1913. Första kammaren. Nr 12
ProtokollRiksdagens protokoll 1913:12
RIKSDAGENS PROTOKOLL
1913. Första kammaren. Nr 12.
Lördagen den 8 mars.
Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.
Upplästes ett ingivet läkareintyg så lydande:
Att landshövdingen m. m. F. Holmquist, som sedan den 4
innevarande mars på grund av influensa varit befriad från riksdagsarbetet,
under ytterligare tre dagar är i behov af ledighet,
intygar.
Stockholm den 7 mars 1913.
Gustaf Windahl.
Leg. läkare.
Justerades protokollet för den 1 i denna månad.
Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtande nr 8, angående regleringen av utgifterna
under riksstatens åttonde huvudtitel; ävensom
bevillningsutskottets betänkande nr 2, angående tull och skatt
å socker m. m.
Föredrogs, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran
Första kammarens andra tillfälliga utskotts under gårdagen bordlagda
utlåtande nr 4.
Föredrogs ånyo Första kammarens första tillfälliga utskotts
den i och 4 innevarande månad bordlagda utlåtande nr 7, i anledning
av en av herr Lindhagen inom Andra kammaren väckt
motion, nr 153, om skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan, att
den till städerna under villkor av oförytterlighet donerade jord ej
må avhändas städerna utan Riksdagens samtycke m. m.
Första kammarens protokoll 1913. Nr 12. 1
Angående
dispositionen
av viss till
städerna donerad
jord.
Nr 12. 2
Lördagen den 8 mars.
Angående I en inom Andra kammaren väckt motion, nr 153, vilken
daTvfss°iUl hänvisats till nämnda kammares fjärde tillfälliga utskott, hemsiädema
do ne- ställde herr Lindhagen, att Riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anrad
jord. hålla, att den till städerna under villkor av oförytterlighet done(Forts.
) rade jord ej finge avhändas städerna utan Riksdagens samtycke,
samt att ett övervägande jämväl måtte äga rum, huruvida ej
dispositionen över denna jord borde, såvitt på staten ankomma,
närmare ordnas genom nya föreskrifter, utfärdade under medverkan
även av Riksdagen.
Med anledning av herr Lindhagens förevarande motion nr
153 hade Andra kammarens fjärde tillfälliga utskott i avgivet utlåtande
hemställt, att Andra kammaren ville för sin del besluta,
att Riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla, att dispositionen
över den till städerna under villkor av oförytterlighet donerade
jorden måtte, såvitt på staten ankomme, närmare ordnas genom
nya föreskrifter, utfärdade under medverkan även av Riksdagen.
Sedan Andra kammaren bifaliit sitt tillfälliga utskotts ifrågavarande
hemställan samt detta kammarens beslut delgivits Första
kammaren, hade denna kammare hänvisat ärendet till förberedande
behandling av sitt första tillfälliga utskott, vilket i nu föredragna
utlåtande på åberopade skäl hemställt, att Första kammaren
måtte på det sätt biträda Andra kammarens i ärendet
fattade beslut, att Första kammaren för sin del beslutade, att
Riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t måtte taga under övervägande, huruvida ej beträffande städernas
disposition av den till dem under villkor av oförytterlighet
donerade jord sådana villkor och förbehåll borde uppställas, att
denna jords ändamål att bereda städerna varaktig nytta upprätthölles.
Reservation hade avgivits av herrar Stadener, Sandler och
Oscar Olsson, vilka anfört följande:
»Då vi anse, att dispositionen över i motionen omförmäld egendom
bör ordnas genom författning, tillkommen jämväl under Riksdagens
medverkan, få vi under hänvisning till den utredning och
motivering, som Andra kammarens fjärde tillfälliga utskott förebragt,
hemställa, att Första kammaren ville för sin del besluta,
att Riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla, att dispositionen
öfver den till städerna under villkor av oförytterlighet donerade
jord måtte, såvitt på staten ankommer, närmare ordnas genom
nya föreskrifter, utfärdade under medverkan även av Riksdagen.»
Herr Sandler: Herr talman! Såsom kammaren behagade
finna synnes denna fråga nu komma att ligga, vad Riksdagen
beträffar, ungefär i samma läge som år 1911. Det råder enighet,
såvitt jag förstår, i själva huvudsaken, nämligen att frågans stora
vikt gör en skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran om betryg
-
Lördagen den 8 mars.
3 Sr 12.
gande bestämmelser erforderlig beträffande de under villkor av Angående.
oförytterlighet till städerna donerade jordar. Men skiljaktiga me- dispositionen
ningar finnas beträffande frågan om Riksdagens medverkan eller Jgderna doneicke
vid avfattande av dessa bestämmelser. Då jag hör till reser- rad jord.
vanterna, som anse att Första kammaren nu bör biträda vad Andra (Forts.)
kammaren beslutit i frågan, skall jag be få anföra de skäl, vilka
bestämt mig för denna ståndpunkt.
Först och främst anser jag, att de stora samhällsvärden, varom
här är fråga, nämligen icke mindre än 80 procent av städernas
halva markareal, utgöra ett starkt motiv för att Första kammaren
ej avsäger sig sin medverkan i syfte att dessa värden må bevaras
och användas till varaktig nytta. Första kammaren bör,
synes mig, ej vara mindre samhällsbevarande än den Andra.
Och för det andra förefaller det mig som om ett biträdande
av Andra kammarens beslut skulle gå i samma riktning som det
beslut, som Riksdagen fattat beträffande en annan fråga, nämligen
frågan om de allmänna donationer och stiftelser, om vilka Riksdagens
båda kamrar på lagutskottets förslag den 15 februari detta
år beslöto att skriva till Kungl. Maj:t med anhållan, att Kungl.
Maj:t täcktes taga under omprövning frågan om anordnande av
kontroll från statens sida över vården och förvaltningen av dessa
donationer och för Riksdagen framlägga förslag till laghetsbestämmelser
i ämnet. Denna sistnämnda fråga är åtminstone besläktad
med den som nu föreligger, och det synes som om Riksdagens
medverkan skulle vara ännu angelägnare och mera motiverad, då
det gäller kronans egna donationer, än i fråga om de donationer,
som omförmälas i det beslut, som jag nyss berört.
Visserligen har det, som vi alla veta, rått konstitutionella betänkligheter
i fråga om att biträda Andra kammarens beslut beträffande
städernas donationsjordar, och jag behöver här icke upprepa,
vad som vid 1911 års riksdag anfördes härom. Men dessa
konstitutionella betänkligheter borde nu ha förlorat det mesta av
sitt fotfäste, sedan Kungl. Maj:t själv uttalat sig i samma riktning
som Andra kammaren uti en proposition rörande försäljning
av donationsjordar under Sala stad, vilken proposition nu ligger
under utskottets prövning. I denna proposition har regeringen
uttalat, att Riksdagens samtycke bör inhämtas i avseende å den
ifrågasatta dispositionen av denna jord. Det synes mig icke vara
något skäl, att Riksdagen eller Första kammaren skulle i denna
fråga vara mera konungslig än Kungl. Maj:t själv.
Slutligen förefaller det mig som skulle starka lämplighetskäl tala
för att nu bringa denna fråga något närmare en slutlig lösning.
Detta synes mig endast kunnat ske genom att biträda Andra kammarens
beslut. Genom ett bifall till utskottets förslag faller antagligen
även i år frågan om en skrivelse med påföljd att frågans
lösning ytterligare fördröjes, och att även en hel del små detaljfrågor
i avseende å dessa donationsjordar komma att dragas un
-
Nr 12. 4
Lördagen den 8 mars.
Angående
dispositionen
av viss till
städerna donerad
jord.
(Forts.)
der både regeringens och Riksdagens prövning till onödig tidsutdräkt
för vederbörande. Eu författning bör nämligen, såsom också
uttalas i Andra kammarens motivering, avfattas så, att icke varje
liten fråga beträffande dessa jordar skall behöva dragas under
Riksdagens prövning.
Då alltså enligt min mening både sakskäl och lämplighetsskäl
tala för att Första kammaren nu biträder, vad Andra kammaren
beslutit, skall jag be, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.
Herr Hallberg: Den föreliggande frågan är ju gammal och
har varit på tal åtskilliga gånger. Städernas rätt att avhända sig
donationsfastigheter är reglerad genom kommunalförordningens för
stad bestämmelser i 74 §, där det säges, att Kungl. Maj:ts prövning
och fastställelse erfordras angående »försäljning, pantförskrivning
eller utbyte av sådan staden tillhörig fastighet, som för något
dess gemensamma nytta avseende ändamål, genom gåva eller
testamente staden tillfallit, ävensom överenskommelse, som medför
förändring i de rättigheter, staden till sådan fastighet äger.» Detta
lagrum gäller donationsjordar i allmänhet, alltså icke endast sådana
jordar, som kommit i städernas ägo genom gåva av kronan, utan
ock jordar, som enskilde till städerna donerat. Och beträffande
prövningen av ansökningar, såvitt angår jordar som tillfallit städerna
från kronan, är det genom kungl. brevet den 27 januari
1899 bestämt, att i varje särskilt fall skall efterses, huruvida avhändandet
av sådan donationsjord är förenlig med stadens intressen
eller därigenom allt fortfarande donationens ändamål vidmakthålles.
Men en dylik prövning är ovedersägligen tillhörande området
för Konungens ekonomiska lagstiftningsrätt, vare sig att
denna prövning avser jordar, som tillhört kronan, eller jordar,
som tillhört enskilde. Andra kammaren bär nu beträffande donationsjordar,
som tillhört kronan, ifrågasatt att städernas disposition
av sådana jordar skulle ordnas genom föreskrifter utfärdade
jämväl av Riksdagen, men detta skulle givetvis innebära ett
Riksdagen inskridande på ett lagstiftningsområde, som enligt grundlagen
är Konungen förbehållet, någonting som utskottet icke kunnat
förorda. I detta avseende är att åberopa 1911 års konstitutionsutskotts
utlåtande därom att dessa frågor höra till Konungens
ekonomiska lagstiftningsrätt.
Ser man åter på sakens realitet, kan det ju med största fog
ifrågasättas, huruvida det är lämpligt att genom en lag för hela
riket ordna frågan om städernas dispositionsrätt till de jordar som
det gäller, då man vet att förhållandena i de särskilda städerna
äro ytterst skiftande och dessutom i varje särskilt fall så många
olika anledningar kunna åberopas till stöd för en stadens rätt att
avhända sig jordar. Utskottet har däremot ansett lämpligt att
hos Kungl. Maj:t hemställa, att han vid utövningen av den honom
förbehållna ekonomiska lagstiftningsrätten måtte i varje sär
-
Lördagen den S mars.
Nr 12.
skilt fall något strängare än nu tillse, att genom en donationsjords
avhändande donationens ändamål icke förryckes d. v. s. att köpeskillingen
för en sådan försåld jord kommer städerna varaktigt
till godo, någonting som tydligen är något helt annat än vad som
från Andra kammaren ifrågasatts.
Nu invändes det att det här gäller blott jordar som tillhört
kronan, det säges nämligen »såvitt på staten ankommer» i Andra
kammarens beslut. Man syftar naturligtvis därpå att genom medgivande
att sälja jordar, som tillförne tillhört kronan, men över
vilka kronan ej avsagt sig sitt dominium, man bryter mot regeringsformens
77 §, som innehåller förbud att avhända kronan dessa
fastigheter. Härtill bör ju med fog kunna svaras, att om under
utövningen av denna lagstiftningsrätt brott äger rum mot nämnda
paragraf i regeringsformen, anvisar regeringsformen andra korrektiv
att vinna rättelser i detta stycke. Rättelse vinnes enligt
min mening icke på det sätt, Andra kammarens beslut anvisar.
Nu nämnde den ärade talaren nyss, att denna fråga vore av
så stor vikt och rörde sig om så stora värden som dessa donationsjordar
representera, att Riksdagen därför hade anledning att inskrida.
Men den synpunkten får väl ej vara avgörande då det
gäller att tolka en grundlag, utan den tolkningen får väl ske oberoende
av de större eller mindre materiella värden som äro i fråga.
Talaren anställde vidare en jämförelse med ett beslut, som kammaren
nyss fattat angående tillsyn över fromma stiftelser och donationer,
föranlett av en motion av herr Westman i Andra kammaren.
Men härvid vill jag fästa uppmärksamheten på att dessa
saker äro någonting helt olika. Det antydda riksdagsbeslutet innefattar
en framställning till Kungl. Maj:t om anordnande av tillsyn
från statens sida över vården och förvaltningen av donerade medel
och stiftelser, en tillsyn, för vilken dessa stiftelser för närvarande
ej äro föremål. En sådan lagstiftning är någonting fullt
jämförligt med t. ex. tillsynen över försäkringsanstalter och tillsynen
över penningeverk, som emottaga medel av allmänheten.
Dessutom är att bemärka att den motion, som föranledde detta
riksdagsbeslut, är mycket intimt förknippad med frågan om beredande
åt dylika fromma stiftelser av en viss rättslig ställning,
som de icke äga. Det har emellertid ansetts, att en dylik tillsyn
kunde åvägabringas utan avbidan på att denna rättsliga ställning
bliver ifrågavarande stiftelser beredd. En dylik fråga tillhör tydligen
icke Konungens ekonomiska lagstiftningsområde utan bör ordnas
genom lag, stiftad av Konung och Riksdag gemensamt.
Vidare nämnde den ärade talaren, att Kungl. Maj:t helt nyss
i en proportion till Riksdagen just övergivit den ståndpunkten, att
dylika frågor tillhörde Konungens ekonomiska lagstiftningsrätt,
eftersom Kungl. Maj:t underställt Riksdagen frågan om rätt för
staden Sala att avhända sig donationsjordar. Men enligt grundlagen
är det ju så, att Konungen är oförhindrad att även på det
Angående
dispositionen
av viss till
städerna donerad
jord.
(Forts.)
Nr 12. 6
Lördagen den 8 mars.
Angående
dispositionen
av viss till
städerna donerad
jord.
(Forts.)
ekonomiska lagstiftningsområdet underställa Riksdagen frågor som
Kungl. Maj :t anser lämpligen böra komma under Riksdagens prövning.
Detta är en sak, en annan är, att Riksdagen skulle på eget
initiativ inskrida på ett utom Riksdagens befogenhet liggande lagstiftningsområde.
Jag hemställer om bifall till utskottets betänkande.
Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att i avseende på föreliggande utlåtande yrkats, dels
att utskottets hemställan skulle bifallas, dels ock av herr Sandler,
att kammaren skulle antaga det förslag, som innefattades i den
vid utlåtandet avgivna reservation.
Härefter gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med
dessa yrkanden och förklarade sig finna propositionen på bifall till
utskottets hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.
Votering begärdes, i anledning vara!'' uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller vad Första kammarens första tillfälliga utskott
hemställt i sitt utlåtande nr 7, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej.
Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid utlåtandet
avgivna reservation.
Omröstningen företogs och vid dess slut befunnos rösterna
hava utfallit sålunda:
Ja 79;
Nej 32.
Som Andra kammarens i ämnet fattade beslut således icke
blivit oförändrat antaget, skulle jämlikt § 63 mom. 3 riksdagsordningen
ärendet till Andra kammaren återlämnas för vidare behandling.
Herr statsrådet Schotte avlämnade Kungl. Maj:ts nedannämnda
nådiga propositioner till Riksdagen:
nr 98, angående rätt för vissa tjänstemän att för avlöningsförhöjning
tillgodoräkna sig tid, varunder tjänstledighet åtnjutits
för fullgörande av värnplikt; och
Lördagen den 8 mars.
7 Nr 12.
nr 99, angående ändring av 9 och 12 §§ i avlöningsreglementet
för tjänstemän vid statens järnvägar den 15 november 1907.
Föredrogs ånyo jordbruksutskottets den 4 och 5 innevarande
mars bordlagda utlåtande nr 36, i anledning av dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om gemensamhetsfiske, lag om
ändrad lydelse av 11 kap. 13 § rättegångsbalken och lag om ändrad
lydelse av 10, 13 och 14 §§ i lagen den 27 juni 1906 om rätt
till fiske, dels ock en i ämnet väckt motion.
I en till Riksdagen den 31 december 1912 avlåten, till jordbruksutskottets
förberedande behandling hänvisad proposition, nr
6, hade Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagda i statsrådet
och lagrådet förda protokoll, föreslagit Riksdagen antaga vid propositionen
fogat förslag till lag om gemensamhetsfiske, lag om ändrad
lydelse av 11 kap. 13 § rättegångsbalken och, lag om ändrad
lydelse av 10, 13 och 14 §§ i lagen den 27 juni 1896 om rätt till fiske.
I sammanhang härmed hade utskottet till behandling förehaft
en i anledning av ifrågavarande proposition inom Andra kammaren
av herr Erlansson väckt motion, nr 210, däri hemställts, att
Riksdagen måtte besluta, att första punkten i 38 § av den föreslagna
lagen om gemensamhetsfiske skulle erhålla följande lydelse:
Böter som ådömas enligt 37 §, skola tillfalla den eller dem,
vilkas rätt blivit förnärmad.
Utskottet hade på angivna skäl hemställt, att Riksdagen, med
tillkännagivande att Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition icke
kunnat i oförändrat skick av Riksdagen bifallas, måtte, i anledning
av densamma och med avslag å den av herr Erlansson väckta
motionen, för sin del antaga förslag till 1) lag om gemensamhetsfiske,
2) lag om ändrad lydelse av 11 kap. 13 § rättegångsbalken
och 3) lag om ändrad lydelse av 10, 13 och 14 §§ i lagen den
27 juni 1896 om rätt till fiske, på sätt utlåtandet utvisade.
Vid föredragningen av utlåtandet begärdes ordet av
Herr Tamm, som yttrade: I avseende å föredragningen av
föreliggande utlåtande hemställes,
att lagförslagen måtte föredragas vart för sig samt förslaget
till lag om gemensamhetsfiske paragrafvis sålunda, att först föredrages
§ 1, därefter § 11, vidare övriga paragrafer i nummerföljd och
därefter slutstadgandet samt sist ingressen och rubriken;
att vid behandlingen av § 1 diskussionen må röra sig om utlåtandet
i dess helhet;
att lagförslagens text ej må uppläsas i andra delar än sådana,
beträffande vilka uppläsning begäres;
att, för den händelse ett eller flera av lagförslagen komma
att till någon del återrimetteras, utskottet lämnas öppen rätt att
Nr 12. 8
Lördagen den 8 mara.
vid ärendets förnyade behandling i avseende å de delar, som blivit
med eller utan ändring godkända, föreslå sådana jämkningar, som
av ifrågasatta ändringar i återförvisade delar kunna föranledas;
att utskottet bemyndigas vidtaga de ändringar i numreringen
av paragrafer och moment, som kunna föranledas av kamrarnas
beslut; samt
att sedan alla lagförslagen blivit genomgångna, utskottets
hemställan föredrages.
Härtill lämnade kammaren sitt bifall.
Angående Utskottets under 1) upptagna förslag till lag om gemensamhets
laq
förslag om ’ fiske> °
gemensam
hetsfiske.
1 S
Penna
paragraf både följande lydelse:
Är fiskevatten oskift eller eljest tillhörigt två eller flera, må
delägarna besluta, att fisket i vattnet skall vara gemensamhetsfiske.
För beslutets giltighet erfordras fastställelse av Konungens
befallningshavande.
Gemensamhetsfiske skall, efter vad delägarna besluta, inrättas
för visst antal år, minst tio och högst tjugufem.
Friherre Silf verschiöld: Vid den förberedande behandling
av detta lagförslag å avdelningen deltog jag ett par gånger och
jag må gärna tillstå, att jag ställde mig mycket tveksam mot
ifrågavarande lagförslag, men hade dock troligen, om jag varit med
vid slutbehandlingen, kommit till samma resultat som utskottet.
Jag vill nu framhålla en del synpunkter på det att herrarna
icke må tro att lagen är sä utmärkt som det måhända framträder
i motiveringen. År 1909 framkom en lag mycket liknande
denna och behandlades av lagutskottet. Detta utskott var ganska
skarpt i sin kritik över berörda lagförslag och avstyrkte frågan
helt och hållet, varefter förslaget avslogs i båda kamrarna. Bland
lagutskottets anmärkningar förekom särskilt att utskottet ansåg
att lagen vore svår att tyda av alla dem, vilka egentligen skulle
begagna sig av densamma. Vidare framhölls att lagen innehöll för
många paragrafer m. m. Jag vill nu framhålla, att en del av
dessa anmärkningar fortfarande kvarstå, om än man får medgiva
att en del förbättringar dock innehållas i det föreliggande förslaget.
Vad emellertid paragrafernas antal angår är det ett faktum,
att deras antal i stället för att minskas har i detta förslag
ökats, och jag kan icke finna annat än att lagen är ganska svår att
tyda: det har ibland de jurister, som suttit i utskottet, rått ganska
olika åsikter i avseende å tydningen utav en del paragrafer i lagförslaget.
Då kan man förstå, att när lagen kommer ut till menige
man, skall den nog icke bliva så lätt att tyda som önskligt varit.
9 Sr 12.
Lördagen den 8 mars.
Vidare vill jag framhålla en svårighet, som herrarna må hända
observerat vid förslagets genomläsande, att i detsamma förekomm ** gemensamen
mängd olika rösträttsberäkningar, såsom, kvalificerad rösträtt, hetsfiske.
majoritetsrösträtt o. s. v. Dessa olika slags rösträttsförslag äro icke (Forts.)
samlade i en enda paragraf, som helt säkert skulle gjort det hela
tydligare, utan de stå här och var uppräknade uti olika paragrafer.
Emellertid har denna gängen införts en liten förändring i förslaget
mot förra gången, i det att man nu infört rubriker i lagen, och
jag förmodar att detta från vederbörligt håll ansetts skola förenkla
densamma. Jag tror dock icke att så skott, svårigheterna kvarstå
och lagen är ofta svår att överskåda.
Nu har utskottet här givit en vacker motivering, då utskottet
bland annat förklarar detta förslag vara icke obetydligt öveilägset
det förra. Att utskottet gjort så har naturligtvis berott på
att man önskar få lagen igenom, och man anser väl att det blir
svårt att få någon bättre än den som nu föreligger, vartill kommer
att från många håll höras krav på en sådan lag för att vi eu
gång må få dessa fiskeförhållande ordnade.
Vad nu själva lagen angår, har min tvekan rört just en av
lagens hufvudprinciper, som enligt min mening innefattar ett bestämt
intrång i äganderätten. Om vi tänka oss t. ex. att någon
av eder, mina herrar, köpt en villa belägen vid sjö för att även
kunna ägna sig åt fiske, så kan en svag majoritet av de andra
strandägarna tvinga eder att avstå från edert fiske och utarren
dera
detsamma. Detta är väl ändå, det måste medgivas, ett betydligt
intrång på äganderätten. Dock kan jag vara med om
denna inskränkning i äganderätten av tre skäl. Det första är att
det visat sig ett verkligt behov att här få en lag till stånd, och
jag tror ej att man kan få någonting ordnat på detta område
utan att en dylik inskränkning måste kunna ske. Vidare av det
skälet att i dessa fiskevatten är ofta vattnet odelat, så att det är
så att säga en samegendom, och att de olika ägarna av denna
egendom helt säkert på det nu föreslagna sättet på den enklaste
vägen få den största möjliga valuta. Och vidare vill jag såsom
ett tredje skäl framhålla vad som, då denna fråga senast behandlades
här, uttalades av en framstående representant på stockholmsbänken
just med tanke på den tillämnade inskränkningen i äganderätten:
för att bryta udden av det anlopp mot äganderätten, som
man så ofta märker på olika områden, måste man göra eu inskränkning
i densamma av hänsyn till andra och till det allmänna
bästa. Detta har måhända sin riktighet i denna fråga, och har
jag böjt mig för detta uttalande. ,
Det mål man med lagförslaget vill nå är ju att här i vårt
land få infört ett rationellt och mera lönande fiske. Jag tror dock,
att man icke kan nå detta mål så, som man tänkt sig, till följd
af en bestämmelse i paragraf 3, som herrarne helt säkert läst, av
innehåll att strandägare med sitt husfolk har metesrätt i honom
Nr 12. 10
Lördagen den S mars.
fÄfl tiHivömmande vatten. Detta skulle ju vara såsom en liten ersättning
lor intrånget på äganderätten ; men jag tror, att man med
rl rt r» r» a K aaI- g «1 ----9 1 I 1 ''ii . ...
lagförslag om
gemsnsamhetsjiske.
(Forts.)
denna bestämmelse ej når det mål man vill’ komma till. Nu kan
man visserligen tänka sig, att genom ett kontrakt skulle kunna
träffas den överenskommelsen, att ingen får meta, men då skall
varenda delägare gå in på överenskommelsen, och det ställer sig
svårt att komma till sådan enighet. Om vi tänka oss, hur det
ställer sig i praktiken, äro i allmänhet våra insjöar oskiftade vätte0’
d. v. s. varje strandägare har rätt att fiska var han vill i
sjön. För att något skall kunna vinnas, har man vid uppgörandet
av detta lagförslag tänkt sig, att fisket bör utarrenderas åt en
person, som intresserar sig för fisket. Arrendatorn sätter ut vasar
har och var i sjön för att skydda fisket och få det mera givande.
Ha^ a a i nu denna metesrätt fortfarande tillåten för strandägare
och hans husfolk, är det ju ej något hinder för dessa personer att
fara ut och meta var som helst i sjön. Jag vågar påstå, att detta
är en betänklig sak och gör betydligt intrång för arrendatorn, som
har fisket i sjön. Vi kunna tänka oss, att han redan börjat inplantera
t. ex. foreller eller laxöring eller andra fina fisksorter.
Om herrarne varit med därom, veta nog herrarne, att fiskar av
sådant slag äro lätta att meta upp, och skulle strandägarna hava
rätt att meta, skulle de meta upp högst betydligt av sådan fin
fisk och sålunda helt och hållet omintetgöra vad man velat vinna
genom lagen. Inom utskottet har man emellertid ansett, att det
nu ej skulle vara möjligt att i lagen få intaget förbud mot metning.
Måhända blir det lättare i en framtid, sedan upplysningen
stigit, så att var och en förstår, att upprätthållande av ett sådant
förbud skulle vara det bästa.
Jag tror, som sagt, att det ej blir så lätt att få fisket uturrenderat
och nå dit man vill. Det blir nog ganska svårt att få
personer att lägga ned större kapital för att driva fram vårt fiske
som man tänkt sig.
Nu är det många, som tro, att denna lag gäller endast insjöar,
men så är ej fallet. Den gäller nog hela vårt land, även
kusterna; ty när Riksdagen skrev och begärde ett lagförslag i
detta ämne, skulle det gälla, sade Riksdagen, såväl insjöarna som
östersjökusten. Nu vet jag visserligen att man på västkusten är
rädd för, att lagen skall träda i kraft där. Jag tror emellertid ej,
att den i praktiken kommer att användas där nere.
Vid betänkandet ha fogats två reservationer, den ena av ett
par ledamöter från denna kammare, och den andra av en del
andrakammarledamöter. Den senare reservationen anser jag till
sin princip vara oantaglig för oss. Den går nämligen ut på att
införa en helt annan rösträtt så till vida, att man vid fattande
av beslut i fråga om införande av gemensamhetsfiske skulle begagna
sig av rösträtt per capita.
Ja, det finnes nog helt säkert flera anmärkningar emot denna
11 Nr 12.
Lördagen den 8 mars.
lag. Jag skall emellertid för min del nu ej utlåta mig på några
flera. Och oaktat jag har de angivna betänkligheterna, vill jag
med min röst stödja förslaget och ber jag att få yrka bifall
till 1 §.
Angående
lagförslag om
gemensamhetsfiske.
(Forts.)
Efter härmed slutad överläggning godkändes den föreliggande
paragrafen.
11 och 2 §§.
Godkändes.
5 ifrågavarande
paragraf lydde:
(i utskottets förslag)
Utan hinder av att gemensamhetsfiske
nyttjas av delägarna
i bolag eller upplåtits på arrende
have delägare rätt att själv
och med sitt husfolk i honom
tillkommande vatten idka mete
ävensom, där delägarna därom enhälligt
överenskomma, fiske med
drag och svirvel. Gemensamhetsfiske,
som skall brukas av delägarna
var för sig enligt fastställd
plan, må ej, innan plan
blivit fastställd, nyttjas annorledes
än nu är sagt. .
Såsom mete är ej att anse
fiske med ståndkrok, långrev,
utter, drag eller svirvel, ej heller
slantning.
Herr statsrådet Sandström: Utskottet har här föreslagit en
förändring i Kungl. Maj:ts förslag, åsyftande utsträckt rätt för
delägare i gemensamhetsfiske att fiska i dem tillkommande vatten.
Utskottet tillstyrker nämligen en utvidgning på det sätt, att det
skulle tillkomma dem rätt icke blott att idka mete, utan även att
under vass förutsättning idka fiske med drag och svirvel. Förutsättningen
är, att samtliga delägarne komma överens om, att ett sa
dant
tillstånd skall gälla. ..
Nu kan man ju hava olika meningar om, huru långt förbehållet
för de enskilda delägarne skall sträckas, och jag har för min del varit
ganska tveksam, var gränsen bör gå. Det kan anföras mycket
(i Kungl. Maj :ts förslag)
Utan hinder av att gemensamhetsfiske
nyttjas av delägarna i
bolag eller upplåtits på arrende
have delägare rätt att själv och
med sitt husfolk idka mete i honom
tillkommande vatten. Gemensamhetsfiske,
som skall brukas
av delägarne var för sig enligt
fastställd plan, må ej, innan
plan blivit fastställd, nyttjas
annorledes än nu sagt är.
Såsom mete är ej att anse
fiske med ståndkrok, långrev,
utter, drag eller svirvel, ej heller
slantning.
Nr 12. 12
Lördagen den 8 mars.
lag förslag1 om skal kåde for den ena och för den andra ståndpunkten, och jag
gemensam- I_T1SI ''* ing att anmärka emot, att utskottet i detta avseende gått
hetsfiske. ett steg längre än Kungl. Majrts förslag, i synnerhet som steget är
(Forte.) ganska litet, enär det för rätten att fiska med''drag eller svirvel förutsatts
överenskommelse mellan samtliga delägarne. I siälva verket
torde ej heller Kungl. Maj:ts förslag lägga hinder i vägen för en dvlik
överenskommelse.
Emellertid har utskottets förslag blivit så formulerat, att jag
fruktar, att bifall därtill komme att medföra ganska ofördelaktiga
konsekvenser. Det är nämligen förutsatt i utskottets förslag, att
delägarne, även sedan fisket är utarrenderat, skola kunna sins emellan
överenskomma om rättighet att fiska med drag eller svirvel, och
detta utan arrendator^ hörande. Även om sådant låter sig göra
när det uttryckligen utsäges i lagen, så att arrendatorn vet, under
vilken risk han arrenderar, kommer det i regel att få ganska ofördelaktiga
verkningar för delägarne själva, enär arrendatorn, som alltid
kommer att stå inför utsikten, att delägarne när som helst kunna
komma överens om rätt för dem själva att fiska med drag eller svirvel
maste giva ett så mycket lägre arrendeanbud, som svarar mot denna
risk. bor denna minskning av arrendet komma delägarne i många
tall ej att kunna uttaga valuta genom att begagna fiske med drag och
svindel Ty om en enda delägare vägrar att överenskomma härom,
gar det ej, och i det fall att en delägare arrenderar fisket, aktar sig
nog denne att komma överens med de övriga om, att dessa skola
a Ilska med drag och svirvel. Det förefaller mig därför, som om
därest man i sak vill vara med på vad utskottet föreslagit, någon omlormulenng
av den ifrågavarande bestämmelsen är nödvändig i den
riktning, att en sådan överenskommelse, som däri omnämnes, måste
ske, innan utarrendering ägt rum.
Herr Fahlén: Då utskottet föreslog det tillägg i 3 §, om vilket
herr statsrådet nyss talat, utgick utskottet från den förutsättningen,
att, med den formulering Kungl. Majrts förslag hade, delägarne
vore betagna rätten att utsträcka sin fria fiskerätt utöver
n0ch Yd sadant förhållande ansågs det nödvändigt att göra
ett tillägg för tillgodoseende av en ökad fri fiskerätt, därest delagarne
skulle vara eniga därom. Man fäste sig också vid, att två
ledamöter av lagrådet framhållit, att det möjligen skulle vara ändamålsenligt
att rent av utsträcka den fria fiskerätten till att obetingat
omfatta fiske med drag och svirvel. Så långt ville utskottet
emellertid icke gå, men ansåg, att därest alla delägarne voro
ense att utsträcka den fria rätten till att omfatta fiske med drag
och svirvel, det icke borde vara dem betaget. Och med den utgangspunkt,
som utskottet hade vid sin tolkning av 3 §, var det
nödvändigt att söka få ett tillägg till paragrafen ungefär av det
innehåll, som utskottet här föreslagit.
Detta är nu den formella grunden för detta tillägg.
Lördagen den 8 mars.
13 Nr 12.
Det ifrågasattes inom utskottet, att man skulle begränsa be- Angående
stämmelsen sä, att överenskommelse icke skulle kunna fattas annat
än vid det tillfälle, då gemensamhetsfiske beslöts, och naturligtvis hetsfiske.
då också, att denna överenskommelse skulle bliva giltig under (Forts.)
hela arrendetiden, därest fisket utlämnades på arrende; men detta
blev i allt fall icke utskottets beslut.
För att nu tala om själva saken, så synes det mig som om
det skulle vara önskvärt att få ett sådant tillägg, för den händelse
utskottets uppfattning av Kungl. Maj:ts förslag och dess innebörd
är riktig. Det händer ju på sina ställen, att fiske med drag och
svirvel är lika värdefullt såsom förströelse som mete, och det kan
hända, att förhållandena kunna vara sådana, att fiske med drag
och svirfvel är mindre skadligt för fiskevården än mete, eller att
fiske med drag och svirvel rent av är nyttigt för fiskevården,
vilket mete icke alltid är. Från denna synpunkt synes mig, att
det ej skulle kunna göras invändningar mot de realskäl, som gjort
sig gällande i utskottet, men vad den formella sidan beträffar
tror jag, att vi måste gifva herr statsrådet rätt däri, att avfattningen
ej är så lycklig, vilket jag för övrigt hade någon känsla
av förut. .
Om kammaren vill dela utskottets ståndpunkt i saken, torde
detta icke kunna taga sig lämpligare uttryck, än att kammaren
beslutar äterremmittera paragrafen till utskottet för att söka få
till stånd en formulering, som är tillfredsställande, och för att på
samma gång frågan må bliva föremål för en noggrannare omprövning,
än som förut kommit densamma till del i utskottet. Jag
yrkar återremiss af 3 §.
Herr Andersson, Karl: Såsom speciellt fiskeriintresserad blev
jag synnerligen glad, när jag fick se, att utskottet tillstyrkt denna
lag, men jag blev ganska betänksam, när jag såg tillägget i 3 §.
Såsom här redan blivit framhållet, medför metesrätten ovedersägligen
betydlig olägenhet, då det gäller att tillämpa den här lagen;
och jag tror för min del, att, om denna paragraf antages, Riksdagen
får vara beredd på att i en rätt snar framtid bliva nödsakad
att ändra paragrafen i den riktning, att metesrätt icke skulle
kunna i så stor utsträckning, som förslaget avser, få av strandägare
utövas vid gemensamhetsfiske.
Jag trodde först, att det tillägg, som utskottet gjort, knappt
skulle hava någon reell innebörd, men genom denna diskussion har
det blivit tydligt, att sä skulle vara fallet. Tillägget skulle alltså
innebära en utvidgning av metesrätten, och under sådana förhållanden
måste jag vara motståndare till detta tillägg. Jag ber
därför, herr talman, att få yrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag.
Herr Larsson, Knut: Jag har en motsatt åsikt mot de
föregående talarne med avseende på lämpligheten av denna metes
-
Nr 12. 14
Lördagen den 8 mars.
Angående rätt. Jag tror, att just för att inom insjöarna få till stånd gegememam-1
mensamhetsfisken, det är av allra största vikt, att metesrätt och
hetsfiske. aven ratt att fiska med drag och svirvel medgivas. Jag tror, att
(Forts.) rationellt fiske skulle i hög grad motverkas, om det för en
enskild fiskeägare bleve alldeles förbjudet att gå ned till sjön och
meta eller att ro drag. Dessutom veta vi, att själva yrkesfisket i
insjöarne sker med ryssja och långrev, och under sådana förhållanden
går det mycket lättare att få till stånd ett gemensamhetsfiske
och att kunna sköta detta bra, om menige man får rätt att
hava sin metning, sitt drag och sin svirvel kvar. Erfarenheten
från insjöarne, åtminstone i min hemtrakt, beträffande fisket
med drag och svirvel giver vid handen, att sådant icke alls skadar
fisket, därför att föremålet för fiske med drag och svirvel i
allmänhet är gäddan, vilken ju är en rovfisk, som man i åtskilliga
delar av landet rent av velat sätta »skottpengar» på. Därför
tror jag icke, att det alls är farligt, om drag och svirvel få användas.
Om detta tillätes, bidrager det i hög grad att få till
stånd gemensamhetsfiske och rationellt fiske.
Jag ber att i sak få yrka bifall till 3 §. Om det formella
skall jag icke yttra mig vidare, men för min del tycker jag, att
det ej skulle vara något hinder för att göra ett ovillkorligt förbehåll
om rätt att fiska med drag och svirvel. Då vet arrendatorn
på förhand, vad han har att rätta sig efter, när han skall arrendera
ett gemensamhetsfiske.
överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen
yttrade, att i avseende på nu föredragna paragraf vore yrkat, dels
att densamma skulle godkännas enligt Kungl. Maj:ts förslag, dels
ock att paragrafen skulle visas åter till utskottet.
Härefter gjordes propositioner, först på paragrafens godkännande
enligt utskottets förslag samt vidare i enlighet med berörda
yrkanden; och förklarades propositionen på återremiss vara med
övervägande ja besvarad.
4-8 §§.
Godkändes.
9 §■
För denna paragraf hade föreslagits följande lydelse:
(i Kungl. Maj:ts förslag)
Är fiskevattnet ej i sin helhet
oskift, och träffas icke enhällig
överenskommelse om grunden för
(i utskottets förslag)
År fiskevattet ej i sin helhet
oskift, och träffas icke enhällig
överenskommelse om grunden för
15 (Nr 12.
Lördagen den 8 mars
beräkning av delaktigheten i
gemensamhetsfisket och av delägarnas
rösträtt, skall uppskattning
Amrkställas av värdet å den
årliga avkastning, som fisket i
varje särkild del av fiskevattnet,
vari fiskerätt tillkommer en delägare
eller flera delägare samfällt,
kan beräknas lämna vid
sådan utövning av fisket, att
fisktillgången icke förminskas.
Om fiskerätt i viss del av fiskevattnet
tillkommer flera delägare
samfällt, skall för en var av dem
uträknas, huru stor del av det
uppskattade värdet å samfällighetens
årliga afkastning belöper
å honom efter hans lott i samfälligheten.
Vid uppskattningen skall förrättningsmannen,
om någon delägare
det påkallar, biträdas av
två för sakkunskap och pålitlighet
kända, med fiskeriförhållandena
i orten förtrogna gode män,
hvilka utses af delägarna eller,
därest de icke om valet sämjas,
av Konungens befallningshafvande
på anmälan av förrättningsmannen.
Uppkomma mellan
förrättningsmannen och gode
männen olika meningar, galle
den mening, om vilken de flesta
förena sig.
beräkning av delaktigheten i ge- Angående
mensamhetsfisket och av delägarnas
rösträtt, skall uppskatt- hetsfiske.
ning verkställas av värdet å den (Forte.)
årliga avkastning, som fisket i
varje särskild del av fiskevattnet,
vari fiskerätt tillkommer en
delägare eller flera delägare samfällt,
kan beräknas lämna vid
sådan utövning av fisket, att
fisktillgången icke förminskas.
Om fiskerätt i viss del av fiskevattnet
tillkommer flera delägare
samfällt, skall för en var av dem
uträknas, huru stor del av det
uppskattade värdet å samfällighetens
årliga avkastning belöper
å honom efter hans lott i samfälligheten.
Vid uppskattningen skall förrättningsmannen,
om någon delägare
det påkallar, biträdas av
två för sakkunskap och pålitlighet
kända, med fiskeriförhållandena
i orten förtrogna gode män,
vilka utses av delägarna eller,
därest de icke om valet sämjas,
av Konungens befallningshavande
på anmälan av förrättningsmannen.
Uppkomma mellan förrättningsmannen
och gode männen
olika meningar, galle den
mening, om hvilken de flesta
förena sig. Har var sin mening,
galle förr ältning smannens.
Herr statsrådet Sandström: I Kungl. Maj:ts förslag gives här
en regel för omröstning mellan gode männen och förrättningsmannen,
när de stanna i olika meningar vid uppskattning av avkastningen
från de olika fiskeandelarna. Den regeln innehåller, att den meningen
skall gälla, om vilken de flesta förena sig. Regeln har av utskottet
ansetts ofullständig, såsom gällande endast det fall, att två meningar
förekomma, av vilka den ena omfattas av de flesta, men icke i det
fall att tre olika meningar uppstå. För den skull ha rutskottet
föreslagit ett tillägg av följande lydelse: »Har var sin mening, galle
förrättningsmannens». Nu förhåller det sig så, att de olika meningarna
endast kunna gälla uppskattningsvärdet. I sådana fall kunna
Nr 12. 16
Lördagen den 8 mars.
laglördag om böra meninga™a alltid sammanjämkas, så att endast två megemensam-
mngar kvarstå. Om t. ex. förrättningsmannen uppskattar avkasthetsfiske.
ningen till 100 kronor, och de båda gode männen till 200 kronor, skall
(Forts.) både efter utskottets och Kungl. Maj:ts förslag gode männens mening
gälla. Men om den ene gode mannen anser, att avkastningen
bör uppskattas högre, till exempelvis 300 kronor, så synes utskottets
mening vara, att förrättningsmannens mening skall gälla. Detta
skulle medföra, att i det anmärkta exemplet värdet bestämmes till
blott 100 kronor. Den omständigheten att den ene, gode mannen
kommit till högre uppskattning än 200 kronor, skulle således direkt
föranleda, att den beslutade uppskattningen bleve lägre, än om han
stannat vid 200 kronor. Det rätta är naturligen, att så snart två
av uppskattningsmännen äro ense om ett minimivärde, så skall den
meningen gälla.
Herr Fahlén: Det är icke behagligt att föra utskottets talan
gent emot den anmärkning som nu gjordes. Ty såvitt jag kunde
förstå herr statsrådets yttrande, måste hans resonemang hava
grund för sig. Det skulle med det förslag, som utskottet framställt,
kunna hända, att man rent av komme till materiell orättvisa
för delägarne, vilken orättvisa aldrig varit åsyftad av Kungl.
Maj:t efter vad vi hörde och naturligtvis icke heller av utskottet.
Det synes mig under sådana förhållanden, som om ingenting annat
återstode för kammaren än att med avslag å utskottets förslag i
denna paragraf bifalla Kungl. Maj:ts förslag, till vilket jag nu ber
att få yrka bifall.
Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade
herr talmannen, att beträffande förevarande paragraf allenast yrkats,
att densamma skulle godkännas att lyda så som Kungl.
Maj:t föreslagit.
Sedermera gjordes propositioner, först på paragrafens godkännande
enligt utskottets förslag samt vidare på bifall till berörda
yrkande; och förklarades den senare propositionen vara med
ja besvarad.
10, 12—IS §§.
Godkändes.
19 §.
Denna paragraf lydde sålunda:
(i Kungl. Maj:ts förslag) (i utskottets förslag)
Behållen arrendeavgift skall Behållen arrendeavgift skall
fördelas efter delaktigheten i ge- fördelas efter delaktigheten i ge
-
Lördagen den 8 mars.
mensamlietsfisket, om ej delägande
besluta att använda dylik
avgift till åtgärder för fiskets
främjande.
Är gemensamhetsfislce utarrenderat
till delägare, må lian vid
erläggande av arrendeavgiften avdraga
vad av behållningen å honom
belöper efter hans delaktighet
i fisket.
Vid nu föredragna paragraf hade reservation avgivits av friherre
G. L. De Geer och herr A. IL Fallen, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa om bifall till Kungl. Maj:ts förslag oförändrat.
Herr Falilén: I överensstämmelse med vad Riksdagen år
1909 uttalade har utskottet föreslagit en sådan ändring i denna
paragraf, att den arrendator av ett gemensamhetsfiske, som tillika
är delägare i fisket, skulle vara skyldig att med sin andel i arrendet
bestrida bidrag till utgifter för fiskets främjande inom den
gräns, som stadgas i 19 §:s första punkt. I enlighet med detta
förslag har utskottet jämväl tillerkänt arrendator och delägare rätt
att deltaga i beslut om användningen av sådana medel. Jämte
en annan ledamot av denna kammare har jag ansett, att Kungl.
Maj:ts förslag i detta hänseende är att föredraga.
Vi ha utgått från den förutsättningen, som även torde hava
varit Kungl. Maj:ts, att när en delägare blivit arrendator av gemensamhetsfiske,
får han anses hava utträtt ur det rättsförhållande,
som omfattar samtliga delägare, enär han fått ett intresse, som i
de flesta fall, om också icke i alla, måste vara mer eller mindre
motsatt övriga delägares. Det vore då enligt vår uppfattning riktigt,
att han befriades från skyldigheten att med sin andel i arrendet
deltaga i åtgärder till fiskets främjande, och att han samtidigt
betoges rätten att rösta i sådana frågor. Jag kan icke so
annat, än att, som utskottet tänkt sig, ganska betänkliga orättvisor
skola kunna uppstå för delägaren-arrendatorn. Han blir med
all sannolikhet alltid i minoritet, då det gäller beslut i dessa frågor,
och den rätt, som skänkes honom att deltaga i besluten, får följaktligen
anses vara av imaginär beskaffenhet. Men däremot kan
det inverka ''rätt betänkligt, när det gäller för honom att kalkylera
det anbud, som han skall giva för ett arrende. Då måste
han taga med i beräkningen, att de övriga delägarne besluta att
använda en del av arrendeavgiften till fiskets främjande, tv detta
kan ju inverka på hans ekonomi. Det är nämligen icke säkert,
att dessa medel så användas, att de främja arrendatorns intresse.
Jag föreställer mig tvärt om, att hinder icke möter för delägarne
Första kammarens protokoll 1913. Nr 12. 2
mensamlietsfisket, om ej del- Angående
ägarna besluta att använda dy- ^storstag om
lik avgift till åtgärder för fiskets
främjande. (Forts.)
Kr 12.
Angående
lagförslag om
gemensamhetsfiske.
(Forts.)
18 Lördagen den 8 mars.
att besluta avsätta eu viss del av arrendeavgiften •— fondera densamma
— och sedan besluta, hur den skall användas för fiskets
främjande. Om detta sker vid slutet av arrendetiden, är det klart,
att den dåvarande arrendatorn icke alls kan förvänta någon fördel
av detta. Och jag skulle vilja ifrågasätta, huruvida i händelse
en sådan avsättning skedde, och delägarne sedan vid något tillfälle
upptoge frågan om användningen av dessa avsatta medel, arrendatorn
kan anses berättigad att då deltaga i ett sådant beslut.
Om man tänker sig en yrkesfiskare, som har en mindre del i gemensamhetsfisket,
så förefaller det mig, som om förhållanden skulle
kunna inträffa, som göra situationen för honom rätt oangenäm.
Man kan näppeligen säga, att någon verklig olägenhet är förenad
med Kungl. Maj:ts förslag i denna del, men för mig framstår
utskottets förslag så, att det kan medföra olägenheter och rätt
betydliga sådana för arrendatorn, som i alla fall, ehuru man tillerkänner
honom rösträtt, kommer i sämre läge än varje annan
delägare med ett hans motsatt intresse. Jag anser mig böra yrka
bifall til! Kungl. Maj:ts förslag oförändrat.
Herr Lindblad, Ernst: Denna paragraf var föremål för
många och långa överläggningar inom utskottet. Man har velat
komma till detta resultat på två olika vägar, och slutligen vanns
majoritet för detta förslag, varigenom man givit arrendator, om
han är delägare i fisket, rösträtt i frågor om anslag till fiskets förbättrande.
Hela lagen om gemensamhetsfiske har påtagligen tillkommit
i syfte att få fram åtgärder, som skola förbättra fisket,
men det torde man kunna vara överens om, att ifall man fritager
en arrendator, som därjämte är delägare i fiskevattnet, från att
deltaga i gemensamma åtgärder för fiskets förbättrande, bliva inga
sådana åtgärder vidtagna. Den mänskliga naturen är sådan, att
man vill icke göra någon förbättring, då den som kanske har
största nyttan av densamma icke är med om att betala. Då tro
vi, det är alldeles påtagligt, att dessa förbättringar utebliva.
Herr statsrådet har i propositionen framhållit, att man måste
väga mot varandra dessa olika intressen, och han valde den väg,
som han lagt fram. Men i utskottsavdelningen ha vi noggrant
övervägt saken och kommit till en motsatt uppfattning. Jag vill
fråga: om det finnes t. ex. tre delägare i fisket, låt oss kalla dem
A, B och C, och de ha utarrenderat fisket åt en, som icke är delägare,
D, då kunna A och B besluta att av arrendeavgiften av
sätta
viss del i fiskets förbättrande och överrösta G, även om han
äger 45 procent av fisket. I varje fall få då A, B och C deltaga
i kostnaderna för fiskets förbättrande, var och en efter sin
andel. Men nästa gång fisket utarrenderas, blir C arrendator, då
besluta A och B att fortsätta avsättningen till fiskets förbättrande,
men G slipper att betala. A och B finge sålunda ensamma bekosta
dessa åtgärder! Nu är väl att märka, att 28 § säger, att
Lördagen den 8 mars.
19 Nr 12.
man icke kan utan enhällig överenskommelse avsätta mer än hälften
av arrendeavgiften, således kunna de icke bestämma, att hela avgiften
skall avsättas, utan att alla enas därom. Jag tror, att vill
man verkligen själva idén med lagen, nämligen att locka fram åtgärder
till fiskets förbättrande, då får man icke besluta orimliga
och orättvisa bestämmelser, vilka skulle bli följden om man toge
Kung!. Maj:ts förslag. Därför ber jag att få yrka bifall till utskottets
förslag.
Herr statsrådet Sandström: Som utskottet framhållit är
denna fråga ganska svårlöst. Huru man än söker ordna saken,
äro vissa olägenheter omöjliga att undgå. Kungi. Maj :ts förslag till
frågans lösning grundar sig på en anmärkning av högsta domstolen
mot det ursprungliga kommittéförslaget rörande den delägares, som
tillika är arrendator av fisket, ställning, i fråga om anslående av
medel till fiskets befrämjande. Högsta domstolen framhöll, att det
icke vore riktigt, att en delägare, som utom sitt delägarintresse såsom
arrendator bär särskilt intresse av fiskets förbättrande, skulle
äga att deltaga i dylika beslut. Denna anmärkning har Kungl.
Maj:t funnit befogad, och den givna följden har blivit, att när arrendatorn
icke får deltaga i beslutet rörande medlens användande, han
icke heller bör kunna förpliktas att deltaga i de utgifter beslutet avser,
utan är berättigad att vid arrendets betalande avdraga den del,
som svarar mot hans andel i fisket.
Nu anmärker utskottet liksom den senaste ärade talaren, att
detta förslag kommer att motverka själva syftet med lagen, vilket
är en förbättrad fiskevård, därför att de övriga delägarne, därest
delägaren-arrendatorn icke är skyldig att deltaga i kostnaderna,
naturligtvis icke komma att nedlägga några kostnader på fiskets
förbättrande. De skulle få ensamma betala kostnaderna, och arrendatorn
skörda vinsten. Jag tror, att, om man betänker, huru saken
i praktiken kommer att ställa sig, dessa farhågor äro i hög grad
överdrivna. Det kan icke gärna tänkas, att övriga delägare besluta
att anslå medel till fiskets befrämjande på andra villkor än att jämväl
arrendatorn deltager för sin andel. De komma därför alltid att
bjuda honom att deltaga i kostnaden, och eftersom arrendatorn i
regel har större fördel än de övriga av fiskets förbättrande, har han
allt intresse att acceptera dylika förslag. Sannolikt kommer det i
de flesta fall att bli just arrendatorn, vilken är mest intresserad och
bär den största nyttan av förbättringar, som väcker förslagen och
tar initiativen. Naturligtvis måste han därvid alltid erbjuda sig
att deltaga i kostnaden, därest de föreslagna åtgärderna skola komma
till stånd. Jag tror därför icke, att Kungl. Maj:ts förslag skall
komma att i någon mån vålla hinder för fiskevårdens förbättrande.
Emellertid har utskottet av fruktan härför föreslagit, att saken
skall ordnas på det sätt, att delägare, som är arrendator, måste
svara för sin del av beslutade kostnader. Utskottet har därför följ d
-
Angående
lagförslag om
gemensamhetsfiske.
(Forts.)
Nr 12.
Angående
lagförslag om
gemensamhetsfiske.
(Forts.)
20 Lördagen den 8 mars.
riktigt kommit därhän, att han även måste ha rösträtt i dylika frågor.
Utskottet påpekar att ingen delägare får rösta mer än för 1/g av
sammanlagda röstetalet för dem som deltaga i omröstningen och att
arrendatorn således icke kan tvinga de övriga delägande till utgifter,
av vilka han har större fördel än de. Detta är ju riktigt, men i alla
fall kvarstår det oegentliga däri, att arrendatorn, som har större
intresse och fördel än de övriga av att utgifterna göras, alltid i hög
grad påverkar beslutet härom. Än betänkligare ställer sig saken i
det fall, som säkert ej sällan kommer att inträffa, att två eller flera
delägare tillsammans arrendera fisket eller äro intresserade i arrendet
på ett eller annat sätt. Då är majoriteten klar vid beslut om avkastningens
disponerande. Dessa delägare kunna år efter år tvinga de
övriga delägarna att årligen avstå ända till hälften av sin arrendeinkomst
för kostnader, varav de själva såsom arrendatorer draga den
huvudsakliga vinsten. Det majoritetsförtryck, som sålunda kan
uppstå, har varit eu huvudsaklig anledning till att Kungl. Maj:t
icke ansett sig kunna gå fram på denna väg.
Herr Lindblad, Ernst: Det’ förefaller mig, som. om herr
statsrådet ville säga, att här går lätt att komma överens, och dä
sker ingen orättvisa. Men då vill jag invända, att om alla äro
överens, behöves knappast någon lagstiftning, utan lagstiftningen är
avsedd för de fall, då överenskommelse icke kan träffas. Därför
har man ansett oriktigt, att en arrendator, som ju i regel får
nytta av förbättringsåtgärder, skall med stöd av donna paragraf kunna
säga: jag frikalla!1 mig från allt deltagande i dessa förbättringar.
Vidare ber jag få påpeka, att i början av arrendeperioden kan
arrendatorn möjligen vara hågad att vidtaga förbättringar, av vilka
han tror han skall få nytta framdeles under arrendetiden, men
sedan hälften eller längre tid är gången, kommer han givetvis att
motsätta sig sådana förbättringar, när han icke vet, om han får
arrendet prolongerat. När man gar den andra vägen och ger
honom full rösträtt, låter man envar i män av befogenhet inverka
på beslutet om fiskets förbättrande. Man kan val icke komma
till högre grad av rättvisa än att giva arrendatorn sin rösträtt:
sedan få de samsas. Men icke kan man säga, att han icke skall
deltaga i sådana åtgärder, ty då vilja de andra icke betala, när
arrendatorn trots fördelar slipper undan. Jag kan icke finna annat
än att utskottets ståndpunkt är klokare och även rättvisare.
Efter härmed slutad överläggning yttrade herr talmannen, att
i avseende på nu föredragna paragraf vore yrkat, dels att densamma
skulle godkännas enligt utskottets förslag, dels ock att
kammaren skulle godkänna paragrafen att lyda så som Kungl.
Maj:t föreslagit.
Sedermera gjorde herr talmannen propositioner jämlikt dessa
yrkanden och förklarade sig anse propositionen på paragrafens
Lördagen den 8 mars.
21 Nr 12.
godkännande enligt Kungl. Maj:ts förslag vara med övervägande, Angående
9 . , ö ° J ° n lagförslag om
ja besvarad. gemensam
Votering
begärdes, i anledning varav uppsattes, justerades och hetsfiske.
anslogs en omröstningsproposition av följande lydelse: (Forts.)
Den, som godkänner 19 § i Kungl. Maj:ts förslag till lag om
gemensamhetsfiske, röstar
Ju;
Den, det ej vill, röstar
Nej.
Vinner nej, godkännes paragrafen med den lydelse, som av
jordbruksutskottet föreslagits i dess utlåtande nr 36.
Vid slutet av den häröver anställda omröstningen befunnos
rösterna hava utfallit sålunda:
Ja 71;
Nej 52.
20—28 §§.
Godkändes.
29 §.
För denna paragraf hade föreslagits följande lydelse:
(i Kungl. Maj:ts förslag)
Vid omröstning i andra frågor
än de i 1, 17, 20 och 33 §§ omförmälda
må icke för någon delägare
beräknas mer än en tredjedel
av de i omröstningen deltagandes
sammanlagda rösttal.
Då ej annat är för visst fall
stadgat, galle den mening, som
erhåller högsta rösttalet eller,
vid lika rösttal, den mening,
varom de flesta röstande förenat
sig. Äro även efter sådan beräkning
rösterna lika delade, avgöres
val genom lottning, men
galle i annan fråga den mening,
(i utskottets förslag)
Vid omröstning i andra frågor
än de il, 17, 20 och 33 §§ omförmälda
må icke för någon delägare
beräknas mer än en tredjedel
av de i omröstningen deltagandes
sammanlagda rösttal.
Då ej annat är för visst fall
stadgat, galle den mening, som
erhåller högsta rösttalet, eller
vid lika rösttal, den mening,
varom, de flesta röstande förenat
sig. Äro även efter sådan beräkning
rösterna lika delade, avgöres
val genom lottning, men
galle i annan fråga den mening,
Nr 12. 22
Lördagen den 8 mars.
Angående gorå biträdes av ordföranden vid
lagförslag om sammanträdet eller, därest omhetsfiske,
rostning sker under förrättning,
(Forte.) varom ovan sägs, av förrättningsmannen.
Har delägare avgivit anbud
vid auktion enligt 18 §, må han
ej deltaga i prövningen av de
gjorda anbuden, och äge ej heller
delägare, som ensam eller
jämte andra arrenderar gemensamhetsfisket,
deltaga i avgörandet
av fråga om gemensamma medels
användande till åtgärder för
fiskets främjande eller av annan
fråga, vari lian såsom arrendator
lian vänta nytta eller skada av
delägarnas beslut.
som biträdes av ordföranden vid
sammanträdet eller, därest omröstning
sker under förrättning,
varom ovan sägs, av förrättningsmannen.
Har delägare avgivit anbud
vid auktion enligt 18 §, må han
ej deltaga i prövningen av de
gjorda anbuden, och äge ej heller
delägare, som ensam eller
jämte andra arrenderar gemensamhetsfisket,
att i annat fall än
i § 19 omförmäles deltaga i avgörandet
av fråga, vari han såsom
arrendator kan vänta nytta
eller skada av delägarnas beslut.
I avseende på den nu föreliggande paragrafen hade reservation
avgivits av friherre G. L. De Geer och herr A. H. Fahlén, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa om bifall till Kungi. Maj:ts
förslag oförändrat. v
Herr Fahlén: Jag her att få yrka, att kammaren i överensstämmelse
med sitt nyss fattade beslut i fråga om 19 § måtte
antaga Kungl. Maj:ts förslag till lydelse av den nu föredragna
paragrafen.
Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen
yttrade, att beträffande förevarande paragraf annat yrkande ej
förekommit, än att densamma skulle godkännas att lyda så som
Kungl. Maj:t föreslagit.
Härefter gjordes propositioner, först på paragrafens godkännande
enligt utskottets förslag samt vidare på bifall till berörda
yrkande; och förklarades den senare propositionen vara med ja
besvarad.
Öfriga delar av utskottets ifrågavarande lagförslag.
Godkändes.
De under 2) och 3) i utlåtandet intagna lagförslagen.
Godkändes.
Utskottets i utlåtandet gjorda hemställan.
Förklarades besvarad genom kammarens föregående beslut.
Lördagen den 8 mars.
23 Nr 12.
Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets den 5 och 7 inne va- , 9m
varande månad bordlagda utlåtande nr 10, i anledning av väckt
motion om införande i förordningen om landsting av bestämmelse av tjänstangående
inskränkning i visst fall av tjänstgöringstiden för lands- goringstiden
tingsmän och deras supleanter. för la-nds
I
en inom Andra kammaren väckt motion, nr 22, hade herr
Hage hemställt, »att Riksdagen ville besluta att i förordningen suppleanter.
om landsting av den 21 mars 1862 införa en bestämmelse därom,
att landstingsman och suppleant är underkastad den inskränkning
i tjänstgöringstidens längd, som skeende omläggningar eller jämkning
av valkretsindelning kunna föranleda».
Utskottet hade i föreliggande utlåtande på anförda grunder
hemställt, att Riksdagen i anledning av herr Hages förevarande
motion måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t täcktes låta verkställa utredning, på vad sätt de olägenheter,
som med gällande bestämmelser kunde uppstå, då ett område
vid jämkning i landstingsområdes valkretsindelning överfördes
från den ena av de båda årsgrupper, i vilka landstingsområdets
valkretsar skulle vara indelade, till den andra eller vid inkorporering
utbrötes ur landstingsområde, måtte kunna undanröjas, samt
för Riksdagen framlägga de förslag, vartill utredning kunde giva
anledning.
Reservationer hade avgivits av herr Clason samt av herr K. J.
Ekman, vilken ansett, att utskottets yttrande och hemställan bort
hava följande lydelse:
Gällande bestämmelser om jämkningar i landstingens valkretsindelning
hava tillkommit i samband med 1907 års rösträttsreform
och äga den avfattning, som föreslogs i Kung}. Maj :ts proposition
till nämnda års Riksdag.
Dessa bestämmelser äro så avfattade, att, såsom motionären
påpekat, intet lagligt hinder finnes för att vidtaga en sådan omläggning
av valkretsarna, att ett område överföres från den ena
av de båda årsgrupper, i vilka kretsarna skola fördelas, till den
andra.
De svårigheter, som uppstått vid den av motionären anförda
omregleringen av valkretsarna inom Norrbottens läns landstingsområde,
härleda sig uppenbarligen av, att ett sådant överflyttande
av områden skett från den ena årsgruppen till den andra. Därigenom
har bristen på överensstämmelse uppstått mellan valperioden
för de nya valkretsarna Arvidsjaur—Arjeploug respektive
Karesuando—Juckasjärvi å ena sidan och de för de förutvarande
kretsarna Arvidsjaur respektive Karesuando valda landstingsmannens
mandattid ä den andra.
Motionären har vidare påpekat, att svårigheter i fråga om
mandattidens överensstämmelse med valperioderna för valkretsarna
kunna uppstå genom utbrytningar ur landstingsvalkretsarna på
Sr 12. 24
Lördagen den 8 mars.
Om landsbygden av sådana samhällen, som konstitueras såsom nya
inskränkning självständiga städer. Om ett samhälle efter att hava tillhört en
lavTäl''f- lantvalkrets övergår till stad och sålunda utbrytes ur den valkrets,
göringsUden det förut tillhört, kommer det antingen att bilda eu egen valkrets
för lands- eller förenas med eu eller flera andra städer till en valkrets. Såtingsmän
y^a ej samhället i fråga har en folkmängd, som uppgår till 6,000,
SMch kanter skall i regel det senare ske- Svårigheter uppstå då, om den eller
(Förty'' de städer, med vilka samhället skall förenas, ej tillhöra samma
0T S'''' årsgrupp som den valkrets, varur detsamma utbrytes.
Dylika svårigheter skulle med nu gällande bestämmelser kunna
undvikas endast i det fall, att landstingen vid jämkningar i valkretsindelningen
icke överföra områden från den ena årsgruppen
av valkretsar till den andra. Det är dock icke för landstingen
möjligt att alltid iakttaga en sådan regel. Sålunda synes ett överflyttande
av nämnda art vid den ifrågavarande omreglering inom
Norrbottens läns landsting varit av omständigheterna påkallat, och
det torde vara uppenbart, att även inom andra landstingsområden
motsvarande fall kunna inträffa.
Utskottet har tagit i övervägande, huruvida de berörda svårigheterna
skulle kunna undanröjas genom att i landstingsförordningen
intaga bestämmelse om, att i hithörande fall landstingsman
finge utses för kortare tid än fyra år, i likhet med vad som gäller
för stadsfullmäktige jämlikt förordningen om kommunalstyrelse
i stad, § 31 mom. 2 andra stycket.
Därmed vore dock icke det förhållande förändrat, att den
valkrets, ett överflyttat eller utbrutet område förut tillhört, komme
att intill valperiodens utgång behålla samma antal landstingsmän
efter som före utbrytningen. Olägenheterna därav synas dock
icke vara så betydande, att en ändring i landstingsförordningenpå
grund därav bör ifrågasättas. Det är nämligen valkretsen i dess
helhet, men icke varje landstingsmans särskilda hemort, som i landstinget
representeras; och denna valkretsens representation bör intill
valperiodens utgång förbliva orubbad, oavsett att ändring av
valkretsens territoriella omfattning under tiden sken Denna princip
om mandatens orubblighet under löpande valperiod, på vilken
nu gällande stadganden vila, bör så mycket hellre vidhållas, som
genom införandet av en ny princip härutinnan tillfälle skulle kunna
öppnas till omregleringar, åsyftande allenast en tillfällig omkastning
av representationen i landstinget.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa, att
Riksdagen i anledning av herr Hages förevarande motion måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes låta
verkställa utredning, i vad mån och på vad sätt de olägenheter,
som med gällande bestämmelser kunna uppstå, då ett område vid
jämkning i landstingsområdets valkretsindelning överföres från den
ena av de båda årsgrupper, i vilka landstingsområdets valkretsar
skola vara indelade, till den andra, må kunna undanröjas, samt
Lördagen den 8 mars.
25
Nr 12.
för Riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kan giva inskr°™kning
anledning. i visst fall
av tjänst
Herr
Clason: Utskottet har bär framlagt ett förslag, vars göringstiden
kläm kan se ganska oskyldig ut. Läser man emellertid motivc- för landsringen
i samband med klämmen, kan man med skäl få ganska och deras
stora betänkligheter, och det är för att såsom reservant framföra suppleanter.
dessa betänkligheter, som jag begärt ordet. _ (Forts.)
Här talas i klämmen om de olägenheter som kunna uppstå,
då vid jämkning i ett landstingsområdes valkretsindelning eu viss
valkrets eller del av valkrets överföres från en årsgrupp till en
annan, eller om en sådan del utbrytes ur landstingsområdet. Av
motiveringen framgår, att de olägenheter, utskottet här velat av"-hjälpa, skulle bestå i, att en krets eller del av en krets under
någon tid kan bliva vad utskottet kallar överrepresenterad. Jag
kan ta motionärens exempel. Enmansvalkretsen Karesuando, som
valt landstingsman för åren 1912—16, har sedermera överflyttats
till Jukkasjärvi, som skall välja för perioden 1914—18. Under
tiden 1912—16 sitter sålunda den gamla landstingsmannen för
Karesuando kvar, men då det därjämte i den nya Jukkasjärvikretsen
väljes nya för årsgruppen 1914—18, så blir under tiden
faktiskt Karesuando representerat dels av den gamle landstingsmannen,
dels i viss mån även av en ny. Det är denna olägenhet
man vill ha bort. Jag vill ej heller bestrida dessa olägenheter, men har
i alla fall ej kunnat vara med om utskottets förslag, tv utskottets motivering
pekar direkt på ett system, som synes mig vida betänkligare.
Detta beror ej på, att utskottet skulle tagit denna fråga
särskilt lätt; tvärtom är det knappt någon fråga, som förefallit
utskottet så invecklad som denna. Betänkandet har skrivits och
skrivits om flera gånger, men för varje gång har man i själva
verket mer och mer glidit in pa det system, som jag måste anse
som så betänkligt.
Varför anser jag det då så betänkligt? Jo, om man laser utskottets
egentliga motivering, särskilt vad utskottet skriver på
sidan 7 och början av sidan 8 om avhjälpande av olägenheterna,
framgår därav, att utskottet har ett universalrecept som botemedel
häremot, vilket kan uttryckas med de orden, att de förut valda
landstingsmännens mandat skola »bringas att upphöra». Om man
laser igenom stycket ser man detta recept »bringas att upphöra»
återkomma fyra å fem gånger i detta icke så långa stycke. Således,
hjälpen skulle bestå i, att ett mandat för en person, som
faktiskt valts för fvra år, skulle genom åtgärder, tillkomna efter
valet, avklippas och sålunda ett, två eller tre år avskäras från
mandattiden för en redan vald landstingsman. Det är, såvitt jag
förstår, en fullkomligt ny princip i vårt land. Förut har vid liknande
val regeln alltid varit den, att de, som valts, suttit kvar
tiden ut. Det finnes t. o. m. ett stadgande i grundlagen om denna
Sr 12. 26
Lördagen den 8 mars.
Om _ sak, i riksdagsordningens paragraf 7 rörande ledamöter i Forsta
l1i visst fatt9 kammaren. Även vid andra val än val av landstingsman kan en
av tjänst- förskjutning i folkmängden medföra ändringar i det antal represengöringstiden
lanter en valkrets skall ha och således en valkretsreglering bli nödfor
lands- randig. Men i alla sådana fall har hittills denna reglering ej trätt
ochSderas 1 kraft> förrän mandatet gått ut för den förut valde. Det synes
suppleanter, “dg däremot vara en oriktig princip man nu vill införa att god(Forts.
) lyckligt klippa av mandaten, och överger man den hittills rådande
principen på ett område, kan jag ej se annat än att konsekvensen
blir den, att man även skall överge den i andra fall, vilket skulle
leda till en ganska ansenlig mängd trassel och besvär.
Men jag anser det ej blott oriktigt, utan även av andra skäl
rent av skadligt att slå in på eu sådan mandatavklippning. Den
öppnar nämligen på vid gavel möjligheterna för s. k. valkretsgeometri,
och måste, såvitt jag förstår, också i hög grad fresta
till valkretsgeometri. Det kan mycket lätt hända, att en folkmängdsförskjutning
sker inom ett landstingsområde, som skulle
kunna medföra, att någon landstingsvalkrets skulle kunna få eu
landstingsman mer, en annan krets eu landstingsman mindre, eller
att eu sådan förändring i antalet skulle kunna föranledas, om man
flyttar över endast en del från en valkrets till en annan. Det lär
då ej vara någon konst för vederbörande att räkna ut, att om
man gör denna omreglering på ena sättet, kan det ena partiet
vinna eller förlora, men gör man den på andra sättet, vinner eller
förlorar ett annat parti. Nu vet envar emellertid också, att på
omflyttningen av en eller annan röst i ett landsting kan mycket
bero; exempelvis platser i donna kammare; omflyttningen kan
således ha mycket vidsträckta konsekvenser. Hittills har en sådan
valkretsgeometri emellertid motverkats av, att man icke kunnat
avklippa bestående mandat; regleringens verkan bär trätt i kraft
först, sedan mandaten gått ut. Nu åter skulle en sådan valkretsgeometri
få återverkande kraft på det vis, att man avklippte
mandaten för de redan valda; och detta vore tydligen en direkt
anvisning om att vid varje omreglering det ena eller andra mandatet
kunde bringas att upphöra. Såvitt jag förstår, måste detta
i hög. grad öka frestelsen och faran av denna valkretsgeometri.
Även i detalj har för övrigt denna utskottets motivering åtskilliga
uttalanden, som måste framkalla betänkligheter. Om man
ser på sista meningen av första stycket sidan 8 i utskottets motivering,
så säges där: »För att undvika undertalig representation
i det fall, att en del av en valkrets överföres till annan årsgrupp,
skulle möjligen ävenså fyllnadsval kunna anställas». Denna tanke
återkommer även på ett annat ställe i en annan mening. Det talas
här alltså om fyllnadsval i en del av en valkrets. Hittills gällande
princip är överallt den, att valkrets är valområde. Numera
skulle man åter under vissa förhållanden anordna så, att man valde
endast i delar av valkretsar. Även det skulle öka faran för val
-
Nr 12.
Lördagen den 8 mars. 27
kretsgeometri. Man skulle ej behöva ta en hel valkrets, endast
välja ut den lilla del av valkretsen, man av taktiska skäl ville ha
Överflyttad.
Även sista meningen å sidan 7 innehåller enligt min mening
uttalanden som också kunna vara ägnade att medföra betänkligheter.
Det talas där om, huru man skall gå till väga för att ej
överrepresentation skall inträffa, om en del av en valkrets överföres
till en annan årsgrupp, och detta säges kunna ske dels så,
»att samtliga för denna krets v alda landstingsmäns mandat bringas
att upphöra» — d. v. s. universalmedlet att avklippa mandaten —
dels ock, som det sedan säges, »att antingen återstoden av kretsen
eller den eller de valkretsar, med vilka återstoden av kretsen förenats,
anställa fyllnadsval för tiden intill utgången av fyraårsperioden
för den årsgrupp, nämnda krets eller kretsar tillhöra». För att
första, huru man tänkt sig tillvägagångssättet härvid, kunna vi
antaga, att man exempelvis spränger eu gammal valkrets A i två
delar B och G och sä förenar den senare av dessa, C, med eu
annan valkrets, som vi kunna kalla D. Huru det därvid skulle
gä i deri kvarstående delen av A, bryr jag mig bär ej om — det
blir mandatklippningen. Den nybildade valkretsen skulle däremot
få t. ex. ännu en landstingsman, och då säger utskottet, skulle där
fyllnadsval anställas. Huru skulle detta fyllnadsval tillgå? Utskottet
tänker sig tvä möjligheter. Den ena är den, att detta fyllnadsval
skulle verkställas utav befolkningen enbart i C, d. v. s. det
område, som är nytillkommet i den nybildade störa valkretsen.
Då ha vi genast den där principen: fyllnadsval i eu del av en valkrets,
som man åtminstone kan tveka inför. Men utskottet tänker
sig ock möjligheten av, att fyllnadsvalet skulle verkställas avhela
befolkningen i den nya kretsen C + D. Det vill med andra
ord säga, att inom denna nya valkrets skulle den större delen därav,
nämligen det gamla D, som förut bildat egen krets, med sin övervägande
massa ta eu ny representant för sin befolkning, därför att
eu annan de! tillkommit, under det att däremot denna nya del
tydligen vore alldeles satt ur spelet. Överflyttningen skulle verka,
att majoriteten i den gamla valkretsen finge flere representanter,
utan att den nya delen bleve representerad. Jag undrar, om icke
detta också är en olägenhet, som lätt kan leda till spekulationer
i valkretsgeometri.
Nu säger man kanske, att ingen fara finnes för att det skall
uppstå sådana försök. Jag undrar, om det kan vara så säkert.
Om man öppnar en möjlighet för sådana omregleringar, kan man
verkligen vara säker, att de, som skola verkställa dem, icke skola
låta politiska intressen därvid medverka? Jag undrar exempelvis,
om vid den omreglering av stadsfullmäktigevalkretsarna, som vant
å bane i Stockholm, icke politiska intressen spelat in till en viss
grad, och jag kan också säga, att det åtminstone försäkrats mig, att
den omläggning av landstingsvalkretsar inom Norrbottens län, som
Om
inskränkning
i visst fall
av tjänstgöringstiden
jäv landstingsman
och deras
suppleanter.
(Forts )
Nr 12. 28 Lördagen den S mars.
Om nu gett upphov till denna fråga, ej heller varit fri från politik.
Det är tydligt, att så länge man liar kvar den gamla principen,
af tjänst- att mandaten kvarstå orubbade för den tid, för vilken de äro
göringstiden givna, motverkar man sådana spekulationer. Men skall man införa
för lands- den nya principen, att landstingen själva genom dylika avklippochderas
ningar kunna avkorta mandaten för redan valda landstingsman,
suppleant,r. öppnar man dörren på vid gavel för sådana valkretsspekulationer.
(Forts.) Att lusa frågan på den vägen utskottet i sin motivering anvi
sat,
tror jag därför skulle vara mycket betänkligt. Men jag undrar
också, om icke i själva verket en annan väg gives, på vilken man
skulle kunna lösa dessa svårigheter på ett vida enklare sätt. Det
skulle vara att gå i rakt motsatt riktning och låta mandaten en
gång givna, stå fast samt låta de av en omreglering berörda områdena
inträda i sitt nya förhållande först, sedan de gamla mandaten
utslocknat, således en tillämpning här i stort sett av den
regel, som gäller i andra liknande fall. Såvitt jag kan se, möter
intet hinder för att verkställa förändringen i sådan riktning. Då
har ingen orätt skett, men man har icke öppnat dörren på vid
gavel för dessa spekulationer.
Under sådana förhållanden kan man ju fråga, vad som vore
lämpligast att här yrka. Det skulle kanske ligga närmast till hands
att yrka avslag. Det finnes dock en annan möjlighet, nämligen
att antaga klämmen men utesluta motiveringen. Då lar Kungl.
Maj:t frågan till sig och får tillfälle att utreda densamma fullt
förutsättningslöst, utan att vara bunden av utskottets hemställan
om avklippning av mandaten.
Då jag erfarit, att en sådan åtgärd måhända skulle ha en viss
sympati i kammaren, skall jag för närvarande sluta med att hemställa,
att kammaren måtte bifalla utskottets kläm, men med uteslutande
av motiveringen.
Herr B er g q vist: Herr talman! Denna fråga är ganska
invecklad och svår. Konstitutionsutskottet har, som den föregående
talaren framhöll, nedlagt mycket arbete på att bringa
klarhet uti densamma. Jag vill gärna medge, att den föregående
talaren hade goda skäl för vad han framhöll, men hans
förslag har nog ock sina olägenheter. Man kan visserligen uppställa
den principen, att mandattiden icke bör i något fall avkortas
■— det är eu princip, som verkligen har skäl för sig — men
å andra sidan leder den till, att antalet landstingsmän inom landstingen
kan komma att undergå tillfälliga växlingar och sålunda stabiliteten
där rubbas. Jag ponerar t. ex. ett fall, att ett område
blir stad år 1915 och att där finnes en folkmängd på 5,100 människor.
Nu skall detta område utbrytas ifrån den landstingsvalkrets
det förut tillhört och förenas med en annan stad eller andra städer
till en gemensam valkrets, för så vitt sådana städer finnas.
Jag antager vidare att detta medför, att staden måste överföras
Lördagen den 8 mars.
29 Nr 12.
till annan årsgrupp, som väljer 1916. Då kunna två fall inträffa. . ®m, .
Överförandet kan ske år 1916. I detta fall kommer denna stad lr\sJ^9
att deltaga i den nya årsgruppens val 1916 och där bli represen- av tjänstterad
av två personer. Men för den tid, som återstår intill 1918, <liringstiden
är den även representerad i föregående årsgrupp. Det inträder för lands''
alltså en överrepresentation och landstinget får under denna period
två ledamöter mer, än det rätteligen skulle ha. Eller ock xupp{eanter.
kan man tänka sig, att överförandet sker först, när den årsgrupp, (Forts.)
som staden i fråga förut tillhört, skall välja, nämligen år 1918.
Men i sådant fall får ej denna stad deltaga i val inom den nya
årsgruppen förr än 1920 och blir således under dessa två år orepresenterad,
och landstinget får under den tiden två representanter
mindre, än det enligt vanliga förhållanden skulle ha. Dessa
och andra svårigheter framträda även, när inkorporering sker. Det
torde därför finnas skäl att ta i övervägande, huruvida ej i visst
fall mandattiden skulle kunna avkortas. I alla händelser är frågan,
som sagt, svårlöst och det kan givetvis finnas olika meningar
om på vilkendera sidan det rätta ligger. Men jag vill fästa uppmärksamheten
på en sak, som den föregående ärade talaren tycks
ha förbisett, den nämligen, att alla dessa utvägar till nuvarande
olägenheters avhjälpande, som här påpekats, ej äro framställda
såsom utskottets gemensamma förslag. De omtalas endast såsom
meningar, vilka inom utskottet framkommit under behandlingen.
Också säger utskottet därför mot slutet av motiveringen: »Det
synes emellertid utskottet, att det bör överlämnas åt Kungl. Maj :t
att närmare utreda på vad sätt en ändring och komplettering av
gällande bestämmelser bör ske.» Då utskottet sålunda i sin motivering
i själva verket inskränkt sig till detta uttalande, synes det
mig vara onödigt att underkänna motiveringen, då man i allt fall
godtager klämmen, och det förefaller mig, som om den föregående
talaren, sedan han till protokollet uttalat sina betänkligheter, skulle
kunna vara med även om utskottets motivering.
I alla händelser ber jag, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets förslag, såväl beträffande motiveringen som klämmen.
Herr Ekman, Karl Johan: Herr talman, mina herrar.
Denna fråga låg ganska illa till inom utskottet. Man hade sympatier
för motionen, och man enade sig ganska snart om en skrivelse
; men den egentliga diskussionen började först, när förslagstrycket
låg färdigt, och man fick se, huru motiveringen var skriven.
Då framträdde de principiella skiljaktigheterna mellan utskottets
ledamöter. Men när frågan ligger,; så, när man skall
börja diskutera först efter det att saken är avgjord, då är det
svårt att gorå gällande nya synpunkter. Utskottsutlåtandet är därför
otillfredsställande.
Det är nog så, att det förekommer en lucka i lagstiftningen,
i det av motionären angivna hänseendet, men olägenheterna därav
Sr 12.
30
Lördagen den 8 mars.
Om äro jämförelsevis obetydliga. Emellertid, när en sådan lucka före^vissllaU
frnnos’ är det riktigt, att man försöker avhjälpa bristen.
av tjänst- Jag och flere med mig hava dock ansett, att det sätt utgoringstiden
skottet här anvisat icke är det riktiga. Den föregående talaren
för lands- yttrade, att det vore överlämnat åt Kungl. Maj:t att alldeles fritt
ochSderas vä^a det sätt för svårigheternas undanröjande, som kunde besuppieanter.
finnas vara det lämpligaste, men när utskottet, såsom herrarna se
(Forte.) på sidan 7 i betänkandet, icke mindre än fem gånger upprepar,
att den utvägen erbjuder sig, att mandaten bringas att upphöra,
är det tydligt, att utskottet icke har någonting emot eu sådan utväg.
Det är emellertid den utvägen vi anse icke vara den riktiga.
Den stämmer icke med andan i vår lagstiftning. Vi hava
visserligen ett prejudikat i sådan riktning, nämligen den i sammanhang
med rosträttsreformen beslutade övergångsbestämmelsen,
enligt vilken Första kammarens mandat på ett liknande sätt avklipptes.
Men jag tror icke det kan vara lämpligt att fortgå på
den vägen. Åtgärden kunde då motiveras med, att vi stodo inför
en genomgripande omgestaltning av hela samhällsskicket; men
att vidtaga en så våldsam åtgärd allenast för eu lokal regleringsfråga
i eu landstingsvalkrets, bör väl icke komma ifråga.
Vidare är, som herr Clason påpekar, förhållandet det, att en
sådan regleringsmöjlighet kan missbrukas, exempelvis då ett landsting
står inför ett Förstak ammar val. Genom en ganska enkel omreglering
kan man orsaka, att minoriteten minskas med en man
och därmed går miste om en plats i Första kammaren. Och detta
går så mycket lättare som denna omreglering är landstingets ensak.
Landstingets majoritets beslut är enväldigt. Initiativet till
en omreglering av ifrågavarande slag kan tagas av Konungens befallningshafvande,
men även av landstinget självt. I sistnämnda
fall skall Konungens befallningshavande blott höras. Vad landstinget
sedan beslutar skall bliva ovillkorligen gällande; det är
icke ens tillätet att klaga över ett sådant beslut. Här är således
landstingets majoritet enväldig, och frestelsen till missbruk ligger
nära till hands. Jag vill icke påstå, att så blir fallet, men man
bör likväl icke öppna vägen för en sådan möjlighet.
Herr Bergqvist uttalade, att vissa ojämnheter i valkretsindelningen
icke skulle kunna avhjälpas på annat sätt än genom en
omreglering, som förutsatte ett upphörande av mandaten i förväg.
Jag vågar bestrida riktigheten härav, tv man kan även, såsom jag
förordat i min reservation, följa samma sätt, som redan är angivet
i kommunalförordningen för stad. Det heter i nämnda förordning,
att »särskilt val av fullmäktige för kortare Hd än fyra år må ock,
efter magistratens förordnande, ske, där sådant i anledning av
fattat beslut om ökning av antalet fullmäktige eller eljest varder
nödigt, på det att hälften av hela antalet fullmäktige för staden
eller, om det icke är jämnt, det antal, som är närmast över eller
under hälften, må kunna utses vartannat år».
Lördagen den 8 mars.
31 Nr 12,
Detta är den riktiga utvägen att lösa svårigheterna.
I min reservation har jag yrkat på en kläm, som är något
annorlunda formulerad än utskottets. Skillnaden är dock obetydlig,
huvudsaken är, att man undviker att direkt peka på en så
olämplig utväg som den, att landstingsmandaten av en så obetydlig
anledning som den nu ifrågavarande skulle genom lagstiftningen
bringas att upphöra.
Jag kan sålunda instämma i herr Clasons yrkande om bifall
till utskottets kläm, men med ogillande av motiveringen.
Greve Lagerbjelke: Jag är egentligen uppkallad av en
passus i början av utskottets motivering, där utskottet på sid. 8
säger:
»Eu annan utväg, som likaledes kunde sättas i fråga, vore,
att mandaten bragtes att upphöra för så många av de med lägsta
röstetal valda, som för reduceringen erfordras, eller, där så kan
ske, genom ny sammanräkning av valsedlarna, varvid endast sedlar
för den del av kretsen, som efter överförandet eller utbrytningen
återstår, skulle medräknas, och antalet platser bestämmas
efter den folkmängd, denna återstående del äger. >>
Jag vill framhålla, att en åtgärd i enlighet härmed skulle
kunna få mycket olämpliga följder, och vill i sådant avseende åberopa
ett konkret fall. Uti en landstingsvalkrets inom Stockholms
län, bestående av Brännkyrka och Nacka socknar samt Saltsjöbadens
köping valdes förra året sex landstingsman. Med högsta
röstetalet ingingo jag och en socialdemokrat, båda tillhörande Brännkyrka
socken. De med lägre röstetal valda hade sina hemvist i
Nacka socken och Saltsjöbadens köping. Skulle reduceringen nu
ske så, att de med lägsta röstetalen valda utginge, skulle representanterna
för Saltsjöbaden och Nacka utgå, varemot jag och
den andre Brännkyrkarepresentanten, vilka efter Brännkyrka sockens
inkorporering med Stockholm den 1 januari 1913 tillhörde
denna stad, skulle kvarstå. Förhållandet både blivit detsamma,
därest ny sammanräkning ägt rum och därvid endast den återstående
delen av kretsen medräknades, ty såväl jag som socialdemokraten
från Brännkyrka voro uppförda överst på listorna.
Vid ny röstsammanräkning för Nacka och Saltsjöbaden skulle således
vi, som icke längre tillhörde länet, komma att kvarstå.
Då jag, herr vice talman, i övrigt delar de betänkligheter mot
motiveringen, som uttalats av den förste och den siste talaren, får
jag för min de! instämma i herr Clasons hemställan.
Herr Hellberg: Det förefaller mig, som om de viktigaste betänkligheterna
emot motiveringen skulle gå ut härpå, att de utvägar som
där anvisas kunna leda till så kallad valgeometri. Jag kan emellertid
icke hjälpa, att dessa farhågor synas mig bra mycket uppkonstruerade.
Man får nämligen först och främst komma ihåg, att regleringen av
Om
inskränkning
i visst fall
av tjänstgöringstiden
för landstingsman
och deras
suppleanter.
(Forts.)
Jfr 12. 32
Lördagen den 8 mars.
Om
inskränkning
i visst fall
av tjänstgöringstiden
för landstingsman
och deras
suppleanter.
(Forts.)
valkretsarna kan icke ske hur som helst, allt efter som en landstingsmajoritet
behagar, utan den är bunden av förordningen. Det är
således inom vissa gränser man har att hålla sig. Vidare, om inom
dessa gränser majoriteten vill begagna sin rätt att göra regleringar i
valgeometriskt syfte, torde det nog finnas ganska goda tillfällen därtill,
även om icke de åtgärder, som nu äro ifrågasatta, skulle blifva bestämda.
Det ges säkerligen ganska stort spelrum att röra sig inom.
Slutligen torde det väl vara ytterst få fall, då ett beslut av majoriteten,
även om den vill missbruka sin makt i detta fall, kan åstadkomma
någon avgörande förändring i landstingets sammansättning!
Det är ju alltid majoriteten, som bestämmer, och det kan således icke
bli någon överflyttning från majoritet till minoritet, utan det enda
tänkbara fallet är, att vid ett visst tillfälle en eller annan röst mer skulle
komma majoriteten till del, och att denna röst skulle hava det inflytandet,
att den komme att tillföra majoriteten ett mandat till i
Första kammaren. Men man må komma ihåg, att det som sagt kan
drivas valgeometri, även om man behåller de gamla bestämmelserna.
Det kan vara lika god valgeometri att ställa det så, att en krets överföres
till en annan, men dess gamla representation står kvar. Vi
hava ett konkret fall från Stockholms län, detsamma som den föregående
talaren nämnde. Det är ganska intressant, tv det visar
vilka oegentligheter, som kunna uppstå, om mandattiden inte avkortas.
Sex representanter voro valda för den krets, som förut utgjordes
av Nacka, Saltsjöbaden och Brännkyrka. Nu föres huvuddelen
av denna valkrets över till Stockholm, och då måste den del.
som står kvar, sammanslås med eu annan valkrets. Denna nya
valkrets, i vilken återstoden av den gamla förts över, skall välja vid
nästa tillfälle. Vad inträffar då? Jo, då finnas först sex landstingsmän
för den gamla kretsen Brännkyrka, Nacka och Saltsjöbaden,
och dessa sex hava intet som helst underlag, ty huvuddelen av kretsen
är överförd till Stockholm och den övriga delen är sammanslagen
med en annan valkrets. Men vidare får den del, som är överförd till
en annan valkrets, välja ytterligare en eller två landstingsman. Således
blir denna del, som borde ha låt mig stiga en landstingsman,
representerad av sju stycken. Det är en orimlighet. Men tillfällen
kunna tänkas, som kunna giva anledning till spekulationer i sådana
förhållanden.
Jag vill slutligen anmärka, att vad utskottet sagt i sin motivering
icke, såsom den föregående talaren synes ha uppfattat det,
får fattas så, att utskottet bestämt skulle förordat det eller det tillvägagångssättet.
Vi hava, som herr Bergqvist riktigt anmärkte,
ansett oss böra peka på en del möjligheter, som kunna tänkas. Men
vi hava icke förordat vare sig det ena eller det andra alternativet,
utan tvärtom sagt, att det finns flera sådana, som kunna tänkas. Vi
hava icke velat uttala oss för något bestämt, utan hava velat hänskjuta
saken till Kung!. Maj:t.
Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Lördagen den 8 mars.
33 Nr 12.
Herr Clason: Vad herr Bergqvist yttrade därom, att det vore . Om .
olämpligt att anlita den av mig anvisade utvägen — att låta man- infall9
daten kvarstå och först sedan låta omregleringen träda i kraft, even- av tjänsttuellt
med anlitande av fyllnadsval— är redan besvarat av herr Ek- göringstiden
man. Några olägenheter dåra''.'' tror jag icke kunna framkomma. för lands
Herr
Bergqvist gjorde ock det erkännandet, att det var »tvivelaktigt,
på vilken sida det rätta läge», antingen på utskottets eller på SUppieanter
min, men, sade herr Bergqvist, det gör detsamma, om vi skriva så, (Forts.)
som utskottet föreslagit, tv utskottet har bara ifrågasatt sin utväg.
Ja, men felet är just, att utskottet blott pekat på deri vägen, under det
att utskottet om den andra icke sagt ett ord. Utskottet har dessutom
icke ställt sig tvivelaktigt om sin egen utväg. I början avstycket
på sid. 7 heter det: »För att undvika dubbelrepresentation,
när en hel valkrets överförts till annan årsgrupp, torde såsom motionären
framhåller, föreskrift böra giras därom, (dt de för denna krets
valda landstingsmännens mandat upphöra i och med det, att nämnda
årsgrupp valt landstingsmän och dessa inträtt i tjänstgöring.» Och
i nästa mening kommer precis samma historia tillbaka, i det utskottet
säger: »Likaledes torde mandaten böra upphöra i det fall, att en hel
valkrets genom inkorporering utbrytes ur ett landstingsområde.»
Utskottet har alltså uttryckligen sagt ifrån, att det är just den vägen
utskottet tänkt på. Under sii dana förhållanden har jag således från
den synpunkten afl anledning att vidhålla mitt yrkande. Herr
Hellberg säde, att en reglering icke kan verkställas huru som helst
och att det skulle vara ett skäl, varför man icke behövde frukta
valkretsgeometri. Men omedelbart därpå sade herr Hellberg, att
redan de nuvarande bestämmelserna lämna stort spelrum öppet för
valgeometri. Dessa argument slå naturligtvis ihjäl varandra.
Till slut sade herr Hellberg, att det är ytterst få fall, där en omreglering,
som. hade någon betydelse, skulle kunna ifrågakomma.
Men jag vädjar till kammaren, om det icke finnes många fall, där
det visat sig att en eller ett par rösters överflyttning i landstinget
kunnat betyda en eller ett par röster i Första kammaren. Det
kan till och med komma an på bråkdelar, när man har flera representanter
att välja pa. Om man lämnar möjlighet att avklippa mandaten,
öppnar man vägen på vid gavel för valkretsgeometrien. Är
det åter sa, att man bibehåller mandaträtten obeskuren, är det en
fingervisning för vederbörande att, när de verkställa en omreglering,
verkställa den vid sådana tidsperioder, att eventuella olägenheter
bliva så lindriga som möjligt.
Vad fallet Brännkyrka angår, är det tydligt, att då det för närvarande
icke finns någon bestämmelse, som kan avklippa de redan
valdes mandat, och då vi icke heller kunna träffa någon sådan bestämmelse,
som där kunde hava återverkande kraft, så komma dessa
redan välde att fortfarande stå kvar i Brännkyrka. Men jag föreställer
mig, att om vi under tiden få en reglering i den riktning, jag
Första kammarens protokoll 1913. Nr 12. 3
Jfr 12. 34
Lördagen den S mars.
Om
inskränkning
i visst fall
av tjänstgöringstiden
för landstingsman
och deras
suppleanter.
(Forts.)
tillåtit mig ifrågasätta, komma för framtiden sådana olägenheter att
kunna undvikas.
Jag vidhåller mitt yrkande.
Herr Hellberg: Jag vill endast med ett par ord bemöta
herr Clasons påstående, att mina argument skulle slå ihjäl varandra.
Det är icke fallet. Jag sade, att fritt spelrum har man icke vid denna
reglering, ty den är bestämd av förordningens föreskrifter. Men
inom det spelrum, som denna föreskrift lämnar, där kan, sade jag,
såväl i ena som andra fallet tänkas valgeometri. Det kan tänkas
vara av lika stort intresse att ordna så, att en krets blir överrepresenterad
genom en överflyttning, som att vinna en eller annan plats
genom ett fyllnadsval. Det torde vara ganska svårt att beräkna,
vilketdera i det ena eller andra fallet kan vara det bästa för syftemålet.
Greve Hamilton, Alexander: Då jag deltagit i utskottets
behandling av detta ärende och därvid anslutit mig till majoritetens
åsikt, skall jag be att med några få ord få förklara min ställning till
denna fråga.
Reservanterna vända sig mot en inskränkning av landstingsmandaten.
Utskottet har dock ej fattat bestämd position, utan
hemställt om en skrivelse till Kung!. Maj :t. Det är visserligen sant,
att utskottet i sin motivering angivit några vägar, på vilka frågan
skulle kunna lösas, och att därvid utskottet funnit en inskränkning
i landstingsmandaten vara den, som lättast kunde föra till målet.
För min del tror jag, att de farhågor reservanterna framhålla äro
överdrivna. Landstingen kunna ej när som helst besluta jämkningar
i valkretsindelningen, utan måste inhämta Konungens befallningshavandes
yttrande.
Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Ekman, Karl Johan: Herr Hellberg nämnde i sitt
anförande, att han trodde, att den viktigaste betänkligheten mot
utskottets motivering vore faran för valgeometri. Det är mycket
sant att möjligheten härtill är betänklig nog, men den viktigaste
betänkligheten är dock den, att mandaten skulle kunna få förkortas
och att således en lagligen utfärdad fullmakt genom maktspråk
kunde göras ogiltig. Min första riksdagsfullmakt gällde för nio år,
men jag fick åtnjuta den endast i två år; sedan förklarades deri
ogiltig till följd av övergångsbestämmelserna vid rösträttsreformen.
Jag erhöll därefter en ny fullmakt, som gällde för sex år; den fick jag
likaledes åtnjuta i två år, varefter den förföll till följd av Första-kammarupplösningen
1911. Nu står jag här i alla fall, men det är icke
sagt, att alla dessa landstingsmän, som nu hotas av utskottets moti
-
Lördagen den 8 mars.
35 Nr 12.
vering skulle hava samma tur. Jag menar sålunda, att man icke bör Om
peka på den utvägen, att mandaten skulle kunna förkortas, när man
har utvägar, som fullt avhjälpa svårigheterna, utan att en sådan lalia*järi%tutväg
behöver anlitas. göringstiden
för lands
Herr
Berg q vis t: Det har här uttalats farhågor för så kallad
valkretsgeometri, men jag tror, att författningen själv innehåller
korrektiv emot obehöriga manipulationer i detta syfte, ty det står i (Forts)
förordningen § 2 mom. 6: »Varda de förhållanden, vilka legat till
grund för den fastställda ordningen, så ändrade, att jämkning däri
till följd av stadgandena i mom. 1—4 här ovan påkallas, eller finnes
eljest sådan jämkning nödig, äge landstinget, på Kungl. Maj:ts befallningshavandes
förslag eller efter inhämtande av dess yttrande,
verkställa jämkningen.»
J ag tror, som sagt, att i denna bestämmelse ligger ett korrektiv
emot godtyckliga jämkningar.
Emot herr Clasons invändning, att överförandet bör kunna anstå
till den tid, när mandaten utlöpa, vill jag genmäla, att den utvägen
förefinnes endast när ett område överföres från landstingsområde till
stad, som icke deltager i landsting, alltså vid inkorporering; där kan
det ske. Men det är möjligt, att det finns andra omständigheter,
som göra, att icke ens där saken kan uppskjutas, tills mandaten löpa
ut. Är det åter fråga om att inom landstinget överföra valkretsar
eller delar därav från den ena årsgruppen till den andra, gör det alldeles
detsamma, hur länge detta uppskjutes. Där kommer överförandet
alltid att ske så, att endera årsgruppen det året icke väljer.
Om jag tänker mig, att man uppskjuter överförandet t. ex.
till år 1916, då valperioden utgår, ja, då blir valet i den nya gruppen
icke förrän 1918 och det överförda området blir under två år orepresenterat.
Uppskjuter jag till år 1918, då har valet skett i den förra
gruppen år 1916, och området blir således dubbelrepresenterat
under två år. Det är därför detsamma, hur länge man uppskjuter
överförandet, ty man stöter alltid på de olika valtiderna emellan de
båda årsgrupperna.
Med avseende å greve Lagerbjelkes invändning, vilken kunde
göra ett visst intryck på kammaren, vill jag slutligen säga, att den
dock i själva verket icke är så tungt vägande. Om det t. ex. nu
skulle gå så, att, ifall den omstridda bestämmelsen funnits i författningen,
Brännkyrkarepresentanterna vid ny sammanräkning kommit
att stå kvar och representera Nacka och Saltsjöbaden, icke hade
väl det varit så farligt. Landstinget skulle säkerligen ej fara illa
av att någon tid hava kvar ett par duktiga karlar, även om de
icke bodde inom området? Det är ju för övrigt endast detsamma
som inträffar, när en person under valperioden flyttar till en annan
krets; då står han ju ändå kvar. Jag tycker följaktligen icke, att
den invändningen bör väga alltför tungt.
Nr 12. 36
Lördagen den 8 mars.
Om
inskränkning
i visst fall
av tjänstgöringstiden
för landstingsman
och deras
suppleanter.
(Ports.)
Friherre Beck-Friis, Carl Joachim: Då här uttalats
olika åsikter, huruvida det är lämpligt, att ett mandat för fyra år
skulle kunna upphävas eller icke, så vill jag för min del framhålla,
att, ehuru jag anser, att mandaten i allmänhet böra vara gällande
under den tid, för vilken de äro utfärdade, förhållanden dock kunna
förekomma, då det verkligen skulle vara lämpligt, att de förkortades.
Här har talats om följderna av Brännkyrka sockens inkorporering
med Stockholms stad. Representanter till ett antal av sex stycken
utsågos för den valkrets, till vilken Brännkyrka socken hörde, förlidet
år. Dessa representanter deltogo i Stockholms läns landsting
förliden höst. Den första januari i år inkorporerades Brännkyrka
socken med Stockholms stad, och antalet landstingsman för valkretsen
borde därför minskas. Men under såväl innevarande års landsting
som ytterligare två års landsting komma representanter för Brännkyrka
socken att taga säte och stämma i Stockholms läns landsting
och bidraga till beslut om uttaxering m. m., som icke vidare komma
att drabba dem själva.
Herr talman, jag ber att få yrka bifall till herr Glasons hemställan.
Greve Lagerbjelke: Endast ett par ord med anledning av
herr Bergqvists replik till mig. Jag vill erinra herr Bergqvist om,
att utskottet å sidan 7 i sitt betänkande säger: »Än mer påfallande
skulle olägenheterna te sig i ett sådant fall, att en hel valkrets inkorporerades.
Representanter för denna krets skulle då fortfarande
hava säte i landstinget och kunna inverka på dess beslut, ehuru kretsen
ej längre tillhörde landstingsområdet.»
Här ogillar således utskottet ett förhållande, som herr Bergqvist
nu säger sig icke hava något emot.
Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr
talmannen jämlikt därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till hvad utskottet i föreliggande utlåtande hemställt
samt vidare därpå att kammaren skulle bifalla utskottets
hemställan med uteslutande av vad utskottet i motiveringen anfört;
och förklarade herr talmannen sig finna den förra propositionen,
hvilken upprepades, vara med övervägande ja besvarad.
Votering begärdes, i anledning varav uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition:
Den, som’ bifaller vad konstitutionsutskottet hemställt i sitt
utlåtande nr 10, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej.
Lördagen den 8 mars.
37 Nr 12.
Vinner nej, bifalles utskottets hemställan med uteslutande av . Om
vad utskottet i motiveringen aniort. i visst jall
av tjänst -
Omröstningen företogs,
hafva utfallit sålunda:
och vid dess slut befunnos rösterna göringstiden
för landsting
smän
Ja 54;
och deras
suppleanter.
(Forts.)
Nej 65.
Herr statsrådet Berg avlämnade Kung!. Maj:ts nedannämnda
nådiga propositioner till Riksdagen:
nr 83, angående understödjande av föreläsningar och andra
åtgärder till beredande av fortsatt utbildning för döfstumma;
nr 90, angående ändring av §§ 1 och 10 i reglementet för småskollärares
m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt;
nr 91, angående ändring av § 17 mom. 1 reglementet för folkskollärarnas
pensionsinrättning;
nr 92, angående höjning av avlöningen för professorn i syfilidologi
vid Karolinska mediko-kirurgiska institutet;
nr 96, angående ändringar i reglementet för döv stumlärarnas
pensionsanstalt; och
nr 97, angående ökning av förslagsanslaget till Lappmarks
ecklesiastik verk.
Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets den 5 och
7 innevarande mars bordlagda utlåtande, nr 11, i anledning av väckt
motion om ändrad lydelse av 23 § i förordningen om kyrkostämma
samt kyrkoråd och skolråd, biföll kammaren vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets
den 5 och 7 i denna månad bordlagda utlåtande nr 3 b)
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till Riksdagen angående
inköp av beskickningshus i S:t Petersburg samt Kungl. Maj:ts uti
statsverkspropositionen under tredje huvudtiteln gjorda äskanden
i vad avser Sveriges representation i Ryssland.
Punkten 1.
Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 2.
Nr 12. 3S
Lördagen den 8 mars.
Angående I sitt utlåtande nr 3 a) angående regleringen av utgifterna under
beskickning fiksstatens tredje huvudtitel hade utskottet uti punkt 4 rörande
och konsulat beskickningar och konsulat meddelat, att, då av Kung], Maj:t i
i Ryssland, statsverkspropositionen bebådat förslag om inköp av beskickningshus
i S:t Petersburg, enligt vad utrikesministern till i statsverkspropositionen
åberopat statsrådsprotokoll över utrikesärenden anfört, komme
att medföra vissa förändringar beträffande organisationen m. m. av
vår representation i Ryssland, utskottet framdeles komme att avgiva
utlåtande beträffande de delar av Kungl. Maj:ts då förevarande
förslag, som avsåge denna representation.
Sedan utskottet uti punkt l:o) i det nu föredragna utlåtandet
yttrat sig i anledning av Kungl. Maj:ts uti särskild proposition
framlagda förslag om inköp av beskickningshus i S:t Petersburg,
hade utskottet i föreliggande punkt uttalat sig i anledning av
Kungl. Maj:ts uti förenämnda punkt 4 av tredje huvudtiteln gjorda
framställning, i vad den avsåge vår representation i Ryssland —
och hade utskottet i sådant avseende på anförda grunder hemställt,
Lördagen den 8 mars.
39 Nr 12.
att Riksdagen måtte
-ingående
anslag till
a) godkänna följande lönestat för Sveriges beskick- ilning
och konsulat beträffande vår representation i och konsul
Ryssland
rungar
1 | Lön. | Tjänst- görings | Orts- tillägg. | Summa. |
|
Ryssland. | 1 | pengar. |
|
| |
S:t Petersburg. | j |
|
|
|
|
Minister............... | 9,000 | | 0,000 | *30,000 | 45,600 | * Fri bostad jämte fri |
|
|
|
| uppvärmning och | |
| |||||
|
|
|
|
| skickningshuset in- |
Legationssekrete- |
|
|
|
| till 3,000 kronor. |
| 5,400 | 2,500 | 6,000 | 14,500 | Se anm. 3. f |
| 2,400 | 000 | 2,000 | 5,000 | Se anm. 1. f |
|
| * Skall biträda vid gö- | |||
|
|
|
|
| romålen vid såväl |
Konsul................ | 5,400 | 2,500 | 10,100 | 18,000 |
|
Archangel och S:t |
|
|
|
|
|
Petersburg. |
|
|
|
|
|
Vicekonsul........... | 3,000 | 1,000 | 4,800 | 10,000 | Se anm. 2. f |
Moskva, |
|
|
|
|
|
Konsul................ | 5,400 | 2,500 | *7,100 | 15,000 | Se anm. 3. f |
Riga. |
|
| |||
|
| ||||
! Konsul................ | 5,400 | 2,500 | *6,000 | 14,500 | Se anm. 3. f |
Helsingfors. |
|
|
|
| naden för kanslilokal. |
Generalkonsul ...... | 6,GOO | | 3,000 | *8,40G | 18,000 | * Innefattar även kost-naden för kanslilokal >| |
|
| : | jl40,60C |
och konsulat
i Ryssland.
(Forts.)
b) förklara, att de av Riksdagen för åtnjutande av
de i avlöningsstaten för Sveriges beskickningar och konsulat
beslutade villkor och bestämmelser skola gälla även beträffande
Sveriges representation i Ryssland.
Vid punkten hade reservation avgivits av herrar O. Jonsson.
C. G. Ekman, C. Persson, K. V. Rydén, J. A. Sjö, N. E. Lindbergr,
G. Odqvist, L. J. Carlsson, J. Olofsson, A. P. Gustafsson och E. F.
Hellberg, vilka ansett, att utskottet bort hava hemställt om bifall
till Kungl. Maj :ts förslag med den ändring, att till en konsul i
j- Hänvisar till anmärkning under den av Riksdagen redan antagna aviöningsstat
för vissa beskickningar och konsulat.
Nr 12. 40
Lördagen den 8 mars.
Angående S:t Petersburg skulle beviljas: lön 5,400 kronor, tjänstgöringsbeskickning
Penningar 2,500 kronor, ortstillägg 8,100 kronor, summa 16,000
och konsulat kronor, och att följaktligen lönestatens summa i denna del skulle
i Ryssland, upptaga 138,600 kronor.
(Forts.)
Herr Jonsson, Olof: Dä jag inom utskottet röstat för den
nedsättning av ortstillägget till konsuln i S:t Petersburg, som finns
angiven i den r id betänkandet fogade reservationen, anser jag mig
böra i korthet framhålla det skal, som för mig varit bestämmande i
detta fall.
Under överläggningen i utskottet framhölls oemotsagt, att
levnadskostnaderna för konsuln i S:t Petersburg alldeles icke vore
högre än levnadskostnaderna för konsuln i Moskva, utan snarare
lägre. Det var icke heller det skäl, som av majoriteten uppgavs för
att tillstyrka det högre beloppet, utan dess skäl var, att befattningen
i S:t Petersburg skulle vara av större vikt och betydelse än befattningen
i Moskva samt att av den anledningen anslaget borde sättas
högre i S:t Petersburg, för att befattningen därstädes säkrare skulle
kunna draga till sig eu något mera dugande kraft, än vad eljest skulle
kunna bliva fallet.
Om emellertid för konsuln i S:t Petersburg viktiga och kinkiga
saker kunna förekomma till hans avgörande, har han ju sin minister
att rådföra sig med, och på det sättet bör han ju snarare kunna klara
sig i dylika fall än konsuln i Moskva, som alltid på egen hand måste
fatta sina beslut, det må gälla hur viktiga saker som helst.
Det är detta skäl, som för mig varit bestämmande vid voteringen
inom utskottet, och enär jag hittills icke hört någon vederlägning
av denna min uppfattning framkomma, står jag fortfarande
kvar på samma ståndpunkt, varför jag, herr talman, på denna grund
yrkar bifall till den av mig m. fl. avgifna reservationen.
Hans excellens, herr ministern för utrikes ärendena greve
Ehrensvärd: Herr talman, mina herrar! Då jag föreslog Kungl.
Maj:t att fortfarande bibehålla ett generalkonsulat i S:t Petersburg,
var mitt skäl icke blott detta, att man skulle bibehålla vad vi en gång
redan hade, utan det var också ett annat, nämligen något som står
i sammanhang med vad jag på en sida i statsrådsprotokollet pekat
på: önskvärdheten däraf, att man skulle låta konsulatkårens medlemmar
om möjligt vinna sin utbildning och vidare befordran i ett och
samma land. Det är alldeles påtagligt, att med en så liten konsulskår
som den svenska detta önskemål endast mycket ofullständigt
kan vinnas, men kan man gorå något till förverkligande härav, är
det i värjo fall gott, tv det är klart, att eu konsul först då kan vara
till verklig nytta, när han levat sig in i ett lands förhållanden och
skaffat sig de personliga förbindelser, som kunna vara honom till
gagn. Det finns härvidlag två medel att kunna hålla honom kvar.
Det ena är ålderstillägg för konsuler och vice konsuler, en princip,
Lördagen den 8 mars.
som Riksdagen godkänt; det andra är att det finns om möjligt så att Angående
säga en slutpost i vederbörande land. till vilken konsuln kan sträva ^l^nlag
och där kan finna önskligt kvarstanna. och konsulat
Om man således med andra ord har en duglig konsul, t. ex. i i Ryssland.
Moskva, eftersom vi tala om Ryssland, och ett generalkonsulat i (Forte.)
Amerika blir ledigt, är av vikt att man kan säga till denne man; gå
icke dit, inom några år hava vi en motsvarande post i Ryssland, som
blir ledig, och den är lämplig för er.
Ur denna synpunkt voro det kanske lyckligare, om generalkonsulatct
i S:t Petersburg bibehölles. Men jag skall villigt erkänna,
att sedan förslag framlagts om inköp av beskickningshus i S:t Petersburg,
där även konsulatet skall inrymmas, frågan kommit i ett annat
läge, och att det finns mycket som talar för utskottets förslag, att
en konsul må där anställas i stället för en generalkonsul. På samma
gång vill jag tillägga, att jag tror, att det vore önskvärt, om statsutskottets
förslag att bevilja 18,000 kronor åt konsuln kunde av Riksdagen
bifallas, detta just för att även i Ryssland åtminstone i någon
mån få en slutpost.
Herr Olof Jonsson i Hof har anmärkt, att denna plats icke kunde
anses vara sä viktig, enär konsuln alltid hade ministern att rådföra
sig med, vilket konsuln i Moskva icke hade. Jag tror dock, att han
härvidlag förbiser, att konsuln i S:t Petersburg just är avsedd att
vara ministerns kommersiella rådgivare vid ledningen av hela det
konsulära arbetet i Ryssland. Det är ju en ny princip vi stå på väg
att genomföra vad Ryssland angår, den principen nämligen att förena
diplomatiska och konsulära ärenden i en och samma hand. När
det gäller ett land som Ryssland, är det klart, att man vid utseende
av vår minister därstädes kommer att i första rummet taga hänsyn
till huruvida denne man är lämplig att sköta de politiska uppgifter,
som åligga honom, och just därför är det av ytterst stor vikt, att han
har vid sin sida en man, som är vuxen sin uppgift.
Naturligtvis vill jag icke säga, att det är absolut omöjligt att fa
en sådan man för den lön, som reservanterna hava föreslagit, men jag
tror, att det försvårar saken, och jag vet icke, om det kan vara klokt,
när det gäller ett så jämförelsevis litet belopp, att riskera detta, i
all synnerhet om man å andra sidan betänker den stora uppgift, som
våra" starkt utvecklade kommersiella förbindelser med Ryssland
kräva. Av dessa skäl tror jag, att det vore lyckligare, om man stannade
vid vad statsutskottets majoritet har föreslagit.
Greve Wachtmeister, Fredrik: Efter hans excellens herr
utrikesministerns anförande behöver just icke någonting sägas för
att motivera den ståndpunkt, som statsutskottets majoritet bär intagit.
Jag vill endast tillägga, att då Riksdagen har godkänt det förslag,
och jag skulle vilja säga det, som det synes mig, väl genomtänkta
förslag till konsulatväsendets reformering, som utrikesminis
-
Sr 12. 42
Lördagen den 8 mars.
Angående tern har framlagt — när Riksdagen bär godkänt detta förslag i samtbeskickninu
liga dess övriga delar’ och defc nu endast återstår att behandla den del
och konsulat av desamma, som rör Ryssland, förefaller det mig, som om det vore
i Ryssland, rätt, att Riksdagen, vilken i det hela förut har godkänt utrikesminis(Forts.
) terns plan, även gör det vad beträffar Sveriges representation i Ryssland
och således lägger slutstenen till den byggnad, Riksdagen förut
uppfört.
Herr talman, jag yrkar bifall till statsutskottets hemställan.
Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen
yttrade, att med anledning av de yrkanden, som under överläggningen
framställts, propositioner komme att göras särskilt angående
vartdera av de två momenten i föreliggande punkt. Beträffande
mom. a) vore yrkat, dels att vad utskottet hemställt
skulle bifallas, dels ock, av herr Jonsson. Olof, att kammaren skulle
antaga det förslag, som innefattades i den av honom m. fl. vid
punkten avgivna reservationen.
Sedermera gjordes propositioner jämlikt dessa yrkanden, och
förklarades propositionen på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.
På därom gjord proposition bifölls härefter vad utskottet i
mom. b) hemställt.
Om
ytterligare
låneunderstöd
för järnvägsanläggning
från Vårberg
till Ätrans
station.
Föredrogs ånyo statsutskottets den 5 och 7 innevarande mars
bordlagda utlåtande nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående beviljande av ytterligare låneunderstöd för järnvägsanläggning
från Varberg över Ullared till Ätrans station.
I propositionen nr 77 av den 22 november 1912, vilken blivit
överlämnad till statsutskottets förberedande behandling, hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bifogat utdrag av statsrådsprotokollet
över civilärenden för samma dag, föreslagit Riksdagen medgiva,
att åt Varberg—Ätrans järnvägsaktiebolag finge för fullbordande av
järnvägsanläggning från Varberg över Ullared till Ätrans station
ä det av Riksdagen enligt skrivelse den 24 maj 1910 till låneunderstöd
åt enskilda järnvägar beviljade och till Kungl. Maj:ts
förfogande ställda extra anslag av 7,500,000 kronor anvisas ett låneunderstöd
av 65,000 kronor, utan iakttagande av vissa i Riksdagens
berörda skrivelse stadgade, i statsrådsprotokollet närmare omförmälda
villkor.
Utskottet hade i detta utlåtande på anförda grunder hemställt,
att Kungl. Maj :ts ifrågavarande proposition icke måtte vinna
Riksdagens bifall.
Reservation hade avgivits av herr Kvarnselius, som yrkat, att
utskottet måtte hemställa om bifall till Kungl. Maj :ts proposition.
Lördagen den 8 mars.
43 Nr 12.
Herr Hedenlund: Herr talman, mina herrar! På skäl, som Om
vid ett första ögonkast kunna synas vara nog så plausibla, bär stats- ^Znderstöd
utskottet hemställt, att Kung]. Maj:ts ifrågavarande proposition }Sr järnväga.
angående ytterligare låneanslag till Varberg—Ätrans järnvägsaktie- anläggning
bolag icke* må vinna Riksdagens bifall, detta emedan undantags- från Varherg
bestämmelser måste anses medföra farliga konsekvenser. Samtidigt
bär emellertid statsutskottet uttalat, att »vad i detta ärende före- _ ‘
kommit, synes utskottet visserligen tala för önskvärdheten av att r
Varberg—Ätrans järnvägsaktiebolag måtte beredas möjlighet att
fullborda ifrågavarande, med hänsyn till allmänt kommunikationsintresse
betydelsefulla järnvägsanläggning.»
Men då statsutskottet icke med ett enda ord berört de skäl,
som onekligen tala för ett bifall till den kungliga propositionen, vågar
jag, med stöd av den kännedom, som jag har om de rent lokala
förhållandena, framlägga förhållandena sådana de framkommit i den
kungliga propositionen.
Redan år 1902 inkom till regeringen en koncessionsansökan om
en smalspårig järnväg mellan Varberg och Ullared. De tillfrågade
myndigheterna, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt järnvägsstyrelsen,
avstyrkte denna koncessionsansökan, emedan man ansåg,
att en smalspårig järnväg icke skulle fylla de allmänna behoven,
men samtidigt gjorde man det uttalandet, att en normalspårig järnväg
i denna sträckning, särskilt om den kom att sträckas längre in
åt landet, vore av större betydelse.
År 1905 inkom så en ny koncessionsansökan, även denna gång
om en smalspårig järnväg, och de hörda myndigheterna, i detta fall
Hallands länsstyrelse, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, järnvägsstyrelsen
samt chefen för generalstaben, yttrade samtliga, att man
icke heller nu borde släppa kravet på en normalspårig järnväg, och
härigenom framtvingade man så att säga den kostbarare bredspåriga
järnvägen.
Samtliga koncessionssökande förenade sig nu i en skrivelse till
Kungl. Maj :t, i vilken man begärde, att, därest Kungl. Maj:t ansåg
sig på grund av strategiska eller andra hänsyn icke kunna lämna
koncession på en smalspårig järnväg, de koncessionssökande måtte
beredas tillfälle att bygga järnvägen normalspårig.
Nu torde icke något som helst tvivel råda om att en smalspårig
järnväg skulle vara fullt tillräcklig för ortens förhållanden, och jag
ber därför ännu en gång att alldeles särskilt få understryka, att staten
till följd av allmänna hänsyn rent av framtvingade den normalspåriga
och dyrare anläggningen. Jag vågar icke trötta kammaren
med några siffror, men jag kan icke underlåta att nämna, att den
lilla staden Varberg i denna järnväg tecknat ett aktiebelopp av en
halv miljon kronor, att Hallands läns landsting tecknat ett aktiebelopp
av 50,000 kronor samt att Varberg—Borås järnvägsaktiebolag,
som enligt mitt bestämda förmenande icke kan hava någon direkt ekonomisk
fördel av denna järnväg, likaledes tecknat ett belopp a''/
Nr 12. 44
Lördagen den 8 mars.
50,000 krono:-. Alltnog, den verkställda kostnadsberäkningen kom
låneunderstöd ^ (''^ slutbelopp av 2,370,000 kronor, det nödiga aktiebeloppet anjör
järnvägs- skaffades, om också med svårighet, och järnvägen fick ett statslån
anläggning av 1,185,000 kronor. Men till sist rasade sig, att järnvägen icke
från Varberg kunde byggas för detta pris, utan det uppkom en brist på 130,000
station™ kronor- Denna brist bär statsrådet och chefen för civildeparteCForts
) ,nentet tänkt sig kunna täckas så, att staten lämnade ett lån på Ytterligare
65,000 kronor, att på enskild väg skaffades det ett lån på 15,000
kronor och att slutligen återstående 50,000 kronor utfylldes genom en
redan befintlig garanti av Varbergs stad.
Statsutskottet har emellertid, såsom jag redan påpekat, ansett
sig av konsekvensskäl böra avstyrka låneansökan. Men mig synes,
som om rena konsekvensskäl i stället skulle tala för att staten med
fästad hänsyn till den politik, som staten fört i denna järnvägsfråga,
borde låta de rent formella principerna falla och lämna järnvägen
ett statslån inom halva den verkliga och icke inom halva den beräknade
kostnaden. Jag gör denna hemställan sa mycket hellre, som
enligt min bestämda uppfattning stater, icke skulle löpa någon som
helst ekonomisk risk på lämnandet av detta lan, och jag ber att härutinnan
l‘å lämna följande förklaring. Varbergs station skall icke
på grund av Varberg—Ätrans järnvägs ingång, utan på grund av
att sedan lång tid störa krav ställts pa densamma, utbyggas för en
högst betydande kostnad. I denna skall Varberg—Ätrans järnväg
enligt överenskommelse deltaga med 70,000 kronor, som ingå i den
befintliga bristen på 130,000 kronor. Skulle nu Varberg—Ätrans
järnväg icke kunna betala dessa 70,000 kronor, falla motsvarande
kostnader med två tredjedelar på statens järnvägar. Om lånet däromot
beviljades, skulle statens järnvägar bliva befriade från denna
utgift, på samma gång som de inteckningssäkerheter, som staten
redan innehar för det gamla lånet, skulle i hög grad förbättras.
Enligt beräkningar, som verkställts av byrådirektören i järnvägsstyrelsen
Adolf d’Ailly, har nämligen frånvaron av en anslutning till
Varbergs station samt saknaden av tillfredsställande tillfartsvägar
till stationer under år 1912 förorsakat Varberg-—Ätrans järnväg en
förlust av 3 kronor per dag och bankilometer. Om man härtill lägger,
att enligt beräkningar av samme byrådirektör d’Ailly frånvaron
av denna direkta anslutning förorsakat Varberg—Ätrans järnväg
ökade driftkostnader lör år 1912 med 7,260 kronor, torde för envar
stå klart, att allt som göras kan bör göras för att få järnvägen fullt
färdig.
Då faktiskt Varberg—Ätrans järnväg befinner sig i ett verkligt
nödläge, och detta kan sägas vara framkallat av den politik, som
staten själv fört i detta ärende, och då därtill kommer, att man utan
någon som helst ekonomisk risk torde kunna lämna det genom den
kungliga propositionen nu begärda lån, vågar jag vädja såväl till
kammarens hjärta som till kammarens praktiska sinne samt anhåller,
herr talman, att på grund av vad jag haft äran anföra få
Lördagen den 8 mars.
45 Nr 12.
yrka avslag å statsutskottets hemställan och bifall till den vid betänkandet
av herr Kvarnzelius fogade reservationen.
Om
ytterligare
låneunderstöd,
för jårnvägs
Herr
K. ö hl in: Jag ber att få lämna några upplysningar här anläggning
beträffande kostnaderna för denna järnväg och kommer att järn- från Varberg
ställa dem med den kalkyl, som kungl. järnvägsstyrelsen gjort upp hllgt^ns
i en liten tablå, vilken ligger till grund för beräknade kostnader för ''
sekundärbanors byggande. .lag vill göra denna framställning, på 1
det att man må få klart för sig, att Varberg—Ätrans järnväg icke
misshushållat med pengarna. Ifrågavarande järnväg kostar färdigbyggd
inberäknat detta statslån 52,734 kronor per kilometer,
under det att en bana av typ T 1, som kungl. järnvägsstyrelsen
föreslagit, beräknas kosta i lätt terräng 45,000 kronor, i medelsvår
terräng 60,000 kronor och i svår terräng 90,000 kronor per kilometer.
Därav ser man, att i medels vår terräng — den är alldeles säkert icke
lättare för Varberg—Ätrans järnväg — anläggningskostnaden för
denna järnväg med mellan 7,000 och 8,000 kronor per kilometer understigit
den av järnvägsstyrelsen för dylik _ terräng beräknade, och
det är alltså ganska tydligt, att Varberg—Ätrans järnvägsaktiebolag
icke använt sina pengar illa.
Ett annat förhållande, som råder vid den nybyggda järnvägen,
vill jag även fästa kammarens uppmärksamhet på, nämligen att
man byggt en nödfallsstation för 12,000 kronor, som ligger en kilometer
från huvudstationen i Varberg. Passagerare å Varberg—
Ätrans järnväg få sålunda gå en kilometer landsväg för att komma
till Varbergs station, och det kan icke vara rimligt att detta far fortfara
i längden.
Varberg—-Ätrans järnväg har på inrådan av alla statens myndigheter,
som hörts i ärendet, byggts såsom normalspårig och har
därigenom blivit dyrare. Såsom den förste ärade talaren anförde
hava enskilda, såväl staden Varberg som orterna och landstinget,
ansträngt sig till det yttersta och kunna därför icke åstadkomma
något vidare, ty i annat fall skulle de redan gjort det och dragit järnvägen
fram till huvudstationen. Om Riksdagen nu nekar att bevilja
dessa 65,000 kronor, blir följden, att frågan kommer tillbaka
nästa år och därigenom kommer att förorsaka kammaren och utskottet
onödigt besvär. Enligt min mening är det därför bättre,
att vi bevilja anslaget nu, ty därigenom bringa vi frågan ur världen
och brereda trafikanterna tillfälle att ordentligt komma fram på
järnvägen. Trafikanterna fråga icke efter orsakerna utan beklaga
sig över, att sådana missförhållanden skola få äga rum. . De veta
icke, att utskottet på formella skäl avstyrkt Kungl. Maj:ts framställning.
Det förefaller mig emellertid, som om utskottet icke velat
avstyrka den kungl. propositionen utan endast givit denna kammare
ett tillfälle att säga: vi skola gå in på detta. Jag tycker mig kunna
läsa detta mellan raderna, och jag ber därför att få yrka bifall till
Kungl. Maj:ts proposition.
Nr 12. 46
Lördagen flen 8 mars.
vtterlioare ■ Greve W a c hl.1Tl e i st e r, Fredrik: Jag vill först säga, att den
låneunderstöd s*s^e äi‘adc talaren icke hade rätt, då lian sade, att man kan se av utför
järnvägs skottets utlåtande, att utskottet velat, att kammaren bifaller den
anläggning kungl. propositionen. Var och en som läser utlåtandet torde nog
Iran Varberg bliva övertygad om att vi av principiella skäl yrkat avslag nå Kungl.
staten™ Mai;ts Proposition.
(Forts.) Det ,ar mycket sant, som den första ärade talaren sade, att det
här verkligen finnes förmildrande omständigheter, om jag så får kalla
dem. . Det är även riktigt vad han sade, att det är genom statens
myndigheters inflytande, som denna bana blivit bredspårig och icke
smalspårig, som man från början tänkt att göra den. Vidare är det
riktigt, såsom borr Köhlin sade, att såväl staten som kommuner genom
denna järnväg åsamkats dryga kostnader. De ha verkligen
ansträngt sig till det yttersta, det kan man icke neka till. Det är emellertid
ett par uttalanden av herr Hedenlund, som jag icke anser vara
fullt riktiga.
Han sade, att dessa 70,000 kronor, som det här är fråga om
att bevilja såsom lån, skola användas för att införa Varberg—Ätrans
järnväg till Varberg station. Denna station skall ombyggas och
kostnaderna härför skola gäldas med -7a av statsmedel och 1/a av
ett annat bolag, Varberg—Borås banan. Nu säger herr Hedenlund,
att man beräknat, att Varberg-—A träns järnväg skulle där gå in med
70,000 kronor. Om icke Varberg—Ätrans järnväg dragés in till Varbergs
staten, kommer ombyggnaden av denna station ändå att kosta
detsamma, och då får staten betala 2/s av 70,000 kronor. Det är
denna slutledning han dragit, som jag tror icke vara riktig. Jag har
i detta avseende hört mig för hos en ganska stor auktoritet vid statens
järnvägar, som har särskilt reda på förhållandena där nere,
och häri har sagt mig, att detta delvis.kan vara fallet, men icke helt
och hållet. Kommer icke Varberg—Ätrans järnväg in till Varbergs
station, behöver man icke göra de spåranordningar, som där beräknats,
så storartade, och denna station blir således billigare, om icke
Varberg—Ätrans järnväg kommer dit.
Ett annat påstående av herr Hedenlund måste jag även vända
mig mot, och det är då lian sade, att det nödläge, vari Varberg—Ätrans
järnväg befinner sig, framkallats direkt av staten och genom dess
åtgärder. Jag tror icke, att detta påstående är fullt riktigt, utan
detta nödläge torde ha framkallats av att de beräknade kostnaderna
för järnvägen icke stämt med de verkliga. Vad är orsaken härtill?
Det är icke statens fel, att kostnadsberäkningarna varit oriktiga och
vilseledande. Till belysning härav vill jag lämna kammaren del av
några siffror, som jag fått.
För att komma in till Varbergs station har i kostnadsberäkningen
upptagits ett belopp av 20,000 kronor. De kostnader, som
redan för detta ändamål utgivits, gå till 13,200 kronor och därtill
skulle komma 70,000 kronor, vadan det således skulle bliva 83,000
kronor. För att komma till Ullareds station, där denna järnväg
Lördagen den 8 mars.
47
Sr 12.
korsar Falkenbergs järnväg, hade beräknats en summa av 36,225 Om
kronor. Enligt bokslutet har det kostat sammanlagt 110,489 kronor l(^^stöd
67 öre och, enligt kontrollantens uppgift, inberäknat jordlösen, räls för järnvägsoch
slipers 143,850 kronor. Detta är en alldeles oerhörd skillnad anläggning
För att komma till Ätrans station har beräknats 59,600 kronor, från Varberg
Enligt bokslutet hava kostnaderna uppgått till 91,000 kronor och, en- 1 stat™?™
ligt kontrollantens uppgift, inberäknat jordlösen, räls och slipers (jrortB>)
112,000 kronor.
Jag tror således, att det nödläge, vari järnvägen befinner sig,
beror på, att de verkliga kostnaderna icke alls motsvara de beräknade.
Nu säges det här, att det varit av formella skäl som statsutskottet
avstyrkt bifall till Kungl. Maj:ts framställning. Detta vågar jag
bestrida. Jag tror verkligen, att det är ganska farligt att gå med
på den kungl. propositionen. Saken är ju den, att man under åtskilliga
tiotal år funnit sig synnerligen väl uti att så snart en järnväg
skall byggas få gå in till Kungl. Maj:t och begära statslån. Förut
gick det icke så till, utan då fick man gå in till Riksdagen med framställning,
och här vigilerades mycket för att få fördelar för olika
järnvägar. Nu bär man lyckligtvis kommit ifrån detta, och regeringen
bedömer dessa saker efter objektiva grunder. Men för att
statslån skall kunna beviljas, har Riksdagen uppställt vissa grunder,
och den grund jag här särskilt vill fästa mig vid är, att statslån icke
får beviljas till högre belopp än halva anläggningskostnaden. _ Mig
veterligen har man aldrig frångått denna princip. Vi hava visserligen
ett fall, som verkar såsom ett undantag, och det är i fråga om
Orsa—Sveg-banan. Men, såsom herrarna komma ihåg, var det alldeles
särskilda förhållanden med denna järnväg. Den betraktades
som en del av Inlandsbanan, och jag tror därför icke, att man får
jämföra dessa båda fall.
Till slut vill jag säga, att det nog finnes bevekande skäl, som tala
för bifall till Kungl. Maj:ts proposition, men jag tror, att om Riksdagen
beviljar detta lån, så har den därmed tagit ett farligt steg. Jag
kan icke tänka mig, att följderna härav kunna bli några andra, än att
kostnadsberäkningar för järnvägar hädanefter komma att uppgöras
mera lättsinnigt än vad hittills varit fallet, och detta är en mycket
betänklig sak.
Herr Hedenlund har sagt, att det på grund av de uppgjorda
trafikberäkningarna skulle vara skäl att bifalla den kungl. propositionen,
enär det skulle vara en god affär för staten. Jag tror icke, att
detta skäl är vägande. Trafikberäkningar äro svåra att uppgöra
och äro därför icke mycket att lita på.
Jag ber att få yrka bifall till statsutskottets hemställan.
Herr statsrådet Schotte: Herr talman! Jag skall be att för
några ögonblick få taga kammarens uppmärksamhet i anspråk i
detta ärende. Utsikterna att kunna beveka kammaren att ansluta
Nr 12. 48
Lördagen den 8 mars.
Om sig till Kungl. Maj:ts förslag äro tydligen ganska små, då statsutskotlåneunderstöd
tet i detta fal1 stallt sa hårdhjärtat, men jag tillåter mig ändå att
för Järnvägs- framföra Hägra synpunkter, som till äventyrs i någon mån kunna inanläggning
verka på frågans bedömande.
från Varberg De,t är förut tillräckligt redogjort för de alldeles särskilda för1
station lS hallandeib som föreligga i detta" fall och motivera ett undantag
(Forts) frari vanhga villkor för statslån till järnvägar. De, som sökt koncession
a järnvägen, hava blivit tvingade att gorå mer och mer dyrbara
anordningar i alla avseenden, än de tänkt sig från början, och detta
uteslutande genom statens åtgöranden. De kostnadsberäkningar,
som uppgjorts, hava icke heller visat sig fullt hållbara. Det kan
sägas, att detta i viss män varit statens myndigheters fel. Då kostnadsberäkningarna
granskas av vederbörande statsmyndigheter,
skulle man kunna förebrå dem, att de icke bättre än som skett granshat,
huruvida de gjorda beräkningarna varit hållbara. Och även
det, att statens järnvägar till följd av åtskilliga förhandlingar angående
anslutning till Varbergs station nödgats bringa Varberg—
Ätrans järnväg i det ogynnsamma läge, som här relaterats, i det att
den ännu icke kunnat komma in pa Varbergs station, har i sin mån
medverkat till järnvägsbolagets nu inträdda svårigheter. Emellertid
vill jag härmed ingalunda påstå, att man förfarit annorlunda än som
är vanligt eller icke förfarit med tillbörlig noggrannhet. Men det är
ett alldeles särskilt förhållande vid granskning av järnvägsförslag,
som jag vill fästa uppmärksamhet vid.
Den huvudsakliga anledningen till, att donna järnväg blivit så
dyr, är att söka uti de höga kostnaderna för anslutning till vissa andra
järnvägars stationer. I detta avseende befinner sig denna järnväg i
en ganska ogynnsam situation, enär den har icke mindre än tre anslutningsstationer.
Utskottets ärade ordförande har redogjort för,
huru otillförlitliga de beräknade kostnaderna visat sig vara i förhållande
till de verkliga just med avseende å dessa anslutningar.
I detta hänseende är man kanhända icke inne på den riktigaste vägen,
när man, som hittills i allmänhet skett, beräknat anslutningskostnaden
efter några vissa mer eller mindre schablonmässiga grunder, eller
i allt fall utan stöd av fakta eller avtal med avseende å verklig anslutningskostnad.
Dessa kostnader äro i regel icke kända förrän långt
fram, ofta först när företaget är nära sin fullbordan. Vid koncessionen
undantagas i regeln just sträckningen närmast dylika anslutningsstationer,
och man bär därför i allmänhet icke för dem haft
några fullt exakta kostnader att stödja sig på, när man beräknar
järnvägsbyggnadssumman. Då statens och enskilda järnvägar alltid
äro intresserade av att för den ökade trafik, som kan komma till
stånd genom en anslutande järnväg, få sina stationer utvidgade,
spårsystemet omlagt och andra möjliga förbättringar, i vilket allt
den anslutande järnvägen i regel får deltaga, är det givet, att nu
förevarande kostnader ofta nog komma att överstiga dem, som beräknats
i regel med hänsyn huvudsakligen till den anslutande järnvä
-
Lördagen den 8 mars.
49 » lä.
gens behov. Min mening är emellertid att i vad på mig ankommer
hädanefter icke annat än i nödfall bevilja koncession, därest icke efter
förhandlingar mellan vederbörande parter även kostnadsförslag
uppgjorts och godtagits för anslutning till förut varande stationer,
och jag kommer icke heller att tillstyrka beviljande av statslån i
annat fall, än att uppgörelse träffats om anslutningsstationer och full
klarhet således vunnits om kostnaderna härför. Det har visat sig,
att fallet med denna järnväg är typiskt i förevarande avseende och
att liknande fall förekomma ofta nog. Det må vara, att kanske
bolaget också bort göra sina beräkningar noggrannare, men uppenbart
är, att den brist, som uppstått, har sin huvudorsak uti de höga
kostnaderna för anslutningsstationer.
Jag tror, att billighet talar för att det här ifrågasatta lånet beviljas,
och jag tror även, att det skulle vara klokt för staten ur ekonomisk
synpunkt. Såsom den ärade utskottsordföranden mycket
riktigt anmärkte, är det svårt att säga om den verkliga trafiken
kommer att motsvara den beräknade och om företaget således blir
bärkraftigt. Det är möjligt att man på en eller annan post räknat
något för sangvinisk^ Alla torde dock vara ense om att, om staten
efter järnvägens trädande i likvidation skall övertaga och driva densamma,
detta kommer att kosta staten åtskilligt mera än räntan på
det nu ifrågavarande lånet. Jag tror icke, att det skulle vara ur
någon synpunkt fördelaktigt för staten att komma i besittning av
denna järnväg. Belägenheten är icke sådan, att staten kan ha något
särskilt intresse därav. Möjligt är ju visserligen att en likvidation
kan undgås, och det ser ut som om statsutskottet velat uttala en
välvillig förhoppning att det ej skall behöva gå till en katastrof för
järnvägen. Utskottet säger, att det är mycket bra, om denna järnväg
blir fullbordad, och därom kunna vi nog vara fullkomligt ense.
Vidare är utskottet bestämt emot att lån beviljas ur handels- och sjöfartsfonden,
och därom äro vi också ense. Men sedan åberopar
utskottet dessa konsekvenssynpunkter, som böra hindra statens
mellankomst med ytterligare lån. Men hur bolaget skall hjälpas ur
sina svårigheter, hur Kungl. Maj :t lämpligast skall förfara, det säger
utskottet intet om. Men Kungl. Maj:t sitter icke inne med några
medel i detta fall, och kan icke utan Riksdagens medgivande göra
någonting för att bispringa bolaget. Kungl. Maj:t är fullkomligt
stängd och har därför velat överlämna åt Riksdagen att avgöra
järnvägens öde. Utfaller Riksdagens beslut i överensstämmelse
med statsutskottets förslag, finnes ingen som helst möjlighet för
Kungl. Maj:t att lämna järnvägen den försträckning, den behöver
för att kunna fullbordas.
Jag tror icke, att det är så farligt med de konsekvenser av ett
bifall till Kungl. Maj:ts beslut, som man talat så mycket om. Givetvis
har också jag haft mina betänkligheter, och jag vet mycket väl,
att Riksdagen har rätt mycken obenägenhet för att ändra villkor,
som äro fastställda en gång för alla. Men naturligtvis kunna öm
Första
kammarens protokoll 1913. AV 12. 4
Om
ytterligare
låneunderstöd
för järnvägsanläggning
från Varberg
till Ätrans
station.
(Forts.)
Nr 12. 50
Lördagen den 8 mars.
Om mande fall förekomma. Ingen regel utan undantag. Men det är givetytterligare
vjg Riksdagen själv som har att avgöra om undantag i speciella fall
för järnvägs- kunna medges. Man må gärna i det längsta hålla på fattade beslut,
anläggning men det kan finnas fall då det närmast är oriktigt och obilligt att
från Varberg icke gorå några jämkningar.
till Ä träns
station.
(Forte.)
Ett annat förhållande, som också bidragit till den ogynsamma
situation, vari järnvägen befinner sig, är, att de starka kontrollbestämmelser
under byggnadstiden, som Kungl. Maj:t och Riksdagen
föreskrivit under de senare åren, varigenom särskilda personer tillsättas
av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att med större makt
och myndighet än förut efterse järnvägarnas ekonomi under byggnadstiden,
icke funnos när statslånet till denna järnväg beviljades,
utan detta meddelades på de grunder, som då gällde. Det är att
hoppas att i framtiden genom ökad kontroll ledsamheter som de här
förevarande skola kunna undvikas.
Jag tycker, som sagt, att åtskilliga billighetsskäl tala för att
detta lån nu beviljas; Riksdagen skulle visa sig dessa trakter synnerligen
bevågen, om den ville se till, huruvida man icke kan tillmötesgå
den låneframställning, som här gjorts. Jag tror icke, att beviljandet
av det ifrågasatta lånet skall behöva medföra någon förlust för
staten, och det skall bereda bolaget möjlighet att komma på fotter
och befria staten från att inom kort tid behöva övertaga och driva
järnvägen med alla de konsekvenser, som detta skulle föra med sig.
Herr Danström: Sedan herr Hedenlund samt statsrådet och
chefen för civildepartementet utförligt redogjort för denna frågas
förhistoria och nuvarande läge, kan jag fatta mig helt kort. Det har
uttalats farhågor, att vådliga konsekvenser skulle uppstå av ett bifall
till Kungl. Maj:ts proposition. Men denna fråga är verkligen så
ensartad, att man icke behöver befara, att några liknande anspråk
skola från andra håll göra sig gällande, och för övrigt har statsutskottets
ärade ordförande nyss meddelat, att åtminstone en avvikelse
från regeln redan gjorts. Det finnes således prejudikat på,
att man icke alltid varit så rädd för konsekvenserna.
Det har anförts, att Varbergs stad och de kommuner, som äga
intresse i denna järnväg, blivit tvungna att bygga en normalspårig
järnväg, ehuru ortens trafikbehov varit tillräckligt betjänt med en
smalspårig bana. Skulle icke nu Varberg—Ätrans järnvägsaktiebolag
af ekonomiska skäl kunna vinna den avsedda anslutningen till
Varbergs station, där statens järnvägar och Varberg—Borås järnväg
sammanlöpa, är det avsedda målet med en normalspårig järnväg
icke vunnet, och då. hade en smalspårig järnväg varit för ortens
behov till fyllest. Ändamålet med normalspårig järnväg var, att
anslutning skulle kunna vinnas till de bredspåriga järnvägarna.
Då jag icke kan finna annat än att risken för staten genom att
detta lilla stadslåneunderstöd beviljas är ingen, men hjälpen för
denna järnväg till att vinna anslutning vid Varbergs station är stor,
Lördagen den 8 mars. 51
ber jag att få vädja till kammarens ledamöter, att de måtte bifalla
den kung!, propositionen i detta ämne.
Herr Kvarnzelius: Jag begärde ordet med anledning av ett
yttrande av statsutskottets ärade ordförande då han sade, att anledningen
till, att järnvägen kommit i denna för sig tråkiga situation,
är icke statens. Det är alldeles riktigt, åtminstone formellt sett,
men man kan icke heller säga, att det är vederbörande järnvägsbolags
fel. En föregående talare har mycket tydligt påvisat, att bolaget
farit fram synnerligen försiktigt och ekonomiserat detta företag
på sådant sätt, att anläggningskostnaden per kilometer ställer sig
synnerligen lågt, jämfört med vad järnvägsanläggningskostnader i
allmänhet under liknande förhållanden ställa sig.
Om nu Riksdagen avslår Kungl. Maj:ts förslag, så är det ju på
formella skäl, och jag måste säga, att det i alldeles särskild grad
måste betecknas såsom formellt. Om herrarne ha den kungl. propositionen
till hands och slå upp sid. 4, så skolen I finna, att när kon''
essionssökandena sista gången gjorde framställning att få bygga
banan, och då måste finna sig i, att berörda järnväg blev normalspårig,
sä var deras skrivelse åtföljd av kostnadsförslag för en normalspårig
järnväg, vilket förslag slutade på 1,755,000 kronor. Vid
granskningen av berörda kostnadsförslag ansåg emellertid väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen, att beloppet borde höjas till 2,140,000
kronor. Så beviljades koncession och så kommo vederbörande in
med ansökning att få ett lån av järnvägsbyggnadslånefonden. Då
remitterade Kungl. Maj:t ärendet åter till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
för ytterligare kontrollräkningar, och då beräknade vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen, att järnvägens anläggningskostnader
skulle uppgå till 2,370,000 kronor, och detta lades till grund för Kungl.
Maj:ts beslut, och på grundvalen därav medgav Kungl. Maj :t, att
järnvägsbolaget skulle få ett statslån på 1,185,000 kronor. Hade nu
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen vid denna kontrollräkning höjt
beloppet med, låt oss säga, 130,000 kronor ytterligare — och detta
hade väg- och vattenbyggnadsstyrelsen mycket väl kunnat göra utan
att på något som helst sätt ha överskridit det tillbörligas gräns,
särskilt om väg- och vattenbyggnadsstyrelsen hade haft närmare
kännedom om anslutningskostnaden till respektive stationer, vilket
man kunnat förutsätta, att den borde haft större möjlighet att på
ett tillfredsställande sätt bedöma, än vad det koncessionssökande bolaget
haft -— om, säger jag, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen på
grund därav höjt sina beräkningar med 130,000 kronor, så hade formellt
fordringarna på sökandens framställning varit uppfyllda och
detta ärende icke behövt föreligga på Riksdagens bord. Då hade
Kungl. Maj:t ägt bevilja 65,000 kronor högre lån av statsmedel och
då hade saken varit ordnad. Jag frågar eder, mina herrar: är det verkligen
rimligt, att man skall så hårddraget fasthålla dessa formella
bestämmelser, att, när icke järnvägsbolaget utan en statens myndig
-
Nr 12.
Om
ytterligare
låneunderstöd
för järnvägsanläggning
från Varberg
till Ätrans
station.
(Forts.)
Nr 12.
Om
ytterligare
låneunderstöd
för järnvägsanläggning
från Varberg
till Ä träns
station.
(Forts.)
62 Lördagen den 8 mars.
het fixerat den summa, som lagts till grund för statslånet, man sedermera
skall anse sig omöjligt kunna överskrida denna gräns?
Nu vill jag å andra sidan gärna medgiva, att man, i likhet med
vad statsutskottet säger, icke i onödan bör gå och lämna åsido de
bestämmelser, som Riksdagen stipulerat, då det gäller att bevilja
lån, men det förefaller mig, att diskussionen här och propositionen
hava givit ett sådant stöd för att här föreligger ett verkligt undantagsfall,
att kammaren icke har anledning att befara så stora vådor,
därest Kungl. Maj:ts proposition vinner kammarens bifall. Om man
ser på sid. 10 i propositionen, så säger statsrådet där tydligen ifrån,
att detta icke får bliva något prejudikat för framtiden. Jag skall
be att få återgiva dessa ord i propositionen, som givetvis komma att
ingå såsom motiv för Riksdagens beslut, därest propositionen blir
bifallen. Herr statsrådet säger: »Om jag således i detta fall anser
mig kunna förorda ett låneanslag efter ungefär de verkliga kostnaderna
för järnvägsföretaget, vill jag uttryckligen betona, att detta
icke får innebära några konsekvenser för andra liknande fall.» Jag
tror, att Riksdagen, om den accepterar denna motivering och bifaller
den kungl. propositionen, så tydligt har reserverat sig beträffande
en fortsättning under andra fall, att icke någon fara föreligger.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den kungl. propositionen.
Herr Köhlin: Jag vill endast göra det tillägg, att jag tycker,
att det sätt, varpå väg- och vattenbyggnadsstyrelsen gått till väga.
varit alldeles korrekt. Den har icke tagit till summan för högt.
Skulle man nu icke få ett tillägg till statslånet, om man räknar för
lågt, blir konsekvensen endast, att man tar till summorna något högre,
sä att de räcka till, och det blir dyrare för staten. Nu har man tagit
upp så mycket, som man ansett behövligt, och sedan kommer man och
begär resten. Jag tror icke, att detta sätt att kalkylera är sämre
än att ta till alldeles för högt.
Herr Lamm: Den siste ärade talaren har något vederlagt den
näst föregående med avseende på det sätt, varpå väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
gjort ifrågavarande beräkningar, men kammaren
har ju hört av civilministern i hans anförande här, att vid koncessionens
beviljande just anslutningskostnaderna undantogos och således
icke hava ingått i granskningen. Det är emellertid de beräkningarna,
som varit så vilseledande.
Jag har i avdelningen och senare i statsutskottets plenum ställt
mig på den ståndpunkt, till vilken såväl avdelningen som statsutskotet
kommit. Naturligtvis hava vi bedömt alla de omständigheter, som
här kunde giva anledning till att göra ett undantag, men när denna
sak började att diskuteras i avdelningen, kom det .genast fram, att
det vår åtskilliga enksilda järnvägar, som befunno sig i samma predikament,
och de säregna förhållanden, som här blivit påpekade
Lördagen den 8 mars.
53 Nr 12.
och särskilt framhållna av en talare, med anledning av att ifråga- Om
varande bolag fått anlägga en station, som ligger en kilometer utan- lå^n<?erstöd
för Varberg, dessa förhållanden föreligga även med avseende på för järnvägs.
andra järnvägar. Det är icke alls något formellt skäl, utan hänsyn anläggning
till realiteterna, som skulle föreligga, om man ginge med på Kungl. från Varberg
Maj:ts förslag, som gjort att statsutskottet intagit den ställning till tl!lst(^^ns
frågan, som det gjort.
Nu frågade civilministern, var man skulle taga penningar ifrån, k ''''
och sade, att statsutskottet icke gjort någon antydan i den vägen.
Men vi ha naturligtvis den uppfattningen, att när det var så många
intresserade parter i denna järnväg, vilka redan hade bidragit till
en stor del av kostnaderna och för vilka det var av avgörande betydelse,
att järnvägen kom till stånd, skulle det icke vara oöverstigliga
svårigheter för dem att fylla det förhållandevis mindre belopp,
som begärdes. Det är icke beloppet, som avskräckt, utan det är det
reella skälet, att man icke skulle avvika från de principer, som hittills
följts och som ansetts lämpliga att följa, som gjort, att statsutskottet
ställt sig på den ståndpunkt, som det intagit.
Jag anhåller om bifall till statsutskottets förslag. j
Herr Hedenlund: Jag ber att blott med ett par ord få uttala
mig om riktigheten av den korrigering, som statsutkottets högt
ärade ordförande gjort beträffande mitt förra yttrande.
Jag sade, att om Varberg—Ätrans järnvägsbolag icke skulle
bli i tillfälle att betala de 70,000 kronor, varmed det skall deltaga i
Varbergs stations utvidgning, skulle L av dessa 70,000 kronor
få betalas av statens järnvägar. Det är nog fullt riktigt, såsom den
ärade ordföranden säde, att kostnaden skulle bliva mindre, om icke
redan nu de nödvändiga spåranläggningarna för Varberg—Ätrans
järnväg gjordes, men genom de förfrågningar, som jag gjort direkt
på platsen, har jag fått höra, att kostnaden för Varberg—Ätrans
spår utgöra endast en bråkdel av dessa 70,000 kronor, så jag tror,
att mitt yttrande har haft skäl för sig. I varje fall har jag tänkt
mig, att om också denna utvidgning av Varbergs station icke nu
skall göras, så måste man taga i beräkning, att Varberg—Ätrans järnväg
skall en gång komma in till Varbergs station, ty detta måste
ske antingen bolaget skall taga sig fram på sina egna dåliga ben eller
om staten tvingas att övertaga järnvägen. Man måste nämligen
söka få bort det olidliga tillstånd, som nu är där rådande.
Såväl statsutskottets ordförande som chefen för civildepartementet
vidrörde trafikberäkningarna och uttalade, att det kanske
icke vore värt att fästa sig för mycket vid dem. Jag vill icke på minsta
sätt gå i god för de beräkningar, som äro gjorda och som innehållas i
den kungl. propositionen, men det förefaller mig, att om man icke
har andra siffror att stödja sig på, så måste man lita på dem, som
finnas till hands, detta så mycket mera, som de tillkommit genom
beräkning, om icke direkt av ett statens organ, så åtminstone av
Nr 12. 54
Lördagen den 8 mars.
Om
ytterligare
låneunderstöd
för järnvägsanläggning
från Varberg
till Ätrans
station.
(Forts.)
Angående
nya stadgar
för Riksdagens
bibliotek
in. in.
en statens tjänsteman. Nu framhöll den siste ärade talaren, att det
finnes andra järnvägar, som äro i samma läge som Varberg—Ätran,
och att man kan vänta sig, att samma frågor uppkomma även från
andra håll. Jag förstår också mycket väl den ställning, som statsutskottet
här intagit, men jag tror, att det är nödvändigt, att varje
fråga blir behandlad för sig, och jag är övertygad, att icke samma
skäl föreligga vid de järnvägsfrågor, som herr Lamm alluderade på,
och jag betvivlar, att förhållandena kunna vara fullt analoga.
Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i avseende på föreliggande utlåtande yrkats, dels att
vad utskottet hemstält skulle bifallas, dels ock att kammaren skulle
avslå utskottets hemställan och antaga det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservation.
Härefter gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med
dessa yrkanden och förklarade sig finna propositionen på bifall till
utskottets hemställan vara med övervägande ja besvarad.
Flere ledamöter begärde votering, i anledning varaf uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande
nr 21, röstar
Ja:
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, avslås utskottets hemställan och antages det förslag,
som innefattas i den vid utlåtandet avgivna reservation.
Omröstningen företogs och vid dess slut befunnos rösterna
hava utfallit sålunda:
Ja 33;
Nej 81.
Föredrogs ånyo bankoutskottets den 5 och 7 i denna månad
bordlagda utlåtande nr 15, angående förslag till nya stadgar för
Riksdagens bibliotek och instruktion för dess tjänstemän.
Med förmälan, att det synts fullmäktige i riksgäldskontoret
vara behövligt att lata de av Riksdagen fastställda nu gällande »stadgar
för Riksdagens bibliotek samt »instruktion för bibliotekarien
Lördagen den S mars.
55 Nr lä.
vid Riksdagens bibliotek i vissa hänseenden undergå en omarbet- Angående
ning, hade fullmäktige med en till bankoutskottet den 14 novem- ny^r
ber 1912 avlåten skrivelse överlämnat ett i sådant hänseende ut- dagens biblioarbetat
förslag till »stadgar för Riksdagens bibliotek och instruk- tek m. m.
tion för dess tjänstemän»; och hade fullmäktige tillika hemställt, (Forts.)
att utskottet efter verkställd granskning ville för Riksdagen framlägga
ifrågavarande förslag till godkännande och fastställelse.
Utskottet hade i nu föredragna utlåtande på åberopade grunder
hemställt, att Riksdagen måtte godkänna i utlåtandet intagna
förslag till stadgar för Riksdagens bibliotek och instruktion för
dess tjänstemän, dock med iakttagande därav att vissa delar erliölle
angiven ändrad lydelse.
Herr C av alli: Bankoutskottet har i riksgäldsfullmäktiges
förslag till instruktion för Riksdagens biblioteks tjänstemän föreslagit
den ändring i 4 §, att biblioteket skall hållas öppet de dagar, då aftonplenum
hålles i kamrarna, under hela den tid plenum pågår. Fullmäktige
hade trött, att det vore tillräckligt, att biblioteket hölles
öppet under aftonplenum, dock ej längre än till kl. 10, enär erfarenheten
icke ådagalagt, att biblioteket därefter avsevärt användes
eller behövde användas. Då Riksdagen nog kommer att bifalla, vad
bankoutskottet föreslagit, har jag velat säga, att från riksgäldsfulimäktiges
sida naturligtvis icke något är att däremot andraga, men
detta utskottets förslag låter sig icke verkställas, utan att fullmäktige
hos Riksdagen anhålla om ett litet anslag till en extra amanuens
och en vaktmästare.
Herr von Stapelmohr: Den föregående ärade talaren bär
icke framställt något yrkande på ändring i bankoutskottets förslag,
men han har ställt i utsikt, att ett godkännande av utskottets förslag
skulle medföra en ekonomisk uppoffring för Riksdagen. Med
anledning härav vill jag med några ord beröra de skäl, som ligga till
grund för det slut, vartill utskottet kommit.
Det är, såsom den föregående talaren nämnde, föreskrifvet i
nu gällande stadgar för Riksdagens bibliotek och instruktion för
dess tjänstemän, att biblioteket skall hållas tillgängligt under aftonplenum.
Huru länge det skall vara öppet, finnes icke föreskrivet.
Riksgäldsfullmäktige ha emellertid föreslagit en begränsning i detta
avseende, som går ut på, att öppethållandet av biblioteket icke skall
behöva sträckas längre än till klockan 10, och det av det skäl, att
efter den tiden är det endast i undantagsfall, som någon söker att
få tillträde till biblioteket. Det är nog antagligt, och för min del
har jag trott, att ett godkännande av fullmäktiges förslag icke skulle
medföra några olägenheter, åtminstone så snart riksdagsmännen
blivit vana vid den nya ordningen, men vid ärendets behandling i
utskottet framhölls det särskilt från Andrakammar-håll, att det upprepade
gånger hänt i Andra kammaren, att ledamöter offentligt
Hr 12. 56
Lördagen den 8 mars.
Angående
nya stadgar
jör Riksdagens
bibliotek
m. rn.
(Forts.)
uttalat sitt missnöje däröver, att biblioteket icke, såsom sig bort,
hållits öppet under hela aftonplenum, med påföljd att ledamöter i
.kammaren icke kunnat få det material i biblioteket, som de önskat
i och för pågående debatt. Det var naturligt, att utskottet inför
sådana uppgifter ställde sig tveksamt beträffande åtgärders vidtagande,
som kanske skulle lända riksdagsmännen och Riksdagens
tjänstemän till vissa olägenheter. Utskottet förbisåg därvid naturligtvis
icke, att det skulle bli förenat med visst besvär för tjänstemännen
att hålla vakt i biblioteket under så lång tid, som ett aftonplenum
räcker, men å andra sidan föreställde sig utskottet, att det
där besväret skulle kunna lättas genom en ändamålsenlig fördelning
av vakthållningen mellan tjänstemännen i biblioteket, som för
närvarande äro tre, och därför hyste utskottet så mycket mindre
tvekan att låta de nu bestående förhållandena fortfara, som aftonplenums
längd sällan sträcker sig efter midnatt. Det förekommer
endast några gånger under Riksdagen.
Nu sade den föregående talaren, att vad utskottet i denna del
föreslagit väl låter sig genomföras, men icke utan ökade kostnader
för Riksdagen. Det kan så vara, men jag vill erinra om, att utskottet
icke föreslagit något nytt. Det har här endast föreslagit ett bibehållande
av de bestämmelser, som redan finnas, och sålunda komma
bibliotekets tjänstemän icke att genom ett Riksdagens godkännande
av detta förslag få större besvär, än vad de nu ha. Det är möjligt,
att ordföranden hos bankofullmäktige, vilken har överinseende
över Riksdagens bibliotek, har rätt, att det ökade arbete, som man
fordrar av tjänstemännen, kräver ökad ersättning, men därom kan
jag icke yttra mig. Jag vill emellertid för min del uttala den förmodan,
att om så skulle bliva fallet, lärer nog också Riksdagen ta
de oundgängliga följderna av ett sitt beslut om godkännande av
vad bankoutskottet föreslagit.
Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Ca val! i: Endast några ord i anledning av vad banko
utskottets
ärade ordförande nyss anförde!
Han trodde, att jag såsom inspektor för Riksdagens bibliotek
skulle kunna med den nuvarande personalen men med förändrad
tjänstgöring ordna så, att vakten i biblioteket skulle kunna upprätthållas
under natten. Det låter sig dock icke göra. Enligt bestämmelserna
i reglementet är tjänstgöringen tydligt bestämd, och tjänstgöringen
är fördelad mellan bibliotekarien, amanuensen och extra
amanuensen på så sätt, att bibliotekarien tjänstgör sex timmar, amanuensen
fem timmar och den extra amanuensen, som icke har mer
än fem kronor om dagen, mellan kl. L'',5 och 7. Det är icke rimligt
att ålägga dem mera. Enligt reglementet låter en annan ordning,
såvitt jag kan se, för att upprätthålla göromålen i biblioteket sig icke
genomföras utan ett extra biträde. Tv, mina herrar, Riksdagen
kan visserligen ålägga bibliotekarien vilken tjänstgöring som helst —
Lördagen den 8 mars.
57
Xr 12,
för Riksdagens
bibliotek
m. to.
(Forts.)
jag hoppas dock, att man härvid icke går obilligt till våga — men så
kan man icke göra med de extra, ty då får man icke nagra extra ^ Riks_
Herr utskottsordföranden har missförstått mig, då han sade,
att iag talat om ökad ersättning till de nuvarande befattningshavarne.
Jag har sagt, att det behövs ett nytt extra biträde, och jag vill säga
kammarens ledamöter, som nu äro vana vid stora anslag, att det anslag
som det här kan bliva fråga om, kan icke uppgå till många hundra
kronor per år. Det är naturligt, att när man vill det ena, sa tar
man finna sig i det andra, och jag är tacksam för vad bankoutskottets
ärade ordförande här uttalade i det senare hänseendet. Det lat
nämligen på honom, som han icke skulle ställa sig ovillig emot eu
framställning till Riksdagen härutinnan ifrån fullmäktiges sida.
Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter kammaren biföll
vad utskottet i förevarande utlåtande hemställt.
Vid förnyad föredragning av bankoutskottets den 5 och 7 innevarande
mars bordlagda utlåtanden:
nr 16, angående uppförande av nybyggnad för riksbankens
avdelningskontor i Kristianstad in. m., och
nr 17, i anledning av väckt motion om utbetalande till skulptören
Sven Andersson av 6,000 kronor ur förslagsanslaget till riksdagskostnader,
biföll kammaren vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.
Föredrogs ånyo bankoutskottets den o och 7 innev. månad Om
bordlagda utlåtande nr 18, i anledning av väckt motion med förslag
till förordning angående viss anmälnings- och uppgittsskyldig- shyMighet vid
het vid yrkesmässig förmedling av utländsk kredit. yrkesmässig
J förmedling av
I en inom Första kammaren av herr H. Bäckström väckt, till utländsk
bankoutskottet remitterad motion, nr 53, hade hemställts, att Riksdagen
måtte för sin del antaga vid motionen fogat förslag till förordning
angående viss anmälnings- och uppgiftsskyldighet vid yrkesmässig
förmedling av utländsk kredit.
Utskottet hade på anförda grunder hemställt, att förevarande
motion, I: 53, icke måtte av Riksdagen bifallas.
kredit.
Herr Räckström: Utskottet har stött sm avst^rkan a\
denna motion på ett uttalande från bankofullmäktige, vilka anse, att
de hava >>en, om icke alldeles fullständig, dock för ändamålet tillfredsställande
översikt av denna lånerörelse », d. v. s. belåningen utomlands.
Nr 12.
Om
anmälningsoch
uppgiftsskyldighet
vid
yrkesmässig
förmedling av
utländsk
kredit.
(Ports.)
58
Lördagen den S
mars.
är ju tydligt, att innan jag skrev denna motion, tog jag reda
på det sätt, varpå riksbanken ordnat denna angelägenhet, och det förvånar
mig, att bankofullmäktige kunna vara så nöjda med anordningen,
som det här låter, ty, om jag rätt uppfattat saken, så får man på
detta sätt blott ett ganska ofullständigt material, och på grund av
detta material kan man endast göra en approximativ beräkning.
Det föreföll mig och de personer, som jag närmast rådgjort med,
som om det vore önskvärt, att vid sidan av de uppgifter, som riksi
erhåller från bankinspektionen, även hava dem som man
skulle få fram medelst den av mig föreslagna uppgiftsskyldigheten.
Jag kan fortfarande icke inse, varför dessa båda vägar skulle vara
oforenhga och varför icke den uppgiftsskyldighet, jag ifrågasatt,
skulle vara ett önskvärt komplement till den väg, som bankofullmäktige
redan skaffat sig. Såsom saken nu ligger har jag emellertid,
herr talman, icke något yrkande.
Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter kammaren biföll
vad utskottet i föreliggande utlåtande hemställt.
Vid förnyad föredragning av Första kammarens första tillfälliga
utskotts den 5 och 7 i denna månad bordlagda utlåtanden:
nr 8, i anledning av en av herr Henrikson i Heberg inom Andra
kammaren väckt motion, nr 164, om skrivelse till Kungl. Maj:t
afgående utfärdande av vissa föreskrifter i fråga om utarrendering1
av prästerskapets löneboställen, och
nr 9, i anledning av en av herr August Ljunggren väckt motion,
nr 65, angående skrivelse till Konungen i fråga om meddelande
av vissa bestämmelser rörande arbetarskydd,
biföll kammaren vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt,
Om
undersökning
av hälsotillståndet
bland
arbetare i
särskilt hälsovådliga
in
-
Foredrogs ånyo Första kammarens första tillfälliga utskotts
den 5 och 7 innevarande mars bordlagda utlåtande nr 10, i anledning
av en av herr August Ljunggren väckt motion, nr 66, angående
skrivelse till Konungen med begäran om undersökning rörande
hälsotillståndet bland arbetare i särskilt hälsovådliga industrier.
I en inom Första kammaren av herr August Ljunggren väckt
motion, nr 66, vilken hänvisats till kammarens första tillfälliga utskott,
både föreslagits, att Riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
^ anhålla om vidtagande snarast möjligt av undersökning rörande
hälsotillståndet bland arbetare, som vore anställda i särskilt
hälsåvådliga industrier.
Utskottet hade i nu föredragna utlåtande på anförda skäl
hemställt, att förevarande motion icke måtte till någon Första
kammarens åtgärd föranleda.
59 Nr 12.
Lördagen den 8 mars.
Herr Ljunggren, August: Herr talman! Innan kammaren und°™kni
expedierar förevarande motion vågar jag anhålla om nagra minuters av hälsotiu_
uppmärksamhet för framläggandet av ett par synpunkter. ^ ståndet bland
Såsom kammaren behagade finna, har utskottet i sitt utlåtande arbetare i
nr 9 »funnit det i viss mån anmärkningsvärt, att motionären den 26särskilt halsojanuari
1913 framlagt så många önskemål om komplettering av be- '' ferier.''
stämmelserna i en lag, som trätt i tillämpning den 1 i samma månad.» ^Forts^
Förmodligen har det varit utskottets mening, att detta uttalande
skulle gälla båda de föreliggande motionerna. Nu förhåller det sig
emellertid så, att jag ingalunda begärt tillägg i den nya lagen om arbetareskydd.
Om utskottets ärade ledamöter vilja gorå sig besväret
att ånyo läsa igenom motionens kläm, skola de nämligen kunna Övertyga
sig om att jag endast hemställt, att vid den utredning, som
enligt vad vid antagandet av lagen om arbetareskydd förutsatts
skall äga rum rörande behovet av en vidare utveckling i detalj av bestämmelser
om arbetareskydd, måtte komma under övervägande,
huruvida icke med avseende å i motionen anförda förhållanden
bestämmelser borde meddelas i "sussa av mig närmare angrvna riktningar.
Då det nu var bekant, att socialstyrelsen enligt sin instruktion
hade att uppgöra förslag till dylika bestämmelser, så var ju tidpunkten
till och med synnerligen lämplig att framkomma med önskemål,
som möjligen kunde bliva till gagn vid bestämmelsernas utarbetande
och fastställande av Kungl. Maj:t.
Utskottets säkerligen välmenta lilla admomtion träffade sålunda
icke denna gången, och jag har så mycket mindre anledning att taga
den illa upp, som utskottet i övrigt ägnat de i motionen berörda spörsmålen
en både saklig och välvillig utredning, för vilken jag naturligtvis
är synnerligen tacksam.
Utskottet har, såsom synes, hävdat den uppfattningen, att
Kungl. Maj:t redan nu äger rätt att utan Riksdagens hörande utfärda
sådana specialbestämmelser och vidtaga sådana åtgärder, som jag i
motionerna påyrkat. Vidare har utskottet ansett, att socialstyrelsen
och yrkesinspektionens befattningshavare redan enligt gällande
instruktioner äga de befogenheter, som jag velat i detta fall tillerkänna
desamma. .
Härmed är jag för min del synnerligen tillfredsställd, enär anledningen
till motionerna just var ovissheten om, huruvida den nya lagen
kunde tolkas på sådant sätt. Denna ovisshet, som uttalats av med
hithörande spörsmål särdeles förtrogna, har nu genom utskottets
motivering blivit undanröjd, vilket ju måste betraktas såsom en
vinst.
Den undersökning rörande hälsotillståndet bland arbetare, i
särskilt hälsovådliga industrier, som begäres i den föreliggande motionen,
torde få betraktas såsom av behovet synnerligen påkallad.
Och då densamma av utskottet lagts i socialstyrelsens hand, så.är jag
övertygad därom, att denna myndighet icke skall tö\ a att gripa sig
an därmed.
Kr 12. 60
Lördagen den 8 marg.
Om
undersökning
av hälsotillståndet
bland
arbetare i
särskilt hälsovådliga
industrier.
(Forts.)
Herr talman! De missförhållanden, på vilka jag genom denna
och föregående motion velat fästa Riksdagens uppmärksamhet,
synas måhända en och annan mindre betydelsefulla. Jag vill dock
erinra därom, att det här gäller arbetarnes enda kapital, nämligen
deras arbetskraft, och att det rör sig om så viktiga angelägenheter
som hälsa och liv. Talrika exempel, som under sista tiden kommit
tdl min kännedom, hava också övertygat mig om nödvändigheten
av samhällets kraftiga inskridande just på detta område. Om en
av dessa beklagansvärda arbetare utlåter sig läkaren på följande sätt:
»Han fortsatte sitt arbete, så länge han kunde och stöp på sin post. >>
Och vidare: »Ännu, man kan nästan säga konvalescent efter ett
svårt anfall av lungkatarr med astma — som många föregående en
följd av inandning av den med svavelsyrlighet fyllda luften på hans
arbetsplats — började han åter arbeta, pressad därtill eller av fri
vilja vet jag ej, men fick recidiv efter endast få dagar och dog inom
loppet av ett par dygn. I attesten till det livförsäkringsbolag, vari
han var försäkrad, angav jag som huvuddödsorsak svavelsyrlighetsförgiftning
och detta med rätta, ty det finnes absolut ej någon anledning
att antaga, att han skulle gått under vid detta tillfälle eller
under liknande omständigheter, om det beretts honom tillfälle att
i tid upphöra med det skadliga arbete, som han visat sig så föga kunna
uthärda.»
Om eu annan arbetare skriver läkaren bland annat: »då jag varit
hans läkare i ungefär 15 år, var det ju ej svårt för mig att veta, huru
arbetet inverkat på hans hälsa. För övrigt visade väl det, att han,
sedan han alldeles upphörde med arbetet, undan för undan förbättrats
betydligt, att det var arhetet, som förorsakat sjukdomen och så
nedurutit honom, att hans tillstånd synts mig helt och hållet hopplöst.
»
Eu arbetare vid en av våra industriella anläggningar tecknar
sin lidandes historia i ordalag, som jag med utelämnande av namn
in. m. skall tillåta mig här återgiva: »Jag är född bondson. När
jag var 13 år, dog min far. Gården såldes då för halva värdet till
järnverksaktiebolaget. När jag var 17 år började jag arbeta under
detta bolag som torpardräng. Då jag var 25 år gifte jag mig och
Ilek ett så kallat dagsverkstorp under bolaget, men där var så dåliga
hus, att jag fick lägga det lilla jag fått ärva efter föräldrarna i reparationer,
och arrendet på torpet var så hårt, att om jag stannat där,
både jag och min familj svultit ihjäl. 1892 började jag arbeta i
X. sulfitfabrik, där jag fick något mer än 1 krona om dagen samt ett
rum till bostad ulan kök och ingenting att hänga av ett klädesplagg.
I golvet saknades tross, och var mycket otätt. Det var 30 kronor
om året för. Min familj hade nu ökats, så att vi var 8 personer. Som
nostaden var trång för så stor familj, och då jag varannan vecka hade
nattskift och skulle sova om dagarne men då stördes av barnen,
frågade jag om bättre bostad, men sådan stod inte att få. Oaktat
jag var mycket fattig, beslöt jag dock att söka bygga mig eget hus.
Lördagen den 8 mars.
61
Nr 12.
vådliga industrier.
(Forts.)
Dåvarande disponenten X. lovade mig tomt gratis å bolagets jord
och hjälp med pengar att bygga för. Så köpte jag en gammal stuga, m t^isotiUmen
innan jag fick fram den till platsen, blev disponenten avskedad. Sf(mdet bland
När jag då kom upp på kontoret, nekades mig tomtbidrag. Stugan arbetare i
fick jag sätta på en bondes gård 4 kilometer härifrån. särskilt hälso
Som
inkomsterna var små, blev stugan knappt helt färdig, men
jag blev fattigare än förut. Ändå bodde jag där i 9 år. Så började
hälsan svika, och då blev det omöjligt för mig att gå den långa vägen
morgon och kväll. Därför måste jag åter inflytta till X., där jag i
bolagets hus fick ett rum och kök. Hälsan förminskades allt mer och
mer till följd av det hälsofarliga arbetet i kokeriet, där jag arbetade
i 17 år, 5 år som hjälp, 12 år som förste hökare.
Det var till en början inga ventilationer, lågt var där i taket
och kokapparaterna otäta vid luckorna. I förra disponentens
tid ombyggdes kokeriet, så där blev rymligare och bättre, men en
ny hökare insattes också, utan att personalen ökades, varför arbetet
blev värre, syrebeliållarne av trä voro ofta otäta, så att gasen strömmade
ut i kokeriet och gav en olidlig luft. Ofta fingo arbetarne
här kräkas. Som maten förvaras och ätes i kokeriet blev den sa
genomträngd av gas, att intet djur skulle velat äta den.
Som förut nämnts, blev jag allt sämre och sämre till hälsan.
Jag bad då den nuvarande disponenten om annat arbete, men blev
ena gången avvisad med ett skratt, en gång fick jag löfte om arbete i
silarne, men som man där fick gå våt hela dagen i ända och ändå se
till kokeriet, kunde jag ej antaga detta arbete. Jag höll ut, där jag
var, till i mars månad 1909, då jag måste intagas på sjukstugan i X.
och behandlas för äggvita i högsta grad och en svår lungkatarr.
Jag var då utpinad och utmärglad som ett skelett, och mm
familj, 8 minderåriga barn och hustru, stod där utan understöd och
hjälp.
Då jag å X. kontor bad om hjälp, fick jag blott snäsor samt
visades att anlita fattigvården, på vars bekostnad jag var intagen på
sjukhuset i X. i 14 veckor och på X. lasarett 16 veckor. Något mer
har jag inte fått av fattigvården; inte har det vant lönande att be
om något. När jag sedan uppsökte direktör X. fick jag av honom
hjälp till brunnsdrickning i X. Och genom patron X. har jag sedan
den 14 november 1909 erhålit 25 kronor i månaden till mitt och de
minas uppehälle. Ännu är jag till hälsan klen och lider av lungkatarr
och äggvita och i det närmaste oförmögen till arbete. Alltså
bär jag fått min hälsa förstörd i lokalerna vid X. fabrik och de långa
24 timmars skift varannan söndag.»
Dessa båda exempel kunna vara nog för att illustrera hithörande
förhållanden.
Nu bör emellertid rättvisligen betonas, att dylika exempel
väl få anses höra till undantagen. Men det är enligt min mening
illa nog, att sådant kan förekomma utan att samhället på något
sätt ingriper och söker skydda dessa sina medborgare. Detta alstrar
Nr 12. 62
Lördagen den 8 mars.
Om
undersökning
av hälsotillståndet
bland
arbetare i
särskilt hälsovådliga
industrier.
(Forts.)
missnöje oeli bitterhet och rubbar betänkligt vederbörandes tilltro
till lagstiftningens och makthavarnes goda vilja att i lika mån söka
varna aven de små i samhället och deras mänskliga rättigheter
Det är bland annat även detta jag velat så kraftigt som möjhgt
understryka i förhopppnmg om, att Kung!. Maj:t icke skall underlata
att vidtaga snara och effektiva åtgärder för att i någon mån
rada hot på de missförhållanden, som på detta område äro konstaterade.
Och då utskottet i sin motivering anvisat denna utväg
ör lösandet av frågan, så har jag, herr talman, ingen anledning att
nu framställa något särskilt yrkande.
Herr Hammarskjöld: Då motionären icke framställde något
särskilt yrkande, behövde ju utskottets ordförande knappast hava
anledning att yttra sig. Men innehållet i det anförande, motionären
här hållit, jämte vad han i sin motion skrivit nödgar mig dock att
säga några ord, ty vad som sålunda såväl muntligen som skriftligen
framförts får icke här stå oemotsagt.
'' ■■ e M°tionärens anförande gick ut på att visa alla möjliga missförhållanden,
som skulle förekomma inom en särskild industri och han
slutade med den önskan, att Kungl. Maj:t och Riksdagen måtte väl
äntligen göra något för att råda bot på dessa missförhållanden!
Det later nästan som om motionären icke hade eu aning om den lag
om arbetarskydd, vilken han i motionen önskar få förbättrad, och som
icke vant i tillämpning längre än sedan 1 januari i år. Det har
icke vant honom möjligt att på den korta tid, som förflutit sedan
arets början och till dess han skrev sin motion, hitta ett enda exempel
på att denna lag icke skulle vara tillräckligt kraftig, och motionären
har därför både i motionen och nu i sitt anförande radat upp
eu del beskrivningar på svåra missförhållanden, vilka ligga ganska
långt tillbaka i tiden. Men det är ju alla dessa missförhållanden som
lagen är avsedd att bota! Kan det då vara rimligt att stödja si» på
dem och klaga över,. att ingenting göres för att undanröja dem, när
vi fatt en lag som på detta område så nyss trätt i tillämpning? Jag
tycker att det är nästan oförsvarligt. Jag antecknade särskilt ett
yttrande av honom, och detta lydde ungefär så: »Allt detta göres
utan att samhället på minsta sätt ingriper». Samhället hav ingripit.
Kungl. Maj:t och Riksdagen hava ju stiftat en lag för att
rada bot på dessa missförhållanden.
Sedan fingo vi till livs långa skildringar av arbetares lidanden
och sadana finns det nog gott om, därom är jag övertygad. Men
jag upprepar, att det är just dessa lidanden, lagen är avsedd att lindra
Da emellertid motionären här i motionen särskilt framdragit ett
exempel från en namngiven fabrik, Konga sulfitfabrik, så kan iag
nämna att när utskottet skrev sitt betänkande, hade vi ännu icke fått
några särskilda underrättelser därifrån i vidare mån än man redan
kunnat erhålla genom tidningarna. Därför yttrade sig utskottet
i sitt betänkande icke om detta särskilda fall. Sedan dess hava
63 Nr 12.
Lördagen den 8 mars.
emellertid kommit oss till hända flera intyg, som på det allra klaraste Om
ådagalägga, att skildringarna från denna fabrik äro betydligt över- ””
drivna. Detta framgår bland annat av intyg av den yrkesinspektör, Vridet bland
som där anställt en särskild undersökning rörande de påstådda miss- arbetare i
förhållandena, ävensom av intyg från förste provinsialläkaren, däri särskilt hälsouttryckligen
säges, att motionärens uppgifter innebära en mycket v er?"
stor överdrift. Den läkare, som motionären särskilt åberopar, och ^Forta^''
på vars utlåtande han stödjer sig, hur pass tillförlitlig den läkaren kan
vara, det vill jag lämna därhän. Och jag vågar tvivla på hans tillförlitlighet,
då genom klara intyg från platsen kunnat visas t. ex., att
den arbetare, som enligt vad motionären säger skulle vara bruten för
all framtid, fortfarande är arbetsför, om han också icke är fullt fri
från sjukdom. Vidare finns det ett intyg, att den svavelsyrlighet,
som förekommer i luften inom fabriken, icke orsakat sjukdom i
något av de fall, som äro av motionären uppgivna. Ur yrkesinspektörens
undersökning skall jag läsa upp en punkt. Den lyder som
följer: »Att grundorsaken till de under de senaste tre åren inträf
tade
sju dödsfallen bland fabrikens arbetare skulle vara att söka i
hälsofarlig inandning av de i fabriken utvecklade svavelsyrliga gaserna
har icke vunnit bekräftelse.»
När jag nu tillägger, att den omnämnde läkaren icke på sex år
eller sedan år 1906 med sin fot har varit inom fabriken eller där undersökt
förhållandena, har man även däri någon ledning för sitt bedömande
av vad hans intyg är värt.
Motionären säger att hans uppgifter äro hämtade ur en rapport
från läkaren till medicinalstyrelsen. Detta är icke. riktigt. De
förekomma i nämnda läkares rapport till förste provinsialläkaren och
har sedermera influtit i dennes ämbetsberättelse för 1908. Men utskottet
har hört sig för härom hos medicinalstyrelsen och där fått den
upplysningen, att medicinalstyrelsen icke funnit det anmälda förhållandet
föranleda någon dess åtgärd. Med anledning av motionärens
anmälan mot Konga sulfitfabrik har emellertid en vetenskaplig
undersökning ägt rum av luften i den anmärkta arbetslokalen. Enligt
en uppgift av yrkesinspektören Furst lärer en kvantitet av OJ
milligram svavelsyrlighet per liter luft kunna utan olägenhet fördragas
under en hel månads tid. Av den undersökning som verkställts
av vetenskapsmän vid tekniska högskolan har det nu visats, att
luften i fabriken håller per liter högst 0,035 milligram svavelsyrlighet,
således icke hälften av den kvantitet, som anses vara oskadlig under
så lång vistelse som en månad. Det är vidare bevisat, att om det
funnits missförhållanden i denna fabrik förr, sa har härutinnan under
senare år successivt skett en förändring till det bättre. Fabriken
har varit och är fortfarande under ombyggnad, och man får det
bestämda intrycket, att denna fabrik långt ifrån att stå lågt i fråga om
att sörja för sina arbetares välbefinnande, tvärtom kan räknas till
de bättre, och att särskilt den nuvarande disponenten gör allt vacl
som rimligen kan begäras för sina arbetares hälsa. Särskilt vill jag
Nr 12. 64
Lördagen den 8 mars.
, 0m . vånda mig mot ett yttrande, som motionären hämtat ur den nämnde
U<iv hålsotill- doktorns berättelse. Det heter nämligen i motionen: »Att utnyttja
ståndet bland arbetarnas arbetskraft till det yttersta och sedan kasta familjerna
arbetare i på fattigvården är naturligtvis en orättfärdighet, men det borde också
särskilt hål.m-Ys.vtx olagligt.» Det är emellertid icke förhållandet att vid sagda
Vadustrier '' arbetare kastas på fattigvården, utan arbetsledningen gör
(Forts) a^ va<^ ^en k&n bereda dem en människovärdig tillvaro.
Jag har ansett nödvändigt att inlägga en bestämd protest mot
motionärens sätt att sålunda inför Riksdagen anklaga en arbetsgivare,
som där icke har tillfälle att själv kunna försvara sig. Det talas så
ofta om nödvändigheten av skydd för arbetare och ett sådant skall
jag vara den siste att bestrida, men det förefaller mig, som om emellanåt
det även kunde behövas något skydd för en arbetsgivare.
Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Hallberg: Herr talman! Denna motions öde torde
nu vara beseglat, eftersom motionären själv i sitt yttrande egentligen
icke hade något annat yrkande än om bifall till utskottets betänkande
och alltså om avslag å motionen. Men då såväl denna motion
som den under föregående nummer på föredragningslistan behandlade
ävensom motionärens nyss hållna anförande föranleder mig
till en reflexion, som under deltagandet i utskottets behandling av
motionen blivit än livligare, så skall jag be att få uttala den. Jag menar,
att denna motion är ett uttryck för en tendens, som jag icke tror
vara fullt lycklig, nämligen den, att riksdagsmännen litet var anse
sig pliktiga att gå omkring och syna samhällsbyggnaden för att där
upptäcka brister. I och för sig är ju häremot ingenting att säga, eftersom
sådant kan anses ingå i en riksdagsmans uppgift, och om, såsom
beträffande denna motion är framhållet, några brister icke befinnas
vara för handen eller åtminstone ej andra än sådana, som redan äro
föremål för arbete, så är ju ingen annan olycka skedd, än att på
behandlingen av motionen använts tid och arbete, som kanske bättre
kunnat disponeras för något annat ändamål. Men därest nu brister
upptäckas — och sådana är det ju icke någon svårighet att upptäcka,
eftersom samhällsbyggnaden liksom annat mänskligt verk är och
förblir ofullkomlig — så blir följden, att, därest motioner bifallas,
som gå ut på att avhjälpa än det ena, än det andra, man avlåter
skrivelser till Kungl. Maj:t i mångfald med framställningar om, att
den eller den bristen skall avhjälpas. Nu är olyckan den, att den
reparatör, som man sålunda vänder sig till, är endast en och att hans
tid och krafter och övriga resurser äro begränsade. Följden blir.
att dessa beställningar hopa sig; reparatören stannar i ovisshet om,
var han skall börja. Men vad värre är, man riskerar att vad som
kommer till utförande utföres mindre väl. Jag tror, att detta icke
är för samhällsskicket lyckligt. Vad motionären här har påyrkat
är ju något, som ingen människa vill förneka. Men man måste ju
Lördagen den 8 mars.
65 Nr 12.
låta det statsorgan, som för ändamålet inrättats, nämligen social- Om
styrelsen, få rimlig tid att bättra vad som brister. undersökning
J ° av hälsotill
T
t T . . t , , „ . . . ståndet bland
Herr Ljunggren, August: Ja, det har alls ej varit mm me- arbetare i
ning att här gå in på några sådana speciella förhållanden, som herr särskilt hälsoutskottsordföranden
har dragit fram, och det har ej heller varit vådliga infam
avsikt att, som han velat söka göra troligt, komma åt någon dustnersärskild
arbetsgivare eller ställa till svårigheter för den industri, (forts.)
det här är fråga om. Men det må ju dock i alla fall anses helt naturligt,
att, då omständigheterna hava fogat det så, att jag nödgats
i ganska stor utsträckning taga befattning med dessa förhållanden
och därunder en hel del missförhållanden trätt i dagen, jag då begagnat
mig av det tillfälle, som givits mig, att fästa uppmärksamheten
på de olägenheter, som verkligen äro till finnandes. Och det förefaller
mig en smula underligt, att såväl utskottets ärade ordförande
som den siste ärade talaren kunde i sina anföranden uttala sig mot de
här motionerna på den grund, att det har tillsatts en socialstyrelse,
som har att taga befattning med sådana här frågor. Jag har ju dock
redan i min motion framhållit, att vad jag åsyftat med min framställning
var ingenting annat än en önskan, att denna socialstyrelse,
när den nu går att utarbeta sina specialbestämmelser och avgiva förslag
till Kungl. Maj:t till förordningar på detta område, ville ha sin
uppmärksamhet riktad även på dessa synpunkter, som jag har tilllåtit
mig att framhålla, och jag kan ej förstå, att det skulle anses vara
mindre lämpligt att fästa vederborandes uppmärksamhet på sådana
brister, som ju även de ärade talarne erkänna äro för handen. Ej
heller kan jag förstå den anmärkningen, som utskottets ärade ordförande
riktade mot mig, nämligen att jag skulle hava anklagat Kungl.
Maj:t och Riksdagen för att ingenting göres på detta område. Jag
tror ej, att mina ord folio på det sätt, att man rättvisligen kan tolka
dem i den riktningen. Vad jag menat, det var, att då det nu bevisligen
förekommer missförhållanden ■—• och det har ju också här blivit
erkänt — så skulle det vara illa, om Kungl. Maj:t och Riksdagen ej
på det kraftigaste sätt sökte ingripa för deras avhjälpande. Nu
säger man, att det! skulle medföra olägenhet att göra en sådan framställning,
som ju även ligger i utskottets motivering, vilken jag är
mycket tillfredsställd med. Det skulle vara en olägenhet därför, att
vederbörande nu i början av sitt arbete vore så upptagna med en
hel del speciella mål, att det skulle hopa alltför mycket med arbete
på deras bord -— något, som ej kunde anses välgörande. Jag har
mig dock bekant, att vederbörande redan med anledning av vad som
förekommit i den speciella fråga, som utskottets ärade ordförande
drog fram, gått i författning om utarbetande av bestämmelser just
med hänsyn till de förhållanden, som kommit i dagen vid den undersökning,
som här har omtalats. Och jag tror ej, att de skola finna det
olämpligt eller se det med oblida ögon, att de på grund av utskottets
Första kammarens protokoll 1913. Nr 12. 5
Nr 12. 66
Lördagen den 8 mars.
Om motivering säkerligen finna sig uppfordrade att ännu mer fästa sin
Ucmh~lsoiUl!J uPPmär^sam^e^ P» hithörande frågor. Ja, då utskottets ärade
ståndet bland ordförande velat bestrida, att de uttalanden, som jag här citerade,
arbetare i i någon mån äro riktiga, så vill jag säga, att de gjorts av en läkare,
särskilt hälso- som arbetat på den platsen i femton år; och då han betvivlade, att
vådliga in- de kommit in till medicinalstyrelsen, så vill jag förklara, att jag också
us ner. mjg fgr där, ocp agt jag med egna ögon läst hans rapport bland
'' 01 s''^ de handlingar, som finnas hos medicinalstyrelsen; och på min förfrågan
hos medicinalstyrelsen, huruvida den vidtagit någon åtgärd
med anledning av denna rapport, förklarade vederbörande, att de i
allmänhet ej, då icke särskilda förhållanden det påkalla, taga upp
sådana här frågor till behandling, vilka komma in i form av bilagor
från provincialläkare. Utskottets ärade ordförande har också tilllåtit
sig att referera till en rapport, som först under gårdagen inlämnats
till socialstyrelsen, en rapport av yrkesinspektören i det distrikt,
som det bär är fråga om. Jag fick kännedom om denna mycket
sent på middagen i går. Först då fick jag därför tillfälle att taga
reda på dess innehåll. Jag har den emellertid nu i mina händer, och
jag kommer naturligtvis att i sinom tid göra de kommentarier till
denna rapport, som jag redan funnit nödvändiga. När den nu kommit
på tal, kan jag i alla fall ej underlåta att fästa uppmärksamheten
på en punkt däri, och jag hänvisar dem, som tilläventyrs intressera
sig närmare för frågan, att taga del av handlingarne, vilka finnas
hos socialstyrelsen. Rapporten innehåller även en redogörelse
rörande de undersökningsmetoder, som denna yrkesinspektör ansett
sig kunna använda vid den här undersökningen. Det gick så till,
att när han skulle förhöra en arbetare, så inkallades disponenten och
fjärdingsmannen, och under detta förhör talade man om, att det intyg,
som vederbörande avgivit, kunde föranleda ganska allvarliga
påföljder. Det är ej underligt att, om man finner sådana undersökningsmetoder
använda, man kan finna sig föranlåten att litet närmare
granska även de övriga uppgifter, som komma från det hållet.
Slutligen kan jag ej underlåta att anföra ett uttalande av en
mycket aktad prästman i den trakt det här är fråga om, nämligen
kyrkoherden i församlingen, Hård av Segerstad, som visserligen ej,
som möjligen en och annan skulle vilja insinuera, har avgivit sitt
utlåtande på politiska grunder, eftersom lian själv tillhör det parti,
som den ärade utskottsordföranden tillhör. Han säger bland annat,
att — för att tala med hans egna ord ■— »då jag alltid låtit mig angeläget
vara att vidmakthålla ett gott och förtroligt förhållande mellan
mig i egenskap av församlingens själasörjare och arbetarebefolkningen
vid Konga fabrik, jag, för såvitt jag kan minnas, utan undantag
varit kallad till dem vid alla långvariga och allvarliga sjukdomsfall
och härvid av döende arbetare flerfaldiga gånger hört uttalas deras
sorg och smärta över att de icke, då de känt bröstet angripet och
hälsan undergrävd, på därom framställd begäran fått på någon tid
Lördagen den 8 mars.
67 Nr 12.
utbyta sysselsättningen i fabriken mot mindre hälsovådligt arbete Om
med vedskalning etc., då de fått arbeta i friska luften, varav de, då
de av någon anledning någon liten tid upphört med vistelsen i fa- st^nc[et uand
b rik slokalerna, genast funnit lindring och lättnad i sitt befinnande, arbetare i
Så bär icke endast omnämnde N. M. Håkansson utan även andra särskilt hälsoarbetare
uttalat sig, varjämte de mycket ofta beklagat sig över
ett inhumant och brutalt bemötande, då de vågat uttala sina önsk- ''
ningar rörande åtnjutande av ledighet någon tid eller förändring uti
sin belägenhet. Deras levnadssätt och förhållanden hava synts
mig så upprörande, att jag beslutat mig för att härom rådgöra med
provincialläkaren i hopp om, att han skulle kunna finna omständigheterna
kräva, att obligatorisk omväxling irarbetet eller någon tids
årlig ledighet från det tvivelsutan mycket-, ohälsosammaj fabriksarbetet
borde föreskrivas. >>
Jag skulle här kunna framdraga en lång råd av fakta, meddelade
av hederliga personer i orten, vilkas vederhäftighet ingen kan bestrida.
Nu har utskottets ärade ordförande talat om de vetenskapliga
undersökningar, som i detta speciella fall ha gjorts. Ja, jag vill
ej uttala mig därom, då jag ej haft tillfälle att närmare taga reda på
desamma. Men verkligheten i detta och i många andra fall som
kommit till min kännedom är dock sådan, att det finnes skäl förmyndigheterna,
i detta fall socialstyrelsen och Kung!. Maj :t, att so
till, vad som kan göras för att i någon mån råda bot på missförhållandena.
Och jag kan ej förstå, att utskottets ärade ordförande
liksom den siste ärade talaren med sådan skärpa har vänt sig mot
den här framställningen, då de ju själva vänligt nog varit med om
att genom sin motivering jämna vägen för dessa åtgärders vidtagande.
Herr Ericsson, A aby: Herr talman, mina herrar! Den
ärade motionären bär varit besjälad av ett livligt intresse att rätta
de missförhållanden, han tyckt sig upptäcka vid eu industriell anläggning,
och därom är ju ej annat än gott att säga. lian har vidare
lyckats åstadkomma en utredning och undersökning av ämbetsmän
och sakkunnige på området i fråga. Men denna undersökning har
visat, att den massa intyg och uppgifter, som den ärade motionären
har fått, i viss mån har kommit i ett helt annat ljus än det, vari det
tett sig för motionären. Detta torde för var och en, som har haft
att gorå med emottagande! av sådana här uppgifter och intyg om
missförhållanden, vara en ganska vanlig och naturlig sak. Ätt eu
undersökning har kommit i gång, ej heller därom är annat än gott
att säga, och om en rättelse visar sig önskvärd, hoppas jag den sker,
men jag reagerar emot att den ärade motionären upptar kammarens
tid med att uppläsa dessa omtvistade intyg och vill göra Första
kammaren till det forum, där man skall döma om dessa förhållanden.
Det anser jag för min del kunna föra in på banor, som bliva högst
olämpliga och oriktiga, och därför vill jag däremot inlägga en protest.
Nr 12. 68
Lördagen den 8 mars.
Om
undersökning
av hälsotillståndet
bland
arbetare i
särskilt hälsovådliga
industrier.
(Forts.)
Herr Ekelund: Jag kan icke annat än finna det vara i högsta
grad anmärkningsvärt, att motionären ansett sig böra i klandrande
ordalag bringa inför Första kammaren ett omnämnande av det sätt,
varpå en statens tjänsteman fullgör ett tjänsteåliggande. Jag tror
icke, att Första kammaren i det avseendet är rätt forum.
Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter kammaren biföll
vad utskottet i föreliggande utlåtande hemställt.
Herr talmannen yttrade, att han efter överenskommelse med
Andra kammarens talman finge tillkännagiva, att omröstningar
jämlikt § 65 riksdagsordningen lomme att vid kamrarnas sammanträden
fredagen den 14 innevarande mars anställas över de för
sådana omröstningar föreslagna voteringspropositioner, som då vore
av båda kamrarna godkända.
Föredrogos och hänvisades till statsutskottet de denna dag
avlämnade Kungl. propositionerna:
nr 83, angående understödjande av föreläsningar och andra
åtgärder till beredande av fortsatt utbildning för dövstumma;
nr 92, angående höjning av avlöningen för professorn i syfilidologi
vid karolinska mediko-kirurgiska institutet;
nr 97, angående ökning av förslagsanslaget till lappmarks
ecklesiastikverk;
nr 98, angående rätt för vissa tjänstemän att för avlöningsförhöjning
tillgodoräknad sig tid, varunder tjänstledighet åtnjutits
för fullgörande av värnplikt; och
nr 99, angående ändring av 9 och 12 §§ i avlöningsreglementet
för tjänstemän vid statens järnvägar den 15 november 1907.
Föredrogos och hänvisades till bankoutskottet följande under
sammanträdet avlämnade Kungl. propositioner:
nr 90, angående ändring av §§ 1 och 10 i reglementet för småskollärares
m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt;
nr 91, angående ändring av § 17 mom. 1 i reglementet för
folkskollärarnas pensionsinrättning; och
nr 96, angående ändringar i reglementet för dövstumlärarnas
pensionsanstalt.
Lördagen den 8 mars.
69 Nr 12.
Anmäldes och bordlädes statsutskottets utlåtanden:
nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anskaffning
av nya kanonlavetter m. m.,
nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
Norrlands dragonregementes utrustande med bajonetter,
nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättande
från fjärde huvudtitelns allmänna besparingar av vissa
förskottsvis utgivna medel,
nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omoch
tillbyggnad av Smålands artilleriregementes kokinrättningsbyggnad,
nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bestridande
av kostnader för underhåll av landsvägen mellan Boden
och Lappträsk,
nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anskaffning
av skodon för armén,
nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
räntefritt lån för svenska församlingens i London kyrkobyggnad,
nr 29, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj :t angående utredning om statsbidrag till möjliggörande av
kinematografiska bilders användning i folkbildningsarbetet,
nr 30, i anledning av väckta motioner om medgivande av
årlig semester för tjänstgörande prästmän, och
nr 31, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående utredning och förslag rörande ändrade grunder för
biskoparnes avlöning;
bankoutskottets utlåtande nr 19, i anledning av väckta motioner
om skrivelse till Kungl. Maj:t angående utredning och förslag
i syfte att huvudmän i sparbanker icke må tillåtas att komplettera
sig själva,
lagutskottets utlåtanden:
nr 13, i anledning av justitieombudsmannens framställning till
Riksdagen angående vidtagande av åtgärder för ernående av en
snabbare rättskipning i högsta domstolen, och
nr 14 i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj :t angående ändringar och tillägg i visst syfte i lagen om
aktiebolag;
Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 11,
i anledning av en av herr Forsell m. fl. i Andra kammaren väckt
Nr 12. 70
Måndagen den 10 mars.
motion, nr 156, om skrivelse till Kungl. Maj:t angående sådan
ändring i folkskolestadgan, att allmänheten må få närvara vid
lärareprov; ävensom
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 5, i
anledning av lierr Skarstedts motion, nr 90, om vidtagande av åtgärder
för skyndsamt framläggande av den del av den s. k. skogslagstiftningskommitténs
betänkande, som berör ungskogens skyddande.
Justerades elva protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 3,47 e. m.
In fidem
A. v. Krusenstjerna.
Måndagen den 10 mars.
Kammaren sammanträde kl. 3,30 e. m.
Upplästes följande till kammaren inkomna dödsbevis:
Att Gustaf Andersson, 72 år, gift, godsägare, riksdagsman, Kolstad,
avled i sitt hem den 8 mars 1913 kl. 5,15 e. in.,"intygar härmed
Norrköping
den 9 mars 1913
Huvuddödsorsak: Vilh, Lindvall,
Gastro-intestinal infektion (Paratyfus?). Legit. läkare.
Herr talmannen yttrade: Så bar då Gustaf Andersson slutat
sitt lif. Han var en av våra veteraner. En självlärd man, bildad i
det praktiska livets egen skola, hörde lian icke till dem, som mycket
belastat våra protokoll, eller som över huvud komma buller åstad;
men han förde till rådslagen den klokhet, som de många årens erfarenhet
skänker, och han förenade därmed den sinnets ungdomliga
friskhet, som lättar arbetet och betager striderna deras bitterhet.
En god kamrat vmr han; och i kamraternas minne faller över
bilden av den bortgångne ingen annan skugga än den av skilsmässans
vemod.
Måndagen den 10 mars.
71 Nr 12.
På gramställning av herr talmannen beslöt kammaren att till
Konungen avlåta skrivelse med anmälan om det timade dödsfallet
samt den därigenom inom kammaren uppkomna ledigheten bland
riksdagsmännen för Östergötlands län; varefter ett i sådant avseende
uppsatt förslag upplästes och godkändes.
Vid föredragning av ett från Andra kammaren ankommet
protokollsutdrag, nr 213, med delgivning av nämnda kammares
beslut över dess första tillfälliga utskotts utlåtande nr 7, på grund
av kammarens återremiss av utskottets utlåtande nr 1, i anledning
av herr Tysks motion, nr 227, om skrivelse till Kungl. Maj:t
angående ifrågasatt stadgande om förfaringssättet, då kvarstad
meddelas å gods av viss beskaffenhet, beslöt Första kammaren att
hänvisa detta ärende till sitt tillfälliga utskott nr 1.
Vid föredragning av ett från Andra kammaren ankommet
protokollsutdrag, nr 214, med delgivning av nämnda kammares
beslut över dess första tillfälliga utskotts utlåtande nr 8, i anledning
av herr Lundgrens i Vendelsberg motion, nr 17, om skrivelse
till Kungl. Maj :t angående undervisning i skogsvård jämväl vid
andra statsunderstödda skolor än folkskolor och med dem jämförliga
läroanstalter, beslöt Första kammaren hänvisa detta ärende
till sitt tillfälliga utskott nr 2.
Herr statsrådet Petersson avlämnade Kungl. Maj:ts nedannämnda
nådiga propositioner till Riksdagen:
Nr 10, angående upplåtande av lägenheter från förra militieboställena
Honeröd nr 2 Hålegården och Honeröd nr 3 Mellangärden
samt Honeröd nr 4 Västergården i Göteborgs och Bohuslän;
nr 102, angående upplåtande av lägenheter från förra militiebostället
Dahl nr 1 i Södermanlands län;
nr 103, angående upplåtelse av kronan tillhörande jordägarandelar
i gruvor; samt
nr 104, angående förslag till lag om hingstbesiktningstvång.
Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran
följande den 8 innevarande mars bordlagda ärenden, nämligen statsutskottets
utlåtanden nr 8 och 22—31, bevillningsutskottets betänkande
nr 21, bankoutskottets utlåtande nr 19, lagutskottet utlåtanden
nr 13 och 14, Första kammarens första tillfälliga utskotts
utlåtande nr 11, ävensom Första kammarens andra tillfälliga utskotts
utlåtande nr 5.
Nr 12. 72
Måndagen den 10 mars.
Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet de under
sammanträdet avlämnade kungl. propositionerna.
Herr vice talmannen erhöll på begäran ordet och yttrade:
Jag tager mig friheten hemställa, att på föredragningslistan för
morgondagens plenum måtte bland två gånger bordlagda ärenden
först uppföras andra tillfälliga utskottets utlåtande nr 4, i
anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret utredning och förslag
om åstadkommande av ökad skyndsamhet i publicerandet av
kamrarnas protokoll, ävensom i anledning av herr Clasons i ämnet
väckta motion, nr 95, därefter bevillningsutskottets utlåtande
nr 21, angående tull och skatt å socker m. m. och slutligen övriga på
listan förekommande ärend, n i den ordning, i vilken de där äro
uppförda.
Härtill lämnade kammaren sitt bifall.
Justerades tre protokollsutdrag för denna dag.
Kammarens sammanträde avslutades kl. 3,50 e. m.
In fidem
A. v. Krusensljerna.
I
Victor Pettersons Boktr. A.-B., Sthlm 1913.