Salbohed icke kan
ske strax av någon del av antalet och att det efter behövliga ändringar
endast kan mottaga en bråkdel.

Utskottet har emellertid med knapp majoritet avstyrkt Kung!
Maj:ts förslag därom, att man skulle utrymma Yenngarn från där
intagna alkoholister och skicka dem till Salbohed och andra alkoholisthem
inom landet, och det säger såsom huvudsakligt skäl för
sitt avstj^rkande:

»Visserligen vill utskottet icke bestrida nödvändigheten av att
snara och effektiva åtgärder vidtagas från statens sida för att erforderligt
antal vårdplatser måtte beredas för de till anstaltsvistelse
hänvisade minderåriga manliga förbrytarna. Men utskottet bär icke
kunnat finna det tillrådligt, att den frågan löses på sådant sätt,
att en annan från denna sak fristående av staten upprättad och nyorganiserad
anstaltsvård för en helt annan kategori omhändertagna
skall desorganiseras och förflyttas till en tillfälligt upprättad anstalt
i syfte att sistnämnda vårdverksamhets ordinarie anläggning måtte
kunna tillfälligtvis tagas i anspråk för de minderåriga förbrytarna.
Därigenom komma båda dessa verksamhetsgrenar att bestå under
ett provisorium, för vardera helt visst synnerligen ofördelaktigt och
förbundet med ineffektivitet och svårigheter i övrigt av olika slag.»

Det är sant, och ingen vill bestrida, allra minst regeringen, att
det är mindre tillfredsställande att på detta sätt vidtaga en förskjutning
av ett statsändamål till förmån för ett annat. För att
taga ståndpunkt härutinnan, måste man göra klart för sig: först
vilketdera behovet, som är det mest trängande, och för det andra
vilketdera ändamålet, som i och för sig är det viktigaste. Vad den första
frågan beträffar, kan jag icke annat än hänvisa till att, under
det att ungdomsbrottsligheten och på den grund .nödvändigheten
att använda tvångsuppfostran tillväxt i den oerhörda grad, som jag

Torsdagen den 13 juni, f. in.

11 Nr 53.

som nu vårdas på Venngarn, skal

händelse Salbohed ordnas

(Korta.)

nyss antytt, bär alkoholismen dess bättre avtagit så, att platsbehovet
för alkoholister, som behöva vård, är långt mindre än plats- Pro77i mmutrymmet
verkligen är. Jag behöver härvidlag endast hänvisa till (ier&riga manuppgifter,
som äro lätt tillgängliga, och av vilka framgår, att på ligaförbrytare
statsanstalten» Venngarn finns det rum för 100 st. Dessutom finns
det på erkända anstalter plats för ytterligare 108 — jag räknar
icke dit den lilla anstalten Björknäs med ungefär 11 platser, och
icke heller Eolshäll är medräknat. Således finns det platser för
minst 208. Vad åter behovet angår, fanns det den 1 juni 1918 på
alla dessa anstalter tillsammantagna icke mera än 53 vårdade, därav
på Venngarn falla 35—36. Av dessa 35—36 på Venngarn intagna
ha emellertid, enligt direktörens uppgift, endast 10 fall ansetts vara
av den beskaffenheten, att de behövde vårdas på statsanstalt. Av de

do,______________ , .. . o

till provisorisk statsanstalt för alkoholister, 25 om man så ville kunna
utplanteras på erkända anstalter och endast 10 intagas på Salbohed,
där det under nuvarande förhållanden dock finns rum för 35 stycken.
Under alla förhållanden torde det icke behövas någon statscentralanstalt
under den närmaste tiden för mera än 35, för vilka
samtliga finnes rum på Salbohed. Således kan man icke tvivla på
att behovet är mera trängande för de unga förbrytarna än för dessa
alkoholister.

Så kommer jag till nästa fråga: vilket syfte är det viktigaste
att fylla? År det viktigare att taga hand om de unga än att under
dessa tider av restriktioner och alltjämt tilltagande nykterhet taga
hand om dem, som vårdas på våra alkoholistanstalter? Jag kan icke
bestrida, att båda ändamålen äro behjärtansvärda och ^nödvändiga
att fylla. Men jag undrar om icke företrädet måste givas åt det förra,
om icke, med det nödläge, som föreligger, det är nödvändigt att sätta
det förra syftet främst. Jag ber därvid särskilt att få hänvisa till,
att resultatet av tvångsuppfostran visat sig. synnerligen gott. Jag
vet icke huru många alkoholister, som blivit slutligt förbättrade
genom vård på alkoholisthem, men jag vet, att av de unga, som
varit intagna på Bona, kan man räkna på, att 75 å,80 % komma
att föra ett samliällsnyttigt och ordentligt liv, sedan de där undergått
fostran och vård. Lämpliga anstalter och''personal för gossarnas
uppfostran finnes också på Venngarn. Detta vitsordas, av alla,
som yttrat sig i saken. Vid förfrågan hos bland, andra direktören
vid Venngarn har denne även för sin del förklarat sig anse, att Venngarnsanstalten
jämväl i yttre avseenden ägde de allra största förutsättningar
för att väl fylla ändamålet.

Om man sålunda kan vara fullt tillfredsställd med^ de åtgärder,
som kunna vidtagas för gossarnas vård å Venngarn, så kan man å
andra sidan icke heller säga, att alkoholisterna skulle må alltför
illa, i den män man bleve nödsakad flytta dem till Salbohed, ty det
är lätt att även där träffa tillfredsställande anordningar för deras
vård. För närvarande finnes på Salbohed ett mindre antal alkoholister
—■ jag vill minnas 8 st. »gubbar», sam vid mitt besök häromdagen
gingo omkring där och som vårdas med stor omsorg av en

Nr 53. 12

Torsdagen den 13 juni, f. in.

Anslag till betydande personal, och synnerligen vidlyftiga åtgärder äro vidIVran*åtmin-~
^aSna för deras bekvämlighet. Dessa anordningar räcka med all
deråriga man- säkerhet till hven för ett ytterligare antal. Det är visserligen sant,
liga förbrytare, att det efter ett anstaltsbyte blir något obekvämt för styrelserna
m- m- att leda de olika anstalterna, om styrelsen på Bona skall få Venn(Fort*.
) garn om hand, och Yenngarnsanstaltens styrelse åter övertaga ledningen
av Salbohedsanstalten. Men de olägenheterna finnas, vilken
väg man än går, vare sig man följer utskottets eller regeringens
förslag.

Jag har velat framhålla dessa omständigheter, innan kammaren
går att fatta beslut, och jag ber att särskilt få understryka, att brottsligheten
är i tilltagande i synnerligen hög grad, och att särskilt ungdomskriminaliteten
vuxit, så att särskilda åtgärder snarast möjligt
äro påkallade för att söka förminska densamma. Det gäller, synes
det mig, att i första hand taga hand om de unga. Det gäller att
rädda vad som räddas kan, och de unga kunna räddas, men då måste
också effektiva åtgärder för detta ändamål vidtagas.

Herr E k man, CarlGustaf: Herr statsrådet började sitt anförande
med en erinran att ifråga om minderåriga förbrytare hade
på senare tid en lagändring skett, varigenom formen för omhändertagandet
av sådana förbrytare utvidgades på det sätt, att jämväl de,
som dömts till ända upp till ett åns fängelse eller sex månaders straffarbete,
numera skola vara underkastade samma anstaltsvård som
förut varit föreskriven vid lindrigare domar, men att denna lag icke
kunnat träda i tillämpning i brist på vårdplatser. Jag vill erinra
om, att precis detsamma var förhållandet, när interneringslagen trädde
i kraft. Då befanns det allmänneligen att denna lag icke kunde
träda i tillämpning, förrän staten upprättat en särskild alkoholistanstalt,
och det trots att då ett stort antal privata sådana anstalter
med mycket större utrymme än för närvarande stod till buds. Statens
interneringsanstalt skulle nämligen få till uppgift att omhändertaga
själva bottensatsen i den grupp av människor, som här vore
i fråga, och speciellt dem, som för sig själva och omgivningen voro
farliga. Och det kunde endast ske på anstalter, som för ändamålet
voro särskilt anpassade och utrustade. Det förelåg då ett förslag att
skapa provisoriska anordningar, för att påskynda den nya interneringslagens
trädande i tillämpning, men dåvarande civilministern
fann sig icke kunna tillstyrka detta förelag. Han fann varken de
då lediga fängelserna kunna tagas i anspråk för uppgiften eller att
på annat sätt provisoriska godkännbara anordningar kunde komma
till stånd. Det meddelas i statsutskottets motivering för dess då avgivna
yttrande, huru bestämt Kungl. Maj :t avvisade varje dylikt provisorium
såsom icke tillrådligt, och huru bestämt departementschefen
för sin del förordade, att särskilda statsanstalter skulle skapas.
Först sedan en dylik anstalt kommit till stånd borde interneringslagen
träda i tillämpning. Till denna uppfattning anslöto sig också
både statsutskottet och riksdagen så sent som 1915. Då gjordes sålunda
gällande, att det på olika sätt ifrågasatta provisoriet icke kunde täcka

Tor.sdagcn den 13 juni, f. in.

13 Nr 53.

det vårdbehov som förelåg. Därför behövdes särskilda statsanstalter. Analog till
Och i överensstämmelse med denna uppfattning skapades alkoholist- miiT-"

anstalten på Venngarn. Huru det skall vara möjligt att på ett tillfreds- dtråriga manställande
sätt fylla det behov, som interneringslagen förutsätter, där- ligaförbrytare
till bär riksdagen för tre år sedan tagit position, och i överensstäm- m- mmelse
med den då sittande regeringen ansett att det tidgare proviso- (ForU)
rium, som förutsattes, icke kunde på tillfredsställande sätt fylla
denna uppgift.

Nu har emellertid den nuvarande justitieministern med frågan
om interneringsanstaltsvården sammanfört frågan om vården av minderåriga
förbrytare, och han motiverar projektet genom att uppställa
spörsmålet: vilken är den viktigare uppgiften, vilket behov är
det mest trängande och betydelsefulla, behovet av vård av alkoholister
eller behovet av vård av de unga förbrytarna? För min del kan
jag icke se, att frågan kan eller bör ställas på det sättet. Detta är
icke två uppgifter,som skola ställas mot varandra, utan det är för mig
uppenbart att staten på ett eller annat sätt bör tillgodose dem båda,
den ena såväl som den andra. I fråga om vården av alkoholister har
det allmänna tagit position, och i fråga om de minderåriga förbrytarna
gäller detsamma; nu borde det därför endast bli fråga om
att på vardera området tillse, att riksdagens tidigare synpunkter i
fortsättningen på ett tillfredsställande sätt följas. Sålunda är synes
det mig, en fullständigt oriktig frågeställning: vilket behov skall
trängas tillbaka och vilket behov skall fyllas? Båda skola enligt mitt
förmenande och enligt riksdagens föregående uttalande tillgodoses
så långt som det är möjligt.

Om man emellertid, och det har utskottsmajoriteten icke bestritt,
med den starkt tilltagande kriminaliteten, särskilt bland de
unga, anser särskilda åtgärder behövas för att tillgodose vårdbehovet,
så frågas, om det bör lämpligen ske på sådant sätt, att man förflyttar
den till Venngarn förlagda alkoholistvården till en provisorisk
anstalt, och låter en grupp av unga förbrytare flytta in på
Venngarn. Statsutskottets majoritet har icke kunnat besvara frågan
med ja, därför att en sådan anordning enligt utskottsmajoritetens mening
för båda dessa grupper skapar ett otillfredsställande provisorium
och för båda grupperna slutligen kommer att leda till från statens
synpunkt otillfredsställande resultat. I fortsättningen blir en
sådan dubbel förflyttning säkert ekonomiskt mera kännbar, än om man
enbart ordnar ett provisorum för de unga förbrytarna, till dess man
hinner vidtaga mera permanenta åtgärder. När det gäller att använda
Venngarn för de unga förbrytarna, visar det sig nämligen, att
man måste i det ena avseendet efter det andra eftersätta de anspråk,
som måste ställas på en anstalt för vård av unga förbrytare, och frångå
de principer, som förut varit avgörande vid anordnandet av dylik
vård.

Samtidigt med denna fråga har frågan varit uppe om en väsentlig
utvidgning av Bona, och i det avseendet har statsutskottet enhälligt
tillstyrkt vad Kungl. Maj:t föreslagit. När det gäller att yttra

Nr 58. 14

Torsdagen den 13 juni, f. m.

Anslag till
t vång supp fostran
åt minderåriga
manliga
förbrytare
m. m.
(Fort».)

sig om, bur utvidgningen skall ske, kar det förutsatts, att den skulle
ordnas antingen med en större nybyggnad eller med två smärre sådana.
Bonastyrelsen förordar därvid en utvidgning med två smärre
byggnader och anför såsom skäl, att om man skulle gör en anordning
med en tillbyggnad till den nu i bruk varande huvudbyggnaden på sådant
sätt, att de fyrtio lediga platserna ökades till dubbla antalet,
skulle detta innebära i och för sig en mycket olycklig anordning i avseende
å elevernas vård. Styrelsen fortsätter: »under framhållande
av de stora olägenheter, ja, obotliga skador för hela uppfostringsverksamheten
vid Bona, som kunde uppkomma genom att för många
elever sammanfördes i en byggnad, och med tillkännagivande att under
senare tid tydliga tecken till disciplinsvårigheter såsom följd av
nuvarande överbeläggning visat sig» hade kommitterade ansett sig
icke böra föreslå anordningar för utvidgningen inom huvudbyggnaden
utan i stället förordat det alternativ med två hus, som det förslaget
innehåller. Men hur stämmer det med vad som nu föreslås rörande
Yenngarn? Vid Yenngarn samlar man just i en byggnad ett vida''
större antal elever än det samtidigt är fråga om på Bona, och förfar
sålunda vid Venngarn på ett sätt, som i fråga om förbrytarevården
vid Bona framhållits såsom medförande olägenheter och obotlig skada
för uppfostringsverksamheten. Mer tydligt kan, såvitt jag förstår,
icke tillkännagivas, att det provisorium för vården av unga
förbrytare, som skulle åstadkommas vid Venngarn, ingalunda vore
ett tillfredsställande sådant utan på väsentliga punkter behäftat med
de mest betänkliga olägenheter.

Frågan om skolundervisning för de unga förbrytarna behandlades
av riksdagen för något år sedan i sammanhang med ett förslag
om, att vid Bona måtte anskaffas nya undervisningslokaler. Därvid
betonades starkt, huru nödvändigt det vore, att tillgång fanns på
goda lokaler för undervisningsväsendet, och att undervisningsväsendet
val ordnades på en dylik anstalt. Vad är det nu som sker genom
provisoriet vid Venngarn? Det anmäles, att de lokaler, som stå till
buds, icke i någon mån äro tillräckliga för anordnande av undervisningen.
Och trots att utrymmen för skola fullkomligt saknas, så gives
varken i den kungl. propositionen eller på något annat sätt anvisning,
huru undervisningsväsendets behov skall fyllas. Huru skall
man då vid Venngarn skapa ett undervisningsväsende som tidigare
på göda skäl förklarats med nödvändighet måste finnas i sammanhang
med denna ungdomsuppfostringsverksamhet?

Jag nöjer mig med att peka på dessa två omständigheter som
bevis för riktigheten av utskottsmajoritetens uppfattning, att ett provisoriskt
ordnande av Venngarn till anstalt för minderåriga förbrytare
vore en mycket dålig anordning, som komme att lida av väsentliga
olägenheter. Därtill kommer den egendomliga anordningen, att
den styrelse, som nu finnes vid Bona, också skulle komma att utöva
ledningen av verksamheten vid Venngarn, medan styrelsen vid Venngarn
skulle komma att leda verksamheten vid Salbohed. Vida naturligare
vore väl under sådana omständigheter, att det provisorium, det
nu gäller att åstadkomma för de minderåriga förbrytarna skapades i

Tondugtn den 13 juni, f. in.

15 Nr o«.

närheten av Bona så att man finge det i kommunikationsavseende
lättare och billigare, än om filialen vore förlagd till Uppland, under
det huvudanstalten läge i Östergötland. Bonas styrelse förutsätter,
»att, i händelse Yenngarnsanstalten bleve upplåten såsom provisorisk
uppfostringsanstalt, ett nära samarbete med Bonaanstalten med dess
bättre säkerhetsanordningar och separationsmöjligheter kömme till
stånd, och hade därför styrelsen icke ansett sig böra med avseende
å Venngarn tillsvidare ifrågasätta ytterligare ändringar än som här
ovan angivits». Styrelsen utvecklar i annat sammanhang, att en
omväxling av eleverna skulle äga rum och de mera svårartade sändes
till Bona, under det de bättre skickades till Venngarn. Det bleve
sålunda en ständig växelverkan mellan de båda anstalterna. Kan det
vara en lämplig eller en rimlig anordning, att man på detta sätt skaffar
sig en filial med så livlig förbindelse på ett så stort avstånd från
huvudanstalten? Utskottets majoritet har icke funnit det vara eu
skälig eller lämplig anordning. Det är uppenbart, att den bleve
otillfredsställande i olika riktningar, och dessutom ur statssynpunkt
synnerligen dyrbar.

Om jag nu övergår till''den anstaltsvård, som kunde ifrågasättas
bliva förlagd till Salbohed, så anför statsrådet och chefen för justitiedepartementet
att, därest man skulle tänka på det som ett provisorium
för de minderåriga förbrytarna, åtskilliga skäl kunde riktas mot förläggande
till denna plats. Dels vore jordbruket för litet, dels belägenheten
för isolerad, och slutligen kunde man under närmaste tiden icke
åstadkomma ett så stort antal platser, som erfordrades. Jag vill först
anmärka, att utskottsmajoriteten icke velat påstå, att provisoriska
anordningar för de minderåriga förbrytarna just borde vidtagas vid
Salbohed därför att utskottsmajoriteten icke haft tillfälle att undersöka
lämpligheten härav, men det kan erinras i jordbruksavseende,
att vid Salbohed finnes 100 - tunnland odlad jord jämte ytterligare
tillgång av 100 tunnland odlingsbar jord, och att sålunda utrymmet
är tillräckligt åtminstone för det jordbruk, som under ett provisorium
lämpligen kan skötas med det antal elever, som här är i fråga.
Redan nu uppdela sig dessa elever i fråga om sin verksamhet på Bona
ungefär till halva antalet på jordbruket och andra halvan till utförande
av andra yrkesgöromål. Om man räknar med samma fördelning
vid Salbohed, skulle, såvitt jag förstår, jordbruket där vara
tillräckligt i förhållande till det antal unga förbrytare, som det är
meningen att provisoriskt förlägga till en ny anstalt, och särskilt när
där är tillfälle i så stor utsträckning, som verkligen är fallet, till odlingsmöjligheter.
Men som sagt, det är en annan fråga, som man får
taga upp till prövning, när det gäller att fastställa detta provisorium.

Herr statsrådet hänvisar till, att propositionen bär vittne om
att regeringen tagit i övervägande alla de möjligheter, som erbjudit
sig. Därmed förhåller det sig så, att det synes som om hela denna
fråga egendomligt nog icke kommit upp till prövning förr än just
innevarande år. Trots att under en följd av år tendensen, att de unga
förbrytarnas antal ökas starkt, har i allt fall förut icke några väsentliga
åtgärder vidtagits för att skaffa ökat vårdutrymme. Nu i år,

Anslag till
tvångsupp fast
rån åt minderåriga
man
liga förbrytar
in. m.
(Forte.

Nr 53. 16

Torsdagen den 13 juni, f. m.

Anslag till sedan riksdagen sammanträtt, började man fråga sig själv, vad som
tvångwppfost’ g^ujie göras, och man kastade sig därvid på att undersöka, såvitt jag
“‘"Tan- kan f örtså de alternativ, som rent tillfälligt erbjöde sig. Men något
tiga förbrytare intryck av, att man vidtagit en allmän undersökning om vilka provins.
m. sorier, som skulle kunna tänkas, far man icke av den föreliggande
(Torts.) propositionen, utan som sagt, man bär undersökt de fall, som kommit
upp mera tillfälligtvis, och ställt riksdagen inför ett av dessa
fall och säger, detta skall riksdagen vara så god och acceptera, ehuru
det är bristfälligt och förenat med ytterst störa olägenheter, eller
också får riksdagen bära ansvaret för, att de unga förbrytarna icke
få anstaltsvård i den omfattning, som är nödvändig. Jag tror icke
att, om man ser Kungl. Maj:t som en enhet underben följd av år, man
kan säga att denna fråga blivit förberedd pa sadant sätt, att man
bör från riksdagens sida. vitsorda, att man gjort allt som varit möjligt
för att tillfredsställande lösa denna fråga.

På grund av vad jag anfört, och då det är min bestämda uppfattning,
att ett bifall till Kungl. Maj :ts_ förslag icke skulle på ett
lyckligt sätt lösa frågan om en provisorisk anordning för minderåriga
förbrytare, men desorganisera och i klar strid mot riksdagens
tidigare mening åstadkomma en försämring och ett försvårande av
anstaltsvård en på ett helt annat område, och då jag slutligen har
den bestämda övertygelsen, att detta provisorium i fortsättningen kommer
att visa sig vara oekonomiskt och ineffektivt, tillåter jag mig,
herr talman, att yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Ekelund: Herr greve och talman, mina herrar! Statsrådet
och chefen för justitiedepartementet har ju lämnat en så ingående
utredning rörande denna frågas läge, så att _ det är egentligen
icke mycket att tillägga, men på grund av åtskilliga uttalanden,
som av den siste ärade talaren gjordes, skall jag be att få yttra
några ord.

Herr Ekman började med att erinra, att det är ungefär samma
förhållande nu rådande beträffande Bonaanstalten, som har till uppgift
att bereda vård och uppfostran åt minderåriga manliga förbrytare,
som det rådde vid det tillfälle, då den s. k. interneringslagen
för alkoholister av riksdagen antogs. Denna lag kunde icke
genast sättas i funktion på grund av bristande anstaltsplatser. Det
var nödvändigt att först anskaffa sådana, innan alkoholister kunde
interneras på behörigt sätt. Nu kan man säga, att det i viss mån
råder liknande brist på utrymme för våra minderåriga manliga
förbrytare, som blivit av domstol dömda till tvangsuppfostran. Av
den av statsrådet lämnade redogörelsen framgår det, att det fattas
platser för cirka ett 100-tal. Yad det innebär, att det fattas platser
för cirka ett 100-tal säger sig självt. Det medför, att i de fall, då
domstol skulle vilja döma till tvångsuppfostran i stället för till straffarbete
eller fängelse, men det .saknas anstaltsplatser, lagen icke kan
träda i funktion, eller också måste domstolen döma på annat sätt
d. v. s. tillämpa fängelse- eller sträffarbetesstraff i stället för tvångsuppfostran,
och det kan man ju säga icke är i överensstämmelse med

Torsdagen den 13 juni, f. m.

17 Nr 58.

deri av Kungl. Ma,j:t och riksdagen antagna lagen om tvångsuppfostran.
Man kan ,ju säga, att vid sådant förhållande befinner sig
saken rent av i ett nödläge. På ett eller annat sätt måste felande anstaltsplatser
anskaffas. Av propositionen framgår med önskvärd
tydlighet, att en hel del undersökningar och utredningsarbeten har
för detta ändamål vidtagits. Man har haft åtskilliga förslag uppe,
vilka ha blivit undersökta synnerligen grundligt, så vitt jag kan
förstå, men resultatet av alla dessa undersökningsarbeten är, att
Kungl. Maj:t stannat vid alt föreslå riksdagen att till en uppfostringsanstalt
provisoriskt anordna den till alkoholistanstalt för internering
av alkoholister avsedda Venngarnsanstalten. Det kan icke bestridas,
att det är föga tilltalande att bryta utav den verksamhet vid
en viss anstalt, för vilken denna anstalt är avsedd och har blivit
inrättad. Men å andra sidan kan det ges förhållanden, som berättiga
till en sådan åtgärd, och det synes mig verkligen, att sådana förhållanden
ha inträtt. Enligt vad statsrådet nämnde, och som jag
också från annat håll fått bekräftelse på, förhåller det sig så, att
för dagen finns det icke flera än 34 alkoholister internerade vid Venngarn.
Av dessa anser anstaltens föreståndare, att cirka ett 10-tal är
i behov av den vård, som en stål sanstalt är ägnad att giva, men de
övriga, cirka 24 personerna kunde mycket väl vårdas på en s. k.
erkänd alkoholistanstalt. Vid det förhållandet att Venngarnsanstalten
icke med nödvändighet skulle behöva tagas i anspråk för flera
än ett 10-tal alkoholister, synes det väl egendomligt, för att icke
säga rent av orimligt, att en anstalt, som är upprättad för mottagande
av ett 100-tal patienter skall upprätthållas för ett så litet antal
som ett 10-tal, under det denna anstalt kan på ett mycket bättre
och fördelaktigare sätt utnyttjas för ett annat statsändamål. Då
framställer sig, såvitt jag förstår, den frågan: vilket statsändamål
är viktigast att tillgodose av dessa, antingen behovet av anstaltsvård
för minderåriga förbrytare till ett 100-tal eller behovet av
anstaltsvård för ett 10-tal, visserligen farliga alkoholister. Jag har
den uppfattningen, att svaret härvidlag är mycket lätt att giva. Herr
statsrådet påpekade själv, och jag instämmer till fullo med honom
däri, att omhändertagandet av detta 100-tal minderåriga manliga förbrytare
är ett ofantigt mycket större intresse, än det — visserligen
också statsintresse, som ligger i omhändertagandet och vårdandet å
en statsanstalt av ett 10-tal patienter. De där ungdomarna befinna
sig i en ålder mellan 15 och 18 år, och såsom statsrådet
påpekade, föreligger det en mycket gynnsam statistik beträffande
resultaten av tvångsuppfostran, som kan meddelas dem på
Bona. Det är cirka 70—80 % bland dem. som kunna genom
uppfostran återförvärvas till samhället och till samhällsnyttiga
medlemmar. Det är väl ett synnerligen viktigt intresse, som
här föreligger att tillvarataga, under det att jag knappast har den
tron, att man lyckas så synnerligen bra med det mål, som man satt
sig före med vården av alkoholister, på annat sätt än att man tar
dem om hand och förhindrar dem att bringa andra skada. Det synes
mig vara den huvudsakligaste och viktigaste uppgiften, ty jag har
icke den idealiska uppfattningen, att jag tror. att det verkligen går
Första kammarens protokoll 1918. Nr 53. 2

Anslag till
tv ting supp! o strån
åt minderåriga
manliga
förbrytare
in. m.

(Forts.''

Torsdagen den 13 juni, f. m.

Nr 53.

Anslag till
t vång suppfostran
åt minderåriga
manliga
förbrytare
in. m.

(Forte.)

18

att vinna något varaktigt och synnerligen gott resultat i fråga om
dem, men å andra sidan, staten har ju erkänt detta som ett statsintresse,
och då skall det fullföljas och tillgodoses. Hem detta tall
behöver icke detta statsintresse förbises eller lämnas åsido. I propositionen
föreslås, att den stat sanst alt, som nu är inrymd vid Venngarn,
skulle överflyttas till Salbohed, och enligt den utredning, som
är lämnad i propositionen, låter detta sig synnerligen väl gorå. Där
finnes ju redan en s. k. erkänd anstalt, som är förpliktad att mottaga
även sådana svårhanterliga alkoholister, och det finnes intet
hinder att till Salbohed överflytta, åtminstone provisoriskt, det vid
Venngarn mrvmda antalet alkoholister, utan detta later sig mycket
väl göra, och" det kan låta sig göra för en ytterst billig penning.
Då kan jag icke finna annat, än att det är synnerligen viktigt, att
man söker ordna denna fråga. Särskilt för astadkommande av anetaltsplatser
för de unga förbrytarna är det .av högsta nöd, att vad
som skall göras måtte göras genast, för att icke rent ödesdigra förhållanden
skola behöva inträffa.

Ja, det skulle ju kunna vara åtskilligt att tillägga, men jagskall
endast fästa mig vid ett par omständigheter, som herr Ekman
särskilt påpekat. Herr Ekman framhöll att Venngarnsanstalten såsom
tvångsuppf ostringsanstalt skulle komma att lida av en hel del
olägenheter. Bland annat fanns det icke tillfälle att meddela de
unga skolundervisning, men jag tror, att den uppgiften grundar sig
på missuppfattning. I de stora lokalerna, som finnas på Venngarn,
är det sannerligen icke brist på utrymme för skolsalar. Det finnes
gott tillfälle att inreda sådana, och i propositionen finnes intaget ett
förslag om anskaffande av behövliga lärarkrafter, så att den frågan
har man tänkt på och den låter mycket väl ordna sig. Så framhöll herr
Ekman, att vid Venngarn skulle man få lov att avvika från det
sätt för de unga förbrytarnas vård, som tillämpas vid Bona. där
deras sovplatser äro anordnade enligt det sa kallade boxsystemet
d. v. s. att envar av eleverna har sin särskilda sovplats i eu s. k.
box, och att förhållandet vid Venngarn icke kunde erbjuda tillämpning
av samma system. Då ber jag med anledning av herr Ekmans
uttalande att få meddela, att i Venngarn finnes det ett 15-tal enkeb
rum, som mycket väl skulle kunna anordnas för samma ändamål
som dessa boxar vid Bona. Därtill kommer, att det varit förslag
uppe att göra försök med att låta ett mindre antal elever bo i samma
rum, naturligtvis under vederbörlig uppsikt och kontroll. Man
tänker sig, att i vissa fall skulle det vara lämpligt att icke hålla
dem alla så strängt avskilda från varandra under sovtiden som det
sker och tillämpas vid Bona, utan man borde med de bättre ibland
dem göra försök att låta dem i vissa fall bo tillsammans. Och ett
sådant försök skulle synnerligen väl kunna tillämpas vid Venngarn.
Jag tror, att de av herr Ekman påpekade olägenheterna ha ganska
litet att betyda. Jag tycker, att alla skäl tala för bifall till den
kungl. propositionen, utan vilket jag tror, att det blir mycket svårt
att kunna ordna denna fråga. Statsutskottet har visserligen föreslagit,
att det skulle ställas till Kungl. Maj ds förfogande ett belopp

Torsdagen den 13 juni, f. ni.

19 Nr 53.

av 200,000 kronor för att av Kungl. Maj:t användas för ordnande
av denna sak. .Ta, hade denna sak kunnat hjälpas med blott penningar,
hade Kungl. Maj :t nog kunnat, hitta på att begära medel
av riksdagen; men det har Kungl. Maj:t icke gjort, utan Kung].
Maj:t har föreslagit detta såsom ett effektivt sätt, och jag tror, att
det är det enda riktiga.

Jag ber, herr greve och talman, att få yrka bifall till den av
mig m. fl. avgivna reservationen.

Herr von K och: Herr talman! Den föregående ärade talaren
framhöll, att om man jämförde statsintresset att taga hand om de
yngre manliga förbrytarna, vården av dem, och vården av alkoholister,
så tala alla skäl för, att man i främsta rummet borde tänka
på de unga. Och detta vill jag giva honom rätt i. Även jag har den
uppfattningen, att det är ett oerhört stort statsintresse, som imåste
tillgodoses i detta avseende. Jag tror, att man måste erkänna, att det
redan är åtskilligt gjort i detta avseende i vårt land under de senare
åren —• och även utskottet har visat sig behjärta denna sak, då det
föreslagit, att det skulle ställas 200,000 kronor till Kungl. Maj:ts
förfogande för att vidtaga åtgärder för de unga brottslingarnas lämpliga
vård.

Jag tillåter mig dock hemställa till den ärade talaren: är det ej
ändå skäl, att man beaktar, att det finnes andra viktiga vårdintressen,
som också måste tillgodoses? Ur denna synpunkt anhåller jag om
kammarens intresse för alkoholistvården. Jag ber att få erinra om,
att det dröjde ungefär 30 år från första uppslaget därtill, innan vi
fingo någon sorts alkoholistlagstiftning till stånd här i landet. Mellan
den första motionen i fråga om alkoholistvård och riksdagens beslut
år 1913 ligger det nämligen 30 år. Kär man så äntligen fick
denna lag antagen, så visade det sig genast, att det var omöjligt att
kunna tillämpa den, om man ej hade en tillfredsställande statsanstalt,
till sitt förfogande, där framför allt de farliga alkoholisterna, de som
förstöra hemlivet, som göra livet odrägligt för hustru och barn, kunde
omhändertagas. På grund härav fick man vänta hela tre år innan
alkoholistlagen kunde träda i kraft. Det dröjde nämligen tre
år innan den nya statsanstalten Venngarn kunde bliva färdig.” Efter
de tre aren började man sa att tillämpa den nya lagstiftningen och
ett livligt intresse för densamma förspordes. Kommunerna började
pa att tillsätta nykterhetsnämndér och sökte befria hemmen från de
besvärliga alkoholisterna, och i detta vårdarbete intog och intager
allt fortfarande Venngarn det mest framträdande rummet. Jag
överdriver ej, om jag säger — jag tillhör ej själv ledningen av Venngarn,
men jag har personligen i egenskap av ordförande i Stockholms
nykterhetsnämnd haft tillfälle att studera den frågan — att Vennfjarn
för närvarande är hörnpelaren i hela detta arbete för alkoholisterna.
Det är ej minst beroende på, att man fått en synnerligen duglig
och lämplig föreståndare på denna plats, som har med verkligt
personligt nit och intresse ägnat sig åt denna sak. Nu är det, som
herrarna se, enligt reservanternas förslag meningen, att lian skulle

Anslag till
tv ting suppfostran
åt minderåriga
manliga
förbrytare
m. in.

(Forts.)

Nr ÖB.

Anslag till
tvång suppfostran
åt minderåriga
man
liga förbrytare
m. m.

(Forts.)

20 Torsdagen den 13 juni, f. m.

övergå till ungdomsvården och det ligger i öppen dag, vilken förlust
detta innebär för alkolistvården. Den föregående talaren nämnde
något om att resultatet kanske ej var så särskilt lysande vid denna
anstalt eller över huvud taget ifråga om alkoholistvården. Jag vet
dock ej, vilka uppgifter han i detta avseende stöder sig på. Såväl
erfarenheterna från utlandet som här ifrån landet visa ganska göda
resultat. Om Yenngarn kan man ännu ej med bestämdhet yttra
sig, då denna anstalt så kort tid varit i bruk, men såvitt jag kunnat
finna har den alldeles sällsynta möjligheter att kunna återföra alkoholister
till ett nyktert liv, och de fall, som jag i egenskap av nykterlietsnämndens
ordförande i Stockholm har haft tillfälle att följa
härstädes, ha varit överraskande göda. Nu förklarar man dock med
ens, att denna förstklassiga anstalt, vilken jag isom sagt anser vara
en hörnpelare för hela detta arbete, bör användas för annat ändamål,
och i stället skulle vi få en provisorisk anstalt på Salbohed,
som endast skulle rymma 35 patienter. De, som känna till förhållandena,
däribland Salboheds nuvarande föreståndare, kunna icke
godkänna denna anstalt som någon för framtiden tillfredsställande
anstalt, utan anse den endast vara en nödfallsanstalt för en kortare
tid. Det måste väl ändå erkännas, att de, som arbeta på det här
området och sökt bygga upp alkoholistvården tillfredsställande, ha
anledning att känna sig missmodiga under sådana förhållanden. Nu
sade visserligen den föregående ärade talaren, att det läte sig mycket
väl gorå att inrätta en anstalt på Salbohed, och justitieministern
nämnde något skämtsamt om, att där gicsk endast åtta stycken
gamla gubbar, men ändå fanns det en stor personal för att se till
dem. Jag undrar, om den föregående ärade talaren studerat saken
på ort och ställe och närmare tagit del av förhållandena? Jag vill
nämna, att de sakkunniga myndigheterna, som yttrat sig i denna
fråga -—• dels socialstyrelsen, dels Yenngarnskommissionen och dels
överinspektören Petrén, som är läkare på anstalten — de ha ej kunnat
godkänna förflyttningen till Salbohed, utan ha på det bestämdaste
avstyrkt Kungl. Maj :ts förslag i denna del.

Den föregående ärade talaren nämnde vidare, att det ju vore
något orimligt, att man hade en anstalt på hundra platser, som endast
toge hand om ett tiotal patienter, men jag anser mig vara tvungen
att korrigera den uppgiften i någon mån. Enligt uppgift, som
meddelas i herr Petréns motion, har antalet kvarstående patienter
vid Yenngarn hållit sig tämligen konstant mellan 40 och 50, och
vissa månader har det gått upp ända till närmare 60, och man har
ingen anledning att antaga, att detta antal kommer att minskas.
Nu sade visserligen en föregående talare, att en del av Yenngarns
patienter kunde intaigas på andra anstalter, de som vunnit erkännande
som allmänna anstalter; men vem borgar för. att dessa anstalter
skola komma att fortfarande existera? Yi läsa alltjämt i
tidningarna om, att dylika bliva nedlagda av olika anledningar, icke
minst på grund av de ofantligt dyra kostnader, som nu gorå sig gällande
ifråga om anstaltsvården. Då kan det ju hända, att det snart

To rida ge ii den 13 juni, f. in.

21 Nr 53.

blir brist på platser vid dessa alkoholistanstalter. Och, så som när- Anslag till
mare utvecklas i motionen av herr Petrén, >så är det anledning att två"naTtp^"“!
förmoda, att antalet personer, som bör interneras, under den när- der&riga munin
aste tiden kommer att växa. Det är nämligen så, att ett stort liga förbrytarn
antal av våra städer ännu icke börjat vidtaga åtgärder för att taga m- *»• *
hand om alkoholisterna, ej tillsatt nykterhetsnämnder och ej heller (Forts.)
börjat i någon nämnvärt effektiv mån utöva alkoholistvårdande verksamhet.
Antalet alkoholister som kräva anstaltsvård kommer därför
sannolikt att ökas. Härtill kommer att riksdagen i år beslutat
att skriva och begära en vidgning av hela interneringsinstitutet. Jag
anser därför, att det är mycket antagligt, att vårdbehovet under
den närmaste tiden kommer att ökas, och att därför anstalten Venngarn
kommer att bli behövlig med dess nuvarande platsantal.

Jag ber att få tillägga, att man behöver sannerligen ej underskatta
ungdomsvården och behovet av att åtgärder vidtagas för att bekämpa
brottsligheten bland ungdomen, därför, att man yrkar på
att Venngarn skall få behållas för sitt ursprungliga ändamål. Jag
bär emellertid för min ringa del velat giva riksdagen en möjlighet
■att gå en medelväg i detta avseende. I den motion, som jag väckt,
har jag visserligen med djupt beklagande gått med på förslaget, att
Venngarn skulle tagas från alkolistvården och Salbohed användas
för detta ändamål, men under det bestämda villkor, att på Salbohed
komme till stånd en verkligt tillfredsställande anstalt. Jag hemställde
i detta hänseende om ett bidrag å 97,000 kronor för att göra
det möjligt att isätta Salbohed i stånd att taga emot 60 patienter
genom en ombyggnad av den s. k. baracken varigenom anstalten
.skulle bli i någon mån tillfredsställande. Men endast under denna
förutsättning skulle jag, ehuru med tungt hjärta, vara med om att
alkoholistanstalten förflyttades till Salbohed. Jag tror därför ej, att
man åtminstone mot mig kan rikta den beskyllningen, att jag ej
tillräckligt behjärtat ungdomsvården, då jag nämligen lämnat ett
förslag på, hur man bör gå till väga för att ordna denna sak. Statsutskottet
har emellertid ej lyssnat på mitt förslag; det har ej ens
upptagit frågan till närmare behandling och anser jag under sådana
omständigheter, i likhet med herr Petrén och utskottet, att det är
nödvändigt att bibehålla anstalten Venngarn för sitt ursprungliga,
ändamål. Jag tror. att det förhåller sig så. att om vi gå den väg.
som reservanterna bär föreslå, så sjunker, alkoholistvården ner på
ett lägre plan och det blir svårt att kunna på ett tillfredsställande
sätt uppehålla verksamheten. Då jag har den uppfattningen, att
båda de intressen, som här skola tillgodoses, såväl ungdomsvården
som alkoholistvården, böra och kunna på ett tillfredsställande sätt
tillgodoses från statens sida utan att man bryter ned en organisation,
som man med mycken möda byggt upp och som visat sig fullt tillfredsställande,
så skall jag för min del. herr talman, be att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets
fortsättande kl. 8 på aftonen.

Nr 53. 22

Torsdagen den 13 juni, f. m.

Anslag till
tvång suppfostran
åt minderåriga
manliga
förbrytare
m. in.
(Forts.)

Anslag till
alkoholistvården
m. m

Herr Pers: Herr talman! Sedan underrättelse bär ingått, att
andra kammaren tagit reservationen utan votering kan det ej vara
inyoket att säga om den här saken, men eftersom jag är den ende
bland reservanterna som har legat i nykterhetsarbetet, om jag så får
säga, så skall jag be att få säga, hur jag bär sett den här frågan.

Jag kan livligt förstå den ställning, som de män intagit till
saken, som under många och långa år ha arbetat för en tidsenlig
vård av alkoholisterna, och som med mycken möda har fått Vennga
ros ans tälten till stånd och nu likväl i en hast få se, hurusom denna
anstalt skulle förvandlas till en ungdomsvårdande anstalt. Men jag
har funnit mig i alla fall böra se på realiteterna som de nu föreligga,
och då framträder ju å ena sidan det minskade behovet av alkoholistvård
och å andra sidan det ytterligt ökade behovet av vård för
ungdomar. Jag vill säga, att de anmärkningar, som bär ha riktats
mot möjligheten att få Yenngarn till en ungdomsanstalt, ej ha gjort
någon verkan på mig. Jag tror, att den gamla kungsgården kunnat
användas som en synnerligen god ungdomsvårdanstalt, men jag vill
säga, att Salbohed i det fallet är långt sämre lottat, och jag vill begagna
tillfället att säga, att när nu regeringen går att anordna en
anstalt på Salbohed, så är det synnerligen’ önskvärt, att den — alldeles
i den riktning, som herr von Koch har yttrat — blir väl utrustad.
Det är nämligen så, att ortsbefolkningen där ej varit synnerligen
trakterad av, att alkoholistanstalten har legat där. Den har
haft åtskilligt besvär av den, och det är som sagt var, även ur den
synpunkten nödvändigt att, när staten får ett närmare ansvar för
anstalten på Salbohed, denna ordnas så, att den blir väl utrustad
och kan tjäna sitt ändamål. Ja, det kan ej heller vara någon god
hushållning att upprätthålla Venngarnsanstalten när den icke är belagd
med mer än ungefär en tredjedel, och för mig är det skälet för
övrigt alldeles avgörande, att de unga ha livet för sig och man kan
upprätta en mycket stor del av dem, under det att alkoholisterna
dock i mer eller mindre mån äro invalider för livet. Jag vill nu
ej, att de skola få det sämre för det, men jag tror, att när den allmänna
meningen nu en gång kommit till insikt om, att även alkoholisterna
böra ha vård, så är ej risken att göra denna förändring
så stor, utan det skall nog kunna ordnas så, att båda dessa grupper
bli tillfredsställande tillgodosedda. Jag anhåller, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen.

Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes enligt
därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad
utskottet i föreliggande utlåtande hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den vid utlåtandet fogade reservationen;
och förklarades den senare propositionen vara med övervägande
ja besvarad.

Föredrogs, ånyo statsutskottets utlåtande nr 225, i anledning av
Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under punkt 70 av sjätte
huvudtiteln gjorda framställning om anvisande av medel till bestri -

23 Nr 58.

Torsdagen den 13 juni, f. in.

elände av kostnader för alkoholistvården m. in. jämte i ämnet väokta
motioner.

I detta utlåtande hade utskottet på anförda grunder hemställt,
att riksdagen måtte i anledning av Kungl. Maj :ts förevarande i
statsverkspropositionen gjorda framställning och en av herr. Ingvar -son väckt motion samt med avslag å eu av herr Petrén avgiven motion: I.

på extra stat för år 1919 anvisa:

a) ett förslagsanslag, högst, 26,500 kronor till avlöningar och

vikariatsersättningar åt tjänstemän vid statens vårdanstalt a venngarn
för alkoholister, .

b) ett förslagsanslag av 63,725 kronor såsom bidrag till driftkostnaderna
i övrigt för samma anstalt,

c) ett förslagsanslag av 100,000 kronor såsom bidrag till erkända
och enskilda alkoholistanstalters driftkostnader,

d) ett förslagsanslag av 17,000 kronor till bestridande av statens

kostnader för farliga alkoholister, handräckning, läkarutlåtanden,
vittnesersättningar m. m. o

e) ett reservationsanslag av 10,000 kronor såsom bidrag till anordnande
av erkända alkoholistanstalter,

f) ett förslagsanslag, högst, 3,600 kronor till sakkunnigt biträde
lios socialstyrelsen för ärenden rörande alkoholistvarden,

eller sålunda till bestridande av kostnader för alkoholistvården
tillhopa 220,825 kronor,

II. medgiva, att jord som stode under kronans omedelbara disposition
eller som tillhörde någon av de under bruk och bergverk för
nödigt skogsfång upplåtna allmänningar eller någon
mänstyrelsens försorg utarrenderade kronoegendomar, vilka icke upplåtits
till förenade mötespassevolanskassornas fond, stuterierna eller
Vadstena krigsmanshusfond, finge, efter av Kungl. Maj:t i värjo särsärskilt
fall verkställd prövning, utan särskild ersättning till kronan
på de villkor i övrigt, Kungl. Maj :t kunde finna skäligt bestämma,
upplåtas till landsting, kommun, förening, stiftelse eller annan för
anordnande av allmän alkoholistanstalt.

Enligt en vid utlåtandet fogad reservation hade herrar O. M.
Strömberg, G. M. H. Ekelund, J. Nilsson, II. F. Lamm, J. L. Widell,
A. Pers, greve N. F. Pos se, N. Åkesson, II. Andersson i Skivarp
och G. Odqvist ansett, att utskottets utlåtande bort hava viss i
reservationen angiven lydelse och att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte

I. på extra stat för år 1919 anvisa :

a) ett förslagsanslag av 100,000 kronor såsom bidrag till erkända
och enskilda alkoholistanstalters driftkostnader,

b) ett förslagsanslag av 17,000 kronor till bestridande av statens
kostnader för farliga alkoholister, handräckning, läkarutlåtanden,
vittnesersättningar m. m.,

Anslag till
alkoholistvården
m. ro

(Fortå.)

Xr 53.

24

Torsdagen den 13 juni, f. m.

Anslag till
alkoholistvården
in. in.

(Forts.)

Anslag till
fångvården
>n. m.

c) ett reservationsanslag av 10,000 kronor såsom bidrag till anordnande
av erkända alkoholistanstalter,

d) ett förslagsanslag, högst 3,600 kronor, till sakkunnigt biträde
hos socialstyrelsen för ärenden rörande alkoholistvården,

eller sålunda till bestridande av kostnader för alkoholistvården
tillhopa 220,825 kronor,

II. medgiva, att jord, som stode under kronans omedelbara disposition
eller som tillhörde någon av de under bruk och bergverk för
nödigt skogsfång upplåtna allmänningar eller någon av de genom domänstyrelsens
försorg utarrenderade kronoegendomar, vilka icke upplåtits
till förenade mötespassevolanskassornas fond, stuterierna eller
Vadstena krigsmanhusfond, finge efter av Kungl. Maj:t i varje särskilt
fall verkställd prövning, utan särskild ersättning till kronan
på de villkor i övrigt, Kungl. Maj:t kunde finna skäligt bestämma,
upplåtas till landsting, kommun, förening, stiftelse eller annan för
anordnande av allmän alkoholistanstalt.

Herr W i d e 11: Med hänsyn till kammarens beslut i föregående
ärende ber jag att få yrka bifall till den vid detta betänkande fogade
reservationen.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att i avseende på det under behandling varande utlåtandet
annat yrkande ej förekommit än av herr Widell, akt kammaren
skulle antaga det förslag, som innefattades i den vid utlåtandet
fogade reservationen.

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till vad utskottet
i föreliggande utlåtande hemställt samt vidare på bifall till herr Widells
yrkande; och förklarades den senare propositionen vara med
övervägande ja besvarad.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 226, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition om beviljande av anslag till fångvården
och statens arbetsanstalter m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Utskottet hade i nu föredragna utlåtande på åberopade grunder
hemställt, att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förevarande
proposition och med avslag å särskilda av herrar Eant och
Leander i ämnet väckta motioner,

a) medgiva, att den för fångvårdsstaten gällande ordinarie staten
finge från och med år 1919 undergå vissa angivna ändringar;

b) föreskriva, att för tillträde till det ytterligare ålderstillägg,
som, enligt vad under a) nämnts, kunde tillkomma förut omförmälda
pastorer, skulle gälla enahanda villkor, som vore stadgade för tillträde
till redan medgivet ålderstillägg;

c) vidtaga följande ändringar med avseende å här nedan nämnda

Torsdagen den 13 juni, f. in. 2f>

i riksstaten under andra huvudtiteln upptagna ordinarie anslag, nämligen isänka

bestämda anslaget till fångars vård ocli underhåll från
dess nuvarande belopp 981,600 kronor med 115,850 kronor till
865,750 kronor,

höja förslagsanslaget till fångars vård och underhåll från dess
nuvarande belopp 1,600,000 kronor med 1,000,000 kronor till 2,600,000
kronor,

sänka förslagsanslaget till ålderstillägg till en del vid fångvårdsstyrelsen
och fångvården anställda ämbets- och tjänstemän från dess
nuvarande belopp 86,000 kronor med 11,000 kronor till 75,000 kronor
samt

höja allmänna förslagsanslaget till ålderstillägg från dess nuvarande
belopp 80,000 kronor med 15,000 kronor till 95,000 kronor;

d) godkänna framlagt förslag till ordinarie avlöningsstat för
statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö, att tillämpas från och med år
1919;

e) godkänna framlagt förslag till ordinarie avlöningsstat för statens
tvångsarbetsanstalt i Landskrona, att tillämpas från och med år
1919;

- f) godkänna de av departementschefen föreslagna villkoren och
bestämmelserna för åtnjutande av de med ordinarie befattning i förenämnda
stater upptagna avlöningsförmåner;

g) förklara, att en var, som med eller efter ingången av år 1919
tillträdde sådan ordinarie befattning, skulle vara pliktig att underkasta
sig förenämnda villkor och bestämmelser;

h) medgiva,

att i de för åtnjutande av de enligt den från och med år 1911
gällande staten för fångvårdsstaten med ordinarie befattning vid
samma stat förenade avlöningsförmåner stadgade villkor och bestämmelser
vidtoges den ändring, att den nu gällande bestämmelsen om
beloppet av hyresstegring och vedanslag erhölle följande ändrade lydelse
: »att beloppet av hyresersättning och vedanslag skall bestämmas
efter de i orten gällande hyror och pris å ved, dock med iakttagande,
vad tjänstemännnen av lägre grad angår, att vedanslag må utgå för inköp
av högst 8 kubikmeter björkved och 7 kubikmeter barrved»,

att såsom tillägg till samma villkor och bestämmelser finge förordnas,
att innehavare av ordinarie befattning vid fångvårdsstaten
finge i fråga om ålderstillägg räkna sig till godo tid, varunder han
innehaft motsvarande eller jämförlig befattning vid någon av statens
tvångsarbetsanstalter, samt

att såsom tillägg till de för åtnjutande av avlöningsförmåner enligt
den för statens uppfostringsanstalt å Bona från och med år 1918
gällande avlöningsstaten finge förordnas, att innehavare av befattning
vid sistnämnda anstalt finge i fråga om ålderstillägg räkna sig
till godo tid, varunder han innehaft motsvarande eller jämförlig befattning
vid någon av statens tvångsarbetsanstalter;

Nr 53.

Anslag till
Jångvfirden
in. in.
(Forte.)

Nr 58.

Anslag till
fångvården
in. m.
(Forts.)

26 Torsdagen den 13 juni, f. m.

i) från och med år 1919 i riksstaten under andra huvudtiteln uppföra
följande ordinarie anslag, nämligen

till statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö
ett bestämt anslag å 81,050 kronor och
ett förslagsanslag å 114,000 kronor samt
till statens tvångsarbetsanstalt i Landskrona
ett bestämt anslag å 36,400 kronor och
ett förslagsanslag å 80,000 kronor;

j) under andra huvudtiteln å extra stat för år 1919 bevilja till
bestridande av arvode åt en inspektör över statens tvångsarbetsanstalter
ett förslagsanslag, högst 2,000 kronor.

Reservation hade anförts av herrar O. M. Strömberg, G. M. H.
Ekelund, J. Nilsson, O. Bergqvist och J. L. Widell, greve N. F. Posse
samt herrar N. Åkesson och II. Andersson i Skivarp, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort hava viss angiven lydelse och att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts
förevarande proposition och den av herr Fant väckta motionen samt
med avslag å herr Leanders motion,

a) medgiva, att den för fångvårdsstaten gällande ordinarie staten
finge från och med år 1919 undergå följande ändringar nämligen

att tvångsarbetsanstalten i Karlskrona och tvångsarbetsanstalten
i Norrköping tillsvidare i staten upptoges under beteckningarna centralfängelset
i Karlskrona och central fängelset i Norrköping,

att straffängelset i Mariestad i staten upptoges under beteckning
centralfängelset i Mariestad,

att de i avlöningsstaterna för oentralf ängel serna å Långholmen,
i Malmö, å Härlanda och i Härnösand samt sträf fängelset i Uppsala
uppförda skollärarna upptoges under beteckning lärare samt den i
avlöningsstaten för centralfängelset i Växjö uppförda skollärarinnan
upptoges under beteckningen lärarinna,

att avlöningen till en var av assistenterna vid centralfängelserna
i Malmö, å Härlanda, i Härnösand och i Mariestad höjdes till
1,900 kronor lön och 1,100 kronor tjänstgöringspenningar eller tillhopa
3,000 kronor jämte två ålderstillägg till lönen, vartdera å 400
kronor, efter fem och tio års tjänstgöring,

att för en var av förste pastor och andre pastor vid centralfängelset
å Långholmen, pastorer vid centralfängelserna i Malmö, å
Härlanda, i Härnösand, i Karlskrona och i Norrköping upptoges ett
andra ålderstillägg å 500 kronor å den del av arvodet, som motsvarade
lön, att utgå efter tio års fortsatt innehavande av pastorstjänst i
samma lönegrad, samt

att de en var av lärarna vid centralfängelserna å Lånholmen, i
Malmö, å Härlanda och i Härnösand samt straffängelset i Uppsala
tillkommande två ålderstillägg upptoges ett vart till ett från 200 kronor
till 400 kronor förhöjt belopp,

b) föreskriva, att för tillträde till det ytterligare ålderstillägg,
som, enligt vad förut nämnts, kunde tillkomma förut omförmälda

Torsdagen den 13 juni, f. m.

27 Nr 58.

pastorer, skulle gälla enahanda villkor, som vore stadgade för tillträde
till redan medgivet ålder,stillägg;

c) vidtaga följande ändringar med avseende å här nedan nämnda
i riksstaten under andra huvudtiteln upptagna ordinarie anslag, nämligen höja

bestämda anslaget till fångars vård och underhåll från dess
nuvarande belopp 981,600 kronor med 1,600 kronor till 988,200
kronor,

höja förslagsanslaget till fångars vård och underhåll från dess
nuvarande belopp 1,600,000 kronor med 1,200,000 till 2,800,000
kronor,

höja allmänna förslagsanslaget till ålderstillägg från dess nuvarande
belopp 80,000 kronor med 5,000 kronor till 85,000 kronor; samt

d) upptaga förslagsanslaget till ålderstillägg till en del vid fångvårdsstyrelsen
och fångvården anställda ämbets- och tjänstemän med
oförändrat belopp eller 86,000 kronor.

Herr Fant: Herr greve och talman! Den massa propositioner,
som Kungl. Maj:ts regering under senaste delen av riksdagen överhopat
oss med, har så forcerat riksdagsarbetet, att kamrarnas ledamöter
nu ej ens nödtorftigt kunna medhinna att ögna igenom de i
dagarna inströmmande massorna av utskottsbetänkanden. Om nu,
såsom här i detta speciella fall föreligger, motionsvis en tämligen
ingående kritik av ett enligt mitt och mångas förmenande i en organisationsfråga
något omoget regeringsförslag framlagts, och utskottet
under förhållandenas högtryck, i brådskan lätt förklarligt
förresten, blott hänvisar till denna motion utan att närmare redogöra
för de skal, motionären anfört — om så är, så må man förlåta
det stora flertalet av riksdagens ledamöter, de dock beslutande,
om de stå tämligen främmande för vad saken verkligen gäller. .

Såsom kanske något sakkunnig i den nu föreliggande frågan
och som motionär ber jag att få taga kammarens tid något i anspråk,
även för att delvis meddela, varpå jag i min motion stöder mitt
avslagsyrkande vidkommande den ifrågasatta organisationsförändringen,
tvångsarbetsanstalternas frånskiljande från fångvårdsförvaltningen.

Att jag för min del syftar därhän, att behandlingen av samhällets
olycksbarn, äldre såväl som yngre urspårade individer, bör
erhålla en så tillfredsställande form som möjligt, och att denna behandling
ständigt bör ledas av ett förbättringssträvande, borde väl
ingen i denna kammare kunna betvivla.

Vid omsättningen i praktiken av dessa grundläggande strävanden
händer det emellertid ej så sällan, att en besvikelse inträffar.
En omogen reform, om än aldrig så välmenande och i viss mån teoretiskt
tilltalande, kan lätt medföra en sådan besvikelse. Och jag
fruktar, att vi här stå inför en sådan fara, särskilt — jag ber att
få betona det — i dessa kristider med en påtaglig samhällisfårlig
inverkan på lättjefulla och lösaktiga individer och en fruktanvärt
växande kriminalitet.

Anslag till
fångvården
77». in.

(Forts.)

Nr 58.

Anslag till
fting vår den
in. in.

''Forte.)

28 Torsdagen den 13 juni, f. in.

Jag vill då först stryka under, vad också de åtta reservanterna
inom utskottet framhållit, nämligen att huvudsyftet med hela den
här föreslagna omläggningen synes vara ett led i en reformering
fortast möjligt av förfarandet mot de yrkesprostituerade kvinnorna.
Att redan nu i en givetvis oerfaren överlednings händer helt lägga
om den statliga, samhällsskyddande och pedagogiska omvårdnaden
om dessa i de flesta fall mycket svårhanterliga och opålitliga kvinnor
synes mig vara en förhastad åtgärd, som staten bittert kan få
ångra. En tredjedel av dem har ju förut undergått straffarbete i
sträf fängelser.

Men om den föreslagna omläggningen, såvitt den avser den
kvinnliga tvångsarbetsanstalten, kan anses vara mindre samhällsvådlig
— den är ju dock, på skal som jag tillåtit mig anföra, alldeles
onödigt förhastad, och detta så mycket mer som man inte
ens vet, om hela tvångsarhetsinstitutet kommer att ingå i en blivande
löisdriverilagstiftning ■—• så nödgas jag beteckna Svartsjöanstaltens,
den manliga tvångsarbetsanstaltens utbrytning, såsom åtminstone
för det närvarande i högsta måtto äventyrlig. Man. bär
pekat på och jämfört förhållandena vid Bona, statens uppfostringsanstalt
för minderåriga förbrytare, vilken anstalt lyder under en
oavlönad styrelse direkt sorterande under justitiedepartementet. Ja,
såsom ledamot av 1896 års tvångsuppfostringskommitté var jag med
om den sålunda föreslagna organisationen av denna anstalt. Men lika
övertygad som jag då var och fortfarande är om att fångvården
ej bör ha något att göra och skaffa med dessa yngre lagöverträdare,
vilka enligt kommitténs uttryckliga antydan borde stå på barnets
ståndpunkt för att bli föremål för denna fostrande internering, lika
viss är jag om, att det med nuvarande lagstiftning och vidkommande
de något äldre och i de flesta fall mera förhärdade alumner, som det
här gäller, är mycket äventyrligt att skilja deras behandling från
fångvårdsstyrelsens överledning.

Vad är det då för individer det här gäller? Jo, de ha i stor
omfattning förut förövat grova brott. Av de i tvångsarbetsanstalterna
intagna män vid utgången av åren 1911—1915 — den senaste
femårsperioden, för vilken en officiell statistik föreligger — ha ej
mindre än 56 % förut undergått straffarbete. Ett stort antal äro
vane- eller yrkesförbrytare, som ömsevis äro intagna i fängelserna
och ömsevis i tvångsarbetsanstalterna. Vidare har man där en del
ostraffade, just ej så angenäma individer såsom soutenörer, falskspelare,
s. k. bondfångare. Det går ej an att behandla dessa individer
med silkesvantar; och nog borde väl fångvårdsstyrelsen vara
bäst skickad att handhava och kontrollera — ty även van kontroll
behövs — de stränga disciplinmedel, utan vilka det ofta nog är
omöjligt att hålla de ifrågavarande urspårade männen till ordning.
Jag har utöver vad den tillgängliga statistiken utvisat, sökt genom
fångvårdsstyrelsen få reda på något mer om de till tvångsarbete
dömda svartsjöinternerades antecedentia och då funnit, att av de år
1916 nyintagna manliga tvångsarbetarna, tillhopa 312, hade 166
förut undergått straffarbete och 82 visserligen icke straffarbete men

Torsdagen den 13 juni, f. in.

tvångsarbete, så att av dessa samtliga 312 under år 1913 nyintagna
svartsjötvångsarbetare icke mindre än 248, d. v. s. nära 80 %, förut
varit intagna i straffängelse eller tvangsarbetsanstalt. . Vidare

— att av de 166, som förut undergått straffarbete, ej mindre än
126, eller något mer än 70 % förut undergått tvångsarbete.^ Att i
deras ögon karaktären av fångvård skulle förmildras på Svartsjö,
om direktören därstädes sorterar under fångvårdsstyrelsen eller under
en annan styrelse med ansvar, har jag svårt att fatta.

Om nu fångvårdsstyrelsen genom sin erfarenhet och med sina
maktmedel, åtminstone tills vidare får anses vara lämpligast att
handha den disciplinära överledningen vid tvångsarbetet, sa bör väl
samma fångvårdsstyrelse hava intresse för och kunna förfoga, över
krafter till individuell moralisk påverkan å anstaltsinternerna i den
mån sådant kan ske, ävensom till tvångsarbetets utveckling i reformerande
riktning. Ett exempel! Efter förslag av fångvårdsstyrelsen
framlades inför förra årets riksdag proposition om anordnande
i Kronobergs län av en koloni för tvångsarbetare, vilka skulle
sysselsättas med skogsplantering, utdikning, uppodling av traktens
vidsträckta myrar och kalmarker. Förslaget avböjdes för tillfället av
riksdagen, dock under uttalande av sympati för detsamma. Jag har i
förrgår sökt efterforska, om fångvårdsstyrelsen släppt tanken på denna,
enligt mitt förmenande synnerligen goda reform, och jag bär därvid
inhämtat, att styrelsen förnyat sitt förslag i något modifierad
form, avisett att av Kungl. Maj :t föreläggas innevarande års riksdag.
Detta skedde ej. Jag tager för givet att det var i anledning av den nu
ifrågasatta omläggningen av tvångsarbetsanstalterna. På fångvårdsstyrelsens
begäran har nu Kungl. Maj:t, efter vad jag funnit, medgivit
att försöksvis på den där platsen i Småland finge anordnas en
koloni för straffångar.

I fråga om tvångsarbetets utveckling och reformering i övrigt,
ha de senare åren att påvisa många enligt mitt tycke verkligt goda
förslag och föreskrifter från fångvårdsstyrelsen, enligt vad dess registratur
utvisar. Därav framgår även att styrelsen i år anmodat
anstaltsdirektörerna vid Svartsjö och Landskrona att inkomma med

— så lödo orden: fullständig plan och utredning rörande de ytterligare
förfoganden från styrelsens sida, som de ansågo önskvärda
för befrämjande av de sociala uppgifter, vilka inom eu statsanstalt
för lösdrivare kunna tillgodoses, men hittills icke inom anstalterna
kommit till nöjaktigt iakttagande. Huruvida i anledning därav från
direktörerna inkommit något sådant förslag, vet jag ej. Härav framgår
väl i alla fall att även i fråga om de uppfostrande, de sociala uppgifternas
behöriga tillgodoseende vid våra tvångsarbetsanstalter
intet överhängande behov föreligger för deras utbrytning från fångvården.
Men vad som behövs och är huvudförutsättningen för vinnande
av ett bättre resultat av tvångsarbetet, är och förblir enligt
mitt förmenande en förlängd arbetstid, bibringande av arbetsvana
och arbetsvillighet och — kanske jag får tillägga — ett gott samförstånd
i förvaltningen. Jag kan icke förstå, att det under nuvarande
förhållanden, med fångvårdsstyrelsen såsom överledning

Nr r,:{.

Anslag till

fångvården

in. in.
(Forte.)

Nr 58. 30

Torsdagen den 13 juni, f. m.

Anslag till
rångvården
in. m.

(Forte.)

för tvångsarbetsanstalterna, skall möta några alltför stora svårigheter,
att vid anstalterna införa något friare former, t. ex. genom anställande
av mera sakkunniga personer vid den lokala tillsynen och
bestämmandet över arbetsdriften, av biträden med socialt intresse och
erfarenhet i avseende å uppfostran och karaktärsdaning och även —
jag ber att få tillägga det måhända genom en mera regelbunden
psykiatrisk inspektion. Vi kunna nämligen ej undgå att tänka på,
att en del enligt lösdrivarlagen dömda individer nog är,tf psykiskt
mindervärdiga. Departementschefen har ju även förklarat, att »en
avsevärd del av dessa måste anses såsom på det hela taget oförbätterliga»,
enligt vad han yttrat till det statsrådsprotokoll, som här
föreligger.

Att svårigheter av flera slag i fråga om tvångsarbetets ändamålsenliga
anordnande föreligger, har fångvårdsstyrelsen enligt
vad som framgår av den kungl. propositionen klart angivit. Fångvårdsstyrelsen
yttrar sålunda på sidan 14:

»Såvitt lösdriveiiet i sina olika yttringar städse ådagalade eu
större eller mindre grad av samhällsfarlighet, borde ju samhället
anses berättigat att mot lösdrivaren ingripa med tvångsåtgärder av
sådan beskaffenhet, att de, även om ej hithörande fall i strafflagen
kriminaliserades, i åtskilliga avseenden komme straffet tämligen
nära. Det tvång, som måste anlitas för att i möjlig mån tillvänja
mer eller mindre degenererade och för fostran oemottagliga
individer vid åtminstone tillfällig arbetsamhet och ordning, finge
vara allvarligt och verksamt, på samma gång det så avpassades, att
de bättre elementen kunde utsöndras och medelst gradvis friare
behandling i förening med andlig påverkan förvandlas till nyttiga
samhällsmedlemmar.» Och nu kommer i fångvårdsstyrelsens utlåtande
en passus, som jag ber att få stryka under: »Då en stor

del av dem, som omhåndertoges för lösdriveri, ej sällan vore furliga
och mera svårskötta än straffångar, borde krävas, att tvångsarbetsanstalterna
vore så inrättade, att de erbjöde ett tillfedsställande
förvar och betryggande anordningar för upprätthållande av
ordning och säkerhet.

Under antydda förhållanden komme tvångsinterneringen av
lösdrivare med tillhörande arbetsplikt att i väsentliga drag gestalta
sig på samma sätt som den frihetsförlust, vilken drabbade fångarna
i straffanstalter av viss typ. Från denna synpunkt sett vore det
därför, enligt styrelsens mening, intet att erinra emot tvångsarbetsanstalternas
bibehållande under fångvårdens ledning. En sådan
anordning syntes tvärtom erbjuda övervägande fördelar och in -nebure enligt styrelsens uppfattning icke något som helst hinder
för iakttagande av de modifikationer i behandlingen, som tvångsarbetets
egenart krävde.--------—• — —-----

Val hade under senaste åren vidtagits åtgärder för att allt mera
framhäva tvångsarbetets olikhet mot fängelse och straffarbete, men
det hade ännu icke kunnat bringas därhän, att icke logement, arbetssalar,
gårdar m. m. fortfarande gåve i det närmaste samma intryck
som vanliga straffanstalter för gemensamhetsfångar. Ehuru

Torsdagen den 13 juni, f. in. 31

arbetsdriften vid båda de ifrågavarande anstalterna i stor omfattning
numera omlagts till friluftsgöromål, hade de internerades behandling
dock icke kunnat tillräckligt frigöras i ändamål att avlyfta
intrycket av tvångsarbetets alltför nära likhet med straffbehandling.
För att detta önskemål skulle kunna uppnås, förefölle det
styrelsen som om eu djupare gående omläggning behövdes än enbart
den, som innebures i de hittillsvarande anstalternas överflyttande
från fångvårdsstyrelsens förvaltning.» Jag har i min motion bl. a.
framhållit, att eu beaktansvärd fördel av fångvårdsöverledningen
är, att för ändamålet lämpliga tjänstemän vid tvångsarbetsanstalterna
kunna utses ur en stor prövad kår såsom fångvårdens, ur vilken
knappast efter skilsmässan frivilliga förflyttningar till arbetsanstalterna
kunna påräknas.

Endast under fångvården finnes ock möjlighet öka eller minska
bevakningsstyrkan efter tvångsarbetarnas tillväxande eller avtagande
antal. Det måste ju ådraga staten dryga kostnader, om eu
ordinarie bevakningsstyrka, avpassad efter ett stort antal tvångsarbetare,
måste bibehållas och avlönas vid anstalterna, även om antalet
nedgår till en obetydlighet. Jag kan slutligen inte riktigt förstå,
varför statsutskottets majoritet i denna fråga frångått, enligt
mitt förmenande sin goda princip att, såsom herr C. G-. Ekman
i går framhöll, representera betänksamheten.

Av de skäl, jag nu och vidare i min motion framfört, till betryggande
av tvångsarbetets effektivitet och även dess ändamålsenliga
anordning, samt till undvikande av säkerligen ej obetydliga onödiga
utgifter, håller jag före, att Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslag
i vad det avser tvångsarbetsanstalternas skiljande från fångvården
bör av denna kammare avslås; vadan jag, herr talman, anhåller
att få yrka bifall till de åtta reservanternas förslag.

Herr statsrådet Löfgren: Herr vice talman, mina herrar! Jag
ber att med några ord få angiva detta förslags innebörd och det syfte,
man bär haft med detsamma samt de skäl, som i övrigt föreligga
för propositionen.

Vi hava numera, sedan tvångsarbetsanstalterna i Norrköping och i
Karlskrona för tillfället nedlagts och tagits i anspråk för insättande
av straffångar, två tvångsarbetsanstalter, den ena i Landskrona och
den andra å Svartsjö. Som bekant är Svartsjöanstalten avsedd för
manliga och Landskronaanstalten för kvinnliga lösdrivare. Båda anstalterna
äro numera fullt tillräckliga för sitt ändamål och man anser,
att man icke skall behöva någon utvidgning eller någon ny anstalt
under en överskådlig tid framåt.

Nu har meningen varit, att man skulle skilja dessa tvångsarbetsanstalter
från fångvårdsstyrelsen och giva dem var sin särskilda styrelse,
den ena för den manliga och den andra för den kvinnliga anstalten.
Dessa styrelser skulle vara sammansatta, så att de vore fullt
kompetenta för sin uppgift. De skulle vara sammansatta så att de
representerade skilda intressen och skild kompetens. Så skulle t. ex.
för Svartsjöanstalten, som har ett stort jordbruk, en lämplig jord -

Nr .Vi.

Anslag till
fångvårileu

m. in.

(Forts.)

Bil- 53.

Anslag till
fångvården
m. m.
(Forts.)

3''2 Torsdagen den 13 juni, f. m.

brukare vara med i styrelsen. I ledningen för Landskronaanstalten,
som skulle taga hand om de kvinnliga lösdrivarna, vilka till ungefär
80 % äro prostituerade, skulle man hava ett par intresserade kvinnor,
en läkare och andra speciellt lämpade för vården av de på denna anstalt
intagna.

En motsvarighet härtill hava vi, på sätt redan av herr Eant
antytts, inom närgränsande områden, såsom i fråga om alkoholistanstalterna.
Det är, som man säger, inte precis den bästa sortens folk,
som äro intagna där. Å dessa finnas en stor del lösdrivare och våldsamma
lösdrivare, som tidigare undergått straffarbete och som många
gånger äro farliga för den allmänna säkerheten. Förslag föreligger
visserligen om särskilda åtgärder för att taga hand om de värsta, men
man har eljest icke hört, att styrelsen för statens alkoholistanstalt
skulle varit oförmögen att sköta dessa element på sätt som erfordras.

Sedan hava vi anstalten vid Bona för minderåriga förbrytare,
som vi förut i dag talat om. Vidare är det en anstalt, som den ärade
motionären känner mycket väl till, nämligen den på Hall för vanartiga
barn. Även den står under särskild styrelse, som har mycket
stor befogenhet och ingen anmärkning har framkommit mot dess
skötsel. Detta, låt oss gärna kalla det experiment, att hava särskilda
styrelser för dylika mindervärdiga element inom samhället, har
sålunda utfallit synnerligen väl. Jag tror, att de, som känna till
saken, något som även motionären gör, kunna vitsorda, att ledamöterna
i dessa styrelser hava fattat sin uppgift med synnerligen stort
allvar och intresse. Var och en inom sitt särskilda område har visat
sig vara mäktig av mycket initiativ och stor arbetsförmåga samt intresse
för verksamhetens syfte. Ett skäl för det goda resultatet har
kanske varit, att större självverksamhet fått utövas av direktören,
och att en särskild styrelse, bestående av personer med skilda verksamhetsområden,
har mera direkt och större beröring med det praktiska
livet. Den kan bättre se till, att de på anstalten intagna få
arbete, sedan de lämnat anstalten, och kan på många andra sätt
vårda sig om sina skyddslingar även sedan de icke längre äro intagna
på dessa anstalter.

Som redan antytts i propositionen finnas särskilda omständigheter,
som ansetts påkalla den ifrågasatta åtgärden redan nu. I
främsta rummet nämnes då reglementeringens avskaffande. Det
måste väl alla vara överens om, att, även om man anser reglementeringen
ha varit något inhumant och ineffektivt, så kan man icke
lämna prostitutionsföreteelsen alldeles obeaktad. Något måste göras
för att på ett tillfredsställande sätt med lämpliga åtgärder reagera
mot de prostituerade och förhindra de unga kvinnorna att hemfalla
åt prostitutionen. Meningen vore nu, att den särskilda styrelsen för
anstalten i Landskrona icke endast skulle hava till uppgift att direkt
sköta de vid anstalten intagna utan även vidtaga förebyggande
åtgärder mot prostitutionens utbredning och söka verka för räddning
i tid av de unga kvinnorna. Man har tänkt sig, att en avdelning av
Landskronastyrelsen skulle väljas bland personer i Stockholm och
att denna avdelning skulle arbeta i samråd med överståthållaräm -

Tumla^en ili-ii l.j juni, f. in. 33

betet och andra myndigheter för att motverka prostitutionen. Styrelsen
i Landskrona skulle vidare stå i nära kontakt med arbetsförmedlingen
och föreningar, såsom Frälsningsarmén, Skyddsvärnet och
andra för att hjälpa dem, som komma ut efter överståndet tvångsarbete.
Jag vill nämna, att man därvidlag redan bär anknytningspunkter
för fortsatt verksamhet. Vi hava genom gåvor ifrån enskilda fatt
till stånd två hem i Landskronatrakten för de förbätterliga elementen
särskilt bland de yngre prostituerade. På dessa hem få de nu
vistas och vårdas under en icke allt för sträng kontroll, under en
övergångstid, till dess de komma ut i full frihet. Hela detta sociala
arbete kan icke lika väl utföras av centralstyrelsen för fångvården,
som ju huvudsakligen har helt andra uppgifter. Vad särskilt angår
Svartsjö vill jag erinra, att det störa jordbruket på Svartsjö torde
kräva särskild omsorg och skötsel, och detta syfte torde man vinna
bättre genom en särskild styrelse, vari en jordbrukare ingår.

Bland andra omständigheter, som tala för förändringen redan
nu, har varit antagandet av den nya fattigvårdslagen. Enligt den
hava vi en hel del gränsfall, som lättare och med bättre iakttagande
av humanitetens fordringar kunna behandlas, därest lösdrivarna icke
falla direkt under fångvården. Vidare torde samarbete mellan alkoholistanstalterna
och lösdrivareanstalterna, varom förslag är å bane,
lättare kunna utföras med särskilda styrelser. Ett skäl av synnerligen
stor betydelse är det, att på grund av den ökade brottsligheten
den pågående utredningen om nya former för de straffades behandling,
under den närmaste tiden föreligga så krävande uppgifter för
fångvårdsstyrelsen, att enligt min mening — även om fångvårdsstyrelsen
själv skulle hava en motsatt — styrelsens utsinande omsorg
kräves för styrelsens egentliga och huvudsakliga uppgifter. Bland
annat är det fråga om en utveckling av ungdomsfängelserna och inrättande
av jordbruksfängelser och andra nya anstalter, allt frågor
av organisatorisk och principiell innebörd, som kräva fångvårdsstyrelsens
tid och intresse i synnerligen hög grad.

Jag vill visst icke bestrida, att fångvårdsstyrelsen under sin nuvarande
ledning har visat stort intresse för tvångsarbetarnas behandling
och jag vill icke ifrågasätta dess kompetens i och för sig. Men
båda dessa uppgifter — att sköta straffade och att sköta tvångsarbetare
— äro så pass viktiga var för sig, att ingendera tål vid att
behandlas såsom bisak, utan är vardera uppgiften en huvudsak. För
att utöva vården över lösdrivare såsom huvudsak, synes det erfordras
särskilda organ för dessa elements omhändertagande.

Motionären, herr Fant, talade om en del åtgärder, som fångvårdsstyrelsen
vidtagit särskilt på sista tiden för att få till stånd en mera
planmässig och systematisk behandling av tvångsarbetare, efter en
uppdelning i de olika kategorier, som dessa anses tillhöra o. s. v.
Det är riktigt, och de mest ingående åtgärderna i den vägen ha äskats
från fångvårdsstyrelsen just på sista tiden, sedan förslaget
om tvångsarbetsanstalternas skiljande ifrån fångvårdsstyrelsen blivit
aktuellt. Man må då icke förtänka mig, om jag velat hava den

Första Tcammarens protokoll 1918. Nr 53. 3

Nr 53.

Analog till
fångvården
in. in.

(Fort*.)

Nr 53.

Anslag till
fångvården
m. m.
(Forts.)

34 Torsdagen den 13 juni, f. ra.

nu föreliggande frågan klar, innan de åtgärder, som fångvårdsstyrelsen
sålunda igångsatt, bliva underkastade närmare utredning och
beslut.

Herr Pant sade, att det föreliggande förslaget måste betraktas
såsom ett, såsom han uttryckte sig, omoget förslag. Het är i alla
fall icke mera omoget än att det i princip fullständigt godtagits av
den kommitté, som hållit på med lösdrivarelagen. Denna har väl
icke’närmare berett frågan såsom aktuell ust nu, men den har i alla
fall på min begäran avgivit ett särskilt yttrande med hänvisning
till vilka åsikter den haft om saken på den tid kommttén hade densamma
under behandling. Över framställningen från regeringens
sida, sådan den nu föreligger, ha åter yttranden infordrats ifrån
både överståthållarämbetet och socialstyrelsen, och båda hava för
sin del anslutit sig till detta förslag.

Nu hava gjorts en del invändningar emot förslaget ifrån motionärens
och reservanternas sida och den viktigaste invändningen eller
den, som man synes fästa största vikten vid, skulle vara den, att
det är nödvändigt att för diciplinens skull hava tvangsarbetsanstalterna
kvar under fångvårdsstyrelsen. Detta är också fångvårdsstyrelsens
huvudsakliga motskäl. Emellertid vilar denna fångvårdsstyrelsens
invändning på den föreställningen att enligt lösdrivarelagen
icke samma laga tvångsmedel skulle kunna användas, därest
tvångsarbetsanstalterna komme under särskilda styrelser. Det
är naturligen alldeles oriktigt. Det kan villigt medgivas, att eu
stor del av dessa tvångsarbetare äro f. d. brottslingar och att stränga
disciplinära medel behöva användas emot just dessa oförbätterliga
element. Men en sträng disciplin kan lika väl upprätthållas,
därest anstalterna komma under särskilda styrelser. Om det nu
funnes bara sådana rent oförbätterliga element, så kunde man såga,
att hela denna organisation då vore onödig, och att det kunde gå
för sig lika bra i fortsättningen, som det gjort hittills, att hava anstalterna
direkt under fångvårdsstyrelsen. Men det^vill väl icke ens
motionären säga och har icke heller sagt, att alla pa anstalt intagna
skulle vara oförbätterliga. Tvärt om är det nog en stor del av
dem, som äro förbättringsmöjliga, särskilt bland de unga kvinnorna,
och ännu flera finnes det nog i verkligheten, om man bara får lämpliga
anordningar, för att om möjligt hindra dem att komma in i prostitutionen
och för att hjälpa dem som därigenom ådragit sig tvångsarbete
att genom hederligt arbete försörja sig i framtiden.

I motionen framhålles slutligen, såsom en anmärkning emot
förslaget, att man icke kunde vara viss om, att sedan anstalterna
kommit in under särskilda styrelser, man skulle kunna påräkna det
förträffliga samarbete med enskilda föreningar och andra, som hittills
förekommit mellan fångvården och dessa enskilda intresserade.
.Tåg får då säga att det enligt min mening tvärtom är ett särskilt
skäl till att vidtaga denna åtgärd, att en samverkan härigenom
skulle kunna underlättas med dessa enskilda, såsom Frälsningsarmén,
Skyddsvärnet och andra; och jag har, innan jag lagt fram
detta förslag, förvissat mig om, att speciellt Skyddsvärnet anser.

Torsdagen deri lo juni, f. in.

35 Nr 5tf.

att ett samarbete för gemensamt syftemål skulle kunna främjas och
utvecklas genom den omorganisation, som förslaget innebär.

Herr vice talman, för ögonblicket kan jag icke minnas, att det
är flera anmärkningar att bemöta, och jag ber att på grund av de
skäl, som äro anförda i den kungl. propositionen och som jag nu i
dag anfört, få uttrycka den förhoppningen, att första kammaren i
likhet med vad andra kammaren redan gjort, ville bifalla utskottets
förslag.

Herr W i d e 11: Herr greve och talman! Efter den förste ärade
talarens grundliga utredning skall jag icke ingå på någon närmare
motivering för den ståndpunkt, som förfäktas i den reservation, till
vilken också jag anslutit mig.

Jag skall inskränka mig till endast några anmärkningar i anledning
av herr statsrådets och chefens för justitiedepartementet anförande.
Så vitt jag kunde uppfatta, var det tre huvudskäl, som av
herr statsrådet anfördes för att nu skilja tvångsarbetsanstalterna
ifrån fångvården. Det första var det beslutade upphävandet av
reglementeringen, vilket upphävande skulle nödvändiggöra en annan
form för kvinnornas tvångsarbete än förut. Emellertid ber jag här
få erinra, att det ännu icke finnes någon som helst utredning om
huru denna form skall se ut. Det blir väl en fråga, som den pågående
utredningen om lösdrivarelagen får taga hand om. Att nu
skilja tvångsarbetsanstalterna ifrån fångvårdsstyrelsen endast därför,
att man anser, att en annan form för tvångsarbetet framdeles
skall komma till stånd, ehuru man icke vet, hurudan den skall bliva,
förefaller mig olämpligt. Men, om man också skulle godkänna
detta skäl, så kan det dock icke anföras såsom motiv, varför Svartsjöanstalten
skulle skiljas från fångvårdsstyrelsen. Det kan endast
gälla för Landskronaanstälten.

Det andra skälet var den nu beslutade nya fattigvårdslagen. Det
skälet har jag svårt att kunna se något berättigat i. I verkligheten
är nog skillnaden i denna del mellan den gamla fattigvårdsförordningen
och den nya fattigvårdslagen icke så synnerligen stor. I den
nya lagen finnes till och med en bestämmelse, som enligt mitt förmenande
måste göra det snart sagt obegripligt, huru man skulle nu
kunna skilja tvångsarbetsanstalterna ifrån fångvårdsstyrelsen. Förhållandet
är nämligen det, att enligt den nya fattigvårdslagen skall i
vissa fall ådömt tvångsarbete verkställas i kronohäkte. Sålunda
kommer den nya fattigvårdslagen, om dessa anstalter skiljas från
fångvårdsstyrelsen, att medföra en dualism, så att visst efter fattigvårdslagen
ådömt straffarbete verkställes i tvångsarbetsanstalt och
annat sådant arbete å kronohäkte. Detta förefaller mig under inga
omständigheter lämpligt.

Det tredje skälet var. att det skulle föreligga så stora och viktiga
uppgifter för fångvårdsstyrelsen under den närmaste tiden, så
att den borde beredas tillfälle att uteslutande ägna sig åt dessa saker.
Ja, fångvårdsstyrelsen själv har icke ansett, att det är något,hinder
för att bibehålla tvångsarbetsanstalterna såsom förut, och så vitt

Anslag till
fångvården
in. in.

(Forts.)

Nr 53.

Anslag till
fångvården
m. m.
(Forte.)

36

Torsdagen den 13 juni, f. in.

jag kan se, stå tvångsarbete och straffarbete i en så nära förbindelse
med varandra, att det torde för själva sakens skull vara synnerligen
önskvärt, att den anstalt, som har hand om utredningen om
en blivande förbättrad fångvård, också får verka för förbättrad behandling
av lösdrivarna.

Den kritik, som herr statsrådet riktade emot reservanternas
ståndpunkt, är i vissa delar redan i förväg, kan jag .säga, tillräckligt
bemött genom den förste ärade talarens anförande. Huvudskälet
för reservanterna att icke nu vilja gå med på en skilsmässa emellan
tvångsarbetsanstalterna och fångvårdsstyrelsen är det, att man
därigenom föregriper den nya lösdrivarelag, som är avsedd att komma
till stånd. Det skälet kan jag icke finna på något sätt hava gendrivits.
Yi veta icke alls, huru denna nya lagen kommer att .se ut.
Visserligen har fattigvårdskommittén, som verkställer utredningen
i denna fråga, sagt, att ifrån dess sida intet hinder möter att nu
skilja tvångsarbetsanstalterna ifrån fångvårdsstyrelsen, men vi veta
icke något om det förslag, som kommittén en gång i framtiden kommer
att framlägga.

Herr greve och talman, jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr Ekman, Carl Gustaf: Varför har statsutskottet

frångått den principen att representera betänksamheten, frågade motionären,
i senare delen av sitt anförande. På den frågan vill jag
i korthet giva ett svar.

Det är först och främst därför, att den betänksamhet, som utskottet
visat i detta fall precis på samma sätt som i andra fall, icke
behövde föranleda statsutskottet att .ställa sig avrådande till det av
Kungl. Maj:t nu framställda förslaget. Det fanns intet i förslaget
som kunde anses vara av så vansklig art, att man icke kunde biträda
detsamma och därför var utskottet med om att förorda vad
Kungl. Maj:t föreslagit. Detta skedde för det första därför att steget
att tillråda detta förslag står i god överensstämmelse med två
av riksdagen i år fattade beslut, vilka nyss av en föregående ärad
talare berördes. De åsyftade fallen äro besluten rörande fattigvårdslagstiftningen
och reglementeringslagens upphävande.

Man måste säga, att vad som nu föreslås rörande Svartsjö och
Landskrona är ett steg, som kan betecknas som ett konsekvent fullföljande
av den tankegång, som fått uttryck i riksdagens beslut å
nyss nämnda områden. Dessutom har riksdagen själv, vid behandling
av revisorernas berättelse angående förhållandena på Svartsjö,
pointera.t, att i vissa avseenden en skilsmässa mellan denna anstalt
och fångvården skulle vara enligt riksdagens mening lämplig och
önskvärd.

Men utskottet kunde också uppgiva sin betänksamhet därför, att
den ifrågasatta förändringen, såvitt utskottet kunde bedöma, i sig
inneslöt en för vårdresultatet löftesrik möjlighet.

Den .siste ärade talaren säde, att det icke borde vara någon
skillnad emellan fångvården å ena sidan och den vård, som det här

Torsdagen den lii juni, f. m. <h

gällde å den andra. Ja, men nog är det väl ändå, lierr Widell, eu rätt
väsentlig skillnad? När det gäller fångvården, så innebär väl den,
att samhället utkräver straff för ett begånget brott, även om i behandlingen
ingår ett moment av uppfostran och påverkan till förbättring.
Här gäller det, att hos den omhändertagna inskärpa hans
arbets- och försörjningsplikt samt att försöka att disciplinärt eller
på annat sätt förmå honom till skötsamhet. Det är således en helt
annan strävan, som det gäller att realisera än vad som i allmänhet
inneslutes i fångvården och det är rätt så naturligt att vid sådant
förhållande denna verksamhet icke alltjämt kan stanna under en
styrelse, som har en -annan huvuduppgift.

Utskottet kunde också uppgiva sin betänksamhet därför, att
denna omläggning icke föranleder några ökade kostnader. Man kan
här gorå ett framsteg och fullfölja en reformplan utan att denna behöver
vara förbunden med ökade utgifter.

Jag vill för övrigt säga den ärade motionären, att utskottet, när
det gällt motionen — i viss mån kunnat taga hänsyn till att motionärens
ord och gärningar icke riktigt överensstämma med varandra.
Motionären har i en livstidslång gärning visat, att det mycket väl
går att utöva en framgångsrik verksamhet på ett närbesläktat område,
vid en anstalt, som icke står under fångvårdsstyrelsen. Vi
hava därför -ansett, att denna gärning är av lika stor betydelse, som
de ord, varmed motionären ville giva stöd åt fångvårdsstyrelsens uppfattning.

Jag ber, herr talman, få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Ekelund: Herr greve och talman, mina herrar! Endast
el t par ord för att försvara den ståndpunkt, som av reservanterna
intagits i denna fråga.

Syftet med nu föreliggande kungl. proposition framgår av vad
utskottet säger, då utskottet framhåller, att man närmast avser »att
från anstalterna i fråga avlägsna deras hittillsvarande karaktär av
fångvårdsanstalter och därigenom underlätta och befrämja deras huvuduppgift:’
att hos arbetsovilliga och sköteslösa individer inskärpa
nödvändigheten av arbetsamhet och skötsamhet». Och det sätt, på
vilket man hittills sökt vinna denna uppgift, det sättet anser man
icke hava medfört så lyckliga resultat. Därför är man betänkt på
att genom en omläggning av tvångsarbetsanstaltsvården i viss riktning
kunna vinna bättre resultat. Man skulle då lägga an på en
mera individualiserande behandling av de personer, som på anstalterna
äro intagna. Därigenom får denna vård mera bliva till ett
uppfostringsmedel än hittills då den av dem, som varit föremål därför,
kanske betraktats mest såsom ett straff, åtminstone en skam.
Man har ju litet svårt att kunna förstå allt detta särskilt då man
läser i propositionen ett yttrande, där herr statsrådet själv säger:
»Väl är det sant, att en avsevärd del av de personer, som dömas
till tvångsarbete äro att anse som på det hela taget oförbätterliga.»
Då frågar man sig: kan verkligen en sådan omorganisation, som i

Nr 53.

Anslag till
fångvården
m. m.
(Förta.)

Nr 53.

Anslag till
fångvården
m. in.
(Forts.)

38 Torsdagen den 13 juni, f. m.

detta fall föreslagits tänkas medföra möjligheten att man skall kunna
ernå de resultat, propositionen avser? Kan detta ske endast med
den omläggning som här föreslagits? Den skulle ju icke bestå i
annat än ett frånskiljande av tvångsarbetsanstalterna i Landskrona
och Svartsjö från fångvårdsstyrelsen. Allt övrigt skulle vara kvar.
Anstalterna skulle bli på samma platser som förr, för männen vid
Svartsjö, för kvinnorna i Landskrona, anstalternas namn skulle bliva
desamma, deras ledning skulle bliva oförändrad. Samma direktörer
skulle fortfarande leda anstalterna. Visserligen har Kungl. Maj :t
i propositionen föreslagit att namnet »tvångsarbetsanstalt» skulle förändras
till »statens arbetsanstalt». Detta förslag har dock utskottet
ansett sig böra avböja och funnit sig tvunget att föreslå bibehållandet
av namnet tvångsarbetsanstalt. Då synes det mig, som om det endast
kommer att bliva en förändring i organisationen på det sätt,
att anstalterna i stället för att, då de hittills fått lyda under fångvårdsstyrelsen,
de för framtiden enligt förslaget skulle komma att
lyda under enskilda styrelser. Jag ber att få fråga första kammarens
ledamöter, om det är någon av herrarna, som verkligen tror,
att en sådan liten förändring i organisationen skulle kunna hava den
psykologiska inverkan på dem, som på dessa anstalter äro intagna,
att det skulle inverka så avsevärt förbättrande på dem? Därom har
jag mycket svårt att övertyga mig. Jag tror att för varenda lösdrivare
i Sveriges rike kommer Svartsjö att förbliva Svartsjö, så
länge Svartjöanstalten är förlagd till Svartsjö, och jag tror att det
gör dessa herrar precis detsamma, i vilken ställning man ställer denna
anstalt om den förblir under fångvårdsstyrelsen eller om man frånskiljer
den från fångvårdsstyrelsen.

Nej, vill man verkligen vinna det mål, som ju är mycket lovligt
och alldeles riktigt och som i propositionen uppställes, tror jag
att det är absolut nödvändigt att man skapar nya anstalter på nya
platser och med nya namn. Men bibehåller man det gamla i så
många avseenden som här föreslagits, tror jag verkligen, att man icke
vinner det mål, som man avser att vinna. Jag skall, då jag vet att
tiden är långt framskriden, herr °reve och talman, icke vidare upptaga
kammarens tid utan sorkar bifall till reservationen.

Herr von Sydow: Herr greve och talman, mina herrar!

Då jag haft någon erfarenhet av behandlingen av sådana ärenden, som
det nu gäller, ehuru den ligger något tillbaka i tiden, skall jag be att
få säga några ord.

Jag ber då att få betona, att efter min uppfattning bör man
härvidlag söka göra klart för sig frågan: vad är från statens synpunkt
sett skillnaden mellan brott och lösdriveri? Vilka äro de olika
grunder, efter vilka man bör inverka på brottslingar och efter vilka
man bör inverka på lösdrivare? Jag säger då: skillnaden är den,
att vid ett brott är det en person, som manifesterat sitt antisociala
sinnelag genom en viss gärning, mot vilken staten ingriper. Vid
lösdriveri^ åter har han ådagalagt samma sinnelag genom hela sin
levnad på ett sätt, som medför fara för rättsordningen. Vi hava

Torsdagen den 13 juni, f. m

3''J Nr 53.

bär i själva verket två olika manifestationer av samma antisociala
sinnelag. Jag tror, att herrarna skola få svårt att finna någon kun
nig och erfaren kriminalist, som icke ger mig rätt i denna mm uppfattning.
Däri ligger också den enkla och naturliga förklaringen till
det hela: lösdrivaren är en brottsling, som i detta hänseende manifesterat
sig genom sitt sinnelag ena gången på ett sätt, andra gången
på ett annat, över hälften av manliga lösdrivare äro straffade. I Daga
om kvinnliga lösdrivare, vilka nästan alla äro prostituerade, kommer
man enligt statistiken till en lägre siffra: det är här omkring
en tredjedel. Men detta beror helt enkelt därpå, att de personer,
mot vilka dessa kvinnor begått brott, ogärna vilja uppträda såsom
målsägande, och därför bliva brotten mycket ofta icke straffade. Men
det är”alldeles givet, och det framhålles även av kriminalisterna, att
den brottsliga instinkten är ett utmärkande kännetecken hos de prostituerade.
Utgår man nu härifrån, mina herrar, kan jag icke se
annat, än att man logiskt kommer till det resultatet, att den repressiva
verksamhet, staten måste öva mot dessa olika former av antisocialt
sinnelag, måste ske efter samma system, samma grunder och
under samma ledning. Det går därför icke an, att man mot en av
dessa individer använder ett system, tillämpat av en styrelse men
på andra individer använder ett annat system, tillämpat av en annan
styrelse. Det måste finnas en enhetlig ledning, som ser till, att statens
repressiva ingripande sker efter samma klokt tillämpade grunder
av en och samma myndighet, och denna myndighet kan jag, icke
finna böra vara någon annan än fångvårdsstyrelsen. År det ^så, att
fångvårdsstyrelsen skulle vara inkompetent för detta ändamål,^ gör
den då kompetent. Herr statsrådet har sagt, icke att fångvårdsstyrelsen
i och för sig icke skulle vara skicklig och duglig nog,
men herr statsrådet betvivlade, att styrelsen ägde tillräcklig arbetskraft.
Skaffa den då denna arbetskraft, herr statsråd, så tror jag,
att fångvårdsstyrelsen blir mycket väl skickad att fylla denna
uppgift. ... o

Även om det skulle vara riktigt, såsom herr statsrådet säde,
att behandlingen av tvångsarbetsfångar skulle vara en bisak inom
fångvårdsstyrelsen, om det skulle vara så, vilket jag betvivlar, så
inrätta då en särskild avdelning i styrelsen för dessa ärenden, men
låt den avdelningen stå under samma enhetliga ledning som förut.

När det nu talats om de nya lagar, som skulle påkalla denna
anordning, upphävande av reglementeringen, antagande av fattigvårdslagen
och dylikt, kan jag åberopa vad herr Widell yttrade. Yad
han sade finner jag fullkomligt riktigt. Men jag måste^ säga herr
statsrådet, att denna anordning med styrelsen för tvångsarbetsanstalten
i Landskrona, som herr statsrådet skisserade, förefaller mig
besynnerlig. Man skulle ju få eu styrelse för denna tvångsarbetsanstalt
i Landskrona, men en del av styrelsen skulle ha sitt säte i
Stockholm. Det är i alla händelser underligt. Vill herr statsrådet
skaffa sig arbetskraft för att förebygga, att unga kvinnor förfalla
till prostitution i Stockholm, vilket är en mycket vacker tanke, så
kan det göras åtskilligt för det ändamålet ändå. Man kan likaväl

Anslag till
fångvården

m. in.
(Korta.)

Nr 63. 40

Torsdagen den 13 juni, f. in.

Anslag till
fångvården
in. ta.
(Forts.)

få personer, som uträtta detta, utan att man behöver skaffa personer,
vilka tillhöra en styrelse i Landskrona. Jag tror, att överståthållarämbetet
är mycket tacksamt för den hjälp det kan få i detta hänseende.

Jag ber också att få säga, att då herr statsrådet yttrade sig så
varmt till förmån för dessa styrelser, som icke bestå av ämbetsmän
utan av andra personer, vilka tämligen frivilligt ägnat sig åt
denna verksamhet, så tror jag icke mycket på dylika slags amatörstyrelser
inom statsförvaltningen. De tillsättas i allmänhet med
mycket aktningsvärda, mycket välmenande och mycket intresserade
personer, men dessa personer sakna skolning och erfarenhet inom administrationen,
och deras verksamhet blir därför icke av någon egentlig
betydelse. Ifall det inom denna styrelse finnes en verksam, energisk
och duglig direktör, kommer styrelsen icke att betyda något.
Finns det åter en direktör, som icke har dessa egenskaper, då ger
han mycket lätt anledning till vacklande och ojämnhet i förvaltningen,
något som man framför allt inom denna del av förvaltningen,
som här är i fråga, måste undvika. Och om det så går illa, avgår
hela styrelsen och då blir det en ny styrelse, som får fortsätta
kanske på enkelt annan väg. Jag tror, att här innebär förslaget
om dessa tvångsarbetsanstalters skiljande från fångvårdsstyrelsen
principiellt sett någonting oriktigt och i praktiken något, som kan
leda till farliga följder.

Jag ber därför, herr greve och talman, att få yrka bifall till
reservationen.

Herr statsrådet Löfgren: Herr greve och talman, mina herrar!
Endast några ord för att bemöta yttranden från ett par föregående
talare.

Såsom ett väsentligt hinder för införandet av denna omorganisation
anfördes av herr Widell, att det skulle innebära ett föregripande
av fattigvårdslagstiftningsutredningen och därmed sammanhängande
förslag. Jag vill på det bestämdaste bestrida, att detta
är förhållandet. Hur man än tänker sig innehållet av dessa blivande
förslag, så bör man väl icke vara tveksam om, att tvångsarbete i en
eller annan form skall komma att behöva användas. Vidare är det
ju alldeles givet, att vilket innehåll förslaget måtte komma att få,
blir det nödvändigt att hava anstalter för att därå låta vederbörande
undergå tvångsarbete. Jag har då tänkt mig, — och nu föreliggande
förslag vilar på den tanken .— att det skulle vara till nytta för
fattigvårdslagstiftningskommittén att få grunda sitt blivande utlåtande
på den kännedom, som vunnits genom en omorganisation, efter
vilken styrelserna för tvångsarbetsanstalterna hade samlat erfarenhet
och på skilda vägar sökt att finna en tillfredsställande lösningav
problemet rörande tvångsarbetets lämpliga verkställighet.

Vad sedan angår herr von Sydows yttrande, är jag den första
att vitsorda, att lösdrivarföreteelsen gränsar nära till kriminaliteten.
Men det hindrar icke, att det kan behövas särskilda åtgärder och
en särskild organisation för att omhändertaga lösdrivare. Jag vill i

Torsdagen den li$ juni, f. in. 41

det hänseendet hänvisa till vad som tidigare sagts, att även de äldre
alkoholisterna torde vara av samma sorts virke som brottslingarna.
Även de ha mycket ofta begått brott, innan de komma in på alkoholisthemmen,
men också för skötseln av dessa bär man ju särskilda
anstalter med särskilda styrelser utan direkt samband med fångvårdsstyrelsen.

Går man till kriminalitetens område så hava vi vidare de minderåriga
förbrytarna och för dessa finnas också anstalter under särskilda
styrelser. Det är icke fångvårdsstyrelsen, som direkt tager
befattning med dessa. Nu misstänkte herr von Sydow, att särskilda
styrelser skulle vara mindre skickade än fångvårdsstyrelsen att taga
hand om lösdrivarna. Med exempel från de anstalter, som jag nämnt,
vill jag bestämt uttala en motsatt mening. Det går alldeles förträffligt
med de särskilda styrelserna, och jag skulle tro, att ingen vill ifrågasätta
att nu lägga anstalten vid Bona under fångvårdsstyrelsen.
Men slutligen vill jag erinra om, att enligt förslaget har man tänkt
sig, att en samverkan skulle äga rum mellan fångvårdsstyrelsen och
de särskilda styrelserna för lösdrivaranstalterna. En dylik samverkan
är ordnad för gemensamma syften mellan t. ex. socialstyrelsen
och kommerskollegium, och det finns intet hinder utan det är tvärtom
meningen, att även mellan fångvårdsstyrelsen och de särskilda
styrelserna samråd skulle äga rum beträffande den lämpliga vården
av lösdrivare. Slutligen innefattar förslaget även, att en särskild inspektion
skulle inrättas. En inspektör skulle tillsättas, som hade tillsyn
över att anstalternas .skötsel ägde rum efter enhetliga principer.
Jag vet alltså icke varför man skall behöva befara, att icke anstalterna
efter den föreslagna omorganisationen komme under minst lika
planmässig och god omvårdnad som nu under fångvårdsstyrelsen.

Greve Lagerbjelke: I anledning av vad herr von Sydow
nyss yttrade angående beskaffenheten av särskilda styrelser av förevarande
art vill jag nämna, att jag har en helt annan erfarenhet än
han angående en styrelse, som jag sedan åtskilliga år tillbaka tillhör,
nämligen styrelsen för Oscar-Josefina-stiftelsen eller med andra ord
åkerbrukskolonien Hall. Vi hava där i många år haft en energisk,
driftig och duglig direktör, som förresten förut uppträtt i denna debatt.
Jag kan vidare nämna, att styrelsen bestått av en hel del
personer, vilka icke blott varit intresserade för sin uppgift utan också
varit administrativt skolade i alldeles ovanlig grad. Ett gott samarbete
har varit rådande utan några slitningar, och jag tror resultatet
varit lyckligt, vilket även allmänt erkänts, av denna förenings
verksamhet. Jag kan därför icke se någon anledning, varför icke resultatet
skulle bli detsamma ifråga om Svartsjö.

Jag anser mig icke kunna upptaga tiden med att återupprepa
de skal, som förut anförts till stöd för den kungl. propositionen och
utskottets hemställan, utan tillåter jag mig, herr greve och talman,
att, under åberopande av vad förut anförts, yrka bifall till utskottets
hemställan.

Nr 5!{.

Anslag till
fångvården
m. in.

(Forte.)

Nr 53.

42

Torsdagen den 13 juni, f. in.

Anslag till
fångvården
m. in.
(Forts.)

Om ändringar
i telefon- och
telegrafreglementena.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr
talmannen jämlikt de yrkanden, som därunder framkommit, propositioner,
först på bifall till vad utskottet i nu föredragna utlåtande hemställt
samt vidare på antagande av det förslag, som innefattades i
den vid utlåtandet avgivna reservationen; och förklarade herr talmannen
sig finna den senare propositionen vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Ekman, Carl Gustaf, begärde votering, i anledning varav
uppsattes, justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition: Den,

som antager det förslag, som innefattas i den vid statsutskotets
utlåtande nr 226 avgivna reservation, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan.

Vid slutet av den häröver anställda omröstningen befunnos rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 49;
Nej — 41.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 227, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avlöningsförhöjning
för viss fångvårdstjänstemän;

nr 228, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillstånd
för vissa ordinarie befattningshavare hos postsparbanken att i
och för åtnjutande av avlöningsförhöjning genom ålderstillägg tillgodoräkna
isig viss tjänstgöring;

nr 229, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående avsättning till statsverkets fond av
rusdrycksmedel; samt

nr 230, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
ävensom i propositionen med förslag till tilläggsstat för år 1918 gjorda
framställningar om anslag för oförutsedda utgifter.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 231, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag om ändringar i vissa delar av
gällande telefon- och telegrafreglementen samt i ämnet väckta motioner.

Torsdagen den 13 juni, f. in.

43 Nr 33.

Genom eu till riksdagen avlåten, den 8 februari 1918 dagteck- 0m !inJhin3oaJi
nåd ])roposition, nr 77, vilken bånvisats till statsutskottet, både
Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av mentena.
statsrådsprotokollet över civilärenden samma dag, begärt riksdagens (Fort*.)
yttrande över framlagda förslag dels till kungörelse om ändring i
vissa delar av telefonreglementet, dels ock till kungörelse om ändring
i vissa delar av telegrafreglementet.

Utskottet hade i föreliggande utlåtande gjort vissa uttalanden
i frågan ävensom hemställt, att riksdagen måtte beträffande de riksdagen
underställda- förslagen till kungörelser om ändringar i vissa
delar av gällande telefon- och telegrafreglementen i skrivelse till
Kungl. Maj:t anmäla vad i utlåtandet blivit i ämuet anfört.

Herr Lindblad, Ernst: Det är nu i dag åtta dagar sedan
riksdagen beslöt inköpa allmänna telefonnätet, och statsutskottets utlåtande
här är daterat den 10 juni, sålunda fem dagar efter telefonköpet.
Därför kan man ju icke veta, i vad mån utskottets utlåtande
tagit hänsyn till detta. Det är endast en punkt på sid. 14, som
tyder på att saken varit före i utskottet. Utskottet yttrar nämligen:

»I övrigt har utskottet icke funnit anledning till något uttalande på
grund av de i propositionen föreslagna ändringarna i telefonreglementet,
vilka givetvis efter det av riksdagen beslutade inköpet av det
enskilda telefonnätet i Stockholm med omnejd även böra tillämpas
inom den s. k. Stockholmsrayonen.» Det är det enda, som åtminstone
jag kunnat upptäcka av behandlingen härav inom utskottet. Men då
föreliggande förslag av Kungl. Maj:t blivit underställt riksdagens
yttrande, och Kungl. Maj :t sålunda har i sin makt att sedermera taga
den hänsyn till riksdagens ställning till spörsmålet och till andra på
frågan inverkande omständigheter, vartill Kungl. Maj:t finner skäl,
så hava vi anledning att här befara, att vid överflyttandet av trafiken
från allmänna till riks det med all säkerhet uppstår en del rätt
invecklade förhållanden särskilt ifråga om hur samtrafiken skall ordnas.
Jag föreställer mig då, att det uppstår en övergångstid, under
vilken allmänna bolagets kontrakt skola utlöpa, men under vilken
det torde vara lämpligt, att man anordnade samtrafik med en skälig
övergångsavgift på cirka 5 öre per samtal eller något billigt pris, så
att man icke med ens kopplar in hela detta stora nät avgiftsfritt, ty
då blir det så att säga omöjligt att komma fram på det gamla rikstelefonnätet.

Vidare måste man erkänna, att den taxa som bär föreslås på sid.

11 ställer sig alldeles för dyr för dessa abonnenter som varit tillförsäkrade
rätten att inom 70-kilometersrayonen få samtal på huvudstaden
avgiftsfritt, ty det är att märka att huvudstaden är deras
affärscentrum, ehuru den ligger så långt som 70 kilometer ifrån
dem. Därför finnes således en viss naturlig förklaringsgrund. Men
då är det orättvist att på dessa tillämpa den taxa, som på andra håll
vunnit burskap. Att tillämpa denna kan icke vara rättvist ifråga om
dessa abonnenter, som hux flux bli belastade med detta störa nät.

Nr 53. 44

Torsdagen den 13 juni, f. m.

0m ?enf*"n9al Härför vill jag hemställa på det sätt, som kan ske till Kungl.
teiegrafreg°ie- tiden icke medgiver någon motion, att åtminstone genom

mentena. detta yttrande få draga under Kungl. Maj:ts prövning frågan, huru(Forts.
) vida här icke kunde intagas några närmare undantagsbestämmelser,
som medgåve lägre taxor, så att man finge räkna billigare avgifter
för 70-kilometersrayonen under övergångstiden. Likaledes vill jagerinra,
att det är alldeles för dyrt att betala 30 öre för varje ilsamtal
för apparater från allmännas hittillsvarande telefonnät i Stockholmsrayonen.

Jag har intet yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande
utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 232, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition till riksdagen
med förslag till överenskommelser dels. angående malmbrytning inom
Luossavara och Grängesbergs malmfält dels angående redan medgiven
malmbrytning inom Kirunavara och Gellivare malmfält ävensom
en i ämnet väckt motion;

. nr 233, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående tillfällig
lönereglering för tjänstemän vid nostsparbanken jämte en i
ämnet väckt motion;

nr 234, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under punkt 73 av sjätte huvudtiteln gjord framställning angående
täckande av kostnaderna för statens bidrag till den jämlikt lagen om
allmän pensionsförsäkring den 30 juni 1913 anordnade, på frivilliga
avgifter grundade försäkring;

nr 235, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under punkt 75 av sjätte huvudtiteln gjorda framställning angående
vidtagande av åtgärder till förebyggande och hävande av invaliditet;

nr 236, i anledning av väckt motion angående ersättning åt lokomotivreparatören
M. Holmberg för flyttning till annan tjänstgöringsort;
samt

nr 239, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ökade
medel till utgifter för bränsle, lyshållning m. m. vid tekniska högskolan.

Yad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Om beskattning . Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 58, i anledaVfonderade3’
av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning om

vinstmedel, ändrad lydelse av 20 § i förordningen den 28 oktober 1910 om inkomst-
och förmögenhetsskatt samt avdelning 4:o) i de vid samma
förordning fogade särskilda anvisningar till ledning vid taxeringen
m. m., dels ock en i ämnet väckt motion.

Turadugco deti 1Ö juni, f. in.

45

Nr 50.

Genom proposition, nr 395, av den 3 maj 1918, vilken hänvisats Om beskattning
till bevillningsutskottet, hade Kungl. Maj:t, under åberopande av bi- “"f„^r^7’
lagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma vinstmedel.
dag, föreslagit riksdagen att antaga nedan intagna (Forte.)

1 :o) förslag till förordning om ändrad lydelse av 20 § i förordningen
den 28 oktober 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt samt avdelning
4:o) i de vid samma förordning fogade särskilda anvisningar
till ledning vid taxeringen; och

2 :o) förslag till förordning om ändring i viss del av det vid förordningen
den 28 oktober 1910 om taxeringsmyndigheter och förfarandet
vid taxering fogade formulär 1 A.

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 20 § i förordningen den 28 oktober 1910
om inkomst- och förmögenhetsskatt samt avdelning 4:o) i de vid
samma förordning fogade särskilda anvisningar till ledning
vid taxeringen.

Härigenom förordnas, att 20 § i förordningen den 28 oktober
1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt samt avdelning 4:o) i de
vid samma förordning fogade särskilda anvisningar till ledning vid
taxeringen skola i nedan angivna delar hava följande ändrade lydelse:

'' 20 §.

Inkomstskatt----5: 85.

Till kapital, Ararom nu är fråga, hänföres, med de inskränkningar
nedan sägs, dels bolagets aktie- eller lottkapital, upptaget till det belopp,
som angivits i ingående balansräkningen för nästföregående år,
eller, om aktie- eller lottkapitalet samma år undergått förändring,
till medelstorleken därav under nämnda år, dels ock bolagets reservfond,
beräknad enligt enahanda grunder.

I den mån aktie eller lottkapital icke blivit före den 1 januari
1915 hos vederbörande myndighet inregistrerat eller anmält såsom inbetalt,
ma till detsamma ej räknas mera än vad som motsvarar verkligt,
av delägarna gjort tillskott.

Ej heller må reservfonden upptagas till mera än femtio procent
av det belopp, vartill bolagets aktie- eller lottkapital enligt ovan angivna
bestämmelser skall beräknas; dock att i varje fall reservfonden
må upptagas till det belopp, vartill densamma må hava uppgått den
1 januari 1915, ökat med vad som sedermera blivit lagt till densamma
av vid aktieteckning influtna medel.

4:o) Inkomst från bolag m. m.

Såsom beskattningsbar utdelning från aktiebolag eller solidariskt
bankbolag upptages dels det belopp, som under bolags bestånd del -

Nr 53. 46

Torsdagen den 13 juni, f. m.

Om beskattning ägare nästföregående år uppburit eller ägt uppbära i utdelning från
™ fonderade* bolaget, utan hänsyn till vilka bolagets tillgångar/som använts till
vinstmedel, utdelningen, dels ock vad som vid bolags upplösning tillskiftats del(Forts.
) ägare näst föregående år utöver den å honom belöpande andel i de
bolagets tillgångar, till vilka enligt 20 § hänsyn skall tagas vid
beräknande av taxerad inkomsts förhållande till bolags kapital. Har
aktie eller banklott under nästföregående år bytt ägare, upptages
sådan utdelning, varom först sägs, såsom inkomst för den, som varit
ägare av den till aktien eller banklotten hörande kupongen vid den
tidpunkt, då utdelningen blev tillgänglig för lyftning. Under inkomst,
varom här är fråga, hänföras jämväl utdelning till kommanditlottägare
i solidariskt bankbolag.

Delägare----förvärvade vinst.

Denna förordning skall vinna tillämpning, i vad den avser ändring
av 20 § från och med den 1 januari 1919 och i vad den avser
ändring i avdelningen 4:o) i särskilda anvisningar till ledning vid
taxeringen från och med den 1 januari 1920; dock att, då fråga
uppstår om efterbeskattning för år före år 1919, beträffande eftertaxeringen
skola tillämpas de bestämmelser, som gällde för det år,
eftertaxeringen avser.

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av det vid förordningen den 28 oktober
1910 om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering fogade

formulär nr 1 A.

Härmed förordna®, att det vid förordningen den 28 oktober
1910 om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering fogade
formulär nr 1 A, sådant detsamma lyder enligt förordning den 24
oktober 1913, skall i nedan angivna del hava följande ändrade lydelse:

Anvisningar för deklarationsblankettens ifyllande.

31. Till kapital räknas, med nedan angivna inskränkningar, aktie-
eller lottkapital samt reservfond; och skola bägge upptagas till
belopp, som angivits i ingående balansräkningen, där de ej under
året undergått förändring. I sådant fall bör upplysning lämnas,
efter vilka grunder medelstorleken av kapitalet beräknats.

I den mån aktie- eller lott kapitalet icke blivit före den 1 januari
1915 hos vederbörande myndighet inregistrerat eller anmält såsom
inbetalt, må till detsamma ej räknas mera än vad som motsvarar
verkligt, av delägarna gjort tillskott.

Ej heller må reservfonden upptagas till mera än femtio procent
av det belopp, vartill bolagets aktie- eller lottkapital enligt ovan angivna
bestämmelser skall beräknas; dock att i varje fall reservfonden
må upptagas till det belopp, vartill densamma må hava uppgått den

Torsdagen den 13 juni, f. m.

47 Nr 53.

1 januari 1915, otät med vad som sedermera lagts till densamma Om beskattning

Till utskottet hade jämväl öveidämnats en av herr Roman väckt
motion, 1:199, med hemställan, att de i propositionen innefattade förslagen
ej måtte av riksdagen bifallas.

De förslag, Kungl. Maj:t i förevarande proposition framlagt,
åsyftade en mera effektiv beskattning av aktiebolags vinstmedel till
den del desamma ej utdelades till aktieägarna utan lades till aktiekapitalet
eller reservfonden. För vinnande av detta syfte hade man
sökt träffa de sålunda fonderade vinstmedlen dels hos bolagen själva
och dels hos aktieägarna.

Utskottet hade i föreliggande betänkande på åberopade grunder
hemställt, att riksdagen, i enlighet med herr Bomans motion, ej måtte
bifalla Kungl. Maj:ts förevarande proposition.

Reservation hade anmälts av herrar Jacob Larsson, Källman,
Holmström, Nilsson i Kristianstad, och Johansson i Kullersta, vilka
ansett, att utskottet bort tillstyrka bifall till Kungl. Maj :ts proposition,
dock med iakttagande av viss i förtydligande syfte önskvärd
redaktionell ändring i förslaget till ändrad lydelse av avdelning 4:o)
i dervid inkomst-skatteförordningen fogade särskilda anvisningar till
ledning vid taxeringen, sa att denna avdelning i nämnda särskilda
anvisningar komme att erhålla följande ändrade lydelse:

Såsom beskattningsbar utdelning från aktiebolag eller solidariskt
bankbolag upptages dels det belopp, som under bolags bestånd
delägare nästföregående år uppburit eller ägt uppbära i utdelning
från bolaget, utan hänsyn till vilka bolagets tillgångar, som använts
till utdelningen, dels och vad som vid bolags upplösning av fonderade
vinstmedel tillskiftats delägare näst föregående år; dock endast
i den mån sagda medel icke enligt 20 § skola medräknas vid
beräknande av taxerad inkomsts förhållande till bolags kapital. Har
aktie eller banklott under nästföregående år bytt ägare, upptages sådan
utdelning, varom först sägs, såsom inkomst för den, som varit
ägare av den till aktien eller banklotten hörande kupongen vid den
tidpunkt, då utdelningen blev tillgänglig för lyftning. Under inkomst,
varom bär är fråga, hänföres jämväl utdelning till kommanditlottägare
i solidariskt bankbolag.

Delägare----förvärvade vinst.

av vid aktieteckning influtna medel.

av aktiebolags
fonderade
vinstmedel.
(Forts.)

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1919.

4:o) Inkomst från bolag m. m.

. Herr Larsson, J a c o b: Vid detta betänkande har fogats en av
mig m. fl. avgiven reservation till förmån för Kungl. Maj:ts pro -

Sr 53.

Om beskattning

av aktiebotags

t fonderade

vinstmedel.

(Korts.)

4Ö Toisdagea den 13 juni, f. in.

position. Det förslag, som innefattas i Kungl. Maj:ts proposition
nr 395, hade säkerligen icke, efter vad departementschefens anförande
ger vid handen, kommit att nu föreläggas riksdagen, därest
icke det hade ett intimt samband med Kungl. Maj:ts förslag att
uttaga de 60 miljoner, som Kungl. Maj:t ansett vara erforderliga
för täckande av kristidsutgifter, genom eu krigskonjunkturbeskattning,
som komme att gå ut särskilt över de kapitalstarkare bolagen.
Statsfinansiellt sett, skulle ju denna proposition nr 395 icke hava
någon direkt betydelse — denna skatt har beräknats kunna giva
mellan en halv och tre kvarts miljon kronor per år — men indirekt
och för det ändamål, för vilket förslaget har framkommit, skulle det
ha desto större betydelse. Nu har utskottet avstyrkt Kungl. Ma:ts
proposition nr 448 i vad den avser särskild belastning av bolagen.
Men propositionen nr 395 har efter min mening en principiell betydelse,
som icke bör förbises. Jag delar fullkomligt den uppfattning,
som kom till synes i en reservation, fogad vid bevillningsutskottets
betänkande 1911, i fråga om bolagens beskattning. I denna
reservation framhållas, att Kungl. Maj:t i sin då, 1911, framlagda
proposition hållit sig enbart till den synpunkten, _att reservfonders
bildande borde uppmuntras även med skattelindring, medan
Kungl. Maj:t alldeles förbigått den viktiga sidan av saken, att
med stora reservfonder för bolagen dessa ock i allmänhet finge ökad
skattekraft, och vidare att Kungl. Maj :t kanske icke tagit tillräcklig
hänsyn till att ett väl konsoliderat bolag, som, även frånsett
skiftande vinster, befunne sig i god ekonomisk ställning, just på
grund av denna sin goda ekonomiska ställning hade en betydligt
starkare skattekraft än ett ekonomiskt svagare bolag, vilket kunde
giva en procentuellt lika stor avkastning. Reservanterna vid 1911
års riksdag framhöllo också, att genom det förslag, som då blev
av riksdagen godkänt, bolagen skulle komma att för den del av
vinsten, som avsatts till fonder, undgå den dubbelbeskattning, som
ansågs böra påföras de vinstmedel, vilka utdelades till aktieägarna.
Det är ju särskilt denna senaste omständighet, frågan om dubbelbeskattning
utav ett i bolag investerat kapital, som utgör den stora
stridsfrågan.

Utskottet säger nu i sitt betänkande, att denna dubbelbeskattning
icke i vår skattelagstiftning är godtagen såsom princip. Det
är endast en nödfallsutväg, som man tillgripit för att kunna träffa
aktieägarna för till dem utbetalade andelar av bolagens vinst. Det
må vara med den saken hur som helst. Statsmakterna ha i alla
fall i vår skattelagstiftning infört dubbelbeskattning för i bolag
investerat kapital, och då detta har skett, anser jag för min del,
att det bör vara konsekvens även på denna punkt. Kammarrätten,
som yttrat sig över det nu av Kungl. Maj:t framlagda förslaget,
har avstyrkt detta och i främsta rummet just därför att förslaget
innebure ytterligare ett steg till dubbelbeskattning. Då kammarrätten
principiellt ställer sig mot all dubbelbeskattning, är detta
för kammarrätten ett avgörande skäl att avstyrka förslaget. Men
då jag nu reserverat mig mot utskottets hemställan och till förmån

Toradagen don 13 juni, f. m. 49

för den kungliga propositionen, så liar detta skett mindre till förmån
lör den särskilda utformning, som i Kungl. Maj:ts proposition
givits åt principen, att bolagens skattekraft borde tagas i anspråk
lör det allmänna i vida mer effektiv grad än vad som kan
ske enligt nu gällande bestämmelser, än till förmån för själva principen.
Jag anser det fullkomligt riktigt, att fonderade vinstmedel
i bolagens hand böra tagas i anspråk för beskattning i vida
kraftigare grad än vad som nu sker. Beträffande formen skulle
jag för min del icke ha något att invända mot en sådan anordning,
som även antyddes i 1911 års reservation, nämligen att bolagens
fonderade vinstmedel bleve beskattade efter ungefär samma princip,
som gäller med avseende på andra skatteskyldigas förmögenhet.
Bolagen äro, som vi veta för närvarande alldeles fria från
varje förmögenhetsskatt. De erlägga endast inkomstskatt, och
denna beräknas efter det procentuella förhållandet mellan vinsten
och bolagskapitalet. Om inom utskottet det hade funnits några sympatier
för att i det syfte Ivungl. Maj :t föreslagit ytterligare utnyttja
bolagens skattekraft på annat sätt än .Kungl. Maj:t föreslagit,
exempelvis genom anordnandet av en förmögenhetsskatt, då skulle
jag för min del icke undandragit mig att medverka till en lösning
efter denna linje. Inom utskottet har man däremot, kan jag säga,
vij^paS^ -ens denna fråga. Det var nästan från början

alldeles visst, att utskottsmajoriteten satte sig emot en ytterligare
belastning av bolagen i det syfte Kungl. Maj:t föreslagit. Då jag
anser det vara av ganska stor vikt att denna princip kommer till
ett uttryck i riksdagen, att nämligen de skattekraftigare, de kapitalstarkare
bolagen böra tagas i anspråk ytterligare för det allmännas
räkning, bär jag, då det nu icke föreligger annat förslag än
det av Kungl. Maj :t framlagda, reserverat mig till förmån för den
p.ung.!'' Pr°P°sitionen beträffande ändring av § 20 i inkomst- och
förmögenhetsskatteför ordningen.

Den kungliga propositionen avser dessutom en ändring i viss
fel av den fjärde av de vid inkomst- och förmögenhetsskatteförordmngen
fogade särskilda anvisningarna, en förändring, som skulle
innebära en beskattning av engångsutdelning vid bolags upplösn-m-gi
/“^äffande detta förslag har kammarrätten ansett, att principiellt
göda skal kunna anföras till stöd för att såsom inkomst för
aktieägare beskatta vad som vid bolagsupplösning tillskiftats honom
av tillgångar, som utgöra verkligt tillskott till aktieägaren. Således
bär kammarrätten principiellt godkänt Kungl. Maj:ts ståndpunkti
denna fråga. Så vitt jag kan finna, går den väsentligaste
invändningen som blivit gjord mot Kungl. Maj:ts förslag i denna

del, ut pa att det skulle inebära en orättvisa, därest en sådan bestämmelse
infördes,. en orättvisa, som komme att gå ut särskilt över

dem, som köpt aktier till ett värde, som överstege aktiernas nominella
värde. För ett sådant köp har av den som förvärvat aktie iu
åtminstone delvis till den förre aktieinnehavaren redan förskottsvis
erlagts en del av den mervmst, som vid bolagets upplösning kunde

Första hammarens protoholl 1918. Nr 53. t

Nr 53.

Om beskattning
av aktiebolags
fond trade
vinstmedel.

(Forte.)

Nr 53. 50

Torsdagen den 13 juni, f. m.

Om beskattning tillfalla honom. Denna anmärkning saknar ju icke ett visst fog,
°Wfonderade9''''0111 denna punkt man velat vara med om någon modifiering,
vinstmedel, exempelvis så att — då det ju naturligtvis måste föreligga ett de(Forts.
l klarationsförfarande — innehavare av aktie vid bolagets upplösning
komme att erlägga skatt för så mycket av engångsutdelningen, som
motsvarade skillnaden mellan denna utdelning i sin helhet och det
pris, till vilket han förvärvat aktien, skulle jag icke heller ställt
mig avvisande gentemot ett sådant förslag. Det har icke framkommit
något sådant förslag, och således föreligger nu endast Kungl.
Maj:ts förslag.

I det läge frågan nu befinner sig, och då det, efter vad jag försport,
icke lär saknas anledning att antaga, att andra kammaren för
sin del kommer att godkänna Kungl. Maj:ts proposition nr 395, så
tillåter jag mig, herr talman, på de skäl jag i korthet angivit yrka
avslag på utskottets hemställan och bifall till den av mig m. fl. vid
betänkandet fogade reservationen, således till den kungl. propositionen.

Herr Eliasson: Herr talman! Den kungl. proposition, som
ligger till grund för detta betänkande, föreslår en fortgående dubbelbeskattning
av aktiebolagens vinster på så sätt, att jämväl den fonderade
vinsten i bolagen skall åläggas en särskild skatt. Hitintills
bär man nöjt sig med att endast dubbelbeskatta det till aktieägarna
utdelade vinstbeloppet. Ett av de skäl, varför man ej velat dubbelbeskatta
bolagens fonderade vinster, har varit, att man därigenom
skulle främja bolagens konsolidering. Enligt min mening är detta
skäl allt fort starkt gällande, och kan hända i ännu högre grad nu
än någonsin. Ty det måste vi väl alla förstå, att efter de jämförelsevis
goda tider, som industrien och näringarna i allmänhet haft under
de senaste åren, kommer en »dagen därefter», då det kommer att
bli mycket svårt på detta område, och ve den som ej står ekonomiskt
rustad för att möta dessa tider. Tendenser i denna riktning ha redan
börjat göra sig märkbara. Huru tro herrarna det t. ex. skulle
sett ut inom vår träindustri, om inte våra bolag genom fondbildning
haft ekonomisk ryggrad att möta de svårigheter, som nu särskilt
under ett års tid varit rådande inom denna bransch. De ha haft
stora lager utan att kunna nämnvärt sälja något, dels på grund
av transportförbud inom landet, dels på grund av sjöfartens svårighet
att kunna exportera och sist men icke minst att engelska staten
monopoliserat sin trävarumarknad och på allt sätt sökt hålla priserna
nere.

Detta till trots har vår träindustri sökt hålla sig uppe tack vare
dess förutseende kapitalbildning. Hade den varit ekonomiskt svag,
hade den måst sälja sitt lager till underpris eller måst inställa driften.
och arbetarna blivit utan arbete, i båda fallen till stor skada,
både nationalekonomiskt och statäfinansiellt sett. Kammarrätten
bär uttalat sig i ärendet, vilket uttalande förekommer å sidan 8 i
betänkandet och lyder .sålunda:

Torsdagen den 13 juni, i'', in.

51 Nr 53.

»Så länge statsbeskattningen av aktiebolags inkomst är byggd Ombetkattning
på den principen, att bolagens beskattning iskall avpassas efter in-,lv
komstens förhållande till kapitalet, synes också såsom kapital böra JVin,tmedtl.
anses allt det bundna kapital, varav inkomsten utgör avkastning. (Forte.)
Bestämmelser av den art, förslaget innehåller, innebära icke, i motsats
till gällande bestämmelser, någon uppmuntran till en även från
nationalekonomisk synpunkt önskvärd kapitalbildning hos bolagen,
utan måste snarare antagas komma att motverka sådan kapitalbildning,
då nämnda bestämmelser locka bolagen att hellre utdela sina
årsvinster i full utsträckning än genom fonderingar stärka sin ekonomiska
ställning. Förslaget har sökt minska räckvidden av denna
olägenhet genom att låta även reservfonden till en viss grad få räknas
såsom kapital i beskattningsavseende. Enligt kammarrättens åsikt
kan dock intresset att uppmuntra bolagens konsolidering och utveckling
icke vara fullt tillgodosett genom nämnda bestämmelse. Ett
dylikt stadgande synes i varje fall icke vara med billighet överensstämmande,
om större del av ett aktiebolags reservfond, än där avses,
utgör av delägarna verkligen inbetalt kapital, varförutom detsamma
skulle medföra en viss ojämnhet i fråga om aktiebolags beskattning,
i det- att ett bolag, vars reservfond icke uppginge till 50
procent av det verkligen inbetalda kapitalet och som överförde besparade
vinstmedel till aktiekapitalet, bleve hårdare beskattat än ett
annat bolag i samma ställning, som lade besparade vinstmedel till
reservfonden.

Enligt kammarrättens uppfattning skulle alltså förslaget, om
det genomföres, innebära ett redan i och för sig olyckligt sönderbrytande
av den grundläggande principen för aktiebolags beskattning
enligt förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt. Ett
dylikt tillvägagångssätt synes kammarrätten desto mindre välbetänkt,
som förslaget uttryckligen avser att utgöra en tillfällig anordning.
Därest vid den i utsikt ställda noggranna utredningen av
frågan om en särskild beskattning av bolagens fonderade vinster •—
genom uttagande av skatt i form av viss procent av den ej utdelade
vinsten eller på annat sätt — det befinnes, att en sådan beskattning
kan genomföras och att beskattningen av bolagens inkomst i förhållande
till kapitalet då bör ordnas på sätt nu är förhållandet, han
det bliva förenat med ökade svårigheter att verkställa en omläggning
av hithörande bestämmelser, om desamma kanske kort förut
omformats i ett tillfälligt syfte.»

Detta är ju kammarrättens syn på saken, och jag kan icke
annat än till fullo instämma i detta uttalande.

Då jag. herr talman, i likhet med kammarrätten är av den bestämda
uppfattningen, att den av Kungl. Maj:t föreslagna reformen
skulle verka hämmande på bolagens fondbildning, och detta i sin tur
skulle ha skadlig inverkan på näringslivet. h,ar jag icke kunnat ansluta
mig till Kungl. Maj:ts proposition. Och detta iså mycket mindre
som departementschefen framhåller, att inom finansdepartementet
utarbetas ett nytt förslag till inkomst- och förmögenhetsskatt,
då ovan berörda fråga torde komma under omprövning.

Nr 53.

Om beskattning

av aktiebolags

fonderade

vinstmedel.

(Forts.)

52 Torsdagen den 13 juni, f. m.

Jag ber därför ben* talman, att fa yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Östberg: Herr greve och talman, mina herrar! Dubbelbeskattning
är någonting som skattelagstiftningn i allmänhet
ansett böra undvikas. Den moderna skattepåläggaren i vår tids
Sverige anser däremot, att dubbelbeskattning bör eftersträvas och
utsträckas, och man åberopar, att, sedan man en gång vidtagit dubbelbeskattning
i vissa avseenden, skall man fortsätta med saken.

Då skattelagstiftningen emellertid från början byggts och val
fortfarande bygger på principen att dubbelbeskattning^ bör undvikas,
utgick den äldre skattelagstiftningen i Sverige från, att endera
skulle beskattas, antingen aktieägaren för all inkomst, som bolaget
åstadkom och som vore beskattningsbar, eller också aktiebolaget,
och då det var enklare att bekatta aktiebolagen än taga. reda
på de särskilda aktieägarne, blev i den äldre lagstiftningen aktiebolaget
beskattat på ett ställe såväl till stat som till kommun; det
var en enkel, given och konsekvent regel. Sa kommo. senare fram
anspråk på en progressiv inkomstskatt, då varje enskilds hela inkomst
och förmögenhet skulle beskattas. Då borde givetvis i den inkomsten
ingå även inkomst av aktier eller banklotter, ty utan att
lägga till den inkomsten fick man ingen fullständig bild av den
skattskyldiges hela inkomst. Sa blev da stadgat att den enskilde
vid beräkningen av sin inkomst även skulle medtaga inkomst av
aktier och banklotter, och på den samlade inkomsten lades nu progressiv
skatt. I sammanhang härmed uppstod frågan, om och i vad
mån aktiebolag fortfarande skulle beskattas, och man ansåg sig
med hänsyn dels till den kommunala beskattningen och dels till statens
behov av inkomster icke kunna undgå att fortfarande beskatta
aktiebolagen, men man mildrade då denna beskattning så, att inkomsten
skulle beskattas till inkomstskatt först efter avdrag av en
viss procent av bolagets aktiekapital. Denna regel undergick sedermera
en viss förändring, och numera har man fastslagit, att det
skall tagas hänsyn till bolagets hela kapital vid beräkning av ett
bolags inkomst.

Nu har Kungl. Maj:t till årets riksdag framlagt förslag om
att ytterligare skärpa bolagsbeskattningen. Man skulle då kunna
tro, att den inkomst som förvärvas, under aktiebolags form vore
mindre beskattad här i landet än inkomst som förvärvas under andra
former, men så är långt ifrån fallet, utan den inkomst som förvärvas
under aktiebolags form är redan nu långt högre beskattad än
den inkomst, som förvärvas under andra former, och varför just den
inkomst som intjänas under form av aktiebolag så hårt skall klämmas
åt, är nog ganska svårt att rationellt försvara.

Det förhåller sig nämligen så, att under det den inkomst, som
kan anses härröra ifrån aktiebolags och bankbolags verksamhet, bildar
den mindre delen av hela vår nationella inkomst, bliva aktiebolag
beskattade både efter den allmänna inkomst- och förmögenhetsskatten
och den extra inkomstskatten och framför allt efter

Torsdagen den 1!! juui, f. m. 53

krigskonjunkturskatten i långt högre proportion än den inkomst, soin
av dem förvärvats, utgår av landets inkomst i dess helhet. Härtill
kommer att, trots det att aktiebolagen på detta sätt äro särskilt beskattade,
blir naturligtvis den enskilde aktieägarens beskattning
för sin inkomst från aktiebolaget beroende på det belopp, varmed
den inkomsten ingår i hans hela inkomst, så att även härigenom
blir aktiebolagsinkomsten ytterligare starkt beskattad.

Det är således i själva verket så, att en dubbelbeskattning i och
för sig icke är lämplig eller kan försvaras; ej heller kan skärpt beskattning
av aktiebolag i och för sig påkallas på den grund, att den
inkomst aktiebolagen förvärva skulle vara mindre starkt beskattad
än inkomst som förvärvats på annat sätt.

Det är givet, att den proposition, som nu närmast föreligger,
skulle såsom närmaste följd ha en ytterst ringa ekonomisk effekt.
Denna ekonomiska effekt bär av Kungl. Maj:t beräknats till omkring
500,000 kr., vilket är en ren bagatell i dessa miljonrullningarnas
tider. Men den var avsedd att verka även på krigskonjunkturskatten,
och den skulle då medföra en mycket stark belastning
av aktiebolagen och ytterligare skärpa deras beskattning i förhållande
till andra som äro underkastade krigskonjunkturskattem Redan
nu äro, såsom herrarna finna av den tabell, som föreligger,
aktiebolagen oproportionerligt högt; beskattade av krigskonjunkturskatt,
och genom den av Kungl. Maj:t föreslagna skärpningen skulle
krigskonjunkturbeskattningen bliva vida starkare än förut.

Det måste naturligtvis i och för sig ligga särskilda betänkligheter
häri. Krigskonjunkturskatten är, såsom var och en förstår,
svår att tillämpa; grunderna för densamma äro så svävande, att det
lie-ger i sakens natur, att det ofta är nästan praktiskt omöjligt att
säkert särskilja de fall, då inkomsten härflyter av krigskonjunkturvinst
eller av annan vinst, i synnerhet som krigskonjunkturerna numera
verkat så länge och verkningarna spritt sig över hela samhället
i alla möjliga former. Ofta nog är ju dessutom en krigskonjunkturvinst
ganska skenbar, enär den motväges av penningvärdets fall.

Det kan dessutom gå så långt efter den av Kungl. Maj:t framlagda
propositionen, att en skattskyldig kan få skatta mer än hela
sin inkomst, således mer än 100 %; han får nämligen ej göra avdrag
för de utskylder han betalat. Om krigskonjunkturskatten skall
spelas upp till så hög procent, får han följande år skatta för den utgift
han haft i krigskonjunkt,urskatt, ty han får icke göra avdrag
för densamma. Om således inkomsten följande år nedgått till eu
ringa obetydlighet, skall han dock fortfarande vara krigskonjunkturskattskyldig.
Till denna då obetydliga inkomst skall så läggas den
skatt, han under året haft att betala, och på det hela skall läggas
en progressiv skatt. Följden därav blir den, att av den inkomst den
skattskyldige ursprungligen förvärvat och varpå egentligen skall betalas
skatt, tager staten mer än 100 %. Till sådana abnormiteter
kommer man naturligtvis genom att skärpa en sådan i och för sig
tvivelaktig skatt, som krigskonjunkl urskatten, och detta skulle särskilt
gå ut över aktiebolagen.

Nr &U.

Om beskattning

av aktiebolaga

fonderade

vinstmedel.

(Korta.)

Nr 53. 54

Torsdagen den 13 juni, f. in.

Ombeskattning Nu vet jag mer än val, att beskattningen av krigskonjTinkturav
aktiebolags vinsterna är mycket populär, och med begreppet krigskonjunkturfondtrade
förbindes gärna någonting för samhället i dess helhet skadligt.

”(Forts) Men jag vill fråga, om detta speciellt äger rum med avseende på
de vinster, som aktiebolagen göra. De aktiebolag som finnas, bestå
ju av dels bankbolag, dels industri-, rederi- och andra affärsbolag.
Men deras verksamhet har väl framför allt varit i det svenska
näringslivets tjänst, och att då just på denna form av krigskonjunkturvinster
lägga så tunga skatter, som här skulle bli följden,
kan väl icke i någon mån vara befogat. Detta är dock att i hög
grad skada och nedsätta det svenska näringslivet.

Och vad blir resultatet, om man så ytterst skarpt vill beskatta
inkomst, som förvärvas under form av aktiebolag? Naturligtvis att
man siåvitt möjligt undviker att välja denna form. Om personer
bilda ett handelsbolag eller en förening utan personlig ansvarighet eller
under vilka andra former av verksamhet som helst, drabbas de icke
alls av samma skattskyldighet, som om man bildar aktiebolag. Så
snart människor komma underfund med detta, komma de att vända
sig till andra former, och skattelagstiftningen kommer då att söka
följa efter, men den kommer naturligtvis icke alltid att kunna följa
med.

Jag anser sålunda, att den skärpning, som här ifrågasättes, icke
är rationellt befogad, icke försvarbar ur näringslivets allmänna ställning,
och att det icke finns någon anledning för lagstiftningen att
ytterligare skärpa beskattningen utav den inkomst, som förvärvas
under formen av aktiebolag. Det är visserligen sant, att det är en
populär uppfattning, att aktiebolagen skulle vara okänsliga för beskattning.
Det är med detta som med talet om att bolagens skattekraft
är så stor, därför att de hava stora aktiekapital och stora
reservfonder. Men icke bevisar det i och för sig något om skattekraften,
ty ett bolag såsom sådant kan vara ganska okänsligt för
beskattning, blott det beskattas så, att det icke hindras att fortsätta
sin rörelse. Men skatten går ju i själva verket ut över aktieägarna,
som slutligen få vidkännas skatten; och dessa aktieägare
även i störa företag behöva icke alls vara rika personer, utan det
kan vara personer i ganska medelmåttig ställning och med medelmåttiga
inkomster. Någon anledning varför just den inkomst de
förvärvat som aktieägare i ett stort företag, fastän dessa personer
eljest äro i ganska medelmåttig ställning, skalk så skarpt beskattas,
som följden skulle bli av dessa skattelagar, kan naturligtvis icke
rationellt upptänkas. Bolagsbeskattningen är icke något, som icke
alls kommer den enskilde vid, utan den går naturligtvis ut över
honom, och att man på detta sätt skall förfara strängt mot den särskilda
form av inkomstförvärv, som sker genom aktiebolag, för ett
sådant tillvägagångssätt finns icke någon efter min mening giltig
grund.

Herr greve och talman, då alltså ett förslag till skärpning av
en redan förut mycket stark belastning av aktiebolagens inkomster
föreliger, sluter ja mig till dem sam anse, att man bör avslå den

Tuisdlibell den 18 juni, I''. in.

55 Nr 58.

kungliga propositionen, så mycket mer som utredningen om skatteproblemet
bör upptagas i mycket större vidd än för närvarande skett;
och man får då se, till vilka rationella grunder man kan komma än
för närvarande. Att bara lappa på det förutvarande, kan icke vara
lämpligt och påkallat.

Jag hemställer om avslag på den kungliga propositionen.

Herr statsrådet Thorsson: Herr greve och talman, mina

herrar! Het är ganska naturligt, när ett förslag föreligger, som avser
att pålägga en ny skattebörda vare sig större eller mindre, att detta
förslag i och för sig måste giva anledning till överläggningar och
olika ståndpunktstagande allt efter de synpunkter, varifrån man ser
saken. Det nu föreliggande förslaget har ju ägnats en alldeles särskild
uppmärksamhet. Man har, så vitt jag kan förstå, sökt göra betydligt
mer av detta förslag än det egentligen innehåller. Man har
velat framhålla, att här skulle ha införts några nya och revolterande
principer i fråga om beskattningen, att man särskilt ur den synpunkten
borde taga avstånd från detta förslag. Ordet dubbelbeskattning
uti den mening, som förts fram här under diskussionen, är väl kanske,
även om det har använts i propositionen, en något felaktig beteckning
av det föreliggande förslaget. Jag kan icke finna annat än,
att det föreliggande förslaget egentligen går en medelväg mellan den
princip, som fastslogs 1910, och den som sedermera beslöts 1911. Enligt
1910 års riksdags beslut fick icke något bolag räkna annat till
sitt kapital än det som verkligen var inbetalt, icke ens någon del av
reservfonden fick medräknas. 1911 gick riksdagen en alldeles motsatt
väg; då beslöts, att till aktiebolags kapital skulle få räknas allt
som var tillskjutet, vare sig det var kontant inbetalt eller utgjordes
av vinstmedel, som uppsamlats. Det nu föreliggande förslaget avser
en ändring i då beslutade och nu rådande förhållanden däri, att man
ifrågasätter att till aktiekapitalet skall få räknas det belopp, som verkligen
är betalt plus 50 °/°, som kan bestå dels av kontant inbetalning
dels av vinstmedel. Genom att man på detta sätt garanterar, att 50 %
av kapitalet får utgöras av vinstmedel eller annorledes tillskjutna
medel, synes mig, nödig garanti finnas för, att det nu ifrågasatta
skatteförslaget icke skall på sätt de båda sista talarna ifrågasatte,
förhindra kapitalbildningen. Herr Östberg anförde, att under vissa
exceptionella förhållanden detta förslag skulle kunna leda därhän,
att en inkomsttagare t. o. m. skulle få betala mera i skatt än han
hade åtnjutit i inkomst. Jag har hört en liknande historia även av
en annan person med den skilnaden, att han beskrev huru en sådan
händelse kunde inträffa med nuvarande skatteförordning. Men går
man då icke ut från den tankegången, att vederbörande ej avsätta
till skatten av den årsvinst, som beskattas, utan tager av följande års
vinst för att därmed betala skatt för en mycket större inkomst under
föregående år? Då kan man nog komma upp till 100 % i skatt och
till och med råka över denna siffra.

Huru skulle nu enligt det förslag, som föreligger, skatteökningen
egentligen komma att trycka? Är det verkligen så, att förslaget

Om beskattning
av aktiebolags
fonderade
vinstmedel.

(Forts.)

Nr 53. 56

Torsdagen den 13 juni, f. m.

“StiU sina verkningar på det sätt man både i pressen, i diskussionen
fonderade här och andra överläggningar framhållit, skulle fullständigt avvinstmedei.
skräcka från kapitalbildning? Det kan jag för min del icke fatta.

(Forts.) Jag har låtit räkna ut några exempel, hur en skatt, såsom den nu

är tänkt, skulle komma att praktiskt verka. Jag tager då ett fall, där
aktiekapitalet är fördubblat. Genom denna fördubbling av aktiekapitalet
är vinsten—låt oss antaga det—10 % av det fördubblade aktiekapitalet.
Vid ett bifall till föreliggande proposition skulle vinstprocenten
komma att höjas från 10 till 13 Va %, och skatten för inkomst-
och förmögenhet samt den extra inkomst- och förmögenhetsskatten
skulle ökas med 0,72 %. — I ett fall, där ett bolag under samma
förutsättning har 20 % vinst, skulle den efter det nya förslaget
komma att räknas till 26 2/3 %, och skatten skulle ökas med 0,70 %. —
Uti ett tänkt fall med 40 % vinstutdelning skulle den komma akfc
höjas till 53 Va %, och skattetrycket skulle bli 0,30 %. — Under ett
förhållande av 75 % vinst skulle inkomsten ökas till 100 % och skattetrycket
i detta fall ekas med 0,45 % — detta under förutsättning av
ett fördubblat aktiekapital. — Under förutsättning av ett tredubblat
aktiekapital är det klart, att det med bifall till denna proposition
skulle komma att verka något hårdare. Då skulle ökningen från
10 % gå upp till 20 % vinstberäkning och skatten därigenom ökas
med 1,90 %. — 20 % vinst skulle, om propositionen bifölles, räknas
efter 40 %, och skatten skulle i detta fall ökas med 1 Va %. Vid en
vinst av 40 % skulle den uppgå till 80 % och skatten skulle ökas med
0,75 %. Vid 75 % vinst blir det en ökning i beräkningen upptill 150
°/° och en ökning, i den egentliga skatten av 0,50 %, detta under förutsättning
att aktiekapitalet tredubblas. Denna ökning gäller icke mer
än för den ordinarie inkomstskatten och den extra inkomstskatten.
Jag vill erkänna, att det blir en avsevärd ökning, när man lägger
till krigskonjunkturskatten. Men jag ifrågasätter, att krigskonjunkturskatten
snart måste avlösas av en annan skatt, och jag kan icke
taga någon absolut hänsyn till denna tillfällighetsskatt såsom avgörande
vid bedömande av den skatteskala, som skall tillämpas vid
beskattning för en bestående tid framåt. Nu har visserligen från
utskottets sida anförts att det här endast är ett provisorium, och det
har Kungl. Maj:t också själv erkänt, ty det förestår en viss omarbetning
av hela den kommunala skattefrågan.

Ja, mina herrar, det har dröjt många år, innan det förslaget har
kommit att leda till offentlig omprövning, som avser ändring av
den kommunala skatteskalan, och det lärer dröja åtskillig tid ännu,
innan det kommer i det skick, att det kan bli föremål för riksdagens
omprövning. Det är synnerligen svårt att avgöra, vilken tidsutdräkt
det kan taga för att klarera hela statsskatten och vad därmed sammanhänger,
vadan man icke är på det klara med, huru många år detta
provisorium kan vara. I varje fall är det ju ändå på det sättet, att
vi måste anstränga oss litet var för att få det hela att gå ihop under
den närmaste tiden, och detta i och för sig synes mig vara en ‘tillräcklig
anledning för Kungl. Maj:t att för riksdagen framlägga förslag
till omprövning, avseende att träffa de skatteobjekt som, enligt

Torsdagen den 13 juni, f. m.

57 Nr 53.

min uppfattning, trots allt för närvarande besitta den största skattekraften.

Jag skall taga ett annat fall, som visar, huru det skulle verka,
om denna proposition vunne riksdagens bifall, .lag förutsätter att
ett aktiebolag har ett inbetalt kapital av 1 miljon kronor, att det uti
fonderade medel har 500,000 kronor och uti gratisaktier 500,000 kronor
i reservfonden. Jag går ut ifrån, att hälften av aktiekapitalet är
medel, som åstadkommits genom tillskott av rörelsen såsom sådan.
Vidare går jag ut ifrån att detta bolags årsinkomst utgör 300,000
kronor, och av denna inkomst räknar jag 100,000 kronor såsom merinkoinst,
och till följd därav drabbas bolaget även av krigskonjunkturskatt.
Jag tar ett aktiebolag på 2 miljoner kronor. Inkomstprocenten
enligt nuvarande bestämmelser skulle i det fallet bli 15 % å
2 miljoner kr. Enligt den nu föreliggande propositionen skulle det
bli 20 % på 1 1/2 miljon kr. Skatten för detta bolag skulle enligt gällande
bestämmelser utgå till staten i form av inkomst- och förmögenhetsskatt
och extra inkomstskatt med 6,21 kr. per 100 kronor, detta
bolag skulle få erlägga 18,630 kronor. Enligt nu föreliggande proposition
.skulle samma bolag betala 21,450 kr. extra inkomstskatt och
vanlig inkomstskatt. Den ordinarie krigskonjunkturskatten drabbade
bolaget i båda fallen lika eller 17,000 kr. Tilläggstariffen enligt
proposition angående krigskonjunkturskatten som föreligger till riksdagens
omprövning skulle, enligt nu gällande principer för kapitalberäkning,
bli 2 Va % på det skattebelopp som utgår i krigskonjunkturskatt
och utgöra 425 kr. Enligt propositionen n:r 395 som nu
föreligger till omprövning, skulle denna % bli 5 och komma att utgå
med 850 kr. Bolaget skulle sålunda få en samlad skatt i ena fallet
av 36,055 kronor och i det andra fallet av 39,300 kronor, och det
skulle sålunda bli en ökning från 12 % av kapitalet till 12,3 %.

Det vill förefalla mig, som om dessa exempel icke äro av den
beskaffenhet att de kunna berättiga till det oerhörda motstånd, som
man rest mot föreliggande förslag. Det har varit ett allmänt talesätt,
att jordbruket under en följd av år varit mindre beskattat än industrien
och en del andra skatteobjekt. Då nu den kommunala skattekommitténs
betänkande föreligger till behandling och varit ute till
omprövning hos de organ, som företräda jordbruket, har av deras uttalanden
framgått, att om jordbruksnäringen skulle få bära den nya
skattebörda som ifrågasättes i kommunalskattekommittens förslag,
skulle det vara ägnat att avstanna jordbrukets naturliga utveckling,
och vi skulle helt enkelt råka ut för svältdöden, om man skulle praktiskt
tillämpa berörda skatteförslag.

Jag kan icke neka till, att, när jag gör en jämförelse mellan
verkningarna av föreliggande förslag och de mycket starka och hårda
domar som uttalats över detsamma, tror jag, att en viss proportion
förefinnes mellan profetiorna i dessa fall och verkningarna för jordbruket
av den skattepolitik som förordats av kommunalskattesakkunniga.
Det är naturligt, om de som drabbas av en ny skattebörda reagera
däremot. Det är icke något att förundra sig över under denna
bekymmersamma tid. Men bortsett därifrån så måste vi skaffa me -

Om beskattning
av aktiebolaga
fonderade
vinstmedel.
(Forts.)

Nr 53. 58

Torsdagen den 13 juni, f. m.

Ombeshattning del för att täcka behoven i statskassan, och jag har ansett det nu
av aktiebolags föreliggande förslaget vara ägnat att tillföra statskassan det erforderlig*
el. liga skattebeloppet, det synes mig också avvägt på ett sådant sätt,
(Forts.) att dess bärare aktiebolagen icke riskerar sin naturliga utveckling.

Själva den princip, som innefattas i detta förslag, är ju, såsom jag
tillåtit mig tidigare anföra, icke ny, den är redan erkänd i det beskattningssystem,
som redan 1910 beslutades, men som genom 1911
års riksdagsbeslut förändrades till nu rådande system. På många
områden har skett ändringar sedan år 1911, som i och för sig kunna
berättiga till framläggande av förslag avseende ändring i de nuvarande
skatteförhållandena.

Med anledning av vad jag sålunda anfört, anhåller jag, herr talman,
att kammaren ville ansluta sig till den vid betänkandet fogade
reservationen.

Herr Wijk: Herr talman! I inledningen till den kungl. propositionen
framställes det påståendet att den del av bolagens vinst,
som utdelas, enligt gällande bestämmelser, principiellt göres till
föremål för dubbelbeskattning. Detta påstående, som sedermera
lägges till grund för Kungl. Maj:ts följande resonemang, tror jag
för min del är fullkomligt felaktigt. Jag tror, det är så långt ifrån,
att den dubbelbeskattning, som förekommer i fråga om vinst från
bolag, är principiellt grundad i lagstiftningen, att den tvärtom utgör
ett undantag från den regel och den princip, som eljest genomgår
vår lagstiftning i fråga om direkt beskattning, nämligen att
skatten skall tagas ut hos den individ som uppburit inkomsten, och
där tagas ut i män av vars och en förmåga. Jag skall emellertid
icke i detta sammanhang närmare inlåta mig på denna fråga, utan
övergår till de två förslag som föreligga i Kungl. Maj:ts proposition
n:r 395.

Det ena av dessa, det första, avser, som bekant, att vid beräkningen
av den procent, efter vilken inkomstskatteskalan för bolagen
utgår, skall viss del av den fondering, som tagits av vinstmedel, icke
medräknas till kapitalet. Det problem, som här av Kungl. Ma.j:t
upptagits till behandling, kan givetvis bli föremål för olika meningar,
det medgiver jag gärna. Den föregående utvecklingen visar,
att ståndpunkterna här varit ganska skiftande. Jag tror för min
del, att frågan bör bedömas helt och hållet från ekonomisk klokhetssynpunkt,
och från den synpunkten anser jag förslaget olyckligt.

De nu gällande bestämmelserna ha karaktären av att i viss män
premiera bolagens besparingar av sina vinstmedel. Man kan gå ut
ifrån som en naturlig sak, att inom våra aktiebolag råda två olika
mot varandra stridande tendenser. Aktieägarnas tendens går ut på
att genom utdelning få disponera så mycket som möjligt av bolagets
vinst. En ekonomisk och insiktsfull bolagsledning strävar att motverka
detta och i stället kvarhålla hos bolaget så stor del av vinsten
som möjligt för att stärka bolagets ställning. I den konflikten har
det stort praktiskt värde, att bolagsledningen i sin strävan att konsolidera
bolaget kan påvisa en, även för aktieägare i någon mån

Torsdagen den 13 juni, f. in.

59 Sv 58.

märkbar fördel av en dylik politik. Yad en sådan konsolidering
betyder i nationalekonomiskt hänseende bär redan framhållits, och
kan icke nog starkt understrykas. Med den ofantliga roll bolagen
spela i vårt ekonomiska liv innebär varje besparingsverksamhet från
bolagens sida en mycket stor nationalekonomisk besparing över huvud
taget. Om vi tänka oss bolagens verksamhet i stället omhändertagen
av enskilda, kunna vi vara fullkomligt övertygade om, att en
motsvarande fondering, eller besparing av inkomst, icke på långa
vägar skulle komma ifråga. Ej minst under nuvarande extrema förhållanden,
då vi leva i fullkomlig ovisshet om vår ekonomiska framtid,
är det därför av den allra största betydelse, att lagstiftningen
på allt sätt uppmuntrar bolagens verksamhet att vara nationella
sparkassor.

Det andra förslaget, som Kungl. Maj:t förelagt riksdagen i
denna proposition, kan jag icke betrakta som ett förslag, som kan
diskuteras på samma sätt som det föregående. Mot detsamma resa
sig mycket allvarliga invändningar. Kungl. Maj :t har, som bekant,
föreslagit att vid bolags upplösning aktieägare skall beskattas
för hela den del av bolagets behållning, som kommit honom till del
utöver fonderna, i den män dessa få räknas till kapital, enligt det
förslag Kungl. Maj:t förut framlagt. Det har påvisats, vilken risk
en aktieägare löper och vilken orättvisa han drabbas av, om han
inköpt aktier till gängse pris, som stå högt över pari, i ett bolag
som någon tid därefter upplöses. Han blir då beskattad icke för
sin vinst utan för en stor del av sitt i aktien nedlagda kapital.
Kungl. Maj:t har själv insett förslagets svaghet i detta avseende då
Kungl. Maj:t säger: »Visserligen kan med fog anmärkas, att den,
som inköpt en aktie för dennas verkliga värde och vid bolagets kort
därefter inträffade upplösning erhåller samma belopp, kan bliva beskattad
såsom för vinstutdelning, ehuru han ej haft ett öres vinst.»
Men denna invändning, menar Kungl. Maj:t, bär icke så stor praktisk
betydelse. Enligt Kungl. Maj:t är det endast svaga bolag, som
hava något behov att upplösas, och där finnas icke fonderade vinstmedel.
De starkare, menar Kungl. Maj:t, behöva icke upplösas.
Härigenom lägges emellertid ett tvång över en sund och av ekonomiska
förhållanden betingad politik vad bolagen beträffar, som är
ytterligt allvarlig.

Kungl. Maj:ts förslag i denna del föreligger emellertid nu i en
av reservanter inom utskottet verkställd omformulering, varigenom
stadgas att vad som vid bolags upplösning av fonderade vinstmedel
tillskiftas delägare utöver det belopp vartill sagda medel enligt § 20
skola beräknas, skall beskattas. Jag vill härvidlag påpeka en sak,
som jag tror har undgått reservanternas uppmärksamhet. Då reservanterna
här tala om fonderade vinstmedel, förefaller det mig,
att de endast tänkt på sådana fonderade vinstmedel, som rubriceras
under aktiekapital eller reservfond eller annan dylik fond. Men
hur förhåller det sig med fonderade vinstmedel? Den allra största
delen av den vinst, som fonderas av ett bolag, fonderas icke i sådan
form, utan i form av särskild avskrivning utöver den som medges i

hn beskattning
v aktiebolags
Jondera de
vinstmedel.
(Torta.)

Nr 53. 60

Torsdagen den 13 juni, f. m.

Om beskattning skatteavseende, ock sådana avskrivningar hava pågått i bolagen ar
av aktiebolags efter °r un(jer kanske flera tiotal av år. Mena reservanterna, att
vinstmedel. man icke skall taSa hänsyn till dessa fonderade vinstmedel vid bo(Forts)
lagets upplösning? Mena reservanterna således, att det skall bero
på bolagen själva att genom att fondera sina vinster på ena eller
andra sättet, bestämma om aktieägarna vid bolagets upplösning
skola beskattas eller icke? Jag föreställer mig, att det icke varit
reservanternas mening; men i så fall krävas vid en bolagsupplösning
nästan outförbara undersökningar av alla de avskrivningar, _som
under bolagets verksamhet ägt rum, och i allmänhet bleve följden
även enligt reservanternas formulering, att aktieägaren vid upplösningen
finge skatta för praktiskt taget allting, som utdelades över
aktiernas parivärde, d. v. s. lian skulle även enligt deras förslag
drabbas av en beskattning, som vore både orättvis och huvudlös i
den allra betänkligaste grad.

Innan jag slutar, vill jag tillägga några ord. Jag tror, att herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet antydde, att ett avslag
på första delen av Kungl. Maj:ts förslag skulle kunna medföra betänkliga
finansiella konsekvenser, genom att minska den ^beräknade
inkomst, som nu ligger till grund för budgeten. Jag vill då säga, att,
även om så vore fallet, kan det naturligtvis icke vara något skäl för
riksdagen att antaga en skatteförordning, som riksdagen anser vara
olämplig, och detta desto mindre som med den praxis ifråga om tilläggsbudget,
som numera tillämpas, en tillfällig brist utan större
svårighet kan ersättas. Men jag vill draga i tvivelsmål, om. över
huvud taget eu sådan brist skulle uppstå, då ju inkomstberäkningen
på denna post är ganska rundligt tilltagen. Till grund för utskottets
skatteförslag, som avser att ge samma belopp, som den kungliga
propositionen, ligger nämligen en beräkning, att inkomst- och förmögenhetsskatten
1919 skulle ge 100 miljoner kronor, vilket är i
överensstämmelse med Kungl. Maj:ts första beräkning i årets statsverksproposition.
Enligt den beräkning, som här om dagen framlades
för oss, beräknar Kungl. Maj:t emellertid denna inkomst nu
till 112 miljoner kronor; och följden av detta är naturligtvis, att
den påbyggnad på denna skatt, som utskottet föreslår, kommer att
ge mer än vad som i utskottets betänkande och Kungl. Maj :ts förslag
är beräknat.

Med vad jag anfört, herr talman, tror jag mig hava framlagt
skäl, som motivera, att jag yrkar bifall till utskottets hemställan
och avslag på Kungl. Maj:ts förslag.

Herr Forssman: Herr greve och talman! De stickprov,

som herr statsrådet och chefen för finansdepartementet meddelade oss
för att visa, att den föreslagna förändringen icke skulle drabba aktiebolagen
så synnerligen hårt, voro egentligen, även om de kunde
vara intressanta att höra, rätt obehövliga, då finansministern själv
har givit oss ett mycket enklare och tydligare bevis för den saken,
i det han omtalade, att hela denna förändring av kapitalberäkningen
skulle tillföra statskassan endast ett belopp av V2 å 3A miljoner kro -

Torsdugeu cleu 13 juni, f. in.

Öl Nr 53.

nor. Det kan således icke bliva tal om, att aktiebolagen genom
denna förändring kunna bli så synnerligen mycket mera betungade,
och det är icke heller av den anledningen, som jag och mina meningsfränder
rest ett bestämt motstånd mot förslaget i fråga. Vi
hava gjort det därför, att förslaget innebär en förändring av den
riktiga princip, som infördes av 1911 års riksdag i förordningen om
inkomst- och förmögenhetsskatt. Det synes oss alldeles påtagligt,
att hela det aktiekapital plus reservfond, som är investerat i ett bolags
rörelse, ovillkorligen enligt rättvisans krav bör få läggas till
grund för beräkningen av inkomstprocenten, och på den punkten
kunna vi under ingå förhållanden avvika från vår ståndpunkt. Men
jag tror nog, att herr statsrådet egentligen icke så mycket för denna
lilla inkomst, som i händelse av bifall till det föreliggande förslaget
skulle tillföras statskassan, framlagt detta förslag. Skälet är
nog, som herr statsrådet anger på annat ställe — i den kungl. propositionen
nr 448 — att denna ändring i beräkningen av bolagens
kapital är en förutsättning för att den extra tilläggsskatt för ak iebolagen,
som föreslås i regeringsförslaget om skärpt krigskonjunkturskntt,
skall komma till full effektivitet. Nu är det emellertid så,
som herrarna kanske behagat finna av ett senare utlåtande från bevillningsutskottet,
att bevillningsutskottet föreslagit slopandet av
denna extra tilläggsskatt för bolagen, och följaktligen får detta förslag
icke vidare något raison d’étre ur denna synpunkt, och det synes
mig vara ett ytterligare skäl att avslå detsamma.

Emellertid yttrade herr statsrådet, att man, som han tyckte,
gjort mera av förslaget, än det egentligen innehåller. Men detta
kan jag för min del icke gå in på. Det är visserligen sant, att hela
den förändrade beräkningen av bolagens kapital i och för sig icke
är så remarkabel, och i alla fall till sina finansiella följder är skäligen
betydelselös, men om man laser den kungl. propositionen och
vad herr statsrådet säger däri, finner man. att man måste draga helt
andra slutsatser om detta förslag och vad därmed står i sammanhang.
Herr statsrådet hänvisar där till, att detta egentligen är ett
provisorium, ett provisoriskt sätt att komma åt de fonderade vinsterna,
men herr statsrådet säger även: »en särskild beskattning av
bolagens fonderade vinster torde böra ske hos bolagen. Riktigast
vore måhända att i sådant avseende uttaga viss procent av den ej
utdelade vinsten». Den tendensen är däremot av ganska stor och
omfattande betydelse. Här vill man således införa en verklig dubbelbeskattning/
en dubbelbeskattning i skatteteoretisk bemärkelse.
Här är samma skattesubjekt, bolaget i båda fallen, samma skatteobjekt.
hela vinsten, och samma skatteform. Man vill införa en fullkomligt
principiell skatteteoretisk dubbelbeskattning. Det kan under
inga förhållanden erkännas, att en sådan tanke är riktig. Det
bär va”rit tal om, att man förut gått in på principen om dubbelbeskattning,
då aktieägare skatta för sin utdelning av bolagens vinst
som även beskattas. Men deda är icke någon typisk dubbelbeskattning,
— här äro tvenne skattesubjekt, icke samma skatteobjekt. och
växlande skatteformer, och man har kommit till detta, såsom förut

Om beskattning
av aktiebolags
fonderade
vinstmedel.
(Forts.)

Nr 53.

Om beskattning
av aktiebolags
fonderade
vinstmedel.

(Forts.)

62 Torsdagen den 13 juni, f. in.

påpekats, därigenom att man nödgats beskatta aktieutdelning, då
man velat beskatta inkomsten efter skatteförmågan. — Jag tror
därför icke, att man på något vis gjort för mycket väsen av
den bär kungl. propositionen, utan att man har all anledning att
vara på sin vakt mot att sådana förslag som detta antagas av riksdagen.

Så skall jag be att få saga med avseende på den ändring, som
föreslagits i beskattning av de fonder, som delas ut vid bolagens
upplösning, att detta, som herr Jacob Larsson anmärkte, naturligtvis
har sina stora avigsidor. Om en person i sista stund köper
sina aktier och så får skatta för vad han får i utdelning'' vid bolagets
upplösning, oaktat han icke erhållit någon vinst alls, kan detta
icke vara rimligt, men det är dock av mindre betydelse. Däremot
har saken en mycket allvarlig betydelse ur den synpunkten, att den
kommer att nästan absolut förhindra en önskvärd koncentrering
av olika företag inom samma industrigrenar. Det blir nämligen med
den här bestämmelsen alldeles omöjligt för bolagen att lösa upp sig
och sammansluta sig i ett nytt större bolag, d. v. s. koncentrera sig,
och det tror jag, att den moderna produktion spol itiken allmänt erkänner
såsom både nyttigt och nödvändigt. Även ur denna synpunkt
måste jag således resa bestämt motstånd även mot antagande
av det andra ändringsförslaget i propositionen.

Jag ber således på grund av vad jag yttrat, herr greve och talman,
att få yrka avslag på den kungl. propositionen.

Herr Bäckström: Jag skall be att få till protokollet anteckna
mitt fulla instämmande i vad herr Wijk anförde. Jag kunde
inskränka mig till detta, men jag ber att få tillägga några ord.

Jag beklagar mycket, att det varit omöjligt för mig att ansluta
mig till den kungliga proposition, som finanministern lagt fram
här. Detta bär icke varit därför, att jag anser hans uppfattning
om en ytterligare skärpt beskattning av bolagen vara oriktig eller
för hård, utan emedan den väg, som valts, icke varit för mig acceptabel,
därför att den verkar psykologiskt oriktigt. Det behövs för
att gynna sparsamheten det lilla premium, som ligger i att de .fonderade
vinstmedlen sättas i en i någon mån gynnad ställning. Även
om det förslag, som här är framlagt, icke träffar fonderingarna så
hårt, så kommer man i alla fall — folk äro nu en gång sådana —
att räkna ut, att man vinner för litet på fondering, och man kommer
att fondera mindre, och dela ut mera, vilket ju är nationalekonomiskt
synnerligen oriktigt.

Jag vill erinra om, som herrarna möjligen minnas, att för några
år sedan fanns bifogad den kungliga propositionen om krigsmaterielskatt
en av dåvarande kammarrättsrådet Carleson författad promemoria
i skattefrågorna, i vilken han framställde den tanken, att man
skulle grunda skatten icke på inkomsterna, utan på utgifterna, detta
i syfte att gynna sparsamheten. Detta är nog kanske en framtidstanke;
den är i alla händelser för mig ganska sympatisk. Jag skulle
vilja rekommendera herr finansministern, om han vill taga upp

To råd u gen den 13 juni, f. m. 33

tanken på en skärpt bolagsbeskattning, att i. någon mån taga upp
den tankegången, — jag skulle vilja anbefalla metoden att i stället
för att dubbelbeskatta de fonderade vinstmedlen lättja en progressiv
tilläggsskatt på de medel, som delas ut. Aktieägarna bedöma bäst
själva, bur bärkraftigt bolaget är, och när aktieägarna anse, att de
kunna höja utdelningen, kan man antaga att de också anse, att de
kunna tåla vid en något högre skattesats. Jag är övertygad om,
att det statsfinansiellt skulle inbringa vida mera än finansministerns
nuvarande förslag, och det skulle dessutom verka psykologiskt riktigare
än det, som här är föreslaget.

Jag har ett ord att tillägga angående den av herr Jacob Larsson
framlagda reservationen. Han säger, att det är en i förtydligande
syfte önskvärd redaktionell ändring i förslaget, som han
gjort. Men enligt min uppfattning är det en ganska vittgående förändring,
som herr Jacob Larsson framlagt. I stället för alt, enligt
propositionen, skulle räknas det, som vid bolags upplösning tillskiftats
aktieägare av bolagets tillgångar, talas det i herr Jacob Larssons
förslag om »vad som vid bolags upplösning av fonderade vinstmedel
tillskiftats delägare». Detta är en ganska betydande skillnad.
För övrigt kan jag icke finna att detta reservationsvis framlagda
förslag hänger riktigt ihop, därför att, som herr Wijk erinrade, den
allra största delen av de fonderade vinstmedlen icke är synlig, utan
ligger i form av avskrivningar, och på vad sätt skulle man enligt
herr Jacob Larssons formulering komma åt detta? Jag tror därför,
att även med den inskränkning i den kungliga propositionen, sam
herr Jacob Larsson fört fram här, det icke är rekommendabelt att
ga den vägen heller, utan att det syfte, som herr finansministern
sagt sig vilja vinna, nämligen att hindra illojalt innehållande av utdelning,
bör nås på annat sätt, än här är tillrått, och får bliva
föremål för en blivande utredning.

, På grund av vad jag sagt ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr Boman: Herr greve och talman, mina herrar! Då jag i
denna fråga framlagt en motion, gående ut på avslag å den kungl.
propositionen, iskall jag be att få yttra några ord.

Det var med stor förvåning jag såg, att Kungl. Maj:t framlade
ett nytt skatteförslag i propositionen nr 395, som icke innebar
större ekonomiskt skatteresultat för staten än den jämförelsevis obetydliga
siffran av mellan 500,000 och 750,000 kronor. Förklaringen
erhöll man sedan, da propositionen nr 401 om den skärpta krigskonjunkturskatten
för aktiebolagen framkom och man fick se, att
grundläggände för denna var bestämmelsen i nr 395. Då nu herr
statsrådet här uttalat, att det icke är så stor skillnad mellan det förslag
som framlagts i nr 395 angående beräkning av aktiebolags kapital,
och de nuvarande förhållandena, i det herr statsrådet gjorde
gällande, att det egentligen innebure en medelväg mellan bestämmelse.
1 i-° års förordning, enligt vilken endast det kontant inbetalda
aktiekapitalet gällde som kapital, och den bestämmelse, som inför -

Nr 58»

Om beskattning
av aktiebolags
fonderade,
vinstmedel.

(Forts.)

Nr 53. 64

Torsdagen den 13 juni, f. m.

Om beskattning des följande år, att som aktiekapital skulle räknas såväl aktiekapiav
aktiebolag> talet som reservfonden, så tror jag, att herr statsrådet förbisett, att
vinstmedel, redan när riksdagen 1910 åtnöjdes med att låta själva dét nominella
(Forts.) aktiekapitalet gälla som kapital, det förelåg en motion av herr Danström
m. fl. med förslag, att reservfonden skulle medräknas. Utskottet,
som behandlade denna motion, uttalade följande: »Då det emellertid
synts utskottet angeläget, att undersökning anställes rörande
möjligheterna för det ifrågavarande önskemålets förverkligande, har
utskottet, som förutsätter, att någon minskning av den skattesumma,
som enligt förslaget är avsedd att uttagas från samtliga bolag inom
landet, icke bör ifrågakomma, och att fördelningen av skattskyldigheten
mellan bolagen sinsemellan avväges enligt rättvisa grunder,
ansett sig böra föreslå riksdagen att hos Kungl. Maj :t anhålla om utredning,
på vad sätt den i motionen föreslagna ändringen i fråga om
beräkningen av bolags kapital lämpligen må kunna genomföras, samt
om framläggande för riksdagen av det förslag i ämnet, vartill utredningen
må kunna föranleda.»

Således, redan när riksdagen 1910 införde denna progressiva aktiebolagsbeskattning,
var uppmärksamheten riktad på det missförhållandet,
att det första förslaget icke upptog reservfonden. Då nu kammarrätten
om det nya förslaget uttalar, att det skulle innebära ett
sönderbrjJande av grunderna för aktiebolagens beskattning, bör det
hava väckt förvåning, att Kungl. Maj:ts regering ändock framlade
det, och det förefaller mig, som om detta sammanhänger med den
uppfattningen, att aktiebolagen äro identiska med hatade kapitalister,
som böra kunna beskattas hur hårt som helst. Jag tror, att den
uppfattningen är synnerligen oriktig. Med den kolossala betydelse
för vårt näringsliv, som aktiebolagsformen nu intar, tror jag, att
det har den synnerligaste betydelse, att aktiebolagen icke orättvist
eller allt för hårt beskattas. Den väldiga summa, som uttages i
skatt från aktiebolagen, torde nog i allmänhet litet var, både kapitalister
och andra, vara med om att betala, ty det lär väl icke finnas
någon aktiebolagsledning, som i en tid, då skatterna gå upp till för
vissa bolag halva årsvinsten eller mera, underlåter att kalkylera detta
vid bestämmande av varuprisen. Men med avseende å alla de varor,
som omsättas i vårt land, innebär en allt för hård aktiebolagsbeskattning
också för konsumtionen ett fördyrande av allt, som förbrukas
inom landet. Det är endast i fråga om de aktiebolag, som uteslutande
arbeta på export, som det för landet är likgiltigt, huru aktiebolagen
bli beskattade. Att aktiebolagen dessutom hava behov av
vinsterna i betydande omfattning, är redan uttalat från flera håll,
och staten har själv erfarenhet av detta från sina affärsdrivande
verk, där dessa betala in en summa och samtidigt riksdagen måste
besluta utgifter för kapitalökning till mycket betydande belopp, även
när det icke gäller nyanläggningar.

I fråga om det förslag, som gjorts i propositionen nr 395, ha
redan i kammaren gjorts så många uttalanden och utförts så stark
kritik, att jag icke behöver fullfölja densamma, utan inskränker jag
mig till att yrka bifall till utskottets avstyrkande hemställan.

Torsdagen den 13 juni, f. m.

Kr 5U.

(if>

Greve L a g o r b,j o 1 k e: Herr greve och talman! Endast några 0mbeskattning
iå ord. Statsrådet och chefen för finansdepartementet har gjort sig “y^J^ade*
mycken möda att med siffror visa, att enligt hans uppfattning det vinstmedel.
nu förevarande förslaget icke skulle vara särdeles betungande för (Kort*.)
aktiebolagen, .fa, det må vara riktigt, särskilt om man frånser följderna
vid krigskonjunkturskatten. Men jag vill fästa uppmärksamheten
på, att från utskottets sida och i den allmänna diskussionen
anmärkningar riktats loke så mycket mot att det skulle bli så betungande,
utan mot den princip, som ligger till grund för förevarande
lagförslag. Anmärkningen har med skäl riktats mot den dubbelbeskattning
av aktiebolagens inkomster, som härav skulle bliva en följd.

Från hittills gällande princip, att dubbelbeskattning icke anses böra
äga rum, hava förhållandena föranlett det undantaget, att aktieägarna
direkt ansetts böra drabbas av någon skatt för sin aktieinkomst.

Från detta undantag har man nu gått fram till den allmänna principen,
att själva aktiebolagen skola underkastas dubbelbeskattning.

Mest anmärkningsvärt finner jag dock att finansministern ej
fäst något avseende vid det yttrande, som kammarrätten kommit till
efter, såsom det har synts mig, en synnerligen god motivering. Kammarrätten
sammanfattar sitt omdöme om förslaget med följande ord:

»Enligt kammarrättens uppfattning skulle alltså förslaget, om det
genomföres, innebära ett redan i och för sig olyckligt sönderbrytande
av den grundläggande principen för aktiebolags beskattning enligt
förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt.»

Jag vill framhålla den synnerligen bristande utredning, som i
allmänhet äger rum vid skattefrågor. Hur är det vid lagfrågor? Jo,
där äger i regel rum den mest omsorgsfulla granskning, olika myndigheter
och korporationer höras. Så höres i varje fall lagrådet, och
Kungl. Maj:t fäster utan undantag det största avseende vid vad lagrådet
anfört och ställer sig i regel detta till efterrättelse. Men hur är
det med skattefrågor, som ingripa så betydelsefullt i näringslivet?

Då höres i regel ingen annan än den skattetekniska myndigheten,
kammarrätten, och när då denna myndighet kommer med ett så allvarligt
och förkrossande omdöme som i detta fall, frågar Kungl.

Maj:t icke det min3ta därefter. Något sådant kan icke vara riktigt.

Jag tillåter mig, herr greve och talman, yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Söderberg: Herr talman! Jag skall fatta mig mycket
kort. Jag vill endast ha till protokollet antecknat något av
den uppfattning, som jag har i föreliggande fråga.

Man är naturligtvis skyldig att taga all hänsyn till de korporationer,
vilka hava avgivit framställningar till utskottet, så betydande
ekonomiska korporationer som exempelvis Stockholms
handelskammare och Sveriges industriförbund. Men med det
sistnämnda är det förhållandet rådande, att det vänder sig
icke blott mot propositionen nr 395, utan även mot den
utsträckta krigskonjunkturskatten. Ått man sålunda på både
enskilt och korporationsmässigt håll högst ogärna ser en utsfräck Första

kammarens protokoll 1918. Nr 58. 5

Kr 53. 66

Torsdagen den io juni, f. m.

Om beskattning nirn av den direkta beskattningen ligger i sakens egen natur, därför
av aktiebolag ;l|ingen människa gärna med jämnmod finner sig i tanken att

fonderade ökade skatteutgifter till staten. Men ställningen är vill sådan,

att det är ofrånkomligt, .och här föreligger i propositionen nr 395,
° '' efter vad jag kunnat finna, en utgångspunkt för eu kommande
kraftigare beskattning av bolagen. Och det är detta man fruktar
för och icke så mycket för den principiella orättvisan eller sönderbrytandet
av ett bestående skattesystem. Det är väl det som gör,
att man opponerar sig mot förslaget, att man icke rätt gärna ser,

att man blir hårdare beskattad. Det enda reala skälet, skulle jag

vilja säga, som man drives att taga hänsyn till, är det, som fram ställts

i synnerhet av de bägge organisationerna, som jag nyss omnämnde,
nämligen att denna utsträckning av bolagens skattskyldighet
i form av vinstmedlens undanryckande komme att försvära
kapitalbildningen här i landet, varigenom vårt industriella och ekonomiska
liv skulle utsättas för fara för den närmaste framtiden.
Ja, det är självfallet, herr talman, att ingen ansvarskännande riks
dagsrepresentant med lätt sinne ser på dessa saker och ansluter sig
till en proposition eller eu framställning, vilken i och för sig skulle
innebära eu sådan fara, och som skulle beröra icke minst arbetarklassen,
efter vad jag kan förstå. Men jag bär icke trott mig kunna
finna den faran så överhängande eller så stor åtminstone, ja, till
och med icke alls föreligga i propositionen nr 395. Jag ber att få
hänvisa till den framställning, som herr statsrådet gav, i vilken
oväsentlig utsträckning skattetrycket i alla fall skulle ökas för bolagen
genom antagandet av denna proposition, och jag känner mig
alldeles övertygad om och lugn för att icke härigenom kapitalbildningen
genom bolagsverksamheten här i landet skulle återhållas. Jag
tror sålunda, att man tryggt kan gå med på denna proposition utan
att behöva säga, att man utsätter vårt ekonomiska liv för eu sådan
fara.

Man har undrat över, varför man vill lägga en så kraftig beskattning
på bolagen. Jo, för min xlel anser jag, alt det är dels
därför att man träffar den opersonliga förmögenheten, och dels därför
att bolagsförmögenheten, bolagsformen, bär vunnit eu så oerhörd
utbredning. Jag har hämtat några siffror ur kommunalskattesakkunniges
utlåtande. Enligt dessa siffror hade man år 1906
4,086 bolag här i landet med 1,524 miljoner kronor i kapital och
år 1917, alltså It år senare, 8,700 bolag med 4,325 miljoner i kapital.
Det är eu kapitalanhopning, vilken naturligtvis staten, när den behöver
pengar för sitt eget liv och existens, ovillkorligen måste ge
sig in på, i vilken form det vara mjå. Och jag måste säga, att
jag icke kan finna annat, än att den form och den utsträckning, som
här är föreslagen, i själva verket är ganska mild, om man jämför
den med det sätt, på vilket andra stater gått till väga för att beskatta
kapitalet under dessa osedvanligt svåra tider, i vilka vi leva.
Tiderna äro icke sådana, att vi precis som i vanliga fall kunna lägga
till och dra ifrån i skattesaker, utan tiderna äro sådana, att ingen
av vår generation hittills uppleva t några liknande. Yårt land be -

Torådftgen den JiJ juni, f. m.

(57 Nr bil

finner sig i ett ekonomiskt trångmål, som kanske är fullt upp lika
svårt som inånga av de krigförande ländernas, och det driver staten
att vidtaga exceptionella och extra ordinarie utvägar.

Eu av dessa utvägar ligger i syftet med propositionen nr 395,
nämligen att träffa bolagens kapital på ett kraftigare sätt, och jag
ber för min del, herr talman, att få yrka bifall till den av Kungl.
Ma:t framlagda propositionen.

Efter härmed slutad överläggning gjordes enligt förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet i nu ifrågavarande
betänkande hemställt, samt vidare därpå att kammaren skulle
med avslag å utskottets hemställan antaga det förslag, som innehölls
i den vid betänkandet fogade reservationen; och förklarades den förra
propositionen, vilken uppropades, vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 59, i anledning
av två Kungl. Maj:ts propositioner med förslag till ändringar i
vissa delar av förordningen den 30 juni 1916 om krigskonjunkturskatt.

Genom särskilda propositioner, nr 401 och nr 448, vilka hänvisats
till bevillningsutskottet, hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av vid propositionerna fogade utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för nämnda dagar, föreslagit riksdagen att antaga
framlagda förslag till förordningar dels om ändring i vissa delar av
förordningen den 30 juni 1916 om krigskonjunkturskatt (proposition
nr 401) och dels om ändrad lydelse av 3, 8, 11 och 16 §§ i samma förordning
(proposition nr 448).

Utskottet hade i föreliggande betänkande på anförda skäl hemställt,
•

1) att riksdag-en, med bifall till Kungl. Maj:ts proposition in401,
måtte antaga Kungl. Maj:ts i betänkandet återgivna förslag till
förordning om ändrad lydelse av 4, 15, 17, 20, 21 23 och 29 §§ i
gällande förordning om krigskonjunkturskatt; samt

2) att riksdagen, med avslag å Kungl. Maj :ts i proposition nr 448
framlagda förslag till ändrad lydelse av 3, 8, 11 och 16 §§ i förordningen
om krigskonjunkturskatt, måtte i anledning av samma proposition
besluta, att 8 § från och med den dag, som av Konungen
bestämdes, skulle erhålla viss ändrad lydelse.

Reservation hade avgivits av, utom andra, herr Jacob Larsson.

Friherre Fleming: Herr greve och talman, mina herrar!
Jag skulle till en början vilja uttala ett beklagande över att en
proposition med så stor räckvidd och för vårt ekonomiska liv så
betydande som denna framkommit på en så sen tidpunkt som i slutet
av maj. Den är visserligen dagtecknad den 16 maj men kom icke
på riksdagens hord förrän den 22 maj, och det är alldeles klart, att
man icke kan hinna med den allsidiga granskning, som varit behöv -

Om beskattning
av aktiebolags
fonderade
vinstmedel.
(Fort*.)

Om visso
ändringar i
krigskonjunkturskatteförordningev.

Nr 53. <>S

Torsdagen den 13 juni. f. m.

Om vissa
ändringar i
hrigskonjunkturskatteförordningen.

(Forts.)

lig. Och vad värre är, riksdagens ledamöter hinna heller icke sätta
sig in i förslagets innebörd, då de nu gå till ett avgörande av detsamma.
Detta är så mycket betänkligare, som i den viktigaste punkten
av detta förslag icke ens kammarrättens yttrande finnes att stödja
sig på.

Då klockan nu är så mycket, skall jag icke gå närmare igenom
förslaget. Annars hade jag tänkt göra en sammanfattning av dep
huvudsakliga innehåll. Jag kan dock icke underlåta att fästa mig
åtminstone vid en väsentlig punkt. Jag är nämligen av den åsikten,
att även i den form, vari bevillningsutskottet nu kommit fram
med detta förslag till beskattning, bolagens beskattning kommer att
bliva alldeles överdrivet hög, alldeles onödigt stor. Nu ber jag att
få göra herrarna uppmärksamma på en sak. Herr statsrådet framhåller
såsom det viktigaste skälet för att en hög krigskonjunkturskatt
bör läggas på bolagen följande: »De anmärkningar, som riktats
mot krigskonjunkturbeskattningen för bristande jämnhet och
otillräcklig hänsyn till den subjektiva skattefönnågan, drabbar givetvis
denna skatt främst i vad den berör enskilda skattskyldiga.»
Jag tror, att detta endast är ett påstående, och att det dessutom
är oriktigt. Man synes utgå från att bolagen äro någonting opersonligt
och tänker icke alls på det förhållandet, att bakom dem
finnas aktieägare. Jag vill påstå, att det just är de mindre aktieägarna,
som komma att hårdast drabbas av bolagens ökade skattebörda.
Om jag tänker mig en enskild man, som har ett kapital, som
ger honom en årlig inkomst av låt mig säga 5,000 kronor, kommer
detta belopp icke alls att drabbas av någon progression eller någon
extra beskattning, men har han insatt motsvarande kapital i ett bolag,
som givit en vinst, varav på hans anpart skulle belöpa 5,000
kronor, komma dessa 5,000 kronor att drabbas av en bård progression,
och en skatt, som kan uppgå till 60 å 70 %. Det är således
alldeles givet, att det icke blir de större aktieägarna, som drabbas
bärav, ty beskattningen för dem, som förut liava stora inkomster,
är redan nu under progressiv beskattning och skillnaden blir icke
så stor. Det blir som sagt just de mindre aktieägarna, som bårddast.
komma att drabbas av denna beskattning.

Jag vill fråga herrarna, vad det är för skäl, som gör att en avkastning
av kapital hos en enskild skall vara mindre skattekraftigt
än samma avkastning av kapital bos bolag? Det finns val absolut
inte någon grund för ett sådant resonemang, och jag vågar bestämt
påstå, att vad det är, så inte är det demokratiskt att lägga denna ökade
belastning på bolagen, utan tvärtom.

Jag skall hoppa över de andra skälen, som departementschefen
anfört. Jag tror, att man måste ställa sig ungefär lika betänksam
mot dem, som mot detta första och viktigaste skäl.

Om man nu betänker, att under dessa krigsår staten tagit ojämförlig^
mycket mera av bolagen, än vad aktieägarna fått, och om
man vidare betänker, att den nödiga kapitalökningen tillkommit huvudsakligast
genom tillskott av aktieägarna i de allra flesta fall, kan
man nästan påstå, att det är aktieägarna, som underhålla bolagen,

Torhdagcn den 13 juni, f. in.

60 Nr 58.

«ch icke tvärtom. Tänker man på allt detta och icke betraktar bolagen
såsom någonting opersonligt, utan såsom förvaltare av en del
hos dem deponerat kapital, skall man säkerligen finna, att det är
en överdrivet stor skattebelastning på bolagen, som kommer att
verka hårdast just på avkastningen av det mindre kapitalet, d. v. s.
att man kommer fram just till vad man velat undvika.

Nu har utskottet avstyrkt den kuugl. propositionen, i vad den
avser extra beskattning på bolagen, men gått med på att öka progressionen.
Utskottet har, såsom herrarna funnit, lågt en stor del
av beskattningen till den extra inkomst- och förmögenhetsskatten.
Ja, detta är naturligtvis eu förbättring, men. som jag förut sagt,
anser jag dock, att på sätt frågan lösts, bolagen bli för hårt beskattade,
och man kan även ifrågasätta, om den vidtagna progressionsökningen
är eu klok åtgärd. Som saken nu ligger, kan jag
emellertid icke annat än biträda utskottets förslag, men jag har bär
icke kunnat underlåta att uttala och få till protokollet antecknade
mina allvarliga bekymmer och farhågor för utvecklingen av vårt
ekonomiska liv, om icke våra beskattningsfrågor snarast ordnas på
ett klokt sätt. Det går lätt att under uppgående konjunkturer spänna
bågen högt, men det kommer nog en tidpunkt, då man märker, att
den icke kan spännas hårdare och icke ens så hårt som nu. När en
gång den direkta beskattningen icke längre kan tillgripas, komma
säkerligen de indirekta skatterna åter till heders. Vid en sådan tidpunkt
tror jag för övrigt, att vi redan nu äro, och jag .skulle därför,
för att icke längre taga herrarnas tid i anspråk, vilja sluta med eu
vördsam framställning till regeringen och synnerligen till finansministern,
att han vid de utredningar, som pågå och som han förebådat
skola komma att fortsätta för att komma till ett nytt. förslag
om inkomst- och förmögenhetsskatt, ser till, att utredningen lägges
full objektivt och icke ensidigt, samt att vid detta arbete icke blott
kammarrätten, utan även näringslivets organisationer måtte få tillfälle
att göra sina röster börda.

Herr Östberg: Herr greve och talman! Krigskonjunkturskatten
har förut så många gånger varit under diskussion här, och
dess brister i teoretiskt avseende och dess praktiska olägenheter i
tillämpningen äro många gånger påvisade. Jag behöver sålunda
icke uppehålla mig härvid.

Jag begärde ordet närmast för att rikta uppmärksamheten på
ett reformkrav, som efter min mening är oavvisligt och som framställts
även från handelskammaren i Stockholm och från andra håll.
nämligen att man åtminstone vid taxering'' till krigskonjunkturskatten
borde få göra avdrag för erlagd krigskonjunkturskatt.

Herr Bäckström har här nyss framhållit, att man kanske borde
slå in på det systemet, att man beskattade utgifter i .stället för inkomster.
Ja, skall man taga detta system, kommer man till en komsumtionsbeskattning,
som personer inom hans parti i allmänhet äro
eå rädda för. Men man skall i varje fall icke inrätta sig på det
viset, att man bär en inkomstskatt, men under masken av denna in -

Om vissa
ändringar i
krig ikonj finkturskatte
förordningen

(Korta.)

Sr 68. 70

Torsdagen den 13 juui, f. m.

Om visna
ändringar i
kngskonjunktv
r skatteförordningen.

(Forts.)

Om höjning
a* inkomstoch
förmögenhetsskatten.

komstskatt beskattar de mest nödvändiga utgifterna. Men det gör
man, om man icke tillåter avdrag för utskylder vid beräkning av
inkomsten för beskattning.

Här pålägger staten en särskatt, krigskonjunkturskatten, som
kan gå upp ända till 30 ä 40 % av inkomsten, således till högst betydande
belopp. Men man får icke göra avdrag för denna utgift.
Det blir alltså en dubbelbeskattning, en beskattning på utgifter, som
måste vara irrationell i högsta grad. Detta är som sagt redan påvisat
av handelskammaren i Stockholm och även från andra håll.

Jag begärde ordet för att stryka under, att vid en blivande reformering
av skatteväsendet denna orättvisa måste rättas, då den i
själva verket är en orättvisa av större räckvidd än den, som Kungl.
Maj:t nu tagit upp till behandling, nämligen frågan om avdrag för
vissa räntor. Dessa spela en ytterst obetydlig roll emot den obillighet,
som nu äger rum, då man icke får göra avdrag för nödtvungna
utgifter, som staten pålägger under formen av den särskilda krigskonjunkturskatten.
Såsom även bevillningsutskottet framhållit är
denna fråga förtjänt av synnerligt beaktande.

Herr Larsson. Jacob: Herr talman! Vid detta betänkande
finnes fogad en av mig avgiven blank reservation. Därmed har
jag velat ge till känna, att jag tagit bestämt avstånd från hela den
tankegång, som ligger bakom utskottets motivering, men att jag
anslutit mig till den kompromiss, som ligger i utskottets hemställan,
sammanställd med utskottets hemställan i betänkandet nr 60.
Sedan emellertid nu kammaren avslagit Kungl. Maj:ts proposition
nr 395, finner jag mig oförhindrad att ansluta mig till den reservation.
som vid detta betänkande fogats av herr Källman m. fl. beträffande
3 och 11 §§ i krigskonjunkturskatteförordniugen, vilken i
viss mån har samma syfte som propositionen nr 395.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i nu föredragna
betänkande hemställt.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets betänkande,
nr 60, dels i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till
förordning om extra inkomst- och förmögenhetsskatt för år 1919 samt
en i ämnet väckt motion, dels ock angående särskild tilläggsskatt för
år 1918 å inkomst och förmögenhet, bifölls vad utskottet i detta
betänkande hemställt.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande, nr 61, i anledning
av väckta motioner angående höjning av inkomst- och förmögenhetsskatten.

Till bevillningsutskottet hade överlämnats tre motioner angående
höjning av inkomst- och förmögenhetsskatten.

Torsdagen den 18 juni, f. ra.

71 Nr 58.

1 likalydande motioner I: 96, av herr Aufjust Ljunggren och 22 Om höjning
andra ledamöter av första kammaren, samt II: 191, av herr Hamrni
och 19 andra ledamöter av andra kammaren, hade föreslagits, att hetukatttm''
riksdagen måtte besluta sådana ändringar och tillägg i § 18 av för- (Forts.)
ordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt, att vid beräkningen av
denna skatt en progressiv skala tillämpades jämväl å taxerade belopp
som överstege 80,000 kronor.

Härjämte hade herrar Danielsson och Anderson i Knapasjö i motion
IT: 190 anfört följande:

»I kungl. förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt av
den 28 oktober 1910 heter det i § 17: ''För beskattning av förmögenheten
upptages i det taxerade beloppet en sextiondedel av den uppskattade
förmögenheten’.

Enligt vår mening bör denna bestämmelse ändras därhän, att
förmögenhet understigande 60,000 kr. upptages till mindre än en
sextiondedel av den uppskattade förmögenheten vid beräkning av inkomst-
och förmögenhetsskatt med en viss bestämd skala nedåt, under
det att förmögenhet uppskattad till mer än 60,000 kr. upptages till
mer än en sextiondedel av det taxerade beloppet med en skala uppåt
efter samma grunder.

Den i § 18 av samma förordning bestämda progressiva skatteskalan
slutar vid ett till inkomst- och förmögenhetsskatt taxerat belopp
av 80,000 kr.

Enligt vår mening bör den progressiva skatteskalan fortsätta
efter samma procent som är bestämd emellan 6,000 och 80,000 kr.
taxerat skattebelopp till hela den summa, vartill flen beskattade inkomst-
ooh förmögenhetssumman uppgår.

Vi vilja alltså föreslå, att riksdagen måtte besluta sådan ändring i
kungl. förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt som betingas
av här ovan nämnda grundprinciper.»

Utskottet hade i nu föredragna betänkande av angivna orsaker
hemställt, att förevarande motioner 1:96, av herr August Ljunggren
m. fl., och 11:191, av herr Hamrin m. fl., samt II: 190, av herrar
Danielsson och Anderson i Knapasjö, icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.

Herr Ljunggren, August: Herr talman! Jag skall endast
säga ett par ord med anledning av föreliggande förslag.

Såsom framgår av utskottets betänkande, bär denna motion
blivit formellt avstyrkt av utskottet, ehuru utskottet i sak bifallit
vad vi däri föreslagit. Man kan därför säga, att vi förlorat i papperen
men vunnit i sak. Utskottet och kammaren hava också i fråga
om den extra inkomst- och förmögenhetsskatten uttalat sig för att
skatteprogressionen skall stiga betydligt över nuvarande gräns och
över den gräns, som av Kungl. Maj:t föreslagits. Avvisandet har
skott j)å grund av att en revision av skattesatserna förberedes. Under
sådana förhållanden saknar jag naturligtvis, herr talman, något

Nr 53. 72

Torsdagen den 13 juni, f. m.

Om höjning
av inkom stek
förmögenhetsskatten.

(Forte.)

skal att göra ett särskilt yrkande, men jag vill i detta sammanhang:
med ett par ord framhålla ett par synpunkter, som jag gärna önskade
få beaktade vid den av Kung! Maj:t igångsatta revisionen av skatte--tariffen.

Den första är, att de nu utgående mångskiftande skatteformerna
icke blott äro ägnade att framkalla förvirring .bland allmänheten,
utan även verka synnerligen orättvist, något, som gäller särskilt i
fråga om de indirekta skatterna. Jag skulle därför för min del, i
motsats till vad friherre Fleming här anförde, bestämt vilja betona,
att man snarare måste taga i övervägande en avskrivning av dessa
indirekta skatter än en ytterligare skärpning av dem. Det ter sig
därför för mig synnerligen angeläget, att den förestående revisionen
företages efter sådana mått och lägges efter sådana principer, att en
hel del av vårt skattesystem, som verkar så orättvist, måtte kunna
avlyftas och mera enhetlighet genomföras.

Slutligen skulle jag också vilja framföra den synpunkten, att
det är nödvändigt att taga hänsyn till de små inkomsttagarna, till
dessa, som med bästa vilja i världen icke kunna betala sina skatter,
därför att de hava för små inkomster, som icke räcka till. Den nuvarande
gränsen för skattefrihet måste därför betydligt höjas, detta
redan på grund därav, att penningvärdet sjunkit, men även av andra
skäl, som varit gällande redan före krigstiden. Jag skulle vilja saga,
att samhället icke kan stå till svars med att tiotusentals hederliga
medborgare antingen bliva nedpressade under existensminimum eller
också se sig nödsakade att vägra fullgöra de förpliktelser, som samhället
i skattehänseende pålagt desamma.

Jag har velat framföra dessa synpunkter till beaktande vid den
förestående revisionen, och jag har som sagt i övrigt, herr talman,
intet yrkande att göra.

Med herr Ljunggren instämde herr Ström.

Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet
i föreliggande betänkande hemställt.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets utlåtande nr
137, i anledning av Kung. Maj:ts proposition angående ytterligare
anslag å tilläggsstat för diverse behov vid veterinärhögskolan, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av tredje särskilda utskottets utlåtande
nr 3, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition om anvisande
av medel till bestridande av kostnaderna för vattendomstolarnas verksamhet
m. m., bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Torsdagen den li) juni, f. in.

Nr 53.

7: i

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden och memorial:

nr 80, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående bidrag
1 ill folkskollärarnas pensionering;

nr 81, med förslag angående arvodestorliöjning för viss hos
riksdagen anställd personal; och

nr 82, angående fullmäktiges i riksbanken förslag om personligt
lönetillägg till förvaltaren vid Tumba bruk civilingenjören Johannes
Westergren.

Vad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

På framställning av herr talmannen beslöt kammaren, att med
handläggningen av återstående ärenden på föredragningslistan skulle
anstå 1 ill ett annat sammanträde.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottes förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 341, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående utarbetande och framläggande för riksdagen av förslag
till lag angående vintervägar å isen i allmän farled;

nr 342, i anledning av väckt motion om åvägabringande av utredning
och förslag i fråga om kraftigare befrämjande av kolonisationen
å bondejord i Norrland;

nr 385, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ändrad lydelse av 1 och 9 §§ i förordningen den
18 juni 1915 om förekommande av överdriven avverkning å ungskog
inom de delar av Västerbottens och Norrbottens län, som ej höra till
Lappmarken;

nr 386, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående driftkostnader
under år 1919 för egnahemslånefonden;

nr 387, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om förbud mot plockning av lingon före viss dag;

nr 388, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
å tilläggsstat för år 1918 till åtgärder för åstadkommande av
ökad tillverkning av kalkkväve; samt

nr 389, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredande
av rörelsekapital för folkhushållningskommissionen för finansiering
av import till riket av vissa för folkhushållningen erforderliga
förnödenheter.

Anmäldes och godkändes sammansatta lag- och jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 392, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag med vissa bestämmelser mot oskälig arrendestegring
m. m. dels ock i anledning av propositionen väckt motion; samt

Första ''kammarens protokoll 1918. Nr 53. 6

Xr •VH,

74

Torsdagen den 13 juni, f. ro.

nr 393, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om inskränkning för viss tid i rätten att överlåta fast egendom
m. m. dels ock fyra i ämnet väckta motioner.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets memorial nr 242, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut angående tillfälliga lönetillägg till tjänstemän vid tullverket
m. in.;

lagutskottets memorial nr 84, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om lagutskottets utlåtande nr 62 i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående åtgärder
mot utbredning av könssjukdomar; samt

sammansatta lag- och jordbruksutskottets memorial nr 5, med
hemställan om anvisande av ersättning åt utskottets sekreterare ocli
vaktbetjäning.

Justerades tolv protokollsutdrag för detta sammanträde, varefter
kammaren åtskildes kl. 3,57 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

ToiwIakud don 18 jnni, e. m.

75 Nr

Torsdagen den 13 juni, e. m.

Kammaren sammanträdde kl. 8 e. m.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets memorial nr 25, angående ett vilande förslag
till ändrifig i rikets grundlagar;

statsutskottets memorial:

nr 240, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om
beviljande av anslag till fångvården och statens arbetsanstalter m.m.;

nr 241, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut angående
statsbidrag till väganläggningar m. m.; och

nr 243, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om
anslag till räntefria lån för underlättande av studiemöjligheterna för
begåvade men fattiga lärjungar vid offentliga lärdomsanstalter:

bevillningsutskottets memorial:

nr 62, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut angående
utskottets betänkande nr 58 i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om ändrad lydelse av 20 § i förordningen
den 28 oktober 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt
samt avdelning 4:o) i de vid samma förordning fogade särskilda anvisningar
till ledning vid taxeringen m. m. dels ock en i ämnet väckt
motion; samt

nr 63, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut angående viss
del av utskottets betänkande nr 59 i anledning av två Kungl. Maj:ts
propositioner med förslag till ändringar i vissa delar av förordningen
den 30 juni 1916 om krigskonjunkturskatt; ävensom

lagutskottets memorial nr 85, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut m. in. i fråga om lagutskottets utlåtande nr 75 i
anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjande
rätt upplåtet område m. m., dels ock fyra i anledning därav väckta
motioner.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

Nr 53.

Torsdagen den 13 juni, e. in.

73

nr 360, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredande
av rörelsekapital för statens industrikommission för tillgodoseende
av landets importbehov av industriella råvaror; och

nr 361, angående de i regeringsformens 63 § föreskrivna kreditivsummor.

Ett protokollsutdrag härom justerades.

På framställning av herr talmannen beslöt kammaren, att statsutskottets
utlåtande nr 209 skulle uppföras först på föredragningslistan
till morgondagens sammanträde.

Kammarens sammanträde avslutades kl. 8,05 e. m.

In fidem

A. v. Kfusenstjerna.

Stockholm 1918. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt, & Söner, msiu.t