1913. Andra kammaren. Mr 35 (Riksdagens protokoll 1913:35)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1913. Andra kammaren. Mr 35.

Fredagen den 18 april.

Kl. 3,30 e. m.

§ 1.

Justerades protokollen för den 11 och 12 innevarande april.

§ 2.

Herr statsrådet friherre Addsivärd avlämnade Kungl. Maj:ts
propositioner:

med förslag till förordning angående stämpelavgiften;

med förslag till förordning om ändrad lydelse av 1 och 3
§§ samt 6 kap. i förordningen den 6 november 1908 angående
en särskild stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper;

med förslag till förordning om vissa ändringar i 6—10 §§
i förordningen den 20 april 1906 angående en särskild stämpelavgift
för försäljning av punsch, arrak och rom;

med förslag till ändrad lydelse av vissa paragrafer i förordningen
den 28 oktober 1910 om taxeringsmyndigheter och förfarandet
vid taxering samt av de vid nämnda förordning fogade
formulär;

angående anordnande av utvidgad statskontroll å fartygs
sjövärdighet m. m.;

angående ändrad lydelse av § 3 samt övergångsbestämmelserna
i gällande avlöningsreglemente för tjänstemän vid tullverkets
lokalförvaltning samt kust- och gränsbevakning den 18
juni 1910;

angående ändring av 25 § 4 mom. i förordningen den 11
oktober 1907 angående beskattning av socker; och

angående avlägsnande av arsenikhaltig oljefärg ur lokaler
i det gamla riksdagshuset å Riddarholmen m. m.

Andra hammarens protokoll 1913. Nr 35. 1

Nr 35. 2

Fredagen den 18 april.

Vidare överlämnades av herr statsrådet Berg Ivungl. Maj:ts
propositioner:

angående uppförande i Boden av ett exercishus för artilleripjäser; angående

upplåtande av lägenheter från förra militiebostället
Kyrkeby nr 1 Övergård i Göteborgs och Bohus län;

angående upplåtande av en lägenhet från förra militiebostället
Gettnabo nr 1 med underlydande i Kalmar län;

angående upplåtande av ett område från förra militiebostället
Arrie nr 10, 12 och 22 i Malmöhus län;

angående upplåtande av lägenheter från förra ryttmästarbostället
Håslöv nr 10 och 12 samt förra trumslagarbostället
Håslöv nr 3 och 7 i Kristianstads län;

angående upplåtande av lägenheter från förra regementschefsbostället
Frövi nr 1, 2, och 3 med Berga nr 1 och Östankil
nr 1 i Västmanlands län;

angående upprättande av ett statsstuteri å Ottenby kungsladugård; angående

disposition av förra mönsterskrivarbostället Torp
nr 4 Brogård i Kronobergs län;

angående ökade anslag till folkskoleseminarierna m. in.;

angående vissa ändringar i bestämmelserna om avlöning av
lärarinnorna vid statsunderstödda enskilda läroanstalter m. m.;

angående anslag till vissa reparationsarbeten m. m. i högre
lärarinneseminariets byggnad;

angående konservering av Trönö ödekyrka; och

angående upphörande av Västra Skrevlinge församlings prebendeegenskap
m. m.

Samtliga dessa propositioner bordlädes på begäran.

§ 3.

Föredrogos var för sig Ivungl. Maj:ts å kammarens bord
vilande propositioner; och hänvisades därvid:

till statsutskottet propositionerna:

angående bestridande av kostnad för Sveriges officiella deltagande
i den internationella utställningen i San Francisco år
1915;

angående ålderstillägg för byråingenjören hos patent- och
registreringsverket G. A. Brodin;

Fredagen den 18 april. 3 jjr 35.

angående ålderstillägg åt aktuarie!! i kommerskollegium K.

E. Norman;

angående ålderstillägg åt vaktmästaren i kommerskollesiarn
E. A. Wretman; a

angående ökat förrådsutrymme vid Karlskrona och Vaxholms
grenadierregementen;

angående ersättande av kostnader för undersökning av tilltänkta
förläggningsorter för vissa truppförband;

angående anvisande av särskilt rekryteringsbidrag för fyllande
av 1914 års stater; och

angående fortsättande av civilkommissionens verksamhet
tills vidare till den 1 juli 1915;

till lagutskottet propositionerna:

med förslag till lag om ändrad lydelse av § 24 värnpliktslagen
den 14 juni 1901; och

med förslag till lag om behandling av alkoholister samt till
lag ony ersättning i vissa fall av allmänna medel till vittnen i
mål enligt lag om behandling av alkoholister;

till statsutskottet propositionerna:

angående anslag till bestridande av kostnaderna för den
19:e interparlamentariska konferensens hållande i Stockholm år
1914;

angående anstånd med likviderande av förfallen skuld å
statslån till Sala—Gysinge—Gävle järnvägsaktiebolag; och

angående förbättrade pensionsvillkor för viss personal, som
i anledning av statens inköp av enskilda järnvägar övergått i
statens järnvägars tjänst;

till bevillningsutskottet propositionen med förslag till förordning
om arvskatt och skatt för gåva; samt

till statsutskottet propositionen angående anvisande av anslag
till bestridande av kostnader för den trettonde internationella
sjöfartskongressens hållande i Stockholm år 1915.

Härpå föredrogs propositionen angående utvidgande av Remiss av en
överstyrelsen för rikets allmänna läroverk till en överstyrelse ProPos*hon.
för skolväsendet i riket. J

Därvid yttrade:

Herr Nyström: Mina herrar! Denna kung], proposition
utdelaaes i kammaren för två dagar sedan, och det är under

Kr 35. 4

Fredagen den 18 april.

Remiss av era sådana förhållanden klart, att varken jag eller någon annan
proposition, hunnit sätta oss in i den. Jag vill därför icke alls nu, när jag begärt
(Forts.) ordet, yttra mig om nödvändigheten eller lämpligheten av den
reform, som i denna proposition föreslås, utan jag vill göra några
anmärkningar av annat slag.

Först och främst kan jag icke underlåta att först framställa
den, som ligger närmast, och det är, att en så viktig proposition,
som avser att ombilda hela vårt skolväsende, kommit fram så
sent som den 16 april, då den utdelades här i kammaren.

I dag har den ytterligare ökats med fem volymer kommittébetänkanden.
Icke ens Kungl. Maj:t torde kunna hysa den djärva
förhoppningen, att vi här i kammaren skola kunna hinna läsa
igenom dessa fem volymer eller att ens utskottsmedlemmarna
skola göra det. Jag vill i sammanhang härmed erinra om ett
precedensfall i denna fråga. Vid 1908 års Riksdag framlade
Kungl. Maj :t också ett vidlyftigt skolförslag, vilket statsutskottet
dock avstyrkte endast av den anledningen, att det kommit så
sent in i kammaren. Detta förslag delades likväl ut i kammaren
den 9 april, medan det i år framlagda förslaget, som är mycket
svårare att genomtränga, kommit in en vecka senare.

Jag vill sedan säga något om den form, som den kungl. propositionen
har. Det är, som herrarna hava sett, precis densamma,
som propositionen om socialstyrelsen vid förra Riksdagen hade,
det vill säga Kungl. Maj:t säger, att så och så tänker Kungl.
Maj:t göra och sedan begär han av Riksdagen endast pengar till
att utföra sina tankar med. För mig, som en f. d. docent i
statskunskap, är detta sätt fullt naturligt. Jag erkänner, att
Kungl. Maj :t har full administrativ lagstiftningsrätt och mycket
väl kan välja denna form för sina förslag. Mot det vill jag
således icke göra någon principiell anmärkning. Jag vill dock
påminna om eu annan sak, som hänger ihop med detta. Först
och främst får förslaget i fråga vara av endast administrativ natur
för att kunna behandlas på detta sätt. Om det förslag, som nu
är under behandling, tror jag, att man kan hysa olika åsikter,
huruvida det i alla punkter är av denna art. Jag skall emellertid
senare komma äter till denna fråga. Vad jag nu emellertid ville
säga är, att det har varit gammal liberal politik i vårt land att så
mycket som möjligt inskränka och begränsa Kungl. Maj:ts administrativa
lagstiftningsrätt. Liberalismens yppersta man under
långa tider i vårt land, S. A. Hedin, hade särskilt detta mål för
sin politik. Denna gamla liberala tendens har tydligtvis den
nuvarande liberala regeringen övergivit, då den föreslår, att
Konungen skall få utöva denna administrativa lagstiftningsrätt
till dess yttersta gräns, och i själva verket i vida större omfattning
än, såvitt jag vet, någon annan regering har vågat föreslå.
Jag vill såsom ett färskt exempel härpå framhålla Kungl. Maj:ts
förslag år 1909 om kommunala mellanskolor med mera. Detta

5 Nr 35.

Fredagen den 18 april.

förslag började liksom det nuvarande med en anhållan om pengar Remiss av en
till reformen, men det nöjde sig icke med detta, utan man begärde proposition.
också Riksdagens godkännande av en hel mängd principer, enligt (Forts.)
vilka de framtida lagarna eller författningarna skulle utarbetas,
och dessa principer, som upptogo många sidor i den kung], propositionen,
voro i vissa delar mycket detaljerade. Den regering,
yi då hade, underställde sålunda Riksdagens beprövande icke blott
klumpsumman, utan även grunderna mycket i detalj. Det hade
den fördelen, från Riksdagens synpunkt, att om man var missnöjd
med en eller annan punkt, kunde man rnotionsvis framställa
sina anmärkningar mot den, och jag vill påminna om, att nuvarande
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet ju också i
hög grad begagnade sig av denna rätt. Såvitt jag förstår, är
detta alldeles omöjligt med det nu föreliggande förslaget. Det
är icke någon princip, som underställts Riksdagens prövning.

Här säger Kungl. Maj:t: giv mig pengar, så att jag må genomföra
dessa reformer. Det enda sätt, varpå Riksdagen sålunda skulle
kunna refusera dessa reformer, skulle vara att vägra att lämna pengar.
Alltså, även om man bär anmärkningar endast mot någon
enskild punkt, kan jag icke se, att det finnes någon annan utväg
att uttala sin obenägenhet för denna punkt än genom att vräka
hela förslaget.

Men det är naturligtvis också en annan anmärkning, som man
kan göra mot detta tillvägagående, och det är, att genom att sålunda
icke vidare uttryckligen och i detalj underställa de olika punkterna
i förslaget Riksdagens prövning, rycker man undan Riksdagen
den makt och myndighet, som Riksdagen under föregående tider
tillkämpat sig och som föregående regeringar respekterat. Detta
synes mig stå i en mycket märkvärdig motsägelse till den del i
det liberala valprogrammet 1911, som lovar att hävda Riksdagens
ställning i det svenska samhällsskicket.

En annan sak, som man vid bläddrande i denna proposition
också ovillkorligen fäster uppmärksamheten vid, är, att för att
genomföra den reform, som denna proposition i det stora hela
avser, nämligen införande av en allmän skolstyrelse, man måste
ändra en mångfald andra förordningar. Denna skolstyrelse,
såsom det säges på ett ställe i betänkandet, kan icke ens träda i
verksamhet, innan en hel del andra förordningar blivit ändrade.

Det förefaller då ganska eget, att man icke på samma gång föreslår
dessas ändrande, för såvitt detta är nödvändigt. Det beror
naturligtvis på av vad natur dessa kungörelser, som uppräknas
på ett ställe i betänkandet, äro, om de hava tillkommit med
Riksdagens hörande eller icke. Detta har jag nu icke haft tillfälle
att i detalj undersöka, men i fråga om en av de bestämmelser,
som måste ändras, är saken klar. Den heter lag. Den rör
dövstumundervisningen och har tillkommit genom bägge statsmakternas
förenade beslut. Hur nu Kungl. Maj:t kommer att

Nr 35. 6

Fredagen den 18 april.

Remiss av en gorå med denna lag vet jag icke, men jag kan icke underlåta att
proposition. kammaren uppläsa ett uttalande, som finnes i en bilaga till
(Forts.) (jeri kungl. propositionen, en P. M., där det säges, icke om den
lagen men om en annan författning, nämligen instruktionen för
skolöverstyrelsen: »Om det föreliggande förslaget», det vill säga

denna proposition, »varder av Riksdagen godkänt, torde denna
föreskrift» — det är en viss föreskrift i nämnda instruktion för skolöverstyrelsen
— »kunna utfärdas i administrativ väg utan binder
därav, att den i något fall kommer att avse anstalt, rörande
vilken Kungi. Maj:t med Riksdagen beslutat, att den skall stå
under inseende av viss lokal- eller distriktsstyrelse.» Alltså, om
denna proposition går igenom, låt oss säga genom gemensam votering,
då anser författaren till denna P. M., att Kungl. Maj:t därmed
skulle ha rätt att på administrativ väg ändra något, som blivit
genom bägge statsmakternas samtycke fastställt. Det är att
utsträcka Konungens administrativa lagstiftningsrätt mer än
lovligt.

Som en illustration till, hur man i våra dagar betraktar denna
rätt, och hur man betraktade den för några årtionden sedan, vill
jag påminna om en sak, som också omtalas uti propositionen,
nämligen lagen om dövstumundervisningen. Då denna lag framlades
för Riksdagen år 1889, hade Konungen gjort skillnad mellan
vissa paragrafer, som enligt hans förmenande voro av den
natur, att de skulle godkännas även av Riksdagen, och andra paragrafer,
som han ansåg vara av rent administrativ natur. 1889
års riksdag var icke nöjd med denna tudelning, utan ansåg, att
även de andra bestämmelserna voro av den natur, att riksdagens
samtycke skulle krävas för deras ändring. Det var i full överensstämmelse
med den tendens, som den tiden gjorde sig gällande i
främsta rummet från liberal sida. Nu föreslås det, att man skulle
alldeles uppgiva 1889 års ståndpunkt, att man skall göra så som
Kungl. Maj:t föreslog år 1889, dela på lagen, så att vissa bestämmelser
skulle bliva lag, alldeles som Kungl. Maj:t då föreslog, och
andra bestämmelser bliva administrativ förordning. Man kan
knappast tydligare bekräfta, vad jag i början av mitt anförande
yttrade, att uppfattningen av Konungens administrativa myndighet
är mycket olika nu emot då, och det inom samma parti.

Detta är några anmärkningar, som jag velat framställa.
Jag skall emellertid icke tillåta mig att säga något om detta förslags
innebörd för övrigt och icke heller, vad jag själv hittills fatt
för uppfattning därav. Jag nöjer mig med att framställa dessa
anmärkningar om de yttre former, under vilka förslaget nu har
framkommit.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Berg:
Den föregående ärade talaren började med att säga, att lian icke
på de två dagar, under vilka propositionen varit tillgänglig, hun -

Fredagen den 18 april.

7 Nr 35.

nit fullt sätta sig in i densamma, och han lämnade en synnerligen Remiss av en
slående praktisk bekräftelse på riktigheten i denna utsago, då propositionhan
förklarade, att propositionen avsåge en ombildning av »hela (Forts.)
vårt skolväsen». Det är naturligtvis kolossalt inkorrekt att beteckna
propositionen på det sättet. Den åsyftar nämligen icke
alls en ombildning av hela vårt skolväsen, den åsyftar endast
vad som står i rubriken, nämligen en utvidgning av den styrelse,
som för närvarande finnes för rikets allmänna läroverk till att
bli en styrelse för hela vårt allmänna skolväsen. Och om man
närmare ser efter, vad detta innebär, så finner man, att till de fyra
medlemmar med chef, som nu utgöra läroverksöverstyrelsen,
skulle läggas fyra nya medlemmar för folkundervisningsväsendet.

Jag förmodar, att den ärade talaren erkänner, att hans uttryck
var i hög grad vilseledande.

_ Han vände sig vidare mot formuleringen av den hemställan,
vari propositionen utmynnar. I fråga härom vill jag nu endast
säga, att hemställan, såsom sig bör, alldeles precis motsvarar,
vad Kungl. Maj:t av Riksdagen begär, varken mer eller mindre.

Om kamrarna äro av samma mening i saken som Kungl. Maj :t, bifalla
de alltså propositionens hemställan. Äro de däremot icke
i sak eniga med Kungl. Maj:t, avslå de densamma. Hur det
sedan skall gå, ifall kamrarna skulle stanna i olika beslut, det
har Kungl. Maj:t icke genom propositionens hemställan velat
för kamrarna i förväg diktera; det blir en sak, som på sin tid får
göras upp.

Den ärade talaren fällde för övrigt ott uttryck, som tydligt
gav vid handen, att han för sin del anser, att propositionens hemställan
i verkligheten är korrekt. Han yttrade nämligen -—- och
han åberopade härvid sig själv som auktoritet i sin egenskap av
f. d. universitetslärare i statskunskap — att den åskådning, som
ligger till grund för propositionens formulering, är alldeles riktig.

Ja, i så fall synes det mig, att jag såsom föredragande i ärendet
kan vara belåten.

Vad de småsaker angår, som han drog fram ur den av min
företrädare, statsrådet Lindström, lämnade och vid propositionen
fogade promemorian, vill jag såga, att vederbörande utskott
och sedan kamrarna nog lära se till, att icke Riksdagens beslutanderätt
i något avseende trädes för nära. I alla händelser vill
jag försäkra, att sådant icke är min avsikt, och att Kungl. Maj:t
icke kommer att ensam besluta i någon enda punkt, för vilken
bifall kräves även av Riksdagen.

Herr Nyström: Om jag använde uttrycket omläggning av
»hela vårt skolväsende», så bör det icke vara alldeles obegripligt,
att jag menade omläggning av skolväsendets högsta organisation.

Det kunde ju hava använts något lämpligare uttryck, men i
alla fall avser förslaget dock att lägga hela vårt skolväsende un -

Nr 35. 8

Fredagen den 18 april.

Remiss av en der alldeles ny styrelse. Vi ha ju icke haft någon motsvarighet
proposition, ^jjj förut, och reformen är sålunda av en mycket stor och vik(Forts.
) tfg omfattning. Hur man skall benämna den, därom skall jag
nu icke disputera med herr statsrådet, och jag tror icke heller, det
är nödvändigt att göra det för att för kammaren klargöra min
mening. Jag antager, att såväl herr statsrådet som kammaren
förstå, att jag åtminstone läst överskriften och sålunda visste,
vad frågan gällde, även om jag använde ett annat uttryck.

Det som Kung!. Maj:t begär och som står på denna propositions
två första sidor det är ju •—• och jag sade det också, när jag
hade ordet förra gången •— endast pengar för att genomföra en
hel del reformer, hvilka sedan äro utvecklade i statsrådets uttalanden
till propositionen. Herrarna kunna se, att detta uttalande
är indelat i kapitel, innehållande en närmare framställning av vad
Kungl. Maj:t tänker uträtta med dessa pengar, och att vidare de
myndigheter som yttrat sig över dessa förslag, visst icke äro
alla på Kungl. Maj:ts sida, utan att tvärtom somliga gå enhälligt
emot Kungl. Maj :t. Det synes mig då vara — jag kan icke underlåta
att än en gång uttrycka det •— underligt, att Kungl. Maj:t
så att säga genom propositionens form söker hindra Pdksdagen
att fatta annat beslut, än Kungl. Maj:t vill, ens i en viss eller några
vissa av dessa punkter.

Det sista, som herr statsrådet nämnde, erinrar mig om, att
jag glömt framhålla en olägenhet, som följer av det sätt, varpå
detta förslag nu framkommer. Herr statsrådet framhöll, att
det icke var meningen att gå Riksdagens rätt för nära, utan att
man, efter sedan detta beslut var fattat, skulle för Riksdagen
framlägga de förslag, som äro nödvändiga. Det ger mig anledning
att uttala, vad jag nyss glömde, nämligen att om nu detta
förslag går igenom, så att Kungl. Maj:t får dessa pengar på gemensam
votering mot ena kammarens vilja, hur skall det då gå med
alla dessa lagar, som äro nödvändiga att genomföra, om denna
kammare senare visar sin motvilja genom att säga nej till lagändringarna?
Det blir naturligtvis fullständigt kaos i folkskoleväsendet,
om man nu visserligen anslår medel till inrättande
av skolöverstyrelse men sedan möjligtvis avslår de enskilda lagar,.
om vilka det i denna proposition står, att de måste vara genomförda,
innan skolöverstyrelsen över huvud taget kan börja sitt
arbete.

Herr Rydén: Herr talman, mina herrar! Invändningarna
mot denna kungliga proposition äro desamma, som gjordes i fjol
vid det årets riksdag, då den kungl. propositionen med förslag om
inrättande av socialstyrelse remitterades till ett särskilt utskott.
Då jag vid det tillfället deltog i överläggningen, erinrar jag mig,
att det var en högerledamot av det särskilda utskott, som behandlade
detta ärende, som tog sig anledning, att, särskilt på den grund

Fredagen den 18 april.

9 Nr 35.

att förslaget skulle avgöras genom gemensam votering, ifråga- Remiss av en
sätta, huruvida icke en anmärkning i det avseendet ur konstitu- proportiontionell
synpunkt vore berättigad. Jag tror, att om herr Nyström (Forts.)
hade konfererat med en av sina partikamrater, åtminstone med
någon bland dem i Första kammaren, som varit ledamöter av
samma särskilda utskott, hade han kunnat få reda på det resultat,
till vilket man där kommit vid en ingående undersökning
angående riktigheten av den form, Kungl. Maj:t har använt i
detta fall. Jag bör endast antyda, att efter det denna undersökning
verkställts —- den var icke officiell, men den verkställdes lika
fullt — framfördes icke en enda anmärkning från högern mot den
form, Kungl. Maj:t hade använt, för att avfatta denna proposition.

Jag vågar säga, att efter den uppfattning, jag härefter har, så är
den formen, som användes i detta fall, vill jag säga, den ordinära,
när det gäller att ombilda ett ämbetsverk, som här är fråga om
eller tillskapa ett nytt sådant. Jag tror icke, att herr Nyström
således har rätt i sitt påstående, att man här frångår en förutvarande
praxis.

Sedan återkommer samma argument som i fjol, att med denna
fråga är förenad vissa lagändringar, och i anledning härav skall
jag be att för kammaren få göra klart, vad dessa lagar verkligen
gälla. Det var precis samma förhållande, när frågan om socialstyrelsen
var före. Då gällde det, att man skulle i ett par författningar
utbyta ordet »kommerskollegium », som upphörde att hava
någon befattning med sociala ärenden, mot ordet »socialstyrelsen»,
och Kungl. Maj:t inkom med en särskild proposition till Riksdagen
härom, sedan den första huvudpropositionen var avlämnad.
Vederbörande särskilda utskott tillstyrkte dessa ändringar, även
den, att ordet kommerskollegium utbyttes mot ordet socialstyrelsen,
och så var den saken klar. Nu är det samma förhållande
med den proposition, som här skall remitteras. I denna har
ändå Kungl. Maj:t fullt och klart utrett, vilka författningar, som
skola ändras för det fall, att den kungl. propositionen bifalles.

Den utredning, som förutvarande statsrådet Lindström gjort, visar
också klart, att det är endast fråga om en enda lag, och allt annat
gäller administrativa författningar, som Kungl. Maj:t kan ändra
utan Riksdagens hörande. Men det är, som sagt, en enda lag, som
skulle föranleda förändringar, därest denna proposition vinner
Riksdagens bifall. Det är lag angående dövstumundervisningen
den 31 maj 1889. Vad är det då för förändringar, som skola ifrågakomma
i denna lag? Jo, för det första står det »att elev vid
seminariet å Manilla äger att, efter avslutad seminariekurs,
genomgå provår vid den dövstumskola, som honom av chefen
för ecklesiastikdepartementet anvisas». Bifalles den kungl. propositionen
skall istället för »chefen för ecklesiastikdepartementet»
insättas ordet »skolöverstyrelsen». Vidare heter det i samma
lag, »att med de elever, som genomgått sådan provårskurs, skall

Nr 35. 10

Fredagen den 18 april.

Remiss av en anställas tentamen i närvaro av en eller flera av chefen för eckleproposition.
giastikdepartementet förordnade sakkunnige». Det skall i propo(Forts.
) sitionen ändras så, att i stället för »chefen för ecklesiastikdepartementet»
sättes ordet »skolöverstyrelsen». Vidare står det, »att
besvär över lärartillsättningar skola prövas av vederbörande
domkapitel, vars utslag kan i vanlig ordning hos Kungl. Maj:t
överklagas». Ja, bifalles den kungl. propositionen kommer
»domkapitlet» att utbytas mot ordet »skolöverstyrelsen». Så
är det till slut »att inseendet över dövstumlärarseminariet å
Manilla skall utövas av styrelsen för det första dövstumskoldistriktet,
vilken det enligt lagen bland annat åligger att till lärare
vid seminariet utse den eller dem bland dövstumskolans lärare,
som därtill befinnas mest lämpliga». Här utbytes »styrelsen för
det första dövstumskoldistriktet» emot »skolöverstyrelsen».

Det är alla de lagändringar, som det i detta fall är fråga om.
Jag frågar nu herrarne, om det icke är att gå för långt, när man här
försöker måla ut, som om det gällde realförändringar i lagen.
Det är klart, att regeringen icke först har kunnat lägga fram
förslag, att i den nu åberopade lagen ordet »chefen för ecklesiastikdepartementet»
utbytes mot »skolöverstyrelsen», innan denna
fråga blivit allsidigt prövad.

Jag har härmed naturligtvis icke velat gå in på själva realfrågan,
då det nu blott gäller att remittera propositionen till statsutskottet,
men jag har i allt fall icke velat underlåta att göra dessa
påpekanden, som röra frågans formella sida.

Vidare anfördes ej. Kammaren beslöt att hänvisa ifrågavarande
proposition jämte de i anledning av densamma nu avgivna
yttrandena till statsutskottet.

§ 4.

Herrar Zetterstrands och Petterssons i Södertelje på kammarens
bord liggande motion, nr 325, som nu föredrogs, remitterades
till statsutskottet.

§ 5.

Vidare föredrogos. men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden
nr 52—56.

§ 6.

Bevillningsutskottets härpå föredragna memorial, nr 33, i anledning
av kamrarnas skiljaktiga beslut rörande bevillningsutskottets
memorial nr 28, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut rörande bevillningsutskottets betänkande nr 12, i anledning
av väckt motion om åläggande för banker m. fl. att till

Fredagen den 18 april.

11 Nr 35.

taxeringsmyndigheterna lämna uppgift å beloppet av insättare
gottgjord ränta, lades till handlingarna.

§ 7.

Härefter föredrogos, men blevo ånyo lagda på hordet bevillningsutskottets
betänkande nr 34, bankoutskottets utlåtanden
nr 30—32 samt lagutskottets utlåtanden nr 23 och 24.

§ 8.

Avgåvos två motioner i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag angående köttbesiktning och slakthus,
nämligen:

nr 326, av herr Rydén; och
nr 327, av herr Palmstierna.

Ifrågavarande motioner bordlädes.

§ 9.

Vid härpå skedd föredragning av ett från Första kammaren
ankommet protokollsutdrag, nr 332, innefattande delgivning av
nämnda kammares beslut över dess första tillfälliga utskotts
utlåtande, nr 15, i anledning av väckta motioner om skrivelse
till Kungl. Maj:t angående utredning och förslag i fråga om
läkareundersökning av folkskolebarn m. in., beslöt Andra kammaren
hänvisa detta ärende till sitt andra tillfälliga utskott.

§ 10.

Justerades protokollsutdrag.

§ 11.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr Magnusson i Tumhult under 6 dagar fr. o. m. den 21 april,

» Nilsson i Kristianstad »

» Anderson i Knåp asjö >>

» Anderson i Råstock »

►> Andersson i Altofta »

>> Jansson i Edsbäcken »

» Ingvarsson »

» Hellström »

» Lithander >>

» Hamn in »

4 » >>

5 » »

den 19 april,

4 dagar fr. o. m.

4 » >>

den 19 april,

4 dagar fr. o. m.

2 » »

den 19 april.

»och

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4,20 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Nr So. 12

Lördagen den 19 april.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Föredrogos var för sig Kung!. Maj:ts å kammarens bord
vilande propositioner; och hänvisades därvid:

till bevillningsutskottet propositionerna:

med förslag till förordning angående stämpelavgiften;

med förslag till förordning om ändrad lydelse av 1 och 3
§§ samt 6 kap. i förordningen den 6 november 1908 angående
en särskild stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper;

med förslag till förordning om vissa ändringar i 6—10 §§
i förordningen den 20 april 1906 angående en särskild stämpelavgift
för försäljning av punsch, arrak och rom; och

med förslag till ändrad lydelse av vissa paragrafer i förordningen
den 28 oktober 1910 om taxeringsmyndigheter och
förfarandet vid taxering samt av de vid nämnda förordning
fogade formulär;

till statsutskottet propositionerna:

angående anordnande av utvidgad statskontroll å fartygs
sjövärdighet m. m.; och

angående ändrad lydelse av § 3 samt övergångsbestämmelserna
i gällande avlöningsreglemente för tjänstemän vid tullverkets
lokalförvaltning samt kust- och gränsbevakning den 18
juni 1910;

till bevillningsutskottet propositionen angående ändring av
25 § 4 mom. i förordningen den 11 oktober 1907 angående beskattning
av socker;

till statsutskottet propositionerna:

angående avlägsnande av arsenikhaltig oljefärg ur lokaler i
det gamla riksdagshuset å Riddarholmen m. m.; och

angående uppförande i Boden av ett exercishus för artilleripjäser; till

jordbruksutskottet propositionerna:

angående upplåtande av lägenheter från förra militiebostället
Kyrkeby nr 1 övergård i Göteborgs och Bohus län;

Lördagen den 19 april.

13 Nr 35.

angående upplåtande av en lägenhet från förra militiebostället
Gettnabo nr 1 med underlydande i Kalmar län;

angående upplåtande av ett område från förra militieb ostället
Ande nr 10, 12 och 22 i Malmöhus län;

angående upplåtande av lägenheter från förra ryttmästarbostället
Håslöv nr 10 och 12 samt förra trumslagarbostället
Håslöv nr 3 och 7 i Kristianstads län;

angående upplåtande av lägenheter från förra regementschefsbostället
Frövi nr 1, 2 och 3 med Berga nr i och östankil nr 1
i Västmanlands län;

angående upprättande av ett statsstuteri å Ottenby kungsladugård;
och

angående disposition av förra mönsterskrivarbostället Torp
nr 4 Brogård i Kronobergs län; samt

till statsutskottet propositionerna:

angående ökade anslag till folkskoleseminarierna m. m.;

angående vissa ändringar i bestämmelserna om avlöning av
lärarinnorna vid statsunderstödda enskilda läroanstalter m. m.;

angående anslag till vissa reparationsarbeten m. m. i högre
lärarinneseminariets byggnad;

angående konservering av Trönö ödekyrka; och

angående upphörande av Västra Skrevlinge församlings prebendeegenskap
in. m.

§ 2.

Vidare föredrogos de på kammarens bord liggande motionerna,
nr 326, av herr Rydén och nr 327, av herr Palmstierna;
och hänvisades båda motionerna till lagutskottet.

§ 3.

Härefter föredrogos vart efter annat:

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning av vissa delar av förra militieb ostället Ivetofta nr 6,
8 i Kristianstads län;

nr 58, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtande av lägenheter från förra kronofogdebostället Tånnö
nr 3 Kåragården i Jönköpings län; och

nr 59, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning av frälseutjorden Mjölby nr 6 samt lägenheterna Mjölby

Nr 35. 14

Lördagen den 19 april.

nr 41 och Mjölby nr 40 m. m.; och biföll kammaren vad utskottet
i dessa utlåtanden hemställt.

§ 4.

Herr statsrådet Bergström avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner: angående

överlämnande till lantförsvaret av viss del av
förra majorsbostället Gudhem nr 1—9 jämte Holmäng nr 1
Hulegård i Skaraborgs län i och för användning till remontdepå
m. m.;

angående pension å allmänna indragningsstaten åt skrädderiföreståndaren
S. Jonasson; och

angående pension å allmänna indragningsstaten åt förre
fortifikationsarbetaren Anders Gustav Johansson.

Dessa propositioner blevo på begäran bordlagda.

§ 5.

Vidare föredrogos vart för sig jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 60, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition om överlämnande
till fångvården av ett kronan tillhörigt område invid
straffängelsets i Uppsala tomt;

nr 61, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtande till staden Mariefred av ett område av kungsladugården
Gripsholm nr 1 i Södermanlands län;

nr 62, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning av förra häradshövdingbostället Enögla nr 3 i Uppsala
län;

nr 63, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtande av lägenheter från förra militiebostället Tjustorp nr
1 i Skaraborgs län;

nr 64, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtande av en lägenhet från förra militiebostället Täppesås
nr 1, 2 och 3 i Jönköpings län;

nr 65, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtande av tre områden från förra militiebostället Skränge
nr 4 Mellangård jämte Skränge nr 7, en utjord, i Östergötlands
län;

nr 66, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtande av ett område från förra militiebostället Satterstad
nr 2 Nedergården i Östergötlands län;

Lördagen den 19 april.

Nr 35.

nr 67, i anledning av Kung], Maj:ts proposition angående
försäljning av förra länsmansbostället Jolmesta nr 2 i Västmanlands
län;

nr 68, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtande av ett område från förra militiebostället Stora Broby
nr 1 i Östergötlands län;

nr 69, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtande av lägenheter från förra militieb oställena Honeröd
nr 2 Hålegården och Honeröd nr 3 Mellangärden samt Honeröd
nr 4 Västergården i Göteborgs och Bohus län;

nr 70, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtelse av kronan tillhörande jordägarandelar i gruvor;

nr 71, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtelse av rätt till bearbetande av icke inmutningsbara mineralfyndigheter
å kronojord; och

nr 72, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtande av lägenheter från förra militieb ostället Rolfsbo nr 2
Norgård i Göteborgs och Bohus län.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 6.

Å föredragningslistan fanns därefter upptaget jordbruks- Angående
utskottets utlåtande, nr 73, i anledning av Kung!. Maj:ts pro- ^0*2iela
position angående avlösning av den ägaren av skattelägenheten genheten
Djurön nr 1 i Östergötlands län åliggande skyldigheten att där- Djurön nr l
städes underhålla ett holländeri. åliggandeskyl I

en till Riksdagen den 14 februari 1913 avlåten, till jordbruksutskottet
för förberedande handläggning hänvisad proposition,
nr 85, hade Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma
dag, föreslagit Riksdagen dels medgiva, att ägaren av lägenheten
Djurön nr 1 i Dagsbergs socken och Lösings härad av Östergötlands
län finge från och med 1914 års ingång befrias från
den jämlikt kungl. brevet den 15 mars 1771 honom åliggande
skyldighet att å lägenheten underhålla det i samma brev närmare
angivna holländeri, mot det att han före nämnda års
början till statskontoret inbetalade en löseskilling av 7,500 kronor,
dels ock besluta, att ifrågavarande löseskilling skulle ingå
i den under statskontorets förvaltning ställda fonden för svenska
hornboskaps- och fåravelns förädling.

Utskottet hemställde, att propositionen måtte vinna Riksdagens
bifall.

Efter ärendets föredragning begärdes ordet av

Nr 35. 16

Lördagen den 19 april.

Angående
avlösning av
den skattelågenheten

Djurön nr 1
åliggande skyldighet
att hålla
ett holländeri.

Forts.)

Herr Vahlquist, som yttrade: Herr talman! Jag hade
verkligen väntat mig, att någon av de jordbrukare, som jag har
till bänkkamrater, skulle uppträda i denna fråga, men då jag ser,
att ingen av dem är här närvarande, skall jag be att få yttra några
ord.

Jag har icke någonting att invända mot själva saken i och
för sig, men jag hemställer, huruvida det kan anses vara med
rättvisa och billighet överensstämmande att nu fråntaga de jordbrukare,
som bo omkring Djurön, den lilla förmån, som varit dem
beredd genom det kung!, brevet den 7 september 1756, enligt
vilket den, som skatteköp! Djurön, var skyldig, »att vid besittnings-
och skatterättens förlust å lägenheten underhålla ett
schäferi, varifrån allmogen däromkring skulle äga att årligen dels
till betäckning låna dels efter stadgat pris köpa visst antal gumsar.»

Detta besvär förändrades sedermera genom kungl. brev den
15 mars 1771 därhän, att lägenhetens ägare skulle underhålla ett
holländeri, bestående av en tjur, tio kor och fem kvigor av »den
äkta, stora holländska rasen», varjämte föreskrevs, att djuren
skulle hållas i gott stånd och att ifrån detta holländeri skulle
årligen utdelas tvenne tjurkalvar o. s. v. År 1856 den 5 juli
föreskrev Kungl. Maj:ts befallningshafvande i länet, därjämte »att
kalvarna skulle under kronobetjaningens överinseende mot stadgad
lösen och, där liera än två anmälde sig till kalvarnas inlösande,
efter lottning turvis utlämnas till jordbrukare inom Lösings,
Björkekinds och östkinds härad, för varje härad vart tredje år,
dels ock enligt resolution den 3 oktober 1865 i avseende på tillsynen
över förberörda villkors efterlevnad. »

Det framgår sålunda med all önskvärd tydlighet, att denna
förmån verkligen var avsedd endast för den jordbrukande befolkningen
i trakten närmast kring denna lägenhet, Djurön, och
det synes mig därför, som jag förut framhållit, ingalunda rimligt
att fråntaga ortsbefolkningen den förmån, som verkligen ligger
i den utdelning av avelsdjur, som där har förekommit under halvannat
århundrade, vilken förmån under de sista 60 åren genom
Konungens befallningshavandes föreskrift alldeles tydligt begränsats
till invånarne i Lösings, Björkekinds och Östkinds härad.
Uppfattningen, att rättvisa och billighet fordra, att ortsbefolkningen
skall få behålla denna rätt, har även delats av justitiekanslern
—• hans uttalande återfinnes på sidan 6 i utskottsbetänkande!
— som anser, att billighetsskäl tala för att invånarne i de
nämnda häradena fortfarande få behålla denna rätt genom att
fondens avkastning användes till nötkreatursavelns befrämjande
inom samma härader.

Nu föreslår man, att den löseskilling, som skulle erläggas,
skall ingå i den allmänna fonden för svenska hornboskaps- och
fåravelns förädling. Emellertid kan man mycket väl förstå, synes
det mig, att detta icke kan medföra för ortsbefolkningen

Lördagen den 19 april.

17 Nr 35.

samma direkta nytta, som om det förslag blir Riksdagens beslut, Angående
som går ut på, att fonden skulle ställas under Östergötlands läns “vlosnin9 51''
hushållningssällskaps förvaltning, vilket har tillstyrkts av lands- engenheter,
hövdingeämbetet i länet. Därigenom kommer denna mer än Djurön nr
hundraåriga förmån fortfarande men på ett bättre sätt ortsin- åliggandesky,
vånarne till godo. dyighet att hålla

Att det ursprungligen verkligen varit meningen att just®" °
begränsa förmånen till att gälla denna orts invånare framgår — ^''orB''^

efter min uppfattning åtminstone — alldeles tydligt av vad som
säges i utskottsbetänkandet på sid 2 angående bestämmelserna
i det gamla kungl. brevet, att ägaren av Djurön skulle underhålla
ett schäferi »varifrån allmogen däromkring skulle äga att
årligen dels till betäckning låna dels efter stadgat pris köpa visst
antal gumsar.»

Det är väl icke möjligt, att detta holländeri skulle vara avsett
för jordbruksbefolkningen i hela Sverige, utan det var naturligtvis
avsett för befolkningen i den trakt, som låg närmast omkring
lägenheten, ty det är ju klart, att man icke, till betäckning kan
skicka djur från långt avlägset belägna orter inom landet, utan det
kan väl endast ske beträffande djur från platser på rimligt avstånd
ifrån ifrågavarande lägenhet.

Jag ber sålunda, herr talman, då jag förstår, att det nu icke
finnes någon möjlighet att yrka bifall till vad jag helst önskat
blivit Riksdagens beslut, nämligen att fonden ställes till Östergötlands
läns hushållningssällskaps förvaltning, att få yrka avslag
på såväl utskottets hemställan som Kungl. Maj:ts proposition,
men jag gör detta naturligtvis endast under den förhoppningen,
att ärendet måtte komma åter till nästa år för att lösas och ordnas
så, som jag framhållit måste anses vara med rättvisa och
billighet överensstämmande.

Vidare anfördes ej. Herr talmannen framställde propositioner
först på bifall till utskottets hemställan och vidare på avslag
å såväl berörda hemställan som ock Kungl. Maj:ts framställning
i ämnet; och fann herr talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Votering begärdes emellertid
av herr Vahlquist, i anledning varav nu uppsattes, justerades
och anslogs följande omröstningsproposition:

Den, som vill, att kammaren bifaller jordbruksutskottets
hemställan i utskottets förevarande utlåtande nr 73, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej.

Andra kammarens protokoll 1913. Nr 33.

Nr 35. 18

Lördagen den 19 april.

Vinner Nej, har kammaren avslagit såväl utskottets berörda
hemställan som Kungl. Maj:ts framställning i ämnet.

Voteringen utföll med 82 ja mot 75 nej, vadan kammaren
bifallit utskottets hemställan.

§ 7.

Herr statsrådet Schotte överlämnade Kungl. Maj:ts propositioner: angående

försäljning till Kumla municipalsamliälle av den
till länsmansbostället 1/2 mantal Kumla nr 4 hörande skogsmarken; med

förslag till bestämmelser angående rätt till pension för
extra ordinarie tjänstemän samt verkstads- och förrådsarbetare
vid statens järnvägar m. m.;

angående anslag till uppförande av ett hospital å biskopsbostället
Sundby nr 1;

angående rätt till pension för provinsialläkaren P. E. Ahlqvist;

angående pension till extra ordinarie eldaren vid statens
järnvägar Peter Lorents Liljevali;

med förslag till apoteksvarustadga;

angående anslag till inköp av tomt och uppförande av nybyggnad
för post- och telegrafverkens behov i Uddevalla; och

angående utvidgning av den mellan Maren och Saltsjön
belägna delen av Södertälje kanal.

Nämnda propositioner bordlädes.

§ 8.

Härefter föredrogos vart efter annat jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 74, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
tillstånd för Båraryds församling att i stället för årlig avgäld
erlägga en summa en gång för alla för lägenheten Kyrkogården
nr 1, avsöndrad från förra militiebostället Båraryd nr 2 östergård
i Jönköpings län;

nr 75, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning av en kronan såsom danaarv tillfallen del av tomten
nr 4 i kvarteret Plantan i Uppsala; samt

nr 76, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtande av lägenheter från förra militiebostället Ammer nr 1
i Jämtlands län; och blev vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
av kammaren bifallet.

19 Nr 35.

Lördagen den 19 april.

§ 9.

Därnäst i ordningen var å föredragningslistan uppfört Andra
kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande nr 10, angående
herr Palmstiernas motion, nr 20, om skrivelse till Kungl. Maj:t
angående en utredning rörande förekomsten av kongsådra.

I anslutning till vad herr Palmstierna föreslagit uti en inom
Andra kammaren väckt, till dess fjärde tillfälliga utskott hänvisad
motion, nr 20, hemställde utskottet, att Andra kammaren
måtte för sin del besluta att Riksdagen ville i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa
en utredning angående förekomsten av kungsådra uti de svenska
vattendragen samt för Riksdagen framlägga resultaten av densamma.

Reservation hade dock avgivits av herrar Lithander, Andersson
i Hägelåkra och Henrikson i Heberg som ansett, att utskottet
bort hemställa, att motionen icke måtte till någon Andra kammarens
åtgärd föranleda.

Sedan utskottets hemställan föredragits, lämnade herr talmannen
på begäran ordet till

Herr Lithander, som yttrade: Herr talman, mina''herrar!
I fall det enbart hade gällt att besvara den frågan, huruvida det
är önskligt att få veta förekomsten av kungsådra i de svenska
vattendragen, så hade även reservanterna till den frågan svarat
ja. Men det har för oss gällt att icke blott svara härpå, utan även
att bedöma, huruvida de vägar, som motionären anvisat för att
vinna målet, äro möjliga att följa, samt om det inom rimlig tid och
med rimlig kostnad kan vinnas något resultat.

Utskottet har, för att kunna bilda sig ett omdöme i denna
mycket svåra fråga, vänt sig till de myndigheter, som anses representera
den största sakkunskapen på detta område här i landet.
Vi ha frågat advokatfiskalsämbetet inom kammarkollegium och
Kungl. vattenfallsstyrelsen, vi ha vänt oss till den svenska vattenkraftföreningen
samt därjämte till förra statsrådet von Sydow,
vilken som bekant är särskilt förtrogen med kungsådrefrågan.

Utav samtliga utlåtanden, som kommit in, framgår, efter allt
att döma, att det är synnerligen stora svårigheter, som möta en
sådan utredning som den bär föreslagna, och jag skall be att få
göra ett utdrag av de gjorda uttalandena, som bäst visar det.

Advokatfiskalsämbetet yttrar: »Ämbetet har därvid kunnat
konstatera, vilka stora svårigheter frågan om kungsådras förefintlighet
eller icke i vattendraget åsamkat icke blott kronoombud
och dammbyggare utan ock för synedomstolen», och ämbetet påpekar
därjämte, att »full visshet, att kungsådra finnes i ett vattendrag,
erhålles först efter däröver meddelad laga kraftvunnen

Angående
utredning
rörande förekomsten
av
kungsådra.

Nr 35.

Angående
utredning
rörande förekomsten
av
kungsådra.

(Forte.)

fLördagen den 18 april.’

dom, och då endast beträffande så stor del av vattendraget, som
domen avser.» Vidare framhåller advokatfiskal att, »bevisningen
kommer oftast och huvudsakligast att ske medelst äldre
dokument» och »att i varje särskilt fall framskaffa dylikt arkivmaterial,
är emellertid förenat med synnerligen stora svårigheter
för de ombud, som hava att bevaka det allmännas talan»,
ävensom att de arkivundersökningar, som ämbetet ansett sig böra
företaga, »hava visat sig särdeles tidsödande.» — Detta gäller
endast de fall, som speciellt varit av intresse att pröva. Man
kan naturligtvis då föreställa sig, vilken ofantlig arbetsbörda och
vilka svårigheter det skulle innebära att, utan att specialisera sig
på vissa fall, söka famna öfver alla Sveriges vattendrag.

Kungl. vattenfallsstyrelsen framhåller såsom sin mening,
att »det torde icke kunna bestridas, att stora fördelar såväl för
det allmänna som ock för enskilda intressen vore att vinna, om
genom utredning, i det syfte motionären föreslagit, det kunde
tillförlitligen fastställas, i vilka vattendrag och på vilka ställen i
desamma kungsådra vore befintlig.» Trots det, att vattenfallsstyrelsen
har den meningen, uttalar den dock såsom sin bestämda
uppfattning, att »emellertid torde det tyvärr icke vara möjligt
att genom en utredning av föreslagen art, huru omsorgsfull och
vidlyftig den än månde göras, vinna en tillförlitlig eller fullständig
kännedom om kungsådras förekomst i de svenska vattendragen.
Detta sammanhänger redan med de svävande och obestämda
stadgandena angående kungsådra, som föreskriva, att där kungsådra
av ålder varit, skall den fortfarande lämnas öppen.»

Vidare framhåller vattenfallsstyrelsen, att även om utredningen
inskränkes till att omfatta laga kraftvunna domar, så är
möjligheten att erhålla kännedom härom förenad med mycket
stora svårigheter. »Har domen meddelats före tillkomsten av
berörda förordning» — 1880 års förordning — »då är saken än
mera invecklad».

Huru en undersökning skulle svälla ut, framgår av vattenfallsstyrelsens
följande yttrande: »Att märka är nämligen, att
även om genom laga kraftvunnen dom blivit bestämt eller eljest
utrett, att kungsådra finnes på ett visst ställe i vattendraget, det
dock därigenom icke blivit fastslaget, att i vattendraget kungsådra
finnes vare sig ovanför eller nedanför detta ställe.» — Alltså,
man har att ingå i en prövning, som omfattar så gott som varenda
punkt i vartenda vattendrag, som kan komma i fråga, och
om det gäller att annorledes än genom dom fastställa, vad som
menas med kungsådra, och man alltså måste gå till äldre urkunder,
så framhåller vattenfallsstyrelsen, att det är förenat med vidlyftiga
undersökningar och forskningar. Man får för övrigt med
en viss varsamhet ta upp dessa forskningar i äldre dokument,
enär kungsådrebegreppet före år 1734 är mycket svävande; det
förekommer nämligen då samma benämning såväl för kungsådra i

Lördagen den 19 april.

21 Nr 85.

den mening vi tala om kungsådra som för kongsådra i betydel- Angående
sen av mindre kungsådra, där det enbart avses att trygga fisket, Redning
men däremot icke flottled eller någonting annat. Vattenfalls- Xnwfc» o»
styrelsen framhåller också, att det måste bli vidlyftigt och tids- kungsådra.
ödande och att dessutom, när man kommer till slutresultatet, detta (Forts.)

1 alla fall icke tiar bindande verkan, ty det är först sedan domstolen
fällt utslag, som man vet, om kungsådra finnes eller ej.

Vattenfallsstyrelsen säger till sist, att >>den föreslagna utredningen
torde därjämte icke kunna utsträckas till hela den oerhörda
mängd av vattendrag, som vårt land äger, utan måste under
alla förhållanden undersökningen, om den skall kunna åvägabringas
inom skälig tid och för rimliga kostnader, inskränkas till
vissa vattendrag, vare sig man vill söka en sådan begränsning i
vattendragens storlek eller belägenhet eller på annat sätt. Det
är emellertid uppenbart, att en sådan begränsning, som synes
vara oundgängligen nödig, kommer i hög grad att förringa värdet
av de resultat, som det är avsett att vinna med utredningen.»

Den svenska vattenkraftföreningen framhåller, att den anser
det icke vara lämpligt — och det får man nog ge den rätt i —
att, såsom här skulle ske, en statens publikation skulle angiva dessa
slutresultat, ehuru de icke ha bindande verkan. Man skulle här
meddela, att där finnes kungsådra och där finnes icke kungsådra,
men den saken kan icke ha bindande verkan, förrän domstolen
fällt utslaget. Dessutom säges, att det skulle bli alltför dyrbart,
såsom även vattenfallsstyrelsen för sin del framhållit.

Sedan framhålles till sist en synpunkt, som är ganska viktig,
nämligen den, att en sådan utredning som den här ifrågasatta skulle
kunna tagas till intäkt för uppskovsyrkande, när vattenfallslagstiftningen
framdeles skall behandlas; man skall då åberopa den och
säga: det pågår ju eu utredning angående kungsådra; och vi veta
ju, hur stor benägenheten är här i landet att hänvisa till ofullbordade
utredningar, när man vill ha beslut framflyttade; och i detta
fall skulle man på det sättet möjligen kunna förhindra beslut, som
för den svenska industrien och för utvecklingen av våra vattenfall
skulle vara av den allra största betydelse. Det synes mig, såsom
vattenfallsstyrelsen uttalar, att det är mycket viktigt, att vi icke
införa något moment, som sedermera kan fördröja denna vattenrättslagstiftnings
snara lösning.

Jag ber här att få påvisa ett fel, som motionären gjort. På sidan

2 i motionen säger han nämligen, att »för kraftproducenterna har
det medfört långa och ofta kostsamma rättegångar att gentemot
ett av kronans ombud inför rätten framställt enkelt påstående,
att kungsådra förefinnes, kunna bevisa, att så icke är förhållandet.
» Det förhåller sig emellertid med denna sak på det sättet,
att det åligger icke kraftproducenterna att bevisa, att kungsådra
icke finnes, utan det åligger kronans ombud att bevisa, att den
linnes.

Nr 35.

Angående
utredning
rörande förekomsten
av
kungsådra.
(Forts.)

22 Lördagen deri 19 april.

Bland de utlåtanden, som här infordrats, är även ett, som avgivits
av en utav de allra främste kännarna av kungsådrefrågan,
nämligen f. d. statsrådet von Sydow. I detta sitt yttrande, som
här förekommer sist bland bilagorna, påvisar han, så som förut
påpekats, att det är först efter år 1881, som målen i föreliggande
fall äro ordnade efter sin olika art eller registrerade. För tiden
efter det året har man alltså en utgångspunkt. Men om man
skall gå längre tillbaka, då tvingas man till att göra forskningar
i så gott som hela landets olika arkiv, och var och en förstår, vilken
oerhörd uppgift, som då föreligger, vilken tid och vilka kostnader
arbetet då skall draga. Vad kostnadsfrågan beträffar, ha vi icke
hört ett enda ord därom, men vi kunna vara alldeles säkra på, att
ett dylikt arbete skall bliva oerhört dyrbart. F. d. statsrådet
von Sydow säger också, att om undersökningarna skulle sträcka
sig vidare, bliva svårigheterna oerhört mångfaldigade, och »undersökningar
måste då ske medelst genomgående av så gott som alla domstolars
domböcker, sä långt tillbaka de finnas förvarade». Gäller
undersökningen icke blott domslut om kungsådra — vilken undersökning
enbart i och för sig är vidlyftig — utan skall den även,
såsom motionären vill, omfatta bevismedel för eller emot kungsådras
befintlighet, då sväller arbetet helt enkelt ut alldeles ofantligt,
och f. d. statsrådet von Sydow uttalar ävenledes, och det med
fog, sina tvivel om, »huru man skulle komma till rätta med materialet».
Skulle man gå längre tillbaka, till tiden före Gustaf I —-och det måste man göra, om undersökningen skall bliva fullständig
— »så måste man gå till urkundssamlingar i de så kallade
diplomatarierna och annorstädes».

Allt pekar på, att utredningen skulle bliva synnerligen omfattande,
och om vi nu fatta ett beslut här i dag i sådan riktning,
veta vi sannerligen icke, var det bottnar.

Beträffande domstolsarkiven säger herr von Sydow, att det
torde icke falla inom rimlighetens gränser att undersöka hela
materialet, och han påpekar även den svårighet, som ligger däri,
att begreppet kungsådra är före år 1734 något divergerande i
olika fall. Han framhåller, att »vilken väg man än väljer för insamlande
av uppgifter — i handlingar eller muntliga — rörande kongsådra
„> — den kommitté, som skulle få hand om saken, skulle nämligen
även söka ute i bygderna taga reda på, om i respektive vattendrag
kungsådra av ålder funnits eller ej — »måste resultatet i hög
grad komma att bära slumpens prägel» samt att »någon enhetlig
bild av kungsådrans förekomst av ålder i Sveriges vatten ernås
icke, ännu mindre någon konsekvens i bilden». Det är att märka,
att det är en av våra styvaste kännare av kungsådrefrågan, som
yttrar dessa ord.

Till sist säger herr von Sydow rörande utredningen, att
»söker den famna över för vidlyftigt material eller sättes den i
verket med otillräckliga arbetskrafter, kommer den väsentligen

Lördagen den 19 april.

23 Nr 35.

att rinna ut i sanden. Direkt skadligt skulle den verka, om dess
eventuellt ofullbordade skick vid tiden, då vattenrättslagstiftningens
reformerande skall föreläggas Riksdagen, skulle tagas
till intäkt för undanskjutande av denna viktiga lagstiftningsfråga >>.

På grund alltså av de betänkligheter, som från fackmannahåll
uttalats mot ett bifall till motionen och med hänsyn till de svårigheter
som visat sig att här kunna göra en begränsning, där man, på
samma gång som tid och kostnader begränsas, skulle kunna vinna
något resultat, ha vi reservanter icke kunnat bifalla motionen.

Motionären har ju uttryckt en önskan om, att en utredning
måtte komma till stånd, som, när frågan om vattenrättslagstiftningen
en gång här ligger på bordet, skulle för kammarens ledamöter
angiva omfattningen av kungsådrans förekomst här i landet,
så att man kunde bedöma verkningarna av ett eventuellt
beslut i nyssnämnda fråga. Han vill nu vinna detta syftemål
på den väg, som här föreslagits och vilken såsom jag nu antytt,
skulle famna ut så vitt. Men även om man på detta sätt skulle
kunna få fram hela materialet, så finnes där ändock ingen beviskraft,
förrän domstol fällt utslag i varje fall.

Om det är av intresse att veta kungsådrans ungefärliga förekomst
i vårt land, ha vi genom vattenkraftföreningens tillmötesgående
allaredan fått den saken klar genom en karta, som i dag
utdelas till kammarens ledamöter och som innehåller en preliminär
översikt över kungsådrans förekomst i de svenska vattendragen.
Den är grundad på de kända fakta, som föreligga hos svenska
vattenkraftföreningen samt hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Därtill komma de upplysningar, som kunna lämnas av
de 14 distriktstjänstemän, som i regel fungera såsom bisittare uti
mål av nu ifrågavarande beskaffenhet. På detta sätt har från
praktisk synpunkt kungsådrans förekomst blivit belyst. Jag
vill i detta hänseende för övrigt påpeka, att vad södra och mellersta
Sveriges vattendrag beträffar, har det endast gällt de viktigare
vattendragen, då i de mindre viktiga vattendragen några vattenfall
af betydenhet icke förekomma. Men icke är det väl någon
rimlighet att då för dessa senare föranstalta om en undersökning
av den omfattning som motionären föreslagit. Beträffande den
övre delen av landet skulle ett forskande i arkiven leda till ett
mycket ringa resultat, enär blott ett relativt ringa antal fall varit
föremål för domstols prövning, och därför är den nu föreslagna
vägen där givetvis icke att rekommendera.

Jag ber sålunda, herr talman, att på grund av de skäl, som jag
här anfört med relaterande av de huvudsynpunkter som göras
gällande från främsta fackmannahåll inom landet, få å egna och
medreservanternas vägnar yrka avslag å motionen och utskottets
hemställan samt bifall till reservationen.

Angåe?ide
utredning
rörande förekomsten
av
kungsådra,
(Forts.)

Häruti instämde herrar Vennersten, Lundström i- Göteborg,

Nr 35. 24

Lördagen den 19 april.

Angående
utredning
rörande förekomsten
av
kungsådra.
(Forts.)

Henrikson i Heberg, Andersson i Hägelåkra, Jeansson i Kalmar
och Sommelius.

Vidare anförde:

Herr Bäckström: Herr talman, mina herrar! Jag vill
här först fastslå, vad herr Lithander redan konstaterat, nämligen
att såväl reservanternas och utskottsmajoritetens som de tillsporda
myndigheternas och sakkunnigas meningar beträffande
en viktig punkt äro fullt sammanstämmande. Denna punkt, som
jag anser vara en kardinalpunkt, är, att »stora fördelar såväl
för det allmänna som ock för enskilda intressen vore att vinna»
genom en dylik utredning, men sedan kommer ett »om», som reservanterna
för sin del ha kursiverat; det heter nämligen i fortsättningen:
»om genom utredning i det syfte motionären föreslagit
det kunde tillförlitligen fastställas, i vilka vattendrag och på
vilka ställen i desamma kungsådra vore befintlig», och till detta
första »om» lägga reservanterna följande: 2) om icke utredningen
vore förenad med så stora svårigheter; 3) om den icke skulle draga
oberäkneliga kostnader; och 4) om den icke inverkade hindrande
på vattenlagstiftningen.

Herr Lithander har nu sökt att genom citat ur sakkunniges
utlåtande framdraga så mycket som möjligt till stöd för dessa betänkliga
»om». Ja, dessa många »om» hava nog framstått klart
och tydligt även för utskottet, men icke avskräckande och skrämmande,
utan, såsom jag skulle vilja säga, eggande.

Att verkliga statsintressen och även enskildes intressen nära
sammanhänga med, att en utredning kommer till stånd, hava
vi redan hört konstateras. Och då vi därtill alla veta, att en utredning
i visst avseende redan är igångsatt och anförtrotts åt professor
Westman samt att han har samlat ett stort material, som
kan bliva ett stöd för den utredning, motionären begärt, så innebär
väl detta, att man icke borde vara så rädd för en undersökning
uti ifrågavarande avseende, som herr Lithander och hans medreservanter
äro. Då det vidare genom eu kartskiss med tillhörande
text, vilken, märkvärdigt nog, först under de senaste timmarna i
dag utdelats till kammarens ledamöter, framgår, att även Svenska
vattenkraftföreningen utfört ett stort arbete, som skulle kunna
vara vägledande för en undersökning, ger detta ett ytterligare
stöd för den åsikten, att en sådan utredning, som här ifrågasatts,
borde företagas. Vi veta ju också, att länsstyrelserna äro skyldiga
att till kamin ark ollegii advokatfiskalsämbete insända uppgift,
så snart dom fallit i ett vattenrättsmål, och därigenom kan
allt vad i den vägen förehaves lätt komma den blivande utredningskommittén
till banda.

Men det är också något annat, som motionären begärt, och
det är, att man genom arkivforskningar skulle få klarhet, var
kungsådra av ålder varit, där icke närmare utredning föreligger

Lördagen den 19 april.

25 Nr 35.

eller dom fallit i saken. Och ingen lärer väl bestrida, att en dylik
utredning vore synnerligen mycket värd. Men — säger herr
Lithander ■— den skulle föra ut i det vida och skulle aldrig
kunna slutföras. Ja, det skulle bliva förhållandet, därest man
loge saken så, som reservanterna fattat den, nämligen att alla
möjliga arkiv skulle genomforskas. Utskottet säger emellertid,
att man för att förhindra detta skulle redan på förhand planlägga
och begränsa undersökningen, så att den icke svävade ut
i det oändliga. Man skulle vidare givetvis hålla sig till de arkiv,
som äro mest givande och endast i ömtåliga och tvistiga fall anlita
vidsträcktare material.

Hur man än ser saken, så tycker jag, att när alla äro ense om,
att resultatet av en utredning uti ifrågavarande hänseende vore
synnerligen vinstgivande för såväl enskilde som det allmänna,
det finnes fullt fog för det tillstyrkande, till vilket utskottet kommit
beträffande den ifrågavarande motionen.

Jag återkommer till reservanternas första invändning, nämligen
att genom en utredning av ifrågavarande slag icke kunde
fastställas, i vilka vattendrag och varest i dessa kungsådra förefunnes.
Ja, kunde full rättsgiltighet vinnas genom en dylik utredning,
så vore det ett glänsande resultat, och då vore man framme
vid lösningen av det viktiga kungsådrespörsmålet. Men om vi
blott kunna vinna ett utredningsmaterial, som vore vägledande
för rättstvister, vore enligt min åsikt mycket vunnet. Skulle
vi följa reservanternas resonemang, så skulle vi stanna vid att
varje utredning, vilken icke har rättsligt bindande verkan, icke
borde sättas i gång. Men advokatfiskalsämbetet påpekar på
sidan 15 i bilaga 1 till utskottets utlåtande, att detta är en anmärkning,
som egentligen icke hör till denna fråga, och att det
vore mycket inkonsekvent att handla i enlighet härmed, enär
många utredningar av sådant slag pågå, bland annat angående
strandägares rätt till fiske utmed kusterna av de forna danska och
norska provinserna. Ingen lärer väl ifrågasätta, att det är oriktigt,
att en sådan utredning pågår, ehuru av den framkommande
förslag ej har rättsligt bindande verkan. Den utredning angående
kungsådra, som här är föreslagen, kunde, säger vidare advokatfiskalsämbetet,
bliva till synnerligt gagn och bringa i dagen material
av vikt för lösningen av den ännu icke klargjorda frågan om
kungsådrans rättsliga innebörd.

Sedan kommer jag till reservanternas andra invändning,
nämligen att utrQdningen är förenad med stora svårigheter. Ja,
vad det beträffar, så har herr Lithander givit oss, jag skulle nästan
vilja kalla det, en skräckmålning över svårigheterna i berörda
hänseende. Men till slut slog han ihjäl alla dessa svårigheter,
när han sade, att den karta och den promemoria, som ligga på
kammarens bord, visa, att saken är utredd för södra och mellersta
Sveriges vidkommande och att det huvudsakligen är Norr -

Angående
utredning
rörande förekomsten
av
kungsådra.
(Forts.)

Nr 35. 26

Lördagen den 19 april.

Angående
utredning
rörande förekomsten
av
kungsådra.
(Forts.)

land, som utredningen skulle gälla. Herrar reservanter, vilka
jag lärt känna såsom mycket energiska och handlingskraftiga
män, förneka sig härvidlag själva. Svårigheter äro ju till för
att övervinnas, och de svårigheter, som den föreslagna utredningen
har med sig — jag medgiver villigt, att det skulle bliva stora sådana
— äro icke de största vid lösandet av kungsådrefrågan.
Vad är då den största svårigheten därvidlag? Jo, den svårigheten
påpekar advokatfiskalsämbetet på sidan 14 i den av mig
förut åberopade bilagan, där det framhålles, om den saken, att
i varje särskilt fall framskaffa arkivmaterial för bevisning i vattenrättsmål
är förenat med synnerligen stora svårigheter för de
ombud, som hava att bevaka det allmännas talan. »Advokatfiskalsämbetet
har för sin del sökt tillhandahålla vederbörande
kronoombud arkivmaterial, där sådant av omständigheterna påkallats.
De arkivundersökningar, ämbetet därvid ansett sig
böra företaga, hava emellertid visat sig vara särdeles tidsödande
med hänsyn till, bland annat, att de icke kunnat ske efter någon
mera omfattande på förhand uppgjord plan, förutom att desamma
tyvärr ofta icke heller kunnat ske med den grundlighet som vore
önskvärd.» Där hava vi de verkliga svårigheterna, svårigheter,
som sannerligen måste undanröjas, om det allmännas rätt
och även de enskildes rätt skall kunna bevakas i vattenrättsmål.

Vore frågan lätt att lösa, skulle jag med all sannolikhet ställa
mig på reservanternas sida och saga, att någon utredning icke
behöves. Men just därför, att svårigheterna äro så stora för
dem, som skola bevaka kronans rätt, håller jag före, att var och
en, som noga övertänker denna sak, måste inse, att det här fordras
ett särskilt arbete för sakens klargörande.

Jag kommer därpå till reservanternas tredje invändning,
nämligen den, att utredningen skulle draga oberäkneliga kostnader.
Men är utredningen verkligen så avskräckande ur kostnadssynpunkt.
Jag dristar mig att säga, att jag är lika stor sparsamhetsvän
som någonsin herrar reservanter. Men just därför
anser jag, att en utredning bör ske. Vad är det, som kostar störa
summor? Herr Lithander berörde detta, men gick icke närmare
in därpå. Vad som kostar stora summor för staten är dessa processer
hit och dit, dessa undersökningar, spridda här och var, utan
något inre sammanhang. Sådant kostar penningar, och det
leder oftast icke till något resultat.

Det är bäst, att våra störa frågor systematiseras, och så är
det även bäst att göra i denna sak. Reservanterna ropa på stora
kostnader, men jag vill i stället just ur sparsamhetssvnpunkt
påyrka en utredning. Tv vad gäller det här? Jo, det gäller icke
blott nämnda processkostnader och enstaka, planlösa undersökningskostnader,
utan det gäller även tillvaratagandet av värden
för staten, värden som äro av kanske oanad betydelse för oss.

Nu kommer jag till den sista invändningen, nämligen den

27 Nr 35.

Lördagen den 19 april.

att en utredning skulle inverka hindrande på vattenrättslagstiftningen.
Häremot har utskottet tydligt uttalat, att utredningen
skall planläggas och ordnas så, att den hålles inom viss ram och
icke onödigt fördröjer vattenrättslagstiftningen. Därjämte har
utskottet sagt ifrån, att utredningen bör ledas på det sättet,
att Riksdagen, då den står inför genomförandet av en vattenrättslagstiftning
och frågan om kungsådreinstitutets preciserande,
bär material att objektivt och sakligt bedöma denna fråga.

Vad reservanterna i nämnda avseende anfört mot, anser
jag för min del vara ett kraftigt stöd för att en undersökning bör
ske, ty genom en sådan tror jag, att vi tidigare än det eljest skulle
varit möjligt få till stånd en god vattenrättslagstiftning.

Reservanterna få icke misstycka, om många se i deras reservation
ett visst släkttycke med uppsatser i en del tidningar, som
på sista tiden ådagalagt ett märkvärdigt uppträdande gentemot
dem, som haft i uppdrag att å statens vägnar föra talan, då det
gällt vattenrättsspörsmål. Icke heller få reservanterna förtycka,
om någon drager i tvivelsmål deras påstådda intressen för
staten i denna sak. Jag vill icke hava sagt något därutinnan,
men jag kan dock icke underlåta att framhålla, att det ser egendomligt
ut, att de kommit till det resultat i denna sak, som reservationen
utvisar.

Jag ber, herr talman, att med yrkande om avslag å reservationen
på grund av vad jag nu anfört få hemställa till kammaren,
att den, med hänsyn till de viktiga intressen, som ligga bakom
denna sak, måtte bifalla utskottets hemställan.

Herr Palmstierna: Herr talman! Jag skall endast yttra
några få ord. Det förefaller mig, som om saken är tillräckligt
klar för att man icke skulle behöva yttra många ord i densamma,

Det är två spörsmål, som här måste uppmärksammas. Det
ena spörsmålet är bevakandet av statens intressen, det allmännas
intressen, vilka äro knutna vid frågan om kungsådras överbyggande.
Jag skall icke ingå på, vilka dessa intressen äro. Men
att det förekommer sådana intressen, det veta vi alla, och det är
erkänt av alla partier. Att bevaka dessa intressen är således eu
uppgift, som Riksdagen enligt mitt förmenande icke kan lämna
åsido.

Riksdagen bör följaktligen såväl nu som vid den kommande
vattenrättslagstiftningen tillse att beträffande spörsmålet om
kungsådras överbyggande det allmännas intressen bliva tillgodosedda
och bevakade i största möjliga mån. Detta kan dock givetvis
icke ske, utan att man äger en i stort sett tillförlitlig uppfattning
om kungsådrans förekomst. Det är den ena sidan av saken.

Den andra är av rent praktisk natur, nämligen att kraftproducenter
av olika slag —- det må nu vara kommuner, staten eller
enskilde — hava funnit, att de i följd av praktiska olägenheter

Angående
utredning
rörande förekomsten
av
kungsådra.
(Forts.)

Kr SÖ.

Angående
utredning
rörande förekomsten
av
kungsådra.
(Forts.)

28 Lördagen den 92 april,

måste invecklas i ändlösa processer, därför att man icke känner
till, om kungsådra förekommer eller icke. Oftast tillgår det i
en sådan process på det sättet, att kronans ombud gör ett enkelt
påstående, att det finnes kungsådra i det ifrågavarande vattendraget,
men han förebringar ingen bevisning. I sådant fall får
den, som vill överbygga kungsådran, underkasta sig ett drygt
arbete för att söka skaffa tillräcklig bevisning för att där icke
finnes kungsådra, varefter kronans ombud ingår i svaromål. Kan
man åstadkomma den praktiska nytta med denna sak, att man
får fram en utredning i frågan, vilken visserligen icke är av rättsbindande
art, men dock tränger in spörsmålet så nära sannolikhetens
gräns, att man därigenom giver ett kraftigt stöd åt industrien,
åt alla, som äro kraftproducenter, och förhindrar, om möjligt,
åtskilliga onödiga och kostsamma processer, så bar för näringslifvet
i dess helhet vunnits mycket.

Det är dessa båda spörsmål, som det nu närmast är fråga om.

Jag skall be att få erinra kammarens ledamöter om att denna
motion i själva verket täcker ett beslut, som Riksdagen själv förut
fattat. Vid förra årets riksdag har ju nämligen på Kungl. Maj:ts
hemställan beslut fattats om att anslå 27,000 kronor för fullföljande
av en plan, som avsåg att åvägabringa en översikt av samtliga
svenska vattenfall. Jag erinrar mig synnerligen väl, att när
denna plan godkändes av Andra kammaren, tänkte man även
på att i densamma skulle ingå utredning rörande kungsådran.
Nu finna vi emellertid på grund av en skrivelse från vattenfallsstyrelsen,
att utredning rörande kungsådran icke kommer att
medtagas bär. Denna kammare och Riksdagen i sin helhet liar
sålunda tidigare uttalat sin mening i frågan, men på administrativ
väg kommer den önskan, som Riksdagen uttalat, att
bortelimineras, så att vi icke få igenom det beslut, som är fattat,
i det syfte, som därmed avsågs. Nu kommer denna motion således
som ett komplement för att fylla ut denna lucka.

Den förste reservanten, herr Lithander, har sagt, att vi alla
äro ense om önskvärdheten af att få reda på kungsådrans förefintlighet.
Men tillåt mig säga de ärade reservanterna, att A-ore
de besjälade av ett så starkt intresse för denna sak, skulle de säkerligen
hava kunnat finna en annan form för sin reservation än ett
blankt avslagsyrkande. Så länge detta avslagsyrkande står kvar,
få herr Lithander och hans medreservanter ursäkta, att jag icke
riktigt tror på deras varma intresse för saken. Hade de valt en
annan kläm, en modifierande kläm, skulle jag kunnat förstå dem;
nu yrka de emellertid bestämt avslag. Herr Lithander säger,
att de hava gjort detta, förnämligast på grund av det slag aAr utredning,
som jag begär i min motion. Jag ber att få påpeka att
om herr Lithander läser igenom min motion, skall han finna, att
jag icke i densamma påkallar något särskilt slag av utredning;
den tolkning af motionens syfte, som lämnats av utskottet, är

Lördagen den 19 april

29 Nr 35.

riktig, liksom också den uppfattning av samma sak, som vattenkraftsföreningen
gjort gällande på sid. 20 i utlåtandet, synes mig
vara ganska riktig. Man kan icke få en utredning med fullt bindande
verkan, men däremot kan man få en utredning, som rent
praktiskt är av stor betydelse såväl för Riksdagen som även för
kraftproducenterna. I vissa fall kan man genom denna utredning
likvisst få upplysningar av den beskaffenhet, att verkan av
dessa blir sådan, att vattenfallsprocesser förhindras, ty så uppenbart
kommer det att föreligga, att kongsådra existerar eller att
kongsådra icke existerar.

Nu påpekar emellertid herr Lithander, att vi här hava fått en
utredning av vattenkraftföreningen. Jag tillåter mig säga, att
det nu för tiden uppstår intressegrupperingar av näringsidkare,
som bedriva sin intressepolitik, ofta nog synnerligen hänsynslöst.
Jag vill icke klandra deras sammanslutningar, deras strävanden att
höja industrien. Tvärtom är det något, som är gott. Men för
statsmakterna gäller det å andra sidan att tillse, att man icke upphöjer
dessa organisationer till rang, heder och värdighet av led
i den svenska statsförvaltningen. Det äro de ändå icke.

Nu har här från deras synpunkt sett en utredning blivit
verkställd, och jag ber att få säga, att när man läser denna utredning,
stöter man omedelbart på vissa fel i densamma. Sålunda
står det, när det talas om Helgeån, att från Osby-sjön skulle det
finnas kongsådra, men enligt uppgifter, som jag bar erhållit,
skulle kongsådra finnas även ovan denna sjö. Likaledes uppgives
det i fråga om Svartälven—Gullspångsälven, att det finnes
platser, där älven skulle vara överbyggd, men å andra sidan anföres
icke, att kungsådra även skulle finnas ovanför, och att ytterligare
flera ställen, än som här angivas, äro överbyggda. Redan
en kvarts granskning av den föreliggande promemorian från vattenkraftföreningen
visar således, att det där finnes betydande
luckor. Detta erkännes också av vattenkraftföreningen, som
säger, att den senare skall avgiva en fullständigare utredning,
och i sin inlaga till utskottet säger vattenkraftföreningen, att den
icke har något emot, att en utredning av detta slag från dess håll
och från dess synpunkter kan underställas en sakkunnig statsmyndighet.
Läser man, vad vattenkraftföreningen säger på sid.
20, finner man, att denna förening väl inser, att man icke kan få
en riksförteckning med bindande verkan — de tre sista orden kursiverade
— men att den däremot för sin del finner det önskvärdt,
att man för övrigt får en utredning till stånd i frågan.

När det sålunda är på det sättet, att inom denna specialorganisation
för vattenkraftproducenter ett önskemål av likartad
beskaffenhet, som det, vilket undertecknad framställt, förefinnes,
torde det sannerligen vara högst egendomligt, om Riksdagens
Andra kammare icke ville tillgodose detta önskemål och samtidigt

Angående
utredning
rörande förekomsten
av
kungsådra.

(Forta.)

Hr 35. 30

Lördagen den 19 april.’

Angående
utredning
rörande förekomsten
av
kungsådra.

här begagna tillfället att för framtiden bevaka de stora allmänna
intressen, som äro bundna vid kungsådran.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

(Forts.)

Herrar Helger och Lindhagen instämde häruti.

Herr Söderberg i Hobborn: Herr talman, mina herrar!

Det har i denna fråga ådragit sig min uppmärksamhet, att utskottet
i slutet av sitt betänkande tager sikte på två mycket viktiga
moment, innan det kommer med sin kläm, och dessa moment äro,
att denna utredning må bliva tillräckligt grundlig och uttömmande
samt å andra sidan, att den samtidigt hålles inom rimliga
gränser och icke anordnas så, att en blivande vattenrättslagstiftning
genom densamma onödigt fördröjes. Jag skulle till vad
som blivit sagt här vilja tillägga något angående denna allsidiga
och uttömmande utredning.

Vi finna av en bland de bilagor, som äro fogade till detta betänkande,
att kammarkollegii advokatfiskalsämbete säger på sidan 14
i betänkandet: »Full visshet, att kungsådra finnes i ett vatten drag

erhålles först efter däröver meddelad laga kraftvunnen dom,
och då endast beträffande så stor del av vattendraget, som domen
avser». Själva advokatfiskalsämbetet påpekar således mycket
kraftigt, att det icke går för sig att få full visshet, förrän en grundlig
utredning vid laga domstol blivit verkställd i varje särskilt
fall. Nu kommer jag till den lilla anmärkning, som jag ville göra.
Då jag haft tillfälle att vara närvarande vid åtskilliga häradssyner,
där bland de första frågor, som domaren ställt till parterna, varit
den, huruvida det finnes kungsådra i vattendraget eller icke,
har jag funnit — och detta har jag också märkt vid andra rättegångstillfallen
i sådana mål — att avgörandet av denna fråga
beror ofantligt mycket på de handlingar, som allmänheten på
orten och parterna i målet kunna förebringa.

Jag har en kanske något avvikande mening från motionären
och många av hans meningsfränder, om vad som menas med kungsådra.
Det är många, som hålla före och söka driva den satsen,
att kungsådran är ett statens regale, en kronans tillhörighet. Men
såvitt jag kunnat finna, innebär väl kungsådran ingenting annat,
i stort sett åtminstone, än en rättighet för de personer, som bo
omkring ett vattendrag, och som ha intresse av fisket, intresse av
att flottled hålles öppen, intresse av att fisket skall kunna bedrivas
och samfärdseln skall kunna äga rum, att fordra att dessa deras
urgamla, hävdvunna intressen icke skola åsidosättas eller hindras
genom överbyggande eller därigenom, att de stängas ute från sin
urgamla rätt i dessa avseenden. Det är väl huvudsakligen detta,
som man bör taga sikte på, när man går att tala om kungsådra.
Förr i världen voro vattendragen i allmänhet de enda kommunika -

Lördagen den 19 april.

31 Nr 35.

tionsledarna, som förenade olika orter sinsemellan. Nu har i
många avseenden detta förhållande blivit förändrat genom järnvägar,
landsvägar och andra moderna kommunikationsmedel.
Så har också under de senare åren genom ingenjörsvetenskapen för
fiskets upprätthållande kunnat åstadkommas sådana anordningar,
att det är möjligt för fisken att taga sig uppför vattendragen.

Jag tror därför, att i händelse Riksdagen skriver och begär eu
undersökning i detta hänseende, någon allmän utredning, normerande
för hela vårt land, för varje särskilt fall och varje särskilt
vattendrag, icke kan åstadkommas, såvida icke alla parter höras
i de särskilda orterna och man letar fram handlingar icke blott från
arkiven i de centrala ämbetsverken utan också hos enskilda och
myndigheter i orterna. Jag vill endast påpeka detta, och då jag
har denna uppfattning, tror jag, att genom den ifrågasatta utredningen
ofantligt litet står att vinna. I likhet med reservanterna
håller jag före, att det blir en mycket dyr affär för staten med mycket
klent resultat.

Nu sade en talare, att kostnaderna bliva mycket större, när
man skall fortsätta i framtiden med dessa processer, det är nämligen
de, som kosta penningar. Men, mina herrar, de ämbetsverk,
som yttrat sig i bilagorna till utskottets betänkande, vattenfallsstyrelsen
och kammarkollegii advokatfiskalsämbete, äro eniga
däri, att vi icke kunna undkomma processer, även om vi skulle
få en sådan utredning till stånd; och då även jag hyser denna
uppfattning, ber jag, herr talman, att få förena mig med reservanterna.

Angående
utredning
rörande förekomsten
av
kungsådra.
(Forts.)

Herr Lithander: Herr talman, mina herrar! Jag skall
endast be att få säga ett par ord.

Herr Bäckström framhöll, att reservanternas skäl för avslag
icke hava verkat avskräckande på utskottet. Men man får väl
ändock säga, att de skäl, som åberopats och komma från de mest
framstående fackmän på området, väga mera än den uppfattning,
som det är möjligt att bilda sig inom ett utskott, där det icke är
tänkbart, att man kan sitta inne med sakkunskap i en specialfråga,
sådan som denna.

Herr Bäckström nämnde vidare, att av arkivmaterialet ville
han endast fästa sig vid det, som var mest givande. Ja, det är
alldeles tydligt och klart, men inte tror väl herr Bäckström, att
man kommer åt det, som är mest givande, om man icke söker
igenom materialet i dess helhet. Det finnes inga etiketter på
domstolshandlingarne, på vilka det står, att detta behöver ni se
på och detta behöver ni inte se på, utan det är en sak, som får
komma fram under forskningen.

Vidare sade herr Bäckström, att det finns annan liknande utredning,
som pågår. Ja, det är sant, men det är en utredning, som
syftar till ett visst mål och beträffande vilken man kan beräknade

Nr 35. 32

Angående
utredning
rörande förekomsten
av
kungsådra.
(Forts.)

Lördagen den 19 april.

kostnader och den tid man har att räkna med i allmänhet, men här
vet man från början, att kostnaderna äro oberäkneliga, och att
man icke kan bedöma tiden.

Herr Bäckström nämnde, att jag målade en skräckbild, men
jag har endast anfört ord, som uttalats av personer, vilka bäst
känna denna fråga i detta land.

Så sade herr Bäckström, att på slutet slå vi ihjäl vad vi förut
sagt genom att visa, att det går att få fram material. Det är
emellertid en betydlig skillnad på det sätt, på vilket vi fått vår
kännedom om kungsådrans förekomst, som har varit lätt och
enkelt, och motionärens väg, som är tung och kostbar. Den är
oerhört kostbar, det framgår tydligt därav, att om man skulle
gå igenom hela vårt domstolsarkiv, man icke på vare sig 15 eller
20 år skulle bli klar med den saken, även om man satte till lika
många personer, som för närvarande sitta i försvarsberedningarna.

Så vill jag endast säga beträffande herr Bäckströms tvivelsmål
om våra motiv, att vi ha haft till motiv att söka efter bästa
förmåga sätta oss in i en svår fråga och efter måttet av våra krafter
döma däri med ledning av de uttalanden, som vi fått från
fackmannahåll, och intresset för den svenska vattenkraftsindustriens
utveckling är nog lika varmt hos oss som hos någon i kammaren.
Jag tror, att det varit lämpligast och bäst, om det yttrandet
icke fällts från den plats, där herr Bäckström gjorde det,
eller från någon annan plats i kammaren.

Även herr Palmstierna har betvivlat vårt varma intresse.
Jag tror, att vi ha intresse för saken i lika hög grad som motionären,
men vi kanske se andra vägar att nå målet, än herr Palmstierna
gör.

Jag skall be att vid detta tillfälle få påvisa en sak, som är ganska
viktig för den svenska vattenkraftsindustriens utveckling,
och det är, att det material, som kan finnas i kammarkollegium,
bör stå de enskilda utövarna av vattenkraftsindustrien till hända,
vare sig det gäller skäl, som tala för eller emot kungsådras befintlighet,
vare sig det gäller kronans intresse eller ej. Jag tror för
övrigt, att utvecklingen av den svenska vattenkraftsindustrien
är av betydelse icke minst för staten, ty den skapar för staten nya
värden, och vi skola icke i ringaste mån lägga hinder därför.

Jag skall till sist be att få genmäla till herr Palmstierna, att
det är tydligt och klart uttalat, att den karta, som här utdelats,
är preliminär och icke innebär ett fullbordat faktum.

Herr talman, jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Torgén: Herr talman! Om denna fråga avsåge
förslag att tillvarataga kronans rätt vid eventuellt överbyggande
av kungsådra eller enskildes tillgodogörande av den vattenrätt,
som möjligen kan tänkas vara statens, skulle jag för min del kunna
vara med om rätt så långt gående bestämmelser. Man har här

Lördagen den 19 april.

33 Nr 35.

velat göra gällande, att det skulle vara fråga om något sådant, men
jag får för min del bestämt säga, att jag kan icke förstå, att det
förslag, som här föreligger, har med detta att gorå ett dugg. Här
är fråga om endast en utredning kort och gott och ingenting annat.
Det är icke fråga om tillvaratagande av statens rätt på minsta
sätt. Det är icke fråga om så litet som att göra ens ett principiellt
uttalande i huvudfrågan. Det är endast, såsom jag sade, fråga
om en utredning, och då få au granska, hur denna utredning skulle
tänkas komma att utfalla, om det skulle bli i negativ eller positiv
riktning. Det är just på grund avr detta, som jag anser mig böra
stiga några ord i frågan, kanske även därför att jag fått tillfälle
att på närmare håll sätta mig in i en del av de stora vattenfallsprocesserna
i Norrland.

Herr Palmstierna har sagt, att genom en sådan utredning
som denna skulle man kunnat förebygga en mängd a\'' de processer,
som för närvarande pågå, och han förklarade även, att den skulle
vara till praktisk nytta. Herr Bäckström bär tämligen oförtydbart
Arelat låta påskina, att resenmnternas åsikt nära sammanfaller
med åsikter, som i tidningspressen uttalats ifråga om kungsådras
övmrbyggande eller ej. Det är enligt min uppfattning oriktigt
att lägga denna syn på föreliggande fråga. Vi böra undersöka,
om det kan bli någon praktisk nytta av utredningen, såsom
herr Palmstierna bär sagt. Det är den rätta synpunkten. För
att man skall komma därhän, är det naturligt, att man tänker
efter, hur det går till \rid processerna eller, när någon begärt att

få överbygga en å. Jag skall i detta sammanhang säga herr

Bäckström, att det är icke så svårt att bevaka kronans rätt, tv
kronans ombud har endast att infinna sig och säga: jag anhåller,
att kongsådra må anses förefintlig i ån. Det är allt, och det
kan vem som helst göra. Sedan har sökanden att visa de handlingar,
som finnas, om han vill göra påstående, att kungsådra icke
finnes. Finnes kungsådra, eller framgår det avr de handlingar,
som prövas av häradsrätten, skäl för att i ån fastslå kungsådra,
må sökanden träffa avtal, som icke tar statens rätt i anspråk

eller kränker denna rätt. Kronans ombud får under handlägg ningen

av målet gott tillfälle att pröva alla de skäl för och emot
som framgå a\'' handlingarna. Så jag tror icke, att det är något
huvudskäl för utskottet, såsom herr Bäckström säger, att yrka
på bifall till motionen.

Kardinalpunkten i denna fråga, sade herr Bäckström, det som
för honom utgjorde hrwudskälet för tillstyrkande av bifall till
motionen, \rore det, att utredning \mre så bra att ha. Men jag
skall be att få säga, att jag också tror, att det vore bra att ha en
utredning, men en som begränsas till något positivt, men under
vilka förhållanden vore det bra? Man fäster icke något avseende
vid en negativ^ utredning, när man håller syn. Båda parterna
kunna göra sina olika invändningar mot utredningshandlingarna,
Andra kammarens protokoll 1913. Nr 35. 3

Angående
utredning
rörande förekomsten
av
kungsådra.

(Forts.)

Sr 85.

Angående
utredning
rörande jörehornsten
av
kungsådra.
(Forts.)

34 Lördagen den 19 april.

de må vara hur klara som helst; utgången beror sist dock på häradsrätten.
En sådan utredning vore endast bra för den enskilde, så
att han sluppe arkivforskningar. Men för övrigt beror det som
sagt på om häradsrätten godkänner en sådan allmän utredning,
som lägges fram för den. Häradsrätten fordrar i allmänhet
officiella handlingar, och kanske tillerkänner häradsrätten icke
dessa utredningshandlingar officiell natur. Nyttan vore sålunda
att göra det billigare för den enskilde att få slutlig dom i sitt mål,
men någon annan nytta kan jag icke förstå att utredningen medför;
ty det behöver icke fästas något avseende därvid på någondera
sidan, vare sig av kronans ombud eller av den, som begärt
synen, och icke ens från häradsrättens sida. Jag undrar, vilken
betydelse en utredning skall ha, som i fråga om kungsådra icke
kan påvisa något beslut i någon form från vare sig juridisk eller
administrativ myndighet, utan endast stöder sig på vad som av
ålder varit ansett inom orten. I lagen är det tillräckligt, att det
av ålder icke ansetts vara kungsådra i älven, så att det icke behövs
något omnämnande vid avvittringen eller vara intaget i skifteshandlingar
för att även en häradsrätt skall förklara kungsådran
obefintlig. Där skulle utredningen omfatta, vad i orten ansetts
i en fråga, varom de intet veta, enär ingen definition givits på ens
vad kungsådra är? Jag tror, att det endast skulle bli en massa
kostnader, men jag kan icke förstå, att det skulle leda till något
bättre. Det skulle medföra tidsutdräkt, som kanske mer än något
annat skulle omöjliggöra, att man i vår tid skulle få respektive
vattenfall utbyggda. Ty jag befarar, att det ginge därhän, att
häradsrätten ville avvakta om något positivt resultat kunde
framgått av utredningen, och under tiden finge utbyggandet av
älvarna anstå, och det skulle vara till mycket stor skada.

Det är arten av denna utredning, vars positiva resultat jag
kan förstå, men vars negativa jag är fullständigt övertygad om,
som gör, att jag icke kan finna mig i ett bifall till utskottets förslag.
Jag tycker icke heller om det avslagsyrkande, som föreligger
i reservationen. Vad som varit rimligt, om man betraktar
frågan som en ren utredningsfråga, det hade varit, om man finge
fram en utredning rörande de älvar och floder, där kungsådra redan
finnes enligt bestämmelse av häradsrätt i laga kraftvunna utslag;
sedan skulle följden bli den, att, där kungsådra icke finnes eller
där det av utredningen icke framgår, att sådan finnes, skulle
för varje gång någon söker använda sig av sina rättigheter — sina
trodda rättigheter kanske jag får säga — för varje gång någon
enskild person söker göra gällande sin vattenrätt, genom ansökan
om rätt att överbygga, häradsrätten fälla dom i frågan om
kungsådra och därigenom fastställa en sådan karta, om man så
vill kalla det, som utgör bevis för var kungsådran ligger. Häradsrättens
utslag inrapporteras till advokatfiskalsämbetet som därav
kompletterar kartan. På det sättet skulle man slippa det nega -

Lördagen den" 19 april. 35

tiva resultatet av detta förslag om undersökning, och det följer
av sig självt såsom tillägg till utredningens positiva resultat
var kongsådra finnes enligt laga kraftvunna utslag.

När ett sådant yrkande icke föreligger och jag icke kan finna,
att denna fråga är af så brådskande natur, är jag gärna med om
att yrka bifall till reservationen, men jag gör det med ett bestämt
påpekande av att i detta fall får man icke därav sluta sig till
något som helst uttalande om vad staten enligt min mening,
har rätt till eller ej. Utan detta är endast en utredningsfråga,
som, om vi skulle bifalla utskottets förslag, icke skulle äga någon
praktisk betydelse utan tvärtom.

Med anledning av vad jag nu anfört ber jag, herr talman,
att få instämma i reservationen.

Herr Westman: Herr talman, mina herrar! Utskottet
säger i sin motivering, att »omfattningen och planläggningen
av denna undersökning», det vill säga den av herr Palmstierna
begärda undersökningen, »bör givetvis bli föremål för närmare
utredning». Detta är också min uppfattning. Omfattningen
och planläggningen av undersökningen och även kostnadsfrågan
bör bli föremål för närmare utredning, innan man, såsom utskottet
gör, begär, att Kungl. Maj :t, utan begränsning, snarast låter verkställa
en undersökning om kungsådreinstitutet. Jag tror för
min del, att en undersökning icke komme att bli av så synnerligen
stor betydelse, men jag vill icke förneka, att den kunde vara
av intresse -— även för den enskilde. Men undersökningen bör
då givetvis hållas inom på förhand, såvitt möjligt är, skarpt uppdragna
gränser, och framför allt får den icke alls ha karaktären
av bindande verkan, så att denna utredning, så att säga, griper
domstolarna i ämbetet. Jag tror, att utredningen skulle kunna
ganska väl begränsas genom att man först beträffande de vattendrag,
den skulle inrikta sig på, sovrade bort de vattendrag, där
det med största sannolikhet icke kunde bliva tal om, att kungsådra
finnes, och vidare de vattendrag, där den framflytande vattenmängden
vore så liten, att kungsådras befintlighet eller ej där vore
av underordnad betydelse för det allmänna.

Vidare anser jag, att utredningen bör inskränka sig till endast
ett utgivande av befintliga domar och handlingar, som kunna inverka
på frågan, men ingalunda, som advokatfiskalsämbetet önskar,
utspinna sig till] att omfatta förhör med ortsbefolkningarne.

Med detta har jag i största korthet antytt, huru långt jag
anser att utredningen skulle sträcka sig. Jag tilltror mig dock
icke att här kunna uppdraga riktlinjerna för en sådan undersökning,
utan anser, att man bort begära, att Kungl. Maj:t efter verkställd
utredning skulle uppdraga sådana samt fastställa gränsen
för de kostnader, inom vilka en dylik undersökning bör hålla sig.
Hade ett sådant yrkande framkommit, skulle jag gärna varit

>''r''3ö.

Angående
utredning _
rörande förekomsten
av
kungsådra.
(Forts.)

Nr 35. 36

Lördagen den 19 april.

Angående
utredning
rörande förekomsten
av
kungsådra.

(Forts.)

med om en skrivelse till Kungl. Maj:t i den riktningen, men då
något sådant icke föreligger och jag icke tilltror mig att som enskild
riksdagsledamot kunna nu framställa ett förslag, som skulle kunna
vinna majoritet, nödgas jag, herr talman, att yrka avslag å den
föreliggande motionen.

Ilerr Kr o nl lind: Herr talman! Jag tycker för min del,
att var och en, som intresserar sig för användningen av vårt lands
vattenkraft, bör vara med om en sådan utredning, som här föreslagits.
Det finnes två frågor, nämligen frågan om statens äganderätt
till en stor del av våra vattenfall och vidare kungsådrefrågan,
som verka förlamande på hela vår stora vattenfallsindustri. Säkert
är, att båda dessa frågor göra, att den enskilde blir lidande
och att företagsamheten på området blir mindre, än den kunde
vara. En utredning om förekomsten av kungsådra- skulle medföra,
att dessa olägenheter på många områden minskades. Utredningen
skulle icke avse att klargöra begreppet kungsådra eller
bestämma de rättigheter, som följa med kungsådra å statens sida,
utan utredningen skulle endast röra sig om förekomsten av kungsådra.

En sådan utredning skulle vara till fördel både för den enskilde,
industrien och särskilt för staten. Staten skulle genom en
sådan utredning få tillfälle att bedöma i huru många fall staten
skulle kunna göra anspråk på kungsådra, ty, mina herrar, det är
staten, som i allmänhet gör anspråk på förefintligheten av kungsådra.
En sådan utredning som denna skulle enligt mitt förmenande
inverka betydligt till rättssäkerhetens fromma och inverka
normerande för de anspråk, som staten framställer gent
emot den enskilde.

Det är särskilt en sak, som gör, att jag anser denna utredning
vara av utomordentligt stor vikt. Som herrarne veta, har vattenrättskommittén
framlagt förslag till vattenlag, och i denna vattenlag
avföres helt enkelt begreppet kungsådra och ersättes med
bevakande av vissa allmänna intressen. För att utreda, vad ett
dylikt avförande innebär, bör man väl ha rätt fordra att få reda på
förekomsten av kungsådra i vårt land och i vilken mening begreppet
kungsådra verkligen skall få tas och huru långt det skall utsträckas.
Det är särskilt denna omständighet, mina herrar, som
gör, att jag anser det synnerligen önskvärt att få denna fråga klarlagd
och utredd, innan vi skola företaga den stora omläggningen
av vattenrättslagstiftningen, en omläggning, som är ganska radikal,
men som enligt min uppfattning icke går i den riktning,
som statens intresse fordrar.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets hemställan.

Herr Lemke: Herr talman! Det är nog beträffande denna
fråga så, att var och en, som hvser intresse för den och söker sätta

Lördagen den 19 april.

37 Sr 35.

sig in i den, kan ha sympati både för motionärens och reservanternas
uttalanden. Den sympati, man hyser för motionärens
framställning, beror på själva innebörden av frågan, men när
man sedan kommer till räckvidden av hans yrkande, kan man
icke gärna med jämnmod följa honom. Jag hyser för min del
nen övertygelsen, att det är synnerligen angeläget, att en utredding
på ett eller annat sätt, ju förr dess hellre, komme till stånd
i denna fråga. Men det kan ju hända, att jag härvidlag har
andra motiv än motionären. För mig är icke det statliga intresset
förhärskande, utan jag anser, att utredningen skulle vara till
hjälp för industrien. Den outredda lcungsådrefrågan verkar hämmande
på möjligheten för industrien att kunna tillgodogöra sig
vattenkraften inom många av våra älvar och därför anser jag det
angeläget att få klarhet i denna fråga.

Jag anser sålunda i likhet med motionären, att det skulle
vara lämpligt, om man kunde få en sådan utredning till stånd,
men däremot anser jag, att den utredning, som motionären påyrkat,
breder ut sig över allt för vida fält, och att det skulle vara
omöjligt i hela den påyrkade omfattningen att få den till stånd
i konkreta former. Dessutom vet man icke, vad den skulle kosta,
eller om den, när den bleve färdig, skulle ieda till det ändamål,
som motionären tänkt sig. I detta avseende sympatiserar jag
med reservanternas framställning.

Emellertid kan jag icke anse det gagneligt för frågan — det
torde framgå av vad jag sagt — om man toge reservationen och
ginge på rent avslag för att därmed, som reservanterna göra, rent
av avklippa ärendet.

Men då uppstår frågan: vad skall man göra? Ja, för mig
ligger saken så, att jag kan tänka mig två alternativ eller riktlinjer.
Den ena är att för närvarande påyrka upprättande av ett
officiellt register endast över alla de fall, där genom laga kraftvunnen
dom det konstaterats, att kongsådra finnes eller icke
finnes. Redan upprättandet av ett sådant register, som vore
tillförlitligt och som skett på officiell väg, skulle vara för både
staten och industrien fördelaktigt ur de synpunkter, jag berört.
Men jag har dessutom tänkt på något annat, som också herr Westman
framhöll, nämligen att man skulle ingå med en skrivelse till
Kungl. Maj:t och anhålla om en förberedande utredning rörande
allenast omfattningen, planläggningen och kostnaderna för vad
som motionären avsett. Sedan en sådan preliminär utredning
gjorts upp, kunde man fatta ställning till frågan och bestämma,
över hur vida fält den konkreta utredningen borde gå.

Nu är det måhända svårt att vinna gehör för en sådan tanke,
och jag kan lika litet som herr Westman anse det klokt, att en
enskild riksdagsman under debatten framställer ett positivt förslag.
Men jag undrar, huruvida man icke kunde tänka sig en
återremiss av frågan till utskottet och att ändamålet med en så -

A ngående
utredning
rörande förekomsten
av
kungsådra.

(Forts.)

Nr 35.

Angående
utredning
rörande förekomsten
av
kungsådra.
(Forts.)

38 Lördagen den 19 april.

clan återremiss skulle vara att utskottet med ledning av deri diskussion,
som här förts, skulle komma fram med något, som innebure
en medelväg mellan reservanternas absoluta avslagsyrkande
och det yrkande, som motionären gjort, som enligt min uppfattning
går ut över allt för stora vidder. Man skulle ju kunna tänka
sig, att utskottet komme till ett förslag, som rörde sig på endera av
de riktlinjer, jag bär påpekat. Därför skall jag, herr talman, be
att få framställa det positiva yrkandet, att ärendet måtte återremitteras
till utskottet.

Herr Palmstierna: Herr talman! Efter det yrkande,
som nu framställts av herr Lemke —- och jag förmodar, att herr
Westman står på samma ståndpunkt — få vi väl betrakta det
avslagsyrkande, som förenar herr Lithander och herr Torgen,
vara fört ur världen, och jag undrar icke heller på, att så skett,
ty de motiv för avslagsyrkande, som framförts, ha icke varit
tillräckligt starka.

Jag vill icke ingå på något ytterligare bemötande av herr
Lithanders yttrande, men när han åter igen talade om vilka omkostnader,
besvär och svårigheter denna utredning skulle vålla,
och när han gjorde en kolossal historia av vad här åsyftades, så
ber jag få påpeka, att vi förut fattat beslut om undersökning angående
regale-egendomar och att Kungl. Maj:t med anledning
därav på sin tid föranstaltat om en utredning, som kanske är av
mera svårartad beskaffenhet än den, som nu ifrågasättes.

Så nämnde herr Lithander i förbigående, att jag yttrat mig
om vederbörandes intresse för vattenkraftsindustrien. Nej, det
det har jag icke, men jag nämnde, att om man vore intresserad
av att tillgodose det allmännas rätt till kungsådra., så vore det
egendomligt, om man ginge på avslag. Att jag haft rätt i detta,
därpå har jag fått bekräftelse i herr Lemkes yttrande.

Herr Torgén, vars anförande jag må bekänna, att jag hade
svårt att följa i vissa delar, säger att här begäres utredning, men
något bevakande av det allmännas rätt är det icke alls fråga om.
Är det herr Torgéns mening, att när man begär en utredning för
att tillse, i vad mån staten har rätt till det eller det vattenfallet,
så bevakar man icke det allmännas rätt? Jag tror, att statsmakterna
haft tillräcklig erfarenhet av, huru skogar, malmer och
annat utan utredning, utan att man brytt sig om att taga kännedom
om förhållandena, gått över i enskildas händer, utan attstatens
intressen tillgodosetts. Jag trodde, att en talare på Norrlandsbänken
borde ha kännedom om den ekonomiska politik, vi
på senare tid bedrivit i detta avseende. Därmed har jag icke
velat likställa kungsådreinstitutet med detta andra, som jag endast
framhållit såsom symptom på huru det kan gå.

Så säger vidare herr Torgén, att denna utredning icke skulle
få någon rättslig betydelse, men i samma andedrag påpekar han,

Lördagen den 19 april.

39 Nr 35*

att domstolarne i Sverige skulle fästa så stort avseende vid den Angående
rättsverkan, som utredningen kunde medföra, att de på grund
därav skulle uppskjuta behandlingen av föreliggande vattenrätts- hornsten av
mål i avvaktan på utredningens resultat. kungsådra.

Vidare framhöll herr Torgén, att en utredning icke skulle (Forts.)
bliva till någon praktisk nytta — det visste herr Torgén så väl.

Jag vill då påminna om, att vattenkraftföreningen, som är ett
eminent uttryck för vattenkraftsintressenterna, har en annan
åsikt i frågan. När herr Torgén säger, att staten själv icke skulle
ha något praktiskt intresse härav, så vill jag påpeka uttalandet
från advokatfiskalsämbetet, vari påvisas, vilka svårigheter som
nu föreligga i detta hänseende för kronans ombud.

I det anförande, som herr Torgén höll, har han belyst med
exempel — jag har själv tillåtit mig att göra det i mitt föregående
anförande — huru det går till vid vattenrättsprocesserna.

Jag tror, att var och en, som hörde herr Torgén, skall medgiva,
att åtskilliga processer kunnat undvikas, därest man på grund av
dokument kunnat lägga i dagen den sannolika befintligheten av
kungsådra eller, att sådan icke existerat, och att därigenom stora
ekonomiska besparingar kunnat ske.

Herr Torgén förklarade, att han icke kunde förstå, att det
föreligger ett positivt förslag i det yrkande, som framställts av
utskottet. Det kan jag sannerligen icke hjälpa!

Vidare, sade herr Torgén, att det skulle vara bra, om man
kunde få en uppgift på laga kraftvunna utslag i vattenrättsmål.

Detta påstående gör, att jag anser mig höra påpeka för honom,
att han tydligen icke läst hela betänkandet, ty i detta betänkande
framhålles på sid. 7 med hänsyn till frågan om en förteckning
öfver Sveriges vattenfall följande: »Endast i de fall, då det
vore känt, att genom laga kraftvunnet beslut av domstol blivit
definitivt avgjort, huruvida kungsådra funnes eller icke i ett
vattenfall, skulle alltså uppgift angående kungsådra intagas i
vattenfallsförteckningen.» Det står således där redan.

Nu har emellertid herr Westman för sin del yrkat avslag,
då han icke kunde formulera något lämpligt beslut i den föreliggande
frågan. Jag vill för min del beklaga, att han gick på avslagslinjen,
utan att ens försöksvis framställa något yrkande här.

Jag tillåter mig slutligen säga, att när nu här yrkats återremiss
av en talare på högersidan och en annan talare uttryckt
sitt intresse för saken, men sagt, att han för tillfället icke kunde
formulera sitt yrkande, vore det ej då lämpligt av Riksdagens
Andra kammare, att kammaren läte Första kammaren formulera
sitt beslut i frågan —• och jag tror icke, att det är någon svårighet
varken för herr Lemke eller för herr Westman att låta majoriteten
inom Första kammaren få kännedom om den ståndpunkt,
högern kunde finna vara lämplig. Riksdagens beslut i frågan
är då en senare fråga, men att begära, att vi i dag, därför att

tfr So* 40

Lördagen den 19 april.

Angående
utredning
rörande förekomsten
av
Icungsådra.
(Forts.)

olika meningar göra sig gällande inom högern, skulle fatta ett
beslut, som innebure, att vi ej vidhålla den uppfattning, denna
Andra kammare tidigare häfdat flera gånger, tror jag näppeligen
man kan ifrågasätta. Låt Första kammaren formulera beslutet!

Jag yrkar avslag å förslaget om återremiss och anhåller om
bifall till utskottets hemställan.

Herr Vennersten: Herr talman! Jag har redan instämt
med herr Lithander och därmed tillkännagivit min ställning i
frågan, men då det nu framställts yrkande om återremiss, vill
jag framhålla att det enligt mitt förmenande vore bättre låta
motionären vid en kommande riksdag angiva den begränsning,
han kan finna lämplig för en blivande undersökning. Han sitter
inne med möjlighet att i det avseendet komma fram med ett förslag,
som vi sedan kunna taga under övervägande.

Detta ger mig anledning att yrka avslag å utskottets förslag
och bifall till reservationen.

Herr Lindhagen: Ja, herr talman, om vi skulle vara uppriktiga
mot varandra, så är det väl här ej fråga om svårigheten att
få en utredning till stånd eller icke, utan det är väl så, att somliga
tycka, att det vore värdefullt, om man kunde taga vara på denna
vattenkraft för det allmännas räkning, så långt man har rätt
därtill, och andra däremot vilja undanskjuta uppmärksamheten å
kungsådran så mycket som möjligt. Därav följer, att man intager
olika ställning till, om man är benägen för en utredning eller
ej. Då jag nu hör till dem, som hålla före, att vår tid måste
inlåta sig på en fullständig undersökning om allt, vad staten
har kvar, vad det allmänna har kvar av sin jordegendom av olika
slag, och då det här är fråga om en del av denna stora undersökning,
som nu för övrigt på olika områden pågår, kan jag naturligtvis
icke annat än på det livligaste förorda, att den också kommer
till stånd.

Vad angår utredningssvårigheterna äro de ju ganska stora,
men det är även så på andra liknande områden, som skola undersökas,
t. ex. frågan om de under bruk skatteköpta hemmanen och
åboar på rekognitionsskogar, alla dessa allmänna gamla rättigheter,
som under ett århundrade bortglömts och som enskilda
därunder lagt sig till med. Det blir också en stor och svår undersökning.
Men ingen enskild skulle undandraga sig att göra den
största möjliga utredning för att komma i besittning av den
rätt han har till sina ägodelar. Varför skall man då icke tillåta,
att staten undersöker vad den verkligen äger. Ur den synpunkten
är det för mig också tydligt, att utskottets formulering om en
undersökning i allmänhet om denna sak är den enda rätta. Varför
inskränka den till något visst, så att den icke blir fullständig,
i stället för att låta undersökningen omfatta allt vad den rätteli -

Lördagen den 19 april. 41

gen Lör innehålla. Då följer därav sedan, att om svårigheterna
bliva oöverkomliga eller om den utredning, som sättes i gång, icke
på något sätt motsvarar det ändamål, den skall fylla, det är Kungl.
Maj :t som dirigerar dessa saker, och i detta fall liksom i alla andra
utredningsärenden kommer väl att inträffa, att Kungl. Maj:t
inrättar utredningen efter möjligheterna och de verkliga behoven.
Sålunda, jag måste på det allra bestämdaste taga avstånd ifrån,
att man här, då det gäller det allmänna, skall göra en partiell
undersökning, och icke en undersökning av ämnet i hela dess vidd.

Jag skall sålunda, herr talman, be att på det livligaste få
tillstyrka utskottets hemställan.

Herr Rune: Herr talman! Om man nu ser på denna sak
ur praktisk juridisk synpunkt så att säga, måste jag som min åsikt
uttala, att jag nästan tror, att Kungl. Maj:ts och kronans eventuella
motparter i blivande vattenrättstvister ha mera nytta av en
sådan utredning, som här är föreslagen, än kronan själv. Jag
tror naturligtvis, att det är så, att båda parterna, kronan och kronans
eventuella motpart, ha nytta av den, men icke minst gäller
detta för motparten.

Som herrarna veta, äro vattenrättstvister ganska svåra tvister,
och jag vågar påstå, att ute i bygderna det icke är allom
givet att kunna verkställa ordentlig utredning angående en sådan
sak. Under sådana förhållanden måste det nog ur rättsskipningens
synpunkt vara ganska angeläget och viktigt, att man har,
om jag så må säga, en stomme av fakta och utredningsmaterial
tillgängliga, när en tvist kommer på. Jag vill påpeka, att jag
icke tror, att en sådan utredning kommer att i så många fall förebygga
tvist. Det är klart, att parterna icke, om jag så må säga,
godkänna det resultat, en sådan utredning kommer till, utan de
påkalla nog mången gång domstolarnas prövning. Men om man
kommer inför rätta, är det för parterna av mycket stor vikt att
få anvisning på var de skola få det bevismaterial, som de behöva.
Jag vågar påstå, att ur annan praktisk synpunkt, nämligen i fråga
om den tid, som åtgår, för att slutföra en sådan tvist, det är mycket
viktigt att bevismaterialet är i viss mån ordnat på förhand.
Det gäller i allmänhet ganska stora ekonomiska intressen, och uppskov
kostar pengar för alla parter vid sådana tillfällen. Då
är det ju klart, att en föregående utredning kan underlätta bevisningen,
varigenom naturligtvis alltså tvistens avgörande påskyndas.
Detta är av stor fördel.

Jag håller sålunda före, att en utredning i denna riktning, som
här talas om, skulle för både kronan och andra intresserade vara
av mycket stor nytta. Jag kan emellertid naturligtvis icke förneka
att denna undersökning är en mycket stor apparat, och
ifrån den synpunkten sett kunde man möjligen tänka sig att omfatta
den åsikt, som herr Westman framförde, men det är långt

Nr 35.

Angående
utredning
rörande förekomsten
av
kungsådra.
(Forts.)

Nr 35. 42

Lördagen den 19 april.

Angående
utredning
rörande förekomsten
av
kungsådra.

(Forts.)

lidet på Riksdagen och man får väl i alla fall tänka på, att om
Kungi. Maj:t skall anordna en utredning, Kungl. Maj:t väl får
planlägga denna utredning, så att den icke blir alltför omfattande.
Det synes mig, som man ej behöver gå till den ytterlighet, som
t. ex. Svenska vattenkraftsföreningen gjort och vars resultat visas
på den karta, som här utdelats i kammaren. Denna är naturligtvis
så rigorös, om jag så får säga, så litet omfattande, att det
är tydligt att på det viset får man väl icke gå till väga, men man
kan nog vid utredningen å andra sidan begränsa sig i någon mån.

Det synes mig sålunda, när jag tar saken i noga övervägande
att det kanske icke är klokt att i detta fall gå på återremiss, vilket
jag verkligen ett ögonblick reflekterat på. Jag skall i stället,
herr talman, be att med hänsyn till de praktiska fördelar, som vid
blivande rättegångar äro att vänta av en sådan utredning, få
yrka bifall till utskottet hemställan.

Herr Torgén: Herr talman! När här yrkades återremiss,
så ansåg jag genast, att detta kunde vara ett gott steg, men vid
närmare eftertanke tror jag emellertid icke, att en återremiss
kan leda till något resultat. På grund därav kan jag icke förändra
min ståndpunkt i denna sak.

Vad jag är övertygad om, och vad jag vill, att herr Palmstierna
skall vara övertygad om, är att jag önskar lika litet en förening
med honom som jag önskar, att han förenar mig med herr
Lithander. Jag har ej heller i mitt yrkande därtill givit anledning.
Jag sade i mitt yttrande, vad jag önskade få fram, nämligen
det som är praktiskt, möjligt och nyttigt. Något annat har jag
icke sagt i denna sak. Därför är det alldeles onödigt att få anvisning
av herr Palmstierna att läsa rätt innantill. Jag tror, att det
är bäst att återremittera ärendet till herr Palmstierna, så att han
får tid på sig att skilja mellan höger och vänster i denna, en ren
utredningsfråga.

Herr Lithander: Herr talman, mina herrar! Herr Kronlund
önskar, att begreppet kungsådra skall klargöras. Jag ber
då att få hänvisa till den ursprungliga handlingen, till vad som
säges om kungsådra i jordabalkens 12 kap. 4 §: >>--- om kungs ådra

i sjöar och strömmar urskiljs i byggningabalken.» Byggningabalken
säger endast: »Ingen bygge så fiskeverk, att han därmed
stänger kungsådra, eller farled, och annans fiskeverk ovan
eller nedan onyttiga gör. Sker det; tage upp och böte tio daler,
fylle ock upp all skada.» Vidare: »Ej må någon så bygga,

att annan ovan eller nedan därav men haver--» I 3 § läses:

»Där kungsådra av ålder vant haver, skall tridiung av vattnet
öppen lämnas, och där segelled är, 12 alnar; till båtled 8 alnar, allt
i djupaste vattnet — —.»

Jag kan icke se annat, än att med vanligt praktiskt förstånd

Lördagen den 19 april.

43 Nr 35.

man icke kan, såsom man läser den saken, tillmäta kungsådran Angåemle
beskaffenhet av att vara något äganderättsobjekt, som man vill
göra den till. Orsaken till att kungsådran tilldragit sig så stor komsterl av
uppmärksamhet och är föremål för så stort intresse är, att man kungsådra.
vill göra den till en sak, som kronan skall liksom försälja och ut- (Forts.)
arrendera. Värdet på den tiden sattes till tio daler för den, som
gjorde någon skada, och det gällde enbart ett förhindrande för
någon att gå annans rätt för när i fråga om fiske och farled. Denna
syn på saken är framhållen på ett mycket övertygande sätt av
förre statsrådet von Sydow i hans avhandling i kungsådrefrågan,
så att den frågan torde icke vara i behov av någon utredning, och
den saken vinna vi för resten inte genom att nu ingå med en skrivelse
till Kungl. Maj:t.

Herr Kronlund sade vidare, att en utredning skulle taga bort
ett ovisshetstillstånd. Det gör den icke, tv, vad som är ovisst
före utredningen, är ovisst efter utredningen också, intill dess
domstolarna fattat beslut.

Herr Lemke önskade en begränsning, och det ha vi reservanter
inom utskottet också sökt göra, men vi hava funnit, att om
en begränsning sker och särskilt en begränsning till viss tidsrymd,
innebär det enbart en registrering; och då har hela utredningen
icke något som helst värde. Ty det, som är av intresse, det som
är av värde, det är det, som ligger bakom en utredning, som famnar
mycket vida, och vi ha hört, vilka konsekvenser den medför.

Jag kan icke finna, att vi för att erhålla ett officiellt register
över fattade domstolsbeslut på de senare åren, skulle behöva
tillgripa den åtgärd, som motionären här föreslagit. Det är just
därför, att vi icke kunnat finna någon begränsning, som vi yrka
avslag, och jag vill säga, att jag anser i likhet med herr Vennersten,
att om det nu hänger på denna begränsning, så lär väl den
riktiga vägen vara den, att motionären återkommer med frågan
och själv anger begränsningen, hellre än att det skall efter så
starka uttalanden, som här äro gjorda, uppdragas åt ett utskott
eller åt kammaren att själv verkställa den.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till reservationen,
det vill säga avslag å motionen.

Herr Åkerlund: Herr talman! Ehuru jag för min del
icke håller på, att den vattenkraft, som staten skulle komma i
besittning av, om den finge sig rätten till kungsådra tillerkänd,
skulle vara av så synnerligt stort värde—våra obebyggda vattenfall
äro i regel ganska litet vårda, om man tar i betraktande de
orimliga kostnader, som deras bebyggande kräver, till följd därav
att det egentligen är ofantligt få verkliga vattenfall, som vi ha,
utan i stället många forsar — så skulle jag dock icke varit emot
en sådan utredning som den här föreslagna, bara man hade vetat,
vad som skall utredas och huru långt den skall sträcka sig. En

Nr 35.

Angående
viredning
rörande förekomsten
av
kungs&dra.
(Forts.)

44 Lördagen den 19 april.

sådan utredning kan nämligen vara enskilda till verkligt gagn, om
den får för våra dagar lämpliga dimensioner.

Jag vill emellertid uttala den förhoppningen, att, om utredningen
kommer till stånd — vilket jag icke kan avgöra —
den icke måtte draga med sig vad herr Kronlund nyss omnämnde
i sitt anförande, att Riksdagen skulle vänta med att avgöra den
så ytterst viktiga vattenrättsfrågan, tills den fått se denna utredning.
Därav skulle nämligen bli den olyckliga följden, att
våra vattenfall komme att ligga obebyggda, tills "denna fråga är
utredd; det vore verkligen en olycklig dag, då Riksdagen fattade
ett sådant beslut.

Såsom åtskilliga av herrarne känna, väckte jag för några år
sedan, och nuvarande statsrådet Sandström senare, motion om
att staten skulle fastställa taxa för distribuering av elektrisk
kraft. Hade så blivit fallet, tror jag, att det hade varit likgiltigt,
vem som bebygger vattenfallen, endast de bli bebyggda och
komma landet till gagn. Att dessa framställningar möttes med
avslag, tror jag var en synnerligen stor olycka, som man liar all
anledning att beklaga.

Jag skall icke upptaga tiden längre. Kan, som sagt, en utredning
inom rimliga dimensioner och till verkligt praktisk nytta
och utan alltför oerhörda kostnader komma till stånd, så har jag
ingenting däremot. Men jag skulle också kunna instämma i vad
som från andra sidan här har sagts om denna utredning. Ty tro
herrarna verkligen, att, om en sådan utredning sker, domstolarna
komma att fästa sig så synnerligen mycket vid "den? Nej, jag tror,
att varje domstol, som handlar samvetsgrant, som handlar fullt
självständigt, den kommer att fordra en särskild fristående undersökning
för varje fall; men av något värde och till någon ledning
kan det ju, som herr Rune sade, alltid bli för parterna. Jag tror
emellertid, att det vore synnerligen lyckligt, trots den framskridna
tiden, om utskottet kunde få frågan till övervägande än
en gång.

Jag ber att få förena mig med dem, som yrka återremiss.

Herr Lindhagen: Jag kan icke förstå, varför mången oupphörligt
framhåller, att man icke vet, vad som skall utredas. En
enskild person resonerar aldrig på det sättet. Han vill ha alla
papper klara, för att styrka sin rätt, när den blir bestridd, eller
för att betrygga den eller göra den gällande. På samma sätt
bör det allmänna handla, allt viktigt material som finnes, bör skaffas
ihop.

Jag begärde egentligen ordet med anledning av herr Åkerlunds
försök att avskräcka från en utredning med hänvisning
till att utredningen eventuellt skulle kunna föranleda ett uppskov
med den nya vattenrättslagstiftningen. Men den nya vattenrättslagstiftningen
kommer icke att på något avgörande sätt

Lördagen den 19 april.

45 Nr 35.

inverka på möjligheten för bebyggandet av vattenfall. Redan
med nu gällande lagstiftning får man ju bebygga vattenfall.
Den kommer visserligen att underlätta detta, på det sättet nämligen,
att den bestämmer ett mindre förhållande mellan vattenkraftens
värde och den skada, som uppdämningen gör, än hvad
för närvarande kan sägas vara fallet, vilket skulle kunna medföra,
att man i flera fall finge bebygga vattenfall emot små jordägares
bestridande och trots skadegörelsen på deras ägor. Men
den effekten av den nya lagstiftningen hoppas jag, att denna
kammare skall avstyra, och att den icke vill utlämna de enskilda
jordägarna till en så godtycklig exploatering. I fråga om de
uppdämningsanspråk, som här och var kunna framställas, är den
nya vattenrättslagstiftningen sålunda betydligt äventyrlig. I
det avseendet är flock den lagstiftning, vi ha, redan den förenad
med risker och den räcker fullkomligt till för att möjliggöra bebyggandet
av vattenfall i lojalt syfte; så vi behöva ej gå och vänta
på någon lagstiftning i det avseendet.

Herr Kronluncl: Herr talman, mina herrar! Blott några
få ord.

Herr Lithander är mycket lycklig, då han kan tro, att man
med åberopande av dessa paragrafer ur den gamla byggningabalken
kan avgöra frågan om kungsådrans begränsning. Begreppet
kongsådra är dock enligt mitt förmenande särskilt svårt att avgöra,
och vårt lands främsta och bästa jurister hava tvistat om,
huru detta begrepp kungsådra skall tydas, huruvida man skall
tyda den rätt, som staten här har, såsom en sakrätt, såsom en ren
äganderätt, eller bara såsom en inskränkning i den enskildes rätt
till främjande av ett allmänt intresse; och den frågan löser man
sannerligen icke, som herr Lithander försökte att göra, bara med
ett åberopande av dessa enkla paragrafer, utan den får allt bli
föremål för en särskild utredning.

Gent emot herr Åkerlund vill jag säga, att vattenrättslagen
avgör väl icke, huruvida vi få bebygga våra vattenfall eller icke.
Det få vi enligt den nuvarande lagen; och den frågan huruvida
en utredning angående kungsådras förekomst eller icke uppskjuter
den blivande vattenrättslagstiftningen, den inverkar icke det
allra minsta på frågan om överbyggande av våra vattenfall.
Men vad jag vill säga, är däremot det, att utredningen, om den
kommer till stånd, i hög grad kommer att främja den utveckling,
som man här åsyftar, nämligen ett bättre tillvaratagande av våra
vattenfall. Ty den skapar en norm för staten, när det gäller att
besluta, huruvida staten skall anställa dessa rättegångar eller
icke; och den enskilde vet bättre, vad han har att råtta sig efter,
när han kan säga till sig själv: »här finnes kungsådra», eller »här
kan åtminstone inte ifrågakomma någon kungsådra, enligt den
utredning, som staten själv har gjort.» Utredningen skulle

Angående
utredning
rörande förekomsten
av
kungsådra.

(Forts.)

Nr 35. 46

Lördagen den 19 april.

Angående
utredning
rörande förekomsten
av
kungsådra.

(Forte.)

alltså medföra en säkerhet, som vore till fromma såväl för den
enskilde som för det allmänna.

Efter härmed slutad överläggning gav herr talmannen propositioner
på l:o) bifall till utkottets hemställan, 2:o) avslag å såväl
berörda hemställan som den i ämnet väckta motionen och
3:o) bifall till yrkandet om ärendets återförvisande till utskottet;
och fann herr talmannen den under l:o) upptagna propositionen
hava flertalets röster för sig. Votering begärdes emellertid av
herr Henrikson i Heberg, varefter och sedan till kontraproposition
antagits den under 2:o) upptagna propositionen, nu uppsattes,
justerades och anslogs denna voteringsproposition:

Den som vill, att kammaren bifaller fjärde tillfälliga utskottets
hemställan i utskottets förevarande utlåtande nr 10,
röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej.

Vinner Nej, har kammaren avslagit såväl utskottets berörda
hemställan som den i ämnet väckta motionen.

Omröstningen utvisade 109 ja mot 78 nej; och hade kamkammaren
alltså bifallit utskottets hemställan.

Jämlikt § 63 riksdagsordningen skulle detta beslut genom
utdrag av protokollet delgivas Första kammaren.

§ io. m

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande nr 11,
angående herr Wedins motion, nr 232, om skrivelse till Kungi.
Maj:t angående skyndsam behandling av viss del utav den s. k.
skogslagstiftningskommitténs betänkande, som härefter föredrogs,
blev av kammaren godkänt."

IT § H.

“Till avgörande förelåg nu Andra kammarens femte tillfälliga
utskotts utlåtande nr 12, i anledning av väckt motion om skrivelse
till Kungl. Maj:t angående utfärdande av enhetliga bestämmelser
för kommunernas bokföring.

Utskottets hemställan bifölls; och skulle jämlikt § 63 riksdagsordningen
detta beslut genom utdrag av protokollet delgivas
Första kammaren.

47 Nr 35.

Lördagen den 19 april.

§ 12.

Vidare föredrogos vart efter annat:

statsutskottets utlåtanden:

nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till hantverksskolan i Kristinehamn för blinda;

nr 53, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till dränering och anläggning av trädgård å folkskoleseminariets
i Falun tomt;

nr 54, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
täckande av brist å det till uppförande av ett hospital å Säters
kungsgård och därintill gränsande mark anvisade anslag;

nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
godkännande av förslag till avlöningsreglemente för tjänstemän
vid statens vattenfallsverk m. m., samt i ämnet väckta motioner;
och

nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till ombyggnad av Malmö statsbangård;

bevillningsutskottets betänkande, nr 34, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition om införande i förordningen den 15 maj 1908
angående restitution av erlagd sockerskatt eller befrielse från
sådan skatt för socker, som använts vid tillverkning av exportvaror,
av bestämmelser om restitution av erlagd skatt jämväl
då socker utföres till svensk frihamn eller intages å svenskt
frilager; samt

bankoutskottets utlåtande, nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 6, 7,
8 och 26 §§ i lagen för Sveriges riksbank den 12 maj 1897.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden och betänkande
hemställt.

§ 13.

Å föredragningslistan fanns vidare upptaget bankoutskottets
utlåtande, nr 31, i anledning av framställning från fullmäktige
i riksbanken angående inrättande av nya tjänster i riksbanken
m. m.

Med föranledande av hos bankoutskottet utav fullmäktige
i riksbanken gjord framställning hemställde utskottet, att Riksdagen
måtte

l:o) besluta, att, i den mån fullmäktige i riksbanken prövade
skäligt, följande nya ordinarie tjänstebefattningar finge
inrättas, nämligen

nio i första tjänstegraden vid huvudkontoret,

Angående
inrättande av
nya tjänster
i riksbanken
ro. ro.

Nr 8ä. 48

Lördagen den 19 april.

Angående
inrättande av
nya tjänster
i riksbanken
in. in.

(Forts.)

en i dito vid afdelningskontoret i Göteborg,
två i dito vid avdelningskontoret i Malmö samt
sjutton i registrators- och bokhållaregraden vid de mindre
avdelningskontoren, med rätt för fullmäktige beträffande sistnämnda
sjutton tjänster att fördela desamma mellan kontoren,
såsom fullmäktige funne lämpligt, och i avseende å samtliga
ovan angivna tjugunio nya tjänstebefattningar med skyldighet
för de personer, som därtill förordnades, att tjänstgöra vid vilket
som helst av riksbankens kontor;

2:o) bemyndiga fullmäktige att från och med ingången av
år 1914 indraga ombudsmansbefattningarna vid de av riksbankens
mindre avdelningskontor, där fullmäktige prövade sådant
lämpligen kunna ske, och att överflytta vid dessa kontor
förekommande juridiska göromål på ombudsmansexpeditionen
vid huvudkontoret; samt

3:o) under förutsättning av bifall till utskottets hemställan
under 1 :o) minska förslagsanslaget till extra ordinarie tjänstemän
samt för extra arbeten och semestervikariat från dess nuvarande
belopp 230,000 kronor med 70,000 kronor till 160,000
kronor.

Utskottets hemställan föredrogs, varefter

Herr Vahlquist yttrade:, Herr talman, mina herrar! Jag
har icke deltagit i detta ärendes behandling inom utskottet,
men om så hade varit fallet, hade jag icke kommit till samma
slut, som utskottet gjort. Jag skall därför tillåta mig att några
ögonblick taga kammarens uppmärksamhet i anspråk för att
klargöra min olika uppfattning gentemot utskottet.

Här gäller, som vi veta, tillsättandet av 29 nya tjänstemän av
1 graden i riksbanken. Om nu alla dessa vore alldeles nödvändiga,
skulle jag naturligtvis icke hava någon invändning att göra
mot tillsättningen, men detta framgår icke fullt tydligt av utskottets
utlåtande. Däremot finnes en annan orsak till att ett så stort
antal tjänstemän på en gång skola tillsättas, och den omtalas på
sidan 17 i betänkandet. Där heter det nämligen i näst sista stycket:
»I sin ovannämnda skrivelse hava fullmäktige vidare före slagit

inrättande av 29 nya tjänster, därav 12 i första graden och
17 i registrators- och bokhållargraden. Syftemålet härmed är,
enligt vad fullmäktige framhållit, att extra ordinarie tjänstemän,
vilka under år 1913 komma att hava tjänat i 8 år och därutöver,
skulle kunna vinna befordran till ordinarie tjänst.» Jag
kan icke gilla den princip för befordran, som bär blivit uttalad.
Varthän skulle det väl leda, om i riksbanken intoges en hel del
extra ordinarie tjänstemän — antalet har ju riksbanksfullmäktige
rätt att bestämma, huru högt de vilja — och sedan dessa tjänstemän
efter att hava stått som extra ordinarie i åtta år skulle, i en -

Lördagen den 19 april.

49 Nr So.

lighet med den princip, som utskottet här vill att Riksdagen skall
godkänna, uppflyttas på ordinarie stat, det vill säga bli ordinarie
tjänstemän? Det är enligt mitt förmenande en fullkomligt ny
princip för befordringar, men det är ingalunda någon riktig princip.

Jag sade nyss, att, om behovet hade ådagalagt, att verkligen
så många nya tjänstemän vore av nöden, skulle jag ej haft något
däremot. Men så är icke, förhållandet.

På sidan 11 i utskottets utlåtande yttrar föredragande deputeraden
rörande tjänstemannabefattningarna vid riksbanken:
»Jag har gjort en beräkning över huru många tjänster i lägsta
graden som vid huvudkontoret ytterligare behövas för att i denna
grad inrymma de för närvarande extra biträden, vilka ständigt
måste tagas i bruk, och därvid kommit till siffran 23.» Föredragande
deputeraden har således i sitt utlåtande yttrat, att det antal
tjänstemän, som behövdes vid huvudkontoret, vore 23, men
han har icke stannat vid en begäran härom, utan han har begärt
29. Skälet härtill återfinna herrarna på sidan 9 i utskottets betänkande,
nedersta stycket, där det heter: »Personer, vilka året

om behövas för att banken på ett för den allmänna rörelsen tillfredsställande
sätt skall kunna fullgöra sina funktioner, lära icke
få betraktas såsom tillfälliga arbetskrafter, och stadigvarande
arbete torde böra skötas av ordinarie personal.» Ja, detta erkänner
jag vara, och det sade jag redan från början, fullt riktigt, men
så kommer det vidare: »Dylikt arbete handlägges emellertid

för närvarande i stor utsträckning av extra ordinarie tjänstemän,
vilket onekligen är ett missförhållande.» Och så fortsätter deputeraden:
»För att minska detta torde därför vara nödvändigt

att åter inrätta ett antal nya tjänster i lägsta graden. Men denna
åtgärd innebär dock ingen för framtiden tillfredsställande lösning
av frågan, ty, blir antalet nya tjänster icke satt så högt, att
alla de extra ordinarie tjänstemän, som genom långvarig tjänstetid
och duglighet äro förtjänta av att komma på ordinarie stat,
vinna sådan befordran, dröjer det icke länge, innan missnöjet
inom extra ordinariekåren tager sig uttryck i en ny framställning
av liknande art som den nu föreliggande.» De extra ordinarie
tjänstemännen vid huvudkontoret hade nämligen ingivit framställning
om att de skulle befordras till ordinarie tjänstemän efter
viss tjänstetid.

Denna princip kan jag emellertid icke finna vara riktig. Den
har varit på tal förut, nämligen 1907, då fullmäktige gingo in
med förslag till ny lönestat för riksbankens tjänstemän. I det
då avgivna förslaget fanns nämligen en reservation av den nuvarande
vice talmannen i Första kammaren, och i reservationen
framhöll han just denna princip såsom börande utgöra grunden
då det gällde att anställa ordinarie tjänstemän i lägsta lönegraden
vid riksbanken. Denna hans uppfattning delades emellertid icke
av fullmäktige i övrigt, och denna princip för anställande av ordiAndra
kammarens protokoll 1913. Nr 35. 4

Angående
inrättande av
nya tjänster
i riksbanken
m. m.

(Forts.)

Nr 35. 50

Lördagen den 19 april.

Angående
inrättande av
nya tjänster
i riksbanken
m. m.

(Forts.)

narie tjänstemän i riksbanken, rönte en mycket skarp kritik av
dåvarande förste deputeraden. Han yttrar nämligen bland annat
angående samma princip, att befordra extra ordinarie tjänstemän
efter vissa års tjänstetid följande: »Det kan nämligen icke

vara för tjänsten i banken förmånligt, att en ung man, som, efter
en kort tids provtjänstgöring, antagits till extra ordnarie tjänsteman,
sedan skall hava sin framtid utstakad för 23 år, med vetskap
om, att, därest lian icke låtit något fel komma sig till last, hans
avancement är betryggat, men med kännedom tillika, att särskilt
intresse och nit i arbetet med all sannolikhet icke kommer att för
honom medföra någon fördel eller snabbare befordran under samma
långa tid. En dylik anordning måste verka slappande på mannens
energi och förty vara till skada både för honom själv och för
banken. Och särskilt för riksbanken, som i alla fall i främsta
rummet är ett finansiellt företag och icke ett vanligt ämbetsverk,
måste det vara av betydelse, att tjänstemännens energi och intresse
såvitt möjligt sporras, på det banken må kunna i sin verksamhet
följa med den ekonomiska utvecklingen och försvara sin plats
bland landets övriga banker.»

Vi se sålunda, att principen om befordran till ordinarie tjänsteman
efter viss tid icke kunde gillas av dåvarande förste deputeraden,
och för min del anser jag, som sagt, principen ohållbar.

Om man nu jämför den tid en extra ordinarie i riksbanken
får gå såsom sådan med motsvarande tid för en extra ordinarie
tjänsteman i andra statens verk, så äro förhållandena icke så
synnerligen ogynnsamma för riksbankens extra ordinarie tjänstemän.
Jag har tillåtit mig undersöka förhållandena inom några
av ämbetsverken, och jag skall strax ange några få siffror rörande
dem.

I utskottsutlåtandet talas om att levnadsåldern för en e. o.
tjänsteman i riksbanken vid hans befordran till ordinarie i 1 graden
uppgår till omkring 30 år. Huru ställer sig nu förhållandena
med de extra ordinaries befordran vid t. ex. arméförvaltningen?
Ja, där är levnadsåldern vid anställning i lägsta lönegraden 40 år.
I statskontoret är motsvarande ålder 39 år, i kammarkollegium
39V3 år och i kammarrätten 393/4 år. I regeln få de gå som extra
ordinarie tjänstemän i dessa verk i -ungefär 10 år, innan de bli
befordrade och under denna tid lyckas de först de allra sista åren
erhålla amanuensbefattningar med en avlöning varierande mellan
1,200—1,600 kronor och i enstaka fall uppgående till 2,000 kronor,
men under mer än hälften av de 10 åren få de gå utan någon avlöning.

Nu få vi också komma ihåg, att dessa, som så länge få gå
såsom extra ordinarie, innan de få sin första ordinarie anställning,
dessutom måst skaffa sig vissa universitetsexamina, vilket
kräver en tid av åtskilliga år, och detta bidrager naturligtvis i

Lördagen den 19 april.

51 Nr Bo.

viss mån till, att åldern vid deras första anställning som ordinarie
blir så avsevärt hög.

Hur ställa sig nu förhållandena i detta fall för de extra ordinarie
vid riksbanken? Jo, där utgör levnadsåldern omkring 30 år
och tjänsteåldern omkring 8 år.

Levnads- och tjänsteåldern är dock något olika, såsom vi
finna på sidan 9, vid huvudkontoret, vid kontoren i Göteborg och
Malmö samt vid avdelningskontoren i landsorten. Om vi se på
huvudkontoret, utgör levnadsåldern vid första ordinarie anställning
30 år och tjänsteåldern 81/3 år. Vid kontoren i Göteborg och
Malmö äro motsvarande siffror 281/» respektiva 7l/2. Vid avdelningskontoren
i landsorten äro samma siffror 271/2 och 7. Det
är således beträffande såväl levnadsålder som extra ordinarie
tjänsteår en avsevärt kortare tid i riksbanken än vid de ämbetsverk,
som jag förut åberopat.

Så komma vi till frågan om dessa extra ordinarie tjänstemäns
ställning under tjänstetiden och vad de ha för avlöning.
Jo, de åtnjuta avlöning redan från första dagen de anställas såsom
extra ordinarie tjänstemän, och för anställning såsom sådan fordras
endast att ha avlagt studentexemen eller realskoleexamen, i
vilket senare fall dessutom fordras att hava gått igenom en kortare
bankkurs och kunna förete betyg därom. Det är således en
ganska obetydlig kompetens i jämförelse med den som kräves av
de extra ordinarie tjänstemän, som vinna anställning vid de ämbetsverk,
om vilka jag förut talat.

Enligt nuvarande stat med senast beslutade förbättring däri
uppbär en extra ordinarie tjänsteman, oavsett om han är anställd
i Stockholm eller i landsorten, under första anställningsåret 900
kronor, under andra anställningsåret 1,200 kronor, under tredje
året 1,500 kronor, under fjärde året 1,800 kronor, under femte
och sjätte åren 2,100 och från och med sjunde året 2,400 kronor.
Dessa extra ordinarie tjänstemän hava alltså under hela sin extra
ordinarie tjänstetid en icke obetydlig årlig inkomst, då däremot
de, som blivit ordinarie i något av de ämbetsverk jag förut vidrörde
först fått vidkännas avsevärda kostnader för kompetens
erhållande genom att avlägga universitetsexamina och därefter
under en lång följd av år gå som extra ordinarie utan varje avlöning.
Dessa måste alltså sägas vara i en mycket sämre ställning
än riksbankens extra ordinarie tjänstemän. Jag anser alltså, att
förhållandena för närvarande icke äro så ömmande, att icke dessa
extra ordinarie i riksbanken kunna reda sig med dem tillsvidare.

Jag vill dessutom tillägga, att extra ordinarie tjänstemännens
vid riksbankens ställning ytterligare förbättrats genom att
fullmäktige beviljat dem vid huvudkontoret i Stockholm ett särskilt
ortstillägg, varigenom första årets avlöning vid huvudkontoret
kommer att uppgå till 1,080 kronor, andra årets till 1,440
kronor, tredje årets till 1,800 kronor, fjärde årets till 2,160 kronor

Angående
inrättande av
nya tjänster
i riksbanken
m. m.
(Forts.)

Nr 35. 52

Lördagen den 19 april.

Angående
inrättande av
nya tjänster
i riksbanken
m. m.
(Forts.)

femte och sjätte årens till respektive 2,520 kronor och från och
med sjunde året till 2,700 kronor. Enligt mitt förmenande är
detta icke någon så obetydlig årlig inkomst.

För närvarande ligger hos löneregleringskommittén ett förslag
till ny lönestat för riksbanken. Det synes mig därför, att
det kunde vara lämpligt att låta anstå med hela denna fråga tills
löneregleringskommittén är klar med detta förslag, och således
hela lönestaten kan tagas under omprövning i ett sammanhang.
Jag ser även ett skäl härtill däri, att löneförbättring och ortstillägg
av fullmäktige beslutats skola utgå till de extra ordinarie tjänstemännen
från och med den 1 april i år. De få således en ej
väsentlig förbättring redan nu, vadan det väl icke kunde vara
så farligt att dröja med frågan ett år eller så, och man kan få
tillfälle ytterligare sätta sig in i densamma.

Då jag således icke kunnat gilla principen att de extra ordinarie
tjänsteåren skola vara grundläggande för anställning som ordinarie
vid riksbanken, då jag vidare anser, att denna princip skulle vara
oriktig även därför att den endast skulle tillämpas vid riksbanken,
under det att alla övriga statens ämbetsverk icke skulle
komma i åtnjutande av samma förmån, då det vidare kunde
inträffa att Riksdagen, om den godkände samma befordringsprincip,
skulle kunna snart nog komma i samma läge som nu att
få tillsätta ett större antal tjänstemän av samma orsak, så har
jag icke ansett mig kunna gå med på utskottets hemställan i
denna del. Då fullmäktige i riksbanken äga rätt att tillsätta
så många extra ordinarie tjänstemän de behaga, kan ju ett dylikt
förhållande icke absolut uteslutas även om jag tror att, såsom det
på något ställe i utlåtandet heter, man skall låta sig angeläget
vara att med yttersta sparsamhet intaga nya extra arbetskrafter,
men som sagt någon bestämmelse om, till vilket antal
de få antagas, finnes ej. Riksdagen skulle således, genom att
antaga utskottets hemställan enligt mitt förmenande icke längre
hava bestämmanderätten över den stat, som skall uppgöras för
riksbanken i vad beträffar antalet ordinarie tjänstemän.

Jag ber därför, herr talman, då jag anser denna fråga vara
av stor principiell innebörd, att få yrka avslag på momenten 1
och 3 i det föreliggande utskottsbetänkande^ men bifall till mom. 2.

Vidare anförde:

Herr Wijk: Herr talman! Det förslag, som här föreligger

angående inrättande av en del nya ordinarie tjänstebefattningar
vid riksbanken, är ett provisorium. Betraktar man det såsom
sådant, vilket man måste göra, så bortfaller såvitt jag kan förstå,
hela innebörden av den kritik, som av den senaste ärade talaren
riktades mot utskottets förslag. Här är nämligen icke fråga om
att fastställa någon som helst princip. Fullmäktige hava vis -

Lördagen den 19 april.

53 Nr 35.

serligen för avsikt att framdeles inkomma med förslag angående
nya grunder för extra ordinarie tjänstemäns befordran till ordinarie.
Av det protokoll från fullmäktiges sammanträde, som
finnes infört i början av betänkandet, finner man att så är förhållandet.
Men detta förslag är icke nu framlagt och föreligger således
icke för närvarande till diskussion. Vad fullmäktige nu
föreslå, är icke annat, än att man genom provisoriska åtgärder
skall avhjälpa vissa missförhållanden beträffande det alltför stora
antalet extra ordinarie tjänstemän vid riksbanken, missförhållanden
som de anse vara av så allvarlig natur, att man icke bör
dröja med deras avhjälpande alltför länge.

Herr Vahlquist har velat hålla före, att, då fullmäktige som
motiv för inrättandet av 29 nya befattningar gå ut därifrån, att
till dessa skulle ifrågakomma sådana extra ordinarie tjänsteinnehavare,
som tjänstgjort vid riksbanken 8 år och däröver, så skulle
därmed detta ha blivit fastslaget som en framtida befordringsprincip.
Detta är emellertid alldeles icke fallet. Fullmäktige anse i
själva verket, att ett vida större antal av de extra ordinarie tjänstemännen
borde uppflyttas på ordinarie stat än vad nu föreslagits,
men då intet principiellt förslag nu kan framläggas, och då de anse
det vara i hög grad behövligt, att den extra ordinarie tjänstemannakåren
förminskas, genom att medlemmarna av densamma
uppflyttas så snart som möjligt på ordinäre stat, så ha de velat
nu omedelbart föreslå ett dylikt uppflyttande till ordinarie tjänst
av ett visst antal extra ordinarie tjänstemän. Och för att finna
någon grund att utgå ifrån, då det gällt att angiva det antal,
som härvid borde komma i fråga, ha de funnit lämpligt föreslå,
att sådana extra ordinarie tjänstemän, som tjänstgjort i 8 år och
däröver, och som gjort sig väl förtjänta av att vinna befordran —
detta framhålles uttryckligen i deras förslag ■— nu skulle uppflyttas
i ordinarie tjänst.

Herr Vahlquist förmenade för sin del att något behov i den
vägen icke förefanns. Ja, det kan vara en smaksak. För min
del hyser jag emellertid samma mening som fullmäktige, att antalet
extra ordinarie tjänstemän är allt för stort i riksbanken,
och att det är oriktigt, att det fortfarande skall förbliva så. Antalet
extra ordinarie utgör för närvarande 30x/2 procent av hela antalet
tjänstmän. Det förslag, som här blivit framlagt, avser att
minska antalet med 29 stycken, varefter antalet extra ordinarie
tjänsteinnehavare skulle uppgå till cirka 23 procent av hela antalet
banktjänsteman, en enligt min mening fortfarande ganska
hög siffra. Att således vidtaga en åtgärd, varigenom antalet
extra tjänstmän skulle reduceras till 23 procent, kan jag ej finna
vara annat än välbetänkt.

Herr Vahlquist ansåg, att denna sak stode i visst samband
med de förslag till ny lönestat för riksbanken, som för närvarande
är föremål för löneregleringskommitténs behandling. Det är väl

Angående
inrättande av
nya tjänster
i riksbanken
m. m.
(Forts.)

Nr 35. 54

''Lördagen den 19 april.

Angående ändå icke förhållandet. Det förslag, som man har att vänta från
^nya‘tjänster fullmäktige, efter genomgången granskning i löneregleringskomi
riksbanken mittén, är ju dock en ren lönestat, och det är alldeles givet, att,
m. m. om antalet extra ordinarie tjänstemän i riksbanken nu minskas

(Forts.) genom den föreslagna åtgärden, kommer detta icke att på något

störande sätt inverka på löneregleringsfrågan, när den kommer
fram.

Det är ju dock ett allmänt uttalat önskemål, som gör sig

gällande på alla håll, att man skall söka avhjälpa det så kallade

extra-ordinarie-systemet. Låt vara att, såsom herr Vahlquist
påpekade, det här icke är så illa ställt som i andra verk, därför
att de extra ordinarie här äro tillförsäkrade en avlöning, som något
så när motsvarar deras arbete, så är det i alla fall oriktigt, enligt
min mening, att tjänstemän, som 8 år och därutöver med göda
vitsord fullgjort samma arbete, som tillkommer ordinarie tjänsteinnehavare,
icke skola flyttas upp på ordinarie stat. Möjligheten
av en sådan uppflyttning på naturlig väg är förminskad därigenom,
att antalet ordinarie tjänstmän icke i samma mån som
hittills torde komma att ökas genom utvidgning av kontoren eller
öppnandet av nya sådana.

Det förefaller mig således att vara en välbetänkt åtgärd,
som fullmäktige här föreslagit, och vartill utskottet enhälligt
anslutit sig, och jag ber därför, herr talman, att få tillstyrka bifall
till utskottets förslag oförändrat.

Häruti instämde herrar Henricson i Karlslund, Söderberg i
Stockholm och Hansén.

Herr Vahlquist: Jag skall endast svara med ett par ord.

Jag förklarade redan från början i mitt första anförande, att,
om det här gällt att tillfredsställa ett verkligt behov av nya ordinarie
tjänstemän för riksbanken, så skulle jag visst icke hava
satt mig däremot. Men förslaget innebär icke uteslutande detta.
Ty deputeraden har ifrån början förklarat — jag upprepar det än
en gång — att han anser det nödvändigt att inrätta 23 nya tjänster
i första graden vid huvudkontoret — behov av ordinarie
tjänstemän vid övriga kontor har icke påvisats, men här kommer
man och begär 29 stycken, och varför? Jo, därför att det är så
många extra ordinarie tjänstemän och att det skulle väcka missnöje
bland dem om de icke finge anställning som ordinarie tjänstemän.
Jag hemställer till herrarna: är detta en riktig princip
för befordran? Jag tror det icke.

I övrigt vill jag ännu en gång erinra om, att fullmäktige i
riksbanken ha rätt att intaga så många extra ordinarie, som de
vilja. Då kan ju tänkas att snart nog missnöje åter uppstår
och med samma motiv, som nu, nämligen att det återigen finnas
många missnöjda bland de extra ordinarie, och då måste nya

Lördagen den 19 april.

55 Nr 35.

tjänstebefattningar inrättas på ordinarie stat för att undanröja
detta missnöje. Jag frågar: är det rimligt att fastslå sådana
befordringsgrunder? Jag tror det ej.

Jag ber, herr talman, att få vidhålla mitt yrkande, på samma
gång jag vill bestämt framhålla, att jag är lika mån som någon
här i kammaren därom, att de extra ordinarie komma till sin rätt,
men jag håller före, att man härför icke får skapa nya principer
för befordran.

Herr Wijk: Herr talman! Jag vill endast rätta ett misstag
ifrån herr Vahlquists sida, då han påstod, att fullmäktige
gjort en beräkning, enligt vilken det skulle erfordras 23 nya tjänster,
men att de nu begärt 29. Jag tror, att jag har uppfattat
herr Vahlquist rätt i detta fall. Detta är emellertid ett fullständigt
misstag från herr Vahlquists sida. Fullmäktige ha ansett att
23 nya tjänster behövdes vid huvudkontoret, men ha därav begärt
endast 9, icke 29, utan 9, således ett betydligt mindre antal än vad
fullmäktige enligt den plan de gjort upp ansett vara behövligt.

Herr Leander: Herr talman! Jag är ledsen, att jag i denna
fråga icke kan vara ense med min högt aktade vän herr Vahlquist,
oaktat vi annars bruka stå på samma linje. Den omständigheten,
att extra-ordinarie-systemet florerar i andra verk, bör väl
ändock icke vara något skäl att främja det även inom riksbanken.
Tvärtom tror jag, att vi böra se till, att detta system minskas i
möjligaste mån i alla verk. När en extra ordinarie tjänsteman
gått i åtta år och därutöver, såsom fallet är med dem, frågan här
gäller, blir han lätt missmodig över de klena befordringsutsikter,
som erbjuda sig för honom, och detta bidrar icke till att öka hans
arbetslust, det kan man vara förvissad om.

Nu säger herr Vahlquist, att bankofullmäktige kunna taga in
hur många extra ordinarie tjänstemän som helst, och så kommer
man åter om några år med begäran att få uppföra flera extra ordinarie
tjänstemän på ordinarie stat. Det är nog icke förhållandet,
utan man måste giva fullmäktige det erkännandet, att de med
mycket stor försiktighet ombesörja rekryteringen. Det har ofta
varit klagomål över att fullmäktige icke vilja taga emot personer
till extra ordinarie tjänstemän, utan avvisat dem, när de kommit
och anmält sig, och då med den förklaring, att det icke finnes
några utsikter föT dem.

Här är icke fråga om någon stor kostnadsökning om fullmäktiges
och bankoutskottets förslag vunne Riksdagens bifall.
Det är endast fråga om 8,200 kronor, men man må tänka på, att,
när tjänstemännen bli ordinäre, få de bidraga till egen pensionering,
så att även denna summa blir i någon mån reducerad. För
övrigt ha fullmäktige föreslagit en ganska avsevärd minskning i
de arvoden, som utgå till ombudsmännen. De ha nämligen före -

Ang&ende
inrättande av
nya tjänster
i riksbanken
m. m.
(Forts.)

Nr 35. 56

Lördagen den 19 april.

Angående
inrättande av
nya tjänster
i riksbanken
m. m.

(Forts.)

slagit, att ombudsmannatjänsterna skulle indragas vid de mindre
avdelningskontoren, varigenom en besparing skulle åstadkommas
på 19,000 kronor. Det finnes tydligen för närvarande allvarliga
bemödanden hos fullmäktige att minska förvaltningskostnaderna
allt vad de kunna, och då tycker jag, att man skall gå dem till
mötes, när de komma med det efter mitt förmenande rättvisa
kravet att överflytta 29 extra ordinarie tjänstemän på ordinarie
stat.

Man kan ju aldrig tänka sig, att dessa 29 tjänstemän, som nu
tjänstgjort i åtta år och därutöver, skola bli överflödiga, utan de
behövas alldeles säkert i fortsättningen vid banken. För övrigt
äro väl dessa, som varit anställda så länge, väl beprövade nu
och man behöver därför icke befara, såsom herr Vahlquist tycktes
göra, att sådana skola befordras, som senare befinnas olämpliga
för tjänst inom riksbanken. Ty det är klart, att, hade de befunnits
olämpliga och icke i besittning av de kvalifikationer, som erfordrades,
hade naturligtvis fullmäktige långt före detta avskedat
dem. Ha nu fullmäktige haft dem i åtta år och prövat dem,
och äro de, såsom visats i fortsättningen, i behov av dem för arbetet
i banken, finner jag icke någon anledning att avslå fullmäktiges
hemställan, utan jag ber, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr Vahlquist: Herr talman! Endast ett par ord! Jag
håller fortfarande på, att jag har rätt i min uppfattning, att deputeraden
beräknat att 23 nya befattningar skulle vara behövliga.
Det heter visserligen på sid. 12 i betänkandet, att de extra
ordinarie tjänstemän, som under år 1913 komma upp till åtta
tjänsteår och därutöver, äro vid huvudkontoret 9, vid avdelningskontoren
i Göteborg och Malmö 3 och vid övriga avdelningskontor
17 eller summa 29 stycken. Men dessa 29 föreslås till uppflyttning
på ordinarie stat, därför att de tjänstgjort i åtta år och därutöver.
Då kan jag icke finna, att dessa 29 motsvara det ökade
behovet av tjänstemän i riksbanken, utan det verkliga behovet
är 23.

Min ärade vän herr Leander var mycket ledsen över mig i
dag, och det kanske är flera, som äro det, men jag är icke mindre
ledsen över honom därför, att han icke i denna fråga kan följa
mig. Jag befarar icke, att arbetslusten skall minskas hos extra
ordinarie tjänstemännen, därför att de veta, att de icke inom
viss tid bli uppflyttade i ordinarie grad. Hur skulle det då vara
med arbetslusten hos dem, som ämna ingå på tjänstemannabanan
och som ha en lång studietid framför sig, sedan de tagit sin
studentexamen? Dessa hava dock både en lång examenstid och
därefter en lång extra ordinarie tjänstetid att se framför sig med
i många fall skuldsättning, under det att de med dem jämnåriga

Lördagen den 19 april.

57 Sr 35.

i riksbanken

m. m.

vid riksbanken som extra ordinarie uppbära en rätt avsevärd Angående

avlöning. _ “Äter

Här framhålles att genom indragning av ombudsmännen vid it vii b oh nrtlr om
de mindre kontoren skulle besparing ske. Men besparingen blir
väl ej synnerligen stor, då samtidigt så stort antal nya ordinarie
tjänstemannabefattningar inrättas.

Jag anser mig hava klargjort varför jag icke kan gilla sådana
befordringsprinciper, som man vill tillämpa i detta fall och jag
vidhåller, herr talman, mitt yrkande.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, framställde
herr talmannen propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till det av herr Vahlquist under
överläggningen framställda yrkandet; och förklarade herr talmannen
sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för
den förra propositionen. Då votering emellertid begärdes av
herr Vahlquist, blev nu uppsatt, justerad och anslagen en så
lydande voteringsproposition:

Den, som vill, att kammaren bifaller bankoutskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande nr 31, röstar

Ja.

Den, det ej vill, röstar

Nej.

Vinner Nej, har kammaren bifallit det av herr Vahlquist
under överläggningen framställda yrkandet.

Omröstningen utföll med 85 ja mot 82 nej, vid vilken utgång
kammaren alltså bifallit utskottets hemställan.

§ 14.

Herr statsrådet friherre Adelswärd avlämnade följande Kungl.
Maj:ts propositioner:

angående beviljande av anslag för anordnande av stormvarningar
å rikets kuster;

angående förändrad organisation av patent- och registreringsverket
och reglering av löneförhållandena vid nämnda ämbetsverk
;

med förslag till lag angående förbud mot införsel till riket
av varor med oriktig ursprungsbeteckning, lag om ersättning i
vissa fall av allmänna medel till vittnen i mål, som avses i

Nr 35. 58

Lördagen den 19 april.

Angående
fri rättshjälp
i vissa fall.

gällande lag angående förbud mot införsel till riket av varor
med oriktig ursprungsbeteckning, och förordning angående ändrad
lydelse av 1 § i förordningen om frihamn den 15 november
1907;

angående anvisande av medel till utförande av vissa reparationsarbeten
i Riddarholmskyrkan;

med förslag till lag om inskränkning i inmutningsrätten;

angående anordnande av korvtillverkning vid flottans kokinrättning
i Karlskrona; och

angående användande av allmänna besparingar å riksstatens
femte huvudtitel till inköp av en del tomter i Karlskrona för
beredande av möjlighet att framdeles utvidga flottans varvs
område därstädes m. m.

Dessa propositioner bordlädes på begäran.

§ 15.

Härefter föredrogos vart för sig:

bankoutskottets utlåtande, nr 32, angående förslag till ändrad
lydelse av § 67 bankoreglementet; och

lagutskottets utlåtande, nr 23, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ändring i gällande bestämmelser om vågar;
och biföll kammaren vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

§ 16.

Slutligen upptogs till behandling lagutskottets utlåtande,
nr 24, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående fri rättshjälp åt mindre jordinnehafvare i mål
rörande vattenuppdämning m. m.

Uti en inom Andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad
motion, nr 200, hade herrar Jansson i Edsbäcken, Carlsson
i Frosterud och Helger hemställt, att Riksdagen ville i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj :t täcktes snarast möjligt
låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser
i syfte att bereda fri rättshjälp och sakkunnigt
biträde åt mindre jordinnehavare i mål, som emot sådana anhängiggjordes
eller i vilka de eljest hade del, såsom vattens
uppdämning, expropriation för industriella anläggningar, kraftstationer,
elektriska kraftledningar eller dylikt.

I motionens syfte hade herrar Igel, Persson i Björsbyholm,
Mossberg, Söclerbom och Olson i Torsby förklarat sig instämma.

Utskottet hemställde, att Riksdagen måtte, i anledning av
förevarande motion, i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det

Lördagen den 19 april.

59 Nr 35.

täcktes Kungl. Maj :t taga under övervägande, huruvida och i
vilken omfattning åtgärder kunde redan under nu gällande rättegångsordning
vidtagas för beredande genom det allmännas försorg
av rättshjälp åt parter, som på grund av svag ekonomisk
ställning eller oförmåga att tillvarataga sina intressen därav
kunde vara i behov, samt för Riksdagen framlägga det förslag,
som av detta övervägande kunde föranledas.

Vid utlåtandet funnos emellertid fogade reservationer av

herr Widén;

herrar af Ekenstam, Geselius, greve Lagerbjelke, greve Spens
och Holmdahl, som ansett, att ifrågavarande motion ej borde
till någon Riksdagens åtgärd föranleda; samt

herr Lindhagen, vilken med huvudsakligt instämmande av
herr Jansson i Edsbäcken ansett, att i slutet av utskottets motivering
bort inflyta även följande uttalande:

»Det synes slutligen böra erinras, att den väckta motionen
närmast är föranledd av ett nu förefintligt behov för småbönderna
ikring sjön Skagern att erhålla rättsligt bistånd genom
det allmännas försorg i de brydsamma omständigheter, vari de
anse sig kommit uti den vidlyftiga saken om nämnda sjös uppdämning.
Genom utskottets förslag hinner givetvis ingen sådan
hjälp lämnas dem. Utskottet anser sig därför böra framhålla,
att utskottets hemställan, därest den i sak gillas, lämpligen bör
föranleda till ett övervägande av Kungl. Maj:t även därom,
huruvida sådant biträde omedelbart kan ställas till ifrågavarande
jordbrukares förfogande samt för ändamålet erforderliga penningar
genom skyndsam proposition till riksdagen eller annorledes
på skäliga villkor anslås för detsamma.»

Sedan utskottets hemställan föredragits, lämnade herr talmannen
på begäran ordet till

Herr Holmdahl, som yttrade: Herr talman, mina herrar!
Det torde icke ha undgått kammarens uppmärksamhet, att det
föreligger en avsevärd skillnad mellan utskottets hemställan i
denna fråga och det yrkande, som framställts av motionärerna uti
ifrågavarande motion.

Vad motionärerna ifrågasatt, har ju varit att bereda rättshjälp
och sakkunnigt biträde åt mindre jordägare i vissa slag
av rättegångar, såsom expropriationsmål och vattenrättsmål.
Utskottets hemställan däremot går ut på beredande av rättshjälp
åt alla sådana parter, som befinna sig i svag ekonomisk ställning
och åt sådana, som sakna förmåga att tillvarataga sina intressen.
Utskottets hemställan går således, som man finner, på sidan av
den föreliggande motionen, på samma gång som den också har
betydligt större räckvidd, än motionärerna åsyftat. Då jag

Angående
fri rättshjälp
i vissa fall.
(Forts.)

Nr 35. (JO

Lördagen den 19 april.

Angående
fri rättshjälp
i vissa fall.
(Forts.)

antager, att motionärerna icke känna sig tillfredsställda med utskottets
hemställan, som ju knappast kan sägas tillmötesgå deras
önskemål, och då jag således förmodar, att motionärerna hålla
på sina yrkanden, skall jag tillåta mig, att med några ord beröra
själva motionen.

Vad som har föranlett motionärerna att framkomma med
dessa yrkanden, är tydligen den rättegång, som under några år
pågått mellan Gullspång—Munkfors kraftaktiebolag å ena sidan
och ett flertal jordägare å andra sidan, rörande höjningen av medelvattenytan
av sjön Skagern. Om jag rätt fattat motionärernas
uttalanden, så förmena de, att denna rättegång skulle hava fått
en annan och för jordägarna mera gynnsam utgång, i händelse
jordägarna under rättegången haft tillgång till fullt sakkunnigt
biträde. Huruvida nu denna motionärernas uppfattning är
riktig, därom vågar jag icke yttra mig, då jag icke haft tillgång
till handlingarna i målet. Men om de uppgifter, som motionärerna
i övrigt lämnat, äro riktiga, så vill det synas, som om jordägarna
genom sitt eget förvållande, genom en alldeles märkvärdig
tanklöshet och sorglöshet i denna fråga, försatt sig själva i den
situation, att de varit i saknad av sakkunnig rättshjälp. Om nu
denna rättegång för dem haft den stora betydelse, som motionärerna
velat göra gällande, borde väl detta förhållande ha manat
jordägarne att i god tid söka skaffa den hjälp, de behövt för att
få sin talan vederbörligt utförd, och detta borde icke ha kunnat
vålla större svårigheter. Enligt motionärernas uppgift var det
icke mindre än 475 jordägare, som berördes av den ifrågavarande
rättegången. Om man nu tänker sig, att dessa sammanskjutit
några kronor, eller låt oss säga 10 kronor var, skulle de hava fått
ihop ett belopp af närmare 5,000 kronor, en summa som alldeles
säkert varit stor nog för att locka mer än en sakkunnig att ställa
sig till deras förfogande. Men det var först sedan målet passerat
underinstanserna och kommit till högsta domstolen, som
jordägarna gjorde allvar av att skaffa sig sakkunnigt biträde.
Och även sedan målet kommit till högsta domstolen, ådagalade
jordägarna en märkvärdig tanklöshet, då de icke ens inom vederbörlig
tid framställde yrkanden på rättegångskostnadsersättning.
Då nu jordägarna klaga över, att de varit i saknad av sakkunnig
rättshjälp, och att de fått vidkännas betydande kostnader,
som icke blivit dem ersatta, så kan jag för min del icke finna annat
än att de haft sig själva att skylla. Men under sådana förhållanden
kan man väl näppeligen lägga detta rättsfall till grund för,
eller låta det bilda utgångspunkt för en lagstiftning i den riktning
motionärerna ifrågasatt, en lagstiftning, som ju skulle i
vår rätt införa flera principiella nyheter. Ty en nyhet innebär
det väl, om man vill söka bereda en viss klass av medborgare
förmånen av fri rättshjälp. Och eu nyhet är det också, om man
vill pålägga staten kostnaderna för en enskild parts rättegång

Lördagen den 19 april.

61 Sr 35.

i vissa slags mål, såsom exproprationsmål, vattenrättsmål, d. v. s. Angående
just i sådana mål, där sökanden i allmänhet är kapitalstark och
således mycket väl kan gå i land med att betala icke blott sina egna (Forts)
utan även vederpartens kostnader.

Då man läser motiveringen till föreliggande motion, får man
lätt den uppfattningen, att det för jordägarna i expropriationsmål
och vattenrättsmål skulle vara förenat med större svårigheter
än i andra mål att skaffa sig rättshjälp. Jag tror icke, att så är
förhållandet. Enligt 28 § i gällande expropriationsförordning
åligger det den, som påkallar expropriation, att ensam ersätta
alla kostnader — rättegångskostnader, undersökningskostnader —
som föranledas av expropriationen. Detsamma gäller också, när
det är fråga om utrivning och ändring av vattenverk. I det nya
förslaget til expropriationslag, som behandlades för kort tid sedan
i kamrarna, fastslås också expropriantens ersättningsskyldighet
i sådana fall. Jordägaren har således i dylika mål, oavsett hurudan
utgången blir, rätt att erhålla full gottgörelsc för all rättshjälp,
som varit av behovet påkallad. Man kan ju därför säga, att det
föreligger större utsikter för jordägarna i sådana mål att kunna
förskaffa sig sakkunnigt biträde, och detta desto lättare, som
det lär vara praxis i dylika mål, att advokaterna icke fordra förskottslikvid.
Man kan därför icke med fog säga, att jordägarna
i sådana tvister behöva vara utan rättshjälp, såvitt de icke gå
till väga på sådant sätt, som jordägarna gjort i den rättegång,
motionärerna påpekat.

Vad nu slutligen angår utskottets hemställan, så medger
jag gärna, att det bör vara statens uppgift och plikt, att bereda
fri rättshjälp åt sådana parter, som på grund av verklig medellöshet
sakna förmåga att hävda sin rättsliga ställning. Min reservation
innebär därför icke, att jag i det avseendet har en annan
uppfattning än utskottet. Men den har tillkommit därför, att
jag anser det knappast möjligt att med vår nuvarande rättegångsordning
och utan att vidtaga några åtgärder i fråga om sakförareverksamhetens
rättsliga ordnande bereda rättshjälp i den betydliga
utsträckning, som utskottet ifrågasatt. Ty det är att märka,
att utskottets hemställan går ut på att icke blott bereda rättshjälp
åt verkligen medellösa personer utan även åt sådana, som
befinna sig i svag ekonomisk ställning, och i övrigt sådana, som
sakna förmåga att tillvarataga sina intressen. Det är lätt att
räkna ut, i vilken oerhörd utsträckning denna förmån, om den
bleve lagfästad, skulle komma att begagnas av den stora allmänheten.
Och för att tillgodose de krav, som i detta avseende komme
att framställas på staten, bleve det nödvändigt, att staten beredde
tillgång på rättsbildade personer, som kunde gå parterna tillhanda
med råd och hjälp och med utförande av deras rättegångar.
Då vi nu i vårt land icke hava ett auktoriserat advokatstånd,
som kan åtaga sig dessa uppgifter, bleve det ju nödvändigt

Nr 35. G2

Lördagen den 19 april.

Angående att söka genom inrättande av en mångfald nya tjänster fylla
^vissa^fal? behov. Men därigenom kommer man enligt mitt förme ‘

nande att föregripa den utredning, som nu pågår rörande vårt
rättegångsväsens ombildande efter mera moderna grunder, en
utredning, som kommer att omfatta både sakförareverksamhetens
ordnande och frågan om beredande av fri rättshjälp åt medellösa
personer. Det synes mig därför, att man bör väl betänka
sig, innan man ifrågasätter sådana lagstiftningsåtgärder, som
utskottet här har begärt, lagstiftningsåtgärder, vilkas konsekvenser
det synes mig, att utskottet knappast tillbörligt har beaktat.

Herr talman! Jag ber att få yrka avslag å motionärernas
och utskottets hemställanden och bifall till den av mig med flera
avgivna reservationen.

Vidare anförde:

Herr Åkerlund: Herr talman! Då jag läste igenom detta
betänkande, fann jag, att motionen tillkommit på grund av rättegången
rörande uppdämning av sjön Skagern. Men jag har
varit med om många expropriationer här i landet, och jag vågar
säga, att jag med djup smärta sett, hur en mycket betydlig del
av den minsta allmogen i vårt land — de må nu kallas bönder
eller egnahemsägare, eller vad det vara må ■—■ blivit högst illa
behandlad. Man kan icke begära, att de själva skola såsom slipade
advokater kunna bevaka sina rättigheter. Det kan icke begäras
av dem, att de skola förstå så invecklade saker. Och därför anser
jag, att det är högst nödvändigt, att man just i sådana här
fall som icke kunna bli så orimligt många, som den föregående
talaren ville låta påskina, bereder dem hjälp. I huru många
fall ifrågakommer expropriation här i landet? Det blir naturligtvis
litet mer efter den nya lagen, som var före härom dagen, om den
går igenom, men i allt fall ett jämförelsevis ringa fåtal. Men det
är just vid sådana viktiga fall, där den mindre jordägarens bästa,
ja, jag kan säga hela hans välfärd står på spel, som staten bör
träda hjälpande och stödjande emellan.

Det är ännu en sak, som jag fäst mig vid, och som kanske är
viktigast. Hur skola dessa små jordägare, även om de skulle
med svett och möda kunna skrapa ihop penningar till en advokat,
veta, huru de skola få tag i ett dugligt och skickligt biträde?

Vad beträffar den här historien vid sjön Skagern, känner
jag icke vidare till densamma, men jag vet, att de hade emot sig
en av de styvaste advokater, vårt land har i vattenrättsfrågor,
och kanhända det icke blivit så bra för gubbarna just därför.

Men jag tror, att herrarna kunna medgifva, att jag har rätt i,
att vid expropriationsfall den mindre jordägarebefolkningen ofta
blir mycket illa behandlad. Och det är just därför, att de icke
haft duglig rättshjälp.

Lördagen den 19 april.

63 Nr 85.

Men då utskottets hemställan sträcker sig vida över, vad Angående
motionärerna yrkat, vilket jag för min del icke vill vara med om, rättshjälp
skall jag taga mig friheten att yrka avslag på utskottets hemställan 1 Vl*sa falL
och bifall till den i ämnet väckta motionen. (Forts.)

Herr Widén: Herr talman, mina herrar! Som herrarna
finna av betänkandet, är jag antecknad som reservant, utan
att jag angivit min mening med denna reservation. Det är emellertid
så, att jag icke avsett att göra något annat yrkande, än
om bifall till utskottets förslag. Men jag har haft en avvikande
uppfattning i fråga om, huru man lämpligast borde lägga själva
hemställan i ämnet, och det är därför, som jag har antecknat mig
såsom reservant.

Jag är visserligen av den meningen, att utskottet haft full
laga befogenhet att göra en sådan utvidgning av motionens yrkande,
som här skett. Detta har ju icke heller av någon satts i
fråga. Men jag har trott, att det varit olämpligt och ur praktisk
synpunkt olyckligt, att utskottet gått så mycket utöver motionens
ram, som det gjort. Detta dock icke, därför att jag icke
anser det vara fullkomligt riktigt, vad utskottet hemställt. Det
är utan tvivel statens skyldighet med den utveckling, som samhällsförhållandena
i våra dagar tagit, att söka bereda rättshjälp
åt sådana, som på grund av sin ekonomiska ställning eller på grund
av bristande insikt icke kunna förskaffa sig den hjälp, de behöva.

Detta är också ett rättskrav, som inom en hel del andra länder är
erkänt och tillgodosett. Det är därför viktigt att så sker även
hos oss. Såsom utskottet i sin motivering framhåller och även
antydes i klämmen, är det emellertid hos oss, såsom vår rättegångsordning
för närvarande är lagd och på grund av bristen på auktoriserade
rättskunniga sakförare, förenat med mycket större svårigheter
än i andra länder att kunna på ett fullt tillfredsställande
sätt reglera denna sak. Emellertid måste nog ett ordnande av
denna angelägenhet ske, fastän det torde bli svårt att utföra
annat än i sammanhang med den rättegångsreform, som vi
vänta på.

Ehuru jag sålunda anser det vara fullt riktigt vad utskottet
här begär, och för min del ej heller, som sagdt, har för avsikt att
komma med något annat yrkande än utskottets, tror jag dock, att,
såsom situationen med avseende på sakförareväsendet för närvarande
är i vårt land, det hade varit mycket mer praktiskt och
skulle utom allt tvivel mycket mer gagnat de syften, som motionärerna
velat tjäna, om utskottet hade något begränsat sig i sin
hemställan. Det var också först meningen, fastän klämmen
sedan omarbetades, att utskottet skulle hava inskränkt sig till att
begära rättshjälp för »mindre jordinnehavare och andra med dem
likställda grupper av medborgare». Om man hade begränsat
sig till det, är det ju möjligt, att regeringen redan under nuva -

Kr 35. 64

Lördagen den 19 april.

Angående
fri rättshjälp
i vissa fall.
(Forts.)

rande förhållanden skulle kunnat tillmötesgå en sådan önskan.
Utskottet har också anfört exempel på att regeringen redan
så gjort. På sid. 13 i utlåtandet omnämnes nämligen Kungl.
Maj:ts skrivelse till domänstyrelsen den 20 december 1912 angående
åtgärder för underlättande av uppgörelse om återgång av
avverkningskontrakt, huvudsakligen inom Västerbottens och
Norrbottens läns lappmarker. Där finna vi, att Kungl. Maj:t
i enlighet med gjorda framställningar berett, om icke juridiskt,
så dock tekniskt sakkunnig hjälp åt ifrågavarande hemmansägare.
När Kungl. Maj:t i dylikt fall berett hjälp, föreställer jag mig,
att det skulle kunna äga rum även i andra fall. Den fråga däremot,
som utskottet upptagit, nämligen frågan om rättshjälp åt
parter, som på grund aA^ svag ekonomisk ställning eller oförmåga
att tillvarataga sina intressen därav kunna vara i behov, anser
jag för min del vara så vittgående, att det knappast finnes någon
utsikt för, att Kungl. Maj:t under nuvarande förhållanden tager
upp den, åtminstone icke, utan att det blir ett samstämmande
riksdagsbeslut i frågan; och det lär nog icke bli så snart, i alla
händelser icke nu, ty Första kammaren har redan avslagit utskottets
hemställan.

Nu vill jag emellertid gentemot den talare, som först hade ordet
i denna fråga, säga beträffande utskottets hemställan sådan
den föreligger, att det synes mig vara alldeles klart, att det är
både ett intresse och en plikt för staten att bereda rättshjälp åt
personer, som befinna sig i den ställning, att de antingen icke inse
behovet av eller kunna själva skaffa sig sådan. Detta är, som
sagt, ett intresse och en plikt, som är erkänd i främmande länders
lagstiftningar, och au lära nog icke heller kunna komma
ifrån det här i landet. Men om detta är sant, och det torde icke
av någon kunna förnekas, så är det, åtminstone enligt min mening,
för staten så mycket oeftergivligare att bereda rättshjälp, då
brist på sådan rättshjälp kan för ett större flertal av medborgare
Åverka till rättsförlust, kanske mycket stor sådan förlust, till och
med av existensmöjligheter. Det är denna synpunkt jag ansett
att utskottet mera bort fasthålla.

I fråga om de processer rörande uppdämning av sjön Skagern,
som motionärerna tagit till utgångspunkt, så ha nog dessa i allt
fall icke varit bestämmande för utskottet. Aa^ utskottets betänkande,
om herrarne uppmärksamt genomläsa det, skola herrarna
finna att utskottet icke bara tänkt på de nämnda förhållandena.
Utskottet omnämner detta på ett ställe — ja, jag är verkligen icke
säker på, huruvida det står kvar efter sista omarbetningen av utskottsutlåtandet
— men man tänkte icke bara på förhållandena
nere vid Skagern utan äA’en på åtskilliga andra större grupper av
medborgare berörande frågor, såsom t. ex. tvisterna mellan åborna
under bruken i Gävleborgs län och vederbörande bruksägare;
likaså tvisterna mellan tKtvarubolagen i Norrland och hemmans

65 Nr 35.

Lördagen den ]9 april.

ägarna eller arrendatorerna rörande avverkningskontrakt, arrende- Angående
förhållanden och andra i samband med de säregna förhållandena rättshjälp
däruppe stående rättsförhållanden. Vidare har man också haft i vissa falL
för ögonen ett förhållande som särskilt undertecknad såsom ordfö- (Forts-)
rande i fattigvårdskommittén fått anledning tänka på, nämligen
nödvändigheten att skaffa ogifta barnaföderskor rättshjälp gentemot
harnafäderna. Med ett ord, man syftar i allmänhet på sådana
fall, där större kategorier av medborgare äro nödsakade att
uppträda som kärande eller svarande vid rättegångar, som beröra
dem på ett gemensamt sätt. Behovet av statens ingripande för
åstadkommande av rättshjälp i dylika fall har legat klart för
utskottet, utan att det har behövt fästa sig enbart eller särskilt vid
förhållandena vid Skagern, som motionärerna för sin del talat så
mycket om.

Det har sagts, att i dylika mål, där flera äro svarande eller
kärande, ha de lättare att skaffa sig hjälp. Ja, det är icke så
säkert. Vid rättegången nere vid Skagern var det visserligen
ganska många, till och med flera hundra svarande, som hade en
alldeles gemensam sak. Men det kan ofta inträffa vid tvister,
som beröra en hel kategori av medborgare, att det dock är alldeles
skilda rättegångar och att någon gemensam talan ej kommer
i fråga. Det blir då för hvar och en part ingen hjälp vid anskaffande
av biträde, då det kan finnas flera, som kunna få liknande
processer. Så är förhållandet t. ex. med de ogifta barnaföderskorna.

Ehuru jag alltså tror, att det varit lyckligare, om utskottets
hemställan lagts på en mera inskränkt basis ur den synpunkten,
att det då säkerligen varit lättare att tillmötesgå ett sådant behof’
som motionärerna i första rummet velat tillgodose, finnes det
dock icke någon anledning för mig att nu, sådant utskottets hemställan
blivit, göra något annat yrkande än om bifall till densamma.
Ty det är för närvarande den enda vägen, på vilken man
kan komma någonstans. Att som den siste talaren yrka bifall till
motionen lär väl knappast leda till något, ty den är alldeles för
inskränkt lagd, mycket mera inskränkt, än som är lämpligt.

I den nuvarande situationen måste man se till att få ett beslut,
som kan leda till något, och enda utvägen blir då, enligt mitt förmenande,
att biträda utskottets förslag, mot vilket man i alla
fall icke ur teoretisk synpunkt gärna kan gorå någon invändning.

Jag tror, som jag sagt, att det hade varit mera praktiskt att göra
sm hemställan mera inskränkt, men rent teoretiskt sett kan ja<*
icke förneka, att det är ett fullkomligt riktigt förslag, som utskottet
här kommer med, och då, som jag nyss sade, det för närvarande är
den enda möjligheten att komma någonstans, skulle jag vilja uppmana
dem, som verkligen vilja göra något, att rösta, icke för motionen,
utan för utskottets hemställan.

Herr talman, jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Andra kammarens protokoll 1913. Nr 35.

Nr 35. 6G

Angående
fri rättshjälp
i vissa fall.
(Forts.)

Lördagen den 19 april.

Herr Carlsson i Frosterud: Herr talman! Då även jag
undertecknat denna motion, har jag ansett mig höra taga till
orda i föreliggande ärende. Då man alltså star som motionär,
måste det erkännas, att man befinner sig i en underlig situation,
när det å ena sidan sägs, att motionärernas yrkande är för strängt
begränsat, och å andra sidan, att utskottets förslag är för vidsträckt.
Man kan då i egenskap av motionär känna sig ytterst tveksam,
hur man i detta fall skall kunna ge den Tätta proportionen åt
ett yrkande i frågan. Men jag skall nu, innan jag går vidare,
påminna om, att det icke är första gången, som vi i denna kammare
hava uppe ett ärende med utgångspunkt från det förhållande,
som motionärerna här utgått ifrån, nämligen frågan om
regleringen av den stora sjön Skagern.

År 1911 framfördes nämligen en motion av en högerveteran
på skaraborgsbänken med utgångspunkt från samma moth.
Hans motion gick ut på ett förslag om lagändring, då han för sm
del ansåg, att det förelåg bristande bestämmelser om förfaringssättet
vid expropriation av mark för framdragande av elektriska
ledningar. Vid behandlingen av detta ärende förekom det,
såsom de torde erinra sig, vilka då voro medlemmar av kammaren,
en mycket intressant debatt. Det verkade egendomligt, att det
var en gammal högerman, som mycket aggressivt riktade sig
mot den bolagspolitik, som gjort sig gällande där nere, och jag
behöver icke påminna kammaren om, att han vid nästa val tick

stanna hemma. o o

Nu ha motionärerna i den föreliggande frågan utgått Iran ett
exempel för dagen, nämligen just den stora process, som under
flera år pågått rörande uppdämningen av sjön Skagern och den
skadegörelse å mark, som därav föranletts. Det har under denna
rättegång stått fullt klart för den opartiske åskådaren, att här
föreligger ett beklagligt fall, där den okunnigare och svagare
parten icke kunnat göra sin rätt till fullo, gällande mot den andra
parten, som här representerats av ett kapitalstarkt bolag.

Reservanten, herr Holmdahl, påpekade i sitt anförande,
att det icke hade varit någon svårighet för. dessa jordbrukare att
skaffa sig rättegångsbiträde. Nej, det är ju alldeles klart, att,
om de från början haft tillräcklig insikt i denna fråga och kunnat
överskåda konsekvenserna av vad som då var i görningen,
så hade de naturligtvis uppoffrat det yttersta för att kunna skalla
sig all den hjälp, som kunnat åstadkommas.

Men låt oss se dessa förhållanden rent praktiskt! Hur ställer
sig då frågan? Ett bolag, som inköpt ett vattenfall, söker
Kungl. Maj :ts tillstånd att överbygga kungsådran. Då ärendet
behandlades inför vederbörande häradsrätt, sade bolaget på tillfrågan,
huruvida det vore meningen att i samband med kungsådran
överbyggande höja sjöns vattenyta: »Nej, det är inte meningen.

Bara vi få tillstånd att överbygga kungsådran, så ha vi tillräck -

Lördagen den 19 april.

67 Nr 35.

ligt med vatten med den vattenhöjd, som nu finnes.» Det fanns Angående
då ingen, som hade någon invändning att göra däremot. Så ir.i rättshjälp
fick vederbörande bolag Kungl. Maj:ts tillstånd, och så överbygg- 1 vissa ^alL
des kungsådran. Men några månader efter sedan den kungl. reso- (Forts-)
lutionen erhållits, ingavs ansökan om rätt att få höja sjön Skagerns
vattenyta.

Förut hade vederbörande strandägare icke rest något motstånd
mot att bolaget tillgodogjorde sig kungsådran; men nu stod det
klart, vad detta medförde. Efter de i lagen föreskrivna förberedande
undersökningarna kallades vederbörande jordägare till
häradsrätten för att svara på bolagets ansökan.] Såsom innehavare
av lagfartsbevis på sina jordbitar voro de i den goda tron, att dessa
skola skydda dem under alla eventualiteter. Vem har för resten
bibringat en avstängd jordbrukarebefolkning några högre insikter
i rättsväsendet, så att man kan fordra, att de skola ha någon
djupare insikt i alla de lagens labyrinter, genom vilka ett sådant
rättsfall som detta föres fram? Det är lätt förklarligt, att de sakna
kunskap om sådant. Envar av dem tänkte: »Det är min hemmanslott,
den kan ingen ta ifrån mig.» De trodde, att lagfartsbevisen
skulle skydda dem, och trodde icke, att de skulle behöva
ge ut pengar för att genom jurister försvara, vad de hade lagfart på.

Så fortgick saken och man kom så långt, att häradsrätten fällde
utslag till bolagets förmån. Då började man inse, att man icke
spjärnat emot så mycket, som var nödvändigt. Men då var det
för sent. De yrkanden, som skulle framställts om ersättning och
sådant, skulle gjorts vid häradsrätten. Och bästa beviset för,
att de voro okunniga, framgår av vad reservanten anfört, nämligen
att de icke ens förstått att begära ersättning för rättegångskostnaderna.

Men då började de se sig om efter jurister och ha naturligtvis
sedan kostat på ganska mycket pengar, vilket allt motionärerna
för resten i detalj påpekat. Detta är således någonting, som man
icke kan avfärda med en gest eller genom att säga, att de voro
så många, att de ur ekonomisk synpunkt sett kunnat skaffa sig
advokater. Ty de ha ju icke ens förstått att i rätt tid göra detta.

Bolaget håller styvt på, att det icke överskridit sin befogenhet,
utan strängt följt lagar och författningar. Det ha icke heller
motionärerna lagt bolaget till last och icke heller sagt, att detta
bolag gjort något annat, än vilket annat bolag, som helst skulle
gjort i ett liknande fall. Men motionärerna ha naturligtvis såsom
ett belysande exempel just skildrat, huru det tillgått där, för att
göra klart för Riksdagen, hur nödvändigt det är, att någonting
göres från det allmännas sida, för att de fattiga icke skola lida
betryck på grund av bristande juridisk insikt.

Märkvärdigt är, att bolaget såväl 1911 som nu med anledning
av denna motion utdelar bland Riksdagens ledamöter broschyrer
med skildringar, hur lojalt bolaget gått tillväga i detta fall, och

Nr 35. 68

Lördagen den 19 april.

Angående
fri rättshjälp
i vissa fall.
(Forts.)

huru ringa de skador äro, som uppstått genom vattenuppdämningen.
Hade bolaget rent samvete, så läte det oss behandla
saken i frid och ro, i synnerhet som vi icke i motionen gjort något
yrkande, som berör detsamma. Det ha vi ansett vara både för
sent och för tidigt.

För sent, på grund av att processen om ersättning till markägarna
ligger hos högsta domstolen till prövning på grund av anförda
besvär. För närvarande ligger den också hos Kungl. Maj:t
med anledning av att högsta domstolen hänvisat bolaget att hos
Kungl. Maj:t i statsrådet begära tillstånd till förändring av den
äldre dammen. Detta på grund av att bolaget icke har kunnat
visa, att det haft formellt tillstånd att överbygga kungsådran med
högre vattenstånd i Skagern än det, som den första resolutionen
av år 1907 medgav. Således har denna fråga både på processuell
och administrativ väg kommit så långt, att den ligger i högsta
instansen. Följaktligen kunna icke några vidare kostnader
drabba parterna. Men å andra sidan har det icke heller kommit
så långt, att man kunnat angiva en fix siffra för kostnaderna i
rättegången. På grund härav ha motionärerna ansett det för
tidigt att komma med något yrkande i detta fall.

Det har framhållits från bolagets advokat i detta vattenrättsmål
som försvar för vad.här förekommit, att flere sådana fall
ligga under prövning på många olika ställen i vårt land. Då man
vet detta, då. menar jag, är det tid att skyndsamt vidtaga några
åtgärder, så att icke på flera platser i vårt land samma beklagliga
förhållanden bliva gällande, som här med fakta kunna påvisas.

Således ha vi icke gjort något yrkande om att Riksdagen här
skulle vidtaga någon åtgärd med avseende på detta speciella
fall, men väl att Riksdagen skulle vidtaga lagstiftningsåtgärder
till förekommande av flera sådana fall, så att det måtte finnas
rättshjälp att tillgå för den ekonomiskt svagare och okunniga
parten, som icke har förmåga att själv tillgodose sina intressen.

Då man genomläser bolagets broschyr, synes det hela så
oskyldigt. Bolaget anvii lider sig av medeltalsberäkningar, då
det gäller storleken av skadorna på marken. Här drager bolaget
en rak linje och säger: Så och så många tunnland ha i medeltal

blivit satta under vatten. Efter sakkunnig värdering ha de blivit
ersatta med 50 procent utöver åsatt värde enligt förordningen av
1880 om jordägares rätt över vattnet å hans grund. Det ter sig
icke så avskräckande. Men om man ser på de praktiska detaljerna,
ställer det sig annorlunda. Nu finnes det kring Skagern,
såsom också angivits i denna broschyr, cirka 475 jordägare, som
beröras av denna höjning av vattenytan. Alla dessa bliva naturligen
icke lika drabbade av höjningen. Icke alla få så stor del
av sina hemman ställd under vatten, att deras framtida ekonomiska
existens blir beroende därav. Men det ställer sig annorlunda för

Lördagen den 19 april.

69 Nr 35.

ett flertal, och det finnes många fall, där största delen av jord- Angående
ägarnas åkrar blivit satt under vatten. Det finnes fall, där rättshjälp
hemmanets hus bli satta på en ö, så att man icke kan komma 1 1

från manbyggnaden till ladugården utan användande av sjötrans- ^ ort^
portmedel, och husen måste skyddas genom konstlade invallningar
och dylikt. Jag har meddelanden från många olika håll
och kunde här framdraga en hel del detaljer, huru i varje särskilt
fall så och så många tunnland satts under vatten. Men jag skall
icke trötta kammaren med en dylik specificering.

Jag vill endast såsom huvudmoment framhålla, att för många
av dessa härav berörda jordägare ställer det sig så, att en stor
del av deras bästa jord blivit satt under vatten och deras existens
för framtiden omöjliggjord. Vad hjälper det, om bolaget räknar
i medeltal, hur störa skadorna bliva. Dessa jordbrukare
driva icke sambruk, utan var och en har sin lilla jordbit; och följaktligen
måste man gå från fall till fall och se, hur det verkar för
var och en. Detta ha jordbrukarna hela tiden med all gewalt
försökt klargöra såväl för de juridiska myndigheterna som nu senast
inför Konungen och statsrådets ledamöter, överallt ha
de framhållit, att förhållandena måste ses i detalj. Och jag vill
såsom ett ytterligare exempel härpå påpeka, vad som försiggick,
då en deputation, bestående av strandägarna därnerifrån, uppvaktade
Kungi. Maj :t för en tid sedan i denna fråga. Statsministern
gick från den ena till den andre och frågade: »Hur mycket för lorar

ni? Och hur mycket forlorar ni?» Då var det givetvis,
att svaren folio olika, allteftersom var och en drabbats av olyckan.
Några tycktes det icke vara så svårt för. Men när statsministern
stannade framför en och upprepade sin fråga, svarade
denne med tårar i ögonen: »Jag förlorar tio tunnland av min

bästa jord.» (Och det ligger i sakens natur, eftersom den bördigaste
jorden är belägen vid sjöns stränder). »Jag har 24 tunnland,
men de återstående 14 äro mager sandjord, som det icke lönar
sig att självständigt bruka, utan som jag förut använt mer som
ett bihang. Tio tunnland av min egentliga åkerjord blir satt
under vatten, om detta blir av Kungl. Maj :t bifallet. Och då får
jag gå därifrån alldeles utblottad.» Och så grät han, under det
han yttrade detta. Man skall verkligen vara besjälad av ett
riktigt industrisinne för att kunna känna sig oberörd av sådana
förhållanden. Detta så mycket mer, som man vet, att förhållandena
kanske gestaltat sig annorlunda i fråga om ersättning,
om dessa jordägare varit i tillfälle att få sakkunnig rättshjälp
redan från början. Här talas om, att de fått så och så mycket i
ersättning för tunnland, men det tages icke med i beräkningen de
ideella förluster, som uppkommit. Man tager icke hänsyn till
de ideella värden, som ligga bakom och som gå förlorade, nämligen
betydelsen för jordägaren av att kunna över huvud taget
existera på sitt lilla jordbruk. Man mäter endast tunnland och

Nr 35. 70

Lördagen den 19 april.

Angående
fri rättshjälp
i vissa fall.
(Forts.)

penningar, ingenting vidare. För att kunna juridiskt genomföra
ett sådant företag, huru går man till väga? Jo, 1880 års förordning
säger, att uppdämning kan få ske, där den därav uppkommande
skadan är ringa mot den nytta, som därigenom åstadkommes.
Då skickar man ut tillförordnade sakkunniga, som göra en
värdering av huru stor den skada är, som åstadkommes. Och
man värderar då endast dé tunnland, som bli skadade, och resten
bryr man sig icke om. Huru gör bolaget? Det ser efter, hur
mycket större energi kan uttagas genom den ökade vattenmängden
och huru stor den årliga vinsten därav blir. Sedan kapitaliseras
denna vinst och sä säger man: »det är nyttan». I rättvisans
namn borde väl förfaringssättet för båda parterna vara enahanda.
Men såvitt jag har kunnat få upplysningar, har det icke
tillgått så, utan såsom jag nyss skildrat. Det är klart, att när
häradsrätten tagit frågan under omprövning, har den legat så här:
Skadan är så och så stor, vinsten så och så mycket större, och
följaktligen kan skadan anses ringa mot nyttan, och därför ansett
sig kunna giva sitt bifall till framställningen i dess helhet. Jag
vill i förbigående påpeka mot herr Holmdahl, att här är det icke
fråga om expropriation. Någon expropriationsrätt kunde nämligen
icke göras gällande mot dessa strandägare, då man nämligen
gått vattenrättsvägen, och i 1880 års förordning icke angives,
huru man skall gå till väga vid uppskattning och bedömande av
skadan. Därför har man i stället tillämpat lagen om dikning och
annan avledning av vatten av den 20 juni 1879, där det står, hur
man vid ett dylikt förfaringssätt skall gå till väga, nämligen genom
tillsättandet av en nämnd, som skall åsätta värdena, vilka sedan
skola prövas av häradsrätten o. s. v. Så har det tillgått här, men
icke förmedelst expropriation enligt expropriationslagen. Då
nu bolaget får beräkna vinsten på sådant sätt, måste konsekvensen
bjuda den andra parten, att den får räkna på samma sätt,
nämligen så och så stort område blir satt under vatten. Hur
mycket lämnar detta i årlig avkastning, och hur stort blir värdet,
om man kapitaliserar den årliga avkastningen? Då hade man
kommit till det resultatet, att skadan icke varit ringa mot nyttan,
särskilt ifall man velat taga i beräkning några ideella värden.
Det är ju klart, att den jordägande befolkningen, som har att
existera på sin torva, skulle känna sig högst upprörd över, att
den icke ens i ersättnngsväg kunnat känna sig till freds med vad
häradsrätten och hovrätten tilldömt dem. Men det är icke någonting
att göra åt detta.

Jag har måst gorå denna lilla skildring för att i någon mån
söka förtaga verkan av det påstående, som reservanterna gjort,
då de avfärdat det hela med, att det icke vore någonting att fästa
sig vid, då man ju kunnat skaffa sig advokater o. s. v. Man brukar
vid behandlingen av olika frågor alltid skjuta småbrukarna
i förgrunden, när man bakom har andra större intressen, som

Lördagen den 19 april.

71 Nr 85.

man egentligen vill gynna. Men eftersom småbrukarrörelsen Angående
och vad därmed sammanhänger i vårt land är så rysligt på modet,
så är det småbruket, som blir strykpojken; så var det när Riks- (Fortg) ''
dagen behandlade sockertullen, eller när det gäller att expropriera
mark för ett folkets hus i en eller annan socken. Så var
det också, när det gällde rekognitionsskogarna. Då var det de
små lägenheterna, som man sköt i förgrunden, men man teg med,
att det var de stora, som man ville skydda. Här är det verkligen
småbruk och det till ett stort antal, som det är fråga om.

Riksdagen anslår årligen medel till skapandet av nya sådana,
men här föreligger ett fall, där man hellre borde låta sig angeläget
vara att vidtaga åtgärder för att skydda det bestående småbruket
än att på konstlad väg försöka forcera fram nya småbruk.

Det ligger i öppen dag, att motionärernas tankegång är den mest
påtagligt riktiga. Nu har utskottet emellertid varit än välvilligare
i sitt förslag, än vad motionärerna vågat hoppas. Lagutskottet
har ju gått så långt, att det velat skaffa rättshjälp åt
alla undertryckta och obemedlade, vilket jag icke i och för sig
själv har det allra minsta emot på annat sätt, än att det synes
mig, att frågan i så fall får, som lagutskottets ordförande också
sagt, alltför vidsträckta dimensioner, så att det icke finnes utsikt
att inom rimlig tid få den slutförd. Detta kan i sin tur medföra
det resultatet, att ett flertal liknande fall som det, vi nu relaterat,
kunna inträffa med ty åtföljande skador och stora svårigheter.

Det är därför, som motionärerna inskränkt sig till att i sin motion
påpeka vissa fall, som kunna avhjälpas inom ramen av den nu
bestående rättegångsordningen. Vi ha nämligen utgått ifrån
för dagen aktuella fall, och det är på den grund, som vi ha inskränkt
oss i vår motion, på sätt vi gjort. Vi äro dock mycket tacksamma
mot lagutskottet, därför att det haft ett vitt hjärta för alla. Men
vill man icke inskränka sig till dessa särskilt pregnanta fall, kommer
man ut på vidderna och man vet icke, när man kommer till
att kunna åstadkomma någon effektiv hjälp med avseende på
de i motionen angivna förhållandena. Nu har från annat håll
yrkats bifall till motionen. Med denna såsom utgångspunkt och
med hänsyn till det resonemang, som här förts, är det alldeles
klart, att jag, i egenskap av motionär — inseende det nödvändiga
i skyndsamhet med hänsyn till dessa trängande specialfall —
måste yrka bifall till motionen, vilket jag kanske icke gjort, om
icke yrkande härom framställts från annat håll.

Jag vill till ytterligare exemplifiering av dessa förhållanden,
och på det att man icke skall tro, att endast detta fall föreligger,
då tvärtom sådana bär mål pågå på många andra ställen
i vårt land, be att få anföra följande: lag har fått mig berät tat

av en jurist, att för närvarande pågår ett liknande mål i
Dalarne, med avseende å vilket förhållandet lär vara detta.

Man skulle överbygga kungsådra i Dalälven, och strandägarna

Nr 35. 72

Lördagen den 19 april.

Angående blevo inkallade till rätten i stora massor för att bevaka sin talan.
i vissa fall11 Då uPPträdde bolagets ombud och sade till dem: visst skola ni
(Forts) '' få ersättning för skadegörelse på er mark. Det är ju klart, att
bolaget icke vill undandra sig den saken. Kunna vi därför icke
ena oss om ersättningen utan att behöva gå den vanliga processvägen?
Av bolaget skola ni få generöst, vad ni behöva. Ja, personen
var ansedd i orten, och man trodde honom på hans ord. Det
var endast ett fåtal som icke trodde honom, utan fullföljde sin
talan. Så föll domen, den överklagades i högre instans och blev
därifrån återförvisad till häradsrätten för förnyad behandling.

Men hur gick det, när målet återkommit dit? Jo, då tillät
icke häradsrätten andra att uppträda som målsägare än de, som
från början fört rättegången. Alla de, som i god tro litat på
bolagsombudets löfte, kunde icke tillerkännas rätt att föra talan
i målet. Tror ni, mina herrar, att om de haft juridiska insikter,
att de skulle på detta sätt ha låtit slå blå dunster i ögonen på sig
av bolagets representant, såsom de nu gjorde? Det både då icke
kunnat betvivlas, att de åtminstone haft utsikt att få ärendet
prövat ända upp till högsta instansen. Det är tämligen belysande
för, hur nödvändig hela denna sak är, som vi bragt å bane, när
man sålunda ser, hur människor utan någon sin förskyllan bliva
attackerade utav bolagens intresse att tillgodogöra sig deras
egendom. De tro, att de sitta i sin lagliga rätt, och att de därför
icke behöva. tillgripa alla möjliga juridiska spetsfundigheter
för att vara fredade.

Jag skall icke längre upptaga kammarens tid, utan inskränker
mig till att yrka bifall till motionen såsom sådan.

Herr Andersson i Milsmaden: Herr talman, mina her rar!

Gentemot herr Holmdahl vill jag erinra, att det icke alltid
är så lätt för målsägaren att sköta sin sak i detta fall. Med den
praktik och erfarenhet, som jag har i vattenrätts- och cxpropriationsmål,
måste jag säga, att det är ganska svårt, ja, rent av omöjligt
för en oinvigd att kunna vidtaga nödvändiga åtgärder och
iaktta alla de juridiska formaliteter, som äro förknippade med såväl
expropriations- som vattenrättsmål. Jag skulle här kunna berätta
mycket om vad som har hänt i dessa avseenden, då jag deltagit
i många sådana bär mål. Jag vill dock bara såsom exempel anföra
följande. Trollhättans vattenfallsbolag hade kontrakt med markägarna,
så att den expropriation, som skedde, och vilken verkställdes
av tre personer, skulle gälla icke för 40 år, utan för all
framtid. Jordägarna både icke själva någon förmåga att bedöma,
huru farlig en sådan bestämmelse vore. Så tillgår det ofta, men
jag vill icke längre upptaga kammarens tid, annars vore det
mycket att vidare utveckla om den saken. Jag vill bara ytterligare
med ett exempel visa, hur en hemmansägare blev anfallen
av ett bolag. Bolaget begärde för det första vräkning på lians

Lördagen den 19 april.

73 Nr 35.

fall och uppdämning. Sedan gick frågan till Konungens befallningshavande,
som dömde så i målet, att då svaranden icke gittat
visa eller styrka, att han haft rätt att dämma, så dömde Konungens
befallningshavande till vräkning. Så förhöll man honom
protokollen, så att han icke fick dem i rätt tid. När han sedan
slutligen fick protokollet, då var besvärstiden till ända, och han
var avstängd från rätten att klaga. Det oaktat anlade han en
ny uppdämning. Bolaget anhängiggjorde å nyo talan, men denna
gång vann han. När emellertid under sådana förhållanden bolaget
icke kunnat vinna på honom vid vräkningen, så tog det ut
laga stämning till domstol. Vid den ifrågavarande domstolen
yrkade det ansvar på honom enligt en lagparagraf, som kunnat
haft till följd två års straffarbete. Han försökte emellertid då
på alla möjliga sätt att få ett juridiskt biträde, men det var för
honom omöjligt. Det fanns icke att få för pengar. Hur skall
då en mindre bemedlad, kan man fråga sig, som varken har praktik
eller erfarenhet, bära sig åt, när han skall ingå i svaromål för
att kunna få spänna bälte med bolag eller större egendomsägare?
Med detta mål gick det så, att denna hemmansägare, som själv
fick handskas med det, i alla fall med tiden vann det och fick den
rätt, han skulle ha. Slutklämmen blev nämligen, att käranden
icke vore rätt målsägande i målet. Då hade han emellertid fått
kasta ut mycket pengar både på lösen av protokoll och annat
samt på att skaffa sig utlåtanden av ingenjörer från väg- och
vattenbyggnadskåren för att därigenom visa sina rättigheter.
Sådana svårigheter kan man alltså råka ut för.

Jag vill nu icke längre upptaga kammarens tid med att påvisa
alla de svårigheter, som kunna uppstå i dylika fall, och som göra,
att det icke är så lätt att reda sig. Redan vid 20 års ålder var jag
närvarande vid behandlingen av vattenrättsmål, och jag har ofta
under mina dar både såsom ombud och nämndeman varit närvarande
vid behandlingen av vattenrättsmål. Dessa äro bland de
värsta och icke så lätta att sköta, som herr Holmdahl tror. Jag
vet också, att det finns jurister, som icke ha förmåga att kunna
sköta sådana mål.

Herr talman, jag skall be att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Lindhagen: Det tycks vara många olika meningar

om, huru långt man skall gå i detta fall. Ingen kan väl dock vara
av annan uppfattning, än att det är riktigt, att staten på något
sätt träder emellan för att hjälpa de mindre bemedlade, som
icke ha tillfälle att skaffa sig juridiskt biträde. Nu ha motionärerna
yrkat, att rättshjälp endast skulle beredas jordinnehavare,
när det vore fråga om vattenuppdämningsmål och dylikt. Utskottet
har sagt, att man bör gå längre, och ansett, att alla behjärtansvärda
fall skola tagas med. Herr Widén talade om, att han i

Angående
fri rättshjälp
i vissa fall.
(Forts.)

Nr 35.

Lördagen den 19 april.

Angående utskottet hatt en annan uppfattning, som gick mitt emellan dessa
fri rättshjälp ]craV; nämligen att det borde beredas rättshjälp åt de små jord1
s a'' a '' ägare och andra med dem jämställda personer, när de befunne
or s'' sig i betryck. Det är egentligen icke någon skillnad mellan dessa
båda förslag, ty även i medlingsförslaget inbegripas i dess andra
del alla, som förutom mindre jordägare här böra komma i åtanke.
Jag finner således, att utskottets förslag och herr Widéns innebära
ungefär detsamma. Anledningen till att utskottet gick så långt
var på föranledande av herr Holmdahls medreservanter. När
utlåtandet var formulerat, som herr Widén önskade det, så gjordes
av dem den invändningen, att man icke gått tillräckligt långt, och
man begärde anstånd att få det omformulerat, så att det även
skulle tillfredsställa Första kammarens ledamöter. När då denna
omformulering kom i den form, den nu återfinnes i utskottsbetänkandet,
ja, då voro de icke med om den heller. Men det visar
ju i alla fall, att man även på Förstakammarsidan hade en känsla
av, att det icke gick an att ge en sådan rättshjälp bara åt en viss
klass, då den är i betryck, eller i vissa speciella mål, då en part
är i betryck, utan att man för framtiden behöver en mera
generell bestämmelse.

Nu tror jag för min del, att det är ur principiell synpunkt
oriktigt att yrka bifall bara till motionen, ty dess syfte är så begränsat,
att det icke kan vara lämpligt att bifalla den allena. Det
kunde ju låta tänka sig, att ifall man kunnat bereda dem, som denna
motion syftar på, någon hjälp just nu, hade man kunnat gå med
på den ändå, men när nu Första kammaren totalt avslagit hela
utskottsbetänkandet, blir saken i Andra kammaren huvudsakligen
en principfråga, och då är det väl riktigare i alla fall, att vi
uttala oss för den stora och riktiga principen i stället för att uttala
oss endast beträffande en del av det, som skall omfattas av denna
princip.

Jag har emellertid i en reservation, i vilken herr Jansson i
Edsbäcken huvudsakligen instämt, ansett, att man borde i motiveringen
foga till någonting, som skulle antyda, att man även ville
ge någon hjälp just åt dessa småbönder nere vid Skagern, vilkas
betryckta läge föranlett denna motion. Därför har det tillkommit
en reservation av detta innehåll, såsom herrarne se av betänkandet.

Jag har också tänkt, att den skulle kunna vara något slags
äreminne över herr Nordström i Höglunda, som var den förste,
som framförde i Riksdagen just de små skagernsböndernas bekymmer,
och yrkade, att de skulle få rättshjälp. Nu få genom utskottsbetänkandet,
som syftar på framtiden, dessa personer ingen hjälp,
men det är i alla fall deras bekymmer, som givit anledning till
hela denna viktiga fråga, som jag tror kommer att få mycket
vittgående konsekvenser, när vi sedan komma till det stora vattenrättsförslaget.
Ty då kommer detta prejudikat från Skagern

Lördagen den 19 april.

75 Sr 85.

att spela in högst väsentligt för bedömandet av kommitténs nya
förslag.

Herr Nordström i Höglnnda föll emellertid igenom i valen,
därför att han ville stödja småfolkets rätt nere vid Skagern, och
då tycker jag, att man även ur den synpunkt, jag nyss anförde,
gärna skulle kunna göra det tillägg, som jag i reservationen gjort,
ty här kan det vara på sin plats, att även dessa kämpande småbönder
vid Skagern kunna få ett handtag genom denna motivering,
då principfrågan i hela dess vidd går till regeringen.

På dessa grunder ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan
med tillägg av den motivering, som finnes i den reservation,
som är avgiven av mig och herr Jansson i Edsbäcken.

Herr von Hofsten: Herr talman! Då jag representerar

en trakt, som genom nu omförmälda bolags anläggningar vid Gullspång
erhåller elektrisk kraft och belysning, skall jag be att få
yttra några ord i den föreliggande frågan.

Då det nu framställes synnerligen skarpa anmärkningar mot
det förfarande, detta bolag i förevarande hänseende låtit komma
sig till last, kan det ock vara lämpligt att i detta sammanhang
vitsorda, att de orter, som draga nytta av den genom detta bolags
anläggningar framställda kraften, därigenom nått ett ofantligt
stort uppsving — visserligen gäller detta kanske mest städers
och municipalsamhällens industri och handtverk, men även lantbruk
och därmed sammanhängande verksamhet. I runt tal kan
man säga, att 4,000 människor ha sin utkomst utav den kraft, som
kommer från bolagens anläggningar, och industrierna, som därifrån
hämta sin kraft, tillverka varor för cirka 20 miljoner kronor.
Dessa anläggningar spela sålunda stor nationalekonomisk roll och
äro av stor betydelse för den kringliggande orten. Detta är ett
förhållande, som jag ansett lämpligt att i detta sammanhang påpeka.

Nu har, som sagt, här framställts synnerligen skarpa anmärkningar
mot bolagets förfarande. Jag vill icke inlåta mig i någon
polemik, men jag vill fästa mig vid ett yttrande, som herr Carlsson
i Frosterud nyss fällde, då han säger, att »detta bolags förfarande
är endast ett belysande exempel». Det synes mig ock, att motionärerna
för att hämta stöd för sin framställning bort med större
fog vända sig mot gällande vattenrättslagstiftning. J ag vill ock
i detta sammanhang konstatera, att ifrågavarande bolag i förevarande
hänseende allenast följt gällande lag. Bolaget har begärt
laga syn, som värderat marken och bestämt ersättning för skedd
skada; besluten härom äro fastställda av härads- och hovrätt.
Om denna värdering varit för låg, kan jag inte yttra mig om —
det kan ju vara möjligt —- men själva det förfarande, som ligger
till grund för den nu klandrade åtgärden och för motionen i fråga,
är dock fullt laglig; det tycks mig därför, att anmärkningarna i

Angående
fri rättshjälp
i vissa fall.
(Forts.)

Nr 35. 76

Lördagen den 19 april.

Angående stället bort rikta sig mot vattenrättslagstiftningen på detta omi
visso, fall rade- Ja& medger> att det kan hava förekommit ömmande fall,
(Forts) '' ocd att dGt ma vara individer, för vilka en sådan höjning av vattenytan,
som genom regleringen avses, kan medföra stora olägenheter.
Men, som sagt, skälet ligger i lagstiftningen i stället för i
det här förevarande speciella fallet. Detta konstaterade också
herr Carlsson i Frosterud, men han ingick dock på detaljanmärkningar
beträffande själva företaget.

Beträffande själva saken och lagutskottets hemställan vill
jag såga,. att jag — med tanke jämväl på andra länders lagstiftning
å hithörande områden —• ställer mig sympatisk mot ett sådant
uppslag. Då det emellertid synes mig hart när nödvändigt,
att denna fråga ordnas i sammanhang med omläggning av vår
rättegångsordning — något, som lagutskottets ordförande jämväl
nyss betonat önskvärdheten av — och då utredning därom för
närvarande pågår, ber jag, herr talman, att få yrka bifall till den
utav herr af Ekenstam med flere avgivna, vid betänkandet fogade
reservationen eller avslag å utskottets hemställan.

Herr Helger: Herr talman, mina herrar! Jag hade icke

tänkt att yttra mig i denna fråga, men ett par talare hava uppkallat
mig.

Det bär kommit mig till hända en broschyr ifrån bolaget
Gullspång—Munkfors, i vilken broschyr bolaget försvarar sig och
riktar vissa anmärkningar emot den motion, som bland andra
även jag undertecknat. Nämnda broschyr synes mig emellertid
bestyrka just det, som vi framhållit, nämligen att det behövs
rättshjälp för dessa småbrukare. Om herrarna läsa broschyren
noggrant, skola herrarna finna, att den upprepar flera fall, där
småbönderna ha sökt göra sin rätt gällande emot bolagen, men
i de flesta fall förlorat. Först nämnes, att flera småbrukare väckt
rättegång för att vinna rätt, och deras samtliga käromål ogillades.
Vidare nämnes det, att en hemmansägare gjort samma rätt gällande.
Han förlorade i alla instanser och blev dömd att betala
rättegångskostnaderna i målet. Vidare omtalas, att några småbrukare
år 1909 började rättegång emot bolaget, men även där
underkändes deras anspråk. Och sedan undan för undan. Av
detta kan man ju sluta till, att rättshjälp är behövlig. Man kan
väl icke på allvar tänka sig, att så många småbönder skulle av
endast processlystnad kasta sig i rättegångar, om de icke vore fullt
övertygade om, att deras rätt vore kränkt.

Vidare inlåter sig bolaget på att framhålla (något, som också
vann genklang i ett anförande nyss), att i stället för en folkminskning
hade det blivit en stark folkökning i dessa trakter. Och
detta säges gentemot dem, som påstå, att ett par tusen människor
skulle hava förlorat åtskilligt. Bolaget kan visserligen icke
neka till, att det förhåller sig så, men urskuldar sig med, att bo -

Lördagen den 19 april.

77 Nr 85.

laget har givit arbete åt 4,000 arbetare, ja, — som det hoppas Angående
sedermera -— 6,000. Och det antar, att det skall bliva 30,000 ^ T.attshjajP
människor, som skola få sin bärgning av detta företag. Nåväl, . ''

det är sant. Men kan man begära, att bönderna, som lida orätt, 1 ''

skola trösta sig med att åtskilliga tusental andra få gagn därav.

Den kända satsen: en man får offras för folket, har bolaget utsträckt
därtill, att 2,000 få offras för 30,000. Jag undrar, om bönderna
kunna känna sig belåtna med detta.

Vidare säger bolaget, att icke alla dessa 470 småbönder ha
gjort sin rätt gällande och fortsatt processerna utan att många
hava slutat. Ja, helt naturligt, av det skälet, att de tröttnat på
dessa processer, när de sett, att de kostat dem ofantliga summor
utan att vara dem till någon nytta.

Jag skall icke fortsätta med att kritisera denna broschyr,
utan skall i stället tillåta mig att uppläsa ett par rader ur några
anteckningar, avsedda att utgöra grundval för ett anförande,
som skulle hava hållits i Första kammaren i dag, men som genom
ett missöde icke blev hållet. Det är från en på detta område
mycket sakkunnig man. Han skildrar också, huru det går till i
sådana fall som detta, och säger: »Det uppläses en kungörelse i
kyrkan och de 475 småbrukarne få höra den. De protestera, ty de
anse den ifrågasatta uppdämningen vara ett ingrepp i deras äganderätt,
men lagen har sin gång. Så kommer häradsrättens dom,
och för de 475 förelägges densamma, jämte den av en sakkunnig
gjorda utredningen: kartor, profiler, tabeller och siffror i oändlighet.
Och så frågar man, om allt detta godkännes. Att överklaga
domen, därmed vinnes intet, då den är stödd på utredningen.
Att överklaga utredningen är ej lätt, då fordras ny utredning
av andra sakkunnige till kostnad av många tusentals kronor
och en process, som blir oerhört dyr, om man icke vinner. Man
måste medge, att det är en synnerligen svag ställning, som jordägaren
härvidlag intager. Vid en vanlig rättegång blir ett mål
förelagt tre olika domstolar, och olika principer och synpunkter
kunna då framhållas. Här grunda sig alla tre domstolarnas beslut
på en enda sakkunnigs utlåtande, och detta utlåtande kan
ofta vara felaktigt. Så var ju förhållandet vid Sk agera. Jag
tror ej det vore bra, om fallet Skagern ofta upprepades. Att
rättvisa skall vara så svår att erhålla stärker icke vår rättskipnings
auktoritet och ändå har detta fallet Skagern upprepats.

Det måste anses som en uppenbar orättvisa, att någon hjälp ej
står dessa jordbrukare till buds.

När fråga är om expropriation, är sökanden skyldig bekosta
svarandens ombud. När fråga är om utrivning av vattenverk,
är sökanden skyldig bekosta motpartens rättegångskostnader,
men när frågan är om att delvis dränka 475 bondehemman, då
stå ägarna nästan rättslösa. Det förefaller inkonsekvent, att de

Nr 35. 78

Lördagen den 19 april.

Angående herrar, som i lördags så livligt höllo på den privata äganderätten,

vissalall nu v^la vara mec^ om en sa uPPent>ar kränkning av densamma.»
(Forts)1 '' 1 anseen(ie til! att, enligt min uppfattning, i utskottets utlå ^

tande ingår i huvudsak detsamma, som vi önska vinna, visserligen

icke i detta speciella fall, men i allmänhet, ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets utlåtande.

Herr Åkerlund: Herr talman, mina herrar. Efter den utgång,
denna fråga fått i Första kammaren, skall jag be att få återtaga
mitt yrkande och förena mig i yrkandet om bifall till utskottets
hemställan.

Herr Carlsson i Frosterud. Herr talman, mina herrar!
Sedan jag gjorde mitt förra yrkande, har jag blivit upplyst om
att Första kammaren avslagit även utskottets förslag. Inseende
det verkningslösa uti att hålla på mitt yrkande om bifall till motionen,
skall jag av denna anledning frånträda detta mitt yrkande och
instämma uti det yrkande, herr Lindhagen genast framställde,
nämligen om bifall till utskottets förslag med det tillägg uti motiveringen,
herr Lindhagen i sin reservation gjort.

Men när jag ändå har ordet, skall jag endast säga två ord till
bemötande av vad herr von Hofsten yttrade.

Han klandrade, att jag skulle hava använt starka ord om
bolagets förfarande. Såvitt jag vet, har jag icke gjort annat än
skildrat dess tillvägagångssätt därvidlag. Och det får herr von
Hofsten sedan kalla för förfarande eller icke. Men vad jag sagt,
är, att bolagen i dessa mål hittills fått rätt av såväl häradsrätt
som hofrätt, följaktligen icke begått någon orätt enligt dessa
juridiska instansers tolkning av gällande lag. Men jag har pekat
på följderna av att en sådan kautschuksparagraf som denna,
varpå man här stött sig uti allra eminentaste grad, är, på sin tid
antagits. Den, som besvärar sig med att genomläsa riksdagshandlingarna
från år 1880, då denna lag antogs, skall finna, att
ingen av lagstiftare då ens kunde drömma om att denna paragraf
skulle komma att tillämpas på det sätt, som nu skett. Kungl.
Maj:t framlade då ett förslag, som gick ut på att förbjuda hvarje
slag av skadegörelse å mark genom uppdämning vid kungsådras
överbyggande. Men en ledamot i Första kammaren, greve Hamilton,
framkom under behandlingen av utskottsutlåtandet med
en reservation, som gick ut på att utvidga Kungl. Majrts förslag
eller ändra det, så att man dock skulle få gorå någon skadegörelse
på mera okultiverad mark, skogsmark eller så, men ingen talare
har — såvitt jag kunnat läsa — antydningsvis — vare sig i tal
eller skrift — anfört, att man skulle dränka åkerbruksjord och
mer eller mindre beröva jordbrukaren hans jord. Detta har det
icke varit tal om. Men paragrafen fick en så olycklig formulering,
att man vid tillämpningen av densamma överskrider lagens in -

Lördagen den 19 april.

79 Nr 35.

nersta mening. Detta är ett exempel på att man icke kan vara
nog varsam, då man antager en sådan lag. Nu hava vi en vattenrättslag
i sikte, som kommer att utvidga möjligheten att lägga
under sig jord för vattenrättsbehof, och då gäller det att se upp.

Härmed var överläggningen slutad. I överensstämmelse
med de därunder gjorda yrkandena gav herr talmannen propositioner
på l:o) bifall till utskottets hemställan, 2:o) bifall till
det av herr Lindhagen under överläggningen framställda yrkandet
samt 3:o) avslag å såväl utskottets hemställan som den i
ämnet väckta motionen; och blev herr Lindhagens yrkande
därvid av kammaren bifallet.

§ iv.

Herr statsrådet Berg avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

angående omreglering av folkskoleinspektionen;

angående anslag till ändringsarbeten inom nationalmuseibyggnaden;
och

angående rätt till pension för vissa lärarinnor vid statens
samskolor.

Ifrågavarande propositioner bordlädes.

§ 18.

Följande nya motioner avgåvos, nämligen av:

herr Sterne, nr 328, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående upplåtande av lägenheter från lotten nr 1 av
Starby kungsladugård i Östergötlands län;

herr Sandler m. fl., nr 329, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till bestridande av kostnaderna för
en allmän pensionsförsäkring m. m.; och

herr Nilsson i Tånga, nr 330, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till Sveriges utsädesförening.

Dessa motioner blevo på begäran bordlagda.

§ 19.

Anmäldes och godkändes Riksdagens kanslis förslag:

dels till förordnande, nr 55, för ledamoten av Riksdagens
Första kammare, filosofie doktorn S. G. von Friesen att vara
kommitterad för tryckfrihetens vård;

dels ock till Riksdagens skrivelse, nr 56, till Konungen
angående utredning och förslag i fråga om beredande av möj -

Angående
fri rättshjälp
i vissa fall.
(Forts.)

Nr 85. 80 Lördagen den 19 april.

lighet för utom äktenskapet fött barn att erhålla kännedom om
sin fader.

§ 20.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtanden och memorial:

nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anställande av en extra föredragande inom sjöförsvarsdepartementet;] nr

58, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
elektriska anläggningar för marinens behov i Karlskrona;

nr 59, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
användande av fonden för krigsfartygs byggande till anskaffande
av ångpannor i reserv för torpedbåtar m. m.;

nr 60, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
uppförande av en förrådsbyggnad i Boden;

nr 61, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
förslagsanslaget till sjöbeväringens vapenövningar samt beklädnad
och ersättning därför;

nr 62, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
användande av hyres- och arrendemedlen under femte huvudtiteln
till bestridande av kostnader för förvärv av mark för
Fårösunds kustposition:

nr 63, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utvidgning av koldepån å flottans varv i Karlskrona;

nr 64, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
inköp för nationalmuseum av äldre porträtt ur framlidne friherre
H. Rehbinders samlingar;

nr 65, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
medgivande för överläkaren vid Lunds hospital och asyl medicine
doktorn Oskar Teodor Nerander att komma i åtnjutande av de
från och med år 1911 fastställda avlöningsförmåner för överläkare
vid Lunds hospital och asyl; och

nr 67, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i vissa
frågor rörande anslag under riksstatens femte huvudtitel;

b evillningsutsk ottets b etänkand en:

nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ändrad lydelse av §§ 7, 8 och 12 i förordningen
den 13 december 1912 angående tullrestitution i vissa
fall vid återutförsel av utländsk vara; och

nr 36, i anledning av väckt motion om höjning i vissa avseenden
av stämpelavgiften vid köp och byte av fondpapper;

Lördagen den 19 april.

81 Nr 35.

bankoutskottets utlåtanden:

nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition om delaktighet
i folkskollärarnas pensionsinrättning för andrelärartjänsten
vid statens uppfostringsanstallt å Bona m. m.; och

nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
semester för vaktmästaren vid flottans pensionskassa m. m.; samt

lagutskottets utlåtanden:

nr 25, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående utlämning av förbrytare samt till lag
om ändring i 1 kap. strafflagen, dels ock en i anledning därav
väckt motion; och

nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 15—23 och 30 §§ i 8 kap. strafflagen,
lag, innefattande vissa bestämmelser till skydd för hemligheter
av betydelse för rikets försvar, lag, innefattande ändring
i 8 kap. 2 § 6 mom. rättegångsbalken, samt lag angående ändrad
lydelse av förordningen om offentlighet vid underdomstolarna
den 22 april 1881.

§ 21.

Justerades protokollsutdrag.

§ 22.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr

Olofsson i Åvik

Rosenquist

Ström

Nilsson i Tånga
Söderberg i Mobb om
Liljedahl

under 2 dagar fr. o. m. den 21

» 5 >> >> >> >> >> 22

» 4 >> » » » >> 21

>> 3 >> >> >> >> » 21

>> 8 >> >> >> >> >> 21

april,

» och

>> den 23 april.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 4,1 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Andra kammarens protokoll 1913. Nr 36.