1912. Första kammaren. Nr 42

ProtokollRiksdagens protokoll 1912:42

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1912. Första kammaren. Nr 42.

Fredagen den 24 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollet för den 17 i denna månad.

Anmäldes och bordlädes jordbruksutskottets memorial nr 106,
i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om väckt
motion om skrifvelse till Kung!. Maj:t angående upplåtande till
småbruk af viss kronans jordegendomar och de ecklesiastika boställena
tillhörande jord.

Upplästes till kammaren inkommet protokoll, så tydande:

År 1912, den 24 maj, sedan fullmäktige i riksbanken anmält,
att bankokommissarien J. F. Larsson, som den 14 innevarande
månad utsetts till tredje suppleant för Riksdagens fullmäktige i
riksbanken, afsagt sig detta uppdrag, sammanträdde kamrarnas
valmän för att anställa fyllnadsval af en suppleant för Riksdagens
fullmäktige i riksbanken för tiden från valet till dess nytt val
under år 1913 försiggått; och befanns efter valets slut därtill
hafva blifvit utsedd: herr Olauson, Knut Arvid, verkställande
styrelseledamot vid Riksbankens afdelningskontor i Malmö med
48 röster.

J. August Sjö. Ernst Hedenstierna.

Gunnar Ekelund. Värner Eydén.

På framställning af herr talmannen beslöts, ätt det upplästa
protokollet skulle läggas till handlingarna, äfvensom att genom
utdrag af protokollet underrättelse om detta val skulle meddelas
Riksdagens kanslideputerade för den åtgärd, som på dem ankomme.

Första kammarens protokoll 1912. Nr U2.

1

Nr 42. 2

Fredagen den 24 maj.

Anställdes jämlikt § 65 riksdagsordningen omröstning öfver
följande af första särskilda utskottet i dess memorial nr 11 föreslagna
och af båda kamrarna godkända voteringsproposition:

»Den, som, i likhet med Första kammaren, vill bifalla utskottets
hemställan, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Andra kammaren,
beslutat, att begynnelsearfvodet för underinspektör sättes till
2,200 kronor med tre ålderstillägg å 300 kronor efter respektive
5, 10 och 15 års tjänst, med ett ortstillägg af 300 kronor
för dem, som blifva bosatta i Stockholm, samt att) utskottets
förslag till stat under B) extra anslag med anledning häraf höjes
med 3,700 kronor till 85,600 kronor.»

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda
:

Ja—89;

Nej—48.

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt
och afsändt till Andra kammaren, ankom därifrån ett protokollsutdrag,
nr 538, som upplästes och hvaraf inhämtades, att omröstningen
därstädes utfallit med 74 ja och 117 nej samt att båda
kamrarnas sammanräknade röster befunnits utgöra 163 ja och 165
nej, hvadan beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattad t i öfverensstämmelse
med nej-propositionen.

Lag förslag Föredrogs ånyo jordbruksutskottets den 17 och 18 inneva om

rätt till rande månad bordlagda utlåtande nr 96, i anledning af Kungl.
jakt. Maj:ts proposition med förslag till lag om rätt till jakt äfvensom

åtskilliga i ämnet väckta motioner.

I en till Riksdagen den 29 mars 1912 aflåten, till jordbruksutskottets
förberedande behandling hänvisad proposition, nr 98,
hade Kungl. Maj:t under åberopande af bilagda i statsrådet och
lagrådet förda protokoll föreslagit Riksdagen antaga i föreliggande
utlåtande intaget förslag till lag om rätt till jakt.

3 Nr 42.

Fredagen den 24 maj.

I detta sammanhang hade utskottet jämväl till behandling
förehaft följande i anledning af ifrågavarande proposition inom
Riksdagen väckta motioner, nämligen inom Första kammaren nr
100 af herr Holmquist m. fl., samt inom Andra kammaren nr
288 af herr Hage m. fl., nr 291 af herr Hedström m. fl., nr 292
af herr Hedström m. fl. och nr 293 af herr Jonsson i Hå äfvensom,
hvad angick rätt för innehafvare af lägenheter å kronans
mark till jakt å lägenheterna, nr 294 af herr Lindhagen.

Herr Hage m. fl. hade i sin motion hemställt, att Riksdagen
vid antagandet af föreliggande förslag till lag om jakträtt (kungl.
proposition nr 98) måtte i lagen inskrifva rätten för kronotorpare
och lägenhetsinnehafvare å kronoparker inom de sex nordligaste
länen att bedrifva jakt på lägenhetens område samt å kringliggande
kronopark eller viss del däraf.

I sin motion nr 291 inom Andra kammaren hade herr Hedström
m. fl. föreslagit, att Riksdagen måtte uti lagen om rätt till
jakt införa nedanstående bestämmelser.

§•

Hvar och en, som utöfvar jakt med skjutgevär, skall därvid
med undantag för de fall, som uti § här nedan nämnas, vara
försedd med ett för det löpande året å den jagande utställdt jaktmärke.

§•

Jaktmärke utfärdas för visst kalenderår samt gäller för loflig
jakt inom riket i dess helhet.

§•

Ej må jaktmärke öfverlåtas eller till annan för begagnande
utlämnas. Sker det, vare jaktmärket förbrutet, och vare såväl
öfverlåtaren som den, till hvilken öfverlåtelsen skett, underkastade
ansvar på sätt nedan stadgas.

§•

Hvarje kommun å landet eller i stad skall bestämma den
afgift, som för jaktmärke skall erläggas, dock minst tre kronor
och högst femton kronor, hvilken afgift tillfaller kommunens
kassa. Sådant beslut lände till efterrättelse från början af näst
påföljande kalenderår intill slutet af det år, hvarunder beslut om
afgiftens utgående med förändradt belopp blifvit fattadt.

Jaktmärke utfärdas å landet af kommunalnämndens ordförande
och i stad af polismyndighet eller, där särskild person
efter vederbörande kommunalstyrelses förslag blifvit därtill af
Konungens befallningshafvande förordnad, af denne. Jaktmärke
utlöses af enhvar inom den kommun, där han är mantalsskrifven.

Lagföring
om rätt till
jakt.
(Forts.)

Nr 42.

4

Fredagen den 24 maj.

Lagförslag
om rätt till
jakt.
(Forts.)

Om jaktpass för utländsk undersåte galle hvad därom särskild!
är stadgadt.

Närmare föreskrifter om jaktmärke och hvad vid utfärdande
af sådant är att iakttaga meddelas af Konungen.

§•

Den, som efter det denna lag trädt i kraft genom laga kraftägande
utslag blifvit ådömd straff för jakt under oloflig tid eller
fångst med olaga redskap, mister det jaktmärke, han möjligen
kan innehafva, och förlorar rätt att utlösa jaktmärke under ett
år från den dag utslaget vunnit laga kraft. Den, som efter det
denna lag trädt i kraft ådömts straff för jakt under oloflig tid
eller fångst med olaga redskap två gånger, mister innehafvande
jaktmärke och förlorar rätt att förvärfva sådant märke under två
år från den dag straffet slutligen ådömdes.

Den, som efter denna lag trädt i kraft ådömts straff för jakt
under oloflig tid eller fångst med olaga redskap tre gånger, mister
innehafvande jaktmärke och vare för all framtid förlustig rätt
att utlösa jaktmärke.

§•

Hvad om jaktmärke är stadgadt gäller icke för jakt, däri
Konungen eller medlem af det kungl. huset deltager.

Samma stadganden äga ej heller tillämplighet:

å till skogsstaten hörande förvaltande och bevakande personal
såvida angår dem tillåten jakt å kronans mark äfvensom elever
och lärlingar vid skogsläroverken i fråga om jakt, som af
dem för deras utbildning utöfvas å de under läroverkens vård
och förvaltning ställda skogar;

i fråga om jakt inom Västerbottens och Norrbottens lappmarker; i

fråga om jakt efter säl och sträckande sjöfågel i skärgården
eller vid hafskusten;

med afseende å jakt, som omförmäles uti §§ 7, 10 och 12
här ofvan;

i fråga om jakt å mark, som till jaktpark eller djurgård är
inhägnad, eller skytte i gård eller trädgård, äfven om det är att
anse såsom jakt;

med afseende å enskild ägare eller innehafvare af jord samt
sådan jakträttsinnehafvares familj för jakt å den mark ägaren
eller innehafvaren äger eller innebar.

§•

Förseelse mot stadgandena om jaktmärke straffas med böter
från 5 till 20 kronor och åtalas af allmän åklagare så ock af förvaltande
eller bevakande personal vid jägeristaten.

Fredagen den 24 maj.

5 Nr 42.

I den af herr Hedström m. fl. inom Andra kammaren väckta
motionen nr 292 hade hemställts, att Riksdagen måtte besluta, att
första delen af 19 § skulle erhålla följande lydelse:

»Löper hund, som jagar eller ofredar villebråd, under tiden
från och med den 16 mars till och med den 15 augusti lös i
mark, där villebråd finnes, böte hundens ägare eller innehafvare
från 5 till 20 kronor; och vare denna ägare eller innehafvare
dessutom skyldig ersätta jakträttsinnehafvaren skada, som därigenom
må anses hafva skett å villebrådet, samt underkastad det
äfventyr, hvarom här nedan stadgas. Sådan förseelse åtalas af
målsägare, af allmän åklagare samt af förvaltande och bevakande
personal vid jägeristaten. När helst hund, som är sådan, att
antagas kan, att den jagar eller ofredar villebråd, löper lös i mark,
där villebråd finnes, äger jaktsrättsinnehafvaren eller hans folk
rättighet att hunden upptaga. Det åligger etc. (Lika som uti
lagförslaget.)»

Herr Jonsson i Hå hade i sin motion hemställt, att Riksdagen
måtte besluta, att all fångst af villebråd med sax måtte varda förbjuden.

Herr Lindhagen hade i sin motion yrkat, »att Riksdagen med
anledning af propositionen nr 99 om tillgodogörande af kronans
jakträtt ville besluta sådana ändringar i mom. 1, 2 och 3, att,

l:o) all privilegierad rätt till nöjesjakt bortfaller och jakt af
icke skadliga djur får utöfvas endast till eget husbehof;

2:o) rätt till jakt af icke skadliga djur till eget husbehof tillerkännes
dels innehafvare af lägenheter på den kronans mark,
hvarå lägenheten är belägen, samt dels, utom förvaltande, jämväl
bevakande personal, hvar inom sitt tjänstgöringsområde med rätt
dock för domänstyrelsen att från jakt för viss tid fridlysa visst
område, när jaktvården befinnes kräfva det.»

Utskottet hade i förevarande utlåtande på åberopade skäl
hemställt

Ro) att Riksdagen, i anledning af Kungl. Maj:ts ifrågavarande
proposition äfvensom herr Hages m. fl. och herr Lindhagens
motioner samt herr Hedströms m. fl. motion nr 292 samt med
afslag å herr Holmquists m. fl. motion, ville för sin del antaga
af utskottet framlagdt förslag till lag om rätt till jakt;

2:o) att Riksdagen, i anledning af herr Jonssons i Hå motion,
ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte
i blifvande jaktstadga intaga förbud mot användande af sax vid
fångst af andra djur än roffåglar; samt

3:o) att Riksdagen, i anledning af herr Hedströms m. fl.
motion nr 291, ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t måtte låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till bestämmelser angående jaktmärke.

Reservationer hade afgifvits af, bland andra,

Ro) herr P. Paulson och grefve A. H:son Wachtmeister, hvilka

Lagförslag
om rätt till
jakt.
(Forts.)

Nr 42. 6

Fredagen den 24 maj.

Lagförslag
om rätt till
jakt.
(Forts.)

ansett, att utskottet, beträffande §§ 6 och 22, bort hemställa om
bifall till Kungl. Maj:ts förslag; samt

2:o) herr A. H. Fahlén, som beträffande §§ 6, 22 och 23,
ansett, att utskottet bort hemställa om bifall till Kungl. Maj:ts
förslag.

Grefve Wachtmeister, Axel: Herr talman, mina herrar!
Andra kammaren har i förrgår antagit detta lagförslag i en form,
som i stort sedt måste för hvarje vän af en god jaktvård vara
synnerligen tillfredsställande. Efter min mening vore det därför
lyckligt, om Första kammaren i dag ville besluta att antaga lagförslaget
i full öfverensstämmelse med Andra kammarens beslut.
Nu finnes det ju i åtskilliga punkter reservationer. Själf tillhör
jag reservanternas antal. Dessutom finnas väl bland kammarens
ledamöter åtskilliga, som skulle vilja hafva en och annan paragraf
affattad olika mot hvad Andra kammaren beslutit. Men om
Första kammaren i en och annan punkt fattar olika beslut mot
Andra kammaren, äro vi inne på sammanjämkningens vanskliga
stråt, och i all synnerhet i denna riksdagens sista timme skulle
det hela därigenom äfventyras. Jag kommer därför icke att framställa
något afvikande yrkande beträffande 6 §, med afseende å
hvilken jag reserverat mig; och jag tror, som sagdt, att det vore
lyckligt, om litet hvar ville afstå sina mindre önskemål för att
icke äfventyra det hela.

Herr Holmquist: Jag delar helt och hållet den åskådning
för hvilken den förste talaren här gjort sig till tolk.

Jag vill blott säga ett par ord i anledning af den motion,
som jag m. fl. kammarledamöter väckt. Den har blifvit af utskottet
af styrkt och efter Andra kammarens af slag är all möjlighet
att vinna bifall till densamma afskuren. Jag hoppas emellertid,
att den fråga, som i motionen framförts, skall återkomma till
en annan riksdag och då möjligen vinna ett bättre öde. Jag har
intet yrkande att göra.

Herr Hedenlund: Äfven jag ämnar följa den uppmaning,
som af den förste talaren riktats till kammaren. Men jag vill
åtminstone med några ord beröra en af förslagets punkter, 6 §.
Det synes mig nämligen, hvad denna paragraf beträffar, att Kungl.
Maj:ts förslag vore bra mycket att föredraga framför utskottets.
Utskottet har på grund af en enskild motion, välmenande för
skogstorparne och lägenhetshafvarne, men ingalunda för jaktvården,
kommit med ett förslag om jakträtt för skogstorpare och
lägenhetshafvare å deras lägenheters egna områden, ett förslag,
som efter mitt förmenande komme att vara till stort men för
jaktvården, utan att vara till gagn för dem, som man velat gynna.
Hvad jaktvården beträffar, bör det vara klart äfven för den icke

Fredagen den 24 maj.

7 Nr 42.

direkt jaktvårdsintresserade, att, om någon rationell jaktvård skall
kunna äga rum, eller om öfver hufvud taget någon skall kunna
intressera sig för jaktvård, man bör hafva ett sammanhängande
helt och icke hafva en jaktmark, som är söndertrasad och splittrad
af mindre områden, på hvilka och — det kan jag helt visst
med skäl säga — från hvilka en hänsynslös jakt kommer att äga
rum. Utskottets förslag omöjliggör för den skull eller försvårar
jaktvård å kronans egna domäner, och om staten såsom i nästa
betänkande på föredragningslistan föreslås, skulle önska utarrendera
jakträtten på någon af dessa domäner, fruktar jag, att arrehdeafgifterna
icke komme att blifva synnerligen höga. Paragrafen
motarbetar därför såväl jaktvården som statens rent ekonomiska
intresse. Hvad nu skogstorparne och lägenhetshafvarne själfva beträffar,
tror jag, att de skola hafva ett mycket ringa eller intet
gagn af sin jakträtt på så små områden; och jag tror, att jag
icke säger för mycket, om jag påstår, att man gör dem en ren
otjänst genom att inleda dem i frestelse att till jakt använda en
tid, som de skulle kunna utnyttja på ett mer gifvande sätt.

Sedan Andra kammaren emellertid fattat sitt beslut och i
alla afseenden godkänt hvad utskottet föreslagit, vågar jag icke i
denna riksdagens sista timme framkomma med yrkande om bifall
till Kungl. Maj:ts förslag. Men jag har, då jag är en varm
vän af jaktvården i vårt land, icke velat låta förslaget passera
utan att göra dessa uttalanden.

Herr Fahlén: Det är särskilt den ena af de punkter,
som omfattas af min reservation till föreliggande betänkande,
som jag icke kunnat låta passera, utan att be att få säga ett ord
därom, innan saken slutligen afgöres. Detta gäller den förändring
i 23 §, som gjorts af utskottet, där utskottet tillagt ett stadgande
af innehåll, att jaktredskap och hundar m. in., som icke
blifvit fråntagna den jagande i öfverensstämmelse med bestämmelsen
i paragrafens första stycke, ändock skulle kunna förklaras
förbrutna. Jag förutser, att en sådan bestämmelse, oafsedt att
den från rent lagteknisk synpunkt måste anses vara ganska otillfredsställande,
kommer att i praktiken visa sig synnerligen olämplig
och jämväl föranleda svårigheter; och det är skälet, hvarför
jag icke kunnat biträda utskottets förslag.

Sedan jag uttalat detta, vill jag emellertid icke göra något
yrkande, då jag, om ock med någon tvekan, ansluter mig till
den tanke, som fått uttryck i den första ärade talarens maning.
Jag ber därför att få ansluta mig till förslaget, sådant det föreligger.

Grefve Mörner: Jag skall icke vända mig mot någon af
de punkter, som de föregående talarna berört, men utskottet har
vid 13 § upphäft sig till en sakkunnig myndighet i ornitologiska

Lagförslag
om rätt till
jakt.
(Forts.)

Nr 42. 8

Fredagen den 24 maj.

Lagförslag
om rätt till
jakt.
(Forts.)

frågor, i It vilka jag tror att utskottet icke besitter någon särskild
sakkunskap. För närvarande är det stadgadt, att till vårt lands
skadliga djur äfven skola räknas örn och falk. De sakkunniga,
som af Kungl. Maj:t haft i uppdrag att omarbeta jaktstadgan,
tillstyrkte, att dessa fåglar icke längre skulle anses som skadliga.
De säga att dessa två fågelslag numera äro så sällsynta, att de
kunna betraktas som naturminnesmärken. Och naturminnesmärken
bruka Konung och Riksdag eljest vara måna om att skydda.

Falkar finnas af olika slag. En art är tornfalken, och denna
äi'' enligt de sakkunnigas och särskildt den framstående zoologen
professor Lönnbergs utsago att anse som en absolut nyttig fågel.
Men denna skulle enligt utskottets förslag anses som skadlig och
böra utrotas. Bland öfriga arter märkas pilgrimsfalken och jaktfalken,
hvilka numera äro så sällsynta, att de nästan endast förekomma
i våra fjällbygder. De göra ytterst ringa skada. Och de
äro för resten icke skyddade mot jakt, äfven om de föras bort
från förteckningen öfver skadliga rofdjur. De äro nämligen af
så stort värde, att för en jaktfalk betalas 50 mark och för en
pilgrimsfalk 8 mark — äfven deras ägg betinga höga pris..

Örnarna göra visserligen någon skada, men de äro sällsynta
djur, som för vårt lands fauna äro synnerligen karakteristiska.
Äfven örnarna betalas för öfrigt högt, med 26—60 mark stycket,
olika för olika slag, och deras ägg betalas med 20 mark stycket.

Af dessa skäl, och då dessutom af samma skäl björnen ansetts
böra skyddas för utrotning, synes äfven Kungl. Maj:ts och
de sakkunnigas förslag att borttaga örn och falk från förteckningen
öfver skadliga djur böra vinna bifall. Denna obetydliga ändring
tror jag, att Andra kammaren vid en sammanjämkning icke
skulle vägra att gå med på; och jag tillåter mig därför yrka, att
denna kammare måtte besluta, att ifrågavarande paragraf skall
återställas till den af Kungl. Maj:t föreslagna lydelsen.

Herr Tamm: Jag vill visst icke bestrida grefve Mörners
påstående, att utskottet icke kan vara sakkunnigt i ornitologiskt
afseende, men jag ber att få göra kammaren uppmärksam på,
att utskottet här icke kommit med någon nyhet. De ifrågavarande
fåglarna hafva förut räknats till skadliga djur. Och då jag
föreställer mig, att hvad grefve Mörner nu anfört icke är tillräckligt
skäl för att göra hela lagförslagets öde beroende på möjligheten
af en sammanjämkning, yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen,
att i afseende å förevarande utlåtande yrkats, dels att hvad utskottet
hemställt skulle bifallas, dels ock, af grefve Mörner, att utskottets
hemställan skulle bifallas med den ändring, att 13 §
erhölle den lydelse Kungl. Maj:t föreslagit.

Fredagen den 24 maj.

9 Nr 42.

Härefter gjordes propositioner enligt dessa yrkanden och förklarades
propositionen på bifall till utskottets hemställan vara
med öfvervägande ja besvarad.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets den 17 och 18 innevarande Anff- grunder
maj bordlagda utlåtande nr 97, i anledning af Kungl. Maj:ts pro- fÖT tllI9°d°-position med förslag till grunder för tillgodogörande af kronans ifronans*jåktjakträtt
äfvensom åtskilliga i ämnet väckta motioner. rätt.

I en till Riksdagen den 29 mars 1912 aflåten, till jordbruksutskottets
förberedande behandling hänvisad proposition, nr 99, hade
Kungl. Maj:t under åberopande af bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet
öfver jordbruksärenden för samma dag föreslagit Riksdagen
antaga framlagdt förslag till grunder för tillgodogörande
af kronans jakträtt.

I sammanhang härmed hade utskottet till behandling förehaft
nedannämnda i anledning af förevarande proposition inom
Andra kammaren väckta, till utskottet hänvisade motioner, nämligen
nr 179 af herr Säfstrand, nr 279 af herr Kronlund, nr
286 af herr Martin, nr 289 af herrar Hage och Nilsson i Tånga,
samt nr 294 af herr Lindhagen.

Utskottet hade i nu föredragna utlåtande på anförda skäl
hemställt,

att Riksdagen, med afslag å de i ämnet väckta motionerna,
ville i anledning af Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition antaga
följande

Grunder för tillgodogörande af kronans jakträtt.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

l:o. Kronans jakträtt å dess
hägnade jaktparker och djurgårdar,
å mark, hörande till de
kungliga lustslotten och andra
till Konungens egen disposition
ställda lägenheter, å kungsgårdar,
kungsängar, kronoparker,
från kronans jordbruksdomäner
vid utarrendering undantagen
skog och i öfrigt all kronan
tillhörig, odisponerad mark, å
statens till bergshandteringens
och sågverksrörelsens understöd
anslagna skogar, äfvensom å
häradsallmänningen utöfvas af

(UtsJcottets förslag.)

l:o. Kronans jakträtt å dess
hägnade jaktparker och djurgårdar,
å mark, hörande till de
kungliga lustslotten och andra
till Konungens egen disposition
ställda lägenheter, å kungsgårdar,
kungsängar, kronoparker,
från kronans jordbruksdomäner
vid utarrendering undantagen
skog och i öfrigt all kronan
tillhörig, odisponerad mark samt
å statens till bergshandteringens
och sågverksrörelsens understöd
anslagna skogar utöfvas af Konungen
själf och på Konungens

Nr 42. 10

Fredagen den 24 maj.

Ang. grunder (Kung!. Maj:ts förslag.)

för tillgodogörande
af Konungen själf och chefen för
kronans jakt- hans hof jägeristat jämte dem,
ratt som vid sådana tillfällen äro
(Forts.) följaktiga.

(Utskottets förslag.)

uppdrag af chefen för hans
hofjägeristat jämte dem, som
vid sådana tillfällen äro följaktiga.

2:o. Å nämnda områden, med undantag af dem, som äro
ställda till Konungens egen disposition och där Konungen själf
om jakten särskildt förordnar, må jakt idkas jämväl af chefen
för domänstyrelsen samt, för egna behof eller efter skadliga djur,
af förvaltande personal vid skogsstaten, hvar inom sitt tjänstgöringsområde.

3:o. Bevakande personal vid skogsstaten äger att å sådana
i 2:o afsedda marker, som stå under deras bevakning, idka jakt
efter skadliga djur samt, med domänstyrelsens på särskilda skäl
och begränsad tid lämnade tillåtelse, äfven efter annat vildt eller
vissa arter däraf.

4:o. Vid jakt, som idkas uti de i 2:o och 3:o omförmälda
fall, må dock utan Kungl. Maj:ts särskilda tillstånd jakten icke
afse älg, hjort, rådjur, vildren eller svan, ej heller björn; dock
må björn, som anfallit människa eller husdjur, äfven annorledes
än i nödvärn dräpas, efter tillåtelse af den tjänsteman vid skogsstaten,
under hvars tillsyn marken är ställd.

5:o. Personal och elever vid skogsläroverken äga å de i 2 o
afsedda områden idka jakt i enlighet med de bestämmelser, so:m
därom af Kungl. Maj:t meddelas.

6:o. På Kungl. Maj:t ankommer att uppdraga åt domänstyrelsen
att:

a) därest å kronopark stammen af älg, hjort eller rådjur så
förökat sig, att densamma ur jaktvårdssynpunkt lämpligen bör
beskattas eller till förekommande af olägenhet eller hinder för
skogsskötseln minskas, antingen på af styrelsen bestämda villkor
till den högstbjudande upplåta rätt att under angifven tid fälla
och behålla visst antal villebråd af berörda slag, eller ock uppdraga
åt revirförvaltningen att ombesörja den jakt, som må finnas
erforderlig, med skyldighet för domänstyrelsen att i sistnämnda
fall jämväl meddela föreskrift, huruvida vid sådan jakt
fälldt villebråd skall för statsverkets räkning försäljas eller om
detsamma må af den jagande mot ersättning till statsverket behållas;
samt att,

b) därest å kronopark utarrenderande af rätten till jakt å
annat villebråd, än nyss är sagdt, anses öfverstämma med god
jaktvård och i öfrigt lämpligen böra ske, upplåta jakträtt, hvarom
nu är fråga, på arrende under villkor och på sätt, som må
finnas för skogs- och jaktvården betryggande.

Fredagen den 24 maj.

11 Nr 42.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

7:o. Hvad i 6:o stadgats
rörande kronopark skall äga tilllämpning
jämväl å annan här
ofvan under l:o omförmäld
mark, med undantag af sådan,
som är ställd under Konungens
egen disposition; dock att i fråga
om häradsallmänning tillika iakttages,
att jakten därå icke må
på arrende upplåtas, med mindre
vederbörande allmänningsstyrelse
därtill samtyckt, samt att behållna
inkomsten af jakten,
ehvad den ombesörjes genom
revirförvaltningen eller är utarrenderad,
skall tillfalla allmänningskassan.

8:o. Sker upplåtelse af jakträtt å kronans jaktområde enligt
6:o eller 7:o här ofvan, må till utöfvande af kronans jakträtt
eljest berättigade personer å den med upplåtelsen afsedda mark
utöfva jakt allenast i omfattning, som är förenlig med den skedda
upplåtelsen. _

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1913.

Reservation hade anmälts af, bland andra, herr G. Tamm,
som ansett, att utskottet bort hemställa, att Riksdagen ville i anledning
af Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition samt med afsteg
å i ämnet väckta motioner antaga följande

Grunder för tillgodogörande af Tcronans jakträtt.

l:o. = utskottet.

2:o. A nämnda områden, med undantag af dem, som äro
ställda till Konungens egen disposition och där Konungen själf
om jakten särskild! förordnar, må jakt idkas jämväl af chefen
för domänstyrelsen.

3:o. Personal vid skogsstaten äger att å sådana i 2:o afsedda
marker, som tillhöra deras tjänstgöringsområde, idka jakt
efter skadliga djur samt, med domänstyrelsens på särskilda skäl
och begränsad tid lämnade tillåtelse, äfven efter annat vildt eller
vissa arter däraf.

4:o. = utskottet.

5: o. = utskottet.

6-o. = utskottet.

7:o. = utskottet.

8:o. = utskottet.

(Utskottets förslag.) An,J- grunder

för tillgodo 7:o.

Hvad i 6:o stadgats görande af
rörande kronopark skall äga till- kronans jaktlämpning
jämväl å annan här rått\
ofvan under l:o omförmäld mark, (Forte''.)
med undantag af sådan, som
är ställd under Konungens egen
disposition.

Nr 42. 12

Fredagen den 24 maj.

Ang. grunder Herr Tam m: Jag skulle icke under andra förhållanden ha

för tillgodo- jjesyarat kammaren med någon utläggning i detta ämne; men då
kronans jakt- det är så, att Andra kammaren här godkänt ett annat förslag än
rätt. utskottets, måste jag för kammaren framhålla det riskabla i att
(Forts.) icke i detta afseende biträda Andra kammarens beslut. Här kan
nämligen icke någon sammanjämkning komma i fråga, då grunderna
för tillgodogörande af kronans jakträtt för närvarande finnas
intagna i några paragrafer i den gamla jaktstadgan, hvilken
enligt kamrarnes lika lydande beslut skulle upphäfvas. Dessa
paragrafer skulle delvis ersättas genom den nya jaktlagen; men
därutöfver måste stadgas tillräckliga grunder för tillgodogörande
af kronans jakträtt. Under sådana förhållanden tror jag, att det
är klokt att biträda Andra kammarens i frågan fattade beslut,
som sammanfaller med den reservation, jag inom utskottet afgifva.
Det finns, tror jag, äfven en del talande skäl härför.
Särskildt vill jag erinra, att i mom. 6 b) blifvit föreslaget, att
man skulle gå på den linjen att ekonomiskt tillgodogöra sig kronans
jakträtt genom upplåtande på arrende eller på annat sätt.
Om då i enlighet med eu reservation af herr Daniel Persson
samtliga kronojägarne skulle blifva bibehållna vid sin gamla jakträtt,
torde detta arrende blifva skäligen utan värde.

Jag skall således, herr talman, utan att vilja ingå på några
ytterligare skäl, tillåta mig hemställa, att kammaren behagade
biträda Andra kammarens beslut och alltså med afslag å utskottets
hemställan bifalla den af mig i ärendet afgifna reservation.

Ofverläggningen ansågs härmed slutad, hvarefter herr talmannen
yttrade, att i afseende å föreliggande utlåtande endast
yrkats, af herr Tamm, att utskottets hemställan skulle bifallas
med den ändring, att punkterna 2:o) och 3:o) affattades så, som
angifvits i den af honom vid utlåtandet fogade reservation.

Härefter gjordes propositioner, först på bifall till hvad utskottet
hemställt samt vidare på godkännande af berörda yrkande,
och förklarades den senare propositionen vara med ja besvarad.

Om utredning Föredrogs ånyo jordbruksutskottets den 18 och 20 i denna
rörande pa månad bordlagda utlåtande nr 99, i anledning af väckta motiom.
fi. hemmanner om åvägabringande af utredning rörande på rekognitionsbosatta
åbors skogar och under bruk skatteköpta hemman bosatta åbors rättigrättigheter.
heter m. m.

I två likalydande, till jordbruksutskottets förberedande behandling
hänvisade motioner, nr 77 i Första kammaren af herr
Carl Gustaf Ekman m. fl. och nr 203 i Andra kammaren af herr
Ericsson i Vallsta m. fl., hade hemställts, att Riksdagen måtte besluta
hos Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes föranstalta
om en utredning rörande på rekognitionsskogar och under

Fredagen den 24 maj.

13 Nr 42.

bruk skatteköpta hemman bosatta åbors rättigheter och till Riksdagen
göra de framställningar, hvartill utredningen föranledde.

I sammanhang härmed hade utskottet till behandling föreliaft
den i förenämnda motioner omförmälda, af herr Karlsson i
Fjäl m. fl. inom Andra kammaren väckta, till jordbruksutskottet
jämväl hänvisade motionen, nr 194, däri hemställts, att Riksdagen
ville ställa något lämpligt belopp till Kungl. Maj:ts förfogande
för att förhjälpa åbor, som skilts från sin åborätt till under
bruk skatteköpta hemman, att återinsättas eventuellt genom
rättegång i åborätten, eller, om detta ej kunde bifallas, hos Kungl.
Maj:t begära utredning och förslag i ämnet till nästa Riksdag.

Utskottet hade i föreliggande utlåtande på åberopade grunder
hemställt, att Riksdagen, med anledning af förevarande motioner,
måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
måtte verkställa utredning rörande de på rekognitionshemmanen
och de under bruken skatteköpta hemmanen befintliga och förutvarande
åbors rättigheter samt för Riksdagen framlägga de förslag,
hvartill en dylik utredning kunde föranleda.

Reservation hade afgifvits af herrar A. T. Odelberg, P. Paulson,
E. A. Lindblad och Aaby A. W. Ericsson samt friherre
J. Gyllenstierna, hvilka anfört,

»Som frågan redan i petitionsväg är dragen under Kungl.
Majfis behandling, ha vi ansett, att Riksdagen ej bör aflåta någon
skrifvelse till Kungl. Maj:t i samma fråga; en sådan skrifvelse
får lätt betydelsen af ett ställningstagande redan nu i saken.»

Herr Lindblad, Ernst: Jag vill fästa uppmärksamheten
på, att det är fem reservanter från denna kammare, hvilka icke
vilja gå med på den föreslagna utredningen af det skäl, att saken
redan är dragen under Kungl. Maj:ts pröfning. Sålunda skulle
ett bifall till denna framställning lätt kunna tolkas såsom ett
föregripande och ett ställningstagande till själfva saken, och det
tror jag icke, att Första kammaren vill vara med om. Vi hörde
t. ex. häromdagen, då det gällde den kvinnliga rösträtten, en
talare på Stockholmslänsbänken, herr Ernst Beckman, drifva
den satsen, att därför att man begärt utredning i den frågan,
hade man samtidigt gifvit löfte om att acceptera själfva saken,
huru än utredningen komme att gestalta sig. Och jag vill ytterligare
framhålla, att kammaren redan vid ett föregående plenum
på hemställan af lagutskottet beslutat en skrifvelse om utredning
rörande rekognitionshemmanen, afseende tryggad besittningsrätt
för innehafvare af sådana hemman. Men här är det den åtskillnad,
att detta berör rent privaträttsliga förhållanden och kommer
att kräfva en massa processer, och nu skulle den ifrågasatta utredningen
naturligtvis syfta till, att Riksdagen skulle ställa medel
till förfogande för förutvarande innehafvare af sådan jord att vid

Om utredning
rörande på
rekognitionsm.
g. hemman
bosatta åbors
rättigheter.

(Forts.)

Nr 42. 14

Fredagen den 24 maj.

Om utredning domstol anhängiggöra talan; det torde väl ändå vara olämpligt
rörande på nu något som helst sätt binda sig för framtiden uti denna
m. fl9hemman fråga. Därför anser jag, att när nu denna sak är dragen under
bosätta åbors Kungl. Maj:ts bedömande, torde därmed kunna vara nog. Jag
rättigheter, ber därför att få yrka af slag på utskottets hemställan.

(Forts.)

Herr Ekman, Carl Gustaf: Uti den föreliggande motionen
hafva jag och några andra ledamöter af båda kamrarna anhållit
om utredning rörande befogenheten af de klagomål, som
åbor å kronans rekognitionsskogar samt under bruk skatteköpta
hemman anfört öfver förlusten af besittningsrätten till utaf dem
och deras förfäder innehafda hemmansdelar. Af utskottets framställning
har det framgått, att det är troligt, att åbor finnas, hvilka
genom förbiseende från statens sida beröfvats rättigheten att sitta
»odrifna» på sina lägenheter, samt att andra åbor torde finnas,
hvilka genom egen försummelse eller eget oförstånd att bevaka
sina intressen förlorat besittningsrätten till sina hemman. A andra
sidan är ådagalagdt, att det icke låter sig göra att utan föregående
utredning vare sig angifva antalet af dylika åbor eller
hvilka åtgärder till rättelse, som i hvarje fall borde tillgripas.
På grund häraf har utskottet kommit till den logiska slutsatsen,
att en undersökning bör företagas.

Nu säga några reservanter från denna kammare — de ha
nyss haft en målsman uppe i diskussionen — att när frågan redan
i petitionsväg blifvit dragen under Kungl. Maj:ts pröfning, är
det onödigt att Riksdagen begär utredning, utan ha vi endast
att afbida utgången af petitionärernas begäran. Det förefaller
mig emellertid underligt, att den omständigheten, att särskilda
önskningar från åbomas sida på detta sätt tagit sig uttryck,
skulle åberopas som ett skäl mot utredning. Jag är alldeles öfvertygad
om, att om en sådan framställning icke förelegat, skulle
man från reservanternas sida fått höra, att det icke påvisats att
åborna själfva äro intresserade för saken. Mig synes den omständigheten,
att det petitionerats, vara ett skäl för utredningen
och icke, som reservanterna anse, ett skäl emot en sådan.

Slutligen göra reservanterna gällande, att utredningen nu
skulle innebära ett ställningstagande till frågan. Till hvilken
fråga? Jo, till dessa samhällsmedlemmars uttalade förhoppningar,
att Riksdagen ville intressera sig också för deras rätt och tillvaro.
Angående hvilka åtgärder, som skola företagas, föreligger däremot
nu ej något som helst yrkande eller någon framställning,
åtminstone icke i de motioner, som jag och åtskilliga med mig
framställt och hvilka motioner utskottet biträdt.

Herr Lindblad gör nu gällande, att yttersta syftet med utredningen
är det och det. Han påstod sålunda att yttersta syftet
vore, att medel skulle ställas till åbornas förfogande för att sätta
i gång processer. I våra motioner yttras dock raka motsatsen,.

Fredagen den 24 maj.

15 Nr 42.

i det vi uttryckligen betona, att vi icke äro öfvertygade om, att Om utredning
denna af andra ifrågasatta väg vore den lyckligaste eller den enda TÖrand* Pä
tänkbara, utan att man borde undersöka, om ej andra åtgärder m ^j,emn,a~
kunde ifrågakomma. bosätta äbörs

Ett bifall till utskottets nu föreliggande hemställan synes rättigheter.
dessutom endast vara en konsekvens af det beslut, som för ett (Forts.)
par dagar sedan fattades rörande vissa lägenheter i liknande fall.

På grund af hvad jag nu anfört, vågar jag hemställa om bifall
till utskottets förslag.

Herr Ericsson, Aaby: Hvad herrar reservanter syfta

till med de få ord, som innehållas i deras reservation, är naturligtvis
att då Kungl. Maj:t redan fått sin uppmärksamhet riktad
på dessa frågor, anses det icke kunna vara lämpligt att genom
en skrifvelse från Riksdagen här ytterligare stryka under saken.

Hvad som gjort att jag för min del reserverat mig i frågan är,
att jag ansett det principiellt oriktigt, att Riksdagen lägger sig i
rättstvister enskilda parter emellan och söker att genom utredningar
i detta fall gå den ena parten tillhanda. Jag yrkar bifall
till reservationen.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr
talmannen i enlighet med de yrkanden, som därunder förekommit,
propositioner, först på bifall till hvad utskottet i nu
föredragna utlåtande hemställt samt vidare på afslag därå; och
förklarade herr talmannen sig anse den senare propositionen vara
med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades
och anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse:

Den, som afslår hvad jordbruksutskottet hemställt i sitt utlåtande
nr 99, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan.

Vid slutet af den häröfver anställda omröstningen befunnos
rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 68;

Nej — 54.

Nr 42.

16

Fredagen den 24 maj.

Om bättre ordnande
af bokföringen
vid
statens jordbruksdomåner
m. m.

Vid förnyad föredragning af jordbruksutskottets den 18 och
20 innevarande maj bordlagda utlåtande nr 100, i anledning af
Kungl. Maj:ts proposition angående vissa kompletteringsarbeten
vid statens veterinärbakteriologiska anstalt, biföll kammaren hvad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets den 18 och 20 i denna
månad bordlagda utlåtande nr 101, i anledning af väckt motion
om skrifvelse till Kungl. Maj:t i fråga om åtgärder för vinnande
af större öfverskådlighet angående de verkliga inkomsterna från
statens jordbruksdomäner m. m.

I en inom Andra kammaren väckt, till jordbruksutskottet
hänvisad motion, nr 66, hade herr Kronlund hemställt, att Riksdagen
ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
täckes låta vidtaga sådana åtgärder, att vid förvaltningen af statens
jordbruksdomäner större öfverskådlighet och tillförlitligare
kännedom måtte vinnas angående de verkliga inkomsterna af
dess domäner samt att, därest dessa åtgärder skulle därtill gifva
anledning, Kungl. Maj:t jämväl måtte taga i öfvervägande sådana
förändringar i förvaltningen och handhafvandet af dessa domäner,
som bättre än hittills kunde tillgodose statens intressen.

Utskottet hade i detta utlåtande på anförda skäl hemställt,
att Riksdagen i anledning af förevarande motion måtte i skrifvelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes låta vidtaga
åtgärder för att bokföringen beträffande statens jordbruksdomäner
blefve så ordnad, att därigenom kunde vinnas större öfverskådlighet
och tillförlitligare kännedom om dessa domäners ekonomiska
utbyte i olika hänseenden.

Reservation hade afgifvits af herrar P. Paulson, E. A. LindIlad
och A aby A. W. Ericsson, hvilka ansett, att utskottet bort
hemställa om af slag å ifrågavarande motion.

Herr Ericsson, Aaby: Här föreligger en af dessa motioner,
som jag är fullt öfvertygad har de mest välvilliga och bästa motiv
till grund, men som enligt mitt förmenande också lider af stor
opraktiskhet. Man vill söka få till stånd en alldeles särskild! noggrann
bokföring öfver kronans domäner. Jag anser, att den bokföring,
som finnes, är alldeles tillräcklig för att gifva en klar
öfverblick. Skulle något mankera i det hänseendet, skulle det
vara i afseende å de olika grenarna af statens tillgångar, nämligen
skogarna och jordbruket. Men jag anser, att om man skall
fördjupa sig i detaljer, blir det ett oerhördt arbete, utan att något
större eller bättre resultat därigenom åstadkommes. Jag vill icke

17 Nr 42.

Fredagen den 24 maj.

trötta kammaren med något vidlyftigare anförande, utan på grund
af hvad jag nu yttrat och på de skal, som jag tror äro tydliga
och klara för hvarje praktisk man, anhåller jag om bifall till
reservationen.

Herr Tamm: Jag har däremot mycket svårt att förstå, att
man skall vara en praktisk man för att kunna begripa, att det
vore illa, om man finge en ordentlig bokföring. När den ärade
reservant, som nu hade ordet, säger, att det enda man skulle
kunna vinna vore en tillförlitligare uppgift på förhållandet emellan
skogs- och jordbruket vill jag understryka, att detta är nog
en ganska viktig synpunkt. Nu är det faktiskt så, att skogsbruket
vid kronans domäner icke får sig godtskrifna de betydliga
värden, som gå uti naturaprestationer till kronans arrendatorer.
Det är väl heller ej mer än rätt, att man får veta, huru kronan
disponerar sina tillgångar, men detta låter sig nog icke göra enligt
de alldeles bestämda uppgifter, som lämnats utskottet utaf
sakkunniga personer. Och dessutom behöfver man blott kasta en
blick på statistiken och redogörelserna från domänstyrelsen för att
genast få klart för sig, att det i närvarande stund är omöjligt att
veta, hvad staten har för inkomst af sitt skogsbruk och af sitt
jordbruk. Man vet, att så och så högt är taxeringsvärdet och så
stor är afkastningen. och i vissa fall att så och så många kubikmeter
virke gått hit och så många dit, men något värde å det
hela, som gifver stöd åt den uppfattningen, som jag tror mig
veta finnes hos vederbörande, att det vore lyckligt att på ett mera
öfverskådligt och klart och framför allt mera bestämdt sätt få
reda på, huru statens ekonomi i detta hänseende handhafves,
söker man förgäfves. Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Lindblad, Ernst: Ja, visst är det angeläget att ha
en riktig bokföring, men därpå syftar ju ej denna fråga, utan
den gäller, om det kan vara lämpligt att ha en så minutiös bokföring,
att däraf skulle framgå, huru mycket t. ex. den åkerjorden
eller den ängen afkastar och huru många kubikmeter virke
åtgått till vedbrand, reparationer och hägnader m. m. samt det
uträknade värdet därå, för att få fram detta nettoresultat. Det
undras mig, om man verkligen kan påstå, att det kan bli någon
ytterligare behållning af en sådan minutiös uppställning af siffror.
Herrarna ha de sista åren regelbundet för hvarje år fått eu publikation
på 200 sidor tabelltryck, som anger såväl bruttoarrendena
som också afdragen för byggnader, odlingar och täckdikning, och
det finnes äfven en kolumn, som utvisar det antal kubikmeter
virke och ved, som användts. Men att därutöfver noga beräkna,
huru mycket denna virkes- och vedmassa är värd, för att därpå
bygga någon bevisning, det skulle bli endast ett pärlstickeri, som
icke medförde något praktiskt resultat, Likaväl skulle man också

Första kammarens protokoll 1912. Nr i2.

Om bättre
ordnande af
bokföringen
vid statens
jordbruksdomäner
m. ni.

(Forts.)

2

Nr 42.

18

Fredagen den 24 maj.

Om bättre kunna på kronans jordbruksdomäner fråga sig hvad fisket ger
ordnande af oc}1 uppskatta dess värde och möjligen andra förmåner likaså.
vid^statens Då allmänheten från eu kronodomän får taga grus till vägunderhållet,
jordbruksdo- skulle man kanske ock uppskatta värdet därpå och minutiöst upptaga
maner m. m. detta. På sådant sätt skulle man få se hvad domänerna faktiskt
(Forts.) afkasta. Men det är dock i verkligheten endast nettoresultatet,
som är något att hålla sig till. Det andra ger endast rum för
siffror och beräkningar, som äro mer eller mindre utan reellt värde.
Och när man redan får så mycket statistik på det här området,
tror jag, att det är obehöflig! att tynga apparaten med ändå mera.
Det är af denna anledning, jag anser en skrifvelse obehöflig.

Herr Bart helson: Den siste ärade talaren yttrade, att det
vore antagligt, att en bokföring sådan som den i motionen omnämnda
icke skulle ha någon praktisk betydelse. Jag vill i anledning
häraf framhålla, att det icke är små belopp det gäller,
då det är fråga om dessa kronodomäner. Enligt de statistiska
uppgifter, som lämnas i domänstyrelsens senaste redogörelse, finnas
till kronans jordbruksdomäner icke mindre än 78,000 hektar
skog, och det från dem utsynade virket uppgår efter låg beräkning
till ett värde af 300,000 kronor i rundt tal.

Hvilken praktisk nytta, sade den siste ärade talaren, skulle
man ha af, att dessa summor blefve fördelade på de olika egendomarna.
Jo, mina herrar, det skulle vara den stora nyttan, att
man verkligen finge se, hvilka belopp vid utarrendering af kronodomäner
anslås i form af utsynadt virke. Det skulle spela eu
stor roll för åstadkommande af större sparsamhet vid användandet
af virke och ved å jordbruksdomänerna. För närvarande
går det så till, att genom kronojägare efter jägmästarens anvisning
utsynas det virke, som efter kontraktets bestämmelser motsvarar
egendomens behof af ved och timmervirke. Men man
kan naturligtvis sedan icke hindra, att arrendatorn tager och
hugger sönder det utsynade timmervirket till ved. Man kan icke
förhindra, att i dessa utsynade partier virke ingår virke, som
bättre skulle kunna användas för industriens behof. Kunde härutinnan
åstadkommas en ändring, så att en arrendator till bränsle
icke finge annat än affallen vore ett stort steg taget i sparsamhetens
intresse. Jag ser således denna fråga från den sidan, att
en ordentlig bokföring skulle medföra den stora praktiska nyttan,
att större sparsamhet infördes vid anslåendet och användandet af
husbehofsvirke på kronans jordbruksdomäner, vid hvilka för närvarande
enligt min erfarenhet stort slöseri i detta afseende
äger rum.

På grund af hvad jag här anfört ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Ingeström: Jag kan icke annat än uttrycka min

Fredagen den 24 maj.

19 Nr 42.

synnerliga förvåning öfver att höra den ärade domänintendentens Om bättre
på södermanlandsbänken synpunkt på denna fråga. .lag anser, 0r,lnande »f
att en utredning är här alldeles nödvändig, och jag tror, att den
utredningen kommer att visa, att kronan af en del jord icke har jordbruksdonågon
afkastning alls, utan rent af får släppa till af sin skogmä/ier m. m.
och äfven af andra medel för att få jorden utarrenderad. Om (Forts.)
vi slå upp detta memorial, vi fått, tror jag, att äfven det visar
oss nödvändigheten af en utredning i detta hänseende. Se vi
t. ex. där på Södermanlands län, finna vi, att där finnes en
kungsgård med 600 tunnland åker, för hvilken arrendet utgör
4,801 kronor. Men arrendatorn behöfver där icke betala något
arrende alls, därför att han håller på att bygga. Och dessutom
skall kronan släppa till först virke till alla dessa byggnader och
vidare vedbrand för omkring 20 hushåll. Sedan ha vi strax
bredvid en annan kungsgård på 800 tunnland. Arrendet skall
utgöra 4,320 kronor, men där är förhållandet detsamma som i
förra fallet, arrendatorn behöfver icke betala något. Vidare finnes
i samma trakt ett regementschefsboställe på 350 tunnland.

Arrendet skall utgöra 3,033 kronor, men icke heller där betalas
något. Då så är förhållandet, kan man vara fullständigt på det
klara med, att det icke lönar sig att bygga på dessa stora kronodomäner,
utan att det är bättre att stycka upp den i egna hem.

En hel del jord är äfven lämplig för detta ändamål. Jag kan,
som sagdt, icke finna annat, än att af detta memorial framgår,
att en utredning är behöflig. Jag skulle kunna taga fram ännu
mera belysande exempel, men jag antager, att hvad som här
framhållits är tillräckligt för att kammaren skall inse, att eu utredning
är nödvändig. Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Lindblad, Ernst: Ja, båda de af de två sista talarna
framhållna erfarenheterna äro till komplett evidens bevisade,
så att därför behöfvas inga vidare siffror. Den saken är alldeles
klar. Det är fullkomligt säkert, att en massa af kronans jordbruksdomäner
icke ge staten någon verklig behållning. Det är
jag den förste att erkänna. Men hvarken jag eller andra domänintendenter
kunna därför åsätta högre arrende. Och icke heller
om man anordnar auktion, kan högre arrendeafkastning erhållas.

Af herr Barthelsons anförande kunde man få den föreställningen,
att här spelar in jalousi mellan jordbrukets representanter
och skogsbrukets, och att skogstjänstemännen skulle tycka det
vara fägnesamt att få litet vackrare siffror för sitt vidkommande.
Men det veta vi förut, att skogsbruket är för staten långt mera
gifvande och viktigare än jordbruket. Det är saker, som vi icke
behöfva ytterligare konstatera. Det är absolut fastslaget. Men
hela saken är nog, att; man önskar få fram dessa vackra siffror
för att visa, hvilka duktiga karlar där finnas. Och därför skall

Nr 42. 20

Fredagen den 24 maj.

Om bättre man inlåta sig att på tämligen fri hand göra värdering, där

ordnande af sjffrorna aro mer eller mindre problematiska, och t. ex. för sämre
bokföringen . ,

Vid statens virke svarberaknehga.

jordbruksdo- Och då herr Ingeström talade om exempel, vill äfven jag
numer m. m. nämna ett fall, en egendom, som var arrendevärderad mycket
(Forts.) högre, men då den utropades på flera auktioner, fick man
icke mer än 4,300 kronor i arrende. Där får arrendatorn bygga
i många år. Det gjordes ock framställning, akt han skulle få
köpa virke från bredvidliggande kronoparken. Nej, det gick icke
för sig, att skogsmannen skulle sälja till jordbruket, utan han
fick köpa sitt virke en half mil längre bort, i stället för att taga
det från kronoparken, som låg alldeles intill.

Man tycks vilja säga, att de nu synliga resultaten icke äro
tillförlitliga. Meningen tyckes vara, att skogsbruket skulle sälja
till arrendatorn allt det virke, som han behof ver för jordbruket,
och att han icke skulle få någon utsyning alls, utan han skulle
köpa allt. Men det tror jag vore alltför strängt mot jordbrukets
kikare. Och jag tror, att man väl får unna dem något af deras
viktigaste behof af vedbrand och stängselvirke och i trängande
fall äfven hvad som fordras för nybyggnad. Jag är alldeles förvissad
om, att, om man inlåter sig på detta, det skulle komma
att medföra ökade svårigheter för jordbrukets bedrifvande. Det
skulle icke vara till någon fördel hvarken för arrendatorerna
eller för kronan.

Är det åter meningen att visa, att kronans utarrenderade
egendomar, då virke och ved samt nybyggnader noga räknas,
ej gifva hög nettoafkastning och att man därför saklöst kan sönderstycka
och försälja äfven de stora domänerna — ja, då komma
vi att ånyo synda mot alla nationalekonomiska principer, då
kommer eu gammal erfarenhet att upprepa sig: först sammanslår
man mindre jordbruk till större, raserar torp o. dyl. och
bygger statbyggnader, sedan då det större jordbruket väl är färdigbyggdt,
då delar man ånyo upp det i småjordbruk och bygger
för det nya behofvet.

Herr T a m m: Det kan väl icke vara någon människas me ning,

att det här, såsom herr Lindblad säger, skulle vara fråga
om att genom en utredning omedelbart erhålla bättre resultat, utan
det är fråga om att få veta hvad resultatet verkligen är. Det
vet icke herr Lindblad och icke jag heller; det finns ingen, som
vet det.

Men jag begärde egentligen ordet för att säga, att herr Lindblad
tyckes frukta, att, om det blir alldeles klara papper i detta
hänseende, domänstyrelsen skulle få veta, att det verkligen vore
bättre att ägna sig hufvudsakligen åt skogsbruket och stycka ut
den andra jorden. Han fruktar, men jag hoppas, att det icke i
framtiden skall bli såsom nu, att domänstyrelsen endast skall

Fredagen den 24 maj.

21 Nr il.

saga ja och amen till hvad uppskattningsnämnderna än komma Om bättre
med för ett förslag. Ty det finnes ingen möjlighet i centrum orclnant{e af
att saga, huruvida de genom nämnderna vidtagna uppskattnin- tw^s/a/én*
gärna äro riktiga. Jag tror, att genom en bättre ordnad och jordbruksdobättre
uppställd bokföring det skall bli litet möjligare att ordna maner m. m.
det så, att bättre förhållanden inträda på detta område. Och (Forts.)
särskilt för jordbruksutskottet, som har att afgöra så många
frågor om afsöndringar och försäljningar från kronans domäner,
skulle det vara eu verklig fördel att hafva noggranna siffror att
tillgå. Jag yrkar fortfarande bifall till utskottets hemställan.

Herr Ericsson, Aaby: Endast några ord. Den förste talaren
efter mig förebrådde mig för, att jag yttrat, att praktiska
män icke kunna vara med om detta skrifvelseförslag. Men jag
vill fråga honom och litet hvar af herrarna: om ni äga eller förvalta
eu större egendom, anse ni då verkligen det vara praktiskt
att hafva en särskild bokföring för hvarje liten arrendegård eller
för hvarje litet torp för att se, om hvarje sådan del går med
vinst eller förlust? År det icke nog med att se, huruvida affären
bär sig? Jag tror i alla fall, att kostnaderna för denna bokföring
skulle bli så stora, att de 300,000 kronor, som herr Barthelson
talade om, skulle gå åt.

Det är naturligtvis jägmästarnas skyldighet att hålla på skogen,
liksom det är domänintendenternas skyldighet att se till, att
jordbruket betalar sig, och jag vill ingalunda ställa mig som
skiljedomare mellan dessa, men jag anser, att en sådan i detalj
genomförd bokföring icke kommer att bli annat än i visst afseende
vilseledande. Vi ha ett exempel på detta i det yttrande
af den ärade talaren på värmlandsbänken, hvari han sade, att
på grund af de stora skogsanslag, som måste lämnas till nybyggnader
å statens utarrenderade jordbruksdomäner, staten icke skulle
hafva någon inkomst af dessa domäner. Kan det verkligen vara
hans mening? Är det icke en grundförbättring af gården, som
uppstått därigenom? Men det kan ju vara svårt att afgöra,
hvilken förbättring gården vinner genom dessa nybyggnader.

Skall han bokföra virket och fördela värdet på vissa år och betunga
framtida bokslut med vissa delar däraf, då vinnes icke
någon klarhet och öfverskådlighet. Således vågar jag påstå, att
jag såsom praktisk man står för hvad jag yttrat.

Till sist vill jag gentemot herr Tamm säga: Då domänstyrelsen
redan har sin uppmärksamhet riktad på denna sak, skulle
man då icke kunna lugna sig och se, om denna vidtager de åtgärder,
som den anser af nöden, utan skall det vara nödvändigt
att skrifva till Kungl. Maj:t?

Jag yrkar fortfarande bifall till reservationen.

Herr Lindblad, Ernst: Det är ju bekant, att general -

Nr 42. 22

Fredagen den 24 maj.

Om bättre direktören och chefen för domänstyrelsen själf är skogsman, i
ordnande af domänstyrelsen sitta på skogssidan fyra byråchefer och på jordhvid°lmens
brukssidan två. Är den föreslagna reformen till nytta för skogsjordbruksdo-
väsendet i vart land och för en rätt uppskattning af afkastnm
maner m. m. gen från kronans egendomar, då äro dessa på skogssidan i ma(Forts.
) joritet och kunna när som helst besluta att gå motionärens önskningar
till mötes. Jag är dock öfvertygad, att så icke kommer
att ske, därför att det är absolut onödigt. Och skulle man sedan
acceptera de af samme motionär framförda önskemålen, att man
skall få själfständiga småarrenden och lämna alla torp med
tryggad besittningsrätt, och att alla dessa skola bokföras särskild!,
och att, när man så bygger, virket skall taxeras för hvarje särskild
del, då skulle den här publikationens sidoantal stiga högst
väsentligt. Jag tror, att vi kunna vara nöjda med att frågan
befinner sig i domänstyrelsens sköte. Då kan saken ligga till sig,
utan att Riksdagen skrifver. Jag är öfvertygad, att domänernas
skötsel i alla fall är lika bra eller lika dålig, om vi få de här
siffrorna eller icke.

Grefve Mörner: Herr Kronlunds motion kan möjligen anses
innebära en kritik af domänstyrelsens sätt att förvalta statens
medel. Det är dock att märka, att domänstyrelsen har på senare
tider börjat alltmera detaljera sin redovisning för statens jordbruksegendomar.
De äldre redogörelserna innehöllo endast uppgift
på egendomarnas namn, arrendetiden, arrendebeloppet och
arrendekontraktets datum. År 1909 kom därtill uppgift om den
arrenderade egendomens areal, taxeringsvärdet för fastigheten och
afkortningar för byggnader, odling och täckdikning. I 1912 års
redogörelse, hvilken är den sista, och hvilken herr Kronlund icke
hade kännedom om, då han väckte sin motion, har tillkommit
uppgift om den arrendatorn tillkommande utsyning af virke.
Herr Kronlunds kritik öfver den bristande redovisningen af virket
har således ej numera samma fog för sig, som då motionen
väcktes.

Jag ber äfven att få nämna, att dessa siffror, som förekomma
i de till Riksdagen öfverlämnade memorialen, ytterligare
bearbetas af statistiska centralbyrån. År 1909 utgafs häröfver
en utförlig redogörelse, och eu sådan väntas år 1912.

Men lika fullt kunna enligt min mening dessa redogörelser
icke anses lämna en klar öfverblick öfver hithörande ämnen.
Mycket ofta ingår skogen i taxeringsvärdet, men icke i arrendet,
Om man därför sätter taxeringsvärdet och arrendebeloppet i relation
till hvarandra, blir resultatet missvisande, ty taxeringsvärdet
omfattar mycket mer än arrendet. Förhållandet blir desto
mera missvisande, som i de allra flesta fall arrendatorn, som endast
har jordbruket, betalar utskylderna äfven för skogen, hvilket
ju bidrager att sänka hans arrendebelopp. Härmed kan man

4

Fredagen den 24 maj. 23 Nr 42.

jämställa förhållandet med byggnader, hvilket herr Ingeström Om bättre
påpekade. Jag kan därför icke anse det vara tillräckligt med af

det närvarande redovisningssättet. Det bör ändras, men det är vid statens
nog riktigt, som herr Lindblad antydde, att om icke Riksdagen jordbruksdogör
någon påstötning, är det ovisst, ifall någon ändring kommer maner m. m
att ske. Det är, som redan framhållits, praktiska mäns sunda (Forts.)
åskådning, att om man har en affär, bör man taga reda på hvad
som ger vinst och hvad som ger förlust, så att man gör sig fri
från den del, som bringar förlust, och utvidgar den del, som ger
vinst. Hur vinst och förlust fördela sig, kan icke, hvad de särskilda
fastigheterna beträffar, anses tillräckligt framgå af det nuvarande
redovisningssättet. Jag tror därför, att Riksdagen gjorde
klokt i att aflåta en sådan skrifvelse som föreslagits.

Herr Barthelson: En ärad talare har yttrat, att en sådan
skrifvelse, som i motionen ifrågasatts, skulle föranleda eu vidlyftig
bokföring, som skulle kosta mer, än den inbringade. Jag
kan icke fatta hvad den ärade talaren egentligen menade, ty den
bokföring, som afses, skulle icke verkställas af vare sig arrendator
eller domänintendent, utan af domänstyrelsen, och den har
tillräckligt med tjänstemän härför. Hvad saken betyder, har jag
redan sökt visa i stora drag med några siffror, jag skall be att
ytterligare få lämna några specialuppgifter om arrenden i den
trakt, där jag har min tjänstgöring. Det finnes en egendom belägen
vid Vänern med en ytvidd af 373 hektar åker och äng,
arrendet är 4,650 kronor. Den årliga utsyningen uppgår på
på grund af kontrakt till 375 kubikmeter. Värdet af denna utsyning
är 1,125 kronor eller cirka 25 °/o af arrendet. Vid en
annan egendom med ett arrendebelopp af 250 kronor uppgår utsyningen
till ett värde af nära 50 °/o af arrendet. Hvarje jordbrukare
förstår, att sådana skogsanslag äro oskäligt höga, och att i
detta hänseende betydliga besparingar kunna göras för statsverket.
Arrendatorerna taga endast det gröfre virket, icke affall och
grenar, de få ligga kvar och ruttna, såvida icke skogsstatens
tjänstemän låta bränna upp dem. Det är således helt enkelt
fråga om att införa större sparsamhet vid statens jordbruksdomänei.
Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Ekman, Karl Johan: Jag vill visst icke förorda
ett sådant pärlstickeri, som det herr Lindblad talade om, men
det finnes dock i denna fråga en punkt, som man måste fästa
närmare afseende vid. Utskottet säger på sid. 5 i sitt utlåtande:
»Följaktligen måste det för vinnande af tillförlitlig kännedom om
det ekonomiska utbytet särskildt af jordbruket och särskildt af
skogsskötseln vara af vikt, att värdet af de ofta betydande kvantiteter
virke, som från domänskogarna för jordbruksändamål tagas

Nr 42. 24

Fredagen den 24 maj.

Om båttre till nybyggnader, reparationer m. m. å samma domäner, verkordnande
af jjgen påföres jordbruket och godtskrifves skogsskötseln.»
vid "statens Vi veta alla, att det länge klagats öfver, att skötseln af sta jordbruksdo-

tens skogar är för dyr. Men man gör sig därvid skyldig till ett
maner m. m. förbiseende. Man upptager å ena sidan utgifterna för skogens
(Forts). skötsel, men å den andra allenast inkomsterna genom försäljning
af virke, och besinnar icke, att värdet af husbehofsvirket, hvilken
är mycket stort, jämväl bör godtskrifvas skogsförvaltningen. Det
är ju icke mer än rättvist, att man tager äfven detta värde i betraktande,
när man tänker på hvad skötseln af skogarna kostar.
Jag tror, att det vore mycket bra för vinnande af en öfversikt
af statens affärer att på denna punkt specialisera bokföringen.
I detta hänseende anser jag framställningen fullt befogad, och
jag antar, att ett bifall till utskottets utlåtande icke behöfver medföra
införandet af en alltför mycket detaljerad bokföring i öfrigt.
Jag instämmer alltså i utskottets hemställan.

Herr Lindblad, Ernst: Skall man ovillkorligen utreda,
huru mycket jägmästarnas arbete för skogens skötsel är värdt,
då skall man också bokföra deras arbete på de ecklesiastika boställsskogarna
och gå till väga noggrant, som den siste talaren
önskade, på det att värdesättningen måtte blifva riktig.

Med anledning af herr Barthelsons yttrande skall jag be
att få lämna herrarna den upplysningen, att det af herr Barthelson
framhållna önskemålet är redan genomfördt. Herr Barthelson
syftar på några gamla kontrakt, men enligt de nya förekommer
icke någon så stor utsyning, utan man utsynar nätt och
jämnt så mycket som behöfves. I vissa fall icke ens tillräckligt,
utan arrendatorn måste skaffa från annat håll, och därjämte får
han taga grenar, affall och ris till bränsle åt sina underhafvande.
Jag tror icke, att det är önskvärdt för jordbruket och kronoarrendatorerna
att uppgöra en så uttömmande bokföring, som skogsstatens
representanter nu synas vilja ha. Jag anser, att äfven jordbruket
bör omhuldas på kronans domäner — icke blott skogen
och skogstjänstemännen.

Herr talmannen tillkännagaf, att anslag utfärdats till sammanträdets
fortsättande kl. 7 på aftonen.

Herr Ekman, Karl Johan: Mot herr Lindblad skall jag
be att få påpeka, att i kungl. kungörelsen den 9 december 1910
angående grunder för ändringar i lagstiftningen om ecklesiastika
bo ställsskogar redan är stadgadt, att ersättning för skogsstatens
befattning med de ecklesiastika boställsskogarna skall beredas
statsverket af kyrkofonden och att således skogsförvaltningen på
detta sätt får ett mot kostnaderna för dessa skogar svarande belopp
sig godtskrifvet.

Fredagen deri 21 maj.

25 Nr 42.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjordes järn- Om buttre
likt därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall (‘ni''''ande af
till hvad utskottet i nu föredragna utlåtande hemställt samt vidare vid statens
därpå att kammaren skulle af slå såväl utskottets hemställan som jordbruksdoden
i ämnet väckta motionen; och förklarades den förra propositio- maner in. m.
nen, hvilken upprepades, vara med öfvervägande ja besvarad. (Forts.)

Vid förnyad föredragning af jordbruksutskottets den 18 och
20 innevarande månad bordlagda utlåtande nr 102, i anledning
af väckta motioner om skrifvelse till Kungi. Maj:t angående åtgärder
för beredande af en förbättrad ställning åt den å statens
jordbruksdomäner bosatta torpareklassen m. in., biföll kammaren
hvad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo Första kammarens första tillfälliga utskotts den 0m forbu.d
18 och 20 i denna månad bordlagda utlåtande nr 22, i anledning användande
af en af herr Branting m. fl. inom Andra kammaren väckt motion, vid arbetskonnr
249, om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående utredning och fukter.
förslag i fråga om bestämmelser, afseende att omöjliggöra militärens
utkommenderande mot fredliga arbetare vid arbetskonflikter.

I en inom Andra kammaren väckt, till behandling af dess
fjärde tillfälliga utskott hänvisad motion, nr 249, hade herr
Branting m. fl. hemställt, att Riksdagen måtte besluta att i skrifvelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte låta utreda,
huru i lag, författningar och instruktioner kunde införas
lämpliga bestämmelser, hvarigenom hittills rådande system att
vid arbetskonflikter utkommendera militär mot fredliga arbetare
omöjliggjordes, samt till Riksdagen inkomma med de förslag,
hvartill utredningen kunde föranleda.

Andra kammarens utskott fann sig ej böra tillstyrka bifall
till motionen, men hemställde, att Andra kammaren i anledning
af den föreliggande motionen ville för sin del besluta, att Riksdagen
måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl.

Maj:t täcktes låta utreda, huru genom lämpliga bestämmelser
trygghet kunde vinnas för att vid arbetskonflikter militär icke
måtte till ordningens upprätthållande utkommenderas annat än i
sådana fall, då fara för oordningar af den omfattning, att tillgänglig
civil ordningsmakt icke ansåges tillräcklig, vore för handen,
samt till Riksdagen inkomma med förslag, hvartill utredningen
kunde föranleda.

Vid ärendets behandling inom Andra kammaren biföll kammaren
utskottets hemställan. Ärendet öfverlämnades därefter till
Första kammaren, som hänvisat detsamma till behandling af sitt
första tillfälliga utskott; och hade detta utskott i nu föredragna

Nr 42. 26

Fredagen den 24 maj.

Om förbud
mot militärs
användande
vid arbetskonflikter.

(Forts.)

utlåtande på anförda skäl hemställt, att Första kammaren ej
måtte bifalla Andra kammarens i ärendet fattade beslut.

Reservation hade afgifvits af herrar Stadener, Gullberg och
Jonsson, hvilka ansett, att utskottet bort hemställa, att Första
kammaren, med afstyrkande af herr Brantings m. fl. motion,
ville för sin de! besluta, att Riksdagen måtte i skrifvelse till
Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, huru
genom lämpliga bestämmelser trygghet måtte kunna vinnas för
att vid arbetskonflikter militär icke måtte till ordningens upprätthållande
utkommenderas annat än i sådana fall, då fara för oordningar
af den omfattning, att tillgänglig civil ordningsmakt icke
ansåges tillräcklig, vore för handen, samt till Riksdagen inkomma
med förslag, hvartill utredningen kunde föranleda.

Herr Gullberg: Herr talman, mina herrar! Som framgår
af motiveringen till vår reservation, är det förnämligast af tre
skäl, som vi reservanter önska, att en skrifvelse i motionens syfte
må af Riksdagen aflåtas till Kungl. Maj:t.

För det första kan det ej förnekas, att militärkommenderingar,
som ägt rum vid vissa större arbetskonflikter, verkat utmanande
och betraktats från arbetarehåll såsom ett myndigheternas
partitagande emot dem och deras sträfvanden. Vi anse, att vid
en arbetskonflikt myndigheterna väl ha anledning att vaka öfver
ordningen och framför allt att skydda hvad utskottet kallar »saklös
tredje man», men vi anse på samma gång, att myndigheterna
må söka undvika till och med skenet af partitagande genom
åtgärder, som adressera sig endast till den ena parten och framställer
den som fiender, hvilka böra bekämpas med den försvarskraft,
som hela folket gemensamt underhåller.

För det andra ha vi oss bekant, att arbetarna själfva vid
mera kritiska tillfällen genom egna ordningsmän sökt förebygga
excesser och oordningar. Ett samarbete mellan dessa arbetarnas
egna ordningsmän och den civila ordningsmakten synes oss värdt
att komma till stånd och kunde få, om så behöfdes, för tillfället
officiell stadsfästelse och befogenhet. En sådan anordning tro vi
i många fall skulle visa sig alldeles tillräcklig och effektiv, helst
som den svenska arbetaren är känd för lugn och ansvarskänsla,
då det skänkes honom förtroende och tillit. Det är ju inte fråga
om sammanrafsade skaror af en lägre kast eller af ett annat folk,
utan om telningar från samma stamträd, som burit oss alla.
Deras fostran inom svensk kultur och kristen religion har stärkt
deras själfaktning, och är icke deras förstånd omtöcknadt genom
spirituösa drycker, så ha de i sitt rättsmedvetande en god ledstjärna
för sitt uppträdande äfven under kritiska konfliktstider.
Detta bestyrkes af erfarenheten.

För det tredje anse vi, att makten att utkommendera militär

27 Nr 42.

Fredagen den 24 maj.

vid arbetskonflikter bör omgärdas med starkare garantier emot Om förbud
missbruk än de som nu finnas. Denna utomordentliga åtgärd, ™°vä™andc
som endast bör få förekomma, då synnerligt allvarliga skäl före- vid arbetskarlfinnas,
bör kunna vidtagas endast af Konungens befallningshaf- fukter.
vande, hos hvilken man väl i allmänhet kan förutsätta ett lugnt (Forts.)
och moget öfvervägande af frågan.

Med anledning af hvad jag nu sagt anser jag, att en skrifvelse
i ärendet bör afiåtas och att en utredning må komma till
stånd. Detta på det att klasskampen må få så litet stötande
och uppeggande former som möjligt. Användande i eu mängd
oträngda fall af millitär vid arbetskonflikter skapar tvifvelsutan
ovilja emot densamma, och det länder icke till popularisering af
vårt försvarsväsende, men det vill, hoppas jag, denna kammare.

På grund af hvad jag anfört får jag, herr talman, yrka bifall
till den af herrar Stadener, Jonsson och mig afgifna, vid betänkandet
fogade reservationen.

Herr Wickman: Vid alla tillfällen, då försvarsfrågan är
föremål för behandling, ropas från de borgerliga klasserna, att
försvarsviljan måste blifva allmännare och starkare hos vårt folk;
man beklagar sig alltid öfver den ovilja mot försvaret, som synnerligast
hos arbetarklassen gör sig gällande.

Mina herrar, i dag är ett mycket lämpligt tillfälle för denna
kammare att borttaga en af de orsaker, som är eu af de mest
påfallande och som har varit en af de första, som drifvit den
organiserade arbetarklassen in på antimilitarismens väg. Den
svenska arbetarklassen har icke glömt, hur år 1879 vår första
arbetsnedläggelse inom svensk storindustri, den fullständigt fredliga
sundsvallsstrejken på det brutalaste sätt sprängdes under
medverkan af militär från Stockholm, och hvarför just från Stockholm?
Jo, därför att bland de strejkande funnos indelta soldater,
som man icke vågade fullt lita på.

Orsaken till den första verkliga arbetsnedläggelsen här i landet
var, att arbetslönerna, som under år 1878—79 varit 1 krona
— 3 kronor 50 öre, nedsattes till 90 öre —- 2 kr. 50 öre. Det
var sjkifva upprinnelsen till denna sundsvallsstrejk. Den 26 maj
1879 uppvaktades Hteffners bolags disponent med begäran, att
lönerna skulle sättas till samma belopp som år 1878. Vid samma
tillfälle hade Riksdagens kamrar beviljat ett lån på icke
mindre än tre miljonor kronor till den norrländska sågverksindustrien,
och det var med anledning häraf, som man trodde, att
arbetarna framställde sina kraf. Sundsvallsposten skref: »Vi
hafva hört uttalas påståendet, att de stridande valt just denna
tidpunkt till framställandet af sina yrkanden på grund af det af
Riksdagen till sågverksägarnes understöd beviljade 3-millionerslånet.
Men om man tror meningen hafva varit, att dessa penningar
skulle användas till större dagaflöningar, misstager man

Nr 42. 28

Fredagen den 24 maj.

Om förbud sig. Dagaflön ingens större eller mindre storlek är en sak mellan
''användande arbetsgivare och arbetstagare, hvarom Riksdagen ej alls bekymvid
arbetslön-rar sig.» Den 26 maj utbröt strejken, den 27 maj infann sig
fukter. landshöfding Treffenberg jämte 100 soldater, och samma dag bör(Forts.
) jade han spela sin historiska roll, hvilken skall bära hans namn
till eftervärlden, inristadt i de sociala stridernas historia. Torsdagen_
den 29 maj kommo 300 gardister från Stockholm, medförande
50,000 skarpa patroner, samt från andra platser eu styrka på
tillsammans 1,000 man och 6 kanonbåtar, afsedda att användas
för att besegra 5,000 ä 6,000 obeväpade, fredligt sinnade arbetare.
Ett äkta svenskt hjältedåd, eller hur! Den 3 juni vid 11-tiden
marscherade 500 man militär till skarpskyttelägret och omringade
de därvarande strejkande, omkring 1,500 man, samtidigt med att
kanonbåtarna ångade upp till betäckning och vände sina kanonmynningar
mot arbetaremassan.

Landshöfding Treffenborg höll därvid ett tal, som jag skall
återgifva något utaf. Han började: »Arbetare! Det vänliga öfvertalandets
tid är förbi, och det är nödvändigt att lagens makt gör
sig gällande. Som I sen, ären I omgifna af en kedja krigsfolk.
Jag ålägger enhvar ovillkorlig lydnad. Om någon förgriper sig
mot ordningsmakten, äfventyra/ lian ej endast att varda häktad,
utan äfven att nedstickas eller nedskjutas. I edra leder finnas
personer, som lefva af rof, eländiga pliktförgätna varelser, som
genom sina djäfvulska anslag söka förföra eder, en rofiysten hop,
som smyger omkring i det fördolda, lömskt föröfvande mörksens
gärningar. Ett lefvande bevis för ett sådant ämne kan jag åberopa:
jag möttes nyss där borta af en fråga från en person, som
jag helst ej mera vill träffa. Frågan lydde: År det i dag landshöfdingen
vill färga våra fotsulor med blod? Träde den nidingen
fram, om han finns ibland eder.» Mannen trädde fram och
blef häktad.

Ja, mina herrar, några vidare kommentarier skall jag icke
göra till denna handling af eu Konungens troman i frihetens stamort
på jorden. Men, mina herrar: detta illdåd var impulsen till
den svenska arbetarerörelsens uppkomst på klasskampens grund,
de intressemotsatser, som nu började göra sig gällande mellan
kapital och arbete, kräfde med nödvändighet en stark organisation.
Den organisation, som till följd häraf skapades i början
af 1880-talet, har slagit djupa rötter inom den svenska arbetareklassen.
Jag tror, att den varit en motvikt mot de senare rnilitärkommenderingarna.
Dessa kommenderingar äro den första
och största orsaken till att arbetarklassen är antimilitaristisk, ty
den har ju sett, att militären hufvudsakligen användts mot arbetareklassen
i dess ekonomiska strider. Den organisation, som vi
skapade, gjorde sitt första lilla försök år 1881 vid en strejk i
Stockholm. Den kommendering, som då gjordes, hade särskild!
till syfte att skydda strejkbrytare. Vi hafva sedan haft åtskilliga

Fredagen den 21 maj.

29 Nr 42.

tillfällen att visa på, hvartill militären användts, men jag skall Om förbud
icke framdraga dessa många fall. År 1902 företogs eu arbets- mot militärt
nedläggelse i syfte att genomdrifva arbetarnes kraf på medbor- vid art,etsicon.
gerliga rättigheter. Vi anordnade den 20 april en demonstration fukter.
vid det gamla Lilljans, och därifrån ville folket gå tillbaka till (Forts.)
sitt gamla stamhus, Folkets hus. Men då möttes det af en organiserad
polismakt. Och hur den dagen slutade, känna vi. Jag
vill emellertid gifva en högre polisman det erkännande, att tillkallande
af militär afvärjdes, hvilken, om den kommit, skulle hafva
föranledt förfärliga svårigheter. Folkmassan skingrades och den
27 april aflöpte en demonstration lugnt, tack vare de organiserade
arbetarnes förtroendemäns ingripande utan polisens mellankomst.

Vi ha så storstrejksåret 1909, som skulle vara mycket att säga
om angående de militärkommenderingar, som då alldeles i onödan
kostade staten 375,000 kr., men jag skall icke trötta kammaren
härmed, utan hänvisa till herrar Herm. Lindqvists och Brantings
anföranden i Andra kammaren den 11 dennes och understryka
dessa, endast tilläggande, att det enda mig veterliga orosutbrott
var på grund af den till Malmön i Bohuslän sända kanonbåten,
men som upphörde, så snart landshöfdingen ställt om att kanonbåten
aflägsnades från platsen.

Ja, mina herrar, ni må resonera om, att statens bästa och
säkerhet kräfva dessa kommenderingar, men jag är öfvertygad
om, att den organiserade arbetarklassen tror icke och kommer icke
att tro annat, än att det är emot den, som militären är afsedd.

Militären bör ej användas till inblandning i de fredliga striderna
på arbetsmarknaden, ty den är afsedd för rikets eventuella försvar
utåt och får ej i tid och otid söka verka utmanande mot
arbetarklassen. Det står visserligen i 28 § värnpliktslagen, att militären
får användas till stillande af uppror, men fredliga ekonomiska
strider mellan kapital och arbete är intet, som kan hänföras
till uppror, och jag säger för öfrigt detsamma som Sven
Adolf Hedin år 1901, att det svenska folket har annat att göra
än göra uppror. Blir det ett verkligt uppror, så kan hvarken
polismakt eller militär hindra omhvälfningen.

Då striden på 1880-talet stod om indelningsverkets afskaffande
och värnpliktsarméns införande, deltog jag lifligt i rörelsen
; då framhölls från värnpliktens vänner den bestämda uppfattningen,
att värnpliktsarmén icke kunde brukas mot svenska arbetare.
Något verkligt bruk af denna armé i arbetarstrider har
ännu icke förekommit, det är således för tidigt att beräkna resultatet,
men det torde nog blifva många öfverraskningar, då denna
armé ställes ansikte mot ansikte med sina egna arbetskamrater.

Då år 1892 de 90 dagarne infördes, restes icke något afsevärdt
motstånd från arbetareklassen, och detta i medvetande om hvad
jag nyss anförde. Men när sedan 1901 års förslag framkom,

Nr 42.

Om förbud
mot militärs
användande
vid arbetskonflikter.

(Forts.)

30 Fredagen den 24 maj.

hade ställningen blifvit en annan. Den svenska arbetarklassen är
icke vidare skyddad mot sådana öfvergrepp, som jag förut relaterat.
Värnpliktslagens § 28 står som en utmaning mot den svenska
arbetaren. Nu hade vi hoppats, att denna Riksdag skulle
taga hänsyn till det yrkande, som framställts i motion af herr
Branting m. fl., men icke ens Andra kammaren har gjort det,
utan den har stannat vid sitt utskotts förslag, om hvilket jag i
likhet med herr Lindman kan säga, att det endast är en omskrifning,
det betyder ingenting. Skall något göras för att borttaga
den starka försvarsovilja, som faktiskt finnes, måste man gå
den väg, som i motionen föreslås.

På grund af hvad jag haft äran anföra, framgår tydligt, att
jag icke kan vara med om utskottets hemställan eller reservationen,
utan yrkar bifall till herr Brantings m. fl. motion.

Herr Hammarskjöld: Den siste talaren började sitt långa
anförande med och uppehöll sig länge vid hvad som tilldrog
sig i Sundsvall för 33 år sedan. Det förefaller mig vara litet
långsökt att behöfva taga ett exempel så långt tillbaka i tiden,
i synnerhet om man tänker på, hvad herr Branting och hans
medmotionärer i motionen särskildt velat framhålla, att när vi
fått en värnpliktsarmé, vore detta ett fullkomligt afgörande skäl
för att militär aldrig skulle få användas mot arbetare. Men år
1879 hade vi alls icke någon värnpliktsarmé, utan det gamla indelningsverket.
Sålunda tycker jag, att hela den delen af den
föregående talarens anförande var skäligen onödig. I öfrigt framkom
han, liksom alltid sker från det hållet, med en hänvisning
till, att arbetarna själfva uppehålla en utmärkt ordning, och att
det därför är fullkomligt obehöfligt att tillkalla militär. Men en
sak torde därvid vara att betänka. Hvad är det som gjort, att
militären icke behof t ingripa? Min öfvertygelse är, att det är
just den omständigheten, att militär funnits på platsen. Ty det
är alls icke säkert, att, om icke militären funnits, förvecklingarna
med arbetarne alltid aflupit så lätt, som de gjort. Det går nog
an för arbetareledarna att sätta samhället i gungning, men det
är icke lika säkert, att, sedan gungan kommit i gång, ledarna
förmå styra arbetarna så, att de kunna själfva stanna gungan,
och att, om oroselementen inom arbetarna framkalla oordning,
ledarna hafva i sin makt att stilla den. Det visar erfarenheten
från andra länder. Jag tror därför, att arbetarna själfva borde
vara tacksamma för, att myndigheterna vaka öfver att oroselementen
bland arbetarna icke frestas till att begå öfvergrepp.
Det är mig en tillfredsställelse att kunna i denna fråga fullkomligt
instämma i herr statsministerns yttrande i Andra kammaren,
att den regering, som vill upprätthålla ordningen i landet, omöjligen
kan afsåga sig rätten att tillkalla militär.

Jag tror icke, att jag i denna sena timme af riksdagen bör

Fredagen den 24 maj.

31 Nr 42.

eller beliöfver uppehålla mig längre vid bemötande af själfva ,)m förbud
motionen, jag skall nu yttra några ord angående reservanternas mot
hemställan. Den är i sin kläm fullkomligt lika med utskottets ^Trbetskonhemställan,
och om denna yttrades i Andra kammaren de träffan- fukter.
de orden, att den egentligen icke innebär annat, än att Riksda- (Forts.)
gen skulle skrifva till Kungl. Maj t och anhålla, att allt måtte
förbli som det nu är. En sådan skrifvelse synes mig onödig.

Men mot motiveringen i reservationen måste jag säga några
ord. Reservanterna yttra: »Erfarenheten har enligt vårt förmenande
visat, att militärkommenderingar vid arbetskonflikter kunnat
verka utmanande i stället för lugnande.»

Jag skulle vilja fråga: När och hvar har det händt? Jag
vet icke ett sådant fall. Jag tror tvärtom, att erfarenheten öfverallt
visat, att myndigheternas fasta hållning alltid verkat lugnande.

Vidare hafva reservanterna ett uttalande, som när jag först läste
det syntes mig särdeles oklart. De säga: »Då vidare samhällsordningen
ytterst hvilar på medborgarnes egen vilja till ordning, så torde
vid arbetskonflikter den beslutande myndigheten hafva att taga
hänsyn för hvarje särskildt fall till ortsbefolkningens egna eventuella
åtgärder för ordningens upprätthållande samt anvisas att
häraf begagna sig å sätt, som i den föreliggande situationen kan
finnas lämpligt.» Jag ber att få säga, att jag begrep icke alls
hvad därvid menades. Nu fick jag i herr Gullbergs yttrande någon
förklaring. Det skulle betyda, att man skulle upprätta ett
samarbete mellan arbetarna och myndigheterna. Det skulle således
innebära, att arbetarna ordnade ett slags polis, som myndigheterna
skulle acceptera och begagna. Jag tviflar på, att man
kan lita på, att det försöket alltid lyckas. Jag tror, att myndigheterna
göra klokt i att icke sätta alltför mycken tillit till ett
sådant försök.

För mig ligger frågan så, att antingen skola vi bibehålla status
quo eller också skola vi taga herr Brantings förslag, någon
mellanliggande åtgärd kan ej leda till verkligt resultat, såvidt jag
kan tänka mig. Och när jag icke kan vara med om herr Brantings
motion, så vill jag, herr talman, yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr L i n d 1 e y: Det kan icke falla mig in att söka öfvertyga
majoriteten i denna kammare om lämpligheten att taga vare
sig herr Brantings motion eller den liberala reservationen, ty det
har visat sig, att man icke ens vill höra på de skäl, som från
motsidan anföres till stöd för dess uppfattning, att något skall
göras i detta hänseende. Det är påfallande med hvilken andakt
man här åhör öfverläggningar om jaktlagstiftning, jordbruk eller
skötseln af statens domäner. Dessa frågor ägnar man här en
mycket andaktsfull uppmärksamhet, men när man kommer till

Nr 42. 32

Fredagen den 24 maj.

Om förbud
mot militärs
användande
vid arbetskonflikter.

(Forts).

de störa frågorna om arbetarklassens intressen, då vill man icke
ens höra på. Det skall dock icke hindra mig att säga några gudfruktiga
ord i denna kammare.

Jag skall då i hvad jag vill säga totalt förbigå denna frågas
samhörighet med försvarsfrågan och rikta mig endast på några
andra, med denna fråga samhörande omständigheter. Jag tror
icke, det vill jag betona, att det finns så värst många i denna
kammare, som fortfarande hålla på möjligheten att med militära
medel förkväfva den socialpolitiska rörelsen. Men att det finns
en och annan, som fortfarande tror på dessa medels förträfflighet,
det vågar jag verkligen antaga.

Jag skall emellertid vara ärlig och uppriktig nog att säga,
att jag också tror, att det på arbetarsidan kan finnas en och
annan, som verkligen är öfvertygad om möjligheten, att man
genom en våldsam kraftåtgärd skall kunna omändra samhällsförhållandena,
men lika litet som några flugor ha möjlighet att
hindra utvecklingens hjul, lika litet är det möjligt för en eller
annan på arbetarsidan att åstadkomma en revolution eller omstörtning.
Den säkraste garantien emot detta är just arbetarnas
egen uppfattning i dessa frågor. Saken är den, att arbetarna
icke äro betjänade af en dylik omstörtning, därför att de utgå
ifrån, att det samhälle, vi söka etablera, måste utvecklas af sig
själft; denna omdaning måste försiggå genom en rent inre organisk
utveckling, där grodden till framtiden utvecklas redan i det
bestående.

Den revolution, som man ofta hör talas om från arbetarhåll,
hvilken kanske förskräcker många på den andra sidan, på högersidan,
fortgår hvarje dag som förflyter. Herrarna kunna i dag
icke känna igen sig från ett år tillbaka, och om herrarna blott
tänkte på sin egen ställning, på hela den politiska ställningen i
vårt land, måste ni erkänna, att det är en fullständig revolution,
som gått öfver våra politiska förhållanden sedan ett år tillbaka.

Den enda fara, som jag ser, den ligger verkligen i de militära
krafter vi hafva; och om vi undersöka, hur det förhåller sig
i andra länder, och jämföra dessa med våra förhållanden, skola
vi finna, att den faran ligger oss mycket närmare än vi tro. Alla
dessa omstörtningar, som vi på sista tiden sett och hört talas om,
hvarifrån hafva de härledt sig? Jo, de hafva härledt sig ifrån
militärrevolter, att militären revolterat — kanske under känslan
af en allmän opinion, strömningar, en känsla bland folket. Men
militären har alltid varit medlet och verktyget för att åstadkomma
denna omhvälfning. Endast af detta skäl skulle det vara nödvändigt
att verkställa en undersökning i hvad mån och på hvad
vis det skall vara oss möjligt att undandraga militären från att
blifva invecklad i våra inbördes intressetvister.

Denna sidan af saken borde verkligen blifva mer beaktad,
än den har blifvit, och den bör också blifva uppmärksammad

Fredagen den 24 maj.

33 Nr 42.

vid behandlingen af ifrågavarande motion. Vi böra icke släppa
ur sikte det, som eu föregående talare ändå alluderade på, att vi
i vårt land hafva en värnpliktsarmé, hvilken till större delen består
af från arbetarklassen utgångna män, en värnpliktsarmé, som
består af arbetarklassens söner. Användes den armén oförsiktigt
vid konflikter, kan det synnerligen lätt hända, att just den där
känslan, just det öfvermod, som militären i mångt och mycket
får genom handhafvandet af vapen, kan taga öfverhand öfver
det förnuft, som ändå råder ibland arbetarklassen i denna fråga,
och kanske gifva uttryck för en omhvälfning, som vi sannerligen
icke skulle önska få se komma så hastigt.

Nu säger man, att man vid utkommenderingar af militär vid
strej ktillfallen vill försöka hindra upplopp och skadegörelse på
egendom och våld på person. Jag tror icke det är dessa bekymmer,
som äro de mest afgörande härvidlag. De kunna ju finnas
hos en och annan, som verkligen tror, att man genom militärens
användande skall förhindra sådana saker. Det vill säga, militären
skulle då hafva det öfverväldigande kraftiga inflytandet på
de strejkande, de stridande, att de skulle afhålla sig från sådana
våldshandlingar. Nej, hvad man af ser med militärens användande
är att bereda arbetsgifvarna möjlighet att få strejkbrytare
och kunna hålla dem kvar i arbete. Det är nog pudelns kärna!

En talare gaf här uttryck åt denna tanke i förgår, när vi
höllo på att behandla Akarpslagen. Och jag kan icke hjälpa, att
jag i detta sammanhang vill peka litet på hvad han sade. Han
uttalade nc^cket starkt klander emot den engelska regeringen, därför
att den icke uppträdt med vederbörlig styrka, icke skickat militär
på arbetsgifvarnas anfordran för att upprätthålla ordningen, och
följaktligen gjort det omöjligt för arbetsgifvarna att använda de
arbetsvilliga de eljest kunnat anskaffa. Där ha vi det, jag nekar
icke till att så var fallet! Den engelska regeringen vägrade,
och hvarför vägrade den? Jag skall försöka förklara saken. Herrarna
hafva hört talas om den stora transportarbetarkonflikten,
och talaren, herr Forssman, pekade också på den. Men hur tillkom
den? Jo, det var sjöfolket, som i England intar en mycket
friare ställning än i vårt land — och kommen ihåg, mina herrar, eu
gång springer den korken äfven i vårt land! I England hade nu
dessa arbetare begärt att få förändringar i arbetsvillkoren. Skeppsredarna,
som där hafva en mycket stark: organisation, en federation,
omfattande hela landet med en afläggare äfven i vårt land,
sade: nej, vi vilja icke förhandla med dessa arbetare, ty — menade
de — om vi ens förhandla med dem, erkänna vi deras
organisations likställighet med vår egen.

Arbetarna vädjade så till regeringen och begärde, att regeringen
måtte utöfva tryck på arbetsgifvarna för att tvinga dem till förhandling.
Uppmaningar härtill besvarade arbetsgifvarna likväl
med hånfullt af slag och sade: den saken klara vi utsjälfva. En Första

kammarens protokoll 1912. Nr 42.

Om förbud
mot militärs
användande
vid arbetskonflikter.

(Forts.)

3

Nr 42.

34

Fredagen den 24 maj.

Om förbud
mot militärs
användande
vid arbetskonflikter.

(Forts.)

gelska regeringen varnade dem och säde: betänken följderna!
Arbetsgifvarna invände blott: dessa följder svara vi för själfva.
— Sedan sprack det. Sedan visade det sig, att de strejkande,
genom den massolidaritet och det tryck de kunde utöfva på landet,
hade saken i sin hand. Då började man skrika på engelska
regeringen och säga: vi kräfva trupper, vi kraf va militär till skydd
för att kunna bedrifva vår verksamhet. Härtill svarade den engelska
regeringen nej. Nej, mina herrar, sade den, ni skola först
förbinda er till förhandling, ni skola förbinda er att göra upp;
då först skola vi ställa militär till förfogande för att skydda arbetet.
Det var verkligen den position, som knäckte arbetsgifvarna;
och jag hoppas äfven, att vår egen svenska regering för framtiden
kommer att intaga precis likadan ståndpunkt vid blifvande
konflikter!

Samma förhållande var det också i kolgrufvekonflikten: oresonliga
arbetsgivare, som drefvo det ända därhän, att landets hela
ekonomi, landets hela industri sväfvade i fara. Skulle då regeringen
ställa sig på arbetsgifvarsidan? Naturligtvis ansåg arbetsgifvarna,
att så skulle hafva varit fallet. Nej, det skall regeringen
icke göra, utan regeringen skall se på landets intressen, och
då skola de icke göra så, som herr Trygger i förrgår gjorde, förväxla
arbetsgifvarintressena med landets intressen, tv det är icke
detsamma. Dessa intressen äro icke desamma, ty det är en mycket
stor, en väsentlig skillnad mellan dessa intressen, och de kunna
icke alls betecknas såsom synonyma begrepp.

Emot skadegörelse och våld å egendom och mot person vidtar
man inga särskilda på förhand iordningställda, skyddande åtgärder
under normala förhållanden. Och hvarför gör man icke
idet? Jo, helt enkelt därför, att man har lagen att tillgripa; man
kan tillgripa straff emot de felande i efterhand. Hvarför skall
man icke göra detsamma under en konflikt? Jag är alldeles
öfvertygad om, att samhället har tillräckligt kraftiga medel att
utnyttja mot de enskilda, som förgripa sig på egendom eller begå
våld mot person Med de snabba kommunikationer, som nu
finnas, behöfver man sannerligen icke på förhand mobilisera trupper
och därigenom åstadkomma en hetsig uppfattning på arbetarsidan,
hvilket kan blifva följden, då de redan från början
måste betrakta samhället såsom partitagande för arbetsgifvareintressena.

Men, mina herrar, det lyster mig här i detta sammanhang
rulla upp en mycket intressant bild för er. Jag antar, att hvar
och en af er, åtminstone den stora mängden, har läst Eugen
Richters framtidsbilder. Man har frossat i dem under ett antal
år, synnerligast de ställen, där det så drastiskt visas, hur det kommer
att gestalta sig i den socialdemokratiska samhällsstaten, där
alla medborgare skola obligatoriskt tilldelas ett visst arbete och
med tvång nödgas utföra detsamma. Låt oss antaga t. ex., att det där

Fredagen den 24 maj.

35 Nr 42.

hade inträdt, att vi nu vore komna därhän och att det socialdemokratiska
samhällsskicket hade blifvit genomfördt. Vi kunde
då tänka oss, att t. ex. herr Trygger j:r, herr Hammarskjöld j:r,
herr niding j:r eller bärarna af några andra illustra namn i denna
kammare hade blifvit tilldelade det mycket ansträngande och
tråkiga hamnarbetet såsom deras andel i den samhälleliga produktionen.
Låt oss äfven utgå ifrån eller tänka oss, att villkoren
för att utföra detta arbete skulle blifva ungefär desamma som
nu: de skulle tvingas att lefva på mellan 700 och 1,200 kronor
per år, de skulle tvingas att bo i en liten lägenhet på ett rum
och kök, och för att få det att gå ihop taga eu inneboende för
att hjälpa till att betala hyran, och likväl trots detta hafva det
synnerligen svårt att klara sig. Därjämte skola vi antaga, att
det socialdemokratiska samhället skulle använda samma tillvägagångssätt,
som arbetsgifvarna använda nu, § 23 t. ex., antingen
— eller: antingen gör ni hvad vi säga, eller taga vi bort brödbiten
och svälta ut er, tills ni komma och arbeta så som vi bestämma.
Klockan 1/s 6 f. m. skola de infinna sig i hamnen för
att svara på uppropet, så traska de iväg och skickas kanske till
en cementbåt eller en benmjölsbåt, där dammet står tjockt och
gör det nästan omöjligt att andas. Efter ett par tre timmars arbete
äro kanske några sjuka och fullständigt arbetsodugliga, så
att de måste skickas upp för att aflösas. Eller låt oss säga, att
de komma på en kolbåt och kanske skola gräfva sig ned genom
kolstyckena, tills de nå botten och det går bättre att skyffla; men
de skola ändå hålla sin tur. Och under tiden äro de utsatta för
de störa vådor, för de olycksfall, som här alltid hota: än är det
måhända en kolkorg, som hoppar ur kroken och som slår ned
bland dem, än är det ett stort kolstycke, som ramlar ned öfver
dem, än kan det hända, att någon af dem blir klämd, än kan
det hända, att någon, som står vid eu lucka, tar öfverbalansen,
faller och bryter ryggen af sig eller krossar hufvudet. Men säg,
att de klara sig för alla dessa olycksfall! Klockan 6 på aftonen,
när de känna sig värkbrutna och olustiga och skola gå hem till
den härliga lägenhet på ett rum och kök de hafva, för att »njuta
af lifvets fröjder», komma arbetsgifvarna och säga: med stöd af
§ 23 fordra vi, att ni stanna kvar och arbeta. Den ordnade arbetstiden
finns icke — herrarna vilja icke vara med om sådan!
Arbetsgifvarna hafva fullständig rätt att kräfva öfvertidsarbete
huru länge som helst. De kunna säga, att ni skola arbeta 24
timmar på dygnet, om man så behagar; det står så i aftalet. Ja,
dessa arbetare måste då tänka efter och resonera som så, att gå
vi icke med på det, hafva vi att räkna med samhällets hjälp på
arbetsgifvarsidan för att stuka och tvinga oss.

Låt oss då antaga, att herrar Trygger, Hammarskjöld och
Billing j:r skulle tycka, att förhållandena vore olustiga, och att
de icke ville vara tillfredsställda. Antag, att de skulle vara arga

Om förbud
mot militärs
användande
vid arbetskonflikter.

(Forts.)

Nr 42. 36

Fredagen den 24 maj.

Om förbud
mot militärs
användande
vid arbetskonflikter.

(Forts.)

på dessa socialdemokratiska arbetsförhållanden och skulle gifva
sig till att protestera och då denna protest icke hade tillräcklig
verkan t. ex. skulle företaga en demonstration. Då skulle de
dåvarande maktägande — det socialdemokratiska partiet, ögonblickligen
— jag utgår från samma förhållanden som nu råda —
skicka militär emot dem och säga: den där demonstrationen tilllåta
vi icke, utan det är upplopp, och den skall slås ned och kväfvas
i sin linda.

Mina herrar, det där är icke något lösligt antagande, något, som
jag inbillar mig, utan det är någonting, som verkligen händer nuförtiden.
Till den bild jag här upprullat skall jag anknyta blott
ett reellt fall, som visar precis detsamma. Jag ser här på min
högra sida en person, som kan bekräfta, hvad jag här kommer
att anföra, och jag tror icke, att han vill förneka det, eftersom
han själf var med på den tiden, då det hände. Jag skall därför,
som sagdt, tillåta mig relatera ett någorlunda liknande fall.

Saken är den, att arbetsgifvarna och ortsmyndigheterna i allmänhet
äro nära allierade med hvarandra. När vi behandlade Akarpsfrågan,
påpekade jag ett fall i Galle, hvarvid myndigheterna för
att vara riktigt partiska hade utkommenderat stadens arbetare för
att utföra ett arbete vid hamnen, ett arbete, till hvilket de icke
voro antagna, utan som de tvingades att utföra, därför att det
var nyttigt för arbetsgifvarnas intresse, att man utnyttjade detta
maktmedel. De ville hafva det arbetet utfördt för att stuka
hamnarbetarna. Striden gällde nedsättning af timpenningen.
Arbetarna ansågo, att deras villkor redan förut voro så usla, att
de icke kunde gå med på en lönenedsättning: de strejkade alltså.
Redan vid början af strejken vände vi oss till landshöfding Hamilton
med begäran, att han skulle medla. Han gjorde också
mycket beredvilligt försök att medla, men möttes från arbetsgifvarnas
sida med afslag, i det de sade: Nej, vi vilja icke hafva
medling, vi vilja icke hafva förhandling om saken, utan det är
vårt orubbliga beslut, att timpenningen skall nedsättas från 50
till 45 öre per timme. Nu förtjänade ifrågavarande arbetare icke
ens 1,000 kronor per år, utan deras förtjänst uppgick till mellan
700 och 800 kronor per år, så att en nedsättning med 5 öre i
timmen betydde ganska mycket för deras vidkommande.

Redan innan kommunens arbetare sålunda blifvit utkommenderade,
hade demonstrationer ägt rum ute i staden, och vid dessa tillfällen
hade de tillåtit sig sjunga eller ropa någonting oppositionellt,
men för öfrigt hade de icke gjort någonting klandervärd^ de
hade icke företagit någonting, som kunde sägas innebära förgripelse
på allmän egendom eller våld mot person. Dylika demonstrationer
hade, som sagts, vid olika tillfällen företagits, äfven innan
stadens arbetare utkommenderats. Så blefvo dessa emellertid
brutalt afskedade, emedan de icke ville uppträda som strejk -

Fredagen den 24 maj.

37 Nr 42.

brytare. Då begärde arbetarkommunen på nytt att få demonstrera,
men myndigheterna sade nej.

Arbetarekommunen måste då meddela, att de icke finge demonstrera.
De hade anordnat en demonstration med utgående
ifrån Fisktorget i Gäfie, men måste då anslå affischer med tillkännagifvande,
att demonstrationen blifvit förbjuden af myndigheterna.
Likvisst, på grund af de meddelanden, som allaredan
hade utgått, samlade sig eu del folk på Fisktorget för den där
demonstrationens skull, och det blef ganska mycket folk. Ett,
tu, tre satte sig folkmassan i rörelse, vräkte undan den polis,
som fanns till hands, knuffade den åt sidan och marscherade genom
gatorna, men gjorde intet ofog, intet våld mot person. Under
tiden hade myndigheterna rusat i väg och begärt militär. Hur
användes nu denna militär? Jo, den användes på det sätt, att
den fick marschera upp och besätta alla gatumynningarna till
Fisktorget, ty man visste, att de demonstrerande skulle komma
tillbaka dit. Militären besatte alltså gatumynningarna till Fisktorget,
och när så de, som marscherat ut, kommo tillbaka dit,
funno de sig helt enkelt instängda där, fångade som i en råttfälla!
Sedermera vidtog en ny procedur. Efter det att de demonstrerande
lugnat sig, nödgades de ställa upp sig på nytt igen
och så vidtog en undersökning. Man inrättade brandstationen
till domstolstribunal. Brandchefen hade i hast fått värdighet af
generalissimus för trupperna och sedan marscherade dessa olyckliga
sjudare, som begått den oförsiktigheten att demonstrera utan
tillstånd, en och en i taget in i brandstationen, och där hade domstolsrepresentanter
eller polismyndigheten förhör med hvar och
en af dessa. Så började det regna och det var först kl. Va 4 på
morgonen, som de sista släpptes lösa af dessa. Men hvilka hade myndigheterna
fångat på detta sätt? Jo, kvinnor och barn Af ett
femtiotal, som antecknats såsom möjligen något skyldiga, var det
endast två, summa två, som dömdes till 150 kronors böter hvardera.
De kunde icke sägas vara ledare, men man skulle straffa
några, och därför straffades de med böter. Men hvad blef följden
å andra sidan? Jo, att en hel del kvinnor och barn blefvo
sjuka genom att ha tvingats att stå i hällande regn på torget,
endast därför att ortsmyndigheterna skulle gjuta skräck i arbetarne.
Det är hvad dessa militära kommenderingar leda till. Jag
är öfvertygad om, att hade man icke haft någon militär-kommendering,
hade sannerligen icke en så tragikomisk sak inträffat.

Jag ser, att kammaren är tom. Man är, gudbevars, icke intresserad
af detta. Det rör bara arbetare, såväl här som vid
Akarpslagen. Följaktligen är man icke intresserad af att saken
utredes för att förebygga militärens användning vid olämpliga
tillfällen.

Jag ber att få yrka bifall till den socialdemokratiska

Om förbud
mot militärs
användande
vid arbetskonflikter

(Forts.)

motionen.

Nr 42. 38

Fredagen den 24 maj.

Om förbud Grefve Hamilton, Hugo: Herr talman, mina herrar!
mot militärs jag g^all icke söka förtaga effekten af den siste talarens entuvid
''arbetslön- syriska anförande. Jag skall icke heller ingå på de motiv, som
fukter. ligga bakom den i ämnet väckta motionen och den reservation,
(Forts.) som här föreligger. Jag gör icke detta, framför allt därför, att
jag så till vida är ense med både motionärerna och reservanterna,
att det är synnerligen önskvärdt, särskild! vid arbetskonflikter, att,
om man kan undvika det, militär icke användes för ordningens
upprätthållande.

Jag behöfver säkerligen icke närmare motivera detta mitt
påstående, då redan sedan åtskilliga år tillbaka Kungl. Maj:t och
Riksdagen därom varit ense, icke blott i ord, utan äfven i handling.
Det var nämligen just för att lätta den svårigheten, som
Riksdagen år 1908 godkände Kungl. Maj:ts förslag om införande
af den s. k. reservpolisen, hvilket gaf Kungl. Maj:t rätt att uppgöra
kontrakt med städerna om att vid behof få disponera öfver
en del af deras polisstyrka. Den institutionen har ock verkat
mycket godt. Många gånger har man kunnat använda dessa
poliser, då man under föregående år icke haft annan utväg än
att anlita militär. Men det kan ju alltid komma sådana förhållanden,
att denna ringa polisstyrka, som med befäl icke uppgår
till mer än omkring 200 man, icke räcker. Ett sådant förhållande
förelåg just vid storstrejken. Militärkommenderingarna då kostade,
sade herr Lindley, 375,000 kronor och det fanns icke den
ringaste anledning att anlita militär.

Det är verkligen märkvärdigt, att man ännu så få år efteråt,
när man minns, hur förhållandena voro, kan komma med ett sådant
påstående. Reservpolisen var utnyttjad till det yttersta.
Det fanns icke en man mer att taga, Hurudan ställningen var
i landet, torde jag knappast behöfva erinra herrarna om, liksom
jag icke torde behöfva erinra herrarna om de upphetsande artiklar,
som gång på gång läto sig höras i pressen på visst håll,
oftast på det sätt, att det stod en upphetsande artikel på den ena
sidan och en lugnande på den andra. Jag undrar, om någon
regering i världen skulle stått till svars med att icke vidtaga så
omfattande åtgärder, att man kände sig trygg. Jag behöfver icke
erinra om hvad som vid liknande tillfällen händt utomlands.
Herrarna hafva läst i dagens tidningar om den alldeles likartade
situationen i Budapest. Det fanns för öfrigt såväl under själfva
storstrejken som under de år, som föregingo densamma, saker,
som nog gåfvo oss en liten erinran om hvad som kunde hända.
Det var endast tack vare militärkommenderingarna, som man,
såvidt jag vet, undgick ett ganska svårt attentat å Stockholms
vattenledning, och herr Lindley minns nog hvad som år 1908
passerade mellan mig och honom vid hvad han behagar
kalla »militärrevolterna» å Malmön. Nej, det var icke några
militärrevolter, utan man måste tillgripa militär, sedan vissa

Fredagen den 24 maj.

39 Nr 42.

bland arbetarna visat, att de icke på något sätt respekterat po- Om förbud
lismakten, utan mot den förgripit sig på det otrefiigaste sätt. fj*

Då man talar om militärkommenderingarna under storstrej-wdarbe<sfcon_
ken, borde man kanske hellre också tala om hvad som från re- fukter.

geringens och från myndigheternas sida vidtogs i afseende på (Forts.)

dem, och det är så mycket lättare att göra detta, som den dåvarande
regeringen spelade med korten på bordet, ty alla handlingar,
alla telegram och alla cirkulär finnas tryckta i den kända
historien öfver storstrejken. Jag tillät mig såsom dåvarande civilminister
i ett cirkulär inskärpa, att det var Kungl. Maj:ts
vilja, att medborgarnas frihet till arbete skulle upprätthållas, men
därjämte och samtidigt erinrade jag i en hel mängd cirkulär,
råd och anvisningar till myndigheterna, både civila och militära,
att militär icke skulle användas annat än såsom stöd från den
civila ordningsmakten. Man inskärpte, att om det vore fråga
om att bevaka en järnvägsstation, borde militären icke placeras
vid stationen för att icke gifva järnvägsmännen föreställning om
att det var de, som voro bevakade. Man inskärpte, att tjänstgöringsreglementet
för armén innehåller, att enskildt våld må
icke föranleda användande af vapenmakt. Jag sammanfattade i
dessa cirkulär summan i några få ord, som herrarna kunna återfinna
i boken om storstrejken: »Håll allt i beredskap, men låtså
litet som möjligt synas.» Jag tror, att man gör orätt, om man
låter påskina, att regeringen och ortsmyndigbeterna på den tiden
hetsat militär på fredliga arbetare. Man gjorde ingenting annat
än säkerställde sig för alla eventualiteter.

Men hvar det är skon klämmer, det vet jag nog, och det
fick jag erfara, när jag hade utfärdat det där lilla cirkuläret med
erinran om att arbetets frihet skulle upprätthållas. Det är där,
den stora divergensen förefinnes. Jag, och jag tror de flesta här
i landet, anse, att det är att upprätthålla ordningen, då man skyddar
arbetets frihet. Herrar Lindley och Wickman och de, som
med dem anse, att detta är alldeles oriktigt, hafva emellertid i
sin ifver att bekämpa hvad de kalla militarismen gjort en liten
lucka i tankegången. Jag skulle vilja rikta till dessa herrar en
fråga. Såvidt jag förstår, finns det intet annat sätt att förekomma,
att militär utkommenderades vid sådana tillfällen som
detta, än att på annat sätt gifva myndigheterna maktmedel att
utföra hvad myndigheterna anse vara att upprätthålla ordningen,
det är att öka polisstyrkan så att man icke behöfver inkalla någon
militär. Jag undrar, om herrar Lindley och Wickman m. fl.
skulle blifva mindre upprörda, om Kungl. Maj:t och Riksdagen
införde en liten gendarmkår på 20,000 man och med den skyddade
hvad vi kalla arbetets frihet, men herr Lindley kallar »strejkbryteriet»?
Jeremiaderna skulle nog blifva desamma.

Jag tillåter mig säga några ord äfven om denna reservation,
ehuru utskottets ordförande har ganska utförligt bemött den.

Nr 42. 40

Fredagen den 24 maj.

Om förbud Reservanterna säga, att erfarenheten har visat, att militär vid
Användande konflikter kan verka utmanande i stället för lugnande. Ja, det
vid arbetskarl- intet tvifvel om, att de kunna verka utmanande. Men nar

fukter. man begär en skrifvelse till Kungl. Maj:t, skall man väl påvisa,
(Forts.) att myndigheterna hafva uppfört sig så, att de hafva verkat utmanande.
Ifall de gjort det, är det märkvärdigt, att icke några
slags våldsdåd hafva förmärkts. Jag har i det fallet en ganska
rik erfarenhet. Under storstrejken och de år som gingo förut,
då hamnarbetarna i Gäfle hvarje 1 maj började sin ordinarie
aktion, hade jag många tillfällen att lära känna, hur det gick till.
Det gick vanligtvis lång tid, under hvilken åtskilligt inträffade,
som gjorde befolkningen alltmer orolig. Det kom agitatorer, som
hade en god jordmån bland den yngre och oroligare delen af
arbetarna. Små kitsligheter och små förbrytelser begingos här
och där, af myndigheterna meddelade föreskrifter åsidosattes, och
mot de samlade arbetarmassorna stod den fåtaliga polisstyrkan
maktlös. Då måste man till slut inkalla militär. Effekten häraf
var alltid densamma. Det var som att gjuta olja på upprörda
vågor. Allt blef genast lugnt. De laglydiga medborgarna, som
förut varit oroliga, kände sig trygga och agitatorerna försvunno
tvärt. De oroliga, arbetarna läto icke heller höra af sig. Jag
kan verkligen fullt instämma i hvad utskottets ordförande sagt,
att det har alltid en lugnande inverkan, då man ser, att myndigheterna
äro fast beslutna att upprätthålla ordningen och hafva
medel att göra det. Därmed har jag icke sagt, att icke missbruk
kunna ske, men då man skall skrifva till Kungl. Maj:t, bör man
väl visa, att sådana hafva skett.

Herr Hammarskjöld vidrörde äfven ett andra skäl, som fått
förklaring af herr Gullbergs anförande. Det är ett märkvärdigt
yttrande, som återfinues på midten af reservationen. Det talas
om att man skall icke utkommendera militär, därför att samhällsordningen
ytterst hvilar på medborgarnas egen vilja till ordning.
När jag läste detta, trodde jag verkligen, att det kan väl icke
betyda annat, än att då samhällsordningen ytterst hvilar på medborgarnas
egen fria vilja, bör man taga hänsyn till om ortsbefolkningen
önskar militär. Nu har emellertid upplysts, att det
betyder, att man bör se till om man icke kan använda arbetarnas,
de strejkandes egna ordningsmän. Det vore önskvärdt, sade
man, om man kunde åstadkomma samverkan mellan dem och
myndigheterna. Kom icke detta till stånd år 1909? Jo, i den
allra största omfattning. Dessa ordningsmän voro ock till mycket
stor nytta. Men det var, som jag förut på annat ställe i "Riksdagen
nämnt, i ett fall, de icke voro dugliga alls, nämligen när
det gällde att upprätthålla arbetets frihet, ty strejkbrytare ofredade
de på vissa håll i stället för att upprätthålla ordningen.

Slutligen hafva reservanterna såsom skäl för skrifvelsen anfört,
att, som de så vackert uttrycka sig, »det riktiga värdesättan -

Fredagen den 24 maj.

41 Nr 42.

det af de olika medlen för ordningens upprätthållande samt äfven 0m förbud
den önskvärda planmässigheten i förfarandet torde kräfva, att Användande
befogenheten att vid arbetskonflikter utkommendera militär öfver- vid arbetskonlämnas
åt Konungens befallningshafvande såsom den högsta lo- fukter.
kala myndigheten.» (Forts.)

Jag har hört vissa sympatier uttryckas för detta. Men äfven
här tillåter jag mig fråga: Hvad är det, som händt och som gör,
att man vill ändra nu gällande bestämmelser? Hvilka under
Konungens befallningshafvande sorterande myndigheter är det,
som under de senare åren eller öfver hufvud taget hafva missbrukat
den i lag och författningar gifna rätten att använda militär?
Jag känner icke något sådant fall. Jag har aldrig hört
talas om något. Nu är förhållandet, att dessa underordnade
myndigheter i allmänhet icke hafva militär att tillgå, och i de
fall, då de måste ifrågasätta militärs inkallande från annan ort,
hafva de ingen annan utväg än att gå till Konungens befallningshafvande.
Jag är också öfvertygad om, att så alltid har skett.

Men om man tar bort den bestämmelse, som dock'' möjliggör, att
kronofogde och magistrat skulle kunna för att förekomma oroligheter
eller ingripa vid oroligheter använda militärmakt på eget
bevåg utan att hafva fått tillstånd af Konungens befallningshafvande,
då kan man komma i ganska stora svårigheter. Man
måste komma i håg, att, såsom jag förut sagt, en arbetskonflikt
ofta pågår lång tid, men så brister det löst, rätt som det är. Det
kan komma midt i natten, och så stå kronofogden och magistraten
där. Hur skall man då få bud till och beslut från Konungens befallningshafvande?
Under tiden kan egendom hinna förstöras,
människolif förspillas och blod flyta.

Det har icke på något sätt påvisats, att dessa myndigheter
missbrukat sin makt. Den, som verkligen följt med ärendena,
kan icke med fog säga, att de svenska myndigheterna hafva
missbrukat sin makt. De hafva tvärtom varit ytterligt betänksamma
med att inkalla militärmakt. Ganska länge, innan det
skett, hafva vanligen de, som stått till svars för detta, fått uppbära
de bittraste förebråelser för slapphet och brist på mod, men
det är icke underligt, om de äro betänksamma. Det är en allvarlig
sak, som den, som bär ansvaret, sannerligen ej i onödan
tillgriper. Den, som varit med om det, vet också, att det finnes
någonting, som alldeles särskild! gör myndigheterna betänksamma,
och det är, att när man en gång tagit in en sådan militärstyrka
och förlagt den, har man synnerligen svårt att bestämma sig för,
när man skall skicka bort den. Men oafsedt detta, tror jag, att
man med fullt fog kan påstå, att våra myndigheter, lyckligtvis,
alltid äro mycket betänksamma, då det gäller att använda militär
för ordningens upprätthållande.

Summa summarum är emellertid, att det icke alls är detta,
som ligger bakom motionen. Det är icke alls missnöjet med att

Nr 42. 42

Fredagen den 24 maj.

Om förbud
mot militärs
användande
vid arbetskonflikter.

(Forts.)

det är militär, som är utkommenderad, att det är den värnpliktiga
armén, som är utkommenderad; nej, det är missnöjet med
att man anser det höra till ordningens upprätthållande att skydda
arbetsvilliga.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Gullberg: Herr talman! Jag vill på det kraftigaste
protestera emot den föregående talarens insinuation, att bakom
reservationen skulle ligga något af samhällsvådlig art och innebörd.
Nej, grefve Hamilton, bakom vår reservation liksom bakom Andra
kammarens beslut ligger eu välmenande och god vilja att komma
till rätta med ett problem, som nog i sinom tid kommer att få
sin lösning.

Jag ber, herr talman, att ännu en gång få yrka bifall till
reservationen.

Rop på proposition hördes nu.

Herr Bäckström: Jag vet egentligen icke, hvad som berättigar
grefve Hamilton att misstänkliggöra motionen genom att säga,
att tyngdpunkten i densamma ligger icke däri, att det är en värnpliktig
armé, som utkommenderas mot arbetarna, utan däri, att man
icke vill hafva något upprätthållande af ordning, man vill icke
hafva något, som skyddar de arbetsvilliga.

Det synes mig dock, att motionen är så tydligt formulerad,
att däri klargjorts det principiellt motbjudande i att sätta gevär i
sonens hand emot fader och äldre bröder. Det synes mig, att
just i detta, att det är den värnpliktiga armén, en del af landets
egna befolkning, som icke är uttagen genom värfning eller på
annat sätt, utan på grund af värnplikten, som ställes emot de
öfriga, däri ligger det centrala i motionen; och det synes mig,
att äfven grefve Hamilton borde kunna sentera en så beskaffad
uppfattning.

Öfverläggningen ansågs härmed slutad, hvarefter herr vice
talmannen, som för en stund öfvertagit ledningen af kammarens
förhandlingar, yttrade, att beträffande föreliggande utlåtande under
öfverläggningen framställts följande yrkanden: l:o) att hvad utskottet
hemställt skulle bifallas; 2:o) att kammaren skulle antaga
det förslag, som innefattades i den vid utlåtandet afgifna reservationen;
samt 3:o) att kammaren skulle bifalla den i ämnet väckta
motionen.

Härefter gjorde herr vice talmannen propositioner enligt dessa
yrkanden och förklarade sig anse propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf herr vice talmannen
hemställde, huruvida kammaren ville till kontraproposition därvid

Fredagen den 24 maj.

43 Nr 42.

antaga bifall till det under 2:o) här ofvan omförmälda yrkandet Om förbud
eller bifalla den i ämnet väckta motionen, och förklarade herr
vice talmannen sig finna de härå afgifna svaren hafva utfallit “id ar/,elskon.
med öfvervägande ja för deras mening, som ville till kontrapro- fukter.
position antaga bifall till motionen i ämnet. (Forts.)

Jämväl om kontrapropositionens innehåll äskades emellertid
votering, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och anslogs en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som till kontraproposition i hufvudvoteringen angående
Första kammarens första tillfälliga afskotta utlåtande nr 22 antager
bifall till den i ämnet väckta motionen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition i nämnda votering antagits
bifall till den vid utlåtandet fogade reservationen.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja—76;

Nej—47.

Härefter uppsattes, justerades och anslogs för hufvudvoteringen
en omröstningsproposition af följande lydelse:

Den, som bifaller hvad Första kammarens första tillfälliga
utskott hemställt i sitt utlåtande nr 22, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles den i ämnet väckta motionen.

Vid slutet af den häröfver anställda omröstningen befunnos
rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja—82;
Nej—11.

Nr 42. 44

Fredagen den 24 maj.

Om vämplilc- Föredrogs ånyo Första kammarens andra tillfälliga utskotts
tlde menför- den 18 ocl]L 20 innevarande maj bordlagda utlåtande nr 19, i anlust
af an- ledning af väckt motion om skrifvelse till Kungi. Maj:t angående
ställning, åtgärder till värnpliktiges skyddande mot förlust af innehafda
anställningar på grund af inkallandet till tjänstgöring.

Uti en inom Andra kammaren af herr Lindhagen väckt och
till kammarens första tillfälliga utskotts förberedande behandling
hänvisad motion (nr 219) hemställdes, att Riksdagen ville anhålla,
att Kungl. Maj:t måtte öfverväga, på hvad sätt genom lagbestämmelser
eller andra åtgärder värnpliktige måtte kunna skyddas mot
att i följd af inkallandet tilf värnpliktens fullgörande förlora sina
anställningar och därigenom tillskyndas skada i olika afseenden.

Andra kammarens förenämnda utskott hade hemställt, att
Andra kammaren för sin del ville besluta, att Riksdagen i skrifvelse
till Kungl. Maj:t anhölle, det Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande,
huruvida icke åtgärder borde vidtagas, i syfte att i statens
tjänst eller vid dess arbetsföretag mer eller mindre fast anställda
värnpliktige måtte kunna skyddas mot att i följd af inkallandet
till värnpliktens fullgörande förlora sina anställningar
och därigenom tillskyndas skada.

Andra kammaren biföll utskottets hemställan. Sedan beslutet
därefter delgifvits Första kammaren, hade denna hänvisat ärendet
till förberedande behandling af sitt andra tillfälliga utskott,
som i förevarande utlåtande på anförda grunder hemställt, att
Första kammaren måtte biträda Andra kammarens i ärendet fattade
beslut.

Reservation hade anmälts af herrar Danström, och Lösen, som
ansett, att utskottet bort hemställa,

att Första kammaren måtte biträda Andra kammarens beslut,
samt därjämte för sin del besluta, att Riksdagen ville i skrifvelse
till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta utreda
i hvad mån de svårigheter, som kunna för värnpliktige i
enskild tjänst uppstå därigenom, att de efter vapenöfning utsättas
för att förlora sina platser, må förebyggas eller lindras.

Herr Danström: Herr talman, mina herrar! Det är att
beklaga, att detta ärende fått dela samma öde som flera andra
inom Andra kammaren väckta motioner, att det icke kommit
fram till denna kammare förrän i Riksdagens allra sista timmar
— detta därför, att det under större delen af Riksdagen legat
kvar i ett medkammarens tillfälliga utskott. Det hade nämligen
förtjänat större uppmärksamhet och en annan slutlig behandling,
än som nu kan komma detsamma till del, särskild! för den händelse
denna kammare beslutar en utvidgning af Andra kammarens
skrifvelsebeslut.

Då jag i denna fråga varit med om att reservera mig mot
utskottets uppfattning och mot dess, enligt min mening, ensam

Fredagen den 24 maj.

45 Nr 42.

för sig ganska magra och betydelselösa hemställan, vill jag här Om värnpiik med

några ord angifva mina skäl härför. lijs ,l!yddan °

. de mot for Utskottet

har delat upp det obestridligt beaktansvärda spörs- lust af anmålet
i två delar och föreslår en skrifvelse till Kungl. Maj:t med ställning.
begäran om utredning i den delen, som enligt mitt förmenande (Forts.)
icke behof ver utredas, enär frågan här är själfklar och i hufvudsak
redan ordnad. Däremot ryggar utskottet tillbaka för att begära
utredning i den delen, där verkliga svårigheter möta att få
förhållandena ordnade på ett ur rättfärdighets- och icke minst
ur försvarssynpunkt tillfredsställande sätt.

Hvad angår i statens tjänst anställde tjänstemän och befattningshafvare,
intygas samstämmigt af de styrelser, hvilkas yttranden
Andra kammarens första tillfälliga utskott låtit infordra,
att ingen af dem, som innehaft någon stadigvarande anställning,
förlorat densamma eller lidit men i befordrings- och löneafseende,
därför att han inkallats till fullgörande af sin värnplikt.

Och jag vill tillägga, att det varit orimligt, om sådant kunnat
inträffa med någon i statens tjänst anställd. Tillämpningen i
sådana fall af rätten till ålderstillägg, pension och dylikt har visserligen
varit något olika, beroende på olika bestämmelser i de
särskilda verken; men detta ordnas nog af sig själft utan vare
sig riksdagsskrivelse eller utredning. Härutinnan synes mig således
utskottets hemställan om en riksdagsskrivelse vara skäligen
omotiverad.

I fråga åter om värnpliktige, i enskild tjänst anställde, hvilka
efter sin vapenöfning kunna utsättas för att förlora sina platser,
ställer sig saken ganska allvarlig. Det är visserligen sant, att
utan tvifvel det stora flertalet arbetsgivare lojalt fatta det som
sin moraliska plikt att låta de värnpliktige återfå sina före vapenöfningarna
innehafda befattningar. Detta erkännansvärda förhållande
minskar ock betydligt svårigheterna att lösa frågan.

Men så länge fall förekomma och kunna förekomma, att
den värnpliktige till sin personliga uppoffring i öfrigt för honom
ålagd värnpliktstjänst måste lägga ytterligare den, att han för
att fullgöra sin ovägerliga, medborgerliga skyldighet att vapenöfvas
till landets försvar måste offra en anställning, som gaf honom
dagligt bröd och därmed till äfventyra beröfvas sin utkomst för
längre eller kortare tid, då är det uppenbart, att sådant icke bör
få ske. Kan icke den enskilde arbetsgifvaren lagligen förpliktas
att i sin tjänst återtaga den värnpliktige, måste staten se till att
på något sätt hålla denne skadelös.

Jag erinrar om, att Riksdagen utan någon invändning redan
fastslagit principen. I samband med den beslutade mobiliseringen
har nämligen Riksdagen nyss antagit en lag, enligt hvilken värnpliktig,
som är lagstadd eller annorledes i annans tjänst eller arbete
anställd, icke får skiljas från sin tjänst af den anledning,

Nr 42. 46

Fredagen den 24 maj.

Om värnpliktigs
skyddan
de mot förlust
af anställning.

(Forts.)

att han är borta från anställningen för fullgörande af sin skyldighet
att deltaga i vapenöfningarna.

Det kan ju invändas, att arbetsgifvarna, om sådan förpliktelse
ålades dem, efter de årliga vapenöfningarna icke i allmänhet
skulle vara benägne att i sin tjänst antaga ynglingar, som
ej fullgjort sin värnplikt, och att utsikten för desse att erhålla
anställning sålunda skulle betänkligt försämras. Jag tror dock
icke, att man behöfver härför hysa några farhågor. De duktiga
och friska arbetskrafter, som desse unge män representera, äro
så efterfrågade på skilda områden, icke minst inom jordbruket,
att en sådan risk icke gärna kan uppkomma.

Utskottet finner denna angelägenhet synnerligen beaktansvärd
samt uttalar, liksom Andra kammarens utskott, den förvissningen,
att den kommer att blifva föremål för de s. k. försvarsberedningarnas
behandling, och därför anser utskottet någon skrifvelse
till Kungl. Maj:t med begäran om utredning härom icke erforderlig.
Ja, hyser man denna förvissning, då behöfves ännu
mycket mindre någon skrifvelse i fråga om de i statens tjänst
anställda värnpliktige, hvilkas säkerställande ju försvarsberedningarna
i första hand måste anse sig böra beakta, därest så icke
redan, i stort sedt, skett.

Utskottets resonemang i syfte att på detta sätt undanskjuta
den svårlöstare delen af frågan synes mig sålunda icke hållbar.
Skall en begäran om utredning framställas, bör den först och
främst gälla det område, där utredning verkligen och så väl behöfves,
särskildt med hänsyn till de åtgärder från det allmännas
sida, som kunna anses lämpliga för att söka undanröja eller
åtminstone mildra de påtagliga olägenheterna. Det är af vikt,
att Riksdagen, äfven om den antager, att försvarsberedningarna
icke kunna förbise denna ur försvarssynpunkt viktiga fråga, pekar
på densamma såsom en knut att lösa, hvartill beredningarna
böra afgifva förslag.

Jag vill därför gifva uttryck åt den förhoppningen, att denna
kammare utan hänsyn till förslagets ursprungsbeteckning i sakens
eget intresse skall finna det vara både rätt och klokt att redan
nu uttala sig i frågan.

Jag tillåter mig alltså, herr talman, att yrka bifall till den
vid utskottsbetänkandet fogade reservationen.

Grefve Lagerbjelke: Herr talman! Jag tror, att jag kan
fatta mig vida kortare än den föregående talaren. Utskottets
majoritet och de två reservanterna äro i hufvudsak ense om, att
åtgärder i nu ifrågavarande afseende behöfva vidtagas.

Beträffande de i statens tjänst anställda värnpliktige är det
redan i stort sedt tillfredsställande sörjdt, men då vissa olikheter
finnas, böra i möjligaste mån likartade bestämmelser införas.
Detta synes mig dock kunna ordnas af Kungl. Maj:t, utan att

Fredagen den 24 maj.

47 Nr 42.

försvarsberedningarna höras, hvilken mening, enligt hvad jag in- Om vårnpiikhämtat,
delas af statsrådet och chefen för landtförsvarsdeparte- il9*
mentet. Då nu emellertid olikheter finnas, är skrifvelseförslaget hlst af ''an_
fullt motiveradt. ställning.

Beträffande dem, som icke äro anställda i statens tjänst, för- (Forts.)
håller det sig så, att utskottet, liksom Andra kammarens utskott,
ansett sig kunna vara förvissadt om, att försvarsberedningarna
komma att taga saken om hand, och vid det förhållandet lärer
icke någon skrifvelse behöfvas. Det kunde möjligen varit fog
för att hemställa om en skrifvelse, därest utskottet kunnat komma
med ett bestämdt förslag att underställas försvarsberedningarnas
pröfning, men det har utskottet icke kunnat.

Vidare vill jag framhålla, att, därest kammaren skulle fatta
beslut i enlighet med reservanternas hemställan, frågan måste gå
tillbaka till Andra kammaren för ny utskottsbehandling; och det
torde icke vara skäl att ställa till med sådana extra ordinära åtgärder,
när ingenting därmed står att vinna.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad öfverläggning gjordes jämlikt förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare därpå att utskottets hemställan skulle bifallas med
det tillägg, som angifvits i den vid utlåtandet fogade reservationen;
och förklarades den förra propositionen, hvilken upprepades,
vara med öfvervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning af konstitutionsutskottets den 20
och 21 i denna månad bordlagda utlåtande nr 37, i anledning
af väckta motioner om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående åtgärder
i syfte att förebygga masskassering af valsedlar vid val till
riksdag, stadsfullmäktige och landsting m. m., biföll kammaren
hvad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande jordbruksutskottets
den 21 och 22 innevarande månad bordlagda utlåtande
nr 103, angående driftkostnaderna för statens produktiva
fonder i hvad angår jordbruksärendena.

PunJcten 1.

Om uppföran I

en till Riksdagen den 13 januari 1912 aflåten proposition, de af kvinnnr
6, hade Kungl. Maj:t under åberopande af bilagdt utdrag af upa biträden
statsrådsprotokollet öfver jordbruksärenden för samma dag före- 1 domanstyslagit
Riksdagen att '' ningsstat''

dels i den år 1908 för domänstyrelsen fastställda aflönings- m. m.

Nr 42. 48

Fredagen den 24 maj.

Om uppförande
af kvinnliga
biträden
i domänstyrelsens
aflöningsstat

m. m.

(Forts.)

stat uppföra nio kvinnliga biträden med i statsrådsprotokollet tillstyrkta
aflöningsförmåner och i sammanhang därmed nedsätta
den i berörda stat »till arfvoden åt amanuenser och biträden
samt för byggnadsplaners granskning, flitpenningar åt extra tjänstemän
och extra vaktmästare, vikariatsersättning samt tryckningskostnader»
uppförda anslagspost, nu 53,700 kronor, med 11,200
till 42,500 kronor;

dels föreskrifva, att för åtnjutande af berörda för kvinnliga biträden
upptagna aflöningsförmåner skulle gälla de i statsrådsprotokollet
omnämnda allmänna grunder, äfvensom medgifva, att kvinnligt
biträde, som vid ingången af år 1913 vore anställdt hos domänstyrelsen
och antoges till biträde å styrelsens stat, skulle äga att
för åtnjutande af ålderstillägg räkna sig till godo den tid, biträdet
därförinnan innehaft stadig anställning hos styrelsen;

dels godkänna vissa föreslagna tillägg till de genom nådiga
kungörelsen den 16 oktober 1908 fastställda allmänna villkor och
bestämmelser för åtnjutande af aflöning å domänstyrelsens stat;

dels, under förutsättning att den i statsrådsprotokollet förordade
omregleringen af vissa revir i Södra distriktet kommer
till stånd, höja de uti den för skogsstaten gällande stat uppförda
respenningarna till jägmästarna i hvartdera af Malmöhus och
Angeiholms revir med 100 kronor, eller således från 600 kronor
till 700 kronor i hvartdera reviret, äfvensom medgifva, att enhvar
af dessa jägmästare må redan under år 1912 komma i åtnjutande
af motsvarande höjning i sina respenningar;

dels ock med godkännande af i statsrådsprotokollet gjorda
beräkningar såsom driftkostnader under år 1913 för statens domäner
förslagsvis uppföra ett belopp af 5,938,000 kronor att utgå
från domänfondens afkastning.

I anledning af ifrågavarande proposition hade inom Andra
kammaren af herr Carlson i Herrljunga väckts en motion, nr
225, däri hemställts, att Riksdagen — med bifall i öfrigt till
Kungl. Maj:ts i propositionen nr 6 framställda förslag ■— måtte
besluta:

dels att den år 1908 för domänstyrelsen fastställda aflöningsstat
höjdes med 1,200 kronor, eller från 159,000 kronor till
160,200 kronor;

dels ock att i samma aflöningsstat uppföras nio kvinnliga biträden
med en begynnelseaflöning för enhvar af fem af 1,200
kronor och för enhvar af fyra — kartograf, två registrators- och
ett räkenskapsbiträde — af 1,600 kronor.

I fråga om de kvinnliga biträdena hade vidare i motionen
nr 220 i Andra kammaren herr Lindhagen hemställt, bland annat,
att Riksdagen måtte, med anledning af statsverkspropositionens
förslag till fasta biträdens uppförande i staten hos vissa ämbetsverk
och myndigheter, besluta:

att i första lönegruppen skulle tilläggas ett tredje ålderstillägg

Fredagen den 24 maj.

49 Nr 42.

å 200 kronor, så att slutaflöningen, ortstillägg inbegripet, blefve Om uppföran1,
800 kronor; samt * vi"n''

att de föreslagna allmänna villkorens 6:e och 7:e punkter, ^domänstuinnefattande
begränsningar i kvinnas rätt att söka eller innehafva reisens afiöifrågavarande
befattningar, ifall hon vore gift eller trädde i äkten- ningsstat
skap, skulle ur dessa bestämmelser utgå. m- m Utskottet

hade i förevarande punkt på anförda skäl hemställt, (Forts.)

a) att Riksdagen, med afslag å såväl herr Lindhagens motion
nr 220 i hvad den afsåge löneförmåner för fasta biträden inom
domänstyrelsen som herr Carlsons i Herrljunga motion nr 225
i hvad den af veke från Kungl. Maj:ts förslag i ämnet, måtte i
den år 1908 för domänstyrelsen fastställda aflöningsstat uppföra
nio kvinnliga biträden med i statsrådsprotokollet tillstyrkta aflöningsförmåner
och i sammanhang därmed nedsätta den i berörda
stat »till arfvoden åt amanuenser och biträden samt för byggnadsplaners
granskning, flitpenningar åt extra tjänstemän och
extra vaktmästare, vikariatsersättning samt tryckningskostnader»
uppförda anslagspost, nu 53,700 kronor, med 11,200 till 42,500
kronor;

b) att Riksdagen, med afslag å herr Lindhagens förenämnda
motion i motsvarande del, måtte föreskrifva, att för åtnjutande
af berörda för kvinnliga biträden upptagna aflöningsförmåner
skulle gälla vissa allmänna villkor och bestämmelser;

c) att Riksdagen måtte medgifva, att kvinnligt biträde, som
vid ingången af år 1913 vore anställdt hos domänstyrelsen och
antoges till biträde å styrelsens stat, skulle äga att för åtnjutande
af ålderstillägg räkna sig till godo den tid, biträdet därförinnan
innehaft stadig anställning hos styrelsen;

d) att Riksdagen måtte godkänna vissa tillägg till de genom
kungl. kungörelsen den 16 oktober 1908 fastställda allmänna
villkor och bestämmelser för åtnjutande af aflöning å domänstyrelsens
stat;

e) att Riksdagen måtte, under förutsättning att den i statsrådsprotokollet
förordade omregleringen af vissa revir i Södra distriktet
komme till stånd, höja de uti den för skogsstaten gällande
stat uppförda respenningarna till jägmästarna i hvardera af Malmöhus
och Angelholms revir med 100 kronor, eller således från
600 kronor till 700 kronor i hvardera reviret, äfvensom medgifva,
att enhvar af dessa jägmästare måtte redan under år
1912 komma i åtnjutande af motsvarande höjning i sina respenningar;
samt

f) att Riksdagen måtte med godkännande af i statsrådsprotokollet
gjorda beräkningar, såsom driftkostnader under år 1913
för statens domäner förslagsvis uppföra ett belopp af 5,938,000
kronor att utgå från domänfondens afkastning.

Herr Jonsson, Olof: Herr talman, mina herrar! Jag har

Första kammarens protokoll 1912. Nr 42. 4

Nr 42. 50

Fredagen den 24 maj.

Om uppförande
af kvinnliga
biträden
i domånstyrelsens
aflöningsstat

m. m.
(Forts.)

ingenting emot hvad utskottet hemställt i sak utan vill endast
göra en formell anmärkning, som jag tror det är af väsentlig
vikt, att utskottet under kommande år iakttager, när det blir
fråga om att fastställa löner för tjänstemän inom verken. Här
är fallet att 9 kvinnliga skrifbiträden i domänstyrelsen skola
uppföras å ordinarie stat, men i utskottets kläm finnes endast
själfva slutsumman utsatt, och i öfrigt hänvisas till statsrådsprotokollet
i fråga om själfva aflöningsbeloppen. När nu ett utskott
under ett kommande år får en löneregleringsaffär om hand och
behof ver undersöka, huru lönerna bestämts för jämförliga platser
i andra verk, finner man icke någon lönestat vare sig i utskottets
kläm eller i Riksdagens skrifvelse, utan man får, ifall det icke
finnes i betänkandet, söka sig tillbaka till den kungl. propositionen.
Detta tager mera tid i anspråk, än som skulle behöfts om, såsom
man gör i statsutskottet, hvarje lönestat, när det gäller att reglera
lönerna för en del befattningshafvare i ett verk, upptages i klämmen,
och detta skulle icke förorsaka mycket mera besvär att
iakttaga.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad
utskottet i föreliggande punkt hemställt.

Punkterna 2 och 3.

Hvad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande jordbruksutskottets
den 21 och 22 innevarande månad bordlagda utlåtande
nr 104, angående regleringen af utgifterna för kapitalökning
i hvad angår jordbruksärendena.

Punkterna 1 och 2.

Hvad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3.

Lädes till handlingarna.

Punkterna 4—8.

Hvad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande jordbruksutskottets
den 21 och 22 innevarande maj bordlagda utlåtande
nr 105, i anledning af vissa framställningar angående anslag
å riksstatens nionde hufvudtitel.

Fredagen den 24 maj.

51 Nr 42.

Punkten 1. Omaflönings I

en till Riksdagen den 26 april 1912 a flå ten proposition, txv tens Ikogsför243,
hade Kungl. Maj:t. under åberopande af bilagdt utdrag af söksanstalt
statsrådsprotokollet öfver jordbruksärenden för samma dag, före- m'' m''
slagit Riksdagen att dels godkänna ett i statrådsprotokollet framlagdt
förslag till aflöningsstat för statens skogsförsöksanstalt att
gälla från och med år 1913 äfvensom de villkor och bestämmelser,
som i samma protokoll föreslagits för åtnjutande af de i berörda
stat för ordinarie befattningshafvare upptagna aflöningar;
dels medgifva, att assistent vid anstalten skulle äga att, efter
Kungl. Maj:ts bepröfvande, för åtnjutande af arfvodesförhöjning
räkna sig till godo den tid, han före den nya statens trädande
i kraft i sådan egenskap haft stadigvarande tjänstgöring vid anstalten;
dels ock höja det under anslagstiteln »skogsundervisning
och skogshushållning i allmänhet» uppförda anslaget till statens
skogsförsöksanstalt, nu 29,000 kronor, med 18,100 kronor till
47,100 kronor.

Utskottet hade i nu föredragna punkt hemställt, att Riksdagen
måtte

a) godkänna följande aflöningsstat för statens skogsförsöksanstalt
att gälla från och med år 1913:

	Lön Kronor	Tjänst-gör i res-penningar Kronor	Summa Kronor
1 föreståndare för skogsaf-
delniDgen .................. 1 föreståndare för naturve-	5,000	2,500	7,500	1 Efter 5 år kan lönen
tenskapliga afdelningen...	5,000	2,500	7,500	jhöjas med 600 kr.
1 assistent, arfvode .........	—	—	3,000	j Efter 5 år kan arf-
1 d:o d:o ......... För bestridande af chefs-	—	—	3,000	Jvodet höjas med 1400 kr.
göromål .....................	—	—	500
Till aflöning åt skogsbiträ-den och kvinnliga biträ-
den ...........................	—	—	6,300
Till gemensamma expenser	—	—	4,500
» särskilda expenser för
skogsafdelningen.........	—	—	8.900
» särskilda expenser för naturvetenskapliga af-
delningen ...............	—	—	5.900
Summa	—	—	47,100

b) godkänna vissa villkor och bestämmelser för åtnjutande
af de i aflöningsstaten för ordinarie befattningshafvare upptagna
aflöningar;

Nr 42.

Fredagen den 24 maj.

Omaflöningsstat
för statens
skogsförsöksanstalt

m. m.
(Forts.)

Om de till
Danviks hos
pital utgående
s. k. rekognitionsafgifter.

c) medgifva, att assistent vid anstalten skulle äga att, efter
Kungl. Maj:ts bepröfvande, för åtnjutande af arfvodesförhöjning
räkna sig till godo den tid, han före deu nya statens trädande
i kraft i sådan egenskap haft stadigvarande tjänstgöring vid anstalten;
samt

d) höja det under anslagstiteln »skogsundervisning och skogshushållning
i allmänhet» uppförda anslaget till statens skogsförsöksanstalt,
nu 29,000 kr., med 18,100 kronor till 47,100 kr.

Herr Pers: Herr talman! Såsom synes har jag låtit anteckna
mig som reservant i fråga om aflöningsbeloppen till föreståndarna
vid statens skogsförsöksanstalt. Reservationen grundar sig
emellertid på, att jag ville intaga samma ståndpunkt här som
i fråga om lönebeloppen till professorerna vid den högre skogsundervisningsanstalten.
När nu Riksdagen beviljat de högre lönebeloppen
för professorerna vid sistnämnda anstalt, hafva förutsättningarna
för min reservation bortfallit, och därför frånträder
jag naturligtvis min ställning i denna fråga,^ detta så mycket
hellre som jag anser, att de vetenskapliga kvalifikationerna måste
vara desamma för föreståndarna vid statens skogsförsöksanstalt
som för professorerna vid den högre skogsundervisningsanstalten.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad
utskottet i förevarande punkt hemställt.

Punkterna 2—12.

Hvad utskottet hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning af Första kammarens andra tillfälliga
utskotts den 21 och 22 i denna månad bordlagda utlåtande
nr 21, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående vissa ändringar i gällande resereglemente, biföll
kammaren hvad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo Första kammarens andra tillfälliga utskotts
den 21 och 22 innevarande månad bordlagda utlåtande nr 22,
i anledning af väckt motion, nr 228, om skrifvelse Kungl. Maj:t
angående utredning m. m. i fråga om de till Danviks hospital
utgående s. k. rekognitionsafgifter.

Nu föredragna utlåtande hade följande lydelse:

»I en inom Andra kammaren väckt och till dess fjärde tillfälliga
utskott hänvisad motion nr 228 har herr Martin hemställt,
»att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det
Kungl. Maj;t täcktes låta närmare utreda frågan om tillkomsten
och lagligheten af de rekognitionsafgifter, som Danviks hospital
alltjämt utkräfver vid försäljning af från Danvikens hospitals -

Fredagen den 24 maj.

53 Nr 42.

hemman afsöndrade jordområden, särskilt med hänsyn till de
lägenheter, som afsöndrats till s. k. egna hem och som mestadels
ha sitt största eller egentliga värde i därå uppförda byggnader,
samt i den för hospitalsstyrelsen gällande instruktion meddela de
ändringar, hvartill utredningen kan föranleda, och som rätt och
billighet kräfva.»

Andra kammarens utskott har i utlåtande nr 11 hemställt,
»att Andra kammaren ville för sin del besluta, att Riksdagen
måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning, huruvida
i gällande bestämmelser rörande de till Danviks hospital utgående
s. k. rekognitionsafgifter ändringar kunna och böra vidtagas,
särskildt med hänsyn till de lägenheter, som afsöndrats till
s. k. egna hem, och som mestadels hafva sitt största värde i därå
uppförda byggnader.»

Andra kammaren har bifallit sitt utskotts hemställan, hvarefter
ärendet öfverlämnats till Första kammaren. Denna har hänvisat
ärendet till förberedande behandling af sitt andra tillfälliga
utskott enligt protokollsutdrag, som delgifvits utskottet den 18
innevarande månad.»

Med anmälan, att utskottet funnit sig icke under den korta
tid, som stått till utskottets förfogande, hinna behörigen utreda
och afgifva yttrande angående detta ärende, hade utskottet i föreliggande
utlåtande hemställt, att Första kammaren icke måtte
biträda Andra kammarens i ärendet fattade beslut.

Grefve Lager bjelke: Jag får å utskottets vägnar beklaga,
att tiden icke medgifvit en fullständig utredning af denna fråga,
som utan tvifvel har en ganska stor betydelse särskildt för egnahem
sbildningen på vissa håll. Nu framgår emellertid af Andra
kammarens utskotts utlåtande, att utredning för närvarande pågår
inom kammarkollegium angående ett större antal rekognitionsafgifter
från Danvikshemman; och vill jag uttala min förvissning
därom, att, när utredningen är färdig, Kungl. Maj:t utan skrifvelse
från Första kammaren skall taga den fråga under ompröfning,
som bragts å bane genom motionen.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad
utskottet i förevarande utlåtande hemställt.

Vid förnyad föredragning af Första kammarens andra tillfälliga
utskotts den 21 och 22 innevarande maj bordlagda utlåtande
nr 23, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj it angående öfverlämnande till Riksdagen att besluta om de
till upprätthållande af lots- och fyrinrättningen med lifräddningsanstalterna
erforderliga utgifter m. m., biföll kammaren hvad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Om de till
Danviks hos
pital utgäen
de s. k. rekog
nitionsafgifter.

(Forts.)

Nr 42. 54

Fredagen den 24 maj.

Vid ånyo skedd föredragning af konstitutionsutskottets den
22 ock 23 i denna månad bordlagda utlåtande nr 38, i anledning
af vackt motion angående införande af republikanskt statsskick,
biföll kammaren hvad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Om grund- Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets den 22 och 23 innelagsändring
i varande månad bordlagda utlåtande nr 39, i anledning af väckt
syfte att vissa motion om ändring af §§ 56 och 58 riksdagsordningen.

I en inom Första kammaren väckt, till konstitutionsutskottet
hänvisad motion, nr 112, hade herrar Rudolf Kjellén, Sam Clason,
Hugo Fahlén, G. LagerbjelJce, K. v. Geijer, August Bellinder, L.
E. Gezelius, K. H. Bergendahl och Aaby Ericsson hemställt,

»att Riksdagen måtte som h vilande till grundlagsenlig behandling
för sin del antaga följande förslag till ändrad lydelse
af riksdagsordningens §§ 56 och 58.

motioner må
kunna omedelbart
afvisas.

§ 56.

Konungens propositioner kunna icke till afgörande i kammare
företagas, innan utskott däröfver afgifvit yttrande. Motion
i ämne, som tillhör ständigt utskotts behandling, kan ej utan
remiss till utskott bifallas, ej heller utan bägge kamrarnas beslut
omedelbarligen afslås. Angår motion annat ämne, och rörer det
ej kammaren enskildt, kan motionen likaledes icke utan remiss
till utskott bifallas. Frågor, som röra någondera kammaren enskildt,
må genast afgöras.

§ 58.

När proposition eller motion----då sådan hänvis ning

bör ske, därest frågan ej nedlägges eller, i den ordning §
56 stadgar, eljest blifver afgjord. Hvarje----uppehållas.

Uppstår----afgöras.»

Utskottet hade på anförda skäl hemställt, att herr Kjelléns
m. fl. ifrågavarande motion icke måtte till någon Riksdagens åtgärd
föranleda.

Reservationer hade afgifvits

l:o) af herr Trygger, i fråga om viss del af motiveringen, och

2:o) af herrar Clason, Bellinder och Kjellén, hvilka likväl ej
däri antydt sin åsikt.

Herr Kjellén: Jag skall icke bli mångordig i denna riksmötets
tolfte timma.

Såsom synes af motiveringen, har denna motion icke framkommit,
så att säga, i hastigt mod eller för att skapa en lex in
casu, utan för att söka ett botemedel för ett redan förut och
allmänt erkändt missförhållande. Det kan ju endast vittna om

Fredagen den 24 maj.

55 Nr 42.

motionens aktualitet, att den velat tillgodogöra sig en konjunktur, Om grunddå
detta missförhållande och bristen på botemedel däremot blifvit Ia9^ndnng i
från alla sidor med beklagande framhållet. Det enda, som kunde motione^md
förvåna, är möjligen det, att man på vissa håll icke visat till- kunna omeräckligt
intresse sedan, när botemedel verkligen ställdes i utsikt, delbart af Konstitutionsutskottet,

för hvars välvilliga behandling af mo- visas.
tionen jag för öfrigt tackar, liar gjort tre anmärkningar mot den (Forts.)
metod, som jag och mina medmotionärer framställt.

För det första skulle metoden egentligen icke skapa mycken
lättnad i arbetsbördan; man kunde med tämlig visshet antaga,
att den skulle tillämpas endast i undantagsfall. Jag tror, att
det argumentet kan skattas skäligen ringa, ty det har ju aldrig
varit fråga om annat än undantagsfall. Det är icke fråga om
massmord på motioner.

Vidare fortsättes kritiken med, att metoden skulle åt medkammaren
inrymma att kunna tvinga den andra att i strid med
dess uppfattning låta en motion underkastas utskottsbehandling.

Detta anmärkes mot metoden, att båda kamrarna tillsammans
skulle fungera för att döda ett privat initiativ. Invändningen
är ju i sig själf befogad; jag vill dock framhålla, att redan nu
kan det förekomma, att om den ena kammaren icke hänvisar
en motion till ett tillfälligt utskotts behandling, så kan den andra
kammaren upptaga och bifalla förslaget, hvarigenom saken sålunda
påtvingas medkammaren. Men det är en annan sak, som
jag tror, att utskottet icke uppskattar tillbörligt. Utskottet har
sett endast på förhållandet mellan de båda kamrarna, men icke
på förhållandet mellan Riksdagen och motionären. Här är dock
frågan om att ta ifrån en riksdagsman en rätt, som han nu
äger i kraft af grundlag. I det fallet bruka vi vara ganska försiktiga;
åtminstone vilja vi ha en betydande auktoritet i stället.

Då träder ju Riksdagen med sina båda kamrar fram med en
betydligt mer imponerande styrka än en kammare, låt vara med
kvalificerad majoritet.

Utskottet har emellertid gifvit sitt förord åt ett slags garanti
mot remissvägran, nämligen en viss kvalificerad majoritet i den
ena kammaren. Det är klart, att man därigenom skulle undgå
vissa tekniska svårigheter. Man kunde också ansluta sig till bestående
rätt, nämligen regeringsformen § 110, som fordrar tillstånd
af minst 5/6 af de röstande i vederbörande kammare, innan
en riksdagsman i den kammaren får sättas under tilltal. Jag
tar fasta på detta utskottets uttalande. Kanske får jag återse
utskottet på den linjen en annan gång; men jag vill framhålla,
att detta är ett större ingrepp i motionärers fri- och rättigheter
än denna motion förutsatt, och att detta större ingrepp då kommer
på 1912 års konstitutionsutskotts ansvar, som först rekommenderat
det.

Slutligen fäster utskottet uppmärksamheten på, att sakens

Nr 42. 56

Fredagen den 24 maj.

Om grund- natur kräfver ett noggrant öfvervägande, hvartill med hänsyn
iTte alltsåtm Riksdagens snara afsilande utskottet nu icke funnit tid.
motioner ''må Detta är ju eu anmärkning, som jag icke kan jäfva och som i
kunna ome- och för sig är tillräcklig anledning till, att jag nu icke gör något
delbart af- yrkande, så mycket mer som inga fatalier försutits.

vlsas• Från de synpunkter, som jag här utvecklat, hade det legat

(Forts.) närmast att yrka bifall till utskottets kläm med uteslutande af
motiveringen utom det sista stycket. Om jag emellertid icke gör
detta, så är det naturligtvis för att undvika svårigheter vid sammanjämkningen,
men det är också under den bestämda förutsättningen,
som här vid föregående tillfällen blifvit framhållen, att
ett instämmande i ett afslagsyrkande icke innebär ett instämmande
i alla de argument, som legat till grund för utskottets
uttalande.

Herr talman, jag har alltså intet yrkande.

Herr von Gei jer: Jag skall endast be att få antecknadt
till protokollet, att jag vid ärendets justering i konstitutionsutskottet
anmälde reservation, men att af ett missförstånd mitt
namn icke blifvit upptaget bland reservanternas.

Ofverläggningen ansågs härmed slutad, hvarefter kammaren
biföll hvad utskottet i förevarande utlåtande hemställt.

Vid förnyad föredragning af konstitutionsutskottets den 22
och 23 i denna månad bordlagda utlåtanden:

nr 40, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående införande i grundlag af bestämmelse om Sveriges
permanenta neutralitet, och

nr 41, i anledning af väckt motion om ändring af § 55 i
riksdagsordningen,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning af statsutskottets den 22 och
23 innevarande maj bordlagda utlåtanden:

nr 132, i anledning af väckt motion i fråga om kostnader
för understöd i vissa fall åt värnpliktigs hustru och barn (familjeunderstöd),
samt

nr 133, i anledning af Kungl. Maj:ts uti statsverkspropositionen
gjorda framställning i fråga om dispositionen af besparingarna
å hufvudtitlarna samt en i ämnet väckt motion,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

Vid förnyad föredragning af bankoutskottets den 22 och 23
i denna månad bordlagda utlåtande nr 46, i anledning af Kungl.

Fredagen den 24 maj.

57

Nr 42.

Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse af 5
och 6 §§ i lagen den 11 oktober 1907 angående civila tjänstinnehafvares
rätt till pension, biföll kammaren hvad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning af Första kammarens första
tillfälliga utskotts den 22 och 23 innevarande månad bordlagda
utlåtanden:

nr 23, i fråga om en af herr Olsson i Blädinge inom Andra
kammaren väckt motion, nr 236, om skrifvelse till Kungl. Maj:t
angående åtgärder mot jordkulturens ödeläggelse genom försumpning,

nr 24, i fråga om en af herr Wiberg inom Andra kammaren
väckt motion, nr 227, om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående
utredning och förslag i fråga om en förhandlingsordning
mellan vissa statens tjänstemän och arbetare samt vederbörande
verks styrelser och underlydande förvaltningar, samt

nr 25, i fråga om en af herr Rydén inom Andra kammaren
väckt motion, nr 76, om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående
rätt för oäkta barn att erhålla vetskap om sina föräldrar,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

Föredrogs ett från Andra kammaren ankommet protokollsutdrag,
nr 533, med delgifning af nämnda kammares beslut öfver
dess fjärde tillfälliga utskotts utlåtande, nr 15, angående friherre
Palmstiernas motion, nr 245, om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående
inrättande af en statens lifförsäkringsanstalt.

Andra kammaren hade, med afslag å utskottets hemställan
att förevarande motion icke måtte till någon Andra kammarens
åtgärd föranleda, bifallit en af herr Sandler m. fl. afgifven, vid
utlåtandet fogad reservation, hvari hemställts, att Andra kammaren
ville i anledning af den förevarande motionen för sin del
besluta, att Riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning
angående möjligheten och lämpligheten af att en statens
lifförsäkringsanstalt upprättades samt om framläggande af de förslag,
hvartill utredningen kunde föranleda.

Grefve Lagerbjelke: Då kammaren redan fattat sitt beslut
angående enahanda motion, som väckts i denna kammare,
och afslagit den, så hemställer jag, att kammaren nu beslutar,
att den förevarande frågan måtte anses besvarad genom kammarens
förut fattade beslut.

Ifrågasatt utredning
om
inrättande af
en statens lifförsåkringsanslalt.

Herr Bäckström: Den motion, som väckts af mig och

afslagits af Första kammaren, gick ut på, att Första kammaren

Nr 42. 58

Fredagen den 24 maj.

ifrågasatt ut- skulle principiellt uttala sig för upprättande af en statens lifförinrdHande,
a/''sä^r^n^sarista^ oc®1 begära bestämmelser om densamma. Det,
eu statens lif-som Andra kammaren uttalat sig för, afser däremot en förutsättförsäkrings-
ningslös utredning om möjligheten och lämpligheten af en sådan
anstalt, anstalts upprättande samt framläggande af det förslag utrednin(Forts.
) gen kan gifva anledning till. Det föreligger således så pass stor
skillnad mellan det, som Andra kammaren utan votering antagit,
och det, som Första kammaren af slagit, att — formellt — fog
nog torde föreligga för att remittera ärendet till utskottet. Man
skulle ju också kunna säga, att Första kammarens andra tillfälliga
utskott skuhe hafva ganska lätt att bilda sig en mening om föreliggande
fråga, eftersom det behandlat min motion. Då jag emellertid,
herr talman, förvissat mig om, att sex utaf utskottets sju
medlemmar inom 24 timmar icke längre finnas i Stockholm,
hvadan någon realbehandling af ärendet således icke kan ifrågakomma,
vill jag icke motsätta mig grefve Lagerbjelkes yrkande.

Ofverläggningen förklarades härmed slutad, hvarefter herr
talmannen yttrade, att därunder ej förekommit annat yrkande än
af grefve Lagerbjelke, att Första kammaren, som den 15 innevarande
månad vid föredragning af sitt andra tillfälliga utskotts
utlåtande nr 16 afslagit en af herr Bäckström väckt motion, nr
79, angående skrifvelse till Konungen med hufvudsakligen enahanda
begäran, som innefattades i Andra kammarens omförmälda
beslut, måtte förklara nu föreliggande fråga besvarad genom
Första kammarens nämnda beslut.

På härefter gjord proposition bifölls detta yrkande.

Vid föredragning af ett från Andra kammaren ankommet
protokollsutdrag, nr 526, med delgifning af nämnda kammares
beslut öfver dess tredje tillfälliga utskotts utlåtande nr 10, i anledning
af dels herr Winbergs m. fl. motion, nr 226, och dels
herrar Kronlunds och Röings motion, nr 240, angående statens
järn vägsförvaltning, beslöt Första kammaren hänvisa detta ärende
till sitt tillfähiga utskott nr 2.

Vid föredragning af ett från Andra kammaren ankommet
protokollsutdrag, nr 527, med delgifning af nämnda kammares
beslut öfver dess tredje tillfälliga utskotts utlåtande nr 11, i anledning
af herr Åkerlunds m. fl. motion, nr 138, om skrifvelse
till Kungl. Maj:t i fråga om en undersökning angående reglering
på angifvet sätt af Mälarens vattenstånd, beslöt Första kammaren
hänvisa detta ärende till sitt tillfälliga utskott nr 1.

A

Fredagen den 24 maj.

59 Nr 42.

Upplästes och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 163, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
uppförande af kvinnliga biträden i postverkets stat samt fastställande
af postverkets stat för driftkostnader år 1913;

nr 167, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
uppförande af kvinnliga skrifbiträden i postsparbankens stat;

nr 169, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
tilläggspension åt skrifbiträdet lios generaltullstyrelsen Blenda
Amanda Lindström;

nr 206, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
förvärfvande åt kronan af vissa jordområden för anläggande af
en skjutbana för Alfsborgs regemente;

nr 207, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
tilldelande af ett andra ålderstillägg å 500 kronor åt fortifikationskassören
och förrådsförvaltaren å Älfsborgs fästning C. G. R.
Granlind;

nr 208, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
anskaffande af afståndsmätningsinstrument;

nr 209, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
anvisande af särskildt rekryteringsbidrag för fyllande af 1913 års
stater;

nr 210, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
ålderstillägg åt vaktmästaren vid krigshögskolan J. E. Söderlund;

nr 211, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
bestridande af kostnader för ökade arbetskrafter inom landtförsvarsdepartementet
;

nr 212, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
öfverlåtelse till landtförsvaret af Kungsgården Noret i Kopparbergs
län m. m;

nr 224, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
omföring i 1912 års räkenskaper af visst belopp från reservationsanslaget
till flottans öfningar till reservationsanslaget till flottans
nybyggnad och underhåll; samt

nr 225, i anledning af en inom Riksdagen väckt motion i
fråga om kostnader för understöd i vissa fall åt värnpliktigs
hustru och barn (familjeunderstöd).

Upplästes och godkändes bevillningsutskottets förslag till
Riksdagens skrifvelser till Konungen:

nr 218, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordningar om frilager och om ändrad lydelse af
vissa paragrafer i förordningen om frihamn, dels ock i ämnet
väckta motioner;

nr 220, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning angående tullrestitution i vissa fall vid

Nr 42. 60

Fredagen den 24 maj.

återutförsel af utländsk vara, dels ock en i ämnet väckt motion;

nr 221, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till ändrad lydelse af vissa delar af gällande förordning
med tulltaxa för inkommande varor, dels ock en i ämnet väckt
motion; samt

nr 222, angående ändringar i tullbehandlingen af vissa varor.

Upplästes och godkändes lagutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelser till Konungen:

nr 228, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om aflösning af vissa frälseräntor, lag om sammanläggning
af frälseränta med den fastighet, hvaraf räntan utgår,
lag om ändrad lydelse af 11 kapitlet 2 § jordabalken, lag
om ändrad lydelse af 18 § i förordningen den 16 juni 1875 angående
lagfart å fång till fast egendom, lag om ändrad lydelse
af 61 § i förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning i
fast egendom och lag om ändrad lydelse af förordningen den 20
juli 1855 angående kronans rätt vid återbetalning af lån, som
blifvit i jordebok antecknade, dels ock i anledning däraf väckta
motioner;

nr 229, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t med begäran om utarbetande och framläggande af förslag
till en svensk utvandringslag;

nr 230, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj: angående ändring af 12 kapitlet 3 § rättegångsbalken; samt

nr 231, i anledning af dels Kungl. Maj:ts propositon med
förslag till lag angående ändrad lydelse af 15 kapitlet 22 och
24 §§ strafflagen, dels ock i anledning däraf väckta motioner.

Upplästes och godkändes jordbruksutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelser till Konungen:

nr 184, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning af sex lägenheter från till kronopark afsätta förra
fältväbelsbostället Hälle nr 1 i Jämtlands län;

nr 187, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtande af vissa områden från förra fanjunkarbostället Refvinge
nr 3, 10 i Malmöhus län;

nr 188, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning af förra kompanichefsbostället Makrismåla nr 1 i
Kronobergs län;

nr 190, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtande af en lägenhet från förra länsmansbostället Ileberg
nr 1 i Göteborgs och Bohus län;

nr 191, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående

Fredagen den 24 maj.

Öl Nr 42.

upplåtande af lägenheter från det till kronopark afsätta kronohemmanet
Näset nr 1 i Jämtlands län;

nr 192, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtande af lägenheter från det till kronopark afsätta förra
militiebostället Anderson nr 1 i Jämtlands län;

nr 193, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtande af lägenheter från förra skvadronchefsbostället Nyvalla
nr 1 i Uppsala län;

nr 195, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtande af visst område vid Gellivare Malmberg i Norrbottens
län;

nr 198, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtande af eu lägenhet från Starby kungsladugård i Östergötlands
län; samt

nr 199, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning af lotter från förra hospitalslägenheten Bergbetningen
under Skogsholms kronopark i Gottlands län.

Justerades tjugutre protokollsutdrag för denna dag.

På hemställan af herr talmannen medgaf kammaren, att de
anslag, som utfärdats till sammanträdets fortsättande på aftonen,
finge nedtagas.

Kammaren åtskildes kl. 2,53 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjeerna.

Nr 42. 62

Tisdagen den 28 maj.

Tisdagen den 28 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 7 e. m.

Justerades protokollen för den 18, 20 och 21 i denna månad.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets memorial nr 134, med förslag till gratifikationer
till de vid innevarande Riksdag hos kamrarna anställda tjänstemän
m. fl.;

bevillningsutskottets betänkande nr 48, angående beräkning
af bevillningarna för år 1913;

sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottets memorial
nr 2, med hemställan om anvisande af ersättning åt sammansatta
bevillnings- och jordbruksutskottets sekreterare och vaktmästare
;

jordbruksutskottets memorial nr 107, med förslag till sammanjämkning
af kamrarnas skiljaktiga beslut i anledning af
Kungl. Majits proposition angående bestämmelser för användningen
af kronans område å viss del af Yaxön, jämte två i ämnet
väckta motioner; äfvensom

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 24,
i anledning af väckta motioner angående statens järnvägars organisation
m. m.

Föredrogs och lades till handlingarna jordbruksutskottets under
gårdagen bordlagda memorial nr 106, i anledning af kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om väckt motion om skrifvelse
till Kungl. Maj:t angående upplåtande till småbruk af viss kronans
jordegendomar och de ecklesiastika boställena tillhörande
jord.

Upplästes och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 2, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
andra hufvudtitel, innefattande anslagen till justitiedepartementet;

nr 205, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
ändring i aflöningsreglementet för tjänstemän vid telegrafverket
samt fastställande af telegrafverkets stat för driftkostnader år
1913 m. m.;

Tisdagen den 28 maj.

63 Nr 42.

nr 233, angående utredning om åtgärder för bekämpande af
spetälskesjukdomen i Sverige;

nr 234, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
uppförande af en fredsexpeditions- och bostadsbyggnad i Boden;

nr 235, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
ändring i aflöningsreglementet för tjänstemän vid statens järnvägar
;

nr 236, angående utredning i fråga om beredande af statsbidrag
för å epileptikerhem vårdad, icke sinnesslö fallandesjuk;

nr 237, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition till Riksdagen
angående bidrag af statsmedel till aflösning af vissa frälseräntor;
samt

nr 238, i anledning af Kungl. Majds proposition till Riksdagen
angående utsträckning af tiden för anmälan om inlösen
af skattefrälseräntor samt en i ämnet väckt motion.

Upplästes och godkändes bevillningsutskottets förslag till
Riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 215, i anledning af väckta motioner om ändring i gällande
bestämmelser angående skogsafverkningsafhandlings beläggande
med stämpel;

nr 216, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om vissa ändringar i 8, 39 och 52 §§ af förordningen
den 18 september 1908 angående stämpelafgiften;

nr 217, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med för slag

till förordning om provianteringsfrilager;

nr 219, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till införande i gällande tulltaxa af vissa bestämmelser rörande
förtullning från frihamn eller frilager;

nr 223, i anledning af dels Kung], Maj:ts proposition med
förslag till förordning om ändrad lydelse af § 3 mom. 6 i förordningen
den 6 augusti 1894 angående mantalsskrifning, dels
ock en i ämnet väckt motion; samt

nr 243, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ändrad lydelse af 1, 3 och 7 §§ af förordningen
den 18 september 1908 angående stämpelafgiften.

Upplästes och godkändes sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottets
förslag till Riksdagens skrifvelse, nr 268, till Konungen
i anledning af Kungl. Maj :ts proposition med förslag till
lag om skogsaccis och om virkestaxering.

Upplästes och godkändes första särskilda utskottets förslag

till Riksdagens skrifvelser till Konungen:

Nr 42. 64

Tisdagen den 28 maj.

nr 171, i anledning af Kungi. Maj:ts proposition med förslag
till lag om arbetarskydd;

nr 255, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag innefattande ändring i vissa delar af lagen den 5
juni 1909 om förbud mot handels idkande å söckendag utöfver
viss tid;

nr 256, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till anordnande af inspektion öfver elektriska anläggningar
för belysning eller arbetsöfverföring;

nr 257, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
anvisande af anslag till understödjande af sjukkassor, som meddela
moderskapsunderstöd; samt

nr 258, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till anordnande af yrkesinspektion.

Upplästes och godkändes Riksdagens kanslis förslag,
dels till Riksdagens skrivelser till Konungen:
nr 142, angående val af två fullmäktige i riksbanken och
af tre suppleanter för Riksdagens samtlige fullmäktige i nämnda
verk; samt

nr 244, angående undanröjande af i gällande författningar
förefintliga hinder för producenter af lifsförnödenheter, jordbruksoch
ladugårdsprodukter att i huru små partier som helst direkt
till konsumenterna försälja sina alster;
dels till paragrafer i riksdagsbeslutet:

nr 55, angående utredning rörande behofvet af åtgärder,
åsyftande att i vissa landtkommuner bereda de röstberättigade
större möjlighet att deltaga i kommunala afgöranden m. m.;

nr 56, angående ändrad lydelse af 54 § 1 mom. i förordningen
den 28 oktober 1910 om taxeringsmyndigheter och förfarandet
vid taxering;

nr 57, rörande förordning angående särskild skatt å majs,
utländsk potatis samt maniokarot och andra väsentligen lika stärkelserika,
tullfria utländska ämnen, använda vid tillverkning af
stärkelse;

nr 58, angående ifrågasatt upphäfvande af stämpelskatten å
inrikes växlar;

nr 59, angående förordning med särskilda bestämmelser rörande
beskattning af socker, som under december månad år 1912
efter anmälan af Svenska sockerfabriksaktiebolaget utlämnas till
fritt bruk;

nr 60, angående ifrågasatt förlängning af den å internationell
konferens i Bryssel den 5 mars 1902 antagna konventionen angående
beskattningen af socker m. m ;

nr 61, angående förslag till ändrad lydelse af §§ 9, 16, 19
och 21 riksdagsordningen;

Tisdagen den 28 maj.

65 Nr 42.

nr 62, angående ändrad lydelse af § 24 i förordningen om
landsting den 21 mars 1862;

nr 63, rörande ändrad lydelse af dels 13 § i lagen angående
medling i arbetstvister den 31 december 1906, dels ock 2 § i lagen
angående förbud mot kvinnors användande till arbete nattetid i
vissa industriella företag den 20 november 1909;

nr 64, angående öfverförande af visst belopp till den i 19 §
af lagen angående rätt till pension för tjänstemän vid statens
järnvägar den 4 juli 1910 omförmälda fond;

nr 65, angående dels ökning af fonden för befrämjande af
handtverk och därmed jämförlig mindre industri, dels ock anvisande
af anslag för täckande af förvaltningskostnader för nämnda
lånefond år 1913;

nr 66, angående lag om ändring i vissa delar af utsökningslagen
m. m.;

nr 67, angående nytt reglemente för riksbankens styrelse
och förvaltning;

nr 68, angående bankovinsten; samt

nr 74, angående förslag till lag om understödsföreningar,
lag om ändrad lydelse af 162 och 163 §§ i lagen om försäkringsrörelse
samt lag om ändring i vissa delar af lagen om sjukkassor
den 4 juli 1910;

dels ock till Riksdagens förordnande, nr 144, för tre suppleanter
för Riksdagens fullmäktige i riksbanken.

Justerades sex protokollsutdrag för denna dag, hvarefter
kammaren åtskildes kl. 7,22 e. m.

In fidem

A. v. Krus ens t/j ernå.

Första kammarens protokoll 1912.

Nr 42.

5

Nr 42. 66

Onsdagen den 29 maj.

Onsdagen den 29 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 2 e. m.

Justerades protokollen för den 22 i denna månad.

Vid föredragning af statsutskottets under gårdagen bordlagda
memorial nr 134, med förslag till gratifikationer till de vid innevarande
års riksdag hos kamrarna anställda tjänstemän m. fl.,
biföll kammaren hvad utskottet i detta memorial hemställt.

Vid föredragning af bevillningsutskottets nästlidne dag bordlagda
betänkande nr 48, angående beräkning af bevillningarna
för år 1913, biföll kammaren hvad utskottet i detta betänkande
hemställt.

Vid föredragning af sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottets
sistlidne dag bordlagda memorial nr 2, med hemställan
om anvisande af ersättning åt sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottets
sekreterare och vaktmästare, biföll kammaren hvad
utskottet i detta memorial hemställt.

Vid föredragning af jordbruksutskottets nästlidne dag bordlagda
memorial nr 107, med förslag till sammanjämkning af
kamrarnas skiljaktiga beslut i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
angående bestämmelser för användningen af kronans
område å viss del af Vaxön, jämte två i ämnet väckta motioner,
biföll kammaren hvad utskottet i detta memorial hemställt.

Vid föredragning af Första kammarens andra tillfälliga utskotts
under gårdagen bordlagda utlåtande nr 24, i anledning af
väckta motioner angående statens järnvägars organisation m. m.,
biföll kammaren hvad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Upplästes och godkändes bankoutskottets förslag till Kiksda gens

skrivelser till Konungen:

67

Onsdagen den 29 maj.

nr 245, i anledning af dels Kung]. Majrts proposition angående
pensionsreglering för rektorerna vid de allmänna läroverken
dels ock i ämnet väckta motioner;

nr 246, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa ändringar i staten för folkskollärarnas pensionsinrättning; samt
nr 247, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse af 5 och 6 §§ i lagen den 11 oktober
1907 angående civila tjänsteinnehafvares rätt till pension.

Upplästes och godkändes lagutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, nr 271, till Konungen, i anledning af väckt motion
om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående expropriation i vissa fall
af torp och andra lägenheter å rekognitionsskogshemman m. m.

Upplästes och godkändes jordbruksutskottets förslag till Riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 248, i anledning af Kungl. Majts proposition angående
ordnande af den högre skogsundervisningen m. m.;

nr 249, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtande af områden från förra korpralsbostället Åsby nr 1 i
Östergötlands län;

nr 250, i anledning af Kungl. Majrts proposition angående
upplåtande af vissa områden från förra fänriksbostället Hålfredstorp
nr 1 i Kalmar län;

nr 251, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om skogsvårdsafgift;

nr 252, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa kompletteringsarbeten vid statens veterinärbakteriologiska
anstalt;

nr 253, i fråga om åtgärder för vinnande af större öfverskådlighet
angående de verkliga inkomsterna från statens jordbruksdomäner
m. m.;

nr 254, angående driftkostnaderna för statens produktiva
fonder i hvad angår jordbruksärendena;

nr 264, angående regleringen af utgifterna för kapitalökning
i hvad angår jordbruksärenden;

nr 266, i anledning af Kungl. Majrts proposition med förslag
till lag om rätt till jakt äfvensom åtskilliga i ämnet väckta motioner;
samt

nr 267, i anledning af Kungl. Majrts proposition med förslag
till grunder för tillgodogörande af kronans jakträtt,

Upplästes och godkändes Riksdagens kanslis förslag till

Riksdagens skrivelser till Konungen:

Nr 42 68

Onsdagen den 29 maj.

nr 259, angående vidtagande af åtgärder till värnpliktiges
skyddande mot förlust af innehafda anställningar i statens tjänst
eller vid dess arbetsföretag på grund af inkallande till tjänstgöring;

nr 260, angående vidtagande af åtgärder i syfte att dagtraktamente
må i vissa fall utgå till officerare och underofficerare vid
tjänsteresa med trupp af värnpliktige;

nr 261, angående utfärdande af vissa bestämmelser, afseende
lättnader vid inbetalning af kronoutskylder;

nr 262, angående sådan planläggning af statens och kommunernas
arbeten, att största möjliga antal arbetare beredes arbete
under tider och perioder, då större arbetslöshet inträder; samt
nr 263, angående åtgärder mot jordkulturens ödeläggelse
genom försumpning.

Justerades nio protokollsutdrag för denna dag.

Anmäldes och bordlädes statsutskottets memorial nr 135,
angående statsregleringen för år 1913.

Kammaren åtskildes kl. 2,17 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna -

Torsdagen den 30 maj.

69 Nr 42.

Torsdagen den 30 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 8 e. m.

Justerades protokollet för den 23 i denna månad.

Vid föredragning af statsutskottets nästlidne dag bordlagda
memorial nr 135, angående statsregleringen för år 1913, biföll
kammaren hvad utskottet i detta memorial hemställt, och lades
utskottets yttrande i punkten 12 till handlingarna.

Upplästes och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelser till Konungen:

nr 4, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
fjärde hufvudtitel, omfattande anslagen till landtförsvarsdepartementet
;

nr 5, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
femte hufvudtitel, innefattande anslagen till sjöförsvarsdepartementet; nr

6, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
sjätte hufvudtitel, innefattande anslagen till civildepartementet;

nr 7, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
sjunde hufvudtitel, innefattande anslagen till finansdepartementet;

nr 8, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
åttonde hufvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet;
samt

nr 232, i anledning af Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående vissa utgifter för kapitalökning
i hvad angår civildepartementsärenden.

Upplästes och godkändes jordbruksutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelser till Konungen:

nr 9, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
nionde hufvudtitel, innefattande anslagen till jordbruksdepartementet;
och

nr 265, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
bestämmelser för användningen af kronans område å viss del af
Vaxön, jämte en i ämnet väckt motion.

Nr 42. 70

Torsdagen den 30 maj.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets memorial nr 136, angående den nya riksstaten;
äfvensom

bankoutskottets memorial nr 47, med förslag till nytt reglemente
för riksgäldskontoret.

Justerades tre protokollsutdrag för denna dag.

Tillkännagafs, att Kungl. Maj:t låtit genom offentligt anslag
bjuda och kalla Riksdagens samtliga ledamöter att fredagen den
31 innevarande månad kl. 11 förmiddagen infinna sig uti slottskapellet
samt, efter förrättad gudstjänst, begifva sig till rikssalen
för att enligt § 36 i riksdagsordningen af Kungl. Maj:t i nåder
bemf Orlof vas.

Kammaren åtskildes kl. 8,15 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Fredagen den 31 maj.

71 Nr 42.

Fredagen den 31 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 10,15 f. m.

Vid föredragning af statsutskottets under gårdagen bordlagda
memorial nr 136, angående den nya riksstaten, biföll kammaren
hvad utskottet i detta memorial hemställt.

Vid föredragning af bankoutskottets nästlidne dag bordlagda
memorial nr 47, med förslag till nytt reglemente för riksgäldskontoret,
biföll kammaren hvad utskottet i detta memorial hemställt.

Upplästes och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelser till Konungen:

nr 272, ang. statsregleringen för år 1913 och sättet för anvisande
af vissa anslagsbelopp; och

nr 273, med öfverlämnande af ny riksstat.

Upplästes och godkändes bankoutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelser:

nr 269, till Konungen, med nytt reglemente för riksgäldskontoret;
och

nr 270, till fullmäktige i riksgäldskontoret, med reglemente
för riksgäldskontoret.

Upplästes och godkändes Riksdagens kanslis förslag till paragrafer
i riksdagsbeslutet:

nr 47, i afseende å statsregleringen och rörande de med
statsverket gemenskap ägande ämnen;

nr 69, angående ändrad lydelse af 8 och 52 §§ i förordningen
den 18 september 1908 angående stämpelafgiften;

nr 70, angående förslag till förordning om vissa ändringar i
8, 39 och 52 §§ af förordningen den 18 september 1908 angående
stämpelafgiften;

nr 71, angående förordning om provianteringsfrilager;

Nr 42. 72

Fredagen den 31 maj.

nr 72, angående införande i gällande tulltaxa af vissa bestämmelser
rörande förtullning från frihamn eller frilager;

nr 73, angående förordning om ändrad lydelse af § 3 mom.
6 i förordningen den 6 augusti 1894 angående mantalsskrifning;

nr 75, angående åtgärder till förekommande af viss skadegörelse
å ungskog;

nr 76, angående utredning rörande den norrländska fiskarbefolkningens
bostadsförhållanden;

nr 77, angående utredning och förslag i fråga om upplåtande
till försäljning af vissa kronoegendomar;

nr 78, angående dels anvisande af medel till utförande under
senare hälften af år 1912 eller förra hälften af år 1913 af eu
försöksmobilisering och därmed sammanhängande öfningar, dels
förslag till lag om vapenöfningar under senare hälften af år 1912
eller förra hälften af år 1913 för utrönande af bärens krigsberedskap
(mobiliseringsöfningar) dels ock förslag till förordning
om understöd i vissa fall åt värnpliktigs familj (familjeunderstöd)
under nämnda mobiliseringsöfningar;

nr 79, angående ändrad lydelse af vissa delar af gällande
förordning med tulltaxa för inkommande varor;

nr 80, angående expropriation i vissa fall af torp och andra
lägenheter å rekognitionsskogshemman m. m.;

nr 81, angående anslag till ett centralt ämbetsverk för sociala
ärenden, socialstyrelsen;

nr 82, angående förslag till lag om arbetarskydd;
nr 83, angående pension åt bankinspektören R. H. Benckert;
nr 84, angående beredande af visst årligt understöd åt förre
arbetsledaren vid telegrafverket H. A. Olsson;

nr 85, angående förordningar om frilager och om ändrad
lydelse af vissa paragrafer i förordningen om frihamn;

nr 86, rörande förslag till förordning Angående tullrestitution
i vissa fall vid återutförsel af utländsk vara;

nr 87, angående pensionsreglering för rektorerna vid de allmänna
läroverken;

nr 88, angående vissa ändringar i staten för folkskollärarnas
pensionsinrättning;

nr 89, angående ändrad lydelse af 5 och 6 §§ i lagen den 11
oktober 1907 angående civila tjänsteinnehafvares rätt till pension;
nr 90, angående reglemente för riksgäldskontoret;
nr 91, angående ändringar i tullbehandlingen af vissa varor;
nr 92, angående lag, innefattande ändring i vissa delar af
lagen den 5 juni 1909 om förbud mot handels idkande å söckendag
utöfver viss tid;

nr 93, angående anslag till anordnande af inspektion öfver
elektriska anläggningar för belysning och arbetsöfverföring;

nr 94, rörande lag angående flottning af skogsalster i gräns -

Fredagen den 31 maj.

73 Nr 42.

floderna Torneå och Muonio samt lag angående ändrad lydelse
af 14 § i förordningen om allmän flottled den 30 december
1880;

nr 95, angående upplåtelse af kronan tillhöriga jordägarandelar
i grufvor;

nr 96, angående val af två fullmäktige i riksbanken och tre
fullmäktige i riksgäldskontor samt suppleanter för riksdagens
samtlige fullmäktige i nämnda verk;

nr 97, angående förslag till lag om skogsaccis och om virkestaxering; nr

98, angående förordning om ändrad lydelse af 1, 3 och
7 §§ af förordningen den 18 september 1908 angående stämpelafgif
ten;

nr 99, angående anvisande af anslag till understödjande af
sjukkassor;

nr 100, angående anslag till anordnande af yrkesinspektion;

nr 101, angående lag om ändrad lydelse af 80 § i lagen den
22 juni 1911 om ekonomiska föreningar samt lag om ändrad
lydelse af 8 § i lagen den 13 juli 1887 angående handelsregister,
firma och prokura;

nr 102, angående lag om ändrad lydelse af 11 kapitlet 9,
24 och 38 §§ rättegångsbalken;

nr 103, angående upplåtelse af rätt till bearbetande af icke
inmutningsbara mineralfyndigheter å kronojord;

nr 104, angående afstående eller upplåtelse i vissa fall af
mark från kronoegendomar;

nr 105, angående utarbetande och framläggande af förslag
till en svensk utvandringslag;

nr 106, angående ändring af 12 kapitlet 3 § rättegångsbalken
;

nr 107, angående förslag till lag om ändrad lydelse af 15
kap. 22 och 24 §§ strafflagen;

nr 108, angående förordning om skogsvårdsafgift;

nr 109, angående lag om rätt till jakt;

nr 110, angående förslag till grunder för tillgodogörande af
kronans jakträtt;

nr 111, angående rätt för Riksdagens ledamöter att åtnjuta
ersättning för resa under pågående riksdag till hemorten och
åter *

nr 112, angående åtskilliga på grund af § 89 regeringsformen
väckta frågor;

nr 113, angående förslag till pensionering af distrikts- och
länsveterinärer m. m.;

nr 114, angående lag om ändrad lydelse af § 34 värnpliktslagen
;

nr 115, angående vissa nya bestämmelser i afseende å mått
och vikt;

Nr 42. 74

Fredagen den 31 maj.

nr 116, angående lag, innefattande förbud i visst fall mot
värnpliktigs skiljande från tjänst eller arbete;
nr 117, angående statsregleringen;

nr 118, angående lag om ändring i vissa delar af sjölagen
samt lag om ändrad lydelse af 1 § i lagen den 12 juni 1891,
innefattande vissa bestämmelser om sjöfynd;

nr 119, angående lag om ändrad lydelse af vissa paragrafer
i värnpliktslagen samt förordning om understöd i vissa fall åt
värnpliktigs hustru och barn (familjeunderstöd);

nr 120, angående förslag till lag om aflösning af vissa frälse -räntor, lag om sammanläggning af frälseräntor med den fastighet,
hvaraf räntan utgår, lag om ändrad lydelse af 11 kap. 2 ^jordabalken,
lag om ändrad lydelse af 18 § i förordningen den 16
juni 1875 angående lagfart å fång till fast egendom, lag om ändrad
lydelse af 61 § i förordningen den 16 juni 1875 angående
inteckning i fast egendom och lag om ändrad lydelse af förordningen
den 20 juli 1855 angående kronans rätt vid återbetalning
af lån, som blifvit i jordebok antecknade;

nr 121, angående anslag till fortsatt utveckling af statens
telegraf- och telefonväsende;

nr 122, angående anvisande af medel till inköp af mark för
utvidgning af vissa järnvägsstationer;

nr 123, angående anvisande af medel för fortsättande af arbetet
med utläggning af ytterligare ett järnvägsspår mellan Göteborg
och Alingsås;

nr 124, angående anslag till anskaffande af ny rörlig materiel
vid statens redan trafikerade järnvägar;

nr 125, angående anslag till fortsättning af statsbanan Järna
—Norrköping;

nr 126, angående anslag till fortsättning af statsbanan Ulriksfors—Volgsjön; nr

127, angående anvisande af medel till fortsättande af
statsbanan Älfsby—Piteå;

nr 128, angående anslag till fortsättning af statsbanan Veittijärvi—Karungi
—Matarengi;

nr 129, angående anläggning af en statsbana mellan Sveg
och Brunflo;

nr 130, angående fortsatt arbete med utläggning af ytterligare
ett järnvägsspår mellan Rönninge och Järna;

nr 131, angående tilläggsanslag för redan utförda anläggningar
vid Trälleborgs ångfärjestation;

nr 132, angående anvisande af medel för införande af elektrisk
drift å bandelen Kiruna-Riksgränsen;

nr 133, angående anvisande af medel för anläggning af eu
ny farled mellan Vänersborg och Göteborg;

nr 134, angående anvisande af medel för anläggning af

Fredagen den 31 maj. 75 Nr 42.

ledningar för distribuering af elektrisk energi från statens kraftverk
vid Trollhättan;

nr 135, angående anslag till förekommande af driftstörningar
gå grund af isbildning i Göta älf;

nr 136, angående anvisande af medel för inköp af inventarier
för Trollhätte kraftverk;

nr 137, angående anvisande af medel till uppförande af en
elektrisk kraftstation vid Porjusfallen;

nr 138, angående anvisande af medel för anläggning af ett
statens kraftverk vid Älfkarleby;

nr 139, angående anvisande af medel till anläggning af ledningar
för distribuering af elektrisk energi från statens kraftverk
vid Älfkarleby;

nr 140, angående inköp för statens räkning af Södertälje
kanal- och slussverksaktiebolags egendom;

nr 141, angående kapitalökning för odlingslånefonden för
år 1913;

nr 142, angående ökning af egnahemslånefondens kapital;
nr 143, angående kapitalökning för fonden för fiskerinäringens
befrämjande;

nr 144, angående ökning af norrländska nyodlingsfondens
kapital;

nr 145, angående kapitalökning för jordförmedlingsfondeu;
nr 146, angående ökning af fonden för befrämjande af handtverk
och därmed jämförlig mindre industri;

nr 147, angående dispositionen af besparingarna å hufvudtitlama; nr

148, angående utbetalning af anslag till riksdags- och
revisionskostnader;

nr 149, angående afsättning för järnvägslånefonden;
nr 150, angående afsättning för lånefonden för tjänstemannasamhället
vid Mörby;

nr 151, angående krediti vsummorna; samt
nr 152, angående afsättning till fonden för att underlätta
åstadkommande af bibanor inom vissa delar af riket.

Justerades fem protokollsutdrag för denna dag äfvensom
protokollet för den 24 i denna månad.

Herr talmannen och kammarens ledamöter afgingo kl. 10,50
f. m. till slottskapellet, där riksdagspredikan hölls af pastorsadjunkten
P. Eckhoff.

Nr 42. 76

Fredagen den 31 maj.

Till åtlydnad af Kungl. Maj:ts nådiga kallelse begaf sig kammaren
efter gudstjänstens slut till rikssalen, där jämväl Andra
kammaren infann sig. Herr statsrådet och chefen för civildepartementet
Schotte uppläste Kungl. Maj:ts nådiga förordnande för
hans excellens herr statsministern Staaff att å Kungl. Maj:ts vägnar
af sluta Riksdagen. Härpå framfördes kamrarnas undersåtliga
välönskningar å Första kammarens vägnar af dess talman
och för Andra kammaren af dess vice talman. Sedan riksdagsbeslutet
blifvit af herr statsrådet och chefen för civildepartementet
uppläst, förklarade å Kungl. Maj:ts vägnar hans excellens
herr statsministern 1912 års lagtima riksmöte vara af slutad!

Efter det kamrarnas ledamöter återkommit till samlingsrummet
och där intagit sina platser, framträdde herr Afzelius till
talmansbordet och yttrade:

Mina herrar! 1912 års riksdag är lyktad. Snart äro alla
dess ledamöter spridda till de många hemmen öfver Sveriges land.

Där väntar dem efter det slitande jäktet frid och hvila. Men
där vänta dem också nya mödor på de arbetsfält, som äro hvars
och ens särskilda och egentliga. Denna verksamhet, lugnare,
blygsammare, mer undanskymd än den politiska, får dock ingalunda
underskattas vid sidan af denna. Det är detta arbete, som
skall gifva samhällskroppen näring och förkofran. Det är på
denna mark, som den personliga själfständigheten växer och starkes.
Det är denna verksamhet, som fostrar »mannen för sig»,
mannen som vet sig tänka och handla endast på sitt eget ansvar;
den mannen behofs för visso också i det politiska lifvet.

Och nu, när vi skiljas, ett rent personligt ord: tacksamhetens.
Tack för öfverseende, tack för välvilja. För talmannen
skall 1912 års riksdag alltid blifva ett ljust och kärt minne.

Detta tal besvarardes af herr Jonsson, Olof, i följande
ordalag:

Herr president! Väl hafva under den gångna riksdagen
liksom tillförne under frågornas behandling skilda meningar
sökt göra sig gällande om de beslut, som borde i sak fattas. Men
om ett hafva helt säkert meningarna aldrig varit delade, nämligen
i ett fullt och varmt erkännande af det urbana och utmärkta
sätt, hvarmed Ni såsom talman ledt kammarens förhandlingar.
Jag är viss om, att jag gör mig till tolk för kammarens samtliga
ledamöter, närvarande eller redan hemresta, då jag därför till
Eder frambär en varm tacksamhet för Eder väl utförda gärning
såsom talman i kammaren och för i öfrigt åt oss alla visad
välvilja.

Måtte nu under de kommande dagarna åt Eder vara beskärd
hälsa och trefnad, så att när nästa riksmöte åter sammanträder,

77 Nr 42.

Fredagen den 31 maj.

Ni äfven då skall kunna såsom talman möta de gamla ledamöterna
och gamla vännerna!

Till dess må välsignelse och allt godt hvila öfver Eder; och
nu farväl!

Kammarens ledamöter åtskildes kl. 12,5 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.