1912. Första kammaren. Nr 32

ProtokollRiksdagens protokoll 1912:32

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1912. Första kammaren. Nr 32.

Lördagen den 4 maj, e. in.

Kammaren sammanträdde kl. 7 e. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet den af herr Antonsson
m. fl. denna dag afgifna motion, nr 108, i anledning af Kungl.
Maj:ts proposition angående utgifvande af en ny upplaga af »Sveriges
land och folk».

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet den af herr
Nilsson, Karl, under dagen väckta motion, nr 109, i anledning af
Kungl. Maj:ts förslag till ändrad lydelse af vissa delar af gällande
förordning med tulltaxa för inkommande varor.

Justerades åtta protokollsutdrag för denna dag.

Föredrogs ånyo statsutskottets den 1 och 3 innevarande maj Om provisorisk
bordlagda utlåtande nr 69, i anledning af Kungl. Maj:ts i punkt 56 lindring åt
under sjunde hufvud ti teln af statsverkspropositionen gjorda framställning
om provisorisk lindring åt synnerligen skattetyngda kom- kommuner.
muner.

I den till Riksdagen den 13 januari 1912 aflåtna propositionen
angående statsverkets tillstånd och behof hade Kungl. Maj:t i punkt
56 under sjunde hufvudtiteln föreslagit Riksdagen att på extra stat
för år 1913 bevilja ett anslag äf 600,000 kronor att i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med de af statsrådet och chefen för finansdepartementet
angifna grunder utdelas till sådana landskommuner och
köpingar, där ett mera stadigvarande, synnerligt betungande skattetryck
vore rådande.

Första kammarens protokoll 1912. Nr 32.

1

Nr 32. 2

Lördagen den 4 maj, e. m.

Om provisorisk
lindring åt
synnerligen
skattetyngda
kommuner.

(Forts.)

Utskottet hade i detta utlåtande på anförda skäl hemställt, att
Kungl. Maj:ts ifrågavarande framställning icke måtte af Riksdagen
bifallas.

Reservation hade afgifvits af herrar A. Ekman, 0. Jonsson,
C. G. Ekman, F. Berglund, N. S. Stadener, C. I. Asplund, J.
Ström, J. Olofsson och J. Pålsson, hvilka ansett, att utskottet bort
hemställa, att Riksdagen måtte på extra stat för år 1913 bevilja ett
anslag af 500,000 kronor att, under förutsättning, att kommun i
laga ordning beslutat, att stämma för uppbörd af den del af kommunalskatten,
som motsvarade en debitering, öfverstigande 8 kronor
för 100 kronor skattepliktig inkomst, icke komme att hållas tidigare
än i juni månad det år, då skatten skulle erläggas, i enlighet med
vissa angifna grunder utdelas till kommuner, som därom gjorde
ansökan.

Herr Ekman, Carl Gustaf: Innan jag ingår på att behandla
det ärende, som föreligger, ber jag att få återföra i kammarens
minne de omständigheter, under hvilka den skrifvelse tillkom, som
föranledt den kungl. proposition, på hvilken kammaren i dag har att
lämna svar.

Sedan denna fråga varit uppe vid flera riksdagar, förelåg vid
1908 års riksdag en motion, däri man påyrkade utredning, rörande
hvilka kommuner ägde »för ringa ekonomisk bärkraft i förhållande
till dem åliggande skattebördor», och man anhöll, att därefter för
Riksdagen skulle framläggas det förslag, hvartill utredningen kunde
gifva anledning. Andra kammarens femte tillfälliga utskott, som
behandlade denna motion, tillstyrkte den under uttalande, att det
vore synnerligen önskvärd!, att rättelse i här berörda missförhållanden
snarast möjligt kunde ernås, och Andra kammaren biföll enhälligt
utskottets förslag. Första kammarens tillfälliga utskott nr
2, till hvilket ärendet, då det inkom till kammaren, blef remitterad!,
tillstyrkte också bifall till motionen, men under behandlingen
i denna kammare betonades särskildt, att de kommunala skattebördor,
hvarom här vore fråga, väsentligen voro af tvenne olika
arter: dels sådana skattebördor, som utginge för ändamål, hvilka
voro att betrakta såsom statsändamål, och dels kommunala skatter
för fyllande af lokala behof, skatter som sålunda tillkommit för
ändamål, som legat speciellt i vederbörande kommuns enskilda intresse.
Och man betonade här, att utredningen borde endast inrikta
sig på undersökning af den art af skattebördor, som afsågo fyllande
af utgifter, hvilka samtidigt också voro statsändamål. En omformulering
blef också gjord här i kammaren, så att man i skråfvelsen
begärde en undersökning, hvilken skulle taga sikte på »sådana kommunerna
åliggande skyldigheter, som tillika kunde anses tillgodose
statsändamål». Med denna formulering, som Andra kammaren
sedermera biträdde, afläts också skrifvelsen till Kungl. Maj:t. Just

Lördagen den 4 maj, e. m.

3 Nr 32.

därför att enligt min mening det är af betydelse för bedömande,
huruvida föreliggande utredning svarar mot hvad Riksdagen begärde,
ber jag att här få återgifva en del af det, som förekommer i berörda
riksdagsskrivelse. Däri säges: »Riksdagen anser en utjämning i viss
mån af de kommunala skatterna, då dessa trycka alltför ojämnt,
vara önskvärd. De nu tillgängliga statistiska uppgifterna lära dock
icke vara tillräckliga för att af desamma erhålla en för denna frågas
bedömande tillförlitlig utredning, hvilken dock enligt Riksdagens
mening bär begränsas till en undersökning, rörande hvilka kommuner
som äga alltför ringa ekonomisk bärkraft i förhållande till sådana
skyldigheter, hvilka staten genom sin lagstiftning ålägger dem, och
således icke äro af uteslutande kommunal natur, utan tillika äro af
beskaffenhet att tjäna statsändamål.

Riksdagen får alltså anhålla, det täcktes Eders Kungl. Maj:t
så snart som möjligt låta o. s. v.»

I enlighet med Riksdagens begäran föranstaltades också en undersökning,
hvars resultat nu föreligger, och hvilken öfverlämnades
den 6 november 1911 till regeringen. Denna utredning har bekräftat
kännedomen om de kommunala skattebördornas ojämnhet. Den
har uppvisat, hurusom kommuner finnas, där den kommunala budgeten
ställer oerhördt tryckande anspråk på kommunens invånare
samt förlamar och hämmar kommunens utveckling. Den angifver
äfven kommuner, där knappt någon kommunal skatt, i allt fall
mycket minimal sådan, upptages, och den ådagalägger i all sin
objektivitet behof vet af snara åtgärder på förevarande område. I
utredningen har också gifvits anvisning på ett antal kommuner,
600 stycken, där kommunalskatten utgår med mer än 10 kronor
per bevillningskrona. Utredningen utmynnar gifvetvis uti, att här är
den punkt, där ett ingripande från statens sida borde förekomma.

I den proposition, som nu är framlagd, har man dock utgått
från i förhållande till utredningens i någon mån skiljaktiga grunder.
I stället för, såsom i utredningen tydligen afses, att såsom hårdt
betungade skulle betecknas kommuner med kommunalskatt, uppgående
till mer än 10 kronor per bevillningskrona, uppställer den
kungl. propositionen tvenne olika villkor. Den gifver anvisning på
tvenne olika fall för statsbidragens utgående, i enlighet hvarmed
således ett bispringande från statens sida borde ske. Det ena af
dessa villkor går ut på att kommun för erhållande af statsbidrag
skulle under mer än tre år, de tre nästföregående åren före ansökningens
ingifvande, sammanlagdt hafva haft kommunalskatter till
belopp af mer än 8 kronor per bevillningskrona. Det andra villkoret
är, att ifrågavarande kommuns utgifter till fattigvård och skolväsende
skola öfverstiga dessa utgifters medeltal för rikets alla landskommuner,
ett medeltal, som för närvarande angifves till 6 kronor
10''öre per bevillningskrona. Om dessa anvisningar säger nu utskottet:
»Emot de principer, enligt hvilka Kungl. Maj:t ansett denna fråga
böra vinna en provisorisk lösning, har utskottet för sin del icke

Om provisorisk
lindring dt
synnerligen
skattetyngda
kommuner.

(Forts.)

Nr 32. 4

Lördagen den 4 maj, e. m.

Om provisorisk funnit något att i hufvudsak erinra.» Jag tillåter mig sålunda göra

lindring åt
synnerligen
skattetyngda
kommuner.
(Forts.)

gällande för det första, att den utredning, som föreligger, motsvarar
hvad Riksdagen i sin skrifvelse begärde. Jag konstaterar också, att
de principer, enligt hvilka man vill hjälpa, äro sådana, att utskottet
säger, att det för sin del icke har något mot dem att i hufvudsak
erinra.

Vid sådant förhållande synes det mig, att ett afvisande af det
i propositionen framställda förslaget måste grunda sig därpå, att
Riksdagen nu i själfva hufvudfrågan intager en annan ståndpunkt
än den, som låg till grund för 1908 års skrifvelse.

Man frågar sig då, hvilka de erinringar och anmärkningar äro,
som skulle föranleda Riksdagen att nu intaga en annan ståndpunkt.
Ja, går jag till utskottets betänkande, så framhåller man först, att
en anledning skulle vara att söka i nu förefintlig olikformighet vid
taxeringen, framför allt i jordbruksfastigheternas taxering. Det är
uppenbart, att detta skäl måste tillmätas en viss betydelse, men
därför ägnade också den utskottsafdelning, som hade utredningen af
denna sak om hand, sin uppmärksamhet däråt. Afdelningen gjorde
en undersökning, hvars resultat återgifves i reservationen, en undersökning,
däri man mot hvarandra uppställer till jämförelse dels det
län, där flertalet af till statsunderstöd ifrågakommande kommuner förefunnes,
dels det län, där icke någon större del af det statsbidrag,
som här är fråga om, skulle komma att utgå. Man undersökte,
huru försäljningspriserna för fastigheterna i dessa båda län ställde sig
under femårsperioden, närmast föregående den sista taxeringen, i
förhållande till denna taxering, och därvid fann man, att taxeringsbeloppen
i båda länen i förhållande till försäljningssummorna förhöllo
sig såsom 87 till 100. Någon skillnad mellan dessa båda län
föreligger således i detta afseende icke. Därmed vilja reservanterna
dock icke för sin del bestrida, att sådan olikformighet i vissa fall
förefinnes, men reservanterna vilja göra gällande, att den icke är af
sådan omfattning och betydelse, att man därpå med skäl kan grunda
ett afvisande af regeringens proposition. Jag tror äfven, att om man
ingår på undersökning af vissa fall i detalj, skall man finna i samma
taxeringsdistrikt bredvid hvarandra kommuner, som hafva mycket
hög skatt, och andra, som hafva mycket låg sådan, där således i ena
fallet statsbidrag skulle behöfvas och där i det andra sådant icke
är erforderligt. En pröfning af dessa detaljfall, som naturligtvis
icke kan förekomma här i Riksdagen, visar också, så långt jag kunnat
följa den, att man icke kan med skäl grunda ett afslag på invändningen,
att fastighetstaxeringen är så ojämn.

Så har man ytterligare som ett hufvudskål mot det nya förslaget
pekat på den utredning, som skett i fråga om de belopp, som
skulle utgå i olika delar af landet. »Af utredningen framgår exempelvis»,
säger utskottet, »att i Älfsborgs län antalet landskommuner,
där under ett eller flera af åren 1907—1909 kommunalskatten utgick
med minst 100 öre per kommunalfyrk, utgjorde 119, medan mot -

5

Nr 32.

Lördagen den 4 maj, e. m.

svarande siffra för t. ex. Norrbottens och Västerbottens län allenast
uppgick till respektive 10 och 12». Ja, ställer man mot hvarandra
dessa båda sifferuppgifter, får man gifvetvis däraf den uppfattningen, sicattetyngda
att statsbidragen skulle komma att utgå i väsentligt större omfatt- kommuntr.
ning till kommuner i Älfsborgs län än till sådana i Norrbottens och (Foris.)
Västerbottens län. Man förbiser då, att antalet kommuner i dessa
senare län är så betydligt mindre än det i Älfsborgs län. Men om
man mot hvarandra uppställer de tre hufvudgrupper, hvari utskottet,
såsom synes, på sidan 3 i betänkandet delat länen, framgår, att
Norrland och Dalarna skulle hafva 63 socknar, Svealand utom Dalarna
78 och Götaland 406, hvilka blefve berättigade till statsunderstöd.
Jämför man dessa siffror med hela antalet kommuner inom
hvarje grupp, visar det sig, att i Norrland och Dalarna 29 % af
kommunerna komme att erhålla understöd och att i Götaland 24 %
af där befintliga kommuner skulle få sådan. Götaland har 1,623,
hvaraf 406 skulle ifrågakomma till understöd, under det i Norrland
med Dalarna med sina 214 kommuner 63 skulle erhålla sådant. När
man på detta sätt rätt använder siffrorna i fråga, blir gifvetvis totalintrycket
ett helt annat. Men, säger man, detta är rakt i strid mot
uppfattningen af hvad en jämförelse borde gifvit till resultat; blott
63 anslagsberättigade kommuner i Norrland och Dalarna emot 406
i Götaland. Man bortser då ifrån, att i Norrland och Dalarna socknarna
redan i och för sig äro så stora. De omfatta i Västerbotten
i medeltal 6,400 personer och i Norrbotten 7,100, under det medeltalet
invånare för Älfsborgs läns kommuner är 1,100 och för Skaraborgs
läns 800, allt i rundt tal. Att icke de understödsberättigade
kommunernas antal i Norrland är högre finner sålunda sin förklaring
delvis däri, att redan genom kommunernas storlek en viss utjämning
skett.

Härtill invänder man emellertid: här bör ske en kommunal
omorganisation, en omreglering af kommunernas områden. Därpå
behof ver jag icke svara annat, än att öfver denna sak äro icke de i
Götalands små kommuner boende invånare herrar; de kunna icke
bestämma öfver denna sak, utan måste finna sig i de kommunala
förhållandena, sådana de för närvarande äro, och då frågar jag, huruvida
i denna synpunkt tillräckligt skäl föreligger för staten att icke
ingripa underlättande och stödjande.

Så säges ytterligare i utskottets betänkande: »Frågan om åstadkommande
af likformighet i taxeringen är emellertid för närvarande
föremål för ett ingående utredningsarbete i sammanhang med den
igångsatta revisionen af den kommunala beskattningen och torde väl
inom en ej alltför aflägsen framtid vinna sin lösning i samband med
en omläggning af denna beskattning.» Och däri menar man skulle
ligga ett ytterligare skäl att icke nu bifalla propositionen. Nu är
det väl ändå så, att här föreliggande förslag just afser ett provisorium,
hvarunder staten ingriper, till dess en omläggning kan komma
till stånd, och vid sådant förhållande förefaller det mig, som om

Nr 32. 6

Lördagen den 4 maj, e. m.

Om provisorisk den förestående omläggningen icke kan med fog åberopas såsom
lindring åt gjj^l mot bifall till propositionen. Just i denna omständighet, att man
skattetyngda för närvarande anser sig böra göra något, finner jag ett stöd för
kommuner, min åsikt, att förslaget täcker ett behof, som på nyss angifna grund
(Forts.) icke kan bestridas.

Ytterligare säger utskottet, att det af Kungl. Maj:t äskade beloppet
utgör en obetydlighet i förhållande till de kommuners utgifter,
hvilkas nedbringande därmed afses. Däremot vill jag anföra,
att det låter sig sägas, om man endast gör en jämförelse med hela
det i landet utgående kommunala skattebeloppet. Men när det, såsom
här, gäller ett belopp, hvilket tillkommer såsom merutgift för
ett fåtal kommuner, som redan förut äro mycket hårdt tryckta, då
blir en half million ett ganska betydande belopp. Det blir, såvidt
jag förstår, ett understöd, som icke är så obetydligt, att man af
denna anledning bör tillbakavisa förslaget.

Dessa äro nu de erinringar, man i utskottets betänkande framlagt
och som, menar utskottets majoritet, borde föranleda Riksdagen
att frångå sin tidigare uppfattning. Jag kan icke finna, att dessa
skäl äro af sådan bärighet, att de tillräckligt motivera utskottets
af slagsyrkande.

Ytterligare har under diskussionen inom utskottet gjorts gällande,
att genom bifall till förslaget i viss mån skulle kunna framkallas
ett kommunalt slöseri, och man borde ur denna synpunkt akta sig
för att gå med på saken. Jag kan icke finna, att detta skälet alls
äger någon betydelse, dels på den grund att redan hvarje ökning i
utgifter för en kommun är förbunden med skyldighet att i stor omfattning
själf deltaga i dessa utgifter, dels framför allt också däri,
att här är fråga om ett provisorium och att i förslaget stadgas såsom
villkor för erhållande af bidrag, att de högre utgifterna skola
hafva utgått under en viss följd af år, tre år före ansökningsåret.
Sålunda synes det mig icke tänkbart, att med hänsyn till detta
statsunderstöd, som just äger karaktär af ett provisorium och hvilket
man sålunda har anledning antaga inom kort skola upphöra, någon
kommun skulle ådraga sig betydande och under många år i följd
fortlöpande ökade utgifter, att den alltså skulle ur denna synpunkt
icke ålägga sig tillbörlig varsamhet eller försiktighet. Detta skäl för
afslag på föreliggande förslag är icke på detsamma tillämpligt.

Reservanternas yrkande skiljer sig i ett par punkter från Kungl.
Maj:ts proposition. Mot denna framkom under behandlingen i
utskottet den erinran, att en kommun genom att kasta sig in på
ett visst slag af affärer — den tecknar exempelvis aktier i järnvägar
eller igångsätter andra företag af mer lokal natur — kan uppdrifva
sina skatter mycket högt, och att det vore otillbörligt, om andra
skulle lämna bidrag till afbetalning å dylika af vissa kommuner förvärfvade
värden. Denna anmärkning är efter mitt förmenande i
väsentlig del redan afvärjd genom bestämmelsen i den kungl. propositionen,
att såsom ett hufvudvillkor för understöds åtnjutande

7 Nr 32.

Lördagen den 4 maj, e. m.

uppställes, att inom kommunen utgifterna till folkskoleväsende och Om provisorisk
fattigvården skola hafva uppgått till 6 kronor 10 öre per bevillnings- ™n™iigen
krona. Ehuru sålunda, säger jag, genom denna anordning anmärk- akattetyngda
ningen väsentligen är oberättigad, ansåg man sig inom utskottet lik- kommuner.
väl böra fullständigt borttaga all anledning till en sådan erinran mot (Forts.)
förslaget. Detta har skett genom reservanternas förslag och genom
den ytterligare begränsning däri, hvarigenom såsom villkor för erhållande
af statsunderstöd bestämmes, att från kommunens utgifter
skola räknas annuiteter å lån för andra ändamål än kyrko-, skol-,
fattigvårds- och sundhetsväsende. Dessa få således icke medräknas,
och sålunda är hvarje möjlighet att i denna del göra erinran mot
reservanternas förslag utesluten.

Ytterligare har anmärkts, att i det kungl. förslaget icke uttryckligen
föreskrifves, att vid skattetryckets beräkning afdrag skulle göras
för den kommunerna medgifna rättigheten att med skogsaccismedlen
nedbringa detta skattetryck. Då det ansågs, att ett sådant stadgande
borde införas, hafva reservanterna jämväl föreslagit, att för skogsaccismedlen
afdrag skulle ske vid beräkning af kommunernas utgifter,
för den del nämligen af ifrågavarande medel, som enligt lag
kommunerna få använda för regleringen af sin ordinarie budget.

Sålunda är äfven denna erinring på detta sätt afvärjd.

I propositionen förekommer en bestämmelse om, att Kungl.

Maj:t i vissa fall utöfver stadgade villkor, efter pröfning, skulle
kunna medgifva statsunderstöd för vissa kommuner. Enär reservanterna
ansågo, att rätt till statsbidrags medgifvande utöfver fastställda
grunder icke lämpligen borde ifrågakomma, har ett uttalande mot
denna rätt blifvit gjordt i motiveringen till reservanternas förslag.

Slutligen har man anfört — och då hänvisat till vissa lokala
fall — att man känner den och den kommunen och det och det
fallet, där det nu blir fråga om understöd, men där man icke anser
sådana allmänna ekonomiska situationer föreligga, att det finnes skäl
att gifva sådant, Man har påpekat, att det i sådana kommuner
finnas förmögna människor, och att statsbidraget skulle komma dessa
personer till godo, och detta vore icke lämpligt. Däremot vill jag
säga, att det är helt naturligt och icke alls uteslutet, att inom dessa
hårdt tryckta kommuner det finnes förmögna individer. Ingen lär
ifrågasätta någonting annat. Men här gäller, huruvida icke inom
dessa mest betungade kommuner likväl föreligger ett svårt ekonomiskt
tryck. För att öfvertyga sig om den saken hafva reservanterna gjort
en utredning om huru befolkningsförhållandena ställa sig i dessa
kommuner i förhållande till öfriga kommuner och länen i deras
helhet. Jag ber att i det af seendet få hänvisa till den utredning,
som förekommer på sid. 6 i reservanternas förslag. Där hafva länen
indelats i tre grupper. Af utredningen framgår, att i grupp I (de
län, där de skattetyngda kommunerna ej uppgå till Vio af hela antalet
kommuner), där har under åren 1905—1910 en folkminskning

Nr 32. 8

Lördagen den 4 maj, e. m.

Om provisorisk skett af 187 personel-, under det att i dessa läns landsbygd i dess
lindring åt helhet förekommer en ökning i antalet individer af 59,852 personer.
skattetyngda I grupp H, de län, där de skattetyngda kommunerna äro minst
kommuner. Vio> (men ej 7s af hela antalet kommuner), där har under samma
(Forts.) femårsperiod en folkminskning skett af 1,814 personer, motsvarande
27 % af 1905 års folkmängd, under det att länets landsbygd i sin
helhet har en folkminskning af 5,178 personer, motsvarande 8,7 4 %
af 1905 års folkmängd.

I grupp III (de län, där de skattetyngda kommunerna äro minst
1/5 af hela antalet kommuner), där har i de skattetyngda kommunerna
under dessa år skett en folkminskning af 4,251 personer, under
det att länets landsbygd i dess helhet ökats med 41,430 personer.
Denna afkokning i de skattetyngda kommunerna i förhållande till
kommunerna å länens landsbygd i öfrigt måste dock tillmätas en
stor betydelse, när det gäller frågan, huruvida i dessa kommuner
drägliga ekonomiska förhållanden förekomma. Den måste tillmätas
vida större beviskraft än de individuella fall, som här ofvan omnämnts.
Det är uppenbart, att man enligt föreliggande statistik med
understödet träffar de orter i vår landsbygd, där den största folkminskningen
ifrågakommer. Då så är fallet och jag dessutom har den
meningen, att om här icke staten, på sätt Riksdagen tidigare uttalat,
ifrågasätter att ingripa för att stöda och hjälpa dessa områden, är
jag öfvertygad, att det delvis kommer att gå ut öfver fattigvården
och skolväsendet, ty det är uppenbart, att när man för dessa ändamål
har högre utgifter än 6 kronor 10 öre, sparar man så långt
det låter sig göra.

Reservanter ur olika partier hafva därför ansett, att skäl till ett
statens ingripande här förefinnes, en samling således om den meningen,
att man på dessa områden borde främja ökad solidaritet och i
någon mån tillämpa satsen: En för alla och alla för en. I sådant
afseende ha de förenat sig om att framställa det yrkande, som förekommer
i reservationen; och ber jag att på dessa af mig nu anförda
skäl få hemställa om bifall till det yrkande reservanterna i förevarande
punkt framställt.

Friherre Beck-Friis, Johan: Herr talman, mina herrar! Den
föregående ärade talaren har här synnerligen fullständigt redogjort
för upphofvet till den föreliggande propositionen, nämligen 1908 års
riksdagsskrifvelse, och den ärade talaren har också synnerligen noggrant
genomgått så väl utskottets förslag som reservationen. Men
då han och jag icke kommit till samma slutomdöme i sak, måste
jag be att få taga herrarnes tid i anspråk en stund.

Han framställde den frågan, huruvida utskottet skulle i hufvudfrågan
gått från den ståndpunkt, som ligger till grund för 1908 års
skrifvelse. Därpå vill jag svara, att det har utskottet icke gjort.
Under frågans förberedande behandling i utskottet var man länge
öfverens om att man skulle kunna tillstyrka Kungl. Maj:ts förslag.

9 Nr 82.

Lördagen den 4 maj, e. m.

Deri utredning, som hiir har blifvit gjord, har blifvit synnerligen
grundligt utarbetad, och särskildt har i Kungl. Maj:ts proposition synnerligen
gifvits några synnerligt lämpliga beräkningsförslag för frågans lös- skattetyngda
ning. Men när vi kommo till slutet och fingo se, huru denna för- kommuner.
delning af understödet till de tyngst beskattade kommunerna skulle (Forts.)
komma att verka, funno vi, att det var icke såsom det skulle vara.

Vi kommo till ett annat resultat, än vi väntat, och det har utskottet
också angifvit på sid. 2 i början, där det har sagts: »Emot de
principer, enligt hvilka Kungl. Maj:t ansett denna fråga böra vinna
en provisorisk lösning, har utskottet för sin del icke funnit något
att i hufvudsak erinra. Frågan om hvilka kommuner, som äro i
verkligt behof af det ifrågasatta statsunderstödet, synes utskottet däremot
oklart. Af den utredning, som härför i ärendet åberopats,
lärer nämligen, enligt utskottets förmenande, icke kunna vinnas någon
tillförlitlig grund för bedömande häraf. Snarare synes utredningen
gifva vid handen, att en sådan icke kan för närvarande erhållas.»

Det är just kanske denna erfarenhet, som vi, som stå på utskottets
förslag, kommit till, att för närvarande han icke denna reform grundas
på den erhållna utredningen, och vi anse, att grundorsaken härtill
närmast ligger i den olikformighet, som nu finnes i taxeringen.

Herr Ekman sökte att genom några exempel, som jag tror han
fått från departementet, visa, att det icke vore så stor olikhet i jordbruksfastighetstaxeringen.
Men jag tror icke ändå, att det är nog
med ett par exempel från två län för att därpå grunda en bestämd
åsikt, att sådan olikformighet icke finnes, ty om den icke funnes,
frågar jag, hvarför departementschefen i den kungl. propositionen
särskildt anmärkt, att för närvarande en utredning pågår, i syfte att
en större likformighet i taxeringen skall kunna erhållas. Således,
där har herr statsrådet själf sagt, att det icke är bra som det är i
det fallet.

Vidare hafva vi funnit, att det är vissa olikheter i fördelningen
de olika länen emellan angående uppdelning af skattepliktig inkomst
af rörelse. Och vidare hafva vi funnit, att på det sätt, hvarpå de
olika kommunerna nu hafva sina räkenskaper ordnade, torde det
också vara mycket svårt att komma till ett verkligt bedömande af
huru deras verkliga ekonomiska ställning är.

Här föreligger nu en mycket omsorgsfullt och noggrant utarbetad
statistik, utförd af doktor Söderberg; men när man granskar denna
statistik, skall man finna både af inledningen och af de många anmärkningarna
under tabellerna, huru svårt han haft att få fram siffrorna.

Han har skickat omkring många formulär, men det oaktadt har han
genom öfver tusen olika skrivelser fått söka vinna klarhet. Vidare har
Vinn på ett ställe anmärkt, att ännu utgår inom en del kommuner
skattebetalningen in natura, hvilket naturligtvis är ytterst svårt att
sedan sätta om i pengar och få in i tabellerna, så att det stämmer.

Allt nog, huru mycket omsorg och huru mycket arbete, som än är

Nr 32. 10

Lördagen den 4 maj, e. m.

Om provisorisk nedlagdt på denna utredning, så finner man dock, att det är mycket
synnerligen svart att få fullt jämförliga tabeller i detta afseende.
skattetyngda Hvad nu fördelningen af dessa medel angår, såsom herrarne se
kommuner, på sid. 3, har utskottet där ställt upp huru mycket som skall komma
(Forts.) på de olika länen, och det måste medgifvas, att man kommer till
ganska förvånande resultat. Herr Ekman försökte visa, att det icke
är så mycket att fästa sig vid, huru många socknar det är på det
ena eller andra landskapet, därför att socknarna äro olika och folkmängden
olika. Men om herrarne se på kolumnen bredvid, så finna
herrarne där, att de större beloppen komma på de sydliga länen i
landet, och det får man medgifva, att man icke tänkt sig, och att
här i Riksdagen äro vi icke vana att höra, att det är den sydliga
delen af landet, som särskildt behöfver understöd, utan det är i alla
förslag de norra länen. Och ännu mera finner man att fördelningen
ej kommer att träffa rätt, då man ser på de olika socknar, som
skulle komma att erhålla del af understödet. Vi hade tillfälle att
se en uppgift på de föreslagna socknarna. Herrarne hörde af herr
Ekman, att det skulle vara de socknar, där skatten beräknas öfver
8 kronor per bevillningskrona och öfver 6 kronor i skatt till skola,
kyrka och fattigvård. När man tager ut dessa socknar och frågar
en person från viss trakt: anser Ni, som känner till denna trakten,
att dessa äro de socknar, som verkligen äro i behof af understöd i
Edert härad, så får man det svaret: Ja, den socknen behöfver nog,
men den socknen anse vi snarare vara en af de förmögnare socknar vi
hafva. Och så har det varit i de flesta län, och jag vågar påstå,
att af antalet socknar är det hälften eller kanske ännu flera, som
man anser hafva det ekonomiskt bra.

Om man då frågar, huru det är möjligt, att man kan komma
till ett sådant resultat, skulle jag vilja säga, att i socknar, där det
varit bra ställdt ekonomiskt, hafva de kanske varit något flotta att
bygga. De hafva kanske icke så noga afvägt sina utgifter och därigenom
kommit upp till högre skatter. Man kan också tänka sig, att de
tagit lån från skolhusbyggnad och tagit dem på kortare afbetalningstid,
därför att de ansett sig orka med det, och därigenom hafva de
kommit till höga skatter på ett visst antal år.

Jag skall nu be att få fästa mig vid några uttalanden, som förekomma
i reservationen. Där på sid. 5 hafva reservanterna sagt,
att de anse det vara synnerligen önskvärdt, att åtgärder till en provisorisk
lindring i de hårdast betungade kommunernas skattetryck
varda i enlighet med syftet i Riksdagens skrifvelse vidtagna, på den
grund att det ännu kunde komma att dröja länge, innan en fullständig
utjämning rörande den kommunala beskattningen kunde komma till
stånd, och därför borde man icke uppskjuta med att göra en provisorisk
utjämning. Härpå vill jag endast genmäla, att statsrådet och chefen
för civildepartementet för några dagar sedan, då frågan om vägskatten
var före, sade, att han hoppades att redan år 1914 kunna lägga
fram förslag till ny kommunal skatteförordning, och således kan

11 Nr 82.

Lördagen den 4 maj, e. m.

man icke säga, att det är så lång tid dit. Det kan ju hända, att Om provisorisk
herr statsrådet icke kan infria detta löfte till år 1914, men det är synnerligen
att hoppas, att det kan ske till år 1915, om det icke blir 1914. s^attetyngda
Alltnog, någon af sevärd tid torde det icke kunna komma att dröja, kommuner.
Då kan man ställa sig frågande: är det skäl att införa en alldeles (Forts.)
ny princip för att provisoriskt gälla 2 å 3 år?

Herr Ekman visade också (sid. 6) på de jämförelser, som där
finnas angående befolkningen i dessa kommuner. Ja, det är äfven
här siffror, som visas, men jag undrar, om icke erfarenheten i allmänhet
säger, att i de kommuner, som hafva dåliga kommunikationer,
därifrån flytta numera i allmänhet de personer, som hyra, för
att bosätta sig vid järnvägsstationer eller inom sådana kommuner,
som hafva goda kommunikationer.

Vi hörde i dag på förmiddagen af herr statsrådet och chefen
för civildepartementet, hvarför det var så viktigt att få järnväg upp
till Hede, och det var därför att invånarne flytta därifrån på grund af
bristande kommunikationer, men vi hörde icke, att det var på grund
af att det där var stora skatter. Jag tror nog icke, att det hufvudsakligen
är den bofasta jordbrukande befolkningen, som dessa siffror
röra, utan det är arbetare och handtverkarne. Jag har frågat flera
af våra präster, som hafva mycket att göra med ut- och inflyttningar,
och de anse, att det är mera arbetstillfällen och i kommunikationshänseende
välbelägna orter, som reglera flyttningen af handtverkarne
än beskattningen, äfven om beskattningen möjligtvis inverkar
något.

Herrarne se, att reservanterna hafva, förutom de villkor, Kungl.

Maj:t uppställt för dessa understöds erhållande, lagt till en del villkor,
och det tror jag är mycket välbetänkt; men jag vill också
säga, det jag tror, att det kan blifva ganska svårt att reda ut dessa
tillagda villkor. Om man skall taga bort annuiteter och räntor på
lån, finnes det säkerligen många kommuner, som få ganska svårt
att reda ut, om de tagit upp ett större lån för olika ändamål, att
då precis säga, huru detta lån skall fördelas.

Vidare uttala reservanterna den förhoppningen (sid. 9): »Med
anmärkande att det för närvarande synes råda en viss olikformighet
med afseende å kommunernas räkenskapsföring, får utskottet uttala,
att utskottet förutsätter, det Kungl. Maj:t icke skall underlåta att
tillse, det större likformighet härutinnan varder införd, så att ur
denna synpunkt pröfningen af statsunderstöd varder så enhetlig som
möjligt.» Det är mycket vackert sagdt, men icke tror jag, att denna likformighet
kan komma att gälla de redan gångna år, som ligga till
grund för detta understöds utbetalande, äfven om man kan hoppas
att för framtiden få en sådan större likformighet genomförd. Det
är därför jag tror, att när man finner att man icke kan på den
grund, som nu är, skaffa sig ett bestämdt omdöme huru denna fördelning
rättvisligen skall ske, man gör klokt i att icke bevilja detta
anslag, utan hafva vi redt oss utan understöd hitintills, tror jag

Nr 32. 12

Lördagen den 4 maj, e. m.

Om provisorisk nog att vi kunna vänta de tre år, som tyckas behof vas för att få
Synnerligen ett ver^ligt utjämnande af dessa skattebördor.

»kattetyngda På dessa skal anhåller jag, herr talman, att få yrka bifall till
kommuner, utskottets förslag.

(Forts.)

Herr Kobb: Om man läser utskottets utlåtande i denna sak,
finner man, att utskottet framför allt har fäst sig vid den olikformighet
i taxeringen, särskild! jordbrukstaxeringen, som förefinnes
inom de olika kommunerna. Det går så långt, att utskottet tyckes
vilja förklara all ojämnhet i den kommunala beskattningen hufvudsakligen
från denna orsak. Då hade man ju också bort kunna vänta,
att utskottet presterat något slags utredning om huru taxeringen är
för närvarande i de olika taxeringsdistrikten i landet. Någon sådan
finnes emellertid icke. Det borde icke hafva varit svårt, emedan en
sådan utredning är verkställd, och dess uppgifter äro insamlade af
den kommunala beskattningskommittén, och här har jag ett aftryck
af dessa uppgifter. Utskottet vill således lägga hufvudvikten på
denna ojämnhet i beskattningen, och uttalar detta så skarpt, att
utskottet i slutet af det stycke, som redan förut påpekats, säger:
»allenast på detta sätt synes man kunna förklara, att enligt utredningen,
exempelvis i Älfsborgs län, antalet landskommuner, där under
ett eller liera af åren 1907—1909 kommunalskatten utgick med
minst 100 öre för kommunalfyrk, utgjorde 119, medan motsvarande
siffra för t. ex. Norrbottens och Västerbottens län allenast uppgick
till respektive 10 och 12.» Ja, det hade varit bra mycket enklare,
om utskottet hade undersökt, huru många kommuner finnas i respektive
Älfsborgs, Västerbottens och Norrbottens län. Det finnes
nämligen 220 kommuner i Älfsborgs län, och det finnes 24 och 21
i Västerbottens och Norrbottens län. De siffror, som utskottet här
anför, äro således synnerligen jämförbara, och det finnes icke alls
någonting märkvärdigt i det.

Jag sade, att utskottet har velat förklara denna olikhet i beskattningen
med befintlig ojämnhet i taxeringen. Då borde man
kunna sluta däraf, att på sådana ställen, där taxeringen är mycket
låg, borde kommunalbeskattningen vara mycket hög och tvärtom.
Men om man ser på den utredning, som jag nyss nämnde, finner
man alls icke detta bekräftadt, åtminstone icke såsom regel. Om vi
kasta en blick i doktor Söderbergs utredning, så finna vi där, att
han har ordnat de olika länen i en rad. Han visar, att Göteborgs
och Bohus län i genomsnitt har den högsta kommunalbeskattningen.
Då skulle man kunna tänka sig att, när beskattningen så länge varit
hög inom Göteborgs och Bohus län, taxeringen skulle vara låg,
men det är tvärtom. Taxeringsvärdet i genomsnitt per hektar är
709 kronor, och det är mera än i något annat län med undantag af
Malmöhus län, där kommunalskatten är den minsta förekommande.
Om vi taga två sådana län, som ligga nära hvarandra och som borde
hafva likartade förhållanden, nämligen Älfsborgs län och Skaraborgs

13 Nr 82.

Lördagen den 4 maj, e. ni.

län, så finner man, att taxeringsvärdet per hektar är 389 kronor i Omproyitoritk
Älfsborgs län och 390 kronor i Skaraborgs län, således ett taxeringsvärde,
som i det närmaste är detsamma. Men under det att Älfs- Jtatittyngda
borgs län kommer såsom nr 2 bland de starkt tryckta länen, kom- kommuner.
mer Skaraborgs län endast såsom nr 17. Man kan således icke (Forts.)
finna något bestämdt samband mellan taxeringssiffrorna och den
kommunala beskattningen. Om man skulle gå till de taxeringssiffror
för de olika taxeringsdistrikten i riket, som redan förut också påpekats,
skulle man finna, att inom ett och samma taxeringsdistrikt
är det ytterst olika kommunal beskattning. Jag skall taga ett exempel,
ett distrikt, som i kommunalt hänseende är mycket svårt betungadt,
nämligen Marks härad i Älfsborgs län. Där finner man ett
taxeringsdistrikt, bestående af fyra kommuner, där taxeringsvärdet
är 600 kronor per hektar, men kommunalskatten per inkomstfyrk
varierar mellan i en kommun 48 öre per fyrk och i en annan kommun
149 öre per fyrk — således mer än tre gånger så mycket som

1 den förra kommunen — och detta inom samma taxeringsdistrikt.

Ja, men, kan man säga, det kan ju vara särskilda omständigheter,
som göra, att den senare kommunen har det svårt. Förklaringen
synes mig tvärtom vara den, att denna kommun är en mycket fattig
kommun. Fyrktalet per invånare är mycket lågt i densamma,
nämligen allenast 2,1, under det att i den andra kommunen, där
kommunalskatten var endast 48 öre per fyrk, fyrktalet uppgår till
23 per invånare. Just i denna omständighet synes, såsom också
doktor Söderberg ganska tydligt angifver, ligga förklaringen till ojämnheten
i kommunalskatterna: det är framför allt bland de kommuner,
som äro fattiga, där det är mycket lågt fyrktal per invånare, som
man har att söka de hardt skattetyngda. Om man sålunda ser på
sid. 47 i doktor Söderbergs utredning, finner man, att alla de kommuner,
där fyrktalet per invånare högst är 2 — det finns nio sådana
kommuner — äro mycket hårdt skattetyngda och ingå bland
dem, som Kungl. Maj:t tänkt sig skulle komma i åtnjutande af
skattelindring. Af dem, hvilkas fyrktal per invånare ligger mellan

2 och 3, är det 88 procent, som äro i sådan belägenhet; af kommuner
med fyrktal per invånare mellan 3 och 4 är det 75 %, och
af kommuner med mellan 4 och 5 fyrkar per invånare är det 54
procent.

Man kan således säga, att det är just i dessa fattiga små kommuner,
där det icke finnes några synnerligt gifvande skatteobjekt,
som kommunalskatten blir så särdeles hög. Det är för öfrigt, synes
mig, ganska naturligt, att förklaringen till kommunalskatternas olika
storlek skall ligga i kommunernas fattigdom. Om man ser efter,
hvad det är för utgifter som dessa fattiga kommuner hafva att bära
och räknar tillsammans de s. k. statsliga ändamålen, kyrka, skola
och fattigvård, finner man, att kommunernas utgifter för dessa tre
ändamål i genomsnitt äro 88 % af samtliga kommunernas utgifter på

Nr 32 14

Lördagen den 4 maj, e. m.

Om provisorisk landsbygden, och går man till särskilda län, skall man finna ändå
Synnerligen svårare förhållanden. Så t. ex. är det af Älfsborgs läns 220 komskattetyngda
murler icke mindre än 210, där detta procenttal öfverstiger 90, och
kommuner, det finns en hel mängd af dessa kommuner, där detta procenttal
(Forts.) går så högt upp som till 97. Just för den kommun, om hvilken
jag nyss nämnde, i Marks härad, var denna siffra något öfver 97 %.
Om man nu ser på dessa utgifter, är det ju alldeles tydligt, att utgifterna
för folkskoleundervisningen böra stå i mycket nära förhållande
till invånarantalet. Utgifterna för fattigvården böra ju också
stå i förhållande till invånarantalet, men framför allt i förhållande
till rikedomen i kommunerna, och således böra dessa utgifter vara
mycket stora i de fattiga kommunerna. Därför synes det mig vara
ganska riktigt att just på denna punkt söka anledningen till det
ytterst ojämna skattetrycket i vårt land, och icke, som utskottet
gjort, framför allt i olikheten i taxeringen. Det är ju alldeles klart,
att, om vi hafva kommuner, där fyrktalet per invånare går ned så
lågt som till mellan 2 och 3 och, såsom doktor Söderberg säger,
kommunerna äro synnerligen välbärgade, om fyrktalet går upp till
15, det skulle vara omöjligt att genom höjning af taxeringsvärdena
komma upp från det förra till det senare fyrktalet.

Jag skall icke gå in vidare på själfva den kungl. propositionen.
Det synes mig, att den har blifvit så väl motiverad af den förste talaren
här i afton i detta ämne, att jag icke kan annat än ansluta
mig till hvad han sagt. Men jag skall be att få säga några ord
med anledning af hvad den siste talaren sade om, att detta icke
brådskar, utan att man gärna kan vänta. Jag undrar, om man verkligen
får resonera så. Själfva problemet om den kommunala beskattningen
är nog i sig själft så svårt, att man icke kan hoppas att
få en tillfredsställande lösning inom den allra närmaste framtiden.
Då vore det väl ej för mycket, om staten kunde ingripa redan nu
för att se till, att icke trycket blir för hårdt just i sådana kommuner,
där det är så synnerligen tryckande. Jag tror, att, om man
skulle tänka sig en inkomsttagares ställning i en sådan kommun,
där skattetrycket uppgår till t. ex. öfver 20 kronor per bevillningskrona,
man lätt inser, att en person, som har en inkomst af 2,000
kronor med afseende å hvilken afdrag således ej ifrågakommer, där
skulle skatta med minst 20 % och i vissa kommuner med till och
med öfver 20 % af sin inkomst, således vida mer än en millionär
kan få skatta för sin inkomst i Stockholm. Jag tycker, att detta är
någonting, som man bör taga i betraktande, särskildt därför att det
finnes en massa inkomsttagare, som äro tvungna att vara bosatta i
dessa kommuner -— jag tänker nu på de tjänstemän, som af sina
tjänster äro bundna där.

Då jag således tror, att det kan vara ett fullt behjärtansvärdt
mål, som här är satt före i den kungl. propositionen, skall jag be
att få ansluta mig till reservanternas yrkande.

15 Nr 32.

Lördagen den 4 maj, e. rn.

Herr Östberg, Johan: Det låter ju mycket vackert, om man Om provisorisk
säger, att den rika svenska staten skall understödja fattiga kom- ^nerliqen
muner. Ställer man problemet så enkelt, kan det ju ej gifvas mer skauetyngda
än ett svar. Men nu förhåller det sig i själfva verket så, att staten lcummuner.
i detta fall är de, som äro skattskyldiga till svenska staten, och (Forts.)
kommunerna i detta fall äro de, som äro skattskyldiga till dem.

Således problemet är det: skola de, som äro skattskyldiga till svenska
staten, i speciella fall understödja dem, som äro skattskyldiga till
de speciella kommunerna, och är det problem, som sålunda är uppställdt,
här löst på det riktiga sättet?

Hvad vill det säga, att man öfverflyttar bördorna från kommunerna
till staten? Jo, det betyder i stort sedt, att man lägger på
de indirekta skatterna hvad som i kommunerna utgår såsom direkt
skatt. Statens inkomster äro ju, utom den direkta skatten på inkomst
och förmögenhet, de indirekta skatterna, hvilka senare spela
den mest betydande rollen. Dessa indirekta skatter utgå ju till
öfvervägande del från städerna och industrisamhällena. Således nu
föreliggande förslag innebär, att till städernas befolkning och industrisamhällenas
befolkning öfverflyttas en del af den skattebörda, som
eljest efter kommunalförfattningarna påhvilar landsbygdens skattskyldiga
befolkning. Är detta skattepolitisk rättvisa? Ja, svarar
man, därför att befolkningen i landskommunerna är så skattetyngd.

Men den skattepolitiska rättvisan får naturligtvis icke allenast afgöras
efter skattetungan. Man hör ju ofta, när det är fråga om existensvillkor,
att skatterna visserligen spela sin roll, men att folket ju
också måsto bo och lefva. Således är skatternas storlek icke i och
för sig ensamt afgörande, utan bostads- och lefnadsförhållandena
förtjäna lika stort afseende. Då man vill öfverflytta skatter från en
grupp i samhället till andra, fordrar en fullständig rättvisa således,
att man utreder icke blott dessa gruppers ställning i skatteafseende,
utan också deras ställning i afseende å öfriga nödvändiga utgifter.

En sådan utredning är naturligtvis synnerligen svår. Men det
måste ju beaktas i detta föreliggande fall, att redan den kungl. propositionen
undantog städerna från dem, som skulle kunna komma i
åtnjutande af någon skattelindring och koncentrerade sig på landsbygdens
befolkning, på hvilken man ansåg, att skattetrycket var störst
och borde lättas. Här föreligger således ett principiellt uttalande,
att trycket på landsbygdens befolkning skulle vara större än det,
som ligger på städernas och jämförliga industricentras befolkning.

Detta är naturligtvis mycket svårt att afgöra och icke bevisadt ensamt
genom hvad skattestatistiken påvisar. Man lefver nämligen på landsbygden
på många håll under naturahushållningens tecken och icke
under penninghushållningens; men där man har att tillgå naturaförmåner,
hvilka ju äro svåra att uppskatta i penningar, och där man
lefver under landsbygdens enkla förhållanden kan man i själfva
verket, äfven om man har mindre penningeinkomst, befinna sig i
bättre ekonomiska förhållanden än den, som i ett industrisamhälle

Nr 32. 18

Lördagen den 4 maj, e. m.

Om provisorisk eller en stad råkar hafva litet större penningeinkomst. Det är ju
Synnerligen en sa^’ som ar allmant känd och här endast behöfver påpekas för
skattetyngda genast af alla kunna vitsordas.

kommuner. Således tror jag icke, att det finnes tillräckliga skäl förebragta

(Forts.) för att nu företaga den skatteförskjutning eller den öfverflyttning af
skatter, som i detta fall är föreslagen. Och det måste förvåna, att
den förste talaren, som dock har sitt hemvist i en industristad och
som allt emellanåt för industribefolkningens talan, i detta fall varit
så ifrig att förfäkta förslag, som måste strida mot denna industribefolknings
intressen.

Men vidare förhåller det sig så, att man här slår in på en helt
ny princip. I stället för att staten förut understödt vissa ändamål
med subventioner, som ansetts erforderliga just med hänsyn till de
speciella ändamålen, skulle man här slå in på att understödja kommunerna
i deras samlade verksamhet — åtminstone deras verksamhet,
samlad i vissa grupper, som man karakteriserar såsom statsändamål.
Men på samma gång pågår ju en sträfvan, att staten
också skall fullfölja sin från början inslagna väg, nämligen att understödja
kommuner i vissa speciella hänseenden. Vi hafva ju redan
haft känning af det, när det rörde väghållningsbesväret. Med afseende
därå vill man, att staten skall understödja kommunerna i ett
visst speciellt afseende. Här vill man, att staten skall understödja
kommunerna i en samlad mångfald af ändamål. Dessutom har man
ju i dag på förmiddagen hört, att staten skall särskild! åt betungade
kommuner bygga järnvägar af skattemedel. Detta blir ju ändå väl
mycket på en gång af statsunderstöd och det blir att öfverflytta
och förskjuta beskattningen i väsentliga, ganska betydelsefulla afseenden.

Jag tror, att den utredning, som förefinnes, icke är tillräckligt
bevisande för att berättiga den skatteöfverflyttning och skatteförskjutning,
som det föreliggande förslaget innebär. Jag tror också,
att de anmärkningar, som blifvit gjorda mot taxeringsförfarandet och
taxeringsapparaten i detta afseende, att de icke kunna vara så
fullkomliga och så tillfredsställande, att man på dem kan bygga
några slutsatser, äro berättigade, äfven om så stor ojämnhet mellan
taxeringsvärdena å jordbruksfastighet sinsemellan icke skulle förekomma,
som man kanske på vissa håll velat göra gällande. Jag
vill dock erinra, att en stor ojämnhet förefinnes mellan taxeringsvärdena
å jordbruksfastighet å ena sidan och taxeringsvärdena å
annan fastighet å andra sidan. Detta är naturligt, därför att vid
taxering af annan fastighet man utgår från lätt kontrollerbara förhållanden,
från uppgifter om hyror och annat, som är uppenbart.
Annan fastighet än jordbruksfastighet blir därför uppskattad till det
värde den verkligen har i förhållande till sin afkastning. Inkomsten
blir ju också, där taxeringsapparaten fungerar ordentligt, numera tillbörligt
uppskattad. Men taxeringsspörsmålet om jordbruksfastigheterna
och dessas afkastningsförhållanden är ett svårt problem att

Lördagen den 4 maj, e. in.

17 Nr 32.

lösa, och därför är det naturligt, att just taxeringen af jordbruksfastighet
och uppskattningen af den afkastning jordbruket lämnar
ställa sig svårare, så att den omständighet, att i jordbrukssocknarna
fyrktalet är lågt, i och för sig icke bevisar någonting.

Man har sagt, att nöden skulle vara så trängande, och att i
hvarje fall den åtgärd, som Kungl. Maj:t och reservanterna föreslagit,
vore allenast af provisorisk natur. Nu bruka ju provisoriska
skattelagar icke anses såsom i och för sig eftersträfvansvärda, utan
vara föremål för åtskilliga anmärkningar; men det provisorium, som
består däri, att man lämnar särskilda understöd å håll, där man
förut ej räknat med det, är naturligtvis ytterst betänkligt, därför att,
om kommunerna en gång börja räkna med dessa tillskott såsom
ständiga, de ej kunna vara sinnade att för framtiden inrätta sin
hushållning på annat sätt, utan naturligtvis gå ut ifrån, att de fortfarande
hafva att påräkna minst lika stort understöd.

Den nya anordning, som det här gäller, måste därför vara af
beskaffenhet, att den jämväl för framtiden tillförsäkrar minst motsvarande
inkomst och naturligtvis helst något mera; men huru en
sådan ny anordning i hvarje fall kan komma att utfalla, därom vet
man i detta ögonblick intet, och därför är ett provisorium på detta
område något, som i och för sig måste väcka den största betänklighet.

Här har slutligen sagts, att, om man ser på tabellen angående
folkmängden i de skattetyngda kommunerna, man finner, att folkminskning
där äger rum i ganska hög grad. Ja, om detta anslag
kunde bidraga till folkökningen i landet, vore ju mindre att säga
därom, och då vore det ur den synpunkten motiveradt; men det
finns väl ingen, som tror, att det förslag, som här är i fråga, i detta
hänseende har någon som helst betydelse. Och då det i öfrigt särskilt
med hänsyn till den utredning, som pågår, och med afseende
å den omständigheten, att vi alldeles nyss genom en särskild lagstiftning
sökt bereda lättnad för de kommuner, som då utmålades
såsom de mest skattetyngda, de fattiga skogssocknarna, genom en
särskild beskattning, som är lagd på industrien och som i sin mån
är ägnad att minska industrisamhällenas inkomstkällor, tror jag icke,
att kammaren kan vilja vara med om att nu företaga den ytterligare
förskjutning, som skulle äga rum till industriens och industrisamhällenas
nackdel genom ett bifall till detta förslag.

Jag ber därför att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Ekman, Carl Gustaf: Jag skall endast be att gentemot
friherre Beck-Friis få säga, att han angående taxeringsförhållandena
uttalade blott en förmodan utan att i någon mån stödja denna förmodan
med några som helst bevis. Reservanterna hafva dock sökt
att i män, som det är möjligt, anskaffa bevisning för sin uppfattning.

Precis på samma sätt förhåller det sig, när friherre Beck-Friis
Första kammarens protokoll 1912. Nr 32. 2

Om provisorisk
lindring åt
synnerligen
skattetyngda
kommuner.

(Forts.)

Nr 32. 18

Lördagen den 4 maj, e. in.

Om provisorisk säger, att lian hört, att man skall hafva det bra i de socknar, som
lindring åt gku)];e ifrågakomma till erhållande af understöd. Härom hafva reskattetyngda
servanterna också försökt skaffa sig bevis i faktiska omständigheter.
kommuner. Om det verkligen skulle vara så bra i dessa socknar, borde man väl
(Forts.) vara angelägen att bo kvar där. Nej, friherre Beck-Friis ställer
äfven här mot reservanterna blott lösa förmodanden och uppgifter.
Han säger också, att det är blott löst folk, som flyttar. Hvad menar
man då med löst folk? Handlande och handtverkare och dylika
stanna ogärna i kommuner, där skatterna äro höga, utan flytta gifvetvis
till närliggande kommuner, där skatterna äro lägre. Men hvad
innebära dylika flyttningar? Fn ständig förskjutning till det sämre
för kommuner, som förut stå i svår ekonomisk ställning.

Så sade friherre Beck-Friis, att vi reservanter sagt, att det skulle
komma att dröja så afsevärdt länge, innan den kommunala skatteomläggningen
skulle komma till stånd, att det var därför vi påyrkade
anslagets beviljande nu. Vi hafva ej nämnt ordet: »länge», vi hafva
endast sagt, att det dröjer en så af sevärd tid, att det är skäl att,
på sätt här är föreslaget, anordna ett visst provisorium. Och det
var mycket egendomligt, när jag häromdagen resonerade med två
motståndare till denna sak. Den ene förde* precis samma argumentering
som friherre Beck-Friis, att, då det ej skulle dröja så länge,
innan hela kommunalskattefrågan vore ordnad, blott tre eller fyra
år, man gärna kunde dröja äfven med beredande af möjlighet till
dylikt understöds erhållande. Den andre sade däremot: jaså, dröjer
det så länge, ja, då är jag gifvet emot det förevarande förslaget;
hade det dröjt blott två eller tre år, skulle jag varit för det, men
då det dröjer tre eller fyra år med kommunalskattefrågans lösning
och ett tre- eller fyraårigt provisorium måste anses alltför långvarigt,
anser jag mig däri hafva ett skäl att resa motstånd mot förslaget.

Beträffande hvad herr Östberg sade vill jag fråga honom, huru
han vill vara med om att ordna den nya skattereformen, utan att
de verkningar i afseende å förpliktelse att deltaga i dessa kommunalskattebördor
skola uppkomma, som han här betecknade såsom orimliga,
olämpliga och orättvisa. Jag kan icke finna någon möjlighet
att tänka mig denna kommunala skattereform genomförd på annat
sätt, än att ökad förpliktelse att deltaga i dessa skattebördor kommer
att åläggas de kategorier, hvilkas talan herr Östberg här förde. Och
när han ville säga, att jag såsom boende i ett industrisamhälle dock
annars brukar föra sådana samhällens talan, vill jag svara, att det
vill jag göra, när deras intressen äro berättigade, men att, när mera
berättigade intressen från andra håll resa sig mot deras, jag vill
erkänna ett sådant förhållande. Detta är däremot hvad herr Östberg
ej vill göra.

Jag yrkar fortfarande bifall till reservationen.

Herr Asplund: Om utskottet användt den enda riktiga jämförelsegrunden
för fördelningen af statsunderstödet mellan de olika

Lördagen don 4 maj, c. in.

19 Nr 32.

länen, nämligen folkmängden, skulle det kommit till ett helt annat Om provisorisk
resultat, än hvad den här tabellen synes utvisa. Jag har räknat efter, lxndrtn9 åt
och det visar sig, att understödet skulle utgå inom Älfsborgs län i^attetyngda
med 75 öre och inom Norrbottens län med 83 öre per invånare kommuner.
inom de understödsberättigade kommunerna. Det är således oriktigt (Forts.)
att säga, att det fattiga Norrbotten blifvit tillbakasatt i jämförelse
med Älfsborgs län. Det är endast Göteborgs och Bohus län, som
skulle erhålla högre statsunderstöd per invånare än Norrbottens län,
nämligen 1 krona 32 öre. Jag har icke så noga reda på förhållandena
i detta län, men enligt hvad det har upplysts mig, hafva kommunerna
där mycket stora järnvägslån, och om reservanternas förslag
antages, kommer den skatt, som uttagits för amortering af dessa lån,
att frånräknas, och då kommer statsunderstödet till detta län att
minskas rätt betydligt. För öfrigt torde nog Göteborgs och Bohus
län vara en af de fattigaste trakter i vårt land.

Jag skall därför be att få yrka bifall till reservanternas förslag.

Herr statsrådet friherre Adelswärd: Hvarken utskottet eller
reservanterna hafva tillstyrkt Kungl. Maj:ts förslag. Utskottet har
yrkat rent af slag på detsamma, men, som här redan blifvit af en
talare påvisadt, efter ett så ampelt erkännande, synes det mig, beträffande
principerna i Kungl. Maj:ts förslag, att jag åtminstone icke
kan annat än finna mig rätt förvånad, att utskottet efter detta erkännande
kunnat komma till det slut, hvartill det kommit. Reservanterna
hafva också afvikit från Kungl. Maj:ts förslag dels med
hänsyn till det belopp, som Kungl. Maj:t beräknat behöfligt, dels
med hänsyn till begränsningarna i bidragets utbetalande, hvilka begränsningar
reservanterna velat ytterligare stärka. Jag får säga, att
jag för min del icke kan finna något att erinra mot den förändring,
som reservanterna sålunda gjort i Kungl. Maj:ts förslag. Jag erkänner
det vara fullt berättigadt hvad beträffar det minskade beloppet,
som ju stöder sig på den utredning beträffande skogsaccisen,
som under utskottsarbetet blifvit gjord, och beträffande de strängare
begränsningarna hafva reservanterna icke gjort annat än fortgått på
den väg, som Kungl. Maj:t tänkt sig, fastän reservanterna velat
draga ut principen något längre.

Jag nödgas nu begagna tillfället att beklaga ett uttalande, som
jag gjorde, då den med denna jämförliga frågan rörande vägskattens
utjämnande var uppe i denna kammare. Jag uttalade nämligen då
den förhoppning, att möjligen detta provisorium icke skulle behöfva
vara längre än till 1914 års riksdag. Jag måste erkänna, att detta
uttalande var förhastadt. Jag tror och hoppas fortfarande, att de
sakkunniges utredning skall kunna vara åtminstone i hufvudsak afslutad
till dess; men sedan blifva ju remisser nödvändiga för inhämtande
af en mängd myndigheters yttranden, och efter hvad jag
kunnat sedan dess erfara, måste man beräkna, att endast dessa yttranden
och den granskning, som de måste undergå, säkerligen komma

Nr 32. 20

Lördagen den 4 maj, e. m.

Om provisorisk a tt draga en tid af minst ett år. Således får jag beklaga, att jag
lindring åt yj(j ^ nyggnämnda tillfället uttalade en sådan mindre välgrundad
skattetyngda förhoppning, så mycket mer som jag nu erfarit, att detta mitt yttkommuner.
rande upptagits och äfven användts som skäl för afslag på Kungi.

(Forts.) Maj:ts framställning.

Emellertid förefaller det mig, som om det icke spelar så synnerligt
stor roll, när det gäller att bedöma frågan, om man öfver hufvud
taget bör använda sig af ett provisorium eller ej, huruvida det dröjer
ett par år mer eller mindre. Jag tänker, att tiden i alla fall är
tillräckligt lång för att fullt berättiga ett provisorium, och från deras
sida sedt, som nu äro hårdt skattetyngda och behöfva den hjälp vi
på detta sätt vilja gifva dem, är tiden sannerligen tillräckligt lång,
för att de skola behöfva det understöd, som nu genom provisoriet
skulle erbjudas dem.

Jag skall be att ytterligare få på det kraftigaste betona, att det
är ett provisorium det här gäller. Detta är redan kraftigt framhållet
i statsverkspropositionen och jag ber att ytterligare få stryka under
detta och att herrarne vid bedömande af denna fråga ville hålla fast
vid att det är ett provisorium och intet annat, som det här är fråga
om. Det är ju, synes mig, alldeles klart, att det icke kan vara
någonting annat än ett provisorium, därför att för hvar och en, som
är något inne i dessa frågor, torde det stå klart, att den definitiva
kommunalskattereformen icke kan lösas i hufvudsak på ett så enkelt
sätt som det, som man nu provisoriskt tänkt att använda för en
mera tillfällig utjämning. Enligt min mening ligger också häri ett
skäl till, att man kan vara fullkomligt öfvertygad om att man genom
att bifalla provisoriet icke på något sätt föregriper den slutliga stora
reform, som man afser. Jag är för min del alldeles öfvertygad om,
att icke detta kan komma att föregripa berörda reformarbete, och i
hvad på mig beror kan jag åtminstone försäkra, att det icke skall
blifva händelsen.

Af de många skäl, som här anförts mot Kungl. Maj:ts förslag,
torde väl det hufvudsakligaste och för de flesta mest afgörande hafva
varit det af så många åberopade skälet, att jordbruksfastighetstaxeringen
på landsbygden är så ojämn och otillförlitlig. Det kan icke
bestridas, att stora olikheter föreligga i afseende på denna taxering,
och en af utredningens för den tillkommande stora reformen hufvudsakligaste
uppgifter är ju just att söka åstadkomma ett sätt för att
få fastighetstaxeringarna jämnare och mera i öfverensstämmelse med
hvarandra inom de olika distrikten. Men enligt min uppfattning är
dock icke denna ojämnhet i fastighetstaxeringen så väsentlig, att
man däraf kan draga de slutsatser, som motståndarne till förslaget
vilja göra. Jag är nämligen alldeles förvissad om att äfven om
fastighetstaxeringarna vore riktigare och jämnare, d. v. s. högre i de
kommuner, där skattetrycket är tyngre, skulle äfven med en riktigare
och högre taxering för jordbruksfastigheter säkerligen ändå i så godt
som alla dessa nu skattetyngda kommuner skattetrycket visa sig

Lördagen den 4 maj, e. in.

21 Nr 32.

vara synnerligen högt och i öfverensstämmelse med hvad statistiken Om provisorisk
nu visar att fölhållandet är. Jag tror därför, att det är fullt be- lindrinf. dt
rättigadt att draga de slutsatser, som jag gjort af den utdela terade skattetyngda
skatten såsom norm för de verkligen högst skattetryckta. Jag kan kommuner.
icke bevisa detta, men jag påstår, att de, som ha en motsatt åsikt (Forts.)
och vilja göra den gällande för att motarbeta förslaget, kunna lika
litet göra det och, jag vågar påstå, ännu mindre styrka, att deras
åsikter äro riktiga, att skattetrycket icke skulle vara normerande för
lämnande af bidrag till de verkligen skattetyngda kommunerna. Och
jag har skäl för detta påstående i de undersökningar som blifvit
gjorda — jag medger gärna ganska ofullständiga, men som dock
tyda på att min uppfattning härvidlag är den riktiga och att således
denna ojämnhet icke så väsentligt inverkar på den nu föreliggande
frågan, att det skulle vara någon anledning till att nu af slå förslaget,

Jag vill i sammanhang härmed påpeka, att meningen är ju, att
Kungl. Maj:t skall pröfva hvarje särskildt fall. Hvar och en af de
kommuner, som på grund af de skeende bestämmelserna kan vara
berättigad att erhålla lindring i skattebördan, skall ju gå in och
söka detta bidrag hos Kungl. Maj:t, som blir i tillfälle att bedöma
hvarje särskildt fall, och felaktigheter i det afseende man här påpekat
kan man ju då vid ansökningshandlingarnas pröfning i viss
grad borteliminera.

Jag skall icke trötta kammaren med att draga fram och bemöta
de olika skäl, som här blifvit anförda mot det kungl. förslaget, de
hafva redan noggrant och fullständigt bemötts af särskildt den
förste talaren. Men jag skall be att få framhålla en synpunkt, som
kanske icke är af så stor betydelse, men som jag tror att åtminstone
min företrädare i ämbetet, hvilken är motståndare mot förslaget,
skall bättre än någon annan sentera. Det är, att om man får detta
provisorium genomfördt och sålunda under de närmaste åren får in
en serie af ansökningar med utredningar rörande respektive skattetyngda
kommuners skatteförhållanden, hvilken måste åtfölja och
delvis blifva en följd af dessa ansökningar, erhåller man därigenom
säkerligen en mycket värdefull erfarenhet vid bedömandet af den
mycket komplicerade kommunalskattefrågan i dess helhet, och otvifvelaktigt
ligger det då i dessa ansökningar, som här skulle komma att
strömma in, ett mycket viktigt studiematerial. Jag medgifver, att
detta icke kan vara annat än ett sekundärt skäl, det måste jag betona,
men det är ett, som jag åtminstone icke kan förbise.

Jag skall icke trötta kammaren med att ytterligare bemöta och
debattera de oändligt många skälen och synpunkterna för och emot,
men om det — jag skall medgifva, att det låter sig tänkas — skulle
hända, att af dessa skattetyngda kommuner, som komma att göra framställning
till Kungl. Maj:t och efter ärendets pröfning erhålla bidrag,
en del i verkligheten ej skulle vara så förtjänta af bidrag som
kanske andra, skulle det då ligga så stor fara uti att möjligen ett

Jfr 32. 22

Lördagen den 4 maj, e. m.

Om provisorisk litet antal af sådana kommuner skulle med mindre rätt få ett sådant
»"imerf en om man samtidigt får tillfälle att gifva rättvisa och välbe skattetyngda

höfliga bidrag till så många andra, hvilka så väl äro i behof däraf?
kommuner. För min del anser jag det vara bättre, om någon skulle få det oför(Forts.
) tjänt, än att andra, som förtjäna bidrag, gå detsamma förlustiga.

Och jag anser detta så mycket mer, som — och detta är en sak
som jag också här vill påpeka — här icke är fråga om några större
belopp såsom statsbidrag betraktade, då dessa bidrag ju i jämförelse
med bevillningen ej motsvarar mera än ett tredjedels öre per fyrk.
Det är alltså en obetydlighet, men för de högst skattetyngda kommunerna
däremot, som böra komma i åtnjutande af detta bidrag,
erhålles en väl behöflig minskning i skattetungan om tio å tjugu
öre per fyrk, i vissa fall än mera, och man kan tryggt säga, att
detta är af den allra största betydelse för sådana kommuner.

Om man nu icke kan vinna det absolut rätta och det absolut
riktiga och rättvisa — hvithet man öfver hufvud taget icke kan, då
det gäller skattefrågor och särskildt i afseende å kommunalskatteutjämning
— om man icke kan hoppas nå det absolut rätta, det
fullkomligt riktiga, men man har att välja emellan att afstå allt
och taga detta ofullständiga, ofullkomliga, så kan jag icke hjälpa,
att jag har den uppfattningen, att man hellre bör taga det ofullkomliga
och komma dem till hjälp, som så synnerligen väl behöfva
hjälpas och som icke på annat sätt kunna blifva hulpna. Och jag
vågar till sist uttala den förhoppningen, att ett flertal af denna
kammare måtte betrakta saken från denna synpunkt och dela min
mening därvidlag, då jag också är säker om att de flesta komma
att ansluta sig till reservanternas förslag.

Herr Swartz: Den bärande grunden för denna proposition, som
utgjort föremål för statsutskottets nu afgifna betänkande, återfinna
vi på sid. 348 och 349 under sjunde hufvudtiteln, där statsrådet
säger, att huru man än kommer att lösa frågan om utjämnande af
kommunernas skattebördor, kommer aldrig ett sådant utjämnande att
kunna genomföras i en sådan omfattning, »att icke bidrag från statens
sida till dessa kommuner under alla förhållanden blifva nödvändiga,
kanske i högre grad än hittills» varit fallet vid afvägning
i skatteutjämningssyfte. Och vidare säger statsrådet, »att under sådana
förhållanden synes något principiellt hinder ej möta mot att redan
nu medelst statsunderstöd åt de mest betungade kommunerna åstadkomma
en provisorisk lindring», hvilken utväg under nuvarande förhållanden
är »den enda», som låter tänka sig. I det sista gifver
jag departementschefen fullkomligt rätt. Vill man göra något nu
genast, så måste man göra det på det sättet som här är ifrågasatt,
nämligen att gifva bidragen direkte till primärkommunerna. Men jag
är icke för min del alldeles säker på, att det är riktigt hvad som
här förut säges, att under inga förhållanden ett utjämnande af bördor
af detta slag de olika kommunerna emellan kan ske på sådant

23 Nr 32.

Lördagen den 4 maj, e. m.

sätt, att icke primärkommunerna ofta böra komma i åtnjutande af Om provisorisk
statsbidrag i utjämningssyfte. Det är ju endast — såsom också fram- lynn^iigtn
hålles i statsrådsprotokollet — sådana utgifter, om hvilka det är skattetyngda
fråga, som kommunerna nu hafva att bära, hvilka äro af mer eller kommuner.
mindre statslig natur, d. v. s. till skola och fattigvård och dylikt. I (Forts.)
fråga om huru denna utjämning bör ske antydes också i statsrådsprotokollet
såsom någonting antagligt, att det skall äga rum genom
öfverflyttande från primärkommunerna till de större kommunerna
eller landstingen. På det sättet sker naturligtvis en utjämning mellan
kommuner i afseende å hvarje område för sig. Om sedan en olikhet
eller ojämnhet ändock kvarstår, så bör den genom statens hjälp
utjämnas, hvilket ju helt naturligt bör ske genom att statsbidrag
gifves åt de kommuner, på hvilka utgifterna öfverflyttats, d. v. s.
åt landstingen eller länsområdena, men icke åt primärkommunema.

Jag kan därför icke förstå, att man här säger, att under inga förhållanden
kan ett utjämnande af dessa slags bördor ske på ett sådant
sätt, att icke primärkommuner fortfarande blifva i behof af en utjämning.
Jag kan mycket väl förstå, att en och annan primärkommun
kan befinnas i det läge, att den kan behöfva ett särskildt
understöd för sig, men det blir då, om jag så får säga, mera ett
fattigunderstöd, men icke ett sådant understöd, hvarom här är fråga,
eller till sådana utgifter, som kommunerna nu bära och som hafva
statslag karaktär.

Jag kan därför icke för min del vara med på det uttalandet, att
inga principiella hinder möta för hela denna proposition. Mig synes ett
ganska starkt principiellt hinder ligga just i den omständigheten, att
icke någon sådan utjämning ännu i de olika länen försiggått, och det
är först sedan en sådan ägt rum som man kan tala om utjämning med
stöd af statsbidrag, hvilket då, som sagdt, skulle gå till landstingen.

Under sådana förhållanden skulle man ju kunna säga, att hela detta
förslag icke är byggdt på någon bärande grund, icke ens såsom provisorium.

Men å andra sidan medgifver jag gärna att, om man under alla
förhållanden anser sig här böra göra någonting, detta icke kan ske
på annat sätt än som här är föreslaget, nämligen att gripa in direkt
på primärkommunernas område för att gifva dessa stöd och hjälp.

Men då uppstår naturligtvis den frågan: huru skall jag då komma
därhän att veta, att understöden verkligen komma på de rätta hållen;
ty det måste man väl ändå kunna enas om, att huru provisorisk
denna anordning än är, måste den väl i allt fall vara fotad på rättvisa
och billighet och en riktig grund. Är icke så förhållandet, då
verkar den naturligtvis i många, många fall alldeles motsatsen till
hvad man därmed afsett. Den komme att verka på det sättet, att
den framkallar ojämnheter, där nu inga sådana existera — den lian
åtminstone verka på det sättet. I det afseendet har man då att göra
klart för sig hur den grund är beskaffad, på hvilken skattebyggnaden
är uppförd, denna skattebyggnad, som då skall genom skattebidrag

Kr 32. 24

Lördagen den 4 maj, e. m.

Om provisorisk sökas få utjämnad så mycket som möjligt de olika kommunerna emelsynnerligen
lan'' För bedömande af detta är det naturligtvis nödvändigt att tänka
skattetyngda På själfva beskattningsgrunden och det är ju bevillningen, och är
kommuner, denna grunden jämn, då är skattebyggnaden också jämn och så pass
(Forts.) jämn, att en jämförelse mellan de olika skattebyggnaderna verkligen
kan äga rum. Är grunden däremot ojämn, kan en jämförelse emellan
de på denna ojämna grund uppförda skattebyggnaderna icke
äga rum.

För de skattetyngda landtkommunerna är jordbruksfastighetstaxeringen
det afgörande, den för taxeringen viktigaste frågan. Här
har man visserligen sökt framhålla, att detta icke betyder så värst
mycket, och man har försökt förringa betydelsen af jordbrukstaxeringen
och därvid anfört exempel på fall, där icke jordbruksfastighetstaxeringens
ojämnhet kan sägas utgöra grund till ojämnhet i
skatteförhållandena. Ja, det är ju alldeles fullkomligt riktigt i vissa
fall. Jag går ingalunda så långt att jag påstår, att jordbruksfastighetstaxeringens
ojämnhet är den enda grunden till ojämnheten i
skatteförhållandena mellan kommunerna, utan naturligtvis finnes det
kommuner, där man om jordbrukstaxeringen icke kan säga annat,
än att den är fullt riktig och där i allt fall skatterna äro så höga,
att ett bidrag kan vara påkalladt. Ja, där är det ju alldeles i sin
ordning, att under dessa provisoriska förhållanden ett sådant statsbidrag
gifves, men på alla de håll, där det icke är fallet, står det
dock kvar, att jordbruksfastighetstaxeringen utöfvar ett oerhördt inflytande
just på frågan, huruvida en kommun blifver formellt berättigad
till understöd eller icke. Och det kan också förekomma en
reell olikhet och orättvisa, som icke motsvaras af hvad som är synligt
uti dessa förhållanden. Nu erkännes ju tämligen allmänt från
alla håll, att en stor ojämnhet i afseende å landsbygdens kommuner
förekommer, men man säger, att det är fullkomligt omöjligt att komma
tillrätta med några verkliga förhållanden i detta afseende. Det säges,
att de, som påstå att den inverkar så ofantligt kraftigt den här
ojämnheten i jordbruksfastighetstaxeringen, icke kunna anföra några
bevis för den saken, utan att det är blott hugskott, och herr
finansministern strök ju alldeles nyss under detta och förklarade,
att det ej funnes några hållpunkter i den vägen. Jag håller dock
före, att sådana verkligen finnas, som jag sedan skall be att få återkomma
till. Jag kan redan nu säga, att jag anser dessa hållpunkter
finnas just i den handling, som herr Kobb nyss anförde, men som
han, åtminstone efter mitt sätt att se, citerade på ett — ja, synnerligen
ofullständigt sätt. Jag skulle därför vilja litet längre fram gå
in på att fullständiga det citatet som där gjordes och däraf samt af
de utaf honom nämnda jämte några andra kompletterande sifferuppgifter
draga de konklusioner, som jag för min del anser, att man
kan göra. Men dessförinnan vill jag, oaktadt det ju möjligen kan
anses skäligen öfverflödigt, söka med exempel klargöra, huru denna
ojämnhet i taxeringen verkligen verkar inom den ena eller den andra

Lördagen den 1 maj, e. m.

25 Nr 32.

kommunen. Jag vill taga ett exempel, som ingalunda kan på något °^^or^k
sätt anses fingeradt, och det böra herrarne snart komma under fund fy årligen
med, då ni fått höra några siffror. skattetyngda

Jag tänker mig tvenne jordbruksidkande kommuner, där det kommuner.
tinnes såsom uteslutande skatteobjekt 6,000 hektar åkerjord af lik- (Forts.)
artad beskaffenhet. I den ena är taxeringen 300 kronor per har, i
den andra 600 kronor: sammanlagda taxeringsvärdet alltså 1,800,000
och 3,600,000 kronor; för hvardera kommunen uttaxeras 10,800 eller
10 kronor per bevillningskrona, respektive 5 kronor, men i båda
fallen 1: 80 per har. Där ha vi således en verklig likhet, men skenbart
en högst väsentlig olikhet. Om de förutsättningar skulle finnas
för handen här, som enligt den kungl. propositionen — det är ju
den jag kunnat hålla mig till, ty reservationen har ju så sent tillhandahållits,
att jag ej kunnat grunda några beräkningar på den —
skulle berättiga till understöd, skulle ju denna kommun med 10
kronors uttaxering få understöd, som enligt grunderna i propositionen
skulle gå ut med 75 öre per bevillningskrona, och uttaxeringen
alltså bli 9 kronor 25 öre per bevillningskrona — fortfarande ofantligt
mycket högre per bevillningskrona än den andra kommunen,
men per hektar 1,6 7, alltså 13 öre per har lägre än den andras.

Därmed är klarligen bevisadt, att anordningen med statsbidrag i detta
fall skulle framkalla ojämnheter, där förut inga funnits.

Om jag nu tänker mig, hvilken inverkan i föreliggande fall de
olika grunderna för fastighetstaxeringarna i de båda anförda kommunerna
skulle hafva på andra skattdragandes bördor inom dessa
båda kommuner, så, om jag antager att i hvardera af dessa kommuner
finnes inkomst af arbete eller rörelse till 12,000 kronor, skulle
i den förra kommunen, den kommun, där uttaxeringen var 10 gånger
bevillningen, denna gå ned till 9 gånger bevillningen och i den andra,
där den var 5 gånger bevillningen, skulle den gå ned till cirka 4,74
gånger bevillningen. Denna uttaxering drabbar med hela sin tyngd
inkomsttagarna, men jordbrukarne i förra fallet finge en belastning
af 1,62 per hektar och i andra fallet 1,71 per hektar. Sålunda blifva
de sistnämnda lägre belastade i den kommun, där öfriga skattdragande
äro väsentligt högre belastade och något högre belastade i den kommun,
där de andra skattdragande voro mycket lägre belastade än motsvarande
skattdragande i den andra kommunen. Om nu statsbidragen
skulle gå ut för den första kommunen, skulle, när de gått ut,
inkomsttagarne få betala i den första kommunen 8,7 5 gånger bevillningen
och i den andra 4,7 4 gånger bevillningen, och jordbrukarna
skulle få 1,5 7 per hektar i första kommunen och 1,71 i den andra.

Sålunda, för kommunens jordbrukare medför det en ytterligare lindring,
som ej kunde anses vara af behofvet påkallad, men däremot
för öfriga skattdragande medför detta en i allra högsta grad otillfredsställande
lindring uti deras skattebördor. Å andra sidan är det
tydligt, att om förhållandet är tvärtom, om fastigheterna äro för högt
taxerade, blifva jordbrukarne de, som få sitta emellan på den saken.

Nr 32. 26

Lördagen den 4 maj, e. m.

Om provisorisk Det är val således alldeles klart, att taxeringsvärdet har ett
sirlig!» ofantligt stort inflytande på dessa förhållanden, och det torde således
skattetyngda vara af vikt att så noga som möjligt undersöka i hvad mån ojämnkommuner.
heter i taxeringen förefinnas. Och i det fallet kan jag meddela, att
(Forts.) jag har genom fullständigt kompetenta krafter låtit verkställa en utredning
af hithörande förhållanden, och som basis för denna utredning
har just legat den publikation — ja, publikation kan jag ju ej
kalla den, då den ännu föreligger blott i korrektur —, hvilken herr
Kubb åberopade. Det är en sammanställning af utlåtanden från
taxeringsnämndernas ordförande, som under min tid som finansminister
verkställdes af en person, hvilken då hade och ännu har i
uppdrag att verkställa utredning angående nationalförmögenheten,
nämligen aktuarien Flodström. Herr Flodström fick tillstånd att
genom Konungens befallningshafvande på de olika orterna infordra
uppgifter från taxeringsnämndernas ordförande angående de medelvärden
per har medelgod åker, som vid 1908 års taxering hade af
taxeringsnämnderna på landet beräknats. Jag har nu sökt att kontrollera
riktigheten af dessa uppgifna medelvärden på det sättet, att
jag låtit jämföra de belopp, som erhållits genom att multiplicera
dessa medelvärden i särskilda taxeringsdistrikt med arealen åker i
samma distrikt och så jämföra den på det sättet erhållna summan
med summan för jordbruksfastighetstaxeringsbeloppet inom detta
samma distrikt. Och på det sättet har man kommit till den bestämda
uppfattning, att dessa siffror i stort sedt stämma väl öfverens
med dem, som legat till grund för taxeringen inom de olika
distrikten, då nämligen jordarealen motsvarat åkerarealen. Där skiljaktigheter
af någon större betydelse förekommit, har man i de flesta
fall funnit förklaringen i den omständigheten, att skog i större omfattning
ingått i taxeringen, men icke angifvits till sitt särskilda belopp,
utan taxeringen har omfattat både skog och åker, hvadan, då taxeringsvärdet
fördelats endast på åkerarealen, medelvärdet per har åker
naturligtvis blifvit högre än enligt dessa af taxeringsordförandena
lämnade siffror.

Hvad finner man nu af denna beräkning? Jo, att det föreligger
i allra högsta grad ojämna förhållanden på detta område. Högsta
medelvärdet per hektar åker återfinnes, såsom naturligt är, i Malmöhus
län med 959 kronor per har. Däremot torde det i någon mån vara
ägnadt att öfverraska, att i Västerbotten och Norrbotten man kommer till
så höga värden som 650 och 672 kronor per har, under det att man i
Östergötland haft 615 och i Skaraborgs län 390, iÄlfsborgs 389, i Gottlands
356 och i Värmlands 337, hvilket är det lägsta medelvärdet.
Medelvärdet för hela riket är 544 kronor per hektar. Och hvilka
fluktuationer, som inom samma län kunna vara rådande, det visas
däraf, att inom Skaraborgs län fluktuerar medelvärdet mellan 150
och 700 kronor per hektar, i Älfsborgs län mellan 200 och 1,000
kronor, och i Gottlands län, där den största jämnheten förefinnes,
fluktuerar det mellan 300 och 450 kronor per hektar. Nu ber jag

27 Nr 32,

Lördagen den 4 maj, e. m.

herrarne betänka, att detta öfverallt gäller medelgod åka-. Jag har
särskild! valt exemplen. Ett par län, där tomtvärdena i närheten af ™nneriigen
städer spela in, har jag icke tagit med. Det gäller öfverallt medel- äkattetyngda
god åker och hela län. Nu kan man säga: hvad visar detta? Jo, kommuner.
att medelgod åker icke är värd mer än 389 kronor i Älfsborgs län, (Forts.)
men att den är värd 672 kronor i Norrbottens län. Jag tror knappast,
att man på fullt allvar kan drifva en sådan sats, utan antingen är
väl det ena värdet för lågt eller det andra för högt. I hvarje fall
visar det, att en mycket stor ojämnhet är rådande i afseende å jordbruksfastigheters
taxering. Och detta tror jag vara till full evidens
ådagalagdt. I det förhållandet, att jordbruksfastigheternas taxeringsvärden
i Norrland äro höga gentemot jordbruksfastigheternas taxeringsvärden
i södra Sverige, har man också utan tvifvel en mycket medverkande
anledning till, att i det här fallet de enligt propositionen
understödsberättigade kommunerna äro i så hög grad att finna i
södra delarna af riket och icke i den norra, både med hänsyn till
antalet och icke minst med afseende å beloppet af understödet.

Nu skulle det vara af stort intresse att taga reda på, huru dessa
förhållanden ställa sig med hänsyn till de enligt propositionen understödsberättigade
kommunerna, huru det ställer sig med afseende å
taxeringsvärdet i dessa län och hvilket inflytande taxeringsvärdet har
på just berättigandet till understöd. Det har varit ganska vidlyftiga
undersökningar, som kräfts — de ha icke kunnat göras så fullständiga,
att de omfatta alla 600 kommunerna, men de ha i alla fall
omfattat rätt många, icke mindre än en tredjedel eller 200 — och
därför tror jag, att man kan säga, att det resultat, man kommit till,
är ganska vägledande. Största antalet understödsberättigade kommuner
finnas i Älfsborgs län, nämligen 122. Af dessa äro 100 undersökta.

Och af dessa 100 hade 63 ett medelvärde, som understeg medelvärdet
för hela länet, 389 kronor. 80 hade ett taxeringsvärde, som
understeg medeltaxeringsvärdet för hela landet, 544 kronor, och endast
20 hade ett taxeringsvärde, som öfversteg medeltaxeringsvärdet för
hela landet. I Skaraborgs län, där hela antalet är 52, ha. 32
undersökts. Allesammans hade lägre taxeringsvärde än medeltaxeringsvärdet
för riket. I Värmland, där antalet är 34, ha 25 undersökts;
alla hade lägre taxeringsvärde än medeltaxeringsvärdet för hela riket.

I Gottlands län ha 21 undersökts af 30. Alla hade lägre taxeringsvärde
än medeltaxeringsvärdet för hela riket. I Jämtlands län ha
af 27 undersökts 22. Af dessa hade 17 lägre taxeringsvärde än
medeltaxeringsvärdet för hela riket, och endast 5 hade högre. Det
sista nämnda förhållandet bestyrker i sin mån, att taxeringsvärdena
i Norrland i allmänhet äro högre än i södra delen af landet. Såsom
allmän regel kan fastslås, att jordbruksfastigheternas taxeringsvärden
äro låga i de kommuner, som enligt propositionen skulle vara understödsberättigade.
Då är det också af största intresse att söka fa ett
begrepp om, hvad dessa låga taxeringsvärden kunna ha för inverkan
på berättigandet till understöd. Ehuru gifvetvis ej ett och samma

Jfr 32. 28

Lördagen den 4 maj, e. m.

Om provisorisk taxeringsvärde kan vara tillämpligt i hela riket och man således
synnerligen *ngalunda kan påstå, att jordbruksfastighetstaxeringsvärdet precis
shatutyngda skulle vara det, som motsvarar rikets medeltaxeringsvärde, torde man
kommuner, dock vid en undersökning i nu angifvet syfte vara berättigad att för
(Forts.) jämförelsens skull se till, huru det skulle ställa sig, om dessa kommuner
hade ett taxeringsvärde per hektar, som vore lika med medeltaxeringsvärdet
i riket. Det var då SO kommuner i Alfsborgs län, som
hade lägre taxeringsvärde än medeltaxeringsvärdet för riket. Om i
dessa kommuner i stället varit gällande medeltaxeringsvärdet för
riket, 544 kronor, hade 58 kommuner af de 80 icke blifvit understödsberättigade.
Såsom understödsberättigade hade återstått endast
22. Det är således enligt min uppfattning icke ett litet fåtal kommuner,
såsom herr statsrådet nyss yttrade, utan det är ett ganska
stort antal, som röner inverkan af det låga taxeringsvärdet, och helt
enkelt skulle mistat understödet, om taxeringsvärdet varit lika där
som medeltaxeringsvärdet för hela landet. Hvad Gottland beträffar
skulle af 21 undersökta kommuner endast 9 vara understödsberättigade.
12 skulle mista understödet. Dessa undersökningar hafva
kräft invecklade beräkningar, till följd hvaraf man icke kunnat föra
dem längre. De nu angifna torde emellertid kunna gälla såsom
vägledande.

Så skulle jag ytterligare vilja fästa uppmärksamheten på, i
hvilken mån jordbruksfastigheterna utgöra skatteobjekt i dessa kommuner,
som enligt propositionen skulle vara understödsberättigade,
jämförda med hvad förhållandet är i hela landet. I hela landet
utgöra jordbruksfyrkarna i landskommunerna i medeltal 37,7 % af
hela antalet fyrkar i dessa kommuner. Af de nyss undersökta 200
är det endast i 2, som jordbruksfyrkarnas antal understeg 37 % af
hela antalet. I 198 öfversteg det detta. Och i ett fall uppgick det
ända till 99 */2 %" af hela fyrk tall1! i kommunen. Med afseende å
förhållandet inom alla de 600 kommunerna kan jag nämna, att jordbruksfyrkarnas
antal utgör omkring 50 % af hela fyrktalet, under
det att det för hela landet utgör 37,7 %.

hvad jag nu sagt vill det synas mig, som om det vore ganska
klart ådagalagdt, att jordbruksfastigheternas taxeringsvärden ha en
kolossal inverkan på det understöd, som är tilltänkt för kommunernas
del. Och likaså torde det vara alldeles klart, att dessa jordbruksfastighetstaxeringsvärden
äro ytterst ojämna, utan att jag därför vill
säga, att de äro för låga eller för höga. — Jag har naturligtvis min
uppfattning om, i hvilken riktning felaktigheten går. — I hvarje fall
äro värdena ytterst ojämna.

Under sådana förhållanden är det tydligt, att man icke kan
bygga någon verklig utjämning på de förhållanden, som nu existera.
Det blir en utjämning, som i många fall kommer att verka ojämnhet,
där nu ingen finnes, och att i andra fall, där den skulle verka i
riktning af en rättvis utjämning, såsom i de af mig anförda exemplen
rörande skattdragande af annan art än jordbruksfastighetsägare med -

Lördagen den 4 maj, e. m.

29 Nr 32.

föra alldeles otillräcklig effekt. Under sådana förhållanden vill det Om provisorisk
synes mig, att, då inverkan sträcker sig öfver så stort område, som ^y^^iigen
tydligt synes mig framgå af dessa undersökningar, det vore synner- skattetyngda
ligen oriktigt och olämpligt att gå fram på denna väg. Det har kommuner.
sagts, att det icke är farligt att göra det; man riskerar ingenting; (Borta.)
det är endast ett provisorium. Ja, naturligtvis skulle det vara det.

Men hvad man gör med att gå med på detta, det är, att man ovillkorligen
— jag vill visst icke säga lockar vederbörande att sätta lägre
taxeringsvärden, än som rättvisligen böra sättas, därtill äro föreskrifterna
för understödets utgående alldeles för starka — men premierar,
det vill jag alldeles bestämdt påstå, de taxeringsvärden, som nu äro
för låga, och därigenom naturligtvis också lägger hinder i vägen för
en lämplig utjämning af dessa förhållanden.

Med hänsyn till hvad jag nu yttrat ber jag att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr statsrådet friherre Adelswärd: Den föregående talaren
fällde i början af sitt anförande ett yttrande, som föll ungefär så
här: »Om man vill göra något, så är det enda sättet det, som Kungl.

Maj:t föreslagit.» Jag är synnerligen tacksam för detta erkännande.

Då det kom från detta håll, sätter jag naturligtvis det allra största
värde därpå.

Det synes mig då, som om man skulle kunna förenkla frågan
ganska betydligt, ty det sätt, som nu är föreslaget, är också enligt
min uppfattning det enda sätt, hvarpå man kan bispringa de mycket
skattetyngda kommunerna. Frågan ställer sig då: vill man göra
något för dessa kommuner eller vill man det icke?

Den föregående talaren ingick på frågan, huruvida vid den
definitiva reformens genomförande bidraget från staten skulle komma
att utbetalas till primärkommunerna eller till de större, landstingen
och dylika. Jag skall icke om den saken inlåta mig i en diskussion,
som jag tror skulle bli till ringa uppbyggelse för kammaren, och
jag vill för öfrigt öppet erkänna, att jag ännu icke bildat mig någon
bestämd uppfattning därom. Jag lutar dock åt den åsikten, att
statsbidraget icke kommer att i någon väsentlig mån utgå till primärkommunerna,
men huruvida det verkligen kommer att äga rum
eller icke, därom vågar jag nu icke yttra mig.

Beträffande den vidlyftiga och intressanta utredning, som den
föregående talaren gjort angående den för höga eller för låga taxeringen
af jordbruksfastigheter, vågar jag verkligen icke heller ingå i
någon diskussion i detalj rörande den saken. Det var så många
siffror och detaljer, att det är mig omöjligt att svara därpå. Jag
måste dock säga, att det generella intryck, jag däraf fick, var, att
man knappast med den utredningen kunnat få något svar på frågan:
är denna jordbruksfastighetstaxering för låg eller ej? Jag tror icke,
att man någonsin kan komma till ett säkert resultat, utan att man
går ut på platsen och gör taxeringen efter vissa normer. Först efter

Nr 32. 30

Lördagen den 4 maj, e. m.

Om provisorisk detta kan man säga, att man kan bevisa, i hvad mån taxeringen
s*2 en är eller ej- Det är ju för enhvar en känd sak, att den

skattetyngda svenska jorden är i realiteten af ytterst olika värde. Det är sålunda
kommuner, icke något förvånande, att medeltaxeringsvärdet på en jordbruks(Forts.
) fastighet i Skåne är högre än på en jordbruksfastighet i Östergötland
eller i Älfsborgs län. Det är en naturlig sak. Det måste så
vara, ty taxeringen måste följa de reella värdena. Vidare tror jag,
att den omständigheten, huruvida vid taxeringen fästs särskildt afseende
vid skog och skogsmark, måste spela en högst väsentlig roll
vid bedömandet af, huruvida fastigheten är för lågt eller för högt
taxerad. I hvarje fall inverkar det betydligt på ojämnheten i fastighetstaxeringarna.
Vi veta litet hvar, som känna till taxeringsförhållandena
på landsbygden, huru olika man förfar inom olika taxeringsdistrikt.
På somliga håll taxerar man icke det egentliga skogsvärdet,
på somliga åter har man börjat skatta upp skogen ganska
betydligt. Allt detta gör, att jag icke tror, att man med teoretiska
kalkyler kan komma till ett riktigt resultat.

Jag började med att anföra ett yttrande af den föregående
talaren, däri han sade, att om man vill göra något, så är det enda
sättet det, som Kungl. Maj:t förslagit.

Det är ett kändt förhållande, att det finnes kommuner, inom
hvilka de skattdragande lida af ett alldeles orimligt skattetryck.
Statistiken visar, hvilka kolossala utdebiteringar göras på dem. Då
frågar jag: när detta förhållande är kändt och det finnes ett sätt
att — om ock ofullkomligt — komma dem till hjälp, tills man
hinner definitivt och rationellt ordna frågan, är det då icke rimligt
och riktigt, mina herrar, att, om också det enda medel, som finnes,
är ofullkomligt, begagna sig af detsamma?

Herr Jonsson, Olof: Jag skall först och främst försäkra kammaren,
att jag icke kommer att upptaga tiden så länge, som åtskilliga
talare redan gjort, men jag anser det vara på sin plats, att jag
såsom reservant och ordförande på afdelningen till sist här yttrar
några ord.

Hvar och en måste erkänna, att denna fråga är af mycket svår
beskaffenhet, att det är svårt att säga bestämdt, huruvida det är
klokast att bifalla eller afslå hvad som här föreslagits. Men mot
talaren på norrköpingsbänken skulle jag vilja göra några erinringar
med afseende å hans kalkyler. Här ha medelvärdena jämförts å
fastigheter med medelgod åkerjord och annan odlad jord pr hektar.
Huru ha dessa medelvärden kommit till? Herrarne veta, att vid
ägogradering inom ett skifteslag, en by eller en socken sökes den
bästa jord upp, som finnes inom skifteslaget. Och på denna jord
sättes sedan grad 1. Sedan sjunker värdet på jorden allteftersom
jorden blir sämre än den jämförelsepunkt, som varit att tillgå. Nu
veta vi, att i den ena kommunen eller i det ena skifteslaget finnes
icke en åkerbit, som är värd åsättandet af grad 1, jämförd med

;il Nr 32.

Lördagen den 4 maj, e. ni.

jorden i en annan kommun, där man kan ha god odlad jord. Däraf
följer, att själfva grunden och jämförelsen haltar och aldrig kan bli ^JneHigtn
säker. Det står aldrig i mänsklig makt att få fram ett riktigt sjcattetyngda
resultat på detta sätt. Och erkännas måste, att det ligger i sakens kommuner.
natur, att taxeringen af jordbruksfastighet icke kan vara jämn öfver- (Forts.)
allt, utan att taxeringsvärdet på det ena stället kan vara relativt
hög och på det andra relativt låg. Och huru man än bär sig åt,
kommer man aldrig till ett fullt tillfredsställande resultat. Det ligger
knappast i mänsklig makt och framför allt är det omöjligt att
genomföra sådana fullt riktiga taxeringar i ett helt land, då det är så
många taxeringsmyndigheter, som bedöma hvad som skall vara det
riktiga värdet, och dessa taxeringar icke af bristande lokalkännedom
kunna rättas af en högre granskningsmyndighet.

För mig har mitt beslut att rösta för reservationen grundats
dels därpå att förslaget i fråga temligen noga motsvarar hvad Riksdagen
själf begärt i sin skrifvelse år 1908, ty jag anser, att Riksdagen
bör veta hvad den gör, när den aflåter en skrifvelse till Kungl.

Maj:t och att, när ett riktigt svar på den frågan förelägges Riksdagen,
man icke skall utan vidare afvisa det, utan då bör man stå för
hvad man begärt få fram. Detta är det ena skälet.

Det andra skälet är, att allt tal om, att man skall kunna framlocka
objektskatter inom landskommunerna i större omfattning, och
att man på det sättet skall kunna minska olägenheten af exempelvis
en mindre jämn och god taxering, synes mig vara outförbart.

Ty den tanken skall det icke lyckas för någon kommitté eller någon
regering, huru många år man än arbetar på den saken, att
realisera, enär på landsbygden ej finnas några objekt att kasta sig
på utöfver den skogsaccis, vi redan infört. Då ställer sig frågan
sålunda: skall det vara bättre att förkasta detta sätt att träda emellan,
där lindring behöfves, och ge sig in på utjämning inom
landstingsområdena, låta t. ex. skolväsendet vara en gemensam angelägenhet
för hela landstingsområdet och på samma sätt med fattigvården?
Ja, jag undrar hvad Riksdagen skulle säga, om ett sådant
förslag framdeles kommer att föreläggas Riksdagen. Man bör tänka
efter, huru det då komme att ställa sig. Skall då t. ex. landstinget
vara den myndighet, som skall se till och bestämma, huru skolväsendet
skall ordnas inom de olika kommunerna? Likaså med fattigvården.
Måste man icke öfverlåta detta åt primärkommunerna och
låta landstinget draga olägenheterna af den mindre kloka hushållning,
som inom kommunerna ägt rum? Det komme att väcka ett
sådant missnöje, sedan det praktiserats en tid, att man med stort
nöje skulle kasta sig på ett annat sätt att utjämna bördorna, där
de äro absolut tyngre än hvad de skattdragande. rimligtvis förmå
att bära.

Det förvånade mig, att en talare på stockholmsbänken före mig
i dag så skarpt polemiserat mot att staten skulle träda emellan för
att lindra skattetyngda kommuner, emedan han ansåg detta vara en

Nr 82.

82

Lördagen den 4 maj, e. m.

Om provisorisk oegentlighet. Detta förvånade mig, säger jag, när kammaren för
lindring åt n^gra timmar sedan beviljade ett mycket betydligt bidrag för ett
skattetyngda sådant ändamål, nämligen till en järnvägsanläggning, hvars utförande
kommuner, aldrig i och för sig ansetts vara tillräckligt motiveradt, utan grundar
(Forts.) gig på en önskan att hjälpa fattiga kommuner att få fram något, som
eljest icke skulle varit möjligt. De stå icke väl tillsammans med
hvarandra, dessa båda saker. Ty lika väl, som man beslutit hvad
jag nyss nämnde, tror jag, att kammaren med godt skäl skulle
kunna besluta bifall till den reservation, som framlagts i denna
fråga. Det torde nog vara så, att detta reservationsförslag icke vinner
bifall i denna kammare, ty så ställer det sig, då man icke kan

vädja till känslan och ge flykt åt alla möjliga svårigheter och olä genheter,

som behöfva afhjälpas. Då det är fråga om en ren förståndssak,
så torde det kanske icke vara möjligt att få fram en
stämning.

Jag slutar med att yrka bifall till reservationen.

Herr Swartz: Gentemot hvad den siste talaren yttrade skall jag
be att få säga, att, fastän jag bor i stad, jag har mycket väl reda
på, att jorden graderas olika, och att taxeringsvärdena bestämmas
efter dessa grader. Men jag tror icke, att hans anmärkning precis
träffade hvad jag nyss sade, därför att de uppgifter jag lämnade

rörde medelvärdet per hektar medelgod åker. Jag förmodar, att

taxeringsmyndigheterna begripit hvad som därmed menas, och antager,
att de haft tämligen klart för sig, att medelgod betyder ungefär
samma grad i de olika taxeringsdistrikten. Jag tror nog, att de
summor, till hvilka man kommit, äro jämförbara. Jag vet icke på
hvad sätt man öfver hufvud skall få någon jämförelse mellan taxeringsvärdena
i de olika länen, om icke uppgifterna från taxeringsnämndernas
egna ordförande angående värdena per hektar medelgod
åker skola få gälla.

Mot herr statsrådet och chefen för finansdepartementet, som
fäste så stor vikt vid hvad jag sade i början af mitt anförande, att
om man ville gifva understöd, funnes intet annat sätt än detta, ber
jag få säga, att jag vidhåller det uttalandet. Vill man gifva understöd,
finnes icke annat sätt än detta. Därmed menar jag: är hufvudfrågan
den att gifva ett understöd utan att bry sig om, huruvida
understödet verkar åtminstone öfver hufvud taget i det syfte, som
man vill nå, då skall man göra detta; det finnes icke något annat
sätt att gå till väga. Vill man åter öfver hufvud, att understödet
skall verka i det syfte, som är angifvet, nämligen utjämnande och
rättvisa, måste man invänta pågående utredningars resultat och icke
framgå på den nu föreslagna vägen, ty den nu förefintliga grunden
är för irrationell.

Herr Östberg, Johan: Jag begärde ordet med anledning af
herr Olof Jonssons framställning i slutet af hans anförande, då han

Lördagen den 4 maj, e. m.

33 Nr 32,

ville göra gällande, att man icke kunde gå den vägen att öfverflytta Omprovisoritk
på de större kommunerna de uppgifter, som tillhöra primärkommu- lindrin9 åt

I x i o ’ i 91J/YL1}&irL\Q£7\

nerna. Det är gifvet, att man icke helt kan öfverflytta dessa upp- gkatMyngåa
gifter, men man kan tänka sig en samverkan mellan primärkommu- kommuner.
nerna och de större kommunerna, landstingen. Detta vore i alla (Forts.)
fall en öfverflyttning inom den direkta beskattningens område, men
Kungl. Maj:ts proposition innebär en öfverflyttning i mycket hög
grad från direkt till indirekt beskattning.

Vidare framhöll herr Olof Jonsson, att det som nu föreslås i
sjkifva verket är samma sak, som vi beslöto på förmiddagen, då vi
beviljade anslag till en järnväg i Härjedalen. Men det är väl ändå
icke nu fråga om samma sak, det bevisas bäst däraf, att han själ!
intog en helt annan ståndpunkt då mot nu. Då var han emot anslaget,
och nu understödjer han det förslag, som föreligger. Det är ju för
öfrigt två skilda ändamål, ty då var det fråga om en direkt utgift
för ett särskildt ändamål, som ansågs för såväl staten som respektive
kommuner nyttigt, men nu är det fråga om att dela ut understöd
på obestämda grunder till hvad man kallar skattetyngda kommuner.
Detta anser jag icke vara något annat än att öfverflytta skattebördan
från vissa skatteskyldiga till andra, utan att man har klart
för sig, att denna öfverflyttning är riktig och rättvis.

Jag yrkar fortfarande bifall till utskottets hemställan.

Herr Lindh: Jag ber att få framställa ett par anmärkningar
vid de allmänna reflexioner, som utskottet gjort i sitt utlåtande.

Utskottet säger, att det understödsbelopp, som skulle utgå, till
allra största delen skulle tillfalla länen inom Göta land, hvilket
näppeligen öfverensstämmer med den allmänna uppfattningen angående
behofvet inom de olika landsändarna. Jag ber att mot denna
allmänna reflexion få säga, att den är icke riktig. Många af de
trakter i Götaland, hvilka skulle komma i åtnjutande af understöd
äro nämligen i verkligheten att räkna till landets fattigaste. Bohuslän
är sålunda erkändt en af de fattigaste trakterna i vårt land,
likaså vissa delar af Älfsborgs län, särskildt Dalsland, där en del af
de kommuner äro belägna, som skulle få understöd från denna
summa. Värmland intager tredje platsen bland de anslagsberättigade
länen, och dess finnbygder upp emot norska gränsen äro icke
kända för att vara rika.

Mot den tabell, som här är intagen, kan man göra den anmärkningen,
att den är minst sagdt vilseledande — det är förut påpekadt
— när man af densamma vill göra troligt, att de södra länen
äro i förhållandevis större behof af understöd än de norra. I Norrbottens
län skulle tio eller nära hälften af länets alla kommuner få
hvardera 2,981 kronor under det att 116 kommuner i Älfsborgs län,
hvilka icke utgöra något högre procenttal, icke få mer än 800 kronor
hvar. Således blir det anslag, som tilldelas kommunerna i NorrFörsta
kammarens protokoll 1912. Nr 32■ 3

Nr 32. 34

Lördagen den 4 maj, e. m.

syrmerligen

skattetyngda

kommuner.

(Forts.)

Om provisorisk bottens län, förhållandevis mycket större än det, som tillkommer
lindring åt kommunerna i Älfsborgs län.

Det har vidare sagts i utskottets allmänna reflexioner, att de
belopp, som skulle tilldelas kommunerna från detta anslag, skulle
bli synnerligen små och obetydliga, men jag vill påpeka, att bland
dessa kommuner särskildt i Älfsborgs län finnas sådana, som hafva
ett mindre fyrktal än 1,000, under det att andra komma upp till
fyrktal på 2, 3 å 4,000. För dessa kommuner spela 800 kronor
en långt större roll än siffran i och för sig ger anledning att tro.
För dessa små kommuner med orimligt låga fyrktal, hvilkas budget
rör sig med små belopp, spelar detta understödsbelopp naturligtvis
en rätt stor roll.

Herr Swartz sade, att om man vill lämna understöd, finnes icke
någon annan väg än denna, men herr Swartz underkände ändå grunden
för detta understöds fördelning. Jag ber då få fråga: när man
använder samma grund som den, efter hvilken kommunerna och
staten upptaga sin skatt, kan det då sägas, att man nu använder
en icke riktig grund? Det finnes väl icke någon annan grund att
använda, om man erkänner hvad jag ännu icke hört någon förneka
eller att i vårt land finnas kommuner, som äro synnerligen hårdt
betungade och i behof af understöd. Under sådana förhållanden
och då man erkänner, att det är samma grund, som skulle användas
vid utdelande af understöd och som användes vid upptagande af
skatterna, kan det väl icke sägas, att grunden är oriktig.

Det är naturligtvis fullkomligt omöjligt att gifva sig in på hela
det skatteproblem, som herr Swartz upprullade, och hvilket skulle
innebära ett rättvisare ingripande från statens sida för att understödja
de nödställda kommunerna. Det vågar man väl ändå säga,
att den statistik, som endast frågar efter jordens taxeringsvärde
utan att taga hänsyn till alla andra inverkande omständigheter, kan
icke vara normerande vid bedömande af dessa förhållanden. Man
kan tänka sig en jordbruksfastighet med jämförelsevis litet jordområde,
men för hvilken skog och byggnader spela långt större roll
än åkerjorden.

I den bestämda känslan, att det finnes en del kommuner, som
längta efter lindring i den tunga skattebördan, och där denna lindring
skulle komma till full rätt, ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till reservationen.

Grefve Mörner: Herr Swartz yttrade, att om man räknar efter
hektar medelgod åker visa taxeringsvärdena mycket stora skiljaktigheter.
Det är naturligt, att så skall vara. Hvad är medelgod åker?
Det finnes icke någon normalåker, med hvilken alla taxeringsmyndigheter
i riket kunna jämföra. De jämföra säkerligen med den åker,
som på deras ort anses medelgod. Hvad är det, som bestämmer
åkerns värde? Naturligtvis i främsta rummet åkerns afkastningsförmåga.
Men denna växlar ofantligt. Ser man efter i Sveriges offi -

35 Nr 82.

Lördagen den 4 maj, e. m.

ciella statistik, hvilket jag gjort, finner man, att i Älfsborgs och Omproyiaoriik
Skaraborgs län, i synnerhet Älfsborgs, åkern lämnar en afkastning i
höstsäd, som långt understiger rikets medeltal och vida Norrbottens skattetyngda
och Västerbottens. Det är detsamma i fråga om potatisen. Det kommuner.
förhållandet, att hektaren åker i regel är lägre taxerad i Älfsborgs län, (Forts.)
ådagalägger således icke, att taxeringen där är oriktig.

Då det har visats, att i 600 kommuner, som skulle behöfva
understöd, jordbruksfyrkarna öfverstiga 50 procent af samtliga fyrkar,
medan medeltalet för samtliga landskommuner är 37 procent, finner
man däraf, att det är jordbruket, som är betryckt och som vållar,
att dessa kommuner måste understödjas. Herr Swartz sade själf,
att jordbruksfyrkarna i de mest betryckta kommunerna kunna uppgå
ända till 99 procent. Herr Östberg sade, att han var rädd för åtgärder,
som kunde verka till industriens och industriarbetarnes nackdel; jag
är mera rädd, om icke åtgärder snart vidtagas, som lända till jordbrukets
och jordbruksarbetarnes räddning ur sitt betryck, och till bevis om
behofvet i detta afseende ber jag att få åberopa de siffror, herr
Trygger anförde i förmiddags.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr Eliasson: För att litet belysa ohållbarheten af den utredning,
som presterades af herr Swartz, vill jag nämna, att i min
hembygd i norra Skåne, där medelvärdet å jorden är 250 kronor
tunnlandet eller c:a 500 kronor per hektar, finnes ett hemman, som
är taxeradt till 30,000 kronor men har endast 10 hektar åkerjord.
Det skulle bli 3,000 kronor per hektar. Då kan man förstå, huru
orimligt det är att beräkna endast efter jordbruket. Det höga taxeringsvärdet
beror på att här finnas andra värden, t. ex. växande
skog. Jag vill därmed endast hafva sagt, att det är oegentligt att
prestera en utredning som denna, där man lägger hela taxeringsvärdet
på den odlade jorden, som på grund häraf måste sägas blifva mycket
ojämnt fördeladt.

Jag yrkar bifall till reservationen.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att i afseende på föreliggande utlåtande yrkats, dels att
utskottets hemställan skulle bifallas, dels ock att kammaren skulle
antaga det förslag, som innefattades i den vid utlåtandet fogade
reservation.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med
dessa yrkanden och förklarade sig finna propositionen på bifall till
utskottets hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Nr 82. 36

Lördagen den 4 maj, e. va.

Om.provisorisk Den, som bifaller hvad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande

lindring åt nr röstar

synnerligen
»kattetyngia

kommuner. « a >

(Forts.)

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid utlåtandet
fogade reservationen.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja — 65;
Nej — 49.

Om lån åt Föredrogs ånyo sammansatta stats- och bankoutskottets den 1

kommuner från och 3 i denna månad bordlagda utlåtande nr 1, i anledning af väckt
Svenges städs- motjon om skrifvelse till Kungl. Maj:t med begäran om utredning
m *a och förslag angående utlämnande af lån åt kommuner från konungariket
Sveriges stadshypotekskassa m. m. samt om anslag till utredningens
verkställande.

I en inom Andra kammaren väckt motion nr 72 hade herr
A. Rune föreslagit, »att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta utreda, huruvida och på
hvad sätt den förändring skulle kunna vidtagas i fråga om konungariket
Sveriges stadshypotekskassa, att denna kassa erhölle rätt och
genom statens ytterligare ekonomiska stöd äfven förmåga att utlämna
lån jämväl åt Sveriges kommuner, hvilken utredning för fullständighetens
skull äfven bör afse frågan, huruvida på annat och lämpligare sätt
en allmän lånekassa för Sveriges kommuner kan inrättas, och, såvida
utredningen därtill gifver anledning, för Riksdagen framlägga förslag
i ämnet; samt att Riksdagen för sagda utrednings verkställande må
för år 1913 på extra stat under sjunde hufvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
af fem tusen kronor.»

Utskottet hade i förevarande utlåtande på åberopade grunder
hemställt, att Riksdagen, i anledning af ifrågavarande motion, måtte
dels i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville
låta utreda, huruvida och i sådant fall på hvilket sätt lättnader med
afseende å upptagandet af lån skulle kunna beredas de kommuner,

Lördagen den 4 rnaj, e. rn.

37 Nr 32.

som önskade att däraf begagna sig, vare sig genom anordnande af °m iäu
eu kommunal låneförmedlingsanstalt eller genom vidtagande af sådan
förändring i fråga om konungariket Sveriges stadshypotekskassa, att kassa

denna kassa med stöd af särskild garanti från statens sida erhölle m. m.
rätt att utlämna lån jämväl åt Sveriges kommuner, eller ock på (Forts.)
annat lämpligt sätt, börande denna utredning omfatta jämväl frågorna
om sättet att af en kommun på laglig väg uttaga fordran
samt om eu viss förmånsrättsordning emellan en kommuns å olika
tider upptagna lån;

dels ock, för utredningens verkställande för år 1913, på extra
stat under sjunde hufvudtiteln anvisa ett förslagsanslag af femtusen
kronor.

Herr Ca valli: Den fråga, som nu föreligger, är en gengångare
från de senaste riksdagarna. Frågan om inrättande af en allmän
lånekassa för Sveriges kommuner har vid flera föregående tillfällen
varit föremål för Riksdagens behandling på grund af väckta motioner,
och utskottet har i det nu föredragna betänkandet lämnat en
fullständig redogörelse öfver hvad i denna fråga förekommit. Af
denna redogörelse framgår, att förslaget hittills mött oöfverkomliga
invändningar i utskottet och denna kammare. Men nu har förslaget
blifvit tillförsäkradt framgång genom ett enhälligt utskotts tillstyrkande.

Det kan icke nekas, att utskottet har denna gång ställt frågan
något, men icke mycket, annorlunda än tillförne. Utskottet har icke
tillstyrkt utan tvärtom skjutit åt sidan frågan om inrättande af en
särskild statsunderstödd låneanstalt för kommunerna samt i stället
föreslagit denna nya institutions inrangerande i den redan befintliga
Konungariket Sveriges stadshypotekskassa. Däraf blir följden öfverförande
till den utländska lånemarknaden af kommunernas lån, hvilka
hittills i allmänhet stannat inom landet, och i verkligheten är således
genom den modifikation, som utskottet föreslagit, icke mycket
vunnet.

När man går in på denna fråga, så har man först att undersöka
anledningen, hvarför frågan om lån åt kommunerna spelar en
så stor roll, som den onekligen gör. Anledningen därtill ligger efter
mitt förmenande till någon del — märk väl: jag säger icke helt
och hållet eller ens till största delen -— däri, att vi svenskar i allmänhet
ha för liten rädsla för utgifter och i synnerhet sådana utgifter,
som täckas med lånemedel, hvilket, hvad kommunerna beträffar,
i allmänhet är fallet vid uppförande af byggnader. Det
vill synas som om vid deras uppförande arkitektoniska och hygieniska
hänsyn finge spela en större roll än den ekonomiska bärkraften hos
de kommuner, som uppföra byggnaderna. Röster höjas här och där
inom de kommunala representationerna mot den efter dessa talares
mening onödiga lyxen och de alltför stora kostnader, hvarmed dessa
byggnader understundom uppföras. Det är väl möjligt, att dessa

Nr 32. 38

Lördagen den 4 maj, e. in.

Om lån åt uttalanden icke få generaliseras, och att man således icke i allmänkommunerfrån
],et kan säga> att kommunerna bygga för dyrt, men nog kan mången
^hyvoiekshalm gång den skattskyldige, när han passerar förbi de kommunala byggm.
m. naderna, hvilka äfven i mindre städer och understundom på lands(Forts.
) bygden äro större och mera imponerande än byggnaderna på dessa
orter i allmänhet, icke värja sig för den tanken, att vid dessa byggnaders
planläggning, uppförande och inredning hänsyn till sparsamhet
samt till hans skatteförmåga ej spelat den afgörande rollen.

Jag kan i detta sammanhang icke underlåta att omtala en liten
anekdot. Stockholm hade för något år sedan besök af statschefen i
ett stort och rikt land. Denne statschef fördes till, jag kan säga
det nästan obligatoriska besöket vid en eller ett par folkskolor i
Stockholm. Efter besöket tillfrågades statschefen om hans uppfattning
rörande folkskolorna i Stockholm. Därpå svarade statschefen följande
ord, som jag efter meddelande af annan person upptecknat: »Folkskolorna
här i Stockholm äro mycket vackra, mer än vackra, de äro
helt enkelt luxuösa. Vi hafva icke sådana i mitt land och vi skola
aldrig få sådana, dels emedan vi finna det olämpligt att utveckla
barnens smak för lyx, dels ock emedan det kostar alltför mycket.»

Med hvad jag nu sagt har jag velat såsom min mening uttala,
att man måhända skulle med större omtanke och försiktighet kunna
förminska de kostnader i kommunerna, hvilka täckas med lån. Gifvet
och klart är dock, att åtskilliga utgifter måste bestridas med lånemedel,
och vi ha därför att skärskåda frågan från andra sidan: lånetillfällena
eller lånemöjligheterna.

Jag har redan förut i början af mitt anförande antydt, att Sveriges
kommuner i allmänhet — jag frånser de allra största, de
stora städerna — upptaga sina lån inom landet. Jag fäster uppmärksamheten
på denna likaväl för landet i dess helhet som för
kommunerna synnerligen viktiga omständighet, och jag vågar påstå,
att lånen hafva med undantag för tillfälliga kristider och vissa särskilda
fall erhållits till en räntesats, som icke kan betecknas annat
än som skälig. Men nu heter det: låt oss söka sträfva för, att kommunerna
må kunna få sina lån till en än billigare ränta, äfven om
vi därvid vidtaga åtgärder, som direkt eller indirekt föra lånen öfver
till den utländska lånemarknaden. Den fråga, som då måste undersökas,
är denna: kunna kommunerna i utlandet upptaga lån till
nämnvärdt lägre ränta än den, till hvilken de hittills kunnat och
nu kunna erhålla lånen inom landet? Ja, det är icke så säkert.
Låt oss se till huru förhållandet är. Konungariket Sveriges stadshypotekskassa
lämnar i det afseendet ett belysande exempel. Den
är utrustad med statsgaranti, som den af motionären föreslagna låneanstalten
skulle blifva, och utskottet har ifrågasatt, att den nya inrättningen
skulle gå in i stadshypotekskassan. Denna kassa har
under sin tillvaro lagt upp två lån, det ena år 1910 och det andra
år 1911. Jag skall här, innan jag går in på detaljerna om dessa
lån genast säga, att det senare lånet var dyrare än det första. Och

39 Nr 32

Lördagen den 4 maj, e. m..

detta är, mina herrar, ett viktigt faktum, som man bör komma Om lån åt
ihåg vid alla dessa frågor om fasta lån, det må gälla statens eller
kommunernas, att den fasta — märk väl den fasta — räntan är i jiypotekakaasa
säker och stadig marsch uppåt. De räntesatser, som af lånetagarne m. m.
betalas i Konungariket Sveriges stadshypotekskassa för 1910 års lån (Forts.)
äro följande: för amorteringslån med l/a % amortering 4,15 %, efter
tre år 4 °4\ för amorteringslån med 1 % amortering 4,15 % och för
fasta lån på 20 år 4 1/4 %.

För 1911 års amorteringslån med 72 % amortering utgör räntan
4,2 5 %\ efter 10 år 4,2 0 %, för amorteringslån med 1 % amortering
4,4 0 % och för fasta lån på 20 år 4‘/g %''.

Men det är icke nog med detta. Härtill komma förvaltningsbidrag
till hypotekskassan, för närvarande efter ''/.,0 % per år, å
nominella lånebeloppen, samt förvaltningsbidrag till föreningarna,
för närvarande i allmänhet 1/i %, i stockholmsföreningen endast 0,15 %.

Adderar jag tillsammans dessa utgifter, som låntagarne hafva att

gälda, visar det sig, att lånen icke erhållas till lägre kostnad än,

beträffande 1910 års lån, för amorteringslån med x/2 % amortering
till 4,35—4,20 %, för amorteringslån med 1 % amortering till 4,40
%" samt för fasta lån på 20 år till 47* % ■ Beträffande 1911 års
lån voro motsvarande siffror respektive för amorteringslån med ''/,X
amortering 4,50—4,40 %, för amorterinslån med 1 % amortering
4,65 % och för de fasta lånen på 20 år 4,75 %, d. v. s.

43/4 %.

Nå, hvad betala kommunerna i allmänhet för de lån, som de
nu hafva? Jo, mina herrar, i den penninginstitution, där kommunerna
oftast, frånräknadt de stora kommunerna, hafva sina lån, nämligen
postsparbanken, betalas i regel 47a % ränta. Jag medger väl,
att vid vissa tillfällen, särskildt kristiden 1907-—1908, fått erläggas
mera, men det har mången gång erhållits lån till lägre ränta, och
för närvarande håller sig postsparbanken vid omkring 41/» %. Dettages
nog någon gång 4,6 % men i allmänhet håller man sig, som sagdt,

472 %. Och den omständighet man anfört emot postsparbanken,
eller att den icke alltid haft medel att utlåna, äger numera mindre
betydelse än tillförne, sedan den fått om hand förvaltningen af riksförsäkringsanstältens
och ett par andra mindre betydande statsinstitutioners
medel.

Ställdt i jämförelse med dessa upplysningar, hvad är då vunnet,
hvilken är då vinsten af den nya institutionens tillkomst?

Ja, den är, finansiellt sedt, ringa eller ingen.

Men, säger man, det må så vara. Man kunde ju likväl låta den
komma till stånd, den kan ju icke skada, heter det. Men där är den
svåra, den farliga punkten, det kan icke utan skäl ifrågasättas, om
ej verkliga olägenheter skulle följa af dess instiftande.

Det är icke ovanligt att, då det är fråga om en stat, som uppträder
på den utländska lånemarknaden, i den utländska finanspressen
få läsa såsom beröm för den staten: det är länge sedan den

Kr 32. 40

Lördagen den 4 maj, e. no.

Om lån åt var ute på lånemarknaden, den förekommer sällan som lånesökare.
SwlTeTsCfu-— ^ hafva det nu här i Sverige så, att svenska staten anmäler
hypoUksTcassa siS — jag har i annat sammanhang och vid ett annat tillfälle fäst
m. m. uppmärksamheten härpå tillförne under denna riksdag — såsom
(Forts.) lånesökande hvartannat, hvart tredje år. Konungariket Sveriges stadshypotekskassa
har under de två år, den ägt bestånd, båda åren anmält
sig såsom lånesökande. Det är klart, att den icke hädanefter
kommer hvart år. Men under den tid, nämnda kassa funnits till,
har den, som sagdt, två gånger varit ute på lånemarknaden. Stiftas
så en ny institution eller en ny afdelning för kommunerna i konungariket
Sveriges stadshypotekskassa, hvarigenom denna behöfver gå ut
på marknaden oftare, hur ofta kommer då svenska staten ut på
lånemarknaden? Det är med afsikt, såsom jag strax skall visa, jag
säger »svenska staten». — Ja, det blir mycket ofta, alltför ofta
svenska staten sålunda kommer att anmäla sig som lånesökare.

Jag sade nyss, att jag med flit använde benämningen »svenska
staten». Detta gör jag, därför att de institutioner, om hvilka det nu
är fråga, äro försedda eller äro afsedda att vara försedda med statsgaranti.
Och man kan icke för utlandet klargöra skillnaden mellan
dem och staten, utan alla dylika lån rubriceras såsom svenska statslån.
Behofs något bevis härför, så hafva vi den officiella börsnoteringen,
där stadshypotekskassans lån upptagas bland svenska statens.

Sådana förhållanden kunna omöjligen hvarken upphjälpa eller
underlätta svenska pappersnoteringars afsättning, det är själffallet;
att de åt dem kunna bevara den marknad de hafva, kan ifrågasättas,
men att de angifna förhållandena skola lända till olägenhet, måhända
till skada för alla svenska pappers placering, kan tyvärr
befaras.

Alla dessa omständigheter i förening hafva gjort, att jag, med
full kännedom om hur frågan i riksdagen utfaller, likväl har velat
lämna denna redogörelse och ställa mig i ledet af det mindretal,
som icke kan godkänna utskottets hemställan.

Jag ställer mig dock icke alldeles afvisande till hela förslaget.
Utskottet har gjort sin framställning i två afdelningar eller har ställt
upp två alternativ. Det har därvid begärt utredning, dels, huruvida
lättnader med afseende å upptagande af lån skulle kunna beredas
kommunerna genom anordnande af en kommunal låneförmedlingsanstalt.
Mot detta förslag är från min sida icke något att erinra,
därest denna kommunala låneförmedlingsanstalt är ansedd att vara
likställd med den, om hvilken man talar i utskottets motivering, då
där framhålles, att i Tyskland på initiativ af det tyska stadsförbundet
nyligen upprättats en kommunal låneförmedlingsanstalt utan
något stöd från statens sida. Mina anmärkningar hafva riktat sig
mot det andra alternativet, mot det alternativ, hvari utskottet föreslår,
att man skulle vidtaga »sådan förändring i fråga om konungariket
Sveriges stadshypotekskassa, att denna kassa med stöd af sär -

41 Nr 32.

Lördagen den 4 maj, e. m.

skild garanti från statens sida erhölle rätt att utlämna lån jämväl åt
Sveriges kommuner».

Jag tillåter mig därför yrka, att kammaren ville på det sätt
bifalla utskottets hemställan, att Riksdagen, i anledning af ifrågavarande
motion, må i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t ville låta utreda, huruvida och i sådant fall på hvilket sätt
lättnader med afseende å upptagandet af lån skulle kunna beredas
de kommuner, som önskade att däraf begagna sig, genom anordnande
af en kommunal låneförmedlingsanstalt, börande denna utredning
omfatta etc., lika med utskottets hemställan.

Om lån åt
kommuner från
Sveriges stads
hypotskskassa
m. m.
(Forts.)

Grefve Wachtmeister, Fredrik: Jag kan icke neka till, herr
talman, att innan jag fick höra de sista orden, som den ärade talaren
nyss fällde här, jag var synnerligen förvånad, när jag åhörde hans
anförande. När man läser igenom hvad utskottet skrifvit i motiveringen
och i klämmen, framgår det väl alldeles tydligt, att vi
ganska klart påvisa de faror och svårigheter, som kunna vara förbundna
med en förening med Konungariket Sveriges stadshypotekskassa.
På samma gång påvisa vi emellertid, att det verkligen finnes
ett stort behof för Sveriges kommuner att på något sätt få sina lånebehof
reglerade. Tillika visa vi alldeles klart och i främsta rummet
på hvad den ärade talaren med några få ord mot slutet af sitt anförande
berörde, nämligen att dessa svårigheter troligen kunna blifva
hulpna just genom en sådan förmedlingsanstalt.

Dock hafva vi i utskottet icke ansett oss kunna sluta endast
vid hvad han har sagt, utan när vi föreslå Riksdagen att skrifva till
Kungl. Maj:t och be om utredning i detta ärende, så vilja vi, ifall
det icke skulle visa sig görligt eller lämpligt för Sverige att inrätta
någon sådan där kommunal låneförmedlingsanstalt, hålla äfven den
möjligheten öppen, att utredningen skall omfatta också frågan, huruvida
man med undvikande delvis af just de svårigheter, som den
ärade talaren ordat om, skulle kunna vänta sig en utveckling af
denna hypotekskassa.

Fastän jag anser, att det framgår alldeles tydligt, att detta är
hufvudtanken i utskottets utlåtande, så skall jag be att få något
litet ingå på den ärade talarens argumentation emot att en sådan
hypoteksanstalt för Sveriges kommuner skulle komma att söka lån
utomlands, ty det är egentligen emot detta, som han har vändt sig.

Jag ber då först att få säga, att skulle det såsom jag hoppas
och antar, blifva en kommunal låneförmedlingsanstalt, är det visst
icke sagdt, ja, icke ens troligt, att den skulle behöfva söka sina
medel utomlands, utan man kan mycket väl tänka sig, att den
kommer att taga pengar inom riket.

Nu har herr Cavalli, efter att först hafva gifvit oss svenskar en
läxa för att vi äro alltför litet rädda för utgifter, bedt oss vara mera
försiktiga. Jag är honom tacksam för dessa råd; jag vet nog, att de
äro fullväl behöfliga för oss. Vidare talar han om, att de stora

Kr 32. 42

Lördagen den 4 maj, e. m.

Om lån åt kommunerna icke behöfva sådan hjälp, det är de små, som behöfva

Sveriges tfads den> det är för dem’ man skulle Söra något, Sedan har han talat
hypotekskassa nm, att de räntesatser, till hvilka de små kommunerna i landet hitm.
m. tills kunnat få lån, hafva varit skäliga, så folio hans ord. Men jag

(Forts.) ber att få säga herr Cavalli, att det har kommit ganska bestämda

upplysningar fram till utskottet, hvaraf vi fått veta, att så icke
varit fallet. Jag är öfvertygad om, att herr Cavalli känner många
städer, som fått betala bra litet eller som åtminstone fått betala
skäliga räntor; men jag tror icke han har reda på alla de kommuner,
som fått betala alldeles för mycket. Det är just dessa kommuner,
man vill hjälpa genom en reglering på något sätt, antingen genom
en förmedlingsanstalt eller på något annat sätt; och det är dessa
små kommuner som behöfva det.

Nu säger herr Cavalli, att det är omöjligt, att vi kunna få lån
till bättre räntor, än vi för närvarande hafva, och han talar om, att
räntan visar bestämd tendens till ökning: den är i en beständig
marsch uppåt. Ja, så låter det nu, men herr Cavalli har godt
minne och minns nog, huru det lät i midten af 1890-talet, på den
tiden då man hade svårt att få bankerna i Stockholm att taga emot
pengar på upp- och afskrifning, på den tiden, då de förnämsta finansmännen
talade om, att räntan bara skulle sjunka och att det nog
komme den tid, då man finge räkna med 2 % ränta. Således tror
jag icke det resonemanget bör vara så bestämmande, ty man kan
icke veta hvad framtiden i detta afseende kan bära i sitt sköte.

Jag är som sagdt öfvertygad om, att herr Cavalli har rätt i de
varningar för en alltför stor utländsk skuldsättning, som han här
uttalat, men jag tror icke, att han har rätt i att, ifall dessa mindre
kommuner, som just äro de, hvilka behöfva hjälp, få hithörande
förhållanden normerade och reglerade, denna lättnad skall för dem
medföra en särskild frestelse till onödiga utgifter. I det afseende!
tror jag, att han har orätt. Jag kan icke se saken på annat vis, än
som sammansatta stats- och bankoutskottet denna gång tagit frågan.
Och enligt denna uppfattning kan man hoppas, att man genom Kungl.
Maj :ts försorg får till stånd en utredning, som sedan kommer att
lägga fram denna fråga för oss, så att vi kunna tänka oss, att densamma,
hvilken för de mindre kommunerna i landet är synnerligen
viktig, blir reglerad på ett tillfredsställande sätt.

Herr talman, jag yrkar därför bifall till utskottets föreliggande
hemställan.

Herr Jonsson, Olof: Herr talman! Jag satt och förvånade
mig, när den senaste talaren sade, att det är påvisadt, att det finns
ett större lånebehof för de mindre kommunerna, än som för närvarande
står att fylla. I betänkandet har jag icke funnit ett ord
om den saken, och det är väl där det skulle finnas, om så vore, att
detta hade konstaterats.

Jag tror icke heller, att den senaste talaren hade rätt däri, att

43 Nr 82.

Lördagen den 4 maj, e. m.

räntan för de mindre kommunerna ställer sig så ogynnsam, att det
ur den synpunkten vore af behof vet påkalladt att få en sådan _ ar Sveriges stad*
kassa, vare sig i form af en afdelning hos Konungariket Sveriges hypoukskaasa
stadshypotekskassa eller i form af en ny låneförmedlingsanstalt Jag m
har haft litet att göra med dessa saker, och jag kan säga, att landskommuner
detta år hafva fått lån för 4,c %, och det måste ju icke
kunna anses vara alltför hög räntesats.

Jag undrar, om icke, när vi tänka på alla de kassor, försaknngsanstalter
etc., hvilkas lånesökande i främsta rummet äro kommuner,
dessa tillsammans med postsparbanken och dylika institutioner i allmänhet
kunna sägas fylla de lånebehof, som de lånesökande kunna
komma fram med. Det förhåller sig väl egentligen så, att hvar skön har
klämmer, icke gäller det landskommunerna, utan att det är staderna,
som tro sig kunna få det billigare genom ett sådant sätt att förse
kunderna med lån, som skulle framgå af ett bifall till en utredning
i vare sig det ena eller det andra afseendet. Om också utskottets
ledamöter, flera eller färre, hafva den uppfattningen, att därest denna
utredning skulle föranleda ett resultat, som af Riksdagen sedan godkändes,
så skulle det icke syfta till att man för det ändamalet behöfde
utifrån draga in nya lån, utan man skulle kunna förse kassan
med upplåning inom landet i en eller annan form, förmodan jag,
för att sedan själf kunna låna ut det åt andra — om också utskottets
ledamöter hafva den uppfattningen, så kommer detta nog i alla tall
knappast att ske. Det har nämligen sagts så förut också, nar det
har varit fråga om sådana här saker, men resultatet känna vi. (senast
Konungariket Sveriges stadshypotekskassa bildades, så företogs strax
en låneoperation utifrån med ett häraf följande större lån.

Jag kan därför säga, att hyresgästerna i Sveriges städer för närvarande
till en del betala hyran till utlandet genom omgången hos
husägame. Det är väl troligt, att när också detta en gång blir färdigt,
vi i framtiden skulle kunna säga, att på samma satt skola
kommunerna också betala ränta på sina skolhus och dylikt till utlandet
och sålunda vara ett slags indirekta hyresgäster i förhållande
till utlandet. Och när man vet, att bankerna exempelvis mycket
gärna se, att det är uppsjö på pengar i landet, trcfr jag att man icke
skall kunna tvifla på, hvad resultatet en gång blir, när denna utredning
är verkställd.

Grefve Wachtmeister, Fredrik: Jag ber blott att få säga
den siste ärade talaren, att han har alldeles missuppfattat något åt
hvad jag yttrat. Han ville göra gällande, att jag i mitt anförande
skulle hafva påstått, att det är bevisadt, att det finns ett större lånebehof
hos Sveriges kommuner än som för närvarande kan blifva tillfredsställdt.
— Det är ett fullständigt misstag; så har jag icke sagt.

Jag har endast sagt, att en mängd smärre kommuner, som aro betungade
med hög ränta, hafva fått betala för dyrt. Och det är dar
skon klämmer.

Nr 3*2. 44

Lördagen den 4 maj, e. m.

kommuner från . . Vidare, har,herr 01of Jonsson nyss betonat, att här icke alls är
Sveriges städs- ;i*a&a on? lan(*8kommuner, utan endast om större kommuner. Nej,
hypotekskassa förlåt mig, det är verkligen i ganska hög grad fråga om landskomm.
wi. muner! Jag tror det är landskommuner mer än stadskommuner,
(Forts.) som behöfva hjälp i förevarande afseende.

Herr Ekman, Johan Emilson: Jag kan icke neka till, att jag
inom utskottet varit något tveksam angående behöfligheten a''f denna
frågas lösning på sätt motionären föreslagit. Denna min tvekan har
berott på två skäl. Det ena var, att jag icke så mycket trodde på,
att kommunerna skulle få lägre ränta, om de finge det ordnadt på
sätt, här är föreslaget. Det andra skälet var, att dessa kommunallån
passa mycket bra för en del institutioner här i landet, som behöfva
fast placering af sina pengar; hvartill äfven kommer, att man därigenom
kan åstadkomma, att lånen stanna inom landet och icke "ä
till utlandet.

A andra sidan kan man likväl icke undra så mycket på, att
dessa kommuner gärna vilja hafva utredd frågan, huruvida de kunna
få billigare lån genom en anstalt af den art, här föreslagits.

Motioner af liknande slag komma igen år efter år. De hafva
länge afslagits; och vi kunna nu enligt mitt förmenande icke skäligen
vägra att gifva vårt bifall, när man säger sig vara öfvertygad om att
kunna få det bättre, blott frågan blir utredd. Då är det ju bättre
att vinna klarhet i saken, detta så mycket mer som en så praktisk
reform är föreslagen, som att man skulle inrätta en förmedlingsanstalt
såsom mellanhand i förhållande till låntagande kommuner
och deras långifvare. Jag tror, att man med en dylik förmedling--anstalt skall kunna behålla lånen inom landet och få för kommunerna
billigast möjliga ränta.

Därtill kommer en annan sak, som är föreslagen till utredning,
nämligen i hvilken ordning långifvarna hafva så att säga inteckning
i kommunerna: hvems lån skall gå före, och hvems skall gå efter.
Den saken skulle nu utredas.

Det synes mig därför icke alls vara olämpligt att bifalla hemställan
om att få utreda frågan. Jag tycker, att man skall hafva
mycket starka skäl att andraga, när man afslår en framställning om
utredning, och de här anförda skälen därför synas mig icke vara så
pass starka, att man på den grund kan vägra att lämna sitt bifall.

Det är ytterligare en fråga, som i detta sammanhang torde tarfva
en utredning, nämligen frågan om sättet att på laglig väg uttaga
fordran hos kommun, och hvem det är, som skall ansvara därför.
När denna utredning sker, är det icke för mycket, om man samtidigt
tager i öfvervägande, huruvida man möjligen genom stadshypotekskassan
eller på annat sätt kan bereda kommunerna något billigare
lån.

Hvad den förste ärade talaren påstod sig frukta i afseende å att
lånekrafvet från kommunernas sida härigenom skulle ökas, kan val

45 Nr 32.

Lördagen den 4 maj, e. in.

ingen gärna på allvar tro. Icke låna kommunerna så mycket mera, Om lån åt
om de få sina lån 1/i % billigare! De låna nog endast, när de anse
kommunala kraf göra det nödigt, fastän jag gärna medger, att de ]iyPoUk»1iatsa
icke borde låna så mycket. m m.

Men, som sagdt, detta inverkar enligt mitt förmenande icke det (Forts.)
allra minsta på denna sak; och den lilla skillnad i ränta, kommunerna
tro sig kunna vinna genom att få lånefrågan ordnad på här
föreslaget sätt, icke inverkar den härvidlag.

Herr talman, jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Cavalli: Jag ber kammaren om ursäkt, att jag ännu en
gång tar kammarens uppmärksamhet i anspråk, men ärendet är af
betydande vikt.

Jag begärde ordet för att något svara utskottets ordförande, men
då en af utskottets ledamöter sedermera yttrat sig, vill jag uttala
min tillfredsställelse med dennes sista ord. Det är hvad jag förut försökt
framhålla vid mer än ett tillfälle. Mot den talaren vill jag
erinra, att han gjorde sig skyldig till den välvilja, som alltid präglar
Sveriges Riksdag, när det gäller utredningar. Man har icke hjärta
att säga nej, och därför få vi många utredningar och kommittéer
och stora kommittékostnader.

Jag begärde ordet, som jag nämnde, för att yttra mig något i
anledning af hvad utskottets ärade ordförande sade. Han var alldeles
för hastig i sitt citerande, när han påstod, att jag sagt, att
kommunerna alltid fått skälig ränta. Jag begagnade verkligen ordet
skälig ränta, men jag tilläde: med undantag för kristider och vissa
särskilda fall.

För resten har jag vid några tillfällen under de senaste riksdagarna
märkt, att den ärade utskottsordföranden och jag gå på
olika vägar i dessa frågor. Jag gör mig möjligtvis skyldig till att
se frågor af detta slag något för allvarsamt, men jag vågar påstå,
att den ärade utskottsordföranden tar dem alldeles för lätt.

Det skall emellertid mycket glädja mig, i fall ett par tre år
härefter, om jag är med då och har skyldighet att här svara för
åtgärder i fråga om Sveriges statsskuld, mina ord denna riksdag vid
ett par tillfällen hafva varit för mörka, om jag har gifvit för mörk
timbre åt min röst. Men, mina herrar, jag skall med mycket större
glädje finna mig däri, än att hafva underlåtit yttra mig i denna
fråga så, som jag gjort vid denna riksdag.

Herr Swartz: Jag ber med anledning af de upprepade uttalanden,
som den siste iyade talaren gjort, få säga, att jag för min
del lika väl som de, som förut yttrat sig från utskottets sida, i
mångt och mycket sympatiserar med honom och hans uppfattning.

Men det vill ock synas mig, som om detta hade kommit till ett
mycket tydligt uttryck i utskottets betänkande. Hvad utskottet har
sagt på sid. 15 och 16 synes mig tydligt och klart ådagalägga, att

Sr 32.

Lördagen den 4 maj, e. m.

Om lån åt utskottet för sin del hyser de allra största betänkligheter att lösa
Sveri^atads ^San Pa det sätt. som motionären har tänkt sig, genom inrättandet
hypotekskassn a*’ en ny afdelning af stadshypotekskassan, och det just på den
m. m. grund, som af den ärade talaren framhållits, att en ny sorts så att
(Forts.) säga statsgaranterade obligationer skulle komma ut, hvilket skulle
medföra olägenheter för Sveriges kredit. Därför säger ock utskottet:
»Utskottet har därför svårt att föreställa sig, att en lycklig lösning
af frågan skall stå att vinna på den af motionären i främsta rummet
angifna vägen.»

Därmed synes det mig vara alldeles tydligt och klart, att utskottet
för sin del icke kan, för den händelse, att det icke kan vara möjligt
att undanröja de olägenheter utskottet nyss talat om, finna,
att man på den vägen kan komma till en lösning.

Då skulle man kunna säga: Vi veta redan nu, att vi icke kunna
komma ifrån dessa olägenheter, om vi gå på den vägen, och under
sådana förhållanden borde ingen utredning alls begäras om detta.
Ja, jag är nog för min del tämligen på det klara med, att detta
blir resultatet, men jag är icke lika säker på, att alla de, som oupphörligt
motionera om denna sak och önska en lösning af saken, äro
lika öfvertygade på förhand. Men jag hoppas, att de skola blifva
öfvertygade genom den utredning, som utskottet talar om såsom
önsklig och hvarigenom på ett slutgiltigt sätt skulle kunna fastslås
om, och i så fall hvilka möjligheter kunde beredas kommunerna att
få lån.

Jag tror därför det vore lyckligt för själfva saken att nu en
gång få en utredning, som omfattar jämväl denna sida af frågan.
Men jag ber att få betona därvidlag, att det synes mig synnerligen
värdefullt att då hafva ett enhälligt utskottsbetänkande, som ger
tydligt vid handen, att om man icke kan undanröja de olägenheter,
som af den förste ärade talaren ha framhållits såsom förknippade
med den lösning, som skulle ligga i att stadshypoteskassan på något
sätt toge hand om saken — om icke detta kan ske, så har ock
utskottet och, om det blir Riksdagens beslut, Riksdagen förklarat,
att detta icke är en lycklig lösning af frågan, och under sådana förhållanden
kan jag icke tänka mig, att Riksdagen skall gå med på
en sådan lösning. Jag tror, att, för att få utredningen grundlig och
fullständig, måste man gå med på hvad utskottet här har föreslagit,
och jag tror, att det är lyckligt att få ett sådant Riksdagens uttalande
i motiveringen, som här är föreslaget.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter det öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att beträffande nu föredragna utlåtande yrkats, dels att
utskottets hemställan skulle bifallas, dels ock, af herr Cavalli, att
hvad utskottet hemställt skulle bifallas med den ändring, att orden »vare
sig» näst framför orden »genom anordnande af en kommunal låne -

47

Nr 32.

hördagen den 4 maj, e. in.

förmedlingsanstalt» samt meningen »eller genom vidtagande af sådan
förändring — — på annat lämpligt sätt» utelämnades.

Härefter gjordes propositioner jämlikt dessa yrkanden och för
klarades propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med
öfvervägande ja besvarad.

Om Idn åt
lcommunerfrän
Sveriges städshypotekskas8a

in. in.
(Forts.

Vid förnyad föredragning af bankoutskottets den 1 och 3 innevarande
månad bordlagda utlåtande nr 20, i anledning af väckt
motion om uppdrag åt konstnären Axel Törneman att i Andra kammarens
plenisal utföra väggmålningar m. m., biföll kammaren hvad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo bankoutskottets den 1 och 3 innevarande maj Om dekorering
bordlagda utlåtande nr 21, i anledning af väckt motion om upp- ''''marmTptrnigörande
af förslag till dekorering af Första kammarens plenisal. sa/‘

I en inom Första kammaren väckt, till bankoutskottet för förberedande
behandling öfverlämnad motion, nr 68, hade herrar H.

Lamm och E. Beckman, friherre J. Beck-Friis, samt herrar Holmquist,
Wallenberg och E. Lindblad föreslagit Riksdagen att genom
riksgäldsfullmäktige lämna konstnären Axel Törneman i uppdrag att
till nästkommande riksdag uppgöra förslag till dekorering af Första
kammarens plenisal.

Utskottet hade i föreliggande utlåtande hemställt, att Riksdagen,
i anledning af förevarande motion, måtte dels uppdraga åt fullmäktige
i riksgäldskontoret att med konstnären Axel Törneman träffa
aftal om uppgörande af förslag till dekorering af Första kammarens
plenisal, dels ock bemyndiga fullmäktige att af förslagsanslaget till
riksdagskostnader bestrida härför erforderliga kostnader.

Reservationer hade afgifvits

dels af herr von Stapelmohr, hvilken likväl ej antydt sin mening;

dels ock af herrar J. Ekman och Carlberg, hvilka anfört:

»Då vi i olikhet mot utskottets majoritet tro ett bättre resultat
kunna vinnas, om riksgäldsfullmäktige i fråga om anskaffande af
förslag till dekorering af Första kammarens väggytor icke vore bundna
endast vid konstnären Törneman, helst denne under en afsevärd tid
framåt torde blifva fullt sysselsatt med arbetet i Andra kammaren,
så anse vi, att utskottet bort hemställa, att Riksdagen i anledning
af förevarande motion må dels uppdraga åt fullmäktige i riksgälds -

Kr 32. 48

Lördagen den 4 maj, e. m.

Om dekorering kontoret att låta minst två konstnärer, hvilka fullmäktige må äga
kammar eris utse’ uPPSöra hvar sitt förslag till dekorering af Första kammarens
plenisal. plenisal, dels och bemyndiga fullmäktige att af förslagsanslaget till
(Forts.) riksdagskostnader bestrida härför erforderliga kostnader.

Herr von Stapelmohr: Herr talman, mina herrar! Jag har
antecknat mig som reservant mot utskottets betänkande. Jag har
icke därmed velat markera på något sätt, att jag är emot plenisalens
dekorering med målningar, utan jag har endast velat angifva, att jag
icke i alla afseenden kan ansluta mig till utskottets pluralitet. Jag
är ense med de öfriga ledamöterna inom utskottet om, att konstnärligt
och efter väl valda motiv utförda målningar å de fält, som af
motionärerna angifvas, skulle på ett effektfullt och tilltalande sätt höja
salens utseende, men jag har hyst någon tvekan, huruvida det kan
vara välbetänkt att i frågans nuvarande läge fastslå, att dekoreringen
af Första kammarens plenisal skall ske efter en plan, enhetlig med
den, som skall gälla för Andra kammarens, och att utförandet skall
obetingadt öfverlämnas åt samme konstnär, som får uppdraget att
utföra målningarna i Andra kammaren. Jag har ansett det lämpligast,
att frågan om på hvad sätt och af hvem målningarna skola
utföras må få stå öppen tills vidare eller till dess ett förslag därom
framkommit.

Jag är icke konstkännare. Jag har därför icke velat och vill
heller icke uttala något omdöme om artisten Törnemans konst, men
att döma af de målningar han utställt i galleriet förefaller det mig,
att hans konstnärlighet står på en ganska hög ståndpunkt. Men det
kan ju hända, att, äfven om han lyckats väl utkasta en plan till
dekorering af Andra kammarens plenisal, det icke skall lyckas honom
att komma fram med ett lika tilltalande förslag till dekorering
af Första kammarens sal, och det kan äfven hända, att om han får
i uppdrag att utföra dekoreringen af Andra kammarens plenisal, han
icke får tillfälle att utföra ett uppdrag afseende Första kammarens
sal. Jag har därför inom utskottet uttalat, att enligt min mening
utskottet icke borde tillstyrka Riksdagen att binda fullmäktige vid
att med konstnären Törneman träffa aftal om dekoreringen, utan jag
har velat lämna fullmäktige en viss frihet att, om fullmäktige skulle
finna lämpligt, träffa aftal äfven med någon annan.

I enlighet därmed tillåter jag mig därför, herr talman, framställa: att

Riksdagen må dels uppdraga åt fullmäktige i riksgäldskontoret
att med konstnären Axel Törneman eller annan konstnär träffa
aftal om uppgörande af förslag till dekorering af Första kammarens
plenisal, dels ock bemyndiga fullmäktige att af förslagsanslaget till
riksdagskostnader bestrida härför erforderliga kostnader.

Detta förslag skiljer sig från utskottets endast däri, att efter
namnet Törneman inflickats orden »eller annan konstnär».

Lördagen deii 4 maj, e. m.

49 Jir 32.

Herr Ekman, Johan Emilson: Då äfven jag reserverat mig
i denna fråga, skall jag be att få med några ord utveckla betydelsen
af meningen med min reservation.

Då utskottet här velat uppdraga åt riksgäldsfullmäktige att endast
anmoda artisten Törneman att uppgöra skiss till dekorering af
Första kammarens väggytor, men jag däremot önskat att uppdraget
ej skulle begränsas till endast denna artist, så är det alls icke min
mening att uttala mitt bristande förtroende till Törnemans konstnärliga
förmåga, på hvilken vi ju sett vackra prof. Men det är alltid
en vansklig sak att beställa ett konstverk. Det händer, äfven om
det är aldrig så skickligt och konstnärligt utfördt, att man icke är
nöjd därmed, då man får förslaget. Då är det en rätt tråkig sak
att säga ifrån, att detta vill jag icke ha. Man kan inte bevisa en
sådan sak; man kan endast åberopa sin smak. Det är väl då bra
mycket lämpligare, att man anmodar flere konstnärer att uppgöra
skisser till sådan dekorering. Då kan man välja hvilken man tycker
är bäst och säga: Vi tycka alla äro mycket bra, men vi tycka bäst
om det eller det.

Det har sagts i betänkandet, att det vore så särskildt bra, att
det vore enhetlighet i dekoreringen af Första och Andra kammarens
plenisalar. Det kan jag inte finna. Jag tycker det är rätt bra att
ha litet omväxling, och det kan hända, att en konstnär kan komma
med ett bra förslag till dekorering af en viss vägg, men kanske icke
kan upprepa det igen.

Sedan har det sagts, tror jag, från flera håll, att det finnes icke
fler konstnärer än Törneman, som kunna utföra det slags målningar,
som det här är fråga om. Det tror jag icke, det finnes nog flere,
och skulle det mot min förmodan icke finnas någon annan än Törneman,
är det icke värre, än att då blir han ensam om det, såsom
utskottets majoritet föreslagit. Jag vill icke antyda, att man borde
förbigå Törneman, ehuru jag icke i reservationen nämnt hans namn.
Då det sagts »minst två konstnärer», är det för att icke på något
sätt binda riksgäldsfullmäktige, utan låta dem få sin fulla frihet.
Jag är öfvertygad, att de komma att vända sig till Törneman och
till ytterligare en eller annan konstnär, som de anse lämplig för utförandet
af denna sak.

Jag kan tänka mig, att fullmäktige i riksgäldskontoret icke tycka
så mycket om detta uppdrag. De äro, som bekant, icke valda med
hänsyn till konstnärliga förhållanden, utan för helt andra ändamål,
men då det är de, som hafva riksdagshusets både inre och yttre om
hand, hafva vi ingen annan att lämna uppdraget till, och jag förmodar,
att de komma att med sig adjungera sådana konstkännare,
som kunna hjälpa dem till ett lyckligt resultat.

Skillnaden mellan majoritetens och minoritetens förslag och särskildt
emellan ordförandens reservation och min reservation är verkligen
så liten, att jag tycker, att vi skulle kunna ena oss att utFörsta
kammarens protokoll 1912. Nr 32. 4

Om dekorering
af Första
kammarens
plenisal.
(Forts.)

Xr 32. 50

Lördagen den 4 maj, e. m.

Om dekorering sträcka detta uppdrag icke endast till Törneman, utan ock, om fullaf
Första mäktige så finna för godt, äfven till andra konstnärer.

^plerisal3 På dessa grunder, herr talman, ber jag att få yrka bifall till

(Forts.) min reservation.

Herr Holmquist: Då jag är en af motionärerna i den föreliggande
frågan och det utskott, som behandlat motionen, i hufvudsak
tillstyrkt densamma, så kan det ju icke vara annat än med
tacksamhet, som jag för min del mottagit utskottets utlåtande.

Som bekant framgår af motionen motionärernas önskan, att uppdraget
att dekorera Första kammarens plenisal skulle anförtros åt
konstnären Axel Törneman. Jag skall tillåta mig att något litet
klargöra de skäl, som lågo till grund för denna motionärernas, eller
åtminstone för min egen uppfattning.

Denna plenisalens dekoreringsfråga är redan så pass gammal,
att den har en liten historia. År 1906 fattade Riksdagen sitt beslut
om åtgärders vidtagande. En inbjudan till hugade konstnärer utfärdades,
och ett stort antal täflande anmälde sig. Ibland dessa
framträdde som den utan all fråga segrande kraften konstnären Axel
Törneman. De skisser, som han då utställde för Andra kammarens
dekorering, tilldrogo sig ett stort och berättigadt uppseende, och jag
vågar säga, utan att bli motsagd, att i konstnärskretsar och konstälskande
kretsar var omdömet tämligen odeladt till förmån för dessa
skisser. Att de icke kommo till utförande vågar jag påstå berodde
på anledningar, som lågo utanför konstnärsgebitet. Jag tror, att
ämnesvalet möjligen icke var så lämpligt. Men trots detta nederlag,
lät icke Axel Törneman nedslå sitt intresse. Han har denna riksdag
utställt nya skisser, och jag vågar påstå, att dessa skisser, som
nu äro af Riksdagen godkända att utföras al fresco i Andra kammarens
plenisal, tillvunnit sig allmän beundran. Det är ju detta,
som har föranleda att, då det nu blef fråga om att dekorera Första
kammarens plenisal, blickarna fallit på Axel Törneman, och det kan
heller knappast bestridas, att då det gäller att dekorera två så likartade
salar som Andra och Första kammarens plenisalar, då spelar
verkligen enhetligheten i utförandet af samme konstnär en mycket
stor och fullkomligt berättigad roll.

Men jag ber att få tillägga ännu en annan sak, som alldeles
naturligt gör, att Axel Törneman direkt framträder såsom den där
lämpligen bör utföra uppdraget äfven rörande Första kammarens
dekorering. Det är nämligen så, att al fresco-måleriet fordrar en
ganska stor teknik. Det är en ganska stor teknisk konst att kunna
på den våta murytan applicera färgen på lämpligaste sätt. Hvem
som helst går icke på en sådan uppgift. Då nu Riksdagen beslutat,
att Törneman skall utföra ett sådant arbete i Andra kammarens
plenisal, är det alldeles naturligt, att han under detta arbete kommer
att förvärfva sig en synnerligen stor teknisk skicklighet, och
han kommer därunder att kunna göra sådana erfarenheter och rön,

Lördagen den 4 maj, e. m.

Bl Nr 32.

som göra honom bland svenska konstnärer särskilt lämpad att utföra
detta dekoreringsarbete äfven i Riksdagens Första kammares
plenisal.

Det är detta, som är anledningen till att jag allt fortfarande
för min del skulle önska att konstnären Axel Törneman blefve den,
som finge utföra arbetet här i Första kammaren.

Man har sagt, att det är möjligt, att det kan blifva flera, som
kunna visa sig fullt värdiga det uppdraget. Ja, här nämndes af en
föregående talare, att ifrån visst håll skulle antydts, att Törneman
skulle vara den ende. Något sådant har jag icke hört någon människa
säga. Men ett torde vara visst, att antalet konstnärer, som
kunna med honom i detta afseende täfla här i vårt land, är synnerligen
litet. Redan så mycket känner jag, att Törneman har mycket
noga tänkt sig in i ämnesvalet för arbetets utförande i Första kammaren.
Han har för mig uppgifvit, och utan något som helst löfte
att hemlighålla det, att han tänkt sig på väggfältet öfver ena läktaren
en figurbild öfver Uppsala möte, på det andra väggfältet öfver
andra läktaren en bild från sista sammanträdet hos ridderskapet
och adeln på Sveriges riddarhus, då representationsreformen där
genomfördes, och slutligen på absiden öfver talmansplatsen ett svenskt
landskap möjligen Uppsala högar en norrskensnatt. Jag kan icke
neka till, att detta ämnesval är verkligen efter min uppfattning —
och jag tror att den delas af många, som äfven hafva kännedom
därom — ett synnerligen lyckligt grepp på denna sak.

En föregående talare nämnde, att därför att han har lyckats i
fråga om Andra kammarens plenisal, det därför icke är klart, att
han skall lyckas i Första kammarens plenisal. Men det finnes väl
icke heller anledning till att antaga motsatsen.

Vidare har nämnts, att fullmäktige möjligen icke vore de rätta
vederbörande, när det gällde att utse person lämplig att lösa en
sådan konstnärlig fråga. Därpå vill jag endast svara, att det är
mycket, som man får taga hand om, som icke direkt hör till ens
dagliga sysselsättning, och jag tror visst, att riksgäldsfullmäktige med
det intresse, som alltid måste finnas vid en sådan stor uppgift, skola
skaffa sig de råd och upplysningar, som fullmäktige behöfva. Ur
den synpunkten har jag således icke den allra ringaste tvekan.

Nu stå egentligen mot hvarandra två meningar. Den ena är
den, för hvilken jag har gjort mig till tolk och som direkt pekar
på Axel Törneman såsom lämplig för uppdragets utförande. Den
andra vill vid sidan af Axel Törneman sätta äfven en annan konstnär,
som nu här icke är nämnd, för att försöka sig på uppdraget.
Jag vill icke bestrida, att någon annan kan uppletas, som äfven
med heder kan utföra uppdraget, och jag skall vid sådant förhållande,
herr talman, förklara, att jag instämmer i det af herr von
Stapelmohr framställda yrkandet.

Friherre De Geer, Fabian: Herr talman! Jag skall anhålla

Om dekorering
af Första
kammarens
plenisal.
(Forts.)

Sr 32.

52

Lördagen den 4 maj, e. m.

kammarens

plenisal (Forts.

)

Om dekorering att få se på denna fråga från en helt annan synpunkt än de föreaf
Forsta gående talarne gjort.

Innan man funderar på att planera för att pryda en sal med
konstverk, borde man väl se till om den förut fyller rimliga anspråk
på det, hvartill den är gjord, och det vill jag påstå, att denna sal
knappast gör i akustiskt och lufthänseende. Det finns väl ingen,
som kan påstå, att man hör bra i denna kammare, och det finns
väl ingen, som kan förneka, att det finns vissa platser, på hvilka
man hör nästan ingenting. Då borde man väl förut se till, huruvida
man icke kan göra någonting för att förbättra akustiken, och det
kan hända, att de arbeten, man gör för detta, förstöra hvad man
gjort i afseende å dekoreringsanordningar. Om vi tänka på denna
sal, tror jag, att, om man skulle taga bort en del utskjutande hörn
och göra plana ytor bukiga och göra åtskilliga förändringar å läktarna,
så att de icke taga upp och förminska ljudet, man skulle kunna
åstadkomma förbättringar i afseende på akustiken. Öfverallt hvart
man ser skjuter det ut hörn och vinklar, och följden däraf är att
ljudet studsar, och det hörs icke tydligt. Det finns vissa platser,
från hvilka det hörs bättre än från andra, och det vore skäl att
undersöka hvar en sådan plats finnes och på den resa upp en
talarstol.

Vidare kan man mycket väl göra ändringar i afseende på luftväxlingen.
Jag tror icke, att det finns många i kammaren, som
icke kunna erkänna, att när man suttit här en fem timmar, har
man olust och ondt i hufvudet, och jag tror intet konstverk skulle
kunna förhindra det.

Jag anser, att man bör ordna ljudförhållandena i kammaren
först, innan man tänker på att dekorera den.

Herr vice talman! Jag har begagnat mig af detta tillfälle att
få påpeka sådana förhållanden, som jag anser lämpligt att taga i
öfvervägande, innan man beslutar sig för dekorering. Jag skall be,
herr vice talman, att få yrka afslag på såväl motionen som utskottets
hemställan.

Herr Steffen: Herr talman! Mina herrar! Jag skall be att
med några ord få motivera ett yrkande om bifall till reservationen.

Till en början får jag framhålla hvad som synes mig vara en
ganska djupgående brist i det föreliggande förslaget till dekorering
af kamrarnas plenisalar. Detta förslag, sådant det nu föreligger för
Andra kammarens och såsom man föreställer sig motstycket för
Första kammarens räkning, är alls icke något egentligt och fullständigt
dekoreringsförslag. Det är ju endast och allenast ett förslag
om att sätta in vissa figurala bilder och landskapsmålningar i tre
af de många och stora tomma väggfälten. Att så är fallet framgår
af motionen i Andra kammaren, där det heter ordagrant: »När plenisalarna
i det nuvarande riksdagshuset tillkommo, var det arkitektens
mening, att till själfva inredningen skulle sluta sig äfven en konst -

Lördagen den 4 maj, e. m.

53 Nr 32.

nådig dekorering. Särskild! äro de stora fälten öfver talmansplatsen Om dekorering
och öfver de båda läktarna på ömse sidor om denna plats uppen- af Fsrsta
barligen afsedda att prydas med målningar. Att sådana målningar
skulle vara väl behöfliga för att upplifva och förhöja salarnas ut- (Forts.)
seende, torde också vara en allmän mening, ej minst bland Riksdagens
ledamöter, » Denna uppfattning förtydligas af bankoutskottets utlåtande
om den i Andra kammaren väckta motionen. Utskottet säger:
»Ifrågavarande förslag afser att å två plana halfcirkelformiga väggfält
ofvanför två af läktarna framställa motiv ur svenska folkets och
svenska representationens historia, hvarjämte absiden ofvanför talmansstolen
skulle prydas med en landskapsmålning.»

Nu vill jag bestämdt bestrida, att ifrågavarande tre väggfälts
fyllande med målningar skulle kunna gälla såsom eu tillfredsställande
lösning af dekoreringsproblemet. Om vi verkligen vilja lösa detta,
måste vi af den konstnär, som kommer med ett förslag, fordra en
fullständig dekoreringsplan, som jämte målningar för de stora nämnda
väggfälten omfattar dekorering äfven af de öfriga tomma väggfälten
samt af alla takytorna. Af alldeles denna mening är i själfva verket
en bland de i bilagan till andrakammarmotionen i ärendet åberopade
sakkunnige, nämligen professor Olle Hjortsberg, hvilken som bekant
är en af auktoriteterna här i landet på just detta konstnärliga område.
Han skråf ver nämligen: »Jag vill tillägga att denna dekoreringsfråga
dock ej får ses fristående från salarnas utseende i öfrigt.

Deras konstnärliga utsmyckning, som det nu talas om, kan inte
anses afslutad med det att Törneman får tillfälle att utföra sina
målningar. Låt vara att han i dem tagit all rimlig hänsyn till
salarna i öfrigt, det är dock nödvändigt att de så att säga stämmas
ihop med målningarna och äfven härvidlag bör konstnären ha ett
ord med i laget.» Herr Törneman har mig veterligen icke lagt i
dagen något intresse för denna sida af uppgiften och har än mindre
visat oss, hur han eventuellt skulle söka lösa en sådan uppgift,
nämligen att i färg och annorledes dekorera samtliga väggfält och
takytor. En verklig dekoreringsplan föreligger således icke för Andra
kammarens plenisal. Däremot föreligger en sorgfälligt genomarbetad
och fullständig dekoreringsplan för Första kammaren af konstnären
Nils Asplund. Hans skisser äro sedan länge utställda i det gemensamma
samtalsrummet.

Därför synes det mig vara det enda rätta sättet för behandlingen
af detta ärende, att Riksdagen ger riksgäldsfullmäktige i uppdrag
att i samråd med sakkunnige låta två eller tre konstnärer utarbeta
fullständiga dekoreringsplaner för de båda kamrarnas plenisalar.
Hvad Andra kammarens plenisal beträffar, måste ju planen
ansluta sig till och innefatta herr Törnemans förslag till målningar
i absiden och de två stora väggfälten. Men det är ingalunda afgjordt
och nödvändigt genom det beslut, som är fattadt i dag, att
dekoreringen i andra kammaren inskränkes till dessa tre målningar.

Därjämte protesterar jag på det bestämdaste mot den teorien,

i\r 32. 54

Lördagen den 4 maj, e. m.

Om dekorering att samme konstnär nödvändigt måste utföra äfven Första kammarens
kammarens dekorering. Denna teori träder oss till mötes utan all motivering
plenisal såväl uti de båda motionerna som uti utskottets motivering be

(Forts.) träffande förstakammarmotionen. På sista stället heter det: »Då
det synes utskottet lämpligt, att båda plenisalarnas dekorering utföres
efter en enhetlig plan och af samme konstnär, har utskottet för
sin del icke haft något att erinra mot bifall till motionen.» Men
här föreligga ju två vidt skilda saker. Att dekoreringen måste utföras
enligt en i viss mån enhetlig plan är redan förutbestämat
genom den likformiga arkitektoniska anordningen af de båda salarna.
Denna enhetlighet i arkitekturen synes mig vara en tillräcklig garanti
för den kommande dekoreringens önskvärda enhetlighet. Däremot
kan jag icke alls anse, att härutaf måste följa, att samme konstnär
bör utföra dekoreringen i båda salarna. Tvärtom är jag utaf den
meningen, att det ur ren estetisk synpunkt kan innebära en stor
vinst, att två olika konstnärstemperament komma till uttryck i de
båda salarna. Hvad de båda salarnas afvikande politiska uppgift
och karaktär beträffar, synes det mig kunna blifva en lockande uppgift
att betona denna afvikelse på något sätt i dekoreringens stil.

Jag vill erinra därom, att uti främmande länder, där man haft
till uppgift att lösa liknande problem, t. ex. vid dekoreringen af
rådhusen i Paris och Köpenhamn, har man icke alls hållit på någon
sådan enhetlig plan, som man här vill ha. Och än mindre har
man velat att blott en enda konstnär skulle dekorera två salar, som
icke höra ihop arkitektoniskt, icke kunna öfverblickas i ett sammanhang,
utan äro helt skilda från hvarandra.

Dessutom synes det mig, att denna teori, att en konstnär skall
dekorera båda salarna, innebär en viss orättvisa genom att på förhand
utesluta andra konstnärer från möjligheten att visa, hvad de
duga till. Det är visst och säkert, att på ett eller annat århundrade
ställas Sveriges konstnärer icke ännu en gång inför en uppgift
af den monumentala och storartade karaktär, som karakteriserar
dekoreringen af riksdagshusets båda plenisalar. Det är nu redan
sex år sedan den konkurrens ägde rum, vid hvilken herr Törneman
erhöll första pris, och under tiden har det svenska konstnärslifvet
fortsatt att existera och utveckla sig, och yngre svenska konstnärer
ha vuxit fram och mognat. Det synes mig därför icke vara annat
än rättvist, att det åtminstone hvad Första kammarens plenisal beträffar
beredes någon möjlighet för en eller annan på uppdraget
möjligen reflekterande konstnär att inför sakkunnige ådagalägga,
huru han tänkt sig lösningen af uppgiften, så att han på det sättet
må komma med vid bedömandet och det slutliga valet.

Slutligen vill jag nämna, att då det nu beslutats, att målningarna
i Andra kammaren skola utföras al fresco, innebär detta, att
konstnären måste utföra kartonger uti målningarnas slutliga storlek,
innan han kan utföra dem på väggytan. Nu är det ju meningen,
att Första kammarens plenisal också skall dekoreras med använ -

Lördagen den 4 maj, e. ni.

55

NT Si.

dande af denna teknik, och följaktligen måste äfven här kartonger Om dekorering
utföras, innan konstnären kan gå till utförande af skälfva arbetet på ^ Farstu
väggen. Just detta förhållande, att kartonger måste utföras, innan plenisal.
någon målning på murytan kan äga rum, synes mig innebära en (Forts.)
välkommen anledning att låta två eller tre konstnärer visa prof på,
huru de tänkt sig utförandet af dekoreringen af dessa väggfält och
kanske äfven dekoreringen i andra afseenden hvad Första kammaren
beträffar. Detta skulle icke medföra några stora kostnader. En sådan
kartong uti den storlek, som precis motsvarar ett af dessa väggfält,
kan af konstnären, när han icke beräknar annat än vederlag
för sina egna kontanta utgifter och således icke beräknar något konstnärsarfvode,
utföras för en kostnad af 500 kronor eller något mer.

Man skulle således mycket väl kunna stipulera, att riksgäldsfullmäktige
erhölle uppdrag att i samråd med sakkunnige öfverlämna åt
två eller tre konstnärer att utarbeta kartonger för dekoreringen af
åtminstone ett väggfält i Första kammaren. Dessa kartonger skulle
provisoriskt uppsättas på väggytorna, så att kammarens ledamöter
från sina platser kunde noggrant iakttaga dem med afseende på den
verkan de slutliga målningarna skulle göra.

Då det vidare är fallet, att herr Törneman otvifvelaktigt kommer
att vara i arbete ett par år i Andra kammaren med utförande
af det uppdrag, han redan fått, synes det mig, att vi ha god tid
på oss för att litet mera betänksamt och omtänksamt sörja för
Första kammarens dekorering. Jag vill därför yrka bifall till reservationen,
emedan den möjliggör en sådan mera omtänksam lösning
af Första kammarens dekoreringsfråga, utan att på något sätt utesluta
möjligheten af att herr Törneman slutligen blir den person,
som kommer att utföra uppdraget äfven här, då däremot ett bifall
till utskottets förslag i dess ursprungliga gestalt skulle utesluta hvarje
möjlighet till någon annan lösning än den, att herr Törneman erhölle
uppdraget.

Jag skall således, herr talman, be att få yrka bifall till reservationen.

Grefve Wachtmeister, Fredrik: Jag skall först yttra mig
något om hvad herr Holmquist började med.

Herr Holmquist talade om, huru situationen var 1906, och han
behagade säga, att alla konstnärer då voro eniga om, att herr Törnemans
skisser voro utmärkta och att de icke kommo till utförande
berodde på inflytelser, som lågo fullkomligt utanför konstnärsgebitet.

Jag ber då först att få säga, att det till synes var så många konstnärer,
som voro eniga om herr Törnemans skisser, det berodde på,
att det hade varit en konstnärsjury tillsatt. Den hade nämligen
varit enig uti att tillstyrka utförandet af herr Törnemans förslag och
då ville konstnärerna icke gå emot denna jury, utan man ansåg,
att det var en plikt att, när Riksdagens förtroendemän hade tillsatt

Nr 32.

56

Lördagen den 4 maj, e. m.

Om dekorering^ jury och denna tillstyrkt utförandet af herr Törnemans skisser,
af Första g^ulle beslutet också utföras. Det var tanken.

kammarens

plenisal.

(Forts.)

Jag hade tillfälle att vid den tiden höra många, många konstnärer
tala om dessa skisser, och jag hörde, att man ansåg, att de
bevisade en ganska stor konstnärsbegåfning, som lofvade mycket för
framtiden, men att de också visade en ganska stor grad af omogenhet.
När man nu sett de skisser, som herr Törneman framställt
för dekoreringen af Ändra kammaren, så kan jag icke finna annat
än att det beslut, som Riksdagen fattade år 1906, var lyckligt. Jag
tror, att det är en allmän mening, äfven ibland konstnärerna, och
jag tror äfven bland dem, som tillhörde juryn, som tillstyrkte skissernas
utförande år 1906, att de skisser, som herr Törneman nu
kommit fram med, äro väsentligen bättre än de, som visades upp
år 1906.

Jag ber sedan att få komma till det tal, som här har förts af
många talare. Det har redan blifvit motsagdt från annat håll, att
det skulle vara så nödvändigt, att samme konstnär utförde målningarna
i båda kamrarna. Det anser icke heller jag nödvändigt,
men jag tror, att om herr Törnemans skisser hålla, hvad de lofva,
så kan det bli fördelaktigt för Riksdagens Första kammare, att han
äfven här utför målningarna. Jag ber emellertid att få fästa kammarens
uppmärksamhet på, att det är en sak att göra vackra skisser
och en annan sak att utföra dem väl. Herr Holmquist har talat
om, att det är naturligt, att under det herr Törneman utför sina
målningar i al fresco i Andra kammaren, så kommer han att där
förvärfva en utmärkt teknisk skicklighet, som kommer att lända
målningarna i Första kammaren till godo. Ja, det är sant, och det
är äfven sant, att den plan, som herr Holmquist upprullade för
Första kammaren angående de blifvande Törnemanska målningarna,
föreföll mig god och vacker; men när det är så, att vi hafva vunnit
ganska mycket på att vänta dessa sex år med beslutet om Andra
kammarens prydande, så tror jag, att vi göra klokt i att vänta ännu
en tid med att fatta något beslut om vår kammares dekorering. Jag
tror, att det vore klokast, att vi först sågo, hvad herr Törneman
åstadkommer på Andra kammarens väggar, och först, när vi sett åtminstone
något af dessa fält färdiga, besluta oss för att anförtro åt
honom dekoreringen af vår kammare.

Herr talman! Af dessa skäl vill jag för närvarande icke gå
med på något af de olika förslag, som här blifvit framställda, vare
sig uti utskottets utlåtande eller i reservationen, utan jag ber att på
de skäl, jag tillåtit mig anföra, för närvarande få yrka afslag på
förslaget; men det är naturligt, mina herrar, att med den motivering,
som jag här framfört, är detta mitt yrkande grundadt på skäl
helt olika dem som förut legat till grund för af slagsyrkandet.

Öfverläggningen ansågs härmed slutad, hvarefter herr vice talmannen,
som för en stund öfvertagit ledningen af kammarens för -

Lördagen den 4 maj, e. in.

57 Nr 32.

handlingar, yttrade att beträffande nu föredragna utlåtande under
öfverläggningen framställts följande yrkanden: l:o) af herr von Stapelmohr,
att utskottets hemställan skulle bifallas med den ändring,
att näst efter namnet Törneman insattes orden »eller annan konstnär»
; 2:o) att kammaren skulle antaga det förslag, som innefattades
i den af herrar J. Ekman och Carlberg vid förevarande utlåtande
afgifna reservation; och 3:o) att kammaren skulle af slå såväl utskottets
hemställan som den i ämnet väckta motionen.

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan i föreliggande utlåtande samt vidare i enlighet med berörda
yrkanden; och förklarades propositionen på afslag å utskottets
hemställan och den i ämnet väckta motionen vara med öfvervägande
ja besvarad. ___

Föredrogs ånyo bankoutskottets den 1 och 3 i denna månad Om utgallring
bordlagda utlåtande nr 22, i anledning af gjord framställning angå- “/ Resdagens
ende utgallring af Riksdagens arkivhandlingar. ar nm

Med föranledande af en utaf fullmäktige i riksgäldskontoret i
skrifvelse till bankoutskottet den 28 mars 1912 gjord framställning
om utgallring af Riksdagens arkivhandlingar enligt vissa angifna
grunder, hade utskottet i nu föredragna utlåtande hemställt, att
ifrågavarande af fullmäktige i riksgäldskontoret förordade förslag till
utgallring af Riksdagens arkivhandlingar måtte vinna Riksdagens
bifall.

Herr Clason: Såsom historisk forskare måste jag be kammaren,
så enträget jag kan, att icke godkänna förevarande förslag.

Såsom herrarne finna gäller det en utgallring af Riksdagens
arkivhandlingar, hvars hufvudprincip synes vara att förstöra de originaldokument,
som sedan komma att föreligga i tryck. Därifrån äro
visserligen vissa undantag gjorda, men de äro rätt godtyckligt valda.

Jag tror, att den tanke, som ligger bakom dessa undantag, emellertid
är den, att om det mellan en originalhandling och trycket föreligger
vissa skiljaktigheter, som kunna lämna upplysningar af värde
för den historiska forskningen, så skulle originaldokumentet undantagas
från förstöring. Från historisk synpunkt är detta en riktig
tanke, ty vi historici göra oupphörligt den erfarenheten, att det för oss
är af största värde, att i en handling kunna följa de olika utvecklingsskedena,
från det första konceptet genom rättelserna fram till
det tryckta dokumentet. Genom en sådan undersökning kunna vi
af slö ja långt mera af hvad som ligger bakom, än om vi endast hade
haft det sista slutliga dokumentet. Jag har således intet att invända mot
att i anslutning till denna princip vissa undantag gjorts från den
allmänna gallringsregeln, men hvad jag vänder mig emot är, att

Nr 32. 58

Lördagen den 4 maj, e. m.

Om utyallring undantagsprincipen icke här blifvit tillämpad konsekvent. Den har
arkhlfndlZ* tillämPats På vissa fall, men icke på andra.

gar. När sålunda förslagsställaren, Riksdagens bibliotekarie, velat från

(Forts.) sådana handlingar, som skulle bevaras, undantaga och således till
förstöring anbefalla exempelvis alla kungl. propositioner och enskilda
motioner samt vissa utskottsutlåtanden, så kan jag i det afseendet
icke alls följa honom. Det framgår också utaf utlåtandet, att han
själf haft vissa betänkligheter. Han säger angående kungl. propositioner
och motioner, att man kan betrakta dem såsom originaldokument
och att de måhända borde bevaras därför att de kunde tänkas
ur forskningssynpunkt vara behöfliga för att verificera den tryckta
texten, men han tröstar sig beträffande de kungl. propositionerna
med att säga, att originalen finnas bundna vid statsrådsprotokollen,
så att man där kan se dem. Men när de äro bundna vid statsrådsprotokollet,
så äro de hemliga handlingar, som icke blifva tillgängliga
på femtio år, och denna tröst betyder sålunda bra litet, eftersom
denna verificering, som utskottet själf t erkänner kunna vara nödvändig,
skulle genom förstöringen omöjliggöras för forskningen under de
närmaste femtio åren.

Hvad åter motionerna angår, så är det nog så, att samma verificering
kan i vissa fall väl behof vas äfven för dem. — Tryckfel
och sådant kunna lätt förekomma — men dessutom vill jag påpeka,
att i fråga om äldre motioner förekommer det icke så sällan, att de
ha karaktären just af koncept, där man kan följa utarbetningen
genom flera olika stadier, hvilket kan vara af väsentlig vikt, och att
de därför böra bevaras, likasom man bevarar andra koncept. Jag
skulle kunna gifva exempel på rätt uppseendeväckande motioner,
med hvilka detta är fallet.

Så kommer jag till utskottsutlåtandena. Beträffande dem har
förslaget från förstöring undantagit sådana utlåtanden, rörande hvilka
det skulle stå ordföranden eller utskottssekreteraren fritt att bevara
det eller det förslags7n/c&, som kunde anses hafva betydelse för att
i framtiden visa utlåtandenas tillkomst. Men det skäl, som där
anföres för bevarandet, gäller naturligtvis i lika hög grad de skriftliga
förslag, som understundom förekomma, men som icke ha formen
af förslagsifn/c7c. Vid den tid, då denna utgallring skulle börja,
eller år 1867, förekommo knappast förslagstryck, utan i stället förelågo
förslagen till utskottsutlåtanden i skrift. Enligt bibliotekariens
förslag skulle emellertid alla dessa utan vidare utrangeras. Detta är
något, som jag för min del icke kan vara med om.

Det säges vidare, att vederbörande utskottsordförande eller sekreterare
skulle bestämma, hvad som skulle bevaras eller utrangeras.
Det är klart, att man kan tänka sig denna bestämmelse gälla för
framtiden, men jag tager för gifvet, att utskottens nuvarande ordförande
eller sekreterare icke vilja åtaga sig att verkställa en sådan
genomgång af äldre handlingar från och med år 1867. Men enligt
förslaget skulle då allt förstöras.

Lördagen den 4 maj, e. m.

59 Nr 32.

gar.

(Forts.)

Jag kan för öfrigt gifva den upplysningen, att så nyligen som Om utgallring
i fjol hände det i konstitutionsutskottet, att vi hade anledning att ^rkirfamdlingå
tillbaka till ett äldre utlåtande, och där var det just så, att det
förslagsutlåtande, som förelåg, genom de rättelser, som däri gjorts,
gaf oss en noggrannare kännedom om hvad som passerat och hvad
som var meningen, än hvad vi eljest kunde få genom att gå till
det slutliga trycket.

Jag vill dessutom nämna, att det detaljförslag till gallringen,
som här föreligger, icke, såsom i dylika frågor plägar ske, har varit
underställdt riksarkivariens granskning. Hade det varit underställdt
hans granskning, så har jag stark anledning att antaga, att han icke
skulle kunnat godkänna detaljerna.

Man säger, att åtgärden skulle göras ur sparsamhetssynpunkt.

Skall man spara, så må man börja att spara på tryckningskostnader
och dylikt, där 100,000-tals kronor gå åt — det har jag förut under
Riksdagen själf påpekat — men jag tror, att man bör akta sig för
att börja spara med det lilla, som kunde sparas på denna punkt,
och där besparingen skulle ske genom att förstöra en handling, som
föreligger i ett enda exemplar, som forskningen kan behöfva och
som, när det en gång är borta, icke kan återställas.

Härmed vill jag icke säga, att icke en gallring kan företagas,
men den får icke tagas så schematiskt, som här är föreslaget. Inom
vissa grupper kan man kanske gallra mera, men i andra grupper
mindre, än hvad här är föreslaget. Det måste ske en granskning ur
den historiska forskningens synpunkt, och då måste man lägga an
på att bevara alla sådana handlingar, som ur historisk synpunkt
verkligen kunna gifva upplysningar utöfver hvad trycket sedermera
innehåller.

Under sådana förhållanden skulle jag kunna vara benägen att
yrka på återremiss af betänkandet, men jag skall icke göra det, och
detta af två skäl. Dels skulle nämligen en sådan återremiss under
Riksdagens sista månad icke hinna medföra den utredning, som här
är nödvändig, och dels skulle den, då Andra kammaren förut i dag
afslagit utskottets utlåtande, icke hafva någon betydelse. Under uttalande
af den förhoppningen, att, då frågan en gång återkommer,
densamma skall vara föregången af en noggrann och bättre utredning,
ber jag därför, herr talman, att få yrka afslag på utskottets
betänkande.

Herr Cavalli: Den siste ärade talaren poängterade mycket starkt,
att den historiska forskningssynpunkten icke tillräckligt iakttagits i det
förslag af riksgäldsfullmäktige, som bankoutskottet nu med tillstyrkande
öfverlämnat. I fråga om historiska forskningssynpunkter
hafva tydligen herr Clasons ord mera att betyda än mitt, men det
förefaller mig dock, som om den siste ärade talaren varit något för
sträng i sina uttalanden. Hvad är det för handlingar, som riksgäldsfullmäktige
och bankoutskottet föreslagit icke längre skola bevaras?

Nr 32. 60 Lördagen deu 4 maj, e. m.

^^tin9 Innan Jag gifver mig in på denna fräSa’ ber jag att få fästa kamarkirhlndlin*
“arens uppmärksamhet på, att ifrågavarande handlingar ständigt
gar. ukas och kräfva mera utrymme, och det har därför varit fullmäk (Forts.

) tiges skyldighet att tillse, om icke några åtgärder kunde vidtagas,

för att öfverflödiga handlingar utan någon skada må kunna aflägsna.

Om jag då öfvergår till hvilka handlingar riksgäldsfullmäktige
föreslagit till utgallring, så ha vi först kungl. propositioner och motioner.
De kungl. propositionerna tryckas och utdelas. Ett exemplar,
tryckt på större papper, lämnas till talmännen och i öfrigt får hvarje
riksdagsman sitt exemplar tryckt i vanligt format. Är det då skäl
att särskildt bevara detta stora ark? Den stora mängden kungl.
propositioner bilda stora böcker, som skola bindas, förvaras och registreras.
Riksdagens bibliotekarie — riksgäldsfullmäktige hafva gillat
hans framställning — har därför tänkt sig, att de icke skulle behöfva
bevaras, och det är svårt för den, som ej är djupare inne i
den historiska forskningen, att förstå de synpunkter, som skulle tala
för deras bevarande. Den siste ärade talaren synes anse, att man af
dem vid den historiska forskningen kan hämta någon ledning, men
jag undrar, om detta icke är rena undantagsfall. Hvad motionerna
beträffar — herrarne hafva nog sett dem i koncept — har väl det
tryckta exemplaret, sådant det varit tillgängligt för Riksdagens ledamöter,
vitsord och värde. Vidare hafva vi bland de handlingar, som
föreslagits till utgallring, utskottens betänkanden — det är här icke
fråga om utskottens protokoll. De, som sett dessa betänkanden, som
sammanfattas i ett band, veta, att det papper, på hvilket kanslitjänstemannen,
i regel sekreteraren, satt upp förslag till utlåtande,
justeras af ordföranden, som kanske ritar dit ett och annat. Så kommer
utskottet och beslutar ändring och denna ändring skall sättas in i
stället för hvad som ursprungligen stod på papperet. Man rifver ut
ett blad här, klistrar på en lapp här och en annan där. Sedan
komma reservationerna. En har ett postpappersark och en annan
en tryckt lapp, som han åberopar. Är detta historiska handlingar,
värda att för framtiden bevaras? Herr Clason säger ja, men jag för
min del har svårt att tro, att de för den historiska forskningen
kunna spela någon stor roll, man torde icke behöfva utfärda bestämmelser
för rena undantagsfall. Det vill synas mig, som om det
vore utan skada, om dessa handlingar icke längre bevaras.

På grund af hvad jag nu anfört anser jag mig icke böra underlåta
att yrka bifall till utskottets och riksgäldsfullmäktiges förslag.

Herr Alexanderson: För min del anhåller jag däremot att
få understryka de synpunkter, som blifvit framförda af herr Clason,
och instämma i hans yrkande om afslag. Jag tror icke alls, att det
lyckats den siste ärade talaren att gendrifva de efter min uppfattning
tungt vägande skäl, som anförts af herr Clason mot en utgallring
sådan som den föreslagna. Hvar och en, som sysslat aldrig så

61 Nr 32.

Lördagen den 4 maj, e. m.

litet med sådana historiska forskningar, som betjäna sig af arkiv- Om utgaUring
materialier, måste gifva herr Clason rätt uti, att det är af synnerlig *

vikt att på det sätt, han skildrade, kunna följa ett ärendes gång gar,

från dess början till dess slut. Härifrån skulle man i många fall (Forts.)

vara afskuren, om särskildt förberedande utlåtanden och äfven motioner
i deras ursprungliga skick icke bevarades. Må vara, att t. ex.
en motion icke kan anses fullt färdig, förrän den i tryckt skick aflämnats.
För den historiska forskningen är det dock af intresse att
se, huru motionen såg ut i sitt första skick och hvilka ändringar,
den sedan undergått. Sådana ändringar kunna t. ex. bero på, att
medmotionärer under tiden värfvats, hvilket för en senare forskning
kan kasta ett ljus öfver vissa politiska partiförhållanden.

Jag tror, att man vid uppgörandet af detta förslag icke tillräckligt
behjärtat de kraf, som från arkivforskningens synpunkt måste
uppställas, och jag ber därför att få instämma i herr Clasons afslagsyrkande.

Efter det öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjordes järn
likt därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till
hvad utskottet i nu föredragna utlåtande hemställt samt vidare på
af slag därå; och förklarades den senare propositionen vara med öfvervägande
ja besvarad. _

Vid förnyad föredragning af bankoutskottets den 1 och 3 innevarande
månad bordlagda

memorial nr 23, angående ändringar i gällande aflöningsstat för
fullmäktige i riksbanken, och

utlåtande nr 24, i anledning af väckt motion om inrättande af
•en ny deputeradebefattning i riksbankens styrelse,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa betänkanden hemställt.

Föredrogs ånyo bankoutskottets den 1 och 3 i denna månad Om höjning af
"bordlagda utlåtande nr 25, angående höjning af anslaget till Riks- anslaget till
•dagens bibliotek m. m. bMiglek m

I anslutning till hvad fullmäktige i riksgäldskontoret i en till
bankoutskott den 21 december 1911 aflåten skrifvelse föreslagit,
hade utskottet i detta utlåtande hemställt,

att Riksdagen måtte besluta,

l:o) att anslaget för komplettering och utvidgning af Riksdagens
"bibliotek samt därmed förenade utgifter skall för tiden från och med
år 1913 årligen utgå med ett till 7,000 kronor förhöjdt belopp;

Nr 32. 62

Lördagen den 4 maj, e. m.

Om höjning af 2:o) att, med ändring af den för tjänsteinnehafvare vid RiksURiksdagens
^aSens bibliotek nn gällande aflöningsstaten, aflöningen för Riksliöliotek
m. m. bagens bibliotekarie för tiden från och med år 1913 upptages med
(Forts.) följande belopp: lön 4,000 kronor, tjänstgöringspenningar 1,800 kronor,
tillhopa 5,800 kronor, jämte två ålderstillägg å 500 kronor hvartdera
att Renlighet med nu gällande bestämmelser åtnjutas efter
respektive 5 och 10 års tjänstgöring;

3:o) att i stället för de i 76 § af det nuvarande reglementet
för riksgäldskontoret intagna bestämmelserna dels om anställande
under riksdag af en amanuens vid Riksdagens bibliotek, dels ock
om ett anslag å 1,000 kronor för beredande åt Riksdagens bibliotekarie
af biträde vid katalogisering samt vissa andra i biblioteket
förekommande göromål, skall från och med år 1913 gälla följande
bestämmelse: Fullmäktige i riksgäldskontoret äga att vid Riksdagens
bibliotek anställa dels, för tjänstgöring under hela året, en
amanuens med ett årligt arfvode af 3,000 kronor, dels ock, för tjänstgöring
under den tid riksdag pågår, ytterligare en amanuens med ett
arfvode af 5 kronor om dagen.

Herr Cl ason: Herr talman! I sammanhang med denna anslagsfråga,
hvarigenom biblioteket blir i anslagsväg bättre utrustadt, anhåller
jag att få gifva uttryck åt ett par önskemål rörande tillgängligheten
af Riksdagens bibliotek.

För det första anhåller jag, att man måtte göra full verklighet
af och tillämpa den bestämmelse, som för närvarande finnes införd i
stadgarna för Riksdagens bibliotek, nämligen att detta bibliotek utom
å vanliga tider skall hållas öppet äfven »å tid, då plenum pågår i
någondera kammaren», d. v. s. under kvällsplena. Detta står nämligen
uttryckligt i stadgarna för biblioteket, och det omnämnes äfven i
bibliotekariens framställning i denna anslagsfråga. Men faktum är,
att det för närvarande icke tillämpas. I gamla riksdagshuset tillämpades
det ständigt, men här tillämpas det faktiskt icke. Det lär gå
så till, att, då kvällsplenum hålles, biblioteket hålles öppet till en
liten stund efter klockan 7, men att det stänges, om ingen riksdagsman
kommer under den första, kvarten eller halftimme!!. Detta är
en erfarenhet, som icke blott jag, utan äfven andra fått göra. Vi
ha hittills låtit oss nöja härmed, ty vi ha icke vetat, att motsatsen
var fastställd i stadgan. Jag ber emellertid nu att få påyrka, att
stadgan hädanefter måtte efterlefvas i denna punkt.

Det andra önskemålet, som jag ville uttala, är, att äfven i öfrigt
tiden för bibliotekets öppethållande kunde något utsträckas. För den,
som har att arbeta i utskott, är eljest det nästan omöjligt att få
någon tid öfver att arbeta i biblioteket. Han har visserligen tiden
mellan klockan 10 och 11, men sedan är han upptagen hela förmiddagen.
Så kommer middagstiden, och sedan kan han kanhända
komma tillbaka på eftermiddagen klockan 6, och då har han en
timme på sig. Det är emellertid omöjligt att under sådana förhållanden

03 Nr 32.

Lördagen den 4 maj, e. m.

bedrifva något mera genomgående arbete, såsom man mången gång Om höjning af
skulle önska, och jag tror därför, att det skulle vara förmånligt — “riksdagen*
och i detta (afseende har jag åtskilliga meningsfränder — om biblio- bibliotek m. m.
teket i stället kunde hållas öppet exempelvis från klockan 10 f. m. (Forts.)
till klockan 4 e. m. och från klockan 6 till klockan 8 eller 9 på
kvällen, alltså, om så behöfves, med någon stängningstid på middagen.

Man skulle i så fall få mera användbar arbetstid.

Slutligen vill jag ifrågasätta, om icke nu, när arbetskrafterna
skola förstärkas, det vore lämpligt, att biblioteket äfven hölles öppet
längre tid under själfva sommaren. Såvidt jag vet, hålles biblioteket
öppet endast tre dagar i veckan under sommaren, och det kan då
vara besvärligt för den, som önskar arbeta här, att resa hit och passa
just de dagar, då biblioteket hålles öppet. Jag tror, att äfven detta
är ett önskemål, som bör tagas i öfvervägande.

Men hvad jag i alla händelser velat betona, det är att bestämdt
understryka mina två första önskemål.

Herr Cavalli: Endast några ord. Om den siste ärade talaren
hade vändt sig till mig såsom inspektor för biblioteket, skulle jag
tvifvelsutan för länge sedan, i den mån det kunnat ske, tillmötesgått
de önskemål han här uttalat. Jag kan icke vara annat än tacksam
för hvad han anförde och de faktiska upplysningar, som han lämnade.
Såvidt på mig ankommer, har det varit och är min afsikt att,
om denna lönereglering bifalles, vidtaga åtgärder för uppgörande af
en fullständig instruktion för tjänstgöringen i Riksdagens bibliotek.

Öfverläggningen ansågs härmed slutad, hvarefter kammaren biföll
hvad utskottet i förevarande utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning af bankoutskottets den 1 och 3
innevarande maj bordlagda utlåtanden:

nr 26, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående utvidgning af Riksdagens bibliotek till ett statsvetenskapligt
bibliotek m. m., och

nr 27, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
vissa ändringar i förordningen den 22 juni 1883 angående en postsparbank
för riket,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

Vid förnyad föredragning af lagutskottets den 1 och 3 i denna
månad bordlagda utlåtanden:

nr 45, i anledning af Kungl. Maj ds proposition med förslag till
lag om inskränkning i inmutningsrätten, och

Sr 32. 64

Lördagen den 4 maj, e. m.

nr 46, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående löneregleringar
för prästerskapet i föreslagna nya församlingar i Stockholm,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

Om ändrade
bestämmelser
■ang. brottslingars
rannsakande
och
dömande på
olika platser.

Föredrogs ånyo lagutskottets den 1 och 3 innevarande månad
bordlagda utlåtande nr 47, i anledning af väckt motion om skrifvelse
till Kungl. Maj:t med begäran om utarbetande och framläggande af
förslag till ändring af 10 kap. 21 § rättegångsbalken.

Uti en inom Första kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad
motion, nr 48, hade herr Ernst Klefbeck hemställt, att Riksdagen
ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes
utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring af
10 kap. 21 § rättegångssbalken, att de olägenheter, som vore förbundna
med gällande bestämmelser angående en brottslings rannsakande
och dömande på flere olika platser, måtte kunna helt och
hållet eller åtminstone i så stor utsträckning som möjligt undanröjas.

Utskottet hade i detta utlåtande på anförda grunder hemställt,
att förevarande motion icke måtte till någon Riksdagens åtgärd
föranleda.

Herr Klefbeck: Herr talman! Jag vill trösta kammaren med
att jag endast skall hålla ett mycket kort begrafningstal. Jag är
utskottet tacksam för den utredning det lämnat, en utredning, som
visar, att en anordning i af mig antydd riktning kunnat genomföras
i åtskilliga andra länder. Då utskottet vidare erinrat, att frågan om
en fullständig ombildning af vårt rätttegångsväsen återupptagits och
att i samband därmed hänsyn skall tagas till de af mig berörda
önskemålen, får jag för närvarande nöja mig med detta. Men jag
vill i alla fall framhålla, att de olägenheter, som i min motion beröras,
i många fall synts mig så upprörande svåra, att jag vill uttala
den önskan, att, när den föreslagna reformen af hela rättegångsordningen
verkligen kommer till utförande, också det lilla önskemål,
jag framställt, måtte vinna lämpligt beaktande.

Öfverläggningen ansågs härmed slutad, hvarefter kammaren biföll
hvad utskottet i föreliggande utlåtande hemställt.

Vid förnyad föredragning af lagutskottets den 1 och 3 i denna
månad bordlagda utlåtande nr 48, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om vissa internationella rättsförhållanden
rörande äktenskaps rättsverkningar samt till lag om ändrad lydelse

Tisdagen den 7 maj. Gf>

af 70 § utsökningslagen, biföll kammaren hvad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning af jordbruksutskottets den 1 och
3 innevarande maj bordlagda utlåtande nr 61, i anledning af Kungl.
Maj ds proposition angående upplåtande af en lägenhet från förra
bataljonspredikantsbostället Båtegården nr 1 i Älfsborgs län, biföll
kammaren hvad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Justerades ytterligare fem protokollsutdrag för denna dag, hvarefter
kammaren åtskildes klockan 11,47 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Tisdagen den 7 maj.

Kammaren sammanträdde klockan 3 e. m.; och dess förhandlingar
leddes af herr vice talmannen.

Upplästes och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, nr 83, till Konungen, i anledning af Kungl. Majds proposition
angående Härnösands pastorats frigörande från att vara prebende
för biskopen i Härnösands stift.

Upplästes och godkändes bevillningsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelser till Konungen:

nr 114, i anledning af väckt motion om upphäfvande af införseltullen
å klorkalk; och

nr 115, i anledning af Kungl. Majds proposition angående ändrad
lydelse af 10 § i förordningen den 6 november 1908 angående
en särskild stämpelafgift vid köp och byte af fondpapper.

Upplästes och godkändes bankoutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelser till Konungen:

Första kammarens protokoll 1912. Nr 32.

5

Sr 32. 66

Tisdagen den 7 maj.

nr 102, i anledning af väckt motion om utredning i fråga om
utvidgning af Riksdagens bibliotek till ett centralt förvaltningsbibliotek
m. m.; och

nr 103, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till vissa ändringar i förordningen den 22 juni 1883 angående en
postsparbank för riket.

Upplästes och godkändes jordbruksutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, nr 113, till Konungen, i anledning af Kungl. Maj:ts
proposition angående upplåtande af vissa områden från förra öfverstebostället
Kastellegården nr 1 med underlydande i Göteborgs och
Bohus län.

Upplästes och godkändes Riksdagens kanslis förslag:

dels till Riksdagens skrifvelse, nr 100, till Konungen, angående
beredande af möjlighet för municipalsamhällen att erhålla lån från
vissa pensionsanstalter och kassor;

dels och till paragrafer i riksdagsbeslutet:

nr 24, angående ägande- och dispositionsrätten till såväl allmän
väg som förutvarande sådan väg;

nr 25, angående ändrad lydelse af § 2 i förordningen den 15
maj 1908 angående restitution af erlagd sockerskatt eller befrielse
från sådan skatt för socker, som användts vid tillverkning af exportvaror
m. m.;

nr 26, angående ändrad lydelse af 5 § i förordningen den 11
oktober 1907, angående beskattning af socker m. m.;

nr 27, angående ändrad lydelse af § 13 mom. 1 i förordningen
den 9 juni 1911 med tulltaxa för inkommande varor;

nr 28, angående rätt för skogsägare till väg öfver annans mark
för skogsprodukters framforslande;

nr 29, angående ändrad lydelse af 41 § i förordningen om kommunalstyrelse
på landet;

nr 30, angående tillägg till 2 § i tulltaxeunderrättelserna;

nr 31, rörande ändrad lydelse af 12 § 4 mom. i förordningen
den 11 oktober 1907 angående tillverkning af brännvin;

nr 32, angående ändring i 24 kap. 7 § rättegångsbalken;

nr 33, angående lagstiftning i visst syfte rörande bysamfälligheter; nr

34, angående förslag till lag innefattande ändring i förord -

Tisdagen den 7 maj.

ningen den 22 april 1881 om tjuguårig häfd och lag om ändrad
lydelse af 10 § i förordningen den 16 juni 1875 angående lagfart å
fång till fast egendom;

nr 35, angående förslag till lag om ändrad lydelse af 1 och 3 §§
i lagen angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärfva
fast egendom den 4 maj 1906, lag om utsträckt tillämpning
af lagen angående uppsikt å vissa jordbruk i Norrland och Dalarne
den 25 juni 1909 samt lag om utsträckt tillämpning af lagen om
arrende af viss jord å landet inom Norrland och Dalarne den 25
juni 1909; samt

nr 36, angående afskrifning af viss del af domkapitlets i Skara
skuld till riksgäldskontoret.

Upplästes och godkändes Riksdagens kanslis förslag till Riksdagens
skrifvelse, nr 101, till Konungen, angående åtgärder för
underlättande af jordupplåtelser för odlingslägenheter å kronomark i
Norrland.

Justerades protokollet för den 30 nästlidne april.

Anmäldes och bordlädes statsutskottets memorial nr 86, i anledning
af kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om kostnaderna för
svensk författningssamling; äfvensom jordbruksutskottets utlåtanden
och memorial:

nr 62, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af kronan tillhörande jordägarandelar i grufvor,

nr 63, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
af rätt till bearbetande af icke inmutningsbara mineralfyndigheter
å kronojord,

nr 64, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående afstående
eller upplåtelse i vissa fall af mark från kronoegendomar,

nr 65, i anledning af Kungl Maj:ts proposition angående upplåtande
af en lägenhet från förra mönsterskrifvarbostället Björsäter
nr 4 Skattegården i Skaraborgs län,

nr 66, i anledning af väckt motion om åvägabringande af utredning
och förslag till interimistiska bestämmelser angående nyttjanderätt
till samfälld skog,

nr 67, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående åtgärder för ett effektivt öfvervakande och en plan -

Nr 32. 68

Tisdagen den 7 maj.

mässig ledning vid egnahemsverksamhetens bedrifvande samt om
inrättande af kommunala egnahemsnämnder, samt

nr 68, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om
anslag till Sveriges utsädesförening m. m.

Vid föredragning af nedannämnda från Andra kammaren ankomna
protokollsutdrag:

nr 379, med delgifning af samma kammares beslut öfver dess
andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 10, i anledning af väckt motion
om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående borttagande ur instruktionen
för fångvårdsstyrelsen och fångvårdsstaten af bestämmelsen om
inneslutning i mörk cell, samt

nr 380, med delgifning af nämnda kammares beslut öfver dess
andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 11, i anledning af väckt motion
om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående visst tillägg i byggnadsstadgan
för rikets städer,

beslöt Första kammaren hänvisa dessa ärenden till sitt tillfälliga
utskott nr 1.

Vid föredragning af ett från Andra kammaren ankommet protokollsutdrag,
nr 388, med delgifning af nämnda kammares beslut
öfver dess första tillfälliga utskotts utlåtande nr 9, i anledning af
herr Lindhagens motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående
åtgärder till värnpliktiges skyddande mot förlust af innehafda anställningar
på grund af inkallandet till tjänstgöring, beslöt Första kammaren
hänvisa detta ärende till sitt tillfälliga utskott nr 2.

Herr vice talmannen yttrade, att efter öfverenskommelse mellan
talmännen omröstningar jämlikt § 65 riksdagsordningen komme att
vid kamrarnas sammanträden tisdagen den 14 maj anställas öfver
de för sådana omröstningar föreslagna voteringspropositioner, som
då vore af båda kamrarna godkända.

Föredrogos men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran följande
den 4 i denna månad bordlagda ärenden, nämligen statsutskottets
utlåtanden nr 70—81, bevillningsutskottets betänkanden nr 25—31,
bankoutskottets utlåtanden och memorial nr 28—31, lagutskottets
memorial nr 50, andra särskilda utskottets utlåtande nr 1, Första
kammarens första tillfälliga utskotts utlåtanden nr 16 och 17 äfvensom
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 15.

Tisdagen den 7 maj.

69 Nr 32.

Afgåfvos följande motioner:

nr 110, af herrar Lamm och Nilsson, Johan, i anledning af
Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för år 1913 till fortsättande
af utläggning af ytterligare ett järnvägsspår mellan Rönninge
och Järna, samt

nr 111, af herr Thyrén, i anledning af Kungl. Maj :ts proposition
angående ändrad lydelse af 15 kap. 22 och 24 §§ strafflagen.

Dessa motioner blefvo hvar för sig på begäran bordlagda.

Justerades nio protokollsutdrag för denna dag, hvarefter kammaren
åtskildes kl. 3,20 e. in.

In fldem

A. v. Krusenstjerna.