1913, Ändra kammaren. Nr 34

ProtokollRiksdagens protokoll 1913:34

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1913, Ändra kammaren. Nr 34,

Onsdagen den 18 april.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet; och leddes
därvid förhandlingarna till en början av herr vice talmannen.

§ I Till

avgörande förelåg nu jordbruksutskottets utlåtande, nr 43,
i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående
utredning _ och förslag till åtgärder i syfte att för arrendatorer av
vissa fastigheter i Norrland och Dalarne underlätta fastigheternas
förvärvande såsom självständiga jordbruk.

I en inom Andra kammaren väckt, till jordbruksutskottets förberedande
behandling hänvisad motion, nr 206, hade herrar Widén
och Wedin hemställt, att Riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes verkställa utredning, i vilken
omfattning, och på vilket sätt åtgärder från statens sida kunde
vidtagas — i form av anslag till beredande av lån på billiga villkor
eller annorledes — för att förhjälpa arrendatorer å sådana fastigheter,
som avsåges i lagen om uppsikt å vissa jordbruk i Norrland
och Dalarne den 25 juni 1909, att förvärva dessa fastigheter såsom
självständiga jordbruk, samt för Riksdagen framlägga de förslag,
som av denna utredning föranleddes.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Reservationer hade emellertid avgivits

av herr Kronlund, som ansett, att utskottet bort tillstyrka, att
Riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t täcktes låta verkställa utredning, i vilken omfattning och på
vilket sätt åtgärder kunde vidtagas för att förhjälpa arrendatorer å
sådana fastigheter, som avsåges i lagen om uppsikt å vissa jordbruk
i Norrland och Dalarne den 25 juni 1909, att förvärfva dessa
fastigheter såsom självständiga jordbruk, samt för Riksdagen framlägga
de förslag, vartill en dylik utredning kunde föranleda; samt

av herr vice talmannen _D. Persson.

Andra hammarens protokoll 1913. Nr 34. 1

Ang. åtgärder
för underlättande
för
arrendatorer
i Norrland
och Dalarna
att förvärva
fastigheterna
såsom självständiga
jordbruk.

Nr 34.

Ang. åtgärder
för underlättande
för
arrendatorer
i Norrland
och Dalarna
att förvärva
fastigheterna
såsom självständigajordbruk.

(Forts.)

2 Onsdagen den 16 april, e. m.

Sedan utskottets hemställan "blivit uppläst, gav herr vice talmannen
på begäran ordet till

Herr Kronlund, som yttrade: Herr talman, mina herrari

Inför denna väl besatta kammare skall jag be att få yttra några
ord i frågan.

Det torde för att rätt bedöma denna frågas vikt och omfattning
vara nödvändigt, att man ser den i belysning av den utredning,
som norrlandskommittén givit åt densamma. Norrlandskommittén
har påvisat, i vilken kolossal utsträckning trävarubolagens i
Norrland och Dalarna landvinningar pågått från den självägande
befolkningen. Det framgår av norrlandskommitténs utredningar, att
trävarubolagen äga ett område, större än sju län i södra Sverige,
större än Malmöhus-, Kristianstads-, Hallands-, Blekinge-, Kalmar-,,
Kronobergs-, och Jönköpings län, att inom 71 socknar de äga
30—50 °/o av all enskild jord, att inom 42 socknar de äga 50—70 °/V
av all enskild jord. I 9 socknar äga de över 70 %. Inom Gäfleborgs
län äga trävarubolagen över 43 % av all enskild jord, i
Västernorrlands län äga de 42 %, i Jämtland 43, i Kopparbergs
län 31 och i Norrbotten 26 %. Icke mindre än 12,000 bönder
hava genom detta trävarubolagens jordförvärv upphört att vara självägande.

Norrlandskommittén har vidare undersökt bolagsarrendatorernas
ekonomiska ställning och övriga förhållanden. Det har sålunda genom
dessa undersökningar visat sig, att arrendatorernas ekonomi
var god inom 33 socknar. Den var mindre god i 44 socknar och
dålig eller mycket dålig i 71 socknar. Vidare visade det sig, vid
jämförelse mellan arrendatorernas och de självägandes jordbruk, att
i 31 socknar arrendatorernas jordbruk var jämngott med de självägandes.
I 68 var jordbruket sämre än de självägandes, och det
blir sämre, ju längre norrut man kommer. Vidare visade det sig
genom undersökningarna, att det norrländska jordbruket för sin
existens behöver stöd i skogen, stöd i det avseende, att det kräves
såväl husbehovsskog som även skog till avsalu. Nu föreslog norrlandskommittén
och antog Riksdagen sedermera en hel rad av lagstiftningsåtgärder
och andra åtgärder, som avsågo först och främst
att förebygga den fara, som låg i dessa trävarubolags fortsatta jordförvärv,
fara både i socialt och ekonomiskt avseende för hela den
norrländska självägande befolkningen. Dessa lagstiftningsåtgärder
ha för närvarande gått ut på att söka behålla och stärka den självägande
befolkningen, att söka i någon mån bereda en tryggad tillvaro
för bolagsarrendatorerna och slutligen att söka förmå trävarubolagen
att på frivillighetens väg bereda självständighet åt sina arrendatorer
och överlåta på frivillighetens väg jordbruk till deras
innehavare. I detta syfte hava vi nu vanhävdslagen och även deu
norrländska arrendelagen. Nu anse emellertid motionärerna, och
detta med rätta, att staten måste icke allenast genom dessa direkta.

Onsdagen den 16 april, e. m.

3 Kr 34.

åtgärder hjälpa arrendatorerna att nå en mera självständig ställning,
utan även lämna stöd genom en för ändamålet lämpad ^overksamhet.
Emot detta har utskottet reagerat och därvid hänvisat till
egnahemslånefonden. Och därvid har det i första hand tänkt på
hushållningssällskapens egnahemsverksamhet och ansett, att densamma
vore till fyllest för att nå det åsyftade målet. Enligt mitt
förmenande är det långt därifrån. Enligt mitt förmenande kräver
holagsarrendatorernas frigörelsesträvan åtgärder, som icke enbart
kunna fyllas av hushållningssällskapens egnahemsverksamhet i synnerhet
med de normer, som äro för dem utfärdade. Här gäller det
ju att hjälpa en i ekonomiskt avseende så ytterst illa situerad klass
som de norrländska bolagsarrendatorerna. Vid en låneverksamhet
för ändamålet torde man ganska ofta bliva nödsakad att gå långt
utöver, vad hushållningssällskapen vanligen göra beträffande låneverksamheten.
Hushållningssällskapen få ju visserligen utsträcka
låneverksamheten till 6/s av fastighetens värde, men hushållningssällskapens
ställning som låneförmedlare och deras ansvarighet för
lånemedlen gentemot staten gör, att denna gräns sällan eller aldrig
nås, utan att lånen i själva verket bliva bra mycket mindre, och
vidare att för övrigt en viss och helt naturlig varsamhet iakttages
av hushållningssällskapen vid deras utlåningsverksamhet, detta naturligtvis
i syfte att minska riskerna. Genom att staten ställde sig
själv som lånegivare, vunnes ett friare tillvägagångssätt och eu med
förhållandena mera anpasslig gräns för lånens storlek.

Men det är icke nog, att staten mera direkt och på ett friare
sätt ger understöd åt arrendatorernas frigörelsesträvan. Man skall
komma ihåg, att här hava vi två parter i denna uppgörelse, varav
den ena parten, bolaget, på grund av sin ekonomiska ställning och
förhållandena i övrigt intager en Anda starkare och vida mera dominerande
ställning gentemot den andra parten, den fattiga bolagsarrendatorn.
Och därför bliva dessa uppgörelser, som uppnås
vid förhandlingarna mellan bolagen och arrendatorerna, i de allra
flesta fall icke av den fördelaktiga art och beskaffenhet, som vore
nödvändig för arrendatorerna. Man får lov att fastslå såsom ett
livsvillkor för dessa bolagsarrendatorer, att det egna hemmet blir
sådant, att det fyller alla nödiga förutsättningar för ett självständigt
jordbruk, att det utom åkerjord även har tillräckliga odlingsmöjligheter,
betesmark och skog för jordbruket. Och för att nu ernå en
för bolagsarrendatorerna tillfredsställande uppgörelse med bolagen,
så synes det mig alldeles nödvändigt, att staten genom något sitt
organ biträder vid denna uppgörelse och tillser, att den fyller de
anspråk, vilka man måste fasthålla som nödvändiga för bolagsarrendatorernas
framtida existens, lika såväl som att priset hålles inom
rimliga gränser. Och detta är en ytterst viktig sak jämväl för bolagsarrendatorernas
framtid.

Nu är det ju så, att man kan, som sagt, icke påräkna, att hushållningssällskapen
skola fylla alla dessa uppgifter, som enligt mitt

Ang. åtgärder
för underlättande
för
arrendztorer
i Norrland
och Dalarna
att förvärva
fastigheterna
såsom självständiga
jordbruk.

(Forts.)

Nr 34. 4

Onsdagen den 16 april, e. m.

Ang. åtgärder förmenande äro nödvändiga för att erhålla ett lyckligt resultat.
för under- pan j,c]ce påräkna, att hushållningssällskapen i vanliga fall ha

arrendator,er tid oc^ ^ntresse att ägna at en sådan ingående prövning av dessa
i Norrland förhållanden, som vore önskvärd. Och man kan icke heller påoch
Dalarna räkna, att åtminstone i de flesta fall hushållningssällskapen skola
att förvärva ]jUnna agna så mycket arbete och ägna sin huvudsakliga verksamhet
såsom^själv- åt denna stora fråga, som ensam i och för sig nog antagligen skulle
ständiga jord- taga den huvudsakliga delen av hushållningssällskapenas tid och arbruk.
bete i anspråk ävensom huvudsakliga delen av deras lånemedel och
(Forts.) därigenom förrycka hela deras egnahemsverksamhet i allmänhet.

Nu framhölls inom utskottet vid diskussionen i denna fråga
exempel från Norrbotten, där hushållningssällskapen på ett särskilt
lyckligt sätt hade löst bolagsarrendatorernas egnahemsfråga gentemot
ett visst bolag eller några bolag. Ja, därtill kan ju med skäl
svaras, att detta lyckliga förhållande torde till stor del, om icke till allra
största delen, bero därpå, att inom Norrbotten finnes det en för
saken synnerligen intresserad man, som har satt in hela sin kraft
just för lösningen härutav, för att bringa denna fråga till en lycklig
utgång. Och jag kan icke förutsätta, att man inom alla övriga
hushållningssällskap skall kunna påräkna alldeles samma lyckliga
förhållande. Det är ju sant, att inom de övriga länen hushållningssällskapen
på många håll förhjälpt arrendatorerna att frigöra de av
dem brakade hemmanen. Men jag är icke alldeles säker på detta,
att hushållningssällskapen eller deras egnahemskommitterade ägna
denna fråga den ingående och noggranna prövning, som jag anser
nödvändig. Och jag har eu särskild anledning att påpeka faran av
att lössläppa dessa egnahemsfrågor för mycket. Bolagen ha i Norrland
på flera håll på lager ägo styckningar, gjorda före år 1906, och
som sålunda icke varit underkastade den norrländska ägostyckningslagens
stränga bestämmelser; och därför ha dessa ägostyckningar,
dessa blivande egnahem, icke blivit av den beskaffenhet, att man i
allmänhet kan säga, att de erbjuda en grundval för ett självständigt
jordbruk. Nu kan det allt för väl hända, att hushållningssällskap,
som ha intresse för att få egnahem till stånd, genom lånemedel
förhjälpt bolagsarrendatorer att förskaffa sig dessa ägostyckningar
eller befordrat dessa ägostyckningars försäljning. Och då får jag
verkligen säga, att man därigenom icke hjälper bolagsarrendatorerna.
Man bär tvärtom gjort motsatsen. Och jag anser det vara i högsta
grad olyckligt, om hela denna fråga skulle på detta sätt bringas på sned.
.Tåg vet för övrigt, att bolagen, även med begagnande av den nuvarande
norrländska ägostyckningslagen, i många fall ha gjort det på det sättet,
att det mål, som ägostyckningslagen uppsatt, blivit illusoriskt. Under
sådana förhållanden kan man väl säga, att man mer än väl har rätt att
begära, att staten såväl med hänsyn till de enskildas som med hänsyn
till allmänna intressen bör tillgripa mera direkta och planmässiga
åtgärder för att lösa jordfrågan för de norrländska bolagsarrendatorerna.
Det är icke nog med att staten genom dessa av mig

Onsdagen den 16 april, e. m.

5 Nr 34,

förut nämnda åtgärder av administrativ och ekonomisk art bidragit
till uppnåendet av detta mål, utan staten måste även, enligt mitt
förmenande, ha andra lagstiftningsåtgärder till hands. Därvidlag
tänker jag särskilt på nödvändigheten av ett expropriationsförfarande
vid sidan av de frivilliga uppgörelserna, ett expropriationsförfarande,
som man vid behov i nödfall kunde tillgripa. Norrlandskommittén
har ju föreslagit expropriation i vissa fall, och herrarna
kunna nog vara övertygade om, att denna åtgärd inte är så radikal,
som den möjligen skulle kunna synas, då ju norrlandskommitténs
övervägande flertal icke besatt några vidare radikala tendenser.
Man hade ju såsom ordförande greve Douglas, och i kommittén
satt överdirektör von Feilitzen m. fl., som inte kunna beskyllas för
några radikala tendenser på något sätt.

ISTorrlandslagen är även i annat avseende i så måtto ofullständig,
att den icke skyddar de självägande mot de s. k. skogsspekulanterna,
dessa, som enligt mitt förmenande utgöra en synnerligen
hänsynslös avart vid sidan av den lojala trävaruindustrien. Om
man kunde även i detta avseende få en lagstiftning till stånd, så
skulle det ju också skydda bolagsarrendatorernas nybildade egna
hem, som man får hoppas.

Norrlandskommittén utskickade i och för sin utredning av
dessa spörsmål frågeformulär, innehållande eu massa frågor och bland
annat även den, huruvida arrendesystemet kunde anses lämpligt för
orten. Om herrarna studera kommitténs betänkande i denna del,
så skola herrarna finna av de svar, som man fick från sockenombuden
och åtskilliga andra personer, som ansågos ha någon kännedom
om förhållandena, samt från hushållningssällskapens delegerade
och underlydande m. fl., att det på varje sida höjes ett verkligt
klagoskri från alla landsändar i Norrland, ett klagoskri, att bolagsarrendatorerna
äro en osjälvständig klass, att arrendesystemet är i
hög grad ägnat att motverka jordbrukets förbättrande och ett höjande
och ökande av den jordbrukande klassen i Norrland.

Det kan ju vara av intresse att höra några av dessa uttalanden,
som ha gjorts så gott som enstämmigt av sockenombuden samt
av jordägare, bosatta inom orterna, vilka väl känna till förhållandena.
Ifrån Kopparbergs län svarar man: »Arrendatorerna nedsjunka
till ett slags löst arbetsfolk, utan samfundsintressen.» Från
Voxna i Gävleborgs län skrives: »Helt naturligt kan ej undgås en
social omyndighetsförklaring, som måste influera på folkkaraktären,
och att man blir rätt mycket beroende på bolagstjänstemännens
humanitet, billighet och rättskänsla»; från Borgsjö i Yästernorrlands
län: »Arrendesystemet undertrycker den frie medborgaren och
skapar slavar»; från Holm i samma län: »Arrendatorerna för summa

jordbruket och måste i de flesta fall helt och hållet eller
delvis understödjas av kommunerna. Arrendesystemet skapar endast
holagsslavar och är till fördärv för orten»; från Mo i samma län:
»Det är skadligt för hela Norrland och vållar jordbruksnäringens

Ang. åtgärder
för underlättande
för
arrendator er
i Norrland
och Dalarna
att förvärva
fastigheterna
såsom självständiga
jordbruk.

(Forts.)

Nr 31 6

Onsdagen den 16 april, e. m.

Ang. åtgärder försämrande»; från Grundsunda likaledes i Yästernorrlands län:
för under- ;;Det

vore önskvärt, om systemet avskaffades och i stället för ararrendatorer
rendatorer skapades självständiga jordägare.» Från Jämtland gjor*
Norrland des bland annat följande uttalanden, nämligen från Stugun: »Skall
oeh Dalarna ej Norrland bli ett andra Irland, där den självägande klassen ej
att förvärva £nnSj ;jr tiden inne för lagstiftningsåtgärder»; från Laxsjö: »Det är
såsom ^sjäiv- jordbrukets fördärv»; och från Åsarne: »Arrendesystemet är för ständiga

jord- kastligt. De norrländska arrendatorerna sakna det moraliska stöbruk.
det av att ha en personlig ägare att hålla sig till. Här är det
(Forts.) bolag, företrädda av uppkomlingar eller faktorer, av vilka de riskera
oriktig behandling.» Från Dorotea i Västerbottens län uttalades:
»Det undertrycker deras självkänsla och oberoende»; och slutligen
från Korpilombolo i Norrbotten: »Det kränker friheten, försvagar
karaktären, fördärvar självtilliten.»

Dessa exempel skulle jag kunna mångfaldiga, om jag icke
visste, att jag skulle trötta herrarna därmed.

Såsom sammanfattning vill jag säga, att en lösning av jordfrågan
för bolagsarrendatorerna i Norrland och Dalarne är en utomordentligt
stor och viktig fråga för hela Norrlands framtid. Det är
därför jag anser, att statsmakterna måste ägna eu alldeles särskild
och speciell uppmärksamhet åt dessa spörsmål. Det kräves en
mångfald av åtgärder av både ekonomisk, social och lagstiftningsart.
Frågan kan enligt mitt förmenande icke lösas på det sätt, som utskottet
har anvisat. Det är därför jag i min reservation i huvudsak anslutit
mig till motionärernas framställning, och det är därför, herr
talman, jag ber att få yrka bifall till min reservation.

Vidare anförde:

Herr "Vedin: Val decennier ha förflutit, sedan uppmärksamheten
först fästes i denna kammare på det förstörelseverk, som
skogsindustrien utöfvar bland den norrländska bondebefolkningen.
Men förödelsen fick fortgå, och först år 1906 fann sig (Riksdagen
föranlåten att ingripa, varvid gjordes början med att sätta en damm
för vidare plundring genom att nämnda år antaga lagen om förbud
för bolag och ekonomisk förening att vidare förvärva jordbruksfastighet
i Norrland. Följde så arrendelagen, vanhäfdslagen och lagen
om ägostyckning. Detta system av lagar var och är ju avsett att
åt den jordbrukande befolkningen i Norrland och Dalarna söka i
största möjliga utsträckning återbörda den under trävaruindustrien
monopoliserade jorden.

Utan att på något sätt vilja förringa värdet av det goda, nämnda
lagar åstadkommit, så vill jag dock säga, att om icke ytterligare
statsåtgärder vidtagas, avseende att komplettera, där det brister, ett
framstegsmässigt ordnande av jordbesittningsförhållandena för befolkningen
i Norrland icke kan komma till stånd. Vi ha i förelig -

Onsdagen den 16 april, e. m.

7 Nr 34.

gande motion just påpekat ett missförhållande, vars avhjälpande icke
kan, enligt vårt förmenande, ske annat än genom särskilda åtgärder.

En vad man kallar välvillig motivering, som jordbruksutskottet
fogat vid sitt avslagsyrkande, ger oss motionärer rätt däri, att här
föreligga förhållanden, där statsåtgärder krävas och det så skyndsamt
som möjligt. Men utskottet har, som synes i utlåtandets
senare del, funnit starkare skäl, som tala för avslag. Och dessa
-skäl äro dels egnahemsfrågans pågående utredning av sakkunniga
och dels att utskottet anser, att det till egnahemslån utgående beloppet
är åtminstone för den närmaste framtiden så pass tilltaget,
att det tillfredsställer förefintliga behov. Ja, hur det än kan vara
med utredningen, så kan jag dock aldrig föreställa mig, att den kan
komma till det resultatet, att det är bra som det är. Ej heller
kan jag finna, att ett beslut i motionens syfte skulle på något sätt
föregripa pågående utredning. Jag förstår för övrigt icke, vad utredningen
har med den här saken att göra, ty den synes mig vara
så klar, att man här bör kunna inskrida omedelbart. Ty ett faktum
är det, att de arrendatorer, varom här är fråga, befinna sig i en
sådan ställning, att, om det på verkligt allvar skall göras något för
förverkligandet av, att åt den jordbrukande befolkningen i denna
landsända återbördas den dem frånhända jorden, de fortast möjligt
därtill böra förhjälpas.

Ja, nu säger utskottet, att de vid behov ha egnahemslån att
tillgå. I likhet med reservanten vill jag här säga, att det ingalunda
är tillräckligt att hänvisa till befintligheten av egnahemslånefonden
och den av hushållningssällskapen såsom låneförmedlare därvid
bedrivna egnahemsverksamheten. Ty utom dessa egnahemslåns
otillräcklighet är det så, trots att, som utskottet säger, hinder icke
möta för användning av egnahemslåneformen för sådant ändamål,
•som här är föreslaget, att omständigheter föreligga, som göra, att
dessa arrendatorer ställas utom den erbjudna hjälpens gränser.
Detta beror mest därpå, att vederbörande med hänsynstagande till
andra icke-arrendatorers lånebehov möjligen anse, att, som dessa
arrendatorer nu ha brukningsrätt, de böra ifrågakomma först i andra
rummet. Ja, här föreligger, synes det mig, en påvisbar nödvändighet
till statsingripande, på sätt vi i motionen ansett, och för övrigt
ånger jag, att frågans lätt insedda sociala och nationalekonomiskt
stora betydelse bör mana till att giva den begärda hjälpen.

Vidare skulle jag vilja tillägga, att det spåras tendenser till ett
■stigande intresse för jordbruksnäringen, ett intresse, vågar jag påstå,
som icke minst är till finnandes bland dessa bolagsarrendatorer. Men
för att detta intresse skall kunna bestå och till fullo utnyttjas, så
fordras uppmuntran, och det anser jag bäst tillgodoses, genom att
man förhjälper dessa arrendatorer ur deras otrygga och beroende
ställning.

Eu invänder någon kanske, att vad tryggheten beträffar, så är
den säkerställd genom arrendelagen. Därpå vill jag svara, att vis -

Ang. åtgärder
för underlättande
för
arrendatorer
i Norrland
och Dalarna
att förvärva
fastigheterna
såsom självständiga
jordbruk.

(Forts.)

Nr 34-

Ang. åtgärder
för underlättande
för
arrendatorer
i Norrland
och Dalarna
att förvärva
fastigheterna
såsom självständiga
jordbruk.

(Forts.)

8 Onsdagen den 16 april, e. m.

serligen är genom den nya arrendelagen arrendatorn tillförsäkrad
rättigheten att sitta på egendomen i 20 år, men hnr förhåller det
sig med den saken? Jo, dess praktiska betydelse förlorar i värde.,,
ty bolagen äro ju oförhindrade att träffa vilka bestämmelser som
helst med sina arrendatorer, och det är vanligt, att på sådana bestämmelser
eller villkor arrendatorn stupar, då det ju är möjligt
för bolagen att när som helst focka dem. Jag erinrar mig i detta
sammanhang, hurusom en arrendator i min hemtrakt för icke länge
sedan av bolagets förvaltare uppmärksamgjordes på att han, arrendatorn,
icke vore oskiljaktlig från sin innehavande fastighet. Det
var nämligen så, att arrendatorn hade uppträtt på en kommunalstämma
och gjort anspråk på att få rösta för den arrenderade fastigheten
och att detta väckte misshag hos bolaget. Då var det bara
att påpeka, att han icke var oskiljaktlig från egendomen, för att han
skulle bliva tystad.

Med livligt instämmande uti reservantens yttrande ber jag, herr
talman, att få yrka avslag på utskottets hemställan och bifall till
den af herr Kronlnnd vid utskottets betänkande fogade reservationen.

Herr Hellström: Herr talman, mina herrarl Den fråga, som
nu föreligger till avgörande, är en för Norrland synnerligen viktig
fråga, och intresset för densamma har också vant ganska stort inom
jordbruksutskottet. Då jordbruksutskottet nu har hemställt, att
kammaren skulle avslå den föreliggande motionen, så är det endast
därför, att jordbruksutskottet trott sig finna, att de riktlinjer, som
motionärerna där ha angivit för frågans lösning, icke äro de lämpligaste,
och att man redan förut har utvägar att vinna det väsentliga
av vad motionärerna ha avsett att vinna.

Den här frågan förelåg också förra året och avstyrktes den då
av jordbruksutskottet, huvudsakligen på grund av två skäl. Det
första av dessa var det, att man redan hade en egnahemslånefond.
Motionärerna ha nämligen påpekat, att egnahemslånefonden vore
otillfredsställande för det ändamål, som det här gällde att tillgodose,
och att det skulle vara det lämpligaste att upplägga en särskild,
fond.

Det andra skälet, som av utskottet anfördes, var det, att det
nu påginge eu utredning utav de av jordbruksdepartementet tillkallade
sakkunnige för utredning av egnahemsfrågan, och att det
kommit till utskottets kännedom, att dessa egnahemssakkunnige uppgjort
vidlyftiga frågeformulär, som skulle utskickas till alla bolag
och enskilda personer, som avses i lagen om uppsikt å vissa jordbruk
i Norrland och Dalarne den 25 juni 1909.

Det är i stort sett samma skäl, som nu anföras av jordbruksutskottet.
Emellertid har reservanten här framhållit, att den anvisning,
som utskottet här lämnat, icke är tillfyllestgörande. Det har
av honom, och det med fullt skäl, framhållits, att arrendatorerna,
som skulle köpa fastigheterna av bolagen, komma i en synnerligen

Onsdagen den 16 april, e. in. 9

svår ställning, om dessa bolagsarrendatorer själva skulle inleda underhandlingar
med bolagen. Det har vidare av honom också påpekats,
att ur egnahemslånefonden man kan icke få lån till större belopp
än 6/s av fastighetens värde. I många fall förhåller det sig nämligen
så, att dessa arrendatorer icke ha några kontanta tillgångar,
och om de skulle begagna sig av egnahemslånefonden, måste de
därföre låna på annat håll. Det har vidare framhållits av herr
Kroniund, att en hel del bolag ha redan före 1906 ägostyckat eller
avsöndrat lägenheter, vilka de ha så att säga på lager, och att dessa
ägostyckningar och avsöndringar dessutom äro synnerligen otillfredsställande.
På grund härav anför han, att det icke kan vara möjligt
för hushållningssällskapen att genom förmedling av lån ur egnahemslånefonden
förmedla friköpandet av bolagsarrendatorernas hemman,
utan att det skulle vara lämpligast, att staten trädde själv
emellan och bildade en ny fond med alldeles särskilda bestämmelser.
Jag inser mycket väl, att det är förenat med stora svårigheter för
hushållningssällskapen att med nu tillgängliga medel klara upp den
här saken. Ja, man kan verkligen säga, att det stöter på mycket
stora svårigheter, men jag anser dock, att dessa svårigheter ingalunda
äro oövervinneliga. Förhåller det sig dock icke så här i
världen, att det kommer ganska mycket an på, att det finnes ett
verkligt intresse hos de personer, som ha att syssla med eu viss
uppgift, om man skall komma till gott resultat? Det är icke
nog med, att man begär lagstiftning och ny lagstiftning, utan
man bör väl i främsta rummet se till, huruvida man icke med
den, man redan har, kan komma till målet. Jag anförde i jordbruksutskottet,
och jag ber nu också att få göra det här, de
erfarenheter angående dessa saker, som vi ha ifrån Norrbottens län,
vilket som bekant är ett av de nordligaste länen. Förhållandena
där äro icke gynnsammare än förhållandena i övriga delar av Norrland,
utan snarare tvärtom. Dessutom tillkommer vad Norrbotten
beträffar en olägenhet, som är synnerligen stor, och det är, att ett
mycket stort antal av bolagen passat på att gå norrlandslagstiftningen
i förväg och verkställa ägostyckning och avsöndring före år
1906, när vi fingo inskränkningarna i ägostyckningsförfarandet. Det
har nu visat sig där uppe, att man åtminstone kunnat göra en
mycket god början till att friköpa dessa lägenheter. Det finnes ett
bolag, som har en massa arrendegårdar där uppe både i Piteå, Elfsby
och Jokkmokks socknar. Hushållningssällskapet har tills vidare
förmedlat friköpandet av de arrendegårdar, som finnas i Piteå och
Elfsby socknar, som äro belägna i en enda ådal, Alterådalen, där
bolagen ha hundratals arrendegårdar. Där hade emellertid avsöndringar
gjorts före 1906 på ett mycket otillfredsställande sätt. Avsöndringarna
hade icke tillagts hnsbehovsskog, och de voro också i
andra avseenden otillfredsställande. Man hade dessutom icke fått
tillräckligt med odlingsmark, åkerarealen var för liten o. s. v. Egnahemsnämnden
fick nu in framställningar från dessa arrendatorer, att

Nr 34.

Ang. åtgärder
för underlättande
för
arrendatorer
i Norrland
och Dalarna
att förvärva
fastigheterna
såsom självständiga
jordbruk.

(Forts.)

Nr 34. 10

Onsdagen den 16 april, e. m.

Ang. åtgärder
för underlättande
förarrendatorer

i Norrland
och Dalarna
att förvärva
fastigheterna
såsom självständiga
jordbruk.

(Forts.)

de skulle få lån för friköpande! av dessa hemman. Vi avslogo till
en början dessa framställningar på den grund, att vi funno, att de
villkor, som dessa enstaka arrendatorer hade lyckats vinna gentemot
bolaget, voro alldeles otillfredsställande. I stället gjorde vi
en hemställan till bolaget och arrendatorerna, om de icke skulle
kunna ordna saken på ett mera affärsmässigt sätt, så att hushållningssällskapet
kunde förmedla friköpande! av alla de ifrågavarande
arrendegårdarne efter Alterådalen. Intresset visade sig också vara
mycket stort för den saken både hos bolaget och arrendatorerna.
Landshövding Bergström, som på den tiden var ordförande i egnahemsnämnden,
reste till ort och ställe samt höll ett sammanträde,
vid vilket representanter för bolaget och arrendatorerna närvoro,
och man överenskom att tillsätta en särskild värderingsnämnd, bestående
av ett ombud för hushållningssällskapet, ett för det säljande
bolaget och ett för arrendatorerna. Denna nämnd gjorde nu en
värdering av alla dessa fastigheter, och i den värderingen hade
hushållningssällskapets representant i'' uppdrag att noga se till, att
de lägenheter, vilkas belåning det var fråga om, verkligen vore av
den beskaffenhet, att innehavaren sedan kunde reda sig på dem.
Vi uppsatte som önskemål, att det skulle finnas 10—15 hektar odlad
jord eller odlingsmark, och där det icke funnes sä mycket jord,
skulle förrättningsmännen se till, om icke i närheten på stamhemmanet
funnes jord av lämplig beskaffenhet, som genom tilläggsavsöndring
kunde tilläggas hemmanslotten. Dessutom hade hushållningssällskapets
ombud i uppdrag att söka införskaffa uppgifter
om arrendatorernas ekonomiska ställning, för att man skulle kunna
bilda sig ett omdöme, om de kunde leva på den jordlott, som det
vore meningen, att de skulle övertaga med äganderätt, och vidare
om de hade förutsättning på grund av arbetsförtjänst och dylikt
att betala de annuiteter, som voro förenade med erhållandet av
egnahemslånet. På det sättet lyckades vi i vissa mycket väsentliga
avseenden upphjälpa beskaffenheten av själva jordbruket å dessa
avsöndringar.

Det fanns emellertid en stor hållhake, som vi hade att räkna
med, och det var, att bolagen icke hade tillagt någon skogsmark
åt de här lägenheterna. Då gjordes emellertid på det sättet, att
det uppgjordes arrendekontrakt över slåtterlägenheter och ängsmark
i närheten, och i allmänhet beräknades arrendet på dessa marker
synnerligen lågt. För skogen återigen medgav bolaget, att varje
dylik avsöndring erbölle servitut i stamhemmanet, och när det var
fråga om en affär, som beräknades gå på ett par hundratusentals
kronor, förklarade sig bolaget villigt, om hushållningssällskapet ville
förmedla friköpande^ av dessa lägenheter, att se till, att det bankkonsortium,
som hade dess inteckningar, skulle medgiva, att penninginteckningarna
finge postponeras efter dessa servitutsinteckningar,
som erhöllos i stamhemmanet. Vidare har det vidtagits den åtgärden,
att servitutsinteckningarna jämte de andra inteckningarna, som

Onsdagen den 16 april, e. m.

11 Nr 34.

tagits för lånen, överlämnats till hushållningssällskapet. Dessa inteckningar
komma hela tiden att ligga i hushållningssällskapets förvar,
så att sålunda arrendatorerna icke skola frestas till att genom
försäljning av dessa rättigheter frånhända sig de fördelar, som hushållningssällskapet
på det sättet vetat att skaffa dem. Det var
på det viset, vi försökte att övervinna de svårigheter, som bestå
däri, att dessa jordbruk voro av otillfredsställande beskaffenhet.
Det har av herr Kronlund påpekats, att de avsöndringar och ägostyckningar,
som det här är fråga om, ofta äro mycket otillfredsställande.
Det vill jag också understryka, och det torde även ha
framgått av det jag här anfört.

Det var emellertid icke nog därmed. Herr Kronlund framhöll
även, att egnahemslånetagarna icke kunna få större lån än till 5/e
av fastighetens värde, och nu hade de flesta av dessa arrendatorer
icke några större kontanta tillgångar. Ja, en del hade ju så mycket,
att de med begagnande av egnahemslånefonden kunde klara saken,
men flertalet saknade kontanta tillgångar och hade således icke nå-,
gon möjlighet att använda sig av egnahemslånefonden. I det fallet
lyckades vi — vilket naturligtvis den enskilde arrendatorn icke
skulle kunnat lyckas med — att förmå bolaget medgiva, att den
odlade jorden skulle åsättas samma värde som den oodlade, samt
vidare medgiva, att byggnaderna skulle få beräknas till det värde,
som det i dem ingående timret hade i skogen på rot. Och då det
var besvärligt att göra en sådan värdering, så träffades den överenskommelsen,
att det skulle få avskrivas 90 % av byggnadernas
värde och således i köpesumman endast ingå 10 % därav. Köpesumman
skulle således bli lika med egendomens värde med avdrag
för odlingskostnaderna och 90 % av byggnadernas värde. Detta
belopp betraktades då som egnahemslånetagarens tillgångar, och man
kom då betydligt under det högst medgivna beloppet eller 5/o av
fastighetens värde. Det mötte sålunda från den synpunkten icke
några svårigheter att lämna egnahemslån till dessa arrendatorer.

Vidare visade det sig, att en hel del av dessa arrendatorer
hade råkat i skuld till bolaget. Vi ansågo då, att vi naturligtvis
måste ha uppgift på dessas skuld, innan vi lämnade egnahemslån.
Och vi uppställde då helt naturligt den fordran, att dessa låntagare
icke skulle vara konkursmässiga, redan då de Sago lånen. Och
konkursmässiga voro de naturligtvis, om den skuld, de hade till
bolaget, jämte det lån, som de fingo av hushållningssällskapet, översteg
värdet av deras tillgångar, d. v. s. fastighetens värde. Bolaget
visade sig emellertid mycket tillmötesgående. För alla, som skött
sig mera ordentligt, gjordes betydliga avskrivningar. Så lyckades
vi sköta även den saken.

Ku skulle jag vilja säga: visar icke gången av denna frågas
behandling däruppe i Norrbotten, att man verkligen med hushållningssällskapen
som låneförmedlare kan nå, vad motionärerna och herr
Kronlund tänkt, att man endast skulle kunna nå genom användande

A ng. åtgärder
för underlättande
för
arrendatorer
i Norrland
och Dalarna
att förvärva
fastigheterna
såsom självständiga
jordbruk.

(Forts.)

Nr 34.

12

Onsdagen den 16 april, e. m.

Ang. åtgärder
för underlättande
för
arrendatorer
i Norrland
och Dalarna
att förvärva
fastigheterna
såsom självständiga
jordbruk.

(Ports.)

av staten som mellanhand? Jag har den uppfattningen, att sedan
statens egnahemslånerörelse nu pågått så länge och det erhållits så
goda erfarenheter i de olika orterna, så skulle det vara en olycka,
om denna fråga skulle hrytas ut och överlämnas till någon annan
myndighet. Det har av motionärerna och även på annat sätt framhållits,
att det skulle vara det lämpligaste, om de jordbrukskommissioner,
som finnas i alla norrländska län och i Dalarne för att
övervaka uppsiktslagens efterlevnad, finge hand om denna sak, och
att för samma ändamål det bildades en ny fond. Det tror jag för
min del icke skulle vara någon god lösning av frågan.

Nu sade herr Kronlund, att han visste, att saken hade kunnat
ordnas i Norrbotten, men att han icke trodde, att det skulle gå att
ordna den i de andra länen. Jag tror, att på detta område verkar
i allmänhet exemplet mycket gott, och att det icke skulle möta
oöverstigliga svårigheter att få detta ordnat även i de övriga länen
på analogt sätt. Naturligtvis bli svårigheterna större i de översta
lappmarkssocknarna. Där torde nog risken för hushållningssällskapen
bli väl avskräckande, och vi ha i Norrbotten också med hänsyn
till den stora risken med avseende på lappmarkssocknarne vidtagit
åtgärder att för förmedling av lån få till stånd ett bolag, där
hushållningssällskapet och för denna fråga intresserade bolag skulle
ingå som intressenter, så att de säljande bolagen skulle dela risken
med hushållningssällskapet.

Det andra av de skäl, som här av jordbruksutskottet blivit anfört,
är, att denna fråga om bolagsarrendatorernas återförvärvande
av sina lägenheter är föremål för utredning. Jag vill icke mycket
yttra mig om den saken, då jag har äran tillhöra den kommitté,
som har den utredningen om hand. Men så. mycket vill jag säga,
att vi ha skickat ut vidlyftiga frågeformulär till alla bolag och enskilda
i Norrland och Dalarna, som beröras av lagen om uppsikt å
vissa jordbruk i Norrland och Dalarna den 25 juni 1909, att ett
stort antal av bolagen ha svarat, men dock en hel del bolag och
andra, som falla under den lagen, icke oaktat upprepade påminnelser
ännu svarat. Jag tror icke, att man skulle få in några bättre upplysningar,
om man återigen så omedelbart efter sedan frågor blivit
utskickade skulle besvära med nya vidlyftiga frågeformulär. Dessutom
är det ju meningen, att dessa egnahemssakkunniga skulle avsluta
sitt arbete i sommar. Jag må nu säga, att jag tycker man
kunde vänta, tills man får se resultatet av den undersökningen.
Jag kan naturligtvis icke lova, att det skall bli någonting, som kan
vara av så stort värde på detta område, men att redan nu begära
en ny undersökning förefaller mig vara litet omotiverat.

Till sist skulle jag vilja säga, att det naturligtvis är mycket
lättare att motionera om ny lagstiftning på ett område än att lägga
manken till och försöka verkligen åstadkomma något med den lagstiftning
man redan har. Jag får för min del säga, att jag hellre
skulle skriva tio motioner i Riksdagen och ha mindre besvär''med

Onsdagen den 16 april, e. m. 13

det än med det arbete, som jag haft bara på detta lilla område i
Norrbotten såsom ledamot i egnahemsnämnden med att söka på bästa
sätt ordna den fråga jag i det föregående berört. Jag tror, att de
personer i Norrland, som äro särskilt intresserade för denna sak
— jag tänker då främst på landshövding Widén, som ju med rätta
har ett ofantligt stort anseende överallt — skulle kunna gagna
denna sak bättre genom att sammankalla representanter för de olika
hushållningssällskapen och söka förmå dessa att träffa överenskommelse
om, hur man bäst bör gå till väga vid behandlingen av dessa
frågor och så sätta sig i förbindelse med de intresserade bolagen.

.Nu kan naturligtvis regeringen också göra åtskilligt för att befrämja
denna sak. Vi ha ju uppsiktslagen, och jag tror, att om
jordbrukskommissionerna komma att tillsättas på sådant sätt, att
man är säker på att verkligen få för den saken intresserat folk, så
skall ganska mycket vara vunnet i det syfte man här önskar, ''liksom
också att det skulle vara synnerligen önskligt just med hänsyn
till, att så många bolag gått norrlandslagstiftningen i förväg genom
ägostyckniDgar och avsöndringar, att den expropriationslag, som
Norrlandskommittén framlade förslag om, återigen kunde föreläggas
Riksdagen. Om arbetet inriktas på det området, så tror jag, att
man skulle kunna vinna synnerligen goda resultat.

Jag ber, herr talman, att 1''å yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Lundgren i Björna: Herr talman, mina herrar! Efter
de anföranden, som redan hållits, kanske icke så mycket är att

tillägga, men då jag, innan jag reste hit till Riksdagen, av mina valmän
blev särskilt anmodad att på mitt sätt och efter mm förmåga
verka för den norrländska egnahemsfrågans lösning, så anser jag
det vara min plikt att, då jag nu icke" motionerat i denna fråga,

vid detta tillfälle med några ord angiva min syn på denna sak.

Det är ju så, att vi ha en utredning, som, efter vad den

siste talaren upplyst, kommer att taga även den norrländska egnahemsfrågan
under sin behandling. Emellertid tror jag nu, att Riksdagen
genom ett bifall till denna motion skulle komma att giva
såväl egnahemskommittén som även Kungl. Maj:t en avis om°att
framkomma om möjligt med sådana förslag, att den för Norrland
viktiga frågan om upprättande av självständiga och bärkraftiga jordbruk
däruppe kunde utlösas ur sitt sammanhang med egnahemsfrågan
i övrigt och behandlas fristående. Ty det är ju dit, som motionärerna
syftat, och det är just för den frågans lösning, som de önska,
att denna sak skall tagas under speciell behandling av särskilda
lcommitterade. Vad som är bakgrunden till detta har ju redan den
förste talaren i debatten här anfört, nämligen den oerhörda nöd,
som har framkallats i Norrland, tack vare industrialismen, förhållanden,
som man väl med fullständig rätt kan beteckna som abnorma,
i det att icke mindre än 34,3 % av all Norrlands enskilda jord

Nr 34.

Ang. åtgärder
för underlättande
för
arrendatorer
i Norrland
och Dalarna
att förvärva
fastigheterna
såsom självständiga
jordbruk.

(Forts.)

Nr 34.

14

Onsdagen den 16 april, e. m.

Ang. åtgärder har kommit i bolagens händer. Det råder också däruppe i dessa
för under- trakter en allmän önskan, att denna fråga skall lösas så fort som
arrendatorer möjligt. Jag ber i det avseendet få påpeka en omständighet, som
i Norrland jag icke kunnat undgå att lägga märke till. Jag har nämligen i
och Dalarna min ägo en liten broschyr, som är författad av min ämbetsbroder
att förvärva däruppe, vilken är kapellpredikant i en av Lapplands mest avlägssdsomljälv-
ua socknar. Boken har till titel »Den norrländska jordfrågan och
ständiga jord- varför jag icke är socialist». Författaren söker nästan på varje sida
bruk. i boken polemisera mot de socialdemokratiska idéerna, men likväl
(Forts.) har han i fråga om den norrländska jordens återförvärvande åt jordbruket
ett förslag, som är så radikalt, att det går — om jag icke
tar alltför mycket fel — betydligt till vänster om, vad den socialdemokratiske
medlemmen i norrlandskommittén, herr Lindhagen, i
detta avseende har framkommit med. Han föreslår nämligen rent
ut en tvångsexpropriation av boiagens jord i Norrland, en reduktion
i Karl XI:s stil. Och i detta sammanhang föreslår han också, att
jorden skulle köpas icke efter i orten gängse pris, utan efter det
pris, bolagen betalade, då de köpte jorden. Jag vill nu med detta
icke uttala mig för dylika tvångsåtgärder, sådana radikala ingrepp i
äganderätten. Långt därifrån. Men detta uttalande har för mig ett
stort psykologiskt intresse såsom ett uttryck för de känslor av nöd
och tröstlöshet, som måste gripa en person i dessa avlägsna skogsbygder,
när han får bevittna, hur de forna bondehemmanen övergå
i industriens ägo. Samma tröstlöshet måste gripa envar, då man
ser, att däruppe i de stora vidderna, i de vidsträckta markernas
land det icke finnes plats för landets egna barn, utan tusen och åter
tusen av dess söner och döttrar måste resa över Atlanten för att i
en främmande världsdel finna den jord, på vilken det borde finnas
så god tillgång här hemma. Det är verkligen ett sorgligt faktum,
att svenskarne från detta vidsträckta och glest befolkade land skola
behöva resa till Amerika för att finna jord. Men det är likväl ett
faktum. Jag har läst igenom ett par hundra brev ifrån svenskar,
som utvandrat till Amerika, och i många av dessa har, bland annat,
uttalats en tydlig och djupt känd klagan över att den svenska jorden
varit så svåråtkomlig. »Förbättra egnahemsfrågan», har man
sagt. »Stycka statens jord till egnahem», säga andra. Bland annat
skriver en emigrant, att han här hemma sökt ett egnahemslån, men
fick vänta så länge, att han till sist förlorade tålamodet och reste
över till Amerika. Hade icke dessa egnahemslån varit omgärdade
av så mycken byråkratisk formalism, så mycket skriverier, så oändligt
många om och men, hade kanske denne person och många
andra med honom, vilka nu blivit nyttiga medlemmar i ett annat
land, där det icke är så trångt om utrymmet, räddats åt fosterlandet.

Den siste ärade talaren hänvisade till hushållningssällskapen.
Och i ett län, där man har eu sådan dugande kraft som han, måste
ju också arbetet med jordförmedlingen bedrivas med kraft och med -

15 Nr 34.

Onsdagen den 16 april, e. m.

föra goda resultat. Men man kan icke undgå att ställa sig något
fundersam, när man ser på huru olika sätt egnahemslåneförmedlingen
handlägges inom olika hushållningssällskap. Man kan ej
heller undgå att framhålla behovet av mera enhetlighet och planmässighet
i denna frågas handläggning. Varpå beror det t. ex.,
att Kristianstads läns hushållningssällskap under åren 1905—1908
har kunnat förmedla 409 egnahemslån med en lånesumma av
1,810,950 kronor, då under samma tid hushållningssällskapen i
Norrland och Dalarne — jag räknar till Norrland nu även Gävleborgs
län — förmedlat 567 dylika lån med en lånesumma av endast
1,075,809 kronor? Sålunda ha i detta enda län med en ytvidd
av knappast 6,000 kvm. och med omkring 230,000 invånare
förmedlats lån med sammanlagt större lånesumma än i hela Norrland
och Dalarne med en ytvidd av 243,000 kvm. och ett invånarantal
av omkring 1,200,000. Jag kan i detta sammanhang icke
undgå att citera, vad eu framstående kännare av vår svenska jordpolitik
yttrat. Han säger: »Man har inte fått klart för sig, att det
gäller en verklig lifsfråga, som kräver den omsorgsfullaste handläggning,
utan man har behandlat den som en angelägenhet, som
kan så att säga skötas »på lediga stunder», under en paus mellan
rösträtts- och unionsfrågorna och andra storpolitiska spörsmål. Ett
utslag af denna uppfattning är också, att man naturligtvis icke ansett
statens verksamhet i dessa stycken behöva några egna organ,
den har fått skötas så gott det nu kunnat ske af för väsentligen
andra syften utbildade och anställda tjänstemän — likaledes på
''lediga stunder’. Skötseln har blivit därefter. Och därför kan man
icke klandra dem, som haft sig saken ålagd, endast statsmakterna,
som ansett sig kunna få på köpet ledningen af en statsangelägenhet,
för hvilken i andra länder, där man stått inför samma uppgift,
arbetar en omfattande förvaltning.» Detta tyder på en okunnighet
i saken, som inte vittnar fördelaktigt om det sätt, på vilket
egnahem slånerörelsens lokala organ sköta saken. Och vad särskilt
Norrland beträffar, så är det höjt över allt tvivel, att förhållandena
där kräva särskilda åtgärder af såväl administrativ soro ekonomisk
art. Det är nämligen uppenbart, att de anslag, som hittills beviljats,
icke räcka till pålångtnär för den norrländska egnahemsfrågans lösning.

Ja, nog skulle oändligt mycket mera ha kunnat gjorts för de
norrländska arrendatorernas räkning, än som skett! Man skulle
för att taga ett exempel i vidsträcktare mån kunnat taga tidningspressen
i anspråk för att sprida kännedom om egnahemsförmedlingen
och låta folk få veta, vilka det är, som förmedla egnahemslånen
inom de respektive socknarne. Det skulle vidare icke behövt
kosta. ett öre att skriva en kungörelse därom och låta läsa upp
den i vederbörande sockens kyrka. Jag har ännu icke haft eu
sådan kungörelse att läsa upp; under tiden ingå årligen till nationalföreningen
mot emigrationen mera än 1,000 skrivelser med förfrågan
om egnahemslån.

Ang. åtgärder
för underlättande
för
arv endatorer
i Norrland
och Dalarna
att förvärva
fastigheterna
såsom självständiga
jordbruk.

(Forts.)

Nr 34.

Ang. åtgärder
för underlättande
för
arrendatorer
i Norrland
och Dalarna
att förvärva
fastigheterna
såsom självständiga
jordbruk.

(Forts.}

IG Onsdagen den 16 april, e. m.

Innan jag slutar — jag skall icke taga herrarnas uppmärksamhet
i anspråk längre — skall jag också be att få peka på, att
nu för vidtagande av särskilda energiska åtgärder i fråga om jordförmedlingen
i Norrland råda utomordentligt gynnsamma förhållanden.
Jag har hört många exempel på, huru bolag sålt hemman till
förvånansvärt billiga pris. Jag har hört exempel på bolag, vilka
sålt bemmansdelar till pris, som endast i mycket ringa mån överstigit
värdet av åbyggnaderna därpå. Och i fjol vintras, när jag
var hemma, hörde jag talas om ett fall, då ett bolag hade skänkt
bort ett hemman bara för att slippa ifrån följderna av vanhävdslagen.

Syftet med denna motion är — vill jag säga — för Norrland
av allra betydelsefullaste slag. Det gäller att upprätta, vad som
tack vare eu förvänd lagstiftning fått förfalla. Det icke minst viktiga
i denna fråga är, att det är vår lamslagna modernäring, jordbruket,
det gäller. Det gäller att läka de sår, som slagits, och återföra
utvecklingen i sunda banor. Genom att vidtaga effektiva åtgärder
för norrlandsfrågans lösning skulle vi ännu kunna skapa åi
oss ett Amerika i det land, som trots allt kan bliva ett framtidsland.
Vi skulle kunna återvinna, vad som förlorats. Vi skulle
kunna skapa en sund och livskraftig boudekultur däruppe i vårt
framtidsland. Och då jag för min del anser, att den motion, som
här framkommit, innebär ett gott steg framåt i denna riktning,
skall jag be, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Torgén: Herr talman, mina herrar! Denna motion är

nog en av de allra viktigaste, när det gäller att erövra jord åt
Sveriges folk. Förliden riksdag framhölls särskilt, att det var nödvändigt
att i tid taga sig an "de möjligheter, som föreligga. Jag
pekade då i mitt anförande på sådant, som utgjorde just orsaken
till denna brådska just nu. Nu föreligger det bevis härför, vilka
bevis jag i dag skall delgiva kammaren. Jag tror på samma gång,
att den av mig uppmärksamgjorda brådskan till fullo skall lära
kammaren, att det förhåller sig så, på samma gång det verkligen
är möjligt att göra någonting. Jag tror icke, att det kommer att
givas ett sådant tillfälle att till billigt pris och i sådan omfattning
''återbörda jorden åt det svenska folket, som nu är möjligt. ^ Jag
förvånar mig synnerligen över, att utskottet presterat ett sådant
försvar för sitt avslagsyrkande. Utskottet säger i sitt utlåtande,
att det är ense med motionärerna om, att det här föreligger ett
behov, och att det är statens skyldighet att, när detta behov föreligger,
träda hjälpande emellan. Men sedan det fortsatt en stund
på detta sätt, förklarar utskottet, att det för sin del icke kunnat
komma till övertygelse om, att detta behov verkligen föreligger.
Jag förvånar mig icke över, att utskottet kunnat göra ett. sådant
uttalande, när jag här hört en utskottsledamot förklara, att i Norrland
är det nästan möjligt att göra allt utan statens mellankom -

Onsdagen den 16 april, e. m. 17

mand0 hjälp. Ja, vet ni, jag tror, att om vi jämföra det stora
joi dbruivslandet Jämtland med skogslandet Norrbotten, är kanske
här att finna eu av orsakerna till, att det skulle vara möjligt att
utan statens _mellankoin mande uträtta något i Norrbotten, vilket
icke var möjligt i Jämtland. I Jämtland bär en stor del av hemmanen
slagits under bolagen sedan en tid av 20 år eller mer tillbaka.
Dessa stora hemman tynga nu i fortsättningen de stora skogsbolagen,
och bolagen göra allt för att försöka bil av med dem.

Nu kommer jag just till, vad som utgör beviset för vad som
sades i fjol, att den tidpunkten kanske icke kommer tillbaka. Jag
förvånar mig formligen över, att herr Hellström här åberopar kommissionen
och nämner dess arbete såsom något slags hjälp för att
fa möjlighet att få jorden åt arrendatorerna. Ja, med den hjälpen
skall jag nu förklara, hur det kommer att gå. Inom Jämtland
hava nu syneprotokollen från syner, hållna å över 200 stycken
sådana bolagshemman, kommit in. Jag skall be att få citera ett
uttalande i denna sak. Det är tämligen kort, men jag tror dock,
att det är tillräckligt bevisande: »Syneprotokollen för"de under fjolåret
.verkställda vanhävdsundersökningarna, som bekant uppgående
till över 200 stycken, ha nu utskickats till ägarna av de vanhävdade
hemmanen. Enligt vad vi inhämtat av en av kommissionens
medlemmar, synes det komma att gå bra med uppgörelsen, överenskommelse
om att åter iståndsätta de förfallna husen träffas nu efter
hand och någon benägenhet att tredskas synes i allmänhet icke förefinnas.
En hel del tillskriva kommissionen och begära anstånd, åtminstone
med en del av de arbeten, som de blivit ålagda att utföra.
Så långt, det är möjligt tillmötesgår också, kommissionen
dessa framställningar.

Äv„ de ålägganden, som kommissionen under sitt första verksamhetsår
utfärdade, ha eu del måst avgöras genom process. Det
har emellertid visat.sig, att jordägarne icke ha några skäl att tredskas.
.De mål, som hittills förekommit, ha nämligen lett till det resultatet,
att innehavarna av hemmanen dömts att utföra de av kommissionen
påbjudna arbetena, men dessutom även att ersätta syneirostnaderna.
» J

Ni torde val förstå, att samtidigt som hemmansinnehavarne inse,
att de omöjligen kunna fortsätta att tredskas, samtidigt som
möjligheten att få sälja innan. byggnadsarbeten utförts, går bort,
samtidigt försvinner också möjligheten för hemmanen att få ägostyckning.
Ty sedan bolagen blivit dömda att bygga för 5 å 10
tusen kronor, kanske till och med mer på sitt hemman, är det rent
av omöjligt att stycka dessa hemman, och samtidigt har hemmanet
blivit ett hemman, som icke kommer att eller kan säljas. Det är
dock de flesta av över 200 hemman, som stå till buds såsom möjliga
att göra till egna hem åt dem, som önska det. Bland arrendatorerna
a dessa hemman, tror jag, att det icke finnes någon, som
icke nu skulle vilja skaffa sig ett eget hem, om de kunde.

Andra hammarens protokoll 1913. Nr 34. 2

Nr 34.

Ang. åtgärder
för underlättande
för
arrendatorer
i Norrland
och Dalarna
att förvärva
fastigheterna
såsom självständiga
jordbruk.

(Forts.)

Hr 34.

Ang. åtgärder
för underlättande
för
arrendatorer
i Norrland
och Dalarna
att förvärva
fastigheterna
såsom självständiga
jordbruk.

(Forts.)

18 Onsdagen den 16 april, e. m.

Jag tror icke, att förhållandena i Norrbottens län äro sådana
som i Jämtlands län, varpå jag här nu anfört bevis, hämtade ifrån
kommissionen. Under sådana förhållanden synes det mig verkligen
brådskande. Man är icke och kan aldrig vara belåten med att få
en hänvisning till att man skall försöka göra något med de lagar,
man har, när dessa lagar tyckas giva vid handen, att de motverka
vad man önskar; och det göra de lagar, vi hava. De tvinga bolagen
att bygga på de egendomar, som de skulle kunna försälja,.
och hindra dem sålunda att sälja jord, som man annars skulle kunna
utnyttja till skapande av egna hem.

Men man skapar icke heller egna hem genom att hänvisa dem,
som vilja bygga, till egnahemsfonder. Det är icke rätt, det är att
ge stenar i stället för bröd. Inom mitt distrikt, där jag skall Lämna
råd åt egnabemslånesökande, har jag nödgats säga åt dem; »det är
aldrig värt att försöka få lån.» Det tillämpas nämligen som princip,
att de, som önska bilda nya egna hem, ha företrädesrätt såsom låntagare,
och det samlade beloppet av de lån, dessa med företrädesrätt
utrustade söka, överstiger den summa, som finnes tillgänglig
och av vilken lån eljest skulle kunna beviljas åt alla. De arrendatorer,
som önska köpa förut bebodda lägenheter, få alltså som regel
icke någonting alls. De kunna få vänta ett, tvä, tre ai, ocu då är
det helt naturligt, att de tröttna, och sedan ha de, såsom herr Lundgren
i Björna sade, ingenting annat att göra än att flytta ut ur
landet, till Amerika eller något annat land, men de bli icke jordbrukare
här. De ha ingen möjlighet att kunna få hjälp till det
vare sig av den lagstiftning vi nu ha eller av egnahemslänefonderua.
Det är alldeles nödvändigt att i det här fallet försöka göra någonting,
och det enda, som jag tror för närvarande går att gorå, vore
att åstadkomma någonting i enlighet med vad motionärerna ha yrkat,
och jag tror icke, att förhållandena i Norrbotten kunna vara tillräckliga
skäl för oss att avslå motionen, om än ^ det synes, som om
de varit tillräckliga skäl för utskottet att gå med på avslagsyrkande! Herr

talman! Jag hemställer om bifall till reservationen.

Herr Widén: Herr talman, mina herrar! Jag är ju motio när

i denna fråga och skall därför be att få yttra några ord.

Efter mitt sätt att se, är den fråga, som här är upptagen —
och det erkänner också utskottet — en av de allra viktigaste frågor,
som för närvarande stå på dagordningen för oss uppe i Norrland.

Meningen i allmänhet taget med norrlandslagstiftningen var för
det första att i allmogens hand söka bibehålla de jordbruk, som
ännu innehades av självägande bönder; därtill skulle den sa kallade
förbudslagen tjäna. Vidare var det meningen att göra arrendatorerna
självständigare och mera intresserade av sitt jordbruk så länge de
sutto vid arrendena, därtill tjänaae den norrländska arrendeiagen.
Och yttermera var det även meningen att få bolagshemmanen, som

Onsdagen den 16 april, e. m. 19

i stor omfattning voro mycket dåligt skötta, i skick igen samt såvitt
möjligt jämväl återföra dessa i jordbrukarnes händer; härtill
tjänade den norrländska vanhävdslagen.

Det problem, som genom den sistnämnda lagen alldeles särskilt
framträtt såsom angeläget att lösa eller hur man bäst skall
utav de förut osjälvständiga arrendatorerna skapa självständiga jordbrukare,
är utom allt tvivel ett av de allra viktigaste, som föreligga
för oss i Norrland. Jag behöver för att klargöra omfattningen
härav endast hänvisa till den utredning, som den förste
talaren lämnade efter norrlandskommitténs betänkande, utav vilken
det framgick, att det är betydligt över 50 % av jorden, som i
allmänhet är i bolagens händer, ja, ända till 70, 80, 90 %.

Emellertid möta härvidlag vid jordens övergång från bolagen
till arrendatorerna två faror. Den ena är — och det är den, som
motionen kanske i främsta rummet avser att undanröja — att de
nya jordbruken i allmänhet bli alldeles för små. Det ligger för
öppen dag, att om det skall bli någon verklig utveckling, går det
inte att i Norrland ha en befolkning av enbart småbrukare med
små egna hem; utan det riktiga är en blandning av sådana småbruk
och större, bärkraftiga och utvecklingskraftiga allmogehemman.
Men just här föreligger en stor fara, om man överlämnar åt vederbörande
att hjälpa sig själva. Som den talare nämnde, som nyss
förde utskottets talan, har egnabemskommittén satt i gång en utredning
—• och jag för min del kan icke annat än känna mig tacksam
mot denna kommitté, som tagit upp frågan, ehuru jag icke
tror, att kommittén på grund av sitt uppdrag kan åstadkomma en
lösning av den. Detta inom parentes. — Ur denna kommittés
handlingar är jag emellertid i tillfälle att lämna några exempel på,
hur det i verkligheten ställer sig vid bolagens hemmansöverlåtelser,
då man lämnar saken åt sig själv. Av uppgifterna framgår t. ex.,
att ett bolag — det är ett bolag i Yästernorrlands län — försålt
121 fastigheter med en medelareal av 20,5 hektar för en köpeskilling
för alla hemmanen av 179,330 kronor. Det blir för varje
hemman omkring 1,500 kronor. Men det är väl uppenbart, att ett
hemman med ett värde av 1,500 kronor, det är icke ett hemman,
som man kan reda sig på där uppe. Följden blir, att ägarne av
dessa hemman fortfarande måste ligga i bolagens händer och ta
sin största förtjänst ifrån dem, och det kan ju gå, men icke blir
det några självständiga jordbrukare.

Ett annat bolag har meddelat, att det har sålt 287 stycken
sådana där egna hem eller hemman, som det kallas, med eu areal
av 3,719 hektar, sålunda något över 15 hektar per hemman. Av
dem ligga i Yästernorrlands län icke mindre än 158 stycken. Det
är uppenbart, att dessa äro för små för att det skulle gå att reda
sig på dem. Ett annat bolag återigen meddelar, att det har sålt
264 fastigheter — det är också huvudsakligen i Västernorrland —
med en medelareal av 17,29 hektar.

Nr 34.

Ang. åtgärder
för underlättande,
för
arrendatorer
i Norrland
och Dalarna
att förvärva
fastigheterna
såsom självständiga
jordbruk.

(Forts.)

Nr 34. 20

Onsdagen den 16 april, e. m.

Ang. åtgärder
för underlättande
för
arr endator er
i Norrland
och Dalarna
att förvärva
fastigheterna
såsom självständiga
jordbruk.

(Forts.)

Jag vill upplysa om, att den minsta areal man i vårt län anser,
att ett hemman bör ha för att vara ett självständigt jordbruk,
är 8 å 10 hektar odlad mark samt efter olika förhållanden från 20
till 30 ä 40 hektar skogsmark; och ändock är detta ganska knappt
i många fall. Av de ovan anförda exemplen finna vi, att medelarealen
av de sålda hemmanen varit 15, 17, högst 20 hektar. För
att avhjälpa den bristande tillgången på skog och mulbete har nu
ett av de bolag, som jag nämnde, gjort upp kontrakt med köparne,
som icke få sådant — på de flesta av dessa hemman, som jag nu
nämnt, finnes ingen skog —• om rätt till mulbete på 20 år för
kreatur, som vinterfödas vid gården, och likaså på 20 år rätt att
efter utsyning taga nödig husbehovsved av skogsavfall och lövskog.
Men hur skall det gå, när dessa 20 år äro slut? Ja, då är det
slut på rättigheten, och då stå ägarne där och få se sig om bäst de
kunna, huru de skola få dessa behov fyllda. Det är givet, att
trävarubolagen av helt naturliga skäl vilja avstå så litet skogsmark
som möjligt; och arrendatorerna, som inte ha pengar, vilja också
ofta nog ha lägenheterna små för att kunna köpa dem. På det
sättet blir det bara små dåliga lägenheter i stället för de mången
gång goda bolagsarrendena. Jag vill nämna som ett exempel, att
i Stuguns socken i Jämtlands län, där ett bolag sökte ägostyckning
på några hemman, riktigt duktiga och väl skötta bolagshemman,
tog bolaget undan så mycket mark, att å hemmanet, varå
hittills lotts, såvitt jag minnes, 8 kor, 3 hästar och ett antal smådjur,
icke kunde efter styckningen födas mer än 3 å 4 kor, eu häst
och ett proportionellt antal smådjur. Det är alldeles tydligt, att
detta är eu förändring till det sämre. Konungens befallningshavande
ha i några fall vägrat ägostyckning under dylika förhållanden,
men det kan vara osäkert, om detta står sig.

Man har också uttalanden från bolagen, som gå i samma riktning
och visa, hur de vilja ha det, om man låter dem hållas. Så
säges t. ex. av ett bolag uti de uppgifter, som inkommit till egnahemskommittén,
att bolaget medger köparen, där tillräckligt bete saknas,
under visst antal år rätt till bete och vedtäkt å skogslotten. Och
så tillägger bolaget för att försvara ett sådant tillvägagående:
»Genom att fordra för stor areal skogsmark måste priset höjas betydligt
och försvåras därmed möjligheten för arrendatorn att köpa
egendomen.» Ett annat bolag säger: »Om bolagen skulle utrusta
inägojorden med så stor skogsmark, att lagens fordringar bleve tillfredsställda,
skall en sålunda utrustad jorapossession komma att betinga
ett så högt pris, att jordspekulanterna därav bortskrämmas.»
Detta bolag klagar också över att myndigheterna icke behjärta
angelägenheten av egnahemsanläggningar där uppe. Det är just
detta, att både bolagen och köparne ha intresse att göra hemmanen
så små som möjligt, som motionen utgår ifrån.

Jag kan icke underlåta att uppläsa även några rader, som innehålla
ett uttalande i frågan från egnahemsnämnden i Jämtlands

Onsdagen den 16 april, e. m. 21

län. Det sammanhang, i vilket detta inkom, var, att nämndens
yttrande infordrades rörande några till länsstyrelsen inkomna ägostyekningsansökningar.
Där säger nämnden: »Nämnden söker att
efter förmåga och inom gränserna för sin verksamhet i samband
med egnahemsbildningar inom länet även främja småbrukarrörelsen.
Men det skulle enligt nämndens bestämda uppfattning icke låta
förena sig med en klok och förtänksam jordpolitik att jämsides
med de nya småbruk, som varje år i ej ringa antal bildas, även
tillåta, att flertalet av bolagshemmanen, vilka nu i ständigt ökad utsträckning
undergå ägostyckning, finge offras och från att hava
varit fastigheter, tjänliga för drivande av självständiga jordbruk,
nedflyttas i småbrukarnes klass, med innehavare, vilka givetvis vore
nödsakade att under vintermånaderna söka sin utkomst i arbete å
holagsskogarne. Blott den omständigheten, att hemmanen för närvarande
ägas av sågverksbolag och styckningen befrämjar en del av
bolagsjordens övergång i bondehand, kan ej ändra denna nämndens
uppfattning. Ty det är ej i ett ensidigt främjande av småbrukarrörelsen
på hemmansbrukens bekostnad, utan i den lämpliga blandningen
av större och mindre fastigheter, som man måste söka den
rätta lösningen av jordfördelningsspörsmålet för Norrland». Det är
detta, som är den ena stora faran, nämligen att man i stället för
ett bärkraftigt och utvecklingskraftigt hemman får ett hemman,
där brukaren eller ägaren icke kan reda sig, utan att han dessutom
får arbete hos bolagen. Han får icke den erforderliga självständigheten
för att ägna sin tid och sitt intresse åt jordbruket och han
får aldrig den verkliga glädjen av sitt arbete; han får för sig, att
han icke kan komma någonstans; det kan ej bli någon utveckling
på ett sådant jordbruk, där inägorna äro för små samt skog och
odlingsmark saknas eller nästan saknas. Det går så långt, att bolagen,
drivna därtill av van hävdslagen — jag vet åtminstone ett
bolag, som det är fallet med — sälja bort endast inägojorden, ehuru
det är olagligt; eu sådan hemmanslott kan varken genom avsöndring
eller ägostyckning skiljas från stamhemmanet. Jag känner nio sådana
fall, där arrendatorn köpt av bolaget, som det'' heter med förbehåll,
att söka lagfart på egen risk, en lagfart, som under angivna
förhållanden, då varken ägostyckning eller avsöndring kan
lagligen äga rum, aldrig kan beviljas. Där står han nu med sitt
hemman; han kan icke få lagfart, icke inteckna det, icke sälja det,
han skall ovillkorligen gå under.

Om icke statsmakterna här ingripa, löper man alltså den risken
att, i stället för dessa bolagshemman, vilka mången gång i sitt närvarande
skick verkligen äro goda utvecklingsmöjliga jordbruk, få
endast smålägenheter. Det är nog bra, att det finns småbrukare,
men det duger ej, att det finnes blott sådana, det måste även finnas
en allmoge, som sitter på självständiga, duktiga hemman, som de
ha intresse av att upparbeta och lämna åt sina barn. Det är den
ena faran, som det är angeläget att förebygga.

Nr 34.

Ang. åtgärder
för underlättande
för
arrendalorer
i Norrland
och Dalarna
att förvärva
fastigheterna
såsom självständiga
jordbruk.

(Forts.)

Kr 34.

Ang. åtgärder
för underlättande
för
arrendatorer
i Norrland
och Dalarna
att förvärva
fastigheterna
såsom självständiga
jordbruk.

(Forts.)

22 Onsdagen den 16 april, e. in.

Den andra faran är skuldsättningen hos bolagen. I allmänhet
har efter de nya arrendelagarne, norrländska arrendelagen och den
allmänna arrendelagen, på grund av arrendekontrakten arrendatorn
rätt att sitta kvar vid arrendet i femton år; han är sålunda numera
jämförelsevis oberoende. Men om han köper hemmanet, blir
han ofta en gäldenär till bolaget och kommer mera i bolagets händer
än förut. Förhållandena bliva alltså för honom sämre i stället för
bättre. Det är därför nödvändigt, att staten här träder emellan.

Nu säger jordbruksutskottet, att hjälpen här bör komma genom
anlitande av egnahemsiånefonden. I många fall äro dock egnahemslånen
för små, åtminstone vad de sydligare delarna av Norrland
beträffar. Om hemmanen skola vara så pass stora som de bolagshemman,
om vilka jag talat, står det ofta icke till att köpa dem
för ett pris, som ligger inom bestämmelserna för egnahemslånen.
De uppgifter, som i detta avseende äro lämnade till egnahemskommittén,
härstamma allesamman från bolagen, och det är ju tydligt,
att dessa upptaga lägenheterna och köpeskillingarna så lågt
som möjligt, för att de må vara lättare att sälja och inkräkta så
litet på skogsmarken som möjligt. Det förekommer dock i allt fall
ett betydande antal hemmanslotter färdiga till försäljning, för vilka
köpeskillingen uppgår till mellan 8 ä 12,000 kronor, ja, ända upp
till 14,000. Ett annat exempel. Egnahemsbolaget i Jämtlands län
vände sig till ett trävarubolag, som var intresserat av egnahemsrörelsen
och begärde att få köpa några för egnahemsanläggningar
lämpliga hemman. Man bjöds på ett, som saknade tillräcklig stödskog,
men som dock kostade 10- ä 12,000 kronor. Bland bolagshemmanen
där uppe i Norrland finnas, som sagt, flera sådana hemman,
som vore till salu, om blott arrendatorn kunde skaffa medel.
Ett bolag har lämnat uppgift om icke mindre än 38 saluhållna
fastigheter, som betinga en köpeskilling av mellan 8- och 14,000
kronor.

Det är icke möjligt att enbart på egnahemslagstiftningens väg
ordna denna sak; det är detta, som är den stora skillnaden mellan
min uppfattning i frågan och den, som gjorts gällande av jordbruksutskottet.
Enligt min uppfattning måste man söka gå en annan
väg än egnahemslånevägen, ty om man fortsätter på den, kommer
det att med förhållandenas makt bli så, att man får endast en massa
småbrukare och inom kort kanske ett småbrukarproletariat, som gör
tillståndet sämre, än vad det var förut. Det är därför, som staten
måste träda emellan till en början med eu grundlig och snar undersökning
av förhållandena. En sådan undersökning kan enligt mitt
förmenande icke utföras av egnahemskommittén, åtminstone såvitt
den skall vara bunden av sitt nuvarande uppdrag. Jag förstår över
huvud taget icke, varför, när det gäller en socialt och ekonomiskt
så viktig och betydande fråga som denna, man icke ens vill vara
med om, att saken undersökes och utredes. Jag bedömer naturligtvis
förhållandena efter det län, som jag tillhör, vilka jag närmast

Onsdagen den 16 april, e. m.

23 Nr 34.

■studerat, men jag har anledning att tro, att ställningen är densamma
även inom de angränsande länen, särskilt i Västernorrlands
län — jag vill fästa uppmärksamheten på, att eu hel del av de
exempel, som jag här framdragit, just äro hämtade från sistnämnda
län. Jag kan, som sagt, icke förstå, varför man skall motsätta sig
en utredning i saken. Att eu sådan utredning är av nöden har
åtminstone erfarenheten från det län, jag tillhör, givit vid handen.
Yisserligen har nu Första kammaren redan avslagit motionen, men
jag kan ändock ej släppa denna fråga, förrän den på en eller annan väg
blir löst. Att man kan få holagshemmanen förvandlade till självständiga
och bärkraftiga jordbruk och icke endast till smålägenheter,
vilka icke i Norrland äro nog stora för att vara självständiga
jordbruk, är i hög grad viktigt för den rätta utvecklingen däruppe.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

I detta yttrande, under vilket herr talmannen inträtt och övertagit
ledningen av förhandlingarna, instämde herrar Karlsson i Fjäl
och Hedström.

Härpå anförde:

Herr Lundell: Herr talman, mina herrar! Det är otvivel aktigt,

att jordbruksutskottet för sin del är av den uppfattningen,
.att man bör i möjligaste mån laga så, att så många hemman som
möjligt i Norrland må kunna friköpas. Utskottet har emellertid
icke funnit, att man kan komma fram här på den väg, som motionärerna
föreslagit, och att man därmed skulle nå målet bättre än på
det sätt, som nu tillämpas. Vi ha ju hört representanter för Norrbotten
säga, att med de resurser, som nu förefinnas, skall ganska
mycket kunna uträttas med de möjligheter, som redan nu föreligga
uti ifrågavarande avseende, varpå de även anfört exempel. Dessa
exempel från Norrbotten mana till efterföljd även inom andra län
i Norrland.

Vi voro också inom jordbruksutskottet överens om, att man
icke skulle kunna få till stånd några nya företag i detta fall, även
om den utredning kornme till stånd, som motionärerna påyrkat.
Jag tror för övrigt icke, att det egentligen är någon idé att nu besvära
Kungl. Maj;t med eu ny skrivelse i frågan och vidtaga nya
åtgärder, när saken ändå är under behandling.

På grund av vad som redan förut blivit anfört av representanter
från Norrbotten och vad som i utskottets utlåtande framhållits
ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Lindhagen: Förlidet år biträdde jag en motion, vari

framställdes ett enahanda förslag som det nu föreliggande, till vilket
jag nu i år kommer att avgiva min röst. Vi kunna här finna vad
det är som brister i norrlandslagstiftningen, nämligen just den
expropriationslagstiftning, som förslås av motionärerna samt reser -

Ang. åtgärder
för underlättande
för
arrendatorer
i Norrland
och Dalarna
att förvärva
fastigheterna
såsom självständiga
jordbruk.

(Forts.)

Nr 34. 24

Onsdagen den 16 april, e. m.

Ang. åtgärder
för underlättande
för
arrendatorer
i Norrland
och Dalarna
att förvärva
fastigheterna
såsom självständiga
jordbruk.

(Forts.)

vanten inom jordbruksutskottet. En dylik expropriationslagstiftning är
ett nödvändigt komplement till den övriga norrländska lagstiftningen.
Nu komma följderna av, att vi icke någonsin haft en regering, som
haft intresse av att föra fram denna lagstiftning lika kraftigt och
lika fort som den övriga lagstiftningen på detta område. Nu får
man reda sig så gott man kan, men man kan icke reda sig gott
här, ty det går alltid, hur man än ställer sig, på tok.

Denna expropriationslagstiftning är, som sagt, alldeles nödvändig.
Om en sådan vore införd, skulle verkligen de arrendator^*,,
som ville bliva fria, ha en möjlighet därtill, och genom den expropriationslagstiftning,
som nu förordas i den motion, som i denna
fråga väckts nu i år, och varom här talades vid det sammanträde,,
då expropriationsfrågan förekom till behandling här i kammaren,,
skulle även den ekonomiska sidan av saken kunna bliva på lämpligt
sätt ordnad. Det skulle nämligen i lagen angivas grunderna
för det pris, som hemmanet skulle betinga, och vidare skulle där
även bestämmas, att den arrendator, som innehade hemmanet, skulle
hava företrädesrätt, så att han icke, såsom nu kan ske, kunde bliva,
bortdriven.

Det var ju mycket intressant att höra vad herr Lundgren här
nämnde om den norrländska fjällpredikanten — han heter för övrigt
Wallberg -— och hurusom han uttalat, att det aldrig kan bli någon
rätsida på dessa norrländska förhållanden förrän efter en reduktion
av norrländska bolagshemman till det pris, som ägarna själva betalat
för desamma. Det är, såsom han sade, uttrycket för eu mycket
konservativ mans känsla inför den nuvarande ställningen och
hurusom det är ingenting, som härvidlag kan hjälpa, än att gå
radikalt till väga. I det avseendet står han mycket riktigt till vänster
om det förslag, som jag vågat framlägga inom norriandskommittén.
Jag sympatiserar för min del i allo med honom, men jag
vill endast säga, att vad själva ersättningsfrågan beträffar, gjorde
jag inom norrlandskommittén gällande, att man vid expropriationen
skulla taga hänsyn till det värde, som ägaren själv betalat, när han
inköpte hemmanet, samt att för odlad jord icke skulle betalas efter
högre pris än för skogsmark. Herr Wallberg skrev också i den
ifrågavarande eller en annan broschyr, att herr Lindhagen icke har
förstått, hur viktigt det är, att de icke skulle betala så högt pris,
som vid expropriation kommer i fråga. Han hade icke läst min.
reservation, men sedan jag skickat denna till honom, har jag fått
svar, vari herr Wallberg förklarat sig nöjd med min ståndpunkt,
så att nu är jag i alla fall i någon mån rättfärdigad inför honom.

Vi ha, som sagt, ingen expropriationslagstiftning, som här hjälper,
och icke någon regering, som vill driva fram denna sak, och
vi få det väl icke heller under denna generation. Vi få då söka
se till vad som är att göra. Och då finnes ingenting annat att
tillgripa än sådana palliativ, som här föreslagits, men vilka ändock
skulle bliva till ganska avsevärd nytta.

Onsdagen den 16 april, e. m.

25 Kr 34.

Jag förstår så väl, varför motionärerna inför förhållandenas
makt där uppe nu ha framkommit med denna sin motion. Det
resonemang, som utskottet här för, är ganska bestickande för den,
som ser saken i allmänhet och icke har någon speciell kännedom
om förhållandena där uppe. Utskottet säger: låt oss organisera
egnahemslånen bättre, så att de kunna tjäna även det ändamål,
varom här är fråga, men låt oss icke splittra låneverksamheten,
utan må vi ha koncentration i den delen. Ja, det ligger någonting
i detta i alla fall.

Jag ber dock att få betona för kammarens ledamöter, att det
här är särskild fara i dröjsmål, därför att dessa norrlandslagar,
arrendelagen och vanhävdslagen, trots sitt bristfälliga skick, ålägga
så pass stora förpliktelser, att bolagens benägenhet att göra sig av
med inägojorden i hög grad ökas, och de göra sig nog av med den
i stor utsträckning. Men det är därför särdeles brådskande, att
man söker hjälpa den stackars arrendatorn, som sitter där och icke
kan skaffa penningar, ty eljest säljer ägaren hemmanslotten till en
annan person och arrendatorn blir kastad på bar backe. Inom norrlandskommittén
framhöll jag även detta med det allra största bekymmer,
och jag hävdade där, att just en expropriationslag i detta
fall var lika nödvändig och viktig som alla de övriga lagarna. IN''ti
kunna herrarna se, hurusom detta mitt bekymmer besannat sig,
därför att vi icke ha någon expropriationslag. På detta sätt kommer
äventyret, damoklessvärdet, över dessa arrendatorer, och det är
därför, som vi här icke kunna vänta på egnahemskommittén eller
sätta vår tillit till hushållningssällskapen på samma sätt, som till
äventyrs småbrukarna på många andra håll kunna göra. Det är
därför även särskilt viktigt, att man fäster uppmärsamheten på
detta förhållande. Kungl. Maj:t kan ju möjligen utfinna ett sätt
att organisera egnahemslånerörelsen så, att den även kan tjäna det
ändamål, varom här är fråga. Det går icke an att tiga med denna
sak, utan det gäller att oupphörligt föra fram det ena kravet efter
det andra, så att vederbörande inom riksdagen och regeringen verkligen
börja tänka på denna sak.

Jag är synnerligen tacksam mot herr Lundgren för att han
här i kammaren fällde det uttrycket, att det är alldeles nödvändigt,
att man får någon planmässighet i fråga om jordfrågans behandling.
Vi äro alltså åtminstone två numera, soni äro ense i den saken; i
fjol var jag ensam, och herrarna torde nog komma ihåg, huru det
gick, när jag då tillät mig framföra eu sådan tanke som den ifrågavarande.
Det går således framåt, om det än också går långsamt.

Jag vill för övrigt saga, att det är rent av en oharmhärtighet
att här peka på hushållningssällskapens egnahemslånerörelse, sådan
som den nu är beskaffad. Jag hade verkligen tänkt att framställa
en interpellation om den saken; nu slipper jag det och ber att få
begagna detta tillfälle till att något ingå på den saken. Jag har
själv icke så stor erfarenhet på detta område, då jag för min del

Ang. åtgärder
för underlättande
för
arrendatorer
i Norrland,
och Dalarna
att förvärva
fastigheterna
såsom självständiga
jordbruk.

(Forts.)

Kr 34. 26

Onsdagen den 16 april, e. m.

.Ang. åtgärder icke sysslat med egnahemslånerörelse, men jag kom verkligen nvför
under ligen

att åtaga mig att hjälpa en småbrukare att få ett egnahemslån
arrendatorer av hushållningssällskapet i Värmland. Men huru gick det? Han
i Norrland behövde 4,500 kronor för att reda sig, och han begärde nu ett

och Dalarna så högt belopp, att han trodde, att han skulle kunna få något
att förvärva nationalföreningen mot emigrationen sökte även hjälpa till.

såsonfsjälv- sa& alltså ut, som om det skulle gå bra. Men vad in ständiga

jord- träffar? Jo, mannen i fråga fick först vänta ett helt år. Jag
bruk. undrar, huru det skulle gå för eu arrendator av ett bolagshemman,
(Forts.) om pan skulle behöva vänta ett helt år, när det gällde för honom
att söka rädda gården och han fördenskull sökte ett lån. Det
skulle naturligtvis sluta så, att han måste gå. I det fall, som. jag
här nyss nämnde, dröjde det som sagt i ett år, innan lånefrågan
var avgjord, och vad fick han då för besked? Jo, han skulle få
låna 3,000 kronor på de villkoren, att 500 kronor skulle han utfå
genast och återstoden när han kunde bevisa, att han hade byggt
för 3,000 kronor. Är det icke alldeles fånigt 1 Han hade icke

själv några pengar och skulle bygga för 3,000, innan han fick ut
lånet. Han ville inrätta sig så enkelt som möjligt i byggnadsväg;
han tänkte närmast på att bruka jorden, men huvudsaken från den
långivandes synpunkt var, att han skulle bygga, och då han byggt,
skulle han få låna hela beloppet. Men var skulle han under tiden,
medan han byggde, skaffa sig pengar ifrån? Han sade nej till
alltsammans, då han icke ansåg sig kunna begagna denna hjälp.
Så tycks i verkligheten denna lånerörelse vara, och då kan man
förstå, hur utmärkt den är. Jag ber således att få vädja till kammarens
ledamöter att icke vara så obarmhärtiga mot dessa arrendatorer
att endast hänvisa dem till vad hushållningssällskapen i
detta avseende möjligen kunna göra.

Vidare har man här antytt, att vi borde kunna ha förhoppningar
på den egnahemskommitté, som för närvarande sitter. Ja,
jag vet själv av erfarenhet, huru länge det dröjer och huru omöjligt
det är att kunna få fram ett resultat inom en kommitté. Man
kan omöjligen här vänta, till dess att denna kommitté en gång blir
färdig, då den ju skall se saken generellt för hela landet. Det är
en alldeles för långsam tågordning, och det är verkligen icke utsikt
till, att denna egnahemskommitté skall kunna ingripa så kraftigt
på detta område, att det verkligen kan bli något utav. De ledamöter,
som sitta i kommittén, äro kanske allesammans lugna personer,
och jag tror icke det vara visst, att de betrakta frågan så,
som motionärerna göra. För övrigt behöva väl de, liksom alla kommittéledamöter,
påminnelser och påstötningar på allehanda sätt, och
ett bifall till reservationen är ju icke något annat än en av förhållandena
påkallad dylik påstötning.

För min del tror jag till sist, att ifall staten här skall träcfa
hjälpande emellan genom att bevilja lån, bör den se till, att dessa
brukare få en fullt självständig ställning och tryggas i sin rätt,

Onsdagen den 16 april, e. m.

27 Nr 34.

men också att ändamålet med en sådan anordning upprätthålles, så A^å^re^er
att icke en vacker dag köp äger rum av främmande personer och Qta^lee^r
det går samma väg igen här som en gång förr. Med andra ord, arrendatorer
det är icke nödvändigt, att upplåtelsen sker med full äganderätt, i Norrland
åtminstone bör den saken också tagas i övervägande; och kammaren och
var även med därom förra året. Jag föreslog i sådant syfte förhdet faJig]ieterna
år en viss formulering, vilken även av kammaren godkändes. Denna såsom självformulering
återfinnes emellertid icke i herr Kronlunds reservation, ständiga jordmen
den är dock så försiktigt skriven och vad jag reagerade emot fjerta\
förra gången är nu uteslutet, varför det icke heller torde ur min
synpunkt vara farligt att bifalla denna reservation. Jag skall därför,
herr talman, yrka bifall till reservationen i dess nuvarande
skick.

Herr Hellström: Jag ber endast att få yttra några ord med

anledning av vad den näst föregående talaren, herr AV idén, här anförde.
De exempel, som han åberopade, utgöra väl egentligen bevis
för, att det är den norrländska ägostyckningslagens fel, om man
vid ägostyckningarna icke får tillräckligt bärkraftiga jordbruk. Han
sade, att hemman, som förut fött tio kor, nu kunde på bolagens
begäran få ägostyckas på sådant sätt, att de icke kunde föda mer
än tre kor, och han förklarade, att lian såsom Konungens befallningshavande
hade nekat fastställelse å dylika ägostyckningar, men
han visste dock icke, huruvida detta skulle komma att sta sig i
högre rätt. Yad som här brister är väl emellertid något, som icke
kan avhjälpas genom ett bifall till reservationen, tv därigenom åstadkommes
ju icke någon ändring i den norrlänkska ägostyckningslagen,
utan i reservationen liksom i motionen begäres ju endast,
att en utredning skall verkställas därom, i vilken omfattning och
på vilket sätt åtgärder må kunna vidtagas för att förhjälpa arrendatorer
att förvärva dessa fastigheter såsom själfständiga jordbruk.
Det är alldeles givet, att ifall man skall göra något på detta område,
måste man räkna med förhållandena, sådana som de äro. Har
ett bolag köpt in ett hemman för skogens skull, så ligger det i
sakens natur, att bolaget, då det för att befria sig från skyldigheten
att hålla jordbruket i stånd begär ägostyckning, ser saken
från sin synpunkt och då icke vill sälja vad som för det är det
värdefullaste, nämligen skogen, utan endast vill sälja inägojorden
med så litet skog, som lagen medgiver. Jag tvivlar nu för min
de! på, huruvida en ny kommitté, därest en sådan skulle tillsättas
för denna sak, gärna skulle kunna upptaga de frågor, som herr
AVidén här berörde,

Dessutom skulle man ordna så, att det icke uppstår ett jordbruksproletariat
av dessa arrendatorer, som köpa bolagshemman, och
för att förekomma något sådant skulle man enligt herr AVidéns och
hans medmotionärs åsikt tilltaga dessa hemman så stora, att de
hade ungefär samma värde, som då de kommo i bolagens händer.

Nr 34. 28 Onsdagen den 16 april, e. m.

Ang. åtgärder Men vad blir då priset på dessa hemman? Det går mycket val.
lättande ^för a^ saSa> yl skola se till, att vi lämna egnahemslån till

arrendatorer sa s^or^ belopp, att man kan friköpa stora värdefulla hemman och
i Norrland icke blott småbruk, men jag skulle vilja be de herrar, som flira
och Dälarnä ett sådant tal, att även söka förebringa något bevis för, att jordfastighetema
brukarne där uppe tåla vid sådana skuldsättningar. Jag tror, att en
såsom själv- skuldsättning, som motsvarar maximum för egnahemslån, eller 7,000
ständiga jord- kronor, är just vad en sådan jordbruksfastighet, varom bär är fråga,
na^ °°h kan tåla. Skall jordbrukaren betala 10- eller 12,000
( ora.) kronor för ett hemman och skuldsätta sig för detta belopp, då tror
jag, att svårigheterna för honom att kunna klara sig, vare sig staten
är förläggare eller hushållningssällskapen lånat honom medel,
äro bra små. Det måste vara förenat med stora svårigheter för en
hemmansägare till och med i Jämtland att kunna klara sig, ifall
han för 20,000 kronor köper ett bolagshemman.

Herr Torgén säger, att nu är det fara å färde, tv nu sälja
bolagen sina gamla vankävdade jordbruk, men att ifall bolagen använde
sina rika tillgångar och ställde hemmanen i stånd och sedan
sålde dem, lomme de att bli så oerhört dyra. Ja, det kan hända,
att de lomme att bli oerhört dyra, men jag skulle dock å andra
sidan vilja fråga herr Torgén, om han skulle vilja köpa ett hemman
i Korrland, som varit hemfallet under vanhävdslagen, därför
att han får det billigare. Herr Torgén torde dock känna till, att
försäljningen av ett sådant hemman icke hindrar fullföljandet av
jordbrukskommissionens åtgärder att verkligen sätta hemmanet i
stånd. Bland praktiska jordbrukare göres den uppfattningen gällande,
att Hall en person t. ex. gift sig till en större förmögenhet,
är det det allra säkraste och bästa sättet att göra av med hustruns
förmögenhet just att köpa ett gammalt förfallet jordagods och sätta
det i stånd. Jag tror, att detta gäller icke blott i stort, utan även
i smått. Att nu säga, att man skall vidtaga alldeles särskilda nya
lagstiftningsåtgärder för att man skall få köpa dessa förfallna jordbruk,
innan bolagen med sina större resurser satt dem i god hävd,
visar antingen obekantskap med förhållandena på jordbrukets område
i allmänhet eller ock bristande eftertanke i just detta särskilda
fall. För övrigt, om saken är brådskande, skulle jag vilja
fråga: vinner jag det avsedda syftemålet bättre genom att i det
län, där jag bor, försöka att arbeta därpå med den lagstiftning, vi
nu ha, och på det sättet söka komma till ett acceptabelt resultat,
eller kommer jag fortare fram till målet genom att skriva till Kungl.
]\iaj:t och låta Kungl. Maj:t tillsätta en ny kommitté? Jag tror,
att vi känna väl till, huru det går till i kommittéer. Även den,
som icke så mycket varit med i sådana, vet nog, att det i allmänhet
icke går så fort med dylikt arbete. Jag tror, att det är nog
det rätta sättet att fördröja denna fråga för arrendatorerna, om man
nu skriver till Kungl. Maj:t och begär tillsättandet av eu ny kommitté,
som skall utreda den saken. Dessutom tror jag icke, att

Onsdagen den 16 april, e. m.

29 Nr 34.

■det resultat, vartill denna kommitté kan komma, skall bliva så
synnerligen lysande, såvida den icke skall ingå på en ändring av
den norrländska ägostycknings- och avsöndringslagen samt expropriationslagstiftningen.
Det skulle i så fall först och främst dröja
ganska länge, innan kommittén blir färdig med sitt förslag, och
sedan dröjde det väl minst tre gånger så lång tid, innan Första
kammaren bifallit förslaget. Jag tror därför, att vi icke ha någon
anledning att av hänsyn till motionärerna här bifalla ett opraktiskt
förslag, utan jag ber för min del att fortfarande få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr Kronlund: Herr talman! Jag ber att med några ord

få bemöta herr Hellström. Jag vill nämligen anmärka, att det
endast är i ett enda fall, som man kan göra ett sådant påpekande
som det, den ärade talaren här gjorde, och det är beträffande norrlandskommittén,
vars utlåtande avgavs år 1904, således efter det
att kommittén arbetat i 9 år.

Jag vill även framhålla ytterligare en sak. Herr Hellström
bor i ett län, där bolagsintresset är mindre representerat än vad
fallet är längre söderut. Ju längre söderut man kommer, desto
mera växer nämligen bolagsintresset. Jag tror icke, att det var
många av herrarna, som hade tillfälle att åhöra mitt första anförande
— herrarna voro då icke här — och jag skall fördenskull
upprepa vad jag då nämnde, nämligen att i Gävleborgs län äga
bolag 43 procent av all enskild jord, i Västernorrlands län 42 procent,
i Jämtlands län 43 procent, men i Norrbottens län däremot
endast 26 procent. Enligt norrlandskommitténs utredning tillhör
största delen av den jord, som kan köpas i Norrbotten, icke den
enskilda självägande befolkningen, utan den är förvärvad av de
gamla Gellivareverken. Vad herr Hellström alltså ville med sitt
exempel visa, tror jag därför är fullkomligt felaktigt, och det går
ej för sig att generalisera detta exempel och tillämpa det på alla
andra delar av Norrland. Ju mera bolagsintresset blir representerat,
mina herrar, ju mer det gör sig gällande i hushållningssällskap
och andra institutioner, dess mindre blir intresset inom dessa
att tillgodose bolagsarrendatorerna och ju mindre når hushållningssällskapens
egnahemsverksamhet det mål, som herr Hellström säde,
att man vunnit i Norrbotten. När man hör t. ex., att i 18 socknar
av Västernorrlands län och i 10 socknar av Jämtlands län bolagen
äga 50 å 70 procent av all enskild jord, huru tro herrarna, att
dessa egnahemskommitterade, som finnas i dessa socknar, skola tillvarataga
de fattiga bolagsarrendatorernas intressen? Tro herrarna
icke, att dessa institutioner bliva genomsyrade av bolagssynpunkter
och tappa bort just den synpunkt, som är viktigast för Norrland,
nämligen jordbrukarnes självägandeskap?

Herr Hellström sökte skrämma oss med de stora hemmanen
och de stora skuldsättningarna. Nu vill jag säga, att det nog torde

Ang. åtgärder
för underlättande
för
arrendatorer
i Norrland
och Dalarna
att förvärva
fastigheterna
såsom självständiga
jordbruk.

(Forts.)

Nr 34.

Ang. åtgärder
för underlättande
för
arrendatorer
i Norrland
och Dalarna
att förvärva
fastigheterna
såsom självständigajordbruk.

(Ports.)

30 Onsdagen den 16 april, e. m.

vara i undantagsfall, som det blir så stora hemman, att de ens äro
värda 7,000 kronor, när de skola köpas. Jag är med den kännedom
jag har om Norrland — och jag har varit i alla dess delar —
fullkomligt övertygad om, att man skall kunna köpa från bolagen
hemman för mindre än 7,000 kronor både med stödskog och någon
avsaluskog, om man nämligen har denna låneverksamhet ordnad
på annat sätt än genom hushållningssällskapen, så att staten kan
genom sin omedelbara påtryckning inverka på bolagen och genom
förhandlingar å samtliga arrendatorers vägnar åstadkomma en fördelaktig
uppgörelse.

Herr Hellström sökte nyss skrämma oss med tillsättandet av
en ny kommitté. Nej, herr Hellström, det bebo vs icke alls någon
ny kommitté. Det behövs blott, att man utvidgar området för den
kommitté, som nu sitter, så att den skall tillse, att dessa bolagsarrendatorers
egnahemsintressen tillgodoses på ett enklare, mera
direkt och mera planmässigt sätt, än som kan åstadkommas genom
hushållningssällskapens egnahemsverksamhet. Tillsättandet av en
ny kommitté är således ingenting att skrämma kammaren med.
Det behövs sannerligen icke, ty de män, och i synnerhet herr Hellström,
som sitta i denna kommitté, borga för att man mycket väl
kan anförtro denna sak åt deras ledning. Det är blott ett sätt att
utvidga denna kommittés verksamhet i en riktning, som är lämplig
och nödvändig för denna frågas utredning.

Herr Lindhagen sade, att vi icke kunna lita på att regeringen
gör något i denna fråga. Jag vill för min del säga, att varför jag
är med om en begäran om utredning i denna sak, är därför, att jag
verkligen litar på att vår nuvarande regering skall göra något effektivt
i denna fråga. För övrigt, mina herrar, om man ser på denna
norrlandslagstiftning, finner man, att den dock tagit en förhållandevis
skyndsam utveckling både under den förra regeringen och under
den nuvarande. Vi hava dock kunnat oaktat Första kammarens
motstånd få till stånd både en förbudslagstiftning och en vanhävdslag,
vilket man aldrig kunnat hoppas för 10, 15 år tillbaka. Jag
tror således, att om vi få denna utredning i goda händer, hava vi
ganska säkert hopp om att få en ordentlig utredning och att få de
vägar anvisade, som vi verkligen böra gå fram på.

Herr Lindhagen: Blott ett par ord med anledning av herr
Hellströms försök att övertyga kammaren om, att ifall den bifaller
denna reservation, skulle det gå långsammare. Vi skulle få en ny
kommitté, och jag tror till och med, att han förutspådde, att vi
skulle få vänta på expropriationslagstiftningens genomförande. Han
har alldeles missuppfattat förhållandena. Expropriationslagstiftningen
är en sak för sig; den sysselsätta vi oss icke med för närvarande.
Jag vill däremot säga, att det är uppmuntrande att höra, att hushållningssällskapet
i Norrbottens län verkligen lagt sig vinn om
denna sak, men det är icke tillräcklig anledning att vägra eu fram -

31 Nr 34.

Onsdagen den 16 april, e. m.

ställning, som egentligen innebär, att Kung]. Maj:t skall se till, att
alla hushållningssällskap i Norrland göra detsamma.

Att sätta till en särskild kommitté kan jag aldrig tänka mig
kommer i fråga, utan det blir väl så, att regeringen lämnar i uppdrag
åt egnahemskommitterade att taga saken om hand. Då herr
jordbruksministern är närvarande och synes hava med intresse följt
debatten, skulle jag vilja hemställa till herr jordbruksministern, om
det icke i denna fråga — liksom för öfrigt i andra frågor — är
lämpligt, att kommitterade få komma fram med partiella förslag
och att de få påstötning från vederbörande minister, att det och
det är brådskande. Sedan få de komma med det övriga. Om de
finge en sådan särskild påstötning att komma med ett partiellt förslag
här på grund av att det är bråttom, gjorde de det nog. I
detta avseende litar jag på, att den nuvarande regeringen gör sitt
bästa, även om den icke är så intresserad för expropriationslagen.

Herr Linders: Herr talman! Jag har ansett mig höra säga
ett par ord i denna fråga. Jag vill då först fästa uppmärksamheten
vid, att mellan reservantens åsikt och utskottsmajoritetens är
i princip ingen egentlig skillnad. I motionärernas förslag har framförts
tanken på bildande av en särskild fond för det ändamål, som
man här avsett, men i reservationen har reservanten, herr Kronlund,
icke upptagit detta krav på en särskild fond. Vad i övrigt
beträffar själva ändamålet, som här avses, och motiven därför, är
utskottet fullkomligt överens med motionärerna såväl som också med
reservanten. Vad som utgör skillnaden är, att reservanten begär
en skrivelse, som icke utskottet ansett vara av behovet påkallad.
Jag hänvisar till vad som förut sagts i denna fråga av herr Hellström,
och vad som anförts i utskottets betänkande. Förutom
polemiserandet emot denna särskilda fondbildning påvisar man där,
att frågan, sådan som den bär avses, mycket väl kan hjälpas genom
användande av den nuvarande egnahemslånefonden. Dessutom framföres
det till synes mycket kraftiga skälet, att ärendet redan är
föremål för behandling och undersökning av den nu sittande egnahemskommittén.

Under sådana förhållanden och då trots allt, vad som här försäkrats
om ärendets brådskande natur, det icke kunnat påvisas, att
ärendet på något sätt påskyndas av en ny skrivelse, och då icke i
reservationen framhållits något krav på en särskild utredning, utan
denna till synes — såsom ock av den senaste talaren underströks —•
skulle utföras av den nu sittande egnahemskommittén, så ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Widén: Endast några ord i anledning av det anförande,
som nyss hölls av talaren på norrbottensbänken. Han sade, att
det är bättre att arbeta för att med användande av den lagstiftning
och de utvägar, som redan finnas, söka ordna, var på sin ort,

Ang. åtgärder
för underlättande
för
arv endator er
i Norrland
och Dalarna
att förvärva
fastigheterna
såsom självständiga
jordbruk.

(Ports.)

Nr 34.

32

Onsdagen den 16 april, e. m.

Ang. åtgärder de förhållanden, som här beröras, än att motionera om en skrivelse

/ättande för ^ Krmgl- Maj:t. Jag giver honom fullkomligt rätt däri.
arrendatorer också vad man sökt göra var och en på sitt håll och efter sitt
i Norrland sätt att se denna sak. Men under det att jag hållit på att arbeta
att ijrvä ''™ ^ärme^! ^ar 5aS kommit till den uppfattningen, att utan särskilda
fastigheterna atgärder, avpassade efter de säregna förhållandena i Norrland, blir
såsom själv- det icke bra. Jag ber att få betona, att det i alla fall väl är en
.ständiga jord- rätt stor skillnad på förhållandena i Norrbotten och i det sydligare
bruk. Norrland, och jag kan icke förstå, att de exempel, som här anförts
från Norrbotten, böra vara utslagsgivande för förhållandena i dessa
sydligare delar av Norrland. Förhållandena äro nog där väsentligen
annorlunda, det kan icke hjälpas. Redan omfattningen av bolagens
egendomar är mycket olika. Jag vill erinra om, att under det att
t. ex. sammanlagda taxeringsvärdet för fastigheter, som år 1900
innehades av bolag i Yästernorrlands län, utgjorde 19 miljoner kronor,
var motsvarande summa i Norrbottens län 7 miljoner kronor.
Det är oförnekligt, att bolagsintressena äro större och bolagsegendomarna
talrikare i de sydligare Norrlandslänen. Under det
man arbetar med att söka bringa reda i dessa förhållanden, finner
man ovillkorligen, att det är nödvändigt att se saken ur några
andra synpunkter också än egnahemsbildandets, åtminstone vad dessa
sistnämnda län angår; och det är detta, som motionärerna begära.
Om sedan Kungl. Maj:t vill uppdraga åt egnahemskommitterade att
undersöka även denna sak, är det nog ingen, som har någonting
däremot. Kommitterade hava ju på sätt och vis begynt därmed,
men jag tror icke, att de därvid sett saken ur en tillräckligt vid
synpunkt. Det är för resten icke nog med att Eråga bolagen,
vad de vilja göra härvidlag, utan man bör även på annat sätt söka
taga reda på vad som bör göras. Säkert är, att vad som hittills
skett, då man låtit bolagen och deras arrendatorer handla på egen
hand, icke blivit bra. De egna hem, som bildas af bolagshemmanen,
äro för små, jag nödgas än en gång upprepa det, så att det finnes
ingen möjlighet att bärga sig på dem. Man måste därför efter mitt
förmenande se saken icke blott ur, om jag så får säga, egnahemssynpunkt,
vilket man, såvitt jag kan se, hittills gjort. Och skulle
denna diskussion giva kommitterade anledning att taga saken i vidsträcktare
övervägande, vore därmed i alla fall mycket vunnet. Jag
tror dock, att det verksammaste i sådant syfte vore, ifall kammaren
ville bifalla det yrkande, som framställts av reservanten och som
skiljer sig från motionen allenast däri, att reservanten icke talarom
bildande för ifrågavarande ändamål av någon särskild fond, utan
lämnar den frågan öppen. Jag tror, att ett bifall till reservationen
skulle hjälpa därtill, att man verkligen finge till stånd en tillfyllestgörande
utredning om denna så viktiga angelägenhet, huru man
skall på lämpligaste sätt kunna göra arrendatorerna på bolagshemmanen
till självständiga jordbrukare på dessa hem.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Det

ar

(Forts.)

Onsdagen den 16 april, e. m. 33

Herr Nilsson i Kabbarp: Herr talman! Då jag deltagit i
denna frågas behandling i utskottet, skall jag be att med några ord
få angiva min ställning och de skäl, som förmått mig biträda utskottets
yrkande.

Jag instämmer _ naturligtvis till alla delar uti de tankar, som
uttalats av herr Lindhagen, åtminstone i vad han sade i början av
sitt anförande, där han tryckte på nödvändigheten av lagstiftningsåtgärder,
genom vilka man skulle råda bot på de svåra missförhållanden,
som i nu förevarande hänseende råda i Norrland. På
denna punkt råder alls icke någon oenighet mellan honom och
mig.

Men när denna fråga behandlades å utskottsavdelningen, fäste
man sig sa gott som uteslutande vid den tanke, som motionärerna
framkastat, om att åstadkomma en lånefond, ur vilken man kunde
få medel att lösa dessa arrendatorer ur deras beroende ställning.

Det var den tanken, som jag fann ganska tvivelaktig och som
jag icke vågade biträda. Det framhölls då såväl uti avdelningen
som senare i utskottet, att man hade ju egnahemslånefonden, och
att den kunde lämpligen användas för detta ändamål. Detta har
visserligen blivit kraftigt emotsagt bär i kammaren, men jag ansåg
mig i motionärernas egen framställning finna ett kraftigt stöd för
den tanken, att egnahemslånefonden vore lämplig för detta ändamål.
De anföra nämligen en skrivelse från en arrendator, »som tänkt
något djupare över dessa förhållanden», säga de. Och han talar
om att i hans omedelbara grannskap i Jämtland finnes en sådan
fastighet på omkring 10 tunnland odlad jord med tämligen bra hus
och med. lagenlig stödskog, som man kunde få köpa för mellan
4- och 5,000 kronor. Han fortsätter vidare: »Om jag vore jordspekulant,
och ville jobba i egna hem, skulle jag dela fastigheten
i fyra mindre fastigheter och få egnahemslån och placera människor
där och förtjäna pengar». Härav kan jag icke förstå annat,
än att denna fastighet, som är så stor och så lämplig i alla hänseenden,
skulle ostyckad kunna friköpas av arrendatorn medels användande
av medel just ur egnahemslånefonden.

Nu har tvärtom den ene motionären, herr Widén, starkt betonat,
att egnahemslånen, även när de utgå till sitt största belopp,
äio alltför små för att tjäna detta syfte. Skulle det behövas en så
stor köpesumma som 10, 12 å lo,000 kronor, då är det visserligen
sant, att egnahemslånefonden icke i detta fall är tillräcklig eller
eljes ^användbar. Men att så icke är fallet, synes mig, som sagt,
framgå, av motionärernas egen framställning och de påpekanden’
som gjordes i utskottet vid behandlingen av denna fråga.

Det framhölls vidare uti utskottet icke blott av herr Hellström
utan även av en annan ledamot, som synes ha ganska rik
erfarenhet på detta område, att man i ett par norrländska län lyckats
ganska väl lösa denna fråga genom anlitande av egnahemslånefonden.

Andra kammarens protokoll 1913. Nr 34. 3

Nr 34.

Ang. åtgärder
för underlättande
för
arrendatorer
i Norrland
och Dalarna
att förvärva
fastigheterna
såsom självständiga
jordbruk.

(Forts.)

Nr 34.

Ang. åtgärder
för underlättande
för
arrendatorer
i Norrland
och Dalarna
att förvärva
fastigheterna
såsom självständiga
jordbruk.

(Forts.)

34 Onsdagen den 16 april, e. m.

Att därför lägga upp en särskild fond för detta syfte, det fann
jag vara ganska olämpligt. Det torde väl ändå ligga i öppen dag,
att om staten lägger upp eu ny fond, så kommer detta givetvis att
stimulera jordpriserna. Bolagen komma att begära mera för fastigheterna,
och det blir i så fall bolagen, som skörda vinsten av alla
dessa föranstaltanden, och arrendatorerna, som man önskade hjälpa,
bli icke hulpna på detta vis.

En annan ledamot av utskottet nämnde också, när frågan behandlades
inom avdelningen, några ord, som jag för min del fann
träffa huvudet på spiken. Han sade: »Tack vare den här egnahemslåneverksamheten
har jag kunnat förtjäna några tusen kronor
extra vid försäljning av jordlotter. Om en sådan ny fond kommer
till, öppnas utsikter till ytterligare och större förtjänster».

Jag vill endast göra detta påpekande, att det var dessa omständigheter,
som föranlett mig att taga den ståndpunkt i frågan,
som jag gjort. Däremot hade jag ingalunda haft något att invända,
därest de lagstiftande myndigheterna genom lämpliga lagstiftningsåtgärder
sökt få denna fråga löst på ett lyckligt sätt.

Herr Palmstierna: Herr talman, mina herrar! Det är vanskligt
för den, som icke är fackman på detta område, att yttra sig i
denna fråga. Men om man något vistats uppe i Norrland och där
hört, vilka uppfattningar, som göra sig gällande bland befolkningen,
och fått något tillfälle att se in i livet där, kan man icke undgå
att, när en så betydelsfull fråga behandlas, som så nära berör arbetaren
på jorden däruppe, säga några få ord till stöd för den föreliggande
reservationen.

Det synes mig, att om man betraktar frågan, som den historiskt
utvecklat sig, så ligger den dock närmast så, att norrlandsproblemet
har lösgjorts som ett alldeles speciellt problem inom vår
ekonomiska politik på grund av de förhållanden, som råda däruppe.
Vi ha avsett, att genom alldeles särskilda lagstiftningsåtgärder betrygga
den jordbrukande befolkningens läge däruppe, och vissa
lagar ha också kommit till speciellt för dessa förhållanden. Verkningarna
av dessa lagar göra sig också särskilt gällande. Således
råder i detta ögonblick däruppe alldeles särskilda förhållanden, som
icke råda på andra håll.

Då står väl frågan ändå så: Skall man då behandla denna
fråga, som uppkommit pa grund av alldeles särskilda förhallanden
och särskilda lagstiftningsåtgärder, såsom i ett enda sammanhang
med alla andra spörsmål rörande egnahemsverksamheten i landet?
Jag tror icke att detta, såsom hela denna fråga utvecklat sig, vore
lämpligt. Varför icke fortsätta och taga denna norrlandslagstiftning,
även den nu föreliggande, såsom en speciell fråga och ägna densamma
alldeles speciell uppmärksamhet? Nu visas också i dag här
— och man kan icke neka till, att den sista ärade talarens anförande
röjde på en punkt en viss tveksamhet efter de upplysningar,

Onsdagen den 16 april, e. m. 35

som kommit fram i debatten — att det icke duger med den egnahemslagstiftning,
som nu råder, eller de reformer, som man låter
framskymta och som skulle avse landet i dess helhet. Här i Norrland
behöves det några åtgärder, som däremot icke för landet i
övrigt äro särskilt erforderliga.

Här har talats om storleken av hemmanen och även talats om det
speciella förhållande, som råder mellan bolagen och dem, som skola
köpa dessa hemman. Då menar jag: Varför skulle man icke göra
en framställning av detta slag? Vad kan det över huvud taget
skada? Det synes mig, som om motstånd mot denna fråga icke
borde förefinnas. Genom att bifalla reservationen fortsätta vi ändå
endast i den riktning, i vilken den ekonomiska politiken här förut
bedrivits, och stryka starkt under kravet på denna frågas lösbrytning
och giva det direktivet till den sittande egnahemskommittén,
att den snarast möjligt lösbryter denna fråga. Därmed vinna vi
vad som varit syftet länge nog, nämligen Norrlands kolonisering
och återvinnandet åt enskilda jordbrukare av den jord, som kommit
i bolagens ägo.

Herr talman, det är med hänsyn till detta, som jag för min
del icke kan bifalla utskottets hemställan utan kommer att rösta
för reservationen.

Herr Bäckström: Herr talman! Endast några få ord, eftersom
denna fråga berör de trakter jag representerar i kammaren.

Ehuru man kan vara tveksam, efter att ha hört så mycket av
olika meningsriktningar från olika norrlandsrepresentanter, så tror
jag dock, att om man har ett verkligt intresse för att arrendatorerna
i Norrland skola bli egnahemsbrukare och småbönder, man gör rätt
i att följa utskottet. De riktlinjer, som herr Hellström framställt,
äro nog de mest sunda och praktiska härvidlag. När arrendatorerna
för att köpa bolagshemman för 6, 7 å 8,000 kronor anlita egnahemslånefonden,
som kan giva lån till något över 6,000 kronor, kunna
de, som så önska, åtkomma rätt duktiga hemman, i synnerhet när
man tänker, att en väsentlig del av skogen är borttagen. Om en
arrendator skulle lägga sig till med ett bolagshemman, varifrån
skogen är förut till stor del avverkad, och sätta sig i skuld för
10—12,000 kronor, så är det för honom däruppe alldeles omöjligt
att sitta kvar och förränta en sådan skuld och betala utlagor därtill.
Det är för dem, som känna till ställningen däruppe, något
otänkbart, att ens den allra driftigaste och bäste jordbrukare så
skulle kunna klara sig.

Det är min fulla övertygelse, att om man skall ha utredning
och ändring, så bör den gå i syfte att möjligen få ägostyckningslagen
ändrad och egnahemslånefonden förstorad.

Men i denna fråga, när det gäller att skaffa medel åt arrendatorerna,
för att de skola inköpa bolagshemman, anser jag den nu -

Nr 21

Ang. åtgärder
för underlättande
för
arrendatorer
i Norrland
och Dalarna
att f örvärva
fastigheterna
såsom självständiga
jordbruk.

(Forts.)

Nr 4. 36

Onsdagen den 16 april, e. m.

Ang. åtgärder
för underlättande
för
arrendatorer
i Norrland
och Dalarna
att förvärva
fastigheterna
såsom självständiga
jordbruk.

(Forts.)

varande egnahemslånemetoden och de lån, som nu kunna erhållas,
vara fullt tillräckliga.

Herr talman, jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Linders: Då herr Widén i sitt sista anförande återupprepade
ett bevis, som han även i sitt första anförande framförde,
skedde det tydligen i avsikt att särskilt framhålla en omständighet,
som borde bestämma kammaren för att gå med på reservationen.
Herr Widén påpekar, att däruppe i Norrland kunde man icke reda
sig med egnahemslånefonden, därför att maximibeloppen för egnahemslånen
voro så låga, att man icke skulle kunna få ett
självständigt jordbruk för den summan. Jag vill ha sagt det med
avseende på vad herr Widén yttrade, att det omdömet nog är riktigt.
Men detsamma gäller även för övriga delar av vårt land.
Man hyser överallt fruktan för, att en stor del av de egnahem,
som skapas med tillhjälp av den nuvarande egnahemslånefonden,
bli för små. Det finns exempel från de län, som jag representerar,
att man nödgats gå ned till så små arealer som 2 tunnland, för
att få ett jordbrukshemman till värdet ned under den maximigräns,
som lagen bestämmer. Således får icke den omständigheten verka
avgörande för ett beslut här.

Herr Palmstierna påpekade i sitt anförande, att det »icke skulle
skada», ifall vi gjorde ett uttalande här. Nej, det gör det visst icke,
och kan det befrämja saken och pådriva den, så har jag ingenting emot
ett sådant uttalande. Jag fäster icke stort avseende vid om kammaren
går med utskottet eller med reservationen. Men jag har
ansett, att något särskilt gagn av att vi skriva till Kungl. Maj:
icke kan förutses.

Emellertid vill jag till sist stryka under, att den stora kungsvägen
till hjälp för detta nog är den av herr Lindhagen i början
av hans första anförande antydda.

Härmed var överläggningen slutad. I överensstämmelse med
de därunder gjorda yrkandena framställde herr talmannen propositioner
först på bifall till utskottets hemställan samt vidare på
avslag därå och bifall i stället till den av herr Kronlund avgivna,
vid utlåtandet fogade reservationen; och fann herr talmannen den
förstnämnda propositionen vara med övervägande ja besvarad. Votering
begärdes likväl av herr Lindhagen, i anledning varav nu
uppsattes, justerades och anslogs följande omröstningsproposition:

Den, som vill, att kammaren bifaller jordbruksutskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande nr 48, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Onsdagen den 16 april, e. m. 37

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda
hemställan, bifallit den av herr Kronlund avgivna, vid utlåtandet
fogade reservationen.

Voteringen utvisade 119 ja mot 60 nej, vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.

§ 2.

Härpå föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 44, i anledning
av väckt motion om viss ändring i gällande bestämmelser angående
socken- eller distriktsmagasinsfonder; och begärdes därvid
ordet av motionären

Herr Torgén, som anförde: Herr talman, mina herrar! Iden
historik, utskottet bifogat sitt utlåtande, säger utskottet:

»De sålunda bildade magasinen, vilka enligt samtida vittnesbörd
vid sin uppkomst voro ägnade att fylla ett verkligt behov,
kommo emellertid så småningom, i den mån kommunikationerna
förbättrades och jämväl i övrigt förändrade förhållanden inträdde,
att åtminstone i vissa trakter av landet bliva skäligen obehövliga.»
Det är genom Kung! Maj:ts kungörelse och sanktion dessa fonder
kommit till, men redan 1862 hade genom ett riksdagsbeslut och en
Riksdagens skrivelse alla fonder fått rättighet att försälja den i
magasinen befintliga spannmålen. Sedan kom ju fondfrågau i ett
helt annat läge. De förhållanden, som gjorde det nödvändigt för
Riksdagen att fatta sitt beslut, ha i ännu tydligare grad sedermera
visat, att fonderna äro alldeles fullständigt obehövliga. De skäl för
fondbildningen, som förut förelågo, föreligga icke, sedan fondernas
spannmål förvandlats till penningar och penningarna utlånats.

Utskottet säger, att det visserligen icke lärer kunna bestridas,
att ifrågavarande fonder — med hänsyn till de hjälpmöjligheter av
andra slag, som vid inträffande missväxt i någon landsända numera
erbjuda sig — förlorat en stor del av sin ursprungliga betydelse.
Men hur kan utskottet säga, att fonderna »trots den utveckling,
förhållandena på hithörande områden under tidernas lopp undergått,
likväl allt fortfarande, särskilt i mera avlägset belägna och av missväxt
ofta hemsökta trakter, rätt använda, kunna hava en uppgift
att fylla?»

Det är alldeles orimligt, och, som sagt, sedan fondernas spannmål
förvandlats till penningar och dessa penningar utlånats, kunna
de icke någonsin fylla den uppgift, som ursprungligen med dem
avsågs.

Det har uppstått också ett annat förhållande, som är olyckligt,
sedan nu fonden förvandlats till penningar. Den årliga avkastningen
skall tillfalla fondens ägare; det kan gälla ett hemman, till

Nr 34.

Ang. sockendier
distrikts
magasinsfonder.

Nr 34. 38

Ang. soekeneller
distriktsmagasinsfonder.

(Forts.)

Onsdagen den 16 april, e. m.

vilket fonden hör — fonden har fast egendoms natur — men icke en
hel sockens i mantal satta jord. Det förekom mångenstädes, att det
var ett ytterligt fåtal hemmansägare i en kommun, som slog in spannmål
och sålunda blevo delägare i fonden. De ursprungliga hemmanen
ha sedan styckats i en mångfald delar med mycket stora bråktal
ifråga om skatteberäkningen. Den årliga avkastning, som skall utdelas
till innehavarna av denna skattelagda jord, skall sålunda fördelas
i enlighet med skattetalet. Eu fondandel, som uppgår exempelvis
till 100—125 kronor, skall få ungefär 5 kronors utdelning
årligen till eu massa andelsinnehavare med ett bråktal skatte som
grund för fördelningen.

Ja, säger utskottet, det är väl lika svårt att nu bifalla motionen,
upplösa fonderna och fördela kapitalet. Ja, men det skulle
behövas bara en gång, och det måste väl, när det varit möjligt att
på sätt, som sker, fördela avkastningen, vara möjligt att fördela
kapitalbehållningen och därigenom slippa detta årliga trakasseri.
Jag kan icke förstå, att detta kan anföras som ett skäl för avslag,
att detta skulle innebära så stor svårighet. Det är nära nog juristeri,
att man icke kan bevilja motionen på grund av att det skulle
bli svårighet att dela kapitalbehållningen. Utskottet, som sedan har
endast ett skäl för avslag syrkandet, förklarar, att det finnes andra sätt att
gå tillväga här än att dela fondens kapitalbehållning. Ett sådant sätt
skulle vara att låta den årliga avkastningen disponeras av delägarna
för ett deras gemensamma behov, eller också att anslå räntan till
fondbildning. Intetdera av dessa sätt är möjligt på grund av innehållet
af den fastställelse, som för fonden är given. Först och främst
skulle den årliga avkastningen utdelas. Det medgives rätt att utdela
avkastningen enbart till fondens egna delägares behov, det medges
rätt att på det sättet gagna deras rätt. Men nu skall jag be att
få tala om för jordbruksutskottet, att det finnes för dessa fondägare
intet gemensamt behov, fastän utskottet säger det i sitt utlåtande.
Man kunde först tala om ett gemensamt behov, när detta omfattade
hela kommunen. Men en hel del äro icke ens där delägare. Det
är endast de, som där äga mantalsatt jord. En byväg i en kommun,
där alla jordägarne äro delägare i fonden, är icke något gemensamt
behov. I byn kunna bo människor, som icke äro jordägare, och
för dem utgör vägen ett med jordägarne gemensamt behov. Att
däremot använda den årliga avkastningen som avdrag på utskylderna
för personer, som äro delägare, går an; jag vet icke något annat
sätt. Yi ha prejudikat, Kungl. Maj:ts utslag på detta, sedan 1872,
där det säges, att viss avkastning skall framgent tillhöra dessa hemman,
och denna försäljning, bifallet till försäljning av spannmålen
och fondering av pengarne, skulle icke rubba magasinens delägares
rätt till magasinens — fondens — avkastning. Denna rätt, som icke får
rubbas enligt den av mig åberopade kungl. resolution av den 21
juni 1872, kan sålunda icke utskottet med sina förslag annat än
rubba.

Onsdagen den 16 april, e. m.

39 Nr 34.

Några av utskottets ledamöter hava sagt mig, att då jag icke -Ang. socken yrkat

på en skrivelse om utredning och detta ärende är av så oerhört disfWW#-

mångfaldig natur, är så olika på olika områden inom hela Sverige, fonder.
har man i utskottet icke ansett sig behöva föreslå Riksdagen att (Ports.)
besluta en skrivelse om utredning, helst som man kommit till den
uppfattningen, att ett bifall till motionen icke vore förenligt med
vad som vore förmånligt. Jag vill icke tvista med utskottet, om
vad i det fallet varit utskottets rätt, men jag skulle kunna säga,
att min uppfattning är den, att det varit utskottets skyldighet att
för det första se till, att det icke ger Riksdagen hänvisningar till
saker, som äro omöjliga, d. v. s. till »möjligheter», som äro omöjliga,
och att det sedan, för det andra, varit utskottets skyldighet

att, då ett verkligt behov föreligger göra förslag om utredning för
att få saken ordnad. Det har utskottet här icke gjort.

Jag anser för min del denna sak så enkel, att en utredning
icke är behövlig. Ingen annan drabbas av de åtgärder, som vidtagas
vid fondens upplösning, än delägarne, vilka ju själva önska
denna upplösning och som själva kommit till insikt om såväl omöjligheten
av att utdela årlig avkastning som omöjligheten av att ha
fonden kvar. Därmed har jag naturligtvis icke kommit in på de
fonder, som icke kunna upplösas, d. v. s. sådana fonder, som uppstått
genom testamente, genom donation.

Jag har sålunda icke ansett, att tillsättandet av eu kommitté
för att utreda frågan varit behövligt; men när utskottet finner, att
så varit skäligt, så tycker jag, att utskottet likväl bort göra ett
sådant yrkande. Då utskottet slutar sitt utlåtande med att säga,

.att bestämmelserna äro ofullständiga, så skulle jag vilja säga, att
det icke bara är bestämmelserna, som äro ofullständiga, utan det
saknas möjlighet att följa dem, som finnas. Därför borde vi få
någon angiven grund, som skulle kunna följas, eller skäl som visa,
att fonden borde stå kvar. Därför tycker jag, att utskottet kunnat
yrka bifall till förslaget om upplösning af fonderna i de fall, fondägarne
själva så önska, och sådant av förefintliga donationer ej förhindras.

Då motionen icke, såsom jag tänkt mig, tillstyrkts, och då jag
anser, att saken är så klar, att en kommitté icke borde tillsättas,
som skulle hålla på med att utreda frågan under många år, så skall
jag avstå från att göra något yrkande men vill dock förklara mitt
missnöje med det sätt, varpå utskottet löst sin uppgift.

Härpå yttrade:

Herr Lundell: Herr talman! Ehuru jag icke reserverat mig
inom utskottet, så ber jag få säga, att min mening är, att motionären
i huvudsak har rätt i den här föreliggande frågan. Dessa fonder
ha numera icke någon befogad uppgift att fylla, kan man säga, och
det är enligt min uppfattning alldeles oriktigt, att man förbjuder

Nr 34. 40

Onsdagen den 16 april, e. m.

Ang. sockeneller
distriktsmagasinsfonder.

(Forts.)

Ang. fiskerilånefonden.

delägare att dela upp fonden eller använda den på annat sätt, som
de anse lämpligt. Jag vill säga, att ett lämpligt och bra sätt vore,
om man för medlen inköpte gemensamketsskog för dessa fonder,
som på detta sätt skulle kunna verka i en gynnsam riktning, men
att nu av dessa besvärliga fonder dela ut till delägarne 10, 20, 25,
30 öre efter det jordstycke de ba, anser jag vara olämpligt. Och
jag anser också, att varken en kommitté eller någon annan utredning
skulle behövas, ty saken är så klar, att man behöver endast
upphäva förordningen och fondera medlen. Då emellertid motionären
icke gjort något yrkande, så skall jag icke heller göra det. Men
jag anser, att motionären i huvudsak har rätt både i vad han yttrat
i motionen och i sitt sista anförande.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 3.

Å föredragningslistan fanns vidare upptaget jordbruksutskottets
utlåtande, nr 45, angående driftkostnaderna för statens produktiva
fonder i vad angår jordbruksärendena.

Punkterna 1 och 2.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3, angående driftkostnader för flskerilånefonden.

I överensstämmelse med vad Kungl. Maj:t föreslagit i en till
Riksdagen den 14 januari avlåten proposition hemställde utskottet,
att Riksdagen måtte medgiva, att, där å låneunderstöd, som från
fonden för fiskerinäringens befrämjande utlämnats av hushållningssällskap
eller landsting, uppkommit förlust, Kungl. Maj:t, på framställning
av vederbörande hushållningssällskap eller landsting, efter
prövning av de i varje fall förekommande omständigheter, ägde
att av nämnda fonds medel anvisa hushållningssällskapet eller
landstinget gottgörelse för den lidna förlusten med skäligt belopp,
vilket dock icke i något fall finge överstiga hälften av samma
förlust.

Vid punkten funnos likväl fogade reservationer:

av herrar Odelberg, Paulson och E. A. Lindblad; samt

av herr Linders mot utskottets motivering.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade

Onsdagen den 16 april, e. m.

41 Nr 34.

Herr Hellström: Jag har icke blivit antecknad som reser- Ang. fiskeri,-

varit vid denna punkt, ehuru jag i utskottet yrkat avslag på ifråga- lånefonden
varande del av den föreliggande kungl. propositionen. Jag skall or
emellertid be att få upptaga kammarens tid med att angiva några
skäl, som jag tycker tala för, att Riksdagen icke i denna punkt
bör bifalla Kungl. Maj:ts förslag.

Innan jag går in på denna fråga, ber jag få förutskicka en
sak, som jag förutser, att det är nödvändigt, att vi först ha fastslagen,
nämligen att det anslag, som. det här är fråga om, icke avser
att understödja de fattiga fiskarena i Göteborgs och Bohus län, utan
att det avser att stödja vederbörande låneförmedlare, vilken i Göteborgs
och Bohus län är landstinget, under det att den däremot i
övriga länsområden utgöres av respektive hushållningssällskap. Statskontoret
yttrade, då frågan var dit remitterad, — och det var detta
yttrande, på vilket Kungl. Maj:ts proposition byggdes — att »dä
fråga om gottgörelse för liden förlust uppstode, sådan fråga i varje
särskilt fall borde underställas Kungl. Majrts prövning för utrönande,
huruvida förlusten kunde vara att tillskriva brist på nödig
försiktighet vid lånets utlämnande; befunnes vid sådan prövning
låneförmedlare hava iakttagit vad i detta avseende skäligen kunnat
fordras, syntes Kungl. Maj:t böra äga tillerkänna låneförmedlaren
gottgörelse för förlusten med skäligt belopp, vilket dock icke i
något fall syntes böra få överstiga hälften av den uppkomna förlusten.
»

Då skulle jag vilja framställa den frågan: behöva hushållningssällskap
och de landsting, som nu förmedla dessa lån, behöva
de ett särskilt statsanslag för att täcka dessa förluster? Enligt min
uppfattning kan man icke gärna säga, att ett sådant behov förefinnes.
Förmedlingen av lån utgör inalles 750,000 kronor, av vilket
belopp Göteborgs och Bohus län får det mesta. Det har varit olika
olika år. Vissa år har det för det länet uppgått till 600,000 kronor,
andra år till omkring 550,000 kronor. Endast 150,000 kronor,
resp. 200,000 kronor hava kommit på alla de övriga länsområdena.
Det är sålunda närmast frågan om, huruvida Göteborgs
och Bohus läns landsting är i behov av det ifrågasatta understödet.

Ser man efter vilka fördelar, de här lånen lämna, så finner man
ju, då man gör eu överslagsberäkning, att Göteborgs och Bohus län
tillskyndas genom den ifrågavarande lånefonden en direkt inkomst
i räntebesparingar av åtminstone 36,000 eller 40,000 kronor om
året. Det är nämligen så, att lånen äro räntefria under det första
året, och sedan betalas endast 3,6 %\ och enligt vad i dag upplysts
i Första kammaren kan staten numera icke låna upp penningar ens
för 4 %, utan räntan har gått till närmare 4 Vs %. De uppoffringar,
som göras för att lämna fiskerinäringen detta låneunderstöd, äro sålunda
ganska betydande. Har då Göteborgs och Bohus läns landsting
gjort några synnerligen avsevärda förluster? 1911 väckte herr
Olausson en motion här i kammaren, i vilken han hemställde, att

Nr 34 42

Onsdagen den 16 april, e. m.

Ang. ftskerilänefonden.

(Forts).

det skulle beviljas ett förvaltnings- och riskbidrag av IV2 % på
lönesumman, och då upplystes, att Göteborgs och Bohus län förlorat
7,000 kronor. Nu har denna summa stigit till 8,000 kronor.
På ett lånebelopp, som uppgår till icke mindre än 2,076,437 kronor,
förefaller detta vara en obetydlighet, som väl skulle kunna täckas
av landstinget. Men även om så skulle vara förhållandet, att landstinget
icke skulle ha möjlighet härtill eller det skulle bliva för betungande
för landstinget att betala detta, så få vi icke glömma, att
hushållningssällslcapen, som i alla övriga län förmedla lånen, enligt
de av Kungl. Maj:t fastställda normalstadgarna ha till uppgift att
verka för bl. a. även fiskets befrämjande och att Göteborgs och
Bobus läns hushållningssällskap är ett av de rikaste hushållningssällskap,
vi ha i riket. Enligt uppgifter för år 1910 — det sista
år, för vilket berättelse från kungl. lantbruksstyrelsen föreligger —
har detta hushållningssällskap av sina storartade medel icke offrat
mera än 4,000 kronor till åtgärder för fiskets befrämjande. Hushållningssällskapet
hade samma år inkomst av brännvinsförsäljningsmedlen
till ett belopp av 117,760 kronor, och på grund av de
stora inkomster, som detta hushållningssällskap haft, därför att Göteborgs
stad ligger inom dess område, har det kunnat avsätta avsevärda
fonder. År 1910 uppgingo Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskaps
tillgångar i aktier, obligationer och kontanter till
587,310 kronor — ja, det ingick däri ungefär 900 kronor för inventarier,
så att vi kunna säga, att det var något över 586,000
kronor, som hushållningssällskapet hade i fonder. Gör man med
ledning av de uppgifter, som vi ha angående befolkningsförhållandena
här i landet, en undersökning, hur mycket Göteborgs och Bohus
läns hushållningssällskap har fått av brännvinsförsäljningsmedlen
i förhållande till antalet lantbrukare och fiskare inom detta län,
så finner man, att under det att medeltalet för hela landet blir 64
öre per person, det däremot, om man räknar med sådana, som leva
av lantbruk, boskapsskötsel och fiske, inom Göteborgs och Bohus
län uppgår till icke mindre än 97 öre per person. Jag kan inom
parentes tillägga, att i Västerbottens län uppgår det endast till 47
öre per person. Enligt den proposition, som vi nyligen fått om
avlyftande av beroende av rusdrycksmedlen för landsting och hushållningssällskap,
skulle dessa siffror ställa sig ännu gynnsammare.
Per capita skulle det således för lantbrukare och fiskare i hela landet
bli 64 öre, men för Göteborgs och Bohus län skulle det uppgå
till 1 krona och 5 öre. Jag tycker, att då man har dessa siffror
framför sig, måste man säga, att här föreligger icke något behov
av att understödja den låneförmedling, det här är fråga om. Skulle
icke Göteborgs och Bohus läns landsting kunna bära den risk, som
är förenad med den för denna landsända så fördelaktiga låneförmedlingen,
så borde åtminstone hushållningssällskapet genom att
anvisa en viss summa per år till riskfond kunna biträda till ändamålet.

Onsdagen den 16 april, e. m.

43 Nr 34.

Jag uppträder icke i denna fråga därför, att jag på något sätt Ang. fiskerimissunnar
Göteborgs och Bohus län att få detta understöd. Jag
anser det visserligen olämpligt att understödja, där understöd icke
behöves, men det är ju en allmän regel, att den mycket har, åt
honom skall mera givet varda. Den regeln skulle jag finna mig i,
att den finge tillämpning även i detta fall, om det icke vore en
annan sak det gällde. Jag är personligen av den uppfattningen,
att det är ett lämpligt sätt att understödja näringarna, att ställa
lånemedel till förfogande. Men vi veta, att det finnes många, som
opponera sig mot denna metod att understödja näringarna. Dessutom
framhålles faran av skuldsättning m. m. i detta fall, och om
vi skulle övergå till den nya principen att lämna riskbidrag till alla
dessa fonder, tror jag, att vi skulle komma in på ett område, som
skulle ha farliga konsekvenser med sig, och giva motståndarna till
dessa lånefonder vatten på sin kvarn. Det är givet, att så sker,
om staten skall lämna lån räntefritt eller till mycket låga räntor,
under det att för själva fonden upplånas medel mot ganska hög
ränta. Genom att åtaga sig dessa risker, åstadkommer man att
motståndet mot denna fondbildning betydligt växer i styrka.

Herr statsrådet säger i sin motivering till förslaget, att han
icke kan finna, att det kan vara förenat med några konsekvenser
att i denna fråga frångå de grundsatser, som man hittills följt på
detta område. Jag tror däremot, att det är förenat med ganska
störa konsekvenser. Nu är det endast egnahemslånefonden, där
man har ett liknande förvaltningsbidrag, men egnahemslånefonden
intar i detta fall en helt annan ställning än dessa fonder, som upprättas
till understödjande av näringarna. Egnahemslånefonden avser
ju bildandet av nya hem ej blott för jordbruksändamål utan
även för bostadsändamål. Kommittén hade föreslagit, att staten
skulle själv sköta om saken, men den dåvarande jordbruksministern
föreslog, att låneförmedlingen skulle läggas på hushållningssällskapen.
Man ansåg sig dock icke kunna lämna hushållningssällskapen
detta uppdrag, om det icke lämnades dem något understöd, men
däremot ha vi icke några dylika bidrag till övriga fonder. Om
man t. ex. ser på den norrländska nyodlingslånefonden, så äro de
risker, som de hushållningssällskap, vilka lämna ut dessa lån, hava,
betydligt större än risken för fiskerilånen. De fiskare, som få dessa
fiskerilån, och som fara ut på storsjöfiske, ha större förutsättningar
att kunna klara sina annuiteter än de småbrukare, som få lån på
högst 500 kronor och vilkas åkerareal i regel icke överstiger 6
hektar, hava möjlighet till.

Då jag sålunda anser, att ifrågavarande riskbidrag i detta fall
äro obehövliga och jag dessutom anser, att ett sådant beslut, varom
här är fråga, kan ha ganska betänkliga konsekvenser med sig.
flera avseenden, ber jag, herr talman, att få yrka avslag på utskottets
hemställan i denna punkt.

Nr 34. 44

Onsdagen den 16 april, e. ni.

Ang. fiskeri- Herr Olausson: Herr talman, mina herrar! Som var och en
ldnef°nden. finner har Kungl. Maj:t i år framlagt förslag om att staten efter
s'''' prövning i varje särskilt fall skulle lämna bidrag till de förluster,
som hushållningssällskap och landsting göra på låneunderstöd för
fiskerinäringens befrämjande, dock icke till högre belopp än halva
förlusten. Som vi alla veta har Riksdagen under en lång följd av
år lämnat förvaltningsbidrag till egnahemslånefonden samt hantverkslånefonden.
Den föregående ärade talaren påstod, att det icke var
någon annan fond än egnahemslånefonden, som fått förvaltningsbidrag,
men jag vill upplysa honom om, att han glömde hantverkslånefonden,
som också fått förnyelse av sitt förvaltningsbidrag.
Egnahemslånefonden har ett årligt bidrag för täckande av å förvaltningen
uppkommande förluster av Va procent och hantverkslånefonden
har ett årligt sådant bidrag av 1 procent. Om vi se på
egnahemslånefonden och jämföra den med fiskerilånefonden, så finna
vi, att de ha samma syftemål. De äro båda avsedda att bereda
mindre bemedlade svenska medborgare existensmöjlighet. Så är
det med egnahemslånefonden och samma är förhållandet med fiskerilånefonden,
som avser att bereda de fattiga fiskare, som bo på de
kala skären, existensmöjlighet, så att de slippa emigrera. Målet är
detsamma, och då bör rättvisan kräva, att samma förvaltningsbidrag
utgår till alla dessa tre olika slag av fonder. Kungl. Maj:t har
dock icke velat gå lika långt, icke velat lämna förvaltningsbidrag i
alla fall, utan här skall bidrag utgå endast efter prövning i varje
särskilt fall och till belopp ej överstigande halva förlusten. Kungl.
Maj:ts proposition avser just detta.

Inom jordbruksutskottet ha tre av Första kammarens högerledamöter
reserverat sig. Andra kammarens utskottsledamöter ha
varit eDiga med undantag av herr Hellström, vilken i detta som i
många andra fall förenat sig med Första kammarens högerledamöter.
I Första kammaren har i dag vid behandlingen av detta
ärende trots reservationen Kungl. Maj:ts förslag segrat med överväldigande
majoritet.

Jag skall tillåta mig att ytterligare bemöta något av vad den
föregående ärade talaren sade därom, att Göteborgs och Bohus läns
hushållningssällskap är så rikt. Ja, det kan delvis vara sant, men
jag är övertygad om, att, om herr Hellström med hela sin vältalighet
vore närvarande vid Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskaps
sammanträde, skulle han icke kunna förmå hushållningssällskapet
att deltaga i förmedling av fiskerilån. Förslag därom har
varit före ett år, men avslagits, så att landstinget måste åtaga sig
förmedlingen. Beträffande ekonomien för Göteborgs och Bohus
läns landsting och hushållningssällskap äro skilda förhållanden rådande.
Göteborgs och Bohus läns landsting är det mest tryckta av
Sveriges landsting, kan man säga, därför att det givit ut icke mindre
än 2 miljoner kronor i lösen för att få en längdbana genom Bohuslän,
så att det har eu skuld av nära 2 miljoner kronor den dag i

Onsdagen den 16 april, e. ni.

45 Nr 34.

dag är. Och detta landsting har den största landstingsskatt, som Ang. fiskar
något Sveriges landsting kan uppvisa. Herr Hellström framställde
då den frågan, om Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskap
är i behov av förvaltningsbidrag. Jag vill då till herr Hellström
ställa den genfrågan: äro Sveriges hushållningssällskap i behov av
förvaltningsbidrag till egnahemslånefonden? Skulle de icke kunna
förmedla sina egnahemslån utan förvaltningsbidrag lika väl som det
skuldskatta Göteborgs och Bohus läns landsting här skulle kunna
reda sig utan förvaltningsbidrag av staten? Skulle de icke kunna
stå riskerna, frågar jag, och detta så mycket mera, som risken för
fiskerilåneförmedlingen är betydligt större och förenad med mera
arbete än låneförmedlingen vid egnahemsrörelsen. Det är uppenbart,
att då dessa egnahemslån lämnas ut mot första inteckning, ha egnahemslåneförmedlarna
fullständig säkerhet, men Göteborgs och Bohusläns
landsting få lämna ut lån till fiskeribefolkningen utan inteckning
eller större säkerhet. Nu säger herr Hellström även, att detta
bidrag gagnar icke Göteborgs och Bohus läns fiskeribefolkmng, utan
att det gagnar låneförmedlaren. Jag vågar påstå, att så icke är
fallet. Såsom nu är förhållandet måste Göteborgs och Bohus läns
landsting vid utlämnandet av lånen se till, att det har fullständig
säkerhet för lånens återbekommande. Under sådana förhållanden
blir följden den, att det blir de bäst bemedlade fiskarena, som få
lån, men de, som icke kunna åstadkomma fullgod säkerhet, få
icke lån.

Nu är det min övertygelse, att, om Riksdagen beviljar enahanda
belopp till förvaltningsbidrag för fiskerilånefonden som för
egnahemslånefonden, skall också Göteborgs och Bohus läns landsting
den dag i dag är skaffa sig så starka fonder, att de skola betäcka
kostnaderna, och landstinget sålunda även kunna stå till tjänst
för den fattiga fiskarebefolkningen, med lämnandet av lån. Men
det är givet, att om Göteborgs och Bohus läns landsting skall stå
hela risken och betala förvaltningsbidrag till avsevärda belopp, blir
följden den, att den fattiga fiskarebefolkningen blir utan lån. Nu
är det icke fråga om annat än att staten skall lämna bidrag med
halva förlusten i de fall, då staten finner, att landstinget gått försiktigt
till väga, och säkert är, att detta belopp skall verka i den riktning,
att lånen mer och mer komma den fattiga fiskarebefolkningen
till godo.

Jag vill icke längre uppehålla tiden vid denna sena timme,
utan jag ber endast, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Linders: Herr talman! Jag har i utskottet deltagit i
utskottets beslut och delar dess mening i vad som rör själva yrkandet,
fastän jag icke kunnat biträda utskottets motivering. Men
innan jag går in på denna särskilda sak, skall jag be att gentemot
den förste talaren få säga några ord.

Nr 34. 46

Onsdagen den 16 april, e. in.

Ang. fiskeriIdnefondcn.

(Forts.)

Då herr Hellström talar om, att det ifrågavarande anslaget icke
skulle komma de fattiga fiskarena i Göteborgs och Bohus län och
annorstädes tillgodo, så får jag säga, att detta förefaller mig vara
ett bra underligt resonemang. Jag undar, om herr Hellström resonerar
på samma sätt, då han som hushållningssällskapets sekreterare
i Norrbottens län tar hand om det anslag, som staten beviljat
för egnahemslånerörelsens bedrivande där uppe, till förvaltningsbidrag.
I den punkt, som nyss behandlades, beslöt kammaren att som
bidrag till egnahemslåneförmedlingen för täckande av med själva
lånerörelsen uppkommande kostnader och möjliga förluster bevilja
ett belopp utgörande en halv procent av den icke till betalning förfallna
kapitalskulden. Men inte kan man i det fallet säga, att det
är låneförmedlaren och ej låntagaren, som åtnjuter förmånen. Det
är för låneförmedlingens ordnande, kostnader och risker, som anslaget
utgår. Då kan det givetvis också sägas, att det skulle vara
lättare för dessa fattiga fiskare att få lån, därest låneförmedlarne
icke utsattes för att ensamma stå all risk och eventuellt ersätta
hela förlusten. När härtill kommer, att låneförmedlaren får betala
förvaltningskostnaderna för det arbete, som låneförmedlingen medför.
Vidare sade herr Hellström, att det för fiskaren var lättare
på grund av de ekonomiska resurserna att skaffa sig lån för att
därmed köpa fartyg och redskap och att avbetala sådana skulder än
för egnahemsbyggaren. Nå, det kan man giva herr Hellström rätt
i på visst sätt, men saken har också en annan sida, och det är, att
fiskarena där ute på havet löpa större risk än egnahemsbyggaren på
landsbygden.

Jag nämnde nyss, att för egnahemsrörelsen beviljade staten en
halv procent av det till betalning förfallna kapitalbeloppet för förvaltningskostnader
och för täckande av de förluster, som möjligen
uppstode vid förmedlingen av egnahemslån. Jag anser, att samma
principer, som man följer i det fallet, borde också kunna tillämpas
på ifrågavarande låneförmedling för fiskerifonden. Jag har ansett,
att utskottet borde stryka under detta samtidigt som utskottet tillstyrkte
Kungl. Maj:ts proposition i ärendet, och jag har ansett det
lämpligt, att staten på det sättet begränsade sitt bidrag i likhet med
vad som sker beträffande egnahemslåneförmedlingen, ty då visste
staten något så när, vilka risker den iklädde sig.

Av denna anledning har jag reserverat mig mot utskottets motivering,
och slutar, herr talman, med att yrka bifall till utskottets
kläm men avslag å dess motivering.

Herr Hellström: Såväl herr Olausson som herr Linders ha
påstått, att detta förvaltningsbidrag skulle direkt komma de fattiga
fiskarena tillgodo. Jag vågar däremot påstå, att det har betydelse
endast för den låneförmedlare, som det är fråga om. Om man läser
det stycke, som jag nyss citerade, så framgår väl därav alldeles
tydligt, att bidraget utgår icke under alla omständigheter utan en -

Onsdagen den 16 april, e. m.

47 Nr 34.

dast för den händelse särskilda omständigheter därtill föranleda. Ang. fiskeriNaturligtvis
kan Kungl. Maj:t, då det gäller att pröva dessa om- ^e/owrfew.
ständigheter, tolka bestämmelserna på olika sätt, men tills vidare v
veta vi icke något annat än att Kungl. Maj:t vid sin proposition
stött sig på statskontorets utlåtande, som innehåller, att varje sådan
förlust bör underställas Kungl. Maj:ts prövning för utrönande, huruvida
bristen är att tillskriva felande försiktighet vid lånets utlämnande.
Nu anser jag för min del, att om icke låneförmedlaren ser
till, att han erhåller någorlunda god säkerhet, har han icke visat
nödig försiktighet vid lånets beviljande. Det ställdes till mig den
frågan, huruvida jag som sekreterare i mitt hushållningssällskap
verkligen tillämpade den grundsatsen att pröva den säkerhet, som
gavs för lån, som utlämnades av hushållningssällskapet. Härtill
vill jag svara, att vi aldrig lämna ut lån utan tillfredsställande
säkerhet, det vill säga säkerhet, som är tillfredsställande enligt de
bestämmelser, som finnas både för egnahemslånerörelsen och fiskerilånen.
Och ifall vi skulle släppa efter på denna punkt, när det
t. ex. gällde en fattig fiskare, så anser jag för min del, att vi som
förvaltade för sådana lån anvisade medlen, hade missbrukat icke
bara hushållningssällskapets förtroende utan på sätt och vis även
statens förtroende, som ställt statsmedel till förfogande. Man kommer
icke ifrån, att vad det här gäller är att understödja låneförmedlaren.
Endast i följd av olyckshändelser — någon svår storm eller
sådant — kan man komma därhän, att det vore rättvist, att staten
finge efterskänka sin fordran, men under normala förhållanden bör
risken endast drabba låneförmedlaren.

Herr Linders påstod, att jag skulle ha sagt, att risken skulle
vara mindre här än beträffande egnahemslånen. Det heror nog på
ett hörfel från herr Linders sida. Mitt yttrande avsåg att göra en
jämförelse mellan fiskerilånen och lånen ur den norrländska nyodlingslånefonden,
beträffande vilka jag anser, att risken är minst lika
stor, då det även vid dem gäller borgenssäkerhet. Småbrukarne få
dessa lån mot borgen av två personer, vilkas vederhäftighet styrkes
av kronofogde eller länsman.

Så påpekade herr Olausson, att detta var något, som håller på
att allmänt genomföras, och framhöll, att hantverkslånefonden har
ett dylikt bidrag av till och med en procent. Men vi fingo här i
kammaren i går utdelad en tablå till belysning av statens utlåningsfonder,
och går man igenom denna, så finner man, att det är med
undantag av hantverkslånefonden endast egnahemslånefonden, som
har ett dylikt risk- och förvaltningsbidrag. Om herrarne studera
denna tablå, skola herrarne lätt finna, vilka räntor staten får. Staten
får 3,43 procent för torvindustrifonden, för rederifonden 3,32,
för fiskerinäringsfonden 2,73 procent, för egnahemslånefonden 3,073
procent, för norrländska nyodlingslånefonden 2,26 procent, för jordförmedlingsfonden
3,85 procent, för fonden för tjänstemannasällskapets
egnahemsanläggning vid Mörby 5,104 procent och för den fond,

Nr 34. 48

Onsdagen den 16 april, e. m.

Ang. fiskerilånefonden.

(Forts.)

som herr Olausson anförde som exempel, nämligen hantverkslånefonden
0,i7 procent. År det dit, vi skola försöka komma i avseende
på skötseln av dessa fonder, då tror jag, att vi äro inne på eu
ganska oriktig väg. Det visar sig, att med undantag av denna
fond, som förräntas med 0,n procent, är det endast egnahemslånefonden,
som har detta bidrag. Jag skulle vilja hemställa till kammarens
ledamöter att besinna sig mer än en gång, innan de bifalla
den framställning, som föreligger, ty jag tror, att det skulle ha
ganska obehagliga konsekvenser med sig. Nu säger herr Olausson,
att om jag vore göteborgare, så skulle jag icke kunna förmå hushållningssällskapet
att lämna bidrag till detta behjärtansvärda ändamål.
Jag tycker det vore märkvärdigt, ifall det hushållningssällskap,
som nästan är Sveriges rikaste, och som har en befolkning,
som är så beroende av fiskerinäringen som befolkningen i Göteborgs
och Bohus län, icke skulle kunna offra något av sina stora inkomster
för understödjande av fiskerinäringen. Ifall hushållningssällskapet
här nere visar så liten förståelse för eu av ortens huvudnäringar,
då tycker jag icke, att Riksdagen bör premiera eu så
bakvänd uppfattning hos hushållningssällskapet.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Chefen för jordbruksdepartementet herr statsrådet Petersson:
Jag ber att först få erinra därom, att förslaget, sådant det framställts
av Kungl. Maj:t och sådant det tillstyrkts av jordbruksutskottet,
ju icke avser endast Göteborgs och Bohus län. Man har
sökt att lägga nästan allt på Göteborgs och Bohus län och man
säger, att här är fråga om att bidraga till eller giva understöd —
såsom herr Hellström formulerade sina ord — åt just en sådan
provins och ett sådant hushållningssällskap, som hade stora tillgångar.
Nu vill jag villigt erkänna, att Göteborgs och Bohus län
fatt brorslotten och litet till av dessa lånemedel, därför att fiskerinäringen
har mycket större utsträckning här än i något annat län.
Men det är icke så obetydliga belopp, som falla även på de övriga
länen. När jag sagt detta, så ber jag att även få säga, att här
icke är fråga om något, som i egentlig mening kan kallas understöd,
icke heller förvaltningsbidrag. Det är för övrigt alldeles motsatsen
till förvaltningsbidrag. Här är egentligen endast fråga om att
staten ger ett löfte, att därest förlust på dessa lån, som förmedlas av hushållningssällskap
eller landsting, skulle uppstå, staten förklarar, att
Kungl. Maj:t skall efter ansökan taga under omprövning, huruvida skäl
förefinnes för staten att deltaga i denna förlust, och om skäl anses förefinnas
att med skäliga belopp deltaga, så får detta deltagande i förlusten
icke uppgå till mer än hälften. Det är hela saken. Nu vill jag
säga, att jag ansett det vara ganska goda skäl, som tala för en sådan
förklaring från statens sida just med hänsyn till nu föreliggande
fond. Säga vad man vill, så är väl risken för låneförmedlaren i detta fall
större än den är för låneförmedlaren i de flesta andra fall, och jag vågar

Onsdagen den 16 april, e. m.

49 Nr 34.

nästan säga i alla de andra fallen. Vartill lämnas dessa lån? Jo,
i allmänhet till anskaffande av bättre farkoster, bättre redskap åt
fiskarne. Var man vet, huru nyckfullt havet är, och huru stor faran
är att båtar, redskap och människoliv skola gå förlorade. Jag för
min del anser åtminstone, att denna fond intar en särställning vid
sidan av de andra fonderna. Staten har själv avgjort frågan, huruvida
här föreligger ett statsändamål eller icke, då fonden inrättades.
När staten gjort detta, så kan åtminstone icke jag finna det vara oriktigt,
att staten säger: för den händelse de, som äro låneförmedlare, göra
förlust, så bör möjlighet finnas att lätta under och hjälpa till att
täcka den förlusten. Det är just detta, varom här är fråga.

Man har talat om, att det skulle medföra så stora konsekvenser.
För min del tror jag icke på någon fara i detta avseende,
Jag får säga, att jag fick det intrycket av herr Hellströms senaste
resonemang, att han stode hart nära på gränsen till att anse, att
det är en oriktig väg man beträtt, när staten med sin kredit söker
understödja och hjälpa olika näringsgrenar genom tillhandahållande
av billiga lån. Jag trodde, att herr Hellström hade en helt annan
uppfattning om värdet av dessa slags understöd, så mycket mer
som jag vet, att även Norrbottens län haft ganska stora fördelar
och i framtiden också önskar och hoppas få fördelar av denna form
av statsunderstöd.

Jag vill också betona, att frågan nu ligger på ett helt annat
sätt, än den gjorde år 1911, då den förelåg i form av motion. Nu
föreligger här verkligen en framställning från landstinget i Göteborgs
och Bohus län, och vidare har även statskontoret prövat saken
och avgivit utlåtande. Det är, som också förut nämnts, statskontoret,
som givit uppslag till och form åt det förslag, som Kungl.
Maj:t sedan upptagit, och detta förslag är, enligt mitt förmenande,
ur många synpunkter bättre och fördelaktigare för staten, än om
man skulle förbundit sig till årliga förvaltningsbidrag, vare sig till
Vs eller s/t procent av kapitalskulden. Herr Hellström påminde
därom, att förlusten vore så ringa, att den, som jag tror, gått upp
till högst 8,000 kronor. Jag vill då säga, att visar erfarenheten,
att förlusten hittills varit ringa, så talar ju den erfarenheten för,
att följderna av ett bifall till det föreliggande förslaget icke skulle
bli för staten i någon mån betungande. Är risken av förlust ringa,
så är också risken ringa av det beslut, som kammaren eventuellt
kommer att fatta, om den bifaller förslaget.

Jag hemställer, att kammaren måtte bifalla utskottets hemställan.

Herr Hamilton: Ehuru jag icke deltagit i utskottets behandling
av detta ärende, ber jag att likväl få ansluta mig till utskottets
förslag oeh taga avstånd från herr Hellströms påstående. Det
första motiv, som av honom anförts för avslag å utskottets förslag,
har varit, att Göteborgs och Bohus län är ett sådant rikt län,

Andra kammarens protokoll 1913. Nr 34.

Ang. fiskerilånefonden.

(Ports.)

4

Nr 34. 50

Onsdagen den 16 april, e. m.

Ang. fiskerilånefonden.

(Forts.)

att det icke bebo ver några bidrag. Jag tror, att berr Hellström
fullständigt snedvrider frågan, då han allenast talar om Göteborgs
och Bobus län. Dessa lån till fiskarebefolkuingeu gälla ju för hela
landet, och alla hushållningssällskap och alla landsting kunna vara
låneförmedlare Här gäller det väl framför allt eu principfråga,
huruvida, när staten anmodat hushållningssällskapen och landstingen
att vara låneförmedlare, den lika väl, som när det gäller egnahemslånefonden,
skall till någon del bidraga till de förluster, som kunna
uppkomma.

Herr Hellström anför som andra motiv för avslag, att detta
delande av risken icke kan beröra någon annan än låneförmedlaren.
Men månne det icke även kan återverka på den fattiga fiskarebefolkningen,
i synnerhet den som mest är i behov av lånet? Ty
det är tydligt, att om hushållningssällskapen och landstingen riskera
att förlora pengar på den, som är fattigast och mest i behov av
lån, de avslå en låneansökan från dylikt håll. Jag tror därför, att
det är av vikt även för den fattiga fiskarebefolkningen, att icke hela
risken lägges på låneförmedlaren.

Jag ber av dessa skäl, herr talman, få ansluta mig till utskottets
förslag.

Herr Hellström: Herr statsrådet och chefen för jordbruks departementet

slutade sitt anförande med att påpeka, att den summa,
som det här är fråga om, var så riuga, att därför staten mycket
val borde kunna lämna den. Jag skulle vilja vända om det
och säga, att då det visar sig, att denna summa är så ringa, då
behöver icke något ingripande från statens sida ske för att hjälpa
speciellt Göteborgs och Bohus läns landsting och hushållningssällskap.
Jag har icke ändrat min uppfattning beträffande betydelsen
av dessa låneunderstöd. Jag har i mitt första anförande här ganska
eftertryckligt framhållit, att jag anser, att detta är en mycket
lycklig form för den understödsverksamhet, som staten utövar gentemot
vissa näringar. Men jag har också sagt, att jag från många
håll hört, att man har betänkligheter mot denna sak, och jag vill
icke skada denna sak, som jag anser vara av betydelse genom att
gå med på att införa en ny princip, som icke tillämpats förut. Det
är på grund därav, som jag ansett mig böra uppträda emot det
föreliggande förslaget.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, gav herr talmannen
propositioner på l:o) bifall till utskottets hemställan, 2:o) bifall
till det av herr Linders under överläggningen framställda
vrkandet, samt 3:o) avslag å såväl utskottets hemställan som Kungl.
Maj:ts framställning i ämnet; och förklarade herr talmannen sig
anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den förstnämnda
propositionen. Herr Hellström begärde emellertid votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition antagits den under

51 Nr 34.

Onsdagen den 16 april, e. m.

3.o) ^upptagna propositionen, nu uppsattes, justerades och anslogs Ang. fiakerien
så lydande voteringsproposition: lånefonden.

(Forts.)

Den, som vill, alt kammaren bifaller jordbruksutskottets hemställan
i punkten 3:o) av utskottets förevarande utlåtande nr 45
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Ymner Nej, bar kammaren avslagit såväl utskottets berörda
hemställan som Kungl. Maj:ts framställning i ämnet.

Omröstningen utföll med 99 ja mot 76 nej; och både kammaren
alltså bifallit utskottets hemställan.

§ 4.

Vidare förekom till behandling Andra kammarens första till- Ang. friare.
fälliga utskotts utlåtande, nr 12, i anledning av herr Lundgrens församlingsi
Björna m. fl. motion, nr 194, om skrivelse till Kungl. Maj:t an- bildning inom
gående utredning och förslag rörande en friare församlingsbildning svenfca
inom svenska kyrkan. ö

_ I en inom Andra kammaren väckt, till kammarens första tillfälliga
utskott hänvisad motion, nr 194, både herr Lundgren i
Björna m. fl. föreslagit, att Riksdagen ville i skrivelse till Kungl.

Maj.t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, huruvida och
under vilka villkor en friare församlingsbildning inom svenska kyrkan
kunde, äga rum, samt för Riksdagen framlägga de förslag, vartill
utredningen kunde föranleda.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till
någon Andra kammarens åtgärd föranleda.

Utskottets hemställan upplästes, varefter ordet begärdes av

Herr Le ander, som yttrade: Då jag var med om att under skriva

denna motion, som jag ju icke själv skrivit utan som blott
är en kopia av en i Första kammaren väckt och där redan behandlad
motion, hade jag icke en tanke på, att den skulle gå igenom.

Jag ansåg det dock äga en viss betydelse, att den fråga, som i
motionen berördes, väcktes på tal och började att diskuteras, och
därför ansåg jag mig höra understödja motionen. Man har nu påstått,
att ett bifall till motionen skulle i främsta rummet gagna

Nr 34.

Ang. friare,
församlingsbildning
inom
svenska kyrkan.

(Forts.)

52 Onsdagen den 16 april, e. m.

statskyrkan. Ja, om ett friskt religiöst liv kunde uppblomstra inom
statskyrkan, så kan ingen kristendomsvän, även om han har eu frikyrklig
åskådning, ha något däremot, utan det vore tvärtom högeligen
önskvärt. Emellertid synes man inom kyrkliga kretsar icke
vara fullt ense om, att den åtgärd, som föreslås i motionen, skulle
mest gagna kyrkan. Därom vittnar bland annat, att inom Första
kammarens tillfälliga utskott, vars majoritet ju tillstyrkt motionen,
dock en konservativ f. d. ecklesiastikminister, en biskop och eu präst
reserverat sig mot utskottets beslut. Vid behandlingen i Första
kammaren av motionen uppträdde också dessa herrar och yrkade
avslag å densamma, förnämligast av det skäl, som det tycktes, att
icke kyrkan utan i stället de frikyrkliga skulle draga mesta fördelen
av att motionen bifölles. Och så vitt jag kan förstå, hade de
alldeles rätt därutinnau. Jag förstår på grund därav ganska
väl det motstånd, som inom vissa kyrkliga kretsar har rests mot
motionen. Däremot har jag litet svårare att fatta, att ett liknande
motstånd har kommit motionen till de! även från frikyrkligt håll.
Jag tror nämligen, att motionen har velat anvisa de frikyrkliga eu
väg, på vilken de skulle kunna erhålla ökade rättigheter och vinna den
ordning och stadga beträffande sin församlingsbildning, varav de onekligen
äro i behov, för så vitt de skola kunna allt framgent bedriva
sin enligt mitt förmenande ganska välsignelsebringande verksamhet.

Mot det utlåtande, som avgivits av Första kammarens utskott,
har jag åtskilliga anmärkningar att göra, men i stort sett är detta
utskottsbetänkande högeligen intressant och kan rekommenderas till
läsning åt var och en, som hyser något intresse för denna fråga.
Bland annat finnes i detta utskottsutlåtande en historik, som påvisar
de fria andliga rörelsernas uppkomst i vårt land. Av denna
historik framgår med tydlighet, att dessa rörelser ha erhållit sin
näring och sin fart just genom det motstånd, som blivit rest, och
genom den oförstående ställning mot desamma, som intagits av
kyrkan och dess prästerskap. Men jag menar, att liksom kyrkan
kan ha all anledning att ångra, att den intagit en dylik oförstående
hållning, varigenom den från sig bortvisat många ärliga och
sanningssökande personer, så är det fara för, att även den dag kan
komma, då de frikyrkliga få anledning ångra, att de icke begagnat
sig av till buds stående tillfällen att i tid söka få sin kyrkorättsliga
ställning ordnad och klargjord.

Jag har, herr talman, velat säga detta, men då frågan ju redan
förfallit genom Första kammarens beslut, som visserligen fattades
med mycket knapp majoritet, så skall jag icke besvära med att
framställa något yrkande. Av samma grund skall jag ej heller inlåta
mig på kritik av det nu föreliggande utskottsbetänkande!, även
om det inbjuder därtill. Min mening har nämligen icke varit att
framkalla någon längre debatt i frågan.

Vidare anförde:

Onsdagen den 16 april, e. m. 53 jjr 34

Herr Bengtsson i Norup: Jag måste säga några ord med Ang. friare
anledning av den sista ärade talarens anförande. Det är, såsom församlingshan
redan medgivit, icke hans egna tankar, som äro framförda i Uldnin9 ™om
motionen, och ej heller hans medmotionärers i denna kammare, utan SVmkart ^
det är ^kyrkoherde Stadeners tankar. Om man läser igenom motio- (Forts.)
nen måste man ovillkorligen fråga sig: vad vill man egentligen med
denna framställning? Är det möjligt, att det kan vara de frikyrkligas
intressen, som här föres fram? Det kan man knappast tro.

Han vet ju, att i vårt land finnas omkring 200,000 frikyrkliga och
att dessa i Riksdagen ha åtskilliga representanter, men ingen röst
har från detta håll uttalat sådana tankar, som framställas i denna
motion. Det förefaller då underligt, att en prästman tillhörande
statskyrkan kommer fram med förslag om skrivelse till ivungl.

Haj:t om utredning angående friare församlingsbildningar. Såsom
redan den föregående talaren har erinrat, ha vi ju under de sista
40 åren haft rikligt med sådana församlingsbildningar, och det är
då svårt att fatta meningen med en utredning av en sak, som så
länge praktiserats. Det måste ligga något bakom detta skrivelseförslag.
Men hur grundligt man än läser igenom motionen, finner
man icke någon som helst ledning eller riktlinje, hur man tänker
ordna^ dessa kyrkopolitiska frågor. Det förefaller ganska betänkligt
att gå med på ett sådant förslag, då man blickar tillbaka på den
sista delen av förra århundradet och ser det motstånd, som dessa
frikyrkomän rönte från statskyrkligt håll, och huru de till och med
fingo tråda inom fängelsets murar, därför att de samlat några åhörare
omkring Guds ord i en liten bondstuga. Ser man motionen
i detta ljus undrar man, om man redan nu i början på 1900-talet
är färdig att sälja sin förstfödslorätt, som man under dessa 50 eller
60 sist förflutna åren tillkämpat sig tum för tum för en så ringa
grynvälling som att få statens stämpel på dessa församlingar. Jag
vågar tro, att jag har bakom mig en väldig skara frikyrkliga i
landet, då jag säger nej till en sådan begäran. All historia visar,
att i och med detsamma en kristlig verksamhet ställes under statens
ledning, därigenom skapats former, som för det kristliga livet
verkat dödande.

Nu har man emellertid på det sista av dessa dagar genom
diskussionen i Första kammaren fått klart besked från motionärens
sida. Han säger: Det är icke de frikyrkliga, denna motion är avsedd
för, utan den är avsedd för församlingsbildningar inom statskyrkan.
Hur han tänker sig denna sak, får man reda på, då man
läser Första kammarens utskottsbetänkande, som enligt min övertygelse
för övrigt är skrivet av samma penna som motionen. Det
heter där på sidan 1 i: »Anledningarna till sådan församlingsbildning
kunna vara av mycket olika slag. I våra dagar har individualiteten
utvecklats därhän, att det ofta nog är omöjligt för en
församlingspräst att vara för alla församlingsmedlemmar vad han
borde vara. Det behöver icke vara något personligt fel å någon -

Nr 34. 54

Onsdagen den 16 april, e. m.

Ang. friare derå sidan. Det kan helt enkelt vara så stor skillnad i tankegång
forsamlings- och känsloliv, att förbindelse icke uppstår.» Ja, detta har Första
btvSa ZT kammarens utskott rätt i, men tror någon, att det blir bättre, om
SVeHkan. man delar upp dessa församlingar i derå grupper? Jag skall taga

(Forts.) mig friheten att giva ett par exempel. Om vi tänka oss ett pastorat,

där det finnes en nyteologisk prästman anställd, så skulle, om
denna lag kom till stånd, denna kunna samla omkring sig en grupp
dels inom och dels utom sitt pastorat, så att han finge, låt oss
säga, omkring 100 medlemmar i sin grupp. Skall nu denne nyteologiska
präst kunna intressera sig för medlemmarna i denna
grupp och tillgodose deras krav, så bli ovillkorligen de andra medlemmarna
i den territoriella församlingen lidande därpå. Antag
vidare, att denna prästman flyttar ifrån församlingen, därför att han
fått ett bättre pastorat och efterträdes av en schartauansk präst.
Denne kan icke bli ledare för den församlingsbildning, som finnes,
utan denna får då skaffa sig en lekman därtill. Så samlar kanske
denne schartauanske präst omkring sig en grupp av dels medlemmar
i den territoriella församlingen och dels utomstående. Vi få
då 3 församlingsbildningar: den högkyrkliga, den nyteologiska

gruppen och den schartauanska gruppen. Dessa tre ha alla tillträde
till kyrkan, men vi kunna lätt förstå, vilka obehagliga diskussioner
och vilket krångel det kan bli i fråga om denna lokal.

Men här finnas ännu flera möjligheter enligt motionärens tanke.
Även kulturella församlingsbildningar kunna uppstå, och så kan
man hålla på, tills man har dessa territoriella församlingar uppdelade
i småkretsar och smågrupper. Och hur skall allt detta
fungera? Alla dessa församlingsbildningar hava statskyrkliga rättigheter,
genom att de stå under denna lag. Till kyrkomötet skall
utses ombud. Huru många ombud skola utses, och vilka skola ha
rösträtt vid val av ombud till kyrkomötet? Det bör ju stå fritt
även för statskyrkliga, nyteologiska eller schartauanska prästmän att
bilda friförsamlingar, och det kunna de göra redan nu; lagen lägger
icke något hinder i vägen därför.

Först när man visar, att det finnes församlingar, som lida av
trångmål, då kan det vara på tid att motionera om utredning. I* ör
övrigt vill jag stryka under några meningar, som vi i denna kammares
utskottsbetänkande uttalat: »Klokast torde vara, att det

religiösa livet får fritt utveckla sig efter sin egen art och självt
skapa sina former. Att skapa formerna och sedan överlämna åt
det religiösa livet att utfylla dem, torde icke vara att handla ^överensstämmelse
med de lagar, som gälla all utveckling, för så vitt
den skall vara naturlig och äga livskraft.»

Med dessa ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Modig: Herr talman! I likhet med utskottet vill jag

tro, att »den föreliggande motionen synes avse att åvägabringa bättre

Onsdagen den 16 april, e. m.

55 Nr 34.

förhållanden, mera samförstånd, ökat samarbete mellan olika religiösa Ang. friare
riktningar i vårt land genom att inom statskyrkan öppna möjlighet församlingsför
bildandet av fria församlingar med kyrkorättsligt ordnad ställ- ganska %kyrning.
Motionärens mening», fortsätter utskottet, »torde vara, att kan.
genom dylik anordning statskyrkan i egenskap av folkkyrka skulle (Forts.)

stärkas och samtidigt de frikyrkliga intressena bliva bättre tillgodosedda».
Men förslaget förefaller mig i högsta grad oklart och, som
någon talare i debatten i Första kammaren yttrade, »dimmigt».

Yad motionären verkligen vill är höljt i största dunkel, och några
fasta riktlinjer finnas icke. Motionären i Första kammaren, vilken
väl egentligen är förslagets upphovsman, påstod, att det icke vore
en frikyrklig fråga utan en inre organisationsfråga för statskyrkan.

Han gav också tydligt tillkänna, att man måste hindra de separatistiska
strävandena att gripa alltför mycket omkring sig. Detta
är nog också förslagets egentliga mening. Min tro är, att i stället
för ett närmande mellan statskyrkan och de frikyrkliga skulle följden
bli kiv och strid. De skulle vid många tillfällen komma i
kollision med varandra, särskilt där förståelsen redan förut är minimal.
Om förslaget skulle gå igenom, är jag övertygad om, att det
kommer att verka i motsatt riktning mot vad motionären avser.

Friheten skall icke heller bli större än nu, utan tvärtom. De nuvarande
friförsamlingarna äro nöjda och önska icke någon sådan
anordning, som här föreslagits. Yi frikyrkliga äga nu full frihet
att ordna vår religiösa verksamhet, vårt församlingsliv så, som vi
anse vårt Nya testamente angiver. Yi ha full frihet att döpa, att
samlas till firandet av Herrens heliga nattvard, och det bör väl icke
förvåna någon, om vi då icke vilja ställa oss under den kontroll
från myndigheternas sida, som skulle bli följden av förslaget, om
det bleve antaget. Att många svårigheter skulle uppstå, därom är
jag för min del fullt övertygad. Förutom att det skulle skapa kiv
och strid, skulle stora svårigheter uppstå, när det gällde själva ordningen,
såsom vid bestämmandet av vilka församlingsföreståndare,
som skulle få tillstånd att utöva dessa handlingar med kyrkorättslig
karaktär och bära ansvaret för dem och deras bokföring, och vidare
vid ordnandet av de ekonomiska förhållandena. Man vill här lämna
de frikyrkliga rättighet att förrätta lagligen erkänt dop m. m., blott
de inordna sig inom kyrkan, men man får icke veta av motionären,
under vilka former detta skall ske.

Då några bindande försäkringar icke givas, kunna icke de frikyrkliga
vara med om att acceptera ett så vittomfattande och till
sina konsekvenser så ovisst förslag som det här framställda. Det
är enligt min mening bäst, att utvecklingen får fortgå som hittills,
och att de frikyrkliga få ha så stor frihet som möjligt inom kyrkan.

De frikyrkliga ha köpt sin andliga frihet alltför dyrt för att riskera
de fördelar, vilka de helt visst kunna vinna på andra vägar. Att
ställas under statskyrkans kommando önska vi icke. De frikyrkliga
kunna icke finna sig i någon inblandning från statens eller stats -

Nr 34. 56

Onsdagen den 16 april, e. in.

Ang. friare
församlingsbildning
inom
svenska kyrkan.

(Forts.)

kyrkans sida, i vad som rör deras gudstjänst och församlingsliv.
De vilja icke vara med om reglerande föreskrifter utifrån beträffande
deras heligaste livsintresaen.

Det förefaller mig, att här föreligger ett försök att få de frikyrkliga
under statskyrkligt regemente igen under förespeglingar
om ökade rättigheter utan ringaste garantier. Detta är det farliga
i förslaget, och jag kan icke finna, att de frikyrkliga få några fördelar
genom detsamma, men att det däremot för dem medför många
nackdelar. Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag, på samma gång som jag ber att på det varmaste
få instämma i de ord i utskottets utlåtande, som den föregående
talaren citerade.

Herr Leander: Herr talman! Jag vill blott gentemot min

vän herr Bengtsson i Norup säga, att jag känner icke huvudmotionärens
innersta mening, eller vilka tankar han haft, utan det är
väl bäst, att han själv får svara på den saken. Men vad jag nu
sagt, det är, att motionen visat de frikyrkliga en väg att få sin
kyrkorättsliga ställning ordnad, och det vet herr Bengtsson lika väl
som jag, att det kan vara av behovet påkallat. Om man bara
tänker på, att de, som äro döpta av lekmän, icke hava samma
borgerliga rättigheter som de, vilka äro döpta av prästmän, så måste
man väl inse, att en ändring bör komma till stånd i detta avseende.

Nu har herr Bengtsson talat om, vilken söndring det skulle
bli inom kyrkan. Ja, det får väl motionären och prästerna sörja
för åtgärder däremot. Den saken tycker jag, att vi frikyrkliga icke
behöva så mycket lägga på sinnet, utan i stället tänka på att komma
i åtnjutande av fulla medborgerliga rättigheter. Och vägen dit har
motionen velat anvisa oss.

Herr Hamrin instämde häruti.

Herr Lundgren i Björna: Herr talman, mina herrar! Jag har
icke kunnat underlåta att förvånas över det motstånd, som från frireligiöst
håll har rests mot denna motion. Man har framställt den
som ett mer eller mindre beslöjat försök att ställa de frireligiösa
under klerikalt inflytande. Jag läste för några dagar sedan ett uttalande
i en ledande frireligiös tidning, som visar, att så är förhållandet,
och att man missuppfattat denna sak alldeles. Där stod
nämligen att läsa följande: »motionären och hans meningsfränder
må förneka det eller ej — men om förslaget har någon mening
alls, är det att locka in de frireligiösa under statskyrkligt regemente
under förespegling om ökade rättigheter, men under ytterst
svaga och famlande garantier. Och det är, mena vi, häri det farliga
i förslaget ligger».

57 Nr 34.

Osndagen den 16 april, e. m.

Man har alltså, velat utmåla motionen som ett försök att locka Ang. friare
de frireligiösa in under statskyrkligt regemente, och detta på icke ^/^nglnom
fullt ärligt sätt, under »förespegling» om ökade rättigheter. Jag svenska kyrskall
för min del be att få uttala en livlig protest mot detta. För kan.
min del vill jag hli bedömd efter vad som förefinnes i motionen, (Forts.)

och till den hänvisar jag. Vad mina avsikter beträffar, så betvivlar
jag, att varken den ene eller den andre är mäktig att tolka dem,
och'' det är icke riktigt att misstyda en sak på det sättet.

För mig står denna fråga från början till slut som en ordningsfråga.
Det gäller helt simpelt att få klart den sedan långa
tider omstridda gränslinjen mellan å ena sidan statskyrkans och dess
prästerskaps samt å andra sidan dissenters befogenhet. Huru långt
skall de enas befogenhet gå och huru långt de andras? Jag her
också att i detta sammanhang få erinra om en passus här i utskottsbetänkandet,
som tyder på, att icke allt är väl beställt som det är,
och att följaktligen det icke är alldeles riktigt att säga, att de frireligiösa
äro fullt nöjda med förhållandena. Det står nämligen här:

»Dissenterförsamlingar skola nämligen för Konungen uppgiva
sin trosbekännelse och församlingsordning, och Konungens befallningshavande
har sedermera att i viss mån vaka över, att församlingens
offentliga gudstjänst överensstämmer med dess uppgivna
trosbekännelse och församlingsordning. Dessa och andra förhållanden
torde bidraga till. att medlemmarna av frikyrkoförsamlingarna
allt fortfarande anse det med sina intressen mest förenligt att formellt
kvarstå som medlemmar av statskyrkan.

Att detta förhållande medfört mångahanda slitningar mellan
kyrkan och de fria sammanslutningarna torde vara allmänt känt.»

Nu säger man å andra sidan, att de frireligiösa äro nöjda som
det är. Jag kan icke begripa, huru de kunna vara nöjda med
dessa slitningar. Såväl kyrkomötets som Riksdagens protokoll vittna
tvärtom, att upprepade försök gjorts att få ändring i nuvarande
bestämmelser. Vi ha senast vid denna riksdag fått en motion, som
rör — om jag icke misstager mig — anteckning av dop, som är
förrättat av lekman. Och jag hänvisar även till, att motion angående
närmare bestämmelser rörande dop och begravning ju behandlades
vid förra årets riksdag. Upprepade försök ha som sagts gjorts
sedan lång tid tillbaka att få ändring än i det ena och än i det
andra hänseendet. Jag vill bara i detta avseende påminna om min
länskamrat herr Molins skrivelse till Kungl. Maj:t i fjol, och jag
vill även påminna om, vad som ligger bakom denna skrivelse, nämligen
kungl. förordningen den 11 december 1868 rörande föredrag
av sådana personer, som icke äro präster eller i kyrkolagen berättigade
att offentligt predika. Det hände i fjol, att en frikyrklig
predikant, som uppträdde med ett dylikt föredrag i eu min grannsocken
blev kallad inför kyrkorådet, och historien gick sedan igenom
hela tidningspressen. Sådant kallar jag för slitningar och
missförhållanden, som man borde söka få någon ändring i, och jag

Nr £4.

58

Onsdagen den 16 april, e. m.

Ang. friare föreställer mig, att såväl det ena som det andra kan ordnas

på sätt

församlings- motionBrer

na här anvisa.
bildning mom w . .

svenska kyr- iN|u ar det ]u sa> a« man kan lösa dessa frågor en och en i

kan. sänder, och jag är alldeles övertygad om att denna dop- och begrav(Forts.
) ningsfråga skall komma tillbaka, även om den blir avslagen; och
då så är förhållandet, så frågar jag: varför icke lösa alla dessa
frågor på en gång och i ett sammanhang, så att man får en mera
enhetlig och sammanhängande behandling av dem? Jag tror ej, att
frågornas behandling kommer att förlora på ett dylikt tillvägagångssätt.

Nu har en av de ärade talare, som uppträtt här, sagt, att dissenters
inom landet vilja ha frihet och icke stå under statens uppsikt.
Men det är ju alldeles nödvändigt, att, om de skola få ökade
befogenheter i visst hänseende, så måste detta även medföra motsvarande
ökat ansvar inför samhället i sin helhet.

Vidare har man anmärkt mot motionen (eller rättare dess motivering
och kanske också mot klämmen), att den vore mycket »dimmig».
Ja, det är sant, det skall i viss mån erkännas, att den
kunnat vara klarare formulerad. Men jag ber i detta sammanhang
att få erinra om, vad som sades av en talare i Första kammaren,
då frågan där var före — jag tror, att det var landshövding Holmquist.
Han förklarade, att då detta vore det första famlande försöket
att bringa ordning och klarhet i förhållanden, som allt igenom
vero tilltrasslade sedan en längre tid, så vore det ej att undra på,
om motionen vore något allmänt hållen. — »Vad skall det hela
egentligen .mynna ut i?» frågar man vidare, »vad vill man med
denna motion?» Det måste ligga något bakom detta förslag, som
man är mycket rädd för. Ja, mina herrar, vad som än ligger
bakom, så vill jag påpeka, att det här endast är fråga om att begära
en utredning, och om denna utredning kommer till stånd och
icke befinnes lämplig, utan kan anses komma att innebära någon
sorts obefogat, obehörigt våld på någons religiösa övertygelse eller
i något hänseende binder de frireligiösa på ett obehörigt sätt i deras
församlingsfrihet, så står det Riksdagen fritt att säga nej till det
förslag, vari en dylik utredning kan komma att utmynna.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till motionen.

Herr Berg i Staby: Då den siste ärade talaren har framställlt

ett direkt yrkande, så anser jag mig skyldig att upptaga några av
de tankar, som han framlagt, för att därmed klargöra min ställning
och försvara utskottets uppfattning härvidlag -— utskottets ordförande
är icke närvarande och är således icke i tillfälle att föra dess talan.

Det förefaller mig egendomligt, att den siste ärade talaren
gjorde en skillnad mellan motionären och sig själv, fastän han ju
i denna kammare egentligen är motionär. Vad som ligger bakom
detta, torde vara tydligt. Han förklarade emellertid, att motionärens
egentliga tankar — jag minns nu icke riktigt, hur uttrycket föll
sig — äro outgrundliga, med andra ord dem kände han icke till.

Onsdagen den 16 april, e. m.

59 Nr 34.

För sin del ansåg han, att förslaget endast vore en ordningsfråga, Ang. friart
och så yttrade han vidare, att man här behövde gorå något för att
ordna hithörande förhållanden, varvid han särskilt pekade på för- svenska kyrhållandena
i avseende å dop och begravning, som enligt hans me- kan.
ning borde ordnas på ett bättre sätt. Då skulle jag endast vilja (Forts.)

fråga den ärade motionären: tror motionären verkligen, att man
med det förslag, som nu är framlämnat, skulle kunna vinna något
dylikt? För min del tror jag det icke, och utskottet har varit
enigt med mig i detta avseende. Vi ha icke kunnat finna, att
utav detta skulle kunna vinnas något gott. Först och främst måste
vi säga, såsom ju också motionären själv har framhållit, att motio- <
nen är ganska otydlig. Men som det bästa beviset på att resultatet
av några åtgärder i den förslagna riktningen icke skulle bli vidare
storartat, skall jag be att få anföra några ord, som återfinnas i medkammarens
utskottsutlåtande rörande denna fråga, vilket utlåtande
ju kanske icke är så främmande för de tankar, som motionären i
Första kammaren egentligen hyser — i allt fall har detta utskott
ställt sig mycket välvilligt mot motionen. Där säges det angående
de grundsatser, som böra vara gällande vid en sådan bär frågas
utredande: »Tvenne grundsatser synas emellertid i denna och liknande
frågor böra behärska utredningen. Å ena sidan måste tillses,
att det väsentliga i kyrkosamfundets trosliv och organisation bevaras.

Å andra sidan måste inom kyrkosamfundet medgivas den rörelsefrihet,
utvecklingen visar vara behövlig och gagnelig». Sammanställer man
nu detta med den egentliga grunden för yrkandet i motionen, att
nämligen därmed åsyftas att få frihet för dessa frikyrkliga sammanslutningar
att organisera sig inom kyrkan — vilket ju kan sägas
vara huvudinnehållet i motionen — sammanställer man detta, säger
jag, med vad som skulle vara de ledande tankarna vid utredningen,
att man här måste bibehålla det huvudsakliga, det väsentliga i det
nuvarande kyrkosamfundets trosliv och organisation, så är det väl
alldeles tydligt, att här icke kan vinnas frihet genom det framlagda
förslaget, utan att det snarare skall alstra missförstånd och missstämning,
isynnerhet när det blir fråga om vad som är det väsentliga;
detta måste dock fasthållas och fixeras. Resultatet av eventuella
åtgärder angives också av detta utskott, vilket som sagt ställt
sig välvilligt och sympatiskt mot motionen. Resultatet skulle bli
som utskottet säger: »Det har icke sällan visat sig, att rörelser,
som redan organiserat sig, ogärna eller åtminstone först efter viss
betänketid ingå på ändringsförslag. På grund härav vågar utskottet
icke förvänta något livligare bifall från redan förefintliga friförsamlingar,
men föreställer sig utskottet i varje fall, att dessa friförsamlingar
och deras representanter icke kunna hava något att invända
mot åstadkommande av friare församlingsformer inom kyrkan till
deras tjänst, som vilja därav begagna sig.» Detta är resultatet av
det hela, det säger det utskott, som ställt sig välvilligt till tanken.

Är det under sådana förhållanden värt, att Riksdagen skriver

Nr 34. 60

Onsdagen den 16 april, e. m.

Ang. friare till Kungl. Maj:t och begär en utredning, vars resultat i gynnsamUldningmom
maste bli någonting sådant, som utskottet i Första kärn svenska

kyr- mären påpekat? Jag kan verkligen för min del icke alls finna
kan. någon anledning att göra detta. Motionären betonar visserligen,

(Forts.) att det här endast är fråga om en utredning. Ja, det är sant, att
det kostar intet, att Riksdagen begär en utredning, men Riksdagen
skall väl å andra sidan litet grand veta, vad Riksdagen vill vinna
med eu sådan utredning, och giva riktlinjer för hur densamma skall
anordnas.

På grund av vad jag sålunda i korthet framhållit, ber jag att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad. Efter det herr talmannen
framställt propositioner först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på avslag därå och bifall i stället till den i ämnet
väckta motionen, blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.

§ 5.

Ang. bekant1- Andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 13,

lingen avs.k. i anledning av herr Lundgrens i Björna m. fl. motion, nr 157,
yr oaren en. om skrivelse till Kungl. Maj:t angående åtgärder för åstadkommande
av sakkunnig behandling av s. k. kyrkoärender föredrogs
härpå; och yttrade därvid

Herr Leander: Jag skall icke heller här framställa något

yrkande, men jag ber att fa yttra några få ord, emedan jag hyser
den meningen, att den fråga, som i denna motion beröres, skall
återkomma ganska snart i någon form.

Utskottet hänvisar nu till departementalkommitterade och förmenar,
att de skola taga saken om hand. Enligt vad man sport,
ämna departementalkommitterade föreslå, att tre präster mot erhållande
av viss avlöning skola tjänstgöra i vederbörande departement
för att där biträda vid handläggandet av kyrkliga ärenden
och religiösa frågor. Här är alltså lekmannaelementet alldeles uteslutet;
och jag undrar ändå, om icke det förslag, som innehålles i
motionen, nämligen om ett oavlönat sakkunnigt råd, bestående av
personer från skilda religiösa läger — alldeles som förhållandet är
med socialrådet på sitt område — är bra mycket mera demokratiskt,
än det förslag, som man sagt, att departementalkommitterade ämna
framlägga. Detta senare förslag måste anses leda till klerikalism,
som jag inte tror, att denna kammare vill vara med om att främja.

I ^frågans nuvarande läge skall jag emellertid, som sagt, icke
göra något yrkande.

Herr Bengtsson i Norup: Vad angår det som herr Leander
nu anförde, vill jag säga, att den frågan är tids nog att bringa på

61 Nr 34.

Onsdagen den 16 april, e. m.

tal, då förslaget ligger på kammarens bord; då kunna vi få fram Ang. behand ett

motförslag angående sammansättningen av det sakkunniga råd,

som möjligen kan bli föreslaget. _ (Forts.)

Med dessa ord har jag endast velat yrka bifall till utskottets
förslag.

Yidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 6.

Vid nu skedd föredragning av Andra kammarens första tillfälliga
utskotts utlåtande nr 14, i anledning av herr Lundgrens i
Vendelsberg motion, nr 38, om skrivelse till Kungl. Maj:t angående
införande av undervisning i pedagogik och psykologi vid arméns
och flottans skolor för utbildning av befäl, blev utskottets hemställan
av kammaren bifallen.

§ 7-

Härefter förelåg till avgörande Andra kammarens andra till- Ang. upphö.
fälliga utskotts utlåtande, nr 8, i anledning av väckt motion om
skrivelse till Kungl. Maj:t angående upphörande av utspisningen öi ^ flottans
av Öl å flottans fartyg. fartyg.

I anslutning till vad herrar Nilson i Örebro, vice talmannen
D. Persson, Thorsson och Kronlund föreslagit i en inom Andra
kammaren väckt och till dess andra tillfälliga utskott hänvisad
motion, nr 30, hemställde utskottet, att Andra kammaren måtte för
sin del besluta, att Riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t ville
anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes taga under övervägande, huruvida
ej artikeln öl lämpligen kunde borttagas såväl ur spisordningen för
friska å flottans fartyg som ock såsom extra förplägning.

Häremot hade herrar Westman och Mörtsell reserverat sig.

Sedan utskottets hemställan föredragits, lämnade herr talmannen
på begäran ordet till

Herr Westman, som yttrade: Herr talman! Genom det

föreliggande utlåtandet från andra tillfälliga utskottet har utskottet,
med bifall till den i ämnet väckta motionen, hemställt, att utspisningen
av öl på flottans fartyg måtte helt och hållet borttagas, även
såsom extra förplägning. Då jag icke kunnat dela utskottets mening
härvidlag, har jag anmält min reservation mot utskottets berörda
hemställan.

Utskottet framhåller i sin motivering i första hand sakens principiella
innebörd. Det är ju givet, att den, som betraktar förtä -

Nr 34. 62

Onsdagen den 16 april, e. m.

Ang. upphörande
av utspisning
en av
Öl d flottans
fartyg.
(Forts.)

randet av Öl i och för sig såsom ett ont, icke vill vara med om
att Öl får förtäras ombord på flottans fartyg. Då jag emellertid
icke kan ansluta mig till detta betraktelsesätt, så bar jag icke
kunnat däri finna något stöd för att gå med på det förbud, som
utskottet här tillstyrkt.

Jag vill icke alls närmare gå in på den principiella innebörden
av denna fråga, då det vore ändamålslöst att bär inlåta sig på
en diskussion om alkobolspörsmålet i allmänhet, utan jag vill övergå
till de särskilda skäl, som utskottet anfört för ölets borttagande
å flottans fartyg.

Utskottet liksom motionärerna åberopa det gällande förbudet
att på lägerplatserna utskänka öl. Men här finnes dock en väsentlig
åtskillnad. Å lägerplatserna pågick en nästan obegränsad utskänkning
av maltdrycker i marketenterierna, vilken utskänkning,
såsom på sin tid åberopades, innebar en frestelse för de värnpliktiga
samt ledde till allvarliga missbruk. Å flottans fartyg är däremot
förhållandet ett helt annat, i det att öltillgången där är begränsad
till att omfatta endast liter per man och dag, en kvantitet,
som åtminstone icke kan betecknas såsom rusgivande. För
vid armén och flottan anställt manskap, vilka vilja förtära Öl, finnas,
då de tjänstgöra på land, rikliga tillfällen att anskaffa öl utom
kasernområdena under permissionstiderna. Men för dem, som tjänstgöra
ombord å flottans fartyg, är ofta under långa tider all möjlighet
avskuren att erhålla annat än vad som finnes ombord. Man
får väl ändå taga någon hänsyn till manskapets egna önskningar
och icke genom att beröva dem alla njutningsmedel göra livet ombord
ledsammare, än vad det nödvändigt behöver vara.

Motionärerna tala om ett av myndigheterna anbefallt dagligt
bruk av öl, men det är icke så, att förtärandet av öl å flottans
fartyg är anbefallt, utan endast att det är tillåtet. De, som så
önska, få i stället för Öl en motsvarande ersättning i pengar. Här
finnes sålunda valfrihet. Nu säger utskottet emellertid, att denna
valfrihet ofta kan bli illusorisk genom kamraters påtryckningar.
För min del tror jag dock icke, att den som vill vara absolutist,
nu för tiden behöver riskera att bli utsatt för obehörig påtryckning
från sina kamraters sida. Allra minst tror jag, att detta behöver
förekomma ombord på flottans fartyg under de ordnade förhållanden,
som där råda.

Enligt vad jag inhämtat från åtskilliga sjöofficerare, sätter
manskapet synnerligen stort värde på att få sin halva öl till maten;
och om man nu borttager denna enda alkoholhaltiga dryck, som
står dem till buds under ofta nog månadslånga expeditioner, så befarar
jag, att detta för dem skall kännas som ett obehörigt tvång
till absolutism, under den tid de befinna sig ombord, och måhända
åtminstone hos en eller annan individ, alstra ett begär att så att
säga taga skadan igen, när de komma i land.

Att nu, såsom utskottet, befara, att vanan att erhålla en halv

Onsdagen den 16 april, e. m.

63 Nr 34.

butelj öl till maten skulle framkalla frestelse till framtida alkoholmissbruk,
torde väl vara att gå väl långt i sina slutledningar. Snarare
synes mig motsatsen vara det sannolika eller att manskapet
lär sig att begagna alkoholhaltiga drycker med måtta.

Samtliga de marina myndigheter, som blivit hörda i saken, ha
bestämt avstyrkt borttagandet av ölet från flottan, utom befälhavaren
för sjöreservstyrkan, vilken styrka dock icke har någon egentlig
tjänstgöring ombord utan endast i land.

Jag vill icke upptaga tiden med att återgiva de skäl, som de
marina myndigheterna åberopat för sitt avstyrkande. Jag vill endast
fästa mig vid ett enda av dessa skäl, nämligen frågan om
möjligheten att ersätta ölet med en annan dryck, eftersom utskottet
ganska vidlyftigt uppehållit sig vid denna fråga. Utskottet hänvisar
till att det redan ombord på de större fartygen finnes anordningar
för tillverkning av alkoholfria läskedrycker. Detta är
sant, men denna tillverkning kan, såsom utskottet säger, endast
äga rum ombord på de större fartygen och även där endast med
en viss begränsning, enär det icke kan medföras ett tillräckligt
antal tombuteljer.

Utskottet förordar vidare te och kaffe och säger, att om på
grund av sjögång eller dylika förhållanden eld icke kan uppgöras
för kokning ombord å fartyget, så kan man tillgripa ånguppvärmning.
Jag lämnar därhän, i vad mån man kan koka kaffe med
ånguppvärmning; men jag är säker på att det förekommer i sjölivet
sådana förhållanden, att det icke kan ske.

Slutligen hänvisar utskottet till ett erhållet intyg från ett
bryggeri här i Stockholm, att man skulle kunna tillverka en alkoholsvag
dryck, vilken skulle kunna hålla sig en månad, dock under
förutsättning, dels att drycken förvaras vid jämn och lämplig temperatur,
och dels att den förvaras antingen å flaskor eller oöppnade
kärl. Dessa båda villkor kunna säkerligen i åtskilliga fall icke
uppfyllas, och därigenom förringas värdet av den föreslagna drycken
såsom ersättning för Öl. Med det senast sagda har jag icke velat
bestrida, att icke under vissa förhållanden ölet kan ersättas med eu
annan dryck, men jag har velat framhålla, att detta icke alltid kan
ske. Det är möjligt, att den dagliga tillgången till öl för manskapet
å flottans fartyg kan under vissa förhållanden inskränkas,
men jag anser mig icke kunna bedöma, under vilka villkor och i
vilken omfattning detta kan ske. Emellertid kan jag, särskilt på
grund av de utlåtanden, som avgivits av de sjömilitära myndigheterna,
icke vara med om att tillstyrka ett totalförbud mot tillhandahållande
av öl ombord på flottans fartyg, i synnerhet icke
ett förbud mot ölets tillhandahållande såsom extra förplägnad.

Till slut kan jag icke undgå att framhålla det egendomliga
sätt, på vilket utskottet begagnat de upplysningar, som ställts till
dess förfogande angående förhållandena inom utländska mariner.
Utskottet åberopar såsom ett stöd för sitt utlåtande, att i de tyska

Ang. upphörande
av utspisningen
av
Öl ä flottans
fartyg.
(Forts.)

Nr 34. 64

Onsdagen den 16 april, e. m.

Ang. upphörande
av utspisningen
av
Öl & flottans
fartyg.
(Forts.

och norska marinernas spisordning Öl icke ingår. Det är sant,
att ölet icke ingår i spisordningen inom dessa mariner, men inom
tyska marinen äger manskapet rättighet att i nästan obegränsad
omfattning utfå öl, som det heter, från kantin. Det är ett fullkomligt
motstycke till vad som förut ägt rum vid marketenterierua
å våra lägerplatser. Vidare åberopar utskottet den norska marinen.
Men det talas icke om, att Öl där förekommer såsom extra förplägnad
och då icke blott öl utan även brännvin och vin. För
övrigt är det så, att i andra länders mariner, om vilka vi erhållit
kunskap, öl ingår i den dagliga spisordningen, ja, till och med
brännvin och vin på sina ställen.

På grund av det anförda ber jag att få yrka avslag å motionen
och å utskottets hemställan.

Vidare anförde:

Herr Enderstedt: Herr talman, mina herrar! Då utskottet
tillstyrkt denna motion, har det varit ur den synpunkten, att här
gäller det en åtgärd för folkuppfostran. Det är icke så, att utskottet
velat påstå, att ett enstaka glas Öl i och för sig är så synnerligen
skadligt, utan det är här fråga om, huruvida staten såsom
målsman för en hel del unga människor skall medverka till att
dessa skaffa sig en vana, som för dem kan bli såväl dyrbar som
ödesdiger. Den föregående ärade talaren ville framhålla, att en
jämförelse mellan torrläggningen av arméns lägerplatser och den här
föreliggande frågan icke är möjlig. Jag tror tvärtom, att den är
mycket möjlig och jag skall taga ett par citat ur de utlåtanden,
som avgavs av Första kammarens utskott såväl år 1901 som år
1904.

I Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande år 1901
förekommer eu passus, som lyder sålunda: »Det lider intet tvivel,
att det är en lika allmänt utbredd som rättmätig önskan, att ingenting,
som kan göras, bör underlåtas för att landets manliga ungdom
må, utöver den förmåga av vapnens bruk, som under mötestiden
förvärvats, även kunna därifrån hemföra vinsten av goda vanor i
det enskilda livet och den moraliska styrka att motstå frestelsen
till förtärandet av starka drycker, som en längre tids avhållsamhet
från deras bruk otvivelaktigt skänker. I den ålder, under vilken
värnplikten fullgöres, bildas vanor och mottagas intryck ofta bestämmande
för framtiden.» Första kammarens utskott erkänner således
här, att återhållsamhet under en längre tid kan medföra ökad
nykterhet, och utskottet erkänner vidare, att de intryck, som kunna
mottagas under den tid, under vilken värnplikten fullgöres, kan bli
bestämmande för framtiden. Dessa förhållanden äro fullt tillämpliga
även här.

I det utlåtande, som avgavs år 1904, återfinnes bland
annat följande uttalande: »Men det ifrågasatta förbudet bör enligt

Onsdagen den 16 april, e. m. 65

utskottets uppfattning betraktas även irån en annan synpunkt än
nykterhetens. Öltillverkningens storartade utveckling och den hand i
hand därmed fortgående stegringen av ölkonsumtionen böra visserligen
icke obetingat fördömas. Dock torde ur national-hushållningssynpunkt
vara särdeles önskvärt, att dagligt användande av öl icke
intränger i alla hem inom vårt land, fattiga såväl som rika, samt
där tillkämpar sig ett sådant herravälde, att ölet bliver för hela
vårt folk en verklig nödvändighetsvara.» Om ölet bibehålies på
flottan, kan jag icke förstå annat, än att staten gör sitt till, för att
ölet skall bli en nödvändighetsvara för en stor del av vårt folk, och
även gör sitt till för att denna vara skall tränga in i många hem,
där den förut icke funnits.

Herr Westman talade även om, att manskapet sannolikt självt
skulle önska ölet kvar. Någon omröstning är härvid icke företagen,
men man gjorde gällande, då det var fråga om torrläggning av
arméns lägerplatser — och man gjorde det i hög grad gällande —
att de värnpliktiga ville ha kvar ölet. Men det visade sig sedan
vid den omröstning, som företogs vid en del regementen, att så icke
var fallet. Jag ber att få hänvisa till de omröstningar, som förekommo
vid ett småländskt regemente och vid ett regemente i Östersund.
Jag vill även här, vad flottan beträffar, peka på ett utlåtande,
nämligen chefens för sjöreservstyrkan. Hans utlåtande går ut på,
att denna önskan att bibehålla ölet icke är så synnerligen stor.

Herr Westman betonade även, att det icke är påbjudet, att
sjöstyrkan skall förtära öl. Jo, i det närmaste är det så, då staten
tillhandahåller Öl, men icke tillhandahåller någon annan dryck än
möjligen vatten. Jag vill erkänna, att det kan vara svårt att till
måltid förtära bara vatten, särskilt som detta ombord å ett fartyg
icke alltid är så friskt och välsmakande. Då det icke finnes mer
än Öl och vatten, så är det ganska klart, att det föreligger ett visst
tvång att förtära öl. Det torde även vara så, att möjligheten att
avstå från ölet och i stället få kontant ersättning blir ganska skenbar,
då man faktiskt på sätt och vis tvingas att dricka öl. Jag är
gärna med om, att, som herr Westman vill, våra sjömän skola ha det
»trevligt», såsom orden folio, men jag tror, att man kan uppnå detta
på helt andra vägar än de, som i en hel del utlåtanden från myndigheter
föreslås.

Vidare citerar herr Westman utskottets utlåtande fel på ett
ställe. Herr Westman framhöll, att det väl icke kunde vara skäl
i att — i likhet med utskottet — påstå, att ett glas öl till maten
skulle kunna skapa frestelser och förleda till alkoholmissbruk. Jag
har endast betonat, att en daglig vana nog kan leda till frestelser*,
men det stycke, som herr Westman åberopar, det lyder dock så,
att frestelse, till alkoholmissbruk »lätteligen kan uppammas med
hänsyn därtill, att manskapet ofta erhåller sina ölransoner under
förhållanden, då ölets stimulerande egenskaper spela huvudrollen».
Jag tror, att utskottet har alldeles rätt däri, att det är en ganska

Andra kammarens protokoll 1913. Nr 34. 5

Nr 34.

Ang. upphörande.
av utspisningen
av
Öl å flottans
fartyg.
(Forts.)

Nr 34.

Ang. upphörande
av utspisning
av
Öl d flottans
fartyg.
(Forts.)

66 Onsdagen den 16 april, e. m.

stor fara att utdela öl under sådana förhållanden, då ölets stimulerande
egenskaper spela en mycket stor roll.

Om man läser igenom de yttranden, som kommit utskottet till
del från eu del sjömilitära myndigheter, skall man finna, att huvudmotivet
för dessas avstyrkande varit, att de tvivla på, att det finnes
någon annan hållbar dryck. Det utlåtande, som utskottet infordrat
från Aktiebolaget Stockholms bryggerier, Grönvalls svagdricksbryggeri,
visar dock, att det finnes åtminstone en dryck, som är
hållbar och som här säkerligen kan ersätta ölet, en dryck, som är
betydligt alkoholsvagare, än vad ölet är.

Herr Westman anförde vidare, att vi hade på ett något felaktigt
sätt använt de upplysningar, som kommit utskottet till del
rörande förhållanden i den tyska och norska marinen. Det är alldeles
riktigt, att i dessa mariner finnas kantiner, där manskapet kan få köpa
spirituösa. Men det är härvid ioke staten, som tillhandahåller
deuna spirituösa, och det kau därför icke över detta bruk komma
samma, jag höll på att säga, auktorisering, som när staten tillhandahåller
denna dryck. Det blir där möjligt för sjöfolket att
förtära dessa alkoholhaltiga drycker endast i det fall, att de ha råd
att köpa dem. Här är det staten, som tillhandahåller eu alkoholhaltig
dryck, varför jag tror, att utskottet fullt juste använt sig av
de inkomna upplysningarna.

Jag tror också, att utskottet har rätt, då det önskar, att detta
bruk av öl försvinner. Det var, såvitt jag förstår, ett fullständigt
förbiseende, då man icke år 1904 medtog flottans fartyg i den torrläggning,
som då förekom. Studerar man denna frågas utveckling
från 1901 till 1904, så skall man finna, att man från början helt
och hållet glömt flottan och kustartilleriet. Men i en senare framlagd
motion har man tagit med även dem. I början var det endast
fråga om arméns lägerplatser. Sedan kom man med flottans
och kustartilleriets kasernområden, och slutligen väcktes även en
motion, som gällde flottans verkstäder. Man har tydligen fullständigt
glömt bort flottans fartyg, och däri torde, såvitt jag dömer
rätt, orsaken ligga till, att denna fråga icke blivit löst redan år
1904. Om man studerar läkarrapporterna från flottan, skall man
finna, att vid flottan alkoholister förekomma ganska talrikt, vilket
icke är fallet vid armén. Jag tror, att man med allt fog kan citera
ett utlåtande av en marinöverläkare: »En förstucken alkoholist ombord
på våra fartyg är mycket farligare än ett okänt skär.»

0 Herr talman, jag ber att la yrka bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herr Johanson i Gäre.

Herr Lindman: Herr talman, mina herrar! Det kan synas,
som om man icke borde vid en så sen timme som denna taga

Onsdagen den 16 april, e. m.

67 Nr 34.

tiden i anspråk för debatterandet av en fråga, som kammaren talat
om ganska länge.

Jag är ock säker på att det inom det parti jag tillhör finnes
personer, som mycket gärna se, att denna fråga går till sin lösning
i överensstämmelse med utskottets hemställan.

När jag nu begär ordet, så gör jag det därför, att denna fråga
icke bör avgöras av kammaren i afton, utan att man först tänker
på hurudana förhållandena äro om bord å flottans fartyg i detta
fall, och huruvida det verkligen kan vara skäl i att Andra kammaren,
om jag så får säga, lägger sig så starkt ombord med den
saken, som här tyckes vara meningen att göra.

Jag skall icke gå långt tillbaka i tiden, men det må vara sagt
här, att det har alltid förekommit ombord å flottans fartyg en sådan
utspisning, en sådan tilldelning till maten av öl eller brännvin.
Och det förekommer faktiskt i eu eller annan form uti jag tror
snart sagt alla mariner. Man frågar sig även, varför det skall vara
så ombord å flottans fartyg, när, som den siste ärade talaren sade,
det icke förekommer vid arméns lägerplatser.

Ja, jag tror man skall vara rätt obekant med förhållandena
för att framkasta den frågan. Den är icke heller så svår att besvara.
För det första skulle jag vilja säga, att det bör så vara,
därför att tjänsten ombord med den ofta förekommande ansträngande
nattjänstgöringen kräver, att manskapet för sitt välbefinnande
har bra ordnat ombord. Det är nyttigt från många synpunkter, och
det finnes verkligen ett behov för att man ombord bar en närande
och välsmakande dryck, som kan erhållas i så begränsat mått, som
här ar fråga om. Man utdelar ju eu tredjedels liter eu gång om
dagen åt den, som vill ha det. Och den, som inte vill ha det, får
penningar i stället. Till skeppsgossarna lämnas icke någonting.

Det är icke bara de värnpliktige, som tilldelas öl, utan även
det stamanställda manskapet. Således är ju här fråga även om
äldre manskap.

Förhållandena ombord äro olika mot dem, som det kasernerade
manskapet i land står under. Där åtnjuter manskapet sin ledighet,
sin permission. Äro de förlagda i Stockholm, gå de ut i staden,
och vilja de ha ett glas öl, så kunna de få det. Sak samma är
förhållandet på arméns lägerplatser.

Men ombord å flottans fartyg är det icke så. Där får manskapet
sin ledighet, när fartyget ligger till ankar, om så är lämpligt,
men det är långt mellan dessa tillfällen.

Och vad äro de eljest hänvisade till? De få evaporera! vatten,
destillerat vatten. Det är den enda drycken utom kaffe, te och
choklad, som de få. Och jag frågar, om någon av motionärerna
eller de, som här äro utskottsmajoriteten, tänkt på, vad det betyder
att leva dag efter dag med evaporera!vatten som den enda drycken?
Det är inte en så välsmakande dryck, att man icke kan bli rätt
ledsen, när man hållit på någon tid med den. Detta vatten är

Ang. upphörande
av utspisningen
av
Öl å flottans
fartyg.
(Forts.)

Nr 34.

Ang. upphörande
av utspisningen
av
Öl d flottans
fartyg.
(Forts.)

68 Onsdagen den 16 april, e. m.

svårt att hålla kallt, vilket också är en bidragande omständighet till
de stora svårigheterna att ständigt använda detsamma. Drycken
är långt ifrån alltid välsmakande, det kan jag konstatera av egen
erfarenhet.

För övrigt skulle jag vilja säga: hur verkar det ombord på ett
fartyg, som ligger till sjöss? Inte annat än jag förstår, verkar det
som" ett totalförbud; man kan ombord icke få någonting annat än
vatten. Det finnes ingenting annat, och det finnes ingen möjlighet
att från land förse sig med någonting annat.

Som herr Westman anförde, är det endast på de stora fartygen,
som det kan finnas möjligheter att få andra läskedrycker, som där
kunna tillverkas. På alla de små fartygen finnas icke dessa möjligheter,
där kan man ingenting annat få.

För övrigt, har det varit någon olägenhet med detta? Mig
veterligt icke. Fn person kan icke dricka sig full av en tredjedels
liter Öl till maten. Och mer kunna de ju icke få. Mig veterligt,
förekommer det icke någon olägenhet av detta. Men bland det
manskap, som åtnjuter denna förmån, skulle det väcka mycken stor
missbelåtenhet, om den skulle dragas in, åtminstone ibland största
delen av dem.

Men motionärerna gå längre.

Sedan långliga tider har det varit ett bruk ombord å flottans
fartyg vid särskilt ansträngande tjänstgöring, att man kunnat utdela
någonting, som kallas för »en extra», t. ex. när det har varit en
ansträngande kolning, eller när man har haft en båthesättning, som
varit utskickad på ansträngande övning. De komma ombord genomväta
och uttröttade. De kunna ha varit en utpost, som legat på
ett öde skär långt ute, två till tre dagar och blivit alldeles genomfrusna.
Till dem kan utdelas »en extra» av en tredjedels liter öl.
Det verkar gott för dem, som få det. Jag tror icke, att någon tager
den skada därav, som utskottets ordförande här anförde. Det kan
hända möjligen med någon, men det skall vara ett försvinnande
fåtal av detta manskap, som skall taga någon skada av den saken.
Men utskottet vill taga bort även denna »extra». Och dock tror
jag knappast, att det finnes någon enda marin, där icke sådant förekommer.

Vad jag dessutom vill säga är, att det verkligen kan vara av
behovet påkallat, att befälhavaren har i sin hand möjligheten att
vid sådan särskilt ansträngande och svår tjänstgöring kunna giva
det manskap, som varit utsatt för ansträngningen, en sådan extra
förplägnad. Jag tror icke, att utskottsmajoriteten har tillräckligt
noggrant tagit reda på huru förhållandet är ombord i detta fall.

Naturligtvis kan det icke falla mig in att underkänna nykterhetsintresset
i detta fall. Men jag kan icke se, att detta är ett
nykterhetsintresse, som kräver en nykterhetsdebatt, och att vi därför
böra taga denna fråga på det sättet. Det är icke en sådan fråga,
det är ett ganska speciellt fall vi tala om.

Onsdagen den 16 april, e. m.

69 Nr 34.

Man kan icke klaga på att folkets uppförande vid flottan blivit
sämre av detta bruk.

Nu körde, vi häromdagen av herr Liljedahl, huru han gått
ute i staden i tre timmar för att undersöka, hur det förhöll sig.
Han hade kommit till det resultatet under denna tretimmarsvandring
— jag har siffrorna ur protokollet — att av 178 man voro vid
flottan, som han mött 21 icke nyktra, d. v. s. 13,5%, men av dem,
han mötte från armén, 10,6 %. .lag vill inom parentes säga om
denna sorts statistik, att den icke är rimlig. Ty det kan hända,
att, om han gått ut tre timmar dagen därpå, resultatet blivit ett
annat, blivit omkastat, så att armén då haft fler druckna än flottan.
Nu blev resultatet för herr Liljedahl det, att av flottans manskap
voro nära 3 % mer druckna vid flottan. Men om man skall bygga
på statistik, så skall det väl vara medeltalsstatistik, och då har man
icke rättighet, tror jag, att framlägga en statistik, som. är grundad
på tre timmars enskild vandring i Stockholms stad. Det kan ju
hända, att, om herr Liljedahl hade gått i andra delar av Stockholms
stad eller en annan dag, resultatet blivit ett annat. Jag anser således
den statistik, som vid det tillfället framställdes av herr
Liljedahl, vara så vilseledande, att man icke har rättighet att hygga
mycket på den.

Om man Ränker sig frågan praktiskt, torde man finna, att det
ej alltid är så bra, om manskapet, efter att ha vistats ombord en
tämligen lång tid och endast fått destillerat vatten, kommer i land
i Stockholm eller på annan plats med penningar i fickan. Vad blir
resultatet? De ha sina pengar och kunna köpa vad de vilja. De
kunna dricka ett glas Öl, om de så vilja. Tro herrarne, att nykterheten
befrämjas, om de levat på denna dåliga dryck en längre tid?
Tro icke herrarne, att deras uppförande i land blir minst lika bra,
om de fått sin ölranson ombord? Nu kanske tycka de, att nu skola
vi taga skadan igen för denna otrevliga tid, som vi tillbragt ombord.
Jag skall icke tillägga mera om den saken.

Herrarne ha läst i utskottsbetänkandet alla de yttranden, som
äro avgivna av flottans myndigheter. Jag tror knappast, det bland
dem är någon, som vill tillstyrka, att ölransonen tages bort. Med
eu mun säga de, tror jag, att det är oklokt att taga bort den, och
att det är lämpligt att ha den kvar.

Nu säger man, att det kan bjudas på en annan dryck i stället,
och utskottet visar på en annan dryck, som kan komma i stället.
Men läser man betänkandet och granskar det erbjudande, som från
ett bryggeri gjorts till utskottets ordförande, så finner man, att den
drycken icke är något verkligt surrogat. Den kan icke förvaras i
stora kärl, och det finnes icke någon möjlighet att bevara den ombord.
När man sålunda icke har något verkligt surrogat, så bör
man väl ha kvar det som nu finnes.

Kan det för övrigt vara klokt, att Andra kammaren i en fråga
som denna beslutar emot alla myndigheter, som ha erfarenhet från

Ang. upphörande
av utspisningen
av
Öl d flottans
fartyg.
(Forts.)

Nr 34.

Ang. upphörande
av utspisningen
av
Öl ä flottans
fartyg.
(Forts.)

70 Onsdagen den 16 april, e. in.

Ilottans fartyg, emot alla dessa, som anse, att det bör vara som det
är? Kan man icke i stället tänka, att om det är något bär av behovet
påkallat, så bör det bli regeringens angelägenhet att undersöka
saken och taga vara på den, utan att vi härifrån behöva göra
något särskilt uttalande?

Till sist ännu ett ord. Jag tror visserligen, att herr Westman
gjorde den erinran, men jag måste dock säga, att jag kan icke godkänna,
att utskottet skriver så, som det här gjort. Ty när utskottet
säger på allra sista raden i sitt betänkande, att de tyska och norska
marinernas spisordningar äro ett talande bevis för, att alkoholhaltiga
drycker icke med nödvändighet betingas av sjölivet, så ^ vågar jag
påstå, att det sättet att redogöra för handlingarnas innehåll icke är
rimligt. Ty både i den tyska och den norska marinen finnes möjlighet
att erhålla alkoholdrycker. Den tyska marinen har den s. k.
kantinen, och i den norska finnes möjlighet att som extra förplägning
tilldela manskapet icke blott öl, utan även brännvin och vin.

Jag tror, herr talman, att Andra kammaren gjorde klokt i att
icke alltför djupt engagera sig i denna fråga, och därför ber jag
att få yrka avslag å utskottets hemställan.

Med herr Lindman instämde herr Andersson i Knäppinge.

Herr Lundström i Göteborg: Endast en enda synpunkt, som jag
skulle vilja få ännu ytterligare spikad till kammarens protokoll,
och det är, att bär framkommit ett yttrande från ett utskott, som
har frågat en mängd sakkunniga och av alla de sakkunniga myndigheter,
vilka verkligen ha något att göra med sjögående örlogsfartyg
och deras manskap, fått ett absolut avstyrkande utlåtande,
och efter detta — så gott som enhälligt tillstyrker det ifrågavarande
förslaget. Jag får verkligen säga, att jag avundas för min
del icke utskottets ordförande att ha satt sitt namn under ett dylikt
utlåtande och att sedan ha tryckt alla dessa^ bilagor bredvid. Det
förefaller mig, som om här verkligen förelåge ett typiskt uttryck
för, huru man, när det är fråga om våra försvarssaker och enkannerligen
vår marin, tycker sig kunna fullkomligt sätta sig över all
sakkunskap och militära myndigheters utlåtanden uteslutande för
sina egna doktriners realiserande. Jag vet väl, att herr Enderstedt
nu skall svara mig, att det icke är några doktriner, utan att det
är det brinnande intresset för folkuppfostran. Ja, även jag bar
något intresse för folkuppfostran, men den folkuppfostran, som
vill taga bort denna halva öl från våra ansträngda matroser till
sjöss för att i stället åt dem rekommendera bl. a. den dryck,
som jag för närvarande -— och jag har många sakkunniga med mig
om den saken — anser börja bil en betydligt större fara för folkets
hälsa, nämligen kaffe — den folkuppfostran, säger jag, kan
jag för min del icke fullt sentera. Men det är nog icke heller
fråga om vare sig vad sakkunskapen här säger eller vad folkupp -

Onsdagen den 16 april, e. m.

71 Nr 34.

fostran bjuder, utan det är framför allt doktrinen, och jag vet, att Ang. upphömot
doktriner kämpar man förgäves. Jag inser ju, att det här raJl^e: av wt*
icke är lönt att yrka avslag, ty även om en och annan här i kam- flottans
maren verkligen skulle tveka eller vackla, så ser jag på den blick, fartyg.

som riktas mot mig från den ärade representant, som sitter främst (Forts.)

på stockholmsbänken, att han är beredd att även i dag i eu hotfull
ton inskärpa, att det finnes här i kammaren ett 130-tal ledamöter,
som förbundit sig att i nykterhetsfrågor vara »säkra» i varje
fall, och jag tvivlar icke på, att den varningen skall komma fram
även i dag.

Herr Liljedahl: Herr talman! Jag vill först svara herr

Lindman. Då han säger, att den statistik, som jag lämnade under
debatten i försvarsfrågan, icke var riktig, utan att jag i stället borde
tagit medeltalet under en längre tid, exempelvis en vecka, så svarar
jag, att om min regementschef kommer till mig en dag och säger:

»Jag träffade 6 man från kaptens kompani, som gingo fulla i går
på Linköpings gator», så skulle jag enligt herr Lindmans åsikt
svara: »Överste, jag anhåller, att översten tager medeltalet för hela
veckan, och då blir det endast två man fulla. Därför anser jag,
att jag icke behöver anmäla mer än två man till bestraffning.»

Jag kan icke förstå den logiken.

Vad nu flottan beträffar, så gjorde dock herr Lindman mig en
stor tjänst, då han under sitt anförande tog som exempel en skara
matroser, som varit i land såsom utpost på ett öde skär. Där ha
vi nämligen ett förhållande, vilket är fullt analogt med våra förhållanden
inom armén. Herr Lindman yttrade, att när eu utpost
stått på ett öde skär, kanske blivit genomfrusen och genomvåt, och
manskapet kommer tillbaka, så verkar det gott att få sitt glas Öl.

Sådana åsikter ha förr funnits även inom armén. Jag har hört
gamla militärer, som varit i tjänst, innan jag kom i militärtjänsten,
och jag har i alla fall varit där nu i 22 år, vilka sagt, att när
man förr i tiden återvände under kall årstid från posttjänst och
blivit genomvåt och genomfrusen, så ställdes manskapet upp, och
befälet delade ut en liten spritranson åt envar. Detta är numera
helt och hållet borttaget inom armén, och det synes mig vara hög
tid, att så sker även inom flottan.

Vi skola stanna vid vad frågan gäller, och det är, att motståndarna
till denna motion vilja spika fast, att en åtskillnad med hänsyn
till alkoholfrågan existerar mellan sjömilitärernas strapatser och
dem, som armén har att utstå. Så säger exempelvis inspektören för
flottans övningar till sjöss i bilaga 1, som åtföljer utskottsbetänkande!,
följande:

»Den omständigheten, att öl ingår i den dagliga utspisningen
för manskapet under sjötjänstgöring ävensom att detsamma under
dylik tjänstgöring utspisas såsom extra förplägning, har givetvis sin
orsak i de säregna förhållanden, under vilka tjänsten ombord ut -

Nr 34.

Ang. upphö
rande av utspisningen
av
Öl å flottans
fartyg.
(Forts.)

72 Onsdagen den 16 april, e. ni.

övas. Väderleksförhållandena, särskilt vintertid, samt de förekommande,
ofta ansträngande arbetena framkalla där mången gång ett
behov av stimulerande medel, som av den med sjölivet obekante ej
kan tillfullo inses».

Det beköves blott en enda mina för att spränga dessa utlåtanden
i luften, och det är, att dessa militära myndigheter på samma
gång de påpeka nödvändigheten av, att Öl behövs emot köld och
förkylning och för att stimulera det uttröttade och ansträngda manskapet,
så äro de angelägna om att understryka, att skeppsgossarna
icke få något öl. Då frågar jag: när man skall stärka manskapet
efter strapatser, så är det väl framför allt de svagaste, som skola
stärkas, och vilka äro de svagaste? Jo, naturligtvis skeppsgossarna.

Vi ha nyss avslagit eu motion, som gick ut på att införa undervisning
i pedagogik inom armén. Jag undrar, om vi ej behöva
motionera om införandet av undervisning i logik inom flottans högre
befälsskolor.

Det föreligger ett utlåtande från Karlskrona, däri det säges,
att ölet skyddar manskapet mot förkylning. Ja, dessa utlåtanden
äro så intressanta, att jag är utskottet särskilt tacksam, för att de
blivit tryckta. Jag kan icke tillmäta dem något annat värde än
det historiska arkivvärde de få, när en gång nykterhetsrörelsens
historia anno 1913 kommer att skrivas. I det yttrande, som är
infört såsom bilaga 3 i utskottets betänkande, läses bl. a.:

»Den stimulerande egenskap, som förtärandet av en halv öl
kan hava, är ur sanitär synpunkt stundom av ett välgörande inflytande
i och för förhindrandet av förkylningar av manskap, vilka
utav en eller annan anledning blivit utsatta för kyla och väta, något
som till sjöss mycket oftare blir fallet än under landtjänstgöring.»

I samma andetag försvarar sig den, som skrivit detta utlåtande
med — när han tänker på nykteristerna — att manskapet uppmuntras
att icke dricka öl, och att skeppsgossarna icke få detta
medel mot förkylning. Ja, så kunna vi genomgå punkt efter punkt
i dessa aktstycken. På ett ställe heter det, att ölet är nödvändigt
för att minska fylleriförseelserna vid landpermission och för att
höja landets anseende i utländska hamnar!

Ja, mina herrar, jag tror, att vi kunna stanna vid detta och
beklaga dem, som skrivit dessa aktstycken. Herr Lundström beklagade
utskottets ordförande, som satt sitt namn under dess betänkande,
men jag vill i stället beklaga dessa flottans män, som
kunnat blotta sin okunnighet och efterblivenhet i den stora alkoholfrågan
på ett sådant sätt, som här bär skett. Det är dock en fråga,
där staten lämnat rikligt understöd till upplysning från alla möjliga
synpunkter, men flottan har tydligen varit för långt borta ifrån
Sveriges land för att kunna följa med detta upplysningsarbete.

Nu säges det, att det måste finnas en ersättningsdryck, innan
man tager bort ölet. Jag skall icke gå in på den frågan. Jag

Onsdagen den 16 april, e. m.

73 Nr 34.

anser den icke alls avgörande härvidlag, så snart det kunnat bevisas
och av de militära myndigheterna påpekats, att skeppsgossarna
och absolutisterna bland flottans vuxna manskap kunnat reda sig
utan Öl. Jag hörde häromdagen, att det finnes en nykterhetsförening
bland manskapet vid flottans station här i Stockholm, och jag
bar själv där hållit nykterhetsföredrag och sett flera matroser mycket
intresserade för nykterhetsfrågan. Det är alltså ett faktum, att det
utom skeppsgossarna finnes manskap, som är absolutistiskt, och då
är ju därmed bevisat, att man kan existera på flottans fartyg utan
Öl. Då detta manskap hittills icke törstat ihjäl, så är ej frågan
om någon ny ersättningsdryck avgörande.

Herr talman, jag ber att på grund av just de sjömilitära utlåtandena
få yrka bifall till utskottets hemställan och motionen.

Häruti instämde herrar Johanson i Vetlanda och Bunefors.

Herr Ster ne: Herr talman, mina herrar! Jag skulle endast

vilja tala om, att jag är liksom medbrottslig i det utskottsutlåtande,
som av herr Lundström kritiserats så skarpt, när han ansåg, att
vi hade alldeles för litet tagit hänsyn till de militära sakkunniges
utlåtanden. Jag vill gentemot det påståendet säga, att jag knappast
någonsin läst någon utredning, som är så renons på sakkunskap
i det ämne, den uttalar sig om, som dessa utlåtanden. Jag
menar då naturligtvis just vad föregående talare påpekade, att de
yttra sig om själva alkoholfrågan på ett sätt, som verkligen kommer
en att starkt betvivla värdet av att taga någon som helst hänsyn
till dessa uttalanden. Jag vill gentemot herr Lundström först
säga, att utskottet varit synnerligen välvilligt, som icke tagit upp
en del av dessa utlåtanden till närmare bemötande. Hade det gjort
det, hade dels betänkandet alltför mycket svällt ut, och dels hade
flottans befälsmyndigheter knappast framstått i någon vidare trevlig
dager ur allmän nykterhetssynpunkt.

Jag vill även säga, eftersom det icke sagts förut, att när man
talar om ölet som en närande och smaklig dryck, så vill jag för
ordet närande ställa ett ganska stort frågetecken. Visserligen kan
man icke frånkänna ölet ett visst näringsvärde, men genom de kemiska
undersökningar, som gjorts, har man funnit, att näringsämnena
i ölet inskränka sig till 5 å 6 %, under det att 4—5 % utgöras
av giftet alkohol och resten av vatten. Nu synes det mig, som
om en hälsosam näring kunde bibringas människorna på ett bättre
och nyttigare sätt än just genom utspisning av Öl, som här av flera
talare ansetts nära nog oersättligt.

Det är sålunda endast med dessa erinringar om, att de militära.
myndigheternas uttalanden icke varit av den beskaffenhet, att
man kunnat taga full hänsyn till dem, som utskottsmajoriteten har
tillstyrkt motionen och som jag också tillåter mig yrka bifall utskottets
förslag.

Ang. upphörande
av utspisningen
av
Öl å flottans
fartyg.
(Forts.)

Kr 34. 74

Onsdagen den 16 april, e. m.

Ang. uppkörande
av utspisningen
av
Öl a flottans
fartyg.
(Forts.)

Herr Sjöberg: Herr talman, mina herrar! Jag skall be att

få påpeka, att det nog icke är i alla här bilagda uttalanden, som
man avstyrkt den åtgärd, som är föreslagen. Det finns nämligen
två utlåtanden, som äro undertecknade, det ena av stationsbefälhavaren
Anckers och det andra av O. Lindström, i vilka båda man
säger, att ölet kan utan olägenhet tagas bort.

Nu skall jag be att få säga, att när jag talar i nykterhetsfrågor,
kan det aldrig falla mig in att göra något försök att varken
klandra eller övertyga dem, som ha kommit till äldre ålder, och
som ha så att säga nedärvda vanor med avseende å bruket av alkohol.
Det har dock funnits eu tid, när man allmänt ansåg, att man knappast
kunde leva utan att dricka Öl, vin och annan spirituösa, och
jag säger, att med dem, som ha den uppfattningen, lönar det sig
icke att resonera, och man kan icke gärna tvinga dem att gå ifrån
sina vanor och övergå till en annan åsikt, förrän de själva insett,
att den åsikten är riktig.

Beträffande just denna sak tror jag frågan ligger så, att man
bör tänka på särskilt de unga. Det är väl egentligen deras fostran,
man skall vara rädd om. Jag fäster mig icke så mycket vid de
äldre, som finnas vid flottan. Jag tror dock, att, om förbud bleve
stadgat, även dessa nog skulle vara villiga att avsäga sig denna
förmån, om det ansåges vara nödvändigt för de ungas skull. Jag
menar, att då det var fråga om att taga bort ölet från lägerplatserna,
så uttalade sig nästan alla regementschefer däremot med undantag
av tre, och emot ett sådant ingripande på den personliga friheten,
som man uttryckte sig. Jag minnes, att bland dem, som då
uttalade sig för ölets borttagande på lägerplatsernn, var dåvarande
översten och sedermera generallöjtnanten Carl Ericson, som bodde i
den stad, där jag var hemma. Han sade: Jag är fullt förvissad om,
att det skall visa sig lika välgörande för de unga männen, som gå
att fullgöra sin vapeuskyldighet, att ölet tages bort från lägerplatserna,
som det visade sig, när brännvinet skulle förvisas från
dessa platser. Ja, jag tror, som sagt, att just med tanke på de unga,
som höra till flottan, bör man vara med om denna åtgärd, ehuru
jag medger, att det kan kännas som ett tvång för de äldre.

Så har det talats om, att antalet berusade skulle vara så stort
vid flottan, vilket då på annat håll har gendrivits. Jag vet icke,
hur det förhåller sig i det fallet. Jag tycker, att när jag möter
matroser på Stockholms gator, förefaller det, som de vore nyktra
och präktiga unga män. Vad jag däremot vet är, att polisen här
i Stockholm förra året funnit sig föranlåten att förbjuda dem inträde
i parken vid Berns av det skälet, att de ofta voro berusade
och ställde till oroligheter. Jag vet också, att man protesterade
häremot från deras håll. Nu menar jag, att därest man skulle gå
med på att vidtaga denna åtgärd, skulle det hos dessa unga inplanta
det begreppet, att det icke är något behov att begagna öl och att
det icke är någon nödvändighetsvara.

Onsdagen den 16 april, e. m. 75

Man talar vidare om ölets stärkande egenskaper. Det kan
hända, att det finns Öl av den beskaffenheten, men jag vill nämna,
att varken det tyska eller danska ölet är på långt när så alkoholhaltigt
som det svenska. Icke förty klippte jag i går ut ur en
tidning ett uttalande, som gjorts av kejsar Wilhelm i Kiel år 1910
i ett tal, som han där höll, vari han sade, att han skulle hälsa
den dag med glädje, då samtliga i den tyska armén och marinen
bleve goodtemplare. (Tyske kejsaren begagnade verkligen det ordet
goodtemplare, och han tycktes känna till, att det finnes en förening,
som heter så.) Ty, säger han vidare, någen större styrka för ett
folks armé och flotta kan icke tänkas, än att dess folk är nyktert.
Kär man nu talar om det stora behovet av öl för flottan och dess
manskap, skulle jag kunna tala om för herrarna, att i den engelska
flottan finnas tiotusental, som tillhöra absolutistiska föreningar, och
detta tyder väl ändå på, att det ieke är så alldeles nödvändigt att
begagna spirituösa.

Nu kan man säga, såsom det förut här betonats, att detta icke
är någon stor nykterhetsfråga, och det kan ju vara sant. Men det
är dock en principfråga. Varför skall staten hålla fast vid ölet vid
flottan, när manskapet på lägerplatserna icke ens kan få sådant mot
betalning? Jag tror, att man mycket väl kan leva utan öl och må
lika så gott, som man gör med det. Man säde exempelvis till mig,
när jag skulle börja exercera beväring; du skall se, att när du
kommer till Axvall, så blir du tvungen att dricka öl. Du står dig
nog icke eljest. Men jag får tala om, att vi, som voro absolutister,
stodo oss bra. Jag vet flera, som vid fältmarscher och kyrkparader
svimmade och folio omkull på marken, och det var just sådana,
som voro kända som stora öldrickare.

På tal om att det icke skulle vara så stora vådor med bruket
av alkohol bland vårt krigsmanskap och flottans manskap i synnerhet,
skulle jag önska de herrar, som tala med den tungan, att
de komme i tillfälle att höra en fördelningsläkare vid namn Nilsson
hålla föredrag i detta ämne. Han påvisar synpunkter, som jag tror
skulle väga tungt för herrarna i detta fall. Jag kan icke annat än
att på det högsta från min synpunkt önska, att man går med på
utskottets förslag just med hänsyn till de unga, som skola fostras,
så att de, fostrade i nykterhet, icke längre känna behov av alkohol,
ty i den mån de fostras på sådant sätt, ha de icke längre något
behov därav, och jag vågar säga, att de stå sig lika gott. Det
kan hända — och vi ha erfarenhet därav i våra nykterhetsföreningar
— att den, som varit nykterist till 20 års ålder och sedan kommit
bort till lägerplatserna, där det gives rika möjligheter att få alkoholhaltiga
drycker, från den dagen blivit kanske rent av drinkare,
vilket han aldrig skulle ha blivit, om icke dessa tillfällen givits.
Man får därvid väl tänka på, att det sällskap, den unge mannen
kommer uti, utgöres av människor från olika samhällsklasser med
både god och dålig moral, och som levat under de mest skilda för -

Nr 34.

Ang. upphörande
av utspisningen
av
Öl d flottans
fartyg.
(Forts.)

Nr 34. 76

Onsdagen den 16 april, e. m.

Ang. upphörande
av utspisningen
av
Öl d flottans
fartyg.
(.Forts.)

hållanden. Man kan väl tänka sig, vad de skola utstå, som äro
besjälade av nykterhetsprincipen, när det gives så rika tillfällen som
här, då staten nämligen säger: du skall ha, och du behöver bara
säga till, så får du.

Ja, jag kan icke hjälpa, att jag tror det vore klokt, om vi
vidtoge samma åtgärder, som man förut gjort vid lägerplatserna.
Jag tycker vidare icke, att man behöver taga hänsyn till att de
äldre och att sådana, som begagna sprit på grund av nedärvd vana,
bliva tvingade, när det här gäller att fostra de unga. Ty det är
icke för de äldres skull, man vidtager detta, utan för det nya släkte,
som här skall fostras. Och, mina herrar, det går bland de unga
över hela vårt land en våg av intresse för nykterhetsidén, och den
har ju — såsom herrarna se — även vunnit intresse så pass mycket
i vår riksförsamling, att man nu kunnat komma att vidtaga
åtgärder, som man förut icke velat vara med om. Nu har man
sagt, att myndigheterna icke vilja vara med om detta, att de icke
hava kunnat tillstyrka det. Ja, när har man hört, att myndigheterna
varit enhälliga och de s. k. sakkunniga i detta fall velat vara med
om någonting? Svenska folket har måst taga denna fråga i sina
egna händer. Och herrarna kunna vara lugna för att vi skola vara
måna om att lösa den frågan. Då jag, som sagt, tror, att vi i detta
fall på goda grunder och med fullkomlig sympati kunna gå med
på att tillstyrka utskottets utlåtande i detta fall, ber jag att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr vice talmannen D. Persson: Herr talman! Då herr

Lundström i Göteborg uttalade ett sådant medlidande med utskottets
ordförande, därför att han satt sitt namn under detta utlåtande,
hoppas jag, att hans varma hjärta skall känna ännu djupare medlidande
med motionärerna och sålunda ursäkta, att jag såsom motionär
vill säga några ord i denna fråga.

Jag vill först och främst vända mig mot herr Westman, som
ville göra gällande, att det skulle försvåra rekryteringen vid flottan,
om man toge bort ölet. Då tillåter jag mig fråga: är det verkligen
herr Westmans uppfattning detta, att t. ex. en far eller eu mor,
som har en son, resonerar ungefär på följande sätt: Jag skulle så
gärna önska, att min son toge anställning vid flottan, men då Riksdagen
nu beslutit att taga bort ölet ur spisordningen och han sålunda
icke får dricka Öl, kan jag icke tillåta, att han tager anställning
där? Jag tror bestämt, mina herrar, att det skulle verka
raka motsatsen. Jag tror, att det är många, som med fruktan och
bävan just tänka på den omständigheten, att där är tillfälle berett
för dem att enligt gällande spisordning få supa. Jag tror, att det
ligger mycket stor fara i detta. Detta i anledning av vad herr
Westman yttrade. Men jag förstår så väl, att man kan ha olika
uppfattning i denna sak. Somliga av herrarna anse ölet vara ett
livselixir och de försvara naturligtvis bruket av denna vara. Yi

Onsdagen den 16 april, e. na. 77

återigen anse, att öl är en vara, som är mycket farlig, ocli att man
genom bruket därav kan komma att föras in på vägar, som äro
mindre goda.

Jag kan vidare mycket väl förstå, att en amiral känner sig
orolig, när det gäller att torrlägga flottan. Det är icke mycket att
undra över den saken. Ja, jag vill svara ja på den av herr Lindman
framkastade frågan: kan det vara klokt, att Andra kammaren
kär fattar ett beslut emot myndigheterna? Ja, när det gäller rusdryckerna,
tror jag det är mycket klokt, att Andra kammaren
tager denna fråga i egna känder. Det ka vi fått göra förut, ock
skulle vi ka väntat på myndigheternas initiativ i detta fall, skulle
lagstiftningen på detta område icke kava kommit så långt, som den
nu gjort. Jag håller för min del sålunda före, att Andra kammaren
gör klokt i att bifalla det utlåtande, som här föreligger.

Jag vill uttala min tacksamhet emot utskottet, som verkligen
sökt sätta sig in i denna fråga och ägnat densamma den uppmärksamhet,
den förtjänar. Jag vill icke uttala något klander emot
dem, som hava en annan uppfattning, men då koppas jag och
många med mig, att vi icke bliva klandrade, därför att vi tro, att,
om vi bifölle utskottets hemställan och finge förbud mot denna
ölservering vid flottan, detta skulle vara i fosterlandets sanna intresse.

Herr talman, jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Byström instämde häruti.

Herr Lindman: Herr talman! Jag skall be att få säga ytter liggre

några ord i denna debatt. Jag förstår så väl, att den, som
är absolutist eller nykterist, icke gärna kan vara med om någonting
som detta. Det förstår jag till fullo. Och jag formodar också, att
alla nykterister vilja rösta för detta utskottsbetänkande, och jag
vill visst icke förmena dem att göra så.

Jag vill icke riktigt gärna taga mot det uttalande, som kom
ifrån herr vice talmannen, när han sade sig förstå, att jag icke
skulle vilja torrlägga flottan. Det är icke från den synpunkten,
jag talar. Det är ifrån den synpunkten, att jag anser, att, innan
kammaren fattar sitt beslut, det ändå kan vara av visst intresse
att veta, huru förhållandena ombord å flottans fartyg gestalta sig.

Jag kan vidare icke instämma med herr Liljedahl, som — så
att säga — förlöjligade dessa uttalanden, som av flottans myndigheter
och av dess befäl gjorts angående olika förhållanden i detta avseende
i land och ombord. De ha väl icke gjort det, därför att
de äro emot nykterheten, de ha icke gjort det, därför att de ej vilja
torrlägga flottan, utan de ha gjort det, därför att, när de avgiva
ett yttrande under ansvar, de göra detta på det sätt, de anse lämpligt
och klokt. När de skrivit dessa yttranden, hava de gjort det,
därför att de anse, att det icke är uteslutande gott att taga bort

Nr 34.

Ang. upphörande
av utspisningen
av
Öl å flottans
fartyg.
(Forts.)

Nr 34.

Ang. upphörande
av utspisning
av
Öl ä flottans
fartyg.
(Forts.)

78 Onsdagen den 16 april, e. m.

ölet. Naturligtvis förstår var och eu, att man häri leva ombord
utan att hava detta öl. Men å andra sidan, mina herrar, får man
icke —• såsom jag är säker på att en och annan gör — inbilla sig,
att där överflödar ölet hur som helst. Nej, det kan man icke säga,
när manskapet icke får mera än en tredjedels liter om dagen och
icke kan få mer. Det finnes icke ombord huru mycket som helst.
De, som ligga på lägerplatserna, som ligga i kasern, de kunna gå
ut i staden och få sin tredjedels liter — ja, de kunna få hur många
de vilja. Men ombord går det icke. Där får han bara en tredjedels
liter. Detta vill jag framhålla, och sedan får kammaren fatta
sitt beslut hur den vill.

Men jag skall icke lämna ordet, förrän jag inlagt eu gensaga
emot herr Liljedahl, då han talar om sin statistik. Han sade då:
»Nu kommer min överste t. ex. och säger: Kapten har sex man
fulla i dag». Då kan icke kompanichefen säga: »men mitt medeltal
är bättre». Jag har icke framställt saken på det sättet, och
det gjorde icke herr Liljedahl häromdagen heller. Han framställde
saken genom en jämförelse. Jag vill också framställa den uti en
jämförelse i det av herr Liljedahl antydda fallet. Om översten
kommer och säger: »Kompanichefen hade sex man fulla i går, men
en annan kompanichef hade ingen», då är väl kompanichefen berättigad
a.tt svara: »ja, det är visserligen sant, jag hade sex i går,
men mitt medeltal för hela veckan utgör en full om dagen, då däremot
den andres medeltal var fyra». Var det icke meningen, när
herr Liljedahl häromdagen tog fram saken, att göra en jämförelse!
Var det icke gjort för att visa, att flottans manskap är mindre
nyktert än arméns? Var det icke avsikten att säga, att flottans
befäl har icke reda på sitt manskap? Det var 13 Va procent, som
voro fulla under de tre timmar, herr Liljedahl utförde sin undersökning.
Det är emot den sortens statistik, som jag opponerade
mig och fortfarande opponerar mig; och jag påstår, att medelstatistiken
är den enda berättigade och icke den, som erhålles vid tre
timmars vandring vid ett enda tillfälle.

Herr Palmstierna: Herr talman! Jag kan icke underlåta att
redogöra för de intryck, som jag fått dels av motionen och dels av
den här försiggående debatten. Det ena intrycket är det, att när
nyliterhetsfolket griper sig an med reformer, böra vi gripa oss an
därmed så djupt och allvarligt som möjligt och icke endast taga
upp en liten, mera obetydlig detalj. Och vidare, när vi lägga handen
vid en reform, skola vi ej endast göra det tillräckligt genomgripande
och omfattande, utan även framför allt undvika klasslagstiftning.
Jag har ju åtskillig erfarenhet i denna fråga, då jag
kanske varit en bland de förste, som över huvud tagit upp nykterhetsverksamhet
inom flottan och skapat nykterhetsföreningar. Och
jag vill på grund av denna min erfarenhet och såsom gammal absolutist
säga, att ombord på flottans fartyg tyvärr på grund av befint -

79 Nr 34.

Onsdagen den 16 april, e. m.

ligheten av ölet kan måhända en och annan förvärva sig en vana,
som vi helst skulle se aldrig funnes. Men det är väsentligen på
land och i hamnarna, där herr Liljedahl just fångat upp sin statistik
— i krogarna där, som vi ha den stora faran.

Vi böra enligt mitt förmenande emellertid ha bort ölet ombord
å flottans fartyg såsom måltidsdryck, ehuru det spelar liten roll, men
framför allt borttaga dess användning såsom extraranson. Enligt
min erfarenhet förminskas likväl undan för undan utdelandet av öl
såsom extraranson, varför reformen även i detta avseende är obetydlig.

Men vad jag egentligen skulle vilja säga, när vi fått en »stor»
nykterhetsdebatt i denna fråga — vilken debatt jag för min del
likväl anser, att man bör reducera något — det är, att motionärerna
ha varit långt ifrån konsekventa.

Här gäller det ölet — en dryck, som är mindre berusande än
de starka spirituösa dryckerna. Och här gäller det endast manskapet.
Het är långt ifrån, såsom herr vice talmannen menade, att
det är fråga om att »torrlägga flottan». Nej, det kommer att bliva
så, att det är ute på trossbottnen, där manskapet ligger, som man
icke får en tredjedels liter öl om dagen — och jag är gärna med
om det. —■ Men vägg i vägg, i officersmessen bland officerarna, och
i underofficersmessen bland underofficerarna, där får man hava
whisky, konjak och brännvin och vad som helst. I land, på
lägerplatserna har utskänkningen både bland befäl och manskap
mångenstädes upphört; men här, där det är en så intim beröring
mellan befäl och manskap, där de bo vägg i vägg, där skall det få
finnas. Här är det en klasslagstiftning, som enligt mitt förmenande
icke är lämplig. När vi skola vidtaga en lagstiftning, skola vi väl
göra det för alla klasser; och när man ser, att en klasslagstiftning
märkes allra starkast inom väggarna på ett fartyg, så bör det uppmärksammas,
att lagstiftningen kan åstadkomma en avoghet, som
man icke borde skapa. Även ur rent saklig synpunkt är det så,
att^ på flottans fartyg är det minst lika viktigt, att åtminstone icke
underofficersmessen bär en droppe sprit. Därvidlag tror jag sannerligen,
att det är ganska viktigt, att man talar om növändigheten
att beträffande flottans fartyg torrlägga helt och hållet.

Men låt oss icke ge oss in på detta att bara vilja ha bort en
tredjedels Öl, som somliga av manskapet kunna vilja hava. Jag har
därför ansett, att motionärerna gått till denna fråga icke så konsekvent,
som denna fråga kräver, om man vill göra något på allvar
i detta fall.

Med herr Palmstierna förenade sig herrar Ingvarsson och Kristens
son.

Herr Westman: Herr vice talmannen hade endast en anmärkning
att framställa emot vad jag yttrade i denna fråga, nämligen

Ang. upphörande
av utspisningen
av
Öl d flottans
fartyg.
(Forts.)

Nr 34. 80

Onsdagen den 16 april, e. m.

Ang. upphörande
av utspisningen
av
Öl i flottans
fartyg.
(Forts.)

att jag sagt, att borttagandet av ölet skulle försvåra rekryteringen
vid flottan. Då jag emellertid i mitt anförande icke sagt ett ord
därom, tycker jag, att herr vice talmannen kunnat bespara sig den
anmärkningen.

Herr Liljedahl: Herr talman! Med anledning av herr Lindmans
sista yttrande vill jag säga, att jag icke ett ögonblick dragit
i tvivelsmål, att icke dessa myndigheter avgivit sina utlåtanden
under ämbetsmannaansvar, och kan jag försvara mig genom att
hänvisa till ett skriftligt anförande, som jag skrev i dag under eftermiddagen
och som jag först tänkte hålla, men som jag, då jag i
debatten blev direkt angripen av herr Lindman, icke följde, utan
höll ett fritt anförande. Där har jag nämligen skrivit: »Det är
ett beklämmande intryck av efterblivenhet i förening med en kaotisk
logik, som ingen logik är, man mottager av dessa under ämbetsmannaansvar
till Kungl. Maj:t avgivna utlåtanden. Jag betvivlar
ej ett ögonblick, att ansvarskänslan lett pennan vid nedskrivandet
av dessa officiella aktstycken, och jag anklagar ingen
personligen, men jag måste häpna över den brist på enkel, samlad tankekraft,
vilken man möter i den bevisföring, dessa aktstycken prestera.»

Sedan skall jag be att få säga några ord angående min statistik.
Tyngdpunkten i denna statistik var icke en jämförelse mellan
armén och flottan. Men jag tog med armén, för att ingen skulle
kunna bemöta mig därmed, att jag har gjort mina undersökningar
endast med avseende på flottan, och påstå, att det kanske är ännu
sämre ställt vid armén. Dessutom vill jag säga herr Lindman, att
jag just i mitt anförande framdrog ett regemente i armén, där 29
procent av alla, som jag mötte, voro berusade, där det alltså var
dubbelt så illa ställt som vid flottan.

Vad angår den klasslagstiftning i denna fråga, som herr Palmstierna
talade om, är jag fullt ense med honom om, att skall man taga
bort spriten för manskapet, skall man också göra det för befälet.
Vi önska helst, att, när vi här i denna kammare nästa år, som jag
hoppas, rösta för ett nytt pansarfartyg, det måtte bliva ett helt och
hållet alkoholfritt pansarfartyg. Jag tror, att det då skulle komma
att här i landet — det vill jag särskilt säga herr Lindman — blåsa
en ännu renare sjövind än den, som nu blåser.

Till sist vill jag säga några ord med avseende på själva reformen.
Det är ju meningen att taga bort ölet ur spisordningen.
Det är av ofantlig vikt, att manskapet får vänja sig vid en alkoholfri
spisordning, att man dag efter dag, vare sig man är ombord
på ett fartyg eller man tjänstgör flera dagar i följd under en manöver
inom armén, får vänja sig vid att äta sina tre mål utan någon
sprit. Det är denna vana, som bör inympas, men jag tror — det
vill jag betona — att det icke alls är tillräckligt med denna negativa
åtgärd, att man låter bli spriten. Allt beror i sista hand på
befälets positiva samverkan med manskapet i alkoholfrågan. Och

81 Nr 34.

Onsdagen den 16 april, e. m.

det vill jag säga herr Lindman och alla, som hålla på hans ståndpunkt,
att så länge befälet sitter i sina messar och dricker punsch,
så länge går det icke att samverka i nykterhetsfrågan med manskapet.

Herr Kronlund: Jag vill endast säga ett par ord med an ledning

av vad herr Lindman sade om statistiken, att det var så
missvisande att draga fram enstaka fall. Jag vill tala om, att jag
gjort upp en statistik om fylleriförseelser inom armén och flottan,
och denna statistik är uppgjord för de tre åren 1909, 1910 och
1911, och jag har av denna statistik fått de allra mest eklatanta
bevis på att antalet fylleriförseelser inom flottan äro synnerligen
talrika och ojämförligt mycket större proportionsvis än inom armén.
Ja, då kommer naturligtvis herr Lindman och säger: dessa fylleriförseelser
äro begångna i land. Då kan jag emellertid svara herr
Lindman: spritmissbruket för arméns vidkommande sker naturligtvis
utanför lägerplatserna i allmänhet. Jämförelserna därvidlag äro
sålunda fullkomligt enahanda, och ändå är antalet fylleriförseelser
inom flottan så ojämförligt mycket större än inom armén, och detta
synes mig visa huru angeläget det är att göra något i nykterhetsavseende,
och lämpligast torde då vara att göra en början med att
förbjuda ölet ombord på fartygen och därmed åtminstone få bort
vanan att där förtära spritdrycker.

Herr Palmstierna påstod, att detta var egentligen en klasslagstiftning.
. Yi ha icke sett den så, ur klnsslagstiftningssynpunkt,
herr Palmstierna, då vi motionerade. Vi motionerade av omtanke
för vår ungdom, för den ungdom, som befolkar flottans fartyg,
och vilken vi vilja skall vänja sig vid nykterhet även ombord på
flottans fartyg. Det ar den synpunkten och ingen annan, som dikterat
vårt handlingssätt. Och då herr Palmstierna så väl känner
förhållandena inom underofficerskåren och vet, att där pågår superi
och dylikt, hoppas jag, att herr Palmstierna till nästa år framlägger
eu motion, som går ut på, att vi även beträffande officers- och underofficerskårerna
skola torrlägga flottans fartyg. Det tycker jag vore
mycket mer konsekvent av herr Palmstierna än att ställa sig avvisande
mot motionen, som blott är avsedd att visa vår månhet om
landets ungdom, som kommenderas ombord på flottans fartyg.

Ang. upphörande
av utspisningen
av
Öl d flottans
fartyg.
(Forts.)

Herr Branting: Herr talman! Jag ber att få till proto kollet

antecknat, att jag icke vill vara med om det slags nykterhetslagstiftning,
som vi nu är inne på. Det är föga sympatiskt,
att när inom landet finnas så många områden, där ett verkligt behov
av restriktiva åtgärder emot missbruk av alkohol förefinnes,
man då skall börja med att angripa, att det lämnas ut en gång
om dagen en halv Öl till maten. Det förefaller mig vara ett sysslande
med sådant, som man sannerligen även från absolutistiskt håll
kunde vänta med, tills man hade vidtagit vida viktigare åtgärder.

Andra kammarens protokoll 1913. Nr 34. 6

Hr 34. 32

Onsdagen den IG april, e. in.

Ang. upphörande
av utspisningen
av
Öl d flottans
fartyg,
(Forts.)

För övrigt må jag säga, att av de upplysningar, som här framkommit
av de personer här i kammaren, vilka bäst känna flottans
förhållanden, synes mig vara alldeles uppenbart, att man har kommit
ut på vägar, som alls icke kunna försvaras och att det verkligen
icke finnes det minsta fog för att vidtaga den underliga halvmesyr,
som här föreslås i nykterhetens namn.

Jag vill endast ha sagt detta för att tillkännage, att jag för
min del icke kan rösta för bifall till föreliggande utskottsbetänkande.

Herr Indebetou: Jag skall be att i korthet få svara herr

Liljedahl, som påstod, att de från flottans myndigheter inkomna ututlåtanden
i denna fråga voro ologiska, i det att de framhöllo, hurusom
utspisningen av öl vore lämplig för de fullvuxna sjömännen
men ej för skeppsgossarne, att den anmärkningen är icke befogad,
då skeppsgossarna ha eu helt annan tjänstgöring och icke annat
än i undantagsfall under sista året som skeppsgosse tjänstgöra på
samma fartyg som och tillsammans med det äldre manskapet eller
beväringen. Man kan sålunda icke påstå, att dessa olika grupper
kunna jämföras med varandra vare sig i fråga om behovet att få
någon dryck i en eller annan form för att stärka sig med eller
i fråga om arbetet, ty detta är av helt olika slag.

Herr Liljedahl hoppade dessutom egentligen över den svagaste
punkten i denna fråga, och det är just den: vad skola vi ersätta
ölet med? Härom ansåg sig herr Liljedahl icke alls behöva
tala, då han tycktes anse, att det icke förefinnes något behov för
manskapet att få någonting annat i stället för ölet. Häremot vill
jag påstå, att om jag också icke anser nödvändigt, att man just
har Öl ombord på ett fartyg för att manskapet skall få den rekreaaktion,
det vid vissa tillfällen behöver, så är det likväl absolut nödvändigt
att ge det någonting annat i stället, om man tager bort
ölet. Det är den viktigaste sidan av saken, och jag skulle gärna
vilja lägga min röst för att taga bort ölet, om bara herrar nykterhetsivrare
kunde sätta någonting annat i stället. Ja, kanske någon
invänder, men det kan man göra. Men vad föreslår man då? Jo,
säga herrarna, svagdricka. Ja, jag har erfarenhet härvidlag, och
jag har försökt praktisera detta att ge eldarna på lastångare svagdricka,
och vi ha ju ombord på dessa fartyg stora utrymmen i lastrummet,
propelleraxeltunneln eller dylikt att förvara denna dyrck uti
men det har icke gått i alla fall, trots att hettan ombord på lastångarna
är betydligt mycket mindre än på örlogsfartygen, i vars
maskinrum, särskilt jagarnas och torpedbåtarnas, hettan är nära
nog outhärdlig och ombord på vilka fartyg ingen möjlighet finnes
att kunna förvara dessa ersättningsdrycker, allra minst svagdricka.
Jag förstår dessa uttalanden från bryggerihåll, som herr Liljedahl
läste upp, men jag kan icke se, att man, med mindre man tillsätter
någon grad alkohol, kan få en sådan dryck, som kan hålla

Onsdagen den 16 april, e. in.

83 Nr 34.

sig, annat än möjligen under den kallaste årstiden, under vinterövningarna.
Jag har hört mig för och fått reda på, att det finnes
icke på örlogsfartygen några förvaringsrum, som det finns på handelsångarna,
under vattenlinjen, där denna dryck helt skulle kunna
förvaras. Jag vill med detta fästa uppmärksamheten på, att vi
skada manskapets intressen i för stor grad genom att taga bort ölet,
innan vi kunna skaffa dem en annan lämplig dryck i stället.

Det har talats om, att rekryteringen skulle försvåras vid flottan,
om man toge bort ölet. Det tror jag icke, men vad som är säkert
är, att trevnaden ombord blir mindre och att det blir svårare att få
folk att stanna kvar i tjänsten, då de alldeles berövas den lilla omväxling,
de nu ha. flan har också talat om, att flottisterna skulle
kunna dricka destillerat vatten eller rättare sagt evaporerat vatten.
Detta visar bra liten förståelse för hvad det verkligen innebär att
dricka sådant vatten. Jag har prövat det själv, och jag kan intyga,
att det är det osmakligaste man kan tänka sig. Och för övrigt, är
det någon, som kan saga, hur man skall kunna få sådant från ånga
destillerat vatten kallt, om det icke finnes is ombord? Det går icke
att få vattnet av lägre temperatur än luftens eller eventuellt havsvattnets.
Detta är väl dock icke biomständigheter, som vi kunna
lämna alldeles obeaktade. När vi fått någonting i läskedrycksform,
eller något annat, som kan ersätta ölet, då kan man gå med på att taga
bort detta, men jag tror icke, att man bör försöka genomföra nykterhetsreformer,
som icke äro av verklig betydelse ur nykterhetssynpunkt
och som endast skulle innebära borttagandet av ett i dess
nuvarande form täm igen oskadligt bruk, men vilka väl skulle kunna
förorsaka skada, om de genomfördes.

Jag har intet yrkande, ty jag förstår, att de, som här önska
få saken igenom, ända skola få sin vilja fram.

Herr Liljedahl: Herr talman! Jag skall be att få säga blott

några få ord med anledning av herr Indebetous anmärkning om
skeppsgossarna, att de icke kunde utföra samma arbete som det
vuxna manskapet. Det påståendet rubbar icke alls den ståndpunkt,
utskottet har intagit. Det visste jag förut, att man icke av skeppsgossarna
fordrar samma arbete som av det vuxna manskapet. Vidare
yttrade herr Indebetou, att skeppsgossarna icke tjänstgöra på
samma fartyg. Icke heller detta rubbar miu förut intagna ståndpunkt,
ty om gossarna och de vuxna också icke äro på samma fartyg,
så gå väl dock båda fartygen på vattnet åtminstone.

.Frågan är den, om skeppsgossarna kunna existera på fartygen
utan öl. Och det kunna de.

Herr Indebetou framhöll vidare, att man icke kan taga bort
ölet utan att skaffa eu ersättningsdryck. Men skeppsgossarna existera
ju på flottans fartyg utan en sådan liksom absolutisterna bland
det vuxna manskapet.

Ang. upphörande
av utspisningen
av
Öl d flottans
fartyg.
(Forts.)

Nr 34. 84

Ang. riksbankens
förvaltning
och
revision.

Onsdagen den 16 april, e. m.

Herr talman! Vår ståndpunkt är alldeles orubblig. Jagskall
be att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad öfverläggning framställde herr talmannen i
enlighet med de därunder förekomna yrkandena propositioner först
på bifall till utskottets hemställan samt vidare på avslag å såväl
berörda hemställan som den i ämnet väckta motionen; och fann
herr talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja
godkänd. Votering begärdes emellertid, till följd varav nu uppsattes,
justerades och anslogs denna omröstningsproposition:

Den som vill, att kammaren bifaller andra tillfälliga utskottets
hemställan i utskottets förevarande utlåtande nr 8, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Hej, har kammaren avslagit såväl utskottets berörda
hemställan som den i ämnet väckta motionen.

Voteringen utvisade 101 ja mot 54 nej, vid vilken utgång kammaren
således bifallit utskottets hemställan.

Jämlikt § 63 riksdagsordningen skulle detta beslut genom utdrag
av protokollet delgivas Första kammaren.

§ 8.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande, nr 18, i anledning
av väckt motion angående skrivelse till Konungen med begäran om
undersökning och förslag i fråga om uppdragande åt en ständig
delegation av viss befogenhet med avseende å riksbankens förvaltning
och revision.

Därvid yttrade

Herr Rune: Herr talman, mina herrar! Då jag icke kan

dela den uppfattning, som uttalas i detta utskottsbetänkande, ber
jag att med några ord få tillkännagiva min ställning till den föreliggande
frågan. Jag kan nog instämma med utskottet, när utskottet
säger, att det icke vill förneka önskvärdheten därav, att formerna
för utövningen av Riksdagens befogenheter över riksbanken i ett
eller annat avseende kunde göras mera praktiska och tidsenliga.
Det är just därför, att jag i fråga om dessa rader delar utskottets

85 Nr 34-

Onsdagen den 16 april, e. in.

uppfattning, som jag icke kan gilla det övriga. Jag anser nämligen Ang. riksban—
ock jag grundar min mening på den erfarenhet jag vunnit genom kens. förvaltdeltagande
i bankoutskottets arbete under några år — att Riksdagen, Revision
såsom det nu är ordnat med denna sak, knappast bar något infly- (Forts.)’

tande alls på riksbankens förvaltning. Det finnes knappast någon
gren av förvaltningen, vill jag påstå, där Riksdagen kar så liten
möjlighet att göra sitt inflytande gällande som i fråga om den bank,
som Riksdagen särskilt förbehållit sig att ensam bestämma över.

Riksdagen utser ju elektorer och dessa välja fullmäktige — det är
allt; men hur dessa fullmäktige förvalta sitt fögderi, det skall bankoutskottet
kontrollera. Med all respekt för de kunniga män, som nu
sitta i bankoutskottet och som i allmänhet bruka sitta där, får jag
likväl säga, att det är bankoutskottet omöjligt att kunna utöva
någon kontroll härvidlag. Utskottet åberopar uttalanden av fullmäktige,
där det påstås, att om en sådan förändring införes, som
motionärerna föreslå, skulle detta medföra en viss dualism i Riksbankens
ledning. Ja, detta kan ju i viss mån vara sant. Jag vågar
påstå, att fullmäktige, såsom jag nyss antydde, nu äro bra nog
envåldshärskare över den saken. Om det skulle bli så, att Riksdagen
finge en mera konstant medbestämmanderätt i detta fall, skulle
man måhända kunna säga, att därigenom i viss mån skapades en
dualism, men jag tror, att det vore ganska nyttigt, om det ordnades
så, att fullmäktige icke äro absolut utan stöd och kontroll.

Jag vill i detta sammanhang även erinra herrarna därom, att
den riksbankschef, som i fjol avgick och vilken då suttit såsom
riksbankens chef i omkring tio år, hade den bestämda uppfattningen,
att det är nyttigt och nödvändigt att införa en sådan anordning,
som här föreslås.

För att emellertid vara så kortfattad som möjligt, vill jag här
blott tillägga, att med anledning av vad fullmäktige i sitt utlåtande
uttalat, att, vad beträffar revisorerna för riksbankens avdelningskontor,
anmärkningar förekommit varken mot de personer, som härtill
valts, ej heller mot nämnda personers sätt att fullgöra sina uppdrag,
det ju är givet, att Riksdagen till revisorer för avdelningskontoren
i orterna utser de präktigaste personer, som där finnas; men det är
lika givet — och det tror jag var och en av herrarne skall medgiva
— att dessa personer under de en eller två dagar revisionen
vid avdelningskontoren verkställes icke äro i stånd att upptäcka,
om ett falsarium föreligger eller icke. Min uppfattning är den,
och jag tror, att den delas av alla, som i detta fall ha erfarenhet,
att skall man ha en verklig revision härvidlag, bör man
använda yrkesrevisorer så att säga, som resa från kontor till
kontor och äro fullständiga fackmän på hithörande område och
därföre snart kunna upptäcka, om någon oegentlighet förekommit.

Jag vill endast erinra herrarne om, att det verkligen förekommit
vid ett kontor, nämligen kontoret i Östersund, att försnillning
ägt rum, utan att det upptäcktes av revisorerna. Jag vill

Nr 34.

Ang. riksbankens
förvaltning
och
revision.
(Forts.)

Ang. det
svenska jordbrukets
ekonomi
m. in.

86 Onsdagen den 16 april, e. m.

med detta icke kafva kastat någon skugga på revisorerna vid det
kontoret, utan det är eu sak, som icke kan hjälpas såsom det nu
är ordnat.

Jag har, herr talman, icke något yrkande att framställa, men
jag har ansett mig böra med detta uttalande tillkännagiva min
sympati för den föreliggande motionen.

Vidare anfördes ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.

§ 9.

Konstitutionsutskottets härpå föredragna memorial, nr 19, i
anledning av återremiss av utskottets utlåtande nr 15, angående
väckt motion om ändring av §§ 56 och 58 riksdagsordningen, lades
till handlingarna.

§ io.

Efter föredragning härpå av bevillningsutskottets betänkande,
nr 32, i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av 3 och 4 §§
bevillningsförordningen, blev utskottets hemställan av kammaren
bifallen.

§ 11.

Därnäst i ordningen var å föredragningslistan uppfört jordbruksutskottets
utlåtande, nr 46, i anledning av väckt motion om
skrivelse till Kungl. Maj:t angående utredning rörande det svenska
jordbrukets ekonomi m. m.

I en inom Andra kammaren väckt, till jordbruksutskottets behandling
överlämnad motion, nr 202, hade herr violin i Dombäcksmark
föreslagit, att Riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
anhålla om utredning angående det svenska jordbrukets ekonomi
och de jordbrukande klassernas levnadsförhållanden i syfte att klargöra
vilka åtgärder som tarvades för den jordbrukande befolkningens
bibehållande vid jordbruket och för egnahemsrörelsens fortsatta
utveckling.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade dock avgivits av herr Pers.

Efter uppläsandet av utskottets hemställan begärdes ordet av

Onsdagen den 16 april, e. m.

87

Nr 34.

Herr Molin i Dombäcksmark, som anförde: Herr talman, mina Ang. det
herrar! I trots av den långt framskridna tiden måste jag ändå säga Jkono

några ord med anledning av detta jordbruksutskottets utlåtande, när det mi m_ M_
dock gäller en fråga, som i pressen ansetts vara en av jordbrukets (Forts.)
livsfrågor.

Det faller mig icke in att i detalj ingå på ett bemötande av
utskottets motivering, men jag må säga, att den sju sidor långa beviskedjan
omkring utskottets kläm företer åtskilliga betänkliga luckor,
som utskottet trots all ansträngning'' ej lyckats fylla. Sedan jag
väckt denna motion, kom till min hjälp, alldeles oförmodat, en
herre, föreståndaren för Stockholms och Uppsala läns bokföringsföreningsbyrå
Carl Heyman, och delgav mig åtskilliga aktstycken,
som han långt förut ingivit till Kungl. Maj:t. Yad han däri åsyftade
var i det allra närmaste identiskt med de yrkandeD, som jag
framställt i min motion. Han hade efter en längre motivering, av
vilken jag nu icke alls skall citera något, yrkat, »att Kungl. Maj:t
täcktes anmoda kungl. lantbruksstyrelsen dels att utarbeta en plan
för sakkunnigt ledda och kontrollerade jordbruksekon ondska beräkningar
samt dels att vidtaga erforderliga åtgärder för att under en
följd av år å lämpliga egendomar i skilda delar av landet pröva de
fastställda beräkningssätten samt därefter offentliggöra de vunna resultaten,
och att härför behövliga penningemedel ställas till förfogande».
Efter remiss till kungl. lantbruksstyrelsen, som den tiden
hade Aug. Lyttkens såsom t. f. chef, anhöll lantbruksstyrelsen, att
»Kungl. Maj:t täcktes dels bemyndiga lantbruksstyrelsen att för
det av styrelsen angivna ändamålet tillkalla tre sakkunniga personer
att sammanträda i Stockholm ävensom medgiva, att de finge
åtnjuta vid sammanträden under sammanlagt högst 14 dagar dagtraktamente
med tio kronor samt under resa till och från Stockholm
resekostnads- och traktamentsersättning efter tredje klassen i
gällande resereglemente, dels ock anbefalla statskontoret att, till
betäckande av omförmälda kostnader, till lantbruksstyrelsen på rekvisition
och mot redovisningsskyldighet utanordna förenämnda belopp,
sjuhundrafemtio kronor.» Detta utlåtande är dagtecknat den
23 april 1912, således snart ett år sedan. Yad resultatet av detta
utlåtande blivit, är mig icke bekant, men jag vågar tro, att Kungl.

Maj:t ännu icke vidtagit någon åtgärd. Orsaken härtill har för mig
uppgivits vara den, att nuvarande chefen för lantbruksstyrelsen genom
något personligt ingripande förhindrat, att Kungl. Maj:t gjort
något åt saken.

Så ligger nu saken hos Kungl. Maj:t. Sedan motionen väckts
och jordbruksutskottets utlåtande offentliggjorts, ha åtskilliga tidningar
här i huvudstaden och även i landsorten innehållit ett flertal
för motionen mycket sympatiska artiklar. Jag kan sålunda bland
annat nämna Stockholms-Tidningens landsortsupplaga för den 10 mars
innevarande år. Där förekommer en artikel under rubriken »Undersökningar
rörande det schweiziska jordbrukets räntabilität». Vidare

Nr 34. 88

Onsdagen den 16 april, e. m.

Ang. det
svenska jordbrukets
ekonomi
m. in.
(Forts.)

bär tidningen »Landsbygden» i sitt nummer 8 för i år under rubruken
»Jordbrukets nödläge. En beaktansvärd riksdagsmotion»
framhållit, att bär något borde göras. Stockholms-Tidningen för den
3 april har en ledande artikel under rubriken: »Undersökningar rörande
jordbrukets räntabilitet», där tidningen för sin del säger, »att
det vore att beklaga, om den behjärtansvärda tanken med ifrågavarande
motion ej skulle leda till någon åtgärd från statsmakternas
sida». Jag nämner vidare Nya Dagligt Allehanda, som i sitt nummer
för den 15 april också har en artikel under rubriken »Jordbrukets
räntabilitet. En livsfråga för vårt jordbruk». Svenska
Dagbladet för den 15 april har också en lång artikel rörande samma
sak. Jag kan således glädja mig åt en synnerligen välvillig press.

Efter det jordbruksutskottet med erkännande av det obestridliga
intresse, som min motion har, så att säga givit mig en komplimang,
säger utskottet, att det ändå kan ifrågasättas, huruvida min
motion innehåller »något väsentligt nytt uppslag eller några av
statsmakterna hittills förbisedda synpunkter». Jag vågar påstå, att
deri nuvarande jordbrukspolitiken är alldeles felaktigt lagd, eftersom
däri ej lämnats rum för det allra viktigaste, de rent nationalekonomiska
synpunkterna.

Det, som är nytt i denna motion, är, att jag sätter de ekonomiska
synpunkterna i förgrunden. På alla möjliga områden här i
livet framträda de ekonomiska synpunkterna, såväl inom industrien
som på alla andra håll, men det är märkvärdigt, att så snart det
gäller jordbruket, då skall man icke taga saken kallt och beräkna,
om det verkligen bär sig eller icke, utan då gäller det att anslå
känslosträngarna, och på det sättet har man, det vågar jag påstå,
i ovist nit lett jordbrukspolitiken in på sådana banor, som kunna
vara fördärvbringande för framtiden, och som kanske åstadkommit,
att vi redan med stora steg gått hän mot att skapa ett jordbruksproletariat
bär i landet i stället för egnahemsbyggare med ekonomiskt
tryggade förhållanden.

Då jordbruksutskottet säger, att denna motion icke innehåller
något väsentligt nytt, så är detta icke sanning, tv den innehåller
dock kravet på utredning om jordbrukets ekonomiska bärighet och
om den jordbrukande befolkningens levnadsförhållanden, samt ett
påpekande av, att de ekonomiska synpunkterna icke kommit till sin
rätt i alla de åtgärder, som hittills vidtagits till jordbrukets fromma,
och detta är ju ofrånkomligt. Jordbruksutskottet erinrar om alla
de utredningar, som äro igångsatta, och om alla åtgärder, som landsting
och hushållningssällskap vidtagit till jordbrukets fromma. Jag
vågar säga, att alla dessa åtgärder, huru bra de än må vara, dock
kunna förliknas vid, att man kastat den ena stenen hit och den
andra dit och på det sättet fått till stånd en hel bråte av utredningar
och åtgärder utan inbördes sammanhang och utan att man
därav åstadkommit någon hel byggnad. Detta därför att de ekonomiska
synpunkterna ej fått nödigt utrymme.

Onsdagen den 16 april, e. m.

89 Nr 34.

Jordbruksutskottet säger, att det är anmärkningsvärt, att då
jag i min motion tydligt tillkännagivit mina tvivel på specialutredningarnas
värde för förevarande syfte, jag »dock funnit mig föranledd
att låta motionen utmynna i ett utredningsyrkande, som varken
formellt eller sakligt inskränkts till att omfatta blott nämnda
huvudfråga», nämligen frågan om en utredning rörande det svenska
jordbrukets ekonomi eller, som det också heter, det svenska jordbrukets
räntabilitet. Jag förstår icke, att icke jordbruksutskottet
bättre läst klämmen till min motion. Att jag blott avsett det svenska
jordbrukets ekonomi och den jordbrukande befolkningens levnadsförhållanden,
framgår tydligt och klart av klämmen. Där står
ju, att utredningen skall ske i syfte att klargöra, vilka åtgärder,
som tarvas för den jordbrakande befolkningens bibehållande vid
jordbruket och för egnahemsrörelsens fortsatta utveckling. Jag har
ju tydligt sagt ifrån, att utredningen skall avse »det svenska jordbrukets
ekonomi och de jordbrakande klassernas levnadsförhållanden»,
och det kan från min synpunkt väl försvaras, att jag insatt just
dessa två saker i klämmen, ty det ena hör ju så intimt samman
med det andra, att det ena ej kan tänkas utan det andra. Hur det
hänger i hop med den jordbrukande befolkningens levnadsförhållanden
sväva statsmakterna ännu i fullständig okunnighet om, och jordbruksutskottet
har icke kunnat påvisa, att någon utredning härutinnan
är igångsatt. Att syftet med anordnandet av denna utredning
tillika utsatts i klämmen borde icke förvåna någon.

Jag vill även säga några ord med anledning av, att jordbruksutskottet
beskyllt mig för att sväva i okunnighet om den utredning,
som på uppdrag av chefen för jordbruksdepartementet ombesörjes
av docenten IN. H. Wohlin. Jordbruksutskottet säger, att detta
uppdrag avser att närmare undersöka och studera de åtgärder, som
i vissa främmande länder vidtagits för att kvarhålla allmogen vid
jordbruket. »Detta uppdrag innefattar ock», fortsätter utskottet, »en
undersökning av vissa för bondeklassen även i vårt land betydelsefulla
ekonomiska förhållanden samt en utredning angående de åtgärder,
som ur de sålunda granskade synpunkterna kunna vara av
behovet påkallade för det svenska bondeståndets stärkande och bevarande.
» Ja, hade jag varit okunnig om, vad denna utredning
åsyftade, hade jag naturligtvis icke tagit in den i uppräkningen av
de åtgärder, som statsmakterna vidtagit. Denna utredning’ avsåg ju
ingalunda en vetenskaplig etnografisk utredning, utan det var väl
meningen, att vi skulle dra nytta av densamma för vårt eget vidkommande.
Anledningen till, att jordbruksutskottet kommit med
denna beskyllning, är, att jag tillåtit mig kursivera orden »främmande
land». Jag ansåg nämligen, att det var oriktigt att först se
efter hur jordbrukets ställning var i främmande land, innan vi sett
efter, hurudant dess ställning är i det egna landet.

Okunnigheten om det svenska jordbrukets ekonomi har i kväll
tagit sig uttryck under diskussionen om bolagsarrendatorerna i Norr -

Ang. det
svenska jord
brukets ekono
mi m. m.
(Forts.)

Nr 34. 90

Onsdagen den 16 april, e. m.

Ang. det
svenska jordbrukets
ekonomi
m. m.
(Forts.)

land. Om den saken sade den ene talaren si och den andra så.
Ingen visste dock vare sig ut eller in, ty inga fakta fanns att stödja
sig på, vilket ju är helt naturligt, då man ännu saknar alla nationalekonomiska
hållpunkter beträffande jordbruket.

Då jordbruksutskottet säger, att alla de nu pågående utredningarna
i sinom tid skola komma att bilda en säker grundval för bedömande
av jordbrukets möjligheter, tillåter jag mig i högsta grad
betvivla, att så skall bliva fallet. Ty de åtgärder, som vidtagits —-det vågar jag ytterligare fastslå —- ha icke låtit de ekonomiska
synpunkterna ligga i förgrunden, och orsaken till att så skett ligger
kanske däri, att svenskarna i allmänhet icke hava sinne för det
ekonomiska. Detta har sagts av många nationalekonomer.

Det har man och man emellan framhållits, att jag med denna
motion skulle vilja åstadkomma en ny stor kung], kommitté, som
under en lång följd av år skulle syssla med jordbruksekonomiska
beräkningar, och att kanske en sådan åtgärd till sist skulle komma
att leda till att jordbrukarna komme att sättas under fullständigt
förmynderskap. Jag vill säga, att detta är misstolkning av min
motion och jävas icke blott av motionen, utan även av den promemoria
och de bilagor, som jag har lämnat till utskottet, men som
utskottet tyvärr icke synes hava tagit ringaste hänsyn till.

Jag bär nu, då Första kammaren redan hunnit avslå motionen,
ingenting annat att göra än att till herr statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet göra eu vördsam hemställan, att han anbefaller
alla kommittéerna för de nu pågående, av utskottet uppräknade
utredningarna att söka hålla de ekonomiska synpunkterna i förgrunden.
Med tanke på det troligen ännu oavgjorda ärende, som
ligger i jordbruksdepartementet angående herr Heymans skrivelse,
skulle det vara mig kärt att se, att Kung!. Maj:t ville bifalla, vad
lantbruksstyrelsen yrkat, nämligen att anslå det ringa beloppet av
750 kronor för åstadkommandet av en plan för jordbruksekonomiska
beräkningar här i landet.

Det har sagts, att motionen är dimmig, och att man icke vet,
vad den innebär. Jag vågar ändock påstå, att jag har tämligen
väl sagt ifrån vad jag vill. Jag vill endast citera en passus, som
tycks hava undgått de allra flesta. Jag säger i min motion:

»För att skapa sig ett riktigt begrepp om jordbrukets ekonomi
fordras att skärskåda icke så kallade »mönsterjordbruk», åt vars
ekonomi den praktiske jordbrukaren, som är hänvisad att leva av
sitt jordbruk, skakar på huvudet, utan sådana jordbruk i skilda delar
av landet, vilka bedrivas utan konstlade medel, med strävsamt
arbete och umbäranden samt de medel, naturen själv givit. Det
ekonomiska resultatet vid sådana, jag vill kalla naturenliga jordbruk
•—• de enda som enligt min mening har framtiden för sig,
förutsatt att de räddas ur det nuvarande nödläget •— borde jämföras
med kostnaderna för därå nedlagt arbete och räntan å det i
jordbruket, dess åbyggnader, kreatur, redskap och inventarier bundna

Onsdagen den 16 april, e. m.

91 Nr 34.

kapitalet. En jordbruksstatistik, som på angivna sätt går till grunden
av det hela, är den vi nu sakna men ovillkorligen behöva.»

Den plan, som här är ifråga, skulle enligt mitt förmenande
bäst kunna realiseras efter mönster av de förhållanden, som nu råda
i Schweiz. Där har under ett tiotal av år jordbruksekonomiska
undersökningar försiggått. Det skulle vara mig kärt, om herrarna
ville taga del av det urklipp, som jag har här ur Stockholmstidningen,
där det utförligt relateras, huru det hela är ordnat.

Jag tillåter mig nu hemställa, att Riksdagen måtte kos Kungl.
Maj:t anhålla om upprättande av en plan för åstadkommande av
räntabilitetsberäkningar för jordbruk av olika storlekar och typer i
olika delar av landet. Med detta yrkande har jag så att säga avklätt
min motion allt, som kan ge anledning till missförstånd, så
att endast kärnan återstår.

Härpå yttrade:

Herr Kronlund: Herr talman! Jag skall vara fåordig. Då
nu motionären inskränkt sitt yrkande till det, som han nyss framställde,
och detta yrkande berör eu fråga, som redan är föremål för
Kungl. Maj:ts prövning, skall jag för min del endast be att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Vidare anfördes ej. Sedan herr talmannen framställt propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag
därå och bifall i stället till det av herr Molin i Dombäcksmark
under överläggningen gjorda yrkandet, biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 12.

Vidare föredrogs jordbruksutskottets memorial, nr 47, i anledning
av dels återremiss av vissa delar utav jordbruksutskottets utlåtande
nr 36 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om gemensamhetsfiske, lag om ändrad lydelse av It kap.
13 § rättegångsbalken och lag om ändrad lydelse av 10, 13 och 14
§§ i lagen den 27 juni 1896 om rätt till fiske jämte eu i anledning
av propositionen väckt motion, dels ock kamrarnas skiljaktiga
beslut i ämnet; och biföll kammaren vad utskottet i detta memorial
hemställt.

§ 13.

Härpå upptogs till behandling jordbruksutskottets utlåtande,
nr 48, i anledning av väckta motioner om förbud mot användande
av bärplockningsmaskiner m. m.

Ang. det
svenska jordbrukets
ekonomi
m. m.
(Forts.)

Om förbud
mot bärplockningsmaskiner
m. m.

Kr 34, 92

Onsdagen den 16 april, e. m.

Om förbud
mot bärplockningsmaskiner
m. m.
(Forts.)

Punkten 1.

Utskottets hemställan bifölls.

Härefter föredrogs punkten 2; och yttrade därvid

Herr Molin i Dombäcksmark: Blott några få ord i anledning
av utskottets utlåtande. Här har jag i min hand icke mindre än
20 yttranden från olika delar av landet, insamlade på min begäran
av Sveriges exportförening, vilka yttranden samstämmigt fördöma
bärplocknmgsmaskinerna såsom alldeles fördärvliga för lingonskörden.
JDessa uttalanden, som besitta allra största mångsidighet, hava varit
för jordbruksutskottet tillgängliga. Endast ett enda yttrande av en
institution, som kallar sig »kungl. lantbruksakademiens experimentalfälts
trädgårdsavdelning», har tvivlat på, att bärplockningsmaskinerna
äro av ondo, och har därför gatt in till Kungl. Maj:t med
begäran om ett anslag på 1,100 kronor för att under en femårsperiod
utrannsaka, huruvida bärplockningsmaskinerna äro till skada
eller icke. Jordbruksutskottet har nu fäst mera avseende vid denna,
jag vågar säga i denna fråga fullständigt salcokunniga institution,
än vid de 20 synnerligen kraftiga uttalanden, som lämnats av fackmän
och förståsigpåare i lingonplockningshänseende. Av de 20
skrivelserna framgår otvetydigt, att bärplockningsmaskinerna äro av
ondo. Yad hade då varit naturligare, än att jordbruksutskottet erkänt
faktum och, åtminstone intill dess frågan om äganderätten till
bären blivit slutligen avgjord, i syfte att skydda lingonskörden helt
enkelt begärt, att Kung!. Maj:t måtte förbjuda användande av dylika
»lingonplågoris».

Jag tycker, att det är en märkvärdig vetenskap, som icke vill
taga ringaste hänsyn till den praktiska erfarenheten. Yad skall
utredas? Om jag säger, att två gånger två är fyra, skola vi behöva
ställa till en femårs utredning för att konstatera, att så är förhållandet?
Jag vågar säga, att den vetenskapliga utredningen, om bärplockningsmaskiner
verkligen skada skörden, är fullkomligt analog
med det till synes konstifika exempel, jag tagit: utredningen om
huruvida två gånger två är fyra. Iför min del vill jag därför ba
till protokollet antecknat min protest mot den vetenskaplighet, som
kommit till synes i »kungl. lantbruksakademiens experimentalfälts
trädgårdsavdelnings» skrivelse och mot den tillämnade, alldeles onödiga
femårsutredningen.

Med detta vill jag, herr talman, tillkännagiva, att jag icke har
något yrkande.

Vidare anfördes ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.

§ 14.

Jordbruksutskottets nu föredragna utlåtande, nr 49, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående sammanslagning av den

Onsdagen den 16 april, e. m. 93

så kallade äldre odlingslånefonden med nya odlingslånefonden till
eu fond, benämnd odlingslånefonden, blev av kammaren godkänt.

§ 15.

Till avgörande förelåg vidare jordbruksutskottets utlåtande, nr
50, angående regleringen av utgifterna för kapitalökning i vad angår
jordbruksärendena.

Punkterna 1—7.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Pimsten 8, angående en täckdikningslånefond.

Kung!. Maj:t hade i statsverkspropositionen, avdelningen: utgifter
för kapitalökning, punkten 37, i samband med gjord framställning
om. inrättande av en särskild fond, benämnd täckdikningslånefonden,
för främjande av täckdikning vid mindre jordbruk, föreslagit
Riksdagen att godkänna de allmänna vilkor och bestämmelser
för erhållande och tillgodonjutande av lån ur ifrågavarande fond,
vilka föreslagits i det statsverkspropositionen bilagda statsrådsprotokollet.

Första stycket av punkten 4 i omförmälda villkor och bestämmelser
var av följande lydelse:

Å lyftat, oguldet statslånebelopp skall hushållningssällskap erlägga
4 procent årlig ränta från lyftningsdagen.

I sammanhang med Kungl. Maj:ts ifrågavarande framställning
hade utskottet till behandling förehaft tre särskilda i ämnet väckta
motioner, nämligen nr 83 i Första kammaren av herr Ingeström
och nr 198 i Andra kammaren av herr von Sneidern, vilka sammanstämmande
hemställt, att Riksdagen vid bifall till Kungl. Majt:s
proposition om inrättande av en särskild fond för främjande av
täckdikning vid mindre jordbruk måtte besluta, att första stycket av
punkten 4 i av Kungl. Maj:t föreslagna allmänna villkor och bestämmelser
för erhållande och tillgodonjutande av lån ur ifrågavarande
fond skulle erhålla följande lydelse: »A lyftat oguldet statslånebelopp
skall hushållningssällskap erlägga 3 procents årlig ränta,
dock så att sällskapet de två första åren från lyftningsdagen åtnjuter
räntefrihet», samt nr 56 i Andra kammaren av herr Ekerot, däri
framlagts förslag till ändrad lydelse av punkterna 6 och 9 i omförmälda
allmänna villkor och bestämmelser.

Utskottet hemställde, att Riksdagen, med avslag å herrar Ingeströms
och von Sneiderns motioner, måtte i anledning av Kungl. Maj:ts
förevarande proposition och herr Ekerots motion,

Kr 34.

Ang. en täckdikningslånefond.

Nr 34. 94

Onsdagen den 16 april, e. m.

Ang. en täckdikningsIdnefond.

(Forts.)

a) besluta, att eu särskild fond benämnd täckdikningslånefonden
skulle inrättas för främjande av täckdikning vid mindre jordbruk,
från vilken fond, som skulle förvaltas av statskontoret, statslån finge, i
mån av tillgång och intill ett belopp av högst 200,000 kronor årligen,
tilldelas hushållningssällskap, som förklarat sig villigt att utlämna
täckdikningslån till mindre jordbrukare;

b) såsom kapitalökning till denna fond för år 1914 anvisa ett
anslag av 200,000 kronor att utgå av lånemedel; samt

c) godkänna vissa i momentet intagna allmänna villkor och bestämmelser
för erhållande och tillgodonjutande av lån ur ifrågavarande
fond.

Utskottet hade beträffande 4:e punkten första stycket av berörda
villkor och bestämmelser tillstyrkt Kungl. Maj:ts förslag till
styckets avfattning.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr von Sneidern: Jag beklagar, att jag vid denna sena
timme måste taga kammarens uppmärksamhet i anspråk, men särskilt
det beslut, som i dag fattats av Första kammaren gör det nödvändigt
för mig att taga till orda, trots att jag har ett enhälligt
jordbruksutskott emot mig.

Vad jag föreslagit är, att lån från den lånefond, som nu skall
bildas, skall beviljas mot 3 procents ränta i stället för de av Kungl.
Maj:t föreslagna 4 procent, samt att lånen de två första åren skola
vara räntefria. Anledningen har varit den erfarenhet, jag haft i
min hemtrakt, rörande utlåning från den täckdikningslånefond, som
vårt hushållningssällskap har upplagt. Vi hava utbjudit lånen till
3 procent, men trots denna låga ränta hava vi icke lyckats driva
upp täckdikningen bland de mindre jordbrukarna. Därför hava vi
utarbetat ett ändringsförslag för att få lindrigare bestämmelser i syfte
att kunna få saken i gång.

Det var då ganska naturligt, att jag, när Kungl. Maj:ts förslag
kom med bestämmelse om 4 procents ränta, motionerade om att få
sådana villkor, att denna fond må bliva till den uppmuntran för
jordbruket, som med densamma avses, men som jag icke tror vara
möjlig med de föreslagna lånebestämmelserna. Det är ju så, att
täckdikningen ekonomiskt ställer sig synnerligen olika i olika delar
av vårt land. De lånevillkor, som bli synnerligen gynnsamma för
de södra delarne av landet, ställa sig mindre fördelaktiga för de
norra delarne. Arbetskostnaden för företagen är densamma. Men
den rent kvantitativa ökningen av jordegendomarna med det högre
jordvärdet i de södra delarne av landet är där tillräcklig att i stor
utsträckning täcka kostnaderna för täckdikningen. Detta är icke
fallet i de norra delarne. Aven få vi betänka, att i de södra delarne
har man kommit att allt mera förstå och uppskatta värdet av

Onsdagen den 16 april, e. m. 95

detta arbete, vilket icke är förhållandet längre norr ut. Det beköves
där en kraftig eggelse och uppmuntran på detta område.

Man kunde tänka sig olika lånevillkor för olika trakter, men
jag tror icke, att detta kan anses vara lämpligt. Man bör i stället
ställa villkoren så, att de äro gynnsamma för de trakter, som äro
särskilt i behov av uppmuntran. Det får sedan ligga i Kungl.
Maj:ts hand att rättvist fördela lånemedlen.

Ställer man däremot villkoren så, att de bli ogynnsamma för
länen längre norrut, så blir resultatet det, att det blir de södra
trakterna, som komma i åtnjutande av nästan hela beloppet, de
trakter, som enligt mitt förmenande äro minst i behov av detsamma.

Om man nu läser Kungl. Maj:ts proposition, så har lantbruksstvrelsen
föreslagit, att lånen skulle beviljas mot 3,6 % ränta, samt
räntefritt under de två första åren. Häremot ha såväl riksgäldsfullmäktige
som statskontoret invänt, att de anse det icke lämpligt,
att dessa lån beviljas under den ränta, som staten får betala för de
penningar, som den upplånar. Denna uppfattning har gillats av
departementschefen. Och nu har även utskottet gillat densamma
samt på dessa grunder avslagit min motion.

Det är således den uppfattningen, att staten icke bör göra
någon ränteförlust å de lån, som lämnas till stöd för dessa företag,
som härvidlag varit det bestämmande. Detta är ju ett skäl, som
låter synnerligen plausibel. Men jag tror, att om man ser på dess
konsekvenser, finner man, att man kommer till ett orättvist resultat
i många fall.

Man ser nu, att här förelåg en viss tvekan, huruvida man skulle
uppmuntra dessa företag genom anslag eller genom att bevilja lån.
När man väl kommit till det resultatet, att man skulle lämna lån,
då ställdes den frågan fram: skola dessa lånemedel åstadkommas
genom upplåning eller skall denna lånefond bildas genom anslag?
Man har kommit till det resultatet, att fonden skall bildas genom
lånemedel. Och då anlägger man den principen, att det icke skall
uppkomma någon ränteförlust för staten. Således har man gått
från den ena eventuella ytterligheten att lämna anslag utan återbetalningsskyldighet
till den andra att icke lämna lån på andra villkor
än så, att statens självkostnader vid upplåningen täckas.

Jag undrar, om det icke vid behandlingen av sådana fall skulle
vara klokare att först bestämt avgöra frågan: återbetalningsskyldighet
eller icke? När detta blivit avgjort, gäller det bestämma, vilken
ränta man kan ha anledning att fordra, vilka förmåner man
vill lämna till den näring, som man på så sätt vill uppmuntra.
Om man nu anser, att räntan bör sättas lågt för att man därigenom
skall åstadkomma en önskad uppmuntran, då kan det naturligtvis
bli en förlust för staten. Denna bör då täckas genom ett anslag
på den huvudtitel, som kommit i åtnjutande av understödet. Det
är endast en bokföringsåtgärd visserligen, men är eu mycket viktig

Nr 34.

Ang. en täckdikningsIdnefond.

(Forts.)

Nr 34. 96

Onsdagen den 16 april, e. m.

Ang. en täck- sådan. Ty det gäller, att man här icke gör sig skyldig till självbediknings-
krögeri, utan ser vad man verkligen offrar. Att man i vissa fall
(Ports!) kan °®ra Pa detta sa^’ synes m''S fullt naturligt.

Nu säger utskottet i sitt utlåtande, att det icke anser, att detta
låneunderstöd bör ha karaktären av ren gåva. Nej, det är icke heller
min uppfattning, men jag kan icke se, att det skulle vara eu ren
gåva, om man lämnade låneunderstöden till den räntesats, som av
mig är föreslagen. Men som motsats till ren gåva bör det vara,
säger utskottet, »en uppmuntran och eggelse för jordbrukaren att
förbättra sitt jordbruk o. s. v.» Det är just vad man bör eftersträva.
Men efter den erfarenhet, jag har, är det min uppfattning,
att man icke med de räntesatser, som här äro föreslagna, kan åstadkomma
den uppmuntran och eggelse, som man önskar.

Nu har denna sak varit före i Första kammaren i dag, och
där har man icke ens nöjt sig med den ränta, som här är föreslagen
av Kung!. Haj:t, utan har höjt räntan till 4 V* % på den grund,
att det framhölls, att låneräntan för staten nn höjts i motsvarande
grad.

Däremot var man i nästa punkt genast färdig att bevilja eu
lånefond på 100,000 kronor för att uppmuntra inköp av ädla aversion.
Och lån ur denna fond skulle beviljas utan någon som helst
ränta. Icke nog med detta, utan man beslöt även, att 20,000 kr.
skulle lämnas såsom bevaringspremier för dessa ston. Således en
ränteförlust genom utlåning till de mindre jordbrukarne för täckdikning,
som skulle uppgått till 3 å 4,000 kronor om året, den
avslås utan vidare. Däremot att bevilja anslag till räntefrihet och
till premier å tillsammans 25,000 kronor för denna sak, som åtminstone
icke på långt när har samma betydelse för det mindre
jordbruket som den förevarande frågan, det var man genast
med på.

Dessa i Första kammaren beviljade anslag har för övrigt ytterst
litet samband med jordbruksdepartementets stat. Ändamålet är att
erhålla remonter till armén. Det, är således egentligen anslag, som
enligt mitt förmenande bort utgå på fjärde huvudtiteln.

På grund av vad jag sålunda sagt, ber jag, herr talman, få yrka
bifall till min motion.

Herr Hamilton: Herr talman, mina herrar! Avsikten med
den föreliggande lånefonden är att bereda tillfälle åt de lantbrukare,
vilka sakna medel, att kunna verkställa täckdikning. Men denna
täckdikning skall naturligtvis icke igångsättas med mindre, än den
kan vara lönande för lantmannen. Och är den lönande för honom,
så bör han också kunna betala en ränta, så att staten icke kommer att
förlora därpå. Den ränta, som man ansett vara lämplig, är 4 %.

Första kammaren har emellertid i dag beslutat att höja den
till 4 Va %■ Och för att åstadkomma sedermera det lämpliga, nämligen
4%, vid sammanjämkningen, torde det vara nödvändigt, att

Onsdagen den 16 april, e. m.

97 Nr 34.

Andra kammaren för sin del bestämmer räntan till 3 Vs %. Ja g Ang. en täckber
därför, att få yrka bifall utskottets förslag med den förändring diknings i

fjärde punkten av villkoren, att räntan må fastställas till 3 Va % frrV+IN ’

i stället för 4%. 1 j

Vidare anfördes ej. Herr talmannen framställde propositioner
på 1) bifall till utskottets hemställan, 2) bifall till det av herr
Hamilton under överläggningen gjorda yrkandet samt 3) bifall till
utskottets hemställan med den ändring däri, som föreslagits uti den av
herr von Sneidern i ämnet väckta motionen; och fattade kammaren
beslut i enlighet med innehållet i den under 2) upptagna propositionen.

Punkten 9, angående en lånefond för inköp av ädla avelsston. Ang. en lånefond
för inköp
av ädla

I överensstämmelse med vad Kungl. Maj:t under punkten 38 avelsston.
av förevarande avdelning av statsverkspropositionen föreslagit Riksdagen,
hemställde utskottet, att Riksdagen måtte

a) besluta, att en särskild fond skulle inrättas, benämnd lånefonden
för inköp av ädla avelsston, från vilken fond, som skulle
förvaltas av statskontoret, statslån finge i mån av tillgång och
intill ett belopp av högst 100,000 kronor årligen, tilldelas hushållningssällskap,
som förklarat sig villigt att till jordbrukare inom
sällskapets område utlämna hästavelslån för inköp av dylika avelsston
och inom vars område ädel hästavel bedreves samt goda förutsättningar
för densamma funnes;

b) såsom kapitalökning för denna fond för år 1914 anvisa ett
anslag av 100,000 kronor att utgå av andra statsinkomster än lånemedel
; samt

c) godkänna vissa närmare angivna allmänna villkor och bestämmelser
för erhållande och tillgodonjutande av lån ur ifrågavarande
fond.

Vid punkten voro likväl fogade reservationer:

av herrar Linders, Nilsson i Tånga och Olausson, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa om avslag å Kungl. Maj:ts ifrågavarande
framställning; samt

av herr Pers.

Punkten föredrogs, varefter

Herr Linders yttrade: Herr talman, mina herrar! Jag har
reserverat mig mot utskottets utlåtande i denna punkt och yrkat
avslag på den framställning, som gjorts ifrån Kungl. Maj:t om''uppläggande
av en ny fond för den varmblodiga hästavelns befrämjad™
kammarens protokoll 1913. Nr 34. 7

Kr 34. 98

Ang. en lånefond
för inköp
av ädla
avelsston.
(Forts.)

Onsdagen den 16 april, e. m.

jande, en fond på 100,000 kronor, nr vilken lån skulle utlämnas
räntefritt.

Jag skall vid denna timme icke'' upptaga tiden alltför långt
utan avstår från att mera ingående behandla min ståndpunkt.

Två synpunkter anser jag mig dock böra framhålla.

Herr von Sneidern bar vid föregående punkt framhållit, hurusom
det tycktes vara inkonsekvent att i det ena fallet, då det gällde
täckdikningslånefonden, bestämma ränta på det utlånade kapitalet,
men att i ett sådant fall som detta icke begära någon ränta. Jag
vill särskilt framhålla, att när det gäller täckdikningslånefonden,
kommer denna säkerligen att komma till användning bland de
mindre bemedlade i högre grad än som i allmänhet torde bli fallet
vid användning av den fond, det här är fråga om. Därför anser
jag, att redan detta, att i ett fall som detta icke begära någon
ränta, är alldeles orimligt och ohållbart, och jag har velat säga
detta därför, att jag anser, att, om man verkligen vill upplägga en
fond för ändamålet, bör man taga en med räntan vid andra liknande
fonder jämförlig ränta, ty man kan anlägga den berättigade
synpunkten vid uppläggandet av sådana fonder, att de kunna var
för sig vara ett led vid ordnandet av vår jordbrukskredit. Ur den
synpunkten har jag naturligtvis ingenting att anmärka mot en fondbildning
för ändamålet, men då borde, som sagt, också låntagaren
få vidkännas eu lämplig räntesats.

Det är emellertid dessutom eu annan sida av saken, som gör,
att jag ställt mig på avslag i detta ärende. Det är därför, att jag
anser, att anslaget ifråga icke bör utgå på den nionde huvudtiteln.
Anslaget för främjande av den varmblodiga hästaveln kan icke avse
något annat än att tillgodose rena kavallerikrav, och då böra också
kostnaderna utgå från fjärde huvudtiteln. Det kan naturligtvis icke
lämpligen då utgå i den form, som här ifrågasatts, utan man borde
kunna, såsom förut ifrågasatts, använda sig av förhöjda priser på
remonter. Det skulle efter mitt sätt att se vara den rätta vägen,
och om priserna sattes rimliga, skulle man säkerligen icke behöva
klaga över, att den varmblodiga hästaveln ginge tillbaka.

Jag har endast i korthet velat anföra dessa två synpunkter,
men innan jag slutar, vill jag dock, trots att jag i detta fall anser
mig böra yrka avslag, säga, för den händelse kammaren bifaller
mitt avslagsyrkande, att jag även vid nästkommande punkt, som
behandlar frågan om bevaringspremier, anser mig böra i konsekvens
därmed yrka avslag, men för den händelse åter att kammaren kommer
att bifalla detta förslag till fondbildning anser jag, art konsekvensen
kommer att bjuda kammarens ledamöter att då även
bifalla förslaget om bevaringspremier.

På grund av vad jag sålunda anfört anhåller jag, herr talman,
att få yrka avslag på Kungl. Maj:ts proposition och utskottets hemställan.

Onsdagen den 16 april, e. m.

99

Nr 34.

Vidare anförde:

Herr Ekerot: Herr talman! Jag skall om möjligt fatta mig
ännu kortare än den föregående talaren, då jag i allra största korthet
ber att få yrka bifall till utskottets förslag. Jag vill dock såsom motivering
härför framhålla, att den varmblodiga hästaveln kräver vår
uppmärksamhet i alldeles särskilt hög grad, därför att det står så
till, att denna hästavel, som dock är av mycket stor betydelse för
vårt land, är stadd i åtminstone icke framåtgående utan i stillastående
eller t. o. m. tillbakagång. Het klagas allmänt över, hurusom
avelsmaterialet försämras undan för undan. Därför behöver
man vidtaga några åtgärder. Kungl. Maj:t har tänkt sig att genom
anordnande av räntefria lån få dem, som nu intressera sig för
saken men som icke ha nödiga medel till sitt förfogande, hjälpta,
så att de kunna anskaffa avelsston. Det är detta, som varit
orsaken.

Då den långt framskridna tiden hindrar mig att närmare utveckla
denna fråga, ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Petersson:
Herr talman, mina herrar! Trots att klockan är över 2 på natten,
anser jag mig dock pliktig att säga några ord, innan kammaren
skrider till avgörande av frågan. Det har, såsom redan påpekats
från alla håll, där man har med dessa hästavelsfrågor att göra,
framhållits, hurusom den ädla hästaveln är stadd i tillbakagång.
Det har naturligtvis sina naturliga orsaker, och det vore för långt
att nu gå in på det, men bland annat beror det givetvis på, att
nötkreaturshushållningen gått framåt och inkomsterna från det hållet
blivit bättre än de förut varit, att den Äa^blodiga hästaveln lönar
sig mer än förut, att prisen å kallblodiga hästar stigit, efterfrågan
utifrån är större å dessa hästar än förut o. s. v., under det att
priserna på de varmblodiga hästarna, på remonterna, icke gått mycket
framåt åtminstone. Det har varit sakkunniga tillkallade, som
undersökt dessa förhållanden, och de ha framlagt olika förslag till
avhjälpande av detta missförhållande, denna farhåga för att det icke
skulle bli möjligt att inom landet producera tillräckligt antal hästar
för armén, och märk, av tillräckligt god kvalitet. Under sådana
förhållanden har jag icke ansett mig kunna tillbakavisa tanken på,
att tillstyrka Kungl. Maj:t att låta vidtaga åtgärder för att i någon
mån råda bota på dessa förhållanden, och det är anledningen till
det förslag, som nu föreligger.

Jag hade då att välja mellan att antingen föreslå båda de åtgärder,
som här föreslagits, dels av Kungl. Maj:t och dels av enskilda
motionärer, d. v. s. dels en liten lånefond, varifrån jordägare,
som intressera sig för denna hästavel, kunde genom hushållningssällskapen
såsom låneförmedlare erhålla räntefria lån för inköp av

Ang. en lånefond
för inköp
av ädla
avelsston.
(Forts.)

Kr 34.

100

Onsdagen den 16 april, e. m.

Ang. en lånefond
för inköp
av ädla
avelsston.
(Forts.)

sådana ädla moderston, som ansågos lämpliga, och dels bevaringspremier
eller också ettdera av dem. Dessa moderston, för vilkas
inköp lån ur fonden kunde erhållas, skulle uttagas bland de av
remonteringsstyrelsen inköpta remonterna och skulle då naturligtvis
uttagas av på detta område kunniga personer bland de allra
yppersta och bästa. Förslaget om bevaringspremier först framlagt
av de s. k. bästsakkunnige och tillstyrkt av'' stuteriöverstyrelsen,
avser ett årligt anslag av, jag tror, 40,000 kronor. Det är den,
som har ett sådant ädelt sto och vill behålla det för avel, som
skulle få en särskild bevaringspremie, som kunde uppgå till rätt
betydande belopp. I valet mellan dessa två förslag, och då jag
icke ansåg mig kunna på en gång föreslå Riksdagen att anlita båda
dessa utvägar, välde jag att föreslå inrättandet av en mindre lånefond,
och detta bland annat därför, att erfarenheten visat, att där
hushållningssällskap utlämnat sådana lån detta haft till följd ett
väsentligt ökat intresse för den ädla hästaveln.

Nu är det givet, att ett anlitande av denna utväg skulle för
staten bliva väsentligt billigare än att anslå t. ex. 40,000 kronor
till bevaringspremier årligen. Nu föreslås av utskottet i ett annat
betänkande på grund av framställning från enskild motionär ett
mindre belopp, 20,000 kronor, till bevaringspremier. Detta belopp
skulle dock icke räcka så långt, utan sannolikt behöver det inom
kort tid ökas, för den händelse man skall slå in på den vägen.
Det verkliga utlägget för staten i form av ränteförlust blir naturligtvis
mycket mindre, även när fonden blir färdigbildad. Om från
fonden lämnas ut lån på kort tid med amorteringar på fem år,
behövs det icke så stort kapital. Då blir den verkliga ränteförlusten,
vilket är detsamma som statens verkliga bidrag, icke mer än
mellan 16,000 och 20,000 kronor.

Jag har som sagt ansett, att jag icke kunnat alldeles lämna
denna sak å sido, utan ansett det för min plikt att föreslå Kungl.
Maj:t att framlägga förslag för Riksdagen. Nu är det ju så, att
hästavelsfrågor lika väl som nötboskapsavelsfrågor höra, så långt
det är fråga om att leda aveln i rätt riktning, under jordbruksdepartementet.
Hela premieringsanslaget, som utgår såväl till nötkreatur
som hästar, sorterar under jordbruksdepartementet. Däremot,
när det är fråga om att höja priserna på remonter, blir det givetvis
en fråga, som tillhör lantförsvarsdepartementet.

På de skäl jag anfört ber jag, herr talman, att för min del få
förorda bifall till det förslag, som föreligger.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad samt herr talmannen
framställt propositioner på dels bifall till utskottets hemställan,
dels ock avslag å såväl berörda hemställan som Kungl.
Maj:ts framställning i ämnet, blev utskottets hemställan av kammaren
bifallen.

Onsdagen den 16 april, e. m.

101 Nr 34,

§ 16.

Å föredragningslistan fanns härefter upptaget jordbruksutskottets
utlåtande, nr 51, i anledning av väckt motion om anslag till bevaringspremier
för ston av ädelt slag.

Uti en inom Andra kammaren av herr Jönsson i Slätåker
väckt, till jordbruksutskottet remitterad motion, nr 148, hade hemställts,
att Riksdagen måtte å extra stat för år 1914 anvisa ett anslag
av 400,000 kronor att under de villkor, Kungl. Maj:t ägde
bestämma, utdelas såsom bevaringspremier för ston av ädelt slag.

Utskottet hemställde, att Riksdagen, i anledning av ifrågavarande
motion, måtte å extra stat för år 1914 anvisa ett anslag
av 20,000 kronor att under de villkor, som av Kungl. Maj:t bestämdes,
utdelas såsom bevaringspremier för ston av ädelt slag.

Vid utlåtandet voro emellertid fogade reservationer:

av herrar Linders, Hellström, Nilsson i Tånga och Olausson,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa om avslag å motionen; samt

av herr Tamm.

Efter det utskottets hemställan föredragits, erhölls ordet av

Herr Hand It on, som anförde: Sedan nu Riksdagen beslutat

att anslå ett visst belopp, 100,000 kronor, för nästkommande år,
att utlämnas till jordbrukare, såsom lån för befordran av den ädla
hästaveln, synes det mig, att man skulle kunna utan att skada
denna hästavel avslå förslaget om nu ifrågavarande 20,000 kronor.
Riksdagen beviljar ju rätt stora anslag för premiering av ädla ston,
och om det icke lönar sig att uppföda dessa varmblodiga ston med
hjälp av dels de lån, som lantmännen få räntefritt, och dels premieringsanslaget,
bör man väl icke kunna gå vidare i alla fall på
den vägen, att staten skall bidraga till detta. Att det icke lönar
sig, torde möjligen bero på den omständigheten, att staten för remonterna
betalar alltför låga pris. Om det är nödvändigt för armén
att få remonter av ädel stam eller fullblod, vilket jag icke tar för alldeles
givet, borde det vara det rätta att i stället för att betala bevaringspremier
för bibehållande av ston priserna på remonter något höjdes.

Jag vill icke upptaga kammarens tid längre på natten, utan
ber, herr talman, att få yrka avslag på utskottets hemställan.

Vidare yttrade :

%

Herr Jönsson i Slätåker: Herr talman, mina herrar! Alla

sjnas vara fullständigt ense om att något behöver göras för den
varmblodiga hästaveln i vårt land. Det synes endast vara fråga
om skilda vägar, på vilka vi vilja nå samma mål. Som herrarna

Ang. bevaringspremier

för ston av
ädelt slag.

m 34.

Ang. bevaringspremier

för ston av
ädelt slag.
(Forts.)

102 Onsdagen den 16 april, e. in.

kanske känna till, bär jag icke motsatt mig uppläggandet av någon
lånefond. Jag tror, att den också har sin betydelse. Den kan
nämligen i sin mån verka till att vidga området för denna avel,
där för övrigt betingelser därtill föreligga. Det är väl dock så, att
denna lånefond sträcker ut aveln på nya områden, där den icke förr
varit så allmän, som den nu är, under det att den däremot lämnar
de gamla platserna, där man kan säga, att den varmblodiga, hästaveln
vunnit tradition, där den slagit djupa rötter, och där vi med
vemod se, att denna avel är i tillbakagång. Det är dessa, som icke
kommit i åtnjutande av något understöd, för vilka fara är å, färde.
På grund av hur litet lönande denna avel är, synes det mig vara
helt naturligt, att stoägarna efter hand som de gamla stona utdö
icke äro hågade att nedlägga nya kostnader på anskaffandet av nytt
material. Man skulle kunna säga, att då den näringsgrenen icke
för vederbörande bär sig, får den övergivas och man slår sig på
något annat. Men, mina herrar, jag vill framhålla, att det är skäl,
att vi tillse, att vi bevara så mycket som möjligt av vår ädla bästavel,
så att vi icke sättas inför det svåra predikamentet, att vi bil
tvingade att importera remonter från utlandet. . Det gäller också
att se till, att vi ha så god kvalitet som möjligt, och den få vi
naturligtvis icke fram på annat sätt än genom att se till, att vi ha
en tillräcklig stostam av så högt värde som möjligt. Det är många
saker, som det kanske vore nödvändigt att bär framföra, men på
grund av den sena eller kanske rättare tidiga timmen skall jag inskränka
mig till att yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Månsson: Herr talman! Trots den bedrövligt sena

timmen kan jag icke underlåta att uttrycka mina allvarliga bekymmer
för den hushållning med statens medel, som här synes äga
rum. Jag hoppas, att kammaren förstår mig, när jag säger, att
jag näppeligen tror, att det förra anslaget gått igenom, om man
icke dragit sig för varandra att begära votering. Här gäller dock
ett understöd till en näringsgren, om jag får kalla det så, som avser
att mera frambringa lyxhästar och — jag vill icke gärna skilja
mellan små och stora jordbrukare, ty jag anser, att det bör vara
såvitt möjligt lika för alla — det gäller efter min mening icke bär
att på något sätt understödja dem, som äro fattiga och behövande
eller dem, som ha svårt att kunna reda sig, utan det blir väl i
stor utsträckning ganska förmöget folk, som kommer i åtnjutande
av detta. Jag kan då icke annat än finna det bekymmersamt, att
man först skall anslå stora summor till att sprida denna näringsgren
till nya orter, där man icke bär den förut och sedan anslå
nya summor för att bevara den, där den finnes. Måhända kommer
man följande år med begäran om anslag å högre summor till fortsatt
bevarande. Jag finner det vara en ny form av subsidier, i
släkt med tullskydd, som jag skall be atc för min del få inlägga
eu allvarlig gensaga emot.

Onsdagen den 16 april, e. m.

103 Nr 34.

Herr vice talmannen D. Persson: Herr talman! Jag vill Ang. beva endast

meddela, att lag i utskottet röstat emot detta förslag, ehuru rjngspremier
jag icke blivit antecknad såsom reservant. ädelt slag.

Det är därför klart, att jag nu förenar mig med dem, som (Forts.)
yrkat afslag å utskottets hemställan.

Herr Linders: Herr talman, mina herrar! Jag tror, att jag

intager en konsekvent ståndpunkt, då jag i båda fallen har
inom utskottet yrkat avslag på detta såväl som det nyss avgjorda
ärendet. Men jag intar en alldeles motsatt ställning mot herr
Hamilton, då han motiverar sitt avslagsyrkande i denna punkt med
att vi nyss förut beviljat 100,000 kronor till en lånefond. Jag vill
nämligen för min del, oaktat jag vid densamma antecknat min reservation,
nu i stället yrka bifall till denna punkt, emedan jag anser,
att konsekvensen bjuder, att, har man tagit lånefonden, bör
man också taga bevaringspremierna. Lånefonden kommer att verka
därhän, att den varmblodiga hästaveln sprides ut till nya platser
och kanske på en del områden, där man saknar naturliga betingelser
för den aveln, men, där den gamla hästaveln fanns, lämnar
man den utan ett sådant understöd, ty märk väl, från lånefonden
lämnas lån ut räntefritt. Det gamla beprövade materialet ställes,
ifall ej förslaget om bevaringspremier bifalles, mindre ekonomiskt
gynnsamt än ett nytt framarbetat material, och det förefaller mig
ej vara rättvist.

Jag skall bara taga ett exempel för att visa, hur inkonsekvent
denna ståndpunkt blir. Jag beklagar det beslut, som kammaren
nyss kom till, och jag vill med ett exempel visa, till vilka inkonsekvenser
man kommer med lånefonden ensamt. — Eu person, låt
oss säga i eu mindre jordägares ställning, har varmblodiga hästar
och föder upp sådana. En dag har han ett ungsto, som är alldeles
förträffligt, men i sin ekonomiska ställning finner han sig tvingad
att sälja bort detta sto, oaktat han helst velat behålla det såsom,
avelssto. Han kan nämligen icke få ett lån ur den räntefria fonden
för att behålla detta sitt ungsto, men däremot har han, därest det
finnes bevaringspremier — om det är ett A-sto, d. v. s. av högsta
klass — få del av dem och på det sättet bli ställd i samma ekonomiska
situation som den, som fått ett räntefritt lån ur den andra
fonden.

Jag medger, att herr Fabian Månssons betänkligheter äro nog
så riktiga, men har man tagit det ena steget, bör man också i konsekvensens
namn taga det andra. På grund av vad jag nu anfört
ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Ekerot: Herr talman! Herr Linders har nyss fram hållit

vad jag ämnade säga och jag vill blott tillägga, att vad hästpremieringsnämnderna
framför allt klaga över är just bristen på
goda ungston. Dessa säljas bort och släppas ut åt alla håll, och

Nr 34.

Ang. bevaringspremier

för ston av
ädelt slag.
(Forts.)

104 Onsdagen den 16 april, e. m.

särskilt i södra Sverige söker Danmark komma åt dem, därest de
icke inköpas till remonter. Därför spela bevaringspremierna så stor
roll för att behålla vad vi ha, och därför ber jag, herr talman, att
med anslutning till vad herr Linders sagt få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Hamilton: Herr talman! Det låter egendomligt att
höra herr Linders yrka bifall till utskottets förslag, då man finner
honom antecknad såsom reservant. Han säger, att det gamla beprövade
materialet lämnas åt sitt öde. Ja, det gamla materialet
hör, om det är gott, kunna reda sig självt, och man bör söka genom
lån uppmuntra hästaveln på nya orter. Men jag skulle kunna
översätta herr Linders tankegång genom att säga, att han är rädd
för att, om man icke lämnar bevaringspremier åt det gamla materialet
i Skåne, men lämnar lån åt hästaveln i Kalmar, Östergötlands
och Västergötlands län, dessa provinser kunna konkurrera med
Skåne. För oss bör detta dock vara likgiltigt, ty vi skola väl se
till vad som är det bästa för landet i dess helhet, men vi skola
icke se på ortsintressena.

Herr talman! Jag ber att få vidhålla yrkandet om avslag på
utskottets hemställan.

Herr Linders: Herr talman! Jag ber endast att få protestera
mot detta sätt, som herr Hamilton använder sig av att lägga i mina
ord en annan mening än jag haft.

Herr Andersson i Milsmaden: Herr talman! Jag kan icke

finna, att det är alls någon anledning att bevilja dessa 20,000 kronor,
då vi beviljat 100,000 kronor till ränteiria lån. Jag anser,
att det vore dumt, ty det kan icke komma i fråga, att de mindre
jordbrukarne skola komma i besittning av den förädlade rasen för
att tävla med de större jordbrukarne. Den erfarenhet jag har av
hästskötseln från Västergötland, där det ivras mycket för hästaveln,
lär mig, att den ädla hästrasen är mindre användbar där nere än
på andra ställen, ty den kan användas endast till vagnshästar och dylikt.
Det är icke möjligt för någon mindre lantbrukare att uppvisa en
sådan häst varken vid premiering eller vid försäljning till regementena.
Jag ber därför, herr talman, att få yrka avslag på utskottets
hemställan.

Herr Jönsson i Slätåker.: Herr talman! Jag hade icke

tänkt yttra mig vidare i denna fråga, men den siste talaren har
givit anledning därtill. Han nämnde, att detta vore ingen fördel,
som skulle komma de mindre jordbrukarne till del. Mot detta vill
jag protestera. För den, som känner till förhållandena åtminstone
i våra trakter, där den varmblodiga hästaveln bedrives och där den
kan bedrivas någorlunda lönande, vet, att det är just på våra

Onsdagen den 16 april, e. m.

105 Nr 34.

vanliga bondgårdar, varav ett stort antal kan kallas mindre
jordbruk.

För övrigt tycker jag, att det är egendomligt, att herr Hamilton
vill göra denna fråga till en ortsfråga. Nej, jag vill icke gynna
något ortsintresse; det skulle icke falla mig in. Jag kan som bevis
för att detta icke är något ortsintresse säga, att jag bar fått brev
särskilt från Jönköpings län, som visar, att man där har samma
uppfattning som jag har i denna fråga och att man där tror, att
bevaringspremierna skola kunna bidraga till att bevara den gamla
stostammen.

Ja, mina herrar, jag ber att få säga, innan avgörandet sker i
denna fråga, att berrarne böra tänka på och se till, att det inom
vårt land beredes tillfälle att producera det antal remonter vi behöva,
om vi icke skola tvingas till att giva oss in på den stråten,
att skicka ut våra hästhandlare till Tyskland för att köpa deras
kasserade remonter för höga pris. Jag tror icke, att herrarne vilja,
att vi skola komma dit. Enligt statistiken tillförde man de varmblodiga
hingstarne c:a 1,000 ston mindre år 1912 än föregående år.
Vad detta vill säga för remontstammen kunna herrarne räkna ut.
Det är icke ömmande omständigheter för vare sig skåningarna eller
andra, utan det är nyttan för hela vårt land, som gör, att jag ställer
mig på den ståndpunkt jag gjort.

Ang. hevaringspremier

för ston av
ädelt slag.
(Forts)

Herr Andersson i Grimbo: Herr talman! Med anledning av
eu ärad talares från skaraborgsbänken uttalande skall jag be att få
yttra några ord. Han sade nämligen, att det duger icke ■— vilket
uttryck han använde —- i Skaraborgs län för en småbrukare, en
mindre lantbrukare, att vid premieringarne komma fram med varmblodiga
hästar. Man skulle kunna tolka detta så, som att premieringsnämnden
icke skulle vara opartisk och rättvis vid sitt bedömande.
Då det nu är samma premieringsnämnd för Göteborgs och
Bohus län, vilket län jag tillhör, som för Skaraborgs län, skall jag
be att få betyga, att såvitt jag funnit, premieringsnämnden alls icke
tar hänsyn till om det är större eller mindre jordbrukare, som äga
hästarne, utan bedömer djuren efter deras verkliga värde. Jag är
därför övertygad, att det är för mycket sagt av den ärade talaren —
vår premieringsnämnd sköter sitt kall oklanderligt.

Vad åter beträffar, att dessa hevaringspremier icke skulle vara
behövliga, så är jag av motsatt mening mot de herrar, som förmena
något sådant; man kan säkert förutse att dessa premier skola komma
till användning ganska betydligt hädanefter. Det blir en tävlan
hästuppfödarna emellan att behålla de s. k. elitdjuren. Såsom nu
är förhållandet, veta vi, att genomsnittsdjuren få ungefär samma
premier som de, vilka äro av högsta klass. Men det är nu meningen,
att de verkligt förstklassiga djuren skola bliva så markerade
och utmärkta, att det kommer att uppstå en tävlan på ett nytt så
att säga högre område, än förut varit fallet och skall säkert detta

Nr 34. 106

Onsdagen den 16 april, e. in.

Ang. bena- hela vägen igenom komma att ha goda verkningar på vår ädla
förTonTJ hästavel ädelt

slag. En ärad talare sade, att det här endast vore en fråga om lyx (Forts.

) hästar. Det kan ju vara sant, att lyxhästar nu för tiden icke behövas
så mycket som förr, men vi böra dock besinna, att av de lyxhästar,
hästar av rang, som vi ha här i landet, de flesta icke äro
födda i Sverige utan kommit från annat håll.

Om vi jordbrukare vilja räkna oss som hästkarlar, varför skulle
vi icke själva kunna föda upp dessa lyxhästar, vilka alltid betinga
ett betydligt högre pris än remonterna. Remontuppfödningen torde
även hava fordel av att hästuppfödare liksom sträva efter ett högre
mål än som behöves för remonterna. Jag tror, att om hästaveln
gagnas, svenska folket, i synnerhet småbrukarne gagnas, ty där
småbrukarne föda upp hästarne, födas bondpojkarne upp samtidigt,
och när det är hästar med gry i sig, varmblodiga hästar, utöva de
ett välgörande och livande inflytande på de unga pojkarnas sinne,
det blir då mera raska och oförvägna pojkar än om de gå med de
slöa ardennerna. Denna hästens livlighet piggar sedan upp hela
vägen igenom och har på så sätt sin betydelse på uppfostran.

Herr Andersson i Milsmaden: Den siste ärade talaren anförde,
att jag hade nämnt litet om, att det icke skulle vara hästarnas
fel eller hästskötarnas, att hästarna i visst fall icke kunna bli premierade.
Därom har jag icke alls yttrat något, men vad jag vet
är, att dessa varmblodiga hästar icke alls äro så lämpliga till arbete
inom jordbruket som ardennerhästar.

Så sade talaren även, att ardennerhästarna skulle göra pojkarna
slöa. Jag vet inte hur det är på Hisingen, men jag vet, att i
Västergötland ha vi icke blivit slöa av ardennerhästarna.

Herr Jesper son: Herr talman, mina herrar! Jag ber att med
några ord få framföra min mening i denna sak. Jag tycker, att
det är inkonsekvent av kammaren att bevilja denna lånefond utan
att också bevilja bevaringspremierna. Vad vill man, då man beviljar
denna lånefond? Man vill framkalla och främja den varmblodiga
aveln, men då man gör detta men icke har bevaringspremier, är jag
alldeles förvissad om, att i många fall skall just det allra bästa,
som man har fostrat upp, gå bort till andra ändamål än aveln, därför
att uppfödarna icke få den behållning de väntat sig av dessa
hästar. Man menar väl icke annat än att det bästa som kommer
fram, skall behållas för aveln. Jag är alldeles förvissad om, att
så icke kommer att ske, och att hästuppfödarna skola finna, att det
i många fall är förmånligare att sälja, om icke bevaringspremierna
också beviljas. Det är ju ofta så, att aveln misslyckas ett eller
annat år, att ett avelssto icke tar sig med föl, och då händer det
lätt, att hästuppfödaren blir missbelåten. Om han för stoet erhållit
bevaringspremier, och det vore väl meningen, att dessa skulle åter -

107 Nr 34.

Onsdagen den 16 april, e. m.

betalas, ifall hästuppfödaren säljer avelsstoet, drar lian sig för att
sälja, därför att han då skall betala premien tillbaka. Detta verkar
således, att han behåller det bästa avelsmaterialet.

Jag vill också erinra om, att det antagligen icke är så, att om
några av de bästa stona säljas, de då komma att stanna här i landet,
utan de gå nog över till Danmark eller Tyskland, och jag
tycker icke, att det kan vara skäl att lämna understöd för sådana
affärer med medel från lånefonden, om man icke söker att i bästa
möjliga mån tillvarataga det förnämsta avelsmaterialet.

Jag vill därför, herr talman, be att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Karlson i Yästtomten: Herr talman! Endast några få
ord. Jag kan icke finna, att denna sista begäran om 20,000 kr.
till en bevaringsfond för den ädla hästaveln kan i någon, ja, icke i
ens den ringaste mån komma de mindre lantbrukarna till del. Jag
kan nämligen, såsom min länskamrat herr Andersson i Milsmaden,
intyga och känner flera fall, då till och med ädla ston genom stuteristyrelsens
försorg blivit försålda till mindre lantbrukare och att
det sedan visat sig, att vid premieringen rått allmänt klagomål över,
att sådana icke kunnat vara med och taga del i tävlan. Det bar
också hänt, att ädla hästar ha uppvisats för försäljning till rernonter
på en plats, där de blivit kasserade, men att på en annan
hästarna ansetts lämpliga. En häst uppvisad men icke försåld på
ett ställe har gått för god på ett annat.

Att under sådana förhållanden understödja ett sätt till ädla
hästars uppfödande, som på ett sådant vis hushållar och hanterar
med statens medel, tycker jag för min del icke alls är på sin plats.
Jag tror, att vi bevilja mången gång anslag, som äro alldeles onödiga.
Jag vill icke säga, att allt vad som redan är beviljat här är
onödigt, men i detta fall yrkar jag avslag å utskottets hemställan,
och ber, herr talman, att få instämma med herr Hamilton.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen
framställde i enlighet med de därunder gjorda yrkandena propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag
å såväl berörda hemställan som den i ämnet väckta motionen; och
förklarade herr talmannen sig anse den senare propositionen hava
flertalets mening för sig. Som votering likväl begärdes av herr
Jönsson i Slätåker, uppsattes, justerades och anslogs en voteringsproposition
av följande lydelse:

Den, som vill, att kammaren avslår såväl jordbruksutskottets
hemställan i utskottets förevarande utlåtande nr 51 som den i
ämnet väckta motionen, röstar

Ang. bevaringspremier

för ston av
ädelt slag.
(Forts.)

Den, det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Nr 34. 108

Onsdagen den 16 april, e. m.

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan.

Omröstningen utföll med 72 ja mot 37 nej, vadan kammaren
avslagit såväl utskottets hemställan som den i ämnet väckta motionen.

§ 17.

Ang. upplå- Till behandling företogs härpå jordbruksutskottets utlåtande,
tande av lä- nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåge''ett
miUUe-1 tan^e av lägenheter från förra militiebostället Flathult nr 2 i Kalboställe
i rnar lär).

Kalmar län.

I en till Riksdagen den 21 februari 1918 avlåten, till jordbruksutskottet
för förberedande handläggning hänvisad proposition,
nr 111, hade Kungl. Maj:t under åberopande av bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma dag, föreslagit
Riksdagen medgiva, att till förra regementsskrivarbostället V2 mantal
Flathult nr 2 i Gårdveda socken av Kalmar län hörande torpet
Lövhult och den s. k. »Kämpes lägenhet» finge, var för sig med i
statsrådsprotokollet tillstyrkt område, från egendomen upplåtas enligt
kungörelsen den 31 december 1909 angående förändrade grunder för
åtgärder i syfte att åt mindre bemedlade och obemedlade bereda
tillfälle att förvärva egnahemslägenheter från vissa kronoegendomar
och med iakttagande av de i kungl. brevet till domänstyrelsen
samma dag i fråga om tillämpningen av berörda grunder meddelade
närmare bestämmelser.

Utskottet hemställde, att Riksdagen icke måtte bifalla KuEgl.
Maj:ts förevarande proposition.

Utskottets hemställan upplästes, varefter

Herr Andersson i Hägelåkra yttrade: Herr talman, mina
herrar! Med den lokalkännedom, som jag har i den föreliggande
frågan, som rör försäljning av torpet Lövhult i Gårdveda socken,
Kalmar län, kan jag icke annat än beklaga det slut, vartill utskottet
kommit.

Den nuvarande innehavaren av torpet, Gustafsson, som är en
ytterst arbetsam och skötsam man, har under en tid av 21 år innehaft
torpet som torpare eller arrendator. Gustafsson har, som utskottets
utlåtande visar, anhållit att få köpa torpet. Uppskattningsmännen
hava hemställt, att torpet Lövhult måtte hembjudas Gustafsson,
som väl skött torpet och ej ägde annan fastighet. Kung!.
Maj:ts befallningshavande har förklarat sig biträda uppskattningsmännens
ifrågavarande förslag. Men så kommer ett utlåtande från

Onsdagen den 16 april, e. m.

109 Nr 34.

överjägmästaren Gyllenkrok, och det är på detta utskottet stött sig,
när det kommit till sitt beslut. Överjägmästaren har nämligen haft
att anmärka mot förslaget om försäljning, att därigenom skulle avstängas
en del av skogen från möjligheten att komma ned till sjön.
Han har också haft den anmärkningen, att på eu del av det område,
som skulle försäljas, finnes en ganska värdefull ekskog, och
det vore icke lämpligt att den komme i enskild ägo, ty den skulle
då genast skövlas och komma bort från området. Enligt mitt förmenande
har domänstyrelsen undanröjt båda dessa av överjägmästaren
framställda anmärkningarna därigenom, att den har från den
först föreslagna försäljningen undantagit just den areal, som överjägmästaren
har talat om. .Då kan jag icke se någon orsak varför
jordbruksutskottet skulle komma med sitt avslagsyrkande och icke
biträda Kungl. Maj:ts förslag.

Jordbruksutskottet har ej heller företett den allra ringaste motivering
för sitt avslag. Allt vad jag kan finna är ett enda uttryck,
att genom frånskiljandet från egendomen av här ifrågavarande område
skulle uppstå olägenheter för den blivande kronoparkens skötsel.
Jag kanske bort lämna den förklaringen, att det är just detsamma
som överjägmästaren uttalat, eller att detta frånskiljande
skulle medföra besvärligheter vid skötseln av kronoparker. Han
har nämligen föreslagit, att hela Elathult skulle avsättas till kronopark
och förvaltas som skogsdomän. Då har han också föreslagit,
att såväl huvudgården, som det ifrågavarande torpet skulle användas
till bostäder åt den personal, som skulle behövas för skötseln av
skogen.

Nu äro, som sagt, de första olägenheter, som uttalats av överjägmästaren
fullständigt undanröjda av kungl. domänstyrelsen. Den
andra olägenheten, som skulle ligga däri, att torpet skulle behövas
som bostad åt personal, som skulle sköta skogen, anser jag vara
fullständigt undanröjd på samma gång som överjägmästaren föreslår,
att huvudgården skulle användas som boställe. Den är enligt
mitt förmenande fullt tillräcklig för den personal, som behövas för
skogens skötsel.

Det enda uttalande, jordbruksutskottet gjort, som skulle motivera
dess avslag, skulle alltså vara, att detta frånskiljande för skogsförvaltningen
skulle medföra olägenheter för den blivande kronoparkens
skötsel. Detta motiv är enligt mitt förmenande något, som är
detsamma som intet och kanske litet mindre ändå.

Jag vågar icke nu framställa något yrkande i den föreliggande
frågan gentemot ett enhälligt jordbruksutskott; det skulle icke medföra
någon verkan, men jag kan i alla fall icke underlåta att uttala
ett beklagande av den snäva behandling, jordbruksutskottet ägnat
denna fråga.

Häruti instämde herr IsaJcsson.

Ang. upplåtande
av lägenheter
från
ett militieboställe
i
Kalmar län.
(Forts.)

Nr 34.

no

Onsdagen den 16 april, e. m.

Ang. upplåtande
av lägenheter
från
ett militieboställe
i
Kalmar län.
(Forts.)

Vidare anförde:

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Petersson:
Herr talman! Det var med sann tillfredsställelse jag i början av
detta plenum satt och hörde de av varma känslor burna ord, som
uttalades för egnahemstanken för, att personer i allt större utsträckning
skulle bil försatta i den ställning, att de kunde få sig en liten
jordbit, äga den och själva bruka'' den. Man klagade i den debatten
över brist på lämplig lagstiftning. Jag tänkte då: det må vara
sant, att mycket återstår att göra, men man borde åtminstone se
till, att man gör det bästa man kan av den lagstiftning, som man
har, och begagnar de tillfällen, som finnas. Det gör man icke.

Här förekommer ett fall, som nyss är relaterat av en talare,
som känner förhållandena på orten. Han är, som han sagt
mig, nära granne till den egendom, som är i fråga. Egendomen
heter Flathult. Där fanns två torp och några lägenheter. Hela
egendomen består av 54 tunnland åker, 38 tunnland äng och 50
tunnland avrösningsjord, utom den undantagna skogsmarken.

Uppskattningsmännen föreslogo, att ett torp, som hette Lövhult,
skulle frånskiljas. Kung!. Maj:ts befallningshavande instämde,
som vi nyss hörde, i detta, men överjägmästaren gjorde invändningar,
att det var några tunnland ekskog, omkring 8 Va hektar,
och anförde till detta, att en utmark icke skulle komma ned till
stranden av en liten sjö, som ligger där. Därför avstyrkte han.
Jag skickade ärendet tillbaka — det kom in för en längre tid
sedan — och bad, att man skulle undersöka, huruvida det icke
kunde befinnas lämpligt att taga undan ekskogen efter en viss på
kartan uppdragen gränslinje; man skulle då på samma gång vinna
att man kom till sjön. Ärendet kom tillbaka, och en ny värdering
var uträknad med fråndragande av den ekskog, som skulle
behållas, och den mark, på vilken denna ekskog växte. Efter värdering
i detta nya skick föreslog jag Kungl. Maj:t, att för Riksdagen
framlägga förslag om att låta denne torpare, som hade vitsord
om att hava skött torpet utmärkt väl, och som hade suttit där
i 21 år, köpa torpet. Denne hade först bett att få köpa torpet
med ekskogen, men när han hörde invändningar däremot, förklarade
han, att han vore tacksam, om han finge köpa torpet, även om
ekskogen undantoges. När ärendet i det skicket kommer till jordbruksutskottet,
säger jordbruksutskottet enhälligt: Nej, vi avstyrka;
den gamle torparen bör icke få köpa torpet av de och de skälen.
De skäl jordbruksutskottet anfört, kan jag i likhet med vad den
siste talaren sade, näppeligen förstå. Det ena skälet för avslag var
från början, att man var rädd för att torparen skulle alldeles skövla
ekskogen, men den har ju staten kvar. Det andra gällde stranden
av den lilla sjön; den har staten också kvar. Vad hindrar då?
Jo, det skulle vara det, som överjägmästaren nämnde, att lägenheten
kan behövas till bostäder för arbetarna. Då vill jag inom

Onsdagen den 16 april, e. m.

111 Nr 34.

parentes säga, att det finnes andra torp där, som arbetarna kunna
bo på. Dessutom är föreslaget, att hela åkerarealen skall läggas
under skogsstaten. Den invändningen, att torpen behövas till boställen
för arbetarne, kan göras varje gång fråga uppstår om försäljning av torp.

Jag har nu velat uttala detta just för principens skull. Ty om
Riksdagens båda kamrar, så snart man ifrån skogshåll pekar på,
att det uppstår olägenheter, peka på t. ex. att en figur blir mindre
vacker eller en rågång blir krokig i stället för rät, därest avsöndring
av lägenheter sker, om Riksdagens båda kamrar av sådan anledning
motsätta sig försäljning och gå på en sådan princip, blir
det Kungl. Maj:t omöjligt att föreslå försäljning av sådana fall,
därför att man får alltid nej.

Det är därför ur principiell synpunkt jag gärna skulle se, att
Andra kammaren bifölle Kungl. Maj:ts förslag. Här förekommer
längre fram ett betänkande av precis samma slag.

Herr flarn ilton: Herr talman! Jag ber först att få framhålla,
att jag icke deltagit i behandlingen av detta ärende inom utskottet.

Det väckte verkligen min förvåning, när jag såg, att utskottet
avslagit Kungl. Maj:ts proposition och därigenom frångått de principer,
vilka hittills varit gällande för denna kammares jordpolitik,
då det gäller små torpares rätt att köpa sina jordbruk.

Jag ber därför att med åberopande av de skäl, som blivit
framhållna av herr Andersson i Bägelåkra samt senast av herr
statsrådet, få yrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag och avslag å
utskottets hemställan.

Med herr Hamilton förenade sig herrar Ekerot, Bunefors, Ro
smquist, Lundblad, och Molin i Dombäcksmark.

Herr Andersson i Hägelåkra: Herr talman! Då jag nu
hör, att mina åsikter vinna så stark anslutning i kammaren,
skall jag be att få instämma i det yrkande, som gjorts av herr
Hamilton.

Herr Linders: Herr talman! Oaktat det tyckes vara en

stark mening för, att jordbruksutskottets förevarande hemställan
skall avslås, tillåter jag mig ändå säga ett par ord.

Herr Hamilton säger, att det här skulle vara stridande mot
denna kammares vanliga jordpolitik, om utskottets utlåtande här
skulle bifallas.

Jag får lov att säga, att man får väl i varje särskilt fall
pröva, om det är lämpligt att sälja ett jordområde eller icke. Någon
bestämt fastslagen princip har väl icke förefunnits och kan säkerligen
icke påvisas.

Jag har icke heller deltagit i behandlingen av detta ärende inom
utskottet, och jag får lov att erkänna, att jag icke ens varit i till -

Ang. upplåtande
av lägenheter
från
ett militieboställe
i
Kalmar län.
(Forts.)

Nr 34. 112

Onsdagen den 16 april, e. m.

Ang. upplåtande
av lägenheter
frän
ett militieboställe
i
Kalmar län.
(Forts.)

fälle att läsa akten så noga, att jag vet precis läget för den lägenhet,
som här avses. Men jag har så pass mycken tilltro till mina
kamrater i utskottet, att jag är förvissad om, att dessa icke utan
vidare hava hemställt om avslag på propositionen. Man har väl
funnit, att här fanns ett område, som ej lämpligen kunde avsöndras.

Det är gott och väl med egnahemsfrågan och de varma önskningarna
om densammas framgång; man må ömma hur mycket som
helst för att människorna skola få egna hem, det gives dock andra
intressen, som också böra tillgodoses och som man bör taga i betraktande
i ekonomiska frågor.

Här gäller det skogsvårdssynpunkten. Utskottet har ju enhälligt
visat på, att det ur skogsvårdssynpunkt skulle vara olämpligt
att utbryta denna lägenhet ifrån egendomen, då denna i sin helhet
skulle komma att stanna under skogsstaten. Nu vill jag säga, att
här icke något eget hem går förlorat. Det är endast fråga om upplåtelseformen
; det är fråga om man skall godkänna äganderätten,
vilket utskottet enhälligt förklarat vara olämpligt, eller om man
skall låta innehavaren av lägenheten bo kvar under de gamla betingelserna.
Det kan ju visserligen anmärkas mot alla gamla upplåtelseformer,
att de icke äro så värst bra, men den frågan är ju
för närvarande under utredning. Även för sådana fall som detta.
Och då man talar om äganderätten och att folk skall få förvärva
äganderätt till sin lägenhet, får man icke uraktlåta eller förglömma
att komma ihåg, att även staten har en äganderätt att bevara, att
det även givs statsintresse att bevaka. Här förstöres i detta fall
icke något hem på grund av att man bevarar statens intresse;
det är — jag upprepar det! — endast upplåtelseformen det rör
sig om.

Oaktat, som jag nyss sade, jag icke ansåg mig i detalj vara
inne i detta ärende, då jag icke deltagit i det förberedande
arbetet i utskottet i denna sak, anser jag dock mig kunna lita
på mina utskottskamraters omdöme och yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr Hamilton: Det kan finnas fall, när t. ex. ett torp är

beläget mitt i en skog, som skall avsättas till kronopark och sålunda
komma under skogsstatens vård, då det icke kan vara lämpligt
att sälja ett dylikt torp, men i föreliggande fall framgår det av
kartan, och herr Andersson i Hägelåkra har också framhållit det,
att torpet är beläget i en utkant av egendomen, och kan sålunda
försäljas utan att egendomen i övrigt tager skada därav.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, framställde
herr talmannen propositioner å dels bifall till utskottets hemställan,
dels ock avslag därå samt bifall i stället till Kungl. Maj:ts framställning
i ämnet; och fattade kammaren beslut i enlighet med
innehållet i sistnämnda proposition.

Onsdagen den 16 april, e. m.

113 Nr 34.

§ 18.

Föredrogos vart för sig jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 53, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
av en lägenhet från förra militiebostället Bjuvstorp nr 4,
8 i Malmöhus län; och

nr 54, i anledning ay Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
av lägenheter från förra militiebostället Dahl nr 1 i Södermanlands
län.

Kammaren biföll vad utskottet i nämnda utlåtanden hemställt.

19.

Vidare förelåg till avgörande jordbruksutskottets utlåtande,
nr 55, i auledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
av en lägenhet från förra militiebostället Knutesbråten nr 1 i Jönköpings
län.

I en till Riksdagen den 24 januari 1913 avlåten, till jordbruksutskottet
för förberedande handläggning hänvisad proposition,
nr 116, hade Kungl. Maj:t under åberopande av bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma dag föreslagit
Riksdagen medgiva, att ett till förra hovsmedsbostället Va mantal
Knutesbråten nr 1 i Vrigstads socken av Jönköpings län hörande
torp, benämnt Lövfällan, finge med i statsrådsprotokollet närmare
angivet område från egendomen upplåtas enligt kungörelsen den 31
december 1909 angående förändrade grunder för åtgärder i syfte att
åt mindre bemedlade och obemedlade bereda tillfälle att förvärva
egnahemslägenheter från vissa kronoegendomar och med iakttagande
av de i kungl. brevet till domänstyrelsen samma dag i fråga om.
tillämpningen av berörda grunder meddelade närmare bestämmelser.

Ang. upplåtande
av en
lägenhet från
ett milititboställe
i Jönköpings
län.

Utskottet hemställde, att förevarande proposition icke måtte av
Riksdagen bifallas.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade

Herr H amilton: Herr talman! Här är ett liknande fall som

beträffande Flathult, där eu torpare begär att få köpa en lägenhet
som ligger i utkanten på domänen. Värderingsmännen ha tillstyrkt
försäljningen, men överjägmästaren har avstyrkt, likaledes
domänstyrelsen. Chefen för jordbruksdepartementet har ägnat frågan
en noggrann prövning och funnit det vara lämpligt att sälja torpet.
Jag får därför hemställa om avslag på utskottets förslag och bifall
till Kungl. Maj:ts förslag.

Andra kammarens protokoll 1913. Nr 34.

8

Nr 34.

114

Onsdagen den 16 april, e. m.

Ang. upplåtande
av en
lägenhet från
ett militieboställe
i Jönköpings
län.

(Forts.)

I detta anförande instämde herrar Jonsson i Hökhult och
Rosenquist.

Herr Linders: Herr talman, mina herrar! Jag skall be att

få påpeka, att i detta fall har Konungens befallningshavande ställt
sig tveksam rörande lämpligheten av att försälja torpet, och för
övrigt har, liksom i det fall, som vi nyss behandlade, domänstyrelsen
och överjägmästaren avstyrkt.

På samma skäl, jag nyss i ett liknande fall har anfört, ber jag
att även i detta fall, då, som jag antager, utskottet har ägnat frågan
en omsorgsfull prövning, få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Andersson i Grimbo: Herr talman! Jag var visser ligen

med i utskottet vid den slutliga behandlingen av denna fråga,
men jag har icke suttit på den avdelningen, som behandlat dessa
ärenden, och är därför icke i detalj inne i frågan, som jag eljest
skulle haft tillfälle vara.

Det är eu synpunkt, som gjort sig gällande, när utskottet avslagit
dessa kungl. propositioner, men som här icke alls framkommit,
den nämligen, att dessa torp bibehållits i och för skogsvården
för att vederbörande skulle ha tillgång till arbetare. Vilket är då
bäst att ha helt och hållet lejda arbetare eller att ha arbetare, som
ha ett torp, en jordbit just på skogsområdet? Det är en genomgående
tanke, att det skulle vara till fördel för skogen att bibehålla
sådana fasta arbetare här, ty de ha säkert större intresse för
denna sin uppgift än andra, och det skulle nog skogen vinna på.
När nu staten fortfarande ökar sina skogsområden genom inköp,
får man väl också i någon mån tänka på, varifrån staten skall få
skogsarbetare. Skälen för avslag ha i detta här förevarande fall
varit, att man skulle ha skogsarbetare på området.

På grund av vad jag nu anfört ber jag att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Jag tror också, att om herrarna i detalj kände till förhållandena
här litet mera, herrarna skulle ha en annan mening. Det
finnes ingen här i kammaren, som icke vill ömma för dessa småbrukare
och för de egna hemmen, men man får väl taga hänsyn
även till andra omständigheter, som inverka. Vi veta också, att vi
alla ivra för skogsskötseln, och vi vilja, att staten skall ta hand
om den, och den viljan har Riksdagen flera gånger visat prov på.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Petersson:
Herr talman! Jag nämnde i det förra fallet, att det egentligen var
från skogsmannahåll invändningarna gjorts, och här framträder verkligen
tydligt, vad jag då antydde, att det är eu figurfråga, som här
spelar en viss roll. Här talar man om den vackra ägofigur, som
denDa skogsmark och den angränsande egendomen tillsammans utgör
och att den skulle genom avsöndring bli förstörd. Nu är det att

Onsdagen den 16 april, e. m.

115 Nr 34.

märka, att det av lantmätaren var föreslaget flera avsöndringar än
de, som uppskattningsmännen slutligen stannade vid. De stannade
vid att till försäljning föreslå torpet Lövfällan, som ligger uppe i
en utkant.

Jag vill säga några ord med anledning av herr Anderssons i
Grimbo tal om behovet av skogsarbetare. Det är uppenbart, att
ett sådant behov förefinnes, men jag tror icke, att det får åtminstone
överallt utgöra skäl mot att tillmötesgå dessa önskemål och
mot att använda lämpliga kronans marker just för egnahemsändamål.
Förhållandet här är nu sådant, att man tror, att det i framtiden
skall kunna inköpas mark däromkring, och att därav skall bildas
en kronopark.

Jag skall be att få citera några ord, som utskottet själv använder:
»I ärendet har vederbörande jägmästare framhållit, att,

därest — märk därest ■—• genom inköp av kring egendomen
Knutesbråten liggande, enskilda hemman tillhörande marker en
kronopark komme att bildas, avsöndring av ifrågavarande torp skulle
medföra olägenheter för skötseln av den blivande kronoparken,
medan detsamma i kronans hand skulle finna användning såsom
skogsarbetarbostad. Jägmästaren har emellertid icke ansett sig böra
»under nu förhandenvarande omständigheter» motsätta sig en försäljning
av lägenheten. Kungl. Majits befallningshavande har för
sin del ställt sig tveksam rörande lämpligheten av att försälja torpet.»

Det skulle sålunda vara något ovisst, om kronan blir i tillfälle
köpa de här markerna; det beror på många omständigheter,
bland annat på, om de nuvarande ägarna vilja sälja dem, och å
andra sidan om det är lämpligt för kronan att köpa dem. Det
tycker jag är att konstruera upp skäl mot försäljning av en sådan
liten lägenhet. Jag ber att få tillstyrka bifall till den kungl. propositionen.

Herr Zetterstrand: Herr statsrådet läste icke upp fortsättningen,
som lyder: »— — under det att såväl överjägmästaren som
domänstyrelsen bestämt uttalat sig mot den ifrågasatta försäljningen.»

Under sådana omständigheter och då därtill kommer, att jordbruksutskottet
enhälligt yrkat, att lägenheten icke skal! försäljas,
samt då det icke här finnes någon närvarande, som varit med om
att granska frågan ordentligt och i detalj, tror jag, att det är
riskabelt för oss att nu frångå utskottets förslag, till vilket jag ber
att få yrka bifall.

Härmed var överläggningen slutad. I enlighet med de därunder
förekomna yrkandena framställde herr talmannen propositioner
först på bifall till utskottets hemställan samt vidare på avslag därå
och bifall i stället till Kungl. Maj:ts förslag i ämnet; och förklarade
herr talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande
ja för den senare propositionen. Yotering begärdes likväl av herr

Ang. upplåtande
av en
lägenhet från
ett militieboställe
i Jönköpings
län.

(Forts.)

Kr 34. 116

Ang. upplåtande
av en
lägenhet från
ett militieboställe
i Jönköpings
län.

(Forts.)

Ang. anordnande
av
skolbad vid
landsbygdens
folkskolor.

Onsdagen den 16 april. e. m.

Branting, i anledning varav nu uppsattes, justerades och anslogs
följande omröstningsproposition:

Den, som vill, att kammaren, med avslag å jordbruksutskottets
hemställan i utskottets förevarande utlåtande nr 55, bifaller Kungl.
Maj:ts förslag i ämnet, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan.

Voteringen utvisade 44 ja, men 49 nej; och hade kammaren
således bifallit utskottets hemställan.

§ 20.

Vid nu skedd föredragning av jordbruksutskottets utlåtande,
nr 56, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Mai:t
angående utarbetande och framläggande av förslag till interimistiska
bestämmelser i syfte att förekomma vanvård av samfälld skog, biföll
kammaren utskottets däri gjorda hemställan.

§ 21.

Härpå upptogs till behandling Andra kammarens andra tillfälliga
utskotts utlåtande, nr 9, i anledning av väckt motion om
skrivelse till Kungl. Maj:t angående anordnande av skolbad vid
landsbygdens folkskolor.

I anslutning till vad herr Helger m. fl. föreslagit i en inom
Andra kammaren väckt och till dess andra tillfälliga utskott hänvisad
motion, nr 228, hemställde utskottet, att Andra kammaren
ville för sin del besluta, att Riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, huruvida och
i vad mån från statsmakternas sida åtgärder borde och kunde vidtagas
för ett mera allmänt införande av skolbad i folkskolorna å
landsbygden.

Reservation hade likväl avgivits av herrar Mörtsell och Gustafsson
i Brånsta.

Utskottets hemställan upplästes, varefter ordet begärdes av

Onsdagen den 16 april, e. m.

117 Nr 34.

Herr Gustafsson i Brånsta, som anförde: Herr talman! Då Ang. anord jag

antecknat mig såsom reservant emot utskottets förslag ber jag att
få angiva skälen härtill. landsby dens

Jag behöver väl ej försäkra, att jag till fullo instämmer med folkskolor.8
utskottet och motionärerna i allt, som yttrats, om betydelsen av (Forts.)
bad ur hälsosynpunkt. Men utskottet motiverar sitt bifallsyrkande
bland annat därmed, att ett blivande anslag för bidrag till anordnande
av skolbad å landsbygden lär kunna beräknas till ett icke
alltför stort belopp, då det i första hand dock egentligen gäller att
uppmuntra vederbörande till inrättande av skolbad. Så avslutar
utskottet sin motivering med att på det varmaste understödja motionärernas
förslag. Motionärerna föreslå en utredning »huruvida och
i vad mån från statsmakternas sida åtgärder böra och kunna vidtagas
för ett mera allmänt införande av skolbad i folkskolorna.»

Huru genom åtgärder från statsmakternas sida ett mera allmänt
införande av skolbad i landets folkskolor skall kunna ske, utan att
detta måste medföra rätt avsevärda kostnader, har jag svårt att fatta,
och därför tror jag, att en dylik »uppmuntran» ej torde bliva så
blygsam, som utskottet söker göra troligt.

Motionärerna hava tänkt sig, att staten borde lämna bidrag
till anläggningskostnaden av dylika badhus. Eu avsevärd del av
anläggningskostnaden liksom det framtida underhållet måste dock
bestridas av kommunerna själva, varför endast de ekonomiskt bärkraftigaste
kommunerna kunde tänka på att inrätta dylika skolbad,
så länge detta finge vara en frivillig sak. De fattigare kommunerna,
som ännu ej ens kunnat skaffat sig tillräckligt med skolhus,
kunna naturligtvis ej tänka på att inrätta skolbad. Därföre komme
anslaget att bliva en premie endast åt de ekonomiskt bärkraftigaste
kommunerna. Redan nu äro dock olikheterna i skolväsendets ordnande
inom skilda skoldistrikt så stora, att man kan hysa betänklighet
emot att ytterligare öka denna disproportion.

Såväl utskottet som motionärerna framhålla, att statsbidrag bör
utgå för att bestrida anläggningskostnaderna, således enligt grunder,
som äro alldeles motsatta dem, som gälla för statsbidrag till skolväsendet
i övrigt. Varför? Jo, antagligen därför, att om man får
fastslaget, att staten skall helt eller delvis bygga badhusen, så kan
man ju ej med fog påstå, att baden äro viktigare än skolan. Bygger
staten badhusen, kau man med ännu större fog påstå, att staten
också bör bygga skolhusen.

Ja, mina herrar, det kanske även vid denna frågas behandling
kan vara lämpligt att ägna en liten tanke, åt vilken inverkan genomförandet
av eu detaljreform kan hava för ett planmässigt ordnande
av skolväsendet i sin helhet. För att ej bliva långrandig
vill jag ej försöka att inlåta mig på någon vidlyftig utredning av
detta spörsmål, utan jag vill blott hänvisa till en i februarihäftet
av tidskriften Tiden av herr J. Sandler författad uppsats om folkbildningens
grundproblem, vari han ägnat denna sak eu rätt grund -

Nr 34. 118

Ang. anordnande
av
stolbad vid
landsbygdens
folkskolor.

(Forts.)

Onsdagen den 16 april, e. m.

lig undersökning. Resultatet av denna undersökning visar, att till
förbättring av skollokaler, omändring av flyttande skolor till fasta,
mindre folkskolor till verkliga folkskolor, halvtidsläsande skolor till
heltidsläsande, till nya läraretjänster och lärarebostäder m. m. skulle
krävas en byggnadskostnad utöver den nuvarande av över 55 miljoner
kronor, och en årlig driftkostnad på 18,5 miljoner kronor, allt
efter låg beräkning. Likväl är häri icke inberäknat, vad som kräves
för gymnastiklokaler, tandvård och läkarundersökning, fortsättningsskolor
m. m. samt en behövlig löneförbättring till folkskoleanstalternas
lärarepersonal. Lägges härtill, yttrar författaren, ränta
och amortering på byggnadskostnaderna, torde man icke räkna för
högt, om man sätter kostnadskravet för ett någorlunda rationellt
ordnande av vår allmänna folkskola till minst BO miljoner kronor
årligen utöver de nuvarande kostnaderna. Folkundervisningsanstalterna
skulle alltså kräva en årlig kostnad av omkring 75 miljoner
kronor i stället för 43 miljoner för närvarande.

För att kunna genomföra dessa förbättringar anser författaren,
att den enda klara vägen är, att barnaundervisningen göres till en
hela samhällets angelägenhet och att utgifterna fördelas lika efter
den ekonomiska kraften över hela riket. Det vill med andra ord
säga, att staten bör övertaga hela kostnaden för folkskoleväsendet.

Herr Sandler påvisar i förenämnda uppsats, att landsbygdens
kostnader för folkundervisningen år 1911, fördelade på inkomsthundra,
voro nära tre gånger så stora som i städerna. Och likväl
offrades dubbelt så mycket per barn i städerna. Om landsbygden
skulle ha följt med och kostat på sina skolbarn samma belopp, som
städerna offrat för sina, vilket i huvudsak betyder detsamma som
ett lika bra ordnat skolväsen, skulle kostnaden per inkomsthundra
varit i runt tal sex gånger större på landsbygden än i städerna.

Statens övertagande av skolväsendet betyder således i stort sett,
att en väsentlig del av kostnaderna överföras från landsbygden till
städerna, och ur denna synpunkt skulle ju en landsbygdsrepresentant
ej hava något emot, att hela kostnaden för skolväsendet övertages
av staten. Om jag likväl hyser betänksamhet mot en utveckling
i denna riktning, är det därför, att om man kan ordna sitt
skolväsen utan att i avsevärd grad hava känning av kostnaderna
härför, så finnes ingen anledning att spara. Bygger grannkommunen
många och dyrbara skolor, så eggas man därav att följa exemplet
för att taga ut sin rätt, och ett sådant system kan ej verka fostrande
till sparsamhet. Därför har jag ansett, att ett eventuellt statsbidrag
till skolbad ej bort ifrågasättas att utgå annat än enligt de
grunder, som varit gällande för statsbidrag till skolväsendet i övrigt,
d. v. s. till driftkostnaderna och ej till anläggningskostnaderna, vilket
jag, enligt vad jag anfört, anser vara av vägrödjande betydelse,
om man vill gorå även skolhusbyggandet till en statens angelägenhet.

Emot att statsbidrag skulle utgå till driftkostnaderna för skol -

119 Nr 34.

Onsdagen den 16 april, e. m.

baden anför utskottet, att dessa kunna förväntas bliva så små. An- Ang. anordslaget
skulle då bliva alldeles för litet! Jag kan ej helt dela denna av

uppfattning. Är det så, som här nyligen framhållits, att hälsotill- landsbygdens
ståndet bland skolbarnen är ganska dåligt, bör väl en synnerlig vikt folkskolor.
ägnas åt, att dessa gemensamhetsbad anordnas så, att de ej medföra (Forts.)
några sanitära vådor. Det torde erfordras, att varje barn får sin
egen borste, sin egen handduk m m. och att dylik attiralj ordentligt
rengöres. Kostnaderna härför i förening med skolbadens övriga
driftkostnader torde ej bliva så obetydliga, att utskottet av detta
skäl bort uttala sig emot, att statsbidrag borde utgå för detta ändamål.

Utskottet erinrar i slutet av sitt utlåtande, att .Riksdagen i år
redan förehaft en del frågor, avseende skolhygien och fysisk fostran.

Ja, även jag vill sluta med att erinra om att innevarande riksdag
redan beslutat utredning för åstadkommande av effektiv tandvård,
obligatorisk läkarundersökning av folkskolebarn, gymnastikens främjande
vid folkskolorna m. m., varför man ej med fog kan påstå,
att även om denna motion avslås, innevarande års riksdag visat sig
njugg gentemot ökade krav för skolhygienens främjande. Jag vill
också erinra om, att Riksdagen även för en mängd andra ändamål
visat rätt stor benägenhet för att skriva till Kungl. Maj:t och begära
utredning. Till följd härav har också de kungl. kommittéoch
sakkunnigeutredningarnas antal vuxit i betänklig grad. De av
den nuvarande regeringen igångsatta utredningarnas antal närmar
sig redan starkt hundratalet. Mångskiftande äro dessa utredningars
uppgifter, men i ett äro de dock tämligen lika, nämligen däri, att
de nästan alla utmynna i ökade krav på statskassan.

Då således såväl för folkskolan som också och icke minst för
en mängd andra ändamål betydande statsutgifter äro att förvänta, så
är även detta ett skäl, varför jag, herr talman, yrkar avslag på utskottets
förslag.

Härpå yttrade:

Herr Enderstedt: Herr talman, mina herrar! Jag lovar, att
bliva mycket kortfattad. Det är alldeles riktigt, att här i år kommit
lram en hel del motioner, som gälla fysisk fostran, hygien o. d.,
och det är även alldeles riktigt, att det kan synas, som om här
skulle läggas rätt stora kostnader på staten. Dessa många motioner
torde bero på, att man lörut i så hög grad försummat dessa saker
och därför nu ''vill söka taga igen det förlorade. Den omständigheten
är väl ett ganska litet skäl att avslå en motion, att en hel
del andra motioner framkommit, då man erkänner, att även denna
motion är mycket berättigad och tilltalande.

Utskottet har nu emellertid för sin del ansett, att därigenom,
att Riksdagen antager det förslag, som nu föreligger, skulle kostnaderna
icke komma att ökas, utan snarare minskas. Man har nämligen
^ tänkt sig, att alla de olika utredningar, för vilka Riksdagen
eller åtminstone Andra kammaren uttalat sig, skulle kunna samman -

Nr 34. 120

Onsdagen den 16 april, e. m.

Ang. anordnande
av
stolbad vid
landsbygdens
folkskolor.

(Forts.)

föras under en enda kommitté, som då finge systematiskt och plan*
mässigt behandla samtliga dess hygieniska frågor, frågan om tandvård,
om läkarundersökning o. s. v. Det är här icke fråga om
någon vetenskaplig utredning, utan det gäller en kostnadsutredning,
således en ekonomisk fråga. Om vi nu här bifalla utskottets
hemställan, torde vi därmed även komma att befrämja vad kammaren
förut uttalat sig för, och kostnaderna skulle likväl icke bliva
större. Vi ha ju i utlåtandet bestämt betonat, att det här icke är
fråga om något obligatoriskt och att det icke är någon avsikt att
ålägga staten några särskilda kostnader, utan endast några små bidrag
i ändamål att uppmuntra i detta hänseende, och vi ha särskilt
betonat ordet »uppmuntra» och sagt, att man skall taga i övervägande,
om icke just de kommuner, som ha mycket höga utdebiteringar,
här skulle kunna få någon hjälp.

Herr talmani Då det här är fråga om att få ett visst system
i alla dessa frågor, som gälla vårt folks kroppsliga och fysiska
styrka, och då jag för min del anser detta vara av vikt, ber jag
att få yrka bifall'' till utskottets hemställan.

Herr Hellberg i Lycksele: Herr talman! Jag skall icke i
denna sena morgontimme tillåta mig att hålla något föredrag om
att bad är hälsa. Jag skall endast be att få inskränka mig till att
säga, att om vi icke få den personliga hygienen tillgodosedd, tjäna
rymliga skollokaler och en hel del så att säga perifäriska anordningar
föga till. I en stor del städer, såväl större som mindre, ha vi
numera skolbad; på landet har det däremot gått trögare, vilket i
många fall torde ha sin naturliga orsak. Men en badstu vid varje
folkskola behöver väl icke, såsom den ärade reservanten antydde,
mycket tynga på utgifterna, förutsatt nämligen, att man förfar praktiskt
och förståndigt. Hn tvättstuga finnes väl alltid, åtminstone i
allmänhet, och då är saken mycket enkel. Samma rum kan tjäna
som badstu och tvättstuga; det enda, som behöver tillsättas för att
få tvättstugan till badstuga, är en ugn samt ett avklädningsrum.
Så enkelt kan det anordnas, om man blott har god vilja och under
förutsättning naturligtvis också, att den badform, som jag här tänkt
på, nämligen badstun, anses vara den lämpligaste, något som man
ju gör. Jag känner en läkare, som på sin tid lyckades intressera
dåvarande statsrådet Claeson för frågan om skolbad, och detta hade
till följd, att Kungl. Maj:t anbefallde överintendentsämbetet att vid
uppgörandet av ritningar till nya skolbyggnader uppgöra dessa så,
att även badstu kunde inrättas. Dessa ritningar ha ännu icke utkommit,
och det synes som om man glömt bort hela saken. Om
emellertid befolkningen ute i landet får se, att badstun ingår såsom
en normal del i skolbyggnaden, kommer det att gå mycket lättare
att få igenom saken. För ungefär tio år sedan utgav den läkare,
som jag nyss syftade på, en liten bok om hudens vård och om folkbad.
Endast för att visa huru de svenska läkarna skatta idén om

Onsdagen dfen 16 april, e. in.

151 Nr 34.

folkbad, vilL jag nämna, att ifrågavarande lilla bok belönades av
svenska läkarsällskapet med dess halvsekelspris år 1902.

Jag skulle vilja påpeka en annan liten sak. I äldre upplagan
av byggningabalken står i kapitel 2 § 1, som handlar om »hur å
tomt skall byggas», följande föreskrifter att läsa: »Badstuva eller
mältkus skall ock byggas». Det var på den tiden. Huru är det
ställt nu i detta avseende? Jo, den nuvarande kulturståndpunkten
är en annan. Jag vill inom parentes hänvisa herrarna till att göra
eu jämförelse i detta stycke mellan äldre lagböcker och senare upplagor.
Jag vill även åberopa den kung], kungörelsen av den 6
november 1863, där det heter: »Vid husesyn å kronohemman och
boställen skall hädanefter pröfvas och afgöras, huruvida badstuga
och malthus därstädes må anses erforderliga eller icke.» Badstugans
tillvaro har således på sista tiden blivit beroende av syneförrättarens
så att säga privata renlighetskänsla.

Det skulle vara mycket att säga om denna sak, då den är av
vikt för vårt folks hälsa och den, om jag så får säga, behöver eu
knuff och en stark knuff framåt. Badfrågan gäller en praktisk sak,
och jag anser, att den är av större vikt än den läkarundersökning
av skolbarn, som denna kammare för kort tid sedan beslöt. Badfrågan
väl löst anser jag vara fundamentet för själva folkhygienen,
och då jag har den åsikten och anser, att kostnaderna i detta fall
icke behöva vara oöverstigliga, kan jag för min del icke annat än
på det livligaste yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen härmed förklarats avslutad samt herr talmannen
givit propositioner å de därunder framkomna yrkandena,
blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.

Jämlikt § 63 riksdagsordningen skulle detta beslut genom utdrag
av protokollet delgivas Första kammaren.

§ 22.

Slutligen föredrogs Andra kammarens femte tillfälliga utskotts
utlåtande, nr 11, i anledning av väckt motion om skrivelse til!
Kungl. Maj:t angående en mera ingående reglering av yrkesmässig
verksamhet såsom kommissionär för anskaffande åt tjänstehjon eller
andra av anställning inom riket och yttrade därvid

Herr Indebetou: Såsom av det föreliggande utskottsbetänkandet
framgår, har jag jämte två av utskottets övriga ledamöter reserverat
mig mot viss del av motiveringen. Jag finner mig nu föranlåten
att meddela, vilken del reservationen avser. Det är endast
de t va sista raderna å sid 2. De ordalag, som där användas, särskilt
genom införande av ordet »ännu», kunna enligt min uppfattning
giva vid handen, att man här uttalade sig för, att dessa pri Andra

kammarens protokoll 1913. Nr 34. 9

Ang. anordnande
av
skolbad vid
landsbygdens
folskolor.
(Forts.)

Ang. reglering
av viss
kommissionärsverksamhet.

Nr 34. 122

Onsdagen den 16 april, e. in.

Ang. regie- väta arbetsför medlingsanstalter för framtiden borde avskaffas. Jag
ring av viss 0(,h mina två medreservanter anse för vår del, att något sådant utnärsverhsam-
talande icke är av behovet påkallat, och därför ha vi här framhet.
kommit med denna reservation. Då jag emellertid till fullo instäm (Forts.

) mer med motionären i hans åsikt angående behovet av bättre
kontroll över de nuvarande kommissionskontoren än den, som med
tillämpning av 1884 års kungörelse är möjlig, har jag icke något
särskilt yrkande att göra, utan har endast velat säga detta för att
meddela, vad vi med vår reservation avsett.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls; och skulle
jämlikt § 63 riksdagsordningen detta beslut genom utdrag av protokollet
delgivas Första kammaren.

§ 23.

Herr Zetterstrand avlämnade en av honom och herr Pettersson
i Södertälje undertecknad motion, nr 325, om gratifikationer åt vaktmästarna
Per Albert Rydqvists och Gustaf Vilhelm Hjalmar Carlbergs
änkor.

Denna motion bordlädes på begäran.

§ 24.

Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets utlåtanden:

nr 52, i anledning av Kung!. Maj:ts proposition angående anslag
till hantverksskolan i Kristinehamn för blinda;

nr 53, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till dränering och anläggning av trädgård å folkskoleseminariets
i Falun tomt;

nr 54, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående täckande
av brist å det till uppförande av ett hospital å Säters kungsgård
och därintill gränsande mark anvisade anslag;

nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av förslag till avlöningsreglemente för tjänstemän vid
statens vattenfallsverk m. m., samt i ämnet väckta motioner; och
nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till ombyggnad av Malmö statsbangård;

bevillningsutskottets memorial och betänkande:
nr 33, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut rörande bevillningsutskottets
memorial nr 28, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut rörande bevillningsutskottets betänkande nr 12, i anledning
av väckt motion om åläggande för banker m. fl. att till
taxeringsmyndigheterna lämna uppgift å beloppet av insaltare gottgjord
ränta; och

Onsdagen den 16 april, e. m.

123 Nr 34.

nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition om införande
i förordningen den 15 maj 1908 angående restitution av erlagd
sockerskatt eller befrielse från sådan skatt för socker, som använts
vid tillverkning av exportvaror, av bestämmelser om restitution av
erlagd skatt jämväl då socker utföres till svensk frihamn eller intages
å svenskt frilager;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslagtill
lag angående ändrad lydelse av 6, 7, 8 och 26 §§ i lagen för
Sveriges riksbank den 12 maj 1897;

nr 31, i anledning av framställning från fullmäktige i riksbanken
angående inrättande av nya tjänster i riksbanken m. m.; och
nr 32, angående förslag till ändrad lydelse av § 67 bankoreglementet;
samt

lagutskottets utlåtanden:

nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändring
i gällande bestämmelser om vågar; och

nr 24, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående fri rättshjälp åt mindre jordinnehavare i mål rörande
vattenuppdämning m. m.

§ 25.

Justerades protokollsutdrag.

§ 26.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

hen	- Nilson i Örebro	under 3 dagar	fr. o.	m.den 17	april,
	Starbäck	»	3	»	»	»	17
»	Ghristiernson	»	3	)	»	»	17
	Petersson i Lidingö villastad	»	2	»		»	18	»
»	Janson i Bråten	»	O O	7/	»	»	17	»
	Thorsson	»	3	»			17	»
»	Larsson i Edsten	»	8	»	»	»	19	»
»	Forsberg	»	4	»	»	»	17	»
»	Andersson i Höckerum	»	2	»	»	»	18
»	Odqvist		2		»	7>	IS
y>	Lindberg	»	4	»	»	»	18	»
»	Lundell	»	6	»	»	»	18
	Andersson i Knäppinge	»	8	»	»	»	18	»
»	Molin i Dombäcksmark	y>	10	»	»		17	»
»	Persson i Malmö	»	3	»	>	»	19	» ocl
»	Jönsson i Slätåker	»	5	»	»	»	18

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl 3,5? på natten.

fn fidem

Per Cronvall.