1913. Andra kammaren. Nr 40

ProtokollRiksdagens protokoll 1913:40

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1913. Andra kammaren. Nr 40.

Lördagen den 3 maj.

Kl. 11 f. m.

§ I Justerades

de vid kammarens sammanträde den 26 nästlidne april
förda protokollen.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna sjukbetyg:

Att excellensen Staaff på grand av sjukdom (vaccinationsfeber) är
förhindrad att deltaga i Riksdagens arbete under närmaste dagar,
intygar på heder och samvete.

Stockholm den 3 maj 1913.

John Sjöqvist,

med. doktor.

Att borgmästaren Jakob Pettersson på grand av lymphangitis brachii
(lymfkärlsinflammation i ena armen) från den 2 maj är förhindrad
att bevista riksdagsförhandlingarna, intygar på heder och samvete.

Södertälje den 2 maj 1913.

Silas Lundqvist,
medicine doktor, legit. läkare.

§ 3.

Herr statsrådet Petersson avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

angående upplåtande av lägenheter från förra militiebostället Sandshult
nr 1, 2, 3 och 4 jämte Ubbetorp nr 1, ett torp i Kalmar län;

angående upplåtande av lägenheter från förra militiebostället Stora
Brogård nr 1 i Jönköpings län; och

Andra kammarens protokoll 1913. Nr 40.

1

2 Lördagen den 3 maj.

angående upplåtande av lägenheter från förra militieb o stället Skorpetorp
nr 1 i Kalmar län.

Nämnda propositioner bordlädes på begäran.

§ 4.

Upplästes och lades till handlingarna följande till kammaren inkomna
protokoll:

Protokoll, hållet vid sammanträde den 2 maj 1913 med herr talmannen
i Riksdagens Andra kammare samt de ledamöter av kammaren,
som blivit utsedda att jämte herr talmannen tillsätta kammarens
kanslipersonal och vaktbetjäning.

På därom gjord ansökning beslöto herrar deputerade entlediga notarien
hos kammaren, civilassessorn E. Krsepelien från notariebefattningen,
varefter herrar deputerade antogo till

notarie:

kanslisten hos kammaren, filosofie kandidaten JS. Bergendal, samt till

Tcanslist:

telegrafassistenten E. N. Dahlén med skyldighet för denne att vid
behov tjänstgöra vid diskussionsprotokollet.

In fidem
Per Cronvall.

§ 5.

Föredrogs och hänvisades till särskilda utskottet Kungl. Maj ds på
kammarens bord vilande proposition angående anslag till en central
anstalt för pensionsförsäkringsärenden, pensionsstyrelsen.

§ 6.

Herrar Palmstiernas och Ströms å kammarens bord liggande motion,
nr 366, som nu föredrogs, remitterades till jordbruksutskottet.

§ 7.

Vid föredragning härefter av Första kammarens vid sammanträdet
nästlidne dag bordlagda protokollsutdrag, nr 429, innefattande delgivning
av nämnda kammares beslut i ärende angående inrättande
av ett penninglotteri för statens räkning m. m. beslöt Andra kammaren
hänvisa detta ärende till sitt första tillfälliga utskott.

Lördagen den 3 maj.
§ 8.

3 Sr 40,

Ang. tillstånd
för staden Sala

Till avgörande förelåg först jordbruksutskottets utlåtande, nr 107, i
anledning av Kung! Maj ds proposition angående tillstånd för staden delningar ecb
Sala att försälja vissa s. k. tilldelningar och intagor. intagor.

I proposition, nr 82, av den 7 februari 1913, vilken proposition
remitterats till jordbruksutskottet, hade Kung!. Maj:t under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över civilärenden för
samma dag föreslagit Riksdagen förklara, att från dess sida hinder
ej mötte mot försäljning av vissa, enligt stadsfullmäktiges i Sala uppgift
till stadens donationsjord hörande, utanför stadsplanen liggande
så kallade tilldelningar och intagor, vilka enligt åberopad förteckning
utgjorde tillhopa 248 hektar 27 ar 19 kvadratmeter, under förutsättning
att köpeskillingarna ej understege de vid värdering, på sätt i
statsrådsprotokollet närmare angåves, åsätta värden samt att av försälj
ningsmedlen bildades eu fond, beträffande vars förvaltning meddelades
bestämmelser i huvudsaklig överensstämmelse med vad som
i statsrådsprotokollet angivits.

Utskottet hemställde, att Riksdagen måtte förklara, att från dess
sida hinder ej mötte mot försäljning av ifrågavarande områden, under
förutsättning att köpeskillingarna bestämdes på sätt i statsrådsprotokollet
närmare angåves, samt att av försälj ningsmedlen bildades en
fond, beträffande vars förvaltning meddelades bestämmelser i huvudsaklig
överensstämmelse med vad som i statsrådsprotokollet angivits.

Mot utskottets hemställan hade reservation avgivits av herr Linders.

Sedan utskottets hemställan föredragits, gav herr talmannen på
begäran ordet till

Herr Linders, som yttrade: Herr talman, mina herrar! Innan
kammaren fattar beslut i denna sak, har jag ansett mig böra yttra
några ord.

Såsom herrarne se utav betänkandet, har jag reserverat mig emot
utskottets beslut utan att direkt göra något yrkande. Jag har emellertid
ansett, att skäl tala för ett uppskov av detta ärende. Det är
nämligen så, som man finner av utredningen, att rättsförhållandena
mellan staden Sala och innehavarne av den donationsjord, som det
här är fråga om, äro ganska oklara. Under 1700-talet inträffade
den stora branden i Sala, då staden så gott som odelades, och efter
vad man kan inhämta av utredningen i ärendet, ha åtskilliga av de
gamla tomtinnehavarne inne i staden av denna donationsjord erhållit
annan jord till upplåtelse, därför att tomterna inne i staden voro
synnerligen trånga, och man ansåg, att det för framtiden vore lämpligt
att utvidga tomtarealen, och på det sättet fingo icke alla plats inom
det gamla området.

Nr 40. 4

Lördagen den 3 maj.

Ang. tillstånd Departementschefen säger också i propositionen, att han alldeles
för staden Sala portgett från dessa rättsförhållanden och anser, att Riksdagen det
vUmsk iill-03^1^ borde nu ge till känna, att Riksdagen för sin del icke hade
delningar och något emot, att staden och tilldelningsinnehavarne ordnade förhålintagor.
landena sinsemellan. Nu har också pekats på, att det har varit

(Forts.) åtskilliga processer, som gjort, att det varit ett visst osäkerhetstill stånd

i fråga om dessa jordar. Men det förefaller mig dock, som
om detta osäkerhetstillstånd icke skulle vara upphävt i och med att
Riksdagen bifaller, vad Kungl. Maj:t här har hemställt. Tvärtom
ligger det ju i departementschefens förklaring, när han säger, att
han »icke vill ingå på rättsförhållandena», att alla de fastigheter
och allt det processande, som kan bliva en följd av dessa oordnade
rättsförhållanden, stå i vida fältet, även om Riksdagen beslutar bifalla
Kungl. Maj:ts proposition.

Under sådana förhållanden har jag ansett, att innan Riksdagen
helt tar sin hand ifrån dessa jordar, ifrån dessa 400 familjer, som
här ha fått jord åt sig upplåten, en preliminär öfverenskommelse
borde vara träffad mellan staden och tilldelningsinnehavarne. Man
vet icke, hur dessa förhållanden komma att ordnas i framtiden, och
jag har ansett, att det vore rättvist och rimligt, att Riksdagen begärde,
att ett preliminärt förslag till ordnande av dessa förhållanden
förelåge, innan Riksdagen lämnade sitt bifall till, att staten skall
avhända sig all vidare rätt över dessa jordar. Det är således en ren
försiktighetsåtgärd gentemot dessa människor, som här ha sina hem,
att först se till, att de och staden äro preliminärt överens, innan
Riksdagen giver sitt samtycke.

Men därest Riksdagen icke skulle vilja gå med på ett uppskov av
frågan av sådan anledning, har jag ansett, att det vore både rimligt
och rättvist, att tilldelningsinnehavarne hade en representant med i
den uppskattningsnämnd, som skulle uppskatta värdet på dessa jordar.
Kungl. Maj:t har föreslagit, vilket förslag utskottet tillstyrkt,
att utav den nämnd, bestående av tre personer, som skulle utföra
denna värdering, två skulle utses av stadsfullmäktige i Sala och en
av Kungl. Maj:t. Jag har, som sagt, ansett, att det vore både rimligt
och rättvist, att tilldelningsinnehavarne nu finge lov att utse
den ene ledamoten i denna nämnd. Det är dock olika intressen,
som här brytas emot varandra, och det förefaller mig då vara i
konsekvens med vanliga rättsgrundsatser, att båda parterna ha något
ombud med vid denna värdesättning.

Detta är de synpunkter, som jag framhållit inom utskottet, men
då jag nu står som ensam reservant i denna sak, har jag icke ansett
mig böra göra något yrkande här i kammaren, åtminstone icke för
närvarande, utan har endast velat framhålla dessa mina betänkligheter
och synpunkter i frågan.

Vidare anförde:

Lördagen den 3 maj.

5 Sr 40.

Chefen för civildepartementet, herr statsrådet Schotte: Herr talman! Ang. tillstånd
Ehuru den siste ärade talaren icke framställde något yrkande, skalig
jag ändock tillåta mig att i detta ärende yttra nagra ord angående vitsa g^.mde
synpunkter, som varit för Kung! Maj:t bestämmande i detta fall. delningar och
Frågan är ju av en viss vikt, då detta är första gången en dylik intagor.
donationsfråga underställes Riksdagens prövning och då man kan an- ^ or * ■''
taga, att jämväl i framtiden dylika frågor i allmänhet komma att
hänskjutas till Riksdagen.

Jag vill då först fästa uppmärksamheten på, att nä Riksdagen och
särskilt Andra kammaren uttalat den önskan, att dispositionen över
städernas donations jordar icke måtte ske allenast efter Kungl. Maj:ts
omprövning, utan att även Riksdagen därvidlag måtte tillerkännas
medbestämmanderätt, har till grund för den uppfattningen legat synpunkten,
att denna jord en gång överlämnats till städerna för något
deras särskilda ändamål, såsom för att främja deras bebyggande eller
deras ekonomiska utveckling i allmänhet. Statsmakterna borde därför
i förekommande frågor om avyttringar av dylik donerad jord se
till, att ändamålet med den jord, som sålunda lämnats stadsborna
till deras gemensamma nytta, även för framtiden blir i skälig måtto
upprätthållet. Jag har således föreställt mig, att det är det allmännas
intresse, som legat till grund för yrkandena i Riksdagen om dylika
frågors hänskjutande till Riksdagen, och att detta allmänna intresse
också bör vara den synpunkt, som här närmast är att beakta.

Jag har däremot icke tänkt mig, att man i dylika frågor skulle
fästa avgörande betydelse vid, huruvida den ena eller andra enskilde
jordinnehavaren ställde några förhoppningar på den vinst, som kunde
uppstå till följd av en blivande jordvärdestegring, och jag har därför
icke heller ansett, att det i nu förevarande fall vore av någon särskild
vikt att skydda detta intresse eller de enskildes anspråk på
minsta möjliga vederlag till staden. Naturligtvis kan det finnas fall
i dylika ärenden, där man kan befara, att vederbörande jordinnehavare
skulle behandlas hårt eller obilligt, och då kan det givetvis
ankomma på Kung!. Maj:t och Riksdagen att träffa de mått och
steg, som kunna vara lämpliga för sådan händelse.

Kungl. Maj:t har i propositionen icke ingått på själva rättsfrågan.

Det är naturligtvis mycket svårt att i den delen uttala ett bestämt
omdöme, då ett sådant närmast är beroende på de historiska förutsättningarna
i det föreliggande speciella fallet och de utredningar,
som därvid kunna ske. Jag tror för min del icke, att det vore så
alldeles lämpligt, om Riksdagen i nu förevarande ärende uttalade sig
angående själva rättsfrågan, utan det lär väl vara lämpligast, att den
saken framdeles liksom hittills allenast blir domstolarnas sak.

I det nu föreliggande fallet äro ju möjligen äganderättsförhållandena
en smula tvistiga, men såsom i propositionen anföres, föreligga
åtskilliga omständigheter, av vilka sannolikt kan slutas till — så har
det åtminstone framhållits av stadsfullmäktige — att det här icke
är fråga om annat än vanlig till stad donerad jord och icke om jord

Nr 40. 6

Lördagen den 3 maj.

Ang. tillstånd av bergfrälse natur, vilket senare tilldelningsinnehavarne för sin del
velat hävda. Såväl Konungens befallningshavande som justitiekanslern
vissa afk/uOr^3, vidare bestämt uttalat sig för, att frågan om rätten till dessa tilldelningar
och delningar utanför Sala vore avgjord genom ett par av Kungl. Maj:t
''utägor. meddelade, i propositionen åberopade domar. Så långt har jag emel (Forts.

) lertid icke ansett mig böra gå; det föreslås uttryckligen i den kungl.

propositionen, att Riksdagen skall förklara, att från dess sida hinder
ej möter mot försäljning av vissa, »enligt stadsfullmäktiges i Sala
uppgift till stadens donationsjord hörande, utanför stadsplanen liggande
så kallade tilldelningar och intagor» etc. Jag tror knappast
heller, att det i detta speciella fall föreligger någon särskild fara för,
att tilldelningsinnehavarne skola bliva på något sätt illa behandlade
eller att deras intressen icke skola bli vederbörligen tillgodosedda.
Det synes framgå av vad stadsfullmäktige i Sala själva anfört, att
de ha uppmärksamheten riktad på, att jordinnehavarne böra behandlas
med all billighet. Stadsfullmäktige säga ju, att den omständigheten,
att de, nuvarande jordinnehavarne själva verkställt odlingar
å jorden eller till föregående innehavare utgivit ersättning för
tidigare odlingar, skall särskilt uppmärksammas vid köpeskillingarnas
bestämmande. Det är så gott som uteslutande jordinnehavames egna
åbyggnader, de, som finnas å nu ifrågavarande jordområden. Jag betvivlar,
att förhållandena äro sådana, att det, såsom den föregående
talaren tänkte sig, är möjligt att i förväg uppnå en överenskommelse
mellan staden och jordinnehavarne. Åtskilliga av dessa tilldelningsinnehavare
påstå sig ju vara ägare av jorden och de torde säkerligen
icke komma att överge den ståndpunkten, utan synas vilja hava frågan
prövad av domstol.

Det framgår icke heller, att dessa tilldelningsinnehavare, såvitt man
hittills känner, hyst några särskilda farhågor för att staden skall behandla
dem obilligt. De hava ju, dessa tilldelningsinnehavare, också
ett avsevärt inflytande inom kommunen. Jag tror, att man i detta
fall icke skall komma mycket längre än nu med ett uppskov; ett
annat år torde det bli precis samma situation som nu.

Jag befarar icke heller någon särskild risk för tilldelningsinnehavarne
av att värderingen överlåtes åt en nämnd med den sammansättning
som den här föreslagna och vari den föregående talaren ville,
att även en representant för tilldelningsinnehavarne skulle insättas.
Det skulle kanske verka en smula egendomligt, om just de, som äro
parter, finge en särskild representant i en dylik nämnd, som skall
söka åstadkomma en objektiv värdering. Emellertid skall naturligtvis
Kungl. Maj:t tillse, att till den tredje ledamoten, den, som Kungl.
Maj:t tillsätter, utses en person, som kan antagas ha intresse att beakta
tilldelningsinnehavarnes synpunkter och som vill se hela denna
fråga objektivt, opartiskt och rättvist.

Jag tror därför icke, att det skulle vara någon risk för kammaren
att i sin helhet biträda Kungl. Maj :ts, av utskottet förordade förslag.

Lördagen den 3 maj.

7 Nr 40.

Herr Nilsson i Tånga: Herr talman! Jag kunde nöjt mig medM?. tillstånd
att instämma i herr Linders anförande, men då han icke gjort
yrkande, skall jag i alla fall be att få säga några ord. v^ssa s ^ tm_

Jag har varit i tillfälle att taga del av största delen av de hand- delningar och
lingar, som röra Sala stads donations jord. Nu är det naturligtvis intagor.

synnerligen svårt för en icke juridiskt bildad person att komma till '' or s''''

rätta med dessa gamla luntor. Det är synnerligen svårt att kunna
bilda sig ett omdöme om, huruvida de äganderättsanspråk, som resas
från tilldelningsinnehavarnes sida, äro berättigade. Men det synes
mig i alla fall framgå av despa handlingar, att det finnes grundade
skäl för dessa tilldelningsinnehavare och dem, som ha dessa intagor,
att framställa äganderättsanspråk, särskilt med hänsyn till vad som
påpekades av herr Linders och som även anförts i hans reservation,
nämligen vad som inträffade, då den stora branden övergick Sala
stad. Ty det var faktiskt så, att en hel del personer lämnade sina
tomter i staden och fingo i utbyte dessa boplatser å donationsjorden.

Men vad som varit avgörande för mig i denna fråga är, att en
stor del — det är visserligen icke fallet med alla, ty här rör det
sig om en ofantlig massa tomter — att i varje fall en stor del av
dessa tomter äro belägna i stadens omedelbara närhet och en del på
synnerligen centrala platser. Om nu Sala stad växer och utvidgar
sig, så komma givetvis dessa tomter att stiga ansenligt i värde, och
då kan jag icke finna annat, än att det vore synnerligen olämpligt,
att Sala stad skulle avhända sig sin dispositionsrätt till dessa jordar
och därigenom gå miste om det stegrade värde, som skulle följa
därav.

Nu kan det naturligtvis beträffande tvisten mellan tilldelningsinnehavarne
och Sala stad vara riktigt, som herr statsrådet anmärkte,
att detta egentligen är ett mellanhavande mellan dessa tilldelningsinnehavare
och Sala stad. Men om nu Riksdagen verkligen säger
ifrån, att från dess sida hinder icke möter för försäljning, så tager
Riksdagen i alla fall på sätt och vis parti för Sala stad gentemot
tilldelningsinnehavarne.

Så kommer därtill ett annat förhållande, som också har inverkat
på mig, och det är, att åtminstone en hel del av dessa tilldelningsinnehavare
genom en försäljning av denna donationsjord komma i en
sämre ekonomisk ställning. Jag har fått en skrivelse från en av
dessa tilldelningsinnehavare, och han anför där flere belysande exempel
på, huru dessa tomtägare komma att i många fall åtminstone få
betydligt ökade utgifter. Det finns exempelvis en tomt med flera
hus" på, och för denna tomt, som är ganska stor, betalar innehavaren
i tomtören till Sala stad icke mer än 5 kronor per år. Om nu
staden, i den händelse Kungl. Maj ds proposition bifalles, skulle besluta
att sälja dessa områden, så torde priset för denna tomt, det
säger personen här, icke komma att understiga 300 kronor. Vidare
säger han, att byggnaderna, som på grund av att de äro belägna på
ofri grund icke äro skattlagda, i händelse av försäljning sannolikt icke

Kr 40. 8

Lördagen den 3 mai.

Ang. tillstånd komma att taxeras lägre än till 5,000 kr. Beräknar man räntan på
kronor och därtill lägger det belopp, som komme att betalas i
visso s. k. till- kommunalskatt för denna tomt med åbyggnader till Sala stad, så
delningar och uppgå de ökade utgifterna för innehavaren av tomten till 30 å 40
intagor. kronor. Men för närvarande betalar han endast 5 kronor per år.

(Forts.) nu är <jet giyet, att det är av intresse för Sala stad att få dessa

ökade inkomster, men för tomtinnehavaren är det givetvis en olä -

genhet.

Denna fråga kan ses från olika synpunkter. Men då jag i alla
fall är av den meningen, att städernas donationsjord icke bör utom
i exceptionella fall frånhändas städerna, utan bevaras åt dessa för att
utnyttjas till invånarnes gemensamma gagn och nytta, så kan jag
icke annat än yrka avslag å den föreliggande propositionen och utskottets
hemställan.

Herr Palmstierna instämde häruti.

Herr Kronluud: Herr talman! Den förste ärade talaren framställde
såsom den huvudsakliga anmärkningen mot detta förslag, att
dessa tilldelningsinnehavare icke skulle få välja en värderingsman i
den föreslagna värderingsnämnden. Jag har inom utskottet även varit
av den åsikten, att dessa tilldelningsinnehavare borde få välja en
värderingsman, men jag har, oaktat detta icke blivit bifallet, gått
med på förslaget, och det av följande skäl.

För det första äro rättsförhållandena ganska oklara, såsom den
förste talaren sade. Visserligen har det fallit utslag i en rättegång
mellan Sala stad och Sala bergslag, vari Sala bergslag förlorade sina
anspråk på jorden i fråga. Men å andra sidan göra en del av dessa
tilldelningsinnehavare anspråk på att tillerkännas äganderätt till denna
jord. Det står i den kung!, propositionen, att de anse, »att tilldelnings
j orden är av så kallad gruvfrälse- eller bergfrälsejords natur och
sålunda donerad till gruv- och hyttarbetare vid silververket samt sedermera
med full äganderätt överlåten på innehavarne, var för den
del han innehar». Det kan mycket väl hända, och det är all sannolikhet
i världen för, att det blir en rättegång mellan dessa tilldelningsinnehavare
och Sala stad. För att göra slut på ett osäkerhetstillstånd,
som icke är till nytta för någon, och för att för dessa 400
familjer, som leva på sin lilla täppa — i många fall har det varit
en liten grusbacke, som de bebyggt och som de med egen flit och
omtanke odlat upp och skaffat sig en liten täppa på — för att göra
det möjligt för dem att utan detta osäkerhetstillstånd och utan dessa
processer, som endast skulle fördröja saken, få, vad de längta efter,
nämligen äganderätt till grunden under deras hus, har jag velat vara
med på detta betänkande.

Det har nu sagts, att om icke tilldelningsinnehavarne skulle få
tillsätta eu av värderingsmännen, skulle det kunna hända, att denna
värdering bleve för hård för tilldelningsinnehavarne. Men då skall

Lördagen den 3 maj.

9 Sr 40.

jag läsa upp vad som är föreskrivet i fråga om dessa värderingar: An''J- tillstånd,
»Till grund för köpeskillingarna skall läggas en värdering av de
råden, som kunna ifrågakomma till försäljning. Vid denna värde- vism s k tM_
ring bör fästas avseende såväl vid områdets storlek och jordens be- delningar och
skaffenhet som ock vid områdets belägenhet och övriga på dess värde intagor.
inverkande faktorer; dock att, där utrönas kan, att de nuvarande Torts.)
jordinnehavarne själva verkställt odlingar å jorden eller till föregående
innehavare utgivit ersättning för tidigare odlingar, vid köpeskillingarnas
bestämmande hänsyn jämväl må tagas till nämnda förhållande.
» Således har man uttryckligen sagt ifrån, att det är det nakna
jordvärdet under deras små hus, som skall värderas, och att denna
värdering icke blir oskäligt hög, det har man all anledning att antaga.

En ledamot av jordbruksutskottet, herr Anders Pers, som mycket
väl känner till dessa förhållanden, har upplyst om, att myndigheterna
i Sala stad voro besjälade av allra livligaste intresse att ordna denna
fråga till lägenhetsinnehavarnes bästa och att de vid tillsättande av
dessa värderingsmän även med säkerhet skulle låta leda sig av dessa
synpunkter. Nu har herr civilministern gjort det uttalandet, att när
det gäller den värderingsman, som Kung! Maj:t har att tillsätta,
skall Kungl. Maj:t låta sig angeläget vara, att just denna värderingsman
skulle få till uppgift att se till, att dessa lägenhetsinnehavare
icke förfördelades, utan att deras rätt iakttoges.

Under sådana förhållanden, herr talman, tycker jag, att man har
all rimlig säkerhet för, att denna värdering icke blir oskälig, utan att
lägenhetsinnehavarne skola få tillfälle att för billiga pris förvärva
äganderätt till denna jord.

Nu tyckas de herrar, som talat mot det föreliggande förslaget, gå
ut ifrån, att det är fråga om att man skall förfördela dessa tilldelningsinnehavare.
Jag vill då upplysa om, att det bara är fråga om
en rätt, som de ha att välja på, dessa lägenhetsinnehavare. Den,
som icke vill tillösa sig äganderätt till jorden, får fortfarande på
samma villkor som förut innehava lägenheten, och det är bara frågan
om att lämna dem frihet att välja mellan, om de vilja lösa till sig
jorden, eller bo kvar på förutvarande villkor. Finna de värderingen
förmånlig, komma de naturligtvis att välja att lösa till sig jorden
med äganderätt. Om de icke finna detta förmånligt, så kunna de
få sitta kvar på förutvarande villkor. Det är precis samma förhållande,
som vi ha vid alla andra jordäganderättsförhållanden. Somliga
av oss vilja, att de, som så önska, skola kunna få lösa till sig sitt
hem med äganderätt och att de, som icke vilja detta, skola få det
ordnat på annat sätt. Det är blott att tillämpa samma grundsats
här. Vilja tilldelningsinnehavarne på billiga villkor lösa till sig
denna jord, så få de det, och jag är övertygad om, ,att utav dessa
400 familjer de flesta skola med glädje begagna sig av ett tillfälle
att lösa till sig tomten under det lilla hem, de strävat ihop.

Herr talman, jag skall be att få yrka bifall till utskottets förslag.

Sr 4». 10

Lördagen den 3 maj.

Ang. tillstånd Herr Lindhagen: Jag skall först be att få fästa uppmärksamföra
i“!a l''et<:n Pfb att i detta fall Kungl. Maj:t förelagt Riksdagen till avvissa^k^tui-
görande även för Riksdagens del, huruvida en försäljning av donadelningar
och tionsjord må kunna äga rum eller icke. Här ha således herrarne
intagor. ett prejudikat i denna fråga, som behandlats förut vid denna riksdag
(Ports.) och även vid föregående riksdagar av tillfälligt utskott. Jag vill
bara fråga herrar Andersson i Hägelåkra, Lithander och Rosenquist,
om de icke tycka, att detta är bra, eller om de vilja vidhålla sin
gamla ståndpunkt och yrka avslag på den grund, att dylika frågor
icke böra underställas Riksdagens prövning. Det tror jag för min
del, att herrarne icke komma att göra. Här ser man nu, hur det
verkligen bör gå till, och jag hoppas, att saken skall slå igenom också
för framtiden.

Vad angår själva huvudsaken, må vi för det första naturligtvis se
denna sak ur principiell synpunkt. Det är detta ständigt återkommande
spörsmål, när staten och kommunerna skola upplåta sin jord
för vissa ändamål, att man icke släpper ur sikte, vid sidan om angelägenheten,
att innehavarne få sin fulla frihet och sin trygghet,
att ändamålet med dessa upplåtelser upprätthålles. Det har icke
lyckats att i Riksdagen kunna få fram denna angelägenhet till behörigt
beaktande, och det är ett ofantligt äventyr, som för närvarande
äger rum, då statens jordbruksdomäner och städernas donations jord
på detta sätt slumpas bort för vissa ändamål, utan att staten gör
något för att också se till, att verkligen dessa ändamål bliva upprätthållna
för framtiden, så att man icke sedan får göra om förordnandena
från statens och kommunens sida.

Denna sak är försummad här, men civilministern har själv fäst
uppmärksamheten på den, då han säger i propositionen, att detta bör
kunna föranleda till att, då vi icke hava något upplåtelsesätt för
tomter utanför stadsplan, skaffa oss ett särskilt upplåtelsesätt härför.
Här har Andra kammaren begärt ett särskilt upplåtelsesätt för små
jordbruk och sammanbundit denna begäran med önskan om upprätthållande
av ändamålet därmed. Herr civilministern har pekat
på att äfven i fråga om upplåtande av tomter utanför stadsplan hava
vi icke något särskilt upplåtelsesätt; därför borde vi skaffa oss ett
sådant. Genom detta uttalande har civilministern så att säga satt
frågetecken för sin egen proposition i detta fall, ehuru jag måste
medgiva, att man i dylika fall kan hava olika meningar, och att
det är svårt att veta, huru man skall finna sig till rätta mellan
principen och verkliga livet i vissa speciella förhållanden. Emellertid
kvarstår detta förhållande, här gäller det upplåtelser av allmän
jord utan att vinna trygghet för att ändamålet upprätthålles, nämligen
att verkligen dessa egna hem komma att äga bestånd såsom
egna. Civilministern hav bara sagt själv i sin motivering, att här
borde finnas ett annat upplåtelsesätt. Man måste därför ställa sig
tveksam mot propositionen, och detta var också herr Nilssons i Tånga
ståndpunkt, såvitt jag fattade honom rätt.

Lördagen den 3 ma]''.

11 Nr 40.

Sedan komma vi till den andra synpunkten, nämligen att upp-^»?- tillstånd
låtelserna skola ske så, att det blir ett verkligt skydd för dem, som^°™^"„^“
skola få dessa upplåtelser. Då se vi att börja med, att här på- vissa s k

ståtts och gjorts ganska sannolikt, att vid den brand, som 1736 delningar och

övergick Sala, hava invånarne för tomter, som de ägde inom staden, intagoi-.

fått jord i utbyte bär borta. Därom finnes ingen utredning. Jag (korts.,:

vet icke, huru det förhåller sig, men jag har frågat en utskottsledamot,
som är bättre inne i saken, och han har sagt, att det icke är
upplyst, huru härmed förhåller sig. Här kan således inträffa, att
staten genom att släppa sin hand från dessa jordlägenheter åstadkommer,
att personer, som icke skulle erlägga någon betalning, i
alla fall få betala. Redan detta är en orättvisa.

Angående ersättningsbeloppet har det också påståtts av somliga
bland dessa tilldelningsinnehavare, att de även på andra grunder

skulle hava rätt att få dessa tomter gratis. Men nu ser det ut, som

om de hade mycken liten utsikt härtill, då alla sakkunniga myndigheter
sagt, att de icke hava någon sådan rätt. ÄA-en i denna punkt
har den kungl. propositionen ställt sig på den ståndpunkten, att
denna sak får avgöras genom enskilda tvister mellan dessa jordinnehavare
och Sala kommun. Men herrarne förstå, att om denna sak
kommer att bliva avgjord på sätt, som nu föreslagits, komma dessa
tvister att utebli. Lägenhetsinnehavarne mäkta icke anhängiggöra
några rättegångar. Genom Riksdagens och Kungl. Maj:ts beslut har
det då faktiskt fastslagits, att de skola betala. Någon rättegång kan
man icke tänka sig.

I fråga om ersättningens bestämmande vill jag till en början fästa
uppmärksamheten på att stadsfullmäktige själva här hava föreslagit,

Kungl. Maj:t naturligtvis förordnat och hela utskottet med glädje
accepterat, att dessa jordinnehavare icke skola till Sala stad betala
ersättning för sin egen jordförbättring. Staden skall icke begagna
sin äganderätt att stjäla från dem frukterna av deras arbete. Det
anser man i detta fall fullkomligt självklart, men när det gäller den
allmänna expropriationslagen och enskilda jordägare, då finnes icke
ens i sammanjämkningsförslaget, icke ens från denna kammares sida,
en bestämmelse om att man icke får gå så långt, att man tillåter
en ren stöld av andras arbete. Det är en ofantlig inkonsekvens och
visar egentligen, huru ofullkomlig ställningen är i detta expropiationsförslag
även i den nu föreslagna sammanjämkningen.

Men med avseende på ersättningsfrågan i ÖArrigt får jag säga, att
det icke kan förefalla annat än obilligt, att, då ersättningssumman
skall bestämmas icke av utomstående, utan av en nämnd, som är
sammansatt av en officiell representant och av tvenne partrepresentanter,
man låter Sala kommun, som är den ena av parterna, utse
båda dessa representanter. Det är riktigare, att kommunen, som
skall hava penningarna, utser en representant, och de, som skola betala
penningar, utse den andra.

Ehuru jag naturligtvis förstår, att frågan är ganska benig, och

Nr 40. 12

Lördagen den 3 maj.

Ang. tillstånd q huru jag för min del icke vill uttala någon förkastelsedom över
för staden Sala, den ståndpunkt, som herr civilministern efter grundlig utredning invissa^k
tagit, finner jag dock, att alla dessa omständigheter sammanlagda äro
delningar och av den betydelse, att jag icke kan annat än instämma i det avslags intagor.

yrkande, som framställts av herr Nilsson i Tånga.

(Forts.)

Herr Larsson i Västerås: Herr talman, mina herrar! Jag skall
icke inlåta mig på någon detalj granskning i denna fråga. Men då
jag har stått i förbindelse med en del av de tilldelningsinnehavare,
som det här är fråga om, och något känner deras förhållanden, har
jag begärt ordet för att framställa ett alternativt yrkande, som åtminstone
i någon mån kan anses tillgodose deras intressen.

Här är det tydligt, att avslagsyrkandet, som jag för min de! gärna
skulle gå med på, icke har någon utsikt att vinna Riksdagens bifall.
Men den billiga begäran, som reservanten eventuellt har ifrågasatt,
nämligen att tilldelningsinnehavarne skola hava rätt att utse en ledamot
i värderingsnämnden, synes mig vara av den art, att åtminstone
Andra kammaren skulle kunna bifalla densamma. Herr statsrådet
har visserligen här anmärkt, att det skulle vara egendomligt, att de,
som skola köpa jorden, skulle utse en representant i värderingsnämnden.
Ja, om det vore så, att rättsförhållandena härvidlag läge fullt
klara, skulle ju detta skäl hava sitt fulla berättigande. Men det är
ingalunda på detta sätt. Nästan varje talare och till och med herr
statsrådet själv har erkänt, att rättsförhållandena icke äro klara i
denna sak. Då synes det mig vara billigt, att tilldelningsinnehavarne
även skola få utse en representant i den nämnd, som skall bestämma
inlösningskostnaderna för ifrågavarande jordområden.

Jag vill framställa ett yrkande i nämnda avseende även av det
skäl, som såväl herr statsrådet som också utskottet framhävt, nämligen
att syftet med Kungl. Maj:ts förslag bland annat skulle vara
att göra det möjligt för Sala stad att träffa överenskommelse i godo
med dessa tilldelningsinnehavare. Detta syfte är ju lovvärt, men för
min del tror jag, att detta syfte icke nås, om man här utan vidare
bifaller utskottets förslag. Vi få nämligen komma ihåg, att Riksdagen
därmed icke tagit någon som helst ställning till frågan om rättsförhållandena,
utan de äro fortfarande svävande, och de tilldelningsinnehavare,
som här anse sin rätt åsidosatt, komma antagligen att
fortfarande fundera, huruvida de icke av staden skulle kunna avtvinga
sig en rätt, som de anse. sig hava och till följd därav motsätta sig
en överenskommelse.

Därför tror jag, att det även ur denna synpunkt skulle vara klokt
av Riksdagen att åtminstone i någon mån tillmötesgå tilldelningsinnehavarne
i detta fall, och jag tror det så mycket mera, som jag i
dag har erhållit ett brev från en av dessa tilldelningsinnehavare, vari
han säger, att han för sin del anser, att det skulle vara möjligt att
lättare nå en överenskommelse i godo med staden, om tilldelningsinnehavarne
medgåves rätt att utse en ledamot i värderingsnämnden.

Lördagen den 3 maj.

13 Nr 40.

På grund av dessa skäl, herr talman, och utan att närmare inlåta Ang. tillstånd
mig på frågan i övrigt, skall jag tillåta mig att framställa det
kande, att utskottets kläm måtte ändras så, att den erhåller följande v{ssa''s ^ \^jj.
lydelse: »att Riksdagen må förklara, att från dess sida hinder ej delningar och
möter mot försäljning av vissa enligt stadsfullmäktiges i Sala upp- intagor.
gift till stadens donationsjord hörande, utanför stadsplanen liggande (Forts.)
så kallade tilldelningar och intagor, vilka enligt åberopad förteckning
utgöra tillhopa 248 hektar 27 ar 19 kvadratmeter, under förutsättning
att köpeskillingarna bestämmas av en värderingsnämnd, bestående av
tre personer, varav kronan, stadsfullmäktige och tilldelningsinnehavarne
utse vardera en, och på det sätt i övrigt, som i statsrådsprotokollet
närmare angives, samt att av försäljningsmedlen bildas en fond, beträffande
vars förvaltning meddelas bestämmelser i huvudsaklig överensstämmelse
med vad som i statsrådsprotokollet angivits.»

Som herrarne finna, har jag i detta mitt yrkande inrymt den bestämmelsen,
att tilldelningsinnehavarne skola få rätt att utse en representant
i denna värderingsnämnd, då jag anser det oriktigt, att
stadsfullmäktige skola utse två representanter, under det att tilldelningsinnehavarne
icke skola få utse någon.

På grund av vad ovan nämnts, och då jag tror, att möjligheten av
överenskommelser i godo skall bättre främjas, om Riksdagen antager
detta förslag, tillåter jag mig, herr talman, att yrka bifall till den
av mig nyss upplästa klämmen.

Herr K ronlund: Herr talman! Jag skulle naturligtvis med glädje
acceptera det nyss framställda förslaget, som just innesluter den mening,
jag själv inom utskottet förfäktat. Men på samma gång vill
jag framhålla för kammaren faran i att ställa sig på denna ståndpunkt,
emedan enligt mitt förmenande någon sammanjämkning inom
utskottet knappast torde kunna äga rum. Första kammaren har antagit
eller kommer åtminstone att antaga utskottets förslag, däri det
sägs, att staden skall utse två värderingsman och Kung! Maj:t en.

Om vi nu för vår del besluta, att staden skall utse en, tilldelningsinnehavarne
en och Kung! Maj:t en värderingsman, finnes det enligt
mitt förmenande ingenting att sammanjämka på.

Man kan ju möjligen hysa en förhoppning, att det skall kunna
föranleda Första kammaren att gå in på Andra kammarens önskningar,
och jag skall för min del icke ha något däremot, fastän jag
på samma gång vill uttala mina farhågor, att denna fråga kan falla
på den punkten; och jag anser frågan så ofantligt viktig. Det gäller
dock 400 familjer, mest arbetare och mindre bemedlade, som själva
ha hos stadsfullmäktige tagit initiativ till denna sak, och vilka stadsfullmäktige
på det sättet tillgodose genom att säga: Ni få rätt att
välja äganderätt, om ni vilja det, på de och de villkoren. Att dessa
villkor icke skola bliva hårda, det tror jag mig ha anledning antaga
enligt de uppgifter, som jag hört från många håll, nämligen att myn -

Nr 40. 14

Lördagen den 3 maj.

Ang. tillstånd digheterna i Sala stad skola vara besjälade av ett livligt intresse att
för staden Sala tillmötesgå de smås intressen.

vissJ^lc^ll- Som sagt, jag skall icke göra något yrkande i afsikt att bestrida
delningar och de av den siste talaren framställda anspråken.

intagor.

(Forts.) Herr Linders: Herr talman, mina herrar! Då jag i mitt första
anförande icke gjort något yrkande, har jag nu, efter det att yrkanden
blivit framställda, ansett mig böra taga ställning till dessa.

Men innan dess skall jag be att få säga ett par ord i anledning
av herr civilministerns anförande i frågan. Då herr civilministern
säger, att det icke är lämpligt, att Riksdagen giver sig in på dessa
rättsförhållanden och söker avgöra dem, så ger jag honom rätt i det
fallet, men det har ej heller varit vår mening att ingå på den frågan
och söka slita dessa rättstvister, utan min synpunkt åtminstone
har varit, att en överenskommelse mellan staden och tilldelningsinnehavarne
skall först vara träffad, så att dessa rättstvister skola
vara slitna, innan Riksdagen säger sitt avgörande ord och tager sin
hand från dessa jordar.

Nu har det uttalats av både herr civilministern och herr Krönlund,
att den värdering, som skulle ske på det sätt, Kungl. Maj:t
har föreslagit, icke skulle innebära någon fara för tilldelningsinnehavarne.
Det låter ju säga sig, men det vet icke Riksdagen. Jag
har hört uppgivas, att meningen skulle vara, att staden skulle utse
en tilldelningsinnehavare och en annan person i denna nämnd. Men
det veta vi ingenting om, och det är icke mer än rätt och billigt,
att båda parterna, som ha ekonomiskt intresse av uppgörelsen, få
utse var sitt ombud själva.

Det har även sagts, att man icke skulle komma långt med uppskov
i denna sak. Däremot vill jag säga, att man säkerligen kan
komma ungefär lika långt, som om Riksdagen i dag beslutar att giva
sitt medgivande till Sala stads framställning, därför att innan ärendet
är slutfört, måste ju en värdering ske, måste en uppgörelse träffas.
Möjligtvis kan man ju också tänka sig, att det kan bli processer av,
innan dessa rättstvister slitas. Då kan jag inte finna, att ett uppskov
skulle fördröja saken, eller att man därigenom icke skulle komma
någon väg med den. Man kan komma precis lika fort till målet på
detta sätt, det är bara den fördelen, som följer med ett uppskov, att
sakerna gå sin naturliga gång och Riksdagen icke släpper sin rätt,
förrän man sett, att parterna träffat en billig och till ömsesidig fördel
ledande överenskommelse.

Nu säger civilministern, att Kungl. Maj:t skulle nog, då Kungl.
Maj:t utsåge kronoombud, tillse, att detta skulle tillvarataga tilldelningsinnehavarnes
rätt. Men det förefaller mig, som om det vore
ett kronoombuds uppgift att se på rättsförhållandena i allmänhet, att
tillvarataga båda intresseparternas rätt och tillse, att villkoren bliva
rimliga och billiga å ömse sidor. Ombudet kan sålunda icke anses

Lördagen den 3 maj.

15 Sr 40.

ingå som den ena intressepartens verkliga ombud vid slitandet av Ang. tillstånd
tvistigheterna och vid uppgörelsens träffande. för staden Sala

Av vad jag nu och förut anfört framgår således, att jag för minvisscfl^k^Ulldel
helst skulle biträtt ett yrkande om avslag, då jag anser, att ett delningar och
sådant endast skulle innebära ett uppskov, varigenom en uppgörelse intagor.
skulle kunna träffas, innan Riksdagen lämnar sitt medgivande. Men (Forts.)
på samma gång jag, herr talman, ber att få yrka bifall till avslagsyrkandet,
som är gjort, så ställer jag mig alternativt på samma sida
som herr Viktor Larsson, då han yrkat bifall till en förändring i så
måtto, att tilldelningsinnehavarne skulle få utse ett ombud i värderingsnämnden.

Jag skall alltså, herr talman, be att jämväl alternativt få yrka bifall
till detta förslag.

Herr Hamilton: Herr talman! Jag kan icke dela den uppfattning,
som den siste talaren gjort sig till målsman för, ty det torde vara
av vikt att snarast möjligt få äganderättsförhållandena för dessa 400
innehavare av donationsjord i Sala ordnade, så att de snarast möjligt
kunna erhålla tryggade bestämmelser i föreliggande fall och veta,
hurudan verkligheten blir för dem. Men hade jag deltagit i behandlingen
av detta ärende i utskottet, så hade jag säkerligen ställt mig
då den ståndpunkt, som nu uttalats av herr Viktor Larsson. Det
slog mig, när jag läste betänkandet, att Sala stad, som är den ena
parten, skulle utse två ledamöter i den nämnd, som har att bestämma
värderingen, och staten en. Rättvisan fordrar naturligtvis, att även
de 400 jordinnehavarnes intressen bliva tillgodosedda, och därför torde
det vara rättvist, att även de få utse ett ombud i nämnden.

Jag ber att av denna anledning få ansluta mig till herr Viktor
Larssons förslag, till vilket även jag sålunda ber att få yrka bifall.

Härmed var överläggningen slutad. I överensstämmelse med de
därunder gjorda yrkandena gav herr talmannen propositioner på Lo)
bifall till utskottets hemställan, 2:o) bifall till det av herr Larsson i
Västerås under överläggningen framställda yrkandet samt 3:o) avslag
å utskottets hemställan; och fattade kammaren beslut i enlighet med
det under 2:o) upptagna yrkandet.

§ 9.

Herr talmannen yttrade: Efter överenskommelse med Första kammarens
talman ber jag få tillkännagiva, att sista arbetsplenum före
pingst kommer att hållas nästkommande fredag och att därefter plenum
kommer att hållas tisdagen den 13 maj klockan 11 förmiddagen,
då gemensamma omröstningar komma att verkställas över då godkända
voteringspropositioner.

Nr 40.

16

Lördagen den 3 maj.

§ io.

Ang. hingstbesiktningstvång.

Å föredragningslistan fanns härefter upptaget jordbruksutskottets
utlåtande, nr 108, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om hingstbesiktningstvång jämte en i ämnet väckt motion.

I en till Riksdagen den 21 februari 1913 avlåten, till jordbruksutskottets
förberedande behandling hänvisad proposition, nr 104, hade
Kungl. Maj:t under åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för samma dag föreslagit Riksdagen att
antaga ett i propositionen intaget förslag till lag om hingstbesiktningstvång.

I sammanhang härmed hade utskottet till behandling förehaft en
i anledning av nämnda proposition inom Andra kammaren av herr
Larsson i Gallstad m. fl. väckt motion, nr 281, däri hemställts om
viss ändring i § 2 mom. 1 i lagförslaget.

Utskottet hemställde, att Riksdagen, med tillkännagivande, att Kungl.
Maj:ts ifrågavarande proposition icke kunnat i oförändrat skick av
Riksdagen bifallas, måtte i anledning av densamma och med avslag
å den av herr Larsson i Gallstad m. fl. väckta motionen, för sin del
antaga följande förslag till

Lag om hingstbesiktningstvång.

1 §•

Där förhållandena inom något hushållningssällskaps område sådant
påkalla, äger Konungen, på framställning av hushållningssällskapet
och vederbörande landsting, förordna, att hingstbesiktningstvång skall
införas inom hushållningssällskapets område eller viss del därav.

Hingstbesiktningstvång skall dock icke äga tillämpning å staten
tillhöriga beskällare.

2 §•

Inom område, varest hingstbesiktningstvång införts, må icke hingst,
med mindre han uppnått tre års ålder ävensom prövats vara såsom
beskällare inom orten lämplig, vare sig kostnadsfritt eller mot ersättning
användas till betäckning av sto, som tillhör annan än hingstens
ägare, och ej heller, därest hingsten äges av två eller flera personer
samfällt, till betäckning av sto, som tillhör någon av dem enskilt.

Prövning, som nyss nämnts, verkställes av statens premieringsnämnd
eller dess ordförande i enlighet med de bestämmelser härutinnan,
vilka meddelas av Konungen.

3 §•

I förordnande om införande av hingstbesiktningstvång skall tillika
utsättas viss dag för förordnandets ikraftträdande; och må denna dag

Lördagen den ä maj.

17 Nr 40.

ej sättas tidigare än två eller senare än sex år från det förordnandet
gavs.

4 §.

Förseelse mot denna lag straffes med böter från och med tio till
och med tvåhundra kronor.

Därest någon under tid, då han är ställd under tilltal för sådan
förseelse, densamma fortsätter, skall han för varje gång stämning
därför utfärdats och delgivits fällas till de böter, som för förseelsen
äro stadgade.

5 §•

För förseelse, som med husbondes vetskap begås av hans husfolk
eller i hans arbete antagen person, ansvare husbonden likasom vore
förseelsen begången av honom själv.

6 §•

Förseelse mot denna lag åtalas av allmän åklagare.

Böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla kronan.

Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas
enligt allmän strafflag.

7 §.

Förordnande om införande av hingstbesiktningstvång skall tillika
med erinran om påföljden för förseelse mot bestämmelserna i denna
lag genom Kungl. Maj:ts vederbörande befallningshavandes försorg på
statsverkets bekostnad införas i länskungörelsema och i tidning inom
orten.

Vid utlåtandet var emellertid fogad reservation av herrar Nilsson
i Tånga och Tysk.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade

Herr Nilsson i Tånga: Vid detta utskottsutlåtande har jag antecknats
som reservant utan angivande av orsaken till denna reservation,
och jag skall därför be att få angiva skälen, varför jag ställt
mig avvisande till föreliggande lagförslag och utskottsutlåtande.

Denna lag är synnerligen kortfattad, den innehåller icke mer än 7
paragrafer, och hela lagens innehåll finnes egentligen sammanfört i
dess tre första paragrafer, de övriga fyra angiva följderna av om man
bryter mot någon av dessa tre paragrafer. Skall det nu över huvud
taget vara någon förtjänst, att eu lag är kortfattad, då har man här
rent av slagit ett rekord. Men det är ju meningen, att vad som fattas
här skall utfyllas i den administrativa lagstiftningen. Innehållet i
lagen är ju detta, att på framställning av hushållningssällskap och
landsting Konungen äger förordna, att hingstbesiktningstvång skall
införas inom visst område, och att, där denna tvångsbesiktning är

Andra kammarens protokoll 1913. Nr 40. 2

Ang. hingst,
besiktningstvång.

(Forts.)

Nr 40. 18

Lördagen den 3 maj.

Ang. hingstbesiktning
stväng.

(Forts.)

införd, det är vid vite av ända till 200 kronor — böter som i vissa fall
kunna förvandlas till fängelse — förbjudet ägare till hingst att utlämna
denna till betäckning, om icke hingsten är godkänd av premieringsnämnden
eller dess ordförande. Detta är i korthet sammanfattat lagens
innehåll.

De betänkligheter, som jag för min del hyser mot en lagstiftning
som förevarande, bottna dels i rent principiella skäl och dels i praktiska
hänsyn, som man icke i detta fall beaktat. Yad nu först den
principiella sidan av saken beträffar, så tror jag, att kammaren skall
ge mig rätt uti, att här har man tillämpat eller vill man tillämpa en
princip, som mig veterlig! icke haft eller har sin motsvarighet på något
annat område. Och det är ju i detta avseende belysande att för att
finna motsvarighet till vad man här föreslår man nödgas gå tillbaka
till 16- och 1700-talet, d. v. s. till skråväsendets dagar, och man
åberopar också i den kung!, propositionen förordningar från denna tid.

I allmänhet gör man den förutsättningen, då restriktiva lagstiftningsåtgärder
tillgripas, att det förefinnes något allmänt intresse, som behöver
skyddas eller tillgodoses, men här är detta icke fallet, åtminstone
inte efter den betydelse, som man vanligen inlägger i ordet
allmänt intresse. Ty först och främst inskränker sig här det allmänna
intresset till dem, som äro hästägare eller kanske riktigare hingstägare.
Men icke ens där förefinnes ett allmänt intresse.

I den kungliga propositionen förekomma åtskilliga uttalanden från
hushållningssällskap och andra. Bland dessa säger ett sällskap, att
inom dess distrikt hade under ett år 76 icke godkända hingstar betäckt
1,507 ston, medan 65 godkända hingstar använts till 2,312 ston,
och så fortsattes: »Dessa siffror hade väckt överraskning, ty det hade
varit okänt, att antalet opremierade hingstar varit så stort och att de
använts till så många ston. I några skrivelser framhålles, att de
underhaltiga beskällarna tillfogade hästaveln stor skada såväl därigenom,
att de gåve upphov till underhaltiga hästar, som ock på den
grund, att de berövade de bättre hingstarna en mängd ston.» Vore
man misstänksam, kunde man rent av antaga, att det är här, som
det allmänna intresset bottnar, att de premierade hingstarna berövas
så många ston. Men jag skall i annat sammanhang beröra den saken.

Denna lagstiftning berör ett rent privat intresse, där man vill förmena
den enskilde att handskas med sin tillhörighet, som han finner
vara för sig fördelaktigt, utan att man kan säga, att den enskilde
i dessa handlingar kränker någon annans rätt, och man öppnar här
dörrarna på vid gavel för vilka godtyckliga inskränkningar som helst
i den enskildes handlingsfrihet. Och jag får säga, att det förefaller
mig synnerligen motbjudande, att man vill förbjuda den enskilde att
hålla sig med och föda upp sådana djur, som han i alla fall finner
vara med sin fördel förenligt. Godkänner man nu den princip, som
tagit sig uttryck i denna lag, ja, då kommer man ett annat år och
kräver tjurbesiktning. Kanske man kan t. o. in. få se den allvarliga
premieringsnämnden resa ut och besiktiga böndernas tuppar. Man

Lördagen den 3 maj.

19 Nr 40.

kan ibland i pressen få till livs fantastiska skildringar av den socialistiska
framtidsstaten, där det ju skall vara slut med den personliga
friheten, men nog har man här överträffat den djärvaste fantasi —
mitt i den privatkapitalistiska staten.

Nu anför man som motsvarande exempel på lagar som denna, lagar,
som tråda i verksamhet först sedan vissa lokala korporationer förordat
desamma, man anför lagen om köttbesiktning, lagen om viss bredd
pa hjulringar och vidare lagen om förbud mot handelsidkande söckendag
utöver viss tid. Ja, jämförelser kan man alltid göra, men ibland
blir det sa, att jämförelserna halta åtskilligt, och här kan man säga
att jämförelserna halta mer än vanligt. Lagen om köttbesiktning och
slakthus avser ju att tillgodose ett i eminent mening allmänt sanitärt
intresse, där allmänheten helt enkelt icke har möjlighet att kunna
skydda sig själv. Beträffande lagen om viss bredd å hjulringar å
arbetsåkdon kan man säga, att det är ett allmänt intresse, att de allmänna
vägarna åro trafikabla. Och vad den sist anförda lagen angår, är
den uttryck för ett humanitärt intresse att bereda personer inom vissa
yrken tillfälle till någon tids ledighet. Men vad avser man med denna
lag? Inte tillgodoser man varken något sanitärt, humanitärt eller ens
ett allmänt intresse. Staten utgiver årligen 300,000 kronor för hästpremieringen,
och staten och hushållningssällskapen draga ävenledes
andra betydande kostnader, men resultatet har icke motsvarat förväntningarna
och därför skall man med lagens hjälp tvinga folk att
använda endast sådana hästtyper, som äro officiellt godkända.

Nu vill jag för min del icke bestrida, fett man möjligen använt och
använder mindre goda hingstar vid avel, men man använder mindre
göda ston också utan att det ifrågasatts förbud att använda sådana i
avel, och stoet får väl antagas utöva lika stort inflytande på avkomman.
Att missförhållanden föreligga beror på bristande upplysning och bristande
tillgång på goda beskällare. Men varför skall man då icke råda
bot för de missförhållanden, som till äventyrs finnas, genom att avhjälpa
dessa brister, d. v. s. gå fram upplysningsvägen och bereda
ökade möjligheter för orter, som sakna lämpliga avelsdjur, att erhålla
sådana? Man gör sig egentligen här skyldig till eu synnerligen stor
inkonsekvens, därigenom att man tror sig råda hot på missförhållanden
genom tvångsåtgärder. Jag skall be kammarens ledamöter beakta vad
stuteriöverstyrelsen sagt. Den säger på sidan 7: »Hur glädjande uppsving
hästaveln än visat inom vårt land, torde nämligen inom större
delen av detsamma tillgången på beskällare likväl ännu vara alltför
knapp, för att en dylik bestämmelse skulle kunna utan stora olägenheter
därstädes tillämpas, på samma gång som kännedomen om och
känslan av nödvändigheten att till avelsbruk använda endast fullgoda
beskällare näppeligen ännu allmänt vunnit tillräckligt insteg hos hästuppfödarne,
för att dessa, utan att känna sig utsatta för avsevärd
inskränkning i sina fri- och rättigheter, skulle foga sig under en sådan
bestämmelses tvång.»

Nu säger visserligen stuteriöverstyrelsen detta i fråga om införande

Ang. hingstbesiktningstvång.

(Forts.)

Nr 40. 20

Lördagen den 3 maj.

Ang. hingstbesiktningstvång.

(Forts.)

av hingstbesiktningstvång på en gång över hela landet, men den säger
dock vad som är grundorsaken till det missförhållandet, att det användes
undermåliga djur vid avel, nämligen: bristande tillgång på
lämpliga beskällare och så detta, att man inte allmänt inser nödvändigheten
av att till avelsbruk endast använda goda djur. Men hur
kan man då föreslå sådana åtgärder, som man gör i denna lag? Inte
hjälpa tvångsåtgärder på sådana orter, där det saknas lämpliga beskällare,
där omöjliggör man ju överhuvud taget all hästavel — och
det kan väl antagas, att det bleve först där, som tvångsåtgärder
komme att tillämpas. Där åter missförhållandena bero på bristande
insikt uti att endast använda goda avelsdjur, ja, det förefaller mig,
att man där botar ett ont med ett ännu värre. Det förefaller mig,
som om man här reformerade alldeles baklänges: bristen på lämpliga
avelsdjur och bristande upplysning kan icke botas med tvångsåtgärder.

Nu säger lagen här, att det är först på framställning av hushållningssällskap
och landsting, som bestämmelserna i denna lag skola
så att säga träda i funktion, men jag vädjar till kammarens ledamöter,
om det kan anses lämpligt, att en korporation, byggd på frivillig sammanslutning
och utan egentligt ansvar, och där medlemmarne inväljas
efter fullständigt godtyckliga grunder — det har ju ofta riktats många
anmärkningar mot just det sätt, på vilket medlemmarne i hushållningssällskapen
inväljas, och denna Riksdag har till och med nyligen
behandlat förslag om att helt avskaffa dessa — jag hemställer till
kammarens ledamöter, om de äro beredda att besluta, att dessa sällskap
skola avgöra, huruvida en lag som denna skall äga tillämpning, en
lag, som mer än någon annan ingriper i den enskildes handlingsfrihet.
Men landstingen, säger man, skola också ha ett ord med i laget. Ja,
men herrarne få ursäkta, att jag inte kan se någon reson uti, att
stadsrepresentanterna skola avgöra, hurudana hästtyper bönderna skola
hålla sig med.

Men vad som förefaller om möjligt än mera betänkligt, det är,
som jag nämnde förut, lagens knapphändighet; allt vad man får veta
är, att om den, som äger eu hingst, låter denna betacka grannens
märr, utan att premieringsnämnden gett lov därtill, kan till och
med få fängelse för denna oerhörda förseelse. Allt vad man i övrigt
kunde ha behov av att veta, premieringsnämndens sammansättning,
villkoren för att en hingst skall godkännas som beskällare med mera
dylikt, därom svävar man i okunnighet, det är bara principerna, som
Riksdagen får lov att godkänna. Men inte kan jag tro, att Andra
kammaren antager en lag, vars verkningar den icke kan överblicka
av det enkla skälet, att man icke vet, vad lagen kommer att
innehålla. I premieringsnämnderna sitta nästan uteslutande officerare,
godsägare, kammarherrar och dessa ha sällan blick för vad det mindre
jordbruket behöver i fråga om hästar. En officer måste ha svårt för
att frigöra sig från kavallerisynpunkter, och godsägarnes krav på hästtyper
kan icke sammanfalla med de mindre jordbrukarnes behov.
Nere i nordvästra Skåne är man synnerligen belåten med den norska

Lördagen den 3 maj.

21 Nr 40.

hästtypen, den passar utmärkt för mindre jordbrukare, är stark och
synnerligen lättfödd; det finnes utmärkta exemplar av denna hästtyp
på skilda orter, men premieringsnämnden kan inte godkänna den,
och då får den icke användas i avel. För övrigt vågar jag påstå, att
i många fall kunna opremierade hingstar äga avgjorda företräden framför
de premierade. De opremierade räkna sina anor från vår gamla
häststam, från den norska och nordsvenska rasen och äro betydligt mera
acklimatiserade, mera uthålliga, härdiga och lättskötta än de importerade,
och det är ju dessa, de importerade, som uteslutande premieras,
men man kan även här tillämpa satsen, att det är inte guld allt som
glimmar.

Första förutsättningen för att en lag som denna skulle kunna antagas
anser jag vara, att besiktningarna verkställdes av målsmän för
jordbruket, som kände till de olika trakternas behov. Nu är det
kavalleri- och godsägarsynpunkter, som bli de avgörande. Då jag sålunda
anser, att denna lag icke kommer att avhjälpa de missförhållanden,
som finnas, och att dess tillämpning kommer att medföra
avsevärda olägenheter för särskilt de mindre jordbrukarne, enär deras
intressen i regel icke tillgodoses med de premierade beskällarna, och
då för övrigt lagen i och för sig utgör en rättskränkning mot den
enskildes rätt att själv bestämma, vilken hästtyp han finner vara för
sig fördelaktigast, yrkar jag, herr talman, avslag på såväl den kungliga
propositionen som utskottets hemställan.

Herr vice talmannen, som under herr Nilssons i Tånga anförande
övertagit ledningen av kammarens förhandlingar, gav härpå ordet till

Herr Ekerot, som yttrade: Herr talmani Det är ju alldeles påtagligt,
att denna lag, liksom alla andra lagar, något inskränker den
enskildes handlingsfrihet. 1 annat fall vore ju en lag alldeles obehövlig,
men på samma gång jag medger detta, kommer naturligtvis
en annan fråga fram, och den är, huruvida detta inskränkande
är nödvändigt eller icke.

Jag skall, innan jag går närmare in på denna fråga, be att få
erinra om en sak, som står i visst samband med vad den förre talaren
yttrade, nämligen att det icke framför allt gäller att man importerar
och får de importerade djuren premierade, under det att vi ha
sådana avelsdjur inom landet, som vi kunna använda. Jag vill
erinra om, att denna Riksdag har på förslag av Kungl. Maj:t och
efter framställning av de sakkunniga, som framkommit med detta
förslag, beslutat att vidtaga åtgärder för tillvaratagande av inhemska
häststammar. Det tyder i alla fall på, att såväl de sakkunniga som
Kungl. Maj:t och premieringsnämnderna hava blicken öppen för, att
vi hava någonting inom landet, som behöver tillvaratagas. Men vid
detta tillvaratagande kommer ovillkorligen arbetet att i hög grad
försvåras, därest samma oefterrättlighetstillstånd, som varit rådande
under så många år, i fortsättningen blir gällande.

Ang. hingstbesiktningstvång.

(Forts.)

Kr 40. 22

Lördagen den 8 maj.

Ang. hingstbesiktningstvång.

(Forte.)

Den förste talaren började sitt anförande med att uttala sitt klander
över att lagen var så kort. Ja, jag tycker, att lagarna äro långa
nog i allmänhet, så att denna korthet behöver man ej klandra, om
lagen utsäger, vad man vill hava utsagt.

Denna lag är icke en sådan lag, som skall träda i kraft för hela
landet utan vidare, såsom det ock framhölls, utan det fordras samstämmiga
framställningar från vederbörande landsting och hushållningssällskap,
för att denna lag skall komma att tillämpas inom ett
visst område, och denna tillämpning inom området kommer ändå
icke att äga rum, utan att Kungl. Maj:t därtill har givit sitt tillstånd.

Vidare ber jag att få påpeka som en annan viktig omständighet,
att enligt motiveringen till den kungl. propositionen och enligt vad
utskottet också understrukit, denna lag icke kommer att förbjuda
användandet av opremierade hingstar, utan sådana kunna komma
till användning under förutsättning, att de kunna anses vara sådana,
att de lämpa sig för orten. Sålunda, det tal om den knappa tillgången
på hingstar, som den föregående talaren förde, kan knappast
hålla streck inför detta faktum, därför att naturligtvis premieringsnämnden
eller den, som har att utföra besiktningen, måste tillse,
att det finnes tillräckligt antal hingstar, och för den händelse det
blir brist på sådana lämpliga hingstar, får man naturligtvis tillämpa
lagen i förhållande därtill.

Då det gäller hästaveln, så är det mer än på något annat område
oförståndet, i förening med en naturlig önskan att förtjäna pengar,
som gör sig gällande. I många trakter av vårt land förekommer
det ganska allmänt, att ägare av hingst, som är olämplig för avelsändamål,
spänner djuret för vagnen och reser från gård till gård
och frågar, om man vill använda sig av detta hans avelscljur. På
det sättet kan en hingst färdas långa vägar omkring, dag efter dag,
vecka efter vecka under vårmånaderna, och på detta sätt kan ett
sådant till avel olämpligt djur åstadkomma mycken skada och detta
icke till lantbrukets fromma utan till lantbrukets och hästavelns
skada. Det är sådana saker, som man genom hingstbesiktningstvång,
därest det infördes, skulle kunna avskaffa. Det relaterade förhål
landet förekommer enligt uppgift icke blott i södra Sveriges skogsbygder
utan även i Dalarne och Norrland.

Härtill kommer en annan sak. Det råder mycket stor slapphet i
fråga om att hålla sina hingstar inom egna ägor. Det är mycket
vanligt, att unghingstar släppas ut på bete och kunna åstadkomma
mycken skada och förargelse. Även i detta hänseende kommer naturligtvis
litet ordning och reda att bli följden av denna lag.

Den förre talaren opponerade sig mot hushållningssällskapen såsom
lämpliga att giva direktiv i denna fråga. Ja, jag vet icke, om hushållningssällskapen
verkligen hava gjort sig förtjänta av det klander,
som riktats mot dem, och vill naturligtvis icke draga in denna fråga
i debatten. Jag vill endast framhålla, att hushållningssällskapen så -

23 Nr 40.

Lördagen den 3 maj.

som målsmän för de åtgärder, som vidtagas beträffande jordbruket,
naturligtvis böra i det hänseendet hava ganska stora förutsättningar
för att kunna avspegla lantmännens tankar och behov.

Jag skall därför, lierr talman, be att få yrka bifall till det föreliggande
förslaget, Därtill vill jag hemställa om en liten formell
ändring, beroende på ett tryckfel, som uppkommit i utlåtandet. I
1 § i utskottets förslag heter det nämligen på femte raden »förorda»;
det skall, såsom vi finna vid eu jämförelse med Kungl. Maj:ts förslag,
vara »förordna». Ett n har bortfallit, och utskottet kommer
med anledning därav att utsända ett kartongblad för insättning. Jagskall
emellertid be, att denna förändring kommer att införas redan
nu i förslaget, till vilket jag, som sagt, ber att få yrka bifall.

Vidare anförde:

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Petersson:
Herr vice talman, mina herrar! Jag skall be att få upptaga till bemötande
ett och annat av vad den förste talaren yttrade såsom motivering
för sitt avslagsyrkande. Jag medger, att åtskilligt är i det
fallet sagt av den siste talaren, men jag skall i alla fall be att
fä ytterligare utveckla ett och annat gentemot vad cten förste talaren
sade.

Jag förstår mycket val hans tankegång och kan följa den, men
jag kan därför icke underlåta att säga, att han gjorde sig skyldigtill
en och annan missuppfattning icke bara av förslagets syfte utan
även av innehållet i den kungl. propositionen, vartill jag efter hand
skall be att få komma.

Hans förnämsta skäl för ett avslag å denna proposition och detta
utskottsförslag var vill, såvitt jag kunde finna, ett principiellt skäl,
det skälet nämligen, som redan i den kungl. propositionen är upptaget
till bemötande, att denna lagstiftning skulle innebära ett betänkligt
ingrepp uti den enskildes frihet att använda sin egendom på
det sätt, han själv finner för gott. Jag medger gärna, att det är eu
principiell invändning, som later höra sig, och som man ej utan allvarliga
skäl hör sätta å sido, men när så den nämnde talaren sade,
att här föreläge sådana skäl, inga allmänna intressen, för vilka man
borde låta denna betänklighet fara, utan att det vore bara privata
intressen, såsom han uttryckte sig, att det vore bara hästägares och närmast
hingstägares intressen, som gjorde sig gällande, då måste jagavgiva
min protest däremot. Här gäller det ej för dem som önska
lagens tillkomst den enskilde hingstägarens intressen, långt därifrån,
det gäller mycket mer. Det gäller ju ändå, hurudan vårt lands häststock
skall vara och bör vara; det gäller faktiskt att främja ett viktigt
allmänt intresse, tv icke kali man vill tänka sig, att det allmänna
skulle offra omkring en halv miljon kronor om året bara för
några enskilda privata intressen, utan hästavelns främjande har väl
ansetts vara ett allmänt intresse, innan staten för sin del och all -

Ang. hingstbesiktningstvång.

(Forts.)

Nr 40. 24

Ang. hingstbesiktningstvång.

(Forts.)

Lördagen den 3 maj.

■ manna institutioner, såsom hushållningssällskapen, också anslagit betydliga
belopp för ändamålet; bara vad som utgår från hushållningssällskapen
för hästavelns befrämjande och upphjälpande går upp till
omkring 150,000 kronor om året.

Jag vill sålunda slå fast och vidhålla, att det här gäller ett verkligt
allmänintresse och inte ett intresse, som skiljer stora och små
jordbrukare ifrån varandra. Det var en sträng, som den talaren slog
på, en sträng, som ofta vibrerar och bör vibrera, det medger jag
gärna, ifall man vidtager sådana statsåtgärcler, vare sig i anslagsväg
eller i lagstiftningsväg, som skola avse att gynna ett visst fåtal på
bekostnad eller med åsidosättande av det stora flertalet. Så är här
icke fallet. Det måste väl ändå herrarne erkänna, vare sig ni räkna
eder till de små jordbrukarne eller icke, att det är ett viktigt intresse
för den mindre jordbrukaren likaväl som för den större jordbrukaren
att hava ett bmksdjur, som kan ge åt honom största valuta för vad
det kostar såväl i inköp som ock i underhåll. Ty det är klart, att
om ett bruksdjur vare sig en mjölkko eller en häst är av dålig beskaffenhet,
så blir det djuret för ägaren i längden mycket dyrare än
ett djur av utmärkt beskaffenhet, som kanske kostat mera i anskaffning,
och vad särskilt beträffar hästar är det ju givet, att en förstklassig
häst ger en större arbetsprestation än en sämre för samma
kvantum foder. Det anser jag sålunda icke vara rätt att här söka
få till stånd en motsättning mellan stora jordbrukares och små jordbrukares
intressen.

Så nämnde också denne talare som motiv för sitt avslagsyrkande,
att här vore det fråga om fastställande av vissa hästtyper, och att
några andra icke skulle få användas inom ett visst landstingsområde
än av den typ, premieringsnämnden fann för gott anse lämplig. Jag
tror, att han skjuter över målet även i det fallet. Här är det icke
fråga om och kan icke bli fråga om, att premieringsnämnden får
bestämma vilka hästraser som få användas, långt därifrån, premieringsnämnden
skall endast avgöra, vilka individer bland hingstarna
utav de inom orten befintliga hästraserna och hästtyperna, som anses
lämpliga att använda till betäckning eller ej. Det är vad som avses
med lagen. Lagens syfte är att gallra ut och förbjuda användningen
av underhaltigt avelsmaterial. Vad, mina herrar, har man velat
vinna med det premieringssystem, som är snart 40-årigt här i landet?
Vad har man velat vinna med de penningsummor, man offrat
på premieringarna? Jo, man har velat vinna att få fram det bästa
och endast det bästa avelsmaterial och få det till användning, man
bär velat uppmuntra till anskaffande av sådant förstklassigt avelsmaterial,
och man har velat genom upplysningsverksamhet bibringa
befolkningen den uppfattningen, att endast det bästa är gott nog i
detta fall, att det är en ren förlust att använda underhaltigt avelsmaterial
och framför allt underhaltiga handjur.

Nu vill jag icke förneka, att man har kommit ganska långt på
den vägen, det bär man visst; men herrarne veta själva, hur sakta

Lördagen den 3 maj.

25 Sr 40.

det går endast på det sättet, hur sakta clet går att tränga igenom
och tränga ned till de djupa leden bland en befolkning, där avstånden
äro så stora och befolkningen så gles som i detta land. Jag
tror dock, att vi kommit så långt medelst detta premieringssystem
och detta arbete, som här är utfört för kreaturavelns, och framför
allt hästavelns befrämjande, att man kan våga sig på en sådan lagstiftning,
som det här är fråga om, d. v. s. en fakultativ lagstiftning,
som inom vissa områden möjliggör förbud mot underhaltigt
avelsmaterial.

Jag vill framhålla, att jag tror, att det är nödvändigt, att aveln
står på ett visst framskridet stadium, innan man kan gripa till en
sådan åtgärd som denna; men där står enligt mitt förmenande den
svenska hästaveln verkligen nu. Och vad är det val, som fört oss
dit? Jo, det är icke minst just den upplysningsverksamhet och det
premieringsarbete, som är utfört, plus, vill jag säga, den sammanslutningsidé,
som allt mer och mer slår igenom. Det är givetvis
mycket svårt för den enskilde mannen att skaffa sig en dyrbar
hingst eller ett annat dyrbart avelsdjur, men genom en sammanslutning
av jordbrukare i ett härad eller i en större eller mindre krets
är det icke så svårt; och just på detta område är det, som samman -slutningsidén och föreningsväsendet äro på sin rätta plats och kunna
komma till användning i ganska stor utsträckning. Det är givet, att
ett sådant hingstbesiktningstvång som det föreslagna skulle utgöra ett
mycket värdefullt komplement till de penningsummor, som staten
och det allmänna ge ut för hästavelsändamål; det skulle göra dessa
åtgärder effektiva i mycket hög grad, trots det att de icke kostade
några pengar från statens sida.

Den näst siste ärade talaren anförde något ur den kungl. propositionen,
som han ansåg vara synnerligen misslyckat. Han sade, att
man såsom exempel, som talade för denna lag, hade omnämnt lagen
om köttbesiktning och slakthus, lagen om bredden av hjulringar och
lagen om butiksstängning. Ja, herr Nilsson i Tånga, dessa lagar äro
visserligen omnämnda i den kungl. propositionen, men de äro omnämnda
för att visa, att vi hava lagar på vissa områden, som hava
fått karaktär av kommunallagar; och det är just vad man har givit
också denna lag karaktär av. Det är i det avseendet, som dessa
exempel äro anförda, men icke för att bevisa, att principen om
hingstbesiktningstvång är mer eller mindre riktig; utan det är bara
för att visa, att man här kan gå fram på just den kommunala
lagstiftningens väg. Lagens tillämpning beror på beslut av kommunala
myndigheter. Det är till och med så med denna lag, att den
icke kan träda i tillämpning ensamt på framställning av den ena
eller den andra av de två korporationerna, hushållningssällskapet och
landstinget, utan först på framställning av båda gemensamt. Först
då kan Kungl. Maj:t förordna, att lagen skall inom ett visst område
träda i tillämpning; och därav förstår kammaren, att man har velat
skapa en garanti emot att icke ett sådant hingstbesiktningstvång skulle

Ang. hingstbesiktningstvång.

(Forts.)

Nr 40, 26

Lördagen den 3 maj,

Ang. hingstbesiktningstvdng.

(Ports.)

i det ena eller andra länet införas mot myndigheternas och mot folkets
representationers önskan. Här har man alltså en garanti för att
lagen icke skall komma i tillämpning, förr än det verkligen anses
lämpligt och tiden därför är inne.

Jag tror, som sagt, att ett antagande av denna lag, som här ligger
på bordet, skulle i oerhört hög grad gagna landets hästavel och därmed
också i stort sett landets jordbrukare. Här äro, som jag vill
säga än en gång, inga enskilda intressen, som det är fråga om, utan
det gäller ett allmänt intresse; och det är att få den bästa möjliga
häststam i landet.

Herr Lundell: Herr talman, mina herrar! Jag vill nu inte alls
bestrida, att icke eu lag i den här riktningen är behövlig; och jag
instämmer med både Kungl. Maj:t och utskottet i det hänseendet.
Men det kan ju finnas bestämmelser, som allt för långt gripa in i
den enskildes äganderättsförhållanden och hans fria bestämmanderätt
över sina husdjur, bestämmelser, vilkas borttagande egentligen icke
på något sätt lägger hinder i vägen för en rätt utvecklad hästavel.

Om herrarna bara läsa 2 § i lagförslaget, så finna herrarne elär eu
bestämmelse, som jag anser gå för långt i detta hänseende, och som
jag tror, att lantmännen i allmänhet skola reagera emot. Där står,
att om en hingst äges av två eller flera personer samfällt, han icke
skall få användas till betäckning av sto, som tillhör någon av dem
enskilt.

Jag tror, att så minutiöst skulle man icke behöva att gå tillväga.
Jag är fullkomligt ense med utskottet och Kungl. Maj:t i det hänseendet,
att man skall förekomma ett offentligt utbjudande och användande
i allmänhet av ett hingstmaterial, som icke är besiktigat
och godkänt samt garanterat såsom fullt dugligt och lämpligt; men
jag tycker, att om i eu landsort eller en by det på ett eller annat
ställe är några hemmansägare, som finna, att här är en hingst, som
ger en för våra förhållanden utmärkt avel —• de lägga icke an på
att sälja hästar, men den är sådan, att den för vårt behov är synnerligen
lämplig — och vi så förena oss ett par tre personer om att
köpa in hingsten och ha den, icke för att på något sätt bjuda ut
den till allmänt begagnande, utan för att den skall få betäcka några
ston, som vi hava, skall man då förbjuda oss att på detta sätt använda
hingsten? Är icke det ett ingrepp i äganderätten, som går
för långt; och icke kan det sägas, att man fördärvar hästaveln inom
ett område, om en två, tre personer skulle besluta sig för någonting
dylikt. Jag tror, att, om man går så långt i det hänseendet, man
snarare förhindrar, att en lämplig lag blir antagen, än man befordrar
något sådant.

För att nu förekomma dessa olägenheter och för att ge de enskilda
hästägarne litet bättre bestämmanderätt över sina djur, vill jag anhålla
att beträffande 2 § få göra det yrkandet, att sista meningen i
första stycket, eller orden »och ej heller, därest hingsten äges av två

Lördagen den 3 maj.

27 Nr 40.

eller flera personer samfällt, till betäckning av sto, som tillhör någon
av dem enskilt», måtte utgå. Jag skulle vilja hava åtminstone dessa
ord uteslutna och ber att få framställa yrkande därom. I övrigt
skall jag yrka, att lagen nu må antagas, sådan som den är.

Visserligen skulle jag även velat hava in bestämmelse om att vid
besiktning icke godkänd hingst skulle kunna få användas utan betalning.
Men en sådan bestämmelse skulle givetvis kunna i större
eller mindre utsträckning kringgås, icke av mig men av andra, och
det kan därför hava skäl för sig, att man icke skall bifalla ett sådant
förslag. Men i det fallet, att ett par, tre personer äga en hingst,
tycker jag, att de skola få använda hingsten för sto, som tillhör någon
av dem enskilt. Jag tror icke, att man fördärvar hästaveln eller
gör hästförbättringssträvandena ringaste intrång eller avbräck, om man
ur 2 § i lagen, i enlighet med mitt nyss gjorda yrkande, utesluter
orden från och med »och ej heller, därest» till och med »någon av
dem enskilt» och låter hästaveln vara något så när fri i det hänseendet.

Herr Olofsson i Åvik: Herr talman! Jag inser mycket väl den
betydelse, som hästaveln har för vårt land, och jag är den förste att
erkänna, att vad man rimligtvis kan göra på det området för att få
en så god häststam som möjligt, det bör man också göra. Men jag
tror å andra sidan, att det nu föreliggande lagförslaget går fram alldeles
för våldsamt. Jag tror också för min del, att det, som hittills
gjorts och för närvarande göres, är fullt tillfredsställande, för att
man kan hava garantier för att hästaveln kommer att gå i rätt riktning
hädanefter som hittills under de senaste åren.

Jag blev synnerligen förvånad över ett yttrande av herr Ekerot,
däri han omnämnde, att hingstägare resa omkring och till användning
i bygden bjuda ut underhaltiga hingstar. Det måtte vara i Skåne,
som ju är ett kungarike för sig; något sådant har jag aldrig hört
omtalas, och på den saken vill jag icke närmare inlåta mig. Det
förstår ju var och en, som aldrig så litet känner till förhållandena,
att sådant, som man här framkastar, är den rena orimligheten, som
icke hör hava något inflytande på kammaren, då den går att besluta
i denna fråga.

Jag skulle för min del nog kunna godkänna åtskilligt i lagen, sådan
den föreligger. Men å andra sidan finnes det en hel del detaljer,
vilka jag såsom gammal hästuppfödare icke kan godkänna; och
då, så vitt jag kan se, det icke finnes någon möjlighet att få någon
som helst förändring i detaljerna till stånd — herr Lundell påpekade
en av dem, men det finnes flera — så ser jag för min del icke någon
annan möjlighet än att yrka avslag å lagutskottets förslag och
Kungl. Maj:ts proposition i denna fråga; och jag gör det särskilt i
de mindre jordbrukarnes intresse. Jag gör det även för småbrukarne,
vilka i allmänhet äro bäst betjänta med mindre hästar för att sköta
sina småbruk; och jag tror, att premieringsnämnderna efter denna

Ang. hingstbesiktningstvång.

(Forts.)

Nr 40. 28

Lördagen den 3 maj.

Ang. hingstbesiktningstvång.

(Forts.)

lagg tillkomst icke komme att tillgodose deras intressen på vederbörligt
sätt.

Då jag alltså anser, att det föreligger en fara för de mindre jordbrukarne,
om detta lagförslag blir antaget, skall jag, herr talman,
be att få yrka avslag å såväl Kungl. Maj:ts proposition som utskottets
betänkande.

Sedan herr talmannen återtagit ledningen av förhandlingarna, lämnades
ordet till

Herr Hellström som anförde: Om man erkänner, att de åtgärder,
som staten vidtager för befrämjande av hästaveln, avse ett allmänt
intresse, kan man väl inte neka till, att den lag, varom förslag här
föreligger, också avser att tillvarataga ett allmänt intresse. Det har
framhållits här, att det offras ungefär en halv million kronor om året
för befrämjande av hästaveln, och det har också framhållits, att resultatet
av dessa åtgärder, visserligen icke överallt, men dock i många
bygder, blivit ganska klent, emedan man icke kunnat hindra ägare
av undermåliga hingstar att bjuda ut dem till användning. Jag vågar
gentemot dem, som här vilja föra hästägarnes talan, ställa samtliga
rikets 26 hushållningssällskap, vilkas förvaltningsutskott uttalat
sig för behövligheten av ifrågavarande lagstiftning. Jag undrar, om
det egentligen göres oss mera vittne behov i detta fallet?

Det är ju givet, att man måste gå tillväga med synnerligen stor
försiktighet, då det gäller en lagstiftning av denna beskaffenhet, där
det avses att ingripa i den enskildes fria förfoganderätt över sin
egendom. Men var och en av herrarne, som satt sig närmare in i
lagen och dess avfattning, måste nog erkänna, att Kungl. Maj:t iakttagit
allt vad iakttagas kan för att göra lagens bestämmelser så väl
avvägda som möjligt. Det har redan framhållits, att detta är en
lag, som icke är avsedd att gälla ovillkorligt för hela landet, utan
att det skall bero på hushållningssällskapen och landstingen, huruvida
den för de olika områdena skall komma till tillämpning. Det
fordras alltså, att både hushållningssällskap och landsting skola vara
eniga, för att lagen skall komma att tillämpas inom ett visst område.

Nu sade herr Nilsson i Tånga, att landstingen icke vore mycket
att lita på, ty där sutto även de förkättrade stadsborna, som icke
förstodo sig på hästaveln det allra minsta, och de skulle bestämma,
vilka hästtyper, som skulle komma till användning hos bönderna på
landsbygden, vilket han tyckte var alldeles galet. Ja, jag tycker
också det vore galet, om något sådant skulle komma i fråga, men
saken gäller ju icke alls detta. — Så ansåg han även att hushållningssällskapen,
som dock utgöra en sammanslutning mellan lantbrukare
inom ett visst område, icke heller lämpade sig för detta avgörande,
på grund av de särskilda bestämmelser, som gällde för deras
sammansättning. Ja, naturligtvis, vill man göra en sak omöjlig,

Lördagen den 3 maj. 29

kan man ju anföra alla möjliga skäl mot densamma, men det synes
mig något långsökt att i detta fall underkänna både landstingens och
hushållningssällskapens befogenhet att — icke var för sig, utan båda
tillsammans •— efter särskild prövning avgöra, huruvida förhållandena
inom ett område äro av den beskaffenhet, att man bör ingå till
Kung!. Maj:t med hemställan att få restriktiva bestämmelser införda
inom länet.

Vidare vill jag fästa uppmärksamheten på, att man gått tillväga
med försiktighet, även så tillvida, att, om det inom en landsända
förefinnes ett behov i detta avseende, så är det icke nödvändigt, att
hushållningssällskapen och landstingen, då de yttra sig om lagens
tillämpning, skola föreslå, att lagen skall gälla för hela området,
utan det är möjligt, att antaga densamma endast för viss del av
området. Skulle det visa sig, att det inom någon del av området
är olämpligt att tillämpa dessa bestämmelser, så kunde ju dessa delar
undantagas.

Man har även gjort gällande, att lagen skulle vara behäftad med
en annan svaghet och den skulle bestå i att Riksdagen icke blivit
satt i tillfälle att pröva de särskilda bestämmelser, som skola ligga
till grund för premieringsnämndernas avgörande, huruvida en hingst
skall anses vara tillåten eller icke. Jag har i det fallet en rakt motsatt
uppfattning. Enligt min mening är det just en av de största
förtjänsterna hos lagförslaget, att man undantagit dessa detaljbestämmelser.
Man kan ju lätt tänka sig, hur saken skulle ställa sig, om
Kung!. Maj:t och Riksdagen skulle gemensamt stifta en lag härom.
Dä skulle man ju, om dessa bestämmelser visade sig olämpliga i
något avseende, icke kunna få någon ändring i dem utan genom
samstämmiga beslut av båda kamrarna, vilkas beslut sedan skulle
fastställas av Kung! Maj:t. Om nu däremot vid tillämpningen av de
av Kungl. Maj:t utfärdade föreskrifterna, dessa skulle visa sig mindre
lyckade, har ju Kungl. Maj:t möjlighet att ändra dem och då bleve
det ju också möjligt för de enskilda lantbrukare, som äro intresserade
af bestämmelserna på detta område, att göra framställningar
hos Kungl. Maj:t om ändring i frågavarande avseende.

Nere i Skåne äro ju förhållandena mycket olika mot vad de äro i
de övriga delarna av landet, men det förefaller mig dock, som om
hästpremieringsnämnderna även där skulle nödgas taga hänsyn till
de bestämmelser, som utfärdas av Kungl. Maj:t. Herr statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet har meddelat, att premieringsnämnderna
icke skulle få rätt att avgöra vilka raser eller typer, som skulle
komma till användning inom de olika områdena, utan endast vilka
individer, som skulle få användas till avelsändamål.

Jag ber dessutom få påpeka ännu en sak, som också framhålles i
jordbruksutskottets utlåtande, och det är, att, lika val som hushållningssällskapen
och landstingen ha rättighet att ingå till Kungl. Maj :t
med begäran att få denna lag tillämpad inom vederbörande område,

Nr 40.

Ang. hingstbesiktningstvång.

(Forts.)

Sr 40. 30

Lördagen den 3 maj.

Ang. hingstbesiktningstvång.

(Forts)

likaväl kunna de ingå till Kung!. Maj:t med begäran att få lagen
upphävd för ett område, ifall den icke skulle visa sig lämplig där.

Herr Lundell förmenade, att lagen skulle vara behäftad med eu
annan stor olägenhet. Han ansåg nämligen, att bestämmelserna i §
2 skulle innebära ett alltför kraftigt ingrepp i den enskildes fria förfoganderätt
över sin egendom. Ja, jag kan naturligtvis icke neka till
att det är ett stort ingrepp, men det avser ju endast att förhindra,
att lagen kringgås, och det synes mig ganska lyckligt att man, då
man lagstiftar på detta område, redan från början gör klart för sig
vikten av att vidtaga sådana bestämmelser, att lagen icke kan kringgås.
Det finnes mycket fint folk bland s. k. hästkarlar, men det
torde nog också vara kammarens ledamöter bekant, att det finnes en
annan grupp, låt vara icke så stor, som man brukar kalla hästskojare.
Det är mycket sannolikt, att just denna grupp skall göra
vad den kan för att lagen må bli ineffektiv, om nu vederbörande
landsting och hushållningssällskap beslutat, att den skall tillämpas
inom deras område. Det är emot dessa illojala försök att kringgå
lagen, som bestämmelserna i § 2 rikta sig. Vi ha i jordbruksutskottet
ganska utförligt behandlat denna sak, men det ansågs allmänt,
att skulle man över huvud ha en lag på detta område, borde det
också finnas möjlighet att göra den effektiv.

Då jag sålunda finner detta lagförslag av behovet påkallat, och
detta, såsom jag nämnde i början av mitt anförande, är bekräftat av
rikets 26 hushållningssällskap, och då jag vidare anser, att Kung!.
Maj:t gått tillväga med synnerligen stor försiktighet vid avfattandet
av de olika bestämmelserna i lagen, skall jag, herr talman, be att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Häruti instämde herr Bosson.

Vidare yttrade.

Herr Andersson i Knäppinge: Herr talman! Jag skall icke

uppträda här för att säga, att denna lag är onödig. Dock är jag,
ehuru icke endast såsom representant för Öland, av den övertygelsen,
att denna lag nu är mindre behövlig, än den varit för en tid tillbaka.
Men å andra sidan är det klart, att skall man befordra och
vidare utveckla hästaveln här i landet, så är det ju fullt riktigt,
såsom herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet sagt,
att på lagstiftningens väg göra något till förebyggande av att avelsarbete
urartar och ger anledning till missbruk.

Men när man stiftar lagar om dessa förhållanden, måste man iakttaga
den försiktighet, som är nödvändig till förekommande av alltför
djupa ingrepp på den enskildes handlingsfrihet inom ett område,
där han med rätta bör få använda denna sin frihet. Därför vill jag
först och främst ansluta mig till herr Lundells yrkande, nämligen att
två eller flera personer icke skola förmenas att använda en av dem

Lördagen den 3 maj.

31 Nr 40.

inköpt hingst. Detta kan ju tänkas inträffa, trots den av Kung!.
Maj:t försiktigt nog föreslagna bestämmelsen, att både hushållningssällskap
och landsting skola vara eniga om att sådant hingstbesiktningstvång
skall ifrågakomma. För att denna lag skall kunna efterlevas,
anser jag, att detta tillägg i § 2 bör borttagas, ty det innebär,
som sagt, ett alltför djupt ingrepp i den enskildes handlingsfrihet.
Om ett byalag skaffar sig en sådan hingst, att de kunna få
använda den själva, så bör detta kunna gå för sig, även om de icke
skulle ha iakttagit allt vad som här är ifråga.

Hästbesiktningstvånget är dock icke så nödvändigt på Öland numera,
ty där ha hästuppfödarne kommit därhän, att de äro medvetna
om nödvändigheten av att verka för att det bästa avelsmaterialet
kommer till användning. Denna uppfattning har trängt in
överallt. — Däremot är det ett annat område, där sådana bestämmelser
kunde vara av vikt, och det är på nötboskapsavelns område.
Bestämmelser härom borde ha varit inrymda i detta lagförslag.

Då det här gäller att befrämja utvecklingen på jordbrukets område,
skall jag instämma i den motivering, som lämnats av herr statsrådet,
men för att man skall ha nytta av denna lag, och för att ingen
skall känna sig förnärmad av dess bestämmelser, ber jag få yrka,
att den del av § 2, där det står: »— — och ej heller, därest hingsten
äges av två eller flera personer samfällt, till betäckning av sto,
som tillhör någon av dem enskilt» bör uteslutas.

Varför jag härmed, herr talman, ber att få instämma uti det av
herr Lundell här förut gjorda yttrandet.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, framställde herr
talmannen propositioner på Do) bifall till utskottets hemställan,
2:o) bifall till det av herr Lundell under överläggningen gjorda yrkandet
samt 3:o) avslag å utskottets hemställan; och förklarade herr
talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den
förstnämnda propositionen. Votering begärdes emellertid av herr
Nilsson i Tånga, till följd varav herr talmannen för bestämmande av
kontrapropositionen ånyo upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka den under 3:o) omförmälda nu förklarades hava flertalets
mening för sig. Som votering äskades av herr Lundell i fråga om
kontrapropositionen, blev nu uppsatt, justerad och anslagen en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen angående jordbruksutskottets
utlåtande 108 antager yrkandet om avslag å utskottets
hemställan, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Ang. hingstbesiktningstväng.

(Forts.)

Sr 40.

32

Lördagen den 3 maj.

Ang. hingsthesiktningsMng.

(Forts.)

Ang. kronans
ätervinningsprocesser.

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda votering
antagit det av herr Lundell under överläggningen framställda
yrkandet.

Den votering, som anställdes enligt denna omröstningsproposition,
utföll med 116 ja mot 60 nej, vadan den av kammaren nu godkända
propositionen för huvudvoteringen erhöll denna lydelse:

Den, som vill, att kammaren bifaller jordbruksutskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande nr 108, röstar

J a ;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit utskottets berörda hemställan.

Huvudvoteringen utvisade 80 ja, men 82 nej; och hade kammaren
alltså avslagit utskottets hemställan.

§ 11-

Härefter förekom till behandling jordbruksutskottets utlåtande nr
109, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående
beredande av tillfälle i vissa fall för Riksdagen att besluta,
innan från kronans sida anställes talan om återvinning av fastighet.

I en inom Andra kammaren väckt, till jordbruksutskottets förberedande
behandling hänvisad motion, nr 96, hade herr Lindman
m. fl. hemställt, att Riksdagen ville besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att om återvinningstalan till fastighet, som förmenades
vara kronan olagligen frånhänd, funnes böra anställas, men sådana
förhållanden förelåge, att ett eftergivande av kronans eventuella rätt
syntes vara av billighet påkallad, Kungl. Maj:t måtte, så tidigt som
möjligt, sätta Riksdagen i tillfälle att därom besluta.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.

Reservationer hade emellertid avgivits av herrar A. T. Odelberg,
P. Paulson, FaJilén, E. A. Lindblad, Aaby A. W. Ericsson, Lundell
och Nilsson i Linnås, vilka jämväl, ehuru på delvis andra
grunder än utskottet, hemställt att motionen icke måtte föranleda
till någon Riksdagens åtgärd.

Lördagen den 3 maj.

33

Nr 40.

Sedan utskottets hemställan upplästs, yttrade: Ang. kronans

ätervinnings Herr

Nilsson i Linnås: Herr talman! Då jag är en av dem, ^ports*)

som undertecknat ifrågavarande motion, och även biträtt vid frågans
behandling i utskottet, så kan jag icke underlåta att yttra några ord.

Anledningen till ifrågavarande motion var ju den mängd av processer,
som dels redan väckts och dels i en tid framåt komma att
väckas rörande kronans förmenta rätt till en del jordbruksfastigheter,
som det här skulle beröra. Motionen avsåg ju att kunna få till
stånd ett riksdagsuttalande rörande denna fråga, hur långt man egentligen
ville driva de här ifrågavarande processerna. Nu har Kungl.

Maj:t, sedan motionen avlämnades, genom nådigt beslut den 25 sistlidne
februari gått i författning om att vidtaga de åtgärder, som i
motionen avses, och det gäller då endast frågan, huru långt man
tänker gå i dessa saker. I den instruktion, som innehålles i förut
nämnda beslut, framhålles, att man bör taga hänsyn till den vinst,
som med processen förenade kostnader kunna tillföra staten, och dels
till de billighetsskäl, som kunna föreligga gentemot jordägarna.

Emellertid är det en annan synpunkt, som också borde framhållas
i denna fråga.

Det är ju så, som även framgår av de fyra exempel, som äro
intagna i motionen, att det är en del fastigheter, som äro sålda till
innehavare kanske hundra år tillbaka. Fastigheterna ha lagfarits och
intecknats, ärvts och lagfarits led efter led hela tiden på samma sätt
som annan skattejord. Det har då på grund av dessa förhållanden
kommit in i ägarnas medvetande, att de lika väl äga dessa fastigheter,
som andra jordägare äga sina skattelösta hemman. Nu vet jag
ju, att då det gäller hävd, så ha häradsrätternas lagfartshandlingar
icke rättslig betydelse, men man får icke förbise i alla fall, när det
gäller att återvinna egendomar, som ha lagfarits så lång tid tillbaka,
att dessa köp och arv ha sanktionerats av en statens myndighet,
som häradsrätten är. Man får icke förbise, att det väcker misstro
inom stora kretsar av vårt folk mot rättssäkerheten i landet.

Detta är också framhållet av motionärerna i första delen av motionen,
men dessa saker ha icke på minsta sätt vidrörts vare sig i
utskottets utlåtande eller i Kungl. Maj:ts skrivelse rörande denna
sak, och det är i anledning därav, som vi yrka den ändring i första
delen av utskottets motivering, som innefattas i första delen av vår
reservation.

Vad den andra delen av vårt yrkande beträffar, så gäller det endast,
att Riksdagen skulle uttala, att Kungl. Maj:t numera har vidtagit
de åtgärder, som i motionen avses. Jag medgiver, att det
kanske icke har så stor betydelse, om det står »numera» eller »redan»

,i detta fall, men faktum är ändock, att motionen avlämnades den
24 januari, och Kungl. Maj:ts beslut fattades den 25 februari. Således
är det »numera», som Kungl. Maj:t vidtagit dessa åtgärder. Det

Andra kammarens protokoll 1913. Nr 40. 3

Kr 40. 34

Lördagen den 3 mai.

Ang. kronans är en historisk sanning, och därför tycker jag, att det icke gärna
återvinnings- kan bestridas, att det också bör inflyta i utskottets motivering.
^(Forts)'' Jag ^er’ kerr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Kronlund: Herr talman, mina herrar! Denna fråga har

ju blivit så mycket debatterad vid remissen av den avgivna motionen,
och jag skall därför icke inlåta mig på den vidare, om det icke
gives någon annan anledning än den föregående talarens yttrande.
Jag skall bara be att få påpeka, att utskottet visst icke ställt sig
främmande för just de tankar, som den ärade talaren vill uttrycka
här i sin reservation, utan utskottet har fullt behjärtat, att här finnas
många fall, då ett formalistiskt genomförande av statens rättsanspråk
på vissa egendomar skulle vara en hårdhet och obillighet
mot den enskilde, och att man har all anledning att taga hänsyn
till detta. Men det har Kungl. Maj:t visat såväl med sin förra året
avgivna proposition om suspension av hävdelagen som även med de
åtgärder, som redan innan motionen avlämnades i kammaren, hade
vidtagits av finansministern och sedermera fullföljts. Därför har
utskottet ingalunda ansett det behövligt eller nödvändigt utan rent
av ägnat att förvränga fakta att införa det ord, som nu den föregående
talaren vill införa, nämligen ordet »numera».

Därför ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Petersson i Lidingö villastad: Herr talman! Efter de upplysningar,
som i utskottets motivering lämnats angående åtgärder,
som Kungl. Maj:t vidtagit, sedan den här motionen avlämnades, så
är det ju klart, att man icke kan komma till något annat slut än
det, som utskottet föreslagit. Men därför ligger också vikten på den
motivering, av vilken detta slut stödjes. Det gäller här, mina herrar,
att angiva de synpunkter, vilka man önskar, att Kungl. Maj:t skall
taga i betraktande, då han går att avgöra, huruvida i ett speciellt
fall en sådan här fråga skall föreläggas Riksdagen eller icke.

Det är egentligen tre synpunkter, som synas mig vara av väsentlig
vikt. Av dessa ha två kommit till uttryck i utskottets betänkande.
Men den tredje finnes där icke, åtminstone icke på något
sätt så, att den framträder såsom jämnställd med de båda andra.
Den första av dessa synpunkter är den rena barmhärtighetssynpunkten,
som utskottet uttalar, då det säger, att eftergift bör ifrågakomma:
»då på grund av svarandenas ekonomiska ställning eller
andra förhållanden omständigheterna måste anses särskilt ömmande».
Det är ju gott och väl; den synpunkten bör ock beaktas. Den andra
synpunkten är statsnyttans synpunkt. Den har också utskottet beaktat,
då det talar om, att det bör ses till, huruvida omkostnaderna
för en process och vad därmed äger sammanhang stå i rimligt förhållande
till den eventuellt återvunna egendomens värde. Även detta
är naturligtvis ett moment, som är av stor vikt. Men så kommer
den tredje synpunkten, som jag i likhet med vad den ärade reser -

Lördagen den 3 maj.

35 Nr 40.

vanten uttalat, icke kan finna angiven vare sig i utskottets yttrande Ang: kronans
eller i det Kungl. Maj:ts uttalande, som åberopas i motiveringen, och ätervinningsden
synpunkten skulle jag vilja kalla rättfärdighetssynpunJcten. Det ^ports)''
är en synpunkt, som i dessa ting icke får lämnas åsido. Med den
menar jag då, att det är staten, som bör taga konsekvenserna av
sina ämbetsmäns åtgärder, som ägt rum för så lång tid tillbaka, att
det sedan dess har hunnit spinna sig ett helt nytt nät av rättsförhållanden
över den jord, som det gäller; där statens ämbetsmän genom
sina åtgärder ha så att säga gjort sig meddelaktiga i den handling,
varigenom jorden frångått kronan. Jag kan ännu klarare ådagalägga
för herrarne, vad jag åsyftar, om det tillätes mig att taga ett litet
exempel, som har den egenskapen, att det är alldeles färskt. Det
har förut icke varit omtalat och är mycket belysande.

Just den dag i dag är skulle den tjuguåriga hävdetiden utgått för
en hemmansdel — den heter Hejsta — för såvitt icke kammarkollegiets
advokatfiskal hade för en eller annan vecka sedan delgivit
ägaren en stämning om hemmansdelens återgång till kronan. Hemmanet
Hejsta skattesåldes 1753 den 5 december under Ärendals
bruk. Sedan blev på 1700-talet hemmanet jämte andra bruksfastigheter
intecknat för en bruksägares skuld. Så blev det tvist om
denna inteckning. Tvisten fullföljdes och avgjordes av högsta domstolen
genom dom den 18 maj 1803, som fastställde det intecknade beloppet
att utgå ur de intecknade fastigheterna och i första hand ur den
egendomskomplex, Hejstahemmanen, av vilken den nu ifrågavarande
fastigheten utgör en del. Sedan blev genom Konungens befallningshavande
i Nyköpings län 1804 detta hemman sålt exekutivt, och inropades
i olika delar av olika bönder och brukare, som sutta på
hemmanet. Sedan den tiden har hemmanet i vanlig ordning gått i
köp och arv som annan fastighet. En av dessa hemmansägare har
nu instämts med yrkande, att han skall avstå sin jord till kronan.

I fråga om andra delar av samma hemman har hävd redan inträtt,
och å dessa sitta alltså innehavarne trygga.

Nu vill jag säga, att den rättfärdighetskänsla, av vilkens statens
handlande måste utmärkas, och angelägenheten av att förtroendet till
rättssäkerheten i landet ej rubbas kräva, att i ett sådant fall som
detta kronan icke skall processa. Hemmanet har sålts på grund av
högsta domstolens beslut; därpå har sedan följt verkställighet. Kronan
får icke riva upp ett sådant rättsförhållande. Oavsett värdet
av hemmanet, och oavsett om här föreligga ömmande omständigheter
eller icke, så bör i ett fall som detta kronan ur ren rättfärdighetssynpunkt
icke fullfölja rättegång.

Jag skall taga ett annat exempel — på så sätt belysas ju sådana
här förhållanden bäst. Det är så, att under bruk skatteköpta hemman,
som vi nu tala om, skola återvinnas, såsom herrarne veta, på
grund av en gammal förordning från 1760-talet, som säger, att om
bruket lägges ned, skall kronan få igen hemmanet. Nu ha dessa
bruk lagts ned, vanligen i slutet av 1700-talet och början på 1800-

Nr 40. 36

Lördagen den 3 maj.

Ang. kronans takt och sedan ha brukens ägare sålt hemmanen, i regel till åbor,
återvmmngs- som suttit på dem, eller till andra bönder. När bruken lades ned —
(Forts.)'' således, som jag sade, i slutet av 1700-talet och i början av 1800-talet — och därmed den tidpunkt inträdde, då enligt 1760 års förordning
hemmanen skolat gå tillbaka till kronan, då vidtog kronan
icke några åtgärder för att taga ut sin rätt. När sedermera bruksägare
sålde hemmanen till enskilda bönder och dessa senare skulle
haft sin goda regressrätt mot de säljande bruksägarne, i händelse
kronan tagit jorden ifrån dem, då teg kronan fortfarande och gjorde
ingenting. Men nu hundra år senare, när det är omöjligt att träffa
den rätte, som till äventyrs tagit obehörig vinst från kronan, då skall
staten komma med sin återvinningstalan. Då vill jag säga —■ och
det var dit jag ville komma — att nu har det inträffat, att ett sådant
här bruk lades ned på 1810-talet, och därefter företog sig bruksägaren
att sälja därunder lydande hemman. I anledning härav gick
Konungens befallningshavande i Nyköpings län in med en officiell
anmälan till kammar- och bergskollegierna, vilkas skyldighet det var
att bevaka kronans rätt i detta fall, att från bruket bortsålts hemman
till enskilda personer. Detta anmäldes till den åtgärd, kollegierna
kunde finna lämplig, för den händelse »Kungl. Maj:ts och Kronans
höga rätt genom slikt förfarande är vorden förnärmad», som det
hette. Nå, över denna anmälan hördes kammarkollegii advokatfiskal,
och 1822 förklarade sig detta ämbete icke finna skäl att mot bruksägarne
framställa ansvarspåstående i detta mål. Härpå resolverade kammar-
och bergskollegierna i skrivelse till länsstyrelsen i Nyköpings län,
att intet skulle åtgöras i saken. Men nu är innehavaren av ett av
dessa hemman stämd av kronan att lämna tillbaka sitt hemman.

Även ett sådant fall, vill jag säga, är av den beskaffenheten, att
den rena rättfärdighetssynpunkten kräver, att kronan, utan avseende
å om värdet är större eller mindre, och utan avseende å förekomsten
av barmhärtighetsskäl eller icke, ej skall fullfölja en sådan process.
Och det är den saken, som jag tycker bort ha kommit till uttryck
i utskottets motivering på ett annat och kraftigare sätt, än därigenom,
att utskottet möjligen ansett sig kunna under någon av de allmänna
uttalandena inrymma denna synpunkt. Den är fullt likvärdig med
de två andra, som utskottet uttryckligen anfört. Den har ock utav
reservanterna i deras reservation upptagits, och jag kan icke se annat,
än att Riksdagen borde biträda även den.

Av denna anledning skall jag, herr talman, be att få yrka bifall
till utskottets hemställan med den av reservanterna föreslagna motiveringen.

Herr Lindhagen: Ja, de sista erinringarna föranleda mig något
komplettera dem i samma riktning, som den siste talaren yttrat sig.
Det är nog riktigt, som han säger, att barmhärtighets- och rättfärdighetssynpunkterna
här böra göra sig gällande. Det är nog en ganska
liten skillnad mellan dessa två saker, men jag tror dock, att jag i

Lördagen den 3 maj.

37 Hr 40.

alla fall förstår, vad talaren menade, då han gjorde denna skillnad. Ang. kronans
Han framhåller, att kronan, den stora jordägaren, då den utövar dtermnmngssina
formella juridiska rättigheter, har att taga hänsyn till barmhärtighets-
och rättfärdighetssynpunkterna. Däri har han ofantligt
rätt.

Men jag tycker, att det är något ensidigt att framhålla, att det
endast är kronan i egenskap av jordägare, som skall göra detta. Jag
får uppmana den siste talaren att svara på den frågan, huruvida
det icke också är riktigt att anlägga rättfärdighets- och barmhärtighetssynpunkterna,
även då det gäller de enskilda stora jordägarne,
som ha att förfoga över andras gods, liv och fördelar i alla avseenden.
Den siste talaren brukar icke vid andra tillfällen betona lika
starkt den saken. Men det är principiellt lika viktigt, vare sig jordägaren
är kronan eller en enskild, att man lägger till grund för de
åtgöranden, som vidtagas, just dessa synpunkter, som den siste talaren
framhöll.

Jag vill nu begagna tillfället att säga, att dessa rättfärdighetssynpunkter
skulle kronan vara lättare i stånd att tillgodose, ifall den siste
talaren och andra med honom varit med om, att det för detta ändamål
framlagda förslaget om suspension av lagen om 20-årig hävd
gått igenom. Då hade man icke på detta sätt behövt oroa en del
personer och även vålla dem omkostnader och kanske även ekonomiska
förluster, utan man hade i lugn och ro kunnat tillämpa denna
rättfärdighetssynpunkt, som den siste talaren ordade om, men som
han satte sig emot att den gången tillfredsställa.

Till slut bör det på det kraftigaste understrykas, vad som står i
motionen och som också utskottet och reservanterna förenat sig om,
och det är följande ord: »Att man härvidlag icke kan räkna med
•något kammarkollegii bestämmande torde utan vidare vara klart.

Kollegii advokatfiskal har att utan alla hänsyn göra gällande kronans
rätt, om den är på laga skäl grundad, och den diskretionära prövning,
som skulle kunna föranleda ett eventuellt frånträdande av ett
föreliggande återvinningsanspråk, bör uppenbarligen förläggas till annat
forum; och detta forum förlägga både motionärerna och utskottet
till Riksdagen.

Således se vi, att ehuru det riktats ett ofantligt klander mot ämbetsmännen
och särskilt mot kammarkollegii advokatfiskal för att
dessa icke redan utövat en diskretionär makt, så har man i alla fall
vid närmare och lugnare övervägande kommit därhän, att man funnit
att de icke ha annat att göra än att utan hänsyn göra gällande
kronans rätt. Det är en ganska tung plikt att behöva göra detta
med en sådan lag som den om den 20-åriga hävden. Hänsynen till
barmhärighets- och rättfärdighetskraven hade kunnat mycket lättare
tillgodoses, om det förunnats kronans tjänstemän att i det avseendet
få tid och utrymme för omtanke.

Efter härmed slutad överläggning gav herr talmannen propositioner

Nr 40. 38

Lördagen den 3 maj.

på bifall dels till utskottets hemställan dels ock till den vid utlåtandet
fogade reservationen; och blev utskottets hemställan av kammaren
bifallen.

§ 12.

Vidare föredrogos var för sig statsutskottets utlåtanden:

nr 82, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående skjutbana
för Skaraborgs regemente;

nr 83, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvärvande
åt kronan av vissa jordområden för anläggande av en skjutbana
för Älvsborgs regemente m. m.;

nr 84, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ökat
förrådsutrymme vid Karlskrona och Vaxholms grenadjärregementen;

nr 85, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättande
av kostnader för undersökning av tilltänkta förläggningsorter
för vissa truppförband;

nr 86, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande
av särskilt rekryteringsbidrag för fyllande av 1914 års stater;

nr 87, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående uppförande
i Boden av ett exercishus för artilleripjäser;

nr 88, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anställande
av en mariningenjörsstipendiat över stat;

nr 89, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lotsoch
fyrinrättningen med livräddningsanstalterna;

nr 90, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anordnande
av korvtillverkning vid flottans kokinrättning i Karlskrona;

nr 91, i anledning av Kungl. Majrts proposition. angående användande
av allmänna besparingar å riksstatens femte huvudtitel till
inköp av en del tomter i Karlskrona för beredande av möjlighet att
framdeles utvidga flottans varvs område därstädes m. m.;

92, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående konservering
av Trönö ödekyrka;

nr 93, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upphörande
av Västra Skrevlinge församlings prebendeegenskap m. m.; och

nr 94, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till vissa reparationsarbeten in. m. i högre lärarinneseminariets byggnad.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

Lördagen den 3 maj.

§ 13.

39 Nr 40.

Efter härpå skedd föredragning av statsutskottets utlåtande, nr 95, Än3- »vlägsi
anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avlägsnande av^“n*
arsenikhaltig oljefärg ur lokaler i det gamla riksdagshuset å Riddar- järg i gamia

holmen m. m. yttrade: riksdagshuset

å Eiddarhol,
, • ... men m. »n.

Herr Branting: Vi hade för nagra dagar sedan tillfälle att i större
allmänhet behandla samma fråga, som vi här ha ett litet prov på,
så att man kan se, varthän dess hittillsvarande behandling har lett.

Jag kan för min del icke neka till, att jag verkligen hade väntat,
att man efter den opinionsyttring, som Andra kammaren med sådan
styrka gav härom kvällen, skulle inom regeringen ha låtit sig vara
angeläget att vidtaga skyndsamma åtgärder, så att, när vi kommit
till denna punkts behandling, man icke fortfarande skulle ha stått
inför samma fullständiga apati från de myndigheters sida, som ha
med saken närmast att skaffa. Så mycket mer beklagligt är ju
detta, som det ju under debatten gång på gång påvisades flera olika
var för sig effektiva vägar, vilka genast och utan någon tidsutdräkt
kunnat tillgripas för att göra slut på den arseniktrafik, som fortfarande
bedrives i vårt land. Det finnes ju exempelvis den vägen,
att stadga ett importförbud. Det finnes också den vägen att i giftstadgan
göra en enkel ändring. Från den bestämmelse, som nu står
där: »Uti boningsrum, samlings- eller arbetslokaler må ej å vägg,

tak, golv eller inredning finnas tapet eller med vattenfärg gjord
färg-anstrykning, som vid undersökning etc.», behöver man endast
taga bort några ord, nämligen orden: »eller med vattenfärg gjord».

Ändamålet skulle vara vunnet, och det hade i så fall visats god
vilja från vederbörande att göra något åt saken.

Nu ser jag, att civilministern kommer in, och jag kan icke underlåta
att uttala den förhoppningen, att vi nu här i kammaren
måtte få en bestämd förklaring, att det icke är meningen att längre
dröja med de åtgärder, som krävas av en enig opinion, utan att man
måtte vidtaga dem så skyndsamt, så att det verkligen blir något effektivt
resultat, och att man icke fortsätter med det system, som hittills
har följts.

Jag har endast velat uttala detta och avvaktar nu närmast den
förklaring, som jag hör skola komma från statsrådsbänken.

Chefen för civildepartementet, herr statsrådet Schotte: Herr talman,
mina herrar! Jag har visserligen icke åhört hela den föregående
ärade talarens yttrande, men jag förstår av hans sista ord
mycket väl, vad han i detta syfte har anfört.

Jag vill då erinra om, att den nya arsenikkommittén utsågs i
mitten av april månad, och att den därvidlag erhöll uppdrag att så
skyndsamt som möjligt taga i övervägande de provisoriska åtgärder,
som kunde påkallas, speciellt åtgärder riktade på bestämmelser om

Kr 40. 40

Lördagen den 3 maj.

Ang. avlägs- användande av oljefärg. Jag vill också nu meddela, att sedan komnikhaltT
Zve-missionen tagit del av den mycket vidlyftiga skriftväxling, som ägt
färg i gamla rum i ämnet, och av de utredningar, som funnos från den förra
riksdagshuset kommitténs arheten, så sammanträdde kommissionen här i Stockholm
å Riddarhol- den 1 maj. Den hade då två dagar sammanträden, och jag hade
“T därvid tillfälle att framhålla angelägenheten av, att så snart som
möjligt provisoriska bestämmelser bleve träffade, särskilt med avseende
på oljefärgen. Enligt vad som meddelats mig lär kommissionen
anse provisoriska åtgärder i sådant avseende önskvärda, men
tillika funnit, att sådana icke gå så alldeles lätt att vinna, som den
föregående talaren hade tänkt sig. Att låta bestämmelserna om
vattenfärg omfatta även oljefärg, må vara en möjlig utväg, men det
anses böra i detta sammanhang övervägas, om icke också några bestämmelser
om själva den torra färgens arsenikhalt erfordras, varjämte
det skall hava väckt kommissionens uppmärksamhet, att en del
andra bestämmelser i giftstadgan, genom den ändring, som Kung!.
Maj:t vidtog år 1906, från det ursprungliga förslaget undergått sådana
förändringar, att dess effektivitet i hög grad hade minskats,
vilket jämväl nu måste föranleda ändringar. Emellertid har kommissionen
funnit, att så synnerligen vidlyftiga utredningar icke för
nämnda ändamål behövas. Kommissionens sammanträden fortsätta
från och med nästa vecka i Lund, och kommissionen kommer den
19 maj att sammanträda här i Stockholm för att avgiva slutligt förslag
i ämnet, efter det den blivit satt i tillfälle att konferera med
medicinalstyrelsen. Jag tror således, att om något över 14 dagar ett
förslag till provisoriska åtgärder, särskilt mot arsenik i oljefärg, men
eventuellt även i en del andra artiklar, kommer att föreligga från
kommissionen. Och det är klart, att Kungl. Maj:t då oförtövat kommer
att fatta beslut i ämnet, vadan det icke borde dröja mer än
ungefär tre veckor innan slutligt beslut meddelats. Slutligen må jag
uppmärksamma, att det även är eu och annan oljefärg utöver den
beryktade holländska zinkvitten, som behöver uppmärksammas.

Jag torde således kunna försäkra kammaren, att arbetet om pro''
visoriska bestämmelser närmast mot arsenikhaltig oljefärg nu pågår
i det snabbaste tempo, som över huvud taget är möjligt, och att vi
inom tre veckor skola ha att förvänta ett definitivt förslag, vilket
Kungl. Maj:t naturligtvis icke skall underlåta att omedelbart företaga
till behandling.

Herr Lindman: Herr talman, mina herrar! Det är nu tredje
gången, som det här talas om den arsenikhaltiga zinkvitten, och efter
de uttalanden, som äro gjorda, skulle jag kanske kunnat underlåta att
begära ordet. Då jag ändock gör det, gör jag det på grund av de
uttalanden, som äro gjorda av herr civilministern. Det är med glädje
jag konstaterar, att under det att vid den interpellationsdebatt, som
för en tid sedan förekom, civilministern ansåg, att det skulle dröja
några månader, innan denna åtgärd kunde vidtagas, man nu -— som

Lördagen den 3 maj.

41 Nr 40.

jag möjligen kan tänka mig genom det kraftiga uttalande, som Andra
kammaren gjort för några dagar sedan •— kommit därhän, att man
har förhoppning, att inom tre veckor se någon provisorisk åtgärd vidtagen.
Det är alltid något vunnet därmed. Att åtgärden då kommer
i samband med andra inskränkande bestämmelser må vara så mycket
bättre. Vad som emellertid väckte min förvåning var det, varför
man icke kan vidtaga denna åtgärd, utan att vänta på de andra.
Det är bättre, då det här endast gäller vidtagande av en provisorisk
åtgärd för ett särskilt fall, att låta denna åtgärd vidtagas oberoende
av de andra, så kunna de andra, som också kunna vara önskvärda
och behövliga, komma efteråt.

Jag skall icke uppriva någon debatt om detta. Men jag tror, att
de skäl, man har mot detta, icke äro hållbara. Det är påtagligt, att
det beslut, som fattades i Första och Andra kamrarna, bör kunna
genomföras oberoende av andra möjligen behövliga åtgärder. Och
gentemot vad civilministern uttalade i interpellationsdebatten, att
här även måste tagas hänsyn till industriens intresse, upprepar jag,
att här icke är ett svenskt industriintresse, som står på spel. Civilministern
sade under interpellationsdebatten, att — som jag tror, att
han uttryckte sig — det icke vore överensstämmande med klok besinning
att vidtaga sådana åtgärder utan att låta de nya sakkunniga
yttra sig om vad de förra sakkunniga sagt. Men jag tillåter mig
fråga, om det verkligen kan vara överensstämmande med klok besinning
att låta denna sak fortgå ens någon dag längre, än vad som
är absolut nödvändigt, innan man vidtager några åtgärder. Herr
civilministern var icke närvarande i Andra kammaren, då denna fråga
sist behandlades, och det är beklagligt, ty sällan skulle herr civilministern
kunna få höra ett så fullkomligt yttrande för en bestämd
mening i den kammare, som han anser för det förnämsta uttrycket för
folkviljan. Det är sällan, som ja-ropen varit så enstämmiga från alla
håll i denna kammare som vid detta tillfälle. Dessutom tror jag,
att vi verkligen kommit därhän, att den allmänna meningen bestämt
fordrar, att åtgärder mycket snart vidtagas i denna riktning.

Chefen för civildepartementet, herr statsrådet Schotte: Herr talman!
Att jag i det svar jag lämnade på herr Zetterstrands interpellation
för ett par veckor sedan var något reserverad med avseende
på den tid, inom vilken förslag till provisoriska åtgärder mot arsenikhaltig
oljefärg skulle kunna framläggas, borde vara förklarligt, då jag
därförut icke hade haft tillfälle att samråda med den nytillsatta kommittén,
och då jag naturligtvis icke ville lova mer, än jag trodde mig
kunna hålla. Det bör således icke väcka någon förvåning, att jag
då uttryckte mig försiktigt. Nu kan jag emellertig uttrycka mig
mera bestämt, sedan jag varit i tillfälle att samråda med kommissionen.
Jag har nyss meddelat, att det är deras bestämda mening, att
det icke utan vidare går an att göra den enkla förändring, som herr
Lindman rekommenderade, utan att det även fordras andra över -

Ang. avlägsnande
av arsenikhaltig
oljefärg
i gamla
riksdagshuset
å Riddarholmen
m. in.

(Forts.)

Nr 40. 42

Lördagen den 3 maj.

Ang- avlägsnande
av arsenikhaltig
oljefärg
i gamla
riksdagshuset
d Mddarholmen
m. m.
(Forts.)

väganden i sammanhang härmed. Jag vill dock framhålla, att man
icke bör förstå saken så, att frågan om förbud för användande av
viss arsenikhaltig oljefärg uppehälles, för att man skall kunna göra
ändringar jämväl med avseende i andra varors arsenikhalt, utan att
det alltjämt närmast är fråga om oljefärg, ehuru det kan vara möjligt,
att man, för att få nödig kontroll och effektivitet, kommer att
gå in på någon annan paragraf, än allenast 28 § i giftstadgan.

När jag i den förra interpellationsdebatten talade om industriens
intresse, som herr Lindman här drog upp igen, hänförde jag icke
detta till den holländska zinkvitt, som spelat så stor roll här, utan
jag talade i allmänhet om den slutliga revisionen av giftstadgan, som
skulle förebygga arsenikfara. I detta speciella fall har absolut ingen
hänsyn till något dylikt industriintresse förekommit utan det är uteslutande
för att få en bestämmelse, som verkligen kan bli effektiv,
verkligen kan råda bot på det onda och som verkligen är vetenskapligt
försvarbar, som man ansett sig böra taga någon kortare betänketid.
Då så är, då den nya arsenikkommittén är i fullt arbete
och inom mycket kort tid, högst tre veckor, kommer att slutföra sitt
arbete, tror jag verkligen, att alla rimliga anspråk i detta fall på en
snabb behandling äro uppfyllda, en behandling, som jag hoppas verkligen
skall visa sig praktisk och vetenskapligt riktig, hållbar och
effektiv.

Herr Branting: Jag kan icke säga, att uet svar, som kom från
statsrådsbänken, var fullt tillfredsställande; men naturligtvis var det
bättre än det svar, som gavs under interpellationsdebatten. Det synes
mig, att tre veckors tid fortfarande utan att någonting åtgöres och
zinkvittsimporten får fortgå, är rätt mycket, när enstämmigheten är
så pass stor om vådorna därav, och när i alla fall, trots vad herr
statsrådet anfört från de sakkunnigas överläggningar, det val knappast
synes vara något hinder för att även förut vidtaga helt provisoriska
åtgärder, som skulle kunna kompletteras med andra åtgärder om ett
par veckor.

Det är emellertid klart, att man för ögonblicket icke kommer längre
genom att pressa på den här saken, utan man får finna sig i att
man kommit så pass långt, att den tid, inom vilken åtgärder bliva
vidtagna, har blivit så väsentligt reducerad emot vad som först ställdes
i utsikt. Men jag vill fortfarande konstatera, att det hade varit
helt säkert ägnat att vinna åt herr civilministerns åtgöranden i denna
sak en vida starkare resonnans både i kammaren och i landet, om
han kunnat här i dag ha stigit upp och sagt: inom några få dagar
äro de första provisoriska åtgärderna vidtagna, och inom några veckor
följa andra, och sedan skola vi ytterligare se till vad som kan göras.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

Lördagen den 3 maj.

§ 14.

43 Nr 40.

Statsutskottets härefter föredragna utlåtande nr 96, i anledning av
Kungl. Maj:ts i punkterna 4, 5, 15—22 och 27 under andra huvudtiteln
av statsverkspropositionen gjorda framställningar, blev av kammaren
godkänt.

§ 15.

Därnäst i ordningen var å föredragningslistan uppfört statsutskottets
utlåtande nr 97, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
beviljande av låneunderstöd åt Ostkustbanans aktiebolag.

I överensstämmelse med vad Kungl. Maj:t föreslagit i en den 7
mars 1913 avlåten, till statsutskottets förberedande behandling överlämnad
proposition, nr 114, hemställde utskottet, att Riksdagen måtte
besluta, att, under villkor i huvudsaklig överensstämmelse med vad
i statsrådsprotokollet över civilärenden för den 7 mars 1913 angivits,
bevilja Ostkustbanans aktiebolag ett låneunderstöd av 3,000,000
kronor.

Uti avgiven reservation hade herr A. C. Lindblad yrkat, att propositionen
måtte av utskottet avstyrkas.

Utskottets hemställan föredrogs, varefter

Herr Rydén yttrade: Herr talman, mina herrar! Jag vill tillkännagiva,
att jag av en tillfällighet icke kommit att vara närvarande vid
fattandet av beslut i denna fråga i statsutskottet. Därför står min plats
bland de uppräknade tom. Ifall jag kommit att sitta med i utskottet
vid ärendets slutliga avgörande, så hade jag stått antecknad som reservant
mot det föreliggande förslaget.

Jag hör, att man voterar just nu inne i Första kammaren om
frågan. Jag känner icke utgången där och skall icke riva upp någon
stor debatt i denna fråga. Men min uppfattning om hela förslaget
är den, att det är ett företag, som ur statsekonomisk synpunkt är i
högsta grad betänkligt.

Finnes det anledning därtill, skall jag återkomma till detta. Tills
vidare skall jag icke framställa något yrkande i frågan.

Vidare anförde:

Herr Olofsson i, Digernäs: Herr talman! Då jag haft äran att
vara med om den förberedande behandlingen av denna fråga i statsutskottets
fjärde avdelning, må det tillåtas mig att säga några ord.
Jag vill då säga, att, om jag fått vara med vid den slutliga behandlingen
in pleno, så skulle nog detta betänkande, som vi nu
hålla på att behandla, ha åtföljts av en reservation till.

Ang. låneunderstöd
åt
Ostkustbanans
aktiebolag.

Nr 40. 44

Lördagen den 3 maj.

Ang. Idne- Jag förstår inte, hur man kan gå med på ett sådant förslag som
* detta. Här "

Ustkustbanans

aktiebolag.

(Forts.)

statslån på
dentligt, så

gäller det,
3 millioner.

så oskyldigt som det än låter, ett lån, ett
Men om herrarne sätta sig in i frågan ortror
jag litet var skall finna, att det inte bara gäller 3
millioner, utan att det gäller 3 millioner många gånger om.

Järnvägsstyrelsen, som tillstyrkt bifall till detta lån, säger, att den
inkomstminskning för statsbanorna, som kommer att bli en följd av
Ostkustbanans byggande, beräknas till 825,000 kronor. Järnvägsstyrelsen
säger vidare, att inte lär banan ge någon stor avkastning
i början, utan att det kommer att fortskrida några år, sedan den
byggts, innan den kan ge någon ränta.

Tåg dessa 825,000 kronor och betrakta dem som ränta och räkna
ut, vilket belopp, som uppstår, om denna ränta kapitaliseras. Räkna
vidare med denna förlust 7, 8 å 10 år framåt: Vad kostar då Ostkustbanan? Det

framhålles gång på gång, att man bör försöka spara på lånevägen
så mycket som möjligt. Det är ett grant talesätt. Tv när
det gäller verkliga besparingar, då tyckes man icke hesitera för någonting.

Att här klyva trafiken och leda en del därav från stambanan ned
på Ostkustbanan och en del på inlandsbanan, att således klyva den
på tre linjer, när stambanan förut icke bär sig utan ger dåliga inkomster,
det är att gå för långt. Ingen enskild skulle åtminstone
handla på det sättet.

Nu säges vidare, att Ostkustbanan skulle gå igenom trakter, där
man skulle kunna tillgodogöra sig åtskilligt. Beräkningar ha uppgjorts
av herr D’Ailly, och han säger t. ex., här på ett ställe på
tal om godstrafiken, enligt en tablå, som är uppgjord:

»Av ovanstående tablå framgår, att trävaror och träkol, som ju
också var att vänta, skulle bliva banans förnämsta godsinkomster,
Även malm och ved (inklusive pappersved) samt järn och stål komma
att fraktas i stora kvantiteter, tillförande banan betydliga inkomster.

Vad trävaror beträffar, torde böra nämnas, att desamma utgöras av
försågat virke, vilket från mindre sågverk fraktas till större sådana
för att ytterligare förädlas. Det mesta utgöres av sådant, som sändes
från sågverk utefter norrländska tvärbanan till Sundsvall, och därifrån
pråm- eller flottledes till de stora verken vid kusten.»

Är det nu verkligen så? Nej, det tror jag rakt icke. De mindre
sågverk, som ligga uppe efter tvärbanan, tillhöra dels stora sågverksbolag
och dels enskilda ägare. Dessa sågverk sälja sitt virke till de
större sågverksbolagen nere vid kusten. Och så går virket till Sundsvall
och pråmas sedan ut till de större sågverken, som delvis ligga
ute på själva Alnön. Inte kan man säga, att man då genom Ostkustbanan
kan undvika denna pråmning. Ty det är ganska få sågverk,
som kunna taga emot det sågade virket, så att det skulle kunna
gå på banan direkt till förädlingssågarna. Nej det kommer att pråmas
i alla fall, så den kalkylen är alldeles missvisande.

Lördagen den 3 maj.

45 Nr 40.

För övrigt säger bolaget självt på ett annat ställe, att man måste
taga hänsyn till de stora kvantiteter trämassa, som utskeppas från
de orter, där ostkustbanan skulle gå fram. De tillföra landet mycket
penningar, och här finnas de orter, som så väsentligt hjälpa till att
jämna handelsbalansen. Bolaget tillägger, att visserligen uttages råprodukter,
d. v. s. timmer och trämassa uppe i de övre delarne, men
till mycket avsevärd del komma dessa produkter att befraktas på
denna ostkustbana. Jag tror rakt icke alls på de motiven. Den,
som något känner till kustlandet, där banan enligt förslaget skulle gå
fram, vet, att det är den trakt vid själva kusten, där de s. k. egyptiska
sparrame huggits i årtionden, och där man plockat ut skogen
så, att det icke är stort annat än julgranar kvar. Huru skall järnvägen
då få något att göra med att befrakta dessa produkter? Det
är enligt min mening alldeles orimligt. Det är uppstyltade beräkningar,
som visa annorlunda, än verkligheten kommer att gestalta sig.

Om det vore frågan om endast den lilla sträckan Härnösand—
Sundsvall, som är cirka 6 mil, då skulle jag vara beredd att gå med
på de tre millionerna för att bygga den delen, ty den är av behovet
påkallad. Men den andra delen av Ostkustbanan kommer endast att
draga staten in i ekonomiska svårigheter, och den får övertaga banan
till alls ingen ekonomisk nytta för staten i dess helhet.

Herr ^Vinberg: Ehuru det icke är min tanke att kunna förmå
kammaren till att gå med på ett annat beslut än bifall till utskottets
förslag, så har jag dock icke velat låta denna fråga gå förbi, utan
att åtminstone uttala min uppfattning i densamma. Jag vill då från
början säga, att, om jag har några betänkligheter mot ett bifall till
det föreliggande förslaget, så får det icke tolkas så, som jag alldeles
skulle förbise behovet av, att dessa trakters kommunikationsfråga
löses på ett någorlunda tillfredsställande sätt, åtminstone mera tillfredsställande,
än nu är fallet. Men det är tvivelaktigt, om det nu
föreliggande förslaget är det bästa för lösningen av denna fråga.
Vid framställandet av mina betänkligheter utgår jag huvudsakligen,
om ock icke enbart, från synpunkten av, vilka konsekvenser ett bifall
till utskottets förslag komme att medföra för det övriga statsbanenätets
ekonomiska ställning. Jag ber då få säga, att den omständigheten,
att de norrländska järnvägarna — linjerna norr om
Storvik — om vi undantaga riksgränsbanan, vilka med ett nedlagt
kapital på 144 miljoner kronor för närvarande gå med en förlust
av över 1 miljon kronor om året, må visserligen icke vara tillräckliga
skäl för att man skall motsätta sig varje förslag om nya järnvägar
i Norrland. Men jag frågar då: är det ändå så lyckligt, att
under dessa förhållanden vidtaga alldeles särskilda åtgärder från statens
sida för att lämna lån åt ett järnvägsföretag, som i så eminent
grad, som härvidlag kommer att bli fallet, kommer att konkurrera
med eu del linjer av de norrländska järnvägar, som redan nu lämna
så dåligt ekonomiskt resultat. Järnvägsstyrelsen har, som bekant,

Ang. låneunderstöd
åt
Ostkustbanans
aktiebolag.
(Forts.)

Nr 40. 46

Lördagen den 3 maj.

Ang. låneunderstöd
åt
Ostkustbanans
aktiebolag.
(Forts.)

räknat med, att det skulle uppstå en inkomstminskning av 825,000
kronor per år. Jag godtager denna siffra, då jag naturligtvis icke
är i stånd att närmare undersöka dess riktighet, men jag utgår också
ifrån, att i den mån utvecklingen i Norrland framskrider, så kommer
givetvis också inkomstminskningen att stiga varje år, då den
ifrågasatta järnvägen i huvudsak kommer att till förfång för de övriga
norrländska järnvägarna draga trafiken från Norrland till Sydsverige.
Nu kan man invända, såsom också statsrådet gjort, att den omständigheten
icke får vara avgörande, när det är fråga om att tillgodose
en viss trakts motiverade trafikbehov. Jag medger också, att det
icke får vara avgörande, men frågan är då, om icke dessa orters
trafikbehov kan bli tillgodosett på annat sätt. Den är enligt mitt
förmenande alldeles oriktig den politik, vi kommit in på, beträffande
Norrland, att i nästan varje fall utgå ifrån, att vi skola draga
längdbanor genom Norrland. Det vore riktigare att se till, om man
icke kunde ordna denna trafik med billigare tvärbanor, utan att man
såsom i detta fall måste behöva avleda den huvudsakliga trafiken
från statens banor. Emellertid, även om jag utgår ifrån att dessa
viktiga trafikbehov icke kunna tillgodoses annorlunda än på detta
sätt, måste jag fråga mig: är det en klok politik, att när, som hittills
har skett, staten i huvudsak har måst bygga samtliga norrländska
järnvägar, vilka nästan alla undantagslöst gå med förlust, är det
då klok politik, att, när det är fråga om en linje, som av allt att
döma i framtiden kommer att bära sig, om icke så överväldigande,
så dock kommer att lämna betydande förtjänst i motsats till övriga
förefintliga linjer, att från statens sida vidtaga särskilda åtgärder för
att lämna ett lån till ett enskilt företag, som skall bygga den järnväg,
då denna järnväg säkerligen kommer att taga från statsbanelinjen
den huvudsakligaste delen av dess trafik? Jag måste svara
mig, att sådant icke är klok politik, utan är denna järnväg nödvändig,
och är det omöjligt att på annat sätt tillgodose dessa trakters
trafikbehov, så skall staten bygga denna järnväg, som ju har någon
utsikt att bära sig i framtiden, när staten har fått bygga alla de
andra järnvägarna i Norrland, vilka, som sagt, gå med förlust.

Det vore mycket att tillägga här, men, som frågan för närvarande
ligger, kan jag icke gå med på att yrka bifall till utskottets hemställan.
Jag vill ytterligare betona, att det icke är något underkännande
av, att det kan behöva ordnas bättre i trafikhänseende i de
trakter, det här är fråga om, men det måste tagas i övervägande,
om icke järnvägsfrågan kan lösas på annat sätt än här är föreslaget,
eller om det icke är riktigare att se till, att staten bör bygga denna
järnväg, så att den åtminstone får någon linje i Norrland, som bär
sig, en linje, som kan absorbera hela befraktningen till Sydsverige.
Under sådana förhållanden kan jag icke annat än instämma med
dem, som yrka avslag på föreliggande förslag.

Herr Lindqvist i Stockholm instämde häruti.

Lördagen den 3 maj.

47 Nr 40,

Herr Ekman: Herr talman, mina herrar! Den ärade talaren på
skånebänken, som öppnade denna debatt, uttalade i några få ord,
att han ansåg, att man borde hysa stora betänkligheter mot det föreliggande
förslaget, på samma gång han meddelade, att han icke
kunde biträda detsamma. Dessa betänkligheter ha sedermera från
de två följande talarne ytterligare understrukits, och det kan icke
förvåna mig, att man, när det gäller ett sådant undantag, som här
är ifrågasatt, verkligen hyser betänkligheter. När det gäller ett undantag
synes mig dock, att man bör väga nackdelarna, olägenheterna
av detta undantagsfall emot de fördelar, som kunna erbjudas eller
eller emot det berättigade i de krav, som kunna föreligga. Jag har,
som herrarne finna, när jag biträtt utskottets föreliggande framställning,
vid en sådan prövning kommit till ett motsatt resultat mot
de föregående ärade talarne. Den talare på norrlandsbänken, som
nyss hade ordet, fäste sig särskilt vid den minskning i norra stambanans
inkomster, som är förutsagd skola uppkomma efter tillkomsten
av denna s. k. Ostkustbana. Han undrade, om det kunde vara klokt,
att man på detta sätt klöv trafiken på icke mindre än tre banor,
Ostkustbanan, norra stambanan och den väl en gång blivande Inlandsbanan.
Framför allt hade han starka betänkligheter mot riktigheten
av de beräkningar för den blivande trafiken på denna Ostkustbana,
som här föreligga. Jag kan icke neka till, att det i hög grad förvånade
mig att höra dessa betänkligheter uttalade just ifrån det hållet,
och det var väl nästan som den ärade talaren själv hade haft

en känsla av, att det måste väcka förvåning hos dem, som tidigare

deltagit i järnvägsfrågors behandling i denna kammare. Att betänkligheter
från hans sida kunnat göra sig gällande, om det gällt Inlandsbanan,
hade jag bättre kunnat förstå. Det förefaller mig nästan,
som han drabbats av sådan förskräckelse för det bedrövliga resultat
av vår järnvägsekonomi, som en gång Inlandsbanan kommer att medföra,
att han redan nu skulle tänkas vilja skydda sig genom att här
slå till reträtt. Jag hör icke till dem, som verkat för tillkomsten
av Inlandsbanan, och jag tror, att det var ett olyckligt beslut, som
då fattades. Men sannerligen om vi av det förhållandet få låta påverka
oss att här nu säga nej, om det föreligger ett verkligt behov

av denna linje. Det måste ock sägas den ärade talaren, att beräk ningarna

beträffande vad som kommer att tillföras den nu ifrågavarande
banan av gods, visat sig dock vida mera gynnsamma än
motsvarande beräkningar för Inlandsbanan. Jag måste nämligen
ännu en gång erinra denna kammare om, att den person, som här
främst redogjorde för det förslaget — Inlandsbanan nämligen —
framhöll, att det enda man kunde bygga den banans trafik på för
många år framåt var träkol och tjära. Här finnes dock en hel del
annat gods, och det finnes förutsättning, att de industrier, som beröras
av denna Ostkustbana, genom banans tillkomst ytterligare komma
att vidgas och därigenom banan komma att erhålla fraktkvantiteter
utöver de beräknade. Den ärade talarens betänkligheter, att sågver -

Ang. låneunderstöd
åt
Ostkustbanans
aktiebolag.
(Forts.)

Nr 40. 48

Lördagen den 3 maj.

Ang. låneunderstöd
åt
Ostkustbanans
aktiebolag.
(Forts.)

ken icke skulle kunna få lämpliga förbindelser med Ostkustbanan,
vill jag icke närmare gå in på, ty jag tror, att de praktiska män,
som vilja begagna sig av järnvägen för sina frakter, nog själva skola
kunna lösa den delen av frågan.

Jag återkommer således till de viktiga betänkligheter, som från
det hållet, och som även av den siste ärade talaren i denna debatt
framhållits, nämligen att statsbanan otvivelaktigt kommer att tillskyndas
en förlust genom tillkomsten av denna Ostkustbana. I förbigående
vill jag erinra om, att de nuvarande statsbanorna som slutresultat
även komma att åsamkas förlust genom tillkomsten av Inlandsbanan,
ty en järnväg, som i och för sig går med förlust, måste
draga ned slutresultatet av statsbanornas inkomster. Här har järnvägsstyrelsen
gjort en beräkning, att minskningen i statsbanornas
inkomster på grund av Ostkustbanan skulle komma att uppgå till
cirka 750,000 kronor, men på grund av senare tiders ökade trafik
har man ansett sig böra höja denna beräkning med ytterligare 10 %,
och då kommer man upp till 825,000 kronor.

Jag vill icke säga något om denna siffra, det är möjligt, att den
är riktig, men jag ber att få fästa herrarnes uppmärksamhet på, att
järnvägsstyrelsen har tillfogat några ord. Styrelsen har sagt: »Otvivelaktigt
kommer även denna nya bana att tillföra statsbanorna trafik
och därigenom inkomster, ehuru storleken därav för närvarande
icke låter sig beräknas.» Det synes mig därför, som man i detta
fall räknat med de för Ostkustbanan mest ogynnsamma resultat, då
man har beräknat förlusten, men att man icke alls sökt komma till
något tillnärmelsevis riktigt resultat vid beräknandet av inkomsterna.
Jag skall emellertid trots detta gärna acceptera, att denna ifrågavarande
bana kommer, när den blir färdig, att draga en del trafik
från statsbanorna. Det är otvivelaktigt, att det kommer att ske,
och att det kommer att ske under en följd av år framåt.

Det är då självfallet, att det spörsmålet framställer sig: hur kan
man då tillstyrka detta järnvägsbygge, eller hur kan man vilja understödja
åstadkommandet av denna järnväg? Jo, helt enkelt av det
skälet, att jag har alldeles klart för mig, att en järnväg av denna
stora betydelse, vilken betydelse ju bäst framgår av de utomordentligt
stora offer, som från enskilt håll gjorts för järnvägens
åstadkommande, icke kan få förhindras. Det belopp, som kräves
för hela anläggningen, utgör 26 miljoner kronor. Av dessa 26
miljoner har det genom stora och mångåriga ansträngningar lyckats
dem, som sträfva för åstadkommandet av denna järnvägsanläggning,
att anskaffa de 23 miljonerna, men därutöver har det visat sig fullständigt
omöjligt att på enskild väg kunna skaffa något mera. Det
krav, som här ställes på statsverket, är sålunda, att i form av lån
skaffa dem ytterligare 3 miljoner kronor. Det är visserligen sant, att formen
för detta lån är en annan än i vanliga fall, då lån lämnas till
enskilda järnvägsanläggningar. Således kan för detta lån icke beviljas
första inteckning, och likaledes har bolaget icke sett sig i stånd

Lördagen den 3 maj.

49 Nr 40.

att uppfylla det villkor, som eljest brukar fastställas, nämligen att An0- låneaktier
skola tecknas till halva anläggningskostnaden. Aktieteckningen Q^^g^nans
uppgår nu endast till 10 miljoner kronor, och 13 miljoner anskaffas aktiebolag.
i form av lån. Detta utomordentligt stora intresse från de enskildas (Forts.)
sida giver otvivelaktigt vid handen, att här måste åstadkommas en
järnvägsanläggning. Frågan är då: kan staten genom att nu säga
nej till detta företag påtaga sig ansvaret att för en lång tid framåt
ställa dessa för företaget så livligt intresserade, så offervilliga orter
utan möjlighet att få denna järnvägskommunikation? Jag tror det
icke, och jag stödes i denna min uppfattning även av ett järnvägsstyrelsens
uttalande. Jag tror nämligen, att om man i dag säger
nej till denna framställning, så måste man göra det under just den
förutsättningen, som den siste ärade talaren också pekade på, att det
måste i stället bli en statsbana. Ställes jag inför dessa två olika
alternativ att nu med endast ett tillskott av 31 miljoner, upplånade,
åstadkomma hela detta järnvägsföretag med för staten bibehållen
rätt att i framtiden, när de finansiella förhållandena kunna befinnas
därför bättre lämpa sig, kunna inlösa järnvägen eller att nu ha den
utsikten för ögonen att inom en jämförelsevis kort tid nödgas anvisa
hela det erforderliga beloppet, 26 miljoner kronor, och alltså upplåna
26 miljoner kronor för åstadkommande av denna järnväg, så
måste jag säga mig, att det ur statens synpunkt är vida förmånligare
att välja det första alternativet. Redan av denna anledning är
jag således på det klara med, att jag vill tillstyrka förslaget.

Det har sagts, som jag nyss påpekade, att denna järnväg borde
vara en statsbana, och detta har uttalats av det verk, som blir mest
utsatt för konkurrens från denna järnväg. Detta verk har sålunda
livligt erkänt järnvägens betydelse och icke kunnat underkänna den.

Detta verk har vidare, trots att det beräknat så stora förluster vid
tillkomsten av Ostkustbanan, ändå ansett banans betydelse så stor,
att det måst frånse dessa förluster, för att banan må kunna åstadkommas.
Jag undrar, om vi icke i allmänhet kunna enas om, att
järnvägsstyrelsen i sådana fäll nog håller tillräckligt mycket på statsjärnvägarnas
intressen och rätt, och att därför, då denna styrelse nu
sålunda dock ansett sig nödsakad att tillstyrka företaget, även vi
skulle kunna lämna vårt biträde.

För min del anser jag, att de, som nu eventuellt vilja gå med
på avslag på den gjorda framställningen, måste ha klart för sig, att
konsekvensen därav bör bli, att inom en kort tid denna järnväg i
stället skall byggas som en statsbana. Under sådana omständigheter
gäller det, som jag nyss tillät mig yttra, att pröva, vilket som från
statens sida kan anses vara det största offret, att nu släppa till detta
lån på 3 miljoner och under en följd av år lida förluster genom
denna konkurrerande järnväg eller att om en tid nödgas släppa till
i form av lån belopp, som då sannolikt icke kommer att stanna vid
ens dessa 26 miljoner kronor, för att bygga denna järnväg som
statsbana.

Andra kammarens protokoll 1913. Nr 40.

4

Sr 40. 50 Lördagen den 3 maj.

Ang. låne- Herr talman, jag anhåller att få yrka bifall till utskottets hemundersm
åt gtällan_

Ostkustbanans

aktiebolag.

(Forts.) Herr Olofsson i Digernäs: Herr Ekman gjorde mig nyss eu förebråelse,
att jag i egenskap av norrländing kan motsätta mig denna
bana, men den förebråelsen kan jag dock lätt bära. Jag sade redan
i mitt förra anförande, att då det gällde inlandsbanan, så var det
fråga om trakter, som helt och hållet sakna kommunikationer. Men
här gäller det icke sådana trakter, utan här är det fråga om att tillgodose
en trakt, som redan nu är väl tillgodosedd i trafikhänseende.
Och vill man vara med om att hushålla en smula, så skall man
icke gå på den vägen utan i stället hjälpa till att kultivera orter
och bygga banor i orter, där det saknas trafikmedel, men icke tvärtom.

Har man den uppfattningen, att vi här skulle stå i den situationen,
att, om vi icke vilja vara med att låna de 3 millionerna, så ha
vi utsikt att sedan få bygga hela banan på statens bekostnad, då
kan jag nog förstå, att man gärna går med på de 3 millionerna. Men
den uppfattningen har jag icke.

Jag vill också påpeka, att säkerheten för dessa 3 millioner är ganska
dålig, då man icke kan få första inteckning, vilket vanligen gäller,
då det är fråga om lån till enskilda banor, utan att staten här
skall få andra inteckning som säkerhet för dessa 3 millioner kronor.
Dessutom är det ju så, att över halva den beräknade byggnadskostnaden
ställes på statslån, i stället för att det skulle vara under halva
kostnaden, vilket är det vanliga.

Jag vill också påpeka en annan sak. När stambanan i Norrland
byggdes, kunde den icke byggas vid kusten utan måste dragas in i
landet av strategiska skäl. Det sades, att man icke kunde bygga
den nära inpå kusten, därför att banan då skulle bli anfallbar från
sjösidan. Hur gör man nu? Jo, man bygger denna ostkustbana alldeles
inpå kusten från Gävle till Sundsvall. Det skulle icke förvåna
mig, om vi ifrån generalstabschefen snart finge framställning om att
bygga befästningar här och var utefter hela banan, och jag tänker
mig, att om vi skola gå på duktigt, då det gäller försvaret, så kommer
det icke att dröja länge, innan vi få lov att bygga sådana befästningar.

Det har också framhållits, att denna bana skulle få mycket träkol
att befrakta. Jag betvivlar också den saken. Träkolstillverkningen
vid sågverken blir mindre och mindre. Man kolar icke längre ribborna
utan använder dem till trämasseved. Det är endast i skogarna
inne i landet, som man egentligen skall söka träkolen.

Det framhölls också i statsutskottet en annan synpunkt, som jag
tror icke heller är utan värde, nämligen att kolprisen de sista åren
stigit med 25 %, och man har kanske att vänta sig ytterligare höjda
kolpris. Om det skall fortsätta på det sättet, så menar jag, att det
blir kanske brått till sist för oss att försöka använda våra egna vita
kol, och då blir det stor skillnad i kostnaden, om vi skola elektri -

Lördagen den 3 maj.

51 Nr 40.

liera en bana med stor trafik eller tre banor med liten trafik. Jag
tror, att också den synpunkten tål att se på, ty vi kunna icke fortsätta
att bränna kol, om prisen höjas ytterligare, som de gjort på
senare tiden. Och det är icke otroligt, att de komma att gå upp
ännu högre, ty de bli icke dyrare bara å framställningsorten, utan
även befraktningen blir dyrare. För min del har jag trott, att vi
skulle kunna i något raskare tempo utnyttja våra vita kol och elektrifiera
våra banor. Komma vi därhän, så ha vi som sagt att emotse
större utgifter, om vi ha tre banor, än om vi ha en bana.

Beträffande statsskulden vill jag säga, att vi hade en mycket framstående
man uppe i statsutskottet härom dagen, som upplyste, att
Sveriges skuld till utlandet uppgår till l1/^ milliard kronor, och att
vi i räntor till utlandet betala 60 millioner kronor om året. När vi
ha sådana perspektiv för ögonen, när vi ha gjort sådana skulder under
tider, då Ad omsatt våra hundraåriga skogar i klingande mynt,
sa tror jag, att vi få lov att börja tänka på hushållning och icke
bara tala därom.

Det blir bara att övertaga banan sedan, och det är rakt icke till
någon nytta för staten. Det är att fortsätta och låna upp och skuldsätta
sig och göra dåliga affärer; Nu kan man vända tillbaka och
säga: men jag var ju själv med i fjol på anslag både till Hedebanan
och Inlandsbanan. Däremot skall jag be att få säga, att det
är helt andra uppgifter, de banorna ha, på det sätt, som de gå in
uti landet, där man saknar kommunikationer, där man saknar till
och med landsvägar, och där kommunerna tillsatt stora rikedomar i
form av skogar, och där bolagen lämnat fattigdomen kvar efter sig.
Jag menar, att staten där har skyldighet att göra något genom att
giva dem kommunikationer. Här kan man icke säga, att orterna äro
i saknad av kommunikationer, de ha först 7 å 8 månaders sjöfart
till Stockholm och vart de behaga, och sedan kan man från Sundsvall
om natten sova sig fram till Stockholm om man vill, och reser
man på dagen i tredje klass, så kostar det 11 å 12 kronor. Från
Härnösand blir det dock en stor omväg och kostnaderna kunna ju
bli oskäliga, men behöver man då som sagt anlägga järnvägen bara
biten mellan Härnösand och Sundsvall, och tror jag på det sättet,
att det hela blir ganska bra.

Jag har, som sagt, herr talman, icke alls kunnat vara med om
detta förslag, och därför ber jag, herr talman, att få yrka avslag på
det hela.

Herr St ar bäck: Herr talman, mina herrar! För den, som läst
igenom den kung! propositionen i denna stora fråga, framstår det
tydligt, att detta ingalunda är någon fråga från i går. Jag erinrar
mig livligt, att jag som nyvald riksdagsman 1901 undertecknade en
handling, som utsänts för att samla underskrifter även i den bygd,
där jag då hade mitt hemvist, för att utröna det intresse, som kunde
finnas i de olika orter, som denna långa bana berör. Sedan dess har

Ang. låneunderstöd
åt
Ostkustbanans
aktiebolag.
(Forts.)

Nr 40. 52

Lördagen den 3 maj.

Ang. låneunderstöd
åt
Ostkustbanans
aktiebolag.
(Forts.).

ju 12 år förflutit, och under den tiden har företagets historia visat,
att många svårigheter övervunnits, svårigheter, som ingalunda minskats,
därigenom att det icke gäller en liten lokalbana, där intressena
äro ensartade, och där det går lätt att sammanhålla orternas och
kommunernas befolkning, utan en bana av kanske den största omfattning,
som förekommit i vårt land, åtminstone under de sista decennierna.
Företagets historia visar också, att många andra svårigheter
varit att övervinna, och jag skall här be att få erinra om några
sådana.

Först tänkte man sig, att denna bana skulle byggas med något
mindre anspråk på rent teknisk bärighet än de förstklassiga banorna
i vårt land, men från myndigheterna, av Kungl. Maj: t sedan understödda,
kommo anspråk på, att banan skulle anläggas efter samma
typ som statens egna banor. Detta medförde en ökad kostnad av
ungefär 11/a million kronor. Vidare har man för att få beräkningarna
på den säkra sidan till de beräknade kostnaderna måst lägga
över 1,700,000 kronor. Slutligen har man måst taga hänsyn till,
att i Kungl. Maj :ts koncessionsvillkor inrymts för statens inlösen av
denna bana strängare villkor, än vad som i allmänhet plägar vara
fallet, då Kungl. Majd giver koncession åt enskilda järnvägsföretag.

Var och en förstår, att finansieringen av ett så stort företag som
detta — slutsiffran är 26 millioner kr. — ingalunda bliver lättare
genom strängare koncessionsvillkor, utan denna finansiering försvåras
naturligtvis. Har man dessa tre synpunkter: kravet på att banan
skall anläggas förstklassig, strängare koncessionsvillkor och slutligen
att man måste låna 1,700,000 kr. över den beräknade slutsumman,
då framställer det sig för mig såsom en särskilt stor billighet i förhoppningen,
att Riksdagen skall bevilja detta lån på 3 millioner kr.
Jag kan icke underlåta att i korthet erinra om den lilla banfråga,
som här för några veckor sedan var före, då det också gällde att
understödja en bana, som på grund av myndigheternas åtgärder måst
anläggas efter en dyrare måttstock än ursprungligen beräknats, och
då Andra kammaren utan tvekan lämnade det bistånd, som detta
lokala intresse krävde.

Var och en förstår, att under sådana omständigheter måste behövas
tålamod, arbete, målmedveten omsikt av allt slag för att hålla
detta företag tillsammans och under en så lång tidrymd hålla intresset
uppe för detsamma, såsom här varit fallet. Tror någon av
herrarne, att i de trakter, som denna bana berör, det skulle ha känts
såsom ett livsintresse att få fram denna bana, och att man icke under
så lång tid och gentemot de svårigheter, som gång på gång rest
sig, skulle hava släppt taget, om det icke varit av så orimligt stort
värde för dessa trakter att få fram denna bana? Vem som helst,
som känner till de trakter, som denna bana kommer att beröra, förstår
vad denna kommunikationsled betyder. Vi ha där städer, som
nu i kommunikationsavseende ligga på ofantligt avstånd ifrån varandra,
men genom banan skulle detta avstånd förkortas till 1/10 och

Lördagen den 3 maj.

53 Nr 40.

vi ha dessa rika trakter, som denna bana skulle gå igenom. Jag får
verkligen säga, att det skulle vara en högst besynnerlig slutsats, om
Riksdagens Andra kammare, när det gäller detta företag, skulle säga
nej — då det gäller en kommunikationsled, som dessutom alla statens
myndigheter framhållit såsom för staten särdeles viktig, om den
skulle, säger jag, säga nej, då det gäller att biträda med en penningsumma,
som på grund av myndigheternas egna uttalanden blivit nödvändig
att räkna med.

Herr vice talman! Jag vill icke här förlänga debatten, ehuru det
vore frestande att bemöta särskilt talaren på jämtlandsbänken, men
jag vill icke taga kammarens tid i anspråk med att göra det, utan
jag vill endast sluta med att rikta en vördsam och varm vädjan till
kammarens medlemmar att behjärta de stora och många ortsintressen,
som tagit sig uttryck i den här av Kungl. Maj:t framlagda propositionen.
Och i förhoppning om ett gynnsamt resultat ber jag att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande, under vilket herr vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar, instämde herrar Léksell och
Olsson i See.

Härefter yttrade:

Herr Sävström: Herr vice talman, mina herrar! Det är någon,
som sagt, att inför varje nytt och mera betydande företag bör man
med hänsyn till vårt behov av lån på den utländska lånemarknaden
fråga sig: kan icke detta tillämnade företag undvaras eller undvikas?
Den frågan kan man framställa även i det föreliggande fallet, när
det gäller att bevilja ett lån på 3 miljoner kronor, ett lån, som —
förmodar jag -— icke kan anskaffas på lämpligare sätt än genom ett
lån ifrån utlandet. När härtill kommer, att beviljandet av ett dylikt
lån till ostkustbanebolaget direkt leder till att statsbanornas ekonomi
till följd därav kommer att minskas med, såsom det uppgives, omkring
800,000 kronor årligen, då må man icke förvåna sig över, om
någon hyser betänkligheter emot beviljandet av ett sådant lån, även
om man kan hysa den förhoppningen, att denna minskning uti trafikinkomsterna
efter en viss tid blir mindre kännbar.

Men när det i dag gäller att fatta ståndpunkt i denna fråga, bör
dock densamma givetvis ses även ifrån andra sidor. Först måste
man fråga sig, om här föreligger ett verkligt behov, om det kan
anses vara nödvändigt, att staten underlättar uppfyllandet av detta
behov, och om det är troligt, att företaget kommer att ekonomiskt
bära sig. Vad då behovet beträffar, är det visserligen sant, att de
fem städerna Gävle, Söderhamn, Hudiksvall, Sundsvall och Härnösand
med en befolkning av sammanlagt i runt tal 68,000 personer,
som genom denna bana skulle knytas i direkt förbindelse med varandra,
redan stå i förbindelse med stambanan. Men man bör också

Ang. låneunderstöd
åt
Ostkustbanans
aktiebolag.
(Forts.)

Nr 40. 54

Lördagen den 3 maj.

Ang. lånt-'' tänka på det stora antal människor, som äro bosatta vid de många
Os&uManans industriella verk och anläggningar, som finnas mellan dessa städer,
aktiebolag. och dessutom på den stora lantbefolkningen, som lever i dessa od(Forts.
) lade och relativt goda trakter, som nu sakna kommunikationer. Ty
här är sannerligen icke fråga om ödebygder såsom exempelvis utefter
Orsa—Sveg-banan och stora trakter utefter norra stambanan. Nej,
här är det, såsom herr civilministern mycket riktigt framhållit, icke
fråga om att tillgodose i odlingsavseende vanlottade och efterblivna
bygder, utan här är förhållandet tvärtom. Under den tid, som har
gått, sedan denna fråga första gången fördes på tal, är det givet, att
befolkningen, som lever i de trakter, som banan skall genomlöpa,
räknat med möjligheten, att staten skall vara villig att räcka en
hjälpande hand. Själva hava de bidragit med så stort belopp, att
resultatet därav anses enastående i vårt land. Skulle det då, efter
allt arbete, som hittills blivit nedlagt, visa sig omöjligt att förmå
Riksdagen att bevilja detta lån, som oundgängligen erfordras för företagets
realiserande, är det givet, att detta skulle väcka mycken stark
misstämning bland de 200,000 människor, som äro bosatta i de
trakter, där banan skall gå fram. Ett beslut i den riktningen kan
jag väl ändå icke tro skall bliva resultatet utav överläggningen i
dag. Ty efter den fullständiga utredning, som föreligger, där det till
fullo kan påvisas, att här föreligger ett verkligt behov, ett behov av
den beskaffenhet, att staten bör understödja företaget, och när det
dessutom på goda grunder kan antagas, att ett gott trafikresultat
kommer att uppstå på grund av järnvägens fördelaktiga läge, hoppas
jag, att Riksdagen icke motsätter sig företagets realiserande.

Jag ber, herr vice talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Edbom: Herr vice talman! När denna fråga även här i
kammaren föranlett debatt, skall jag också begagna tillfället att säga
ett par ord. Det är alldeles tydligt och klart, att, när statsmakterna
gå att bevilja ett lån på sådana säregna villkor som i detta fall,
det även bör vara statsmakterna angeläget att så mycket som möjligt
se till, att banan frarndrages så, att den vinner den allra största
bärighet. Enligt min livliga övertygelse tror jag, att detta mål skulle
vinnas bäst genom den alternativlinje, som statsutskottet i sitt betänkande
pekat på. Denna ställer sig först och främst cirka 250,000
kronor billigare än huvudlinjen. Dessutom skulle ostkustbolaget slippa
att trafikera sträckan Harmånger—Bergsjö vid norra Hälsinglands
järnväg, såsom bolaget eljest enligt överenskommelsen skulle bliva
skyldigt att göra. Detta skulle ju också i sin mån betydligt förbättra
ställningen för bolaget. Dessutom är också den trakt, som
alternativvlinjen kommer att genomlöpa, i mycket större behov av en
kommunikationsled, än de socknar, som beröras av huvudlinjen.
Det är alldeles riktigt, såsom förut anmärkts, att trakterna mellan
Hudiksvall och Sundsvall, som komma att beröras av huvudlinjen,

Lördagen den 3 mai.

55 Nr 40.

under nära åtta månader av året hava sjöfartsförbindelser, då där- AnH- lane''
emot kommunerna efter alternativlinjen äro i avsaknad av alla kom- Q^ustbanan!,
munikationsmedel. aktiebolag.

Det har också anmärkts ifrån visst håll, att det skulle vara ganska (Forts.)
riskabelt att anlägga en järnväg utefter kusten ur strategisk synpunkt.

Detta förhållande kan jag icke heller bestrida, men då alternativlinjen
skulle lämna betydande fördelar även i detta avseende är densamma
jämväl ur den synpunkten önskvärd.

Då jag vet, att statsmakterna kunna giva ostkustbanebolaget vissa
direktiv, om lånet skulle beviljas, vill jag uttala den varma förhoppningen,
att regeringen gör vad på den ankommer och ger sitt direktiv
i den riktning, som av mig föreslagits.

Herr vice talman! Jag ber att få yrka bifall till statsutskottets
hemställan.

Med herr Edbom förenade sig herr Norm.

Herr Rydén: Herr vice talman, mina herrar! Jag har varit mycket
tveksam, huruvida jag här skulle stå upp och göra något yrkande
eller icke, därför att man i en fråga som denna slites mellan å ena
sidan medlidande och medkänsla med befolkningen i de trakter, järnvägen
skall gå igenom, och å andra sidan ansvaret inför att besluta
utgifter för statsverkets vidkommande, som måste synas mycket mera
betydande, än vad det här gäller. Då emellertid ifrån något håll
yrkande här blivit framställt om avslag på det föreliggande förslaget
och det har bara kommit fram den synpunkten av medkänsla med
befolkningen uppe i dessa bygder, har jag för min del ändock volut
lämna mitt bidrag till överläggningen genom att särskilt peka på den
finansiella sidan hos denna fråga. Det är nämligen här, som enligt
min uppfattning de allra största betänkligheterna resa sig. Om jag
därvid nödgas lite grand gå in på det statsekonomiska läget för Sveriges
vidkommande i allmänhet, må det ursäktas mig. Jag tror, att
det skall kunna anföras fullgiltiga skäl för att taga upp denna sidan
av frågan. Att jag över huvud taget vågar beröra dessa spörsmål,
beror därpå, att jag under några år varit med i statsrevisionen och
kommit att sitta på den avdelning, som behandlar frågorna om riksgäldskontorets
tillstånd och förvaltning; och under detta arbete tvingas
man att på ett helt annat sätt komma in i den svenska statens finansiella
ställning än vad man kanske kan göra under ett forcerat
riksdagsarbete.

Herrarne behöva blott tänka på den utveckling av statsskulden,
som här skett under sista tiden. Här finnes det en tabell, som vi
låtit göra upp, den står förresten för första gången i sista årets revisionsberättelse
och där visar det sig, att statsskulden vid 1911 års
slut stigit upp till 606 millioner kronor, och den har ungefär fördubblats
på 12 år. Alltså 1898 befunno vi oss ännu nere vid 300
millioner kronors statsskuld. Vid 1911 års slut har den stigit till

Nr 40. 56

Lördagen den 3 maj.

Ang. låneunderstöd
åt
Ostkustbanans
aktiebolag.
(Forts.)

606 millioner kronor. Denna oerhörda ökning av statsskulden med
en fördubbling på ett årtionde skulle naturligtvis i och för sig icke
vara så betänklig, därest man såge, att de penningar, som nedlagts,
lades ned till övervägande delen i produktiva företag eller företag av
den beskaffenhet, att de gåve avkastning på det nedlagda kapitalet.
Men hur är det, mina herrar? Vart gå dessa penningar? Lämna
dessa pengar, som lånats upp, i stort sett någon avkastning? Om
herrarne vilja ge sig in på den här frågan, så finnes det en tabell,
som visar, att hos de enskilda järnvägarna hade vid 1911 års slut
riksgäldskontoret en utelöpande fordran på över 52 millioner kronor.
Gå herrarne vidare till den redogörelse, som finnes i statsrevisorernas
berättelse, och se efter huru det ställer sig för de olika järnvägarna,
kunna herrarne finna, att nästan varenda en av dessa på senare tiden
tillkomna järnvägar laborerar med en alltjämt växande skuld till riksgäldskontoret.
Amorteringar kunna de icke verkställa, någon räntebetalning
på de utlånade medlen kunna icke ens verkställas, utan
skulderna ökas hos flertalet av de enskilda järnvägarna mer och mer.
Och så kommer frågan därom in till Riksdagen. Vi ha t. ex. Sala—
Gysinge järnväg. Det är fråga om konvertering av denna järnvägs
lån. Man kan ju inte här rulla upp någon tablå över dess ställning,
men jag har sett revisionsberättelsen, och jag har sett de förklaringar,
man avgivit efter påminnelse av ombudsmannen i riksgäldskontoret,
och dessa redogörelser äro av den beskaffenhet, att jag har alldeles
klart för mig, att vi inom den närmaste tiden få upp inför Riksdagen
en hel del frågor, där det gäller antingen konvertering av lånen
eller också där det helt enkelt blir fråga om, att staten får på
det ena eller andra sättet inlösa järnvägarna och övertaga dessa oräntabla
företag. Jag vill inte yttra mig närmare om denna sak. Jag
vill endast påpeka, att på en stor del av de lån, som man lämnar
ut på detta sätt, får man inte ens räntorna tillbaka. En annan del
går till enskilda fonder. Jag skall icke heller nu ingå på enskildheter
härvidlag, men ville herrarne gå igenom de valutor, som vi äro
skyldiga att inventera, t, ex. egnahemslånefondens valutor och manufakturlånefondens
valutor, som jag haft anledning att gå igenom vid
mer än ett tillfälle, tror jag, att ingen skulle kunna värja sig för det
intrycket, att dessa valutor äro av den beskaffenhet, att de verkligen
icke uppmuntra att fortgå på skuldsättningsvägen. De enda av staten
upplånta pengar, som ge skälig ränta äro de, som nedläggas i
direkt produktiva företag, t. ex. vattenkraftföretag — det ser åtminstone
så ut — och till någon del i statsbanorna. Men hur ställer
det sig i det stora hela eller i allmänhet för dessa statsbanor? Jo,
statsbanorna lämna i sin helhet en avkastning på 3 %, jag tror, att
det är det högsta, medan staten nu får låna pengar mot inemot 5 %
ränta. Så förhåller det sig härvidlag. Och ser man på de särskilda
delarna av statsbanorna — såsom man bör göra — ser man t. ex.
på den statsbana, som går mellan Storvik och Boden, tror jag för
min del •—- jag kan inte anföra siffrorna nu, då jag icke har den

Lördagen den 3 maj.

57 Nr 40.

senaste finansiella tablån med mig — att jag vågar säga, att över
en eller 11/._J % lämnar under nuvarande förhållanden icke denna
sträcka mellan Storvik och Boden, när den går som bäst, och då är
det fråga om att staten skall genom att bevilja låneunderstöd skapa
ett rent konkurrentföretag till största delen av denna sträcka, vilket
kommer att ta ifrån denna ur ekonomisk synpunkt usla bana en stor
del av dess inkomst eller 825,000 kronor, och som följaktligen kommer
att ytterligare pressa ned avkastningen av de i järnvägarna nedlagda
statslånen, så att det kanske över huvud taget icke blir någon
behållning alls på den sträcka jag nämnde. Det gäller sålunda i
detta fall, mina herrar, icke bara ett lån på 3 millioner kronor till
ett enskilt järnvägsföretag, utan det gäller det kapitaliserade värdet
av dessa 825,000 kronor. Och lägger man detta till den lånesumma,
som det är frågan om, då äro vi uppe vid 20 millioner kronor, som
det här skulle gälla, därför att man frångår Riksdagens allmänna anslagspolitik
och slår in på donna väg.

Det är också en annan synpunkt jag skulle vilja framhålla här,
ehuru jag visserligen icke fäster mig så förfärligt mycket vid den
saken. Men jag finner det likväl ganska märkvärdigt, att man här
skall köra fram endast ostkustbaneintressena men alldeles åsidosätta
ett annat järnvägsintresse, som icke är statens, men som absolut måste
stupa, om detta förslag blir verklighet. Hur skall det nämligen gå
med järnvägen Sollefteå—Härnösand, denna långa järnväg på 11 mil,
som förena dessa orter och som är ett enskilt företag, i vilket staten
har stora fordringar att bevaka? Den går redan som det nu är i
högsta grad uselt, men hur skall det gå, när Ostkustbanan tar all
trafik på denna sträcka, hur skall det gå med den järnvägen annat
än så, att den stupar och att staten får stå där med sina fordringar?
Jag ber herrarne betänka även sådana saker som denna.

Slutligen vill jag säga ytterligare ett ord — det är nödvändigt, att
det säges ut från något håll — nämligen, att herrarne få bereda sig
på, att det går inte för sig att bara öka statslånen för varje år, som
här sker.. Hur är nämligen situationen i detta ögonblick? Vid denna
riksdags början hade vi ett lånebehov på 50 millioner kronor. Riksdagen
hade då redan beslutat om företag, för vilkas räkning man
hade ett lånebehov på 50 millioner kronor. När denna Riksdag är
slut, kommer detta lånebehov, som ännu icke kunnat tillgodoses, att
uppgå till mellan 90 och 100 millioner. Det är alltså 100 millioner
lösa skulder, som riksgäldskontoret icke kunnat placera i statslån,
och situationen på penningmarknaden i Europa är sådan i detta ögonblick
— jag tror icke, att någon, som satt sig in i denna sak, skall
kunna vederlägga detta mitt påstående — att det finnes icke någon
möjlighet för någon stat att upplägga ett statslån i Europa till räntesatser,
som icke måste betecknas såsom rena procentarräntor. Jag
har vid samtal med framstående och på detta område förfarna män
förvissat mig om, att det betraktas som fullkomligt ogörligt för alla
stater i Europa att upplägga statslån till rimliga priser i detta ögon -

Ang. låneunderstöd
åt
Ostkustbanans
aktiebolag.
(Forts.)

Nr 40. 58

Lördagen den 3 maj.

Ang. låneunderstöd
åt
Ostkustbanans
aktiebolag.

(Forts.)

blick på grund av det allmänna politiska läget. Riksdagen ställes
aldrig ordentligt inför sanningen och verkligheten i sådana saker, men
jag undrar, om det icke i detta fall är skäl, att man icke tar alltför
stor hänsyn till de skilda bygdernas intressen och de lokala intressena;
och i detta fall vill jag framhålla, att det är icke fråga om
bygder, som äro alldeles styvmoderligt behandlade förut, utan de ha
efter norrländska förhållanden relativt mindre dåliga kommunikationer
än andra stora delar av vårt land, och framför allt ha ju dessa kusttrakter
under stor del av året i havet en trafikled, som övriga delar
av landet sakna. Jag unnar gärna dessa bygder att få en järnväg,
och kunde jag se någon möjlighet att genom skatter åstadkomma
medel att bygga denna järnväg, skulle jag votera därför, men det går
inte, efter min uppfattning, att i det oändliga bara låna pengar och
nedlägga i företag, där man ser, att det icke finnes möjlighet att få
pengarna, förräntade, och att det blir fallet härvidlag, är min fulla
övertygelse. Det är ett direkt slag mot statsbanornas ekonomi, som
man riktar genom att bevilja detta lån, och under sådana omständigheter
har jag måst för min del ställa mig på avslagssidan.

I detta anförande, varunder herr talmannen återtagit ledningen av
förhandlingarna, instämde herr Branting.

Vidare anförde:

Chefen för civildepartementet, herr statsrådet Schotte: Herr tal man,

mina herrar! Det tyckes — och det är ganska naturligt för
övrigt -— huvudsakligen vara den finansiella sidan av denna fråga,
som är tyngdpunkten i det motstånd, som reses. Den siste ärade
talaren hår ju i detta hänseende också upprullat ganska drastiska
bilder. Jag vill i anledning härutav fästa mig vid några särskilda
anmärkningar, som han gjorde. Han framhöll särskilt den omständigheten,
att det beviljande av lån till enskilda järnvägsföretag, som
sker från fonder och med anlitande av genom riksgäldskontoret upplånade
medel, hade visat sig ganska ekonomiskt ofördelaktigt för
staten. Ja, det är sant, att icke alla av de järnvägsföretag, som understötts
med statslån, kunnat amortera och förränta dessa lån. Men
det är så med järnvägarna, att man med avseende å dem icke får
se allenast till stunden: järnvägarna ha en lång livstid, det tar också
ofta en tämligen lång tid, innan de lyckas komma upp till en sådan
trafikinkomst, att de kunna förränta och amortera alla sina skulder.
Det behövs nog därför en smula tålamod från statens sida i
fråga om dessa, enskilda järnvägsföretag meddelade lån. Men det
torde val knappast vara någon ibland kammarens ledamöter, som
därför anser, att man från början bort sia. in på den vägen, att helt
och hållet underlåta att stödja enskilda järnvägar och bidraga till
deras tillkomst genom statslån efter vissa grunder. Jag undrar, hur
det skulle ha sett ut här i vårt land på åtskilliga områden, med

Lördagen den 3 maj.

59 Nr 40.

avseende på kommunikationer och näringsliv, om icke staten å det
sätt som skett sökt understödja tillkomsten av enskilda järnvägar,
även med den risken, att någon gång få medgiva anstånd eller medge
konvertering av förfallna lån.

Jag tror dessutom, att när man talar om alla dessa enskilda små
järnvägar här och var i landet, måste man tänka på, att det är just
denna splittring på en mängd ibland med varandra konkurrerande
järnvägar, som gjort, att svårigheter uppstått för eu och annan av
dem. Det är möjligt, att om man kunnat i tillräcklig god tid efter
mera enhetliga grunder göra upp en plan, hur inom olika landsdelar
järn vägskommunikationsväsendet, särskilt med avseende å enskilda
järnvägar, borde i sina huvuddrag ordnas, man därigenom skulle ha
kunnat förekomma byggandet av en och annan bana, som nu arbetar
med ekonomiska svårigheter, och ändock kunnat tillgodose ifrågavarande
orts kommunikationsbehov på ett tillfredsställande sätt. Jag
tror också, att den bild, man upprullar över en del enskilda järnvägars
svårigheter att förränta sina statslån, kan ge en viss lärdom
för den fråga varom nu överlägges -— fast i annan riktning än den
föregående ärade talaren menat. Om det nämligen blir så, att staten
vägrar Ostkustbanan allt låneunderstöd och därmed detta företag
med all sannolikhet går sönder, lär det väl inte vara möjligt att
förhindra, att icke de särskilda orterna, som det här är fråga om,
söka skaffa sig förbindelser på annat sätt, att de vilja genom en del
smärre banförbindelser förbättra sina nuvarande kommunikationsförhållanden.
Och det torde knappast vara mera fördelaktigt för staten
att med medel från järnvägslånefonden understödja dylika mindre
kanske med varandra konkurrerande företag än att bidraga till skapande
av en stor enhetlig trafikled, en trafikled, som är av största betydelse
för alla dessa orter och även i framtiden för staten, om och
när den kommer att ingå som ett led i statsbanenätet.

Jag är fullkomligt ense med den föregående ärade talaren därom,
att det fordras försiktighet med avseende på vår skuldsättning och
att vi i det fallet levat nog så högt under senare år. Men detta har
berott på de många faktorer, som drivit oss fram på lånevägar. Det
har varit behovet av järnvägar i Norrland, det har varit behovet av
att tillgodogöra statens vattenkrafttillgångar och dylikt. Det har därför
kommit en period, och vi äro just mitt uppe i den nu, där vi
forcerat hela denna skuldsättning. Det vore verkligen behövligt, om
det snart bleve en liten paus däri och att under de svåra ränteförhållanden,
vilka nu äro för handen, något uppehåll med anläggningarna
gjordes eller man sökte draga ut på tiden med en del sådana
— låt vara att dylika åtgärder med avseende å pågående arbeten
äro svåra att genomföra. Emellertid har som känt Kung! Maj:t med
avseende å sina framställningar i år rörande statens järnvägsbyggnader
i Norrland sökt iakttaga en viss återhållsamhet, och jag vet mycket
val, att detta icke alltid mötts med så glatt mod av åtskilliga
norrlandsrepresentanter, men det har under den höga räntekon junk -

Ang. låneunderstöd
åt
Ostkustbanans
aktiebolag.

(Forts.)

Kr 40. 60

Lördagen den 3 maj.

Ang. fåne-'' turen för ögoblicket synts nödvändigt. I detta fall däremot tror jag
!Ottkustlanansa,^s behöva tänka på ögonblickets svårigheter att låna
aktiebolag penningar. De bero, såsom en föregående talare antydde, av de po(Forts.
) litiska förhållandena för stunden, men dessa politiska förhållanden
växla dock, såsom vi veta, hastigt, och det är mycket möjligt, att
vi åter inom kort gå till mötes en period, där det icke längre föreligger
några svårigheter för staten att låna penningar på rimliga villkor.
Men angående lånet till Ostkustbanan är det så lyckligt, vilket
jag anser vara en omständighet, som här bör betonas, att både bolaget
självt har begärt och Kungl. Maj:t ytterligare utvecklat, att
järnvägsbolaget icke nu genast i början av arbetet får dessa lånemedel
av staten till sitt förfogande. Det är ju också så, att bolaget
icke får under de allra närmaste åren bedriva banarbetena i annan
mån än i avseende å brobyggnader och dylikt, och det är vidare så,
att staten icke skall utlämna mer än hälften av detta lån förrän en
viss större handel är färdig och den andra hälften först, när den
återstående delen är färdig och öppen för trafik. Detta innebär ett
anstånd med lånets utbetalande till åren 1918 och 1919, och då
borde vi i alla fall ha kommit över den värsta högperioden i avseende
å järnvägsbyggnader för statens räkning. Och då böra vi, om
vi under de närmaste åren iakttaga nödig försiktighet, kunna komma
upp i ett jämviktsläge med avseende å den utländska skuldsättningen,
vilket lätt sätter oss i stånd att upplåna de medel som erfordras
för ifrågavarande lån.

Det är vidare en omständighet, som vi kanske icke böra alldeles
bortse ifrån, och det är, att genom Riksdagens bifall helt nyligen
till Kungl. Maj:ts förslag om de norrbottniska järnmalmfältens utnyttjande
också där erhållas medel att nedläggas i företag, för vilka
i annat fall lånemedel skulle behövt anlitas. Jag tror därför, att vi
kunna säga, att situationen i närvarande stund med avseende å statens
skuldsättning icke är så förtvivlad, som den föregående talaren
framställt den, ehuru det naturligtvis är önskvärt, att all skälig återhållsamhet
härvid iakttages.

De förhållanden, som här betinga ett särskilt undantag och som
medföra, att staten icke kan uppställa de vanliga villkoren för statslån
till enskilda järnvägar, böra icke verka så avskräckande. Att här
icke kan lämnas den första inteckningen såsom säkerhet för statslånet,
beror på särskilda förhållanden, såsom alla torde känna till, och
vilken sida av saken tillräckligt berörts i den kungl. propositionen.
Statslånet kommer emellertid att ligga inom 61,5 procent av anläggningskostnaden,
och det är sannolikt, att en inteckning inom detta
belopp skall erbjuda väl så god säkerhet, som om staten nedlagt
motsvarande belopp, 3 millioner kronor inom 50 procent av anläggningskostnaden,
i småbanor uti mellersta Sverige, där ju redan finnes
gott om järnvägar och där konkurrensen är ännu större än här.
Man måste också uppmärksamma, att det här är fråga om en järnväg,
vars anläggande betingar mycket större belopp, och att dessa

Lördagen deii 3 maj.

Öl Nr 40.

belopp i väsentlig män komma att förbrukas inom landet; de 27 Ang. lånemillionerna
komme icke att dras ut ur den inhemska marknaden, understöd åt
utan de skola skapa nya värden och giva bröd åt manghundrade mun- aktiebolag.
nar. De skola giva arbete åt åtskilliga svenska verkstäder, för bro- (Forts.)
byggnader och annat, och de skola i övrigt, så när som på utgiften
för rälsen stanna inom landet. Detta är väl i alla fall ytterligare
ett skäl, som, när enskilda, efter vad nyss sades, gjort så stora uppoffringar
i detta fall, bör vara värt att lägga märke till.

Betydelsen av detta företag har redan framhållits ur åtskilliga synpunkter,
och jag skall nu icke taga herrarnes tid i anspråk för att
ytterligare orda därom; den saken är nog ostridig. Jag skall blott
ytterligare yttra några få ord i fråga om statens järnvägars minskade
inkomster till följd av Ostkustbanans tillkomst. Det är enligt min
mening också här, som verkliga betänkligheter mot Kungl. Maj:ts
förslag kunna resas. Att i denna punkt meningarna gå i sär förstår
jag således väl. Jag vill emellertid påpeka, att när man här talar
om, att Ostkustbanans tillkomst skulle för stats järnvägarna medföra
en minskad inkomst å 825,000 kronor, har man icke, såsom även
statsutskottets ärade vice ordförande påpekat, räknat med den ökade
trafik, som kommer att tillföras statsbanan just genom denna järnväg.
Det är alldeles tydligt, att denna ökning i stats järn vägarnas inkomster
framdeles kan beräknas skola uppgå till något hundratusentals
kronor, ehuru man för närvarande icke kan något i detalj yttra
sig om den saken. Det är nog dessutom givet, att det i en — och
kanske icke alltför avlägsen — framtid kan vara till gagn för staten,
att det finnes en dylik bana, vilken kan tjäna såsom avledare för en
alltför starkt ökad trafik på mellersta Norrlands stats järn vägar. Länge
ännu må man emellertid hoppas, att båda banornas trafik skall utvecklas
inom sina naturliga områden och den ena banan ej alltför
mycket kringskära den andras trafikområde.

I det hela kan man säga, att själva frågan ur synpunkten av konkurrensen
mellan staten och det bolag, varom nu är fråga, är i
huvudsak avgjord, i och med att Kungl. Maj:t för tio år sedan beviljade
koncession å denna järnväg. Därigenom har man ju
sagt ifrån, att den tillgodoser ett viktigt trafikbehov och att statens
direkta ekonomiska intressen icke böra få stå hindrande i vägen för
företagets tillkomst. Men på samma gång har man från statens sida
ganska väsentligt skärpt villkoren i denna koncession, på det att staten
i en framtid må kunna övertaga denna bana och utan ombyggnad
eller väsentliga ändringar driva den såsom stats järn väg. Det är
just till följd av, att man velat göra Ostkustbanan så förstklassig
som möjligt och därigenom kunna hoppas på, att den i framtiden
skall bliva en fullgod statsbana, om och när staten övertager densamma,
som man uppställt så stränga tekniska fordringar på ifrågavarande
järnväg. Men det är också dessa fordringar, som närmast
ha varit anledningen till, att kostnaderna för järnvägens byggande

Sr 40. 62

Lördagen den 3 maj.

Ang. fåne-'' stegrats i så hög grad, att denna järnväg nu har måst vända sig till

nn,feZfd at staten med anhållan om ett särskilt statslån.

Ustkustoanans „

aktiebolag. Det torde kanske nu icke vara mycket att tillägga. Betydelsen av
(Forts.) detta järnvägsföretag är allmänt erkänt. Detta företag är efter våra
förhållanden synnerligen stort och har spänt ortens krafter till
det yttersta. Det är ett betydelsefullt led i våra kommunikationers
utveckling och landets förkovran i allmänhet, och staten har
därför anledning att stödja företaget, när det kan ske på det ganska
billiga sätt, som nu här är ifrågasatt. De olika meningar som kommit
till uttryck om, huruvida staten kan få ränta på det lån, som
staten här skulle bevilja eller ej, torde icke böra fästas alltför stort
avseende vid. Herr Olofsson i Digernäs ansåg, att det i det avseendet
ställde sig ganska bekymmersamt, och han trodde icke, att staten
skulle få någon ränta på lånet. Herr Winberg däremot höll
före, att Ostkustbanan skulle vara en så god affär, att staten egentligen
själv borde bygga järnvägen. Sanningen ligger kanske mitt
emellan dessa båda åskådningar. Det är svårt att profetera, men så
mycket torde man kunna säga, att den låneplacering, varom här är
fråga, icke innebär någon äventyrlighet. Det är en ganska billig
uppoffring, som här begäres av staten. Med denna skulle skapas en
mäktig hävstång till ökat välstånd och ökad utveckling i de bygder,
som järnvägen berör, och hvilka ha stora förutsättningar för att kunna
gå än mer framåt i utveckling. Dessa trakter äro visserligen icke
förut alldeles vanlottade på kommunikationer, men befolkningens
stora intresse för detta företag visar dock, huru starkt behovet där
uppe är av att denna järnväg verkligen kommer till stånd. Jag hoppas
också säkert, att Andra kammaren, liksom förut Första kammamaren,
skall biträda Kungl. Maj:t förslag.

Herr Nilson i Örebro: Herr talman! Den ärade talaren på skånebänken
yttrade sig här först utan att göra något som helst yrkande.
Den tveksamhet, som han då hyste, försvann omsider hos honom.
Det tog sig uttryck i hans fasta beslut att i ett senare anförande
yrka avslag, och han meddelade då, att det, som föranledde honom
att göra detta, var de statsfinansiella betänkligheterna, som uti hans
sinne hade övervunnit den medkänsla, han angav, att han annars
hyste för befolkningen i de landsdelar, vilka denna bana skulle
beröra. Jag vill med anledning därav säga, att min ståndpunkt i
föreliggande fall bestämmes icke alls av någon särskild medkänsla
för befolkningen i dessa bygder. Om jag skulle tala om min känsla
gentemot befolkningen i de bygderna, så skulle jag vilja säga, att
befolkningens åtgöranden för att få denna järnväg till stånd synas
mig ganska respektingivande. Det är verkligen en kraftyttring ifrån
dessa landsdelar för att få denna bana till stånd, som är värd all
respekt — jag säger det icke minst med hänsyn till, att vi i allmänhet
äro vana vid att få bygga banorna i Norrland, såväl längdbanor
som tvärbanor, uteslutande med statsmedel.

Lördagen den 3 maj.

63 Nr 40.

Här är det fråga om en 300 kilometer lång järnväg, och för att
bygga denna äskas det här av staten ett låneunderstöd av 3 miljoner
kronor, med en säkerhet för lånet fallande inom 16 miljoner
kronor i en bana, som har en byggnadskostnad av 26 miljoner kronor.
Säkerheten synes mig för tillfredsställande och föreliggande
fakta väl motivera ett undantag från de allmänna grundsatserna för
statslåns beviljande.

Med detta har jag icke alls velat på något sätt förringa betydelsen
av vissa av de statsfinansiella betänkligheter, som den ärade talaren
på skånebänken uttalade. De kunna ju ha sin giltighet och sin
riktighet. Dessa betänkligheter voro emellertid hos honom så stora,
att han förklarade, att han skulle velat bevilja dessa 3 miljonor
kronor av skattemedel, om det vore möjligt, men att nu anslå dem
av lånemedel, det kunde han icke vara med om. Jag ber då att i
kammarens minne få återkalla en debatt för två år sedan, då vi
beslöto en fortsättning av Inlandsbanan från Ulriksfors och vidare
norrut. Då intog jag den ståndpunkten, att jag icke ville vara med
om detta anslag på annat sätt, än att det skulle utgå av skattemedel,
men då hade jag, vill jag minnas, den ärade talaren på skånebänken
emot mig —- ja, herr Rydén protesterar däremot, men åtminstone
hans partikamrater inom utskottet voro då emot mig och voro
för saken. Det förvånade mig något, då enligt alla beräkningar det
var alldeles omöjligt, att den banan skulle kunna på något sätt lämna
ränta på det i densamma nedlagda byggnadskapitalet. I förevarande
fall återigen synes det vara alldeles obestritt, att alla omständigheter
tala för, att staten kommer att få ränta på dessa 3 miljoner kronor,
om vilka det här är fråga att låna åt ifrågavarande företag.

Jag vill likväl gentemot den svartmålning, herr Rydén förde fram,
blott här uttala, att man får med avseende å kommunikationsleders
framdragande i vårt land icke blott lägga de rent statsfinansiella
synpunkterna på desamma, ty gjorde man det, skulle man utan
tvivel aldrig komma någon vart; och jag vill fråga herrarna: hade
de statsfinansiella synpunkterna fått vara bestämmande vid anläggningen
av kommunikationsföretag i vårt land, var tro herrarna då att
vi i detta nu skulle ha befunnit oss? Jag vill fråga, om det är
någon i denna kammare, som skulle önska, att vi vore utan alla
dessa järnvägar, som vi ha här i värt land och vilka icke alla förmå
att förränta sig, och visserligen ha de pengar kvar som järnvägarna
kostat, men ock på samma gång även vara av med alla de fördelar,
som järnvägarna skänkt och alltjämt skänka landet i olika hänseenden.
Det synes mig, att man också måste fästa uppmärksamheten
vid den nationalekonomiska synpunkten, och om man anlägger en
sådan på det företag, varom här är fråga, så tror jag nog, att man
måste erkänna, att detta företag ur den synpunkten är försvarbart
och är väl försvarbart. Banan skall ju gå genom Gävleborgs och
Västernorrlands läns rikaste och mest befolkade bygder. Den skall
beröra en hel del orter, som ha stora möjligheter för materiell för -

Ang. låneunderstöd
åt
Ostkustbanans
aktiebolag.
(Forts.)

Nr 40. 64

Lördagen den 3 maj.

Ang. låneunderstöd
åt
Ostkustbanans
aktiebolag.
(Forts.)

kovran, och det är alldeles klart, att med den hävstång till ytterligare
förkovran, som förbättrade kommunikationsleder innebär, så
kommer detta järnvägsföretag att i dessa bygder bli en mäktig hävstång
för desammas utveckling och förkovran.

Det yttrades här av en ärad talare på jämtlandsbänken något om
de strategiska synpunkterna. Jag ber i anledning därav endast att
få säga, att generalstabschefen har tillstyrkt banbyggnaden i fråga.
Det är alldeles uppenbart, att saken ligger annorlunda, då man förut
har en längdbana upp genom Norrland, som går längre in i landet
än om man icke hade en sådan bana. Generalstabschefen har nu
tillstyrkt denna järnvägs utförande utan att kräva några som helst
särskilda befästningsanordningar, och jag hoppas därför, att ingen av
kammarens ledamöter skall taga något synnerligt stort intryck av de
synpunkter, som av den ärade talaren'' sålunda här framfördes.

Jag ber således, herr talman, att få anhålla om kammarens bifall
till utskottets hemställan.

Herr Lindman: Herr talman, mina herrar! Jag ber att få yttra
några ord i denna fråga. Egentligen kunde man ju tycka, att det
borde vara ganska obehövligt att ytterligare tala för denna sak, ty här
har det egendomliga inträffat, att det föreligger ett betänkande från
statsutskottet, mot vilket ingen av denna kammares ledamöter, vare
sig högermän, vänstermän eller socialdemokrater avgivit någon reservation
utan enhälligt varit med om. Vi bruka ju vara vana vid,
mina herrar, att i statsutskottet se våra förtroendemän sitta, de män,
till vilkas tal vi lyssna och vilkas råd vi följa. Då här emellertid
från vissa håll framkommit rätt mycken opposition gentemot detta
statsutskottsbetänkande, har jag icke kunnat underlåta att begära ordet
för att nu yttra några ord i frågan.

Av de skäl, som här anförts mot förslaget, skulle väl, förmodar jag,
ett av de starkaste vara det, att statsbanan skulle komma att göra
förlust på denna järnväg. Ja, det är nog ganska säkert, att statsbanan
till att börja med kommer att lida förlust på grund av denna
järnväg, ehuru det ingalunda är säkert, att icke statsbanan kan få
dessa förluster ersatta av de ökade inkomster till följd av den ökade
trafik, som denna nya bana framdeles kommer att tillföra statsbanan.
Men om nu så vore, att staten verkligen skulle göra en förlust härvidlag,
vill jag dock fråga, mina herrar, varför Kungl. Maj:t då har
beviljat koncession å detta järnvägsföretag. Innan denna koncession
lämnades, hördes ju vederbörande myndigheter, järnvägsstyrelsen samt
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, och det var först därefter, som koncessionen
beviljades. Sedan nu befolkningen där uppe i bygderna
arbetat för denna sak och arbetat på ett utomordentligt sätt, som här
verkligen befinnes, att man gjort, ty man har ju kommit till ett
sådant resultat, att det samlats ihop 10 millioner kronor för detta
företag, efter allt detta säger man: nej, ni får icke denna järnväg, ty
den skadar statsbanan. Jag kan icke hjälpa det, men jag kan icke

Lördagen den 3 maj.

65 Sr 40.

följa ett sådant resonemang. Skall staten på det sättet behandla de
enskilda i deras strävanden, så bör staten åtminstone icke dessförinnan
uppmuntra dem att göra något för att främja kommunikationernas
utveckling. Staten har efter min mening endast två vägar att
här gå fram på. Den ena av dessa vägar är, att staten nu hjälper
detta företag på sätt, som här är föreslaget, och den andra vägen är,
att staten själv bygger järnvägen i fråga; jag har nämligen hört den
meningen uttalas, att det bästa kanske vore att staten själv byggde.
Men tro herrarne, att det skulle ställa sig så lätt för staten att sålunda
bygga själv, då staten ju här skulle släppa till alla dessa 26 millioner
kronor, som företaget kostar? Detta passar i varje fall icke, för den
händelse man har en sådan uppfattning som den, herr Rydén här
uttalade. Jag tror för min del, att staten kommer billigast ifrån saken
på det sätt, som man här föreslagit, nämligen genom att lämna detta
lån å 3 millioner kronor.

•lag vill fästa uppmärksamheten på, att de ökade kostnaderna för
nu ifrågavarande järnvägsföretag, vilka huvudsakligen föranlett denna
begäran hos Kung! Maj:t om ett statslån, uppstått just till följe av
vederbörande myndigheters stora anspråk på själva banbyggnaden och
på de stränga tekniska bestämmelser, som därvidlag uppställts. Allt
större fordringar ha i detta avseende framkommit, och därför ha även
kostnaderna ökats undan för undan. När koncession för tio år sedan
beviljades å denna bana, var den icke avsedd att bli sådan, som den
nu skall bliva, men under tiden ha anspråken växt hos vederbörande
statsmyndigheter, och man har uppställt det ena villkoret efter det
andra, vilket, som sagt, haft till följd, att även kostnaderna blivit
större.

Den förnämsta anledningen till, att man här måst begära detta
statslån, ligger, såsom jag redan framhållit, just i dessa ökade kostnader.

Herr Rydén talade här mycket om den statsfinansiella frågan, och
jag ger honom naturligtvis rätt härutinnan, att detta är en fråga,
som man måste mycket allvarligt beakta, men var har väl staten
bättre använt upplånade penningar, än när den understött tillkomsten
av enskilda järnvägsföretag? Herr Rydén nämnde något om,
att banan från Storvik upp till Boden går så dåligt, men jag är alldeles
övertygad om, att herr Rydén icke vill, att denna bansträcka
skulle vara borta. Den måste ju finnas där, och den har ju varit
till ofantligt stor nytta icke blott för Norrland, utan även för vårt
land i dess helhet. Det finnes väl icke någon här i denna kammare,
som vill säga, att denna bana är obehövlig, och som anser, att det
vore bättre, att man hade de pengar i behåll, som denna järnvägkostat,
men i stället vore utan densamma.

Vidare nämnde herr Rydén, att det vore till skada för järnvägen
Sollefteå—Härnösand, att den nu ifrågavarande järnvägen komme till
stånd. Jag vill gentemot detta framhålla, att Härnösands stad är

Andra kammarens protokoll 1913. Nr 40. 5

Ang. låneunderstöd
åt
Ostkustbanans
aktiebolag.
(Forts.)

Dr 40. 66

Lördagen den 3 maj.

Ang. låne- en stor intressent i järnvägen Sollefteå—Härnösand, men att Härnöunderstud
åt sancjs stad likväl tecknat ett stort belopp i Ostkustbanan. Jag tror.

Ostkustbanans

aktiebolag.

(Fort*.)

att man kan anse Härnösands stad kompetent att själv bedöma, i
vad män den anser sig böra hjälpa ett företag, som säges skada ett
annat, vari staden är intresserad, och jag tror att vi i detta fall
kunna såsom ett föredöme se på, vad den stadens representanter gjort
uti denna sak Herr

Rydén talade om, att vi nu icke kunde få låna penningar i
utlandet till följd av de stora politiska kriserna och den hotande
krigsfaran o. s. v. Ja, detta är mycket sant, men jag vill påpeka,
att detta lån icke skulle lämnas ut nu genast, utan att det kan
komma att dröja flera år, innan penningarna behövas, så att staten
får tillfälle att begagna sig av en mera gynnsam låneperiod. Jag
förmodar, att den nu rådande krisen icke skall räcka i evighet, utan
att en gynnsam period förr eller senare skall inträda.

Jag vill säga ytterligare ett ord till herr Rydén. Han säde, att
han gärna unnade dessa bygder där uppe att få en järnväg. Ja,
det är ju mycket vackert sagt, men när man icke vill göra något
för att hjälpa dem på det sätt, som här är föreslaget, då tjänar det
icke mycket till att säga att man unnar dem att få denna järnväg.
Jag tror, att befolkningen i de trakter, som beröras av detta företag,
icke skola bliva så glada över ett dylikt platoniskt yttrande från herr
och hans meningsfränder, utan de komma nog att fästa sig

de verkligen få den hjälp, som de här äro i så stort be -

Rydén
vid, o
hov av.

Jag vill till sist, mina herrar, erinra om, att det här gäller ett
företag, som sattes i gång för i det närmaste tio ar sedan. Man hav
i dessa båda län samlat och samlat år efter år, miljon har blivit
lagd till miljon, så att sunnnan nu har vuxit upp till ett belopp av
10 miljoner kronor, ett kraftprov för dessa båda län, som val näppeligen
har ett motstycke från någon annan del av vårt land.
ena gången efter den andra har budkavlen gått ut: vi

Den
måste skaffa

mera pengar

Landsting,

städer, kommuner och enskilda ha visat
sm beredvillighet genom att teckna ytterligare bidrag, och på det
sättet har summan vuxit upp till, som jag sade, 10 miljoner kronor,
Men nu kan man icke göra mera, man orkar icke med mera. Man
har tecknat så stora belopp, såsom herrarna kunna finna av den
stora summa, jag nämnde, att det nu icke finnes möjlighet att göra
mera. Man har då i sin yttersta nöd vänt sig till Kungl. Maj:t, och
Kung! Maj:t har behjärtat framställningen och insett det berättigade
i densamma samt lagt fram frågan för Riksdagen. Få icke dessa
däruppe den hjälp, som här erfordras och som Riksdagen verkligen
kan lämna utan att behöva oroa sig över saken och utan att behöva
anstränga sig på långt när så mycket, som vore nödvändigt, för den
händelse staten själv skulle bygga banan, då försäkrar jag, mina
herrar, att då tappar man Helt och hållet modet där uppe i dessa
båda län uti denna fråga.

Nr 40.

Lördagen den 3 maj. 67

Häruti instämde herrar Vahlquist, Sommelim, Nydal, Lithander
och Zelahn.

Herr Öberg: Herr talman, mina herrar 1 Vi ha sedan gammalt ett
bekant ordspråk, som säger: »väg bryter bygd». Inseende riktigheten
och sannolikheten av detta gamla ordspråk, har den befolkning, som
i mångt och mycket beröres av Ostkustbanans tillkomst, under tider,
som gått, vidtagit, kan man säga, utomordentliga åtgärder för att
förverkliga detta önskemål, nämligen Ostkustbanan, i och för att de
bygder, som av densamma beröras, därigenom skulle få en utomordentlig
handräckning till eu vidare utveckling och det framåtskridande,
som dessa bygder otvivelaktigt äro i sä starkt behov av. Det
må därför icke förtänkas mig såsom representant på västernorrlandsbänken,
att jag nu tager till orda för att giva uttryck åt de önskningar,
de stämningar och de förhoppningar, som i dessa nordliga
bygder göra sig gällande och helt säkert med stor uppmärksamhet
äro knutna vid Riksdagens förhandlingar denna dag.

Skulle nu genom ett avslag å Kung! Majris proposition denna
befolknings förhoppningar icke komma till verklighet, skulle detta,
helt visst mötas med stort missmod och förstämning där uppe. Det
är därför att hoppas, att även Andra kammaren, sedan nu Första
kammaren har bifallit Kungi. Majris proposition, måtte biträda samma
mening. Det kan väl icke: sägas vara sa orätt ifrån Riksdagens sida,
att den lämnar en kraftig handräckning i och för realiserandet av
detta önskemål, då man genom norra stambanans dragande norrut
fått en järnväg, som på intet sätt tillgodoser de trakter, som här är
fråga om och vilka äro i så stort behov av järnväg. Hade vid tiden
för norra stambanans dragande genom Norrland en annan sträckning
blivit följd och denna bana förlagts närmare kusten, då hade man
måhända i de tider, som nu äro, icke behövt möta de anspråk, som
nu framträda i ostkustbanebolagets ansökan om statslån.

Såsom förhållandena nu äro, synes det mig vara en bjudande plikt
från Riksdagens sida att här gå till mötes och söka hjälpa invåname
i dessa orter i deras strävan efter bättre kommunikationer. Dä därtill
kan läggas, att detta banbyggnadsföretag är ett företag, som enligt
järnvägsstyrelsens mening säkerligen inom en viss framtid kommer
att ha till följd, att banan blir inlöst för statens räkning och
att denna handel förenas med de övriga delarna av vårt statsbanenät,
bör ju även därutinnan ligga ett tydligt bevis på nödvändigheten
av banans tillkomst. Jag skall tillåta mig säga, att genom tillkomsten
av Ostkustbanan på den enskilda vägen har för staten ett gott
förarbete utförts, om nämligen denna bana får förverkligas, såsom
den har blivit planerad. Det lån, som här ifrågasättes, är ju, jämfört
med den mängd jämvägslån, som hittills utlämnats, ett ringa
belopp, och då borde det ju icke möta så stora svårigheter att få
detta lån. Om man nu till detta lägger, att koncessionsvillkoren för
Ostkustbanan ha blivit strängare och svårare, än vad villkoren i van -

Ang. Låneunderstöd
åt
Ostkustbanans
aktiebolag.
(Forts.)

Nr 40. 68

Lördagen den 3 maj.

Ang. låneunderstöd
åt
Ostkustbana ns
aktiebolag.

(Forts, i

liga fall pläga vara, sä bör val staten därav känna sig skyldig att
träda emellan och hjälpa till.

Jag får därför, herr talman, såsom ett uttryck för önskningarna
inom Västemorrlands län, där man livligt åstundar tillkomsten av
Ostkustbanan, yrka bifall till Kung!. Maj:ts förslag.

Herr Olofsson i Digernäs: Herr talman! Herr Nilson i Örebro
talade om utvecklingsmöjligheterna för Norrland genom denna banas
tillkomst. Blott några få ord till att bemöta honom.

Dessförinnan kan jag dock icke annat än att giva uttryck åt den
känsla, jag fick, när herr Lindman på stockholmsbänken uppträdde.
Jag fick nämligen det intrycket av den iver, med vilken han talade
här, att han måste ha några personliga intressen i denna fråga.

Men det var, som sagt, icke detta, jag egentligen ville yttra mig
om. När herr Nilson talade om den stora utveckling, som detta
förslag skulle innebära för Norrland, så får jag säga, att jag icke
tror så mycket därpå. Jag anser, att man inom dessa trakter redan
förut till stor del utnyttjat utvecklingsmöjligheterna inom jordbruket
och andra näringsgrenar. De stora utvecklingsmöjligheterna på jordbrukets
område äro huvudsakligen till finnandes i floddalarna, och
där finnas ju redan tvärbanor förut, så att där saknas icke järnvägskommunikationer.
Herr Nilson sade, att man skulle låna ut pengar
till denna bana, tv annars blev det som med andra banor i Norrland,
att staten finge bygga dem på egen bekostnad. Jag vill såga,
att i fråga om Jämtlands län, så fick detta län bidraga med 1 miljon
kronor till tvärbanan, av valka 900,000 kronor komma på landskommunerna
och 100,000 på Östersund. Sedan har också Jämtlands
län tecknat aktier i Osa—Sveg-banan för 100,000 kronor. Jag menar,
att den miljon, med vilken Jämtlands län fick bidraga till tvärbanan,
nog var eu lika stor börda för Jämtlands län, som den här
ifrågasatta bördan är för de rika bygder, där Ostkustbanan skall gå
fram, tv dit ner hava miljonerna flottats. Det är nämligen skogarna,
kan man säga, som åstadkommit de stora industriella verken där
nere. Där finnas bevillningskronorna, men det är på bekostnad av
den övriga delen av landet.

Ja, vad de strategiska synpunkterna beträffar, vill jag icke disputera
med herr Nilson i Örebro, tv han är en mycket styvare strateg
än jag. Vi hava emellertid en annan järnvägsfråga, där också de
strategiska svnpunkterna kommit till synes, nämligen banorna där
längst uppe i Norrland och nu sist till Haparanda. Om dessa säga
militärerna än si och än så, och det kan också hända, att det är på
samma sätt i detta fall också. Om denna bana till Haparanda ha
de förut sagt, att den icke borde gå nära kusten. Här säga de däremot,
att de äro belåtna, även om man bygger en bana nära invid
kusten, så att i detta fall kan jag lita lika mycket på herr Nilson
som på militärerna.

G9 Är 40.

Lördagen den 3 maj.

Herr Karlsson, i Fjät: Statsutskottets vice ordförande uttalad.} sin
förvåning över att bland motståndame till detta förslag iiven finna
en norrlänning. Denna förvåning är naturligtvis än större bland norrlänningarne
själva, i synnerhet som det just från detta håll uttalats
klander över, att Riksdagen är så njugg, då det gäller anslag till
kommunikationer i Norrland. Och detta klander brukar särskilt riktas
mot representanterna för södra och mellersta Sverige. Nu har statsutskottet,
såsom redan förut framhållits, kommit med ett enhälligt
utlåtande, åtminstone vad andrakammarhalvan beträffar. Alla ledamöter
där, såväl de från södra som de från mellersta Sverige, hava
låtit billighetsskälen tala och tagit hänsyn till de stora uppoffringar,
som gjorts av de orter, som skulle beröras av denna bana. Ja, till
och med herr Sjö, som annars brukar vara mycket betänksam i dylika
fall, har tillstyrkt förslaget, och det synes således, som om herr
Olofsson i Digenläs kunde känna sitt statsekonomiska samvete lugnat.

H»r har så mycket sagts till förmån för detta, förslag, att jag icke
liar något nytt att tillägga. Jag skall endast med avseende på de
stora uppoffringar, som gjorts uti orterna, be att få framhålla, att
dessa uppoffringar icke endast äro gjorda av kommuner och landsting
utan iiven av enskilda ända ned till småfolket, såsom arbetare i bättre
villkor och arbetsförmän. När entusiasmen var som störst och dessa
teckningslistor lades fram, tecknades, som sagt, iiven av småfolket
ganska avsevärda belopp. Skulle nu mot förmodan staten icke träda
emellan och giva den hjälp, som behövs, så skulle detta stora företag,
som är av så stort behov för orterna, avstanna, och de röster,
som ibland höjts för att bolaget skulle upplösas, eftersom det icke
skulle finnas någon utsikt till att få detta företag till stånd, skulle
säkerligen komma att bli så starka efter ett avslag från Riksdagens
sida, att det skulle på allvar bli fråga om bolagets upplösning. Det
skulle vara i hög grad beklagligt, om det myckna energiska arbete,
som nedlagts på detta företag, skulle resultera i intet. Jag hoppas
likväl, att Andra kammaren, i likhet med vad Första kammaren redan
gjort, skall med stor majoritet komma att bifalla detta förslag.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Med herr Karlsson i Fjäl instämde herrar Hedström, Westlund,
Lindley och Molin i Dombäcksmark.

Herr Rydén: Herr talman! Jag skall bara yttra några ord för
att replikera ett par talare, särskilt herr Lindman. Herr Lindman
byggde hela sin polemik mot mig till eu början pa, att denna fråga
om Ostkustbanan såsom en konkurrent till statsbanan borde ha tagits
i beaktande, när koncessionsfrågan avgjordes. Den saken har Riksdagen
icke haft att pröva, utan det ar herr Lindman och hans kamrater
i regeringen, som haft att avgöra denna fråga, eller kanske det
var en tidigare regering. Den har i varje fall icke varit före i Riks -

Ang. laner
understöd åt
Ostkustbanans
aktiebolag.
(Forts.)

Sr 40. 70

Ang. låneunderstöd
åt
Ostkustbanai is
aktiebolag.
(Forts.)

Lördagen den 3 maj.

dagen, och följaktligen kan Riksdagen icke göras ansvarig för utgången
av denna fråga.

Vidare fäste herr Lindman stort avseende vid, att Härnösands stad
hade så stora intressen i Sollefteå—Härnösands-banan, så att det
icke kunde fullt bedömas, huru det kommer att ställa sig för denna
järnväg, när Ostkustbanan kommit till. Bevars val, det har den nog;
men Härnösand har naturligtvis mycket mera att vinna på, att Ostkustbanan
kommer till, iin att hela företaget ramlar. Hade vi halt
en karta här, skulle jag nog ha kunnat visa, att det är otänkbart,
att den järnvägen skulle kunna undgå att bli ruinerad, om Ostkustbanan
kommer till stånd. Hela den trafik, som går söderut, skulle
icke komma att gå över Sollefteå vidare, utan rakt söderut, och vad
skulle det bli för trafik kvar, herr Lindman, i riktning åt nordväst
från Härnösand? Herr Lindman sade vidare, att staten icke skulle
kunna komma billigare undan än nu — jag minns icke, om ordalagen
folio alldeles så, men detta var i alla fall meningen. Ja, jag
undrar det. Om det gällde en summa på 3 millioner, skulle jag gå
med på, att staten icke kunde komma billigare undan, men har
galler det faktiskt mycket mer, ända till 20 millioner kronor, och
vidare måste man även taga med i beräkningen minskningen i trafikinkomster
för statens järnvägar.

Nu vill jag för min del säga, — och jag har även konfererat med
män, som förstå sig på den här saken bättre än jag utan att bli motsagd
— att jag inte tror, att Ostkustbanan kommer att tillföra den
linie, som ligger norr om Uppsala, en trafik, som i någon män kan
uppväga den, som på detta, sätt skulle tagas bort ifrån statens järnvägar.

Jag skulle vilja säga. ett par ord till. Mitt anförande har avsiktligt
eller oavsiktligt misstolkats av ett par talare. Vad jag yttrade
var, att om man skulle kunnat åstadkomma detta statsbidrag med
skattemedel, skulle jag hava ställt mig pa ett annat sätt till denna
fråga. Min uppfattning till detta spörsmål är, att när staten lånar
ut pengar till något ändamål, skall det vara. ändamål av den beskaffenheten,
att staten har utsikt att fn ränta på det nedlagda, kapitalet.
Därjämte har staten till uppgift att i kolonisationssyfte bygga
järnvägar.'' Staten bör även ur rena kulturella synpunkter tillgodose
avlägsna landsändars behov i den vägen. Men kan man klart öveiskåda,
att dessa företag komma att medföra en ekonomisk förlust,
så är det enligt min uppfattning en naturlig finanspolitik, att sådana
ändamål skola tillgodoses genom skattemedel och icke genom lånemedel.
Skulle eu enskild man låna upp medel för sådana, företag,
där det icke fanns någon möjlighet att fa något tillbaka, så skulle
det till slut medföra hans insolvens. Jag skulle gärna vara med om
att försöka driva fram sparsamheten på åtskilliga områden, så. att
man skulle kunna få ett slags kulturanslag för den rena ekonomiska
kulturen för kolonisation av avlägsna landsdelar o. s. v., men det

Lördagen den 3 maj.

71 Nr 40.

skall ske på skattevägen och icke på läsvägen, ty för mig står det
som något alldeles orimligt att gå den senare vägen.

Slutligen vill jag rikta några ord till herr Nilson i Örebro. lian
talade om de strategiska synpunkterna. Ja, jag vill också se på
denna järnväg ur strategisk synpunkt. Det förefaller mig, som om
herr Lindman såsom amiral i svenska flottan hade anledning önska,
att denna järnväg måtte komma, till stånd. Men de, som ställa sig
betänksamma till denna fråga, de måste också göra sig den frågan:
om man lägger denna järnväg, som får en så stor betydelse för orten,
i nästan hela dess sträckning alldeles invid kusten, vad kommer icke
då, när denna järnväg funnits i några år, att drivas fram från militärt
håll i den vägen, att man får vara beredd på att hålla en kustflotta
däruppe eller åtminstone att träffa sådana försvarsanordningar
där, att man åtminstone kan hindra ett första överrumplingsförsök
från någon liten torpedbåt? Herrame skaka på huvudet, och herr
Lindman kommer kanske att skaffa sig ett litet muntrationsnummer.
Men få se om tio år! När man hört vilka argument i den vägen
kunnat anföras från militärt håll beträffande en järnväg, som ligger
3 mil inne i landet, vad kan man då icke vänta i fråga om denna
järnväg, som skall gå alldeles invid kusten? Vi få se, herr Lindman,
när Ostkustbanan ägt bestånd några år, om den icke blir mycket
användbar för sådana ändamål som de sjöstrategiska.

Herr Starbäek: Herr talman! Jag förmodar, att herr Rydén icke
hyste några förhoppningar att kunna övertyga oss norrlänningar, eftersom
han hela tiden vände ryggen åt norrlandsbänken. Men jag kan
i alla fall icke underlåta att i ett par korta påpekanden söka att,
efter vad i min ringa förmåga står, lägga denna sak litet mera till
råtta.

Det var egentligen två frågor, som förut hade framdragits, till dess
herr Rydén slutligen i sin nödställda belägenhet i brist på argument
drog fram det sista, ännu en fråga, som skulle rikta ett dräpande
klubbslag mot hela Ostkustbanan. Men de två argument, som förut
och med litet mera allvar kommit fram, ha, varit dels, att vi skulle
taga bort trafikinkomsterna för statsbanan, och dels de stora statsfinansiella
svårigheterna, världslånemarknadens läge och vad därtill
hörer.

Jag vill erinra om att denna minskning av inkomster för statsbanan
är en minskning i bruttoinkomster. Ehuru järnvägsstyrelsen
försiktigtvis — men märk, att järnvägsstyrelsen slutar med att tillstyrka
bifall — räknar med cn minskning i bruttoinkomsterna, hava
erfarna järnvägsmän sagt. mig, att om en minskning av 825,000 kronor
i bruttoinkomsterna skulle bliva följden av, att denna bana
Lomme till, måste också en minskning i trafikomkostnader inträda,
så att minskningen i nettoinkomster icke kan likställas med minskningen
i bruttoinkomster.

Den andra saken är den stora frågan om svårigheten att få billiga

Ang. låneunderstöd
åt
Os (k ustbanans
aktiebolag.
(Forts.)

Kr 40. 72

Lördagen den 3 maj.

Ang. låneunderstöd
åt
Ostkustbanans
aktiebolag.
(Forts-.)

lån. Jag skall nu något gå in på den sidan av saken. Jag skall
gärna vara med om att det är en särdeles viktig synpunkt. Men
låtom oss nu se på denna fråga, sådan som den verkligen är. Vi
få komma ihåg, att vi här hava att räkna med orter, sådana som
Gävle med 35,203 invånare, Söderhamn med 11,412, Hudiksvall
med 7,733 invånare, Sundsvall med en folkmängd av 16,855 invånare
och Härnösand med 9,423 invånare. Detta är de fem städerna.
Om vi nu se efter i Kung! Majrts proposition, finna vi, att för
närvarande avståndet mellan Hudiksvall och Söderhamn via statsbanan
är 175 kilometer. Genom Ostkustbanan skulle en vägvinst
av 115 kilometer uppkomma. Mellan Sundsvall och Hudiksvall är
det för närvarande ett avstånd av 261 kilometer via statsbanan.
Genom Ostkustbanan skulle en vägvinst av 172 kilometer uppstå.
Mellan Härnösand och Sundsvall är det för närvarande ett avstånd,
via statsbanan av 373 kilometer, och genom Ostkustbanan skulle en
vägvinst av 310 kilometer uppkomma. För att fortsätta med detta
sista exempel kräver för närvarande en järnvägsresa från Sundsvall
till Härnösand med den snabbaste tågförbindelsen 15 2/3 timme och
kostar i andra klass 14.4 0 kronor samt i tredje klass 9.6 0 kronor,
under det att resan efter Ostkustbanans tillkomst skulle tillryggaläggas
på omkring 1 1/2 timme, vilket innebär omkring 14 timmars
tidvinst, samt med användande av statens järnvägars zontariff, betinga
ett pris av 2.40 kronor för andra klass och 1.60 kronor för tredje
klass.

Tro nu herrarna, att, när det är sådana förhållanden mellan dessa
orter, som hava så stort invånareantal, någonting i världen skall
kunna tillbakahålla det intresse, som där måste göra sig gällande,
för att få fram lokalbanan, exempelvis mellan Härnösand och Sundsvall?
Kan någon människa tro, att icke dessa orters invånare skola
komma fram till statsmakterna och begära understöd? Vi hava dock
en järn vägslånefond, som efter vanlig kutym skulle till en lokalbana
mellan Sundsvall och Härnösand utbetala 50 procent av kostnaderna,
och då kostnaderna för denna bana beräknas uppgå till 7 å 8 miljoner
kronor, skulle i lån till denna bana erfordras mer, än vad
man nu begär för hela Ostkustbanans räkning. Det gäller ju bär
endast 3 miljoner av de för hela kostnaden beräknade 26 miljonerna.

Jag vill fråga herr Rydén: är det verkligen rimligt att std och
predika om den kolossala faran för statsfinanserna i att Riksdagen
beviljar 3 miljoner kronor i låneunderstöd åt detta väldiga företag,
för hvilket all sannolikhet förefinnes, att räntan skall betalas? Det
är endast fråga om 3 miljoner för ett företag, som oemotsagt är av
största statsintresse. År det rimligt att tala om risken i detta, då
man samtidigt måste med öppna ögon se, att staten förr eller senare
för de små banor, som annars måste tvinga sig fram, får lämna
understöd, belöpande sig på, mycket avsevärdare belopp, om vars
räntabilitet, man dessutom kan vara mycket mera tveksam?

Herr Rydén vänder fortfarande ryggen till norrlandsbänken och

Lördagen den 3 maj.

73 Nr LO.

Norrland, och jag förmodar, att han kommer att göra det alltjämt.
Men det skulle vara intressant att förr eller senare kunna få ett svar
på den frågan, om möjligen herr Rydén någon gång kommer att
benäget ägna nådigt intresse åt de synpunkter, som jag tillåtit mig
framhålla.

Slutligen skall jag be att få framhålla med avseende på dessa
försvarsbekymmer, som herr Rydén talade om, att det nog ändå är
litet djärvt att nu söka få fram en stor flottdebatt igen för att samla
alla motståndare mot amiral Lindmans flottpolitik och således slutligen
vinna seger, då det gäller att undertrycka ett stort kommunikationsintresse
uppe i Norrland. Jag tror dock icke det skall lyckas.

Jag ber att få vidhålla mitt yrkande.

Ang. låntunderstöd
åt
Ostkustbanans
aktiebolag.
(Forts.)

Herrar Svensson i Skönsberg och Månsson instämde häruti.

Herr Berglund: Jag har icke begärt ordet för att yttra mig i den
finansiella frågan och sådana saker, men det är ett par andra synpunkter,
som jag vill göra gällande, och det är ett par yttranden,
dels av herr Lindman och dels av herr Rydén, som givit mig anledning
att begära ordet.

Av herr Lindmans yttrande, då han vände sig mot herr Rydén,
framgick, att han trodde, att befolkningen däruppe i Norrland icke
skulle känna sig synnerligen tacksam mot herr Rydén och hans meningsfränder
för det sätt, på vilket han såg ostkustbanefrågan. Jag
skall be att få i egenskap av meningsfrände i övrigt eller partikamrat
med herr Rydén förklara, att vi norrlänningar taga avstånd från
herr Rydéns åsikter i denna fråga.

Vidare vill jag säga, att om det möjligen i herr Lindmans anförande
låg något försök att framhålla frågan såsom en politisk fråga
av partiskiljande natur, försäkrar jag, att så icke är fallet. Jag tror,
att meningarna inom de olika partierna i denna fråga äro tämligen
delade, men jag tror också, att majoriteten inom alla partier skall
följa statsutskottets förslag i denna fråga.

Det var ett yttrande av herr Rydén, som jag också ville taga fasta
på. Herr Rydén yttrade åtskilligt, som jag icke skall försöka bemöta,
ty det är tillräckligt bemött förut, särskilt genom de många
utlåtanden av offentliga myndigheter, till vilka jag trots allt vågar
sätta lika stark tilltro som till herr Rydéns sakkunskap i denna fråga.
Men det är, som sagt, endast en sak, som jag fäst mig vid, och det
var, när han jämförde Norrlands kommunikationsförhållanden med
det övriga landets och därvid fällde det yttrandet, att Norrland hade
relativt goda kommunikationer. I detta fall vill jag instämma med
hen- Rydén: de äro verkligen relativt goda. När man ser på järnvägskartan,
kan man få en föreställning om detta förhållande. Det
är egendomligt, att just vid Gävle, ändpunkten för den nu ifrågavarande
banan, kan man säga, att det är slut med kommunikationerna
i järnvägsavseende. Södra och mellersta Sveriges järnvägskarta

Nr 40. 74

Lördagen den 3 maj.

Än9- läne-'' liknål- ett fisknät, men ovanför Gävle är det en enda linje, som går

0.9tkusfbanansnorrut’ och seclan är det tvärbanorna ner till de respektive kuststäaktieiolag.
derna. Man kan instämma i att det är »relativt» goda kommuni(Forts.
) kationer.

Det är en annan synpunkt, som ingen har berört här och som
det må tillåtas mig att påminna om. Det har här i kammaren ofta
talats om nödvändigheten för vårt land att ställa så till, att handelsbalansen
visar ett gott resultat. Jag vill påminna om, att av den
export, som Sverige har, härflyter mycket mer än hälften av inkomsterna
just från Norrland. Det är trävaruindustrien, pappersmasseindustrien
och våra malmtillgångar, som orsaka, att handelsbalansen
är så pass gynnsam, som den är. Jag tror icke, att det
är rätt, att man alltjämt skall fortsätta att låta en sådan skattkammare
som Norrland vara styvmoderligt behandlad i kommunikationsavseende,
ty det måste man säga, att Norrland är.

I detta avseende kanske man påpekar sjöfarten. Jag har levat
uppe i Norrland i mer än 20 år och vet, att det varit år, då sjöfarten
upphört i slutet av oktober, och vad Härnösand angår, öppnats
så sent som den 24 maj. Under hela den mellanliggande tiden har
man varit hänvisad uteslutande till de dåliga järn vägskommunikationer,
som finnas.

Herr Starbäck har förut påpekat de ogynnsamma förhållanden,
som råda mellan Härnösand och Sundsvall. I kommunikationsavseonde
är man i Härnösand lika långt från Sundsvall som från Stockholm.
En tidning eller ett brev från Stockholm hinner till Härnösand
lika fort som från Sundsvall. Avståndet mellan de båda städerna
är dock endast omkring 6 mil. Man bör dä förstå, att det er
nödvändigt, att denna bana kommer till stånd.

Slutligen är det en annan liten sak, som jag tager mig friheten
påpeka. Det är väl bekant, att den norrländska sågverksindustrien
åtminstone delvis är av säsongartad beskaffenhet. Långa tider av
året gå dessa sågverksarbetare, stuveriarbetare och andra, som hava
sin utkomst inom sågverksindustrien, arbetslösa. Det är en så gott
som permanent arbetslöshet vissa tider värjo vinter för dessa arbetare.
Under åratal, då denna Ostkustbana varit på tal, har man från dessa
arbetare hört, att de hoppats på, att när det stora byggnadsföretaget
en gång Lomme till stånd, denna olägenhet åtminstone under den
tiden skulle för deras vidkommande bliva mindre kännbar. Detta är en
synpunkt på saken, som jag önskar, att åtminstone de av kammarens
ledamöter, som ofta påstå sig ömma för sådana olidliga arbetsförhållanden,
även ville taga hänsyn till, när det gäller att bedöma
denna fråga.

Det är, som sagt, dessa synpunkter, som jag här velat påpeka.
Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Med herr Berglund förenade sig herrar Lindhagen och Svensson
i Skönsberg.

75 Sr 4i*.

Lördagen den 3 maj.

Herr Lindman: Herr talman, mina herrar! Jag ber att få be- in9- idnesvära
kammaren med ännu några få ord. I främsta rummet vill jag
göra en rättelse av ett misstag, som herr Rydén gjorde sig skyldig aktiebolag.
till, då han sade, att det var under min tid såsom statsminister, som (Forts.)
koncessionen beviljades. Så var det icke, utan det skedde långt innan
jag blev statsminister. Han talade vidare om Härnösand—Sollefteåbanan.

Jag vill då säga, att jag har sett efter i propositionen och funnit,
att staden Härnösand har lämnat 370,000 kronor till denna bana,
men staden Härnösand är också mycket intresserad av järnvägen
Härnösand—Sollefteå. Kunna vi icke tro, att Härnösands stads representanter
skola tillvarataga stadens intressen bättre än herr Rydén?
Åtminstone tror jag, att de själva taga det på det viset.

Herr Rydén utvecklade vidare, när staten skall låna ut och när
den skall använda sig av skattemedel. Det kan jag tyvärr icke bedöma,
därför att jag icke riktigt förstod, hur han menade. Det valen
framställning om att staten naturligtvis skall hjälpa, där det behövs
för kulturella ändamål o. s. v., men om staten icke kan få någon
ränta, skall staten i stället tillgripa skattemedel. Det kanske
var meningen så. Jag undrar om man kan uppställa regler härför,
men jag vågar icke gå för djupt in därpå, ty jag kanske missförstod
herr Rydén i det fallet.

gå kon: det strategiska problemet, Där ha herr Olofsson i Digernäs
och herr Rydén uttalat sig. Den saken kan man begripa utan
att vara någon militär eller någon strateg. Man kan inse, att när
den förra banan byggdes upp genom Norrland, resonerade man så,
att den icke tick ligga, nere vid kusten, då donna bana var den enda
förbindelse, som den svenska hären hade till Norrland, utan den
måste ligga så långt in i landet, att den icke kunde förstöras genom
överrumpling. Sedan hålla vi ju på att tillskapa ännu en bana,
nämligen Inlandsbanan. Då är det icke längre något hinder för att
lägga en järnväg utmed kusten. Då är det givet, att generalstabschefen
skulle uttala sig på det sätt han gjort, och jag fäster ett avgörande
avseende vid hans uttalande, även om jag erkänner, utan
att därför förringa herr Rydéns förmåga att bedöma strategiska frågor.

Ett är dock säkert, att herr Rydén icke visat sig vara någon stark
taktiker vid behandlingen av denna fråga.

Herr Olofsson i Digernäs säde vidare, att den bästa jorden ligger
i floddalarna. Ja,, det gör den, men vi få ej glömma att samma är
förhållandet även på kusten. Varför ligger den bästa jorden i floddalarna
och på kusten? Jo, därför att den har statt under vatten
där under ett tidigare skede i vår utvecklings historia, just därför är
den bördig. Men det, som gäller om floddalarna, gäller också om
kusten. Hela vägen från Gävle till Haparanda är en urgammal bygd,
som nu står och stampar, därför att den icke har tidsenliga korn»
munikationer. Det är den gamla bygden, som skall tillgodoses ge -

Sr 40. 76 Lördagen den 3 maj.

Ang. Wne- nom att den får denna förbindelse, och det är den bygden, som jag
Ostkustbanans ^°PPas vi skola komma att hjälpa.
aktiebolag. Jag vill taga avstånd från den siste ärade talaren, då han nämnde,
(Forts.) att Norrland kanske en och annan gång blivit styvmoderligt behandlat.

Nej, mina herrar, det vill jag icke vara med om. Riksdagen härvid
mångfaldiga tillfällen visat ett mycket varmt och stort intresse
för Norrland och dess utveckling. Det har Riksdagen visat genom
de stora anslagen till järnvägar, till norrländska statsbanan och till
Norrlands bibanor till städerna, till Inlandsbanan och till mångahanda
andra företag. Norrlands befolkning har all anledning att vara
Riksdagen tacksam för vad Riksdagen gjort, men denna tacksamhet
kommer att ökas, om Riksdagen bifaller detta förslag.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, gav herr talmannen
propositioner först på bifall till utskottets hemställan samt vidare
på avslag ä såväl berörda hemställan som Kungl. Majds framställning
i ämnet; och förklarade herr talmannen sig anse svaren hava utfallit
med övervägande ja för den förra propositionen. Då votering emellertid
begärdes av herr Olofsson i Digernäs, blev nu uppsatt, justerad
och anslagen en så lydande omröstningsproposition:

Den som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i
utskottets förevarande utlåtande nr 97, röstar

J a;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit såväl utskottets berörda hemställan
som Kungl. Majds framställning i ämnet.

Voteringen utvisade 146 ja mot 42 nej; och hade kammaren alltså
bifallit utskottets hemställan.

§ 16.

Ang. lag om Till avgörande förelåg nu lagutskottets memorial nr 29, med förexpropriation
anledancle av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om lagutskottets

m. m. utlåtande nr 22 i anledning av dels Kungl. Majds proposition med

förslag till lag om expropriation, lag om ändrad lydelse av 16, 24,

66 och 4o §§ i förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning

i fast egendom, lag om ändrad lydelse av 71 § i lagen den 20 juni
1879 om dikning och annan avledning av vatten, lag om ändrad
lydelse av 1 § i lagen den 27 juni 1902, innefattande vissa bestämmelser
om elektriska anläggningar, samt lag om ändring i vissa de -

Lördagen den 3 maj.

77 Nr 40.

lar av lagen den 31 augusti 1907 angående stadsplan och tomtindel- Ang. lag om
ning, dels ock i anledning därav väckta motioner. expropriation

(Forts.)

Sedan kamrarna vid behandlingen av lagutskottets utlåtande, nr
22, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
expropriation m. m. stannat i skiljaktiga beslut i avseende å vissa
delar av förslaget till lag om expropriation, så hemställde nu utskottet
i förevarande memorial, att kamrarna, Första kammaren med
fattande av beslut i fråga om vissa av kammaren till utskottet i
deras helhet eller i vissa delar återremitterade paragrafer och båda
kamrarna med frånträdande i utav utskottet angivna fall av förut
fattade beslut, beträffande förslaget till lag om expropriation, måtte
antaga följande lydelse av nedanstående paragrafer samt av övergångsbestämmelsen
:

1 §•

Fastighet, som tillhör annan än kronan, må tagas i anspråk genom
expropriation, om Konungen prövar det nödigt:

1. för befästning, övnings- eller förläggningsplats för krigsmakten,
skjutbana, som äger betydelse för den allmänna skjutskicklighetens
utveckling, eller eljest för rikets försvar;

2. för allmän väg på landet eller i stad, järnväg eller spårväg för
allmän trafik, bro, hamn, lastningsplats, kanal eller annan farled,
flottled, telegraf- eller telefonanläggning eller annan anläggning för
den allmänna samfärdselns främjande;

3. för allmän byggnad;

4. för ändamål, som det enligt lag eller författning tillkommer
kommun eller annan dylik samfällighet att tillgodose;

5. för att förse en ort med vatten eller förhindra förorenande av
vattenledning, som är anlagd för sådant ändamål;

6. för att inom bebyggt område vid järnvägsstation, hamnplats
eller fiskläge eller å annan ort med större sammanträngd befolkningåstadkomma
tryggade bostadsförhållanden;

7. för byggnad, avsedd att bereda lokal för religiös uppbyggelse
eller verksamhet till nykterhetens främjande eller eljest för överläggningar
i allmänna frågor eller upplysande föredrag å ort, där
inom befolkningen eller eu väsentlig del av denna framträtt behov
av dylik lokal, men varest, på grand därav att all jord inom ett
vidsträckt område tillhör samme eller ett fåtal ägare, särskild svårighet
möter att genom avtal förvärva erforderlig mark;

8. för åstadkommande på det allmännas bekostnad av skogsåterväxt
å skogsmark, som är genom kalhuggning eller på annat sätt
ödelagd och ej utgör nödig betesmark;

9. för kronans övertagande av flygsandsfält, varom ägaren försummat
att taga föreskriven vård;

10. för att i kronans ägo överföra jordområde av synnerligen märklig
naturbeskaffenhet, för dess avsättande såsom naturminnesmärke,

liv 40. 78

Lördagen den 3 maj.

Ang. lag om eller ock synnerligen märklig fast fornlämning, vars bevarande ej
expropriation kan på annat sätt tryggas, jämte därför erforderlig mark;

(Forts) 11- för linbana, som är behövlig för ett företag av större gagn
för orten; eller

12. för annat därmed jämförligt ändamål av väsentlig betydelse
för det allmänna.

Särskild rätt, som i avseende å fastighet tillkommer annan än
kronan, må ock exproprieras, om Konungen prövar det nödigt, för
ändamål, som nu är sagt; och må expropriation enligt Konungens
förordnande jämväl äga rum för upphävande av särskild rätt till
område, som är avsatt till nationalpark.

26 §.

Den, som är bosatt utom länet, eller ej uppnått tjugufem års ålder,
eller ej råder över sig och sin egendom, eller enligt domstols
utslag är förlustig medborgerligt förtroende eller ovärdig att i rikets
tjänst vidare nyttjas eller att föra annans talan inför rätta, må ej
utses till ordförande eller ersättare för ordföranden i expropriationsnämnder
eller uppföras bland de till ledamöter i sådana nämnder
valbara; dock må för Stockholms stad och län valbara utses inom
såväl staden som länet.

Uppdrag, varom nu är fråga, må ej annan undandraga sig än den,
som uppnått sextio års ålder eller sex år innehaft sådant uppdrag,
samt tjänsteman, som är av sin tjänst förhindrad att mottaga uppdraget.

61 §.

Vill den, som genom ansökning om stämning till rätten fullföljt anspråk
på expropriation, återkalla anspråket, göre han, sist innan rätten
meddelat utslag i målet, hos rätten eller domaren skriftlig anmälan
om återkallelse!! med bifogande av bevis, att han fullgjort
vad i 62 § andra stycket sägs, eller vare rättigheten till återkallelse
försutten. Den, som återkallat, åligger att ofördröjligen giva motparten,
samt, om expropriationsnämnd har saken under behandling,
nämndens ordförande de! av återkallelsen. Vad i 14 § stadgas om
anteckning av expropriationsmål äge, sedan rätten skilt målet från
sig, motsvarande tillämpning beträffande anteckning'' av återkallelse.

Återkallelse må gälla hela den fastighet expropriationsanspråket
omfattar eller någon de! därav, men må ej göras i avseende å mark,
som den exproprierande tagit i besittning.

68 §.

Har exproprierad fastighet eller genom expropriation förvärvad särskild
rätt ej kommit till användning för det avsedda ändamålet eller
dess användande för ändamålet upphört och är nämnda ändamål
såvitt angår dylik fastighet eller rätt att anse såsom övergivet, eller
användes fastighet eller rätt som nyss sagts i väsentlig omfattningför
annat ändamål än det avsedda, må fastigheten eller den särskilda

Lördagen den ii maj.

79 Sr 40.

rätten lösas, om talan därom instämmes inom tjugu år från det att A-ng- lag om
expropriationen fullbordats. Lösningsrätt tillkomma, när hel fastig- expropriation
het exproprierats, den, som närmast före expropriationens fullbor- (Forts.)
dande var fastighetens ägare, eller hans rättsinnehavare och, om en
del av en fastighet exproprierats, ägaren av den återstående delen
samt, då fråga är om särskild rätt, ägaren av den fastighet som därav
besväras.

I fråga om sådan lösen skall vad denna lag i övrigt stadgar i tilllämpliga
delar gälla; dock ankomme på rättens prövning, huru kostnad,
som i 67 § avses, skall i första hand gäldas.

92 §.

Vid expropriation av nyttjanderätt till egendom, som i 88 § sägs,
skall ersättning ej bestämmas för annat men än det, som då. redan
uppkommit. Uppstår därefter skada eller intrång, varde ersättningen
därför, om överenskommelse ej träffas, bestämd av domstol.

98 §.

Har, efter det boningshus blivit till större antal uppförda å annans
än husägarnas mark, för tryggande av dessas ställning sådan
mark exproprierats, vare nye ägaren av marken pliktig att till en
var husägare, som det begär, försälja eller upplåta det till hans hus
hörande område med den jämkning, som kan erfordras för genomförande
av stadsplan och tomtindelning.

Vill ej markägaren enligt vad nedan sägs upplåta sådant område
till husägaren med tomträtt, därest dylik upplåtelse kan ske, och
träffas ej heller mellan dem arrendeavtal rörande området, vare husägaren
berättigad köpa detta för en köpeskilling motsvarande den
för området utgivna expropriation,sersättning och å området belöpande
del av expropriationskostnaden jämte fem procent årlig ränta
från expropriationens fullbordande; har husägaren, efter det expropriationen
fullbordats, innehaft tomten på grund av honom förut
tillkommande besittningsrätt, varde avgiften härför avräknad från
köpeskillingen. Sker upplåtelse med tomträtt, varde avgiften för
den upplåtelse, som först äger rum, beräknad efter den för försäljning
angivna grund. Tvist om vad husägaren sålunda har att
erlägga varde prövad i den ordning, som stadgas i gällande lag om
skiljemän.

Vad ovan i denna paragraf är stadgat äge ej tillämpning, med
mindre husägaren inom två år från expropriationens fullbordande
hos markägaren gör framställning om försäljning eller upplåtande av
området.

Expropriationen medföre ej förändring till den husägaren förut
tillkommande besittningsrätt till området, utan vare, om försäljning
eller upplåtelse ej kommer till stånd, husägaren berättigad att under
den tid, som för nämnda rätt kan återstå, fortfarande åtnjuta densamma
mot fullgörande av de därför stadgade villkor.

Sr 44). SO

Lördagen den 3 maj.

Ang. lag om Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1914. Dock skola
expropriation gtadgandena om val av ordförande och ersättare för ordförandena i
(Forte.) expropriationsnämnder samt personer valbara till ledamöter i sådana
nämnder tillämpas redan under år 1913. Av de valbara personer,
som då utses, väljes en tredjedel för ett, en tredjedel för tvä och
en tredjedel för tre kalenderår.

Genom denna lag upphäves förordningen den 14 april 1866 angående
jords eller lägenhets avstående för allmänt behov jämte de
stadganden, som innefatta ändring i eller tillägg till nämnda förordning;
dock skall i fråga om exproprationsmål, vari stämning utfärdats
före den 1 januari 1914, vad i sagda förordning stadgas äga
tillämpning, och skola, ändå att stämning ej utfärdats före nämnda
dag, beträffande fastighet eller särskild rätt, som den exproprierande
före samma dag tagit i besittning, stadgandena i 13 § första stycket
och första punkten av andra stycket i omförmälda förordning tilllämpas
i stället för bestämmelserna i 7 § första stycket, 8, 9 och
11 §§ i denna lag. Förekommer i lag eller särskild författning hänvisning
till bestämmelse, som sålunda upphäves, skall i stället motsvarande
bestämmelse i denna lag tillämpas. Eljest göres ej genom
denna lag ändring i vad lag eller särskild författning innehåller om
fast egendoms avstående eller upplåtande för visst allmänt ändamål.

Sedan utskottets hemställan föredragits, lämnades på begäran ordet
till

Herr Petersson i Lidingö villastad, som yttrade: Herr talman,
mina herrar! Såsom herrarne se av detta betänkande står jag antecknad
såsom reservant. Den punkt i sammanjämkningsförslaget,
som föranlett min reservation, är den i 1 § sjunde punkten omtalade
expropriationsrätten för samlingslokaler. Den rätten har blivit i sammanjämkningsförslaget
åtskilligt inskränkt mot vad den var i Kungl.
Maj:ts proposition, men även med paragraf ens sålunda föreslagna lydelse
har jag icke ansett mig kunna gå med på densamma. Jag
hade egentligen ämnat att till kammarens protokoll angiva de skäl,
som motivera denna min ståndpunkt, men i anseende till den långt
framskridna tiden skall jag avstå därifrån och endast hänvisa till de
uttalanden, som jag gjorde, då detta lagförslag behandlades här i
kammaren.

Jag inskränker mig därför till att, i anslutning till min reservation,
säga, att jag icke kan godtaga denna punkt, och att jag därför befinner
mig i den ställningen att nödgas yrka avslag på förslaget,
ehuruväl jag erkänner de stora förbättringar, som förslaget i övrigt
innehåller.

Vidare anförde:

Herr Byström: Herr talman! Förslaget har nu undergått så pass
stora förändringar, att det synes mig, att ingen skulle behöva tveka

Lördagen den 3 maj.

Öl Nr 40.

om att antaga detsamma. För min del ansåg jag även, då frågan An,J- la9 om
var före vid förra tillfället, att man kunde rösta för det förslaget. expropriation.
Det synes också, som om de garantier, som äro framställda, exem- (Forts.)
pelvis Konungens prövningsrätt, borde vara tillräckliga, och vidare får
man också räkna med de kostnader, som äro nödvändiga för att
komma åt den tomt eller det område, som det i varje fall skulle
gälla. Jag hörde sålunda under debatten i Första kammaren, huruledes
greve Lagerbjelke framhöll, att man på många ställen nödgas
betala höga priser för de jordområden, som man vill expropriera.

Vidare menar jag också, att det allmänna sunda förståndet skall
även här ha något att säga och sålunda även i sin mån garantera,
att missbruk icke behöva förekomma.

Då det är särskilt omnämnt lokaler, som kunna stå i samband
med religiösa verksamhetsgrenar, vill jag emellertid säga, att, ehuru
det funnits tillfällen och förr icke så få, då man blivit utestängd
från en plats på grund av att man icke kunnat försäkra sig om plats
för lokal, det dock må sägas, att på de allra flesta platserna har den
religiösa verksamheten rönt, i synnerhet de senare åren, ett välvilligt
tillmötesgående. På ett ställe, som jag känner till, är det så, att
jordägaren varit ganska vänligt stämd mot den av mig åsyftade religiösa
riktningen, men pastorn i socknen har varit emot saken, och då
ville patron ej stöta sig med honom. Hade det förfarande, som i
lagförslaget finnes föreskrivet, funnits, hade han icke behövt taga
alltför stor hänsyn till ett sådant skäl för avslag. På ett annat ställe,
som jag nu kommer i håg, har visserligen bruksförvaltningen varit
välvilligt stämd mot de religiösa sammankomster, som hållits där,
men den har återigen upplåtit en och samma plats för olika religiösa
riktningar, så att de nödgats bygga sina samlingslokaler nästan knut
i knut, och det har i sin män förorsakat vissa obehag.

Det har också i allmän tidning framhållits av en frikyrklig pastor
exempel på, hur det kan vara välbehövligt, att man antager denna
lag, vars omtvistade punkt lyder: för byggnad, avsedd att bereda
lokal för religiös uppbyggelse eller verksamhet till nykterhetens främjande
eller eljest för överläggningar i allmänna frågor eller upplysande
föredrag å ort, där inom befolkningen eller en väsentlig del
av denna framträtt behov av dylik lokal, men varest, på grund därav
att all jord inom ett vidsträckt område tillhör samme eller ett fåtal
ägare, särskild svårighet möter att genom avtal förvärva erforderlig
mark.

Skulle detta lagförslag nu falla, föreställer jag mig, att det blir
ett fall, som måste bli av kort varaktighet, och att de, som nu segrat,
komma att inse, att de vunnit en Pyrrhusseger. Jag tror, att
man skulle på detta lagförslag kunna tillämpa statsrådet Meyers yttrande,
då han mötte motstånd här i kammaren vid behandling av
eu finansfråga och därvid, under förutsättning att hans förslag skulle
falla, sade, att om det folie, skulle det komma tillbaka, och det
skulle komma med följe. Jag förmodar, att om detta förslag icke

Andra kammarens protokoll 1913. Nr 4-0. 6

Nr 40. 82

Lördagen den 3 maj.

Ang. lag om antages, lära nog de, som nu äro emot saken, framdeles få bekväma
expropriation gig att ^ga ytterligare bestämmelser, som äro för dem mindre

f Forts''1 tilltalande.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till lagutskottets förslag.

Herr Lindhagen: Jag har varit av skiljaktig mening inom lagutskottet
rörande innehållet av detta sammanjämkningsförslag, och
jag vill bara säga några ord till förmån för dem, för vilkas räkning
min reservation har gjorts, ehuru jag naturligtvis icke kan komma
till annat resultat under nuvarande förhållanden, än som innehållen
i utskottets hemställan. Jag måste så mycket hellre framhålla, att
jag anser, att de intressen, till vilkas förmån jag reserverat mig, icke
blivit behörigen tillgodosedda, som det till och med i pressen framhållits,
att det varit endast högermännen, som reserverat sig, och att
»de socialdemokratiska medlemmarne» och således ock jag resignerat
i utskottet. Detta var allt, som stod om min ståndpunkt,, och det
kan sålunda so ut, som om jag icke skulle ha hävdat de intressen,
som jag skulle försvara. Då är det ju ännu nödvändigare, att jagsäger
någonting.

Nu är det så, att utom frågan om samlingslokaler m. m., vilken
är en ofantligt viktig fråga, och som enligt sammanjämkningsförslaget
blivit så att säga delad mitt i tu, linnes det en annan fråga, en
annan social expropriationsfråga, åsyftande att bereda dem, som äga
hus å annans grund — vid stationssamhällen, fiskelägen o. s. v.
möjlighet att få trygg besittning av sina tomter, enär de annars skulle
kunna komma i svårigheter, ofta i ekonomisk ruin och nödgas lämna
sina hem. För sådana personer är också ersättningsfrågan av alldeles
grundläggande betydelse; av en synnerlig betydelse är, att det belopp,
som skall betalas, blir rättvist. Då jag hade denna uppfattning
och visste, vad det gäller för dessa människor, och visste, huru mycket,
som måste betalas till jordägaren för förbättringar och för jordvärdestegring,
så ansåg jag mig böra väcka motion rörande befrielse
från att vid expropriation gälda bland annat dylika ersättningar. Andra
kammaren har bifallit bägge dessa yrkanden och sålunda uttalat sig
för, att dessa personer varken skulle betala något för sina egna förbättringar
eller — såvitt det gäller tio år tillbaka - för jordvärdestegringen
till jordägaren. Då förefaller det mig, att en sammanjämkning
från denna kammares sida väl skulle gått ut på, att man behörigen
tillgodosett även detta intresse genom att halvera detsamma.

Det hade då icke heller kunnat sägas, att sammanjämkningen förlorat
något i effekt eller gatt för långt. Om man uttalat: när husiigarne
betala för tomten till jordägaren, sä skola de icke betala för
eget arbete, sfi undrar jag, om icke en sådan sats gjort Första kammarens
avslag ännu mera avskyvärt. Det är väl en princip, som
denna kammare hävdar, att egendom icke är uppenbar stöld. Vad
galler det i detta fall? Jo, först och främst att denna kammare vill
vara med att slopa en sådan grundsats, som att man skulle tillåta

83 Nr 40.

Lördagen den 3 maj.

och vala med om, att vid expropriation skall betalas för eget arbete. Ang. lag om
Det är en princip av den största betydelse, och det vore en fullstän- expropriation
dig cynism, om man skulle vilja vara med om något annat. !"•

Men vidare är det också på det sättet, att det för en hel generation
kanske gäller ett avgörande nu, vad de skola betala. Det är
miljoner, det gäller för dessa människor, om icke något åtgöres i
dessa förhållanden i det rätta ögonblicket sådant som detta. Det är
här icke fråga om ett antingen — eller, utan så länge denna fråga
icke är löst, komma dessa personér att få betala ut ofantliga belopp,
dessa orättfärdiga belopp till de stora jordägarne.

Nu är det så, att denna sak naturligtvis skulle här vunnit mera
avseende, ifall dessa intressen icke varit så, litet representerade och
om man icke fått stå tämligen ensam, när det gällt att bevaka desamma,
. när det gällde ett bestämt, motionsvis framfört yrkande i
denna riktning. Men även det ansågs icke opportunt ens från socialdemokratiskt
håll, utan man nöjde sig med att genom en särskild
motion taga avstånd från ett sådant strävande och inskränka sig till
skrivelsen om utredning av frågan om social expropriation. Då är
det klart, att detta intresse, som i och för sig är så viktigt och som
bort tillgodoses just nu, icke kunnat slå igenom därför att det icke
vunnit tillräckligt understöd.

^ Vid sådant förhållande måste jag, herr talman, resignera och rösta
för utskottets hemställan, ehuru jag anser, att detta sammanjämkningsförslag
även ur denna kammares synpunkt icke är särdeles tilltalande.
Det är icke vad man väntat av genombrottets Andra kammare.

Herr Persson i Norrköping: Herr talman, mina herrar! Jag skulle
icke ha sagt något i denna fråga vid detta tillfälle, då jag vid frågans
föregående behandling har haft tillfälle att tydligt och klart
markera den ståndpunkt, jag intog, vadan detta, borde varit nog, om
icke på grund av den siste talarens, min partivän Lindhagens anförande,
det skulle kunna synas framgå, att jag och mina partivänner
vore fullständigt nöjda med det sammanjämkningsförslag, som
utskottets majoritet kommit till. Det framgick, att han syftade på
detta, desto mera, som han förklarade, att den socialdemokratiska
gruppen icke hade velat gå med honom på hans ursprungliga motion,
utan blott velat gå med på ett skrivelseförslag. Jag skall icke
diskutera orsakerna till detta nu, därför att det dels utretts inom
utskottet, dels framkommit i den debatt, som förevarit. Men jag
tillåter mig dock att betona, att anledningen till att jag icke anser
mig behöva gå med på den reservation, som herr Lindhagen avgivit,
är, att min ståndpunkt varit förut angiven dels i motionen, dels i
utskottsbetänkandet. Om jag till sammanjämkningsförslaget skulle
angivit någon särskild mening, så skulle jag däri icke släppt min
mening att vid värdering av exproprierad mark för bostadsändamål
hänsyn icke ma tagas till såväl de förbättringar, som brukaren gjort,

Nr 40. 84

Lördagen den 3 maj.

Ang. lag om gom till flen värdestegring, som ägt ruin. Jag liar här velat betona

expropriation

(''Forts 1 Slutligen vill jag säga, att då såväl jag som herr Lindhagen inom
1 utskottet ansett oss höra rösta för det samman] ämkningsförslag, som

nu här föreligger från majoriteten inom utskottet, så ha vi båda gjort
detta därför att vi ansett oss böra gå så långt i tillmötesgående, som
det varit oss möjligt, i syfte att nu fa denna expropriationslag ge
nomförd på ett så pass hyggligt sätt, som man kunde tro ha möjlighet
att vinna båda kamrarnes bifall.

Nu ser det ju i alla fall ut, som om hela detta stora lagförslag
med sina hundratals paragrafer skulle komma att stjälpas i diket,
val icke på grund av denna kammares blivande beslut, men möjligen
på grund av det beslut, som fattas i medkammaren. Det bör
konstateras vid detta tillfälle, huru pass tragiskt det är, att ett stort
betänkande, omsorgsfullt uppgjort av en expropriationskommitté, förberett
av regering, under flera veckor bearbetat inom lagutskottet och
slutligen grundligt behandlat här i kammaren, att ett sådant förslag,
varom det skrivits från Riksdagen och varom det från alla håll intygats,
att stort behov därav föreligger, nu skall fullständigt stjälpas
i diket. Varför? Jo, därför att några av samhällets fattiga styvbarn
på ett antal platser här i riket skulle beredas möjlighet att
mot ersättande av fulla värdet få övertaga en liten ömklig jordbit,
på vilken de skulle bygga sig ett samlingshus i och för överläggning
av allmänna frågor och i och för åhörande av upplysande föredrag.
Och detta skulle enligt samman jämkningsförslaget icke få ske
på andra platser än sådana, där »all jord inom ett vidsträckt område
tillhör samme eller ett fåtal ägare», och därjämte att särskild
svårighet lades i vägen för dessa medborgare att tillgodose sina legitima
samhällsintressen. Det bör fastslås gentemot den förste ärade
talaren, att det- är på detta förhållande som detta i övrigt av alla
såsom synnerligen gott erkända lagförslag faller om det nu fallei
vid den omröstning, som kommer att äga rum i i örsta kammaren.

För att jämna vägen har jag i samråd med mina partivänner icke
velat sätta upp några stenar, utan vi sträckte oss så långt som möjligt
i medvetande om att vi icke kunde bära ansvaret för förslagets
fall, vare sig inför dem, som av detsamma skulle gagnas, vare sig
inför arbetarklassen clio!'' inför samhället eller inför det parti, vi
tillhöra.

Det är därför, herr talman, jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Widén: Herr talman! Jag skall icke bli mångordig i denna
fråga. Jag vill endast säga, att detta sammanjämkningsförslag enligt
min mening har gjorts sådant, att det borde kunna erkännas, att
man har fyllt alla berättigade krav på ett rättvist sammanjämkningsförslag.

Vad särskilt beträffar den talare, som näst före den siste hade
ordet, skall jag här icke inlåta mig i något resonemang med honom

Lördagen den 3 maj.

85 Nr 40.

om den nya 98 §, som var antagen av Andra kammaren, och som i Ang. lag om
sammanjämkningsförslaget blivit utesluten. Jag vill endast fästa expropriation
hans uppmärksamhet på, att inom utskottet ifrån ganska sakkunnigt (pörts )
håll gjordes gällande, att vid den värdesättning, om vilken den
nämnda paragrafen handlade, de grundsatser, som där skolat framhållas,
i allt fall, även utan uttryckligt stadgande, skola komma att
göra sig gällande, nämligen ätt vid bestämmande av ersättningen till
jordägaren hänsyn icke må tagas till de förbättringar, som av husägaren
utförts. Jag tror därför, att talarens farhågor för verkningarna
av att denna paragraf är utesluten äro synnerligen överdrivna.

Men då han icke yrkade avslag på sammanjämkningsförslaget, skall
jag som sagt, icke uppehålla tiden längre, utan inskränker mig till
att yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Petersson i Lidingö villastadr Herr talman mina herrar!

Jag hade icke ämnat att vidare deltaga i debatten i denna fråga,
men det yttrande min ärade granne i lagutskottet, herr Persson i
Norrköping, nyss avgav, föranleder en gensaga från min sida.

Han lägger ansvaret för lagens fall — om den nu skall falla, —
på oss, som icke vilja gå med på denna enda punkt, och säger, att
det är dock förfärligt, att en i övrigt så behövlig och god lag skall
falla, därför att vi icke vilja vara med om samlingslokalerna. Jag
skall be att få vända detta uttalande tillbaka mot honom själv. Man
måste dock komma i håg, att det här är fråga om någonting nytt,
något, som icke förut varit i lagen stadgat; det är alltså fråga om att
införa en ny expropriationsanledning till de många andra. Vi kunna
nu ej vara med därpå — och det av skäl, som jag sedermera vill
något närmare angiva, eftersom jag uppfordrats därtill. Då borde det
val icke legat utom möjlighetens gränser — och jag ifrågasatte verkligen
detta i utskottet — att herrarne släppte just den punkten, om
vilken tvisten står, så att vi finge taga allt det andra, som vi erkänna
vara gott och bra och äro eniga om, men finge lämna den
punkt, om vilken striden står, till framtiden att mogna. Det är
icke gott att veta, om den icke kan på ett eller annat sätt arbeta
sig fram. Och utsikterna härför skulle ökas, om det krav, som här
göres, finge läggas på ett annat sätt och ordnas efter andra linjer
än det nu föreliggande förslaget uppdrager. Jag vågar således säga,
att skall här talas höga ord om, var ansvaret vilar, ifall lagen faller
då är det på herrarne, som icke vilja låta status quo vara kvar på
denna enda punkt och vänta med att genomföra edra krav till dess
ett mera acceptabelt förslag kan komma fram. Jag vet för övrigt icke,
om lagen kommer att falla. Det är icke avgjort än.

Nu vill jag, efter jag ändå bär ordet, i fråga om motiverna för
min avvisande ståndpunkt säga, att det finnes förhållanden, då anskaffandet
av samlingslokaler verkligen kan vara ett samhälleligt behov
av den höga art, att man därför bör medgiva expropriationsrätt.

Men när det är förhållandet, då är det också ett kommunalt behov,

Nr 40. 86

Lördagen den 3 maj.

Ang. lag om g0m kan och bör tillgodoses just genom kommunen. Jag behöver
expropriation uppmärksamheten på, att här har genom regeringsrättens

(Forts") domar i åtskilliga fall såsom anslag till kommunala ändamål godkänts
anslag till föreläsningsföreningar, folkhögskolor, nykterhetsföreningar
och läsestugor, o. s. v.; och dessa ändamål äro ungefärligen
av samma art som de, vilka det nu är fråga om. År det verkligen
ett samhälleligt behov det behov av samlingslokal, som i ett visst
fall må föreligga, så kan och bör det tillgodoses genom kommunen.
— Om kommunen träder fram och gör sig till målsman för det behovet,
så har kommunen ock expropriationsrätt enligt de föregående
momenten, som tala om »allmän byggnad och ändamål, som det tillkommer
kommunen att tillgodose — etc.» Längre än så kan man
enligt min mening icke gå, ty någonstädes måste det ändå sättas en
gräns. Det går icke att utan vidare medgiva de ideella föreningarna
expropriationsrätt för sina lokaler, och det därför, att dessa föreningar
äro av så växlande art, ha en så obeständig och osäker tillvaro, att
det enligt min uppfattning icke går att värdesätta deras anspråk på
tillgång till samlingslokaler såsom ett så högt samhälleligt intresse,
att det skall gå över andra enskilda berättigade intressen, som få
nöja sig utan någon expropriationsrätt.

Så vill jag tillägga, att naturligtvis kommer man att invända, att
det är Konungen, som prövar i varje fall, och att Kung!. Maj:ts prövningsrätt
väl måtte vara tillräcklig garanti i detta fall. Nej, det är
den icke, därför att Kungl. Maj:t vid sin prövning ej har annat ma
terial än föreningens stadgar. Dessa stadgar kunna ju skrivas vackra,
och väl överensstämmande med fordringarna i expropriationslagen,
men föreningens verksamhet kan vara kanske helt annorlunda. För
övrigt finnes intet hinder för eu förening att ändra sina stadgar huru
som helst, så att föreningen blir något helt annat än vad den var
förut.

Jag vill också anmärka, att genom den omläggning, som skett med
7:e momentet i sammanjämkningsförslaget, detta moment har fått ett
innehåll, som synes mig ganska betänkligt. Det har hela tiden talats
om — jag har hittills utgått ifrån det — att det är föreningarnas
intressen och behov man här vill tillgodose. I det kungl. förslaget
fanns åtminstone en antydan om, att det var en sådan förening,
som man tänkte sig såsom det exproprierande subjektet. Men
som förslaget nu är formulerat, finnes icke ett ord i lagen om vem,
som skall expropriera, vem som skall ha denna rätt; om det exproprierande
subjektet finnes icke ett ord, varken här eller annorstädes.
Det kan vid lagens tillämpning icke betyda annat, än att vem som
helst har rättighet att under de givna förutsättningarna expropriera
mark för byggnad sådan, som avses i momentet, d. av s. en samlingslokal.
Intet hindrar, att en förening, ett bolag eller enskild person, använder
sig därav för att göra affär, exproprierar mark, som skall användas
till lokal för sammankomster, upplåter den till sådana åtminstone
till skenet och använder den i övrigt till mera lönande företag. Jag

Lördagen den 3 maj.

87

AO.

tycker verkligen, att eu sådan lag är bra betänklig att antaga. Ett Än9- la9 om
annat uttryck, som man här också kan anmärka på, är att expro- exPr0Pnatl0n
priationsrätt icke får förekomma i annat fall, än då det möter »sär- (Forts'')
skild svårighet» att förvärva mark. Jag tror, att det kommer att
möta särskild svårighet för Kungl. Maj:t att allt emellanåt avgöra,
huruvida en i visst fall föreliggande svårighet att anskaffa mark är
»särskild», då expropriation skall beviljas, eller om den är vanlig,
då ingen expropriation enligt lagen får meddelas. Sålunda, även ur
dessa rent formella synpunkter möta rätt betänkliga saker.

Jag kan tillägga, att min syn på saken är den, att skall man över
huvud taget ge sig in på expropriationsrätt för dessa ändamål -—
det tjänar icke till att dölja, att sådana kunna förhållandena bli,
att det kanske kan bliva nödvändigt — då skola de expropriationer
ordnas på samma sätt som skett i vissa andra delar av detta
lagförslag, nämligen med särskilda bestämmelser, som reglera användningen
och lämna garantier mot missbruk, något som väsentligen
brister i det nu till antagande oss förelagda förslaget.

Det bör ej heller lämnas oanmärkt, att den svårighet att få mark
till lokaler, som enligt sammanjämkningsförslaget skulle grundlägga
expropriationsrätt, ju likaväl kan förefinnas på andra platser än som i
förslaget omtalas, men då utgör den icke en sådan omständighet,
som föranleder expropriation. En dylik oegentlighet kan icke gärna
godtagas.

Dessutom få vi väl alla vara ense om, att erfarenheten från senare
tid visat, att svårigheten att fylla legitima behov av samlingslokaler
allt mer och mer minskats och framträder mindre skarpt än
förr. Yi ha ju nyss av en föregående talare hört vitsordas, att, i avseende
å de religiösa föreningarna, han icke har något egentligt att
klaga på. Jag tycker då, att det är bra häftigt att ovillkorligen och
i närvarande stund vilja pressa fram en lagstiftning på denna mycket
omtvistade och ännu mycket oklara punkt, och jag anser, att
det hade varit lyckligt, om herrarne hade kunnat låta den saken
anstå någon tid, så att vi kunnat få taga förslaget i övrigt.

Jag vill säga, att det ansvar för lagens fall, som herr Persson i
Norrköping velat lägga på mig och mina meningsfränder, det vilar
mera på honom och hans meningsfränder.

Herr Lindhagen: Jag vill bara betona, att jag tycker, att det hade
varit bra, om vänsterpartierna och regeringen i första hand, när de
i alla fall skola taga med denna lilla sociala expropriation, den enda,
som det är tal om i propositionen och som man möjligtvis trott sig
kunna ena sig om, om man då från vänsterhåll försökt att göra denna
expropriation i dessa båda viktiga avseenden riktig, och att man velat
föra fram även ersättningsfrågan, som är en kardinalpunkt i det
ena avseendet. Det var ej jag ensam, som ansåg detta, och jag fick
uttryckligt understöd av partikamraterna Winberg, Hage och Berg i
Munkfors, vilka instämde i min motions syfte; och hela socialdemo -

Jir 40. 88

Lördagen den 3 maj.

Ang. lag om kratiska gruppen var, förmodar jag, i själva verket ense med mig
expropriation om detta är mycket viktiga krav, som böra tillgodoses. Frågan
(Forts.) var blott, om dessa krav borde tillgodoses nu vid denna tidpunkt.

Nu har emellertid, som sagt, den saken fallit, och fallit också därför,
naturligtvis, att den icke haft det starka understöd, som de båda
vänsterpartiernas eniga samverkan skulle innefattat, och genom vilket
man skulle kunnat få fram säkert ännu mera. Därför måste man
resignera och vänta på att nästa generation skall göra något, ty så
länge kan det hända, att det kommer att dröja.

Men jag vill inlägga min gensaga mot den föregående talarens påstående,
att ansvaret för att hela saken nu faller, ligger på det socialdemokratiska
och det liberala partiet, ity att de icke eftergivit också
detta, som vi kämpat för, nämligen att man åtminstone skulle kunna
få erkänt kravet att få expropriera mark till samlingslokaler för folket,
så att detta måtte kunna ha en fristad, där det kan överlägga
om sina angelägenheter. Jag frågar herr Petersson i Lidingö villastad:
hur uppfattar han detta rättfärdighetskrav, som han talade om
i en föregående debatt i dag, då det gällde, att kronan skulle ta hänsyn?
Här ser man skillnaden: staten skall visa tillmötesgående; men
när det gäller dessa stora enskilda domäner, vart tager då billighetssynpunkten
och rättfärdighetskravet och allt det där vägen? Ja, herr
Petersson i Lidingö villastad, det går inte att uppgiva detta krav följe
formella förbättringar, som lagen anses möjligen ge; — man vet
för övrigt ej ens, hur detta utfaller, allraminst i fråga om nämnderna
— dessa formella förbättringar med mycket liten reell kärna. Skall
man helt offra det enda, som lagen ger av verkliga realiteter för folket,
då är det en verklig bankrutt för rättfärdighetskravet. Jag hoppas,
att, ifall denna sak faller i Första kammaren, man skall få ögonen
upp i detta land för vad striden egentligen måste gälla; och det
är väl ingenting annat än: bort med Första kammaren!

Herr Widén: Herr talman! Jag begärde ordet med anledning av
herr Peterssons i Lidingö villastad senaste yttrande; men jag skall
icke följa honom i spåren och ingå på en sakdebatt rörande det omstridda
7:e momentet i § 1 av expropriationslagen. Det var ju en debatt
därom, som pågick under flera timmar vid första behandlingen
av lagförslaget; och det synes mig fullkomligt onödigt att nu taga
upp den igen. Jag skall icke heller öppna någon debatt om den
formella beskaffenheten av det samman]ämkningsförslag, som är framlagt.
Jag vill endast i sistnämnda hänseende fästa uppmärksamheten
på att det från alla håll erkänts — och borde icke ens av talaren
kunna förnekas — att detta förslag utgör en modifikation av Kung!.
Maj ds förslag i fråga om expropriationsrätt för församlingshus, vilken
lämnar vida större garantier än det kungl. förslaget mot missbruk av
den ifrågavarande expropriationsrätten. Hur man alltså av något sådant
skäl som att detta icke skulle i jämförelse med det kungliga förslaget
lämna tillräcklig garanti mot missbruk kan från det håll, som

89 Nr 40.

Lördagen den 3 maj.

herr Petersson i Lidingö villastad representerar, avslå sammanjämk- Ang. lag om
ningsförslaget, kan jag för min del icke förstå. expropriation

_ Men iaS begärde ordet egentligen, då herr Petersson i Lidingö ™0™s)
villastad talade om det sätt, varpå enligt hans mening sammanjämkningen
herde ha ägt rum. Han sade, att enligt hans mening borde
den ägt ram på det sättet, att Andra kammaren helt och hållet eftergivit
detta moment. Huru är det möjligt att tänka sig, att en sammanjämkning
mellan kamrarnas beslut skulle kunnat ske på det
sättet 1 Jag inlåter mig här icke alls på själva saken; men när Andra
kammaren med överväldigande majoritet antagit hela detta moment
och Första kammaren med eu jämförelsevis ringa majoritet allenast
återförvisade det till utskottet, då finnes det väl ingen rim och reson
eller någon rättvisa i att Andra kammaren skulle avstå från allt vad
den velat ha i detta moment — som dock i alla fall varit en av
huvudpunkterna i lagen. Det finnes ingen möjlighet, jag upprepar
det än en gång, att tänka sig, att man skulle på det sättet åstadkomma
sammanjämkning mellan kamrarna.

Det är visserligen sant, att detta moment innehåller en nyhet i
expropriati (»nslagstiftningen, men icke bör det därför vika. Det är
ett nytt krav, som Andra kammaren med överväldigande majoritet
gjort sig till tolk för; och dess mening bör vill respekteras lika mycket
som m edkammarens. Nu föreslås i allt fall ett tillmötesgående
på halva vägen från Andra kammaren; men herr Petersson i Lidingö
villastad jordrar eftergift på det hela. Det är dock nog med den
eftergift, som gjorts i detta hänseende. Den eftergift, som ytterligare
fordras för att komma till enighet, borde nu komma från det andra
hållet. Att helt eftergiva Andra kammarens krav i detta stycke, det
hade icke varit rätt handlat. Och det hoppas jag kammaren bekräftar
genom att antaga det framlagda sammanjämkningsförslaget och
därmed också för sin del betrygga genomförandet av det stora lagförslag,
som här föreligger.

Herr Edén: Herr talman! Icke heller jag skall följa herr Petersson
i Lidingö villastad i spåren genom något försök till debatt i själva
sakfrågan. Jag skall bara tillåta mig den lilla anmärkningen, att
hela den byggnaden av faror och svårigheter, som den ärade talaren
tycktes vilja bygga upp på moment 7 i den lydelse, som momentet
fått i sammanjämkningen, den mängden av faror och svårigheter står
också kvar, ifall han skulle ha fått sammanjämkningen att gå den
väg, som han antytt, nämligen att kommunerna skulle få expropriera.

Ty likaväl som man kan säga, att Kung], Maj:t icke har något
annat att se på än stadgarna, när det är en förening, som exproprierar,
lika väl kan man säga detta, då det är en kommun, som exproprierar.

Och lika väl som man säger, att en förening kan ändra sina stadgar
och bli en helt annan förening, när det är fråga om att föreningarna
skola expropriera, likaväl kan man säga detta, ifall kommunen skall
expropriera för föreningens räkning.

Nr 40. 90

Lördagen den 3 maj.

Ang. lag om Hela detta tal, SOU! nu på det yttersta i dessa timmar kommit
-expropriation fj.am om att man skulle kunna nå enighet på basis av att kommunen
“• skjutes in som ett mellanled emellan vederbörande förening, som
behöver lokal, och jordägaren, som ej vill sälja., hela detta tal tillåter
jag mig att rätt och slätt kalla för spegelfäkteri. Något annat är
det icke. Jag har åhört argumenteringen i Första kammaren för
detta påstående och ett mera ihåligt resonemang än det, som där
har förts, för att göra gällande, att man genom kommunerna skulle
kunna komma fram till vad man genom ifrågavarande moment vill
vinna, något mera ihåligt resonemang har jag sällan hört. Hava
då de, som föra detta tal, alldeles icke någon kännedom om att det
finnes en hel del kommuner i detta land, som redan äga samlingslokaler
för egna ändamål, men icke upplåta dem för det ena eller
andra av de syften, som här skulle tillgodoses, sålunda t. ex. icke
för fullt legitima politiska föredrag från partier, som icke gillas av
kommunens majoritet? Hur tror man, att kommunerna under sådana
förhållanden skulle kunna tjäna som mellanled för folkets verkliga
behov av nya samlingslokaler! Det är ett spegelfäkteri och intet
annat, när man skjuter fram kommunen i detta sammanhang.

Men det är en sak till, som här verkligen borde sägas. Det har
tvistats något om, var ansvaret ligger, när lagen efter allt att döma
faller i den votering, som nu försiggår i Första kammaren. Från
den ena sidan har sagts: »det faller på högern», och från andra

sidan: »det faller på vänstern». Så mycket vill jag giva herr Petersson
i Lidingö villastad rätt i, att icke faller ansvaret på högern i denna
kammare, tv den torde i denna fråga litet eller intet ha gjort. Men
det faller på högern i Första kammaren. Ocli för dess synpunkter
har högern i denna kammare åter framträtt såsom den lydige tjänaren
och den alltid färdige bundsförvanten, som står till reds att taga
upp huggen och täcka vännerna i Första kammaren. Det är på
Första kammaren, som ansvaret faller för att denna lag icke nu kommer
till stånd. För den kammarens hela syn på dylika sociala spörsmål
är denna lags fall ett nytt uttryck till det vi fått för en
vecka sedan, då reformeringen av åkarpslagen på samma sätt föll.

Men om herrarne tro, att svenska folket kommer att finna sig i
att den ena viktiga sociala lagreformen efter den andra skall falla
på en sådan o med görlighet, om herrarne tro, att ni skola lyckas att
övertyga svenska folket om att de s. k. principiella synpunkter, som
man här har skjutit fram emot denna försiktiga och med alla möjliga
garantier kringgärdade expropriationslag, verkligen äro värda att
i vår tids samhällsutveckling på det sättet drivas till det yttersta,
då ta herrarne storligen miste.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till sammanjämkningsförslaget.

Herr Andersson i Knäppinge: Herr talman! Då jag gick och
väntade på detta sammanjämkningsförslag, hade jag för mig, att det

Lördagen den 3 maj.

91 Jfr 10.

skulle komma någon verklig sammanjämkning, något, som vore bättre An''i- % om
än det förslag, som vi förut haft. Nu torde herr Eden betrakta mig expropriation
som eu lydig tjänare åt Andra kammarens majoritet, varemot jag (Förta)

dock inlägger min protest, tv jag följer min egen övertygelse i detta
fall. Jag kan nämligen icke förstå, att genom den förändring av förslaget,
som här är skedd, det är någonting, som blivit bättre.

Här äro visserligen de kooperativa föreningarna borttagna; men
vad hindrar, att, om en »väsentlig del av befolkningen», större eller
mindre, finge expropriera en plats, denna sedan kunde överlåtas till
en kooperativ förening?

Då vidare det har sagts, att det skulle vara endast från de stora
jordområdena, som det skulle exproprieras, sä frågar jag: var finnes
det i förslaget rörande denna punkt sagt, var står det, att det icke
får exproprieras från mindre områden också? I förslaget står, att
jorden skall tillhöra »samme eller ett fåtal ägare». Jag tror, att
varje bonde i Sveriges land vet, att inom en by det finnes allenast
ett fåtal jordägare, även om byn består av småbrukare. Därför kan
jag icke se, att här är någon garanti; utan jag tror, att vi stå i
samma förhållande som enligt det ursprungliga förslaget.

Jag pålägger mig därför intet ansvar för, om lagen faller på den
grunden, att vi icke velat göra eftergifter, då vi sakna verkliga garantier
i dessa hänseenden. Det var endast det jag ville säga, och jag
kan därför icke gå med på detta sammanjämkningsförslag.

Herr Petersson i Lidingö villastad: lien- talman! Herr Edén behagade
i sitt anförande använda ett par ord av den beskaffenhet,
att jag icke kan låta dem stå oemotsagda. Det ena var, när han
sade, att mitt tal om kommunernas mellankomst för anskaffande avsamlingslokaler
vore ett spegelfäkteri. Jag vill säga, att detta herr
Edéns yttrande måste grunda sig på ett missförstånd. lian måtte
icke hava fattat, vad jag sade i fråga om kommunerna. Jag hav
aldrig talat om att kommunerna skulle uppträda som mellanhänder.

Jag vet väl, att det varit fråga om en sådan linje, men den har jag
avvisat och icke velat gå med på; utan vad jag talat om, det är
att kommunerna skulle använda den expropriationsrätt, som de för
närvarande hava, för att skaffa behövlig samlingslokal, som är tillgänglig
—; naturligtvis —- för hela befolkningen inom den kommunen.
Det hava de rätt till; och där, har jag sagt, finnes en väg,
som man kan tills vidare nödtorftigt komma fram på.

Det andra ordet, som jag icke vill åtnöja mig med, var, att han
betecknade högern i denna kammare som en »lydig tjänare» till högern
i Första kammaren. Jag för min del ber att få förklara, att
de åsikter jag har, dem har jag för egen räkning och utan hänsyn
till de åsikter, som må finnas i Första kammaren, och jag torde för
mina åsikter få påräkna den égard, som en medlem av kammaren
tvivelsutan är pliktig att visa mot en annan medlem av samma kammare,
även om han är av annan mening.

Kr SO. 92

Lördagen den 3 maj.

Ang. lag om Herr Branting: Det har nyss ingått budskap från törsta kamexpropriation
mareil) att den väntade utgången där inträffat, att Förstakammar''
Forte''! högern avslagit det föreliggande sammanjämkningsförslaget. Det har
’'' redan på förhand yttrats ord om, att detta beslut måste ha en konsekvens,
och clet har påmints om, hur redan åkarpslagens vidmakthållande
i Första kammaren på nytt väckte en folkstämning, som
gav sig uttryck i den gamla välkända lösen -— tran rösträttsstridei -nas dagar: »Ned med Första kammaren!»

Det är nog sä, att ju mera Första kammaren med sin nuvarande
sammansättning samlar på hög utav sådana beslut, som den bär fattat
i fråga om åkarpslagen och nu i fråga om folkets församlingsrätt,
desto mera måste det bli klart för folkmeningen, att det gar
ej för sig, att det fortsattes på sådant sätt, att en liten minoritet av
nationen fortfarande topprider det stora flertalet och ignorerar dess
vilja. Det är nödvändigt, att det blir ett slut pa ett sådant sakernas
tillstånd. Men, det kan inte hjälpas, jag måste just med anledning
av herr Bdéns ord vidröra den punkten, att ifall det liberala
partiet vill göra allvar av den indignation, som nyss framgick
av hans ord, ja, då bör det också följa oss på den väg, som vi sedan
länge ha anvisat: att fortsätta författningsrevisionen närmast genom
utplånande av den 40-gradiga skalan. Dä räcker det icke långt att vidtaga
låt vara än så välkomna och välbefogade jämkningar i ett eller
annat av våra rösträttsstreck, utan det gäller att gå mot själva grundvalen
för det rikedom svälde, som fortfarande i många avseenden bestämmer,
hur det skall regeras i detta land, ett rikedomsvälde, som
förhindrar den framryckning på viktiga punkter, som folket önskar
och hoppas på. Det är nödvändigt, att det liberala partiet gör klart
för sig, att ord, sådana som dem, vilka nyss fällts av dess ledare
här i kammaren, förplikta till uppryckning för en författningsrevision
till mera demokratisering, förplikta till att gå efter den linjen,
att Första kammarens välde måste brytas. Och det blir den 40-gradiga skalan, som vi åter och åter komma tillbaka till, när vi stå
inför det problemet.

Jag var inne nyss i Första kammaren och hörde några ord av
borr Trygger, vilken säde, med mycken emfas, att vi åro icke
rädda, vi, som stå här och förfäkta vår mening. Nej, det tror jag
nog. Han vet, att svenska folket är ett tålmodigt folk, och han
vet, att det gamla Förstakammarväldet, det, som var byggt pa den
5000-gradiga fyrkskalan, stod i 40 år. Men i alla fall, varken han
eller hans meningsfränder må föreställa sig, att det nya representationsskick,
som uppbyggdes genom 1907 års kompromiss, kommer
att på detta vis stå en motsvarande tid. Vi röra oss hastigare i
utvecklingens riktning nu än vad man gjorde på 1860- och 1870-1a.! en. Och det måste gå raskt framåt, om icke demokratien i vårt
land skall bli otålig och finna, att det går alltför långsamt, och bli
benägen att sätta större värden på spel än vad jag tror kan vara
rätt angenämt för dem, som nu säga nej oupphörligen till det ena

Lördagen den 3 maj.

93

Nr 40.

och det andra! Det är icke min mening att här framföra något hot, Ana- % om
men det är ett faktum att framhålla, att historien alljämt visat, att expropriation
gentemot ett trotsande av en folkmening, som vet vad den vill, (Forts.)
blir det ett bakslag, som går ut över dem, vilka trotsa för länge.

Den erinran har man rättighet att, när detta bud kommer från Första
kammaren, uttala här i denna kammare under förvissning om, att
åtminstone från vårt parti här i kammaren och i landet allt kommer
att göras för att bereda demokratien dess fulla seger och dess fulla
förverkligande, och i förväntan om, att besluten där inne skola öppna
ögonen på många av dem, som stå tveksamma, så att de skola se,
att det är nödvändigt att gå vidare framåt till demokratisering.

Häruti instämde herrar Lindqvist i Stockholm, Palmstierna, Söderberg
i Stockholm, Winberg, Molin i Södertälje, Wallin, Källman,
Sjöblom, Borg, Kropp, Johansson i Uppmälby, Törnblom,

Sterne, Lindqvist i Kosta, Ingvarsson, Borggren, Kloo, Thorsson,
Kristensson, Berg i Munkfors, Larsson i Västerås, Forssell, Nordström,
Lindley, Norm, Edbom, Svensson i Skönsberg, Jansson i
Falun, Andersson i Råstock, IJddenberg, Tysk, Carlsson i Frosterud
och Hage.

Herr Edén: Herr talman! Först ett ord ytterligare till herr Petersson
i Lidingö villastad. Det var alls icke något missförstånd av
mig, när jag tillät mig att om det förslag, som han hade kastat fram
angående kommuners ingripande, begagna det uttrycket, att kommunerna
på så sätt skulle tjänstgöra som mellanhänder. Jag syftade
därmed endast helt allmänt därpå, att de då skulle på detta sätt
tillhandahålla lokaler för de ändamål, som uti det kungl. lagförslaget
och sammanjämkningsförslaget skulle bliva tillgodosedda genom direkt
expropriation för vederbörande förening. Herr Petersson i Lidingö
villastad hade sålunda icke alls något skäl att söka göra gällande,
att jag icke förstått, vad han talade om.

Herr Petersson vände sig också med mycken värdighet mot ett par
uttryck, som jag tillåtit mig använda i mitt föregående anförande.

Jag kan först och främst i allmänhet svara, att jag tror, att de uttrycken
till fullo motsvaras av de faktiska erfarenheter, som vi vid
behandlingen av denna fråga gjort. Det överskrider icke på något
sätt det tillbörliga, om man med något så när deras rätta namn
stämplar sådana händelser som dem, vi nu bevittna. Jag vidhåller
alltså, att ett sådant förslag som att skjuta in kommunen som tillhandahållare
av lokaler för föreningar och föredrag är ett spegelfäkteri,
när man vet, huru kommunerna för närvarande redan använda
de lokaler, som de ha — att dessa lokaler i en mängd fall icke
upplåtas.

Herr Petersson i Lidingö villastad kände sig också illa berörd
därav, att jag ansåg, att högern i Andra kammaren i denna fråga
har uppträtt som en tjänare åt högern i den Första kammaren. Ja,

Nr 40. 94

Lördagen den 3 maj.

Ang. lag om det må ursäktas mig, att det är för mig mycket svårt att förstå,
expropriation pur högern i denna kammare, som dock vill, förmodar jag, repre(Forte.
) sen tern vissa folkliga synpunkter, speciellt allmogesynpunkter, kan i

denna fråga gå på ett avslag å samman] ämkningsförslaget, om det
icke är för att hjälpa sina vänner på andra sidan trapphuset. Och
vad själva uttrycket »tjänare» vidkommer skall jag endast påminna
om, att den ärade talaren själv icke varit sparsam att framställa
det liberala partiet såsom, minst sagt, tjänare — man kunde nog
kalla det något värre åt ett annat parti, och detta i anförande efter
anförande. Herr Petersson har väl icke själv glömt, huru han genom
den sedan förolyckade bilden av kraftparallellogrammet ville framställa,
huru illa clet var ställt med det liberala partiets självständighet.
Kan han tillåta sig detta, må det vara mig tillåtet att använda
uttrycket tjänare om Andrakammarhögern, när clen så som i dag
klär skott för Första kammaren.

Herr Petersson i Lidingö villastad önskade att bli behandlad med
den »égard», som tillkommer en medlem av denna kammare. Det
kan aldrig falla mig in annat, än att han har rätt att bemötas så,
och jag kommer alltid att så bemöta honom; lian behöver alldeles
icke sätta annat i fråga. Men jag skulle också för min del vilja
vända på saken och anhålla, att en så stor folkfråga, som det här
gäller, en fråga, som angår verkligen trängande behov för mycket
tillbakasätta och mycket hårt beträngda folkgrupper, att den folkfrågan
behandlas med något mera égard, än vad man här gjort från högern.

Herr Branting kom i sitt anförande in på det socialdemokratiska
programmet till författningsrevision, vari han såg den enda utvägen
att bryta Första kammarens nu ådagalagda ©medgörlighet. Jag tror
icke, att detta tillfälle är lämpligt till att utväxla några förklaringar
angående de olika partiernas ståndpunkt i den frågan. Den frågan
är alltför allvarlig och djupgående, för att man skulle kasta upp den
så här i eu debatt om helt andra ting, om man också i clet socialdemokratiska
partiet utan vidare och på stunden är färdig att säga.
vad som skall göras. För min del, och jag antager, att det liberala
partiet i det stora hela i allmänhet är av samma mening, kan jag
endast säga, att det kunna herrarne vara övertygade om, att icke
skall det, som passerat under dessa sista veckor och som visat Första
kammarens omedgörlighet i stora sociala lagfrågor, gå förbi utan att
det liberala partiet inser, vad det betyder att söka få ett slut på ett
sådant omedgörligt motstånd, som i själva verket sätter Första kammarens
majoritets egen prestige i fara. Men vägarna att nå detta
mål förbehålla vi oss att pröva själva. Det ha vi gjort hittills, och
det tänka vi att göra i framtiden.

Herr Lindhagen: Det är klart, att den siste talaren icke gärna
kunde på något sätt expectorera sig över, hur de liberala linjerna i
framtiden komma att ställa sig i författningsfrågan, ty det liberala
partiet är mycket odeciderat i den saken. Det undrar jag icke över,

Lördagen den 3 maj.

95 Nr 40.

det vore att begära det orimliga. Men socialdemokraterna, som hava Ann- lag om
denna sak mera klar för sig, hava anledning, helst ingen författ- expropriation
ningsdebatt förekommit vid denna riksdag, att peka på, att här är (Forts)
något, som inträffat; dessa tilldragelser, som herr Branting framhöll,
måste ha sina konsekvenser.

Jag har tidigare i debatten dragit en konsekvens, då jag slutade
med: »bort med Första kammaren!» Jag skulle själv kunnat ytterligare
instämma med herr Branting, men jag kan icke göra det fullt,
därför att jag, mina herrar, i någon mån har en annan uppfattning,
som jag framställde i min motion förra året och som överensstämmer
med det beslut, socialdemokratiska partikongressen fattat. Jag
tror icke, att den linje, som man bör inrikta sig på, som kan väcka
hänförelse hos folket och som kan avkasta något, bara skulle gälla
avskaffandet av den fyrtiogradiga skalan. Den grundlagsreform, som
bör vidtagas, när det proportionella valsättet nu införts, är Första
kammarens avskaffande, och jag tror, att man på den vägen kommer
fortare med kommunala reformer, ifall man å andra sidan har
en folkmening, som kraftigt kräver, att Första kammaren skall bort.

Då kommer man nog lättare att nå det andra än i fall man utgår
från clen ståndpunkten, att Första kammaren skall behållas tills vidare
och man endast skall kasta sig in på en kommunal rösträttsreform.

Om den saken kan det väl vara olika meningar, men jag tror, att
det beslut den socialdemokratiska kongressen i det avseendet fattat:
att efter införandet av proportionella valen böra vi sträva efter enkammarsystem
■— att detta beslut, denna strävan bör stå högst på
fanan, om man skall draga ut konsekvenserna.

Det är bara det, herr talman, jag velat anföra.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. I överensstämmelse
med de därunder framkomna yrkandena framställde herr talmannen
propositioner på dels bifall till utskottets hemställan, dels ock avslag
därå; och biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 17-

Föredrogs och godkändes jordbruksutskottets utlåtande, nr 110, i
anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående
undersökning rörande lämpligheten av det nuvarande sättet för utarrendering
av kronans jordegendomar m. m.

§ 18.

Vidare föredrogs Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande,
nr 16, i anledning av herr Odqvists motion, nr 207, om skrivelse
till Kungl. Maj:t angående indragning av civilkommissionen
eller minskning i antalet av dess ledamöter.

Med bifall till utskottets hemställan beslöt kammaren hänvisa
ifrågavarande motion till statsutskottet.

Nr 40. 96

Lördagen den 3 maj.
8 19.

Slutligen upptogs till behandling Andra kammarens femte tillfälliga
utskotts utlåtande, nr 14, i anledning av hen- Lindhagens motion,
nr 222, om avfattningen av kamrarnas protokoll m. in.

I en inom Andra kammaren avgiven och till utskottet hänvisad
motion, nr 222, hade herr Lindhagen hemställt, att Riksdagen eller,
där kammare ägde ensam besluta, kamrarna var för sig måtte:

l:o) förklara, att kamrarnas protokoll beträffande väckta motioner
borde återgiva förhandlingarna sådana de verkligen ägt rum och motioner
således upptagas i den ordning, de blivit väckta;

2:o) besluta, att alla motioner skola tryckas särskilt var för sig
och ej liera sammanföras i ett häfte;

3:o) besluta antingen att i samtliga utskottsbetänkanden, som behandla
väckt motion, denna skall i sin helhet intagas i betänkandet
eller ock att i alla dylika fall motionen skall bifogas betänkandet
som bilaga.

Utskottet hemställde

l:o) att Andra kammaren med anledning av den under 2:o) i herr
Lindhagens motion, nr 222, gjorda hemställan för sin del måtte besluta,
att då flera motioner, vid tryckningen sammanfördes i ett häfte,
varje motion skulle börja på en ny högersida i häftet;

2:o) att de under l:o) och 3:o) i herr Lindhagens motion, nr 222,
gjorda yrkanden ej måtte till någon Andra kammarens åtgärd föranleda.

Vid utlåtandet var fogad en reservation ar herrar Ingvarsson, Edbom
och Borggren, som yrkat, att Andra kammaren för sin del
måtte bifalla de i l:o) och 2:o) av herr Lindhagens motion nr 222
gjorda yrkanden.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr Ingvarsson: Herr talman! Jag skall endast be att med
några få ord få motivera, varför vi reservanter reserverat oss. Motionären
har gjort några anmärkningar i fråga om de praktiska anordningarna
med motionerna, och vi hava ansett, att hans yrkande i
punkt 2, i fråga om särtryck av varje motion, befogat, och att det
om möjligt bör genomföras. Vi hava ansett, att det önskemål, som
i punkt 1 av motionens kläm göres, att kamrarnas protokoll beträffande
väckta motioner böra återgiva förhandlingarna sådana de verkligen
ägt rum och att motioner således böra upptagas i den ordning,

Lördagen den 3 maj.

97 Nr 40.

de blivit väckta, är riktigt och lätt kan realiseras, om punkt 2 bifall.
Vi ha av denna anledning yrkat bifall till punkterna 1 och 2.

Utskotts majoriteten har icke velat gå så långt, utan har stannat
vid att yrka, att varje motion skall börja på ny högersida i ett av
flera motioner bestående häfte, och har menat, att om man river
sönder häftet, man ändå kan få motionerna var för sig. Nu lär det
vara utskottsmajoritetens mening, att enligt detta yrkande skulle
åsamkas Riksdagen en ökning i tryckerikostnaderna på 3,000 kronor
om året, medan vårt förslag om särtryckning av varje motion enligt
verkställd utredning skulle medföra en ökning av cirka 4,500 kronor.
Vi hava ansett detta sätt förmånligt, bland annat därför, att om utskottets
yrkande bifalles, det lätt kunde hända, ifall man river loss
en motion, att de övriga papperen falla var för sig, fullkomligt splittras,
och då bleve det slöseri med trycksaker. Av denna anledning
ha vi icke kunnat följa utskottets majoritet, utan ha yrkat bifall till
motionärens förslag i vad gäller punkt 2 och som nödvändig konsekvens
därutav även bifall till punkt 1.

I fråga om punkt 3 ha vi reservanter däremot icke kunnat följa
motionären. Detta av flera anledningar. Dels skulle en reform i
enlighet med detta yrkande medföra en ökning i kostnaderna av
10,000 kronor, och dels ha vi icke varit övertygade om, att den
begärda anordningen vore nödvändig, ty av erhållen uppgift att döma
är det mycket få av kammarens ledamöter, som begagna möjligheten
att i kansliet avhämta extra exemplar av motionen, då detta erbjudes
genom därom å utskottsutlåtandena särskilt påtryckt uppgift.
Då vi sålunda icke varit övertygade om, att kammarens ledamöter
känna något vidare behov av en sådan åtgärd, och då vi dessutom
varit medvetna om, att den, som sagt, blir mycket dyr, samt vi
skulle få ytterligare en massa tryck hopat, ha vi icke kunnat gå
med på detta förslag.

Jag tillåter mig, herr talman, att yrka bifall till vår reservation.

Herr Lindhagen: Denna sak skulle det vara åtskilligt att tala om,
och den skulle kunna ge anledning till en lång debatt, om kammaren
hade tid därtill, men i det ogynnsamma läge frågan befinner sig, får
jag inskränka mig till att yttra några ord i största korthet.

Det är väl ändå meningen, att man här i kammaren skall avgöra
frågorna med den största möjliga kännedom om det sakliga innehållet
och de skäl, som ligga bakom varje framställning, och meningen är
väl icke, att vi skola fatta våra beslut företrädesvis med hänsyn till
att göra besparingar i tryckningskostnaderna, vilket tycks vara huvudsaken
enligt den utveckling som på senare tider gjort sig gällande.
Bara det blir sa billiga kostnader som möjligt, så betyder det blankt
ingenting, om kammarens ledamöter komma in i själva saken eller ej.
Det är tryckeriexpeditionens grundsats, det är den praxis, som börjar
utbilda sig här, och det är i stort sett också, såvitt jag kan finna,
utskottets ståndpunkt : billiga tryckningskostnader och ingen kunskap.

Andra kammarens protokoll 1913. Nr 40. 7

Kr 40. 98

Lördagen den 3 maj.

Nu är det min uppfattning, att så bör det icke vara. När det nu
föreslås en massa saker och skäl läggas fram därför, så bör det ställas
så till, att kammarens ledamöter faktiskt kunna taga del av dessa
skäl vid själva avgörandet av en fråga.

Nu har jag försökt göra en slags statistik, som jag dock icke hunnit
fullfölja. Jag har frågat en del kammarledamöter ungefär så här:
»När ett utskott avger yttrande om en motion och därvid bara hänvisar
till motionens motivering, utan att taga in den, bruka ni då
hemma hos er plocka fram motionen, läsa den, taga den med er i
kammaren och vara inne i den, när ärendet förekommer?» »Nej»,
hava allesamman sagt, »inte annat än när det rör en sak, som särskilt
intresserar oss.» En och annan har sagt: »Vi läsa motionerna
i början av riksdagen, när de komma ut, så långt vi hinna, men det
kommer aldrig i fråga, att vi vid avgörandet plocka ut motionerna ibland
allt det andra trycket.» Det kommer icke i fråga, utan man kommer
hit ner till kammaren, och man läser bara utskottets betänkande, men
man har icke tagit kännedom om själva motiven. Det brukar ju
vara så, att man, under det en fråga är före, ofta har tid och intresse
att åtminstone under det debatten pågår läsa igenom motionens motivering,
ifall den finnes intagen i utskottets betänkande.

Nu lär det vara så, att i statsutskottet praxis varit den, att så snart
eu motion får bifall av utskottet — åtminstone var det ofta förr så
— man även tager in motiveringen i utskottets betänkande, men i
händelse av avslag, gör man det icke. Det borde väl snarare vara
tvärtom. Men där ser man hur makthaveriet utvecklar sig öfverallt,
iiven inom utskotten: en motion, som är av annan uppfattning än
utskottet, får icke komma fram, men har utskottet samma uppfattning
som motionären, då får motionen komma fram. Här se vi, hur principen
går igen, att var och en skall, när tillfälle gives, vara herre
över sin stackare.

Utskottet har vid detta tillfälle provocerat mig i ofantligt hög grad.
Jag tycker, mina herrar, att, åtminstone när man skrivit en motion
om önskemålet, att väckt motion skall i sin helhet intagas i betänkandet
eller bifogas betänkandet som bilaga, att just när motionen
rör sig om den saken, så är det märkvärdigt att i betänkandet få
läsa: »beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionen.»
Nog kunde herrarne ha tagit in motiveringen, så att man icke bara
haft att glädja sig över utskottets motivering, men all politik är: knytnäven
i ansiktet! intet vidare.

Om jag så övergår till punkt 1, så vill jag säga, att motionerna
behövas i dessa dagar för alla möjliga ändamål, och även i framtiden
komma väl kommittéer, ämbetsverk och enskilda personer både här
och där att rekvirera motioner. När då en begärd motion förekommer
i ett häfte tillsammans med en del andra, så måste man ju förstöra
alla de andra motionerna, som icke äro behövliga just då, och när
någon sedan begär en av dem, finnes den kanske icke kvar.

Då har man ställt till på det sättet, att för att ett utskott, när det

Lördagen den 3 maj.

99 Nr «).

skall rekvirera en motion, icke skall behöva förstöra en massa motioner,
som icke höra till det utskottet, man tagit sig före att förfalska protokollen.
Jag har aldrig hört något sådant förr, man förfalskar protokollet
och för upp motionerna i annan ordning än den, i vilken de
väckts. Det har man ej rättighet till att göra. Förfalskning är förfalskning,
och det finnes ingen myndighet i världen, som har rätt att
medgiva en sådan åtgärd. De enhetliga synpunkterna äro också
avskydda i det parlamentariska livet. Den använda ordningsföljden
kan ofta vara det enda sättet för en motionär, att samla de olika
motionerna under en enhetlig synpunkt. Denna rätta ordningsföljd
skulle sedan kvarstå åtminstone i trycket, så att man kunde få se
frågornas sammanhang, men nu skingras de för alla vindar än hit
och än dit, och detta redan i protokollet. Genom denna förfalskning
har man förstört denna tanke, att kunna ha reda i allt, och allt för
tryckningskostnadernas skull. Det finnes inga andra synpunkter, det
är de, som äro de avgörande.

Nu har jag verkligen ifrån ganska betydande håll hört uttalas förvåning
över om det verkligen kan vara så, att man i protokollet ändrar
den ordning, i vilken motionerna väckts, man har ifrågasatt, om det
kan vara möjligt att protokollet sålunda avfattas vid vidan av vad
som passerat. Man anser det alltså icke vara så särdeles riktigt, enligt
hvad jag förnummit. Därför tycker jag, att kammaren i alla fall
kunde vara med på att i likhet med reservanterna uttala sig för
motionens första del: att kamrarnas protokoll skola uppsättas allt
efter som händelserna tilldraga sig; och kammaren skall icke tillåta,
att man får smuggla om de här sakerna hur som helst.

Jag kommer sedan till punkt 2 i motionen med begäran om, att
alla motioner skola tryckas särskilt var för sig och ej flera sammanföras
i ett häfte.

Där har utskottet gått en medelväg, som även av tryckeriföreståndaren
kallas för en halvmesyr, och har velat ordna saken så, att
motionerna visserligen sammanföras i häften, men att tryckningen
dock verkställes så, att varje motion börjar på njr högersida i motionshäftet.
Vid rekvisition av en motion, skulle man då icke behöva
förstöra andra motioner, som ingå i samma häfte. Men vem är det
som vid rekvisitionen rycker loss den begärda motionen, och vem
tager reda på de andra bitarna? Nu ha reservanterna yrkat bifall
till denna punkt 2, och jag ber att få instämma i detta yrkande.

Den tredje punkten innehåller hemställan om att Riksdagen eller
vardera kammaren måtte besluta, antingen att i samtliga utskottsbetänkanden,
som behandla väckt motion, denna skall i sin helhet
intagas i betänkandet eller ock att i alla dylika fall motionen skall
bifogas betänkandet som bilaga. Nu säger utskottet, att det icke kan
vara med om denna åtgärd, därför att den skulle bli för dyr, och för
övrigt anser utskottet det lämpligt, att det bör överlämnas till vederbörande
utskott att i varje särskilt fall härvid förfara på sätt, som
det anser lämpligt. Men nu är det faktiskt så, att utskotten förfara

Kr 40. 100

Lördagen den 3 maj.

icke i varje särskilt fall som lämpligt är, utan varje utskott har
genomgående olika praxis. I alla fall har det utskott, herr Liljedahl
tillhör, för regel att icke taga in motiveringen, under det allenast
tillfälligt utskott numera tager in den. Lagutskottet och jordbruksutskottet
taga alltid in den, statsutskottet och konstitutionsutskottet
aldrig. Alltså olika för olika utskott.

Kunna herrarne tycka, att en sådan ordning är eftersträvansvärd.
Men som saken nu ligger, och då reservanterna icke tilltrott sig kunna
yrka bifall till ett så beskaffat yrkande, som det vilket innefattas i
punkt 3, ber jag att få avstå från detta yrkande och att få instämma
i deras yrkande om bifall till punkterna 1 och 2. Det är alltid en
början, och då kan man väl alltid finna råd för det andra en annan
gång.

Herr Liljedahl: Herr talman! Endast ett par ord, som jag i
egenskap av utskottets ordförande anser mig böra yttra, då häi yrkats
bifall till reservationen.

Motionären begär tre reformer. Den första är, att da motioner
väckas här i kammaren, skulle dessa protokollföras i den ordning,
som de lämnas. Nu är det ordnat under de sista åren så,^ att man
tager motionerna och lägger dem i högar, så att de, som gå till konstitutionsutskottet,
läggas i en, de som gå till lagutskottet i en annan,
och de till statsutskottet i en tredje, och sedan numreras de i
följd utskottsvis. Detta är en fördel. Och jag tänker, att en medlem
av kanslideputerade kommer att, om så skulle behövas, belysa
saken med hänsyn till vad herr Lindhagen kallar falsk protokollsföring.
Utskottet anser, att någon ändring här icke bör göras, utan
finner det nuvarande tillvägagångssättet synnerligen praktiskt.

Vad andra punkten beträffar, så vill herr Lindhagen, att alla motioner
skola tryckas var för sig och icke tillsammans. Det skulle ge
oss en mängd smålappar. Förra riksdagen fingo vi 115 häften med
motioner. Om de skulle skiljas i sär alla, så att vi hade fått varje
motion för sig, hade det blivit 442 stycken. Vi hade da fått fyra
gånger mera papper att hålla reda på. __ o

Dock har utskottet ansett, att en reform bör kunna göras, så att
varje motion börjar på en högersida. Sådana riksdagsmän, som vilja
ha sin motion, vilken befinner sig inne i ett häfte, och lämna den
till någon för saken intresserad, kunna lämpligen förfara så, att de särskilja
motionen ur häftet, men icke på det sätt, som här blivit karrikera!,
att de fläka sönder häftet, så att bladen falla som vissna
löv om hösten, utan som t. ex. jag gör, när jag vill komma åt en
motion uti ett häfte. Då gör jag nämligen så, att jag viker de
blad, som äro framför motionen, så att jag får en skarv, och sedan
tar jag en kniv och skär bort den, och vill jag vara mycket noggrann,
så klistrar jag fast skarven, och så är saken klar.

Vad tredje punkten beträffar, så har herr Lindhagen icke gjort
något yrkande, och jag vill således ej uppehålla mig vid densamma.

Lördagen den 3 maj.

101 Nr 40,

Jag vill blott påpeka, att om man, såsom herr Lindhagen vill ha
det, skulle återgiva alla motioner i utskottens betänkanden, så skulle
det kosta över 50,000 kronor, enligt vad som framgår av den bilaga,
som tryckeriföreståndaren lämnat utskottet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till uttkottets hemställan.

Herr Lindhagen: Dessa 50,000 kronor avse såsom det uttryckligen
står angivet icke endast motioner, utan även propositioner och
riksdagsskrivelser, om man skulle förfara med dem på samma sätt.

Herr Liljedahl: Det står så här i tryckeriföreståndarens bilaga:
»Det dyrare av motionärens förslag i 3:o) går alltså löst på en kostnad
av resp. 56,335 kr. eller (för blott 1,000 ark) 38,470 kr., i båda
fallen ökad med ett eller annat tiotusental kronor för därav föranlett
övertidsarbete, ty det är föga troligt, att utskotten låta sig nöja
med kortare leveranstid än den, vid vilken de nu blivit vana.»

Härmed var överläggningen slutad. I överensstämmelse med de
därunder gjorda yrkandena gav herr talmannen propositioner först
på bifall till utskottets hemställan samt vidare på bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen; och fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen hava flertalets röster för sig. Herr Ingvarsson
begärde likväl votering, i anledning varav nu uppsattes, justerades
och anslogs denna voteringsproposition:

Den, som vill, att kammaren bifaller femte tillfälliga utskottets
hemställan i utskottets förevarande utlåtande nr 14, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid utlåtandet fogade reservationen.

Omröstningen utföll med 58 ja mot 29 nej, vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan; och skulle jämlikt § 63 riksdagsordningen
detta beslut genom utdrag av protokollet delgivas Första kammaren.

§ 20.

Herr Ekerot avlämnade en motion, nr 367, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående stat för veterinärhögskolan m. m.

Nr 40. 102

Lördagen den 3 maj.

Vidare avgå vos följande nya motioner, i anledning av Kungl. Maj: t?
proposition med förslag till apoteksvarustadga, nämligen.

nr 368, av herr Persson i Norrköping;

nr 369, av herr Hamrin;

nr 370, av herr Bogren m. fl.; och

nr 371, av herr Norm.

Slutligen avlämnade herr von Sneidern en motion, nr 372, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till ändrad lidelse
av vissa paragrafer i förordningen den 28 oktober 1910 om taxeringsmyndigheter
m. m.

Samtliga dessa motioner bordlädes.

§ 21.

Anmäldes och godkändes Riksdagens kanslis förslag till Riksdagens
skrivelse, nr 69, till Konungen angående Kung! Djurgårdens bevarande
i största möjliga utsträckning såsom naturlig park.

22.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets memorial, nr 21, angående fullbordad granskning
av de i statsrådet förda protokoll;

statsutskottets utlåtanden:

nr 98, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överlämnande
till lantförsvaret av viss del av förra majorsbostället Gudhem
nr 1—9 jämte Holmäng nr 1 Hulegård i Skaraborgs län i och
för användning till remontdepå m. m.;

nr 99, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förbättrade
pensionsvillkor för viss personal, som i anledning av statens inköp
av enskilda järnvägar övergått i statens järnvägars tjänst, jämte
en i ämnet väckt motion;

nr 100, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till ordnande av landstormsförråd;

nr 101, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ny stat
för meteorologiska centralanstalten;

nr 102, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till utförande av meteorologiska observationer för en hydrografisk undersökning
av Sveriges färskvatten;

nr 103, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående_ anvisande
av medel till utförande av vissa reparationsarbeten i Riddarholmskyrkan; nr

104, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beviljande
av anslag för anordnande av stormvarningar å rikets kuster; och

Lördagen den 3 maj.

103 Nr 40.

nr 105, i anledning av Kung!. Maj:ts proposition angående inrättande
av en statens tryckeriexpedition;

bevillningsutskottets betänkande!!:

nr 41, i anledning av väckt motion om sänkning av vissa tullsatser
å läder; och

nr 42, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj: t
angående utredning och förslag i fråga om utvecklande av Sveriges
handelspolitik i riktning mot frihandel m. m.; samt

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtanden:

nr 14, angående herr Lindqvists i Stockholm in. fl. motion, nr

238, om skrivelse till Kungl. Maj:t angående utredning i fråga om
fastställande av minimilöner för vissa lönarbetare m. fl.; och

nr 15, angående herr Lindqvists i Stockholm m. fl. motion, nr

239, om skrivelse till Kungl. Maj:t angående utredning i fråga om
fastställande av maximalarbetsdag för lönarbetare och biträden m. m.

§ 23.

Justerades protokollsutdrag.

24.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr Igel

under 6 dagar fr. o. m. den 5 maj,

o ma]

» Bäckström
» Henricson i Karlslund
» Vennersten
» Danielsson
» Lithander
» Olsson i Tyllered
» Torgén
» Olsson i See
» Öberg

» 5 » » » 13 »

» 5 » » » 6 »

» 4 » » » 7 »

» 10» » »13»

» 5 » » » 5 »

» 8 » » » 10 »

» 2 » » » 5 »

» 2 » » » 5 » och

3 » » » 7 ».

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 6,2 0 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Ir 40. 104

Tisdagen den 6 maj.

Tisdagen den 6 maj.

Kl. 3,3 0 e. m.

Förhandlingarna leddes vid detta sammanträde av herr vice talmannen.

§ 1.

Justerades protokollet för den 29 nästlidna april.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna sjukbetyg:

Borgmästare O. Holmdahl, som lider av vaccinationsfeber, är på
grund därav förhindrad tillsvidare deltaga i Riksdagens förhandlingar,
intygas

Stockholm 5 maj 1913

O. F. Aberg

Herr statsrådet Larsson avlämnade Kungl. Maj:ts proposition angående
kostnader för vissa fartygsexpeditioner och beredskapsåtgärder
vid marinen m. in.

Denna proposition bordlädes på begäran.

§ 4.

Föredrogos var för sig och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl.
Maj:ts å kammarens hord vilande propositioner:

angående upplåtande av lägenheter från förra militiebostället Sandshult
nr 1, 2, 3 och 4 jämte Ubbetorp nr 1, ett torp, i Kalmar län;

angående upplåtande av lägenheter från förra militiebostället Stora
Brogård nr 1 i Jönköpings län; och

angående upplåtande av lägenheter från förra militiebostället Skorpetorp
nr 1 i Kalmar län.

§ 5.

Vidare föredrogos var efter annan de på kammarens bord liggande,
motionerna; och hänvisades därvid:

till jordbruksutskottet motionen nr 367, av herr Ekerot-,

105 Nr 40.

Tisdagen den 6 maj.

till lagutskottet motionerna:
nr 368, av herr Persson i Norrköping;
nr 369, av herr Hamring
nr 370, av herr Bogren m. fl.-, och
nr 371, av herr Norm-, samt
till bevillningsutskottet motionen nr 372, av herr von Sneidern.

§ 6.

Härefter föredrogos, men blevo ånyo bordlagda konstitutionsutskottets
memorial nr 21, statsutskottets utlåtanden nr 98—105, bevillningsutskottets
betänkande!! nr 41 och 42 samt Andra kammarens
fjärde tillfälliga utskotts utlåtanden nr 14 och 15.

§ 7.

Upplästes två till kammaren inkomna protokoll så lydande:

År 1913 den 5 maj sammanträdde kamrarnas valmän för att jämlikt
71 och 73 §§ riksdagsordningen utse dels Riksdagens fullmäktige
i riksbanken efter friherre B. K. J. Langenskiöld och herr S. Th.
Palme, vilka voro i tur att avgå, dels ock suppleanter för Riksdagens
fullmäktige i nämnda bank; och befunnos efter valens slut hava
blivit utsedda till

fullmäktige:

herr Palme, Sven Theodor, direktör, med ........................ 48 röster

> Philipson, Sten Isac Walter, vice häradshövding......... 24 »

sedan lottning anställts mellan den sistnämnde och herr K. H. Branting,
ledamot av Riksdagens Andra kammare, vilken jämväl erhållit
24 röster;

suppleanter:

för tiden från valet till dess nytt val under år 1914 försiggått:

greve von Rosen, Gustaf Fredrik, bruksägare, med............ 47 röster

herr Funch, Harald, disponent, .......................................... 47 »

» Olausson, Knut Arvid, verkställande styrelseledamot

vid riksbankens avdelningskontor i Malmö ........... 46 »

sedan ordningen mellan de två förstnämnda av suppleanterna blivit
genom lottning bestämd.

Ernst Trygger. A. Hansson

i Solberga.

E. Palmstierna. Oskär Eklund.

År 1913 den 5 maj sammanträdde kamrarnas valmän för att jämlikt
71 och 73 §§ riksdagsordningen utse dels fullmäktige i riksgälclskontoret
ej mindre för valperioden 1913—1916 efter herrar P.

Nr 40. 106

Tisdagen den 6 maj.

A. H. Cavalli, O. W. Odelberg och C. E. Kinander, vilka voro i
tur att avgå, än även efter herr P. H. Santesson, som avlidit, dels
ock suppleanter för Riksdagens fullmäktige i nämnda kontor; och
befunnos efter valens slut hava blivit utsedda till

ordförande:

herr Cavalli, Per Axel
Första kammare, juris

Henrik, ledamot av Riksdagens
doktor, med .............................. 48 röster;

fullmäktige:

för valperioden 1913—1916:

herr Kinander, Carl Emil, vice häradshövding, med......... 48 röster

» Kobb, Gustaf, ledamot av Riksdagens Första kammare 48 »

för återstående delen av valperioden 1911—1914:

greve Lagerbjelke, Johan Gustaf, ledamot av Riksdagens

Första kammare med...................................................... 48 »

suppleanter:

för tiden från valet till dess nytt val under år 1914 försiggått:
herr Vennersten, Axel Fredrik, ledamot av Riksdagens

Andra kammare med..................................................... 48 röster

herr Tamm, Henne Sebastian, direktör ........................... 47 »

» Kvarnzelius, Svante Herman, ledamot av Riksdagens

Första kammare med............................................. 46 *

Ernst Trygger. A. Hansson

i Solberga.

E. Palmstierna. Oskar Eklund.

Protokollen lades till handlingarna; och beslöts tillika, att Riksdagens
kanslideputerade skulle genom utdrag av kammarens protokoll
om valen underrättas för avgivande av förslag till dels förordnanden
för de valde, dels skrivelse till Konungen med anmälan om
de försiggångna valen, dels ock den paragraf, som därom borde i
riksdagsbeslutet intagas.

§ 8.

Herr Hamrin avlämnade en motion, nr 373, i anledning av Kung!.
Maj:ts proposition angående förändrad organisation av patent- och
registreringsverket och reglering av löneförhållandena vid nämnda
ämbetsverk.

Nämnda motion bordlädes.

§ 9.

Ordet lämnades härefter på begäran till

Interpellation.

Tisdagen den ö maj.

107 Nr 40.

Herr Nilsson i Tånga, som anförde: Svenska sockerfabriksaktiebolagets
styrelse har den tredje dennes enligt meddelande i pressen beslutat
att driften vid bolagets raffinaderier i Hälsingborg och Lund tills
vidare skall inställas och att raffinaderierna i Hasslarp och Norrköping
skola nedläggas, ett beslut som kommer att träda i verkställighet inom
den närmaste framtiden. Det torde vara överflödigt att för kammarens
ledamöter redogöra för vad som senaste tiden inträffat rörande den
s. k. sockerfrågan. I följd av Riksdagens beslut den 11 sistlidne
mars komma tullsatserna å socker att från och med den 1 januari 1914
sänkas med 3 öre. I vad mån detta Riksdagens beslut inverkat på
Svenska sockerfabriksaktiebolaget att nu påbörja den koncentrering
av driften, som givetvis måste förr eller senare företagas, därom
kunna meningarna vara delade. Det vill dock synas, med hänsyn
till gällande prisnotering å socker, som om någon omedelbar anledning
att nu företaga denna driftkoncentrering icke föreligger. Av
lätt förklarliga skäl torde emellertid sockerbolaget finna den närvarande
tiden för koncentrering lämplig, en tidigare företagen nedläggning
av fabriken skulle i avsevärd grad ha stört den osedvanliga välviljan
för sockerbolaget från särskilt vår sydligaste provins, som kom
till uttryck tiden närmast före sockerfrågans avgörande i Riksdagen
och måhända haft till följd en för bolaget mindre tillfredsställande
lösning av denna fråga. Dessa premier för en omodern driftmetod,
som bolaget sålunda kan antagas ha bringat för sitt politiska stöd
vid frågans avgörande i Riksdagen, kunna nu indragas då den uppgörelse,
som träffats, anses gällande 5 års tid framåt.

Då regeringen, enligt den förklaring, som avgavs i Andra kammaren
av hans excellens statsministern vid sockerfrågans behandling, ansåg
sig böra väsentligen modifiera sitt förslag om sänkning av tullsatserna
å socker, föranleddes detta av hänsyn till de små betodlarne, som
förmenades komma att bringas till ruin i händelse fredlig uppgörelse
emellan dem och bolaget icke kunde åvägabringas. Det torde kunna
antagas, att regeringen hyser en lika varm känsla för dessa grupper
av småfolk, över vilka verkningarna av den beslutade koncentreringen
komma att gå ut, då fabrikens portar stängas och flertalet, saknande
en egen torva, åter kastas ut i den allmänna arbetsmarknaden. Det
finnes så mycket mera anledning antaga, att regeringen ömmar för
dem, som nu oförskyllt tillfogas ekonomiskt lidande, som herr statsministern
vid debatten i Andra kammaren om tullsänkningen å socker
i en parallell mellan de liberala och socialdemokratiska partiernas
ställning till de små i samhället förklarade: det är så viktigt att
hjälpa de små, att vi måste göra det även om i något särskilt fall,
såsom här, vi måste erkänna, att de stora få behålla en för stor anpart.
Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet förklarade
ävenledes i den kungl. propositionen om förändrade tullsatser å socker,
att om en driftkoncentrering inom sockerindustrien skulle ifrågakomma,
en utredning skulle igångsättas rörande understöd till dem,
som eventuellt bleve oförvållat arbetslösa.

Interpellation.

(Forts.)

Nr 40. 108

Tisdagen den 6 maj.

inUrpdlation. På grund av det anförda anhåller jag om kammarens tillstånd att
(Forts.) till jians excellens statsministern få framställa följande spörsmål:

1) Har regeringen vid de förhandlingar, vilka förekommit mellan
Svenska sockerfabriksaktiebolaget och staten rörande uppgörelse mellan
bolaget och betodlarne jämte därmed sammanhängande förhållanden
utverkat att understöd beredes åt de industriarbetare och tjänstemän,
vilka på grund av driftkoncentrationen bli oförvållat arbetslösa?

2) Därest så icke skulle ha skett, ämnar regeringen nu företaga
några åtgärder för att i enlighet med finansministerns ovannämnda
uttalande hålla dem, som vid raffinaderierna i Hälsingborg, Lund,
Hasslarp och Norrköping bli arbetslösa genom driftens nedläggande,
skadeslösa för eventuell ekonomisk förlust?

Ifrågavarande anhållan blev av kammaren bifallen.

§ io.

Vid härpå skedd föredragning av ett från Första kammaren ankommet
protokollsutdrag, nr 441, innefattande delgivning av nämnda
kammares beslut över dess första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 19,,
i anledning av en av herr Helger m. fl. inom Andra kammaren
väckt motion, nr 228, om skrivelse till Kungl Maj:t angående anordnande
av skolbad vid landsbygdens folkskolor, beslöt Andra kammaren
hänvisa detta ärende till sitt andra tillfälliga utskott.

§ Il Anmäldes

och godkändes Riksdagens kanslis förslag till Riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 71, angående förbud mot vilda djurs kringförande till förevisning; nr

72, angående ifrågasatt stadgande om förfaringssättet, då kvarstod
meddelas å gods av viss beskaffenhet; och

nr 73, angående vidtagande av åtgärder för undanröjande av nu
rådande fara av arsenikhaltig oljefärg.

§ 12.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets utlåtande, nr 22, i anledning av väckt motion
om skrivelse till Kungl. Majt:t angående rätt för kommun,att
anslå ersättning åt vald ledamot av taxeringsnämnd;

statsutskottets memorial, nr 106, i anledning av Kungl. Maj: t i
punkterna 137, 144, 168, 172 och 207 under åttonde huvudtiteln
av statsverkspropositionen gjorda framställningar jämte två motioner
angående vissa av dessa framställningar;

Tisdagen den 6 maj. 109 \r 49,

bevillningsutskottets betänkande, nr 43, i anledning av Kung!

Maj.ts proposition med förslag till ändrad lydelse av 8 § i förordningen
den 28 oktober 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt och
8 § i förordningen den 28 oktober 1910 angående bevillning av fast
egendom samt av inkomst;

bankoutskottets utlåtande, nr 37, i anledning av dels framställning
från fullmäktige i riksgäldskontoret angående förstärkt amortering av
statsskulden, dels ock en i ämnet väckt motion; samt

lagutskottets utlåtanden:

nr 30, i anledning av Kungl Majds proposition med förslag till
lag om inskränkning i inmutningsrätten och

nr 31, i anledning av dels Kungl. Maj ds proposition med förslag
till lag om behandling av alkoholister samt till lag om ersättning i vissa
fall av allmänna medel till vittnen i mål enligt lag om behandling
av alkoholister, dels ock i anledning därav väckta motioner.

§ 13-

Justerades protokollsutdrag.

§ ll Ledighet

från riksdagsgöromålen beviljades:

herr Andersson i Skivarp under 3 dagar fr. o. m. den 7 maj

» Larsson i Klagstorp » 3 » > » 8 »

» Ifvarsson » 2 » » » 8 »

» Ericsson i Vallsta » 2 » » » 8 »

» Johanson i Vetlanda » 3 » » » 7 »

» Molin i Dombäcksmark under 4 dagar fr. 0. m. den 7 maj

» Carlsson i Frosterud » 2 » » » 8 »

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 3,58 e. m.

In fldem
Ler Cronvall.